Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i brottsbalken m. m

1968-03-15 · 80 sidor, varav 76 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 76 av 80 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1968:79, Med förslag till lag om ändring i brottsbalken m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1968

1

Nr 79

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i brottsbalken m. m.; given Stockholms slott

den 15 mars 1968.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i brottsbalken,

2) lag om ändrad lydelse av 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 inni 1957

(nr 297),

3) lag angående upphävande av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om

straff för varusmuggling, ''

4) lag om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964

(nr 19),

5) lag angående upphävande av 4 § lagen den 1 april 1966 (nr 78) om

förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i brottsbalkens regler om förverkande

av egendom på grund av brott och vissa följdändringar i andra lagar. Syftet

med ändringarna är främst att, såsom förutsattes vid brottsbalkens tillkomst,

modernisera balkens regler i ämnet och få till stånd mera enhetliga

normer för förverkandelagstiftningen i övrigt. Avsikten är också att nå

större likformighet inom Norden på detta område.

I stället för den nuvarande uppräkningen i brottsbalken av muta och

andra otillbörliga förmåner anges helt kort utbyte av brott enligt brottsbalken

som föremål för förverkande. Vidare föreslås bl. a. en viss utvidgning

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 79

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

av den nuvarande brottsbalksregeln om förverkande av hjälpmedel och

brottsprodukter. Preskriptionstiden för talan om förverkande sänks från

tio till fem år.

Vissa bestämmelser i brottsbalkens förverkandekapitel görs direkt tilllämpliga

på förverkande utanför brottsbalken. I denna införs dessutom en

särskild regel som gör det möjligt att underlåta tillämpning av sådana specialstraffrättsliga

bestämmelser enligt vilka förverkande eller annan sådan

särskild rättsverkan följer obligatoriskt på visst brott.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

3

1) Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, dels att 36 kap. 1—4, 9 och 10 §§ brottsbalken skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i samma kapitel skall införas

två nya paragrafer, 11 och 12 §§, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 KAP.

1

Muta, sä ock för främjande av

brott avsett förlag eller vederlag och

annat dylikt, vars lämnande eller

mottagande enligt denna balk utgör

brott, skall förklaras förverkat till

kronan, om det ej är uppenbart obilligt;

utgjordes egendomen av annat

än penningar och finnes den ej i behåll,

må i stället värdet förklaras förverkat.

Vad nu sagts skall dock ej

gälla mot den som i god tro förvärvat

här avsedd egendom eller särskild

rätt därtill.

Har någon eljest av brott som avses

i denna balk haft vinning som ej

motsvaras av skada för enskild, må

han efter vad prövas skäligt förpliktas

att utgiva däremot svarande belopp

till kronan.

§•

Utbyte av brott enligt denna balk

som ej motsvaras av skada för enskild

skall förklaras förverkat, om

det ej är uppenbart obilligt. Detsamma

gäller förlag för brott eller dess

värde, om förlaget mottagits och

mottagandet utgör brott enligt denna

balk.

2 §•

Vad som använts såsom hjälpmedel

vid brott som avses i denna balk

eller frambragts genom sådan gärning

må, såvitt ägaren eller någon

som var i hans ställe uppsåtligen förövat

gärningen eller medverkat därtill,

förklaras helt eller delvis förverkat

till kronan, om det är påkallat

till förebyggande av brott eller eljest

särskilda skäl föreligga och det ej är

uppenbart obilligt; finnes egendo
-

Egendom som använts såsom

hjälpmedel vid brott enligt denna

balk eller som frambragts genom

sådant brott må förklaras förverkad,

om det är påkallat till förebyggande

av brott eller eljest särskilda skäl

föreligga. Detsamma gäller egendom

vars användande utgör brott enligt

denna balk eller med vilken eljest

tagits befattning som utgör sådant

brott.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

men ej i behåll, må i stället värdet I stället för egendomen kan dess

förklaras förverkat. Detsamma skall värde förklaras förverkat,

gälla i fråga om hjälpmedel, varmed

någon tagit sådan befattning som innebär

brottslig förberedelse enligt

denna balk.

Vad i första stycket sägs skall ej

äga tillämpning mot den som i god

tro förvärvat egendomen eller särskild

rätt därtill.

3

Ändå att fall som i 2 § sägs ej är

för handen, må dyrk, falskt mynt

eller annat föremål, som på grund av

sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna

i övrigt kan befaras

komma till brottslig användning, förklaras

förverkat.

4

Förklaras fartyg, som besväras av

sjöpanträtt eller inteckning, eller

luftfartyg, besvärat av luft panträtt

eller inteckning, förverkat, må rätten

förklara att panträtten skall upphöra

i den förverkade egendomen. Finnes

i annat fall någons rätt till föremål

som förklaras förverkat böra

§•

Föremål, som på grund av sin särskilda

beskaffenhet och omständigheterna

i övrigt kan befaras komma

till brottslig användning, må förklaras

förverkat även i annat fall än

som avses i 2 §.

§•

Förverkande på grund av brott av

egendom eller dess värde må, om ej

annat har föreskrivits, ske hos

a) gärningsmannen eller annan

som medverkat till brottet,

b) den i vars ställe gärningsmannen

eller annan medverkande var,

c) den som genom brottet ber etts

vinning,

d) den som efter brottet förvärvat

egendomen på grund av giftorätt, arv

eller testamente eller genom gåva

eller som efter brottet förvärvat

egendomen på annat sätt och därvid

haft vetskap om eller skälig anledning

till antagande om egendomens

samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet ej

någon av dem som anges i första

stycket a)—c), må den ej förklaras

förverkad.

Särskild rätt till egendom som förklaras

förverkad består, om ej även

den särskilda rätten förklaras förverkad.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

5

(Nuvarande lydelse)

oaktat förklaringen bestå, skall rätten

göra förbehåll därom.

9

Kan på grund av den brottsliges

död eller av annan orsak påföljd ej

längre ådömas, må vad i 1—5 §§

stadgas vinna tillämpning endast såframt

i mål därom stämning delgivits

inom tio år från det brottet begicks.

Talan må i sådant fall av åklagare

väckas allenast om det finnes

påkallat ur allmän synpunkt.

I fall

(Föreslagen lydelse)

§•

Kan på grund av den brottsliges

död eller av annan orsak påföljd ej

längre ådömas, må egendom förklaras

förverkad på grund av brottet

eller åtgärd föreskrivas till förebyggande

av missbruk, endast om stämning

i mål därom delgivits inom fem

år från det brottet begicks. Talan

må i sådant fall väckas av åklagare

endast om det finnes påkallat ur allmän

synpunkt,

ande tillämpning.

10

Beslut om förverkande eller annan

åtgärd enligt 1—5 §§ förfaller, i den

mån verkställighet ej skett inom tio

år från det beslutet vann laga kraft.

Beslut om förverkande eller åtgärd

till förebyggande av missbruk förfaller,

i den mån verkställighet ej

skett inom tio år från det beslutet

vann laga kraft.

n §.

Är i lag eller författning föreskrivet

att förklaring skall meddelas om

förverkande eller annan sådan särskild

rättsverkan av brott, må detta

likväl underlåtas, om denna rättsverkan

är uppenbart obillig.

12 §.

Förverkad egendom tillfaller kronan,

om ej annat är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Förverkande av egendom på grund av brott får ej ske hos den som efter

brottet men före lagens ikraftträdande i god tro har mottagit egendomen i

gåva. Vad i övrigt föreskrivs i 2 § enligt dess äldre lydelse skall tillämpas,

när fråga är om brott som begåtts före lagens ikraftträdande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

2) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 KAP.

13 §.

Förövar ägaren —

Avser förverkandeförklaring luftfartyg

som besväras av luft pant rät t

eller inteckning, må domstolen ock

förklara att panträtten i fartyget

skall upphöra. Finnes i annat fall

någons rätt till fartyget böra oaktat

förverkandeförklaringen bestå, göre

domstolen förbehåll därom.

Bestämmelserna i första och andra

styckena skola i tillämpliga delar

gälla jämväl krigsmateriel och gods

som avses i 8 kap. 4 § andra stycket,

såframt ägaren därav eller någon

som är i hans ställe förövar gärning

som i 8 § andra stycket i detta kapitel

sägs eller medverkar därtill.

rätt därtill.

Bestämmelserna i första stycket

skola i tillämpliga delar gälla jämväl

krigsmateriel och gods som avses

i 8 kap. 4 § andra stycket, såframt

ägaren därav eller någon som

är i hans ställe förövar gärning som

i 8 § andra stycket i detta kapitel

sägs eller medverkar därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

3) Förslag

till

Lag

angående upphävande av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418)

om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling

skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1968.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

7

4) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964 (nr 19)

Härigenom förordnas, att 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Handlar någon -—-------utföra varan.

Har den brottslige eller annan, för Utbyte av brott som avses i försvars

räkning sådan åtgärd vidtagits, ta stycket skall förklaras förverkat,

haft vinning därav, skall vad i 36 om det ej är uppenbart obilligt,

kap. 1 § andra stycket brottsbalken

stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

5) Förslag

till

Lag

angående upphävande av 4 § lagen den 1 april 1966 (nr 78) om förbud i

vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 1 april 1966 om förbud i vissa

fall mot rundradiosändning på öppna havet skall upphöra att gälla vid utgången

av juni 1968.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

12 januari 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Kling, Johansson,

Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,

Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad lagstiftning

om förverkande av egendom på grund av brott och anför.

Inledning

Brott kan enligt gällande rätt föranleda — utom böter och skadestånd —

vissa andra ekonomiska sanktioner. Av dessa är förverkande av egendom

den ojämförligt vanligaste. Beslut om förverkande meddelas i allmänhet

av domstol eller, genom strafföreläggande, av åklagare. Det innebär att

egendom tvångsvis och utan ersättning tas ifrån sin ägare. Med få undantag

tillfaller egendomen kronan. När egendomen tillfaller kronan benämns åtgärden

omväxlande konfiskation och förverkande. Bestämmelser om förverkande

finns både i brottsbalken och i specialstraffrätten, dvs. i de rättsregler

av straffrättslig art som finns i lagar och författningar utanför brottsbalken.

Förverkandereglerna i brottsbalken, vilka överförts i stort sett oförändrade

från 1864 års strafflag, tillämpas mera sällan. Åtskilliga av de specialstraffrättsliga

bestämmelserna har däremot stor praktisk betydelse. Såväl

brottsbalkens förverkanderegler som specialstraffrättens bestämmelser

i ämnet har ofta kritiserats både till innehåll och form. Kritiken har dock

främst riktats mot reglerna inom specialstraffrätten.

Enligt Kungl. Maj ds bemyndigande tillkallades i december 1955 docenten,

numera professorn Hans Thornstedt att som särskild utredningsman göra en

förberedande undersökning för reformering av specialstraffrätten (direktiv

se riksdagsber. 1957: I Ju 34). Utredningsmannen skulle enligt direktiven föiutredningen

söka kontakt med de övriga nordiska länderna.

Utredningsmannen inledde sitt arbete med en granskning av förverkandebestämmelserna

i allmänstraffrätten och specialstraffrätten och avlämnade

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år i968

den 16 september 1960 ett delbetänkande med titeln »Förverkande på grund

av brott» (SOU 1960: 28). Betänkandet avgavs sålunda innan brottsbalken

trädde i kraft den 1 januari 1965. Utredningsmannen har därför utgått från

strafflagens förverkanderegler. Han har bl. a. föreslagit sådana ändringar i

dessa att bestämmelserna i större utsträckning än nu skall kunna tillämpas

direkt eller analogivis inom specialstraffrätten och i övrigt bättre kunna

tjäna som förebilder för den specialstraffrättsliga lagstiftningen. Förslaget

innehåller dessutom mera allmänna riktlinjer för lagstiftning om förverkande

inom specialstraffrätten.

Utredningsmannen har redovisat sina synpunkter på frågan, hur skilda

problem beträffande förverkande av egendom bör lösas, i form av ett utkast

till ändrade förverkandebestämmelser i strafflagen. Detta torde få fogas till

statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren

(RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,

Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, överbefälhavaren (ÖB), medicinalstyrelsen,

statens kriminaltekniska anstalt, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket

(numera riksrevisionsverket), kontrollstyrelsen, skogsstyrelsen,

veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, kommerskollegium, överståthållarämbetet

(ÖÄ), länsstyrelserna i Uppsala, Hallands och Jämtlands län,

statens växtskyddsanstalt, Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges

stadsdomare, Sveriges polismästare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler

och Sveriges landsfiskaler samt Stockholms handelskammare, Skånes

handelskammare, Sveriges advokatsamfund och Svenska jägareförbundet.

ÖB har bifogat yttrande av försvarets civilförvaltning samt cheferna för

armén, marinen och flygvapnet. Kommerskollegium har överlämnat yttranden

av Sveriges industriförbund och handelskammaren i Gävle. RÅ, ÖÄ och

länsstyrelserna har bifogat yttranden av myndigheter inom polis- och åklagarväsendet,

av några stadsfogdar, rådhusrätter m. fl.

År 1960 tillsattes efter beslut av justitieministrarna i Danmark, Finland,

Norge och Sverige den nordiska straffrättskommittén för att behandla frågor

om ensartad nordisk lagstiftning på straffrättens område och diskutera

andra kriminalpolitiska frågor av principiell natur och gemensamt nordiskt

intresse. Kommittén består av representanter för nämnda länder jämte Island.

Den fick som första uppdrag att behandla frågan om möjligheten att

i de nordiska länderna nå fram till enhetliga regler om förverkande. Resultatet

av kommitténs överläggningar i ämnet presenterades i ett gemensamt

betänkande om konfiskation, dagtecknat den 20 maj 1963 och tryckt

som bilaga till danska straffelovrådets betänkande om konfiskation (BeItenkning

nr 355, 1964). Betänkandet innehåller en redovisning av de principer

som enligt kommitténs uppfattning bör vara vägledande för den framtida

nordiska förverkandelagstiftningen. Beträffande preskription av för
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 7,9 år 1968

verkande och verkan av den brottsliges död kom kommittén inte fram till

någon enhetlig lösning. Dessa frågor togs därför upp på nytt av kommittén

i samband med behandlingen av övriga preskriptionsfrågor inom straffrätten.

Kommitténs överväganden i detta problemkomplex redovisades i ett betänkande

den 18 juni 1966 om preskription m. in., tryckt som bilaga till

danska straffelovrådets betänkande om straffrättslig preskription in. m.

(Betaenkning nr 433, 1966) och numera även som särskilt betänkande i Nordisk

udredningsserie (NU 1967: 15).

Gällande rätt m. m.

I 1864 års strafflag fanns före år 1948 endast vissa speciella bestämmelser

om förverkande av egendom. Genom 1948 års strafflagsrevision infördes

allmänna regler om förverkande med tillämpning inom strafflagens

hela område. De nya bestämmelserna togs in i 2 kap. 16—18 §§ samt 5 kap.

13 och 19 a §§ strafflagen.

I 2 kap. 16 § gavs regler om förverkande av muta och av förlag eller vederlag

som var avsett för främjande av brott. Samma paragraf innehöll

också bestämmelser om förverkande av vinning som ej motsvarades av

skada för enskild.

I 2 kap. 17 § första stycket fanns regler om förverkande av hjälpmedel

som använts vid brott och av sådant som frambragts genom brott. I samma

stycke fanns en särskild regel om behandlingen av vissa panträtter

och inteckningar samt andra särskilda sakrätter i egendom som förklarats

förverkad. Denna bestämmelse fick sin slutliga utformning år 1955,

då ett tillägg om luftfartyg gjordes. Paragrafens andra stycke gav möjlighet

att förverka föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet

och omständigheterna i övrigt kunde befaras komma till brottslig användning.

Enligt tredje stycket kunde rätten i stället för förverkande föreskriva

åtgärd till förebyggande av missbruk.

I 5 kap. 13 § andra stycket föreskrevs, att förverkande enligt 2 kap. 16

eller 17 § kunde ådömas utan hinder av den brottsliges död. I 5 kap. 19 a §

gavs en regel om preskription av talan om förverkande enligt 2 kap. 16 §

eller 17 § första stycket. I 2 kap. 18 § slutligen meddelades en bestämmelse

att, när straffet för gärningen var förfallet, förverkandetalan fick väckas

endast om statsåklagare fann det vara påkallat ur allmän synpunkt.

I brottsbalken finns bestämmelser om förverkande av egendom i

36 kap., som har rubriken »Om förverkande av egendom och om annan

särskild rättsverkan av brott». Med »annan särskild rättsverkan» avses

verkningar av mycket olika karaktär, t. ex. straffskatt enligt skattestrafflagen,

förvisning enligt utlänningslagen och den verkan som makes brotts
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968 11

lighet kan ha som grund för äktenskapsskillnad enligt It kap. giftermålsbalken.

Brottsbalkskapitlets fem första paragrafer bär samma sakliga innehåll

som 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen. Uppdelningen av dessa båda paragrafer

i strafflagen på fem i brottsbalken gjordes för att bestämmelserna skulle

bli in era överskådliga.

36 kap. 1 § innehåller i första stycket regler om förverkande av muta,

förlag eller vederlag som är avsett för främjande av brott samt annat dylikt

vars lämnande eller mottagande utgör brott enligt brottsbalken. Förverkandeförklaring

är enligt bestämmelsen det regelmässiga och skall underlåtas

endast om det är uppenbart obilligt. Om egendomen utgjordes av

annat än pengar och inte finns i behåll, kan i stället egendomens värde förklaras

förverkat. Med att egendom inte finns i behåll förstås att den inte är

åtkomlig för sakförverkande. Förverkande skall ske till kronan. Lagrummet

gäller inte mot den som i god tro har förvärvat egendomen eller särskild

rätt till denna. Med särskild rätt förstås sakrätt. Andra stycket av paragrafen

innehåller att, om någon annars har haft vinning av brott som avses i

brottsbalken och vinningen inte motsvaras av skada för enskild, han kan

förpliktas ge ut däremot svarande belopp till kronan efter vad som är skäligt.

Muta har samma betydelse i 1 § som i bestämmelserna om bestickning

och tagande av muta i 17 kap. 7 § och 20 kap. 2 §, dvs. otillbörlig belöning

för utövning av befattning med vilken ämbetsansvar är förenat. Förlag och

vederlag betyder detsamma som i bestämmelsen om förberedelse till brott

i 23 kap. 2 §. Med förlag avses således pengar eller annan egendom som

är avsedd till bestridande av utgifter som är förbundna med förövande

av brott. Vederlag utgörs av egendom vilken lämnas som belöning för brott

för att främja brottet.

Förutom muta, förlag och vederlag nämns i 36 kap. 1 § första stycket

»annat dylikt» som föremål för förverkande. Detta uttryck syftar bl. a. på

vissa otillbörliga förmåner som är likartade med muta. Sålunda avses bestämmelsen

i 17 kap. 8 § om otillbörlig förmån för att rösta på visst sätt

eller att inte rösta i allmänt ärende. Uttrycket syftar också på bestämmelsen

i 19 kap. 13 § om straff för den som av främmande makt eller någon

som handlar i dess intresse tar emot pengar eller annan egendom för att

genom utgivande eller spridande av skrifter eller på annat sätt påverka den

allmänna meningen om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre

styrelse.

Lagrummet förutsätter för att muta, förlag, vederlag och annat sådant

skall kunna förverkas, att det utgör brott enligt brottsbalken att lämna eller

ta emot sådan egendom. Detta innebär beträffande muta, att tillämpningsområdet

för förverkande är snävare än för straffbestämmelserna om bestickning

i 17 kap. 7 § och tagande av muta eller av otillbörlig belöning i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

20 kap. 2 §. Det brottsliga handlandet vid dessa brott består i att lämna,

utlova eller erbjuda respektive mottaga, låta åt sig utlova eller begära muta.

För förverkande krävs att muta har lämnats eller tagits emot. Motsvarande

gäller i förhållande till straffbestämmelserna i 17 kap. 8 § om otillbörligt verkande

vid röstning och tagande av otillbörlig förmån vid röstning. Däremot

täcker förverkanderegeln tillämpningsområdet för straffbestämmelsen

i 19 kap. 13 § om tagande av utländskt understöd. Denna kriminaliserar

endast mottagande av sådant understöd. I fråga om förlag och vederlag

som är avsett för främjande av brott är förverkanderegeln tillämplig i samma

utsträckning som bestämmelsen i 23 kap. 2 § straffbelägger befattning

med förlag eller vederlag som förberedelse till brott.

Bestämmelsen i 36 kap. 1 § andra stycket om förverkande av vinning i

andra fall än då det är fråga om muta, förlag, vederlag eller dylikt avser

endast värdekonfiskation. Med vinning förstås nettovinst.

36 kap. 2 § innehåller regler om förverkande av hjälpmedel som har använts

vid brott enligt brottsbalken och om förverkande av egendom som

frambragts genom sådan gärning. Förverkande får ske helt eller delvis, om

det är påkallat till förebyggande av brott eller annars särskilda skäl föreligger

och det inte är uppenbart obilligt. En ytterligare förutsättning är

att ägaren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen har förövat gärningen

eller medverkat till denna. Förverkande skall ske till kronan. Om

egendomen inte finns i behåll, får i stället värdet förklaras förverkat. Dessa

bestämmelser gäller också hjälpmedel, med vilket någon har tagit sådan

befattning som innebär brottslig förberedelse enligt brottsbalken. I ett

andra stycke av paragrafen föreskrivs, att bestämmelserna inte skall tilllämpas

mot den som i god tro har förvärvat egendomen eller särskild rätt

därtill.

Med föremål, som har frambragts genom brott enligt brottsbalken, avses

sådana brottsprodukter som falska mynt och andra förfalskade föremål,

kartor som tillverkats genom spioneri o. d. Regeln om förverkande av hjälpmedel,

med vilket någon har tagit befattning som innebär brottslig förberedelse

enligt brottsbalken, hänför sig till 23 kap. 2 §. Där anges som

straffbar förberedelse att någon på där angivet sätt tar befattning med

gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant

hjälpmedel. En förutsättning är liksom vid lämnande och mottagande av

förlag eller vederlag för brott att brottet är straffbelagt på förberedelsestadiet.

En särskild regel om förverkande av hjälpmedel vid brottslig förberedelse

har ansetts nödvändig, eftersom i sådant fall redan själva användningen

av hjälpmedlet är straffbelagd och därför inte kan betraktas

som användning av hj älpmedel vid brott.

Förverkanderegeln i 2 § är till skillnad från regeln i 1 § begränsad till

uppsåtliga brott. En annan olikhet mot 1 § är att förevarande paragraf för

förverkande kräver, att ägaren till hjälpmedlet eller brottsprodukten eller

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

13

någon som var i hans ställe skall ha förövat gärningen eller medverkat till

denna. Detta innebär bl. a., att stulen egendom som har använts som hjälpmedel

inte kan förklaras förverkad.

Enligt 36 kap. 3 § kan föremål med utpräglad karaktär av brottsverktyg

förklaras förverkat oberoende av om något brott har begåtts. Bestämmelsen

innehåller, att föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och

omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning får

förklaras förverkat även i andra fall än som anges i 2 §. Som exempel på

sådana föremål nämns i paragrafen dyrk och falskt mynt.

I 36 kap. 4 § behandlas vissa panträtter och andra särskilda rättigheter

till egendom som förklaras förverkad. Om fartyg, som besväras av sjöpanträtt

eller inteckning, förklaras förverkat, kan rätten enligt denna paragraf

förordna att panträtten skall upphöra i den förverkade egendomen. Detsamma

gäller luftfartyg som besväras av luftpanträtt eller inteckning. Om

i annat fall av förverkande någons rätt till föremålet bör bestå trots förverkandeförklaringen,

skall rätten göra förbehåll därom. Med uttrycket

»någons rätt» avses i första hand begränsad sakrätt. Även avbetalningssäljares

rätt till egendom som har överlåtits med äganderättsförbehåll omfattas

av bestämmelsen.

Regler, motsvarande de nu nämnda i 4 §, finns i några specialförfattningar,

som innehåller bestämmelser om förverkande av fartyg och luftfartyg,

nämligen 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297), 11 §

lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling och 4 § lagen

den 1 april 1966 (nr 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på

öppna havet.

Enligt 36 kap. 5 § kan rätten i stället för förverkande föreskriva åtgärd

till förebyggande av missbruk. Sådan åtgärd kan t. ex. innebära att ordet

»kopia» stämplas på ett konstverk som inte är ett originalverk.

I 36 kap. 6—8 §§ meddelas vissa bestämmelser, till vilka det inte fanns

någon motsvarighet i strafflagen. De avser också andra särskilda rättsverkningar

än förverkande. I 6 § regleras hur bestämmelser om särskild

rättsverkan av att någon döms till straff skall tillämpas, när annan brottspåföljd

än straff ådöms. Brottsbalkens nya regler om påföljdseftergift i

bl. a. 33 kap. 4 § har föranlett en särskild föreskrift i 7 § om inverkan i vissa

fall av beslut om sådan eftergift. I 8 § finns en särskild regel om förverkande

när gärningsmannen var under femton år eller psykiskt abnorm.

