Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den h januari 1956 (nr 2) om socialh jälp

1968-03-08 · 15 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1968:74, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den h januari 1956 (nr 2) om socialh jälp

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris proposition nr 7 h år 1968

1

Nr 74

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den h januari

1956 (nr 2) om socialh jälp; given Stockholms slott den

8 mars 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 0 §§ lagen den

4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i socialhjälpslagen för att klarlägga

kommunernas ansvar för den enskildes personliga omvårdnad. I 1 §

föreslås eu bestämmelse av innebörd att kommun skall tillse att den som

vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och

förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande. Samtidigt föreslås ett tilllägg

till 6 § som fastslår att socialnämnderna är skyldiga att skaffa sig kännedom

om de enskildas behov av omvårdnad och verka för att detta blir

tillgodosett.

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 7i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 7''r år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1956 (nr 2)

om socialhjälp

Härigenom förordnas, alt 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1

Varje kommun skall sörja för att

den, som vistas i kommunen och

som finnes vara i behov av hjälp,

erhåller sådan enligt vad nedan sägs

(socialhj älp).

6

Socialnämnden har

att bestämma, — —--—---- —

Socialnämnden har ock--—■ —

Nämnden skall — — — —- -— —

(Föreslagen lydelse)

§•

Varje kommun skall tillse att den

som vistas i kommunen erhåller den

omvårdnad, som med hänsyn till

hans behov och förhållanden i övrigt

kan anses tillfredsställande.

Kommunen skall vidare sörja för att

den, som vistas i kommunen och

som finnes vara i behov av hjälp, erhåller

sådan enligt vad nedan sägs

(socialhjälp).

§•

Socialnämnden har

att göra sig väl förtrogen med den

enskildes behov av omvårdnad och

verka för att detta blir tillgodosett;

— -— och verkställighet.

— ----på nämnden.

— — — nämndens uppgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1968

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 8 mars

1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Odiinoff, Wickman,

Moberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i socialhjälpslagen

och anför.

Inledning

Den 2 juli 1965 tillkallades en utredning för att utreda frågan angående

omvårdnaden av handikappade. Utredningen har kallat sig handikapputredningen.

Utgångspunkt för utredningens verksamhet borde enligt dess direktiv

vara den kartläggning av handikappvården i kommunerna som socialpolitiska

kommittén företog år 1962. Utredningen borde i första hand följa

upp socialpolitiska kommitténs arbete genom att undersöka i vilken omfattning

kommuner och landsting genomfört eller avser att genomföra de åtgärder

som aktualiserades genom kommitténs initiativ. Utredningen lät därför

under år 1966 genomföra en undersökning, som kallats 1966 års handikappundersökning.

Handikapputredningen1 redovisade resultatet av undersökningen i ett betänkande,

Kommunerna och den sociala omvårdnaden (SOU 1967:53). I

betänkandet föreslår utredningen vissa ändringar i socialhjälpslagen för att

klarlägga kommunernas ansvar för den enskildes personliga omvårdnad.

Betänkandet har remissbehandlats. Yttranden över betänkandet har avgetts

av förutvarande socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens handikappråd,

länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Örebro, Gävleborgs samt Norrbottens län, Svenska stadsförbundet,

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Sve
1

Ledamöter riksdagsledamoten Ingemund Bengtsson, ordf., riksdagsledamöterna Johannes

Antonsson, Erik Magnusson, Anna-Greta Skantz och Joel Sörenson, dåvarande byrådirektören

Tord Bergstedt och kanslirådet Birger Forslund. Sedan Bergstedt på därom gjoi-d framställning

entledigats från uppdraget tillkallades den 25 november 1966 departementsrådet Åke Gustafsson

som sakkunnig i hans ställe.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Ma j:Is proposition nr 7 i ur 1968=

riges läkarförbund, Riksorganisationen för Mental Hälsa (RMH), Svenska

Diabetesförbundet och De Handikappades Riksförbund (DHR).

Yttranden har överlämnats av medicinalstyrelsen från dess hjälpmedelsnämnd,

av statens handikappråd från Riksförbundet för Utvecklingsstörda

Barn, De Blindas Förening, Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka, Sveriges

Dövas Riksförbund, Hörselfrämjandets Riksförbund, Riksföreningen

mot Polio samt Riksförbundet för Svensk Epileptikervård, av länsstyrelsen

i Stockholms län från Stockholms stads socialnämnd och av övriga länsstyrelser

från ett antal socialnämnder inom varje län.

Gällande bestämmelser

Enligt lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp (ändrad senast

1967:321) skall varje kommun sörja för att den som vistas i kommunen

och som finnes vara i behov av socialhjälp får sådan hjälp (1 §). Socialhjälpen

handhas av en för varje kommun obligatorisk socialnämnd (2 §).

Socialnämndens huvudsakliga uppgifter anges i 6 §. Nämnden har hl. a.

att bestämma i vilka fall, i vilken omfattning och under vilka former socialhjälp

skall meddelas. Den har vidare att gå allmänheten tillhanda med råd

och upplysningar i frågor som bär samband med verksamheten och att

lämna annat bistånd i personliga angelägenheter, då detta lämpligen kan

ske.

