Sök i Ratio Lex

Med förslag till vissa ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen

37 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 34 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1968:92, Med förslag till vissa ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1968

1

Nr 92

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till vissa

ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen; given

Stockholms slott den 22 mars 1968.

o KunSL MaJ:t vil1 härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden, för prövning i grundlagsenlig ordning

förelägga riksdagen härvid fogade förslag till

1) ändrad lydelse av § 14 riksdagsordningen,

2) ändrad lydelse av § 26 och upphävande av § 27 riksdagsordningen,

3) ändrad lydelse av § 60 regeringsformen,

4) ändrad lydelse av § 62 regeringsformen och § 71 riksdagsordningen,

5) ändrad lydelse av § 42 regeringsformen.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

i propositionen föreslås att rösträttsåldern vid val till riksdagen skall sänkas

med ett år. Rösträtt skall således inträda året efter fyllda 19 år.

I valbarhets- och behörighetsvillkoren för riksdagsledamöter föreslås ändringar

och förenklingar. Den särskilda valbarhetsåldern, 23 år, skall enligt

förslaget slopas. För uppdrag som riksdagsledamot skall i framtiden inte

krävas annat än att vederbörande är svensk medborgare och myndig.

Vidare innehåller propositionen förslag som innebär att postmedlens nuvarande

karaktär av bevillning upphör och att postavgifterna i princip skall

bestämmas av Kungl. Maj :t.

Riksdagens lönedelegation föreslås få befogenhet att på riksdagens vägnar

godkänna förslag till lönegradsplacering m. m. även för vissa högre tjänster

i statsförvaltningen som inte är föremål för förhandlingsöverenskommelse.

Slutligen föreslås att i grundlagarna införs regler om hur expeditioner

skall undertecknas i Konungens ställe i sådana undantagssituationer då

statsrådets ledamöter skall föra riksstyrelsen.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 92

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Maj:ts proposition nr .92 år 1968

Förslag

till

1) ändrad lydelse av § 14 riksdagsordningen

(I prop. 1968:27

föreslagen lydelse)

Val till-------

Rösträtt tillkommer den som är

svensk medborgare och uppnått

tjugu års ålder senast under kalenderåret

närmast före valet. Den som

på grund av domstols förklaring är

eller efter uppnådd myndighetsålder

skall förbliva omyndig äger dock ej

rösträtt.

Till efterrättelse------

(Hår föreslagen lydelse)

§ 14.

en röst.

Rösträtt tillkommer den som är

svensk medborgare och uppnått nitton

års ålder senast under kalenderåret

närmast före valet. Den som på

grund av domstols förklaring är eller

efter uppnådd myndighetsålder

skall förbliva omyndig äger dock ej

rösträtt,

före valet.

Övergångsbestämmelse

Denna paragraf skall tillämpas i sin nu antagna lydelse första gången vid

upprättandet av röstlängder år 1970.

*) Omtryckt 1965:816.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1968

3

2)ändrad lydelse av § 26 och upphävande av § 27 riksdagsordningen

(I prop. 1968:27

föreslagen lydelse) (Här föreslagen lydelse)

§ 26.

Till ledamot av riksdagen kan utses

endast den som uppnått tjugutre

års ålder och äger rösträtt vid val

till riksdagen.

§

Riks dags mannabefattning kan endast

av svensk medborgare utövas.

Ej må såsom riksdagsman godkännas:
a)

den som står under förmynd

ers kap;

b) den som är i konkurstillstånd;

c) den som blivit förvunnen att

hava vid riksdagsmannaval med penningar

eller gåvor sökt värva röster,

eller emot vedergällning avgivit sin

röst, eller genom våld eller hot stört

valfriheten.

Vad i allmän eller särskild lag

stadgas därom att i vissa fall den

som dömes till straff skall dömas

förlustig allmän befattning eller vara

obehörig att inträda i sådan befattning

skall även äga tillämpning å

riksdagsmannabefattning.

Endast den som är svensk medborgare

och myndig kan vara ledamot

av riksdagen.

27.

(Denna paragraf utgår.)

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1968

3) ändrad lydelse av § 60 regeringsformen

(Nuvarande lydelse)

§

Till bevillningar räknas tull- och

accismedlen, postmedlen, chartaesigillataeavgiften,

husbehovsbrännerimedlen

samt vad varje riksdag

dessutom särskilt såsom bevillning

sig åtager. Ej må några allmänna

avgifter, av vad namn och beskaffenhet

som helst, utan riksdagens

samtycke kunna förhöjas, tullen å

inkommande och utgående spannmål

allena undantagen. Ej heller må

statens inkomster förpaktas eller,

till vinning för kronan eller enskilda

personer och korporationer, några

monopolier fastställas utan genom

lag stiftad av Konung och riksdag

samfällt i den ordning § 87 stadgar.

(Föreslagen lydelse)

60.

Till bevillningar räknas tull- och

accismedlen, chartae-sigillataeavgiften,

husbehovsbrännerimedlen samt

vad varje riksdag dessutom särskilt

såsom bevillning sig åtager. Ej må

några allmänna avgifter, av vad

namn och beskaffenhet som helst,

utan riksdagens samtycke kunna

förhöjas, tullen å inkommande och

utgående spannmål allena undantagen.

Ej heller må statens inkomster

förpaktas eller, till vinning för kronan

eller enskilda personer och korporationer,

några monopolier fastställas

utan genom lag stiftad av

Konung och riksdag samfällt i den

ordning § 87 stadgar.

J) Omtryckt 1965:815.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1968

5

4) ändrad lydelse av § 62 regeringsformen och § 71 riksdagsordningen

Regeringsformen

(Nuvarande lydelse)

§

Sedan statsverkets-------

Det tillkommer riksdagens lönedelegation

att, därest icke riksdagen

för visst fall annorlunda beslutar, i

förhandlingsfrågor rörande anställningsvillkor,

som skola gälla för statens

arbetstagare eller eljest tillhöra

riksdagens prövning, rådpläga med

statsrådsledamot, som Konungen

därtill förordnat, samt att å riksdagens

vägnar godkänna överenskommelse,

som träffats i sådan fråga.

(Föreslagen lydelse)

62.

riksstaten anslå.

Det tillkommer riksdagens lönedelegation,

därest icke riksdagen för

visst fall annorlunda beslutar, att i

förhandlingsfrågor rörande anställningsvillkor,

som skola gälla för statens

arbetstagare eller eljest tillhöra

riksdagens prövning, rådpläga med

statsrådsledamot, som Konungen

därtill förordnat, samt att å riksdagens

vägnar godkänna avtal i sådan

fråga eller, om sådan fråga undantagits

från avtal, förslag till reglering

av frågan.

Riksdagsordningen

§ 71.

(Här föreslagen lydelse)

- honom återstått,

som ledamöter,

mening antecknas.

(I prop. 1968:27

föreslagen lydelse)

Riksdagens lönedelegation

Riksdagen utser -----

Vad i--

Innan förhandlings överenskommelse

träffats eller förhandling eljest

slutförts, må ledamot icke utan

delegationens tillstånd yppa vad vid

sakens behandling i delegationen

förekommit. Ledamot, så ock suppleant,

skall första gången han är

närvarande vid sammanträde med

delegationen avgiva försäkran om

tystnadspliktens iakttagande.

Innan avtal i förhandlingsfråga

träffats eller förhandling eljest slutförts

eller förslag som avses i 62 §

andra stycket regeringsformen framlagts

för delegationen, må ledamot

icke utan delegationens tillstånd

yppa vad vid sakens behandling i

delegationen förekommit. Ledamot,

så ock suppleant, skall första gången

han är närvarande vid sammanträde

med delegationen avgiva försäkran

om tystnadspliktens iakttagande.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 92

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1968

5) ändrad lydelse av § 42 regeringsformen

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

§ 42.

Skulle den------regeringen tillträtt.

Uti alla de fall, då enligt denna

och föregående tre §§ riksstyrelsen

föres av statsrådet, skola dess samtliga

ledamöter, där de icke äga laga

förfall, vara närvarande och rösta.

Uti alla de fall, då enligt denna

och föregående tre §§ riksstyrelsen

föres av statsrådet, skola dess samtliga

ledamöter, där de icke äga laga

förfall, vara närvarande och rösta.

Skrivelser, propositioner, författningar

och andra expeditioner som

avses i 38 § första punkten skola i

Konungens ställe underskrivas av

statsministern eller den ledamot av

statsrådet, som statsministern förordnar.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1968

7

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 22 mars

1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Strang, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff

Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets Övriga ledamöter fråga om vissa ändringar

i regeringsformen (RF) och riksdagsordningen (RO) och anför.

I prop. 1968:27 om en partiell författningsreform framhöll jag att det

finns vissa frågor om ändringar i RF och RO, som inte äger samband med

en förestående forfattningsreformen men som ändå bör bli föremål för beslut

av riksdagen redan 1968/69. Som exempel på sådana grundlagsfrågor

nämndes sänkning av rösträttsåldern.

Anledningen till att rösträttsåldern nu fått aktualitet är närmast att förmynderskapsutredningen1

i »PM ang. myndighetsåldern och olika former

av omyndighet» (Stencil Ju 1967: 1) lagt fram förslag om sänkning av myndighetsåldern

till 20 år. Mellan förmynderskapslagstiftningens bestämmelser

om omyndighet och rösträttsvillkoren finns av gammalt ett samband,

och statsmakterna bör samtidigt som de tar ställning till förslaget om sänkt

myndighetsålder ta även rösträttsåldern under förnyat övervägande. Förmynderskapsutredningen

har visserligen inte utarbetat något förslag till

andrade rösträttsregler, men utredningen har i sin promemoria diskuterat

rösträttsåldern och gjort vissa allmänna uttalanden om rösträttsålderns förhallande

i framtiden till myndighetsåldern.

b ormynderskapsutredningens promemoria har remissbehandlats. Yttranden

har avgetts av Svea hovrätt, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket,

Lunds domkapitel, skolöverstyrelsen, centrala studiehjälpsnämnden, länsstyrelserna

i Uppsala, Jönköpings och Hallands län, Stockholms stads överformyndarnämnd,

familjerättskommittén, grundlagberedningen, Svenska

bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges

stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges överförmvndare,

Målsmännens riksförbund, Sveriges elevers centralorganisation Cen
-

sr=sä~-s=K

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Knngl. Maj:Is proposition nr 92 år 1968

terns, Folkpartiets och Högerns ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund samt Fredrika-Bremer-förbundet.

1 samband med frågan om sänkning av rösträttsåldern bor aven va barhetsåldern

och Övriga valbarhets- och behörighetsvillkor för ^sdagsledamöter

omprövas. Riksdagen bar uttryckt önskemal om att konkurstillstånd

skall slopas som behörighet shinder för ledamotskap av riksdagen och hemställt

om att förslag i ämnet skall läggas fram fore 1968 ars andrakammar
val

(KU 1965:35, rskr 352). .

Vid sidan av de nu nämnda grundlagsfrågorna finns vissa andra, helt fristående

frågor som också är av det slaget att de bör bli förema! för beslut

av riksdagen 1968/69. Postverket har i skrivelse den 29 juni 1967 hemställt

om sådan ändring i 60 § RF att postavgifternas karaktar av bevillning

upphävs. Över skrivelsen har remissyttranden avgetts av statskontoret, ri srevisionsverket,

grundlagberedningen och fullmäktige i riksgaldskontoreU

Förhandlingsutredningen1 har i »PM om kompetensområdet för riksdagens

lönedelegation samt formerna för att bestrida de ^f TöreZ

följer av träffade löneöverenskommelser, in. in.» (Stencil C 1968. 1) foiesla

git bl. a. viss utvidgning av kompetensområdet för riksdagens ^delegation.

Förslaget innebär ändring i 62 § RF. över promemorian har remissyttranden

avgetts av justitiekanslern (JK), Svea hovrätt, Gota hovratt, postverket,

statskontoret, arbetsdomstolens ordförande, statens personalpensionsverk,

statens avtalsverk, länsstyrelserna i Stockholms och Jönköpings lan, grundlagberedningen,

fullmäktige i riksgäldslcontoret, styrelsen för riksdagens förvaltningskontor,

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,

Svenska stadsförbundet, Statstjänarkartellen, **W*»«*°^£^

bund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och Tjanste

männens centralorganisations statstjänstemannasektion (TCO-b).