I sådana fall får rätten förordna om förverkande av egendom endast om och

i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till gärningsmannens sinnesart,

gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Denna bestämmelse

har tillkommit närmast som en följd av att brottsbegreppet i brottsbalken

har fått ett annat innehåll än i strafflagen. Enligt denna lag ansågs

en annars straffbelagd gärning inte som brott, när den hade begåtts av

någon som ej fyllt 15 år eller som handlat under inflytande av sinnes
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

sjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående

natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Den underår ige

eller psykiskt abnorme kunde därför inte fällas till ansvar. I brottsbalken

däremot har brottsbegreppet utformats så att även dessa kategorier anses

kunna begå brott. Den som har begått en straffbelagd gärning före 15 års

ålder kan emellertid inte dömas till påföljd (33 kap. 1 §). Den som är psykiskt

abnorm kan däremot ådömas vissa påföljder (33 kap. 2 §). Enligt

flera specialstraffrättsliga författningar är det en förutsättning för förverkande

att den tilltalade döms till straff eller fälls till ansvar. Eftersom den

psykiskt abnorme numera kan dömas till påföljd, blir en sådan förverkanderegel

tillämplig på honom till skillnad från vad som gällde tidigare.

Enligt vissa författningar utanför brottsbalken är förverkande fortfarande

obligatoriskt. Genom bestämmelsen i 8 § har domstolen fått prövningsrätt

även i dessa fall. Paragrafen har samtidigt gjorts tillämplig på brott som

har begåtts av den som är under 15 år.

36 kap. 9 § innehåller bestämmelser om verkan av den brottsliges död

och av bortfallande av påföljd i andra fall. Paragrafen motsvarar i viss mån

reglerna i 2 kap. 18 § samt 5 kap. 13 § andra stycket och 19 a § strafflagen.

Förverkande på grund av brott preskriberas inte så länge den brottslige

är i livet och åtal för brottet inte är preskriberat. Men även sedan den

brottslige har avlidit eller åtalspreskription har inträtt kan talan om förverkande

föras. I dessa fall gäller en tioårig preskriptionstid, som räknas

från den dag brottet begicks. Preskription kan undvikas genom att stämning

delges inom denna tid. Som förutsättning för att förverkandetalan får

väckas i sådant fall gäller att åklagaren finner det vara påkallat från allmän

synpunkt. Bestämmelserna gäller — förutom förverkande enligt 1 och

2 §§ •— även föreskrift enligt 5 § om åtgärd i stället för förverkande. Förverkande

eller föreskrift på grund av 3 § sker oberoende av brott och berörs

därför inte av preskriptionsregeln i denna paragraf.

I 36 kap. 10 §, som saknar motsvarighet i strafflagen, föreskrivs att beslut

om förverkande eller annan åtgärd enligt 1—5 §§ förfaller i den mån

verkställighet inte har skett inom tio år från det beslutet vann laga kraft.

Enligt 12 § andra stycket brottsbalkens promulgationslag gäller denna bestämmelse

också beträffande beslut om förverkande eller annan åtgärd

som har meddelats enligt 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen.

Brottsbalkens bestämmelser om förverkande är i allmänhet inte direkt

tillämpliga inom specialstraffrätten. Detta innebär emellertid

inte att de saknar betydelse i frågor om förverkande på grund av bestämmelser

utanför brottsbalken. Bestämmelserna i 36 kap. 1 och 2 §§ är uttryckligen

begränsade till förverkande vid brott enligt brottsbalken. Bestämmelserna

i dessa paragrafer om skydd för annans rätt torde dock kunna tilllämpas

analogivis inom specialstraffrätten, om inte annat framgår av den

specialstraffrättsliga bestämmelsen eller följer av dess syfte. Reglerna i

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

15

3 § om förverkande av utpräglat farliga brottsverktyg intar en särställning

och är direkt tillämpliga även vid brott utanför brottsbalken. Bestämmelserna

i 4 § om särskilda panträtter och andra rättigheter torde på grund

av sitt innehåll få anses tillämpliga också vid förverkande som sker med

stöd av bestämmelse utanför brottsbalken, om inte annat framgår av vad

som har föreskrivits om sådant förverkande. Även 5 §, som i första hand

avser förverkande enligt brottsbalken, torde kunna tillämpas inom specialstraffrätten.

Av bestämmelserna i 6—8 §§ framgår, att deras tillämpning

inte är begränsad till brottsbalkens område. Reglerna i 9 och 10 §§ om verkan

av den brottsliges död och om preskription kan enligt sin ordalydelse

tillämpas direkt endast beträffande förverkande eller annan åtgärd enligt

1—5 §§ men torde vara analogt tillämpliga inom specialstraffrätten. En

tillämpning utanför brottsbalken torde dock förutsätta, att det inte föreligger

något särskilt skäl emot en sådan tillämpning. I ett nådeärende har

högsta domstolen intagit denna ståndpunkt beträffande tillämpningen av

10 § (NJA 1965 s. 540).

Inom specialstraffrätten finns förverkandebestämmelser i mer än hundratalet

författningar. Det är på detta område som förverkandeinstitutet har

vuxit fram, främst inom närings- och tullförfattningarna. Bestämmelserna

har tillkommit vid olika tidpunkter och av olika anledningar. De företer

därför stora inbördes skiljaktigheter i fråga om både syfte och utformning.

En del förverkanderegler har till syfte att avvärja risker som anses härröra

från föremåls egenskaper. Sådana bestämmelser finns dels beträffande

egendom, som på grund av sin beskaffenhet knappast kan komma till

annan än brottslig användning, såsom vissa fosterfördrivande medel och

vissa arter av narkotika, dels beträffande egendom, som kan användas även

legalt, t.ex. vapen, explosiva varor och gifter. Också mera temporärt smittfarliga

eller hälsovådliga egenskaper hos egendom kan vara anledning till

förverkande. Förverkande av hjälpmedel vid brottslig verksamhet förekommer

traditionellt huvudsakligen inom bestämda områden, främst smuggling,

olovlig sprit- och tobakstillverkning samt förbjudna former av jakt

och fiske. Bestämmelser om förverkande med syfte att reducera den brottsliges

förmögenhet är också allmänt förekommande inom specialstraffrätten.

Sådant förverkande är ofta inte inskränkt till vinningen utan träffar

i princip hela den egendom eller det värde som det förbjudna förfarandet

har avsett. Detta sammanhänger främst med att förverkande av denna typ

i allmänhet också har ett bestraffande syfte. Som exempel kan nämnas de

fiskaliska förverkandereglerna med syfte att hindra att någon undandrar

sig offentliga avgifter av olika slag, såsom tullar och varuskatter. Ytterligare

exempel är förverkandebestämmelserna i lagstiftningen om alkoholhaltiga

och andra drycker. Dessa bestämmelser har både fiskaliskt och

nykterhetspolitiskt syfte. Förmögenhetsreducerande förverkande förekom
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

mer vidare bl. a. i jakt- och fiskelagstiftningen och i näringsreglerande författningar.

Sedan förverkandereglerna i strafflagen ändrades år 1948, har de i allmänhet

beaktats vid utformningen av specialstraffrättsliga bestämmelser.

Avvikelser är dock inte sällsynta. I allmänhet har den lagstiftningstekniken

använts att särskilda förverkanderegler tagits in i specialförfattning även

om reglerna varit identiska med förebilden i strafflagen. Mera sällan förekommer

en hänvisning till strafflagen eller numera brottsbalken. En sådan

hänvisning finns exempelvis i 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964

(nr 19). Under senare år har enhetliga förverkandebestämmelser införts i

vissa grupper av författningar, t. ex. smugglingsförfattningarna.

Utredningsmannens förslag

Allmänstraffrättsliga förverkanderegler

Efter en omfattande beskrivning och systematisering av förverkandereglerna

i både allmän- och specialstraffrätten har utredningsmannen granskat

strafflagsreglerna ur saklig och formell synvinkel. Han erinrar därvid

inledningsvis om att uppdraget egentligen innefattar en förberedande undersökning

av endast specialstraffrättens förverkanderegler. En sådan undersökning

kan dock enligt hans mening inte göras utan att man dessförinnan

granskar strafflagens regler i anledning av deras centrala ställning

inom förverkandelagstiftningen. Utredningsmannen framhåller vidare att

strafflagberedningen vid sin översyn av påfölj dsbestämmelserna i strafflagen

underlät att ta upp förverkandebestämmelserna till saklig granskning

under hänvisning till direktiven för den då pågående särskilda utredningen.

Utredningsmannen betonar, att problemen rörande förverkande är talrika

och invecklade. Om man strävar efter att reglera dessa spörsmål fullständigt,

kan det enligt hans uppfattning inte undvikas att lagtexten blir

omfattande och svårläst. Han anser att allmänna bestämmelser om förverkande

bör vara kortfattade och klara för att lätt kunna efterbildas inom

specialstraffrätten.

När det gäller förverkande av muta, förlag, vederlag och annan

vinning innehåller förslaget inte någon ändring beträffande föremålet

för förverkande. Utredningsmannen diskuterar emellertid möjligheten

att konstruera bestämmelsen som ett rent vinningsf örverkand

e för att därigenom bl. a. vinna en lagtekniskt mera enhetlig lösning. Detta

skulle medföra, att i motsats till vad som nu gäller muta eller annan

otillbörlig förmån, som väl har lämnats men inte tagits emot, ej skulle

kunna förklaras förverkad. Utredningsmannen avvisar emellertid tanken

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

På en sådan vinningsregel med motivering att frågan knappast har någon

större praktisk betydelse.

Beträffande värdeförverkande i förhållande till sakförverkande

av muta o. d. är utredningsmannen kritisk mot den nuvarande

regeln att egendomens värde kan förverkas endast när egendomen

inte längre finns i behåll. Enligt lagens ordalydelse innebär detta t. ex. att

den som har tagit emot egendom som muta och lyckats sälja den till en

ondtroende, får behålla köpeskillingen, medan egendomen förverkas hos

den ondtroende förvärvaren. En annan egendomlig följd är att endast en

person kan drabbas av förverkandet så länge egendomen finns i behåll.

Så snart egendomen inte är i behåll, kan däremot jämte gärningsmannen en

hel kedja av ondtroende förvärvare ådömas värdeförverkande. Dessa kriminalpolitiskt

omotiverade konsekvenser skulle enligt utredningsmannen kunna

undgås, om domstolarna tillerkändes frihet att välja mellan sakförverkande

och värdeförverkande när egendomen finns i behåll. Han föreslår

därför att värdeförverkande skall vara alternativt och inte subsidiärt i förhållande

till sakförverkande. En naturlig följd av en sådan regel bör enligt

utredningsmannen bli, att förverkandet främst kommer att riktas mot

den som har handlat mest klandervärt från socialetisk synpunkt.

Förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter enligt

36 kap. 2 § brottsbalken kan ske, om det är påkallat till förebyggande av

brott eller om det annars föreligger »särskilda s k ä 1». Samma regel

fanns i 2 kap. 17 § första stycket strafflagen. Enligt motiven till bestämmelsen

är föreskriften om särskilda skäl avsedd för sådana fall då det

skulle vara stötande om den brottslige fick behålla de hjälpmedel som han

använt vid brottet. Utredningsmannen anser det visserligen mindre tilltalande

att mördaren efter att ha benådats hugger ved med mordyxan

men menar att avgörande för frågan, om mordverktyget skall förverkas,

bör vara om det kan befaras komma till användning vid förnyad brottslighet.

Den ledande synpunkten vid förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter

bör nämligen vara förebyggande av fortsatt brottslig användning av

föremålen. Klausulen om särskilda skäl bör därför slopas. Ett ytterligare

skäl därtill är enligt utredningsmannen, att klausulen är så allmänt hållen

att den måste anses otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.

Förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter drabbar i princip, framhåller

utredningsmannen, bestämda föremål på grund av deras egenskaper.

Trots detta innehåller nuvarande bestämmelse en regel om subsidiärt

värdeförverkande. Som motiv för denna regel har angetts, att

det inte bör stå den brottslige öppet att undandra sig förverkandepåföljd

genom att gömma undan föremålet eller överlåta det till annan. Utredningsmannen

anser inte denna motivering tillräckligt övertygande. Det brottsförebyggande

syftet realiseras enligt hans uppfattning så snart föremålet

blir oåtkomligt. I de flesta fall torde för övrigt förverkande bli aktuellt

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 79

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

bara i fråga om sådana brottsverktyg som har tagits i beslag under polisutredningen.

Förverkande kommer säkerligen oftast att drabba yrkesförbrytare

eller andra asociala personer som regelmässigt har sådana ekonomiska

förhållanden att domar på penningprestationer inte kan verkställas

mot dem. Regeln om värdeförverkande av brottsverktyg är enligt utredningsmannen

tillämplig bara i sällsynta fall och bör därför inte behållas.

Utredningsmannen berör också frågan, om bestämmelsen angående förverkande

av hjälpmedel skulle kunna utvidgas till att generellt omfatta

föremål, varmed någon har tagit sådan befattning

som är straffbelagd. Iså fall skulle den särskilda regeln om förverkande

av hjälpmedel vid brottslig förberedelse kunna utgå. För sådana

hjälpmedel gäller ju enligt uttrycklig föreskrift samma bestämmelser som

för förverkande av hjälpmedel som har använts vid brott. Utredningsmannen

finner emellertid, att konsekvenserna av en så vittgående regel skulle

vara svåra att överblicka, och anser därför att en sådan utvidgning inte bör

ske.

Bestämmelsen om förverkande av föremål, som på grund av sin särskilda

beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras komma till brottslig

användning, dvs. utpräglade brottsverktyg, intar enligt utredningsmannen

en särställning i förverkandelagstiftningen. Den gäller

nämligen oberoende av om brott har begåtts och är dessutom direkt tilllämplig

utanför strafflagens område. Regeln var i strafflagen, liksom den

fortfarande är i brottsbalken, subsidiär i förhållande till bestämmelsen om

förverkande av hjälpmedel vid brott och brottsprodukter. Utredningsmannen

betraktar regeln om förverkande av utpräglade brottsverktyg som den

centrala föreskriften om indragning av farlig egendom och den andra bestämmelsen

som en utvidgning av förverkandemöjligheten till mindre farlig

egendom som har kommit till brottslig användning. I utredningsmannens

förslag har därför ordningsföljden mellan dessa båda bestämmelser kastats

om, så att bestämmelsen om utpräglat farliga brottsverktyg kommer först.

Denna ordning är enligt utredningsmannen också motiverad med hänsyn

till att föreskriften — till skillnad från den andra regeln — är generellt

tillämplig även inom specialstraffrätten. Utredningsmannen föreslår vidare,

att lagrummets exemplifiering av farliga brottsverktyg slopas därför att

den inte är tillräckligt upplysande. Exemplen är enligt hans uppfattning

dessutom olämpliga med hänsyn till bestämmelsens tillämpning inom specialstraffrätten.

De synes nämligen hänföra sig till allvarligare brottslighet

än som kan komma i fråga inom specialstraffrätten.

Förverkandereglerna i brottsbalken är liksom motsvarande bestämmelser

i strafflagen fakultativa. För att ange den fakultativa karaktären

används emellertid olika uttryckssätt. Utredningsmannen anser denna

skillnad i uttryckssätt vara varken formellt eller sakligt motiverad. Med

hänsyn till framför allt de allmänstraffrättsliga reglernas betydelse som

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

19

förebild för specialstraffrätten bör enligt hans uppfattning de olika uttrycksvarianterna

reduceras så långt det kan ske utan att sakliga olägenheter

uppstår. Att förverkande är fakultativt bör därför genomgående anges

med att förverkande »må ådömas». Anses en differentiering nödvändig,

bör det vara tillräckligt att bredvid denna formulering ha en strängare

variant, såsom »skall, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkat».

Frågan mot vem förverkande på grund av brott får

riktas bör enligt utredningsmannen regleras gemensamt för förverkande

av vinning, hjälpmedel och brottsprodukter. Han föreslår, att de kortfattade

negativa reglerna i 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen, numera 36 kap. 1 och

2 §§ brottsbalken, om skydd för godtroende förvärvare ersätts med en positiv,

mera detaljerad bestämmelse. Förverkande bör enligt hans förslag kunna

ådömas gärningsmannen (samt anstiftare och medhjälpare) eller den i

vars ställe gärningsmannen (anstiftaren, medhjälparen) var. Vidare bör

förverkande kunna ske hos den som genom den straffbelagda gärningen

avsiktligen har beretts vinning eller tillägnats något samt den som efter

gärningen har förvärvat egendom eller särskild rätt därtill och vid förvärvet

antingen haft vetskap eller skälig anledning till antagande om egendomens

samband med gärningen. En sådan bestämmelse bör enligt utredningsmannen

vara tillämplig även inom specialstraffrätten. Han föreslår därför

att det inte ställs krav på att det brott som föranleder förverkande skall vara

uppsåtligt. Detta innebär att hjälpmedel och brottsprodukter — till skillnad

från vad som nu gäller — kan förverkas också vid culpösa strafflagsbrott,

nu brottsbalksbrott. Denna utvidgning av möjligheterna att använda

förverkande torde emellertid enligt utredningsmannen få ringa praktisk

betydelse bl. a. med hänsyn till kravet på att förverkande skall vara påkallat

till förebyggande av brott. Enligt gällande rätt kan förverkande inte

ske, om någon av oaktsamhet begår en gärning som är straffbar endast

som uppsåtlig. Förslaget innebär inte någon ändring i detta hänseende.

Värdeförverkande, som har ådömts flera personer, bör enligt utredningsmannen

liksom f. n. åvila dessa solidariskt utan särskild föreskrift.

Beträffande begränsade sakrätter till egendom som förklaras

förverkad finns två olika regler i gällande lag. Den ena gäller sjö- och

luftpanträtter samt hypotekariska panträtter i fartyg och luftfartyg och

innebär, att en sådan rättighet består vid förverkande av egendomen, om

inte domstolen uttryckligen förklarar att den skall upphöra. Beträffande

övriga begränsade sakrätter liksom avbetalningssäljares rätt till gods, som

har sålts under äganderättsförbehåll, gäller en motsatt regel, dvs. att rättigheten

bortfaller om inte domstolen gör förbehåll om dess bestånd. Utredningsmannen

framhåller att det inte är helt klart, om regeln rörande

skyldighet för domstolen att göra förbehåll om rättighet som bör bestå är

en materiellträttslig regel, som innebär att rättigheten upphör om förbehåll

inte görs, eller endast en erinran om domstolens skyldighet att beakta

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

begränsade sakrätter. Denna oklarhet sammanhänger enligt hans uppfattning

med att det över huvud aldrig synes ha slagits fast vilken inverkan

en förverkandeförklaring har på begränsade sakrätter. Utredningsmannen

föreslår, att den dubbla konstruktionen slopas, så att alla begränsade sakrätter

behandlas enhetligt. Regeln bör vara att sådana rättigheter inte rubbas

av dom på sakförverkande utan att domen innehåller en uttrycklig förklaring

därom. Ett beslut att upphäva en begränsad sakrätt kommer i realiteten

att innebära en form av partiellt förverkande. Vad som föreskrivs

om förutsättningarna för förverkande, sättet för ådömande av och verkningarna

av förverkandedom bör därför äga tillämpning på förklaring, att

särskild rätt skall upphöra.

Som en teknisk förenkling föreslår utredningsmannen, att den nu i varje

paragraf återkommande regeln, att egendom förklaras förverkad till

k rona n, tas upp i ett särskilt lagrum. Detta avses få generell giltighet

också inom specialstraffrätten. Eftersom förverkad egendom enligt vissa

specialstraffrättsliga förverkanderegler tillfaller annan än kronan, innehåller

den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen undantag för de fall

då annat är föreskrivet.

Beträffande preskription av förverkandetalan föreslår utredningsmannen

att sådan talan i princip preskriberas samtidigt med åtal.

I förslaget betonas att valet av preskriptionstid måste träffas efter en avvägning

av motsatta intressen. Å ena sidan krävs att sanktionen skall vara

effektiv. Å andra sidan bör hänsyn tas till bl. a. den som hotas av sanktionen.

Han kan ha anspråk på att inte under alltför lång tid vara utsatt för

ett sådant hot. När bestämmelsen i 5 kap. 19 a § strafflagen infördes, ansågs

de kortare tiderna för åtalspreskription, fem och två år, otillräckliga

som gränser för preskription av förverkandetalan. I förarbetena anfördes,

att förverkandeförklaring kunde vara motiverad även om så lång tid hade

förflutit efter den brottsliga gärningen alt samhället ansåg sig kunna avstå

från att göra sitt straffanspråk gällande. Häremot invänder utredningsmannen,

att det inte kan vara så mycket mindre stötande att gärningsmannen

efter två eller fem år undgår straff för brott, än att han efter motsvarande

tid får behålla vad som har använts vid eller vunnits genom sådan inte

alltför grov brottslighet. Särskilt i det fall då förverkande har en tydligt repressiv

karaktär är det enligt utredningsmannen svårt att från kriminalpolitisk

synpunkt försvara att förverkande ådöms även efter det att åtalet

har preskriberats. Utredningsmannen framhåller vidare, att möjligheterna

att oskadliggöra eller förklara utpräglat farliga brottsverktyg förverkade

inte kommer att förändras om åtalspreskription och preskription av förverkandetalan

jämställs. Sådant förverkande kan ådömas oberoende av

brott och är alltså inte underkastat preskription. Utredningsmannen gör

därefter en jämförelse mellan förverkande å ena sidan samt straffskatt

och normerade böter å andra sidan. Han påpekar beträffande straffskatt,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Knngl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

att det torde vara helt klart att sådan skatt inte kan utkrävas för ett preskriberat

deklarationsbrott. Normerade böter, som liksom straffskatt står de vinningsreducerande

förverkandena nära, preskriberas efter två år. Under hänvisning

till vissa avgöranden av högsta domstolen angående tillämpning

av strafflagens preskriptionsregler för förverkande inom specialstraffrätten

menar utredningsmannen, att rättsläget på det specialstraffrättsliga

fältet skulle bli åtskilligt klarare vid samtidig preskription av åtal och förverkande.

Utredningsmannen anser emellertid, att förverkandetalan skall

kunna föras i vissa fall, fastän ansvar inte kan utkrävas, nämligen när

stämning med förverkandeyrkande har delgetts vederbörande eller kungjorts

enligt reglerna i 17 § rättegångsbalkens promulgationslag, innan

straffet förföll.

Den brottsliges död hindrar enligt gällande rätt inte att förverkande

ådöms. Utredningsmannen anser, att det också i detta fall bör råda

överensstämmelse mellan straff och förverkande. I stället för den särskilda

regeln om tioårig preskription av förverkandetalan, som nu gäller, föreslår

han därför att förverkande inte skall kunna ådömas när straff har förfallit

på grund av gärningsmannens död. I likhet med vad han har föreslagit

beträffande preskription av förverkandetalan i förhållande till åtalspreskription

anser han, att undantag bör göras när stämning med förverkandeyrkande

har delgetts eller kungjorts före dödsfallet.

Nuvarande bestämmelse om preskription av ådömt förverkande

infördes först genom brottsbalken (36 kap. 10 §) och hade alltså

ingen motsvarighet i strafflagen. Utredningsmannen använder som förebild

strafflagberedningens förslag till denna bestämmelse —- vilket förslag

överensstämmer i sak med den slutliga lydelsen — men föreslår att preskriptionstiden

sätts ned till fem år. I betänkandet nämns som tänkbara förebilder

till en preskriptionsregel preskriptionsförordningens tioårsregel,

uppbördsförordningens bestämmelser om femårig preskription av debiterad

skatt och regeln i strafflagen, nu brottsbalken, om treårig preskription

av böter och ålagt förvandlingsstraff. Utredningsmannen anför olika

skäl för och emot dessa alternativ samt stannar slutligen för att föreslå en

femårsfrist (betänkandet s. 126—128).

Utredningsmannen diskuterar även frågan om verkställighetspreskription

vid dödsfall. Något förslag härom tas emellertid inte upp i betänkandet.

Som skäl anger utredningsmannen att, om man i likhet med honom anser

att förverkande under vissa omständigheter bör få ådömas även efter

gärningsmannens död, det blir en naturlig konsekvens att en regel inte kan

ges om att ådömt förverkande faller bort vid den dömdes död.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Specialstraffrättsliga förverkanderegler

Utredningsmannen konstaterar, att de specialstraffrättsliga förverkandereglerna

är behäftade med åtskilliga brister. Han karakteriserar dem som

splittrade samt ofta inkonsekventa, ofullständiga och oklara. Reglerna finns

spridda i ett stort antal författningar, av vilka åtskilliga har högst speciell

karaktär och snävt begränsade tillämpningsområden. Inte sällan förekommer

att förverkanderegler, som kan komma att tillämpas bredvid varandra,

är utformade på olika sätt. Det är enligt utredningsmannen inte heller

ovanligt att av två närliggande författningar den ena innehåller bestämmelser

om förverkande men den andra saknar sådana regler. Detta gäller

i hög grad värdeförverkande, som har fått en nästan godtycklig användning

inom speciallagstiftningen. Särskilt inkonsekvent är enligt utredningsmannen

också lagstiftarens val mellan obligatoriskt och fakultativt förverkande.

De förverkandebestämmelser som bär tillkommit före 1948 års

strafflagsreform är ofta ytterst kortfattade och går förbi de allmänna frågor

som kan uppkomma i rättstillämpningen. Även om 1948 års strafflagsregler

har beaktats i senare förverkandelagstiftning, saknas fortfarande i

stor omfattning regler om skydd för sakrättshavare och godtroende förvärvare.

En speciell oklarhet ligger i frågan om det krävs fällande straffdom

eller endast straffbelagd gärning för att förverkande skall kunna ådömas.

