Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

1969-03-21 · 165 sidor, varav 160 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 160 av 165 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:100, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

1

Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370), given Stockholms slott den 21 mars

1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av företagsskatteutredningens betänkande (SOU 1968: 26)

föreslås i propositionen ändrade avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen

för rörelse- och hyresfastigheter. De föreslagna ändringarna syftar

till att bättre anpassa gällande regler till det företagsekonomiska kostnadsbegreppet.

I fråga om rörelsefastigheter innebär förslaget bl. a. en ändrad gränsdragning

för vad som i avskrivningshänseende skall räknas till mark, byggnad

och inventarier. Den ändrade gränsdragningen innebär bl. a. att ledningar

m. m., som enligt nuvarande regler räknas till marken och därför inte alls

kan avskrivas, i stället skall behandlas på samma sätt som inventarier. De

skall alltså kunna avskrivas efter de procentsatser som tillämpas för maskiner

och inventarier. Detsamma gäller andra tillgångar som, trots att de används

i produktionsprocessen, nu räknas som tillbehör till byggnad.

En särskild avskrivningsrätt föreslås för vissa till rörelsefastighet hörande

markanläggningar såsom körplaner, parkerings- och upplagsplatser, vägar

m. m.

I fråga om rörelsebyggnader föreslås en förbättrad avskrivningsrätt för

den som nyinvesterat genom ny-, till- eller ombyggnad. För sådana investeringar

föreslås rätt till ett s. k. primäravdrag med 2 % för vart och ett av

de första fem åren efter investeringen. Även i fråga om de vanliga årliga

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt Nr 100

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

värdeminskningsavdragen förutsätts en viss allmän höjning av procenttalen.

Avskrivning på byggnad föreslås i princip alltid ske på byggnadens verkliga

anskaffningsvärde. Taxeringsvärdet skall därför inte få användas som avskrivningsunderlag.

Även i fråga om hyresfastigheterna föreslås en höjning av de procentsatser

som skall gälla för avskrivningarna. Således föreslås att värdeminskningsavdraget

beräknas efter 1,5 % för stenbyggnader och efter 1,75 % för

träbyggnader. Också för hyresfastigheternas vidkommande föreslås en övergång

så att avskrivningarna fortsättningsvis skall ske på anskaffningsvärdet

i stället för det taxerade byggnadsvärdet. En annan nyhet är att reparations-

och underhållskostnader överstigande 6 000 kr. får fördelas till avdrag

på tre år.

De nya bestämmelserna om fastighetsavskrivningar avses kunna tillämpas

första gången vid 1970 års taxering. Skattskyldig som så önskar kan

dock få äldre bestämmelser tillämpade även vid 1970 och 1971 års taxering.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1969

3

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, dels att 5 § 1 mom., 29 § 1 mom., punkt 2 a av anvisningarna

till 22 §, punkterna 2 och 3 av anvisningarna till 25 §, punkt 1

av anvisningarna till 28 §, punkt 7 av anvisningarna till 29 §, punkt 1 av anvisningarna

till 35 §, punkt 1 av anvisningarna till 36 § och punkt 2 av anvisningarna

till 41 § kommunalskattelagen den 28 september 19281 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall till anvisningarna

till 25 § fogas en ny punkt, 7, samt till anvisningarna till 29 § två

nya punkter, 16 och 17, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §•

1 m o m. Från skatteplikt---industriell anläggning;

d) statens samt kommuns eller d) statens samt kommuns eller

annan menighets byggnader för allmän

styrelse eller förvaltning ävensom

för kultur- eller rättsvård, ordning

eller säkerhet, barnavård, sundhetsvård,

religionsvård eller undervisning,

så ock byggnader, som avses

i 18 och 41 §§ lagen om socialhjälp;

e) byggnader som ------— —

Därest under —- — — — ---—

Från skatteplikt--------

annan menighets byggnader för allmän

styrelse eller förvaltning ävensom

för kultur- eller rättsvård, ordning

eller säkerhet, barnavård, sundhetsvård,

religionsvård eller undervisning,

så ock byggnader, som avses

i 18 § lagen om socialhjälp;

—--- — avsedda byggnader.

--fastighetens värde.

ecklesiastik boställsordning.

29 §.

1 mom. Från bruttointäkten---— ---är underkastad;

värdeminskning å markanläggning,

avsedd för användning i ägarens

rörelse;

värdeminskning å naturtillgångar — — tillhörande fördelningsledningar.

Har skattskyldig---—-----— — oavskrivna värde.

Anvisningar

till 22 §.

2. a. Avdrag medgives för sådan 2. a. Avdrag medgives för sådan

värdeminskning å till jordbruket el- värdeminskning å till jordbruket el
1

Senaste lydelse av 5 § 1 mom. se 1962:160, av 29 § 1 mom. se 1966:724, av punkt 2 a av anvisningarna

till 22 § se 1968:729, av punkt 2 av anvisningarna till 25 § se 1953:404, av punkt 3

av anvisningarna till 25 § och av punkt 7 av anvisningarna till 29 § se 1957:59, av punkt 1 av

anvisningarna till 28 § och av punkt 1 av anvisningarna till 36 § se 1967:748, av punkt 1 av anvisningarna

till 35 § se 1951:761 samt av punkt 2 av anvisningarna till 41 § se 1951:790

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1969

(Nuvarande lydelse)

ler till dess binäringar eller till

skogsbruket hörande driftbyggnader,

därunder inbegripna för driften nödiga

bostadsbyggnader, som dessa

även med normalt underhåll och aktsam

vård äro underkastade. Avdraget

bör bestämmas till viss procent

av byggnadens värde. Detta skall anses

vara lika med anskaffningskostnaden.

Kan denna icke visas, skall

såsom byggnads värde anses två

tredjedelar av summan av under beskattningsåret

gällande taxerat jordbruksvärde,

skogsmarksvärde, värde

av övrig mark och värde av särskilda

tillgångar, minskat med skäligt

värde av mera betydande naturtillgångar

och särskilda förmåner.

Skogsmarksvärdet inräknas dock

med högst 25 000 kronor. Naturtillgångar

och särskilda förmåner anses

såsom mera betydande, om värdet

därav överstiger en tiondedel av

ovannämnda summa. Procenttalet

bör bestämmas olika allt efter den

tid en byggnad av ifrågavarande art

anses kunna för sitt ändamål utnyttjas.

Vid bestämmande av denna tid

skall vederbörlig hänsyn tagas exempelvis

därtill, att en av arrendator

uppförd byggnad enligt arrendeavtalet

icke skall vid arrenderättens

upphörande lösas av jordägaren (jfr

punkt 7 av anvisningarna till 29 §).

Såsom för-------nödi;

Fasta maskiner---------

Därest inkomst av jordbruksfastighet

beräknas enligt bokföringsmässiga

grunder, skola bestämmelserna

i punkt 7 sista stycket av anvisningarna

till 29 § angående avdrag

för oavskrivet anskaffningsvärde

av utrangerad eller nedriven

byggnad i rörelse äga motsvarande

tillämpning beträffande sådant avdrag

i fråga om jordbruksfastighet.

(Föreslagen lydelse)

ler till dess binäringar eller till

skogsbruket hörande driftbyggnader,

därunder inbegripna för driften nödiga

bostadsbyggnader, som dessa

även med normalt underhåll och aktsam

vård äro underkastade. Avdraget

bör bestämmas till viss procent

av byggnadens värde. Detta skall anses

vara lika med anskaffningskostnaden.

Kan denna icke visas, skall

såsom byggnads värde anses två

tredjedelar av summan av under beskattningsåret

gällande taxerat jordbruksvärde,

skogsmarksvärde, värde

av övrig mark och värde av särskilda

tillgångar, minskat med skäligt

värde av mera betydande naturtillgångar

och särskilda förmåner.