F n saknas bestämmelser om hur expeditioner i regeringsärenden ska

undertecknas i Konungens ställe när statsråd* för riksst^e sen^ De tar ,

Viss mån oklart vem som skall underteckna expeditionerna. Denna oklarhet

bör undanröjas genom uttryckliga bestämmelsen RF. » till

Jag anhåller att nu få ta upp samtliga här namnda grundlagsfrå0or till

behandling. Vissa av frågorna gäller sådana bestämmelser i RO som berörs

även av förslag som har lagts fram i prop. 1968: 27. De ändringar beträffande

dessa bestämmelser som blir aktuella nu bör utformas med utgångspunkt

från den lydelse bestämmelserna har i nyssnämnda proposition Avsik

är att det shitliga beslutet om den partiella författningsreformen skall kunna

Le^atta även förslagen i förevarande proposition. I så fall kommer övergångsbestämmelserna

i prop. 1968:27 automatiskt att tacka de andringar

som föreslås här beträffande de åsyftade bestämmelserna i RO.

och departementsrådet Jan-Christian Montelius.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungi. Maj.ts proposition nr 92 år 1908

Jag vill slutligen erinra om att 1967 års riksdag (KLUJ 1, rskr 382) beslutat

att antalet ombudsmän för riksdagen skall ökas från två till tre men att

antalet ställföreträdare för ombudsmännen fortfarande skall vara två. Som

en följd av detta beslut bör ändringar göras i 97 och 98 §§ RF samt 68 § RO.

I förstnämnda två paragrafer synes behövas endast rent formella ändringar.

Erforderliga ändringar i 68 § RO kräver emellertid ställningstagande till

frågan om mandatperioden för ställföreträdarna och om funktionsfördelningen

mellan dem. Enligt tillämpad praxis synes initiativ till sådana ändringar

böra tas inom riksdagen.

1. Sänkning av rösträttsåldern

Gällande rätt m. in.

De grundläggande bestämmelserna om rösträtt vid val till riksdagens

andra kammare finns i 16 § RO. Rösträtt tillkommer den som är svensk

medborgare och har fyllt 20 år senast under kalenderåret närmast före valet.

Den som på grund av domstols förklaring är eller efter uppnådd myndighetsålder

skall förbli omyndig äger dock inte rösträtt. Till efterrättelse vid

val skall finnas röstlängd. Enligt lagen den 26 november 1920 (nr 796) om

val till riksdagen (ändrad senast 1967:832) upptas i röstlängd endast här

i landet mantalsskrivna personer (38 §) samt utomlands bosatta svenska

medborgare, som varit kyrkobokförda i Sverige under något av de senaste

fem åren före valåret och som i föreskriven ordning ansökt om att bli upptagna

i röstlängd (53 b §). I prop. 1968:27 med förslag till partiell

författningsreform har bestämmelserna i RO om rösträtt vid andrakammarval

gjorts tillämpliga på enkammarriksdagen utan andra ändringar än

redaktionella. I den föreslagna nya lydelsen av RO återfinns bestämmelserna

i 14 §.

Rösträttsåldern vid kommunala val sammanfaller med rösträttsåldern vid

andrakammarval. Bestämmelserna om rösträtt vid kommunala val finns i

6 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753; ändrad 1965:604), 6 §

kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50; ändrad 1965: 605),

7 § landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) och 9 § lagen den 2 juni 1961

(nr 436) om församlingsstyrelse (ändrad 1965:606).

Utländska förhållanden

I flertalet västeuropeiska länder är både rösträtts- och myndighetsåldern

21 år. Island, Norge och Schweiz har dock 20 år som rösträttsålder. I Island

och Schweiz är också myndighetsåldern 20 år. I regel krävs det att 21- resp.

20-årsåldern skall ha uppnåtts vid valtillfället för att rösträtt skall föreligga.

I Österrike gäller liksom i Sverige regeln att rösträtt tillkommer den som

fyllt 20 år senast under kalenderåret närmast före valet. I Finland får man

inte rösträtt vid val till riksdagen förrän året efter det att man fyllt 21 år.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 92 år 1968

Tidigare överväganden

De nuvarande reglerna om rösträttsåldern tillkom genom grundlagsändring,

som beslöts vid 1964 och 1965 års riksdagar (prop. 1964: 140, KU

1964:19 och 1965:39, rskr 1965:353). Dessförinnan gällde att rösträtten

inträdde vid ingången av kalenderåret efter det då vederbörande fyllt 21 år.

Frågan om sänkning av rösträttsåldern aktualiserades genom motioner i

riksdagen vid slutet av 1950-talet och början av

1 9 60-talet. Motionerna avslogs vid ett tillfälle under hänvisning till

författningsutredningens då pågående arbete (se KU 1958 B: 3) och vid

övriga tillfällen i huvudsak under åberopande av att rösträttsåldern inte

borde sänkas så, att den som på grund av sin ålder var omyndig fick deltaga

i allmänna val (se KU 1960: 9 och 1962: 4).

Författnings utred ningen föreslog i sitt slutbetänkande »Sveriges

statsskick» (SOU 1963: 16 och 17) att rösträttsåldern skulle bestämmas

till 20 år. Rösträtt skulle enligt förslaget inträda samma dag som vederbörande

uppnådde den föreskrivna åldern. Utredningen påpekade att förslaget

inte stod i överensstämmelse med den vid skilda tillfällen uttalade uppfattningen

att den som inte är myndig inte heller bör få rösta. Enligt utredningens

mening utgjorde detta dock inte något avgörande argument mot förslaget.

Utredningen förutsatte emellertid att de komplikationer, som eventuellt

kunde uppstå om rösträttsåldern sattes lägre än myndighetsåldern, undersöktes

närmare i samband med behandlingen av utredningens förslag.

Vid remissbehandlingen av författningsutredningens betänkande var meningarna

om den lämpliga rösträttsåldern mycket delade. Somliga ville bibehålla

dåvarande regler, andra ville sänka rösträttsåldern med ett år och

andra åter ville konstruera om gällande bestämmelser så att rösträttsåldern

helt sammanföll med myndighetsåldern. Endast några få remissinstanser

godtog förbehållslöst utredningsförslaget. En utförlig redovisning av remissyttrandena

finns i SOU 1964: 38 s. 57—60.

I proposition nr 140 till 1964 års riksdag framhölls att en sänkning

av rösträttsåldern framstod som motiverad, bl. a. med hänsyn till att

den då gällande regeln innebar att flertalet 21-åringar saknade rösträtt vid

de ordinarie valen. Av praktiska skäl ansågs det inte möjligt att bestämma

rösträttsåldern så att den exakt sammanföll med myndighetsåldern. Principiellt

borde emellertid dessa båda åldersgränser ligga nära varandra. I

propositionen föreslogs att rösträtt skulle inträda året efter det då vederbörande

fyllt 20 år.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande över propositionen jämte motioner

om sänkning av rösträttsåldern till 18 år uttalade konstitutionsutskottet

(KU 1964: 19), att skäl kunde anföras för en mer långtgående sänkning av

rösträttsåldern än som föreslagits i propositionen men att man måste beakta

sambandet mellan rösträttsvillkoren och reglerna om myndighetsålder och

förmvnderskap. Eftersom gällande regler om rösträtt undantager från rösträtt

den som står under förmyndcrskap, fann utskottet att en ytterligare

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1968

sänkning av rösträttsåldern borde föregås av en prövning av myndighetsåldern

och olika former av omyndighet.

Frågan om ytterligare sänkning av rösträttsåldern har därefter aktualiserats

genom motioner vid 196 5, 1966 och 1967 års riksdagar.

Motionerna har emellertid avstyrkts av konstitutionsutskottet (KU 1965: 40,

1966: 5 och 1967: 3) och avslagits av riksdagen. Utskottet har därvid hänvisat

till riksdagens ställningstagande år 1964. När frågan behandlades år

1967 erinrade utskottet särskilt om den av riksdagen tidigare uttalade meningen

att rösträttsåldern bör ses i samband med myndighetsåldern.

Vid årets riksdag har motioner väckts om sänkning av rösträttsåldern

till året efter fyllda 18 år (I: 211 och II: 268 samt I: 514 och II: 637).

Förmynderskapsutredningens förslag jämte remissyttrandena över förslaget

Utredningen föreslår att myndighetsåldern skall sänkas från 21 till

20 är. Utredningen har inte haft i uppdrag att pröva rösträttsåldern men

uttalar som sin mening att full överensstämmelse bör eftersträvas mellan

myndighets- och rösträttsålder. Om den civilrättsliga myndighetsåldern inträder

senare än rösträtten, föreligger enligt utredningen risk för att rätten

att rösta så småningom kommer att nedsjunka till en sekundär medborgerlig

rättighet. Utredningen, som under arbetets gång haft kontakt med företrädare

för Danmark, Finland och Norge, nämner att det finns anledning att

räkna med en sänkning av myndighetsåldern till 20 år även i dessa länder.

Förslaget att sänka myndighetsåldern till 20 år godtas av en betydande

majoritet bland remissinstanserna. Frågan om sambandet mellan

myndighetsåldern och rösträttsåldern behandlas i åtskilliga remissyttranden.

Flera remissinstanser, bland dem riksåklagaren och Föreningen Sveriges

stadsdomare, anser det angeläget att dessa åldersgränser anpassas fullständigt

till varandra. I andra remissyttranden bedöms dock saken annorlunda.

Sålunda anser bl. a. socialstyrelsen (majoriteten) och Föreningen

Sveriges häradshövdingar att det inte är nödvändigt med en sammankoppling

mellan myndighetsålder och rösträttsålder.

Folkpartiets ungdomsförbund, som i likhet med Centerns ungdomsförbund

förordar att rösträttsåldern bestäms till 18 år, anser att rösträttsåldern

kan sänkas till 18 år utan att myndighetsåldern sänks lika mycket.

Det finns enligt förbundets mening ingen anledning att knyta rösträtten till

just den ålder då rätt att ingå avtal och rätt att förvalta egen förmögenhet

uppstår.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser att en ännu lägre

myndighetsålder än 20 år bör övervägas men att slutgiltigt beslut beträffande

myndighetsåldern inte bör träffas förrän ståndpunkt har tagits till

rösträtts- och valbarhetsåldern.

Grundlagberedningen finner det naturligt att rösträttsåldern prövas av

beredningen under arbetet på en ny författning. Av tidsskäl har beredningen

inte kunnat ta upp denna fråga redan i samband med förslaget till en par
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1968

tiell författningsreform. Beredningen kommer vid prövningen av frågan om

rösträttsåldern att överväga om denna bör sänkas, om den bör ansluta till

myndighetsåldern eller fastställas fristående på grunder som helt eller delvis

skiljer sig från dem som är aktuella när det gäller myndighetsåldern,

om rösträtten bör inträda exakt vid den tidpunkt då rösträttsåldern uppnås

eller som nu vid ett närliggande kalenderårsskifte etc. Beredningen säger sig

inte i detta sammanhang kunna föregripa sitt kommande ställningstagande

i dessa eller angränsande frågor.

Departementschefen

Förmynderslcapsutredningens förslag att sänka myndighetsåldern till 20

år har fått ett övervägande gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen.

Förslaget bör genomföras. Innan detta kan ske måste emellertid vissa följdverkningar

på andra rättsområden undersökas närmare. Dessa kompletterande

undersökningar pågår f. n. och de kan beräknas vara slutförda i så

god tid att en proposition, där hela komplexet av frågor som hänger samman

med myndighetsåldern redovisas, kan föreläggas 1969 års riksdag.

Sedan länge har det ansetts att man vid bestämmandet av rösträttsåldern

måste ta hänsyn till myndighetsåldern. Den nuvarande relationen mellan

rösträttsåldern och myndighetsåldern fastställdes genom beslut av riksdagen

1964/65. Rösträtt tillkommer enligt vad som då beslöts den som fyllt 20

år senast under kalenderåret närmast före valtillfället.

Det är angeläget att den av förmynderskapsutredningen förberedda revisionen

av förmynderskapslagstiftningen inte uppskjuts i onödan. Samtidigt

bör man emellertid undvika att en sänkning av myndighetsåldern genomförs

vid en sådan tidpunkt eller på ett sådant sätt att det av riksdagen på principiella

grunder fastställda förhållandet mellan rösträttsåldern och myndighetsåldern

rubbas. Som uttalades i prop. 1964: 140 bör i princip alla som

har uppnått myndig ålder ha rösträtt. Fn sänkning av myndighetsåldern

med ett år bör därför kombineras med en motsvarande sänkning av rösträttsåldern.

