Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m

1968-03-15 · 126 sidor, varav 122 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 122 av 126 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1968:82, Med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

1

Nr 82

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i rättegångsbalken m. m.; given Stockholms

slott den 15 mars 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhet svård,

3) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964

(nr 168) om verkställighet av bötesstraff,

4) lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr

205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. in.,

5) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december 1960 (nr

683) om parkeringsbot.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag som går ut på att brott av lindrigare

beskaffenhet skall i betydligt större utsträckning än f. n. kunna beivras i

förenklade former.

Bl. a. föreslås ökade möjligheter att använda strafföreläggande. Detta

sker genom att Kungl. Maj :t bemyndigas förordna, att strafföreläggande får

användas beträffande brott i vilkas straffskalor ingår — förutom böter —

fängelse i högst sex månader, om brottet i det enskilda fallet inte anses föranleda

svårare påföljd än sådant bötesstraff som får utkrävas genom straffföreläggande.

Sådant förordnande skall gälla vissa slag av brott. I samband

därmed föreslås, att det högsta straff som får åläggas genom strafföreläggande

— f. n. 40 dagsböter — höjs till 50 dagsböter för enkelt brott och 60

dagsböter när det gäller gemensamt straff för flera brott.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 82

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

l

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Förslaget innebär vidare den nyheten att strafföreläggande kan godkännas

av ombud för den misstänkte. Det skall också bli möjligt att godkänna

strafföreläggande genom betalning och alltså utan att skriftligt godkännande

behöver avges. Ytterligare jämkningar i bestämmelserna om strafföreläggande

föreslås som en förberedelse till övergång till ADB-teknik inom detta

förfarande.

Vidare föreslås vissa ändringar beträffande ordningsbotssystemet. Detta

har hittills tillämpats på försök i vissa polisdistrikt men skall fr. o. in. den

1 juli 1968 vara tillämpligt i hela landet. F. n. gäller att Kungl. Maj :t bestämmer,

vilka förseelser inom penningbotsområdet som får beivras genom

föreläggande av ordningsbot. Nu föreslås att riksåklagaren i samråd med

rikspolisstyrelsen skall bestämma vilka förseelser som skall föras in under

ordningsbotssystemet. Kungl. Maj :t skall dock meddela föreskrifter om det

högsta belopp till vilket ordningsbot får bestämmas och om andra begränsningar

för användningen av förfarandet. Bestämmelserna om ordningsbot

har även i övrigt setts över. Det föreslås att bestämmelserna tas in i rättegångsbalken

och att de förs samman med bestämmelserna om strafföreläggande

i 48 kap. Vidare föreslås sådana författningsändringar som gör det

möjligt att beivra fylleri genom ordningsföreläggande.

Ändringarna föreslås med ett smärre undantag träda i kraft den 1 juli

1968.

Genom reformerna beräknas att 30 000—40 000 mindre mål, som nu årligen

förekommer vid domstolarna, kommer att flyttas bort från dessa. De

största grupperna av dessa mål avser erkända fylleriförseelser och erkända

ringa varusmugglingsbrott. En vidgad användning av ordningsbotsförfarandet

påräknas vidare leda till att antalet strafförelägganden minskar.

I anslutning till de nu nämnda ändringarna har tagits upp vissa andra

förslag av mera begränsad räckvidd. Det gäller bl. a. en fråga om jäv för

polisman, rätten alt avlägga vittnesförsäkran i stället för ed och vissa

bötesförvandlingsfrågor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

I

Kungl. Majds proposition nr 82 år 1968

3

1) Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 6 och 8 §§, 7 kap. 9 §, 36 kap. 12 §

samt 48 kap. rättegångsbalken7 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges, dels att i 59 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, 9 §, av

nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP.

6 §•

Är part,---------biträda rätten.

Finnes vid--------tolks erhållande.

Är den som skall höras döv eller Är den som skall höras allvarligt

stum, må ock tolk anlitas att biträda hörsel- eller talskadad, må ock tolk

rätten. anlitas att biträda rätten.

Ej må---------anses förringad.

Om anställande av allmän tolk så

ock om anlitande av tolk, då den

som skall höras är döv eller stum,

meddelas bestämmelser av Konungen.

8

Till allmän tolk så ock till tolk för

den som är döv eller stum utgår ersättning

enligt vad därom är särskilt

stadgat. Annan tolk äge av allmänna

medel åtnjuta arvode samt

gottgörelse för kostnad och tidsspillan

efter vad rätten prövar skäligt; i

brottmål, vari åklagare för talan,

skall ersättningen gäldas av statsverket.

Om anställande av allmän tolk så

ock om anlitande av tolk, då den

som skall höras är allvarligt hörseleller

talskadad, meddelas bestämmelser

av Konungen.

§•

Till allmän tolk så ock till tolk för

den som är allvarligt hörsel- eller

talskadad utgår ersättning enligt vad

därom är särskilt stadgat. Annan

tolk äge av allmänna medel åtnjuta

arvode samt gottgörelse för kostnad

och tidsspillan efter vad rätten prövar

skäligt; i brottmål, vari åklagare

för talan, skall ersättningen gäldas

av statsverket.

7 KAP.

9

Med polismyndighet-----

Vad i 6 § är stadgat om allmän

åklagare äge motsvarande tillämpning

beträffande polismyndighet.

— jämväl länspolischefen.

Vad i 6 § är stadgat om allmän

åklagare äge motsvarande tillämpning

beträffande polismyndighet,

1 Senaste lydelse av 7 kap. 9 § se 1964:330, av 48 kap. 1 § se 1966:249, av 48 kap. 2

och 3 §§ se 1964:166 samt av 48 kap. 4 § se 1954:432.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

så ock beträffande polisman, som

har att vidtaga åtgärd eller meddela

beslut enligt denna balk, varvid dock

fråga om jäv prövas av polismyndigheten.

36 I

12

Säger sig vittne på grund av sin

åskådning i religiöst hänseende hysa

betänklighet mot att avlägga vittnesed,

må rätten, om betänkligheten

kan antagas vara allvarligt grundad,

medgiva vittnet att i stället avgiva

denna försäkran:

»Jag N. N.--------—

Vittne må ock i stället för ed avlägga

försäkran, om båda parterna

samtycka därtill och rätten finner

det kunna tillåtas.

Tillhör ej----------

§•

Säger sig vittne på grund av sin

åskådning i religiöst hänseende icke

vilja avlägga vittnesed, skall vittnet

i stället avgiva denna försäkran:

eller förändra.»

avlägga försäkran.

Om strafföreläggande.

1 §•

Skall allmänt åtal äga rum för

brott, för vilket stadgas allenast böter,

dock ej normerade böter, äge

åklagaren, i stället för att väcka åtal,

till godkännande förelägga den misstänkte

det straff åklagaren anser

brottet förskylla. Ej må strafföreläggande

avse dagsböter utöver fyrtio.

Är brottet förenat med egendoms

förverkande eller annan sådan

särskild rättsverkan, skall ock denna

föreläggas den misstänkte till

godkännande. Är fråga om flera

brott, må föreläggande ej givas, med

mindre det sker gemensamt för alla

brotten.

Strafföreläggande må ej utfärdas,

om målsägande förklarat, att han

48 KAP.

Om strafföreläggande och föreläggande

av ordningsbot.

Allmänna bestämmelser

Fråga om ansvar för brott, som

hör under allmänt åtal, får under de

villkor som föreskrivas i detta kapitel

upptagas av åklagare genom

strafföreläggande och av polisman

genom föreläggande av ordningsbot.

Föreläggande som nu nämnts träder

i stället för åtal i den utsträckning

som framgår av 3 §.

Närmare föreskrifter angående tilllämpningen

av detta kapitel meddelas

av Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse)

ämnar föra talan om enskilt anspråk

i anledning av brottet, eller begärt,

att åtal skall väckas.

4 §■

Strafföreläggande, som godkänts

av den misstänkte, gälle som dom,

■vilken vunnit laga kraft.

(Föreslagen lydelse)

2 §.

Föreläggande enligt detta kapitel

innebär att den misstänkte till godkännande

omedelbart eller inom viss

tid förelägges ett bötesstraff, fastställt

vid strafföreläggande efter vad

åklagaren anser brottet förskylla och

vid föreläggande av ordningsbot efter

vad som bestämts enligt 14 §.

Är brott förenat med egendoms

förverkande eller annan sådan särskild

rättsverkan, skall också denna

föreläggas den misstänkte till godkännande.

3 §■

Har föreläggande enligt detta kapitel

utfärdats till godkännande inom

viss tid, får fråga om ansvar för

brottet ej upptagas på nytt förrän

denna Hd utgått.

Har föreläggande godkänts, gäller

det som dom vilken har vunnit laga

kraft.

Om strafföreläggande

4

Strafföreläggande får utfärdas beträffande

brott, för vilket ej stadgas

svårare straff än böter och ej heller

normerade böter och vilket, om dagsböter

stadgas, finnes förskylla högst

femtio dagsböter eller, jämte annat

brott, högst sextio dagsböter som gemensamt

straff.

Konungen äger förordna, att straffföreläggande

får utfärdas även beträffande

brott, för vilket stadgas

dagsböter eller fängelse i högst sex

månader men vilket i övrigt är sådant

som anges i första stycket.

ö §■

Strafföreläggande får icke utfärdas,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Strafföreläggande skall avfattas

skriftligen. I föreläggandet skall

åklagaren uppgiva:

1. den misstänkte;

2. den brottsliga gärningen med

angivande av tid och plats för dess

förövande och de övriga omständigheter,

som erfordras för dess kännetecknande,

samt det eller de lagrum,

som äro tillämpliga; samt

3. det straff och den särskilda

rättsverkan, som föreläggas den

misstänkte.

Föreläggandet skall vara undertecknat

av åklagaren.

3 § andra stycket.

Godkännes ej föreläggandet omedelbart,

skall det delgivas den misstänkte

på sätt om stämning i brottmål

är stadgat med tillkännagivande,

att han har att inom viss av åklagaren

utsatt tid, högst två veckor,

från dagen för delgivningen till åklagaren

återställa föreläggandet försett

med godkännande vid påföljd

att åtal eljest må äga rum. 8

(Föreslagen lydelse)

om förutsättningar för allmänt

åtal ej föreligga,

om i föreläggandet ej upptagas

alla brott av den misstänkte, vilka

enligt åklagarens vetskap föreligga

till bedömning,

om målsägande förklarat, att han

ämnar föra talan om enskilt anspråk

i anledning av brottet, eller begärt,

att åtal skall väckas, eller

om brottet bör föranleda ämbetsstraff.

I fråga om villkor för användning

av strafföreläggande i militärt brottmål

gälla särskilda bestämmelser.

6 §.

Strafföreläggande avfattas skriftligen

och undertecknas av åklagaren.

Föreläggandet skall innehålla uppgift

om

1. den misstänkte,

2. brottet med angivande av tid

och plats för dess begående samt övriga

omständigheter som fordras för

att känneteckna det,

3. det eller de lagrum som äro tilllämpliga,

4. det straff och den särskilda

rättsverkan, som föreläggas den

misstänkte.

7 §.

Utfärdas strafföreläggande till

godkännande inom viss tid, skall

den misstänkte genom anteckning i

föreläggandet eller på annat sätt givas
upplysning

om sättet för godkännande

och om den tid som fastställts

härför,

upplysning att, om godkännande

ej sker, åtal kan äga rum efter utgången

av den fastställda tiden.

8 §.

Strafföreläggande lämnas eller

sändes till den misstänkte.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse)

3 § första stycket.

Godkännande av strafföreläggande

skall göras skriftligen å föreläggandet

och skall innehålla, att den misstänkte

erkänner gärningen och att

han underkastar sig det straff och

den särskilda rättsverkan, som upptagits

i föreläggandet.

(Föreslagen lydelse)

Konungen äger förordna att i stället

för föreläggandet får lämnas eller

sändas skriftligt besked, som upptager

föreläggandets innehåll och sådana

upplysningar som anges i 7 §.

0 §■

Strafföreläggande godkännes genom

att den misstänkte undertecknar

och tillställer vederbörlig mottagare

förklaring, att han erkänner

gärningen och underkastar sig det

straff och den särskilda rättsverkan

som upptagits i föreläggandet. Närmare

bestämmelser om vem som

skall mottaga sådan förklaring meddelas

av Konungen.

Godkännande, som tecknas på annan

handling än föreläggandet, är

gällande endast om det klart framgår

vilket föreläggande som avses.

10 §.

Skriftligt godkännande av straffföreläggande

får i den misstänktes

ställe lämnas av ombud för honom,

om till åklagaren inges fullmakt i

huvudskrift vilken, utöver vad som

följer av 12 kap., innehåller

förklaring att ombudet äger godkänna

strafföreläggande på den

misstänktes vägnar,

uppgift om det brott som godkännandet

får avse, varvid skall anges

brottets art samt tid och plats för

dess begående,

uppgift om den högsta bötespåföljd

som den misstänkte är villig

att underkasta sig,

uppgift om särskild rättsverkan

som är i fråga och som den misstänkte

ur villig att underkasta sig.

Har sådan fullmakt ingivits till

åklagaren, får ombudet mottaga

handlingar i saken på den misstänktes

vägnar.

11 §.

Avser strafföreläggande ej annat

än böter och betalas böterna till

myndighet, som Konungen bestäm
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mer, utan att skriftligt godkännande

skett, anses betalningen som godkännande,

om det icke framgår att

den misstänkte ej har avsett att godkänna

föreläggandet .

12 §.

Godkännande, som sker sedan

åklagaren utfärdat stämning eller

stämningsansökan, är utan verkan.

Om föreläggande av

ordningsbot

13 §.

Föreläggande av ordningsbot får

utfärdas beträffande brott, för vilket

ej stadgas annat straff än böter omedelbart

i penningar och ej heller normerade

böter och för vilket ordningsbot

bestämts på sätt föreskrives

i 14 §.

Bestämmelserna om föreläggande

av ordningsbot äro icke tillämpliga,

om särskilt villkor är stadgat för allmänt

åtal.

U §.

Konungen äger meddela föreskrifter

om det högsta belopp, till vilket

ordningsbot får bestämmas, och om

andra begränsningar för användningen

av föreläggande av ordningsbot.

Riksåklagaren företager i samråd

med rikspolisstyrelsen urval av de

brott, för vilka ordningsbot skall bestämmas.

Riksåklagaren bestämmer för olika

brott de belopp som skola upptagas

såsom ordningsbot. Därvid anges

även grunder för beräkning av

gemensam ordningsbot för flera

brott. Om särskilda skäl föreligga,

äger riksåklagaren uppdraga åt

statsåklagare att i fråga om vissa

brott bestämma beloppet för ordningsbot.

15 §.

Föreläggande av ordningsbot får

icke utfärdas,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om den misstänkte förnekar gärningen,

om i föreläggandet ej upptagas

alla brott av den misstänkte, vilka

enligt polismannens vetskap föreligga

till bedömning,

om det föreligger anledning att

antaga att talan om enskilt anspråk

kommer att föras, eller

om det föreligger anledning att

antaga att brottet bör föranleda ämbetsstraff

eller disciplinstraff för

krigsman.

Föreläggande bör ej utfärdas, om

det i annat fall kan antagas vara påkallat

att åklagare prövar fråga om

strafföreläggande eller åtal för brottet.

n tf.

Föreläggande av ordningsbot avfattas

skriftligen och undertecknas

av polismannen.

Föreläggande bör utfärdas i den

misstänktes närvaro, varvid den

misstänkte skall erhålla tillfälle att

omedelbart godkänna föreläggandet.

Om föreläggande utfärdas i den

misstänktes frånvaro eller om misstänkt,

som är närvarande när föreläggande

utfärdas, behöver rådrum,

för polismannen tillställa honom föreläggandet

för senare ställningstagande

till frågan om godkännande.

17 tf.

Bestämmelserna i 6 § andra stycket

1, 2 och i samt i 7, 9 och 11 tf tf

äga motsvarande tillämpning i fråga

om föreläggande av ordningsbot.

18 tf.

Finner polisman i omedelbart samband

med att föreläggande av ordningsbot

utfärdats och godkänts, att

föreläggandet innehåller uppenbar

oriktighet, och avser denna annat än

att ordningsbotsbeloppet är för lågt,

får polismannen, om det kan ske genast,

utan hinder av 3 tf andra styc
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ket bereda den misstänkte tillfälle

att stryka över godkännandet. Sker

detta, skall föreläggandet återkallas.

Nytt föreläggande får därefter utfärdas.

19 §.

Godkännes föreläggande av ordningsbot

sedan åklagaren utfärdat

stämning eller stämningsansökan,

är godkännandet utan verkan. Sker

godkännandet sedan strafföreläggande

utfärdats, är godkännandet

också utan verkan, om icke den

åklagare som utfärdat strafföreläggandet

förklarar, att godkännandet

skall gälla, och återkallar strafföreläggandet.

20 §.

Konungen äger förordna, att föreläggande

av ordningsbot får utfärdas

även av åklagare och tulltjänsteman.

De bestämmelser i detta kapitel

som gälla polisman äga motsvarande

tillämpning beträffande den

som avses med sådant förordnande.

59 KAP.

9 §.

Bestämmelserna i 5—8 §§ äga

motsvarande tillämpning i fråga om

besvär över godkänt föreläggande

av ordningsbot. I mål om besvär över

sådant föreläggande är allmän åklagare

motpart till den misstänkte.

Denna lag Iräder i kraft den 1 juli 1968, då lagen den 3 juni 1966 (nr

247) om föreläggande av ordningsbot skall upphöra att gälla. Vad som föreskrives

i 48 kap. 11 § skall dock, såvitt gäller strafföreläggande, träda i

kraft den dag Konungen förordnar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

11

2) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 57 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

57

Misstankes den, som tvångsintagits

å allmän vårdanstalt eller, på

sätt i 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan

anstalt och därvid förbundit sig

att kvarstanna å anstalten sex månader,

att hava före utskrivning från

anstalten begått brott, för vilket ej

är stadgat svårare straff än fängelse

i sex månader, och hör brottet under

allmänt åtal, skall åklagaren pröva,

huruvida åtal lämpligen bör ske. Innan

åtalsfrågan avgöres, skall anstaltens

styrelse höras, om det ej finnes

obehövligt. Har brottet begåtts

innan den intagne fyllt aderton år,

skall frågan om åtal prövas i nämnda

ordning ändå att svårare straff

än nyss sagts är stadgat för brottet.

§•

Misstänkes den, som tvångsintagits

å allmän vårdanstalt eller, på

sätt i 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan

anstalt och därvid förbundit sig

att kvarstanna å anstalten sex månader,

att hava före utskrivning från

anstalten begått brott, för vilket ej

är stadgat svårare straff än fängelse

i sex månader, och hör brottet under

allmänt åtal, skall åklagaren pröva,

huruvida åtal lämpligen bör ske.

Har brottet begåtts innan den intagne

fyllt aderton år, skall sådan prövning

ske ändå att svårare straff än

nyss sagts är stadgat för brottet.

Är det eller de brott som begåtts

före utskrivningen fylleri eller fylleri

jämte annat brott och har den

intagne godkänt föreläggande av

ordningsbot härför, skall åklagaren,

om det finnes lämpligt, förordna att

böterna ej skola uttagas.

Innan fråga, som avses i första

eller andra stycket, avgöres skall anstaltens

styrelse höras, om det ej finnes

obehövligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 57 § se 1964: 175.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

3) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964 (nr 168)

om verkställighet av bötesstraff

Härigenom förordnas, att 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964 om verkställighet

av bötesstraff skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Har den-----------annat brott.

Om rätt för åklagare att i visst

9

Böter, som bestämts till högst fem

dagsböter eller femtio kronor omedelbart

i penningar, må ej förvandlas.

Böter såsom gemensamt straff

för flera brott må ej förvandlas med

mindre de överstiga tio dagsböter eller

etthundra kronor omedelbart i

penningar. När flera bötesstraff

sammanträffa, skall vad sålunda

stadgas gälla de särskilda straffen.

Utan hinder--------

fall förordna att böter för fylleri eller

för fylleri jämte annat brott ej

skola uttagas gälla särskilda bestämmelser.

Böter må ej förvandlas med mindre

de överstiga tio dagsböter eller etthundra

kronor omedelbart i penningar.

När flera bötesstraff sammanträffa,

skall vad sålunda stadgas

gälla de sammanlagda straffen.

Ingå bland dem både dagsböter och

böter omedelbart i penningar, tilllämpas

15 § tredje stycket.

---sådan förseelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. I fråga om bötesstraff som ådömts

före denna dag gäller dock 9 § första stycket i dess äldre lydelse, om bötesstraffet

enligt denna lydelse ej får förvandlas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 82 år 1968

13

4) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om

förverkande av alkoholhaltiga drycker in. m,

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §

•de av alkoholhaltiga drycker m. in.1

nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1

Alkoholhaltiga drycker eller andra

berusningsmedel, vilka påträffas

hos den som uppträder berusad på

plats och sätt i 11 kap. 10 § eller 26

kap. 15 § strafflagen sägs eller ock

gör sig skyldig till gärning som avses

i 26 kap. 13 eller 14 § strafflagen

och därvid är berusad, så att det

framgår av hans åtbörder eller tal,

skola vara förverkade, om ej särskilda

skäl äro däremot.

Samma lag----------

Medför någon----—--- 2

i lagen den 9 maj 1958 om förverkanskall

erhålla ändrad lydelse på sätt

(Föreslagen lydelse)

§•

Alkoholhaltiga drycker eller andra

berusningsmedel, vilka påträffas

hos den som uppträder berusad på

plats och sätt i 16 kap. 15 § eller 21

kap. 15 § brottsbalken sägs eller ock

gör sig skyldig till gärning som avses

i 21 kap. 13 eller 14 § brottsbalken

och därvid är berusad, så att det

framgår av hans åtbörder eller tal,

skola vara förverkade, om ej särskilda

skäl äro däremot.

---begått gärningen.

----stycket sägs.

2 §•

Angående beslag —-------

Beslut om förstörande eller försäljning

meddelas av undersökningsledaren

eller åklagaren.

Går beslag---------

2. Vadi----------

3. Väckes ej åtal, prövar åklagaren,

huruvida egendomen skall vara

förverkad enligt vad i 1 § sägs. Förordnande

därom meddelas skriftligen.

Där ej påföljden förelagts och

---tillfaller kronan.

Beslut om förstörande eller försäljning

meddelas av undersökningsledaren

eller åklagaren. I fall som

avses i 23 kap. 22 § första stycket

första punkten rättegångsbalken får

sådant beslut meddelas även av polismyndigheten.

— av åklagaren.

--sådan tid.

3. Har förverkande av beslagtagen

egendom ej förelagts och godkänts i

samband med strafföreläggande eller

föreläggande av ordningsbot och

väckes ej åtal, prövar åklagaren, hu
-

1 Senaste lydelse av 1 § se 1967: 50 och av 2 § se 1963: 227.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse)

godkänts i samband med strafföreläggande,

äge den, från vilken beslaget

skett, hos åklagaren anmäla missnöje

med förordnandet inom en månad

från det han erhöll del därav.

Anmäles missnöje, har åklagaren att,

om ej beslaget finnes böra hävas,

väcka talan om egendomens förverkande.

Sker det ej inom en månad

från det anmälan gjorts, skall beslaget

gå åter.

(Föreslagen lydelse)

ruvida egendomen skall vara förverkad

enligt 1 §. Förordnande därom

meddelas skriftligen. Den, från vilken

beslaget skett, äger hos åklagaren

anmäla missnöje med förordnandet

inom en månad från det han

erhöll del därav. Anmäles missnöje,

har åklagaren att, om ej beslaget

finnes böra hävas, väcka talan om

egendomens förverkande. Sker det

ej inom en månad från det anmälan

gjorts, skall beslaget gå åter.

4. Om polisman verkställer beslag

och förelägger förverkande av den

beslagtagna egendomen i föreläggande

av ordningsbot, skall anmälan om

beslaget göras hos polismyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

15

5) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december 1960 (nr 683)

om parkeringsbot

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 9 december 1960 om parkeringsbot1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

4

Om anmaning som avses i 3 § blivit

meddelad, skall åtal ej äga rum

och föreläggande av ordningsbot ej

utfärdas. Betalas ej parkeringsbot

inom tid, som medgives för betalningen,

utgör anmaningen ej hinder

för åtal. Sker betalningen efter delgivning

av stämning eller av straffföreläggande,

är den utan verkan.

(Föreslagen lydelse)

§•

Om anmaning som avses i 3 § blivit

meddelad, får åtal ej äga rum

och föreläggande enligt 48 kap. rättegångsbalken

ej utfärdas under den

tid, som medgives för betalningen,

och ej heller därefter, om parkeringsboten

betalats. Sker betalningen

sedan åklagaren utfärdat stämning

eller stämningsansökan, är den

dock utan verkan. Sker betalningen

sedan föreläggande som nyss nämnts

blivit utfärdat, är betalningen också

utan verkan, om icke den som utfärdat

föreläggandet förklarar, att betalningen

skall gälla, och återkallar

föreläggandet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1966:248.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 2 februari 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme,

Luxndkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Wicicman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring av bestämmelserna

om strafföreläggande m. in. och anför. 1

1. Inledning

Under 1966 genomfördes ny lagstiftning om föreläggande av ordningsbot,

större tillämpningsområden för parkeringsbotssystemet och strafföreläggandeinstitutet

samt vidgad ensamdomarkompetens vid domstols prövning

av mindre brottmål (prop. 1966: 100, 1LU 33, rskr 272). Bestämmelserna

i de skilda ämnena återfinns i lagen den 3 juni 1966 (nr 247) om föreläggande

av ordningsbot (ÖL), lagen den 9 december 1960 (nr 683) om

parkeringsbot och rättegångsbalken (RB). Genom prop. 1966: 100 hade till

prövning tagits upp ett flertal av de föreslag som trafikmålskommittén hade

lagt fram i sitt delbetänkande »Trafikmål» (SOU 1963:27; kommitténs

ledamöter se nämnda prop. s. 13; remissinstanser se samma prop. s. 14).

I propositionen framhöll jag, att jag avsåg att ägna särskild uppmärksamhet

åt frågan om fortsatt rationalisering inom rättsvården. Behovet av

sådan ytterligare rationalisering har sedan dess accentuerats. Detta belyses

av följande siffror, som visar att arbetsbelastningen på de rättsvårdande

organen fortsätter att öka.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

17

År

Antal avgjorda mål

vid allmänna under- rätter (antalet brott- mål inom parentes)

Underrätternas

målbalans vid

utgången av

respektive år/

halvår

Antal godkända

strafföreläg- ganden

Antal polis- anmälda

brottsbalks- (strafflags-)

brott

1950..............

106 700 (73 800)

15 100

95 000

161 800

1955..............

121 300 (83 900:

24 600

1

225 200

1960..............

154 900 (116 500)

31 100

314 100

276 300

1964..............

165 000 (120 900)

33 100

2254 900

336 400

1965..............

157 100 (112 100)

36 900

226 100

393 700

1966..............

170 400 (122 600)

41 300

279 600

410 900

1966 första halvåret

86 900 (63 200)

36 400

197 200

1967 första halvåret

92 300 (66 700)

40 500

3191 700

Under tiden 1.1—30.9.67 utfärdades ca 28 000 förelägganden av ordningsbot. Ca 115 000

parkeringsanmärkningar enligt lagen om parkeringsbot anmäldes till rikspolisstyrelsen för uppföljning.

Antalet parkeringsanmärkningar som har uppföljts utan rikspolisstyrelsens medverkan

har ej räknats fram men torde vara ännu större (jfr prop. 1966: 100 s. 25).

1 Uppgift för år 1955 saknas. Under år 1956 var antalet 236 600.

2 Minskningen efter 1960 förklaras av att efter nämnda år ett stort antal parkeringsförseelser,

som tidigare hade beivrats genom strafföreläggande, i stället behandlades enligt lagen om parkeringsbot.

3 Preliminär siffra. Definitiva siffror beräknas ligga högre.

Mot bakgrunden av den sålunda fortgående ökningen av arbetsbelastningen

på de rättsvårdande organen har inom justitiedepartementet gjorts

ytterligare undersökningar beträffande möjligheterna att förenkla formerna

för handläggningen av mindre brottmål. Dessa undersökningar har avsett

både frågor, som behandlades i trafikmålskommitténs första betänkande

men inte prövades i prop. 1966: 100, och en hel del andra frågor.

Sålunda har övervägts möjligheterna att föra över ytterligare kategorier

enkla brottmål, som nu handläggs av domstol, till handläggning i enklare

former. I det avseendet föreslog trafikmålskommittén att ett nytt institut,

stämningsföreläggande, skulle införas. Förslaget avstyrktes av många remissinstanser

och fördes inte fram i prop. 1966: 100. Övervägandena i detta

ämne inom justitiedepartementet har lett till förslag om vidgat tilllä

mpningsområde för strafföreläggande. Som senare

kommer att beröras närmare är avsikten dessutom att ytterligare undersökningar

rörande förenklat handläggningsförfarande för vissa mindre brottmål

skall utföras genom en särskild utredning.

Trafikmålskommittén föreslog vidare, att det skulle införas möjlighet att

godkänna strafföreläggande genom betalning av böterna.

I 1966 års proposition anförde jag, att denna fråga borde prövas i senare

sammanhang bl. a. av den anledningen att den hade samband med det vidare

spörsmålet, om det borde öppnas möjlighet att godkänna straffföreläggande

genom ombud. Sedan sistnämnda fråga nu har

närmare övervägts inom justitiedepartementet, föreligger förutsättningar att

pröva båda de angivna frågorna.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 82

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kiingl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

I anslutning till de nu nämnda frågorna har jag ansett det lämpligt alt

också överse övriga bestämmelser om strafföreläggand

e.

Enligt trafikmålskommitténs förslag skulle man kunna beivra fylleri

genom ordningsföreläggande. På grund av att det i 57 § lagen

den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård föreskrivs särskild åtalsprövning

av åklagare — prövningens närmare innebörd återkommer jag till

i det följande — ansåg kommittén det nödvändigt att ordningsföreläggande

för fylleri underställs åklagare för prövning. Sådant underställningsförfarande

avstyrktes dock av ett flertal remissinstanser, och i propositionen

togs inte upp något förslag härom. Fylleriförseelserna har följaktligen hittills

fallit utanför ordningsbotssystemet. Vid den fortsatta beredningen inom

justitiedepartementet har det dock befunnits möjligt att med annan lagteknisk

lösning än den som trafikmålskommittén föreslog föra in fylleri under

ordningsbotssystemets tillämpningsområde. Förslag till en sådan lösning

kommer att läggas fram i det följande.

Rikspolisstyrelsen har haft i uppdrag att samla erfarenheterna av den

försöksverksamhet som har bedrivits i fråga om dels ordningsbotssystemet,

dels nya arbetsrutiner för parkeringsbotssystemet. Styrelsen har redovisat

erfarenheterna i en redogörelse av den 25 oktober 1967. I redogörelsen lägger

styrelsen också fram förslag till vissa jämkningar av bestämmelserna

om ordningsbot och om parkeringsbot. Vissa

av dessa förslag anser jag böra prövas i nu förevarande sammanhang.

Jag har vidare ansett det lämpligt att göra en allmän översyn av

bestämmelserna o in ordningsbot med tanke på att försöksverksamheten

avslutas den 1 juli 1968, då systemet skall bli tillämpligt i

hela landet. Översynen bär lett till förslag att bestämmelserna tas in i RB,

där de kan sammanföras med bestämmelserna om strafföreläggande i 48

kap.

I anslutning till de nu nämnda ändringarna har vidare tagits upp vissa

andra ändringsfrågor av mera begränsad räckvidd. Det gäller därvid en

fråga om jäv för polisman, vidare rätten att avlägga vittnesförsäkran i

stället för ed och slutligen vissa böteSförvandlingsfrägor.

I de nu berörda frågorna har inom justitiedepartementet utarbetats författningsförslag,

vilka torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende

som Bilaga l.1 För att belysa hur de nya bestämmelserna i 48 kap. RB förhåller

sig till ÖL har dessutom gjorts en sammanställning som möjliggör

jämförelse av gällande bestämmelser om ordningsföreläggande med de föreslagna

bestämmelserna i RB. Denna sammanställning torde få bifogas som

Bilaga 2.

Rikspolisstyrelsens förut nämnda redogörelse torde få fogas till protokollet

som Bilaga 3.

1 De förslag som har angivits under 2—4 på s. 94 har uteslutits i bilagan. De är likalydande

med de förslag som är fogade vid propositionen och har betecknats 2—4. ..

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

19

2. Nuvarande ordning beträffande mindre brottmål

2.1. Översikt av gällande bestämmelser

Handläggningen vid domstol. RB:s allmänna föreskrifter om straffprocessen

har utformats med tanke i första hand på de grövre brottmålen. För

domstols handläggning av mindre brottmål gäller dock i vissa avseenden

modifierade regler. Gränsen för dessas tillämplighet har bestämts genom

anknytning till straffskalornas stränghet eller det straff som antas bli aktuellt

att utdöma i det särskilda fallet. Sålunda har t. ex. från huvudregeln

om allmän underrätts sammansättning i brottmål — lagfaren domare och

nämnd — gjorts det undantaget att mål om brott, som inte är belagt med

svårare straff än böter, får handläggas av lagfaren domare ensam. Om anledning

saknas att ådöma annan brottspåföljd än böter, kan vidare under

vissa förutsättningar den tilltalade befrias från skyldigheten att inställa sig

personligen vid huvudförhandlingen (21 kap. 2 § RB). Om den tilltalade

uteblir från huvudförhandling eller inställer sig genom ombud när han har

förelagts att infinna sig personligen, får målet ändå företas till avgörande

under förutsättning att anledning inte förekommer att ådöma annan brottspåföljd

än böter och saken finnes kunna nöjaktigt utredas (46 kap. 15 §

andra stycket RB). Slutligen kan nämnas, att dom får utfärdas i förenklad

form, om den tilltalade har erkänt gärningen och annan påföljd än böter inte

ådöms (30 kap. 6 § RB).

Strafföreläggande. Reglerna om strafföreläggande finns i 48 kap. RB. Innebörden

av institutet är att åklagaren, i stället för att väcka åtal, skriftligen

förelägger den misstänkte det straff som åklagaren anser böra följa på

brottet. Förfarandet får användas vid brott, för vilket är stadgat endast bötesstraff,

dock inte normerade böter. Om den misstänkte godkänner föreläggandet,

är ansvarsfrågan därmed slutligt avgjord. Ett godkänt strafföreläggande

gäller nämligen som dom vilken har vunnit laga kraft. Det högsta

straff som kan åläggas genom strafföreläggande är 40 dagsböter. Dessutom

kan egendoms förverkande och annan sådan särskild rättsverkan tas upp i

strafföreläggandet. Blir föreläggandet inte godkänt, kan åklagaren väcka

åtal i vanlig ordning. Strafföreläggande får inte användas, om målsägande

har förklarat, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk, eller har begärt,

att åtal skall väckas.

Ordningsbotssystemet. Enligt ÖL kan fråga om ansvar för vissa brott tas

upp genom att polisman förelägger den misstänkte ett bötesstraff (ordningsbot)

till godkännande. Förfarandet kan komma i fråga bara beträffande

överträdelser, som inte är belagda med svårare straff än böter omedelbart

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

i penningar och ej heller med normerade böter. Dagsböter får alltså inte ingå

i straffskalan för brottet. Ordningsbotssystemet har stora likheter med straffföreläggandet.

På samma sätt som detta gäller ett godkänt föreläggande av

ordningsbot (ordningsföreläggande) som dom vilken har vunnit laga kraft.

En väsentlig skillnad är dock att polismannen, till skillnad från åklagaren,

vid bestämmandet av bötesbeloppets storlek är bunden av en taxa, som har

fastställts av riksåklagaren (RÅ) eller — i vissa fall — av statsåklagare.

För att förfarandet skall bli tillämpligt fordras att Kungl. Maj:t har meddelat

förordnande därom. Kungl. Maj :t kan därvid bestämma att förfarandet

skall gälla bara vissa typer av förseelser inom penningbotsområdet. Lagen

ger också Kungl. Maj :t befogenhet att begränsa användningen av ordningsföreläggande

till visst eller vissa polisdistrikt. Närmare bestämmelser om

lagens tillämpning har meddelats i ordningsbotskungörelsen den 16 september

1966 (nr 536). Systemet med ordningsbot har tillämpats från den 1 januari

1967 i Stockholms polisdistrikt och polisdistrikten i Västmanlands län

samt från den 1 maj 1967 i övriga polisdistrikt i Stockholms län och i Göteborgs

och Bohus län. Inom dessa polisdistrikt är lagen tillämplig i fråga om

ett flertal typer av trafikförseelser.

Parkeringsbotssystemet. För vissa parkeringsförseelser finns en särskild

handläggningsform, som regleras i lagen om parkeringsbot. Enligt lagen får

polisman eller särskild trafikövervakare till föraren av ett fordon lämna

eller på fordonet fästa en skriftlig anmaning att inom viss tid betala en parkeringsbot.

Botens belopp fastställs av RÅ. Betalas parkeringsboten, vidtas

inga andra åtgärder i ärendet. Någon efterforskning av vem som har begått

överträdelsen sker inte i sådant fall, utan den skyldige behåller sin anonymitet.

Även i fråga om detta förfarande gäller att det får användas endast

i polisdistrikt eller delar av polisdistrikt, som anges i särskilt meddelade

förordnanden, och tillämpas på förseelser som Kungl. Maj :t bestämmer. I

parkeringsbotskungörelsen den 16 september 1966 (nr 537) har föreskrivits,

att lagen skall äga tillämpning inom områden, som anges i en vid kungörelsen

fogad bilaga. Bilagan upptar f. n. de polisdistrikt där ordningsbotssystemet

har införts samt ett stort antal orter i landet i övrigt. Av parkeringsbotskungörelsen

framgår vidare, att parkeringsbotssystemet får tillämpas

beträffande överträdelse av 49 § 2 mom. första stycket c—f eller 3 mom.

vägtrafikförordningen eller av föreskrift som avses i 61 § 1 mom. b samma

förordning.

Valet av handläggningsform. Av det anförda framgår att beträffande vissa

grupper av förseelser flera olika handläggningsformer kan komma i fråga.

Någon uttrycklig skyldighet för de handläggande att använda visst förfarande

i första hand finns inte. Självfallet bygger emellertid regleringen på

den förutsättningen, att beivrandet bör ske i den form som med hänsyn till

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

omständigheterna är lämpligast och medför minsta omgång och kostnad

för den enskilde och det allmänna.

Beslut att icke tala å brott samt beslut om rapporteftergift. Enligt 20 kap.

7 § 1 RB får åklagare besluta att inte tala å brott, om det är uppenbart att i

händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådörnas

och att den misstänktes lagföring inte är påkallad ur allmän synpunkt. När

det gäller brott, för vilket svårare straff än böter är stadgat, ankommer

prövningen i regel på högre åklagare (21, 33 och 40 §§ åklagarinstruktionen

den 29 oktober 1964, nr 739). — Enligt 14 § andra stycket polisinstruktionen

den 3 december 1965 (nr 686 ) har polisman befogenhet att, om brott är

obetydligt och klart ursäktligt, underlåta att avge rapport eller att vidarebefordra

rapport till åklagare och i stället låta saken bero vid påpekande eller

erinran till den felande.