De försök som har gjorts i doktrin och praxis att skingra oklarheten på

denna punkt har enligt utredningsmannen inte lett till något allmänt godtagbart

resultat. Även i frågan hos vem förverkande kan ske råder enligt

utredningsmannen anmärkningsvärd oklarhet inom den specialstraffrättsliga

förverkandelagstiftningen.

Som botemedel mot bristerna inom specialstraffrätten föreslår utredningsmannen

i första hand vissa generella förverkanderegler. Det

mest radikala medlet skulle enligt hans uppfattning vara att ersätta samtliga

specialregler med antingen generella strafflagsbestämmelser, som görs

tillämpliga även utanför strafflagens område, eller en särskild lag med förverkanderegler

för specialstraffrätten. Utredningsmannen avvisar emellertid

en sådan lösning bl. a. därför alt förverkande används i sakligt så vitt

skilda sammanhang att det skulle vara svårt att ge fullständiga och enhetliga

bestämmelser för förverkande utanför strafflagen. Även om man således

bör behålla en viss särreglering i specialstraffrätten, anser utredningsmannen

dock, att flera av strafflagsreglerna bör kunna göras generellt tilllämpliga

utanför strafflagens område. Förutom bestämmelsen om förverkande

av utpräglat farliga brottsverktyg bör den föreslagna regeln om vem

förverkande får riktas mot kunna tillämpas även beträffande specialstraffrättsliga

förverkanden. Vidare föreslår utredningsmannen, att de föreslagna

bestämmelserna om preskription av förverkandetalan och ådömt förverkan
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

de samt om verkan av den brottsliges död ges generell giltighet inom specialstraffrätten.

Även bestämmelsen om att förverkad egendom skall tillfalla

kronan, om annat inte är föreskrivet, bör enligt utredningsmannen

kunna tillämpas inom hela förverkandefältet.

Utredningsmannen föreslår ytterligare en del generella regler om specialstraffrättsligt

förverkande. Dessa kan enligt hans uppfattning inte lämpligen

placeras i strafflagen utan bör beredas plats i en särskild lag. Av de

bestämmelser som bör ingå i denna anser utredningsmannen den mest

angelägna vara en regel som begränsar användningen av obligatoriskt förverkande.

Den allvarligaste anmärkning som har riktats mot de specialstraffrättsliga

förverkandereglerna i deras nuvarande utformning är enligt

hans uppfattning, att obligatoriskt förverkande inte sällan träffar den

enskilde orimligt hårt. Sådana obligatoriska förverkanderegler finns fortfarande

i flera författningar. 1 stället för att gå igenom samtliga existerande

förverkanderegler i specialstraffrätten för att undersöka om de återstående

obligatoriska reglerna skulle kunna göras fakultativa, torde man enligt

utredningsmannen kunna ha en generell bestämmelse av innehåll, att i lag

eller författning föreskriven förverkandepåföljd ej må ådömas i den mån

det är uppenbart obilligt.

En annan fråga, som enligt utredningsmannen bör regleras i en särskild

förverkandelag, är i vilken utsträckning egendomens förpackning, emballage,

kärl o. dyl. skall inbegripas i sakförverkande. Utredningsmannen

framhåller, att en bestämmelse om förverkande av sak torde anses omfatta

förpackning även när detta inte uttryckligen nämns i förverkandebestämmelsen.

Han anser likväl att en generell regel bör införas för att förebygga

att man i rättstillämpningen motsättningsvis kommer till den slutsatsen

att förpackningsförverkande inte får ske utan författningsstöd. Utredningsmannen

lägger också fram förslag till en sådan föreskrift.

Bestämmelsen, att rätten i stället för att förklara egendom förverkad

kan föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk, bör enligt utredningsmannen

göras till en generell regel för specialstraffrätten. Om en särskild

förverkandelag införs, bör denna därför innehålla också en sådan bestämmelse.

I en sådan lag bör enligt utredningsmannen givetvis också tas in

bestämmelser, motsvarande de regler i strafflagen som enligt förslaget bör

få generell giltighet.

Om man föredrar att behålla en viss särreglering i specialstraffrätten,

kan åtskilliga brister i förverkandelagstiftningen inte avhjälpas annat än

genom en översyn av de särskilda bestämmelserna. Förslaget

innehåller vissa riktlinjer för en sådan översyn och för

framtida förverkandelagstiftning i övrigt.

I detta sammanhang framhåller utredningsmannen sin skepsis mot förverkande

som kriminalpolitiskt instrument. Det är hans bestämda uppfattning

att lagstiftaren alltför ofta har knutit förverkandepåföljder till för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

bjudna handlingssätt och att en inskränkning av förverkandeinstitutets

användning bör eftersträvas. Missförhållandena är enligt utredningsmannen

mest framträdande i fråga om förverkande med förmögenhetsreducerande

syfte. Sådant förverkande anser utredningsmannen vara en från

kriminalpolitisk synpunkt väsentligt mindre smidig sanktion än dagsböter.

I förslaget förordas därför att förverkande av denna typ inte införs eller

behålls i andra fall än då enbart dagsböter anses otillräckliga och fängelse

inte lämpligen bör ingå i straffskalan. Särskild restriktivitet bör enligt utredningsmannen

iakttas vid culpösa brott.

Vid en översyn av speciella förverkandebestämmelser är det enligt utredningsmannen

vidare angeläget att förhållandet mellan straffbelagd gärning,

straff och förverkande klarläggs. I förslaget hävdas principen, att

straffbelagd gärning och inte straffdom bör vara förutsättning för förverkande.

Detta bör givetvis gälla även vid nyskrivning av specialförfattningar.

Brottsverktyg som över huvud inte kan komma till lojal användning,

i det föregående benämnda utpräglade brottsverktyg, kan enligt utredningsmannen

i vissa fall förverkas med tillämpning såväl av den specialstraffrättsliga

regeln som av bestämmelsen i 2 kap. 17 § andra stycket strafflagen,

nu 36 kap. 3 § brottsbalken. Som exempel nämns i betänkandet bl. a.

sådana fosterfördrivningsverktyg som över huvud inte får införas til! riket,

tillverkas eller tillhandahållas. Med hänsyn till att en specialförfattning

ofta främst riktar sig till en krets av yrkesmän eller på annat sätt begränsad

kategori medborgare kan enligt utredningsmannen pedagogiska skäl

tala för att samtliga förverkandeföremål, som faller inom författningens

ämnesområde, förtecknas noggrant och uttömmande i författningen, även

om den allmänstraffrättsliga bestämmelsen är tillämplig på några av dem.

Vid ny- eller omskrivning av bestämmelser om redskapsförverkande i specialstraffrätten

bör man dock enligt hans uppfattning undersöka, om det

finns något behov av särregler vid sidan av regleringen i strafflagen.

Förverkande av andra brottsverktyg än absolut farliga bör enligt utredningsmannen

inte användas som ett bistraff utan endast när det är påkallat

till förebyggande av brott. Vidare torde enligt utredningsmannen

föreskrifter om subsidiärt värdeförverkande i de fall när brottsverktyg är

oåtkomligt kunna tas bort ur åtskilliga av de specialstraffrättsliga förverkanderegler

som riktar sig mot brottsverktyg och andra hjälpmedel vid

brott. Värdeförverkande som alternativ till sakförverkande kan dock enligt

utredningsmannen inte genomgående mönstras ut ur specialstraffrätten.

Om det förs in generella bestämmelser i strafflagen om hos vem förverkande

får ske och om behandlingen av begränsade sakrätter i egendom som

förklaras förverkad och dessa regler blir tillämpliga också inom specialstraffrätten,

bör enligt utredningsmannen vissa särbestämmelser i specialstraffrätten

kunna rensas ut. Det kan dock enligt utredningsmannen tän
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968 25

kas att det i speciella fall är önskvärt att ha strängare regler i specialstraffrätten.

När det gäller förverkande vid ouppsåtliga brott ter det sig enligt utredningsmannen

stötande att utan undantag låta specialstraffrättsliga lagöverträdelser

få sådana rättsverkningar. Han anser det dock ogörligt att

helt förkasta förverkande vid culpösa brott. Den främsta anledningen är,

att det i stor utsträckning är omöjligt att fastställa när specialstraffrättsliga

brott inte är straffbara i culpa. Men eftersom specialstraffrättsliga oaktsamhetsbrott

genomsnittligt är mindre allvarliga än uppsåtliga, bör man

— både i lagstiftningen och lagtillämpningen — vara sparsam med förverkande

när det är fråga om ouppsåtligt handlande.

Remissyttrandena

Utredningsmannens kritiska inställning till den gällande förverkandelagstiftningen

delas genomgående av remissinstanserna. Den beskrivande framställningen

i förslagets första del har naturligt nog inte granskats i detalj

av remissinstanserna. I stället har uppmärksamheten koncentrerats till utredningsmannens

förslag till reviderade strafflagsbestämmelser om förverkande.

Remissinstanserna är i princip eniga om förslagets förtjänster, men

beträffande de särskilda frågorna finns åtskilliga meningsskiljaktigheter.

Förslagets riktlinjer för framtida förverkandelagstiftning inom specialstraffrätten

har också gett upphov till delade meningar.

I flera remissyttranden ges allmänna positiva omdömen om utredningsförslaget.

RÄ uttalar, att förslaget innehåller en värdefull utredning av de

problem som hänger samman med förverkande på grund av brott, och anser

de riktlinjer som har angetts väl värda att följas i en ny lagstiftning. Liknande

omdömen ges av bl. a. Sveriges industriförbund, handelskammaren i

Gävle, statsåklagaren i Göteborg och advokatsamfundet. Några remissinstanser

inskränker sig till att anmäla, att de tillstyrker utredningsmannens förslag

eller att de inte har något att invända mot dess innehåll. Dit hör ÖB,

försvarets civilförvaltning, cheferna för armén, marinen och flygvapnet,

kriminalpolisintendenten samt distrikts- och avdelningscheferna inom ordningspolisen

i Stockholm, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Uppsala och

stadsdomarf öreningen.

Remissinstansernas kritik har i allmänhet begränsats till särskilda frågor.

Mera generell kritik framförs endast av Stockholms stads rätts- och polisdirektion.

Denna anser att förslaget lider av den bristen att problemen behandlats

alltför teoretiskt.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Allmänstraff rättsliga förverkanderegler

Utredningsmannens förslag till ändringar i strafflagens förverkanderegler

intar en central ställning i betänkandet. Frågan, om det varit motiverat att

göra en utvidgning av undersökningen till strafflagens

bestämmelser om förverkande, har behandlats i några

remissyttranden. Både RÅ och advokatsamfundet finner liksom utredningsmannen

det nödvändigt att strafflagens regler omarbetas, innan man griper sig

an den specialstraffrättsliga förverkandelagstiftningen. Vidare betonar RÄ

liksom hovrätten för Västra Sverige angelägenheten av att en sådan omarbetning

kommer till stånd snarast möjligt med hänsyn till den betydelse

strafflagens bestämmelser har som förebilder för nya förverkanderegler.

Hovrätten avser därvid särskilt frågorna om skydd för tredje man och om

preskription samt framhåller som värdefulla nyheter att vissa problem, som

är gemensamma för allmänstraffrättsligt och specialstraffrättsligt förverkande,

har fått en enhetlig lösning i förslaget. Åtskilliga andra remissinstanser

har uttryckt sin allmänna uppskattning av förslaget till ändrade strafflagsbestämmelser.

En principiellt kritisk inställning till denna del av förslaget intar endast

generaltullstyrelsen, som påpekar att omredigeringen av strafflagsparagraferna

torde innebära att domstolarna får en vidgad skönsmässig prövningsrätt.

Enligt styrelsens uppfattning kan strafflagens förverkandebestämmelser

inte genomgående användas som förebilder för specialstraffrättsliga

regler.

Den av utredningsmannen diskuterade möjligheten att införa ett ren t

vinningsförverltande i stället för bestämmelsen om förverkande

av muta, förlag eller vederlag och annan vinning har berörts endast av

hovrätten för Västra Sverige. Denna menar att, om förverkandemöjligheten

begränsades till sådan muta o. d. som har mottagits, principen om ett

rent vinningsförverlcande skulle komma till klarare uttryck och tolkningen

av bestämmelsen underlättas.

Stadsfogden i Uppsala liksom stadsfogden i Halmstad har tagit upp frågan,

om den omständigheten att målsägandeanspråk kan framställas

bör hindra vinningsförverlcande. Båda framhåller, att det av kriminalpolitiska

skäl är angeläget att se till att gärningsmannen inte får obehörig

vinning av brottet. De anser vinningsförverkande vara mera straffbetonat

än hjälpmedelsförverkande. Därför bör förverkande av vinning enligt

deras uppfattning inte underlåtas enbart av den anledningen att vinningen

motsvaras av enskilt anspråk. I övriga nordiska länder hindrar inte

förekomsten av målsägande att förverkande sker. Stadsfogdarna anser

starka skäl tala för att svensk rätt ändras så att man når nordisk överensstämmelse

i detta avseende.

Förslaget, att domstolen skall ges frihet att använda värdef örver
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

k ande som alternativ till sakförverkande av muta o. d.

när egendomen finns i behåll, har tillstyrkts av bl. a. RÅ, hovrätten över

Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, landsfogden i Uppsala län,

häradshövdingeföreningen och stadsfiskalsföreningen. RÅ anser att förslaget

bör godtas med hänsyn till de lagtekniska fördelar som en sådan reglering

innebär. Hovrätten för Västra Sverige, som i princip har uttalat sig

för ett rent vinningsförverkande, anser att en sådan ändring blir onödig,

om värdeförverkande blir alternativt till sakförverkande och inte som nu

enbart subsidiärt. Häradshövdingeföreningen betonar fördelen av att man

kommer ifrån den konsekvensen av lagtextens nuvarande lydelse att överlåtelse

av förverkandeobjekt till ondtroende hindrar värdeförverkande hos

gärningsmannen.

Endast handelskammaren i Gävle ställer sig tveksam till förslaget och sätter

i fråga om det finns tillräcklig anledning att bryta med gällande rättsuppfattning

om förhållandet mellan sak- och värdeförverkande.

Meningarna är delade beträffande förslaget att slopa bestämmelsen om

»särskilda skäl» som grund för förverkande av hjälpmedel

och brottsprodukter. Hovrätten över Skåne och Blekinge

samt häradshövdingeföreningen har uttryckligen instämt i förslaget. RÅ

däremot menar, att klausulen bör behållas. Han finner visserligen förslaget

tilltalande från systematisk synpunkt men anser inte att man kan

bortse från känslorna hos de av brottet närmast berörda och hos allmänheten.

Om det i utredningsmannens exempel med mördaren och mordyxan

inte skulle vara möjligt att förverka yxan, skulle detta vara ägnat att väcka

höggradig anstöt. I utredningsförslaget betecknas klausulen som så allmänt

hållen att den därför måste anses otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.

RÅ finner utredningsmannens betänkligheter i detta hänseende

överdrivna. Enligt RÅ:s mening är förverkanderegeln utformad så att det

klart framgår att den ledande synpunkten vid förverkande av hjälpmedel

är förebyggande av brott. Liknande synpunkter har kommit till uttryck i

remissyttranden av statsåklagaren i Stockholm, landsfogden i Uppsala län,

rådhusrätten i Östersund och landsfogdeföreningen.

Förslaget att slopa bestämmelsen om subsidiärt värdeförverkande

vid hjälpmedel och brottsprodukter har tillstyrkts av RÅ, hovrätten

över Skåne och Blekinge, statsåklagaren i Stockholm samt häradshövdingeföreningen,

stadsfiskalsföreningen och landsfiskalsföreningen. Förslaget har

däremot kritiserats av hovrätten för Västra Sverige, generaltullstyrelsen,

Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Östersund, landsfogden i Uppsala län

och landsfogdeföreningen.

Statsåklagaren i Stockholm anför, att regeln knappast torde ha så stort

användningsområde att det är befogat att behålla den. Samma inställning

har häradshövdingeföreningen, stadsfiskalsföreningen och landsfiskalsf öreningen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Hovrätten för Västra Sverige delar visserligen utredningsmannens uppfattning,

att värdeförverkande i praktiken spelar en tämligen underordnad

roll, men finner inte utredningsmannens övriga skäl för att slopa bestämmelsen

vara övertygande. Enligt utredningsmannens mening faller det primära

intresset att förklara hjälpmedel förverkade bort, när brottslingen gör

föremålet oåtkomligt för förverkande. Mot detta invänder hovrätten att,

om en brottsling gömmer undan sina brottsverktyg så att de blir oåtkomliga

för förverkande, risken inte blir nämnvärt mindre att han skall frestas

att ta fram dem och använda dem vid fortsatt brottslig verksamhet. Dessutom

skulle det vara stötande utåt om han inte drabbades av förverkande

bara därför att han har lyckats gömma undan själva föremålen. Tar man

bort värdeförverkande, kan också skentransaktioner bli möjliga och den

brottslige därigenom helt undgå förverkande. Svårigheterna att bevisa ond

tro hos förvärvaren kan nämligen göra det omöjligt att förverka föremålet

hos denne. Värdeförverkande bör emellertid enligt hovrättens uppfattning

— liksom vid förverkande av muta, förlag, vederlag eller annat dylikt —

vara alternativt i förhållande till sakförverkande.

Enligt generaltullstgrelsen torde ett borttagande av värdeförverkande

medföra, att strafflagens regler om förverkande av hjälpmedel blir mindre

lämpliga som förebild för specialstraffrättsliga bestämmelser.

Utredningsmannens förslag till omkastning av ordningsföljden mellan

bestämmelsen om förverkande av utpräglat farliga brottsverktyg

och bestämmelsen om förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter

har tillstyrkts av RÅ och landsfogdeföreningen. Hovrätten över

Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige och häradshövdingeföreningen

föreslår, att föreskriften om förverkande av utpräglat farliga

brottsverktyg placeras i en särskild paragraf. Advokatsamfundet anser,

att en sådan bestämmelse hör hemma i en särskild förverkandelag med

andra generellt tillämpliga regler. Häradshövdingeföreningen och landsfogdeföreningen

gillar också utredningsmannens förslag att slopa exemplifieringen

av farliga brottsverktyg. RÅ avstyrker däremot ändringen och

anser, att den skulle sudda ut gränsen mellan de båda slagen av hjälpmedelsförverkande.

När det gäller utredningsmannens förslag att genomgående använda uttrycket

»må förklaras förverkat» för att ange att förverkande är fak u 1- t a t i v t har hovrätten för Västra Sverige visat en positiv inställning till

tanken att reducera de nuvarande variationerna i uttryckssätt. Om det

mildare uttrycket »må förklaras förverkat» väljs, bör det emellertid understrykas

att ändringen inte får anses syfta till någon saklig skillnad av betydelse

i förhållande till gällande rätt utan att förverkande alltjämt bör

ske i princip.

Hovrätten över Skåne och Blekinge betecknar utkastet till ny formulering

av fakultativt förverkande vid muta o. d. som en betydande språklig

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 7!) år 1968 29

förbättring. Landsfogdeföreningen förklarar sig inte ha någon erinran mot

ändringsförslaget.

Åtskilliga remissinstanser har emellertid kritiserat förslaget i denna

del. Bland dessa märks RÅ, landsfogden i Uppsala län, statsåklagaren i

Stockholm, häradshövdingeföreningen och stadsfiskalsf öreningen. Därvid

uttalar sig de flesta endast om förverkande av muta etc.

RA anser, att presumtionen bör vara för förverkande såväl vid muta och

därmed jämförlig belöning som vid annan vinning av brott. För dessa fall

bör föreskrivas, att förverkande skall ske, om det inte är uppenbart obilligt.

RÅ har däremot inte något att invända mot att hjälpmedelsförverkandets

fakultativa karaktär uttrycks enbart med orden »må förklaras förverkat»

och att sålunda det nu gällande villkoret att förverkande ej är uppenbart

obilligt utgår.

Statsåklagaren i Stockholm förordar, att de nuvarande uttryckssätten behålls.

Han finner, att avsikten inte synes ha varit att försvaga presumtionen

för förverkande men att den föreslagna ändringen skulle ge lagtexten

en missvisande utformning. Också stadsfiskalsföreningen befarar, att förslaget

skulle medföra en inte avsedd betydelseförskjutning.

Även häradshövdingeföreningen finner skäl tala för att det uttryckssätt

som nu används vid förverkande av muta och därmed jämförlig belöning

behålls. Den föreslagna ändringen täcker enligt föreningen inte uppfattningen,

att sådan egendom i regel bör förklaras förverkad. Föreningen föredrar

därför en lydelse mera i anslutning till den gällande. Enligt föreningen

torde det inte vara uteslutet att denna formulering används också vid

vinningsförverkande enligt 2 kap. 16 § andra stycket strafflagen, nu 36 kap.

1 § andra stycket brottsbalken. Obillighetsklausulen vid hjälpmedelsförverkande

anser föreningen däremot kunna utgå.

Utredningsmannens förslag att i en paragraf med generell giltighet även

inom specialstraffrätten samla reglerna om vem förverkande får

riktas mot har överlag mottagits med gillande av remissinstanserna.

Häradshövdingeföreningen uttrycker viss tvekan om var gränsen bör

dras i fråga om förverkandesubjekt. Eftersom det är självklart att bestämmelserna

om förverkande måste gälla gärningsmän och medhjälpare eller

ställföreträdare för dem, finner föreningen det vara tveksamt om man skall

ta med dessa bland dem hos vilka förverkande kan ske. Möjligen kan dock

en uppräkning av alla som kan ådömas förverkande göra det tydligare att

förverkande samtidigt kan drabba alla de uppräknade. Föreningen tillstyrker

att kretsen av förverkandesubjekt vidgas på sätt som utredningsmannen

har föreslagit.

Advokatsamfundet intar en kritisk hållning till utredningsmannens förslag

beträffande förverkande hos tredje man som har företrätts av gärningsman

eller annan medverkande. Den osäkerhet som råder för närvarande

bör enligt samfundet undanröjas genom att man i lagstiftningen närmare

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

preciserar i vad mån förverkande kan ske hos tredje man. Samfundet sätter

emellertid i fråga om det är lämpligt att som utredningsmannen har föreslagit

undantagslöst hänföra »den i vars ställe gärningsman, anstiftare eller

medhjälpare var» till de kategorier av rättssubjekt som kan ådömas förverkande.

Om ett sådant subjekt har haft vinning av brottet eller tillägnats

något, kan enligt samfundet förverkande ådömas med stöd av särskild bestämmelse

i den föreslagna nya 17 a §. I dessa fall finns det således inte

behov av den kritiserade regeln. I andra fall är det enligt samfundets mening

tveksamt om elt sådant ingripande i tredje mans rätt kan tolereras. Fråga

härom uppkommer när det gäller förverkande av brottsverktyg eller när

förverkandet har till funktion att i allmänpreventivt syfte förstärka ett bötes-

eller frihetsstraff. Samfundet menar, att domstolarna visserligen kan

undvika de mest stötande konsekvenserna av bestämmelsen på grund av förverkandets

fakultativa karaktär, men anser inte en sådan reglering vara tillräcklig.

Vilket innehåll en generell regel om tredje mans skydd än får, bör

dess tillämpning enligt samfundets uppfattning inte göras undantagslös utanför

strafflagens område. Om syftet med en viss lagstiftning gör det ofrånkomligt

att tillåta mera vidsträckta ingrepp i tredje inans rätt, bör särregler

införas i den speciella författningen.

Hovrätten för Västra Sverige diskuterar om värdeförverkande bör kunna

ådömas solidariskt. Utredningsmannens uttalande, att värdeförverkande

som har ådömts flera personer för närvarande anses åvila dessa solidariskt

utan uttrycklig föreskrift, finner hovrätten alltför kategoriskt. Enligt

hovrättens uppfattning ger förarbetena inte stöd åt en sådan tolkning

och inom doktrinen synes meningarna vara delade. Åtminstone för förverkande

på grund av strafflagsbrott borde en motsatt princip vara mera

motiverad, särskilt om man med utredningsmannen anser att värdeförverkande

endast skall förekomma beträffande konfiskation av muta o. d. Att i

sistnämnda fall låta var och en som berörs av förverkandet drabbas av en

påföljd, som sträcker sig längre än den vinning han har gjort, strider mot

det primära syftet med förverkande av denna typ. När två eller flera

ådöins förverkande, bör domstolen enligt hovrätten ha möjlighet att med

hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet bestämma om de skall

svara solidariskt eller inte. En bestämmelse därom bör med hänsyn till

frågans stora praktiska betydelse föras in i lagen och ges generell giltighet.

Som huvudregel bör då gälla att ansvaret inte skall vara solidariskt.

Bestämmelsen kan därför lämpligen ges det innehållet, att solidariskt ansvar

må föreskrivas, om så är påkallat med hänsyn till omständigheterna.

Bestämmelsen kan införas i samma paragraf som övriga hithörande generella

regler.

Den utvidgning av möjligheten till förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter

till även ouppsåtliga brott som utredningsmannens förslag

innebär har inte föranlett någon erinran från remissinstanserna.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Förslaget till enhetlig behandling av begränsade sakrätter i

egendom som förklaras förverkad har gett upphov till delade meningar. Av

de remissinstanser som har yttrat sig i frågan har RÄ, hovrätten över Skåne

och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige och häradshövdingeföreningen

uttryckligen tillstyrkt utredningsförslaget. Häradshövdingef öreningen

framhåller, att begränsade sakrätter, som inte har blivit föremål för inskrivning

eller registrering, lätt kan bli bortglömda i en rättegång som gäller

förverkande av den belastade egendomen. Genom att domstolen får möjlighet

att förordna, att särskild rätt till föremål som förklaras förverkat

skall upphöra, kan man komma åt fall när ägaren försöker undandra egendomen

från förverkande genom en skentransaktion. Dessutom kan man ingripa,

när innehavaren av den särskilda rätten är i maskopi med ägaren eller

när andra liknande omständigheter föreligger som bör föranleda att

den särskilda rätten upphör. Slutligen påpekar föreningen, att nu gällande

förverkandebestämmelser inom specialstraffrätten angående hypotek i fartyg

och luftfartyg bör upphävas samtidigt som den föreslagna regleringen

införs. Samma åsikt har hovrätten för Västra Sverige.

