Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet, m. m

1968-03-29 · 270 sidor, varav 258 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 258 av 270 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1968:98, Med förslag till lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

1

Nr 98

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41

s. 1) angående utvidgad näringsfrihet, m. m.; given

Stockholms slott den 29 mars 1968.

Kungl. Maj.t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden och lagrådets protokoll,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående

utvidgad näringsfrihet,

2) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i

riket,

3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående

handelsregister, firma och prokura,

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om

vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller

aktier i vissa bolag,

6) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag

eller ingå i sådant bolag,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till

7) förordning om tillfällig handel,

8) förordning angående ändring i förordningen den 18 maj 1956 (nr 328)

om kontroll å ädelmetallarbeten,

9) förordning om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 29 december

1949 (nr 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods,

10) förordning om upphävande av förordningen den 20 september 1859

(nr 47) angående utsträckt frihet för bergshanteringen.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Gunnar Lange

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt Nr 9S

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1864 års näringsfrihetsförordning upphävs.

Förordningens inledande bestämmelse om att svenskar har rätt att driva

näring på de villkor som anges i förordningen kan enligt propositionen upphävas

utan att ersättas av annan författningsbestämmelse. Det framhålls,

att tvekan inte kan råda om att svenska medborgare har full frihet att idka

näring, om inte annat gäller enligt särskild föreskrift som tillkommit i

grundlagsenlig ordning.

Näringsfrihetsförordningens regler om gårdfarihandel och realisation föreslås

bli ersatta av en förordning om tillfällig handel. Tillfällig handel

skall enligt förslaget få drivas endast efter tillstånd. Tillfällig handel med

bl. a. livsmedel och blommor skall dock få drivas utan tillstånd. Detsamma

skall gälla även handel med andra varor om försäljningen sker inomhus.

I övrigt skall tillstånd beviljas, om inte hinder möter på grund av sökandens

personliga olämplighet eller andra ordningshänsyn.

Näringsfrihetsförordningens regler om utlänningars rätt att idka näring

föreslås bli ersatta av en lag, som gäller både utlänningar och utländska

företag. Lagförslagets regler om utlänningar stämmer i huvudsak överens

med vad som gäller enligt näringsfrihetsförordningen. Huvudregeln skall

således alltjämt vara att utlänning som vill driva näring i Sverige måste

ha näringstillstånd. Undantag från tillståndsplikten föreslås för utlänning

med bosättningstillstånd och dessutom för annan här bosatt utlänning i

fråga om jordbruk in. fl. näringar. Beträffande utländska företag föreslås

att de regler som nu finns i lagen den 3 juni 1955 (nr 383) om rätt för utländska

bolag och föreningar att idka näring här i riket förs in i den nya

lagen i stort sett oförändrade. Kungl. Maj :t skall enligt förslaget kunna

medge undantag från lagens regler om det är påkallat med hänsyn till internationell

överenskommelse. Detta underlättar bl. a. en eventuell svensk anslutning

till EEC. Nu gällande skyldighet för utländska näringsidkare att

ställa säkerhet för skatt föreslås upphävd.

I propositionen föreslås även nya regler om rätt för utlänning och utländskt

företag att vara delägare i svenskt handelsbolag.

Samtliga författningar föreslås träda i kraft den 1 januari 1969.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

3

1) Förslag

till

Lag

om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående

utvidgad näringsfrihet

Härigenom förordnas, att förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad

näringsfrihet skall upphöra att gälla vid utgången av år 1968. Bestämmelserna

i § 4 och § 9 mom. 4 tredje stycket om att gift kvinna, som

sammanlever med mannen, får idka näring endast såvida mannen tillåter

det och ikläder sig ansvarighet för de förbindelser, som hon i och för rörelsen

kan komma att ingå, samt om straff för överträdelse av dessa bestämmelser

gäller dock fortfarande, om äldre giftermålsbalken är tillämplig på

makarnas förmögenhetsförhållanden. Fråga om ansvar för överträdelse av

förordningen under dess giltighetstid skall även därefter bedömas enligt

förordningen.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till sådan bestämmelse

i förordningen som ersatts genom bestämmelse i lagarna denna dag

(nr ) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i

riket och (nr ) om ändring i konkurslagen eller i förordningen denna dag

(nr ) om tillfällig handel, skall den nya bestämmelsen tillämpas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

2) Förslag

till

Lag

om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring

här i riket

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Utlänning och utländskt företag får idka näring här i riket i den utsträckning

och under de villkor som följer av denna lag.

Utöver bestämmelserna i denna lag är utlänning och utländskt företag

underkastade de föreskrifter som enligt andra författningar gäller för näringsverksamhet

här i riket. Om förbud för utlänning och utländskt företag

att idka vissa näringar gäller särskilda bestämmelser.

Med utländskt företag förstås i denna lag juridisk person, som är bildad

enligt lagen i främmande stat.

2 §.

Utlänning och utländskt företag anses som svenska rättssubjekt vid bedömning,

huruvida de i rättsförhållande som rör av dem här i riket bedriven

näringsverksamhet lyder under svensk lag och huruvida de i sådant

rättsförhållande är skyldiga att svara inför svensk domstol eller underkasta

sig svensk myndighets avgörande.

Vid tillämpning av växellagen den 13 maj 1932 (nr 130) och checklagen

samma dag (nr 131) anses dock utlänning och utländskt företag som utländska

rättssubjekt.

Om utlänning

3 §•

Utlänning som har bosättningstillstånd är likställd med svensk medborgare

beträffande rätt att idka näring.

4 §•

Utlänning som ej har bosättningstillstånd men är bosatt här i riket är

likställd med svensk medborgare beträffande rätten att idka följande näringar

:

1. jordbruk jämte binäring vilken icke drives som självständigt företag,

2. skogsbruk i den mån det ej omfattar förädling av råvara,

3. fiske,

4. rederirörelse med svenskt fartyg i vilket utlänningen äger del,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr !)8 år 1968

5. undervisningsverksamhet,

6. verksamhet som läkare, tandläkare och veterinär.

5 §.

I annat fall än som avses i 3 eller 4 § får utlänning idka näring endast

eller särskilt tillstånd (näringstillstånd).

« §•

hråga om näringstillstånd prövas av Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer.

7 §•

Näringstillstånd lår ej beviljas utlänning som är omyndig eller som i

eller utom riket är försatt i konkurs.

8 §•

I annat fall än som avses i 7 § äger utlänning som är bosatt här i riket

erhålla näringstillstånd, om ej hinder möter på grund av hänsyn till allmänt

intresse eller utlänningens personliga förhållanden. Annan utlänning

låi beviljas näringstillstånd, om det föranledes av överenskommelse med

främmande stat eller andra särskilda skäl föreligger.

9 g.

Om näringstillstånd beviljas utlänning som ej är bosatt här i riket, skall

det finnas en föreståndare för näringsverksamheten. Denne utses av näringsidkaren

och skall vara myndig och bosatt här i riket.

Föreståndaren är ansvarig för näringsverksamheten. Näringsidkaren skall

utfärda fullmakt för honom att i alla frågor, som rör verksamheten här i

riket, handla på näringsidkarens vägnar samt mottaga stämning för näringsidkaren

och själv eller genom annan tala och svara för denne.

10 §.

Näringstillstånd skall avse verksamhet av visst slag. Tillstånd gäller tills

vidare, om det icke meddelats för viss tid. Det kan förbindas med särskilda

villkor och föreskrifter.

11 §•

När särskilda skäl föreligger, kan näringstillstånd återkallas, även om det

meddelats för viss tid.

12 §.

Avlider utlänning, som idkar näring med stöd av denna lag, och finns

utländsk delägare i dödsboet etter honom, får näringsverksamheten fortsättas

av dödsboet under högst ett år. Vid sådan näringsverksamhet skall

iakttagas de särskilda bestämmelser som gäller när avlidens rörelse fortsältes

av hans dödsbo.

Om utländskt företag

13 §.

Utländskt företag får idka näring här i riket endast efter tillstånd av

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Tillstånd får beviljas

företag, vilket enligt sitt hemlands lag är registrerat som bolag eller ekonomisk

förening och driver näringsverksamhet i hemlandet. Annat företag kan

erhålla tillstånd, om särskilda skäl föreligger.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

14 §.

Tillstånd får ej beviljas företag som i eller utom riket är försatt i konkurs.

Bestämmelserna i 10 och 11 §§ äger motsvarande tillämpning på tillstånd

för utländskt företag att idka näring.

15 §.

Bestämmelserna i 16—28 §§ nedan gäller i fråga om annat utländskt företag

än bolag och ekonomisk förening endast om ej andra föreskrifter meddelas

när företaget beviljas tillstånd till näringsutövning.

16 §.

Utländskt företag skall driva sin näringsverksamhet här i riket genom

ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial).

17 §.

Filialen skall stå under ledning av en verkställande direktör. Därjämte

kan en vice verkställande direktör utses.

Bestämmelse i denna lag om verkställande direktör äger motsvarande

tillämpning på vice verkställande direktör.

18 §.

Verkställande direktören skall vara myndig och bosatt här i riket.

19 §•

Verkställande direktören är ansvarig för filialens verksamhet. Det utländska

företaget skall för honom utfärda fullmakt med sådant innehåll

som anges i 9 § andra stycket.

20 §.

Det utländska företagets verksamhet genom filial här i riket skall drivas

under firma, som innehåller företagets namn med tillägg av ordet filial och

som tydligt anger företagets nationalitet. Firman skall tydligt skilja sig från

andra bestående firmor som förut införts i aktiebolagsregistret eller register

som avses i 26 §.

Firman tecknas av verkställande direktören.

21 §•

Innan filialen registrerats hos myndighet som avses i 26 §, får den ej

börja sin verksamhet. Bestämmelser om vad anmälan för registrering skall

innehålla och om handlingar, som skall inges vid anmälan, meddelas av

Konungen. Det åligger verkställande direktören att göra anmälan för registrering.

Ändras förhållande som tidigare anmälts för registrering, skall detta ofördröj

ligen anmälas. Även sådan anmälan skall göras av verkställande direktören.

22 §.

Har vid anmälan för registrering icke iakttagits vad som föreskrivits om

sådan anmälan, skall registrering vägras. Detsamma gäller, om annat hinder

mot registrering möter på grund av föreskrift i denna lag eller annan

författning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968 7

Vägras registrering, skall registreringsmyndigheten ofördröj ligen med

posten sända underrättelse om beslutet och skälen därför till det utländska

företaget.

23 §.

Filialen skall ha egen bokföring, som är helt skild från det utländska

företagets bokföring i övrigt.

I fråga om filialens bokföring och redovisning gäller i tillämpliga delar bestämmelserna

för svenskt företag av motsvarande slag.

Verkställande direktörens förvaltning och filialens räkenskaper skall

granskas av svensk auktoriserad revisor. Verkställande direktören skall tillse,

att sådan revisor utses och att redovisningshandlingarna inom tre månader

efter räkenskapsårets slut för granskning lämnas till denne i huvudskrift

eller avskrift.

Verkställande direktören skall vidare årligen till registreringsmyndigheten

sända avskrift av dels filialens redovisningshandlingar och revisionsberättelse

för det senaste räkenskapsåret, dels motsvarande handlingar för

företaget i dess helhet, i den mån de gjorts offentliga i företagets hemland.

Handlingarna skall sändas inom tre månader efter det att det utländska

företagets redovisningshandlingar och revisionsberättelse lagts fram för företagets

delägare, dock senast sju månader från det filialens räkenskapsår

utgått.

24 §.

Filialen skall på anmälan avföras ur registret

1. om det utländska företaget träder i likvidation eller försättes i konkurs

eller om eljest företagets eller filialens verksamhet skall upphöra enligt

lagen i företagets hemland,

2. om av annan anledning det utländska företagets eller filialens verksamhet

skall upphöra enligt beslut av företaget,

3. om filialen saknar behörig verkställande direktör och denna brist icke

avhjälpes utan dröjsmål,

4. om vid försök till utmätning av företagets tillgångar här i riket för

fordran, som grundar sig på filialens verksamhet, borgenären icke fått full

betalning och fordringen ej heller sedermera betalats.

Det åligger verkställande direktören att anmäla förhållande som avses under

1 och 2. Anmälan om sådant förhållande kan också göras av annan behörig

ställföreträdare för det utländska företaget. I fall som avses under 3 kan

anmälan göras av den, vars rätt är beroende av att någon finns som äger företräda

filialen, och i fall som avses under 4 av borgenären.

Upplyses att det utländska företaget eller filialen upphört med sin verksamhet

eller att sådant fall som avses under 3 föreligger, kan registreringsmyndigheten

avföra filialen ur registret utan att anmälan göres.

För avveckling av filialens verksamhet får medges anstånd med avförandet

ur registret. Anteckning om sådant anstånd skall göras i registret. Under

avvecklingstiden skall firman tecknas med tillägg av orden »under avveckling».

25 §.

Avföres filialen ur registret, upphör rätten för det utländska företaget att

genom filialen idka näring här i riket.

I fråga om beslut att avföra filial ur registret och beslut om anstånd med

avförandet äger bestämmelserna i 22 § andra stycket motsvarande tillämpning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

26 §.

Registreringsmyndighet för filialer är patent- och registreringsverket eller

annan myndighet, som Konungen förordnar. Hos myndigheten föres filialregister.

I detta inskrives de uppgifter som enligt denna lag skall anmälas

för registrering.

Det som föres in i registret skall av registreringsmyndigheten ofördröjligen

kungöras i allmänna tidningarna.

27 §.

Del som enligt denna lag blivit infört i filialregistret och kungjort i allmänna

tidningarna skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om

det icke framgår av omständigheterna, att han varken hade eller bort ha vetskap

om det.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som införts eller bort

införas i registret, icke med laga verkan åberopas mot annan än den som visas

ha haft vetskap om förhållandet.

28 §.

Företer firma, som registrerats för filial, likhet med firma, som tidigare

införts i handelsregister, föreningsregister, aktiebolagsregistret eller filialregistret,

och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, får

han hos domstol föra talan om förbud för det utländska företaget att efter

viss tid använda förstnämnda firma och om skadestånd.

Menar någon eljest, att inskrivning, som gjorts i filialregistret, länder

honom till förfång, får han hos domstol föra talan om registreringens upphävande

och om skadestånd.

Särskilda bestämmelser

29 §.

Som näringsidkande enligt denna lag anses även deltagande såsom bolagsman

i näringsverksamhet, som drives av svenskt handelsbolag.

30 §.

Bestämmelserna i denna lag gäller ej i fråga om utländsk försäkringsanstalls

rätt att driva försäkringsrörelse här i riket.

31 §.

Konungen får medge undantag från bestämmelse i denna lag, om det är

påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat eller till

det nordiska ekonomiska samarbetet.

Konungen får vidare i visst fall medge sådant undantag från bestämmelse

i lagen, som föranledes av särskilda omständigheter.

32 §.

Talan mot beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. I

fall som avses i 22 och 25 §§ skall besvären ha inkommit inom två månader

från beslutets dag.

Beslut enligt denna lag länder till efterrättelse utan hinder av anförda

besvär, om ej annat förordnas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

33 §.

Konungen meddelar, utöver vad i 21 § sägs, närmare bestämmelser för

tillämpningen av denna lag.

Ansvarsbestämmelser

34 §.

Till böter dömes

1. utlänning som idkar näring här i riket utan att ha rätt till det,

2. utlänning som bryter mot villkor eller föreskrift, som förbundits med

näringstillstånd för honom,

3. den som för utlännings eller utländskt företags räkning driver eller

förestår näringsverksamhet, som utlänningen eller företaget ej har rätt att

utöva,

4. den som för utlännings eller utländskt företags räkning utövar näringsverksamhet

i strid mot villkor eller föreskrift, som förbundits med tillstånd

till verksamheten.

35 §.

Verkställande direktör som ej fullgör sin anmälningsskyldighet enligt 21 §

andra stycket eller 24 § dömes till böter.

Har ej handlingar enligt 23 § fjärde stycket sänts till registreringsmyndigheten

inom föreskriven tid, kan rätten på talan av allmän åklagare förelägga

verkställande direktören vid vite att sända in handlingarna.

36 §.

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes

1. den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande

uppgift i ansökningshandling eller annan handling som åberopas

i ärende enligt denna lag,

2. utländskt företags revisor som i revisionsberättelse uppsåtligen eller

av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift, som rör företagets

näringsverksamhet här i riket, eller uppsåtligen eller av grov vårdslöshet

underlåter att anmärka på förvaltningen, trots att anledning till anmärkning

föreligger,

3. utländskt företags revisor som, ehuru han insett eller bort inse att det

kunnat medföra skada, obehörigen yppar något som kommer till hans kännedom

vid granskningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Genom denna lag upphäves lagen den 3 juni 1955 (nr 383) om rätt för

utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket. Förekommer i

lag eller annan författning hänvisning till sådan bestämmelse i sistnämnda

lag som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den nya bestämmelsen

tillämpas.

Utlänning eller utländskt företag, som vid den nya lagens ikraftträdande

på grund av tillstånd enligt äldre bestämmelser idkar näring här i riket, får

fortsätta samma näringsverksamhet som om tillståndet meddelats enligt’den

nya lagen. Har sådan utlänning vid den nya lagens ikraftträdande ombud,

som ställts i enlighet med föreskrift som förbundits med tillståndet, skall

dock bestämmelsen i 9 § denna lag ej tillämpas så länge samma ombud innelf

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr OS

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

har uppdraget. Säkerhet, som utlänning eller utländskt företag enligt äldre

bestämmelser ställt för utskylder till stat och kommun, skall fortfarande

avse de utskylder för vilka säkerheten ställts.

Utlänning eller utländskt företag, som vid den nya lagens ikraftträdande

idkar näring, för vilken enligt äldre bestämmelser tillstånd icke fordras, får

fortsätta samma näringsverksamhet utan hinder av bestämmelserna i den

nya lagen.

Denna lag medför ej inskränkning i den rätt till näringsverksamhet som

med anledning av överenskommelse med främmande stat medgivits medborgare

eller företag i sådan stat genom bestämmelser som meddelats före

lagens ikraftträdande. Ej heller medför lagen inskränkning i den rätt till

uppköp av fisk och därmed sammanhängande verksamhet som tillkommer

utlänning enligt särskilda bestämmelser.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

11

3) Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas, att i konkurslagen skall införas två nya paragrafer,

199 a § och 212 §J, av nedan angiven lydelse.

199 a §.

Gäldenären må icke under konkursen driva rörelse, med vars utövande

följer bokföringsskyldighet.

212 §.

Gäldenär som bryter mot 199 a § straffes med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

4) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående

handelsregister, firma och prokura

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister,

firma och prokura2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse)

15

Sättes rörelse under förvaltning av

sysslomän (administratörer), med

rätt för dem att teckna firman, eller

under likvidation, eller fortsättes enskild

näringsidkares rörelse av stärbhusdelägare,

enligt vad för viss tid

är medgivet, bör firmateckningen

ske på sådant sätt, att det ändrade

förhållandet därav framgår.

(Föreslagen lydelse)

§•

Sättes rörelse under förvaltning av

sysslomän (administratörer), med

rätt för dem att teckna firman, eller

under likvidation, eller fortsättes enskild

näringsidkares rörelse av hans

dödsbo, bör firmateckningen ske på

sådant sätt, att det ändrade förhållandet

därav framgår.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

1 212 § tidigare upphävd genom 1946:809.

2 Senaste lydelse av 15 § se 1895:67 s. 10.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

5) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa

inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva

eller aktier i vissa bolag

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Utländsk medborgare —--idka gruvdrift.

Vad sålunda--------och stiftelser.

Tillstånd för--— eller sedan två år har hemvist i Sverige,

3. om egendomen förvärvas för att

bereda förvärvaren utkomst genom

annan näringsverksamhet, som han

fått tillstånd att driva med stöd av

förordningen den 18 juni 1864 (nr

41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet

och för vilken egendomen prövas

behövlig, samt förvärvaren sedan

två år har hemvist i Sverige,

3. om egendomen förvärvas för alt

bereda förvärvaren utkomst genom

4. om förvärvaren

I övriga----

annan näringsverksamhet, för vilken

egendomen prövas behövlig, samt

förvärvaren antingen har hemvist i

Sverige sedan två år och har fått sådant

tillstånd till näringsverksamheten

som avses i 5 § lagen den

1968 (nr ) om rätt för utlänning

och utländskt företag att idka näring

här i riket eller har bosättningstillstånd,

syskons avkomling.

--av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969. Beträffande förvärv av fast

egendom för näringsverksamhet, som enligt övergångsbestämmelserna till

lagen om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket

drives med stöd av tillstånd enligt förordningen angående utvidgad näringsfrihet,

skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1967:266.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj. ts proposition nr 98 år t968

13

6) Förslag

till

Lag

om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag

eller ingå i sådant bolag

Härigenom förordnas som följer.

Utlänning eller utländskt företag får icke sluta svenskt handelsbolag

eller ingå i sadant bolag utan tillstånd av Konungen eller myndighet som

Konungen bestämmer. Med utländskt företag förstås i denna lag juridisk

person, som är bildad enligt lagen i främmande stat.

Tillstånd får meddelas endast om avtal finns, enligt vilket bolaget skall

anses slutet eller inträde medgivet i och med att tillstånd meddelas.

Från skyldighet alt söka tillstånd får Konungen medge undantag som

är påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969, då lagen den 30 maj 1916 (nr

159) innefattande tillägg till lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och

enkla bolag skall upphöra att gälla. Har ärende anhängiggjorts före ikraftträdandet

av den nya lagen, skall ärendet prövas enligt de äldre bestämmelserna.

7

7) Förslag

till

Förordning

om tillfällig handel

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Med tillfällig handel förstås i denna förordning att någon yrkesmässigt

salubjuder medförda varor på ett av honom tillfälligt begagnat försäljningsställe

eller under kringföring.

Som tillfällig handel anses dock icke

1. försäljning till återförsäljare,

2. torghandel eller handel på marknad, mässa eller utställning,

3. handel anordnad i samband med sådan offentlig tillställning som avses

i 9 § allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617),

4. kringförings- eller utomhushandel, vilken utgör ett led i en eljest på

stadigvarande driftställe bedriven rörelse och avser sådana varor som regelmässigt

saluföres eller framställes där.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

2 §•

Vad som i denna förordning sägs om svensk medborgare gäller även

svensk juridisk person och vad som sägs om utlänning även utländsk juridisk

person.

För tillfällig handel gäller utöver bestämmelserna i denna förordning de

föreskrifter som gäller om drivande av handel i allmänhet eller vissa slag

av handel.

3 §•

Tillfällig handel får drivas endast efter särskilt tillstånd.

Svensk medborgare och utlänning som har bosättningstillstånd får dock

utan tillstånd driva tillfällig handel med livsmedel, blommor och alster av

inhemsk hemslöjd samt med andra varor om handeln drives i lokal över

vilken han förfogar. Vidare får, förutom svensk medborgare, utlänning

som har bosättningstillstånd utan tillstånd driva tillfällig handel med tryckt

skrift.

4 §.

Svensk medborgare och utlänning som har bosättningstillstånd äger erhålla

tillstånd enligt denna förordning, om det ej föreligger skäl till antagande

att sökanden med hänsyn till sina personliga förhållanden icke är

lämplig att driva verksamheten eller att denna kan störa allmän ordning.

Fråga om tillstånd enligt första stycket prövas, om handeln skall drivas

på visst försäljningsställe, av polismyndigheten i den ort där försäljningsstället

är beläget och i annat fall av polismyndigheten i den ort där sökanden

är bosatt.

5 §.

Tillstånd för annan utlänning än som avses i 4 § kan beviljas, om särskilda

skäl föreligger. Fråga om tillstånd i sådant fall prövas av den myndighet

som har att pröva fråga om tillstånd för utlänning att här i riket

idka näring i allmänhet.

ö §•

Den som ansöker om tillstånd skall lämna uppgift om de varuslag handeln

skall avse samt om tid och ort för handeln. Är handeln avsedd att helt

eller delvis drivas på visst försäljningsställe, skall detta anges.

Sökanden skall vidare visa, att han ej är obehörig att driva handel i allmänhet.

I fall som avses i 5 § inges ansökningshandlingarna till länsstyrelsen i det

län där verksamheten är avsedd att huvudsakligen drivas. Länsstyrelsen

skall med eget yttrande sända handlingarna till tillståndsmyndigheten.

7 §•

Om tillstånd till tillfällig handel beviljas juridisk person, skall för verksamheten

finnas en av tillståndsmyndigheten godkänd föreståndare. Vid

ansökan om godkännande av föreståndare skall beträffande denne förebringas

utredning som avses i 6 § andra stycket. 8

8 §•

Tillstånd skall avse ett eller flera varuslag samt gälla för bestämt tillfälle

eller under vass tid, ej över tre år. Tillstånd kan förbindas med särskilda

villkor och föreskrifter.

När särskilda skäl föreligger, kan tillstånd återkallas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

K ungt. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

15

9 §•

Bevis om tillstånd skall i huvudskrift eller styrkt avskrift medföras vid

handelns utövande. Beviset skall visas upp vid anfordran.

Den som driver tillfällig handel, för vilken enligt denna förordning ej

fordras tillstånd, skall vara försedd med bevis om sitt namn och hemvist.

Beviset skall visas upp vid anfordran.

Den som driver tillfällig handel i lokal över vilken han förfogar skall genom

anslag i eller vid lokalen tydligt ange sitt namn och hemvist.

10 §.

Den som driver tillfällig handel utan vederbörligt tillstånd eller utan att

godkänd föreståndare finns eller i strid mot villkor eller föreskrift som

meddelats med stöd av denna förordning, dömes till böter. Till samma straff

dömes den som för annans räkning driver eller förestår sådan olovlig

handel.

Den som bryter mot 9 § dömes till böter, högst femhundra kronor.

11 §•

Talan mot beslut enligt denna förordning föres genom besvär, om beslutet

meddelats av polismyndighet, hos länsstyrelsen och eljest hos

Konungen.

Beslut enligt denna förordning länder till efterrättelse utan hinder av

anförda besvär, om ej annat förordnas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.

Den som vid förordningens ikraftträdande på grund av tillstånd enligt förordningen

den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet

driver handel, för vilken enligt den nya förordningen fordras tillstånd, får

under återstående tillståndstid fortsätta verksamheten som om tillståndet

meddelats enligt den nya förordningen. Fråga om återkallelse av sådant tillstånd

prövas dock av den myndighet som meddelat tillståndet.

Förordningen medför ej inskränkning i den rätt till försäljning av fisk

som föreskrives i förordningen den 25 maj 1917 (nr 255) angående rätt för

danska fiskare att i svensk hamn avsätta fångst av färsk fisk.

opaginerad Kontrollera mot PDF

l(i

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

8) Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 18 maj 1956 (nr 328) om kontroll^

ädelmetallarbeten

Härigenom förordnas, att 38, 39 och 42 §§ förordningen den 18 maj 1956

om kontroll å ädelmetallarbeten skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse)

38

Envar som vill för avsalu tillverka

ädelmetallarbeten, som äro underkastade

kontroll enligt denna förordning,

eller idka grosshandel därmed

eller försälja sådana varor i bod

eller från annat upplagsställe skall,

innan rörelsen börjar, göra anmälan

hos mynt- och justeringsverket och

därvid lämna uppgift om var rörelsen

skall idkas samt tillika förete

dels bevis om anmälan enligt 9 § näringsfrihetsförordningen,

där sådan

anmälan skall äga rum, och dels, då

fråga är om juridisk person, i förekommande

fall vederbörligt registreringsbevis.

önskar någon sälja ädelmetallarbete

å sådan realisation som omförmäles

i 9 § 3 mom. näringsfrihetsförordningen

skall han, innan realisationen

vidtages, göra anmälan därom

hos mynt- och justeringsverket

med bifogande av uppgift om var

realisationen skall äga rum samt bevis

om tillstånd därtill.

Då tillverkning-----mynt
39
Under

utövande av gårdfarihandel

må, vid äventyr som är stadgat för

olaga gårdfarihandel, försäljning av

ädelmetallvaror icke äga rum.

(Föreslagen lydelse)

§•

Envar som vill för avsalu tillverka

ädelmetallarbeten, som äro underkastade

kontroll enligt denna förordning,

eller idka försäljning av

sådana varor på försäljningsställe

av stadigvarande beskaffenhet skall,

innan rörelsen börjar, göra anmälan

hos mynt- och justeringsverket och

därvid lämna uppgift om var rörelsen

skall idkas samt tillika förete

dels bevis om anmälan till handelsregistret,

där sådan anmälan skall

äga rum, och dels, då fråga är om

juridisk person, i förekommande fall

vederbörligt registreringsbevis.

Önskar någon sälja ädelmetallarbete

på försäljningsställe av tillfällig

beskaffenhet skall han, innan försäljningen

vidtages, göra anmälan

därom hos mynt- och justeringsverket

med bifogande av uppgift om var

försäljningen skall äga rum samt bevis

om det tillstånd därtill som må

vara erforderligt.

och justeringsverket.

§•

Försäljning av ädelmetallarbeten

må ej äga rum under kringföring.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

(Nuvarande lydelse)

42

1 mom. Med dagsböter straffes,

där förfarandet icke är i allmän lag

belagt med straff,

den som tillverkat —------— —. -

2 mom. Har åtgärd som i 1 mom.

avses företagits i större omfattning,

må dömas till fängelse i högst sex

månader.

3 mom. Med böter högst 300 kronor

straffes

den som utan--------

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Till böter dömes, om gärningen

ej är belagd med straff i

brottsbalken,

— sådant arbete.

Till böter dömes också den som

försäljer ädelmetallarbete i strid mot

39 §.

2 mom. Har åtgärd som i 1 mom.

första stycket avses företagits i större

omfattning, må dömas till fängelse

i högst sex månader.

3 mom. Till böter, högst 500 kronor,

dömes

— är stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.

9) Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 29 december 1949 (nr 723)

angående handel med skrot, lump och begagnat gods

Härigenom förordnas, att 4 § förordningen den 29 december 1949 angående

handel med skrot, lump och begagnat gods1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

4

Ansökning om tillstånd till handel

skall av bolag, ekonomisk förening

och enskild person, som är svensk

medborgare, göras hos polismyndigheten

i den ort, där rörelsen huvudsakligen

skall bedrivas. Angående

ansökning av utlänning om tillstånd

till utövande av näring är särskilt

stadgat.

Ansökningen skall —-----

(Föreslagen lydelse)

§•

Ansökan om tillstånd till handel

göres hos polismyndigheten i den

ort, där rörelsen huvudsakligen skall

bedrivas.

--av sökanden.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1963:579.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

10) Förslag

till

Förordning

om upphävande av förordningen den 20 september 1859 (nr 47) angående

utsträckt frihet för bergshanteringen

Härigenom förordnas, att förordningen den 20 september 1859 angående

utsträckt frihet för bergshanteringen skall upphöra att gälla vid utgången

av år 1968. Föreskrifterna i 4 § förordningen om hammarsmeds- och masmästarkassor

gäller dock så länge dessa kassor består.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

19

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

16 februari 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman,

Moberg.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om revision av den

allmänna näring slagstiftning en och anför.

I. Inledning

Vår centrala näringsrättsliga författning är förordningen den 18 juni

1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet. Förordningen har blivit

ändrad vid flera tillfällen. Ändringarna har emellertid inte varit av genomgripande

natur, och frågan om en mera fullständig revision av förordningen

har sedan länge varit aktuell. År 1921 påbörjades den första utredningen,

men i november 1922 beslöts i samband med då vidtagna allmänna inskränkningar

i kommittéväsendet, att utredningsarbetet skulle vila tills

vidare. Efter det att olika näringsorganisationer anhållit, att revisionsarbetet

skulle återupptas, uppdrog Kungl. Maj :t i september 1924 åt kommerskollegium

att i huvudsaklig överensstämmelse med vissa av föredragande

departementschefen angivna riktlinjer fullfölja utredningsarbetet.

Kommerskollegium avgav utlåtande i oktober 1928, och på grundval av

detta utarbetades år 1930 inom handelsdepartementet av särskild sakkunnig

ett preliminärt utkast till näringslag. Sedan yttranden över utkastet infordrats,

avgav kommerskollegium nytt utlåtande (SOU 1931: 13). Vid den

därefter följande departementala bearbetningen av framkomna förslag uppgavs

tanken på en genomgripande reform av näringslagstiftningen. Revisionsarbetet

ansågs böra fullföljas endast såvitt angick kringföringshandel

och tillfällighetsförsäljning. Genom prop. 1932:41 förelädes riksdagen lagförslag

i dessa ämnen. Förslaget, som i flera hänseenden innefattade skärpningar

i förhållande till näringsfrihetsförordningens bestämmelser, förföll

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

emellertid genom skiljaktiga beslut i kamrarna. — I skrivelse den 16 mars

1934 (nr 102) anhöll riksdagen med anledning av väckta motioner, att Kungl.

Maj:t skulle verkställa utredning bl. a. i vad mån näringsfrihetsförordningens

bestämmelser om utlännings rätt att här i riket idka handel eller annat

näringsyrke kringgicks samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill

denna utredning kunde föranleda. På grund härav verkställdes inom handelsdepartementet

viss utredning, vilken dock icke ledde till något förslag

om lagstiftning.

År 1946 fattade Kungl. Maj:t beslut om en ny utredning angående näringslagslif

t ningen. Utredningsarbetet uppdrogs först åt dåvarande häradshövdingen

K. E. Elliot men överflyttades år 1948 på kommerserådet S.

Matz. Utredningen, som antagit benämningen näringsrättsutredningen,

medverkade vid förarbetena till lagen den 3 juni 1955 (nr 383) om rätt för

utländska bolag och föreningar att idka näring bär i riket. Den redovisade

sitt arbete dels i en år 1953 avgiven promemoria (stencil) angående rätt för

utländskt rättssubjekt alt idka näring här i riket, dels i ett den 15 januari

1957 avgivet betänkande (stencil) med förslag till ny näringslagstiftning.

1957 års betänkande innehåller två alternativa förslag till lagstiftning om

svenska rättssubjekts rätt till näringsutövning. Enligt det ena alternativet

skulle näringsfrihetslörordningen upphävas utan att ersättas av någon

allmän näringsrättslig reglering för svenska rättssubjekts vidkommande.

I stället föreslogs endast lagstiftning beträffande kringföringshandel och

tillfällighetsförsäljningar. Därjämte föreslogs, att motsvarighet till vissa av

näringsfrihetsförordningens regler — avseende betydelsen av omyndighet

och konkurstillstånd in. m. skulle införas i andra författningar. Enligt

det andra alternativet skulle näringsfrihetsförordningen ersättas av en ny

näringslag. Denna skulle innehålla en allmän bestämmelse om svensk medborgares

och svensk juridisk persons rätt att driva näring. Vidare skulle

där anges vad som skulle innefattas under begreppet näring enligt lagen.

Därjämte skulle tas upp vissa föreskrifter angående villkor för rätt till näringsutövning

samt särskilda föreskrifter om kringföringshandel och tillfällighet

sförsäljning.

I yttrande till statsrådsprotokollet den 6 juni 1958 redogjorde jag för

vissa huvuddrag i näringsrätlsulredningens förslag och framhöll därvid

bl. a., att under tiden efter förslagens avgivande frågan om utlänningars

etableringsrätt kommit i delvis ny belysning. Detta sammanhängde med de

förhandlingar om ett europeiskt frihandelsområde, som då fördes i den

europeiska ekonomiska samarbetsorganisationen (OEEC) och som kunde

komma att aktualisera spörsmålet om jämställande i viss utsträckning av

utländska medborgare med svenska såvitt gällde etableringsrätten. Med

hänsyn härtill kunde då inte tas någon slutgiltig ställning till frågan om

utlänningarnas näringsrättsliga behandling i svensk lagstiftning. I detta läge

fann jag det mest ändamålsenligt, att frågan om utländska medborgares

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

etableringsrätt underkastades särskild utredning i syfte att bringa vår lagstiftning

på området i överensstämmelse med de avtal, som kunde komma

att träffas. Då denna fråga nära sammanhängde med utformningen av reglerna

om svenska medborgares rätt att driva näring, syntes det lämpligt, att

näringsrättsutredningens förslag överarbetades i samband med nämnda utredning.

På min hemställan fattade Kungl. Maj :t beslut om en ny utredning.

Såsom utredningsman tillkallades justitierådet Otto Petrén och såsom

expert att biträda utredningsmannen rådmannen Ingvar Jönsson. I mars

1962 avgav utredningen, som antagit benämningen 1958 års näringsrättssakkunnige,

betänkande med förslag rörande den allmänna näringslagstiftningen

(SOU 1962: 15). I betänkandet föreslås att näringsfrihetsförordningen

upphävs och ersätts i huvudsak med en lag om rätt för utlänningar

och utländska företag att idka näring här i riket samt en förordning om

tillfällighetstorsäljningar. Utöver förslag till dessa båda författningar innehåller

betänkandet bl. a. även förslag till tillämpningskungörelse till nämnda

lag. De nu angivna tre författningsförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilaga 1.

1962 års betänkande har remissbehandlats i två omgångar. Den första

remissen skedde i april 1962. Före remisstidens utgång tillsattes emellertid

etableringsutredningen. Med hänvisning till denna utrednings arbetsuppgifter

(1963 års riksdagsberättelse I Ju: 48) förklarade åtskilliga

remissinstanser sig icke vilja då ta slutlig ställning till betänkandet. Det

andra beslutet om remiss fattades den 30 juni 1964, sedan etableringsutredningen

den 29 juni 1964 inkommit med yttrande över betänkandet.

Vid den senare remissen tillställdes remissinstanserna etableringsutredningens

yttrande. Med anledning av remisserna bar yttranden avgivits av

Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,

sjöfartsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statens biltrafiknämnd,

kammarkollegium, mynt- och justeringsverket, generaltullstyrelsen,

skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen,

fiskeristyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, patentoch

registreringsverket, näringsfrihetsrådet, näringsfrihetsombudsmannen,

l>ris- och kartellnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen, statens utlänningskommission,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands,

Jämtlands och Norrbottens län, firmautredningen, valutakommittén,

utlänningsutredningen, dubbelbeskattningssakkunniga, fullmäktige i riksbanken,

Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,

Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen,

Svenska gruvföreningen, Svenska handelsagenters förening, Svenska

kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges advokatsamfund,

Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges allmänna exportför
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

ening, Sveriges anktionsförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks-

och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges lantbruksförbund, Sveriges redareförening och

Tjänstemännens centralorganisation. Vid åtskilliga yttranden har fogats

utlåtanden från sammanslutningar och underordnade myndigheter.

Jag anhåller nn att få närmare redogöra för ifrågavarande lagstiftningsärende.

I detta sammanhang bör även behandlas ett förslag, som departementsutredningen

lagt fram i en promemoria (nr 77) den 25 oktober 1966 angående

befogenheten att besluta i ärenden om tillstånd för utlänning att sluta handelsbolag

eller ingå i handelsbolag. I promemorian föreslås att lagen den 30

maj 1916 (nr 159) innefattande tillägg till lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag

och enkla bolag skall ersättas av en ny lag. Den väsentliga nyheten

i förslaget är att ifrågavarande ärenden i första instans skall kunna

avgöras av Kungl. Maj :t underlydande myndighet. — Efter remiss har

yttranden över promemorian avgivits av kommerskollegium, statens utlänningskommission,

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Malmöhus län.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

23

II. Huvudfrågor

Gällande rätt

I näringsfrihetsförordningen föreskrivs, att svensk man eller kvinna är,

med de undantag och inskränkningar samt under de villkor i övrigt, som

anges i förordningen, berättigad att idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk

eller annan hantering, att till utrikes ort utföra eller därifrån införa

och inrikes orter emellan fortskaffa varor samt att reda i skepp för såväl

inrikes som utrikes fart. Från den allmänna näringsfrihet, som sålunda

fastslås i 1 §, undantas emellertid i 8 § vissa uppräknade näringar —- bokhandel,

boktryckeri, hotellrörelse, apoteksrörelse och åtskilliga andra — beträffande

vilka särskilda föreskrifter utfärdats. I detta sammanhang bör

också framhållas, att näringsfrihetsförordningen inte är tillämplig på näringar,

vilka är av sådan art, att de inte kan inbegripas under uppräkningen

i 1 §. Så är bl. a. fallet med ett flertal näringar, som är att hänföra till

s. k. urproduktion och immateriell produktion. Till urproduktion räknas

verksamhet, som går ut på att frambringa naturalster och råämnen, och följaktligen

har utanför näringsfrihetsförordningen ansetts falla sådana näringar

som jordbruk, skogsbruk, gruvdrift, jakt och fiske. Till immateriell produktion

hänföres exempelvis konstnärlig verksamhet samt utförande av

personliga tjänster t. ex. såsom läkare eller lärare.

I fråga om rätt till grosshandel eller försäljning av varor i bod eller från

annat upplagsställe uppställer näringsfrihetsförordningen såsom villkor, att

näringsidkare råder över sig och sin egendom. Detsamma gäller den som

med biträde av annan än hustru och hemmavarande barn avser att till avsalu

tillverka fabriks- eller hantverksarbeten eller såsom yrke utöva annan

hantering (2 §). Särskilda regler gäller vidare beträffande vissa statstjänstemäns

rätt att idka handelsrörelse (3 §), om gift kvinnas näringsutövning

(4 §), om dödsbodelägares fortsättande av avliden näringsidkares rörelse

(5 §), om omyndigs näringsutövning (6 §) och om viss tillverkning innefattande

kemisk behandling (7 §). Därjämte finns föreskrifter, som beträffande

vissa näringar anger i vad mån anmälan till eller tillstånd av myndighet

utgör förutsättning för rätt till verksamheten (9—12 §§). Förordningen

innehåller vidare dels vissa numera föråldrade bestämmelser om förening

av näringsidkare samt om handelsbetjänte och arbetare i fabrik, hantverk

eller annan hantering, dels straffbestämmelser och vissa processuella

regler (13—15, 17, 18, 21, 22 och 24 §§).

Vad beträffar utlännings rätt till näringsutövning ges särskilda regler i

25—31 §§. En del av dessa regler gäller vissa särskilda näringar — redande

i skepp, gårdfarihandel m. in. — medan i 26 § 1 mom. allmänna regler ges

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

för ett mer vidsträckt näringsområde, nämligen beträffande handels- och

fabriksrörelse, hantverk och annan hantering. Utlännings rätt att idka sådan

verksamhet är beroende på tillståndsprövning. I den män varken näringsfrihetsförordningen

eller annan författning föreskriver inskränkning i

rätten att utöva viss näringsgren, anses utlänningar fritt kunna ägna sig

däråt.

För utländska juridiska personers rätt att idka näring här i riket har i

näringsfrihetsförordningens sista paragraf (32 §) föreskrivits, att utländska

bolag och föreningar, vilka vunnit registrering av filial bär i riket, får genom

filialen här idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering.

Närmare regler om filialverksamheten har meddelats i lagen den 3

juni 1955 om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här

i riket, den s. k. filiallagen. Denna ger möjlighet för utländska bolag och

föreningar att idka näring genom avdelningskontor med självständig förvaltning

(filial). Härigenom har skapats ett alternativ till den av utländska

juridiska personer eljest anlitade metoden med särskilda svenska dotterbolag.

Rätten att använda filialformen är emellertid beroende på tillstånd av

Kungl. Majrt, och Kungl. Maj:t kan förbinda tillståndet med särskilda villkor

och föreskrifter (1 §). Filial för ett utländskt företag skall stå under

ledning av eu verkställande direktör, som är myndig och bosatt här i riket

(2 och 3 §§). Verkställande direktören skall vara utrustad med en vidsträckt

fullmakt att tala och svara för företaget och skall vara underkastad ett omfattande

ansvar för verksamheten här (5 §). Det utländska företaget skall

beträffande filialen ställa sig svensk lag och författning till efterrättelse.

I alla av filialens näringsverksamhet här i riket härflytande rättsförhållanden

skall företaget lyda under svensk lag samt vara pliktigt att svara inför

svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets avgörande (4 §).

Vad slutligen angår svenska juridiska personer må nämnas, att det har

varit en omtvistad fråga, huruvida näringsfrihetsförordningen är tillämplig

på sådana rättssubjekt. Då år 1923 i 9 § 3 mom. gjordes tillägg angående realisation,

verkställd av aktiebolag och ekonomisk förening, uttalade sålunda

departementschefen, att han därmed icke önskade ta ståndpunkt till den

omstridda frågan, i vad mån grunderna för näringsfrihetsförordningen i allmänhet

var tillämpliga på aktiebolag. Frågan om näringsfrihetsförordningens

tillämplighet på svenska juridiska personer upptogs ej heller i samband

med 1955 års lagstiftning om rätt för utländska bolag och föreningar att idka

näring här i riket.

Den sakkunnige

I överensstämmelse med vad som angivits i direktiven för utredningsarbetet

bär den sakkunnige lagt fram ett samlat förslag till de författningsregler,

som erfordras vid upphävande av 1864 års näringsfrihetsförordning,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

25

och därvid byggt på det förslag av näringsrättsutredningen, enligt vilket näringsfrihetsförordningen

skulle upphävas utan att ersättas av någon allmän

näringsrättslig författning för de svenska rättssubjektens vidkommande. Betänkandet

innefattar förutom förslag till lag om upphävande av näringsfrihetsförordningen

bl. a. förslag till ny lagstiftning i fråga om utländska

rättssubjekts rätt att idka näring här i riket samt förslag till nya bestämmelser

om kringföringshandel och tillfälliga försäljningar.

I betänkandet har övervägts, om det borde eftersträvas att i en central

näringsrättslig författning söka samla de för särskilda näringsgrenar utfärdade

bestämmelserna, men den sakkunnige har funnit detta icke böra

ifrågakomma. Den sakkunnige erinrar därvid om att näringsrättsutredningen

anfört, att det måhända kunde förefalla egendomligt från lagstiftningsteknisk

synpunkt, om en näringsrättslig författning, innehållande vissa

generella regler för näringsrättens utövande, icke skulle finnas, medan man

i utländsk rätt och däribland även hos våra nordiska grannländer, visserligen

i skiftande former och i olikartad omfattning, gått in för systemet med

en »code de commerce», vari sammanfattats en stor del av de för näringslivet

generellt gällande författningsreglerna. Detta sammanhängde emellertid enligt

näringsrättsutredningen med en i vårt land sedan lång tid tillbaka rådande

lagstiftningstradition att meddela de näringsrättsliga specialbestämmelserna

i fristående lagar och författningar. Denna ordning hade visserligen

den olägenheten, att vår näringslagstiftning generellt sett vore i hög

grad splittrad och svåröverskådlig samt icke heller i sina principer så enhetligt

och konsekvent utformad som kunde synas önskvärt. Men den hos

oss tillämpade ordningen hade å andra sidan haft den fördelen, att den underlättat

tillkomsten av de för våra dagars komplicerade samhällsliv behövliga

författningarna för olika grenar av näringslivet. Frågan om en sammanfattande

kodifiering av hela vår näringslagstiftning vore enligt näringsrättsutredningens

åsikt ett ytterligt vittutseende problem, som möjligen

kunde komma att vinna aktualitet vid en framtida omarbetning av handelsbalken.

Den sakkunnige har vidare övervägt, om i en författning borde sammanföras

sådana bestämmelser, som gällde för näringsutövning i allmänhet

eller åtminstone i stort sett för all näringsutövning. En sådan författning

skulle emellertid enligt den sakkunnige knappast komma att innehålla mer

än regler om den betydelse omyndighet och konkurs har i frågan om rätten

att idka näring. Därjämte kunde möjligen ifrågakomma att i en sådan författning

intoges en allmän hänvisning till viss annan lagstiftning, exempelvis

om handelsregister och firma samt om bokföringsskyldighet. Den sakkunnige

har emellertid funnit det icke vara av större värde från vare sig

praktisk eller principiell synpunkt att ha eu central näringsrättslig författning

med så begränsat innehåll.

Beträffande näringsfrihetsförordningens allmänna deklaration om nä
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

ringsfrihet påpekar den sakkunnige att denna icke har avseende på åtskilliga

näringar, vilka faller utanför förordningens tillämpningsområde. Vidare

framhålls, att förordningen närmast reglerar förhållandet mellan det allmänna

och näringsidkarna. I vad mån näringsidkares handlingsfrihet kan

begränsas genom åtgörande av enskilda — organisationer eller andra — i

exempelvis konkurrensbegränsande syfte är däremot ett ämne som faller

utanför den nämnda lagstiftningen. Den näringsfrihet, som fastslås i näringsfrihetsförordningen,

innebär enligt den sakkunnige, att envar skall

vara berättigad att etablera sig som näringsidkare utan att därvid från

statsmakternas sida uppställs andra inskränkningar än förordningen särskilt

anger. Dessa inskränkningar är närmast sådana som innebär, att medborgare

icke alls eller endast på särskilda villkor kan vinna tillträde till ett

visst näringsyrke, dvs. i huvudsak fall där förbud gäller mot drivande av

viss rörelse eller tillstånd av myndighet utgör förutsättning för rätt till näringsutövningen.

Näringsfriheten enligt näringsfrihetsförordningen innebär

emellertid icke, att näringsidkarna därutöver skall vara helt obundna i sin

verksamhet, utan deras frihet vid näringsutövning begränsas genom en

mångfald i näringsfrihetsförordningen icke omnämnda föreskrifter, betingade

av ordnings-, säkerhets-, hälsovårds-, arbetarskydds- och beskattningssynpunkler

och även många andra omständigheter.

Den sakkunnige diskuterar om det vid ett upphävande av näringsfrihetsförordningen

kan anses föreligga något behov av eu allmän näringsfrihetsförklaring.

Han anför att det numera uppfattas såsom självklart, att i princip

full frihet råder för svenska medborgare att driva näring, om icke uttryckligt

hinder däremot är i grundlagsenlig ordning stadgat. Att uppta en särskild

regel härom i en näringslag endast för att principen skulle komma till

direkt uttryck anser den sakkunnige icke påkallat. En dylik förklaring är

till sin art sådan, att det synes ligga närmare till hands, att den kommer till

uttryck i samband med ett mera allmänt angivande av samhällsmedlemmarnas

fri- och rättigheter.

Ett skäl att ändå ta upp en förklaring om näringsfrihet i en allmän lag om

näringsutövning kunde enligt den sakkunnige föreligga, om därigenom

skulle fastslås i vilken ordning inskränkningar i näringsfriheten finge ske.

Vid bedömandet av detta spörsmål har den sakkunnige granskat vad näringsfrihetsförordningens

stadgande om allmän näringsfrihet innebär i detta

hänseende. Han anmärker därvid, att stadgandet icke är erforderligt för att

det skall vara klart, att statliga ingripanden i individuella fall mot den enskildes

näringsfrihet ej får ske utan stöd i författning. Detta får, på ifrågavarande

liksom på andra rättsområden, anses följa av allmänna statsrättsliga

grundsatser, som kommit till uttryck i 16 § regeringsformen. Frågan är

i stället vad stadgandet har för betydelse beträffande sådana generella ingrepp,

som sker genom utfärdande av författning. Av intresse är därvid

huruvida egentliga inskränkningar i näringsfriheten, dvs. sådana som inne
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

fattar förbud mot eller eljest begränsar tillträdet till viss näringsgren, enligt

nu gällande ordning kan föreskrivas av Kungl. Maj :t ensam eller om

även riksdagens medverkan erfordras för dylika inskränkningar. Den sakkunnige

framhåller, att ehuru näringsfrihetsförordningen tillkommit med

stöd av Kungl. Maj :ts ekonomiska lagstiftningsmakt, ändringar i förordningen

sedan länge skett under riksdagens medverkan, frånsett sådana fall

då ändringarna avsett regler av endast ordningsmässig karaktär. Emellertid

gäller också på andra lagstiftningsområden en fast konstitutionell praxis,

att författningar, som medför väsentliga ingrepp i medborgarnas frihet och

egendom, tillkommer genom lagstiftningsakter, i vilka riksdagen medverkar.

Upphävs näringsfrihetsförordningens stadgande om allmän näringsfrihet

utan att ersättas av en ny likartad bestämmelse, kommer följaktligen icke

någon ändring att ske i vad som nu gäller, då fråga är om ingripanden, som

innefattar inskränkningar i näringsfriheten. Att likväl i lag ta upp en regel

att inskränkning i näringsfriheten ej får ske annorledes än genom lag,

stiftad av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt, finner den sakkunnige bl. a.

under hänvisning till nämnda konstitutionella praxis, icke påkallat.

I fråga om de allmänna villkoren för rätt att idka näring anknyter den

sakkunniges förslag väsentligen till vad näringsrättsutredningen förordat.

Vad beträffar omyndigs rätt att idka näring anses sålunda de enligt föräldrabalken

redan gällande reglerna härom vara till fyllest, och näringsfrihetsförordningens

föreskrifter i denna del föreslås därför utgå utan att ersättas

av ny lagstiftning. Vidare föreslås, såsom en motsvarighet till likartad föreskrift

i näringsfrihetsförordningen, att i konkurslagen tas in föreskrift

om att konkursgäldenär icke skall få idka näring, med vars utövande följer

bokföringsskyldighet. För det fall att näring skall bedrivas av gift kvinna

i s. k. äldre äktenskap föreslås, att de nu gällande särskilda villkoren övergångsvis

skall förbli gällande. Vidare har med hänsyn bl. a. till att enligt

firmalagen uppgifter om bokföringspliktiga rörelser inflyter i handelsregistret

framlagts förslag, att näringsfrihetsförordningens bestämmelser om

skyldighet för näringsidkare att till myndighet anmäla sin rörelse och om

registrering av anmälningar skall upphöra. I samband härmed föreslås dock,

att det till komplettering av firmalagens bestämmelser utfärdas föreskrift

om de bevis, som bör inges i samband med firmaanmälan till handelsregistret.

Åtskilliga av näringsfrihetsförordningens bestämmelser anses kunna

utgå. Detta gäller bl. a. föreskrifterna om begränsning av dödsbodelägares

rätt att fortsätta avlidens rörelse och om rätten att driva viss allmänfarlig

verksamhet.

Vad angår utlänningars och utländska företags rätt att idka näring i allmänhet

har den sakkunnige framlagt förslag till en lag, som skall ersätta

näringsfrihetsförordningens och filiallagens bestämmelser rörande sådana

rättssubjekt. Den nya lagen föreslås, till skillnad från de nämnda författningarna,

skola omfatta alla slag av näringsverksamhet, och den avses vi
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

dare skola gälla, utom utlänningar, såväl utländska bolag och föreningar

som andra utländska juridiska personer. I princip skall enligt den sakkunnige

tillstånd utgöra förutsättning för rätt till näringsutövning. Vissa avsteg

från denna princip föreslås emellertid. Sålunda upptas i lagen en föreskrift

att utlänningar, som innehar bosättningstillstånd, skall vara likställda med

svenska medborgare i fråga om rätt att idka näring. Vidare anges i lagen,

att Kungl. Maj:t skall äga förordna att viss grupp utlänningar skall äga

rätt till näringsverksamhet av visst slag eller rätt att idka näring i allmänhet.

I ett förslag till dylikt förordnande upptas, att här i riket bosatta

utlänningar skall vara likställda med svenska medborgare beträffande rätten

att idka åtskilliga näringar, främst sådana som hittills ej varit underkastade

tillståndstvång, såsom jordbruk, skogsbruk och undervisningsverksamhet.

Förslaget innehåller bestämmelser om skyldighet för såväl utlänningar

som utländska företag att ställa säkerhet för skatter. Dessa regler är

mindre stränga än de nu gällande. Tillståndsprövningen föreslås skola ankomma

på Kungl. Maj:t såvitt angår utländska företag och på statens utlänningskommission,

när det gäller utlänningar. I fråga om utländska företag

föreslås i övrigt bestämmelser, som i huvudsak överensstämmer med filiallagens

regler. Lagen upptar därjämte en föreskrift, att Kungl. Maj:t

skall äga medgiva sådant undantag från bestämmelse i lagen, som kan

finnas påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat eller

som i visst fall kan föranledas av särskilda omständigheter. Härigenom blir

det, framhåller den sakkunnige, möjligt att uppfylla de åtaganden från

svensk sida i fråga om etableringsrätt, som framtida konventioner kan komma

all innehålla, även om de skulle komma att gå längre än vad som är

förenligt med de särskilda reglerna i lagen.

Näringsfrihetsförordningens föreskrifter om realisation och gårdfarihandel

skall enligt förslaget ersättas av eu förordning om tillfällighetsförsäljning.

Med tillfällighetsförsäljning förstås enligt förslaget, att någon yrkesmässigt,

under kringföring eller på ett av honom tillfälligt begagnat försäljningsställe

utomhus eller inomhus, salubjuder varor avsedda att överlämnas

i omedelbar anslutning till att köpeavtal ingås. Förordningen skall dock ej

gälla vissa angivna försäljningsformer såsom försäljning på marknad eller

vid torghandel. Tillfällighetsförsäljning av livsmedel och vissa andra varuslag''

föreslås vara fri för svenskar och svenska företag. Om tillfällighetsförsäljning

sker i lokal varöver säljaren förfogar, skall den vara fri för svenskar

och svenska företag, även om den avser andra varuslag än de nyss

nämnda. I fråga om försäljning i dylik lokal föreslås dock, att Kungl. Maj :t

skall, om särskilda skäl föranleder därtill, äga förordna, att visst varuslag

ej får saluföras, om inte tillstånd meddelats av myndighet, som Kung).

Maj :t bestämmer. För tillfällighetsförsäljningar i andra fall än de förut

nämnda erfordras enligt förslaget tillstånd. Någon behovsprövning är ej för
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

utsatt utan tillståndsprövningen skall vara av närmast ordningsmässig karaktär.

För att tillstånd skall kunna meddelas utlänning eller utländskt företag

fordras dock, att särskilda skäl föreligger.

Yttrandena

I fråga om behovet av en reform på den allmänna näringslagstiftningens

område ger av remissinstanserna endast

kommerskollegium uttryck för viss tvekan. Enligt kollegiets bedömning

kan nämligen läget för lagstiftningen om näringsfrihet beskrivas så, att en

genomgripande revision framstår såsom önskvärd men icke såsom nödvändig.

Av övriga remissinstanser understryker däremot flera, att det är angeläget

med en fullständig revision av 18G4 års näringsfrihetsförordning.

Sålunda anför Svea hovrätt, att förordningen är starkt föråldrad och att

den i åtskilliga delar visat sig svårtillämpad. Praxis betecknas såsom svåröverskådlig

och delvis oenhetlig. Det framlagda förslaget till en samlad reform

av det rättsområde, som näringsfrihetsförordningen avser, fyller således

enligt hovrätten ett starkt behov. Liknande synpunkter har hovrätten

för Västra Sverige, överståthållarämbetet, etableringsutredningen, Sveriges

hantverks- och industriorganisation samt Sveriges grossistförbund. Länsstyrelsen

i Malmöhus län anser, att enighet numera råder om att näringsfrihetsförordningens

regler i många avseenden är otidsenliga och därför mogna

för revision. Länsstyrelsen är sålunda fullt införstådd med att förordningen

bör upphävas och ersättas med mera tidsenliga bestämmelser. Länsstyrelsen

i Kopparbergs län yttrar, att tiden onekligen gått näringsfrihetsförordningen

förbi, och det finns enligt länsstyrelsens mening ingen anledning att

längre bibehålla förordningen. Liknande uttalanden gör bl. a. länsstyrelserna

i Örebro och Norrbottens län samt Föreningen Sveriges landsfiskaler.

Vad beträffar tidpunkten för genomförande av en refor

m på den allmänna näringslagstiftningens område anfördes i många

yttranden med anledning av remissen i april 1962, att den sakkunniges förslag

inte då borde föranleda lagstiftning, enär etableringsutredningens arbetsuppgifter

delvis rörde de spörsmål, som behandlats i betänkandet. Sambandet

mellan näringslagstiftningen och de övriga etableringsfrågor som

aktualiserades av de europeiska integrationssträvandena underströks. I sitt

yttrande i juni 1964 anförde emellertid etableringsutredningen, att det var

önskvärt, att den näringsrättssakkunniges förslag togs upp till behandling.

Utredningens motivering för detta var bl. a., att frågan om Sveriges anslutning

till EEC kommit alt skjutas på framtiden, sedan förhandlingarna

mellan Storbritannien och EEC brutits i januari 1963.

Efter den andra remissen har de remissinstanser, som tidigare ställt sig

avvisande till en lagstiftning, innan insikt vunnits om vilka förpliktelser

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

Sverige kunde komma att ikläda sig på grund av förhandlingarna om associering

till den gemensamma marknaden, i allmänhet förklarat hinder av

denna art inte längre föreligga.

Frågan om en samordnad nordisk näringslagstiftning tas

upp i några remissyttranden. Sveriges köpmannaförbund framhåller som

eftersträvansvärt, alt den svenska lagstiftningen på detta område i största

möjliga utsträckning bringas i överensstämmelse med övriga nordiska länders

lagstiftning. En sådan målsättning sammanfaller med vad som eftersträvas

inom andra delar av rättsordningen, och förbundet anser, att det i

fråga om näringslagstiftningen är särskilt angeläget att uppnå så stor enhetlighet

som möjligt, då detta måste vara eu väsentlig förutsättning för

en fortsatt gynnsam utveckling och intensifiering av de ekonomiska förbindelserna

inom Norden. Förbundet understryker önskvärdheten av att innan

den sakkunniges förslag förverkligas, nordiska överläggningar tas upp

för att åstadkomma en såvitt möjligt enhetlig nordisk lagstiftning i de frågor,

som behandlats i betänkandet. Liknande synpunkter framförs av några

handels kamrar.

Den sakkunniges förslag rörande uppläggningen av den allmänna

näringslagstiftningen har i princip tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser. I de remissyttranden,

där förslaget görs till föremål för något helhetsomdöme, anses det väl ägnat

att läggas till grund för lagstiftning. Hovrätten för Västra Sverige karakteriserar

betänkandet som ett väl genomtänkt samlat förslag till en reviderad

näringslagstiftning. Länsstyrelsen i Stockholms län har bibragts det intrycket,

att de i betänkandet upptagna förslagen i och för sig på det hela taget

är sakligt väl underbyggda och innefattar rimliga avvägningar mellan olika

förekommande intressen. Utredningsmannens i stort sett liberala inställning

till problemen framstår för länsstyrelsen som tilltalande och tidsenlig.

Poliskammaren i Hälsingborg yttrar, att utredningsmannens förslag är

så väl underbyggda, att betänkandet, som dessutom är ytterst välskrivet, i

sin helhet kunde lämnas utan erinran. Svenska stadsförbundet anför, att

de framlagda förslagen i stort sett icke kan föranleda någon invändning

från kommunal synpunkt. Ej heller Svenska kommunförbundet har något

att erinra mot alt förslagen genomförs.

Endast i det yttrande, som avgivits av länsstyrelsen i Jämtlands län framförs

önskemål om en annan teknik beträffande näringslagstiftningen. Att

en revision av näringsfrihetsförordningen är behövlig, anser länsstyrelsen

uppenbart. Däremot ställer sig länsstyrelsen tveksam till den sakkunniges

förslag, att näringsfrihetsförordningen skall upphävas utan att ersättas av

en författning, i vilken sammanförs en större eller mindre del av näringslagstiftningen.

Den nuvarande splittringen av vår näringslagstiftning har

ipedfört, att denna lagstiftning är mycket svåröverskådlig. En sammanfat
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

31

tande kodifiering av lagstiftningen framstår därför som önskvärd, och

länsstyrelsen föreslår, att frågan härom blir föremål för utredning.

Vad angår den sakkunniges inställning att behov ej föreligger att i näringslagstiftningen

ta upp en allmän bestämmelse om svenska

rättssubjekts rätt att idka näring instämmer remissinstanserna

i de flesta fall med den sakkunnige. I många yttranden framhålls,

att det är av värde, att principen om att full frihet råder för svenska

medborgare att driva näring kommer till klart uttryck i lag; en sådan förklaring

borde dock enligt dessa yttranden lämpligen ingå i ett mera allmänt

angivande av samhällsmedlemmarnas fri- och rättigheter. Därvid erinrar

remissinstanserna om författningsutredningens år 1963 avlämnade förslag

till regeringsform (SOU 1963: 16), i vilket under 2 kap. 5 § tagits upp en

regel av innehåll, att svensk medborgare äger i riket driva näring och utöva

yrke, såvitt ej annat är särskilt stadgat. Uttalanden av nämnda art görs av

bland andra Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, näringsfrihetsrådet,

näringsfrihetsombudsmannen, statens pris- och kartellnämnd, lantbruksstgrelsen,

länsstyrelserna i Kopparbergs och Norrbottens län, Kooperativa

förbundet, Landsorganisationen, Svenska bankföreningen, Sveriges advokatsamfund,

Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges allmänna

exportförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation

samt Sveriges industriförbund.

Några remissinstanser hävdar en från den sakkunnige avvikande mening

och anser, att principen om näringsfrihet alltjämt bör komma till uttryck

i lag. Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anför, att näringsfrihetsförordningen

synes utgöra en bekräftelse på vissa medborgarnas

fri- och rättigheter. Vad som fastslagits i 1 § näringsfrihetsförordningen

bör därför kvarstå i författningstext. Liknande uppfattning framförs

av Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare.

Poliskammaren i Malmö utvecklar denna tanke på följande sätt.

Rätten att fritt utöva näring fastslås uttryckligen som en principiell medborgerlig

rättighet i den nu gällande näringsfrihetsförordningen. Utredningsmannen

finner detta icke behövligt i en ny lagstiftning; skälet härför

är, att principen ändock är allmänt erkänd. Han förutskickar, att en kommande

ny grundlag icke osannolikt kommer att bland »de medborgerliga rättigheterna»

uttryckligen angiva även rätten till näringsfrihet, men håller

före— därest så likväl icke skulle bliva fallet — att behov av principens uttryckliga

fastställande i till näringslagstiftningen hörande författning icke

föreligger. — Till detta vill poliskammaren anföra, att principen om näringsfrihet

knappast kan sägas återspegla en »självklar» medborgerlig rättighet,

att densamma måst kämpa sig fram till sitt nuvarande erkännande och att

våra dagar icke äro främmande för tecken, som antyda strävanden av motsatt

innebörd inom affärsliv och produktion. Härtill kommer, att uppgiften

att lösa intressekonflikter anförtrotts en till antalet stor och till arten mångskiftande

kategori administrativa organ. Att under förhållanden, som ställt

den s. k. administrativa rättskipningen under debatt med hänsyn till rätts
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

säkerhetens intressen, utan övertygande motivering avstå från att på papperet

i lagstiftningsväg fästa en medborgarna tillförsäkrad rättighet, som uppfattas

som allmänt erkänd, kan knappast vara ett resultat av allmänpsykologiska

överväganden. Poliskammaren anser, att principen bör klart uttalas i

författning.

Departementschefen

Näringsfrihetsförordningen tillkom för över hundra år sedan. Även om

ett flertal av dess ursprungliga bestämmelser har upphävts eller ändrats,

framstår förordningen numera som starkt föråldrad. En fullständig revision

av förordningen har också länge varit aktuell. Ett förslag om en sådan revision

lades fram redan år 1957 av näringsrättsutredningen. När beslut fattades

om den nu föreliggande utredningen, förutsatte jag, som framgår av

mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 6 juni 1958, att förordningen borde

upphävas och ersättas av modernare regler. Denna uppfattning har fått

kraftigt stöd i remissyttrandena över den sakkunniges förslag. Det torde

därför stå klart, att en reform på detta område är påkallad.

Tvekan kan däremot råda, om det nu är en lämplig tidpunkt att

genomföra reformen. Liksom fallet har varit under de senaste åren,

kan även i dagens läge som skäl mot att ta upp frågan anföras, att näringslagstiftningen

hänger samman med andra etableringsfrågor, som har aktualiserats

av de europeiska integrationssträvandena. Dessa frågor angår rätten

för utländska rättssubjekt att förvärva egendom, utlännings möjligheter att

utöva vissa funktioner i aktiebolag och ekonomiska föreningar in. m. Det

vore i och för sig önskvärt, att dessa olika spörsmål kunde bedömas som

ett enhetligt problemkomplex.

Hänsyn av den art som nu berörts ledde till att etableringsutredningen

tillsattes år 1962 för att verkställa en allmän översyn av de frågor, som

hänger samman med rätt att förvärva egendom och driva näring här i riket.

Tillkomsten av etableringsutredningen medförde, att den näringsrättssakkunniges

förslag efter remissbehandlingen år 1962 fick vila tills vidare. Avgörande

var därvid i första hand osäkerheten om vilka förpliktelser en

svensk anslutning till den europeiska ekonomiska

gemenskapen (EEC) skulle kunna innebära. Frågan om svensk

EEC-anslutning förlorade emellertid i viss mån aktualitet under år 1963.

Etableringsutredningen förordade i sitt yttrande i juni 1964, att den näringsrättssakkunniges

förslag skulle tas upp till behandling. Här kan erinras

om att etableringsutredningen den 10 december 1965 har befriats från sitt

uppdrag, sedan utredningen inte funnit det möjligt i det då rådande handelspolitiska

läget att lägga fram konkreta förslag till lösningar av de etableringsrättsliga

problem, som kan komma upp vid en vidgad europeisk ekonomisk

integration.

Frågan om Sveriges deltagande i en vidgad europeisk marknad är ännu

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

inte löst, och det är alltjämt osäkert vilka förpliktelser Sverige kan komma

att åta sig på etableringsområdet vid en anslutning till EEC. Jag har emellertid

funnit att detta inte bör hindra att förevarande lagstiftningsärende

nu behandlas. Ett ytterligare uppskov skulle innebära, att de nuvarande

föråldrade reglerna skulle fortsätta att gälla ytterligare under obestämd tid,

vilket om möjligt bör undvikas. Av väsentlig betydelse är att en lagstiftning

enligt de grunder, som den sakkunnige föreslagit, på intet sätt försvårar en

svensk anpassning till Romfördragets etableringsregler. Tvärtom innebär

förslaget, att en sådan anpassning underlättas. Under dessa förhållanden

bör lagstiftningen inte ytterligare skjutas upp endast därför att inte också

de andra etableringsfrågor, som aktualiseras vid en EEC-anslutning, kan lösas

samtidigt.

Även förhållandena inom EFTA bör beaktas i detta sammanhang.

Från år 1963, då en första arbetsgrupp med uppgift att granska

EFTA-konventionens etableringsbestämmelser tillsattes, har en betydelsefull

utveckling ägt rum på detta område. Etableringsfrågorna inom EFTA

kan sägas ha klarlagts i väsentliga hänseenden genom de beslut som fattades

i dessa frågor vid rådsmötet i Bergen den 12—13 maj 1966. Någon anledning

att ytterligare skjuta upp behandlingen av den sakkunniges förslag

med hänsyn till situationen i EFTA föreligger inte. Tvärtom talar också

EFTA-synpunkter i viss mån för en reform av vår näringslagstiftning.

Slutligen bör erinras om att Sverige år 1955 undertecknat den inom

Europarådet tillskapade s. k. bosättningskonvention

e n. Konventionen, som behandlar frågan om fysiska personers rätt till

etablering, har ännu inte ratificerats av Sverige i avvaktan på ställningstagandet

till vår framtida näringslagstiftning.

Enligt min mening bör sålunda den länge planerade reformen av näringslagstiftningen

nu genomföras.

I några remissyttranden har uttryckts önskemål om en samordnad nordisk

näringslagstiftning. Jag delar uppfattningen om värdet av

nordiskt samarbete på detta område, och överläggningar i frågan har därför

tagits upp med de övriga nordiska staterna. Det har vid dessa överläggningar

visat sig, att det på grund av olikheter i rättssystemen är mycket svårt och

tidsödande att få en gemensam näringsrättslig lagstiftning. Finlands näringslagstiftning

har likheter med gällande svenska regler men är delvis

mera restriktiv. I Danmark har en ny näringslag antagits år 1966. Huvudregeln

är nu liksom tidigare att den som i Danmark vill driva självständig

verksamhet inom någon av de viktigaste näringsgrenarna skall vara bosatt

i Danmark och ha ett s. k. näringsbrev. I Norge krävs i regel handelsbrev

eller annat tillstånd för rätt till näringsverksamhet. Näringsidkare måste i

princip vara bosatt i Norge och ha teoretisk och praktisk utbildning. De allmänna

näringsreglerna kompletteras av koncessionslagar, som ger myndigheterna

möjligheter att kontrollera naturtillgångarnas utnyttjande m. m.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Med hänsyn till här antydda olikheter har det inte visat sig möjligt vid de

nordiska överläggningarna alt f. n. få till stånd den eftersträvade enhetligheten.

Det nordiska utredningsarbete som siktar till en saklig samordning

av rättsreglerna fortsätter emellertid. Detta arbete torde snarast underlättas

om de föreslagna ändringarna i den svenska lagstiftningen genomförs.

Den sakkunniges förslag rörande uppläggningen av den allmänna

nä ringslagstiftningen har i princip tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av så gott som alla remissinstanser. Även jag anser, att

lagstiftningen bör läggas upp efter de linjer den sakkunnige föreslagit.

Näringsfrihetsförordningen bör alltså upphävas utan att ersättas av någon

allmän näringsrättslig författning för svenska rättssubjekt. Frågorna om

utländska rättssubjekts rätt att idka näring samt om gårdfarihandel och

realisation bör regleras i särskilda författningar i huvudsak enligt den sakkunniges

förslag.

Vid upphävande av näringsfrihetsförordningen uppkommer frågan, om

en allmän föreskrift rörande svenska rättssubjekts

rätt att idka näring behövs. I mitt yttrande till statsrådsprotokollet

den 6 juni 1958 uttalade jag, att i vår tid saknas skäl all i ny lagstiftning

ta upp den näringsfrihetsförklaring som inleder 1864 års förordning och

vars bakgrund är det system av skråbetonade näringsregleringar som förordningen

på sin tid undanröjde. Jag anförde, att de synpunkter som torde

ligga bakom tanken att bibehålla en särskild näringsfrihetsförklaring skulle

bli bättre tillgodosedda, om den lagstiftning som efterträder 1864 års förordning

grundas på den såsom självklar uppfattade principen att full frihet

råder för svenska medborgare att driva näring om ej uttryckligt hinder däremot

föreskrivits i grundlagsenlig ordning. Den sakkunnige, som har diskuterat

denna fråga närmare, har också kommit till slutsatsen, att det inte är

påkallat att i en näringslag ta upp en allmän näringsfrihetsförklaring. Han

tillägger att en dylik förklaring till sin art är sådan, att det synes ligga

närmare till hands, att den kommer till uttryck i samband med ett mera

allmänt angivande av samhällsmedlemmarnas fri- och rättigheter. Ett skäl

att ändå ta upp en förklaring om näringsfrihet i en allmän näringslag kunde

enligt den sakkunnige föreligga, om därigenom skulle fastslås i vilken

ordning inskränkningar i näringsfriheten får ske. Även detta finner han

dock opåkallat med hänsyn till bl. a. att väsentliga ingrepp i medborgarnas

frihet och egendom enligt konstitutionell praxis förutsätter riksdagens medverkan.

Remissinstanserna delar i de flesta fall uppfattningen, att näringslagstiftningen

inte behöver innehålla en allmän näringsfrihetsförklaring. Många

instanser har dock ansett, att principen om att full näringsfrihet råder för

svenska medborgare bör komma till klart uttryck i lag. Därvid har man

hänvisat till att en bestämmelse av denna art tagits upp i författningsutredningens

förslag till regeringsform.

Som bekant har författningsutredningens förslag till rättighetsreglering

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

mötts av kritik. Behandlingen av författningsfrågorna fortsätter emellertid

inom grundlagberedningen. Som framhållits i beredningens direktiv, är det

förenat med avsevärda rättstekniska svårigheter att åvägabringa ett tjänligt

grundlagsskydd för sådana intressen som åsyftas med frihets- och rättighetsbeteckningar

av olika slag. Dessa frågor skall närmare prövas av beredningen.

Därvid torde alltså komma att klarläggas, om en allmän näringsfrihetsförklaring

lämpligen kan tas in i grundlagen tillsammans med andra

regler om samhällsmedlemmarnas fri- och rättigheter och hur en dylik förklaring

i sådant fall bör vara utformad. I avvaktan på beredningens ställningstagande

kan det knappast komma i fråga att ta in en allmän näringsfrihetsförklaring

i en näringsrättslig författning.

Om näringsfrihetsförordningen nu upphävs, kommer alltså principen

om allmän näringsfrihet för svenska medborgare icke, i varje fall tills

\idare,

alt denna princip närmast avser förhållandet mellan det allmänna och näringsidkarna.

I förevarande sammanhang är alltså inte fråga om begränsningar

i näringsidkarens handlingsfrihet genom åtgärder av enskilda — organisationer

eller andra — i exempelvis konkurrensbegränsande syfte. Beträffande

dylika konkurrensbegränsningar inom näringslivet gäller särskild

lagstiftning. Det bör vidare påpekas, att principen om näringsfrihet inte

innebär, att näring skall kunna utövas i strid mot särskilt utfärdade bestämmelser.

Tvekan kan emellertid inte råda om att svenska medborgare

har full frihet att idka näring, om ej annat gäller enligt särskild föreskrift

som tillkommit i grundlagsenlig ordning. Som den sakkunnige framhållit

följer vidare av konstitutionell praxis, att väsentliga ingrepp i näringsfriheten

icke kan ske genom författning som tillkommer utan riksdagens medverkan.

Ett upphävande av näringsfrihetsförordningens regel om allmän

näringsfrihet kan inte anses innebära någon ändring i vad sålunda gäller.

Jag anser därför, att denna regel kan upphävas utan alt ersättas av annan

författningsbestämmelse med motsvarande innehåll. I

I enlighet med vad jag nu anfört har inom handelsdepartementet upprättats

förslag till författningsändringar. Utöver de mera ingripande ändringar

som nämnts i det föregående bör smärre följdändringar göras i andra författningar.

Dessutom läggs ett lagförslag fram på grundval av den promemoria

från departementsutredningen, som nämnts i inledningen och som

behandlas närmare i ett särskilt avsnitt i det följande. Sammanfattningsvis

föreligger till prövning förslag till

1) lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående

utvidgad näringsfrihet,

2) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i

riket,

3) lag om ändring i konkurslagen,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

4) lag om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående

handelsregister, firma och prokura,

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156)

om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller

aktier i vissa bolag,

6) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta handelsbolag

eller ingå i sådant bolag,

7) förordning om tillfällig handel,

8) förordning angående ändring i förordningen den 18 maj 1956 (nr 328)

om kontroll å ädelmetallarbeten,

9) förordning om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 29 december

1949 (nr 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods,

10) förordning om upphävande av förordningen den 20 september 1859

(nr 47) angående utsträckt frihet för bergshanteringen.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

2. I fråga om förslagen under 3—5 har jag samrått med chefen för justitiedepartementet

och i fråga om förslaget under 8 med chefen för finansdepartementet.

Samtliga författningar föreslås träda i kraft den 1 januari 1969.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

37

III. Vissa näringsrättsliga regler för svenska rättssubjekt

1. Omyndigs rätt att idka näring

Gällande rätt

Enligt 2 § näringsfrihetsförordningen skall utövare av vissa näringar

vara myndig. I paragrafen föreskrivs sålunda, att den som vill idka grosshandel

eller försälja varor i bod eller från annat upplagsställe skall råda

över sig själv och sin egendom. Detsamma är föreskrivet beträffande den

som med biträde av annan än hustru och hemmavarande barn vill till avsalu

tillverka fabriks- och hantverksarbeten eller såsom yrke utöva annan

hantering. Dessa bestämmelser kompletteras av regler i 6 §, vari föreskrivs,

att omyndig, som fyllt sexton år, kan vinna rättighet att idka handelsrörelse

eller annat näringsyrke, om förmyndare och överförmyndare samtycker

därtill. Under samma villkor får rörelse fortsättas, om handlande

eller annan näringsidkare ställs under förmyndarvård. I andra stycket av

6 § föreskrivs dessutom, att förmyndare får på omyndigs vägnar idka näringsyrke,

om överförmyndaren samtycker till det.

Ytterligare föreskrifter om omyndigs rätt att idka näring finns i föräldrabalken.

Sålunda föreskrivs i 15 kap. 13 §, att förmyndare ej får låta

omyndig driva näring, med mindre denne fyllt sexton år. Vidare föreskrivs,

att förmyndare ej utan överförmyndares samtycke får låta omyndig idka

handel eller annan näring, som efter vad därom är stadgat ej får drivas

utan tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan, och ej heller

själv på omyndigs vägnar driva sådan näring. Lagrummet innehåller därjämte

vissa regler om förutsättningarna för överförmyndares samtycke

samt om återkallelse av förmyndares och överförmyndares tillstånd. Föräldrabalken

innehåller därutöver flera bestämmelser, som angår omyndigs näringsidkande,

bl. a. 9 kap. 3 § och 10 kap. 5 §, vilka avser omyndigs rätt att

råda över vad han genom eget arbete förvärvat, 9 kap. 5 § och 10 kap. 6 §,

vilka angår omyndig näringsidkares rätt att ingå rättshandlingar, som faller

inom området för rörelsen, samt 15 kap. 14 §, som reglerar förmyndares

behörighet att på omyndigs vägnar ta upp lån och ingå växelförbindelse.

Den sakkunnige

Den sakkunnige föreslår, att näringsfrihetsförordningens föreskrifter i

fråga om omyndigs rätt att idka näring skall upphävas utan att ersättas

av ny lagstiftning.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

I betänkandet anförs, att uttrycket näring i föräldrabalkens regler torde

åsyfta inte endast sådana näringsfång, soin avses i näringsfrihetsförordningen,

utan gälla näringsverksamhet över huvud taget. Föreskriften i 6 §

näringsfrihetsförordningen däremot gäller icke ens all näringsutövning,

som omfattas av förordningen, utan endast sådan i förordningen avsedd

rörelse, som fordrar tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan.

Att föreskriften har denna begränsade räckvidd framgår av uttalanden vid

dess tillkomst. Bestämmelsen i 6 § har sålunda närmast karaktären av ett

undantag från det i 2 § uppställda kravet på myndighet såsom villkor för

rätt att utöva de där särskilt angivna näringarna; rättighet att utöva dessa

vinnes nämligen genom anmälan eller, i några fall, tillstånd enligt 9 §. Beträffande

andra näringar gäller enligt näringsfrihetsförordningen inte något

krav, att näringsidkaren skall vara myndig eller ha uppnått viss ålder,

och ej heller anges i förordningen, att förmyndares tillstånd är erforderligt

för omyndig näringsidkare i sådana fall. Att det beträffande sist angivna

näringar krävs, att utövare skall ha fyllt sexton år och att förmyndare

lämnat sitt tillstånd, följer däremot av 15 kap. 13 § föräldrabalken. Näringsfrihetsförordningens

och föräldrabalkens ifrågavarande föreskrifter

överensstämmer sålunda inte till sin räckvidd. Då emellertid bestämmelserna

i näringsfrihetsförordningen är snävare än de i föräldrabalken, kommer

ett upphävande av förordningens regler beträffande verkan av omyndighet

icke att medföra någon skillnad i fråga om rätt för omyndiga att

idka näring. Dock är att märka, påpekar den sakkunnige, att näringsfrihetsförordningens

straffbestämmelse är tillämplig i det fall, att omyndig

— som inte enligt allmänna regler är straffri — idkar näring utan att äga

rätt därtill enligt förordningen. Sådant förfarande blir icke straffbelagt,

om näringsfrihetsförordningens ifrågavarande bestämmelser upphävs. Betydelsen

av en straffbestämmelse i nu förevarande sammanhang skulle enligt

den sakkunnige närmast ligga däri, att det kan vara ett visst skydd för

allmänheten, därest omyndiga genom straffhotet avhålls från att driva rörelse

utan att vara berättigade därtill; om nämligen tredje man ingår avtal

med omyndig, som obehörigen driver näring, kan tredje mans ställning på

grund av civilrättsliga regler vara prekär. Den sakkunnige anser emellertid,

att det saknas anledning att anta, att från angivna syixpunkt straffsanktionen

i praktiken har någon nämnvärd betydelse jämfört med förmyndares

möjlighet och skyldighet att ingripa i händelse av obehörig näringsutövning

av en omyndig. Man torde därför, anför den sakkunnige, icke behöva

räkna med några olägenheter, om straffsanktionen bortfaller.

Den sakkunnige anför vidare, att det möjligen skulle kunna göras gällande,

att det icke är helt tillfredsställande att efter ett upphävande av näringsfrihetsförordningen

omyndigs rättsställning i näringsrättsligt avseende

framgår endast indirekt av de i 15 kap. 13 § föräldrabalken intagna föreskrifterna,

vilka anger vad förmyndare har att iaktta, när fråga är om nä
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

ringsutövning av omyndig eller för omyndigs räkning. Även om skäl kan

tala för att särskild föreskrift om omyndigs rätt att idka näring tas upp i

föräldrabalken i anslutning till andra regler angående omyndigs rättsställning

i olika avseenden, anser den sakkunnige det icke påkallat att i nu

förevarande sammanhang ta upp frågan om redaktionell ändring i föräldrabalken.

Från saklig synpunkt är enligt den sakkunnige någon ändring

icke erforderlig.

Yttrandena

Av remissinstanserna är det endast hovrätten för Västra Sverige och ett

par handelskamrar, som framför kritik mot den sakkunniges förslag. Hovrätten

anför, att det inte förefaller fullt tillfredsställande, att de näringsrättsliga

bestämmelserna om omyndigs rättsställning nu skulle helt upphävas.

Hovrätten framhåller, att de regler i föräldrabalken, vilka har i huvudsak

samma innehåll som näringsfrihetsförordningens stadganden,

främst tar sikte på att tillvarata de omyndigas intressen. I den mån reglerna

jämväl medför ett skydd för tredje man, som ingår avtal med den omyndige,

kommer detta i andra hand och framstår närmast som en reflexverkan

av förmyndarens och överförmyndarens åtgöranden till den omyndiges

skydd. I vissa fall kan tvärtom dessa åtgärder direkt sätta tredje mans

intressen i fara. Hovrätten anför vidare.

Om förmyndaren eller överförmyndaren vägrar tillstånd till näringsutövning

enligt föräldrabalken 15 kap. 13 § första respektive andra stycket,

eller med hänsyn till den omyndiges uppfostran eller välfärd återkalla sådant

tillstånd enligt tredje stycket samma lagrum, kan ju detta jämlikt

föräldrabalken 9 kap. 5 § medföra, att rättshandlingar som den omyndige

därefter ingår såsom led i sin rörelse icke bliva bindande för honom. Vid

avtalets återgång inskränkes då medkontrahentens rätt på sätt stadgas i

föräldrabalken 9 kap. 7 §. Med hänsyn härtill synes det föreligga ett visst

behov av ytterligare regler till skydd för tredje man utöver de i föräldrabalken

upptagna. Hovrätten ifrågasätter därför, om icke i en ny näringslagstiftning

bör stadgas ett förbud för omyndig att utan vederbörligt tillstånd

driva näringsverksamhet jämte en till förbudet knuten straffbestämmelse.

Av övriga remissinstanser tillstyrker Kooperativa förbundet, Landsorganisationen

och Sveriges köpmannaförbund uttryckligen den sakkunniges

förslag. Svea hovrätt anför, att övervägande skäl talar för den ståndpunkt,

som utredningsmannen intagit. Lika med utredningsmannen anser hovrätten,

att straffsanktionen för tredje mans vidkommande icke har nämnvärd

betydelse i jämförelse med förmyndares befogenhet och skyldighet att ingripa

mot en av myndling utan samtycke driven näringsverksamhet. Hovrätten

erinrar om att åtskilliga former av näringsverksamhet faller utanför

näringsfrihetsförordningens tillämpningsområde och följaktligen redan nu

saknar den ifrågavarande straffsanktionen. Såvitt hovrätten har sig bekanf,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

har i fråga om dessa näringsformer några särskilda missförhållanden i här

aktuellt avseende icke påtalats. De nackdelar för tredje man, som kan uppkomma

genom avtal med omyndig vilken saknar erforderlig behörighet,

torde oftare ge sig till känna utom området för omyndigs näringsverksamhet,

exempelvis vid vanliga köp, men det oaktat har särskilda sanktioner

icke här ansetts påkallade. Beträffande föräldrabalkens regler anför hovrätten

vidare följande.

Förmyndaren äger jämlikt 9 kap. 3 § andra stycket och 10 kap. 5 § sista

punkten föräldrabalken med överförmyndarens samtycke omhändertaga

egendom, vilken den omyndige själv förvärvat, såvitt detta må anses erforderligt

med hänsyn till myndlingens uppfostran eller välfärd. Så torde i

allmänhet kunna anses vara fallet, när egendomen härrör från en näringsverksamhet,

till vars bedrivande tillstånd icke kunnat medgivas den omyndige.

Genom ett dylikt omhändertagande torde näringens fortsatta bedrivande

väl i allmänhet praktiskt omöjliggöras, och i allt fall synes verksamheten

därmed för den omyndige förlora sitt intresse från förvärvssynpunkt.

— Jämlikt 9 kap. 7 § andra stycket respektive 10 kap. 7 § föräldrabalken

kan vidare omyndig, som vid avtals ingående vilselett sin motpart genom

falska uppgifter om sin behörighet, förpliktas ersätta motparten den förlust

som föranletts av avtalet. Vid den skälighetsavvägning, som enligt

sagda lagrum avgör ersättningsfrågan, torde vara att beakta det förstärkande

av vilseledandet, som ligger däri att den omyndige faktiskt bedri\er

näringsverksamhet. — Hovrätten finner det vidare icke antagligt att en

omyndig, som ej låter sig påverkas av att erforderligt tillstand jämlikt

föräldrabalken icke erhållits, skulle låta sig avhållas Irån den avsedda

verksamheten på grund av ett böteshot.

