Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m
1968-03-15 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1968:81, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1968
1
Nr 81
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 15
mars 1968.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370),
2) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås regler som klarlägger hur studiemedelsavgifter
skall behandlas i skattehänseende. Reglerna innebär att avdrag inte skall
få göras vid inkomsttaxeringen för sådana avgifter. Vid förmögenhetstaxeringen
skall återbetalningspliktiga studiemedel enligt förslaget behandlas
som skuld och således avdragsrätt föreligga.
Genom prop. 1968:29 har föreslagits att arbetslösa i åldern 60—66 år
under vissa omständigheter skall få omställningsbidrag med 800 kr. i månaden.
Omställningsbidrag avses skola utgöra skattepliktig inkomst. I förevarande
proposition föreslås de skatteregler som bör gälla för omställningsbidragen.
Slutligen föreslås en redaktionell ändring i kommunalskattelagen som
följd av riksdagens beslut hösten 1967 att upphäva bestämmelsen om avdragsrätt
beträffande arvode för deltagande i statsrevision på annan ort än
vederbörandes bosättningsort. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt Nr 81
2
Kungl. Maj:ts proposition nr SI år 1968
l:o) Förslag
till
Lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 20 § och 33 § 1 mom. kommunalskattelagen den
28 september 19281 samt anvisningarna till 19 § samma lag skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
20 §.
Vid beräkningen — ------av 43 § 3 mom.
Avdrag må--------å skuld;
avgift enligt förordningen den 15
december 1967 (nr 882) om studiemedelsavgifter
;
förlust, som-------till kapitalförlust.
(Se vidare anvisningarna.) I
33 §.
1 mom. Från intäkt-----såsom intäkt.
Avdrag får--—---tjänstens fullgörande.
Har den —-------gäld avdragas.
I andra fall än i nästföregående
stycke sägs skall avdrag beräknas
på sätt i 2 mom. angives.
Anvisningar
till 19 §.
Socialhjälp, begravningshjälp----influtna medlemsavgifter
Utbytes sådan — — —----skattepliktig intäkt.
Bestämmelsen att------— — sistnämnda lag.
Skatteplikt föreligger------av motorfordon
Näringshjälp eller bidrag enligt 57,
58 eller 62 § arbetsmarknadskungörelsen
den 3 juni 1966 (nr 368) är
icke att hänföra till skattepliktig inkomst,
i den mån näringshj alpen
eller bidraget lämnats till bestridande
av kostnader, för vilka rätt till
avdrag icke föreligger vare sig direkt
Näringshjälp eller bidrag enligt 57,
58 eller 62 § arbetsmarknadskungörelsen
den 3 juni 1966 (nr 368) är
icke att hänföra till skattepliktig inkomst,
i den mån näringshj älpen
eller bidraget lämnats till bestridande
av kostnader, för vilka rätt till
avdrag icke föreligger vare sig direkt
1 Senaste lydelse av 20 § se 1965:573, av 33 § 1 mom. se 1967:915 och av anvisningarna
till 19 § se 1967:628.
3
Kangl. Maj:ts proposition nr 81 år 1968
(Nuvarande lydelse)
såsom omkostnad eller i form av årliga
värdeminskningsavdrag.
Skatteplikt föreligger-----
Enligt 46 §--- -—• -----
(Föreslagen lydelse)
såsom omkostnad eller i form av årliga
värdeminskningsavdrag. Omställningsbidrag
enligt nämnda kungörelse
utgör dock skattepliktig intäkt.
— mottagarens utbildning,
och 32 §§.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall tilllämpas
första gången vid 1969 års taxering.
2:o) Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt
Härigenom förordnas, dels att 5 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig
förmögenhetsskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels
att till samma paragraf skall fogas anvisningar av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse)
5
Vid förmögenhetsberäkningen — —
Skuld, som----—-----
Angående beräkningen -----
Borgensförbindelse, för---—
Under avdragsgilla skulder inbegripas
även oguldna skatter av nedannämnda
slag, nämligen dels debiterad
preliminär skatt, som påförts
den skattskyldige för året näst före
det taxeringsår, varom fråga är, eller
för något föregående år, dels slutlig
skatt, som påförts den skattskyldige
på grund av taxering under förstnämnda
år eller under något föregående
år, dels ock tillkommande skatt,
varå den skattskyldige erhållit debetsedel
under förstnämnda år eller tidigare.
1 Senaste lydelse av 5 § se 1948:765.
(Föreslagen lydelse)
§•
----beskattningsårets utgång.
förfallen ränta.
--motsvarande tillämpning.
--jämförliga skulder.
Under avdragsgilla skulder inbegripas
även oguldna skatter av nedannämnda
slag, nämligen dels debiterad
preliminär skatt, som påförts
den skattskyldige för året näst före
det taxeringsår, varom fråga är, eller
för något föregående år, dels slutlig
skatt, som påförts den skattskyldige
på grund av taxering under förstnämnda
år eller under något föregående
år, dels ock tillkommande
skatt, varå den skattskyldige erhållit
debetsedel under förstnämnda år
eller tidigare. Vidare inbegripas åter
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1968
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
betalnings pliktiga studiemedel enligt
studiemedels för ordning en den 4 juni
1964 (nr 401).
(Se vidare anvisningarna)
Anvisningar
till 5 §.
Avdrag för återbetalningspliktiga
studiemedel får ske med summan,
omräknad i kronor, av de basbelopp
som återstå att betala med tillämp- ning av 29 § studiemedelsförord- ningen den 4 juni 1964 (nr 401).
Vid beräkning av avdraget tillämpas
basbeloppet vid ingången av året
före taxeringsåret. Avdraget får ej
överstiga det belopp som återstår att
erlägga med hänsyn till 30 § första
stycket förordningen.
Utöver avdrag enligt första stycket
får avdrag göras för påförda, ej er- lagda avgifter enligt förordningen
den 15 december 1967 (nr 882) om
studiemedelsavgifter i den mån debi- teringen ej förfallit enligt 18 § sam- ma förordning.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och skall tillämpas första gången vid 1969 års taxering.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1968
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
15 mars 1968.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Erig Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff,
Wickman, Moberg.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om behandlingen
i skattehänseende av studiemedelsavgifter, m. m. och anför.
Inledning
Sedan bestämmelserna om återbetalning av studiemedel numera börjat
tillämpas har fråga uppkommit om studiemedelsavgifternas behandling i
skattehänseende. Frågan har aktualiserats dels av Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO) i framställning till chefen för finansdepartementet,
dels vid 1966 års riksdag med anledning av motioner i ämnet.
En promemoria i ämnet har upprättats inom finansdepartementet (Stencil
Fi 1968: 1).
Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgetts av
kammarrätten, riksskattenämnden, centrala studiehjälpsnämnden, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO),
SACO och Statstjänstemännens Riksförbund (SR).