Stadsfogden i Uppsala redogör, liksom stadsfogden i Halmstad, för olika

praktiska komplikationer i samband med förverkande av rättigheter. Som

en lämplig lösning föreslår dessa båda stadsfogdar, att domstolarna — särskilt

i de fall då gärningsmannen äger annan utmätningsbar egendom —

förklarar rättighetens värde förverkat i stället för rättigheten som sådan.

Stadsfogden i Uppsala föreslår dessutom, att benämningen »föremål» i 17

a § byts ut mot »egendom» med hänsyn till att det kan vara fråga även om

fordringar och andra rättigheter samt om fast egendom.

Den föreslagna lösningen av begränsade sakrätters ställning vid förverkande

har kritiserats av statsåklagaren i Stockholm och stadsfiskalsföreningen.

Dessa anser att förslaget ökar svårigheterna att komma till rätta

med skentransaktioner. Generaltullstgrelsen finner, att den föreslagna

reformen knappast får någon praktisk betydelse med hänsyn till innehållet

i 17 § rättegångsbalkens promulgationslag.

Utredningsmannens förslag att som särskild bestämmelse med giltighet

även inom specialstraffrätten ta upp regeln, att egendom skall förklaras

förverkad till kronan, har lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Advokatsamfundet har föreslagit, att regeln skall tas in i en särskild

förverkandelag.

Förslaget till ändrade bestämmelser om preskription av förverka

n d e t a 1 a n och om verkan av den brottsliges död har

diskuterats livligt.

Förslaget i dess helhet har tillstyrkts endast av landsfiskalsföreningen

och Stockholms handelskammare. Vissa remissinstanser har godtagit förslaget

i den del det gäller preskription av förverkandetalan men har inte

kunnat helt acceptera den föreslagna regleringen beträffande verkan av den

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

brottsliges död. Till dessa hör hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms

rådhusrätt och advokatsamfundet. Andra remissinstanser, såsom

statsåklagaren i Malmö, ÖÄ, länsstijrelsen i Uppsala län, stadsfiskalsföreningen

och Föreningen Uppsala läns landsfiskaler, har uttryckligen kritiserat

endast den del av förslaget som gäller preskription av förverkandetalan.

Hovrätten för Västra Sverige har intagit en i princip positiv inställning

till utredningsförslaget men föreslagit vissa justeringar beträffande

både verkan av åtalspreskription och verkan av gärningsmannens död. RÅ,

statsåklagaren i Stockholm, landsfogden i Uppsala län, häradshövdingeföreningen

och landsfogdeföreningen har tagit avstånd från förslaget i denna

del.

Vad först angår förslaget beträffande preskription av förverkandetalan

går hovrätten över Skåne och Blekinge längre i fråga om likformighet mellan

åtalspreskription och preskription av förverkandetalan än utredningsmannen.

Medan denne gör undantag för de fall när förverkandeyrkande

har delgetts innan åtalspreskription har inträtt, föreslår hovrätten att undantaget

tas bort, så att reglerna om preskription av åtal och förverkande

sammanfaller helt.

Enligt hovrätten för Västra Sverige framstår det från olika synpunkter

som otillfredsställande att låta en gärningsman drabbas av förverkande

lång tid efter det att hans brott är preskriberat. Samordningen mellan straff

och förverkande får dock inte drivas så långt att förverkandesanktionen

blir ineffektiv. Förslaget innebär att också tvåårstiden för åtalspreskription

blir tillämplig på förverkandetalan. Inom specialstraffrätten är straffskalan

vanligen sådan att åtal preskriberas redan efter två år. En så kort tid måste

enligt hovrätten i många fall vara alldeles otillräcklig såvitt gäller förverkande,

bl. a. därför att avsevärd tid kan förflyta innan brottet upptäcks.

Den möjlighet till kungörelsedelgivning som utredningsmannen anvisar är

här inte till hjälp. Hovrätten avstyrker därför förslaget i denna del och

föreslår i stället som en kompromiss, att preskriptionstiden för förverkandetalan

bestäms till fem år. Delgivning av stämning bör krävas för preskriptionsavbrott.

Om hovrättens förslag godtas, bör den föreslagna regleringen

kompletteras med en bestämmelse om att talan av åklagare i sådant fall

får väckas endast om det är påkallat från allmän synpunkt.

Också bland andra kritiskt inställda remissinstanser är det en genomgående

uppfattning att utredningsmannens förslag leder till för kort preskriptionstid

vid förverkandetalan. De flesta som har yttrat sig i denna fråga

har uttryckligen förklarat, att den gällande tioårsregeln är att föredra.

RÄ framhåller, att man måste beakta syftet bakom den förverkandebestämmelse

som är i fråga. Regeln om konfiskation av muta eller annan

vinning avser närmast att förebygga att brottslingen eller annan profiterar

av den brottsliga verksamheten. Frågan, om den brottslige efter viss tid

skall tillåtas behålla den vinning som brottet har medfört, måste enligt RÅ

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

33

bedömas från delvis andra synpunkter än spörsmålet när staten bör avstå

från sitt straffanspråk. RÄ anser det betänkligt från allmänpreventiv synpunkt

och även stötande, om en person som har begått brott, för vilket

straffmaximum inte överstiger två år, genom att hålla sig undan två eller

fem år skulle kunna försäkra sig om att få behålla vinningen av brottet.

Syftet med förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter är väsentligen

att förebygga förnyad brottslighet. Det finns uppenbarligen risk för att sådana

föremål kommer till brottslig användning även efter det straff bär

förfallit på grund av åtalspreskription. I fråga om förverkandereglerna i

strafflagen finns det inte anledning att frångå gällande principer om verkan

av åtalspreskription. Inom specialstraffrätten förekommer det enligt RÅ

inte så få exempel på förmögenhetsreducerande förverkande som sträcker

sig utöver vinningen av det brottsliga förfarandet. Det är tydligt att sådant

förverkande har mera repressiv karaktär än förverkande av muta o. d. enligt

strafflagen. Men i den mån egendom, som förklaras förverkad enligt en

sådan specialstraffrättslig bestämmelse, sammanfaller med vinningen av

brottet, kan samma synpunkter tillämpas som beträffande förverkande enligt

strafflagen. När förverkande inom specialstraffrätten avser hjälpmedel

vid brott eller annan farlig egendom, saknas enligt RÅ:s mening anledning

att alltid låta förverkandetalan preskriberas samtidigt med att åtalspreskription

inträder. RÅ kan sålunda inte heller för specialstraffrättens del tillstyrka

en ordning, enligt vilken förverkande generellt förfaller med straffet.

Däremot kan man på specialstraffrättens område tänka sig eu lösning, enligt

vilken förverkande av annat än hjälpmedel i sådant fält begränsas till

den brottsliges vinning.

Häradshövdingeföreningen betonar särskilt, att man vid bedömande av

preskriptionstidens längd vid förverkande måste ta hänsyn till att de föreslagna

reglerna skall gälla även inom specialstraffrätten. När det gäller förverkande

av stora värden på grund av strafflagsbrott, torde det i regel vara

så lång preskriptionstid för själva brottet att någon utsträckning av preskriptionstiden

för förverkandetalan inte behövs. Annorlunda är det vid förverkande

inom specialstraffrätten. Ofta gäller korta preskriptionstider för

brotten, medan förverkandet kan röra mycket stora värden. Det kan inte

vara tillfredsställande om förövaren, i fall då brottet inte blir upptäckt före

preskriptionstidens utgång, kanske efter två år kan förfoga över en större

förmögenhet som inte är åtkomlig för förverkande. I sådana fall hjälper

inte den föreslagna regeln om kungörelsedelgivning av stämning om förverkande.

Liknande invändningar görs av landsfogdeföreningen.

Angående förslaget beträffande verkan av den brottsliges död uttalas i

flertalet negativa remissyttranden, att det framstår som olämpligt och stötande

att förverkande inte kan ådömas efter gärningsmannens död.

RÅ framhåller att synpunkter liknande dem som han har lagt på förslaget

om preskription av förverkandetalan kan läggas på frågan om förverkande

efter den brottsliges död.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 79

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att om en förbrytare dör under

utförandet av ett brott, som kan medföra förverkande, det synes stötande

att dödsboet får behålla vinning som har uppkommit genom brottet. Hovrätten

föreslår därför att bestämmelsen får följande lydelse: »Är straff för

brott förfallet, må förverkande på grund av brottet ej ådömas; dock må,

om det finnes skäligt, förverkande ådömas utan hinder av förbrytarens

död.»

Hovrätten för Västra Sverige påpekar särskilt, att en följd av förslaget

om verkan av den brottsliges död blir, att den som i ond tro har förvärvat

egendomen inte kan drabbas av förverkande när gärningsmannen har avlidit,

förutsatt att delgivning inte har hunnit ske före dödsfallet. Resultatet

förefaller hovrätten så otillfredsställande, att den finner det nödvändigt att

behålla möjligheten till förverkande efter gärningsmannens död, åtminstone

beträffande ondtrosförvärvare. Även för andra fall kan det vara motiverat

att behålla denna möjlighet. Har exempelvis någon genom brott avsiktligt

beretts vinning eller tillägnats egendom, torde det ofta kunna framstå som

stötande om vinningen eller egendomen inte skulle kunna förverkas hos

mottagaren endast därför att den brottslige har avlidit — kanske helt kort

efter brottet eller vid brottets begående. Hovrätten vill således behålla den

nuvarande möjligheten till förverkande efter den brottsliges död. Den femåriga

preskriptionstid som hovrätten har föreslagit beträffande förverkandetalan

skulle då medföra att gärningsmannens död inte hindrade förverkande,

om stämning hade delgetts innan denna tid hade gått till ända. Också

i detta fall bör krävas att åklagartalan är påkallad från allmän synpunkt.

Stockholms rådhusrätt vill också behålla möjligheten att döma till förverkande

efter gärningsmannens död. Rådhusrätten föreslår, att förverkande

preskriberas, när straff skulle ha förfallit om gärningsmannen hade

varit i livet, dock senast fem år efter det brottet förövades.

Advokatsamfundet anser den föreslagna regeln, som innebär att det endast

är den brottsliges död som inverkar på förverkandefrågan, kan leda

till egendomliga konsekvenser. Om en gärningsman, som har haft vinning

av sitt brott, avlider före den kritiska tidpunkten, undgår hans dödsbo förverkande.

Avlider däremot en annan person som — utan att själv ha begått

brott — har tillförts vinning genom gärningsmannens brott, undgår däremot

hans dödsbo inte förverkande. Samfundet framhåller vidare, att regeln

är avsedd att tillämpas även inom specialstraffrätten, där förverkandereglerna

i allmänhet har ett rent repressivt syfte. I sådana fall bör möjligheten

till förverkande falla bort när den brottslige dör, oavsett på vilket stadium

dödsfallet inträffar. Samfundet anser således inte utredningsresultatet tillfredsställande

i denna del och förordar, att reglerna om rättsverkningar av

inträffat dödsfall görs till föremål för ytterligare utredning.

Också förslaget att preskription av ådömt förverkande

skall inträda efter fem år har gett upphov till delade meningar.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

35

Till förmån för förslaget uttalar sig hovrätten över Skåne och Blekinge,

hovrätten för Västra Sverige, generaltuilstyrelsen, riksrevisionsverket, statsåklagaren

i Göteborg, stadsfogden i Östersund, Stockholms handelskammare,

landsfogdeföreningen, landsfiskalsföreningen och advokatsamfundet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det knappast finns några

skäl att anse kronans fiskaliska intresse väsentligare i fråga om förverkande

än beträffande normerade böter. Hovrätten går längre än utredningsmannen

och förordar en preskriptionstid av tre år. Hovrätten finner det visserligen

troligt, att hotet om förvandling av böter och möjligheten att använda införsel

gör bötesindrivning något effektivare än indrivningen av förverkade

belopp, men sätter i fråga, om detta har någon betydelse beträffande de

mycket stora beloppen. Dessa kan enligt hovrättens mening knappast nedbringas

nämnvärt genom införsel. Det bör dessutom vara en fördel från

praktisk synpunkt om åtgärder för verkställighet av böter och förverkande

på grund av samma dom kan upphöra och ärendet avskrivas vid i huvudsak

samma tidpunkt.

Hovrätten för Västra Sverige tar upp den i utredningsförslaget tämligen

knapphändigt diskuterade frågan om verkställighetspreskription vid dödsfall.

Hovrätten finner det inte i och för sig uteslutet att det i denna fråga

införs en parallellitet mellan straff och förverkande. Emellertid avvisar hovrätten

en sådan lösning bl. a. därför att det skulle vara stötande om arvingarna

fick behålla vad som var förverkat. Enligt hovrättens uppfattning kunde

det t. o. m. föreligga risk för att den dömde i något fall kunde frestas att

förkorta sitt liv för att på så sätt bespara sin familj följderna av domsverkställighet.

Generaltullstyrelsen anser att den föreslagna regeln om preskription av

ådömt förverkande bör modifieras så, att den överensstämmer med vad som

gäller om preskription av böter vid den dömdes död.

Utdömda vederlag, som inte kan indrivas, brukar enligt riksrevisionsverket

regelmässigt avskrivas efter fem år. Det är sällsynt att indrivningen

därefter tas upp på nytt. Förfarandet har enligt riksrevisionsverket i praktiken

sannolikt påverkats av att indrivningen av vederlag sker parallellt med

indrivningen av böter och skatter. Från praktisk synpunkt är det därvid en

fördel, att räkenskaperna inte belastas med alltför gamla poster. Riksrevisionsverket

godtar helt den föreslagna preskriptionsregeln. Stadsfogden

i Östersund vill komplettera utredningsmannens förslag till preskription av

ådömt förverkande med en bestämmelse som ger utmätningsmannen möjlighet

att träffa bindande avtal med den dömde om förlängning av betalningsfristen

utöver fem år. Stadsfogden föreslår vidare en generell bestämmelse,

enligt vilken förverkat belopp får indrivas i likhet med skatter. Härigenom

skulle även införselinstitutet kunna tillämpas för uttagande av sådant

belopp. Dessutom bör utdömt förverkandebeiopp jämställas med böter

med avseende på förmånsrätt.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

Längre preskriptionstid än den som har föreslagits av utredningsmannen,

i de flesta fall tio år, önskar RÅ, statsåklagaren i Stockholm, indrivningsverket

i Stockholm, länsstyrelsen i Uppsala län, landsfogden i samma län,

stadsfogden i Uppsala, länsstyrelsen i Jämtlands län, rådhusrätten i Östersund,

häradshövdingeföreningen och stadsfiskalsföreningen.

I stor utsträckning åberopar dessa remissinstanser svårigheten att under

en femårstid hinna genomföra en effektiv indrivning. Stadsfogden i Uppsala

betonar, att det i praktiken förhåller sig så att en gärningsman, som har

dömts till både böter och förverkande, i första hand betalar böterna som ju

kan förvandlas till fängelse. Om böterna inte hinner slutbetalas innan preskription

inträder, kan domstolen vid talan om förvandling av resterande

belopp visa ärendet åter till utmätningsmannen för ny behandling. Ett sådant

beslut medför preskriptionsavbrott och bötesindrivningen kan följaktligen

fortsätta ytterligare tre år. Det kan sålunda hända att indrivningen av

det förverkade beloppet inte ens hinner påbörjas inom den föreslagna femåriga

preskriptionstiden. Länsstyrelsen i Jämtlands län har liknande synpunkter.

Därutöver framhåller länsstyrelsen, att en längre preskriptionstid

också kan vara till förmån för den dömde. Är preskriptionstiden alltför kort,

kan det tänkas fall då indrivningsmyndigheten tvingas försätta den dömde

i konkurs på grund av ett ådömt förverkande.

Specialstraffrättsliga förverkanderegler

Utredningsmannens kritiska syn på användningen av förverkande inom

specialstraffrätten delas av en så gott som enhällig remissopinion. De flesta

av dem som har yttrat sig i ämnet anser liksom utredningsmannen, att bristerna

inom specialstraffrätten lämpligen kan botas genom införande av flera

generella regler och eu översyn av specialförfattningarnas

särbestämmelser. Sådana synpunkter framförs av RÅ. Denne

framhåller särskilt, att den föreslagna bestämmelsen om vem förverkande

får riktas mot inte bör ges generell giltighet inom specialstraffrätten, innan

en noggrann genomgång av de särskilda författningarna har ägt rum.

Även statens kriminaltekniska anstalt anser, att specialstraffrättens förverkanderegler

bör göras till föremål för en detalj granskning, innan ett slutligt

ställningstagande sker. Generaltullstyrelsen har liknande synpunkter

och betonar, att en revision av specialstraffrättens förverkanderegler bör

göras efter konkreta praktiska överväganden med hänsyn till förverkandets

olika syfte och innebörd i specialförfattningarna.

Flera remissinstanser framhåller vikten av att en översyn av specialstraffrättens

förverkanderegler snarast kommer till stånd. Uttalanden med denna

innebörd görs av rådhusrätten i Östersund, landsfogden i Jämtlands län,

länsstyrelsen i samma län och länsstyrelsen i Uppsala län.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Stadsdomarföreningen beklagar att tanken på en enhetlig förverkandelag

har avvisats av utredningsmannen. Advokatsamfundet skisserar grundlinjerna

för en sådan särskild lag i sitt yttrande. Samfundet utgår därvid —

liksom utredningsmannen — från att en allmän bestämmelse som förhindrar

tillämpning av obligatoriska förverkanderegler är oumbärlig. Enligt

samfundets uppfattning kan en sådan regel inte ges annan plats än i en

särskild förverkandelag. Därmed är det också givet att eu sådan lag med

generellt tillämpliga och principiellt viktiga regler på förverkanderättens

område bör komma till stånd. Beträffande innehållet i den föreslasna lagen

ansluter sig samfundet helt till utredningsförslaget.

Förslaget att införa en generell regel för specialstraffrätten med innebörd,

att allt förverkande skall vara fakultativt, har tillstyrkts av så gott som

samtliga remissinstanser som har yttrat sig och har ofta fått livligt instämmande.

Endast generaltullstijrelsen har visat en viss tvekan om regelns

lämplighet. Av de tillstyrkande remissinstanserna anser länsstyrelsen i Uppsala

län, landsfogden i samma län, landsfiskalsföreningen, Stockholms handelskammare

och Skånes handelskammare att regeln kan lagfästas utan avbidan

på ytterligare utredning.

Den föreslagna generella bestämmelsen beträffande förverkande av emballage

har tillstyrkts av RÅ, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Västra Sverige, häradshövdingeföreningen, stadsfiskalsföreningen, landsfiskalsf

öreningen och advokatsamfundet.

Utredningsmannens kritiska inställning till förverkande som kriminalpolitiskt

instrument delas av flertalet remissinstanser. De flesta av dessa

inskränker sig till allmänna instämmanden i utredningsmannens synpunkter.

Sådana instämmanden har gjorts av bl. a. hovrätten för Västra Sverige,

Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Uppsala, häradshövdingef öreningen,

Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare och handelskammaren

i Gävle.

Ibland har de instämmande synpunkterna utvecklats närmare. Så har

skett i yttranden från hovrätten över Skåne och Blekinge, advokatsamfundet,

landsfiskalsf öreningen och Skånes handelskammare. Landsfiskalsf öreningen

understryker utredningsmannens uttalanden att förverkande är en

i jämförelse med bötesstraff osmidig och slumpmässig åtgärd. Utredningsmannens

kritik av förverkandeinstitutet vitsordas av Skånes handelskammare

som träffande. En stor del av bestämmelserna anser handelskammaren

vara alltför stränga och stela, något som vid rättstillämpningen har fått stötande

resultat. Förverkandebestämmelserna kan sålunda få svåra ekonomiska

skadeverkningar, såväl för företag som för enskilda personer. Hovrätten

över Skåne och Blekinge menar att en avsevärd inskränkning av förverkandeinstitutets

användning måste anses önskvärd och finner utredningsmannens

skäl för en sådan ståndpunkt övertygande. Hovrätten har fäst vikt

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1968

vid att förverkande drabbar synnerligen ojämnt och att vanliga straffmätningsregler

endast i begränsad utsträckning kan vinna tillämpning. Advokatsamfundet

instämmer till fullo i den kritik som utredningsmannen riktar

mot förverkande som straffrättslig sanktion och rekommenderar i likhet med

utredningsmannen en ökad användning av dagsbotstraff i stället för förverkande.

De hårda konsekvenser som en förverkandedom många gånger

medför för den enskildes ekonomi sträcker sig vida längre än som kan anses

erforderligt från allmänpreventiv synpunkt och framstår dessutom från

allmän rättvisesynpunkt som betänkliga. Enligt samfundet angriper utredningsmannen

med rätta den på vissa områden förekommande övertron på

förverkandeinstitutets pedagogiska effekt.

En del remissinstanser tar emellertid avstånd från utredningsmannens

uppfattning om förverkandets ringa betydelse som kriminalpolitiskt instrument.

Det gäller framför allt sådana förvaltande myndigheter som har att

tillämpa författningar med förverkandebestämmelser. Veterinärstyrelsen,

skogsstyrelsen och fiskeristyrelsen varnar för alltför radikala inskränkningar

i användningen av förverkande. Andra myndigheter går längre och önskar

en utvidgad användning av förverkandeinstitutet. Sådana önskemål framförs

av generaltullsiyrelsen, medicinalstyrelsen och kontrollstyrelsen. Även

andra remissinstanser försvarar användningen av förverkande som kriminalpolitiskt

instrument. Bland dessa märks RÅ, Stockholms rådhusrätt, ÖÄ,

Stockholms stads rätts- och polisdirektion och polismästaren i Stockholm.

Utredningsmannen har enligt Stockholms rådhusrätt i någon mån underskattat

det kriminalpolitiska värdet av sådant förverkande som är riktat mot

gärningsmannens förmögenhet. Förverkande i kombination med reglerna

om beslag och kvarstad anser rådhusrätten ofta utgöra ett effektivt omedelbart

verkande vapen i kampen mot brottsligheten. Dess repressiva funktion

torde inte kunna ersättas med böter eller annat straff.

RÅ är inte beredd att gå så långt som utredningsmannen, när denne säger

att förmögenhetsreducerande förverkande inte bör införas eller behållas

i annat fall än när man är övertygad både om att straffhotet behöver förstärkas

och om att detta inte kan ske med användning av vanliga straffarter.

Även när dessa förutsättningar inte är uppfyllda, kan förverkande

vara påkallat för att tillfredsställa ett allmänt krav på att ingen skall få

ekonomisk vinning av brottslig gärning eller för att neutralisera det brottsmoliv

som utsikten till ekonomisk vinning kan utgöra. Förverkande tjänar

det väsentliga syftet att inskärpa alt brott inte lönar sig. Just denna vinningsreducerande

synpunkt anser emellertid RÅ ge anledning till övervägande,

om inte vissa förmögenhetsreducerande förverkanden, som nu sträcker

sig längre än till vinningen av brottet, utan olägenhet skulle kunna begränsas

till att avse endast vinning. ;

Polismästaren i Stockholm framhåller, att det inte torde vara möjligt

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

39

att inom specialstraffrätten i sådan grad förstärka straffhotet att förverkandebestämmelser

kan undvaras. Som exempel nämner polismästaren förseelser

mot rusdrycksförsäljningsförordningen, varusmugglingslagen och

allmänna ordningsstadgan.

I sina riktlinjer för en framtida förverkandelagstiftning inom specialstraffrätten

framhåller utredningsmannen som särskilt angeläget att förhållandet

mellan straffbelagd gärning, straff och förverkande blir klarlagt.

Den av utredningsmannen hävdade principen att straffbelagd gärning och

inte straffdom bör vara förutsättning för förverkande gillas uttryckligen av

statsåklagaren i Malmö.

Övriga mera allmänna riktlinjer som utredningsmannen har

dragit upp för den framtida förverkandelagstiftningen inom specialstraffrätten

har lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Nordiskt lagstiftningsarbete

Vid sin session i Stockholm år 1955 antog Nordiska rådet en rekommendation

till regeringarna i de nordiska länderna att undersöka möjligheten att

åstadkomma större likformighet i dessa länders lagstiftning om konfiskation.

Med anledning härav förordade departementschefen i direktiven för

utredningen rörande specialstraffrätten, att utredningsmannen vid sitt arbete

skulle söka kontakt med de övriga nordiska länderna. Det av Nordiska

rådet rekommenderade samarbetet inleddes med att översikter av de nordiska

ländernas lagstiftning om förverkande utarbetades.

Det nordiska samarbetet på straffrättens område tog fastare form år

1960, när nordiska straffrättskommittén tillsattes. Mot bakgrund av vad

som tidigare hade förekommit på det nordiska planet var det naturligt

att kommitténs första uppgift blev att söka åstadkomma enhetliga regler

om förverkande. Endast de allmänstraffrättsliga förverkandereglerna togs

upp till behandling inom kommittén. Till grund för de svenska synpunkter

som anfördes inom kommittén låg det nu ifrågavarande svenska betänkandet

om förverkande på grund av brott och resultatet av remissbehandlingen

av betänkandet.