Departementschefen

Näringsfrihetsförordningens regler i fråga om omyndigs rätt att driva

rörelse stämmer till sitt innehåll överens med föräldrabalkens motsvarande

bestämmelser. Då de senare omfattar alla former av näringsidkande, som

avses i näringsfrihetsförordningen, medför ett upphävande av förordningens

regler ingen förändring av de lagliga förutsättningarna för en omyndigs

näringsutövning. Visserligen är föreskrifterna i näringsfrihetsförordningen

— till skillnad från bestämmelserna i föräldrabalken — straffsanktionerade.

Något praktiskt behov av straffsanktionen torde emellertid inte

föreligga. Redan i dag saknas f. ö. straffsanktion för alla de former av näringsverksamhet

som faller utanför förordningens tillämpningsområde. Lika

med den sakkunnige anser jag därför, att ifrågavarande regler i näringsfrihetsförordningen

kan upphävas utan att ersättas av ny lagstiftning.

De av den sakkunnige antydda redaktionella ändringarna i föräldrabalken

synes inte behöva närmare övervägas i förevarande sammanhang. Frågan

om dessa ändringar torde komma att uppmärksammas i samband med

den samlade översyn av förmynderskapslagstiftningen som verkställs av

förmynderskapsutredningen.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968 41

2. Konkursgäldenärs rätt att idka näring

Gällande rätt

Enligt den förut omnämnda 2 § i näringsfrihetsförordningen gäller, att

den som är i konkurstillstånd inte äger idka grosshandel eller försälja varor

i bod eller från annat upplagsställe. Ej heller får han, med biträde av annan

än hustru och hemmavarande barn, till avsalu tillverka fabriks- eller hantverksarbeten

eller såsom yrke utöva annan hantering. Av näringsfrihetsförordningen

9 § 3 och 4 mom. följer, att konkurs vidare utgör hinder för rätt

att anordna så kallad realisation eller bedriva gårdfarihandel. I andra fall

medför inte konkurs på grund av föreskrift i näringsfrihetsförordningen

hinder för näringsutövning. En del specialförfattningar innehåller emellertid

bestämmelser av innebörd, att viss näring inte får utövas av den som är

i konkurstillstånd, exempelvis 40 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen

den 26 maj 1954 (nr 521) och 2 § hotellförordningen den 16 december

1966 (nr 742).

I fråga om konkursgäldenärs möjligheter att under konkursen idka näi

ing det må vara sådan som avses i näringsfrihetsförordningen eller annan

näring — lämnar vidare konkurslagen olika föreskrifter. Enligt 22 §

konkurslagen är gäldenär efter konkursbeslut icke berättigad att råda över

egendom, som hör till konkursboet. Till konkursboet hör enligt 27 § i princip

all egendom, som tillhörde gäldenären, då beslutet om egendomsavträde

meddelades, eller som tillfaller honom under konkursen. Gäldenären behåller

dock rådigheten över viss egendom. Av vad han under konkursen kan

förvärva genom eget arbete äger han nämligen behålla, förutom vad som

åtgår till visst underhåll, även vad som motsvarar kostnaden till förlag; gäldenären

har att med konkursförvaltaren träffa överenskommelse om vad

sålunda må tillkomma honom. Enligt 97 § äger gäldenären vidare från konkursboet

erhålla, förutom underhåll och kläder i viss utsträckning, även nödiga

arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett värde av högst 1 500

kronor eller, i visst fall, högst 600 kronor. Under konkursen är gäldenären

oförhindrad att stifta gäld, men sålunda uppkomna fordringar får enligt

100 § ej göras gällande mot konkursboet. Ett hinder för gäldenären att under

konkursen fortsätta en tidigare idkad rörelse följer vidare av 60 §. Enligt

denna paragraf kan nämligen konkursförvaltaren, där så enligt lag kan

ske, låta rörelsen fortsättas för konkursboets räkning.

o

Den sakkunnige

Den sakkunnige föreslår, att näringsfrihetsförordningens föreskrifter om

verkan av konkurstillstånd såsom hinder för vissa slag av näringsverksamhet

skall ersättas med en bestämmelse i konkurslagen, att konkursgäldenär

inte får idka näring, med vars utövande följer bokföringsskyldighet.

2t Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

I betänkandet erinras om att i prop. 1932:41 både departementschefen

och lagrådet påpekade, att redan konkurslagens bestämmelser medför, att

en konkursgäldenär i allmänhet blir förhindrad att utan konkursförvaltningens

medgivande driva näring. Den sakkunnige anför vidare, att om

något näringsrättsligt förbud mot näringsutövning av konkursgäldenär inte

skulle gälla, det endast i mycket få fall torde kunna ifrågakomma, att en

konkursgäldenär skulle ha faktisk möjlighet att uppträda som näringsidkare.

Sådan möjlighet kan enligt den sakkunnige i huvudsak tänkas föreligga

antingen när konkursgäldenären icke behöver några egentliga tillgångar

för verksamhetens bedrivande, såsom vid viss agenturverksamhet, fönsterputsning

e. d., eller när de arbetsredskap han enligt 97 § konkurslagen

äger utfå från konkursboet möjliggör verksamhet, t. ex. som hantverkare,

eller när han på annat sätt erhållit erforderlig egendom och konkursboet

avstår från att ta denna i anspråk. Mot denna bakgrund har den sakkunnige

undersökt, om det föreligger skäl att genom ett näringsrättsligt förbud

åstadkomma, att inte ens i fall av nyss angivna slag näringsverksamhet

skall kunna förekomma. Något sådant förbud anses ej vara motiverat

av hänsyn till konkursborgenärerna, eftersom deras ställning inte gärna kan

försämras genom att gäldenären driver näring under konkursen. Tvärtom

kan det ligga i deras intresse, att gäldenären får bättre möjligheter att under

konkursen ekonomiskt utnyttja sin yrkesskicklighet. Fråga är då, om

ett förbud kan vara behövligt med hänsyn till dem vilka — såsom kreditgivare

eller eljest — kan komma att ingå avtal med konkursgäldenären inom

ramen för dennes näringsutövning. Om någon med vetskap om konkursförhållandet

vill inlåta sig i affärsförbindelse med gäldenären och måhända

bevilja denne kredit, bör det få vara hans ensak. Vad som däremot förtjänar

uppmärksamhet är i vad mån man har anledning befara, att konkursgäldenärens

avtalskontrahent saknar kännedom om konkursen. Visserligen torde

det vara tämligen väl sörjt för att allmänheten får kännedom om en inträffad

konkurs, och i varje fall torde de som i första hand kan tänkas som

kreditgivare till en konkursgäldenär — främst kreditinrättningar och leverantörer

— inte behöva vara okunniga om konkursen. Annorlunda kan det

emellertid förhålla sig beträffande dem som träder i förbindelse med konkursgäldenären

såsom kunder eller såsom arbetstagare. För kunder torde

skada av ett sådant mellanhavande främst kunna tänkas i det fall, att konkursgäldenären

bedriver näringsverksamhet, varunder han har kundernas

egendom i sin förvaltning; ett skydd mot oegentligheter i sådana fall följer

dock redan av allmänna straffbestämmelser. När det gäller dem som tar anställning

hos en konkursgäldenär, kan förlust uppkomma, om det skulle

visa sig, att gäldenären skulle vara ur stånd att utbetala lön. Även för det

allmänna kan i sådant fall förlust uppstå, om gäldenären ej kan fullgöra betalningsskyldighet

beträffande innehållen preliminärskatt och pensionsavgifter

m. m., som åligger honom såsom arbetsgivare.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Den sakkunnige anför, att då ifrågavarande risker torde uppkomma endast

i ett förhållandevis ringa antal fall, det kan hävdas, att det inte föreligger

tillräckligt behov av något förbud av nu förevarande slag. Emellertid

kan häremot invändas, att då konkurslagen ändå i så hög grad begränsar

konkursgäldenärs möjlighet att ägna sig åt näringsutövning, det icke vore

någon mera betydelsefull liberalisering, om det enligt 2 § näringsfrihetsförordningen

gällande konkurshindret slopades, och vidare att intresset av att

en konkursgäldenärs handlingsfrihet ökas motvägs av intresset, att tredje

man icke skall riskera att komma till skada till följd av mellanhavande med

någon som, honom ovetande, är i konkurstillstånd. Ytterligare är att beakta,

att i åtskilliga författningar rörande speciella näringar föreskrivits, att

endast den som är berättigad att idka handel i allmänhet — eller i vissa författningar

fabriksrörelse i allmänhet — kan vinna rätt att utöva den ifrågavarande

näringen. Därest man beträffande handel och fabriksrörelse i allmänhet

skulle slopa konkurshindret, måste beträffande envar av de nyssnämnda,

särskilt reglerade näringarna prövas, om det är behövligt att bibehålla

konkurshinder. Om så skulle befinnas vara fallet, fick särskild föreskrift

härom införas i vederbörande författning.

Den sakkunnige stannar för samma uppfattning som näringsrättsutredningen,

nämligen att konkurs bör utgöra hinder för näringsutövning frånsett

sådan mindre omfattande verksamhet, som bedrivs av s. k. självförsörjare

och som nu faller utanför förbudet i 2 § näringsfrihetsförordningen.

När det gäller den närmare bestämningen av de näringsgrenar, som konkursgäldenär

inte skall vara berättigad att utöva, finner den sakkunnige, att

om näringsfrihetsförordningen upphävs, det knappast är lämpligt att helt

anknyta till den för näringsfrihetsförordningen speciella bestämningen i dess

2 §. Bättre anser den sakkunnige det vara att anknyta till bokföringslagen

och föreskriva, att konkursgäldenär icke äger idka näring, med vars utövande

följer bokföringsskyldighet. Visserligen råder icke full överensstämmelse

mellan tillämpningsområdena för 2 § näringsfrihetsförordningen

samt 1 och 2 §§ bokföringslagen, men skillnaderna behöver inte tillmätas

större betydelse. Den väsentligaste olikheten torde bli, att en konkursgäldenär

för framtiden skulle vid hantverksrörelse och annan tillverkning kunna

anlita biträde icke endast, såsom nu, av make och hemmavarande barn

utan även av två andra anställda. En annan skillnad är, att konkurs ej

kommer att utgöra hinder för sådan kringföringsförsäljning och annan

handel, vilken ej medför bokföringsskyldighet.

Det ifrågavarande förbudet för konkursgäldenär att idka näring kan enligt

förslaget lämpligen infogas i konkurslagen efter 199 §, vilken paragraf

berör spörsmålet om konkursgäldenärs rätt att utöva ämbeten och tjänster.

Förbudet bör, liksom motsvarande förbud enligt näringsfrihetsförordningen,

anses gälla även delägare i handelsbolag. En bestämmelse om straff för överträdelse

av förbudet skulle i och för sig kunna övervägas men torde kunna

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kunijl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

avvaras. Den sakkunnige hänvisar härvidlag till att i konkurslagen icke stadgats

straffsanktioner, när det gäller vad konkursgäldenär i övrigt har att

iaktta under konkurs. Vidare erinras om straffbestämmelser som enligt

andra författningar gäller beträffande obehörig utövning av vissa näringar.

Yttrandena

Den sakkunniges förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet

remissinstanser. Sålunda instämmer bland andra Kooperativa förbundet,

Landsorganisationen, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund

uttryckligen med den sakkunnige. Även hovrätten för Västra Sverige

delar utredningmannens mening. Hovrätten anser det emellertid tveksamt,

om en överträdelse av det föreslagna förbudet bör lämnas utan straffsanktion.

Hovrätten anför följande.

Visserligen har, såsom utredningsmannen påpekat, straffpåföljd icke stadgats

i konkurslagen när det gäller vad konkursgäldenär i övrigt har att iakttaga

under konkurs. Å andra sidan bör framhållas, att denne vid åsidosättande

av övriga mera väsentliga skyldigheter under konkursen kan genom

häkte tillhållas att fullgöra dem (konkurslagen 94 §). Dessa åligganden äro

också av annat slag än det varom nu är fråga, i det att de huvudsakligen

avse utredning rörande konkursboets ställning (konkurslagen o4, 88, 89,

91_93 §§). Konkursförvaltningen har därför anledning att noga tillse, alt

de till alla delar iakttagas. Gäldenärens plikt att avhålla sig från viss näringsverksamhet

under konkursen överensstämmer däremot, såsom även i

betänkandet framhållits (s. 57), ingalunda med konkursborgenärernas intressen

utan kan tvärtom strida mot dessa. Även om konkursförvaltaren

många gånger i praktiken kan hindra gäldenären från förbjuden näringsverksamhet,

kan man därför icke utgå från att han alltid skulle särskilt

vinnlägga sig härom. Ett straffstadgande rörande obehörig näringsutövning

synes därför även i detta fall fylla ett visst behov. Invändningen, att en sadan

bestämmelse av systematiska skäl ej borde upptagas i konkurslagen,

bortfaller vidare, om bestämmelserna om konkursgäldenärs näringsrätt i

stället skulle kunna införas i en ny firmalag. Det andra i motiven anförda

argumentet för utredningsmannens ståndpunkt — att enligt andra författningar

obehörig utövning av vissa näringar är straffbelagd — har uppenbarligen

en begränsad räckvidd.

Frågan om straffbestämmelse för det föreslagna förbudet behandlas också

av Föreningen Sveriges stadsfiskaler, som anför, att det inte står klart, varför

förbudet kan tänkas bli efterlevt utan straffsanktion eller hur förbjuden

verksamhet i avsaknad härav skall kunna bringas att upphöra. Om regeln

icke anses kunna utgå, bör den enligt föreningens mening förses med straffpåföljd.

Av de remissinstanser, som framför kritik mot den sakkunniges förslag,

anför Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare,

att det torde vara ett allmänt intresse, att nuvarande ordning i fråga

om konkursgäldenärs näringsutövning icke ändras.

Några remissinstanser anför, att det föreslagna förbudet bör göras mera

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

omfattande. Sålunda anser länsstyrelsen i Jämtlands län det icke föreligga

några vägande skäl att från förbudet undanta sådan mindre omfattande

verksamhet, som ej medför bokföringsskyldighet. Hänsynen till kunder och

anställda hos konkursgäldenär finner länsstyrelsen tala för att sådan gäldenär

över huvud taget icke bör få utöva näring, oavsett om näringen bedrivs

i större eller mindre skala. Liknande uppfattning kommer till uttryck i

det yttrande, som avgivits av statens biltrafiknämnd. Nämnden hyser för sin

del betänkligheter mot att låta konkursgäldenär bedriva yrkesmässig biltrafik,

uthyrningsrörelse och transportförmedling. Nämnden erinrar om att i

17 § förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. stadgas,

att om den som bedrivit yrkesmässig trafik försatts i konkurs, rörelsen må

under angivna förutsättningar fortsättas av konkursboet under en tid av

högst ett år från första borgenärssammanträdet. Vid tillämpningen av bestämmelserna

har konkursgäldenär ansetts betagen möjlighet att fortsätta

rörelsens utövande även för det fall, att konkursboet icke fortsatt dess drivande.

Enligt förslaget skulle konkursgäldenär, som är trafikutövare, antingen

kunna erhålla ett nytt trafiktillstånd — om rörelsen komme att bedrivas

i den mindre omfattning som utesluter bokföringsskyldighet — eller

ock under angiven förutsättning fortsätta tidigare bedriven rörelse, som inte

övertagits av konkursboet. Då det gäller trafik med lastbil eller buss bör enligt

nämndens mening kravet på en god ekonomi icke eftersättas. Icke sällan

förekommer i dylik verksamhet betydande ekonomiska engagemang.

Motsatt uppfattning kommer till uttryck i de yttranden, som avgivits

av Svea hovrätt samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare,

vilka ifrågasätter, om icke bestämmelsen om konkurs såsom hinder för rätt

till näring bör helt utgå. Enligt hovrättens förmenande talar starka sociala

skäl för att konkursgäldenärs frihet att försörja sig icke inskränks i vidare

mån än vad som är oundgängligen påkallat. Hovrätten vill för sin del ifrågasätta,

om de av den sakkunnige anförda skälen utgör tillräcklig grund för

den föreslagna bestämmelsen i konkurslagen, och anför, att om övervägan

de skäl likväl skulle anses tala för ett förbud, detta i allt fall icke bör göras

ovillkorligt. Befogenhet att meddela dispens skulle lämpligen kunna tillerkännas

rätten eller rättens ombudsman. Till bemötande av den sakkunniges

synpunkter anför hovrätten följande.

Såsom utredningsmannen påpekat, torde sålunda de risker, som kan motivera

ett förbud, uppkomma endast i ett förhållandevis ringa antal fall. Ett

legalt skydd för kunders egendom finns också, såsom utredningsmannen

jämväl framhållit, i vissa fall till följd av allmänna straffbestämmelser. Det

är emellertid självfallet ett socialt intresse att skydda anställda mot förlust

till följd av en konkursgäldenärs oförmåga all gälda lön. Förlusten torde

dock i allmänhet knappast kunna bli av någon mera avsevärd storlek, eftersom

en anställd ofta snart får kännedom om arbetsgivarens bristande betalningsförmåga.

Från konkursgäldenärens synpunkt torde däremot vara alt

beakta att konkursen ofta utan hans förvållande kan fortvara under avsevärd

tid. Vad angår innehållen preliminärskatt torde SO § andra stycket uppbördsförordningen

innebära ett verksammare medel mot missbruk från

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

konkursgäldenärs sida än den föreslagna, icke straffsanktionerade föreskriften

i konluirslagen. Den föreslagna begränsningen av förbudet till att avse

näring, med vars utövande följer bokföringsskyldighet, torde i praktiken

medföra att de flesta ifrågakommande konkursgäldenärer icke drabbas. I

den mån bestämmelsen tillkommer av hänsyn till de anställdas förut berörda

intresse, synes vid bestämningen av tillämplighetsområdet också böra beaktas

att förlustrisken för en löntagare icke torde vara mindre i fråga om

sådan rörelse med högst två anställda, som icke medför bokföringsplikt, än

vid verksamhet, som enligt förslaget avses bli omfattad av förbudet. Slutligen

må framhållas, att det föreslagna förbudet väl må avhålla en i och för

sig lojal och skötsam konkursgäldenär från förbjuden verksamhet men

knappast torde utgöra något verksamt hinder i fråga om en illojal eller lättsinnig

konkursgäldenär, dvs. mot just de kategorier, för vilka förbudet närmast

kan vara påkallat.

Departementschefen

Inom lagberedningen pågår f. n. arbete med en översyn av vissa delar av

konkurslagen. Det är ännu inte möjligt att ange vilken omfattning denna

revision kan få. Att i nu förevarande sammanhang genomföra mera betydande

ändringar i fråga om verkningarna i näringsrättsligt hänseende av konkurs

synes därför inte lämpligt. Den sakkunniges förslag att näringsfrihetsförordningens

föreskrifter av denna art skall ersättas med en bestämmelse

i konkurslagen av innebörd, att konkursgäldenär ej får driva rörelse,

med vars utövande följer bokföringsskyldighet, låter sig väl förena med

denna synpunkt. Det kan anmärkas att det i ett kommittéförslag om revision

av bokföringslagen (SOU 1967:49) föreslagits, att bokföringsskyldigheten

skall utsträckas i avsevärd män. Genomförs detta förslag, bör samtidigt avgöras

om det finns anledning att ompröva den nu föreslagna bestämmelsen.

Enligt den sakkunnige skulle den föreslagna förbudsbestämmelsen inte

förknippas med någon straffsanktion, vilket innebär, att nuvarande kriminalisering

skulle slopas. Under remissförfarandet har emellertid framhållits,

att en straffbestämmelse fyller ett visst behov. Enligt min mening bör

denna kritik beaktas. I avbidan på resultatet av lagberedningens arbete vill

jag därför förorda att i konkurslagen införs utöver den nämnda förbudsregeln

även en bestämmelse om straff för överträdelse av förbudet. Påföljden

bör som i näringsfrihetsförordningen vara dagsböter. De nya bestämmelserna

i konkurslagen kan lämpligen tas upp som 199 a § och 212 §. 3

3. Vissa tjänstemäns rätt att idka näring

Gällande rätt

Enligt 3 § näringsfrihetsförordningen får den som har kronouppbörd om

händer inte idka handelsrörelse, så länge han är i tjänst. Detsamma gäller

tjänsteman och betjänt vid tullverket samt allmän åklagare. Enligt 4 § får

ej heller hustru till nämnda befattningshavare idka handelsrörelse. Be
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

trätlande annan näringsverksamhet än handelsrörelse innehåller näringstrihetstörordningen

inte något förbud av nu ifrågavarande art.

Bestämmelser om lörbud för vissa tjänstemän att driva rörelse av visst

slag linns vidare i några författningar avseende särskilda näringsgrenar,

varjämte mera allmänna inskränkningar i fråga om statliga befattningshavares

rätt till näringsutövning föreskrivits i statstjänstemannalagen och

i instruktioner för vissa verk.

Den sakkunnige

Den sakkunnige föreslår, att det enligt näringsfrihetsförordningen gällande

förbudet för vissa tjänstemän att idka handel skall upphöra.

Till stöd för förslaget åberopar den sakkunnige näringsrättsutredningens

uttalande, att de begränsningar i tjänstemännens rätt att driva näring, som

kan vara erforderliga med hänsyn till det allmännas intresse för tjänstens

behöriga upprätthållande, rent principiellt torde böra ha sin plats i de för

vederbörande gällande instruktionerna; dylika föreskrifter vore nämligen,

då de inte utgjorde villkor för lönens åtnjutande, av instruktionsmässig art.

1 enlighet härmed anser den sakkunnige ifrågavarande spörsmål icke vara

av beskaffenhet att böra regleras i allmän näringslagstiftning. I den mån

föreskrifter av berörd art anses erforderliga, bör de införas i författningar

avseende vederbörande befattningshavares avlönings- eller tjänstgöringsförhållanden.

Yttrandena

Av remissinstanserna understryker skogsstyrelsen lämpligheten av att

frågor om förbud för vissa tjänstemän att idka näring regleras i vederbörande

verksinstruktion eller motsvarande författning. Generaltullstyrelsen

framhåller, att nuvarande förbud otvivelaktigt är föråldrat. De obilliga konsekvenser,

vartill förbudet i många fall kan leda, anser styrelsen vara uppenbara.

Förbudet kan knappast heller anses förenligt med den ställning,

som gift kvinna numera intar i rättsligt hänseende. Oavsett frågan, om förbudet

kan anses böra i någon form bibehållas eller ej, har detsamma enligt

styrelsens mening inte sin plats i en näringslag. Styrelsen har inte tagit

ställning till frågan om ett modifierat förbud bör finnas stadgat för framtiden.

Härför krävs nämligen en ingående utredning rörande det närmare

innehållet av ett sådant förbud. I avbidan härpå anser styrelsen, att de nuvarande

föreskrifterna kan upphävas utan att nya föreskrifter meddelas

för närvarande.

Motsatt uppfattning framförs av Västernorrlands och Jämtlands läns

handelskammare, som finner det icke invändningsfritt att upphäva förbudet

i näringsfrihetsförordningen utan att ersätta det med eller hänvisa

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

till förbud i annat sammanhang. Handelskammaren ifrågasätter, om icke

de spridda stadganden, som finns i specialförfattningarna, borde samordnas

och kompletteras, eventuellt i en central lag. Under alla förhållanden ter

det sig för handelskammaren angeläget att även i detta sammanhang betona

betydelsen och angelägenheten av generellt förbud för ämbetsmän och

tjänstemän i inflytelserik ställning att driva näring, utom möjligen i vad

avser viss urproduktion.

Departementschefen

De bestämmelser i näringsfx-ihetsförordningen om vilka nu är fråga är

enligt nutida betraktelsesätt inte av näringsrättslig natur utan av arbetsrättslig

och instruktionsmässig art. Som den sakkunnige angivit bör därför

vid ett upphävande av näringsfrihet sförordningen övervägas, om det

finns anledning föra över föreskrifterna till författningar rörande avlönings-

och tjänstgöringsförhållanden. Denna fråga befinner sig emellertid

i dag i ett annat läge än då den sakkunnige lade fram sitt betänkande. Numera

finns nämligen i statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274)

vissa grundläggande regler om statstjänstemännens rättsställning. I 13 §

föreskrivs bl. a., att tjänsteman ej får åta sig uppdrag eller utöva verksamhet,

som kan rubba förtroendet till hans oväld i tjänsteutövningen. Denna

bestämmelse får anses väl fylla huvudsyftet med nu ifrågavarande bestämmelser

i näringsfrihetsförordningen. Någon anledning att utfärda särskilda

föreskrifter i samband med ett upphävande av förordningen kan därför

inte anses föreligga. 4

4. Gift kvinnas rätt att idka näring

Gällande rätt

För fall då äldre giftermålsbalken är tillämplig på gift kvinnas rättsförhållanden

finns vissa särbestämmelser i näringsfrihetsförordningen. Enligt

4 § gäller sålunda, att gift kvinna, som sammanlever med mannen, är oförhindrad

att idka handel eller annat näringsyrke, såvida mannen tillåter

detta och ikläder sig ansvarighet för de förbindelser, hon i och för rörelsen

kan komma att ingå. Enligt 9 § 4 mom. får hon under samma villkor idka

gårdfarihandel samt vara biträde därvid. Vidare gäller enligt 9 § 3 mom.,

att gift kvinna, som sammanlever med mannen, får vara biträde vid realisation

endast med mannens samtycke.

Att dessa regler icke gäller, när nya giftermålsbalken är tillämplig i fråga

om makarnas förmögenhetsförhållanden, framgår av 7 § lagen om införande

av nya giftermålsbalken. Där har föreskrivits, att de i 4 och 9 §§ näringsfrihetsförordningen

ävensom eljest i lag eller författning med avseende på

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

gift kvinna särskilt stadgade villkoren för rätt att idka handel eller annat

näringsyrke eller att vara biträde därvid ej skall gälla, därest nya giftermålsbalken

är tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden.

Bestämmelsen i 4 § näringsfrihetsförordningen är således numera tillämplig

endast när äldre giftermålsbalken gäller beträffande makarnas förmögenhetsförhållanden.

Skälet till att bestämmelsen vid nya giftermålsbalkens

införande bibehölls såvitt angick äldre äktenskap var följande. I fråga om

sådana äktenskap gäller, att makarna inte var för sig kan försättas i konkurs.

Enligt 7 § 1 lagen om nya konkurslagens införande får borgenär

icke söka makarnas försättande i konkurs, om hans fordran är sådan, att

utmätning tör densamma ej kan vinnas i annan egendom än den, varöver

hustrun äger råda. Om hustrun ägde driva näringsverksamhet utan att

mannen vore ansvarig lör hennes förbindelser i och för rörelsen, skulle enligt

It kap. 5 § äldre giftermålsbalken för sådan förbindelse kunna utmätas

endast egendom varöver hustrun äger råda, och således borgenären icke vara

berättigad påkalla makarnas försättande i konkurs. Det ansågs för rättssäkerheten

i hög grad äventyrligt, om sålunda den som inlåtit sig i affärer

med en näringsidkande hustru, inte skulle kunna framtvinga hennes försättande

i konkurs, om hon blev insolvent. Med hänsyn härtill ansågs den

ifrågavarande regeln i näringsfrihetsförordningen inte böra upphävas såvitt

angick de äldre äktenskapen.

Den sakkunnige

Den sakkunnige föreslår, att de särskilda villkor, som gäller om rätt att

idka näring enligt 4 § och 9 § 4 mom. näringsfrihetsförordningen jämte

därtill anknytande straffbestämmelse, skall förbli gällande samt att föreskrifterna

i 9 § 3 och 4 mom. om rätt att vara biträde skall upphöra.

I betänkandet framhålls, att någon säker uppgift angående antalet fall,

varå 4 § näringsfrihetsförordningen numera är tillämplig, ej torde stå att

få. Med ledning av tillgängliga statistiska uppgifter torde man dock våga

anta, att det icke kan vara fråga om mer än högst något tusental fall. Den

sakkunnige framhåller vidare, att det blir en tämligen ovanlig företeelse,

att det i framtiden startas nya rörelser, på vilka bestämmelsen kan bli tilllämplig.

Den nuvarande ordningen anser den sakkunnige icke medföra några

sådana olägenheter, att ändringar i sak kan anses påkallade. Härtill

kommer att bestämmelsen, om den bibehålls, kommer att vara tillämplig

i allt färre fall. I fråga om rätten att vara biträde vid realisation eller gårdfarihandel

framhåller den sakkunnige, att det icke torde vara erforderligt

att för framtiden ha särskilda bestämmelser.

Den sakkunnige anför vidare, att förslaget medför, att föreskriften i 7 §

lagen om införande av nya giftermålsbalken förlorar betydelse i vad föreskriften

avser näringsfrihetsförordningen. Emellertid gäller föreskriften

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

även fall då eljest i lag eller författning stadgats särskilda villkor med avseende

å gift kvinnas rätt att idka handel eller annat näringsyrke. Vilka

författningar som åsyftades med denna hänvisning angavs icke vid föreskriftens

tillkomst. Med hänsyn till svårigheterna att överblicka hithörande

författningsmaterial anser den sakkunnige det vanskligt att med säkerhet

fastslå, huruvida det numera — utöver näringsfrihetsförordningen —

finns någon författning, vari uppställts särskilda villkor beträffande gift

kvinnas rätt att idka viss näring. Skulle så vara händelsen, bör 7 § alltjämt

gälla för sådana fall. Enligt den sakkunnige saknas anledning att jämka

bestämmelsen.

Yttrandena

Den sakkunniges förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av remissinstanserna. Socialstyrelsen anför dock, att bestämmelsen

om inskränkning i hustrus rätt att driva näring numera ter sig otidsenlig

och att det kan ifrågasättas, om det verkligen är av behovet påkallat att

bibehålla stadgandet. Styrelsen finner i likhet med utredningsmannen, att

antalet fall, där ifrågavarande kvinnor kommer att i framtiden starta ny

rörelse, måste antas bli mycket ringa. Styrelsen förordar därför, att det tas

under övervägande att låta bestämmelsen utgå.

Departementschefen

Enligt den sakkunniges förslag skall vissa för äldre äktenskap gällande

regler om inskränkning i gift kvinnas rätt att idka näring behållas och föreskrift

om detta tas upp i lagen om upphävande av näringsfrihetsförordningen.

Några sakliga ändringar i förhållande till gällande rätt föreslås

inte, bortsett från att någon särskild regel om rätt att vara biträde vid realisation

eller gårdfarihandel ej ansetts behövlig.

Förslaget synes väl avvägt. En längre gående ändring av de näringsrättsliga

föreskrifterna skulle kräva särskild utredning om ändring av de civilrättsliga

reglerna för makarnas förmögenhetsförhållanden. Ett sådant utredningsarbete

kan inte anses vara påkallat i förevarande sammanhang. 5

5. Dödsbos rätt att idka näring

Gällande rätt

I 5 § näringsfrihetsförordningen föreskrivs, att efter näringsidkarens död

rörelsen får för stärbhusdelägarnas räkning fortsättas under ett år.

Till 5 § näringsfrihetsförordningen anknyter regler i lagen den 13 juli

1887 (nr 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura, den s. k. firmalagen.

Enligt 11 § denna lag kan rätt föreligga att under oförändrad firma

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

fortsätta avlidens rörelse, om efterlevande make eller arvinge fortsätter

rörelsen eller om flera dödsbodelägare slutit handelsbolag för fortsatt rörelse.

Vidare föreskrivs i 15 §, att om enskild näringsidkares rörelse fortsätts

av stärbhusdelägare enligt vad för viss tid är medgivet, firmateckningen

bör ske på sådant sätt, att det ändrade förhållandet framgår därav.

Den sakkunnige

Den sakkunnige föreslår, att någon föreskrift om begränsning av den tid,

under vilken avliden näringsidkares rörelse får fortsättas för dödsbodelägarnas

räkning, icke längre skall gälla samt att 15 § lagen om handelsregister,

firma och prokura jämkas så, att den får innebörden, att vad paragrafen

innehåller beträffande firmateckning skall gälla, när enskild näringsidkares

rörelse fortsätts av dödsboet efter honom.

1 betänkandet erinras om att regeln i 5 § näringsfrihetsförordningen

— liksom reglerna i 4 och 6 §§ — anses vara avsedd som undantag från

det i 2 § angivna villkoret, att näringsidkare skall råda över sig och sin

egendom; den omständigheten att eu dödsbodelägare är omyndig eller i konkurs

utgör följaktligen icke hinder för rörelsens fortsättande för dödsbodelägarnas

räkning. Den tid rörelsen sålunda får fortsättas är emellertid begränsad

till ett år. Den sakkunnige anför, att tidsbegränsningen torde vara

betingad av att det ansetts olämpligt, att — under den lösliga rättsgemenskap

som dödsbodelägarna utgjorde enligt den före boutredningslagen gällande

rätten — rörelsen fortsattes längre tid än som erfordrades för att

dödsbodelägarna skulle kunna bestämma, om rörelsen skulle avvecklas,

överlåtas eller ombildas till bolag. Efter boutredningslagens ikraftträdande

saknar föreskriften emellertid betydelse i angivna hänseende, eftersom det

är dödsboet i egenskap av juridisk person som idkar näringen.

Vad angår frågan om behovet av den i föreskriften fastställda tidsbegränsningen,

framhåller den sakkunnige, att ansvaret för i rörelsen stiftad gäld

bör särskilt beaktas. Före boutredningslagens tillkomst ansågs det säkerligen

icke önskvärt, att rörelsen någon längre tid fortsattes för dödsbodelägarnas

räkning utan att de bildade handelsbolag. Förelåg ett handelsbolag,

var det klart, att en borgenär hade rätt till betalning ur bolagets tillgångar

och att bolagsmännen var personligen ansvariga. Om däremot dödsbodelägarna

inte bildat handelsbolag, var frågan om gäldsansvaret mindre klar.

I och med boutredningslagens tillkomst har emellertid blivit fastslaget, att

gälden skall belasta dödsboet som sådant och att ansvar dessutom skall åvila

dödsbodelägarna personligen, såvida boets egendom ej avträtts till konkurs

eller till förvaltning av boutredningsman. Beträffande gäldsansvaret föreligger

sålunda numera i stort sett ingen skillnad, om rörelsen fortsätts av

dödsbodelägarna i handelsbolag eller om den fortsätts av dödsbo, som ej är

avträtt till särskild förvaltning. Tillräckliga skäl att föreskriva en tidsbe
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

gränsning enbart med tanke på det fallet, att dödsbo är avträtt till särskild

förvaltning, anser den sakkunnige ej föreligga. Ej heller i övrigt föreligger

enligt den sakkunniges mening något med dödsbos särskilda natur sammanhängande

förhållande som bör föranleda, att dödsbos rätt till näringsutövning

bör tidsbegränsas.

Yttrandena

Den sakkunniges förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av bland

andra Kooperativa förbundet, Landsorganisationen, Sveriges grossistförbund

och Sveriges köpmannaförbund. Ej heller firmautredningen har något

att erinra mot den sakkunniges förslag rörande dödsbos rätt att driva näring.

Den föreslagna jämkningen av 15 § firmalagen medför enligt firmautredningen

icke någon olägenhet för firmautredningens fortsatta arbete. Firmautredningen

anför vidare följande.

Möter enligt näringsrättsliga regler ej hinder för dödsboet att fortsätta

den avlidnes rörelse torde emellertid föreskriften om firmateckning bli obehövlig

om de regler rörande överlåtelse av firma genomföres som överväges

av firmautredningen. Dödsboet blir nämligen subjekt för firma överlåtelse

enligt dessa regler. Och om sättet för verkställande av firmateckning sedan

firman övergått till dödsboet erfordras då icke någon särskild föreskrift enligt

utredningens förslag. Firman skall tecknas enligt de allmänna regler

som skall gälla för firmateckning.

Mot den sakkunniges förslag framförs kritik endast av länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län, som ifrågasätter, huruvida bestämmelsen i 5 § näringsfrihetsförordningen

angående stärbhusdelägares rätt att fortsätta avliden

näringsidkares rörelse icke kan anses innefatta en för näringsidkares

motpart så viktig upplysning, att den icke utan vidare bör upphävas utan

att ersättas av någon bestämmelse i ärvdabalken.

Departementschefen

Från näringsrättslig synpunkt torde det inte uppstå någon olägenhet av

att bestämmelsen i 5 § näringsfrihetsförordningen helt slopas. Upphävs paragrafen,

bör samtidigt —- i avvaktan på behandlingen av firmautredningens

numera framlagda förslag till ny firmalagstiftning (SOU 1967:35) —

såsom den sakkunnige föreslagit 15 § firmalagen jämkas.

Det önskemål, som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framfört om

komplettering av ärvdabalken, hänger samman med att ärvdabalkens regler

om dödsboförvaltning kan te sig ofullständiga mot bakgrund av att dödsbon

ofta förblir oskiftade under en längre tid. Denna fråga bör emellertid

ses i ett vidare perspektiv, och jag finner inte tillräckliga skäl att i förevarande

mera begränsade sammanhang föreslå ändring i ärvdabalken.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

53

6. Näringsidkares skyldighet att anmäla rörelse

Gällande rätt

Näringsfrihetsförordningen upptar i 9 § bestämmelser om registrering av

näringsverksamhet. Vid sidan härav finns föreskrifter om näringsidkares

skyldighet att anmäla firma i firmalagen.

Enligt 9 § 1 mom. näringsfrihetsförordningen skall den som vill idka

grosshandel eller försälja varor i bod eller från annat upplagsställe, anmäla

sig hos länsstyrelsen eller, om näringen skall utövas i stad, för vilken

förordnats särskild registerförare att föra handelsregister, hos denne. Detsamma

är föreskrivet beträffande den som med biträde av annan än hustru

och hemmavarande barn, vill till avsalu tillverka fabriks- och hantverksarbeten

eller såsom yrke utöva annan hantering. Anmälan skall göras skriftligen

och innehålla uppgift om den kommun, där näringen skall utövas.

Vid anmälan skall fogas de betyg, som kan vara erforderliga på grund av

föreskrifter i 2, 4, 6 och 7 §§, dvs. beträffande myndighet och konkursfrihet,

makes tillstånd och borgen, förmyndares och överförmyndares tillstånd

samt yrkeskunnighet vid viss fabriksrörelse. Enligt 10 § 1 mom. skall

anmälan enligt 9 § anses ha skett, om firmaanmälan gjorts enligt firmalagen

och denna anmälan varit åtföljd av de i 9 § angivna betygen. Enligt

10 § 2 mom. skall anmälningsmyndigheten föra särskild förteckning över

dem som gjort anmälan enligt 9 §. Denna förteckning brukar kallas näringsregistret.

I näringsregistret skall dock inte införas de, som efter anmälan

om firma tagits upp i handelsregistret.

Handelsregister skall enligt 1 § firmalagen föras hos samma myndigheter,

som enligt näringsfrihetsförordningen har att föra näringsregistret.

I 8 § föreskrivs, att envar som vill idka handel eller annan näring, med vars

utövande följer skyldighet att föra handelsböcker, skall anmäla firma till

handelsregistret. Från denna anmälningsskyldighet har dock undantagits

fartygsredare och rederier, aktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag, registrerade

föreningar och sparbanker, beträffande vilka register förs enligt andra

författningar.

Den sakkunnige

Den sakkunnige föreslår, att näringsfrihetsförordningens regler om

anmälningsskyldighet och registrering upphävs. Vidare föreslås, att till

komplettering av bestämmelserna i firmalagen i administrativ ordning införs

föreskrifter om de betyg, som skall fogas till firmaanmälan.

I betänkandet anmärks, att spörsmålet om näringsidkares i näringsfrihetsförordningen

stadgade skyldighet att anmäla rörelse och om registre
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år i968

ring av anmälningarna bör bedömas från två synpunkter, nämligen dels om

det föreligger något praktiskt behov av register av ifrågavarande slag, dels

om det är behövligt med myndighets kontroll att den som vill idka näring

uppfyller stadgade villkor för rätt till näringsutövning. I fråga om behovet

av näringsregistret anför den sakkunnige, att han i likhet med tidigare utredningar

icke anser, att näringsregistret har någon större betydelse som

register betraktat. Uppgifter om bokföringspliktiga rörelser inflyter i handelsregistret,

och särskilt register över icke bokföringspliktiga rörelser

kan utan olägenhet avvaras. Vad angår frågan om behovet av kontroll att

näringsidkare är behörig att idka näring framhålls i betänkandet, att de i

tidigare utredningar framlagda förslagen innebär, att någon särskilt anordnad

kontroll icke vidare skall förefinnas, när fråga är om icke bokföringspliktig

näring. Med hänsyn till den ringa omfattning näringsregistret nu

har, kan detta enligt den sakkunniges mening icke vara ägnat att väcka

betänkligheter. När det gäller bokföringspliktig näring har i de tidigare utredningarna

föreslagits, att kontroll beträffande behörigheten skulle ske i

samband med registrering av firmaanmälan enligt firmalagen samt att erforderliga

betyg skulle fogas till firmaanmälan. Den sakkunnige anför, att

då i varje fall i praxis firmaregistrering enligt firmalagen sker först efter

kontroll om den anmälande visar sig besitta de kvalifikationer, som enligt

andra författningar erfordras för rätt att idka näring, ett upphävande av

9 och 10 §§ näringsfrihetsförordningen icke i och för sig behöver föranleda

särskild föreskrift om skyldighet att vid firmaanmälan skall fogas sådana

betyg. Med tanke på dem som har att göra anmälan enligt firmalagen anser

den sakkunnige det emellertid vara av värde, om klara bestämmelser finns

rörande de betyg, som bör inges. Med nuvarande ordning uppstår knappast

några problem, då näringsidkarna i regel torde göra näringsanmälan

och firmaanmälan genom en och samma handling och därvid bifoga de betyg

som enligt 9 § 1 mom. näringsfrihetsförordningen skall åtfölja näringsanmälan.

Efter ett upphävande av bestämmelserna om näringsanmälan

skulle det bli mera märkbart, att firmalagen saknar föreskrifter om de

betyg som — redan enligt gällande praxis — är erforderliga för att firmaanmälan

skall registreras. Föreskrifter härom bör därför införas. Med hänsyn

till den förestående revisionen av firmalagstiftningen anser den sakkunnige,

att föreskrifterna tills vidare lämpligen utfärdas i administrativ

ordning.

Den sakkunnige anför, att hans förslag inte medför någon egentlig skillnad

i fråga om bokföringspliktig näring. Anmälan av sådan skall alltjämt

ske enligt firmalagen. Beträffande sådan icke bokföringspliktig näring,

som nu omfattas av 9 § näringsfrihetsförordningen, kommer däremot anmälningsskyldigheten

att bortfalla. Detta har en viss följdverkan beträffande

innebörden av 15 kap. 13 § föräldrabalken. Enligt denna paragraf

erfordras överförmyndarens samtycke, när av omyndig eller på omyndigs

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år J968

vägnar skall utövas näring, som ej får drivas utan särskilt tillstånd av offentlig

myndighet eller särskild anmälan; med särskild anmälan åsyftas

jämväl anmälan enligt 9 § näringsfrihetsförordningen. Den sakkunnige

finner det dock vara utan större praktisk betydelse, om kravet på överförmyndarens

samtycke bortfaller beträffande ifrågavarande, icke bokföringspliktiga

näringar.

Yttrandena

Den sakkunniges förslag lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser,

bland dem firmautredningen. Utredningen anför bl. a. alt näringsidkare,

som förlorar de kvalifikationer han haft enligt ingivna betyg, i regel måste

upphöra med sin rörelse. Eftersom rörelses upphörande enligt 21 § firmalagen

skall anmälas till handelsregistret, torde ytterligare föreskrifter om

skyldighet att till registret anmäla inträffade förändringar ej behöva utfärdas.

Med hänsyn till den förestående revisionen av firmalagstiftningen

anser utredningen, att bestämmelserna om de betyg, som skall fogas vid anmälan

till handelsregistret, såsom den sakkunnige föreslagit tills vidare kan

utfärdas i administrativ ordning.

I ett par yttranden redovisas särskilda önskemål. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län har intet att erinra mot avskaffande av det särskilda

näringsregistret. Enligt länsstyrelsen bör emellertid handelsregistret

därvid ta upp samtliga i 27 § kommunalskattelagen avsedda rörelser, således

även sådana rörelser för vilka jämlikt 2 § bokföringslagen bokföringsskyldighet

ej föreligger. Liknande uttalande görs av Svenska stadsförbundet.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare yttrar, att förslaget

medför, att registreringen av rörelser, som drivs inom riket, skulle

bli mycket ofullständig, vilket vore att beklaga. Handelskammaren anför,

att för framtiden kommer att i olika hänseenden gälla såväl villkor och förutsättningar

vid själva etableringen som bestämmelser om rörelsernas fortsatta

bedrivande, vilka skulle bli skäligen verkningslösa, om deras efterlevande

ej låg under en viss kontroll. En sådan kontroll förutsätter en

översikt som knappast kan ernås utan ett officiellt register. I framtiden kan

— med de möjligheter man redan nu skymtar i fråga om automatisering

och övrig rationalisering samt specialisering och samverkan med andra företag

— en rörelse få betydande storlek beträffande omsättning och förpliktelser

utan att enligt nu gällande regler vara underkastad bokföringsskyldighet.

Ett någorlunda fullständigt register blir vidare av direkt betydelse

för den statistik och de undersökningar, som kan anses behövliga för samhällslivet,

och får dessutom ett visst värde för affärslivet. Handelskammaren

är väl medveten om att en utökning av registreringen innebär ökade

kostnader och besvär, men vill i alla fall redan nu förorda en undersökning,

huruvida ej anmälningsplikten bör i avsevärd mån utvidgas i förhållande

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

till förslaget, så att den kommer att omfatta all handel, vissa delar av industrin,

ytterligare vissa serviceyrken och liknande yrkesgrenar inom den

immateriella produktionen, allt under förutsättning av yrkesmässig drift

och sålunda oberoende av om i det särskilda fallet bokföringsskyldighet

föreligger.

Departementschefen

Under remissbehandlingen av betänkandet har framhållits det önskvärda

i att olika slags rörelser registreras mera fullständigt. Efter det att remissvaren

avgivits, får emellertid denna fråga anses vara i huvudsak löst

genom att 1963 års riksdag bifallit det förslag om upprättande av ett centralt

företagsregister, som lades fram i prop. 1963:85 (SU:81, rskr 196).

Detta företagsregister, som förs av statistiska centralbyrån, har lagts upp i

två etapper, av vilka den första avser företag med anställd arbetskraft och

den andra företag utan anställd arbetskraft.

I övrigt har den sakkunniges förslag ej föranlett någon erinran. Jag ansluter

mig till den sakkunniges ståndpunkt. 7

7. Vissa andra regler i näringsfrihetsförordningen

Den sakkunnige har i särskilda avsnitt av betänkandet behandlat

näringsfrihetsförordningens övriga allmänna föreskrifter, 7 och 8 §§, 11 §

första och fjärde styckena samt 12—-15, 17, 18, 21, 22 och 24 §§, vilkas

innehåll tidigare berörts (s. 23). Den sakkunnige har funnit, att de kan utgå

utan att ersättas av andra bestämmelser.

Yttrandena

Samtliga remissinstanser har lämnat förslaget i denna del utan erinran.

Departementschefen

Något praktiskt behov av näringsfrihetsförordningens förevarande regler

torde inte föreligga. Som den sakkunnige angivit bör de därför vid ett upphävande

av förordningen utgå utan att ersättas av andra föreskrifter.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

57

IV. Näringsutövning av utlänningar och utländska företag

Gällande rätt in. in.

Näringsfrihetsförordningen

För fysisk person, som icke är svensk medborgare, gäller i avseende på

rätten till näringsutövning bestämmelserna i 25—31 §§ näringsfrihetsförordningen,

vilka sammanförts under rubriken »Om den rätt till idkande av

handel eller annat näringsyrke, som kan förvärvas av utlänning».

En del av nämnda bestämmelser reglerar vissa särskilda näringar, medan

26 § 1 mom. ger mer allmänna regler. Där föreskrivs, att utlännings rätt att

här i riket idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering

skall vara beroende på tillståndsprövning. Eftersom näringsfrihetsförordningen

endast reglerar de nyss angivna arterna av näringsverksamhet samt

i särskilda bestämmelser viss transportverksamhet (25 och 29 §§) och viss

verksamhet, som avser tillgodogörande eller förädling av mineralrikets alster

(27 §), är det åtskilliga näringsgrenar, som faller utanför förordningens

tillämpningsområde. 1 den mån det icke heller i annan författning föreskrivs

inskränkningar i rätten att utöva sådan näring, anses utlänningar

fritt kunna ägna sig däråt. Då näringslivet efter näringsfrihetsförordningens

tillkomst undergått en stark utveckling, varunder åtskilliga nya verksamhetsformer

uppkommit, har i praxis fått lösas ett stort antal frågor, om

en viss näring faller inom förordningens tillämpningsområde eller icke.

Som exempel på näringar, varå förordningen ansetts tillämplig, har i betänkandet

upptagits bryggeri-, slakteri-, bageri-, kafé-, konditori-, pensionats-,

boktryckeri-, maskinskrivningsbyrå-, tvättinrättnings-, bilreparations-, turistbyrå-,

express- och åkerirörelse samt verksamhet som arkitekt, byggmästare,

murarmästare, hissinstallatör, fastighetsförvaltare, fastighetsmäklare,

skeppsmäklare, revisor, reklamtecknare, fotograf, pianostämmare,

tandtekniker, massör, frisör och manikurist.

Näringsfrihetsförordningen har däremot icke ansetts tillämplig på verksamhet,

som är att hänföra till urproduktion eller till immateriell produktion.

Som tidigare nämnts räknas till urproduktion verksamhet, som går

ut på att frambringa naturalster och råämnen; följaktligen har utanför förordningen

ansetts falla sådana näringar som jordbruk, skogsbruk, gruvdrift,

jakt och fiske. Normalt är en till urproduktionen hänförlig verksamhet förbunden

med en viss försäljningsverksamhet och ofta också med en viss förädling

av frambragta alster och råämnen. Om de sistnämnda momenten

blir mera framträdande, har detta ibland medfört, att näringsutövningen

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

ansetts underkastad näringsfrihetsförordningen. Som exempel liar i betänkandet

angivits handelsträdgårdsrörelse, hönsuppfödning, pälsdjursuppfödning,

sågverksrörelse utan samband med jordbruk, tegelstenstillverkning i

större omfattning, upptagande och försäljning av bränntorv samt tillverkning

av makadam för försäljning. — Till den immateriella produktion, som faller

utanför förordningens tillämpningsområde, räknas främst vetenskaplig

och konstnärlig verksamhet, fullgörande av personliga tjänster såsom läkare

och lärare samt konsultativ verksamhet såsom expert.

För att näringsfrihetsförordningen skall bli tillämplig krävs — förutom

att själva näringsfånget är av sådan art som avses i förordningen — att utövaren

bedriver verksamhet såsom självständig företagare och yrkesmässigt.

Med kravet på yrkesmässighet sammanhänger också det förhållandet, att

utanför förordningen ansetts falla sådan verksamhet, som går ut på att allenast

för utövarens eget behov framställa produkter, verkställa reparationer

och dylikt.

De villkor som måste vara uppfyllda för att utlänning skall kunna erhålla

tillstånd till näringsutövning är, att han är myndig och att han ställt

vederhäftig borgen eller annan säkerhet för utskylder till stat och kommun

under tre år; Kungl. Maj:t har icke tillagts någon dispensbefogenhet i dessa

hänseenden. Därutöver har i praxis fordrats att sökanden visar, att han

icke är försatl i konkurstillstånd. Näringsfrihetsförordningen uppställer ej

något uttryckligt krav på att utlänningen för att få tillstånd skall vara bosatt

här i landet. I praxis har emellertid som en huvudregel gällt, att så skall

vara fallet, och vanligen har därvid fordrats viss tids vistelse, i allmänhet

två år. Detta upprätthålls dock icke undantagslöst, utan avsteg härifrån har

gjorts, särskilt under senare år och främst i fråga om medborgare i de övriga

EFTA-länderna och flyktingar. I vissa fall har tillstånd till näringsutövning

också beviljats utlänning, soin icke är bosatt och ej heller ämnar

bosätta sig här i landet. I sådana fall brukar vid tillståndet fogas det villkoret,

att näringsidkaren, så länge han bor utrikes och begagnar sig av tillståndet,

skall ha ett här i riket bosatt ombud, som är svensk medborgare.

Den formella gången vid behandlingen av ansökningsärenden enligt 26 §

1 mom. är följande. Ansökningen, som skall innefatta uppgift på den stad

eller ort på landet där rörelsen eller hanteringen skall idkas, görs hos länsstyrelsen.

Vid ansökningen skall fogas bevis, att de nyss berörda formella

kraven är uppfyllda. Sedan ytterligare upplysningar om den sökande, där

sådana finnes nödiga, ävensom vederbörandes förklaringar blivit infordrade,

skall länsstyrelsen med eget utlåtande insända handlingarna till handelsdepartementet.

År utlänningen bosatt här i landet, inhämtas regelmässigt

yttrande från statens utlänningskommission. Därefter avgörs ärendet

av Kungl. Maj :t. Om de formella kraven är uppfyllda och inga allvarligare

anmärkningar kan riktas mot sökandens person, blir ansökningen i regel

bifallen. Gäller ansökningen verksamhet, som är underkastad särskild reg
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968 59

lering, blir tillståndet beroende av den särskilda prövning som sålunda är

föreskriven.

Näringsfrihetsförordningen innehåller ingen uttrycklig regel, huruvida

Kungl. Maj :t när som helst kan återkalla ett meddelat näringstillstånd. I

praxis har återkallelse, i de få fall där dylik förekommit, endast skett, när

särskilt skäl till eu sådan åtgärd förelegat och i så fall på framställning av

länsstyrelsen.

Förutom de nu berörda reglerna i 26 § 1 inom., avseende ett mera vidsträckt

näringsområde, innehåller näringsfrihetsförordningen som nämnts

vissa regler angående en del särskilda näringsgrenar.

Beträffande drivande av masugn eller hytta, stångjärnsbruk, manufakturverk

eller annan inrättning, som avser tillgodogörande eller förädling av mineralrikets

alster och ej är att anse såsom hantverk, gäller enligt 27 §, att

ansökan om tillstånd, ställd till Kungl. Maj :t och åtföljd av bevis att sökanden

är myndig, skall inges till kommerskollegium, som därvid förfar på

samma sätt som i 26 § är föreskrivet beträffande länsstyrelsen.

Rörande transportverksamhet finns vissa föreskrifter i 25 och 29 §§. Enligt

den förstnämnda paragrafen är det utlänning medgivet att reda i skepp,

dock att utlänningens andel inte får sträckas utöver en tredjedel av fartygets

dräktighet och att utlänning inte får antas till huvudredare för fartyg.

Enligt 29 § är utlänning, som fått tillstånd att idka handel eller annat yrke,

även berättigad att föra varor såväl mellan inrikes orter som till eller från

utrikes ort.

Särskilda regler har vidare givits beträffande gårdfarihandel, realisation

och ambulatorisk hantverksrörelse (26 § 2 och 3 inom.).

Utöver vad nu sagts innehåller näringsfrihetsförordningen beträffande

utlänningar eu regel om förnyande av säkerhet för utskylder (28 §), en

allmän regel av innebörd, att om ej särskilda föreskrifter meddelats beträffande

utlänningar, förordningens övriga bestämmelser skall gälla i tillämpliga

delar (30 §), samt straffbestämmelse (31 §).

1955 års lagstiftning

Det har ansetts tveksamt, huruvida näringsfrihetsförordningens regler

angående utlänningar ursprungligen gällt även beträffande utländska juridiska

personer. Genom lagen den 3 juni 1955 om rätt för utländska bolag

och föreningar att idka näring här i riket har emellertid möjligheter öppnats

för utländska företag att här idka näring genom avdelningskontor med

självständig förvaltning (filial). Huvuddragen av denna lag har förut redovisats

(s. 24).

I samband med införandet av filiallagen upptogs i näringsfrihetsförordningen

en ny bestämmelse under 32 § av innehåll, att utländska bolag och

föreningar, vilka vunnit registrering av filial här i riket, får genom filialen

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

här idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering. Efter

1955 års reform måste näringsfrihetsförordningens innebörd anses vara,

att det gäller förbud för utländska juridiska personer att i annan ordning

än som anges i filiallagen idka sådan näring som avses i förordningen.

Andra föreskrifter om utländska rättssubjekts näringsutövning

Föreskrifter om utländska rättssubjekts rättsställning i vissa hänseenden,

som gäller eller har samband med rätten till näringsutövning, är meddelade

även i ett flertal andra författningar. I olika sammanhang har sålunda

föreskrivits, att utländskt rättssubjekt icke alls eller endast efter särskilt

tillstånd får inneha vissa uppdrag, bilda vissa rättssubjekt, utöva viss

verksamhet eller förvärva viss egendom. I den mån förbud har stadgats,

innehåller författningarna i vissa fall bestämmelser, att Kungl. Maj:t eller

särskilt angiven myndighet kan medge undantag. I betänkandet har på

s. 82—88 redovisats ett antal författningar med sådana bestämmelser. Som

exempel på praktiskt betydelsefulla författningar kan här nämnas lagen

den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag och lagen den 1 juni 1951

(nr 308) om ekonomiska föreningar. Enligt 4 § aktiebolagslagen gäller ett

indispensabelt krav, att stiftare av aktiebolag skall vara här i riket bosatt

svensk medborgare eller annat svenskt rättssubjekt av i bestämmelsen närmare

angivet slag. Vidare föreligger hinder för utlänning att i svenskt aktiebolag

vara bl. a. styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare

och revisor. Dispensmöjligheter i fråga om nämnda uppdrag finns dock.

Genom kungörelse den 21 oktober 1955 har beslutanderätten i dispensärenden

uppdragits åt kommerskollegium. — I lagen om ekonomiska föreningar

har i förevarande avseende intagits föreskrifter, som står i nära överensstämmelse

med aktiebolagslagens. Där ej för särskilt fall Kungl. Maj :t

eller myndighet, som Kungl. Maj :t förordnar, annat tillåter, får endast här

i riket bosatt svensk medborgare vara styrelseledamot, firmatecknare och

revisor. Genom den nyssnämnda kungörelsen har beslutanderätten i dessa

ärenden delegerats till kommerskollegium.

Utlänningslagen och utlänningskungörelsen

Av grundläggande betydelse för utlännings möjligheter att här idka näring

är utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193) i och med att den reglerar

utlännings rätt att inresa och vistas i riket samt att här försörja sig genom

arbete såsom anställd. Lagen innehåller vidare bestämmelser därom,

att skyldighet att inneha pass, tillstånd till inresa och uppehåll i riket samt

arbetstillstånd (4, 7 och 15 §§) skall föreligga endast i den mån Kungl.

Maj :t så förordnat. Förordnande om skyldighet i nämnda hänseenden har

av Kungl. Maj :t meddelats i utlänningskungörelsen den 4 juni 1954 (nr

457), varvid dock föreskrivits åtskilliga undantag.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

Medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge har sålunda undantagits

från skyldighet att inneha pass — under förutsättning att de ankommit

till riket från någotdera av dessa länder — samt visering, uppehållstillstånd

och arbetstillstånd (2 §, 20 § b, 27 § och 37 § 1 mom.). Genom

andra undantag har vissa grupper av utlänningar — förutvarande medborgare

i Estland, Lettland eller Litauen, som innehar svenskt främlingspass,

samt andra kategorier med särskild anknytning till Sverige ävensom vissa

yrkesgrupper — helt eller delvis fritagits från skyldighet att ha arbetstillstånd.

I detta sammanhang bör vidare framhållas, att det tillstånd, som enligt

utlänningslagen ger de mest omfattande rättigheterna, är bosättningstillståndet,

vilket medför rätt att inresa och att utan tidsbegränsning vistas i

riket. Den som har sådant tillstånd är undantagen från eljest föreliggande

skyldighet att vid uppehåll här inneha pass, visering, uppehållstillstånd

eller arbetstillstånd. Bosättningstillstånd kan meddelas i riket fast bosatt

utlänning, om vars vandel eller pålitlighet från säkerhetssynpunkt tvekan

icke råder; i ansökningsärendet skall särskild utredning införskaffas om

utlänningens försörjningsförmåga (10 § och 15 § andra stycket utlänningslagen,

20 § a, 27 § och 34 § utlänningskungörelsen).

Vissa uppgifter om de utländska rättssubjekten

Statistiska uppgifter om utlänningarna i Sverige återfinns i utlänningsutredningens

betänkande Invandringen (SOU 1967:18). Därav framgår

bl. a. att det totala antalet i Sverige mantalsskrivna utlänningar enligt 1960

års folkräkning var 190 600, varav 125 000 från Danmark, Norge och Finland.

Från statens utlänningskommission har vidare inhämtats följande

uppgifter. Antalet utlänningar med uppehållstillstånd var den 1 juli 1967

75 411 mot 47 486 den 1 juli 1961. I dessa siffror ingår inte medborgare i de

nordiska grannländerna, eftersom de ej är skyldiga att ha sådant tillstånd.

Antalet arbetsanmälda utlänningar den 1 juli 1967 var 171 603, varav

103 822 nordbor. — Bosättningstillstånd har under åren 1955—1967 meddelats

till ett antal av 625.

I följande sammanställning lämnas uppgifter om de ansökningar om tillstånd

till näringsutövning enligt 26 § 1 mom. näringsfrihetsförordningen,

som har gjorts under de senaste åren.

År

Antal an- sökningar

Bifall

Utan bifall

Ej åtgärd

1961

108

97

8

3

1962

131

115

9

7

1963

139

120

13

6

1964

120

101

15

4

1965

124

100

19

5

1966

138

107

23

8

1967

126

106

11

9

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Beträffande rätt för utlänning att vara styrelseledamot i aktiebolag eller

att inneha annat uppdrag, som förutsätter tillstånd enligt lagarna om aktiebolag

och ekonomiska föreningar, bar från kommerskollegium upplysts

att antalet fullföljda ansökningar ulgjort, år 1962 316, år 1963 317, år 1964

291, år 1965 369 och år 1966 354.

I filialregistret har från filiallagens tillkomst år 1955 till utgången av

januari 1968 förts in 38 utländska juridiska personer, som erhållit tillstånd

att idka näring här i riket. Av dessa har dock sex redan avregistrerats.

Från riksförsäkringsverket har upplysts, att av de s. k. direktdebiterade

arbetsgivarna — dvs. i huvudsak sådana som ej bedrivit företagarverksamhet

i endast ringa omfattning eller under kortare tid — år 1965 omkring

300 var utomlands bosatta utlänningar eller utländska juridiska personer.

Den sakkunnige

Allmänna synpunkter

Den sakkunnige anför till en början vissa grundläggande synpunkter

på lagstiftningen om utländska näringsidkare. Han framhåller,

att regler av restriktiv karaktär funnits sedan gammalt men att det under

senare tid förekommit en ökad ekonomisk samverkan mellan länderna

och strävanden att åvägabringa större likställighet mellan skilda länders

medborgare. Anledning finns därför att överväga, huruvida även i framtiden

lagstiftningen beträffande de utländska rättssubjektens rätt till näringsutövning

här i riket bör utgå från gällande huvudregel att rätt därtill

skall föreligga allenast under vissa förutsättningar. Till stöd för en sådan

ordning anser den sakkunnige kunna göras gällande vissa allmänna intressen

av huvudsakligen näringspolitisk, samhällsekonomisk eller ordningsmässig

natur och även särskilda förhållanden, sammanhängande med en utländsk

näringsidkares person och domicil.

Från näringspolitisk och samhällsekonomisk synpunkt

anser den sakkunnige vara betydelsefullt att det finns ett skydd

mot starkare utländskt inflytande över det svenska näringslivet samt över

svenska naturtillgångar och andra produktionsresurser. Som exempel erinrar

den sakkunnige om att det vid tillkomsten av lagen den 30 maj 1916 (nr

156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva

eller aktier i vissa bolag understrukits, att intresset av att trygga vår

självbestämmanderätt på det ekonomiska området är så viktigt, att det kan

vara berättigat och nödvändigt att låta andra hänsyn, även i och för sig

mycket betydelsefulla sådana, stå tillbaka. I fråga om tillämpningen av

näringsfrihetsförordningens och filiallagens allmänna näringsrättsliga reglering

beträffande de utländska rättssubjekten framhåller den sakkunnige,

att de samhällsekonomiska synpunkterna hittills knappast stått i förgrun
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

den, eftersom det på näringsfrihetsförordningens område ofta varit småföretagare

av skilda slag som velat etablera sig här och det inom filiallagens

tillämpningsområde endast förekommit ett fåtal ansökningsärenden. Klart

är emellertid att en tillståndsprövning av den art, som där stadgas, ger en

överblick över den omfattning, i vilken utländska näringsidkare söker sig

hit. Väl är det möjligt att i samband med ökat internationellt samarbete

på det ekonomiska området etablering i större utsträckning kommer att bli

aktuell och även bedöms vara önskvärd. Också i ett sådant läge anser den

sakkunnige, att det måste vara ett betydelsefullt intresse, att samhället har

möjlighet att utöva viss kontroll över utländsk näringsverksamhet här i

riket.

Den sakkunnige anför vidare, att det från allmän synpunkt är av betydelse,

att en utländsk näringsidkare bedriver sin verksamhet här i riket på sådant

sätt, att säkerhets-, ordnings- och hälso vårdssynpunkt

er samt liknande intressen icke åsidosätts. Det är enligt

den sakkunnige uppenbart, att utländska näringsidkare här skall vara

underkastade alla de föreskrifter rörande rätt till näringsverksamhet och

beträffande sättet för näringens utövande, som svenska näringsidkare har

att iaktta. Emellertid måste också beaktas, att angivna föreskrifter och

därmed förbundna straffsanktioner icke får bli verkningslösa av den anledningen,

att utlänningen måhända uppehåller sig utomlands och här i riket

icke finns någon som ansvarar för rörelsens behöriga bedrivande. Från nu

ifrågavarande synpunkter kan det vidare vara motiverat att beträffande utländska

näringsidkare stadga särskilda föreskrifter i fråga om vissa näringar.

Det utländska rättssubjektets utländska nationalitet i och för sig

och, i förekommande fall, hans domicil utomlands kan enligt den sakkunnige

medföra vissa komplikationer i rättsligt avseende. Dylika

kan sålunda uppkomma med hänsyn till att ett rättssubjekts hemlands lag

regelmässigt är avgörande för bedömningen av den rättsliga handlingsförmågan.

Enligt den internationella privaträttens regler kan vidare utländskt

medborgarskap och utländskt domicil leda till att utländsk rätt kan bli tilllämplig

på köpeavtal och andra rättsförhållanden i samband med utlännings

näringsutövning här i riket. En utländsk konkurs kan i vissa fall ha rättsverkningar

här i riket, och därjämte kan den rent faktiskt ha betydelse för

det utländska rättssubjektets förmåga att fullgöra sina åtaganden här i riket.

Hänsyn måste enligt den sakkunnige också tas till de risker, som kan

finnas, att en utländsk näringsidkare — genom att under näringsutövningen

ha domicil utomlands eller genom att efter viss tids näringsutövning

här åter lämna landet — undandrar sig svensk domsrätt eller undgår verkställighet

av meddelade domar och andra avgöranden, exempelvis i fråga

om skatter. Den sakkunnige framhåller vidare, att utländska juridiska personer

icke är underkastade de regler, som för att stabilitet och kontroll

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

skall ernås uppställts exempelvis i aktiebolagslagen. De nu antydda förhållandena

kan utgöra skäl att beträffande de utländska rättssubjektens näringsutövning

meddela särskilda föreskrifter, ägnade att förebygga olägenheter

som eljest skulle kunna orsakas av utländsk nationalitet eller domicil

utomlands. Den sakkunnige anför vidare, att det med hänsyn till att

det utländska rättssubjektet stammar från främmande stat stundom kan

ifrågasättas, om icke vederbörande kan vara mindre lämpad som näringsidkare

här i riket. Då nämligen de utländska näringsidkarna här kommer

att ha rättigheter och skyldigheter i förhållande till svenska leverantörer,

kunder, anställda och myndigheter, är det av vikt, att de är förtrogna med

svensk rättsuppfattning och svenska affärsbruk. Med hänsyn till de anställda

är det särskilt betydelsefullt, att de utländska arbetsgivarna är införstådda

med de normer, som gäller på arbetsmarknaden, samt att de har

kännedom om arbetarskyddslagstiftningen och andra regler av social natur,

som gäller mellan arbetsgivare och arbetstagare.

I betraktande av de anförda omständigheterna anser den sakkunnige, att

även för framtiden vissa särskilda bestämmelser erfordras

i fråga om de utländska rättssubjektens näringsutövning här i riket. En

kontroll behöver dock icke utövas i form av tillståndsprövning. När det gäller

vissa av de intressen, som bör tillgodoses, anser den sakkunnige det nämligen

i ej ringa utsträckning vara möjligt att, oavsett om tillståndstvång gäller

eller ej, uppställa vissa regler, ägnade att förebygga olägenheter, som eljest

i vissa fall skulle kunna tänkas uppkomma i samband med utländska

rättssubjekts näringsutövning här. Den sakkunnige anför därvid, att det är

uppenbart, att en utländsk näringsidkare vid sin verksamhet här i riket

måste vara underkastad alla de föreskrifter av social,

politirättslig eller annan art, vilka enligt skilda författningar

gäller beträffande näringsverksamhet. Att dylika föreskrifter skall gälla

även de utländska näringsidkarna anser den sakkunnige i och för sig knappast

behöva fastslås i författning, men i tydlighetens intresse kan en uttrycklig

bestämmelse härom vara lämplig. Klart är att beträffande förhållanden,

som regleras genom författningar av nu berörd art, en utländsk

näringsidkare är underkastad svensk myndighets och svensk domstols avgöranden

på samma sätt som svenska näringsidkare.

I fråga om sådana komplikationer i rättsligt avseende, som kan tänkas

uppkomma på grund av en näringsidkares nationalitet och, i förekommande

fall, hans domicil utomlands erinrar den sakkunnige om att det under

filiallagens förarbeten ansetts motiverat att i lagen uttryckligen föreskriva,

att det utländska företaget i alla av dess filials näringsverksamhet här i riket

härflytande rättsförhållanden skall lyda under svensk lag. Vad beträffar

utlänningar, som idkar näring här, förklarar den sakkunnige, att deras med

näringsverksamheten sammanhängande rättshandlingar här vanligen har

sådan anknytning till Sverige, att svensk lag är att tillämpa, även om uttryck
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

lig föreskrift härom ej finns. Fall är emellertid möjliga, då tvekan i nämnda

avseende kan tänkas uppstå, särskilt när den utländske näringsidkaren

ej har hemvist här i riket. Med hänsyn härtill anser den sakkunnige det motiverat

att beträffande utlänning, som idkar näring här, ta upp en likartad

bestämmelse som enligt 4 § filiallagen gäller angåede tillämpningen

av svensk civillag.

Vad angår frågan om svensk domsrätt i civilrättsligt hänseende erinrar

den sakkunnige om att i 4 § filiallagen beträffande utländska bolag och ekonomiska

föreningar uttryckligen stadgats skyldighet att svara inför svensk

domstol och underkasta sig svensk myndighets avgörande, såvitt gäller av

filialens näringsverksamhet här i riket härflytande rättsförhållanden. Beträffande

utländska fysiska personer anser den sakkunnige med hänsyn till

svenska medkontrahenters berättigade intresse att icke behöva räkna med

att här uppkomna rättstvister skall avgöras vid utländsk domstol det vara

av värde, om genom en likartad bestämmelse klart fastställes, att svensk

domsrätt föreligger i civilrättsligt hänseende. Den sakkunnige anför,

att dylik domsrätt främst är av betydelse, så länge den utländske näringsidkaren

har kvar egendom här i riket. Är detta icke förhållandet, exempelvis

därför att utlänningen upphört med sin näringsverksamhet här, torde värdet

av att kunna framställa krav mot utlänningen vid svensk domstol vara ringa

i åtskilliga fall, beroende på att verkställighet av svensk dom kan erhållas

endast i vissa länder.

Olägenheter kan enligt den sakkunnige tänkas uppkomma, därest näring

bedrivs här av utlänning, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

För närvarande gäller, att rätt att idka näring här kan

medges endast utlänning, som är myndig, och i praxis har dessutom uppställts

krav, att han ej är i konkurstillstånd. Den sakkunnige anför, att det

möjligen skulle kunna ifrågasättas, om omyndig utlänning inte skulle kunna

tillerkännas samma möjligheter som omyndig svensk har att under vissa

förutsättningar idka näring. Emellertid anser den sakkunnige det praktiska

behovet härav vara ringa. Vidare anmärker den sakkunnige, att medan för

eu svensk omyndig i sådant fall gäller de villkor och den kontroll, som stadgas

i föräldrabalken, en utländsk omyndig näringsidkare ofta skulle vara

underkastad utländsk förmyndarskapslagstiftning, som måhända väsentligen

skiljer sig från den svenska. Den sakkunnige finner det därför vara

befogat att upprätthålla kravet, att endast myndig utlänning må driva näiing

bär. Vad konkurs beträffar anför den sakkunnige, att medan en svensk

näringsidkares konkurs kan förutsättas genom kungörelse och på annat sätt

bli bekant för allmänheten här, motsvarande förhållande icke föreligger i

fråga om utländska konkurser. Med hänsyn till det anförda finner den sakkunnige

det ej vara skäl att tillåta i konkurs försatta utländska rättssubjekt

att driva näring ens i den begränsade omfattning, som föreslås skola gälla

för svenska medborgare, som är i konkurs. Rätt till näringsutövning bör så3

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

lunda tillkomma endast utländskt rättssubjekt som ej är i konkurstillstånd.

Vad beträffar frågan om ogynnsamma konsekvenser för det svenska samhället

och för svenska medkontrahenter till en utländsk näringsidkare, om

den utländske näringsidkaren har sitt domicil utomlands, anför

den sakkunnige, att straffbestämmelser, som är avsedda att säkerställa efterlevnaden

av en stor mängd föreskrifter i skilda författningar, i åtskilliga

fall icke kan vinna tillämpning, såvida den ansvarige uppehåller sig utom

riket. Även för myndigheter, som har att övervaka, att föreskrifter av t. ex.

social och politirättslig art iakttas, torde svårigheter kunna uppkomma,

om näringsidkaren ej vistas här. I dylika fall kan också uppstå olägenheter

för den utländske näringsidkarens kunder, anställda och andra avtalskontrahenter,

som kan behöva komma i kontakt med honom. I viss

utsträckning kan olägenheterna undvikas, därest en utlänning som är bosatt

utomlands här har ett ombud, som äger företräda honom i olika angelägenheter.

Den sakkunnige omnämner, att vid tillämpningen av näringsfrihetsförordningen

i de fall, då här icke bosatta utlänningar erhållit näringstillstånd,

såsom villkor föreskrivits, att utlänningen skall ha ett här

bosatt ombud, som är svensk medborgare. En bestämmelse i överensstämmelse

härmed upptogs också av näringsrättsutredningen. Även under förarbetena

till filiallagen föreslogs ursprungligen en motsvarande bestämmelse,

men under de fortsatta förarbetena till denna lag befanns, att det icke

kunde anses till fyllest att här i riket ha allenast ett ombud för det utländska

företaget. Det ansågs i stället erforderligt, att det skapades garanti för

att här i landet fanns ett förvaltningsorgan, som både hade befogenhet

att företräda företaget med avseende på den här bedrivna verksamheten

och självt stod i visst ansvar för denna. I enlighet härmed föreskrevs

att för filialen skulle finnas en verkställande direktör med befogenhet och

ansvar som nu sagts. Då läget i många avseenden är likartat, när en i

utlandet bosatt utlänning driver näring här i riket, anser den sakkunnige

det påkallat att även i sådant fall kräva, att för den här drivna verksamheten

finns en person, som icke endast har befogenhet att företräda utlänningen

utan också själv ansvarar för verksamhetens behöriga bedrivande.

Beträffande utländska juridiska personer, som önskar driva näring här,

är det enligt den sakkunnige icke endast behovet av ett förvaltningsorgan

för den här utövade verksamheten, som förtjänar uppmärksamhet. Med

tanke på de associationsrättsliga regler, som gäller för svenska bolag och ekonomiska

föreningar och som tillkommit i stor utsträckning till skydd

för tredje man, är det av vikt, att utländska juridiska personer icke

här bedriver verksamhet utan att vara underkastade en kontroll, som

åtminstone i viss mån svarar mot den för svenska bolag och ekonomiska

föreningar gällande. Dylika föreskrifter, avseende organisationen av utländskt

företags filial, registrering av denna samt angående dess firma,

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

bokföring och revisorer, har stadgats i filiallagen. För närvarande tillkommer

enligt denna lag den kontroll, som ligger i den nu obligatoriska tillståndsprövningen.

Den sakkunnige anmärker, att för den händelse det skulle

ifrågakomma att göra avsteg från tiilståndstvånget, detta i och för sig icke

utgör anledning att sätta även de övriga i kontrollsyfte tillkomna föreskrifterna

ur spel, eftersom dessa ingalunda innefattar någon för utländska

företag strängare reglering än den som gäller för svenska aktiebolag och

ekonomiska föreningar.

Genom bestämmelser av nu angiven innebörd anser den sakkunnige, att i

viss utsträckning kan tillgodoses sådana särskilda synpunkter, som gör sig

gällande i fråga om utländska rättssubjekts näringsutövning här. Emellertid

gäller detta icke alla förhållanden. Om de näringspolitiska och samhällsekonomiska

synpunkterna skali tillmätas betydelse i enskilda fall, kan

detta enligt den sakkunnige icke ske annorledes än inom ramen för eu

tillståndsprövning. Ej heller torde man utan en tillståndsprövning

kunna beakta en utlännings personliga förhållanden, som är av annan än

rättslig art. Då det får anses önskvärt, att en samhällelig kontroll skall

kunna utövas i dessa hänseenden, anser den sakkunnige, att i princip bör

bibehållas en tillståndsprövning, vid vilken man kan både ta allmänna

hänsyn, avseende t. ex. konjunkturläget för det svenska näringslivet eller viss

gren därav, och även beakta individuella faktorer. Den sakkunnige framhåller,

att tillståndsprövningen och de synpunkter, som därvid kan tillmätas

betydelse, ofta innebär, att för utländska rättssubjekt kommer att gälla

strängare regler än för svenska i fråga om etableringsrätt. Mest utpräglat

blir detta, om tillståndsprövningen av näringspolitiska skäl får tjäna

som ett konkurrensskydd för det inhemska näringslivet. Den sakkunnige

anför vidare, att en ordning, varvid viss utredning skall ske rörande en

utlännings personliga förhållanden, innebär, att om ej annat visas i det

enskilda fallet, utlänningen förutsätts vara mindre lämpad som näringsidkare

här än en svensk. Diskriminerande moment av denna art kan däremot

knappast sägas vara innefattade i de föreslagna föreskrifterna om

tillämpligheten av svensk rätt, om verkan av omyndighet och konkurs, om

föreståndare m. m. Vad därvid anförts åsyftar nämligen endast att för

utländska näringsidkare åstadkomma en viss motsvarighet till de för

svenska näringsidkare gällande föreskrifterna eller att i varje fall förebygga

olägenheter, som typiskt sett icke föreligger, när näringsidkaren är svensk.

Utan föreskrifter av sist berörd art kunde eljest en utländsk näringsidkare

komma i en gynnsammare ställning än en svensk eller åtminstone läget bli

det, att för hans svenska avtalskontrahent funnes vissa risker, som ej skulle

föreligga vid mellanhavande med svensk näringsidkare.

Den sakkunnige anför emellertid, att skilda omständigheter föreligger,

som talar för att kontrollen beträffande vissa kategorier utländska

rättssubjekt och på vissa områden av näringslivet görs mindre om
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kangl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

fattande. Härvid framhåller den sakkunnige de förhandlingar, som

under senare år förts i syfte att få till stånd ett ökat internationellt samarbete

på det ekonomiska området. Förutom förhandlingar inom Nordiska

rådet omnämner den sakkunnige även förhandlingar och överenskommelser,

som förekommit i andra sammanhang och som syftar bl. a. till att beträffande

rätten till näringsutövning åstadkomma större likställighet mellan

medborgare och företag i de länder, som biträder överenskommelserna.

Härvid nämns främst den inom Europarådet utarbetade europeiska

bosättningskonventionen, konventionen angående upprättandet av Europeiska

frihandelssammanslutningen (EFTA) och Romfördraget angående

den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC). Oavsett vilka åtaganden

som från svensk sida slutligen kan bli aktuella såvitt angår etableringsrätten,

bör enligt den sakkunnige en ny lagstiftning utformas med tanke

på att sådana åtaganden kan komma att innebära, att utländska rättssubjekt

skall medges vidgad etableringsrätt här i riket. Detta anser den sakkunnige

väsentligen kunna ordnas inom ramen för en tillståndsprövning,

nämligen genom en liberal praxis gentemot dem som tillhör konventionsländerna.

Den sakkunnige anför vidare, att det också är möjligt, att överenskommelser

kan komma att föranleda formliga undantag från eljest

stadgade regler. Därvid torde enligt den sakkunnige främst kunna bli fråga

om att för vissa fall göra undantag från det tillståndstvång, som föreslås

eljest i princip skola gälla.

Även oavsett konventioner anser den sakkunnige, att det bör knnna

ifrågakomma att behandla vissa utlänningar särskilt gynnsamt. Detta är

fallet med dem som varit bosatta här i riket längre tid och därmed vunnit

en fastare anknytning till Sverige. Särskilt kommer härvid utlänningar, som

fått bosättningstillstånd, i blickpunkten.

I samband med frågan om behovet av undantag från tillståndstvång

framhåller den sakkunnige, att enligt gällande rätt vissa näringsfång faller

utanför det näringsbegrepp, som bestämmer räckvidden för näringsfrihetsförordningen

och därmed även för filiallagen, vilken i detta

avseende anknyter till näringsfrihetsförordningen. I några fall har näringar

utanför ramen för detta näringsbegrepp blivit föremål för specialregleringar,

men i fråga om flera andra näringar har spörsmålet om de utländska rättssubjektens

rätt att utöva desamma lämnats oreglerad. De skäl, som motiverar

kontroll över utländska rättssubjekts näringsutövning här i riket, gäller i och

för sig även sådana näringsfång, som faller utanför näringsfrihetsförordningens

näringsbegrepp. En ny lagstiftning bör enligt den sakkunniges mening

därför i stort sett omfatta alla de verksamhetsgrenar, som enligt allmänt

språkbruk innefattas i uttrycket näring. Även om sålunda en ny lagstiftning

beträffande de utländska rättssubjekten byggs på ett sådant mera vidsträckt

näringsbegrepp, som möjliggör kontroll över alla olika slag av näringsgrenar,

kan det vara skäl att i dagens läge göra undantag beträffande vissa nä
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

ringar som hittills varit fria. Skulle det visa sig att sådana näringsgrenar,

som nu linnes kunna lämnas utan reglering, i en framtid bör ställas under

kontroll, bör kontrollen snabbt kunna införas.

Den sakkunnige tinner det anförda leda till att näringslagstiftningen beträttande

utländska rättsubjekt bör innehålla — förutom vissa allmänna

regler av förut angiven art — den huvudregel n, att rätten till näringsutövning

skall vara beroende på tillstånd och att tillståndskravet i princip

skall gälla alla slag av näringsverksamhet. Ordningen med tillståndstvång

bör emellertid icke vara ovillkorlig, utan undantag bör kunna

ilrågakomma beträffande såväl vissa kategorier utländska rättssubjekt

som beträffande särskilda näringsgrenar. Frånsett vissa speciella fall,

där undantagen kan anges redan i själva lagen, kan det beträffande undantagens

närmare bestämning bli erforderligt med snabba ändringar,

beroende framför allt på förändrade konjunkturer eller på nya konventioner.

För alt möjliggöra en snabb och smidig anpassning till sålunda förändrade

lägen bör i lagstiftningen inrymmas bemyndigande för Kungl. Maj :t

att lastställa de i dessa hänseenden erforderliga undantagen. Sålunda fastställda

undantag bör vara samlade i eu särskild, med stöd av bemyndigandet

utfärdad kungörelse. Även utan uttryckliga bestämmelser i lagstiftningen

bör det vidare vara möjligt att från tid till annan ändra normerna

för tillståndsgiv ningen med hänsyn till det näringspolitiska

läget och till överenskommelser med främmande stater. I själva

lagtexten torde knappast kunna tas upp närmare riktlinjer i dessa hänseenden,

utan det bör enligt den sakkunniges mening ankomma på Kungl.

Maj :t att beakta sådana synpunkter vid tillståndsgivningen eller att, i den

män denna delegeras till underordnad myndighet, ge erforderliga direktiv.

Den sakkunnige anför vidare, att utländska rättssubjekt även har vissa

möjligheter att i annan form än nu berörts ta del i det svenska näringslivet.

Härvid åsyftas särskilt de fall då utländskt rättssubjekt låter bilda eu

svensk juridisk person, vilken utövar näringen. Som förut angivits har

inom den associationsrättsliga lagstiftningen uppställts särskilda regler angående

utlänningars rätt att vara styrelseledamot, verkställande direktör

in. in. Vid tillämpningen av bestämmelserna om tillstånd för utlänning

att inneha uppdrag av denna art kontrolleras såvitt möjligt, att utlänningar

icke genom bildande av aktiebolag eller på annat liknande sätt försöker

kringgå reglerna om utländska fysiska personers näringsutövning. Liksom

näringsfrihetsförordningen härigenom indirekt fått betydelse för praxis i

berörda ärenden, bör enligt den sakkunnige de nya reglerna beträffande

utlänningarnas näringsutövning i motsvarande mån beaktas i dessa ärenden.

Den sakkunnige anmärker i fråga om utländska juridiska personer, att

näringsverksamhet genom filial icke betraktas som mera lämplig än näringsidkande

genom ett svenskt dotterbolag. Tvärtom uttalades vid filial
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

lagens tillkomst, att dotterbolagsformen framstod som den mest ändamålsenliga

och att de genom filiallagen skapade möjligheterna till näringsutövning

i annan form ej var uttryck för någon önskan att i stort leda

utvecklingen in på nya banor, dvs. mot ett frångående av dotterbolagsformen.

Att denna ansågs vara att föredra sammanhänger främst med

att man därmed har ett fullgånget svenskt rättssubjekt, som har eu egen

avskild förmögenhetsmassa här i landet och som i allt är underkastad vårt

lands lagar, däribland aktiebolagslagen med dess garantier för stabilitet,

insyn och kontroll.

Verksamhetsformer som bör omfattas av lagstiftningen

Vid övervägande av den nya lagstiftningens räckvidd framhåller

den sakkunnige, att man icke utan vidare bör utgå från vad som gäller

i fråga om näringsfrihetsförordningen, som tillkom under samhällsförhållanden,

vilka i mycket avviker från nutidens. Nya yrken och verksamhetsformer

har uppkommit efter förordningens tillkomst, och denna utveckling

torde fortsätta. Den sakkunnige anför vidare, att lagstittningen

som tidigare angivits bör utgå från den huvudregeln, att de utländska rättssubjektens

etablering såsom näringsidkare här i riket skall vara underkastad

kontroll samt att detta är motiverat främst av näringspolitiska och samhällsekonomiska

skäl ävensom av hänsyn till de anställda hos sådana näringsidkare

samt deras leverantörer och kunder. Dessa skäl äger giltighet

icke endast beträffande sådana näringsfång, som omfattas av näringsfrihetsförordningen

utan även när fråga är om övriga näringar såsom jordbruk,

skogsbruk och konsulterande verksamhet. Väl kan det invändas, att det hittills

icke yppats några större olägenheter av att sistnämnda slag av näringar

varit tillståndsfria. Det bör emellertid uppmärksammas, att etablering inom

dessa yrken hittills torde ha förekommit endast i begränsad omfattning. Ett

friare internationellt utbyte kan enligt den sakkunnige tänkas medföra, att

utländska rättssubjekt i större utsträckning vill ägna sig åt sådan verksamhet

här, och därmed kan kontroll beträffande den visa sig behövlig. Den

omständigheten att i dagens läge kontroll kan undvaras beträffande vissa

verksamhetsgrenar utgör med tanke på den framtida utvecklingen icke skäl

att ställa dessa utanför den ifrågavarande lagstiftningen. Därför bör den

nya lagstiftningen omfatta näringsidkande i vidsträckt bemärkelse, och de

näringar, beträffande vilka från tid till annan kontroll anses obehövlig, kan

undantas från kontrollen genom åtgärder i administrativ ordning.

Om sålunda lagstiftningen bör omfatta näringsidkande i vidsträckt bemärkelse,

kan det knappast ifrågakomma att ange lagstiftningens tillämpningsområde

genom en uppräkning av alla de särskilda näringsfång, som

skall falla under lagen. En sådan uppräkning skulle bli otymplig, och den

skulle lätt kunna bli ofullständig, särskilt som nya yrkesformer måste för
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

väntas tillkomma i framtiden. Att söka närmare ange innebörden av varje

uppräknat näringsfång skulle också möta stora vanskligheter. I lagtexten

bör därför endast anges, att lagstiftningen avser idkande

av näring här i riket. Det kan emellertid ifrågasättas, om i lagtexten

bör tas upp en definition av vad därmed skall avses. Verksamhetsformerna

är dock så mångskiftande, att det knappast är möjligt att inom

ramen för en kort beskrivning, som kunde ha verkligt värde från vägledande

synpunkt, ange de moment, som i varje särskilt fall utvisar, att fråga

är om näringsidkande. I lagtexten bör således ej tas upp någon beskrivning

av vad som skall förstås med idkande av näring.

Vid diskussion av de omständigheter, som medför, att en

verksamhet är att anse såsom näringsidkande, anför

den sakkunnige, att det i första hand måste krävas, att utövaren av verksamheten

uppträder såsom självständig företa g ar e. Stundom

föreligger svårigheter att ange, om verksamheten bedrivs av utlänningen såsom

självständig företagare eller såsom anställd. Kontrollen i fråga om utlänningars

arbetsanställning regleras i utlänningslagen. Denna lags räckvidd

följer i förevarande hänseende den civilrättsliga gränsen mellan arbetstagare

och självständiga företagare. Uppenbarligen bör nu förevarande lag

anknyta till utlänningslagen. För att verksamheten skall anses som bedriven

av utlänningen såsom självständig företagare, bör därför fordras, att

utlänningen icke efter civilrättsligt betraktelsesätt är att anse såsom anställd.