Genom prop. 1968:29 har bl. a. föreslagits att omställningsbidrag med
800 kr. i månaden skall utgå till arbetslösa i åldern 60—66 år under vissa
närmare angivna förutsättningar. Omställningsbidraget förutsätts bli skattepliktig
inkomst. I propositionen har förutskickats att den författningsändring
som behövs för att omställningsbidraget skall bli skattepliktigt
skulle anmälas senare under innevarande vår av chefen för finansdepartementet.
Jag anhåller nu att få ta upp förevarande spörsmål. I samband därmed
vill jag föreslå en redaktionell ändring av 33 § 1 mom. kommunalskattela
lf
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 81
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1068
gen. Ändringen är föranledd av riksdagens beslut hösten 1967 att upphäva
bestämmelsen i nämnda paragraf om rätt att dra av arvoden avseende deltagande
i statsrevision på annan ort än vederbörandes bosättningsort (BeU
1967: 65, rskr 384, SFS 1967: 915).
Studiemedelsavgifternas behandling i skattehänseende
Studiemedlen och studiemedelsavgifterna
För finansiering av studier vid universitet och högskolor samt vid vissa
andra läroanstalter och utbildningslinjer tillhandahåller staten studiemedel
enligt studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401). Studiemedel
utgår för år räknat med högst 140 % av det basbelopp som avses i 1
kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring. Har den
studerande vårdnaden om barn som inte fyllt 16 år eller är han skyldig
att utge underhållsbidrag till sådant barn utgår dessutom för varje barn
tillägg med högst 25 % av basbeloppet per år. Föreligger synnerliga skäl
kan extra studiemedel utgå. Av de belopp som kan utgå utgör högst 1 750
kr. per år studiebidrag. Återstående belopp utgörs av återbetalningspliktiga
studiemedel.
Återbetalning av studiemedel sker medelst årliga avgifter. Grunderna
för återbetalningen regleras i studiemedelsförordningen under det att bestämmelser
om debitering och uppbörd meddelats i en särskild förordning,
nämligen förordningen den 15 december 1967 (nr 882) om studiemedelsavgifter.
Avgiftsbetalningen skall påbörjas det tredje året efter det under
vilket studiemedelstagaren senast uppburit studiemedel och i regel
pågå t. o. in. det år under vilket han fyller 50 år. Återbetalningstiden omfattar
alltså i allmänhet 20—25 år. Den årliga avgiften utgör produkten
av den återbetalningsskyldiges avgiflskvot och det basbelopp enligt 1 kap.
6 § lagen om allmän försäkring som gällde vid ingången av året. Avgiftskvoten
är det tal som erhålls genom att dividera summan av de återbetalningspliktiga
studiemedel som studiemedelstagaren sammanlagt uppburit,
räknad i basbelopp, med det tal som motsvarar antalet år under vilka avgift
skall erläggas.
Vad här angetts gäller endast under förutsättning att den återbetalningsskyldiges
och/eller hans makes inkomster och förmögenhet uppnår vissa
tröskelvärden som anges i studiemedelsförordningen. Uppnås inte dessa
tröskelvärden har studiemedelstagaren en ovillkorlig rätt till uppskov. I
den mån han får uppskov med avgift, kvarstår skyldigheten att erlägga
avgift även efter det år under vilket han fyller 50 år. Även då aktualiseras
skyldigheten att erlägga avgift endast om förut nämnda tröskelvärden
uppnås. Han är dock inte skyldig att erlägga avgift för år efter det då han
7
Kungl. Maj. ts proposition nr SI år 19(>8
fyller 65 år. Om han avlider, föreligger inte heller skyldighet att erlägga
avgift för år fr. o. m. det då dödsfallet inträffade.
Återbetalningsskyldigheten npphör, när den återbetalningsskyldige erlagt
avgifter som tillhopa uppgår till lika många basbelopp som han uppburit i
återbetalningspliktiga studiemedel. Återbetalningsskyldigheten upphör vidare,
när den återbetalningsskyldige i avgifter erlagt ett belopp som motsvarar
vad han skulle ha haft att erlägga om de återbetalningspliktiga
studiemedlen hade utgjort ett räntebärande konventionellt lån med fasta
annuiteter. Räntan skall därvid beräknas till 60 % av den vid varje tidpunkt
gällande normalräntan för lån från statens utlåningsfonder.
De tröskelvärden som måste uppnås för att avgiftsskyldighet skall inträda
bestäms på grundval av avgiftsunderlag och avgiftsgräns. Avgiftsunderlaget
utgörs av den återbetalningsskyldiges till statlig inkomstskatt
beskattningsbara inkomst för avgiftsåret och den de! av hans förmögenhet
som överstiger sex basbelopp. År den återbetalningsskyldige gift, ingår i
avgiftsunderlaget även hälften av makens till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomst för året och hälften av den del av makens förmögenhet
som överstiger sex basbelopp. Har den återbetalningsskyldige vid årets
början vårdnaden om barn som är under tio år, minskas avgiftsunderlaget
med hälften av basbeloppet. Avgiftsgränsen utgörs av två basbelopp.
Avgiftsskyldighet föreligger endast om den återbetalningsskyldiges avgiftsunderlag
för året överstiger avgiftsgränsen. För att avgiftsgränsen inte
skall få besvärande tröskeleffekter finns också en tröskelregel av innebörd
att avgiften inte får överstiga en tiondel av avgiftsunderlaget och inte
heller en fjärdedel av den del av avgiftsunderlaget som överstiger avgiftsgränsen.
Den begränsning av återbetalningsskyldigheten för vilken redogjorts härovan
gäller endast för den som är bosatt i Sverige. Det kan nämnas att
frågan om betalningsskyldighet för den som betalar sjömansskatt är under
utredning.
Enligt den i det föregående omnämnda förordningen om studiemedelsavgifter
utgår avgiften dels som preliminär avgift, dels som slutlig avgift.
I den mån den slutliga avgift som fastställts visar sig överstiga motsvarande
preliminära avgift skall den återbetalningsskyldige erlägga det överskjutande
beloppet som kvarstående avgift. Den preliminära avgiften erläggs
under avgiftsåret. Kvarstående avgift erläggs under andra året efter
avgiftsåret. Åtgärder för indrivning av avgift som inte erläggs inom föreskriven
tid får vidtas endast under en begränsad tid (se 18 § förordningen
om studiemedelsavgifter). Avgift som inte erlagts vid indrivningstidens
slut återförs till centrala studiehjälpsnämndens huvudregister över återbetalningsskyldiga
(se prop. 1967:143 s. 53). En »återföring» kan under
vissa förhållanden leda till debitering av en extra avgift (19 § förordningen
om studiemedelsavgifter).