2.2. 1966 års reformer

Det viktigaste ledet i de reformer som genomfördes 1966 var införandet

av ordningsbotssystemet. Tillämpningen av det nya förfarandet har, som

framgår av det tidigare anförda, efter ikraftträdandet av lagstiftningen

begränsad till vissa områden. Begränsningen i geografiskt hänseende har

främst betingats av intresset att vinna erfarenheter av systemets praktiska

tillämpning före ett generellt genomförande av den nya ordningen. 1 samband

med reformen ersattes dagsbotsstraffet för ett flertal trafikförseelser

med penningböter. Förfarandet kunde därigenom ges ett vidsträckt tillämpningsområde.

Andra viktigare ändringar som vidtogs 1966 syftade till att vidga tillämpningsområdet

för redan befintliga förenklade handläggningsformer. I

fråga om ensamdomares behörighet gällde förut att, om anledning förekom

att målsägande fanns i målet, detta inte fick prövas utan att nämnd deltog

i handläggningen. Denna begränsning i ensamdomares behörighet togs bort

vid 1966 års reform. Fr. o. in. den 1 juli 1966 är ensamdomare alltså behörig

att pröva bötesmål, även om målsägande tinns och skadestandsanspiak hav

framställts. En motsvarande begränsning gällde i fråga om tillämpningen av

strafföreläggande. Enligt 48 kap. 1 § andra stycket RB i dess tidigare lydelse

fick detta förfarande inte användas, när anledning förekom att målsägande

fanns. Denna bestämmelse ändrades 1966 så att hinder för utfärdande

av strafföreläggande i dessa fall numera föreligger endast om målsäganden

har förklarat, att han ämnar föra skadeståndstalan i anledning av

brottet, eller begär att åtal skall väckas. Genom att fängelse samtidigt togs

bort ur straffskalan för vårdslöshet i trafik fördes mål om sådant brott till

tillämpningsområdet för bestämmelserna om e n samd o in ar kompetens och

strafföreläggande. Genom övergång till penningböter för ett flertal parke
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj ris proposition nr 82 år 1968

ringsförseelser ökades bl. a. kretsen av överträdelser som kan beivras med

parkeringsbotsförf arande.

Som framhölls i samband med 1966 års ändringar (prop. s. 38) är det ett

utmärkande drag för förenklingsreformerna på det straffprocessuella området

att man försiktigt prövar sig fram med begränsade reformer och noga

beaktar erfarenheterna av varje ändring. Med hänsyn härtill bör med

några ord beröras hur 1966 års reformer har utfallit.

Erfarenheterna av dessa reformer har varit genomgående goda. Av rikspolisstyrelsens

förut nämnda redogörelse framgår sålunda, att ordningsbotssysteinet

och det vidgade parkeringsbotssystemet har fungerat mycket

väl vid den försöksverksamhet som har bedrivits i Stockholm och i några

län. Styrelsen konstaterar att avsevärda rationaliseringsvinster har gjorts

och anser det angeläget att — såsom också är avsett (jfr prop. 1968: 1 bilaga

4 s. 27) — systemen den 1 juli 1968 görs tillämpliga i hela landet.

Styrelsen beräknar att därefter årligen omkring 200 000 brott kommer att

beivras genom ordningsföreläggande (med nuvarande tillämpningsområde

i fråga om förseelsetyper) och att omkring 600 000 parkeringsförseelser

kommer att beivras inom parkeringsbotssystemet ram. För närmare detaljer

får jag hänvisa till bilaga 3.

De vidgningar av strafföreläggandets tillämpningsområde som genomfördes

1966 har också, såvitt man har kunnat finna, förts ut i rättstillämpningen

utan att några olägenheter förmärkts och med arbetslättnader som

resultat. Ändringen beträffande strafföreläggandets tillämpningsområde

som trädde i kraft den 1 juli 1966 — synes visserligen ha fått effekt först

så småningom, kanske framför allt sedan RÅ i ett cirkulär till åklagarna

framhållit de nya möjligheter som står till buds. Andra halvåret 1966 gav

dock till resultat att det utfärdades 1 085 strafförelägganden för vårdslöshet

i trafik (1 017 godkända) och något hundratal förelägganden för sådana

brottsbalksbrott, som det genom ändringarna av målsägandens ställning

blev möjligt att beivra genom strafföreläggande. Under år 1967 torde de nya

möjligheterna att använda strafföreläggande ha utnyttjats alltmer av åklagarna.

Statistik föreligger dock endast beträffande brottsbalksbrott av nyss

angiven art. Antalet strafförelägganden för sådana brott uppgick under

första halvåret 1987 till något över 200.

Effekten av att ensamdomarkompetensen vidgades belyses ganska väl av

tillgänglig statistik beträffande mål som kan handläggas av ensamdomare

respektive av domare med tremansnämnd. Även om man måste ta hänsyn

till att måltillströmningen till domstolarna har ökat under de senaste åren,

är det betecknande att antalet mål av förstnämnda kategori ökade från

37 700 år 1965 till 45 100 år 1966. Antalet mål av den andra kategorin minskade

däremot från 50 400 till 48 600. Första halvåret år 1967 var enligt

preliminära uppgifter antalet ensamdoinarmål 29 500.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

23

2.3. Vissa uppgifter om mindre mål som f. n. handläggs av domstol

Inom justitiedepartementet har gjorts undersökningar beträffande vissa

grupper av mål, som f. n. prövas av domstol men som kan tänkas i stället

bli handlagda i mera summariska former. Man har därvid att göra med två

grupper av mål. Till eu början finns sålunda en betydande grupp, som i

och för sig faller inom strafföreläggandets tillämpningsområde men som

f. n. av praktiska skäl inte handläggs genom sådant förfarande (I). Vidare

finns det en stor grupp avseende brott som visserligen har både böter och

fängelse i straffskalan men vilka till helt övervägande del föranleder endast

bötesstraff (II).

I. Inom den förstnämnda gruppen har särskilt uppmärksammats de talrika

målen om fylleri. Enligt uppgifter från kontrollstyrelsen förekom under

1966 omkring 75 500 straff för fylleri, varav omkring 46 000 ålagts genom

strafföreläggande och 29 500 genom dom. Den sistnämnda siffran torde

— med hänsyn till att åtskilliga fyllerimål avser flera fyllerier — uppskattningsvis

kunna antas motsvara ungefär 25 000 brottmål. Totala antalet

brottmål vid underrätterna uppgick till omkring 122 000, och fyllerimalen

utgjorde alltså siffermässigt över 20 % av underrätternas brottmål.

Uppgifter från ett flertal domstolar tyder pa att fyllerimalen till alldeles

övervägande del avser erkända gärningar, som i och för sig skulle ha kunnat

behandlas genom strafföreläggande. Att så ändå inte har skett hänger

samman med att användningen av strafföreläggande i dessa tall försvåras

av särskilda förhållanden. När det gäller fylieriförseelser, förekommer

nämligen, särskilt i städerna, ett visst klientel som inte bryr sig om att

svara på föreläggandena. Härtill kommer att åtskilliga misstänkta saknar

fast hemvist och därför är svåra att nå med föreläggande. Nämnda förhållanden

har medfört, att fylleriförseelser i anmärkningsvärt stor utsträckning

föranleder åtal och handläggning vid domstol.

För att underlätta kommande rättegång brukar man i praxis redan vid

polisförhör låta den misstänkte underteckna en rättegångsfullmakt, som

medför behörighet för ett ombud — i regel någon av kontorspersonalen vid

domstolen — att mottaga stämning i målet och att erkänna gärningen inför

rätta. För sådana fullmakter används blanketter, vilka i regel innehåller

anvisningar som förklarar innebörden av fullmakten. Bl. a. nämns att

straffet för fylleri utgör böter och att anmaning att betala dessa efter domstolsprövningen

kommer att sändas över från indrivningsmyndigheten. Ett

exemplar av fullmakten brukar lämnas till den misstänkte.

~ Handläggningen i de s. k. fullmaktsmålen vid domstolarna kännetecknas

av en långt driven förenkling och stark rutinmässighet i avgörandena. Detta

gäller särskilt de större underrätterna, där fyllerimålen är mycket talrika.

Som exempel kan nämnas Stockholms rådhusrätt, som årligen avgör ca

7 009 mål av denna typ. Vid denna domstol utfärdas varje vecka en gemen
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

sam stämning, som upptar 100—150 tilltalade, vilka har lämnat fullmakt.

Utredningen i varje mål består av den rapport som polismannen har upprättat

i samband med omhändertagandet. Stämningen med kallelse till huvudförhandling

lämnas till ombudet, som tecknar erkännande och bevis om

delgivningen på handlingen. Vid huvudförhandlingen — minst en sådan

hålls varje vecka för dessa mål — inställer sig av parterna endast åklagaren.

Domarna i målen antecknas i tabell. Denna tabell jämte uppgifter till

kontrollstyrelsen och i förekommande fall expeditioner till körkortsregister

sätts upp före sessionen av kanslipersonalen. Vid sessionen kontrolleras

uppgifterna i tabellen mot handlingarna i målen, varefter ordföranden undertecknar

den tabell vari domarna ingår. Någon förhandling i vanlig mening

förekommer alltså inte. Hundratalet fullmaktsmål handläggs på detta

sätt på några timmar.

En liknande handläggningsordning förekommer vid rådhusrätterna i

Göteborg och Malmö. I Malmö utfärdar åklagaren dock särskild stämning

i varje mål om erkänt fylleri. Förtryckt text till stämning och kallelse till

huvudförhandling finns anbragt på den där brukade fullmaktsblanketten,

som förses med kompletterande anteckningar av åklagaren, sedan ärendet

har lämnats över till honom. Vid sessionerna i Malmö avgörs upp till 75

fullmaktsmål varje gång. År 1965 var antalet fyllerimål vid rådhusrätten i

Göteborg ca 6 500 och vid rådhusrätten i Malmö omkring 2 500.

Vid samtliga nämnda rådhusrätter tillämpas ett straff av 50 kronor för

fylleri. Någon förhöjning av straffet vid återfall sker inte. Samma praxis

tillämpas genomgående vid åklagarmyndigheterna i samma städer i de mål

som slutbehandlas genom strafföreläggande.

Enligt inhämtade uppgifter avgörs i Stockholm betydligt fler fylleriförseelser

genom strafföreläggande än genom dom. Även i Göteborg används

i åtskilliga fall strafföreläggande. I Malmö åter beivras fylleriförseelser nästan

uteslutande genom lagföring vid domstol. Samma praxis förekommer

i Hälsingborg och Lund. — Beträffande handläggningsrutinen vid åklagarmyndighet

i fyllerifallen hänvisas till trafikmålskommitténs framställning i

SOU 1963: 27 s. 76.

En annan större målgrupp bland domstolsmål, som kännetecknas av rutinmässighet

i handläggningen, avser ringa varusmuggling och försök till

sådant brott. Dessa brott bestraffas enligt 2 § lagen den 30 juni 1960 (nr

418) om straff för varusmuggling med böler omedelbart i penningar, högst

300 kronor. Eftersom försöksbrotten är de vanligaste, uppehåller jag mig i

det följande främst vid dem. Vad som sägs äger dock tillämpning också på

de fullbordade brotten.

Det gods som har varit föremål för smugglingsförsök förklaras regelmässigt

förverkat. Också vid denna typ av mål förekommer i stor utsträckning

rättegångsfullmakter, vilka lämnas av de misstänkta vid förhör hos tullmyndigheten.

Vanligen deponeras samtidigt ett penningbelopp, som be
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

räknas förslå till betalning av böterna. Anvisningar för beräkning av sådana

depositioner har utfärdats av generaltullstyrelsen i samråd med RÅ.

Vid bestämmandet av böternas storlek följer domstolarna i regel denna taxa.

Liksom vid fylleriförseelserna delges stämning och kallelse med ombudet,

som vanligen är en tjänsteman vid tullverket. Målen avgörs regelmässigt i

de tilltalades frånvaro. I Stockholm och Göteborg beivras ungefär hälften av

de ringa tullbrotten på detta sätt och resten genom strafföreläggande. I Malmö

och Hälsingborg används däremot fullmaktsförfarande i samtliga mål

av denna typ. År 1965 meddelade rådhusrätterna i de nämnda fyra städerna

sammanlagt omkring 3 000 domar i erkända mål om ringa varusmuggling

eller försök till sådant brott.

Även när det gäller ringa varusmuggling är det praktiska skäl som har

lett till användningen av fullmakter. Brotten begås nämligen i stor utsträckning

av besättningsmän på fartyg och av andra, som är bosatta långt från

den ort där gärningen förövats och där det rättsliga förfarandet skall genomföras.

Utsikterna att få till stånd ett avgörande i ansvarsfrågan genom straffföreläggande

bedöms därför ofta som osäkra. Särskilt när varusmuggling

har begåtts av utlänningar vid tillfälligt besök i landet skulle det uppenbarligen

oftast vara meningslöst att någon tid efter gärningen utfärda straffföreläggande

beträffande brottet. Beträffande sådana utlänningar används

fullmaktsförfarande jämte deposition av visst belopp även vid andra typer

av bötesbrott. II.

II. Vidare förekommer som nämnts vid domstolarna många enkla och erkända

mål angående brott, för vilka i regel utdöms endast bötesstraff men

vilka faller utanför strafföreläggandeområdet därför att även fängelse ingår

i straffskalan för brotten. Att närmare kartlägga hur denna kategori mål i

olika enskildheter gestaltar sig vore en arbetskrävande uppgift — inte minst

för den domstolspersonal som skulle samla in erforderligt material — och

det har inte ansetts böra komma i fråga att nu införskaffa uppgifter fölen

sådan kartläggning. En viss ledning i frågan kan man dock få genom

tidigare undersökningar och genom den kontinuerligt förda officiella statistiken.

Sålunda kan till en början erinras om den undersökning som gjordes av

stadsdomstolsutredningen (se SOU 1961:6 s. 70—71 och 312). Av denna

framgår bl. a. följande. Vid häradsrätterna och vid rådhusrätterna, frånsett

de tre största, var antalet mål om erkänt brott, för vilket svårare straff än

böter ej kom i fråga, under de sista åren av 1950-talet sammanlagt 33 000—

35 000 årligen. Av dessa mål var dock en väsentlig del erkända mål om brott

med endast böter i straffskalan (större delen av de ca 13 000—16 000 — erkända

och bestridda — mål som stadsdomstolsutredningen redovisade som

s. k. bagatellbrottmål). Man kan därför antaga att, grovt räknat, omkring

20 000 mål vid nämnda underrätter gällde erkända mål om brott som hade

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

fängelse i straffskalan men föranledde endast böter. Beträffande de tre största

rådhusrätterna vet man, att antalet tremansbrottmål var sammanlagt 13 000 å

14 000 per år vid denna tid (bet. s. 312). Av dessa torde man kunna antaga

att ungefär 5 000 gällde erkända mål, vari dömdes endast till böter. Grund

för ett sådant antagande har man i den av stadsdomstolsutredningen gjorda

specialundersökningen beträffande Stockholms rådshusrätt (bet. s. 70 nederst).

Med eu sålunda mycket ungefärlig beräkning torde man alltså kunna

räkna med att under 1950-talets sista år vid underrätterna årligen handlades

omkring 25 000 erkända mål om brott som hade fängelse i straffskalan

men endast föranledde bötesstraff. Innan man drar slutsatser angående

möjligheterna att genom ändrade regler för strafföreläggande förenkla handläggningsförfarandet

i mål av denna art bör beaktas, att i det nämnda antalet

ingår dels mål om vårdslöshet i trafik vilka mål redan nu — efter 1966

års ändringar — kan handläggas genom strafföreläggande i fall utan skadestånd,

dels andra mål vari skadeståndsyrkande har framställts och vilka

av den anledningen inte kan föras in under strafföreläggandets tillämpningsområde

(48 kap. 1 § andra stycket RB). Undersökningar beträffande

frekvensen av erkända vårdslöshetsmål och mål av annat slag med skadeståndsyrkanden

har utförts av trafikmålskommittén och domstolskommittén

(jfr SOU 1963: 27 s. 14, 18, 103 not 61, 113 och 114). Några exakta

slutsatser av de erhållna siffrorna kan inte dras, men så mycket framgår

att bland de förut nämnda 25 000 målen ingick ett mycket stort antal erkända

mål om vårdslöshet i trafik (troligen 12 000 ä 13 000) och dessutom

åtskilliga mål om annat brott som föranledde skadeståndsyrkande (ett eller

ett par tusental).

Sammanfattningsvis tyder de nu nämnda statistiska uppgifterna på att

vid 1950-talets slut underrätterna hade att — bortsett från mål om vårdslöshet

i trafik — handlägga ungefär 10 000 å 12 000 mål om erkända brott,

som hade fängelse i straffskalan men ej föranledde svårare straff än böter

och vidare inte gav anledning till enskilt anspråk. Den allmänna stegringen

av antalet brottmål vid underrätterna därefter ger anledning till antagande

att antalet mål av angiven beskaffenhet nu är något högre — med all

sannolikhet ej under 12 000.

Det nu sagda kan kompletteras med följande uppgifter som erhålls ur den

officiella statistiken och ur andra källor beträffande vissa brottstyper som

är frekventa och därför av särskilt intresse i nu förevarande sammanhang.

Snatteri. Enligt 8 kap. 2 § brottsbalken (BrB) bestraffas detta brott med

böter eller fängelse i högst sex månader. Antalet straff för snatteri under

år 1963—66 var i runda tal 3 400, 4 500, 4 700 resp. 6 600. Den kraftiga ökningen

är uppenbarligen att främst tillskriva de allt vanligare butikssnatterierna.

Annan påföljd än böter förekom i endast omkring 300 fall/år 1963—

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kangl. Maj:ts proposition nr 82 år i968

1964 och i omkring 160 fall/år 1965—1966. Ett dagsbotsantal på 60 eller

mer förekom i omkring 300 fall 1963—64 (senare statistik visar ej i vad

mån bötesstraffen ligger över eller under 60 J. Bötesstraff var alltså den

ojämförligt vanligaste påföljden, nämligen i över 90 % av fallen 1963—1964

(över SO % med lägre straff än 60 dagsböter) och i 97 å 98 % av fallen

1965—1966. Av siffermaterialet från en av trafikmålskommittén gjord undersökning,

avseende år 1961 (bet. s. 103 och 114) kan utläsas, att de erkända

målen med bötesstraff och utan skadeståndstalan då utgjorde i det

närmaste 50 % av hela antalet snatterier.

Egenmäktigt förfarande. Enligt 8 kap. 8 § BrB bestraffas detta brott med

böter eller fängelse i högst sex månader och, när brottet är grovt, med fängelse

i högst två år. Antalet straff för egenmäktigt förfarande (inklusive grova

fall) uppgick 1963 och 1964 till 2 600 resp. 2 700. Av dessa avsåg något över

hälften (omkring 1 400) lägre straff än 60 dagsböter. De fall som föranledde

högre straff gällde uppenbarligen oftast tillgrepp av fortskaffningsmedel.

Fr. o. in. 1965 har sistnämnda brott utbrutits till en särskild brottstyp

(8 kap. 7 § BrB), av vilken har förekommit 1 100 å 1 300 fall årligen

under 1965 och 1966, i regel med annan påföljd än böter. De gärningar som

numera är att betrakta som egenmäktigt förfarande var 1965 och 1986 1 250

—1 350 till antalet, varav över 92 % föranledde endast böter. — Av trafikmålskommitténs

förut nämnda siffror, avseende 1961, framgår att omkring

47 % av de fall som då föranledde bötesstraff avsåg erkända mål utan skadeståndstalan.

Bedrägligt beteende. Enligt 9 kap. 2 § BrB bestraffas detta brott med böter

eller fängelse i högst sex månader. Antalet straff för bedrägligt beteende

har under 1963—1986 varit 1 200—1 400 årligen, varav endast 100—200 avsett

annan påföljd än böter och ungefär ett hundratal (1963 och 1964) bötesstraff

på 60 dagsböter eller högre. Av samtliga mål under de sista två

åren föranledde alltså omkring 93 % endast bötesstraff. — Av trafikm ålskommitténs

siffror för 1961 framgår, att omkring 33 % av hela antalet bedrägliga

beteenden avsåg erkända mål med bötesstraff och utan skadeståndstalan.

Våldsamt motstånd. Enligt 17 kap. 4 § BrB bestraffas detta brott med böter

eller fängelse i högst sex månader. Antalet straff för våldsamt motstånd

har 1963—1966 varit i runda tal 1 600, 1 500, 1 100 resp. 1 400. Annan påföljd

än böter förekom i ungefär 180 fall årligen 1963 och 1964 samt i 40

fall årligen 1965 och 1966. Av samtliga mål under de sista två åren föranledde

alltså 96 å 97 % endast bötesstraff. — Av trafikmålskommitténs siffror

för 1961 framgår, att omkring 38 % av hela antalet fall av våldsamt

motstånd avsåg erkända mål med bötesstraff och utan skadeståndstalan.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Brott mot uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272). Enligt 80 § 1

mom. andra stycket nämnda förordning straffas arbetsgivare med dagsböter

eller fängelse i högst sex månader, om han uppsåtligen eller av grov

oaktsamhet underlåter att inom föreskriven tid inbetala belopp motsvarande

det varmed arbetstagares lön har minskats för betalning av dennes skatt.

Övriga brott enligt förordningen är belagda med böter utom brott mot tystnadsplikt

enligt 81 §, som man dock kan bortse från i detta sammanhang.

Den officiella statistiken redovisar inte de skilda brottstyperna var för sig

utan anger bara en klumpsumma för alla brott enligt förordningen. Emellertid

framgår av statistiken, att ett obetydligt antal fali beivras genom

strafföreläggande (40—110 årligen 1963—1965), vilket tyder på att det är

jämförelsevis ovanligt med brott mot de paragrafer som upptar endast böter

i straffskalan. Största delen av de mål enligt förordningen som handläggs

av domstol torde avse brott mot 80 § 1 mom. andra stycket. Totalt utgjorde

de av domstol handlagda målen under 1963—1965 årligen 2 300, 2 400

resp. 1 950 i avrundade tal. Annan påföljd än böter följde i endast 26, 16

resp. 10 fall.

Brott mot rusdryeksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521).

förordnings straffbestämmelser kan översiktligt sammanfattas så
-

Denna

lunda:

80 § 1 mom. 1 st., olovlig rusdrycksförsäljning,

80 § 1 mom. 2 st., olovlig rusdrycksförsäljning,

grovt brott,

80 § 2 mom., innehav av rusdrycker

i uppenbart syfte att försälja dem,

81 § 1 mom., olovligt tillhandagående

med anskaffande av rusdrycker,

81 § 2 mom., olovligt tillhandagående

med anskaffande av rusdrycker

genom särskild för ändamålet driven

rörelse eller eljest i större omfattning,

83, 8i och 85 §§ samt 86 § k inom.,

åsidosättande av vissa ordningsföreskrifter,

87 §, brott mot tystnadsplikt

dagsböter eller fängelse i högst 6

månader

fängelse i högst 2 år

dagsböter eller fängelse i högst 6

månader

samma straff som för olovlig rusdrycksf

ör sälj ning

dagsböter eller fängelse i högst 6

månader

enligt 83 § penningböter, enligt övriga

§§ dagsböter

dagsböter eller fängelse i högst 6

månader

Av brotten mot förordningen var det år 1965 endast 7 som beivrades genom

strafföreläggande, medan omkring 1 450 handlades av domstol. Av de

sistnämnda fallen var det 149 som ledde till annan påföljd än böter. (I den

officiella statistiken för 1963 och 1964 redovisas brott mot den nu berörda

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

förordningen gemensamt med brolt mot ölförsäljningsförordningen, förordningen

angående försäljning av alkoholfria drycker och förordningen

angående brännvinstillverkning. Totalt utgjorde dessa brott årligen omkring

2 250, varav 147 resp. 185 ledde till annan påföljd än böter).

Brott mot jaktlagstiftningen. Jaktlagstiftningens straffbestämmelser finns i

lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt och i jaktstadgan samma

dag (nr 279). Den officiella statistiken redovisar brott mot dessa bestämmelser

utan någon uppdelning på jaktlagen och jaktstadgan. I båda författningarna

finns förhållandevis många olika straffbestämmelser, som delvis

har reviderats med giltighet fr. o. m. den 1 januari 1968 (SFS 1967: 616

och 769). Enligt 28 § jaktlagen i dess äldre lydelse fanns olika straffskalor

för olovlig jakt. För normalfall stadgades inte svårare påföljd än böter. För

mer kvalificerade fall gällde straffskalor, vari ingick fängelse. Jaktstadgans

straffbestämmelser finns i 28 och 29 §§. Det vanligaste brottet torde ^ara

olaga jakt. Enligt 28 § 1 mom. första st. i dess äldre lydelse var straffet

för sådant brott dagsböter. För olaga jakt under vissa försvårande eller

andra särskilda omständigheter kunde påföljden bestämmas till fängelse.

Enligt hittills tillgängliga siffror ur den officiella statistiken beivrades

1964 och 1965 520 resp. 410 brott mot jaktlagstiftningen genom strafföreläggande

(uppenbarligen i huvudsak erkända fall av olovlig eller olaga jakt

av normal svårhetsgrad). Vid domstol handlades 300 å 350 fall, i regel med

böter som påföljd.

Fr. o. in. den 1 januari 1968 gäller som nämnts nya straffskalor för berörda

brott. Det är här tillräckligt att nämna, att straffskalorna för olovlig

jakt och för olaga jakt av normal svårhetsgrad skärpts till att avse böter

eller fängelse i högst sex månader. Därav följer — med nuvarande processrättsliga

bestämmelser — att de 400 å 500 fall per år som hittills har kunnat

beivras genom strafföreläggande hädanefter måste gå till domstol.

Vissa andra brott. Bland de förut nämnda erkända domstolsmålen, som

i stor utsträckning har föranlett endast bötesstraff, är slutligen att nämna

några kategorier som visserligen omfattar många mål men som av olika

skäl bör lämnas åt sidan när det här tas upp till övervägande om straffföreläggandets

tillämpningsområde bör vidgas.

Brott mot 4 § 2 mom. lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff

för vissa trafikbrott — s. k. rattonykterhet — är belagt med dagsböter, lägst

10, eller fängelse i högst sex månader. Mål om sådant brott har under 1960- talets första hälft någorlunda konstant förekommit till ett antal av omkring

4 000 årligen, men 1966 visar en kraftig stegring (6 939). Av dessa föranleder

en stor del — mellan 49 och 50 % — endast böter. Sådana mål torde,

när den tilltalade inte ifrågasätter riktigheten av ansvarspåståendet, hänföras

till de »erkända» målen i statistiskt avseende. Emellertid är att märka

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år i968

att i bedömningen av ansvarsfrågan i dessa fall ingår att av analys av blodprov,

taget efter körningen, dra slutsats om alkoholhalten under körningen.

I vad mån det trots detta förhållande kan tänkas handläggning i förenklade

former i dessa fall, får övervägas i annat sammanhang.

Mål om brott mot fiskelagstiftningen förekommer i ganska stor utsträckning

vid domstolarna. Omkring 800 fällande domar — undantagslöst med

bötespåföljd — meddelades årligen 1964 och 1965, medan bara knappt 200

strafförelägganden förekom per år. Emellertid torde det stora antalet domstolsmål

bero på andra förhållanden än gällande straffskalor. Olovligt och

olaga fiske av normal svårhetsgrad är nämligen belagt endast med dagsböter.

Även brott mot vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340) prövas i

ganska stor omfattning av domstol. Antalet fällande domar årligen var

1964 och 1965 mellan 300 och 450. Flera typer av brott mot förordningen

är belagda med dagsböter eller fängelse i högst ett år. Då översyn av förordningens

straffbestämmelser pågår, lämnas dessa brott åsido i det följande.

I sammanhanget bör också mål om brott mot lagen om straff för varusmuggling

uppmärksammas. Enligt denna lag är straffet för varusmuggling

av normal svårhetsgrad och därmed jämställda förfaranden dagsböter, lägst

10, eller fängelse i högst ett år (1 §), medan straffet för ringa varusmuggling

är penningböter. Under vart och ett av åren 1964 och 1965 ålade domstol

böter för brott mot lagen i omkring 3 800 fall. En betydande del av

dessa avsåg visserligen ringa varusmuggling, men antalet mål om varusmuggling

av normal svårhetsgrad som föranledde bötesstraff torde också

vara beaktansvärt, sannolikt mellan 500 och 800 per år. Att nu genomföra

en sådan ändring av straffskalan beträffande varusmuggling av normal svårhetsgrad

att brott av detta slag kommer att falla inom strafföreläggandeområdet

är emellertid inte lämpligt. Tullagstiftningskommittén och skattestrafflagutredningen

torde under sitt arbete komma att behandla också lagen

om straff för varusmuggling och de i den angivna straff skalorna. Det framstår

som angeläget att inte föregripa det utredningsarbete som sålunda pågår

(jfr prop. 1968: 7 s. 110).

Slutligen kan här erinras om det tämligen stora antal mål om vårdslös

deklaration som domstolarna handlägger. Enligt 2 § skattestrafflagen den

II juni 1943 (nr 313) är straffet för sådant brott s. k. normerade böter eller,

om omständigheterna är synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader.

Domstolarna dömde under åren 1964 och 1965 till böter för vårdslös

deklaration i 4 090 resp. 3 275 fall. Frågan om det bör öppnas möjlighet att

handlägga mål av detta slag genom strafföreläggande bör inte heller tas

upp, förrän resultatet av skattestrafflagutredningens arbete föreligger.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

31

3. Vidgat tillämpningsområde för strafföreläggande

3.1. Gällande bestämmelser

Bestämmelserna om tillämpningsområdet för strafföreläggande finns i

48 kap. 1 § RB. De innebär att åklagare, i stället för att väcka åtal, kan

utfärda strafföreläggande för brott för vilket inte är stadgat svårare straff

än böter och ej heller normerade böter. Det högsta straff som kan åläggas

genom strafföreläggande är 40 dagsböter. Vidare gäller att strafföreläggande

inte får utfärdas, om målsägande har förklarat, att han ämnar föra talan om

enskilt anspråk i anledning av brottet, eller begär, att åtal skall väckas.

3.2. Frågans tidigare behandling

Förslag under 1950-talet

De nu gällande bestämmelserna avviker i några avseenden från dem som

gällde från början, när strafföreläggandeinstitutet infördes den 1 januari

1948. De viktigare ändringarna har varit följande. Ursprungligen var det

antal dagsböter som fick åläggas genom strafföreläggande begränsat till 20.

Vidare förelåg skyldighet för åklagare att underställa rätten föreläggande

som avsåg böter omedelbart i penningar till högre belopp än 100 kr. Det

gällde dessutom förbud att meddela föreläggande mot den som ej fyllt 18

år. Underställningsskyldigheten och det nämnda förbudet avskaffades vid

1954 års riksdag, då också högsta tillåtna dagsbotsantalet höjdes till 40

(prop. 200, 1LU 25, rskr 332).

Från början gällde vidare att strafföreläggande inte fick utfärdas, om

anledning förekom att målsägande fanns. Genom de förut nämnda lagändringarna

1966 ändrades denna bestämmelse beträffande målsägande så att

den fick det innehåll som nyss har angivits.

Utöver sålunda genomförda ändringar har vid flera tillfällen väckts fråga,

om inte tillämpningsområdet för strafföreläggande borde vidgas så, att det

kan användas även när fängelse ingår i straffskalan men endast bötesstraff

är aktuellt i det konkreta fallet. En översikt över dessa förslag och dessas

behandling har givits i prop. 1966: 100 s. 20—21, varför de här redovisas

endast i korthet.

Riksdagens revisorer förordade vid 1950 års riksdag, att man skulle undersöka

bl. a. möjligheten att genomföra en vidgning av nyss angiven innebörd.

Första lagutskottet uttalade emellertid, att man på denna punkt

måste gå fram med den största varsamhet. Utskottet underströk samtidigt angelägenheten

av att man utsöndrade särskilda brottstyper med endast böter

i strafflatituden (1LU 1950: 23).

Samma fråga föranledde uttalanden även vid 1954 års riksdag. 1951 års

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

rättegångskommitté hade då i betänkandet SOU 1953: 26 förklarat sig instämma

i det sistnämnda uttalandet av första lagutskottet och alltså för sin

del avvisa tanken att vidga strafföreläggandets tillämpningsområde. Denna

kommitténs uppfattning delades av departementschefen och riksdagen

(prop. 1954: 200, 1LU 25, rskr 332).

Vid 1958 års riksdag framfördes åter förslag i ämnet (motion 1958: II: B

189). Motionen avslogs av riksdagen. I ärendet anförde första lagutskottet

(1LU 1958: B 13) bl. a. följande. Visserligen hade det inte förekommit något

som tydde på att erfarenheterna från tillämpningen av strafföreläggande

dittills varit annat än goda, men utskottet ansåg inte enbart på grund

därav skäl föreligga att frångå sitt ställningstagande åren 1950 och 1954.

En ökad användning av strafföreläggande syntes i stället vara möjlig att

genomföra på andra vägar. Vid lagstiftningsarbetet på straffrättens område

kunde man i detta syfte i görligaste mån söka utsöndra de rena bagatellförseelserna

till särskilda brottstyper med endast böter i straffskalan.

Om detta visade sig framkomligt och ändamålsenligt, var det önskvärt att

efter hand genom denna metod ytterligare vidga området för strafföreläggandeinstitutet.

Trafikmålskommittén

Behovet av enklare förfarande i vissa mål

Kommittén konstaterar i 1963 års betänkande, att ett stort antal av de

vid underrätterna avgjorda målen avser erkända brott, i vilkas straffskalor

ingår både fängelse och böter men för vilka endast böter utdöms. Kommittén

sätter i fråga, om det är nödvändigt att ha domstolshandläggning i den

utsträckning eller form som nu förekommer i mål av denna art.

Den muntliga handläggningsformens fördelar vid brottmålens behandling

framträder enligt kommittén huvudsakligen, när en verklig förhandling förekommer

mellan två parter och rätten får döma på grundval av ett material

som båda parterna har lagt fram. Förhållandet blir väsentligt annorlunda,

när den tilltalade inte tar del i förhandlingen eller gör detta endast

formellt, t. ex. genom att han låter ett ombud inställa sig för att avge erkännande.

Kommittén anför vidare, att mål av enkel beskaffenhet i praktiken ofta

avgörs i den tilltalades frånvaro och på grundval av ett utom rätta avgivet

erkännande. Bakgrunden härtill är vanligen att rätten skriftligen meddelar

den tilltalade att han, om han så önskar, kan sända in ett skriftligt erkännande

och i så fall kan underlåta att inställa sig. Om sådant erkännande avges,

brukar det anses att målet enligt 46 kap. 15 § andra stycket RB kan

prövas och avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.

Kommittén anser, att de sålunda tillämpade förfarandena visar att det

föreligger ett praktiskt behov av en form för prövning av vissa enklare brott
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

mål utan att kravet på en verklig förhandling upprätthålls. Kommittén sätter

samtidigt i fråga, om det är lämpligt från rättssäkerhetssynpunkt att tilllämpa

46 kap. 15 § andra stycket RB på det sätt som förekommer. Därvid

påpekas att den tilltalade, när han uteblir eller inställer sig genom ett ombud

som inte är insatt i sakförhållandena, saknar möjlighet att kontrollera

de uppgifter som åklagaren lämnar. Den misstänkte har i dessa fall

svårt att bedöma konsekvenserna av att han erkänner. Kommittén framhåller

slutligen, att den nämnda handläggningsordningen är onödigt omständlig.

Tillämpningsområdet för strafföreläggande

Kommittén överväger, huruvida domstolshandläggning av vissa mindre

allvarliga brottmål kan ersättas genom att man tillåter strafföreläggande i

vidgad utsträckning. Övervägandena tar sikte på sådana brott som enligt

straffskalan har ett högsta straff på sex månaders fängelse men för vilka

endast bötesstraff är aktuellt i det särskilda fallet. Kommittén erinrar om

att frågan om att i vidgad utsträckning använda strafföreläggande vid ett

flertal tillfällen har övervägts i lagstiftningssammanhang.

De skäl som i tidigare sammanhang har anförts för och emot eu sådan

ändring sammanfattas av kommittén i betänkandet, till vilket jag hänvisar

(s. 105—106).

Vid övervägande av de skäl som talar för och emot en användning av

strafföreläggandeinstitutet vid brott, där fängelse ingår i straffskalan, stannar

kommittén för att avstyrka en sådan vidgning av tillämpningsområdet.

Kommittén åberopar därvid, att den anser det principiellt betänkligt att i

alltför stor utsträckning ersätta det kontradiktoriska domstolsförfarandet

med den mera ensidiga handläggning som strafföreläggandet innebär.

En vidgning av strafföreläggandeinstilutet till att omfatta brott, för vilka

även fängelse i högst sex månader ingår i straffskalan, sägs vidare medföra

att ett mycket stort antal brottstyper skulle komma att omfattas, bl. a. sådana

som innebär kriminalitet i egentlig mening. En vidgning av strafföreläggandet

till detta område anser sig kommittén ej kunna godta. Kommittén

framhåller också, att antalet brott med enbart böter i straffskalan utökas

avsevärt genom brottsbalken (se SOU 1963: 27 bil. M) och genom kommitténs

förslag till ny straffskala för trafikovarsamhet. Härigenom blir det

möjligt ait i betydligt högre grad än f. n. utnyttja strafföreläggandeinstitutets

stora praktiska fördelar. Användningen av strafföreläggande toide ytterligare

kunna vidgas genom att inom specialstraffrätten i högre giad än

f. n. utformas särskilda straffskalor med enbart böter i strafflatituden.

Slutligen åberopar kommittén, att det praktiska behovet att vidga användningen

av strafföreläggande minskar väsentligt, om det av kommittén föreslagna

institutet stämningsföreläggande genomförs.

Kommittén tar också upp frågan om högre straff än 40 dagsböter skall

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. År 82

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj :ts proposition nr 82 år 1968

kunna åläggas genom strafföreläggande. Även den frågan besvaras nekande

av kommittén. Som skäl härför åberopas i huvudsak vad kommittén har anfört

till stöd för att strafföreläggande ej bör användas, när fängelse ingår i

straffskalan för ett brott.

Stämnings föreläggande

I stället för en vidgning av strafföreläggandets tillämpningsområde föreslår

kommittén alltså ett nytt institut, som betecknas stämningsföreläggande.

Detta är utformat som en kombination av stämning i brottmål och straffföreläggande.

Både åklagare och domstol skall medverka vid handläggningen.

Beträffande dennas närmare utformning hänvisas till prop. 1966:

100 (s. 121).

Remissyttrandena

De synpunkter och förslag av kommittén som nu har redovisats ledde till

ett mycket oenhetligt remissutfall. Enigheten var visserligen ganska stor

om att det föreligger behov av förenklade handläggningsformer

för de talrika mindre brottmål, som nu handläggs av domstol i

ordinär straffprocess. Emellertid gick meningarna starkt isär, när det gällde

förslaget om stämningsföreläggande. En översikt över remissutfallet bär

lämnats i prop. 1966: 100 s. 122.

I nu förevarande sammanhang torde det finnas anledning endast att

erinra om de särskilda synpunkter som anfördes på frågan, om tilläm pningsom

rådet för strafföreläggande borde vidgas att omfatta

även brott med fängelse i straffskalan.