Som tidigare nämnts har nordiska straff rättskommittén redogjort för

sina överväganden om konfiskation i ett särskilt betänkande. Av detta framgår,

att man inom kommittén har varit ense om att den nordiska förverkandelagstiftningen

bör kunna göras enhetlig i väsentliga delar. Angående

kommitténs överväganden kan nämnas följande.

Inledningsvis framhåller kommittén, att man i samtliga nordiska länder

synes angelägen att motverka en alltför omfattande användning av förverkande.

Vidare råder enighet om att förverkande i princip bör ha f aku 1- t a t i v karaktär. Beträffande föremålet för konfiskation är man inom

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

kommittén ense om att de allmänna nordiska förverkandereglerna bör avse

vinning av brott, hjälpmedel vid brott och brottsprodukter.

Begreppet vinning bör inte definieras i lagen, men som en allmän regel bör

gälla att därmed avses nettovinst. Enighet råder också om att de nordiska

strafflagarna bör ge domstolarna möjlighet att tillgripa värdeförverkande

inte bara subsidiärt, när sakförverkande inte går att genomföra,

utan som ett alternativ till förverkande av ett primärt konfiskationsobjekt.

Kommittén uttalar sig också om det subjektiva rekvisitet vid brott,

till vilka skall knytas förverkandesanktion. Kommitténs enhälliga uppfattning

är i denna del, att allmänstraffrättsliga förverkanderegler inte bör

innehålla någon begränsning till uppsåtliga gärningar utan förverkande

bör kunna ådömas även vid oaktsamhetsbrott.

Enighet har också i allt väsentligt uppnåtts beträffande reglerna om

vem förverkande får riktas mot. Vid förverkande av vinning

bör den ledande principen vara, att förverkande kan ske hos den som har

haft vinning genom brottet. Vid förverkande av andra objekt än vinning

förordas som en allmän princip, att förverkande bör kunna ske endast hos

sådan ägare till konfiskationsobjekt som är att anse som gärningsman eller

på annat sätt medverkande till brottet. Dessutom bör konfiskation kunna

ske hos den på vars vägnar gärningsmannen eller annan medverkande har

handlat. Överlåtelse av ett konfiskationsobjekt efter brottet bör enligt kommittén

inte generellt avskära möjligheterna till konfiskation. Godtroende

förvärvare bör dock vara skyddad mot förverkande. Detta skydd bör enligt

kommittén sträcka sig längre än som gäller enligt de civilrättsliga reglerna

om god tro. Har överlåtelsen efter brottet skett genom gåva bör, anser kommittén,

konfiskation kunna ske hos mottagaren oberoende av om denne har

varit i god tro.

Begränsad sa k rätt i egendom, som skall förklaras förverkad, bör

enligt kommitténs uppfattning bestå, om inte domstolen uttryckligen förordnar

att den skall upphävas. Villkoren för ett sådant förordnande bör vara

desamma som för konfiskation av själva egendomen.

Frågan om förhållandet mellan förverkande och skadestånd

har lett till delade meningar inom kommittén. Från svensk sida

önskar man behålla den nuvarande ordningen enligt svensk rätt, dvs. att

förverkande inte kan ske av vinning som motsvaras av skada för enskild.

Denna regel gäller vare sig den skadelidande har framställt ersättningsanspråk

eller inte. De övriga nordiska länderna ställer sig negativa till en

begränsning av vinningsförverkande i de fall då målsäganden inte har rest

skadeståndskrav före eller i rättegången. I dessa fall kan den förverkade

egendomen användas för att täcka ett senare skadeståndskrav. Inom kommittén

är man emellertid ense om att denna skillnad i rättssystemen saknar

praktisk betydelse.

Beträffande preskription av förverkande och verkan av den ansvariges död

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

41

har kommittén inte kommit fram till någon enhetlig lösning annat än i viss

del. Enligt betänkandet råder det enighet om att preskription av

förverk andetalan bör inträda samtidigt som åtalspreskription, dock

aldrig tidigare än fem år efter brottet. Preskription av ådömt förverkande

bör enligt kommitténs flertal i princip inträda efter fem år.

Samtidigt framhålls emellertid, att en sådan preskriptionstid kan vara för

kort, om beslutet gäller förverkande av vinning till stora belopp.

I fråga om verkan av den ansvariges död kan man enligt

kommittén inte komma fram til! enhetliga regler. Det är dock kommitténs

enhälliga uppfattning att, om man behåller möjligheten til! konfiskation

efter dödsfallet, denna sanktion bör tillämpas restriktivt. Inte heller beträffande

verkställighet av konfiskation efter den dömdes död anser kommittén

det möjligt att uppnå likformighet i de nordiska ländernas lagstiftning.

Frågan har emellertid enligt kommittén begränsad praktisk betydelse.

De bestämmelser som gör det möjligt att efter den dömdes död rikta konfiskationskravet

mot hans dödsbo kan i tillräcklig utsträckning modifieras

genom benådning.

I nordiska straffrättskommitténs betänkande om preskription har, som

har nämnts inledningsvis, problemen om preskription och verkan av den

ansvariges eller dömdes död tagits upp på nytt. Enligt betänkandet är kommitténs

inställning till frågan om preskription av förverkande

t a 1 a n inte längre enhetlig. Från dansk, finsk och norsk sida förordas

i stället för den tidigare rekommenderade femårsregeln, att preskriptionstiden

bestäms till minst tio år vid förverkande av vinning, medan femårstiden

behålls för övrig konfiskation. Förslag om eu liknande möjlighet till

längre preskriptionstid vid ådömt vinningsförverkande framförs också av

dessa länder jämte Island. Inte heller i fråga om verkan av den

ansvariges resp. dömdes död har kommittén vid denna senare

behandling kommit fram till en enhetlig lösning.

Nordiska straffrättskommitténs förslag till enhetliga regler om förverkande

har resulterat i ändrad lagstiftning i Danmark. I Norge är frågan om

ändrad förverkandelagstiftning under övervägande i straffelovrådet. Även

i Finland överväger man att ersätta de nuvarande kasuistiska förverkandereglerna

med generella regler, som är utformade med hänsyn till kravet på

nordisk enhetlighet.

De danska bestämmelserna om konfiskation, som således är utformade

efter nordiska straffrättskommitténs intentioner, har i huvudsak följande

innehåll.

I Danmark — liksom i Norge och Finland — är strafflagsreglerna om

konfiskation tillämpliga också inom specialstraffrätten, i den mån specialförfattningen

inte innehåller avvikande bestämmelser. De danska strafflagsreglerna

om konfiskation är vidare utan undantag fakultativa, vilket

uttrycks med att konfiskation »kan ske». Konfiskation sreglerna gäller både

uppsåtliga och oaktsamma brott. Föremål för konfiskation är vinning, som

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

har förvärvats genom en straffbar handling, eller däremot svarande belopp.

Som ytterligare konfiskationsobjekt anges föremål, som har använts eller

varit bestämt att användas eller som har frambragts vid straffbar handling,

samt sådan egendom som i övrigt har varit föremål för brott. För att förverkande

av de nu uppräknade objekten skall kunna ske krävs att konfiskation

är påkallad för att förebygga ytterligare brott eller att andra särskilda

omständigheter föreligger. I stället för förverkande av egendom kan

dess värde förklaras förverkat. Enligt uttrycklig föreskrift kan konfiskation

såväl av vinning som av annan egendom ske partiellt.

Den danska konfiskationslagstiftningen innehåller liksom den svenska

en bestämmelse om förverkande av föremål, som på grund av sin beskaffenhet

i förening med övriga omständigheter kan befaras komma till brottslig

användning. Beträffande sådan farlig egendom och andra hjälpmedel,

brottsprodukter o. d. kan i stället för konfiskation beslulas om åtgärder till

förebyggande av ytterligare lagöverträdelser.

Konfiskation av vinning kan i Danmark ske hos den som har haft vinning

omedelbart genom den straffbara handlingen. Annan konfiskation

kan ske hos den som är ansvarig för lagöverträdelsen eller hos den på vars

vägnar den ansvarige har handlat. Särskilda rättigheter i egendom som förklaras

förverkad faller bort endast efter förordnande av rätten. För ett sådant

förordnande gäller samma regler som vid konfiskation av själva egendomen.

Har överlåtelse skett av ett konfiskationsobjekt, vinning eller annan

egendom, kan egendomen eller dess värde konfiskeras hos förvärvaren, om

denne har känt till egendomens samband med den straffbara handlingen

eller har visat grov oaktsamhet i detta avseende eller om överlåtelsen har

skett genom gåva.

Angående preskription av förverkandetalan gäller enligt dansk lag, att

konfiskationsansvaret i princip förfaller samtidigt med straffansvaret.

Preskriptionstiden är dock aldrig kortare än fem år. För preskription av

vinningsförverkande gäller en minsta tid av tio år. Beslut om ådömt förverkande

preskriberas efter fem år i den mån verkställighet inte har skett.

Den danska strafflagen ger därutöver möjlighet för rätten att i domen eller

senare fastställa en frist intill tio år.

Enligt dansk rätt faller konfiskationsansvaret borl vid den ansvariges

död. Detta gäller dock inte vinningskonfiskation. Verkställighet av beslut

om förverkande kan i princip inte ske efter den dömdes död. På begäran

av åklagaren kan dock rätten besluta att verkställighet skall kunna äga rum

i vissa fall. Det skall då vara fråga om vinning som har förvärvats genom

den straffbara handlingen.

I Danmark finns dessutom särskilda regler om förhållandet mellan skadeståndsanspråk

och förverkande.

Enligt vad som har inhämtats kommer den norska förverkandelagstiftningen

att utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de danska reglerna

på detta område.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

43

Departements chefen

I 36 kap. brottsbalken meddelas vissa bestämmelser om särskilda rättsverkningar

av brott, främst förverkande av egendom. Också i anslutning till

straffbestämmelser utanför brottsbalken, inom specialstraffrätten, förekommer

förverkanderegler. Vissa av brottsbalkens bestämmelser är tillämpliga

endast vid brott enligt brottsbalken. Andra åter har direkt betydelse även

för specialstraffrätten eller kan tillämpas analogt inom denna.

Förverkande av egendom på grund av brott eller vid befarad brottslighet

fyller en viktig funktion inom straffrätten. Därigenom kan den brottslige

fråntas den vinning som han har gjort genom brottet. Genom förverkande

kan man också beröva honom brottsverktyg och brottsprodukter för att på så

sätt minska faran för fortsatt brottslighet. Dessutom kan annan farlig egendom,

som har varit föremål för brott, oskadliggöras genom förverkande. En

sådan sanktion kan vidare vara ett användbart komplement till straff och

andra brottspåföljder som medel att göra följderna av brottet mera kännbara

i ekonomiskt hänseende.

Den nuvarande förverkandelagstiftningen har åtskilliga brister. Brottsbalkens

regler, som i väsentliga delar överensstämmer med motsvarande bestämmelser

i den tidigare gällande strafflagen, anses vara alltför komplicerade

och ger ofta upphov till tolkningssvårigheter. Inom specialstraffrätten

kännetecknas förverkandereglerna framför allt av brist på enhetlighet och

konsekvens. Dessutom saknas regler i flera betydelsefulla avseenden.

Betänkande med förslag att avhjälpa bristerna i gällande lagstiftning har

lagts fram år 1960 av en särskilt tillkallad utredningsman. Denne har gjort

en ingående granskning av förverkandebestämmelserna både i den då gällande

strafflagen och inom specialstraffrätten. På grundval av denna undersökning

har utredningsmannen föreslagit, att strafflagsreglerna ändras i vissa

avseenden och att flera generella specialstraffrättsliga förverkanderegler införs.

Vidare har han angett allmänna riktlinjer för framtida specialstraffrättslig

lagstiftning om förverkande. När betänkandet lades fram, hade förarbetena

till brottsbalken fortskridit så långt att utredningsmannens synpunkter

och förslag inte kunde beaktas i det sammanhanget.

Vid remissbehandlingen har utredningsförslaget fått ett övervägande positivt

mottagande och i stort sett ansetts väl ägnat att läggas till grund för

ändrad lagstiftning. Jag delar denna uppfattning. Utredningsmannens översikt

över förverkandelagstiftningens regelsystem visar tydligt, att kritiken

mot detta är befogad och att bestämmelserna på området bör reformeras.

Utredningsmannens förslag avser visserligen ändringar i strafflagen, men

eftersom dess regler i ämnet har förts över till brottsbalken praktiskt taget

oförändrade i sak, har förslaget fortfarande aktualitet.

I likhet med utredningsmannen anser jag att man vid en reformering av

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

förverkandelagstiftningen i största möjliga utsträckning bör lösa de olika

frågorna gemensamt för allmänstraffrätten och specialstraffrätten. En sådan

lösning ligger också i linje med den utveckling som har ägt rum på

detta lagstiftningsområde och som går från speciella regler mot mera

allmänna bestämmelser. För strafflagsbrotten har generella regler funnits

sedan år 1948. Även inom specialstraffrätten har en tydlig tendens till större

enhetlighet framträtt. Gemensamma förverkandebestämmelser har sålunda

under senare år skapats för vissa grupper av specialförfattningar. Därvid

har strafflagens regler tjänat som mönster. Mera likformiga föreskrifter

har också tillkommit genom att strafflagens och brottsbalkens regler bär

efterbildats vid ny- och omskrivning av enstaka författningar. Jag finner

det angeläget att denna utveckling mot en mera enhetlig reglering nu fullföljs

och markeras ytterligare.

Att ersätta samtliga specialregler med allmänna bestämmelser i brottsbalken

eller med en särskild förverkandelag anser jag liksom utredningsmannen

inte vara lämpligt. Förverkande används i så olika syften inom

skilda specialstraffrättsliga sakområden, att sådana allmänna regler eller

en sådan lag skulle bli alltför omfattande eller intetsägande, om de skulle

täcka alla olika varianter. Specialförfattningarna bör därför även i fortsättningen

innehålla regler om vilka former av förverkande som är tillämpliga.

Vissa frågor, som är gemensamma för förverkandelagstiftningen, bör däremot

kunna göras till föremål för en enhetlig reglering. Utredningsmannen

har i denna del tvekat mellan att införa strafflagsregler, som ges allmän giltighet,

och att sammanföra bestämmelserna i en särskild förverkandelag för

specialstraffrätten. Jag föredrar det förra alternativet och förordar sålunda,

att flera föreskrifter i brottsbalkens förverkandekapitel görs direkt tillämpliga

inom specialstraffrätten.

Ett annat viktigt riktmärke för reformeringen av brottsbalkens förverkanderegler

bör vara att de skall kunna bättre än f. n. tjäna som förebild

för ny lagstiftning inom specialstraffrätten i den mån de inte blir direkt

tillämpliga. De bör därför få en modernare och enklare utformning.

Förverkandelagstiftningen har på senare tid även varit föremål för nordiskt

samarbete. Nordiska straffrättskonunittén, som har haft i uppdrag

att behandla frågan om enhetlig nordisk lagstiftning på området, har redovisat

sina överväganden i belänkanden åren 1963 och 1966. Kommittén har

uppnått enighet i väsentliga avseenden. De principer som kommittén därvid

anslutit sig till stämmer i huvudsak med de synpunkter som anförs

i utredningsmannens förslag. Kommitténs uppfattning om förverkandelagstiftningens

utformning har lagts till grund för ny dansk lagstiftning.

I Norge är frågan om ändrade förverkanderegler f. n. under övervägande i

straffelovrådet. Också där torde kommitténs uttalanden följas. Med hänsyn

härtill finner jag det angeläget att även de svenska reglerna om förverkande

ändras så att de såvitt möjligt ansluter till kommitténs uttalanden. Så stor

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

45

likformighet som möjligt inom Norden är av betydelse för det nordiska verkställighetssam

arbetet. Lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med

Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

omfattar nämligen — förutom verkställighet av bötes- och fängelsedomar

samt överflyttning av övervakning av villkorligt dömda och villkorligt frigivna

— verkställighet av domar genom vilka egendom har förklarats förverkad.

Det praktiska samarbetet mellan länderna underlättas givetvis om

enhetliga nordiska bestämmelser om förverkande skapas i största möjliga

utsträckning. Reglerna om villkorlig frigivning har tidigare ändrats i samma

syfte (prop. 1965: 159). Som jag framhöll i det sammanhanget är det angeläget

att fortsätta strävandena efter mera enhetliga regler på det område

som berörs av samarbetslagstiftningen. De ändringar som nu föreslås i vår

förverkandelagstiftning utgör ett led i dessa strävanden.

Allmänstraffrättsliga förverkanderegler

Den första paragrafen i brottsbalkens kapitel om förverkande av egendom

m. m. innehåller bestämmelser om förverkande av muta samt av förlag

och vederlag, som är avsett för främjande av brott, samt av annat dylikt,

vars lämnande eller mottagande utgör brott enligt brottsbalken. I paragrafen

finns också regler om förverkande av vinning som någon i andra fall har

haft av brott som avses i brottsbalken.

Utredningsmannen har övervägt en ändring av lagrummet så att det skulle

komma att avse ett rent vinning sförverk ande men har slutligen

avvisat en sådan ändring under hänvisning till att den inte skulle få någon

praktisk betydelse. Han har sålunda stannat för att behålla lagrummet oförändrat

i fråga om vad som anges som föremål för förverkande.

Under remissbehandlingen har hovrätten för Västra Sverige anfört, att

tolkningen av bestämmelsen skulle underlättas, om den innefattade i princip

endast vinningsförverkande. Nordiska straffrättskommittén har likaså

uttalat sig för en sådan konstruktion, en rekommendation som har följts

i den nya danska förverkandelagstiftningen.

Starka skäl talar enligt min mening även för en ändring av den svenska

bestämmelsen i sådan riktning. Utom att ändringen innebär en förenkling

erhålls också större enhetlighet på det nordiska planet. En allmänt formulerad

bestämmelse om förverkande av vinning blir dessutom lättare

att använda som förebild för specialstraffrätten. Jag föreslår därför att

bestämmelsen i 36 kap. 1 § om förverkande av muta o. d. ändras till att

avse ett rent vinningsförverkande. Vill man ge paragrafen en sådan innebörd,

behöver man inte som förverkandeobj ekt särskilt ange muta, som har tagits

emot, och inte heller mottaget vederlag som är avsett för främjande av brott.

Båda dessa former av otillbörlig belöning täcks av begreppet vinning. Med

förlag är däremot förhållandet ett annat. Pengar eller egendom, som har

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

lämnats för bestridande av utgifter som är förbundna med förövande av

brott, kan knappast betecknas som vinning hos den som har tagit emot förlaget.

Som förverkandeobjekt bör därför särskilt nämnas förlag för brott,

när mottagande av förlaget utgör brott enligt brottsbalken.

En ändring av förverkanderegeln i enlighet med vad jag nu har angett

innebär en viss inskränkning av paragrafens nuvarande tillämpningsområde.

Bestämmelsen i första stycket gör det nämligen för närvarande möjligt

att i vissa fall förverka muta, förlag, vederlag o. d. utan att vinning har

uppkommit. Förverkande kan sålunda ske så snart muta eller annan sådan

otillbörlig förmån har lämnats men inte tagits emot, om lämnandet utgör

brott enligt brottsbalken. Så är fallet beträffande muta vid bestickning enligt

17 kap. 7 § och vid otillbörligt verkande vid röstning enligt 17 kap. 8 §

första stycket. Att lämna förlag eller vederlag för brott är vidare enligt 23

kap. 2 § kriminaliserat som förberedelse till brottet, om detta enligt särskild

bestämmelse är straffbart på förberedelsestadiet. Den inskränkning i

tillämpningsområdet som följer av den nu föreslagna ändringen och som

innebär, att muta och annan sådan otillbörlig förmån som väl lämnats men

inte tagits emot i fortsättningen inte kommer att kunna förklaras förverkad,

torde knappast få någon praktisk betydelse. Den torde därför inte heller

i nämnvärd mån inverka på förverkandesanktionens effektivitet. De skäl

jag har anfört för ändringen torde i allt fall väga tyngre än de betänkligheter

som möjligen kan anföras mot denna begränsning av tillämpningsområdet.

Enligt gällande rätt kan förverkandeförklaring inte avse sådan vinning av

brott som motsvaras av skada för enskild. Därmed är således förverkande

uteslutet i fråga om sådan vinning som görs genom förmögenhetsbrott.

Frågan om förhållandet mellan vinningsförverkande och skadestånd har

inte behandlats av utredningsmannen. Ett par remissinstanser har däremot

tagit upp frågan och föreslagit, att den omständigheten att mål sägandeanspråk

kan framställas inte bör hindra vinningsförverkande.

Frågan har diskuterats inom den nordiska straffrättskommittén. Från

dansk, finsk och norsk sida har därvid förordats en reglering som i vissa

delar skiljer sig från gällande svenska bestämmelser och som inte har biträtts

på svensk sida. Inom kommittén var man ense så långt att förverkande

inte skulle ske, om den skadelidande hade blivit gottgjord före rättegången

eller framställde sitt anspråk i denna. Åsikterna var däremot delade

beträffande de fall då den skadelidande inte hade framfört sitt skadeståndskrav

före eller i rättegången eller då han uttryckligen hade avstått från sitt

krav eller då han var okänd. Enligt den danska uppfattningen, som delades

av representanterna från Finland och Norge, skulle vinningsförverkande

kunna ådömas i sådana situationer. För att en målsägande, som framställde

sitt anspråk senare, inte skulle bli ekonomiskt lidande av att vinningen av

brottet redan hade förklarats förverkad, ansågs att den förverkade egen
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

domen skulle få användas för att gottgöra målsägande den skada han har

lidit. På svensk sida vidhölls den i Sverige gällande regeln, att vinning av

brott inte kan förklaras förverkad om den motsvaras av skada för enskild,

oavsett om ersättningskrav har framställts eller ej. Inom kommittén ansåg

man inte att skillnaden i rättssystemen på detta område hade någon större

praktisk betydelse. I de fall när den skadelidande inte hade framställt anspråk

på ersättning, torde det nämligen sällan finnas några tillgångar att

dra in genom förverkande. Den reglering som inom kommittén förordades

av de övriga nordiska länderna har numera införts i den danska förverkandelagstiftningen.

Som nordiska straffrättskommittén har framhållit torde de inom kommittén

diskuterade systemen i praktiken leda till i stort sett samma resultat.

Den nuvarande svenska ordningen med förbud mot vinningsförverkande,

när målsägandeanspråk har framställts eller kan framställas, gäller sedan

år 1948 och bär enligt vad jag har mig bekant inte medfört några otillfredsställande

konsekvenser. Jag anser det f. n. inte finnas skäl att frångå gällande

ordning.

I fråga om muta och annan sådan otillbörlig förmån har utredningsmannen

vidare föreslagit den ändringen att domstolen får möjlighet att tillgripa

värdeförverkande som alternativ till sa k förverk a nd

e. Enligt förslaget skall sålunda egendomens värde kunna förklaras förverkat,

även om själva egendomen finns i behåll. Remissinstanserna har genomgående

tillstyrkt detta förslag. Detta har också enligt min mening stora fördelar.

Som utredningsmannen har framhållit, medför villkoret att egendom

inte längre finns i behåll vissa kriminalpolitiskt omotiverade konsekvenser.

En ändring enligt förslaget medför den fördelen att förverkandesanktionen

kan riktas mot flera personer samtidigt och inte bara mot den hos vilken

egendomen finns i behåll. Vidare slipper man ibland omfattande utredningar

om förverkandeföremålet finns i behåll och svåra tolkningsfrågor om

föremålet skall anses vara i behåll. Inom nordiska straffrättskommittén har

också rått enighet om att värdeförverkande bör vara alternativt och inte subsidiärt

i förhållande till sakförverkande. Flera skäl talar således för utredningsmannens

uppfattning. I likhet med remissinstanserna biträder jag denna.

I tillämpningen bör dock i allmänhet när egendomen finns i behåll denna

och inte värdet förklaras förverkat. Om förverkande av muta o. d. ändras

till ett rent vinningsförverkande, kommer vinning att betyda dels den ursprungliga

vinningen, dvs. själva föremålet, dels egendomens värde. Principen

om alternativt värdeförverkande behöver därför anges uttryckligen endast

beträffande förlag. Till frågan om värdeförverkande vid konfiskation

av hjälpmedel och brottsprodukter återkommer jag senare.

Det har inte satts i fråga annat än att förverkande enligt 1 § även i fortsättningen

bör vara fakultativt. Jag återkommer senare till frågan hur detta

bör komma till uttryck i lagtexten.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Enligt 36 kap. 2 § i dess gällande lydelse kan hjälpmedel och

brott sprodukter förverkas inte bara när det är påkallat till förebyggande

av brott utan också när andra särskilda skäl föreligger.

Utredningsmannen har föreslagit, att det senare ledet skall slopas som grund

för förverkande. Under remissbehandlingen har förslaget i denna del fått

ett negativt mottagande. De flesta av de remissinstanser som har yttrat sig

på denna punkt har ansett, att gällande rätt bör behållas. När bestämmelsen

om förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter infördes, angavs

att grunden »särskilda skäl» var avsedd för sådana fall då det skulle vara

stötande om den brottslige fick behålla hjälpmedel som han hade använt

vid brottet trots att han hade blivit fälld. I likhet med de flesta remissinstanserna

anser jag detta skäl fortfarande äga giltighet. En ytterligare

anledning att behålla »särskilda skäl» som grund för förverkande är att en

sådan bestämmelse står i överensstämmelse med motsvarande danska regel.