Skogsmarksvärdet inräknas dock

med högst 25 000 kronor. Naturtillgångar

och särskilda förmåner anses

såsom mera betydande, om värdet

därav överstiger en tiondedel av

ovannämnda summa. Procenttalet

bör bestämmas olika allt efter den

tid en byggnad av ifrågavarande art

anses kunna för sitt ändamål utnyttjas.

Vid bestämmande av denna tid

skall vederbörlig hänsyn tagas exempelvis

därtill, att en av arrendator

uppförd byggnad enligt arrendeavtalet

icke skall vid arrenderättens

upphörande lösas av jordägaren (jfr

punkt 7 sjunde stycket av anvisningarna

till 29 §).

; bostadsbyggnad.

— första stycket.

Beräknas inkomst av jordbruksfastighet

enligt bokföringsmässiga

grunder, får utrangeringsavdrag ske

om byggnad, som hör till driften,

utrangeras eller ncdrives samt den

skattskyldige förebringar utredning

om anskaffningsvärdet och i beskattningsavseende

åtnjutna värdeminskningsavdrag.

Avdraget medgives

med belopp som återstår oavskrivet

av anskaffningsvärdet, i den

mån detta belopp överstiger vad som

influtit vid avyttring av byggnads
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

materiel e. d. i samband med utrangeringen

eller rivningen.

till 25 8.

2. Avdrag enligt 25 § 1 mom.

medgives för sådan värdeminskning,

som byggnad även med normalt underhåll

och aktsam vård är underkastad.

Avdraget bör bestämmas till

viss procent av byggnadens värde,

olika alltefter den tid en byggnad av

ifrågavarande art anses kunna för

sitt ändamål utnyttjas. Såsom byggnads

värde skall, där ej särskilda

omständigheter annat föranleda, anses

taxeringsvärdet (byggnadsvärdet)

under beskattningsåret.

2. a. Avdrag enligt 25 § 1 mom.

medgives för sådan värdeminskning,

som byggnad även med normalt underhåll

och aktsam vård är underkastad.

Avdraget beräknas enligt avskrivningsplan

på byggnadens anskaffningsvärde.

Angående minskning

av avskrivningsunderlag för

byggnad när särskilt värdeminskningsavdrag

beräknas för värmepannor

och annan maskinell utrustning,

se under b nedan.

Som byggnads anskaffningsvärde

anses den verkliga kostnaden för

dess anskaffande. Vid beräkning av

anskaffningsvärdet för byggnad,

som förvärvats tillsammans med den

mark på vilken den är belägen, anses

så stor del av fastighetens anskaffningskostnad

belöpa på byggnaden,

som det vid fastighetstaxeringen

fastställda byggnadsvärdet (minskat

med särskilt maskinvärde som

kan ingå däri) utgör av fastighetens

hela taxeringsvärde (minskat med

särskilt maskinvärde). Om den återstående

delen av anskaffningskostnaden

för fastigheten visas mera avsevärt

över- eller understiga ett skäligt

markvärde, får dock det för

byggnaden beräknade värdet jämkas.

Har byggnad förvärvats på annat

sätt än genom köp, byte eller därmed

jämförligt fång, skall som anskaffningsvärde

anses det belopp, som

i beskattningsavseende kvarstår oavskrivet

för överlåtaren, om ej särskilda

omständigheter föranleda annat.

Vid beräkning av anskaffningsvärdet

i vissa fall äger de två sista

meningarna av punkt 3 b sista stycket

av anvisningarna till 29 § motsvarande

tillämpning.

I byggnads anskaffningsvärde inräknas

kostnad för till- eller ombyggnad

som nedlagts efter förvärvet av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

(Nuvarande lydelse)

3. Avdrag enligt 25 § 1 mom. för

värdeminskning å maskiner och

andra inventarier får ske på sätt

och i den ordning, som enligt punkt

3 a—c av anvisningarna till 29 §

gäller om avdrag för värdeminskning

å dylika tillgångar i rörelse.

Fasta maskiner och andra inventarier,

för vilka ej enligt punkt 5 av

anvisningarna till 10 § redovisats

särskilt maskinvärde, skola dock inräknas

i byggnadens värde och således

bliva föremål för avskrivning

enligt punkt 2 här ovan, med rätt

för taxeringsnämnd att i samförstånd

med den skattskyldige bestämma,

att värdeminskningsavdrag

å tillgång, vars värde ej inräknas i

särskilt maskinvärde men tidigare

varit inräknat i sådant värde, skall

alltjämt beräknas såsom för inventarier.

(Föreslagen lydelse)

byggnaden. I anskaffningsvärdet för

byggnad inräknas även kostnad för

plantering, parkeringsplats och annan

jämförlig anläggning på fastigheten,

även om anläggningens värde

ingår i det markvärde som fastställts

vid fastighetstaxeringen. Vidare får i

anskaffningsvärdet inräknas kostnad

som ägaren haft för rivning av byggnad

eller annat som tidigare funnits

på fastigheten, om rivningen kan anses

ha varit betingad av och skett i

nära anslutning till den nya byggnadens

uppförande.

Det årliga värdeminskningsavdraget

beräknas efter 1,5 procent för

byggnad av sten, tegel, betong eller

annat jämförligt material och efter

1,75 procent för byggnad av trä. Avdraget

får dock beräknas efter högre

procenttal, om särskilda omständigheter

föranleda därtill.

b. Avdrag enligt 25 § 1 mom. för

årlig värdeminskning av värmepannor,

hissmaskinerier och jämförlig

maskinell utrustning, vars värde ingår

i taxeringsvärdet (byggnadsvärdet),

medgives enligt särskild avskrivningsplan

efter högre procenttal

än för byggnaden i övrigt. Värdeminsknings

av dr aget beräknas på utrustningens

anskaffningsvärde. Angående

beräkningen av detta värde

gäller i tillämpliga delar vad som

sägs i andra stycket under a ovan.

Avskrives maskinell utrustning

enligt särskild plan, skall underlaget

för beräkning av värdeminskningsavdrag

för byggnaden minskas i

motsvarande mån. Om tillgång som

ingår i sådan utrustning på grund

av förslitning eller teknikens utveckling

blivit oanvändbar innan fastigheten

avyttrats, medgives avdrag för

den del av tillgångens värde som

kvarstår oavskriven enligt planen.

Avdrag för årlig värdeminskning

enligt särskild avskrivningsplan

medgives även beträffande lösa inventarier

som höra till fastigheten.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3. Användes fastighet, varav intäkterna

beräknas enligt 24 § 1

mom., helt eller delvis i ägarens rörelse,

tillämpas punkterna 3, 4, 7, 16

och 17 av anvisningarna till 29 § i

fråga om rätt till avdrag för värdeminskning

m. m. av sådana i rörelsen

använda tillgångar som ingå i

fastighetens mark- och byggnadsvärden.

Härvid iakttages bland annat

att reglerna om avdrag för värdeminskning

av maskiner och inventarier

tillämpas även beträffande till

fastigheten hörande fasta maskiner

och andra inventarier, för vilka särskilt

maskinvärde redovisas enligt

punkt 5 av anvisningarna till 10 §,

om de användas i rörelsen. Vidare

iakttages att reglerna i punkt 2 b om

avdrag för värdeminskning av värmepannor

m. m. icke tillämpas, när

avdrag för värdeminskning av byggnad

medgives enligt föreskrifterna i

punkt 7 av anvisningarna till 29 §.

Om fastighetens ägare begär det,

tillämpas punkterna 3 a—c, 7,16 och

17 av anvisningarna till 29 § i fråga

om fastighet eller del av fastighet

som användes i rörelse bedriven av

annan än fastighetsägaren.

Avskrives tillgång som avses i denna

punkt enligt ovannämnda regler

för avskrivning av tillgångar i rörelse,

får tillgångens värde icke ingå

i underlaget för annan avskrivning

enligt 25 § 1 mom.

