Sök i Ratio Lex

Med förslag till narkotikastrafflag, m. m

145 sidor, varav 140 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 140 av 145 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1968:7, Med förslag till narkotikastrafflag, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

1

Nr 7

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till narkotikastrafflag,

m. m.; given Stockholms slott den 29 december

1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden och lagrådets protokoll,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) narkotikastrafflag,

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr

418) om straff för varusmuggling,

3) lag angående ändrad lydelse av 81 och 82 §§ lagen den 6 maj 1964

(nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt,

4) lag angående ändrad lydelse av 63 och 69 §§ lagen den 27 juli 1954

(nr 579) om nykterhetsvård,

5) lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97),

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till

6) förordning om ändring i narkotikaförordningen den 14 december 1962

(nr 704),

7) förordning med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler,

dels lämna riksdagen tillfälle att avge yttrande med anledning av vad föredragande

departementschefen anfört angående riktlinjerna för organisationen

av vården av narkotikamissbrukare.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas i ett första avsnitt frågor om vård och behandling

av narkotikamissbrukare. I vårdorganisationen bör enligt propositionen

ingå uppsökande verksamhet, öppen och sluten vård samt fortsatt behandling

och eftervård. Vikten av en samordning av de medicinska och sociala

åtgärderna betonas. Narkotikamissbrukaren bör spåras upp och erbjudas

1—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 7

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

behandling vid öppen mottagning eller vid psykiatriskt sjukhus eller klinik.

En särskild vårdcentral för unga missbrukare i Stockholm förordas. För de

svårast skadade missbrukarna bör särskilda vårdavdelningar inrättas. Vidare

bör anordnas behandlingshem där fortsatt terapi skall ges i kombination

med arbete eller utbildning.

Vården bör enligt propositionen ordnas inom ramen för den socialvård

och sjukvård som finns och för vilken ansvaret i huvudsak vilar på kommunala

organ. Staten bör därvid lämna visst ekonomiskt stöd. Statsbidragsfrågorna

kommer att närmare behandlas i 1968 års statsverksproposition.

I propositionen läggs vidare fram förslag till en särskild narkotikastrafflag.

Till denna överflyttas bl. a. de bestämmelser om straff för olaga tillverkning,

saluhållande, överlåtelse och innehav av narkotika som f. n. finns

i narkotikaförordningen. Samtidigt föreslås en höjning av maximistraffet

för sådana brott från fängelse i ett år till fängelse i fyra år samt kriminalisering

av vissa hittills inte straffbelagda förfaranden. Sålunda föreslås att

försök, förberedelse eller stämpling till vissa narkotikabrott straffbeläggs.

Möjligheterna till förverkande i anslutning till narkotikabrott utvidgas avsevärt.

Genom förslag om ändring i lagen om straff för varusmuggling höjs maximistraffet

för smuggling av narkotika från fängelse i två år till fängelse

i fyra år. Vidare föreslås kriminalisering av förberedelse eller stämpling till

sådan smuggling av narkotika som inte är ringa.

Propositionen innehåller också förslag om kontroll beträffande införsel

av och handel med injektionssprutor och kanyler.

Förslag läggs fram om förverkande eller omhändertagande av sprutor eller

kanyler hos den som begått narkotikabrott eller som är intagen på vissa

anstalter.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 april 1968.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

3

1) Förslag

till

Narkotikastrafflag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som uppsåtligen tillverkar, saluhåller, överlåter eller innehar narkotika

som avses i 1 § narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr

704) utan att vara berättigad därtill eller i strid mot villkor som gäller för

tillstånd enligt narkotikaförordningen, dömes för narkotikabrott till böter

eller fängelse i högst två år.

2 §.

Är brott som avses i 1 § att anse som ringa, skall för narkotikaförseelse

dömas till böter.

3 §.

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, skall för grovt narkotikabrott

dömas till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det

utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt,

avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt

farlig art.

4 §.

För försök, förberedelse eller stämpling till narkotikabrott eller grovt

narkotikabrott som avser tillverkning, saluhållande eller överlåtelse dömes

till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

5 §.

Har flera medverkat till brott enligt denna lag och avser brottet tillverkning,

saluhållande eller överlåtelse gäller bestämmelserna i 23 kap.

brottsbalken.

6 §•

Narkotika som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav

opaginerad Kontrollera mot PDF

4:

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

samt vinning av sådant brott skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart

obilligt. Detsamma gäller förlag för sådant brott eller dess värde, när

mottagande av förlaget utgör brott enligt denna lag.

Föremål som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller dess

värde får förklaras förverkat, om det är påkallat till förebyggande av brott

eller eljest särskilda skäl föreligger.

Injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen

och som påträffas hos nagon som begått brott enligt denna lag

eller i utrymme som disponeras av honom, skall, oavsett vem föremålet tillhör,

förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt.

7 §•

Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt 6 §,

gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande avvikelser.

Bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid gäller ej i annat fall

än då rätten utsatt sådan tid.

Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 samt 3 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om

förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. skall äga motsvarande tillämpning

då beslag skett av narkotika, injektionsspruta eller kanyl. Narkotika

som tagits i beslag får dock ej förstöras innan socialstyrelsen underrättats

och bestämt hur det skall förfaras därmed.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

5

2)Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418)

om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff

för varusmuggling1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §.

Är varusmuggling att anse som Är varusmuggling att anse som

grov, skall dömas till fängelse i högst grov, skall dömas till fängelse i högst

två år. två år eller, om smugglingen gällt nar
kotika

som avses i 1 § narkotikaförordningen

den 14 december 1962 (nr

704), till fängelse, lägst sex månader

och högst fyra år.

Vid bedömande — --- ■— ---— — farlig art.

8 §.

Lika med varusmuggling anses försök

därtill.

Hava flera medverkat till gärning,

som enligt denna lag är belagd med

svårare straff än böter, högst trehundra

kronor, skall gälla vad i 23

kap. brottsbalken är stadgat.

För försök till varusmuggling dömes

till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Detsamma gäller förberedelse

eller stämpling till sådan smuggling

av narkotika som ej är ringa.

Hava flera medverkat till annan

i denna lag straffbelagd gärning än

varusmuggling som är ringa, gälla

bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

1 Senaste lydelse av 3 och 8 §§ se 1964:215.

opaginerad Kontrollera mot PDF

e

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

3)Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 81 och 82 §§ lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas, att 81 och 82 §§ lagen den 6 maj 1964 om behandling

i fångvårdsanstalt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

81 §.

Den som ---• —------

Lämnar någon åt intagen alkoholhaltiga

drycker eller andra berusningsmedel

eller hjälper någon eljest

intagen att åtkomma sådana drycker

eller medel, dömes till dagsböter.

---ett år.

Lämnar någon åt intagen alkoholhaltiga

drycker eller andra berusningsmedel

eller sådan injektionsspruta

eller kanyl, som kan användas

för insprutning i människokroppen,

eller hjälper någon eljest intagen att

åtkomma sådana berusningsmedel eller

föremål, dömes till dagsböter.

82 §.

Alkoholhaltiga drycker-----—--—--drycker m. m.

Vad nu---------inom fångvårdsanstalt.

Bestämmelserna i första och andra

styckena må tillämpas även i fråga

om injektionsspruta eller kanyl, som

kan användas för insprutning i människokroppen.

Belopp, som — —-------tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

1 Senaste iydelse av 81 § se 1966:298.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

7

4)Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 63 och 69 §§ lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 63 och 69

hetsvård1 skall erhålla ändrad lydelse

(Nuvarande lydelse)

63

Påträffas alkoholhaltiga drycker

hos den som är underkastad föreskrift

enligt denna lag om avhållsamhet

från bruk av sådana drycker,

må dessa av polisman omhändertagas.

Alkoholhaltiga drycker som påträffas

hos eller ankomma till den som

är intagen på allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare må omhändertagas

av föreståndaren för anstalten.

Med egendom, som omhändertagits

enligt första stycket, skall förfaras

på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958

om förverkande av alkoholhaltiga

drycker in. m. föreskrives. Belopp,

som erhållits vid försäljning av omhändertagen

egendom, tillfaller kronan.

§§ lagen den 27 juli 1954 om nykter - på sätt nedan anges.

(Föreslager lydelse)

§•

Påträffas alkoholhaltiga drycker

hos den som är underkastad föreskrift

enligt denna lag om avhållsamhet

från bruk av sådana drycker,

må dessa av polisman omhändertagas.

Alkoholhaltiga drycker eller andra

berusningsmedel som påträffas hos

eller ankomma till den som är intagen

på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

må omhändertagas

av föreståndaren för anstalten.

Vad i andra stycket sägs må tilllämpas

även i fråga om injektionsspruta

eller kanyl, som kan användas

för insprutning i människokroppen.

Med egendom, som omhändertagits

enligt denna paragraf, skall förfaras

på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958

om förverkande av alkoholhaltiga

drycker m. m. föreskrives. Belopp,

som erhållits vid försäljning av omhändertagen

egendom, tillfaller kronan.

1 Senaste lydelse av 63 § se 1963:229.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Lämnar någon

69 §.

---sex månader.

Detsamma skall gälla, om någon

till den som är intagen å allmän vårdanstalt

lämnar annat berusningsmedel

eller sådan injektionsspruta eller

kanyl, som kan användas för insprutning

i människokroppen, eller

eljest hjälper den intagne att åtkomma

sådant berusningsmedel eller föremål.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1968

9

5)Förslag

till

Lag

om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, dels att i barnavårdslagen den 29 april 1960 skall

införas en ny paragraf, 88 a §, av nedan angiven lydelse, dels att 89 § samma

lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

88 a §.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Alkoholhaltiga drycker eller andra

berusningsmedel som påträffas hos

eller ankomma till den som är intagen

i barnhem eller åtnjuter vård

inom ungdomsvårdsskola må omhändertagas

av föreståndaren för hemmet

eller skolan.

Vad i första stycket sägs må tilllämpas

även i fråga om injektionsspruta

eller kanyl, som kan användas

för insprutning i människokroppen.

Med egendom, som omhändertagits

enligt denna paragraf, skall förfaras

på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958

om förverkande av alkoholhaltiga

drycker m. m. föreskrives. Belopp,

som erhållits vid försäljning av omhändertagen

egendom, tillfaller kronan.

89 §.

Har någon----------strängare straff.

Detsamma skall gälla, om någon Detsamma skall gälla, om någon

lämnar alkoholhaltiga drycker åt så- lämnar alkoholhaltiga drycker, andra

dan omhändertagen, som är intagen berusningsmedel, injektionsspruta

1*.— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 7

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

(Nuvarande lydelse)

i barnhem eller åtnjuter vård inom

ungdomsvårdsskola, eller eljest hjälper

den omhändertagne att åtkomma

dylika drycker eller om någon

förleder sådan omhändertagen till

könsligt umgänge.

(Föreslagen lydelse)

eller kanyl, som avses i 88 a §, åt sådan

omhändertagen, som är intagen

i barnhem eller åtnjuter vård inom

ungdomsvårdsskola, eller eljest hjälper

den omhändertagne att åtkomma

dylika berusningsmedel eller föremål

eller om någon förleder sådan omhändertagen

till könsligt umgänge.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

11

6)Förslag

till

Förordning

om ändring i narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr 704)

Härigenom förordnas, dels att 13 § 3 mom. och 14 § narkotikaförordningen

den 14 december 1962 skall upphöra att gälla, dels att i 1, 4, 6, 8, 10, 11

och 15 §§ förordningen ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »social
-

styrelsen», dels att 13 § 1 och 2 mom.

delse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

13

1 mom. Angående påföljd för

olovlig införsel eller utförsel av narkotika

och försök därtill stadgas i

lagen om straff för varusmuggling.

2 mom. Till fängelse eller, om

brottet är ringa, dagsböter dömes

den som

a) tillverkar, saluhåller, överlåter

eller innehar narkotika utan att vara

berättigad därtill eller i strid mot villkor,

som gäller för åtnjutande av tillstånd

enligt denna förordning, eller

b) i ansökan om tillstånd enligt

denna förordning lämnar oriktig

uppgift rörande förhållande av betydenhet.

Till böter---------

förordningen skall erhålla ändrad ly(Föreslagen

lydelse)

§•

1 mom. Angående påföljd för

olovlig befattning med narkotika

samt försök, förberedelse eller stämpling

därtill stadgas i narkotikastrafflagen

och lagen om straff för varusmuggling.

2 m o m. Den som uppsåtligen eller

av oaktsamhet i ansökan om tillstånd

enligt denna förordning lämnar

oriktig uppgift rörande förhållande

av betydenhet dömes till böter

eller, om brottet är grovt, till fängelse

i högst ett år.

i 9 §.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Bryter någon mot 12 §, dömes till

dagsböter eller fängelse. Gärningen

må åtalas av allmän åklagare allenast

efter angivelse av målsägande.

(Föreslagen lydelse)

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

bryter mot 12 § dömes till

böter eller fängelse i högst ett år.

Gärningen må åtalas av allmän åklagare

allenast efter angivelse av målsägande.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1968.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1968

13

7)Förslag

till

Förordning

med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna förordning förstås med spruta, injektionsspruta, och med kanyl,

injektionsnål, som kan användas för insprutning i människokroppen.

2 §.

Spruta eller kanyl får införas i riket endast av

a) den som är behörig att driva handel med sådan vara,

b) den som innehar särskilt tillstånd att till riket införa sådan vara.

Utan sådant tillstånd får dock spruta eller kanyl medföras av resande

för personligt bruk, samt varan transiteras eller eljest befordras under

tullkontroll eller uppläggas å tullager eller i frihamn.

3 §•

Har spruta eller kanyl anmälts till tullklarering för någon som ej är berättigad

att införa varan, får han, om tillstånd till införsel ej erhålles, överlåta

varan till någon, som är berättigad att införa den, eller åter utföra

varan. Införes, överlåtes eller utföres varan ej inom fyra månader efter

det den skall anses ha mottagits av tullanstalt eller inom den längre tid

generaltullstyrelsen bestämmer, tillfaller varan jämte emballage kronan,

om det ej är uppenbart obilligt. Med egendom som tillfallit kronan förfares

på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga

drycker m. m. föreskrives.

4 §•

Handel med spruta eller kanyl får bedrivas endast av

a) apoteksföreståndare,

b) den som innehar tillstånd att driva handel med varan.

3 §•

Tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och med stöd därav

meddelade föreskrifter utövas av socialstyrelsen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

6 §.

1 mom. Om påföljd för olovlig införsel av spruta eller kanyl och försök

därtill stadgas i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling.

2 mom. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) saluhåller eller överlåter spruta eller kanyl utan att vara berättigad

därtill eller i strid mot villkor, som gäller för tillstånd till sådan verksamhet,

b) i ansökan om tillstånd enligt denna förordning lämnar oriktig uppgift

rörande förhållanden av betydenhet,

dömes till böter eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst ett år.

7 §•

Spruta eller kanyl, som saluhållits eller överlåtits i strid mot denna förordning

eller mot föreskrift, som meddelats med stöd därav, skall förklaras

förverkad, om det ej är uppenbart obilligt. I stället för spruta eller kanyl

får dess värde förklaras förverkat.

Bestämmelserna i 2 och 3 §§ lagen den 9 maj 1958 om förverkande av

alkoholhaltiga drycker m. m. gäller i tillämpliga delar, när beslag skett av

spruta eller kanyl, som kan antagas vara förverkad enligt första stycket.

Angående beslag av annan egendom, som avses i första stycket och som kan

antagas vara förverkad, gäller bestämmelserna i rättegångsbalken.

8 §.

Tillstånd enligt 2 och 4 §§ meddelas av socialstyrelsen.

9 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, socialstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1968.

Den som vid förordningens ikraftträdande bedriver verksamhet för vilken

krävs tillstånd får, om socialstyrelsen ej förordnar annorlunda, fortsätta

med verksamheten utan hinder av vad i förordningen sägs, intill dess beslut

fattats med anledning av ansökan om tillstånd, som ingivits före den 1 juni

1968.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

15

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 8 december

1967.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist,Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om åtgärder mot narkotikamissbruk

och anför.

Inledning

Med anledning av att missbruket av narkotika och andra beroendeframkallande

medel ökat, inrättades under år 1965 enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande

inom medicinalstyrelsen en expertgrupp för undersökning rörande

detta missbruk. Expertgruppen som påbörjade sitt arbete den 18 juni 1965

ombildades under våren 1966 och fick namnet medicinalstyrelsens narkomanvård

skommitté.

Medicinalstyrelsen överlämnade den 7 mars 1967 till Kungl. Maj :t kommitténs

första delbetänkande, Kartläggning och vård (SOU 1967: 25). Detta

behandlar främst narkotikamissbrukets utbredning och vården av narkotikamissbrukare.

Den 3 juli 1967 överlämnade medicinalstyrelsen till Kungl. Maj:t kommitténs

andra delbetänkande, Kontrollsystemet (SOU 1967:41). I detta behandlas

främst utformningen av lagstiftningen beträffande narkotika och

andra beroendeframkallande medel.

Kommittén avser att under år 1968 avlämna ett tredje delbetänkande,

i vilket kommittén ämnar ytterligare behandla vård- och preventionsfrågorna.

De båda betänkandena har remissbehandlats. Yttranden över det första

betänkandet har avgetts av kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, social
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

styrelsen, universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, direktionen för karolinska

sjukhuset, statens medicinska forskningsråd, överståthållarämbetet

(ÖÄ), länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Uppsala län, länsstyrelsen

i Malmöhus län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, fylleristraffutredningen,

samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten,

Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet,

Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL),

Sveriges läkarförbund, Sveriges psykologförbund, Sveriges socionomförbund,

Svensk sjuksköterskeförening, Svenska kommunalarbetarförbundet, Sveriges

lärarförbund, Skolledarförbundet, Sveriges elevers centralorganisation

(Seco) och Riksförbundet mot alkoholmissbruk (RFMA).

Av universitetskanslersämbetet har överlämnats yttranden från de medicinska

fakulteterna. Vidare har yttranden överlämnats av ÖÄ från Stockholms

stad, av länsstyrelsen i Stockholms län från Stockholms läns landstings

förvaltningsutskott, av länsstyrelsen i Uppsala län från Uppsala läns

landstings förvaltningsutskott, av länsstyrelsen i Malmöhus län från Malmö

stad och Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott samt av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län från Göteborgs stad.

Yttranden över det andra betänkandet jämte ett inom socialdepartementet

i anslutning till betänkandet upprättat författningsutkast bär avgetts av

Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, riksåklagaren (RÅ), kriminalvårdsstyrelsen,

rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, statens medicinska forskningsråd,

riksförsäkringsverket, statens trafiksäkerhetsråd, statens vägverk,

generaltullstyrelsen, skolöverstyrelsen, veterinärstyrelsen, ÖÄ, länsstyrelsen

i Stockholms län, länsstyrelsen i Uppsala län, länsstyrelsen i Malmöhus

län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, kommerskollegium, fylleristraffutredningen,

kommittén för utredning angående trafiknykterhetsbrott,

samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten, Svenska kommunförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet,

RFHL, RFMA, Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, Apotekar - societetens direktion, Sveriges advokatsamfund, Sveriges industriförbund,

Läkemedelsindustriföreningen (LIF), Representantföreningen för utländska

farmaceutiska industrier (RUFI), Föreningen Sveriges droghandlare, Sveriges

farmacevtförbund, Farmacevtiska föreningen och Nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande (NTF).

Yttranden har överlämnats av RÅ från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs

och Malmö åklagardistrikt, av ÖÄ från Stockholms stadskollegium,

polismästaren och förste stadsläkaren i Stockholm, av länsstyrelsen i Malmöhus

län från drätselkammaren i Malmö, stadskollegiet i Hälsingborg, polismyndigheterna

i Malmö och Hälsingborgs polisdistrikt samt länsläkaren i

Malmöhus län, av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län från länsläkaren

i länet samt av kommerskollegium från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg

och Malmö.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1068

17

Narkotikabegreppet

Med narkosmedel — narkotika i strikt biologisk mening —• avses medel

som framkallar narkos eller allmän bedövning, t. ex. eter och kloroform.

Begreppet narkotikum har emellertid främst kommit att beteckna vissa andra

medel, som har en bedövande, sömngivande eller smärtstillande verkan.

I första hand gäller det opium, de ur opiet utvunna opiumalkaloiderna (t. ex.

morfin), härledda ämnen (t. ex. heroin) och vissa syntetiskt framställda

medel av morfinkaraktär (t. ex. metadon).

I och med tillkomsten av narkotikakonventioner — de behandlas närmare

längre fram — fick narkotikabegreppet en juridisk innebörd, nämligen

de preparat, som omfattas av konventionerna. Det bör framhållas att kokablad,

kokain och cannabis som alla omfattas av konventionsbestämmelserna

— ej har bedövande utan stimulerande verkningar.

Narkomani karakteriserades enligt världshälsovårdsorganisationens

(WHO:s) expertkommitté år 1950 och 1952 av tvånget att till varje pris

fortsätta att inta ett medel, av tolerans- och dosökning samt av beroende,

vilket innebär i regel såväl kroppsliga som psykiska abstinenssymptom.

Missbrukets skadeverkningar angavs drabba såväl den enskilde individen

som samhället. Den fortsatta erfarenheten visade emellertid att en lång rad

läkemedel t. ex. sömnmedel, lugnande och stimulerande medel, som tidigare

uppfattats som relativt ofarliga, under bestämda förhållanden kunde leda

till missbruk och framkalla likartade tillstånd som de narkotiska preparaten.

Expertkommittén införde därför åren 1956—1957 ett nytt begrepp, vanebildning,

som karakteriserades som ett tillstånd, framkallat genom mera

tillfälligt eller periodiskt bruk och i allt väsentligt erinrande om narkomani.

Tvånget att fortsätta kunde således föreligga i enstaka fall liksom en viss

tolerans- och dosökning. Vidare förekom beroende med abstinenssymptom

av vanligen psykisk art och skadeverkningar, som i regel var begränsade till

den enskilda individen och mera sällan drabbade även samhället.

En analys visade att det gemensamma för samtliga grupper av preparat

som kan leda till missbruk var beroende eller behovet att fortsätta att inta

medlet. De olika preparaten sammanfattades därför i begreppet beroendeframkallande

medel. Beroende eller bundenhet karakteriseras av behovet att

fortsätta konsumtionen av ett medel för att framkalla vissa eftersträvansvärda

verkningar eller förhindra uppkomsten av abstinenssymptom. Dessa

kan vara av psykiskt och ofta även av kroppsligt slag. Medel som kan framkalla

beroende är bl. a. bedövande medel av typen opiater, sömnmedel, alkohol

och lugnande medel samt stimulerande medel av typen kokain, cannabis,

centralstimulantia och hallucinogener.

Medan narkomani enligt WHO:s definition betecknar det tillstånd som

uppkommer efter upprepat eller långvarigt bruk av narkotiska preparat,

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 dr 1968

oberoende av hur tillståndet uppkommit, finns i ordet narkotikamissbruk,

som ofta används som synonym till narkomani, något av att denna form av

narkomani skulle lia uppstått som följd av ett icke-medicinskt bruk. I begreppet

missbruk ligger ofta även en betydelse av mera tillfälligt eller övergående

bruk.

Ett annat samlingsnamn för tillstånden efter långvarigt bruk av narkomaniframkallande

eller vanebildande medel enligt 1957 års WHO-definitioner

är eufomani. Tyngdpunkten i begreppet ligger i att dessa preparat alltid

skulle framkalla en förhöjd sinnesstämning (eufori).

Toxikomani är enligt WHO:s definition av år 1957 identiskt med narkomani.

Begreppet används dock numera även för att beteckna såväl narkomani

som vanebildning, dvs. beroende enligt WHO:s terminologi av år 1964 vare

sig beroendet framkallats av opiater, sömnmedel, lugnande eller stimulerande

medel.

Narlcomanvårdskommittén avser med narkotika eller narkotiska medel

de medel, som den svenska lagstiftningen betecknar som narkotika. Som

narkotikamissbruk betecknar kommittén allt icke-medicinskt bruk av narkotika.

Narkomani definierar kommittén som ett tvingande behov att fortsätta

missbruk av narkotiska medel. Läkemedelsmissbruk används som ett

sammanfattande begrepp för allt icke-medicinskt bruk av läkemedel. Termen

läkemedel begagnas här med en vidare innebörd än i läkemedelsförordningen

och omfattar sålunda bl. a. vissa medel, som ej längre används som

läkemedel (t. ex. cannabis).

Sj ukdomsbilder

Läkemedelsberoende innebär enligt kommitténs definition ett tillstånd

av psykiskt och/eller fysiskt beroende av ett läkemedel. Beroende uppkommer

till följd av att vederbörande intagit ett medel periodiskt eller kontinuerligt

och utvecklas under en tidsperiod som kan vara lång eller kort. I

vissa fall utvecklas tolerans i vävnaderna mot det tillförda giftet, och för att

åstadkomma önskad effekt, t. ex. sömn, smärtlindring, stimulans, eufori eller

liknande, måste dosen ökas.

Psykiskt beroende innebär en känsla av eller en uppfattning om att medlets

verkningar är nödvändiga för välbefinnandet och för att undvika obehag.

Vid kroppsligt beroende gör sig den mänskliga organismen biologiskt

beroende av det tillförda ämnet i ämnesomsättningsprocessen. En s. k. vävnadshunger

inträffar, och kravet på läkemedlet går i vissa fall inte att hejda

annat än genom speciella medicinska åtgärder.

Vid psykiskt resp. kroppsligt läkemedelsberoende talar man om psykiska

resp. kroppsliga abstinenssymptom vid minskning eller borttagande av det

läkemedel, som personen i fråga är beroende av. Abstinenssymptomen varierar

till art och grad med många faktorer hos den enskilda läkemedelsberoen
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 19

de människan, läkemedlets art och omgivningens förhållanden i vidaste bemärkelse.

Läkemedelsberoende av morfin och morfinliknande substanser kan uppkomma

redan efter tillförsel av mycket små mängder läkemedel. Symptomens

intensitet ökar med dosens storlek. Beroendet karakteriseras av starkt

psykiskt beroende, ett tidigt manifesterat kroppsligt beroende och utveckling

av vävnadstolerans med behov av dosökning. Abstinens leder i regel till

svåra symptom från alla delar av nervsystemet och olika kroppsorgan. Sålunda

förekommer ångest och rastlöshet, smärtor i varierande delar av

kroppen, sömnlöshet, svettning, illamående, kräkningar, diarré, feber, kramper

i buken och perifera muskler, viktminskning, frysning, tårflöde m. m.

Ett mer långvarigt bruk av morfin och morfinliknande substanser leder i de

flesta fall till ett gradvis ökande kroppsligt förfall med extrem avmagring,

uttorkning och infektionskänslighet samt till psykosocialt förfall med likgiltighet

för eget och andras bästa samt ibland även till tillfälliga psykoser.

Bruk av sömnmedel (barbitursyrapreparat som t. ex. pentymal, fenemal

och diemal) i föreskriven, terapeutisk dosering leder i regel inte till beroende.

Vid högre dosering under längre tid uppkommer emellertid ett starkt

psykiskt beroende, ett kroppsligt beroende och en tämligen snabbt påvisbar

tolerans med dosökning. Abstinensfenomenen består av ångest, muskelryckningar,

darrning i händer och fingrar, synrubbningar, illamående och kräkuing,

blodtrycksfall, epileptiska anfall med generella kramper, förvirringstillstånd

som starkt påminner om delirium tremens. Även schizofreniliknande

psykoser har iakttagits.

Bruk och beroende av kokain förekommer sällan i Sverige. Medlet tillförs

kroppen genom t. ex. näsans slemhinna eller intravenöst. Det verkar stimulerande

och ger ett rustillstånd med typisk eufori, pratsamhet och hyperaktivitet

samt syn- och känselhallucinationer. Läkemedelsberoende av denna

typ karakteriseras av mycket uttalat psykiskt beroende, inget kroppsligt beroende,

inga karakteristiska abstinenssymptom och ingen tolerans med åtföljande

dosökning. På grund av det starka psykiska beroendet är behandlingen

mycket svår. Obehandlat leder kokainberoende till apati och svårartat

psykosocialt förfall.

Cannabismissbruk var tidigare i stort sett okänt i Sverige, men har under

senaste åren ökat i frekvens. Cannabis — indisk hampa (Cannabis sativa) —

och cannabisharts är kända under en råd namn, t. ex. haschisch och marihuana.

Cannabis ger även i låg dosering en avspänd sinnesstämning. Det

åstadkommer en pratsam eufori. Sinnesupplevelserna förändras och retningstroskeln

för den optiska och akustiska stimulansen sänks. Hallucinationer

och vanföreställningar kan förekomma. Beroendet karakteriseras av

visst psykiskt beroende samt frånvaro av tolerans, dosökning och kroppsligt

beroende. Abstinensfenomen förekommer, men är ej karakteristiska. Värderingarna

av medlets farlighet är motstridiga. Cannabisberoende har av vissa

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 dr 1968

bedömare angetts vara en inkörsport till andra former av missbruk och

beroende, t. ex. heroinism i USA.

Hallucinogena substanser (främst LSD, meskalin och psilocybin) åstadkommer

vid tillförsel i mycket små mängder stimulans av centrala nervsystemet.

De ger förändrad sinnesstämning, ängslan, förvridnmg av sinnesupplevelser,

sinnesvillor av varierande art, hallucinationer och depersonalisationsfenomen.

Hallucinogener synes ej medföra karakteristiska abstinenssymptom.

Psykiskt beroende förekommer i en del fall. Toleransfenomen

utbildas snabbt. Missbruk av dessa medel har angetts kunna leda till svara

psykoser. ..

Centralstimulerande substanser (amfetamin och narbeslaktade ämnen,

bl a. fenmetralin (t. ex. preludin) och metylfenidat (t. ex. ritalina) framkallar

höjning av stämningsläget och ett ökat välbefinnande. De har

också stimulerande och aptitnedsättande egenskaper. Några av preparaten

har lanserats som hjälpmedel vid avmagring, t. ex. preludin. Det missbruk

av narkotika som förekommer i vårt land karakteriseras främst av att centralstimulerande

preparat används på ett icke-medicinskt sätt. Preludin i

tablettform används för intravenös injektion i doser som vida o ver stiger den

terapeutiskt avsedda. Även andra centralstimulerande medel används pa

liknande sätt. Läkemedelsberoende av centralstimulantia anses inte ge rent

kroppsligt beroende men däremot en avsevärd tolerans med dosökning. Det

psykiska beroendet uppges vara varierande. Den svenska epidemin visar

dock att det psykiska beroendet kan bli mycket starkt.

De centralstimulerande substanserna verkar främst på det s. k. sympatiska

nervsystemet. Vid överdosering kan man bl. a. finna eufon, rastlöshet, ångest,

irritabilitet, spänning och sömnlöshet. Bland de kroppsliga symptomen finner

man hjärtklappning, oregelbunden hjärtverksamhet och förhöjt blodtryck,

torrhet i munnen och svettning, illamående, nystagmus och vida pupiller,

tremor samt ryckig och onyanserad motorik. Vid svårartad akut eller

kronisk överdosering påverkas andningen och blodcirkulationen sviktar.

Akuta psykoser, som till sin bild överensstämmer med paranoid schizofreni,

anses vara en toxisk effekt av preparatet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

21

Vården av narkotikamissbrukare m. m.

N arkomanvår dskommittén

Kartläggning av missbruket

En av förutsättningarna för en värdering av den aktuella situationen

i fråga om icke-legitimt bruk av narkotika och andra beroendeframkallande

läkemedel samt för ett rationellt planerande av motåtgärder är en uppskattning

av brukets utbredning. En annan förutsättning är studier av brukets

karaktär, förlopp och följdverkningar för den enskilde och samhallet.

Flertalet undersökningar som redovisas av kommittén gäller endast sådana

läkemedelsmissbrukare som uppmärksammats eller föranlett åtgärder av

myndigheter. Uppskattningar av den totala missbrukarpopulationens omfattning

och karakteristika är svåra att göra. Det allvarliga missbruket

torde med stor sannolikhet komma till någon myndighets kännedom. Måttligt

bruk av t. ex. centralstimulantia eller cannabis har däremot en låg grad

av upptäcktssannolikhet. Generaliseringar från den undersökta populationen

till speciella delkategorier kan endast göras med stora förbehåll. Begreppet

missbruk har inte kunnat ges en enhetlig innebörd.

Försäljning och beslag av narkotika

En redovisning av den legala förbrukningen av egentliga narkotika och

central stimulerande medel under åren 1959—1965 baseras på försäljningen

till apoteken och är alltså inte exakt. Förskrivningen av morfin- och ersättningsmedel

har nästan genomgående minskat starkt. Morfinförbruknmgen

har gått ned med 60 % och förbrukningen av flertalet övriga preparat ännu

mera. År 1959 förbrukades sammanlagt 18,7 milj. doser men år 1965 endast

6,1 _ dvs. mindre än en tredjedel. Det enda preparat av vilket förbrukningen

ökat något är petidin.

Den legala förbrukningen av centralstimulerande medel visar en liknande

utveckling. Nedgången är i själva verket ännu starkare. År 1959 förbrukades

sålunda sammanlagt 33,2 milj. doser av centralstimulerande medel, år 1965

endast 5,0 (dvs. en nedgång med 85 %).

Antalet expedierade recept har också sjunkit oavbrutet. År 1959 expedierades

762 913 narkotikarecept och år 1966 127 950, dvs. en minskning med

83 %. Starkast var nedgången mellan åren 1961 och 1962. På senare år har

minskningen gått något långsammare.

Samtidigt som läkarna undan för undan nedbringat sin förskrivning av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 dr 1968

narkotika har missbruket, särskilt av centralstimulerande medel, ökat oavbrutet.

Detta möjliggörs genom den betydande illegala handeln, som huvudsakligen

avser från utlandet insmugglade preparat. Omfattningen av denna

handel kan inte närmare anges. I en rapport om narkotiska preparat som

tagits i beslag av rikspolisstyrelsens kriminalsektion tiden 1/1 1965—30/6

1966 noteras en ökning av cannabis och ritalina samt en minskning av preludin.

.

Uppgifter från polis- och kriminalvårdsmgndigheter

Undersökningar av arrestanter i Stockholm i april 1965 genom stickmärkesundersökning

visar att av 478 personer som är födda 1926—1950 var 74

(56 män och 18 kvinnor) intravenösa missbrukare. Missbruket återfanns

huvudsakligen hos dem som gripits för brott enligt brottsbalken. Bland yngre

kriminella i Stockholm är det intravenösa läkemedelsmissbruket synnerligen

utbrett. Av 253 svenska män födda 1926—1950 var 52 (20 %) missbrukare.

Bland kvinnor födda 1926—1950, som tagits om hand enligt brottsbalken

(i vissa fall barnavårdslagen), fanns bland 54 undersökta 15 (28 %) missbrukare.

Missbruksfrekvensen var särskilt hög bland dem som är födda

1936—1945, 36 procent av de kriminella männen (39 av 108 undersökta) och

50 procent av kvinnorna (10 av 20 undersökta). Samtliga 18 kvinnliga

missbrukare och 54 av de 56 manliga var svenska medborgare.

Resultatet av den inledande studien var så alarmerande att den fortsattes.

Hösten 1966 hade ca 10 000 gripna undersökts och ca 1 000 intravenösa

läkemedelsmissbrukare diagnostiserats. Den 1 februari 1967 hade sammanlagt

ca 1 200 intravenösa missbrukare påträffats. Epidemin har inte dämpats

under den tid undersökningen pågått utan visar tvärtom en tendens att

sprida sig uppåt och nedåt i åldersklasserna.

Vid en enkät till landets polisdistrikt har rapporterats sammanlagt 508

läkemedelsmissbrukare under juni månad 1966. Nära hälften, 49,6 %,

fanns i Stockholms stad. I 229 fall av totalmaterialet gällde missbruket centralstimulantia

och i 147 fall sömnmedel eller lugnande medel. I övriga fall

rörde det sig om cannabis (28 fall), opium (25 fall), andra medel eller okända

medel.

Kommittén har från de kriminalvårdande myndigheterna fått uppgifter

om missbruk vid olika anstalter och inom frivårdsklientelet samt om behovet

av läkarvård för läkemedelsmissbrukare inom vårdorganisationen.

Vid fångvårdsanstalterna konstaterades under år 1966 bland 4 290 intagna

446 fall av missbruk. Inom frivårdsklientelet fanns under samma tid

bland 18 663 övervakningsfall 577 missbrukare, varav 355 inom stockholmsdistriktet.

Dessa uppgifter om läkemedelsmissbruk inom kriminalvårdsklientelet

grundar sig på befintligt aktmaterial och gäller alltså endast av kriminalvårdsorganen

tidigare känt missbruk. En systematisk utfrågning av klien
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 1968

telet, eventuellt förenad med t. ex. blod- och urinanalyser, skulle sannolikt

ge inte oväsentligt högre tal på förekomsten av missbruk. Kommittén framhåller

att uppgifterna om missbrukssituationen bland olika asociala grupper

inte ger någon uttömmande bild av det aktuella läget. Kommittén konstaterar

dock, att narkotikamissbruket av allt att döma är mycket starkt utbrett

inom vissa kategorier av asociala. Inte oväntat är situationen svårast i

Stockholm, som enligt polisenkäten står för hälften av de kända missbruksfallen.

Av de lokala anstaltsräjongerna inom kriminalvården är också den

östra mest smittad av narkotikamissbruk. Höga frekvenstal visar vidare

de kriminellt mest belastade, interneringsfallen, varav inte mindre än Vs

varit missbrukare. Att märka är att annat missbruk än intravenöst av polisenkäten

att döma förekommer i ganska stor omfattning. Frekvenssiffrorna

för arrestanterna i Stockholm är således minimital. Kommittén anser dessa

data synnerligen alarmerande.

Därtill kommer att missbruket alltjämt synes öka. Allt flera såväl yngre

som äldre missbrukare uppträder. Missbruket visar alltså en tendens att

debutera i allt yngre år samtidigt som äldre också rekryteras till det intravenösa

missbruksklientelet; möjligen innebär detta att andra missbruksformer

(sömnmedel, alkohol) ersätts av injicerade centralstimulerande

medel.

Anmärkningsvärt är vidare att kvinnorna är överrepresenterade i förhållande

till sin andel av de anhållna resp. straffade. De asociala kvinnorna har

alltså i särskilt hög grad blivit missbrukare.

Material från socialvårdsorgan

Från barnavårdsnämnden i Stockholm redovisas statistik över barnavårdsärenden

med separat redovisning av antal fall med alkohol-, narkotikaoch

thinnermissbruk. Statistiken avser fall som efter utredning dokumenterats

som missbruk.

Alkohol

Narkotika

Thinner

M

K

M

K

M

K

1964........

.......Kvl

283

39

3

8

47

4

2

260

34

6

3

42

8

3

319

38

3

6

31

4

4

299

37

3

8

20

6

1965........

.......Kvl

295

34

10

7

34

6

2

252

27

6

10

24

1

3

286

24

6

9

22

5

4

251

26

14

7

24

3

1936........

.......Kvl

159

40

16

22

18

2

2

259

28

13

13

24

6

3

216

41

19

20

20

4

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Det har krävts eu långvarig och regelbunden alkoholkontakt för att en

individ skall anses som alkoholmissbrukare, medan däremot engångsbruk

av narkotika och thinner klassificeras som missbruk.

Utvecklingen under tidsperioden 1964—1966 visar en ökning av antalet

narkotikafall, medan antalet alkohol- och thinnerfall visar svag minskning.

I åldrarna under 15 år finns procentuellt långt fler thinnermissbrukare

än alkohol- och narkotikamissbrukare. De senare har varit ovanliga. Alkoholmissbruket

dominerar helt bland ungdomar över 18 år och är den vanligaste

missbruksformen också mellan 15—-18 år. Narkotikamissbruket spelar i alla

åldrar en underordnad roll.

Barnavårdsnämnden i Göteborg har låtit undersöka utbredningen av narkotikamissbruk

bland ungdom i Göteborg. Utredningen har bl. a. avsett till

familjebyrån anmälda fall under tiden 1 januari 1965—30 juni 1966.

Under år 1965 inkom 23 och under första halvåret 1966 34 anmälningar

1 vilka uppgifter om narkotikamissbruk eller läkemedelsmissbruk ingick.

Dessa utgjorde ca 5 resp. 15 promille av samtliga anmälningar (4 588 resp.

2 228). Av anmälningarna gällde 15 resp. 4 fall föräldrar.

Från ungdomsvårdsskolorna har socialstyrelsen lämnat följande uppgifter

rörande läkemedelsmissbruk bland eleverna.

Vård inom skola

Vård utom skola

Summa

Antal

0/

/o

Antal

%

Antal

%

75

8,4

12,3

68

8,0

143

8,2

Juni 1966......................

106

91

10,7

197

11,5

Både för flickor och pojkar har en ökning i andelen läkemedelsmissbrukare

ägt rum. Antalet ungdomsvårdsskolelever har under angivna år uppgått till

1 748 resp. 1 711.

ökningen kan möjligen bero på stegrad uppmärksamhet från myndigheters

och personals sida. En generell svårighet med denna typ av undersökning

är att den första mätningen kan påverka observatörerna så att en

mätning vid ett senare tillfälle ger en något förändrad bild av förhållandena.

Frekvensen av läkemedelsmissbrukare är nästan fyra gånger så stor bland

flickorna som bland pojkarna. Eftersom det finns ungefär dubbelt så många

pojkar som flickor på ungdomsvårdsskolorna, är de narkotikamissbrukande

flickorna i absoluta tal ungefär dubbelt så många som pojkarna.

De nämnda siffrorna kan kompletteras med erfarenheter från en annan

undersökning av socialstyrelsen i juni 1965 som bland eleverna visade totalt

124 missbrukare, varav 83 flickor och 41 pojkar. Av flickorna fanns 46 i vård

inom skola och 37 i vård utom skola. För pojkarna var motsvarande tal 18

resp. 23.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Läkemedelsmissbrukarna bär i större utsträckning än andra ungdomsvårdsskolelever

kommit från Stockholm. Enligt utförda testningar och

uppskattningar var de genomsnittligt mer begåvade. Anmärkningsvärt är att

de flickor som missbrukar narkotika i mindre utsträckning än andra elever

uppträtt störande i skolan eller haft disciplinsvårigheter. De hade också visat

färre tecken på asocialitet, sexuell lössläppthet och arbetsovilja. Över huvud

taget hade deras arbetsanpassning varit något bättre än för andra ungdomsvårdsskolflickor.

De läkemedelsmissbrukande pojkarna hade likaledes gjort

sig skyldiga till kriminella handlingar i mindre utsträckning än andra ungdomsvårdsskolelever.

Det var däremot vanligare bland dem med alkoholmissbruk,

sniffning, beroende av asociala gäng etc. Flickorna hade oftare än

andra ungdomsvårdsskoleflickor skolkat från skolan och rymt hemifrån.

Slutligen har läkemedelsmissbrukarna mindre ofta än andra ungdomsvårdsskolelever

blivit föremal för förebyggande åtgärder från barnavårdsnämnds

sida. Detta kan bero på att barnavårdsnämnden till följd av läkemedelsmissbrukarnas

mindre störande och kriminella beteende ingriper mot

dem på ett relativt sent stadium. Efter intagningen på ungdomsvårdsskola

har läkemedelsmissbrukarna i större utsträckning än andra elever erhållit

vård av företrädesvis psykiatrisk karaktär utanför skolan, särskilt gäller

detta flickorna. De har dessutom rymt i betydligt större utsträckning än

andra elever. I stort sett har de varit sämre anpassade till skolans normer

och regler än andra elever, i varje fall den första tiden och beträffande pojkarna

även därefter. De orsakar på det hela taget skolorna avsevärda problem

och fortsätter delvis med narkotikamissbruk och sniffning.

Vid vårdanstalterna för alkoholmissbrukare har socialstyrelsen i juni 1966

räknat de läkemedelsmissbrukare som det funnits uppgift om. Läkemedelsnussbruket

har avsett allt icke-medicinskt bruk av narkotika och beroendeframkallande

läkemedel över huvud, t. ex. barbiturater som nembutal och

diminal, meprobamat, valium, tikobes och LSD.

Missbruket inom olika anstaltstyper fördelar sig enligt följande.

Anstalter

Antal

%

Statliga......

74

22,5

Erkända.....

186

15,7

Enskilda.....

48

11,3

Totalt

308

15,9

För en del av materialet har missbruket också spaltats på olika intensitetsgrader,

grovt missbruk, mindre grovt och enstaka eller tillfälligt. Grovt läkemedelsmissbruk

har angivits som »t. ex. klara narkomaner, fall med mer

eller mindre tillförsel i form av injektioner av olika preparat eller fall där

läkemedelsmissbruket kan betecknas som primärt i förhållande till alkoholproblemet».