8
Kungl. Maj:ts proposition nr SI år 196S
Aktuella skatteregler
Inkomstskatt
Enligt 20 § kommunalskattelagen får vid beräkning av inkomst från
särskild förvärvskälla avräknas alla omkostnader för intäkternas förvärvande
och bibehållande. Avdrag får inte göras för levnadskostnader och
inte heller för kapitalavbetalning för skuld. Kostnad för studier som genomgås
för att vinna viss anställning eller behörighet är kostnad för förvärvande
av förvärvskälla och således inte avdragsgill. Däremot räknas,
enligt 29 §, som avdragsgill omkostnad i rörelse ränta på skuld, som skattskyldig
ådragit sig för sin utbildning för rörelsen, och enligt 33 § gäller
motsvarande regel vid beräkning av inkomst av tjänst beträffande ränta
på skuld, som uppkommit för skattskyldig för hans utbildning eller eljest
i och för tjänsten. Vidare kan nämnas att enligt 39 § från bruttointäkt av
inkomstslaget kapital får dras av skuldränta som inte skall dras av enligt
andra bestämmelser i kommunalskattelagen.
Förmögenhetsskatt
Skattepliktig förmögenhet utgör enligt 2 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt kapitalvärdet av den skattskyldiges
tillgångar i den mån samma värde överstiger kapitalvärdet av
hans skulder. Skulderna skall enligt 5 § tas upp till kapitalvärdet sådant
detta var vid beskattningsårets utgång.
Kapitalvärdet av skuld som inte är förfallen och på vilken ränta inte
skall beräknas för tiden före förfallodagen skall uppskattas till ett belopp
som utgör värdet enligt tabeller som finns fogade vid förordningen. Beloppet
är beräknat med hänsyn till en ränta på 5 %.
Tidigare uttalanden i skattefrågan. SACO:s framställning m. m.
I sitt betänkande »Rätt till studiemedel» (SOU 1963: 74) har studiesociala
utredningen gjort vissa siffermässiga jämförelser mellan olika återbetalningsmetoder.
Därvid har utredningen beträffande den återbetalningsmetod
som sedermera valts i studiemedelsförordningen utgått från att avdragsrätt
vid beskattningen inte skulle förekomma för någon del i den
indexreglerade återbetalningsformen men väl för räntan i de andra valda
jämförelseformerna (se s. 93). Bestämmelserna om upphörande av återbetalningsskyldigheten
i 30 § studiemedelsförordningen är som tidigare framhållits
byggda på den jämförelse som skall ske mellan vad studiemedelstagaren
erlagt (jfr s. 2) och den betalning som skulle ha presenterats, om de
återbetalningspliktiga studiemedlen utgjort ett räntebärande lån. Beträffande
denna jämförelse har i förordningen tagits hänsyn till att ränta på
vanliga lån är avdragsgill vid beskattningen, vilket kommit till uttryck
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1968
genom att jämförelseräntan skall utgöra 60 % av den normalränta som tilllämpas
för lån från statens utlåningsfonder. Återstående 40 % skulle ha
tillfallit den återbetalningsskyldige i form av skattesänkning om fråga
varit om ett konventionellt lån.
Frågan om studiemedelsavgifternas behandling i skattehänseende berördes
inte särskilt i prop. 1964: 138, vari bl. a. framlades förslaget till studiemedelsförordning.
Departementschefen framhöll (s. 176) att frågan om
avdragsrätt vid beskattningen, vilken fråga väckts av några remissorgan,
enligt hans mening borde behandlas i samband med utformningen av det
framtida skattesystemet. Departementschefen lämnade (s. 187 f) en karaktäristik
av studiemedlen varvid han bl. a. anförde att åtskilliga allmänna
rättsregler ersatts med särskilda regler i studiemedelsförordningen, vilka
fått sin prägel av studiesociala hänsyn. Därvid har, framhölls det vidare,
tryggheten för den enskilde mot risken av en tyngande skuldbörda skjutits
i förgrunden. I andra sammanhang, fortsatte departementschefen, bör studiemedel
i princip vara att behandla efter samma regler som vanliga lån.
Så t. ex. bör återbetalningspliktiga studiemedel kunna dras av såsom skuld
i förmögenhetsdeklaration och vid en bodelning med anledning av hemskillnad
eller äktenskapsskillnad bör giftorättsgods kunna tillskiftas make för
täckande av framtida återbetalningar till studiemedelssystemet.
Skattefrågan har sedermera tagits upp dels i framställning från SACO
till chefen för finansdepartementet dels av 1966 års riksdag med anledning
av motioner som anges i det följande.
SACO hemställer att avgifterna blir avdragsgilla. I korthet anförs som
skäl att studiekostnader är av samma natur som de omkostnader som nu
är avdragsgilla vid beskattningen. Beträffande studiemedel som använts för
bestridande av levnadskostnader framförs argumentet att vissa levnadskostnader
redan nu kan vara avdragsgilla (genom ortsavdrag, avdrag för fördyrade
levnadskostnader, kostnader som täcks av stipendier). Vidare anförs
att den skattskyldige inte kunnat utnyttja sitt ortsavdrag under studietiden,
varför en avdragsrätt för studiemedelsavgifterna kan ses som
ett uppskjutet ortsavdrag. SACO framhåller dessutom att skatteförmågan
hos en akademiker med studieskuld är lägre än hos en person som inte haft
motsvarande utbildningskostnader och hänvisar härvid till bl. a. en undersökning
som SACO gjort angående lön och livsinlcomst (SACO:s skriftserie
nr 4). SACO gör också gällande att de årliga studiemedelsavgifterna har
karaktären av socialförsäkringsavgifter snarare än kapitalavbetalningar
och hänvisar i den delen till nyssnämnda betänkande »Rätt till studiemedel»
(SOU 1963: 74) s. 102.
Riksdagsbehandlingen år 1966 av förevarande fråga skedde med anledning
av de likalydande motionerna I: 512 och II: 630, vari hemställdes om
bl. a. utredning och förslag angående studiekostnadernas behandling i skattehänseende,
samt de likalydande motionerna I: 537 och II: 635, vari hem
-
10
Kiingl. Maj:ts proposition nr 81 är 1968
ställdes att riksdagen skulle besluta om sådana ändringar av skatteförfattningarna
att avdrag för erlagda studiemedel skulle medges fr. o. m. taxeringsåret
1966. Bevillningsutskottet framhöll i sitt betänkande nr 14 att
reglerna om studiemedel och återbetalning av sådana medel torde tillgodose
rimliga anspråk på att återbetalningarna inte skulle bli oskäligt betungande.
Utskottet tilläde att ett tillgodoseende av kravet på avdragsrätt för studiekostnader
enligt utskottets mening skulle innebära ett genombrytande av
den i svensk beskattningsrätt eljest upprätthållna principen att avdrag inte
medges för kapitalavbetalning på skuld. En sådan avdragsrätt skulle, fortsatte
utskottet, otvivelaktigt också medföra ett merarbete vid det redan nu
komplicerade deklarations- och taxeringsförfarandet och kunna försvåra
genomförandet av en definitiv källskatt. Med det anförda avstyrktes motionerna.