En ändring i sådan riktning tillstyrks av bl. a. RÅ, polisberedningen,

Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Sveriges juristförbund och rådhusrätten

i Malmö. Till samma kategori kan också hänföras JK och hovrätten

för Nedre Norrland, vilka dock är benägna att återinföra ett system som

innebär att strafföreläggande i vissa fall underställs domstols prövning.

Att införa ett institut som innebär att en åklagare måste underställa rätten

ett straffmätningsförslag avstyrks dock av flera remissinstanser, som

antar att åklagaren då inte skulle använda förfarandet. Synpunkter av sådan

innebörd anförs av bl. a. RÅ, hovrätten för Övre Norrland, polisberedningen

och Föreningen Sveriges stadsfiskaler.

En del remissinstanser — främst sådana som godtar förslaget om stämningsföreläggande

— ansluter sig till kommitténs uppfattning att strafföreläggande

i den nuvarande utformningen inte bör användas, när fängelse

ingår i straffskalan. Hovrätten för Nedre Norrland anser, att domstol bör

medverka i någon form vid prövning av brott av denna karaktär. Svea hovrätt,

hovrätten för Västra Sverige, statens trafiksäkerhetsråd och Föreningen

Sveriges landsfiskaler anför liknande synpunkter.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Med anledning av att kommittén har berört frågan om det antal

dagsböter som bör kunna föreläggas genom strafföreläggande bar

en del remissinstanser särskilt yttrat sig i den frågan. RÅ förordar att

gränsen för antalet dagsböter höjs från 40 till förslagsvis 60. Hovratten for

Nedre Norrland anser att den gällande gränsen vid 40 dagsböter kanske

kan förskjutas något uppåt. Svea hovrätt, hovrätten for Vastra Sverige och

polisberedningen avstyrker däremot ändring.

Prop. 1966: 100

I propositionen togs inte upp något förslag beträffande stamningsforeläggande

(s. 124). I fråga om strafföreläggandets tillämpningsområde anförde

jag, att det »åtminstone f. n.» inte var aktuellt att vidga tillämpningsområdet

till brott som är belagda med fängelsestraff (s. oO)........

Något förslag att höja det antal dagsböter som får tas upp i strafföreläggande

fördes inte heller fram i propositionen.

° Däremot föreslogs som nämnts ändring beträffande betydelsen av rnalsägandes

förekomst och önskemål.

3.3. Frågans fortsatta behandling inom justitiedepartementet

Vid flera tillfällen har — bl. a. av riksdagen under 1950-talet — framhållits

att vidgning av användningsområdet för strafföreläggande i första band

norde åstadkommas genom tillskapande av särskilda brottstyper och straffskalor

med endast böter som påföljd. I den mån en reform av den inneborden

övervägs, bör den självfallet i första hand avse sådana mindre allvarliga

brott som förekommer i stort antal vid domstolarna. Inom justitiedepartementet

har därför gjorts en undersökning för att få tram vilka brott som

främst är av intresse från den synpunkten. Det gäller då självfallet främst

sådana brott med fängelse i straffskalan vilka har handlagts i stort antal av

de allmänna underrätterna, ofta varit erkända och i regel föranlett endast

bötesstraff. Undersökningens resultat bar redovisats i det föregående undei

2. 3. punkt II.

Eftersom innebörden av riksdagens nyss nämnda uttalande ar att den

önskvärda processuella förenklingen bör åstadkommas genom ändringar i

straffbestämmelser eller åtminstone straffskalor, har det ansetts av intresse

att se i vad mån man under senare tid har ansett sig kunna göra processuella

hänsynstaganden av sådan art vid utformningen av straffskalor for

de brott som är av verkligt intresse i detta sammanhang. Inom justitiedepartementet

har därför gjorts en genomgång av förarbetena till de i sammanhanget

intressantaste straffbestämmelserna. Jag vill i korthet referera en

del uttalanden som har gjorts vid dessa lagstiftningstillfallen.

Som jag redan bar nämnt är straffskalan enligt 80 § 1 mom. andra styc
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

ket i 1953 års uppbördsförordning dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Under förarbetena till denna bestämmelse (SOU 1952: 1 s. 400,

prop. 1953: 100 s. 366) uttalade de sakkunniga, som framlade det grundläggande

förslaget, bl. a. att antalet utdömda dagsböter i de enskilda målen dittills

i allmänhet hade varit för lågt. De sakkunniga föreslog en utvidgning

av straffskalan till att omfatta även fängelse i syfte att detta skulle medföra

en allmän skärpning av dagsbotsstraffen. De sakkunniga bortsåg därvid inte

från att genom den föreslagna vidgningen av straffskalan ifrågavarande

mål alltid skulle komma att handläggas av domstol. Det framhölls särskilt

att strafföreläggande inte vidare skulle kunna komma i fråga.

Under förarbetena till 1960 års lag om straff för varusmuggling anfördes

som ett särskilt skäl att inom smugglingslagstiftningen övergå från normerade

böter till dagsböter och ordinära penningböter den praktiska fördelen

att detta möjliggjorde användning av strafföreläggande. När man slutligen

stannade för att i straffskalan för varusmugglingsbrott av normal svårhetsgrad

ta in även fängelse i högst ett år, skedde detta av kriminalpolitiska skäl

och med uttryckligt accepterande av den nackdelen att strafföreläggande

inte skulle kunna användas i dessa fall.

Även vid arbetet med brottsbalken togs hänsyn till processuella konsekvenserna

av straffskalornas utformning. Ett då fört, mer utförligt resonemang

om sambandet mellan straffskalor och processuellt förfarande skall

jag strax återkomma till. I nuvarande sammanhang vill jag inskränka mig

till att erinra om att, när som nyheter i BrB infördes straffskalor med endast

böter för vissa tämligen frekventa brott, detta framför allt motiverades

av önskemål om processuella förenklingar. Jag tänker särskilt på straffskalorna

för ringa fall av misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB (prop. 1962: 10 s.

B 416), hemfridsbrott enligt 4 kap. 6 § (samma prop. s. B 115, jämförd med

114 överst) och ringa fall av tillgrepp av fortskaffningsmedel enligt 8 kap.

7 § (samma prop. s. B 444). Det bör tilläggas att de processuella fördelarna

av de nämnda straffskaleändringarna under BrB:s första tid inskränkte

sig till att berörda mål kunde handläggas av ensamdomare. Strafföreläggande

kunde däremot inte komma i fråga på grund av att målsägande

finns vid dessa brott, något som enligt då gällande regler hindrade straffföreläggande.

Genom 1966 års ändringar i 48 kap. RB blev det dock möjligt

att använda strafföreläggande vid dessa brott, om målsäganden inte vill

föra talan om enskilt anspråk och inte begär åtal.

När straffskalan för vårdslöshet i trafik ändrades 1966, skedde detta uteslutande

för att man skulle få möjlighet att handlägga mål om sådant brott

genom strafföreläggande samt — beträffande bestridda fall och fall med

skadestånd — inför ensamdomare. Jag vill emellertid erinra om att de processrättsliga

synpunkterna också i det sammanhanget vägdes mot de straffrättsliga.

Sålunda anförde jag (prop. 1966: 100 s. 50) följande.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

När jag för min de], efter att ha sanirått med chefen för kommunikationsdepartementet,

finner mig kunna godta kommittéförslaget i denna del utgår

jag emellertid — det vill jag kraftigt understryka — från att slopandet av

''fängelse som påföljd för vårdslöshet i trafik enligt 1 § första stycket trafikbrott

slagen inte skall föranleda domstolarna att ändra sin straffmätningspraxis

i mildrande riktning. Den föreslagna lagändringen är inte ett uttryck

för en ändrad syn på trafikbrottsligheten. Den är uteslutande föranledd

av en rationaliseringssträvan som ytterst siktar till att man bättre än

hittills skall kunna komma till rätta med lagöverträdare, inte minst sådana

som överträder trafikreglerna.

Vid 1967 års reform av jaktlagstiftningen var frågan om straffskalornas

processuella konsekvenser åter föremål för uppmärksamhet. Vissa straffskärpningar

i jaktlagen, bl. a. beträffande olovlig jakt, ansågs påkallade

av kriminalpolitiska skäl (prop. 1967: 136 s. 80 och 89). Vidare uttalades,

att förslaget att fängelse skall kunna följa på olovlig jakt medförde den

fördelen att förutsättning skapades att anställa husrannsakan hl. a. i bilar

som man kunde misstänka vara använda för att forsla jaktbytet. Dessutom

framhölls att nackdelen med förslaget var att enligt nuvarande processuella

regler strafföreläggande inte kunde användas och mål om olovlig jakt inte

fick avgöras av ensamdomare. Denna nackdel ansågs dock inte uppväga

de skäl som talade för en straffskärpning. I propositionen (s. 90) förutskickades

att motsvarande straffskärpning skulle ske i jaktstadgan beträffande

bl. a. olaga jakt, något som numera också har genomförts.

Det kan tilläggas att synpunkter av samma art anfördes under förarbetena

till förslaget om ny narkotikalagstiftning (prop. 1968: 7 s. 118).

Jag nämnde förut, att det i samband med BrB:s tillkomst förekom resonemang

om sambandet mellan straffskalor och visst processuellt förfarande.

Jag åsyftar vad som anfördes under förarbetena till nuvarande regler om

åklagares befogenhet enligt 20 kap. 7 § 1 RB att ej åtala för brott. Enligt

äldre lydelse av detta lagrum fick åklagare efterge allmänt åtal, om det på

brottet inte kunde följa svårare straff än böter och det var uppenbart, att

den misstänktes lagföring ej var påkallad ur allmän synpunkt. Det ansågs

emellertid vara en brist att åtalseftergift enligt denna bestämmelse ej kom

i fråga vid brott som hade även fängelse i straffskalan men ändå i det särskilda

fallet kunde vara ringa. I samband med BrB:s tillkomst (prop. 1962:

10 s. C 152) framhöll jag, att det inte var tillfredsställande, alt den tekniska

utformningen av straffskalorna skulle lägga hinder i vägen för åtalseftergift

i sådana fall. Jag underströk dessutom, att det inte var någon framkomlig

väg att i BrB och inom specialstraffrätten genomgående utforma särskilda

straff skalor för brott som endast förskyller böter. I stället ansåg jag,

att möjligheterna till åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § 1 RB borde vidgas. Jag

förutskickade, att förslag härtill skulle läggas fram senare. Lagrådet fram
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kurigl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

höll, att den ifrågasatta vidgningen inte torde föranleda några betänkligheter

(nämnda prop. s. C 541).

Jag återkom till frågan i prop. 1964: 10. I denna föreslogs, att 20 kap.

7 § 1 RB skulle få den lydelse som numera är gällande, eller sålunda att

åklagare får besluta att icke tala å brott, om det är uppenbart att i händelse

av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och att

den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. Beslut att

ej tala å brott kan sålunda numera förekomma även när fängelse ingår i

straffskalan för brottet. I motiveringen (s. 131) anförde jag bl. a. följande.

Sådana ringa fall, som åsyftas med regeln, kan förekomma ej blott då

enbart böter ingår i straffskalan utan även då jämte böter är stadgat frihetsstraff.

Åtskilliga brottsbalksstadganden sammanfattar under en brottsbestämning

handlingssätt av så olika svårhetsgrad, att såväl bötesstraff som

frihetsstraff kan tänkas komma till ej alltför sällsynt användning. I än

högre grad gäller detta de specialstraffrättsliga stadgandena; beträffande

dem tillkommer det förhållandet, att någon planenlig fördelning av förseelsetyperna

mellan straffskalor med enbart böter och skalor innefattande

både böter och frihetsstraff ej gjorts. Det är otillfredsställande, att den lagtekniskt

icke konsekventa utformningen av straffskalorna skall lägga hinder

i vägen för beslut att underlåta åtal beträffande ringa brott av nu ifrågavarande

art i de fall, då frihetsstraff ingår i skalan.

Flera remissorgan har varit inne på tanken, att 20 kap. 7 § 1 rättegångsbalken

skulle kunna utvidgas till att avse också brott, för vilka jämte böter

är stadgat fängelse, dock under förutsättning att i händelse av lagföring

svårare straff än böter uppenbarligen icke skulle komma att ådömas. Genom

eu sådan utvidgning skulle man undgå de slumpmässiga konsekvenserna

av straffskalornas tekniska gestaltning. Mot utvidgningen kan väl invändas,

att underlåtenhet att åtala härigenom skulle möjliggöras vid flera

typer av brott än för närvarande. Jag kan emellertid icke finna, att denna

invändning utgör hinder mot en utvidgning sådan som den skisserade. Även

efter utvidgningen skulle det ju endast kunna komma i fråga att tillämpa

bestämmelsen beträffande lagöverträdelser av föga allvarlig beskaffenhet.

Kravet att det skall vara uppenbart, att i händelse av lagföring annan påföljd

än böter icke skulle komma att ådömas, innebär att det skall vara

helt klart att allenast böter kan komma i fråga.----Såsom redan har

framhållits, har utvidgningen avseende på brott, beträffande vilka straffskalan

innehåller såväl böter som fängelse. Föreligger någon tvekan om

att annat än böter skulle ådömas, finns ej förutsättning för tillämpning av

regeln.

Givetvis ställer en regel sådan som den nu förordade vid sin tillämpning

större krav på åklagarnas bedömningsförmåga än den nuvarande. Någon

nämnvärd svårighet att med den säkerhetsmarginal som här åsyftas uppskatta,

huruvida böter kommer att utmätas i händelse av lagföring, torde

dock icke föreligga.

Mot bakgrunden av det nu redovisade materialet har jag funnit, att frågan

om att vidga tillämpningsområdet för strafföreläggande nu bör prövas på

nytt. Mitt förslag i ämnet redovisas i det följande.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

39

4. Godkännande av strafföreläggande av ombud eller genom betalning

4.1. Gällande bestämmelser

Enligt 48 kap. 3 § RB skall godkännande av strafföreläggande göras

skriftligen på föreläggandet. För att bli gällande måste förklaringen om godkännande

ha undertecknats av den misstänkte personligen (se Gärdes in. fl.

kommentar till RB s. 722, RA:s cirkulär 1948:19 och JO:s ämbetsberättelse

1950 s. 235). Om strafföreläggande i godkänt skick inte har kommit

åklagaren till handa, saknar erläggande av betalning för böterna rättslig

betydelse. Strafföreläggande kan alltså f. n. inte godkännas enbart genom

betalning.

Vid ordningsföreläggande är huvudregeln, att tillfälle skall beredas den

misstänkte att omedelbart vid utfärdandet skriftligen godkänna föreläggandet.

Behöver den misstänkte rådrum eller är han inte närvarande vid utfärdandet,

får polismannen tillställa honom föreläggandet. Enligt 7 § andra

stycket ÖL kan betalning av förelagda böter i sådant fall ersätta skriftligt

godkännande. Betalningen anses nämligen som godkännande, om det inte

framgår att den misstänkte ej har avsett att godkänna föreläggandet.

4.2. Tidigare överväganden ifråga om ombud vid strafföreläggande

Trafikmålskommittén överväger i SOU 1963: 29 om möjlighet bör öppnas

att godkänna strafföreläggande genom ombud. Kommittén anför i denna del,

alt starka skäl talar för en ändring av nuvarande ordning men att också

vissa principiella erinringar — främst med hänsyn till att strafföreläggande

vinner laga kraft i och med godkännandet — kan riktas mot ett sådant

förslag. Kommittén framhåller vidare, att det mest framträdande behovet av

en ändring skulle undanröjas, om ordningsföreläggande blir tillämpligt på

fylleriförseelser. Kommittén stannar för att inte lägga fram förslag om godkännande

av strafföreläggande genom ombud. Kommittén åberopar därvid

även, att svårigheter föreligger att på ett lämpligt sätt avgränsa kretsen

av dem som skall anses behöriga att i egenskap av ombud godkänna ett

strafföreläggande (SOU 1963: 27 s. 121).

Några av de remissinstanser som yttrade sig över betänkandet tar upp frågan

om godkännande av strafföreläggande genom ombud. Bl. a. sätter JK

i fråga om den nuvarande skillnaden i detta avseende i förhållande till rättegångsmålen

är motiverad. Ett godkännande genom ombud skulle visserligen

kunna leda till att den misstänkte kan komma att företa en disposition, vars

följder han inte kan bedöma. Enligt JK kan denna nackdel dock undvikas,

eftersom den misstänkte alltid har möjlighet att begränsa fullmakten till att

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

avse godkännande av ett visst högsta bötesbelopp. Från annat håll hävdas,

att endast den misstänkte själv bör kunna godkänna ett strafföreläggande.

I prop. 1966: 100 (s. 109) uttalade jag, att frågan om godkännande av

strafföreläggande borde övervägas senare.

4.3. Föreliggande förslag om godkännande av straff öreläggande

genom betalning

Trafikmålskommittén föreslog i SOU 1963: 27 sådan lagändring att straffföreläggande

skulle kunna godkännas genom betalning. Kommittén betraktade

en sådan ändring som en naturlig följd av att en motsvarande ordning

föreslogs vid ordningsföreläggande. Kommittén framhöll, att godkännande

genom betalning ger den misstänkte möjlighet att på ett smidigt sätt ge

uttryck för sin uppfattning angående föreläggandet. Det blir också möjligt

för ett ombud att godkänna föreläggandet, när den misstänkte inte själv

har tillfälle att göra detta. Om betalning har skett mot den förelagdes vilja,

finns möjlighet att undanröja strafföreläggandet efter besvär eller ansökan

om resning. Kommittén förordar en bestämmelse av innehåll att, när straffföreläggande

avser endast böter, betalning av dessa skall anses som godkännande,

om det inte framgår att den misstänkte ej har avsett att godkänna

föreläggandet (SOU 1963:27 s. 135 och 179).

Remissutfallet i den fråga som nu har behandlats finns redovisat i prop.

1966:100 s. 106. Sammanfattningsvis innebär det följande. Förslaget att

strafföreläggande skall kunna godkännas genom betalning av böterna lämnas

i allmänhet utan erinran vid remissbehandlingen. Bl. a. nämns därvid

att det är mycket vanligt, att den som har erhållit ett strafföreläggande nöjer

sig med att betala och inte bryr sig om att återställa föreläggandet till

åklagaren. Några remissinstanser avstyrker förslaget eller ställer sig tveksamma

inför detta.

I prop. 1966: 100 (s. 108) uttalade jag, att det vid strafföreläggande torde

vara praktiskt för den enskilde att kunna godkänna ett föreläggande genom

att betala böterna. Också önskvärdheten av att få i huvudsak likformiga regler

beträffande ordningsföreläggande och strafföreläggande talade till förmån

för kommitténs förslag. Emellertid ansåg jag, att ställning inte borde

tas till förslaget, förrän erfarenheter förelåg av tillämpningen av denna form

för godkännande vid ordningsföreläggande. Ett ytterligare skäl var att frågan

hade samband med det vidare spörsmålet, om det allmänt borde öppnas

möjlighet att godkänna strafföreläggande genom ombud. Detta spörsmål

ansåg jag som nämnts böra övervägas senare.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

41

4.4. Erfarenheterna av godkännande genom betalning

vid ordningsföreläggande

Av de uppgifter som har lämnats av rikspolisstyrelsen (bilaga 3 tabell A)

framgår, att skriftligt godkännande i samband med utfärdandet har förekommit

i det övervägande antalet ärenden angående ordningsbot. Av de

23 339 ärenden, som redovisas som slutligt handlagda i nämnda tabell, bär

19 731 godkänts på detta sätt. I 3 608 ärenden har polismannen tillställt

den misstänkte föreläggandet med angivande av viss frist för den misstänkte

att ta ställning till föreläggandet. I sistnämnda ärenden förekom godkännande

enbart genom betalning i 1 550 fall och skriftligt godkännande i

1 692 ärenden. 366 ordningsförelägganden blev inte godkända utan överlämnades

till polisen för utredning. Av de anförda siffrorna kan utlasas, att de

misstänkta i ganska stor utsträckning har utnyttjat den i dessa fall föreliggande

möjligheten att godkänna ordningsf öreläggande enbart genom att

betala ordningsboten. Några olägenheter av denna form för godkännande

har inte uppkommit.

4.5. Frågornas fortsatta behandling inom justitiedepartementet

Frågan om godkännande av strafföreläggande genom ombud har nu ytterligare

beretts inom justitiedepartementet. Resultatet av övervägandena

redovisas i det följande.

Med hänsyn till att förslag läggs fram i den delen och erfarenheter har

erhållits av betalningsgodkännanden inom ordningsbotssys temet, bor trafikmålskommitténs

förslag om godkännande av strafföreläggande genom

betalning också tas upp till slutlig prövning nu. 5

5. Tillämpning av oråningsbotssystemet vid fylleri

5.1. Gällande rätt

Enligt 16 kap. 15 § BrB skall den som på allmän plats uppträder berusad

av alkoholhaltiga drycker, så att det framgår av hans åtbörder eller tal,

dömas för fylleri till böter, högst femhundra kronor. Med fylleri jämställs

i straffhänseende det fall att ruset har orsakats av annat än alkoholhaltiga

drycker, t. ex. narkotika eller timmer.

Om krigsman uppträder berusad inom område eller utrymme som nyttjas

av krigsmakten, döms han enligt 21 kap. 15 § BrB till disciplinstraff. Även

brott mot 16 kap. 15 § BrB kan föranleda disciplinstraff, om den misstänkte

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

vid gärningens begående var iklädd militär tjänstedräkt (9 § militära rättegångslagen).

Enligt 3 § ÖL får ordningsföreläggande inte utfärdas, om det föreligger

anledning antaga att brottet bör föranleda disciplinstraff för krigsman. Det

finns inte skäl att nu göra ändring i denna bestämmelse. Det kan inte komma

i fråga att föra fylleriförseelse av krigsman in under OL:s tillämpningsområde.

När det gäller andra fylleriförseelser, erbjuder ÖL i och för sig inte något

hinder mot att Kungl. Maj :t genom förordnande enligt lagens 1 § gör lagen

tillämplig på förseelserna. Emellertid medför andra förhållanden att sådant

förordnande ej har kommit i fråga.

Sålunda är det vanligt, att fylleri skall föranleda förverkande av spritdrycker.

Möjlighet att ålägga förverkande finns inte enligt ÖL.

De närmare bestämmelserna om sådant förverkande som nu har nämnts

finns i lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga

drycker in. m. Enligt lagens 1 § skall sådana drycker eller andra berusningsmedel

som påträffas hos den som gör sig skyldig till brott mot 16 kap. 15 §

BrB vara förverkade, om ej särskilda skäl är däremot. Samma regel gäller

för ytterligare vissa fall, bl. a. då någon i strid mot gällande bestämmelser

medför rusdrycker vid offentlig tillställning (jfr 16 § och 29 § tredje stycket

allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956, nr 617). Förverkad

egendom skall förstöras eller försäljas enligt vissa regler, som anges i lagen.

Beslut härom meddelas av undersökningsledare eller åklagare (3 § jämförd

med 2 § 1). Väcks inte åtal för brottet, skall åklagaren pröva, huruvida

egendomen skall vara förverkad, och meddela skriftligt förordnande härom.

Beslutas förverkande och har inte detta förelagts och godkänts i samband

med strafföreläggande, kan den, från vilken beslaget har skett, hos åklagaren

anmäla missnöje med förordnandet. Sker detta skall åklagaren, om han

inte finner att beslaget bör hävas, väcka talan vid domstol med yrkande om

egendomens förverkande. Lagen förutsätter, att beslut om förverkande föregås

av beslag. Frånsett vissa avvikelser, som anges i lagen, skall i frågor om

beslag gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om beslag i brottmål. Detta

innebär bl. a. att polisman utan föregående beslut av undersökningsledare

eller åklagare får verkställa beslag, om fara är i dröjsmål, varvid polismannen

har att skyndsamt anmäla beslaget till undersökningsledare eller åklagare

som prövar om beslaget skall bestå (27 kap. 4 § RB).

En annan fråga av betydelse för möjligheterna att beivra fylleri genom

ordningsföreläggande rör sådan särskild åtalsprövning som föreskrivs i 57 §

nykterhetsvårdslagen. Enligt den bestämmelsen skall åklagaren pröva om

åtal lämpligen bör ske när någon, som har tvångsintagits på allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare eller som frivilligt har ingått på sådan anstalt

och förbundit sig att kvarstanna på anstalten sex månader, misstänks

att före utskrivning från anstalten ha begått brott av visst slag. De åsyftade

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

43

brotten är sådana som hör under allmänt åtal och inte är belagda med svårare

straff än fängelse i sex månader. Innan åtalsfrågan avgörs, skall anstaltens

styrelse höras, om det inte är obehövligt. Har brottet begåtts innan

den misstänkte har fyllt 18 år, skall åtalsfrågan prövas på samma sätt,

även om svårare straff än fängelse sex månader är stadgat för brottet.

Bestämmelser med viss anknytning till den nu berörda föreskriften finns

i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff. Enligt

4 § i denna lag gäller att ådörnda böter i visst fall inte får uttagas av den

som har tvångsintagits på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller

frivilligt ingått på sådan anstalt och förbundit sig att kvarstanna där sex

månader. Detta gäller böter som avser före intagningen begånget fylleri eller

förargelseväckande beteende men inte tillika annat brott. Har böter — för

fylleri eller annat brott — ådömts före intagningen, får de enligt 11 § samma

lag inte förvandlas. Har böterna ådömts efter intagningen men före utskrivningen

får de inte förvandlas utan att anstaltens styrelse påkallar

det. Vidare föreskrivs i 5 § att, om böter enligt lagen inte kan förvandlas

och deras uttagande skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller

någon som är beroende av honom för sin försörjning, rätten under vissa

omständigheter kan förordna att böterna inte får uttagas.

5.2. Ur förarbetena

Trafikmålskommittén

I betänkandet SOU 1963: 27 (s. 75 och 85) behandlar trafikmålskommittén

möjligheterna att tillämpa ordningsföreläggande på fylleriförseelser.

Kommittén framhåller, att det föreligger ett stort behov att förenkla handläggningen

av dessa förseelser. Det har i praktiken visat sig, att det inte

finns praktiska möjligheter att utfärda strafföreläggande i anslutning till sådan

förseelse och omhändertagande med anledning därav. Sådant föreläggande

kan utfärdas först vid senare tidpunkt, och ofta sker det först efter en

eller flera månader. Vid fylleriförseelser har det emellertid visat sig, att godkännande

av strafföreläggande erhålls bara i begränsad omfattning. Den

misstänkte brukar därför ofta lämnas tillfälle att vid polisförhör i anledning

av fylleriförseelsen utfärda fullmakt för någon att erkänna förseelsen, varvid

till ombud utses exempelvis icke lagfaren tjänsteman vid domstol. I

viss utsträckning förekommer att när fullmakt föreligger stämning till rätten

sker utan att strafföreläggande prövas. Det förekommer emellertid också

att man som första åtgärd utfärdar strafföreläggande. Kommer inte godkännande

in, stäms den misstänkte till rätten. När fullmakt har lämnats, delges

stämningen med ombudet som skriftligen erkänner förseelsen. Den huvudförhandling

som sedan följer är av ytterst summarisk karaktär.

Det använda fullmaktsförfarandet innebär enligt kommittén vissa praktiska

fördelar. Mot förfarandet kan emellertid riktas erinringar från rätts
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts pi''oposition nr 82 år 1968

säkerhetssynpunkt. Erkännandet genom ombud har den nackdelen att den

misstänkte inte vet vilken påföljd han underkastar sig. Han får inte något

meddelande om domen och kan därför inte överklaga. Om ordningsföreläggande

i stället används, skulle detta ha den fördelen, att man för den

misstänkte direkt anger straffets storlek, så att han får veta konsekvenserna

av ett godkännande.

Handläggning av fylleriförseelser genom ordningsföreläggande måste

enligt kommittén innebära en straffmätning efter schablon. Detta utgör,

främst i storstäderna, inte någon större skillnad i förhållande till den praxis

som nu tillämpas. Kommittén anser det inte innebära någon olägenhet att

tillämpa ett enhetsstraff vid fylleriförseelser. Gällande praxis ger vid handen,

att det i allmänhet inte anses föreligga behov av förhöjt straff vid återfall

i en ordningsförseelse. I Stockholm och Göteborg tillämpar exempelvis

varken rådhusrätterna eller åklagarna numera straff skärpning vid återfall i

fylleri. Efter redovisning av vissa andra överväganden i frågan uttalar kommittén

sammanfattningsvis, att den omständigheten att en ordningsförseelse

utgör återfall i allmänhet inte bör påverka straffets höjd.

Vid fylleriförseelser blir det jämförelsevis ofta aktuellt med åtaisprövning

enligt 57 § nykterhetsvårdslagen. Därför måste ofta uppgifter från

kontrollstyrelsen inhämtas innan slutlig ställning kan tas till frågan om åtal.

Om sådan prövning skall äga rum, bör enligt kommittén hinder för ordningsföreläggande

anses föreligga. Det är emellertid i praktiken svårt för polismannen

att i omedelbart samband med förseelsen konstatera, om sådant

hinder föreligger. Risken är därför stor för att ordningsföreläggande utfärdas

trots berörda hinder.

På grund härav anser kommittén, att det slutliga avgörandet inte bör ligga

i polismannens hand, utan föreslår att ordningsföreläggande för fylleri

skall underställas åklagaren. Ett av polisman utfärdat föreläggande blir i

detta fall att anse endast som ett förslag. Kommittén förordar därför med

tanke särskilt på fyllerierna att Kungl. Maj :t skall äga förordna, att ordningsföreläggande,

som har godkänts, skall underställas åklagares prövning

i vissa fall.

Även när det uppkommer fråga om förverkande eller annan särskild rättsverkan

bör enligt kommittén visst utrymme finnas att använda ordningsföreläggande.

Kommittén anser sålunda, att vid fylleri förverkande enligt

lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. bör kunna tas upp i

ett ordningsföreläggande. När Kungl. Maj :t skall ta ställning till i vilken

utsträckning ordningsföreläggande skall underställas åklagare för eventuell

fastställelse, bör enligt kommittén övervägas också frågor om förverkande

och andra särskilda rättsverkningar. I de fall då en förseelse är obligatoriskt

förenad med särskild rättsverkan anser kommittén åklagarprövning inte

behövas. Sådan prövning bör däremot ske, när rättsverkan ej är obligatorisk.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

45

Remissyttrandena

Kommitténs förslag godtas i en del remissyttranden. Sålunda anser

Stockholms rådhusrätt, att fördelarna med användning av ordningsföreläggande

vid fylleriförseelser uppväger nackdelarna, varför rådhusrätten

inte vill motsätta sig förslaget. Uttalanden av denna innebörd gör även

domstolskommittén. Poliskammaren och polismästaren i Stockholm säger

att ordningsföreläggande torde medföra avsevärda arbetsvinster vid fylleriförseelserna

i Stockholm. Positiva synpunkter på förslaget anförs också av

bl. a. länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län.

EU stort antal av remissinstanserna avstyrker förslaget. Skälen är

emellertid växlande.

Åsikten att fylleriförseelsernas natur kan göra det olämpligt

med beivran genom ordningsföreläggande kommer fram i ett par yttranden.

Sålunda framhåller hovrätten för Västra Sverige och länsstyrelsen

i Norrbottens län, att det är föga tilltalande att godkännande ges av personer

som kan vara spritpåverkade eller i bakrus.

Ett vanligare skäl för avstyrkande är att samhällets åtgärder mot fyllerister

f. n. är under utredning. Synpunkter av denna innebörd anförs

av JK, RÅ, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Skaraborgs

län, specialstraff rättsutredningen, polisberedningen och Föreningen

Sveriges polismästare.

Flertalet avstyrkanden motiveras med att u nder ställ ningsförfarande

ej är lämpligt (i fråga om fylleri eller över huvud taget). Synpunkter

av den innebörden anförs av bl. a. JK, RÅ, hovrätten för Västra Sverige,

länsstyrelserna i Västmanlands, Örebro och Norrbottens län, polisberedningen,

specialstraff rättsutredningen och Föreningen Sveriges landsfogdar.

— Med hänsyn till att det föreslagna underställningsförfarandet huvudsakligen

motiverats av den särskilda åtalsprövningen enligt 57 § nykterhetsvårdslagen,

är att nämna att översyn av den där gjorda regleringen förordas

av Göteborgs rådhusrätt, länsstyrelsen i Kristianstads län och poliskammaren

i Luleå.

Kommitténs uppfattning att straffskärpning för återfall i

fylleri eller beträffande andra förseelser inte skall förekomma inom ordningsbotssystemets

ram godtas allmänt (se prop. 1966: 100 s. 71).

Förslaget att förverkande eller annan sådan särskild

rättsverkan skall få upptas i ordningsföreläggande har kritiserats

från flera håll. Exempelvis anför specialstraff rättsutredningen att, bortsett

från vanliga fall av förverkande av spritdrycker som påträffas hos berusade

personer, konfiskationsfrågor lätt kan bli så komplicerade att de inte alls är

ägnade för att behandlas summariskt av polisman. Utredningen, som av

andra skäl har avstyrkt att fylleriförseelser handläggs genom ordningsföreläggande,

anser att bestämmelsen om särskild rättverkan bör utgå. Visar sig

ett starkt praktiskt behov av att låta ordningsföreläggande omfatta viss ord
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Iiungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

ningsförseelse med särskild rättsverkan, kan det övervägas att avskaffa den

särskilda rättsverkan vid denna förseelse. Liknande synpunkter uttalar hovrätten

för Västra Sverige. Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att

ordningsföreläggande inte bör utfärdas, om den aktuella rättsverkan — förverkande,

dubbel avgift m. m. — inte är obligatoriskt förbunden med förseelsen.

Inte heller enligt JK:s mening bör frågor om icke-obligatoriska rättsverkningar

handläggas genom ordningsföreläggande. Svea hovrätt anser uttrycket

»rättsverkan» vara för vidsträckt eller i vart fall oklart. Det bör preciseras

vad som skall få föreläggas på delta sätt utöver ordningsboten.

Prop. 1966: 100

I 1966 års proposition behandlades frågor som hänger samman med kommitténs

förslag om ordningsbotssystemets tillämpning på fylleriförseelser.

Kommitténs förslag till lösning av problemet med den särskilda åtalsprövningen

enligt 57 § nykterhetsvårdslagen — att utfärdat föreläggande lör fylleri

skulle underställas åklagares prövning — ansåg jag inte vara en framkomlig

väg. Ett sådant underställningsförfarande befanns stå i strid med de

grundläggande tankegångarna för ordningsbotssystemet, nämligen att vinna

eu omedelbar och snabb repression på ordningsförseelserna (s. 84). Jag

framhöll emellertid som möjligt, att problemet organisatoriskt kunde lösas,

om man vid polisdistrikten snabbt kunde få upplysning från centralt register,

huruvida sådant förhållande som anges i 57 § nykterhetsvårdslagen

föreligger. 1 så fall skulle ordningsföreläggande kunna komma till användning

beträffande fylleri, när det har konstaterats att särskild åtalsprövning

inte kommer i fråga. Jag erinrade i det sammanhanget också om den pågående

fylleristraffutredningen. Frågan om möjligheten och behovet av att

tillämpa ordningsföreläggande på fylleriförseelser ansåg jag därför böra

övervägas först i senare sammanhang (s. 87).

I frågan om förverkande och annan sådan särskild rättsverkan bör kunna

åläggas genom ordningsföreläggande ansåg jag den från remissinstanserna

framförda kritiken vägande. Jag uttalade därför att, åtminstone till

en början, frågor om förverkande och annan särskild rättsverkan borde hållas

utanför systemet (s. 84).

Konsekvenserna av att man inom ordningsbotssystemet normalt inte kan

beakta återfall ansåg jag kunna accepteras utan större betänkligheter. Detta

innebär dock inte, att återfallssituationer aldrig bör beaktas när det gäller

ordningsförseelser. Blir det känt för polismännen att en person gång på gång

sätter sig över gällande bestämmelser, bör detta vid ny förseelse föranleda

rapport i och för åtal (s. 82).

Det kan tilläggas, att i propositionen (s. 130—131) också behandlades frågan

på vad sätt föreskrifterna om särskild åtalsprövning enligt 57 § nykterhetsvårdslagen

och enligt vissa andra författningar borde beaktas inom ordningsbotssystemets

ram när det gäller andra förseelser än fylleri.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

47

5.3. Frågans fortsatta behandling inom justitiedepartementet

Frågan om att använda ordningsbotssystemet vid fylleriförseelser har nu

jtterligare beretts inom justitiedepartementet. Som jag nämnde inledningsvis

liar det därvid befunnits möjligt att lösa den frågan med annan lagteknisk

lösning än trafikmålskommittén förordade. Förslagen i detta avseende

redovisas i det följande.

6. Ordningsbotssystemets tillämpningsområde i övrigt

6.1. Gällande rätt

Enligt 1 § ÖL äger Kungl. Maj:t förordna, att de följande paragraferna i

lagen skall äga tillämpning beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare

straff än böter omedelbart i penningar och ej heller normerade böter. Sådant

förordnande kan begränsas att avse visst eller vissa polisdistrikt.

Detta bemyndigande för Kungl. Maj :t inbegriper befogenhet att meddela

förordnande som avser vissa typer av förseelser.

Som förut har nämnts återfinns förordnandet i 1 § ordningsbotskungörelsen.

Det avser ett antal trafikförseelser av mera frekvent natur. Förordnandet

har getts den formen, att det anges att ÖL skall äga tillämpning på

överträdelser av vissa angivna författningsrum i trafiklagstiftningen eller av

föreskrifter som meddelats med stöd av en del sådana bestämmelser.

En fylligare beskrivning av de förseelser som omfattas av ordningsbotssystemet

återfinns i det beslut vari RÅ med stöd av 4 § ÖL har bestämt ordmngsbotens

belopp för de olika förseelserna. Såsom förutsattes i prop. 1966:

100 (s. 132 och 134) har RÅ därvid och i samband med fastställandet av

formulär till blanketter för ordningsföreläggande angivit de lagrum som är

tillämpliga i fråga om de olika förseelserna och de gärningsbeskrivningar

som skall användas för de förseelser vilka anges i blanketternas förtryckta

text.

När andra förseelser är i fråga än dem som har angivits på blanketterna,

skall polismännen själva skriva gärningsbeskrivningarna på blanketten.

For att normera dessa har rikspolisstyrelsen upprättat en katalog över

samtliga gärningsbeskrivningar som får användas för de förseelser på vilka

ordningsbotssystemet är tillämpligt. I rikspolisstyrelsens katalog finns också

för varje förseelse ett kodnummer, som används vid den maskinella s. k.

uppföljningen inom ordningsbotssystemet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

6.2. Ur förarbetena

Trafikmålskommittén uttalar i betänkandet SOU 1963: 27, att dess överväganden

beträffande ordningsbotssystemet i huvudsak har begränsats till

trafikförseelser och fylleri. Kommittén anser dock, att systemet skulle kunna

användas också vid andra mindre förseelser, t. ex. förseelser mot allmänna

ordningsstadgan och bestämmelserna om mått och vikt, förargelseväckande

beteende samt enklare tullmål.

Att ordningsföreläggande skulle kunna tillämpas även på andra förseelser

än trafikförseelser lämnades vid remissbehandlingen utan erinran i

praktiskt taget samtliga yttranden (prop. 1966: 100 s. 76).