Socialhjälpslagen skiljer mellan obligatorisk och frivillig hjälp. Obligatorisk

socialhjälp (12 §) är sådan hjälp som den enskilde har rätt att kräva

och samhället skyldighet att lämna. Frivillig socialhjälp (13 ■§) utges av

kommunen eller dess socialnämnd efter fritt bedömande.

För att obligatorisk socialhjälp skall utgå krävs först och främst att den

hjälpbehövande antingen är minderårig, dvs. under 16 år, eller att han på

grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter

inte kan försörja sig genom arbete eller att han av hälsoskäl bör avhålla

sig från arbete. Härutöver krävs dels att vederbörande saknar medel

för att tillgodose de behov, som den obligatoriska hjälpen är avsedd att täcka,

dels att hans behov inte avhjälps på annat sätt. Socialhjälp utgår till livsuppehälle

och till behövlig vård. I fråga om minderårig skall socialhjälpen

också avse uppfostran.

Obligatorisk socialhjälp utgår inte till personer över 16 år, vilkas hjälpbehov

är föranlett av arbetslöshet.

I fråga om den frivilliga socialhjälpen gäller att kommunerna har oinskränkt

rätt att ge ut sådan hjälp i all den utsträckning de anser lämpligt.

13 § föreskriver sålunda att frivillig socialhjälp meddelas enligt grunder,

som kommunens fullmäktige bestämmer eller efter vad socialnämnden anser

behövligt, om sådana grunder inte fastställts.

I 14 § föreskrivs att socialhjälpen — vare sig den är obligatorisk eller fri
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

.J

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1 HUS

villig — skall ges på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir i stånd

att försörja sig och de sina genom eget arbete. Socialhjälpen bär med andra

ord karaktären av en hjälp till självhjälp. Hjälpen bör i regel utgå med kontant

belopp. Det förutsätts dock, att naturaformen skall användas dels då

hjälpbehovets art föranleder därtill, dels då det finns anledning anta alt kontant

understöd inte kommer till behörig användning.

I stället för att bevilja en hjälpsökande kontant understöd kan socialnämnden

teckna borgen på lån för honom. Kommunens fullmäktige avgör

om denna hjälpform skall få användas inom kommunen.

Om lijälptagaren behöver vård ankommer det på socialnämnden att dra

försorg om att vårdbehovet blir tillgodosett. Det förutsätts att vården skall

kunna lämnas antingen i den vårdbehövandes hem — t. ex. genom att nämnden

betalar kostnaderna för en hemvårdarinna — eller i annat enskilt hem

eller på vårdhem eller sjukvårdsinrättning eller annan vårdanstalt eller i ålderdomshem.

Vilken vårdform som bör väljas skall avgöras efter vad som

med hänsyn till vårdbehovets art och övriga omständigheter prövas mest

lämpligt.

I princip är varje kommun skyldig att anordna och driva hem för åldringar

och andra personer, vilka behöver vård eller tillsyn som inte eljest tillgodoses

(18 §). I motsats till vad som gällde enligt fattigvårdslagen avser bestämmelsen

inte endast understödstagare.

Såsom regionala tillsyns- och rådgivningsorgan åt kommunerna tjänstgör

länsstyrelserna och statens socialvårdskonsulenter. Länsstyrelserna skall noga

följa tillämpningen av socialhjälpslagen och se till att socialhjälpsverksamheten

ordnas och handhas på ett ändamålsenligt sätt. Underlåter kommun

att lämna behövlig obligatorisk socialhjälp skall länsstyrelsen ålägga

kommunen alt fullgöra sin skyldighet. Skulle eljest yppas missförhållande,

skall länsstyrelsen vidta den åtgärd som behövs för dess avhjälpande (52 §).

Enligt instruktionen för socialvårdskonsulenterna skall de lämna socialnämnderna

upplysningar och råd i frågor som berör deras verksamhetsområde.

Den centrala statliga myndigheten på socialhjälpens område är socialstyrelsen.

Styrelsen skall genom råd och upplysningar verka för alt socialhjälpsverksamheten

ordnas och handhas på ett ändamålsenligt sätt (53 §).

Frågans tidigare behandling

Enligt fattigvårdslagen var kommunerna inte skyldiga att bistå andra personer

än dem som behövde ekonomisk hjälp, de s. k. understödstagarna.

Socialvårdskonnnittén, vars förslag låg till grund för socialhjälpslagen (SOU

1950: It), fann att detta var eu brist och föreslog att regler om personligt bistånd

skulle tas in i den nya lagen om socialhjälp. Enligt förslaget skulle

var och en genom socialnämnden ha rätt att erhålla råd och upplysningar

eller annat bistånd i personliga angelägenheter om han var i behov därav för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Ktiiujl. Maj.ts proposition nr 7''i år 1968

att kunna leva under tillfredsställande förhållanden och komma i åtnjutande

av behövlig vård eller för att i övrigt bli i tillfälle att behålla eller återvinna

sin förmåga till självförsörjning. Även om anmälan inte gjorts, skulle det

åligga socialnämnden att se till att behov av sådant bistånd blev tillgodosett.