Riksdagen följde utskottets linje.
Departementspromemorian
Departementspromemorian inleds med en redogörelse för de förhållanden
som återgetts i det föregående. I den därpå följande diskussionen av
förslag till lösning görs en uppdelning av frågorna i två avsnitt, varav det
första rör inkomstbeskattningen och det andra förmögenhetsbeskattningen.
Avdrag vid inkomstbeskattningen
Den inställning till frågan om studiemedelsavgifternas behandling i skattehänseende
som riksdagen gav uttryck åt år 1966 utgår, framhålls det i departementspromemorian,
från att med nuvarande regler i kommunalskattelagen
avdrag inte kan medges för sådana avgifter till någon del. Frågan lär
emellertid ännu inte vara prövad av skattedomstol.
Gällande skattelagstiftning innehåller — bortsett från en bestämmelse
om höjning av och tillägg till livränta —- inga bestämmelser om beskattning
av indextillägg eller liknande av förändringar i penningvärdet föranledda
ersättningar. Av den sparsamma praxis som föreligger på området
torde den slutsatsen dock kunna dragas att enligt gällande rätt indextillägg
vid inlösen av indexlån utgör skattepliktig intäkt för långivaren och avdragsgill
kostnad för låntagaren. Det föreligger således enligt departementspromemorian
oklarhet i fråga om avdragsrätten för studiemedelsavgifter.
Denna oklarhet sägs böra undanröjas oavsett vilken inställning man intar
i materiellt hänseende.
När det gäller den materiella frågan — dvs. huruvida avdrag bör medges
eller ej för avgifterna eller någon del därav — har 1966 års riksdag med den
motivering som återgetts i det föregående för sin del ansett att avdragsrätt
inte bör föreligga till någon del. I departementspromemorian förutsätts att
avdragsrätt för studiemedelsavgift i dess helhet inte kan komma i fråga.
Som skäl för en avdragsrätt beträffande indexdelen kan emellertid, heter
Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1968
11
det vidare i promemorian, anföras den uppfattning som enligt vad nyss
återgetts kan skönjas i praxis att indextillägg är avdragsgilla i vissa situationer.
Man kan hävda att studiemedelsavgifterna för den återbetalningsskyldige
är jämförbara med annuitetsbetalningar på ett räntebärande studielån.
Den ränta som tas ut på ett sådant lån kan av långivaren användas
som kompensation för prishöjningar inom ramen för den räntenivå som
föreligger för lån av ifrågavarande typ men är trots detta principiellt sett
såväl skattepliktig inkomst för långivaren som avdragsgill omkostnad för
låntagaren. Därmed skulle, åtminstone sett ur låntagarens synvinkel, ett
konventionellt lån vara fördelaktigare i skattehänseende än ett räntefritt
indexlån utan rätt till avdrag för indexhöjningarna.
Emellertid talar enligt departementspromemorian andra omständigheter
mot en avdragsrätt för indexdelen av ifrågavarande avgifter. Utöver de
överväganden som gjorts vid 1966 års riksdag framhålls i promemorian
följande synpunkter. De indexreglerade återbetalningarna är inte att betrakta
som avbetalningar på ett indexlån i den mening vari detta ord vanligen
brukar användas. Det är således inte fråga om att för staten säkerställa
realvärdet av de studiemedel som utlämnats med återbetalningsskyldighet.
Skälet till att avgifterna följer basbeloppets utveckling är i stället
att den återbetalningsskyldige bör ha en reellt sett i möjligaste mån lika stor
betalningsbörda varje år så länge återbetalningsskyldigheten varar (se
prop. 1964: 138 s. 172). För att återbetalningsskyldigheten totalt sett inte
skall bli större till sin omfattning än om vederbörande hade tagit ett konventionellt
studielån har föreskrivits att återbetalningsskyldigheten upphör
när den återbetalningsskyldige i avgifter erlagt ett belopp motsvarande vad
han skulle ha erlagt om de återbetalningspliktiga studiemedlen utgjort ett
räntebärande lån som skulle ha återbetalats med lika stora annuiteter fördelade
under den tid avgifter erlagts. Räntan skall därvid antas ha uppgått
till 60 % av den vid varje tidpunkt gällande normalräntan för lån från
statens utlåningsfonder. Genom denna regel, som maximerar återbetalningsskyldigheten,
har studiemedelstagaren tillförsäkrats en favör vars
värde motsvarar rätten att vid beskattning åtnjuta avdrag för ränta på
studielån. Det skattebortfall som föreligger i ett lånefall av den konventionella
typen räknas alltså studiemedelstagaren tillgodo genom en reducering
av återbetalningsskyldigheten. Sammanfattningsvis kan sägas, heter det i promemorian,
att studiemedelstagaren genom reglernas utformning fått en
garanti som innebär att han väl kan vinna men aldrig förlora på indexregleringen.
Detta resonemang gäller som framgår av det anförda även i
skattehänseende under förutsättning att marginaleffekten vid avdrag för
en låneränta av konventionell typ kan som nu rimligen beräknas till 40 %
av avdraget.
Det sagda leder enligt promemorian även till den slutsatsen att om indexölcningen
skulle göras avdragsgill reglerna om begränsning av återbetal
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 nr 1968
ningsskyldigheten i 30 § första stycket studiemedelsförordningen måste
ändras i fråga om storleken av den ränta som skall medräknas från att
avse 60 % till att avse 100 % av normalräntan. Eventuellt bör man, heter
det vidare, överväga att utbyta 60 % av normalräntan mot 100 % av
en räntesats som bättre än normalräntan ansluter till den ränta som utgår
för lån i allmänhet.
En avdragsrätt för indexökningen skulle enligt departementspromemorian
vidare motverka det yttersta syftet med indexkonstruktionen som
ju är att trygga en reellt sett lika stor belastning på betalningsförmågan
under hela återbetalningstiden. Avdragsrätten skulle nämligen vid fallande
penningvärde leda till att belastningen under början av återbetalningstiden,
då den återbetalningsskyldiges ekonomi vanligen är sämst,
blir reellt sett större än under senare delen av samma tid. Detta framgår
av följande, i promemorian återgivna exempel: Antag att någon har
att återbetala återbetalningspliktiga studiemedel till det antal basbelopp
som vid återbetalningstidens början motsvarar ett belopp av 24 000 kr.,
att betalningen skall fördelas på 24 år och att basbeloppet stiger kontinuerligt
under återbetalningstiden med 3 % om året. Den första avgiften
blir då 1 000 kr. medan den sista avgiften uppgår till 1 970 kr. Antar man
vidare att normalräntan hela tiden hålls oförändrad vid en nivå av 6 %
kommer den begränsning av återbetalningsskyldigheten som ligger i jämförelsen
med ett konventionellt lån inte att utlösas. Första året finns ingen
indexökning och således inget skatteavdrag att göra. Sista årets indexökning
kan beräknas till 970 kr. vilken alltså skulle vara avdragsgill.