Mot grunden »särskilda skäl» har utredningsmannen vidare anmärkt,

att den är för vagt formulerad och därför inte tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.

Jag kan inte finna att rättstillämpningen har gett belägg

för detta påstående. Det torde inte vara möjligt att finna en mera preciserad

formulering utan att göra lagtexten onödigt komplicerad. Jag föreslår därför

att regeln behålls oförändrad. Jag vill dock samtidigt betona, att huvudsyftet

med förverkande enligt 2 § bör liksom tidigare vara att förebygga

fortsatt brottslighet.

Enligt utredningsförslaget bör bestämmelsen om subsidiärt värdeförverkande

slopas när det gäller brottsverktyg och brottsprodukter.

Utredningsmannen har menat, att förverkande i dessa fall helt bör inriktas

på att konfiskera ett bestämt föremål på grund av dess egenskaper. Användningsområdet

för en regel om värdeförverkande har ansetts begränsat. Remissopinionen

är ganska splittrad i denna fråga. För egen del anser jag inte

att övertygande skäl bär anförts för att slopa bestämmelsen. Om man, som

jag tidigare har föreslagit, behåller regeln om särskilda skäl, är det naturligt

att bestämmelsen även i fortsättningen innefattar möjlighet till värdeförverkande.

Bestämmelsen bör dock ändras så, att värdeförverkande —

liksom vid förverkande av vinning och förlag — blir alternativt i stället för

subsidiärt i förhållande till sakförverkande. Principen att sakförverkande

skall tillgripas i första hand bör gälla även här. Vad jag nu har föreslagit

är helt i linje med nordiska straffrättskommitténs intentioner och den nya

danska förverkandelagstiftningen.

Utredningsmannen har tagit upp frågan, om bestämmelsen i 36 kap. 2 §

om förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter skulle kunna utvidgas

till att generellt omfatta föremål varmed någon har tagit sådan

befattning som är straffbelagd. Han har dock avvisat

en sådan ändring under hänvisning till att konsekvenserna av en så vittgående

regel skulle vara svåra att överblicka. Utredningsmannen har inte gjort

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

någon mera ingående undersökning av problemet och frågan har inte heller

berörts under remissbehandlingen.

Åtskilliga fördelar skulle enligt min mening stå att vinna med eu sådan

utvidgning. Man får framför allt en klar regel om förverkande vid sådant

brott som består just i användandet av ett visst föremål. F. n. är det tveksamt

om sådan egendom kan förklaras förverkad med stöd av 36 kap. 2 §.

Enligt paragrafens ordalydelse är det — förutom brottsprodukter — nämligen

endast hjälpmedel vid brott som kan förklaras förverkat. Det är därför

oklart om t. ex. sådan skrift eller bild som sårar tukt och sedlighet och som

bär spritts i strid med 16 kap. 11 § brottsbalken faller in under paragrafen.

Detsamma gäller vid brottet förledande av ungdom enligt 16 kap. 12 § i fråga

om sådan skrift eller bild som sprids och som kan medföra allvarlig fara

för de ungas sedliga fostran. Det är också oklart om utrustning, med vilken

någon har tagit sådan befattning som innebär olovlig kårverksamhet enligt

18 kap. 4 §, kan hänföras till hjälpmedel vid brott. Vidare är det tveksamt

om t. ex. en uniform, som någon bär obehörigen så att han gör sig skyldig

till föregivande av allmän ställning enligt 17 kap. 15 §, kan föras in under

begreppet hjälpmedel. I samtliga dessa fall, vilka i olika sammanhang

föranlett tveksamhet inom doktrinen, skulle en utvidgning av bestämmelsen

skapa klarhet om att förverkande kan ske av den egendom som har varit

föremål för brott. Detsamma gäller hjälpmedel vid brottslig förberedelse.

Den särskilda regeln härom i 2 § skulle kunna utgå vid en sådan utvidgning.

Eftersom en sådan regel, liksom nuvarande 2 §, skulle gälla endast förverkande

vid brott enligt brottsbalken, saknas anledning att befara att bestämmelsen

skulle få en alltför vidsträckt tillämpning. Dessutom skulle

dess användning — liksom vid förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter

— begränsas av kravet på att förverkande skall vara påkallat till

förebyggande av brott eller på att andra särskilda skäl skall föreligga. Förverkandets

fakultativa karaktär skulle vidare göra det möjligt att begränsa

tillämpningen av sanktionen till sådana fall då det synes angeläget att ingripa

med förverkande.

En utvidgning av regeln enligt vad jag nu har anfört skulle också göra 2 §

bättre lämpad som förebild för specialstraffrätten. Utanför brottsbalken är

det nämligen oftast fråga om förverkande av just sådana föremål vars användande

utgör brott. I vissa fall kan det visserligen vara lämpligare att uttryckligen

ange vilken egendom som kan förklaras förverkad, men en generell

bestämmelse skulle bli användbar i åtskilliga sammanhang. En bestämmelse

motsvarande den nu berörda finns redan i den danska förverkandelagstiftningen

och torde komma att införas i den norska lagstiftningen.

På grund av det anförda föreslår jag, att 36 kap. 2 § ändras till att omfatta

— förutom hjälpmedel vid brott och brottsprodukter — egendom som

på annat sätt har varit föremål för brott som avses i brottsbalken.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 79

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Gällande bestämmelse om förverkande av föremål, som på grund av sin

särskilda beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras komma till

brottslig användning — s. k. utpräglade brottsverktyg — skiljer

sig på ett markant sätt från övriga förverkanderegler. Enligt denna bestämmelse

kan nämligen förverkande ske oberoende av om brott har begåtts.

Regeln är dessutom tillämplig även utanför brottsbalkens område.

Bestämmelsen har sin plats i 36 kap. 3 §. Den följer således efter bestämmelserna

i 1 och 2 §§ om förverkande av muta m. m. och av hjälpmedel vid

brott och brottsprodukter, vilka bestämmelser gäller enbart förverkande

på grund av brott och vidare är begränsade till brott enligt brottsbalken.

Utredningsmannen har ansett att föreskriften om förverkande av utpräglat

farliga brottsverktyg inte bör vara subsidiär till bestämmelsen i 2 §

om förverkande av hjälpmedel vid brott och brottsprodukter. Han har därför

föreslagit, att ordningsföljden mellan dessa båda bestämmelser — vilka

båda förut fanns intagna i 2 kap. 17 § strafflagen — kastas om, så att bestämmelsen

om förverkande av utpräglat farliga brottsverktyg kommer

först. Denna är nämligen enligt hans uppfattning den centrala föreskriften

om indragning av farlig egendom. Ett par remissinstanser har gett uttryck

åt samma uppfattning. Med hänsyn till de avvikelser som utmärker

nu ifrågavarande bestämmelse i 3 § i förhållande till både den i 1 § och

den i 2 § anser jag inte, att utredningsmannens förslag innebär någon

förbättring i systematiskt hänseende. Jag förordar därför att nuvarande

ordning mellan bestämmelserna behålls. Det i några remissyttranden framförda

önskemålet, att bestämmelsen skall föras till en särskild paragraf,

har redan tillgodosetts vid brottsbalkens införande.

Utredningsmannen har föreslagit att exemplifieringen av farliga brottsverktyg

slopas. Detta förslag bör följas. Med denna justering avses inte någon

ändring i sak.

För att ange att förverkande är fakultativt används i brottsbalken,

liksom tidigare i strafflagen, flera olika uttryckssätt. Utredningsmannen

har föreslagit en förenkling på denna punkt. Han förordar som gemensam

formulering uttrycket »må ådömas» och, som en strängare variant, uttrycket

»skall, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkat». Någon

saklig ändring i förhållande till gällande rätt avses inte. Liksom f. n. bör

alltså förverkande vara regeln. Remissinstanserna har riktat relativt stark

kritik mot det föreslagna mildare uttrycket »må». I synnerhet vid förverkande

av muta och annan vinning befaras förslaget medföra en inte önskad

betydelseförskjutning. I fråga om förverkande av brottsverktyg och brottsprodukter

har remissinstanserna däremot inte gjort några invändningar.

I likhet med utredningsmannen anser jag att en förenkling i uttryckssättet

bör eftersträvas när det gäller att utmärka förverkandepåföljdens

fakultativa karaktär. Därigenom vinns — förutom en rent språklig förbättring

— att brottsbalksreglerna blir bättre lämpade som förebilder för spe
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

cialstraffrätten. I fråga om förverkande av vinning kan möjligen, som vissa

remissinstanser har framhållit, uttrycket »må» befaras medföra en försvagning

av presumtionen för förverkande. För dessa fall föreslår jag därför en

regel av innehåll att förverkande skall ske, om det inte är uppenbart obilligt.

När det gäller förverkande av hjälpmedel enligt 2 § bör det dock vara tillräckligt

att i enlighet med utredningsförslaget markera förverkandets fakultativa

karaktär med uttrycket »må förklaras förverkat».

I fråga om vem förverkande får riktas mot har utredningsmannen

föreslagit, att en särskild bestämmelse införs i vilken de subjekt

uppräknas hos vilka förverkande får ske. Utredningsförslaget innebär inte

några större sakliga ändringar i förhållande till gällande rätt. Remissinstanserna

har överlag gillat förslaget. Också jag finner det välmotiverat med

en sådan bestämmelse och föreslår att den tas in som 4 § i 36 kap. Med en

sådan regel kan nuvarande bestämmelser i 1 och 2 §§ om skydd för godtroende

förvärvare och om begränsning i fråga om subjektet för förverkande

av hjälpmedel och brottsprodukter slopas.

Den särskilda bestämmelsen bör omfatta de subjekt som har räknats upp

i utredningsmannens förslag. Som jag strax kommer att beröra närmare

anser jag att i bestämmelsen bör dessutom anges vissa subjekt som inte

särskilt nämns i förslaget. Bland de subjekt mot vilka förverkande får riktas

kan urskiljas två grupper, nämligen dels sådana som har haft befattning

med egendomen vid brottstillfället och dels sådana som har förvärvat

egendomen efter brottet.

Till den förra gruppen hör gärningsmannen och annan medverkande,

den i vars ställe någon av dessa var och den som har fått vinning genom

brottet. I fråga om den som har företrätts av gärningsmannen eller annan

medverkande har advokatsamfundet ifrågasatt, om han bör tas med bland

dem som kan ådömas förverkande. Samfundet har i anslutning härtill anfört

flera exempel på fall, i vilka en sådan regel skulle leda till stötande resultat.

Bl. a. har nämnts förverkande av brottsverktyg, som tillhör gärningsmannens

omyndiga barn, och förverkande i repressivt syfte hos omyndig eller

dödsbo på grund av förmyndares resp. boutredningsmans brottsliga handlande.

Enligt min mening torde de skäl som i dessa och andra liknande fall

kan tala mot förverkande i tillräcklig omfattning kunna beaktas inom ramen

för förverkandets fakultativa karaktär. Däri torde ligga tillräcklig garanti

för att tredje man skall vara skyddad mot oskäligt förverkande på grund av

ställföreträdares brottslighet.

Till den andra gruppen av förverkandesubjekt har utredningsmannen

räknat den som har förvärvat egendomen efter brottet och därvid haft vetskap

om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med

den brottsliga gärningen. Genom en sådan regel skulle godtroende förvärvare

skyddas.

Även jag anser att den som efter överlåtelse har förvärvat egendom i prin
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1968

cip bör vara skyddad mot förverkande, såvida han ej därvid har haft vetskap

om sambandet mellan egendomen och brottet eller haft skälig anledning antaga

sådant samband.

När det gäller förvärv genom gåva kan dock finnas skäl att gå längre. Den

nordiska straffrättskommittén har enhälligt gett uttryck åt den uppfattningen

att förverkande bör kunna riktas mot gåvotagare oberoende av god tro.

För egen del vill j ag framhålla att det kan förekomma fall då man bör kunna

tillgripa förverkande mot gåvotagare även om han har varit i god tro. Det

gäller t. ex. gåva till make eller barn. Eftersom egendomen vid gåva har mottagits

utan motprestation, framstår förverkande i sådana fall ofta som

mindre betänkligt. Jag ansluter mig därför till kommitténs mening.

Enligt gällande rätt hindrar ej heller förvärv genom dödsfall förverkande.

Detta följer av 36 kap. 9 § första stycket, som innehåller en preskriptionsregel

för förverkande, när påföljd inte längre kan ådömas på grund av den

brottsliges död. Den som har förvärvat egendom på grund av arv eller genom

testamente är således inte skyddad mot förverkande av egendomen.

Detsamma torde gälla den som på grund av giftorätt har förvärvat egendom

vid bodelning i anledning av makes död. Som jag strax skall beröra närmare

förordar jag inte någon ändring i principen att förverkande kan ske även

efter den brottsliges död. De som har förvärvat egendomen på grund av sådana

familjerättsliga fång som jag nu har nämnt bör — liksom gåvotagare

— anges i 4 §. Vad som gäller om den som har förvärvat egendom på grund

av giftorätt i anledning av dödsfall bör gälla också vid andra giftorättsförvärv.

Förverkande kan ske samtidigt hos flera av de subjekt som anges i bestämmelsen.

Detta överensstämmer med gällande rätt. Möjligheten till förverkande

hos flera samtidigt får särskild betydelse, om värdeförverkande i

enlighet med vad jag förut förordat införs som alternativ till sakförverkande.

Liksom f. n. bör dock egendomens värde utgöra den yttersta gräns intill

vilken förverkande kan ske. Dubbelkonfiskation bör således vara utesluten.

Utredningsmannen har menat, att värdeförverkande som har ådömts flera

personer liksom f. n. bör åvila dessa solidariskt och att detta kan gälla utan

särskild föreskrift. Jag vill i likhet med hovrätten för Västra Sverige ifrågasätta

om inte utredningsmannens uttalande om gällande rätt är alltför kategoriskt.

Som hovrätten har anfört står en motsatt princip i bättre överensstämmelse

med syftet bakom förverkande. Solidariskt förverkande står inte

heller väl samman med den här förut förordade principen om vinningskonfiskation.

Vinning bör nämligen räknas särskilt för var och en som drabbas

av förverkande. I vissa andra fall kan dock solidariskt förverkande vara

motiverat. Huvudregeln torde dock bli att förverkande inte ådöms solidariskt.

Jag anser det inte nödvändigt att denna princip kommer till uttryck i

lagtexten.

Utredningsmannens förslag i denna del innehåller inte någon begräns
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

53

ning till uppsåtliga brott. Detta innebär i förhållande till gällande rätt en

utvidgning i fråga om förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter. Sådant

förverkande kan nu ske endast om ägaren eller någon som var i hans

ställe uppsåtligen har förövat gärningen. Bakom utredningsmannens förslag,

att förverkande av hjälpmedel o. d. skall kunna ådömas även vid oaktsamhetsbrott,

ligger tanken, att bestämmelsen om vilka subjekt som kan

drabbas av förverkande bör gälla också inom specialstraffrätten, där en

sådan regel får särskild betydelse. Remissinstanserna har inte haft något

att invända mot detta förslag. Jag ansluter mig därtill och vill, som jag

senare kommer att beröra närmare, föreslå att bestämmelsen görs direkt

tillämplig även inom specialstraffrätten. Jag är ense med utredningsmannen

om att den föreslagna utvidgningen till oaktsamhetsbrott i praktiken

kan väntas komma till ringa användning, särskilt som det för förverkande

av hjälpmedel i princip krävs att det skall vara påkallat till förebyggande

av brott. Den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet innebär

självfallet inte någon ändring i nu gällande regel, att förverkande inte kan

ske hos den som av oaktsamhet begår en gärning som är straffbar endast

som uppsåtlig.

Förverkande på grund av brott bör inte få drabba ägare som står helt

främmande för brottet. För tydlighets skull bör därför en särskild bestämmelse

införas till skydd för utomstående ägare. En sådan begränsning gäller

f. n. beträffande hjälpmedel och brottsprodukter. Den bör gälla all egendom

som blir föremål för förverkande.

En fråga som har nära samband med den nu behandlade är den om skyddet

för begränsad sa k rätt i egendom som förklaras förverkad. Den

nuvarande ordningen med en regel för panträtter i fartyg och luftfartyg och

en annan för övriga begränsade sakrätter skapar oklarhet och tolkningssvårigheter.

Utredningsmannen har föreslagit en enhetlig reglering enligt

vilken begränsade sakrätter skall bestå, om inte domstolen förordnar annorlunda.

Detta förslag har fått ett övervägande positivt mottagande under

remissbehandlingen. Jag anser också, att det saknas anledning att behandla

begränsade sakrätter olika, och vill ansluta mig till den föreslagna regleringen

som får anses vara den mest tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.

En sådan ordning innebär, att förordnande att begränsad sakrätt

skall upphöra kan ges endast i enlighet med de regler som gäller för förverkande

av själva egendomen. Den föreslagna ordningen kräver vissa ändringar

i luftfartslagen, lagen om straff för varusmuggling och lagen om förbud i

vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet. Till dessa ändringar återkommer

jag senare.

I reglerna om preskription av förverk andetalan har utredningsmannen

föreslagit väsentliga ändringar, som har blivit livligt diskuterade

under remissbehandlingen. Enligt utredningsförslaget bör förverkandetalan

i princip preskriberas samtidigt med åtal för brottet. Så sker i viss

utsträckning enligt gällande rätt men endast i de fall då preskriptionstiden

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

för åtalet uppgår till tio år eller mera. Vid de brott som har kortare preskriptionstid

för åtal — två eller fem år — gäller för förverkandetalan en

särskild preskriptionstid om tio år. Den tvååriga preskriptionstiden för åtal

gäller när inte svårare straff än fängelse i ett år kan följa på brottet och

femårstiden gäller när det svåraste straffet är högre men inte över fängelse

i två år. Den nuvarande regleringen innebär således, att preskriptionstiden

för åtal och förverkandetalan sammanfaller endast vid grövre brottslighet.

Utredningsmannen har föreslagit, att den av honom förordade preskriptionsregeln

för förverkande skall gälla även inom specialstraffrätten. Inom

denna är enbart bötesstraff en vanlig påföljd och när fängelse förekommer

överstiger maximistraffet vanligen inte fängelse i ett år. För grov brottslighet

brukar det svåraste straffet uppgå till fängelse i högst två år. Den av utredningsmannen

föreslagna regeln får således sin största betydelse inom specialstraffrätten.

Utredningsmannens förslag är tilltalande från kriminalpolitisk synpunkt.

Förverkande betraktas ofta, särskilt av den som drabbas därav, som en del

av bestraffningen för brottet. Det kan då synas rimligt att hotet om en sådan

sanktion inte kvarstår längre tid än hotet om åtal för brottet. Tungt vägande

remisskritik har emellertid framförts mot denna del av förslaget. Åtskilliga

remissinstanser har funnit det stötande att en person, som har begått brott

för vilket åtal preskriberas redan efter två år, skall kunna behålla kanske

en större förmögenhet genom att hålla sig undan under denna relativt korta

tid. Det betonas särskilt att hänsyn måste tas till att den föreslagna regeln

skall gälla även inom specialstraffrätten. Inom denna är straffmaxima ofta

låga och preskriptionstiden för åtal följaktligen kort, medan de värden som

bör konfiskeras kan vara av betydande storleksordning. I vissa remissvar

framhålls också, att det ofta händer att brottet inte upptäcks inom en tvåårsperiod.

De invändningar som sålunda har framförts under remissbehandlingen

måste enligt min mening beaktas. Den kortaste preskriptionstiden för

åtal, två år, förefaller helt otillräcklig med hänsyn till att det även vid brott

med lågt straffmaximum ofta kan vara fråga om förverkande av stora förmögenhetsvärden.

Den nuvarande tioårsregeln måste å andra sidan anses

för sträng med tanke på de lindrigare fallen. Enligt min uppfattning får en

femårig preskriptionstid för förverkande anses lämplig för de fall då åtalspreskription

inträffar efter högst fem år. En sådan regel synes tillfredsställande

både från kriminalpolitisk synpunkt och med hänsyn till kravet på en

effektiv förverkandesanktion. Den föreslagna lösningen stämmer också bättre

överens med uppfattningen i övriga nordiska länder sådan den har kommit

till uttryck i nordiska straffrättskommitténs betänkanden och den

danska förverkandelagstiftningen. Den föreslagna ändringen berör inte förverkande

av s. k. utpräglade brottsverktyg. Sådant förverkande kan ju ske

oberoende av om något brott har begåtts och bör därför inte heller vara underkastat

preskription.

Kravet i 9 § första stycket, att talan om förverkande får väckas bara om

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

55

det är påkallat från allmän synpunkt i sådant fall då åtalspreskription har

inträtt, bör behållas.

Frågan om preskriptionsregelns tillämpning inom specialstraffrätten vill

jag återkomma till i samband med behandlingen av de specialstraff rättsliga

reglerna.

Möjligheten att förklara egendom förverkad på grund av brott kan enligt

nuvarande ordning (9 §) falla bort även till följd av att den brottslige

dör, innan han har dömts för det brott som kan medföra förverkande.

Samma tioårsregel som vid åtalspreskription är då tillämplig. Förverkande

kan alltså ådömas även efter den brottsliges död, men endast om stämning

har delgetts inom tio år från det brottet begicks. Utredningsmannen vill

även i detta avseende genomföra principen att förverkande inte skall kunna

användas, när straff eller annan påföljd för brottet är utesluten. Han har

därför föreslagit att förverkandetalan i princip inte skall få väckas efter den

brottsliges död. I denna del har utredningsförslaget fått ett övervägande negativt

mottagande under remissbehandlingen, även av sådana remissinstanser

som har godtagit förslaget om verkan av åtalspreskription. Man finner

det stötande och olämpligt att förverkande inte kan ådömas efter gärningsmannens

död. Därvid framhålls som särskilt otillfredsställande, att den

brottsliges dödsbo eller någon som har beretts vinning genom brottet får behålla

vinningen. En remissinstans har också påpekat det olämpliga i att den

föreslagna regeln skall medföra att den som har förvärvat egendom i ond tro

inte kan drabbas av förverkande. I dansk förverkandelagstiftning har den

principen införts att konfiskationsansvar faller bort vid gärningsmannens

död men undantag har samtidigt gjorts för vinningskonfiskation under motivering

att det skulle vara stötande om vinning av brott skulle tillfalla den

dödes arvingar. De kritiska synpunkter som har kommit till uttryck under

remissbehandlingen synes böra beaktas. Den nuvarande principen, att förverkande

skall vara möjligt även sedan den brottslige har avlidit, bör behållas.

Möjligheten bör givetvis inte vara till tiden obegränsad. Jag vill föreslå

en femårsregel här på samma sätt som vid preskription av förverkandetalan

i anslutning till åtalspreskription. Femårstiden bör även här gälla oavsett föremålet

för förverkande. Den nuvarande särskilda åklagarprövningen bör

stå kvar. Därigenom får åklagaren möjlighet att underlåta att föra talan om

förverkande t. ex. när en sådan rättsverkan skulle vara obillig i det enskilda

fallet.

En regel om preskription av ådömt förverkande infördes

först med brottsbalken, där den intagits i 36 kap. 10 §, efter förslag av strafflagberedningen.

Dess förslag förelåg, när utredningsmannen hade att ta

ställning till problemet. Han har därför utgått från detta förslag men i stället

för en tioårig preskriptionstid förordat en preskriptionstid av fem år.

Utredningsmannen har emellertid även gett uttryck åt vissa sympatier för

gällande ordning. Han har därvid framhållit, att en kort preskriptionstid inte

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

enbart är till fördel för den dömde. Denna synpunkt har betonats ytterligare

i några remissvar. Det skäl som främst åberopats för den nuvarande tioåriga

preskriptionstiden är att en kortare tid skulle utgöra ett allvarligt hinder

mot effektiv indrivning. En sådan längre preskriptionstid har ansetts nödvändig

med hänsyn till att man här — till skillnad från vad som gäller vid

verkställighet av bötesstraff — saknar möjlighet att använda införselinstitutet

och inte heller har tillgång till hotet om förvandlingsstraff. De remissinstanser

som föredragit en kortare preskriptionstid har som en fördel framhållit,

att den dömde därvid inte blir utsatt för hotet om verkställighet under

alltför lång tid. Dessutom har bl. a. riksrevisionsverket ansett det vara

fördelaktigt från praktisk synpunkt om ärendena rörande verkställighet av

förverkande kunde avslutas inom kortare tid än tio år.

Vid bedömningen av vilken preskriptionstid som är lämpligast i fråga om

verkställighet av beslut om förverkande måste man liksom vid preskription

av förverkandetalan väga hänsynen till den dömde mot kravet på sanktionens

effektivitet. Det förefaller mig, mot bakgrund av de synpunkter som

har kommit fram under remissbehandlingen, inte tillräckligt motiverat att

förkorta den nuvarande preskriptionstiden. I det fall då förverkandebeslutet

gäller stora belopp torde det också kunna vara förmånligare för den dömde

att preskriptionstiden är längre, eftersom indrivningsmyndigheten annars

kan tvingas att försätta honom i konkurs. Skilda regler för t. ex. vinningsförverkande

och annat förverkande kan inte anses ändamålsenligt. Jag föreslår

därför inte någon ändring av preskriptionstidens längd vid ådömt förverkande.

Som jag senare kommer att beröra närmare anser jag däremot tiden

nu vara mogen att göra denna preskriptionsregel direkt tillämplig inom

specialstraffrätten.