Vidare bör enligt den sakkunnige krävas, att fråga är om verksamhet

i egentlig mening och sålunda att det föreligger ett ej alltför

obetydligt mått av aktivitet. Enbart förvaltning av t. ex. värdepapper, uppbärande

av royalty eller avgift för utnyttjande av patent eller dylikt kan sålunda

icke betraktas som näringsidkande.

Utmärkande för näringsidkande är vidare att det skall vara fråga om

yrkesmässig verksamhet. Häri ligger till en början, att verksamheten

skall ha viss varaktighet eller åtminstone vara inriktad på en serie

affärshändelser. Att en utlänning här exempelvis ingår något enstaka försälj

ningsavtal bör sålunda icke betraktas som näringsutövning. Anordnande

av t. ex. en tillfällighetsförsäljning av den typ, som i näringsfrihetsförordningen

benämnes realisation, åsyftar däremot att få till stånd ett flertal försälj

ningsavtal, och sådant anordnande bör betraktas som näringsutövning,

även om försäljningen är avsedd att pågå endast kort tid.

För att yrkesmässighet skall vara för handen bör fordras, att fråga är om

en verksamhetsgren, vari normalt ingår ett väsentligt ekonomiskt moment.

Så är förhållandet i de säkerligen ojämförligt vanligaste fallen, nämligen då

verksamheten präglas av att utövaren bedriver den i vinst- eller förvärvssyfte.

Undantagsvis kan förekomma att sådant syfte icke finns eller kan

påvisas, och måhända förutsätts icke ens vederlag för prestationerna;

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

så kan exempelvis vara fallet vid verksamhet, som avser reparationer eller

annan serviceverksamhet i ett annat företags intresse. Även sådana verksamhetsformer

bör hänföras till näringsområdet, därest verksamheten bedrivs

med hjälp av anställda, under mellanhavanden med svenska leverantörer

eller i övrigt i sådana kommersiella former, som gör den jämförlig

med normalt förekommande näringsgrenar.

Ett annat kännetecken på yrkesmässighet är att verksamheten är inriktad

på att varor eller tjänster tillhandahålles annan. Tillverkning eller andra

åtgärder, som avser allenast att tillgodose utövarens eget behov, kan däremot

ej anses såsom yrkesmässig. Yrkesmässighet bör dock anses föreligga, om

tillverkningen eller andra nu åsyftade åtgärder går ut på att tillgodose utövarens

behov i och för annan av honom utövad verksamhet, som i sin tur

är att anse som yrkesmässig.

I anslutning till kravet på yrkesmässighet — och då särskilt synpunkten

att de ekonomiska och kommersiella momenten hör till de för näringsutövning

utmärkande dragen — behandlar den sakkunnige frågan om konstnärlig

och vetenskaplig verksamhet bör betecknas såsom

näringsidkande. Den sakkunnige anför, att sådan verksamhet visserligen

kan anses vara yrkesmässig i den meningen, att utövaren avser att vinna

sin försörjning därav. Emellertid är det vid många hithörande verksamhetsgrenar

så, att själva yrkesutövningen icke i någon högre grad präglas av sådana

ekonomiska eller kommersiella drag, som är utmärkande på andra

områden av förvärvslivet — utnyttjande av fast driftsställe, anlitande av

anställda, regelbundna affärsuppgörelser med allmänhet eller leverantörer

o. d. I sådana fall kan utan större betänkligheter verksamheten föras

utanför lagstiftningens ram. I fråga om vetenskapligt arbete har detta kanske

inte någon större praktisk betydelse, eftersom sådant sällan torde bedrivas

av självständiga företagare annat än som ett led i näringsutövning,

avseende produktion, konsultativ verksamhet e. d. När del gäller den

närmare avgränsningen av sådan konstnärlig verksamhet, som bör falla

utanför lagstiftningen, anser den sakkunnige det vara lämpligt att anknyta

icke blott till praxis under näringsfrihetsförordningens tid utan även i viss

mån till lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och denna

lags förarbeten. För att en verksamhet i nu förevarande sammanhang skall

såsom konstnärlig föras utanför den nya lagens tillämpningsområde bör

för det första krävas, att verksamheten avser skapande av litterärt eller

konstnärligt verk. Därmed bör jämställas verksamhet av utövande konstnär,

som framför litterärt eller konstnärligt verk, såsom sångare, musiker och

skådespelare. Därjämte bör för att näringsidkande ej skall anses föreligga

fordras, att det i verksamheten icke ingår mera omfattande eller väsentliga

moment, som icke är av konstnärlig art. Det bör därför icke ifrågakoinma

att utanför näringslagstiftningen ställa verksamhetsformer, som innebär

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

73

exempelvis att konstföremål genom hantverksmässigt eller fabriksmässigt

förfarande framställs i serie eller då eljest den färdiga produkten endast

delvis kan ses som resultat av konstnärligt skapande. Som andra exempel

på att konstnärlig verksamhet på jämförbart sätt är kombinerad med

verksamhet av annat slag anger den sakkunnige arkitektyrket och filminspelning.

Även fotografyrket bör, liksom hittills, betraktas som näringsidkande.

Den sakkunnige framhåller slutligen, att enbart den omständigheten, att

en konstnär försäljer av honom själv framställda verk eller eljest förskaffar

sig ekonomiskt utbyte därav, icke bör medföra, att hans verksamhet blir att

betrakta som näringsutövning.

För alt den föreslagna lagstiftningen skall bli tillämplig på en näringsverksamhet,

måste enligt den sakkunnige vidare krävas, att näringen kan

anses bedriven här i riket. Kontrollen bör avse sådana utländska

näringsidkare, som i någon form etablerar sig i Sverige. Däremot bör liksom

hittills utanför lagstiftningen falla sådan verksamhet, som innebär, att

en utlänning från sitt hemland driver affärer med svenska företag. I regel

lär det väl icke vara några svårigheter att bedöma, om etablering här föreligger

eller icke, men tvekan därom kan stundom föreligga, särskilt när

fråga är om verksamhetsformer, som berör flera länder.

För att företag med internationellt betonad verksamhet skall anses driva

näring här måste fordras att verksamheten erhållit en tämligen fast anknytning

till Sverige. Detta är alltid fallet, om verksamheten leds från

Sverige, oavsett att den måhända inriktas på köp eller försäljningar i andra

länder. Även om den utländska rörelsens ledning finns i utlandet, blir fråga

om här bedriven näring, därest verksamheten här i landet drivs genom

fabrik eller butik eller från annat fast driftställe. Emellertid bör den omständigheten

att här inrättats organ icke nödvändigtvis medföra, att den

utländska rörelsen anses vara här etablerad såsom näringsidkare. En utländsk

näringsidkare bör nämligen vara oförhindrad att för sin i hemlandet

bedrivna rörelse här upprätta hjälporgan, vars uppgifter är begränsade till

att skapa eller upprätthålla affärsförbindelser mellan företaget i hemlandet

och den svenska marknaden. En utländsk rörelse bör sålunda, liksom

hittills, utan vidare kunna upprätta en egen agentur som för rörelsens

räkning ombesörjer reklam, utställning o. d. eller som tar upp beställningar

på varor, som sedermera skall levereras från rörelsen i hemlandet;

genom agentur bör fritt kunna bedrivas även inköpsverksamhet för

leverans till utlandet. Lika väl som en i utlandet verksam näringsidkare

sålunda bör vara oförhindrad att genom anställda driva agentur av angiven

art, bör han kunna här anlita en självständig företagare som agent utan

att han för den skull anses driva näring här. En annan sak är, att en utländsk

agents verksamhet här kan vara att anse såsom här bedriven näring.

En självständig handelsagent, som leder sin verksamhet från Sverige,

3| Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 98

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

KungL Maj:ts proposition nr 98 år 1968

måste nämligen i avseende å sin egen förvärvsverksamhet betraktas som

näringsidkare, och det är härvid utan betydelse, om han utför uppdrag åt

svenska eller utländska huvudmän.

Internationell inriktning har också sådan verksamhet, som avser tran sp

o r t e r från ett land till ett annat. Enbart det förhållandet, att ett utländskt

företag befordrar varor eller passagerare hit eller härifrån, kan icke

anses medföra, att företaget här idkar näring. Ej heller blir detta fallet, om

ett dylikt företag såsom ett led i en internationellt inriktad och utomlands

ledd verksamhet här upprättar ett kontor med sådana begränsade funktioner

som upplysning, reklam eller biljettförsäljning. Om däremot företaget

hit förlägger sin driftsledning, får det anses ha etablerat sig här såsom näringsidkare.

Samma är förhållandet, om företaget här ägnar sig åt inrikestrafik

i sådan omfattning och sådana former, att denna är att betrakta såsom

yrkesmässig.

Den sakkunnige uppmärksammar vidare del fall, att i utlandet verksamma

näringsidkare mera tillfälligt åtar sig att här utföra uppdrag.

Sådana uppdrag kan avse exempelvis maskininstallation, byggnadsarbete

eller andra därmed jämförliga arbeten, och de kan även gälla konsultationer,

revisionsverksamhet o. d. Utföres här en serie sådana uppdrag, bör

det enligt den sakkunnige anses föreligga näringsutövning här i riket.

Är det däremot fråga om enstaka uppdrag, blir läget ofta ett annat.

Det är i regel naturligt att jämställa ett enstaka uppdrag av ifrågavarande

art med ingåendet av ett enstaka försäljningsavtal, något som icke bör

anses som näringsidkande här. Emellertid är att märka att även ett enstaka

uppdrag kan pågå avsevärd tid, varunder måhända uppdragstagaren har

driftsledning och anställda förlagda hit samt här ingår avtal med svenska

leverantörer. I fall av sistnämnda art torde vid bedömningen, huruvida näringsutövning

här i riket föreligger eller icke, avgörande vikt icke böra

fästas vid det förhållandet, att det är fråga om enstaka uppdrag, utan vid

uppdragets varaktighet och omfattning. I fråga om entreprenad-

och monteringsarbeten och andra därmed jämförliga uppdrag av

tidsbegränsad omfattning anfördes också vid filiallagens tillkomst från vissa

organisationer, att det var önskvärt, att det icke skedde någon inskränkning

i de utländska rättssubjektens traditionella möjlighet att utföra sådana tidsbegränsade

uppdrag utan särskilt tillstånd. I propositionen anfördes, att

filiallagen icke var avsedd att ändra gällande rätt i fråga om de möjligheter

för utländska juridiska personer att utöva verksamhet här i riket,

som redan tidigare fanns.

Den sakkunnige anför, att förslaget i jämförelse med näringsfrihetsförordmingen

innebär i huvudsak följande. Den

materiella produktionen är i sin helhet att anse såsom näringsidkande i

lagens mening. Icke endast fabriksrörelse, hantverk och de näringsgrenar

som enligt näringsfrihetsförordningen benämns »annan hantering» — så
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

som bryggeri-, bageri- och slakterirörelser — utan även urproduktion, såsom

jordbruk, skogsbruk, grustäkt och fiske, är sålunda att hänföra hit.

Den sakkunnige erinrar, att så föreslagits även av näringsrättsutredningen.

I vissa yttranden över detta förslag invändes dock, att det hittills icke visat

sig vara förenat med olägenheter, att sådan verksamhet som t. ex. jordbruk

var fri från tillståndstvång. Enligt den sakkunnige synes här föreligga ett

exempel på verksamhet, beträffande vilken det i dagens läge måhända icke

yppats starkare behov av kontroll men för vilken den framtida utvecklingen

kan tänkas föranleda ett annat bedömande. I nära samband med den materiella

produktionen slår vissa verksamhetsgrenar, som innefattar utförande

av tjänster, t. ex. reparations-, installations- och monteringsverksamhet

samt transportgrenarna. All verksamhet för utförande av tjänster

bör, om den bedrivs yrkesmässigt och av självständig företagare, anses

utgöra näringsutövning. Detta gäller, även om verksamheten i större eller

mindre utsträckning är att hänföra till immateriell produktion. Sålunda

skall — delvis i motsats till vad som gäller enligt näringsfrihetsförordningen

— all konsultativ verksamhet som bedrivs yrkesmässigt falla under

den föreslagna lagstiftningen. Sådan verksamhet bedrivs numera på en

mångfald områden genom särskilt inrättade byråer eller eljest i rent kommersiella

former, och man får enligt den sakkunnige räkna med att verksamhet

av denna art under den fortgående specialiseringen inom näringslivet

blir allt vanligare. Ofta har den utpräglat praktisk inriktning, avseende

exempelvis produktionsteknik, kontorsrationalisering eller heminredning.

Verksamheten kan också vara inriktad mer på vad som brukar

benämnas personliga tjänster, exempelvis läkaryrket, revisorsyrket och juridisk

rådgivning. Därest vid konsulterande verksamhet vetenskapligt arbete

ingår såsom allenast ett led i rörelsen, bör detta icke medföra, att verksamheten

faller utanför lagstiftningens tillämpningsområde. — Även serviceyrken,

som icke avser rådgivning, bör betraktas såsom näringsutövning.

Så har också i regel skett även vid tillämpningen av näringsfrihetsförordningen,

vare sig fråga varit om massage eller annan kroppsvård,

tvättinrättningsrörelse, hotellrörelse, fastighetsförvaltning, åkerirörelse eller

annat yrkesmässigt utförande av tjänster åt annan; dock har enligt hittills

gällande ordning förekommit vissa undantag såsom i fråga om lärare.

Beträffande transportverksamhet anmärker den sakkunnige särskilt, att all

transportverksamhet, som är att anse som utövad här i riket, faller inom

lagens tillämpningsområde, medan näringsfrihetsförordningen uttryckligen

omnämner endast redande i skepp och varutransporter.

Av vad som anförts framgår, att den immateriella produktionen såsom

sådan enligt den sakkunnige icke vidare skall ha någon särställning i näringsrättsligt

avseende. Det är endast i fråga om konstnärlig och vetenskaplig

verksamhet, som lagen under vissa förutsättningar kommer att

sakna tillämpning.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Beträffande handelsområdet är icke endast varuhandel — som näringsfrihetsförordningen

främst torde ha åsyftat med sitt uttryck handel —

utan även annan yrkesmässig handel, avseende fastigheter, värdepapper,

immateriella rättigheter m. in., att anse såsom näringsidkande.

Den sakkunnige anför, att en del verksamhetsgrenar icke kan renodlat

hänföras till något visst av de nu berörda områdena, avseende produktion,

utförande av tjänster och handel. Detta medför dock icke, att den nya lagstiftningen

ej skulle avse sådan verksamhet. Exempelvis bör — i motsats

till vad som gäller enligt näringsfrihetsförordningen — yrkesmässig verksamhet,

avseende in- och utlåning av penningar samt upplåtande av nyttjanderätt

och av immateriella rättigheter, betraktas såsom näringsidkande.

Den gjorda bestämningen av innebörden av uttrycket idkande

av näring anknyter i många avseenden till vissa

andra lagar, som också har tillämpning på omfattande områden av

näringslivet, nämligen varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644), som

i 1 § använder uttrycket näringsidkare, och lagen den 25 september 1953

(nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet,

vilken lag i 26 § (ändrad 1956: 244) innehåller en bestämning av

uttrycket företagare. Vissa skiljaktigheter finns dock, sammanhängande

främst med att lagarna fyller olika uppgifter. Som exempel nämner den

sakkunnige bl. a., att till de näringsidkare, som enligt varumärkeslagen kan

förvärva ensamrätt till varumärke, hänförs även den som idkar konstnärlig

eller vetenskaplig verksamhet.

Vad som anförts om innebörden av uttrycket idkande av näring medför

enligt den sakkunnige bl. a., att under lagstiftningen i och för sig inbegrips

både näringar, beträffande vilka det nu saknas föreskrifter angående

de utländska rättssubjektens rätt att utöva dem, och näringar, som visserligen

faller utanför näringsfrihetsförordningens tillämpningsområde men

som i andra författningar reglerats särskilt just med avseende på utländska

rättssubjekt.

Särskilda frågor rörande utlänningar

T illstånds prövningen

Den sakkunnige erinrar om att skälen till att tillståndstvång förordas såsom

huvudregel i den nya lagstiftningen är att hänföra till två grupper, den

ena sammanhängande med allmänna överväganden av huvudsakligen näringspolitisk

och samhällsekonomisk art och den andra avseende den enskilde

näringsidkaren och de krav, som bör ställas på denne. På motsvarande

sätt bör enligt den sakkunnige vid tillståndsprövningen beaktas, om

förutsättningar från allmän synpunkt och med hänsyn till vederbörande

utlännings personliga förhållanden föreligger för att medge utlänningen

rätt till näringsutövning.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj. ts proposition nr 08 år 1968

De allmänna intressen som i detta sammanhang kan få betydelse, alltså

iöreträdesvis samhä llsekono miska och näringspolitiska

synpunkter, kan i och för sig beaktas även enligt gällande rätt. Sålunda

iakttogs under de krisförhållanden, som föranleddes av andra världskriget,

en större restriktivitet än för närvarande. På samma sätt förutsattes

vid filiallagens tillkomst, att vid tillståndsprövningen beträffande de

därvid aktuella rättssubjekten hänsyn skulle tas till, förutom mera formella

synpunkter, även vårt lands näringspolitiska intresse, varvid borde

beaktas både ekonomiska och sociala faktorer. Sådana förhållanden bör enligt

den sakkunniges mening tillmätas betydelse även i de här ifrågavarande

tillståndsärendena. Vilket inflytande sådana faktorer kommer att utöva

blir emellertid beroende på, utom konjunkturläget, bl. a. arlen och antalet

av de ansökningar, som kommer att göras. Hittills har det huvudsakligen

varit småföretagare, som etablerat sig här, och etablering har förekommit

i ganska begränsad omfattning. Den sakkunnige anför, att det ligger

i sakens natur, alt om så blir förhållandet även i framtiden, de berörda

synpunkterna i praktiken blir av mera underordnad betydelse. Tillståndsgivningen

torde då, utan att synpunkterna åsidosätts, kunna följa de

ganska liberala linjer, som för närvarande tillämpas.

Om läget till följd av ökat internationellt samarbete eller av annan anledning

skulle förändras, får de nyss angivna synpunkterna tillmätas större

betydelse. Detta kan exempelvis bli fallet, om antalet ansökningar — allmänt

sett eller beträffande viss näringsgren — ökar i väsentlig grad. Avgörandet

vilka allmänna normer, som från angivna synpunkter bör gälla

vid tillståndsprövningen, torde få ankomma på Kungl. Maj :t. I den mån

beslutanderätten i tillståndsärenden förläggs till underordnad myndighet,

torde erforderliga direktiv till denna kunna meddelas av Kungl. Maj :t i

administrativ ordning, medan det får ankomma på tillståndsmyndigheten

att i de enskilda ärendena ta ställning till om allmänt intresse av förevarande

art utgör hinder för bifall till ansökningen. Därvid bör tillståndsmyndigheten

tillse, att bästa möjliga underlag för bedömandet föreligger,

bl. a. yttranden från annan myndighet och näringslivets organisationer.

Den sakkunnige framhåller, att i samband med de allmänna näringspolitiska

synpunkterna är att beakta rikets åtaganden genom konventioner.

Sådana konventioner kan innebära, att en särskilt gynnsam

ställning skall medges medborgare i konventionsstat, och i sådana

fall kan det följaktligen bli aktuellt att vid tillståndsprövningen beträffande

medborgare i konventionsstater följa liberalare linjer i enlighet med konventionernas

föreskrifter. Även sådana förhållanden bör därför, om beslutanderätten

i tillståndsärendena tilläggs annan myndighet än Kungl. Maj :t,

ges till känna för myndigheten genom erforderliga direktiv. Redan i nuvarande

läge bör den berörda frågan uppmärksammas med hänsyn till det

nordiska samarbetet samt till innehållet i EFTA-konventionen och i den

europeiska bosättningskonventionen.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Både med hänsyn till bestämmelser i konventioner och av andra skäl bör

finnas möjlighet att i tillståndsärenden beakta reciprocitetssynpunkte

r, dvs. om i sökandens hemland en svensk medborgare kan

förvärva motsvarande rätt till näringsutövning. Något uttryckligt krav på

reciprocitet bör dock ej uppställas. Så skedde ej heller i filiallagen. — Även

från andra synpunkter kan det enligt den sakkunnige i vissa fall vara motiverat

att uppmärksamma näringsrättsliga regler i utlandet. I den mån

det i utlandet för viss näring gäller kompetensvillkor, som ej har någon

motsvarighet i svensk rätt, kan detta nämligen medföra, att utlänningar

som ej uppfyller dessa villkor i hemlandet i stället söker sig till Sverige.

Från svensk synpunkt kan det icke anses vara önskvärt att i någon större

utsträckning motta sådana — som det får antas — mindre kvalificerade

yrkesutövare, och detta torde böra beaktas vid tillståndsprövningen.

Den sakkunnige anför vidare, att det sist sagda leder över till frågan, om

det bör gälla såsom allmän regel, att en utlänning i tillståndsärendet skall

styrka, att han har yrkeskunnighet i det yrke, som avses med ansökningen.

Något krav på yrkeskunnighet — utöver vad som föreskrivits

för svenska medborgare i motsvarande fall — har emellertid icke uppställts

vid tillämpningen av gällande rätt, och motsvarande bör enligt den sakkunniges

mening gälla också för framtiden.

Fn annan fråga är i vad mån det i det enskilda tillståndsärendet bör prövas,

om från svensk synpunkt en verksamhet är önskvärd eller

icke. Beträffande vissa verksamhetsformer intar näringsfrihetsförordningen

en mer restriktiv inställning än i fråga om övriga, nämligen när

det gäller realisation, gårdfarihandel samt ambulatorisk hantverksrörelse

och annan sådan hantering. Beträffande näringsverksamhet i övrigt har vid

tillämpningen av näringsfrihetsförordningen inte närmare prövats, om verksamhet,

som avses med en ansökan, är önskvärd eller behövlig från allmänhetens

synpunkt eller medför olägenhet för de i vederbörande ort redan

etablerade näringsidkarna. Även för framtiden bör gälla, att någon dylik

prövning med hänsyn till lokala förhållanden ej skall ske. Till stöd härför

åberopar den sakkunnige — förutom den omständigheten att det icke

finns några lokala organ, lämpade för undersökning av hithörande förhållanden

— att med den allmänna inställning svensk lagstiftning intar till konkurrensfrågor

och övriga spörsmål av förevarande slag en etableringskontroll

från nu berörda synpukter skulle vara främmande. K o n k u rren

sförhållanden bör sålunda icke beaktas, så länge fråga är om

rent lokala förhållanden. En annan sak är att den konkurrens, som utlänningars

etablering kan medföra, kan bli av den art och omfattning, att

frågan blir av allmän näringspolitisk betydelse. I sådant fall får spörsmålet

bedömas från de allmänna synpunkter, som berörts tidigare.

Den sakkunnige anför, att vad som sålunda bör gälla i fråga om tillståndsprövningen

är av den natur, att det knappast kan närmare anges i

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

79

lagtext. I denna bör därför i detta avseende tas upp endast, att näringstillstånd

må beviljas, om skäl däremot icke föreligger

med hänsyn till allmänt intresse.

Vad härefter angår de förutsättningar för tillstånd, som sammanhänger

med utlänningens personliga förhållanden, har redan berörts

att rätt till näringsutövning enligt den sakkunniges mening skall kunna

tillkomma endast utlänning, som ej är omyndig och ej är i konkurstillstånd,

samt att även andra individuella faktorer bör beaktas. Den sakkunnige

nämner, att näringsrättsutredningen i 1953 års promemoria

föreslog, att utlänningen skulle styrka, att han gjort sig känd för redbarhet

och ordentlighet. Detta förslag går emellertid längre än vad som gäller enligt

nuvarande praxis. Den utredning som nu sker går endast ut på att få

fastslaget, om några allvarligare anmärkningar är att rikta mot sökandens

person och skötsamhet. För att i allt väsenligt anknyta härtill anser den

sakkunnige, att i lagen lämpligen bör föreskrivas, att näringstillstånd ej må

beviljas, om skäl mot tillstånd föreligger med hänsyn till utlänningens personliga

förhållanden. Vilka krav som bör ställas i detta avseende och vilken

utredning som bör fordras blir i icke ringa grad beroende på vilken tid utlänningen

varit bosatt här i riket. Ju längre han varit bosatt här, desto

starkare blir hans anknytning till Sverige och hans kännedom om svenska

förhållanden. I samma mån blir det också allt mindre skäl att behandla utlänningen

på annat sätt än de svenska medborgarna. I enlighet med denna

synpunkt finner den sakkunnige det vara möjligt att beträffande rätten till

näringsutövning likställa utlänningar, som har bosättning

stillstånd, med svenska medborgare. Även när

det gäller andra utlänningar, som vistats här längre tid,

är det enligt den sakkunnige naturligt att i näringshänseende behandla dem

på sätt som icke alltför mycket skiljer sig från det som gäller för svenska

medborgare. Enligt gällande praxis får också sådana utlänningar nära nog

undantagslöst begärda näringstillstånd. Med detta betraktelsesätt anser den

sakkunnige också kunna vinnas fördelar från administrativ synpunkt. Förfarandet

skulle, i varje fall i nuvarande konjunkturläge, kunna få en tämligen

summarisk karaktär och närmast omfatta endast kontroll, att utlänningen

uppfyller villkoren angående myndighet, konkursfrihet och bosättning

i riket samt begränsad undersökning hos polismyndighet och lokal

skattemyndighet, om anmärkning mot sökandens skötsamhet är känd. Vad

beträffar frågan hur lång tids vistelse här som bör fordras för att en sådan

mer summarisk prövning skall kunna anses tillräcklig, anför den sakkunnige,

att uppställande av en absolut tidsgräns framstår som konstlat, när

det gäller antaganden i vilken mån en utlänning vinner närmare kännedom

om svenska förhållanden, ådagalägger avsikt att stanna i landet o. d. Enligt

den sakkunnige ligger dock nära till hands att i anslutning till praxis

räkna med två års bosättning här såsom ett riktvärde. I fråga

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

om utlänningar, som varit bosatta här kortare tid anser den sakkunnige

däremot som regel böra krävas en mera ingående utredning angående

sökandens person. I sådana fall har man mindre stark anledning att räkna

med att utlänningen känner till svenska affärsbruk, förhållanden på arbetsmarknaden

in. nu, och del är också större skäl att befara, att utlänningens

vistelse här endast är tillfällig och att han genom att lämna landet kan

komma att undandra sig sina förpliktelser mot svenska medkontrahenter

och det allmänna. Beträffande sådana utlänningar är det därför skäl att

förutsätta, att tillstånd meddelas endast, då utredningen tyder på att några

olägenheter i sistnämnda hänseenden icke är att befara.

Vad härefter angår i riket icke bosatta utlänningar anser

den sakkunnige, att liksom hittills i allmänhet restriktivitet bör iakttas i

fråga om medgivande av näringstillstånd. Det ligger nämligen i sakens natur,

att det är större risk, att den utomlands bosatte utlänningen — genom

att nedlägga rörelsen här eller på annat sätt — försvårar för sina svenska

medkontrahenter att göra gällande sin rätt mot honom, än att utlänning

som bor här förfar på motsvarande sätt. Försiktighet vid tillståndsgivning

beträffande utomlands bosatta utlänningar motiveras också därav, att svenska

myndigheter knappast har någon möjlighet att införskaffa utredning

rörande deras personliga förhållanden utan i sådant hänseende är hänvisade

till det utredningsmaterial vederbörande utlänningar själva vill åberopa.

Näringstillstånd i nu avsedda fall anser den sakkunnige med hänsyn

till det anförda böra meddelas endast om särskilda skäl föranleder till detta,

exempelvis när konventioner ger anledning därtill.

Särskilda regler för vissa näringar

Den sakkunnige har i ett särskilt avsnitt av betänkandet behandlat frågan

om lagstiftningen bör innehålla särskilda regler beträffande vissa näringar.

Den sakkunnige anför, att spörsmålet föranleds av att f. n. näringsfrihetsförordningen

innehåller speciella föreskrifter för några slag av verksamhet

och att en del andra näringar blivit föremål för särskild reglering

i andra författningar just med avseende på utlänningar. I detta sammanhang

uppmärksammas också den tidigare antydda frågan, huruvida näringar,

som omfattas varken av näringsfrihetsförordningen eller av annan

näringsrättslig författning och därför ansetts fria för utlänningar, bör

vara fria från tillståndskravet även i fortsättningen, åtminstone tills vidare.

De näringar beträffande vilka i näringsfrihetsförordningen

meddelats särskilda föreskrifter är — förutom gårdfarihandel,

realisation och ambulatorisk hantverksrörelse — verksamhet för varutransport,

redande i skepp samt drivande av masugn och viss annan till bergshantering

hörande verksamhet.

Enligt 29 § näringsfrihetsförordningen är utlänning, som fått tillstånd att

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

i riket driva handel eller idka annat yrke, även berättigad att utföra varutransporter

såväl emellan inrikes orter som till eller från utrikes ort. Den

sakkunnige anser, att det numera ej är erforderligt med särskilt stadgande

av denna art, utan det bör ändå stå klart, att tillstånd att idka handel eller

annan näring också medför rätt att företa sådana transporter och även

andra åtgärder, som står i naturligt samband med den i tillståndet angivna

näringsverksamheten.

I 25 § näringsfrihetsförordningen finns ytterligare ett stadgande, som

sammanhänger med transportverksamhet. Enligt denna bestämmelse är det

utlänning medgivet att reda i skepp för inrikes och utrikes fart, dock att utlännings

andel ej får sträckas utöver en tredjedel av fartygets dräktighet och

att utlänning ej får vara huvudredare. Den sakkunnige anför, att av förarbetena

till detta stadgande framgår, att syftet var att bereda de här bosatta

utlänningarna möjlighet att vara delägare i svenskt fartyg. I stadgandet anges

visserligen icke uttryckligen, att det avser redande endast i svenskt

fartyg, men det får enligt den sakkunnige anses uppenbart, att det icke är

avsett att gälla rederiverksamhet med utländskt fartyg. Då numera även av

1 och 5 §§ sjölagen följer, att utlänning icke kan förvärva mer än en tredjedel

av svenskt fartyg och att utlänning ej kan vara huvudredare, är det icke

erforderligt att i den lag varom nu är fråga ta upp någon föreskrift härom.

Emellertid innebär 25 § näringsfrihetsförordningen också, att utlänning,

om han icke äger större andel i fartyget än där anges och ej är huvudredare,

äger rätt att utan särskilt tillstånd idka rederinäring med fartyget. Dä

•— såsom närmare skall behandlas i det följande — vissa andra näringar

f. n. synes kunna undantas från tillståndstvång, anser den sakkunnige det

vara lämpligt att i samband därmed undanta även rederirörelse med svenskt

fartyg, i vilket utlänning äger del.

I 27 § näringsfrihetsförordningen finns en bestämmelse om utlänning,

som här vill bedriva viss till bergshanteringen hörande verksamhet, nämligen

drivande av masugn eller hytta, stångjärnsbruk, manufakturverk eller

annan inrättning, som avser tillgodogörande eller förädling av mineralrikets

alster och ej är att anse såsom hantverk. Sådan utlänning har att till kommerskollegium

inge ansökan, ställd till Kungl. Maj :t och åtföljd av myndighetsbetyg.

Kommerskollegium har sedan att förfara på samma sätt, som

gäller för länsstyrelse i vanliga ärenden angående näringstillstånd. Något

skäl att numera föreskriva en särskild ordning för ifrågavarande tillståndsärenden

anser den sakkunnige ej föreligga, utan de föreslagna allmänna

reglerna kan utan olägenhet gälla även för dessa ärenden.

Vad härefter angår näringar, som i andra författningar

än näringsfrihetsförordningen blivit föremål för särskild reglering med avseende

just på utlänningars rätt att utöva desamma, framhåller den sakkunnige

till en början, att det enligt vissa författningar gäller ovillkorligt

förbud för utlänning att utöva näring av vissa slag. Självfallet

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

skall den nya lagstiftningen icke medföra någon ändring härutinnan. Den

rätt till näringsutövning, som till följd av tillstånd eller eljest kan tillkomma

utlänning enligt den nya lagen, kan sålunda icke omfatta verksamhet såsom

mäklare enligt mäklareordningen eller såsom ägare eller utgivare av

periodisk skrift och ej heller sådan tillverkning av krigsmateriel, som ej

sker allenast i ringa omfattning. Utan vidare är också givet, att lagen ej heller

skall medföra rätt till sådan verksamhet, som ej ens står öppen för

svenska fysiska personer, såsom exempelvis bankrörelse och försäkringsrörelse.

Den sakkunnige anför vidare, att det i andra författningar än

näringsfrihetsförordningen förekommer bestämmelser om att utlänning efter

särskilt tillstånd kan bli berättigad att bedriva viss verksamhet.

Det är enligt den sakkunnige en tämligen heterogen grupp verksamhetsgrenar,

som blivit föremål för specialreglering, och det har icke av vare

sig praktiska eller andra skäl ansetts motiverat att generellt undanta dem

från den nu ifrågavarande lagstiftningen på den grund att tillståndsprövning

skall ske enligt andra författningar. Den sakkunnige framhåller bl. a.,

att när det gäller givande av offentliga föreställningar den tillståndsprövning

som förekommer i vissa fall närmast är av ordningsrättslig karaktär

och därför icke kan ersätta en tillståndsprövning från näringsrättsliga

synpunkter. Den sakkunnige anmärker, att det ej sällan torde vara så, att

nu berörd verksamhet bedrivs på sådant sätt och i sådan omfattning, att

den icke blir att anse såsom här bedriven näring. — I fråga om kustfart och

insjöfart med fartyg, hemmahörande i stat med vilken icke träffats överenskommelse

om rätt till sådan fart, gäller för närvarande att tillstånd härtill

skall sökas hos sjöfartsstyrelsen. Sådana tillstånd brukar avse endast vissa

bestämda turer i varje särskilt fall. I regel är verksamheten därför icke att

anse såsom här bedriven näring. Skulle emellertid fast driftställe upprättas

eller verksamheten eljest få sådan omfattning, att den måste betraktas såsom

en här bedriven rörelse, bör de allmänna näringsrättsliga reglerna gälla.

— Vad sist sagts beträffande kustfart och insjöfart bör i motsvarande

mån gälla i fråga om inrikes luftfart, vilken Kungl. Maj:t kan medge utlänning

rätt att utöva i sådana undantagsfall, som avses i 7 kap. 3 § tredje

stycket luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297). Den sakkunnige anmärker,

att frågan om näringstillstånd bör prövas av Kungl. Maj:t, när ansökningen

avser verksamhet som enligt särskild författning förutsätter medgivande

av Kungl. Maj :t. 1 fall av nu berörd art blir det följaktligen icke fråga om

två skilda ansökningsförfaranden. — Även beträffande gruvdrift och bearbetande

av mineralfyndighet gäller att utlänning måste söka tillstånd hos

Kungl. Maj:t. I och för sig torde den tillståndsprövning, som sålunda gäller

beträffande utlänningars utövning av sådan verksamhet, kunna anses till

fyllest från näringsrättslig synpunkt. Det kan enligt den sakkunnige likväl

icke anses praktiskt motiverat att föreslå, att sådan verksamhet undantas

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

från den nu föreslagna lagstiftningen, då — liksom nyss anförts beträffande

den inrikes luftfarten — Kungl. Maj :t kan meddela tillstånd enligt

båda lagarna på samma gång.

Ett uttryckligt undantag från näringsfrihetsförordningens bestämmelser

angående utlänningar har stadgats i Kungl. brev den 23 december

1885 (nr 73), enligt vilket det tills vidare är utlänning medgivet att under

pågående sillfiske vid Bohusläns kuster idka uppköp av fisk för utförsel

till utlandet, dock utan annan rätt till förädling av varan än som erfordras

för dess bevarande under transporten såsom färsk; det åligger dock utlänningen

att göra anmälan om verksamheten hos viss myndighet. Även om

uppköpsverksamheten är förenad med viss förädling av varan, anser den

sakkunnige det vara tveksamt, om man i sådant fall kan tala om att näringsverksamhet

bedrivs här i riket. För tydlighets skull är det dock lämpligt

att undanta nu ifrågavarande verksamhet från reglerna om tillståndstvång.

Undantaget bör enligt den sakkunnige avse även sådana med uppköpen

sammanhängande transporter av tomlådor m. m., som avses i Kungl.

beslut den 18 december 1908, meddelat till komplettering av nyssnämnda

Kungl. brev.

Vidare har med anledning av konventioner meddelats vissa föreskrifter,

som avser eller åtminstone har samband med rätten till näringsutövning.

Den rätt för medborgare i vissa stater att bedriva viss verksamhet,

som sålunda redan stadgats, anser den sakkunnige uppenbarligen icke böra

inskränkas genom den nu föreslagna lagen, utan genom övergångsbestämmelser

bör klargöras att sådan rätt bibehålls för vederbörande utlänningar.

Föreskrifter av nu berörd art förekommer i författningar angående danska

fiskares rätt alt här avyttra fisk (förordning den 25 maj 1917, nr 255), angående

fiske i vissa gränsområden, angående kustfart och insjöfart (kommerskollegiets

kungörelse den 14 juni 1938 angående de förmåner som i

Sveriges hamnar äro beviljade främmande länders fartyg) och angående

norska flyttlappars rätt till renbetning in. m. (lag den 20 juni 1919, nr 445,

ändrad 1928:311 och 1950:429). Ifrågavarande föreskrifter har närmast

avseende på utländska näringsidkare, som huvudsakligen utövar sin näring

i hemlandet och bär vidtar endast vissa med denna näringsverksamhet

sammanhängande åtgärder. Även om det därför i åtskilliga fall icke blir

fråga om här i riket bedriven näring i den nu föreslagna lagstiftningens

mening, anser den sakkunnige det vara av värde, att det klart fastslås, att

den lag varom nu är fråga icke lägger hinder i vägen för ifrågavarande

verksamhet.

Den sakkunnige ifrågasätter vidare, om icke vissa näringar, som

enligt gällande rätt är fria för utlänningar, även i fortsättningen

kan undantas från tillståndstvång. Den sakkunnige erinrar härvid

om sin uppfattning, att de skäl, som motiverar kontroll över utlän
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

ningars näringsutövning här i riket, i princip äger giltighet även när fråga

är om sådana näringar, som fallit utanför näringsfrihetsförordningens tilllämpningsområde.

Men även om den nya lagstiftningen därför i och för sig

bör avse även sådana näringar, kan det enligt den sakkunnige vara befogat

att i viss utsträckning ta fasta på att det hittills icke yppats några större

olägenheter av att tillstånd enligt näringsfrihetsförordningen ej krävts för

utövande av vissa näringar. I dagens läge kan undantag från tillståndstvång

ifrågakomma främst beträffande vissa verksamhetsgrenar inom urproduktionens

och den immateriella produktionens områden. I förstnämnt avseende

bör sålunda undantag gälla beträffande jordbruk jämte binäringar samt

skogsbruk och fiske. Den sakkunnige anmärker i detta sammanhang, att

det i vissa fall likväl föreligger en begränsning av utlänningars möjligheter

att etablera sig som näringsidkare på dessa områden till följd av de bestämmelser,

som gäller utlännings rätt att förvärva fast egendom och hans

rätt att fiska på svenskt vatten. Vidare anser den sakkunnige, att undantag

bör göras beträffande undervisningsverksamhet och verksamhet såsom läkare,

tandläkare och veterinär. För rätten att utöva de tre sistnämnda yrkena

gäller särskilda behörighetsregler.

Om den nu angivna kretsen av näringar, som undantas från tillståndstvång,

framdeles skall utvidgas eller inskränkas, bör bero av den framtida

utvecklingen. Den sakkunnige framhåller dock, att frågan om behovet eller

önskvärdheten av undantag, avseende vissa näringsgrenar, minskar i betydelse

i den mån möjligheter öppnas att stadga undantag beträffande vissa

kategorier utlänningar. Till jämförelse anförs, att man när det gällt arbetstillstånd

enligt utlänningslagen ansett det lämpligt att låta lättnaderna i

främsta rummet avse olika grupper av utlänningar.

Beträffande den närmare utformningen av reglerna rörande

de nu behandlade undantagen anför den sakkunnige sammanfattningsvis

följande.

Såvitt angår sådan rätt till näringsverksamhet, som med anledning av

överenskommelse med främmande stat redan stadgats för medborgare i sådan

stat, bör i lagens övergångsbestämmelser föreskrivas, att

lagen ej skall medföra inskränkning i denna rätt.

I den mån det eljest —- i enlighet med det förut sagda eller på grund av

framtida överväganden — befinns motiverat att beträffande viss näring

stadga undantag från tillståndstvång eller från lagens föreskrifter i övrigt,

bör det ankomma på Kungl. Maj :t att förordna härom. Lagen bör därför innehålla

bemyndigande för Kungl. M a j : t att meddela bestämmelser

i nu berörda hänseenden och även att bestämma de villkor som må

befinnas erforderliga för den verksamhet, som avses med förordnandet.

I fråga om innehållet i de bestämmelser, som Kungl. Maj :t äger meddela,

anser den sakkunnige några närmare föreskrifter — frånsett själva förord
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 19G8

85

nandet om undantag från lagen — icke vara erforderliga, när det gäller

verksamhet som blivit föremål för reglering i annan författning; så är förhållandet

beträffande sådant uppköp av fisk och därmed sammanhängande

verksamhet, som avses i förutnämnda Kungl. brev den 23 december 1885

och Kungl. beslut den 18 december 1908. I den mån regler av denna art icke

gäller enligt annan författning, bör däremot förordnande om undantag förbindas

med vissa föreskrifter. För det första följer av kravet på att utlänningen

skall vara myndig och ej i konkurstillstånd att förordnandet inskränks

till utlänningar, som icke är omyndiga eller i konkurstillstånd.

Den sakkunnige anser det vidare i regel vara befogat att begränsa förordnandet

till att avse i Sverige bosatta utlänningar. Enligt vad tidigare anförts

är nämligen motiven för en kontroll starkare ju mindre anknytning

utlänningen har till Sverige. I en framtid kan det måhända komma i fråga

att icke begränsa förordnande om undantag till här bosatta utlänningar —

exempelvis om så föranleds av framtida konventioner — men beträffande

jordbruk och övriga nu aktuella näringar bör för närvarande den ifrågavarande

begränsningen gälla. — Utöver de nu berörda villkoren skall utlänningar,

som enligt Kungl. Maj :ts förordnande får utan tillstånd idka vissa

näringar, vid näringsutövningen iaktta alla de villkor och föreskrifter, som

gäller för svenska utövare av samma näring. Med hänsyn härtill kan lämpligen

förordnande om undantag ges i den formen, att utlänningar, som uppfyller

de nyss berörda villkoren, skall vara likställda med svenska medborgare

beträffande rätten att idka ifrågavarande näringar.

Undantagsbestämmelser för vissa utlänningar

Den sakkunnige anför, att de undantagsbestämmelser från tillståndstvång,

som förordats beträffande vissa särskilda näringar, i flertalet fall avser en

tämligen vidsträckt grupp utlänningar. Emellertid har den sakkunnige också

undersökt, i vad mån undantag bör kunna ifrågakomma på det sättet,

att utlänningar av viss nationalitet eller eljest tillhörande en särskild kategori

bör medges rätt till näringsverksamhet i allmänhet eller i varje fall

rätt till verksamhet på ett mera vidsträckt näringsområde. Från denna

synpunkt bör enligt den sakkunniges mening i nuvarande läge följande

spörsmål i första hand komma under övervägande.

Beträffande utlänningar, som varit bosatta i Sverige längre tid och därmed

vunnit en närmare anknytning till landet, är kontrollbehovet mindre

utpräglat. Förut har nämnts, att den sakkunnige anser, att tillståndsprövningen

bör kunna vara av tämligen summarisk karaktär, när det gäller

utlänningar, som varit bosatta här under minst två år. I fråga om de u tlänningar,

som erhållit bosättningstillstånd, anser

den sakkunnige det vara skäl att gå ett steg längre. Sådant tillstånd meddelas

i regel endast åt utlänning, som vistats fem år i landet. Med hänsyn här
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

till och till de krav i övrigt, som enligt utlänningslagen och utlänningskungörelsen

gäller för att erhålla bosättningstillstånd, bör det icke väcka betänkligheter

att befria utlänningar med sådant tillstånd från skyldighet att

söka näringstillstånd, liksom de redan befriats från skyldighet att ha arbetstillstånd.

Den sakkunnige erinrar om att en sådan ordning beträffande

dessa utlänningars rätt till näringsutövning föreslogs också av näringsrättsutredningen.

Med hänsyn till det anförda förordar den sakkunnige, att näringstillstånd

icke skall erfordras, när fråga är om utlänningar som erhållit

bosättningstillstånd.

Inom Nordiska rådet har frågan om en utvidgad rätt för nordiska

medborgare att etablera sig i nordiskt grannland varit föremål för behandling

vid flera tillfällen. Redan vid rådets första session år 1953 behandlades

detta spörsmål, och i en år 1954 antagen rekommendation (nr 26)

hemställdes till de berörda regeringarna, att vid tillämpningen av bestämmelser

om bland annat tillstånd för utlänningar att driva näring skulle följas

en sådan praxis, att kravet på längre tids uppehåll i landet uppmjukades

såvitt angår medborgarna i nordiska grannland. I enlighet härmed har

under senare år i svensk praxis icke gentemot nordiska medborgare upprätthållits

krav på bosättning i Sverige under viss tid, och i vissa fall har

tillstånd meddelats utan att bosättning här över huvud — för förfluten tid

eller framtiden — uppställts som villkor. Även om det för närvarande icke

föreligger sådana överenskommelser med de nordiska grannländerna angående

etableringsrätteni att undantagsbestämmelser erfordras, kan det —

beroende på resultatet av förhandlingar mellan de nordiska länderna i den

berörda frågan — i framtiden bli aktuellt att helt eller beträffande vissa

näringsgrenar befria danska, finska, isländska och norska medborgare från

skyldighet att söka näringstillstånd; därvid blir det en särskild fråga, huruvida

dylik befrielse bör ifrågakomma för andra än de här bosatta.

Den sakkkunnige behandlar vidare den europeiska bosättningskonv

entio nen. Konventionen — som endast avser fysiska personer —

utgår beträffande rätten för medborgare i en konventionsstat att utöva inkomstbringande

verksamhet i annan konventionsstat från huvudprincipen,

att konventionsstat skall »auktorisera» övriga parters medborgare att utöva

sådan verksamhet på samma villkor som dess egna medborgare, såvida icke

allvarliga skäl av ekonomisk eller social natur reser hinder häremot (artikel

10). Enligt den sakkunnige synes konventionen icke lägga hinder i vägen för

en tillståndsprövning, blott tillämpningen sker i konventionens anda. Därest

en utlänning, som vill idka näring här i riket, icke uppfyller de villkor,

som enligt de förut angivna riktlinjerna för meddelande av näringstillstånd

bör gälla, kan med fog sägas, att allvarliga skäl av ekonomisk eller social

natur reser hinder mot bifall; den sakkunnige anmärker, att enligt ett till

konventionen fogat protokoll vederbörande stat själv äger avgöra, om skäl

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968 87

av angiven art föreligger. Den na föreslagna lagstiftningen kan följaktligen

anses uppfylla de krav, som konventionen ställer i nu angivna avseenden.

I vissa fall går emellertid konventionen längre än vad nu angivits. Av

dess artikel 12 framgår nämligen, att icke ens allvarliga skäl av ekonomisk

eller social natur får utgöra grund att vägra »auktorisering» till inkomstbringande

verksamhet i de fall, då en person, som tillhör en konventionsstat

och som lovligen uppehåller sig å annan parts område, antingen utövat

inkomstbringande verksamhet där oavbrutet under fem år eller lovligen

uppehållit sig där under en oavbruten tidrymd av tio år eller erhållit

bosättningstillstånd. Emellertid är konventionsstat berättigad att icke godta

ett eller två av de tre nämnda villkoren. Den sakkunnige anför, att det

sålunda i detta hänseende för svenskt vidkommande i och för sig skulle

vara till fyllest, om den föreslagna särställningen för utlänningar med bosättningstillstånd

genomförs.

Utöver det föreslagna undantaget beträffande utlänningar med bosättningstillstånd,

anser den sakkunnige bosättningskonventionen icke nödvändiggöra

några undantagsbestämmelser. Emellertid åsyftar konventionen

en fortgående liberalisering av etableringsrätten. Med den utformning den

föreslagna lagen har föreligger enligt den sakkunnige ej hinder mot en sådan

utveckling.

Den sakkunnige anför, att även E F T A-k onventionen (artikel

16) har vissa föreskrifter avseende etablering och drift av ekonomiska företag,

nämligen sådana som avser produktion av eller handel med varor,

som har områdesursprung enligt konventionen. Beträffande sådan verksamhet

föreskrivs, att en stat gentemot andra medlemsstaters rättssubjekt

icke bör tillämpa restriktioner på sådant sätt, att staten — genom en mindre

gynnsam behandling av dessa rättssubjekt än av statens egna — motverkar

de fördelar, som förväntas i anledning av undanröjandet eller frånvaron

av tullar och kvantitativa restriktioner i handeln mellan medlemsstaterna;

icke heller skall nya restriktioner tillämpas på sådant sätt. Rörande dessa

föreskrifters förhållande till de enligt näringsfrihetsförordningen gällande

villkoren för näringsutövning anför den sakkunnige, att i prop. 1960: 25

angående Sveriges anslutning till konventionen uttalats, att prövningen av

ansökningar om näringstillstånd, såvitt angick rättssubjekt tillhörande konventionsstat,

fick ske med beaktande av konventionen, och tillståndsgivningen

fick sålunda i dessa fall ta sikte huvudsakligen på formella synpunkter.

Konventionen ansågs däremot icke påkalla någon jämkning av

den gällande lagstiftningen i nu ifrågavarande hänseende. Den sakkunnige

framhåller, att det förutsatts, att prövningen enligt den nya lagen i allt väsentligt

skall ske enligt samma linjer som hittills gällt och att konventionens

föreskrifter sålunda kan tillgodoses vid tillämpningen av lagens tillståndsregler

lika väl som vid tillämpningen av näringsfrihetsförordningen.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Knngl. Maj. ts proposition nr 08 år 1068

Några egentliga undantagsregler erfordras sålunda icke med anledning av

den berörda konventionen. Den sakkunnige anmärker, att det råd, som är

organ för frihandelssammanslutningen, enligt konventionen har att överväga,

om ytterligare bestämmelser erfordras för att förverkliga konventionens

principer beträffande etableringsrätten. Det fortsatta arbetet inom sammanslutningen

kan sålunda komma att föranleda, att medborgare i konventionsstaterna

skall erhålla en särskilt gynnsam behandling. Detta kan enligt

den sakkunnige tillgodoses inom ramen för den föreslagna lagstiftningen.

Den sakkunnige har vidare beaktat det läge, som kan uppkomma vid en

svensk associering till den europeiska ekonomiska gemenskapen

(EEC). Den sakkunnige anför därvid, att i Romfördragets artikel

7 fastslås som en allmän princip att — med beaktande av de särskilda bestämmelser

som förutses i fördraget — varje diskriminering grundad på

nationalitetsskäl skall vara förbjuden. De närmare reglerna om hur denna

princip gradvis skall förverkligas i fråga om etableringsrätten återfinns i

artiklarna 52—58. Därav framgår bl. a., att medlemsländernas inskränkningar

i fråga om etableringsfrilieten för rättssubjekt från annan med1

ems st åt skall stegvis avvecklas, så att sådana rättssubjekt skall få rätt

att starta och driva självständig förvärvsverksamhet samt att starta och

driva företag på samma villkor, som fastställts i etableringslandet för dess

egna rättssubjekt (artikel 52). Fördragets etableringsbestämmelser skall

dock icke utgöra hinder för tillämpningen av sådana rättsregler och förvaltningsföreskrifter,

som innebär särskilda regler för utländska rättssubjekt

och som kan motiveras av hänsyn till allmän ordning (ordre

public), allmän säkerhet och folkhälsa; avsikten är, att det så småningom

skall ske viss samordning av de särskilda regler i nämnda avseende, som

gäller inom medlemsländerna (artikel 56). Utan hinder av de allmänna

etableringsbestämmelserna kan en medlemsstat vidare uppställa särskilda

regler beträffande vissa bestämda verksamhetsområden, t. ex. beträffande

krigsmaterieltillverkning. I enlighet med vissa bestämmelser i fördraget

har organ inom gemenskapen år 1961 fastställt ett allmänt program för avveckling

av begränsningar i etableringsrätten. Programmet syftar till ett

undanröjande av diskriminerande bestämmelser etappvis enligt en uppgjord

tidsplan, omfattande tiden t. o. in. år 1969. För att förverkliga det allmänna

programmet utarbetas efter hand särskilda direktiv för medlemsstaterna.

-— Fördraget innehåller vidare i artiklarna 59—66 vissa bestämmelser

om rätten för rättssubjekt inom gemenskapens område att utföra

tjänster i annan medlemsstat än den där han har sitt hemvist; till tjänster

hänförs främst verksamhet inom industri, handel, hantverk och de fria yrkena.

Målsättningen är även när det gäller utförande av tjänster i annan

medlemsstat, att gällande restriktioner successivt skall avvecklas, så att

den som skall utföra tjänsten i annat land skall få tillfälligt utöva sin verk
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

samhet där på samma villkor som detta land uppställer för sina egna medborgare.

I detta avseende gäller dock samma förbehåll, som nyss nämnts

beträffande sådana särskilda regler för utländska medborgare, som är berättigade

med hänsyn till allmän ordning (ordre public), allmän säkerhet

och allmänna hälsoförhållanden. Avvecklingen av restriktioner beträffande

det fria utbytet av tjänster skall ske etappvis enligt ett allmänt program,

upprättat av organ inom gemenskapen.

Den sakkunnige har icke funnit anledning att söka närmare precisera

vad de nämnda fördragsbestämmelserna innebär och följaktligen icke heller

att göra någon mera ingående jämförelse mellan dem och den i det föregående

förordade lagstiftningen. Den sakkunnige förutsätter dock, att om

en svensk associering till EEC kommer till stånd och därvid även fördragets

bestämmelser om etableringsrätt och rätt att utföra tjänster kommer att

bli tillämpliga beträffande vårt land, det kan bli erforderligt att i fråga om

medborgare i EEC-stater stadga vissa undantag från det föreslagna tillståndstvånget;

sådant undantag torde i så fall få avse även här icke bosatta

medborgare i EEC-stater såvitt gäller tillfälligt utförande av tjänster här.

Av vad nu anförts om behovet av undantagsbestämmelser för vissa kategorier

utlänningar finner den sakkunnige framgå, att dylika undantag

för närvarande icke är påkallade annat än beträffande

utlänningar, som innehar bosättningstillstånd,

men att ytterligare undantag kan tänkas ifrågakomma i en framtid. När det

gäller den närmare utformningen av reglerna för nu avsedda fall bör sålunda

i nuvarande läge i första hand behandlas den reglering, som skall

gälla utlänningar med bosättningstillstånd. Liksom i utlänningslagens 15 §

andra stycket fastslagits, att sådana utlänningar är fria från skyldighet att

inneha arbetstillstånd, anser den sakkunnige det vara lämpligt att även i

den lag rörande näringsutövning, som nu är i fråga, ta in föreskrift av innebörd

att de ej skall vara skyldiga att söka näringstillstånd. Föreskriften

kan enligt den sakkunniges mening lämpligen ges den utformningen, att

de skall vara likställda med svenska medborgare beträffande

rätten till näringsutövning. Dock bör de vara

underkastade de allmänna föreskrifter i den nya lagstiftningen, som enligt

vad förut sagts bör gälla oberoende av frågan om tillståndstvång, dvs. beträffande

verkan av omyndighet och konkurs, åläggandet att ha föreståndare

i vissa fall samt skyldigheten att lyda under svensk lag och vara underkastade

svensk domsrätt. En inskränkning i likställigheten följer därav,

att utlänning med bosättningstillstånd skall vara underkastad de förbud

och andra särskilda föreskrifter, som i vissa författningar stadgas med

avseende på utlänningars utövning av vissa näringsgrenar.

Med tanke på att det vidare, såsom förut anförts, inom ramen för det internationella

ekonomiska samarbetet kan komma att ingås konventioner,

som föranleder undantag från lagens tillståndstvång, anser den sakkun
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

nige, att det tidigare föreslagna bemyndigandet för Kungl.

M a j: t bör innefatta även befogenhet att förordna, att viss grupp utlänningar

skall berättigas att utöva näringsverksamhet av visst slag eller näringsverksamhet

i allmänhet. Vilken närmare innebörd ett sådant förordnande

skall erhålla och vilka villkor som bör fästas därvid — t. ex. i fråga

om krav på bosättning här i riket — måste bli beroende på innehållet i

vederbörande konvention. I huvudsak torde de synpunkter, som anförts i

fråga om utlänningar med bosättningstillstånd, äga giltighet, även när det

gäller att på grund av eventuella konventioner, som föreskriver nationell

behandling i fråga om rätt till näringsutövning, förordna att vissa utlänningar

skall vara likställda med svenska medborgare i fråga om dylik rätt.

Klart är exempelvis att ett förordnande som meddelas med stöd av nu ifrågavarande

lagstiftning icke kan innefatta undantag från annan lagstiftning,

som innehåller särskilda bestämmelser för utlänningars vidkommande.

En annan sak är ait ändring av dylika bestämmelser kan vara påkallad

med hänsyn till konventioner. Såsom tidigare anförts anser den sakkunnige

det lämpligt, att förordnanden som nu berörts tas upp i en av Kungl.

Maj :t med stöd av lagen utfärdad kungörelse; behov av ändringar kan uppkomma

beroende på att nya konventioner ingås eller att ytterligare stater

ansluter sig till en förefintlig, för Sverige gällande konvention.

Särskilda frågor rörande utländska företag

Olika företagsformer

Den sakkunnige anför, att lagstiftningen år 1955 om utländska bolag och

ekonomiska föreningar bygger på överväganden, som i allt väsentligt överensstämmer

med de allmänna synpunkter, som den sakkunnige framlagt.

Det föreligger därför icke anledning att nu företa någon allmän omprövning

av denna reglering. Enligt den sakkunniges mening bör emellertid

övervägas, huruvida de år 1955 tillkomna reglerna icke bör kompletteras,

så att allmänna näringsrättsliga bestämmelser om utländska juridiska personer

mera fullständigt tas upp i lagstiftningen. Därvid bör i första hand

prövas, om lagstiftningen bör utsträckas att avse sådana juridiska personer,

som nu ej omfattas av filiallagen. Denna gäller endast utländska bolag

och ekonomiska föreningar. Beträffande andra juridiska personer innehåller

filiallagen ingen föreskrift. Dessa nämns ej heller i näringsfrihetsförordningen.

Visserligen får av förordningen anses följa, att andra utländska

juridiska personer än bolag och ekonomiska föreningar icke äger

rätt till i förordningen avsedd näringsutövning. Om sådan juridisk person

ändå skulle bedriva näring här, torde dock icke kunna utkrävas straff av

de för rörelsen ansvariga. Det förbud som sålunda får anses gälla beträffande

näringsutövning av dylika juridiska personer är alltså icke straff
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

sanktionerat. Om näringsfrihetsförordningen upphävs, kommer icke ens

ett dylikt förbud att gälla. Då det är önskvärt, att det finns klara bestämmelser

rörande den näringsrättsliga ställning, som tillkommer de nu ifrågavarande

juridiska personerna, bör enligt den sakkunniges mening dylika

bestämmelser införas i samband med en ny näringsrättslig lagstiftning.

Även om det kan sägas, att det icke lär bli något vanligare fall, att utländska

juridiska personer av annan art än bolag och ekonomiska föreningar kan

antas vilja driva näring här, bör denna möjlighet icke lämnas helt ur räkningen,

då det icke torde vara alldeles ovanligt, att sådana juridiska personer

driver näring i sina hemland. Den sakkunnige nämner också, att i

vissa konventioner etableringsbestämmelserna har avseende även på andra

juridiska personer än bolag och ekonomiska föreningar. I vissa fall kan

det tänkas vara svårt att bedöma, om ett utländskt rättssubjekt är sådant,

att de för utländska bolag och ekonomiska föreningar nu gällande reglerna

är tillämpliga, och det vore enligt den sakkunnige fördelaktigt, om bedömningen

i detta avseende ej behöver vara avgörande för frågan, om rättssubjektet

kan erhålla rätt till näringsutövning här eller icke. På grund av det

anförda finner den sakkunnige, att alla utländska juridiska

personer bör omfattas av den här ifrågavarande lagstiftningen.

Olika slag an näringsverksamhet

Den sakkunnige har vidare övervägt, huruvida sådan näringsutövning,

som ej faller under filiallagen, bör omfattas av den nya lagstiftningen. I

betänkandet framhålls därvid, att det före tillkomsten av 1955 års lagstiftning

var en oklar fråga, om utländsk juridisk person hade möjlighet

att här driva sådan näring, som avses i näringsfrihetsförordningen. Beträffande

näringsverksamhet av den art, som faller utanför näringsfrihetstörordningens

tillämpningsområde och som ej heller reglerats i annan författning,

gällde dock icke och gäller ej heller nu några författningsbestämmelser.

Bortses från de särskilt reglerade näringarna, finns alltså i varje

tall icke något straffsanktionerat förbud rörande utländsk juridisk persons

idkande här i riket av näring, som ej omfattas av näringsfrihetsförordningen;

detta gäller utländska bolag och ekonomiska föreningar samt även

andra utländska juridiska personer. Den sakkunnige anför, att exempel

finns på att utländska juridiska personer här bedrivit sådan utanför näringsfrihetsförordningen

fallande verksamhet som jordbruk, skogsbruk,

gruvdrift och konsultativ verksamhet. Enligt den sakkunniges uppfattning

bör den nya lagstiftningen liksom i fråga om utlänningar i princip omfatta

alla slags näringsverksamhet av utländska företag. Undantag

bör dock göras i ett avseende. Den nya lagstiftningen bör nämligen inte

galla i fråga om rätt för utländsk försäkring sanstalt att

driva försäkringsrörelse här i riket, eftersom särskild lag härom redan

gäller.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungi. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

Bestämmelsernas innehåll

I betänkandet erinras om att utländskt företag, vilket enligt sitt hemlands

lag är behörigen bildat och registrerat såsom bolag eller ekonomisk förening

samt i hemlandet driver näringsverksamhet, enligt filiallagen kan erhålla

Kungl. Maj :ts tillstånd att idka näring här i riket. Lagen innehåller vissa

föreskrifter om formerna för verksamheten och om firma, registrering, redovisning

in. in. Dessa har tillkommit för att för de utländska företagen

skall finnas åtminstone en viss motsvarighet till sådana för svenska aktiebolag

och ekonomiska föreningar gällande bestämmelser, som tillkommit i

kontrollsyfte och i tredje mans intresse. Då filiallagens regler i sådant hänseende

icke är lika stränga som motsvarande regler för exempelvis ett

svenskt aktiebolag, kan enligt den sakkunnige icke sägas att lagen i denna

del ställer de utländska företagen i sämre ställning än de svenska, utan de

får tvärtom i flera avseenden en gynnsammare ställning. Filiallagens krav

på tillstånd kan enligt den sakkunniges mening i riss mån ses som en motvikt

häremot; inom tillståndsprövningens ram kan beaktas bl. a., om det

utländska företaget har den ekonomiska stabilitet, att det ej behöver

befaras sådana olägenheter för tredje man, som vår associationsrättsliga

lagstiftning avser att förebygga, när det gäller svenska företag. Den

kontroll, som i sådant hänseende utövas vid tillståndsprövningen, är visserligen

av annan art än den kontroll, som förekommer beträffande svenska

aktiebolag, men behöver icke betraktas som strängare. Emellertid kan också

i tillståndsprövningen tillkomma andra moment, som innebär, att utländska

företag kommer i sämre ställning än svenska företag; prövningen

kan vara rent diskretionär, och följaktligen kan tillstånd i och för sig vägras

ett utländskt företag, även om det från nyss berörda synpunkter ej föreligger

något skäl att avslå en tillståndsansökan.

Den sakkunnige anför vidare, att om med främmande stat ingås konvention,

innebärande att utländska företag skall erhålla möjlighet att här

idka näring på i huvudsak samma villkor som svenska företag, detta icke

nödvändigtvis behöver föranleda undantag från lagens bestämmelser om

tillståndstvång och ännu mindre från föreskrifterna om formerna för verksamheten.

Ofta torde ett åtagande av angiven innebörd kunna uppfyllas

inom ramen för en tillståndsprövning, varvid det är möjligt att med anledning

av konventionen såtillvida tillämpa en liberal praxis gentemot företag,

tillhörande konventionsstat, att vid prövning huvudsakligen formella

synpunkter beaktas.

De allmänna synpunkter, som den sakkunnige sålunda anfört, äger i dagens

läge tillämpning främst när det gäller bolag och ekonomiska föreningar

i stater, som är anslutna till EFTA-konventionen. Denna konvention

i och för sig lägger icke hinder i vägen för ett bibehållande av tillståndsprövning.

Konventionen föranleder emellertid enligt den sakkunnige, att

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

93

prövningen måste ske på sådant sätt, att den icke motverkar de fördelar,

som förväntas i anledning av undanröjandet eller frånvaron av tullar och

kvantitativa restriktioner i handeln mellan medlemsstaterna. Vid tillståndsprövning

i dessa fall blir det därför huvudsakligen formella synpunkter,

som är att beakta.

Vidare beaktar den sakkunnige Europarådets arbete med en

konvention beträffande juridiska personers etableringsrätt,

sålunda en motsvarighet till den av Europarådet för fysiska

personer utarbetade konventionen. Enligt den sakkunnige är det tänkbart,

att en ratificering av en dylik konvention kan medföra, att bolag och ekonomiska

föreningar från vissa stater skall medges etableringsrätt på förmånligare

villkor än som följer av filiallagen.

Den sakkunnige uppmärksammar vidare etableringsbestämmelserna i

EEC-fördraget. Huvuddragen av dessa bestämmelser har redan berörts

såvitt gäller fysiska personer. Enligt artikel 58 i fördraget skall med

de fysiska personerna likställas de företag, som bildats i enlighet med lagstiftningen

i en medlemsstat och som enligt bolagsordning eller motsvarande

handling har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudanläggning

inom gemenskapen. Med företag avses bolag enligt civil- eller handelslagstiftning,

däri inräknat kooperativa föreningar, samt övriga juridiska personer

enligt offentlig eller privat rätt, med undantag för sådana som arbetar

utan vinstsyfte. Enligt det allmänna programmet för avveckling av

begränsningarna i etableringsrätten avses bl. a., att etableringsrestriktionerna

när det gäller upprättande av agenturer, filialer eller dotterbolag

inom ett medlemsland skall undanröjas för företag från annat medlemsland,

varvid dock gäller att sådana företag, som endast enligt bolagsordning

eller motsvarande handling har sitt säte inom gemenskapen eller i ett

anslutet utomeuropeiskt land eller område, dessutom skall kunna visa upp

reella och bestående band med ekonomin i ett medlemsland eller i ett anslutet

utomeuropeiskt land eller område. Av det anförda framgår enligt den

sakkunnige, att en svensk anslutning till EEG kan tänkas föranleda, att

vissa undantag från nu gällande bestämmelser rörande utländska bolag

och ekonomiska föreningar blir erforderliga.

Förutom konventioner bör enligt den sakkunniges mening också en annan

omständighet kunna utgöra anledning att medge undantag från de nuvarande

bestämmelserna om formen för utländska bolags eller ekonomiska

föreningars verksamhet här. När det gäller verksamhet, som icke

omfattas av näringsfri hetsförordningen och filiallagen

men som enligt förslaget förs in under lagstiftningens tillämpningsområde,

kan det i vissa fall framstå som överflödigt att upprätthålla alla

de nuvarande reglerna beträffande filial, verkställande direktör, registrering

o. d. Så kan vara händelsen när fråga är exempelvis om jordbruk eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

5)4

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

skogsbruk, som ej är av större omfattning. I anslutning härtill anmärker

den sakkunnige, att det i trakter nära gränsen mot Norge förekommer, att

norska företag bedriver jordbruk och skogsbruk på svensk mark.

På grund av vad nu anförts föreslår den sakkunnige, att Kungl. M a j: t

berättigas att beträffande utländska bolag och ekonomiska föreningar

medge sådant undantag från lagstiftningens bestämmelser, som kan

finnas påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat

eller som i visst fall kan föranledas av särskilda omständigheter.

De anförda synpunkterna har gällt sådana företag, som enligt nuvarande

ordning kan erhålla tillstånd enligt filiallagen, dvs. de som enligt sitt hemlands

lag är registrerade såsom bolag eller ekonomiska föreningar samt

i hemlandet driver näringsverksamhet. Som redan nämnts har emellertid

i betänkandet förordats, att även andra utländska juridiska personer i princip

skall omfattas av lagstiftningen. Även om det endast torde vara i undantagsfall

sådana juridiska personer kan tänkas ha intresse av att idka näring

här, bör enligt den sakkunniges mening av lagstiftningen framgå, om de

kan förvärva rätt härtill eller icke. I och för sig skulle kunna tänkas, att i

lagstiftningen intoges ett absolut förbud mot näringsidkande av dylika juridiska

personer. Emellertid anser den sakkunnige skäl föreligga, som talar

för att viss möjlighet bör finnas att medge dem rätt till näringsutövning.

EFTA-konventionens etableringsregler rörande juridiska personer är

i och för sig icke begränsade till företag av den art, som avses i filiallagen.

Man får därjämte räkna med att den förut berörda konventionen om juridiska

personers etableringsrätt kan komma att gälla juridiska personer i

allmänhet. EEC-fördragets etableringsbestämmclser gäller också en vidare

krets av juridiska personer än bolag och ekonomiska föreningar. En annan

omständighet som talar för att det för de nu ifrågavarande juridiska personerna

icke bör gälla ett ovillkorligt förbud mot näringsverksamhet är, att

den nya lagstiftningen föreslås skola omfatta även vissa slag av näringsverksamhet,

beträffande vilka det hittills icke gällt något förbud.

Den sakkunnige anför, att om med hänsyn till det anförda möjlighet öppnas

att ge ifrågavarande juridiska personer tillstånd till näringsutövning,

det torde ligga i sakens natur, att endast ett fåtal ansökningar om tillstånd

kan vara att vänta. Därtill kommer att tillstånd bör kunna komma i fråga

blott under särskilda förutsättningar. I enlighet med de överväganden, som

kom till uttryck under filiallagens förarbeten, bör nämligen medgivande av

etableringsrätt icke lämnas med mindre den juridiska personen har sådan

ekonomisk stadga, att den kan antas ha förutsättningar att fullgöra här ingångna

avtal. Den sakkunnige anför, att det var främst denna synpunkt,

som föranledde, att filiallagens tillämpningsområde vid dess tillkomst icke

sträcktes längre än till att avse bolag och ekonomiska föreningar. Om även

andra juridiska personer kan medges etableringsrätt enligt lagen, bör detta

icke medföra, att man gör avkall på kravet, att tillräcklig ekonomisk stadga

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

skall utgöra en förutsättning för rätt till näringsutövning. Det är enligt den

sakkunnige tydligt, att spörsmålet, vilket krav som skall ställas i fråga om

ekonomisk stadga, får bedömas mot bakgrunden av den näringsverksamhet,

som det utländska företaget åsyftar att utöva.

Den sakkunnige föreslår därför, att andra företag än sådana som

nu avses i filiallagen skall kunna erhålla tillstånd att idka

näring, såframt synnerliga skäl är därtill.

De i filallagen upptagna föreskrifterna rörande formerna för verksamheten,

om bokföring, revision och annat är utformade med tanke på bolag

och ekonomiska föreningar. Om det ifrågakommer att medge företag av

annat slag rätt till näringsutövning, bör enligt den sakkunnige i princip

gälla samma föreskrifter, men för den händelse dessa föreskrifter i visst

fall skulle passa mindre väl med hänsyn till företagets art, bör det enligt

den sakkunniges mening vara möjligt att i stället meddela andra föreskrifter,

anpassade till det aktuella fallet.

Säkerhet för skatter och vissa avgifter

Den sakkunnige erinrar till en början om att näringsrättsutredningen

föreslog att det enligt näringsfrihetsförordningen gällande ovillkorliga

kravet på ställande av säkerhet för utskylder skulle helt slopas med hänsyn

till den omläggning av skatteuppbörden som källskattereformen inneburit.

Om nu gällande ordning har den sakkunnige från länsstyrelserna inhämtat

vissa uppgifter. Av dessa framgår att antalet inneliggande säkerheter

under perioden den 1 januari 1955—den 30 september 1958 varierat

mellan 362 och 484. Under perioden har säkerhet behövt tas i anspråk genomsnittligen

endast i cirka två fall per år. Även om det inte kan uteslutas

att det bland utländska näringsidkare skulle ha förekommit fler fall av

obetalda skattar om säkerhet icke krävts — bl. a. har med nuvarande ordning

vissa utlänningar med svagare ekonomi icke kunnat förvärva tillstånd

— tyder de nyss berörda siffrorna på att kravet på säkerhet icke haft

större praktisk betydelse. Uppmärksammas bör också att det för åtskilliga

näringar, som faller utanför näringsfrihetsförordningen, icke gäller något

krav på ställande av säkerhet och att något önskemål om införande härav

ej yppats.

Den sakkunnige anför vidare att hänsyn måste tas till att källskattesystemet

med successiva inbetalningar av preliminär skatt reducerat möjligheterna

för en utlänning att undandra sig skattebetalning genom att

lämna landet. Visserligen är riskerna icke helt eliminierade, eftersom en

preliminär taxering kan bli för låg, särskilt när en rörelse är nystartad.

Om emellertid en utlänning bosatt sig i riket och vill starta en rörelse här,

finns anledning att räkna med att han har för avsikt att stanna kvar. Nor
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

malt synes därför beträffande de här bosatta utlänningarna

inte behöva krävas att de ställer säkerhet. Det torde vara till fyllest, att det

läggs i tillståndsmyndighetens hand, att om särskilda skäl föreligger, ålägga

sådan utlänning skyldighet att ställa säkerhet. Delta kan vara motiverat,

t. ex. om utlänningen helt nyligen bosatt sig i riket eller tidigare misskött

sina skattebetalningar. Sådant åläggande bör också kunna ifrågakomma

om utlänning, som erhållit tillstånd utan skyldighet att ställa säkerhet, sedermera

eftersätter sina skyldigheter i skattehänseende.

Beträffande utlänningar som icke är bosatta här i riket

anser den sakkunnige, att det däremot möter betänkligheter att slopa

hittills gällande ordning. Risken att de efter en tid avbryter sin verksamhet

här i riket utan att ha fullgjort sin skattskyldighet finner han så beaktansvärd

att kravet på säkerhet i princip bör bibehållas, helst som det i regel

saknas möjlighet att utomlands indriva svensk skatt. Kravet på säkerhet bör

dock icke vara ovillkorligt. Undantag kan vara motiverade under särskilda

förhållanden, t.ex. med hänsyn till internationella överenskommelser.

Den sakkunnige påpekar, att europeiska bosättningsko nv

entio nen i artikel 21 har en bestämmelse, innebärande att medborgare

i konventionsstat icke på de övrigas område skall vara underkastad

andra eller högre pålagor, avgifter, skatter eller utskylder än som tas ut

av landets egna medborgare i liknande läge. Därest föreskrift om skyldighet

för utländsk näringsidkare att ställa säkerhet för skatt inte skulle anses

förenlig med artikeln, är att märka, att konventionen enligt artikel 26

ger möjlighet för konventionsstat att senast vid deponerandet av ratifikationsinstrumentet

göra förbehåll mot bl. a. artikel 21 i den utsträckning

statens lagstiftning inte står i överensstämmelse med artikelns innehåll.

Emellertid kan den av den sakkunnige föreslagna föreskriften tillämpas

på det sättet, att man — just på grund av en konventionsbestämmelse —

låter utlänning, tillhörande konventionsstat, vara fri från skyldighet att

ställa säkerhet, även om det från andra synpunkter vore motiverat att kräva

sådan. Den föreslagna bestämmelsen om ställande av säkerhet kan med

hänsyn till det anförda icke anses oförenlig med artikel 21 i konventionen.

Också gentemot medborgare i EFT A-l änder kan den föreslagna

bestämmelsen enligt den sakkunnige tillämpas på det sättet att på

grund av konventionens innehåll säkerhet ej krävs även om det från andra

synpunkter vore motiverat att kräva sådan.

Utöver vad nu anförts rörande reglerna om ställande av säkerhet diskuterar

den sakkunnige vilka skatter och andra förpliktelser

som därigenom skall säkerställas. Efter att ha gått

igenom denna fråga föreslår den sakkunnige den formuleringen av bestämmelsen,

att utlänningen skall ställa säkerhet för de skatter för vilka

han här kan bli betalningsskyldig samt att i lagen med skatter förstås de

skatter och avgifter som avses i 1 § uppbördsförordningen samt allmän varu
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

skatt och sådana arbetsgivaravgifter som avses i 18 § förordningen angående

uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,

in. in. Säkerhetens storlek föreslås motsvara vad utlänningen

kan beräknas ha att i anledning av näringsverksamheten erlägga i statlig

och kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och statlig förmögenhetsskatt

för de närmaste tre åren.

För utländska företag skall enligt den sakkunniges förslag gälla motsvarande

regler.

Lagstiftningens utformning

Vad beträffar platsen för bestämmelserna om utlännings rätt att idka

näring anför den sakkunnige, att bestämmelserna, om de ej tas upp i en

särskild lag, kan införas i utlänningslagen eller ock sammanföras

med bestämmelserna rörande utländska juridiska^ personer till en

gemensam lag. Därest stadganden om utlännings rätt till näringsutövning

införs i utlänningslagen, skulle denna lag — eftersom den redan

nu behandlar frågan om utlännings rätt att inneha anställning här — komma

att redovisa alla grundläggande regler om utlännings rätt att här vinna

sin försörjning. Emellertid finns skäl, som talar emot en sådan lösning. Utlänningslagen

vilar på det fria folkutbytets princip och ordningen med tillstånd

och andra restriktioner utgör en på Kungl. Maj:ts förordnande beroende

undantagsreglering, vilken — enligt uttalande vid utlänningslagens

tillkomst — är avsedd att förenklas och nedskäras, så snart mera normala

förbindelser mellan folken upprättas. Den sakkunniges förslag angående

utlännings rätt till näringsutövning utgår däremot från motsatt princip,

nämligen att enligt huvudregeln tillståndstvång skall gälla, medan lättnaderna

är att anse såsom undantag. Ett annat skäl mot att i utlänningslagen

införa reglerna angående utlänningars rätt till näringsutövning är, att

reglerna kommer att avse även utlänningar, som icke är bosatta i riket och

endast genom anställda driver verksamhet här. Då utlänningslagen tar sikte

på utlänningars vistelse här i riket, kan det ifrågasättas om regler av

sistnämnda art lämpligen bör tas upp i utlänningslagen.

En annan möjlighet är att sammanföra de för utlänningarna förordade

reglerna med bestämmelserna beträffande utländska juridiska personer. I

båda fallen avses näringsutövning, och det är enligt den sakkunniges mening

därför naturligt, att reglerna tas upp i en gemensam författning. Vissa

av de förordade bestämmelserna är vidare av den art, att de bör i lika mån

gälla både fysiska och juridiska personer. I en del andra hänseenden är de

erforderliga bestämmelserna visserligen ej helt överensstämmande men

dock så likartade, att de väl låter sig samordnas. En påtaglig skillnad föreligger

likväl så till vida, att det beträffande juridiska personer bör gälla

vissa regler angående formen för verksamheten, särskild registrering, fir4

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. .Yr 9S

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

ma och vissa andra förhållanden men att när det gäller fysiska personer

regler med motsvarande innehåll icke är erforderliga. Denna omständighet

kan dock enligt den sakkunnige icke anses tala emot att reglerna om de

utländska fysiska och juridiska personerna tas upp i en gemensam lag. Med

hänsyn till det sagda förordar den sakkunnige, att bestämmelserna om utlänningars

och utländska juridiska personers rätt att idka näring tas upp

i en gemensam lag. I anslutning till denna föreslås en kungörelse med vissa

kompletterande bestämmelser.

Yttrandena

Den sakkunniges förslag till lagstiftning beträffande näringsutövning av

utlänningar och utländska företag har i princip tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av remissinstanserna med blott ett par undantag. I flera

yttranden understryks, att förslaget genom sin konstruktion medger en

smidig anpassning till skiftande förhållanden.

Några remissinstanser diskuterar värdet av utländsk etabler

i n g i Sverige. Därvid anför etableringsutredningen, med instämmande

av näringsfrihetsombudsmannen, statens pris- och kartellnämnd samt

handelskammaren i Gävle, att erfarenheterna av den utländska etablering,

som förekommit under senare tid, får anses övervägande positiva. 1 eu del

fall har denna etablering utan tvekan inneburit en värdefull stimulans för

näringslivet. Etableringsutredningen anser även, att Sverige i fortsättningen

bör inta en liberal hållning i fråga om utländsk etablering. En sådan hållning

ligger enligt utredningen i linje såväl med vårt lands allmänna inställning

i handelspolitiska frågor som med de önskemål man på svensk sida

hyser om att svenska företag skall ha möjlighet att då behov därav föreligger

etablera verksamhet även utomlands. Utredningen framhåller, att åtskilliga

av de risker eller olägenheter, som ibland ansetts vara förknippade

med utländsk etablering, är av sådan art, att de bör kunna undvikas på annat

sätt än genom restriktioner i fråga om rätten till etablering.

Den sakkunniges förslag att utländska rättssubjekts rätt till näringsutövning

i princip skall vara beroende av tillståndsprövning tillstyrks

eller lämnas utan erinran av det helt övervägande antalet remissinstanser.

Etableringsutredningen anför därvid följande.

Etableringsutredningen anser tidpunkten nu ej lämplig att i någon mera

väsentlig utsträckning avskaffa den reglering, som gäller för utländska

rättssubjekts etablering här i landet. Enligt utredningens åsikt bör den fortsatta

internationella utvecklingen avvaktas en tid innan denna fråga tas upp

till prövning. Under den närmaste tiden bör man från svensk sida framför

allt nära följa utvecklingen av det internationella samarbetet på detta område.

Praktiskt taget alla länder upprätthåller nämligen i dag etableringsrestriktioner

i en eller annan form och det är vanskligt att bedöma hur långt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

99

strävandena mot etableringsrättens frigörande kan leda eller vilka konsekvenserna

skulle bli för svenskt vidkommande, om vi avskaffade alla restriktioner

på detta område innan andra länder på samma utvecklingsnivå

är beredda att ta ett dylikt steg. Man torde i detta sammanhang ej heller

helt böra bortse från att det på många håll utomlands, bland annat i flera

europeiska stater, förekommer en etableringsrättslig reglering — exempelvis

innefattande krav på utbildning eller på en på visst sätt dokumenterad

yrkesskicklighet — vilken, utan att formellt vara av utlänningsdiskriminerande

art, likväl får en sådan effekt. Dylika regler, som är främmande för

vår generella näringslagstiftning, kan de facto försvåra möjligheterna att

upprätthålla reciprocitet länderna emellan. Vad angår enskilda personer må

slutligen också framhållas att det synes naturligt att man, så länge utlänningar

icke utan tillstånd äger ta arbetsanställning här, också upprätthåller

en reglering av deras rätt att idka näring i vårt land. Gränsen mellan arbetsanställning

och självständig förvärvsverksamhet är ju i många fall flytande.

När etableringsutredningen nu vill förorda en lagstiftning, som reglerar

utländska rättssubjekts näringsutövning här i riket på i huvudsak samma

sätt som för närvarande gäller, sker detta emellertid i fullt medvetande om

att fråga om lättnader i denna reglering kan komma att aktualiseras relativt

snart. Det är därför angeläget att några åtgärder icke nu vidtas, som

kan försvåra vår anslutning till blivande mellanfolkliga överenskommelser,

i vilka etableringsfrågor ingår, eller en anpassning av vår politik i fråga om

tillståndsgivningen till vad som i rådande förhållanden kan anses önskvärt.

Vad man nu bör sikta på är därför enligt etableringsutredningens åsikt en

sådan huvudsakligen teknisk modernisering av lagstiftningen, som ger möjlighet

till en smidig och efter förhållandena avpassad tillämpning av densamma.

I detta avseende synes det förslag, som 1958 års näringsrättssakkunnige

framlagt, vara väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Sveriges industriförbund erinrar om att förbundet i olika sammanhang i

princip uttalat sig för fri etableringsrätt för utländska rättssubjekt. Förslaget

innebär emellertid icke några lättnader för utländska rättssubjekt att

driva näring här i riket utan kan snarast sägas vara en kodifiering av gällande

rätt. Förbundet vill dock icke motsätta sig, att man ytterligare avvaktar

den fortsatta internationella utvecklingen, innan man avskaffar den reglering,

som för närvarande gäller för utländska rättssubjekt här i riket. Förbundet

har alltså ej någon erinran mot att förslaget läggs till grund för

lagstiftning men utgår därvid från att tillståndsgivningen även i fortsättningen

kommer att tillämpas liberalt. Liknande uttalanden göres a v Sveriges

allmänna exportförening och Sveriges grossistförbund. Även kommerskolle•

gium anför, att det för närvarande icke är lämpligt att avskaffa de restriktioner

i fråga om etablering, som gäller för utländska rättssubjekt. Den internationella

utvecklingen bör avvaktas en tid, innan detta spörsmål tas upp

till prövning. I likhet med etableringsutredningen anser kollegium, att en

revision av lagstiftningen bör inriktas på en huvudsakligen teknisk modernisering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år I9(i8

Enligt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare är det förenat

med stora vanskligheter att redan nu ta slutlig ställning till frågan

om utländska rättssubjekts rätt till näringsutövning här i riket. Framför

allt beror detta på de senaste årens snabba utveckling i fråga om näringslivets

verksamhetsformer. Denna utveckling karakteriseras av specialfirmor,

stordrift och s. k. stormarknader. Av allt att döma står storföretagens näringsverksamhet

över de nationella gränserna och över världshaven i början

av en sjudande utveckling. Det kan också vara svårt att avgöra, vilket utgångsläge

man bör eftersträva inför kommande förhandlingar med internationella

institutioner. Handelskammaren finner det därför välmotiverat alt

inskränka sig till att fastställa vissa huvudprinciper inom en ramlagstiftning,

som medger en smidig anpassning till utvecklingen.

Stockholms handelskammare konstaterar, att frågan om en liberalisering

av reglerna om utländsk etablering, vilken fråga har mycket nära samband

med frågan om näringslagstiftningens utformning, alltjämt kvarstår i stort

sett olöst. Förslaget har dock den stora förtjänsten, att det ger möjligheter

till en smidig och efter framtida förhållanden avpassad tillämpning.

Sveriges hantverks- och industriorganisation understryker, att det i ett

flertal länder utöver generella etableringsregler för utlänning även finns eu

näringslagstiftning, som fastställer utbildnings- och kompetensvillkor för

den som vill utöva visst yrke. I exempelvis Västtyskland, Holland och Österrike

gäller dessa bestämmelser för bl. a. hela hantverksområdet, till vilket

där räknas över hundratalet olika yrken inom hantverk och service. Bestämmelserna

innebär krav på utbildning eller eu på visst sätt dokumenterad

yrkesskicklighet för rätt att utöva näring inom dessa yrken. Avsaknaden av

motsvarande lagbestämmelser i Sverige kommer enligt organisationens mening

att i praktiken innebära, att svenskar, som önskar etablera sig i utlandet,

har att underkasta sig de krav på utbildning in. in., som där gäller för

inhemsk medborgare, medan dessa utan några motsvarande hinder fritt kan

etablera sig i Sverige. Intill dess alt en internationell överenskommelse kan

nås om lika villkor, ter det sig därför naturligt, icke minst med hänsyn till

att utlänning måste ha tillstånd för att ta arbetsanställning i Sverige, att en

reglering av utlännings rätt att idka näring upprätthålls från svensk sida.

En kritisk inställning kommer till uttryck hos handelskammaren

för Örebro och Västmanlands län, som avstyrker, att förslaget nu läggs

till grund för lagstiftning. Enligt handelskammaren är det lämpligt att avvakta

säkrare kännedom om villkoren för en eventuell svensk medverkan

i gemensamma marknaden. De föreslagna lagreglerna om tillståndsprövning

in. m. ter sig nästan demonstrativt komplicerade. Enligt handelskammarens

mening kan filiallagen bestå, intill dess tiden är mogen för en avgörande

omprövning. En liknande uppfattning kommer till uttryck i det yttrande,

som avgivits av Östergötlands och Södermanlands handelskammare. Denna

handelskammare finner det tveksamt, huruvida förslaget nu bör genomföras.

Anledning till någon omedelbar brådska på detta område föreligger inte.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Knngl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

Nu gällande bestämmelser kan mycket väl göra tjänst ytterligare några år,

samtidigt som den internationella utvecklingen noga följs.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför, att utgångspunkten för en reglering av

utländska företags förhållanden här i landet bör vara, att samma krav, som

i skilda hänseenden ställs på svenska företag, även skall kunna göras gällande

gentemot utländska företag. Att genom lagstiftningsåtgärder uppehålla

särskilda spärrar för utländsk etablering här i landet synes däremot i

och för sig inte framstå som angeläget. Erforderlig kontroll beträffande fysiska

personers näringsidkande kan erhållas i samband med handläggningen

av tillståndsärenden enligt utlänningslagen. Vad beträffar den sakkunniges

uppfattning, att i vissa situationer näringspolitiska och samhällsekonomiska

skäl kan föreligga för särskild kontroll av utländsk etablering, förklarar

styrelsen, att erfarenheten hittills visat, att behov av sådan kontroll torde

uppkomma endast under exceptionella omständigheter. Enligt styrelsen

kan det ifrågasättas, om inte ett sådant behov kan tillgodoses i annan ordning.