För att båda reformerna skall kunna genomföras samtidigt bör

riksdagen fatta ett första beslut beträffande rösträttsåldern redan i vår.

Mitt förslag står i god samklang med utvecklingen i de övriga nordiska

länderna. Island har redan sänkt både myndighets- och rösträttsåldern till

20 år. I Norge har rösträttsåldern sänkts till 20 år, och stortinget har i samband

därmed uttalat sig för motsvarande sänkning av myndighetsåldern.

Även i Danmark och Finland är en sänkning av myndighets- och rösträttsåldrarna

att vänta.

1 motioner i riksdagen har vid skilda tillfällen yrkats att rösträttsåldern

skall sänkas till 18 år eller till året efter fyllda 18 år. Som framgår av grundlagberedningens

remissyttrande över förmynderskapsutredningens promemoria

förutsätter ett ställningstagande till en så långtgående sänkning av

rösträttsåldern mer ingående överväganden än som kan göras i detta sammanhang.

Det är inte uteslutet att det vid en allmän översyn av rösträtts
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1968

villkoren skall visa sig möjligt att utforma dessa på ett sådant sätt att rösträttsåldern

kan fastställas fristående och på andra grunder än dem som

ar aktuella vid bestämmande av myndighetsåldern. Något som hittills har

ansetts gora det svårt att upplösa sambandet mellan rösträttsåldern och myndighetsåldern

ar att omyndighet på grund av domstols beslut ovillkorligen

diskvalificerar för rösträtt. Det ingår i grundlagsberedningens uppdrag att

under arbetet på en total författningsrevision göra en sådan översyn av rösträttsvillkoren

som jag här antytt.

Jag föreslår alltså att riksdagen nu för prövning i grundlagsenlig ordning

orelaggs förslag om anpassning av rösträttsåldern till den tilltänkta nya

myndighetsåldern, 20 år. Med utgångspunkt från den i prop. 1968: 27 föreslagna

lydelsen av 14 § RO bör bestämmelsen i ämnet utformas så att rösträtt

tillkommer den som fyllt 19 år senast under kalenderåret närmast före

valtillfallet. Bestämmelsen bör förses med ett övergångsstadgande av innebord

att den sänkta rösträttsåldern skall beaktas första gången vid upprättandet

av 1970 års röstlängder. 1970 års val till enkammarriksdagen blir

således det första ordinarie val då det blir aktuellt att tillämpa ny rösträttsålder.

Rösträttsåldern vid kommunala val bör givetvis vara densamma som rösträttsåldern

vid riksdagsval. De författningsändringar som blir aktuella på

det kommunala området berör emellertid inte grundlagarna, och det är tillracldigt

om förslag till ändringarna föreläggs riksdagen under vårsessionen

19b9 i samband med den planerade propositionen om sänkt myndighetsålder.

I det sammanhanget får också göras erforderliga konsekvensändringar i vallagarna.

2

2. Valbarhets- och behörighetsvillkor för riksdagens ledamöter

Gällande rätt m. in.

Bestämmelser om valbarhets- och behörighetsvillkor för riksdagens ledamöter

finns i 9, 19 och 26 §§ RO. 9 § innehåller valbarhets- och behörighetsvillkor

för första kammarens ledamöter, 19 § valbarhetsvillkor för andra

kammarens ledamöter och 26 § behörighetsvillkor som är gemensamma för

bada kamrarnas ledamöter. För båda kamrarna gäller som valbarhetsvillkor

att kandidaten skall ha fyllt 23 år. För första kammarens del uppställs dessutom

kravet att han skall vara röstberättigad vid kommunalval och för andra

kammarens del gäller det s. k. bostadsbandet, dvs. att kandidaten skall vara

röstberättigad i den valkrets där han utses. Enligt 26 § kan riksdagsmannauppdrag

utövas endast av den som är svensk medborgare. Vidare gäller att

som riksdagsman inte får godkännas den som står under förmynderskap

eller ar i konkurstillstånd eller som befunnits skyldig till att vid riksdagsval

ha sokt värva röster med pengar eller gåvor eller till att ha avgett sin

röst mot ersättning eller till att ha genom våld eller hot stört valfriheten.

Slutligen sags i 26 § att vad som i allmän eller särskild lag stadgas om att i

vissa fall den som döms till straff skall dömas förlustig allmän befattning

2* Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 92

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kanyl. Maj.ts proposition nr 92 år 1968

eller vara obehörig att inträda i sådan befattning skall äga tillämpning även

på riksdagsmannauppdrag.

Enligt vedertagen uppfattning skall ledamot av riksdagen uppfylla behörighetsvillkoren

i 26 § RO från valtillfället och under hela den tid valet avser.

I prop. 1968:27 har valbar hetsvillkoren för ledamöterna i den nya enkammarriksdagen

utformats i huvudsaklig överensstämmelse med valbaihetsvillkoren

för andra kammaren. Bostadsbandet har dock slopats och eisatts

med ett krav att kandidaten skall vara röstberättigad vid val till riksdagen.

Valbarhets- och behörighetsvillkoren för riksdagsledamöter har fått

sin plats i 26 resp. 27 § RO.

På den kommunala sidan gäller i fråga om ålder, omyndighet och konkurstillstånd

samma valbarhets- och behörighetsvillkor som beträffande

riksdagen (7 § kommunallagen, 7 § kommunallagen för Stockholm, 8 § landstingslagen

och 10 § lagen om församlingsstyrelse).

Tidigare överväganden

V albarhetsåldern

År 1937 fastställdes valbarhetsåldern för ledamöter av andra kammaren

till 25 år samtidigt som rösträttsåldern bestämdes till året efter fyllda 23 år.

Rösträttsåldern sänktes år 1945 med två år, och som en konsekvens harav

sänktes valbarhetsåldern år 1949 till 23 år. För första kammaren gällde

länge en valbarhetsålder av 35 år. År 1953 sänktes valbarhetsåldern till 23 åi.

Författnings u tred ningen (SOU 1963:16 och 17) föreslog att

den nuvarande valbarhetsåldern skulle bibehållas oförändrad. Förslaget gav

inte anledning till erinran eller uttalande vid remissbehandlingen.

Vid 1967 års riksdag väcktes motioner som syftade till en sänkning

av valbarhetsåldern till 18 år. Konstitutionsutskottet anförde i sitt av

riksdagen godkända utlåtande (nr 4) över motionerna, att vägande invändningar

kunde resas i varje fall mot en så långtgående reform som sänkning

av valbarhetsåldern till 18 år. Härtill kom att utskottet samtidigt funnit sig

böra avstyrka ett initiativ från riksdagens sida till en motsvarande sänkning

av rösträttsåldern. Utskottet hemställde därför att motionerna inte måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid årets riksdag har kravet på en sänkning av valbarhetsåldern

ånyo aktualiserats genom motioner. I motionerna I: 517 och II: 638 yrkas att

rösträtt och valbarhet skall inträda året efter fyllda 18 år. Motionerna I: 515

och II: 639 samt motionen II: 646 syftar till en sådan sänkning av valbarhetsåldern

att denna kommer att sammanfalla med rösträttsåldern.

Övriga valbarhets- och behörighetsvillkor

Författnings utredningen (SOU 1963: 16 och 17) föreslog att

utöver åldersvillkoret skulle som valbarhetsvillkor gälla att vederbörande

var svensk medborgare och inte förklarad omyndig. Dessa valbarhetsvillkor

skulle också utgöra behörighetsvillkor. I fråga om bestämmelserna i nuva
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1968

rande 26 § RO att som riksdagsman inte får godkännas den som är försatt

i konkurs eller övertygats att ha gjort sig skyldig till brottsligt förfarande i

samband med riksdagsmannaval anförde utredningen, att nämnda fall framstod

som exempel på inträffade omständigheter, som kan medföra att en

person måste anses olämplig som riksdagsledamot, och att så givetvis kan

vara förhållandet även i andra situationer. Någon reglering i lag av hithörande

frågor syntes utredningen knappast erforderlig. Enligt utredningens

mening torde det vara tillfyllest att här i första hand lita till de politiska

partiernas självklara intresse av att deras representanter i riksdagen är

lämpliga för sitt uppdrag. Utredningen erinrade dessutom om att riksdagsledamot,

som gjort sig skyldig till brottslig gärning, enligt bestämmelser i

20 kap. brottsbalken under vissa förutsättningar kan dömas till avsättning

från sin befattning. Beträffande hänvisningen i nuvarande 26 § till vad som

sägs i allmän eller särskild lag om att den som döms till straff skall dömas

förlustig allmän befattning, in. in., påpekade utredningen att den saknar

självständig betydelse och därför kan utgå.

Vid remissbehandlingen gav författningsutredningens förslag i denna del

endast eu remissinstans anledning till erinran. I fråga om konkurstillstånd

som behörighet shinder förordade länsstyrelsen i Örebro län att den nuvarande

ordningen behålls. Länsstyrelsen sade sig dela utredningens uppfattning

att partierna endast låter sig representeras i riksdagen av lämpliga

personer och att de till ledamot inte föreslår någon som är försatt i konkurs.

Däremot ansåg länsstyrelsen att det kunde uppstå svårigheter för ett parti

att förmå en riksdagsledamot att lämna sitt uppdrag sedan han blivit försatt

i konkurs, om det inte utsädes direkt i RO att konkurstillstånd utgör

behörighetshinder. Enligt länsstyrelsens mening kunde en person som är

försatt i konkurs inte anses vara i den oberoende ställning att han borde få

vara ledamot av riksdagen.

Vid 1 965 års riksdag hemställdes i motioner att riksdagen skulle

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådan ändring

av kommunallagen och landstingslagen jämte följ dförfattningar att konkurstillstånd

inte längre skulle utgöra hinder att inneha kommunalt förtroendeuppdrag.

Konstitutionsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända

utlåtande (KU 1965:35, rskr 352) att utskottet delade motionärernas uppfattning

att tiden nu är mogen att ta konkursstrecken under omprövning.

Enligt utskottet kunde det visserligen inte förnekas att den som försatts i

konkurs kan vara olämplig som innehavare av kommunala förtroendeuppdrag.

Emellertid syntes det inte med fog kunna göras gällande att just konkurstillstånd

utgör en sådan omständighet som bör särskilt anges som generell

diskvalifikationsgrund. Enligt utskottets åsikt kunde goda skäl anföras

för att konkursstrecket upphävs. Utskottet fann det emellertid inte tillfredsställande

att frågan behandlades särskilt för kommunala uppdrag. Olika

regler för dessa uppdrag och för uppdrag som riksdagsman var enligt utskottets

mening mindre tilltalande. Frågan borde i stället bli föremål för prov
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1968

ning beträffande både kommunala uppdrag och riksdagsmannauppdrag med

sikte på behandling av frågan före 1968 års andrakammarval. Utskottet hemställde

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna vad

utskottet anfört.

Departementschefen

Tanken bakom de nuvarande bestämmelserna i RO om en valbarhetsålder,

som är högre än rösträttsåldern, torde ha varit att man bör ha vissa

formella garantier mot att personer utan tillräcklig mognad och erfarenhet

utses till riksdagsledamöter. Skillnaden mellan valbarhetsåldern och rösträttsåldern

är dock liten. Som garanti för riksdagsledamöternas kvalifikationer

torde ålderskravet sakna praktisk betydelse. I praktiken ligger garantin

för att riksdagsledamöterna har de kvalifikationer som behövs i partiernas

eget intresse att vid nomineringen av kandidater se till att de blir

representerade endast av personer som är förtjänta av väljarnas förtroende.

Som framgått av vad jag tidigare har anfört i annat sammanhang råder i

gällande lagstiftning ett samband mellan rösträttsåldern och myndighetsåldern.

Det är enligt min mening naturligt att anknyta valbarhetsåldern till

någon av dessa båda varandra närliggande åldersgränser. En lösning som

anknyter till myndighetsåldern skiljer sig inte på annat sätt från en lösning

som utgår från rösträttsåldern än att från valbarhet utesluts den som uppnår

myndig ålder efter valtillfället men före nästa kalenderårsskifte. Jag

föreslår att för valbarhet som riksdagsledamot uppställs villkoret att vederbörande

är myndig, dvs. uppnått myndig ålder och ej är omyndig på grund

av domstols beslut. Ytterligare hör givetvis krävas svenskt medborgarskap.