Inom specialstraffrätten finns vissa obligatoriska förverkanderegler.

Till undvikande av orimliga följder av dessa har utredningsmannen

föreslagit en generell bestämmelse som gör det möjligt att begränsa

användningen av obligatoriskt förverkande inom specialstraffrätten. Eu sådan

regel har särskilt rekommenderats under remissbehandlingen. Också

jag finner det angeläget att förverkandelagstiftningen kompletteras med en

allmän föreskrift av detta slag. Jag förordar därför att det bland de allmänstraffrättsliga

reglerna i brottsbalken som en ny 11 § tas in en särskild bestämmelse,

som ger domstolarna möjlighet att underlåta förverkande när

detta skulle vara uppenbart obilligt.

En fråga som visserligen är av mera teknisk natur men som har väsentlig

praktisk betydelse, särskilt inom specialstraffrätten, är den om man i varje

förverkandebestämmelse skall behöva upprepa till vem förverkandet skall

ske. Som jag tidigare har nämnt tillfaller nu förverkad egendom så gott

som uteslutande kronan. Bland undantagen kan nämnas jaktförfattningarna.

Att förverkande sker till kronan anges uttryckligen i 36 kap. 1 och

2 §§. Detsamma gäller inom specialstraffrätten. I likhet med utrednings
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

mannen anser jag att huvudregeln, nämligen att förverkad egendom tillfaller

kronan, skall föras till en särskild bestämmelse. Jag föreslår att den tas

in i en ny paragraf, 12 §. Frågan om regelns tillämpning inom specialstraffrätten

vill jag strax återkomma till.

Liksom utredningsmannen anser jag, att det inte föreligger tillräckliga

skäl att införa någon särskild bestämmelse om verkställighetspreskription

vid dödsfall.

Specialstraff rättsliga förverkanderegler

Inom specialstraffrätten saknas i allmänhet generella bestämmelser om

förverkande. Författningarna inom detta område måste därför i stor utsträckning

belastas med utförliga regler i ämnet. Brottsbalken reglerar

vissa frågor som är gemensamma för hela förverkandelagstiftningen och

det är naturligt att dess bestämmelser blir direkt tillämpliga även inom

specialstraffrätten. I det föregående har jag också föreslagit en sådan utvidgning

av tillämpningen av brottsbalkens förverkanderegler.

Vissa av dessa bestämmelser är redan nu direkt tillämpliga inom specialstraffrätten.

Hit hör reglerna i 3 § om förverkande av s. k. utpräglade

brottsverktyg och i 6—8 §§ om bl. a. verkan av olika påföljder och om förverkande

hos den som ej fyllt femton år eller lider av sinnessjukdom etc.

Utredningsmannen anser att också reglerna om vem förverkande får riktas

mot och om skydd för sakrättshavare (nu 4 §), om åtgärder till förebyggande

av missbruk (nu 5 §) samt om preskription och verkan av den brottsliges

död (nu 9 och 10 §§) bör få samma vidsträckta tillämpningsområde.

Jag delar utredningsmannens uppfattning. Visserligen anses några av

dessa bestämmelser redan kunna tillämpas åtminstone analogivis utanför

brottsbalken men det får — bl. a. för undvikande av tolkningssvårigheter

— anses lämpligare att de ges allmän giltighet.

Av de nämnda paragraferna har 5 § — om åtgärd till förebyggande av

missbruk — redan nu sådan lydelse att den utan ändring kan tillämpas

direkt inom specialstraffrätten. Vid utformningen av bestämmelserna i den

nya 4 § om vem förverkande kan riktas mot måste emellertid den generella

giltigheten beaktas. Tidigare har jag framhållit, att skälet till förslaget att

slopa gällande begränsning av förverkande i vissa fall till uppsåtliga brott är

att bestämmelsen skall kunna tillämpas också inom specialstraffrätten. Men

specialstrafRättsliga särregler bör kunna finnas vid sidan av 4 §. För den

skull bör i paragrafen anges, att den gäller endast om annat inte har föreskrivits.

Också lydelsen av 9 och 10 §§ bör ändras så att paragraferna kan tillämpas

direkt på specialstraffrättsliga bestämmelser.

I det föregående bar jag föreslagit, att som ny paragraf i förverkandekapitlet,

12 §, införs en bestämmelse om att förverkad egendom tillfaller

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

kronan. Även denna bestämmelse bör få allmän giltighet. Inom specialstraffrätten

förekommer fortfarande regler om att förverkad egendom skall

tillfalla annan än kronan. Med hänsyn till dessa bör undantag göras för de

fall då annat är föreskrivet.

Utredningsmannen har föreslagit ytterligare ett par generella bestämmelser.

Den ena, som syftar till att begränsa möjligheten att använda obligatoriskt

förverkande inom specialstraffrätten, har jag behandlat i det föregående.

Den andra bestämmelsen gäller förverkande av emballage. Vissa specialförfattningar

innehåller regler om sådant förverkande. En generell regel

därom torde dock inte vara nödvändig, eftersom en naturlig tolkning av en

förverkandeföreslcrift torde leda till att denna också omfattar emballage. Jag

föreslår därför inte någon särskild bestämmelse i ämnet.

Sammanfattningsvis kan om förslaget i denna del sägas, att 3—12 §§ bör

bli direkt tillämpliga också inom specialstraffrätten och att 1 och 2 §§, som

är begränsade till förverkande vid brott enligt brottsbalken, bör tjäna som

förebilder för ny lagstiftning utanför balken.

Bristerna inom specialstraffrätten botas inte helt genom att flera av

brottsbalkens förverkanderegler får allmän giltighet. Den av utredningsmannen

föreslagna översynen av de specialstraffrätts liga

förverkandereglerna bör också ske. En granskning i ett enda sammanhang

av hela förverkandelagstiftningen skulle givetvis vara värdefull

men skulle enligt min uppfattning knappast kunna genomföras i praktiken,

eftersom antalet specialförfattningar är mycket stort. Det torde vara en mera

realistisk tanke att söka genomföra översynen successivt. Specialförfattningarnas

förverkandebestämmelser bör ses över så snart det blir aktuellt att

ändra en författning i mera väsentlig utsträckning.

Denna översyn bör ske efter vissa riktlinjer. I första hand bör

noga prövas, om bestämmelser om förverkande över huvud skall behållas

eller föras in i författningen. Jag delar visserligen inte helt utredningsmannens

negativa inställning till förverkande som kriminalpolitiskt instrument

men anser dock att en viss restriktivitet bör iakttas. Framför allt kan en viss

återhållsamhet vara befogad vid sådant förverkande som används i förmögenhetsreducerande

och bestraffande syfte. I allmänhet bör i första hand undersökas

om straffskalan kan utformas så att man får en lämplig påföljd.

Men straffen kan — som det också har framhållits under remissbehandlingen

■—-i flera fall behöva kompletteras med förverkandesanktioner. En särskild

fråga i detta sammanhang är i vad mån förverkande skall knytas till

ouppsåtliga lagöverträdelser. Som utredningsmannen har konstaterat är de

specialstraffrättsliga oaktsamhetsbrotten genomsnittligt av mindre allvarlig

beskaffenhet än de uppsåtliga. Därför bör man vara sparsam med bestämmelser

om förverkande vid ouppsåtligt handlande.

Utformningen av de specialstraffrättsliga bestämmelserna bör ske med

de allmänstraffrättsliga reglerna som förebild. En fråga, som särskilt bör

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

uppmärksammas, är att fällande straffdom inte bör göras till förutsättning

för förverkande. Äldre föreskrifter av denna typ bör rensas ut och i fortsättningen

bör det liksom vid förverkande enligt brottsbalken endast krävas,

att någon har gjort sig skyldig till brottsligt handlande. Vidare bör

förverkandereglerna inom specialstraffrätten ge domstolen möjlighet att

underlåta förverkande av billighetshänsyn. Den bestämmelse av detta slag

som jag har föreslagit i brottsbalken (11 §), kommer på så sätt att ha betydelse

endast under en övergångstid. Om värdeförverkande skall förekomma,

bör sådant förverkande konstrueras på samma sätt som jag har föreslagit

beträffande brottsbalksreglerna. Värdeförverkande bör alltså vara alternativt

och inte subsidiärt i förhållande till sakförverkande.

I fråga om hos vem förverkande får ske har jag föreslagit att det i en ny

bestämmelse i brottsbalken (4 § första och andra styckena) anges de olika

subjekt mot vilka förverkande får riktas. Denna föreskrift ger möjlighet till

avvikelser inom specialstraffräften. Endast om inte annat är föreskrivet,

kommer brottsbalksregeln att gälla. Det betyder att man i varje särskilt fall

bör överväga, om det finns anledning att förordna annorlunda i specialförfattningen.

Kretsen av subjekt kan ju tänkas böra vara antingen vidare eller

mera inskränkt. Om brottsbalksregeln skall vara tillämplig, behöver givetvis

ingen hänvisning till brottsbalken göras i specialförfattningen.

Beträffande behandlingen av särskild rätt till egendom, som förklaras

förverkad, saknas i allmänhet regler i specialförfattningarna. Eftersom den

föreslagna brottsbalksregeln i detta ämne (4 § tredje stycket) inte är begränsad

till brottsbalksbrott, kommer emellertid denna regel att gälla även med

avseende på specialstraffrättsliga förverkandebestämmelser. Motsvarande

gäller reglerna i brottsbalken om åtgärder till förebyggande av missbruk av

egendom, som annars skulle ha förverkats (5 §), samt om preskription och

verkan av den brottsliges död (9 och 10 §''§)•

Med hänsyn till den föreslagna generella regeln i brottsbalken (12 §) om

att förverkad egendom tillfaller kronan, om inte annat är föreskrivet, behövs

i fortsättningen inte utsägas i specialförfattningen att egendomen skall tillfalla

kronan, när så skall vara fallet.

Lagförslag

På grund av de överväganden som jag nu har redovisat har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i brottsbalken.

Detta förslag föranleder vissa följdändringar inom specialstraffrätten. Sålunda

har upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 13 kap. 13 §

luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297), förslag till lag angående upphävande

av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling,

förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari

1964 (nr 19) och förslag till lag angående upphävande av 4 § lagen den

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1968

1 april 1966 (nr 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på

öppna havet. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende

som bilaga 2.

De särskilda bestämmelserna

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Förslaget innebär ändringar i 36 kap. 1—4, 9 och 10 §§ brottsbalken. Dessutom

föreslås att två nya paragrafer, 11 och 12 §§, införs i samma kapitel.

1 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förverkande av vinning av

brott och av förlag för brott.

Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen förstås med vinning

dels den ursprungliga vinningen och dels egendomens värde. Kan värdet

inte fastställas exakt, bör vinningen bestämmas till ett skäligt belopp. Som

hittills kan även rättigheter, t. ex. fordringsrätter, bli föremål för vinningsförverkande.

Därvid gäller samma regler som för förverkande av föremål.

Liksom tidigare avses med bestämmelsen endast vinning som har uppstått

genom en gärning som är brottslig enligt balken. Även begränsningen

till sådan vinning som inte motsvaras av skada för enskild behålls. Härigenom

kommer förverkande enligt paragrafen att vara tillämpligt vid samma

slags brottslighet som förut. Som vinning kan således förverkas muta och

annan otillbörlig förmån samt vederlag för brott. Vidare omfattas sådan vinning

som faller in under det nu gällande andra stycket av paragrafen, t. ex.

vinning av koppleri eller främjande av otukt enligt 6 kap. 7 § och av häleri

enligt 9 kap. 6 § första stycket, om häleriet innebär att någon bereder sig

otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv. Ytterligare exempel är vinning

av dobbleri enligt 16 kap. 14 § och av spioneri enligt 19 kap. 5 §.

När det talas om vinning i paragrafens nu gällande andra stycke avses

nettovinst. Detsamma bör gälla i fortsättningen för vinningsförverkande

enligt 1 § i förslaget. Utgifter eller omkostnader som varit förbundna med

vinningen skall således i princip dras av när den förverkade egendomens

omfattning beräknas.

Förlag för brott har i förslaget liksom i gällande bestämmelse samma

innebörd som i bestämmelsen om förberedelse till brott i 23 kap. 2 §, dvs.

pengar eller annan egendom som är avsedd till bestridande av utgifter som

är förbundna med förövande av brott. Som jag tidigare har framhållit torde

förlag i denna mening inte kunna betecknas som vinning. En särskild regel

om förverkande av förlag har därför tagits in i denna paragraf. Endast förlag

som har mottagits kan förverkas.

Att förverkande är fakultativt får enligt gällande rätt anses innebära att

såväl sak- som värdekonfiskation kan ske partiellt. Utredningsmannen har

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

61

givit uttryck åt samma uppfattning men har likväl beträffande 1 § föreslagit,

att detta sägs uttryckligen i lagtexten på samma sätt som i nuvarande

2 §. Förverkande av vinning och förlag bör givetvis även i fortsättningen på

grund av förverkandets fakultativa karaktär kunna ske partiellt. Eftersom

denna uppfattning numera torde vara allmänt omfattad, har det inte ansetts

behövligt att låta den komma till uttryck i lagtexten.

Den särskilda bestämmelsen i nuvarande första stycket om skydd för

godtrosförvärvare ersätts av 4 § första stycket d) i förslaget.

Av den nu föreslagna 1 § framgår inte vem den förverkade egendomen

skall tillfalla. En särskild bestämmelse härom föreslås som jag tidigare har

nämnt i en ny paragraf, 12 §. Enligt denna skall egendomen liksom hittills

tillfalla kronan.

2 §•

Paragrafen innehåller liksom f. n. bestämmelser om förverkande av

hjälpmedel och brottsprodukter. Till dessa har lagts en föreskrift om förverkande

av egendom som i andra fall har varit föremål för brott. Den närmare

innebörden av den nya generella regeln om förverkande av föremål

för brott framgår av vad jag har anfört i den allmänna motiveringen.

Enligt nu gällande bestämmelse fordras för förverkande, att ägaren av

hjälpmedlet eller någon som var i hans ställe uppsåtligen har begått brottet

eller medverkat därtill. Motsvarigheten till denna bestämmelse har i förslaget

tagits in i 4 §. Därvid har begränsningen till uppsåtliga brott fått utgå.

Som jag har framhållit tidigare torde detta i praktiken inte medföra annat

än en ringa utvidgning beträffande användningen av förverkande enligt

denna paragraf. En tillräcklig begränsning ligger i det principiella kravet

på att förverkande skall vara påkallat för att förebygga fortsatt brottslighet.

Att förverkande enligt förevarande paragraf är fakultativt anges med

uttrycket »må förklaras förverkad». Därmed avses inte någon ändring i

vad som nu gäller.

F. n. anges uttryckligen i 2 §, att förverkande kan ske »helt eller delvis».

I förslaget har den förenklingen gjorts att detta uttryck har fått utgå.

Detta innebär ingen ändring i sak.

Vidare föreslås att i stället för egendom dess värde kan förklaras förverkat.

Värdeförverkande skall således liksom vid förverkande av vinning och

förlag enligt 1 § vara alternativt i förhållande till sakförverkande. Härigenom

blir det bl. a. möjligt att, om föremålet finns i behåll och är odelbart,

förverka en del av dess värde, för den händelse det skulle vara obilligt att

förverka hela egendomen. Det har tidigare visat sig nödvändigt att införa

denna möjlighet vid smugglingsbrott genom en särskild bestämmelse i 12 §

lagen om varusmuggling (prop. 1960: 115 s. 122). Detta berodde på att värdeförverkande

var subsidiärt och således inte kunde användas, när egendomen

fanns i behåll. Även om värdeförverkande kan användas alternativt i

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

förhållande till sakförverkande, bör det dock i princip inte tillgripas, när

förverkande av hjälpmedel och brottsprodnkter sker i brottsförebyggande

syfte. Sker förverkande i annan mera repressiv avsikt, kan det likväl vara

skäl att använda värdeförverkande med en viss återhållsamhet, när hjälpmedlet

eller brottsprodukten finns i behåll.

Regeln i nu gällande andra stycke av 2 § om skydd för godtrosförvärvare

ersätts av 4 § d) i förslaget. Att den förverkade egendomen även i fortsättningen

skall tillfalla kronan följer av 12 § i förslaget.

3 §•

Utom viss redaktionell jämkning har inte företagits annan ändring i

denna paragraf än att exemplifieringen av utpräglat farliga brottsverktyg

har slopats. Därmed avses som jag har framhållit i den allmänna motiveringen

inte någon ändring i sak.

4 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om vem förverkande får riktas

mot. Dessutom regleras behandlingen av särskild rätt till egendom, som förklaras

förverkad.

Paragrafens första stycke, som motsvarar 2 kap. 17 a § första stycket i

utredningsmannens förslag, innehåller en uppräkning av de subjekt mot

vilka förverkande kan riktas. Bestämmelsen gäller inte förverkande enligt

3 § av s. k. utpräglat farliga brottsverktyg. Sådant förverkande kan enligt

förslaget liksom f. n. ske utan begränsning till särskilda subjekt. Begränsningen

har i förevarande 4 § kommit till uttryck genom att paragrafen

gjorts tillämplig endast på förverkande på grund av brott.

Under a) anges att förverkande kan ske hos gärningsmannen eller annan

som medverkat till brottet. Förverkande kan således i princip alltid ske hos

den brottslige. Vinning får dock inte förverkas hos annan än den som har

gjort vinningen.

Enligt b) kan förverkande ske hos den i vars ställe gärningsmannen eller

annan medverkande var. Med att vara i någons ställe förstås detsamma som

i nuvarande 2 § första stycket (betänkandet s. 32). Bland de subjekt hos

vilka förverkande kan ske med stöd av denna bestämmelse kan nämnas bolag

och andra juridiska personer.

Under c) sägs att förverkande kan ske hos den som har beretts vinning

genom brottet. Samma regel torde ha gällt förut utan uttrycklig bestämmelse.

Möjligheten att förverka muta och annat dylikt enligt 1 § var nämligen

inte begränsad till den som hade begått brottet. Utredningsmannen

bär använt 3 kap. 7 § strafflagen (numera 23 kap. 7 § brottsbalken) som

förebild. Han har därför föreslagit att förverkande skall kunna tillgripas

mot den som »avsiktligen beretts vinning eller tillägnats något». Jag anser

avsiktligen vara onödigt förstärkande och att tillägnelse endast är ett exem
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

pel på vinning. Den som har berett s vinning genom brott kan givetvis vara

någon av dem som anges under a) och b). Men under c) faller även

annan som har fått vinning direkt genom brottet, t. ex. en ämbetsmans

släkting när muta har lämnats direkt till denne. Att vinningen finns i behåll

har inte gjorts till förutsättning för att den skall kunna förverkas hos

mottagaren. Om vinningen inte finns kvar, kan detta dock i vissa fall göra

att förverkande framstår som obilligt.

Under d) upptas en bestämmelse om förverkande hos den som efter brottet

har förvärvat egendomen. Förverkande kan ske hos den som har förvärvat

egendomen genom giftorätt, arv eller testamente eller genom gåva.

Vidare kan förverkande riktas mot den som efter brottet bär förvärvat egendomen

på annat sätt och vid förvärvet haft vetskap om eller skälig anledning

till antagande om egendomens samband med brottet. Bestämmelsen

ersätter reglerna i nuvarande 1 och 2 §§ om skydd för godtrosförvärvare.

Särskild rätt nämns inte uttryckligen i lagtexten. Av paragrafens tredje

stycke får emellertid anses följa att det för förverkande av sådan rätt gäller

samma regler som för förverkande av egendom.

Vid onerösa fång krävs således vetskap om eller skälig anledning till antagande

om egendomens samband med brottet för att förverkande skall

kunna ske hos förvärvare. Härigenom markeras, att skyddet för förvärvaren

sträcker sig längre än enligt civilrättsliga regler om god tro. Liknande

uttryck används i bestämmelsen om häleriförseelse i 9 kap. 7 §. För att gå

fri från ansvar för detta brott torde vid t. ex. köp av tjuvgods inte fordras

samma grad av aktsamhet som krävs för ett civilrättsligt godtrosförvärv.

Enligt paragrafens andra stycke får egendomen inte förklaras förverkad,

om den vid brottet tillhörde annan än den som anges i första stycket under

a)—c). Denna bestämmelse saknar motsvarighet i utredningsmannens förslag.

Den föreslagna begränsningen, som kan förefalla naturlig, bör som

jag har anfört i den allmänna motiveringen anges uttryckligen i lagtexten.

Tredje stycket innehåller, att särskild rätt till egendom som förklaras förverkad

består, om ej annat förordnas. Det motsvarar 2 kap. 17 a § andra

stycket i utredningsförslaget och ersätter nuvarande 4 §. Med särskild rätt

förstås begränsade sakrätter liksom säljares rätt till gods som har sålts

under äganderättsförbehåll.

Paragrafen avses vara direkt tillämplig även inom specialstraffrätten.

Innehåller en specialförfattning en bestämmelse om subjekt för förverkande

av annat innehåll än förevarande paragraf, skall den bestämmelsen gälla i

stället. Som förut har nämnts skall emellertid föreskriften i tredje stycket

om särskild rätt till egendomen gälla utan undantag.

9 §.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen, bör den särskilda

preskriptionstiden för talan om förverkande ändras. Den tid inom vilken

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

stämning skall ha delgetts för att förverkande skall kunna ske, när påföljd

inte längre kan ådömas, föreslås sänkt från tio till fem år. Denna tid gäller

vare sig orsaken till att påföljd ej längre kan ådömas är att åtalspreskription

har inträtt eller den brottslige har avlidit. Vidare har bestämmelsen

formulerats om så att den skall kunna tillämpas direkt inom specialstraffrätten.

10 §.

I denna paragraf föreslås endast en redaktionell ändring för att markera

att bestämmelsen i fortsättningen skall vara direkt tillämplig även inom

specialstraffrätten. Med beslut om förverkande avses också förordnande enligt

4 § tredje stycket i förslaget om att särskild rätt i förverkad egendom

skall upphöra.

11 §•

Bestämmelserna i denna paragraf saknar motsvarighet i gällande rätt.

Paragrafen innehåller att, om det i lag eller författning är föreskrivet att

egendom skall förklaras förverkad, detta likväl får underlåtas, om förverkande

är uppenbart obilligt. Detsamma skall enligt paragrafen gälla i fråga om

annan särskild rättsverkan av brott. Som jag har anfört i den allmänna

motiveringen syftar regeln till att begränsa användningen av de obligatoriska

förverkanderegler som finns kvar inom specialstraffrätten. Regeln

är — liksom regeln i 8 § om skälighetsprövning när brottet har begåtts av

psykiskt abnorm eller minderårig person — tillämplig även på annan särskild

rättsverkan av brott.

12 §.

Denna paragraf är ny och innehåller att förverkad egendom tillfaller

kronan, om inte annat är föreskrivet. Bestämmelsen ersätter de särskilda

reglerna i nuvarande 1 och 2 §§ om att egendom skall förklaras förverkad

till kronan. Paragrafen är direkt tillämplig även inom specialstraffrätten.

I den mån denna regel skall gälla, dvs. att egendomen skall tillfalla kronan,

behövs således inte någon särskild bestämmelse härom i specialförfattningen.

Övergångsbestämmelser

Enligt förslaget skall lagen träda i kraft den 1 juli 1968.

De nya bestämmelserna medför vissa sakliga ändringar av gällande förverkanderegler.

Några av ändringarna innebär vidgade möjligheter att förklara

egendomen förverkad i anledning av brott. Enligt gällande bestämmelser

kan förverkande av egendom på grund av brott inte ske hos den som efter

brottet i god tro har förvärvat egendomen genom gåva. Den nya lagen innebär

en skärpning på denna punkt genom att förverkande enligt 4 § första

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

65

stycket d) kan ske också hos godtroende gåvotagare. Hos sådan person bör

förverkande inte ske, när egendomen har mottagits av denne efter brottet

men före den nya lagens ikraftträdande. När fråga är om förverkande på

grund av brott, som har begåtts före lagens ikraftträdande, bör även övriga

delar av 2 § i dess äldre lydelse tillämpas i stället för 2 § och 4 § första och

andra styckena enligt den nya lydelsen. En uttrycklig föreskrift i dessa avseenden

bör meddelas.

Övriga regler torde genast kunna tillämpas utan särskild övergångsbestämmelse.

Övriga lagförslag

I 13 kap. 13 § andra stycket luftfartslagen finns en bestämmelse som motsvarar

nuvarande bestämmelse i 36 kap. 4 § brottsbalken om luftpanträtt

och inteckning i luftfartyg som förklaras förverkat. Om brottsbalksregeln

ändras enligt förevarande förslag, bör bestämmelsen i luftfartslagen upphävas.

Dessutom bör en redaktionell jämkning göras i paragrafens tredje

stycke.

Även i 11 § lagen om straff för varusmuggling och 4 § lagen om förbud i

vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet finns bestämmelser om

särskilda rättigheter i förverkad egendom. Bestämmelserna har sin fulla

motsvarighet i nuvarande 36 kap. 4 § brottsbalken. Också dessa bestämmelser

föreslås bli upphävda.

Krigshandelslagen innehåller i 4 § andra stycket en hänvisning till bestämmelsen

i 36 kap. 1 § andra stycket brottsbalken om förverkande av

vinning. Förslaget till ändrad lydelse av 36 kap. 1 § brottsbalken innebär,

att paragrafens nuvarande bestämmelser förs samman till ett enda stycke.