Tanken på att vidga den personligt betonade hjälpverksamheten vann anslutning

i ett stort antal remissyttranden. De flesta av dem som yttrade sig i

frågan ansåg emellertid, att kommitténs förslag var alltför vittsyftande och

avstyrkte att det lagfästes i oförändrat skick.

I prop. 1955: 177 framhöll föredragande departementschefen (s. 117 ) att

den kritik som framkommit mot förslaget att tillerkänna den enskilde en

vidsträckt rätt att påkalla bistånd av socialnämnden i personliga angelägenheter

i stort sett var berättigad. Departementschefen fann det uppenbart,

att många socialnämnder ej skulle vara tillräckligt rustade för att bemästra

alla de uppgifter, som enligt förslaget skulle läggas på dem. A andra sidan

är det önskvärt, uttalade departementschefen, att nämnderna i all den

utsträckning som det finnes möjligt står allmänheten till tjänst med råd

och upplysningar samt annat personligt bistånd, och detta oavsett om behov

av ekonomisk hjälp föreligger. Att närmare precisera de skyldigheter, som

i detta avseende bör åligga socialnämnderna, ansågs dock knappast vara

möjligt särskilt med hänsyn till landsbygden, där verksamheten i stor

utsträckning torde komma att handhas av valda förtroendemän. Departementschefen

ansåg att man därför borde nöja sig med en i allmänna ordalag

hållen bestämmelse om att nämnderna skall ställa sin erfarenhet och

sakkunskap på det sociala området till förfogande för dem, som anser sig

vara i behov av ett personligt bistånd. Härmed borde i detta sammanhang

förstås inte bara rådgivning och upplysning utan även hjälp med praktiska

angelägenheter av mera personlig natur, t. ex. omhändertagande av egendom

vid sjukhusvistelse.

Eu väsentlig del av socialpolitiska kommitténs arbetsuppgifter avsåg frågor

om vårdbehov och vårdmöjligheter för åldringar samt frågor rörande den

sociala omvårdnaden av handikappade. Kommitténs undersökningar rörande

de handikappade visade — på samma sätt som kartläggningen av åldringsvården

— att de lokala och regionala variationerna i vårdstandard och aktivitet

var stora. Till en del kunde detta förklaras av att kommunernas administrativa

och finansiella resurser var olika. Redogörelserna för de kommunala

insatserna av olika slag för de handikappade visade vidare mycket större

variationer än som kunde förklaras av skillnader i behoven. Många kommuner

hade inte haft någon aktivitet alls att redovisa i fråga om bostäder eller

hemhjälp eller andra anordningar.

Socialpolitiska kommittén framhöll i sitt betänkande Social omvårdnad

av handikappade (SOU 1964: 43 s. 110), att kommunerna borde ha ett primärt

ansvar i fråga om flertalet av de områden som berör handikappvården.

Detta ansvar borde preciseras i en särskild vårdlag som också borde

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 7b år 1008 7

omfatta åldringsvården. De uppgifter som enligt kommitténs mening borde

åvila kommunerna var bl. a. 1) att i samarbete med vederbörliga samhällsorgan

företa inventeringar o. d. för att få reda på handikappade som behöver

omvårdnad av något slag, ar bet sprövning, arbetsträning etc., 2) att

planera och göra upp program för handikappvården i kommunerna, 3) att

medverka till att sådana handikappade som är helt eller delvis oförmögna

att utföra förvärvsarbete, så långi det är möjligt förhjälps till lämplig form

av sysselsättning, 4) att tillse att de handikappade bär goda och ändamålsenliga

bostäder, 5) att aktivisera de handikappade, så att de i största möjliga

utsträckning klarar sig på egen hand, och att medverka till att bostaden

med dess utrustning anpassas individuellt för den handikappade, samt

6) att bistå de handikappades anhöriga och andra, som lar aktiv del i vården

av handikappade.

På landstingen skulle enligt kommittén ankomma 1) att bereda sjukvård

och hemsjukvård, 2) att svara för alt det finns tillgång till träningskök.

träningslägenheter in. in. i landstingskommunen, samt 3) att anordna bostäder

i anslutning till verkstäder för handikappade i den mån sådana inte

ordnas på annat sätt.

Staten borde enligt kommittén 1) finansiellt bidra till effektiv handikappvård,

2) följa kommunernas, landstingens och de enskilda organisationernas

verksamhet på området, 3) bistå kommunerna vid planering och utförande

av inventeringar och lämna kommunerna råd och anvisningar härom, samt

4) bedriva informations- och upplysningsverksamhet rörande hjälpen till

de handikappade.

Socialpolitiska kommitténs fortsatta överväganden gällde särskilt frågan

om en lagstiftning rörande samhällets vård av åldringar och handikappade.