Eu liknande mening framförs av fullmäktige i riksbanken, som uttalar

en allmän sympati för att lagstiftningsfrågan löses så, att man avstår

(rån en ny lag med generellt tillståndstvång och i stället litar till en punktreglering.

Enligt fullmäktige skidle en sådan reform få föregås av överväganden

rörande vilka områden som anses så känsliga, att de behöver specialregleras.

Den sakkunniges uttalanden om vad som skall anses som

näringsidkande här i riket lämnas i allmänhet utan erinran.

Blott i några få avseenden framförs avvikande meningar. Stockholms handelskammare

anför, att berörda tolkningsfråga liksom tidigare får bedömas

från fall till fall med utgångspunkt från vissa allmänna kriterier såsom

yrkesmässighet, vinstsyfte, verksamhetens anknytning till Sverige o. d. Eu

omfattande praxis har också utbildats på detta område. Med hänsyn till den

sakkunniges redovisning av detta material vill kammaren dock ifrågasätta,

om icke gränsdragningen mellan tillståndskrävande etablering och fri verksamhet

i vissa fall får tämligen otillfredsställande konsekvenser. Under det

att en mycket begränsad konsultverksamhet alltid kräver etableringstillstånd,

skulle en stor utländsk resebyrå eller ett internationellt transportföretag

kunna utan tillstånd upprätta kontor här för bland annat upplysning,

reklam och biljettförsäljning, dvs. verksamhetsformer, som är jämförliga

med svenska, normalt förekommande näringsgrenar. Handelskammaren

framhåller i detta sammanhang, att då det gäller verksamhet av angivna

slag det oavsett gränsdragningens direkta konsekvenser i fråga om krav på

etableringstillstånd är av betydelse, att verksamheter, som naturligen framstår

som filialföretag eller dotterbolag, också har eu sådan allmän rättslig

status, som skapar åtminstone vissa garantier vid mellanhavanden med

svenska kunder och affärskonlrahenter. Även Östergötlands och Södermanlands

handelskammare anför, att riktigheten av gränsdragningen mellan

fri näringsutövning och tillståndsbunden otivelaktigt kan ifrågasättas på

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

vissa punkter. Att nå en i alla avseenden tillfredsställande lösning stöter

dock på svårigheter.

Den kritik, som framförs rörande tolkningen av begreppet näring, avser

främst, att den föreslagna lagen därvidlag skulle avvika från bl. a. varumärkeslagen.

Patent- och registreringsverket förklarar det vara olämpligt

att i den nu föreslagna lagens näringsbegrepp inlägga en annan mening än

i varumärkeslagens. Enligt ämbetsverkets mening är det i hög grad önskvärt

och ägnat att förenkla lagtillämpningen på ifrågavarande rättsområde,

att man i olika lagar rör sig med samma bestämning av begreppen näringsidkare

och näringsverksamhet. Verket erinrar om att namnrättskommittén

i sitt betänkande med förslag till namnlag närmast anknutit till det

i varumärkeslagen använda begreppet näringsverksamhet, och anför, att

det kan förväntas, att firmautredningen kommer att följa samma linje.

Verket förordar därför, att man i den föreslagna lagen använder uttrycket

idka näring med samma vidsträcka innebörd som i varumärkeslagen.

Patent- och registreringsverket anför vidare, att förvaltning av t. ex. värdepapper

innefattas i varumärkeslagens näringsbegrepp. Det händer ofta,

att ett aktiebolag enligt sin bolagsordning har till föremål för sin verksamhet

att förvalta lös egendom eller att förvalta värdehandlingar. En sådan

verksamhet torde vara att betrakta såsom näringsidkande, lika väl när

den drivs av ett vanligt aktiebolag som när den drivs av exempelvis en

bank eller yrkesmässigt av en enskild person. Det förefaller ämbetsverket

betänkligt att undanta förvaltning av värdehandlingar från begreppet idka

näring i den nya lagen, med hänsyn till att en utländsk fysisk eller juridisk

person i så fall kunde utan tillstånd här i riket etablera verksamhet, som

normalt bl. a. ombesörjs av bankernas notariatavdelningar och ingår som

ett led i bankernas näringsverksamhet, som regleras i lagen om bankrörelse.

Uttalanden av liknande innebörd görs av kommerskollegium, Kooperativa

förbundet, Skånes handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare

samt firmautredningen, som omnämner, att den avser att i sitt förslag

till firmalag anknyta till varumärkeslagens näringsbegrepp.

Vad angår reglerna för tillståndsprövningen framhåller

kommerskollegium, att utrymme alltid måste finnas för en diskretionär och

i särskilda fall även för en näringspolitisk bedömning och att det utländska

rättssubjektet sålunda icke kan ha anspråk på att de svenska myndigheterna

beviljar näringstillstånd så snart vissa formella förutsättningar är för handen.

Skogsstgrelsen understryker vikten av att de samhällsekonomiska och

näringspolitiska synpunkterna noga beaktas.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anför, att hänsyn

alltid bör tas till om rörelsen är önskvärd eller behövlig från allmänhetens

synpunkt samt att konkurrenssituationen bör beaktas, om olägenheterna befaras

bli så stora, att ärendet får nrera allmän betydelse.

Näringsfrihetsrådet yttrar, att den sakkunniges förslag innebär, att be
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

103

hovssynpunkter principiellt icke bör beaktas men att tillståndsmyndigheten

i vissa fall skall kunna ta hänsyn till sådana synpunkter. Enligt näringsfrihetsrådets

mening bör frågan huruvida och när en behovsprövning skall

tillämpas avgöras lagstiftningsvägen, och det bör sålunda icke ligga i den

tillståndsprövande instansens hand att träffa avgörande därom. Om möjlighet

anses böra föreligga att i visst läge företa en dylik prövning, synes frågan

därför böra underställas riksdagen.

Näringsfrihetsombudsmannen anser det från konkurrenssynpunkt framstå

som tveksamt, om en behovsprövning med tanke på allmänna näringspolitiska

intressen skall kunna tillämpas vid tillståndsprövning.

Etabteringsutredningen förklarar sig vara närmast av den uppfattningen,

att det — särskilt vid ett vidgat internationellt ekonomiskt samarbete —

kan visa sig svårt att anlägga synpunkter av samhällsekonomiskt och näringspolitiskt

slag. Sannolikt är, att det framför allt blir en prövning av de

individuella faktorerna. En dylik prövning, som mera är av ordningskaraktär,

anser etableringsutredningen också lättare kunna försvaras utåt. I detta

yttrande instämmer statens pris- och kartellnämnd, länsstyrelsen i Stockholms

län, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges industriförbund och

ett par handelskamrar.

I fråga om den föreslagna regeln om undantag från tillståndstvång

för utlänningar med bosättningstillstånd anför

Sveriges industriförbund, att några betänkligheter icke rimligen kan

riktas mot den föreslagna regeln, eftersom bosättningstillstånd i regel förutsätter

att utlänning vistats fem år i riket och medför befrielse från skyldighet

att inneha arbetstillstånd. Liknande uttalanden görs av länsstyrelsen

i Norrbottens län, Sveriges advokatsamfund, Sveriges allmänna exportförening

samt några handelskamrar.

Svea hovrätt och etableringsutredningen förklarar, att tvekan kan råda,

om de i den föreslagna regeln avsedda inskränkningarna är helt förenliga

med bestämmelserna i bosättningskonventionen. U tlänning sutredning en anser

att bestämmelsen utgör en sådan föreskrift, som det bör ankomma på

Kungl. Maj :t att utfärda med stöd av det föreslagna bemyndigandet. Den

bör därför tas upp i kungörelsen. Utredningen framhåller därjämte, att

vid en överenskommelse om fri etableringsrätt för medborgare i de nordiska

länderna — för vilka bosättningstillstånd ej är aktuella — bestämmelserna

därom skulle komma att tas in i kungörelsen. Till följd därav skulle

medborgare i dessa länder, som i övrigt intar en förmånsställning framför

andra utlänningar, i fråga om rätt till näringsutövning komma att försättas

i ett sämre läge än innehavare av bosättningstillstånd, därest dessa redan

i lagen tillförsäkrades befrielse från tillståndsskyldighet. Även kommerskollegium

framhåller, att den föreslagna likställigheten inte skulle omfatta

medborgare i övriga nordiska länder. Kollegiet förutsätter emellertid, att

Kungl. Maj :t, när detta bedöms som lämpligt med stöd av undantagsbe
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Ma j:Is proposition nr 98 år 1968

myndigandel medger övriga nordiska medborgare att idka näring här i

riket ulan vare sig bosättnings- eller näringstillstånd.

Vad beträffar frågan vilka utländska företag som lagstiftningen

bör avse har den sakkunniges förslag att tillstånd skall

kunna meddelas även andra företag än bolag och ekonomiska föreningar

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

Etableringsutredningen anför vissa synpukter på frågan, huruvida utländskt

företags verksamhet här lämpligen bör bedrivas i aktiebolagets

eller filialens form. Utredningen framhåller därvid följande.

Såsom skäl för införandet av 1955 års filiallag anfördes alt det knappast

kunde vara tillfredsställande att Sverige intog en särställning i förhållande

till andra länder. I utlandet föreligger nämligen så gott som överallt

möjlighet att driva näring genom filialer. Lagstiftningen ansågs också

ligga i linje med de allmänna strävandena för ett friare internationellt utbyte

på det ekonomiska området. Såsom exempel kan här nämnas att Romfördraget

uttryckligen förutsätter att företag i en medlemsstat skall äga

upprätta filialer i annan medlemsstat. De bedömanden som gjordes av

statsmakterna 1955 är enligt etableringsutredningens åsikt alltjämt bärande.

Även om man således i etableringshänseende formellt nödgas jämställa

filialer och dotterbolag, vill etableringsutredningen ansluta sig till den i

filiallagens förarbeten uttalade uppfattningen att dotterbolagsformen måste

anses överlägsen filialformen. Det kan därför vara påkallat att hålla utvecklingen

på filialområdet under viss kontroll vid tillståndsgivningen. Etableringsutredningen

är emellertid icke övertygad om att särskild restriktivitet

skall visa sig erforderlig. Möjligheterna för utländska rättssubjekt att

bilda dotterbolag i Sverige är så förhållandevis goda att anledning knappast

finns att anta, att antalet filialer här någonsin kommer att bli särskilt

stort. Antalet ansökningar om tillstånd jämlikt 1955 års lag har också hittills

varit mycket begränsat.

Etableringsutredningen anför vidare, att de föreslagna bestämmelserna

ej strider mot EFTA-konventionens elableringsregler. Vidare nämns att

inom Europarådet numera antagits en konvention rörande etablering av

bolag. Konventionens syfte är att utländska till ett medlemsland hörande

bolag och andra sammanslutningar såvitt görligt skall i ett annat medlemsland

erhålla samma möjligheter som detta lands inhemska företag alt

etablera sig och bedriva ekonomisk verksamhet. Detta syfte förutsätts skola

uppnås stegvis genom överenskommelser inom konventionens ram. Bolagen

skall, vare sig de är etablerade i den stat varom är fråga eller icke, tillerkännas

likabehandling med inhemska företag i fråga om utövandet av

verksamhet och bildande av filialer, agenturer o. d. Enligt etableringsutredningens

mening är de av den sakkunnige föreslagna bestämmelserna

förenliga med konventionen.

I några yttranden anförs, afl filialen är en opraktisk etableringsform och

att dotterbolagsformen måste anses klart överlägsen. Sålunda anför Sveriges

advokatsamfund, att samfundet vidhåller sin redan 1952 uttalade upp
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:Is proposition nr 98 år 1968

fattning, att det är att föredra om utländska företag driver verksamhet i

Sverige i svensk aktiebolagsform. Endast därigenom kan man vinna den

kontroll och den insyn som svenska företag är underkastade och som även

utländska företag bör få acceptera. Svenska bankföreningen framhåller

som angeläget, att lagstiftningen uppbyggs på principen, att utländsk näringsverksamhet

skall vara underkastad samma skyldigheter som det allmänna

av skilda hänsyn ålagt eller kan komma att ålägga den svenska

företagsamheten. Filiallagen ger knappast tillräckliga garantier för att full

likställighet i förevarande hänseende verkligen kommer till stånd. Särskilt

gäller detta på bankväsendets område där reglerande bestämmelser

av olika slag meddelats i stor omfattning. Som exempel nämner bankföreningen

dels banklagens regler om viss fondtäckning för inlåningen och

om kassareserver, dels kreditpolitiska föreskrifter om likviditetskvoter

in. in. I praktiken torde ålägganden av denna art inte kunna göras ens något

så när effektiva gentemot en utländsk bank under annan förutsättning

än att här i riket finns en för den svenska rörelsen ansvarig särskild

förvaltning med eget kapital och egen bokföring. Rätt för utländskt bankföretag

att driva rörelse i Sverige bör därför medges endast på villkor att

rörelsen utövas genom svenskt dotterbolag.

Även den sakkunniges förslag att lagen skall uppta bemyndigande

för Kungl. Maj:t att förordna om undantag från lagens

regler i olika avseenden tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet

remissinstanser. Etablering sutredning en anför därvid följande.

Enligt etableringsutredningens åsikt är det önskvärt att en ny lagstiftning

ger den allmänna ramen för de utländska rättssubjektens ställning i etableringshänseende.

Möjlighet bör dock finnas att, när förhållandena det påkallar,

medge lättnader i en eller annan form. Dylika lättnader kan därvid

tänkas göras antingen i form av direkta lagändringar eller ock av Kungl.

Maj :t med stöd av generella bestämmelser i lagen. Den näringsrättssakkunnige

föreslår en lösning enligt det senare alternativet. För etableringsutredningen

framstår den sålunda valda lagtekniska vägen såsom avgjort att föredraga

framför den andra, eftersom den möjliggör en smidig anpassning av

våra etableringsregler till den vid varje tillfälle rådande handels- eller näringspolitiska

situationen. Enligt utredningens uppfattning är därför intet

att erinra mot att Kungl. Maj :t på sätt angivits i den sakkunniges förslag får

befogenhet att meddela dispenser ej blott i särskilda fall utan även i mera generell

omfattning. I den mån fråga uppkommer om uppmjukningar i etableringsreglerna

till följd av konventioner kan förutsättas att dessa överenskommelser

regelmässigt varit underställda riksdagen och att i samband därmed

etableringsspörsmålen blivit föremål för prövning.

Etableringsutredningen är medveten om att en konsekvens av den av den

näringsrättssakkunnige föreslagna lagstiftningstekniken kan bli, att den

rättsliga ställningen för rättssubjekt i åtskilliga främmande länder vid en

etablering härstädes blir reglerad genom lagens undantagsföreskrifter och

alt lagen som sådan således kan komma att bli tillämplig endast på en

mindre del av de rättssubjekt för vilka fråga om etablering härstädes kan

4f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. yr VS

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1908

bli aktuell. Som förut antytts, torde emellertid anledning finnas att räkna

med att man under lång tid framöver kommer att behöva bibehålla viss

etableringskontroll gentemot kvantitativt sett stora delar av omvärlden. Det

nyss påpekade förhållandet torde därför ej behöva inge några betänkligheter

ur lagstiftningssynpunkt.

Svea hovrätt framhåller, att förslaget ur principiell synvinkel är ägnat att

inge betänkligheter, då lagens regler kan få karaktären av undantagsföreskrifter,

medan särskilda av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser blir de

oftast tillämpade. Hovrätten vill dock ej bestrida, att det i dagens läge kan

vara mest ändamålsenligt att utforma lagen enligt förslaget. Hovrätten förutsätter

emellertid, att berörda fråga ånyo tas upp till övervägande i den

mån undantag av betydande omfattning från lagens tillämpningsområde

blir aktuella, t. ex. genom en svensk associering till EEC. En liknande uppfattning

har kommit till uttryck i yttrandet från Sveriges akademikers centralorganisation,

som ifrågasätter, om den lagtekniska väg som valts verkligen

bidrar till den eftersträvade liberaliseringen.

Även i några andra yttranden diskuteras, huruvida en svensk anslutning

till EEC kan komma att nödvändiggöra en omredigering av nu föreslagna

lagregler. Därvid anför Skånes handelskammare samt Smålands

och Blekinge handelskammare, att en ordning, som innebär, att utlännings

näringsrätt blir beroende på en prövning av vederbörandes personliga förhållanden,

medan för det egna landets medborgare råder fri etableringsrätt,

har en i viss mån diskriminerande innebörd och därför måste träffas av

Romfördragets förbud mot varje diskriminering av nationalitetsskäl. Handelskamrarna

framhåller emellertid, att genom bestämmelsen om att Kungl.

Maj:t skall kunna medge sådant undantag från eljest gällande regler, som

finnes påkallat av överenskommelse med främmande stat, möjlighet yppas

att inom vissa gränser uppfylla de åtaganden från svensk sida, som framtida

konventioner kan komma att innehålla.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anför, alt möjligheten

att sätta lagstiftningen ur kraft för medborgare i vissa länder innebär

diskriminering i förhållande till andra utlänningar och härigenom ter sig

föga tilltalande. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anser,

att Kungl. Maj :ts befogenheter att från tillståndstvång undanta vissa

grupper av utländska rättssubjekt och även vissa näringar bör begränsas

till att avse endast sådana lägen, då undantagen aktualiseras av förhandlingar

med utländsk makt eller sammanslutningar av utländska makter.

I några yttranden fästs särskilt avseende vid frågan om riksdagens

medverkan vid utformningen av rättsreglerna. Kommerskollegium framhåller,

att riksdagen får ta ställning endast till själva ramlagstiftningen med

dess bestämmelser av huvudsakligen formell innebörd men att regleringen

kommer att få sitt materiella innehåll bestämt utan riksdagens medverkan.

En sådan ordning finner kollegiet icke vara från alla synpunkter tillfreds
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

ställande, men med hänsyn till den föränderlighet, som kan förväntas på

detta område, måste den föreslagna lösningen anses ha stora praktiska förtjänster.

Riksförbundet Landsbygdens folk finner det tveksamt att medge

Kungl. Maj :t att med stöd av generella bestämmelser fatta beslut om lättnader

i lagstiftningen. Enligt förbundets mening bör dylika lättnader i princip

underställas riksdagens beslut i varje fall och ej blott prövas i samband med

konventionen. Sveriges lantbruksförbund och Svenska handelsagenters förening

ger uttryck för samma uppfattning.

Den sakkunniges konstaterande att nuvarande krav på säkerhet för

utländska rättssubjekts utskylder inte haft större praktisk

betydelse föranleder inte någon erinran. Utgående från detta uttalande

av den sakkunnige för remissinstanserna emellertid fram två motsatta uppfattningar.

På ena sidan görs gällande att kravet på ställande av säkerhet

kan väsentligt inskränkas i förhållande till förslaget. På andra sidan hävdas

att nuvarande goda förhållanden kan befaras gå förlorade, om inte

förslaget genomförs i allt väsentligt. Förstnämnda uppfattning har etablering

sutredning en, som ifrågasätter, om tillräckliga skäl finns för den

sakkunniges förslag. Risk torde finnas för att den föreslagna regeln kan

skapa irritation i de internationella förbindelserna utan att denna olägenhet

motsvaras av några väsentliga fördelar för stat och kommun. Om en

föreskrift likväl skulle anses önskvärd, anser etableringsutredningen det

vara till fyllest med en föreskrift om att säkerhet skall kunna krävas, när

skäl därtill föreligger. Sådana skäl skulle kunna vara att vederbörande på

goda grunder kan misstänkas vilja etablera sig här blott en tid och därefter

avveckla rörelsen i avsikt att undandra sig skatter för på kort sikt särskilt

vinstgivande verksamhet. Vad beträffar här bosatta utlänningar anser

etableringsutredningen, att de med hänsyn till sin anknytning till riket bör

även i detta avseende behandlas som svenska medborgare och alltså icke

avkrävas borgen eller annan säkerhet. Liknande uttalanden görs av länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus och Jämtlands län, näringsfrihetsombudsmannen,

statens pris- och kartellnämnd, Stockholms handelskammare

samt Västergötlands och Norra Hallands handelskammare.

Den motsatta uppfattningen företräds av överståthållarämbetet, länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län, statens jordbruksnämnd, Skånes handelskammare,

Smålands och Blekinge handelskammare, handelskammaren i

Göteborg, handelskammaren i Gävle, Sveriges advokatsamfund, Sveriges

köpmannaförbund samt Tjänstemännens centralorganisation, av vilka remissinstanser

först angivna tre handelskamrar dock instämmer i etableringsutredningens

förslag, att säkerhet ej skall krävas av utlänningar, som är

bosatta här i riket. Statens jordbruksnämnd anför, att den omständigheten,

att ställd säkerhet i allmänhet inte har behövt tas i anspråk, knappast kan

åberopas som grund för antagande, att säkerhet i allmänhet ej är erforderlig.

Själva det förhållandet att full säkerhet är ställd har ju rimligen be
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

rövat de utländska företagarna varje intresse av att söka undandra sig sina

skatteförpliktelser. Den av etableringsutredningen föreslagna regeln, att

säkerhet skall krävas endast när skäl därtill föreligger, blir mycket svår

att handha för den tillämpande myndigheten. Denna måste då, om säkerhet

skall begäras, enligt etableringsutredningens egen exemplifiering göra

gällande, att man på goda grunder misstänker, att vederbörande avser

att undandra sig sina skyldigheter. Det vore enligt nämndens mening lämpligare

att bibehålla den bestämmelse som den sakkunnige föreslagit. Genom

en på denna grundad lämplig praxis torde man kunna både gardera det

reella säkerhetsbehovet och undvika den av etableringsutredningen befarade

irritationen i de internationella förbindelserna.

Kommerskollegium biträder den sakkunniges förslag till uppmjukning av

nu gällande krav på säkerhet för skatter men är dock i likhet med elableringsutredningen

närmast böjt för att förorda, att kravet helt slopas.

Under erinran att enligt gällande överenskommelser indrivningsåtgärder

kan vidtas mot personer bosatta i de skandinaviska länderna, ifrågasätter

överståthållarämbetet, om inte utlänningar bosatta i våra nordiska grannländer

borde i fråga om ställande av säkerhet för skatter jämställas med

utlänningar bosatta i Sverige.

Beträffande den lagtekniska avlattningen av de föreslagna reglerna om

skyldighet att ställa säkerhet för skatt anser dubbelbeskattningssakkunniga

det rationellt att begränsa säkerhetens storlek inom eu jämförelsevis snäv

ram men medge att säkerheten får tas i anspråk även för andra skatter

och avgifter. I det förstnämnda hänseendet vill dubbelbeskattningssakkunniga

endast ifrågasätta en befogenhet för den prövande myndigheten att

om särskilda skäl föreligger bestämma säkerheten till högre belopp än som

följer av huvudregeln. Därvid har dubbelbeskattningssakkunniga närmast

avsett utlänningar, som väntas få låg nettoinkomst men som har betydande

lönekostnader och därmed också en avsevärd skyldighet att inleverera källskatt

för anställda. Dubbelbeskattningssakkunniga framhåller vidare, att

ställandet av säkerhet erfordras främst beträffande sådana utlänningar,

som i sin näring inte har fasta anläggningar av större värde. Detta gäller

exempelvis agentrörelser utan egna varulager.

I andra yttranden förs fram olika förslag om säkerhetens storlek och

om vad ställd säkerhet bör avse. I sistnämnda hänseende har nämnts skatter

på vilka förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning

är tillämplig, sjömansskatt, bevillningsavgifter enligt förordningen om bevillningsavgifter

för särskilda förmåner och rättigheter, olika avgifter inom

jordbruksregleringens ram samt pensionsavgifter och andra försäkringsavgifter

berörande de anställda.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj. ts proposition nr 98 dr 1968

109

Departementschefen

Allmänna synpunkter

I fråga om rätt för utländska rättssubjekt att idka näring i Sverige gäller

sedan gammalt bestämmelser, som saknar motsvarighet beträffande svenska

rättssubjekt. Allmänna bestämmelser om utlänningars näringsutövning

finns i näringsfrihetsförordningen. Huvudregeln är att utlänningar måste

ha särskilt tillstånd för att kunna utöva näringsverksamhet här i riket.

Åtskilliga näringsgrenar, t. ex. jordbruk och annan s. k. urproduktion, fallei

dock utanför förordningens tillämpningsområde. Sådana näringar anses

utlänningar kunna utöva fritt, om inte särskilda regler i andra författningar

hindrar det. Utländska juridiska personers näringsutövning i Sverige

sker i allmänhet genom svenska dotterbolag. För dotterbolagets verksamhet

gäller då samma regler som för andra svenska juridiska personer.

Utländska bolag och ekonomiska föreningar kan emellertid också driva näring

här genom filial. Bestämmelser härom ges i lagen den 3 juni 1955 om

rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket, den s. k.

filiallagen. Rätten att använda filialformen är beroende av tillstånd av

Kungl. Maj :t.

Utöver dessa allmänna bestämmelser finns ett flertal andra föreskrifter,

som rör utländska rättssubjekts näringsutövning. I olika sammanhang har

sålunda föreskrivits, att utländskt rättssubjekt inte alls eller endast efter

särskilt tillstånd får inneha vissa uppdrag, bilda vissa rättssubjekt, utöva

''iss \erksamhet eller förvärva viss egendom. Av grundläggande betydelse

för utlännings möjligheter att här idka näring är vidare utlänningslagen och

utlänningskungörelsen.

Den sakkunniges förslag beträffande utländska rättssubjekts rätt att idka

näring innebär, att allmänna bestämmelser om sådan rätt skall tas upp i en

ny lag, som skall ersätta näringsfrihetsförordningens och filiallagens regler

i ämnet. Som framgår av det föregående ansluter jag mig till detta förslag

om lagstiftningens uppläggning.

En grundläggande fråga vid revisionen av bestämmelserna om utländska

näringsidkare är, om den nya lagstiftningen skall ha samma formellt restriktiva

karaktär som nu gällande. Till en början bör här framhållas, att

de nuvarande bestämmelserna i praktiken tillämpas liberalt. Som har påpekats

vid remissbehandlingen, måste också erfarenheterna av den utländska

etablering, som förekommit under senare tid, anses övervägande positiva.

Andra faktorer, som måste tillmätas stor betydelse vid utformningen

av den nya lagstiftningen, är den ökade ekonomiska samverkan mellan

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

länderna och strävandena mot större likställighet mellan skilda länders

medborgare.

Den sakkunnige har närmare övervägt de omständigheter som kan anföras

till stöd för att huvudregeln alltjämt bör vara, att utländska rättssubjekt

endast under vissa förutsättningar skall ha rätt till näringsutövning.

Sådana omständigheter är enligt den sakkunnige dels vissa allmänna intressen

av huvudsakligen näringspolitisk, samhällsekonomisk eller ordningsmässig

natur, dels särskilda förhållanden, som hänger samman med

en utländsk näringsidkares person och domicil. Från näringspolitisk och

samhällsekonomisk synpunkt anses det sålunda betydelsefullt, att det finns

ett skydd mot starkare utländskt inflytande över det svenska näringslivet.

Det är också av betydelse från allmän synpunkt, att utländsk näringsidkare

driver sin verksamhet så, att säkerhets-, ordnings- och hälsovårdsintressen

etc. inte åsidosätts. Vidare kan ett rättssubjekts utländska nationalitet

i och för sig och, i förekommande fall, domicil utomlands medföra vissa

komplikationer i rättsligt avseende. I detta sammanhang framhåller den

sakkunnige vidare bl. a. vikten av att de utländska näringsidkarna är förtrogna

med svensk rättsuppfattning samt med svenska affärsbruk och arhetsmarknadsförhållanden.

I betraktande av de anförda omständigheterna anser den sakkunnige, att

även för framtiden vissa särskilda bestämmelser behövs

i fråga om de utländska rättssubjektens näringsutövning här i riket. Den

sakkunnige anför därvid, att det är uppenbart att en utländsk näringsidkare

vid sin verksamhet här i riket måste vara underkastad alla de föreskrifter

av social, poli t irättslig eller annan art, vilka

enligt skilda författningar gäller för näringsverksamhet. Eu uttrycklig

bestämmelse om detta anser den sakkunnige emellertid vara lämplig i

tydlighetens intresse. Klart är att beträffande förhållanden, som regleras

genom författningar av nu berörd art, en utländsk näringsidkare är underkastad

svensk myndighets och svensk domstols avgöranden på samma sätt

som svenska näringsidkare. Den sakkunnige anser vidare, att den nya lagen

liksom filiallagen bör innehålla föreskrifter om att svensk

civillag skall vara tillämplig på de rättsförhållanden, som

rör näringsverksamheten här i riket. Likaså bör klart fastställas, att

svensk d o m s r ä 11 föreligger i civilrättsligt hänseende. Olägenheter

kan tänkas uppkomma om näring drivs av utlänning, so m ä r

omyndig eller i konkurs. För närvarande gäller att endast myndig

utlänning kan medges rätt att idka näring här, och i praxis har dessutom

ställts krav att han ej är i konkurs. Den sakkunnige anser det befogat

att upprätthålla dessa krav även i fortsättningen. I fråga om utländska

näringsidkare med domicil utomlands pekar den sakkunnige på

de olägenheter som kan uppkomma för svenska myndigheter och för den

utländske näringsidkarens kunder, anställda och andra avtalskontrahenter

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

på grund av svårigheter att komma i kontakt med näringsidkaren. Vid tilllämpningen

av näringsfrihetsförordningen har i de fall, då utlänningar som

inte är bosatta i Sverige fått näringstillstånd, föreskrivits att utlänningen

skall ha ett här bosatt ombud, som är svensk medborgare. Beträffande utländsk

juridisk person gäller enligt filiallagen, att här i landet skall finnas

förvaltningsorgan, som både har befogenhet att företräda företaget med avseende

på verksamheten här i landet och står visst ansvar för denna. Då

läget i många avseenden är likartat när en utomlands bosatt utlänning driver

näring här, anser den sakkunnige att det även i sådant fall bör finnas

en person som dels har befogenhet att företräda utlänningen, dels ansvarar

för verksamhetens behöriga bedrivande. I fråga om utländska juridiska

personer bör utöver behovet av ett förvaltningsorgan uppmärksammas vikten

av att till skydd för tredje man uppställs regler om kontroll,

som åtminstone i viss mån svarar mot dem som gäller för svenska

bolag och ekonomiska föreningar. Sådana föreskrifter finns nu i filiallagen.

Bestämmelser av den innebörd som nu redovisats kan i viss utsträckning

tillgodose de synpunkter som gör sig gällande i fråga om utländska rättssubjekts

näringsutövning här. Detta gäller emellertid inte alla förhållanden.

Därför bör enligt den sakkunnige en tillståndsprövning bibehållas.

Detta fordras dels för att de näringspolitiska och samhällsekonomiska

synpunkterna skall kunna tillmätas betydelse i enskilda fall, dels för att

en utlännings personliga förhållanden som är av annan än rättslig art skall

kunna beaktas. Den sakkunnige framhåller, att tillståndsprövningen — till

skillnad från de föreslagna bestämmelserna om tillämpligheten av svensk

rätt, om verkan av omyndighet och konkurs, om föreståndare m. in. — innefattar

moment som är diskriminerande mot utländska rättssubjekt.

Den sakkunnige påpekar att beträffande vissa kategorier utländska rättssubjekt

och på vissa områden av näringslivet skäl kan föreligga att göra

kontrollen mindre omfattande, bl. a. med hänsyn till internationella

överenskommelser. Oavsett vilka åtaganden från svensk sida som

slutligen kan bli aktuella i fråga om etableringsrätten, bör den nya lagstiftningen

enligt den sakkunnige utformas med tanke på att sådana åtaganden

kan komma att innebära, att utländska rättssubjekt skall medges vidgad

etableringsrätt här i riket. Detta anser den sakkunnige väsentligen kunna

ordnas inom ramen för en tillståndsprövning. Också formliga undantag från

annars gällande regler, främst från tillståndstvånget, förutsätts kunna komma

i fråga. Även oavsett konventioner bör utlänningar, som varit bosatta

i Sverige längre tid, kunna behandlas särskilt gynnsamt.

Den sakkunnige har även övervägt behovet av undantag från tillståndstvånget

med hänsyn till att vissa näringar hittills varit fria för utländska

rättssubjekt på grund av att de fallit utanför näringsfrihetsförordningens

och filiallagens näringsbegrepp. Den nya lagstiftningen bör enligt

den sakkunniges mening i princip omfatta all verksamhet, som enligt all
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

mänt språkbruk innefattas i uttrycket näring. Han anser emellertid, att det

i dagens läge kan vara skäl att göra undantag för vissa näringar, som hittills

varit fria.

Den nya lagstiftningen bör sålunda enligt den sakkunnige innehålla —

förutom särskilda bestämmelser av den art som förut angivits — den h uvu

dregel n att utländska rättssubjekts rätt till näringsutövning skall

vara beroende på tillstånd. Undanlag från tillståndskravet bör kunna

komma i fråga såväl för vissa kategorier utländska rättssubjekt som för

särskilda näringsgrenar. Den sakkunnige föreslår att Kungl. Maj :t i lagen

bemyndigas fastställa de undantag som kan behövas för en snabb och smidig

anpassning till, framför allt, ändrade konjunkturförhållanden och nya

konventioner. Det bör enligt den sakkunnige även ankomma på Kungl.

Maj:t att bestämma ändringar i normerna för tillståndsgivninge

n.

Den sakkunniges förslag till ny lagstiftning om utländska näringsidkare

har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet

remissinstanser. Även jag anser alt förslaget i huvudsak bör genomföras.

Ett par handelskamrar har ansett, att lagstiftningen kan anstå i avvaktan

på den internationella utvecklingen. Som jag tidigare framhållit bör emellertid

lagstiftningsfrågan inte ytterligare skjutas på framtiden.

Vad den sakkunnige anfört till stöd för att särskilda bestämmelser

behövs om utländska rättssubjekts näringsutövning här i riket har

inte mött någon invändning vid remissbehandlingen. De föreslagna bestämmelserna

om tillämpligheten av svensk rätt, om svensk domsrätt, om verkan

av omyndighet och konkurs, om särskild föreståndare för verksamheten i

vissa fall samt om kontroll av juridiska personer har inte heller föranlett

erinran. I stort sett kan även jag biträda den sakkunniges förslag i dessa delar.

I ett par avseenden vill jag dock förorda jämkningar av de föreslagna

reglerna. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.

Även förslaget att utländska rättssubjekts rätt till näringsutövning i princip

skall vara beroende av tillståndsprövning har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av det helt övervägande antalet remissinstanser. Arbetsmarknadsstyrelsen

har dock satt i fråga, om särskilda spärrar för utländsk

etablering här i landet bör upprätthållas. Fullmäktige i riksbanken

har uttalat eu allmän sympati för att lagstiftningsfrågan löses så, att man

avstår från generellt lillståndstvång och i stället litar till en punktreglering.

För min del anser jag övervägande skäl tala för att den sakkunniges förslag

godtas. Som etableringsutredningen påpekat är det vanskligt att bedöma,

vilka konsekvenserna skulle bli, om vi avskaffade alla restriktioner på detta

område, innan andra länder är beredda att ta ett sådant steg. Den sakkunniges

förslag kan, som påpekats vid remissbehandlingen, karakteriseras som

en kodifiering av gällande rätt och som en teknisk modernisering av lagstiftningen.

Mera djupgående ändringar bör enligt min mening inte göras för

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

113

närvarande. Det får i delta sammanhang inle förbises att tillämpningen av

de nuvarande tillståndsreglerna är mycket liberal. Samma principer bör

gälla i fråga om de nya reglerna. De närmare grunderna för tillståndsprövningen

behandlas i särskilda avsnitt i det följande.

I ett avseende innebär den sakkunniges förslag en väsentlig ändring i vad

som nu gäller, nämligen i fråga om möjligheten för Kungl. Maj :t att medge

undantag från reglerna. Genom att sådan möjlighet införs skapas, som

understrukits i flera remissyttranden, förutsättningar för eu smidig anpassning

till skiftande förhållanden. Detta innebär att de synpunkter jag inledningsvis

anfört om hänsyn till de internationella samarbetssträvandena kan

beaktas. Bl. a. kan framhållas alt förevarande lagstiftning inte kommer alt

medföra några svårigheter vid en svensk anslutning till EEC. Jag anser därför,

att Kungl. Maj :t som den sakkunnige föreslagit bör få fullmakt att medge

undantag från bestämmelserna i den föreslagna lagen. Det förutsätts, att

fullmakten i frågor av större räckvidd skall utnyttjas endast till att fullfölja

principiella ställningstaganden från riksdagens sida. Bl. a. med hänsyn

till detta bör fullmakten utformas något annorlunda än den sakkunnige

föreslagit. Till denna fråga återkommer jag i senare avsnitt.

Som näringsidkande enligt näringsfrihetsförordningen anses även deltagande

såsom bolagsman i näringsverksamhet, som

drivs av svenskt handelsbolag. Motsvarande bör som den sakkunnige

anfört gälla enligt den nya lagen.

Verksamhetsformer som bör omfattas av lagstiftningen

Som tidigare anförts faller vissa näringsgrenar utanför näringsfrihetsförordningens

tillämpningsområde. Detta gäller s. k. urproduktion — som

går ut på att frambringa naturalster och råämnen — samt immateriell produktion.

Förordningen har alltså ej ansetts tillämplig på sådana näringar

som jordbruk, skogsbruk, gruvdrift, jakt och fiske, vetenskaplig och konstnärlig

verksamhet, fullgörande av personliga tjänster, t. ex. av läkare och

lärare, samt konsultativ verksamhet. Skälen för att de utländska rättssubjektens

etablering som näringsidkare här i riket skall vara underkastad

kontroll gäller emellertid för alla näringsgrenar. Den sakkunnige föreslår därför,

att den nya lagstiftningen i princip skall omfatta näringsidkande

i vidsträckt bemärkelse. Han förutsätter därvid, att vissa

näringsgrenar i administrativ ordning skall kunna undantas från kontrollen

när detta anses lämpligt.

Den sakkunniges förslag om lagstiftningens räckvidd har inte mött någon

invändning vid remissbehandlingen, och det bör enligt min mening godtas.

Förslaget innebär att den nya lagstiftningen formellt får något större räckvidd

än de nuvarande reglerna om utländska rättssubjekt. Detta får dock

inte tolkas som ett avsteg från den liberala inställning till utländska närings
-

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

utövare som råder i Sverige. Skälen till ändringen är av systematisk och

principiell art. Det är knappast möjligt att vid lagstiftningens modernisering

bygga på näringsfrihetsförordningens näringsbegrepp, som tillkommit

under samhällsförhållanden vilka mycket avviker från nutidens. Avsikten

är däremot inte att försämra de utländska rättssubjektens möjligheter att

idka näring. Med hänsyn härtill bör, såsom också den sakkunnige föreslagit,

de näringsgrenar som f. n. kan utövas fritt av utlänningar så långt möjligt

undantas från tillståndstvånget. Enligt den sakkunnige skall regler om sådana

undantag utfärdas i administrativ ordning. Reglerna synes dock ha

sådan karaktär att de bör ingå i själva lagen. Jag återkommer senare till

denna fråga.

Om sålunda lagstiftningen bör omfatta näringsidkande i vidsträckt bemärkelse,

kan del knappast komma i fråga att i lagtexten räkna upp alla de

särskilda näringsfång, som skall falla under lagen. Som den sakkunnige

föreslagit bör därför i lagtexten endast anges, att lagen avser idkande

av näring här i riket. I likhet med den sakkunnige anser jag, att

lagtexten inte bör innehålla någon definition av vad som avses med idkande

av näring.

Emellertid har den sakkunnige utförligt diskuterat, vilka omständigheter

som medför, att en verksamhet är att anse såsom

näringsidkande. Hans uttalanden i denna fråga har i allmänhet

lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även jag instämmer i huvudsak

i dessa uttalanden. På ett par punkter bör emellertid uttalandena

kompletteras.

Den sakkunnige har anfört, att ett utländskt transportföretag under vissa

förutsättningar bör kunna fritt upprätta kontor här för bl. a. upplysning,

reklam och biljettförsäljning. Med anledning av en anmärkning från en remissinstans

vill jag framhålla, att friheten att öppna kontor av denna art

avses gälla endast för transportföretag, som befordrar varor eller passagerare

till eller från Sverige. I sådana fall kan nämligen kontorets verksamhet betraktas

som blott ett underordnat led i transportverksamheten. Om kontoret

upprättas av t. ex. en utländsk resebyrå, bör däremot tillstånd regelmässigt

fordras.

Vid remissbehandlingen har vidare invändningar riktats mot den sakkunniges

uttalande, att enbart förvaltning av värdepapper inte kan betraktas

som näringsidkande. För min del anser jag, att yrkesmässig förvaltning

av värdepapper för annans räkning alltid måste anses som näringsverksamhet.

Lika klart synes vara, att en enskild person inte kan anses vara näringsidkare

blott därför att han förvaltar sina egna eller närståendes värdepapper.

Mera tveksam kan frågan vara, när det gäller juridiska personer, vilka

har som enda uppgift att äga och förvalta värdepapper. Enligt min mening

bör i sådana och likartade fall näringsverksamhet i regel anses föreligga

även när den juridiska personen utövar endast obetydlig aktivitet.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

115

Den gjorda bestämningen av begreppet näringsidkande anknyter i många

avseenden till motsvarande begrepp i varumärkeslagen men är något mindre

vidsträckt än detta. Bl. a. skall den som idkar konstnärlig eller vetenskaplig

verksamhet inte anses som näringsidkare enligt förevarande lagförslag

i motsats till vad som gäller enligt varumärkeslagen. Några remissinstanser

har anfört, att det är olämpligt att i den nu föreslagna lagens näringsbegrepp

lägga in en annan mening än den som begreppet har i bl. a. varumärkeslagen.

Även om en fullständig samordning mellan lagarna är önskvärd

från systematisk synpunkt, är enligt min mening en sådan samordning inte

möjlig. Detta beror på att lagarna fyller olika uppgifter. En konstnär eller

en författare anses böra ha möjlighet att skaffa sig varumärkesskydd och

betraktas alltså som näringsidkare enligt varumärkeslagen, men anledning

saknas att föra in sådan verksamhet under den näringsrättsliga regleringen.

Det förefaller otänkbart att t. ex. en utländsk författare skulle behöva näringstillstånd

för att vara verksam i Sverige. Det torde inte heller vara möjligt

att anse verksamhetsformer av denna art principiellt falla under den

nya lagen men undanta dem från bestämmelserna om tillståndstvång genom

en särskild regel. En sådan undantagsregel synes nämligen inte kunna utformas

så, att den inbegriper varje verksamhetsform, som faller under varumärkeslagens

näringsbegrepp men för vilken rimligen inte bör krävas tillstånd

enligt förevarande lagstiftning.

Det anförda bör inte undanskymma det förhållandet, att begreppet näringsidkande

i det stora hela har samma innebörd i förevarande lag som i

varumärkeslagen. I vissa gränsfall bör emellertid förevarande lag tolkas,

icke på grundval av varumärkeslagens begreppsbildning utan med hänsyn

till näringslagstiftningens allmänna syften.

Särskilda frågor rörande utlänningar

Tillståndsprövningen

Vid tillståndsprövningen bör som tidigare anförts beaktas dels samhällsekonomiska

och näringspolitiska synpunkter, dels utlänningens personliga

förhållanden.

Vilken betydelse de samhällsekonomiska och näringspolitiska

synpunkterna bör tillmätas beror enligt den sakkunnige

på, utom konjunkturläget, bl. a. arten och antalet av de ansökningar, som

kommer att göras. Så länge den utländska etableringen liksom hittills har

begränsad omfattning, blir dessa synpunkter av mera underordnad betydelse.

De får tillmätas större vikt exempelvis om antalet ansökningar, allmänt

sett eller beträffande viss näringsgren, ökar i väsentlig grad. Den sakkunnige

anför, att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra vilka allmänna

normer som från angivna synpunkter bör gälla vid tillståndsprövningen.

Därvid bör bl. a. beaktas Sveriges åtaganden genom konventioner.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 08 år 1068

Möjlighet bör även finnas att beakta reciprocitetssynpunkter, dvs. om i sökandens

hemland en svensk medborgare kan få motsvarande rätt till näringsutövning.

Något uttryckligt krav på reciprocitet bör dock inte uppställas.

I likhet med vad som nu tillämpas bör ej heller ställas krav på yrkeskunnighet

— utöver vad som gäller för svenska medborgare i motsvarande fall.

Den sakkunnige diskuterar vidare i vad mån det — i ärenden som inte rör

ambulatorisk handel o. d. — bör prövas, om från svensk synpunkt eu verksamhet

är önskvärd eller inte. Han anför därvid, att i nuvarande praxis inte

närmare prövas, om verksamheten är önskvärd eller behövlig från allmänhetens

synpunkt eller medför olägenhet för övriga näringsidkare i orten.

Även för framtiden bör gälla, att någon sådan prövning med hänsyn till lokala

förhållanden ej skall ske. Till stöd för denna ståndpunkt åberopar den

sakkunnige — förutom att det inte finns lokala organ som är lämpade för

prövningen — att en etableringskontroll av denna natur skulle vara främmande

för den svenska inställningen till konkurrensspörsmål. Lokala konkurrensförhållanden

bör sålunda inte beaktas. En annan sak är att konkurrensfrågor

kan bli av allmän näringspolitisk betydelse och på den grunden

böra bedömas från de allmänna synpunkter som tidigare berörts.

Ett par remissinstanser har satt i fråga, om en behovsprövning grundad

på näringspolitiska intressen är lämplig. Enligt en instans hör frågan, huruvida

i ett visst läge behovsprövning skall tillämpas, avgöras lagstiftningsvägen.

Andra instanser understryker vikten av att en näringspolitisk bedömning

sker i tillståndsärendena. För egen del anser jag, att den sakkunnige

gjort en lämplig avvägning av de intressen som här gör sig gällande.

De samhällsekonomiska och näringspolitiska synpunkterna bör sålunda

under nuvarande förhållanden tillmätas underordnad betydelse. Praxis i

tillståndsärendena bör därför alltjämt vara liberal. Särskilt vill jag understryka,

att lokala behovs- och konkurrenssynpunkter ej bör beaktas. Möjligheten

att i tillståndsärenden ta samhällsekonomiska och näringspolitiska

hänsyn bör emellertid inte helt upphöra. Under förändrade förhållanden

kan det vara önskvärt att tillmäta sådana hänsyn större vikt än nu. Det

torde som den sakkunnige föreslagit få ankomma på Kungl. Maj :t att närmare

bestämma, vilka normer som skall gälla i detta hänseende.

Svenska åtaganden i kon ventio n e r måste även beaktas i detta sammanhang.

I nuvarande läge bör främst uppmärksammas EFTA-konventionen,

det nordiska samarbetet och den europeiska bosättningskonventionen.

Jag har inledningsvis antytt, att större klarhet nåtts om innebörden av

EFTA-konventionens etableringsregler, genom att medlemsländerna enats

om vissa grunder för reglernas tolkning och praktiska tillämpning. Främst

kan nämnas, att medborgare i ett EFTA-land skall ha rätt att utan diskriminerande

behandling etablera handelsföretag i ett annat EFTA-land för

handel med s. k. EFTA-varor. Principerna för prövningen av ärenden rörande

medborgare i konventionsstaterna kommer emellertid inte att ändras

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kiingl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

genom den nya lagstiftningen. En särskild fråga i detta sammanhang, nämligen

kravet på säkerhet för skatter, behandlas i ett följande avsnitt.

Prövningen av utlänningens personliga förhållanden

bör liksom nu endast gå ut på att få fastslaget, om allvarligare anmärkningar

är att rikta mot sökandens person och skötsamhet. Vilka krav som

hör ställas i detta avseende och vilken utredning som bör fordras beror,

som den sakkunnige anfört, i ej ringa grad på vilken tid utlänningen varit

bosatt i Sverige. Den sakkunnige har närmare utvecklat de grunder efter

vilka prövningen bör ske. Dessa synpunkter har lämnats utan erinran vid

remissbehandlingen, och även jag ansluter mig i huvudsak till dem. Jag vill

understryka, att prövningen i regel skall vara av summarisk karaktär och

att den inte avses omfatta någon ingående granskning av alla sökandens

personliga omständigheter. I fråga om utlänning, som är bosatt här i riket,

torde tillstånd endast i undantagsfall behöva vägras.

Beträffande utlänning som är bosatt utomlands bör, som den sakkunnige

anfört, särskilda skäl krävas för att näringstillstånd skall beviljas. Enligt

min mening bör detta krav anges i själva lagtexten. Denna fråga kommer

att beröras närmare i specialmotiveringen.

Särskilda regler för vissa näringar

Näringsfrihetsförordningen ger särskilda föreskrifter för utlänningar i

fråga om vissa näringar. Dessa näringar är — förutom gårdfarihandel, realisation

och ambulatorisk hantverksrörelse — verksamhet för varutransporter,

redande i skepp samt drivande av masugn och viss annan till bergshantering

hörande verksamhet. Som den sakkunnige anfört kan det inte

anses erforderligt att ta in motsvarande bestämmelser i den nya lagen. Beträffande

varutransporter torde det sålunda utan särskild föreskrift stå

klart, att näringstillstånd medför rätt att företa sådana transporter som har

naturligt samband med den näringsverksamhet tillståndet avser. Även de

övriga nu berörda specialreglerna kan utan olägenhet utgå. I likhet med den

sakkunnige anser jag det emellertid lämpligt att från tillståndstvång undanta

— jämte vissa andra näringar som behandlas i det följande — rederirörelse

med svenskt fartyg, i vilket utlänningen äger del.

Även andra författningar innehåller bestämmelser om utlänningars

rätt att utöva vissa näringar. Enligt några författningar gäller ovillkorligt

förbud för utlänning att utöva näring av bestämt slag. Självfallet

skall inte den nya lagen medföra någon ändring i detta avseende. Utanför

näringsfrihetsförordningen finns vidare en del bestämmelser om att utlänning

efter särskilt tillstånd kan bli berättigad att driva viss verksamhet.

Sådana bestämmelser gäller för bl. a. givande av offentliga föreställningar,

kustfart och insjöfart, inrikes luftfart, gruvdrift och bearbetande av mineralfyndighet.

Den sakkunnige har inte ansett, att dessa verksamhetsgrenar

bör tas undan från den nya lagen på den grund att tillståndsprövning skall

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

ske enligt andra författningar. Jag instämmer i vad den sakkunnige anfört

i denna fråga.

I vissa äldre författningar finns, som den sakkunnige närmare angivit,

regler om rätt för utlänning att på vissa villkor idka uppköp av fisk under

pågående sillfiske vid Bohusläns kuster. Vidare har med anledning av konventioner

meddelats en del föreskrifter som rör utlänningars rätt att driva

viss näringsverksamhet. Föreskrifter av denna art förekommer i författningar

angående danska fiskares rätt att här avyttra fisk, angående fiske

i vissa gränsområden, angående kustfart och insjöfart och angående norska

flyttlappars rätt till renbetning m. m. Som den sakkunnige föreslagit bör

fastslås att den nya lagen inte lägger hinder i vägen för ifrågavarande verksamhet.

En viktig fråga är, om näringar, som enligt gällande rätt

är fria för utlänningar, även i fortsättningen hör tas undan

från tillståndstvång. Den sakkunnige framhåller att de skäl som motiverar

kontroll över utländsk näringsverksamhet i princip gäller även när fråga är

om näringar som fallit utanför näringsfrihetsförordningens tillämpningsområde.

Men även om den nya lagen därför i och för sig bör avse också sådana

näringar, kan det enligt den sakkunnige vara befogat att i viss utsträckning

ta fasta på att det hittills icke yppats några större olägenheter av

att tillstånd ej har krävts för vissa näringar. Den sakkunnige anser, att i

dagens läge undantag från tillståndstvång bör gälla inom urproduktionens

område för jordbruk jämte binäringar samt skogsbruk och fiske. Han erinrar

om den begränsning av utlänningars möjligheter att etablera sig på

dessa områden, som ändå föreligger på grund av de bestämmelser som gäller

om utlännings rätt att förvärva fast egendom och hans rätt att fiska på

svenskt vatten. Vidare bör enligt den sakkunnige inom den immateriella

produktionens område undervisningsverksamhet och verksamhet som läkare,

tandläkare och veterinär tas undan från tillståndstvånget. För rätten

att utöva de tre sistnämnda yrkena gäller särskilda behörighetsregler.

Beträffande utformningen av reglerna om de nu angivna

undantagen anför den sakkunnige följande. I lagens övergångsbestämmelser

bör föreskrivas, att lagen ej skall medföra inskränkning i sådan rätt till näringsverksamhet

som med anledning av överenskommelse med främmande

stat redan har föreskrivits för medborgarna i sådan stat. I den mån eljest

— enligt det förut sagda eller på grund av framtida överväganden — befinnes

motiverat att beträffande viss näring göra undantag från tillståndstvång

eller från lagens föreskrifter i övrigt, bör det ankomma på Kungl. Maj :t att

förordna därom. Lagen bör därför innehålla bemyndigande för Kungl. Maj :t

att utfärda bestämmelser i nu berörda hänseenden.

Den sakkunniges förslag om undantagsbestämmelser för vissa näringsgrenar

har under remissbehandlingen inte mött någon invändning i sak.

Det tillgodoser också i allt väsentligt de synpunkter jag tidigare anfört om

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

att de nya reglerna inte bör inskränka de möjligheter att idka näring, som

utlänningarna f. n. har. Reglerna bör dock enligt min mening utformas på

annat sätt än den sakkunnige föreslagit. Förslaget att det skall ligga i

Kungl. Maj :ts hand att förordna om undantag är grundat på tanken att undantagsreglerna

skall kunna ändras smidigt. Kretsen av näringar, som är

undantagna från tillståndstvång, skulle enligt den föreslagna ordningen

kunna utvidgas eller inskränkas utan större omgång. Enligt min mening

finns dock knappast beträffande dessa regler något behov av att kunna vidta

dylika snabba ändringar. De föreslagna undantagsreglerna är uttryck för

ett rättsläge, som bestått oförändrat under mycket lång tid och som inte

avses bli väsentligt ändrat genom den nya lagstiftningen. Med hänsyn härtill

torde regler om generella undantag från tillståndstvång beträffande särskilda

näringar inte böra ges utan riksdagens medverkan. Uttalanden

i denna riktning har även gjorts av några remissinstanser. Jag förordar på

grund av det anförda, att de ifrågavarande undantagsreglerna

tas in i lagen och inte som den sakkunnige föreslagit i tilllämpningskungörelsen.

Härigenom minskas även i viss mån de principiella

betänkligheter vilka — såsom några remissinstanser framhållit — kan anföras

mot att bestämmelser meddelade av Kungl. Maj :t, i stället för lagens

regler, i praktiken blir de oftast tillämpade.

Lagregelns innehåll bör i stort sett överensstämma med den

sakkunniges förslag till bestämmelse i tillämpningskungörelsen — frånsett

det tidigare nämnda, speciella undantaget för uppköp av fisk och därmed

sammanhängande verksamhet. Regeln om undantag bör alltså gälla endast

för i Sverige bosatta utlänningar. Regeln bör ha den formen att utlänningar,

som uppfyller detta villkor, skall vara likställda med svenska medborgare

beträffande rätten att idka ifrågavarande näringar. Jag anser inte nödvändigt

att ställa upp krav på att utlänningen skall vara myndig och ej i konkurs.

Något sådant villkor gäller inte f. n. beträffande de näringar som faller

utanför näringsfrihetsförordningen.

Föreskrift om att lagen ej skall medföra inskränkning i sådan rätt till näringsverksamhet

som redan har föreskrivits med anledning av överenskommelse

med främmande stat bör som den sakkunnige föreslagit tas in i

övergångsbestämmelserna. Den nyss berörda föreskriften om undantag för

vissa äldre regler om uppköp av fisk och därmed sammanhängande verksamhet

bör lämpligen meddelas på samma sätt.

För tydlighets skull bör påpekas, att vad som i detla avsnitt anförts om

riksdagens medverkan vid tillblivelsen av undantagsbestämmelser avser endast

de regler som utan samband med överenskommelser om internationellt

ekonomiskt samarbete ger utlänningar generell rätt att idka vissa näringar.

Jag återkommer i följande avsnitt till frågan om rätt för Kungl. Maj :t att i

övrigt medge undantag från lagen.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj ds proposition nr 98 år 1968

Undantagsbestämmelser för vissa utlänningar

Utöver undantagsregler för särskilda näringar bör övervägas, i vad man

undantag bör komma i fråga på det sättet att utlänningar av viss nationalitet

eller eljest tillhörande en särskild kategori medges rätt till näringsverksamhet

i allmänhet eller i varje fall rätt till verksamhet på ett mera vidsträckt

näringsområde.

Den sakkunnige framhåller till eu början, att utlänningar som

fått bosättningstillstånd bör befrias från skyldighet att söka

näringstillstånd. Med hänsyn till de förutsättningar som utlänningslagstiftningen

uppställer för att bosättningstillstånd skall kunna beviljas bör det

enligt den sakkunnige inte väcka betänkligheter att befria utlänningar med

sådant tillstånd från skyldighet att söka näringstillstånd, liksom de redan

befriats från skyldighet att ha arbetstillstånd. Jag instämmer i denna uppfattning

som biträtts också av flera remissinstanser.

Beträffande nordiska medborgare tillämpas eu liberal tillståndspraxis

i enlighet med en rekommendation från Nordiska rådet, men

f. n. föreligger inte sådana överenskommelser med de nordiska grannländerna

angående etableringsrätten att direkta undantagsbestämmelser behövs.

Inom ramen för det nordiska ekonomiska samarbetet kan det emellertid

bli aktuellt att ta undan danska, finska, isländska och norska medborgare

från tillståndstvånget.

Undantag kan vidare vara påkallade med hänsyn till andra internationella

överenskommelser. Den sakkunnige har i detta sammanhang

redogjort för bestämmelser i den europeiska bosättningskonventionen,

EFTA-konventionen och Romfördraget.

Den europeiska bosättningskon ven tio nen bör beaktas

vid lagens utformning, även om Sverige — till skillnad från bl. a. Danmark

och Norge — ännu ej ratificerat konventionen. Liksom den sakkunnige anser

jag, att konventionen inte nödvändiggör några särskilda bestämmelser

utöver särbestämmelsen för utlänningar med bosättningstillstånd.

Den sakkunnige framhåller, att etableringsreglerna i EFTA-konvent

i o n e n kan tillgodoses vid tillämpningen av den nya lagens tillståndsregler

lika väl som vid tillämpningen av näringsfrihetsförordningen. Några

egentliga undantagsregler behövs således inte med anledning av denna konvention.

Även ytterligare överenskommelser, som kan komma att nås under

det fortsatta arbetet inom organisationen, kan tillgodoses inom ramen för

den föreslagna lagens tillstånds- och undantagsregler.

Etableringsreglerna i Romfördraget bör beaktas i detta sammanhang

med tanke på en eventuell svensk EEC-anslutning. Möjligheter bör

alltså föreligga att för medborgare i EEC-stater göra de undantag från lagen

som kan visa sig erforderliga på grund av ett svenskt åtagande att i

större eller mindre utsträckning tillämpa Romfördragets regler.

Av vad som nu anförts om behovet av undantagsbestämmelser för vissa

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj. ts proposition nr !)8 år 1:968

kategorier utlänningar framgår, att sådana undantag f. n. inte är påkallade

annat än beträffande utlänningar som har bosättningstillstånd men att ytterligare

undantag kan tänkas komma i fråga i framtiden.

I fråga om undantaget för utlänningar som har bosättningstillstånd delar

jag den sakkunniges uppfattning att regeln härom bör tas in i själva lagen.

Regeln bör, som den sakkunnige föreslagit, ha den utformningen att s ådana

utlänningar skall vara likställda med svenska

medborgare beträffande rätten till närings utövning.

Den sakkunnige har anfört, att de dock bör vara underkastade de allmänna

föreskrifter, som enligt hans förslag bör gälla oberoende av frågan om

tillståndstvång, dvs. beträffande verkan av omyndighet och konkurs, åläggandet

alt ha föreståndare i vissa fall samt skyldigheten att lyda under

svensk lag och vara underkastade svensk domsrätt. Ett par remissinstanser

har satt i fråga om dessa begränsningar är helt förenliga med bosältningskonventionen.

För egen del anser jag att kraven på att utlänningen

skall vara myndig och ej i konkurstillstånd samt i vissa fall ha föreståndare,

vilka krav avviker från vad som gäller för svenska medborgare, inte kan

anses vara förenliga med konventionen. Dessa krav bör därför inte tas upp

i lagen. — Som den sakkunnige anfört kommer utlänning med bosättningstillstånd

alltjämt att vara underkastad de förbud och andra särskilda föreskrifter

för utlänningars utövning av vissa näringsgrenar som finns i andra

författningar.

Med tanke på de ytterligare undantag som i framtiden kan föranledas av

konventioner anser den sakkunnige, att det av honom föreslagna bemy nd

i g a n d e l för Kungl. M a j : t bör innefatta även befogenhet att förordna,

att viss grupp utlänningar skall berättigas att utöva näringsverksamhet

i allmänhet. Jag har i föregående avsnitt funnit, att Kungl. Maj.-t

inte bör kunna utan samband med överenskommelser om internationellt ekonomiskt

samarbete meddela generella undantag för vissa näringar. Däremot

talar starka skäl för ett bemyndigande av den art som den sakkunnige föreslagit

i förevarande avsnitt. Ett sådant bemyndigande torde utgöra en förutsättning

för att Sverige smidigt skall kunna anpassa sig till de avtal som

kan komma att ingås inom ramen för det internationella samarbetet. Särskilt

tänker jag därvid på en eventuell anslutning till EEC. Vidare bör

Kungl. Maj :t även utan formella avtal mellan de nordiska staterna kunna

göra sådana undantag från lagens regler som kan finnas lämpliga med hänsyn

till de nordiska samarbetssträvandena. Jag förordar alltså, att Kungl.

Maj :t bemyndigas utfärda undantagsregler av den art som här behandlats.

Frågan om bemyndigandets närmare utformning berörs i det följande i samband

med frågan om motsvarande bemyndigande beträffande utländska

juridiska personer.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år !968

Särskilda frågor rörande utländska företag

Den sakkunnige har framhållit, att hans förslag i allt väsentligt bygger

på samma överväganden som 1955 års lagstiftning om utländska bolag och

föreningar. Han har därför inte funnit anledning till någon allmän omprövning

av denna reglering. Lagen bör emellertid byggas ut i vissa avseenden,

så att den mera fullständigt upptar allmänna näringsrättsliga bestämmelser

om utländska juridiska personer.

Förslaget har i denna del inte föranlett någon direkt kritik vid remissbehandlingen.

I några yttranden har dock anförts, att utländsk etablering i

form av dotterbolag är att föredra framför filialetablering. Jag vill erinra

om att uttalanden i denna riktning gjordes även under förarbetena till filiallagen.

De bedömanden som då gjordes torde, som etableringsutredningen anfört,

alltjämt vara bärande. I praktiken har också de utländska företagen i

regel föredragit dotterbolagsformen. Vid bedömningen av nu förevarande

förslag torde emellertid dessa spörsmål kunna lämnas åt sidan, eftersom den

föreslagna utvidgningen av lagens omfattning inte kan tänkas påverka antalet

utländska filialer i Sverige i någon större utsträckning. Jag biträder

alltså den sakkunniges förslag om uppläggningen av lagstiftningen om utländska

juridiska personer.

Olika företagsformer

Filiallagen gäller endast registrerade utländska bolag och ekonomiska

föreningar. Andra juridiska personer, t. ex. stiftelser, nämns inte i vare sig

filiallagen eller näringsfrihetsförordningen. Av näringsfrihetsförordningen

anses följa, att sådana juridiska personer inte har rätt till näringsutövning

som avses i förordningen, men straff torde inte kunna utkrävas för brott

mot detta förbud. Som den sakkunnige anfört bör klara bestämmelser införas

om nu ifrågavarande juridiska personers rättsliga ställning. Även om

det torde bli tämligen ovanligt att sådana rättssubjekt vill driva näring här,

bör denna möjlighet inte uteslutas. Den sakkunnige nämner bl. a., att

etableringsbestämmelserna i vissa konventioner, bl. a. såväl EFTA-konventionen

som Romfördraget, gäller även andra juridiska personer än bolag och

ekonomiska föreningar. Han påpekar vidare, att det i vissa fall kan tänkas

vara svårt att bedöma om ett utländskt rättssubjekt är sådant att de regler

som nu gäller för utländska bolag och ekonomiska föreningar är tillämpliga.

På dessa grunder föreslår den sakkunnige att den nya lagen skall omfatta

alla utländska juridiska personer. Jag delar denna

uppfattning.

Olika slag av näringsverksamhet

I fråga om utländsk juridisk persons idkande av näring, som faller utanför

näringsfrihetsförordningens och filiallagens näringsbegrepp, saknas för
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

fattningsbestämmelser, om man bortser från de särskilt reglerade näringarna.

Den nya lagen bör, som den sakkunnige föreslagit, beträffande utländska

företag liksom i fråga om utlänningar i princip omfatta alla

slag av näringsverksamhet. I enlighet med den sakkunniges

förslag bör dock lämpligen undantag göras i fråga om rätt för utländsk

försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket, eftersom

en särskild lag härom redan gäller. Med anledning av att frågan om

bankrörelse tagits upp i ett remissyttrande vill jag erinra om att sådan

rörelse enligt lagen om bankrörelse får utövas endast av, förutom riksbanken,

särskilda bankaktiebolag i den ordning som föreskrivs i lagen. En

filial till ett utändskt företag kan därför inte, utan att lagen om bankrörelse

ändras, beviljas tillstånd att driva bankrörelse i Sverige.

Bestämmelsernas innehåll

Som tidigare anförts bör den nya lagens bestämmelser om juridiska personer

i huvudsak bli desamma som i filiallagen. Enligt denna kan utländska

bolag och ekonomiska föreningar få Kungl. Maj :ts tillstånd att idka näring

här i riket. Filiallagen ger vidare vissa föreskrifter för verksamheten och om

firma, registrering, redovisning m. m.

Den sakkunnige har diskuterat i vad mån filiallagens regler kan innebära,

att utländska företag behandlas strängare än svenska företag. Han

har därvid tagit upp de problem som uppstår, om med främmande stat

ingås konvention, som innebär att utländska företag skall kunna idka näring

här på i huvudsak samma villkor som svenska företag. Detta skulle

enligt den sakkunnige inte nödvändigt behöva föranleda undantag från

lagens bestämmelser om tillståndstvång och ännu mindre från föreskrifterna

om formerna för verksamheten.

Den sakkunnige har i detta sammanhang berört EFTA-konvention

e n, som han finner inte hindra att en tillståndsprövning bibehålls. Jag

kan här hänvisa till de synpunkter som anförts i fråga om konventionens

betydelse för behandlingen av utlänningar. Dessa synpunkter är tillämpliga

även beträffande utländska juridiska personer.

Inom Europarådet har numera antagits en konvention om

etablering av bolag. Uttrycket bolag i denna konvention omfattar

även andra juridiska personer än bolag. Etableringsutredningen har anfört,

att de bestämmelser den sakkunnige föreslagit är förenliga med konventionen,

och jag finner ej skäl till annan bedömning.

Med hänsyn till etableringsbestämmelserna i Romfördraget, som

närmare berörts av den sakkunnige, kan en svensk EEC-anslutning tänkas

föranleda, att särskilda undantagsregler kommer att behövas för juridiska

personer i medlemsländerna, i huvudsak på samma sätt som i fråga om fysiska

personer.

Anledning att medge undantag från de nuvarande bestämmelserna om

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Knngl. Maj. ts proposition nr 98 är 1968

formen för utländska bolags och ekonomiska föreningars verksamhet här

kan också finnas när det gäller verksamhet, som inte omfattas

av näringsfri hetsförordningen och f i 1 i a 11 a g e n men

som förs in under den nya lagens tillämpningsområde. Även om sådan verksamhet

torde drivas i mycket begränsad utsträckning, instämmer jag i vad

den sakkunnige anfört därom.

Det anförda ger vid handen, att även i fråga om juridiska personer undantag

från den föreslagna lagen kan komma att behövas, främst på grund

av internationella överenskommelser. Med hänvisning till vad som tidigare

anförts om motsvarande fråga beträffande utlänningar förordar jag, alt

Kung], Maj: t bemyndigas medge sådana undantag. Bemyndigandet

bör enligt min mening tas upp i en bestämmelse, som omfattar

både utlänningars och utländska juridiska personers näringsutövning.

Det bör avse rätt för Kung]. Maj :t att medge undantag från bestämmelse i

lagen, o in del är påkallat med hänsyn till ö verensko inni

e 1 s e med f r ä in in a nde makt eller med hänsyn till det

nordiska ekonomiska samarbetet. Därigenom möj liggörs eu

smidig anpassning till den internationella utvecklingen i enlighet med de synpunkter

som anförts i det föregående. Det blir däremot inte möjligt för

Kungl. Maj :t att t. ex. med hänsyn till konjunkturutvecklingen förordna om

undantag från lagen utan samband med de internationella samarbetssträvandcna.

Detta innebär eu avvikelse från den sakkunniges förslag. Skälen för

avvikelsen har tidigare redovisats. Även utan det nämnda sambandet bör

emellertid i enskilda fall avsteg kunna göras från lagens föreskrifter, om

särskilda skäl föreligger. Här kan främst erinras om de undantagsfall då

utländsk juridisk person redan här i riket driver jordbruk eller annan verksamhet

som inte omfattas av filiallagen. Som den sakkunnige anfört kan det

i sådana fall vara överflödigt att upprätthålla alla kontrollregler i lagen.

Också i fråga om utlänningar torde speciella förhållanden kunna föreligga

som motiverar avsteg från föreskrift i lagen. Jag förordar därför, att fullmakten

för Kungl. Maj :t skall gälla även rätt att medge undantag i visst fal!

på grund av särskilda omständigheter. 1

1 det föregående har förordats, att även andra juridiska pers oner

än bolag och ekonomiska föreningar skall omfattas

av den nya lagen, men därmed är inte klart vilka möjligheter de bör ha att

idka näring. I och för sig skxdle ett absolut förbud mot näringsutövning av

sådana juridiska personer kunna tänkas. De bör emellertid enligt den sakkunnige

ha viss möjlighet att få tillstånd till näringsutövning. Den sakkunnige

framhåller, att endast ett fåtal ansökningar om sådant tillstånd

kan vara att vänta och att tillstånd bör komma i fråga blott under särskilda

förutsättningar. Han understryker därvid kravet att den juridiska personen

skall ha sådan stadga, att den kan antas ha förutsättningar att fullgöra

opaginerad Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 19(>8

här ingångna avtal. Regeln bör således enligt den sakkunnige utformas så,

att tillstånd som nu avses skall kunna beviljas om

synnerliga skäl föreligger.

Förslaget att tillstånd skall kunna meddelas även andra företag än bolag

och ekonomiska föreningar har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Också jag biträder detta förslag. På grunder som jag återkommer till

i specialmotiveringen förordar jag även att tillståndsmöjligheten inte begränsas

fullt så strängt som den sakkunnige föreslagit. I stället för kravet

på synnerliga skäl bör som förutsättning för tillstånd gälla att särskilda

skäl föreligger.

Om tillstånd meddelas, bör för verksamheten i princip gälla sanuna kontrollföreskrifter

som för filialer till bolag och ekonomiska föreningar. Skulle

dessa föreskrifter i ett visst fall passa mindre väl med hänsyn till företagets

art, bör som den sakkunnige anfört andra föreskrifter kunna meddelas.

Säkerhet för skatter och vissa avgifter

Näringsfrihetsförordningen och filiallagen föreskriver, att utländska näringsidkare

skall ställa säkerhet för utskylder till stat och kommun under

tre år. Kravet är ovillkorligt. Även i den sakkunniges förslag har tagits upp

bestämmelser om ställande av säkerhet, men de är inte ovillkorliga. Här

bosatta utlänningar föreslås sålunda behöva ställa säkerhet endast om särskilda

skäl föreligger. Utlänningar, som är bosatta utomlands, och utländska

företag skall enligt den sakkunniges förslag i regel ställa säkerhet, men

möjlighet skall finnas att medge undantag från detta krav.

Vid remissbehandlingen har yppats delade meningar om behovet av föreskrifter

om ställande av säkerhet. Å ena sidan anförs, att detta krav kan

väsentligt inskränkas i förhållande till förslaget med hänsyn till att de nuvarande

reglerna om säkerhet inte haft större praktisk betydelse. Å andra

sidan framhålls, att nuvarande goda förhållanden kan försämras, om reglerna

avskaffas.

I likhet med flera remissinstanser anser jag, att det bör övervägas, o m

inte föreskrifterna o in säkerhet helt kan slopas, såsom

även föreslogs av näringsrättsutredningen. Under senare år har ställda

säkerheter behövt tas i anspråk endast ett par gånger om året. Även om

det inte kan uteslutas att flera fall av obetalda skatter skulle ha förekommit,

om säkerhet inte hade krävts, torde det kunna sägas att föreskrifterna

bär ringa praktisk betydelse. Som den sakkunnige anfört har vidare källskattesystemet

minskat möjligheterna för utlänningar att undandra sig

skattebetalning. På grund av dessa omständigheter har den sakkunnige ansett,

att här bosatta utlänningar i princip inte skall behöva ställa säkerhet.

Jag vill framhålla, att de anförda skälen i huvudsak kan åberopas till stöd

för att föreskrifterna om säkerhet avskaffas även i fråga om utomlands bosatta

utlänningar och utländska företag.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Även andra omständigheter talar för att föreskrifterna om säkerhet helt

slopas. Främst fäster jag här avseende vid de internationella förhållandena.

Den sakkunnige har erinrat om den europeiska bosättningsko nventionens

föreskrift, att medborgare i konventionsstat icke på de övrigas

område skall vara underkastad andra eller högre pålagor, avgifter,

skatter eller utskylder än som tas ut av landets egna medborgare. Den regel

om ställande av säkerhet, som den sakkunnige föreslagit, är visserligen inte

oförenlig med konventionen. Förbehåll kan nämligen göras mot den berörda

föreskriften i samband med ratifikation av konventionen, och dessutom

finns enligt den sakkunniges förslag möjlighet att låta utlänning som tillhör

konventionsstat vara fri från skyldighet att ställa säkerhet. Enligt min mening

är det emellertid att föredra, om anpassningen till konventionen kan

få den formen att reglerna om säkerhet får helt utgå.

Av kanske större vikt än det nu anförda är hänsynen till E F T A-s a marbetet.

Vid de överläggningar om etableringsfrågor som under de senaste

åren hållits inom EFTA bär de övriga medlemsländerna vid återkommande

tillfällen kritiserat vår lagstiftnings ovillkorliga krav på ställande

av säkerhet såsom diskriminerande mot utländska rättssubjekt. Denna

kritik har inte kunnat helt tillbakavisas. Om de undantagsmöjligheter som

den sakkunnige föreslagit införs, kan hävdas att grund för sådan kritik inte

längre föreligger. Det är emellertid även med hänsyn till EFTA att föredra,

att föreskrifterna om säkerhet slopas helt, eftersom då inte heller tveksamma

tillämpningsfall kan komma i fråga. Över huvud taget vill jag i detta

sammanhang understryka etableringsutredningens uttalande om den risk

som torde finnas för att den föreslagna regeln kan skapa irritation i de internationella

förbindelserna utan att denna olägenhet motsvaras av väsentliga

fördelar för stat och kommun.

Ytterligare kan framhållas, att föreskrifter om ställande av säkerhet medför

ett inte obetydligt arbete för myndigheterna. Det måste prövas, vilket

belopp säkerheten skall gälla och om erbjuden säkerhet är betryggande.

Denna prövning skall ske inte endast i tillståndsärendet utan även därefter

vart tredje år. Antalet ärenden skulle visserligen bli lägre enligt den sakkunniges

förslag än f. n., men det skulle bli nödvändigt att i varje enskilt

fall bedöma om säkerhet bör krävas eller inte. Ett avskaffande av kravet

på säkerhet medför alltså en administrativ förenkling särskilt i

förhållande till nuläget men även i förhållande till den sakkunniges förslag.

Beträffande de skäl för ett krav på säkerhet i vissa fall som

den sakkunnige anfört vill jag tillägga följande. Grunden till hans förslag

att utomlands bosatta utlänningar i princip skulle vara skyldiga ställa säkerhet

är, att det kan riskeras att utlänningen avbryter verksamheten här

utan att betala sina svenska skatter, vilka i regel inte kan indrivas utomlands.

Orsak till att avkräva en här bosatt utlänning säkerhet har den sakkunnige

ansett kunna vara, att utlänningen helt nyligen har bosatt sig i

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 98 år 1968

riket eller tidigare har misskött sig i skattehänseende. De sålunda åberopade

omständigheterna synes dock inte väga särskilt tungt. Jag vill erinra om att

tillståndsprövningen till stor del avser utlänningens skötsamhet och personliga

förhållanden i övrigt. Denna prövning har till syfte bl. a. att om

möjligt förebygga att näringstillstånd beviljas utlänning som kan befaras

undandra sig sina förpliktelser mot det allmänna. För att utomlands bosatt

utlänning skall beviljas tillstånd krävs särskilda skäl. Vad utländska

företag beträffar gäller som tidigare anförts ett särskilt krav på ekonomisk

stadga för rätt till näringsutövning, vilket gör att en föreskrift att företagen

skall ställa säkerhet för skatter är av mindre betydelse. Slutligen kan framhållas,

att utländska näringsidkare i allmänhet kan antas vara angelägna

att söka uppfylla förpliktelserna mot sitt värdland.

På dessa grunder har jag, efter samråd med chefen för finansdepartementet,

inte tagit upp någon bestämmelse om ställande av säkerhet för

skatter och avgifter i departementsförslaget. Det föreslås dock, att de säkerheter

som har ställts före lagens ikraftträdande övergångsvis skall gälla

för de utskylder som belöper på treårsperioden efter säkerhetens ställande.

Föreskrift om detta bör tas upp i lagens övergångsbestämmelser.

Jag vill tillägga, att det inte blir helt uteslutet enligt den nya lagen att

begära säkerhet för skatter och avgifter. Skulle det i speciella undantagsfall

anses särskilt angeläget att sådan säkerhet ställs, kan detta föreskrivas med

stöd av bestämmelserna om att tillstånd för utländskt rättssubjekt att idka

näring kan förbindas med särskilda villkor och föreskrifter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 är 1968

Specialmotivering

till förslaget till lag om rätt för utlänning och utländskt företag att idka

näring här i riket

1 §•

1 paragrafen har angivits, att utlänning och utländskt företag får idka

näring här i riket i den utsträckning och under de villkor, som följer av

lagen. Uttrycket utlänning avser envar som ej är svensk medborgare, således

även statslös. Med utländskt företag förstås enligt en i paragrafens tredje

stycke intagen definition juridisk person, som är bildad enligt främmande

stats lag. Under lagen faller sålunda alla utländska sammanslutningar och

inrättningar, som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.

Enligt paragrafens andra stycke skall utlänning och utländskt företag,

utöver bestämmelserna i lagen, vara underkastade de föreskrifter, som enligt

andra författningar gäller för näringsverksamhet här i riket. Härav följer

till en början, att de vid näringsverksamheten skall iaktta samma föreskrifter

som svenska näringsidkare har att följa vid dylik näringsverksamhet.

Härvid åsyftas såväl näringsrättsliga författningar som social- och politirättslig

och annan lagstiftning av betydelse för en näringsidkares verksamhet.

En utländsk näringsidkare har följaktligen att iaktta sådana bestämmelser

om tillstånd eller andra villkor som kan gälla beträffande viss

näringsverksamhet, liksom också t. ex. hälsovårds-, ordnings-, byggnads-,

arbetarskydds- och beskattningsföreskrifter. Därjämte skall utlänningarna

och de utländska företagen ställa sig till efterrättelse de föreskrifter om utländska

rättssubjekts rätt till viss näringsutövning som kan finnas i andra

författningar. Det har vidare i detta sammanhang ansetts lämpligt att i lagtexten

erinra om att det finns förbud för utlänningar och utländska företag

att idka vissa slag av näringar.

Bestämmelsen om skyldighet att iaktta de föreskrifter som enligt andra

författningar gäller för näringsverksamhet innebär bl. a., att en utlänning

har att beträffande sin här bedrivna verksamhet iaktta samma regler i fråga

om bokföringsplikt som svenskar. De utlänningar som driver bokföringspliktig

näring här är sålunda att anse såsom köpmän i den bemärkelse som

avses i t. ex. 4 § köplagen. Är utlänning bokföringspliktig, följer vidare därav,

att han är skyldig att anmäla firma enligt firmalagen och blir underkastad

vad den innehåller i firmarättsligt hänseende.

Regler om de utländska företagens skyldighet att såvitt angår här inrättad

filial ha särskild bokföring och iaktta firmarättsliga regler ingår bland

lagens bestämmelser om utländska företag.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

129

2 §•

Denna paragraf motsvarar föreskriften i 4 § andra punkten filiallagen,

att utländskt företag i alla av filialens näringsverksamhet här i riket härflytande

rättsförhållanden skall lyda under svensk lag och vara pliktigt

att svara inför svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets avgörande.

Den sakkunnige har föreslagit en bestämmelse som stämmer

överens med regeln i filiallagen, men i departementsförslaget har bestämmelsen

fått en något avvikande lydelse. Skälen till detta är följande. Viss

osäkerhet kan råda huruvida filiallagens regel innebär ett ovillkorligt krav

att svensk civillag skall tillämpas på ett visst rättsförhållande eller om lagen

i annat land kan komma i fråga t. ex. på grund av avtalsbestämmelse. Det

kan emellertid knappast anses påkallat att upprätthålla ett ovillkorligt krav

av den angivna innebörden. Utländska rättssubjekt som driver näring i

Sverige bör t. ex. på samma sätt som svenska kunna träffa avtal om att annan

lag än den svenska skall tillämpas på ett visst rättsförhållande. Svensk

rätt bör alltså i princip gälla endast om det följer av allmänna internationellt

privaträttsliga regler. Emellertid bör beaktas att vid tillämpningen av

sådana regler ett rättssubjekts nationalitet kan ha betydelse för frågan om

vilken lag som skall gälla. Därvid bör utländska näringsidkare i Sverige

anses helt likställda med svenska näringsutövare. Därför har i denna

paragraf föreskrivits att utländsk näringsidkare i fråga om näringsverksamheten

i Sverige skall anses som svenskt rättssubjekt vid bedömning av

fråga om tillämplig lag. Regeln om likställdhet med svenska rättssubjekt

skall enligt den föreslagna lydelsen gälla även i fråga om skyldighet att

underkasta sig svensk domsrätt och svensk myndighets avgörande. Strängare

bestämmelser i dessa hänseenden torde inte behövas.

I enlighet med vad som uttalades vid tillkomsten av 4 § filiallagen skall

inte heller den nu föreslagna bestämmelsen påverka vad som enligt växeloch

checklagen gäller i fråga om behörigheten att ingå växel- och checkförbindelse.

3 * 5

3 §•

Denna paragraf, som motsvarar 5 § i den sakkunniges förslag, innehåller

den i den allmänna motiveringen s. 121 behandlade bestämmelsen om att

utlänningar som har bosättningstillstånd, skall vara likställda med svenska

medborgare beträffande rätt att idka näring.

I den allmänna motiveringen har anförts, att likställigheten skall gälla

även såvitt avser verkan av omyndighet. Frågan om en utlänning är myndig

skall enligt allmänna regler bedömas enligt utlänningens personalstatut.

Har sådan åtgärd som avses i 5 kap. 7 § lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1)

om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap

och adoption vidtagits beträffande utlänning, är han att anse som

omyndig. Är utlänning med bosättningstillstånd myndig enligt dessa reg
5

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 98

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr !)8 år 1!)68

ler, är han alltså likställd med myndig svensk medborgare på det sätt som

anges i förevarande paragraf. Är han omyndig, har han rätt att driva näring

enligt samma grunder som gäller för omyndiga svenskar. Reglerna om

omyndig svensk medborgares rätt att idka näring har behandlats i det

föregående i avsnitt III 1. Där har föreslagits att näringsfrihetsförordningens

föreskrifter i ämnet skall upphävas. Omyndigs rättsställning i näringsrättsligt

avseende kommer därefter att regleras endast genom föräldrabalkens

bestämmelser. Förmynderskap för utlänning med hemvist i Sverige

anordnas i vissa fall enligt svensk lag på grund av bestämmelserna i 1904

års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap

och adoption. Om så har skett för en omyndig med bosättningstillstånd,

blir beträffande honom föräldrabalkens regler om omyndigs

rätt att idka näring direkt tillämpliga. Är förmynderskap för den utländske

omyndige anordnat enligt främmande lag, får den omyndige anses

berättigad att driva näring så långt hans rättsliga handlingsförmåga

sträcker sig enligt den främmande lagen. — Om omyndig utlänning med bosättningstillstånd

idkar näring utan att ha rätt till det på grund av förevarande

paragraf, är straffbestämmelsen i 34 § tillämplig. För otillåten näringsutövning

av omyndig svensk medborgare kommer däremot enligt de förslag

som behandlats i avsnitt III inte att finnas någon straffbestämmelse. Det har

inte ansetts befogat att även för utlänningar avskaffa straffreglerna — vilka

inte i och för sig inskränker utlänningens rätt att i samma omfattning som

en svensk omyndig idka näring.

Även i fråga om verkan av konkurs är utlänning med bosättningstillstånd

likställd med svensk medborgare enligt förevarande paragraf. I avsnitt

III 2 har föreslagits, att i konkurslagen skall föreskrivas, att konkur

sgäldenär ej får driva rörelse med vars utövande följer bokföringsskyldighet.

Detta kommer alltså att gälla även här ifrågavarande utlänningar.

Om utlänningen bryter mot förbudet, blir den straffbestämmelse som enligt

förslagen i avsnitt III 2 skall tas in i konkurslagen tillämplig. Därvid torde

lagkonkurrens föreligga med 34 § i förevarande lag.

I förhållande till den sakkunniges förslag innebär förevarande paragraf

vidare den avvikelsen, att kravet på föreståndare vid bosättning utom riket

har slopats. Bosättningstillstånd kan återkallas om bosättningen här upphör.

Skulle emellertid det speciella fallet inträffa, att en utlänning med bosättningstillstånd

idkar näring i Sverige men bosätter sig utomlands utan

att bosättningstillståndet återkallas, krävs alltså ej att han har särskild

föreståndare för näringsverksamheten här i riket — lika litet som ett sådant

krav gäller för svenska medborgare i motsvarande fall. 4

4 §•

Denna paragraf, som motsvarar 1 § i den av den sakkunnige föreslagna

tillämpningskungörelsen, innehåller regler om frihet för utlänningar, som

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

utan att ha bosätlningstillstånd är bosatta i riket, att utöva vissa näringar.

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen s. 118.

Avgörande för bedömningen av var utlänningen är bosatt bör vara den

taktiska bosättningen. Frågan om bosättningsort har betydelse även vid

prövningen av ärenden om näringstillstånd, såsom berörs vid S §. Vid prövningen

av bosättningsfrågan kan uppenbarligen vissa gränsfall komma upp.

Hur sådana gränsfall skall lösas torde få överlämnas till rättstillämpningen.

På grunder som anförts i den allmänna motiveringen s. 119 uppställer inte

paragrafen — i motsats till den sakkunniges förslag — krav på att utlänningen

skall vara myndig och ej i konkurs för att få idka de angivna näringarna.

Likställighet med svenska medborgare föreligger alltså även i

dessa hänseenden. Innebörden av detta har närmare berörts vid 3 §.

Som anförts i den allmänna motiveringen är syftet med förevarande bestämmelser,

att den frihet som utlänningar hittills haft att utöva de angivna

näringarna skall bestå. Med hänsyn härtill bör tillämpningen av paragrafen

anknyta till den praxis, som har utbildats vid tillämpningen av

näringsfrihetsförordningen. I fråga om jordbruk och dess binäringar används

i paragrafen med endast redaktionell jämkning samma bestämning

som i 1 § lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281). Denna torde i allt

väsentligt stämma överens med vad som enligt praxis gäller vid tillämpningen

av näringsfrihetsförordningen. Det synes vidare ligga i linje med

denna praxis att till det tillståndsfria området hänföra endast sådant skogsbruk

som inte omfattar förädling av råvara.

Beträffande verksamhet som läkare, tandläkare och veterinär är det självklart

att sådan näring får utövas fritt endast i den mån utlänningen enligt

gällande bestämmelser är behörig att utöva verksamheten. Den uttryckliga

föreskrift om detta som ingår i den sakkunniges förslag till kungörelse har

därför ej tagits upp i förevarande paragraf.

5 §■

Denna paragraf motsvarar 7 § i den sakkunniges förslag. I paragrafen

återfinns den i den allmänna motiveringen s. 112, 115 närmare berörda regeln

om alt näringstillstånd fordras i de fall, då likställighet med svensk

medborgare icke gäller enligt 3 eller 4 §.

Yttrandena. Vtlänningsutredningen anför, att det avsnitt av lagförslaget

som fått underrubriken »Om utlänningar» skulle vinna i klarhet och överskådlighet,

om i ett inledande stadgande fastslogs huvudregeln, att utlänning

icke må utan tillstånd idka näring här i riket, och först därefter upptogs

de bestämmelser som reglerar undantagen från huvudregeln.

Departementschefen. Det finns otvivelaktigt visst fog för utlänningsutredningens

anmärkning beträffande ordningsföljden av bestämmelserna i före
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungi. Maj. ts proposition nr 08 år 1068

varande avsnitt. Flera skäl talar emellertid för att den uppställning som

den sakunnige föreslagit behålls, särskilt efter den ändring som skett genom

införandet av 4 § i departementsförslaget. Det synes sålunda vara befogat

att inleda avsnittet med de bestämmelser som föreskriver den högsta

graden av frihet för utlänningars näringsutövning och att därefter ta upp

mera inskränkande föreskrifter. Härtill kommer att huvudregeln om tillståndsplikt

kompletteras i de följande paragraferna med närmare föreskrifter

om tillståndsprövningen, vilka bör följa i omedelbar anslutning till huvudregeln.