I prop. 1966: 100 uttalade jag, att det då var mest angeläget att den nya

lagen vann tillämpning på sådana trafikförseelser som har hög frekvens

(s. 86). Jag framhöll vidare, att det genom begränsning av tillämpningsområdet

kunde uppnås både att för stora krav inte ställdes på dem som skulle

handha förfarandet i inledningsskedet och att därmed också utbildningen

i början kunde bli enklare (s. 125). Emellertid betonade jag, att kommande

erfarenheter kunde göra det befogat att utsträcka det nya institutets användning

till åtskilliga andra typer inom penningbotsområdet.

Slutligen vill jag erinra om mina uttalanden om att lokalt begränsade

förordnanden om lagens tillämpning var avsedda att användas endast i inledningsskedet

(s. 86 och 125).

6.3. Rikspolisstyrelsens förslag

I rikspolisstyrelsens redogörelse (bilaga 3) föreslås, att med hänsyn till

de goda erfarenheterna och de arbetslättnader som ordningsbotssystemet

medför tillämpningsområdet för systemet skall vidgas avsevärt. Därvid förordas

bl. a. dels att många ytterligare förseelser inom penningbotsområdet

förs in under systemet, dels att i straffskalorna för ett flertal förseelser nuvarande

dagsbotsstraff ersätts med penningböter så att ordningsbotssystemet

kan göras tillämpligt även beträffande dessa förseelser. För att få fram

ytterligare förseelser som är lämpliga att ta med i systemet föreslås en

systematisk genomgång av specialstraffrätten.

Flertalet av rikspolisstyrelsens förslag är f. n. under remissbehandling.

Med hänsyn härtill tar jag nu upp endast några av de framförda förslagen,

nämligen frågan om en systematisk genomgång av specialstraffrätten och

ett par smärre frågor om viss rättelsemöjlighet inom ordningsbotssystemet

och om möjlighet att använda ordningsföreläggande efter det att parkeringsanmärkning

har blivit utfärdad.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

6.4. Överväganden inom justitiedepartementet

Inom justitiedepartementet har tagits upp fråga, om inte regleringen av

hur ordningsbotssystemets tillämpningsområde skall bestämmas bör revideras.

Resultatet av övervägandena redovisas i det följande.

7. Övriga frågor

I prop. 1966:100 behandlades hur det nya ordningsbotssystemet skall

anses förhålla sig till vad som enligt RB gäller om upptagande av fråga om

ansvar för brott (s. 126 och 129—131). I trafikmålskommitténs förslag behandlades

denna fråga inte närmare. Detta förhållande torde vara förklaringen

till att det vid remissbehandlingen av kommitténs förslag blev en

högst splittrad opinion i frågan hur det nya institutet systematiskt skulle

inordnas i lagstiftningen. Flertalet av dem som yttrade sig i frågan ansåg,

att bestämmelserna om ordningsbot och parkeringsbot borde arbetas samman

till ett institut i en särskild författning. Några ansåg, att dessa två

system såsom skilda institut i allt fall borde regleras i samma författning.

En del av dessa ansåg därvid, att båda förfarandena borde regleras i RB.

Ett par andra remissinstanser ville däremot att endast ordningsbotssystemet

skulle regleras i RB. Ytterligare andra hävdade, att bestämmelserna

om strafföreläggande borde brytas ut ur RB, så att alla summariska förfaranden

kunde sammanföras i en särskild lag. Slutligen fanns det ett par

instanser som ansåg det lämpligast att reglera ordningsbotssystemet i en

särskild lag, avseende endast det institutet.

I prop. 1966: 100 ansåg jag mig inte ha anledning gå in på de stridiga

meningarna i den systematiska frågan. Redan den allmänna uppläggningen

i propositionen att ordningsbotssystemet först skulle prövas vid försöksverksamhet

i vissa polisdistrikt gjorde det självklart, att bestämmelserna

inte kunde tas in i RB och inte heller sammanföras med det redan fast

etablerade parkeringsbotssystemet. Bestämmelserna togs därför upp i en

särskild lag, vars fortsatta öde fick bli beroende av försöksverksamhetens

utfall.

När avsikten nu är att ordningsbotssystemet efter de goda erfarenheterna

under försöksverksamheten skall göras permanent och bli tillämpligt i hela

landet, finns det anledning att beakta den systematiska frågan. Som nyss

har nämnts blev ordningsbotssystemet i sin slutliga utformning nära anknutet

till RB och dess regler om strafföreläggande. Det är därför skäl att nu

ta upp till prövning, huruvida inte bestämmelserna om dessa båda institut

bör samordnas även systematiskt. Däremot saknas skäl att pröva det

under remissbehandlingen av trafikmålskommitténs förslag framförda uppslaget

att sammanföra bestämmelserna om ordningsbot och parkeringsbot.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 82

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Dessa båda system, som var för sig fungerar utmärkt, är i viktiga avseenden

väsensskilda.

De viktigaste skillnaderna mellan reglerna om strafföreläggande och om

ordningsföreläggande kan i huvudsak sammanfattas och förklaras på följande

sätt.

I institutens natur ligger att handläggningen ombesörjs av skilda kategorier

tjänstemän, nämligen åklagare i fråga om strafföreläggande och polisman

i fråga om ordningsföreläggande. De olika kvalifikationerna hos handläggarna

har givit anledning till vissa skillnader. Åklagarna har kunnat

ges tämligen fri prövningsrätt, när det gäller att utnyttja strafföreläggande

på ett stort tillämpningsområde och därvid göra straffmätning efter egen

bedömning (48 kap. 1 § första stycket första och andra punkterna). Polismännens

möjligheter att utnyttja ordningsföreläggande har däremot begränsats

till bestämda brottstyper och de är därvid bundna av strafftaxor som

har fastställts av RÄ (1 och 4 §§ ÖL).

Handläggningsreglerna för dem som utfärdar föreläggandena skiljer sig

åt i vissa detalj avseenden. Dessa frågor skall närmare behandlas i specialmotiveringen

i det följande. I nu förevarande sammanhang kan det vara

tillräckligt att peka på de skillnader som finns när det gäller sammanträffande

av brott (48 kap. 1 § första stycket fjärde punkten RB resp. 2 § andra

stycket ÖL) och frågan om delgivning av föreläggande behöver ske (48 kap.

3 § andra stycket RB resp. 6 § andra stycket ÖL).

Ytterligare bör framhållas, att ordningsbotssystemet i ÖL och därtill anslutande

administrativa bestämmelser från början har utformats med tanke

på att s. k. uppföljning skall ske maskinellt. Sålunda förekommer maskinell

kontroll att godkännande sker, varvid betalning av förelagda böter har kunnat

godtas som form för godkännande, och vidare sker framställning av

underrättelser av skilda slag och av saköreslängd maskinellt. Maskinen producerar

dessutom de indrivningshandlingar som utmätningsmannen behöver

när indrivning av ordningsbot skall ske. När strafföreläggandeinstitutet

utformades under 1940-talet, kunde detta självfallet ej ske med likartade

målsättningar.

I sistnämnt hänseende är emellertid att nämna, att frågan om omläggning

av arbetsrutinerna vid strafföreläggande har blivit aktuell under pågående

arbete med att utnyttja automatisk databehandling inom rättsväsendet.

Både samarbetsorganet för ADB inom rättsväsendet (riksdagsber. 1968:

Ju 59) och departementets arbetsgrupp för bötesmål (jfr prop. 1968: 1

bil. 4 s. 39) har haft anledning att ta upp denna fråga, och överväganden

pågår under samråd mellan dem. Då dessa överväganden hänger nära samman

med det allmänna arbetet att utnyttja ADB inom rättsväsendet (jfr

prop. 1968: 1 bil. 4 s. 1, 25, 28 och 30), finns det anledning att något beröra

detta.

Samarbetsorganet undersöker möjligheterna att samordna informations
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

behandlingen inom rättsväsendet genom successiv uppbyggnad av ett på

ADB-teknik baserat informationssystem för rättsväsendet (Rl). Samordningen

gäller rutiner inom både administrationen och den verksamhet som

avser bekämpande och beivrande av brott. Organet kartlade under våren

1967 bl. a. myndigheternas behov av information om brott och om dem som

har ådömts brottspåföljder. Den 22 maj 1967 lades en skiss fram till ett delsystem

för den process som börjar med brottsanmälan hos polisen och karakteriseras

av handlingar som därefter produceras i olika faser av förfarandet

inom rättsväsendet — hos polisen, åklagarna, domstolarna och kriminalvården.

Senare under 1967 godkände samarbetsorganet ett på grundval

av denna skiss utarbetat, preliminärt systemförslag som underlag för det

fortsatta utredningsarbetet. Enligt förslaget skall systemet i princip täcka

behovet av information om brott och påföljder på och mellan alla nivåer inom

olika grenar av rättsväsendet. RI förutsätts också kunna ge statistiska

centralbyrån och andra myndigheter med anknytning till rättsväsendet de

uppgifter som de behöver. Eu grundläggande tanke bakom förslaget är, att

uppgifter om samma primärdata i princip bara lämnas en gång till RI. Uppgifterna

bör helst kunna tas direkt från en kopia av den originalhandling

som återger innehållet i beslutet. Härigenom förenklas uppgiftslämnandet,

och uppgifterna i RI blir mera tillförlitliga. Huvuddragen av systemet anges

av samarbetsorganet på följande sätt i dess den 29 juni 1967 publicerade

sammanfattningen om RI:

Polismyndigheterna lämnar kopior av brottsanmälningarna till systemet.

Uppgifterna bildar underlag för maskinell brottsspaning. Under brottsutredningens

gång kompletteras dessa spaningsdata. Senast när målet överlämnas

till åklagaren lämnas uppgifter till systemet om den som skäligen misstänks

för brottet. Utöver persondata behöver en sådan uppgift bara innehålla

ett identifikationsbegrepp, som ger maskinen möjlighet att koppla ihop

persondata med redan lagrade data om brottet. Data som läggs till senare

under processens gång kopplas på samma sätt. Sådana data levereras av

åklagaren vid beslut i åtalsfrågan, av domstolen efter dom och av kriminalvården,

om personen tas in på anstalt och senare vid olika tillfällen under

såväl anstaltsvislelse som frivård.

I gengäld svarar RI för distribution till olika myndigheter av uppgifterna

och för sammanställningar för olika ändamål, såsom för de centrala polisregistren,

kriminalregistren, arbetsbalansförteclmingar, annan arbetsstatistik

och rättsstatistik. Systemet beräknas också kunna svara för maskinell

utskrift av bl. a. registerutdrag och lagakraftbevis.

Planeringen för RI och övergången till ADB avses enligt samarbetsorganet

skola ske i etapper. Etapp I av systemet föreslås omfatta en omläggning

av det allmänna kriminalregistret för ADB och en teknisk samordning av

rutinerna för kriminalregistret och de centrala polisregistren. Efter omläggningen

skall rikspolisstyrelsen svara för kriminalregistret. Uppgiftslämnandet

från domstolar, åklagare och andra myndigheter till registren skall samtidigt

förenklas. Kopia av dom eller av annat beslut som skall registreras

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

skall användas som meddelande till registren i stället för uppgifter enligt

de nu gällande, särskilda formulären. Kriminalregistret beräknas kunna

vara omlagt för ADB den 1 januari 1969 och ansvaret för registret kunna

läggas på rikspolisstyrelsen någon gång under första halvåret 1969.

1 fråga om kommande etapper av RI har samarbetsorganet gjort följande

huvudsakliga bedömning. Rutinerna för ordningsbot och strafföreläggande

anpassas för ADB. Därigenom kommer uppgifter om den alldeles övervägande

delen av all brottslighet att behandlas maskinellt. Via RI lämnas

därefter maskinellt framställda meddelanden om brott och påföljder till

andra brottsregister än de centrala polisregistren och allmänna kriminalregistret.

Detta skede får betraktas som ett övergångsskede. Skedet blir av

varierande längd för olika typer av brottsregister. Man räknar dock med

att alla sådana register skall läggas om för ADB och samordnas med de

centrala polisregistren utan att förlora karaktären av fristående register.

Maskinellt framställda meddelanden kommer att under detta övergångsskede

kunna lämnas till kontrollstyrelsens straffregister, körkortsregistren,

tullverkets register och andra sådana register. Även underrättelser till en

del andra myndigheter, t. ex. saköreslängd och viss rättsstatistik, väntas

kunna framställas på maskinell väg. Det nu sagda innebär bl. a. att domstolarnas

uppgiftslämnande kan minskas i motsvarande mån.

Jag vill tillägga, alt ADB-teknik redan har tagits i bruk inom ordningsbotssystemet.

Arbetsrutinerna inom strafföreläggandeinstitutet kan avsevärt underlättas

genom ADB-teknik. Även om strafförelägganderutinerna ännu inte

bär fastlagts i detalj, står vissa huvudlinjer klara redan nu. Lagbestämmelserna

bör utformas med beaktande därav. Det är fråga endast om mindre

jämkningar, varför betänkligheter inte möter att pröva frågan, trots att

detalj överväganden i fråga om arbetsrutinerna återstår. Jag vill erinra om

att situationen var alldeles densamma när lagstiftningen om ordningsbot

antogs (jfr prop. 1966: 100 s. 84).

Handläggningsgången när ADB utnyttjas vid strafföreläggandeförfarandet

kan enligt de undersökningar som har skett inom bötesgruppen och

samarbetsorganet gestaltas enligt två något skilda metoder. Den ena — som

nära anknyter till vad som gäller för ordningsbotssystemets rutiner — innebär

i korthet följande. Åklagaren utfärdar och sänder föreläggandet till

den misstänkte på samma sätt som f. n. En kopia av föreläggandet sänds av

åklagaren till den centrala registerenheten (t. v. rikspolisstyrelsen, där

datamaskin finns), som mikrofilmar kopian. Behövs nytt exempar av föreläggandet

för formlig delgivning med den misstänkte, framställs det som

inikrofilmskopia. Innehållet i föreläggandet utom gärningsbeskrivningen databehandlas.

Därefter kan maskinellt ske kontroll att godkännande sker

inom föreskriven tid, bokföring av influtna belopp samt framställning av underrättelser

till skilda myndigheter och av saköreslängd. Vidare framkom
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

mer automatiskt besked när godkännande bär uteblivit, vilket kan föranleda

att påminnelse skall sändas till den misstänkte eller att ärendet skall återgå

till åklagaren för prövning av fråga om åtal.

Den andra metoden innebär, att datatekniken tas i anspråk redan i ett

tidigare skede under handläggningen och används också för att lagra gärningsbeskrivningen.

Åklagaren skall i så tall utfärda ett originalföreläggande,

avsett och anpassat för att utgöra underlag för databehandling. I

den centrala dataanläggningen framställs sedan expeditionsexemplar av

föreläggandet, som därifrån sänds till den misstänkte med en av maskinen

iordningställd försändelse. I övrigt utförs maskinellt samma arbetsmoment

som enligt den nyss berörda alternativa metoden. En skillnad är dock att

fotokopiering av föreläggande i och för delgivning inte behövs, eftersom

nytt expeditionsexemplar kan framställas av datamaskin.

Om den ena eller den andra av dessa metoder skall komma till användning

blir beroende av de fortsatta undersökningarna, framför allt i fråga

om kostnaderna. De bestämmelser som behövs för att reglera förfarandet

med den ena eller andra metoden kan i huvudsak meddelas i administrativ

ordning. Vid utformningen av lagbestämmelser i ämnet bör eftersträvas ait

dessa inte utan vägande skäl utformas så, alt de hindrar ifrågavarande rationalisering

av arbetsrutinerna. Några mer ingripande förändringar i jämförelse

med gällande rätt blir inte behövliga. Vad som behöver tillgodoses

är främst följande.

Enligt 48 kap. 3 § RB gäller nu att »föreläggandet» — dvs. en av åklaren

undertecknad originalhandling — skall tillställas den misstänkte.

Vidare skall dennes godkännande enligt samma paragraf tecknas på »föreläggandet».

Det behov av lagändring som föranleds av utnyttjandet av datateknik

avser att i stället för ett originalföreläggande den misstänkte skall

kunna tillställas annan handling av motsvarande innehåll, t. ex. framställt

av datamaskin eller som fotokopia. Vidare behövs bestämmelser av innebörd

att godkännande skall kunna tecknas även på annan handling än originalföreläggandet.

Några detalj spörsmål i övrigt, som står i visst samband med ADB-rutinerna,

kommer att behandlas i specialmotiveringen. De har inte någon betydelse

för själva principerna för strafföreläggandeinstitutets utformning. 8

8. Departementschefen

8.1. Allmänna synpunkter

Inledningsvis erinrade jag om att jag i 1966 års proposition förklarade

mig ha för avsikt att även i fortsättningen ägna särskild uppmärksamhet

åt frågan om fortsatt rationalisering inom rättsvården. Den därefter fortgående

ökningen av arbetsbelastningen på de rättsvårdande organen har gjort

sådana rationaliseringar än mer angelägna. I synnerhet vill jag fästa upp
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

rnärksamheten vid det oroande förhållandet att målbalansen vid underrätterna

har ökat avsevärt, vilket framgår av den statistik jag har redovisat

i det föregående. Det bör därför övervägas ytterligare åtgärder för att

avlasta domstolarna och åstadkomma att domstolsförfarandet i större utsträckning

koncentreras till de mer invecklade och betydelsefulla målen.

Även i övrigt bör inom rättsväsendets område vidtas åtgärder som syftar till

att det för handläggningsuppgifter av mer rutinbetonad karaktär inte skall

tas i anspråk mer kvalificerad personal än uppgiftens art kräver.

Det är min uppfattning att ytterligare reformer i sådan riktning kan ske

utan avkall på rättssäkerheten. Jag vill i det sammanhanget erinra om de

allmänna uttalanden jag gjorde i prop. 1966: 100 (s. 37—39) om den hänsyn

som måste tas till rättssäkerhetssynpunkter. Beträffande en central rättssäkerhetssynpunkt

— nämligen att man självfallet strävar efter materiellt

riktiga avgöranden — framhöll jag sålunda, att allmän enighet råder om att

domstolsförfarandet ger de starkaste garantierna i sådant avseende. Eftersom

det ordinära domstolsförfarandet emellertid blir alltför betungande för

den misstänkte och medför onödiga kostnader för det allmänna om det tilllämpas

också för obetydliga och erkända förseelser, har möjligheterna till

förenklade förfaranden undan för undan vidgats. Jag framhöll också att,

sett i ett vidare perspektiv, rättssäkerheten i samhället gagnas bäst genom

en ordning där domstolsförfarandet i dess mest kvalificerade former väsentligen

koncentreras till de särskilt invecklade och betydelsefulla målen. Stor

hänsyn måste också tas till det viktiga rättssäkerhetsintresset att brottmålen

blir avgjorda skyndsamt. När det gäller brott av mindre allvarlig beskaffenhet,

uttalade jag att det inte kan anses rimligt att samhället anordnar ingående

och dyrbara utrednings- och prövningsförfaranden, om den misstänkte

själv inte gör anspråk härpå utan är villig att i summarisk ordning

erkänna vad som läggs honom till last. Jag betonade slutligen, att en mera

summarisk handläggning utan medverkan av domstol dock bör komma i

fråga endast när den misstänkte inte har någon erinran däremot.

Dessa synpunkter äger alltjämt full giltighet. De bör därför vara vägledande

vid de överväganden som nu skall göras i fråga om ytterligare straffprocessuella

förenklingar.

Det tidigare reformarbetet i förenklande riktning har, som jag framhöll

i den nyss berörda propositionen (s. 38), karakteriserats av att man försiktigt

har prövat sig fram med begränsade reformer och noga har beaktat

erfarenheterna av varje ändring. Innan jag går närmare in på frågan om

ytterligare förenklingar, vill jag därför erinra om att erfarenheterna av 1966

års reformer är mycket goda. Jag vill i det avseendet hänvisa till det avsnitt

i det föregående (2. 2.) där dessa erfarenheter redovisas och till bilaga

3.

De åtgärder som jag nu främst anser påkallade syftar som nämnts till att

domstolsförfarandet i större utsträckning förbehålls de mer invecklade och

betydelsefulla målen. Det förhåller sig otvivelaktigt så, att domstolarna allt
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

jämt belastas av ett mycket stort antal enkla mål som, sakligt sett, alls inte

är av den beskaffenheten att det är motiverat att domstolsresurserna las i

anspråk för deras handläggning. Jag kommer därför att föreslå att betydande

kategorier av sådana mål — mellan 30 000 och 40 000 av underrätternas

omkring 120 000 brottmål — flyttas bort från domstolarna genom sådana

lagändringar att handläggningen kan ske genom strafföreläggande eller

föreläggande av ordningsbot.

Förenklingar av nu antydd innebörd motiveras inte endast av önskemål

att hushålla med domstolsväsendets resurser. De tillgodoser också samhällsintresset

att få en snabbare repression av berörda brott. Indirekt kan ändringarna

även bidra till att de mål och ärenden som också i fortsättningen

ankommer på domstolarna blir handlagda snabbare genom att domstolarna

får i viss mån ökat utrymme för arbetet med dem.

Att domstolarna avlastas mål behöver inte leda till att de myndigheter

som i stället får ansvara för målens slutliga handläggning kommer att få

ökad belastning. Förfarandet med strafföreläggande innebär inte något merarbete

för åklagarmyndigheten, jämfört med vad som åligger den i de mål

som går till domstol. I stället medför det den lättnaden att åklagaren slipper

inställelsen vid rätten. Ordningsbotssystemet innebär, förutom att domstol

och/eller åklagare avlastas allt arbete med berörda brott, fördelar också

för polismännen, framför allt genom att tidsödande rapportskrivning

bortfaller. Eu vidgning av ordningsbotssystemets tillämpningsområde medför

däremot ökad belastning för den sektion inom rikspolisstyrelsen som —

med hjälp av ADB-system — svarar för den s. k. uppföljningen av ordningsbotsärendena

(jfr bilaga 3). Jag har emellertid redan föreslagit en kraftig

förstärkning av denna enhet (prop. 1968: 1 bil. 4 s. 27 och 30). I vad mån

den vidgning av ordningsbotssystemets tillämpningsområde som föreslås i

det följande kommer att kräva ytterligare någon förstärkning av denna sektion

får bedömas, när erfarenheter har vunnits av systemets tillämpning i

hela landet.

Jag vill i det sammanhanget också erinra om att inom justitiedepartementet

pågår utredning om rationalisering av arbetsrutinerna för strafföreläggande.

Därvid eftersträvas att handläggningen skall utformas så, att

datatekniken även i dessa fall skall kunna utnyttjas för central uppföljning

och eventuellt också för andra handläggningsmoment. Avsikten är att de

nya arbetsrutinerna så långt som möjligt skall samordnas med rutinerna

inom rättsväsendets informationssystem, vars första etapp genomförs under

1969. Det är ännu för tidigt att i detalj ange hur de framtida rutinerna för

strafföreläggande kommer att gestalta sig. Emellertid kan redan nu förutses,

att den avsedda anpassningen till ADB-system förutsätter vissa smärre

jämkningar i bestämmelserna om strafföreläggande. Jag återkommer till

dessa i det följande.

En viktig processekonomisk synpunkt är att den enskilde bör besparas

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år i968

kostnader och besvär som inte står i proportion till sakens beskaffenhet. I

den mån ett från allmänna synpunkter godtagbart straffprocessuellt förfarande

kan anordnas utan att den misstänkte — om han inte själv vill det

behöver inställa sig inför domstol, är detta uppenbarligen en väsentlig

fördel för honom.

I den offentliga debatten har framförts viss kritik mot att den sist berörda

synpunkten inte är tillgodosedd, när det gäller de under senare år allt

vanligare butikssnatterierna. Det har sagts att nuvarande handläggningsformer

för sådana fall — med obligatoriskt domstolsförfarande — inte bara

är för omständliga och dyrbara för samhället utan också kan vara onödigt

påfrestande för den misstänkte, något som i vissa fall bar medfört tragiska

konsekvenser.

Jag har funnit denna kritik beaktansvärd och anser, att det snabbt —

genom vidgat tillämpningsområde för strafföreläggande — bör öppnas möjlighet

till enklare former för handläggning av snatterimålen. Emellertid är

jag medveten om att en sådan åtgärd inte löser alla de problem som

är förenade med butikssnatterierna. Dessa hänger inte enbart eller ens i

första hand samman med formerna för beivrandet. Viktigare är självfallet

hur man med kriminalpolitiska eller andra medel skall kunna minska frekvensen

av sådana brott. Dessa frågor är av sådan art att de bör utredas

särskilt. Jag avser därför att i dag begära Kungl. Maj:ts bemyndigande

att tillkalla en sakkunnig för alt utreda dessa frågor. Avsikten är att den

sakkunnige dessutom skall ytterligare utreda frågan om lämpligaste formerna

för handläggning av andra grupper mindre allvarliga brottmål, t. ex.

sådana med medgivna skadestånd. Att man, som jag närmare kommer att

utveckla i det följande, avgjort kan godta strafföreläggandeinstitutet som

handläggningsform för en ganska stor grupp mål utöver dem som nu faller

under institutet utesluter inte, att det kan vara möjligt att hitta ännu lämpligare

handläggningsformer för dessa och närliggande målgrupper. Det förhållandet

att utredningsarbete angående dessa frågor skall sättas i gång anser

jag dock, såsom redan bar framgått, inte böra tas till anledning att avstå

från att nu vidta sådana åtgärder som snabbt kan leda till önskvärda förenklingar.

Domstolarnas ökande balanser och de i många fall förekommande

dröjsmålen med slutlig prövning av grövre brottmål gör det angeläget att

domstolarna snarast avlastas arbetsuppgifter, som är av mer rutinbetonad

karaktär och som kan påräknas bli handlagda på ett fullt godtagbart sätt

av andra myndigheter.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

8.2. Vidgat tillämpningsområde för strafföreläggande

Som framgår av vad jag förut har sagt är det angeläget att domstolarna avlastas

enklare mål, så alt de får större utrymme för uppgifter av mer kvalificerad

natur. I första liand finns det därför anledning alt pröva, om inte

vissa grupper av brott, som nu på grund av straffskalorna måste prövas av

domstol, kan föras över till handläggning genom strafföreläggande. Jag åsyftar

därvid mål om brott för vilka stadgas, förutom böter, fängelse men vilka

vanligen föranleder endast bötesstraff. Av förut redovisat statistiskt material

framgår, att domstolarna f. n. handlägger ett betydande antal mål om

sådana brott, vilka i stor utsträckning är erkända och inte har givit anledning

till skadeståndstalan. Jag begränsar resonemanget i det följande till

brott för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader.

Enligt nu gällande bestämmelser i 48 kap. 1 § RB får strafföreläggande användas

endast beträffande brott, för vilket inte är stadgat svårare straff än

böter och inte heller normerade böter. Sedan 1950-talets början har vid flera

tillfällen väckts fråga om att utsträcka institutets tillämpningsområde till

brott som bär fängelse i straffskalan men som i det enskilda fallet föranleder

endast böter. Som jag förut har nämnt (under 3. 2.) har förslag i den

riktningen avvisats av riksdagen vid ett par tillfällen, senast 1958. Därvid

var man i och för sig inte negativ mot att användningsområdet för straffföreläggande

vidgades. Delta ansågs emellertid i första hand böra ske genom

att det tillskapades särskilda brottstyper med endast böter i straffskalan

för sådana gärningar som lämpar sig för handläggning genom straffföreläggande.

Liknande synpunkter har kommit til! synes i andra sammanhang

enligt vad jag har anfört i det föregående.

En ändring, som ligger i linje med vad riksdagen sålunda har ultalat, genomfördes

1966 i och med att fängelse då togs bort ur straffskalan för vårdslöshet

i trafik. Med den ändringen torde man ha kommit åt den kvantitativt

mest betydelsefulla gruppen av enkla erkända mål som belastade domstolarna

och som enligt vad man redan på 1950-talet hade klart för sig oftast

inte var av den karaktären alt domstolsresurserna behövde tas i anspråk för

dem.

I fråga om andra förseelser för vilka strafföreläggande borde kunna

lämpa sig synes det, när tillämpningsområdet tidigare har varit under diskussion,

inte ha anförts närmare exempel på brott som borde komma i

fråga. I stället har allmänt förts fram synpunkten att en genomgång av specialstraffrätten

lämpligen borde ske för omprövning av straffstadgandena

och straffskalorna från nu ifrågavarande processuella förenklingssynpunkter.

För att få fram vilka brottstyper som är av särskilt intresse i detta sammanhang

har inom justitiedepartementet gjorts vissa undersökningar beträffande

frekvensen av olika brott, om vilka man erfarenhetsmässigt vet

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

att de förekommer vid domstolarna i stort antal och i regel föranleder endast

böter fastän fängelse ingår i straffskalan. Resultatet har redovisats i

det föregående (under 2.3. punkt II). Även om det material som har stått

till buds vid undersökningen inte tillåter några mer preciserade slutsatser,

har det visat sig att de brott som ur frekvenssynpunkt främst har intresse i

detta sammanhang är följande:

snatteri,

egenmäktigt förfarande,

bedrägligt beteende,

våldsamt motstånd,

förseelse mot 80 § uppbördsförordningen,

förseelse mot 80 eller 81 § rusdrycksförsäljningsförordningen, när fråga ej

är om grovt brott, samt

olovlig jakt och olaga jakt, när fråga ej är om grovt brott.

Brott av nu nämnd art torde utgöra en mycket väsentlig del av de mål som

är erkända och synnerligen enkla att bedöma och som nu vid domstolarna

föranleder endast böter. Det är därför framför allt beträffande dessa brott

som man från praktiska synpunkter har anledning att överväga åtgärder

som gör strafföreläggandeförfarandet tillämpligt. Därvid bör först behandlas

om det bör komma i fråga att antingen jämka straffskalorna eller

ändra gärningsbeskrivningarna så att brott av lindrigare svårhetsgrad bryts

ut till särskilda brottstyper med endast böter i straffskalan.

Vad angår straff skalorna vill jag först påpeka, att man kan hysa vissa

betänkligheter mot att från enbart eller huvudsakligen processuella förenklingssynpunkter

ompröva dem. Bakom dem ligger i regel mångsidiga

överväganden även om de inte alltid kan utläsas ur motiv. Exempelvis brukar

det i princip eftersträvas att genom straffskalan ge eit uttryck för

lagstiftarens värdering av brottets allmänna svårhetsgrad, och man kan

i viss mån säga att straffskalan ger ett besked om samhällets inställning till

olika typer av brott. Det är därvid fråga om överväganden av kriminalpolitisk

och straffrättslig natur. I straffrättsligt hänseende kommer också in frågor

om vilken preskriptionstid som bör gälla för brottet och vidare i vad mån

straffskalan bör ha sådan höjd att villkorlig dom och skyddstillsyn skall

kunna komma i fråga. Ytterligare kommer in i bilden frågan om återfallsskärpning

enligt 26 kap. 3 § BrB, såvitt gäller gärningar som straffbeläggs

i BrB. I processuellt hänseende har man att ta hänsyn inte

endast till förenklingssynpunkter utan också till frågan om straffet bör ha

sådan stränghet att processuella tvångsmedel kan komma i fråga, t. ex. husrannsakan

enligt 28 kap. RB.

Eu omprövning av slraffskalorna av processuella förenklingshänsyn skulle

kunna leda till att sådana hänsyn tillmäts alltför stor vikt på bekostnad

av andra. När det gäller just de gärningar som här främst är av intresse

tillkommer ytterligare en omständighet. Samtliga berörda straffbestäm
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

nielser har nämligen varit under omprövning någon gång under de senaste

15 åren, dvs. efter det att riksdagen först rekommenderade översyn

av straffbestämmelserna för vissa brott. Förarbetena visar att man vid de

olika lagstiftningstillfällena inte har försummat att beakta de processrättsliga

konsekvenserna av straffskalornas utformning. Andra synpunkter än

önskemålen om processuella förenklingar har emellertid fått fälla utslaget.

Det sagda motiverar, att man inte nu åter tar upp straffskalorna till omprövning

från processuell synpunkt.

Utöver möjligheten att ändra bara själva straffskalan finns möjligheten

att genom ändrade brottsbeskrivningar bryta ut brott av lindrigare svårhetsgrad

till särskilda brottstyper med lindrigare straffskalor. Det bör emellertid

inte komma i fråga att i detta sammanhang göra mer ingripande ändringar,

eftersom de aktuella brottsbeskrivningarna ganska nyligen har varit under

prövning. Och att finna ett eller flera nya rekvisit som inom något av de

aktuella straffbudens nuvarande tillämpningsområden skulle skilja agnar,

na från vetet är en synnerligen svår uppgift. I stort sett torde återstå

möjligheten alt indela det straffbelagda förfarandet i olika svårhetsgrader.

Men därvid möter komplikationen att beträffande flertalet av de berörda

brotten redan gäller en sådan gradindelning. Att införa ytterligare graderingsnyanser

beträffande dem synes inte tillrådligt. Det är egentligen bara

beträffande förseelser mot 80 § uppbördsförordningen som eu gradindelning

skulle kunna komma i fråga. Eftersom man emellertid därmed inte

skulle vinna den vidare rationalisering som bör eftersträvas, anser jag mig

inte ha anledning att nu gå in på prövning av den frågan.

På grund av det anförda anser jag det inte vara en framkomlig väg att genom

ändring i straffskalor eller brottsbeskrivningar försöka avgränsa någon

väsentlig del av de många mål som nu, sakligt sett i onödan, belastar domstolarna.

Emellertid finns det anledning att erinra om att vi i lagstiftningen nyligen

har mött ett i allt väsentligt parallellt problem, som löstes enligt andra

linjer än de förut berörda. Det gällde då att i 20 kap. 7 § RB göra en tillfredsställande

avgränsning av det område, inom vilket åklagare skall ha

befogenhet att ej åtala för brott. Eftersom jag i det föregående (under 3.3.)

bär redogjort för vad som förekom i det sammanhanget, räcker det här med

alt i korthet återge den ståndpunkt som intogs då. Det fastslogs, att det

inte är någon framkomlig väg att i brottsbalken och inom specialstraffrätten

genomgående utforma särskilda straffskalor för brott, som endast förskyller

böter (prop. 1962: 10 G s. 152). Vidare betonades alt sådana ringa

fall, som bör kunna föranleda beslut att ej åtala för brott, kan förekomma

inte bara när enbart böter ingår i straffskalan utan även när jämte böter är

stadgat fängelse. För att undgå de slumpmässiga konsekvenserna av straffskalornas

tekniska utformning men ändå få bestämmelsen tillämplig på de

fall som borde falla därunder, uppställdes endast kravet, att det skall vara

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle

ådömas. Under bestämmelsen inbegreps alltså även brott, vilkas straffskalor

innehåller såväl böter som fängelse (prop. 1964: 10 s. 131—132).

Enligt min mening bör man beträffande strafföreläggandets tillämpningsområde

kunna anlägga samma synsätt som vid 1964 års ändring av 20 kap.

7 § 1 RB. Man bör alltså fästa avgörande vikt vid vilket straff som bör följa

på brottet i det särskilda fallet, inte på straffskalan såsom sådan. Garantier

alt det förenklade förfarandet kommer till användning bara för brott som

verkligen lämpar sig för sådant förfarande får skapas på annat sätt än genom

avgränsningar med straffskalornas hjälp. I fråga om tillämpningen av

20 kap. 7 § 1 RB har Kungl. Maj :t meddelat vissa föreskrifter för att säkerställa

en lämplig tillämpning. Sådana föreskrifter är självfallet av särskilt

värde i ett inledningsskede, när en ny ordning börjar tillämpas. Sålunda

har föreskrivits att bara vissa särskilt kvalificerade åklagare får utnyttja

vederbörande institut (21, 33 och 40 §§ åklagarinstruktionen). Vidare gäller

att länsåklagare och överåklagare skall verka för en riktig och enhetlig

tillämpning av bestämmelserna och att även RÅ skall ägna särskild uppmärksamhet

åt tillämpningen (4, 19 och 29 §§ i samma instruktion). För

strafföreläggande inom ett något vidgat tillämpningsområde kan ges föreskrifter

av liknande innehåll. Redan nu gäller i fråga om tillsyn samma föreskrifter

som nyss har nämnts. Det kan också meddelas bestämmelser som

medför att endast tillräckligt kvalificerade åklagare handhar strafföreläggandefall

av mer krävande art. Till den frågan återkommer jag i det följande.

Till den hittills gjorda jämförelsen mellan beslut att ej åtala för brott och

att meddela strafföreläggande bör fogas den anmärkningen, att en skillnad

föreligger i fråga om möjligheten att ändra åklagarens beslut. Beslut att ej

åtala för brott hindrar inte att beslut om åtal meddelas senare, om det första

beslutet befinnes felaktigt eller olämpligt. Om däremot strafföreläggande

utfärdas och blir godkänt, kan ändring inte åstadkommas annat än när

grund föreligger för besvär enligt 59 kap. eller för resning enligt 58 kap.

RB. Denna skillnad anser jag dock inte kunna få sådan betydelse i praktiken

att man av den anledningen kan vara förhindrad att nu göra i princip samma

bedömning som vid 1964 års reform.

På grund av det anförda förordar jag, att det nu öppnas viss möjlighet

att använda strafföreläggande även vid brott, för vilket stadgas böter eller

fängelse i högst sex månader men vilket inte förskyller högre straff än sådant

som kan utkrävas genom strafföreläggande. Man bör vid en sådan

reform gå fram med viss försiktighet och hålla kontroll över vilka nya

brottstyper som förs in under institutets användningsområde. Jag anser

därför att man efter den modell som användes vid ordningsbotssystemets

införande bör bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela förordnande om att

strafföreläggande får användas vid vissa brott, i vilkas straffskalor ingår

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

61

förutom böter fängelse i högst sex månader. Om erfarenheterna blir goda

kan sedan kretsen av de i sådant förordnande angivna brotten vidgas eller,

om erfarenheterna ger anledning därtill, inskränkas. Vid Kungl. Maj :ts urval

av de brottstyper som i första hand bör komma i fråga bör beaktas

om brottet till sin art är sådant att det är lämpligt för handläggning genom

strafföreläggande. Vidare bör vid urvalet särskilt eftersträvas att få

med brott som är av frekvent natur, så att en arbetslättnad av betydelse

uppstår för domstolarna. De brott som jag förut har framhållit särskilt

synes i första hand böra omfattas av förordnandet.

I anslutning till att strafföreläggandets tillämpningsområde vidgas på nu

angivet sätt bör en viss höjning ske av det antal dagsböter som får åläggas

genom strafföreläggande. Detta motiveras framför allt av att inom

systemets ram kommer att rymmas även brott av något allvarligare art, typiskt

sett, än vad som hittills har varit fallet. Jag anser att man utan betänkligheter

bör kunna höja gränsen till 50 dagsböter och, när det gäller

gemensamt straff för flera brott, 60 dagsböter.

Om vissa nya brott förs in under strafföreläggandets tillämpningsområde,

kan det synas ligga nära till hands att efter mönster av 20 kap. 7 § 1 RB

uppställa som villkor att det skall vara uppenbart att brottet (eller brotten)

i det särskilda fallet inte förskyller högre straff än 50 dagsböter (resp. 60

dagsböter vid flera brott). Emellertid låter sig detta inte göra. Om en

åklagare vid sin bedömning av straffmätningsfrågan stannar för att det

lämpliga straffet för ett brott är just 50 dagsböter, kan det knappast hävdas

att det är uppenbart att ett högre straff skulle vara alldeles uteslutet vid lagföring

vid domstol eller hos annan åklagare. I straffmätningens natur ligger

att när man har stannat för visst straff det egentligen aldrig kan sägas att det

är uppenbart att straffet inte skulle kunna sättas en aning högre — eller lägre.