7. Har skattskyldig under ett visst

beskattningsår haft kostnader ej understigande

6 000 kronor för reparation

och underhåll av fastighet, varav

intäkterna beräknas enligt 24 §

1 mom., får han utan hinder av 41 §

och punkt 2 av anvisningarna till

samma paragraf efter eget val göra

avdrag för kostnaderna vid taxering

för beskattningsåret i fråga eller för

något av de två närmast följande beskattningsåren.

Avdraget får även

fördelas mellan dessa tre år på sätt

den skattskyldige önskar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

till 28 §.

1. Till intäkt av rörelse hänföras — —

Till intäkt av rörelse hänföres intäkt

vid avyttring av för stadigvarande

bruk avsedda maskiner och

andra inventarier, vilka icke vid beräkning

av värdeminskningsavdrag

hänföres till byggnad (se punkt 7 av

anvisningarna till 29 §), samt intäkt

vid avyttring av patenträtt eller liknande

tidsbegränsad rättighet. Detsamma

gäller intäkt vid avyttring av

hyresrätt och av varumärke, firmanamn

eller annan rättighet av goodwills

natur.

Skattskyldig, som driver tomtrörelse,

byggnadsrörelse eller handel

med fastigheter, skall såsom intäkt

av rörelsen upptaga vad som influtit

vid försäljning av sådan fastighet

eller del därav, oberoende av sättet

för fastighetens förvärvande och tiden

för innehavet, varefter frågan

om och i vad mån nettointäkt uppstått

genom försäljningen kommer

att bero på resultatet av rörelsen i

dess helhet under beskattningsåret.

Därvid iakttages utöver vad som gäller

enligt anvisningarna till 27 § följande.

Om fastighet, som utgör lagertillgång

i tomtrörelse, byggnadsrörelse

eller handel med fastigheter,

förvärvats innan rörelsen påbörjats,

beräknas fastighetens värde vid tiden

för rörelsens påbörjande på

samma sätt som vid beräkning av

realisationsvinst enligt punkterna 1

och 2 av anvisningarna till 36 §.

Detta värde utgör fastighetens uppräknade

ingångsvärde i rörelsen

även vid senare års taxeringar. Om

en skattskyldig, som utövar industriell

verksamhet, avyttrar någon för

denna verksamhet avsedd fastighet,

skall vad av försäljningssumman belöper

å sådana till fastigheten hörande

maskiner och andra inventarier,

vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag

hänföras till

stadgade grunder.

Till intäkt av rörelse hänföres intäkt

vid avyttring av för stadigvarande

bruk avsedda maskiner och

andra inventarier samt därmed vid

beräkning av värdeminskningsavdrag

likställda tillgångar (jfr punkterna

7 och 16 av anvisningarna till

29 §). Till intäkt av rörelse hänföres

även intäkt vid avyttring av patenträtt

eller liknande tidsbegränsad rättighet.

Detsamma gäller intäkt vid

avyttring av hyresrätt och av varumärke,

firmanamn eller annan rättighet

av goodwills natur.

Skatt skyldig, som driver tomtrörelse,

byggnadsrörelse eller handel

med fastigheter, skall såsom intäkt

av rörelsen upptaga vad som influtit

vid försäljning av sådan fastighet

eller del därav, oberoende av sättet

för fastighetens förvärvande och tiden

för innehavet, varefter frågan

om och i vad mån nettointäkt uppstått

genom försäljningen kommer

att bero på resultatet av rörelsen i

dess helhet under beskattningsåret.

Därvid iakttages utöver vad som gäller

enligt anvisningarna till 27 § följande.

Om fastighet, som utgör lagertillgång

i tomtrörelse, byggnadsrörelse

eller handel med fastigheter,

förvärvats innan rörelsen påbörjats,

beräknas fastighetens värde vid tiden

för rörelsens påbörjande på

samma sätt som vid beräkning av

realisationsvinst enligt punkterna 1

och 2 av anvisningarna till 36 §.

Detta värde utgör fastighetens uppräknade

ingångsvärde i rörelsen

även vid senare års taxeringar. Om

en skattskyldig, som bedriver eller

tidigare bedrivit rörelse, avyttrar

fastighet eller del av fastighet som

han för stadigvarande bruk använt

i rörelsen, skall den del av försäljningssumman

som belöper på sådana

till fastigheten hörande tillgångar,

vilka vid beräkning av värde
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

9

(Nuvarande lydelse)

byggnad, upptagas såsom intäkt av

rörelse, varemot återstående delen av

försäljningssumman skall upptagas

såsom inläkt av tillfällig förvärsverksamhet,

i den mån de i 35 § angivna

förutsättningarna för skattepliktig

realisationsvinst föreligga.

Utskiftar svenskt -—-

(Föreslagen lydelse)

minskningsavdrag hänföras eller

hänförts till maskiner och andra

inventarier (jfr punkterna 7 och 16

av anvisningarna till 29 §), upptagas

såsom intäkt av rörelse, varemot

återstående delen av försäljningssumman

skall upptagas såsom intäkt

av tillfällig förvärvsverksamhet,

i den mån de i 35 § angivna förutsättningarna

för skattepliktig realisationsvinst

föreligga.

----vid utskiftningen.

till 29 §.

7. Avdrag medgives ock för värdeminskning

å byggnad, vilken är avsedd

för användning i ägarens rörelse.

Avdraget bör bestämmas till viss

procent av byggnadens värde, olika

allt efter den tid byggnaden anses

kunna utnyttjas. Vid denna bedömning

skola beaktas jämväl sådana

omständigheter som att byggnadens

ekonomiska varaktighetstid kan antagas

komma att röna inflytande av

framtida rationaliseringar, förändringar

med hänsyn till teknikens utveckling,

omläggning av verksamhet

och liknande. Är på grund av särskilda

omständigheter av annan art

än nyss nämnts byggnadens värde

för rörelsen begränsat till förhållandevis

kort tid, skall hänsyn även härtill

tagas. Så kan vara fallet exempelvis

då fråga är om byggnad för utnyttjande

av en begränsad malmfyndighet,

eller då å annans grund belägen

byggnad, som användes i rörelse,

vid nyttjanderätt ens upphörande icke

skall av jordägaren lösas. I fråga om

rent tillfälliga byggnader, avsedda

att användas endast ett fåtal år, må

byggnadskostnaden i sin helhet avdragas

för det år, då utgiften för

byggnadens uppförande ägt rum.

I byggnads värde inräknas ej värdet

å fasta maskiner och andra till

byggnaden hörande inventarier, för

vilka enligt punkt 5 av anvisningarna

till 10 § särskilt maskinvärde redovisats

vid fastighetstaxeringen el
-

7. Kostnaden för anskaffande av

byggnad, vilken är avsedd för användning

i ägarens rörelse, avdrages

genom årliga värdeminskningsavdrag

enligt föreskrifterna i denna

punkt. Är fråga om rent tillfälliga

byggnader, avsedda att användas endast

ett fåtal år, får dock byggnadskostnaden

i sin helhet avdragas för

det år då anskaffningen ägt rum.

I byggnads anskaffningsvärde inräknas

ej värdet av sådana delar och

tillbehör, som äro avsedda att direkt

tjäna byggnadens användning för

rörelseändamål, även om deras värde

ingår i det vid fastighetstaxeringen

fastställda byggnadsvärdet.

1 enlighet härmed inräknas ej i

värdet av industribyggnad värdet av

tillgångar avsedda för den industriella

driften såsom maskiner, anordningar

för godstransport som t. ex.

räls, traversbanor och hissar, behållare,

ställningar för lagring e. d. samt

ej heller värdet av anordningar för

användningen av dessa tillgångar

som t. ex. särskilda fundament. I

byggnadens värde inräknas vidare ej

värdet av ledningar för vatten, avlopp

m. m., avsedda att direkt tjäna

den industriella driften, eller värdet

av speciella värmeanläggningar, ventilationsanordningar

eller särskilda

skorstenar för avledande av gaser

och annat som alstras vid produktionen.