Synpunkten att de politiska partierna själva bör ha ansvaret för att inga

olämpliga personer företräder dem i riksdagen gör sig gällande även vid

bedömningen av övriga valbarhets- och behörighetsvillkor. I enlighet med

önskemål som uttalats av riksdagen bör därför föreskriften i RO om att den

som är i konkurstillstånd inte får godkännas som riksdagsman slopas. Detsamma

gäller föreskriften om att viss brottslighet som har samband med

riksdagsval diskvalificerar för ledamotskap i riksdagen. Vad RO innehåller

i dessa hänseenden innefattar endast tämligen slumpvis utvalda exempel

på omständigheter som kan göra en person olämplig som riksdagsledamot.

Vidare bör man slopa hänvisningen i RO beträffande förlust av uppdrag

som riksdagsledamot m. m. till straffrättslig lagstiftning. Att riksdagsledamot

i vissa fall kan dömas till avsättning på grund av brott följer redan av

20 kap. brottsbalken, och obehörighet att inträda i allmän befattning förekommer

inte längre som påföljd i det straffrättsliga reaktionssystemet.

De nya föreskrifterna om villkor för uppdrag som ledamot av riksdagen

bör ansluta till de i prop. 1968: 27 föreslagna ändringarna i RO och få sin

plats i 26 §. Den i nämnda proposition föreslagna 27 § RO bör utgå. Föreskrifterna

bör utformas så att de uppställda villkoren måste vara uppfyllda

inte bara under valperioden utan också vid valtillfället. Något behov

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1968

av en uppdelning på särskilda valbarhets- resp. behörighetsvillkor finns inte.

Valbarhets- och behörighetsvillkoren för kommunala förtroendeuppdrag

bör i den mån inte särskilda skäl talar för annat överensstämma med motsvarande

villkor för riksdagsledamöter. Ändringar beträffande villkoren för

dessa uppdrag berör emellertid inte grundlagarna och kräver därför inte

något ställningstagande av riksdagen redan nu. Avsikten är att förslag i ämnet,

efter viss ytterligare utredning, skall föreläggas 1969 års riksdag. I det

sammanhanget får också göras erforderliga konsekvensändringar i vallagarna.

3. Slopande av postmedlens karaktär av bevillning

Gällande rätt

RF skiljer i fråga om statens inkomster mellan ordinarie inkomster och

bevillningar (se 59 §). Bevillningarna fastställs av riksdagen, medan de

ordinarie statsinkomsterna inflyter oberoende av riksdagens beslut sedan

grunden för dem en gång skapats genom lagstiftning eller på annat sätt.

Under begreppet ordinarie statsinkomster faller en rad olikartade inkomster

för staten, vilka inte har något annat gemensamt än att de inte är bevillning.

Enligt 60 § RF räknas till bevillningar »tull- och accismedlen, postmedlen,

chartae-sigillataeavgiften, husbehovsbrännerimedlen samt vad varje

riksdag dessutom särskilt såsom bevillning sig åtager».

Eftersom postmedlen räknas till bevillningar, tillkommer det riksdagen

att fastställa postavgifterna. Sedan år 1908 har emellertid i fråga om vissa

av postavgifterna tillämpats den ordningen att riksdagen genom tidsbegränsade

bemyndiganden överlämnat beslutanderätten åt Kungl. Maj :t.

Bemyndigandena har i regel getts för fyra år åt gången. Det senaste bemyndigandet

gavs av 1966 års riksdag och innebär, att Kungl. Maj :t till utgången

av år 1970 får bestämma dels vissa avgifter i den inrikes trafiken, bl. a.

paket- och postgiroavgifterna och avgifterna i tidningsrörelsen, dels alla

avgifter i utrikestrafiken (prop. 1966:36, BevU 27, rskr 154). Samtidigt

fick Kungl. Maj :t rätt att med vissa undantag överlämna till postverket att

bestämma dessa avgifter.

Beträffande avgifterna i utrikestrafiken kan nämnas att taxesättningen i

stor utsträckning är bunden av gällande internationella postavtal.

Tidigare överväganden

Regeln att postmedlen räknas till bevillningar tillkom samtidigt som RF.

Inkomsterna från andra statliga kommunikationsverk än postverket har

däremot alltid ingått i statens ordinarie inkomster.

Frågan om kommunikationsverkens avgifter borde hänföras till bevillning

eller ej behandlades i riksdagen vid några tillfällen i slutet av 1800-talet (se

KU 1886:6, 1890:15, 1892:5 och 1897:4).

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1968

Vid 1932 och 1933 års riksdagar hade riksdagen att ta ställning till

proposition om att postmedlen skulle upphöra att vara bevillning. Därefter

har frågan om en sådan reform behandlats av flera utredningar, nämligen

1950 års budgetkommitté i betänkandet »Grundlagarnas bestämmelser om

budgeten» (SOU 1954:40), 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna

i dess slutbetänkande »Statliga företagsformer V» (SOU 1960:32),

postutredningen 1956 i betänkandet »Postverkets organisation» (SOU

1962:52) och författningsutredningen i betänkandet »Sveriges statsskick»

(SOU 1963: 16 och 17). Dessa utredningar har emellertid inte lett till ändring

av postmedlens karaktär av bevillning. Frågan diskuterades dock i prop.

1964: 141 med anledning av de förslag post utredningen 1956 lagt fram.

Den vid 1 9 3 2 års riksd a g behandlade propositionen (prop.

1932:82) hade föranletts av en framställning från dåvarande generalpoststyrelsen,

som bl. a. åberopat att postavgifterna till sin natur inte på något

sätt avvek från de avgifter som togs ut i järnvägs- eller telefon- och telegraftrafiken

och vilka enligt stadgad praxis bestämdes av Kungl. Maj :t eller

efter Kungl. Maj :ts bemyndigande av vederbörande verk.

Föredragande departementschefen påpekade i propositionen att postmedlen

vid tiden för RF:s tillkomst tillmättes en annan betydelse än sedermera

blivit fallet, därför att de då utgjorde en avsevärd del av de kontanta statsinkomsterna.

Departementschefen tog vidare upp en av 1897 års konstitutionsutskott

framförd motivering till att postmedlen i statsrättsligt hänseende

behandlades annorlunda än järnvägstrafikmedlen, telegraf- och telefonmedlen.

Enligt utskottet låg den avgörande skillnaden i att poströrelsen

alltid ansetts utgöra ett statsmonopol, medan statens järnvägar, telegraf och

telefon hade att uthärda stor konkurrens med enskilda dylika anläggningar.

Departementschefen framhöll att förhållandena hade ändrats högst väsentligt

sedan år 1897. Sålunda kunde telegrafverket i motsats till vad tidigare

varit fallet sägas ha monopol på sin rörelse, medan postverkets ställning

ändrats så att verket i vissa grenar av rörelsen hade att tåla konkurrens från

enskilda företag. Enligt departementschefens mening saknades skäl att låta

postmedlen intaga en särställning i statsrättsligt hänseende. Med tillkomsten

av åtskilliga nya uppgifter och efter den snabba utveckling i övrigt som

poströrelsen hade undergått framstod denna rörelse typiskt som en gren av

statens affärsverksamhet. Betydande praktiska olägenheter var förbundna

med den gällande ordningen. Olägenheterna syntes inte kunna avhjälpas

genom att Kungl. Maj :t erhöll bemyndigande att bestämma vissa postavgifter.

Behovet av att snabbt kunna anpassa avgifterna efter ett nytt prisläge

gjorde sig gällande inom samtliga rörelsegrenar och inte bara inom dem där

postverket hade konkurrens från enskilda företag.

Konstitutionsutskottet (ull. 1932:21) avstyrkte bifall till propositionen.

Utskottet framhöll att postverkets legala monopolkaraktär beträffande vissa

verksamhetsgrenar kunde göra det möjligt att bestämma avgifterna för

opaginerad Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1968

deras begagnande efter godtyckliga grunder. Postavgifternas bevillningsnatur

innebar att detta möjliga godtycke begränsades genom riksdagens rätt

att besluta om avgifterna. Utskottet fann det därför inte tillrådligt att genom

grundlagsändring undandraga riksdagen beslutanderätten i fråga om avgifterna

för de monopoliserade grenarna av poströrelsen så länge monopolet

bestod och dess utövning var nödvändig för allmänhetens behov. En

minoritet inom utskottet tillstyrkte i reservation bifall till propositionen.

Riksdagen biföll reservationen och antog som vilande det i propositionen

framlagda förslaget till grundlagsändring (FK 29: 14 och AK 37:68). Det

vilande grundlagsförslaget föll emellertid vid 1933 års riksdag

(FK 14:28 och AK 15: 60).

Vid debatterna i kamrarna både år 1932 och år 1933 framhölls att poströrelsen

gav ett högst betydande överskott. Avkastningen på det kapital som

lagts ner i poströrelsen uppgick till mellan 36 och 53 %. Vad som togs ut av

allmänheten i avgifter var inte ersättning för de prestationer som postverket

gav i utbyte, menade man. Snarare var det fråga om en indirekt beskattning.

1 9 5 0 års budgetkommitté, som hade i uppgift att överse grundlagarnas

bestämmelser om beskattning, statsreglering och därmed sammanhängande

frågor, föreslog att postmedlen inte längre skulle räknas till bevillningarna.

Kommittén anförde att postmedlen till sin egentliga karaktär

var betalning för en bestämd prestation från statens sida på samma sätt som

järnvägs-, telefon- och telegraf avgifterna.

1 9 53 års utredning rörande de statliga företagsformerna

ansåg att statsmakternas inflytande över kommunikationsverkens

taxepolitik horde begränsas till att avse de allmänna riktlinjerna.

Vederbörande verk borde sedan la fastställa sina egna taxor. Härigenom

skulle verken kunna arbeta i smidigare former och få ökade möjligheter

att anpassa sina taxor till rådande förhållanden. Utredningen framhöll att

även postverket omfattades av förslaget. Frågan om postavgifternas fortsatta

särställning som bevillning var emellertid då föremål för utredning

inom både författningsutredningen och postutredningen 1956. Resultatet av

dessa utredningar ansågs böra avvaktas. Om postavgifternas bevillningskaraktär

upphävdes, borde avgifterna enligt utredningen i fortsättningen

få fastställas av verkets styrelse inom en av Kungl. Maj :t given ram.

Post utredningen 1956 framhöll att tiden var inne för en omprövning

av postmedlens statsrättsliga ställning vilken än den historiska

anledningen varit till att postavgifterna hänförts till bevillningaina. Utredningen

betonade att postverkets främsta uppgift var att tjäna allmänheten

och inte att tillföra staten inkomster. Postavgifterna bestämdes — liksom

järnvägs- och teletaxorna — av rådande kostnadsförhållanden, och de utgjorde

obestridligen betalning för gjorda tjänster. Deras karaktär av bevillning

borde därför upphöra. Samtidigt lade utredningen fram förslag till

hur inflytandet över postmedlen borde fördelas mellan riksdagen, Kungl.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1968

Maj .t och post\erket. Medan riksdagen skulle ange de allmänna principerna

för den ekonomiska politiken, skulle Kungl. Maj :t bestämma riktlinjerna

för posttaxans huvudsakliga struktur, dvs. frågor om enhetsporto

eller avståndsberoende taxa samt om rabatter o. dyl. Det skulle ankomma

pa postverket att bestämma taxorna efter dessa riktlinjer. Även villkoren

för postbefordran (vikt, matt, innehåll etc.) skulle bestämmas av postverket.

Utredningen betonade att en förutsättning för en smidig och affärsmässig

service- och taxeanpassning var att verksstyrelsen fick den rörelsefrihet

som förslaget innebar.

Vid remissbehandlingen stöddes förslaget att postmedlens karaktär av

bevillning skulle upphöra av flertalet remissinstanser. Utredningens förslag

att den slutliga bestämmanderätten över posttaxorna skulle delegeras från

Kungl. Maj :t till postverket mötte däremot motstånd från flera håll. Postverkets

monopolställning och allmännyttiga karaktär medförde, menade

man, att taxesättningen — även om den byggde på självkostnadsprinciper —

måste avvägas med beaktande även av sociala och andra samhälleliga synpunkter.

För fattnings utredningen gjorde i sitt förslag till ny regeringstorm

skillnad mellan skatter och avgifter. Utredningen definierade skatter

som tvångsbidrag vilka medborgarna lämnar i pengar utan annan motprestation

från det allmänna än att bidraget används för att driva statens verksamhet.

Skatt till staten skulle enligt förslaget fastställas av riksdagen genom

lag. Med avgifter förstod utredningen de pengar som medborgarna

lämnar staten som ersättning för direkta motprestationer från statens sida.