Gränsen för det nya tillämpningsområdet bör alltså för dagsbotsbelagt

brott bestämmas genom att det anges att brottet får förskylla högst 50 dagsböter

eller, jämte annat brott, högst 60 dagsböter som gemensamt straff. Beträffande

straffmätningsfrågan vill jag vidare framhålla, att mål rörande sådana

brott som avses här har förekommit i stort antal vid underrätterna.

Åklagarna har alltså ledning för straffmätningen genom sin erfarenhet av

de många underrättsavgörandena. Det kan påräknas att åklagarna anknyter

till underrätternas straffmätningspraxis. I fråga om jaktbrott, för vilka

nyligen har införts fängelse i straffskalan förutom böter, bör dock låga

bötesstraff, som har utdömts före lagändringen, i regel inte anses vägledande.

Bestämmelser om vilka åklagare som skall få utfärda strafföreläggande

för nu ifrågavarande brott kan meddelas av Kungl. Maj :t. Lämpligen synes

bestämmelserna böra ges det innehållet att behörighet att utfärda sådant

föreläggande tillkommer chefsåklagare och dessutom åklagare som förordnas

därtill av RÅ. Villkor för sådant förordnande bör vara viss tids

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

tjänstgöring, varvid bör krävas minst 5 år, tingsmeriteringstid inräknad.

Beträffande kravet på sådan minsta tjänstgöringstid vill jag erinra om

att tingsnotarier enligt domsagostadgan inte har behörighet att handlägga

mål av nu ifrågavarande natur. Normalt får juristerna på domarbanan handlägga

dessa mål först när de kommer ut i underrätterna som tingssekreterare

eller fiskalskompetenta biträden. De har vid den tidpunkten i regel

varit verksamma inom domstolsväsendet i omkring 5 år.

Som jag sade förut gäller redan nu att överordnade åklagare skall ha

tillsyn över tillämpningen av bestämmelserna om strafföreläggande. Sådan

tillsyn bör i särskilt stor omfattning bedrivas under inledningsskedet om

tillämpningsområdet vidgas på det sätt som här har föreslagits. Bestämmelser

härom kan meddelas av RÄ.

Om erfarenheterna av den här förordade reformen blir goda, kan det komma

i fråga att vidga kretsen av brott som anges i Kungl. Maj :ts förordnande.

Därvid är framför allt av intresse att få kännedom om vilka brottstyper

som, utöver de förut nämnda, förekommer ofta i domstolsmål, vilka

är erkända och inte innehåller skadeståndsyrkande. Det bör lämpligen ankomma

på RÅ att genom rundfrågor till åklagarna försöka få fram material

i sådant hänseende. Detta bör dock ske först sedan man har vunnit erfarenheter

av de nu ifrågavarande ändringarna.

8.3. Godkännande av strafföreläggande av ombud eller genom betalning

Av min redogörelse i det föregående (2.3. punkt I) framgår att en stor

mängd brottmål nu handläggs av domstol, trots att målen rör erkända brott

som faller inom strafföreläggandets tillämpningsområde. Orsakerna till att

strafföreläggande inte används i dessa fall är att det har visat sig att vissa

kategorier misstänkta — särskilt vid vissa brottstyper såsom fylleri och (försök

till) ringa varusmuggling — inte brukar godkänna och återställa straffförelägganden,

om sådana utfärdas. Erfarenheterna har lett till att förhörsledaren

i samband med förhör med sådan misstänkt eller när han i övrigt

har personlig kontakt med denne, låter honom underteckna en fullmakt

som medför behörighet för ombud att mottaga stämning och erkänna gärningen.

Den rättegång som därefter i regel följer försiggår utan någon medverkan

av den misstänkte själv och i starkt förenklad form. Antalet mål av

denna typ uppgår till inemot 30 000 årligen.

Det torde utan närmare utveckling av skäl stå klart att åtgärder bör vidtas

för att lyfta bort dessa mål från domstolarna. Beträffande det övervägande

antalet, som gäller fylleri (omkring 25 000/år), kan detta åstadkommas

genom att ordningsbotssystemet görs tillämpligt på sådana förseelser.

Jag kommer att föreslå detta i närmast följande avsnitt. Samma resultat

kan nås i fråga om en annan stor grupp mål, nämligen sådana som gäller

ringa varusmuggling och försök till sådant brott (mellan 3 000 och 4 000

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

mål/år). Jag avser också att i det följande föreslå lagändringar som gör detta

möjligt. Emellertid behövs innan åtgärden genomförs i praktiken en organisatorisk

utredning om hur tullmål skall inordnas i ordningsbotssystemet.

Sådan utredning har hittills inte inletts, därför att försöksverksamhetens

utfall har avvaktats. Man måste därför räkna med att dessa mål ännu en tid

kommer att behöva handläggas i annan ordning. Genom det nämnda fullmaktsförfarandet

inför domstol handläggs också eu hel del mindre mål som

rör utlänningar på tillfälligt besök i landet (jfr RÄ:s cirkulär C 34 punkt

4 b).

I de fall av angiven art, då ordningsbotssystemet inte kan tillämpas, skulle

uppenbarligen en betydande förenkling kunna ske, om den fullmakt som

utfärdas kunde gälla godkännande av strafföreläggande i stället för erkännande

inför domstol. Emellertid anses enligt gällande rätt strafföreläggande

inte kunna godkännas genom ombud. Grunden härtill är att strafföreläggandet

i och med att det godkänns får samma verkan som en lagakraftvunnen

dom. Det har ansetts, att det inte är godtagbart att en misstänkt

överlåter på annan att binda den misstänkte vid ett straff, vars storlek han

inte kan överblicka när fullmakten ges. Man har i sammanhanget gjort jämförelse

med nöjdförklaring, som inte heller kan avges genom ombud.

Enligt min mening kan betänkligheterna mot att godtaga godkännande

av strafföreläggande genom ombud vika, om det i lagstiftningen ställs

upp tillräckligt stränga krav på vad fullmakten i sådant fall skall innehålla.

Eu betryggande ordning för den misstänkte kan åstadkommas, om

man kräver att det inte bara preciseras vilket brott den misstänkte vill erkänna

utan också den högsta bötespåföljd — och i förekommande fall den

särskilda rättsverkan — som han är villig att underkasta sig. Innehållet

skulle sålunda i allt väsentligt vara detsamma som i ett kommande straffföreläggande.

Det kanske kan förefalla som om en sådan ordning skulle ställa alltför

stora anspråk på den misstänkte genom att denne själv skulle behöva bedöma

vilket straff som är skäligt för förseelsen. Man får emellertid inte

bortse från de förhållanden under vilka fullmakter av denna art måste förutsättas

komma till. Det blir — liksom när nu förekommande fullmakter

utfärdas — i samband med personlig kontakt med polisman eller annan förhörsledare.

Förhörsledaren, som enligt sakens natur är den som tar initiativ

till fullmaktens tillkomst, kan ge vägledning beträffande fullmaktens utformning

och det straff som är vanligt eller rimligt för den förseelse som

är i fråga. Det bör erinras om att på det tillämpningsområde som kan bli

aktuellt för detta förfarande, främst de ringa varusmugglingsfallen, det förekommer

en starkt schabloniserad straffmätning. Regelmässigt tillämpas

i de ringa varusmugglingsfallen taxor som har fastställts av generaltullstyrelsen

i samråd med RÅ.

Jag kan gärna medge, att det nu skisserade förfarandet inte är alldeles

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

tillfredsställande. Samtidigt bör dock kraftigt betonas, att det utgör en klar

förbättring i jämförelse med nuvarande ordning, som innebär att den misstänkte

avstår från att öva något som helst inflytande över den påföljd som

kan komma att åläggas honom.

Jag föreslår sålunda, att bestämmelser införs om att strafföreläggande

skall kunna godkännas genom ombud, om fullmakt av förut angivet innehåll

föreligger. Det bör understrykas att förfarandet måste förutsättas få

mycket begränsad tillämpning, om ringa varusmuggling och försök till sådant

brott sedermera förs in under ordningsbotssystemet.

Frågan vilka som bör anlitas som ombud anser jag inte vara en lagstiftningsfråga

utan en praktisk fråga som får lösas på det lokala planet.

Har man hittills kunnat finna godtagbara ombud för det stora antal mål

där det förut beskrivna fullmaktsförfarandet i rättegångsmål har använts,

torde detta kunna ske också med ett framtida fullmaktsförfarande av avsevärt

mera begränsad räckvidd.

Ett samband föreligger mellan frågan om ombuds godkännande av straffföreläggande

och frågan om sådant föreläggandes godkännande enbart genom

betalning av det förelagda bötesbeloppet. F. n. kan strafföreläggande

inte godkännas enbart genom betalning. Så är däremot fallet inom ordningsbotssystemet.

Trafikmålskommittén föreslog, att samma ordning skulle gälla

för strafföreläggande. I prop. 1966: 100 uttalade jag dock alt man, innan

detta förslag prövades, borde avvakta erfarenheterna av den praktiska tilllämpningen

av denna form för godkännande vid ordningsföreläggande. Jag

framhöll, att frågan hade samband också med det vidare spörsmålet, om

strafföreläggande borde kunna godkännas av befullmäktigat ombud för den

misstänkte.

Om godkännande genom ombud godtas vid strafföreläggande, såsom här

har föreslagits, bör prövas om man vid strafföreläggande bör kunna acceptera

även godkännande genom betalning.

Trafikmålskommitténs förslag att strafföreläggande skall kunna godkännas

genom betalning fick vid remissbehandlingen ett övervägande positivt

mottagande. För den enskilde torde det framstå som naturligt att kunna

godkänna ett föreläggande enhart genom betalning. För det allmänna skulle

en sådan reform medföra en viss förenkling och undvikande av onödigt

merarbete i synnerhet om, som är avsett, kontroll och bokföring beträffande

betalningar sker maskinellt. Också de erfarenheter som har gjorts i

fråga om godkännande genom betalning inom förfarandet med ordningsbot

(redovisade under 4.4.) talar för att betalning bör kunna godtas som godkännande

även vid strafföreläggande.

Jag föreslår därför, att möjlighet införs alt godkänna strafföreläggande

enbart genom betalning.

Enligt trafikmålskommitténs förslag skall godkännande av strafföre
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

läggande genom betalning inte gälla i andra fall än dem där föreläggandet

upptar bara bötespåföljd. Innehåller strafföreläggande också föreläggande

om förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, bör enligt kommittéförslaget

krävas skriftligt godkännande liksom hittills. Denna begränsning

har allmänt godtagits under remissbehandlingen. För egen del

anser jag det riktigt att inte tillskriva det faktiska handlandet — betalningen

— en vidare innebörd än att det är ett uttryck för den misstänktes vilja

att godkänna förelagt straff till det belopp som han betalar in. Det synes

inte böra komma i fråga att man skulle anse betalning innefatta också ett

godkännande av förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, som

ligger vid sidan av det bötesstraff som den misstänkte visar sig vilja fullgöra.

Jag biträder därför förslaget, att godkännande genom betalning skall

få ske bara när strafföreläggande ej avser annat än böter.

Jag vill tillägga att avsikten är att ordningen med godkännande genom

betalning inte skall tillämpas förrän arbetsrutinerna för strafföreläggandeförfarandet

har anpassats för utnyttjande av ADB-teknik för den s. k. uppföljningen

(jfr avsnitt 7).

8.4. Tillämpning av ordningsbotssystemet vid fylleri

Jag har i det föregående framhållit, att domstolarna f. n. handlägger omkring

25 000 erkända mål/år om fylleri och att det är uppenbart att åtgärder

bör vidtas för att lyfta bort dessa mål från domstolarna. I första hand bör

prövas, om det kan öppnas möjlighet att beivra dessa förseelser genom ordningsf

öreläggande.

När förslag i den riktningen lades fram av trafikmålskommittén, förekom

bara enstaka invändningar av den innebörden att det på grund av fylleriförseelsernas

natur kunde vara olämpligt att beivra dem genom ordningsföreläggande.

Det var två remissinstanser, som ansåg det föga tilltalande

att godkännande kunde komma att ges av personer som var spritpåverkade

eller i bakrus. Med anledning därav vill jag först framhålla, att det självfallet

inte kommer i fråga att ordningsföreläggande skulle godkännas förrän

i samband med att den misstänkte friges efter omhändertagandet. Detta blir

m. a. o. i det skede vari han, med den ordning som nu tillämpas på många

håll, får tillfälle att utfärda den fullmakt varigenom han i realiteten skiljer

sig från brottmålsförfarandet. Ytterligare vill jag betona, att det är en självklar

grundsats att ordningsbot inte får föreläggas en misstänkt för godkännande,

om det kan befaras att han inte inser innebörden av en sådan

handling. Att en omhändertagen skulle vara i så dåligt skick, när han friges,

torde f. ö. inte förekomma. Den nu berörda invändningen anser jag

därför inte vägande.

En annan invändning under remissbehandlingen gick ut på att en ny

form för beivrande av fylleri inte bör införas nu när frågorna om fylleri
5

Bihartg till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 82

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

straffets eventuella avskaffande utreds inom fylleristraffutredningen. Emellertid

får man räkna med att ganska avsevärd tid måste förflyta innan en

sådan reform kan genomföras, särskilt med hänsyn till de organisatoriska

åtgärder som måste föregå genomförandet. Enligt min mening bör det pågående

utredningsarbetet inte föranleda att man avstår från att skyndsamt

förenkla formen för beivrandet, om detta är möjligt.

Trafilcmålskommittén föreslog ett underställningsförfarande. Ett sådant

ansåg kommittén behövligt för att man skulle få till stånd sådan särskild

åtalsprövning som föreskrivs i 57 § nykterhetsvårdslagen. Underställning

ansågs behövlig också med tanke på att förverkande av spritdrycker ganska

ofta kommer i fråga i fyllerifallen. Häremot framfördes invändningar under

remissbehandlingen. I prop. 1966: 100 ansåg jag invändningarna mot

underställningsförfarandet så vägande att något förslag av den innebörden

inte lades fram.

Frågan är då om man på annat sätt kan uppnå att prövning av sådan

innebörd som avses i 57 § nykterhetsvårdslagen kommer till stånd. Som

jag nämnde i prop. 1966: 100 (s. 130) är kravet på sådan åtalsprövning visserligen

inte bokstavligen tillämpligt på ordningsföreläggande, eftersom

detta institut är formellt fristående från åtalsinstitutet. Emellertid ansågs

sakliga skäl ändå tala för att förekomsten av bestämmelser om åtalsprövning

beaktades vid bedömningen huruvida ordningsföreläggande bör utfärdas.

Det egentliga syftet med 57 § nykterhetsvårdslagen är att den som redan

är föremål för nykterhetsvård inte därutöver skall belastas med straff för

ett mindre allvarligt brott, vars verkställighet kanske kan komma att inverka

menligt på vårdresultatet. Det centrala är alltså att den intagne vid behov

skyddas mot straffverkställigheten. Att bestämmelsen utformats så,

att inte ens åtal i förekommande fall skall äga rum, är främst en praktisk

anordning. Ett åtal kan ju sägas inte tjäna något praktiskt ändamål i sådana

fall, när lagstiftningens syfte är att straff inte skall verkställas.

Nu är emellertid vid ordningsföreläggande problemet det, att man när

föreläggande utfärdas i regel inte vet om den misstänkte är intagen på sådant

sätt som avses i 57 § nykterhetsvårdslagen. Jag anser att man av

praktiska skäl väl kan acceptera att föreläggande ändå utfärdas. Det viktiga

är att straffet inte verkställs, om det senare visar sig att förseelsen på

grund av sådana omständigheter som avses i 57 § nykterhetsvårdslagen

ej bort beivras. Detta kan åstadkommas genom att — om det visar sig att

den som har ålagts ordningsbot är intagen på sätt som avses i 57 § — åklagares

prövning anställs i efterhand och får gå ut på en prövning om böterna

skall uttagas eller ej. Jag vill erinra om att en motsvarande ordning redan

gäller för vissa fall enligt 5 § bötesverkställighetslagen, i vilka fall det

dock är domstol som har rätt att förordna att böter inte skall uttagas.

Med den här ifrågasatta ordningen blir det den olikheten jämfört med nu
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

G7

läget att den misstänkte blir att anse som sakfälld för brottet. Anteckning

därom kommer alltså att inflyta i kontrollstyrelsens straffregister och i körkortsregister.

Att så sker är ju emellertid ingalunda oberättigat. Detta är

alltså inte något skäl mot sådan ändring som här har diskuterats.

På grund av det anförda föreslår jag, att det görs ett tillägg till 57 § nykterhetsvårdslagen,

varigenom åklagare ges befogenhet att förordna att ordningsbot

för fylleri eller för fylleri jämte annat brott inte skall uttagas, när

omständigheterna är sådana som avses i paragrafen i dess nuvarande lydelse.

En erinran om denna bestämmelse torde böra tas in i 4 § bötesverkställighetslagen.

Teoretiskt selt skulle man kunna hävda, att den nya bestämmelsen i nykterhetsvårdslagen

borde gälla även när andra brott än fylleri har beivrats

genom ordningsföreläggande. Det vore emellertid helt opraktiskt att tänka

sig att man i samtliga ordningsbotsfall skulle undersöka i kontrollstyrelsens

register om den misstänkte är intagen för nykterhetsvård. Det är också

främst i fyllerifallen som det föreligger en beaktansvärd sannolikhet för

att sådan intagning kan vara för handen. Jag vill nämna att, om en intagen

ålagts ordningsbot för annan förseelse, det i ömmande fall finns möjlighet

få befrielse från straffet enligt 5 § bötesverkställighetslagen.

Rent praktiskt kan ordningsföreläggandeförfarandet vid fylleri ordnas

på det sättet, att polisen — om på lokalt eller centralt plan får bedömas senare

— sänder ett exemplar av föreläggandet till kontrollstyrelsens straffregister

med begäran om uppgift rörande eventuell inskrivning på vårdanstalt.

Uppgiften lämnas av styrelsen genom anteckning på föreläggandet

som återsänds till polisen. Är vederbörande intagen på sätt som anges i 57 §,

åligger det polisen att vidarebefordra föreläggandet till åklagaren, som därefter

har att pröva om böterna skall tas ut. Beslutas att detta ej skall ske

och har böterna redan hunnit erläggas, skall de självfallet återbetalas omgående.

Erforderliga bestämmelser om dessa praktiska frågor kan meddelas

av Kungl. Maj :t.

En inskränkning bör gälla beträffande polismans rätt att utfärda ordningsföreläggande

för fylleri. Enligt min mening kan det nämligen av flera

skäl inte vara lämpligt att ansvarsfrågan avgörs genom ordningsföreläggande

när ungdomar gör sig skyldiga till fylleri. Jag anser därför att sådant

föreläggande inte bör utfärdas när den misstänkte är under 18 år. Den särreglering

som fordras i detta hänseende kan ske genom bestämmelser av

Kungl. Maj :t.

Vid fylleriförseelse inträffar det förhållandevis ofta att den misstänkte

har sprit eller andra berusningsmedel, som tas i beslag och som i dom eller

strafföreläggande skall förklaras förverkat. För att möjlighet till ordningsföreläggande

vid fylleri inte skall bli en halvmesyr krävs således, att även

förverkande skall kunna åläggas i föreläggandet. Enligt nu gällande be
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

stämmelser om ordningsföreläggande är detta inte möjligt. En ändring i

detta avseende bör därför övervägas. En vidgning av tillämpningsområdet

för ordningsföreläggande kan vidare komma att omfatta andra förseelser

än fylleri, där förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan kan komma

i fråga. I prop. 1966: 100 nämnde jag mål om ringa varusmuggling som

exempel. Andra exempel är förseelse mot 16 § allmänna ordningsstadgan

eller mot förordningen om skatt för hundar.

Eftersom förverkandefrågorna i fall av nu nämnd art regelmässigt är enkla

att bedöma, anser jag att det inte behöver möta betänkligheter att anförtro

åt polismännen att ta upp även sådana frågor vid ordningsbotsförfarandet.

Jag förordar därför att lagreglerna om ordningsbotssystemet utformas

så, att detta blir möjligt. Lagregleringen i ämnet kan lämpligen utformas

på samma sätt som redan gäller för strafföreläggandets del (jfr prop.

1964:10 s.151).

Emellertid är det angeläget, att ganska snäva gränser gäller i fråga om

polismans befogenhet att ta upp frågor om förverkande och annan sådan särskild

rättsverkan. Bestämmelser härom kan meddelas av Kungl. Maj :t.

För att ge en bild av hur begränsningen enligt min mening bör gestaltas vill

jag anföra följande. Det bör ges föreskrifter om dels vid vilka brott fråga

om förverkande får las upp, dels en värdegräns, som säkerställer att mera

dyrbar egendom ej kan förklaras förverkad i denna ordning. Sålunda bör

övervägas, att i fråga om fylleri och förseelse mot 16 § allmänna ordningsstadgan

sätta gränsen vid högst 100 kronors värde. Vid ringa varusmuggling

och försök därtill kan möjligen komma att behövas en något högre gräns

för att en framtida användning av ordningsbotssystemet på detta område

skall bli av verkligt praktiskt värde. Den frågan blir dock beroende av i vad

mån personal med tillräckliga kvalifikationer kommer att stå till förfogande

för handläggningen. Detta får övervägas i senare sammanhang.

I det föregående har jag föreslagit, att godkännande genom betalning

skall kunna förekomma vid strafföreläggande men endast när föreläggandet

avser bara böter och alltså ej gäller förverkande eller annan sådan särskild

rättsverkan. Bestämmelserna om godkännande av ordningsföreläggande

genom betalning bör ges samma innebörd.

Handläggningstekniskt är det önskvärt att, när förverkande är i fråga,

ordningsbotsförfarandet slutförs genom skriftligt godkännande vid det tillfälle

då polisman har direkt kontakt med den misstänkte. Därmed undviks

risken att den misstänkte annars i ett senare skede betalar ordningsboten

utan att sända in skriftligt godkännande. Detta kan tillgodoses genom

anvisningar av rikspolisstyrelsen. Vid utfärdandet av sådana anvisningar

torde också böra övervägas, om det inte i fyllerifallen allmänt bör

gälla som handläggningsnorm, att ordningsbotsförfarande används bara

när det kan slutföras omedelbart. Erfarenheterna från strafföreläggandets

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

tillämpning tyder ju på att det ofta är meningslöst att tillställa den misstänkte

föreläggande för senare ställningstagande till frågan om godkännande.

De här föreslagna ändringarna föranleder vissa jämkningar i lagen om

förverkande av alkoholhaltiga drycker in. in. Jag behandlar dessa i specialmotiveringen.

8.5. Ordningsbotssystemets tillämpningsområde i övrigt

F. n. bestämmer Kungl. Maj :t genom förordnande enligt 1 § ÖL vilka

förseelsetyper inom penningbotsområdet som får beivras genom ordningsföreläggande.

Förordnandet har meddelats i 1 § ordningsbotskungörelsen

och avser ett antal trafikförseelser av mera frekvent natur.

Av vad jag tidigare har anfört (under 6.2.) framgår, att remissinstanserna

under förarbetena till ÖL var positiva till att ordningsbotssystemet

används även på andra förseelser än trafikförseelser. Detta är även min

uppfattning. De goda erfarenheterna av systemet och de arbetsbesparingar

det har visat sig medföra motiverar också att det används i vidsträckt omfattning.

Att tillämpningsområdet hittills har begränsats till ett ganska måttligt

antal förseelsetyper har varit motiverat av att försöksverksamheten inte

borde bedrivas i alltför stor skala. Ett ytterligare skäl har varit att för stora

krav inte skulle ställas på dem som skulle ha hand om förfarandet i inledningsskedet

och att utbildningen i början kunde bli enklare. Det sist

anförda skälet torde ännu en tid ha giltighet, eftersom ordningsbotssystemet

den 1 juli 1968 skall införas även i polisdistrikt, där det hittills ej har

varit tillämpligt. Det torde därför vara en fördel, om tillämpningsområdet

är tämligen begränsat ännu under något halvår efter nämnda dag. Det kan

dock vara lämpligt med viss vidgning redan tidigare, så att fylleri och däimed

förenade förseelser mot 16 kap. 16 § BrB (förargelseväckande beteende)

liksom förseelserna mot 16 § allmänna ordningsstadgan går in under systemet.

Tidpunkten för en sådan vidgning blir dock beroende av när erforderliga

organisatoriska förberedelser — blankettryckning, omprogrannnering

av dataånläggningen in. in. — har hunnit genomföras.

På längre sikt bör emellertid tillämpningsområdet kunna vidgas avsevärt.

Bedömningen vilka förseelser som hör föras in under systemet kan

inte anses vara av den principiella natur att den behöver förbehållas Kungl.

Maj :t. När det skall fastställas vilka ytterligare förseelsetyper som bör

komma i fråga blir det huvudsakligen fråga om rent praktiska överväganden.

Jag anser, att det kan anförtros åt RÅ att bestämma detta i samråd

med rikspolisstyrelsen. Det är tillräckligt att Kungl. Maj :t bemyndigas att

föreskriva begränsningar för användningen. Sådana begränsningar bör

främst komma i fråga, när det gäller att ange övre gränsen för ordnings
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

botsbelopps storlek och för värdet av egendom som får förklaras förverkad.

Vidare bör anges i vad mån andra särskilda rättsverkningar än förverkande

skall kunna tas upp. Vad som väl främst kan komma i fråga längre fram

är åläggande att utge dubbel hundskatt på grund av underlåten anmälningsskyldighet

beträffande innehav av hund. Exempel på andra begränsningar

av åsyftad art är att, som redan har nämnts, det bör föreskrivas, att fråga

om förverkande inte får tas upp annat än vid vissa angivna brott och att

ordningsföreläggande för fylleri inte får förekomma beträffande den som ej

har fyllt 18 år.

På grund av det anförda föreslår jag, att lagbestämmelserna om ordningsbotssystemet

ges det innehållet att systemet blir tillämpligt beträffande

brott, för vilket inte stadgas annat straff än böter omedelbart i penningar

och ej heller normerade böter och för vilket ordningsbot har fastställts.

Dessutom bör föreskrivas, att RÅ:s urval av de brott för vilka

ordningsbot skall bestämmas skall ske i samråd med rikspolisstyrelsen.

Kungl. Maj :t bör förbehållas att meddela föreskrifter om det högsta belopp,

till vilket ordningsbot får bestämmas, och om andra begränsningar

för användningen av föreläggande av ordningsbot.

RÅ:s beslut torde för att få önskvärd spridning och för att bli lättillgängligt

böra tas in i SFS. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa

frågor som gäller dessa beslut.

Rikspolisstyrelsen har föreslagit, att för vissa förseelser, som nu är belagda

med dagsböter, straffet ändras så, att endast penningböter följer och

ordningsbotsförfarande därmed blir möjligt att tillämpa på förseelserna.

Dessa förslag kommer att prövas senare. Styrelsen föreslår dessutom, att

det sker en systematisk genomgång av specialstraffrätten för att få fram

ytterligare förseelser som är lämpliga att ta med i ordningsbotssystemet.

Jag anser det inte behövligt att anordna särskild utredning för detta. Ändamålet

kan tillgodoses genom att rikspolisstyrelsen och RÅ gör rundfrågor

för att få uppslag beträffande brott som det är lämpligt att föra in under

ordningsbotssystemet. Uppkommer därvid fråga om sådana brott som nu

är belagda med dagsböter men som lämpar sig för ordningsföreläggande,

kan framställning om ändring i straffskalan göras till Kungl. Maj :t för prövning

i vederbörlig ordning.

8.6. Övriga frågor

Som jag bär nämnt i det föregående (under 7.) var det under remissbehandlingen

av trafikmålskommitténs förslag många olika meningar om hur

bestämmelserna om ordningsbotsförfarandet systematiskt skulle inordnas

i lagstiftningen. Eftersom förfarandet i sin slutliga utformning nära anknyter

till strafföreläggandeförfarandet och egentligen inte är annat än en

specialform av strafföreläggande, är det enligt min mening naturligt att

bestämmelserna om ordningsbot arbetas in i 48 kap. RB. Då försöksverk
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj ris proposition nr 82 år 1968

samheten nu är i slutskedet, får tiden anses mogen att pröva denna fråga.

Jag föreslår alltså att den systematiska frågan löses på det sätt jag nu har

angivit.

När bestämmelserna om de båda instituten nu arbetas samman, bör samtidigt

bestämmelserna om strafföreläggande utformas så, att de anpassas

för arbetsrutiner vid vilka ADB-teknik kan utnyttjas. Hur dessa rutiner

i stort kan tänkas gestaltade har jag redogjort för i det föregående. De

jämkningar i bestämmelserna som behövs behandlar jag i specialmotiveringen.

Även en mindre jämkning i parkeringsbotslagen behandlas där.

I specialmotiveringen tar jag också upp några lagändringar som inte har

omedelbart samband med de hittills behandlade frågorna. Jag hänvisar till

vad som anförs under 5 kap. 6 och 8 §§ RB, 36 kap. 12 § RB och 9 § bötesverkställighetslagen.

9. Upprättade lagförslag

1 enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård,

3) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964

(nr 168) om verkställighet av bötesstraff,

4) lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr

205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.,

5) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december 1960 (nr

683) om parkeringsbot.

I fråga om det under 2 nämnda förslaget har jag samrått med chefen

för socialdepartementet.

19. Be särskilda bestämmelserna

10.1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

5 KAP.

6 och 8 §§.

Med anledning av en skrivelse från Hörselfrämjandets riksförbund till

justitiedepartementet kommer att ske viss översyn av gällande administrativa

bestämmelser om anlitande av tolk för den som är döv eller stum. I

samband därmed bör tas upp fråga om en terminologisk jämkning i 5 kap.

RB.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

Enligt 6 § tredje stycket får tolk anlitas att biträda rätten, när den som

skall höras är döv eller stum. Enligt femte stycket samma paragraf ankommer

det på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser om anlitande av tolk i sådant

fall. I 8 § sägs att ersättning till tolk för den som är döv eller stum

utgår enligt särskilda bestämmelser. I kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 645)

om tolk för döva och stumma har meddelats bestämmelser om anlitande av

och ersättning till sådan tolk.

De regler som jag nu har nämnt hör kunna tillämpas, förutom när den

som skall höras helt saknar hörsel eller talförmåga, även när denne har ett

mindre svårt lyte men ändå på grund av hörsel- eller talrubbning inte kan

höras utan tolk. Reglerna torde i praxis tolkas på detta sätt. Orden »döv

eller stum» leder emellertid tanken närmast till den som helt saknar hörsel

eller talförmåga. Uttrycket »allvarligt hörsel- eller talskadad» torde

bättre täcka de åsyftade kategorierna. 6 och 8 § § i förslaget har avfattats i

enlighet härmed.

7 KAP.

9 §•

I detta kapitels 6 § föreskrivs f. n. följande.

Föreligger för allmän åklagare beträffande visst brott omständighet, som

skulle utgöra jäv mot domare, må han ej taga befattning med förundersökning

eller åtal för brottet. Jäv må ej grundas å åtgärd, som åklagaren vidtagit

å tjänstens vägnar, eller gärning, som förövats mot honom i eller för

hans tjänst.

Ehuru åklagare är jävig, äge han vidtaga åtgärd, som ej utan fara kan

uppskjutas.

Fråga om jäv mot åklagare prövas av hans närmaste förman; jäv mot

riksåklagaren prövas av honom.

Enligt 9 § andra stycket skall vad som i 6 § är föreskrivet om åklagare

äga motsvarande tillämpning beträffande polismyndighet. I lagen den 29 maj

1964 (nr 317) om vad som avses med polismyndighet och därtill anslutande

bestämmelser regleras vem som fullgör på polismyndighet ankommande

uppgifter. Huvudregeln är att med polismyndighet avses polischefen

i orten. Enligt 7 kap. 9 § RB avses i balken med polismyndighet också länspolischefen.

I lagstiftningen finns inte några allmänna jävsbestämmelser för polisman

som inte är polismyndighet. Frågan härom torde få övervägas vid framtida

lagstiftning om förvaltningsförfarandet. Frågan om jäv beträffande polisman

som ombesörjer handläggning enligt RB torde emellertid böra lösas

genom bestämmelse i RB. Sådan bestämmelse har därför tagits in i förevarande

paragraf. Bestämmelsen innebär, att vad som gäller beträffande polismyndighet

skall gälla också beträffande polisman som har att vidta åtgärd

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

73

eller meddela beslut enligt RB. Beträffande denne skall dock fråga om jäv

alltid prövas av polismyndighet, oavsett om denna är polismannens »närmaste

förman» (jfr 6 § tredje stycket).

36 KAP.

12 §.

Innan vittne avger sin berättelse skall han enligt 36 kaj). It § med handen

på bibeln avlägga ed av den lydelse som anges i paragrafen. Om vittnet säger

sig på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hysa betänklighet mot

att avlägga vittnesed, kan rätten enligt 12 § första stycket, om betänkligheten

kan antagas vara allvarligt grundad, medge vittnet att i stället avge vittnesförsäkran,

vars lydelse återfinns i paragrafen. Vidare kan vittne enligt

12 § tredje stycket få avlägga vittnesförsäkran, om båda parterna samtycker

och rätten finner det kunna tillåtas. Den som lämnar osann uppgift

eller fc<rtiger sanningen döms för mened, oavsett om vittnesmålet har lämnats

under ed eller försäkran.

Genom riksdagens skrivelse 1966: 130 har väckts fråga om ändring av 12 §.

Riksdagsärendet föranleddes av motionerna 1966: I: 562 och 1966: II: 695. I

dessa hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

om förslag till lagändring, varigenom edgång ersätts med försäkran.

I 1LU 1966: 20, som bifölls av riksdagen, fann sig utskottet inte kunna tillstyrka

så långt gående ändring. Som nu gäller måste dock enligt utskottet

finnas möjlighet att hyta ut ed mot försäkran, om vittnet på grund av sin

övertygelse hyser betänklighet mot att avlägga ed. Utskottet framhöll, att

gällande bestämmelse härom synes kunna medföra onödigt meningsutbyte

mellan rätten och vittnet samt anförde vidare bl. a. följande.

Skyldigheten för vittnet att närmare motivera sin önskan kan leda till att

vittnet underlåter att utnyttja möjligheten att få avlägga försäkran. Det kan

ej bortses från att ett vittne kan finna det obehagligt eller svårt att klargöra

anledningen till sina betänkligheter. Enligt utskottets mening bör därför

ändring ske beträffande villkoren för utbyte av ed. Stadgandet i 36 kap.

12 § rättegångsbalken torde böra utformas så att vittne som på grund av sin

övertygelse säger sig hysa betänklighet mot att avlägga vittnesed skall utan

annan motivering få utbyta eden mot försäkran på heder och samvete. I

samband med en sådan lagändring lär möjligheten att med parternas och

rättens samtycke få avlägga försäkran i stället för ed kunna utgå.

Enligt min mening bör den av riksdagen väckta frågan nu prövas.

Som riksdagen har anfört ger gällande bestämmelser om eds utbytande

mot försäkran ett visst utrymme för oncdigt meningsutbyte mellan rätten

och vittnet. Eftersom en ändring i detta hänseende är önskvärd, har paragrafen

i förslaget avfattats så att det klart framgår att rätten utan vidare

undersökning skall godta vittnets ståndpunkt, att han på grund av sin åskåd
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

ning i religiöst hänseende inte vill avlägga ed. Det använda uttryckssättet

bör anses omfatta även den situationen att vittnet på grund av negativ inställning

till religionen inte vill avlägga ed (jfr Gärde m. fl. Nya RB s. 504—

505).

Med anledning av denna ändring bör paragrafens tredje stycke utgå.

48 KAP.

Rubriken

Som jag redan har sagt i den allmänna motiveringen är det lämpligt att

i 48 kap. föra samman bestämmelserna om strafföreläggande och om föreläggande

av ordningsbot. Kapitlet har omarbetats i enlighet härmed. Bestämmelserna

har därvid disponerats i tre huvudavdelningar. Den törsta,

som har fått rubriken Allmänna bestämmelser, innehåller en bestämmelse

om att fråga om ansvar för brott får tas upp genom de institut som här

är i fråga (1 §) och vidare bestämmelser om institutens närmare innebörd

(2 §) samt slutligen en allmän processuell bestämmelse om s. k. lis pendens

och rättskraft (3 §). I nästa avdelning av kapitlet (4—12 §§) har sammanförts

de närmare bestämmelserna om strafföreläggande. I den tredje huvudavdelningen

finns motsvarande bestämmelser beträffande föreläggande av

ordningsbot (13—20 §§).

Allmänna bestämmelser

1 §•

Det har ansetts lämpligt att inleda kapitlet med en bestämmelse som anger

att fråga om ansvar för brott, som hör under allmänt åtal, under de villkor

som föreskrivs i kapitlet får upptagas av åklagare genom strafföreläggande

och av polisman genom föreläggande av ordningsbot (jfr 2 § första

stycket ÖL). För att klargöra hur de berörda instituten förhåller sig till åtal

har vidare angivits, att förelägganden av nämnd art träder i stället för åtal.

Därvid gäller dock den begränsningen att instituten ersätter åtal endast

i de fall då lis pendens föreligger och sedan föreläggandet har godkänts och

därmed fått verkan av lagakraftvunnen dom.

I paragrafens andra stycke har tagits in en bestämmelse om att närmare

föreskrifter för tillämpningen av kapitlet meddelas av Kungl. Maj :t eller

myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Denna bestämmelse motsvarar

den som nu finns i 11 § ÖL. 2

2 §.

I paragrafens första stycke beskrivs innebörden av de institut som här

är i fråga. I nära anslutning till vad som nu gäller enligt 2 § första stycket

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

andra punkten ÖL anges sålunda, att föreläggande enligt kapitlet innebär

att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs

ett bötesstraff. Det anges vidare att detta vid strafföreläggande fastställs

efter vad åklagaren anser brottet förskylla (jfr 48 kap. 1 § RB) och att

det vid föreläggande av ordningsbot fastställs efter vad som har bestämts

enligt 14 §.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att om brott är förenat med egendoms

förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, denna också

skall föreläggas den misstänkte till godkännande. Föreskriften överensstämmer

med vad som nu gäller enligt 48 kap. 1 § första stycket tredje punkten

RB. För ordningsföreläggandeinstitutet är däremot denna föreskrift en nyhet.

Som jag redan har framhållit i det föregående är avsikten att förverkande

skall komma i fråga endast i mycket begränsad omfattning inom ramen

för ordningsbotssystemet. Föreskrifter härom torde böra meddelas av

Kungl. Maj :t.

3 §•

I paragrafens första stycke anges att när föreläggande enligt kapitlet har

utfärdats till godkännande inom viss tid, fråga om ansvar för brottet ej

får tas upp på nytt förrän denna tid utgått. Bestämmelsen ansluter till vad

som nu gäller enligt 8 § första stycket ÖL (jfr även 45 kap. 1 § tredje stycket

RB). För strafföreläggande finns f. n. inte någon uttrycklig lispendensregel

av nu angiven art. Att denna grundsats dock gäller även vid strafföreläggande

framgår indirekt av 48 kap. 3 § andra stycket RB. Av denna bestämmelse

följer att åtal kommer i fråga först sedan fristen för godkännande har

gått ut utan att föreläggandet har återställts, försett med godkännande.