Aktuella spörsmål i det sammanhanget var särskilt samhällets ansvar för

den enskildes vård, huvudmannaskapet för vården, regionala vårdorgan,

vårdavgifter samt ålderdomshemmens ställning och funktion.

I sitt slutbetänkande, Aktiv åldringsvård och handikappvård (SOU

1966:45, s. 8), anförde kommittén att den slutligt bedömt frågan om en

vårdlag med utgångspunkt i de konkreta vårdanordningar som faktiskt

stod till buds. Efter förslagen om bättre bostäder samt om utbyggnad av hemhjälpsverksamliet

och långtidssjukvård, vilka antagits av statsmakterna,

hade kommittén ansett den mest angelägna uppgiften vara, inte att i

första hand skapa nya hjälpåtgärder, utan att se till att de vårdformer som

fanns kom dem till del som behövde vården. Samhällets ansvar för den

enskildes personliga trygghet borde enligt kommitténs mening ta sig uttryck

i en aktiv, uppsökande socialvård, som utnyttjade tillgängliga anordningar

för att tillgodose individuella behov av omvårdnad och omsorg. På

denna grund borde enligt kommitténs övertygelse en vårdlag byggas. Lagen

borde vidare genom att ange de konkreta vårdåtgärderna bestämma den

aktiva vårdens materiella innehåll, dvs. det system efter vilket vården skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

s

Kanyl. Maj:ts proposition nr 74 år 1968

lämnas. I fråga om särskilda spörsmål på handikappvårdens område, där

eu snabb lösning syntes särskilt angelägen, erinrade kommittén (s. 22) om

handikapputredningens uppdrag.

Handikapputredningen

Utredningen framhåller att 1966 års handikappundersökning visar att

den sociala omvårdnaden av handikappade är föga utbyggd i kommunerna.

Förhållandena är dock bättre nu än när socialpolitiska kommittén gjorde

sin undersökning. Förbättringarna avser i stort sett kommuner som redan

då redovisade mer aktivitet än genomsnittet. Det är i allmänhet också dessa

kommuner som nu redovisar planer på ökad verksamhet. Den enskildes

möjlighet till god omvårdnad är därför i hög grad beroende av var lian bor.

Genom undersökningen har inte kommit fram något som berättigar till

antagandet att anordningarna för social omvårdnad någonstans är tillräckligt

utbyggda. Däremot visar den att möjligheterna till god social omvårdnad

på de flesta håll är små — där de inte saknas nästan helt.

Skälen till att aktiviteten generellt sett inte är större och att den varierar

så starkt kommunerna emellan är enligt utredningen flera. I stor utsträckning

torde det kunna förklaras med att kommunerna saknat de behövliga

personella, organisatoriska och ekonomiska resurserna härför. En bidragande

orsak torde också vara den tvekan som synes råda på kommunhåll

om den kommunala kompetensen när det gäller att aktivt engagera sig i

handikappvården. Denna tvekan har kommit till uttryck i de synpunkter

som många kommuner lämnat till utredningen. Den torde också förklara

den moderata takt varmed det uppsökande arbetet bedrivs och de på många

håll begränsade anordningarna för social omvårdnad.

Utredningen framhåller att socialnämnderna i Stockholm, Göteborg,

Malmö, Västerås, Norrköping, Uppsala, Örebro, Hälsingborg och Gävle sedan

flera år har eu samarbetsdelegation för överläggningar i ärenden av

gemensamt intresse. Delegationen har i skrivelse till utredningen den 24

maj 1966 framhållit att delegationen vid flera tillfällen diskuterat den kommunala

kompetensen inom handikappverksamheten. Tidigare räknade man

med att den av socialpolitiska kommittén aviserade vårdlagen skulle ge

laglig grund för primärkommunal aktivitet inom vårdområdet. Sedan

kommittén avslutat sitt arbete utan att lägga fram förslag till vårdlag kvarstår

oklarheten och uppges vara till förfång för ett planmässigt utvecklingsarbete

inom vårdsektorn.

Utredningen erinrar vidare om den översyn av vårdlagstiftningen som

avses komma till stånd och framhåller att den torde bli tidskrävande och

att man inte torde kunna räkna med att ny lagstiftning på området kan

föras ut i det praktiska livet förrän efter flera år. Bl.a. på grund härav har

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1968

utredningen ansett sig böra ta upp frågan, vilka åtgärder som i avvaktan

på översynen av vårdlagstiftningen bör övervägas för att klarlägga kommunernas

uppgifter i fråga om bl. a. de handikappade.

Socialpolitiska kommitténs undersökningar hade enligt utredningens mening

utan tvivel en i och för sig stimulerande effekt. Brisler som många

inte ens tänkt på kom i dagen och en livlig debatt uppstod i kommunerna.

Kommittén kunde också konstatera en betydande aktivitetsökning på vårdområdena

och drog den slutsatsen att kommunerna redan i väsentlig män,

om också inte tillräckligt — och utan i lag inskriven skyldighet — iklädde sig

ansvar för åldringarnas och de handikappades omvårdnad.