Som mindre grovt betecknas »missbruk av mer permanent

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

karaktär men dock av sekundär art i förhållande till alkoholmissbruket»

och den lindrigaste kategorin anges med orden »mer obetydligt missbruk,

enstaka överdoseringar etc.».

Grovt

Mindre grovt

Tillfälligt

Anstalter

Antal

%

Antal

%

Antal

%

8

10,8

33

44,7

33

44,7

13

7,0

42

21,6

131

70,8

Enskilda.......................

1

2,1

14

29,6

33

66,5

Totalt

22

7,1

89

28,9

197

64,2

Procenten tillfälliga missbrukare är långt mindre bland de statliga anstalterna.

Det absoluta talet grova eller mindre grova missbrukare är dock ej

så stort inom denna kategori, eftersom antalet intagna patienter är förhållandevis

litet —- statliga anstalter har 329, erkända 1 179 och enskilda 416

intagna. Urvalet vid intagning torde till stor del föranleda skillnaderna.

Kommittén framhåller, att socialvårdsorganens erfarenheter av det stigande

narkotika- och läkemedelsmissbruket punkttestats genom förenämnda

rapporter från de två största barnavårdsnämnderna i landet samt från två

kategorier av socialvårdsanstalter, nykterhetsvardsanstalterna och ungdomsvårdsskolorna.

Det är således fråga om fragmentariska stickprov som varken

går på bredden eller djupet. Mer djupgående studier rörande missbruket

bland minderåriga genomförs emellertid vid barnavårdsnämnden i Stockholm.

Att narkotika- och läkemedelsmissbruket bland ungdomen är i markant

stigande bekräftas av undersökningarna. För barnavårdsnämnderna i storstäderna

utgör missbruket ännu ett jämförelsevis begränsat problem. Antalet

missbruksfall ökar men är ännu inte påfallande stort. Även bland

minderåriga utgör det traditionella alkoholmissbruket, särskilt bland pojkar,

ännu ett ojämförligt mycket större problem. Det är blott bland barn under

15 år som användandet av thinner och narkotika är något vanligare förekommande

än missbruk av alkohol. I Stockholm synes thinnermissbruket

vara i sakta avtagande. Denna missbruksform har emellertid alltid visat

oregelbunden frekvens med tillfälligt uppblossande epidemier.

För allt flera av den grupp svårt missanpassade ungdomar som kommer

till ungdomsvårdsskola utgör narkotikamissbruk ett allvarligt problem, särskilt

bland flickorna. Det gäller här ungdom med svårare beteenderubbningar

och missbruksmönstret närmar sig förhållandena inom kriminalvårdens

klientel. Frekvenstalen ungdomsvårdsskolelever som missbrukar

narkotika är väl jämförbara med förhållandena på fångvårdsanstalterna

och inom den öppna kriminalvården. Narkotikamissbruket förekommer

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1968

företrädevis bland socialt svårt störda personer. Eventuellt lindrigare missbruksformer

inom andra skikt har i varje fall hittills inte tagit sådana

former, att de socialvårdande organen nödgats ingripa annat än undantagsvis.

Bland alkoholmissbrukare är kombination med läkemedelsmissbruk

numera ganska vanlig.

Material från sjukvården

Från mentalsjukhus och psykiatriska kliniker har för tre år — 1962, 1963

och 1964 — ur statistiken lämnats uppgifter om fall med diagnosen abusus

alii (WHO:s term för läkemedelsmissbruk).

Antalet intagningar och antalet vårdade patienter inom länen -— exklusive

storstäderna — blir med uppdelning på åldersgrupper följande.

Ålder

1962

1963

1964

Int.

Pat.

Int.

Pat.

Int.

Pat.

—19..........................

7

6

9

8

9

9

20—29........................

20

19

26

24

39

35

30—39.........................

26

20

57

47

53

42

40—49.........................

53

48

72

60

85

71

50—59.........................

41

33

35

27

37

33

60—...........................

26

23

29

25

31

28

173

149

228

191

254

218

En viss stegring av antalet fall kan skönjas under de tre åren. Utvecklingen

är dock ojämn. I vissa län har skett en ökning, i andra en minskning,

antalet fall i de olika länen är dock på det hela taget ganska begränsat.

För storstäderna — Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping — blir

motsvarande uppgifter följande.

Ålder

1962

1963

1964

Int.

Pat.

Int.

Pat.

Int.

Pat.

—19...........................

4

4

3

3

5

5

20—29.........................

31

26

39

30

54

44

30—39.........................

32

20

36

30

39

35

40—49.........................

36

30

36

26

30

29

50—59.........................

28

20

21

13

38

24

60—...........................

24

23

22

21

23

20

155

123

157

123

189

157

Det kan noteras att den lägsta ålderskategorin aldrig svarar för mer än

ungefär 3 Va % av missbrukarna. De högsta ålderskategorierna svarar däremot

varje år för en ganska stor andel.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Om materialet fördelas på män och kvinnor får man följande siffror.

1962

1963

1964

Int.

Pat.

Int.

Pat.

Int.

Pat.

Länen

105

90

133

114

149

127

68

59

95

77

105

91

Storstäderna

79

60

82

60

106

85

Kvinnor......................

76

63

75

63

83

72

Totalt

328

272

385

314

443

375

Den genomsnittliga vårdtiden i antal dagar är följande.

1962

1963

1964

M

K

M

K

M

K

60

57

46

48

59

41

Storstäderna....................

51

64

45

49

33

48

För storstäderna tycks föreligga en tendens till längre vårdtider för kvinnor

än för män och en allmän tendens till minskning av vårdtidens längd

under de tre åren. Siffrorna för övriga riket visar inte dessa tendenser; endast

för kvinnornas del synes en tendens till minskning av vårdtiderna.

Ett tecken på att de individer som vårdats under diagnosen abusus alii

år 1962 återkommer även 1963 och 1964 skulle vara att antalet tidigare

ej intagna minskat varje år. En kraftig minskning av antalet förstagångsintagna

kan innebära att samma individer fyller sjukhusen år efter år. Men

procenten förstagångsintagna för varje år varierar mellan 25 och 35 %.

Genom en sjukhusenkät till landets samtliga lasarett, psykiatriska sjukhuskliniker

samt alkoholkliniker har kommittén fått uppgifter om vårdanstalternas

beläggning av missbrukare den 5 oktober 1966.

Ålder

Män

%

Kvinnor

%

Summa

0/

/O

19.........................

10

5,6

19

8,8

38

6,8

20 29.........................

94

27,7

59

27,2

153

27,5

30 39 ........................

96

28,3

42

19,4

138

24,8

40 ...........................

130

38,3

97

44,7

227

40,8

339

99,9

217

100,1

556

99,9

Stockholm dominerar inte i detta material på samma sätt som i andra

undersökningar.

Av missbruksmedlen i materialet utgörs 55,4 % av sömnmedel, medan

centralstimulantia, opiater och lösningsmedel uppgår till resp. 14,4, 3,1 och

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

4,1 %. Sömnmedel svarar för len störst a andelen i speciellt hög grad bland

kvinnor. Centralstimulerande medel och lösningsmedel svarar för en något

större andel bland männen än bland kvinnorna. Beträffande centralstimulerande

medel är dock denna tendens omvänd i de två lägsta åldersgrupperna.

Även enligt sjukhusmaterialet missbrukas lösningsmedel särskilt av tonåringarna.

Centralstimulantia är också vanligast bland yngre missbrukare,

medan sömnmedelsmissbruket blir relativt vanligare ju högre upp i ålderskategorierna

man går.

I båda undersökningarna rör det sig om ett begränsat material. 328

intagningar för läkemedelsmissbruk år 1962 bör sättas i relation till hela

antalet intagningar i psykiatrisk vård samma år som var nära 50 000. En beläggning

av 500—600 missbruksfall under en viss dag utgör endast en ringa

del av samtliga intagna per dag inom den psykiatriska vården — omkring

27 500.

Uppgifter från bl. a. de psykiatriska sjukhusen och klinikerna om utvecklingen

från den 1 januari 1965 till oktober 1966 anger för storstadsregionerna

en viss ökning och beträffande övriga områden ett i huvudsak

konstant missbruk.

Sammanfattningsvis anför kommittén att redovisningen av läkemedelsmissbruk

inom olika grupper — av polisen gripna personer, kriminal- och

socialvårdsfall samt sjukvårdspatienter — visar att det egentliga narkotikamissbruket

är mest utbrett bland de människor som har de största anpassningssvårigheterna

i övrigt. Inom kriminalvården är missbruksfrekvensen

högst inom interneringsklientelet, inom barnavårdsnämnden är det betydligt

vanligare bland ungdomsvårdsskoleelever än bland barnavårdsklientelet i

övrigt och inom nykterhetsvården är missbruk vanligast på de statliga anstalterna

med de svåraste alkoholmissbrukarna.

Det är vidare tydligt att fördelningen inom landet är ojämn. Stockholmsområdet

har högre missbruksfrekvens inom de undersökta grupperna än

övriga delar av landet. Därnäst kommer Göteborg och Malmö—Lund. Närheten

till Köpenhamn underlättar införsel och missbruk särskilt av cannabis.

Polisrapporter och informationer från socialorgan visar förekomsten

av missbruk smiljöer även i en rad mindre städer, t. ex. Halmstad, Ängelholm,

Eskilstuna, Örebro och Östersund. Därutöver har på många håll förekommit

mer kortvariga missbruksepidemier, som dock vanligen avsett

cannabis och lösningsmedel. Missbruksbilden växlar delvis snabbt. Bland

tonåringarna kan thinnerepidemier blossa upp och snabbt försvinna igen.

Intresset har under senare tid framför allt gällt missbruket av injicerade

centralstimulantia. Det framlagda materialet visar visserligen, att detta är

den dominerande missbruksformen framför allt i åldrarna 20—40 år. Bland

tonåringarna konkurrerar emellertid på sina håll inhalation av lösnings
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1968

medel och bland äldre över 40 år är missbruk av sömnmedel och rogivande

medel alltjämt vanligare även i de socialt missanpassade grupperna.

Missbruket har i avsevärd utsträckning kombinerats med övriga sociala

svårigheter, bl. a. arbetslöshet. Påfallande många narkotikamissbrukare går

också sjukskrivna långa tider.

Kommittén framhåller svårigheterna att göra en tillförlitlig uppskattning

av omfattningen av läkemedelsmissbruket. Det gravare missbruket torde

vara bättre känt för myndigheterna än de lindrigare missbruksformerna.

Såvitt gäller de grava missbruksfallen torde det missbruk som avser narkotika

vara mindre känt än det missbruk som avser mer lättåtkomliga

medel, t. ex. barbitursyrapreparat. Man kan därför utgå från att de genom

medicinalstatistiken och i övrigt redovisade fallen av barbituratmissbruk

representerar åtminstone större delen av de kategorier som behöver sluten

medicinsk vård. Däremot är med all sannolikhet de vårdbehövande egentliga

narkotikamissbrukarna underrepresenterade i tillgänglig statistik och övrig

information. Detta gäller kanske främst de intravenösa missbrukarna.

I den offentliga debatten har förekommit olika sifferuppgifter —• enbart i

Stockholm har t. ex. antalet intravenösa missbrukare uppskattats till omkring

5 000. Kommittén bär inte tillräckligt underlag för att nu göra säkra

uttalanden men uppskattar antalet till några tusen.

Den fortsatta kartläggningen av läkemedelsmissbruket förutsätter en

preciserad definition av begreppen missbruk och missbrukare samt undersökningar

av riskgrupper och normalpopulationer. Kommittén anser det

bl. a. nödvändigt att få en mer tillförlitlig uppfattning om antalet svårare

läkemedelsmissbrukare än man f. n. har. Avsikten är att försöka räkna

antalet missbrukare i Stockholm, där missbruket synes mest utbrett. Denna

undersökning är krävande och nödvändiggör medverkan från många olika

institutioner och personer som har med läkemedelsmissbrukare att göra.

En sådan undersökning ingår i kommitténs forskningsprogram.

Diagnos metoder

Vid studier av läkemedelsmissbruk måste diagnosen om möjligt baseras

på påvisandet av medlens förekomst i organismen, främst i blod och urin.

Utvecklingen av teknisk-diagnostiska analysmetoder blir därmed ett väsentligt

led i studiet. Det gäller därvid att med exakta kemiska eller andra analysmetoder

kunna dels kvalitativt påvisa att ett visst medel förekommer i

kroppen, dels även kvantitativt bestämma dess halt. En sådan diagnos kan

göras också när någon erhållit endast en terapeutisk dos.

Påvisandet av förekomsten av ett ämne i organismen sker

a) från diagnostisk synpunkt för att klarlägga, vilket eller vilka medel som

intagits, halten i blod och urin, tidpunkten för konsumtionen och mängden

(i terapeutisk dos eller överdos),

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

b) från terapeutisk synpunkt för att tjäna som underlag för en adekvat

terapi, t. ex. i förgiftningsfall,

c) som kontroll på att t. ex. en narkoman under behandling eller avvänj - ning ej tar narkotiska preparat,

d) för att klarlägga medlets väg i organismen — dess uppsugning, fördelning,

nedbrytning och utsöndring — för vilket en bestämning av medlets

halt i organismen är nödvändig,

e) för att erhålla en fördjupad bild av medlets inverkan på organismen

samt

f) för att klarlägga mekanismen för uppkomsten av narkomani, varvid

i princip en jämförelse görs mellan verkan och koncentration av medlet i

organismen, vilket i sin tur ger ledning vid besvarandet av frågan om

toleransökningen beror på att omsättningen av läkemedlet förändras (t. ex.

så att den vanda organismen förbränner medlet snabbare) eller på att

centralnervösa rubbningar inträder.

För utveckling av metoderna har en del studier bedrivits för att klarlägga

olika medels kemiska egenskaper, såväl beträffande enskilda substanser

som blandningar av olika medel. Vidare har undersökningarna gällt blodoch

urinprov från friska personer och patienter bl. a. för att studera hur de

olika metoderna slår under biologiska förhållanden.

Kommittén föreslår en fortsatt utveckling av kemiska metoder för påvisande

av olika substanser och läkemedel i blod och urin. Nya kvalitativa

och kvantitativa tester måste utvecklas bl. a. för att påvisa halten av olika

substanser i organismen. Nya substanser och läkemedel framkommer, som

kräver utveckling av nya analysförfaranden.

Vidare måste fortsatta kliniska studier utföras. Hit hör bl. a. undersökningar

på friska rörande omsättningen av olika läkemedel i organismen.

Studier av relationen mellan verkan av olika medel och deras halt i blod

och urin är nödvändiga för att nå kunskap om underlaget för uppkomsten

av narkomani och läkcmedelsheroende i övrigt. I första hand gäller det att

utforska mekanismen för uppkomsten av den ökade tolerans som flertalet

läkemedelsberoende uppvisar. Narkomanen uppnår härigenom doser som

skulle medföra livshotande verkningar hos den ovane.

Kommittén föreslår också att den praktisk-kliniska tillämpningen fortsätter.

Undersökning av urinprov från patienter under behandling skall

fortsättas och utvidgas. Utvecklingen av detta samarbete med olika kliniker

och psykiatriska avdelningar har påbörjats. Även vid ambulant behandling

skall dylik provtagning övervägas.

Vidare är provtagning med kvalitativ och kvantitativ bestämning beträffande

förekomsten av olika slags medel i fall av misstänkt förgiftning

väsentlig från en rad synpunkter. Analysvärdet tjänar som ledning för

valet av adekvat behandling. Genom upprepade prov kan behandlingens

effektivitet följas. Analysresultatet ger också viktiga upplysningar om pro
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kiingl. May.ts proposition nr 7 år 1968

gnosen, som beror ej blott på halten av det ingående ämnet utan t. ex. på

förekomsten av en biandförgiftning. Ofta är i dessa fall kombinationen av

två medel betydligt giftigare än vartdera ämnet taget för sig.

Slutligen planlägger kommittén undersökningar av provmaterial vid

massundersökning.

Anvisningar för provtagning och andra upplysningar angående användningen

av kemisk-diagnostiska prov är under utarbetande. En systematisk

beskrivning av enskilda analysmetoder bar påbörjats.

Kommittén föreslår att kemiska avdelningen vid statens rättskemiska laboratorium

skall tjäna som referenslaboratorium för toxikologiska analyser.

Vid detta laboratorium skall alla nödvändiga analysmetoder utvecklas och

tillämpas, referensstandarder utarbetas och distribueras till intresserade

institutioner samt all litteratur på området fortlöpande hållas tillgänglig.

Härvid kommer karolinska institutets bibliotek med dess tillgång till databehandlad

dokumentation från ämnesområdet att kunna underlätta arbetet

väsentligt. Vidare kan där skapas förutsättningar för en fortlöpande undervisning

och kursverksamhet på området.

Laboratoriet måste för att fylla en sådan uppgift utöka sin personal och

anskaffa viss apparatur. För budgetåret 1968/69 bör upptas medel för en

laboratorie- eller forskningsingenjör stjänst samt omkring 150 000 kr. för

apparatur och uppskattningsvis 30 000 kr. för övriga ökade omkostnader.

Ett vidgat samarbete mellan olika laboratorier erfordras för såväl det

egentliga analysarbetet som utvecklingen av nya metoder. Redan nu finns

en internationell arbetsfördelning. De rättskemiska laboratorierna i Norden

fördelar systematiskt mellan sig utvecklingen av ett antal analysmetoder.

Utbildningskurser för personal bör anordnas vid referenslaboratoriet

av medicinalstyrelsen i samarbete med de medicinska fakulteterna. Kurserna

bör avse de läkare som önskar specialutbildning och den övriga personal—

laboratoriesköterskor, laboratorieingenjörer och laboratorieassistenter

— som skall biträda vid analyserna.

Vissa kontrollåtgärder

För att bl. a. få bättre kontroll över omfattningen av läkemedelsmissbruket

diskuterar kommittén vissa förslag till registrering av läkemedelsmissbrukare

och recept på läkemedel samt rörande anmälningsskyldighet för

viss personal m. m. Vidare tar kommittén upp frågan om förstärkning av

tullen, polisen, åklagarväsendet och domstolarna.

Registrering

Enligt uppgifter till kommittén förekommer redan nu, att läkare meddelar

fall av missbruk till vissa förste stadsläkare eller länsläkare, som sedan —

ibland med stöd av ett eget register — underrättar andra berörda läkare

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

inom distriktet. Som argument för registrering av missbrukare anges

möjligheten att förhindra dubbelförskrivning och avstänga missbrukare

från vidare tillförsel av medel. Som argument mot registrering har anförts

bl. a. att det strider — eller kan komma att strida — mot tystnadsplikten

att underrätta kolleger och, som i vissa fall diskuterats, även apotek om

missbruksfall. Vidare påpekas att läkemedelsmissbruket åtminstone såvitt

avser centralstimulantia i största utsträckning avser medel som inte förskrivits

av läkare.

Enligt kommitténs bedömning finns ett behov av att inte endast kunna

ingripa disciplinärt mot läkare som gjort felaktiga förskrivningar, utan

också av att kunna ge läkarna sådana möjligheter till information att man

minskar riskerna för att skapa eller vidmakthålla missbruk. Den redovisade

formen för upplysningar synes emellertid ej stå i överensstämmelse med

innebörden av läkares och apotekares tystnadsplikt och måste därför ersättas

av andra informationsvägar.

Av tillgängliga uppgifter om förskrivning m. m. framgår att läkarna

numera i stort sett iakttar erforderlig uppmärksamhet vid förskrivning av

narkotiska preparat. Med stöd bl. a. av uppgifter om totalkonsumtionen av

andra beroendeframkallande läkemedel och antalet patienter som vårdats

för missbruk av dessa medel kan hävdas att samma restriktivitet ej iakttas

vid förskrivningen av dessa andra medel. En kontroll beträffande sådana

medel synes vara av stor betydelse. Utformningen av en sådan kontroll

kan underlättas om exakta uppgifter om förskrivningen står till buds.

En registrering av alla recept på beroendeframkallande medel är därför

önskvärd.

För att bl. a. få möjlighet att snabbt upptäcka nya mönster i läkemedelsmissbruket

har vidare övervägts att på statistisk väg kontinuerligt bearbeta

ett receptmaterial såvitt gäller beroendeframkallande medel. De tekniska

möjligheterna att göra en kontinuerlig, riksomfattande bearbetning av

samtliga recept genom databehandling synes finnas. Om alla recept, alltså

ej endast beträffande den i och för sig obestämda gruppen av beroendeframkallande

medel, bearbetades, skulle en rad önskemål samtidigt kunna

tillgodoses. Missbruk av olika medel kunde snabbare upptäckas och kartläggas

och läkares förskrivningsvanor kunde granskas. Redan tillkomsten

av en receptregistrering torde medföra större försiktighet vid förskrivningen.

Vidare skulle uppgifter kunna erhållas och registreras om enskilda

patienters förbrukning av beroendeframkallande läkemedel. En möjlighet

skulle skapas att mer noggrant följa läkemedelskonsumtionens utveckling

samt kontrollera kostnaden för alla läkemedel.

Läkare bör ha rätt att beträffande viss patient inhämta upplysning från

registret om huruvida denne även får förskrivning från annan läkare.

Detta system skulle alltså ersätta den uppgiftslämning som nu förekommer

genom bl. a. länsläkare. Det föreslagna registret måste föras centralt, lämp2

— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 7

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

ligen inom medicinalstyrelsens statistiska avdelning. Registret förutsätts

bli sekretessbelagt, såtillvida att utöver angivna upplysningar till behandlande

läkare endast statistiska uppgifter skall få utlämnas.

Medicinalstyrelsen bör tillsammans med riksförsäkringsverket överväga

denna fråga samt genomföra en försöksverksamhet.

Kommittén erinrar vidare om det polisregister som förs hos rikspolisstyrelsen

för att tjäna till upplysning om brott för vilket någon misstänkts,

åtalats eller dömts »eller om någons vandel i övrigt». När uppgift lämnas

skall enligt rikspolisstyrelsens anvisningar också anmärkas bl. a. om förekomsten

av narkotikamissbruk. Från registret kan således erhållas uppgifter

såväl om brott mot t. ex. narkotikaförordningen som om visst missbruk

som uppdagats i samband med brott. Vid rikspolisstyrelsens narkotikakommission

förs vidare ett s. k. arbetsregister som omfattar personer som

misstänkts för narkotikabrott (och eventuellt varit föremål för åtgärd),

men också personer som över huvud hörts i narkotikautredningar eller

som lämnat upplysningar. Registret, som innehåller omkring 5 000 namn,

är inte så upplagt att man kan få upplysning om antalet missbrukare i riket

eller de olika personernas missbrukshistoria. Emellertid pågår förberedelser

för att överföra arbetsregistret till rikspolisstyrelsens ADB-system. Härigenom

blir det möjligt att i större utsträckning än hittills tillgodose behovet

av informationer för såväl polisens brottsspanande och utredande verksamhet

som för statistiska ändamål.

A nmälnings skyldighet

Någon generell bestämmelse om skyldighet att lämna upplysningar om

läkemedelsmissbruk eller illegal hantering med läkemedel finns ej. Endast

i brottsbalken stadgas i ett flertal paragrafer ansvar för underlåtenhet att

avslöja brott av särskilt svår beskaffenhet. En allmän plikt att vittna inför

domstol regleras emellertid i rättegångsbalken. Vissa myndigheter,

tjänstemän och andra som är satta att tillliandagå med yttrande i visst

ärende är skyldiga att utföra sakkunniguppdrag.

Med stöd av bestämmelser i specialförfattningar kan emellertid åtskilliga

uppgifter erhållas från vissa personkategorier. Hos medicinalstyrelsen

äger generaldirektören samt vissa andra tjänstemän i styrelsen erhålla upplysningar

av läkare i ärende hos styrelsen. I den speciella medicinalstatistiken

speglas läkemedelsmissbruket genom de psykiatriska klinikernas uppgifter

om antalet patienter som vårdas under diagnosen »abusus alii».

Föreskrifter om skyldighet för bl. a. tillverkare av narkotika att lämna

statistiska uppgifter om produktion, tillverkning, förbrukning, lagerhållning

in. m. finns i medicinalstyrelsens narkotikakungörelse. Beträffande

andra beroendeframkallande medel finns emellertid ingen lagstadgad skyldighet

för tillverkare och andra att lämna uppgifter. Denna begränsning i

medicinalstatistiken kan endast i viss utsträckning kompenseras genom

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1968

tillverkares och importörers villighet att för särskilda ändamål offentliggöra

viss statistik.

Enligt narkotikaförordningen åligger det domstol att ofördröjligen underratta

medicinalstyrelsen om innehållet i dom, som domstol meddelat i mål

vari talan forts om ansvar för brott mot förordningen eller eljest för brottsligt

förfarande med narkotika.

I allmänna läkarinstruktionen den 10 maj 1963 (nr 341) stadgas skyldighet

för i allmän tjänst anställd läkare att tillhandagå länsstyrelse, domare,

åklagare och polismyndighet med av dem begärda undersökningar

och utlåtanden däröver. Vidare åligger det provinsialläkare eller stadsdistriktslakare

som finner anledning anta att inom hans distrikt förekommit

olaga försäljning av läkemedel eller eljest av narkotika att anmäla förhållandet

till lansläkaren. Biträdande provinsialläkare och extra provinsialläkare

skall fasta provinsialläkarens uppmärksamhet på missförhållanden

av angivet slag som de iakttagit.

Kommittén är tveksam huruvida vissa personalkategorier, främst medicmalpersonal,

bor — utöver redan existerande upplysningsplikt — åläggas

särskild rapporteringsskyldighet om läkemedelsmissbruk och illegal läkemedel

shantering.

Slutligen framhåller kommittén att det inte synes vara en framkomlig

väg att författningsvägen införa särskilda bestämmelser om generell skyldighet

att anmäla läkemedelsmissbruk eller illegal läkemedelshantering.

Allmänhetens inställning till frågorna om och när anmälan bör ske torde

bora påverkas ej genom lagstiftning utan genom ökad information och

upplysning.

Förvaring av narkotika

Den legitima förvaringen av narkotika hos tillverkare, partihandlare och

apotek torde enligt kommittén vara tillfredsställande. De två förstnämnda

kategorierna har omfattande säkerhetssystem, och de flesta apoteken har

numera installerat larmanordning. Vid apoteken har vidare till följd av

minskad förskrivning lagerhållningen begränsats så att inbrott ger ringa

utbyte. För förvaring av narkotika på sjukvårdsinrättningar gäller samma

bestämmelser som för läkemedel i allmänhet.

Kommittén ansluter sig i princip till uppfattningen, att bestämmelserna

rörande kontroll av sjukvårdsavdelningarnas förråd av läkemedel och

särskilt narkotika ej får vara så rigorösa att systemet blir alltför betungande.

Någon form av klassificering av läkemedlen med hänsyn till deras förmåga

att framkalla beroende bör utföras så att ofarligare preparat förvaras åtskilda

från farligare preparat. Eu standardisering av den nu alltför brokiga

floran av preparat i läkemedelsförråden synes också önskvärd liksom en

kontinuerlig uppföljning av förbrukningen av toxikomaniframkallande preparat.

Kommittén finner vidare att injektionslösning med narkotika bör

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

förekomma endast i engångsförpackningar som ampuller, ampiner m. m.

Vidare bör narkotika förvaras i särskilda skåp eller utrymmen med betryggande

stöldskydd. Medicinalstyrelsen bör såsom tillsynsmyndighet söka genomföra

dessa förslag.

Särskilda problem har uppstått beträffande förvaringen av narkotika på

vissa transportmedel, främst tåg och båtar. De för nödsituationer avsedda

förbandslådorna på tåg och på livbåtar har blivit utsatta för stölder. Skarpt

uppmärksamhet krävs mot dessa tillgrepp.

Kontrollen av transporten från tillverkare och grosshandlare torde vara

tillfredsställande när försändelserna sker med rekommenderade eller assurerade

postpaket. Däremot torde tillgrepp av eller ur fraktgods å järnväg

förekomma. Denna form av transport av narkotika bör antingen upphöra

eller ske i säkrare former.

Verksamhet mot narkotikasmuggling m. m.

Vid tullen utgör det omfattande illegala införandet av narkotika det allvarligaste

problemet. Frågan om motåtgärder är emellertid komplicerad.

Tullverkets personal har successivt minskats i antal. För att motverka den

ökade smuggling som kan bli en följd härav har man förstärkt systemet med

stickprovskontroller och byggt ut tullkriminalarbetet. Vårt lands långa gränser

och lättheten att dölja godset fordrar emellertid för en effektiv övervakning

en orimligt stor personalökning. Internationellt har allmant accepterats

en tendens att minska trafikrestriktionerna oavsett ökad risk for

smuggling.

Kommittén anser vissa förslag till ändringar beträffande tull sp aning sarbetet

ändamålsenliga och väl avvägda. En ytterligare utveckling av den

intensifierade målinriktade spaning som redan inletts torde kunna leda till

effektivare ingrepp och även verka avskräckande. I samband härmed betonas

nödvändigheten av personliga kontakter med andra länders tull- och

polispersonal och vikten av utbyte av upplysningar och tips. Härutöver har

ytterligare åtgärder inom tullverket övervägts och i viss utsträckning redan

realiserats. Vid arméns hundskola i Sollefteå utbildas sålunda nu för tullverkets

räkning ett antal spårhundar för narkotikaspaning. Andra hjälpmedel

som man redan försöksvis prövat består av teknisk apparatur, med

vars hjälp gods och transportmedel skulle kunna undersökas på förekomsten

av narkotika. Härtill kommer behov av mer konventionella hjälpmedel

t. ex. bilar, radioutrustning in. m. Tullpersonalens möjlighet att genomföra

en effektiv bevakning och spaning beträffande narkotika underlättas vidare

väsentligt genom lämplig utbildning som har påbörjats. Specialträning for

viss personal kommer att bli följden av en föreslagen särskild organisation

för tullkriminalverksamhet. Inom generaltullstyrelsen har tanken väckts

att inrätta särskilda tjänster vid tullkriminalgrupperna för narkotikaspaningen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Kommittén tillstyrker de nämnda åtgärderna för effektivisering av tullspaningen.

De kan delvis genomföras genom resursfördelning inom tullverket.

I den mån särskild medelsanvisning påkallas för förstärkning av verksamheten

mot narkotikasmugglingen anser kommittén en positiv bedömning

från statsmakternas sida motiverad.

För polis- och åklagarmyndigheter samt domstolar har de samhällspreventiva

åtgärderna i narkotikafrågan under senare år särskilt i Stockholm och

Göteborg medfört en successivt ökande arbetsbelastning.

Vid överväganden av förslag till en utbyggnad av polisens resurser bör

enligt kommittén beaktas konsekvenserna härav för åklagar- och domstolsorganisationen.

En förstärkning av åklagarinsatsen ställer ökade anspråk

på domstolarna. En utbyggnad bör därför samordnas.

Enligt kommittén kan vidare för de rättsvårdande myndigheterna fördelar

vinnas genom att narkotikaärenden handläggs av särskild personal. Därigenom

kan personalen förvärva den specialkunskap om narkotiska medel

och om missbrukets olika karakteristika som fordras för en effektiv handläggning

och nyanserad bedömning. År 1965 sammanslogs statspolisens och

stockholmspolisens förutvarande narkotikaavdelningar till en särskild narkotikakommission

inom rikspolisstyrelsens kriminalsektion med f. n. 19 kriminalpolismän

och fyra skyddspoliser. Det åligger kommissionen att i första

hand samordna riksomfattande spaningar och undersökningar angående

narkotikabrott och illegal sprithantering. Kommissionen skall dessutom utföra

spaning och utredning om illegal narkotikahantering inom Stockholms

stad. Vidare skall den samarbeta med tullmyndigheterna och bedriva viss

informationsverksamhet.

Rikspolisstyrelsen anser en förstärkning av kommissionen nödvändig med

hänsyn till uppgifternas omfattning och rådande balans. För att klara denna

belastning som ökar i samband med den allmänna aktiviteten skulle i och

för sig ytterligare 30 man behövas. Omedelbart bör emellertid inrättas ytterligare

12 tjänster, utöver tidigare beslutade. Förstärkningen tillstyrks av

kommittén.

En särskild polisstyrka på fem man inom göteborgspolisen har avdelats

för arbete med narkotikaärenden. Gruppen har dock även andra ärenden,

bl. a. våldsbrott.

Vid malmöpolisen har avdelats fyra polismän för att i första hand arbeta

med narkotikaärenden. Även de har dock andra arbetsuppgifter vid sidan

av narkotikaspaningen. En utökning av ifrågavarande arbetsgrupper bör

ske enligt kommittén.

Polisen har genom Interpol ett fast samarbete med andra länders polismyndigheter.

I samband med dessa frågor tar kommittén upp att rikspolischefen hos

kommittén framhållit det starkt otillfredsställande i att läkemedelsmissbrukare

med akuta symptom förs till arrestavdelningar — sjukhusen synes

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

emellertid ofta vägra att ta emot de patienter som polisen önskar överföra

dit. Rikspolisstyrelsen har undersökt möjligheterna att skapa en särskild

mottagningsavdelning för omhändertagna med vårdbehov i olika form.

Kommittén finner det önskvärt från saväl humanitär som medicinsk synpunkt

att det angivna vårdbehovet täcks.

Med hänsyn till att den allmänna intensifieringen av kampen mot narkotikabrottsligheten

redan medfört en avsevärd balans vad gäller narkotikamålen

i Stockholm samt till att tendensen går i riktning mot allt större arbetsvolym

för särskilt stockholmsåklagarna, biträder kommittén ett förslag

om inrättande av ytterligare en tjänst som narkotikaåklagare vid åklagarmyndigheten

i Stockholm. Vid en förstärkning av rikspolisstyrelsens narkotikakommission

erfordras sannolikt en tredje åklagartjänst i Stockholm.

Den påbörjade utbildningsverksamheten på området bör fullföljas.

Kommittén antar att narkotikamålen kommer att öka i antal i och med

den föreslagna förstärkningen av polisen och åklagarväsendet. I varje fall

vad gäller rådhusrätten i Stockholm kommer därvid troligen belastningen

att bli så stor att ytterligare rotlar krävs för handläggning av ifrågavarande

mål. Jämväl för domstolspersonal som har att syssla med narkotikamål kan

viss skolning i narkotikafrågor vara önskvärd.

Vårdorganisation

Allmänna synpunkter

Läkemedelsmissbruket är ett problemkomplex med bl. a. medicinska, sociala,

psykologiska och juridiska aspekter. Behandlingen av dem som blivit

beroende av läkemedel är främst en medicinsk fråga. Vid många fall av

läkemedelsmissbruk är bruket emellertid så tillfälligt, att något mer utpräglat

vårdbehov ej torde föreligga — i dessa fall kommer samhällets motåtgärder

fortfarande att vara preventionsinriktade. Hänsyn bör samtidigt tas

till såväl somatiska och psykiatriska som psykologiska och sociala faktorers

roll vid sjukdomens uppkomst, utveckling och behandling. Detta synsätt

medför ifråga om rehabiliteringsarbetet ett starkt betonande av den sociala

vården vid sidan av de medicinska åtgärderna.

Många av de frågor som rör narkotika griper över flera ämbetsverks och

departements verksamhetsfält och berör omfattande problem.

Kommittén pekar särskilt på frågan om en allmän vårdlag — omfattande

närmast socialhjälp slagen den 4 januari 1956 (nr 2), barnavårdslagen den

29 april 1960 (nr 97) och nykterhetsvårdslagen den 27 juli 1954 (nr 579) —

som skulle kunna medföra en bättre samordning och enhetlighet vid vården

av bl. a. läkemedelsmissbrukare och som skulle kunna lösa vissa viktiga frågor

om vårdansvaret. En särskild utredning av dessa frågor bör dock ej få

medföra försening vid behandlingen av kommitténs förslag.

Kommittén har avböjt tanken att nu föreslå en särskild vårdorganisation

i analogi med exempelvis nykterhetsvården.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Ansvaret för den medicinska vården av läkemedelsmissbrukarna vilar på

landstingskommunerna och städerna utanför landsting, som enligt sjukvårdslagen

har att ombesörja sjukvården inom sina resp. områden. Ansvaret

för den sociala vården vilar i huvudsak på primärkommunerna enligt

socialhjälpslagen och barnavårdslagen.

Särskilda vårdproblem

Enligt kommittén är det allmänt accepterat att läkemedelsmissbruk i dess

allvarligare former är en sjukdom och att behandlingen av missbrukarna på

grund av sjukdomens yttringar främst är en uppgift för psykiatrin.

Tendensen inom modern psykiatrisk sjukvård är klart till förmån för frivillig

vård. Om patienten samverkar med läkaren, ger detta en bättre prognos

i det enskilda fallet. Vid gruppbildningar där läkemedelsmissbruk förekommer

är likaledes ett av huvudproblemen att skapa en positiv inställning till

vårdförsök. En vård som bygger på tvång kan här skapa ett motstånd mot

hjälpförsök. Många fall finns dock då man måste med tvång omhänderta

och kvarhålla patienten såväl under avgiftning som under så lång tid därefter

att man genom en aktiv terapi kan få möjlighet att bygga upp individens

motståndskraft inför påfrestningarna efter sjukhusvistelsen.

Kommittén erinrar om att förutsättningar för tillämpning av lagen den

16 juni 1966 om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (nr 293)

är att patienten lider av psykisk sjukdom och att sluten psykiatrisk vård

är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och

till vissa i lagen närmare angivna specialindikationer. Enligt kommittén

erbjuder lagen tillräckliga möjligheter att på sjukhus med tvång inta och

kvarhålla sådana missbrukare för vilka vård på sjukhus är oundgängligen

påkallad. För övriga fall synes möjlighet att tvångsvis anordna sjukhusvård

ej böra finnas. De rättsliga befogenheter som lagen erbjuder inom den psykiatriska

vården synes vara omfattande. Patienten kan kvarhållas så länge

som det bedöms oundgängligen erforderligt för hans vård. Den tvekan

om tillämpningen som framkommit torde oftast vara föranledd av olikheter

i uppfattningen om vårdmetoder samt av bristande vårdresurser. I

övrigt har osäkerheten främst gällt den rättsliga möjligheten att med tvång

kvarhålla dessa patienter sedan de akuta sjukdomstillstånden hävts. Kommittén

finner, att någon osäkerhet härvidlag inte synes motiverad i de fall

vårdhänsyn gör ett kvarhållande oundgängligen påkallat. Någon ändring av

nämnda lag torde följaktligen åtminstone f. n. inte böra ske. Efter det lagen

tillämpats ytterligare någon tid kan frågan prövas på nytt. En viktig uppgift

är emellertid att ge sjukhusen resurser för att ta emot läkemedelsmissbrukare.

Lagen är givetvis tillämplig jämväl på barnavårds- och nykterlietsvårdsklientelet.

Möjlighet finns emellertid att jämlikt barnavårdslagen

ingripa beträffande ungdom som missbrukar narkotiska medel. Vad

som avses med narkotiska medel framgår ej av lagens förarbeten eller eljest.

Då uttrycket i lagen kompletterats med orden »eller av annan jämförlig

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

anledning», torde missbruk ej enbart av narkotika utan även av andra

beroendeframkallande medel falla under stadgandet. Det synes enligt kommittén

åtminstone än så länge i regel inte vara lämpligt att placera unga

missbrukare på psykiatriskt sjukhus.

Kommittén avvisar vidare tanken på att göra bestämmelserna om tvång

i nykterhetsvårdslagen tillämpliga på läkemedelsmissbrukare. Den avser att

senare i samband med en allmän översikt över organisatoriska problem beträffande

narkomanvården även pröva frågan huruvida nykterhetsvårdslagen

i övrigt — t. ex. dess bestämmelser om uppsökande verksamhet och

hjälpåtgärder av olika slag — bör göras tillämplig på läkemedelsmissbrukare.

Lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

torde inte vara tillämplig på läkemedelsmissbrukare. Vårdbehov torde föreligga

i de fall där missbruket är så gravt att det kan åberopas som grund för

tvångsåtgärd enligt ifrågavarande lag.

Kommittén betonar svårigheterna att dimensionera och utforma en vårdorganisation

samt inriktar sig i huvudsak på att föreslå sådana anordningar

som erfordras oberoende av vårdmetodik eller som kan anpassas till en föränderlig

medicinsk praxis. Kommittén understryker önskvärdheten av att

olika vårdmetoder prövas under former som tillåter en jämförelse metoderna

emellan.

De förslag som framläggs av kommittén är i huvudsak sådana som kan

genomföras utan tidsutdräkt. Kommittén har för sin del ej haft att göra en

avvägning av läkemedelsmissbrukarnas vårdbehov mot andra patientgruppers

anspråk men framhåller, att starka skäl talar för en snabb utbyggnad

av vårdresurserna. De patienter det gäller är i stor utsträckning unga,

deras missbruk verkar snabbt nedbrytande och ger ofta bestående eller livshotande

skador. Missbruksmiljöerna utgör genom spridningsfaran ett hot

för andras framtida välfärd, och missbruket bidrar till att skapa kriminalitet

och sociala missförhållanden i övrigt.

Vården av de egentliga läkemedelsmissbrukarna har hittills vilat på den

psykiatriska sjukvården i vid mening. Den öppna vården har skett på öppna

mottagningar vid lasarett och fristående polikliniker. I viss mindre utsträckning

har patienter också sökt de läkare som tjänstgör inom hjälpverksamheten

vid de statliga sjukhusen för psykiatrisk vård. Därtill kommer

möjligheter till konsultation hos privatpraktiserande läkare, socialläkare

och vissa tjänsteläkare. Vårdplatser har beretts vid de psykiatriska

klinikerna i viss utsträckning samt vid de psykiatriska sjukhusen, som är

mer lämpade särskilt för det svårskötta klientelet. För att möta de ökande

anspråken på öppen vård har under år 1966 inrättats provisoriska specialpolikliniker

i Göteborg och Stockholm. Vidare har vissa läkare verkställt

s. k. ambulant förskrivning av narkotika till ett antal narkomaner. Några

särskilda former av eftervård, utöver vad som förekommer för övriga patienter

inom mentalvården, synes inte ha anordnats.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

41

Behandling smål

För patienter i ett akut förgiftningstillstånd, kanske av livshotande karaktär,

är syftet med behandlingen att häva förgiftningstillståndet och få

patienten att överleva. I övrigt måste målsättningen vara att förmå patienten

att upphöra med missbruket och förhindra återfall. Vissa patienter bör

emellertid först anpassas socialt och därefter förmås att avstå från sitt missbruk.

Särskilda problem erbjuder de läkemedelsmissbrukare, som inte kan

förmås leva utan läkemedel eller socialt anpassa sig. Målsättningen för dem

kan rimligen inte med framgång sträcka sig längre än till att minska deras

personliga lidande, söka tillse att de inte sprider sitt missbruk till andra och

motverka kriminalitet och andra beteendestörningar.

I det enskilda fallet måste hänsyn tas till en rad delvis föränderliga faktorer,

bl. a. patientens fysiska och psykiska tillstånd, hans situation i övrigt,

preparatvalet och missbrukets art och grad, tillgängliga vårdmöjligheter

och patientens sätt att svara på behandlingen.

Vissa svårigheter kan uppkomma genom att det samtidigt existerar flera

behandlingsmål. Sålunda kan bl. a. vissa patienters motivation för (intresse

och behov av) en »drogfri» livsföring minskas genom vetskapen om att andra

patienter behandlas enligt en alternativ målsättning. Den vanliga »drogfria»

målsättningen bör därför endast undantagsvis frångås och då på noggrant

preciserade indikationer.

Kommittén finner att behandlingen av unga läkemedelsmissbrukare alltid

bör innefatta avgiftning. Behandling genom förskrivning av narkotika bör

inte ifrågakomma eftersom dessa patienter inte kan betecknas som kroniker.

Samordning av vårdformer

Kommittén framhåller nödvändigheten av största möjliga integration mellan

uppsökande verksamhet, öppen och sluten vård samt eftervård. Härigenom

garanteras en snabb och effektiv övergång från en vårdform till en

annan samt skapas förutsättningar för kontinuitet i vården.

Sluten vård av större utsträckning bör anordnas där det finns välutrustade

kliniska laboratorier och medicinska intensivvårdsavdelningar och

torde därför endast kunna förekomma på orter med centrallasarett.

Integration och centralisering innebär samtidigt ökade möjligheter till

differentiering så att patientens aktuella vårdbehov hela tiden kan tillgodoses

i varje fas av sjukdomsförloppet.