Grundsatsen kan sägas komma till synes också i 1 § i samma kapitel i och

med att där anges att när strafföreläggande utfärdas detta sker i stället för

att åtal väcks.

I paragrafens andra stycke anges att om föreläggande har godkänts det

gäller som dom vilken har vunnit laga kraft. Bestämmelsen överensstämmer

med 9 § ÖL och i sak också med 48 kap. 4 § RB.

Om strafföreläggande

4 §•

I paragrafen regleras strafföreläggandets tillämpningsområde. Detta omfattar

brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter och ej heller normerade

böter och vilket, om dagsböter stadgas, befinnes förskylla högst

50 dagsböter eller, jämte annat brott, högst 60 dagsböter som gemensamt

straff. I sak innebär det ingen skillnad jämfört med vad som nu gäller enligt

48 kap. 1 § RB, frånsett den förut berörda höjningen av gränsen för

högsta dagsbotsstraff.

I paragrafens andra stycke har tagits in den förut behandlade bestäm
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

melsen om att Kungl. Maj :t kan förordna att bestämmelserna om strafföreläggande

får tillämpas även beträffande brott, för vilket stadgas böter eller

fängelse i högst sex månader men vilket i övrigt är sådant som anges i första

stycket. Som har nämnts i den allmänna motiveringen är avsikten att Ivungl.

Maj :t skall meddela förordnande beträffande vissa angivna brott.

Jag vill erinra om alt, när dagsbotsbelagt brott och penningbotsbelagt

brott föreligger till bedömning samtidigt, det gemensamma straffet skall

vara dagsböter (25 kap. 5 § BrB).

Avsikten är, som jag redan har framhållit, att det i samband med förordnande

enligt andra stycket skall meddelas föreskrifter om vilka åklagare

som skall ha behörighet att utfärda strafföreläggande för brott som avses i

paragrafens andra stycke.

5 §.

I paragrafen har tagits upp vissa förhållanden, som medför att strafföreläggande

inte får utfärdas.

Sålunda anges till en början att strafföreläggande inte får utfärdas, om

förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger. F. n. anges inledningsvis i

48 kap. 1 § RB, nämligen att åklagare får utfärda strafföreläggande under

förutsättning att allmänt åtal skall äga rum för brottet. Strafföreläggandet

får alltså enligt gällande rätt användas endast när åklagaren annars haft att

väcka åtal för brottet enligt de regler som gäller för åtalsplikten, dvs. när

åklagaren finner sig ha tillräckliga skäl för åtal. Med den formulering som

har valts i den föreslagna lagtexten åsyftas inte någon skillnad i förhållande

till gällande rätt. Däri ligger vidare att om särskilt villkor är föreskrivet för

åtal detta måste vara uppfyllt innan straffäreläggande får utfärdas. Om

särskild åtalsprövning är föreskriven, skall sådan föregå utfärdandet av

straf föreläggandet.

I paragrafen har vidare reglerats förfarandet vid sammanträffande av

brott. Enligt nuvarande 48 kap. 1 § första stycket sista punkten RB gäller,

att när fråga är om flera brott strafföreläggande ej får utfärdas, om det inte

sker gemensamt för alla brotten. Att gemensamt straff skall åläggas följer av

1 kap. 6 § BrB.

För att den nämnda bestämmelsen i RB skall kunna tillämpas i praktiken,

anser sig åklagarna skyldiga att före utfärdande av strafföreläggande undersöka

i åklagarmyndighetens register om den misstänkte också är misstänkt

för annat brott. På en del håll begränsas undersökningarna till register över

bötesmål, medan på andra håll även register över svårare brott undersöks.

Enligt ett uttalande av JO skall vid prövning om gemensamt strafföreläggande

får och skall utfärdas, hänsyn tas till brott som är kända för

åklagarmyndigheten, när det är aktuellt alt utfärda föreläggande (JO:s

ämbetsberättelsc 1967 s. 152). Enligt ett rättsfall (SvJT 1960 rf. s. 49) behöver

hänsyn inte tas till andra brott än dem som åklagaren bär till prövning,

när strafföreläggande skall utfärdas.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Den föreslagna bestämmelsen i detta ämne har givits den innebörden

att strafföreläggande inte får utfärdas, om däri ej tas upp alla brott av den

misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning. Förslaget

skiljer sig alltså från vad som nu anses gälla genom att av lagregeln

framgår, att hänsyn behöver tas bara till de brott som är kända för den

handläggande åklagaren själv. Anledningen härtill är att det är ett intresse

att de handläggande inte skall belastas med alltför mycket arbete med

undersökningar i register av olika slag för att få klarhet i om samma person

är misstänkt också för andra brott. Sådana undersökningar torde böra begränsas

till fall där mera kännbar påföljd är i fråga. I vad mån undersökning

skall göras för att utröna förekomsten av ytterligare brott är ett

ämne som kan regleras genom bestämmelser av Kungl. Maj :t.

Jag vill i delta sammanhang understryka att de summariska handläggni

ngsf ormer som här är i fråga inte bör belastas med sådana handläggningsmoment

som gör dem tungarbetade. Man torde utan större betänkligheter

kunna acceptera att det någon gång kan hända att en person kan komma

att åläggas straff vid skilda tillfällen och genom skilda förfaranden,

trots att det i och för sig varit teoretiskt tänkbart att en gemensam prövning

av brottsligheten skulle ha kunnat komma till stånd. Det kan nämnas,

att ett framtida ADB-system i och för sig erbjuder möjligheter att praktiskt

taget fullkomligt gardera sig mot sådana enstaka fall. Från dataregistret

skulle kunna lämnas upplysning till åklagaren huruvida den misstänkte är

utsatt för misstanke om brott t. o. m. såvitt gäller alla åklagar distrikt i

landet. Men priset härför blir att det i strafföreläggandeärendena årligen

skulle lämnas kanske en kvarts miljon frågor till och lika många svar från

den centrala dataanläggningen. Detta skulle göra förfarandet alltför omständligt

och bör därför enligt min mening inte övervägas.

I bestämmelsen anges vidare, att strafföreläggande inte får utfärdas om

målsägande förklarat, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning

av brottet, eller om målsägande begärt, att åtal skall väckas. Föreskriften

överensstämmer med vad som nu gäller enligt 48 kap. 1 § andra

stycket RB.

Ytterligare föreskrivs att strafföreläggande inte får utfärdas om brottet

bör föranleda ämbetsstraff. Detta gäller redan f. n., fastän särskild föreskrift

därom inte har meddelats i RB (jfr RÅ:s cirkulär nr 59). Eftersom en liknande

föreskrift f. n. gäller beträffande ordningsföreläggande (3 § första

stycket andra punkten ÖL) och sistnämnda föreskrift bör gälla även enligt

den nya lagstiftningen, har det ansetts lämpligt att även beträffande straffföreläggande

ha en uttrycklig regel i ämnet. Om överensstämmelse mellan

reglerna för de båda instituten inte gällde i detta avseende, skulle det möjligen

kunna ge anledning till missförstånd. Slutligen har i paragrafen tagits

in en erinran om att särskilda bestämmelser gäller i fråga om villkor för

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

användning av strafföreläggande i militärt brottmål (se 84 § andra stycket

militära rättegångslagen).

6 §•

I bestämmelsen anges att strafföreläggande skall avfattas skriftligen

och undertecknas av åklagaren. Vidare anges vilka uppgifter föreläggandet

skall innehålla. Bestämmelsen överensstämmer i sak med vad som nu gäller

enligt 48 kap. 2 § RB. Ordalagen har jämkats något för att uppnå överensstämmelse

med vad som gäller beträffande ordningsföreläggande. Föreskriften

att det eller de lagrum som är tillämpliga skall anges i föreläggandet

har tagits upp under en särskild punkt i paragrafen för att underlätta den

hänvisning till bestämmelsen som görs i 17 § i förslaget.

7 §•

F. n. gäller enligt 48 kap. 3 § andra stycket RB att, om föreläggande ej

godkänns omedelbart, det för den misstänkte skall tillkännages att han inom

viss av åklagaren utsatt tid, högst två veckor från delgivningsdagen, har att

till åklagaren återställa föreläggandet, försett med godkännande vid påföljd

att åtal eljest kan äga rum. Den här föreslagna bestämmelsen innehåller

i stort sett samma reglering i sak. Avfattningen har dock gjorts något

annorlunda, delvis med beaktande av vad som gäller också för ordningsföreläggande.

De uppgifter som, utöver vad som följer av 6 § i förslaget, bör bringas

till den misstänktes kännedom får aktualitet endast i det fallet att den misstänkte

i senare sammanhang än vid utfärdandet av föreläggandet skall ta

ställning till frågan om godkännande av föreläggandet. Detta är vid straffföreläggande

det ojämförligt vanligaste fallet.

De uppgifter som den misstänkte i sådant fall skall ha del av är till att

börja med uppgift om den myndighet till vilken skriftligt godkännande av

föreläggande skall sändas. F. n. anges i lagtexterna beträffande både straffföreläggande

och ordningsföreläggande att det godkända föreläggandet

skall »återställas» försett med godkännande. Redan nu är detta uttryck

oegentligt beträffande ordningsföreläggande, eftersom detta när det har

godkänts senare än vid utfärdandet inte återställs till polismannen eller

polismyndigheten utan sänds till rikspolisstyrelsen. Även beträffande straffföreläggande

har man att i framtiden räkna med att detta inte skall återställas

till den som har utfärdat det, dvs. åklagaren, utan sändas till ett

centralt organ. Vem som skall mottaga godkännande regleras med stöd av

9 och It §§ i förslaget. I den föreslagna 7 § har föreskrivits, att den misstänkte

skali få upplysning om sättet för godkännande. Däri ligger att upplysningen

skall avse både den myndighet som mottar godkännande och de åtgärder

som ankommer på den misstänkte.

Ytterligare skall den misstänkte få upplysning om den tid inom vilken god
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 är 1968 79

kännande skall ske. Det föreligger inte något behov av att i lagtexten ange

längden av denna tid. Det gäller här en handläggningsfråga som kan överlämnas

till de tillämpande att bedöma.

Den misstänkte skall slutligen ha upplysning om att åtal kan äga rum,

om godkännande inte sker inom förelagd tid. Detta gäller även f. n. Jag vill i

detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid att, som jag kommer att

beröra närmare under 9 §, reglerna om skriftligt godkännande förändras

något enligt förslaget. Medan f. n. godkännandet anses ske den dag den misstänkte

skriver under och daterar det, innebär förslaget att godkännande skall

anses föreligga först den dag då föreläggandet i godkänt skick kommer vederbörande

myndighet till handa. Jag vill i detta sammanhang erinra om

att detta spörsmål var föremål för lagrådets uppmärksamhet vid 1986 års

reformer (prop. 1966: 100 s. 156). Även med den nya utformning av godkännandebestämmelserna

som här har valts synes lagrådets synpunkter

bli tillgodosedda.

För strafföreläggandets del gäller f. n. att tillkännagivandet av sådana

uppgifter som nu har berörts i och för sig inte behöver ske på visst sätt.

Formellt är det ingenting som hindrar, att tillkännagivandet sker muntligen

i samband med delgivning. I praktiken har tillkännagivandet dock skett

genom tryck på den blankett som används för strafföreläggande. Beträffande

ordningsföreläggande gäller däremot enligt 6 § andra stycket andra punkten

ÖL att anteckning om de nu berörda uppgifterna ovillkorligen skall finnas

på själva föreläggandet.

Enligt den föreslagna bestämmelsen skall de berörda upplysningarna

finnas i själva föreläggandet eller ges den misstänkte på annat sätt. Med

nuvarande liandläggningsrutiner torde anledning saknas att lämna berörda

uppgifter på annat sätt än genom anteckning på själva föreläggandet.

Att ändringen dock bör vidtas sammanhänger med pågående förberedelser

för att använda ADB-teknik vid arbetsrutinerna även inom strafföreläggandets

ram. Med tanke på hur dessa rutiner kommer att utformas (jfr under

avsnitt 7) bör lagstiftningen anpassas så, att det blir möjligt att låta det av

åklagaren utformade och undertecknade originalföreläggandet utgöra underlag

för ett på mekanisk väg framställt expeditionsexemplar av föreläggandet

(det skriftliga besked som berörs i 8 § andra stycket). Med en sådan rutin

blir det onödigt att belasta den handling, som åklagaren utfärdar, med

närmare uppgifter i de hänseenden som anges i 7 § i förslaget. Det är tillräckligt

om dessa uppgifter kommer till i det exemplar som expedieras till

den misstänkte. Tiden för godkännande torde komma att fastställas schablonmässigt

i en sådan rutin.

Att ett sådant besked som är avsett att tillställas den misstänkte är en

maskinell produkt utan underskrift av åklagaren synes inte behöva väcka

betänkligheter. Självfallet måste databehandlingen tekniskt ordnas så, att

betryggande garantier finns för korrektheten i sådant besked.

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

8 §•

Enligt paragrafens första stycke skall strafföreläggande lämnas eller

sändas till den misstänkte. Detta överensstämmer med gällande ordning.

Enligt 48 kap. 3 § RB gäller nu dessutom att strafföreläggande, som ej godkänns

omedelbart, skall delges den misstänkte på det sätt som föreskrivs

om stämning i brottmål. Något behov av att i lag ha en sådan regel föreligger

emellertid inte. Om formlig delgivning av ett föreläggande bör ske

eller inte, är en praktisk fråga som kan bedömas av de tillämpande myndigheterna.

Att delgivning bör ske när praktiska skäl talar härför kan närmare

regleras i bestämmelser som utfärdas av Kungl. Maj :t.

Enligt den föreslagna paragrafens andra stycke skall i stället för föreläggandet

ett skriftligt besked, som återger föreläggandets innehåll och

innehåller erforderliga upplysningar i övrigt, kunna lämnas eller sändas till

den misstänkte. Förutsättningen härför är att Kungl. Maj :t meddelar särskilt

förordnande därom. Bakgrunden till denna bestämmelse är de nya

arbetsrutiner som är under utarbetande och som har berörts under 7 §.

9 §■

F. n. gäller beträffande strafföreläggande att skriftligt godkännande sker

genom att den misstänkte på föreläggandet undertecknar förklaring, att han

erkänner gärningen och underkastar sig det förelagda bötesstraffet. Det

finns inte någon uttrycklig föreskrift om att det skriftliga godkännandet är

utan verkan, om det inte ålerställs till vederbörande myndighet, men det anses

ligga i sakens natur att krav på återställande ändå gäller (jfr prop.

1966: 100 s. 135). Enligt praxis anses likväl, när godkänt föreläggande har

återställts, att verkan av godkännandet har inträtt redan den dag då den

misstänkte undertecknade godkännandet (jfr nämnda prop. s. 156 under

5 § och RÅ:s cirkulär C 24 s. 3—4).

Jag anser det otillfredsställande att enligt gällande rätt den situationen

föreligger att, när ett godkänt föreläggande kommer in viss dag, man med

ledning av datum för godkännandet konstaterar att en lagakraftvunnen

dom i själva verket har förelegat sedan några dagar tillbaka, kanske t. o. m.

sedan några veckor tillbaka. Har den misstänkte glömt alt datera godkännandet,

är det oklart när lagakraftvunnet avgörande skall anses föreligga.

I klarhetens intresse bör emellertid hos myndigheten stå klart vilken

dag sådant avgörande skall anses föreligga, och det bör inte komma i fråga

att ett sådant konstaterande görs retroaktivt. När förslaget till ÖL ladcs

fram, ansåg jag att, eftersom detta system skulle prövas endast på försök,

man i det avseende som nu är i fråga tills vidare borde anknyta till gällande

ordning för strafföreläggandeinstitutet. När nu båda instituten ses över, bör

saken emellertid läggas till rätta.

På grund av det anförda har i den föreslagna bestämmelsen i 9 § första

stycket tagits in — förutom vad som nu gäller i fråga om formen för skrift
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

ligt godkännande — ett uttryckligt krav att vederbörlig mottagare också

skall tillställas den ifrågavarande förklaringen.

Med den föreslagna ordningen kan det bli en viss risk att preskription

föreligger i några fall då enligt gällande ordning preskription inte anses

ha inträtt. Enligt gällande rätt anses ansvarsfrågan vara avgjord i rätt tid,

om godkännandet är dagtecknat före preskriptionstidens utgång, även om

det är inkommet först därefter. Med den föreslagna ordningen blir däremot

resultatet i ett sådant fall att preskription skall anses ha inträtt. Den praktiska

betydelsen av denna ändring torde dock vara obetydlig.

I paragrafens första stycke anges vidare, att närmare bestämmelser om

vem som skall mottaga förklaring om godkännande meddelas av Kungl.

Maj :t. När godkännande sker i direkt anslutning till utfärdandet, blir det

självfallet till utfärdaren som det godkända föreläggandet skall lämnas. Beträffande

övriga fall bör det med nuvarande ordning bli åklagarmyndigheten

när det gäller strafföreläggande och rikspolisstyrelsen när det gäller ordningsföreläggande.

På längre sikt har man att även beträffande strafföreläggande

räkna med att godkännandet skall sändas till ett centralt organ,

där dataanläggning finns.

Första stycket skiljer sig från nuvarande bestämmelser i samma ämne

genom att det inte anges att godkännandet skall tecknas på själva föreläggandet.

I den mån nuvarande rutiner för strafföreläggande tillämpas är det

dock avsett, att godkännandet liksom nu skall skrivas på själva föreläggandet.

Man bör dock räkna med att andra möjligheter behöver stå till buds

längre fram. Sålunda vill jag erinra om vad jag har sagt om att man i framtida

rutiner för strafföreläggande bör ha möjlighet att tillställa den misstänkte

ett besked som är framställt med datamaskin i stället för originalföreläggandet.

Godkännandet bör då kunna tecknas på detta besked.

Emellertid föreligger redan med gällande ordning ett visst behov att

kunna godta ett godkännande som har tecknats på annan handling än själva

föreläggandet. Sålunda har det visat sig att i ordningsbotssystemet det är

ett inte ovanligt fall att en misstänkt har slarvat bort föreläggandet men

ändå vill erkänna gärningen. Han får, när erkännandet uteblir, från rikspolisstyrelsen

en påminnelse om föreläggandet och det uteblivna godkännandet.

I och för sig kan han då, om han har pengar tillgängliga, ordna godkännandet

genom att betala ordningsboten, men det förekommer att den

misstänkte inte har pengar för tillfället. I sådana fall har det åtskilliga gånger

förekommit, att han har meddelat detta på den påminnelseblankett som

han har erhållit från rikspolisstyrelsen och att han därvid har förklarat

att han godkänner föreläggandet. Det nuvarande kravet på att godkännande

skall tecknas på föreläggandet gör det emellertid omöjligt att godta ett

sådant godkännande. Eftersom också betalning har uteblivit, har man varit

nödsakad att då väcka åtal vid domstol eller att — med viss upprepning av 6

6 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 82

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

den förekomna handläggningen — utfärda strafföreläggande. Det är önskvärt,

att sådan opraktisk omgång inte skall behöva förekomma.

Med hänsyn till det anförda har som ett andra stycke i den föreslagna

9 § tagits in föreskrift att, när godkännande tecknas på annan handling

än föreläggandet, godkännandet är gällande, om det klart framgår vilket

föreläggande som avses med godkännandet. I det krav på klarhet som uppställs

ligger att det skall framgå för den handläggande att även den misstänkte

måste ha haft fullt klart för sig vilken gärning som är i fråga.

10 §.

I paragrafen har tagits in föreskrifter om möjlighet att låta ombud för den

misstänkte godkänna strafföreläggande skriftligen. Föreskriften har det

innehåll som redan har angivits i den allmänna motiveringen. En särskild

detaljfråga bör dock beröras något. I bestämmelsen anges att fullmakten

skall innehålla bl. a. uppgift om den högsta bötespåföljd som den misstänkte

är villig att underkasta sig. När straffet är böter omedelbart i penningar,

erbjuder denna föreskrift inga problem. I det fall då straffet är dagsböter

innebär bestämmelsen att i fullmakten skall anges både dagsbotsantal och

dagsbotsbelopp. I praktiken torde det inte bli några svårigheter att åstadkomma

att anteckningarna i detta avseende får tillräcklig tydlighet. Dels

torde detta kunna ordnas genom att fullmaktsblanketter utformas och får

sådant innehåll att det klart framgår att i dagsbotsfallen båda de nämnda

uppgifterna skall anges. Vidare är att märka att — i likhet med de fullmakter

som nu förekommer — nya fullmakter får påräknas komma till under medverkan

av vederbörande förhörsledare. Denne kommer alltså att kunna stå

till tjänst med sådana upplysningar att anteckningarna i nu berört hänseende

kan bli fullständiga.

Om ADB-rutiner kommer till användning vid utfärdande av strafföreläggande,

måste tillses att föreläggandet kommer att sändas till ombudet i

de fall då ombud har ställts. För att detta skall bli möjligt fordras, att det

föreläggande som utskrivs av åklagaren innehåller uppgift om ombudets

namn och adress. Erforderliga föreskrifter härom kan meddelas av Kungl.

Maj :t.

RB:s bestämmelser om rättegångsombud och försvarare bör anses gälla

även nu ifrågavarande ombud. Det är dock endast vissa av dem som torde

kunna få praktisk betydelse. 11

11 §■

Paragrafen innehåller bestämmelser om att betalning av böter som har

tagits upp i strafföreläggande anses som godkännande. Frågan har behandlats

i den allmänna motiveringen, till vilken jag vill hänvisa.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

12 §.

Vid strafföreläggande förekommer inte så sällan att föreläggandet godkänns

och återkommer först efter den tid som har utsatts av åklagaren för

godkännande. Åklagaren anses då inte skyldig att godta det för sent inkomna

godkännandet utan kan pröva om han skall väcka åtal eller inte (jfr prop.

1966: 100 s. 156 nederst). Sker godkännandet först efter det att stämning

har delgivits, torde i praxis godkännandet i regel inte godtas, utan brottmålet

vid domstolen får fortsätta.

För ordningsbotssystemets del har i 8 § andra stycket ÖL tagits in en

uttrycklig bestämmelse om att godkännande som sker efter delgivning av

stämning är utan verkan. Motsvarande bör gälla i fråga om strafföreläggande.

En bestämmelse av sådan innebörd har därför tagits in i 12 §.

Om föreläggande av ordningsbot

13 §.

Paragrafens första stycke anger ordningsföreläggandets tillämpningsområde.

Liksom nu omfattas brott, för vilket ej stadgas annat straff än böter

omedelbart i penningar och ej heller normerade böter. Avfattningen i den

delen skiljer sig något från 1 § ÖL. I denna föreskrivs, att lagen kan göras

tillämplig beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter

omedelbart i penningar. Mot denna formulering kan invändas att det inte

är givet att dagsbotsstraff alltid är svårare än böter omedelbart i penningar.

Sålunda kan erinras om att enligt 15 § bötesverkställighetslagen ett ringa

dagsbotsstraff kan föranleda ett kortvarigt förvandlingsstraff (t. ex. motsvaras

5 dagsböter av fängelse 10 dagar), medan ett straff på böter omedelbart

i penningar kan medföra långvarigt förvandlingsstraff (t. ex. motsvaras ett

bötesstraff på 500 kronor av fängelse 40 dagar). Med hänsyn till det anförda

har i den föreslagna paragrafen valts formuleringen att för brottet ej stadgas

annat straff än böter omedelbart i penningar.

I den nya paragrafen anges vidare, att bestämmelserna om föreläggande av

ordningsbot är tillämpliga under förutsättning att för brottet har bestämts

ordningsbot. Som har berörts i den allmänna motiveringen bör tillämpningsområdet

beslutas genom att det bestäms ordningsbotsbelopp för brott, varå

systemet avses bli tillämpligt. Något förordnande av Kungl. Maj :t kommer

inte vidare i fråga på det sätt som nu gäller.

Enligt paragrafens andra stycke gäller att bestämmelserna om ordningsföreläggande

inte är tillämpliga, om särskilt villkor är stadgat för allmänt

åtal. Denna bestämmelse överensstämmer med vad som nu föreskrivs i

1 § andra stycket ÖL. I den sistnämnda bestämmelsen anges också, att ordningsbotssystemet

inte får tillämpas, om brottet ej hör under allmänt åtal.

Denna begränsning av tillämpningsområdet framgår av 1 § i den föreslagna

lagtexten.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

14 §.

Paragrafens första stycke innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att

meddela föreskrifter om det högsta belopp, till vilket ordningsbot får bestämmas.

Motsvarande gäller redan f. n. (jfr prop. 1966: 100 s. 133 och 4 §

ordningsbotskungörelsen). Det har synts lämpligt att ha en uttrycklig bestämmelse

i detta ämne i den nya lagtexten. I samma stycke anges vidare, ätt

Kungl. Maj :t kan föreskriva andra begränsningar för användningen av föreläggande

av ordningsbot. Exempel på sådana har jag angivit i den allmänna

motiveringen.

Enligt paragrafens andra stycke skall RÅ för olika brott bestämma de belopp

som skall upptas såsom ordningsbot och bestämma grunder för beräkning

av gemensam ordningsbot för flera brott. Vidare kan RÅ, om särskilda

skäl föreligger, uppdraga åt statsåklagare att i fråga om vissa brott bestämma

beloppet för ordningsbot. Bestämmelserna i denna del överensstämmer

helt med vad som nu gäller enligt 4 § ÖL. Jag vill dock erinra om att bestämmandet

av ordningsbot enligt förslaget får en ny innebörd såtillvida att därmed

också fastställs tillämpningsområdet för ordningsbotssystemet.

I tredje stycket har angivits, att RÅ vid urvalet av de brott för vilka ordningsbot

skall bestämmas skall samråda med rikspolisstyrelsen.

Jag vill erinra om att jag i anslutning till prop. 1966: 100 (s. 132) uttalade,

att det torde kunna förutsättas att RÅ vid bestämmandet av ordningsbotsbeloppen

samråder med företrädare för polisen och även beaktar domstolarnas

straffmätningspraxis. Innan ordningsbotsbeloppen bestämdes år 1966

inhämtade RÅ domarföreningarnas synpunkter på ett då upprättat förslag

till ordningsbotstaxa. Det synes lämpligt att denna ordning tillämpas också

när det i framtiden blir aktuellt att bestämma ordningsbot för ytterligare

brott.

Jag vill vidare framhålla, att det är angeläget att det blir viss stabilitet

i tillämpningsområdet för förfarandet. Det synes lämpligt att frågor om

ändringar av tillämpningsområdet om möjligt inte tas upp till prövning

oftare än ungefär en gång årligen. Då det kan förutsättas att RÅ självmant

beaktar detta, behövs inga föreskrifter i det ämnet.

Vid bestämmande av ordningsbot har RÅ att ta sikte på vad som kan anses

vara normalfallet inom varje förseelsetyp. Anser polismannen att ett konkret

fall klart avviker från normalfallet, skall han inte utfärda ordningsföreläggande.

I prop. 1966: 100 anförde jag vissa synpunkter i detta ämne (s.

82, 86—87 och 130). Jag har velat erinra härom, eftersom jag i den allmänna

motiveringen har förutsatt, att ordningsbotssystemet skulle vidgas att avse

också förargelseväckande beteende enligt 16 kap. 16 § BrB. Men det är få

brott som kan variera så mycket som förargelseväckande beteende. Man

har svårt att ge några hållpunkter för bedömningen vad som utmärker normalfallet

vid detta brott. Det förefaller därför lämpligt att begränsa användningen

av ordningsföreläggande vid detta brott till de fall då det samtidigt är

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

fråga om fylleri. Detta tillgodoser det praktiska syftet att ordningsföreläggande

i så stor utsträckning som möjligt skall användas vid fylleri. Dessutom

torde det bli något naturligare att föreställa sig hur ett normalfall av

förargelseväckande beteende kan anses te sig om det förekommer i samband

med fylleri. Då det kan förutsättas att RÅ beaktar de nu anförda synpunkterna,

torde det inte vara behövligt att Kungl. Maj :t meddelar föreskrifter

därom med stöd av 14 § första stycket.

Jag vill i anslutning till det sagda framhålla, att den ganska generösa

praxis som har utvecklat sig beträffande bedömningen huruvida straffbart

förargelseväckande beteende föreligger inte bör ändras. Det bör åligga polisbefälet

att ha tillsyn över att detta inte blir fallet.

15 §.

I paragrafen anges dels vissa fall när föreläggande av ordningsbot inte får

utfärdas, dels vissa fall när sådant föreläggande ej bör utfärdas. Bestämmelsen

överensstämmer i allt väsentligt med vad som f. n. gäller enligt 2 §

andra stycket och 3 § ÖL. Beträffande sammanträffande av brott innebär

gällande ordning att, när vid ett och samma tillfälle är fråga om flera brott,

föreläggande får utfärdas endast om det omfattar alla brotten och upptar

gemensam ordningsbot för dem. I förslaget har den bestämmelse vilken

svarar häremot (andra om-satsen) formulerats på samma sätt som den

föreslagna bestämmelsen beträffande strafföreläggande i samma ämne.

Därigenom får man i detta avseende överensstämmelse mellan lagreglerna

för de båda instituten, vilket är önskvärt. Någon saklig förändring för ordningsföreläggandets

del blir det inte (jfr prop. 1966: 100 s. 127). Att gemensam

ordningsbot skall åläggas följer av 1 kap. 6 § BrB och behöver därför

inte anges i RB.

16 §.

Paragrafens första stycke, som anger att föreläggande av ordningsbot

skall avfattas skriftligen och undertecknas av polismannen, överensstämmer

med vad som nu gäller enligt 5 § första punkten ÖL.

I andra och tredje styckena föreskrivs att föreläggande av ordningsbot

bör utfärdas i den misstänktes närvaro, varvid den misstänkte skall erhålla

tillfälle att omedelbart godkänna föreläggandet. Vidare anges att föreläggandet

dock kan få tillställas den misstänkte under vissa förutsättningar

för att han senare skall få ta ställning till frågan om godkännande. Föreskrifterna

överensstämmer med vad som nu gäller enligt 6 § första stycket

och andra stycket första punkten ÖL.

17 §.

I bestämmelsen anges att 6 § andra stycket 1, 2 och 4 samt 7, 9 och 11 §§

äger motsvarande tillämpning i fråga om föreläggande av ordningsbot. Genom

hänvisningen kommer för ordningsföreläggandets del att gälla i stort

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

sett samma bestämmelser som nu (jfr 5 § andra punkten, 6 § andra stycket

andra punkten och 7 § ÖL). Att förslaget dock innebär vissa skillnader i

jämförelse med gällande rätt framgår av vad som har anförts under de paragrafer

som nämns i 17 §:s hänvisning och av bilaga 2.

18 §.

Enligt 3 § andra stycket i förslaget — som motsvarar nuvarande ordning

— gäller godkänt föreläggande som dom vilken har vunnit laga kraft.

I ett avseende kan dock vad som gäller om lagakraftvunnen brottsmålsdom

inte anses tillämpligt, inte ens analogiskt. Enligt 30 kap. 13 § RB kan brottmålsdom

under vissa förutsättningar rättas genom beslut av den domstol

som har meddelat domen. Före rättelse skall parterna få tillfälle att yttra

sig. Eftersom det förutsätts ett tvåpartsförfarande och dessutom beslut av

en från parterna fristående, handläggande myndighet, kan samma ordning

inte tänkas inom ordningsbotssystemets ram.

Emellertid har under försöksverksamheten med ordningsbotsförfarandet

visat sig föreligga behov av viss begränsad rättelsemöjlighet i fråga om godkända

förelägganden. Av rikspolisstyrelsens redogörelse (bilaga 3 under

punkterna II och IV) framgår, att det har förekommit att fel har gjorts

vid polismans utskrift av föreläggande och att detta, sedan föreläggandet

har hunnit godkännas, har upptäckts vid samma tillfälle. I viss utsträckning

har polismännen då inte beaktat, att det i och med godkännandet föreligger

en lagakraftvunnen dom som i princip inte kan rubbas. De har i

stället makulerat föreläggandet och utfärdat ett nytt och korrekt sådant,

vilket också har godkänts av den misstänkte. Självfallet har detta förfarande

varit felaktigt, eftersom redan det första föreläggandet har fått verkan av

lagakraftvunnen dom. Rikspolisstyrelsen har i redogörelsen framhållit, att

besvärsförfarande har måst förekomma i berörda fall men att sådant skulle

undvikas i betydande utsträckning, om en rättelsemöjlighet införs.

Enligt min mening måste man akta sig för att göra ordningsbotssystemets

rättsliga konturer diffusa. Det måste inpräntas hos varje handläggande polisman,

att det är en grundläggande princip för förfarandet att frågor om

straffansvar blir definitivt avgjorda, när förfarandet leder till godkännande.

Emellertid anser jag, att man utan egentliga betänkligheter kan införa en

strikt begränsad rättelsemöjlighet. En sådan förekommer ju för domstolarnas

del, och något liknande bör kunna accepteras inom ordningsbotssystemets

ram, även om utformningen inte kan följa domstolsmålens mönster.

Den situation som jag åsyftar är att ett fel upptäcks i omedelbart samband

med att föreläggandet har utfärdats och godkänts. Låt oss anta att polismannen

då i den misstänktes närvaro upptäcker ett uppenbart fel i föreläggandet,

t. ex. — för att ta ett fall som har förekommit i praktiken några gånger

■—- att han har räknat ut boten fel vid sammanträffande av flera brott. Det

är förståeligt om både polismannen och den misstänkte i ett sådant fall,

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

när felet genast upptäcks, anser det naturliga vara att utfärda resp. godkänna

ett nytt och riktigt föreläggande. Det kan dessutom framhållas, att

man här i praktiken rör sig med sekunder, varunder rättsläget — om man

vill vara strikt formell — hinner förändras på ett avgörande sätt. Å ena

sidan kan situationen vara den att vid fel av nyss nämnd art den misstänkte

har hunnit skriva under godkännandeförklaringen men själv upptäcker

felet i föreläggandet och därför stryker över sin namnteckning medan

han ännu har föreläggandet i sin hand. Man lär da få anse, att föreläggandet

inte har godkänts, å andra sidan kan det inträffa att den misstänkte

hinner lämna tillbaka föreläggandet med påtecknat godkännande.

I sådant fall torde f. n. lagakraftvunnen dom få anses föreligga och alltså

besvärsprocess bli nödvändig, även om polismannen genast upptäcker felet.

Jag anser, att man bör betrakta den nu berörda frågan åtminstone delvis

från praktiska synpunkter. Ett omedelbart tillrättaläggande, varom både

polismannen och den misstänkte är ense, bör kunna godtas. Med hänsyn

härtill har i 18 § föreskrivits att, om polisman i omedelbart samband med

att ordningsföreläggande har utfärdats och godkänts, finner att föreläggandet

innehåller uppenbar oriktighet, polismannen får bereda den misstänkte

tillfälle att stryka över godkännandet. Nytt föreläggande kan därefter

utfärdas, om det felaktiga återkallas.

Emellertid kan man inte stanna vid detta. Ett rättelseinstitut av berörd

art bör inte ställa den misstänkte i sämre läge än han har, om föreläggandet

undanröjs besvär svägen. Och därvid gäller enligt 59 kap. 5 § andra stycket

RB att, om föreläggande undanröjs efter besvär, den misstänkte inte därefter

kan dömas till eller föreläggas svårare straff än det som har upptagits

i det ursprungliga föreläggandet. Denna bestämmelse innebär alltså den

förmånen för den tilltalade att, om han har ålagts ett för lågt bötesstraff,

detta blir gällande oavsett att fel är begånget av utfärdaren. Eftersom denna

grundsats gäller i besvärsprocessen, bör den gälla också för ett rättelseinstitut

av den innebörd som nyss har angivits. Den föreslagna bestämmelsen

har utformats i enlighet härmed.

Endast oriktigheter av verklig betydelse bör föranleda rättelse i den form

som avses i paragrafen. Det skulle i och för sig kunna övervägas att i paragrafen

uppställa krav att oriktigheten skall vara av den beskaffenheten att

föreläggandet med stöd av 59 kap. 5 § RB kan undanröjas. Emellertid har

jag ansett att det inte kan komma i fråga att på polisman lägga en prövning

av den beskaffenheten. Bestämmelsen har därför inte tagit upp annat

krav än att föreläggandet skall innehålla uppenbar oriktighet. Självfallet

bör inte smärre felaktigheter utan saklig betydelse föranleda rättelse i den

ordning som avses i paragrafen. T. ex. bör felstavning av den misstänktes

namn eller oriktighet i fråga om hans adress kunna rättas till genom att

polismannen gör en kompletterande anmärkning därom på föreläggandet.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

19 §.

I överensstämmelse med vad som nu gäller enligt 8 § andra stycket ÖL

föreskrivs i denna paragraf att, om föreläggande av ordningsbot godkänns

efter delgivning av stämning, godkännandet är utan verkan (jfr även 12 §

ovan).

F. n. gäller vidare enligt samma lagrum i ÖL att godkännande är utan

verkan också om det sker efter delgivning av strafföreläggande. Det synes

emellertid opraktiskt att ovillkorligt upprätthålla en så sträng regel. Det

kan förekomma att, sedan ordningsföreläggande har utfärdats men ej godkänts,

åklagare far hand om ärendet och anser sig böra försöka med straffföreläggande.

Om det sedan kommer in ett försenat godkännande av ordningsföreläggandet,

är det opraktiskt att strafföreläggandeförfarandet —- som kanske går ut på samma bötesbelopp — skall behöva fortsättas. Med

hänsyn härtill har paragrafen utformats så, att om godkännande av ordningsföreläggande

sker sedan strafföreläggande har lämnats eller sänts

till den misstänkte åklagaren får rätt att pröva om det gjorda godkännandet

av ordningsföreläggandet skall godtas eller inte.

20 §.

Bestämmelsen innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna

att föreläggande av ordningsbot får utfärdas även av åklagare och tulltjänsteman.

Bakgrunden härtill är att i de största städerna skall finnas böteskontor

för utredning och handläggning av smärre brottmål (prop. 1968: 1

bil. 4 s. 40). Dessa böteskontor skall utgöra delar av polisorganisationen,

men till kontoren skall dessutom knytas åklagare, vilka bl. a. skall utfärda

strafförelägganden. Det synes lämpligt att sådana åklagare skall kunna ges

behörighet att också utfärda ordningsföreläggande.

Förslaget att tulltjänsteman skall kunna ges behörighet att utfärda

ordningsföreläggande är att betrakta som en förberedelse för kommande

vidgning av ordningsbotssystemet. Det synes praktiskt att redan nu vidta

den lagändring som behövs för detta ändamål.

59 KAP.

9 §•

I denna nya paragraf har tagits in föreskrifter motsvarande dem som

nu gäller enligt 10 § ÖL.

Övergångsbestämmelser

De nya bestämmelserna i KB föreslås träda i kraft den 1 juli 1968. Undantag

görs dock beträffande godkännande av strafföreläggande genom betalning

enligt 48 kap. 11 § i förslaget. Organisatoriska förutsättningar för att

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

genomföra en sådan ordning föreligger inte förrän de nya arbetsrutinerna

med central uppföljning tas i bruk vilket beräknas ske under 1969. 48 kap.