Avgifterna skulle enligt förslaget fastställas av riksdagen eller efter dess

bemyndigande av regeringen eller av förvaltningsmyndighet. Utredningen

törutsatte att riksdagen i allmänhet skulle utnyttja delegationsmöjligheten.

Det var av vikt, betonade utredningen, att man på detta område kom fram

till ett system som tog hänsyn till vad som affärsmässigt är behövligt och

lämpligt. Postmedlen borde enligt utredningens mening behandlas som avgifter

och inte som skatt.

Utredningens förslag att postmedlen skulle anses som avgifter och inte

som skatter föranledde inte någon erinran under remissbehandlingen t se

SOU 1965:34).

Vid 19 64 års riksdag lades fram proposition (nr 141) om ändrad

organisation av postverket. Propositionen byggde på postutredningens

betänkande och remissyttrandena över detta. Föredragande departementschefen

anförde att han för egen del ansåg att utredningens förslag, att bestämmanderätten

över postavgifterna i huvudsak skulle tillkomma postverket,

innebar avgjorda fördelar. Med förslaget skulle man få möjligheter

till en avgiftspolitik som snabbare och smidigare kunde anpassas till

kostnadsutvecklingen och till de konkurrens- och marknadsförutsättningar,

som gällde för de särskilda rörelsegrenarna inom postverket. Departements
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Uungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1968 21

författningsu,redningens kor, fa™, offen,- ggjoraa loislag, som i fråga om bestämmanderätten över postavmfternn

tram nagot förslag om ändring av postmedlens statsrättsliga karaktär^083

Postverkets förslag

Poslverke, päpekar a„ det bäde inom näringslivet och inom törvalt

ningen pagar en snabb utveckling på såväl det tekniska som det administra

mldeHä»! Z “''T'''' nä,n”S li,lk0Inst“ "Ja kontorstekniska hjälpdel,

såsom datamaskiner, reproduktionsapparater och kontorstrvckmL

s mer. Med hansyn bl. a. härtill anser verket att det finns ett stort hehn

ÄÄÄrcir

guljara taxorna. Vidare anser postverket att det borde ha möilighet att

or särskilda fall lamna marknadsanpassade rabatter när det är Ull för

del för verkets ekonomi. Verket framhåller därvid att den integrerL av

kundernas och postverkets rutiner, som är eu av grunderna för^eU rftio

Ut drivet postverk, stimuleras av ett flexibelt taxesystem Som exempel

£ SstänaasUra0kaliSeri "gfg^der ^ P°StVerkets sida’ «>m torde komma

it stalla stora krav pa flexibiliteten i taxesättningen, nämner verket in

förandet av postnummersystemet och av den maskinella sorteringen av for

matstandardiserade försändelser. *orterinöen av tor- #

framhålIer att den delegering av beslutanderätten över vissa

P ^gifter som hittills skett inte löser hela problemet. Praktiskt taget hela

verkets rörelse bedrivs i direkt eller indirekt konkurrens med andra före.

ag. er et pekar pa att vissa företag redan har anordningar för distribution

av adresserade försändelser och att andra företag hålfer på att by«oa

W sadana anordningar. Postverkets kunder har i många fall möjligfe
kund

lr‘Lr''1” fka ^ «• *“ • I vissa fal, i,„

underna ordna utdelning i egen regi som alternativ till postdistribution

Postverket anser att dessa förhållanden och den utveckling som i övrigt 2

ga pa olika områden i samhället kommer att alltmer accentuera ölten

de,^^ att avglftsfrågorna för postverkets vidkommande till väsentli
ce

s maedeförTtrS T ^ tidsfÖrlust - sådan beslutsprf

år Illmänt ans 7 t f bU“det ^ föreskrifter »om sedan många

hinderTr eff u" Tf^ °tidsen,i8a är eali§t verkets mening ett

hinder för effektiv skötsel av företaget. Av alla statliga avgifter av jämför

nTnl SkLn TT P°StaVgifterna som har <*enna hårt bundna ställS

SkHlen f°r en deIegering av beslutanderätten till postverket har vuxit

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 92 dr 1968

i styrka sedan verket fr. o. m. den 1 januari 1965 leds av eu lekinannastyrelsf

med representanter från riksdagen och näringslivet. Vid eu

delegering kommer riksdagen och Kungl. Maj :t fortfarande att kunna utöva

det avgörande inflytandet över taxepolitiken genom att Kungl Maj :t varje

år i statsverkspropositionen lämnar förslag om det krav på inleverermg

överskottsmedel som riksdagen skall ställa på verket

Postverket hemställer dels att Kungl. Maj it lägger tram t «

års riksdag om sådan ändring i 60 § RF att postavg.tternas karak a. av

bevillning nppliävs, dels alt Kungl. Majli föreslår riksdagen åt ^slutanderätten

över postavgifterna överläts på Kungl. Maj:t med ratt for Ku „.

Maj :t att delegera beslutanderätten till verket.

RT2”örs,ag godtas utan reservat..... av riAsremsfousuerke, och

fullmäktige i riksgäldskontoret.

Riksrevisionsverket betonar att postverket for att kunna arbeta efter rationella

och affärsmässiga grunder måste ha möjlighet att smidigt oc i

utan onödigt dröjsmål göra de justeringar i taxesättningen som andringarna

i marknads- och kostnadsförhållandena motiverar. Fullmäktige i nksgaldskontoret

delar författningsutredningens mening att postavgifterna bor etralctas

som avgifter och inte som skatt. Fullmäktige anser det darfor inte

motiverat ur statsrättslig synpunkt att behandla postavgifterna pa anna

sätt än exempelvis järnvägs- och teleavgifterna. Postverket hai enligt

fullmäktiges åsikt anfört vägande praktiska motiv for sitt förslag.

Statskontoret tillstyrker att postmedlens karaktär av bevillning upphävs

Däremot är statskontoret inte berett att tillstyrka att Kungl Maj :t far råt

att delegera beslutanderätten över postavgifterna till postverket. Bet

fande sitt tillstyrkande hänvisar statskontoret till att ämbetsverket i yttra - den över tidigare utredningsförslag ansett att postmedlen boide upphora

att räknas till bevillningarna. I fråga om återstående del av postverkets

förslag framhåller statskontoret att verkets framställning syftar bl. a. till

en utvidgad rätt för verket att besluta i pris- och taxefragor. Dessa frag

är emellertid alltjämt föremål för eu samlad översyn ur ett for samtliga

affär sdrivandc verk gemensam! perspektiv av 1961 års affärsverksutrednmg.

Statskontoret har under hand erfarit att utredningen avser att undei n

varande budgetår avge betänkande med förslag i nu aktuella avseendemDe

innebär att statsmakterna inom eu nära framtid kan forvan as komma att

ta ställning till hela det problemkomplex som utgor den yttersta g unden

för de affärsdrivande verkens befogenheter beträffande avgift spolitiken

Med anledning härav anser statskontoret att några ^ra genomgripande

förändringar av den faktiska beslutanderatten over postavgifter < . .

bör komma till stånd.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungi. Maj.ts proposition nr 92 år 1968

^ Grundlagberedningen tar inte bestämd ställning till postverkets förslag.

Enligt beredningens mening kan det emellertid vara naturligt att man särskilt

med tanke på beredningens arbete på en total författningsreform undviker

en ändring i grundlagen i nuvarade läge. Beredningen hänvisar härvid

till att det enligt dess mening inte finns något hinder för att låta det

nu tillämpade förfarandet att delegera bestämmanderätten över postavgifter

till Kungl. Maj :t få större omfattning.

Beredningen erinrar om att det vid kammardebatterna om 1932 års förslag

att slopa postmedlens karaktär av bevillning anfördes bl. a. det skälet

mot bifall till propositionen att avkastningen på det i poströrelsen nedlagda

kapitalet hade uppgått till mellan 36 och 53 %, vilket inte kunde anses vara

vanlig affärsvinst utan ren beskattning. Beredningen har ur postverkets

statistik erhållit siffermaterial för den procentuella avkastningen budgetåren

1946/47 1966/67. Av statistiken framgår att avkastningen under de

senaste 15 åren endast en gång, budgetåret 1959/60, har överstigit 20 %,

att den fem gånger har uppgått till 15—20%, tre gånger till 10—15%, tre

gånger till 5—10/% och tre gånger till 0—5%. Såvitt beredningen kan bedöma

har postmedlen under senare år inte använts i skattepolitiskt syfte.

Såtillvida saknas enligt beredningens mening motiv att behålla postmedlens

karaktär av bevillning.

Med anledning av postverkets påstående att praktiskt taget hela postverkets

rörelse bedrivs i direkt eller indirekt konkurrens med andra företag

erinrar beredningen om att det rättsliga monopolet för befordran av

slutna brev och öppna försändelser med skrivna meddelanden fortfarande

gäller enligt kungörelsen den 9 maj 1947 angående postverkets ensamrätt

till brevbefordran m. in. För åtskillig kommunicering är medborgarna utan

tvivel hänvisade till att nyttja sådana monopoliserade grenar av poströrelsen

eller också andra grenar där postverket i praktiken har monopol. Ett

exempel på verksamhetsgrenar av det sistnämnda slaget är vissa delar av

tidningsdistributionen. Behovet av viss riksdagskontroll över postverkets

taxepolitik torde, anför beredningen, således inte ha upphört. Ett sätt att

tillmötesgå postverkets krav på att posttaxorna skall kunna anpassas snabbt

och smidigt efter marknadsförhållandena utan att behovet av kontroll över

taxepolitiken eftersätts är att, i enlighet med verkets förslag, ändra 60 §

RF så att postmedlen inte längre utgör bevillning. Postavgifterna skulle i

så fall bli jämställda med järnvägs- och teleavgifterna. I praxis har dessa

avgifter fastställts av Kungl. Maj :t. Beredningen erinrar om att detta likväl

inte har hindrat att riksdagen bär yttrat sig om riktlinjerna för taxepolitiken

(se t. ex. SIAU 1963: 1). Enligt beredningens mening kan emellertid ett likartat

resultat nås utan ändring av 60 § RF genom att man låter det nuvarande

delegationsförfarandet få större omfattning.

o

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj ds proposition nr 92 år 1968

Departementschefen

Postavgifterna skall, till skillnad från övriga avgifter som statens affärsdrivande

verk betingar sig för sina tjänster, fastställas av riksdagen. Detta

följer av att postmedlen enligt 60 § RF räknas som bevillning. I fråga om

vissa postavgifter, bl. a. paketportot och avgifterna i postgirorörelsen, har

dock sedan länge tillämpats den ordningen att riksdagen genom tidsbegränsade

bemyndiganden överlåtit sin bestämmanderätt till Kungl. Maj :t. Beträffande

några slag av postavgifter har Kungl. Maj :t bemyndigats att i sin

tur delegera beslutanderätten till postverket. Uppgiften att fastställa avgifter

för de tjänster andra affärsdrivande verk än postverket lämnar faller

däremot inom ramen för den styrande makten. Det ankommer salunda i

princip på Kungl. Maj :t ensam att bestämma dessa avgifter. Givetvis kan

Kungl. Maj :t i sådant fall delegera sin beslutanderätt till verket.

Postverket har hemställt att postmedlens karaktär av bevillning skall

slopas. Enligt verket bör riksdagen överlåta beslutanderätten över postavgifterna

till Kungl. Maj :t med rätt för Kungl. Maj :t att delegera beslutanderätten

till verket. Till stöd för sin framställning har verket åberopat

att det finns ett stort behov av att smidigt och utan onödig tidsutdräkt

kunna anpassa postverkets taxor efter ändringar i marknads- och konkurrensförhållandena

eller i kostnadsutvecklingen och att det därför innebär

olägenheter för postverket att dess avgiftsfrågor till väsentlig del måste avgöras

av riksdagen med den tidsförlust en sådan beslutsprocess medför.

Ingen av de fyra remissinstanser som hörts i ärendet har bestritt riktigheten

av postverkets uppfattning att den nuvarande ordningen för fastställande

av postavgifterna utgör hinder för en effektiv skötsel av postverket.

Riksrevisionsverket och fullmäktige i riksgäldskontoret har också uttryckligen

godtagit postverkets förslag. Statskontoret har tillstyrkt förslaget

att slopa postmedlens karaktär av bevillning men anser däremot att några

mera genomgripande förändringar av den faktiska beslutanderätten övei

postavgifterna inte bör komma till stånd f. n. Grundlagberedningen har inte

tagit bestämd ståndpunkt till förslaget.