Att först efter dessa föreskrifter ta upp bestämmelserna i 3 och

4 §§ synes mindre lämpligt. Enligt min mening skulle alltså lagförslaget

knappast vinna i klarhet och överskådlighet genom den av utlänningsutredningen

förordade jämkningen.

6 §•

Denna paragraf, som motsvarar 8 § i den sakkunniges förslag, innehåller

att ärenden om näringstillstånd prövas av Kungl. Maj :t eller myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer.

Den sakkunnige. Mot bakgrunden av tillståndsprövningens art och omfattning

bör bedömas vilken myndighet som lämpligen bör omhänderha

prövningen. Enligt näringsfrihetsförordningen ankommer denna på Kungl.

Maj :t. Hittillsvarande erfarenhet kan emellertid knappast sägas vara att

ärendena är av den art, att prövningen behöver förbehållas Kungl. Maj :t

utan den synes utan olägenhet kunna uppdras åt underordnad myndighet.

Man torde emellertid icke böra bortse från möjligheten att läget kan ändras

så att det framstår som önskvärt att beslutanderätten tillkommer

Kungl. Maj :t. Det föreslås därför att i lagen tas upp föreskrift av innehåll

att ärenden rörande näringstillstånd skall prövas av Kungl. Maj :t eller myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer.

De allmänna synpunkter av huvudsakligen näringspolitisk och samhällsekonomisk

art, som enligt det förut sagda kan vara att anlägga vid tillståndsprövning,

torde i och för sig tala för att Kungl. Maj :t delegerar prövningen

till kommerskollegium. Ett annat skäl härför är att denna myndighet

regelmässigt avger yttranden i ärendena om tillstånd enligt filiallagen,

liksom också att åt denna uppdragits beslutanderätten i ärenden

om tillstånd för utlänning att vara ledamot i aktiebolagsstyrelse och likartade

frågor. Emellertid torde kunna förutsättas att i nuvarande läge tyngdpunkten

vid prövningen av förevarande ärenden icke kommer att ligga på

de allmänt ekonomiska synpunkterna utan att det därvid blir de sökandes

personliga förhållanden som kommer i förgrunden. Ärendena torde därför

bli tämligen likartade med de ärenden som avses i utlänningslagen och utlänningskungörelsen.

Flertalet av dessa handläggs av statens utlänningskommission.

Det ligger därför nära till hands att åt denna myndighet uppdras

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

även prövningen av ärenden angående näringstillstånd. Härför talar också

det förhållandet, att hos utlänningskommissionen finns arkiverat utredingsmaterial,

införskaffat i samband med ärenden angående uppehållstillstånd

in. in., vilket kan vara av värde vid prövning av ansökan om näringstillstånd.

I detta sammanhang må också uppmärksammas att en fråga av

betydelse för rätten att idka näring här i flertalet fall torde komma att

vara att vederbörande utlänning har rätt att vistas i riket. Om sådan rätt

upphör — till följd av att uppehållstillstånd har utlöpt eller eljest — är

det följaktligen skäl att ta upp frågan huruvida näringstillstånd, som meddelats

utlänningen, skall återkallas. Även detta samband mellan rätten till

vistelse och rätt till näringsutövning här i riket lalar för att ärendena rörande

näringstillstånd handhas av utlänningskommissionen. Övervägande skäl

synes därför föreligga att, åtminstone i nuvarande läge, uppdra prövningen

av dessa ärenden åt utlänningskommissionen. Vad som har åberopats till

stöd härför gäller visserligen främst utlänningar som är bosatta här i riket,

men då det icke bör ifrågakomma att ärenden rörande övriga utlänningar

handläggs i annan ordning, bör prövningen av även dessa ärenden ankomma

på utlänningskommissionen.

I enskilda ärenden eller grupper av ärenden kan uppkomma frågor som

kräver bedömanden från näringspolitiska eller andra likartade synpunkter.

Utlänningskommissionen bör i sådana fall samråda med kommerskollegium

eller myndighet som eljest kan vara berörd. I den mån så finnes lämpligt

bör vidare, i anslutning till gällande praxis, under ärendets utredning organisationer

inom näringslivet beredas tillfälle alt yttra sig.

Det har redan anmärkts, att visst material beträffande utlänningarnas

personliga förhållanden kan finnas tillgängligt för utlänningskommissionen

från tidigare ärenden. För att uppgifterna skall bli aktuella torde normalt

behövas viss utredning, som lämpligen bör verkställas av lokal myndighet.

Den ordningen synes därför böra tillämpas att, i likhet med vad som

gäller enligt näringsfrihetsförordningen, ansökningarna skall inges till länsstyrelse.

Det får sedan ankomma på länsstyrelsen att med hjälp av polismyndighet

och andra lokala myndigheter införskaffa utredningen. Såsom

förut anmärkts kan någon mera ingående undersökning inte anses behövlig

när det gäller utlänningar som varit bosatta i riket längre tid. Beträffande

sådan sökande som inte är bosatt här har svenska myndigheter knappast

några möjligheter att själva införskaffa uppgifter angående sökandens personliga

förhållanden. I dessa fall måste därför utlänningen själv tillhandahålla

erforderlig utredning.

Beträffande vissa grupper av ärenden skulle måhända kunna ifrågasättas,

om inte annan myndighet än utlänningskommissionen borde vara lillståndsmyndighet.

Det gäller ansökningar att utöva sådan näring som enligt särskilda

författningar inte får drivas utan tillstånd, såsom luftfart, yrkesmässig

automobiltrafik, hotell- och pensionatsrörelse och åtskilliga andra. Tänk
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

bart vore i och för sig att i sådana fall de myndigheter, som omhänderhar

tillståndsprövningen för den i vederbörande författning reglerade näringen,

också finge rätt att meddela näringstillstånd enligt den lagstiftning,

varom nu är fråga. Härigenom skulle undvikas att utlänningen behöver

söka tillstånd hos två olika myndigheter. Emellertid skulle en sådan ordning

medföra att näringspolitiska och andra allmänna bedömanden, avseende

utlänningarnas etableringsrätt, skulle spridas på ett flertal olika

myndigheter. Härav skulle följa risk för oenhetlig rättstillämpning, varjämte

det skulle bli svårare att erhålla en allmän överblick över i vilken omfattning

etablering förekommer. Dessa synpunkter saknar dock bet3rdelse i de

fall då Kungl. Maj :t har att pröva frågan om tillstånd att utöva den särskilt

reglerade näringen, och i sådana fall kan med fördel även frågan om näringstillstånd

prövas av Kungl. Maj :t. En lämplig lösning synes vara att vid delegationen

till utlänningskommissionen undanta tillståndsärenden avseende

verksamhet som enligt vad särskilt är stadgat må utövas allenast efter

koncession eller annat dylikt medgivande av Kungl. Maj :t. Härav följer att

Kungl. Maj :t samtidigt prövar både frågan om näringstillstånd och frågan

om annat tillstånd som det tillkommer Kungl. Maj :t att meddela exempelvis

enligt luftfartslagen, lagen angående stenkolsfyndigheter m. m., atomenergilagen

och förordningen om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel

in. in. På samma sätt torde det vara lämpligt, att Kungl. Maj:t prövar ansökan

om näringstillstånd, som görs i samband med ansökan om tillstånd

att här sluta handelsbolag eller ingå i handelsbolag.

Yttrandena. Den sakkunniges förslag att Kungl. Maj:t skulle ha rätt att

delegera beslutanderätten föranleder ingen erinran. Däremot framkommer

skilda uppfattningar om vilken myndighet som bör få uppdraget att avgöra

tillståndsärendena. Den sakkunniges förslag att uppdraget ges åt statens utlänningskommission

tillstyrks av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

samt statens utlänningskommission. Den senare myndigheten anför därvid,

att också näringsrättsutredningen hade ansett starka skäl tala för att den

centrala utlänningsmyndigheten borde vara tillståndsmyndighet beträffande

näringstillstånd för utländska fysiska personer. Utlänningskommissionen

anför vidare, att vid bedömningen av frågan, huruvida viss utlänning skall

beviljas näringstillstånd, hänsyn måste tas till inte endast näringspolitiska

skäl utan även andra faktorer, som är hänförliga till utlänningens person

och är avgörande för hans rätt att uppehålla sig i riket. Det är sålunda enligt

kommissionens mening naturligt, att näringstillstånd för enskilda utlänningar,

i likhet med arbetstillstånd, meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten.

Kommissionen framhåller därjämte, att den handhar den

centrala övervakningen av att ingen utlänning innehar anställning utan arbetstillstånd.

Denna övervakning kan lätt utsträckas till att omfatta jämväl

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

näringstillstånd. Även kontrollsynpunkter talar därför för att kommissionen

blir tillståndsmyndighet i fråga om näringstillstånd för utlänningar.

I åtskilliga yttranden anförs, att de skäl som den sakkunnige åberopat för

att ärenden rörande näringstillstånd skall handläggas av statens utlänningskommission

inte är övertygande. Med hänsyn till att den föreslagna prövningen

är av övervägande näringspolitisk natur framhålls i dessa yttranden

som naturligt, att prövningen av ifrågavarande ärenden ankommer på

kommerskollegium, om så erfordras efter samråd med utlänningskommissionen

eller andra myndigheter. Uttalanden av sådan innebörd görs av bland

andra näringsfrihetsrådet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Malmöhus, Västernorrlands och Jämtlands län, etableringsutredningen,

utlänningsutredningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges allmänna

exportförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges

lantbruks förbund samt kommerskollegium.

Länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens län anser, att prövningen i

regel bör kunna anförtros åt vederbörande länsstyrelse. Ärendena är vanligtvis

av så enkel beskaffenhet, att prövning av central myndighet inte fordras.

Statens biltrafiknämnd erinrar om att utlänning skulle behöva tillstånd

av två myndigheter för rätt att driva yrkesmässig automobiltrafik. Prövningen

av ansökningar om tillstånd till yrkesmässig trafik innefattar emellertid

bl. a. en prövning av sökandens personliga lämplighet. Vare sig prövningen

av framställningar om näringstillstånd kommer att uppdras åt utlänningskommissionen

eller åt kommerskollegium, är det enligt nämnden

till fyllest att för erhållande av trafiktillstånd prövning sker endast av den

myndighet, som har att bevilja trafiktillståndet.

Frågan om beviljande av valutatillstånd behandlas av fullmäktige i riksbanken,

som därvid anför följande.

En specialfråga, som det ur riksbankens synpunkt kan vara anledning att

något belysa, gäller sammankopplingen av en lagstiftning som den föreslagna

med valutaregleringen. För sådana fall, där utövande av en näring

kan, utöver allmänt näringstillstånd, kräva även tillstånd enligt särskild

författning och av annan myndighet, anvisas i det remitterade betänkandet

närmast den lösningen, att den samlade prövningen lägges hos Ivungl. Maj :t,

som sålunda finge att avgöra såväl frågan om näringstillstånd som frågan

om annat tillstånd som det kan ankomma på Kungl. Maj :t att meddela. En

dylik samlad prövning är tydligen ej tänkbar, när det gäller att tillkoppla

valutatillståndsprövningen, som ligger inom riksbankens förvaltningsfär. En

konstruktion med dubbla tillstånd förefaller därför ej kunna undvikas. Samband

mellan de olika beslutinstanserna skulle då i och för sig kunna hållas

genom remiss till riksbanken och skiljaktiga beslut därigenom undvikas.

Så sker för övrigt då Kungl. Maj :t för närvarande har att pröva ansökningar

om tillstånd enligt lagen den 3 juni 1955 om rätt för utländska bolag och

föreningar att idka näring här i riket. Enligt fast valutaregleringspraxis, som

även stödes av viss internationell bindning, lämnas emellertid alltid valuta
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 nr 1968

tillstånd till s. k. direkta investeringar i Sverige. Det kan därför ej befaras,

att vid en planerad utländsk etablering i Sverige allmänt näringstillstånd

skulle beviljas, men etableringen likväl förhindras på grund av att i efterhand

erforderligt valutatillstånd vägrades. Problemet om att åstadkomma

samstämmighet mellan bedömningarna för meddelande av närings- resp.

valutatillstånd är sålunda endast skenbart. I den mån fråga ej bleve om

ansökningar direkt berörande riksbankens verksamhetområde (såsom t. ex.

avseende in- och utlåning av penningar), finna fullmäktige därför ej erforderligt,

att vid sådan handläggning av ansökningar om näringstillstånd

som förslaget förutsätter skulle såsom en särskild arbetsrutin införas remiss

till riksbanken för utrönande av dennas inställning till frågan om efterföljande

valutatillstånd. Beviljas näringstillstånd bör valutatillstånd alltid kunna

påräknas.

Departementschefen. I enlighet med den sakkunniges förslag, som på denna

punkt lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, har i förevarande

paragraf föreskrivits att ärenden om näringstillstånd prövas av Kungl. Maj :t

eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

I frågan till vilken myndighet Kungl. Maj :t bör delegera beslutanderätten

har skilda meningar anförts. Den sakkunnige har, med instämmande

från ett par remissinstanser, föreslagit att beslutanderätten anförtros utlänningskommissionen,

närmast av det skälet att denna myndighet i regel

har tillgång till material om utlänningarnas personliga förhållanden och

villkoren för deras vistelse i Sverige. Åtskilliga remissinstanser har emellertid

anfört, att de berörda skälen inte är övertygande. Dessa remissinstanser

har ansett det naturligt att prövningen av tillståndsärendena ankommer på

kommerskollegium med hänsyn till prövningens övervägande näringspolitiska

natur. Frågan kräver inget ställningstagande av riksdagen, om Kungl.

Maj :t får bemyndigande enligt förevarande paragraf. För egen del vill jag

ansluta mig till uppfattningen att kommerskollegium bör vara tiilståndsmyndighet.

Vad den sakkunnige anfört om förhållandet mellan tillståndsprövning

enligt förevarande lag och prövning av ansökningar om rätt att utöva sådan

näring, som enligt särskilda författningar ej får drivas utan tillstånd, synes

väl underbyggt. Jag delar alltså uppfattningen, att prövningen av frågorna

om näringstillstånd bör vara samlad till en myndighet och att denna prövning

bör äga rum även i fall då därjämte särskild tillståndsprövning skall

ske enligt annan författning. När den särskilda tillståndsprövningen företas

av Kungl. Maj:t, bör dock som den sakkunnige föreslagit även frågan om

näringstillstånd prövas av Kungl. Maj :t. I detta sammanhang har den sakkunnige

nämnt även ärenden om tillstånd för utlänningar att sluta handelsbolag

eller ingå i handelsbolag. Som närmare framgår av ett följande avsnitt,

aArses emellertid i fortsättningen beslutanderätten i sådana ärenden i

regel ankomma på kommerskollegium.

Förfarandet i tillståndsärenden torde få närmare regleras i administrativ

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

ordning. Med hänsyn till vad som anförts i remissyttrandet från fullmäktige

i riksbanken blir det inte erforderligt att remittera tillståndsärenden till

riksbanken för prövning av frågor om valutatillstånd.

7 §•

I denna paragraf, som delvis motsvarar 3 § i den sakkunniges förslag, har

föreskrivits att näringstillstånd inte far beviljas utlänning som är omyndig

eller i konkurs.

Som förut framgått innehåller inte departementsförslaget såsom den sakkunniges

förslag en generell regel om att endast utlänning som är myndig

och ej i konkurs har rätt att idka näring. Skäl att frångå denna regel har

emellertid ej ansetts föreligga i andra fall än de som avses i 3 och 4 §§.

Frågan när en utlänning är att anse som omyndig bär behandlats vid 3 §.

Den sakkunnige har anfört att konkurs utgör hinder för näringstillstånd

även om konkursen inträffat i annat land. Att så skall vara förhållandet

synes böra framgå av lagtexten. Med hänsyn härtill har paragrafens lydelse

på denna punkt jämkats något i förhållande till den sakkunniges förslag.

Av praktiska skäl torde det i tillståndsärende kunna anses tillfyllest om

utlänningen styrker — förutom sin ålder — att han inte vid tillämpligt

forum i det land där han är bosatt är omyndigförklarad eller i konkurs.

Motsvarande ordning gäller enligt nuvarande praxis. Endast då särskild

anledning förekommer bör fordras utredning, huruvida utlänningen är

omyndigförklarad eller i konkurs i annat land än det där han är bosatt. Sådan

utredning bör t. ex. förebringas i konkursfrågan, om det är känt att

utlänningen driver rörelse i annat land.

8 §•

Denna paragraf, som motsvarar 9 § i den sakkunniges lagförslag och 3 §

första stycket i den av honom föreslagna tillämpningskungörelsen, anger

förutsättningarna för beviljande av näringstillstånd.

Den sakkunnige. Enligt vad tidigare anförts bör vid tillståndsprövningen

tillmätas betydelse, huruvida utlänningen är bosatt i riket och, om så är

fallet, hur länge han bott här. Det är följaktligen av vikt att denna fråga

klarläggs i tillståndsärendena. Vid tillämpningen av lagen är det den faktiska

bosättningen som bör vara avgörande, liksom fallet är vid prövning

av ärenden om bosättningstillstånd. Även om sålunda bedömningen av bosättningsfrågan

icke formellt anknyts till kyrkobokföringen, torde det i

ärenden angående näringstillstånd normalt kunna anses tillräckligt, att det

föreligger utredning om kyrkobokföring på viss fastighet och om den tid

sådan förelegat. I detta sammanhang må särskilt erinras om att enligt 23 §

folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469) den som från utrikes

ort inkommit i riket och blivit här bosatt skall inom fjorton dagar efter bo
Sf

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

sättningen göra anmälan härom för kyrkobokföring. Har utlänning kyrkobokförts

under rubriken »å församlingen skrivna» på den grund att han

saknar känt hemvist, kan utdrag ur kyrkobokföringen uppenbarligen icke

anses godtagbart som bevis om bosättning. Om tillfredsställande utredning

om sökandens kyrkobokföring föreligger, torde närmare utredning — genom

polismyndighets försorg eller på annat sätt — rörande sökandens bosättning

i allmänhet icke vara behövlig.

Beträffande de personliga förutsättningarna för att erhålla näringstillstånd

tar den sakkunnige också upp frågan i vad mån anmärkningar

mot utlänningens vandel bör föranleda avslag på tillståndsansökan. Den

omständigheten att sökande begått brott kan vara ett skäl till avslag. Särskilt

gäller detta, när fråga är om brott av allvarligare beskaffenhet eller

brott som har samband med sådan yrkesutövning som avses med ansökningen

och brottsligheten i fråga ligger nära i tiden. Vidare kan upprepade

småförseelser anses tyda på obenägenhet hos utlänningen att rätta sig

efter lag och förordning och därför böra föranleda avslag. Likaså kan avslag

vara motiverat, om det kommer fram att utlänningen gjort sig känd för

ovilja att göra rätt för sig, mindre sunda affärsmetoder o. d. eller ett allmänt

asocialt levnadssätt. Det ligger i sakens natur, att framkomna anmärkningar

av förevarande beskaffenhet måste bedömas i betraktande av andra

omständigheter såsom utlänningens möjligheter till försörjning på annat

sätt, den tid han vistats i riket och arten av den tillämnade verksamheten.

Yttrandena. En ändrad formulering av paragrafen föreslås av Svea hovrätt,

som anför, att av motiven synes framgå, att näringstillstånd bör meddelas

utlänning, om skäl däremot icke föreligger med hänsyn till allmänt intresse

eller utlänningens personliga förhållanden. Den föreslagna ordalydelsen

torde emellertid kunna föranleda till den uppfattningen, att tillstånd

inte skulle behöva meddelas, även om de angivna skälen häremot saknas.

Om detta inte är avsikten, bör avfattningen jämkas sålunda, att utlänning

äger erhålla näringstillstånd, därest skäl däremot icke föreligger med hänsyn

till allmänt intresse eller utlänningens personliga förhållanden. Liknande

påpekanden görs av utlänningsutredningen, som emellertid anser, att

paragrafen bör kunna utgå, då vad där föreskrivs ligger i tillståndstvångets

natur.

Sveriges advokatsamfund anför, att den sakkunnige i förslaget till kungörelse

(3 §) utsagt, att i fråga om utlänning, som icke är bosatt här i riket,

tillstånd må beviljas endast då det föranleds av överenskommelse med

främmande stat eller då eljest särskilt skäl föreligger. Den restriktiva innebörden

i kungörelsen bör enligt samfundet komma till direkt uttryck i lagtexten

såsom den primära regeln för tillståndsgivning. Man bör nämligen

komma i håg, att det för en utlänning, som kort tid vistats i Sverige eller

är bosatt utomlands, i allmänhet föreligger betydande svårigheter att förstå

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

svenska förhållanden, vilket kan medföra komplikationer med hänsyn till

anställda, affärsförbindelser och myndigheter. Det bör sålunda vara i rena

undantagsfall, som dylik utlänning skall erhålla rätt att driva näring.

Även utlänning sutredningen anser, att ifrågavarande föreskrift i kungörelsen

är av sådan art och har ett sådant samband med 4 och 11 §§ i den sakkunniges

lagförslag, att den lämpligen bör tas upp i lagen.

Statens utlänningskommission framhåller, att det många gånger kan vara

svårt att avgöra, om en utlänning skall anses vara bosatt i riket. Att utgå

från att en utlänning är bosatt här, när han låtit kyrkobokföra sig, torde

som regel inte vara till fyllest. Beträffande utlänning, som icke äger uppehålla

sig i riket utan uppehållstillstånd, torde därför även böra krävas, att

uppehållstillstånd beviljats och att han innehaft dylikt tillstånd under viss

tid. Å andra sidan kan den omständigheten, att en utlänning innehar uppehållstillstånd

i Sverige inte i och för sig tas till intäkt för att han är bosatt

här.

Departementschefen. Som framhållits i den allmänna motiveringen s. 117

bör utlänningens bosättningsförhållanden tillmätas stor vikt vid tillståndsprövningen.

I likhet med ett par remissinstanser anser jag, att detta bör

komma till klart uttryck i förevarande bestämmelse. Jag delar även den

vid remissbehandlingen framförda uppfattningen att det av bestämmelsen

bör framgå, att endast sådana omständigheter som uttryckligen anges i lagtexten

skall beaktas vid tillståndsprövningen.

Med hänsyn till det anförda har i förevarande paragrafs första stycke

föreskrivits, att utlänning, som är bosatt här i riket, äger erhålla näringstillstånd,

om inte hinder möter på grund av hänsyn till allmänt intresse eller

utlänningens personliga förhållanden.

Vid utredningen om utlänningens bosättningsförhållanden bör de synpunkter

som har anförts av den sakkunnige vara vägledande. I fråga om

kyrkobokföringen vill jag endast erinra om att 1946 års folkbokföringsförordning

numera har ersatts av folkbokföringsförordningen den 9 juni 1967

(nr 198). Som framhållits av statens utlänningskommission bör i regel krävas

att utlänningen har uppehållstillstånd, om han är skyldig att ha sådant

för att vistas i Sverige. Jag instämmer även i huvudsak i vad den sakkunnige

anfört om prövningen av utlänningens personliga förhållanden. Som

jag framhållit i den allmänna motiveringen s. 117 bör prövningen i regel vara

summarisk. Den skall inte innefatta någon ingående granskning av sökandens

privatliv.

I andra stycket av paragrafen har föreskrivits att annan utlänning —

dvs. utlänning, som inte är bosatt här i riket —- får beviljas näringstillstånd,

om det föranleds av överenskommelse med främmande stat eller andra

särskilda skäl föreligger. Det är uppenbart att en första förutsättning

för att tillstånd skall kunna beviljas enligt denna regel är, att det inte före
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

ligger sådana skäl mot tillstånd som anges i första stycket. Därjämte krävs

att särskilda omständigheter talar för att tillstånd beviljas. Detta behöver

enligt min mening inte innebära att bestämmelsen tillämpas fullt så restriktivt,

att tillstånd — som anförs i ett remissyttrande — skulle komma i fråga

endast i rena undantagsfall.

9 §.

Denna paragraf, som delvis motsvarar 4 § i den sakunniges förslag, innehåller

regler om föreståndare för näringsverksamhet, som efter tillstånd

drivs av utlänning vilken är bosatt utom riket.

Den sakkunnige. Av skäl som angivits i den allmänna motiveringen bör för

den här utövade verksamheten finnas en ansvarig föreståndare icke endast

när verksamheten drivs av utländskt företag utan även när näringsidkaren

är en utlänning, som icke är bosatt här i riket. I likhet med vad som gäller

enligt 3 § filiallagen har föreskrivits, att den som förestår verksamheten

skall vara myndig och bosatt här i riket. Föreståndarens straffrättsliga ansvar

har uttryckligen fastslagits i lagens straffbestämmelser.

I paragrafens andra stycke har upptagits föreskrift om den fullmakt, som

skall utfärdas för föreståndaren. Bestämmelsen stämmer i huvudsak överens

med föreskriften i 5 § filiallagen. Dock föreligger den skillnaden att fullmakten

icke såsom enligt filiallagen skall gälla blott av verksamheten »här

i riket härflytande rättsförhållanden» — vilket uttryck åsyftar endast rättsförhållanden

av civilrättslig natur — utan alla med näringsverksamheten

här i riket sammanhängande angelägenheter. Fullmakten skall sålunda avse

rätt att handla på huvudmannens vägnar både när det gäller civilrättsliga

mellanhavanden och i fråga om alla andra angelägenheter som kan uppkomma

i sammanhang med näringsverksamheten, exempelvis spörsmål rörande

socialförsäkring eller skattefrågor.

Yttrandena. Etableringsutredningen ser med tillfredsställelse, att en utländsk

fysisk person, som ej är bosatt här i riket, skall för den av honom

utövade verksamheten ha en ansvarig föreståndare. Regeln bör kunna minska

riskerna för tredje man att vidkännas rättsförluster i mellanhavanden

med utlänningen.

Sveriges lantbruksförbund yttrar, att uttryckssättet, att föreståndaren

skall vara utrustad med fullmakt att »handla å huvudmannens vägnar»,

synes anknyta till 10 § andra stycket avtalslagen. Om detta är riktigt uppfattat,

skulle föreståndaren genom fullmakten endast få möjlighet företa

rättshandlingar, som faller inom gränserna för fullmakten. Av den sakkunniges

uttalande synes emellertid framgå, att han avser, att föreståndaren

skall ha större självständighet. Under alla förhållanden synes det använda

uttryckssättet ge den utländske näringsidkaren möjlighet att genom

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr !)8 år 1968

fullmakten inskränka föreståndarens befogenheter på ett sätt som skulle

göra hans funktionsmöjligheter illusoriska.

Departementschefen. Bestämmelsen i förevarande paragraf har mindre

räckvidd än 4 § i den sakkunniges förslag, främst därigenom att den avser

endast utlänningar, ej utländska företag. Motsvarande regler skall emellertid

gälla även för utländska företag, vilket framgår av 17—19 §§. En ytterligare

avvikelse från den sakkunniges förslag är att bestämmelserna om

föreståndare — av skäl som anförts i den allmänna motiveringen s. 121 _

inte gäller för utlänning, som har bosättningstillstånd.

I övrigt stämmer paragrafen överens med motsvarande bestämmelse i den

sakkunniges förslag, frånsett vissa redaktionella jämkningar, vilka inte är

avsedda att ändra den sakliga innebörden.

Föreskrifterna om fullmakt avser att skapa en garanti för att föreståndaren

i alla frågor, ''Som rör näringsverksamheten här i riket, kan företräda

den utländske näringsidkaren med samma verkan som om näringsidkaren

själv hade uppträtt. Det torde ligga i sakens natur, att avtalslagens regler

om fullmakt inte i alla avseenden kan tillämpas i fråga om en lagstadgad

fullmakt av denna art. Har fullmaktsgivaren t. ex. meddelat särskilda föreskrifter,

enligt vilka föreståndarens befogenhet skall vara inskränkt i förhållande

till den enligt förevarande paragraf utfärdade fullmakten, kan sådana

föreskrifter i varje fall icke åberopas mot tredje man. Detta gäller

även om tredje man känt till de särskilda föreskrifterna. Däremot torde sädana

föreskrifter i allmänhet få anses gällande i förhållandet mellan näringsidkaren

och föreståndaren. Föreståndaren torde t. ex. få anses bunden gentemot

näringsidkaren av en föreskrift från denne om rörelsens prispolitik e. d.

10 §.

Den sakkunnige. I denna paragraf föreskrivs att näringstillstånd skall

avse verksamhet av visst slag. Således skall i tillståndet anges den allmänna

beskaffenheten av det eller de näringsfång, som utlänningen är berättigad

att utöva. Anledning att kräva att beskrivningen är mer ingående torde som

regel icke föreligga. Därest utlänningens ansökan icke innehåller tillräckliga

uppgifter om den tilltänkta verksamhetens art, bör han föreläggas att

komplettera ansökningen.

Beträffande giltighetstiden för näringstillstånd kan det i vissa fall vara

lämpligt att ange en bestämd period, nämligen då det i tillståndsärende

framkommer, att fråga endast är om en tidsbegränsad verksamhet såsom

restaurangrörelse under en utställning, visst byggnadsarbete e. d. I regel

torde det dock vara lämpligast att tillståndet utfärdas att gälla tills vidare.

Ofta kan det vara motiverat att dessutom anknyta tillståndets giltighet till

viss förutsättning. Som tidigare framgått bör näringstillstånd i första hand

kunna komma i fråga för här bosatta utlänningar. I sådana fall torde det

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

vara lämpligt att i tillståndshandlingen anges att tillståndet gäller tills vidare

så länge utlänningen är bosatt här i riket. F. n. brukar i motsvarande fall

föreskrivas att tillståndet gäller tills vidare, så länge utlänningen är bosatt

i viss angiven ort inom riket. Med tanke bl. a. på vad nu anförts har i paragrafen

stadgats, att tillstånd må förbindas med särskilda villkor och föreskrifter.

En annan fråga är om rätten till näringsutövning bör lokalt begränsas.

Enligt 26 § 1 mom. näringsfrihetsförordningen skall tillståndsansökan innefatta

uppgift på den stad eller ort å landet, där rörelsen eller hanteringen

skall idkas. I tillståndsbesluten tas enligt nuvarande praxis in en lokal bestämning

svarande mot vad i ansökan uppgivits i detta avseende. Ibland

föreligger dock vissa svårigheter att fastställa vilken rättslig innebörd den

lokala begränsningen har, främst när vissa med näringsutövningen sammanhängande

åtgärder såsom ingående av försäljningsavtal eller leverans

företas utanför det område där vederbörande tillåtits tftt idka näring. För

att önskvärd kontroll skall vara möjlig är det i regel icke lämpligt att ett

näringstillstånd ger utlänningen fria händer att inom angiven näringsgren

etablera sig var som helst i riket. Den medgivna rätten till näringsutövning

bör därför på något sätt anknytas till viss ort eller visst område. I flertalet

fall torde detta lämpligen kunna ske genom att i tillståndet anges var

näringsutövaren skall ha fabrik, butik, kontor eller annat driftställe av stadigvarande

beskaffenhet. I de fall då fråga är om verksamhet, som drivs

utan sådant driftställe, eller då driftställets belägenhet knappast säger något

om var den egentliga verksamheten kommer att drivas, kan det vara

lämpligt att, liksom nu sker, bestämma ett område inom vilket verksamheten

får utövas, dock att härvid begränsningen icke nödvändigtvis behöver

avse viss stad eller ort. Då nu berörda förhållanden gestaltar sig olika vid

skilda slag av näringsutövning, har i lagtexten icke intagits någon närmare

bestämmelse i detta avseende, men lokaliseringsfrågan hör till de frågor som

åsyftas med föreskriften att näringstillstånd må förbindas med särskilda

villkor och föreskrifter.

Särskilda villkor och föreskrifter kan befinnas erforderliga även i andra

avseenden. Som exempel kan nämnas att enligt tidigare praxis i vissa fall

givits föreskrifter om begränsning av antalet anställda. Det kan också förekomma

fall då upplysningarna om utlänningens personliga förhållanden

ger anledning att uppställa vissa villkor för utövande av verksamheten.

Bestämmande av särskilda villkor och föreskrifter kan ske i samband med

tillståndets meddelande, men tillståndsmyndigheten bör också senare kunna

ta upp fråga härom, när anledning till det förekommer. Utlänningen kan

själv hos tillståndsmyndighet ansöka om ändring av meddelade villkor och

föreskrifter, exempelvis när han vill flytta rörelsen eller förlägga filial till

annan ort.

Av 1 § andra stycket följer, att näringstillståndet ej befriar utlänningen

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

från skyldighet att inneha det särskilda tillstånd som enligt annan lag

eller författning kan vara erforderligt för viss näringsverksamhet och att

utlänningen jämväl i övrigt skall vara underkastad de föreskrifter, som enligt

andra författningar gäller beträffande näringsverksamhet. Det torde

vara lämpligt att i tillståndshandlingen ta in en erinran härom, så att det

undvikes att — som förekommit — utlänningen tror, att näringstillståndet

gör tillstånd enligt annan författning överflödigt.

Yttrandena. Med hänvisning till den sakkunniges uttalande, att näringstillstånd

bör anknytas till viss ort eller visst område, ifrågasätter Svea hovrätt,

huruvida verkligen regelmässigt skäl för sådan begränsning föreligger.

Kommerskollegium anser, att även om vissa skäl kan anföras för kravet på

en viss lokal anknytning, övervägande skäl dock talar för ett slopande av

kravet. Det kan uppfattas som ett ingrepp i den personliga friheten, vilket

är främmande för vår tids syn på förhållandet mellan den enskilde och samhället.

En anknytning av detta slag skulle för övrigt kunna framstå som ett

utslag av lokal etableringskontroll, vilken knappast står i överensstämmelse

med de allmänna riktlinjerna för näringspolitiken i vårt land.

Sveriges lantbruksförbund föreslår, att det som villkor enligt förevarande

paragraf föreskrivs, att utländsk företagare skall genomföra viss kapitalbildning

här i landet. Förbundet anför därvid följande.

Enligt förbundets uppfattning har vidare den sakkunnige alltför litet beaktat

kravet på säkerhet för borgenärerna. Förslaget följer på denna punkt

den nu gällande filiallagens regel. På den visserligen korta tid som förflutit

sedan filiallagen antogs 1955 har emellertid situationen något förändrats.

Det finns i dag anledning antaga att etablering kan komma att äga rum i

större utsträckning än vad man trodde 1955. Det synes då rimligt att ägna

större uppmärksamhet åt den faran, att utländska företagare kan komma

att idka verksamhet här i riket men utanför riket ha huvuddelen av sitt

kapital oåtkomligt för domsverkställighet. Även om man icke kräver säkerhet

vid verksamhetens början inom riket, synes det rimligt att man som

villkor enligt 10 § förslaget föreskriver att viss egen kapitalbildning skall

ske inom riket. Såvitt förbundet kan finna upptager förslaget i sitt nuvarande

skick icke någon föreskrift som motsvarar de inhemska företagens

fondbildningsförpliktelser. Ett utländskt företag skulle således enligt förslaget

för fortsatt verksamhet icke ens behöva förfoga över det minimikapital,

som beträffande svenska företag föreskrives i 142 § aktiebolagslagen.

Enligt 22 § första stycket 5) skulle rätten till näringsverksamhet

här i riket upphöra först när det konstateras att företaget saknar utmätningsbar

egendom inom riket. Vid filiallagens tillkomst motiverades

detta av departementschefen med att det knappast torde förekomma i utländsk

rätt, att krav på säkerhet i detta hänseende uppställes. Förbundet

ifrågasätter emellertid om det icke är riktigare, att denna fråga behandlas

med utgångspunkt från att utländska näringsidkare skall vara underkastade

samma krav som gäller för svenska sådana.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Departementschefen. I likhet med ett par remissinstanser anser jag, att

näringstillstånd i allmänhet inte behöver anknytas till viss ort eller visst

område. Skulle i ett enskilt fall särskilda skäl för sådan anknytning föreligga,

kan emellertid enligt förevarande paragraf tillståndet förbindas med

föreskrift därom. I övrigt biträder jag den sakkunniges synpunkter på paragrafens

tillämpning. Jag vill även erinra om mitt uttalande i den allmänna

motiveringen s. 127, alt föreskrift om ställande av säkerhet för skatter och

avgifter, som kan behövas i speciella undantagsfall, kan meddelas med stöd

av denna paragraf. Ett sådant fall kan föreligga om utlänningen kan väntas

driva näringsverksamheten under kort tid med stora inkomster för att därefter

lämna landet. Krav på säkerhet skall självfallet ställas endast i den

mån det är förenligt med svenska konventionsåtaganden.

En remissinstans har ansett, att den sakkunnige alltför litet beaktat kravet

på säkerhet för borgenärerna. Denna remissinstans föreslår att det som

villkor enligt förevarande paragraf föreskrivs, att utländsk företagare skall

genomföra viss fondbildning. Detta förslag innefattar emellertid en väsentlig

skärpning av de villkor som i dagens läge gäller för den utländska näringsverksamheten

i Sverige. En sådan skärpning är jag inte beredd att tillstyrka.

11 §•

Denna paragraf, som motsvarar 12 § i den sakkunniges förslag, behandlar

återkallelse av näringstillstånd.

Den sakkunnige. Återkallelse av näringstillstånd kan föranledas av att

utlänningen icke längre uppfyller föreskrivna behörighetsvillkor. Omyndigförklaring

eller konkurs medför visserligen i och för sig att utlänningen icke

under tiden för omyndigheten eller konkursen äger utöva näringen. Ofta

torde det i sådana fall vara lämpligt att taga under övervägande om tillståndet

icke bör återkallas så att fortsatt näringsutövning i framtiden icke

kan ifrågakomma utan ny prövning.

Vid tillstånden för de här bosatta utlänningarna bör fogas det villkoret alt

tillståndet gäller endast så länge utlänningen är bosatt i riket. Vill en utlänning

fortsätta näringsverksamheten trots avflyttning från riket, har han

att begära ändring av tillståndets bestämmelser i nämnda hänseende. Han

skall vidare iaktta föreskriften om föreståndare, varjämte tillståndsmyndigheten

kan behöva ompröva frågan om han skall ställa säkerhet för skatt. Det

bedömande en avflyttning sålunda medför hos tillståndsmyndigheten kan

leda till att tillståndet bör återkallas.

Återkallelse kan vidare vara motiverad, om utlänningen missköter sig i

ett eller annat avseende. Så bör ske om han döms för allvarligare brott i

samband med näringsutövningen eller för upprepade mindre förseelser

som står i samband med den. Återkallelse bör kunna ifrågakomma även

när utlänningen på annat sätt än genom straffbart förfarande visar sig

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

olämplig som näringsidkare, exempelvis genom att undandra sig förpliktelser

mot medkontrahenter eller mot det allmänna.

Yttrandena. Hovrätten för Västra Sverige anför, att förslaget lämnar ett

betydande utrymme för myndighetens fria skön, vilket torde överensstämma

med gällande rätt. Hovrätten ifrågasätter emellertid, om det inte kunde

vara lämpligt att i lagrummet närmare ange, i vilka fall återkallelse av tillstånd

kan ifrågakomma, och anför därvid följande.

Det är visserligen naturligt, att en mera diskretionär prövning enligt lagförslagets

9 § anses böra ske vid ansökan om näringstillstånd, varvid jämväl

konjunkturläget och liknande allmänna näringspolitiska faktorer skulle

tagas i betraktande (jfr betänkandet s. 110 ff, 139 f). När utlänning väl erhållit

tillstånd att bedriva näringsverksamhet här i riket, är situationen en

annan. För den, som i ett främmande land avser att ägna sin arbetskraft

åt att driva upp en egen rörelse och investera tillgängligt kapital i denna,

torde det ha avsevärd betydelse, att hans rätt att framgent idka sin verksamhet

i landet är kringgärdad med vissa i lag fastslagna garantier. Detta

synes också bättre än den föreslagna ordningen stämma med andan i den av

utredningsmannen berörda europeiska bosättningskonventionen (jfr betänkandet

s. 124 f), vilken oavsett utgången av associeringsförhandlingarna

torde böra beaktas i sammanhanget. — Å andra sidan lärer det icke vara

förenligt med förslagets principiella inställning till etableringsrätten, att

myndigheten helst skulle berövas sin fria prövning rörande näringstillståndets

bestånd. En möjlighet synes vara, att — i överensstämmelse med vad

som i utlänningslagen 16 § stadgas rörande arbetstillstånd — i lagrummet

föreskriva, att näringstillstånd må återkallas, om särskilda skäl äro därtill.

Som exempel på sådana skäl kunde därefter nämnas, att utlänning avflyttar

ur riket eller att han genom brottsligt förfarande, misskötsel av sina förpliktelser

i riket eller eljest visar sig olämplig att här bedriva näring. Härigenom

skulle klargöras, att exempelvis konjunkturhänsyn eller andra överväganden

av politisk natur i princip ej skulle inverka på myndigheternas

prövning av återkallelsefrågan.

Liknande uttalanden göres av Svea hovrätt, utlänningsutredningen, Skånes

handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare samt handelskammaren

i Gävle. Svea hovrätt framhåller därvid, att det från rättssäkerhetssynpunkt

är av väsentlig vikt, att lagtexten genom uppräkning

eller i allt fall exemplifiering lämnar ledning beträffande vilka omständigheter

som särskilt kan inverka på återkallelsefrågan. Från rättssäkerhetssynpunkt

är vidare påkallat, att tillstånd inte återkallas utan att utlänningen,

där så kan ske, beretts tillfälle att yttra sig över de omständigheter, som

föranlett att frågan om återkallelse tagits upp. Det torde emellertid inte behöva

ifrågakomma att höra utlänningen, om denne uppenbarligen saknar intresse

av fortsatt tillstånd. Så kan exempelvis vara fallet, om han nedlagt

sin rörelse och flyttat från riket.

Utlänningsutredningen yttrar, att näringstillstånd bör beviljas för avsevärd

tid, i vart fall icke kortare tid än två år, samt att återkallelse ej bör

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

ske på annan grund än att tillståndshavarens rätt att vistas här upphör.

Därjämte bör tillståndet kunna återkallas, då utlänningen blir omyndig

eller kommer i konkurstillstånd.

Kommerskollegium anför, att utlänningen kan ha ett berättigat anspråk

på att beslut om återkallelse av näringstillstånd i allmänhet grundas endast

på en bedömning av formella faktorer. Från rättssäkerhetssynpunkt ter det

sig otillfredsställande, om en återkallelse av näringstillstånd skedde på

grundval enbart av en diskretionär eller näringspolitisk bedömning.

Enligt etableringsutredningens mening hade det i och för sig varit önskvärt,

om skälen för återkallelse på något sätt kunnat anknytas till villkoren

i 9 § för erhållande av näringstillstånd. Att i lagtext närmare precisera

dessa skäl är dock självfallet svårt. Etableringsutredningen vill därför icke

göra någon erinran mot paragrafens utformning. Utredningen utgår emellertid

från att man bl. a. skall ta vederbörlig hänsyn till den tid, under vilken

utlänningen vistats och varit verksam i vårt land samt liknande anknytningsfaktorer.

Utredningen anser det uppenbart, att en omständighet, som

ej skulle ha hindrat beviljande av näringstillstånd, icke bör kunna motivera,

att meddelat tillstånd återkallas.

Departementschefen. Den sakkunniges förslag att näringstillstånd i vissa

fall bör kunna återkallas har inte mött invändning vid remissbehandlingen.

Åtskilliga remissinstanser har emellertid framhållit, att möjligheterna till

återkallelse bör vara mera begränsade än som framgår av den bestämmelse

som den sakkunnige föreslagit. Dessa synpunkter bör enligt min mening

beaktas. Av lagtexten torde alltså böra framgå, att tillstånd kan återkallas

endast om särskilda skäl föreligger.

Det synes inte vara möjligt att i lagtexten räkna upp de omständigheter

som sålunda bör kunna föranleda återkallelse. Exempel på sådana omständigheter

har angivits såväl av den sakkunnige som av ett par remissinstanser.

Anmärkas bör att enligt departementsförslaget omyndighet eller konkurs

inte automatiskt innebär hinder för näringsutövning, om sådant hinder

inte följer av förmynderskaps- och konkursrättsliga regler. Om utlänningen

förklaras omyndig eller försätts i konkurs, bör därför näringstillståndet i regel

återkallas. Även i övrigt bör de nämnda exemplen tjäna till ledning vid

tillämpningen av förevarande bestämmelse, men jag har inte ansett det

vara behövligt att ta upp exemplifieringen i lagtexten. Jag instämmer i

den vid remissbehandlingen framförda uppfattningen, att beslut om återkallelse

i allmänhet får grundas endast på formella skäl. Konjunkturhänsyn

och liknande överväganden av politisk natur bör alltså inte kunna leda till

återkallelse. Återkallelse på grund av bristande skötsamhet bör självfallet

komma i fråga endast i grava fall. Vid prövningen av återkallelsefrågan bör

även beaktas sådana faktorer som talar mot återkallelse, såsom att utlänningen

har drivit verksamheten en längre tid och att han är beroende av

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

den för sin försörjning. Som framhållits av en hovrätt bör näringstillstånd

inte återkallas utan att utlänningen fått tillfälle att yttra sig i ärendet, om

detta kan ske och om utlänningen inte uppenbart saknar intresse av fortsatt

tillstånd.

12 §.

Denna paragraf, som motsvarar 13 § i den sakkunniges förslag, innehåller

regler om rätt för utlännings dödsbo att fortsätta näringsverksamhet.

När utlänning som idkar näring med stöd av tillstånd enligt näringsfrihetsförordningen

avlider, torde på grund av hänvisningen i 30 § näringsfrihetsförordningen,

vilken får anses syfta på bl. a. 5 §, näringsverksamheten

endast under ett år kunna fortsättas för dödsbodelägarnas räkning. Enligt

vad som i avsnitt III 5 förordats i fråga om svenska rättssubjekts rätt

till näringsutövning, skall för framtiden inte gälla någon allmän tidsbegränsning

i fråga om dödsbos rätt att fortsätta avliden näringsidkares rörelse.

Emellertid bör särskilt beaktas det fall att en utlänning, som idkar näring

här, avlider och dödsbodelägarna önskar fortsätta rörelsen. I regel torde —

på grund av bestämmelserna i 2 kap. lagen den 5 mars 1937 (nr 81) om

internationella rättsförhållanden rörande dödsbo och i lagen den 1 mars

1935 (nr 44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare

som hade hemvist här i riket m. m. — ett sådant dödsbo vara underkastat

svensk lag i fråga om boutredning beträffande den här befintliga egendomen.

Skulle i dylikt fall i dödsboet finnas endast svenska delägare, synes

det ej föreligga anledning att behandla dödsboet annorlunda än dödsbo efter

svensk näringsidkare. Dödsboet bör följaktligen vara berättigat att utan

vidare fortsätta näringsverksamheten. Om emellertid i dödsboet finns utländsk

delägare och boet sålunda har starkare anknytning till utlandet än

som följer enbart därav att arvlåtaren är utlänning, torde det vara befogat

att behålla restriktioner i fråga om rätten att fortsätta den avlidnes rörelse.

För sådant fall synes det lämpligt att i anslutning till vad som gäller enligt

näringsfrihetsförordningen ha den ordningen att näringsverksamheten får

övergångsvis fortsättas av dödsboet under högst ett år. Att märka är emellertid

vidare att på grund av lagen den 1 mars 1935 (nr 45) om kvarlåtensltap

efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge

det kan förekomma att boutredning efter utlänning som drivit näring här

skall ske enligt utländsk lag, nämligen om den avlidne haft medborgarskap

och hemvist i något av de angivna länderna. Det är tydligt att även i sådant

fall näringsverksamheten bör kunna av dödsboet fortsättas övergångsvis

under viss tid. Det kan förutsättas, att det i dödsbon av sist berörda art

regelmässigt finns utländsk delägare. Rörande dessa dödsbon synes därför

kunna föreskrivas samma ordning, som nyss förordats beträffande dödsbo

vilket i fråga om boutredning är undarkastat svensk lag. På grund av det

anförda har i förevarande paragraf uppställts som generell regel, att om i

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

dödsbo efter utlänning, som vid sitt frånfälle idkar näring här i riket, finns

utländsk delägare, näringsverksamheten får fortsättas under högst ett år.

I paragrafen har tagits in en erinran om att vid den fortsatta näringsverksamheten

skall iakttas de särskilda bestämmelser, som gäller när avlidens

rörelse fortsätts av hans dödsbo. Därav följer att i vissa fall näringsverksamheten

får fortsättas endast under kortare tid än ett år. En del föreskrifter

finns också om särskilda villkor för dödsbos rätt att fortsätta avlidens

näringsverksamhet.

13 §.

Denna paragraf, som motsvarar 14 § i den sakkunniges förslag, innehåller

regler om att utländska företag kan få tillstånd till näringsutövning.

Den sakkunnige. I överensstämmelse med vad som gäller enligt filiallagen

kan tillstånd att idka näring här i riket meddelas företag, vilket enligt sitt

hemlands lag är registrerat som bolag eller ekonomisk förening samt i hemlandet

driver näringsverksamhet. Att bolaget eller föreningen måste ha behörigen

bildats följer av den i 1 § tredje stycket upptagna föreskriften. I

fråga om tillståndsprövningens karaktär avses beträffande bolagen och de

ekonomiska föreningarna icke någon förändring jämfört med vad som gäller

enligt filiallagen. Att vid prövningen i vissa fall hänsyn kan behöva tas

till åtaganden enligt konventioner har tidigare framhållits.

Beträffande andra företag än de nu berörda har i den allmänna motiveringen

anförts, att möjlighet bör finnas att medge även sådana företag rätt

till näringsutövning här i riket. Bestämmelse härom har upptagits i paragrafens

tredje punkt, varvid angivits att tillstånd för dylikt företag må meddelas

såframt synnerliga skäl därtill föreligger. Dylika skäl kan tänkas vara

för handen exempelvis när fråga är om ett sådant företag utanför bolagens

och de ekonomiska föreningarnas krets som driver näringsverksamhet i sitt

hemland och har sådan ekonomisk stabilitet, att det från tredjemanssynpunkt

kan anses likvärdigt med t. ex. ett aktiebolag. Så kan bl. a. vara fallet

när — såsom förutsatts i Romfördraget — ett företag bildats i enlighet med

en stats offentligrättsliga lagstiftning. Vidare torde man böra räkna med

möjligheten att, såsom en följd av den ökade ekonomiska rörligheten över

gränserna, ett bolag eller annat företag som bildats i en stat kan komma att

förlägga sin näringsverksamhet till en annan stat, tillhörande samma ekonomiska

gemenskap. I sådant fall skulle företaget icke uppfylla lagens förut

berörda villkor beträffande näringsutövning i hemlandet, men därav behöver

icke följa att det är så olämpligt att företaget inrättar filial här i riket att det

ej skall kunna ske om synnerliga skäl föreligger därför.

Yttrandena. Sveriges lantbruksförbund påpekar, att den av den sakkunnige

föreslagna paragrafen ordalagsmässigt innebär, att ekonomiska för
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

eningar i t. ex. Danmark och Norge kan få etableringsrätt endast om synnerliga

skäl föreligger. I dessa länder registreras nämligen ekonomiska föreningar

över huvud taget inte. Ej heller i England torde man kunna tala

om någon registrering av ekonomiska föreningar.

Svea hovrätt framhåller, att det med hänsyn till bl. a. affärsdrivande stiftelser

knappast torde vara påkallat att begränsa tillståndsmöjligheten så

strängt som den föreslagna formuleringen antyder. Lagtexten bör därför

kunna jämkas så, att tillstånd må meddelas, när särskilda skäl är därtill.

Enligt hovrättens mening är det inte oundgängligen påkallat att ange under

vilka omständigheter tillstånd skall meddelas, eftersom tillståndsgivningen

alltid ankommer på Kungl. Maj :t.

Sjöfartsstyrelsen föreslår, att i lagen införs en möjlighet för Kungl. Maj :t

att delegera prövningsrätten till underordnad myndighet, och anför därvid,

att utvecklingen kan tänkas gå i den riktningen att näring i allt större utsträckning

kan komma att bedrivas i företagsform. Åtminstone så småningom

kan sådana riktlinjer utarbetas för tillståndsprövningen, att en decentralisering

är önskvärd och möjlig. Det synes därför naturligt att redan nu i

lagen införa en delegationsrätt.

Departementschefen. Denna paragraf överensstämmer i fråga om utländska

bolag och ekonomiska föreningar med vad som nu gäller enligt filiallagen.

Tillståndsprövningen beträffande sådana företag bör som den sakkunnige

anfört ha samma karaktär som f. n.

I ett remissyttrande har påpekats att ekonomiska föreningar från vissa

länder, där registrering ej förekommer, faller utanför paragrafens föreningsbegrepp.

Att sådana föreningar hittills inte kunnat få tillstånd att öppna

filial i Sverige synes inte ha medfört olägenheter, men jag vill framhålla att

den nya lagen innebär att möjligheter till sådan etablering skapas. Den

omständigheten, att ekonomiska föreningar i visst land inte registreras torde

medföra, att föreningarnas rättsliga och ekonomiska status är mera svårbedömd

än i fråga om registrerade föreningar. Om emellertid betryggande

utredning om en förening föreligger i dessa hänseenden, torde föreningen

i allmänhet kunna jämställas med registrerade föreningar. Enligt den sakkunniges

förslag skulle visserligen etablering i sådant fall tillåtas endast om

synnerliga skäl talade för det. Enligt min mening bör emellertid något mindre

restriktivitet kunna iakttas. I överensstämmelse med vad en remissinstans

förordat har paragrafen fått den utformningen, att tillstånd kan beviljas

annat företag än bolag eller ekonomisk förening, om särskilda skäl föreligger.

Vid bedömningen av om sådana skäl är för handen bör särskild hänsyn

kunna tas till sådana förhållanden som de nyss berörda.

Regeln om att tillstånd skall kunna meddelas annat företag än bolag eller

ekonomisk förening, om särskilda skäl föreligger, har naturligtvis räckvidd

utöver de speciella fallen med oregistrerade föreningar.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Kungl. Maj :t torde, som en remissinstans anfört, böra ha möjlighet att

delegera prövningsrätten till underordnad myndighet, även om det f. n. inte

finns skäl till sådan delegation. I paragrafen har därför angivits att tillstånd

meddelas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

14 §.

I den sakkunniges förslag motsvaras denna paragrafs första stycke delvis

av 3 § och dess andra stycke av 15 § första stycket.

I paragrafens första stycke föreskrivs, att tillstånd ej får beviljas företag

som i eller utom Sverige är försatt i konkurs. Detta stämmer överens

med vad som gäller för utlänning enligt 7 §. Det hör i regel vara tillräckligt

att företaget visar att det ej är i konkurs vid sitt konkursforum i hemlandet.

Enligt paragrafens andra stycke skall bestämmelserna i 10 och 11 §§ om

näringstillstånd äga motsvarande tillämpning på tillstånd för utländskt företag

att idka näring. Sålunda skall tillstånd för utländskt företag avse verksamhet

av visst slag, gälla tills vidare, om det inte inskränkts till viss tid,

och kunna förbindas med särskilda villkor och föreskrifter. Vidare kan tillstånd

återkallas, när särskilda skäl föreligger.

Möjligen kan mot den hänvisning som i paragrafen görs till 11 § riktas

den invändningen, att frågor om återkallelse av tillstånd inte kan bedömas

enligt helt samma grunder när det gäller ett utländskt företag som när det

gäller en utlänning. Bl. a. har av naturliga skäl personliga förhållanden i allmänhet

större betydelse, om verksamheten utövas av en fysisk person, än

om den drivs i företagsform. Det kan även göras gällande, att lämpligheten av

tillståndets bestånd borde kunna prövas mera fritt när fråga är om ett företag.

Jag anser emellertid att de principiella grunder som gäller för återkallelse

av näringstillstånd bör gälla också för återkallelse av tillstånd för utländskt

företag, även om de faktiska förhållanden som kan föranleda återkallelse

är något olika i de båda fallen. Liksom beträffande utlänning torde

alltså lämpligen den bestämmelsen kunna gälla, att tillstånd kan återkallas,

när särskilda skäl föreligger.

15 §.

Denna paragraf, som motsvarar 16 § i den sakkunniges förslag, innehåller

en bestämmelse om de följande paragrafernas tillämplighet på andra företagsformer

än bolag och ekonomiska föreningar.

I filiallagen finns i 6 och 7 §§ vissa regler om vad ansökan om tillstånd

skall innehålla, om de hevis som skall fogas vid densamma samt om förfarandet

i övrigt. Regler av motsvarande karaktär avseende näringstillstånd

har, enligt vad som uttalats vid 6 §, ansetts lämpligen kunna meddelas i

administrativ ordning. Detta får anses gälla också beträffande reglerna

rörande förfarandet i ärenden rörande företag.

De i lagförslaget efter 15 § följande bestämmelserna i 16—28 §§ avser

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

i första hand de företagsformer som nu omfattas av filiallagen, dvs. utländska

bolag och ekonomiska föreningar. Bestämmelserna torde i princip böra

vara tillämpliga även beträffande andra utländska företag. I vissa fall då

fråga är om företag av sistnämnda art kan dock bestämmelserna åtminstone

i somliga hänseenden passa mindre väl. Är detta förhållandet bör Kungl.

Maj :t kunna fastställa särskilda föreskrifter avpassade till det aktuella fallet.

Förevarande paragraf har utformats i enlighet med de nu angivna synpunkterna.

16 §.

Denna paragraf motsvarar 17 § första stycket i den sakkunniges förslag.

Paragrafen ersätter bestämmelsen i 1 § filiallagen att näringsverksamheten

skall bedrivas genom filial. I sak innebär paragrafen inte något nytt.

17 §.

Denna paragraf, som motsvarar 17 § andra stycket i den sakkunniges

förslag, innehåller föreskrift om verkställande direktör och vice verkställande

direktör.

Paragrafen stämmer överens med 2 § filiallagen. I förhållande till den sakkunniges

förslag föreligger den avvikelsen, att hänvisningen till en allmän

bestämmelse om föreståndare har utgått. Någon sådan bestämmelse har,

som förut framgått, inte tagits upp i departementsförslaget. Reglerna om

verkställande direktör och vice verkställande direktör torde härigenom också

ha blivit mera överskådliga.

Det kan erinras om att undantag från paragrafens föreskrifter, liksom

från lagens övriga bestämmelser, kan komma i fråga enligt den allmänna

undantagsregeln i 31 §.

18 §.

Denna paragraf, som delvis motsvarar 4 § i den sakkunniges förslag,

föreskriver att verkställande direktören skall vara myndig och bosatt här i

riket. Föreskriften stämmer överens med 3 § filiallagen.

19 §.

Denna paragraf, som delvis motsvarar 4 § i den sakkunniges förslag, innehåller

regler om verkställande direktörens ställning. Paragrafen stämmer

överens med bestämmelserna i 9 § andra stycket om föreståndare för näringsverksamhet,

som drivs av utlänning vilken ej är bosatt här i riket.

Den ersätter 5 § filiallagen.

20—28 §§.

I dessa paragrafer, som motsvarar 18—26 §§ i den sakkunniges förslag,

återfinns i huvudsak oförändrade de bestämmelser som ingår i filiallagen

under rubriken »Om firma och registrering, så ock om redovisning m.m.».

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år i968

Yttrandena

Vid 20 §.

Sveriges advokatsamfund anför, att en föreståndare enligt den sakkunniges

förslag skall erhålla fullmakt att handla å huvudmannens vägnar

samt att mottaga stämning och själv eller genom annan tala och svara. Om

meningen är, att föreståndaren på grund av denna fullmakt under alla förhållanden

skall vara behörig att ensam handla å bolagets vägnar, måste

ett beslut om att firman skall tecknas av föreståndaren i förening med en

eller flera personer, vilket är möjligt både enligt filiallagen och enligt den

sakkunniges förslag, te sig meningslöst.

Vid 23 §.

Hovrätten för Västra Sverige anför, att andra stycket möjligen bör ges

följande jämkade avfattningar: Angående bokföring och redovisning skall

i tillämpliga delar gälla vad för svenskt företag av motsvarande slag är

stadgat. Till motivering härför anför hovrätten följande.

Andra stycket av paragrafen har oförändrat överförts från 11 § andra

stycket lagen om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring

här i riket. Lagtexten ger — särskilt med hänsyn till att i viss mån divergerande

regler om bokföring och redovisning gälla för bolag av olika

slag och för ekonomiska föreningar — icke något klart besked vilka bestämmelser

i detta hänseende som äro tillämpliga, om jämlikt 14 § i lagförslaget

exempelvis en utländsk stiftelse erhåller tillstånd att bedriva

näringsverksamhet i Sverige. Utredningsmannen har förutsett möjligheten,

att i vissa sådana fall särskilda föreskrifter skulle meddelas, som voro

bättre anpassade till företagets art; i princip har han emellertid ansett samma

regler rörande bland annat bokföring och redovisning böra gälla som

för bolag och ekonomiska föreningar (betänkandet s. 133 f, 145 f). Av det

förut sagda lärer emellertid framgå, att med lagtextens nuvarande utformning

sådana föreskrifter — åtminstone avseende vilka lagregler filialens

bokföring och redovisning skola följa — äro erforderliga i varje

här avsett fall.

Beträffande filialens skyldighet att insända redovisningshandlingar erinrar

Sveriges advokatsamfund om den skyldighet, som finns för svenskt

aktiebolag, att oberoende av om redovisningshandlingarna lagts fram på

ordinarie bolagsstämma likväl inom sju månader från bokslutsdagen sända

in redovisningshandlingarna till registreringsmyndigheten. Enligt förslaget

har skyldigheten att sända in redovisningshandlingarna gjorts beroende

av att dessa lagts fram för det utländska bolagets delägare. Om

alltså handlingarna inte blir framlagda, kommer de inte att insändas till

vederbörande myndighet. Samfundet föreslår därför, att utländsk filial ålägges

att, oberoende av om redovisningshandlingarna lagts fram eller icke,

inom sju månader från bokslutsdagen, sända in dem till vederbörande

myndighet.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

153

Vid 26 §.

Sveriges advokatsamfund ifrågasätter, om inte kungörelse bör ske förutom

i allmänna tidningarna även i tidning på ort, där filialen drivs. Samfundet

pekar på att anmälningar till handelsregistret publiceras på detta

sätt.

Departementschefen. Bestämmelserna i förevarande paragrafer stämmer i

allt väsentligt överens med 8—17 §§ filiallagen. Dock har bestämmelserna

i 12 och 13 §§ filiallagen om säkerhet för skatter utgått. Vidare kommer

de i 10 § andra stycket andra punkten och 14 § andra stycket filiallagen

åsyftade fullfölj dsfrågorna att enligt departementsförslaget regleras av

32 §, som avser alla spörsmål rörande talan mot beslut enligt den nya

lagen. Dessutom har följande ändringar vidtagits.

I 20 § andra stycket har föreskrivits att firman tecknas av verkställande

direktören. Orden »ensam eller i förening med annan» har slopats,

eftersom de som en remissinstans påpekat torde sakna mening, med

hänsyn till att verkställande direktören under alla förhållanden skall vara

behörig att ensam handla på bolagets vägnar. Vidare har 23 § andra stycket

som en remissinstans föreslagit jämkats så, att för filialens bokföring

och redovisning skall i tillämpliga delar gälla bestämmelserna för svenskt

företag av motsvarande slag. Denna jämkning är en naturlig följd av att

lagen skall omfatta även andra juridiska personer än bolag och ekonomiska

föreningar. I 23 § fjärde stycket har gjorts det av en remissinstans föreslagna

tillägget av innebörd att redovisningshandlingar under alla omständigheter

skall sändas till registreringsmyndigheten senast sju månader

från filialens bokslutsdag. Vad samma remissinstans anfört om kungörande

av anmälningar till filialregistret har jag inte ansett utgöra tillräckligt

skäl för att ändra ifrågavarande regel i filiallagen. Regeln stämmer i

det påtalade avseendet överens med 202 § första stycket aktiebolagslagen.

I övrigt har vid överförandet av filiallagens nu ifrågavarande bestämmelser

till den nya lagen skett vissa redaktionella jämkningar.

29 §.

Denna paragraf motsvarar 27 § i den sakkunniges förslag. I paragrafen

föreskrivs, att som näringsidkande enligt lagen skall anses även deltagande

såsom bolagsman i näringsverksamhet, som drivs av svenskt handelsbolag.

Av bestämmelsen, som berörts i den allmänna motiveringen s.

113, följer att en utlänning som vill idka näring genom svenskt handelsbolag

— liksom enligt näringsfrihetsförordningen — har att söka näringstillstånd.

Dock fordras enligt den nya lagen ej sådant tillstånd, om utlänningen

har rätt till ifrågavarande slag av näringsutövning enligt 3 eller

4 §. Vid utländskt företag ingå i svenskt handelsbolag, fordras likaledes

rätt till näringsutövningen enligt denna lag. För själva verksamheten blir

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 ur 1968

de för svenska handelsbolag gällande reglerna tillämpliga, och det kan

därför ifrågasättas, om iakttagande av samtliga föreskrifter i 16—28 §§

om formerna för utländskt företags näringsverksamhet m. m. kan anses

erforderligt. Någon egentlig näringsverksamhet för det utländska företaget

medför nämligen icke dettas deltagande i handelsbolaget. Av 31 § följer att

de avsteg från lagens föreskrifter som med hänsyn härtill kan vara påkallade

kan göras.

Med hänsyn till 1 § andra stycket medför ett tillstånd enligt nu förevarande

lag icke befrielse från skyldighet att söka det ytterligare tillstånd

som kan vara föreskrivet i annan författning. Sålunda kvarstår skyldighet

enligt särskild lagstiftning att söka tillstånd att sluta handelsbolag eller

ingå i handelsbolag. Sådant tillstånd skall enligt förslag, som läggs fram

i ett senare avsnitt, i fortsättningen i regel meddelas av kommerskollegium,

såvitt gäller utlänning. Utlänningen behöver alltså i sådant fall inte söka

näringstillstånd och tillstånd enligt den särskilda lagstiftningen hos olika

myndigheter.

30 §.

Denna paragraf motsvarar 28 § i den sakkunniges förslag.

Som tidigare anförts (s. 123) bör lagen inte vara tillämplig beträffande

utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket,

eftersom denna fråga har reglerats genom särskild lag i ämnet den 9 juni

1950 (nr 272, ändrad 1957:222, 1965: 168 och 1966:56). Bestämmelse om

detta har tagits upp i förevarande paragraf.

31 §.

Paragrafen motsvarar 29 § i den sakkunniges förslag och ersätter även

6 § i förslaget.

Den sakkunnige. I den sakkunniges förslag har dels i 6 § tagits upp ett

bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna, att viss grupp utlänningar skall

under de särskilda villkor som Kungl. Maj :t bestämmer, äga rätt till näringsverksamhet

av visst slag eller rätt att idka näring i allmänhet, dels i 29 §

föreskrivits att Kungl. Maj :t äger medge sådant undantag från bestämmelse

i lagen, som kan finnas påkallat med hänsyn till överenskommelse med

främmande stat eller som i visst fall kan föranledas av särskilda omständigheter.

I anslutning till 29 § anför den sakkunnige följande.

Såvitt angår utlänningar kan det både på grund av konventioner och av

andra skäl komma i fråga, att Kungl. Maj :t med stöd av 6 § meddelar till

och med ganska vidsträckta förordnanden om att vissa grupper utlänningar

skall ha rätt till näringsutövning utan att vara underkastade tillståndstvång.

Nu förevarande paragraf kommer därför att beträffande utlänningar

ha en begränsad räckvidd. Som exempel på fall då den kan komma till till
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

lämpning må anföras, att det i visst fall kan framstå som angeläget att ett

dödsbo efter utländsk näringsidkare, i vilket finns utländsk delägare, medges

rätt att fortsätta näringsverksamheten längre tid än ett år. —- När det

gäller utländska företag fyller tillståndsprövningen delvis den funktionen

att den utgör en viss ersättning för åtskilliga kontrollbestämmelser, som

svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar är underkastade men vilka

icke gäller för här verksamma utländska företag. Med hänsyn härtill har

någon motsvarighet till regeln i 6 § icke upptagits för de utländska företagens

del. Även om förevarande bestämmelse i och för sig ger formell möjlighet

att beträffande utländska företag meddela förordnanden av samma art

som avses i G § för utlänningars vidkommande, förutsätts att bestämmelsen

får tillämpning endast i mera begränsad omfattning. Skulle det exempelvis

visa sig erforderligt att i anledning av de internationella integrationssträvandena

ge upp den med lagstiftningen avsedda kontrollen i visst avseende och

beträffande vissa företag, ger förevarande bestämmelse möjlighet härtill.

Vidare har i det föregående angivits exempel på situationer då med hänsyn

till omständigheterna i det särskilda fallet tillämpning av ifrågavarande bestämmelse

kan vara motiverad. Som ytterligare exempel må anges de fallen

att ett företag icke skall bedriva annan verksamhet än skogsavverkning för

eget behov eller jordbruk på en fastighet, som förvärvats huvudsakligen för

bedrivande av dylikt skogsbruk, eller att ett företag skall här utföra ett

byggnadsarbete som, trots att det är en engångsuppgift, på grund av sin

storlek och långvarighet är att betrakta såsom här utövad näringsverksamhet.

Yttrandena. Utlänningsutredningen anför, att det inte klart framgår av

6 § i den sakkunniges förslag, att bemyndigandet avses innebära rätt för

Kungl. Maj :t att förordna, såväl att vissa utlänningar skall vara befriade

från skyldighet att ha näringstillstånd som att vissa näringar skall vara

undantagna från tillståndstvång. Liknande uttalande görs av kommerskollegium,

som vidare föreslår, att 6 § förs samman med 29 § till en enhetlig

bestämmelse, som skulle tas in under avsnittet »Särskilda bestämmelser».

Kollegiet anför vidare bl. a. följande.

Det finns skäl anta att etableringsfrågorna komma att aktualiseras i ökad

omfattning och det torde därför vara ändamålsenligt att den svenska lagstiftningen

på området öppnar formella möjligheter att medge full nationell

likställighet för utländskt rättssubjekt. Såvitt kollegium kan bedöma, synes

emellertid denna synpunkt ej vara helt tillgodosedd genom det framlagda

förslaget. Sålunda föreligger möjlighet att med stöd av 6 § medge undantag

från kravet på näringstillstånd beträffande viss grupp av utlänningar. Motsvarande

möjlighet saknas emellertid såvitt angår utländska företag, därest

icke fall varom stadgas i 29 § är för handen. Av motiven framgår att denna

undantagsbestämmelse är avsedd att tillämpas restriktivt. Enligt kollegii

mening bör den nya lagstiftningen vara så utformad, att möjlighet finnes

att generellt likställa utländskt företag med utlänning i berörda hänseende.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj. ts proposition nr !)8 år 1968

Vidare har kollegium uppmärksammat att 29 § möjliggör betydligt längre

gående uppmjukningar än 6 §. Med stöd av förstnämnda paragraf kan t. ex.

det i 4 § angivna kravet på föreståndare eftergivas, medan detta ej är tillåtet

med tillämpning av 6 §. Kollegium menar emellertid, att lagen bör vara så

uppbyggd att detta krav generellt kan eftergivas. Har exempelvis överenskommits

mellan de nordiska länderna att en av svensk domstol meddelad

dom, varigenom en dansk eller ett danskt företag ålagts att utgiva betalning

till en svensk för en här i riket uppkommen fordran, skall vara exigibel i

Danmark, bör föreståndare för näringsverksamhet som i Sverige bedrives av

en i sitt hemland bosatt dansk ej fordras. Dessutom bör framhållas att ordalagen

i 29 § ej hindrar undantag, som t. o. in. försätter utlänning i förmånligare

ställning än svenska näringsutövare. Kollegium utgår dock från att

sådana undantag ej komma att medgivas.

Näringsfrihetsrådet anför i fråga om 29 § att de två grupper av undantag

som förutsätts i paragrafen är av helt olika karaktär. Den ena gruppen avser

undantag av mera generell karaktär, vilka förutsätter medverkan av riksdagen

så till vida att den konvention som föranleder undantaget måste godkännas

av riksdagen. Den andra gruppen synes avse vissa speciella undantag

i enskilda fall, dvs. rena dispenser. Enligt näringsfribetsrådets mening borde

artskillnaden mellan de två grupperna klarare framgå av lagtexten; att de

tas upp i samma paragraf anses som mindre lämpligt.

Departementschefen. Förhållandet mellan 6 och 29 §§ i den sakkunniges

förslag framstår som något oklart. Som framgår av vad den sakkunnige anfört

täcker de båda paragraferna delvis varandra, vilket i och för sig talar

för att de förs samman till eu bestämmelse. En sådan sammanslagning, som

förordats av kommerskollegium, torde också göra innebörden av Kungl.

Maj :ts fullmakt mera överskådlig. Härtill kommer att vissa invändningar,

såsom påpekats vid remissbehandlingen, kan riktas mot de föreslagna paragrafernas

utformning.

Vad beträffar formuleringen av 6 § i den sakkunniges förslag kan erinras

om att jag i den allmänna motiveringen s. 119 förordat, att fullmakten för

Kungl. Maj :t inte skall omfatta rätt att utan samband med internationella

samarbetsöverenskommelser förordna om generella undantag för särskilda

näringar. Med denna utgångspunkt skulle 6 § avse blott förordnanden om

vissa grupper av utlänningar. I sådana fall kan emellertid i regel förordnandet

lika väl grundas på det allmänna undantagsbemyndigandet i 29 § i den

sakkunniges förslag. Detta bemyndigande bör dock som anförts i den allmänna

motiveringen utvidgas något med hänsyn till det nordiska samarbetet.

Vidare bör som kommerskollegium påpekat möjlighet finnas att medge

full nationell likställighet i fråga om utländska företag i samma utsträckning

som i fråga om utlänningar.

Med hänsyn till de anförda omständigheterna förordar jag som framgått

av den allmänna motiveringen s. 124, att bemyndigandet för Kungl. Maj :t

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:is proposition nr 98 år 1968

utformas som en enhetlig bestämmelse. I departementsförslaget bär en sådan

bestämmelse tagits upp i förevarande paragraf. Den har i stort sett formulerats

efter mönster av 29 § i den sakkunniges förslag men avses få en mera

generell räckvidd. Det har även med hänsyn till bl. a. vad som anförts i näringsfrihetsrådets

yttrande ansetts lämpligt att dela upp paragrafen i två

stycken.

Enligt första stycket får Kungl. Maj :t medge undantag från bestämmelse

i lagen, om det är påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande

stat. Hur förordnanden om dylikt undantag skall utformas får avgöras

efter omständigheterna i det enskilda fallet. Det kan väntas att förordnande

kommer att få den innebörden att utlänningar eller utländska företag av viss

nationalitet eller tillhörande annan sådan kategori skall under vissa angivna

villkor ha rätt till näringsverksamhet av visst slag eller rätt att idka näring

i allmänhet. Möjligheterna att förordna om undantag är inte begränsade

till vissa bestämmelser i lagen, eftersom det inte kan förutses, vilka krav

som kan komma att ställas i internationella överenskommelser. Förordnanden

förutsättes sålunda bl. a. kunna komma i fråga beträffande utländska

företag i samma mån som beträffande utlänningar. Om utländska företag tas

undan från tillståndstvånget, skall dock självfallet i möjlig mån beaktas, att

tillståndsprövningen delvis ersätter kontrollbestämmelser, som gäller för

svenska företag. Med hänsyn härtill kan förordnandet behöva förenas med

särskilda villkor och föreskrifter. Hur långt det är möjligt att gå i dessa avseenden

beror i sista hand på innehållet i den internationella överenskommelse

som föranleder förordnandet. Som kommerskollegium har anfört bör undantag

som sätter utländska näringsutövare i förmånligare ställning än

svenska inte medges.

Uttrycket överenskommelse med främmande stat innefattar även överenskommelse

med sammanslutning av stater. Ett förordnande om undantag

kan vara påkallat med hänsyn till en internationell överenskommelse även

om detta inte omedelbart följer av en direkt föreskrift i överenskommelsen.

I Romfördraget föreskrivs t. ex., att etableringsrestriktioner skall avvecklas

gradvis enligt ett allmänt program, vilket skall förverkligas genom direktiv

från rådet. Om Sverige skulle komma att ansluta sig till Romfördraget, bör

Kungl. Maj :t alltså med stöd av förevarande paragraf kunna medge de avvikelser

från lagen, som kan behövas på grund av direktiv som utfärdas efter

hand.

Vidare kan enligt första stycket medges undantag som är påkallat med

hänsyn till det nordiska ekonomiska samarbetet. Förordnande om sådant

undantag förutsätts kunna ges utan att det föranleds av ett särskilt avtal

mellan de nordiska staterna, eftersom detta samarbete ofta har informell

natur. Kungl. Maj :t bör därför kunna medge undantag av denna art när det

visar sig lämpligt.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Enligt andra stycket av förevarande paragraf får Kungl. Maj :t vidare

medge sådant undantag från bestämmelse i lagen som i visst fall föranleds

av särskilda omständigheter. I den allmänna motiveringen s. 124 har anförts

exempel på fall, då det kan finnas anledning att tillämpa denna undantagsregel.

Andra exempel kan vara de fall som den sakkunnige nämnt avseende

dödsbo efter utländsk näringsidkare, företag som endast skall driva skogsbruk

eller jordbruk i liten skala och företag som utför en uppgift av engångsnatur.

32 §.

Denna paragraf, som motsvarar 30 § i den sakkunniges förslag, innehåller

regler om besvär över beslut som meddelas enligt lagen.

Den sakkunnige. När Kungl. Maj :t delegerat beslutanderätt i tillståndsärenden

till underordnad myndighet, bör talan kunna föras mot tillståndsmyndighetens

beslut i den ordning som är bestämd för överklagande av

förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Detsamma bör gälla

beträffande sådana beslut av registreringsmyndighet som avses i 20 och

23 §§ i den sakkunniges förslag, dock att den nu enligt 10 och 14 §§ filiallagen

gällande särskilda fullföljdstiden torde böra bibehållas oförändrad.

Som regel bör vidare gälla, att myndighets beslut skall lända till efterrättelse

utan hinder av anförda besvär. Möjlighet bör dock föreligga för myndigheten

att förordna, att beslutet ej skall gå i verkställighet förrän det

vunnit laga kraft, liksom ock för den högre myndigheten att förordna om

inhibition. Meddelande av sådant förordnande torde främst kunna ifrågakomma,

när beslutet innefattar återkallande av eller inskränkning i tidigare

givet tillstånd.

Yttrandena. Med hänsyn till de olägenheter för den drabbade, som ett beslut

om återkallelse kan medföra, anser Svea hovrätt det från rättssäkerhetssynpunkt

påkallat, att sådant beslut får verkställas utan hinder av anförda

besvär endast om så på grund av särskilda skäl har förordnats i beslutet.

Hovrätten anför vidare bl. a. följande.

I detta sammanhang vill hovrätten understryka betydelsen från rättssäkerhetssynpunkt

av att myndighets beslut, vilket icke innehåller bifall till

gjord framställning, redovisar skälen för den intagna ståndpunkten (jfr

exempelvis 33 § utlänningslagen och 14 § sista stycket ordningsstadgan, se

också 20 § andra stycket i det nu behandlade lagförslaget). I den mån sådan

redovisning icke skett, torde i besvärsärendet myndighetens förklaring regelmässigt

böra inhämtas samt klaganden böra beredas tillfälle att yttra sig

däröver. Den i förevarande paragraf intagna besvärsrätten torde eljest icke

kunna fylla det avsedda syftet. Jämväl praktiska skäl kan åberopas till

stöd för att avslagsbeslut skall motiveras. Sökanden kan nämligen i dylikt

fall bättre bedöma sina utsikter att vinna bifall vid anförda besvär, och

han får klarhet om vilka frågor, som har relevans i ärendet. På grund av

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

dessa omständigheter torde besvärsmålens antal och omfång i viss utsträckning

kunna nedbringas, varigenom kostnader kan sparas såväl för

det allmänna som för den enskilde. Vad nu sagts gäller om beslut av olika

slag, icke blott rörande ansökan om tillstånd m. m. utan även i minst lika

hög grad beträffande återkallelse av meddelat tillstånd. — I beslut, varom

här är fråga, torde vidare böra intagas erinran om besvärsrätten samt lämnas

uppgift om vad utlänningen har att iakttaga, därest han önskar föra

talan mot beslutet (jfr 33 § utlänningslagen).

Departementschefen. I departementsförslaget har paragrafen utformats

enligt den sakkunniges förslag. Uppenbart torde vara att beslut i tillståndsärenden

i regel blir gällande omedelbart när de meddelats. Som Svea hovrätt

anfört måste dock beaktas, att beslut om återkallelse kan medföra betydande

avbräck för tillståndshavaren. I sådant beslut bör därför myndigheten

i ej uppenbara fall som regel förordna, att beslutet inte länder till

efterrättelse förrän det vunnit laga kraft.

Hovrätten har även framhållit vikten av att beslut, som går sökanden

emot, motiveras. Jag instämmer i detta. Motiveringen bör i regel kunna vara

kortfattad. Jag förutsätter att i överensstämmelse med vad som torde tilllämpas

i förvaltningsbeslut inom andra områden besvärshänvisning lämnas

i beslut som här avses.

33 §.

Denna paragraf, som motsvarar 31 § i den sakkunniges förslag, innehåller

bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda bestämmelser för lagens tilllämpning.

Sådana bestämmelser bör på vanligt sätt tas upp i en med stöd

av lagen utfärdad kungörelse. Härutöver bör föreskrifter kunna meddelas

i den formen att Kungl. Maj:t — liksom skett beträffande tillämpningen

av utlänningslagen — i annan ordning ger anvisningar till tillståndsmyndighet,

t. ex. angående de grunder som bör tillämpas vid tillståndsprövningen.

34 §.

Denna paragraf, som motsvarar 32 § i den sakkunniges förslag, innehåller

straffregler.

Den sakkunnige. Första punkten av paragrafen innehåller straffbestämmelse

beträffande utlänning, som här i riket idkar näring utan att äga rätt

därtill eller som bryter mot villkor eller föreskrift som förbundits med honom

meddelat tillstånd att idka näring. Paragrafens andra punkt täcker

bl. a. det i 18 § filiallagen avsedda fallet att utländskt företag idkar näring

utan att äga rätt därtill, varjämte tillagts att straff följer även när villkor

eller föreskrift av nyssnämnd art överträds. Straffet drabbar i nu berörda

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 9S år 1968

fall den som driver eller förestår verksamheten för företagets räkning. Andra

punkten omfattar även det fallet att förseelsen begås av den som för utlännings

räkning driver eller förestår näringsverksamhet. När i paragrafen

talas om att någon för utlännings eller utländskt företags räkning driver

eller förestår näringsverksamhet, avses därmed icke endast den som har

ställning såsom föreståndare eller verkställande direktör enligt lagens bestämmelser.

Även om någon utan att formellt inneha sådan ställning faktiskt

driver verksamheten för utlännings eller utländskt företags räkning,

är straffbestämmelsen tillämplig. Härvid avses även det fallet att någon som

i själva verket är bulvan för utlänning eller utländskt företag uppträder

såsom egen företagare. I bulvanfallen skall sålunda bulvanen dömas enligt

andra punkten, medan den verklige näringsidkaren, om han är fysisk person,

döms enligt första punkten. Det må nämnas, att straffbestämmelsen i

31 § näringsfrihetsförordningen vunnit tillämpning på utlänning som drivit

näring genom bulvan, men bestämmelsen torde ej kunna tillämpas i fråga

om bulvanen. Det torde dock vara av värde om även bulvanen är underkastad

straffansvar.

Påföljden för förseelser av nu berörd art bör, i likhet med vad som för

motsvarande fall gäller enligt näringsfrihetsförordningen och filiallagen,

vara dagsböter.

Yttrandena. Föreningen Sveriges landsfiskaler ifrågasätter, om inte möjlighet

bör skapas att använda tvångsmedel i någon form mot utlänning, som

driver näring utan att äga rätt till det och som inte låter sig rätta av det för

sådan förseelse föreslagna bötesstraffet.

Departmentschefen. Paragrafen har i departementsförslaget utformats redaktionellt

annorlunda än i den sakkunniges förslag, med syfte att den

skall bli mera överskådlig. Sakligt har den emellertid samma innehåll som

den sakkunnige föreslagit. Jag finner inte påkallat att som en remissinstans

förordat särskilda tvångsmedel vid sidan av bötesstraff införs i förevarande

sammanhang.

35 §.

Denna paragraf, som motsvarar 33 § i den sakkunniges förslag, innehåller

regler om straff och vite för verkställande direktör, vilken inte fullgör

sina åligganden enligt lagen. I sak överensstämmer föreskrifterna med 19 §

filiallagen.

36 §.

Denna paragraf, som motsvaras av 34 § i den sakkunniges förslag, innehåller

bestämmelser om straff dels för den som lämnar oriktiga eller vilseledande

uppgifter i handlingar, dels för revisor i vissa fall.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Den sakkunnige. Förevarande paragraf motsvaras i filiallagen av dennas

20 §. Beträffande sådant brott som består i att någon uppsåtligen eller av

grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i vissa handlingar

har dock vidtagits vissa jämkningar av formuleringen med hänsyn till

att bestämmelsen skall avse även ärenden rörande utlänning och till att föreskrifter

rörande tillståndsärenden i viss utsträckning bör tas upp i den med

stöd av lagen utfärdade kungörelsen och icke i själva lagen. Även i övrigt har

i ett par hänseenden vidtagits smärre jämkningar av formell natur.

Departementschefen. Paragrafen har i departementsförslaget ändrats redaktionellt

men stämmer i sak överens med den sakkunniges förslag.

Övergångsbestämmelserna

I övergångsbestämmelserna har till en början tagits upp föreskrift om

upphävande av filiallagen. Vidare innehåller övergångsbestämmelserna att

tillstånd, som meddelats enligt näringsfrihetsförordningen eller enligt filiallagen,

skall behålla sin giltighet och att de skall gälla som om de meddelats

enligt den nya lagen. Med stöd av nya lagen kan således ett tillstånd återkallas

eller förbindas med nya villkor och föreskrifter. I ett par avseenden

synes det dock lämpligt, att den nya lagen icke genast blir tillämplig. Såsom

förut nämnts har i tillstånd, som enligt näringsfrihetsförordningen meddelats

för här icke bosatta utlänningar, tagits in föreskrift att utlänningen

skall ha ett ombud med behörighet att i angelägenheter, som angår rörelsen,

på utlänningens vägnar motta stämning och andra delgivningar samt

svara vid domstol och andra myndigheter. För de ganska få fall, där en sådan

ordning gäller, torde det inte vara erforderligt att göra någon ändringså

länge det vid lagens ikraftträdande fungerande ombudet står kvar. När

ombudets uppdrag upphör, bör dock bestämmelsen i 9 § om skyldighet att

ha föreståndare träda i tillämpning.

De utländska rättssubjekt som innehar tillstånd enligt näringsfrihetsförordningen

eller filiallagen har haft att ställa säkerhet för utskylder till stat

och kommun under tre år. Denna skyldighet upphör enligt den nya lagen.

Emellertid har i övergångsbestämmelserna tagits upp en bestämmelse om att

de säkerheter som ställts före den nya lagens ikraftträdande fortfarande

skall avse de utskylder för vilka de ställts.

I övergångsbestämmelserna har vidare fastslagits, att utlänning eller utländskt

företag, som vid lagens ikraftträdande idkar näring, för vilken enligt

äldre bestämmelser, dvs. näringsfrihetsförordningen eller filiallagen,

tillstånd icke fordrats, får fortsätta samma näringsverksamhet utan hinder

av bestämmelserna i den nya lagen. Som tidigare framgått faller åtskilliga

näringsfång utanför näringsfrihetsförordningens tillämpningsområde, och

i huvudsak kommer dessa att vara fria även enligt den nya lagen. Vissa

6 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

former av verksamhet, som inte omfattats av förordningen, kommer emellertid

att falla under den nya lagen. Enligt förevarande bestämmelse får

dock sådan verksamhet även i fortsättningen fritt drivas av dem som vid tiden

för lagens ikraftträdande redan driver rörelsen.

Slutligen har i övergångsbestämmelserna tagits upp de i den allmänna

motiveringen s. 119 berörda reglerna, avseende dels rätt till näringsverksamhet

som med anledning av överenskommelse med främmande stat medgivits

rättssubjekt i sådan stat genom bestämmelser som meddelats före lagens

ikraftträdande, dels i''ätt till uppköp av fisk och därmed sammanhängande

verksamhet, som utlänning får driva enligt vissa äldre bestämmelser.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

163

Y. Tillfällig handel

Näringsfrihetsförordningens huvudregler rörande handel tar sikte på

den fasta handeln (försäljning i bod eller från annat upplagsställe,

2 §). Förordningen ger därjämte särskilda regler för gårdfarihandel och

realisation. Med gårdfarihandel eller kringföringsförsäljning

avses, att någon annorledes än på marknad kringför varor till

försäljning (9 § 4 mom.). Vad som traditionellt betecknats såsom gårdfarihandel

bedrevs förr i allmänhet av enskilda personer, som inte hade större

resurser och som för sin försörjning var beroende av denna försäljningsform.

Med bilismens utveckling har emellertid vuxit fram en modernare

form av kringföringsförsäljning, innebärande att fast etablerade näringsidkare

vid sidan av sin fasta handel idkar försäljning genom utsända varuhussar

och varubilar. Vad realisation beträffar är att märka, att uttrycket

har en annan innebörd i näringsfrihetsförordningen än i allmänt

språkbruk. I gängse tal används ordet för att beteckna den fasta handelns

då och då återkommande utförsäljningar till rabatterade priser. I näringsfrihetsförordningen

betecknar uttrycket realisation sådan handelsverksamhet,

som innebär, att en handlande utom den ort, där han har anmält sig för

handelsidkande, eller också på sådan ort, innan kontor av stadigvarande beskaffenhet

inrättats där, på kortare tid på auktion eller under hand annorledes

än på marknad avyttrar lager av handelsvaror (9 § 3 mom.).