Dessa förmodanden har i viss mån bestyrkts genom handikapputredningens

undersökningar. Anledning finns att anta alt också dessa undersökningar,

som redovisats och offentliggjorts länsvis samt tillställts berörda

kommuner och landsting, kommer att stimulera till nya och förbättrade åtgärder

inom åtskilliga kommuner. Det tryck på kommunerna som socialpolitiska

kommitténs och handikapputredningens undersökningar skapat

torde dock inte vara tillräckligt för en verklig omvandling av socialvården

till en aktiv, uppsökande socialvård. Som särskilt allvarlig framstår enligt utredningens

mening den tveksamhet som på många håll synes råda om kommunernas

rätt att engagera sig mera aktivt i handikappverksamheten. En

lösning av frågan om kommunernas kompetens i detta avseende är enligt

utredningens mening en grundläggande förutsättning för en bättre åldrings-^

och handikapp vård. Detta problem bör enligt utredningen lösas snabbt och

utan att den förut omnämnda översynen av en samordnad lagstiftning för

socialvården avvaktas. För detta krävs särskild lagstiftning. På anförda skäl

förordar utredningen vissa ändringar i socialhjälpslagen. Ändringarna bör

begränsas till vad som oundgängligen behövs för att nå det i detta sammanhang

aktuella syftet.

Utredningen föreslår i sådant syfte att 1 § socialhjälpslagen kompletteras

med en bestämmelse av innehåll att kommun skall sörja för att den som vistas

i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och

förhållandena i övrigt kan anses tillfredsställande. Möjlighet till personlig

omvårdnad skall tillkomma var och eu oavsett ekonomiskt hjälpbehov. Var

och en kan när som helst komma i en situation där han behöver samhällets

hjälp. Den föreslagna bestämmelsen bör därför gälla alla.

Den enskildes behov varierar ofta inom mycket vida gränser och i olika

skeden av livet. Det är kommunerna som skall spåra upp behoven och sörja

för att åtgärder vidtas, när den enskilde inte själv kan klara sin situation.

Vem som sedan ytterst skall svara för hjälpen är beroende av behovets art

och huvudmannaansvaret för det slag av verksamhet som är aktuell i det enskilda

fallet.

Att i författningstext närmare precisera kommunernas uppgifter och ansvar

för den sociala omvårdnaden torde med hänsyn till de mångskiftande

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 74 är 1968

förhållandena inte vara möjligt. De individuella behoven och förhållandena i

övrigt växlar i hög grad. Det bör ankomma på socialstyrelsen att ge kommunerna

råd och anvisningar för verksamhetens bedrivande. Som en allmän utgångspunkt

för verksamheten hänvisar utredningen till det program för

kommunernas uppgifter i fråga om handikappvården som socialpolitiska

kommittén utarbetade.

I fråga om ansvarsfördelningen mellan olika huvudmän framhåller utredningen,

att landstingens och kommunernas kompetens enligt kommunallagarna

i stor utsträckning sammanfaller i materiellt hänseende. Det

finns inte något principiellt hinder för landsting att för landstingsområdet

i dess helhet komplettera åtgärder som en kommun vidtagit för sitt område.

Omvänt kan en kommun för sitt område supplera landstingets åtgärder.

Det sagda gäller dock inte om annat skulle följa av speciallagstiftningen för

ett särskilt verksamhetsfält.

Det av utredningen förordade tillägget till 1 § socialhjälpslagen innebär

inte att kommunerna skall vara skyldiga att svara för sådana åtgärder som

enligt lag eller särskild författning åvilar staten eller landstingen. Däremot

är det angeläget att socialnämnderna vid behov förmedlar kontakt mellan

den vårdbehövande och det organ som svarar för vårdverksamheten och

detta oavsett om kommunen är huvudman för vårdverksamheten eller inte.

Utredningen anser emellertid att kommunernas åligganden i några avseenden

bör direkt anges i socialhjälpslagen. Detta bör ske genom ett tillägg till

6 § socialhjälpslagen som reglerar socialnämndens huvudsakliga uppgifter.

En grundläggande förutsättning för eu god social omvårdnad är — framhåller

utredningen — att samhällets organ har kännedom om medborgarnas

behov av hjälp och stöd. Eu aktiv social omvårdnad gör inte skäl för namnet,

om den nöjer sig med att lämna råd och hjälp och över huvud vidta

någon åtgärd endast i de fall den behövande begär det. Det krävs att socialnämnden

handlar på eget initiativ. Utredningen förordar därför att 6 § kompletteras

med en bestämmelse att socialnämnden skall göra sig väl förtrogen

med den enskildes behov av omvårdnad. På vad sätt nämnderna skall skaffa

sig denna förtrogenhet får bli beroende av förhållandena i de olika kommunerna.

Nämnderna bör ha fortlöpande kontakt och samarbete med andra

samhällsorgan, organisationer och enskilda personer som är verksamma inom

eller eljest äger kännedom om den sociala vårdverksamheten. Nämnderna

kan också genom kontinuerliga undersökningar (inventeringar) skaffa

sig kännedom om medborgarnas situation och individuella behov av omvårdnad.