I princip bör patienter kunna tas om hand såväl i sluten som öppen vård

under hela dygnet med hänsyn till förekomsten av akuta sjukdomsfenomen

och till de enskilda missbrukarnas ofta snabbt skiftande behandlingsvilja.

Åtskilliga läkemedelsmissbrukare kan erhålla tillfredsställande sluten vård

vid invärtesmedicinska sjukhuskliniker; detta gäller särskilt vid somatiska

komplikationer och vid akuta tillstånd. Dessa kliniker har tidigare kunnat

göra betydelsefulla insatser vid vården av alkoholskadade.

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 7

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Läkemedelsmissbrukare bör vårdas tillsammans med andra patienter och

inte hänvisas till särskilda avdelningar om inte disciplinproblem eller vårdtekniska

överväganden i övrigt föranleder till annat. Där missbruket redan

är ett gruppfenomen och där patienterna bereder särskilda problem, talar

flera omständigheter för speciella vårdavdelningar. Eftersom dessa patienter

utgör en svårbehandlad grupp på en vanlig vårdavdelning har t. ex.

psykiatriska lasarettskliniker varit restriktiva när det gällt att ta emot dem

för vård bl. a. för att inte försämra vårdmöjligheterna för Övriga patienter.

Om man förlägger vården av dessa patienter till de psykiatriska sjukhusen,

talar samma vårdhänsyn för särskilda avdelningar. Att som nu vårda narkomaner

tillsammans med t. ex. patienter med kroniska psykoser kan vidare

medföra en sänkning av motivationen för fortsatt behandling. Med hänsyn

till dessa läkemedelsmissbrukares vårdbehov och sätt att reagera behövs

slutligen speciella anordningar för att kunna genomföra behandlingen. Att

skapa ett särskilt specialsjukhus för behandling av läkemedelsmissbrukare

vill kommittén emellertid ej förorda.

Det är vanskligt att bedöma hur stor vårdorganisation som behövs. Antalet

missbrukare och missbrukets kommande utveckling kan endast uppskattas

ungefärligt. Missbrukarnas vårdbehov är också en osäker faktor.

Man känner dock bäst till det missbruk som är så gravt att det motiverar

sluten vård. Missbrukarnas intresse av vård varierar vilket beror på bl. a.

tillgången av illegal narkotika, sjukvårdens utformning och preventionens

effektivitet. Det är vanligt att läkemedelsmissbrukare låter skriva ut sig

från vård på sjukhus så snart de akuta förgiftningssymptomen hävts.

Det är kommitténs uppfattning att behandlingsmotivationen blir större

i vårdformer som bygger på patienternas samtycke. Tvångsvis anordnad vård

_i den meningen att den sker mot patientens uttalade vilja — bör dar for

tillämpas restriktivt. I åtskilliga fall kommer det att vara nödvändigt att

kunna anordna sådan vård. Enligt kommittén finns de legala förutsättningarna

härför.

Uppsökande verksamhet

Många läkemedelsmissbrukare underlåter att söka vård. Missbruket kan

vara eller komma att framstå som den eftersträvade eller oundvikliga livsformen.

Missbrukaren kanske avskurit kontakten med sin ursprungliga

miljö och tillbringar sin tid tillsammans med andra missbrukare. Han utsätts

då inte för omgivningens påverkan att söka behandling. Det finns därför

behov av en uppsökande verksamhet med uppgift att förmå lältemedelsmissbrukarna

att söka vård. Kommittén föreslår att en organisation härför

snarast bildas på försök i Stockholm och Göteborg och förläggs i centralt belägna

lokaler med ett antal sängplatser. Verksamheten bör ha kontakt med

de öppna vårdkliniker för läkemedelsmissbrukare som upprättas i dessa städer

och med särskilda avdelningar som föreslås inrättade vid vissa psykia
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 1968

triska sjukhus. Detta möjliggör inläggning vid akut behov utan onödig fördröjning.

Personal bör lämpligen avdelas från fältarbetet inom social- och

barnavård och från organisationer som är verksamma på detta område (bl. a.

RFHL, Ungdomskontakten i Stockholm och Stadsmissionen). Viktigt är att

även socialpsykiatriskt erfarna läkare knyts till verksamheten. Denna bör

fungera kontinuerligt — även under veckoslut och helger — med jour dygnet

runt.

Den föreslagna organisationen skulle skapa god person- och lokalkännedom

hos den tjänstgörande personalen och förbättra möjligheten att få den

nödvändiga kontakten med klientelet. Till en sådan verksamhet skulle också

t. ex. föräldrar kunna vända sig om deras barn befinner sig i någon av de

s. k. kvartarna (tillhåll för narkotikamissbrukare). Polisen har nämligen

f. n. inte rätt att återföra missbrukare, som varken gjort sig skyldiga till

brott eller är föremål för åtgärd från barnavårdsnämnds sida.

Den uppsökande verksamheten avses gälla såväl äldre som yngre läkemedelsinissbrukare.

Tillgång till sängplatser motiveras emellertid av de äldres

behov. Denna socialmedicinska verksamhet kan bedrivas med sjukvårdsstyrelse

eller socialvårdsmyndighet som huvudman. Ett nära samarbete

mellan sjukvårdshuvudmän, socialvårdens företrädare och privata hjälporganisationer

är under alla omständigheter en nödvändig förutsättning.

Personalen kommer ej att ha befogenhet att utöva någon form av tvång.

Blir det nödvändigt att hjälpa en läkemedelsmissbrukare även mot hans

vilja måste därför, om andra möjligheter ej står till buds, läkare tillkallas,

som får föranstalta om eventuell vård.

Öppen vård

Öppen vård för läkemedelsmissbrukare kan tillgodoses vid befintliga

öppna mottagningar och polikliniker samt vid psykiatriska kliniker och

sjukhus. Vissa öppna vårdformer av väsentligen provisorisk karaktär har

skapats speciellt för narkotikamissbrukare.

Stockholms stad har genom den s. k. Stadshagspolikliniken en fristående

öppen mottagning för läkemedelsmissbrukare sedan år 1966. Vid denna har

tjänstgjort två läkare — en eftermiddag i veckan — en kurator på halvtid

samt en sjuksköterska och ett kanslibiträde på deltid. Genomsnittligt mottogs

omkring 12 patienter per månad. Av patienterna missbrukade drygt

hälften centralstimulerande medel enbart och en femtedel både centralstimulerande

och morfin eller morfinliknande ämnen. I övrigt förekom enstaka

missbrukare av lugnande medel, sömnmedel, cannabis och thinner.

Patienternas genomsnittsålder var 25—26 år.

En liknande öppen mottagning vid Sahlgrenska sjukhusets psykiatriska

klinik i Göteborg drivs sedan april 1966 en eftermiddag per vecka. De flesta

vårdsökande läkemedelsmissbrukarna vid Sahlgrenska sjukhuset behandlas

dock inte vid narkotikakliniken. De kommer ofta som jourfall under kväl
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

lar och nätter eller i övrigt då narkotikapolikliniken ej har mottagning.

Antalet patienter med läkemedelsmissbruk synes fortfarande öka i sådan

utsträckning att i vissa fall behandling ej kan ges i ordinär öppen vård utan

att detta inkräktar på vården av andra patienter. Enligt kommitténs bedömning

måste man även i fortsättningen vidta särskilda organisatoriska åtgärder.

Den öppna mottagningen kan därvid organiseras antingen fristående som

skett i Stockholm eller också i direkt anknytning till psykiatriskt sjukhus

eller psykiatrisk klinik som skett i Göteborg, övervägande skäl talar för

det sistnämnda alternativet. Därmed uppnås den samordning med den

slutna vården, som är en nödvändig förutsättning för att man snabbt skall

kunna lägga in patienter. År mottagningen fristående bör den lämpligen

ledas av läkare som är knuten till sjukhus och disponerar egna vårdplatser.

Mottagningen bör ha personal dygnet runt eller jourhänvisning. En till

sjukhus förlagd mottagning skulle lättare ha tillgång till jourhavande läkare

för akuta fall utöver de tider särskild läkarmottagning äger rum. Det är

orealistiskt att föreslå en mottagning under hela dygnet enbart för narkomanvård

annat än i Stockholm. Personalen bör förutom läkare omfatta

kurator, psykolog, sjuksköterska och kanslibiträde. Regelbunden kontakt

bör etableras med arbetsvärdens tjänstemän. Relationerna till socialvårdens

organ torde bäst tillgodoses genom att en särskild tjänsteman knyts till

verksamheten under åtminstone någon del av mottagningstiden.

Det är enligt kommittén lämpligt att verksamheten vid Stadshagspolikliniken

i Stockholm i enlighet med vad sjukvårdsstyrelsen i Stockholm

beslutat flyttas till Psykiatriska sjukhuset. Polikliniken bör organiseras

så att jourfall kan mottas dygnet runt. Narkotikapolikliniken vid Sahlgrenska

sjukhuset bör förstärkas att omfatta mottagning alla dagar under

dagtid och erhålla en kurator.

Den form av öppen vård som varit mest omstridd internationellt och även

i Sverige är förskrivning av narkotika till narkomaner.

Förskrivning av narkotika i öppen vård, s. k. ambulant förskrivning, hav

i Sverige under tidigare år förekommit i ett begränsat antal fall. Därvid har

det vanligen gällt morfinister, som trots ett stort antal vårdtillfällen på

sjukhus alltid återfallit i sitt missbruk. Dessa kroniska fall har oftast varit

socialt anpassade.

En av de läkare som f. n. förskriver narkotika med medicinalstyrelsens

särskilda medgivande påbörjade förskrivningen år 1959. I övrigt har den

nu aktuella ambulanta förskrivningen börjat under april 1965. Sammanlagt

har elva läkare deltagit i sådan förskrivning.

Kommittén anser beträffande den fortsatta ambulanta förskrivningen

av narkotika att en noggrann medicinsk utredning måste äga rum i varje

enskilt fall. Behandlingens närmaste utformning bör dessutom helst bestämmas

under en sluten vårdperiod. Kommittén erinrar om att patienter kan

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

mottas vid forskningsavdelningen vid Ulleråkers sjukhus. Den lämpliga

doseringen bör grundas bl. a. på en teknisk-diagnostisk analys. Samråd bör

vidare ske med medicinalstyrelsen.

Kommittén anser sig inte på föreliggande material kunna ta ställning till

frågan om ambulant behandling med narkotikaförskrivning helst bör ske

vid t. ex. någon sjukvårdsinrättning eller i privatpraktik. Båda formerna kan

ha sina fördelar. Om narkotikaförskrivning sker i privat praktik bör emellertid

samma läkare endast behandla ett eller några få fall. Denna begränsning

motiveras bl. a. av de särskilda krav denna vårdform ställer på individuell

och kontinuerlig (särskilt psykoterapeutisk) behandling. Läkaren bör

också hålla kontakt med psykiatrisk klinik för återkommande samråd om

fallet och för att snabbt kunna få till stånd sluten vård när sådan bedöms

erforderlig.

Kommittén föreslår att medicinalstyrelsen snarast skall utarbeta anvisningar

för läkare beträffande förskrivning av beroendeframkallande läkemedel.

Sluten vård

Skapandet av öppna vårdresurser medför ett ökat behov av slutna vårdplatser.

Det bör därför råda balans mellan den öppna och den slutna vårdens

resurser. För att tillgodose detta krav måste de psykiatriska klinikerna och

sjukhusen i större utsträckning än hittills ta emot läkemedelsmissbrukare.

Kommittén förordar vidare att särskilda vårdavdelningar inrättas med

högst 10—12 patienter enligt »den lilla gruppens princip». Vissa läkemedelsmissbrukares

gruppsamhörighet kan utnyttjas positivt i psykoterapeutiskt

syfte. Det synes ej erforderligt att generellt differentiera vården

efter olika åldersgrupper. Kommittén redovisar ett detalj förslag om hur särskilda

vårdavdelningar för narkomaner bör vara utformade. Enligt detta kan

behandlingen av narkomaner lämpligen delas upp i två avsnitt. Det gäller

först att behandla intoxikationen och att så snart som möjligt och med så

små obehag som möjligt för patienten åstadkomma en avgiftning, dvs. ett

utsättande av preparatet och ett övervinnande av abstinenssymptomen. Som

regel är avgiftningen en medicinsk behandlingsprocedur av relativt okomplicerad

natur och kan klaras av på 1—3 veckor. Det andra avsnittet går ut på

att försöka lära patienten förstå vad narkomani innebär och vilka personliga

problem som kan ligga bakom narkomanins uppkomst. Denna del har sin

huvudinriktning på psykoterapi och återuppfostran. Arbetsterapi, rörelseterapi

och socioterapi spelar också viktiga roller i behandlingen. Denna del

av behandlingen är en långvarig procedur och tar som regel månader i anspråk.

Komplikationer inträffar och det är vanligt att recidiv uppstår.

Avgiftningen kan som regel ske på en vanlig intagningsavdelning där

patienten vårdas tillsammans med andra kategorier av psykiskt och nervöst

sjuka. Den psykoterapeutiska behandlingen är ofta av smärtsam natur

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år i968

och det kan vara obehagligt att konfronteras med viktiga fakta i sitt personliga

liv och med omständigheter, som har att göra med narkomanins

utveckling. Narkomaner är vana vid att lösa personliga problem och svårigheter

genom att inta medikament och med tillhjälp av dessa fly från verkligheten

och livets krav. Tendenser att upprepa detta beteende uppkommer

ideligen under behandlingens gång. Det är därför nödvändigt att ha tillgång

till en speciell avdelning som i princip skall vara låst. Den skall ha 10—12

vårdplatser samt goda utrymmen för arbetsterapi och rörelseterapi och

för sällskaplig samvaro. Gruppterapiaktivitet måste finnas. Vårdavdelningspersonalen

får aldrig understiga två personer. Under dagtid och kvällstid

bör antalet samtidigt tjänstgörande personer vara minst hälften så

många som antalet patienter på avdelningen. Psykoterapin måste vara intensiv

och ge möjligheter till dagliga samtal med läkare eller annan kvalificerad

psykoterapeut (psykolog). Det är viktigt att patienterna har ett

dagsprogram och att arbetsterapi och annan sysselsättning får inta ett stort

utrymme i dagsprogrammet. Utöver avdelningspersonalen erfordras en läkare

och en arbetsterapeut samt en sjukgymnast på deltid. Eftersom det

som regel torde röra sig om relativt unga patienter med svåra personliga och

sociala problem erfordras en avdelning för manligt klientel och en avdelning

för kvinnligt. Specialavdelningar torde därför inte kunna ifrågakomma annat

än på sjukhus i storstäder eller i områden med stor tätbebyggelse.

Behandlingsprogrammets syfte är att vänja patienterna av med att överhuvudtaget

använda läkemedel för att lösa sina personliga och sociala problem,

att stärka patienternas personliga resurser, att åstadkomma ordinära

sociala relationer och en god arbetsförmåga.

Kommittén ansluter sig till detalj för slaget men anser att det bör kunna

finnas avdelningar för vård av såväl manliga som kvinnliga patienter.

Kommittén förordar sådana avdelningar i anslutning till Långbro och

Beckomberga sjukhus i Stockholm, Ulleråkers sjukhus i Uppsala och Lillhagens

sjukhus i Göteborg. En sådan avdelning bör vidare förberedas i

Lund—Malmö-regionen. Vidare ställer Stockholms stads sjukvårdsförvaltning

två vårdavdelningar med tillsammans 21 platser till förfogande vid

Psykiatriska sjukhuset (numera Rålambshovs sjukhus) i Stockholm.

En annan möjlighet att relativt snabbt öka vårdresurserna inom stockholmsområdet

synes alkoholkliniken vid karolinska sjukhuset erbjuda

som inte har alla vårdplatser belagda. Om alkoholklinikens resurser helt

tas i anspråk bör vårdplatser reserveras för sådana läkemedelsmissbrukare

som det är möjligt att behandla på öppen klinik. Enstaka läkemedelsmissbrukare

har hittills kunnat mottas för behandling jämte ett antal patienter

som varit såväl alkohol- som läkemedelsmissbrukare. Att institutionen för

teoretisk alkoholforskning är inrymd i samma byggnad erbjuder stora

fördelar genom denna institutions materiella och personella resurser i fråga

om farmakologisk och toxikologisk forskning.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Beträffande frågan om invärtes medicinsk intensivvård framhåller kommittén

att under senare år ett allt större antal akuta och svåra förgiftningsfall

ofta i medvetslöst tillstånd införts till kroppssjukhusen i storstadsregionerna.

Årligen införs ca 1 000 sådana fall till Södersjukhuset i Stockholm.

Av dessa kräver ca 250 vård på medicinsk intensivvårdsavdelning.

Under avgiftningen uppstår ofta komplikationer i kärl- och nervsystem

samt andningsvägar. Vården kräver att vätskebalans och njurfunktion följs

kontinuerligt. Komplikationer kan också lätt inträffa genom liggsår, sårskador

och infektioner efter sprutstick.

Ur psykiatrisk synpunkt uppstår svårigheter bl. a. genom patientens

abstinensoro samt p. g. a. hans relationer till anhöriga. Härtill kommer problem

med kontroll över medicinering. Som en lösning av dessa kombinerade

vårdproblem är det önskvärt att före en eventuell längre psykiatrisk behandlingsperiod

inskjuta en vårdtid om två till tre veckor på en kombinerad

medicinsk-psykiatrisk intensivvårdsavdelning. De viktigaste kraven på en

sådan avdelning torde vara, att den i tillräcklig omfattning förses med

psykiatrisk-somatiskt tränad vårdpersonal, tekniska hjälpmedel samt isoleringsmöjligheter.

Ett särskilt problem är epidemisjukvården för de läkemedelsmissbrukare

med hepatit (gulsot) som ofta stör disciplinen vid olika vårdavdelningar

och därför som regel endast bereds öppen vård vid Roslagstulls sjukhus i

Stockholm och vid Göteborgs infektionssjukhus. Kommittén föreslår att

slutna vårdavdelningar ordnas inom epidemisjukvården och den psykiatriska

vården. I Stockholm bör en särskild avdelning för läkemedelsmissbrukare

inrättas vid ett infektionssjukhus, som i viss utsträckning förses

med sjukvårdspersonal med erfarenhet av psykiatrisk vård. Vidare bör

inom den psykiatriska sjukvården skapas isoleringsmöjligheter. Risken

för smittspridning kan betraktas som mycket ringa. Roslagstulls sjukhus

bör erbjuda goda möjligheter för den förstnämnda vårdformen, som erbjuder

bäst möjligheter för en systematiskt genomförd behandling med kontroll

av leverfunktion etc. Vissa lokaler vid sjukhuset, som nu disponeras av

hälsovårdsnämnden, torde kunna friställas för angivna vård.

I Göteborg synes antalet hepatitfall visserligen vara stort, men likväl ej

motivera en särskild avdelning vid infektionssjukhuset. Vården av hepatitfall

i Göteborg bör tills vidare förläggas till den psykiatriska sjukvården.

Göteborgs stads sjukvårdsstyrelse bör efter samråd med berörda läkare

skapa förutsättningar för en sluten hepatitvård.

I fråga om det önskvärda i att skapa en fristående sjukvårdsinrättning

motsvarande Statens Klinikk for Narkomane i Norge också i Sverige har

kommittén funnit den norska kliniken utformad på ett sätt som åskådligt

illustrerar de positiva argumenten för en sådan institution. Den ligger i

ett litet samhälle, där det är lätt att vidmakthålla en drogfri miljö och där

invånarna visat en positiv attityd till verksamheten vid sjukhuset. Vissa

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

nackdelar synes emellertid vara förenade med klinikens placering och utformning.

En stor del av patienterna återvänder efter vårdtiden till Oslo

och avståndet försvårar då möjligheterna att bedriva eftervård. Då det endast

finns 2—3 läkare vid kliniken betyder varje sjukdomsfall en stark

påfrestning på vårdorganisationen. En anknytning till ett större sjukhus

skulle enligt kommitténs mening för svenskt vidkommande underlätta personalförsörjningen

i en motsvarande situation.

Kommittén framhåller vidare att speciella vårdorganisationer som alkoholistvården,

TBC-sanatorierna etc. efter ett inledningsskede tilldelats relativt

mindre resurser än sjukvården i övrigt och därmed kommit att få

problem med bl. a. personalrekrytering.

Kommittén avråder därför från ett fristående narkomansjukhus. Specialinstitutionens

fördelar — bl. a. möjlighet till fördjupad kunskap om vårdområdet

och till inrättande av särskilt anpassade vårdrutiner — kan vinnas

genom sådana specialavdelningar som kommittén förordat.

Eftervård

Eftervård har hittills inte kunnat beredas i tillräcklig utsträckning inom

ramen för befintlig psykiatrisk öppenvårdsverksamhet och man har prövat

olika utvägar, inte sällan av provisorisk karaktär. Det har därvid varit svårt

att få vårdnadshavare och institutioner att acceptera mer än en eller två patienter

samtidigt. De särskilda sjukhusavdelningarna för vård av läkemedelsmissbrukare

bör därför kombineras med utskrivningshem i storstadsområdena

som övergångsalternativ för patienter, som ännu ej kunnat rehabiliteras

helt, men som klarar t. ex. arbete eller utbildning. Utskrivningshemmen

bör vara underställda vederbörande vårdavdelningar. På hemmet

skall patienten ha möjlighet att fortsätta påbörjad terapi. Det kritiska steget

för patienten från sluten vård till självständighet blir därigenom mindre

abrupt, och när återfall eller andra komplikationer inträffar kan patienten

snabbt erhålla vård vid avdelningen.

Återanpassningen försvåras av de dåliga bostadsförhållanden som ofta

blir en följd av mer långvarigt läkemedelsmissbruk. Kommittén anser därför

att inackorderingshem bör anordnas liksom inom nykterhetsvården. Som

förutsättning för vistelse vid hemmet bör gälla, att patienten har ordnat

arbete. Vistelsen bör vara helt frivillig. En skyddad miljö bör beredas mindre

avancerade fall under en övergångstid. Något hem bör utnyttjas för en mera

långvarig placering. Verksamheten bör lämpligen stå under överinseende

av överläkaren för psykiatrisk vårdenhet. Regelbundna besök bör ske av

läkare eller föreståndarinna.

Kommittén föreslår att de socialvårdande myndigheterna i Stockholm och

Göteborg försöksvis anordnar inackorderingshem för läkemedelsmissbrukare

enligt samma principer som för hem för alkoholmissbrukare.

En särställning intar de enskilda hjälporganisationer som fristående från

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

myndigheter och sjukvårdsinstitutioner har särskilda förutsättningar att

bedriva uppsökande och vårdmotiverande verksamhet. Den viktigaste organisationen

på detta område är RFHL, som har sin verksamhet främst i

Stockholm.

Kommittén föreslår ett reservationsanslag av 300 000 kr. till stöd för

det i olika former bedrivna frivilliga hj älparbetet.

Konvalescentvård har under år 1966 ägt rum vid Lunds stiftsgård i Båstad

och givit värdefulla erfarenheter. Anläggningen, som kan ta emot ett

70-tal gäster, har tillgång till sällskapsrum, bibliotek, konferensrum och

kapell. I samråd med RFHL har där bedrivits en viss försöksverksamhet

med narkomaner sedan våren 1966. Detta innebär att högst tre narkomaner

samtidigt (hittills sammanlagt elva) kunnat erbjudas vistelse i »drogfri»

miljö tillsammans med friska människor.

Verksamheten har hittills skett utan ekonomiskt stöd från samhället. För

att möjliggöra en sådan utbyggnad och skapa förutsättningar för liknande

verksamhet på andra orter erfordras särskilda medel. Kommittén föreslår

ett reservationsanslag av 500 000 kr. för angivna verksamhet.

Särskilda åtgärder för unga missbrukare

Barnavårdslagen ålägger barnavårdsnämnd att ingripa och föranstalta

om vård för ungdomar under 21 år som är hemfallna åt läkemedelsmissbruk.

Läkemedelsmissbruk hos unga är så gott som undantagslöst att betrakta

som ett bland andra symptom på psykiska och sociala störningar

hos individen och har vidare i regel inte kommit att så genomsyra personligheten

som hos äldre missbrukare. De väsentliga faktorerna för uppkomsten

av missbruket — miljöfaktorer och eventuella särdrag i personligheten

— ar annu möjliga att urskilja. Dessa fall liknar — frånsett missbruket —

vissa andra patientkategorier inom den barnpsykiatriska sektorn.

o Vld vården av psykiska störningar hos de unga är i än högre grad än vid

vården av vuxna ett intimt samarbete nödvändigt mellan den psykiatriska

sektorn och socialvården. Detta innebär att den psykiatriska behandlingen

i många fall inte kan genomföras utan sociala åtgärder för att fullfölja

rehabiliteringen, bl. a. i form av placering i fosterhem, behandlingshem,

ungdomshem eller ungdomsvårdsskola.

Bristen på adekvat vård är f. n. mycket kännbar. Framför allt saknas

vårdformer med tillräckligt stark integration av medicinska och sociala

resurser. De barn- och ungdomspsykiatriska klinikerna har kunnat utnyttjas

i begränsad omfattning. Ungdomsvårdsskolornas resurser har under

senare år utbyggts för att bättre tillgodose vårdbehovet för alkoholoch

läkemedelsmissbrukare. Under hösten 1966 öppnades sålunda en speciell

sjuk- och behandlingsavdelning vid Ryagårdens yrkesskola för flickor.

Liknande avdelningar på yrkesskolor för pojkar färdigställs vid Råby,

Bärby och Fagared. För att få till stånd en bättre samordning mellan ung
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

domsvårdsskola och psykiatrisk vård har under det sista året ett antal

kombinerade läkartjänster inrättats. Kommittén anser att villkoret för att

största möjliga kontinuitet skall kunna åstadkommas i vården är att den

första bedömningen blir så kvalificerad att man i görligaste mån kan undvika

senare omplaceringar. Denna bedömning bör ske vid någon specialinstitution,

med tillgång till olika former av expertis. Kommittén föreslår

ett särskilt diagnostiserande och fördelande organ under barnavårdsnämnden

i Stockholm. En sådan vårdcentral bör i likhet med Maria ungdomspoliklinik

för alkoholmissbrukare kunna ta hand om akutfall och bör ha

tillgång till sängplatser och jourverksamhet. Efter en kvalificerad preliminär

bedömning av fallen bör man väcka intresse för vård och genom samarbete

med medicinska och sociala vårdinstitutioner snabbt föra över vederbörande

till den lämpligaste vårdformen.

Vårdcentralen bör förläggas i anslutning till Maria ungdomspoliklinik för

att möjliggöra viss assistans därifrån. Personalen bör i ett inledningsskede

förslagsvis bestå av ungdomspsykiater på deltid med kvalifikation som

biträdande överläkare, psykolog på halvtid, kurator, kontaktman i barnavårdsnämnden

och två sjuksköterskor. Ett nära samarbete bör förekomma

med den uppsökande verksamhet som kommittén föreslagit.

Efter genomgång vid vårdcentralen bör lätta fall med kortvarigt eller

episodiskt missbruk kunna skötas i öppen vård. I vissa fall kan dock även

sluten vård vara nödvändig. Behandlingsformerna vid de barnpsykiatriska

klinikerna och rådgivningscentralerna inom den psykiska barna- och ungdomsvården

(PBU) torde här vara adekvata. Övriga fall bör i huvudsak

vårdas på institution som utformas efter läkemedelsmissbrukets typ samt

graden och arten av asocialitet och bakomliggande psykisk störning.

Majoriteten av läkemedelsmissbrukande ungdomar torde ha asociala

störningar och långvariga missanpassningssymptom redan före missbrukets

debut. Detta har gjort det svårt att vårda mer än en eller två sådana

ungdomar åt gången på en konventionellt utformad avdelning. Värden a\

dessa ungdomar kräver rikliga medicinskt-psykiatriska och sociala resurser.

Gruppen ungdomar med allvarligt läkemedelsmissbruk men med intet

eller obetydligt asocialt agerande är relativt liten. För dessa fall är det

lämpligt med vård på barn- och ungdomspsykiatrisk klinik. I vissa fall är

också vård på psykiatriskt sjukhus lämplig. Sådana kliniker för barn och

ungdom finns sedan 1966 vid S:t Lars, Ulleråkers och Långbro sjukhus.

Kommittén anser det nödvändigt att ett antal platser vid dessa psykiatriska

specialkliniker för barn och ungdom öppnas för unga läkemedelsmissbrukare.

Detta måste ske i samråd med sjukhusen. Kommittén föreslår att

vid varje sådan klinik inrättas en biträdande överläkartjänst för vård

av dessa patienter.

Enligt kommittén bör vidare ungdomshemmen förstärkas med bl. a. me
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 51

dicinska resurser för att ungdomarna skall kunna vårdas på ett adekvat

sätt och kontinuitet i vården skapas. En lösning torde vara att skapa kommunala

ungdomsvårdsskoleliknande institutioner, som skett i Stockholm.

De äldsta inom ungdomsvårdsgruppen, där ett mycket gravt missbruk

dominerar symptombilden, torde få vårdas på mindre avdelning om ca

10 12 platser inom den psykiatriska sjukvårdens ram.

Nykterhetsvård

Alkoholmissbrukarnas samtidiga läkemedelsmissbruk synes endast mera

sällan avse narkotika utan snarare lugnande och sövande medel av olika

typ. Vissa av dessa medel förstärker eller förändrar alkoholeffekten, och

härav uppstår ibland livshotande förgiftningar och andra skadeverkningar.

Kommittén framhåller, att det är nödvändigt med en annan form av

omhändertagande av berusade än införande till polisarrest. Särskilt då

det gäller personer som är påverkade av läkemedel, eventuellt i kombination

med alkohol, bör tillståndet diagnostiseras av läkare.

Alkoholistvården har under senare tid erhållit bättre möjligheter att

sörja för den mer långvariga vården av biandmissbrukare därigenom att

läkare vid vissa psykiatriska sjukhuskliniker tillika är läkare vid närbelägen

alkoholistanstalt.

Kriminalvård

Möjligheterna inom kriminalvården att vårda läkemedelsmissbrukare är

f. n. begränsade. En awänjning av narkomaner på fångvårdsanstalternas

sjukavdelningar motverkas av insmuggling av läkemedel sedan utskrivning

skett från sjukavdelning.

Den törsta åtgärden är att söka förhindra insmugglingen. Olika omständigheter

bidrar till att försvåra denna strävan. En mer rigorös kontroll av

internerna och avspärrning av anstalterna kan komma att stå i strid med

viktiga principer för en human kriminalvård. Särskilda problem erbjuder

bl. a. besök och permissioner samt bevakning av interner som arbetar

utanför anstaltsmurarna. Kommittén förordar speciella åtgärder för de

svårare missbrukarna snarare än generella restriktioner för besök etc.

Genom att sammanföra sådana interner till en eller ett fåtal anstalter skulle

förutsättningar kunna skapas för en förstärkt medicinsk vård av dessa interner.

Kommittén föreslår att behandlingen vid ifrågavarande anstalt

eller anstalter förstärks genom särskilda kliniska psykologer med uppgift

att bedriva terapiverksamhet under vederbörande räjongpsykiaters överinseende.

Såväl den öppna som den slutna medicinska vården för läkemedelsmissbrukare

i allmänhet bör sta till förfogande också vid vården

av frivårdens missbrukare, övervakningsuppdrag bör ges åt tjänstemän

inom den fria kriminalvården i stället för till frivilliga övervakare.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 är 1968

Vidare bör Skyddsvärnets läkarmottagningar förstärkas med hänsyn såväl

till det ökande antalet läkemedelsmissbrukare som till möjligheten

att här uppnå ett nära samarbete mellan medicinsk och social vård.

Behovet av såväl inackorderingshem i storstäderna som konvalescenthem

i landsorten i lämplig, narkotikafri miljö är stort när det gäller de bostadslösa

och mer socialt nergångna bland missbrukarna. De kriminella bland

dessa befinner sig ofta i särskilt svårt läge och stora ansträngningar måste

göras från sjukvårdande och sociala myndigheter i samverkan för att ge

effektiv hjälp. Kriminalvårdsstyrelsen bör överväga att anordna särskilda

inackorderings- och konvalescenthem för de läkemedelsmissbrukare som

står under övervakning.

Remissyttrandena

I de allmänna synpunkterna på kommitténs förslag anses

kartläggningen av läkemedelsmissbruket kunna utgöra tillräckligt underlag

för principiella bedömningar och förslag. Starkt betonas nödvändigheten

av ytterligare forskning och undersökningar för att mera i detalj

kartlägga missbruket. Det påpekas att missbruket uppenbarligen är under

ökning, förändras till sin karaktär och utbreder sig inom allt lägre åldersgrupper.

Därför är det nödvändigt att problemen studeras fortlöpande för

att man skall få fram tendensen i utvecklingen.

Åtgärder som avser att förebygga missbruk, vård på ett tidigt stadium,

samordning och samarbete mellan olika sjukvårds- och socialvårdsorgan

anges allmänt som det man främst måste inrikta sig på. Den framtida

gemensamma centrala förvaltningen för medicinal- och socialvård antas

komma att underlätta den nödvändiga samordningen. Från flera håll påpekas

också att fortsatta ansträngningar att ge effektiv vård måste bygga

på ökad verksamhet inom berörda forsknings- och utbildningsområden.

En viss kritik mot kommitténs förslag anförs av kriminalvårdsstyrelsen

och Sveriges psykologförbund som saknar en undersökning av

orsakssammanhangen bakom missbruket. Kriminalvårdsstyrelsen och flera

andra remissinstanser anmärker också på att kommittén förbigått internationella

framsteg och erfarenheter.

Riksförbundet mot alkoholmissbruk anser att den sociala sidan av vårdområdet

behandlats styvmoderligt av kommittén. Om en särskild tvångslagstiftning

för läkemedelsmissbrukare avvisas blir behovet av en kraftigt

utbyggd social vårdapparat än mer flagrant. Storstädernas socialvård måste

ges resurser för snabba åtgärder, och ett fortsatt och utbyggt stöd måste

ges åt enskilda hjälporganisationer.

Rikspolisstyrelsen anser det vara en brist att kommittén inte föreslagit

särskild lagstiftning för den sociala vården för läkemedelsmissbrukare som

inte kan bli effektiv enbart med stöd av socialhjälpslagen.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Kommitténs definition er av läkemedelsmissbruk, narkotikamissbruk,

narkomani etc. godtas av de flesta remissinstanserna och anses vara

praktiskt ändamålsenliga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anmärker dock att definitionerna

kan bli för snäva och anser att begreppsbestämningarna bör ytterligare

övervägas.

Tanken att vissa preparat, framför allt cannabis, skulle

vara så ofarliga att det kunde övervägas att frisläppa dem, avvisas

bestämt av medicinska fakulteten i Uppsala, som hänvisar till att främst

den indiska varianten bevisligen kan framkalla psykotiska reaktioner.

Samtliga delar av världen vars befolkning under århundraden haft tillgång

till dessa medel har funnit skäl att starkt bekämpa detta bruk.

Medicinska fakulteten i Lund anför att man vet föga om hur farligt

marihuana egentligen är och hur stor del av den rimligen rätt vida populationen

marihuanamissbrukare och -brukare som utvecklar en narkomani.

Kommitténs förslag att statens rättskemiska laboratoriums kemiska avdelning

skall tjäna som referenslaboratorium vid diagnoser tillstyrks

av de instanser som berört frågan med undantag av Uppsala läns landstings

sjukvårdsstyrelse, som finner det anmärkningsvärt att kommittén

vill centralisera narkotikaanalyserna till laboratoriet. Den metodforskning

som pågår vid Ulleråkers sjukhus bör kraftigt stödjas.

I fråga om registrering och central bearbetning av

recept bestrider ingen av remissinstanserna kommitténs slutsats att

läkarna numera i stort sett iakttar erforderlig uppmärksamhet vid förskrivning

av narkotiska preparat.

Drätselkammaren i Malmö framhåller att barnavårdsnämnden och nykterhetsnämnden

understryker vikten av väsentligt bättre kontroll och större

restriktivitet vid förskrivning av andra beroendeframkallande medel.

Svenska läkaresällskapet anser att ansvarskännande läkare i dag torde

vara fullt medvetna om hithörande problem och ålägga sig stor restriktivitet.

Allteftersom nya problem på detta område och nya läkemedel med

missbruksrisk uppträder, torde en sakligt och vetenskapligt grundad information

till läkarna vara det bästa sättet att länka in den medicinska användningen

på önskvärda banor.

Ett antal instanser ifrågasätter om värdet av en receptregistrering står

i rimligt förhållande till de kostnader och det arbete som registreringen

kräver. Hit hör t. ex. rikspolisstyrelsen, riksförsäkringsverket, styrelsen för

Sveriges advokatsamfund och Farmacevtiska föreningen.

Föreningen Sveriges drogliandlare finner att syftet skulle kunna nås med

betydligt enklare medel eftersom grosshandeln sedan några år tillbaka

medverkar med tillhandahållandet av en komplett månadsstatistik över försäljningen

av samtliga läkemedel. Myndigheterna borde genom förhand
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

lingar med AB Läkemedelsstatistik och dess intressenter kunna erhålla

önskvärda upplysningar.

Apotekarsocietetens direktion anser inget av kommitténs argument för

en receptregistrering vara tillräckligt bärande ens för att motivera en dyrbar

försöksverksamhet. Direktionen föreslår i stället att det klart utsägs

att apotekstöreståndare har rätt att till länsläkare inrapportera när en

patient erhåller beroendeframkallande medel från flera läkare i onormalt

stora mängder. I kombination med upprepade uppmaningar från medicinalstyrelsen

till läkarna att iaktta restriktivitet vid förskrivning av här

aktuella medel torde önskade resultat kunna uppnås utan nämnvärda kostnader.

Eftersom de vanliga apoteken f. n. till övervägande del har kontantför

sälj ning minskar detta fördelarna av ADB-behandling av recepten. Ett

införande av registrering av varje enskilt recept skulle medföra mycket

avsevärda investeringar och lönekostnader både på apoteken och i den

central, där data skulle samlas och bearbetas. Följden skulle bli stigande

läkemedelspriser. Fylleristraffutredningen anser kommitténs förslag alltför

lösligt skisserat och föreslår att frågan ytterligare utreds innan försöksverksamhet

startas. Liknande synpunkter framhålls av Sveriges industriförbund.

Vissa remissinstanser finner fördelarna överväga nackdelarna eller att

fördelarna är uppenbara. Överåklagaren i Malmö åklagar distrikt anser registreringens

huvudsyfte vara att ge värdefulla informationer om läkarnas

förskrivningsvanor och patienters förbrukningsvanor, vilket skulle göra

det möjligt för myndigheterna att kontrollera och inskrida mot missförhållanden

inom läkemedelskonsumtionen. Socialstyrelsen anser en centralt

upplagd receptkontroll vara ett värdefullt hjälpmedel i strävandena

att kartlägga narkotikaförbrukningen samt minska riskerna för läkarna

att genom bristande information om patienten skapa eller vidmakthålla

ett missbruk. Länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrker försöksverksamhet och

påpekar att månget läkemedelsmissbruk uppkommit genom att patienten

vant sig vid ett läkemedel som från början var avsett att hjälpa honom över

en sjukdomsperiod. Svenska stadsförbundet anser att förslaget snarast bör

realiseras eftersom det förutom kontroll av läkemedelsmissbruk även tillgodoser

andra behov och ger värdefull information om läkemedelskonsumtionen

i allmänhet. Svenska landstingsförbundet finner av samma skäl förslaget

välbetänkt. Svenska läkaresällskapet anser att ett registreringssystem

som ger möjlighet att följa såväl förskrivningsvanor i stort som enskilda

läkares preparatval och enskilda patienters läkemedelskonsumtion kan innebära

stora fördelar.

Statens vägverk önskar central registrering av missbrukare för att man

därigenom skall få ytterligare underlag för utfärdande av lämplighetsintyg

för körkort. Stadskollegiet i Hälsingborg anser det vara av uppenbart värde

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

för läkare att från ett centralt register kunna inhämta upplysningar som

i det enskilda fallet är nödvändiga.

Länsläkaren i Göteborgs och Bohus län anser att en central registrering

troligen kommer att fungera långsammare än det lokala rapportsystem

som redan finns i hans län.

Vikten av utökning av tullväsendets och polisens

resurser understryks av rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län.

Generaltullstyrelsen framhåller att styrelsen övervägt alla tänkbara mått

och steg för effektivare bekämpning av smugglingen av narkotika.

Fylleristraff utredning en förordar en kraftig upprustning av den uppspårande

verksamhet som tullen och polisen driver.

Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker vikten av att polisens personalförstärkningar

görs så stora, att de möjliggör en verkligt effektiv insats

samt framhåller att även städerna Hälsingborg, Trelleborg och Landskrona

är stora inkörsportar från kontinenten.

I flera yttranden — bl. a. av rikspolisstyrelsen — efterlyses en klar

ansvarsfördelning mellan tullens och polisens arbetsuppgifter.

Överståthållarämbetet och polismästaren i Stockholm uttalar farhågor

beträffande kommitténs förslag om uppdelning av spaningsinsatserna på

skilda organ. Den personella förstärkning, som enligt förslaget skall

tilldelas tullen — med undantag för interna kontaktorgan mellan tull och

polis — bör överföras till polisen.

Tvångsvis anordnad vård kan enligt socialstyrelsens mening

inte undvaras för de svårt nedgångna. Sluten vård måste tillämpas restriktivt

och så snart som möjligt — liksom inom nykterhetsvården — avbrytas

av försöksutskrivning. Läkarnas bedömningsgrunder vid tillämpningav

lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall är skiftande

och mycket tyder på att ett förtydligande av lagen kan bli erforderligt.

I likhet med flera andra instanser delar socialstyrelsen kommitténs uppfattning

att det ej är lämpligt att utvidga nykterhetsvårdslagens bestämmelser

om tvångsintagning till att avse även läkemedelsmissbrukare.

Överståthållarämbetet ifrågasätter om inte kommittén underskattat svårigheterna

att beträffande det äldre klientelet med stöd av lagen om beredande

av sluten psykiatrisk vård i vissa fall åstadkomma nödig vård mot

vederbörandes vilja. Större rättssäkerhetsgarantier borde finnas än de som

denna lag erbjuder. Man bör dock tills vidare avvakta utvecklingen av lagens

tillämpning på narkotikamissbrukare. Liknande synpunkter återkommer

i flera av yttrandena. Tveksamhet huruvida den nämnda lagen ger

tillräckliga tvångsmöjligheter anförs också av Stockholms läns landstings

förvaltningsutskott och Sveriges läkarförbund.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

En vård som sätts in på ett tidigt stadium anser Rikspolisstyrelsen

vara ett av de verksammaste medlen. En snabb och tillräcklig utbyggnad

av vårdresurserna är ofrånkomlig om inte vården av läkemedelsmissbrukare

skall ske på bekostnad av vård för övriga psykiskt sjuka. Styrelsen

ifrågasätter om den av kommittén föreslagna utbyggnaden är realistisk

och tillräcklig.

Även fylleristraffutredningen framhåller vikten av att man på ett så tidigt

stadium som möjligt fångar upp ansatser till narkotikamissbruk och

bryter en hotande utveckling.

I fråga om en avvägning av vårdbehov och resurser anmärker

medicinska fakulteten i Uppsala att kommitténs förslag inte innebär någon

som helst utökning av de rent materiella resurserna för den redan så hårt

trängda psykiatrin. Den satsning som görs på vården av toxikomaner måste

gå ut över andra patientkategorier. Läget är emellertid så oroande att det

måhända är rimligt att ge en viss prioritering åt det aktuella klientelet. Men

detta får inte medföra att övriga vårdområden inom psykiatrin inom den

närmaste tiden kommer att behandlas med större njugghet.

överståthållarämbetet och Stockholms stadskollegium hänvisar till att

Stockholms stad bl. a. beslutat inrätta speciella vårdavdelningar vid Psykiatriska

sjukhuset. I den mån man från stadens sida är tveksam särskilt

när det gäller inrättande av specialavdelningar vid Långbro och Beckomberga

sjukhus har detta grundats på att en avvägning mellan olika vårdbehov

måste företas och att utbyggnaden lämpligen måste ske successivt

med beaktande av de efter hand vunna erfarenheterna av redan beslutad utbyggnad.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län anför att kommittén för Göteborgs

del underskattat behovet av vårdresurser och överskattat möjligheterna

att inom nuvarande organisationsram realisera kommitténs förslag.

Medicinska fakulteten i Göteborg påpekar att kommitténs förslag inte

innebär tillkomsten av en enda ny vårdplats, om man bortser från de eventuellt

tillkommande platserna på inackorderings- och utskrivningshem. Problemet

med en olidlig inbördes konkurrens mellan olika vårdbehövande

kvarstår därför oförändrat.