Med ambulatorisk hantverk srörelse avses, att någon under

kringresande eller kringvandrande idkar hantverk eller annan hantering.

I näringsfrihetsförordningen ges särskilda regler om sådan rörelse bedriven

av utlänning (26 § 3 mom.).

Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av svenska rättssubjekt

Gällande rätt

Enligt näringsfrihetsförordningen i dess ursprungliga

lydelse krävdes för rätten att driva gårdfarihandel endast anmälan

till den kommun, där handlanden var bosatt. År 1887 infördes gällande ordning,

och huvudregeln är nu, att tillstånd av länsstyrelsen erfordras för

rätt att idka gårdfarihandel (9 § 4 mom.). Från huvudregeln gäller ett

flertal undantag. Dessa kan indelas i tre grupper. Till en första grupp hör

undantag av lokal art. Sålunda får gårdfarihandel fritt utövas på

ort, där säljaren är bosatt, dvs. mantalsskrivningsorten, och på ort, där

handlanden inrättat kontor av stadigvarande beskaffenhet och härom

s. 164 Kontrollera mot PDF

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

gjort anmälan. Den andra gruppen gäller undantag av personlig

a r t. läkare av fabriks- eller hantverksrörelse, som är vederbörligen anmäld,

äger rätt till kringföringshandel i fråga om egna produkter (11 §

andra stycket); handeln får doek bedrivas endast av näringsidkaren själv,

hans hustru och hemmavarande barn. Samma rätt tillkommer lantmän

dels i fråga om fabriks- och hantverksarbeten, vilka såsom föremål för

husflit tillverkats av dem själva med biträde av hustru, hemmavarande

barn och tjänstehjon (11 § första stycket), dels i fråga om lantmannaprodukter

från deras eget jordbruk eller från binäring till detta. Vidare hör

till denna grupp den rätt, som tillkommer s. k. självförsörj are, dvs. de

personer, som tillverkar fabriks- eller hantverksarbeten med biträde endast

av hustru och hemmavarande barn och således utan anlitande av annan

arbetskraft. De har rätt alt genom kringsföringshandel fritt avsätta

de sålunda tillverkade produkterna. Den tredje gruppen slutligen omfattar

undantag för vissa varuslag, nämligen livsförnödenheter,

alster av inhemsk slöjd, ladugårdsprodukter samt jordbruksalster med

undantag av frö, träd och buskar (11 § tredje stycket).

Föreskrifter angående kringföringshandel har givits också i andra författningar

än näringsfrihetsförordningen. Sålunda innehåller allmänna

ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617, senast ändrad

1967:786) vissa föreskrifter av betydelse för kringföringshandeln och närstående

försäljningsformer. I fråga om försäljning, som tillgår så, att försäljaren

har sitt upplag av varor på marken, på bord, i försäljningsstånd

eller liknande anordning, skall sålunda iakttas bestämmelsen i 2 §, att

allmän plats inom stadsplanelagt område i stad, köping eller annat samhälle,

där byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning, inte

får tas i anspråk för upplag eller för försäljningsstånd o. d., om ej tillstånd

därtill lämnats av polismyndighet. Föreskrifterna om ianspråktagande

av allmän plats för försäljningsändamål gäller dock inte i fråga om

salutorg eller liknande plats, som i vederbörlig ordning upplåtits till allmän

försäljningsplats. I 7 § behandlas lokala ordningsstadgor, i vilka

meddelas de föreskrifter, som utöver vad som gäller enligt allmänna

ordningsstadgan är erforderliga i fråga om den allmänna ordningen. Sådana

lokala bestämmelser uppdelas ofta i en lokal ordningsstadga och i

en torghandelsstadga. Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas

förbund utarbetade i anslutning till allmänna ordningsstadgan normalförslag

till sådana lokala stadgor. Det är förutsatt, att de lokala stadgorna

skall kunna — när så är behövligt från ordningssynpunkt — innehålla

förbud eller annan reglering beträffande kringföringshandel på vissa

platser. Enligt 8 § allmänna ordningsstadgan kan polismyndigheten för

särskilda fall meddela de ordningsföreskrifter, vilka finnes erforderliga

beträffande bl. a. handel, som bedrivs utomhus på allmän plats eller angränsande

område; härvid avses både stationär utomhushandel och kring
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kiingl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

föringshandel. Nämnda myndighet kan enligt paragrafen också, när så

finnes påkallat med hänsyn till den allmänna ordningen, förbjuda handel

av angiven art samt påbjuda borttagande av försälj ningsstånd o.d.

som utan tillstånd anbringats på eller invid allmän plats.

I förordningen den 29 december 1949 (nr 723) angående handel

med skrot, lump och begagnat gods (ändrad 1963: 579)

föreskrivs tillståndstvång i fråga om yrkesmässig handel med skrot, lump

och begagnat gods av ett flertal slag (kläder, cyklar, kameror, smycken,

föremål av ädelmetall m. m.). Det är i förordningen icke föreskrivet, att sådan

handel nödvändigtvis måste bedrivas på fast driftställe. I och för sig

kan handeln sålunda bedrivas under kringföring. Emellertid framgår av

förordningens förarbeten, att de som utan fast driftställe ägnar sig åt sådan

handel, plägar bedriva sin ambulerande verksamhet på det sättet, att de på

olika håll uppköper gods, som de därefter återförsäljer till fasta handlande.

I författningstexten kallas de i enlighet härmed uppköpare. Det torde icke

vara avsett, att dessa uppköpare skulle bedriva någon kringföringsförsäljning

direkt till allmänheten. Särskilda bestämmelser har givits också i

andra specialförfattningar. Ädelmetallvaror — begagnade eller

andra — får icke försäljas vid gårdfarihandel; härom stadgas i 39 § förordningen

den 18 maj 1956 (nr 328) om kontroll å ädelmetallarbeten. Ett

förbud mot kringföringsför sälj ning finns i 3 § förordningen den 5 juni 1959

(nr 325) om handel med preventivmedel. I 4 § lagen den 30 juni 1960 (nr

409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område

stadgas förbud mot s. k. ambulerande kvacksalveri; av förbudet följer

bl. a. att under kringresande ej får ske utprovning och försäljning av glasögon.

I 5 kap. livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824) finns

särskilda bestämmelser om utomhushandel och kringföringshandel med

livsmedel. Slutligen kan nämnas, att av 1 § 1) och 2 § 1) bokföringslagen

den 31 maj 1929 (nr 117) följer, att bokföringsplikt i vissa fall föreligger

för den som idkar handel med varor genom kringföring.

I fråga om realisationer innehöll näring sfrihetsförordningenisin

ursprungliga lydelse ej några föreskrifter. Bestämmelser

härom infördes år 1887. Enligt nuvarande regler gäller, att den handlande,

som vill anordna realisation, skall söka tillstånd hos länsstyrelsen i

det län, där försäljningen skall äga rum (9 § 3 mom.). När tillstånd söks,

skall uppgift lämnas om den eller de kommuner, där handlanden ämnar bedriva

försäljningen; därvid skall anges den tid varunder försäljningen i varje

kommun skall äga rum. Vidare skall vid ansökan fogas dels betyg, att

sökanden efter behörig anmälan inom riket idkar handel och gjort sig känd

för redbarhet och ordentlighet, dels ock förteckning å varulagret. Därest

handlanden önskar begagna biträde vid rörelsens utövande, skall han uppge

den eller de personer han ämnar använda därtill samt avlämna i författningsrummet

angivna bevis och betyg angående biträdena. Om länsstyrel
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

sen, som vid prövningen har att ta hänsyn till de avlämnade betygens innehåll

och i övrigt förekommande omständigheter, beviljar det sökta tillståndet,

skall tillika bestämmas en särskild avgift — avvägd med hänsyn till

varuförteckningens omfattning och det tillärnade antalet försäljningsdagar

— vilken avgift skall utgå till varje kommun, där försäljningen skall ske.

Avgiften skall bestämmas till belopp mellan 25 och 500 kronor. Vid försäljningens

utövande skall bevis om det meddelade tillståndet ständigt medföras

av den eller dem, som utövar försäljningen eller biträder därvid, för

att vid anfordran uppvisas (9 § 5 inom.). Tillståndet kan återkallas, när

helst skälig anledning därtill förekommer (9 § 6 mom.).

Beträffande andra författningsbestämmelser, som angår

realisation, kan anmärkas, att ordningsstadgans förut berörda regler gäller

också utomhusrealisationer; dessa är en form av stationär utomhushandel,

låt vara av kortvarig beskaffenhet. En hänvisning till näringsfrihetsförordningens

regler om realisation förekommer vidare i 38 § andra stycket förordningen

om kontroll å ädelmetallarbeten. Vill någon sälja ädelmetallarbeten

å realisation skall enligt denna bestämmelse detta anmälas hos myntoch

justeringsverket varvid skall bifogas bland annat bevis om tillstånd till

försäljningen.

I anslutning till denna redogörelse bör nämnas, att kringföringsförsäljning

och realisation av tryckta skrifter icke är underkastade näringsfrihetsförordningens

regler; sådan försäljning får ske fritt på grund av 6 kap. 1 §

tryckfrihetsförordningen. Vidare kan framhållas, att kringföringsförsäljning,

som sker till återförsäljare, icke är att anse som gårdfarihandel i näringsfrihetsförordningens

mening. Ej heller anses realisation, avseende försäljning

till återförsäljare, falla under näringsfrihetsförordningens realisationsbestämmelser.

Realisationsbestämmelserna gäller vidare icke försäljning på

marknad. Slutligen bör nämnas, att medan näringsfrihetsförordningen uttryckligen

anger, att till gårdfarihandel inte skall räknas försäljning på

marknad, det är tveksamt, om bestämmelserna rörande gårdfarihandel varit

avsedda att tillämpas på stationär utomhusförsäljning av det slag, som förekommer

vid torghandel. Denna fråga har varit föremål för olika meningar. I

betänkandet anförs, att vissa försäljningar, som synes kunna betecknas såsom

torghandel, i rättspraxis blivit bedömda såsom olaga gårdfarihandel.

Statistiska uppgifter

För att belysa omfattningen av k ringfö ringshandeln

har i betänkandet lämnats följande uppgifter beträffande antalet tillståndsärenden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

167

År

Antal

(Därav varubuss

Antal

(DäraAr varubuss

ansökningar

eller varubil)

tillstånd

eller varubil)

1922 ..........

1 794

1923 ..........

1 638

1924 ..........

1 545

1925 ..........

1 464

1928 ..........

1 231

1929 ..........

1 185

1930 ..........

1 148

1945 ..........

473

1946 ..........

471

1947 ..........

429

1950 ..........

363

1955 ..........

.. .. 285

(45)

184

(24)

1956 ..........

.. .. 208

(40)

125

(17)

1957 ..........

.. .. 244

(30)

177

(10)

1/1—30/9 1958

.... 165

(11)

122

( 5)

Den sakkunnige betonar, att uppgifterna dock icke ger en fullständig bild

av kringföringshandelns omfattning. Inom det tillståndsfria området förekommer

nämligen kringföringsförsäljning i stor utsträckning, särskilt beträffande

livsförnödenheter. Vidare erinrar den sakkunnige om en av statens

pris- och kartellnämnd publicerad redogörelse, enligt vilken antalet

butiksfordon — frånsett bryggeribilar — som användes för regelbundna

försäljningsturer under år 1960 utgjorde 2 367. Årsomsättningen Aid sådan

försäljning beräknades i redogörelsen till omkring 260 miljoner kronor,

vilket var 4 å 5 gånger så mycket som år 1950. Antalet försäljare, som mera

oregelbundet bedrev försäljning från butiksfordon, uppskattades till 200 å

300; någon registrering av dessa hade icke skett.

Under de senaste åren har antalet ärenden om tillstånd till gårdfarihandel

varit ytterligare något lägre än under de sista år som redovisats i betänkandet.

Tillståndsmyndigheterna har sålunda under åren 1964, 1965 och 1966

handlagt 168, 89 resp. 136 sådana ärenden.

Även beträffande omfattningen av realisationer har den

sakkunnige lämnat statistiska uppgifter. I betänkandet har uppgifterna sammanställts

i en tablå med följande innehåll.

År Antal Antal Summa

ansökningar tillstånd avgifter

1928 .......................... 26 22

1929 .......................... 28 23

1930 .......................... 31 25

1945 .......................... 19 1 850: —

1946 .......................... 41 4 203: —

1947 .......................... 43 3 555: —

s. 168 Kontrollera mot PDF

168 Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

År Antal Antal Summa

ansökningar tillstånd avgifter

1954 .......................... 181 32 392: —

1955 .......................... 310 59 558: —

1956 .......................... 530 459 125 730: —

1957 .......................... 770 729 166 346:50

1/1—30/9 1958 ................ 616 596 137 631: —

Antalet ärenden om tillstånd till realisation under de senaste åren avviker

inte i högre grad från antalet sådana ärenden under de sista år som redovisats

i betänkandet. Tillståndsmyndigheterna har sålunda under åren 1964,

1965 och 1966 handlagt 829, 604 resp. 648 ärenden av detta slag.

Den sakkunnige

Vid framläggande av sina synpunkter på lagstiftningen

rörande kringföringshandel anför den sakkunnige, att ett av

de skäl, som starkast åberopats till stöd för restriktioner, är, att denna försälj

ningsform innebär en icke önskvärd konkurrens för den bofasta

handeln och kanske då särskilt för lanthandeln. Den art av kringföringshandel

som för den bofasta handeln kan tänkas medföra den allvarligaste

konkurrensen är enligt den sakkunnige utan tvivel den moderna formen, då

ett företag från fast framställnings- eller handelslokal med butiksbuss eller

annan bil distribuerar sina produkter. Från kringsföringshandel i gammaldags

form — där handelsmannen saknade fast lokal och ej hade annat lager

än det han medförde — kan man däremot väsentligen bortse vid frågans

bedömande från konkurrenssynpunkt.

Att kringföringshandeln medför konkurrens för den bofasta handeln finner

den sakkunnige utan vidare klart. Vissa drag hos kringföringshandeln

gör, att dess utövare är i ett förmånligare läge än en fast handlande. Så kan

t. ex. kringföringsför sälj aren uppsöka de platser, som erbjuder de bästa försälj

ningsmöjligheterna, och han kan erbjuda konsumenterna förmånen att

få varan levererad i närheten av deras bostäder. Å andra sidan är kringföringshandeln

förenad med vissa nackdelar för utövaren, exempelvis genom

att hans varusortiment i regel torde vara mera begränsat än sortimentet i

en fast affär och genom afl han i högre grad är beroende av yttre omständigheter

såsom väder och väglag. Huruvida kringföringsför sälj ning med varuhus

från kostnadssynpunkt är förmånligare eller oförmånligare än den bofasta

handeln är vanskligt att mera allmänt ange.

Med hänsyn till det anförda anser den sakkunnige, att det icke kan göras

något allmängiltigt påstående, att kringföringshandeln skulle från konkurrenssynpunkt

vara i ett förmånligare läge än den bofasta handeln. Och även

om så skulle vara förhållandet, kan det icke, när det gäller varudistributionens

utformning i allmänhet, vara befogat, att statsmakterna skulle av hän
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 9S är 19/iS

syn till en grupp näringsidkare stadga restriktioner för en annan grupp.

En annan sak är att vissa restriktioner kan vara motiverade av andra skäl

än konkurrenssynpunkter. Men bortsett härifrån får den nutida lagstiftningens

allmänna inriktning anses vara, att olika distributionsformer skall få

fri» konkurrera med varandra och att avgörandet, vilken omfattning den

ena och den andra formen skall erhålla, får bli beroende av de olika formernas

inneboende ekonomiska betingelser och den köpande allmänhetens

bedömning vilken handelsform den anser för sig fördelaktigast. Det kan

icke vara förenligt med denna allmänna inställning att anse värnandet om

den fasta handeln såsom ett sådant allmänt intresse, som motiverar, att

statsmakterna skall lägga hinder i vägen för distributionsformer, som konkurrerar

med densamma och som i viss utsträckning kan ersätta fast handel.

I detta sammanhang framhåller den sakkunnige, att de nuvarande restriktionerna

beträffande kringföringshandeln har ganska begränsad betydelse

såsom konkurrensskydd för den bofasta handeln. Redan nu finns

nämligen fri kringföringshandel i många avseenden. Den sakkunnige nämner

därvid kringföringsförsäljning av livsmedel och sådan kringföringsförsäljning,

som sker i kommun, där försäljaren är bosatt eller har kontor av

stadigvarande beskaffenhet, och som kan omfatta varor av alla slag. Andra

handelsformer, som också fritt konkurrerar med den bofasta handeln, är

postorder- och efterkravshandel, orderupptagning genom utsända agenter

samt telefonackvisition.

Ett annat skäl som enligt den sakkunnige har åberopats för en begränsning

av kringföringshandeln är, att man till allmänhetens skydd

borde motverka utbjudande av kvalitativt undermåliga varor, som icke är

värda sitt pris. De synpunkter som härvid framförts torde enligt den sakunnige

knappast avse sådan kringföringsförsäljning, som handlande bedriver

med bil eller buss jämsides med av dem utövad fast handel. Sådan försäljning

sker ofta efter en bestämd turlista, och den som driver försäljningen

måste antas ha samma intresse som andra handlande att vinna förtroende

hos sin kundkrets. Läget är däremot i viss mån annat, då fråga är om kringföringshandlare

med kontor och lager »på fickan». Det torde knappast kunna

betvivlas, anför den sakkunnige, att de varor dessa handlande tillhandahåller

stundom är av mindre god kvalitet eller i vart fall ej svarar mot det

pris som begäres. Att det i vissa fall förekommer oarter av berört slag utgör

emellertid enligt den sakkunnige icke skäl att beträffande distributionsformen

i sin helhet stadga restriktioner. Vid kringföringshandel måste det, lika

väl som vid andra försäljningsformer, i första hand ankomma på köparna att

bedöma, om salubjudna varor är värda sitt pris. Vid kringföringshandel är

emellertid köparen i sämre läge än vid köp från fast handlare, om det efter

köpet visar sig, att varan är behäftad med fel eller eljest underhaltig. Den

sakkunnige finner det önskvärt, att köparen i sådant fall skall kunna få

uppgift om kringföringsförsäljarens namn och hemvist för att kunna fram6f

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

ställa reklamation och vidta andra åtgärder, som må vara påkallade. Från

denna synpunkt är det av värde, om köparna redan vid köpet kan påfordra,

att försäljaren legitimerar sig, och även att de i efterhand genom register av

något slag skall kunna få fram berörda uppgifter, låt vara att härmed icke

kan skapas någon garanti, att det verkligen går att fastställa vilken försäljare

det varit fråga om. I betänkandet anmärks, att enligt sakens natur

den som lcöper av kringföringsför sälj are icke gärna kan vara okunnig om

svårigheterna att vid senare tidpunkt komma i kontakt med försäljaren.

Som skäl för restriktioner beträffande kringföringshandel har vidare åberopats,

att denna handelsform ej sällan skulle begagnas för att vinna avsättning

för o 1 o v 1 i g e n åtkommet gods. Den sakkunnige anför,

att i den mån straffbestämmelser avseende häleri, olovlig befattning

med smuggelgods o. d. icke verkar avhållande från försäljningar av ifrågavarande

slag, möjligheterna att lagstiftningsvägen uppställa effektiva hinder

häremot torde vara små. Man får i detta sammanhang skilja mellan två

olika spörsmål. Det ena gäller de fall, då den som genom stöld eller eljest

olovligen förvärvat egendom, själv genom att tillfälligtvis bjuda ut egendomen

på gatan eller på liknande sätt försöker omsätta den i kontanter. Ofta

kan sådana försäljningar knappast hänföras till den yrkesmässiga och därmed

i regel mera varaktiga form av kringföringshandel, som hittills varit

och i en framtid kan tänkas bli föremål för laglig reglering. Och i varje fall

torde dessa försäljare, naturligt nog, icke bekymra sig om tillstånd och de

regler, som eljest må gälla beträffande rätt till kringföringshandel. Uppenbarligen

kan det icke ifrågakomma, att en ny lagstiftning angående kringföringshandel

skulle utformas så, att den leder till en kraftig begränsning av

antalet behörigen verksamma kringföringsförsäljare enbart av den anledningen,

att det därigenom skulle bli lättare att upptäcka den som vid sidan

av lagstiftningen ägnar sig åt tjuvgodsförsäljning. — Det andra spörsmålet

som den sakkunnige upptar i detta sammanhang avser möjligheterna för den

som ursprungligen gjort det olovliga förvärvet att — måhända regelbundet

— för godset finna en avnämare, som i sin tur kan i egen handelsrörelse

försälja godset utan att därvid väcka uppmärksamhet. Enligt den sakkunnige

torde det främst vara från denna synpunkt, som den nu ifrågavarande

anmärkningen mot kringföringshandeln bör beaktas. I betänkandet framhålls,

att det redan anordnats viss kontroll över den handelsverksamhet,

som från nu förevarande synpunkt ansetts mest riskfylld, nämligen genom

skrothandelsförordningen, vilken gäller både fast handel och kringföringshandel

med bl. a. begagnat gods av många slag. Kontrollen har i huvudsak

anordnats så, alt handelsrörelse av ifrågavarande slag får utövas endast

efter tillstånd och att handlanden ålagts att föra vissa anteckningar angående

sina inköp. Att beträffande kringföringshandel i allmänhet stadga

ytterligare regler, avsedda att motverka försäljning av tjuvgods o. d. anser

den sakkunnige vara motiverat endast om riskerna för missförhållanden

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

av nu ifrågavarande slag typiskt sett är större vid kringföringshandel än vid

fast handel. I den mån så kan anses vara fallet — vilket är tveksamt —

kan detta utgöra ett skäl att i större utsträckning än som nu gäller uppställa

kravet, att kringföringsför sälj are skall ha gj ort sig känd för redbarhet

och ordentlighet. Jämfört med nuvarande ordning skulle enligt den sakKunniges

mening i så fall främst kunna övervägas den ändringen, att även

den som i sin hemort vill idka kringföringshandel skall ha att söka tillstånd.

Från polisiära och sociala synpunkter har vidare såsom skäl för kontroll

beträffande kringföringshandel åberopats, att arbetsskygga och andra asociala

element kan utnyttja kringföringshandel såsom en täckmantel för

tiggeri eller lösdriveri. Den sakkunnige yttrar, att det måste

anses önskvärt, att företeelser av angiven art motverkas. Detta synes för närvarande

kunna ske såvitt angår sådan försäljning, som faller under 1511 - ståndstvång, men beträffande den nu tillståndsfria försäljningen torde det

vara svårare att komma till rätta med missförhållanden av detta slag. Det

anförda får enligt den sakkunnige anses tala för att inskränkningar av det

nu tillståndsfria områdets omfång övervägs. Den tillståndsprövning som i

så fall kan vara motiverad behöver emellertid inte vara särskilt omfattande

eller för sökanden av betungande art. Den sakkunnige anser, att det i flertalet

tall lätt kan konstateras, att hinder mot bifall icke föreligger från här

ifrågavarande synpunkt.

I vissa fall har påtalats, att kringföringsförsäljningar kan vara anordnade

sä att de är störande från allmänna ordnings- eller trafiksynpunkter.

Härvid framhåller den sakkunnige, att det redan finns

åtskilliga bestämmelser, som i detta avseende är av betydelse för kringföringshandelns

bedrivande, och erinrar om de tidigare berörda bestämmelserna

i allmänna ordningsstadgan och i lokala ordningsstadgor. Lagen den

30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar innehåller i 32 § (ändrad 1952:

236) och 33 § (ändrad 1947: 386) föreskrifter som kan vara av viss betydelse,

när det gäller anordnandet av nu ifrågavarande slag av försäljningar.

Vidare följer av 49 § vägtrafikförordningen, att fordon — t. ex. varuhussar

— icke får stannas eller uppställas på sådan plats och sådant sätt, all

fara uppstår för person eller egendom eller trafiken onödigtvis hindras eller

störs. Om ytterligare föreskrifter i trafikhänseende visar sig erforderliga,

öppnar 61 § nämnda förordning möjligheter att inskrida med sådana regleringar,

som från trafiksäkerhetssynpunkt må anses påkallade.

Beträffande frågan om det från ordnings- och trafiksynpunkter föreligger

något behov att, utöver de sålunda gällande bestämmelserna, ha någon ytterligare

reglering rörande kringföringshandel har i samband med allmänna

ordningsstadgans tillkomst gjorts det ställningstagandet, att sådan reglering

icke ansetts motiverad av de ordnings- och trafikmässiga synpunkterna

enbart. I betänkandet upptas därför i nu förevarande sammanhang

endast spörsmålet, huruvida — om en reglering i form av tillståndstvång

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

ändå ifrågakommer för bedömning av en sökandes personliga lämplighet

— det skulle vara av värde, om vid tillståndsprövningen beaktades

jämväl allmänna ordnings- och trafiksynpunkter och inte endast förhållanden,

som angår vederbörande försäljares person. Den sakkunnige anför,

att även om ordningsföreskrifter kan meddelas i särskilda fall och ingripanden

i annan form kan ske, därest en försäljningsverksamhet visar sig

oförenlig med allmän ordning, det är av visst värde, om polismyndighet

redan i förväg får kännedom om avsedda kringföringsförsäljningar för bedömning,

om de kan antas bli anordnade på ett från ordningssynpunkt

godtagbart sätt. Polismyndighets möjligheter att för särskilda fall meddela

erforderliga ordningsföreskrifter enligt 8 § ordningsstadgan blir också

större, om myndigheten på förhand vet om försäljningarna. En sådan förhandskännedom

kan enligt den sakkunnige möjligen också ge större praktiska

förutsättningar för en kontroll, att gällande ordnings- och trafikföreskrifter

efterlevs vid försälj ningsverksamhet av mer stationär eller åtminstone

regelbunden natur.

Med hänsyn till det anförda anser den sakkunnige, att i den mån tillståndstvång

ändå är motiverat för bedömning av en sökandes lämplighet

i personligt hänseende, det är motiverat att vid tillståndsprövningen också

bedöms, om verksamheten är sådan, att den kan befaras störa allmän

ordning. När däremot någon särskild prövning såvitt angår sökandens

person icke anses böra ifrågakomma — t. ex. när personer, som har etablerat

sig såsom fasta näringsidkare, vill bedriva kringföringshandel såsom

ett led i den fasta rörelsen — finns det icke anledning att frångå den bedömning,

som skedde i samband med ordningsstadgans tillkomst och som

innebar, att det ej förelåg tillräckliga skäl att av enbart ordnings- och trafikmässiga

hänsyn uppställa krav på tillstånd.

Den sakkunnige har slutligen behandlat frågan om kringföringshandel

med livsmedel är ägnad att väcka betänkligheter från hygieniska

synpunkter. Med hänsyn till sådana synpunkter finner den sakkunnige

det vara klart, att särskilda förhållningsregler är erforderliga. Enligt

livsmedelsstadgan gäller, att vid utomhushandel och kringföringshandel

med livsmedel skall iakttas, utöver de bestämmelser som avser livsmedelshandel

i allmänhet, vissa särskilda föreskrifter, intagna i stadgans ii

kap. Att anmärkningar, delvis av allvarlig art, förekommit beträffande de

hygieniska förhållandena vid kringföringshandel med livsmedel och då

särskilt den som bedrivs från bil och buss, tyder enligt den sakkunnige på

att livsmedelsstadgans bestämmelser i åtskilliga fall åsidosätts. Anmärkningarna

kan däremot icke anses ge vid handen, att kringföringshandel

i och för sig skulle vara en så olämplig distributionsform i fråga om livsmedel,

att det ens kan ifrågasättas, att sådan handel skulle förbjudas. Icke

heller torde en näringsrättslig tillståndsprövning kunna skapa några ökade

garantier för att livsmedelsstadgan efterlevs. De framställda anmärk
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

ningarna synes den sakkunnige med hänsyn till det anförda icke utgöra

grund för restriktioner eller eljest särskilda föreskrifter i förevar ande lagstiftning.

Som sammanfattning av övervägandena beträffande

kringföringshandeln anför den sakkunnige, att det bör föreskrivas

en tillståndsprövning, vid vilken kan kontrolleras, att vederbörande sökande

i personligt hänseende uppfyller vissa fordringar. Tillstånd bör från nu

ilrägavarande synpunkt vägras endast om med hänsyn till sökandens personliga

förhållanden skäl av polisiär eller social art talar för avslag. Ytterligare

bör i de fall, då en tillståndsprövning från nyss berörd synpunkt är

motiverad, bedömas om den avsedda verksamheten kan antas verka störande

på allmän ordning. Vid behov bör ett tillstånd kunna förbindas

med särskilda ordningsföreskrifter. De berörda skälen för en kontroll talar

vidare för att tillstånd bör fordras även för kringföringsförsäljning i försäljarens

hemort. Genom en tillståndsprövning skapas en viss möjlighet för

tredje man att hos myndighet få kännedom om en kringföringsförsäljares

namn och hemvist. Vid tillståndsprövningen bör ej ske någon bedömning,

om det från konsumenternas synpunkt föreligger något behov av sådan

försäljning, som är i fråga, och ej heller bör konkurrenssynpunkter beaktas.

Utgående från dessa överväganden anser den sakkunnige det vara

tydligt, att när det gäller sådan kringföringsförsäljning, som fast etablerade

näringsidkare bedriver i samband med sin fasta rörelse, tillräckliga skäl

icke föreligger för tillståndstvång.

Vid framläggande av sina synpunkter rörande behovet av

restriktioner beträffande realisationer och vissa närstående

försälj ningsformer erinrar den sakkunnige om att uttrycket realisation

i näringsfrihetsförordningen har en ganska snäv innebörd. I första hand gäller

den sakkunniges synpunkter de i näringsfrihetsförordningen avsedda

realisationerna. Den sakkunnige framhåller emellertid, att synpunkterna i

allt väsentligt också äger tillämpning på sådana försäljningar, som i likhet

med realisationerna anordnas under kortare tid på tillfälliga försäljningsställen

men som likväl faller utanför 9 § 3 mom. näringsfrihetsförordningen

därför att försäljaren på annat ställe i samma ort har kontor av stadigvarande

beskaffenhet. Realisationer och andra nu nämnda försäljningar av

tillfällig art förekommer enligt den sakkunnige i en rad olika former. En typ

är sådana som en näringsidkare ordnar i tillfälligt disponerade lokaler på

den ena orten efter den andra. Ibland är försäljningen av utpräglad engångsKaraktär;

den syftar till avyttring av ett särskilt varulager som, t. ex. därför

att det är skadat, icke lämpligen kan försäljas inom den vanliga detaljhandeln.

Vidare nämns försäljningar som sker på mässor och utställningar. Då

ett större antal människor samlas, vid en uppvisning, ett sportevenemang

e. d., förekommer ofta försäljning av t. ex. korv, läskedrycker eller minnessaker.

En mångfald andra former av tillfälliga försäljningar finns ock
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

så, och det ligger i sakens natur, att en rad skilda synpunkter gör sig gällande,

allt efter den form i vilken försäljningen sker och det syfte den tillgodoser.

Med hänsyn till formen för försäljningens bedrivande föreligger

enligt den sakkunniges mening en påtaglig skillnad, om den sker inomhus

i en för ändamålet särskilt begagnad lokal eller om den bedrivs utomhus

och då vanligen på eller i direkt anslutning till allmän plats.

Beträffande försäljningar utomhus anser den sakkunnige, att

man i allt väsentligt kan anlägga samma synpunkter som anförts

i fråga om kringföringshandel. Måhända kan antas,

att riskerna för avsättning av olovligen åtkommet gods är mindre vid nu

ifrågavarande slag av handel, men i gengäld torde de synpunkter, som anförts

beträffande ordningen vid försäljningsplatsen och om behovet att förbinda

ett tillstånd med ordningsföreskrifter, väga tyngre. Den sakkunnige

anser därför, att det beträffande de nu ifrågavarande försäljningarna bör

föreskrivas en tillståndsprövning av samma art som den sakkunnige förordat

beträffande kringföringshandeln.

När det gäller realisationer inomhus i för ändamålet

tillfälligt begagnade lokaler, anser den sakkunnige däremot,

att man inte alls eller endast i obetydlig män kan åberopa de synpunkter,

som i samband med kringföringshandeln anförts beträffande möjliga olägenheter

i polisiärt och socialt hänseende.

Vad angår frågan om kundkretsens behov av skydd anser

den sakkunnige, att vad som anförts beträffande kringföringshandeln i allt

väsentligt äger tillämpning även när det gäller nu ifrågavarande realisationer.

Även om det skulle finnas fog för de kritiska amärkningar, som framställts

rörande kvaliteten på de varor, som utbjuds vid realisationer, får det

sålunda enligt den sakkunniges mening även i detta sammanhang anses ankomma

på köparna att bedöma, om de anser de utbjudna varorna vara värda

sitt pris. I den mån det finns anledning att efter köpet framställa reklamationer,

kan det även i fråga om realisationerna föreligga svårigheter att

komma i kontakt med säljaren. Om emellertid i eller vid lokal, där realisation

äger rum, finns anslag som tydligt anger vem som anordnar realisationen,

bör svårigheter av nyss angiven art i stort sett kunna undvikas. Därmed

är dock enligt den sakkunnige ingalunda givet, att köparen verkligen

kan få rättelse. Ofta torde vid dessa försäljningar — liksom för övrigt vid

många av den bofasta handelns realisationer — gälla att byte av inköpt vara

icke medges. — En annan anmärkning, som avser realisationsförsäljarnas

förhållande till allmänheten, gäller vederhäftigheten i den reklam, som brukar

förekomma i samband med de nu ifrågavarande försäljningarna. Den

sakkunnige anför, att i den män sådan reklam står i strid med lagstiftningen

angående illojal konkurrens, den också kan beivras jämlikt denna lagstiftning.

Anmärkningar mot de reklammetoder, som ibland använts vid

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968 175

realisationerna, utgör däremot icke skäl till ingripande mot försäljningsformen

som sådan.

I betänkandet anförs vidare att från håll där man vill begränsa förekomsten

av ifrågavarande realisationer hävdats, att dessa icke fyller någon

egentlig uppgift inom v ar u distributionen. I anslutning härtill

framhåller den sakkunnige, att realisationerna i avsevärd omfattning

torde fylla en liknande uppgift inom varudistributionen som den bofasta

handelns egna realisationer, nämligen att åstadkomma avsättning av sådana

varor, som av en eller annan anledning icke skulle finna köpare, om de

saluförs till gängse priser. Det visar sig också, att om det finns ett särskilt

stort varuöverskott inom en viss varugrupp, sådana varor utgör ett dominerande

inslag bland dem som salubjuds genom realisationer. Det måste vidare

sägas, att en distributionsform i princip har sitt berättigande, om den

är ägnad att i ökad utsträckning ge allmänheten tillgång till varor till låga

priser. Realisationerna kan vidare fylla en uppgift, när det gäller att avsätta

skadade eller för hastig förskämning utsatta varor eller varor som tillhör

konkursbo eller dödsbo. Genom denna försälj ningsf orm kan vidare allmänheten

i en viss ort förses med sådana varor, som ortens fasta affärer icke alls

eller endast sparsamt saluför; det torde dock var tveksamt om i praktiken

realisationerna i nämnvärd grad fyllt något egentligt behov i detta avseende.

Den sakkunnige framhåller emellertid vidare, att det icke är givet, att det

alltid bör anses vara en nyttig funktion, att realisationerna möjliggör avsättning

av ett befintligt varuöverskott. Det är tänkbart, anför den sakkunnige,

att det från samhällsekonomisk synpunkt bedöms såsom önskvärt,

att ett varuöverskott icke alls eller endast successivt kommer ut på marknaden.

Sålunda kan tänkas, att en produktionsgren, vari överproduktion

förekommit, lättare kan övervinna en kris och uppnå stabilare förhållanden,

om dess avsättningsmöjligheter i fråga om nyproducerade varor icke belastas

av att äldre, osålda varulager i stor utsträckning utbjuds på marknaden.

Synpunkter av sådan innebörd har framförts i samband med den

s. k. textilkrisen. Av måhända ännu större betydelse kan det vara att — även

om inga problem av nyssnämnd art föreligger inom landets egen produktionsapparat

— likartade problem dock kan skapas, därest inom annat land

uppkommer varuöverskott som söker sig hit. Den sakkunnige anför, att det

under utredningen ej funnits anledning att närmare ingå på frågan under

vilka samhällsekonomiska förutsättningar det kan vara befogat att söka

minska utbud av ett från äldre tid eller från utlandet härrörande varuöverskott.

Den sakkunnige uttalar endast, att om en sådan minskning anses

önskvärd, det är motiverat att särskilt beakta realisationerna. Härvid kan

visserligen sägas, att både den bofasta handelns egna realisationer och de

realisationer som eljest är i fråga är av betydelse i nu förevarande sammanhang.

En viss skillnad föreligger dock framhåller den sakkunnige. När det

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

gäller den bofasta handeln finns vissa förutsättningar, att näringsidkarna

själva och deras organisationer genom gemensam inköps- och försäljningspolitik

kan åstadkomma eller åtminstone bidra till en önskvärd minskning

av ifrågavarande slag. Beträffande realisationsförsäljningar i näringsfrihetsförordningens

bemärkelse torde däremot något liknande icke kunna

påräknas, eftersom varuöverskott i väsentlig grad utgör själva betingelsen

för förekomsten av sådana realisationer. Det anförda ger enligt den sakkunniges

mening vid handen, att det i särskilda lägen kan bedömas såsom från

allmän synpunkt behövligt att genomföra vissa restriktioner beträffande

realisationsförsäljningar av ett eller annat varuslag.

Vad beträffar frågan om realisationerna medför en icke önskvärd form

av konkurrens för den bofasta handeln framhåller den

sakkunnige, att anordnarna av realisationer otvivelaktigt har vissa fördelar

framför de bofasta handlarna. De kan uppsöka de platser, som erbjuder

de bästa försäljningsmöjligheterna. Vidare kan de inskränka verksamheten

till de från försälj ningssynpunkt bästa tiderna på året och därmed

fä lägre omkostnader än den bofasta handeln, som betjänar allmänheten

under hela året och fortlöpande har kostnader för lokaler, anställda m. in.

På grund av sina lägre kostnader och med hänsyn även till att realisationsförsäljarna

i stor utsträckning torde koncentrera sig på de billigaste

varor, som kan uppbringas i respektive bransch, kan de ofta erbjuda varorna

till påfallande låga priser. Den bofasta handeln har å sin sida vissa

fördelar i andra avseenden genom att den kontinuerligt står till köparnas

förfogande och att den i regel kan erbjuda eif mångsidigare varusortiment

och en bättre service. En fast handlare måste över huvud taget anses ha

betydligt större möjligheter att vinna förtroende hos en fast kundkrets.

Både för utövarna och för den köpande allmänheten föreligger sålunda vid

den ena och andra handelsformen fördelar i vissa avseenden och nackdelar

i andra. Det förhållandet att vissa nackdelar ligger på den bofasta

handelns sida utgör enligt den sakkunniges mening icke skäl att beträffande

realisationerna stadga restriktioner, om dessa enbart skulle åsyfta

att tillgodose den bofasta handelns eget ekonomiska intresse. En annan

bedömning kan emellertid tänkas, om något allmänt intresse kan tala för

att realisationsförsäljarnas konkurrensmöjligheter bör begränsas. Att en

fri konkurrens i princip anses önskvärd sammanhänger med att därmed

befrämjas rationalisering och förbilligande av produktion och varudistribution,

vilket ytterst är till fördel för den köpande allmänheten. Om det

emellertid finns grundad anledning att anta, att fri konkurrens i visst fall

icke skulle medföra några sådana fördelar utan t. o. in. i det långa loppet

skulle medföra nackdelar för den köpande allmänheten, kan detta utgöra

en anledning till avsteg från grundsatsen om fri konkurrens. Från denna

synpunkt finns det anledning att beakta, att realisationer, som enligt sakens

natur endast då och då förekommer i en ort, i regel icke — till skill
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1908

nåd från exempelvis regelbundet bedriven kringföringsförsäljning — kan

från den köpande allmänhetens synpunkt utgöra någon lämplig ersättning

för den fasta handeln. Från allmänhetens synpunkt torde det därför på

lång sikt vara till nackdel, om realisationsförsäljningar skulle få den verkan,

att i en del orter fast handel i vissa branscher helt upphörde eller i

varje fall slutade föra vissa varor. När det gäller konkurrerande handelsformer

av så olika art, som här är i fråga, synes det kunna vara en källa

till missförstånd att tala om att allmänhetens val bör fälla utslaget. En

sak är alt allmänheten vid en given tidpunkt kan gynna den som tillfälligtvis

tillhandahåller de billigaste varorna, men en annan sak är vilken

distributionsform som på lång sikt föredras. Det kan ifrågasättas, om det

icke från köparsynpunkt är önskvärt, att de båda handelsformerna förekommer

jämsides, dock utan att realisationerna därvid får den omfattning,

all de utkonkurrerar den fasta handeln beträffande vissa varuslag.

Den sakkunnige anser det tveksamt, om risk för sådant utkonkurrerande

i något avseende hittills kan anses ha förelegat. En sådan risk bör dock

icke för framtiden lämnas obeaktad. Därvid bör hänsyn tas å ena sidan

till intresset att få tillgodosedda de uppgifter inom varudistributionen,

som kan fyllas genom realisationerna, och å andra sidan till önskvärdheten

av att icke till allmänhetens förfång fast handel med vissa varor bringas

att upphöra. Det bör enligt den sakkunnige beaktas, att även om realisationerna

allmänt sett ej skulle medföra någon svårare konkurrens för

den bofasta handeln, detta icke hindrar, att läget kan vara annorlunda i

vissa orter, där realisationer visar sig förekomma i större omfattning än

annorstädes. Om sålunda det anförda talar för att restriktioner beträffande

realisationer bör kunna ifrågakomma, gäller detta dock endast vissa

varuslag. De anförda synpunkterna motiverar däremot icke restriktioner

avseende realisationerna i allmänhet.

Slutligen behandlar den sakkunnige frågan om realisationer i allmänhet

bör belastas med någon särskild avgift. I likhet med näringsrättsutredningen

anlör den sakkunnige, att grunden för nuvarande avgift bortföll

i och med självdeklarationens tillkomst. Den sakkunnige anför vidare,

att avgifterna numera torde sakna betydelse för kommunerna från finansiell

synpunkt. För den som anordnar realisationer innebär avgiften en

viss form av dubbelbeskattning. Den sakkunnige framhåller vidare, att i

den mån det kan vara önskvärt att i vissa fall begränsa förekomsten av

realisationer, detta kan ske med mera effektiva medel än genom avgiftsbeläggning.

I de fall då någon begränsning av angivet slag ej eftersträvas,

anser den sakkunnige det numera saknas all anledning alt la ut särskild

avgift.

Som sammanfattning av övervägandena beträffande

realisationer anför den sakkunnige, att det beträffande sådana realisationer

och andra försäljningar som i en eller annan form anordnas på

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

tillfälliga försäljningsställen utomhus bör gälla detsamma som förordats

beträffande kringföringshandeln. När försäljningarna anordnas på tillfälliga

försäljningsställen inomhus föreligger däremot icke skäl att av polisiära

eller ordningsmässiga hänsyn uppställa andra krav på försäljaren i personligt

hänseende än som gäller för handelsidkare i allmänhet. Det föreligger

ej heller eljest skäl för generella restriktioner beträffande försälj ningsformen

såsom sådan. Däremot kan det i särskilda lägen bedömas vara motiverat

att såvitt gäller vissa varuslag begränsa förekomsten av nu berörda

inomhusför sälj ningar.

Efter redogörelsen för sin uppfattning om behovet av restriktioner beträffande

kringföringshandel och realisationer framlägger den sakkunnige

sina allmänna synpunkter på en ny lagstiftning om

tillfällig hets försälj ningar. Därvid anför den sakkunnige, att

gränsen mellan gårdfarihandel och realisation är mycket oklar samt att i

huvudsak samma synpunkter gör sig gällande i fråga om restriktioner vid

kringföringshandel och vid vissa slag av realisationer. Den sakkunnige finner

därför icke anledning att i en ny lagstiftning bibehålla den hittillsvarande

åtskillnaden i detta hänseende. Lämpligare anser den sakkunnige

vara, att lagstiftningen i princip avser en verksamhetsform, som omfattar

båda de berörda försäljnings formerna. Gårdfarihandel och realisation avser

båda yrkesmässig försäljning av varor. Ett gemensamt drag är vidare,

att dessa försäljningstyper till skillnad från fast handel icke bedrivs på

något för utövarens rörelse inrättat driftställe av stadigvarande beskaffenhet.

Antingen kringförs varorna vid försäljningen eller också utövas verksamheten

på ett tillfälligt försäljningsställe, beläget utomhus eller inomhus.

Utgående från detta anser den sakkunnige, att den nya lagstiftningen bör

avse sådan yrkesmässig försäljning av varor, som äger rum under kringförande

av varorna eller på ett av utövaren tillfälligt begagnat försäljningsställe

utomhus eller inomhus. Såsom gemensam benämning för sådan försäljningsverksamhet

föreslår den sakkunnige uttrycket tillfällighetsförsäljning.

Inom tillfällighetsförsäljningarnas område finns det enligt den sakkunnige

icke någon anledning att göra åtskillnad mellan gårdfarihandel och

realisation. Icke heller behöver man närmare uppehålla sig vid skillnaden

mellan kringföringshandel och sådan stationär utomhushandel, som bedrivs

från tillfälligt försäljningsställe. Den enda skiljelinje, som man behöver

använda, gäller gränsen mellan å ena sidan kringföringsförsälj ning och

tillfällig utomhusförsäljning samt å andra sidan försäljning på tillfälligt

försäljningsställe inomhus.

Den sakkunnige anför emellertid, att om tillf ällighetsför sälj ning bestämmes

på sätt nyss angivits, därunder skulle komma att ingå även vissa försälj

ningsformer, varå de nuvarande stadgandena om gårdfarihandel och

realisation icke anses tillämpliga och beträffande vilka det icke föreligger

något behov av sådan reglering varom nu är fråga. Detta gäller försäljning

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

179

av varor, som icke medförs och ej heller eljest är tillgängliga genast utan

skall levereras först framdeles. Sålunda bör enligt den sakkunniges mening

verksamhet av den art, som är utmärkande för handelsresande-

och platsförsälj aryrkena, särskiljas från de här eljest

ifrågavarande typerna av försäljning. Tillfällighetsförsäljning bör därför

enligt den sakkunnige anses föreligga endast såframt de salubjudna varorna

är avsedda att överlämnas till köparen i omedelbar anslutning till att

köpeavtal ingås.

Utanför tillfällighetsförsäljningarnas område bör enligt den sakkunnige

föras försäljning till återförsäljare och försäljning på marknad.

Den nuvarande oklarheten beträffande torghandel finner den

sakkunnige böra undanröjas, och all sådan handel anses utan olägenhet

kunna undantas från den nya lagstiftningens tillämpningsområde. Detsamma

föreslås gälla även sådana med marknads- och torghandel likartade

försäljningar, som förekommer på mässor och utställningar samt i samband

med sådana offentliga tillställningar, som avses i 9 § allmänna ordningsstadgan,

dvs. i samband med tivolinöjen, basarer o. d.

Då de skäl, som talar för en reglering av kringföringshandel och utomliusförsäljningar,

endast i ringa mån äger giltighet i fråga om vissa försäljningar,

som fast etablerad näringsidkare bedriver

annorstädes än på sitt stadigvarande driftställe, anser den sakkunnige,

att man utan större betänkligheter kan jämställa dem med fast handel

och sålunda lämna dem utanför den nu ifrågavarande regleringen. Den

sakkunnige framhåller, att det härvid bör fordras, att försäljningarna verkligen

avser sådana varor, som regelmässigt saluförs eller framställs på

driftstället, ty eljest bleve det möjligt för försäljare att undandra sig den

med lagstiftningen åsyftade kontrollen genom att han blott för syns skull

upprättat ett fast driftställe, vilket i verkligheten ej begagnas. Något krav

att den som driver den fasta rörelsen skall vara införd i handelsregister

eller annat register anser den sakkunnige icke motiverat. Vad nu sagts

angående försäljningar, som nära sammanhänger med fast etablerad rörelse,

bör enligt den sakkunnige gälla endast kringföringsförsäljningar och

utomhusförsäljningar, dvs. försäljningar som kan anses utgöra en naturlig

komplettering till de distributionsformer, som eljest förekommer i samband

med fast handel. När det däremot gäller tillfällighetsförsäljningar,

som anordnas inomhus i exempelvis tillfälligt förhyrda butiker, saknas

anledning att behandla fast etablerade näringsidkare annorlunda än andra.

I vissa lägen kan dock ifrågakomma att beträffande dylika inomhusförsäljningar

utfärdas särskilda bestämmelser.

Med hänsyn till det anförda anser den sakkunnige, att den nya lagstiftningens

tillämpningsområde lämpligen kan bestämmas genom att i författningstexten

anges, alt med uttrycket tillfällighetsförsäljning

skall förstås att någon yrkesmässigt, under kringföring eller på ett av ho
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

nom tillfälligt begagnat försäljningsställe utomhus eller inomhus, salubjuder

varor avsedda att överlämnas i omedelbar anslutning till att köpeavtal

ingås. Därjämte bör uttryckligen undantas de försäljningsformer som,

ehuru de i och för sig kan omfattas av den angivna definitionen, likväl icke

skall falla under författningens tillämpningsområde.

Inom det sålunda bestämda tillämpningsområdet bör rätten alt anordna

tillfällighetsförsäljning vara beroende på tillstånd. Tillståndsprövningen

är icke avsedd att vara av mer omfattande art utan bör enligt den

sakkunnige innefatta en närmast ordningsmässig kontroll, varvid

bör gälla att tillstånd icke skall beviljas, om det föreligger skäl till

antagande, att sökanden med hänsyn till sina personliga förhållanden ej

är lämplig för den avsedda verksamheten eller att denna kan störa allmän

ordning. Klart är vidare att beträffande tillfällighetsförsäljning därjämte

skall gälla samma behörighetsvillkor som i fråga om handel i allmänhet.

Föreligger i nu angivna hänseenden icke hinder för bifall till en tillståndsansökan,

bör tillstånd meddelas; den sakkunnige framhåller, att någon

prövning om behov av den sökta verksamheten föreligger ej är avsedd.

Eftersom tillståndsprövningen skall vara av främst ordningsmässig natur,

anser den sakkunnige, att prövningen lämpligen bör uppdras åt polismyndigheten

och, i Stockholm, åt överståthållarämbetet.

Till stöd härför anför den sakkunnige, att dessa myndigheter redan nu har

att meddela sådana tillstånd, som avses i 2 § allmänna ordningsstadgan,

och det synes fördelaktigt, om dessa tillstånd och tillstånd till tillfällighetsförsäljningar

handläggs i huvudsakligen samma ordning. Härigenom

vinns också den fördelen, att tillståndsmyndigheten kan förbinda tillståndet

med särskilda ordningsföreskrifter av det slag, som avses i 8 § allmänna

ordningsstadgan. Den sakkunnige anför, att det möjligen skulle

kunna ifrågasättas, om icke i det fall att kringföringsförsäljning skall bedrivas

i ett flertal polisdistrikt tillstånd skulle kunna sökas hos och beviljas

av länsstyrelsen i länet. Även om detta i vissa fall skulle för vederbörande

sökande medföra vissa praktiska fördelar, har den sakkunnige emellertid

icke ansett det önskvärt att skapa en ordning med alternativa tillståndsmyndigheter.

Inom det tillämpningsområde som föreslås för lagstiftningen faller vissa

slag av'' tillfällighetsförsäljning, beträffande vilka det med hänsyn till nu

gällande ordning eller på grund av andra skäl bör övervägas, om icke en

tillståndsprövning av nyss angiven art kan undvaras. I den mån så är förhållandet,

skulle i och för sig kunna tänkas, att ifrågavarande försäljningar

skulle föras utanför lagstiftningens tillämpningsområde på samma sätt som

torghandel. Den sakkunnige anför emellertid, att vissa skäl talar häremot;

bl. a. gör sig särskilda synpunkter gällande när fråga är om utländska

rättssubjekts rätt att bedriva tillfällighetsförsäljning. Under lagstiftningen

bör sålunda enligt den sakkunnige inbegripas sådan tillfällighetsförsälj
-

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968 181

ning, som visserligen kan lämnas fri för svenska rättssubjekt men däremot

icke för utländska.

Föreskrift om fri tillfällig hetsförsäljning kan enligt den

sakkunnige i första hand ifrågakomma, när det gäller vissa slag av varor.

Att svenska rättssubjekt äger fritt bedriva tillfällighetsförsäljning av tryckt

skrift följer visserligen redan av tryckfrihetsförordningens bestämmelser,

men den sakkunnige anser det lämpligt, att i den nya lagstiftningen uttryckligen

anges, att fri försäljningsrätt föreligger för svenska rättssubjekt

i nämnda avseende. Vad beträffar bestämmelsen i näringsfrihetsförordningen

11 § tredje stycket, enligt vilken svenska rättssubjekt fritt får bedriva

kringföringsför sälj ning med livsförnödenheter, jordbruksalster av

andra slag än frö, träd och buskar ävensom ladugårdsprodukter samt alster

av inhemsk husslöjd, framhåller den sakkunnige, att de synpunkter som motiverar

tillståndstvång beträffande tillfällighetsförsäljning i allmänhet, måste

anses i huvudsak äga tillämpning, även om försäljningen avser exempelvis

livsmedel och blommor. En ordning med tillståndsprövning blir i viss

mån förfelad, om en mindre önskvärd försäljare exempelvis bara behöver

byta ut sitt lager av skosnören mot blommor för att obehindrad kunna

fortsätta försäljningsverksamhet. Behovet av fri försäljningsrätt beträffande

vissa varuslag minskar också väsentligt med hänsyn till att den sakkunnige

utanför lagstiftningen fört bl. a. torghandel samt sådan kringföringsoch

utomhusförsäljning, som utgör led i fast etablerad rörelse. Dock har

den sakkunnige ehuru med viss tvekan ansett, att tillräckliga skäl icke föreligger

att frångå den av ålder gällande ordningen, att tillfällighetsförsäljning

av vissa varor skall vara helt fri.

De varuslag som enligt näringsrättsutredningens förslag skulle få försäljas

fritt var livsmedel, blommor, hemslöjdsalster samt lantbruksprodukter

av andra slag än frö, träd och buskar. I fråga om de tre förstnämnda

varukategorierna anser den sakkunnige det icke föreligga någon anledning

till erinran mot förslaget i vidare mån än att det torde saknas skäl alt

uppge det nu gällande kravet, att hemslöjdsalstren skall vara av inhemskt

ursprung. När det gäller de berörda lantbruksprodukterna framhåller den

sakkunnige, att därmed åsyftade varor till den övervägande delen torde vara

att häntöra till livsmedel; i den mån så är fallet behöver lantbruksprodukterna

ej särskilt anges. Visserligen torde såsom livsmedel icke bör anses

spannmål, sockerbetor och andra liknande vegetabila livsmedelsråvaror.

Den sakkunnige anser dock detta icke behöva tillmätas betydelse, eftersom

avyttring av sådana varor regelmässigt sker till återförsäljare, och sådan

försäljning faller utanför lagstiftningens ram. I äldre tider förekommande

kringföringshandel med sådana varor som ull, råhudar, talg och

vax saknar enligt den sakkunnige motsvarighet i våra dagar. Den sakkunnige

anför vidare, att även om det icke helt saknas exempel på att lantbruksprodukter,

som är av annat slag än livsmedel, fortfarande försäljs

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungi. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

genom kringföring, det numera icke föreligger något större praktiskt behov

att uppta lantbruksprodukter som ett särskilt undantag i nu förevarande

sammanhang. Den sakkunnige anmärker därvid, att bestämningen av

den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde medför, att den som

driver lantbruk -— och därvid självfallet har driftställe av stadigvarande

beskaffenhet — utan hinder av den nya lagstiftningen skall kunna genom

kringföring försälja alla sådana varor, som regelmässigt framställes på

driftstället, samt att försäljning vid torghandel skall falla utanför lagstiftuingen.

Den sakkunnige finner det därför icke behövligt att i nu förevarande

sammanhang särskilt uppta lantbruksprodukter.

Av det nyss sagda följer, att försäljning av frö, träd och buskar alltjämt

blir underkastad tillståndstvång men endast i den mån försäljningen

sker i sådan form, att den nya lagstiftningen blir tillämplig; såsom förut

framgått kommer vissa av fast etablerade näringsidkare bedrivna försäljningar,

som nu är underkastade tillståndstvång, enligt den sakkunniges

förslag att falla utanför lagstiftningen. Skälet till att kringföringsförsäljning

av nyss angivna produkter underkastats näringsfrihetsförordningens

tillståndsregler är, att det från frökontrolls- och växtskyddssynpunkter ansetts

önskvärt att sådan försäljning ej finge ske okontrollerad. Enligt den

sakkunnige torde det dock ej ha större betydelse, om tillståndskravet bortfaller

beträffande viss tillfällighetsförsäljning av berörda varor. Därvid

framhåller den sakkunnige, att varken den tillståndsprövning som nu

gäller eller den som föreslås i betänkandet är sådan, att därvid kan ske

någon kontroll av värde från de nyss angivna synpunkterna. Därest del

beträffande kringföringsför sälj ning eller andra försäljningar av frö, träd

och buskar föreligger behov av särskilda regler, betingade av önskan om

Irökontroll eller av andra liknande synpunkter, anser den sakkunnige, att

sådana regler har sin plats i lagen angående handel med utsädesvaror eller

annan särskild lagstiftning, som tillkommit för att tillgodose berörda synpunkter.

1 anslutning till vad nu anförts om fri tillfällighetsför sälj ning erinrar

den sakkunnige om de undantag från näringsfrihetsförordningens tillståndstvång,

som avser vissa av lantmän och deras husfolk framställda

husflitsalster samt vidare fabriks- och hantverksarbeten, tillverkade av den

som anmält sig till idkande av fabrik eller hantverk och salubjudna av

denne eller hans hustru och hemmavarande barn. De synpunkter som föranlett

dessa undantagsbestämmelser, är enligt den sakkunnige i allt väsentligt

tillgodosedda genom förslagen att den som bedriver rörelse på stadigvarande

driftställe fritt får bedriva kringförings- och utomhusförsäljning

av varor, som regelmässigt tillverkas där, samt att tillfällighetsförsäljning

av inhemska hemslöjdsalster skall vara fri. Med hänsyn till det anförda

anser den sakkunnige det icke föreligga något behov att bibehålla

något undantag av det innehåll, som nu gäller enligt It § första och andra

styckena näringsfrihetsförordningen.

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

1 samband med spörsmålet om vilka slag av tillfällighetsf örsälj ning som

kan lämnas fria för svenska rättssubjekt, erinrar den sakkunnige om sin

uppfattning, att de ordningsmässiga och polisiära synpunkter, som motiverar

tillståndstvång beträffande tillfällighetsförsäljningar i allmänhet,

icke i någon nämnvärd grad gäller inomhusf örsälj ningar och

att denna art av försäljning därför i regel skall vara fri. I särskilda lägen

och beträffande vissa varuslag kan det dock enligt den sakkunniges mening

vara behövligt att begränsa förekomsten av försäljningarna. De skäl

som kan föranleda en sådan begränsning är av näringspolitisk art, och den

reglering som i så fall bör ifrågakomma är av väsentligen annat slag än

den som förordats beträffande tillfällighets!'' örsälj ningar i allmänhet. Med

hänsyn härtill anser den sakkunnige det lämpligt att i lagstiftningen anges,

att Kungl. Maj :t vid behov må förordna, att vid inomhusf örsälj ningar

av berört slag ej må saluföras vissa slag av varor med mindre särskilt tillstånd

därtill meddelats. Avgörande vid en sådan tillståndsprövning anser

den sakkunnige naturligen vara en undersökning och bedömning, om en

avsedd försäljning står i strid med de intressen, som regleringen åsyftar att

tillgodose. De närmare villkoren för erhållande av tillstånd bör bestämmas

i samband med förordnande om tillståndsprövningens införande. Det

samma gäller frågan vilken myndighet som bör handlägga tillståndsärendena.

Även om lokala förhållanden kan vara av betydelse vid bedömningen,

anser den sakkunnige de omständigheter, som kan föranleda nu ifrågavarande

tillståndstvång, huvudsakligen vara av sådan art, att handläggningen

bör uppdras åt en central tillståndsmyndighet, som kan överblicka och

bedöma läget i stort beträffande den näringsgren, som kommer i fråga.

Från denna synpunkt synes i första hand kommerskollegium kunna ifrågakomma

som tillståndsmyndighet.

1 anslutning till frågan om fri tillfällighets!'' örsälj ning erinrar den sakkunnige

vidare om att näringsfrihetsförordningens krav på tillstånd ej

gäller kringföringshandel i försäljarens hemort eller ort där han efter näringsanmälan

inrättat kontor av stadigvarande beskaffenhet och ej heller

realisation i sådan ort som sist nämnts. Sådana lokalt begränsade

undantag anser den sakkunnige ej böra upptas i den nya lagstiftningen.

För fast etablerade näringsidkare har detta ingen egentlig betydelse,

då dessa näringsidkare enligt förslaget blir oförhindrade att t. ex.

från varubuss sälja sina varor både i hemorten och annorstädes. Beträffande

dem, som utan samband med fast rörelse driver tillfällighets! örsälj ning,

har de ordningsmässiga och polisiära synpunkter, som utgör grunden till

det nu föreslagna tillståndstvånget, enligt den sakkunnige samma styrka,

oavsett om försäljningen sker i försäljarens hemort eller annorstädes. En

kontroll i ordningsmässigt hänseende vore närmast meningslös, om den

skulle avse endast de i vederbörande ort icke bosatta försäljarna.

Även med den utvidgning av tillståndsområdet, jämfört med näringsfrihelsförordningen,

som följer av det sist sagda, anser den sakkunnige, att

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

man — med hänsyn till de förordade, ganska betydande begränsningarna

av lagstiftningens tillämpningsområde och undantagen från tillståndslvång

•— med fog kan ställa frågan, i vilka fall tillstånd egentligen kommer att

behövas. Den sakkunnige finner det uppenbart, att räckvidden av

tillstån ds reglerna beträffande svenska rättssubjekt blir tämligen

begränsad. Tillstånd kommer i huvudsak att erfordras endast för dem,

som utan närmare samband med egen fast rörelse och annorstädes än på

allmänna försäljningsplatser, vill idka tillfällighetsför sälj ning och därvid

försälja varor, som faller utanför den ganska vidsträckta fria varukategorin.

En ytterligare begränsning av tillståndsområdet följer därav, att

inomhusförsäljningarna endast i särskilda lägen kan bli föremål för tillståndstvång.

Enligt den sakkunnige torde man emellertid med det sålunda

begränsade tillståndsområdet i huvudsak träffa de fall, där det finns grundad

anledning att underkasta försäljarna sådan kontroll i personligt hänseende,

som bedömts behövlig för undvikande av olägenheter i polisiärt

eller socialt avseende. Den sakkunnige tillfogar dock den anmärkningen,

alt det är tveksamt, om det från de synpunkter, som i dagens läge kan

motivera ett tillståndstvång, verkligen är befogat att från den avsedda

kontrollen undanta kringförings- och utomhusför sälj ning av livsmedel och

vissa andra varor.

Slutligen erinrar den sakkunnige om att näringsfrihetsförordningen innehåller

särskilda föreskrifter för det fall, att den som anordnar gårdfariliandel

eller realisation vill använda biträde vid försälj ningsverksamheten.

Näringsrättsutredningen hade i ett utkast 1952 föreslagit, att det

till tillståndsmyndigheten skulle anmälas, om biträden skulle begagnas vid

försäljningen. Vid överläggningar, som näringsrättsutredningen hade med

representanter för näringslivet, hade dessa dock uttalat, att en dylik anmälningsplikt

vore onödig. Någon bestämmelse härom upptogs därför icke

i 1957 års förslag. Icke heller den sakkunnige har ansett föreskrift av

denna art erforderlig.

Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av utländska rättssubjekt

Gällande rätt

I näringsfrihetsförordningen 26 § 2 mom. första stycket föreskrivs, att

utlänning, även om han fått tillstånd till utövande av handel eller annan

näring, ej må idka gårdfarihandel, som avses i 9 § 4 mom. näringsfrihetsförordningen,

eller användas såsom biträde vid dylik handel,

vare sig den sker för svensk eller utländsk mans räkning. Den i stadgandet

gjorda hänvisningen till 9 § 4 mom. avser att uttrycka, att förbudet

gäller gårdfarihandel, som bedrivs utom bosättningsorten och annorledes

än på marknad. Däremot anses hänvisningen ej innebära, att förbudet en
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

dast skulle gälla i sådana fall, då för svenska medborgare föreligger skyldighet

att söka tillstånd; de undantag från tillståndstvång, som exempelvis

enligt It § gäller för svenska medborgare, har sålunda icke någon motsvarighet

för utlänningars vidkommande. Dock anses förbudet i 26 § 2 mom.

ej tillämpligt i de fall, då försäljningen utgör endast ett led i verksamhet,

som faller utanför näringsfrihetsförordningens tillämplighetsområde, varför

exempelvis en utlänning, som driver jordbruk, anses oförhindrad alt under

kringförande sälja jordbruksprodukter, som framställts i den egna rörelsen.

Inom näringsfrihetsförordningens tillämpningsområde skulle sålunda gälla,

att utlänning endast inom sin hemort eller på marknad skulle vara berättigad

att idka kringföringshandel och då efter sådant tillstånd, som enligt

förordningen erfordras i fråga om näringsutövning i allmänhet. Den

sakkunnige anför emellertid, att i praxis 26 § 3 mom. — som avser arnbulatorisk

hantverksrörelse — åberopats såsom grund för tillståndsgivning

i vissa fall, som med fog skulle kunna hänföras till kringföringsförsäljning.

Det gäller sådan ambulerande försäljningsverksamhet, som av ålder

bedrivs huvudsakligen av italienare och avser ballonger, gipsarbeten, leksaker

o. d. I tillstånden brukar uppställas som villkor, att de saluhållna

varorna skall vara av försäljarens egen tillverkning, och såtillvida har erhållits

en viss formell anknytning till 26 § 3 mom.

Vad beträffar utlännings rätt att anordna realisation följer av näringsfrihetsförordningen

26 § 2 mom. andra stycket, att utlänning, även om

han fått näringstillstånd, inte får verkställa realisation utom den ort där

han i enlighet med tillståndet inrättat kontor av stadigvarande beskaffenhet.

Ej heller får han användas som biträde vid sådan försäljning, vare sig

den sker för svensk eller utländsk mans räkning. Emellertid kan Kungl.

Maj: t bevilja särskilt tillstånd under förutsättning att utlänningen tillhör

stat med vilken ingåtts traktat om undantag från berörda förbud. Tillståndet

skall sökas i samma ordning som näringstillstånd i allmänhet.

I fråga om a in b u 1 a t o r i s k hantverksrörelse föreskrivs i 26 §

3 mom. näringsfrihetsförordningen, att utlänning, som vill här i riket under

ki ingresande eller kringvandrande idka hantverk eller annan hantering,

skall söka tillstand därtill hos länsstyrelsen i det län, där hanteringen är

avseda att utövas. Vid ansökningen bör fogas de legitimationshandlingar,

sökanden vill åberopa. Tillståndsmyndigheten har att pröva, huruvida för

den eller de orter, som ansökningen avser, behov av dylik hantering föreligger,

så ock legitimationshandlingarnas innehåll samt i övrigt förekommande

omständigheter. Tillståndet får icke utsträckas att gälla utöver ett

kalenderår. Bevis om tillståndet skall i huvudskrift eller styrkt avskrift

vid hanteringens utövande ständigt medföras för att på anfordran uppvisas.

Tillståndet kan återkallas, när helst skälig anledning därtill förekommer.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

Enligt 1 § filiallagen kan utländska bolag och. ekonomiska

föreningar, som får tillstånd enligt lagen, icke driva näring här annorledes

än genom avdelningskontor med självständig förvaltning, s. k. filial.

Frågan i vad mån sådana företag kan med filialen såsom bas idka kringlöringshandel

och annan verksamhet av den art varom nu är fråga regleras i

lagen på så sätt att i 21 § intagits en föreskrift, vari sägs, att om villkor

för idkande av näring i vissa fall stadgas i näringsfrihetsförordningen. Utländska

bolags och ekonomiska föreningars filialer skall sålunda vara underkastade

näringsfrihetsförordningens regler rörande nu ifrågavarande försälj

ningsf ormer.

Den sakkunnige

Den sakkunnige anför, att den av honom föreslagna lagstiftningen angående

utlänningar och utländska företag är avsedd att gälla näringsutövning

i allmänhet samt i och för sig omfattar även rätten att bedriva kringföringshandel,

realisation och sådan hantverksrörelse och hantering, som är

av ambulatorisk art. Redan nämnda förslag innebär sålunda, att utländska

rättssubjekt är förhindrade att utöva sådan verksamhet, såvida de icke erhållit

tillstånd till densamma eller ock Kungl. Maj :t meddelat förordnande

om utlännings likställighet med svenska medborgare och förordnandet avser

jämväl verksamhet av nu ifrågavarande art. Den sakkunnige anför vidare,

att den föreslagna lagstiftningen innebär, att utöver vad däri stadgas

skall gälla bl. a. de föreskrifter, som enligt andra författningar gäller beträffande

näringsverksamhet. Härav följer, att utlänningar och utländska

företag skulle bli underkastade de regler, som den sakkunnige förordat i

fråga om tillfällighetsförsäljning. Emellertid har beträffande eu del näringar

meddelats särskilda regler angående utländska rättssubjekts rätt att utöva

dem. Så bär skett, när det av olika skäl ansetts önskvärt, att utländska rättssubjekt

icke alls eller endast under särskilda villkor skall ägna sig åt sådan

näring här i riket.

Med hänsyn till nu gällande ordning finns det anledning att överväga, om

det icke även beträffande kringföringshandel och här i övrigt ifrågavarande

slag av näringsverksamhet finns skäl att stadga särskilda bestämmelser.

Den sakkunnige erinrar om att nuvarande regler är synnerligen restriktiva

och att absoluta förbud gäller i stor utsträckning. Dessa regler har visserligen

tillkommit under samhällsförhållanden, som i mycket skiljer sig från

våra, och en del av de argument, som på sin tid åberopades som skäl för

dessa regler, har numera förlorat sin aktualitet. Även om de förhållanden,

som föranlett de nu gällande bestämmelserna, ligger jämförelsevis långt

tillbaka i tiden, anser den sakkunnige det emellertid befogat att vid utarbetandet

av nya regler icke utan vidare överge den gällande rättens ståndpunkt

att det för nu ifrågavarande arter av näringsutövning bör finnas sär
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

skilda restriktioner. Som ett skäl emot sådana restriktioner skulle väl kunna

åberopas de internationella integrationssträvandena. Den större etableringsfrihet,

som utgör ett av målen för dessa strävanden, kan emellertid

icke rimligen anses inbegripa, att gränserna skulle öppnas även för ambulerande

småförsäljare av alla slag. Den sakkunnige framhåller, att konventioner

i dessa ämnen tvärtom brukar innehålla bestämmelser av innebörd,

att begränsningar i etableringsrätten kan ske av bl. a. ordningsmässiga

skäl. Med tanke icke minst på det internationella samarbetet på det ekonomiska

området anser den sakkunnige det dock motiverat med vissa uppmjukningar

jämfört med nuvarande ordning. I första hand gäller detta utlänningar

och utländska företag, som, på grund av tillstånd eller förordnande

om likställighet, i egentlig mening etablerat sig här i riket. Dessa bör

enligt den sakkunnige i princip äga samma möjligheter som svenska företag

att använda olika distributionsformer och sålunda även att med ett här i

riket inrättat stadigvarande driftställe som bas bedriva kringför

ingsförsäljning och utomhushandel. Även i fråga om försäljning vid torghandel,

mässor eller liknande tillfällen anser den sakkunnige det vara befogat

att ställa de utländska näringsidkarna i samma läge som deras svenska

konkurrenter.

I fråga om sådana lcringföringsförsäljningar och närstående försäljningsformer,

som bedrivs utan närmare samband med fast rörelse

här i riket finner den sakkunnige det vara skäl att i stort sett anknyta

till den enligt näringsfrihetsförordningen gällande, mera restriktiva

ordningen. Den sakkunnige anser det sålunda icke vara motiverat att beträffande

utländska rättssubjekt ha en motsvarighet till den för svenskar

föreslagna fria försäljningsrätten beträffande livsmedel och vissa andra varor.

Dock föreligger fall då skäl kan tala för att också utländska rättssubjekt

bör tillåtas att bedriva kringförings- och utomhusförsäljning, oavsett

att de icke idkar fast handel här i riket. Så kan enligt den sakkunnige

vara händelsen beträffande utlänning, som bott länge här i riket men

av eu eller annan anledning ej velat söka svenskt medborgarskap. Vidare

kan enligt den sakkunnige vara motiverat att medge bedrivande av sådan

försäljning av ballonger o. d., som i viss mån vunnit hävd. Att detta

slag av försäljning rätteligen bör hänföras till nu ifrågavarande försäljningsform

anser den sakkunnige vara otvivelaktigt. Ett annat fall, som

den sakkunnige nämner, gäller viss gränshandel; enligt den sakkunnige

har det bl. a. förekommit exempel på att det i svensk gränsbygd

ansetts önskvärt, att norrmän skulle kunna beredas möjlighet att där bedriva

kringföringsför sälj ning av fisk. Ytterligare kan tänkas, att grundad

anledning kan föreligga för en näringsidkare i ett grannland att hit utsträcka

t. ex. en med varubuss bedriven försäljningsverksamhet. Även i

andra fall än de nu nämnda kan det enligt den sakkunnige måhända

ibland framstå som befogat, att utlänning skall kunna medges rätt till kring
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

förings- eller utomhusför sälj ning. I den nya lagstiftningen bör av anförda

skäl föreskrivas, att tillstånd till sådan handel skall kunna meddelas utländska

rättssubjekt, om särskilda skäl föranleder därtill.

Vad angår de tillfälliga inom husförsäljningar na anför

den sakkunnige, att det redan nu föreligger viss möjlighet att få tillstånd,

nämligen då så föranleds av ingången traktat. Rätt att anordna sådana försäljningar

gäller också i den ort, där utlänningen driver rörelse med kontor

av stadigvarande beskaffenhet. Även enligt den nya lagstiftningen bör enligt

den sakkunniges mening utländsk näringsidkare kunna få rätt att anordna

försäljningar av ifrågavarande slag. Med hänsyn till bl. a. risken att mera

betydande utländska varuöverskott kan komma att avsättas här genom denna

försäljningsform anser den sakkunnige starka skäl tala för att sådana

försäljningar skall av utländska försäljare få anordnas endast efter tillstånd.

Sådant tillstånd bör dock meddelas blott om särskilda skäl därtill föreligger

och huvudsakligen kunna ifrågakomma för här verksamma utländska

näringsidkare. Däremot torde det i regel icke föreligga skäl att bereda

andra utländska försäljare möjlighet att rent tillfälligt utnyttja den svenska

marknaden genom nu ifrågavarande försälj ningsform.

Behov av särskilda regler beträffande sådan hantverksrörelse och annan

hantering, som bedrivs under kringresande eller kringvandrande, anser

den sakkunnige icke föreligga numera. Då det i modern tid knappast kan

tänkas finnas något nämnvärt utrymme för sådan verksamhet, anser den

sakkunnige det vara tillfyllest med de regler, som gäller rörande näringsutövning

i allmänhet.

Vad den sakkunnige förordat innebär, att för utländska rättssubjekt skall

krävas tillstånd för samtliga de former av tillfällighetsförsäljningar, som

omfattas av den föreslagna förordningen om tillfällighetsförsälj ning. I fråga

om svenska rättssubjekt har den sakkunnige föreslagit, att tillståndsprövningen

i fråga om tillfällighetsförsäljningar skall ankomma på polismyndighet

och, i Stockholm, på överståthållarämbetet. Även om samma ordningsmässiga

synpunkter, som skall anläggas vid tillståndsprövning avseende

svenska rättssubjekt, uppenbarligen bör vinna beaktande även när det

gäller tillstånd för utländska rättssubjekt, tillkommer det i fråga om de

sistnämnda även vissa utlänningspolitiska och näringspolitiska synpunkter.

Detta talar enligt den sakkunnige för att nu ifrågavarande tillståndsärenden

bör prövas av samma myndighet, som har att pröva frågan om tillstånd

till näringsutövning i allmänhet. Med en sådan ordning möjliggörs

också, att båda slagen av tillstånd ofta kan sökas i ett sammanhang. Det är

endast i de fall, då förordnande om likställighet meddelats eller vederbörande

utlänning redan tidigare erhållit allmänt näringstillstånd, som tillståndsärenden

kommer att avse enbart de för tillfällighetsförsäljningarna avsedda

reglerna. Den sakkunnige anför, att från enhetlighetssynpunkt prövningen

även i dessa fall bör ankomma på nyss nämnda myndighet. För att de ord
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition nr [>S år 1968

ningsmässiga synpunkterna skall vinna tillbörligt beaktande bör polismyndigheten

i vederbörande ort beredas tillfälle att yttra sig. De bestämmelser

som i enlighet med det anförda bör gälla rörande utländska rättssubjekts

rätt att ägna sig åt tillfällighetsförsäljningar kan enligt den sakkunniges

mening lämpligen tas upp i den föreslagna förordningen om tillfällighetsförsäljning.

Yttrandena

Den sakkunniges förslag att näringsfrihetsförordningens föreskrifter om

realisation och gårdfarihandel skall ersättas av en ny förordning om tillfällighetsförsäljning

tillstyrks eller lämnas utan erinran i det övervägande

antalet remissyttranden.

Bland dem som tillstyrker förslaget anför Svea hovrätt, att detta synes

innebära betydande förenklingar i förhållande till gällande rätt och vara

ägnat att i avsevärd mån undanröja nu förekommande svårigheter i rättstillämpningen.

Det framstår för hovrätten som väsentligt, att principen om

näringsfrihet för svenska medborgare upprätthålls också inom detta rättsområde.

Lika med den sakkunnige anser hovrätten dock skäl föreligga att i

ganska stor utsträckning bibehålla en tillståndsprövning. Hovrätten förutsätter

emellertid, att denna prövning blir sådan, att näringsfriheten icke inskränkes

i vidare mån än vad som är påkallat av hänsyn till de intressen,

vilka prövningen är avsedd att tillgodose. Även hovrätten för Västra Sverige

anser den sakkunniges förslag väl motiverat och ägnat att medföra en avsevärd

förenkling av rättsreglerna på området. Som en särskild vinst framhåller

hovrätten, att den gällande olikheten mellan bestämmelserna vid realisation

och vid kringföringshandel avskaffas. Den skiljelinje, som den sakkunnige

uppdrar mellan försäljning i lokal, varöver säljaren förfogar, och

annan försäljning, framstår som långt klarare än den nuvarande. Mot

gränsdragningen kunde möjligen invändas, att den tillmäter väl stor vikt

åt frågan, om försäljningen sker inomhus eller ej; uppenbarligen kan liknande

skäl, som talar för att tillåta fri tillfällighetsförsäljning i lokaler under

säljarens disposition, åberopas vid försäljningar i trädgård eller på gårdsplan

varöver han förfogar. Å andra sidan kan i dessa senare situationer försäljningen

tänkas ta sådana former, att en kontroll rörande ordningen på

platsen kan vara önskvärd, t. ex. då verksamheten bedrivs i omedelbar anslutning

till en allmän plats. Vill man av sådan anledning skilja på olika

slag av utomhusförsäljning på enskilt område, skulle detta i icke ringa grad

komplicera lagreglerna. Hovrätten anser därför övervägande skäl tala för

den sakkunniges ståndpunkt även i detta hänseende.

Näringsfrihetsombudsmannen framhåller, att kringföringshandeln under

senare år fått en allt större omfattning och att anledning finns till förmodande,

att denna utveckling kommer att fortsätta. De varuhussar, som

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

numera regelbundet trafikerar glesbygderna, fyller uppenbarligen en viktig

funktion, och den fortgående butiksdöden på landsbygden torde inedlura,

att allt fler områden kommer att bli starkt beroende av den ambulerande

handeln för sin varuförsörjning. Det måste därför vara ett allmänt intresse,

att hinder mot denna form av affärsverksamhet icke reses annat än i sådana

fall, då det befinns oundgängligen nödvändigt. Ett dylikt önskemål står

även i överensstämmelse med de intressen ombudsmannaämbete! närmast

har att företräda, dvs. önskvärdheten av friaste möjliga konkurrensförhållanden

såväl mellan olika distributionsformer som mellan företagare inom

samma distributionstyp. Med hänsyn till det anförda har ombudsmannen

i princip intet att erinra mot den lösning, vartill den sakkunnige kommit

beträffande kringföringshandeln. Mot ett tillståndsförfarande, vid

vilket endast skall kontrolleras, att skäl av polisiär eller social art icke talar

mot ett tillstånd för vederbörande sökande eller att den avsedda verksamheten

ej kan antas verka störande på allmän ordning, kan invändning icke

med fog resas. Näringsfrihetsombudsmannen konstaterar med tillfredsställelse,

att den sakkunnige klart understrukit, att det vid tillståndsprövningen

ej bör ske någon bedömning om det från konsumenternas synpunkt 1 öreligger

behov av ifrågavarande försäljning samt att konkurrenssynpunkter ej

heller bör beaktas. Måhända kan det dock vara önskvärt att i samband med

eventuellt kommande lagstiftning nyssnämnda synpunkter får en än mer

kategorisk utformning. En liknande uppfattning framförs av näringsfrihetsrådet,

som understryker, att tillståndstvånget, med hänsyn till begränsningarna

i lagstiftningens tillämpningsområde och undantagen från tillståndstvånget,

kommer att få tämligen begränsad räckvidd. Om det emellertid av

ordningsmässiga skäl skulle anses nödvändigt att ha en dylik begränsad tillståndsprövning,

vill näringsfrihetsrådet icke resa invändning mot en sådan

prövning. Rådet framhåller dock, att det från rådets synpunkt är väsentligt,

att denna tillståndsprövning icke kommer att innefatta någon form av behovsprövning.

Det bör enligt näringsfrihetsrådet sålunda klart framgå av

lagtexten, att tillstånd skall beviljas, om sökanden fyller de av ordningshänsyn

uppställda kraven. Svea hovrätt framhåller, att motiven leder till att

lagtexten bör lyda, att tillstånd skall beviljas, om ej angivna skäl till avslag

föreligger.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län anför, att den sakkunnige

måste anses ha på ett lyckligt sätt löst det inom handeln sedan länge

starkt kontroversiella problemet om tillfällighetsförsäljning och väl avvägt

den notoriska intressekollisionen mellan ostörd konkurrens och rimlig kontroll

av varor och distribution. En liknande uppfattning kommer till uttryck

i det yttrande, som avgivits av Stockholms handelskammare. Kooperativa

förbundet har med största tillfredsställelse noterat, att den sakkunnige omarbetat

bestämmelserna om kringföringshandel och realisation i starkt liberal

riktning. Enligt förbundets åsikt har den sakkunnige kommit till en

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

191

tillfredsställande lösning beträffande den legala regleringen av tillfällighetsförsäljningarna,

och förbundet förordar därför, att den föreslagna lagstiftningen

godtas. Föreningen Sveriges landsfiskaler anför, att den sakkunniges

synpunkter är riktiga samt att förslaget till förordning torde bli

väsentligt lättare att tillämpa än nuvarande lagstiftning på området.

Av de remissinstanser, som framför kritik mot förslaget, förklarar

sig några ej kunna instämma i den sakkunniges motiv för

lagstiftningen. Socialstyrelsen finner det sålunda tvivelaktigt, om det

från den allmänna ordningens och säkerhetens intresse är påkallat att införa

en lagstiftning av föreslagen natur. Från angivna synpunkt blir lagstiftningen

föga verksam, så länge tillstånd inte krävs för livsmedel och

blommor. Å andra sidan kan det ifrågasättas, om det icke härvidlag är till

fyllest med bestämmelsen i 8 § allmänna ordningsstadgan, som ger polismyndighet

möjlighet att förbjuda handel, som bedrivs utomhus på allmän

plats. Länsstyrelsen i Värmlands län anför, att det är riktigt, att samhället

ingriper mot asociala tillfällighetsförsäljare. Eftersom samhällets åtgärder

betingas icke av omsorgen om handelsnäringen utan av intresset att tillrättaföra

förkomna människor, bör emellertid ingripandena regleras inom sociallagstiftningens

ram och inte genom näringslagstiftning. Om näringsfrihet råder,

bör denna inte inskränkas av annat än näringspolitiska skäl. Länsstyrelsen

anför vidare, att det ej heller är motiverat, att en reglering av tillfällighetsförsäljningar,

som är betingad med hänsyn till allmän ordning, får sin

plats i en särskild förordning. Erfordras tillståndsgivning av ordningsskäl,

bör denna reglering ges i allmänna ordningsstadgan eller de lokala ordningsstadgorna.

Länsstyrelsen kan därför icke dela den sakkunniges uppfattning,

att tillf ällighetsförsälj ning bör regleras enligt förslaget i betänkandet. Ej

heller anser länsstyrelsen några andra skäl föreligga, som kan anses motivera,

att rätten att bedriva tillfällighetsförsäljning förbindes med tillståndstvång.

Till skillnad från senast nämnda remissinstanser anser andra remissorgan,

som yttrar sig kritiskt mot den sakkunniges förslag, att den föreslagna

tillståndsprövningen icke är till fyllest för

att skydda viktiga samhällsintressen. Vad beträffar g å r dfari

handel anför länsstyrelsen i Norrbottens län, att det sedan länge

rått en sträng behovsprövning vid avgörandet av tillståndsärenden rörande

sådan handel inom länet. Länsstyrelsen är icke övertygad om att den föreslagna

ändringen kommer att medföra förbättringar för allmänheten. Befolkningen

i glesbygderna, som oftast torde besökas av gårdfarihandlarna,

är säkerligen mer betjänt av att få behålla den fasta handeln än att förses

med varor av tillf ällighetsförsälj are utan ansvar för bygdens kontinuerliga

varuförsörjning. Underlaget för lanthandeln torde för närvarande

ha minskat i sådan omfattning, att den i varje fall bör skyddas

mot sådana former av handel, som icke synes fylla någon nyttig upp
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

gift inom varudistributionen. Länsstyrelsen anser därför, att behovsprövade

tillstånd för gårdfarihandel fortfarande bör krävas. Även länsstyrelsen

i Jämtlands län förklarar sig vara av den uppfattningen, att gårdfarihandel

är en från skilda synpunkter mindre lämplig distributionsform,

och pekar därvid på den konkurrens för den bofasta handeln, som en i

större utsträckning utövad gårdfarihandel medför. Denna konkurrens kan

åtminstone i de mera utpräglade glesbygdsområdena bli den bofasta handeln

övermäktig, vilket enligt länsstyrelsens mening måste inge allvarliga

betänkligheter. Länsstyrelsen i Örebro län anser, att det hade varit önskvärt,

att gårdfarihandel helt förbjudits. Länsstyrelsen uppger, att denna

uppfattning även avspeglat sig i länsstyrelsens praxis vid behandlingen av

ärenden rörande tillstånd till gårdfarihandel. Sedan flera år finnes icke

något sådant gällande tillstånd inom länet.

Sveriges köpmannaförbund yttrar, att det är angeläget, att särskilt tillstånd

fordras för rätten att bedriva kringföringshandel. Förbundet framhåller,

att kringföringshandeln ofta försvårar bibehållandet av fast butikshandel

på landsbygden. Härigenom motverkas de strävanden, som åsyftar

att bevara vad som brukar kallas »en levande landsbygd». En av förutsättningarna

för denna är nämligen fasta butiker, som kan tillgodose de på

landsbygden boende konsumenternas behov av dagligvaror. Erfarenheten

visar, att detta behov icke på ett tillfredsställande sätt kan tillgodoses av de

kringfarande varubilarna. Även från konsumentsynpunkt är det därför

angeläget, att kringföringshandel icke må bedrivas utan härtill erhållet

tillstånd. Förbundet anför vidare, att vid tillståndsprövningen förutsättningar

bör skapas för en likartad behandling av kringföringshandel och

fast detaljhandel med hänsyn till den hygieniska kontrollen. Vidare bör

trafiksäkerhetens krav beaktas. En tillståndsprövning och härav följande

registrering är enligt förbundet likaledes i hög grad angelägen för en effektiv

tillämpning av skattelagstiftningen, såväl beträffande den direkta

företagsbeskattningen som i fråga om den allmänna varuskatten. I sammanhanget

understryker förbundet nödvändigheten av generell bokföringsplikt

för de företag, som bedriver nu behandlade former av näringsverksamhet.

Förbundet anför vidare, att även om det möjligen kan invändas,

att det inte finns anledning att sammankoppla synpunkter, som gäller

hygien, trafiksäkerhet och beskattning, med de frågor, som är av direkt

relevans för näringsrättslagstiftningen, det dock är naturligt, att denna

lagstiftning utformas så, att det blir möjligt att på ett effektivt sätt samordna

och effektivt tillämpa även andra lagregler, som är av väsentlig betydelse

från konsument- och samhällssynpunkt.