Det väsentliga är att nämnderna har en god överblick över förhållandena.

I mindre kommuner underlättas den fortlöpande bevakningen genom de

kommunala myndigheternas och befattningshavarnas lokal- och personkännedom.

I vidsträckta och folkrika kommuner finns i allmänhet inte denna

möjlighet. Man torde där få pröva någon form av organisation för till
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 b är 1008

synen. Det kan, som redan nu praktiseras på några håll, vara lämpligt att

dela in kommunen i distrikt — t. ex. kvarter eller byar — med en särskilt utsedd

person, som svarar för den fortlöpande personliga kontakten med de

hjälpbehövande i distriktet. Utredningen erinrar om bestämmelsen i 9 § socialhjälpslagen,

enligt vilken kommunens fullmäktige eller, efter bemyndigande

av dem, socialnämnden kan indela kommun i distrikt, om detta är påkallat

för alt åstadkomma en lämplig arbetsfördelning mellan socialnämndens

ledamöter. Om så skett, skall nämnden för varje distrikt utse en av sina

ledamöter att utöva den närmaste uppsikten över socialhjälpsverksamheten

inom distriktet.

Inventeringarnas syfte bör vara att ge en uppfattning om vilka åtgärder

som omedelbart eller på längre sikt är behövliga i olika avseenden, såsom i

fråga om bostäder, hemhjälp, sysselsättning, sjukvård och rehabilitering.

Inventeringarna blir härigenom ett naturligt led i den allmänna planeringsverksamheten

för den sociala omvårdnaden.

En sak är att skaffa sig kännedom om behoven, en annan att tillgodose

dem. I många fall torde socialnämndernas egna hjälpmöjligheter vara tillräckliga.

I andra fall krävs kontakt och samråd med andra organ. Det är

angeläget att socialnämnderna tar och förmedlar sådan kontakt, följer ärendenas

gång och i görlig mån ser till att behövliga åtgärder vidtas. I sådant

syfte föreslår handikapputredningen alt det förordade tillägget till f» § kompletteras

med en föreskrift att socialnämnden skall verka för att den enskildes

behov av omvårdnad blir tillgodosett.

Remissyttrandena

Vad angår den kommunala kompetensen i fråga om åtgärder till stöd

för handikappade och åldringar finner socialstyrelsen det angeläget, att all

tveksamhet undanröjs beträffande kommunernas rätt att vidta åtgärder

för fysiskt och psykiskt handikappade oavsett den enskildes behov av ekonomiskt

stöd. Detta syfte uppnås genom den föreslagna ändringen av 1 §

socialhj älpslagen.

Liknande synpunkter framförs av länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus

och Gävleborgs län samt av Svenska landstingsförbundet.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet anser att den

kommunala kompetensen för handikappverksamhetens olika former inte

varit klar och entydig och att på många håll tveksamhet om kompetensen

har hämmat det kommunala initiativet till förfång för ett planmässigt utvecklingsarbete.

I likhet med utredningen anser förbunden en lösning av frågan

om kommunernas kompetens vara en grundläggande förutsättning för eu

tillfredsställande utbyggnad av handikappvården.

Medicinalstyrelsen behandlar liksom flera remissinstanser inte endast

frågan om omfattningen av den kommunala kompetensen, utan går även in

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 7''r år 1968

på frågan om kommunernas skyldigheter när det gäller omvårdnaden av de

handikappade. Medicinalstyrelsen framhåller sålunda att det är synnerligen

viktigt, att någon instans får ansvaret för att de handikappade får den hjälp

de behöver. Det förefaller då naturligt att ansvaret härför läggs på primärkommunerna,

som i varje fall på landsbygden med dess förhållandevis

många äldre människor har goda möjligheter att med relativt enkla medel

skaffa sig kunskap om de personer inom kommunen som behöver hjälp.

Statens handikappråd finner det angeläget att förslaget antas och att primärkommunerna

åläggs att svara för sådan omvårdnad som med hänsyn

till den enskildes behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande

samt att göra sig väl förtrogna med den enskildes behov av omvårdnad

och verka för att detta behov blir tillgodosett.

Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Stockholms län och

RMH.

DHR framhåller att enligt förbundets erfarenheter socialnämnderna inte

alltid anser det vara socialnämndens skyldighet att spåra upp handikappade

oberoende av vederbörandes inkomstförhållanden och att förmedla sådan

hjälp som lämnas av staten eller landstinget.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att utredningen tillmätt tveksamheten

beträffande omfattningen av den kommunala kompetensen alltför stor

betydelse. I den mån oklarhet funnits torde den i varje fall numera vara

skingrad. Länsstyrelsen i Örebro län framför liknande synpunkter men vill

inte motsätta sig den föreslagna lagändringen med hänsyn till önskvärdheten

av att den målsättning som legat till grund för förslaget verkligen kan

realiseras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att en sådan allmän

social serviceverksamhet, varom bär är fråga, torde falla inom kommunens

kompetens redan enligt socialhjälpslagens nuvarande lydelse och på grund

av motiven för lagstiftningen. Däremot kan kommunens skyldigheter på

ifrågavarande område ifrågasättas med lagens nuvarande utformning.