I värdet av byggnad som är

avsedd för affärsändamål inräknas

lf Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 100

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Iiungl. Maj:ts proposition nr 100 ar 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ler, såvitt fråga är om tillgångar,

vilka ännu ej varit föremål för fastighetstaxering,

bör redovisas vid sådan

taxering. Å dem tillämpas reglerna

i punkterna 3 och 4. Rörande

avdrag för värdeminskning å övriga

maskiner, inventarier m. m., vilkas

värde inräknas i byggnadsvärde som

fastställts vid fastighetstaxering, tilllämpas

däremot de för värdeminskning

å byggnad meddelade bestämmelserna.

Har på grund av vad nu

sagts tillgång en gång hänförts till

maskiner, inventarier eller dyl., skall

den, såvida ej taxeringsnämnd i samförstånd

med den skattskyldige annorlunda

bestämmer, alltfort behandlas

såsom dylik tillgång, ändå

att den sedermera ej inbegripes i särskilt

maskinvärde.

Hinder möter ej att, där utredning

rörande anskaffningsvärde som avses

i punkt 3 här ovan förebringas,

för byggnad, vilken är avsedd för användning

i ägarens rörelse, beräkna

värdeminskningsavdraget enligt avskrivningsplan

på sätt i nämnda

punkt angives.

exempelvis ej värdet av hyllor, diskar

eller annan butiksinredning,

rulltrappor m. m. Tjänstgör konstruktion,

för vilken byggnadsvärde

fastställts vid fastighetstaxeringen, i

sin helhet eller till viss del som maskin

eller redskap, såsom kan vara

fallet med oljecisterner och siloanläggningar,

anses värdet av sådan

konstruktion ej ingå i byggnadens

värde.

I fråga om tillgångar, vilkas värde

enligt andra och tredje styckena ej

inräknas i byggnadens värde, tillämpas

i stället de föreskrifter som enligt

punkterna 3 och 4 gälla för beräkning

av värdeminskningsavdrag

m. m. för maskiner och andra inventarier

i rörelse.

Av punkt 16 fjärde stycket framgår,

att värdet av vissa till marken

hörande anordningar inräknas i anskaffningsvärdet

för byggnad, även

om de icke ingå i byggnadsvärdet.

Värdeminskningsavdrag för byggnad

beräknas på ett anskaffningsvärde,

bestämt enligt de grunder

som angivas i punkt 3 b sista stycket.

Har byggnad förvärvats tillsammans

med den mark, på vilken den

är belägen, anses så stor del av fastighetens

anskaffningskostnad belöpa

på byggnaden, som det vid fastighetstaxeringen

fastställda byggnadsvärdet

(minskat med särskilt

maskinvärde) utgör av fastighetens

hela taxeringsvärde (minskat med

särskilt maskinvärde). Om den återstående

delen av anskaffningskostnaden

för fastigheten visas mera avsevärt

över- eller understiga ett skäligt

markvärde, får dock det för

byggnaden beräknade värdet jämkas.

Till anskaffningsvärdet räknas även

de kostnader för till- eller ombyggnad

som nedlagts efter förvärvet av

byggnaden.

Avdrag för årlig värdeminskning

av byggnad beräknas enligt avskrivningsplan

till viss procent av anskaffningsvärdet.

Procentsatsen för

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Utrangeras eller nedrives i rörelse

använd byggnad, beträffande vilken

den skattskyldige förebringar

utredning om anskaffningsvärdet

och i beskattningsavseende åtnjutna

värdeminskningsavdrag, får avdrag

ske för vad som återstår oavskrivet

av anskaffningsvärdet, i den mån

detta belopp överstiger vad som influtit

vid avyttring av byggnadsmaterialier

o. dyl. i samband med utrangeringen

eller rivningen.

värdeminskningsavdraget bestämmes

efter den tid byggnaden anses

kunna utnyttjas. Vid denna bedömning

skola beaktas jämväl sådana

omständigheter som att byggnadens

ekonomiska varaktighetstid kan antagas

komma att röna inflytande av

framtida rationaliseringar, förändringar

med hänsyn till teknikens utveckling,

omläggning av verksamhet

och liknande. Är på grund av särskilda

omständigheter av annan art

än nyss nämnts byggnadens värde

för rörelsen begränsat till förhållandevis

kort tid, skall hänsyn tagas

även härtill. Så kan vara fallet

exempelvis då fråga är om byggnad

för utnyttjande av en begränsad

malmfyndighet eller då byggnad,

som är belägen på annans grund och

som användes i rörelse, vid nyttjanderättens

upphörande icke skall lösas

av jordägaren.

Skattskyldig får i fråga om byggnad,

som är avsedd att användas i

hans rörelse, göra avdrag inom avskrivningsplanen

— utom för årliga

värdeminskningsavdrag —- med 10

procent av den på planen upptagna

kostnaden för ny-, till- eller ombyggnad.

Avdraget fördelas med 2 procent

under vart och ett av de fem

första beskattningsåren räknat från

och med det år då kostnaden nedlagts.

överlåtes byggnaden inom denda

tidrymd, får den nye ägaren på

motsvarande sätt tillgodoräkna sig

de avdrag som återstå för överlåtaren.

Utrangeras eller nedrives i rörelse

använd byggnad, får avdrag ske för

vad som återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,

i den mån detta

belopp överstiger vad som influtit

vid avyttring av byggnadsmaterialier

o. dyl. i samband med utrangeringen

eller rivningen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16. Kostnaden för anskaffande av

sådana markanläggningar på fastighet,

avsedd för användning i ägarens

rörelse, som avses i andra stycket,

avdrages genom årliga värdeminskningsavdrag

enligt föreskrifterna i

denna punkt. Är fråga om rent tillfälliga

anläggningar, avsedda att användas

endast ett fåtal år, får dock

anskaffningskostnaden i sin helhet

avdragas för det år då anläggningen

anskaffades.

I anskaffningsvärdet för markanläggningar

inräknas kostnaden för

sådana markarbeten genom vilka

marken göres plan eller fast, såsom

röjning av träd, buskar och annat,

schaktning av jord- och bergmassor,

uppförandet av stödmurar och torrläggning

av marken. Till anskaffningsvärdet

föres även kostnaden

för rivning av byggnad eller annat

som tidigare funnits på fastigheten.

Vidare inräknas i anskaffningsvärdet

kostnaden för olika anordningar

såsom vägar, kanaler, hamninlopp

och andra tillfarter, körplaner, parkeringsplatser,

fotbollsplaner och

tennisbanor eller därmed jämförliga

anläggningar för personal, planteringar

e. d. samt, i den mån de ej

vid fastighetstaxering äro att hänföra

till byggnad, även brunnar, källare

och tunnlar e. d.

Däremot inräknas ej i anskaffningsvärdet

för markanläggningar

kostnaden för följande slags tillgångar

— även om deras värde ingår

i det vid fastighetstaxeringen fastställda

markvärdet — nämligen anordningar,

avsedda att användas tillsammans

med vissa maskiner eller

andra inventarier i rörelse, eller sådana

inventarier som användas för

viss verksamhet såsom fundament

e. d., industrispår, traversbanor samt

ledningar för vatten, avlopp, elektrisk

ström, gas m.m. Ej heller inräknas

kostnaden för stängsel och

andra jämförliga avspärrningsanordningar.

På dessa slags tillgångar

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i 00 år 1969

13

/Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tillämpas föreskrifterna om värdeminskningsavdrag

för maskiner och

inventarier i punkterna 3 och 4.

I anskaffningsvärdet för markanläggningar

inräknas ej heller kostnaden

för sådana anordningar, som

ingå i det vid fastighetstaxeringen

åsatta markvärdet, såsom ledningar

för vatten, avlopp, elektrisk ström,

gas m. m. samt andra därmed jämförliga

anordningar som åro nödvändiga

för en byggnads allmänna användning.