Även beträffande realisationer och liknande försäljningar har

vissa remissinstanser förklarat, att den sakkunniges förslag kommer att

medföra olägenheter av skilda slag. Därvid anför länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, att förslaget kommer att medföra en betydligt ökad omfatt
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

ning av tillfällighetsförsäljning inomhus. Länsstyrelsen hyser betänkligheter

mot en på det föreslagna sättet frisläppt handel. Allvarliga olägenheter

kan befaras såväl med hänsyn till erforderlig hygienkontroll, stadgade

hutikstider, skattekontroll och ordningens upprätthållande som med hänsyn

till allmänhetens reklamationsintressen. Det synes länsstyrelsen otillfredsställande

att i tillfällig lokal ge fritt spelrum åt tillfällighetsförsäljare,

vars personliga förhållanden icke prövats och som efter viss tid kan lämna

lokalen, mången gång oåtkomlig för reklamationer. Några bärande skäl

för ett frisläppande av tillfällighetshandeln på föreslaget sätt har den sakkunnige

icke anfört. Såsom ett villkor för anordnande av tillfällighetsförsäljning

inomhus hör enligt länsstyrelsens uppfattning stadgas, att skriftlig

anmälan i god tid före försäljningen görs till polismyndigheten i orten

med uppgifter om lokal och tid för försäljningen samt om försäljarens

identitet och de varuslag, som skall försäljas. Ej heller länsstyrelsen i Örebro

lön anser, att försäljning utan tillståndsplikt bör få ske i tillfällig, för

ändamålet särskilt anordnad lokal. Det är enligt länsstyrelsen utan tvivel

förenat med vissa risker med hänsyn till allmänheten, om tillståndsplikten

för ifrågavarande försäljningar tas bort. Även länsstyrelsen i Jämtlands

län anser det tveksamt, om realisation bör vara fri för svenska medborgare

i den mån försäljningen sker i lokal, varöver säljaren förfogar. Ett sådant

frisläppande av denna distributionsform kan befaras få den mindre önskvärda

konsekvensen, att realisationer i stor utsträckning kommer att anordnas

av personer med mindre lämpliga personliga egenskaper. Länsstyrelsen

är därför av den uppfattningen, att tillstånd alltjämt bör krävas

för denna form av realisation, därvid såsom för närvarande bedömningen

uteslutande bör ske av sökandens lämplighet att handha försäljningen.

En liknande uppfattning framförs av länsstyrelsen i Stockholms län, som

anför följande.

Utredningsmannen uttalar i fråga om tillfällighetshandeln bland annat,

att olika distributionsformer anses böra få fritt konkurrera med varandra

och att avgörandet, vilken omfattning den ena eller den andra formen skall

erhålla, får bliva beroende av de olika formernas inneboende ekonomiska

förutsättningar och den köpande allmänhetens bedömning av de skilda

handelsformerna. Teoretiskt sett låter detta säkerligen väl säga sig. Praktiskt

ter sig emellertid problemet nog något annorlunda. Särskilt när det

gäller realisationer ha allvarliga missförhållanden ej sällan yppat sig. Med

anlitande av ovederhäftig reklam saluföras på detta sätt ofta till alltför

höga priser utskottsvaror av tvivelaktig kvalitet och modernitet utav säljare,

vilka sedermera visa sig vara ganska svåråtkomliga för reklamationer.

Det kan väl göras gällande, att kunderna får göra sina inköp på egen risk.

Mot bakgrunden av vunna erfarenheter synes det dock vara förtjänt att

närmare omprövas, huruvida icke i allmänhetens intresse realisationsförsäljningar

böra stå under kontroll i större utsträckning än i betänkandet

förordas. Starka skäl synas i själva verket tala för att även inomhus bedriven

tillfällighetsförsäljning av detta slag är underkastad tillståndstvång.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Sveriges köpmannaförbund framhåller bl. a., att en praktiskt taget obegränsad

frihet att anordna realisationer kan komma att medföra, att vårt

land översvämmas av varor från länder, där en annan och fastare ordning

upprätthålls. Förbundet anför, att det är synnerligen angeläget att

de svenska lagreglerna utformas med beaktande av den ordning, som kan

komma att utformas och tillämpas inom den gemensamma europeiska marknaden.

Med hänsyn till en eventuell anslutning till denna marknad bör tillståndsprövning

regelmässigt föreskrivas och upprätthållas beträffande såväl

svenska medborgare som utlänningar. Vidare anför förbundet följande.

Enligt förslaget skulle även vad som brukar benämnas antikauktioner

få fritt äga rum. Därvid må först bemärkas, att denna form av tillfällighetsförsäijning

ej har någon likhet med s. k. lösöresauktioner. Dels torde

det utbjudna godset till största delen vara nytt, dels har de företag, som

anordnar auktionerna, ofta medhjälpare utplacerade bland allmänheten för

alt driva upp buden och, därest dessa ej når viss på förhand bestämd nivå,

återropar godset. Därför torde också de priser, som får erläggas av allmänheten

ofta vara högre än vad bofast detaljhandel betingar sig för motsvarande

varor. Genom att allmänheten endast kort tid före auktionen har tillfälle

att bese varorna, är risken för misslyckade köp särskilt stor. Då varorna

vidare i regel säljes »i befintligt skick» och auktionsfirman efter auktionens

slut lämnar orten, är köparnas möjligheter till reklamation mycket

liten.

Förbundet anser därför, att för denna form av handel en särskild ordning

bör upprätthållas, De bestämmelser, som redan nu finnes och som

innebär, att till länsstyrelsen skall inges förteckning över de varor, som

skall försäljas, bör bibehållas. Vidare bör myndigheterna övervaka, att endast

i förteckningen upptagna varor försäljes. Att döma av de annonser,

som införes om auktionerna, torde betydande skillnad ofta föreligga mellan

de förteckningar, som inges till länsstyrelsen, och vad som i praktiken

salubjudes. För att förhindra återrop bör övervägas skyldighet att till myndighet

inge förteckning över de personer, som verkställt de olika inropen.

Med nära anknytning till kritiken att betänkandet ej tillgodoser vissa

viktiga samhällsintressen har viss komplettering av den sakkunniges

förslag föreslagits av kommerskollegium. Kollegiet yttrar

därvid att den reglering och indelning av tillfällighetsförsäljning som den

sakkunnige föreslagit, i stort sett är praktisk och ändamålsenlig. Den förordade

principen om att tillståndsprövning såvitt gäller svensk medborgare

skall innefatta en närmast ordningsmässig kontroll innebär en vittgående

liberalisering. Enligt kollegiet kan principen beräknas i allmänhet

medföra fördelar för konsumenterna genom att i någon mån öka tillgången

på olika varor och möjligheten att förvärva dessa varor till rimliga priser.

Kollegiet anför vidare följande.

I vissa fall synes dock slopande av behovsprövning — eller kanske rättare

eu prövning ur mera allmänna näringspolitiska synpunkter — kunna

medföra försämringar för konsumenterna på viss plats eller inom visst

område. Kommerskollegium syftar främst på fall då förekomsten av tillfällighetsförsäljning

på mindre orter kan leda till att den stationära han
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

deln inom orten bringas att upphöra. Sker detta, torde resultatet för de berörda

konsumenterna te sig såsom en försämring, förorsakad av den liberala

inställningen till tillfällighetsförsäljning. Det skulle kunna göras gällande

att denna inställning i vissa sådana fall på lång sikt icke främjade

utan hindrade en fri konkurrens inom ifrågavarande orter. Kollegium, som

är medvetet om att det kan anföras motargument mot vad kollegium här

anfört, anser trots detta att omständigheter sådana som de anförda böra

föranleda överväganden, huruvida icke förordningen beträffande afl tillfällighetsförsäljning

bör öppna möjlighet till lämplig form av förordnande,

att tillståndsprövning i undantagsfall skall kunna ske med hänsyn till näringspolitiska

synpunkter. Kollegium hänvisar till att stadgande av dylik

innebörd finnes upptaget i den föreslagna 3 § andra stycket för tillfällighetsförsäljning

som avses i nämnda § och att näringspolitiska synpunkter

skola beaktas vid tillståndsprövning, som gäller utländska medborgares tillfällighetsförsäljning.

Den komplettering av lagstiftningen, som kollegium

sätter i fråga, innebär alltså icke någon genomgripande ändring av förslaget

utan blott utvidgning av området för undantag, som redan äro upptagna i

förslaget.

I fråga om bestämningen av lagstiftningens omfattning

kritiserar Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige förslaget att

endast försäljningar där varorna är avsedda att överlämnas i omedelbar anslutning

till att köpeavtal ingås skall falla under regleringen. Svea hovrätt

anför, att den föreslagna tidsbegränsningen öppnar vissa möjligheter till

kringgående av förordningen. Således skulle tillfällighetsförsäljning exempelvis

icke vara för handen, om varorna är avsedda att avlämnas eller avhämtas

en påföljande dag. Hovrätten för Västra Sverige anmärker, att utanför

begreppet tillfällighetsförsäljning skulle falla salubjudande av varor,

som visserligen medförs av försäljaren men som tarvar någon mindre åtgärd

— exempelvis hopmontering av två maskindelar eller ändring av ett klädesplagg

— innan de är färdiga att avhämtas från försäljningsstället.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anmärker på att försäljning på marknad

lämnats oreglerad i förevarande sammanhang. Icke minst med tanke på

vad i betänkandet anförts angående angelägenheten av att säkerhets-, ordnings-

och hälsovårdssynpunkter samt liknande allmänna intressen icke

åsidosättes i samband med näringsutövning, är det enligt länsstyrelsen ägnat

att förvåna, att den sakkunnige icke uppmärksammat och berört behovet

av en översyn av näringsrätten i anslutning till vår tids marknader. Åtskilliga

företeelser i samband med det moderna marknadsväsendet talar

enligt länsstyrelsens uppfattning för att den tillfällighetsförsäljning, som

sker på marknad, i likhet med annan utomhusförsäljning är i behov av

reglering.

Några remissinstanser ifrågasätter, om inte tillstånd bör fordras för tillfällig

försäljning av livsmedel, blommor och alster av inhemsk

slöjd. Vad särskilt angår livsmedel finner Svea hovrätt det

böra beaktas, att sådana varor från hygieniska synpunkter ofta är särskilt

olämpliga såsom objekt för tillfällig försäljning av det slag, som för när
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

varande faller under begreppet gårdfarihandel. Hovrätten framhåller vidare,

att den kringföringsförsäljning av livsmedel, som kan förväntas ske under

betryggande hygieniska former, kommer att falla utanför förordningens

tillämpningsområde på grund av föreskriften i 1 § andra stycket punkt 3).

Överståthållarämbetet anser, att det i vart fall för Stockholms vidkommande

av kriminalpoliliska skäl är mindre lämpligt att från tillståndstvång undanta

livsmedel, blommor och alster av inhemsk slöjd. Även länsstyrelserna

i Stockholms och Västernorrlands län ställer sig kritiska mot förslaget

i denna del. I förevarande sammanhang kan också erinras om socialstyrelsens

förut återgivna uttalande, att den föreslagna lagstiftningen torde bli

föga verksam i förhållande till sitt syfte, så länge tillstånd icke krävs för försäljning

av bl. a. livsmedel och blommor.

Lantbruksstyrelsen berör de förändringar för kringföringsförsäljning av

jordbrukets alster, som förslaget innebär, och hänvisar därvid till att den

sakkunnige uteslutit lantbruksprodukter ur uppräkningen av de varuslag,

som skulle få försäljas fritt. Det härav följande tillståndstvånget för kringföringsförsäljning

av exempelvis levande grisar genom annan än uppfödaren

eller fast etablerad näringsidkare ger icke anledning till erinran från

styrelsens sida. Ej heller finner styrelsen något att erinra mot att kringföringsförsäljning,

som bedrivs av fast etablerad näringsidkare och som

nu är underkastad tillståndstvång, genom den utformning förslaget erhållit

kommer att falla utanför lagstiftningen. Styrelsen delar även den sakkunniges

åsikt, att de särskilda bestämmelser för försäljning av exempelvis

frö, träd och buskar, som kan vara betingade av frökontrolls- och växtskyddssynpunkter,

bör meddelas i specialförfattningar, såsom även redan

skett beträffande handeln med utsädesvaror.

Den i kommerskollegiets yttrande berörda regeln o in bemyndigande

för Kungl. M a j : t att förordna om tillståndstvång

för tillfällighetsförsäljning inomhus har behandlats

även av andra remissinstanser, som därvid ställt sig kritiska mot bestämmelsen.

Den avstyrks sålunda av näringsfrihetsrådet och näringsfrihetsombudsmannen,

vilka anser, att vad som anförts i betänkandet som

motiv för regeln inte innefattar tillräckliga skäl att göra avsteg från principen

om fri konkurrens. Även Svea hovrätt ifrågasätter, om tillräckliga

skäl förebragts till stöd för den föreslagna regleringsmöjligheten. I

den mån så emellertid kan anses vara fallet, synes det hovrätten tveksamt,

om regleringen icke jämväl bör kunna omfatta stationär utomhushandel.

Hovrätten anför, att risk annars torde föreligga, att ett förbud kringgås

genom att varorna i stället avyttras från eif tillfälligt begagnat försäljningsställe

utomhus. Ej heller statens pris- och kartellnämnd kan tillstyrka

bestämmelsen. Nämnden yttrar, att den bakomliggande tanken torde vara,

att det i händelse av avsättningssvårigheter inom viss bransch borde finnas

möjlighet från samhällets sida att förhindra vissa realisationsförsäljningar

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj. ts proposition nr ,95 år 1968

av varupartier av inhemskt eller utländskt ursprung till starkt reducerade

priser. För tillståndsmyndigheten skulle det i händelse av dylik reglering

bli nödvändigt att söka utreda, varifrån eu sökande erhållit de varor han

önskar försälja och vilken betydelse utförsäljningen med hänsyn till sortimentets

sammansättning och tilltänkt prissättning kan få på den ifrågavarande

marknaden. En sådan utredning och bedömning bleve säkert ofta

en omöjlig uppgift. Härtill kommer, att en reglering av det ifrågasatta slaget

— även om den vore praktiskt genomförbar — enligt nämndens uppfattning

knappast kan påverka läget för en bransch sett i något större sammanhang.

Stockholms handelskammare anser, att den sakkunnige överskattat tillfällighetsförsäljningarnas

betydelse och att det är tveksamt, om ett tillståndstvång

skulle kunna få någon egentlig effekt i ett verkligt kritiskt läge.

Då bestämmelsen vidare innebär ett allvarligt ingrepp i näringsfriheten, avstyrker

handelskammaren den. Även Landsorganisationen ställer sig kritisk

mot förslaget i denna del. Landsorganisationen anför, att det är av

största vikt för konsumenterna, att olika försäljningsformer tillåts konkurrera

inom näringslivet, så att konsumenten kan använda sig av den

distributionsform, som bäst passar hans behov. Det föreslagna bemyndigandet

för Kungl. Maj :t får inte användas i protektionistiskt avseende för

att skydda den stationära handeln mot nya konkurrensformer. Då det är

fråga om strukturmässiga förhållanden inom en viss sektor, bör regeln

inte utnyttjas. Det gäller att åstadkomma för konsumenterna totalt sett

så låga distributionskostnader som möjligt. Landsorganisationen anser

mot bakgrund av detta det mer lämpligt, att reglering av tillfällighetsförsäljning

vid speciella konjunkturmässiga förhållanden inom viss näringsgren

förbehålls riksdagen.

Sveriges köpmannaförbund yttrar, att tillämpningen av den föreslagna

bestämmelsen lätt skulle kunna få karaktären av en mot annat land riktad

diskriminering, något som naturligen skulle vålla svårigheter vid en eventuell

anslutning till den gemensamma europeiska marknaden. Bestämmelsen

synes därför inte kunna få den åsyftade effekten. För att motverka olägenheter

av realisationer är det enligt förbundet alltså nödvändigt att bibehålla

regeln om tillståndsgivning och låta denna föregås av en bedömning

från fall till fall av förutsättningarna för det begärda tillståndet.

I fråga om tillstånds myndighet hemställer Sveriges auktionsförbund,

att den nuvarande ordningen med länsstyrelserna som tillståndsmyndighet

bibehålls och att polismyndigheten såsom hittills får fungera

som remissorgan. Förbundet anför, att gällande system fungerat tillfredsställande

och att det kan antas, att polismyndigheten, envar i sin ort, får

en mindre omfattande erfarenhet än länsstyrelserna, vilket kan försvåra

en likformig behandling av ärendena. Liknande synpunkter framförs av

Sveriges köpmannaförbund och Västernorrlands länsavdelning av förening
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

eu Sveriges landsfiskaler. Poliskammaren i Örebro yrkar, att det klart skall

anges, att tillstånd meddelas av polismyndigheten i den ort, där försäljningen

avses äga rum.

Den sakkunniges förslag att slopa nuvarande a v giftsskyldighet

vid realisationer kritiseras av några remissorgan. Enligt Svenska

stadsförbundet äger avgiften alltjämt sitt berättigande för att bl. a. begränsa

förekomsten av tillfällighetsförsäljningar till skydd för den bofasta

handeln och för att förhindra en ökning av främst försäljningar av

tvivelaktig karaktär. Avgiften har emellertid varit oförändrad sedan 1893,

och den hör därför höjas med hänsyn till det förändrade penningvärdet.

Stadsförbundet är även av den meningen, att den nuvarande beräkningsgrunden

hör omprövas och att avgiften i stället bör utgå med viss procent på

den försäljningssumma, som tillfällighetsförsäljningen inbringar. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus lön anför, att den nuvarande avgiften knappast

innebär någon dubbelbeskattning, då avdrag för avgiften torde medges

vid taxeringen i den kommun, där det fasta driftstället finns. Avgiften

synes närmast utgöra en viss mindre tilldelning av skatteinkomsterna

av rörelsen till den kommun, inom vilken tillfällig försäljning skett. Enligt

länsstyrelsen borde frågan om skäligheten av en dylik tilldelning närmare

ha berörts i betänkandet. Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar, att

det för taxeringsnämnderna föreligger svårigheter att uppnå en lika tillförlitlig

taxering av företag med realisationsförsälj ning som av företag med

fast handelsställe, och anför vidare följande.

När nuvarande tillståndstvång i stort sett upphör, kommer myndigheterna

att sakna möjlighet att kontrollera i vilken utsträckning ett företag idkar

försäljning på andra orter än den där företaget har sitt hemvist. Möjligheterna

till taxeringskon troll kommer därför att bli mindre än de nuvarande.

Vidare kan anföras att vissa s. k. realisationer plägar bedrivas t. ex.

i Luleå stad under november och december fram till jul. Därefter bedriver

ifrågavarande företag icke handel i staden förrän kommande år vid samma

tidpunkt. Det säger sig självt att den bofasta handeln, som tillhandagår

allmänheten med varor under hela året icke kan undgå högre fasta

kostnader för personal och lokaler än tillfälliglietsföretaget. Då därtill

kommer att möjligheterna är större att kontrollera de bofasta företagens

taxering, synes de föreslagna bestämmelserna medföra att tillfällighetsförsälj

ningarna kommer i ett gynnsammare läge än den bofasta handeln.

Detta torde icke innebära någon fördel vare sig för den köpande allmänheten

eller det allmänna.

Länsstyrelsen föreslår därför, att viss avgift för s. k. realisationshandel

skall uttagas. Avgiften torde lämpligen kunna uttagas av den lokala

polismyndigheten i samband med att anmälan om tillämnad försäljning göres.

Rätten till tillfällighetsförsäljning av denna art bör sålunda kombineras

med anmälningstvång. En sådan avgift är givetvis avdragsgill. Någon

dubbelbeskattning i egentlig mening kan avgiften därför icke sägas innebära.

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj.ts proposition, nr 98 år 1968

Liknande synpunkter framförs av Sveriges köpmannaförbund, som framhåller,

att den omständigheten, att avgifterna numera spelar mindre roll

närmast beror på att de icke anpassats efter det förändrade penningvärdet.

Förbundet föreslår att de nu utgående avgifterna höjs i förhållande

till den förändring, som skett av penningvärdet.

Den sakkunniges uppfattning, att någon föreskrift inte behövs för det

fall, att näringsidkare vill använda biträde vid tillfällighetsförsäljning,

kritiseras av några remissinstanser, som yrkar, att någon

form av kontroll skall utövas. Sålunda ifrågasätter poliskammaren i Malmö,

om den sakkunniges åsikt är realistisk. Talrika erfarenheter, bl. a. från utlänningars

rörelsebedrivande och från skrothandelsbranschen, visar, att utvägen

att kringgå tillståndsbestämmelser genom rollbyte mellan företagare

och biträde icke sällan anlitas. Om värdet av ett tillståndstvång skall bevaras,

synes det poliskammaren nödvändigt, att dylika förhållanden görs

åtkomliga. Liknande synpunkter framförs av poliskammaren i Örebro.

Vad beträffar den sakkunniges förslag om rätt för utländskt rättssubjekt

att bedriva tillfällig försäljning har Östergötlands och Södermanlands

handelskammare ifrågasatt, om icke föreskrifterna borde införas

i den särskilda lagen om rätt för utlänningar och utländska företag

att idka näring här i riket. I fråga om utlänningar med bosättningstillstånd

anser Svea hovrätt det knappast vara påkallat med andra bestämmelser

än dem, som skall gälla för svenska rättssubjekt. Hovrätten föreslår

därför det tillägget till den sakkunniges förslag, att utlänning med sådant

tillstånd skall vara jämställd med svenska medborgare.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

Departementschefen

Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av svenska rättssubjekt

Näringsfrihetsförordningen innehåller särskilda regler om gårdfarihandel

eller kringföringsförsäljning och om realisation.

Uttrycket realisation, som i förordningen har en annan innebörd än

i vanligt språkbruk, betecknar försäljning av ett lager handelsvaror under

kortare tid på en ort, där handlanden inte är stadigvarande verksam — dock

inte försäljning på marknad. Enligt näringsfrihetsförordningen krävs tillstånd

av länsstyrelsen för rätt att idka de angivna formerna av handel. I

fråga om gårdfarihandel finns dock åtskiliga undantag från tillståndstvånget.

Bl. a. får sådan handel fritt utövas på ort där säljaren är bosatt och

även i övrigt i viss omfattning av en del yrkesgrupper. Vidare är det tillåtet

att fritt sälja vissa varor nämligen livsförnödenheter, alster av inhemsk

hemslöjd, ladugårdsprodukter samt jordbruksalster med undantag av frö,

träd och buskar.

Den sakkunnige har till en början diskuterat vilka omständigheter som

kan tala för särskilda restriktioner för k ring f örings ha nd

e 1 n. Ett av de skäl, som främst har åberopats till stöd för sådana restriktioner,

är att försäljningsformen innebär en icke önskvärd konkurrens

för den fasta handeln. I första hand avses därvid den moderna formen av

kringföringshandel, då produkter distribueras med butiksbuss eller bil. Den

sakkunnige har, med hänvisning till den nutida näringslagstiftningens allmänna

inriktning att olika distributionsformer skall få fritt konkurrera

med varandra, funnit att värnandet om den fasta handeln inte motiverar att

statsmakterna lägger hinder i vägen för andra distributionsformer. Han påpekar

i detta sammanhang också, att de nuvarande restriktionerna för kringföringshandeln

har ganska begränsad betydelse såsom konkurrensskydd för

den fasta handeln.

Som skäl för en begränsning av kringföringshandeln har vidare åberopats

allmänhetens behov av skydd mot utbud av undermåliga varor

som inte är värda sitt pris. Den sakkunnige anför, att sådana synpunkter

knappast torde avse den moderna form av kringföringsförsäljning, som

handlare driver med bil eller buss jämsides med fast handel, men att läget i

viss mån är ett annat, när fråga är om kringföringshandlare med kontor

och lager »på fickan». Att det i vissa fall förekommer oarter av detta slag

anser den sakkunnige inte utgöra skäl att föreskriva restriktioner för hela

distributionsformen. Vid kringföringshandel måste det, lika väl som vid

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

andra försäljningsformer, i första hand ankomma på köparen att bedöma

om salubjudna varor är värda sitt pris. Det är emellertid önskvärt, anför

den sakkunnige, att köparen skall kunna få uppgift om kringföringsförsäljarens

namn och hemvist för att kunna vidta åtgärder, när varan är felaktig

eller undermålig.

Ett annat skäl, som anförts till stöd för restriktioner för kringföringshandeln,

är att denna handel ej sällan skulle begagnas för att vinna avsättning

för olovligen åtkommet gods. Denna anmärkning mot

kringföringshandeln bör enligt den sakkunnige främst beaktas från synpunkten,

att den som gjort ett olovligt förvärv kan få möjlighet att för godset

finna avnämare, som i sin tur kan sälja godset utan att väcka uppmärksamhet.

För den handel som ansetts mest riskfylld i detta avseende har redan

nu anordnats kontroll, nämligen genom skrothandelsförordningen, som

gäller både fast handel och kringföringshandel. Den sakkunnige anför, att

det är tveksamt i vad mån de berörda riskerna i övrigt typiskt sett är större

Aid kringföringshandel än vid fast handel. I den mån så anses vara fallet

kan det motivera strängare krav på att kringföringsförsäljare skall vara

känd för redbarhet och ordentlighet. Främst skulle kunna övervägas den

ändringen av nuvarande regler, att även den som vill utöva verksamheten

på sin hemort blir skyldig att söka tillstånd.

Till stöd för kontroll av kringföringshandeln har vidare åberopats, att

handelsformen kan utnyttjas som täckmantel för tiggeri eller

lösdriveri. Enligt den sakkunnige kan denna synpunkt anses tala för

att tillståndstvånget i viss mån utsträcks i förhållande till nuläget. Den tillståndsprövning

det här gäller behöver emellertid inte vara särskilt omfattande

eller betungande för sökanden.

I vissa fall har påtalats, att kringföringsförsäljningar kan vara anordnade

så, att de är störande från allmänna ordnings- eller trafiksynpunkter.

I detta hänseende erinrar den sakkunnige om att åtskilliga

bestämmelser av betydelse för kringföringshandeln redan finns i särskilda

författningar, som reglerar allmän ordning och trafik. Vid tillkomsten

av allmänna ordningsstadgan uttalades, att någon ytterligare reglering av

kringföringshandeln inte var motiverad av ordnings- och trafiksynpunkterna

enbart. Med hänvisning till detta har den sakkunnige endast övervägt,

om ordnings- och trafiksynpunkter bör beaktas vid tillståndsprövningen för

det fall att en sådan ändå kommer till stånd för bedömning av sökandenas

personliga lämplighet. Den sakkunnige anser, att det i sådant fall är motiverat,

att det också prövas om verksamheten kan befaras störa allmän ordning.

När däremot särskild prövning såvitt angår sökandens person inte

anses böra komma i fråga — t. ex. när personer, som har etablerat sig såsom

fasta näringsidkare, vill driva kringföringshandel som ett led i den

fasta rörelsen — finns det enligt den sakkunnige inte anledning att frångå

den bedömning som skedde vid ordningsstadgans tillkomst.

7f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Slutligen tar den sakkunnige upp de hygieniska synpunkterna

vid kringföringshandel med livsmedel. I detta hänseende gäller föreskrifter

i livsmedelsstadgan. Framkomna anmärkningar, delvis av allvarlig art,

tyder enligt den sakkunnige på att dessa föreskrifter i åtskilliga fall åsidosätts.

Han anser emellertid att de framställda anmärkningarna inte utgör

grund för restriktioner eller särskilda föreskrifter i den näringsrättsliga

lagstiftningen.

Som sammanfattning av övervägandena beträffande

kringföringshandeln har den sakkunnige anfört, att det bör föreskrivas

en tillståndsprövning, vid vilken kan kontrolleras att sökanden uppfyller

vissa fordringar i personligt hänseende. Tillstånd bör från denna synpunkt

vägras endast om med hänsyn till sökandens personliga förhållanden

skäl av polisiär eller social art talar för avslag. I de fall, då en tillståndsprövning

från den angivna synpunkten är motiverad, bör även bedömas om

den avsedda verksamheten kan antas verka störande på allmän ordning.

Vid behov bör ett tillstånd kunna förbindas med särskilda ordningsföreskrifter.

De berörda skälen för kontroll talar för, att tillstånd bör fordras även

för kringföringsförsäljning i säljarens hemort. Genom tillståndsprövningen

skapas en viss möjlighet för tredje man att hos myndighet få kännedom om

en kringföringsförsäljares namn och hemvist. Vid prövningen bör ej ske

någon bedömning om det från konsumenternas synpunkt föreligger behov

av försäljningen, och ej heller bör konkurrenssynpunkter beaktas. Utgående

från dessa överväganden finner den sakkunnige, att beträffande kringföringsförsäljning,

som fasta handlare driver i samband med sin fasta rörelse,

tillräckliga skäl inte föreligger för tillståndsprövning.

Vad den sakkunnige anfört rörande kringföringshandeln har lämnats

utan erinran av flertalet remissinstanser, och även jag ansluter mig till de

bedömanden som han gjort. I ett par yttranden har det ansetts tveksamt,

om regler av den föreslagna arten är påkallade eller i varje fall om de bör

las upp i en näringsrättslig författning. Särskilt framhålls att ordningssynpunkter

kan tillgodoses inom ramen för allmänna ordningsstadgan och de

lokala ordningsstadgorna. Jag instämmer i att sådana ordningssynpunkter

som inte hänger samman med försäljarens person i detta sammanhang

är av underordnat intresse. Med hänsyn till de synpunkter som den sakkunnige

anfört rörande kontroll av kringföringsförsäljare i personligt hänseende

torde emellertid tillståndsprövningen inte böra helt slopas. Det synes

också lämpligt att när prövning av personliga förhållanden ändå äger

rum även sådana ordningssynpunkter som inte avser sökandens person

skall kunna beaktas. I några remissyttranden har hävdats att tillståndsprövningen

borde ha en vidare omfattning än vad den sakkunnige föreslagit.

Det skäl som främst åberopats till stöd för detta är hänsyn till den

fasta handeln. Andra remissinstanser har framhållit vikten av att sådana

hänsyn inte beaktas vid tillståndsprövningen. Jag vill också i detta hänseen
-

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj. ts proposition nr !)8 ur 1968

de ansluta mig till den sakkunniges uppfattning att behovs- och konkurrenssynpunkter

inte bör påverka bedömningen av tillståndsärendena. Ej heller

i övrigt kan jag finna tillräckliga skäl för ett principiellt mera långtgående

tillståndstvång än den sakkunnige föreslagit.

Jag övergår nu till att behandla tillfälliga försäljningar av den typ som i

näringsfrihetsförordningen betecknas såsom realisation.

Begreppet realisation omfattar enligt näringsfrihetsförordningen inte försäljningar,

som anordnas på den ort där försäljaren har kontor av stadigvarande

beskaffenhet, även om försäljningen anordnas under kortare tid

på tillfälligt försäljningsställe. I allt väsentligt torde emellertid på sådana

försäljningar kunna anläggas samma synpunkter som på realisation i förordningens

mening. Realisationer och andra nu nämnda försäljningar av

tillfällig art förekommer i många olika former. En typ är sådana försäljningar,

som en näringsidkare ordnar i tillfälligt disponerade lokaler på den

ena orten efter den andra. Ibland är försäljningen av utpräglad engångskaraktär

och avser ett särskilt varulager. Andra försäljningar sker på mässor

och utställningar eller i anslutning till offentliga tillställningar av olika

slag.

I fråga om behovet av restriktioner beträffande realisationerna

anför den sakkunnige, att skilda synpunkter gör sig gällande

allt efter försäljningens form och syfte. Han framhåller att en påtaglig

skillnad föreligger mellan försäljning, som sker inomhus i en för ändamålet

särskilt begagnad lokal, och försäljning, som drivs utomhus, vanligen då på

eller i direkt anslutning till allmän plats.

På försäljningar utomhus kan man enligt den sakkunnige anlägga

i allt väsentligt samma synpunkter som på kringföringshandeln. Han

anser därför, att för sådana försäljningar bör föreskrivas en tillståndsprövning

av samma art som förordats beträffande kringföringshandeln.

I fråga om realisationer inomhus i för ändamålet tillfälligt

begagnade lokaler anser den sakkunnige att läget är ett

annat. Sålunda kan för sådana fall inte alls eller endast i obetydlig mån åberopas

risker i polisiärt och socialt hänseende. Inte heller frågan

om kundkretsens behov av skydd utgör skäl för restriktioner

för denna försäljningsform som sådan. Även i detta sammanhang får

det enligt den sakkunnige ankomma på köparna att bedöma om de anser de

utbjudna varorna vara värda sitt pris. De svårigheter, som kan föreligga för

köparen att i efterhand få kontakt med säljaren, bör i stort sett kunna undvikas,

om det i eller vid försäljningslokalen finns anslag, som tydligt anger

vem som anordnar realisationen. I den mån ovederhäftig reklam — såsom

har gjorts gällande — förekommer i samband med de nu ifrågavarande försäljningarna,

bör detta beivras enligt lagstiftningen om illojal konkurrens,

inte genom ingripande mot själva försälj ningsf ormen.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

Den sakkunnige tar även upp frågan om de nu behandlade realisationernas

uppgift inom va ru distributionen, med hänvisning till

att det till stöd för begränsningar av realisationerna har hävdats, att de inte

fyller någon egentlig sådan uppgift. Han framhåller, att försäljningsformen

i avsevärd omfattning fyller samma uppgift som den bofasta handelns realisationer,

nämligen att åstadkomma avsättning av varuöverskott. Vidare påpekas,

att en distributionsform i princip har sitt berättigande, om den är

ägnad att ge allmänheten ökad tillgång till varor till låga priser. Realisationerna

kan även fylla en uppgift för avsättning av varor, som är skadade

eller utsatta för hastig förskämning, eller varor, som tillhör konkursbo eller

dödsbo. Försälj ningsf ormen kan också ge allmänheten i en viss ort tillgång

till varor, som inte finns i den fasta handeln, även om det är tveksamt om

i praktiken realisationerna i nämnvärd grad har fyllt något behov i detta

avseende.

Beträffande realisationernas funktion att möjliggöra avsättning av varuöverskott

påpekar den sakkunnige, att det inte är givet att detta alltid är en

nyttig funktion. Det är tänkbart, att det från samhällsekonomisk synpunkt

kan anses önskvärt, att ett varuöverskott inte alls eller endast successivt

kommer ut på marknaden. Det kan sålunda enligt den sakkunnige tänkas att

eu produktionsgren, i vilken förekommit överproduktion, lättare övervinner

en kris, om inte äldre, osålda varulager eller varuöverskott från utlandet

i stor utsträckning bjuds ut på marknaden. Den sakkunnige har inte

gått in närmare på frågan, under vilka samhällsekonomiska förutsättningar

det kan vara befogat att söka minska utbud av denna art. Han uttalar endast,

att om en sådan minskning anses önskvärd, det är motiverat att särskilt

beakta realisationerna. Det kan alltså enligt den sakkunnige i särskilda

lägen bedömas som behövligt från allmän synpunkt att genomföra vissa

restriktioner för realisationsförsäljningar av ett eller annat varuslag.

Liksom i fråga om kringföringshandeln har beträffande realisationerna

gjorts gällande, att de medför en icke önskvärd konkurrens för den

bofasta handeln. Sådana synpunkter avvisar den sakkunnige i princip

med hänvisning till grundsatsen om fri konkurrens. Emellertid anser

han, att det kan tänkas finnas anledning till avsteg från denna grundsats,

om det finns grundad anledning anta, att fri konkurrens i visst fall skulle

medföra nackdelar i stället för fördelar för den köpande allmänheten. Realisationer

som endast då och då förekommer i en ort kan i regel inte -— till

skillnad från exempelvis regelbundet bedriven kringföringshandel — utgöra

någon från den köpande allmänhetens synpunkt lämplig ersättning för den

fasta handeln. På lång sikt torde det därför vara till nackdel för den köpande

allmänheten, om realisationsförsäljningar skulle få den verkan, att

i en del orter fast handel i vissa branscher eller med vissa varor upphörde.

Den sakkunnige anser, att risken för sådant utkonkurrerande inte bör lämnas

obeaktad, även om det är tveksamt i vad mån den hittills kan anses ha

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968 205

förelegat. Enligt den sakkunnige talar dessa synpunkter för, att restriktioner

i särskilda fall bör kunna komma i fråga beträffande realisationer.

Som sammanfattning av övervägandena rörande realisationer

bar den sakkunnige anfört, att det beträffande sådana realisationer

och andra försäljningar, som anordnas på tillfälliga försäljningsställen

utomhus, bör gälla detsamma som har förordats beträffande kringföringshandeln.

När försäljningarna anordnas inomhus, finns däremot inte

skäl att av polisiära eller ordningsmässiga hänsyn ställa andra krav på försäljaren

i personligt hänseende än som gäller för handelsidkare i allmänhet.

Inte heller i övrigt finns skäl för generella restriktioner beträffande försäljningsformen.

Däremot kan det i särskilda lägen bedömas vara motiverat att

såvitt gäller vissa varuslag begränsa förekomsten av nu berörda inomhusförsäljningar.

Den sakkunniges överväganden i fråga om realisationerna har i allmänhet

lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Beträffande realisationer

som äger rum utomhus har kommit till uttryck i allt väsentligt samma uppfattningar

som i fråga om kringföringshandeln. Vad gäller realisationer som

sker inomhus har några remissinstanser anfört betänkligheter mot att denna

försäljningsform normalt skall vara fri från restriktioner. Detta befaras

medföra olägenheter i olika hänseenden. Särskilt betonas riskerna för att

allmänheten inte far möjligheter till reklamation. Även jag är medveten om

att Aissa missförhållanden av angiven art kan uppstå vid dessa former av

försäljning. Dessa risker kan dock enligt min mening inte anses vara så

allvarliga, att frågan om restriktioner för själva försälj ningsformen bör bedömas

annorlunda än den sakkunnige har gjort. I detta sammanhang vill

jag erinra om att konsumentupplysningen under senare år byggts ut betydligt.

Det kan väntas att upplysningsorganen uppmärksammar även de handelsformer

som nu är i fråga. Detta ger konsumenterna ökade möjligheter

att bedöma värdet av olika erbjudanden och att få skydd mot uppkommande

oarter. Jag har alltsa även i de frågor som behandlats i förevarande avsnitt

i huvudsak samma principiella uppfattning som den sakkunnige.

Också i fråga om utformningen av den nya lagstiftningen

torde den sakkunniges förslag i huvudsak böra godtas. Den hittillsvarande

skillnaden mellan gårdfarihandel och realisation bör alltså inte

behållas. Ett gemensamt drag för dessa försäljningstyper är att de till skillnad

från fast handel inte drivs på ett stadigvarande driftställe, som har inrättats

för utövarens rörelse. Antingen förs varorna omkring vid försäljningen

eller också utövas verksamheten på ett tillfälligt försäljningsställe

utomhus eller inomhus. Som gemensam benämning på sådan försäljningsverksamhet

har den sakkunnige föreslagit uttrycket tillfällighetsförsäljningar.

I departementsförslaget har av skäl som framgår av specialmotive
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

ringen valts uttrycket tillfällig handel. Det föreslås att reglerna om

sådan handel tas upp i en särskild förordning.

Den nya förordningen bör enligt vad som nyss anförts omfatta sådan

yrkesmässig försäljning av varor, som äger ram på ett av utövaren tillfälligt

begagnat försäljningsställe eller under kringföring. För att verksamhet

av den art som drivs av handelsresande och platsförsäljare

inte skall föras in under regleringen, har den sakkunnige föreslagit det ytterligare

kriteriet, att de salubjudna varorna skall vara avsedda att överlämnas

till köparen i omedelbar anslutning till att köpeavtal ingås. Ett par

remissinstanser har påpekat, att den föreslagna formuleringen är något snäv

och skapar- vissa möjligheter till kringående av regleringen. Jag anser att

denna kritik bör beaktas. Eftersom de försäljningsformer som i detta sammanhang

avses bli undantagna utmärks av att säljaren inte för varorna

med sig, synes bestämmelserna kunna formuleras så, att de endast avser de

fall då säljaren salubjuder medförda varor. Det blir då tydligt, att

en säljare inte kan kringgå regleringen genom att t. ex. en viss tid uppskjuta

överlämnandet av sålda varor. — Att den verksamhet, som drivs av

s. k. hemköpsföretag, vilka efter förhandsbeställning levererar varor hem till

kunderna, inte omfattas av det sålunda bestämda begreppet tillfällig handel

torde vara uppenbart.

Utanför den tillfälliga handelns område bör som den sakkunnige föreslagit

föras försälj ning till återförsäljare samt torghandel

och handel på marknader, mässor eller utställningar. En

remissinstans har anfört, att åtskilligt talar för att försäljning på marknad

borde omfattas av regleringen. Jag anser emellertid inte tillräckliga skäl till

detta föreligga, särskilt med hänsyn till att sådan försäljning av ålder varit

fri. Från förordningens tillämpningsområde bör vidare i enlighet med den

sakkunniges förslag kunna tas undan handel som anordnas i samband med

sådana offentliga tillställningar, som avses i 9 § allmänna ordningsstadgan,

dvs. tivoli, basarer o. d. Jag instämmer även i den sakkunniges

förslag om undantag för vissa försäljningar, som fast etablerad

näringsidkare driver utanför sitt stadigvarande driftställe.

Inom det sålunda bestämda tillämpningsområdet för den nya förordningen

bör, som den sakkunnige föreslagit, huvudregeln vara att rätten att

driva tillfällig handel skall vara beroende på tillstånd. Tillståndsprövningen

bör innefatta endast kontroll av att sökanden inte med hänsyn till

sina personliga förhållanden är olämplig att utöva verksamheten och att

denna inte kan väntas störa allmän ordning. Den sakkunnige har framhållit,

att tillstånd bör meddelas, om det inte i nu angivna hänseenden föreligger

hinder mot bifall till en tillståndsansökan. Ett par remissinstanser har påpekat,

att det av författningstexten bör framgå icke endast att tillstånd kan

beviljas utan att det skall beviljas, om inte angivna skäl till avslag förelig
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

ger. Även jag förordar denna formella jämkning av texten i den sakkunniges

förslag. Det torde då bli uppenbart, att behovs- och konkurrenssynpunkter

inte får anläggas vid tillståndsprövningen.

Som den sakkunnige föreslagit, bör tillståndsärendena handläggas av

samma myndighet som enligt 2 § allmänna ordningsstadgan prövar frågor

om utnyttjande av allmän plats för försäljningsändamål. Denna prövning

ankommer på polismyndigheten, vilket fr. o. m. den 1 januari

1968 gäller även för Stockholm.

Den sakkunnige har berört det fall att kringföringsförsäljning

skall drivas i flera polisdistrikt. Han avvisar tanken på att

länsstyrelsen i sådana fall skulle vara tillståndsmyndighet, eftersom det

inte kan anses önskvärt med alternativa tillståndsmyndigheter. Frågan har

nyligen behandlats närmare vid en inom statskontoret verkställd undersökning

om länsstyrelsernas handläggning av vissa ärenden.1 I denna utredning

framhålls, att en undersökning från ordningssynpunkt av en persons lämplighet

för viss verksamhet kan utföras endast av polismyndigheten i sökandens

hemort. I utredningen föreslås därför, att sådan polismyndighet skall

pröva ansökan om tillstånd till tillfällig handel under kringföring och att

dess tillstånd skall medföra rätt till sådan handel utan hinder av gränser

mellan olika polisdistrikt. Detta innebär i förhållande till den näringsrättssakkunniges

förslag eu rationalisering av handläggningen. Jag finner dessa

synpunkter beaktansvärda. Det bör inte inge betänkligheter att tillstånd, som

meddelas efter prövning hos polismyndigheten i sökandens hemort, kommer

att medföra rätt till kringföringshandel även i andra polisdistrikt. Detta

hindrar självfallet inte polismyndigheterna i de distrikt där verksamheten

utövas från att utfärda erforderliga föreskrifter enligt de författningar som

reglerar allmän ordning, trafik o. d. Det kan framhållas, att de tillstånd till

gårdlarihandel, som nu meddelas av länsstyrelserna efter yttrande från polismyndigheten

i den ort där sökanden är bosatt, gäller för hela länet. Jag

förordar alltså, att tillstånd till tillfällig handel, som inte är avsedd att äga

rum på bestämt försäljningsställe, skall meddelas av polismyndigheten i den

ort där sökanden är bosatt. Om däremot försäljningen skall ske på visst försäljningsställe,

bör tillståndsprövningen ankomma på polismyndigheten i

den ort där försäljningsstället är beläget.

Enligt den sakkunniges förslag skall vissa slag av tillfällig

handel vara fria för svenska rättssubjekt. Sålunda föreslås, att

svensk medborgare skall få fritt driva tillfällig handel med livsmedel,

blommor och alster av inhemsk hemslöjd. I denna fråga

har den sakkunnige anknutit till nu gällande ordning. Han är dock tveksam,

om detta undantag verkligen är befogat från de synpunkter som i dagens

1 Utredningsrapport nr 1 den It januari 1968 från statskontorets arbetsgrupp för undersökning

av landskansliernas arbete (landskansliutredningen). Rapporten har av statskontoret

överlämnats till Kungl. Maj :t (kommunikationsdepartementet) med skrivelse den

12 januari 1968.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

läge kan motivera ett tillståndstvång. Några remissinstanser liar också kritiserat

förslaget i denna del, bl. a. med hänvisning till kriminalpolitiska skäl

och hygieniska synpunkter. De skäl som sålunda anförts mot att tillfällig

handel med de berörda varorna tas undan från tillståndsplikten är utan tvekan

beaktansvärda. Sådan handel har emellertid av ålder varit fri, och denna

frihet bör inte begränsas utan mycket starka skäl. Med hänsyn härtill och

till att ett tillståndstvång skulle träffa åtskilliga helt harmlösa fall har jag

inte funnit tillräcklig anledning att ta annan ståndpunkt än den sakkunnige.

Tillfällig handel med ifrågavarande varor skall alltså även enligt

departementsförslaget få drivas utan tillstånd.

Som den sakkunnige anfört följer av tryckfrihetsförordningens bestämmelser

att svenskt rättssubjekt får utan tillstånd driva tillfällig handel med

tryckt skrift. En särskild bestämmelse i denna fråga torde inte behövas

i den föreslagna förordningen. Som kommer att framgå av följande

avsnitt föreslås emellertid att utlänning med bosättningstillstånd i förordningen

jämställs med svensk medborgare. Jag förordar en bestämmelse om

att denna jämställdhet skall avse även tillfällig handel med tryckt skrift.

Ett ytterligare undantag bör på grund av vad förut anförts gälla för handel

i lokal över vilken säljaren förfogar. Den sakkunnige

har ansett, att sådana försäljningar inte kan lämnas helt utanför den föreslagna

regleringen, med hänsyn till att det i särskilda lägen och för vissa

varuslag kan vara behövligt att begränsa förekomsten av försäljningarna.

Han har därför föreslagit, att Kungl. Maj :t vid behov skall kunna förordna,

att vid inomhusförsäljningar av berört slag ej får saluföras visst varuslag,

om inte särskilt tillstånd därtill meddelas. Detta förslag har mött stark kritik

vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har framhållit bl. a., att

tillräckliga skäl inte föreligger att genom en regel av den föreslagna arten

göra avsteg från principen om fri konkurrens. Vidare har uttalats, att det

är tveksamt om den föreslagna regeln skulle kunna fylla sitt syfte och

dessutom att den skulle medföra tillämpningssvårigheter. Jag har funnit

denna kritik så vägande, att jag inte vill förorda, att det berörda bemyndigandet

tas upp i förordningen. Inomhusförsäljningar kommer sålunda enligt

departementsförslaget alltid att kunna ske fritt.

Såsom den sakkunnige föreslagit bör sådana lokalt begränsade

undantag från kravet på tillstånd, som gäller enligt näringsfrihetsförordningen,

inte tas upp i den nya förordningen.

Räckvidden av tillståndsreglerna kommer som den sakkunnige

påpekat att bli begränsad. Tillståndsområdet torde dock i huvudsak

omfatta de fall, där det finns grundad anledning att underkasta försäljarna

den avsedda kontrollen i personligt hänseende.

Jag vill slutligen ta upp ett par detaljfrågor som berörts av den sakkunnige.

I hans förslag finns ingen motsvarighet till den särskilda av
-

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

gift, som nu utgår vid realisationer. Den sakkunnige anför bl. a., att avgiften

torde sakna betydelse för kommunerna från finansiell synpunkt och

att den är omotiverad, om man inte önskar begränsa förekomsten av realisationer.

Några remissinstanser har kritiserat denna ståndpunkt och ansett,

att avgiften alltjämt är berättigad. För egen del finner jag att den sakkunnige

anfört övertygande skäl för att avgiften bör slopas. Även om beloppen

i enlighet med vad ett par remissinstanser anfört skulle höjas väsentligt,

skulle de inte få nämnvärd ekonomisk betydelse för kommunerna.

Troligen skulle en höjd avgift begränsa realisationernas antal, men som

tidigare anförts finns ej skäl att sträva efter en sådan begränsning. Avgiften

är en kvarleva från en äldre tids förhållanden inom varudistributionen och

framstår numera som helt omotiverad. Jag föreslår alltså, att avgiften avskaffas

när tillståndstvånget för inomhusrealisationer upphör.

Också i fråga om skyldighet för den, som vill anlita biträde vid försäljning,

att anmäla detta till tillståndsmyndigheten har delade meningar

yppats. Den sakkunniges uppfattning att sådan anmälningsskyldighet kan

undvaras har kritiserats av några remissinstanser. Dessa har uttalat, att

någon form av kontroll bör utövas, bl. a. därför att tillståndsbestämmelser

ej sällan kringgås genom rollbyte mellan företagare och biträde. Med hänsyn

till att tillståndsprövningen enligt förslaget får begränsad räckvidd och

särskilt till att inomhusförsäljningar faller utanför tillståndsområdet, anser

jag dock att den berörda frågan blir av ringa betydelse vid tillämpningen

av den nya förordningen. Jag har sålunda inte ansett tillräckliga skäl föreligga

att förslå föreskrifter av berörd art.

Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av utländska rättssubjekt

Enligt näringsfrihetsförordningen gäller i princip förbud för utlänningar

att utöva gårdfarihandel och anordna realisation. Förbudet gäller dock ej

gårdfarihandel som drivs på bosättningsorten eller på marknad. Särskilda

regler finns vidare om hantverksrörelse och annan hantering, som drivs

under kringresande eller kringvandrande. Utländska bolags och ekonomiska

föreningars filialer är enligt filiallagen underkastade näringsfrihetsförordningens

regler om nu ifrågavarande försäljningsformer.

Den förut behandlade lagstiftningen om utländska rättssubjekt innehåller

allmänna bestämmelser om utlänningars och utländska företags näringsutövning.

Dessa bestämmelser avses alltså bli tillämpliga även när fråga är

om tillfällig handel. Emellertid har den sakkunnige funnit att dessutom

vissa särregler liksom hittills bör gälla för tillfällig handel som drivs av utländska

rättssubjekt — på samma sätt som särskilda bestämmelser finns

om utländska rättssubjekts utövande av vissa andra näringar.

De internationella integrationssträvandena utgör enligt den sakkunnige

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

inte tillräckligt skäl att överge den gällande rättens ståndpunkt, att det för

nu ifrågavarande arter av näringsutövning bör finnas särskilda restriktioner.

Vissa uppmjukningar av de nuvarande synnerligen restriktiva reglerna

anser han dock motiverade. Sålunda bör utländska rättssubjekt i princip

ha samma möjligheter som svenska företag att med ett här i riket inrättat

stadigvarande driftställe som bas driva kringföringsförsäljning

och utomhushandel. Även i fråga om försäljning vid torghandel, mässor

och liknande tillfällen anser den sakkunnige att de utländska näringsidkarna

bör vara jämställda med sina svenska konkurrenter.

Beträffande kringföringshandel och närstående försäljningsformer, som

drivs utan närmare samband med fast rörelse här i riket,

anknyter den sakkunniges förslag i stort sett till den nu gällande restriktiva

ordningen. Tillstånd till sådan handel skall enligt förslaget kunna meddelas

utländska rättssubjekt, om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl kan

föreligga t. ex. i fråga om den försäljning av ballonger o. d., som i viss mån

vunnit hävd, och beträffande viss gränshandel.

Utländsk näringsidkare, som vill anordna tillfällig inomhusf

ö r s ä 1 j n i n g, skall enligt den sakkunniges förslag också ha särskilt

tillstånd. Tillstånd skall kunna meddelas endast om särskilda skäl föreligger

och huvudsakligen kunna komma i fråga för näringsidkare, som är verksamma

här i riket. Däremot torde det, anför den sakkunnige, i regel saknas

skäl att ge andra utländska försäljare möjlighet att i denna form utnyttja

den svenska marknaden.

De regler om de utländska rättssubjektens rätt att driva tillfällig handel,

som sålunda föreslagits, har i allt väsentligt lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Jag förordar att förslagen genomförs. Som tidigare antytts

förordar jag dock en jämkning beträffande utlänningar med

bosättningstillstånd. Med hänsyn särskilt till reglerna i den europeiska

bosättningskonventionen föreslår jag, att sådana utlänningar — såsom

också föreslagits av en remissinstans — jämställs med svenska medborgare

i förevarande förordning, liksom förut har föreslagits bli fallet i

fråga om rätt till näringsutövning i allmänhet.

Beträffande sådan hantverksrörelse och annan hantering, som drivs under

kringresande eller kringvandrande torde, som den sakkunnige anfört,

särskilda föreskrifter inte behövas numera.

De regler jag nu förordat innebär, att för utländska rättssubjekt — utom

utlänningar med bosättningstillstånd — skall krävas tillstånd för alla former

av tillfällig handel, som omfattas av den föreslagna förordningen. Den

sakkunnige har föreslagit, att tillståndsärendena skall prövas av samma

myndighet, som har att pröva frågan om tillstånd för utländska rättssubjekt

till näringsutövning i allmänhet. Sådan tillståndsmyndighet i fråga

om utlänningar avses som förut framgått bli kommerskollegium. Den utredning

inom statskontoret som tidigare nämnts har ansett att utlännings

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

211

ansökan om rätt att utöva tillfällig handel bör kunna behandlas i samma

ordning som ansökan från svensk medborgare. Enligt min mening bör

emellertid med hänsyn till de näringspolitiska synpunkternas betydelse i

detta sammanhang, och även av praktiska skäl, tillståndsmyndigheten för

andra utländska rättssubjekt än utlänningar med bosättningstillstånd vara

densamma som prövar ärenden om rätt till näringsutövning i allmänhet.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 08 år 1968

Specialmotivering

till förslaget till förordning om tillfällig handel

Rubriken

Den sakkunnige. Som framgått av den allmänna motiveringen har den sakkunnige

föreslagit uttrycket tillfällighetsförsäljning såsom gemensam benämning

för den försäljningsverksamhet, vilken skall omfattas av lagstiftningen.

I enlighet härmed har den sakkunnige rubricerat sitt förslag »Förordning

om tillfällighetsförsäljning».

Yttrandena. I några remissyttranden kritiseras termen tillfällighetsförsäljning.

Näringsfrihetsombudsmannen och statens pris- och kartellnämnd hänvisar

därvid till att den mest betydelsefulla verksamhetsgren som omfattas av

författningsförslaget, torde utgöras av den kringföringshandel, som sker

genom regelbundna turer och därför språkligt sett knappast kan betecknas

som en försäljningsform av tillfällig natur. Skånes handelskammare samt

Smålands och Blekinge handelskammare anför, att betecknandet av kringföringshandel

såsom tillfällighetsförsäljning synes i någon mån vara att

göra våld på språket. Kringföringshandeln bär på intet sätt tillfällighetens

prägel, vilket däremot är fallet med realisationer i näringsfrihetsförordningens

mening. Den är en normal distributionsform och utmärker sig ofta

för en betydande regelmässighet. Från terminologisk synpunkt talar övervägande

skäl för att kringföringshandel bibehålls som särskilt institut. Liknande

synpunkter framförs av Stockholms handelskammare. Sveriges köpmannaförbund

tillägger, att även realisationer ofta är föga tillfälliga. Det

finns företag, som specialiserat sig på sådana försäljningar vilka i dessa

företags regi fått en relativt höggradig permanens genom regional och tidsmässig

planering.

Departementschefen. Som framhållits av flera remissinstanser är termen

tillfällighetsförsäljning mindre tillfredsställande. Den handel som omfattas

av förordningen drivs ofta i former som inte bär tillfällighetens prägel. Att

finna en term som täcker båda de huvudtyper av verksamhet som förordningen

omfattar — kringföringshandel och försäljning på tillfälligt begagnad

plats — möter svårigheter. Det är emellertid uppenbarligen önskvärt att

ha en sådan gemensam beteckning. I departementsförslaget har som sådan

beteckning valts uttrycket tillfällig handel. Även om den nyss berörda kritiken

i viss mån kan riktas också mot detta begrepp, är det från språklig synpunkt

att föredra framför ordet tillfällighetsförsäljning. Jag vill även peka

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

på att begreppet tämligen väl uttrycker att förordningen rör handelsformer

som skiljer sig från den stadigvarande, fasta handeln. Visserligen drivs verksamheten

ofta på ett regelbundet sätt, men även i sådant fall kan den sägas

vara tillfällig i den meningen att den — i varje fall sett ur den enskilde

köparens synvinkel — inte pågår kontinuerligt utan vid återkommande tillfällen.

På grund av det anförda har förordningen i departementsförslaget kallats

förordning om tillfällig handel.

1 §•

I paragrafen bestäms innebörden av begreppet tillfällig handel.

Den sakkunnige. I paragrafens första stycke ges en definition på tillfällighetsförsäljning.

Avgörande för avgränsningen mot fast handel är, om försälj

ningsverksamheten bedrivs på ett stadigvarande driftställe eller ej. Är

försälj ningsverksamheten lokaliserad till ett för utövarens rörelse inrättat

stadigvarande driftställe, föreligger icke tillf ällighetsför sälj ning. Bedömningen

huruvida ett driftställe är stadigvarande eller tillfälligt bör ske efter

likartade linjer, som gällt vid tolkningen av det i näringsfrihetsförordningen

9 § 3 och 4 mom. använda uttrycket kontor av stadigvarande beskaffenhet.

Ett stadigvarande driftställe behöver dock inte vara inrättat just för handel

eller inrymma något kontor eller ens vara beläget inomhus; även en handelsträdgård

bör betraktas som stadigvarande driftställe. För att driftställe skall

anses stadigvarande bör fordras, att det för längre tid disponeras av rörelseidkaren

och också med viss regelbundenhet utnyttjas för bedrivandet av

hans rörelse.

Eu förutsättning för att tillfällighetsförsäljning skall anses föreligga är sålunda,

att försäljningen icke sker på ett stadigvarande driftställe utan antingen

bedrivs under kringföring på sådant sätt, att man ej kan tala om

något driftställe alls för själva försäljningen, eller också verkställs på tillfälliga

försäljningsställen utomhus eller inomhus. Kringföringsförsäljning

får anses föreligga, oavsett om salubjudandet sker utomhus eller vid besök i

hyresfastigheter e. d.

Den sakkunnige framhåller, att utmärkande för tillfällighetsförsäljning

vidare är, att försäljningen skall ske yrkesmässigt och avse varor. När det

gäller försäljning av exempelvis majblommor föreligger varken yrkesmässighet

eller varor. Såsom varor kan icke heller anses t. ex. lotter och biljetter.

Konstföremål och antikviteter bör däremot i enlighet med hittillsvarande

praxis anses som varor. Beträffande konstföremål bör i fråga om yrkesmässighet

samma betraktelsesätt anläggas som den sakkunnige förordat rörande

utländska rättssubjekts näringsutövning. Följaktligen bör försäljning avseende

alster av egen konstnärlig verksamhet icke anses utgöra yrkesmässig

försäljning i förordningens mening. Den sakkunnige anmärker, att närings
-

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

frihetsförordningens bestämmelser ansetts tillämpliga blott när fråga varit

om försäljning av konstverk, som framställts av annan än försäljaren.

Den sakkunnige anför vidare, att tillfällighetsförsäljning föreligger, även

om det icke kan klarläggas, huruvida några försäljningsavtal verkligen kommit

till stånd vid verksamheten. Förordningen är tillämplig, så snart ett

salubjudande sker. Den sakkunnige förutsätter vidare för att tillf ällighetsförsälj

ning skall anses föreligga, att varorna är avsedda att överlämnas i

omedelbar anslutning till att köpeavtal ingås.

I paragrafens andra stycke anges de försäljningsformer som, ehuru de

i och för sig kan omfattas av definitionen i första stycket, ej skall betraktas

som tillfällighetsförsäljning. Som återförsäljare enligt punkt 1 bör anses

även den som avyttrar inköpt vara först efter bearbetning. Av den nämnda

punkten följer bl. a. att s. k. uppköpare, som förvärvat tillstånd enligt skrothandelsförordningen,

kan utan tillstånd enligt nu förevarande förordning

verkställa sina försäljningar till fasta handlande.

Under torghandel inbegriper den sakkunnige icke endast försäljning på

salutorg utan även försäljning på annan plats, som upplåtits till allmän

försäljningsplats. Även då utrymmen på allmän plats tillfälligt upplåts för

ett flertal försäljningar av samma art, såsom julgransförsäljning, kan försäljningarna

i nu förevarande sammanhang likställas med vanlig torghandel.

Vad angår de offentliga tillställningarna anför den sakkunnige, att undantaget

endast avser de försäljningar, som arrangören anordnar eller låter

anordna i samband med tillställningen, t. ex. när en förening eller annan

arrangör av tillställning därvid själv verkställer försäljningar i basarform eller

på annat sätt eller också när arrangören av en tillställning vidtalar andra

att stå för vissa försäljningar på en idrottsplats eller festplats eller inom ett

tivoliområde. Däremot avses icke, att den som ej har någon sådan anknytning

till tillställningens anordnande, skulle vara berättigad att fritt bedriva

tillfälliga försäljningar på eller i grannskapet av de platser där en offentlig

tillställning äger rum.

I den sista punkten har upptagits sådan kringförings- och utomhusförsäljning

som utgör ett led i en eljest på stadigvarande driftställe bedriven

rörelse. För att markera att försäljningen verkligen skall utgöra ett led

i sådan rörelse har vidare angivits, att försäljningen skall avse sådana varor

som regelmässigt saluförs eller framställs på det stadigvarande driftstället.

Den sakkunnige yttrar, att av kravet på regelmässighet i den på detta

driftställe bedrivna verksamheten följer, att den som tillfälligt bedrivit

exempelvis tillverkning i sin bostad icke därför blir berättigad att fritt försälja

varorna genom kringföringsförsäljning. Den sakkunnige framhåller

såsom självfallet, att i förevarande punkt avses endast stadigvarande driftställe,

som är beläget här i riket.

Den sakkunnige anför slutligen, att de försälj ningsf ormer, som enligt

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

paragrafens andra stycke faller utanför förordningens tillämpningsområde,

är fria för utländska rättssubjekt, som enligt lagstiftningen om utlännings

och utländskt företags rätt att här idka näring i allmänhet antingen erhållit

däri avsett tillstånd eller omfattas av förordnande om likställighet

med svenska näringsidkare.

Yttrandena. Poliskammaren i Örebro anser det angeläget, att den föreslagna

bestämmelsen i andra styckets sista punkt kompletteras med en bestämmelse

av innebörd, att vederbörande försäljare vid försäljning utom

det polisdistrikt, inom vilket det stadigvarande driftstället är beläget, skall

kunna förete handling, som styrker, att fråga är om sådan försäljning,

som avses i bestämmelsen. Eljest blir möjligheterna för polisen att övervaka

förordningens efterlevnad starkt beskurna. Liknande förslag framförs

av Stockholms läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Frågan om gränsdragningen mellan tillfällig handel och den form av

försäljningsverksamhet, som förekommer vid auktionsverk i städer med

kommunalt auktionsmonopol, behandlas av Svenska stadsförbundet. Förbundet

anmärker, att den sakkunnige ej berört nämnda spörsmål, och uppger,

att det på sina håll förekommer, att handlande söker kringgå denna

monopolrätt genom att med stöd av realisationstillstånd anordna tillfällighetsförsäljningar

genom auktion. I en del fall har det visat sig vara förenat

med vissa svårigheter att kunna förhindra en tillämpning av auktionsförfarandet

vid dessa försäljningar, främst på grund av den oklarhet som

kännetecknar lagstiftningen på detta område. Enligt förbundets mening

bör en bestämmelse meddelas, som helt eliminerar möjligheten att vid tillfällighetsförsäljning

kringgå det kommunala auktionsmonopolet.

Departementschefen. I förevarande paragrafs första stycke bestäms begreppet

tillfällig handel, som ersätter termen tillfällighetsförsäljning i den

sakkunniges förslag. Den sakkunnige har utförligt behandlat den närmare

innebörden av begreppet. Jag instämmer i de uttalanden han därvid gjort.

Som framgår av den allmänna motiveringen s. 206 har dock kriteriet att

varorna skall vara avsedda att överlämnas i omedelbar anslutning till att

köpeavtal ingås ersatts med regeln att försäljningen skall gälla medförda

varor.

Paragrafens andra stycke tar upp de handelsformer som, trots att de i

och för sig kan omfattas av definitionen i första stycket, inte skall anses som

tillfällig handel. Även i fråga om innehållet i detta stycke biträder jag de

synpunkter den sakkunnige har anfört.

Ett par remissinstanser har ansett att handlande som driver försäljning

enligt andra styckets sista punkt skall vara skyldig att förete bevis om

försäljningens art. Det bör emellertid knappast möta större svårigheter att

fastställa om en försäljare är sådan fast handlande som avses i den an
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

givna punkten. Jag har därför inte funnit tillräcklig anledning att föreslå

en föreskrift av angiven innebörd.

Ej heller har jag ansett det påkallat att i detta sammanhang ta upp den

av en remissinstans väckta frågan om särskilda regler för tillfällig handel

i städer med kommunalt auktionsmonopol. Jag vill erinra om att kommunalrättskommittén

i sitt betänkande X (SOU 1967: 58) s. 110 föreslagit att

det kommunala auktionsmonopolet tas bort.

2 §.

Förordningens bestämmelser är i huvudsak utformade med tanke på de

i praktiken vanligaste fallen, nämligen att handeln drivs av fysiska personer.

Då det dock kan förekomma, att också juridiska personer kan vilja

driva tillfällig handel har i denna paragrafs första stycke föreskrivits, att

vad som sägs om fysisk person skall gälla även juridisk person. Frågan

vilka juridiska personer som är att anse såsom utländska bör i nu förevarande

sammanhang bedömas efter samma grunder som i lagstiftningen

om utlännings och utländskt företags rätt att idka näring här i riket.

I ett andra stycke erinras om att utöver bestämmelserna i förordningen

gäller de föreskrifter som i övrigt är meddelade angående drivande av

handel i allmänhet eller vissa slag av handel. Som exempel på sådana föreskrifter

kan nämnas föräldrabalkens regler om behörighet att idka näring

samt, i den mån de med hänsyn till verksamhetens art är tillämpliga,

allmänna ordningsstadgan och lokala ordningsföreskrifter, livsmedelsstadgan

och affärstidslagen. Av andra stycket följer vidare bl. a. att en förutsättning

för utländskt rättssubjekts rätt till tillfällig handel är att detta

är berättigat att idka näring här i riket.

3 §•

I denna paragrafs första stycke har de av den sakkunnige föreslagna

reglerna om tillståndstvång för svensk medborgare och för utlänning (4 resp.

8 § i den sakkunniges förslag) förts samman till en allmän huvudregel om

tillståndsplikt.

Paragrafens andra stycke, som motsvarar 3 § första stycket i den sakkunniges

förslag, behandlar undantagen från tillståndskravet.

Den sakkunnige. De varor som skall få fritt försäljas av svenska rättssubjekt

är tryckt skrift samt livsmedel, blommor och alster av inhemsk hemslöjd.

Till livsmedel bör i överensstämmelse med 1 § livsmedelsstadgan hänföras

varje till förtäring av människor avsedd vara, som tillför kroppen

näringsämne samt icke är att hänföra till läkemedel. Uttrycket hemslöjd

avses skola ha samma innebörd som det i näringsfrihetsförordningen använda

men i modernt språkbruk ovanligare ordet husslöjd. Den sakkunnige

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968 217

erinrar, att i prop. 1932:41 s. 57 och 138 uttrycken användes såsom liktydiga

av departementschefen och lagrådet.

I fråga om inomhusförsäljningar påpekar den sakkunnige, att kringföringshandel

i och för sig kan drivas så, att försäljningstransaktionerna

äger rum inomhus, exempelvis i trappuppgångar eller på järnvägsstationer.

Han förordar därför att bestämmelsen i denna del preciseras att avse

endast tillfälliga försäljningar i lokal, varöver försäljaren förfogar. Det

praktiskt mest betydelsefulla fallet torde vara, att försäljaren för ändamålet

hyr en butik, ett hotellrum e. d. Med lokal avses byggnad eller utrymmen

däri men däremot icke fordon. Den sakkunnige finner det uppenbart,

att vissa gränsfall kan förekomma, men då detaljerade riktlinjer beträffande

bedömningen av olika tänkbara fall svårligen kan anges, får de särskilda

detaljspörsmål, som kan uppkomma, lösas vid rättstillämpningen.

Den sakkunnige framhåller, att i föreskriften om att svensk medborgare

fritt får driva tillfällighetsför sälj ning icke bör inläggas mera än att enligt

den förevarande förordningen icke gäller tillståndstvång eller annan

inskränkning i försäljningsrätten. Föreskriften är däremot icke avsedd att

innefatta någon rättighetsförklaring med verkningar utanför förordningens

tillämpningsområde. Den hindrar sålunda inte att genom exempelvis

lokal ordningsstadga föreskrivs inskränkningar i rätten att försälja vissa

varor, om allmänna ordningsstadgan ger stöd härför.

Yttrandena. I några yttranden har diskuterats vad som skall räknas till

inhemsk hemslöjd. Öv er ståthållar ämbetet anför, att det torde möta praktiska

svårigheter att avgränsa vad som skall föras in under begreppet,

och Föreningen Sveriges landsfiskaler anser det önskvärt, att en närmare

beskrivning av varuslaget tas in i förordningen.

Departementschefen. Jag har ansett det lämpligt att i denna paragrafs

första stycke ta upp huvudregeln om att tillfällig handel får drivas endast

efter särskilt tillstånd. Regeln gäller både svenska och utländska rättssak

j ekt.

De former av tillfällig handel som får drivas utan tillstånd anges i paragrafens

andra stycke. Genom att i departementsförslaget undantagsreglerna

anknyter till första styckets huvudregel om tillståndsplikt blir det

uppenbart, att det inte är fråga om någon rättighetsförklaring med räckvidd

utanför förordningens tillämpningsområde.

Befriade från tillståndstvång är i första hand svenska medborgare. Med

dem har, som berörts i den allmänna motiveringen s. 210, jämställts utlänningar,

som har bosättningstillstånd. I fråga om den närmare innebörden

av undantagsbestämmelserna instämmer jag i vad den sakkunnige anfört.

Begreppet hemslöjd, vilket diskuterats i några remissyttranden, är

som den sakkunnige påpekat liktydigt med uttrycket husslöjd, vilket nu

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

finns i 11 § tredje stycket näringsfrihetsförordningen. Hittillsvarande praxis

vid tillämpningen av detta stycke bör alltså vara till ledning vid begreppets

tolkning.

4 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningarna för meddelande

av tillstånd för svensk medborgare och utlänning med bosättningstillstånd

och om tillståndsmyndighet i sådana ärenden. Dessa regler har berörts i

den allmänna motiveringen s. 206.

Tillståndsprövningen bör i vad angår sökandens person ej vara mer ingående

än som behövs för att tillgodose önskemålet, att tillfällig handel icke

utövas av personer, som från polisiära och sociala synpunkter är olämpliga

för sådan verksamhet. Vid prövningen bör tillgängliga polisregister tjäna

till ledning. Den omständigheten att sökanden begått brott kan vara ett skäl

för avslag, om brottet är av allvarligare beskaffenhet eller har samband med

tillfällig handel och brottsligheten ligger nära i tiden. Även upprepade småförseelser

eller ett allmänt asocialt levnadssätt kan tänkas motivera avslag.

Ordningsmässiga hänsyn som inte avser sökandens person torde i stor utsträckning

bli tillgodosedda inom ramen för de allmänna ordningsförfattningarna

och därför bli av mindre betydelse vid prövning enligt förevarande

paragraf. Närmast torde sådana hänsyn bli av betydelse när tillfällig handel

skall äga rum på enskild mark, eftersom då inte krävs tillstånd enligt allmänna

ordningsstadgan.

Utöver de förutsättningar, som gäller enligt paragrafens första stycke,

skall på grund av 2 § andra stycket gälla bl. a., att sökande för att få tillstånd

måste vara behörig att idka handel i allmänhet. Rörande de bevis som

sökanden skall förete i tillståndsärendet finns föreskrifter i 6 och 7 §§.

Någon prövning om det från konsumenternas synpunkt föreligger något

behov av en ifrågakommen försäljning skall, såsom förut framhållits, inte

ske. Ej heller skall konkurrenssynpunkter beaktas. 5

5 §-

Denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 8 § första och andra styckena

i den sakkunniges förslag, innehåller regler om förutsättningarna för meddelande

av tillstånd för utländska rättssubjekt, som inte likställts med

svenska medborgare, samt om tillståndsmyndighet i sådana ärenden.

För att utländska rättssubjekt som här avses skall kunna beviljas tillstånd

fordras särskilda skäl. Detta krav har berörts i den allmänna motiveringen

s. 210. Om det föreligger hinder av den art som enligt 4 § utesluter

tillstånd för svenskt rättssubjekt, måste det anses uppenbart att tillräckliga

skäl för tillstånd enligt förevarande paragraf inte kan föreligga. Uttrycklig

föreskrift om detta har jag inte ansett behövlig.

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj ris proposition nr 98 år 1968

6 §■

Denna paragraf, som motsvarar 5 § i den sakkunniges förslag, innehåller

föreskrifter om tillståndsansökan.

Enligt första stycket skall vid ansökan lämnas uppgift om bl. a. de varuslag

som handeln skall avse. Det bör inte krävas, att sökanden upprättar en

specificerad förteckning över alla varor som skall säljas, utan det bör vara

tillräckligt att han med den noggrannhet som kan anses påkallad anger

arten av varorna.

I andra stycket föreskrivs, att sökanden skall visa att han inte är obehörig

att driva handel i allmänhet. Här avses bl. a. bevis om att sökande, som

ej är juridisk person, är myndig eller — om han är omyndig — har fått

tillstånd till näringsverksamheten enligt 15 kap. 13 § föräldrabalken. Dessutom

skall ges in bevis huruvida sökanden är i konkurs. Enligt de förslag

som behandlats i avsnitt III 2 utgör konkurs hinder för handel som medför

bokföringsskyldighet. Konkursgäldenär kan alltså beviljas tillstånd endast

till sådan tillfällig handel som ej medför bokföringsskyldighet. Om sökanden

är utländskt rättssubjekt, skall utöver de nu berörda bevisen i regel

ges in bevis om att sökanden har rätt till näringsutövning i allmänhet här

i riket. Söks samtidigt tillstånd till näringsutövning i allmänhet och tillstånd

till tillfällig handel, kan sökanden av naturliga skäl inte förete nu

avsett bevis redan när ansökningen görs. De båda tillståndsärendena bör i

sådant fall handläggas tillsammans.

En av den sakkunnige föreslagen bestämmelse om att sökanden även

skulle ge in intyg om sin lämplighet i personligt hänseende har inte tagits

upp i departementsförslaget. Frågan om vandelsintyg av denna art har behandlats

i ett större sammanhang vid tillkomsten av lagen den 9 april 1965

(nr 94) om polisregister m. m. I det av en särskild utredningsman den 31

december 1960 avgivna betänkandet rörande den allmänna brottsregistreringen

(SOU 1961:11) hade föreslagits, att bruket av polisiära vandelsintyg

i möjlig mån skulle inskränkas och ersättas med ett remissförfarande (se

prop. 1965: 18 s. 64). Bl. a. ansågs detta böra ske i ärenden om tillstånd till

gårdfarihandel och realisation (prop. s. 66). Föredragande departementschefen

godtog i huvudsak utredningens förslag men ansåg, att den nuvarande

intygsgivningen i ärenden om tillstånd till realisation och gårdfarihandel

kunde behållas i avbidan på den nya näringslagstiftningen (prop. s. 81, 90).

Vid bedömningen av frågan om behovet av vandelsintyg i ärenden om tillstånd

enligt den nya förordningen om tillfällig handel bör till en början beaktas,

att ärendena ofta prövas av polismyndigheten på sökandens bosättningsort.

I sådana fall bär tillståndsmyndigheten i regel tillgång till behövliga

uppgifter. I fråga om ärenden som handläggs av polismyndighet på annan

ort krävs däremot i regel särskild vandelsutredning. Intygsgivningen

kan i dessa fall ibland ha praktiska fördelar framför ett remissförfarande,

därför att tillstånd ofta söks hos flera myndigheter efter varandra, varvid

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

samma intyg kan användas. Med hänsyn till strävandena att begränsa intygsgivning

av denna art vill jag emellertid inte förorda att intygen behålls.

I stället bör alltså remissförfarande användas för att ge tillståndsmyndigheten

de uppgifter om sökandens person som behövs. Av 3 § lagen om polisregister

framgår, att polismyndighet på framställning kan lämna uppgifter

av denna art till annan polismyndighet och — vilket kan bli aktuellt när

sökanden är utlänning — till länsstyrelse.

Sista stycket i förevarande paragraf gäller ansökningar av andra utländska

rättssubjekt än sådana utlänningar som har bosättningstillstånd.

Dessa ansökningar skall, i likhet med ansökningar enligt lagstiftningen om

rätt för utländska rättssubjekt att idka näring i allmänhet, ges in till länsstyrelsen

i det län där verksamheten är avsedd att huvudsakligen drivas.

Länsstyrelsen bör inhämta de yttranden av polismyndighet som kan vara

av betydelse vid ärendets prövning. Skall handeln helt eller delvis drivas

på visst försäljningsställe bör yttrande alltid inhämtas från polismyndigheten

i den ort där försäljningsstället är beläget. Polismyndigheten kan bl. a.

föreslå de särskilda ordningsföreskrifter som anses böra förbindas med ett

tillstånd.

7 §.

I denna paragraf, som motsvarar 6 § i den sakkunniges förslag, ges föreskrifter

om att föreståndare skall finnas för tillfällig handel som drivs av

juridisk person. Utredning om föreståndarens personliga lämplighet bör ske

enligt samma grunder som vid 6 § angivits i fråga om sökande som är

fysisk person.

8 §•

I denna paragraf, som motsvarar 7 § i den sakkunniges förslag, finns

bestämmelser om innehållet i tillstånd och om återkallelse av tillstånd.

Den sakkunnige. Beträffande första stycket andra punkten anför den sakkunnige,

att därmed främst avses, att tillstånd kan förbindas med föreskrifter

av den art, som anges i 8 § allmänna ordningsstadgan. I andra stycket

har föreskrivits, att tillstånd må återkallas, när skäl är därtill.

Yttrandena. Svea hovrätt framhåller, att en ansökan om tillstånd till tillfällighetsförsäljning

bör vägras endast när starka skäl föreligger. Enligt

hovrätten bör icke lägre krav uppställas för återkallelse av ett redan meddelat

tillstånd. Detta förhållande bör understrykas genom att i andra stycket

anges, att tillstånd må återkallas, när särskilda skäl är därtill. I fråga

om innehållet i återkallelsebeslut är det enligt hovrättens mening påkallat,

att däri redovisas de skäl, på vilka beslutet grundas, samt lämnas uppgift

om föreliggande besvärsrätt. Hovrätten framhåller vidare, att återkallelse

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

regelmässigt icke bör förekomma, utan att den som tillståndet avser beretts

tillfälle att avge yttrande.

Departementschefen. Paragrafens andra stycke har jämkats enligt Svea

hovrätts förslag. Vad hovrätten anfört om innehållet i återkallelsebeslut bör

iakttas. Jag delar även hovrättens uppfattning att tillstånd i regel inte bör

återkallas utan att tillstandshavaren fatt tillfälle att yttra sig. Undantag från

denna regel bör förekomma endast när det föreligger särskilt hinder mot inhämtande

av yttrande eller när vederbörande uppenbart saknar intresse av

fortsatt tillstånd.

9 §•

Paragrafen, som motsvarar 10 § i den sakkunniges förslag, föreskriver

skyldighet för utövare av tillfällig handel att medföra och på anfordran visa

upp vissa bevis in. m.

Den sakkunnige. I denna paragrafs första punkt har, såsom en motsvarighet

till 9 § 5 mom. näringsfrihetsförordningen, intagits föreskrift, att bevis

om tillstånd till tillfällighetsförsäljning skall i huvudskrift eller styrkt

avskrift vid försäljningens utövande ständigt medföras för att vid anfordran

uppvisas. Till komplettering av denna föreskrift har vidare med tanke

på att viss tillfällighetsförsäljning får bedrivas utan tillstånd föreskrivits,

att det åligger utövaren av sådan försäljning att vid anfordran förete bevis

om sitt namn och hemvist. Den som köper varor av tillfällighetsförsäljare,

kommer sålunda att om han sa önskar kunna förvissa sig om försäljarens

identitet, vilket kan vara av värde, om köparen senare för framställande

av reklamation eller av annan anledning vill komma i förbindelse med säljaren.

I anslutning till vad i den allmänna motiveringen anförts om önskvärdheten

av att det för köparen skall vara möjligt att utan svårighet få visshet

om vem som är anordnare av inomhusför sälj ning, har den sakkunnige vidare

föreslagit att om nagon bedriver tillfällighetsförsäljning i lokal, varöver han

förfogar, han i eller vid lokalen skall genom anslag tydligt ange sitt namn

och hemvist.

Yttrandena. I några yttranden har framhållits, att de föreslagna bestämmelserna

inte är till fyllest för att tillgodose önskemålet om att den köpande

allmänheten skall ha möjlighet att få uppgift om vem som anordnat viss

försäljning. Överståthållaråmbetet anför, att det visat sig värdefullt med

nuvarande ordning, att samtliga realisationer blir registrerade hos länsmyndigheten.

Ämbetet anser, att det även i fortsättningen bör gälla anmälningsplikt

för tillfällighetsförsäljning, som sker inomhus. Upplands köpmannaförbund

och Örebro läns köpmannaförbund föreslår, att det skall

föreskrivas skyldighet för säljaren att till kund överlämna försäljningsnota,

som tar upp försäljarens namn och hemvist.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Föreningen Sveriges landsfiskaler anser det tveksamt, om den föreslagna

formuleringen kommer att medföra legitimationstvång för utövare av försälj

ningsformer, som enligt 1 § inte omfattas av lagstiftningen. Enligt föreningens

mening bör sådan skyldighet föreskrivas. Vidare bör föreskrivas,

att anställd skall vara skyldig alt på anfordran förete bevis om arbetsgivarens

namn och hemort.

Departementschefen. Jag har inte funnit tillräckliga skäl att i förevarande

paragraf ta upp andra föreskrifter än den sakkunnige föreslagit.

Föreskrifterna i första och andra styckena om uppvisande av bevis gäller

även om handelsidkaren inte personligen sköter försäljningen. Han är alltså

också i sådant fall ansvarig för att ifrågavarande bevis på anfordran visas

upp. Paragrafens andra stycke gäller tillfällig handel, som får drivas utan

tillstånd, och rör sålunda inte de försäljningsformer som enligt 1 § andra

stycket faller helt utanför förordningens tillämpningsområde.

10 §.

Denna paragraf, som motsvarar 11 § i den sakkunniges förslag, innehåller

straffbestämmelser.

Den sakkunnige. I första styckets andra punkt har föreskrivits, att straff

kan drabba även den som för annans räkning driver eller förestår tillfällighetsför

sälj ning. Därmed åsyftas föreståndare för handel som drivs av juridisk

person men även annan som vid försäljningens utövande intar en mera

självständig ställning och i den meningen kan sägas själv driva försäljningsverksamheten,

ehuru annan person står som företagare. Däremot avses icke

den som huvudsakligen under företagarens överinseende såsom biträde deltar

i försäljningsverksamheten.

Yttrandena. Föreningen Sveriges landsfiskaler ifrågasätter, om inte möjlighet

bör finnas att tillgripa tvångsåtgärder i någon form mot den som

utan att låta sig rätta av bötesstraff driver olovlig tillfällighetsförsäljning.

Departementschefen. Departementsförslaget stämmer i denna del överens

med den sakkunniges förslag, frånsett redaktionell jämkning. Jag anser inte

påkallat att, som en remissinstans förordat, särskilda tvångsmedel vid sidan

av bötesstraff införs i förevarande sammanhang.

11 §•

Paragrafen, som motsvarar 12 § i den sakkunniges förslag, innehåller

besvärsregler.

Yttrandena. Svea hovrätt anför, att den sakkunnige föreslagit, att myndighets

beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär,

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

där ej annorlunda förordnas. Ett beslut om återkallelse av meddelat tillstånd

kan emellertid medföra betydande avbräck för den som drabbas därav. Återkallelsen

kan således föranleda, att vederbörande betages möjligheten att

fortsättningsvis ägna sig åt sin tidigare förvärvsverksamhet. Enligt hovrättens

mening bör därför gälla, att återkallelsebeslut skall få lända till

efterrättelse utan hinder av anförda besvär, endast om så på grund av särskilda

skäl förordnats i beslutet.

Departementschefen. I departementsförslaget har paragrafen utformats i

enlighet med den sakkunniges förslag. Beslut i tillståndsärenden blir uppenbarligen

i regel gällande omedelbart när de meddelats. Som Svea hovrätt anfört

måste dock beaktas, att beslut om återkallelse kan medföra betydande

avbräck för tillståndshavaren. 1 sådant beslut bör därför myndigheten i ej

uppenbara fall som regel förordna, att beslutet inte länder till efterrättelse

förrän det vunnit laga kraft.

Övergångsbestämmelserna

I övergångsbestämmelserna har föreskrivits, att den som vid förordningens

ikraftträdande på grund av tillstånd enligt näringsfrihetsförordningen

driver handel, för vilken enligt den nya förordningen fordras tillstånd,

under återstående tillståndstid får fortsätta verksamheten som om tillståndet

meddelats enligt den nya förordningen. Försäljaren har i sådant fall att

alltjämt iaktta de föreskrifter som förbundits med tillståndet. Vid överträdelse

av sådana föreskrifter skall dömas till straff enligt den nya förordningen.

Uppkommer fråga om återkallelse av tillstånd, som nu avses, skall

prövningen enligt övergångsbestämmelserna verkställas av den myndighet,

som meddelat tillståndet.

Även om de tillstånd som för utlänningar meddelats i fråga om försäljning

av ballonger, leksaker o. d., inte uttryckligen avser handel utan endast

s. k. ambulerande hantverksrörelse, avses även sådana tillståndsinnehavare

få under återstående tillståndstid fortsätta den försäljningsverksamhet de

driver med stöd av tillståndet.

1917 års förordning angående rätt för danska fiskare att i svensk hamn

avsätta fångst av färsk fisk torde huvudsakligen avse försäljning i sådana

former som omfattas av förordningen om tillfällig handel. I övergångsbestämmelserna

har därför föreskrivits, att den nya förordningen inte skall

medföra inskränkning i den berörda rätten att sälja fisk.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kunc/l. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

VI. Upphävande av näringsfrihetsförordningen in. m.

Lag om upphävande av näringsfrihetsförordningen

I det föregående har jag föreslagit, att näringsfrihetsförordningen i sin

helhet skall upphävas. Därför läggs i enlighet med vad den sakkunnige

föreslagit fram förslag till lag om upphävande av näringsfrihetsförordningen.

Lagförslaget upptar även vissa bestämmelser av övergångskaraktär.

Som närmare utvecklats i avsnitt III 4, bör näringsfrihetsförordningens

bestämmelser om den rätt till näringsutövning som tillkommer gift kvinna

i äldre äktenskap gälla övergångsvis. Vidare bör föreskrivas att förordningen

alltjämt skall äga tillämpning beträffande förhållanden som hänför

sig till tiden före förordningens upphävande. Denna bestämmelse avses

undanröja oklarheter som annars kan uppstå i vissa avseenden. Med en

sådan regel blir det sålunda otvetydigt, att straffansvar för förfarande

som är olagligt enligt näringsfrihetsförordningen skall bedömas enligt

denna förordning, även om ansvarstalan prövas först efter dess upphävande.

I lagen om upphävande av näringsfrihetsförordningen bör vidare föreskrivas,

att om i annan författning förekommer hänvisning till sådan

bestämmelse i förordningen som ersätts genom bestämmelse i de nya författningarna

om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i

riket, om tillfällig handel och om ändring i konkurslagen, den nya bestämmelsen

skall tillämpas. Det torde inte behöva särskilt anmärkas, att när

det gäller rätt för svenska medborgare att idka näring verkan av omyndighet

i fortsättningen kommer att regleras enbart genom föräldrabalkens

bestämmelser.

Ändringar i konkurslagen och firmalagen

I samband med att näringsfrihetsförordningen upphävs fordras — förutom

ny lagstiftning om utländska rättssubjekts rätt att idka näring här

i riket och om tillfällig handel — vissa ändringar i andra författningar.

Sålunda bör på grund av vad som anförts i avsnitt III 2 och 5 ändringar

göras i konkurslagen och firmalagen. Förslag till ändringar i dessa lagar

läggs därför fram.

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

225

Ändring i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva

fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag

Vid näringsfrihetsförordningens upphävande bör särskilt beaktas en

hänvisning till förordningen i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa

inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier

i vissa bolag. Tillstånd för utländsk medborgare att förvärva fast egendom

kan enligt 1 § tredje stycket denna lag i vissa fall lämnas av länsstyrelsen

i övriga fall är Kungl. Maj :t tillståndsmyndighet. Området för länsstyrelsernas

prövningsrätt utsträcktes genom en lagändring som trädde i kraft

den 1 juli 1967 (1967:266). Därvid tillkom bl. a. bestämmelsen under 3 i

1 § tredje stycket, att länsstyrelsen kan lämna förvärvstillstånd, om fast

egendom förvärvas för att bereda förvärvaren utkomst genom annan näringsverksamhet

än jordbruk (förvärv för jordbruksändamål behandlas under

2 i samma stycke). Förutsättning för denna länsstyrelsens prövningsrätt

är att förvärvaren fått tillstånd att driva näringsverksamheten med stöd av

näringsfrihetsförordningen, att egendomen prövas behövlig för verksamheten

och att förvärvaren sedan två år har hemvist i Sverige.