Att postavgifterna men inte andra avgifter till statens affärsdrivande verk

skall fastställas av riksdagen synes ha en rent historisk förklaring. Bestämmelsen

att postmcdlen skall räknas till hevillningar har funnits sedan Rb :s

tillkomst. Förarbetena till RF lämnar inte någon upplysning om motiven

för bestämmelsen. Ett viktigt skäl torde ha varit postmedlens betydelse för

den dåtida statshushållningen. Tillsammans med tullmedlen svarade postmedlen

för en stor del av statens kontanta inkomster.

Riksdagen har tidigare vid några tillfällen motsatt sig förslag att upphäva

postmedlens karaktär av bevillning. Frågan var senast uppe vid 1932 och

1933 års riksdagar då riksdagen hade att ta ställning till en proposition i

ämnet. Riksdagen åberopade poströrelsens legala monopol karaktär beträffande

vissa verksamhetsgrenar som skäl för att behålla sin beslutanderätt

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1968

över postavgifterna. Enligt denna tanke innebar postmonopolet i och för sig

en risk för att avgifterna bestämdes efter godtyckliga grunder utan att

det modifierande inflytandet av enskild konkurrens kunde göra sig gällande.

Det ansågs därför inte tillrådligt att genom grundlagsändring undandraga

riksdagen beslutanderätten beträffande avgifterna i de monopoliserade grenarna

av poströrelsen så länge monopolet består och dess utövning är nödvändig

för allmänhetens behov.

Enligt min mening är det numera svårt att finna rationella skäl för att

statsmakternas beslutskompetens skall vara annorlunda utformad i fråga

om postavgifterna än i fråga om avgifter för tjänster som tillhandahålls av

andra statens affärsdrivande verk. Det låter sig visserligen fortfarande säga

att postverket har en monopolställning i fråga om vissa grenar av sin rörelse,

men detsamma gäller i minst lika hög grad beträffande exempelvis televerket

utan att därför teleavgifterna räknas som bevillning. Tanken att kompetensfördelningen

mellan statsmakterna bör vara olika när det gäller att

bestämma taxepolitiken för olika affärsdrivande verk framstår i dag som

främmande. Författningsutredningen föreslog också att samma grundlagsregler

skulle gälla i fråga om fastställande av samtliga avgifter i affärsverkens

rörelser. Detta förslag mötte inte någon gensaga vid remissbehandlingen.

Den omständigheten att det tillkommer Kungl. Maj :t att bestämma de

avgifter, som andra affärsdrivande statliga verk än postverket skall ta ut

för sina tjänster, betyder inte att riksdagen saknar inflytande över dessa

verks taxepolitik. Redan av de parlamentariska principer som sedan länge

tillämpats i vårt statsliv följer att regeringen inte kan driva en politik i fråga

om affärsverkens taxor som står i strid mot riksdagens intentioner. Det har

också vid olika tillfällen förekommit att Kungl. Maj :t inhämtat riksdagens

yttrande över nya principer t. ex. för statens järnvägars taxepolitik. Riksdagen

har vidare möjlighet att varje år ta ställning till affärsverkens taxepolitik

i samband med att den behandlar den i statsverkspropositionen intagna

redovisningen av de överskott som affärsverken beräknas skola inleverera

till statskassan. Om postmedlens karaktär av bevillning upphävs,

kommer således riksdagens reella inflytande över postavgifterna likväl att

kvarstå.

Enligt min mening finns det från principiella synpunkter intet att invända

mot att postmedlen upphör att räknas till bevillningarna och i stället i statsrättsligt

hänseende behandlas på samma sätt som övriga avgifter vilka tas

ut av de statliga affärsverken. Att detta innebär väsenliga praktiska fördelar

är ovedersägligt. En sådan ändring kan inte heller anses föregripa resultatet

av pågående arbete på en total författningsreform.

Jag föreslår därför att postmedlens karaktär av bevillning slopas. I enlighet

härmed bör ordet »postmedlen» utgå ur uppräkningen i 60 § RF

av vad som räknas till bevillningar. Förslaget innebär att det framdeles i prin
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1968

cip skall tillkomma Kungl. Maj :t att fastställa postavgifterna. I likhet med

vad som tillämpas i fråga om andra affärsdrivande verk än postverket

skall Kungl. Maj :t givetvis kunna delegera denna befogenhet till postverket.

4. Utvidgning av kompetensområdet för riksdagens lönedelegation

Gällande rätt m. m.

Riksdagens finansmakt innefattar rätten att bestämma statens utgifter.

Detta kommer till uttryck i 62 § första stycket RF. Enligt denna bestämmelse

ankommer det på riksdagen att — sedan statsverkets behov blivit av

riksdagen prövade — åtaga sig en däremot svarande bevillning samt att

»tillika fastställa, huru särskilda summor därav skola till särskilda ändamål

användas, och dessa summor under bestämda huvudtitlar uti riksstaten

anslå». Vid sin prövning av statsutgifterna kan riksdagen lämna närmare

anvisningar om medlens användning. Vad riksdagen inte bestämmei kan

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, underordnad myndighet

specificera.

Enligt 62 § andra stycket RF utövas riksdagens finansmakt i lönefrågor

för statens arbetstagare in. fl. av riksdagens lönedelegation. Om riksdagen

inte för visst fall beslutar annat, tillkommer det sålunda lönedelegationen

att på riksdagens vägnar godkänna överenskommelser i förhandlingsfrågor

rörande anställningsvillkor, som skall gälla för statens arbetstagare eller

annars tillhör riksdagens prövning. Som exempel på arbetstagare, vilkas

anställningsvillkor tillhör riksdagens prövning utan att det är fråga om

statens arbetstagare, kan nämnas lärare, församlingspräster och kyrkomusiker.

Dessutom har delegationen att i förhandlingsfrågor rådpläga med

statsrådsledamot som Kungl. Maj :t förordnat.

Genom att lönedelegationen äger att behandla endast förhandlingsfrågoi,

dvs. frågor om avtalsbara anställningsvillkor, faller sådana anställningsvillkor

för statstjänstemän in. fl. som är föremål för offentligrättslig reglering

utanför delegationens kompetensområde. Gränsdragningen mellan avtalsbara

och offentligrättsliga anställningsvillkor framgår av bl. a. 3 § andra

stycket c) statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274), där det föreskrivs

att avtal inte får träffas om anställnings- eller arbetsvillkor som

regleras i lagen eller i författning vartill lagen hänvisar eller enligt lagen

tillhör Kungl. Maj :ts, riksdagens eller myndighets beslutanderätt.

När det gäller att på riksdagens vägnar godkänna avtalsbara anställningsvillkor

är lönedelegationens kompetensområde begränsat till det fall

då förhandlingsöverenskommelse träffats. Har parterna inte uppnått enighet

om anställningsvillkoren ankommer det på riksdagen själv att ta ställning

till villkoren.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:is proposition nr 92 år 1968

Dessutom har vissa i och för sig avtalsbara anställningsvillkor kommit

att falla utanför lönedelegationens kompetens genom att staten och vederbörande

personalorganisationer träffat överenskommelse om att villkoren

skall undantagas från förhandlingar och i stället regleras ensidigt av staten.

Sålunda har i protokoll den 28 december 1965 från överläggningar mellan

företrädare för civildepartementet samt SACO och SR förutsatts att frågor

om lönegradsplacering och arvode för de tjänster, som undantages från

allmänt tjänsteförteckningsavtal beträffande statliga och vissa andra tjänster

(ATF) tills vidare skall regleras genom bestämmelser utfärdade av Kungl.

Maj :t. Härvid har förutsatts att dessa frågor skall tas upp till behandling

med organisationerna i anslutning till förhandlingar med statens avtalsverk

om lönegradsplacering m. m. av sådana tjänster som omfattas av ATF.

Enligt gällande ATF, som är dagtecknat den 14 juni 1967 och som godkänts

den 21 juni 1967 av lönedelegationen och Kungl. Maj :t, är följande

tjänster undantagna från avtalet, nämligen

a) tjänst som justitieråd, regeringsråd, justitiekansler eller riksåklagare;

b) följande tjänster vid statsrådsberedningen och statsdepartementen,

nämligen tjänst som kabinettssekreterare, statssekreterare, biträdande kabinettssekreterare,

chef för administrativa avdelningen inom utrikesdepartementet,

budgetchef, expeditionschef, expeditionschef/rättschef, planeringschef,

rättschef, departementsråd, inspektör vid utrikesdepartementet,

utrikesråd, kansliråd som är huvudman, biträdande utrikesråd eller protokollchef

;

c) följande tjänster vid statens avtalsverk, nämligen som generaldirektör,

administrativ direktör, förhandlingsdirektör, utredningsdirektör, lönedirelctör,

avtalsjurist, direktör sassistent, lönesekr eter are, informationschef eller

konsulent;

d) tjänst som byråchef eller byrådirektör vid statens förlikningsinannaexpedition;
e)

följande militära tjänster, nämligen tjänst som överbefälhavare, chef

för armén, chef för marinen, chef för flygvapnet, chef för försvarsstaben,

chef för arméstaben, chef för marinstaben eller chef för flygstaben;

f) följande tjänster i övrigt, nämligen som generaldirektör (motsvarande),

överdirektör (motsvarande) som är verkschef eller souschef, annan

chef i lägst lönegrad C 1 för sådan myndighet som är direkt underställd

Kungl. Maj :t, polismästare i Stockholm, landshövding, överståthållare, underståthållare,

länsöverdirektör, president eller chef för militärapoteket.

Ett motsvarande undantagande har skett i fråga om vissa högre tjänster

hos riksdagen och dess verk.

I frågor om anställningsvillkor som inte är föremål för förhandling —

vare sig detta beror på att de är av offentligrättslig natur eller på att de av

parterna undantagits från förhandling — brukar överläggningar äga rum

mellan företrädare för civildepartementet och företrädare för personalorga
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1968

nisationerna. Till skillnad från förhandlingar i egentlig mening är sådana

överläggningar inte avsedda att mynna ut i en överenskommelse.

Regler om lönedelegationens sammansättning, val av delegationen samt

val och omröstning inom delegationen finns i 71 § RO. Vidare finns i denna

paragraf föreskrift om tystnadsplikt för ledamot av delegationen, som

innebär att innan förhandlingsöverenskommelse träffats eller förhandling

eljest slutförts ledamot inte utan tillstånd av delegationen får yppa vad som

förekommit i delegationen vid sakens behandling.

Enligt 12 § tredje stycket riksdagsstadgan den 23 mars 1949 skall delegationen

till riksdagen avlämna årlig redogörelse för sin verksamhet. Vid

redogörelsen skall fogas överenskommelser, som överlämnats till delegationen

enligt 62 § RF. Redogörelsen skall hänvisas till bankoutskottet, som

skall avge utlåtande över den. I sak samma bestämmelser har upptagits i 36 §

i det vid prop. 1968: 27 fogade förslaget till riksdagsstadga, som utarbetats

av grundlagberedningen.

Tidigare överväganden

Riksdagens lönedelegation inrättades år 1965 bl. a. i syfte att stärka riksdagens

inflytande i frågor angående statstjänstemännens anställningsvillkor

(prop. 1964:140, KU 1964:19 och 1965: 1, rskr 1965:64).

inrättandet av lönedelegationen byggde på förslag av författningsutredningen

(SOU 1963:16 och 17). Enligt förslaget skulle delegationen

på riksdagens vägnar godkänna förhandlingsöverenskommelse angående

statsanställdas avlöningsförmåner samt förslag som har omedelbart samband

med överenskommelsen.

Vid remissbehandlingen av förslaget ansåg statskontoret angeläget att

lönedelegationen inte kom att ersätta riksdagen i andra frågor än sådana

som skulle kunna regleras genom kollektivavtal. Enligt då föreliggande förslag

till förhandlingsrätt för offentliga tjänstemän, som utarbetats inom

civildepartementet, hade från avtalsområdet uteslutits bl. a. frågor om

tjänsters inrättande och uppförande på ordinarie och icke-ordinarie stat,

indragning och förändring av tjänster eller tjänsteorganisationens utformning

i övrigt. Statskontoret underströk den viktiga principen i detta förslag

att statsmakterna ensamma har att bestämma den organisation där de

tjänster ingår om vilkas lönesättning det skall föras avtalsförhandlingar.