Den i det föregående återgivna diskussionen sägs i departementspromemorian
inte vara avsedd som ett principiellt ståndpunktstagande i fråga
om indexlåns behandling i skattehänseende. Denna fråga betonas vara invecklad
och inrymma ett flertal andra aspekter. För ett närmare studium
av frågan hänvisas till värdesäkringskommitténs betänkande »Indexlån»
(SOU 1964: 1 och 2). En synpunkt sägs emellertid förtjäna uppmärksamhet
i förevarande sammanhang. Vill man införa avdragsrätt för indextilllägg
anses i promemorian en bestämmelse även böra införas om beskattning
av de belopp som kan »vinnas» av den återbetalningsskyldige genom
sänkning av basbeloppet.
Frågan om en eventuell avdragsrätt är enligt departementspromemorian
förenad med vissa tekniska svårigheter. Avgiftsskyldigheten är begränsad
när den återbetalningsskyldiges och/eller hans makes inkomster och förmögenheter
inte överstiger vissa tröskelvärden. I sådant fall uppstår
spörsmålet om begränsningen — såvitt avser avdrag vid beskattningen —•
skall anses drabba i första hand indexökningen eller i lika mån hela
avgiftsbeloppet. Vilken synpunkt som än anläggs sägs svårigheter uppkomma
att bestämma avdragsrättens omfattning i sådana fall. Samma
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1968
13
problem skulle uppstå om man införde skattskyldighet för »vinst» i fall
av stigande penningvärde, dvs. vid sjunkande basbelopp.
Slutsatsen av de i departementspromemorian anförda synpunkterna blir
att avdragsrätt inte skall föreligga.
Avdrag vid förmögenhetsbeskattningen
I departementspromemorian erinras om att det redan vid tillkomsten av
studiemedelsförordningen förutsattes att studiemedel skulle i förmögenhetsskattehänseende
vara att behandla som vanlig låneskuld. De speciella
regler som gäller för återbetalningsskyldigheten av studiemedel sägs emellertid
leda till att bestämmelserna i förordningen om statlig förmögenhetsskatt
blir svåra och i vissa fall t. o. m. olämpliga att tillämpa i den utformning
de har f. n. Återbetalningsskyldighetens omfattning kan inte vid
varje tidpunkt slutgiltigt bestämmas på grund av betalningsskyldighetens
anknytning till basbeloppet och den betalningsskyldiges ekonomi. Vidare
finns regler om skuldens bortfallande och uppbördsföreskrifter som kan
komplicera bilden när det gäller att bedöma storleken av den kvarstående
skulden. Bland förmögenhetsskattebestämmelserna finns en regel om beräkning
av kapitalvärdet av skuld som löper utan ränta, för vilken regel
redogjorts i det föregående. Denna regel synes, heter det i promemorian,
emellertid inte ändamålsenlig för bestämmandet av avdragsgilla studiemedel,
främst därför att återbetalningsplikten, ehuru den inte är förenad
med skyldighet att betala ränta, ändock kan öka till följd av basbeloppets
höjning.
För att nå det praktiska syftet att återbetalningsplikten blir beaktad i
förmögenhetsskattehänseende är det enligt departementspromemorian inte
nödvändigt att klarlägga skuldstatus för den återbetalningsskyldige i vidare
mån än som varje år sker genom centrala studiehjälpsnämndens försorg i
ett saldobesked som tillställs den återbetalningsskyldige under januari månad
och som avser förhållandena den 31 december nästföregående år. På
saldobeskedet tas upp bl. a. summa kvarstående återbetalningspliktiga studiemedel,
omräknade i kronor på grundval av basbeloppet den 1 januari
det år saldobeskedet avser. I denna summa medräknas dock inte debiterade
oguldna studiemedelsavgifter i den mån de ännu inte återförts. I förmögenhetsskattehänseende
synes lämpligen sådan skuld få dras av från
den i saldobeskedet upptagna summan, i förekommande fall ökad med
påförda, ej erlagda avgifter som ännu inte återförts. Den återbetalningsskyldige
kan själv beräkna dessa belopp om han känner basbeloppet vid
beskattningsårets ingång samt storleken av sin ursprungliga återbetalningsplikt
i basbelopp och vad han redan betalat, även detta omräknat i basbelopp.
Saldobeskedet torde således enligt promemorian ge tillräcklig ledning
för den skattskyldiges beräkning av avdraget.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1908
Till departementspromemorian har som bilaga fogats utarbetade förslag
till lag om ändrad lydelse av 20 § kommunalskattelagen och till förordning
om ändring i förordningen om statlig förmögenhetsskatt. Förslagen
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.
Remissyttrandena
Avdrag vid inkomstbeskattningen
Förslaget enligt departementspromemorian godtas av riksskattenämnden,
centrala studiehjälpsnämnden med undantag för en reservant, herr
Fredriksson, samt LO och TCO.
SACO och SR samt reservanten i centrala studiehjälpsnämnden anser
att avdragsrätt bör införas för studiemedelsavgifterna i deras helhet.
SACO, vars principiella ståndpunkter delas av SR och nämnde reservant,
granskar bevillningsutskottets år 1966 framförda synpunkter och riktar
kritik mot dem. SACO uttalar att studiemedelssystemet medför högre
skuldsättning för studerande vid universitet och högskolor än tidigare
gällande regler för studiefinansieringen. Vidare anför SACO att principen
att avdrag inte medges för kapitalavbetalning på skuld inte är något
argument mot avdragsrätt i de fall de utgifter som föranlett skuldsättningen
i och för sig borde vara avdragsgilla. Den höga skatteprogressivitet
som f. n. råder här i landet ställer enligt SACO:s förmenande krav
på ett utvecklat avdragssystem om man skall kunna undvika alltför stora
orättvisor olika inkomsttagare emellan. Att avdragsrätt skulle försvåra införandet
av definitiv källskatt tillbakavisas av SACO som ett svepskäl.
SACO hänvisar också till tidigare remissyttranden och till sin i det föregående
nämnda framställning till chefen för finansdepartementet. SACO
ser sig slutligen sakna anledning att beröra departementspromemorians
diskussion i fråga om avdragsrätt för indextilläggen, eftersom SACO eftersträvar
en helhetslösning.
Såväl SR:s som nyssnämnde reservant framför den även av SACO
hysta uppfattningen att studiemedelsavgifterna i princip bör bedömas som
socialförsäkringsavgifter i skattehänseende.