11 §, såvitt den gäller strafföreläggande, bör därför träda i kraft först den

dag Kungl. Maj:t förordnar. Det bör anmärkas att 48 kap. 11 § på grund

av hänvisningen i 17 § samma kapitel avser också ordningsföreläggande,

och för detta förfarandes del skall den bli tillämplig redan från och med

den 1 juli 1968.

Förordnande enligt 48 kap. 8 § andra stycket kommer i fråga först när

de nya rutinerna skall börja användas. Det behövs inte någon särskild

ikraftträdandebestämmelse beträffande den paragrafen.

10.2. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 57 § nykterhetsvårdslagen

Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (8.4.), till vilken

jag får hänvisa.

10.3. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 och 9 §§

bötesverkställighetslagen

4 §•

Som ett andra stycke i paragrafen har tagits in en erinran om den befogenhet

som åklagare föreslås få enligt 57 § nykterhetsvårdslagen, nämligen

att förordna att böter inte skall tas ut. 9

9 §•

Denna paragrafs första stycke innehåller f. n. föreskrifter om att böter

under viss gräns inte får förvandlas (s. k. småböter). Förvandling får sålunda

inte ske, om böterna har bestämts till högst fem dagsböter eller 50

kronor omedelbart i penningar (första punkten). Böter som gemensamt

straff får inte förvandlas, om de ej överstiger tio dagsböter eller 100 kronor

omedelbart i penningar (andra punkten). När flera bötesstraff sammanträffar,

skall vad som sålunda har föreskrivits gälla de särskilda straffen

(tredje punkten).

Enligt paragrafens andra stycke skall emellertid även småböter förvandlas

i vissa fall, bl. a. om betalning har uteblivit på grund av den bötfälldes

tredska eller uppenbar vårdslöshet från hans sida.

Grunden för att man i princip har undantagit småböter från förvandling

är att man har ansett det som en misshushållning med statens maktmedel

och en alltför kraftig reaktion att förvandla dessa böter till frihetsstraff.

När gränsen ursprungligen drogs för böters förvandlingsbarhet — vilken

gräns då blev fem dagsböter resp. 25 kronor — utgick man från äldre kon
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

kurrensregler, enligt vilka i allmänhet särskilt bötesstraff ålades för varje

förseelse, även när samtidig lagföring förekom. Någon motsvarighet till den

nuvarande andra punkten fanns inte från början. Den lades till vid 1938

års reform av reglerna om sammanträffande av brott och motiverades med

följande resonemang. Flera förseelser hade enligt den tidigare ordningen

föranlett flera bötesstraff som var för sig kunde ligga under gränsen för

förvandlingsbarhet. Med den nya ordningen skulle förseelserna emellertid

föranleda gemensamt straff, varvid böterna kunde nå över denna gräns.

För att undvika minskning av paragrafens räckvidd sattes gränsen för förvandlingsbarhet

vid gemensamt straff dubbelt så högt som gränsen för böter

vid enkelt brott.

Mot den nuvarande ordningen kan riktas den kritiken att det sakligt

sett är svårt att förstå varför den som samlar på sig ett flertal låga bötesstraff

skall — på grund av 9 § första stycket tredje punkten — privilegieras

i förvandlingshänseende. Saken kommer att få ökad betydelse när

ordningsbotssystemet blir tillämpligt i hela landet. Då detta system gör

det möjligt med beivran i omedelbar anslutning till förseelsen, kommer

t. ex. en person som upprepade gånger gör sig skyldig till trafikförseelse

i allmänhet att få ett ordningsbotsstraff vid varje tillfälle. För att förvandlingslagen

skall fylla sitt syfte — att skapa ett påtryckningsmedel för att

böter skall betalas — bör nuvarande reglering i 9 § första stycket tredje

punkten ändras så, att man vid bedömningen om flera sammanträffande

bötesstraff är förvandlingsbara tar hänsyn till storleken av de sammanlagda

straffen. Ingår bland dessa både dagsböter och penningböter behövs

det en särskild beräkningsgrund för att man skall kunna bedöma om böterna

sammanlagt överstiger gränsen för förvandlingsbarhet. Fn sådan beräkningsgrund

finns redan i 15 § tredje stycket enligt vilken varje påbörjat

tiotal kronor av penningbotsstraff anses lika med en dagsbot. Samma

beräkningsgrund bör användas, när det gäller att konstatera om sammanträffande

dagsbotsstraff och penningbotsstraff sammanlagt når sådan höjd

att straffen blir förvandlingsbara. De nu anförda synpunkterna har varit

vägledande vid utformningen av den föreslagna bestämmelsen.

Det har funnits anledning att i detta sammanhang se över också den reglering

som finns i de nuvarande första och andra punkterna av paragrafens

första stycke. Grunden för 1938 års ändring av 9 § var, som har framgått,

att man ville undvika att förseelser, som enligt äldre rätt ledde till ej

förvandlingsbara bötesstraff, skulle dras in under det förvandlingsbara området

till följd av den nya lagstiftningen om gemensamt straff. Man måste

i dagens läge ställa sig tveksam till om detta motiv numera kan anses bärkraftigt.

Vad som bör anses avgörande för om förvandlingshotet bör inträda

som påtryckningsmedel synes vara storleken såsom sådan av de

straff som den bötfällde har ådragit sig och det förhållandet att han därefter

inte har fullgjort sin betalningsskyldighet. Förvandlingsreglernas än
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

damål är att framtvinga betalning av i vederbörlig ordning fastställda bötesstraff.

Hur det gick till när bötesstraffet fastställdes är inte ett förhållande

som bör prägla dessa regler.

Med hänsyn till det anförda anser jag att samma gräns för förvandlingsbarheten

bör gälla, vare sig böterna har ålagts för ett eller för flera brott.

Lämpligen kan gränsen sättas vid den nivå som nu gäller för gemensamt

bötesstraff. Man synes inte ha anledning till några farhågor att denna höjning

av gränsen för förvandlingsbarhet vid bötesstraff för enkelt brott skall

leda till minskad benägenhet till betalning. Jag vill därvid framhålla, att

9 § andra stycket erbjuder tillräckliga garantier för att förvandlingshotet

skall kunna användas som påtryckningsmedel i fall där så är motiverat.

Om den berörda gränsen sålunda görs generell, uppnås dessutom den förenklingen

att man kan slopa kravet på att i saköreslängd skall antecknas

om böter har ådömts som gemensamt straff (1 § 2 mom. andra stycket

förordningen den 14 december 1917, nr 915, angående indrivning och redovisning

av böter). Detta medför vidare att de rättstillämpande myndigheterna

inte i samma utsträckning som nu behöver fördjupa sig i de ibland

svåra frågorna om viss brottslighet utgör ett eller flera brott. I åtskilliga

fall kommer det att bli obehövligt att lösa sådana frågor. De kommer dock

att kvarstå i vissa fall, t. ex. när det är aktuellt att överskrida bötesmaximum

för enkelt brott med stöd av 25 kap. 5 § andra stycket BrB.

Den föreslagna bestämmelsen i 9 § har utformats i enlighet med de nu

anförda synpunkterna.

10.4. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen om förverkande

av alkoholhaltiga drycker

I 1 § ifrågavarande lag föreskrivs att alkoholhaltiga drycker och andra

berusningsmedel som tas i beslag från bl. a. den som bär gjort sig skyldig

till fylleri skall vara förverkade, om inte särskilda skäl finns däremot. Enligt

2 § skall beträffande beslag av sådan egendom gälla vad som i allmänhet

är stadgat om beslag i brottmål (dvs. i huvudsak 27 kap. RB), dock

med vissa särskilt angivna avvikelser. De avvikelser som har angivits

avser bl. a. förfarandet med beslagtagen egendom. Sålunda föreskrivs under

1 i 2 § att beslagtagen egendom får förstöras om dess värde är ringa

eller dess förstörande i övrigt måste anses försvarligt. I annat fall får

egendomen säljas, rusdrycker och Öl dock bara till det partihandelsbolag

som nämns i rusdrycksförsäljningsförordningen resp. till öltillverkare. Beslut

om förstörande eller försäljning meddelas av undersökningsledaren eller

åklagaren. Under 3 i 2 § föreskrivs att åklagaren — om åtal inte väcks —

skall pröva huruvida beslagtagen egendom skall vara förverkad. Mot förordnande

i det avseendet kan den från vilken beslaget har skett inom viss

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

tid anmäla missnöje, om inte förverkandet har förelagts och godkänts i

samband med strafföreläggande. Beträffande egendom som är förverkad

föreskrivs i 3 § att den, i den mån det inte har skett förut, skall förstöras

eller säljas, varvid samma regler skall tillämpas som gäller för beslagtagen

egendom.

Nu nämnda bestämmelser bör i vissa avseenden ändras, om det enligt

vad som har föreslagits i det föregående blir möjligt att förelägga förverkande

av beslagtagen egendom i föreläggande av ordningsbot.

När föreläggande av ordningsbot är i fråga, förekommer i regel inte förundersökning

(jfr 23 kap. 22 § RB). I allmänhet har inte heller åklagare

anledning att ta befattning med det brott som föreläggandet avser.

Det framstår mot bakgrunden av detta som mindre lämpligt att befogenheten

att besluta att beslagtagen egendom skall förstöras eller säljas är förbehållen

undersökningsledaren eller åklagaren även i sådana fall då förverkande

av egendomen föreläggs i samband med föreläggande av ordningsbot

eller i andra fall när förundersökning inte förekommer. Det bör då i

stället i första hand ankomma på polismyndigheten att meddela beslut.

Föreskrift om detta har tagits in i ett tillägg till bestämmelserna under 1 i

2 § i ifrågavarande lag.

Genom hänvisningen i 3 § i lagen kommer föreskriften i nämnda tillägg

att bli tillämplig också när det gäller förverkad egendom. Polismyndigheten

får sålunda befogenhet att meddela beslut om förstörande eller försäljning

av egendom, som är förverkad till följd av att föreläggande om förverkande

har förelagts och godkänts i samband med föreläggande av ordningsbot.

Har egendom tagits i beslag och tas föreläggande om förverkande av egendomen

därefter in i föreläggande av ordningsbot, bör anmälan om beslaget

göras hos polismyndigheten vilken — i enlighet med vad som nyss har

anförts — skall pröva om egendomen skall förstöras eller säljas. Föreskrift

om detta föreslås bli införd i 2 § i ifrågavarande lag som en ny punkt, som

betecknas 4. I de fall då anmälan skall ske enligt denna föreskrift behövs

alltså inte någon anmälan enligt reglerna i 27 kap. 4 § tredje stycket RB.

Syftet med de f. n. under 3 i 2 § upptagna bestämmelserna är alt öppna

möjlighet för åklagaren att förklara beslagtagna alkoholhaltiga drycker och

andra berusningsmedel förverkade, även om åtal inte väcks och fråga om

ansvar för det brott som har föranlett beslaget inte heller tas upp genom

strafföreläggande (jfr prop. 1958:80 s. 13). Bestämmelserna ålägger emellertid

i sin nuvarande lydelse åklagaren skyldighet att pröva frågan om

beslagtagen egendom skall vara förverkad dels då varken åtal väcks eller

strafföreläggande utfärdas dels i samband med strafföreläggande. Det

nämnda syftet med bestämmelserna torde komma till klarare uttryck, om

de i stället utformas så, att åklagaren i dem åläggs berörda prövning endast

om förverkandefrågan inte blir avgjord genom att förverkande föreläggs

och godkänns i samband med strafföreläggande eller föreläggande av ord
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

93

ningsbot eller genom atl frågan underställs domstol som en följd av att

åtal väcks. I förslaget till ändringar i ifrågavarande lag har bestämmelserna

därför fått en sådan utformning.

Samtidigt med att ändringar företas i 2 § bör hänvisningarna i 1 § till

lagrum i strafflagen ändras till att avse motsvarande lagrum i BrB.

10.5. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § parkeringsbotslagen

I paragrafens första punkt anges f. n. att anmaning att betala parkeringsbot

utgör hinder för åtal och för föreläggande av ordningsbot. Eftersom 48

kap. 1 § RB i sin nuvarande lydelse innebär att strafföreläggande inte får

utfärdas när allmänt åtal inte kan äga rum, medför nämnda föreskrift att

inte heller strafföreläggande kan utfärdas när sådan anmaning har meddelats.

Om anmaning att betala parkeringsbot har meddelats men boten inte betalas

inom fastställd tid, bortfaller enligt andra punkten i paragrafen det hinder

för åtal och därmed för strafföreläggande som anmaningen utgör. Motsvarande

har inte föreskrivits beträffande föreläggande av ordningsbot.

Sådant föreläggande kan alltså inte tillgripas, om anmaning att betala

parkeringsbot inte har efterkommits. Anledningen till att bestämmelsen

har fått denna innebörd är att det vid dess tillkomst förutsattes, att det inte

skulle föreligga något praktiskt behov att använda ordningsföreläggande,

när parkeringsbotsförfarande har prövats utan framgång (prop. 1966: 100

s. 140).

Av rikspolisstyrelsens redogörelse (bilaga 3) framgår emellertid, att det

har visat sig föreligga ett behov av att kunna tillämpa ordningsbotsförfarandet

i sådana fall. I redogörelsen sägs, att ett stort antal personer inte

betalar parkeringsbot enbart därför att de tillfälligt saknar medel härtill.

Det framhålls att det är synnerligen orationellt att polisen i sådana fall

nödgas skriva ut rapport som sedan skall diarieföras och registreras samt

behandlas av åklagare.

Även jag anser det lämpligt att föreläggande av ordningsbot skall kunna

komma i fråga, om anmaning att betala parkeringsbot inte har efterkommits

inom föreskriven tid. Både i sådana fall som har nämnts i rikspolisstyrelsens

redogörelse och i andra fall, såsom t. ex. när anmaningen av någon

anledning inte har kommit bilföraren tillhanda, bör det finnas möjlighet

att i stället utfärda ordningsföreläggande. Bestämmelsen har jämkats i

enlighet härmed.

Samtidigt har tredje punkten i 4 § jämkats så, att den får samma innebörd

som 48 kap. 19 § RB i förslaget.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

11. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande inhämtas över förslagen till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 195b (nr 579)

om nykterhetsvård,

3) lag angående ändrad lydelse av b och 9 §§ lagen den 20 mars 196b (nr

168) om verkställighet av bötesstraff,

4) lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr

205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.,

5) lag angående ändrad lydelse av b § lagen den 9 december 1960 (nr

683) om parkeringsbot

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans.

Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

95

Bilaga 1

1) Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 6 och 8 §§, 7 kap. 9 §, 36 kap. 12 §.

samt 48 kap. rättegångsbalken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges, dels att i 59 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, 9 §, av

nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lijdelse)

(Föreslagen Ig delse)

5 KAP.

6 §•

År part,----------biträda rätten.

Finnes vid--- -----tolks erhållande.

Är den som skall höras döv eller Är den som skall höras allvarligt

stum, må ock tolk anlitas att biträ- hörsel- eller talskadad, må ock tolk

da rätten. anlitas att biträda rätten.

Ej må-------—- •—• — anses förringad.

Om anställande av allmän tolk så Om anställande av allmän tolk så

ock om anlitande av tolk, då den ock om anlitande av tolk, då den

som skall höras är döv eller stum,

meddelas bestämmelser av Konungen.

som skall höras är allvarligt hörseleller

talskadad, meddelas bestäm
-

melser av Konungen.

8

Till allmän tolk så ock till tolk för

den som är döv eller stum utgår ersättning

enligt vad därom är särskilt

stadgat. Annan tolk äge av allmänna

medel åtnjuta arvode samt

gottgörelse för kostnad och tidsspillan

efter vad rätten prövar skäligt; i

brottmål, vari åklagare för talan,

skall ersättningen gäldas av statsverket.

§•

Till allmän tolk så ock till tolk

för den som är allvarligt hörsel- eller

talskadad utgår ersättning enligt vad

därom är särskilt stadgat. Annan

tolk äge av allmänna medel åtnjuta

arvode samt gottgörelse för kostnad

och tidsspillan efter vad rätten prövar

skäligt; i brottmål, vari åklagare

för talan, skall ersättningen gäldas,

av statsverket.

7 KAP.

9

Med polismyndighet --------

Vad i 6 § är stadgat om allmän

åklagare äge motsvarande tillämpning

beträffande polismyndighet.

1 Senaste lydelse av 7 kap. 9 § se 1964: 330, :

se 1964: 166 samt av 48 kap. 4 § se 1954: 432.

§•

- jämväl länspolischefen.

Vad i 6 § är stadgat om allmän

åklagare äge motsvarande tillämpning

beträffande polismyndighet.

v 48 kap. 1 § se 1966: 249, av 48 kap. 2 och 3 § §

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande Ig delse) (Föreslagen lydelse)

Detsamma gäller beträffande polisman,

som har att vidtaga åtgärd eller

meddela beslut enligt denna balk,

varvid dock fråga om jäv prövas av

polismyndigheten.

36 KAP.

12 §.

Säger sig vittne på grund av sin

åskådning i religiöst hänseende hysa

betänklighet mot att avlägga vittnesed,

må rätten, om betänkligheten

kan antagas vara allvarligt grundad,

medgiva vittnet att i stället avgiva

denna försäkran:

»JagN. N.------- ---

Vittne må ock i stället för ed avlägga

försäkran, om båda parterna

samtycka därtill och rätten finner

det kunna tillåtas.

Tillhör ej

Säger sig vittne på grund av sin

åskådning i religiöst hänseende icke

vilja avlägga vittnesed, skall vittnet

i stället avgiva denna försäkran:

eller förändra.»

avlägga försäkran.

48 KAP.

Om strafföreläggande. Om strafföreläggande och föreläggande

av ordningsbot.

Allmänna bestämmelser

1

Skall allmänt åtal äga rum för

brott, för vilket stadgas allenast böter,

dock ej normerade böter, äge

åklagaren, i stället för att väcka åtal,

till godkännande förelägga den misstänkte

det straff åklagaren anser

brottet förskylla. Ej må strafföreläggande

avse dagsböter utöver fyrtio.

År brottet förenat med egendoms

förverkande eller annan sådan

särskild rättsverkan, skall ock denna

föreläggas den misstänkte till

godkännande. År fråga om flera

brott, må föreläggande ej givas, med

mindre det sker gemensamt för alla

brotten.

Strafföreläggande må ej utfärdas,

1 Bestämmelser i avseenden som f. n. regler!

slaget.

§-x

Fråga om ansvar för brott, som

hör under allmänt åtal, får under de

villkor som föreskrivas i detta kapitel

upptagas av åklagare genom

strafföreläggande och av polisman

genom föreläggande av ordningsbot.

Föreläggande som nu nämnts träder

i stället för åtal i den utsträckning

som framgår av 3 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen

av detta kapitel meddelas av

Konungen eller myndighet som

Konungen bestämmer.

i 48 kap. 1 § återfinns i 2, 4 och 5 §§ i lagfor
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse)

om målsägande förklarat, att han

ämnar föra talan om enskilt anspråk

i anledning av brottet, eller begärt,

att åtal skall väckas.

4 §■

Strafföreläggande, som godkänts

av den misstänkte, gålle söm dom,

vilken vunnit laga kraft.

(Föreslagen lydelse)

Föreläggande enligt detta kapitel

innebär att den misstänkte till godkännande

omedelbart eller inom viss

tid förelägges ett bötesstraff, fastställt

vid strafföreläggande efter vad

åklagaren anser brottet förskylla och

vid föreläggande av ordningsbot efter

vad som bestämts enligt 14 §.

Är brott förenat med egendoms

förverkande eller annan sådan särskild

rättsverkan, skall också denna

föreläggas den misstänkte till godkännande.

3 §.

Har föreläggande enligt detta kapitel

utfärdats till godkännande inom

viss tid, får fråga om ansvar för

brottet ej upptagas på nytt förrän

denna tid utgått.

Har föreläggande godkänts, gäller

det som dom vilken har vunnit laga

kraft.

O in strafföreläggande

4 §.

Strafföreläggande får utfärdas beträffande

brott, för vilket ej stadgas

svårare straff än böter och ej heller

normerade böter och vilket, om dagsböter

stadgas, finnes förskyllci högst

femtio dagsböter eller, jämte annat

''brott högst sextio dagsböter som gemensamt

straff.

Konungen äger förordna, att straffföreläggande

får utfärdas även beträffande

brott, för vilket stadgas

böter eller fängelse i högst sex månader

men vilket i övrigt är sådant

som anges i första stycket.

7 Bihang till riksdagens protokoll 10GS. 1 samt. Nr 82

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse)

2 §.

Strafföreläggande skall avfattas

skriftligen. 1 föreläggandet skall

åklagaren uppgiva:

1. den misstänkte;

2. den brottsliga gärningen med

angivande av tid och plats för dess

förövande och de övriga omständigheter,

som erfordras för dess kännetecknande,

samt det eller de lagrum,

som äro tillämpliga; samt

3. det straff och den särskilda

rättsverkan, som föreläggas den

misstänkte.

Föreläggandet skall vara undertecknat

av åklagaren. 3

3 § andra stycket.

Godkännes ej föreläggandet omedelbart,

skall det delgivas den misstänkte

på sätt om stämning i brottmål

är stadgat med tillkännagivande,

att han har att inom viss av åklagaren

utsatt tid, högst två veckor,

från dagen för delgivningen till åklagaren

återställa föreläggandet försett

med godkännande vid påföljd

att åtal eljest må äga rum.

(Föreslagen lydelse)

5 §.

Strafföreläggande får icke utfärdas,

om förutsättningar för allmänt

åtal ej föreligga,

om i föreläggandet ej upptagas alla

brott av den misstänkte, vilka enligt

åklagarens vetskap föreligqa till bedömning,

om målsägande förklarat, att han

ämnar föra talan om enskilt anspråk

i anledning av brottet, eller begärt,

att åtal skall väckas, eller

om brottet bör föranleda ämbetsstraff.

I fråga om villkor för användning

av strafföreläggande i militärt brottmål

gälla särskilda bestämmelser.

6 §.

Strafföreläggande avfattas skriftligen

och undertecknas av åklagaren.

Det skall innehålla uppgift om

1. den misstänkte,

2. brottet med angivande av tid

och plats för dess begående samt övriga

omständigheter som fordras för

att känneteckna det,

3. det eller de lagrum som äro tilllämpliga,

■f. det straff och den särskilda

rättsverkan, som föreläggas den

misstänkte.

Utfärdas strafföreläggande till godkännande

inom viss tid, skall den

misstänkte genom anteckning i föreläggandet

eller på annat sätt givas

upplysning om sättet för godkännande

och senaste tidpunkt härför,

upplysning att åtal kan äga rum,

om godkännande ej sker inom föreskriven

tid.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §.

Strafföreläggande lämnas eller

sändes till den misstänkte.

Konungen äger förordna att i stället

för föreläggandet får lämnas eller

sändas skriftligt besked, som återger

föreläggandets innehåll och innehåller

sådana upplysningar som anges

i 7 §.

3 § första stycket.

T" Godkännande av strafföreläggande

skall göras skriftligen å föreläggandet

och skall innehålla, att den misstänkte

erkänner gärningen och att

han underkastar sig det straff och

den särskilda rättsverkan, som upptagits

i föreläggandet.

9 §■

Strafföreläggande godkännes genom

att den misstänkte undertecknar

och tillställer vederbörlig mottagare

förklaring, att han erkänner

gärningen och underkastar sig det

straff och den särskilda rättsverkan

som upptagits i föreläggandet. Närmare

bestämmelser om vem som

skall mottaga sådan förklaring meddelas

av Konungen.

Tecknas godkännande på annan

handling än föreläggandet, är det

gällande endast om det klart framgår

vilket föreläggande som avses

med godkännandet.

10 §.

Skriftligt godkännande av straffföreläggande

får i den misstänktes

ställe göras av ombud för honom.

om till åklagaren inges fullmakt i

huvudskrift vilken, utöver vad som

följer av 12 kap., innehåller

förklaring att ombudet äger godkänna

strafföreläggande på den

misstänktes vägnar,

uppgift om det brott som godkännandet

får avse, varvid skall anges

brottets art samt tid och plats för

dess begående,

uppgift om den högsta bötespåföljd

som den misstänkte är villig

att underkasta sig,

uppgift om särskild rättsverkan

som är i fråga och som den misstänkte

är villig att underkasta sig.

Har sådan fullmakt ingivits till

åklagaren, får ombudet mottaga

handlingar i saken på den misstänktes

vägnar.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §.

Avser strafföreläggande ej annat

än böter och betalas böterna till

myndighet, som Konungen bestämmer,

utan att skriftligt godkännande

skett, anses betalningen som godkännande,

om det icke framgår att

den misstänkte ej har avsett att godkänna

föreläggandet.

12 §.

Godkännande, som sker efter delgivning

av stämning, är utan verkan.

O in föreläggande av

ordningsbot

13 §.

Föreläggande av ordningsbot får

utfärdas beträffande brott, för vilket

ej stadgas annat straff än böter omedelbart

i penningar och ej heller normerade

böter och för vilket ordningsbot

bestämts på sätt föreskrives

i I t §.

Bestämmelserna om föreläggande

av ordningsbot äro icke tillämpliga,

om särskilt villkor är stadgat för allmänt

åtal.

1* §■

Konungen äger meddela föreskrifter

om det högsta belopp, till vilket

ordningsbot får bestämmas, och om

andra begränsningar för användningen

av föreläggande av ordningsbot.

1 övrigt bestämmer riksåklagaren

för olika brott de belopp som skola

upptagas såsom ordningsbot. Därvid

bestämmas även grunder för beräkning

av gemensam ordningsbot

för flera brott. Om särskilda skäl

föreligga, äger riksåklagaren uppdraga

åt statsåklagare att i fråga om

vissa brott bestämma beloppet för

ordningsbot.

Riksåklagarens urval av de brott,

för vilka ordningsbot skall bestämmas,

skall ske i samråd med rikspolisstyrelsen.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 §.

Föreläggande av ordningsbot får

icke utfärdas,

om den misstänkte förnekar gärningen,

om i föreläggandet ej upptagas alla

brott av den misstänkte, vilka enligt

polismannens vetskap föreligga

till bedömning,

om det föreligger anledning att

antaga att talan om enskilt anspråk

kommer att föras eller

om det föreligger anledning att

antaga att brottet bör föranleda ämbetsstraff

eller disciplinstraff för

krigsman.

Föreläggande bör ej utfärdas, om

det i annat fall kan antagas vara påkallat

att åklagare prövar fråga om

strafföreläggande eller åtal för brottet.

16 §.

Föreläggande av ordningsbot avfattas

skriftligen och undertecknas

av polismannen.

Föreläggande bör utfärdas i den

misstänktes närvaro, varvid den

misstänkte skall erhålla tillfälle att

omedelbart godkänna föreläggandet.

Om föreläggande utfärdas i den

misstänktes frånvaro eller om misstänkt,

som är närvarande när föreläggande

utfärdas, behöver rådrum,

får polismannen tillställa honom föreläggandet

för senare ställningstagande

till frågan om godkännande.

17 §.

Bestämmelserna i 6 § andra stycket

1, 2 och 4 samt i 7, 9 och 11 §§

äga motsvarande tillämpning i fråga

om föreläggande av ordningsbot.

IS §.

Finner polisman i omedelbart samband

med att föreläggande av ordningsbot

utfärdats och godkänts, att

föreläggandet innehåller uppenbar

oriktighet, och avser denna annat än

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

att ordningsbotsbeloppet är för lågt,

får polismannen utan hinder au 3 §

andra stycket bereda den misstänkte

tillfälle att stryka över godkännandet.

Sker detta, skall föreläggandet

återkallas. Nytt föreläggande får

därefter utfärdas.

19 §.

Godkännes föreläggande av ordningsbot

efter delgivning av stämning,

är godkännandet utan verkan.

Sker godkännandet sedan strafföreläggande

lämnats eller sänts till den

misstänkte, är godkännandet också

utan verkan, om icke den åklagare

som utfärdat strafföreläggandet förklarar,

att godkännandet skall gälla,

och återkallar straff öreläggandet.

20 §.

Konungen äger förordna, att föreläggande

av ordningsbot får utfärdas

även av åklagare och tulltjänsteman.

De bestämmelser i detta kapitel

som gälla polisman äga motsvarande

tillämpning beträffande den som

avses med sådant förordnande.

59 KAP.

9 §.

Bestämmelserna i 5—8 §§ äga

motsvarande tillämpning i fråga om

besvär över godkänt föreläggande av

ordningsbot. I mål om besvär över

sådant föreläggande är allmän åklagare

motpart till den misstänkte.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då lagen den 3 juni 1966 (nr

247) om föreläggande av ordningsbot skall upphöra att gälla. Vad som föreskrives

i 48 kap. 11 § skall dock, såvitt gäller strafföreläggande, träda i

kraft den dag Konungen förordnar.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

103

5) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december 1960 (nr 683)

om parkeringsbot

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 9 december 1960 om parkermgsbot1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

4

Om anmaning som avses i 3 § blivit

meddelad, skall åtal ej äga rum

och föreläggande av ordningsbot ej

utfärdas. Betalas ej parkeringsbot

inom tid, som medgives för betalningen,

utgör anmaningen ej hinder

för åtal. Sker betalningen efter delgivning

av stämning eller av straffföreläggande,

är den utan verkan.

(Föreslagen lydelse)

§■

Om anmaning som avses i 3 § blivit

meddelad, skall åtal ej äga rum

och föreläggande enligt 48 kap. rättegångsbalken

ej utfärdas. Betalas ej

parkeringsbot inom tid, som medgives

för betalningen, utgör anmaningen

ej hinder för åtal eller föreläggande

som nyss nämnts.

Sker betalningen efter delgivning

av stämning, är den utan verkan.

Sker betalningen sedan strafföreläggande

lämnats eller sänts till den

misstänkte är betalningen också

utan verkan, om icke den åklagare

som utfärdat strafföreläggandet förklarar,

att betalningen skall gälla,

och återkallar strafföreläggandet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste tydelse av 4 § se 1966: 248.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Rungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Bilaga 2

Jämförelse mellan lagen om föreläggande av ordningsbot och föreslagen

lydelse av 48 kap. och 59 kap. 9 § rättegångsbalken.

Lagen cm föreläggande av ordningsbot

2 § första stycket.

Fråga om ansvar för brott, som

avses i förordnande enligt 1 §, får

upptagas genom föreläggande av

ordningsbot.---

11 §■

Närmare föreskrifter för tillämpningen

av denna lag meddelas av

Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer.

2 § första stycket.

---. Sådant föreläggande innebär

att polisman till godkännande

förelägger den misstänkte ett bötesstraff,

fastställt enligt 4 §.

Rättegångsbalken

48 KAP.

Om strafföreläggande och föreläggande

av ordningsbot

Allmänna bestämmelser

1 §■

Fråga om ansvar för brott, som

hör under allmänt åtal, får under de

villkor som föreskrivas i detta kapitel

upptagas av åklagare genom

strafföreläggande och av polisman

genom föreläggande av ordningsbot.

Föreläggande som nu nämnts träder

i stället för åtal i den utsträckning

som framgår av 3 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen

av detta kapitel meddelas av

Konungen eller myndighet som

Konungen bestämmer.

2 §.

Föreläggande enligt detta kapitel

innebär att den misstänkte till godkännande

omedelbart eller inom viss

tid förelägges ett bötesstraff, fastställt

vid strafföreläggande efter vad

åklagaren anser brottet förskylla

och vid föreläggande av ordningsbot

efter vad som bestämts enligt 14 §.

År brott förenat med egendoms

förverkande eller annan sådan särskild

rättsverkan, skall också denna

föreläggas den misstänkte till godkännande.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj ds proposition nr 82 år 1968

S § första stycket.

Har viss tid för godkännande angivits

i föreläggande, får fråga om

ansvar för brottet ej upptagas på

nytt förrän denna tid utgått.

9 §.

Har föreläggande godkänts, gäller

det som dom vilken har vunnit laga

kraft.

5 §.

.___. Det skall innehålla upp
gift

om

Har föreläggande enligt detta kapitel

utfärdats till godkännande inom

viss tid, får fråga om ansvar för

brottet ej upptagas på nytt förrän

denna tid utgått.

Har föreläggande godkänts, gäller

det som dom vilken har vunnit

laga kraft.

O in strafföreläggande

-4 §.

Strafföreläggande får utfärdas beträffande

brott, för vilket ej stadgas

svårare straff än böter och ej heller

normerade böter och vilket, om dagsböter

stadgas, finnes förskylla högst

femtio dagsböter eller, jämte annat

brott, högst sextio dagsböter som

gemensamt straff.

Konungen äger förordna, att

strafföreläggande får utfärdas även

beträffande'' brott, för vilket stadgas

böter eller fängelse i högst sex månader

men vilket i övrigt är sådant

som anges i första stycket.

5 §.

Strafföreläggande får icke utfärdas

das

om förutsättningar för allmänt

åtal ej föreligga,

om i föreläggandet ej upptagas

alla brott av den misstänkte, vilka

enligt åklagarens vetskap föreligga

till bedömning,

om målsägande förklarat, att han

ämnar föra talan om enskilt anspråk

i anledning av brottet, eller begärt,

att åtal skall väckas, eller

om brottet bär föranleda ämbetss

träff.

I fråga om villkor för användning

av strafföreläggande i militärt brottmål

gälla särskilda bestämmelser. 6

6 §.

Strafföreläggande avfattas skriftligen

och undertecknas av åklagaren.

Det skall innehålla uppgift om

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

1. den misstänkte,

2. brottet med angivande av tid

och plats för dess begående samt övriga

omständigheter som fordras för

att känneteckna det,

3. den ordningsbot som förelägges

den misstänkte.

6 § andra stycket.

---. Detta skall i sådant fall

innehålla anteckning om viss tid, inom

vilken föreläggandet skall återställas,

försett med godkännande,

och upplysning att åtal kan äga rum,

om föreläggandet ej godkännes inom

förelagd tid.

7 § första stycket.

Föreläggande godkännes genom

att den misstänkte på föreläggandet

undertecknar förklaring att han erkänner

gärningen och underkastar

sig den förelagda ordningsboten.

1. den misstänkte,

2. brottet med angivande av tid

och plats för dess begående samt övriga

omständigheter som fordras för

att känneteckna det,

3. det eller de lagrum som äro tilllämpliga,

A. det straff och den särskilda

rättsverkan, som föreläggas den

misstänkte.

7 §■

Utfärdas strafföreläggande till

godkännande inom viss tid, skall den

misstänkte genom anteckning i föreläggandet

eller på annat sätt givas

upplysning om sättet för godkännande

och senaste tidpunkt härför,

upplysning att åtal kan äga rum,

om godkännande ej sker inom föreskriven

tid.

8 §■

Strafföreläggande lämnas eller

sändes till den misstänkte.

Konungen äger förordna att i stället

för föreläggandet får lämnas eller

sändas skriftligt besked, som

återger föreläggandets innehåll och

innehåller sådana upplysningar som

anges i 7 §.

9 §.

Strafföreläggande godkännes genom

att den misstänkte undertecknar

och tillställer vederbörlig mottagare

förklaring, att han erkänner

gärningen och underkastar sig det

straff och den särskilda rättsverkan

som upptagits i föreläggandet. Närmare

bestämmelser om vem som

skall mottaga sådan förklaring meddelas

av Konungen.

Tecknas godkännande på annan

handling än föreläggandet, är det

gällande endast om det klart framgår

vilket föreläggande som avses

med godkännandet.

10 §.

Skriftligt godkännande av straffföreläggande

får i den misstänktes

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

7 § andra stycket.

Om ordningsboten betalas ntan att

den misstänkte återställt godkänt

föreläggande, anses betalningen som

godkännande, om det icke framgår

att den misstänkte ej bär avsett att

godkänna föreläggandet. 1

1 §■

Konungen äger förordna, att 2—

10 §§ denna lag skola ägci tillämpning

beträffande brott, för vilket ej

stadgas svårare straff än böter omedelbart

i penningar och ej heller normerade

böter. Förordnande kan begränsas

att avse visst eller vissa polisdistrikt.

Om brott ej hör nnder allmänt

åtal eller om särskilt villkor är stadgat

för allmänt åtal, får denna lag

icke tillämpas.

ställe göras av ombud för honom, om

till åklagaren inges fullmakt i huvudskrift

vilken, utöver vad som följer

av 12 kap., innehåller

förklaring att ombudet äger godkänna

strafföreläggande på den

misstänktes vägnar,

uppgift om det brott som godkännandet

får avse, varvid skall anges

brottets art samt tid och plats för

dess begående,

uppgift om den högsta bötespåföljd

som den misstänkte är villig

att underkasta sig,

uppgift om särskild rättsverkan

som är i fråga och som den misstänkte

är villig att underkasta sig.

Har sådan fullmakt ingivits till

åklagaren, får ombudet mottaga

handlingar i saken på den misstänktes

vägnar.

11 §■

Avser strafföreläggande ej annat

än böter och betalas böterna till

myndighet, som Konungen bestämmer,

ulan att skriftligt godkännande

skett, anses betalningen som godkännande,

om det icke framgår att

den misstänkte ej har avsett att godkänna

föreläggandet.

12 §.

Godkännande, som sker efter delgivning

av stämning, är utan verkan.

O in föreläggande av

o r d ning sb o t

13 §.

Föreläggande av ordningsbot får

utfärdas beträffande brott, för vilket

ej stadgas annat straff än böter omedelbart

i penningar och ej heller normerade

böter och för vilket ordningsbot

bestämts på sätt föreskrives

i l''r §.

Bestämmelserna om föreläggande

av ordningsbot äro icke tillämpliga,

om särskilt villkor är stadgat för allmänt

åtal.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

* §■

Riksåklagaren bestämmer för olika

brott de belopp som skola upptagas

såsom ordningsbot i föreläggande.

Därvid bestämmas även grunder

för beräkning av gemensam ordningsbot

för flera brott.

Om särskilda skäl föreligga, äger

riksåklagaren uppdraga åt statsåklagare

att i fråga om vissa brott bestämma

beloppet för ordningsbot.

3 § första stycket.

Föreläggande får icke utfärdas,

om den misstänkte förnekar gärningen.

Detsamma gäller om det föreligger

anledning att antaga att

brottet bör föranleda ämbetsstraff

eller disciplinstraff för krigsman eller

att talan om enskilt anspråk

kommer att föras.

2 § andra stycket.

Är vid ett och samma tillfälle fråga

om flera brott, får föreläggande

utfärdas endast om det omfattar alla

brotten och upptager gemensam ordningsbot

för dem.

3 § andra stycket.

Föreläggande bör ej utfärdas, om

det i annat fall kan antagas vara påkallat

att åklagare prövar fråga om

åtal för brottet. 5

5 §■

Föreläggande avfattas skriftligen

och undertecknas av den polisman

som utfärdar det.---

U §■

Konungen äger meddela föreskrifter

om det högsta belopp, till vilket

ordningsbot får bestämmas, och om

andra begränsningar för användningen

av föreläggande av ordningsbot.

I övrigt bestämmer riksåklagaren

för olika brott de belopp som skola

upptagas såsom ordningsbot. Därvid

bestämmas även grunder för beräkning

av gemensam ordningsbot

för flera brott. Om särskilda skäl föreligga,

äger riksåklagaren uppdraga

åt statsåklagare att i fråga om vissa

brott bestämma beloppet för ordningsbot.