I samordningsfrågan anser länsstyrelsen i Stockholms län att

en råd frågor kvarstår obesvarade beträffande integration mellan förebyggande

och behandlande verksamhet liksom i fråga om samordning

mellan olika samhällsorgan. Det är i varje fall beträffande storstadsregionerna

tveksamt om man kan astadkomma ett effektivt fältarbete utan att skapa

en samordnande central för all narkomanvård.

Flera remissinstanser framhåller att behovet av en gemensam social vårdlagstiftning

undan för undan blir starkare när kraven på integration och

samordning mellan olika vårdformer ökar.

Svenska stadsförbundet framhåller att en upprustning av de medicinska

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 57

vårdmöjligheterna kräver en motsvarande utvidgning av de sociala organens

resurser.

Sveriges läkarförbund anför att läkemedelsmissbruket bryter igenom alla

de gränser som sedan gammalt skiljer olika vårdområden. Den psykiatriska

vården torde inte bli effektiv om inte en långt gående samordning med de

socialvårdande och kriminalvårdande myndigheterna kan uppnås. Den nya

socialstyrelsen borde ha de naturliga förutsättningarna för en sådan kvalificerad

samverkan och för att stimulera till forskning.

Uppfattningen att eu fristående vårdorganisation vid sidan av den egentliga

sjukvården ej är lämplig delas av flertalet remissinstanser.

Kriminalvårdsstyrelsen anser en samordning mellan nykterhetsvård och

narkomanvård önskvärd för att lösa problem med övergångsformer av de

båda slagen av missbruk. De föreslagna ökade resurserna skulle kunna väl

utnyttjas inom ramen för en sådan ordning utan att utesluta den psykiatriska

sjukvårdens resurser.

En sådan samordning även i fråga om forskningsresurserna förordas

också av statens medicinska forskningsråd.

Samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten finner likaledes

en sådan samordning innebära många fördelar men ansluter sig till

kommitténs förslag eftersom en reform skulle kräva ingående överväganden

och det i dagens läge främst gäller att vidta snabba åtgärder.

Rättspsykiatriska föreningen anser att om kommitténs förslag till straffskärpning

genomförs kommer detta att avsevärt påverka arbetsbelastningen

för de rättspsykiatrisk verksamma läkarna. En snabb upprustning och

utbyggnad av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet är nödvändig.

Beträffande vårdorganisationen anses kommitténs förslag om

uppsökande verksamhet i Stockholm och Göteborg välmotiverat och önskvärt

att genomföra så snart som möjligt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vill kraftigt understryka betydelsen

av en sådan verksamhet för Göteborgs del. Socialvårdsnämnderna är väl

lämpade att organisera verksamheten.

Medicinska fakulteten i Lund och länsstyrelsen i Malmöhus län anför att

även i Malmö ökat missbruk kan förutsättas och att det antagligen finns ett

rätt avsevärt dolt missbruk. Uppsökande verksamhet bör finnas också i

Malmö.

Svenska kommunförbundet påpekar att frågan kvarstår hur framför allt

uppsökande verksamhet och eftervård skall ordnas på mindre orter.

Medicinska fakulteten i Uppsala tar liksom kommittén helt avstånd från

en liberal förskrivning av underhållsdoser för självadministration. I princip

bör i första hand alltid avgiftning och rehabilitering prövas. En avvänjningsprocedur

bör enligt fakultetens mening i regel omfatta en vårdperiod

på ca tre månader.

Uppsala läns landstings sjukvårdsstyrelse åberopar de försök som gjorts

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

vid Ulleråkers sjukhus, där metadonbehandling av avancerade morfinister

redan är i gång. Beträffande missbrukare av preludin och liknande medel

finns planer för en social-psykiatrislc forskning och det är angeläget att

denna får stöd av statsmedel.

RFHL anser att den ambnlanta förskrivningen av narkotika bör fortgå

nnder tillsyn av en central nämnd inom medicinalstyrelsen.

I diskussionen om öppen och sluten vård anser socialstyrelsen att det är

mycket svårt eller rent av omöjligt att i enbart öppen vård avvänja den som

en gång blivit hårt bunden vid missbruket, öppen vård bör dock alltid

prövas så långt utsikter finns att på den vägen komma till rätta med

problemen. Den primära behandlingen är en rent medicinsk angelägenhet.

Sjukvårdsanstalternas resurser är f. n. helt otillräckliga. I storstäderna

behövs åtminstone någon avdelning för gruppterapi och annan verksamhet

för att få patienternas medverkan till avvänj ning och för deras återgångtill

arbetslivet.

Medicinska fakulteten vid karolinska institutet anser det svårt att sköta

fler än 6—8 patienter på varje sluten avdelning.

Göteborgs sjukvårdsstyrelse framhåller i fråga om vården av hepatit hos

narkomaner att förslaget för Göteborgs del skulle innebära att ett antal av de

redan alltför få psykiatriska vårdplatserna förvandlas till infektionssjukvårdsplatser.

Sjukvårdsstyrelsen föreslår i stället en särskild avdelning på

infektionssj ukhuset.

Vad gäller eftervården anser socialstyrelsen att vård på inackorderingshem

ofta är en omistlig tillgång i återanpassningen. Inackorderingshem för

narkomaner behövs tills vidare endast för storstädernas klientel. De böi

få samma huvudman som de sjukvårdande institutionerna.

Stockholms stads nykterhetsnämnd anser det önskvärt att inackorderingsoch

utskrivningshemmen blir tillgängliga även för sådana missbrukare som

inte dessförinnan behövt sluten vård.

Svensk sjuksköterskeförening anser att inackorderingshemmen bör stå

under överinseende av läkare vid en psykiatrisk vårdenhet.

Barnavårdsnämnden i Malmö anför att platsbehovet för missbrukare med

ordnat arbete är ganska begränsat. Ett inackorderingshem bör ges sådana

resurser att det kan ta emot även dem som har ganska svåra problem med

sin arbetsanpassning.

RFHL understryker vikten av tillräckliga ekonomiska resurser för eftervård.

Verksamheten bör organiseras av de enskilda landstingen men med

statliga anslag eftersom belastningen blir varierande för olika delar av

landet. Förbundet anser att möjligheterna till rehabilitering i enskilda

familjehem måste utvidgas. Skyddade arbetsplatser bör ordnas för patienterna

med statligt ekonomiskt stöd till arbetsgivarna.

Socialnämnden i Stockholm framhåller att problemet med att personer med

samma svårigheter förs samman innebär inte bara chansen att de positivt

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 59

skall påverka varandra utan också en troligen avsevärd risk för negativ påverkan

med återfall som följd. Därför skulle det vara värdefullt att i vissa fall

ha möjlighet till placering vid enskilda konvalescent- och vilohem med en i

övrigt narkomanfri miljö.

Sveriges socionomförbund anför att en för patienten attraktiv eftervård

måste kunna erbjudas i fråga om materiell hjälp, arbetsvårdande åtgärder,

arbetsanskaffning m. m.

Socialstyrelsen framhåller att en del fall så småningom får karaktären av

långtidsfall. Frågan huruvida man i dessa fall skall tillämpa ambulant

förskrivning eller långtidsvård i skyddad verksamhet bör ankomma på resp.

läkare. Socialstyrelsen tillstyrker ett tilläggsanslag på 300 000 kr. enbart för

narkotikaklientelet. Anslaget bör disponeras för stöd till föreningar av personer

som varit läkemedelsmissbrukare och för ökad aktivitet i syfte att

utvidga sådan verksamhet.

För vården av unga läkemedelsmissbrukare anser socialstyrelsen det nöd^ndigt

med en förstärkning av ungdomsvårdsskolornas medicinska resurser,

ytterligare inackorderingshem, utökning av antalet rådgivningscentraler

samt uppsökande verksamhet. Beträffande ambulant förskrivning

bor det ankomma på sjukvårdsanstalternas och ungdomsvårdsskolornas

läkare att fritt pröva de metoder som de ur medicinsk synpunkt anser lämpliga.

Skolöverstyrelsen framhåller att de undersökningar som SO företar kan

komma att visa att vårdbehovet såväl inom öppen som sluten vård för skolungdom

kan bli större än det av kommittén beräknade.

Styresmannen för Lillhagens sjukhus framhåller att det är lika nödvändigt

att bereda barn och ungdom i den västsvenska regionen vård vid

psykiatriska specialsjukhus som att reservera platser vid S:t Lars, Ulleråkers

och Långbro sjukhus.

Sveriges lärarförbund anför att en av skolans viktigaste uppgifter är att

medverka vid kartläggningen av missbruket och till att de elever som behöver

vård får det.

I frågan om upplysning mot narkotika anser Samarbetsorganet

för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten det inte sannolikt att dramatiseringen

av narkotikamissbruket i massmedia bidragit till att öka ungdomens

nyfikenhet på narkotika.

Socialstyrelsen ifrågasätter om inte informationen speciellt borde inriktas

på upplysning om följderna av att injicera centralstimulerande medel. Det

kan vara förenat med vissa risker att inte göra någon större åtskillnad mellan

olika slag av narkotikamissbruk.

Sveriges psykologförbund understryker behovet av forskning angående

utformningen av informationsmaterial och informationskanaler för upplysningsverksamheten.

Kartläggning av narkomanernas egna informationskanaler

är dessutom önskvärd.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

För kriminalvården betonar kriminalvårdsstyrelsen att prognosen

för läkemedelsmissbrukare i många fall är mycket dålig. Preventionen är

därför det mest verksamma medlet. Verkställighetstiden är i regel alltför

kort för att resultat skall hinna nås. Styrelsen är tveksam till kommitténs

förslag att samla vissa svårare läkemedelsmissbrukare på vissa anstalter

för att därmed befria andra anstalter från detta klientel. I fråga om missbrukare

i frihet är övervakningsuppdragen särskilt svåra och de bör därför

anförtros åt tjänstemän inom den fria kriminalvården.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

61

Departementschefen

Missbruk av narkotika och andra beroendeframkallande medel är ett

internationellt problem. I Kina, Indien och andra asiatiska länder förekommer

opiumrökning sedan mycket lång tid tillbaka. I Europa och USA har

man använt morfin som framställs av opium och tas in genom injektion

och heroin som i sin tur framställs av morfin. Även kokain — som kommer

från kokaväxten — används men missbruket av dessa medel är inte så utbrett

som morfinmissbruket. Till narkotikagruppen hör också haschisch

och marihuana — som båda erhålls från cannabisväxten (indisk hampa)

och som troligen är världens mest spridda narkotika. Cannabis används

framförallt i Asien men har alltmera spritt sig till Afrika, Amerika och

Europa. Under det senaste årtiondet har de centralstimulerande medlen

dragit uppmärksamheten till sig.

I vårt land har missbruk av narkotika tidigare varit ett mycket begränsat

problem och det har huvudsakligen rört sig om ett litet antal

morfinmissbrukare. Vid en undersökning på 1930-talet fann medicinalstyrelsen

ett 70-tal narkomaner i hela landet. Under 1940-talet kom rapporter

om missbruk av nya beroendeframkallande medel som användes i stimulerande

syfte. Det rörde sig till en början om amfetaminer som togs

i tablettform genom munnen. Skadeverkningarna blev därför inte så allvarliga

som när man tar ett medel genom injektion. Missbruket förekom

i begränsade grupper och man lyckades komma till rätta med det genom

receptbeläggning av dessa centralstimulantia. I mitten på 1950-talet fann

man i Stockholm vid en undersökning bland ungdom bara 17 läkemedelsmissbrukare.

Något senare kom ett par nya centralstimulerande medel —

preludin, som ursprungligen avsetts som avmagringsmedel, och ritalina.

Missbruket av dessa medel tog mera oroväckande former när man började

lösa npp tabletterna i vatten och injicera dem i mångdubbelt större doser

än som används för medicinsk behandling.

Preludin och ritalina förklarades som narkotika i Sverige år 1959. Läkarnas

förskrivningar av de missbrukade medlen minskade starkt sedan medicinalstyrelsen

ingripit. Samtidigt började emellertid dessa medel smugglas

in i landet i allt större omfattning. Under senare tid har tillkommit de

hallucinationsframkallande medlen, LSD och andra liknande preparat, som

till sina verkningar kan vara ytterst farliga. Missbruket av cannabis har

spritts mer och mer framförallt bland ungdomar. Som jag kommer att utveckla

längre fram vill jag inte medverka till en liberalare syn på cannabis

i förhållande till andra medel.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Det är uppenbart att det tilltagande narkotikamissbruket måste bekämpas

med all kraft. I det följande kommer jag att föreslå en råd åtgärder som

syftar till att så vitt möjligt förebygga missbruk och mildra skadeverkningarna

därav. Mitt förslag grundar sig i huvudsak på två betänkanden

som lagts fram av medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté och som

redovisats i det föregående. Av dessa kommer jag i förevarande avsnitt att

ta upp vårdfrågorna och vissa förebyggande åtgärder. Frågan om skärpning

av straff för illegal hantering av narkotika kommer jag att behandla

i ett senare avsnitt. Som tidigare nämnts avser kommittén att i ett tredje

betänkande bl. a. ytterligare behandla vård- och preventionsfrågorna. De

förslag som redan avgetts av kommittén — och som i huvudsak tillstyrkts

av remissorganen — utgör emellertid tillräckligt underlag för vissa åtgärder.

Jag finner det angeläget att dessa vidtas så snart som möjligt.

Vård och behandling av narkotikamissbrukare är ett medicinskt-socialt

problemkomplex. Det blir därför nödvändigt att samordna de medicinska

och sociala åtgärder som behövs för att en awänjning och återanpassning

av missbi ukarna till samhället skall kunna ske. I huvudsak ankommer

dessa uppgifter på kommunala organ. Staten bör emellertid medverka med

visst ekonomiskt stöd för att främja en snabb utveckling.

Kommittén redovisar i sitt betänkande ett försök till kartläggning

av läkemedelsmissbruk et som grundas på material man fått

fram genom undersökningar av polis- och kriminalvårdsklientel i Stockholm

och genom en enkät till landets alla polisdistrikt, en undersökning vid fångvårdsanstalterna

samt uppgifter från socialvårds- och barnavårdsorgan,

ungdomsvårdsskolor, nykterhetsvårdsanstalter och sjukhus.

De sammanställningar som gjorts utgör ingen uttömmande redovisning

av narkotikamissbruket bland berörda grupper men ger i alla fall en belysning

av situationen. Det kan då konstateras att narkotikamissbruket

av allt att döma framförallt är ett storstadsproblem även om missbruk också

kunnat påvisas på andra håll i landet.

Situationen är besvärligast i Stockholm. I ett material för en treårsperiod

från barnavårdsnämnden redovisas en stadig ökning. Medan 40 fall av

narkotikamissbruk påvisades bland barn och ungdom som barnavårdsnämnden

kommit i kontakt med under år 1964 uppgick antalet fall för år

1965 till 69, för år 1966 till 137 och för de tre första kvartalen av år 1967 till

inte mindre än 299. Även från Göteborgs stads barnavårdsnämnd redovisas

ökningar, men de är av mindre omfattning än i Stockholm.

Vid ungdomsvårdsskolorna har narkotikamissbruket blivit ett allt större

bekymmer. Flera ungdomar än förut tas in på grund av narkotikamissbiuk

och missbruket sprider sig bland eleverna. Skolorna har stora problem

med att ge dessa ungdomar den medicinska behandling de i första

hand behöver för att avvänjas från missbruket och bli fysiskt och psykiskt

mottagliga för en social rehabilitering.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 1968

De uppgifter som kommittén fått från olika sjukhus tyder på att man

där tar in ett stort antal patienter hos vilka läkemedelsmissbruk dominerar

sjukdomsbilden. Det rör sig främst om sömnmedel och lugnande

medel men även centralstimulantia förekommer i betydande omfattning.

Redovisningen av uppgifter från polis och kriminalvård ger inte oväntat

belägg för att det svåraste missbruket finns bland vissa asociala och kriminella

grupper.

Kommitténs kartläggning av narkotikamissbruket baserar sig som jag

redan nämnt på uppgifter i handlingar rörande personer som kommit i

kontakt med samhällets vårdorgan till följd av störningar i den sociala

anpassningen eller sjukdom. Siffrorna visar därför inte det verkliga antalet

missbrukare. Man kan inte heller dra några generella slutsatser av uppgifterna.

Som kommittén framhållit bör fortlöpande undersökningar göras

om utbredningen av narkotikamissbruket. Härför krävs en utveckling och

förbättring av analys- och diagnosmetoder. Vid statens rättskemiska laboratorium

har särskild personal avdelats för dessa uppgifter.

Jämsides med förebyggande åtgärder för att hindra uppkomst och spridning

av narkotikamissbruket måste samhället sörja för att den som drabbas

av den sjukdom missbruket utgör får en vård och behandling som

kan befria honom från beroendet av medlet.

För att helt lyckas i behandlingen av den narkoman, hos vilken missbruket

är ett symptom bland andra på en psykisk störning eller en allmän

social missanpassning, måste man inte bara ge behandling för att bota missbruket

utan även försöka komma till rätta med orsakerna till störningen

eller missanpassningen. Både för honom och för den som kanske av ren

nyfikenhet börjat använda narkotika och sedan blivit beroende därav kan

de sociala verkningarna ofta bli förödande. Missbrukaren förlorar kanske

arbete och bostad, han kommer i konflikt med sin familj och mister sin

sociala förankring. För att hindra ett återfall sedan narkotikamissbrukaren

blivit fri från sitt beroende måste han få stöd och hjälp i sin ömtåliga

situation. Denna återanpassning måste i många fall bli en långvarig process

och ett mödosamt arbete för de olika vårdorgan som här måste visa stor

förmåga till samordning av samhällets resurser.

Som kommittén närmare utvecklat bör den första uppgiften vara att

spåra upp narkotikamissbrukaren, bringa honom till sjukdomsinsikt och

försöka förmå honom att frivilligt genomgå behandling i öppen vård eller

på sjukhus. Efter avgiftning och avvänjning från missbruket genom medicinsk

behandling —- bl. a. psykoterapi i grupp eller individuellt — bör följa

fortsatt behandling i öppen eller i sluten vård. En viktig uppgift för den

ansvariga personalen är att hela tiden ha kontakt med patienten och följa

utvecklingen. Framförallt är detta betydelsefullt under den känsliga period

som inträder för narkotikamissbrukaren när han efter den skyddade tillvaron

på en sluten institution skall försöka anpassa sig på nytt i samhället.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Det är då lian har det största behovet av hjälp från de socialvårdande myndigheterna

med t. ex. arbete och bostad samtidigt som möjligheter bör

ges till fortsatt terapi i form av samtal med läkare, psykolog eller kurator.

En sådan behandling kombinerad med arbete eller utbildning kan bli avgörande

för att hindra ett återfall.

Den samordning av den sociala och medicinska omvårdnaden jag tidigare

understrukit bör sätta sin prägel på hela det av mig här skisserade vårdprogrammet.

Det är nödvändigt att man över hela linjen är på det klara

med att det är en lika angelägen uppgift att ta hand om narkotikamissbrukaren

som om andra sjuka eller handikappade personer. Lika betydelsefullt

är att läkare och annan personal i vårdledningen informerar personal

av alla kategorier såväl på sjukvårds sidan som på det sociala området om

narkomanins karaktär av en sjukdom, för vilken den drabbade har rätt till

samma vård och hjälp som om han drabbas av andra somatiska eller

psykiska sjukdomar. Kontakten med patienten måste behållas tills hans

rehabilitering är tryggad.

En inventering av nuvarande resurser visar att dessa inte räcker till för

att ge effektiv vård till narkotikamissbrukarna enligt det här redovisade

behandlingsprogrammet. Verksamheten för att spåra upp narkotikamissbrukare

är otillräcklig. Möjligheterna att erhålla sjukhusvård och medicinsk

behandling i öppen vård är begränsade. Tillgången på resurser för en

fortsatt behandling och rehabilitering efter den medicinska vården är alltför

knapp.

Innan jag går närmare in på organisationen av vården av narkotikamissbrukarna

vill j ag också ta upp en del allmänna frågor om ansvar

och förutsättningar för vård.

Ansvaret för den medicinska vården vilar som kommittén framhållit

enligt sjukvårdslagen på landsting och landstingsfria städer medan ansvaret

för den sociala delen av vårdprogrammet vilar på primärkommunerna i egenskap

av huvudmän för socialvården. Tvekan har yppats huruvida innehållet i

socialhjälpslagen ålägger kommunerna en aktivt uppsökande verksamhet

även i de fall det inte direkt rör sig om ett ekonomiskt hjälpbehov. Jag avser

att i annat sammanhang föreslå elt förtydligande av lagen i detta avseende.

Vården av narkotikamissbrukare bör så långt det är möjligt bygga på

frivillig medverkan hos patienten. Man kan naturligtvis alltid vänta ett

bättre resultat av vården om den enskilda individen är inställd på en

positiv medverkan. Det finns dock fall där symptomen är så allvarliga

att man måste ge vård mot vederbörandes vilja. När det gäller de unga

missbrukarna finns möjligheter härtill i barnavårdslagen. I denna föreskrivs,

att om någon som ej fyllt 21 år på grund av missbruk av narkotiska

medel är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhäl
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 65

lets sida, barnavårdsnämnden kan omhänderta vederbörande för samhällsvård.

Beträffande narkotikamissbrukare kan vidare tvångsåtgärder komma

i fråga — såväl för ungdomar som för dem som fyllt 21 år — enligt den

nyligen antagna lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa

fall. Med stöd av denna lag får den som lider av psykisk sjukdom oberoende

av eget samtycke beredas sluten psykiatrisk vård om vården är

oundgängligen påkallad med hänsyn till arten och graden av sjukdomen.

Dessutom krävs för omhändertagande att vissa i lagen angivna ytterligare

förutsättningar, s.k. specialindikationer, är uppfyllda. En av dessa är att den

sjuke uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt till följd av sjukdomen och

kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat

om vården uteblir. Andra i lagen angivna specialindikationer som bör

nämnas i detta sammanhang är att den sjuke till följd av sjukdomen är

farlig för eget liv eller ur stånd att taga vård om sig själv.

Behörig att göra ansökan om tvångsintagning är bl. a. ordförande i barnavårdsnämnd,

nykterhetsnämnd, socialnämnd eller hälsovårdsnämnd samt

polismyndighet.

I den proposition (1966:53) genom vilken förslaget till ifrågavarande

lag underställdes riksdagen uttalade jag (s. 166 ff.) beträffande möjligheterna

att tillämpa lagens bestämmelser på narkotikamissbrukare bl. a., att någon

oenighet inte rått om att under begreppet psykisk sjukdom hör tillstånd

som hänger samman med missbruk av narkotika samt att jag för egen

del anslöt mig till denna uppfattning. Riksdagen godtog detta uttalande.

En strikt gränsdragning mellan narkomani och narkotikamissbruk ansåg

jag inte alltid vara möjlig och inte heller nödvändig i dessa sammanhang.

Liksom när det gäller övriga fall av psykisk sjukdom borde sjukdomens

art och grad vara avgörande för bedömningen av om sluten psykiatrisk vård

är oundgängligen påkallad. I fråga om förutsättningarna för intagning framhöll

jag bl. a. att psykiska sjukdomar ofta är förenade med bristande

sjukdomsinsikt. Den psykiskt sjuke borde inte på grund av denna bristande

insikt försättas i en sämre situation än den som är kroppsligt sjuk och kan

göra ett val. Vad beträffar specialindikationen oförmåga att ta vård om

■sig själv anförde jag bl. a. att en person som på grund av sin psykiska

sjukdoms art och grad i förening med oförmåga att ta vård om sig är i

oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård rätteligen bör kunna få

sådan vård och inte hänvisas till annat vårdområde.

Narkomanvårdskommittén har ansett att lagen erbjuder tillräckliga möjligheter

att på sjukhus med tvång inta och kvarhålla sådana missbrukare

för vilka vård på sjukhus är oundgängligen påkallad samt att möjlighet

att tvångsvis anordna vård för övriga missbrukare ej bör finnas. Denna

uppfattning har godtagits av det stora flertalet remissinstanser även om

3—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 7

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

från några håll uttalats tvekan på denna punkt. För egen del ansluter jag

mig här till kommittén och förordar inte nu några lagändringar i denna

del. Ytterligare erfarenheter av den nya lagstiftningen, som trädde i kraft

vid ingången av detta år, bör i vart fall avvaktas innan en utvidgning av

möjligheterna till tvångsingripanden övervägs. Det får dock ankomma på

den nya socialstyrelsen att uppmärksamt följa utvecklingen och inkomma

med de förslag som kan betingas av de vunna erfarenheterna.

Kommittén har funnit att vårdorganisationen bör omfatta uppsökande

verksamhet, öppen och sluten vård samt eftervård. Kommittén

föreslår också särskilda åtgärder för unga missbrukare. Denna uppläggning

har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Jag anser att den planering som föreslagits i princip är riktig.

Såsom kommittén funnit är det inte lämpligt att skapa en särskild vårdorganisation

eller bygga specialsjukhus för ändamålet. En sådan organisation

skulle bli alltför isolerad från andra vårdgrenar och innebära att

konkurrensen om kvalificerad vårdpersonal blir större. Vården bör således

anordnas inom ramen för den social- och sjukvårdsorganisation som redan

finns. Förstärkningar bör ske på vissa punkter för att klara de särskilda

problem som narkomanvården innebär. Jag delar kommitténs uppfattning

att en särskild vårdlag — frågan härom skall utredas i annat sammanhang

— skulle kunna medföra bättre samordning och enhetlighet vid vården av

läkemedelsmissbrukare.

I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag att den uppsökande

verksamheten bör ske genom socialarbetare som tar kontakt med

narkotikamissbrukare, erbjuder hjälp och medverkar till att de får vård.

Någon uppsökande verksamhet som avser enbart narkotikamissbrukare

finns inte f. n. Inom den ungdomsvård i allmänhet som är organiserad i

kommunernas regi tar man emellertid hand om ett stort antal missbrukare.

I Stockholms stad finns således — förutom de kontakter som tas i stadens

fritidsverksamhet -— en byrå för uppsökande och kurativ verksamhet

bland ungdom, som råkat i svårigheter, den s. k. ungdomsslussen. Den har

en patrullverksamhet som ute på gator, kaféer och andra ställen söker upp

de ungdomar som behöver hjälp. Till byrån är knutet ett ungdomshem där

tillfälligt logi kan ges. En begränsad social utredning görs i dessa fall. Även

en av ungdomsgårdarna har knutits till verksamheten. De flesta ungdomar

som kommer till ungdomsslussen har haft kontakt med narkotika. I Göteborg

fungerar en särskild kuratorssektion vid fritidsbyrån för den allmänna

ungdomsverksamheten som en jourbyrå hela dygnet med uppsökande verksamhet

som ett viktigt led i arbetet. Vidare planeras en experimentverksamhet

med fritidsgård och inackorderingshem där man skall ägna sig åt individuell

terapi och gruppterapi. Även i Malmö finns en organiserad patrullverksamhet

för ungdom som behöver hjälp.

För vuxna personer som är i behov av hjälp finns f. n. uppsökande verk
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

samhet endast i mycket liten omfattning. I storstäderna finns en viss patrulloch

jourverksamhet med uppgift främst att söka upp och hjälpa bostadslösa.

Denna verksamhet har dock ingen speciell inriktning på narkotikamissbrukare.

Det är enligt min mening angeläget att den verksamhet jag redovisat byggs

ut så att tillräckligt med personal finns för att kunna söka upp narkotikamissbrukare

som behöver vård och rehabilitering. Inte minst viktigt är att

en sådan aktiv verksamhet snabbt sätts in för att nå ungdomar som håller

på att brytas ned av missbruket.

De anordningar för öppen vård som finns inom psykiatrin bör enligt kommittén

i stort sett kunna fungera även för narkotikamissbrukarna om resurserna

ökas. Inom hela landet finns 33 öppna mottagningar för vuxna och

28 centraler för den psykiska barna- och ungdomsvården (PBU) som är

anslutna till de befintliga psykiatriska resp. barnpsykiatriska klinikerna.

Öppen verksamhet förekommer också vid de psykiatriska sjukhus som numera

drivs helt av landstingen och storstäderna. Vidare finns 29 fristående

centraler för den psykiska barna- och ungdomsvården.

Av samtliga öppna mottagningar och centraler finns i Stockholmsområdet

8 för vuxna och 17 för barn och ungdom. I Göteborg finns 3 öppna mottagningar

för vuxna och i Malmöområdet 4. Antalet fristående centraler för

barn och ungdom i sistnämnda städer är 6 resp. 2.

I Stockholm och Göteborg finns vidare särskilda mottagningar för narkotikamissbrukare.

Stockholms läns landsting har anordnat mottagning vid

Danderyds sjukhus två gånger i veckan. Vid Beckomberga och Långbro

sjukhus i Stockholms stad tas både yngre och äldre missbrukare emot. En

fristående poliklinik för vuxna har inrättats i Stadshagen med läkarmottagning

två gånger i veckan. Besök tas dock emot endast efter förhandsbeställning.

Vidare har man öppnat en poliklinik vid Rålambshovs sjukhus.

Missbrukare med gulsot behandlas i öppen mottagning vid Roslagstulls

sjukhus. Vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg tas missbrukare emot en

eftermiddag i veckan. Enligt planerna kommer denna öppna mottagning att

flyttas till andra lokaler och utvidgas avsevärt. Det ankommer på huvudmännen

att närmare pröva den ytterligare ökning av resurserna för öppen

vård som kan behövas.

I Stockholm bör enligt kommittén vidare inrättas en öppen vårdcentral

för unga narkotikamissbrukare där möjligheter bör finnas att ställa diagnoser

och ge viss behandling. Jag anser det angeläget att en sådan vårdcentral

inrättas så snart ske kan för att möjliggöra omedelbar diagnos och

behandling av unga missbrukare. Vårdcentralen skall enligt förslaget förläggas

i nära anknytning till Mariakliniken för unga alkoholmissbrukare.

Till denna utgår statsbidrag. Jag anser att bidrag bör utgå även till vårdcentralen

för unga narkotikamissbrukare.

För många missbrukare krävs kvalificerad sluten sjukvård. I första hand

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1968

bör såsom kommittén föreslagit platser beredas vid befintliga och planerade

kliniker och avdelningar för psykiskt sjuka. Vid svårare fall av förgiftning

torde även vård vid invärtesmedicinsk klinik behövas.

Antalet vårdplatser för psykiatrisk sjukvård för vuxna utgör f. n. ca

24 000 i hela landet. För vuxna finns sammanlagt 57 sjukhus eller kliniker

för psykiatrisk sjukvård. För barn och ungdom finns 31 kliniker med sammanlagt

ca 650 vårdplatser. Vidare finns 9 fristående behandlingshem för

psykiskt störda barn med tillsammans ca 200 platser. Av totalantalet platser

för barn och ungdom finns 114 i stockholmsområdet, 26 i göteborgsområdet

och 95 i malmöområdet. De är belägna vid karolinska sjukhuset, Kronprinsessan

Lovisas barnsjukhus, Långbro och Danderyds sjukhus, Barnsjukhuset

i Göteborg, Malmö allmänna sjukhus, S:t Lars sjukhus och lasarettet

i Lund. Vidare finns en klinik för barn och ungdom vid Ulleråkers sjukhus

i Uppsala.

Även om platser vid dessa sjukhus och kliniker för psykiskt sjuka i större

utsträckning än f. n. kan tas i anspråk för vård av narkotikamissbrukare

anser jag det i likhet med kommittén ofrånkomligt att särskilda avdelningar

inrättas för de svåraste missbrukarna, som i inånga fall inte kan vårdas

tillsammans med andra patienter. Vid Ulleråkers sjukhus har i enlighet

med kommitténs förslag redan anordnats en sådan avdelning med ca 20

platser. Vidare kommer en avdelning med 21 platser att öppnas vid Rålambshovs

sjukhus.

Särskilda avdelningar för narkotikamissbrukare med 10—12 platser bor

vidare enligt kommittén förläggas till Långbro och Beckomberga sjukhus

i Stockholm, till Lillhagens sjukhus i Göteborg och till sjukhus i Malmöområdet.

Dessa förslag övervägs f. n. av vederbörande städer.

Det har också diskuterats att genom nybyggnad inrätta en särskild avdelning

med ca 15 platser för unga narkotikamissbrukare vid något av de

nämnda sjukhusen i Stockholm.

Stockholms läns landsting planerar en avdelning för narkotikamissbrukare

vid de nya psykiatriska kliniker som byggs vid Danderyds sjukhus.

För landet i övrigt planeras en intoxikationsavdelning i Linköping. I örebroregionen

räknar man med att kunna använda toxikomankliniken \id

Mellringe sjukhus för behandling av narkomaner.

Av redovisningen framgår att kommitténs förslag i fråga om slutna vårdplatser

i varje fall delvis håller på att realiseras. Totalt innebär förslaget

att specialavdelningar skulle inrättas med sammanlagt minst 70 vårdplatser

för narkotikamissbrukare. Det är svårt att av det material som föreligger

avgöra exakt hur många vårdplatser som är nödvändiga. Den narmare

prövningen av platsbehovet och förläggningen av vårdavdelningarna ankommer

på sjukvårdshuvudmännen.

Som kommittén framhållit kan i många fall behandlingstiden för de mera

avancerade narkotikamissbrukarna i vissa fall bli ganska lång. Det är ur

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

flera synpunkter fördelaktigt om vårdtiden vid sjukhus inte varar längre

än som behövs för den intensiva medicinska behandlingen. Dyrbara sjukhusplatser

bör inte beläggas längre än som är absolut nödvändigt. Framförallt

är det dock ur patientens synpunkt angeläget att inte behöva vistas i

sjukhusmiljö alltför lång tid. En förutsättning för att tiden på sjukhus skall

kunna göras kortare är att möjligheter till en fortsatt behandling och tillsyn

kan erbjudas narkotikapatienten. För detta ändamål skulle det vara

värdefullt att ha tillgång till särskilda behandlingshem. Där skulle en fortsatt

terapi ges samtidigt som vistelsen kunde kombineras med arbete eller

utbildning. Hemmen skulle således jämsides med den fortsatta behandlingen

fungera som en sluss tillbaka till samhället för narkotikamissbrukaren.

Intim kontakt med sjukhuset skulle givetvis hållas. Till ett sådant

behandlingshem bör en missbrukare kunna komma även direkt från behandling

i öppen vård.

Behandlingshem av den typ jag skisserat finns inte f. n. Jag anser det

betydelsefullt att sådana hem inrättas och jag förordar att staten stimulerar

härtill genom vissa bidrag. Den rehabiliterande behandlingen av narkotikamissbrukare

företer en del likheter med behandlingen av alkoholmissbrukare.

Till anordnande av behandlingshem bör statsbidrag få

utgå enligt samma principer som gäller för bidrag till inackorderingshem

inom nykterhetsvården, alltså med högst 15 000 kr. per plats. Till driften

bör bidrag lämnas i samma omfattning som, räknat i kronor per plats, utgår

till nettokostnaden för driften av sådana inackorderingshem.

Behandlingshemmen torde främst komma att drivas av storstäderna. I

den mån platser kan beredas narkotikamissbrukare vid vanliga inackorderingshem

för alkoholmissbrukare bör statsbidrag utgå enligt samma regler

som gäller för dessa.

Eftervården i övrigt bör enligt kommitténs mening även kunna ske i form

av vistelse vid konvalescenthem. Ett visst statligt stöd bör utgå till en sådan

verksamhet. Vidare kan en höjning av bidraget till organisationer för stöd

och hjälp åt narkotikamissbrukare vara motiverad.

En stor del av de unga narkotikamissbrukarna får f. n. sin vård vid ungdomsvårdsskolorna

som är avsedda att ge utbildning och hjälp till återanpassning

i samhället av ungdomar som omhändertagits för samhällsvård

enligt barnavårdslagen. I detta vårdarbete har det visat sig nödvändigt att i

allt högre grad koppla in läkare och psykologer för att komma till rätta

med de psykiska störningar som föranleder missanpassningen. Skolorna

har också fått ökad tillgång till bl. a. läkarexpertis därigenom att läkare

anställts på heltid vid vissa skolor samt genom att samarbete inletts med

konsultläkare från den psykiatriska sjukvården. Vid två ungdomsvårdsskolor

— Ryagårdens och Råby yrkesskolor för flickor resp. pojkar — har anordnats

sjuk- och behandlingsavdelningar, där man särskilt tar sikte på

behandling av narkotikamissbrukare. Eftervården sker vid utskrivnings
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Knngl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

hem. Ytterligare en sådan behandlingsavdelning har uppförts vid Fagareds

yrkesskola för pojkar.

Behandlingen av de svåraste fallen av narkotikamissbruk hos dessa elever

innebär emellertid så komplicerade medicinska problem att det första

omhändertagandet bör ske inom sjukvården. Ungdomsvårdsskolorna bör

då — med den förstärkning av resurserna som kontinuerligt sker — kunna

fungera som institutioner för en fortsatt behandling kombinerad med viss

utbildning för de narkotikamissbrukare som tagits om hand enligt barnavårdslagen.

Även vid storstädernas specialinstitutioner för barn och ungdom tas narkotikamissbrukare

emot för vård. Stockholms stads barnavårdsnämnd har

6 institutioner för barn med grava anpassningssvårigheter och 10 hem för

pojkar i tonåren med totalt 257 platser. Vid en undersökning år 1967 konstaterades

att ungefär en femtedel av de ungdomar som togs om hand var

narkotikamissbrukare. Försök görs nu med placering i familjevård efter

den slutna vården. Göteborgs stads barnavårdsnämnd driver 8 barnhem

med sammanlagt 118 platser. I Malmö har barnavårdsnämnden 5 inackorderingshem

med tillsammans 60 platser samt 3 hem för tonåringar med 18

platser, där man tagit emot okomplicerade fall av narkotikamissbruk.

I fråga om behandlingen av narkotikamissbruk bland dem som tagits om

hand inom nykterhetsvården vill jag erinra om det samarbete som också

bär inletts med läkare inom den psykiatriska sjukvården. Vid allt flera anstalter

fungerar läkare vid ett närbeläget sjukhus som konsultläkare. Det

är min förhoppning att detta samarbete skall kunna utvidgas ytterligare.

Vid kriminalvårdens anstalter har narkotikamissbruket fått allt större

omfattning. Kommitténs förslag att samla de svåra missbrukarna vid vissa

anstalter torde få ytterligare övervägas.

Jag vill även ta upp en del förslag av kommittén som rör vissa förebyggande

åtgärder i syfte att hindra åtkomst och spridning av narkotika.

Hit hör bl. a. de av kommittén diskuterade frågorna om kontroll

över förvaring och förskrivning av narkotika, registrering av recept och

register över missbrukare samt en förstärkning av tullens och polisens arbete.

I likhet med kommittén finner jag den kontroll som sker i fråga om

förvaring av narkotiska medel tillfredsställande. Vidare framgår av utredningen

att läkarna numera synes vara tillbörligt försiktiga vid utskrivning

av narkotika. Förskrivningarna har starkt minskat under senare år.

Kommitténs förslag att samtliga recept skall registreras och databehandlas

för att man skall få kontroll över förskrivningar av alla slags läkemedel

— alltså inte endast narkotika — har av en del remissmyndigheter mötts

med tveksamhet medan andra tillstyrkt registrering. För egen del vill jag

anföra, att den förebragta utredningen inte övertygat mig om att fördelarna

med en sådan registrering överväger den tungroddhet och de andra nack
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

delar som är förenade därmed. Jag anser därför att någon registrering av

recept inte nu bör genomföras.

Jag finner vidare att det skulle vara olämpligt att upprätta ett centralt

register över narkotikamissbrukare.

De medel som narkotikamissbrukarna använder är i regel inte sådana

som förskrivits av läkare utan de har smugglats in i landet eller tillverkats

på illegalt sätt. Tullens och polisens arbete för att upptäcka och hindra den

olagliga hanteringen av narkotika har därför stor betydelse. Vid tullen har

särskild personal ställts till förfogande för spaning efter narkotikasmugglare.

Ytterligare personalförstärkningar har föreslagits och övervägs f. n.

i finansdepartementet. Nya metoder för uppspårning av illegal narkotika

har visat sig ge goda resultat. Inom rikspolisstyrelsen har inrättats en särskild

narkotikakommission med sammanlagt 24 polismän och polisen har

även genom omflyttning av personal kunnat intensifiera kampen mot smuggling

och illegal försäljning av narkotika.

De frågor om statsbidrag till åtgärder för narkotikamissbrukare som jag

berört i det föregående kommer att närmare behandlas i statsverkspropositionen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Lagstiftningsfrågor

Huvuddragen av gällande bestämmelser

Internationella bestämmelser

När narkotikamissbruket under mitten och slutet av 1800-talet blev ett

alltmer allvarligt problem i vissa europeiska länder och USA, sökte myndigheterna

till en början ingripa med nationella kontrollåtgärder. Det visade

sig emellertid nödvändigt att söka internationellt samarbete för att begränsa

odlingen i produktionsländerna och förhindra smuggling. Intresset knöts

därvid främst till opium och ur opiet framställda verksamma ämnen. Redan

i början av 1900-talet sammankallades en första internationell konferens i

syfte att kontrollera beredningen av opium. Efter första världskriget anförtroddes

en rad uppgifter på detta område åt Nationernas Förbunds hygienkommitté.

Uppmärksamheten riktades på ytterligare två grupper av medel,

som missbrukades i stora delar av världen, nämligen kokablad — kokain —

och cannabis. Ett antal internationella konventioner tillkom under denna tid,

de viktigaste 1925, 1931 och 1936. De tre grupper av medel, som täcktes av

de internationella konventionerna, opiater, kokablad och cannabis, sammanfattades

under beteckningen narkotiska preparat.

Arbetet på narkotikafrågans område har avsevärt vidgats inom ramen för

Förenta Nationernas verksamhet. En rad nya konventioner har tillkommit,

bl. a. åren 1948, 1953 och 1961. Den tionde konventionen, 1961 års allmänna

narkotikakonvention (the Single Convention on Narcotic Drugs, 1961, intagen

i sin helhet i SOU 1967: 41), syftar till att sammanfatta och ersätta

samtliga tidigare konventioner på området. De stater som ännu ej ratificerat

den allmänna narkotikakonventionen är dock fortfarande bundna av tidigare

biträdda konventioner. 1961 års allmänna narkotikakonvention har

trätt i kraft den 13 december 1964 sedan den ratificerats av erforderligt antal

länder. Sverige ratificerade för sin del konventionen den 18 december 1964

för ikraftträdande den 17 januari 1965. De flesta europeiska länder har ratificerat

konventionen, under det att t. ex. USA ännu inte anslutit sig.

I konventionen anges vissa organ med »politiska» funktioner, nämligen

FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) samt rådets narkotikakommission.

Genom konventionen skapas ett administrativt organ, den internationella

narkotikakontrollkommittén (the International Narcotics Control

Board —- INCB) med uppgift att övervaka kontrollsystemets efterlevnad.

Övervakningen sker genom två specialorgan. Juridiska frågor, utarbetande

av förslag till nya konventioner och viss upplysnings- och informationsverksamhet

handhas av ett sekretariat som är gemensamt för kommissionen och

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 73

narkotikakontrollkommittén (artikel 16). Kontrollen beträffande härkomst

och sammansättning av beslagtaget opium och andra ämnen, upptagna i

narkotikakonventioner, sker genom FN :s kontrollaboratorium.

WHO — ett av FN:s fackorgan som bl. a. har som uppgift att bevaka de

medicinska synpunkterna på narkotikafrågan — behandlar förslag till konventioner

samt bedömer vårdformer, behandlingsmetoder och preventiva

åtgärder. Den kanske viktigaste uppgiften är dock att klarlägga om nytillkomna

läkemedel eller kemiska substanser, som kan tänkas bli använda

som läkemedel, har narkomaniframkallande egenskaper.

De narkotiska medlen under konventionens kontroll — huvudsakligen

opium, opiumalkaloider, syntetiska morfinersättningsmedel, cannabis jämte

harts därav, kokablad och kokain — är angivna i fyra förteckningar. Därav

är förteckning I grundläggande och anger de medel beträffande vilka konventionens

bestämmelser i princip skall tillämpas i full utsträckning. Medlen

enligt förteckning II (t. ex. kodein och etylmorfin) och särskilt beredningarna

i förteckning III är i viss utsträckning underkastade en mindre omfattande

kontroll än de i förteckning I. Medlen enligt förteckning IV (t. ex.

heroin och cannabis) förutses bli underkastade en väsentligen strängare

kontroll (i praktiken förbud) »med hänsyn till de synnerligen farliga egenskaperna

hos dessa narkotika» (artikel 2).