Kammarrätten gör till en början några allmänna reflexioner om avdragsrätten
och finner det inte obefogat att betrakta studiemedelsavgifterna som
sociala avgifter uttagna av dem vilkas studier bekostas av staten. Vid en förutsättningslös
bedömning av hur en sådan social avgift bör behandlas i beskattningshänseende
kan, heter det i kammarrättens yttrande, konstateras
att två skattskyldiga, av vilka den ene har att betala studiemedelsavgift
och den andre inte, men som båda har lika stora inkomster och även i övrigt
lika förhållanden inte har samma skatteförmåga. Skillnaden skulle bli behörigen
beaktad om den som betalat sådan avgift fick göra avdrag för avgiften
vid taxeringen. En sådan prövning av frågan om avdragsrätt för stu
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1968
diemedelsavgiften i hela dess vidd, heter det vidare i yttrandet, förutsätter
en utredning, som ingående belyser de omständigheter som inverkar på frågan.
Eftersom en sådan utredning inte föreligger utgår kammarrätten från
att avdragsrätt kan komma i fråga endast för sådan del av studiemedelsavgiften
som är att hänföra till ränta. Kammarrätten berör sedan jämförelsereglerna
i studiemedelsförordningen som grund för ställningstagandet i
departementspromemorian att avdragsrätt bör vägras. Utgångspunkten, antagandet
att marginalskatten normalt är 40 % för den som har att betala
studiemedelsavgift, synes kammarrätten inte riktig. En ogift skattskyldig
har vid en kommunal utdebitering av 18 kr. en marginalskatt av 40 %
redan vid en beskattningsbar inkomst av 15 000 kr. Under samma förhållanden
överstiger marginalskatten för gift skattskyldig 40 % vid en beskattningsbar
inkomst av 24 000 kr. Enligt kammarrättens mening bör räntan
reduceras mer, om de avgiftspliktiga skall bli kompenserade för att de inte
får rätt till avdrag vid taxeringen för indexdelen.
Även TCO anser att jämförelsereglerna bör ändras varvid jämförelseräntan
sägs böra sättas till 40—50 % av normalräntan från statens utlåningsfonder.
SACO finner marginalskatteantagandet om 40 % vara uppenbarligen
orealistiskt.
LO påpekar att organisationen redan i sitt remissvar på studiesociala utredningen
framhållit nödvändigheten av att det studiesociala stödet för högre
studier inte fick en sådan utformning att det ogynnsamt påverkar inkomstfördelningen.
Eftersom högre studier leder till väsentligt högre löner än vad
övriga arbetstagare i samhället kan påräkna och en del av det studiesociala
stödet finansieras av skattemedel får även de med låga löner och som inte
själva har eller haft möjligheter att bedriva högre studier vara med och
bestrida kostnaden. Samma skäl som LO anfört för att begränsa bidragsdelen
i studiesociala utredningens förslag kan, heter det i organisationens
yttrande, också anföras för att inte införa avdragsrätt på studiemedelsavgifter.
En sådan avdragsrätt skulle enligt LO:s mening ytterligare vidga inkomstklyftan
i samhället.
I fråga om den författningstext som föreslagits i departementspromemorian
gör centrala studiehjälpsnämnden det påpekandet att det föreslagna
tillägget till 20 § kommunalskattelagen bör avse »avgift enligt studiemedelsförordningen»
och inte »avgift enligt förordningen om studiemedelsavgifter».
Avdrag vid förmögenhetsbeskattningen
Förslaget enligt departementspromemorian tillstyrks oreserverat av samtliga
remissinstanser utom centrala studiehjälpsnämnden. Herr Fredriksson
har dock anmält reservation till nämndens yttrande även i denna del.
Nämnden avvisar tanken på att man inom studiemedelssystemet betraktar
återbetalningspliktiga studiemedel som skuld. Med hjälp av åtskilliga exem
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr St år 1968
pel belyses det enligt nämnden orimliga i en sådan tanke. Nämnden framhåller
vidare att, om återbetalningspliktiga studiemedel skall anses som
skuld i förmögenhetsskattehänseende, vissa svårigheter skulle uppstå.
Nämnden har nyligen sänt ut de första beskeden om avgiftsbetalning för
uppburna studiemedel. I dessa besked har angetts att de återbetalningsskyldiga
vid beräkningen av sin avgiftsskyldighet skall utgå från sin behållna
förmögenhet enligt senast avgivna allmänna självdeklaration, vilket sägs
vara i överensstämmelse med lagstiftarens intentioner. Nämnden anför
dessutom att den förutsatt att man vid tilldelning av studiemedel bör utgå
från det skatterättsliga förmögenhetsbegreppet. En annan ordning sägs
visserligen vara tänkbar men skulle, heter det vidare, ytterligare tynga
regelsystemet som särskilt på återbetalningssidan är mycket komplicerat.
I fortsättningen förs åtskillig argumentation även mot uppfattningen att
återbetalningspliktiga studiemedel skulle vara en civilrättslig skuld på
olika områden utanför studiemedelssystemet. Härvid anförs uttalanden
av studiesociala utredningen i betänkandet SOU 1963: 74 (särskilt s. 102).
Nämnden finner det ligga närmast till hands att betrakta återbetalningspliktiga
studiemedel som en särskild rättsfigur. Den närmast till hands
liggande rättsfiguren för en jämförelse anser nämnden vara det familjerättsliga
underhållsbidraget. Nämnden konstaterar bl. a. att det kapitaliserade
värdet av familjerättsliga underhållsbidrag enligt praxis inte
kan dras av som skuld vid den underhållsskyldiges förmögenhetsbeskattning.
Nämnden åberopar i detta hänseende rättsfallet RÅ 1939: 34.
Nämnden vill också understryka att det i många fall är mycket svårt, för alt
inte säga omöjligt, att på ett rättvisande sätt precisera kapitalvärdet av återbetalningspliktiga
studiemedel, för vilka avgift ännu inte debiterats. Befrielse
från avgift för ett år innebär inte uppskov i sedvanlig betydelse. Betalning
för motsvarande belopp blir inte aktuell förrän efter den ordinarie avgiftsbetalningsperiodens
slut, dvs. i regel efter det år då vederbörande uppnått
50 års ålder. Avgiften får vidare under varje sådant »reservår», liksom tidigare
års avgifter, inte överstiga avgiftskvoten. Detta innebär att någon
kumulering inte sker av de avgifter från vilka den återbetalningsskyldige
fått befrielse. Har han fått befrielse från tillräckligt många avgifter kan det
— med hänsyn till regeln att avgiftsdebitering inte förekommer efter det år
då han fyller 65 år ■— inte bli fråga om att senare debitera motsvarande avgifter.
Nämnden belyser sitt resonemang med följande exempel. En person
har uppburit återbetalningspliktiga studiemedel motsvarande sex basbelopp,
vilka han egentligen skall betala tillbaka med en årlig avgift motsvarande
0,25 basbelopp mellan sitt tjugosjunde och femtionde år. Till följd av att
han har låga inkomster får han befrielse från avgiften varje år och har vid
60 års ålder ännu inte debiterats någon avgift. Vid denna tid ärver han
500 000 kr. Trots detta kan han under vart och ett av de följande åren fram
t. o. m. det år då han fyller 65 år debiteras avgift motsvarande endast 0,25
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1968
17
basbelopp. Det är, framhåller nämnden, inte särskilt tilltalande om han under
dessa år får göra avdrag med ett belopp motsvarande 5—6 basbelopp
för återbetalningspliktiga studiemedel, när den sammanlagda avgiftsdebiteringen
aldrig kan bli mer än (5 X 0,5 —) 1,25 basbelopp.