Vid beräkning av vårdeminskningsavdrag

skall värdet av

dessa slags anordningar inräknas i

avskrivningsunderlaget för byggnad.

Dock gäller att, om på samma fastighet

kostnaden för de ledningar

som avses i detta stycke vid sammanläggning

med kostnaden för sådana

ledningar som avses i närmast

föregående stycke kan antagas understiga

en fjärdedel av det sammanlagda

kostnadsbeloppet för ledningarna,

även de i detta stycke åsyftade

ledningarna få i avskrivningshänseende

hänföras till maskiner

och inventarier enligt nästföregående

stycke. Vid det omvända förhållandet

skola ledningarna i sin helhet

hänföras till avskrivningsunderlaget

för byggnad.

Avdrag enligt första stycket för

årlig värdeminskning av markanläggning

beräknas enligt avskrivningsplan

på ett avskrivningsunderlag,

som motsvarar tre fjärdedelar

av anskaffningsvärdet. Avdraget utgör

för år räknat 5 procent av avskrivningsunderlaget,

oavsett om anläggningens

varaktighetstid är längre

eller kortare än tjugo år.

Har rörelsefastighet övergått till

ny ägare på annat sätt än genom

köp, byte eller därmed jämförligt

fång, får den nye ägaren tillgodoräkna

sig de värdeminskningsavdrag för

markanläggning på fastigheten

som skulle ha tillkommit förre ägaren,

om denne fortfarande ägt fastigheten.

Har däremot fastigheten över
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kimgl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

gått till ny ägare genom köp, byte

till

1. Är fråga om beskattning av realisationsvinst

vid avyttring av fastighet,

som ingått i den skattskyldiges

rörelse, skall beaktas vad i punkt 1

av anvisningarna till 28 § sägs rörande

beskattning såsom intäkt av

rörelse av vad som erhålles vid avyttring

av maskiner eller andra inventarier,

vilkas värde icke enligt

punkt 7 av anvisningarna till 29 § inräknas

i värdet av byggnad.

till

1. Vid beräkning av realisationsvinst

upptages, utom i fall som avses

i 35 § 3 mom. andra stycket, såsom

intäkt vad som erhållits för den avyttrade

egendomen. Avdrag får —

med iakttagande dock av de särskilda

föreskrifter som enligt punkt 2

nedan gälla beträffande fastighet —

ske för alla omkostnader för förvärvet

och avyttringen, således för erlagd

köpeskilling, för vad som nedlagts

på förbättring av egendomen,

eller därmed jämförligt fång, får

överlåtaren göra avdrag för vad som

kvarstår oavskrivet i beskattningsavseende

av avskrivningsunderlaget.

17. Lika med kostnader för reparation

och underhåll behandlas i

avdragshänseende kostnader för sådana

ändringsarbeten på byggnad

som äro normalt påräkneliga i den

bedrivna verksamheten, såsom upptagande

av nya fönster- och dörröppningar

samt flyttning av innerväggar

och inredning i samband med

omdisponering av lokaler. Åtgärder

som innebär en väsentlig förändring

av fastigheten, såsom då en verkstadsbyggnad

ombygges för att i

stället användas för helt annat ändamål,

äro dock ej att jämställa med

reparation och underhåll.

35 §.

1. Är fråga om beskattning av realisationsvinst

vid avyttring av fastighet,

som ingått i den skattskyldiges

rörelse, skall beaktas vad i punkt 1

av anvisningarna till 28 § sägs rörande

beskattning såsom intäkt av

rörelse av vad som erhålles vid avyttring

av sådana tillgångar, vilka

enligt punkt 7 fjärde stycket eller

punkt 16 tredje stycket av anvisningarna

till 29 § skola vid beräkning

av värdeminskningsavdrag hänföras

till maskiner och andra inventarier.

36 §.

1. Vid beräkning av realisationsvinst

upptages, utom i fall som avses

i 35 § 3 mom. andra stycket, såsom

intäkt vad som erhållits för den avyttrade

egendomen. Avdrag får —

med iakttagande dock av de särskilda

föreskrifter som enligt punkt 2

nedan gälla beträffande fastighet —

ske för alla omkostnader för förvärvet

och avyttringen, således för erlagd

köpeskilling, för vad som nedlagts

på förbättring av egendomen,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

(Nuvarande lydelse)

för inköps- och försäljningsprovision,

för stämpelkostnader m. m. Hit

räknas jämväl kostnad, som under

tid, då intäkt av avyttrad annan fastighet

eller i förekommande fall del

därav beräknats enligt 24 § 2 eller 3

mom., nedlagts på reparation och

underhåll av fastigheten eller fastighetsdelen,

i den mån den avyttrade

egendomen på grund därav vid avyttringen

befunnit sig i bättre skick

än vid förvärvet. Har den skattskyldige

tidigare fått åtnjuta avdrag för

värdeminskning av skog eller annan

naturtillgång på avyttrad fastighet

eller för värdeminskning av skogsvägar

eller täckdikningsanläggningar,

skall å andra sidan omkostnadsbeloppet

minskas med sådant avdrag.

På samma sätt minskas omkostnadsbeloppet

med avdrag som för

tidigare beskattningsår åtnjutits för

värdeminskning av byggnad och sådana

inventarier vilkas värde inräknas

i fastighetens taxerade byggnadsvärde,

dock icke för år då åtnjutet

avdrag understigit 3 000 kronor. I intet

fall skall dock omkostnadsbelopp

minskas med avdrag för värdeminskning

som åtnjutits för år före år

1914. Beräknas anskaffningskostnad

för fastighet enligt punkt 2 första

eller andra stycket på grundval av

visst års taxeringsvärde minskas omkostnadsbeloppet

endast med värdeminskningsavdrag

för skog, byggnader

m. m. som åtnjutits från och med

nämnda år. Har den skattskyldige

tidigare åtnjutit avdrag för värdeminskning

eller dylikt av lös egendom,

minskas omkostnadsbeloppet

med sådant avdrag, i den mån vid

avyttringen återvunna avskrivningar

icke skola upptagas som intäkt av

rörelse. Vad som förstås med i beskattningsavseende

åtnjutet värdeminskningsavdrag

framgår av 29 § 1

mom. andra stycket. Vidare får vid

vinstberäkningen den skattskyldige

åtnjuta avdrag för under beskattningsåret

utbetalda förvaltningskost
-

(Föreslagen lydelse)

för inköps- och försäljningsprovision,

för stämpelskatt m. m. Hit

räknas jämväl kostnad, som under

lid, då intäkt av avyttrad annan fastighet

eller i förekommande fall del

därav beräknats enligt 24 § 2 eller 3

mom., nedlagts på reparation och

underhåll av fastigheten eller fastighetsdelen,

i den mån den avyttrade

egendomen på grund därav vid avyttringen

befunnit sig i bättre skick

än vid förvärvet. Har den skattskyldige

tidigare fått åtnjuta avdrag för

värdeminskning av skog eller annan

naturtillgång på avyttrad fastighet

eller för värdeminskning av skogsvägar

eller täckdikningsanläggningar

eller för värdeminskning som avses

i punkt 16 femte stycket av anvisningarna

till 29 §, skall å andra sidan

omkostnadsbeloppet minskas

med sådant avdrag. På samma sätt

minskas omkostnadsbeloppet med

avdrag som för tidigare beskattningsår

åtnjutits för värdeminskning

av byggnad och sådana inventarier

vilkas värde inräknas i fastighetens

taxerade byggnadsvärde,

dock icke för år då åtnjutet avdrag

understigit 3 000 kronor. I intet fall

skall dock omkostnadsbelopp minskas

med avdrag för värdeminskning

som åtnjutits för år före år

1914. Beräknas anskaffningskostnad

för fastighet enligt punkt 2 första

eller andra stycket på grundval av

visst års taxeringsvärde minskas omkostnadsbeloppet

endast med värdeminskningsavdrag

för skog, byggnader

m. m. som åtnjutits från och med

nämnda år. Har den skattskyldige

tidigare åtnjutit avdrag för värdeminskning

eller dylikt av lös egendom,

minskas omkostnadsbeloppet

med sådant avdrag, i den mån vid

avyttringen återvunna avskrivningar

icke skola upptagas som intäkt av

rörelse. Vad som förstås med i beskattningsavseende

åtnjutet värdeminskningsavdrag

framgår av 29 § 1

mom. andra stycket. Vidare får vid

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nader och räntor, därest dessa ej vinstberäkningen den skattskyldige

böra hänföras till annan förvärvs- åtnjuta avdrag för under beskattkälla.

ningsåret utbetalda förvaltningskost
nader

och räntor, därest dessa ej

böra hänföras till annan förvärvskälla.