Enligt artikel 4 skall konventionsparterna vidta sådana lagstiftnings- och

administrativa åtgärder som erfordras bl. a. för att i överensstämmelse med

konventionens föreskrifter begränsa produktion, tillverkning, export, import

och distribution av, handel med samt användning och innehav av narkotika

till uteslutande medicinska och vetenskapliga ändamål.

Kontrollsystemet bygger på att de olika länderna upprättar behovsberäkningar,

inger statistik över hanteringen med narkotika till kommittén (artiklarna

12, 19 och 20) samt accepterar en begränsning av tillverkning och

import till den sammanlagda mängden av legitim förbrukning m. m. (enligt

behovsberäkningarna) och export (artikel 21). Konventionen innehåller

vissa bestämmelser som syftar till en begränsning av bl. a. opiumproduktionen

för internationell handel (artikel 24). Parterna har vidare ålagt sig att

använda ett system med särskilda tillstånd och att genomföra olika former

av kontroll för tillverkning, handel och distribution (artiklarna 29 och 30).

Den internationella handeln regleras av ett system med export- och importtillstånd

(artikel 31).

Skulle narkotikakontrollkommittén finna anledning anta att ett land allvarligt

äventyrar konventionens syften genom att underlåta att fullgöra

dess bestämmelser, kan kommittén varsko konventionsparterna, rådet och

kommissionen. Kommittén kan vidare rekommendera parterna att avbryta

import från eller export till landet i fråga, och kommittén kan vidare

offentliggöra eu rapport i frågan (artikel 14). Skulle det av statistik som ingivits

till kommittén framgå att den till ett land exporterade mängden narko3*

— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 7

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

tika överstiger den enligt behovsberäkningen angivna totalmängden med

tillägg för landets export, kan kommittén anmäla detta förhållande för

andra stater, som därefter i princip ej får lämna tillstånd till ytterligare export

under året till det landet (artikel 21).

Parterna skall enligt artikel 33 inte tillåta innehav av narkotika utan vederbörligt

bemyndigande. Parterna har vidare enligt artikel 35 förbundit sig

att själva och i samarbete med internationella organisationer och andra

länder förebygga och bekämpa olaglig handel med narkotika. I detta syfte

bör de lämpligen låta inrätta ett särskilt organ, som skall ansvara för samordningen

på det nationella planet.

Artikel 36 avser sådana påföljdsbestämmelser som parterna förbundit sig

att införa för att motverka illegal narkotikahantering. Artikeln har följande

lydelse.

1. Varje part skall, under vederbörligt hänsynstagande till sina konstitutionella

förhållanden, vidtaga nödvändiga åtgärder för att odling, produktion,

tillverkning, extraktion, beredning, innehav, erbjudande, utbjudande

till försäljning, ''distribution, köp, försäljning, överlåtelse av varje slag, förmedling,

försändelse, transitering, transport, import och export av narkotika

i strid med bestämmelserna i denna konvention samt varje annan handling,

som enligt sagda parts åsikt är i strid med bestämmelserna i denna konvention,

skola utgöra straffbara brott, när de begås avsiktligt, och att allvarliga

brott skola vara belagda med adekvata straff, företrädesvis med fängelse

eller andra frihetsberövande straff.

2. Under hänsynstagande till en parts konstitutionella förhållanden, rättsordning

och inhemska lagar,

a. I. skall vart och ett av de i paragraf I uppräknade brotten betraktas

som ett särskilt brott, om det förövas i olika länder;

II. skola avsiktlig delaktighet i nämnda brott, sammansvärjning i avsikt

att begå och försök att begå sådana brott samt förberedande handlingar och

finansiella operationer, som ha samband med i denna artikel nämnda brott,

vara straffbara brott såsom föreskrives i paragraf 1;

III. skola domar, som fällts i utlandet för dessa brott tagas med i räkningen

för att fastställa återfall; och

IV. skola förutnämnda allvarliga brott, vare sig de begåtts av infödda eller

utlänningar, lagligen beivras av den part, inom vilkens område brottet begåtts,

eller av den part, inom vilkens område brottslingen påträffas, ifall hans

utlämning icke är förenlig med lagarna i det land, till vilket begäran härom

gjorts, och ifall brottslingen icke redan blivit ställd inför rätta och dömd.

b. Det är önskvärt, att i paragraf 1 och paragraf 2 a II angivna brott inbegripas

under utlämningsbrott i varje utlämningstraktat, som är eller må

bliva avslutad mellan parter, och att de erkännas som utlämningsbrott mellan

de parter, för vilka fördrag eller ömsesidighet icke är villkor för utlämning;

det förutsättes, att utlämning skall beviljas i enlighet med den

parts lag, till vilken framställning om utlämning riktats, och att nämnda part

skall äga rätt att vägra verkställa häktning av brottslingen eller bevilja

utlämning, om vederbörande myndigheter anse brottet icke vara tillräckligt

allvarligt.

3. Tillämpning av föreskrifterna i denna artikel skall vara beroende av

bestämmelserna i en parts brottslagar i frågor rörande rättsskipning.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

4. Bestämmelserna i denna artikel skola icke rubba den principen, att

åsyftade brott skola definieras, åtalas och straffas i enlighet med varje parts

nationella lagar.

Enligt artikel 37 skall alla narkotika, ämnen och materiel som använts vid

eller avsetts för utförande av de i artikel 36 angivna brotten tas i beslag och

förklaras förverkade.

Konventionen medger uttryckligen part att införa strängare regler på det

nationella planet än vad som föreskrivs i konventionen (artikel 39)._Kon
ventionen

föreskriver att parterna skall ägna särskild uppmärksamhet åt

behandling, vård och rehabilitering av narkomaner (artikel 38).

Svenska bestämmelser

Den grundläggande författningen på narkotikakontrollens område, narkotikaförordningen

den U december 1962 (nr 704), upptar följande bestämmelser

. I 1 § definieras de ämnen som är att beteckna som narkotika, dvs.

dels läkemedel och hälsofarliga varor som omfattas av narkotikakonventionen

och dels varor som Kungl. Maj :t förklarat att de skall anses som

narkotika. — I Sverige jämställdes vissa centralstimulerande medel (amfetaminerna)

med narkotika år 1944 och upptogs i full utsträckning som narkotika

i narkotikaförfattningarna från år 1959 (SFS 1959:51). Bland dessa

medel må ytterligare nämnas fenmetralin (preludin) och metylfenidat (ritalina).

Sedan 1966 upptas också vissa s. k. hallucinogener (LSD, meskalin och

psilocybin) bland de narkotiska medlen i Sverige (SFS 1966: 694).

Det åligger medicinalstyrelsen att upprätta och kungöra förteckning över

narkotika. Narkotika får enligt 2 § inte införas till riket eller här tillverkas,

saluhållas eller överlåtas för annat än medicinskt eller vetenskapligt bruk!

I 3 och 4 §§ meddelas föreskrifter om in- och utförsel. Frånsett de medel,

som resande medför för personligt bruk, krävs tillstånd beträffande in- och

utförsel. För tillverkning och handel krävs tillstånd i olika former (5 och

6 §§). För utlämnande krävs förordnande av läkare, tandläkare eller veterinär

(6 § 2 mom.). Narkotika får endast innehas av dem som är behöriga alt

idka handel med varan, av föreståndarna vid vissa vetenskapliga institutioner,

av vissa befattningshavare vid krigsmakten och av dem som i vederbörlig

ordning fått medlet utlämnat till sig som läkemedel (7 §).

De olika tillstånd som anges i förordningen meddelas av medicinalstyrelsen

(8 §). Efterlevnaden av bestämmelserna övervakas av medicinalstyrelsen,

som i egenskap av tillsynsmyndighet meddelar särskilda föreskrifter

(10 §). Den som importerar, tillverkar eller driver handel med narkotika

och den som förestår en vetenskaplig institution där narkotika används

måste föra anteckningar beträffande handhavande för att möjliggöra kontroll

(9 §), och vederbörande är skyldig att på olika sätt biträda vid kontroll

och provtagning (11 §); vad den kontrollerande därvid får vetskap om får

inte röjas eller utnyttjas om det inte är påkallat av tjänsten (12 §).

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Straffbestämmelserna är upptagna i 13 §. Till fängelse eller, vid ringa

brott, dagsböter, dömes den som utan rätt tillverkar, saluhåller, överlåter eller

innehar narkotika. Samma straff gäller för den som lämnar oriktig uppgift

rörande förhållande av betydenhet vid ansökan om tillstånd enligt narkotikaförordningen.

Underlåtenhet att föra anteckningar enligt 9 § straffas med

böter, högst 300 kr. Domstolarna skall underrätta medicinalstyrelsen om

innehållet i domar beträffande brottsligt förfarande med narkotika. Narkotika

som tillverkats, saluhålls, överlåtits eller innehas i strid mot förordningen,

tillämpningsföreskrift eller villkor skall förklaras förverkade till

kronan; om inte medlen finns i behåll skall värdet förklaras förverkat. Påföljden

kan helt eller delvis efterges om den skulle vara obillig. Beträffande

beslag gäller i huvudsak reglerna i rättegångsbalken (14 §).

Enligt 15 § narkotikaförordningen meddelar medicinalstyrelsen närmare

bestämmelser rörande förordningens tillämpning. Sådana bestämmelser hai

meddelats i styrelsens narkotikakungörelse av den 4 februari 1964.

11 § föreskrivs att tillstånd inte meddelas till införsel, utförsel, tillverkning

och handel med de i avd. A i medicinalstyrelsens förteckning över narkotika

upptagna varorna. Vidare föreskrivs att resande, som för personligt bruk

medför narkotiskt läkemedel, åligger att på begäran för vederbörande tullmyndighet

styrka sitt behov av läkemedlet genom skriftligt intyg från läkare,

såvida inte läkemedlet är åsatt apoteksetikett, som upptar den resandes och

den ordinerandes namn samt uppgift om medlets art och mängd; vid varje

tillfälle får narkotiskt läkemedel införas i landet i en mängd som motsvarar

behovet under högst fem dagar. Rörande införsel, utförsel, transitering, tillverkning,

handel, utlämnande, förvaring m. in. lämnas i 2—10 §§ föreskrifter.

I 11 § ges bestämmelser om de anteckningar som bl. a. föreståndare för

vetenskaplig institution skall föra över sitt handhavande av narkotika. Förda

anteckningar och handlingar rörande verksamheten skall förvaras under

minst tre år. Enligt 12 § skall importör, exportör och tillverkare inom 14

dagar efter utgången av varje kvartal till medicinalstyrelsen insända detaljerade

uppgifter om sitt handhavande av narkotika under det gångna kvartalet.

Vidare skall importör, tillverkare, partihandlare och föreståndare för

vetenskaplig institution årligen före utgången av januari månad insända

uppgift över sin verksamhet med narkotika under det föregående året.

Den lagstiftning som vid sidan av narkotikaförordningen berör hanteringen

av narkotiska varor och övriga beroendeframkallande medel är främst

varusmugglingslagen, läkemedelsförordningen samt, i viss utsträckning,

giftförordningen. Dessa författningar kompletteras i sin tur av tillämpningsbestämmelser

och smärre författningar.

Vad avser tillverkning av andra beroendeframkallande medel än narkotika

krävs bl. a. tillstånd för tillverkning enligt 7 § läkemedelsförordningen

den U december 1962 (nr 701) samt 8 och 9 §§ giftförordningen samma dag

(nr 702).

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Enligt 1 § lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling (nr 418,

ändrad 1963: 228 och 1964: 215) döms den som utan att giva det till känna

hos vederbörlig myndighet till riket inför eller från riket utför gods för

vilket tull eller annan allmän avgift skall erläggas till statsverket eller som

enligt stadgande i lag eller författning ej må införas eller utföras, om gärningen

sker uppsåtligen, för varusmuggling till dagsböter, lägst tio, eller

fängelse i högst ett år. Samma bestämmelser gäller om någon medelst vilseledande

i samband med tullbehandling av gods uppsåtligen föranleder att

tull eller annan allmän avgift undandras statsverket eller att gods införs

eller utförs mot förbud. Är varusmuggling med hänsyn till godsets värde

och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, dömes till böter

högst trehundra kronor (2 §). Är varusmuggling att anse som grov, skall

dömas till fängelse i högst två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt

skall särskilt beaktas om det förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande

myckenhet eller värde eller om gärningen eljest varit av särskilt

farlig art (3 §). Den som av grov oaktsamhet gör sig skyldig till varusmuggling

döms till dagsböter. I ringa fall skall dock ej dömas till straff (5 §).

Den som förvärvar, forslar, döljer, förvarar eller avyttrar gods som varit

föremål för varusmuggling döms, om gärningen sker uppsåtligen, för olovlig

befattning med smuggelgods till dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst

ett år. Om gärningsmannen icke insåg men hade skälig anledning anta att

godset varit föremål för varusmuggling, döms till dagsböter. Vid ringa brott

skall ej dömas till straff (6 §).

Lika med varusmuggling anses försök därtill. Har flera medverkat till

gärning som enligt denna lag är belagd med svårare straff än böter, högst

trehundra kr., skall gälla vad i 23 kap. brottsbalken är stadgat (8 §). Enligt

9 § skall gods som varit föremål för varusmuggling eller försök därtill

förklaras förverkat till kronan. Finns egendomen ej i behåll, skall i stället

värdet förklaras förverkat. Är påföljd som nu sagts upppenbart obillig, må

den helt eller delvis efterges. I 10 § stadgas att vad som vid bl. a. varusmuggling

använts som hjälpmedel — eller dess värde — under vissa förutsättningar

må förklaras förverkat.

Vissa bestämmelser av betydelse för bekämpandet av narkotikabrottsligheten

finns i brottsbalken (BrB) och i rättegångsbalken (RB).

Såvitt gäller den illegala narkotikahanteringen förekommer i betydande

utsträckning att missbrukarna söker komma över narkotiska medel genom

stöld, förfalskning eller osant intygande. Brottsbalkens bestämmelser härvidlag

stadgar straffmaximum på fängelse sex år för grov stöld och grov förfalskning

och två år för grovt osant intygande (8 kap. 4 §, 14 kap. 3 § respektive

15 kap. 11 § BrB). Genom att ta befattning med medlet kan vederbörande

göra sig skyldig till häleri (9 kap. 6 § Bi''B) t. ex. i de fall medlet

härrör från en apoteksstöld. Vidare kan bestämmelserna beträffande fylleri

i 16 kap. 15 § andra stycket BrB komma att tillämpas. Med alkoholrus järn
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1968

ställs nämligen rus som orsakats av annat än alkoholhaltiga drycker. Likaså

kan jämlikt 4 § 1 mom. andra stycket trafikbrottslagen den dömas till straff

som för bil etc. och därvid varit så påverkad av annat berusningsmedel än

starka drycker att det kan antas att han inte på betryggande sätt kunnat

föra fordonet. Straffmaximum är fängelse i ett år. Slutligen förekommer

ofta att den som sålt narkotika till pris överstigande apotekspriset döms för

ocker. Jämlikt 9 kap. 5 § BrB skall för grovt sådant brott dömas till fängelse

i högst fyra år.

Såvitt gäller olika former av tvångsåtgärder har rättegångsbalkens bestämmelser

om häktning och husrannsakan vid olika tillfällen tagits till utgångspunkt

för överväganden om önskvärt straffmaximum vid olika narkotikabrott.

Beträffande häktning är enligt 24 kap. 1 § RB huvudregeln att

häktning under vissa i lagen angivna omständigheter kan förekomma om

någon är på sannolika skäl misstänkt för brott för vilket är stadgat fängelse

i ett år eller däröver. Om den misstänkte ej har stadigt hemvist i riket och

det föreligger flyktfara, kan han häktas om fängelse över huvud kan följa

på brottet. Om det därutöver skäligen kan befaras att han kommer att undandra

sig lagföring och straff genom att lämna riket, eller om den misstänkte

är okänd och vägrar lämna riktiga uppgifter om namn och hemvist, kan han

häktas oberoende av brottets beskaffenhet (24 kap. 2 § RB). Föreskrifter om

husrannsakan finns i 28 kap. 1—7 §§ RB. Förekommer anledning att brott

förövats varå fängelse kan följa, får husrannsakan företas för att söka efter

föremål som är underkastade beslag, för att utröna omständighet som kan

ha betydelse för utredningen och för att bl. a. gripa den misstänkte. Hos

annan än den misstänkte får husrannsakan företas endast om brottet företagits

hos honom eller den misstänkte gripits där eller eljest synnerlig

anledning förekommer att ovan angivna syften skall uppnås genom liusrannsakningen.

Däremot gäller inga inskränkningar i möjligheten att för angivna

ändamål företa husrannsakan i lägenhet som »är tillgänglig för allmänheten

eller plägar utgöra tillhåll för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant

gods, som eftersöks, plägar uppköpas eller mottagas som pant» (3 §).

Bestämmelser om kontroll beträffande injektionssprutor och kanyler saknas

f. n.

Kommittén

Allmänna synpunkter

Kommittén framhåller att bekämpandet av narkotikamissbruket kräver

internationellt samarbete. Detta samarbete regleras av internationella

överenskommelser, som också i viss utsträckning bestämmer utformningen

av den nationella lagstiftningen. En praktisk samverkan är nödvändig

för en effektiv tillämpning av lagstiftningen. En effektiv prevention

mot illegala förfaranden med avseende å narkotika och andra beroende
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

skapande läkemedel och framför allt mot smugglingen därav kan inte genomföras

utan en enhetlig internationell kontroll.

Såvitt gäller de medel som omfattas av den allmänna narkotikakonventionen

ger konventionsregleringen tillfredsställande kontrollmöjligheter.

Svårigheterna att bringa dessa regler till efterlevnad synes bero på andra

omständigheter än reglernas begränsning. Yad avser andra beroendeskapande

medel understryker kommittén vikten av att den kommande handläggningen

i FN :s organ påskyndas. Den svenska delegationen vid WHO bör anmodas

att energiskt följa frågan inom denna organisation.

En internationell kontroll avseende jämväl centralstimulantia, sedativa

och ataraktika (lugnande medel), hypnotika (sömnmedel) samt hallucinogener

måste effektivt kunna bidra till en önskvärd begränsning av konsumtionen

och i hög grad försvåra den illegala trafiken med dessa medel.

Kommittén understryker vikten av att det internationella kontrollsystemet

snabbt byggs ut till att avse även centralstimulantia, sedativa och ataraktika,

hypnotika och hallucinogener som är beroendeframkallande och

som missbrukas. Kommittén ger i detta sammanhang uttryck för kritik mot

ett alltför omfattande och odifferentierat narkotikabegrepp. Det internationella

och det svenska narkotikabegreppet bör i princip vara enhetligt.

Den nationella kontrollen beträffande hanteringen av de

medel som är underkastade den allmänna narkotikakonventionen är, framhåller

kommittén, i huvudsak beroende av konventionsåtaganden och därför

likartad från land till land, även om den tekniska utformningen kan variera.

Varje land har emellertid rätt att för sin del tillämpa de nationella narkotikalagarna

också på andra medel. Såvitt gäller import och export av sådana

medel blir kontrollen något olik den som avser »internationella narkotika»,

eftersom åtskilliga andra länder ej klassificerar medlen i fråga som narkotika

och därmed inte fordrar export- och importcertifikat som en förutsättning

för den internationella handeln.

Beträffande en tredje grupp beroendeskapande medel, nämligen dem som

faller utanför även den nationella narkotikakontrollen, gäller i huvudsak

ingen annan särskild kontroll än den som äger rum i form av specialitetsregistrering

och receptbeläggning.

Kommittén redogör vidare för utformningen av den på konventionen

grundade nationella kontrollen för Sveriges del. Tillverkare, importörer och

de olika leden i distributionskedjan skall ha olika former av generella och

speciella tillstånd. Ett narkotiskt medels väg från importören eller producenten

till utlämnandet skall kunna noggrant följas vid de kontinuerliga inspektionerna

genom ett system av redovisningshandlingar. Läkarnas förskrivningar

granskas genom en fortlöpande kontroll av det arkiverade receptmaterialet.

Den illegala hanteringen och det icke-medicinska bruket

söker samhället komma till rätta med genom bl. a. narkotikaförordningens

och varusmugglingslagens bestämmelser. Jämväl brottsbalkens allmänna

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

bestämmelser om påföljder för stöld, ocker, förfalskning m. m, är tillämpliga.

Vissa typer av förfaranden i strid med gällande bestämmelser är medvetet

illegala — t. ex. smugglingen och den illegala handeln. Andra förfaranden

är från början eller genomgående avsedda att vara legala, men

kan befinnas utgöra avsteg från principer och bestämmelser för preventionen

— t. ex. läkarförskrivningar i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Förhållanden av sistnämnda slag illustrerar enligt kommittén

önskvärdheten att huvudsakligen i ett sammanhang behandla reglerna för

den legala och den illegala narkotikahanteringen och motsvarande förfaranden

med andra beroendeframkallande medel.

Vad angår kontrollen av den legala hanteringen av narkotika

konstaterar kommittén att denna i huvudsak är tillfredsställande. I fråga

om ämnen under kontroll föreslår emellertid kommittén att vissa

andra beroendeframkallande medel bör underkastas samma stränga kontroll

som narkotika genom att den svenska kontrollen utsträcks till åtminstone

vissa sedativa, ataraktika och hypnotika oberoende av den internationella

utvecklingen.

I detta sammanhang framhåller kommittén att avgörandet huruvida vissa

medel helt skall förbjudas fordrar en avvägning mellan medlens möjliga

nyttiga och skadliga verkningar. Heroin anses t. ex. av vissa läkare ha stort

värde som smärtstillande medel, men ett omfattande missbruk därav främst

i USA har lett till bedömningen att skaderiskerna på grund av medlets egenskap

att snabbt leda till ett starkt beroende väger över nyttan och föranleder

att medlet läggs under förbud eller särskilda restriktioner. Cannabis å andra

sidan är ett medel som möjligen är relativt mindre farligt än de flesta i

Sverige tillåtna narkotiska medlen. Den medicinska nyttan är dock numera

ingen, varför en avvägning av nytta mot skada även här motiverat ett förbud.

Att tillåta cannabis för annat än medicinskt eller vetenskapligt bruk är

för övrigt ej möjligt på grund av den allmänna narkotikakonventionens

bestämmelser. Frågan huruvida ytterligare medel skall helt förbjudas i

Sverige bör bli föremål för överväganden på grundval av en medicinsk och

social dokumentation. Kommittén finner starka skäl tala för att ett sådant

övervägande kommer till stånd från medicinalstyrelsens sida särskilt beträffande

centralstimulantia. När det gäller läkemedel med allvarliga biverkningar

i form av läkemedelsberoende kan regleringen med fördel ges

den formen att vissa bestämda medel får köpas endast på licens, t. ex. vissa

centralstimulantia för bl. a. behandling av narkolepsi.

Beträffande den illegala hanteringen av beroendeskapande

medel anser kommittén att straffskärpningar och kriminalisering

av vissa åtgärder som f. n. är straffria bör kunna bidra till att

öka effekten i kampen mot läkemedelsmissbruket. Kommittén understryker

att en skärpt lagstiftning och en utökad kontrollorganisation inte får fungera

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

så att samordningen med den medicinska och sociala vården eftersätts. Utan

en preciserad målsättning löper kontrollorganen risk att följa en egen linje

i arbetet med narkotikafrågorna. Kommittén framhåller vikten av att kontrollorganisationens

verksamhet utformas så att den ej motverkar utan

understödjer samhällets ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövande

missbrukare.

Tillämpningen av en skärpt kontrollagstiftning får inte heller bidra till

att missbrukare drivs till ökad brottslighet. Domstolarna har genom brottsbalkens

införande fått ökade möjligheter att i stället för att döma till straff

överlämna den dömde till olika former av vård. Denna utveckling — som

måste anses tillfredsställande från de vårdsynpunkter som kommittén har

att i det följande anlägga — blir emellertid ett slag i luften i den mån vårdresurserna

ej räcker till. Kommittén har i sitt första delbetänkande framlagt

förslag som syftar till ökade vårdmöjligheter. Också ur de nu aktuella

aspekterna är det emellertid nödvändigt att vården erhåller ökade resurser.

Vad angår möjligheterna att under spanings- och förundersökningsarbetet

använda process uella tvångsmedel framhåller kommittén

att gällande bestämmelser på området får anses vara tillfredsställande.

Kommittén anser det angeläget att gällande bestämmelser utnyttjas

effektivt.

Smuggling av narkotika

Efter att ha redogjort för tullverkets planer och möjligheter att bekämpa

insmugglingen av narkotika och andra beroendefrainkallande medel konstaterar

kommittén att några avgörande framgångar inte torde kunna vinnas

ens med en betydligt mer omfattande granskning av gods och resande än

den som förekommer f. n., om inte den internationella kontrollen utvidgas.

Kommittén anser

lingen utgöras av verksamhet på det internationella planet, men föreslår

som ytterligare åtgärd i kampen mot smugglingen av dessa medel att straffet

för grov smuggling av narkotika skärps.

Detta bör enligt kommittén kunna ge ökad effektivitet i kampen mot

smugglingen. Redan i förarbetena till varusmugglingslagen uttalades att

grovt brott torde få anses föreligga bl. a. om smugglingen avsett narkotika.

Straffmaximum i 3 § varusmugglingslagen synes böra sättas till fängelse i

fyra år. Som närmare framgår av det följande har kommittén föreslagit en

sådan straffskärpning beträffande grova brott enligt narkotikaförordningen.

Varusmugglingslagen är en författning vartill andra lagar hänvisar i påfölj

dsfrågor (en s. k. blankettstrafflag). Detta har medfört — eftersom kommittén

inte kunnat föreslå en generell straffskärpning för alla fall av varusmuggling

— att ändringen ansetts böra ske i form av en särbestämmelse

för nu avsedda fall.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Vidare föreslår kommittén att förberedelse till smuggling

av narkotika kriminaliseras. Som exempel på fall har från polishåll pekats

på svenskar som inköpt stora narkotikapartier utomlands men som inte

kunnat beslås med senare varusmuggling eller försök därtill. En kriminalisering

av förberedelse förutsätts i 1961 ars allmänna narkotikakonvention.

Det synes också därför angeläget att snarast möjligt vidta en sådan åtgärd.

I 23 kap. 2 § BrB ges bl. a. bestämmelser om ansvar för förberedelse

till brott. Kommittén föreslår att i 8 § varusmugglingslagen intas en bestämmelse

om att för förberedelse till smuggling av narkotika skall dömas

till ansvar enligt vad i 23 kap. 2 § BrB stadgas. Bestämmelsen torde dock

böra inskränkas på så sätt att den ej skall avse förberedelse till ringa brott

(jämför 8 § andra stycket varusmugglingslagen).

Tillverkning av narkotika

Kommittén har från medicinalstyrelsen inhämtat att den legala tillverkningen

av narkotika ej föranlett några kontrollproblem. Beträffande den

illegala tillverkningen meddelar kommittén att under 1964 och 1965 endast

sex personer dömts för ifrågavarande brott och att inget fall av åtalseftergift

för olaga tillverkning förekommer i Stockholm för samma tid.

Kontrollen över den legala tillverkningen av narkotika synes alltsa anordnad

på ett sätt som från teknisk och säkerhetsmässig synpunkt är fullt tillfredsställande.

Beträffande sådan tillverkning av beroendeframkallande

läkemedel i övrigt blir givetvis i den mån lugnande medel och sömnmedel

förs in under narkotikakontrollen samma kontrollåtgärder som beträffande

nuvarande narkotika tillämpliga.

Enligt kommittén har däremot från många håll framförts uppfattningen

att narkotikaförordningens straffbestämmelser måste

skärpas. Oftast har man därvid avsett den illegala överlåtelsen, men jämväl

skärpning av straffen för övriga brott mot förordningen har föreslagits.

Kommittén anser skäl föreligga för införandet av högre straffmaximum även

vad avser olaga tillverkning. Bestämmelserna synes böra utformas enhetligt

för samtliga i förordningen straffbelagda gärningar. Brottet bör indelas i tre

grader, en avseende grovt brott med straffmaximum av fyra års fängelse,

en för »normalt» brott med två års fängelse som maximum, samt en för

ringa brott, varå endast kan följa böter.

Anledning svnes vidare enligt kommittén föreligga att införa bestämmelser

om straff för försök och förberedelse till olaga tillverkning av

narkotika. Kommittén åsyftar bl. a. sådana förfaranden som iordningställande

av erforderlig apparatur och anskaffande av för tillverkningen nödvändiga

råvaror.

Beträffande medverkan till olaga tillverkning av narkotika synes

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

stadgandena i 23 kap. 4 § BrB analogt tillämpliga. För att undanröja all

tvekan på denna punkt föreslår emellertid kommittén att en hänvisning till

dessa stadganden intas i narkotikaförordningen.

Överlåtelse av narkotika

Kommittén har funnit, att kontrollsystemet såvitt avser legala överlåtelser

av narkotika fungerat tillfredsställande. Såvitt avser den legala överlåtelsen

av narkotika finner kommittén därför ej anledning föreslå någon förändring

av gällande kontrollbestämmelser.

Den illegala handeln med läkemedel utgör däremot enligt kommittén ett

av de allvarligaste problemen vid bekämpandet av läkemedelsmissbruket.

För att motverka den illegala handeln fordras å ena sidan åtgärder som

minskar efterfrågan (upplysning, vård), och å andra sidan åtgärder som

minskar överlåtarnas tillgång till medlen. I sistnämnda avseende krävs till

att börja med kontroll av importen och tillverkningen av läkemedlen, vidare

skydd för lager hos tillverkare, på apotek och sjukhus m. m. samt möjligheter

för de rättsvårdande myndigheterna att uppdaga och bestraffa olaga

överlåtelser.

Vad angår narkotikaförordningens straffbestämmelser

för olaga handel i dess olika former framhåller kommittén, att det på

manga hall ansetts vara en brist i gällande lagstiftning att maximistraffet,

sedan brottsbalken börjat tillämpas endast är ett års fängelse och påminner

om att departementschefen vid narkotikaförordningens tillkomst uttalade

bl. a. att straffmaximum av fängelse i två år torde vara till fyllest.

Kommittén understryker att med hänsyn till den allvarliga beskaffenheten

av förevarande brottsart en skärpning av straffskalan är erforderlig. I många

fall ligger ett vinningssyfte bakom de olaga överlåtelserna. Bedan en jämförelse

med straffmaxima beträffande de vanliga förmögenhetsbrotten ger

vid handen att nuvarande bestämmelser bör skärpas. Utvägen att tillämpa

bestämmelserna om ocker etc. är ej alltid möjlig och har för övrigt visat sig

medföra vissa tillämpningssvårigheter. Kommittén föreslår därför att straffbestämmelserna

utformas så att olaga saluhållande och överlåtelse uppdelas

i tre brott, ett grovt med fängelse i fyra år som maximum, ett »normalt» med

två års fängelse som maximum, samt ett ringa, å vilket endast böter kan

följa. Vid bedömandet huruvida brottet är grovt bör särskilt beaktas om gärningsmannen

bedrivit förfarandet yrkesmässigt, överlåtit särskilt stor

mängd narkotika eller särskilt farligt medel samt om försäljning skett till

ungdom. Med hänsyn till den högst varierande beskaffenheten av de gärningar

som avses med förevarande stadgande synes straffskalan fortfarande

böra omfatta böter. Från polis- och åklagarmyndigheter har ej heller gjorts

gällande att stadgandena om tvångsåtgärder skulle motivera en ändring

härvidlag. Höjning av straffskalan medför också ökade möjligheter att till
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 dr 1968

lämpa påföljden förvisning samt till utlämning för brott av ifrågavarande

art.

Bestämmelser om påföljd för försök och förberedelse till olaga

saluhållande och överlåtelse av narkotika saknas f. n. Vad gäller försök till

överlåtelse kan sådan gärning anses vara kriminaliserad genom stadgandet

om påföljd för saluhållande. Försök till saluhållande synes ej kräva särskild

påfölj dsbestämmelse. Vissa former av förberedelse till överlåtelse faller

inom området för saluhållande och innehav. Särskilt vad gäller storhandiarna

synes dock behov föreligga att kunna beivra sådana förberedande

åtgärder som de i sin hantering vidtar. Liksom beträffande olaga import

föreslår kommittén därför att förberedelse till olaga saluhållande och överlåtelse

kriminaliseras.

Med analog tillämpning av bestämmelserna i 23 kap. 4 § BrB synes påföljd

kunna ådömas för medverkan till brott av nu ifrågavarande art. Nämnda

bestämmelser torde alltså enligt kommittén redan nu kunna tillämpas

på sådana fall där t. ex. innehavaren av en lägenhet eller annan lokal med

insikt om att olaga överlåtelse av narkotika sker, ställer lokalen till disposition.

Som framhållits beträffande tillverkning kan det dock vara lämpligt

att i narkotikaförordningen införa en hänvisning till brottsbalkens bestämmelser

i förevarande avseende.

När det gäller förverkande av narkotika som saluhålls eller överlåtits

i strid mot förordningens bestämmelser erinrar kommittén om att

sådan vinning som någon haft av olaglig överlåtelse f. n. ej omfattas av

förverkandepåföljden. Enligt kommittén förefaller det, inte minst när det

gäller narkotikalangning, mindre tilltalande att langaren skall kunna få

behålla vinsten av sitt förfarande.

Innehav av narkotika

Vad först gäller frågan om innehav av narkotika bör vara

straffbelagt erinrar kommittén om att man måste utgå från stadgandena

i den av Sverige ratificerade allmänna narkotikakonventionen. Enligt

denna skall innehav av narkotika —- varmed då givetvis åsyftas endast de av

konventionen omfattade medlen — utan vederbörligt bemyndigande ej vara

tillåtet. Vidare skall innehav i strid mot konventionsbestämmelserna utgöra

straffbart brott. Härav torde följa att vi, så länge vi är anslutna till konventionen,

är förpliktade att ha olovligt innehav av s. k. klassiska narkotika

kriminaliserat.

Beträffande innehav av andra i narkotikaförordningen reglerade medel

finns givetvis teoretiskt inget hinder mot att låta detta betraktas som icke

straffbart. Med hänsyn till att det f. n. dominerande missbruket av centralstimulantia

till sina yttringar visat sig vara ett lika allvarligt problem som

de klassiska narkomanierna, synes det dock ej försvarligt att ha en mindre

sträng reglering av sådana medel än när det gäller klassiska narkotika. Att

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

vidare olovligt innehav av LSD och likande hallucinogener skulle bedömas

lindrigare förefaller också, med beaktande av de allvarliga konsekvenser

som ett okontrollerat bruk av dessa medel kan medföra, föga rimligt. De

av konventionen omfattade medlen samt de övriga medel som enligt svensk

lagstiftning utgör narkotika bör i nu ifrågavarande avseende vara föremål

för enhetlig reglering såvitt inte särskilda skäl föranleder till annan bedömning.

Mot kriminalisering har anförts att bestämmelsen negativt inverkar på

vårdmotivationen på så sätt att en missbrukare drar sig för att söka vård

av rädsla för påföljd i anledning av innehavet. Häremot anför kommittén,

dels att några belägg för en sådan inverkan veterligen ej framkommit, och

dels att missbrukare som vänder sig till läkare har anledning att lita på dennes

tystnadsplikt. Vidare har framhållits att åtminstone vissa missbrukare

måste betecknas som sjuka och att ett straff för olaga innehav för dem på

sätt och vis innebär ett straff på grund av sjukdomen. Detta betraktelsesätt

leder emellertid också till att t. ex. grova för sälj ningsbrott, begångna av

missbrukare för att skaffa medel till fortsatt missbruk, i princip skulle vara

straffria. De synpunkter som ligger bakom ett sådant resonemang synes

ej vara av beskaffenhet att kunna påverka själva kriminaliseringen men väl

däremot påföljden. Den omständigheten att gärningsmannen är sjuk torde

ej böra medföra att en gärning av angivet slag i och för sig ej skall vara belagd

med påföljd. En missbrukare, som begår ett brott, vilket som helst, skall

däremot givetvis erhålla erforderlig vård. I detta sammanhang bör understrykas

det angelägna i att domstolarna i mål mot läkemedelsmissbrukare

inhämtar i vart fall sådant läkarintyg som avses i 7 § lagen om personundersökning

i brottmål. Överlämnande till sluten eller öppen psykiatrisk vård

jämlikt 31 kap. 3 eller 4 § BrB torde ofta visa sig vara lämpligt som påföljd.

För kriminalisering torde, enligt kommittén, tala såväl grundsynen i konventionen

som de numera allt intensivare ansträngningarna att komma åt

de allvarliga illegala förfarandena på området. Det har visserligen framhållits

att det inte spelar så stor roll om personer som innehar t. ex. ringa

mängd av narkotika skulle slippa undan ingripande. Straffstadgandets verkliga

betydelse ligger givetvis ej heller i möjligheten att komma åt denna

kategori. Från polis- och åklagarhåll har emellertid betonats att man från

en »innehavare» kan komma fram till de personer man mest önskar nå, nämligen

storförsäljarna. En inskränkning av möjligheten att närmare undersöka

innehavaren skulle i sin tur kunna minska möjligheterna att skaffa

bevis mot langarna. Förutsättningarna för att tillgripa t. ex. husrannsakan

i angivna fall skulle, såvitt kommittén kan bedöma, minska. Det allmänna

önskemålet att straffbestämmelsen ej tillämpas på rena bagatellfall torde

kunna tillmötesgås på så sätt att åtal för gärningen underlåts. Av den undersökning

rörande åtalseftergifter i Stockholm åren 1964 och 1965 som kommittén

låtit utföra framgår också att åtalseftergift tillämpas i stor omfatt
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1968

ning beträffande olaga innehav. Erforderliga möjligheter härtill synes erbjudas

främst av stadgandena i 20 kap. 7 § första stycket första och andra

punkterna RB samt i 1 § lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser

om unga lagöverträdare.

Om — mot kommitténs uppfattning — det skulle anses vara principiellt

acceptabelt och i övrigt lämpligt att låta t. ex. ringa innehav av narkotika

vara straffritt, synes tillämpningen komma att medföra synnerligen svårbedömda

gränsdragningsproblem. Om innehavsmängden skall vara avgörande

för bedömningen om ett innehav är ringa eller ej, frågar sig kommittén

vilken mängd som skall accepteras. För åtskilliga missbrukare skulle kanske

ett antal av upp till 1 000 tabletter böra anses ringa, för andra endast ett

tiotal. Och om det ringa innehavet avkriminaliseras får man anta att försäljarna

för varje försäljningstillfälle skulle medföra endast det »accepterade»

antalet tabletter och därefter fylla på lagret efter hand. Att återigen

dra gränsen med ledning av innehavarens uppgift att han innehar medlen

för eget bruk kommer likaså att skapa osäkerhet vid bedömningen.

Kommittén anser på grund av det anförda att allt otillåtet innehav av

narkotika fortfarande skall vara straffbelagt.

Ehuru olaga innehav av narkotika väl oftast ej torde kunna rubriceras som

grovt brott, saknas enligt kommittén anledning att utforma straffskalorna

på annat sätt än som ovan föreslagits för olaglig tillverkning och olaglig

handel. Utrymme för straffbeläggning av försök och förberedelse

synes emellertid ej föreligga.

Kontroll beträffande injektionssprutor och kanyler

Kommittén framhåller att användningen av sprutor och kanyler för injicering

av medlen under senare år blivit allt vanligare bland läkemedelsmissbrukare

här i landet. Kommittén har i sitt första delbetänkande konstaterat

att det enbart i Stockholm torde finnas några tusental personer som

vid sitt missbruk av läkemedel använder injiceringsmetoden. Kommittén

stöder sig därvid bl. a. pa en undersökning som under en observationstid av

drygt 1 V2 år (1965—67) påvisat färska injektionsmärken hos över 1 200 av

de till stockholmspolisens centrala arrestavdelningar införda personerna.

Läkemedelsmissbruk av nämnt slag förekommer jämväl i Göteborgs- och

Malmö-Lund-områdena i stor utsträckning samt inom landet i övrigt i

begränsad omfattning.

De preparat som används vid injiceringsmissbruk är huvudsakligen opiater

och centralstimulantia, med en stark övervikt för de centralstimulerande

medlen. Undantagsvis kan förekomma att färdiga injektionslösningar används,

men i övervägande grad nyttjas tabletter, som slammas upp i vatten.

Injektionssprutor finns både för engångs- och flergångsbruk. Engångssprutor

är tillverkade av plast, flergångssprutor av glas och kanyler av rostfritt

stål. En svensk tillverkare svarar för huvuddelen av inom landet an
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

vända engångssprutor, men en ej oväsentlig del därav importeras framför

allt från Danmark. Någon tillverkning av sprutor av glas och av kanyler

förekommer inte inom landet.

Den övervägande försäljningen av sprutor och kanyler sker till sjukhusen

direkt från tillverkare och grossister. Den årliga förbrukningen av plastsprutor

beräknades år 1965 till omkring tre miljoner, men uppges f. n. vara

omkring 20 miljoner stycken. Apotekens försäljning till allmänheten omfattar

en ringa del av hela antalet tillverkade och importerade sprutor.

Sjukvårdsaffärernas försäljning torde vara mindre än apotekens. Apotekens

och sjukvårdsaffärernas försäljning till enskilda sker huvudsakligen efter

läkarordination, t. ex. till diabetiker. I avsevärd utsträckning förekommer

emellertid också att försäljning sker till läkemedelsmissbrukare. — Engångssprutorna

dominerar inom medicinskt bruk, särskilt vid sjukhusen.

De vinner emellertid alltmer terräng även i detaljistledet. Diabetiker torde

dock alltjämt företrädesvis använda sprutor av glas. Även privatpraktiserande

läkare, tandläkare och veterinärer, som huvudsakligen torde anlita

grossister för sina inköp, använder fortfarande i stor utsträckning glassprutor.

Engångssprutorna distribueras i sterila förpackningar och är avsedda att

förstöras efter användningen. De kan nämligen ej steriliseras för upprepad

användning, eftersom plasten ej tål uppvärmning. Sprutor av glas och kanyler

kan användas flera gånger efter sterilisering.

Import, tillverkning och försäljning av sprutor och kanyler sker f. n. fritt

här i landet. Inte heller i övriga nordiska länder förekommer någon form

av kontroll härvidlag. Såvitt kommittén har sig bekant är detta ej heller

fallet i andra länder med undantag för tio delstater i USA.

Det läkemedelsmissbruk som sker medelst intravenös injektion är enligt

vad kommittén inhämtat som regel betydligt allvarligare än det missbruk

som sker t. ex. genom intagning av tabletter eller rökning. En orsak härtill

är att de intravenösa injektionerna ger en kraftigare påverkan på hjärnan

och organismen i övrigt än motsvarande doser när de t. ex. intas genom munnen

i tablettform. Beträffande åtminstone centralstimulantia gäller vidare

att doserna vid injektioner är större än vid intagning genom munnen. Dessa

förhållanden bidrar till att i det enskilda fallet skapa en snabbare övergång

än eljest från lättare till svårare missbruk och till narkomani. Vissa av missbrukets

allvarligaste följ dskador har därutöver samband med bruket av injektioner.

Det förekommer att missbrukare avlider till följd av s. k. luftembolier

(tilltäppning av mindre blodkärl genom luftblåsor). Risken för

överdoseringar är större vid injektioner än annars. Osterila injektioner ger

blodförgiftning och andra infektioner, och bl. a. gulsot sprids genom att fler

missbrukare använder samma sprutor och kanyler. Denna form av gulsot

kallas inokulationshepatit och har tidvis förekommit epidemiskt bland läkemedelsmissbrukarna

(SOU 1967:25 s. 45). Vidare har i New York före
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

kommit att en malariaepidemi spritts på grund av intravenöst narkotikamissbruk.

Tabletter som slammats upp i vatten innehåller osterila beståndsdelar

och det förekommer därför att missbrukare får s. k. pyrogenchocker

(häftiga feberanfall).

Kommittén konstaterar att apotekens försäljning av sprutor och kanyler

under normala förhållanden är obetydlig och visar små förändringar, om

man bortser från en pågående övergång till engångsmaterial. Kundkretsen

begränsas i huvudsak till diabetiker och astmatiker. Genom det intravenösa

missbrukets starka spridning under senare år har emellertid en markant

förändring i apotekens försäljning inträffat. Naturligtvis har denna blivit

särskilt märkbar i de större städerna, men oroande rapporter kommer även

från apotek ute i landet. Det har kommit en ny kundkrets till apoteken, som

är lätt att identifiera inte bara genom det påfallande ungdomliga inslaget.

Kommittén redovisar också resultaten av undersökningar som gjorts

under åren 1965 och 1966 beträffande försäljningen av sprutor och kanyler.