Reservanten anför att centrala studiehjälpsnämnden borde ha följt det
framlagda förslaget beträffande studiemedlens behandling i förmögenhetsskattehänseende
och att de tekniska svårigheter som omläggningen kan
tänkas medföra bör lösas inom studiemedelssystemets ram.
I fråga om departementsförslagets författningsförslag anför centrala studiehjälpsnämnden
följande. Av nämndens saldobesked kan den återbetalningsskyldige
utläsa sin kvarstående återbetalningsskyldighet med hänsyn
till 30 § första stycket studiemedelsförordningen. Saldobeskedet kan förses
med anvisningar om hur denna beräkning skall gå till. Det torde dock vara
förenat med inte obetydliga svårigheter att få de återbetalningsskyldiga
att dels förstå hur en sådan beräkning skall göras dels göra jämförelsen
med utfallet enligt basbeloppsmetoden. Därför kan det enligt nämndens
mening ifrågasättas om inte sista stycket i förslaget till anvisningar bör
utgå.
Departementschefen
Av den föregående redogörelsen framgår att återbetalningspliktiga studiemedel
skall återbetalas med årliga avgifter. Återbetalningssystemets princip
är att den återbetalningsskyldige skall få en i möjligaste mån relativt sett
lika stor betalningsbörda varje år så länge återbetalningsskyldigheten varar.
För att systemet skall få denna effekt har avgiftsreglerna konstruerats så,
att den årliga avgiften utgör produkten av den återbetalningsskyldiges avgiftskvot
och det basbelopp som gäller vid ingången av avgiftsåret. Återbetalningstiden
omfattar i regel 20—25 år. Avgiftskvoten är det tal som fås genom
att summan av återbetalningspliktiga studiemedel, räknad i basbelopp,
divideras med det tal som motsvarar antalet år under vilka avgift i normala
fall skall betalas. Någon ränta löper inte på återbetalningspliktiga studiemedel.
Systemet har emellertid ändå till följd att den återbetalningspliktige
kan få betala tillbaka ett belopp som sammanlagt är större i kronor räknat
än det han fått ut i återbetalningspliktiga studiemedel. Detta beror på att
vad han uppburit i återbetalningspliktiga studiemedel bestäms efter antalet
basbelopp. Han är således i princip — om man lämnar åsido maximeringsregeln
i 30 § första stycket studiemedelsförordningen — skyldig att betala tillbaka
motsvarande antal basbelopp. Dessa kan ju under tiden ha höjts. Bortsett
från de i det föregående omnämnda särskilda reglerna om inskränkning
i återbetalningsskyldigheten till följd av att den återbetalningsskyldiges
(och/eller hans hustrus) inkomster inte når upp till vissa tröskelvärden finns
också den nyss nämnda maximeringsregeln i 30 § första stycket studieme
-
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1.968
delsförordningen, som stadgar att återbetalningsskyldigheten upphör när
den återbetalningsskyldige i avgifter erlagt ett belopp som motsvarar vad han
skulle ha haft att erlägga om de återbetalningspliktiga studiemedlen hade
utgjort ett räntebärande konventionellt lån med fasta annuiteter och räntan
varit 60 % av den vid varje tidpunkt gällande normalräntan för lån från
statens utlåningsfonder.
Beträffande först frågan i inkomstskattehänseende har
SACO, med instämmande från bl. a. SR, begärt att hela avgiften skall göras
avdragsgill. I den departementspromemoria som upprättats i ärendet har
förutsatts att avdragsrätt för avgiften i dess helhet inte kan komma i
fråga. I promemorian redogörs för bl. a. 1966 års riksdags uppfattning i
saken som innebär ett bestämt avvisande av tanken på avdragsrätt för
någon del av avgiften. Jag delar helt denna uppfattning. Det är inte rimligt
att det studiesociala stödet, som finansieras av skattemedel, skall utsträckas
att omfatta skattefrihet för den del av den återbetalningsskyldiges
inkomster som motsvaras av hans återbetalningsskyldighet. Därigenom
skulle, som LO påpekat i sitt remissyttrande, inkomstfördelningen
påverkas i ogynnsam riktning för den som varit med om att finansiera
stödet men som inte själv har haft eller har möjligheter att bedriva högre
studier. Genom avgiftsreglernas utformning är sörjt för att den återbetalningsskyldige
inte skall i oskälig omfattning betungas med avgiftsbetalningen.
Just dessa skyddsregler bygger på förutsättningen att avdragsrätt
inte skall förekomma och de skulle få omarbetas radikalt om man nu
införde en avdragsrätt för avgiften i dess helhet.
Beträffande den i departementspromemorian diskuterade frågan om avdragsrätt
för indexdelen vill jag understryka att maximeringsregeln i 30 §
första stycket studiemedelsförordningen avser att erbjuda tillräcklig kompensation
för att avdragsrätt inte föreligger. Man kan givetvis diskutera
frågan om marginalskatteantagandet är realistiskt. Jag vill inte förneka att
40 % kan förefalla lågt med hänsyn till inkomstlägena för stora grupper
studiemedelstagare. Samtidigt vill jag påpeka att normalräntan för lån från
statens utlåningsfonder f. n. ligger under marknadsräntan för amorteringslån
av det slag som det här gäller. Frågan om lämplig jämförelseränta bör
emellertid inte tas upp i förevarande sammanhang. I övrigt delar jag i denna
fråga helt de synpunkter som framförts i promemorian.
Beträffande författningstextens utformning i förevarande hänseende kan
jag inte instämma i centrala studiehjälpsnämndens uppfattning. Det bör således
i enlighet med förslaget i departementspromemorian ges en föreskrift
i 20 § kommunalskattelagen av innebörd att avdrag inte får ske för avgift
enligt förordningen om studiemedelsavgifter. Därmed blir klart att inte
heller t. ex. extra avgift enligt 19 § nämnda förordning är avdragsgill.
De nya bestämmelserna bör träda i kraft omedelbart men såvitt avser
taxeringen tillämpas första gången år 1969.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1968
19
Vad härefter gäller frågan om behandlingen av återbetalningspliktiga studiemedel
i förmögenhetsskattehänseende vill jag anföra följande.