Den övergångsbestämmelse jag nyss föreslagit i lagen om upphävande

av näringsfrihetsförordningen innebär, att hänvisningen i 1916 års lag

till näringsfrihetsförordningens tillståndsregler efter förordningens upphävande

skulle komma att gälla motsvarande regler i lagen om rätt för utlänning

och utländskt företag att idka näring här i riket. Det torde

emellertid vara lämpligt att ändra lydelsen av 1916 års lag på denna punkt.

Förutom det allmänna önskemålet att hänvisningen till näringsfrihetsförordningen

i klarhetens intresse ersätts med en direkt hänvisning till de

bestämmelser som ersätter förordningen, bör här beaktas följande särskilda

omständigheter.

De föreslagna reglerna om utländska rättssubjekts rätt till näringsutövning

skiljer sig från näringsfrihetsförordningen i fråga om tillståndstvångets

omfattning på det sättet att utlänning, som har bosättningstillstånd, skall

kunna idka näring utan näringstillstånd. Om sådan utlänning förvärvar

fast egendom för att bereda sig utkomst genom näringsverksamhet, skulle

detta förvärv alltså i fortsättningen inte komma att prövas av länsstyrelsen

enligt 1 § tredje stycket 3 i 1916 års lag, eftersom där nämns endast de

fall då förvärvaren fått näringstillstånd. Det torde emellertid inte finnas

något skäl varför tillstånd till sådant förvärv inte skulle jämställas med

de övriga fall som prövas av länsstyrelse. De nu avsedda förvärven torde

nämligen vara än mindre svårbedömbara än de fall då förvärvet gjorts

av utlänning som fått näringstillstånd.

På grund av det nu anförda föreslås, att ifrågavarande bestämmelse i

1916 års lag ändras till att avse fall där förvärvaren antingen har hem''

ist i Sverige sedan två ar och har fått tillstånd att driva näringsverksam ■

8 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

heten med stöd av lagen om rätt för utlänning och utländskt företag att

idka näring här i riket eller har bosättningstillstånd. Villkoret att sökanden

sedan två år skall ha hemvist i Sverige torde inte behöva tas upp i

fråga om utlänning med bosättningstillstånd.

Enligt övergångsbestämmelserna i förslaget till lag om rätt för utlänning

och utländskt företag att idka näring här i riket får utlänning, som

fått näringstillstånd enligt näringsfrihetsförordningen, fortsätta näringsverksamheten

som om tillståndet meddelats enligt den nya lagen. Om en

sådan utlänning — före eller efter den nya lagstiftningens ikraftträdande

— förvärvar fast egendom för rörelsen, bör uppenbarligen förvärvet prövas

enligt 1 § tredje stycket 3 i 1916 års lag i dess nuvarande lydelse. Det

föreslås att en föreskrift med denna innebörd tas upp som övergångsbestämmelse

vid ändringen av 1916 års lag.

Ändring i förordningen om kontroll å ädelmetallarbeten

Den sakkunnige. Förordningen den 18 maj 1956 om kontroll å ädelmetallarbeten

innehåller i 38 och 39 §§ vissa bestämmelser som anknyter

till näringsfrihetsförordningens föreskrifter om realisation och gårdfarihandel.

Enligt 38 § gäller sålunda, att den som vill idka försäljning av

ädelmetallarbeten skall göra anmälan därom till mynt- och justeringsverket.

De närmare föreskrifterna såvitt angår grosshandel och försäljning

i bod eller från annat upplagsställe har tagits in i paragrafens första

stycke medan i dess andra stycke behandlas sådan realisation som avses

i 9 § 3 mom. näringsfrihetsförordningen. Vid anmälan om sådan realisation

skall bifogas uppgift om var realisationen skall äga rum samt bevis

om tillstånd därtill. Enligt 39 § får under utövning av gårdfarihandel, vid

äventyr som är stadgat för olaga gårdfarihandel, försäljning av ädelmetallvaror

icke äga rum.

I samband med att näringsfrihetsförordningen upphävs och de förordade

förslagen genomförs bör även de nyss berörda reglerna ändras. Den uppdelning

av olika försälj ningsformer som nu finns i 38 § första stycket, samma

paragrafs andra stycke och 39 § i 1956 års förordning går nämligen tillbaka

på näringsfrihetsförordningens regler i dess 2 § samt 9 § 3 och 4 mom. För

att i stället viss anknytning skall erhållas till den gränsdragning mellan olika

försälj ningsf ormer som berörts i samband med den i det föregående förordade

lagstiftningen om tillfällig handel bör 38 § första stycket i 1956 års

förordning avse sådan försäljning som sker på försäljningsställe av stadigvarande

beskaffenhet. Paragrafens andra stycke bör gälla försäljning på

försäljningsställe av tillfällig beskaffenhet och 39 § försäljning under kringföring.

När det gäller försäljning enligt 38 § andra stycket bör vidare av

föreskriften framgå att tillstånd till där ifrågavarande slag av försäljning

enligt förslaget icke alltid är erforderligt. Slutligen torde lämpligen bestäm
-

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968 227

melse om straffansvar för överträdelse av förbudet att sälja ädelmetallarbeten

under kringföring böra införas i själva förordningen.

Yttrandena. Den sakkunniges förslag har inte mött invändning från någon

remissinstans. Mynt- och justeringsverket anför, att verket inte har

något att erinra mot de föreslagna ändringarna, under förutsättning att anmälningsskyldighet

och förbud mot försäljning under kringf öring skall upprätthållas

i den omfattning som angivits i betänkande avgivet den 8 februari

1955 av 1952 års kontrollstämpelutredning.

Departementschefen. Förordningen om kontroll å ädelmetallarbeten överses

f. n. inom finansdepartementet. De detaljändringar som nu är i fråga

kan emellertid ske utan samband med denna allmänna översyn. Jag förordar

alltså att förordningen ändras enligt den sakkunniges förslag, som

inte föranlett erinran vid remissbehandlingen. Därvid bör lämpligen straffbestämmelserna

redaktionellt jämkas något efter brottsbalkens mönster,

varvid högsta bötesbelopp enligt 42 § 3 mom. bör höjas till 500 kronor.

Ändrad lydelse av 4 § förordningen angående handel med skrot, lump och

begagnat gods

Enligt 4 § förordningen den 29 december 1949 angående handel med

skrot, lump och begagnat gods gäller, att ansökan om tillstånd till handel

som avses i förordningen skall göras hos polismyndigheten när sökanden

är bolag, ekonomisk förening eller enskild person, som är svensk medborgare.

I det fall att sökanden är utlänning skall enligt paragrafen gälla

vad för sådant fall särskilt är stadgat, dvs. att tillståndsfrågan skall prövas

enligt den i näringsfrihetsförordningen föreskrivna ordningen. Bakgrunden

till den särskilda bestämmelsen beträffande utlänningar synes vara den att

den i näringsfrihetsförordningen föreskrivna tillståndsprövningen ansetts

innebära tillräcklig garanti att mindre önskvärda utlänningar inte ägnar sig

åt ifrågavarande slag av handel. Ytterligare tillståndsprövning enligt skrothandelsförordningens

bestämmelser har därför ansetts obehövlig. Enligt

praxis har, när fråga varit om tillstånd för utlänning att driva sådan verksamhet,

Kungl. Maj :t meddelat tillstånd enligt näringsfrihetsförordningen

och uppdragit åt polismyndighet i vederbörande ort att fastställa närmare

bestämmelser för verksamhetens utövande.

Enligt den allmänna näringsrättsliga lagstiftning som förordats i det föregående

kan det förekomma, att utlänningar får rätt att idka näring här

utan att behöva söka tillstånd, t. ex. när det gäller utlänningar med bosättningstillstånd.

Då det i sådant fall inte finns någon allmän tillståndsprövning

för utlänningen som kan ersätta den särskilda prövningen enligt skrot
-

s. 228 Kontrollera mot PDF

228 Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

handelsförordningen.bör deni4§ skrothandelsförordningen intagna särskilda

regeln beträffande utlänningar inte behållas oförändrad. Lämpligast synes

vara att — i likhet med vad som gäller i fråga om åtskilliga andra näringar

vilka är underkastade tillståndstvång enligt särskilda författningar — utlänningar

skall ha att i ansökningsärenden enligt skrothandelsförordningen

iaktta samma bestämmelser som svenska medborgare. Det föreslås därför

att i förordningens 4 § för samtliga sökande föreskrivs, att ansökan skall

göras hos polismyndigheten. Att utlänning för att kunna erhålla tillstånd

enligt förordningen måste enligt allmänna regler vara berättigad att idka

näring följer av förordningens 1 § 3 inom., där det föreskrivs att utöver bestämmelserna

i förordningen skall gälla de föreskrifter, som i andra författningar

är meddelade angående idkande av handel.

Upphävande av förordningen angående utsträckt frihet för bergshanteringen

I avsnitt III 7 har föreslagits, att bl. a. 12 § näringsfrihetsförordningen,

som innehåller bestämmelser om viss till bergshanteringen hörande verksamhet,

skall upphävas. I paragrafen anges, att för utövning av däri avsedd

rörelse skall gälla även vad särskilt är stadgat. Därvid åsyftas förordningen

den 20 september 1859 (nr 47) angående utsträckt frihet för bergshanteringen.

Den sakkunnige. Förordningen angående utsträckt frihet för bergshanteringen

innehåller bl. a. föreskrifter om villkoren för rörelsens utövning, varvid

enligt 1 § gäller att rörelsen skulle anmälas hos bergsöverstyrelsen, och

om förvaltningen av hammarsmeds- och masmästarkassor.

I 1930 års utkast föreslogs, att förordningens 1 § skulle upphävas, då den

torde sakna all betydelse och det icke fanns anledning att i näringsfrihetshänseende

behandla järnbruk o. d. annorlunda än andra näringar. Näringsrättsutredningen

föreslog också upphävande av förordningens 1 §.

Efter remissbehandlingen av 1930 års utkast begärde vederbörande departementschef

kommer skollegiets yttrande, huruvida förordningen kunde i sin

helhet upphävas. I yttrande den 15 oktober 1931 anförde kommerskollegium,

att förordningens bestämmelser dåmera saknade betydelse med undantag

för stadgandet i dess 4 § om förvaltning och användning av hammarsmeds-

och masmästarkassor. Flertalet av dessa kassor hade visserligen

upphört, varvid Kungl. Maj :t förordnat om användandet av dess tillgångar,

men då åtskilliga av dem ännu bestod, torde vid förordningens upphävande

böra föreskrivas, att vad i 4 § stadgats om dessa kassor skulle gälla

så länge kassorna ägde bestånd. Enligt vad utredningsmannen inhämtat

finns vissa av de berörda kassorna alltjämt kvar.

Med hänvisning till det anförda föreslår den sakkunnige, att förordningen

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968 229

i sin helhet upphävs, dock med övergångsbestämmelse av den innebörd nyss

angivits.

Departementschefen. Jag förordar att förordningen upphävs i enlighet med

den sakkunniges förslag, som inte föranlett erinran vid remissbehandlingen.

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

VII. Delegering av ärenden om tillstånd för utländskt rättssubjekt att

sluta handelsbolag eller ingå i sådant bolag

Gällande rätt m. m.

Lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva

fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, i det följande kallad

inskränkningslagen, har tillkommit för kontroll av utlänningars förvärv

av fast egendom m. in. Denna kontroll kompletteras genom bestämmelser om

utlänningars rätt att sluta handelsbolag eller ingå i handelsbolag. Sådana

bestämmelser finns i lagen den 30 maj 1916 (nr 159) innefattande tillägg

till lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag. Bestämmelserna

innebär att utlänning — varmed i lagen avses även utländsk juridisk person

och statslös — inte får sluta handelsbolag eller ingå i handelsbolag utan

särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t. Detta tillståndkrav gäller även om utlänningen

fått Kungl. Maj ds tillstånd att driva näring i riket. Giltigt avtal

om ingående i handelsbolag kan slutas under villkor att Kungl. Maj ds tillstånd

sedermera erhålls. Enligt lagen är det nödvändigt att sådant avtal har

träffats innan Kungl. Maj ds tillstånd meddelas.

Ansökan om tillstånd att sluta handelsbolag eller ingå i handelsbolag

lämnas nästan undantagslöst in samtidigt med ansökan om näringstillstånd

enligt 26 § 1 mom. näringsfrihetsförordningen. Kungl. Maj d inhämtar före

beslut yttrande från länsstyrelsen i det län där rörelsen skall drivas. Är sökanden

bosatt i Sverige, inhämtas yttrande även från utlänningskommissionen.

Om det behövs hörs dessutom kommerskollegium, som i sin tur ibland

inhämtar yttrande från handelskammare.

Departementsutredningen

Utredningen redovisar de ärenden om tillstånd enligt förevarande lag som

prövats under tiden 1 januari 1962—30 juni 1966. Under denna tid avgjorde

Kungl. Maj d något över 30 sådana ärenden. I blott ett av dessa fall var sökanden

juridisk person. Samtliga ansökningar utom den som gjordes av den

juridiska personen gällde även näringstillstånd. Tre av ansökningarna avslogs

och de övriga bifölls. I två av de ärenden, i vilka ansökningen avslogs,

hade sökanden inte ställt i näringsfrihetsförordningen föreskriven säkerhet

för utskylder till stat och kommun. I ett av dessa båda ärenden hade ej heller

avtal om ingående i handelsbolag inlämnats. I det tredje fallet avslogs

ansökan därför att sökanden under mellantiden hade flyttat utomlands och

bolaget inte skulle komma att fullbordas.

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Vid övervägande av frågan om delegering av ärenden om tillstånd att sluta

handelsbolag eller ingå i handelsbolag framhåller utredningen sambandet

mellan de två lagarna av år 1916 om rätt till förvärv av fast egendom m. m.

och om rätt att sluta handelsbolag eller ingå i handelsbolag. På grund av

bestämmelserna i dessa båda lagar kan utlänning inte utan tillstånd bli delägare

i fast egendom m. in., som annan tillskjutit vid bolagets bildande, och

inte heller i egendom av denna art som bolaget senare förvärvar.

Utredningen erinrar om att den i promemoria nr 651 angående beslutanderätten

i ärenden om tillstånd för utlänningar och vissa bolag att förvärva

fast egendom m. m. föreslagit delegering från Kungl. Maj :t till patent- och

registreringsverket av beslutanderätten i ärenden om tillstånd att ändra i

bolagsordning intaget förbehåll enligt 2 § andra stycket inskränkningslagen.

Delegeringen förutsätts emellertid begränsad till att avse fall, då aktiebolaget

endast har sådan fast egendom som länsstyrelsen enligt 4 § inskränkningslagen

kan medge förvärvstillstånd för, nämligen hus, tomt, upplagsplats,

m. m., och som är behövlig för företagets verksamhet. Sådant förvärvstillstånd

får av länsstyrelsen meddelas inte blott aktiebolag utan även

bl. a. svenskt handelsbolag vari finns utländsk bolagsman.

I övrensstämmelse med sina förslag och motiveringar i promemoria nr

65 anser utredningen, att ärenden om tillstånd för utländsk fysisk person

att sluta avtal om handelsbolag eller ingå i handelsbolag bör kunna i första

instans slutligt avgöras av Kungl. Maj :t underlydande myndighet. När bolaget

redan är bildat, då utlänningen önskar inträda i detta, bör dock ärendet

avgöras av Kungl. Maj :t, om bolaget bearbetar inmutad mineralfyndighet,

idkar gruvdrift eller äger annan fast egendom än som avses i 4 § inskränkningslagen.

Detsamma bör gälla om bolaget innehar andelar i juridisk

person, som utan prövning enligt inskränkningslagen får förvärva fast

egendom, bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift. Det tillläggs

att inget av de 30 tillståndsärenden avseende utlännings rätt att sluta

handelsbolag eller ingå i sådant bolag, vilka prövades av Kungl. Maj :t under

tiden 1 januari 1962—30 juni 1966, var av den arten att ärendet enligt vad

nyss sagts borde undantas från delegering.

Delegering bör enligt utredningen lämpligen ske till samma myndighet

som prövar ärenden om näringstillstånd för utländska fysiska personer. Utredningen

förutsätter att denna myndighet blir kommerskollegium och förordar

därför att ärenden om tillstånd för utländsk fysisk person att sluta

handelsbolag eller ingå i handelsbolag flyttas till kommerskollegium när de

nya bestämmelserna om tillstånd att driva rörelse träder i kraft.

Utredningen föreslår att de föreskrifter om beslutanderättens fördelning,

som betingas av utredningens förslag, införs i en ny lag om tillägg till lagen

om handelsbolag och enkla bolag samt i en särskild kungörelse.

Lagförslaget innehåller regeln att utlänning eller utländskt företag, som

1 Promemorians innehåll har närmare redovisats i prop. 1967:121.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

avser att sluta handelsbolag eller ingå i sådant bolag, skall söka tillstånd

därtill hos Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Liksom

nu skall gälla, att det av tillståndsansökan skall framgå, att avtal finns

enligt vilket bolaget skall anses slutet eller inträde medgivet genom meddelandet

av tillstånd. Slutligen upptar förslaget bemyndigande för Kungl.

Maj:t att medge undantag från tillståndsplikten, om det påkallas med hänsyn

till överenskommelse med främmande stat.

I utredningens förslag till kungörelse delegeras beslutanderätten i tillståndsärenden

i den utsträckning som förut anförts till kommerskollegium.

Utredningen påpekar att talan mot kollegiets beslut i dessa ärenden enligt

ämbetsverkets instruktion kommer att kunna föras hos Kungl. Maj:t genom

besvär.

Yttrandena

Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av kommerskollegium,

överståthållarämbetet och länsstijrelsen i Malmöhus län. Statens

uttänningskommission instämmer i utredningens uttalande att tillstånd för

utlänning att sluta handelsbolag eller ingå i handelsbolag bör handläggas

av samma myndighet som handlägger ärenden om näringstillstånd för utlänningar.

Kommissionen erinrar om att den bl. a. i yttrande över 1958 års

näringsrättssakkunniges förslag förordat, att sådana ärenden borde handläggas

av den centrala utlänningsmyndigheten. Om emellertid statsmakterna

skulle stanna för att frågor om tillstånd för utländsk fysisk person att driva

rörelse skall i första instans prövas av kommerskollegium, bör även ärenden

om tillstånd för utländsk fysisk person att sluta handelsbolag eller ingå

i sådant bolag avgöras hos kommerskollegium. Kommissionen förutsätter

emellertid därvid, att den liksom hittills bereds tillfälle avge yttrande i dylika

ärenden.

Departementschefen

I lagen den 30 maj 1916 innefattande tillägg till lagen om handelsbolag

och enkla bolag föreskrivs, att utlänning inte får sluta handelsbolag eller

ingå i sådant bolag utan tillstånd av Kungl. Maj :t. Med utlänning avses i

lagen även utländskt företag. Utredningen har föreslagit, att Kungl. Maj :t

skall få möjlighet att delegera sådana ärenden till underlydande myndighet.

Förslaget är ett led i arbetet att befria Kungl. Maj :t från rutinbetonade och

mindre väsentliga ärenden (jfr prop. 1965: 65, SU 105, rskr 295).

Ansökan om tillstånd för utlänning att sluta handelsbolag eller ingå i

sådant bolag handläggs nästan undantagslöst i samband med ansökan om

näringstillstånd. Som utredningen med instämmande från remissinstanserna

framhållit, är det därför lämpligt att dessa båda typer av ärenden i regel

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

prövas av samma myndighet. I förslaget till lag om rätt för utlänning och

utländskt företag att idka näring här i riket har tagits upp regeln att ärenden

om näringstillstånd skall prövas av Kungl. Maj :t eller myndighet som

Kungl. Maj :t bestämmer. Avsikten är att sådana ärenden skall delegeras till

kommerskollegium. Motsvarande delegation bör möjliggöras i fråga om

ärenden om tillstånd att sluta handelsbolag eller ingå i handelsbolag.

De nya reglerna bör tas upp i en ny lag enligt utredningens förslag. Jag

förordar att i lagens rubrik inte används uttrycket »tillägg till lagen om

handelsbolag och enkla bolag» utan att det i stället direkt anges, att lagen

gäller rätt för utlänning och utländskt företag att sluta handelsbolag eller

ingå i sådant bolag.

Jag vill särskilt ta upp utredningens förslag att lagen skall innehålla ett

bemyndigande för Kungl. Maj :t att medge undantag från tillståndsplikten,

om det påkallas med hänsyn till överenskommelse med främmande stat.

Som förut framgått ingår motsvarande bemyndigande i den föreslagna lagen

om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket. Av

samma skäl som anförts vid behandlingen av sistnämnda lag (s. 124) förordar

jag att ett sådant bemyndigande tas in även i förevarande lag.

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

VIII. Hemställan

Som inledningsvis nämnts har inom handelsdepartementet upprättats förslag

till

1) lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864- (nr 41 s. 1) angående

utvidgad näringsfrihet,

2) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här

i riket,

3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående

handelsregister, firma och prokura,

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om

vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller

aktier i vissa bolag,

6) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta handelsbolag

eller ingå i sådant bolag,

7) förordning om tillfällig handel,

8) förordning angående ändring i förordningen den 18 maj 1956 (nr 328)

om kontroll å ädelmetallarbeten,

9) förordning om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 29 december

1949 (nr 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods,

10) förordning om upphävande av förordningen den 20 september 1859

(nr 47) angående utsträckt frihet för bergshanteringen.

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen under 1—6 inhämtas

enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

235

Bilaga 1

Den sakkunniges förslag

till

lag om rätt för utlänningar och utländska företag att idka näring här i riket

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Utlänning och utländskt företag må här i riket idka näring i den utsträckning

och under de villkor som följa av denna lag.

Utöver bestämmelserna i denna lag skola utlänning och utländskt företag

vara underkastade de föreskrifter som enligt andra författningar gälla

beträffande näringsverksamhet. Angående förbud för utlänning och utländskt

företag att idka vissa näringar är särskilt stadgat.

Med utländskt företag förstås i denna lag juridisk person, bildad enligt

främmande stats lag.

2 §•

Utlänning och utländskt företag skola i alla av näringsverksamheten här

i riket härflytande rättsförhållanden lyda under svensk lag samt vara pliktiga

att svara inför svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets

avgörande.

3 §■

Rätt att idka näring enligt denna lag kan ej tillkomma utlänning, som

är omyndig eller i konkurstillstånd, samt ej heller utländskt företag, som

är i konkurstillstånd.

4 §•

Skall näringsverksamhet idkas av utlänning, som icke är bosatt här i

riket, eller av utländskt företag, skall för den här utövade verksamheten

finnas en föreståndare, vilken är ansvarig för verksamhetens behöriga bedrivande.

Föreståndaren skall vara myndig och bosatt här i riket.

För föreståndaren skall utlänningen eller det utländska företaget utfärda

fullmakt att i alla med näringsverksamheten här i riket sammanhängande

angelägenheter handla å huvudmannens vägnar samt mottaga stämning för

huvudmannen och själva eller genom annan tala och svara.

Om utlänningar

5 §•

Utlänning, som innehar bosättningstillstånd, är, med de inskränkningar

och under de villkor som följa av vad ovan stadgats, likställd med svensk

medborgare beträffande rätt att idka näring.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

6 §.

Konungen äger förordna, att viss grupp utlänningar skall, under de särskilda

villkor som Konungen bestämmer, äga rätt till näringsverksamhet

av visst slag eller rätt att idka näring i allmänhet.

7 §•

I annat fall än förut sagts må utlänning idka näring allenast efter särskilt

tillstånd (näringstillstånd).

8 §•

Ärenden rörande näringstillstånd prövas av Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer.

9 §.

Näringstillstånd må beviljas utlänning, därest skäl däremot icke föreligger

med hänsyn till allmänt intresse eller utlänningens personliga förhållanden.

10 §.

Näringstillstånd skall avse verksamhet av visst slag. Tillståndet gäller

tills vidare, där det icke inskränkts till viss tid. Det må förbindas med

särskilda villkor och föreskrifter.

11 §•

För erhållande av näringstillstånd skall, om ej särskilda skäl till annat

föranleda, utlänning, som ej är bosatt här i riket, för de å de närmaste tre

åren belöpande skatter, för vilka han här kan bliva betalningsskyldig, ställa

vederhäftig borgen eller annan godtagbar säkerhet. Med skatter förstås i

denna lag de skatter och avgifter som avses i 1 § uppbördsförordningen samt

allmän varuskatt och i 18 § förordningen angående uppbörd av avgifter enligt

lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m. avsedda arbetsgivaravgifter.

Säkerheten skall till beloppet motsvara vad utlänningen kan

beräknas hava att i anledning av näringsverksamheten erlägga i statlig och

kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och statlig förmögenhetsskatt för

samma tid.

Om särskilda skäl föranleda därtill, skall utlänning, ändå att han är bosatt

här i riket, ställa säkerhet som nu sagts.

Före utgången av den tid, för vilken säkerhet blivit ställd, skall utlänningen

ställa ny godtagbar säkerhet för en tid av tre år, därest han icke

befrias från sådan skyldighet.

12 §.

Näringstillstånd må återkallas, när skäl äro därtill.

13 §.

Avlider utlänning, som med stöd av denna lag idkar näring, och finnes

utländsk delägare i dödsboet efter honom, må näringsverksamheten fortsättas

för dödsboets räkning under högst ett år. Vid sådan näringsverksamhet

skall iakttagas vad särskilt finnes stadgat för det fall att avlidens

rörelse fortsättes för dödsboets räkning.

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

237

Om utländska företag

14 §.

Utländskt företag må idka näring här i riket allenast efter tillstånd av

Konungen. Tillstånd må meddelas företag, vilket enligt sitt hemlands lag

är registrerat såsom bolag eller ekonomisk förening samt i hemlandet

driver näringsverksamhet. Annat företag må meddelas tillstånd, såframt

synnerliga skäl äro därtill.

15 §.

I fråga om tillstånd för utländskt företag skall i tillämpliga delar gälla

vad i 10 och 12 §§ är stadgat rörande näringstillstånd.

Utländskt företag skall, om ej särskilda skäl till annat föranleda, ställa

säkerhet för skatter i den utsträckning och på det sätt som stadgas i 11 §

första och tredje styckena.

16 §.

Vad nedan i 17—26 §§ stadgas beträffande utländskt bolag skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om utländsk ekonomisk förening och,

om annat utländskt företag än bolag och ekonomisk förening medgives rätt

till näringsutövning och därvid ej annorlunda föreskrives, jämväl i fråga

om sådant företag.

17 §.

Utländskt bolag skall bedriva sin näringsverksamhet här i riket genom

ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial).

Filialen skall stå under ledning av den föreståndare varom stadgas i 4 §.

Denne skall vara filialens verkställande direktör. Därjämte må en vice

verkställande direktör utses. Vad enligt denna lag gäller i fråga om verkställande

direktör skall äga motsvarande tillämpning beträffande vice verkställande

direktör.

18 §.

Det utländska bolagets verksamhet genom filial här i riket skall bedrivas

under firma, som upptager bolagets namn med tillägg av ordet filial

och med tydligt angivande av bolagets nationalitet. Firman skall tydligt

skilja sig från andra förut i aktiebolagsregistret eller register som avses i

24 § införda, ännu bestående firmor.

Firman skall tecknas av verkställande direktören ensam eller i förening

med annan.

19 §.

Innan filialen börjar sin verksamhet, skall den anmälas för registrering

hos registreringsmyndighet som i 24 § sägs. Bestämmelser om vad anmälan

skall innehålla och om handlingar, som skola fogas vid anmälningen, meddelas

av Konungen. Sker ändring i förhållande, som tidigare anmälts för

registrering, skall anmälan härom ofördröj ligen göras.

Det åligger verkställande direktören att göra anmälan som i första stycke

sägs.

20 §.

Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om handling, som skall fogas

vid anmälningen, icke iakttagits stadgade föreskrifter eller prövas eljest

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

hinder mot registrering möta på grund av föreskrift i denna lag eller annan

lag eller författning, skall registrering vägras.

Vägras registrering, skall registreringsmyndigheten ofördröj ligen till det

utländska bolaget med posten översända underrättelse om beslutet med

angivande av skälen därför.

21 §.

Filialen skall hava egen bokföring, helt skild från det utländska bolagets

bokföring i övrigt.

Yad för svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening är stadgat angående

bokföring och redovisning skall i tillämpliga delar gälla för filialen.

Verkställande direktörens förvaltning och filialens räkenskaper skola

granskas av svensk auktoriserad revisor. Det åligger verkställande direktören

tillse, att sådan revisor blir utsedd samt att redovisningshandlingarna

inom tre månader efter räkenskapsårets slut för granskning överlämnas till

denne i huvudskrift eller avskrift.

Vidare åligger det verkställande direktören att årligen, inom tre månader

efter det att det utländska bolagets redovisningshandlingar och revisionsberättelse

blivit för bolagets delägare framlagda, till registreringsmyndigheten

insända avskrift av dels filialens redovisningshandlingar och

revisionsberättelse för det sistförflutna räkenskapsåret, dels motsvarande

handlingar för bolaget i dess helhet, i den mån dessa handlingar gjorts

offentliga i bolagets hemland.

22 §.

Filialen skall på anmälan avföras ur registret

1) om det utländska bolaget träder i likvidation eller för sättes i konkurs

eller om eljest bolagets eller filialens verksamhet skall upphöra enligt

lagen i bolagets hemland,

2) om av annan anledning det utländska bolagets eller filialens verksamhet

skall upphöra j ärnlikt beslut av bolaget,

3) om filialen saknar behörig verkställande direktör och denna brist icke

avhjälpes utan dröjsmål,

4) om bolag, som enligt 15 § andra stycket har skyldighet att ställa säkerhet

för skatter, underlåter att ställa sådan säkerhet och denna brist icke

avhjälpes utan dröjsmål, samt

5) om vid försök till utmätning av bolagets tillgångar här i riket för

fordran, som grundar sig på filialens verksamhet, borgenären icke erhållit

full betalning och fordringen ej heller sedermera guldits.

Det åligger verkställande direktören att anmäla förhållande som avses

under 1) och 2). Anmälan om sådant förhållande må ock göras av annan

behörig ställföreträdare för det utländska bolaget. I övrigt må anmälan

göras, i fall som under 3) sägs av den, vars rätt är beroende av att någon

finnes som äger företräda filialen, i fall som under 4) sägs av vederbörlig

statlig eller kommunal myndighet samt i fall som under 5) sägs av borgenären.

Upplyses, att det utländska bolaget eller filialen upphört med sin verksamhet

eller att fall föreligger som under 3) sägs, må ock, utan att särskild

anmälan göres, registreringsmyndigheten avföra filialen ur registret.

För avveckling av filialens verksamhet må medgivas anstånd med avförandet

ur registret. Anteckning därom skall ske i registret. Under avvecklingstiden

skall firman tecknas med tillägg av orden »under avveckling».

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

239

23 §.

Avföres filialen ur registret, upphör rätten för det utländska bolaget att

genom filialen idka näring här i riket.

I fråga om beslut att avföra filial ur registret samt beslut om anstånd med

avförandet skall vad i 20 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

24 §.

Registreringsmyndighet för filialer skall vara patent- och registreringsverket

eller annan myndighet, som Konungen förordnar. Hos myndigheten skall

föras filialregister för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag

skola för registrering anmälas eller vilkas intagande i registret eljest är föreskrivet.

Vad i filialregistret införes skall genom registreringsmyndighetens försorg

ofördröj ligen kungöras i allmänna tidningarna.

Närmare bestämmelser om filialregistrets förande, de i andra stycket

stadgade kungörelserna samt avgifter för registrering och kungörande meddelas

av Konungen.

25 §.

Det som i enlighet med denna lag blivit infört i filialregistret och kungjort

i allmänna tidningarna skall anses hava kommit till tredje mans kännedom,

där ej av omständigheterna framgår, att han varken ägde eller bort äga vetskap

därom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blivit eller bort

bliva infört i registret, icke med laga verkan åberopas mot annan än den som

visas hava ägt vetskap därom.

26 §.

Företer den för filial registrerade firman likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregistret eller filialregistret tidigare införd firma,

och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, äge han

hos domstol föra talan om förbud för det utländska bolaget att efter viss

tid använda förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon eljest, att en i filialregistret verkställd inskrivning länder

honom till förfång, må talan om registreringens upphävande samt om skadestånd

föras vid domstol.

Särskilda bestämmelser

27 §.

Såsom näringsidkande enligt denna lag anses jämväl deltagande såsom

bolagsman i näringsverksamhet, som bedrives av svenskt handelsbolag.

28 §.

Beträffande utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse

här i riket skall i stället för bestämmelserna i denna lag gälla vad särskilt

är stadgat.

29 §.

Konungen äger medgiva sådant undantag från bestämmelse i lagen som

kan finnas påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande

stat eller som i visst fall kan föranledas av särskilda omständigheter.

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

30 §.

Talan mot myndighets beslut enligt denna lag må föras hos Konungen

genom besvär. I fali som avses i 20 och 23 §§ skola besvären hava inkommit

inom två månader från beslutets dag. Beslut av myndighet enligt denna

lag skall lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär, där ej annorlunda

förordnas.

31 §.

Konungen äger jämväl utöver vad i 19 och 24 §§ sägs meddela närmare

bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag.

Straffbestämmelser

32 §.

Utlänning, som här i riket idkar näring utan att äga rätt därtill eller som

bryter mot villkor eller föreskrift som förbundits med honom meddelat

tillstånd att idka näring, straffes med dagsböter. Till samma straff dömes

den som för utlännings eller utländskt företags räkning driver eller förestår

näringsverksamhet, ehuru utlänningen eller företaget ej äger rätt att idka

sådan, eller ock, om tillstånd till näringsverksamhet meddelats, utövar

denna i strid mot villkor eller föreskrift, som förbundits med tillståndet.

33 §.

Med dagsböter straffes verkställande direktör, om han underlåter att

fullgöra anmälningsskyldighet, som åligger honom enligt 19 eller 22 §.

Hava ej de i 21 § fjärde stycket omförmälda handlingarna inom föreskriven

tid insänts till registreringsmyndigheten, äge rätten på talan av allmän

åklagare genom vite tillhålla verkställande direktören att fullgöra sin skyldighet.

34 §.

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes

den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande

uppgift i ansökan eller annan handling som åberopas i ärende enligt

denna lag,

utländskt företags revisor som i revisionsberättelse uppsåtligen eller av

grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift rörande angelägenheter

som angå företagets näringsverksamhet här i riket eller uppsåtligen

eller av grov vårdslöshet underlåter att göra anmärkning beträffande

förvaltningen, ändå att anledning därtill föreligger, samt

utländskt företags revisor som, oaktat han insett eller bort inse att skada

därav kunnat följa, yppar något av vad vid verkställd granskning kommer

till hans kännedom, utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande

av hans uppdrag.

Denna lag träder i kraft den---

Genom denna lag upphäves lagen den 3 juni 1955 (nr 383) om rätt för

utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket. Där i lag eller

författning förekommer hänvisning till sådan föreskrift i sistnämnda lag

som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den bestämmelsen

gälla.

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Utlänning eller utländskt företag, som vid den nya lagens ikraftträdande

på grund av tillstånd enligt äldre bestämmelser idkar näring här i riket,

må fortsätta samma näringsverksamhet som om tillståndet meddelats

enligt den nya lagen. Därest sådan utlänning vid den nya lagens ikraftträdande

ställt ombud i enlighet med i tillståndet meddelad föreskrift, skall

dock vad i 4 § denna lag stadgas icke äga tillämpning så länge samma ombud

innehar uppdraget. Säkerhet, som utlänning eller utländskt företag

före den nya lagens ikraftträdande ställt för utskylder till stat och kommun

under tre år, skall fortfarande avse dessa utskylder, och i sådant fall

skall icke förrän vid utgången av den tid, varå de med säkerheten avsedda

utskylderna belöpa, den nya lagens bestämmelser om säkerhet för skatter

vinna tillämpning.

Därest utlänning eller utländskt företag vid den nya lagens ikraftträdande

idkar näring, för vilken enligt äldre bestämmelser tillstånd icke erfordras,

äger utlänningen och det utländska företaget fortsätta samma näringsverksamhet

utan hinder av vad i den nya lagen stadgas.

Denna lag skall ej medföra inskränkning i den rätt till näringsverksamhet

som med anledning av överenskommelse med främmande stat medgivits

medborgare eller företag i sådan stat genom bestämmelser, utfärdade före

den nya lagens ikraftträdande.

Den sakkunniges förslag

till

kungörelse med vissa bestämmelser angående utlänningars och utländska företags

rätt att idka näring här i riket

Med stöd av lagen den---— om rätt för utlänningar och utländska

företag att idka näring här i riket förordnas som följer.

Om rätt för utlänningar att idka vissa näringar

1 §•

Utlänning, som är bosatt här i riket samt är myndig och ej är i konkurstillstånd,

skall vara likställd med svensk medborgare beträffande rätten

att här i riket idka följaxtde näringar:

1) jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom

självständiga företag,

2) skogsbruk i den mån det icke omfattar förädling av skogsprodukter,

3) fiskerinäring,

4) rederirörelse med svenskt fartyg, vari utlänningen äger del,

5) undervisningsverksamhet,

6) verksamhet såsom läkare, tandläkare och veterinär i den mån utlänningen

enligt vad särskilt är stadgat äger behörighet att utöva sådant

yrke.

Uppköp av fisk och därmed sammanhängande verksamhet må av utlänning

bedrivas enligt vad därom särskilt är stadgat.

9 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 98

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Om tillståndsärenden rörande utlänningar

2 §.

Ärenden angående näringstillstånd och därmed sammanhängande frågor

handläggas av statens utlänningskommission.

Ansöker utlänning om tillstånd att idka verksamhet, som enligt vad särskilt

är stadgat må utövas allenast efter koncession eller annat dylikt medgivande

av Kungl. Maj :t, skall dock även frågan om näringstillstånd prövas

av Kungl. Maj :t. Ansökan om näringstillstånd, som göres i samband med

ansökan om tillstånd att sluta handelsbolag eller i handelsbolag ingå, prövas

likaledes av Kungl. Maj :t.

3 §•

Utlänning, som ej är bosatt här i riket, må beviljas näringstillstånd

allenast då så föranledes av överenskommelse med främmande stat eller

eljest särskilda skäl därtill äro.

Överenskommelse med främmande stat skall ock beaktas när i tillståndsärende

bestämmes huruvida utlänning skall vara skyldig att ställa säkerhet

för skatter.

4 §•

Ansökan om näringstillstånd skall ingivas till länsstyrelsen i det län där

verksamheten är avsedd att huvudsakligen bedrivas.

Ansökningen skall innehålla uppgift om

1) utlänningens namn, yrke, ålder, medborgarskap och hemvist,

2) den tid utlänningen varit bosatt här i riket,

3) näringsverksamhetens art samt den ort eller de orter, där verksamheten

skall bedrivas och kontor av stadigvarande beskaffenhet skall inrättas,

samt

4) därest ansökningen göres av utlänning, som ej är bosatt här i riket,

föreståndarens namn, medborgarskap och hemvist ävensom uppgift å den

beräknade inkomsten av rörelsen.

Vid ansökningen skola fogas bevis att utlänningen är myndig och ej är i

konkurstillstånd samt, om utlänningen är bosatt här i riket, bevis om hans

kyrkobokföring i riket under de senaste åren. Utlänning, som ej är bosatt

här i riket, skall därjämte bifoga utredning att i hans hemland icke förekommer

anledning till anmärkning mot hans skötsamhet, bevis att föreståndaren

är myndig och bosatt här i riket samt vederbörlig fullmakt

för denne ävensom säkerhet för skatter, såframt icke utlänningen anhåller

att sådan säkerhet ej skall krävas. 5 6

5 §•

Länsstyrelsen skall med eget utlåtande insända ansökningshandlingarna

till tillståndsmyndigheten. Utlåtandet skall innehålla särskilt yttrande huruvida

utlänningen uppfyller förutsättningarna för att erhålla näringstillstånd

samt huruvida säkerhet för skatter bör ställas och ställd säkerhet är

godtagbar.

6 §•

I ärende angående näringstillstånd skall utlänningskommissionen, när

skäl därtill äro, samråda med kommerskollegium.

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

7 §•

Har utlänning icke vid ansökningen fogat godtagbar säkerhet för skatter

men finner tillståndsmyndigheten sådan säkerhet erforderlig, äger myndigheten

bevilja näringstillstånd med förbehåll att tillståndet skall gälla allenast

därest utlänningen inom viss tid hos länsstyrelsen ställer godtagbar säkerhet.

8 §•

Tillståndsmyndigheten skall tillställa länsstyrelsen avskrift av beslut i

tillståndsärende samt till tillståndsmyndigheten inkommen säkerhet.

9 §•

Länsstyrelsen skall underrätta lokal skattemyndighet om beviljade näringstillstånd.

Sådan säkerhet, som skall ställas efter det att tillstånd meddelats, ingives

till länsstyrelsen, som har att pröva om säkerheten är godtagbar. Finner

länsstyrelsen säkerheten ej vara godtagbar, skall ärendet hänskjutas till

tillståndsmyndigheten. Underlåter utlänningen att ställa säkerhet inom

föreskriven tid, skall länsstyrelsen underrätta tillståndsmyndigheten

därom.

Därest utlänningen icke erhållit tillstånd eller erhållit tillstånd utan skyldighet

att ställa säkerhet eller därest erbjuden säkerhet befunnits icke vara

godtagbar, skall länsstyrelsen återställa säkerheten till vederbörande. I annat

fall skall säkerheten av länsstyrelsen förvaras till dess de skatter som

säkerheten avser vederbörligen guldits.

10 §.

Vill utlänning erhålla ändring i villkor eller föreskrift som förbundits

med honom meddelat tillstånd, skall ansökan därom göras hos tillståndsmyndigheten.

11 §•

Har utlänning, som ej är bosatt här i riket, utsett ny föreståndare, skall

han göra anmälan därom till tillståndsmyndigheten samt därvid uppgiva

föreståndarens namn, medborgarskap och hemvist. Vi anmälan skola

fogas bevis att föreståndaren är myndig och bosatt här i riket samt vederbörlig

fullmakt för denne.

12 g.

Därest utlänning, som driver verksamhet med stöd av näringstillstånd,

avflyttar från riket, skall han göra anmälan därom till tillståndsmyndigheten.

Om tillståndsärenden rörande utländska företag

13 §.

Utländskt bolags och utländsk ekonomisk förenings ansökan om tillstånd

skall innehålla uppgift om

1) det utländska företagets och filialens verksamhet,

2) den ort, där filialkontoret skall vara beläget,

3) verkställande direktörens fullständiga namn, medborgarskap och hemvist

samt

4) där det utländska företaget är aktiebolag, det belopp vartill bolagets

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

aktiekapital uppgår och, därest ej hela aktiekapitalet inbetalats, hur mycket

av aktiekapitalet som blivit inbetalat.

Vid dylik ansökan som skall ingivas till länsstyrelsen skola fogas

1) bevis att det utländska företaget är behörigen bildat och registrerat

samt driver verksamhet i sitt hemland,

2) för det utländska företaget gällande bolagsordning, stadgar eller motsvarande

grunder,

3) avskrift av det utländska företagets redovisningshandlingar för de tre

senaste räkenskapsåren, i den mån dessa handlingar gjorts offentliga i företagets

hemland,

4) bevis att verkställande direktören är myndig och bosatt här i riket,

5) förbindelse av det utländska företaget att i vad angår filialen ställa

sig till efterrättelse svensk lag och författning,

6) föreskriven fullmakt för verkställande direktören samt

7) säkerhet för skatter, såframt företaget icke anhåller att sådan säkerhet

ej skall ställas.

Föreskrifterna i första och andra styckena skola i tillämpliga delar gälla

jämväl när ansökan göres av annat utländskt företag än bolag och ekonomisk

förening.

14 §.

Vad ovan i 3 § andra stycket samt 5, 9 och 10 §§ stadgas skall äga motsvarande

tillämpning i tillståndsärenden rörande utländska företag.

Denna kungörelse träder i kraft den---

Den sakkunniges förslag

till

förordning om tillfällighetsförsäljning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med tillfällighetsförsäljning förstås i denna förordning att någon yrkesmässigt,

under kringföring eller på ett av honom tillfälligt begagnat försäljningsställe

utomhus eller inomhus, salubjuder varor avsedda att överlämnas

i omedelbar anslutning till att köpeavtal ingås.

Såsom tillfällighetsförsäljning skall dock icke anses:

1. försäljning till återförsäljare,

2. försäljning på marknad, mässa eller utställning eller vid torghandel

eller försäljning anordnad i samband med sådan offentlig tillställning som

avses i 9 § allmänna ordningsstadgan eller

3. kringförings- eller utomhusförsäljning, vilken utgör ett led i en eljest

på stadigvarande driftställe bedriven rörelse och avser sådana varor som där

regelmässigt saluföras eller framställas.

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

2 §.

Tillfällighetsförsäljning må bedrivas allenast i den mån så följer av vad

nedan stadgas. Där ej annat angives, skall vad som föreskrives beträffande

svensk medborgare gälla jämväl svensk juridisk person och vad som stadgas

i fråga om utlänning gälla även utländsk juridisk person.

Utöver bestämmelserna i denna förordning skola gälla de föreskrifter som

eljest äro meddelade angående idkande av handel i allmänhet eller vissa

slag av handel.

3 §•

Svensk medborgare må fritt bedriva tillfällighetsförsäljning av tryckt

skrift samt av livsmedel, blommor och alster av inhemsk hemslöjd, så ock

av andra varor om försäljningen sker i lokal varöver han förfogar.

Om särskilda skäl därtill föranleda, må Konungen dock förordna, att vid

tillfällighetsförsäljning, som sker i lokal varöver säljaren förfogar, ej må

saluföras visst varuslag med mindre tillstånd därtill meddelats av myndighet

som Konungen bestämmer. Konungen äger därvid stadga de villkor som

skola gälla för erhållande av tillstånd.

4 §.

Tillfällighetsförsäljning i annat fall än förut sagts må av svensk medborgare

bedrivas allenast om tillstånd därtill meddelas av den myndighet

som enligt allmänna ordningsstadgan är polismyndighet eller, såvitt angår

försäljning i Stockholm, av överståthållarämbetet.

Sådant tillstånd må beviljas, om det ej föreligger skäl till antagande att

sökanden med hänsyn till sina personliga förhållanden icke är lämplig att

bedriva verksamheten eller att denna kan störa allmän ordning.

5 §•

Ansökan om tillstånd skall innehålla uppgift om det eller de varuslag

försäljningen skall avse och om den tid, under vilken försäljningen är avsedd

att pågå. Är försäljningen avsedd att helt eller delvis ske på visst försäljningsställe,

skall detta angivas.

Vid ansökan skall fogas bevis att sökanden är behörig att idka handel i

allmänhet samt, om sökanden ej är juridisk person, intyg om hans lämplighet

med hänsyn till hans personliga förhållanden.

6 §•

Om tillfällighetsförsäljning, för vilken tillstånd erfordras, skall bedrivas

av juridisk person, skall för försäljningen finnas en av tillståndsmyndigheten

godkänd föreståndare. Vid ansökan om godkännande av föreståndare

skall beträffande denne företes sådana bevis och intyg som avses i 5 § andra

stycket.

7 §•

Tillstånd skall avse ett eller flera varuslag samt gälla för bestämt tillfälle

eller för viss tid, ej över tre år. Tillstånd må förbindas med särskilda

villkor och föreskrifter.

Tillstånd må återkallas, när skäl äro därtill.

8 §•

Tillfällighetsförsäljning må av utlänning bedrivas allenast om tillstånd

därtill meddelats av den myndighet som enligt vad särskilt är stadgat har

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

att pröva fråga om tillstånd för utländsk näringsidkare att här i riket idka

näring i allmänhet.

Tillstånd till tillfällighetsförsäljning må beviljas utlänning, om särskilda

skäl därtill äro och sådant hinder som avses i 4 § andra stycket ej föreligger.

Ansökan, som skall innehålla uppgift om den ort eller de orter där verksamheten

är avsedd alt bedrivas, skall ingivas till länsstyrelsen. Denna skall

med eget utlåtande insända ansökningshandlingarna till tillståndsmyndigheten.

I övrigt skall vad i 5—7 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning.

9 §•

Meddelas förordnande enligt 3 § andra stycket, gäller det jämväl utlänning.

Erhåller utlänning tillstånd till tillf ällighetsförsälj ning enligt förordnandet,

erfordras för försäljningen icke tillstånd enligt 8 §.

10 §.

Bevis om tillstånd, som meddelats enligt denna förordning, skall i huvudskrift

eller styrkt avskrift vid försäljningens utövande ständigt medföras

för att vid anfordran uppvisas. Vid tillf ällighetsförsälj ning, för vilken

icke erfordras tillstånd enligt denna förordning, åligger det utövaren att

vid anfordran förete bevis angående sitt namn och hemvist. Bedriver någon

tillf ällighetsförsälj ning i lokal varöver han förfogar, skall han i eller vid

lokalen genom anslag tydligt angiva sitt namn och hemvist.

11 §•

Den som bedriver tillfällighetsförsäljning i strid mot 4, 6 eller 8 § eller mot

villkor eller föreskrift som meddelats med stöd av denna förordning, straffes

för olovlig tillfällighetsförsäljning med dagsböter. Till samma straff dömes

den som för annans räkning driver eller förestår olovlig tillfällighetsförsäljning.

Bryter någon mot 10 §, straffes med böter, högst trehundra kronor.

12 §.

Mot beslut som myndighet meddelat enligt denna förordning må talan

föras genom besvär, om beslutet fattats av polismyndighet, hos länsstyrelsen

och eljest hos Konungen.

Myndighets beslut enligt denna förordning skall lända till efterrättelse

utan hinder av anförda besvär, där ej annorlunda förordnas.

Denna förordning träder i kraft den---.

Den som vid förordningens ikraftträdande på grund av tillstånd enligt

förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet bedriver försäljning,

för vilken enligt den nya förordningen erfordras tillstånd, må under

återstående tillstån dstid fortsätta försäljnings verksamheten som om tillståndet

meddelats enligt denna förordning, dock att fråga om återkallelse av

sådant tillstånd skall prövas av den myndighet som meddelat tillståndet.

Förordningen skall ej medföra inskränkning i den rätt till försäljning avfisk

varom stadgas i förordningen den 25 maj 1917 (nr 255) angående rätt

för danska fiskare att i svensk hamn avsätta fångst av färsk fisk.

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

247

Bilaga 2

1) Förslag

till

Lag

om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående

utvidgad näringsfrihet

Härigenom förordnas, att förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad

näringsfrihet skall upphöra att gälla vid utgången av år 1968. Förordningens

bestämmelser om att gift kvinna, som sammanlever med mannen,

får idka näring endast såvida mannen tillåter det och ikläder sig ansvarighet

för de förbindelser, som hon i och för rörelsen kan komma att

ingå, samt om straff för överträdelse av dessa bestämmelser gäller dock fortfarande,

om äldre giftermålsbalken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Därjämte äger förordningen alltjämt tillämpning beträffande

förhållanden som hänför sig till tiden före utgången av år 1968.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till sådan bestämmelse

i förordningen som ersatts genom bestämmelse i lagarna denna da

(nr ) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i

riket och (nr ) om ändring i konkurslagen eller i förordningen denna dag

(nr ) om tillfällig handel, skall den nya bestämmelsen tillämpas.

‘•C/Q

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Mnj:ts proposition nr 98 år 1968

2) Förslag

till

Lag

om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring

här i riket

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Utlänning och utländskt företag får idka näring här i riket i den utsträckning

och under de villkor som följer av denna lag.

Utöver bestämmelserna i denna lag är utlänning och utländskt företag

underkastade de föreskrifter som enligt andra författningar gäller för näringsverksamhet

här i riket. Om förbud för utlänning och utländskt företag

alt idka vissa näringar gäller särskilda bestämmelser.

Med utländskt företag förstås i denna lag juridisk person, som är bildad

enligt lagen i främmande stat.

2 §•

Utlänning och utländskt företag anses som svenskt rättssubjekt vid bedömning

huruvida de i rättsförhållande, som rör näringsverksamhet här i

riket, lyder under svensk lag eller är skyldiga att svara inför svensk domstol

eller underkasta sig svensk myndighets avgörande.

Om utlänning

3 §.

Utlänning som bär bosättningstillstånd är likställd med svensk medborgare

beträffande rätt att idka näring. 4

4 §•

Utlänning som ej har bosättningstillstånd men är bosatt här i riket är

likställd med svensk medborgare beträffande rätten att idka följande näringar

:

1. jordbruk jämte binäring vilken icke drives som självständigt företag,

2. skogsbruk i den mån det ej omfattar förädling av råvara,

3. fiske,

4. rederirörelse med svenskt fartyg i vilket utlänningen äger del,

5. undervisningsverksamhet,

6. verksamhet som läkare, tandläkare och veterinär.

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

5 §•

I annat fall än som avses i 3 eller 4 § får utlänning idka näring endast

efter särskilt tillstånd (näringstillstånd).

6 §•

Fråga om näringstillstånd prövas av Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer.

7 §•

Näringstillstånd får ej beviljas utlänning som är omyndig eller som i

eller utom riket är försatt i konkurs.

8 §•

Utlänning som är bosatt här i riket äger erhålla näringstillstånd, om ej

hinder möter på grund av hänsyn till allmänt intresse eller utlänningens

personliga förhållanden.

Annan utlänning får beviljas näringstillstånd, om det föranledes av överenskommelse

med främmande stat eller andra särskilda skäl föreligger.

9 §.

Om näringstillstånd beviljas utlänning som ej är bosatt här i riket, skall

det finnas en föreståndare för näringsverksamheten. Denne utses av näringsidkaren

och skall vara myndig och bosatt här i riket.

Föreståndaren är ansvarig för näringsverksamheten. Näringsidkaren skall

utfärda fullmakt för honom att i alla frågor, som rör verksamheten här i

riket, handla på näringsidkarens vägnar samt mottaga stämning för näringsidkaren

och själv eller genom annan tala och svara för denne.

10 §.

Näringstillstånd skall avse verksamhet av visst slag. Tillstånd gäller tills

vidare, om det icke meddelats för viss tid. Det kan förbindas med särskilda

villkor och föreskrifter.

11 §•

När särskilda skäl föreligger, kan näringstillstånd återkallas, även om det

meddelats för viss tid.

12 §.

Avlider utlänning, som idkar näring med stöd av denna lag, och finns

utländsk delägare i dödsboet efter honom, får näringsverksamheten fortsättas

av dödsboet under högst ett år. Vid sådan näringsverksamhet skall

iakttagas de särskilda bestämmelser, som gäller när avlidens rörelse fortsättes

av hans dödsbo.

Om utländskt företag

13 §.

Utländskt företag får idka näring här i riket endast efter tillstånd av

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Tillstånd får beviljas

företag, vilket enligt sitt hemlands lag är registrerat som bolag eller ekonomisk

förening och driver näringsverksamhet i hemlandet. Annat företag kan

beviljas tillstånd, om särskilda skäl föreligger.

9f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 98

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

14 §.

Tillstånd får ej beviljas företag som i eller utom riket är försatt i konkurs.

Bestämmelserna i 10 och 11 §§ äger motsvarande tillämpning pa tillstand

för utländskt företag att idka näring.

15 §.

Bestämmelserna i 16—28 §§ nedan gäller i fråga om annat utländskt företag

än bolag och ekonomisk förening endast om ej andra föreskrifter meddelas

när företaget beviljas tillstånd till näringsutövning.

16 §.

Utländskt företag skall driva sin näringsverksamhet här i riket genom

ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial).

17 §.

Filialen skall stå under ledning av en verkställande direktör. Därjämte

kan en vice verkställande direktör utses.

Bestämmelse i denna lag om verkställande direktör äger motsvarande

tillämpning på vice verkställande direktör.

18 §.

Verkställande direktören skall vara myndig och bosatt här i riket.

19 §.

Verkställande direktören är ansvarig för filialens verksamhet. Det utländska

företaget skall för honom utfärda fullmakt med sådant innehåll

som anges i 9 § andra stycket.

20 §.

Det utländska företagets verksamhet genom filial här i riket skall drivas

under firma, som innehåller företagets namn med tillägg av ordet filial och

som tydligt anger företagets nationalitet. Firman skall tydligt skilja sig från

andra bestående firmor som förut införts i aktiebolagsregistret eller register

som avses i 26 §.

Firman tecknas av verkställande direktören.

21 §.

Innan filialen börjar sin verksamhet, skall den anmälas för registrering

hos registreringsmyndighet som avses i 26 §. Ändras förhållande som tidigare

anmälts för registrering, skall detta ofördröjligen anmälas.

Det åligger verkställande direktören att göra anmälan som avses i första

stycket.

22 §.

Har vid anmälan för registrering icke iakttagits vad som föreskrivits om

sådan anmälan, skall registrering vägras. Detsamma gäller, om annat hinder

mot registrering möter på grund av föreskrift i denna lag eller annan

författning.

Vägras registrering, skall registreringsmyndigheten ofördröjligen med

posten sända underrättelse om beslutet och skälen därför till det utländska

företaget.

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

23 §.

Filialen skall ha egen bokföring, som är helt skild från det utländska

företagets bokföring i övrigt.

I fråga om filialens bokföring och redovisning gäller i tillämpliga delar bestämmelserna

för svenskt företag av motsvarande slag.

Verkställande direktörens förvaltning och filialens räkenskaper skall

granskas av svensk auktoriserad revisor. Verkställande direktören skall tillse,

att sådan revisor utses och att redovisningshandlingarna inom tre månader

efter räkenskapsårets slut för granskning lämnas till denne i huvudskrift

eller avskrift.

Verkställande direktören skall vidare årligen til] registreringsmyndigheten

sända avskrift av dels filialens redovisningshandlingar och revisionsberättelse

för det senaste räkenskapsåret, dels motsvarande handlingar för

företaget i dess helhet, i den mån de gjorts offentliga i företagets hemland.

Handlingarna skall sändas inom tre månader efter det att det utländska

företagets redovisningshandlingar och revisionsberättelse lagts fram för företagets

delägare, dock senast sju månader från det filialens räkenskapsår

24 §.

Filialen skall på anmälan avföras ur registret

1. om det utländska företaget träder i likvidation eller försättes i konkurs

eller om eljest företagets eller filialens verksamhet skall upphöra enligt

lagen i företagets hemland, &

2 om av annan anledning det utländska företagets eller filialens verksamhet

skall upphöra enligt beslut av företaget,

3. om filialen saknar behörig verkställande direktör och denna brist icke

avhjalpes utan dröjsmål,

4 om vid försök till utmätning av företagets tillgångar här i riket för

fordran, som grundar sig på filialens verksamhet, borgenären icke fått full

betalning och fordringen ej heller sedermera betalats.

Det åligger verkställande direktören att anmäla förhållande som avses under

1 och 2. Anmälan om sådant förhållande kan också göras av annan behörig

ställföreträdare för det utländska företaget. I fall som avses under 3 kan

animaJanr!0i;aS aV ?e.n’ VarS rätt är beroende av att någon finns som äger företräda

filialen, och i fall som avses under 4 av borgenären.

Upplyses att det utländska företaget eller filialen upphört med sin verksamhet

eller att sadant fall som avses under 3 föreligger, kan registreringsmyndigheten

avföra filialen ur registret utan att anmälan göres. 8

För avveckling av filialens verksamhet får medges anstånd med avförandet

ur registret. Anteckning om sådant anstånd skall göras i registret. Under

avveckhngstiden skall firman tecknas med tillägg av orden »under avveck
-

25

Avföres filialen ur registret, upphör rätten för det utländska företaget att

genom filialen idka näring här i riket. 8

I fråga om beslut att avföra filial ur registret och beslut om anstånd med

avförandet ager bestämmelserna i 22 § andra stycket motsvarande tillämp
ning.

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

26 §.

Registreringsmyndighet för filialer är patent- och registreringsverket eller

annan myndighet, som Konungen förordnar. Hos myndigheten föres filialregister.

I detta inskrives de uppgifter som enligt denna lag skall anmälas

för registrering.

Det som föres in i registret skall av registreringsmyndigheten ofördröjligen

kungöras i allmänna tidningarna.

27 §.

Det som enligt denna lag blivit infört i filialregistret och kungjort i allmänna

tidningarna skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om

det icke framgår av omständigheterna, att han varken hade eller bort ha vetskap

om det.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som införts eller bort

införas i registret, icke med laga verkan åberopas mot annan än den som visas

ha haft vetskap om förhållandet.

28 §.

Företer firma, som registrerats för filial, likhet med firma, som tidigare

införts i handelsregister, föreningsregister, aktiebolagsregistret eller filialregistret,

och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, får

han hos domstol föra talan om förbud för det utländska företaget att efter

viss tid använda förstnämnda firma och om skadestånd.

Menar någon eljest, att inskrivning, som gjorts i filialregistret, länder

honom till förfång, får han hos domstol föra talan om registreringens upphävande

och om skadestånd.

Särskilda bestämmelser

29 §.

Som näringsidkande enligt denna lag anses även deltagande såsom bolagsman

i näringsverksamhet, som drives av svenskt handelsbolag.

30 §.

Bestämmelserna i denna lag gäller ej i fråga om utländsk försäkringsanstalts

rätt att driva försäkringsrörelse här i riket.

31 §.

Konungen får medge undantag från bestämmelse i denna lag, om det är

påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat eller med

hänsyn till det nordiska ekonomiska samarbetet.

Konungen får vidare i visst fall medge sådant undantag från bestämmelse

i lagen, som föranledes av särskilda omständigheter.

32 §.

Talan mot beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. I

fall som avses i 22 och 25 §§ skall besvären ha inkommit inom två månader

från beslutets dag.

Beslut enligt denna lag länder till efterrättelse utan hinder av anförda

besvär, om ej annat förordnas.

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

253

33 §.

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av Körningen.

Ansvarsbestämmelser

34 §.

Till böter dömes

1. utlänning som idkar näring bär i riket utan att ha rätt till det,

2. utlänning som bryter mot villkor eller föreskrift, som förbundits med

näringstillstånd,

3. den som för utlännings eller utländskt företags räkning driver eller

förestår näringsverksamhet, som utlänningen eller företaget ej har rätt att

utöva,

4. den som för utlännings eller utländskt företags räkning driver näringsverksamhet

i strid mot villkor eller föreskrift, som förbundits med tillstånd

til! verksamheten.

35 §.

Verkställande direktör som ej fullgör sin anmälningsskyldighet enligt 21

eller 24 § dömes till böter.

Har ej handlingar enligt 23 § fjärde stycket sänts till registreringsmyndigheten

inom föreskriven tid, kan rätten på talan av allmän åklagare förelägga

verkställande direktören att vid vite sända in handlingarna.

36 §.

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes

1. den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande

uppgift i ansökningshandling eller annan handling som åberopas

i ärende enligt denna lag,

2. utländskt företags revisor som i revisionsberättelse uppsåtligen eller

av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift, som rör företagets

näringsverksamhet här i riket, eller uppsåtligen eller av grov vårdslöshet

underlåter att anmärka på förvaltningen, trots att anledning till anmärkning

föreligger,

3. utländskt företags revisor som, ehuru han insett eller bort inse att det

kunnat medföra skada, obehörigen yppar något som kommer till hans kännedom

vid granskningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Genom denna lag upphäves lagen den 3 juni 1955 (nr 383) om rätt för

utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket. Förekommer i

lag eller annan författning hänvisning till sådan bestämmelse i sistnämnda

lag som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den nya bestämmelsen

tillämpas.

Utlänning eller utländskt företag, som vid den nya lagens ikraftträdande

på grund av tillstånd enligt äldre bestämmelser idkar näring här i riket, får

fortsätta samma näringsverksamhet som om tillståndet meddelats enligt den

nya lagen. Har sådan utlänning vid den nya lagens ikraftträdande ställt ombud

i enlighet med föreskrift som förbundits med tillståndet, skall dock

bestämmelsen i 9 § denna lag ej tillämpas så länge samma ombud innehar

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

uppdraget. Säkerhet, som utlänning eller utländskt företag enligt äldre bestämmelser

ställt för utskylder till stat och kommun, skall fortfarande avse

de utskylder för vilka säkerheten ställts.

Utlänning eller utländskt företag, som vid den nya lagens ikraftträdande

idkar näring, för vilken enligt äldre bestämmelser tillstånd icke fordras, får

fortsätta samma näringsverksamhet utan hinder av bestämmelserna i den

nya lagen.

Denna lag medför ej inskränkning i den rätt till näringsverksamhet som

med anledning av överenskommelse med främmande stat medgivits medborgare

eller företag i sådan stat genom bestämmelser som meddelats före

lagens ikraftträdande. Ej heller medför lagen inskränkning i den rätt till

uppköp av fisk och därmed sammanhängande verksamhet som tillkommer

utlänning enligt särskilda bestämmelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

255

3) Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas, att i konkurslagen skall införas två nya paragrafer,

199 a § och 212 §‘, av nedan angiven lydelse.

199 a §.

Gäldenären må icke under konkursen driva rörelse, med vars utövande

följer bokföringsskyldighet.

212 §.

Gäldenär som bryter mot 199 a § straffes med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

4) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s, 1) angående

handelsregister, firma och prokura

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister,

firma och prokura2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Niwarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15

Sättes rörelse under förvaltning av

sysslomän (administratörer), med

rätt för dem att teckna firman, eller

under likvidation, eller fortsättes enskild

näringsidkares rörelse av

stärbhusdelägare, enligt vad för viss

tid är medgivet, bör firmateckningen

ske på sådant sätt, att det ändrade

förhållandet därav framgår.

§•

Sättes rörelse under förvaltning av

sysslomän (administratörer), med

rätt för dem att teckna firman, eller

under likvidation, eller fortsättes enskild

näringsidkares rörelse av dödsboet

efter honom, bör firmateckningen

ske på sådant sätt, att det ändrade

förhållandet därav framgår.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

1 212 § tidigare upphävd genom 1946:809.

2 Senaste lydelse av 15 § se 1895: 67 s. 10.

opaginerad Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

5) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller

aktier i vissa bolag

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

--idka gruvdrift.

Vad sålunda------— — och stiftelser.

Tillstånd för — —- — eller sedan två år har hemvist i Sverige,

Utländsk medborgare

3. om egendomen förvärvas för att

bereda förvärvaren utkomst genom

annan näringsverksamhet, som han

fått tillstånd att driva med stöd av

förordningen den 18 juni 186i (nr

il s. 1) angående utvidgad näringsfrihet

och för vilken egendomen prövas

behövlig, samt förvärvaren sedan

två år har hemvist i Sverige,

4. om förvärvaren

I övriga---- —

3. om egendomen förvärvas för att

bereda förvärvaren utkomst genom

annan näringsverksamhet, för vilken

egendomen prövas behövlig, samt

förvärvaren antingen har hemvist i

Sverige sedan två år och har fått sådant

tillstånd till näringsverksamheten

som avses i 5 § lagen den

1968 (nr ) om rätt för utlänning

och utländskt företag att idka näring

här i riket eller har bosättningstillstånd,

--syskons avkomling''.

--- — av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969. Beträffande förvärv av fast

egendom för näringsverksamhet, som enligt övergångsbestämmelserna till

lagen om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket

drives med stöd av tillstånd enligt förordningen angående utvidgad näringsfrihet,

skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1967:266.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1968

257

6) Förslag

till

Lag

om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta handelsbolag

eller ingå i sådant bolag

Härigenom förordnas som följer.

Utlänning eller utländskt företag får icke sluta handelsbolag eller ingå i

sådant bolag utan tillstånd av Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer. Med utländskt företag förstås i denna lag juridisk person, som

är bildad enligt lagen i främmande stat.

Tillstånd får meddelas endast om avtal finns, enligt vilket bolaget skall

anses slutet eller inträde medgivet i och med att tillstånd meddelas.

Från skyldighet att söka tillstånd får Konungen medge undantag som

är påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969, då lagen den 30 maj 1916 (nr

159) innefattande tillägg till lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och

enkla bolag skall upphöra att gälla. Har ärende anhängiggjorts före ikraftträdandet

av den nya lagen, skall ärendet prövas enligt de äldre bestämmelserna.

7

7) Förslag

till

Förordning

om tillfällig handel

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med tillfällig handel förstås i denna förordning att någon yrkesmässigt

salubjuder medförda varor på ett av honom tillfälligt begagnat försäljningsställe

eller under kringföring.

Som tillfällig handel anses dock icke

1. försäljning till återförsäljare,

2. torghandel eller handel på marknad, mässa eller utställning,

3. handel anordnad i samband med sådan offentlig tillställning som avses

i 9 § allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617),

4. kringförings- eller utomhushandel, vilken utgör ett led i en eljest på

stadigvarande driftställe bedriven rörelse och avser sådana varor som regelmässigt

saluföres eller framställes där.

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

2 §•

Vad som i denna förordning sägs om svensk medborgare gäller även

svensk juridisk person och vad som sägs om utlänning även utländsk juridisk

person.

För tillfällig handel gäller utöver bestämmelserna i denna förordning de

föreskrifter som gäller om drivande av handel i allmänhet eller vissa slag

av handel.

3 §■

Tillfällig handel får drivas endast efter särskilt tillstånd.

Svensk medborgare och utlänning som har hosättningstillstånd får dock

utan tillstånd driva tillfällig handel med livsmedel, blommor och alster av

inhemsk hemslöjd samt med andra varor om handeln drives i lokal över

vilken han förfogar. Vidare får, förutom svensk medborgare, utlänning

som har hosättningstillstånd utan tillstånd driva tillfällig handel med tryckt

skrift.

4 §•

Svensk medborgare och utlänning som har hosättningstillstånd äger erhålla

tillstånd enligt denna förordning, om det ej föreligger skäl till antagande

att sökanden med hänsyn till sina personliga förhållanden icke är

lämplig att driva verksamheten eller att denna kan störa allmän ordning.

Fråga om tillstånd enligt första stycket prövas, om handeln skall drivas

på visst försäljningsställe, av polismyndigheten i den ort där försäljningsstället

är beläget och i annat fall av polismyndigheten i den ort där sökanden

är bosatt.

5 §■

Tillstånd för annan utlänning än som avses i 4 § kan beviljas, om särskilda

skäl föreligger. Fråga om tillstånd i sådant fall prövas av den myndighet

som har att pröva fråga om tillstånd för utlänning att här i riket

idka näring i allmänhet.

6 §•

Den som ansöker om tillstånd skall lämna uppgift om de varuslag handeln

skall avse samt om tid och ort för handeln. Är handeln avsedd att helt

eller delvis drivas på visst försäljningsställe, skall detta anges.

Sökanden skall vidare visa, att han ej är obehörig att driva handel i allmänhet.

I fall som avses i 5 § inges ansökningshandlingarna till länsstyrelsen i det

län där verksamheten är avsedd att huvudsakligen drivas. Länsstyrelsen

skall med eget yttrande sända handlingarna till tillståndsmyndigheten.

7 §•

Om tillstånd till tillfällig handel beviljas juridisk person, skall för verksamheten

finnas en av tillståndsmyndigheten godkänd föreståndare. Vid

ansökan om godkännande av föreståndare skall beträffande denne förebringas

utredning som avses i 6 § andra stycket. 8

8 §•

Tillstånd skall avse ett eller flera varuslag samt gälla för bestämt tillfälle

eller under viss tid, ej över tre år. Tillstånd kan förbindas med särskilda villkor

och föreskrifter.

När särskilda skäl föreligger, kan tillstånd återkallas.

s. 259 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

259

9 §•

Bevis om tillstånd skall i huvudskrift eller styrkt avskrift medföras vid

handelns utövande. Beviset skall visas upp vid anfordran.

Den som driver tillfällig handel, för vilken enligt denna förordning ej

fordras tillstånd, skall vara försedd med bevis om sitt namn och hemvist.

Beviset skall visas upp vid anfordran.

Den som driver tillfällig handel i lokal över vilken han förfogar skall genom

anslag i eller vid lokalen tydligt ange sitt namn och hemvist.

10 §.

Den som driver tillfällig handel utan vederbörligt tillstånd eller utan att

godkänd föreståndare finns eller i strid mot villkor eller föreskrift som

meddelats med stöd av denna förordning, dömes till böter. Till samma straff

dömes den som för annans räkning driver eller förestår sådan olovlig handel.

Den som bryter mot 9 § dömes till böter, högst femhundra kronor.

11 §•

Talan mot beslut enligt denna förordning föres genom besvär, om beslutet

meddelats av polismyndighet, hos länsstyrelsen och eljest hos

Konungen.

Beslut enligt denna förordning länder till efterrättelse utan hinder av

anförda besvär, om ej annat förordnas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.

Den som vid förordningens ikraftträdande på grund av tillstånd enligt förordningen

den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet

driver handel, för vilken enligt den nya förordningen fordras tillstånd, får

under återstående tillståndstid fortsätta verksamheten som om tillståndet

meddelats enligt den nya förordningen. Fråga om återkallelse av sådant tillstånd

prövas dock av den myndighet som meddelat tillståndet.

Förordningen medför ej inskränkning i den rätt till försäljning av fisk

som föreskrives i förordningen den 25 maj 1917 (nr 255) angående rätt för

danska fiskare att i svensk hamn avsätta fångst av färsk fisk.

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

KungJ. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

8) Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 18 maj 1956 (nr 328) om kontroll å

ädelmetallarbeten

Härigenom förordnas, att 38, 39 och 42 §§ förordningen den 18 maj 1956

om kontroll å ädelmetallarbeten skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

38

Envar som vill för avsaln tillverka

ädelmetallarbeten, som äro underkastade

kontroll enligt denna förordning,

eller idka grosshandel därmed

eller försälja sådana varor i bod

eller från annat upplagsställe skall,

innan rörelsen börjar, göra anmälan

hos mynt- och justeringsverket och

därvid lämna uppgift om var rörelsen

skall idkas samt tillika förete

dels bevis om anmälan enligt 9 § näringsfrihetsförordningen,

där sådan

anmälan skall äga rum, och dels, då

fråga är om juridisk person, i förekommande

fall vederbörligt registreringsbevis.

Önskar någon sälja ädelmetallarbete

å sådan realisation som omförmäles

i 9 § 3 mom. näringsfrihetsförordningen

skall han, innan realisationen

vidtages, göra anmälan därom

hos mynt- och justeringsverket

med bifogande av uppgift om var

realisationen skall äga rum samt bevis

om tillstånd därtill.

Då tillverkning-----mynt
39
Under

utövande av gårdfarihandel

må, vid äventyr som är stadgat för

olaga gårdfarihandel, försäljning av

ädelmetallvaror icke äga rum.

§•

Envar som vill för avsalu tillverka

ädelmetallarbeten, som äro underkastade

kontroll enligt denna förordning,

eller idka försäljning av

sådana varor på försäljningsställe

av stadigvarande beskaffenhet skall,

innan rörelsen börjar, göra anmälan

hos mynt- och justeringsverket och

därvid lämna uppgift om var rörelsen

skall idkas samt tillika förete

dels bevis om anmälan till handelsregistret,

där sådan anmälan skall

äga rum, och dels, då fråga är om

juridisk person, i förekommande fall

vederbörligt registreringsbevis.

Önskar någon sälja ädelmetallarbete

på försäljningsställe av tillfällig

beskaffenhet skall han, innan försäljningen

vidtages, göra anmälan

därom hos mynt- och justeringsverket

med bifogande av uppgift om var

försäljningen skall äga rum samt bevis

om det tillstånd därtill som må

vara erforderligt.

och justeringsverket.

§•

Försäljning av ädelmetallarbeten

må ej äga rum under kringföring.

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kangl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

42

1 mom. Med dagsböter straffes, 1 mom. Till böter dömes, om gärdar

förfarandet icke är i allmän lag ningen ej är belagd med straff i

belagt med straff, brottsbalken,

den som tillverkat------sådant arbete.

Till böter dömes också den som

försäljer ädelmetallarbete i strid mot

39 §.

2 mom. Har åtgärd som i 1 inom.

första stycket avses företagits i större

omfattning, må dömas till fängelse

i högst sex månader.

3 mom. Till böter, högst 500 kronor,

dömes

2 mom. Har åtgärd som i 1 mom.

avses företagits i större omfattning,

må dömas till fängelse i högst sex

månader.

3 mom. Med böter högst 300 kronor

straffes

den som utan —------är stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.

9) Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 29 december 1949 (nr 723)

angående handel med skrot, lump och begagnat gods

Härigenom förordnas, att 4 § förordningen den 29 december 1949 angående

handel med skrot, lump och begagnat gods1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Ansökning om tillstånd till handel

skall av bolag, ekonomisk förening

och enskild person, som är svensk

medborgare, göras hos polismyndigheten

i den ort, där rörelsen huvudsakligen

skall bedrivas. Angående

ansökning av utlänning om tillstånd

till utövande av näring är särskilt

stadgat.

Ansökningen skall------

Ansökan om tillstånd till handel

göres hos polismyndigheten i den

ort, där rörelsen huvudsakligen skall

bedrivas.

av sökanden.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1963: 579.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

10) Förslag

till

Förordning

om upphävande av förordningen den 20 september 1859 (nr 47) angående

utsträckt frihet för bergshanteringen

Härigenom förordnas, att förordningen den 20 september 1859 angående

utsträckt frihet för bergshanteringen skall upphöra att gälla vid utgången

av år 1968. Föreskrifterna i 4 § förordningen om hammarsmeds- och masmästarkassor

gäller dock så länge dessa kassor består.

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

263

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 26 mars 1968.

Närvarande:

f. d. justitierådet

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

Lind,

Alexanderson,

Ringdén,

Westerlind.

Enligt lagrådet den 11 mars 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll

över handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 16

februari 1968, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr

41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet, 2) lag om rätt för utlänning och

utländskt företag att idka näring här i riket, 3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändrad Igdelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1)

angående handelsregister, firma och prokura, 5) lag angående ändrad Igdelse

av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att

förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag och 6) lag om

rätt för utlänning och utländskt företag att sluta handelsbolag eller ingå

i sådant bolag.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Lars Jonson.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om rätt för utlänning och utländskt företag att idka

näring här i riket

17 §.

I associationslagstiftningen förekommer flerstädes (se exempelvis 78 §

tredje stycket lagen om aktiebolag, 74 § andra stycket lagen om bankrörelse

och 71 § andra stycket lagen om försäkringsrörelse) bestämmelser om vice

verkställande direktör. De innehåller att vice verkställande direktör kan

utses att tjänstgöra i verkställande direktörs ställe. Först vid förfall för

s. 264 Kontrollera mot PDF

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

verkställande direktör träder således vice verkställande direktör i funktion

med de befogenheter och den rätt att företräda bolaget som på grund av lag

eller bemyndigande tillkommer verkställande direktör. Däremot är intet

hinder att vice verkställande direktör har firmateckningsrätt på grund av

styrelsens bemyndigande.

Av lydelsen framgår icke att förevarande paragraf uppställer motsvarande

begränsning i vice verkställande direktörs befogenheter. Paragrafen

överensstämmer — frånsett en jämkning av ordalagen — med 2 § i den nuvarande

filiallagen. Av departementschefens anförande vid tillkomsten av

nämnda lag (NJA II 1955 sid. 272) synes visserligen framgå att dessa befogenheter

och denna rätt närmast var avsedd att vara inskränkt till att

inträda vid förfall för verkställande direktör. Emellertid gäller enligt filiallagen

liksom enligt föreliggande förslag att fullmakt skall utfärdas för vice

verkställande direktör och att denna fullmakt skall vara av samma innehåll

som fullmakten för verkställande direktör. Ehuru vice verkställande

direktör icke torde ha samma befogenhet och ansvar som verkställande

direktör förrän vid förfall för denne synes han alltså hela tiden äga samma

behörighet att företräda filialen.

Då den enligt filiallagen gällande ordningen, som överförts till förslaget,

icke såvitt känt medfört några olägenheter, anser sig lagrådet icke ha anledning

rikta någon erinran mot förslaget i denna del.

21 §.

Enligt lagrådets mening skulle första punkten i första stycket vinna i

tydlighet om den erhölle exempelvis följande avfattning: »Innan filialen

registrerats hos myndighet som avses i 26 § får den ej börja sin verksamhet».

Därjämte torde i samma stycke böra införas föreskrift motsvarande

9 § första stycket andra punkten filiallagen. Tredje punkten bör innehålla

bestämmelse om att det åligger verkställande direktören att göra anmälan

för registrering.

Såsom andra stycke kan lämpligen upptagas innehållet av första stycket

andra punkten i departementsförslaget, möjligen med tillägg — för uteslutande

av missförstånd — att det är verkställande direktören som skall göra

även sådan anmälan.

Den förändrade styckeindelningen är föranledd av omständigheter som

kommer att beröras vid 35 §.

29 §.

Av paragrafens ordalydelse framgår att — möjligen i motsats till vad

som gäller enligt näringsfrihetsförordningen (se SOU 1962: 15 s. 41) —

även sådan delägare i kommanditbolag som ej deltar i förvaltningen inbegrips

under stadgandet.

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

33 §.

Iakttages vad lagrådet föreslagit vid 21 § om införande av motsvarighet

till 9 § första stycket andra punkten filiallagen, bör ordalagen i förevarande

paragraf jämkas.

34 §.

Beträffande innehållet i punkterna 1 och 3 må anmärkas att orden »utan

rätt» torde få avse även fall då filial icke registrerats eller den avförts ur

registret.

35 §.

Beträffande behovet av straffsanktion för verkställande direktörens underlåtenhet

att fullgöra sin anmälningsskyldighet enligt 21 § anser lagrådet

tillfyllest att enbart uraktlåtenhet som hänför sig till ändring i förhållandena

straffbeläggs. Vad angår den anmälan som skall ligga till grund för

den ursprungliga registreringen är nämligen att märka att utövande av

näringsverksamhet utan rätt är straffbelagt enligt 34 § 3. Hänvisningen

till 21 § bör därför ändras till 21 § andra stycket i dess av lagrådet förordade

lydelse.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

29 mars 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,

Moberg.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till

1) lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1)

angående utvidgad näringsfrihet,

2) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här

i riket,

3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående

handelsregister, firma och prokura,

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om

vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller

aktier i vissa bolag,

6) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta handelsbolag

eller ingå i sådant bolag.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådets uttalanden hänför sig enbart till förslaget till lag om rätt för

utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket. I anslutning till

17 § har lagrådet påpekat att de föreslagna reglerna om vice verkställande

direktör i viss mån avviker från vad som gäller beträffande vice verkställande

direktör enligt bl. a. aktiebolagslagen. Lagrådet har emellertid inte

riktat någon erinran mot förslaget i denna del. Som lagrådet påpekat, överensstämmer

förslaget i berört avseende med filiallagen. Några olägenheter

av ifrågavarande ordning har inte yppats. Jag finner därför inte skäl att

frångå det remitterade förslaget på denna punkt. I fråga om 21, 33 och 35 §§

bör beaktas vad lagrådet anfört. Jag ansluter mig även till lagrådets uttalanden

om innebörden av 29 och 34 §§. Beträffande 34 § vill jag tillägga att

bestämmelsen inte avser det fall, att utlänning eller utländskt företag

som har rätt att idka näring åsidosätter t. ex. lagens regler om föreståndare

s. 267 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

267

respektive verkställande direktör. I sådant fall får myndigheterna, om rättelse

inte sker utan dröjsmål, tillse att näringsidkarens rätt att utöva verksamheten

upphävs genom återkallelse av näringstillståndet respektive avförande

ur filialregistret.

I övrigt bör vissa redaktionella jämkningar göras i de remitterade förslagen.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t dels föreslår riksdagen att antaga förslag

till

1) lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående

utvidgad näringsfrihet,

2) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här

i riket,

3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående

handelsregister, firma och prokura.

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156)

om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller

aktier i vissa bolag,

6) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag

eller ingå i sådant bolag,

dels inhämtar riksdagens yttrande över de vid statsrådsprotokollet den

16 februari 1968 fogade förslagen till

7) förordning om tillfällig handel,

8) förordning angående ändring i förordningen den 18 maj 1956 (nr 328)

om kontroll å ädelmetallarbeten,

9) förordning om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 29 december

1949 (nr 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods,

10) förordning om upphävande av förordningen den 20 september 1859

(nr 47) angående utsträckt frihet för bergshanteringen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. 2

Författningsförslag............................................. 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 februari 1968 .................. 19!

I. Inledning................................................. 19

II. Huvudfrågor.............................................. 23

Gällande rätt............................................ 23

Den sakkunnige......................................... 24

Yttrandena ............................................. 29

Departementschefen...................................... 32:

III. Vissa näringsrättsliga regler för svenska rättssubjekt.......... 37

1. Omyndigs rätt att idka näring.......................... 37

Gällande rätt.......................................... 37

Den sakkunnige....................................... 37

Yttrandena............................................ 39

Departementschefen ................................... 40

2. Konkursgäldenärs rätt att idka näring.................... 41

Gällande rätt.......................................... 41

Den sakkunnige....................................... 41

Yttrandena............................................ 44

Departementschefen.................................... 40

3. Vissa tjänstemäns rätt att idka näring.................... 46

Gällande rätt.......................................... 46

Den sakkunnige....................................... 47

Yttrandena............................................ 47

Departementschefen .................................... 48

4. Gift kvinnas rätt att idka näring........................ 48

Gällande rätt.......................................... 48

Den sakkunnige....................................... 49

Yttrandena............................................ 50

Departementschefen.................................... 50

5. Dödsbos rätt att idka näring............................ 50

Gällande rätt.......................................... 50

Den sakkunnige....................................... 51

Yttrandena............................................ 52

Departementschefen.................................... 52

6. Näringsidkares skyldighet att anmäla rörelse.............. 53

Gällande rätt.......................................... 53

Den sakkunnige....................................... 53

Yttrandena............................................ 55

Departementschefen .................................... 56

7. Vissa andra regler i näringsfrihetsförordningen............ 56

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1968

IV. Näringsutövning av utlänningar och utländska företag........ 57

Gällande rätt m. m....................................... 57

Näringsfrihetsförordningen ............................. 57

1955 års lagstiftning................................... 59

Andra föreskrifter om utländska rättssubjekts näringsutövning

................................................ 60

Utlänningslagen och utlänningskungörelsen .............. 60

Vissa uppgifter om de utländska rättssubjekten............ 61

Den sakkunnige......................................... 62

Allmänna synpunkter ................................. 62

Verksamhetsformer som bör omfattas av lagstiftningen .... 70

Särskilda frågor rörande utlänningar.................... 76

Tillståndsprövningen ................................ 76

Särskilda regler för vissa näringar .................... 80

Undantagsbestämmelser för vissa utlänningar .......... 85

Särskilda frågor rörande utländska företag................ 90

Olika företagsformer ................................ 90

Olika slag av näringsverksamhet...................... 91

Bestämmelsernas innehåll ............................ 92

Säkerhet för skatter och vissa avgifter.................... 95

Lagstiftningens utformning ............................ 97

Yttrandena.............................................. 98

Departementschefen...................................... 109

Allmänna synpunkter.................................. 109

Verksamhetsformer som bör omfattas av lagstiftningen .... 113

Särskilda frågor rörande utlänningar.................... 115

Tillståndsprövningen................................. 115

Särskilda regler för vissa näringar .................... 117

Undantagsbestämmelser för vissa utlänningar .......... 120

Särskilda frågor rörande utländska företag................ 122

Olika företagsformer ................................ 122

Olika slag av näringsverksamhet...................... 122

Bestämmelsernas innehåll ............................ 123

Säkerhet för skatter och vissa avgifter.................... 125

Specialmotivering till förslaget till lag om rätt för utlänning och

utländskt företag att idka näring här i riket................ 128

V. Tillfällig handel .......................................... 163

Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av svenska rättssubjekt

................................................. 163

Gällande rätt.......................................... 163

Statistiska uppgifter.................................... 166

Den sakkunnige....................................... 168

Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av utländska rättssubjekt

................................................. 184

Gällande rätt.......................................... 184

Den sakkunnige....................................... 186

Yttrandena.............................................. 189

Departementschefen...................................... 200

Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av svenska rättssubjekt

.............................................. 200

Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av utländska

rättssubjekt........................................... 209

s. 270 Kontrollera mot PDF

270 Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1968

Specialmotivering till förslaget till förordning om tillfällig handel

..................................................... 212

VI. Upphävande av näringsfrihetsförordningen in. m............... 224

Lag om upphävande av näringsfrihetsförordningen.......... 224

Ändringar i konkurslagen och firmalagen.................. 224

Ändring i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten

att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa

bolag................................................... 225

Ändring i förordningen om kontroll å ädelmetallarbeten...... 226

Ändrad lydelse av 4 § förordningen angående handel med skrot,

lump och begagnat gods................................. 227

Upphävande av förordningen angående utsträckt frihet för

bergshanteringen ........................................ 228

VII. Delegering av ärenden om tillstånd för utländska rättssubjekt atl

sluta handelsbolag eller ingå i sådant bolag................... 230

Gällande rätt m. ........................................ 230

Departementsutredningen ................................ 230

Yttrandena.............................................. 232

Departementschefen...................................... 232

VIII. Hemställan ............................................... 234

Bilaga 1. Vissa av den sakkunniges författningsförslag.............. 235

Bilaga 2. Departementschefens författningsförslag................. 247

Utdrag av lagrådets protokoll den 26 mars 1968 .................... 263

Utdrag av statsrådsprotokollet den 29 mars 1968 ................... 266

MARCUS BOKTR. STHLM I968 640820

Doktrin (1)

  1. Michael Bogdan, Den svenska internationella arbetsrättens grunder, SvJT 1979 s. 81, på s. 98 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 3LU 1968:63 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 s. 1 i texten
  2. 3LU 1968:51 Memorial angående uppskov med behandlingen av vissa utskottet tilldelade ärenden m. m. Tredje lagutskottet har för behandling tilldelats bl. a. följande till la s. 2 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1979 s. 81 Michael Bogdan, Den svenska internationella arbetsrättens grunder s. 98 i texten