Med stöd av dessa resultat konstaterar kommittén sammanfattningsvis att

metoden att injicera narkotika och andra läkemedel f. n. är synnerligen

utbredd bland läkemedelsmissbrukarna inom landet och att metoden blir

allt vanligare. Den form av missbruk som metoden innebär är i sig själv

allvarligare än andra missbruksformer och kan ge upphov till svåra följdskador.

Dessa omständigheter aktualiserar enligt kommitténs mening frågan

om någon form av kontroll över hanteringen.

Som argument för kontroll har kommittén särskilt anfört att ett försvårande

av tillgången till hjälpmedel i och för sig måste försvåra själva missbruket.

Framför allt för de mer oerfarna brukarna skulle försvårandet av

tillgången till sprutor kunna verka avhållande. Vidare skulle den form av

ritual som utbildat sig i gängen, med silning och injicering, få svårare att

utbreda sig. En övergång till det i varje fall mindre farliga intagandet av

tabletter vore väl också i och för sig önskvärd.

Mot kontroll har framhållits olika omständigheter, bl. a. hänsyn till de

legitima nyttjarna av sprutor, t. ex. diabetikerna, merarbete för sjukhus

och läkare, risk för insmuggling och erbjudande av ett nytt fält för den illegala

hanteringen, svårigheter att genomföra en effektiv kontroll samt riskför

ökning av missbrukets följ dskador.

Vad först gäller diabetikerna och liknande »legala» förbrukare av sprutor

framhåller kommittén att nackdelen av en kontroll torde bli synnerligen

begränsad. Genom recept, rekvisition eller läkemedelskort kan de utan

omgång erhålla sprutor och tillbehör för sitt aktuella behov. I den mån en

reglering medför ökad belastning för sjukhus och läkare får ej heller

detta förhållande åberopas som ett på något sätt avgörande moment mot

reglering. Kommittén påpekar, att en begränsning av den legala tillgången

på ifrågavarande hjälpmedel kommer att medföra viss insmuggling. Dessa

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

hjälpmedel är emellertid mer skrymmande än läkemedlen, och möjligheten

till lyckad smuggling mindre än när det gäller de senare. Hjälpmedlen är

dessutom inte på samma sätt som läkemedel konsumtionsmaterial, och jämväl

på den grunden är möjligheterna till upptäckt enligt kommitténs mening

större. Kontroll på förevarande område kommer dock sannolikt att medföra

att missbrukare i än högre utsträckning än f. n. lånar varandra sprutor

och följ dskadornas antal kan antas stiga. Kommittén antar att förespråkarna

för ett system med kontroll över de olika beroendeframkallande

medlen men med fri tillgång till sprutor och kanyler från förevarande synpunkt

•— ett undvikande av missbrukets sekundära skadeverkningar — förutsatt

att missbrukarna kan förmås att använda sterila redskap och i övrigt

sköta hygienen. Erfarenheten får emellertid anses ha visat att missbrukarna

redan under nuvarande förhållanden ofta inte iakttar elementära föreskrifter

om hygien m. in. I narkotikamissbrukarnas arsenal ingår vanligen plastsprutor

av två storlekar, dels på 2 ml och dels på 20 ml, den senare för beredning

av injektionslösningen. Meningen med engångssprutor, som ej kan

göras sterila på nytt, är som ovan framhållits att de skall förstöras efter användningen,

men missbrukarna, som helt nonchalerar sterilitet och vanlig

hygien i samband med injektioner, använder dem så länge de håller.

Vid avvägning av de faktorer som talar för och emot ett ingripande på området

har kommittén — med hänsyn till narkomanifrågans läge i Sverige —

stannat för att föreslå att kontroll införs på såväl sprutor som kanyler.

Kommittén är dock väl medveten om de praktiska svårigheter som kan vara

förenade därmed.

Vad gäller utformningen synes det enligt kommittén i första hand vara

tillhandahållandet till enskilda förbrukare som bör regleras. En möjlighet är

att begränsa bestämmelserna till föreskrifter därom att endast apoteksinnehavare

och de som erhållit särskilt tillstånd får försälja varorna. Det

skulle därefter ankomma på säljarna att så att säga pröva kunderna. Från

apotekarhåll har emellertid framhållits att denna avvägningsfråga skulle

medföra alltför stora svårigheter. Kommittén anser därför att för erhållande

av löremålen och följaktligen för utlämning bör krävas särskilt tillstånd,

recept, rekvisitioner eller läkemedelskort.

För att en reglering skall bli effektiv bör enligt kommittén jämväl införseln

kontrolleras. Av betydelse i detta sammanhang är givetvis om våra nordiska

grannländer inför en motsvarande reglering. Injiceringsmetoden synes emellertid

inom Norden vara en typisk svensk företeelse, och förutsättningarna

för en enhetligt utformad nordisk kontroll är därför ej stora. Detta förhållande

bör dock ej hindra Sverige från att införa de kontrollbestämmelser

som anses erforderliga. Även tillverkning och innehav av sprutor och kanyler

bör enligt kommittén underkastas reglering.

Kommittén framhåller att ett problem, som föreligger redan under nu
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

varande förhållanden men som ökar i betydelse vid en reglering som den

föreslagna, utgör svårigheten, framför allt vid sjukhusen, att effektivt förstöra

de mängder av engångssprutor som där använts. Enligt vad kommittén

inhämtat är Landstingens Inköpscentral i färd med att utexperimentera en

anordning, lämplig för ändamålet.

Kommittén föreslår slutligen att de författningsbestämmelser, som behövs,

utformas i överensstämmelse med föreskrifterna i förordningen med vissa

bestämmelser angående fosterfördrivande medel med erforderliga tillägg

såvitt avser innehav. Även påföljdsfrågorna torde kunna regleras i överensstämmelse

med de i nämnda förordning upptagna bestämmelserna.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Nästan alla remissinstanser understryker behovet av internationellt

samarbete. Generaltullstyrelsen betonar att enhetliga internationella

kontrollbestämmelser och ett likformat internationellt narkotikabegrepp

är av stor betydelse för möjligheterna att effektivt bekämpa smuggling

av beroendeskapande medel och missbruket av sådana medel. Bl. a.

rikspolisstyrelsen framför liknande synpunkter.

Det framhålls vidare från de flesta håll att man från svensk sida på allt

sätt bör verka för att den internationella narkotikakontrollen utvidgas till

att avse sådana sedativa, ataraktika, hypnotika, centralstimulantia och hallucinogener

som är beroendeframkallande och som missbrukas. Såvitt angåi

centralstimulantia och hallucinogener är uppfattningen samstämmig om

behovet av utvidgad internationell kontroll bland de remissinstanser som

uttalat sig i frågan. När det gäller sedativa, ataraktika och hypnotika råder

däremot delade meningar bland remissinstanserna på sätt som framgår av

den redogörelse jag i det följande lämnar för deras inställning till den nationella

kontrollen av samma medel.

Kommitténs uttalande att den nationella kontrollen över

den legala hanteringen av narkotika är fullt tillfredsställande

understryks av flera remissinstanser. Det bär endast ifrågasatts av länsläkaren

i Göteborgs och Bohus lan. Denne framhåller att åtkomsten av narkotika

medelst stulna receptblanketter som försetts med förfalskad text och

förfalskad namnteckning emellanåt torde förekomma och föreslår att man

för att motverka detta möjligen kunde införa ett hemligt kodsystem, så att

varje läkare från medicinalstyrelsen erhåller ett hemligt kodnummer vilket

skall påtecknas recepten.

I fråga om ämnen under kontroll har ingen remissinstans hävdat

att man för vårt lands del inte skulle utvidga kontrollen till att omfatta

även andra medel än dem som faller under internationell kontroll.

Såvitt angår centralstimulantia och hallucinogener är uppfattningen sam
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

stämm ig om behovet av nationell kontroll, även om internationell överenskommelse

beträffande dessa medel inte kan träffas. Vad angår sedativa,

ataraktika och hypnotika däremot delar sig meningarna.

Länsstyrelsen i Uppsala län instämmer i kommitténs förslag att, oberoende

av den internationella utvecklingen, den svenska kontrollen utsträcks

jämväl till vissa sedativa, ataraktika och hypnotika. Erfarenheterna

från apoteksvisitationer som länsläkaren i Uppsala län gjort har visat att den

legala handeln med narkotika, alltså narkotika utskriven på läkarrecept,

mycket kraftigt har minskat sedan medicinalstyrelsen på sin tid skärpte

bestämmelserna angående förskrivandet och utlämnandet av narkotika.

I stället har undan för undan bruket av diverse lugnande medel kraftigt

ökat och lett till ett alltmer omfattande missbruk. Även dessa medel äro

i de flesta fall beroendeframkallande. Att redan nu skärpa bestämmelserna

angående förordnande och utlämnande av sådana medel anser länsstyrelsen

vara nödvändigt. Liknande synpunkter framförs av överåklagaren i Malmö

och socialstyrelsen.

De medicinska skälen för användande av sedativa, ataraktika och hypnotika

anses emellertid vara avsevärt större än de skäl som eventuellt kan

åberopas för bruk av centralstimulantia och hallucinogener. De sociala

riskerna vid en eventuell överkonsumtion anses inte heller så allvarliga.

Apotekarsocietetens direktion framhåller sålunda att man som första åtgärd

bör försöka följa kommitténs förslag att läkarkåren uppmanas att iaktta

återhållsamhet vid förskrivning av läkemedel inom de nu aktuella grupperna.

Sveriges industriförbund, kommerskollegium, LIF, RUFI och Föreningen

Sveriges droghandlare framhåller att man antingen bör visa försiktighet

med att lägga nya medel under narkotikalagstiftningen eller att dessa

läkemedel över huvud taget inte bör föras in under narkotikabegreppet.

RUFI framhåller att det ej är klarlagt att missbruk av sådana medel förekommer

och att beslut bör anstå i avvaktan på utredning därom. Kommerskollegium

befarar att legal tillverkning kan komma att motverkas och att

respekten för narkotikabegreppet kommer att minska om detta uttunnas

i alltför stor utsträckning. LIF och RUFI framlägger egna förslag till särskild

gruppering och särskilda bestämmelser beträffande dylika läkemedel.

Föreningen Sveriges droghandlare avstyrker utvidgad kontroll såvitt avser

läkemedelsgrossisterna och förklarar att en sådan avsevärt skulle fördyra

hanteringen och att kostnadsökningarna måste drabba de legala förbrukarna

av läkemedel.

Generaltullstyrelsen framhåller att den svenska narkotikaförteckningen

om möjligt bör basera sig på den internationella förteckningens varugruppering

och som en särskild grupp ange de produkter som enbart i Sverige

anses vara narkotika.

Kriminalvårdsstyrelsen framhåller att en för individen alltför ingripande

ordning bör undvikas. För att inte förringa respekten för bestämmelserna

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

bör övervägas antingen att begränsa antalet preparat på vilka narkotikalagstiftningen

görs tillämplig eller att i lagen uttryckligen från straffansvar

undanta obetydliga förseelser.

RFMA fäster uppmärksamheten på debatten om cannabispreparatens

farlighet eller ofarlighet och efterlyser auktoritativa besked på denna punkt.

Om dessa medel är så ofarliga, som hävdats från vissa sakkunniga, måste

man allvarligt överväga om de skall hänföras till narkotika och därmed

underkastas hela kontrollsystemet. Det måste vara förödande för såväl rättsuppfattningen

som den tillbörliga respekten för narkotikans farlighet att

omge ett eventuellt ganska oskyldigt njutningsmedel med den nimbus, som

eu kriminalisering innebär. Med cannabispreparatens större eller mindre

farlighet bör ej sammanblandas värderingar av de speciella former som konsumtionen

därav klätts i och som kan te sig både frånstötande och socialt

skadliga, men som inte rimligtvis kan sägas vara värda mer ogillande än de

glorifierande seder som uppstått kring alkoholbruket. Samma fråga berörs

av länsstyrelsen i Stockholms län.

Alla remissinstanser är ense om att samhällets åtgärder för att bekämpa

den illegala hanteringen av beroendeframkallande medel måste

skärpas och att kraftiga motåtgärder måste sättas in mot missbruket av

sådana medel. I flera yttranden understryks behovet av snara åtgärder.

I regel tillstyrks kommitténs förslag om straffskärpningar,

vilka förklaras vara välmotiverade. Till dem som tillstyrker förslagen hör

hovrätten för Västra Sverige, rikspolisstyrelsen, RÅ, socialstyrelsen, utom

såvitt avser olaga handel med och olaga innehav av narkotika, samt Sveriges

advokatsamfund.

Svea hovrätt finner dock kommitténs motivering för de avsevärda straffskärpningarna

påfallande knapphändig och hänvisar till att kommittén

själv uppger att den först i sitt tredje delbetänkande kommer att företa en

sammanfattande avvägning av vård- och preventionsfrågorna. I det tredje

delbetänkandet kommer vidare resultatet av vissa ännu ej avslutade undersökningar

av värde för bedömningen av hithörande frågor att redovisas. Det

föreligger därför enligt hovrättens mening i allt fall inte f. n. tillräckliga

skäl att i förevarande hänseende gå längre än att höja straffmaximum för

olaga tillverkning, saluhållande, överlåtelse och innehav av narkotika till

fängelse två år. Fylleristraff utredningen framför liknande synpunkter.

Från några håll ifrågasätts den allmänpreventiva effekten av straffskärpningar.

Fylleristraffutredningen framhåller sålunda att mycket tyder på att

straffhot här inte har någon egentligt avhållande effekt. De som driver illegal

narkotikaförsälj ning av rent profitintresse och antagligen också gör stora

förtjänster, torde inte komma att påverkas av en straff skärpning. De har

alltid att räkna med risker i sin verksamhet. Ej heller torde straffbeläggandet

ha särskilt avhållande effekt på narkotikamissbrukarna själva. De torde

inte uppfatta sin verksamhet som kriminell utan snarare som livsviktig för

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

sin egen existens. Utredningen ifrågasätter om den föreslagna höjningen

av straffmaximum till fyra år kan antas få någon påtaglig preventiv effekt.

Ur allmänpreventiv synpunkt torde det emellertid spela mindre roll vilka

straffsatser som gäller utan det väsentliga här är att beteendet som sådant

kriminaliseras. Det torde i själva verket röra sig om en tämligen liten grupp

människor, som ägnar sig åt brottsligt förfarande med narkotika och deras

motiv är i allmänhet sådana att de inte påverkas av något skärpt straffhot.

För det stora flertalet samhällsmedborgare är det egalt om straffmaximum

för brottet sätts till fyra eller till två års fängelse — risken för att de skall

syssla med narkotikaförsäljning och dylikt är under alla förhållanden rätt

liten. Liknande betänkligheter uttalas av länsstyrelsen i Malmöhus län och

RFMA. Svenska kommunförbundet framhåller att straff skärpningarna får

ringa effekt om de inte kombineras med ökade vårdresurser.

Ett flertal remissinstanser har kraftigt understrukit kommitténs uttalande

av kontrollorganisationens verksamhet måste utformas så att den ej

motverkar utan understöder samhällets ansträngningar att erbjuda vård åt

vårdbehövande missbrukare. Detta framhålls i flera av de yttranden som

bifogats riksåklagarens utlåtande samt av socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,

länsstyrelsen i Malmöhus län, fylleristraffutredningen, Svenska kommunförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet och Sveriges

läkarförbund.

Ingen remissinstans har kommenterat kommitténs uttalande om processuella

tvångsmedel.

Smuggling av narkotika

Förslaget att höja straffmaximum för grov smuggling av narkotika

till fängelse fyra år tillstyrks av alla remissinstanser utom av Svea hovrätt

och fylleristraffutredningen. Svea hovrätts motivering för sitt ställningstagande

har redovisats under »allmänna synpunkter». Fylleristraffutredningen

framhåller att smuggling av större partier koncentrerad sprit eller av vapen

och ammunition ur samhällets synpunkt kan vara väl så farligt som narkotikasmuggling.

Utredningen anser sig inte kunna tillstyrka den föreslagna

ändringen av 3 § varusmugglingslagen. I den mån behov anses föreligga för

en skärpning av gällande straffsatser synes denna fråga inte böra begränsas

till enbart narkotikasmugglingen utan behandlas i ett större sammanhang.

Rikspolisstyrelsen påpekar att narkotikamissbruket förutsätter en fortgående

illegal införsel av narkotika. Det rör sig inte så mycket om ströfall av

olovlig varuinförsel som om systematisk smuggling med mycket stora vinster

för gärningsmännen. S. k. kurirer engageras för själva smugglingen, medan

organisatörerna håller sig i bakgrunden. Vad som i första hand avhåller

från brott är kanske i allmänhet inte straffets stränghet utan den risk för

upptäckt, som vederbörande har att räkna med. Den typ av brottslighet, varom

här är fråga, intar i viss mån en särställning. Polisens erfarenheter av den

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

kategori kriminella, som sysslar med narkotikasmuggling, är nämligen att

dessa kallt väger vinstmöjligheterna mot den påföljd, som risktagandet kan

medföra. Av anförda skäl anser styrelsen kommitténs förslag välgrundade.

Svea hovrätt framhåller att om det anses ofrånkomligt att nu höja straffminimum

till fängelse i högst fyra år bör det övervägas att också införa

minimistraff av fängelse minst sex månader. Även hovrätten för Västra

Sverige har samma uppfattning men anser att straffmaximum för normalfallet

av varusmuggling avseende narkotika bör sättas till fängelse i två år för

att man därigenom skall erhålla bättre överensstämmelse mellan påföljderna

för smuggling av narkotika och andra narkotikabrott.

Generaltullstyrelsen ifrågasätter om det från principiell synpunkt är

lämpligt att i en blankettstrafflag som varusmugglingslagen införa speciella

straffbestämmelser för en viss vara. Styrelsen motsätter sig emellertid inte

att så sker.

Förslaget att förberedelse till smuggling av narkotika, utom

såvitt avser ringa brott, skall kriminaliseras, tillstyrks allmänt eller lämnas

utan erinran. Fglleristraffutredningen ifrågasätter dock om förberedelse till

narkotikasmuggling bör kriminaliseras särskilt och anmärker att man genom

att straffbelägga innehavet av narkotika i åtskilliga fall ändå kan

straffa dem som förbereder insmuggling.

Kommittén har soin exempel på fall som motiverar kriminalisering av

förberedelse till varusmuggling av narkotika nämnt, att svenskar, som utomlands

inköpt stora narkotikapartier, senare icke kunnat beslås med varusmuggling

eller försök därtill. Hovrätten för Västra Sverige framhåller i anledning

härav att ett sådant förfarande, dvs. att utomlands inköpa narkotika

med syfte att olovligen införa den till Sverige, icke i och för sig torde

kunna hänföras under förberedelsestadgandet i 23 kap. 2 § brottsbalken.

Svea hovrätt ifrågasätter om inte stämpling till smuggling av

narkotika bör straffbeläggas.

Tillverkning, överlåtelse och innehav av narkotika

Bland de remissbehandlade författningsutkasten finns ett förslag till särskild

narkotikastrafflag. Denna omfattar bestämmelser om påföljd

för annan olovlig befattning med narkotika än olovlig införsel eller

utförsel. Vidare omfattar förslaget bestämmelser om straff för försök och

förberedelse till vissa narkotikabrott samt bestämmelser om medverkan,

förverkande och beslag. I den mån motsvarande bestämmelser återfinns i

gällande narkotikaförordning innebär förslaget att bestämmelserna utgår

ur narkotikaförordningen. I enlighet med kommitténs överväganden har

brotten i förslaget uppdelats i tre grader, kallade grovt narkotikabrott, narkotikabrott

och narkotikaförseelse.

Förslaget om en särskild narkotikastrafflag lämnas allmänt utan erinran

— utom av Svea hovrätt — och tillstyrks av fylleristraffutredningen.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 95

Svea hovrätt anser att bestämmelserna alltjämt bör vara införda i narkotikaförordningen.

Uppdelningen av brotten i tre olika grader lämnas allmänt utan erinran.

Däremot är meningarna delade när det gäller behovet av straffskärpning.

Liksom i fråga om skärpningen av straffet för grov smuggling av narkotika

motsätter sig Svea hovrätt och fylleristraffutredningen att straffmaximum

för grovt narkotikabrott sätts till fängelse i fyra år. Svea hovrätt anser att

det f. n. inte föreligger tillräckliga skäl att gå längre än att höja straffmaximum

för olaga tillverkning, saluhållande, överlåtelse och innehav av narkotika

till fängelse två år. Fylleristraffutredningen anser att — så länge man

saknar närmare kunskap om den effekt ur preventionssynpunkt som en

straffskärpning kan väntas få ■— det saknas tillräckligt underlag för att

bedöma ändamålsenligheten av en höjning av straffsatsen till fyra år och

föreslår att man begränsar sig till ett förhöjt straffmaximum om två år,

dvs. detsamma som nu gäller för grov olovlig rusdrycksförsäljning och

grov olovlig sprittillverkning.

Socialstyrelsen biträder förslagen utom såvitt angår straffskärpning för

olaga handel med och olaga innehav av narkotika, där styrelsen förordar

straffmaximum på fängelse i två år.

I den mån övriga remissinstanser uttalar sig i frågan, tillstyrker de eller

lämnar utan erinran förslaget att maximistraffet för grovt narkotikabrott

skall sättas till fängelse i fyra år.

Sveriges advokatsamfund framhåller att en höjning av straffskalan för

normala narkotikabrott till två år och för grova brott till fyra år bör kunna

bidrag till att motverka att brottsbalkens ockerparagraf slentrianmässigt

åberopas i fall, vilka knappast enligt vanligt språkbruk kan betecknas som

ocker. Styrelsen ansluter sig till den kritiska inställning som på olika håll

visats mot den nuvarande rättstillämpningen i detta hänseende.

Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige förordar straffminimum på

sex månaders fängelse, då straffmaximum sätts till fyra års fängelse.

Hovrätten för Västra Sverige, RÄ m. fl. framhåller att lagtexten bör innehålla

en uppräkning av sådana omständigheter som särskilt konstituerar

grova brott.

Liksom kommittén har remissinstanserna visat stort intresse för frågan

om innehav av narkotika bör vara st r a f f b el a g t. Diskussionen

förs på två linjer, dels huruvida innehav över huvud taget bör straffbeläggas

och dels huruvida ringa innehav av narkotika bör lämnas strafffritt.

Kommittén har ansett att allt otillåtet innehav av narkotika fortfarande skall

vara straffbelagt. Detta förslag har de flesta remissinstanser lämnat utan

erinran. Andra anser det diskutabelt, men har funnit kommitténs resonemang

övertygande. Så t.ex. Svenska läkaresällskapet, som anser att syftet

att nå langare och storsmugglare är så väsentligt, att sällskapet ansluter sig

till kommitténs förslag, och Sveriges advokatsamfund.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1068

Rikspolisstyrelsen och RÅ anser att allt innehav av narkotika måste straffbeläggas.

Enligt rikspolisstyrelsen är anledningen härtill inte möjligheten

att straffa innehavare som främst är i behov av och bör beredas vård

utan det förhållandet att polisen för att kunna komma åt storlangarna måste

kunna göra ingripanden mot allt olovligt innehav. Att i lagstiftningen

göra gränsdragning mellan tillåtet ringa innehav och otillåtet sådant anser

styrelsen i likhet med kommittén knappast möjligt.

Kriminalvårdsstyrelsen anser att obetydliga förseelser mot narkotikastrafflagen

över huvud taget bör undantas från straffansvar såvida man

inte begränsar antalet preparat på vilka lagen blir tillämplig, eftersom möjligheten

att meddela åtalseftergift enligt styrelsens mening inte innebär

någon lämplig lösning i de fall som åsyftas. Stadskollegiet i Hälsingborg anser

att man för undvikande av oenhetlig praxis direkt bör utsäga att missbrukare

inte skall ådömas straff om deras innehav såvitt rimligen kan bedömas

är avsett för deras personliga bruk.

Fylleristraffutredningen utvecklar utförligt sin uppfattning att olovligt

innehav av narkotika endast borde straffbeläggas beträffande de profitörer

som säljer narkotika utan att själva vara beroende därav. Vad gäller

narkotikamissbrukarna, som för eget behov innehar narkotika kan straffbestämmelsen

få icke önskvärda effekter. Jämförelser görs med alkohollagstiftningen

som inte straffbelägger innehav av rusdrycker för eget

bruk. Utredningen framhåller vidare att dess kommande förslag kommer

att innebära att det akuta ruset och därunder även narkotikaruset skall

avkriminaliseras och framhåller att ett viktigt motiv för detta förslag är

dikterat av socialmedicinska skäl. Utredningen önskar en närmare redovisning

av de synpunkter som ligger bakom kommitténs uttalanden att

några belägg inte framkommit enligt vilka kriminaliseringen av narkotikainnehavet

ej skulle inverka negativt på vårdmotivationen. Med hänsyn till

att Sverige ratificerat den allmänna narkotikakonventionen som föreskriver

att innehav av narkotika utan vederbörligt bemyndigande skall vara

straffbart, måste emellertid olovligt innehav av i varje fall de s. k. klassiska

narkotikamedlen kriminaliseras. Skulle det emellertid anses angeläget

att från det straffbara området avskilja en viss grupp, nämligen narkomaner

som är i behov av vård, synes frågan böra väckas om en modifiering av

narkotikakonventionens förenämnda stadgande. Med det sagda har utredningen

velat framhålla att kriminaliseringen av narkotikainnehavet inte

kan anses slutligen prövad genom förevarande lagförslag.

Vad angår försök och förberedelse till narkotikabrott föreslår

kommittén att försök till olaga tillverkning av narkotika skall straffbeläggas

samt att förberedelse till olaga tillverkning, saluhållande och överlåtelse

straffbeläggs.

Dessa förslag tillstyrks av samtliga remissinstanser som uttalat sig i

frågan. RÅ framhåller dock att tillräckliga skäl inte synes föreligga för att

göra försöksregeln mera begränsad än förberedelseregeln.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 97

Några remissinstanser tar upp en fråga som kommittén inte berört,

nämligen huruvida stämpling till narkotikabrott bör straffbeläggas.

Svea hovrätt ifrågasätter om inte så bör ske och hänvisar till narkotikakonventionens

artikel 36 § 2. a) II, där sammansvärjning i avsikt att begå

hithörande brott hänförs under konventionen.

RÅ framhåller att en bestämmelse om stämpling ofta torde kunna visa

sig effektiv mot sådana personer som är de verkliga ledarna för den illegala

narkotikahanteringen och underlätta inskridande mot personer som

huvudsakligen verkar bakom kulisserna men reellt spelar en mycket viktig

roll. Starka skäl talar för en kriminalisering av stämpling till narkotikabrott.

Kommittén föreslår att medverkan till olaga tillverkning, saluhållande

eller överlåtelse av narkotika uttryckligen skall straffbeläggas genom

en hänvisning till 23 kap. BrB. Förslaget lämnas utan erinran av samtliga

remissinstanser.

I fråga om möjligheterna till förverkande av vinning av narkotikabrott

framhåller RÅ att förverkandebestämmelserna är av vital betydelse

för ett bekämpande av narkotikabrottsligheten och att lagstiftningen

därom inte bör få fördröjas utan fullföljas i förevarande sammanhang.

Länsstyrelsen i Stockholms län förordar att vederlag som uppburits vid

illegal försäljning bör kunna förklaras förverkat.

Polismästaren i Stockholm anser att de vinster som lockar är så avse^

värda, att man kan anta att gärningsmännen inte låter avskräcka sig enbart

av förlängda frihetsstraff utan föreslår ett system med normerade böter i

förening med frihetsstraff.

RÅ tar även upp frågan om förverkande av apparatur och råvaror och

framhåller att ordalagen i förslaget till narkotikastrafflag inte täcker förverkande

av apparatur och råvaror som anskaffats för tillverkning av

narkotika. Enligt RÅ:s mening är bestämmelsen i 36 kap. 3 § BrB tillämplig

beträffande apparatur för olaga narkotikatillverkning. Beträffande råvaror

torde däremot bestämmelsen inte kunna tillämpas. För att 2 § i nämnda

kapitel skall bli tillämplig erfordras särskild föreskrift därom i narkotikastrafflagen.

RÅ anser att särskilda bestämmelser om förverkande av

apparatur och råvaror för narkotikatillverkning bör övervägas.

Kontroll beträffande injektionssprutor och kanyler

Kommitténs förslag att kontroll införs beträffande såväl sprutor som

kanyler har ägnats stort intresse från remissinstansernas sida. Endast ett

fåtal instanser tar klar ställning för eller mot kommitténs förslag medan de

flesta är tveksamma innan de tar ställning. De instanser som slutligen tillstyrker

är i majoritet. Ett fåtal instanser går helt förbi frågan eller lämnar

förslaget utan erinran.

Bland de remissinstanser som tillstyrkt kommitténs förslag utan större

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

betänkligheter är socialstyrelsen, som finner att en kontroll av detta slag

bör ingå som en nödvändig del i åtgärdssystemet mot narkotikamissbruk

och anser att de besvär, som kan uppstå för de legala utnyttjarna av sprutor

och dylikt inte torde behöva bli av den storleksordningen, att de skulle tala

emot kontrollen i fråga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har inget att erinra mot förslaget under

förutsättning att reglerna för kontrollen utformas under hänsynstagande

till den legala förbrukningen och att behovet av övergångsbestämmelser

beaktas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser den föreslagna kontrollen

vara ett betydelsefullt led i ansträngningarna att nedbringa missbruket

och de påtagliga riskerna i fråga om bristande hygien m.m. som användningen

av sprutorna medför. Sveriges läkarförbund delar kommitténs uppfattning

att en begränsning av det avancerade missbruket med intravenös

administration av preparaten kan uppnås genom att receptbelägga försäljning

av sprutor och kanyler men framhåller som önskvärt att praktiska

möjligheter ges såväl sjukhusen som enskilda läkare att effektivt förstöra

förbrukade sprutor och kanyler.

Förste stadsläkaren i Stockholm anser det fel att man fritt får tillhandahålla

apparatur, vilken används som hjälpmedel till ett svårartat missbruk.

Det utbredda missbruket av injektionssprutor är en elakartad företeelse

och en bidragande orsak till utbredningen av detta missbruk torde

ha varit att sprutorna tillhandahållits utan svårigheter eller besvär.

Farmacevtiska föreningen framhåller att det inte torde vara något tvivel

om att en stor mängd sprutor och särskilt kanyler på apoteken försäljs

till läkemedelsmissbrukare. Apotekspersonalens möjligheter att avgöra

om ett inköp av en spruta eller kanyl är berättigat är många gånger

vanskligt, så mycket mera som inköp genom ombud ofta förekommer. Försälj

ningshindrande åtgärder, som t. ex. anteckning av köparens namn har

inte heller visat sig särdeles effektiva. De legala förbrukare, som i normala

fall inköper sprutor och kanyler genom apotek torde genom det föreslagna

systemet med inköpstillstånd utan anmärkningsvärd omgång få tillgång

till behövliga hjälpmedel. Astmatiker bör i detta hänseende jämställas med

diabetiker.

Några instanser tar klar ställning mot kommitténs förslag.

Svea hovrätt anser att av de invändningar kommittén själv redovisat väger

svårigheten att genomföra en effektiv kontroll tungt. Även kommersiella

hänsyn talar mot ett så kraftigt ingrepp i näringsfriheten som det

av kommittén föreslagna. Under kommitténs fortsatta arbete bör därför

enligt hovrättens mening om möjligt andra åtgärder mot missbruk av injektionssprutor

övervägas än det omfattande och svårkontrollerbara tillståndstvång

som nu föreslagits.

Rikspolisstyrelsen avstyrker förslaget under hänvisning till att likartade

åtgärder inte har någon aktualitet i våra nordiska grannländer, att er
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1968 99

farenheterna från de stater i USA, som infört kontroll, inte förefaller helt

positiva, att sprutor och kanyler säkerligen kominer att bli nya smugglings-,

inbrotts- och handelsobjekt med ökad belastning på polis och andra

rättsvårdande organ, att det är bättre att polisens resurser får användas

för att i möjligaste mån bekämpa den egentliga narkotikabrottsligheten

samt att kontrollens inverkan på den missbruksform, som f.n. är på modet

i Sverige, är svårbedömbar.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner nackdelarna av kommitténs förslag

väga tyngre än fördelarna och är inte övertygad om att förslaget kan

genomföras och upprätthållas så att åsyftad effekt nås med detsamma.

Svenska läkaresällskapet finner förslaget sakligt ogrundat. Sällskapet

delar inte kommitténs tro att en kontrollerad handel med allt vad detta

innebär i och för sig skulle medföra någon förbättring av narkomansituationen

i Sverige. Dels torde det illegala behovet av injektionssprutor vara

väl mättat f.n. och en påfyllning både genom ineffektivitet hos ett kontrollsystem

inom landet och genom smuggling kan ej väntas bereda större

svårigheter, dels torde sådan materiel eller ersättningsmateriel enkelt kunna

tillverkas även av icke fackmän. En sadan tillverkning torde vara avsevärt

enklare än att t. ex. göra kemisk syntes och tillverkning av receptbelagda

preparat. Kanske kan man rentav även befara att försvårad legal åtkomst

kan komma att ge ytterligare förtjänstmöjligheter åt kriminella distributionskedjor.

Resultaten skulle således bli ett väsentligt ökat krångel och

merarbete utan utsikter till önskvärd vinst. Ett kontrollsystem har provats

i delar av USA utan framgång.

Handelskammaren i Göteborg anser att de föreslagna bestämmelserna

går långt utöver vad som kan vara rimligt med hänsyn till det syfte de är

avsedda att tjäna. Narkotikamissbruk genom injicering lär vara en typisk

svensk företeelse och det lär ej kunna förväntas, att någon enhetligt utformad

kontroll, som berör övriga länder, kommer att införas. Användningen

av sprutor och kanyler för engångsbruk ökar f. n. starkt. Med de

stora kvantiteter det här gäller skulle det innebära ett orimligt merarbete

för tillverkare, grossister, sjukhus och läkare om förslaget genomfördes.

Kostnaderna för hanteringen skulle givetvis även öka i samtliga led. Om

särskilda åtgärder anses nödvändiga för att motverka den illegala användningen

av sprutor och kanyler, borde en kontroll vid direktförsäljning

till allmänheten över disk vara den form, som ligger närmast till hands.

Krav på legitimation, viss åldersbegränsning för rätt till inköp och eventuell

notering av köparna kan tänkas komma i fråga.

Stadskollegiet i Hälsingborg anser att de olägenheter som kan befaras uppstå

genom dylika rigorösa bestämmelser kan bli så allvarliga att det kan

ifrågasättas om en sådan lagstiftning är påkallad. Dessutom används injektionssprutor

inom t. ex. plastindustrin och finmekaniken och en lagstiftning

enligt förslaget skulle härvidlag komma att innebära vissa svårigheter.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Bland de remissinstanser som är tveksamma, men tillstyrker förslaget, kan

nämnas följande.

RÄ finner det svårt att oreserverat ställa sig bakom förslaget men anser

att de fördelar som kontrollen kan medföra för kampen mot narkotikamissbruket

är så betydande, att det är värt att ta de nackdelar som kan vara

förbundna med kontrollen. Givetvis blir det ofrånkomligt att med stor uppmärksamhet

följa utvecklingen för att anpassa utformningen av kontrollen

med hänsyn till vunna erfarenheter.

Generaltullsigrelsen påpekar att tullverket, som i stor utsträckning utövar

en stickprovsmässig kontroll av införselbestämmelsernas efterlevnad, saknar

möjlighet att utöva en fullständig kontroll över införseln av injektionssprutor.

Samma förhållande gäller naturligtvis även andra liknande importförbud.

Ett importförbud torde emellertid ej sakna värde enbart av det skalet

att det ej fullständigt kan övervakas. Risken för upptäckt vid överträdelse

av förbudet torde sålunda ha en viss preventiv effekt även på den minoritet

som kan väntas inte vilja respektera ett importförbud.

Veterinärslgrelsen pekar på det förhållandet att det inom den ökande stordriften

vid djurhållningen blivit allt vanligare att djurägarna själva utfor

vissa förebyggande massbehandlingar, vilket ofta, framför allt i fråga om

svin, sker genom injektioner. Dessa injektioner torde i allmänhet inte ske

med engångssprutor och det kan ej undvikas att ett relativt stort antal sprutor

och kanyler kommer att finnas ute på gårdarna. Svårigheten att effektivt

förstöra använda engångssprutor föreligger inte bara for sjukhusen

utan även för praktiserande läkare och veterinärer. Den föreslagna förordningen

bör kompletteras med en föreskrift för läkare och veterinärer

om förbud mot att lämna kvar använda engångssprutor vid sjukbesök såvida

dessa inte gjorts obrukbara. Ej heller eljest bör använda sprutor kastas

utan att ha gjorts obrukbara och det kan ifrågasättas om inte skyldighet av

denna innebörd bör föreskrivas för envar, som legalt använt injektionsspruta.

Ett tänkbart arrangemang är att apoteken rekommenderas att motta begagnade

sprutor för oskadliggörande liksom fallet f. n. är med medicinförpackningar.

Länspolischefen i Uppsala län finner det ovisst om den föreslagna regleringen

kan få någon effekt.

Fylleristraff utredningen finner det uppenbart att en effektiv kontroll

reser stora problem bl. a. med hänsyn till att det legala behovet av injektionssprutor

är betydande. Det ligger en öppen fara i att den föreslagna förbudslagstiftningen

inte leder till annat resultat än att den fria försäljningen

av sprutor överflyttas till svarta börsen. Utredningen vill inte motsätta sig

kontrollen men har svårt att överblicka de praktiska konsekvenserna. Den

förordar därför att man går försiktigt fram och t. ex. börjar med att införa en

begränsning i rätten att saluföra injektionssprutor genom tillståndsprövning.

Vad särskilt gäller kriminaliseringen av innehavet av injektions
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

spruta för eget bruk hänvisar utredningen till sin uppfattning

i fråga om olaga innehav av narkotika. Även andra remissinstanser som förordat

kommitténs förslag har framhållit att enbart innehav av spruta eller

kanyl ej borde kriminaliseras, t. ex. förste stadsläkaren i Stockholm och

Apotckarsocietetens direktion.

Apotekarsocietetens direktion och Sveriges farmacevtförbund anser att

om en kontroll skall genomföras så bör den få ungefär den av kommittén

föreslagna utformningen, eftersom det av kommittén skisserade alternativet

att överlåta på apoteken att avgöra vem som skall få inköpa sprutor och

kanyler skulle bli en mycket svar belastning för apotekens personal. Faimacevtförbundet

framhåller att personalens svårigheter inte helt försvinner

även om den av kommittén föreslagna kontrollen genomförs. Personalen

kan ändå komma att ställas inför svåra avgöranden med risk att avvisa

möjligheten att snabbt hjälpa en sjuk människa.

Följande remissinstanser är så tveksamma, att de närmast får anses avstyrka

förslaget.

Kommerskollegium finner det sannolikt att den fria tillgången till sprutor

bidragit till att utbreda narkotikamissbruket, inte minst i dess svårare

former och finner det därför motiverat att någon form av kontroll införs.

Kollegiet anser emellertid att vägande skäl inte förebragts för den i författningsutkasten

intagna föreskriften att som villkor för vetenskaplig institutions

rätt att rekvirera sprutor ställs att institutionen ägs eller stöds av stat

eller kommun. Kollegiet erinrar om att även inom det enskilda näringslivet,

särskilt läkemedelsindustrin, bedrivs en omfattande, samhällsgagnelig forsknings-

och försöksverksamhet, som kräver tillgång till injektionssprutor. Sådana

sprutor torde på senaste tid också ha kommit till ökad användning för

rent industriella ändamål. Kollegiet ifrågasätter om det inte för förvärv av

sprutor för nu antydda syften kan vara till fyllest med någon enklare form

av kontroll, t. ex. krav på generellt tillstånd av socialstyrelsen, eventuellt i

förening med föreskrifter om stöldsäker förvaring o. d. Under hänvisning

till det anförda föreslår kollegiet, att frågan om regler för handeln med injektionssprutor

prövas på nytt. Sveriges Industriförbund och L1F framför

liknande synpunkter. De pekar på den uppenbara risken för smuggling och

bristen på kontroll till och med i våra närmaste grannländer.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Som jag redan antytt är spridningen av narkotika ett exempel på hur

världen internationaliseras och hur avstånden krymper. Gifter som under

sekler använts i avgränsade områden har numera fått spridning över hela

världen.

Bekämpandet av narkotikamissbruket genom kontrollåtgärder kräver

internationellt samarbete, vilket också kraftigt framhållits

såväl av kommittén som av remissinstanserna. Narkotikamissbruket har

i olika delar av världen en mångtusenårig historia men först under innevarande

århundrade har ett mera allmänt internationellt samarbete mot

narkotikamissbruket kommit igång. Det var USA som tog initiativet genom

en konferens i Shanghai år 1909, vars rekommendationer utvecklades och

befästes genom en konvention i Haag år 1912. Därefter har det internationella

samarbetet fortsatt och resulterat i andra konventioner och rekommendationer.

Dessa blev till slut alltmer svåröverskådliga och starkt splittrade.

För att råda bot på detta tillkom 1961 års allmänna narkotikakonvention

som avser att i princip ersätta alla tidigare internationella överenskommelser

på området.

1961 års konvention omfattar tre huvudgrupper av narkotika, nämligen

morfingruppen, kokaingruppen och cannabisgruppen. Medlen är upptagna i

olika förteckningar, som är fogade till konventionstexten. Den omfattar

emellertid inte de beroendeskapande medel som dominerat den svenska

missbruksbilden under senare år, nämligen de centralstimulerande medlen

som t. ex. preludin och ritalina. Inte heller omfattar konventionen hallucinationsskapande

medel som t. ex. LSD. I Sverige har emellertid även de

nu nämnda medlen hänförts till narkotika. Konventionen medger nämligen

de olika länderna att ha en mera omfattande eller striktare kontroll än den

som förutses i konventionen.

Liksom kommittén och remissinstanserna anser jag det synnerligen angeläget

att en enhetlig internationell kontroll utvidgas till att omfatta även de

centralstimulerande, hallucinationsframkallande, lugnande och sömngivande

medlen. En effektiv bekämpning av läkemedelsmissbruket och framför

allt effektiva åtgärder mot smugglingen av beroendeskapande medel kan

inte genomföras utan en enhetlig internationell kontroll. Som exempel härpå

vill jag endast nämna den här i landet alltjämt aktuella preludinfrågan.

Samtidigt som allt starkare restriktiva åtgärder satts in i Sverige för att

nedbringa den legala förskrivningen av detta medel har smugglingen till
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

tagit. Det är därför särskilt angeläget att vi från svensk sida på allt sätt

verkar för att snarast möjligt få även de centralstimulerande, hallucinationsframkallande,

lugnande och sömngivande medlen under internationell kontroll.

Olika möjligheter finns att åstadkomma internationell kontroll av nämnda

medel. För det första kan medlen föras upp på någon av förteckningarna

till 1961 års konvention. För det andra kan en ändring genomföras i konventionen,

vilket emellertid är ett ganska omständligt och tidsödande förfarande,

där det räcker att ett enda land vägrar för att ändringen skall

falla. Den tredje möjligheten är att man sluter en helt ny internationell

överenskommelse.

Från svensk sida har vid upprepade tillfällen gjorts internationella framstötar

i denna fråga. Bl. a föreslogs vid WHO:s generalförsamling år 1965

från svensk sida, att vissa centralstimulerande och lugnande medel snarast

borde införas under 1961 års konvention och att sådana medel skulle bli

receptbelagda inom alla medlemsstater. En resolution härom antogs av

WHO. FN :s narkotikakommission tillsatte därefter en särskild kommitté,

som år 1966 lämnade en rapport, där den krävde internationell kontroll beträffande

sådana medel. Man framhöll emellertid att det borde särskilt

undersökas om en sådan förändring skulle vidtas genom tillägg till 1961

års konvention eller genom en ny konvention. Narkotikakommissionen antog

rapporten som sin egen i en framställning till ECOSOC:s session i maj

1967. Innebörden av förslaget var att det inte ansågs att en internationell

kontroll borde eller kunde ske enbart genom tillägg till de olika förteckningarna

till 1961 års konvention. Vid ECOSOC:s nyssnämnda session antogs

endast en resolution beträffande LSD och andra hallucinationsframkallande

ämnen. Däremot ville man vänta till en senare session med att ta

upp frågan om centralstimulerande, lugnande och sömngivande medel,

eftersom det här rör sig om en mycket stor mängd olika medel och det gäller

att få en uppfattning om vilka grupper som är beroendeframkallande i en

sådan utsträckning att en internationell kontroll är påkallad.