Alla remissinstanser utom centrala studiehjälpsnämnden har tillstyrkt
det förslag som framlagts i departementspromemorian. Nämnden har
ansett det orimligt att låta återbetalningsskyldigheten påverka förmögenhetsberäkningen
inom studiemedelssystemets egen ram. I detta sammanhang
gäller det dock att avgöra frågan om återbetalningsskyldighetens inverkan
i förmögenhetsskattehänseende. Denna fråga bör enligt min mening
inte lösas genom analogier till den ena eller den andra formen av redan existerande
s. k. rättsfigurer. Tydligt är att studiemedelssystemets egna regler
avpassats för detta systems speciella ändamål. Principen vid förmögenhetsbeskattningen
är att endast nettoförmögenheten skall vara föremål för beskattning.
Det finns mycket som talar för att det belopp som återbetalningsplikten
omfattar i princip skall vara undantaget från förmögenhetsbeskattning
och således i detta särskilda hänseende behandlas på samma sätt som
en skuld. Även om återbetalningssystemet innehåller regler till skydd för
alltför hård belastning av den återbetalningsskyldige i fall då hans ekonomi
är svag och dessa regler sålunda kan förändra återbetalningspliktens omfattning
kommer dock i det alldeles övervägande antalet fall återbetalningsskyldigheten
att få fullgöras i full utsträckning. Jag förordar sålunda att
återbetalningspliktiga studiemedel får dras av vid förmögenhetsdeklarationen.
Centrala studiehjälpsnämnden har i sitt remissyttrande understrukit att
det kan vara omöjligt att på ett rättvisande sätt precisera kapitalvärdet av
återbetalningspliktiga studiemedel och lämnat ett exempel för vilket jag
redogjort i det föregående. Med anledning av detta uttalande vill jag framhålla
att förslaget i departementspromemorian inte torde kunna innebära
rätt att dra av större belopp än det som lagligen kan tas ut. Jag utgår från
att saldobeskeden kommer att innehålla de uppgifter som de återbetalningsskyldiga
behöver för att beräkna detta belopp.
Till 5 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt bör göras det tillägg
som föreslagits i departementspromemorian.
Beträffande förslaget till författningstext i övrigt i departementspromemorian
har centrala studiehjälpsnämnden ifrågasatt om inte sista stycket i
anvisningarna till 5 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt bör utgå.
Som motivering har nämnden anfört att det torde vara förenat med inte
obetydliga svårigheter att få de återbetalningsskyldiga att dels förstå hur
den beräkning som det rör sig om skall göras, dels göra jämförelse med
utfallet enligt den s. k. basbeloppsmetoden. Min uppfattning är att stycket
bör finnas i anvisningarna som en erinran för de deklarationsskyldiga
och framför allt som stöd för taxeringsfunktionärerna.
De nya bestämmelserna bör träda i kraft omedelbart men såvitt avser
taxeringen tillämpas första gången år 1969.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1968
Övriga frågor
Beskattningen av omställningsbidrag
Som jag nämnde inledningsvis har genom prop. 1968: 29 föreslagits alt
omställningsbidrag med 800 kr. i månaden skall utgå till arbetslösa i
åldern 60—66 år under vissa närmare angivna förutsättningar. I undantagsfall
kan sådant bidrag utgå också till den som är i åldern 55—59 år. Omställningsbidraget
skall utgå av statsmedel och förutsätts bli skattepliktigt. I
nyssnämnda proposition har förutskickats att den författningsändring som
behövs för att omställningsbidraget skall bli skattepliktigt skulle anmälas
av chefen för finansdepartementet.
Enligt 19 § kommunalskattelagen räknas inte till skattepliktig inkomst
bl. a. kontantunderstöd som utges av arbetslöshetsnämnd med bidrag av
statsmedel. Administrationen av omställningsbidragen avses skola ombesörjas
av arbetsmarknadsverket. Bestämmelsen i kommunalskattelagen omfattar
således inte omställningsbidragen. EU förtydligande av att, som uttalades
i den nämnda propositionen, skatteplikt skall föreligga bör dock
göras genom en ändring av anvisningarna till 19 §. Ändringen bör tillämpas
första gången vid 1969 års taxering.
Ändringen i 33 § 1 mom. kommunalskattelagen
På initiativ av bevillningsutskottet och efter beslut av 1967 års riksdag har
upphävts bestämmelsen i 33 § 1 mom. fjärde stycket om avdrag för arvoden
avseende deltagande i statsrevision på annan ort än vederbörandes bosättningsort
(BeU 1967:65, rskr 384, SFS 1967:915). Till följd härav synes
33 § 1 mom. sista stycket böra upphävas som överflödigt. Jag föreslår därför
att denna föreskrift upphävs med verkan fr. o. m. den dag författningen
därom kommit ut från trycket i Svensk författningssamling.
Departementschefens hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t genom
proposition föreslår riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade
förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370),
2) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1968
21
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1968
Bilaga
l:o) Departementspromemorians förslag till lag om ändrad lydelse av 20 §
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 20 § lcommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
20 §.
Vid beräkningen--— av 43 § 3 mom.
Avdrag må —--av skuld;
avgift enligt förordningen den 15 december 1967 (nr 882) om studiemedelsavgifter;
förlust,
som---till kapitalförlust.
2: o) Departementspromemorians förslag till förordning angående ändring i
förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig
förmögenhetsskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges samt
att till samma paragraf skall fogas anvisningar av nedan angiven lydelse.
5 §■
Vid förmögenhet sberäkningen---beskattningsårets utgång.
Skuld, som — ---förfallen ränta.
Angående beräkningen---motsvarande tillämpning.
Borgensförbindelse, för----jämförliga skulder.
Under avdragsgilla skulder inbegripas även oguldna skatter av nedannämnda
slag, nämligen dels debiterad preliminär skatt, som påförts den
skattskyldige för året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller för
något föregående år, dels slutlig skatt, som påförts den skattskyldige på
grund av taxering under förstnämnda år eller under något föregående år,
dels ock tillkommande skatt, varå den skattskyldige erhållit debetsedel
under förstnämnda år eller tidigare. Vidare inbegripas återbetalningspliktiga
studiemedel enligt studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401).
(Se vidare anvisningarna.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1968
23
Anvisningar
till 5 §.
Avdrag för återbetalningspliktiga studiemedel får ske med summan omräknad
i kronor av det antal basbelopp som återstår att betala med tilllämpning
av 29 § studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401). Påförda,
ej erlagda avgifter får dessutom avdragas i den mån debiteringen ej
förfallit enligt 18 § förordningen den 15 december 1967 (nr 882) om studiemedelsavgifter.
Vid beräkning av avdraget tillämpas basbeloppet vid
ingången av beskattningsåret.
Avdraget får icke överstiga det belopp som återstår att erlägga med hänsyn
till 30 § första stycket studiemedelsförordningen.
MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680184
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1968:347 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 a1 i texten
- BevU 1968:60 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten
- BevU 1968:35 Memorial angående uppskov med behandlingen av vissa till utskottet hänvisade ärenden. Efter framställning av bevillningsutskottet har talmanskonferensen uttalat s. 1 i texten