2. I fråga

Å andra sidan skola utgifterna och

omkostnaderna för inkomstförvärvet

avdragas från intäkten under det år,

då de verkligen blivit av den skattskyldige

bestridda, även om de avse

inkomst, som tidigare förvärvats

eller först under ett senare år beräknas

inflyta. Även här gäller, att en

utgift, som verkställts under året

före eller efter beskattningsåret, kan

vara att praktiskt taget hänföra till

utgift under beskattningsåret. Så kan

exempelvis, om ränta å en i en hyresfastighet

intecknad skuld erlagts

omedelbart efter beskattningsårets

utgång, räntan vara att anse såsom

utgift under beskattningsåret, nämligen

för det fall, att räntan hänför

sig till beskattningsåret. I fråga om

avdrag för utgifter, som hänföra sig

till realisationsvinst, gälla särskilda

bestämmelser (jfr anvisningarna till

36 § punkt 1).

I enlighet

årets ingång.

Å andra sidan skola utgifterna och

omkostnaderna för inkomstförvärvet

avdragas från intäkten under det år,

då de verkligen blivit av den skattskyldige

bestridda, även om de avse

inkomst, som tidigare förvärvats

eller först under ett senare år beräknas

inflyta. Även här gäller, att en

utgift, som verkställts under året

före eller efter beskattningsåret, kan

vara att praktiskt taget hänföra till

utgift under beskattningsåret. Så kan

exempelvis, om ränta å en i en hyresfastighet

intecknad skuld erlagts

omedelbart efter beskattningsårets

utgång, räntan vara att anse såsom

utgift under beskattningsåret, nämligen

för det fall, att räntan hänför

sig till beskattningsåret. Om avdrag

för kostnader för reparation och underhåll

av sådan fastighet, varav

intäkterna beräknas enligt 24- § 1

mom., gäller även punkt 7 av anvisningarna

till 25 §. I fråga om avdrag

för utgifter, som hänföra sig till realisationsvinst,

gälla särskilda bestämmelser

(jfr anvisningarna till

36 § punkt 1).

eller terminsvis. 1 2 3 4

till 41 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969 och tillämpas första gången på

beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes år 1970.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande vid 1969 års taxering och vid

eftertaxering för år 1969 eller tidigare år.

3. Om skattskyldig begär det, skall äldre bestämmelser tillämpas även vid

1970 och 1971 års taxeringar i fråga om fastighet som förvärvats före den

1 juli 1969.

4. När skattskyldig övergår till planenlig avskrivning av byggnad på fastighet,

som förvärvats före den 1 juli 1969, får han efter eget val som ingångsvärde

för beräkning av värdeminskningsavdrag använda något av följande

värden, om nedan angivna förutsättningar föreligger.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

a) Har den skattskyldige förvärvat byggnaden genom köp, byte eller därmed

jämförligt fång, får han som ingångsvärde använda byggnadens anskaffningsvärde,

ökat med beloppet av de kostnader för till- eller ombyggnad,

som efter förvärvet nedlagts på byggnaden, samt minskat med beloppet

av de värdeminskningsavdrag för byggnaden som han efter förvärvet

erhållit vid taxering till statlig inkomstskatt. Har efter utgången av år 1964

byggnad förvärvats tillsammans med den mark på vilken den uppförts, tilllämpas

för beräkning av anskaffningsvärdet punkt 2 a andra stycket av anvisningarna

till 25 § respektive punkt 7 sjätte stycket av anvisningarna

till 29 §.

b) Kan byggnadens anskaffningsvärde inte tillförlitligen utredas eller har

byggnaden förvärvats på annat sätt än genom köp, byte eller därmed jämförligt

fång, får den skattskyldige som ingångsvärde använda det taxeringsvärde

(byggnadsvärde) som åsatts byggnaden vid 1965 års allmänna fastighetstaxering

eller, om byggnaden förvärvats efter utgången av år 1964, det

taxeringsvärde (byggnadsvärde) som gällde för byggnaden vid förvärvet, i

båda fallen ökat med beloppet av de kostnader för till- eller ombyggnad,

som nedlagts på byggnaden efter den 31 december 1964 respektive efter förvärvet,

samt minskat med beloppet av de värdeminskningsavdrag för byggnaden

som den skattskyldige för motsvarande tid erhållit vid taxering till

statlig inkomstskatt.

c) Den skattskyldige får som ingångsvärde även använda det taxeringsvärde

(byggnadsvärde) som gäller för byggnaden vid ingången av det beskattningsår,

när övergången till planenlig avskrivning äger rum.

5. När skattskyldig beträffande fastighet som används i rörelse övergår

till att tillämpa de nya avskrivningsbestämmelserna, får vid beräkning av

de ingångsvärden som skall ligga till grund för värdeminskningsavdragen

hänsyn tagas till de nya reglerna i punkterna 7 och 16 av anvisningarna

till 29 § om vad som är att hänföra till olika slag av tillgångar endast såvitt

gäller sådana kostnader som nedlagts efter utgången av år 1964 eller, om

fastigheten förvärvats vid en senare tidpunkt, efter förvärvet.

I enlighet härmed gäller att värdet av byggnad skall minskas och inventarievärdet

ökas med det restvärde som kvarstår oavskrivet i beskattningsavseende

för sådan vid övergången befintlig tillgång som enligt de nya bestämmelserna

är att hänföra till maskiner och andra inventarier och som

förvärvats efter utgången av år 1964. Vidare får avskrivningsunderlagen för

maskiner och andra inventarier, byggnad samt markanläggningar tillföras

anskaffningskostnaderna för sådana tillgångar som enligt de nya bestämmelserna

skall hänföras till nämnda slag av tillgångar och som anskaffats

efter sistnämnda tidpunkt under förutsättning att anskaffningskostnaden

icke tidigare avdragits eller avskrivits.

6. Skattskyldig, som vid övergång till planenlig avskrivning av byggnad

enligt punkt 4 ovan använt ett taxeringsvärde (byggnadsvärde) som ingångsvärde,

får framdeles icke erhålla utrangeringsavdrag som avses i punkt

7 sista stycket av anvisningarna till 29 §, såvida han icke utreder byggnadens

anskaffningsvärde och beloppet av de värdeminskningsavdrag för byggnaden

som medgivits vid taxering till statlig inkomstskatt.

7. Vid beräkning av ingångsvärde enligt punkt 4 ovan skall på samma

sätt som erhållna värdeminskningsavdrag beaktas att byggnad ansetts nedskriven

i beskattningsavseende på grund av att kostnad för ny-, till- eller

ombyggnad bestritts genom ianspråktagande av medel avsatta till investeringsfond,

nyanskaffningsfond, återanskaffningsfond eller liknande anordning

för uppskov med inkomstbeskattning.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

21 mars 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,

Bengtsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrade avskrivningsregler

för rörelse- och hyresfastigheter, m. m., och anför.