Hänvisningen blir således felaktig och måste ändras. 4 § andra stycket

krigshandelslagen bör därvid formuleras om så att dess lydelse stämmer

överens med regeln i 36 kap. 1 § brottsbalken om vinningsförverkande. Den

nya formuleringen torde inte innebära någon nämnvärd ändring i sak.

Också dessa lagändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 1968.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande inhämtas enligt 87 § regeringsformen

genom utdrag av protokollet över förslagen till

1) lag om ändring i brottsbalken,

2) lag om ändrad lydelse av 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957

(nr 297),

3) lag angående upphävande av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr bl8) om

straff för varusmuggling,

5 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 79

opaginerad Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

4) lag om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964

(nr 19),

5) lag angående upphävande av 4 § lagen den 1 april 1966 (nr 78) om

förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1968

67

Bilaga 1

Utredningsmannens förslag till ändrade förverkandebestämmelser

i strafflagen

(Vid tiden för förslaget gällande

lydelse)

2 kap. 16 §.

Muta så ock för främjande av

brott avsett förlag eller vederlag och

annat dylikt, som lämnats eller mottagits

då det i denna lag är särskilt

belagt med straff, skall om det ej är

uppenbart obilligt, förklaras förverkat

till kronan; utgjordes egendomen

av annat än penningar och finnes

den ej i behåll, må i stället värdet

förklaras förverkat. Vad nu sagts

gälle dock ej mot den som i god tro

förvärvat här avsedd egendom eller

särskild rätt därtill.

Har någon eljest av gärning, som i

denna lag är belagd med straff, haft

vinning, som ej motsvaras av skada

för enskild, må han efter ty prövas

skäligt förpliktas att utgiva däremot

svarande belopp till kronan.

2 kap. 17 §.

(Andra stycket, jfr nedan.) Ändå

att fall, varom i första stycket sägs,

ej är för handen, må dyrk, falskt

mynt eller annat föremål, som på

grund av sin särskilda beskaffenhet

och omständigheterna i övrigt kan

befaras komma till brottslig användning,

förklaras förverkat.

(Första stycket, jfr ovan.) Vad

som använts såsom hjälpmedel vid

gärning, vilken i denna lag är belagd

med straff, eller frambragts genom

sådan gärning må, såvitt ägaren

eller någon som var i hans ställe

uppsåtligen förövat gärningen eller

medverkat därtill, förklaras helt eller

delvis förverkat till kronan, om det

(Föreslagen lydelse)

2 kap. 16 §.

Har muta, för främjande av brott

avsett förlag eller vederlag eller annat

dylikt lämnats eller mottagits då

det i denna lag är särskilt belagt med

straff, må det lämnade eller mottagna

eller dess värde förklaras helt eller

delvis förverkat.

Har någon i annat fall av gärning,

som i denna lag är belagd med straff,

haft vinning, som ej motsvaras av

skada för enskild, må vinningen förklaras

helt eller delvis förverkad.

2 kap. 17 §.

Föremål, som på grund av sin särskilda

beskaffenhet och omständigheterna

i övrigt kan befaras komma

till brottslig användning, må förklaras

förverkat.

Ändå att fall, varom i första stycket

sägs, ej är för handen, må vad

som använts såsom hjälpmedel vid

gärning, vilken i denna lag är belagd

med straff, eller frambragts genom

sådan gärning förklaras helt eller

delvis förverkat, om det är påkallat

till förebyggande av brott. Samma

lag vare om hjälpmedel, varmed nå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

(Vid tiden för förslaget gällande

lydelse )

är påkallat till förebyggande av brott

eller eljest särskilda skäl föreligga

och det ej är uppenbart obilligt; finnes

egendomen ej i behåll, må i stället

värdet förklaras förverkat. Samma

lag vare om hjälpmedel, varmed

någon tagit befattning som innebär i

denna lag straffbelagd förberedelse

till brott. Vad nu sagts gälle dock

ej mot den som i god tro förvärvat

egendomen eller särskild rätt därtill.

Avser förverkandeförklaring fartyg,

som besväras av sjöpanträtt eller inteckning,

eller luftfartyg, besvärat

av luftpanträtt eller inteckning, må

domstolen ock förklara, att panträtten

skall upphöra i den förverkade

egendomen. Finnes i annat fall någons

rätt till föremål som förklaras

förverkat böra oaktat förklaringen

bestå, göre domstolen förbehåll därom.

(Tredje stycket.) I stället för förverkande

äge rätten föreskriva åtgärd

till förebyggande av missbruk.

(Föreslagen lydelse)

gon tagit befattning som innebär i

denna lag straffbelagd förberedelse

till brott.

Rätten äge i stället för att förklara

egendomen förverkad föreskriva åtgärd

till förebyggande av missbruk.

2 kap.17 a §.

Förverkande på grund av straffbelagd

gärning må ådömas den som

utfört gärningen eller såsom anstiftare

eller medhjälpare medverkat

därtill, den i vars ställe gärningsman,

anstiftare eller medhjälpare

var, den som genom gärningen avsiktligen

beretts vinning eller tillägnats

något ävensom den som efter

gärningen förvärvat egendom eller

särskild rätt därtill med vetskap eller

skälig anledning till antagande

om egendomens samband med gärningen.

Särskild rätt till föremål, som förklaras

förverkat, består, där ej domstolen

i enlighet med vad som gäller

om förverkande av föremål förordnar

att rätten skall upphöra.

Vad som förklaras förverkat skall,

om ej annat år föreskrivet, tillfalla

kronan.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

(Vid tiden för förslaget gällande

lydelse)

2 kap. 18 §.

Är straff förfallet, må talan angående

påföljd som avses i 16 eller

17 § av åklagare väckas allenast om

statsåklagaren finner det vara ur allmän

synpunkt påkallat.

5 kap. 13 §.

Dör förbrytare---den egen
domen.

Påföljd som i 2 kap. 16 eller 17 §

sägs må, om det finnes skäligt, ådömas

utan hinder av förbrytarens

död.

5 kap. 19 a §.

Talan om ådömande av påföljd

som i 2 kap. 16 § eller 17 § första

stycket sägs må, där straff är förfallet,

ej väckas senare än tio år från

det brottet begicks.

5 kap. 20 §.

Ådömt straff---omedelbart

ådömts.

Ådömda böter — --laga kraft.

Har villkorligt---laga kraft.

(Föreslagen lydelse)

(Paragrafen upphäves.)

5 kap. 13 §.

Dör förbrytare---den egen
domen.

5 kap.19 a §.

Är straff för brott förfallet, må

påföljd som i 2 kap. 16 § eller 17 §

andra stycket sägs ej ådömas i annat

fall än då stämning med yrkande

om påföljden på sätt därom är

stadgat delgivits eller kungjorts innan

straffet förföll.

5 kap.20 §.

Ådömt straff--— omedelbart

ådömts.

Ådömda böter---laga kraft.

Har villkorligt ---laga kraft.

Ådömd förverkandepåföljd bortfaller

i den mån verkställighet ej

skett inom fem år från det beslutet

vann laga kraft.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Bilaga 2

1) Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, dels att 36 kap. 1—4, 9 och 10 §§ brottsbalken skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i samma kapitel skall införas

två nya paragrafer, 11 och 12 §§, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydelse)

36 KAP.

1

Muta, så ock för främjande av

brott avsett förlag eller vederlag och

annat dylikt, vars lämnande eller

mottagande enligt denna balk utgör

brott, skall förklaras förverkat till

kronan, om det ej är uppenbart obilligt;

utgjordes egendomen av annat

än penningar och finnes den ej i behåll,

må i stället värdet förklaras förverkat.

Vad nu sagts skall dock ej

gälla mot den som i god tro förvärvat

här avsedd egendom eller särskild

rätt därtill.

Har någon eljest av brott som avses

i denna balk haft vinning som ej

motsvaras av skada för enskild, må

han efter vad prövas skäligt förpliktas

att utgiva däremot svarande belopp

till kronan.

§•

Vinning av brott enligt denna balk

som ej motsvaras av skada för enskild

skall förklaras förverkad, om

det ej är uppenbart obilligt. Detsamma

gäller förlag för brott eller dess

värde när mottagande av förlaget utgör

brott enligt denna balk.

2 §•

Vad som använts såsom hjälpmedel

vid brott som avses i denna balk

eller frambragts genom sådan gärning

må, såvitt ägaren eller någon

som var i hans ställe uppsåtligen förövat

gärningen eller medverkat därtill,

förklaras helt eller delvis förverkat

till kronan, om det är påkallat

till förebyggande av brott eller eljest

särskilda skäl föreligga och det ej är

uppenbart obilligt; finnes egendo
-

Egendom som använts såsom

hjälpmedel vid brott enligt denna

balk eller som frambragts genom

eller eljest varit föremål för sådant

brott må förklaras förverkad, om det

är påkallat till förebyggande av brott

eller eljest särskilda skäl föreligga.

I stället för egendomen kan dess värde

förklaras förverkat.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

men ej i behåll, må i stället värdet

förklaras förverkat. Detsamma skall

gälla i fråga om hjälpmedel, varmed

någon tagit sådan befattning som innebär

brottslig förberedelse enligt

denna balk.

Vad i första stycket sägs skall ej

äga tillämpning mot den som i god

tro förvärvat egendomen eller särskild

rätt därtill.

3

Ändå att fall som i 2 § sägs ej är

för handen, må dyrk, falskt mynt

eller annat föremål, som på grund av

sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna

i övrigt kan befaras

komma till brottslig användning, förklaras

förverkat.

§•

Föremål, som på grund av sin särskilda

beskaffenhet och omständigheterna

i övrigt kan befaras komma

till brottslig användning, må förklaras

förverkat även i annat fall än

som avses i 2 §.

4 §•

Förklaras fartyg, som besväras av

sjöpanträtt eller inteckning, eller

luftfartyg, besvärat av luftpanträtt

eller inteckning, förverkat, må rätten

förklara att panträtten skall upphöra

i den förverkade egendomen. Finnes

i annat fall någons rätt till föremål

som förklaras förverkat böra

Förverkande på grund av brott av

egendom eller dess värde må, om ej

annat har föreskrivits, ske hos

a) gärningsmannen eller annan

som medverkat till brottet,

b) den i vars ställe gärningsmannen

eller annan medverkande var,

c) den som genom brottet beretts

vinning,

d) den som efter brottet förvärvat

egendomen på grund av giftorätt, arv

eller testamente eller genom gåva

eller som efter brottet förvärvat

egendomen på annat sätt och därvid

haft vetskap om eller skälig anledning

till antagande om egendomens

samband med gärningen.

Tillhörde egendomen vid brottet

annan än den som anges i första

stycket a)—c), må den ej förklaras

förverkad.

Särskild rätt till egendom som förklaras

förverkad består, om ej annat

förordnas.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

(Nuvarande lydelse)

oaktat förklaringen bestå, skall rätten

göra förbehåll därom.

9

Kan på grund av den brottsliges

död eller av annan orsak påföljd ej

längre ådömas, må vad i 1—5 §§

stadgas vinna tillämpning endast såframt

i mål därom stämning delgivits

inom tio år från det brottet begicks.

Talan må i sådant fall av åklagare

väckas allenast om det finnes

påkallat ur allmän synpunkt.

I fall—-----— ----—

(Föreslagen lydelse)

§•

Kan på grund av den brottsliges

död eller av annan orsak påföljd ej

längre ådömas, må egendom förklaras

förverkad på grund av brottet

eller åtgärd föreskrivas till förebyggande

av missbruk, endast om stämning

i mål därom delgivits inom fem

år från det brottet begicks. Talan

må i sådant fall väckas av åklagare

endast om det är påkallat ur allmän

synpunkt.

^svarande tillämpning.

10 §.

Beslut om förverkande eller annan

åtgärd enligt 1—5 §§ förfaller, i den

mån verkställighet ej skett inom tio

år från det beslutet vann laga kraft.

Beslut om förverkande eller åtgärd

till förebyggande av missbruk förfaller,

i den mån verkställighet ej

skett inom tio år från det beslutet

vann laga kraft.

11 §■

Är i lag eller författning föreskrivet

att egendom skall förklaras förverkad,

må detta likväl underlåtas,

om förverkande är uppenbart obilligt.

Detsamma gäller i fråga om annan

särskild rättsverkan av brott.

12 §.

Förverkad egendom tillfaller kronan,

om ej annat är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Förverkande av egendom på grund av brott får ej ske hos den som efter

brottet men före lagens ikraftträdande i god tro har mottagit egendomen i

gåva. Vad i övrigt föreskrivs i 2 § enligt dess äldre lydelse skall tillämpas,

när fråga är om brott som begåtts före lagens ikraftträdande.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

73

2) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas att 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 KAP.

Förövar ägaren------- —

Avser förverkandeförklaring luftfartyg

som besväras av luftpanträtt

eller inteckning, må domstolen ock

förklara att panträtten i fartyget

skall upphöra. Finnes i annat fall

någons rätt till fartyget böra oaktat

förverkandeförklaring en bestå, göre

domstolen förbehåll därom.

Bestämmelserna i första och andra

styckena skola i tillämpliga delar

gälla jämväl krigsmateriel och gods

som avses i 8 kap. 4 § andra stycket,

såframt ägaren därav eller någon

som är i hans ställe förövar gärning

som i 8 § andra stycket i detta kapitel

sägs eller medverkar därtill.

I §•

rätt därtill.

Bestämmelserna i första stycket

skola i tillämpliga delar gälla jämväl

krigsmateriel och gods som avses

i 8 kap. 4 § andra stycket, såframt

ägaren därav eller någon som

är i hans ställe förövar gärning som

i 8 § andra stycket i detta kapitel

sägs eller medverkar därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

3) Förslag

till

Lag

angående upphävande av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418)

om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling

skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1968.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

4) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964 (nr 19)

Härigenom förordnas, att 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Handlar någon —------- utföra varan.

Har den brottslige eller annan, för Vinning av brott som avses i försvars

räkning sådan åtgärd vidtagits, ta stycket skall förklaras förverkad,

haft vinning därav, skall vad i 36 om det ej är uppenbart obilligt,

kap. 1 § andra stycket brottsbalken

stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

5) Förslag

till

Lag

angående upphävande av 4 § lagen den 1 april 1966 (nr 78) om förbud i

vissa fall mot rundradiosändning på öppna liavet

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 1 april 1966 om förbud i vissa

fall mot rundradiosändning på öppna havet skall upphöra att gälla vid utgången

av juni 1968.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1968

75

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 23 februari 1968.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Westerlind.

Enligt lagrådet den 1 februari 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 12

januari 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till 1) lag om ändring i brottsbalken, 2) lag om ändrad lydelse av 13

kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297), 3) lag angående upphävande

av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr >rl8) om straff för varusmuggling,

4) lag om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari 196b (nr

19) och 5) lag angående upphävande av i § lagen den 1 april 1966 (nr 78)

om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Karin Ringberg.

Lagrådet yttrade:

Regler om förverkande förekommer i brottsbalken och i ett flertal författningar

inom specialstraffrätten. Det har länge varit erkänt att regelsystemet

uppvisar brister. Genom nu föreliggande förslag ernås bättre enhetlighet och

överskådlighet och tillämpningen av institutet förverkande kan göras smidigare.

Enligt lagrådets mening är förslaget till lagstiftning väl avvägt. På

enstaka punkter vill lagrådet dock göra några erinringar som skall anges i

det följande.

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

1 §•

Bestämmelsen i första punkten talar om förverkande av vinning av brott.

Om någon mottagit viss egendom, t. ex. såsom muta, är meningen att själva

egendomen skall kunna förverkas men värdeförverkande vara alternativt i

förhållande till sakförverkande, och att förverkandet skall vara begränsat

till nettovinst.

I remissprotokollet uttalas härom bl. a. att vinning kommer att betyda

»dels den ursprungliga vinningen dvs. själva föremålet, dels egendomens

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

värde». Emellertid kan man enligt lagrådets mening icke i formuleringen

inlägga denna innebörd. Vinning -— ett rättsligt begrepp som förekommer

flerstädes i brottsbalken — avser icke ett konkret föremål utan en förändring

i förmögenhetsläge, alltså en abstrakt ekonomisk differens. I denna betydelse

synes också ordet begagnas i 4 § första stycket c) av förslaget. I sin

föreslagna utformning medger lagtexten därför icke annan tolkning än att

den talar om en konstaterad förbättring i förmögenhetsställning. Detta ger

visserligen ett riktigt uttryck för vad som åsyftas i fråga om anledning till

förverkande. Men när det gäller att bestämma vad som kan förverkas synes

ordalagen icke medge möjligheten att, såsom avses, förklara ett konkret föremål

förverkat, eftersom väl mottagandet av ett föremål men icke själva

föremålet kan utgöra vinning i den vedertagna meningen.

Enklast synes man kunna undvika att lagtexten på detta sätt blir för

snäv genom att i stället för »vinning» begagna ordet »utbyte», ett ord som

icke torde ha samma rättsligt fixerade innebörd och vars motsvarighet kommit

till användning i den danska lagstiftningen. Ordet synes kunna fattas

såsom avseende såväl föremål som abstrakt vinning. Förfares så, bör övervägas

om icke regeln om förverkandes begränsning till nettovinst då måste

uttryckligen uttalas exempelvis genom tillägg av orden »i den mån vinning

skett» eller liknande.

Lagbudet använder i första punkten ett uttryck — enligt lagrådets förslag

motsvarat av ordet »utbyte» — som skall avse både konkret föremål och

abstrakt vinst. Eftersom förverkande av en abstrakt vinst aldrig kan vara

ett sakförverkande, utgör paragrafens avfattning ett lagtekniskt stöd för den

i remissprotokollet uttalade principen att värdeförverkande skall vara alternativt

och icke längre subsidiärt i förhållande till sakförverkande.

Enligt lagtexten synes inte vara något hinder mot att samtidigt döma till

förverkande av föremål — eller dess värde — och till förverkande av vinning,

t. ex. om någon såsom muta både mottagit ett föremål och fått sin förmögenhet

eljest ökad. Enligt förslaget lär vara avsett att envar av dessa omständigheter

skall utgöra förverkandeanledning. Olika meningar — delvis

beroende på skillnad i uppfattning om när förverkande inträder — kan råda

om betydelsen av att ett föremål förändras under tiden mellan brottet och

domen. Att föremålet minskat och därigenom nedgått i värde torde sällan

vara förtjänt av beaktande. Ett praktiskt fall är däremot att avkastning upplupit

under tiden mellan mottagandet av en sak och tidpunkten för domen.

Det är tänkbart att göra gällande att domstolens förverkandeförklaring då

kan avse dels saken dels den överstigande vinning som erhållits genom uppbärande

av avkastningen. En annan konstruktion skulle kunna vara att betrakta

ett föremål såsom förverkat redan i och med brottet och av detta skäl

anse den därefter uppkommande avkastningen ingå i brottet. Betänkligheter

mot så långt gående förverkandemöjligheter förlorar i styrka genom att

det enligt förslaget alltid står domstolen öppet att underlåta förverkande
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

förklaring eller låta förverkande bli endast partiellt. Frågan torde kunna

överlämnas åt rättstillämpningen utan att några uttryckliga regler anges i

lagtexten.

4 §■

I sista stycket utsäges, att särskild rätt till egendom som förklaras förverkad

består, om ej annat förordnas. Lagrådet vill förorda att slutorden,

i närmare överensstämmelse med utredningsmannens förslag och departementschefens

uttalande i lagrådsremissen erhåller lydelsen »om ej den

särskilda rätten förklaras förverkad».

Angående denna paragraf vill lagrådet även göra ett påpekande i anledning

av införandet av bestämmelse om att förverkande skall kunna ske hos

gåvotagare oberoende av god tro. En sådan godtroende gåvotagare kan ha

sålt den mottagna egendomen och begagnat köpeskillingen för sitt uppehälle

eller eljest i sin konsumtion, så att vid tidpunkten för förverkandeförklaringen

intet återstår av gåvan. I dylika fall lär ett utnyttjande av möjligheten

att helt eller delvis underlåta förverkande — värdeförverkande —

ligga nära till hands.

11 §•

Inom specialstraffrätten finns obligatoriska förverkanderegler som kan

medföra stötande resultat. I förevarande paragraf ges emellertid möjlighet

att underlåta förverkande av egendom om förverkandet är uppenbart obilligt.

Enligt remissprotokollet syftar regeln i paragrafen till att begränsa

användningen av de obligatoriska förverkanderegler som finns kvar inom

specialstraffrätten varför paragrafen får betydelse endast under en övergångstid.

Skulle emellertid i kommande författningar införas regler om

obligatoriskt förverkande är enligt lagrådets mening paragrafen tillämplig

även beträffande sådana regler, om ej annat uttryckligen stadgas i författningen.

Lagrådet har intet att erinra mot att paragrafen tilläggs denna innebörd.

Paragrafens bestämmelse om att förverkande av egendom kan underlåtas

när det är uppenbart obilligt gäller enligt andra punkten i paragrafen även

annan särskild rättsverkan av brott. Med »annan särskild rättsverkan» avses

verkningar av olika karaktär såsom straffskatt enligt skattestrafflagen,

dubbel hundskatt enligt KF den 17 maj 1923 angående skatt för hundar,

älgavgift enligt KK den 9 april 1965 om älgavgift m. in., förlust av körkort

enligt vägtrafikförordningen, förvisning enligt utlänningslagen och sådan

rättsverkan som att brottet kan utgöra ett rättsfaktum vilket annan kan

åberopa för att erhålla dom till sin förmån, t. ex. äktenskapsskillnad enligt

11 kap. giftermålsbalken. Föreliggande material medger emellertid icke en

fullt tillförlitlig bedömning av den räckvidd och de verkningar paragrafen

i denna del kommer att erhålla. Lagrådet hemställer därför att på motsva
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

rande sätt som i 48 kap. 1 § rättegångsbalken begreppet »annan särskild

rättsverkan av brott» måtte begränsas genom att sammanföras med begreppet

förverkande i ett gemensamt uttryck »förverkande eller annan

sådan särskild rättsverkan av brott». Härigenom torde t. ex. förlust av

körkort och brottets betydelse som rättsfaktum vid äktenskapsskillnad

falla utanför.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

79

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

15 mars 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff,

Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till

1) lag om ändring i brottsbalken,

2) lag om ändrad lydelse av 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957

(nr 297),

3) lag angående upphävande av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om

straff för varusmuggling,

4) lag om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964

(nr 19),

5) lag angående upphävande av 4 § lagen den 1 april 1966 (nr 78) om

förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Lagrådet har förordat vissa jämkningar i den föreslagna lydelsen av 36

kap. 1, 4 och 11 §§ brottsbalken.

I fråga om 1 § har lagrådet föreslagit att ordet »vinning» ersätts med

»utbyte». Som torde framgå av remissprotokollet avsåg jag att ge ordet vinning

en mera vidsträckt innebörd än den lagrådet vill lägga i ordet. Vinning

skulle sålunda enligt det remitterade förslaget inbegripa såväl konkret

föremål som abstrakt vinst. Eftersom ordet utbyte får anses tydligare utmärka

vad som avses, vill jag dock biträda lagrådets förslag. Lagrådet har

vidare anfört, att det vid en sådan ändring bör övervägas om inte regeln om

förverkandes begränsning till nettovinst måste uttryckligen uttalas i lagtexten

exempelvis genom tillägg av orden »i den mån vinning skett» eller

liknande. Enligt min mening torde ett sådant tillägg knappast vara nödvändigt.

Ordet utbyte får nämligen liksom ordet vinning anses i sig innebära

en sådan begränsning som avses med tillägget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1968

Lagrådets förslag till ändrad lydelse av 4 § innebär också ett förtydligande

som bör godtas.

Vad beträffar 11 § avsåg jag inte, att det remitterade förslaget skulle i

fråga om annan särskild rättsverkan än förverkande tilläggas en så vidsträckt

innebörd som enligt lagrådet skulle kunna tolkas in i bestämmelsen.

Med hänsyn till vad lagrådet har anfört vill jag ansluta mig till dess förslag.

Jag kan också biträda vad lagrådet i övrigt har anfört i anslutning till det

remitterade förslaget.

Utöver de ändringar jag nämnt bör vissa redaktionella jämkningar göras.

I förslaget till ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen bör liksom i 36 kap.

1 § brottsbalken ordet vinning ersättas med utbyte.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår

riksdagen att antaga lagförslagen med de angivna ändringarna.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHIM 1968 680044

Doktrin (3)

  1. Hans Ranholm, Är innehav av falska handlingar straffbart?, SvJT 2019 s. 829, på s. 836 · Fritt tillgänglig
  2. BrB 23:2 första stycket, SvJT 1985 s. 15, på s. 41, 43 · Fritt tillgänglig
  3. Olle Hoflund, BrB 23: 2 första stycket, SvJT 1985 s. 1, på s. 41, 43 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

9 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1968:33 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i brottsbalken m. m. s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RH 2015:36 ur registret

Myndighetsavgöranden (1)

1 koppling.

  1. JK 2019-11-26 dnr 2250-19-2.4.1 i texten

Doktrin (6)

6 kopplingar i 4 dokument.

  1. SvJT 1985 s. 1 Olle Hoflund, BrB 23: 2 första stycket s. 41 · s. 43 i texten
  2. SvJT 1985 s. 15 BrB 23:2 första stycket s. 41 · s. 43 i texten
  3. SvJT 2019 s. 829 Hans Ranholm, Är innehav av falska handlingar straffbart? s. 836 i texten
  4. JT 2016/17 s. 700 s. 705 i texten · dokumentnivå