Enligt statskontoret hade i praxis organisationsfrågor och avlöningsfrågor

varit nära sammankopplade bl. a. på så sätt att i vissa fall uppgörelse hade

skett under förutsättning av en organisationsförändring som riksdagen inte

fått tillfälle att dessförinnan ta ställning till. Enligt det i civildepartementet

utarbetade förslaget skulle det förhållandet att avtal inte fick slutas om vissa

anställningsvillkor inte utgöra hinder mot överenskommelser mellan myndigheterna

och tjänstemännen om samråd i dessa frågor. Statskontoret fann

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 196S

det med hänsyn därtill angeläget att framhålla, att vid utformningen av

praxis för kollektivavtalsförhandlingarna med statstjänstemännens organisationer

uppmärksamheten från början måste inriktas på ett samråd i

organisationsfrågor klart hålls isär från de reguljära avtalsförhandlingarna

I proposition nr 140 till 1 964 års riksdag anfördes bl. a. att det

måhända kunde vara föremål för viss tvekan hur delegationens beslutskompetens

skulle bestämmas. I författningsutredningens betänkande hade

föreslagits att beslutskompetensen skulle omfatta dels förhandlingsöverenskommelse

angående statsanställdas avlöningsförmåner, dels förslag som

har omedelbart samband med överenskommelsen. Syftet med inrättandet av

delegationen syntes emellertid knappast påkalla att delegationen fick beslutskompetens

i frågor som inte blivit föremål för förhandlingsöverenskommelse.

Om förhandlingsöverenskommelse inte slutits — vare sig detta

berott på att parterna inte kunnat nå samförstånd i en förhandlingsfråga

eller på att saken rört ämne som inte anses kunna bli föremål för förhandlingsöverenskommelse

— borde ärendet föreläggas riksdagen för behandling

i vanlig ordning.

Dessa uttalanden föranledde ingen erinran av riksdagen.

I utlåtande nr 21 till 1966 års riksdag angående sin granskning av

riksdagens lönedelegations verksamhet under år 1965 påpekade bankoutskottet,

att lönedelegationen på riksdagens vägnar godkänt bl. a. en inom

civildepartementet upprättad promemoria angående lönegradsplacering

av vissa chefstjänster in. m. Promemorian gav inte vid handen att den

skulle avse en förhandlingsöverenskommelse. Utskottet ansåg att det fick

beaktas att promemorian tillkommit och godkänts av lönedelegationen

i det rättsläge som rådde före tillkomsten av statstjänstemannalagen och

som innebar att statstjänstemännens löneförmåner visserligen i praxis blev

föremål för överenskommelser men formellt fastställdes av arbetsgivaren

ensidigt genom beslut av statsmakterna. Med hänsyn till den oklarhet som

kunnat råda i detta läge fann utskottet inte anledning till erinran mot att

lönedelegationen godkänt nämnda promemoria. Utskottet förutsatte emellertid

att delegationen vid handläggningen av sedermera uppkommande frågor

av motsvarande slag beaktade den ändring i rättsläget som inträtt genom

införandet fr. o. m. år 1966 av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt.

Förhandlingsutredningen

Utredningen föreslår på grundlagarnas område dels vissa ändringar i den

statsrättsliga kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj :t, å ena, samt riksdagen

och dess lönedelegation, å andra sidan, dels i anslutning därtill eu viss

utvidgning av lönedelegationens kompetens i förhållande till riksdagen

Endast det sistnämnda förslaget tas upp till prövning i detta sammanhang

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1968

Utredningen framhåller att man vid grundlagsändringarna 1964/65 synes

ha förutsatt att det endast kunde finnas två huvudorsaker till att förhandlingsöverenskommelse

inte slutits, nämligen antingen att uppgörelse inte

kunnat träffas i en avtalsbar fråga eller att ämnet inte vård avtalsbart.

Emellertid har utvecklingen visat att man har att räkna också med ett

tredje fall, nämligen att parterna enats om att en avtalsbar fråga inte skall

lösas genom avtal utan genom föreskrifter som arbetsgivaren utfärdar ensidigt.

Utredningen påpekar att överläggningarna mellan Kungl. Maj :l och personalorganisationerna

om löneställningen för de tjänster som undantagits

från ATF sker i anslutning till förhandlingar mellan avtalsverket och organisationerna

om lönegradsplacering in. in. av de tjänster som omfattas a\

ATF. Sådana överläggningar har skett i anslutning till 1966 och 1967 års

B-listeförhandlingar, och organisationerna har även inför B-listefÖl handlingarna

år 1968 lämnat in sina önskemål om löneställningen för de undantagna

tjänsterna. Enligt utredningens uppfattning går det inte att komma

ifrän att det råder ett starkt samband mellan lönesättningen av de tjänster

som omfattas av ATF och de tjänster som är undantagna därifrån. Trots

detta skall lönedelegationen ta ställning till lönesättningen för de tjänstei

beträffande vilka det förhandlas och sluts avtal, medan den föreslagna löneställningen

för de övriga tjänsterna skall prövas av riksdagen först vid ett

senare tillfälle. Det torde inte kunna uteslutas, fortsätter utredningen, att

riksdagen vid denna prövning i viss utsträckning kan kanna sig bunden av

angränsande frågor som redan godkänts av delegationen.

Utredningen anser därför att det skulle vara mera ändamålsenligt att

delegationen på riksdagens vägnar godkänner också förslag till lönegradsplaceringen

av de från ATF undantagna tjänsterna. Härigenom skulle man

uppnå att delegationen vid samråd med vederbörande statsråd under a\- talsförhandlingarna kunde överblicka och ta ställning till lönegradsplaceringen

i dess helhet. Vidare skulle man också komma från en opraktisk

följdverkan av nuvarande ordning. Om löneförhandlingarna och därmed

också överläggningarna om de undantagna tjänsterna inte blir fäidiga förrän

mot slutet av riksdagens vårsession, kan propositionen med förslag till

löneställning för nämnda tjänster läggas fram först vid höstsessionen. Detta

innebär att ifrågavarande tjänstemän måste vänta mycket längre tid på sin

retroaktiva lön än om lönedelegationen, som kan sammanträda även nar

riksdagssession inte pågår, kunnat på riksdagens vägnar godkänna anställningsvillkoren.

Utredningen framhåller vidare att undantagandet från ATF av vissa tjänster

skett genom en mellan avtalsverket och personalorganisationerna träffad

förhandlingsöverenskommelse, som godkänts av riksdagens lönedelegation.

Även om löneförmånerna för tjänsterna sålunda inte bestäms genom

avtal, är likväl den nuvarande ordningen för lönesättningen ytterst grundad

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1968

på förhandlingsöverenskommelse. Nuvarande system innebär därför att

delegationens kompetens påverkas av avtal som träffas mellan staten-arbetsgivaren

och personalorganisationerna. Enligt utredningens mening bör delegationens

kompetens vara oberoende av hur avtalen konstrueras.

Utredningen föreslår att riksdagens lönedelegation skall få befogenhet

att godkanna även förslag till lönesättning av tjänster som undantagits från

ATF. Befogenheten bör enligt utredningens mening lämpligen avse även

andra liknande förslag till föreskrifter, som av Kungl. Maj :t kan komma

att utlärdas i fråga om avtalsbara anställningsvillkor.

Utredningen förutsätter att den föreslagna ordningen får motsvarande

tillämpning inom riksdagen och dess verk.

Remissyttrandena

I den del som behandlas i detta sammanhang har utredningens förslag tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Remissinstanserna

är dock ofta mycket knapphändiga i sina uttalanden om den här

aktuella utvidgningen.

Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor anser att det föreligger vägande

skäl för den av förliandlingsutredningen föreslagna smidiga anordningen

att lönedelegationen skall kunna godkänna inte bara såsom nu en

förhandlingsöverenskommelse om allmänna anställningsvillkor för tjänster,

som ar undantagna från tjänsteförteckningsavtal, och överenskommelse om

sjalva undantagandet utan även förslag om lönegradsplacering för sådana

tjänster. Statstjanarkartellen understryker att lönedelegationen genom den

av utredningen föreslagna utvidgningen av dess kompetens får en bättre

överblick över förhandlingsöverenskommelsernas konsekvenser även beträffande

sådana tjänster som de förhandlande parterna enats om att undantaga

från förhandlingarna. SR uttalar att den föreslagna utvidgningen

synes ligga i linje med de intentioner man hade då lönedelegationens kompetensområde

fastställdes. TCO-S finner det naturligt att delegationen ges befogenhet^

att godkänna förslag till lönesättning av de tjänster som undantagits

från ATF, eftersom dessa undantag grundas på förhandlingsöverenskommelse

med berörda huvudorganisationer.

Statens avtalsverk förordar att delegationens kompetensområde utvidgas

ytterligare, så att delegationen får befogenhet att godkänna även Kungl

Maj:ts eller myndighets beslut att på annat sätt än genom kollektivavtal

enhetligt reglera avtalsbart anställningsvillkor inom det statligt lönereglerade

området över huvud taget. Om t. ex. förhandlingar avslutas utan att

enighet kunnat uppnås, kan det bli nödvändigt att arbetsgivaren ensidigt

reglerar de anställningsvillkor som förhandlingarna avsett. Skulle godkännande

av regleringen behöva begäras i proposition till riksdagen, kunde

genomförandet av regleringen komma att avsevärt fördröjas.

JK framhåller att överlåtandet på lönedelegationen att godkänna för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

152

Kiingl. Maj.ts proposition nr 92 år 1968

handlingsöverenskommelse innebär ett av särskilda och starka skal be

tingat avsteg från principen att det är på riksdagen som sadan det a - kommer att pröva statsverkets behov. De skäl som ulrednmgen ant»

för att utvidga lönedelegationens kompetens är enligt JIv:s uppfattning in

av jämförlig styrka, men lian finner dem beaktansvärda och ar narmast

positivt inställd till den ifrågasatta kompetensutvidgningen. JK anser dock

att behovet av denna är av måttlig angelägenhetsgrad och att fragan daifo

utan större olägenhet kan anstå tills vidare.

Eu tveksam inställning till utredningens förslag i dess helhet in ar Svea

hovrätt och arbetsdomstolens ordförande. Svea hovrätt framhåller a t frågor

om ändring av bestämmelser i RF bör ses mot bakgrunden av att grundlagberedningen

f.n. arbetar med att utforma förslag till en total författningsrevision.

Enligt hovrättens mening bör man iakttaga återhållsamt

avvaktan på detta förslag när det gäller att revidera RF. Andringar bor vidtagas

endast nät det föreligger ett alldeles klart och tydlig, behov_ darav.

Beträffande utredningsförslaget bör vidare beaktas att man pa forhan - lingsområdet i olika avseenden har att räkna med forandnngar vilkas närmare

innebörd inte kan förutses i dagens läge. Hovratten finner att e

Granskning av förslaget mot denna bakgrund ger anledning till tveksamt

i fråga om lämpligheten av att nu vidtaga de ändringar i RF som utredningen

föreslagit. Hovrättens tveksamhet avser inte syftet med andnngarna,

men hovrätten ifrågasätter om inte detta kan i allt väsentligt tillgodoses

redan inom ramen för gällande grundlagsbestämmelser. Hovratten pekar

på utvägen att få ett snabbt och smidigt förfarande genom bemyndiganden

tm Kungl. Maj :t från riksdagens sida. Även arbetsdomstolens ordförande ar

positiv till syftet med utredningens förslag. Han har emellertid inte av promemorians

innehåll blivit övertygad om att syftet inte i huvudsak kan nas

utan grundlagsändring. I varje fall finner han det tveksamt om den nuvarande

ordningen är förenad med sådana olägenheter att ändring bor ske

utan avbidan på en mera allmän översyn av reglerna om riksdagens finans
iti

äk.t

Statskontoret har inte någon erinran mot förslaget att vidga kompetensområdet

för lönedelegationen men framhåller att det undandrager sig dess

bedömande om en sådan reform kräver grundlagsändring eller mte.

Endast grundlagberedningen, som i sitt utlåtande lamnar en utredning om

riksdagens finansmakt och lönedelegationens roll vid utövningen av denna,

avstyrker uttryckligen utredningens förslag. Beredningens kritik galler huvudsakligen

annat än den här aktuella frågan, men även tanken pa en försiktig

utvidgning av lönedelegationens kompetens avvisas av beredningen

Enligt beredningens mening lämnar 62 § RF i dess nuvarande lydelse frihet

för statsmakterna att genomföra de jämkningar i forhandlingsproceduren

som kan vara praktiskt motiverade. Beredningen framhåller att det inte kan

föreligga något hinder att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj :t att bestamma

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1968

anställningsvillkor för tjänstemän, som enligt överenskommelse skall vara

undantagna från den privaträttsliga regleringen. Enligt beredningens åsikt

skulle ett bemyndigande av detta slag knappast inge några betänkligheter,

om det begränsades till att gälla en anpassning av de undantagna tjänstemännens

anställningsvillkor till vad som överenskommes för tjänstemän i allmänhet.