Inledning

I det betänkande om ”Ändrade avskrivningsregler för rörelse- och hyresfastigheter”

(SOU 1968:26), som företagsskatteutredningen1 avlämnat med

skrivelse den 16 maj 1968, har reglerna angående avdrag vid inkomstbeskattningen

för värdeminskning av rörelse- och hyresfastigheter varit föremål

för översyn.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av kammarrätten,

riksrevisionsverket, statskontoret, riksskattenämnden, kommerskollegium

(efter hörande av handelskamrarna i landet), byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,

statens naturvårdsverk, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,

Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,

Jämtlands och Yästernorrlands län, allmänna ombudet hos mellankommunala

prövningsnämnden, länsstyrelsens i Malmöhus län vattenvårdsgrupp,

Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges lantbruksför
1

Ledamöter kammarrättspresidenten G. T. Hedborg, ordförande, direktören S. G. Crabo,

filosofie kandidaten T. A. Ekström, direktören G. A. Henrikson, lagmannen S. L. S. Jungefors,

filosofie doktorn H. Kristersson, regeringsrådet S. Y. Lundell, direktören B. Lyberg, direktören

B. A. O. Nilsson, civilekonomen R. Nilsson (fr. o. m. den 1 juli 1965), direktören S. Svensson

och direktören B. Östergren (t. o. m. den 30 juni 1965). Som experter har medverkat direktören

E. G. Bergqvist, statssekreteraren I. E. Eckersten, kanslirådet C. B. Edlund, departementsrådet

H. R. Fridolin, docenten D. Helmers, planeringschefen L. Lindberger, regeringsrådet

E. A. P. Reuterswärd, direktören E. A. R. Söderberg (fr. o. m. den 19 december

1964) och professorn N. E. B. Västhagen (avliden den 13 oktober 1965). Såsom sekreterare

har tjänstgjort länsassessor J.-E. A. Rosén och fr. o. m. den 20 augusti 1964 biträdande taxeringsintendenten

G. A. Gustafson.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1965

bund, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund, Svensk industriförening, Familjeföretagens förening,

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska företagares

riksförbund, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,

Kooperativa förbundet, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Landsorganisationen

i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens

riksförbund, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Auktoriserade revisorer,

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,

Sveriges fastighetsägareförbund, Institutet för vattenoch

luftvårdsforskning, Svenska elverksföreningen, Svenska kraftverksföreningen,

Svenska turisthotellens riksförbund, Sveriges hotell- och restaurantförbund,

Sveriges centrala restaurangaktiebolag, Svenska tidningsutgivareföreningen,

Motorbranschens riksförbund, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.

Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen och Stockholms handelskammare

har åberopat ett yttrande av näringslivets skattedelegation.

Till detta yttrande har även Sveriges grossistförbund, Skogsindustriernas

samarbetsutskott och Svenska byggnadsentreprenörföreningen anslutit sig.

Vidare åberopar Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges

köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation och Sveriges

fastighetsägareförbund ett yttrande av näringslivets byggnadsdelegation.

Sveriges lantbruksförbund, RLF och Sveriges skogsägareförbund har

hänfört sig till ett yttrande av lantbrukets skattedelegation.

Utredningens författningsförslag torde få fogas vid statsrådsprotokollet i

detta ärende som bilaga.

Gällande rätt

Rörelsefastighet

Allmänna regler

De bestämmelser som är av betydelse för avdragsrätten beträffande sådana

kostnader som nedlagts på fastighet i rörelse återfinns i 29 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370) (KL) med anvisningar.

Som avdragsgill driftkostnad i rörelse är således enligt 29 § 1 mom. att

anse bl. a. kostnad för reparation och underhåll av till driften hörande

byggnader, inrättningar, maskiner, inventarier o. d. Kostnaderna för sådana

åtgärder i syfte att hålla egendomen i stånd får i sin helhet avdras redan

det år de uppkommer. För kostnaderna för anskaffandet av ifrågavarande

anläggningstillgångar liksom för kostnader efter förvärvet för åtgärder

av annat slag än nyss nämnts får däremot i regel omedelbart avdrag

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

inte göras. I fråga om viss egendom gäller i stället, att avdrag ges för årlig

värdeminskning genom användning i rörelsen. Sådan avdragsrätt är enligt

29 § 1 mom. medgiven beträffande inventarier och byggnad. Däremot föreligger

inte rätt till avdrag vid taxeringen för kostnader för förbättring eller

därmed jämställda åtgärder på marken och på till marken hänför liga anläggningar

och anordningar, vare sig på en gång eller genom årliga värdeminskningsavdrag.

Anskaffningskostnaden är inte heller avdragsgill i någon

form. För denna grupp av tillgångar medges endast avdrag för reparationsoch

underhållskostnader, där sådana förekommit.

Olika regler gäller alltså med hänsyn till tillgångarnas art. Därvid har

man att skilja mellan egendom som är att hänföra till resp. inventarier,

byggnad och mark. Av betydelse är även arten av vidtagna åtgärder, nämligen

å ena sidan reparation och underhåll samt å den andra ny-, till- och

ombyggnad ävensom grundförbättring. Dock gäller enligt 29 § 4 mom. förbud

mot avdrag för kostnader av sistnämnda slag uttryckligen endast i fråga

om egendom som tillhör rörelseidkaren. Bedrivs rörelse på förhyrd eller

arrenderad fastighet åtnjuter hyresgästen eller arrendatorn i allmänhet

omedelbart avdrag för på fastigheten nedlagda kostnader, oavsett om dessa

avser reparation och underhåll eller ny-, till- eller ombyggnad eller grundförbättring.

Mot denna nyttjanderättshavarens avdragsrätt svarar dock en

viss skattskyldighet för fastighetens ägare i de fall vidtagna åtgärder medfört

en bestående förbättring av fastigheten.

I fråga om gränsdragningen mellan inkomstslagen annan fastighet och

rörelse gäller, med vissa undantag, att endast sådan fastighet eller fastighetsdel

som används i ägarens egen rörelse hänförs till rörelse. Till inkomstslaget

annan fastighet är alltså vid sidan av för bostadsändamål utnyttjade

fastigheter att räkna fastighet, som är uthyrd för användning i rörelse. Av

ägaren nedlagda kostnader på en i rörelse använd fastighet behandlas till

följd härav i viss mån efter olika regler beroende på om ägaren själv driver

rörelsen eller om denna bedrivs av annan person.

Gränsdragningen mellan mark, byggnader och inventarier

Såsom inledningsvis antytts behandlas enligt gällande rätt kostnader avseende

tillgångar som här är i fråga i vissa hänseenden olika allteftersom

tillgångarna är att hänföra till mark, byggnad eller inventarier. Skiljaktigheterna

kan vara mycket betydande. Avdrag för värdeminskning medges

sålunda i regel efter väsentligt högre procentsatser för inventarier än för

byggnader, medan dylikt avdrag överhuvud inte kommer i fråga beträffande

till mark hänförlig egendom. Med hänsyn härtill är gränsdragningen mellan

de tre tillgångsgrupperna av väsentlig betydelse från avdragssynpunkt.

Avgörande för vad som i avdragshänseende skall behandlas enligt regier
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

na för inventarier, byggnad och mark är, med visst undantag, den bestämning,

som i 4 § KL getts åt de skatterättsliga fastighets- och byggnadsbegreppen.

Enligt denna paragraf skall med fastighet förstås ”vad enligt allmän

lag är att hänföra till fast egendom”. Den lag som här avses är dock

inte lagen den 29 juli 1966 (nr 453) om vad som är fast egendom utan den

dessförinnan gällande lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1) angående vad till

fast egendom är att hänföra. Sistnämnda lag är för skatterättens del avsedd

att gälla tills vidare.