Utredningens uttalande, att huvudorsaken till den bristande kommunala

aktiviteten inte är tveksamheten beträffande kompetens utan bristande resurser

bekräftas av de flesta remissinstanser.

Från flera håll understryks också vikten av samarbete såväl mellan kommunerna

inbördes, framför allt inom ramen för kommunblocken, som mellan

kommuner, landsting och statliga myndigheter samt mellan myndigheterna

och de på området verkande organisationerna.

Åtskilliga remissinstanser framhåller att utredningens förslag till lagändringar

inte klarlägger ansvarsfördelningen mellan olika huvudmän. Bl. a.

framhålls att handikapputredningen inte tillräckligt beaktat landstingens

möjligheter att ta hand om ärenden som rör handikappades behov av omvårdnad.

Svenska landstingsförbundet framhåller däremot behovet av flexibla grän
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr l>r år 1968 13

•ser för kommunernas och landstingens åtgöranden inom handikappsektorn.

Vad som skall anses böra falla på den ena eller andra huvudmannen bör

göras avhängigt av administrativa, vårdtekniska och ekonomiska bedömningar.

Avvägningen av insatserna landstingen och primärkommunerna

emellan torde över huvud taget bäst lösas i samråd mellan berörda parter.

Även om man genom en lagändring lägger ett slutligt och yttersta ansvar

för handikappvården hos primärkommunerna så hindrar inte detta att

sjukvårdshuvudmännen redan har och successivt i stigande omfattning

påtar sig vidsträckta uppgifter inom fältet för det allmännas stöd åt de

handikappade.

RMH betonar att handikappbegreppet inte får begränsas endast till de

kroppsligt handikappade.

Departementschefen

Handikappvården har under senare år ägnats ökande intresse från samhällets

sida allt eftersom resurserna och möjligheterna att hjälpa vuxit. Nödvändigheten

av eu aktiv, uppsökande vård bär alltmer betonats. Här pågår

också en betydande utveckling. Det är naturligt alt mycket av vad som

bör och kan göras faller inom ramen för den kommunala verksamheten.

En ändamålsenlig lagstiftning utgör i detta sammanhang en viktig förutsättning.

Handikapputredningen har funnit att det på vissa håll råder

oklarhet om kommunernas kompetens och uppgifter i fråga om handikappvården.

Det är angeläget att sådana oklarheter i lagstiftningen som lean

vara till hinder för en önskvärd utveckling undanröjs.

Socialhjälpslagen tillkom under andra förhållanden än de som nu råder.

Den utformades huvudsakligen i syfte att bistå personer som behöver ekonomisk

hjälp. Ett i allmänna ordalag hållet stadgande i socialhjälpslagen

ålägger socialnämnderna att ställa sin sakkunskap på det sociala området

till förfogande för dem som anser sig behöva personligt bistånd. Härmed

avses inte bara rådgivning och upplysning utan också hjälp med praktiska

angelägenheter av mera personlig natur. Det förutsätts att nämnderna själva

t ritt skall pröva på vad sätt biståndet skall ges. Socialvårdskommittén

föreslog på sin tid att den enskilde skulle tillerkännas en vidsträckt rätt

att påkalla bistånd i personliga angelägenheter. Enligt kommittén skulle

det åligga socialnämnden att se till att behov av sådant bistånd blev tillgodosett

även om anmälan inte gjorts. Propositionen med förslag till socialhjälpslag

avvek i denna del från kommittéförslaget. Som skäl åberopades

att många socialnämnder inte skulle vara tillräckligt rustade för att bemästra

alla de, uppgifter som enligt kommittéförslaget skulle vila på dem.

Kommunernas möjligheter att tillgodose den enskildes behov av personligt

bistånd är i dag avsevärt större än i mitten på 1950-talet, då socialhjälpslagen

kom till. Härtill bidrar flera omständigheter. Kommunernas

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 7\ år 1968

ekonomiska resurser har förbättrats, bl. a. som eu följd av den skatteutjämningsreform

som trädde i kraft den 1 januari 1966. Nya former av

statsbidrag har även tillkommit för bestämda ändamål. Den reform av

den kommunala indelningen som pågår med sikte på att skapa ekonomiskt

bärkraftiga kommunala enheter har också stor betydelse. Kommunsammanläggningarna

innebär inte bara alt man får bärkraftigare kommuner

utan också att tillgängliga resurser kan utnyttjas mera rationellt. Detta i sin

tur är ägnat att främja den kommunala aktiviteten på det sociala området.