Departementschefen

Riksdagens lönedelegation, som tillkom genom beslut vid 1964 och 1965

års riksdagar, har till uppgift att rådpläga med statsrådsledamot i förhandlingsfrågor

rörande anställningsvillkor för statens arbetstagare och för vissa

andra, i huvudsak kommunala arbetstagare samt att på riksdagens vägnar

godkänna överenskommelse som träffats i sådana frågor. Delegationen inrättades

för att stärka det parlamentariska inflytandet på de statliga löneutgifternas

område. Systemet med förhandlingsöverenskommelser om avlöningsförmåner

och andra anställningsvillkor för statens arbetstagare hade

lett till en urholkning av riksdagens bestämmanderätt. Visserligen slöts sådana

överenskommelser under förbehåll om riksdagens godkännande, men

i praktiken betydde en träffad överenskommelse att riksdagen inte hade

annat val än att godkänna densamma. Ett annat viktigt skäl att inrätta lönedelegationen

utgjorde den då förestående förhandlingsrättsreformen, som

innebar att avlöningsförmåner och vissa andra anställningsvillkor för statens

arbetstagare skulle bestämmas genom privaträttsliga avtal på samma

sätt som på arbetsmarknaden i övrigt. Denna nya ordning ställde krav på

snabba och smidiga former för riksdagens medverkan i förhandlingsproceduren.

Mot denna bakgrund bestämdes lönedelegationens kompetensområde till

att gälla förhandlingsfrågor, dvs. frågor om sådana anställningsvillkor som

kan bestämmas genom avtal. Innebörden i kompetensbestämmelserna för

lönedelegationen är att delegationen företräder riksdagen i sådana förhandlingsfrågor

som faller inom ramen för riksdagens finansmakt och inte

omfattas av något riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj :t. Anställningsfrågor,

som är föremål för offentligrättslig reglering, ligger utanför delegationens

kompetens. I den mån sådana frågor faller inom ramen för riksdagens

finansmakt ankommer det på riksdagen själv att fatta beslut i dem,

såvida inte riksdagen bemyndigar Kungl. Maj :t att ensam utöva beslutanderätten.

När det gäller att ta ställning till anställningsvillkor, som kan bli

föremål för förhandlingsöverenskommelse, är delegationens befogenheter

begränsade till att godkänna sådan överenskommelse. Delegationen kan alltså

inte besluta om ändring i en förhandlingsöverenskommelse. Om delegationen

önskar någon ändring, är den nödsakad att vägra godkännande. Kungl.

Maj :t bar i så fall möjlighet att lägga fram förslag i proposition till riksdagen,

som då prövar frågan i vanlig ordning.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1968

Vid tillkomsten av lönedelegationen torde ha förutsatts att riksdagens

ställningstaganden till anställningsvillkoren för statens arbetstagare skulle

ankomma på lönedelegationen utom i två fall. Det ena fallet var när anställningsvillkoren

gällde fråga, som inte var avtalsbar, och det andra när

parterna inte lyckats nå en förhandlingsöverenskommelse. Som förhandlingsutredningen

har visat föreligger det emellertid också ett tredje fall då

enligt gällande bestämmelser lönedelegationen saknar befogenhet att på

riksdagens vägnar ta ställning till anställningsvillkor för statens arbetstagare.

Sålunda har alltsedan det nya förhandlingsrättssystemets tillkomst

år 1966 på grund av överenskommelse mellan de förhandlande parterna

gällt, att lönegradsplacering och arvoden för innehavare av en del högre

tjänster i statsverksamheten skall bestämmas ensidigt av staten. Beträffande

dessa anställningsvillkor träffas således inte förhandlingsöverenskommelse,

utan anställningsvillkoren bestäms genom föreskrifter som arbetsgivaren

ensam meddelar. Detta får till konsekvens att anställningsvillkoren

— trots att de är av beskaffenhet att kunna bli föremål för förhandlingsöverenskommelse

— inte kan godkännas av lönedelegationen utan

måste prövas av riksdagen i vanlig ordning.

Förhandlingsutredningen har föreslagit att lönedelegationens kompetens

skall utvidgas till att omfatta även sådana avtalsbara anställningsvillkor

som undantagits från förhandlingsöverenskommelse. Härigenom skulle man

uppnå att riksdagens prövning av löneställningen för samtliga statens arbetstagare

i princip ankom på ett och samma organ, lönedelegationen. Vidare

skulle man komma ifrån olägenheten att de högsta statstjänstemännen

får vänta på utbetalningen av lönehöjningar till dess proposition i frågan

hunnit behandlas i riksdagen.

Utredningens förslag har med några undantag godtagits av remissinstanserna.

De remissinstanser som varit mer eller mindre negativa till förslaget

har i regel hänvisat till möjligheten att nå en snabb och smidig ordning

genom att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj :t att ensam bestämma anställningsvillkoren

för de tjänster som blivit undantagna från förhandlingsöverenskommelse.

I ett par remissyttranden ges uttryck för uppfattningen

att utredningsförslaget inte är av så hög angelägenhetsgrad att dess genomförande

inte kan anstå i avvaktan på den totala författningsreform som

grundlagberedningen förbereder.

I likhet med utredningen och flertalet remissinstanser är jag av uppfattningen

att det innebär uppenbara olägenheter med den ordning som uppkommit

genom att anställningsvillkoren för statstjänstemän i vissa fall

undantagits från förhandlingsöverenskommelse och därmed kommit att

falla utanför lönedelegationens kompetens. Ett ställningstagande till den

statliga lönepolitiken bör av lätt insedda skäl gälla hela detta fält. Olägenheterna

av att på riksdagssidan ha denna prövning uppdelad dels på löne
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1968

delegationen dels på riksdagen själv kan i och för sig avhjälpas genom att

riksdagen bemyndigar Kungl. Maj :t att själv bestämma de anställningsvillkor

som undantagits från förhandlingsöverenskommelse. En sådan lösning

är emellertid mindre lämplig eftersom den innebär att riksdagen tills vidare

avhänder sig en inte oväsentlig del av sin finansmakt. Riksdagen skulle också

med en sådan lösning få försämrade möjligheter till en samlad bedömning

av hela den statliga lönepolitiken.

Jag vill därför föreslå att lönedelegationens befogenhet att godkänna förhandlingsöverenskommelse

utvidgas till att avse även förslag till avtalsbara

anställningsvillkor som undantagits från sådan överenskommelse. Detta förslag

ligger i linje med de överväganden som låg till grund för lönedelegationens

inrättande 1964/65. Eftersom utvidgningen gäller endast avtalsbara anställningsvillkor,

bryter den inte heller den ram som ursprungligen dragits

upp för lönedelegationens verksamhet. Däremot är jag inte beredd alt nu ta

upp den i remissyttrandet från statens avtalsverk väckta frågan om en sådan

utvidgning av lönedelegationens kompetens, att delegationen blir behörig

att på riksdagens vägnar fatta beslut om anställningsvillkoren för statsanställda

m. fl. även i de fall då de förhandlande parterna inte kunnat nå överenskommelse.

Avtal sverkets förslag på denna punkt berör en väsentlig principfråga,

och dess genomförande skulle innefatta en betydelsefull ändring

av lönedelegationens ställning i förhållande till riksdagen. En omprövning

i principfrågor av så stor räckvidd bör inte komma i fråga innan pågående

utredningsarbete på området avslutats.

Den av mig föreslagna utvidgningen av lönedelegationens kompetens kräver

ändring i 62 § andra stycket RF. I denna bestämmelse bör samtidigt

göras ett par mindre redaktionella jämkningar. Bestämmelsen om att riksdagen

för visst fall kan besluta om undantag från vad som föreskrivs om

lönedelegationens kompetens bör knytas till huvudsatsen i meningen, så att

det blir fullt tydligt att denna befogenhet för riksdagen gäller både i fråga

om rådplägningen med statsrådsledamot och i fråga om godkännande av

anställningsvillkor. Vidare bör i enlighet med den terminologi som kommit

till användning i statstjänstemannalagen och övrig lagstiftning om statstjänstemännens

förhandlingsrätt även i RF användas ordet »avtal» i stället

för ordet »överenskommelse».

Enligt 71 § sista stycket RO får ledamot av lönedelegationen, innan förhandlingsöverenskommelse

träffats eller förhandling eljest slutförts, inte

utan delegationens tillstånd yppa vad som förekommit i delegationen vid

sakens behandling. Med hänsyn till att delegationen kan komma att ta befattning

även med frågor som inte blir föremål för förhandling eller förhandlingsöverenskommelse

utan handläggs i samma former som offentligrättsliga

frågor rörande anställningsförhållanden bör bestämmelsen om

tystnadsplikt utvidgas till att avse också tid intill dess förslag framlagts i

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1968

sådan fråga. Som en konsekvens av den nyssnämnda redaktionella jämkningen

i 62 § RF bör ordet »förhandlingsöverenskommelse» i 71 § sista stycket

RO bytas ut mot orden »avtal i förhandlingsfråga».

5. Underskrift av expeditioner när statsrådet för riksstyrelsen

Kungl. Maj :ts skrivelser och propositioner till riksdagen eller allmänt

kyrkomöte, författningar och fullmakter på ämbeten och tjänster samt de

expeditioner och befallningar i övrigt som Kungl. Maj :t bestämmer skall

enligt 38 § RF för att bli gällande vara försedda med Konungens underskrift

och kontrasignation av föredragande statsråd.

j 39—42 §§ RF ges vissa regler om riksstyrelsen när denna inte utövas av

Konungen. Om Konungen reser utrikes, får han enligt 39 § inte befatta sig

med rikets styrelse. Riksstyrelsen skall så länge Konungen befinner sig

utomlands föras av regent eller, om regent ej finns tillgänglig, av statsrådet.

Detsamma gäller enligt 40 § om Konungen på grund av sjukdom inte kan

föra riksstyrelsen. Om Konungen dör innan tronföljaren har uppnått 25 års

ålder, skall riksföreståndare utses. Till dess riksföreståndaren har tillträtt

regeringen, skall enligt 41 § riksstyrelsen föras av regent eller av statsrådet.

Enligt 42 § första stycket skall statsrådet också föra riksstyrelsen under

viss tid, om konungahuset utslocknar.

När statsrådet för riksstyrelsen skall enligt 42 § andra stycket RF samtliga

ledamöter av statsrådet som inte har laga förfall vara närvarande och

rösta. Bestämmelser saknas om hur expeditioner skall undertecknas i dessa

fall. Enligt en mening som uttalats i doktrinen måste expeditionerna i

Konungens ställe undertecknas av samtliga statsrådsledamöter som har deltagit

i beslutet. Den som har föredragit ärendet skall då genom anteckning

vid sitt namn ange detta.

Det är givetvis ett sällsynt fall att varken Konungen eller regent finns tillgänglig

att föra riksstyrelsen, och hittills har inte några komplikationer inträffat

till följd av RF:s tystnad beträffande undertecknandet av expeditioner

i sådana fall. Den rådande oklarheten i ämnet bör emellertid undanröjas.

En lämplig regel förefaller vara att underskrift i Konungens ställe sker av

statsministern eller den ledamot av statsrådet som statsministern förordnar.

I de fall då statsministern eller annat statsråd undertecknar expedition

i Konungens ställe bör kontrasignation av föredraganden ske i sedvanlig

ordning. Bestämmelser av denna innebörd kan lämpligen införas i RF som

ett tillägg till 42 § andra stycket.

Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda förordat hemställer jag att Kungl.

Maj :t genom proposition för prövning i grundlagsenlig ordning förelägger

riksdagen inom justitiedepartementet upprättade förslag till

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1968

1) ändrad lydelse av § 14 riksdagsordningen,

2) ändrad lydelse av § 26 och upphävande av § 27 riksdagsordningen,

3) ändrad lydelse av § 60 regeringsformen,

4) ändrad lydelse av § 62 regeringsformen, och § 71

riksdagsordningen,

5) ändrad lydelse av § 42 regeringsformen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. KU 1968:20 Konstitutionsutskottets betänkande nr 20 år 1968 s. 209 i texten