Det är möjligt att det kommer att möta svårigheter att övertyga somliga

länder om behovet av kontroll. Det gäller nämligen här en produktion med

stor ekonomisk betydelse. En kontroll av det slag 1961 års konvention

förutsätter är dessutom både omfattande och kostnadskrävande. Jag vill

i detta sammanhang påpeka att de centralstimulerande medlen utgör en

relativt begränsad och enhetlig grupp, medan de lugnande och sömngivande

medlen är en oenhetlig grupp med ett stort antal olika typer som vid klassificeringen

kan bereda svårigheter. Det är inte heller närmare utrett i vilken

utsträckning dessa medel är beroendeframkallande eller föremål för missbruk.

Över huvud taget saknas säkra uppgifter beträffande omfattningen av

legal och illegal användning i olika länder av de ämnen som ligger utanför

den mtei nationella kontrollen.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Det har ofta påståtts att det intravenösa missbruket av centralstimulerande

medel är någonting specifikt för Sverige. Allt tyder emellertid på att det

inte är något isolerat svenskt problem. Ett liknande missbruk är känt från

Japan och det finns rapporter som visar att missbruk av samma karaktär utbreder

sig i USA. Jag hyser den förhoppningen att det skall vara möjligt att

räkna med stöd för de svenska ansträngningarna från åtskilliga länder.

Från svensk sida bör även framgent stora ansträngningar göras för att

åstadkomma ett ökat internationellt samarbete. Detta gäller inte endast

frågan om en enhetlig internationell kontroll av beroendeskapande medel

utan även möjligheterna att öka det internationella samarbetet på tullens

och polisens verksamhetsområden.

Genom de svenska beskickningarna i Spanien och Italien har vidare framställningar

gjorts för att vinna klarhet beträffande myndigheternas kontrollåtgärder

då det gäller tillverkning och försäljning av bl. a. preludin och

ritalina i dessa länder.

De grundläggande reglerna för den nationella kontrollen av

den legala hanteringen av narkotika finns i narkotikaförordningen.

Medicinalstyrelsen har sedan med stöd av narkotikaförordningen

utfärdat närmare regler för den legala hanteringen av narkotika genom

medicinalstyrelsens narkotikakungörelse.

Jag delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning, att kontrollen

av den legala hanteringen av narkotika fungerar i stort sett tillfredsställande.

Som exempel kan nämnas att utskrivningen av narkotikarecept

minskat från drygt 700 000 recept år 1960 till ungefär 125 000 år 1966

sedan medicinalstyrelsen år 1960 fäste läkarnas uppmärksamhet på det

tilltagande narkotikamissbruket. Jag förutsätter också att socialstyrelsen1

med uppmärksamhet kommer att följa utvecklingen på området och vidta

de åtgärder som kan vara påkallade. Jag anser det därför inte erforderligt

att från min sida nu föreslå några ändringar beträffande det svenska kontrollsystemet

när det gäller den legala hanteringen av narkotika.

I fråga om ämnen under kontroll pågår, som jag förut framhållit,

överväganden inom FN :s organ att utvidga den internationella narkotikakontrollen

till att avse centralstimulerande, hallucinationsframkallande,

lugnande och sömngivande medel. Jag vill ännu en gång kraftigt understryka

kommitténs och remissinstansernas uppfattning, att strävandena i

nämnda riktning bör erhålla allt tänkbart stöd från svensk sida. Det är

emellertid uppenbart att vi för vårt lands del, intill dess en utvidgad internationell

kontroll är nådd, måste utnyttja våra möjligheter enligt 1961

års konvention att här i landet utvidga kontrollen till att omfatta även

andra beroendeframkallande medel än dem som faller under den internationella

kontrollen. När det gäller centralstimulerande och hallucina
1

Här liksom i fortsättningen avses det verk som den 1 januari 1968 bildas genom sammanslagning

av bl.a. nuvarande medicinalstyrelsen och socialstyrelsen.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

tionsframkallande medel har inte heller bland remissinstanserna yppats

några betänkligheter mot ett sådant förfaringssätt. I den mån det har ansetts

påkallat har också föreskrifter lämnats, t. ex. beträffande preludin

samt LSD, meskalin och psilocybin. Utvecklingen på detta område kommer

självfallet även i framtiden att följas med största uppmärksamhet och

det får närmast ankomma på socialstyrelsen att underställa Kungl. Maj :t

förslag på nya ämnen som bör föras in under den nationella kontrollen.

I fråga om lugnande och sömngivande medel har däremot delade meningar

gjort sig gällande bland remissinstanserna. Bl. a. har åberopats att

de medicinska skälen för att använda lugnande och sömngivande medel

måste anses vara avsevärt större än de medicinska skäl som eventuellt

kan åberopas för användning av centralstimulerande och hallucinationsframkallande

medel. För egen del är jag fullt medveten om de skillnader

som från medicinska synpunkter föreligger mellan dessa olika grupper av

medel. Jag kan emellertid inte finna annat än att i den mån ett lugnande

eller sömngivande medel visar sig vara direkt beroendeframkallande, det

aven beträffande sådana medel kan bli nödvändigt att utsträcka den speciella

narkotikakontrollen till att omfatta även sådana medel. Jag delar

alltså kommitténs uppfattning att, om det klart dokumenterats att ett

sådant medel är beroendeframkallande och det vidare kan styrkas att

medlet missbrukas eller att avsevärd risk för missbruk föreligger, är

en kontroll klart motiverad. Även beträffande dessa medel får det i första

hand ankomma på socialstyrelsen att fortlöpande följa utvecklingen och

framlägga förslag på nya ämnen som bör föras in under kontrollen.

Från läkemedelsindustrins sida har framhållits, att de medel varom nu är

fråga, lugnande och sömngivande, i händelse av kontroll inte borde underkastas

de stränga bestämmelser som gäller för narkotika. Som skäl härför

har åberopats bl. a. de extra kostnader för tillverkning och lagerhållning

m. in. som skulle bli följden samt det olämpliga i att uttunna det klassiska

narkotikabegreppet genom att hänföra mindre farliga medel under detsamma.

Läkemedelsindustrin framför i stället förslag om en särskild reglering

beträffande ifrågavarande grupper för den händelse det genom en

utredning fastslås att vissa läkemedel uppfyller kriterierna för kontroll.

Man föreslår sålunda att de individuellt definierade läkemedel i dessa grupper

som visats ha sådana egenskaper och medföra sådana risker skall uppföras

på en särskild förteckning, varigenom man skulle tillskapa en ny

grupp läkemedel, som skulle ligga mellan narkotika och receptbelagda

läkemedel i allmänhet. För denna grupp skulle särskilda bestämmelser

utfärdas.

För egen del vill jag framhålla att även beträffande den nu ifrågavarande

gruppen bor det ankomma på socialstyrelsen att uppmärksamt följa utvecklingen

och överväga huruvida styrelsen inom ramen för sina egna

befogenheter kan åstadkomma erforderlig kontroll, t. ex. genom förbud

4* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 7

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 är 1968

mot användning av recept mer än en gång, föreskrifter om förvaring av

recept i och för kontroll samt förbud mot eller andra kontroller beträffande

telefonrecept. Skulle socialstyrelsen finna att särskilda kontrollåtgärder

bör komma i fråga för denna grupp av läkemedel får det ankomma på

socialstyrelsen att framlägga förslag härom i den mån Kungl. Maj ds medverkan

är erforderlig.

Jag vill i detta sammanhang även något beröra frågan om cannabispreparatens

farlighet. Såväl i den allmänna debatten som från vissa remissinstansers

sida har ifrågasatts om inte cannabis skulle kunna ges en liberalare

behandling än annan narkotika. Jag vill då först erinra om att cannabis

i de länder där detta medel är mest utbrett ansetts böra bekämpas

med kraft och att det i 1961 års narkotikakonvention upptagits bland de

medel som i vissa hänseenden underkastats den mest rigorösa regleringen.

Ett visst psykiskt beroende är karakteristiskt för medlet som också

kan medföra hallucinationer och vanföreställningar. Cannabis har också

ibland angetts vara en inkörsport till andra och ännu farligare medel. I de

kretsar där cannabis används är steget ofta inte långt till andra narkotika,

som på kort tid kan bryta ner individen fysiskt, psykiskt och socialt. En

särskilt oroande faktor i detta sammanhang är att samvetslösa försäljare

enligt vad som uppgivits inte dragit sig för att i cannabis blanda in andra

beroendeframkallande medel med kraftigare verkningar. Man får inte heller

förbise de internationella synpunkterna. Som jag tidigare framhållit

strävar vi från svensk sida efter att på det internationella planet få ökade

insatser och skärpt kontroll beträffande för oss allvarliga medel som i

andra länder skapar mindre problem. Om vi skall ha utsikt att vinna gehör

för våra ansträngningar att uppnå internationell kontroll över preludin och

liknande medel, måste vi vara solidariska mot andra länder i deras kamp

mot för dem allvarliga narkotikaproblem. Det bör därför enligt min uppfattning

inte komma i fråga att f. n. särbehandla cannabis när det gäller

den svenska narkotikalagstiftningen. Vår kunskap om cannabis är ännu så

länge alltför begränsad för att vi från svensk sida på denna punkt skulle

ifrågasätta det internationella kontrollsystemet. Som jag senare kommer

att närmare utveckla är det emellertid angeläget att de rättsvårdande myndigheterna

liksom även de socialvårdande och sjukvårdande myndigheterna

i sin verksamhet anpassar sina vårdåtgärder och övriga samhällsingripanden

efter omständigheterna i det enskilda fallet. Därvid bör självfallet även

sådana faktorer beaktas som graden av den enskildes fysiska eller psykiska

beroende av olika medel. Som framgår av kommitténs redovisning av de

olika narkotiska preparatens verkningar varierar detta beroende bl. a. med

hänsyn till vilket medel som använts och med hänsyn till individens känslighet

för resp. medel.

I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag det nödvändigt

att samhällets åtgärder för att bekämpa den illegala hanteringen

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

av beroendeframkallande medel vidgas. För att motverka missbruket är det

särskilt angeläget att bekämpa den illegala handeln med sådana medel.

Framför allt bör man med kraft söka ingripa mot personer som i yrkesmässiga

former distribuerar narkotika. Den illegala handeln med narkotika

är ett av de främsta exemplen på organiserad brottslighet och den bedrivs

av organisationer med avsevärda resurser i form av pengar, utrustning och

personal. Kan man effektivt komma åt de illegala distributionsleden, torde

mycket vara vunnet i kampen mot missbruket. Även andra former av illegal

hantering av sådana medel bör dock självfallet bekämpas.

Som kommittén framhållit motverkas den illegala hanteringen av åtgärder

som minskar efterfrågan (upplysning och vård) och av åtgärder som

minskar överlåtarnas tillgång till beroendeframkallande medel. Som ytterligare

led i kampen mot missbruket av beroendeframkallande medel föreslår

kommittén emellertid också ökade möjligheter att uppdaga och bestraffa

olika former av den illegala hanteringen. Kommittén föreslår sålunda

dels vissa straffskärpningar och dels kriminalisering

av vissa hittills straffria handlingar. Dessa förslag har vunnit stor anslutning

från remissinstansernas sida och jag kan i stort sett ansluta mig

till kommitténs förslag på dessa punkter. Med hänsyn till utvecklingen av

missbruket under senare år anser jag det nödvändigt och angeläget att även

öka de rättsvårdande myndigheternas möjligheter att ingripa framför allt

mot den olaga handeln med narkotika.

Innan jag närmare går in på kommitténs förslag om straff skärpningar

m. m. vill jag ta upp kommitténs uttalande att kontrollorganisationens verksamhet

måste utformas så att den ej motverkar utan understöder samhällets

ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövande missbrukare. Kommitténs

uttalande på denna punkt har understrukits av ett flertal remissinstanser.

Jag ansluter mig till dessa synpunkter. Såvitt ankommer på domstolarna

och andra rättsvårdande myndigheter torde det också efter brottsbalkens

införande erbjudas stora möjligheter att i det enskilda fallet anpassa

påföljden efter det föreliggande vårdbehovet. Domstolarna har ju

genom brottsbalken fått ökade möjligheter att i stället för att döma till

straff överlämna den dömde till olika former av vård. Jag vill här erinra

om att till ledning för domstolarnas val mellan olika påföljder vissa allmänna

riktlinjer lämnas i 1 kap. 7 § BrB. Där sägs, att rätten — med iakttagande

av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad — skall

fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den

dömdes anpassning i samhället. Liksom när det gäller varje annan brottslighet

får domstolarna därför även vid bestämmande av påföljd för narkotikabrottsligheten

beakta hela det komplex av fakta som föreligger till

bedömande. Hit hör brottets samhäll sfarlighet, omständigheterna vid och

kring brottet, gärningsmannens avsikt med brottet, gärningsmannens personliga

förhållanden m. m. I vissa fall kan dessutom lämplig vård anordnas

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

även utan lagföring inför domstol. Så kan ske med tillämpning av reglerna

om åklagares rätt att besluta att icke tala å brott. Sådana regler finns bl. a.

i 20 kap. 7 § RB och beträffande unga lagöverträdare i 1 § lagen med särskilda

bestämmelser om unga lagöverträdare. Som framgår av kommitténs

redovisning tillämpas f. n. möjligheten att besluta att inte åtala for brott i

stor utsträckning på dem som gjort sig skyldiga till olaga innehav av narkotika.

Det är inte min avsikt att de straff skärpningar jag kommer att föreslå

skall föranleda någon ändring i denna praxis. Beträffande narkotikamissbrukare

torde i betydligt större utsträckning än vad som generellt sett gäller

vid andra former av brottslighet vara befogat att utnyttja de särskilda lijälpoch

vårdåtgärder som står till buds. Syftet med samhällets åtgärder skall i

första hand vara att hjälpa och bota, inte att straffa. Särskilt viktigt är

detta med avseende på det unga klientelet.

Det är alltså inte avsett att straffskärpningar skall få minska möjligheterna

för den illegala hanteringens offer att erhålla erforderlig vård.

Jag har tidigare förordat vissa åtgärder ägnade att öka samhällets möjligheter

att bereda vård åt den som missbrukar beroendeframkallande medel.

Alla_ staten, sjukvårdshuvudmännen, de sociala myndigheterna, läkeme
delsindustrin,

frivilliga organisationer och den enskilde medborgaren

måste känna ansvar i arbetet för att motverka läkemedelsmissbruket och

öka samhällets vårdresurser.

Kommittén har i detta sammanhang även framhållit betydelsen av en

preciserad målsättning för de olika rättsvårdande myndigheterna och framhållit

såsom önskvärt att justitiedepartementet anordnar samråd mellan

företrädare för berörda myndigheter för att åstadkomma en gemensam

grundsyn beträffande preventionsfrågorna. Särskilt med tanke på den pågående

debatten om vissa preparats farlighet eller ofarlighet samt med hansyn

till den bristande kunskap vi ännu så länge har om narkotikaproblemet

är det önskvärt med åtgärder som främjar en såvitt möjligt enhetlig grundsyn

hos myndigheterna på narkotikafrågan. Det torde i annat sammanhang

få närmare övervägas vilka åtgärder som bör sättas in i form av information,

t. ex. särskilda kurser för personal inom rättsväsendet, vårdpersonal

och personal inom skolväsendet. Kommitténs fortsatta arbete kan resultera

i förslag till ytterligare åtgärder på detta område.

I den allmänna narkotikadebatten har ibland framskymtat den uppfattningen

att de processuella tvångsmedel som står polis- och

tullmyndigheter till buds inte skulle vara tillräckliga för att effektivt bekämpa

den illegala narkotikahanteringen. Kommittén har emellertid framhållit

att gällande bestämmelser på området får anses vara tillfredsställande

och under remissbehandlingen har ingenting framkommit som motsäger

detta påstående. Jag vill dock understryka kommitténs uttalande att det är

angeläget att gällande bestämmelser om processuella tvångsmedel utnyttjas

effektivt. Skulle det framdeles visa sig att de brottsbekämpande myndighe
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

terna är i behov av ytterligare möjligheter till processuella tvångsmedel bör

det ankomma på de för verksamheten ansvariga centrala myndigheterna att

framlägga förslag härom till Kungl. Maj :t.

Smuggling av narkotika

Med hänsyn till den effektiva kontrollen över den legala hanteringen inom

landet av beroendeframkallande medel kan man utgå från att den illegala

marknaden får nästan hela sitt tillflöde genom smuggling. Den omfattande

smugglingen utgör ett av de allvarligaste problemen vid bekämpandet av

missbruket. Frågan om verksamma åtgärder mot den olaga införseln är

emellertid komplicerad.

Problemen vid bekämpning av narkotikasmuggling måste ses i belysning

av att antalet från utlandet inresande personer uppgår till omkring 20

milj. om året. Under samma tid inkommer 1,5 milj. bilar medan 130 000

fartyg och över 30 000 flygplan inklareras. Generaltullstyrelsen har i sitt

remissyttrande framhållit att styrelsen övervägt alla tänkbara mått och steg

för effektivare bekämpning av smugglingen av narkotika. Av olika skäl,

bl. a. av hänsyn till de olägenheter som en rigorös tullkontroll skulle medföra

för den legala trafiken, kan dock tullkontrollen alltjämt endast ske

stickprovsvis.

Vid sidan av en fortgående rationalisering och effektivisering av tullverksamheten

måste därför även andra åtgärder vidtas i syfte att bekämpa

smugglingen. Ett led i strävandena bör härvid vara att skärpa straffet för

olovlig införsel av narkotika. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag

att höja straff maximum för grov smuggling av narkotika

till fängelse i högst fyra år. Den föreslagna straffskärpningen skall även

gälla försök till grov smuggling av narkotika. Kommittén har föreslagit att

även förberedelse till smuggling av narkotika skall straffbeläggas

såvida det ej är fråga om förberedelse till ringa brott. Förslaget har

vunnit anslutning från alla remissinstanser utom fylleristraffutredningen.

Denna har ifrågasatt om förberedelse till smuggling av narkotika bör kriminaliseras

särskilt och anmärkt att man genom att straffbelägga innehav

av narkotika i åtskilliga fall ändå kan straffa dem som förbereder insmuggling.

Det torde emellertid finnas personer som enbart agerar i samband med

själva smugglingen genom att förse s. k. kurirer med penningmedel eller

annan erforderlig utrustning. Sedan insmugglingen väl skett undviker de

varje befattning med den fortsatta illegala hanteringen av de insmugglade

varorna. I den mån kurirerna avslöjas utomlands kan de personer som står

bakom dem inte fällas till ansvar om inte förberedelse till smuggling straffbeläggs.

För egen del ansluter jag mig därför till kommitténs förslag om

särskilt straff för förberedelse till smuggling av narkotika i de fall då

brottsligheten inte är ringa.

Hovrätten för Västra Sverige har i sitt remissyttrande framhållit alt ett

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

förfarande alt utomlands inköpa narkotika med syfte att olovligen införa

den till Sverige, inte i och för sig torde kunna hänföras till förberedelse enligt

23 kap. 2 § BrB. Hovrättens uppfattning grundar sig på att det enligt

nyssnämnda lagrum för ansvar för förberedelse krävs antingen att vederbörande

lämnar eller mottar förlag (pengar eller annan egendom som är avsedd

till bestridande av utgifter som är förbundna med brott) eller vederlag

(egendom som utgått som lön för brott) eller tar befattning med hjälpmedel

vid brott. Om en person ensam förbereder smuggling — det är alltså inte

fråga om förlag eller vederlag — genom att utomlands skaffa sig ett parti

narkotika men sedan blir avslöjad utomlands, kan han inte fällas till ansvar

för förberedelse till smuggling. Detta förutsätter nämligen att han tagit befattning

med hjälpmedel vid brott och domstolarna torde i dessa fall inte

betrakta narkotikan som hjälpmedel vid smuggling utan som brottsobjekt.

Några särbestämmelser rörande förberedelse bör emellertid inte införas enbart

för en viss typ av brott. Det torde inte heller behövas eftersom det förfarande

som här är aktuellt torde komma att medföra ansvar enligt det förslag

till narkotikastrafflag som bör läggas fram samtidigt med förslaget om

ändringar- i varusmugglingslagen.

För att ytterligare öka möjligheterna att ingripa mot de personer som

bakom kulisserna medverkat till smuggling av narkotika, vill jag, i enlighet

med vad Svea hovrätt ifrågasatt, förorda att straff införs även för stämpling

till smuggling av narkotika i de fall då brottsligheten inte är ringa.

Med stämpling menas enligt 23 kap. 2 § BrB, att någon i samråd med annan

beslutar gärningen eller att någon försöker anstifta annan eller åtar eller

erbjuder sig att utföra den.

Bestämmelserna om straff för förberedelse och stämpling till smuggling

av narkotika bör tas in i 8 § varusmugglingslagen.

Tullagstiftningskommitténs och skattestrafflagutredningens arbete kan

väntas leda till ändringar i varusmugglingslagen. Det är angeläget att nu

begränsa ändringarna i denna lag så att utredningsarbetet inte onödigtvis

föregrips. Det har därför inte ansetts möjligt att — som fylleristraffutredningen

föreslagit — i detta sammanhang ta upp andra former av smuggling

än smuggling av narkotika. Av samma skäl har jag avstått från att föreslå

höjning av maximistraffet från ett till två års fängelse för sådan smuggling

av narkotika som blir att hänföra till 1 § varusmugglingslagen. Detta torde

i praktiken sakna betydelse, eftersom det förhållandet att smugglingen avsett

narkotika är en omständighet som är ägnad att leda till att smugglingen

bedöms som grov. Kan smuggling av narkotika inte anses som grov,

torde det inte finnas behov av en straffskala som sträcker sig över ett år.

Tillverkning, överlåtelse och innehav av narkotika

Förslaget att tillskapa en särskild narkotikastrafflag har i

huvudsak lämnats utan erinran från remissinstansernas sida. Svea hovrätt

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 är 1968

har dock anfört vissa betänkligheter som närmast synes betingade av att

hovrätten allmänt ifrågasätter de föreslagna straffskärpningarna.

Som jag förut framhållit ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag

om straffskärpningar och om kriminalisering av vissa tidigare straffria

handlingar. Med hänsyn härtill samt med tanke på den utbyggnad jag föreslår

av de särskilda rättsverkningarna av narkotikabrottslighet anser jag det

motiverat och ändamålsenligt att sammanföra bestämmelserna till en särskild

narkotikastrafflag. De påfölj dsbestämmelser som rör smuggling av

narkotika eller som avser brott mot rena ordningsföreskrifter i narkotikaförordningen

har jag dock ansett böra lämnas utanför narkotikastrafflagen.

Liksom i fråga om de föreslagna skärpningarna av straffen för grov

smuggling av narkotika har Svea hovrätt och fylleristraffutredningen ansett

att straffmaximum icke borde sättas högre än till fängelse i två år. Även om

man inte bör överdriva betydelsen av straff skärpningar anser jag likväl

narkotikafrågan så allvarlig att inget medel bör lämnas oprövat i kampen

mot narkotikamissbruket. Det har med fog gjorts gällande att vad som i

första hand avhåller från brott i allmänhet inte är straffets stränghet utan

den risk för upptäckt som vederbörande har att räkna med. Den typ av

brottslighet, varom här är fråga, intar emellertid som rikspolisstyrelsen

framhållit i sitt remissvar i viss mån en särställning. Polisens erfarenheter

av den kategori kriminella som sysslar med narkotikasmuggling och illegal

överlåtelse av narkotika är nämligen att dessa kallt väger vinstmöjligheterna

mot den påföljd som risktagandet kan medföra. Den starka lockelse

som de betydande vinstmöjligheterna i den illegala narkotikahanteringen erbjuder

talar för att möjligheter bör finnas att döma ut stränga straff. De

brott det här rör sig om är i sina mest utstuderade och hänsynslösa former

att anse som mycket samhällsfarliga om man tar i betraktande de skadeverkningar

de ger upphov till i synnerhet hos den unga generationen. Mot

bakgrunden av vad nu sagts anser jag att straffmaximum för här ifrågavarande

brottslighet bör höjas från f. n. fängelse i ett år till fängelse i fyra

år. Straffmaximum kommer härigenom att sammanfalla med vad som kommer

att gälla beträffande grov smuggling av narkotika. Genom en sådan

straffhöjning uppnår man också den fördelen att man minskar behovet att

åberopa brottsbalkens ockerparagraf i fall där brottsrubriceringen ocker

medför betydande utrednings- och bevissvårigheter.

Liksom remissinstanserna ansluter jag mig till kommitténs förslag att

dela upp de brott varom nu är fråga i tre grader, nämligen grovt narkotikabrott,

narkotikabrott och narkotikaförseelse. Särskilt med hänsyn till de

ungdomar som är inblandade i narkotikabrottslighet anser jag det angeläget

med en sådan gradindelning. Till frågan om strafflatituderna för de olika

graderna av narkotikabrottslighet återkommer jag senare.

En fråga som ägnats stor uppmärksamhet såväl av kommittén som i remissyttrandena

är frågan om innehav av narkotika bör vara

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

straffbelagt. Kommittén har med instämmande av de flesta remissinstanserna

ansett att allt otillåtet innehav av narkotika fortfarande skall

vara straffbelagt.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att 1961 års allmänna narkotikakonvention,

som Sverige ratificerat, kräver att allt otillåtet innehav av narkotika

skall vara straffbelagt. Vi är därför förpliktade att kriminalisera

varje olovligt innehav av sådana narkotiska medel som omfattas av konventionen.

Någon särbehandling är alltså f. n. inte möjlig beträffande innehav

av sådana medel.

Som kommittén framhållit talar också andra skäl för kriminalisering av

innehav. Jag vill bland dessa skäl särskilt trycka på vad rikspolisstyrelsen

framhållit, nämligen att polisen för att kunna komma åt den grövsta narkotikabrottsligheten,

de olaga överlåtelserna, måste kunna göra ingripanden

mot allt olovligt innehav. Allt innehav av narkotika bör därför vara

straffbelagt. Även det förhållandet att det är svårt att göra en rimlig gränsdragning

mellan tillåtet — ringa — innehav och otillåtet innehav talar för

att ringa innehav alltjämt skall vara straffbelagt.

Jag vill i detta sammanhang ta upp den av kommittén och fylleristraff utredningen

särskilt berörda frågan hur innehav av narkotika för eget bruk

bör bedömas. Fylleristraffutredningen framhåller att straff för innehav kan

få icke önskvärda effekter vad beträffar missbrukarnas villighet att söka

vård och gör jämförelser med alkohollagstiftningen som icke straffbelägger

innehav av rusdrycker.

Jag vill ingalunda bagatellisera risken av att kriminalisering av innehav

kan få vissa negativa verkningar. Jag har förståelse för att argument kan

anföras mot kriminalisering och är angelägen att ånyo understryka, att

strafflagstiftningen inte får vara ett hinder för strävandena att bereda missbrukare

tillfredsställande vård. Som jag förut framhållit är det min mening

att de rättsvårdande myndigheterna bör tillvarata alla möjligheter att inom

ramen för gällande påföljdsbestämmelser och regler om beslut att inte åtala

för brott se till att de vårdbehövande får erforderlig vård. När det gäller valet

av påföljd bör hänsyn tas till den omständigheten att en person innehaft

medlen för eget bruk. Frågan kompliceras av det icke ovanliga förhållandet

att samma person kan inneha narkotika såväl för eget bruk som för att överlåta

den till andra, främst för att därigenom bli i stånd att själv fortsätta sitt

missbruk. I sådana fall får det ankomma på de rättsvårdande myndigheterna

att med beaktande av samtliga omständigheter bestämma den i varje särskilt

fall lämpligaste påföljden.

Innehav av narkotika bör även tas med bland de brott som kan bedömas

som grova. Ansvar för grovt brott bör anses föreligga huvudsakligen i sådana

fall då innehavet utgör led i en verksamhet som har till syfte att överlåta

eller smuggla narkotika. Som jag förut redovisat under avsnittet om för
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 113

beredelse till smuggling av narkotika förutsätts nämligen för ansvar för förberedelse

i vissa fall att vederbörande tagit befattning med hjälpmedel vid

brott. I den mån domstolarna inte anser sig kunna betrakta narkotikan som

hjälpmedel skulle straff för grovt brott inte kunna komma i fråga om inte

redan innehavet under vissa förhållanden kan bedömas som grovt brott.

Denna situation kan tänkas såväl vid åtgärder avsedda att förbereda smuggling

som vid åtgärder avsedda att förbereda överlåtelse av narkotika.

Vad angår försök, förberedelse och medverkan till narkotikabrott

ansluter jag mig liksom remissinstanserna i allt väsentligt till

kommitténs förslag. Detsamma gäller de av kommittén och vissa remissinstanser

framlagda förslagen om ökade möjligheter till förverkande

i anslutning till narkotikabrottslighet.

Svea hovrätt och RÅ bär ifrågasatt om inte stämpling till narkotikabrott

borde kriminaliseras. Beträffande innebörden av termen stämpling

vill jag hänvisa till vad jag anfört om stämpling till smuggling av narkotika.

Straff för stämpling till narkotikabrott torde endast sällan bli aktuellt.

Jag anser likväl att det är motiverat att straffbelägga sådant förfarande.

Det bör nämligen i vissa situationer kunna öka möjligheterna att inskrida

mot personer som huvudsakligen verkar i bakgrunden men ändå

verksamt bidrar till att främja den illegala hanteringen. Jag föreslår därför

att stämpling till sådana narkotikabrott som avser tillverkning, saluhållande

eller överlåtelse straffbeläggs. Stämpling till narkotikaförseelse bör dock

inte straffbeläggas.

Kontroll beträffande injektionssprutor och kanyler

Efter en ingående diskussion av skälen för och emot kontroll beträffande

injektionssprutor och kanyler har kommittén — synbarligen efter stor tvekan

- stannat för att föreslå att en mycket omfattande kontroll införs beträffande

såväl sprutor som kanyler.

Som framgår av den redovisning jag tidigare lämnat för remissinstansernas

inställning till förslaget, råder bland dessa delade meningar och stor

osäkerhet hur frågan lämpligast bör lösas.

För egen del vill jag anföra följande. Metoden att injicera narkotika är

synnerligen utbredd bland missbrukare här i landet. Denna form av missbruk

är från flera synpunkter allvarligare än andra former och kan ge upphov

till svåra följ dskador. Dessa omständigheter talar starkt för åtgärder i

syfte att särskilt komma åt denna typ av missbruk. En väg synes då vara

att försvåra åtkomsten av injektionssprutor och kanyler genom någon form

av kontroll över handeln med dessa varor.

Det finns emelletid även en rad skäl som talar mot en kontroll. Kommittén

har själv pekat på flera sådana skäl, nämligen hänsynen till de legitima

nyttjarna av sprutor, t. ex. diabetiker, merarbete för sjukhus och läkare,

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

risk för insmuggling och erbjudande av ett nytt fält för den illegala hanteringen,

svårigheter att genomföra en effektiv kontroll samt risk för ökning

av missbrukets följ dskador.

Sedan kommittén stannat för att föreslå kontroll, har kommittén övervägt

den närmare utformningen av densamma och föreslagit en så omfattande

kontroll som det är möjligt att genomföra utan totalförbud. Kommittén

föreslår sålunda att införsel, tillverkning, överlåtelse och innehav av sprutor

och kanyler skall regleras och att det skall krävas särskilt tillstånd, recept,

rekvisition eller läkemedelskort för rätt att anskaffa varorna. Ett totalförbud

är otänkbart redan på grund av varornas medicinska betydelse. Som

belysts av remissvaren har injektionssprutor och kanyler dessutom fått en

omfattande industriell användning.

Möjligheterna till en mera begränsad kontroll har också diskuterats av

kommittén. Bl. a. har kommittén övervägt att begränsa regleringen till föreskrifter

om att endast apoteksinnehavare eller andra med särskilt tillstånd

får försälja ifrågavarande varor, varefter det skulle ankomma på säljarna

att pröva kundernas behov av varorna. Även andra lösningar kan tänkas.

Kontrollen kan sålunda inskränkas till enbart ett förbud att sälja till personer

under viss ålder och till dem som vägrar att legitimera sig samt ange

syftet med sitt inköp.

Jag har ingående övervägt för- och nackdelar hos olika alternativ samt

möjligheterna att effektivt och utan alltför stora svårigheter föra dem ut i

tillämpning. Jag har därvid funnit att de skäl som talar mot en kontroll

av den omfattning kommittén föreslagit f. n. väger tungt. Ej heller kan på

den föreliggande utredningen alla konsekvenser av en sådan reglering överblickas.

Jag vill särskilt framhålla risken för en ny svart marknad med nya

vinstmöjligheter för profitörer, risken för ökade följ dskador och svårigheterna

för legitima brukare av sprutor. Det förhållandet att våra nordiska

grannländer inte har någon motsvarande kontroll torde göra det nära nog

omöjligt att fullständigt hindra illegal införsel av dessa varor. I synnerhet

kanyler torde vara lätta att föra in i landet samtidigt som de är den för

missbrukarna viktigaste varan. En ersättning för själva sprutan kan nämligen

relativt lätt åstadkommas. Erfarenheterna från USA, där tio delstater

prövat olika former av kontroll, uppges inte heller vara goda.

Även gentemot mindre ingripande former av kontroll kan invändas, att

de medför risk för ökad langning och för ökade följ dskador i form av främst

inokulationshepatit. Rikspolisstyrelsen har i sitt remissyttrande framhållit,

att det är angeläget att krafterna såvitt möjligt koncentreras på att bekämpa

tillförseln av narkotika och att man därför bör undvika att alltför mycket

splittra insatserna.

Inj iceringsproblemet är emellertid av den omfattningen i vart land att man

måste vidta åtgärder för att i betydande grad försvåra åtkomsten av sprutor

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 115

och kanyler för användning i samband med narkotikamissbruk. Någon form

av kontroll över hanteringen av dessa varor bör därför enligt min mening

prövas även om den för med sig vissa av de nyss påpekade nackdelarna. I

valet mellan olika utvägar har jag stannat för att i nuvarande läge föreslå

en reglering av handeln med sprutor och kanyler — såväl införsel till riket

som överlåtelse här i landet. Däremot torde, i vart fall tills vidare, tillverkning,

innehav och förvaring böra lämnas utanför regleringen.

Reglerna föreslås få i huvudsak följande innehåll. Kontrollen bör omfatta

alla sprutor och kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen

genom huden. Sådan spruta eller kanyl bör endast få föras in till

riket, saluhållas här eller överlåtas enligt särskilda föreskrifter. Varorna

bör få införas i riket endast av den som är behörig att idka handel med

ifrågavarande varor eller den som har särskilt tillstånd av socialstyrelsen

att införa varan. Handel med spruta eller kanyl bör få bedrivas endast av

apoteksföreståndare eller den som fått särskilt tillstånd av socialstyrelsen.

Kungl. Maj:t och socialstyrelsen får utfärda närmare föreskrifter rörande

tillämpningen av bestämmelserna. I sådana tillämpningsföreskrifter kan anges

vilka regler som skall gälla för utlämnande av sprutor och kanyler till allmänheten.

I första hand bör prövas om regleringen kan inskränkas till enbart

förbud att sälja till personer under viss ålder samt till personer som på

sannolika skäl kan misstänkas komma att medverka till att varorna används

i samband med narkotikamissbruk. Möjligheter bör dock finnas till

en mer långtgående reglering, t. ex. krav på att köparen skall styrka sitt

legitima behov av varan.

Svårigheterna för de legala förbrukarna av sprutor och kanyler och även

andia olägenheter minskar om regleringen får denna begränsade omfattning

medan innehavet och förvaringen av varorna lämnas utanför regleringen.

Genom cn reglering sådan som den förordade bör man å andra sidan ha

möjlighet att försvåra åtkomsten av dessa hjälpmedel vid narkotikamissbruk

och dessutom komma åt de svårare fallen av den hantering det här är

fråga om.

Apotek och andra seriösa försäljare av sprutor och kanyler har redan i

viss omfattning på eget initiativ infört restriktioner i försäljningen av dessa

varor till sådana personer som kan antas använda sprutor och kanyler i

samband med narkotikamissbruk. Det framstår också onekligen som stötande

att missbrukarna obehindrat skall kunna inköpa dessa varor på apotek

och i sjukvårdsaffärer. Den av mig förordade regleringen bör vara ägnad

att ge ökat eftertryck och större effektivitet åt den redan inledda försäljningsbegransningen

genom att den skapar möjligheter att generellt införa

vissa normer för försäljningen. Det blir en angelägen uppgift för socialstyrelsen

att noga följa resultatet av den föreslagna regleringen och vidta

de åtgärder som påkallas. Skulle utvecklingen visa att ytterligare åtgärder

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

från Kungl. Maj :ts sida krävs, förutsätter jag att styrelsen utan dröjsmål

lägger fram förslag härom.

Frågan om kontroll av sprutor och kanyler berördes vid det nordiska socialpolitiska

ministermötet i Visby sommaren 1967 och kommer att ägnas

fortsatt uppmärksamhet inom ramen för det nordiska samarbetet.

F. n. finns ingen möjlighet att ta i beslag sprutor eller kanyler som påträffas

hos missbrukare eller andra personer som begått narkotikabrott

eller som är intagna på anstalter eller eljest står under samhällets vård och

tillsyn. Detta har ibland tagit sig stötande uttryck på det sättet att myndigheterna

varit tvungna att återlämna sprutor eller kanyler som påträffats

vid samhällsingripanden av olika slag. Den förordning om injektionssprutor

och kanyler som jag nyss förordat kommer endast att i begränsad omfattning

medföra möjligheter till beslag i de situationer jag här nämnt. Jag

förordar därför att i narkotikastrafflagen införs en bestämmelse om att

injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen

genom huden och som påträffas hos någon som begått brott enligt

narkotikastrafflagen eller i utrymme som disponeras av honom, skall, om

det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkad.

Liknande regler bör också införas i 82 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt. I denna paragraf finns f. n. bestämmelser

om att alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffas

hos eller ankommer till den som är intagen på fångvårdsanstalt får omhändertas.

I 63 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård finns motsvarande

bestämmelse om alkoholhaltiga drycker. Denna bör kompletteras med

bestämmelser rörande andra berusningsmedel samt sprutor och kanyler.

I barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) saknas f. n. regler av den typ

som nu nämnts även beträffande alkoholhaltiga drycker. Denna lag bör

därför kompletteras med en bestämmelse som omfattar såväl sådana drycker

och andra berusningsmedel som sprutor och kanyler.

Upprättade författningsförslag

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag

till

1) narkotikastrafflag,

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr

418) om straff för varusmuggling,

3) lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om

behandling i fångvårdsanstalt,

4) lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård,

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

5) lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97),

6) förordning om ändring i narkotikaförordningen den 14 december

1962 (nr 704),

7) förordning med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler.

Förslagen under 1—3 har upprättats efter samråd med chefen för justitiedepartementet

och förslaget under 2 efter samråd även med chefen för

finansdepartementet.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet som bilaga.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Specialmotivering

Utöver vad jag tidigare anfört bör följande nämnas beträffande de olika

förslagen.

Förslaget till narkotikastrafflag

1 §•

Paragrafen ersätter delvis 13 § 2 mom. narkotikaförordningen och avser

normalbrottet, medan det ringa brottet behandlas i 2 § och det grova i 3 §.

Straff skall endast följa på gärning som begåtts uppsåtligen.

I enlighet med kommitténs förslag har straffmaximum satts till fängelse i

två år. Straffskalan innefattar även böter. Vid brottsrubriceringen skall här

liksom i andra fall graderingen ske efter omständigheterna vid brottet,

varemot omständigheter som rör brottslingens person får beaktas vid bestämmande

av påföljden enligt därom gällande regler. Särskilt med tanke

på de ungdomar i åldern närmast över 18 år som är inblandade i narkotikabrottslighet

har böter införts i strafflatituden för normalbrottet. Vad jag i

den allmänna motiveringen anfört om vikten av att straffbestämmelserna

utformas så att samhällets ansträngningar att bereda vård åt vårdbehövande

narkotikamissbrukare inte motverkas talar även för att böter bör ingå i

straffskalan.

Genom att fängelse i mer än ett år kan följa på brottet kan utlänning

som begått narkotikabrott förvisas ur riket.

Överlåtelse omfattar även de fall då narkotika ges bort.

2 §•

Paragrafen ersätter delvis 13 § 2 mom. narkotikaförordningen.

Liksom f. n. ingår endast böter i straffskalan för ringa brott. Mål om

ringa narkotikabrott kan därigenom handläggas utan nämnd. Strafföreläggande

kan meddelas för sådant brott. Åklagare kan vidare besluta att inte

åtala för brottet. Detta ger goda möjligheter att handlägga hithörande ärenden

utan att de väcker uppmärksamhet, vilket är särskilt angeläget i fråga

om yngre lagöverträdare och andra personer som själva missbrukar narkotika.

Det har övervägts om fängelse borde ingå i straffskalan för att man därigenom

skulle undanröja den tvekan som framskymtat beträffande möjlig
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

heterna att tillgripa vissa processuella tvångsmedel. Varken kommittén eller

remissinstanserna har dock ansett gällande regler om processuella tvångsmedel

otillräckliga. Någon utvidgning av straffskalan enbart av denna anledning

har därför inte ansetts böra ske.

3 §.

I paragrafen ges bestämmelser om straff för grovt narkotikabrott. Den

saknar motsvarighet i narkotikaförordningen.

Av skäl som jag redovisat i den allmänna motiveringen har straff maximum

satts till fängelse högst fyra år. I paragrafen har också införts ett

straffminimum på fängelse sex månader. Med stöd av 33 kap. 4 § brottsbalken

kan emellertid straffet i vissa fall sättas under detta minimum,

bl. a. när brottet begåtts av personer under 18 års ålder.

I paragrafens andra stycke har intagits exempel på omständigheter som

särskilt skall beaktas vid bedömande huruvida brottet är grovt. Uppräkningen

är inte avsedd att vara uttömmande. Det är inte nödvändigt att i de

angivna fallen alltid döma för grovt brott lika litet som det är uteslutet att

till grovt brott hänföra andra fall än de angivna, överlåtelse till ungdom

bör skärpa bedömningen av brottets farlighet och brottet bör bedömas allvarligare

ju yngre mottagaren är. Även medlets farlighet måste beaktas vid

brottsgraderingen.

4 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i narkotikaförordningen.

Kommittén har föreslagit kriminalisering av dels försök till olaga tillverkning

av narkotika dels förberedelse till olaga tillverkning, saluhållande

och överlåtelse av narkotika. Kommittén har motiverat sin ståndpunkt med

att försök till överlåtelse kan anses kriminaliserat genom stadgandet om

straff för saluhållande och att försök till saluhållande inte synes kräva någon

särskild påföljd. Förslaget har rönt allmänt instämmande från remissinstanserna.

RÄ har dock framhållit att försök bör kriminaliseras i samma

omfattning som förberedelse.

Det torde förekomma fall av försök till överlåtelse, som inte kan betecknas

som saluhållande, t. ex. försök att ge bort narkotika i avsikt att skapa

en framtida marknad för sådana medel. Försök till överlåtelse har därför

straffbelagts särskilt. Det har inte heller ansetts motiverat att undanta försök

till saluhållande från straffbeläggning.

Paragrafen innehåller även bestämmelser om straff för stämpling till

vissa narkotikabrott. Skälen härför har jag redovisat i den allmänna motiveringen.

Försök, förberedelse och stämpling till innehav av narkotika har inte ansetts

böra straffbeläggas.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

5 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om medverkan till vissa narkotikabrott.

Narkotikaförordningen saknar uttryckliga bestämmelser om medverkan.

Straff för medverkan torde dock redan nu kunna ådömas genom

analog tillämpning av bestämmelserna i 23 kap. 4 § BrB, i vart fall i den

utsträckning fängelse ingår i strafflatituden för brotten. För att undvika

tveksamhet har jag emellertid i denna paragraf intagit en uttrycklig bestämmelse

om straff för medverkan.

Även medverkan till narkotikaförseelse omfattas av straffbestämmelsen.

Visserligen kan det synas tillräckligt att vid bagatellbrott ta ut ansvar endast

av gärningsmannen men lämna övriga eventuella medverkande i brottet

utanför. Med hänsyn till det angelägna i att med kraft kunna bekämpa narkotikabrottsligheten

har jag emellertid stannat för att även föreslå straff

för medverkan till narkotikaförseelse. Genom att medverkan är straffbar

finns möjligheter att inskrida mot de personer som driver s. k. knarkkvartar,

dvs. lägenheter som utgör tillhåll för narkotikamissbrukare.