Samhället har ett ansvar för medborgarnas ekonomiska och personliga

trygghet. Den enskilde skall inte vara hänvisad till anhörigas hjälp eller

annan privat välvilja för att få sitt behov av trygghet tillgodosett. Ett

system av anordningar har successivt byggts upp för att tillgodose behovet

av hjälp och bistånd. Systemets effektivitet beror dock av att förmånerna

kommer den enskilde till godo, vilket förutsätter kunskap om de individuella

behoven. Sådan kunskap måste inhämtas där den enskilde bor. 1

regel är det också där som hjälpen måste sättas in. Därför är det i första

hand kommunerna som måste se till att samhällets intentioner att skapa

trygghet förverkligas.

Jag utgår från att kommunerna har ett intresse av och en vilja att

bedriva en aktiv, uppsökande socialvård för att tillgodose den enskildes

behov av hjälp och bistånd. Oklarhet i fråga om den kommunala kompetensen

kan dock som handikapputredningen framhållit ha bidragit till att

hämma en utveckling som annars skulle ha kommit till stånd. Den tvekan

som en del kommuner hyser i fråga om sin kompetens att tillgodose den

enskildes behov av personlig omvårdnad bör därför undanröjas. Efter bemyndigande

av Kungl. Maj:t den 8 december 1967 har jag tillkallat eu utredning

för att se över socialhjälps-, barnavårds- och nykterhetsvårdslagstiftningen

och därvid utreda frågan om en gemensam vårdlagstiftning. Utredningen

kommer i sitt arbete naturligen in på de problem som här berörts.

Jag finner det dock angeläget att det utan dröjsmål vidtas de lagändringar

som behövs för att undanröja den tvekan som kan finnas om kommunernas

kompetens. Med tanke på den allmänna översynen av vårdlagstiftningen

bör ändringarna nu begränsas till vad som oundgängligen behövs för

att kommunerna inte längre skall tveka om sin rätt att aktivt engagera sig

i hithörande frågor. Jag föreslår att ändringarna får formen av ett tillägg

till 1 § socialhjälpslagen, vars nuvarande lydelse i stort sett oförändrad

behålls som ett andra led i paragrafen. Tillägget bör tas in som en första

punkt i paragrafen. Där bör föreskrivas att varje kommun skall tillse att

den som vistas i kommunen erhåller den omvårdnad som med hänsyn till

hans behov och förhållandena i övrigt kan anses tillfredsställande. Kompletteringen

är inte avsedd att medföra någon ändring i förhållande till

gällande rätt när det gäller innebörden av begreppet socialhjälp eller

besvärsrättens omfattning enligt socialhjälpslagen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 7''r år 1968

Flera remissinstanser liar efterlyst klarare regler om ansvarsfördelningen

mellan de olika huvudmän som har ansvaret för omvårdnaden av de handikappade.

Jag anser det dock inte genomförbart att i detta sammanhang i

lagtext närmare precisera kommunernas uppgifter och ansvar för den

sociala omvårdnaden. Liksom utredningen vill jag som en allmän utgångspunkt

för verksamheten hänvisa till det program för kommunernas uppgifter

som socialpolitiska kommittén utarbetade och som redovisats i det

föregående.

Genom ändringen i 1 § socialhjälpslagen klarläggs kommunernas förstahandsansvar

för handikappvården. Detta innebär naturligtvis inte att kommunerna

är skyldiga att svara för åtgärder som enligt lag eller annan författning

vilar på staten eller landstingen. Kommunerna bör i sådana fall

om det behövs förmedla kontakt mellan de vårdbehövande och det organ

som svarar för vården. Det är min förhoppning att avvägningen av insatserna

på de områden där närmare bestämmelser om ansvarsfördelningen

saknas skall kunna lösas i samråd mellan berörda parter. Det får ankomma

på socialstyrelsen att i den mån det behövs ge huvudmännen anvisningar

för verksamhetens bedrivande. I anslutning härtill vill jag understryka vikten

av att de åtgärder varom här är fråga inte bara kommer att avse fysiskt

handikappade. Även psykiskt handikappade eller personer — yngre och

äldre — som av andra skäl möter mera betydande svårigheter i sin dagliga

livsföring, bör omfattas av åtgärderna.

I samband med den nu förordade lagändringen bör som utredningen

framhållit i ett avseende kommunernas ansvar direkt fastslås i lagtexten.

Delta gäller den grundläggande förutsättning för en god social omvårdnad

som ligger i att samhällets organ skaffar sig kännedom om den enskildes

behov av hjälp och stöd oavsett hans ekonomiska situation. Denna skyldighet

att bedriva en aktiv, uppsökande verksamhet bör åvila socialnämnden

och komma till uttryck genom det av utredningen föreslagna tillägget till 6 §

socialhjälpslagen. I paragrafen bör alltså tas in en föreskrift om att socialnämnden

skall göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad

och verka för att detta blir tillgodosett.

Jag hemställer, alt Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen

att antaga inom socialdepartementet upprättat förslag till lag angående ändrad

lydelse an 1 och (i §§ lagen den h januari 1956 (nr 2) om socialhjälp.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1968:38 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad Igdelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1956 s. 1 i texten