Riksåklagarens urval av de brott,

för vilka ordningsbot skall bestämmas,

skall ske i samråd med rikspolisstyrelsen.

15 §.

Föreläggande av ordningsbot får

icke utfärdas,

om den misstänkte förnekar gärningen,

om i föreläggandet ej upptagas

alla brott av den misstänkte, vilka

enligt polismannens vetskap föreligga

till bedömning,

om det föreligger anledning alt

antaga att talan om enskilt anspråk

kommer att föras eller

om det föreligger anledning att

antaga att brottet bör föranleda ämbetsstraff

eller disciplinstraff för

krigsman.

Föreläggande bör ej utfärdas, om

det i annat fall kan antagas vara påkallat

att åklagare prövar fråga om

strafföreläggande eller åtal för brottet.

16 §.

Föreläggande av ordningsbot avfattas

skriftligen och undertecknas

av polismannen.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

109

6 §.

Föreläggande bör utfärdas i den

misstänktes närvaro, varvid denne

skall beredas tillfälle att omedelbart

godkänna föreläggandet.

Om föreläggande utfärdas i den

misstänktes frånvaro eller om misstänkt,

som är närvarande när föreläggande

utfärdas, behöver rådrum,

får polismannen tillställa honom föreläggandet.

—

8 § andra stycket.

Godkännande, som sker efter delgivning

av stämning eller strafföreläggande,

är utan verkan.

Föreläggande bör utfärdas i den

misstänktes närvaro, varvid den

misstänkte skall erhålla tillfälle att

omedelbart godkänna föreläggandet.

Om föreläggande utfärdas i den

misstänktes frånvaro eller om misstänkt,

som är närvarande när föreläggande

utfärdas, behöver rådrum,

får polismannen tillställa honom föreläggandet

för senare ställningstagande

till frågan om godkännande.

17 §.

Bestämmelserna i 6 § andra stycket

1, 2 och 4 samt i 7, 9 och 11 §§

äga motsvarande tillämpning i fråga

om föreläggande av ordningsbot.

18 §.

Finner polisman i omedelbart samband

med att föreläggande av ordningsbot

utfärdats och godkänts, att

föreläggandet innehåller uppenbar

oriktighet, och avser denna annat än

att ordningsbotsbeloppet är för lågt,

får polismannen ulan hinder av 3 §

andra stycket bereda den misstänkte

tillfälle att stryka över godkännandet.

Sker detta, skall föreläggandet

återkallas. Nytt föreläggande får därefter

utfärdas.

19 §.

Godkännes föreläggande av ordningsbot

efter delgivning av stämning,

är godkännandet utan verkan.

Sker godkännandet sedan strafföreläggande

lämnats eller sänts till den.

misstänkte, är godkännandet också

utan verkan, om icke den åklagare

som utfärdat strafföreläggandet förklarar,

att godkännandet skall gälla,

och återkallar strafföreläggandei.

20 §.

Konungen äger förordna, att föreläggande

av ordningsbot får utfärdas

även av åklagare och tulltjänsteman.

De bestämmelser i detta kapitel

som gälla polisman äga motsvarande

tillämpning beträffande den

som avses med sådant förordnande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj :ts proposition nr 82 år 1968

10 §.

Bestämmelserna i 5.9 kap. 5—8 §§

rättegångsbalken äga motsvarande

tillämpning i fråga om besvär över

godkänt föreläggande av ordningsbot.

I mål om besvär över sådant

föreläggande är allmän åklagare

motpart till den misstänkte.

59 KAP.

9 §.

Bestämmelserna i 5—8 §§ äga

motsvarande tillämpning i fråga om

besvär över godkänt föreläggande av

ordningsbot. I mål om besvär över

sådant föreläggande är allmän åklagare

motpart till den misstänkte.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

111

Bilaga 3

25.10.1967

Till Kungl. Justitiedepartementet

På anmodan av Kungl. Justitiedepartementet får rikspolisstyrelsen härmed

överlämna en redogörelse över den nu pågående försöksverksamheten

med ordningsbot och parkeringsbot.

Av infordrade yttranden, som bifogas redogörelsen, framgår att ordningsbotsinstitutet

mottagits välvilligt av allmänheten och, liksom systemet med

parkeringsbot, befunnits medföra betydande arbetslättnader för polisväsendet.

Med hänsyn härtill och då några nackdelar med systemen inte framkommit

förordar styrelsen att lagarna om föreläggande av ordningsbot och

om parkeringsbot sätts i kraft i hela landet fr. o. in. den 1 juli 1968.

RIKSPOLISSTYRELSEN

Carl G. Persson

J Ulf Waldau

Redogörelse över försöksverksamheten med ordningsbot

och parkeringsbot1

I. Allmänt

Lagen den 3 juni 1966 (nr 247) om föreläggande av ordningsbot trädde

den 1 januari 1967 i kraft i Stockholms polisdistrikt och i polisdistrikten i

Västmanlands län samt den 1 maj 1967 i polisdistrikten i Stockholms län

och i Göteborgs och Bohus län.

Lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot är vidare enligt

parkeringsbotskungörelsen den 16 september 1966 (nr 537/66 och 107/67)

tillämplig bl. a. i de polisdistrikt där ordningsbotssystemet prövas.

I ordningsbots- och parkeringsbotskungörelserna har Kungl. Maj :t uppdragit

åt rikspolisstyrelsen att handha uppföljningen av ordningsbots- och

parkeringsbotsärendena inom ovannämnda försöksområden. Under tiden 1

januari t. o. in. 30 april 1967 handlades dock parkeringsbotsärendena för

Stockholm alltjämt vid stadens parkcringskontor, där viss försöksverksamhet

med maskinella handläggningsrutiner igångsatts redan hösten 1966. Den

1 maj 1967 överflyttades verksamheten till rikspolisstyrelsen.

För de nya uppgifterna inrättades vid polisbyrå II en särskild sektion,

1 Vissa bilagor till redogörelsen har här uteslutits, liksom i texten gjorda hänvisningar till

dessa bilagor. Övriga bilagor avtrycks under rubriken Tabeller m. in. i slutet av redogörelsen.

De i avsnitt IV i redogörelsen upptagna förslagen är f. n. under remissbehandling med undantag

av de förslag som har upptagits i andra och tredje styckena från slutet och som har ansetts

kunna prövas utan föregående remissbehandling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

sektionen för ordningsbot in. m. Förberedelserna för verksamheten igångsattes

sommaren 1966. Under hösten samma år utbildades den polispersonal

i Stockholms polisdistrikt och i polisdistrikten i Västmanlands lan som

fr. o. in. den 1 januari 1967 skulle handlägga ordningsbots- och parkenngsbotsärenden.

Under våren 1967 utbildades polismännen i Stockholms lan och i Göteborgs

och Bohus län. Utbildningsverksamheten bedrevs i form av regionala

kurser för polismän som uttagits till handledare och vissa andra polisman,

främst befäl. Handledarna undervisade därefter övrig personal i sina respektive

polisdistrikt. Såväl de regionala som de lokala kurserna omfattade 12

timmar. Vid kurserna behandlades bl. a. lagarna om föreläggande av or - ningsbot och om parkeringsbot jämte tillämpningskungörelser, de straftoch

processrättsliga frågor som berör ordningsbotssystemet samt nytillkomna

bestämmelser i vägtrafikförordningen. Vidare ägnades avsevärd tid åt

praktiska övningsuppgifter. . .

Den 1 januari 1967 startade sektionen sin verksamhet. Personalstyrkan

bestod ursprungligen av fem tjänstemän, varav tre stansoperatriser. Denna

personalstyrka visade sig snart vara otillräcklig varför sektionen successivt

tillförts ytterligare tio tjänstemän. Den främsta anledningen till sektionens

ökade personalbehov är en betydande ökning av antalet ärenden. Handläggningen

har även visat sig medföra särskilda arbetsuppgifter i oförutsedd

omfattning. Dessa arbetsuppgifter hänför sig till största delen till handläggningen

av parkeringsbotsärenden. Som exempel kan nämnas att till sektionen

inkommer ca 100 telefonsamtal och ett femtiotal brev per dag från allmänheten

i samband med utsändande av påminnelser i ärenden där frivillig

betalning av boten ej inkommit. Vidare fordrar dubbelbetalningar av

parkeringsbot (ca 100 per månad) ett tidsödande undersökningsarbete för

identifiering av betalningsavsändare m. in. Av sektionens femton tjänstemän

är ca åtta sysselsatta huvudsakligen med handläggningen av parkeringsbotsärenden.

—

För närvarande sker handläggningen huvudsakligen med hjalp av halkortsmaskiner.

Datamaskin utnyttjas endast för upprättande av saköreslängd

och utskrift av indrivningshandlingar (ordningsbot) ävensom för

identifiering av ägare till felaktigt uppställda fordon, utskrift av betalningsanmaningar

till dessa samt utskrift av förfrågningslistor till länsstyrelsernas

bilregister (parkeringsbot). Ett system för fullständigare databehandlincf

av ordningsbotsärenden är under utarbetande och beräknas komma i

produktion den 1 januari 1968. Även för parkeringsbotsärendena pågår arbetet

med ett datasystem. Detta torde emellertid inte kunna tas i bruk

förrän den 1 juli 1968. II.

II. Erfarenheter av uppföljningsarbetet vid styrelsen

Ikraftträdandet av lagen om föreläggande av ordningsbot sammanföll

med vissa ändringar i vägtrafikförordningen, innebärande bl. a. att gående

mot rött ljus straffbelädes. Eu stor del av polisens övervakningspersonal

togs då i anspråk för tillsyn av efterlevnaden av de nya bestämmelserna.

Antalet utfärdade ordningsförelägganden var därför under den första tiden

mycket lågt. En bidragande orsak härtill torde även vara polismännens

bristande rutin vid ifyllande av de nya blanketterna. Det ringa antalet ärenden

utgjorde en stor fördel då tiden härigenom medgav kontinuerlig anpass
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

ning av de olika handläggningsrutinerna vid sektionen med hänsyn till vunna

erfarenheter. De handläggningsrutiner som pa så sätt arbetats fram fungerar

nu fullt tillfredsställande. Då vid styrelsen under tiden 1 januari

30 april 1967 handlagts parkeringsbotsärenden endast från Västmanlands

län, utnyttjades de första fyra månaderna till utarbetande av de slutliga

handläggningsrutinerna jämväl i fråga om parkeringsbotsärenden.

Under tiden 1 januari—30 september 1967 har till styrelsen inkommit

27 626 ordningsförelägganden. En tablå över dessa ärenden bifogas---

(tabell A). I enlighet med föreskrifterna i 8 § ordningsbotskungörelsen

granskas varje föreläggande. Genom denna granskning erhålls en god bild

av hur polismännen klarat uppgiften att »på gatan» rubricera en gärning

och för densamma omedelbart utfärda ett föreläggande som kan undanröjas

endast genom domstols beslut. Vissa felaktigheter har inte kunnat undvikas.

Av bifogade förteckning1---framgår de ärenden beträffande vilka

styrelsen underrättats om att undanröjande ifrågasatts ävensom orsaken

härtill. I majoriteten av dessa ärenden har felet upptäckts av polisen, ofta

omedelbart efter det föreläggandet godkänts. I många fall har polismännen

inte, trots uttryckliga föreskrifter härom, haft klart för sig att ett godkänt

föreläggande ej kan makuleras. Då fel uppkommit vid utskriften har man

därför makulerat det felaktiga föreläggandet och omedelbart utfärdat ett

nytt, som även det godkänts av den misstänkte. Anledningen torde bl. a.

vara att bestämmelsen för polismännen ter sig oförklarlig och synnerligen

opraktisk.

Vid beaktande av det ringa antalet fall som blivit föremål för undanröjande

i förhållande till antalet utfärdade ordningsförelägganden, ca 0,4 %,

måste dock sammanfattningsvis sägas att polismännen syns väl klara sina

nya uppgifter.

Under tiden 1 januari—30 september 1967 har till styrelsen inkommit

ca 115 000 parkeringsanmärkningar. Av den tablå över handläggningen av

parkeringsbotsärenden som bifogas som---(tabell B) framgår bl. a.

att betalningsfrekvensen är anmärkningsvärt hög samt att en avsevärd

ökning av antalet ärenden inträtt efter den 1 oktober 1967. Uppföljningen

bygger bl. a. på att, vid händelse av att frivillig betalning av boten inte inkommer

inom viss tid, ägaren till det felaktigt uppställda fordonet identifieras

med hjälp av ett s. k. bilägarband vid Statistiska Centralbyrån. Detta

band, till vilket uppgifter erhålls från ett antal försäkringsbolag, upprättas

en gång i kvartalet. För närvarande innehåller bandet uppgifter angående

ca 75 % av fordonsbeståndet i landet. Beträffande övriga fordon inhämtas

ägareuppgifter från länsstyrelsernas bilregister. Bilägarbandet har emeller- 1 * * * * * * 8

1 Förteckningen upptar 96 ärenden som har överlämnats till åklagare för ifrågasatt

undanröjande. RÅ har på anmodan av justitiedepartementet gjort vissa undersökningar

om grunderna och utgången i sådana besvärsmål. I Stockholm och i Västmanlands län

undanröjdes genom besvär under de första 10 månaderna 62 resp. 25 ordningsförelägganden.

I nästan samtliga fall hade besvären anförts av åklagare, i regel efter under
rättelse

från polisen enligt 14 § ordningsbotskungörelsen. Det bör anmärkas att 37 be
svärsmål

från Stockholms åklagardistrikt gällde fel, som egentligen inte låg i ordningsbotssystemets

handhavande. Det var fråga om förelägganden som hade utfärdats vid en

hastighetskontroll, anordnad på en plats där hastighetsbegränsningen — enligt vad som

senare framkom — inte varit utmärkt på föreskrivet sätt. Det kan nämnas att antalet i

Stockholm utfärdade och godkända förelägganden under de första 10 månaderna uppgick

till omkring 8 750. I Göteborg och i Göteborgs och Bohus län undanröjdes under 5 månader

11 resp. 7 ordningsförelägganden (ytterligare 4 besvärsmål hade anhängiggjorts men var

inte avgjorda vid tiden för undersökningen).

8 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. I8rr 82

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

tid visat sig innehålla felaktiga uppgifter i en utsträckning som inte kan

godtas. Ca 20—25 % av uppgifterna avser personer som försålt det aktuella

fordonet långt före förseelsetillfället. Dessa felaktigheter på bilägarbandet

har medfört den mängd brev och telefonsamtal som inkommer till styrelsen

i samband med utsändande av påminnelser i parkeringsbotsärenden. Styrelsens

dataavdelning har nyligen tagit kontakt med Statistiska Centralbyrån

för att om möjligt få till stånd en kontinuerlig datering av bandet före

varje körningstillfälle. Problemet, som närmast är av ekonomisk och ej av

teknisk natur, måste dock lösas snarast. Det är uteslutet att nyttja bandet

i dess nuvarande skick under hela den tid som det nu tillämpade systemet

för bilregistrering måsle kvarstå i avbidan på upprättandet av ett centralt

aktuellt bilregister.

Handläggningen i övrigt av parkeringsbotsärendena har inte, trots det

stora antalet parkeringsanmärkningar som inflyter dagligen, medfört problem

hos styrelsen. Från polisdistrikten har framförts enbart positiva omdömen

om systemet.

III. Erfarenheter enligt uppgifter från den lokala polisen

För alt erhålla underlag till denna redogörelse har synpunkter på ordningsbotssystemet

inhämtats från polismästarna i Stockholm och Göteborg,

länspolischeferna i Stockholms län, Göteborgs och Bohus län samt Västmanlands

län ävensom från samtliga polismästare i nämnda län. Synpunkterna

har redovisats som svar på frågor enligt bifogade frågeformulär

(tabell D).

Vid en närmare genomgång av samtliga inkomna svar (fråga för fråga)

kan konstateras följande.

1. Polisens förhållande till allmänheten har inte förändrats p. g. a. ordningsbotssystemet.

Av vissa polismän befarad försämring har således inte

inträtt. 1 några fall har t. o. m. en förbättring kunnat förmärkas, beroende

på att polismännen nu oftare för de misstänkta trafikanterna klargör innebörden

av de bestämmelser som dessa brutit mot.

2. Polisman har inte i något känt fall utsatts för obehag sedan lian utfärdat

ordningsföreläggande. I något enstaka fall har från Stockholms polisdistrikt

redovisats att polisman i samband med utfärdande av föreläggande,

från kringstående personer, hört »kommentarer» om polisen.

3. Ordningsbotssystemet har väl accepterats av allmänheten. Många trafikanter

har t. o. m. uttryckt sin belåtenhet med det förenklade förfaringssättet

och att de omedelbart fått uppgift om botens storlek. I de fall invändningar

gjorts har dessa huvudsakligen hänfört sig till boten, som ansetts för

hög. Vederbörande har sagt sig föredraga domstolsprövning i förhoppning

om lägre straff. I några fall har såsom skäl åberopats att vederbörande önskade

först rådgöra med jurist. Inga invändningar mot systemet som sådant

syns ha framförts.

4. I nästan samtliga distrikt (undantag 4:e och 11 :e vaktdistrikten i Stockholm),

har ordningsbotssystemet ansetts medföra enbart fördelar. Uttryck

som »det råder ingen som helst tvekan om att systemet inneburit en arbetslättnad»

(Västerås), »systemet innebär en avsevärd arbetslättnad för ordningspolispersonalen,

viss arbetslättnad för utredningspersonalen, men inget

nämnvärt annat utnyttjande av biträdespersonalen» (Handen), och »ordningsbotssystemet

har otvivelaktigt inneburit avsevärd arbetslättnad, främst

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

avseende direkt utfärdande av ordningsföreläggande på gatan» (Stockholm,

VD 2), återfinns i remissvaren. Var den största arbetslättnaden inträtt är

beroende av vederbörande distrikts organisation. Såsom en sammanfattning

torde kunna sägas att i de distrikt där polispersonal används för utskrift av

rapporter och strafförelägganden, personalen kunnat bättre utnyttjas till

övervakningstjänst. I polisdistrikt med större tillgång på biträdespersonal

bär denna genom ordningsbotssystemets tillkomst kunnat ägna mer tid åt att

biträda utredningspersonalen, då arbetet med registrering, registerslagning

och rapportutskrifter avsevärt minskat.

5. Någon påtaglig förändring av antalet beivrade eller rapporterade förseelser

har inte inträtt sedan ordningsbotssystemet trätt i kraft. Viss ökning

föreligger visserligen i en del distrikt, men denna torde snarast ha sin

grund i den skärpta trafikövervakningen.

6. De flesta distrikten anser att förseelsekatalogen bör utökas till att omfatta

sä många förseelser som möjligt. Såsom förslag har från många håll

framförts bl. a. brott mot bestämmelserna angående registrering och trafikförsäkring

å motorfordon, maximilast, bruttovikt och axeltryck, automobiiskatt,

skyldighet att anmäla innehav av TV och radio samt brott mot allmänna

ordningsstadgan och lokala ordningsstadgor.

7. Den största nyttan av systemet har framkommit vid förseelser med

hög frekvens såsom hastighetsöverträdelser. I Stockholm framhålls att systemet

kan utnyttjas bäst för beivrande av förseelser begångna av fotgängare.

8. De förseelser som upptagits med kryssmarkeringsrutor på blanketterna

syns väl utvalda. Anledning saknas att för närvarande utbyta några

mot andra som av lokala skäl anses bättre lämpade.

9. Polismännens allmänna inställning till systemet syns positiv. Ett undantag

utgör dock personalen vid 4:e vaktdistriktet i Stockholm där inställningen

enligt distriktschefens uppgifter är mycket negativ.

10. Utbildningen anses tillräcklig men bör kompletteras med lokalt anordnade

repetitionskurser.

11. Ordningsföreläggande har använts i den utsträckning institutet medgivit.

12. Några förslag till ändringar i själva systemet har inte inkommit.

13. Den till endast befäl knutna behörigheten att utfärda »kontorsföreläggande»

anses mycket opraktisk. En uppmjukning av denna bestämmelse

i styrelsens arbetsanvisningar skulle underlätta arbetet väsentligt. Bestämmelsen

i 4 § lagen om parkeringsbot om förbud att utfärda ordningsföreläggande

i fall då anmaning att betala parkeringsbot inte efterkommits bör

utgå.

IV. Förslag

Enligt styrelsens uppfattning har erfarenheterna redan nu visat att ordningsbotssystemet

med fördel bör kunna tillämpas på ytterligare förseelser

inte bara på trafiklagstiftningens område utan även beträffande ett stort

antal förseelser inom den övriga specialstraffrätten. Såsom exempel härpå

kan nämnas brott mot 63 § utlänningslagen, brott mot 9—11 §§ Kungl.

Maj :ts kungörelse den 9 juni 1967 om mottagare för radiosändning eller

trådsändning, brott mot 8, 11 och 12 §§ lagen den 11 maj 1934 om mått och

vikt, brott mot värnpliktslagen den 30 december 1941 beträffande underlåtenhet

att inge anmälan om adressförändring, brott mot 120 § taxerings
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

förordningen samt vissa brott mot allmänna ordningsstadgan och lokala

ordningsstadgor. Styrelsen förordar därför en systematisk genomgång av

specialstraffrätten för utrönande av vilka förseelser som är lämpliga att

införas i ordningsbotssystemet. Härvid bör inte ensidigt beaktas att förseelserna

skall vara ofta förekommande då, såsom framgår av hit inkomna yttranden,

arbetslättnaden är betydande i varje enskilt fall som kan beivras

genom ordningsbot. Även förseelser med ringa frekvens har således betydelse

ur rationaliseringssynpunkt.

Styrelsen anser emellertid att vissa förseelser inom trafiklagstiftningens

område snarast möjligt bör infogas i ordningsbotssystemet och att erforderliga

lagändringar för möjliggörande av detta bör vidtagas redan nu och oavsett

vad som kan framkomma vid en systematisk genomgång av hela specialstraffrätten.

De förseelser som i första hand bör komma ifråga är överträdelser

av nedannämnda bestämmelser i vägtrafikförordningen.

21 § 1 mom. 5 st. (nu dagsböter)

22 § (nu dagsböter )

23 § 2—4 st. (nu dagsböter)

23 a § 3 st. (nu dagsböter)

24 § 3 mom. 3 och 5 st. (nu dagsböter)

40 § 2 mom. (nu dagsböter)

46 § 1 mom. 3 st. (nu penningböter)

54 § 1 mom. (nu dagsböter)

57 § 1 mom. (nu dagsböter)

57 § 3 mom. (nu dagsböter)

58 § 1 st. (nu penningböter)

Inskränkningen i 1 § c) ordningsbotskungörelsen bör utgå.

Förseelser avseende överskridande av största tillåtna axeltryck, boggietryck

och bruttovikt samt maximilast förekommer i mycket stor utsträckning

och det nu tillämpade omständliga rapporteringsförfarandet utgör en

kraftig belastning för polisen. Då körkortsmyndigheterna betraktar överträdelser

av ifrågavarande bestämmelser synnerligen allvarligt och en eventuell

indragning av körkortet torde vara den utan jämförelse allvarligaste

följden för en yrkeschaufför vid överträdelse av bestämmelserna, bör man

kunna bortse från det ekonomiska intresse som i vissa fall ligger bakom

överträdelsen. Under sådana omständigheter bör det inte föreligga något

hinder mot att tillämpa ordningsbotssystemet på de fall som kan anses

ringa, medan dagsböter skulle kunna kvarstå som påföljd för de grova överträdelserna.

Exempel på sådan uppdelning av straffpåföljden återfinns i 1

och 2 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling. Om påföljden

beräknas med hänsyn till procent överskridande av tillåtna tal kan lätt avgöras

vilka fall som är ringa respektive grova.

Såsom tidigare nämnts bör bestämmelsen i 4 § lagen om parkeringsbof om

förbud att utfärda ordningsföreläggande i fall då anmaning att betala parkeringsbot

inte efterkommits utgå. Ett stort antal personer betalar inte parkeringsboten

enbart av den anledningen att de för tillfället saknar medel

härtill. Det är synnerligen orationellt att polisen i dessa fall nödgas utskriva

rapport med strafföreläggande som sedan skall diarieföras och registreras

samt behandlas av åklagare. Ur alla synpunkter vore det därför bättre om

det betydligt enklare ordningsbotsförfarandet kunde tillämpas i dessa fall.

Under punkt II ovan har framhållits svårigheten att få polismännen att

följa bestämmelsen om att godkänt ordningsföreläggande ej kan makuleras.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Inom ordningsbotssystemet saknas motsvarighet till bestämmelsen i 30 kap.

13 § rättegångsbalken om möjlighet för domstol att meddela beslut om rättelse

av dom. Om motsvarande möjlighet att omedelbart rätta ett föreläggande

infördes, skulle besvärsförfarande kunna undvikas i betydande utsträckning.

Med hänsyn till svårigheterna att vid felaktig uppställning av fordon

identifiera den för förseelsen ansvarige personen — föraren —, föreslår styrelsen

slutligen att frågan om att ålägga fordonsägare strikt ansvar för förseelser

av detta slag upptas till prövning.

V. Sammanfattning

Såsom framgår av styrelsens anslagsäskanden för budgetåret 1968/69

kan, om lagarna om föreläggande av ordningsbot och om parkeringsbot sätts

i kraft i hela landet, antalet ärenden som årligen inkommer till styrelsen beräknas

öka till ca 200 000 ordningsbotsärenden och ca 600 000 parkeringsbotsärenden.

Ärendeökningen utgör dock inte nagot hinder ur handläggningssynpunkt,

under förutsättning att erforderliga medel för personal och maskinutrustning

ställs till styrelsens förfogande. Då enligt samstämmiga uttalanden

från alla polisdistrikt där försöksverksamhet nu pågår, ordningsbots-

och parkeringsbotssystemen medför avsevärda rationaliseringsvinster

som kommer inte bara polisväsendet utan även åklagar- och exekutionsväsendena

till godo, anser styrelsen att systemen fr. o. in. den 1 juli 1968

bör införas i hela landet.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kimgt. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

Tabeller m. m.

A

Tabell över resultatet av under tiden 1.1—30.9. 1967 utfärdade ordaiugsbotsärenden

Ärenderesultat

Skriftligen godkända vid utfärdandet

men ej betalda ....................

Skriftligen godkända vid utfärdandet och

betalda ..........................

Skriftligen godkända efter rådrum men ej

betalda ..........................

Skriftligen godkända efter rådrum och

betalda ..........................

Skriftligen godkända efter påminnelse

men ej betalda ....................

Skriftligen godkända efter påminnelse och

betalda ..........................

Godkända genom betalning............

Godkända genom betalning efter påminnelse

............................

Ej godkända. Överlämnade till polisen

för utredning......................

Slutligt hand- lagda ärenden

% av slutl.

handlagda

23 339 ären- den

% av 3 608 ären- den i vilka rådrum

beviljats

4 600

19,7

15 131

19 731

64,8

84 5

279

1,2

7,7

1 059

1 338

4,5

5,7

29.3

37,0

126

05

3,5

228

354

1,0

1,5

6,3

9,8

979

4,2

27,2

571

1 550

2,5

6,7

15,8

43,0

366

1,6

10,2

Summa

23 339

100

100

Antal godkända förelägganden.................... 22 973

Antal betalda förelägganden...................... 17 968

Anm

Härtill kommer: Godkända men ej betalda, under handläggning...... 4 083

Ej godkända, men med löpande respittid............ 204 4 287

Totala antalet under ifrågavarande tid utfärdade före
lägganden

utgör (23 339 + 4 287)................ 27 626

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

119

B

Tabell över resultatet av under tiden 1.1—30.9. 1967 utfärdade parkeringsanmärkningar

Ärenderesultat m. m.

Stockholm

% av sluti.

handlagda

ärenden

B, O och

U- län

% av slutl.

handlagda

ärenden

Utfärdade........................

60 780

49 330

Betalda..........................

36 550

74,6

37 000

84,9

Under handläggning. Bevakningstiden

ännu ej utgått..................

11 810

6 580

Återsända till lokala polisen för ut-

redning........................

12 420

25,4

5 750

15,1

Av RPS slutbehandlade ärenden ....

48 970

43 580

Anm 1. Sthlm, Sthlms län och Göteborgs och Bohus län endast under tiden 1.5—30.9. 1967.

Anm 2. Tabellen visar det taktiska läget den 30.9. 1967. Av tabellen framgår inte hur många

ärenden som betalats sedan de återsänts till polisen för utredning.

Anm 3. Tillkommer till tabellen ca 5 000 ärenden som återkallats av polisen sedan bevakningskortet

insänts till RPS.

Anm 4. Under tiden 1—15 oktober 1967 har till RPS inkommit 31 700 st. parkeringsanmärkningar,

varav 11 200 betalats.

C

Tabell över influtna ordningsbots- och parkeringsbotsbclopp

År 1967 månad

Ordningsbot

Parkeringsbot

Parkeringsbot

efter anmaning

Summa

kronor

Januari........

20 775

12 495

‘0

33 270

Februari ......

66 480

21 595

''0

88 075

Mars..........

82 500

20 385

1 295

104 180

April..........

107 810

15 960

2 800

126 570

Maj ..........

*352 920

3369 715

2 605

725 240

Juni ..........

387 750

592 400

45 500

1 025 650

Juli ..........

339 481

410 488

204 465

954 434

Augusti........

292 029

461 263

152 525

905 817

September ....

397 858

492 550

152 785

1 043 193

2 047 603

2 396 851

561 975

5 006 429

1 Påminnelserutinen med betalning över ifrågavarande postgiro ännu ej tillämpad.

2 Sthlms län och Göteborgs och Bohus län ingick i systemet fr. o. m. 1.5. 1967.

3 Uppföljningsverksamheten betr. parkeringsbotsärenden i Sthlms stad överflyttades från

parkeringskontoret till rikspolisstyrelsen den 1.5. 1967.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungi. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

D

Frågeformulär

1. Har polisens förhållande till allmänheten förändrats p. g. a. ordningsbotssystemet?

I så fall på vad sätt.

2. Har enskilda polismän utsatts för obehag (ex.vis telefontrakasserier )

p. g. a. att de utfärdat ordningsföreläggande?

3. Allmänhetens inställning till ordningsbotssystemet. Accepteras ordningsföreläggande

i de fall institutet kan användas? Vilka skäl åberopas

för avböjande av ordningsföreläggande vid erkända förseelser?

4. Anser Ni att systemet inneburit någon arbetslättnad? I vilken utsträckning

har i så fall utrednings- eller biträdespersonal kunnat utnyttjas

för andra arbetsuppgifter?

5. Har systemet inneburit någon påtaglig ändring av antalet beivrade eller

rapporterade förseelser? Fler eller färre. Motivering.

'' 6. Bör systemet kunna tillämpas på ytterligare förseelsetyper? Vilka? a)

Trafikförseelser b) Andra förseelser.

7. I fråga om vilka förseelser anser Ni Er ha största nyttan av systemet?

8. Synpunkter ang. de förseelser som nu upptagits med kryssmarkeringsruta

på blanketterna. Bör någon eller några utbytas mot andra mer förekommande

förseelser? Vilka?

9. Polismännens allmänna inställning till systemet.

10. Synpunkter på utbildningen. Har den varit tillräcklig eller bör den

kompletteras i något avseende?

11. Har ordningsföreläggande använts av polisen i alla de fall institutet kan

tillämpas?

12. Förslag till ändringar inkl. eventuella lagändringar.

13. Övriga synpunkter.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

121

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 11 mars 1968.

Närvaran de:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Älexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Westerlind.

Enligt lagrådet den 23 februari 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen

av Halland, i statsrådet den 2 februari 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 1954 (nr

579) om nykterhetsvård, 3) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen

den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff, 4) lag angående

ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande

av alkoholhaltiga drycker m. m. och 5) lag angående ändrad lydelse av 4 §

lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkering sbot.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av departementsrådet N. Mannerfelt.

Lagförslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

F. d. justitierådet Lind, regeringsrådet Ringdén och justitierådet Westerlind

lämnade förslaget utan erinran.

Justitierådet A lexanderson:

Bestämmelsen i andra stycket av 48 kap. 3 § har enligt min mening

erhållit en alltför vid avfattning. Jämförd med 12 och 19 §§ i samma

kapitel synes bestämmelsen nämligen utsäga att varje godkännande, som ej

enligt sistnämnda två paragrafer är utan verkan, skall gälla som lagakraftvunnen

dom, oavsett huruvida godkännandet skett inom föreskriven tid

eller ej. Den avsedda innebörden — varom hänvisas till specialmotiveringen

till 12 och 19 §§ — skulle framträda bättre, om andra stycket avfattades

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

exempelvis sålunda: »Har föreläggande godkänts inom föreskriven tid eller

liar godkännande som skett efter utgången av nämnda tid ändock blivit

godtaget, gäller föreläggandet såsom dom vilken har vunnit laga kraft.»

I övrigt lämnar jag förslaget utan erinran.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

123

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

15 mars 1968.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff,

Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 195t (nr 579)

om nykterhetsvård,

3) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964 (nr

168) om verkställighet av bötesstraff,

4) lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr

205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker in. m.,

5) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december 1960 (nr

683) om parkeringsbot.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Tre ledamöter av lagrådet har lämnat förslagen ulan erinran. Eu ledamot,

justitierådet Alexanderson, har en erinran i ett avseende, nämligen i fråga

om den föreslagna bestämmelsen i 48 kap. 3 § andra stycket RB. Denna bär

enligt hans mening fått en alltför vid avfattning. Han menar sålunda att bestämmelsen,

sammanställd med 12 och 19 §§ samma kapitel, synes utsäga

att varje godkännande, som inte enligt de två sistnämnda paragraferna är

utan verkan, skall gälla som lagakraftvunnen dom, oavsett huruvida godkännandet

har skett inom föreskriven tid eller ej. Han önskar därför ett förtydligande

av den förstnämnda bestämmelsen.

Enligt min mening kan skäl anföras för att 48 kap. 3 § andra stycket i

det remitterade förslaget bör — liksom motsvarande bestämmelser i gällande

lagstiftning — uppfattas så, att det avser endast godkännande som sker

inom den tid som har medgivits för sådan processhandling. Dit hör självfallet

i första hand godkännande som sker inom den i föreläggandet angivna

fristen. Emellertid kan denna frist förlängas, liksom andra processueila

frister som fastställs av myndighet (jfr 32 kap. 3 § RB, som anses

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

gälla analogt när annan myndighet än domstol fastställer processuella frister,

samt Gärde in. fl. Nya RB s. 723 och 433). Sådan förlängning anses

vid strafföreläggande kunna ske även efter det att ett försenat godkännande

har kommit in. Medges retroaktivt sådan förlängning av fristen, blir godkänt

föreläggande att anse som inkommet i rätt tid och alltså gällande som lagakraftvunnen

dom. Sådan förlängning torde i rättstillämpningen i regel medges

formlöst och knappast komma till nttryck på annat sätt än alt det godkända

föreläggandet behandlas som lagakraftvunnen dom. Förlängning torde

regelmässigt förekomma, när godkännandet sker innan ny lagtöring har

hunnit inledas (beträffande undantag i ett helt speciellt fall, se RÅ:s cirkulär

C 24 s. 4). Sker godkännandet senare men före delgivning av stämning

eller strafföreläggande, lär det dock ofta anses befogat att fullfölja det inledda

nya förfarandet och alltså inte godta godkännandet.

Det är emellertid tveksamt, om det kan anses helt tillfredsställande att

tolkningen av 48 kap. 3 § andra stycket i förslaget på detta sätt skall betingas

av grunderna för 32 kap. Det är onekligen bättre om bestämmelserna

i 48 kap. reglerar frågan uttömmande. Detta blir fallet om man med

anknytning till vad justitierådet Alexanderson bär anfört inledningsvis

— betraktar kapitlets 3 andra stycket samt 12 och 19 §§ som en helhet

och anser ämnet uttömmande reglerat genom dessa bestämmelsei. Däi\id

får den förstnämnda bestämmelsen anses åsyfta även för sent inkomna

godkännanden, varvid dock paragrafens räckvidd begränsas genom de undantag

som särskilt anges i 12 och 19 §§. Anlägger man detta betraktelsesätt,

bör emellertid de sistnämnda paragraferna utformas så, att den avgörande

tidpunkten blir den då åklagaren utfärdar stämning eller stämningsansökan

resp. då han utfärdar strafföreläggande. Därmed når man i stoit

sett samma resultat som i nu tillämpad praxis, vars innebörd jag nyss

nämnde. I enlighet med det anförda förordar jag, all 48 kap. 12 och 19 §§

jämkas på det sätt jag nu har angivit. Vidare bör 3 § andra stycket anses

ha innebörden att för sent inkomna godkännanden blir gällande när annat

inte följer av 12 eller 19 §. .lag vill tillägga, att den nu förordade ordningen

inte behöver befaras leda till alt allmänheten i mindre omfattning än nu

rättar sig efter de frister som anges i föreläggandena. Om sådan frist inte

iakttas, har ju den enskilde att räkna med risken alt ny lagföring inleds

och att möjligheten att avge godkännande därmed är försutten.

Den föreslagna bestämmelsen i 4 § parkeringsbotslagen bör jämkas så,

att motsvarande ordning blir gällande inom parkeringsbotssystemet.

Utöver vad som följer av det nu anförda bör vissa redaktionella jämkningar

vidtas i förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken. Särskilt kan

nämnas, att andra och tredje styckena i 48 kap. 14 § bör byta plats.

■lag hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga lagförslagen med nämnda jämkningar.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Med bifall till vad föredraganden sålunda med ininstämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungi. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Lagförslag ..................................................... 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 2 februari 1968 ............ 16

Inledning .......................................... 16

Nuvarande ordning beträffande mindre brottmål ................ 19

Vidgat tillämpningsområde för strafföreläggande ...... 31

Godkännande av strafföreläggande av ombud eller genom betalning 39

Tillämpning av ordningsbotssystemet vid fylleri.................. 41

Ordningsbotssystemets tillämpningsområde i övrigt .............. 47

Övriga frågor ................................................ 49

Departementschefen .......................................... 53

Upprättade lagförslag ......................................... 71

De särskilda bestämmelserna ..... 71

Hemställan ...................................... 94

Bilaga 1. Lagförslagen............................... 95

Bilaga 2. Jämförelse mellan lagen om föreläggande av ordningsbot

och föreslagen lydelse av 48 kap. och 59 kap. 9 § rättegångsbalken . . 104

Bilaga 3. Rikspolisstyrelsens redogörelse den 25 oktober 1967 ...... 111

Utdrag av lagrådets protokoll den 11 mars 1968 .................... 121

Utdrag av statsrådsprotokollet den 15 mars 1968 .................... 123

MAP.CU3 BOKTR. STHLM 1968 680062

Doktrin (1)

  1. Bengt Wieslander, Några reflexioner i gränsområdet mellan straffprocess och förvaltning i anslutning till en nyutkommen bok, FT 1968 nr 3 s. 136, på s. 140 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1968:37 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m., dels ock en motion om begränsning av utredning s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 1968 s. 136 Bengt Wieslander, Några reflexioner i gränsområdet mellan straffprocess och förvaltning i anslutning till en nyutkommen bok s. 140 i texten