I fråga om medverkan till innehav av narkotika har jag stannat för att

följa kommitténs uppfattning och inte föreslå särskilt straff för medverkan

till innehav. Sådan medverkan torde kunna beivras i tillräcklig omfattning

genom att gärningen är straffbar enligt andra bestämmelser i narkotikastrafflagen.

Det har ifrågasatts om inte av lagtexten borde framgå, att ansvar för medverkan

till överlåtelse inte skall ådömas den till vilken överlåtelsen skett.

I 89 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen föreskrivs att den till vilken

rusdrycker försålts eller eljest anskaffats ej skall ådömas ansvar för annan

medverkan än anstiftan. Innehav av narkotika är emellertid straffbelagt

till skillnad mot vad fallet är beträffande innehav av rusdrycker. Det torde

därför vara obehövligt med särskilt undantag från ansvar för medverkan för

den till vilken överlåtelse skett av narkotika. Denne är under alla förhållanden

förfallen till ansvar för olaga innehav av narkotika och denna brottslighet

torde konsumera ansvar för medverkan.

6 §•

Paragrafen ersätter 14 § första stycket narkotikaförordningen. Efter förebild

av brottsbalkens förverkanderegler och i anslutning till förslag som

väckts av kommittén och vissa remissorgan har förverkandemöjligheterna

avsevärt utvidgats i förhållande till vad som nu gäller. Reglerna har utformats

med beaktande av den översyn av brottsbalkens förverkanderegler som

pågår inom justitiedepartementet.

Liksom narkotikaförordningen innehåller paragrafen en bestämmelse om

värdeförverkande. Till skillnad mot gällande rätt har värdeförverkande utformats

som ett alternativ till sakförverkande. Denna reglering överensstämmer

med det förslag till ändrade förverkanderegler i brottsbalken som

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

liar utarbetats inom justitiedepartementet. I stället för narkotikan kan således

i princip dess värde förklaras förverkat, även om narkotikan finns i

behåll. Vid denna typ av förverkande kan det dock knappast komma i fråga

att underlåta förverkande av själva egendomen om denna är åtkomlig för

förverkande. Till den del narkotika innehafts endast för eget bruk bör det

enligt min mening i regel anses obilligt att förklara dess värde förverkat.

Kommittén har framhållit att det, inte minst när det gäller narkotikalangning,

framstår som mindre tilltalande att langarna skall kunna få behålla

vinsten av sitt förfarande. Vissa remissinstanser, däribland RÄ, har

framhållit betydelsen av att vinning av narkotikabrott kan förverkas. Jag

delar denna uppfattning och paragrafen har utformats så att även vinning

av narkotikabrott skall förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt.

Till vinning bör även räknas egendom som utgått såsom lön för brott, s. k.

vederlag vars mottagande utgör brott enligt narkotikastrafflagen. Pengar

eller annan egendom som är avsedd till bestridande av utgifter som är

förbundna med förövande av brott, s. k. förlag, torde däremot inte kunna

hänföras till vinning. I paragrafen har därför intagits en bestämmelse om

att även förlag eller dess värde skall förklaras förverkat när mottagande

av förlaget utgör brott enligt narkotikastrafflagen.

Den i narkotikaförordningen intagna förklaringen att förverkande även

kan avse emballage har inte fått någon motsvarighet i narkotikastrafflagen.

En naturlig tolkning av förverkandestadgandet bör nämligen leda till att

emballage ändå kan omfattas av förverkandet.

Bestämmelserna i paragrafens andra stycke avser att möjliggöra förverkande

av föremål som använts som hjälpmedel vid narkotikabrott. En sådan

regel är önskvärd framför allt därför att man härigenom får möjlighet

att förverka apparatur och råvaror som har skaffats för tillverkning av

narkotika. Om den brottslige får behålla sådan egendom, kan detta ofta

innebära risk för fortsatt brottslighet. Det har ifrågasatts huruvida råvaror

avsedda för tillverkning av narkotika kan betraktas som hjälpmedel. För

egen del anser jag så vara fallet. Någon särbestämmelse om förverkande av

råvaror har jag därför inte ansett erforderlig. Den föreslagna regeln har

gjorts fakultativ.

Tredje stycket saknar motsvarighet i narkotikaförordningen. På skäl som

jag närmare redovisat i den allmänna motiveringen har i detta stycke intagits

en bestämmelse som gör det möjligt att förverka injektionsspruta

eller kanyl även i vissa fall där förverkandereglerna i förordningen med vissa

bestämmelser om injektionssprutor och kanyler inte är tillämpliga. Beträffande

innebörden av begreppen injektionsspruta och kanyl torde få

hänvisas till vad som anförts i anslutning till 1 § förslaget till förordning om

injektionssprutor och kanyler.

Förverkad egendom skall tillfalla kronan. Detta får anses följa även utan

särskild föreskrift.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

7 §•

Paragrafen ersätter 14 § andra och tredje styckena i narkotikaförordningen.

Medan 14 § första stycket narkotikaförordningen endast innehåller bestämmelser

om förverkande av narkotika, medger reglerna i 6 § narkotikastrafflagen

förverkande inte bara av narkotika utan också av andra objekt

såsom vinning, förlag, hjälpmedel samt injektionssprutor och kanyler.

Paragrafen har utformats med hänsyn härtill. Som huvudregel gäller

alltjämt att bestämmelserna om beslag i RB skall tillämpas. Avvikelser från

reglerna i 27 kap. RB har dock ansetts påkallade i fråga om åtalstidens längd

och även i andra avseenden beträffande narkotika samt injektionssprutor

och kanyler.

I fråga om åtalstidens längd i fall då egendom tagits i beslag bör, liksom

f. n., någon viss tidsfrist inte gälla beträffande beslag i anledning av narkotikabrott.

Skälet härför är att det visat sig svårt att inom den i RB angivna

tiden få erforderliga tekniska undersökningar gjorda på beslagtagen narkotika.

När det gäller förfarandet med beslagtagen egendom har de nuvarande

bestämmelserna om förvaring av narkotika med tillhörande emballage till

dess lagakraftvunnet beslut om förverkande erhållits visat sig vara besvärande

för polismyndigheterna. Detsamma torde bli fallet beträffande beslagtagna

injektionssprutor och kanyler, om inte förenklingar tillåts i förhållande

till den gängse ordningen enligt 27 kap. RB. De avvikelser som sålunda

ansetts påkallade har getts formen av en hänvisning till reglerna i

2 § 1 och 3 samt 3 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga

drycker in. in. Härigenom vinns även den fördelen att de myndigheter,

som ofta har att handlägga såväl frågor om beslag och förverkande

av alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel som av narkotika och

sprutor eller kanyler, får enhetliga regler att tillämpa på all denna egendom.

Enligt 2 § 1 1958 års lag om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. in.

får beslagtagen egendom förstöras om dess värde är ringa eller egendomens

förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall får egendomen säljas,

rusdrycker och Öl i särskilt angiven ordning och annan egendom på sätt

som med hänsyn till egendomens beskaffenhet finns lämpligt. Vad angår

narkotika kan uppenbarligen endast förstörande av egendomen komma

i fråga. I 7 § narkotikastrafflagen har emellertid intagits en bestämmelse

om att beslagtagen narkotika inte får förstöras innan socialstyrelsen underrättats

och bestämt hur det skall förfaras med narkotikan. Anledningen till

detta är att det åligger socialstyrelsen att i viss utsträckning tillhandahålla

FN :s narkotikalaboratorium prov på beslagtagen narkotika och att det kan

vara lämpligt att myndigheterna rådgör med socialstyrelsen om det bästa

sättet för förstöring av narkotikan. Vad beträffar sprutor och kanyler kan

det däremot tänkas att sådana varor kan säljas till någon som är berätti
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 123

gad att idka handel med dem. Försäljning av dem på offentlig auktion kan

däremot självfallet inte komma i fråga.

Enligt 27 kap. 10 § RB skall beslagtagen egendom vårdas väl och noggrann

tillsyn hållas över att egendomen inte förbyts eller förändras eller

pa annat sätt missbruk sker med densamma. Denna bestämmelse kommer

att gälla även beträffande beslagtagen narkotika i den mån reglerna i 1958

års lag inte hunnit tillämpas. Någon motsvarighet till bestämmelsen i 14 §

andra stycket andra punkten narkotikaförordningen har därför inte intagits

i paragrafen.

I enlighet med vad som anförts vid 6 § beträffande emballage har någon

särbestämmelse om emballage inte heller intagits i 7 §.

Förslaget till ändring i lagen om straff för varusmuggling

Av skäl som jag redovisat i den allmänna motiveringen har ändringarna

i varusmugglingslagen begränsats till det minsta möjliga.

3 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om straff för grov varusmuggling.

Enligt ett tillägg till första stycket höjs straffmaximum för grov smuggling

av narkotika till fängelse i högst fyra år. I överensstämmelse med vad

vissa remissinstanser föreslagit har samtidigt ett minimistraff av fängelse

minst sex månader införts i straffskalan för detta brott.

Smuggling av narkotika kommer följaktligen att omfatta tre grader.

Dels ett ringa brott, som faller under 2 § varusmugglingslagen, dels ett

brott, som faller under 1 § varusmugglingslagen, dels ett grovt brott som

enligt den nya lydelsen av 3 § straffas med fängelse, lägst sex månader och

högst fyra år. I prop. 1960: 115 sid. 107 uttalades att grovt brott torde föreligga

bl. a. om smugglingen avsett narkotika. Det förhållandet att smuggling

avsett narkotika är visserligen en omständighet som är ägnad att leda

till att smugglingen bedöms som grov. Detta får emellertid inte utesluta tilllämpning

av bestämmelserna i såväl 1 som 2 § varusmugglingslagen även

på smuggling av narkotika.

8 §•

Paragrafen föreskriver f. n. att försök till varusmuggling skall anses lika

med varusmuggling. Genom att även förberedelse och stämpling till smuggling

av narkotika skall straffbeläggas har paragrafen formulerats om också

såvitt angår försök till varusmuggling. Beträffande försök till varusmuggling

innebär detta inte någon ändring i sak.

Förslaget till ändring i lagen om behandling i fångvårdsanstalt

82 §.

Enligt paragrafen får alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel

omhändertas om de påträffas hos eller ankommer till någon som är intagen

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

i fångvårdsanstalt eller medförs av den som skall intagas i fångvårdsanstalt.

Paragrafen är f. n. tillämplig på varje medel som har berusningseffekt

oavsett under vilka omständigheter vederbörande förvärvat medlet. Det

möter därför inget hinder att omhänderta narkotika eller andra läkemedel

med berusningseffekt i den utsträckning som preparaten enligt anstaltsläkarens

bedömande inte behöver användas som ett led i medicinsk vård

av den intagne.

Bland dem som är intagna på fångvårdsanstalt finns aven personer som

missbrukat eller missbrukar narkotika. Det är uppenbarligen högst otillfredsställande

om injektionssprutor eller kanyler som påtraffas hos eller

ankommer till sådana personer skall behöva återlämnas till dem, då de

lämnar anstalten. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen

har därför föreslagits ett tillägg till förevar ande paragraf som möjliggör

omhändertagande jämväl av injektionssprutor och kanyler som ankommer

till eller anträffas hos den som är intagen eller skall intagas i

fångvårdsanstalt. Beträffande innebörden av begreppen injektionsspruta

och kanyl torde få hänvisas till vad som anförts i anslutning till 1 § forslaget

till förordning om injektionssprutor och kanyler. Bestämmelsen är utformad

så att den möjliggör för anstaltsledningen att tillåta den som av medicinska

skäl är i behov av spruta eller kanyl att behålla sådan egendom, exempelvis

diabetiker eller astmatiker.

Förslaget till ändring i lagen om nykterhetsvård

63 §.

Med hänsyn till narkotikabrukets utbredning och eftersom det är kant

att alkoholmissbrukare inte sällan samtidigt missbrukar narkotika har det

förefallit angeläget att införa samma möjligheter som dem som nu finns

enligt 82 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt att vid sidan av alkoholhaltiga

drycker omhänderta andra berusningsmedel även hos dem som ar

intagna på allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare.

Motsvarande möjligheter bör införas även beträffande injektionssprutor

och kanyler. Beträffande bestämmelsens innebörd torde få hänvisas till

vad som anförts i anslutning till 82 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt.

Förslaget till ändring i barnavårdslagen

88 a §.

I barnavårdslagen saknas f. n. bestämmelser om omhändertagande av

alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel. Erfarenheterna har

emellertid visat att det finns ett behov av sådana regler beträffande ungdomsvårdsskolor

och i viss utsträckning även för andra barnavårdsanstalter.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Bestämmelser härom, som även bör omfatta sprutor och kanyler, har tagits

upp i en ny paragraf, 88 a §, i barnavårdslagen.

I övrigt hänvisas till vad som anförts vid 82 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt.

89 §.

Paragrafens andra stycke har ändrats så, att ansvarsbestämmelserna i

paragrafen överensstämmer med de nya reglerna i 88 a §.

Förslaget till ändring i narkotikaförordningen

Utbytet av ordet »medicinalstyrelsen» mot »socialstyrelsen» är en följd

av att den nya socialstyrelsen den 1 januari 1968 övertar bl. a. de arbetsuppgifter

som f. n. ankommer på medicinalstyrelsen.

13 §.

1 mom. 1 momentet har införts en hänvisning även till narkotikastrafflagen.

Momentet har också kompletterats med hänsyn till att förberedelse

och stämpling till olovlig befattning med narkotika i vissa fall straffbelagts.

2 mom. Bestämmelserna i första stycket a) har överförts till narkotikastrafflagen.

I den kvarstående ansvarsbestämmelsen har straffet för brott

som inte är grovt satts till böter enligt vad som föreskrivs t. ex. i 20 § läkemedelsförordningen.

Vidare har införts uttrycklig bestämmelse om de subjektiva

rekvisiten samt ett straffmaximum för grovt brott på fängelse i högst

ett år, vilket motsvarar det nuvarande maximistraffet.

I tredje stycket har intagits en uttrycklig bestämmelse om att straffmaximum

skall vara fängelse i högst ett år. Dessutom har direkt angivits

vad som i subjektivt hänseende fordras för ansvar. Dessa tillägg innebär

ingen ändring i förhållande till vad som nu gäller.

Det nuvarande 3 mom. i paragrafen innehåller bestämmelser om domstols

skyldighet att underrätta medicinalstyrelsen om innehållet i dom

som domstol meddelat i mål, vari talan förs om ansvar för brott mot narkotikaförordningen

eller eljest för brottsligt förfarande med narkotika.

Underrättelseskyldigheten avser vid sidan om domar enligt narkotikaförordningen,

huvudsakligen domar meddelade enligt lagen om straff för varusmuggling.

Sedan de viktigaste straffbestämmelserna i narkotikaförordningen

nu överförs till en särskild narkotikastrafflag förefaller det lämpligast

att domstolarnas underrättelseskyldighet regleras i en särskild kungörelse.

Det har därför föreslagits att 3 mom. upphävs.

14 §.

Paragrafen innehåller regler om förverkande och beslag av narkotika med

tillhörande emballage. Paragrafen ersätts helt av nya bestämmelser i narkotikastrafflagen

och har därför föreslagits skola utgå.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Förslaget till förordning om injektionssprutor och kanyler

18-

Paragrafen innehåller en definition på de i förordningen använda begreppen

spruta och kanyl.

Kanylerna är i detta sammanhang de viktigaste av de i paragrafen nämnda

varorna. Sprutorna kan nämligen endast användas för injektion i förening

med kanyl. Kanylerna är emellertid mycket lättare att dölja än sprutorna.

Dessutom förekommer det i stor utsträckning att sprutor och kanyler

säljs tillsammans för engångsbruk. Det har därför ansetts nödvändigt att

låta förordningen omfatta både sprutor och kanyler.

Paragrafen avser att begränsa förordningens tillämpning till sådana

sprutor och kanyler som kan användas i samband med insprutning i människokroppen

genom huden. Kanyler av sådan dimension att de ej kan

användas för här avsett ändamål skall ej omfattas av regleringen. Närmare

föreskrifter om vilka sprutor eller kanyler som skall falla under förordningen

kan i den mån det behövs meddelas i administrativ ordning.

Tillverkning av sprutor och kanyler har lämnats utanför regleringen.

Den som inom riket tillverkar sådan vara måste emellertid ha tillstånd för att

få sälja varan.

2 §.

Beträffande tillstånd torde få hänvisas till 8 §.

Medgivande för resande att för eget bruk införa spruta eller kanyl skall

avse en med hänsyn till omständigheterna rimlig mängd. Det får ankomma

på socialstyrelsen att om det behövs utfärda närmare föreskrifter

till ledning för bedömningen.

3 §•

Motsvarande bestämmelser förekommer i flera författningar rörande

jämförbara varuområden. Som exempel kan nämnas 9 § läkemedelsförordningen.

4 §.

Beträffande tillstånd torde få hänvisas till 8 §.

Det är främst detaljhandeln med sprutor och kanyler som behöver regleras.

Detaljhandel skall i första hand få bedrivas av apoteksföreståndare.

Även andra skall emellertid kunna få tillstånd att bedriva detaljhandel

i den mån denna sker på ett sätt som är förenligt med regleringens

syfte. Partihandelsföretag bör kunna få tillstånd att sälja direkt till sjukhus,

läkare, tandläkare, veterinärer och andra storförbrukare. Avsikten är att

regleringen skall kunna handhas på sådant sätt att den inte medför svårigheter

för dessa storförbrukare att erhålla sprutor och kanyler. Till
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

stånd att sälja sprutor och kanyler kan förenas med föreskrifter rörande

försäljningen. I den allmänna motiveringen har getts exempel på vad sådana

föreskrifter kan innehålla. Det får ankomma på socialstyrelsen att

noga följa utvecklingen av den kommande regleringen och ta de initiativ

som erfarenheterna kan ge anledning till.

6 §.

Ansvarsbestämmelserna har utformats med ledning av bl. a. 20 § läkemedelsförordningen.

I 2 mom. anges uttryckligen vad som i subjektivt hänseende fordras

för ansvar. Någon särskild regel om straffrihet vid ringa oaktsamhet har

inte ansetts erforderlig. Med hänsyn till de teoretiska och praktiska svårigheter

som föreligger redan att bestämma vad som är oaktsamhet, torde

det vara att föredra att icke straffvärda förfaranden kan betraktas som

icke oaktsamma. Däremot har en särskild strafflatitud reserverats för

grova brott, dels av processekonomiska skäl och dels med tanke på att

inom branschen yrkesverksamma personer inte skall behöva riskera frihetsstraff

annat än vid grova förseelser.

7 §•

Paragrafen innehåller regler om förverkande. Dessa har utformats efter

mönster av 6 och 7 §§ narkotikastrafflagen.

8 §.

Enligt paragrafen skall det ankomma på socialstyrelsen att meddela

tillstånd enligt 2 och 4 §§. Tillstånd kan avse viss begränsad tid. Styrelsen

får återkalla tillstånd, när skäl finns därtill. Närmare föreskrifter om beviljande

och återkallande av tillstånd får meddelas av Kungl. Maj :t om så

behövs.

Vid tillståndsgivningen måste beaktas att regleringen inte på ett otillbörligt

sätt motverkar den fria konkurrensen inom näringslivet eller på

annat sätt medför omotiverade ingrepp i näringsfriheten.

Socialstyrelsens beslut i tillståndsfrågor kan överklagas enligt bestämmelserna

i 18 § allmänna verksstadgan den 3 december 1965 (nr 600).

Besvärsinstans är Kungl. Maj :t i statsrådet.

Övergångsbestämmelserna

Den som vid förordningens ikraftträdande driver verksamhet som enligt

förordningen kräver tillstånd av socialstyrelsen bör kunna fortsätta sin

verksamhet i avvaktan på att ansökan om tillstånd behandlas. Tillståndsfrågan

bör dock inte kunna hållas öppen någon längre tid. Ansökan om

tillstånd skall därför ges in före den 1 juni 1968 för att verksamheten skall

få fortsättas utan avbrott.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 dr 1968

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande inhämtas över förslagen till

1) narkotikastrafflag,

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr

418) om straff för varusmuggling,

3) lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt,

4) lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård,

5) lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

129

Bilaga

l)Förslag

till

Narkotikastrafflag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som uppsåtligen tillverkar, saluhåller, överlåter eller innehar narkotika

som avses i 1 § narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr

704) utan att vara berättigad därtill eller i strid mot villkor som gäller för

tillstånd enligt narkotikaförordningen, dömes för narkotikabrott till böter

eller fängelse i högst två år.

2 §.

Är brott som avses i 1 § att anse som ringa, skall för narkotikaförseelse

dömas till böter.

3 §•

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, skall för grovt narkotikabrott

dömas till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det

utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt,

avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt

farlig art.

4 §.

För försök, förberedelse eller stämpling till narkotikabrott eller grovt

narkotikabrott som avser tillverkning, saluhållande eller överlåtelse dömes

till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

5 §.

Har flera medverkat till brott enligt denna lag och avser brottet tillverkning,

saluhållande eller överlåtelse gäller bestämmelserna i 23 kap.

brottsbalken.

6 §.

Narkotika som varit föremål för brott enligt denna lag eller dess värde

5 — Bibang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 7

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

samt vinning av sådant brott skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart

obilligt. Detsamma gäller förlag för sådant brott eller dess värde, när

mottagande av förlaget utgör brott enligt denna lag.

Föremål som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller dess

värde får förklaras förverkat, om det är påkallat till förebyggande av brott

eller eljest särskilda skäl föreligger.

Injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i organismen

och som påträffas hos någon som begått brott enligt denna lag eller

i utrymme som disponeras av honom, skall förklaras förverkad, om det ej

är uppenbart obilligt.

7 §•

Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt 6 §,

gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande avvikelser.

Bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid gäller ej i annat fall

än då rätten utsatt sådan tid.

Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 samt 3 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om

förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. skall i tillämpliga delar gälla då

beslag skett av narkotika, injektionsspruta eller kanyl. Beslagtagen narkotika

får dock ej förstöras innan socialstyrelsen underrättats och bestämt

hur det skall förfaras med densamma.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

131

2)Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418)

om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff

för varusmuggling1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

3

Är varusmuggling att anse som

grov, skall dömas till fängelse i högst

två år.

Vid bedömande

(Föreslagen lydelse)

§•

Är varusmuggling att anse som

grov, skall dömas till fängelse i högst

två år eller om smugglingen gällt narkotika

som avses i 1 § narkotikaförordningen

den U december 1962 (nr

7Oi), till fängelse, lägst sex månader

och högst fyra år.

---farlig art.

8

Lika med varusmuggling anses försök

därtill.

Hava flera

§•

För försök till varusmuggling dömes

till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Detsamma gäller förberedelse

eller stämpling till sådan smuggling

av narkotika som ej är att anse som

ringa.

--är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

1 Senaste lydelse av 3 och 8 §§ se 1964:215.

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 7

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

3)Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas, att 82 § lagen den 6 maj 1964 om behandling i

fångvårdsanstalt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

82 §.

Alkoholhaltiga drycker — —-------drycker m. in.

Vad nu---------inom fångvårdsanstalt.

Första och andra styckena må

även tillämpas på injektionsspruta

eller kanyl, som kan användas för

insprutning i organismen.

Belopp, som _ — — —-----tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 7 år 1968

133

4)Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 63 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhets

vård1 skall erhålla ändrad lydelse på

(Nuvarande lydelse)

63

Påträffas alkoholhaltiga drycker

hos den som är underkastad föreskrift

enligt denna lag om avhållsamhet

från bruk av sådana drycker,

må dessa av polisman omhändertagas.

Alkoholhaltiga drycker som påträffas

hos eller ankomma till den som

är intagen på allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare må omhändertagas

av föreståndaren för anstalten.

Med egendom som omhändertagits

enligt första stycket, skall förfaras

på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958

om förverkande av alkoholhaltiga

drycker m. m. föreskrives. Belopp,

som erhållits vid försäljning av omhändertagen

egendom, tillfaller kronan.

sätt nedan anges.

(Föreslagen lydelse)

§•

Påträffas alkoholhaltiga drycker

hos den som är underkastad föreskrift

enligt denna lag om avhållsamhet

från bruk av sådana drycker,

må dessa av polisman omhändertagas.

Alkoholhaltiga drycker eller andra

berusningsmedel som påträffas hos

eller ankomma till den som är intagen

på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

må omhändertagas

av föreståndaren för anstalten.

Vad i andra stycket sägs må även

tillämpas på injektionsspruta eller

kanyl, som kan användas för insprutning

i organismen.

Med egendom som omhändertagits

enligt denna paragraf, skall förfaras

på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958

om förverkande av alkoholhaltiga

drycker m. m. föreskrives. Belopp,

som erhållits vid försäljning av omhändertagen

egendom, tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

1 Senaste lydelse av 63 § se 1963:229.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

5)Förslag

till

Lag

om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, dels att i barnavårdslagen den 29 april 1960 skall

införas en ny paragraf, 88 a §, av nedan angiven lydelse, dels att 89 § skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

88 a §.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Alkoholhaltiga drycker eller andra

berusningsmedel som påträffas hos

eller ankomma till den som är intagen

i barnhem eller åtnjuter vård

inom ungdomsvårdsskola må omhändertagas

av föreståndaren för hemmet

eller skolan.

Vad i första stycket sägs må även

tillämpas på injektionsspruta eller

kanyl, som kan användas för insprutning

i organismen.

Med egendom, som omhändertagits

enligt denna paragraf, skall förfaras

på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958

om förverkande av alkoholhaltiga

drycker m.m. föreskrives. Belopp,

som erhållits vid försäljning av omhändertagen

egendom, tillfaller kronan.

89

Har någon--------

Detsamma skall gälla, om någon

lämnar alkoholhaltiga drycker åt sådan

omhändertagen, som är intagen

i barnhem eller åtnjuter vård inom

§•

— strängare straff.

Detsamma skall gälla, om någon

lämnar alkoholhaltiga drycker, andra

berusningsmedel, injektionsspruta

eller kanyl, som avses i 88 a §, åt så
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

(Nuvarande lydelse)

ungdomsvårdsskola, eller eljest hjälper

den omhändertagne att åtkomma

dylika drycker eller om någon

förleder sådan omhändertagen till

könsligt umgänge.

(Föreslagen lydelse)

dan omhändertagen, som är intagen

i barnhem eller åtnjuter vård inom

ungdomsvårdsskola, eller eljest hjälper

den omhändertagne att åtkomma

dylika varor eller om någon förleder

sådan omhändertagen till könsligt

umgänge.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

6)Förslag

till

Förordning

om ändring i narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr 704)

Härigenom förordnas, dels att 13 § 3 mom. och 14 § narkotikaförordningen

den 14 december 1962 skall upphöra att gälla, dels att i 1, 4, 6, 8, 10, 11

och 15 §§ förordningen ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »social
-

styrelsen», dels att 13 § 1 och 2 mom.

delse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

13

1 mom. Angående påföljd för

olovlig införsel eller utförsel av narkotika

och försök därtill stadgas i

lagen om straff för varusmuggling.

2 in o in. Till fängelse eller, om

brottet är ringa, dagsböter dömes

den som

a) tillverkar, saluhåller, överlåter

eller innehar narkotika utan att vara

berättigad därtill eller i strid mot villkor,

som gäller för åtnjutande av tillstånd

enligt denna förordning, eller

b) i ansökan om tillstånd enligt

denna förordning lämnar oriktig

uppgift rörande förhållande av betydenhet.

Till böter -— ---------

Bryter någon mot 12 §, dömes till

dagsböter eller fängelse. Gärningen

må åtalas av allmän åklagare allenast

efter angivelse av målsägande.

förordningen skall erhålla ändrad ly(Föreslagen

lydelse)

§•

1 mom. Angående påföljd för

olovlig befattning med narkotika

samt försök, förberedelse eller stämpling

därtill stadgas i narkotikastrafflagen

och lagen om straff för varusmuggling.

2 mom. Den som uppsåtligen eller

av oaktsamhet i ansökan om tillstånd

enligt denna förordning lämnar

oriktig uppgift rörande förhållande

av betydenhet dömes till böter

eller, om brottet är grovt, till fängelse

i högst ett år.

---i 9 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

bryter mot 12 § dömes till

böter eller fängelse i högst ett år.

Gärningen må åtalas av allmän åklagare

allenast efter angivelse av målsägande.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1968.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

137

7)Förslag

till

Förordning

med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna förordning förstås med spruta, injektionsspruta, och med kanyl,

injektionsnål, som kan användas för insprutning i organismen.

2 §.

Spruta eller kanyl får införas i riket endast av

a) den som är behörig att driva handel med sådan vara,

b) den som innehar särskilt tillstånd att till riket införa sådan vara.

Utan sådant tillstånd får dock spruta eller kanyl medföras av resande

för personligt bruk, samt varan transiteras eller eljest befordras under

tullkontroll eller uppläggas å tullager eller i frihamn.

3 §.

Har spruta eller kanyl anmälts till tullklarering för någon som ej är berättigad

att införa varan, får han, om tillstånd till införsel ej erhålles, överlåta

varan till någon, som är berättigad att införa den, eller åter utföra

varan. Införes, överlåtes eller utföres varan ej inom fyra månader efter

det den skall anses ha mottagits av tullanstalt eller inom den längre tid

generaltullstyrelsen bestämmer, tillfaller varan jämte emballage kronan,

om det ej är uppenbart obilligt. Med egendom som tillfallit kronan förfares

på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga

drycker m. m. föreskrives.

4 §•

Handel med spruta eller kanyl får bedrivas endast av

a) apoteksföreståndare,

b) den som innehar tillstånd att driva handel med varan.

5 §.

Tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och med stöd därav

meddelade föreskrifter utövas av socialstyrelsen.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 dr 1968

6 §.

1 mom. Om påföljd för olovlig införsel av spruta eller kanyl och försök

därtill stadgas i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling.

2 mom. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) saluhåller eller överlåter spruta eller kanyl utan att vara berättigad

därtill eller i strid mot villkor, som gäller för tillstånd till sådan verksamhet,

b) i ansökan om tillstånd enligt denna förordning lämnar oriktig uppgift

rörande förhållanden av betydenhet,

dömes till böter eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst ett år.

7 §•

Spruta eller kanyl, som saluhållits eller överlåtits i strid mot denna förordning

eller mot föreskrift, som meddelats med stöd därav, skall förklaras

förverkad, om det ej är uppenbart obilligt. I stället för spruta eller kanyl

får dess värde förklaras förverkat.

Bestämmelserna i 2 och 3 §§ lagen den 9 maj 1958 om förverkande av

alkoholhaltiga drycker m. m. gäller i tillämpliga delar, när beslag skett av

spruta eller kanyl, som kan antagas vara förverkad enligt första stycket.

Angående beslag av annan egendom, som avses i första stycket och som kan

antagas vara förverkad, gäller bestämmelserna i rättegångsbalken.

8 §•

Tillstånd enligt 2 och 4 §§ meddelas av socialstyrelsen.

9 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, socialstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1968.

Den som vid förordningens ikraftträdande bedriver verksamhet för vilken

krävs tillstånd får, om socialstyrelsen ej förordnar annorlunda, fortsätta

med verksamheten utan hinder av vad i förordningen sägs, intill dess beslut

fattats med anledning av ansökan om tillstånd, som ingivits före den 1 juni

1968.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1968

139

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 15 december 1967.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Westerlind.

Enligt lagrådet den 14 december 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 8 december 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till 1) narkotikastrafflag, 2) lag angående ändrad lydelse

av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling,

3) lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt, 4) lag angående ändrad lydelse av 63 §

lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård och 5) lag om ändring

i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Carl-Edvard Sturkell.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till narkotikastrafflag

3 §.

Enligt denna paragraf kan för narkotikabrott som är att anse som grovt

dömas till fängelse högst fyra år. Härunder inbegrips brott varigenom någon

för egen vinning kommit en mångfald människor att bli beroende av narkotika.

Med hänsyn till att sådana brott torde höra till de utpräglat samhällsfarliga

kan det sättas i fråga om ej straffmaximum borde bestämmas ännu

högre. En viss jämförelse torde kunna göras med de allmänfarliga brotten

i 13 kap. brottsbalken, för vilka straffmaximum i regel är betydligt högre.

Innan närmare erfarenhet vunnits av den föreslagna straffskärpningens

verkan anser sig lagrådet emellertid inte böra förorda någon ytterligare

höjning av straffmaximum. Av viss betydelse för lagrådets ställningstagande

har varit bestämmelsen i 26 kap. 2 § brottsbalken som tillåter att

straffet i vissa fall sättes till fängelse sex år.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

6 §.

Bestämmelserna i första stycket om förverkande saknar motsvarighet

till den i 36 kap. 1 § första stycket brottsbalken givna regeln att förverkandeförklaring

inte skall kunna drabba den som i god tro förvärvat avsedd

egendom eller särskild rätt därtill. Emellertid kan enligt sakens natur

knappast finnas underlag för god tro när det är fråga om förvärv av narkotika.

Skulle — mera undantagsvis — god tro vara för handen beträffande

förvärv av annan egendom som kan förverkas enligt bestämmelserna, torde

godtroende förvärvare erhålla det erforderliga skyddet genom förbehållet

att förverlcandeförklaring inte får meddelas om den är uppenbart obillig.

Förslaget torde därför kunna godtas i denna del.

Spörsmålet om skydd för tredje man aktualiseras också av den i paragrafens

andra stycke inrymda bestämmelsen om förverkande av hjälpmedel

eller dess värde. Möjligheten att trygga tredje mans intresse får

i detta fall stor praktisk betydelse inte minst med tanke på att i begreppet

hjälpmedel vid narkotikabrott måste anses ingå transportmedel som bilar

och båtar. Brottsbalken, vars regler om förverkande av hjälpmedel vid

brott är intagna i 36 kap. 2 §, uppställer såsom förutsättning för förverkande

att hjälpmedlets ägare eller någon som var i hans ställe uppsåtligen

förövat brottet eller medverkat därtill. I 10 § lagen den 30 juni 1960 om

straff för varusmuggling anges samma förutsättning för att hjälpmedel

vid brott skall kunna förklaras förverkat. Uppenbarligen är angivna villkor

för förverkandeförklaring lika motiverat på förevarande område av

specialstraffrätten, och med hänsyn härtill förtjänar ifrågasättas huruvida

det inte bör införas jämväl i narkotikastrafflagens bestämmelse om

hjälpmedelsförverkande. Enligt upplysning vid föredragningen inför lagrådet

har det ansetts berättigat att utgå från att man i rättstillämpningen

kommer att uppställa samma förutsättning även beträffande förverkande

av hjälpmedel vid narkotikabrott. Att inte lagtexten innehåller uttrycklig

bestämmelse härom har uppgivits äga sin förklaring i att en regel i ämnet

med allmängiltig tillämpning inom specialstraffrätten planeras skola upptas

i brottsbalkens 36 kap. Förslag till sådan lagändring var ursprungligen

tänkt att föreläggas lagrådet samtidigt med förevar ande lagrådsremiss och

att träda i kraft vid samma tidpunkt som narkotikastrafflagen. Och det har

framhållits att den slutliga behandlingen av ärendet rörande brottsbalksändringen

är förestående, varför det kan antas att ändringen blir genomförd

i nära anslutning till narkotikastrafflagens ikraftträdande. I och för

sig framstår enligt lagrådets mening såsom önskvärt att narkotikastrafflagen

vid promulgerandet upptar en villlcorsbestämning till innehållet

motsvarande den som återfinns i 36 kap. 2 § brottsbalken och i lagen

om straff för varusmuggling. Det kan emellertid medges att en olägenhet

är förbunden därmed i det hänseendet att genomförandet av omförmälda

ändring i brottsbalken skulle nödvändiggöra jämkning av narkotikastrafflagen

strax efter det lagen antagits. Det synes inte saknas fog för anta
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

gande att i den män fallet blir föremål för bedömning i rättstillämpningen,

en analogisk tillämpning av 36 kap. 2 § brottsbalken kommer att tillgripas!

Under den korta tid, som förflyter innan den tillämnade uttryckliga regleringen

i ämnet föreligger, torde några praktiska olägenheter knappast behöva

befaras. Med hänsyn till det anförda anser sig lagrådet — ehuru

med tvekan kunna också i denna del avstå från att rikta erinran mot

det remitterade förslaget.

Paragrafens andra stycke saknar liksom det första motsvarighet till vad

brottsbalken föreskriver om att förverkandeförklaring inte skall kunna

riktas mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill

(se i förevarande avseende 36 kap. 2 § andra st. brottsbalken). Vad

gäller sådana hjälpmedel som utgörs av tillverkningsapparatur och råvaror

torde liksom i fråga om färdiga narkotika kunna åberopas att utrymmet

för godtrosförvärv är i det närmaste obefintligt på grund av sakens natur.

Beträffande hjälpmedel av annan art synes det vara berättigat att anlägga

den likaledes i det föregående framförda synpunkten att förbehållet rörande

uppenbart obilliga förverkandeförklaringar bereder det tillräckliga skyddet

för godtrosförvärvaren.

Förslaget till ändring i lagen om behandling i fångvårdsanstalt

Straff stadgandet i 81 § andra stycket av förevarande lag synes böra utvidgas

att avse även det fall att någon åt intagen lämnar injektionsspruta

eller kanyl eller att någon eljest hjälper intagen att åtkomma sådant

föremål (jfr 89 § andra stycket barnavårdslagen i föreslagen lydelse).

Lagrådet vill därför förorda att stadgandet får följande ändrade avfattning.

»Lämnar någon åt intagen alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel

eller sådan injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för

insprutning i människokroppen, eller hjälper någon eljest intagen att åtkomma

sådana berusningsmedel eller föremål, dömes till dagsböter».

Förslaget till ändring i lagen om nykterhetsvård

Till vinnande av likformighet med regleringen i lagen om behandling i

fångvårdsanstalt och barnavårdslagen bör enligt lagrådets mening 69 §

i förevarande lag erhålla följande ändrade lydelse:

»Lämnar någon---sex månader.

Detsamma skall gälla, om någon till den som är intagen å allmän vårdanstalt

lämnar annat berusningsmedel eller sådan injektionsspruta eller

kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen, eller eljest

hjälper den intagne att åtkomma sådant berusningsmedel eller föremål.»

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 29 december

1967.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till 1) narkotikastrafflag, 2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§

lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling, 3) lag angående

ändrad lydelse av 82 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i

fångvårdsanstalt, 4) lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 27 juli

1954 (nr 579) om nykterhetsvård samt 5) lag om ändring i barnavårdslagen

den 29 april 1960 (nr 97).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har godtagit förslaget till narkotikastrafflag. Vad lagrådet anfört

i anslutning till 6 § angående innebörden av de i paragrafen intagna

förverkandebestämmelserna ansluter jag mig till.

Lagrådet har lämnat övriga lagförslag utan erinran, utom såvitt angår

lagen om behandling i fångvårdsanstalt och lagen om nykterhetsvård. Beträffande

dessa har lagrådet föreslagit viss komplettering av gällande straffbestämmelser.

Vad lagrådet föreslagit bör genomföras.

Dessutom bör vissa redaktionella jämkningar göras.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t dels föreslår 1968 års riksdag att anta

de i det föregående nämnda lagförslagen med angivna ändringar, dels inhämtar

riksdagens yttrande över de vid statsrådsprotokollet den 8 december

1967 fogade förslagen till 6) förordning om ändring i narkotikaförordningen

den 14 december 1962 (nr 704) och 7) förordning med vissa bestämmelser

om injektionssprutor och kanyler, dels lämnar riksdagen tillfälle att avge

yttrande med anledning av vad jag anfört i statsrådsprotokollet den 8 december

1967 angående riktlinjerna för organisationen av vården av narkotikamissbrukare.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen........................................................ j

Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 1

Lagförslagen....................................................

1. Förslag till narkotikastrafflag........................................

2. Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni

1960 (nr 418) om straff för varusmuggling.......................... 5

3. Förslag till lag angående ändrad lydelse av 81 och 82 §§ lagen den 6 maj

1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt...................... 6

4. Förslag till lag angående ändrad lydelse av 63 och 69 §§ lagen den 27 juli

1954 (nr 579) om nykterhetsvård................................... 7

5. Förslag till lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)____ 9

6. Förslag till förordning om ändring i narkotikaförordningen den 14 december

1962 (nr 704).................................................... n

7. Förslag till förordning med vissa bestämmelser om injektionssprutor och

kanyler......................................................... 13

Utdrag av statsrådsprotokollet den 8 december 1967.

Inledning............................................................ 15

Narkotikabegreppet................................................. 17

Sjukdomsbilder..................................................... 18

Vården av narkotikamissbrukare........................................ 21

Narkomanvårdskommittén........................................... 21

Kartläggning av missbruket........................................ 21

Diagnosmetoder.................................................. 30

Vissa kontrollåtgärder............................................ 32

Vårdorganisation.................................................. 38

Remissyttrandena................................................... 52

Departementschefen................................................. 61

Kartläggning av läkemedelsmissbruket............................... 62

Vård och behandling.............................................. 63

Ansvar och förutsättningar för vård................................. 64

Vårdorganisationen................................................ 66

Förebyggande åtgärder........................................ 70

Lagstiftningsfrågor..................................................... 72

Fluvuddragen av gällande bestämmelser................................ 72

Internationella bestämmelser......................................... 72

Svenska bestämmelser.............................................. 75

Kommittén........................................................ 78

Allmänna synpunkter.............................................. 78

Smuggling av narkotika............................................ 81

Tillverkning av narkotika.......................................... 82

Överlåtelse av narkotika........................................... 83

Innehav av narkotika............................................. 84

CO co

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 145

Kontroll beträffande injektionssprutor och kanyler.................... 86

Remissyttrandena................................................... 90

Allmänna synpunkter.............................................. 90

Smuggling av narkotika............................................ 93

Tillverkning, överlåtelse och innehav av narkotika.................... 94

Kontroll beträffande injektionssprutor och kanyler.................... 97

Departementschefen................................................. 102

Allmänna synpunkter.............................................. 102

Smuggling av narkotika............................................ 109

Tillverkning, överlåtelse och innehav av narkotika.................... 110

Kontroll beträffande injektionssprutor och kanyler................... 113

Specialmotivering................................................... 118

Hemställan........................................................... 128

Bilaga............................................................... 129

1. Förslag till narkotikastrafflag........................................ 129

2. Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960

(nr 418) om straff för varusmuggling................................ 131

3. Förslag till lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt................................... 132

4. Förslag till lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård............................................... 133

5. Förslag till lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97).... 134

6. Förslag till förordning om ändring i narkotikaförordningen den 14 december

1962 (nr 704).................................................... 136

7. Förslag till förordning med vissa bestämmelser om injektionssprutor och

kanyler......................................................... 137

Lagrådets utlåtande.................................................... 139

TJtdrag av statsrådsprotokollet den 29 december 1967......................... 142

Doktrin (4)

  1. Hans Ranholm, Är innehav av falska handlingar straffbart?, SvJT 2019 s. 829, på s. 837 · Fritt tillgänglig
  2. Martin Borgeke, Påföljdsbestämning i narkotikamål, SvJT 2013 s. 1, på s. 2, 3, 4 · Fritt tillgänglig
  3. BrB 23:2 första stycket, SvJT 1985 s. 15, på s. 41 · Fritt tillgänglig
  4. Olle Hoflund, BrB 23: 2 första stycket, SvJT 1985 s. 1, på s. 41 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

15 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. SU 1968:43 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1968/69 till vissa allmänna kulturoch bildnings s. 23 i texten
  2. ABU 1968:14 Utlåtande i anledning av motioner om forskning angående ungdomens situation i samhället. s. 2 i texten
  3. Rskr. 1968:98 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts •proposition med förslag till narkotikastrafflag, m. m., i vad propositionen avser riktlinjerna för organis a1 i texten
  4. 2LU 1968:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till narkotikastrafflag, m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, jämte motioner i s. 1 i texten
  5. SU 1968:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till narkotikastrafflag, m. in., i vad propositionen avser riktlin jerna för organisationen av vå s. 1 i texten

Rättsfall (2)

2 kopplingar.

  1. RH 2010:35 ur registret · dokumentnivå
  2. RH 2007:58 ur registret · dokumentnivå

Doktrin (8)

8 kopplingar i 6 dokument.

  1. SvJT 2013 s. 1 Martin Borgeke, Påföljdsbestämning i narkotikamål s. 2 · s. 3 · s. 4 i texten
  2. SvJT 2019 s. 829 Hans Ranholm, Är innehav av falska handlingar straffbart? s. 837 i texten
  3. JT 2009/10 s. 326 s. 333 i texten · dokumentnivå
  4. JT 2003/04 s. 976 s. 984 i texten · dokumentnivå
  5. SvJT 1985 s. 1 Olle Hoflund, BrB 23: 2 första stycket s. 41 i texten

Visa alla 6