Gränsdragningarna mellan inventarier, byggnad och mark grundar sig

alltså på de i 1895 års lag för civilrätten utformade bestämningarna av begreppen

fast egendom och byggnad. I huvudsak gäller därför, att till inventarier

hänförs vad som enligt nämnda lag inte är att anse som fast egendom,

medan till marken förs sådana till fast egendom hänförliga tillgångar, som

inte är att räkna till byggnad.

Fast egendom är enligt 1895 års lag i första hand själva jorden. Därutöver

räknas till den fasta egendomen dels vissa tillbehör till jorden, bl. a.

byggnader, dels vissa tillbehör till byggnad.

Såsom förutsättning för att egendom skall anses såsom tillbehör och därmed

såsom fast egendom gäller, att den tillhör samma ägare som jorden.

Undantag härifrån gäller dock i fråga om vissa äldre särskilt kvalificerade

besittningsrätter.

Det skatterättsliga fastighetsbegreppet skiljer sig från det i 1895 års lag

utformade begreppet fast egendom därigenom att enligt 4 § KL även byggnad

på annan tillhörig mark alltid hänförs till fastighet. Därjämte torde

gälla, att kostnader som nyttjanderättshavaren nedlägger på mark och

markanläggningar i vissa fall av besittningsrätt, bl. a. tomträtt, är att behandla

enligt samma gunder som om kostnaderna i fråga nedlagts på egen

fastighet.

Till jorden hör enligt 1895 års lag dels ”därå uppförda hus, vattenverk

och andra byggnader”, dels ock ”för stadigvarande bruk i jorden anbragta

ledningar och andra anläggningar, stängsel, å rot stående träd och växter

tillika med frukt därå, samt gödsel”. Enligt lagen med vissa bestämmelser

om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft

m. m. den 22 juni 1920 (nr 474) kan även elektriska ledningar, som är förbundna

med elektrisk station, genom registrering på denna station hänföras

till den fastighet, där denna är belägen, även om ledningarna går fram över

annan fastighets område. Enligt 4 § KL skall dock sådan registrering inte

medföra att egendomen i fråga skatterättsligt räknas som fastighet.

Såsom byggnad skall enligt motiven till 1895 års lag anses ”alla genom

människohand å jorden medelst timring, murning eller på annat jämför
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

ligt sätt uppförda konstruktioner”. Byggnad är sålunda ett mycket vidsträckt

begrepp och omfattar utöver hus och vattenverk en rad sinsemellan

tämligen olikartade konstruktioner.

Även om byggnadsbegreppet fått en mycket extensiv bestämning gäller

dock vissa krav på storlek, konstruktion och permanens för att en anordning

skall anses utgöra självständig byggnad.

Konstruktioner som inte räknas som byggnader är likväl ofta att hänföra

till fast egendom i egenskap av för stadigvarande bruk i jorden anbragta

ledningar eller andra anläggningar eller stängsel. Även begreppet anläggning

är mycket vidsträckt. Utöver angivna ledningar, såsom för elektrisk

ström, gas, vatten och avlopp, är såsom anläggningar att anse bl. a. brunnar,

bassänger, cisterner, källare, tunnlar, vägar, gator, parkerings- och

upplagsplatser samt järnvägsräls. Stundom kan dock sådana anordningar,

exempelvis cisterner, vara så konstruerade och av sådan storlek att de i

stället blir att räkna som byggnader.

Som exempel på att de i huvudsak på tekniska skiljaktigheter grundade

gränsdragningarna mellan inventarier, byggnad och markanläggning är avgörande

för avdragsrätten vid inkomstbeskattningen anges i betänkandet

ett par fall som varit föremål för regeringsrättens bedömande. I det ena fallet,

som avsåg en körbana för provning av motorfordon som projekterats av

en bilfabrik, ansågs att anläggningen inte utgjorde byggnad. Den fick i stället

betraktas som grundförbättring, varför kostnaderna inte var avdragsgilla,

varken på en gång eller genom årliga värdeminskningsavdrag. I det andra

fallet, som gällde en planerad fjärrvattenanläggning vars största kostnadsposter

utgjordes av tunnlar och rörledningar, förklarades dessa anordningar

inte vara att hänföra till vare sig byggnad eller inventarier. Rätt till

värdeminskningsavdrag ansågs därför inte föreligga och detta skulle gälla

även för det fall att rörledningarna delvis drogs ovan jord upplagda på särskilda

fundament (s. k. pipe-lines).

Såsom fast egendom i egenskap av tillbehör till byggnad räknas enligt

1895 års lag i första hand föremål av följande slag (tillbehör till byggnader

i allmänhet):

fast inredning såsom avbalkningar, ledstänger, spiltor, krubbor och annat

dylikt,

ledningar för uppvärmning, belysning, luftväxling samt vattens och andra

ämnens inledande eller bortförande,

annat som i vägg, tak eller golv är inmurat eller intimrat, samt

vad till stadigvarande bruk för byggnaden blivit anskaffat såsom dubbeldörrar,

innanfönster, nycklar, järnspislar, järnugnar, kaminer och brandredskap

m. m.

Utmärkande för de först nämnda tre kategorierna av föremål är deras

mekaniska samband med byggnaden. De har också sitt egentliga värde till
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

23

sammans med denna. Uttryckligen krävs dock inte att föremål tillhörande

dessa tre grupper — till skillnad från vad som gäller i fråga om den sista

gruppen — anskaffats för stadigvarande bruk. I praxis har emellertid fasta

skåp, hyllor och diskar i apotek samt fastskruvade bänkar i biograflokal

inte ansetts utgöra fast egendom, och grunden härtill torde ha varit, att föremålen

i fråga inte ansetts anskaffade till stadigvarande bruk för byggnaden.

Såsom tillbehör till byggnad har i praxis räknats bl. a. tvättställ, badkar,

vattenklosetter, värmepannor och värmeelement, oljeeldningsaggregat,

brännoljecisterner och hissar. Även fastighetsägaren tillhöriga korkmattor,

markiser, kylskåp, tvättmaskiner o. d. torde vara att anse som byggnadstillbehör.

Till fabrik eller annan för industriell verksamhet inrättad byggnad skall

utöver nyss nämnda tillbehör till byggnader i allmänhet räknas ”varje motor,

maskin, kärl eller därmed jämförligt redskap, som för sin användning

kräver och jämväl vilar på fast från grunden berett underlag så ock kraftledningar

med därtill hörande inrättningar, dock med undantag av sådana

ledningar, som från det allmänna ledningssystemet överföra kraft till särskild

maskin, som ej är att hänföra till fast egendom”.

Beträffande sistnämnda tillbehörsgrupp, de s. k. fasta maskinerna, gäller,

att de vid inkomstberäkningen inte behandlas såsom hörande till byggnad.

Avdrag för värdeminskning på dessa tillgångar medges enligt de för

inventarier givna avskrivningsreglerna. Vid fastighetstaxeringen fastställs

vilka föremål, som skall behandlas på detta sätt och det värde varmed fasta

maskiner ingår i det taxerade byggnadsvärdet (särskilt maskinvärde). Enligt

punkt 5 av anvisningarna till 10 § KL skall särskilt maskinvärde anges

för sådana fasta maskiner, som är avsedda att i huvudsak direkt tjäna industriellt

eller därmed jämförligt ändamål. Sådant värde skall åsättas maskin,

som utgör tillbehör till byggnad, även om byggnaden inte är i huvudsak

inrättad för industriell verksamhet. Däremot kan särskilt maskinvärde inte

förekomma i fråga om byggnad, som uteslutande är avsedd för bostadsändamål.

Såsom exempel på fasta maskiner som är använda för ändamål, jämförliga

med industriella ändamål, nämns i anvisningarna anordningar för distribution

av eldfarliga oljor samt vissa anordningar i spannmålslagerhus och

automobilgarage.

Det är inte uteslutet att byggnadsvärdet i sin helhet kan anges som särskilt

maskinvärde. Detta kan exempelvis vara fallet med sådan förvaringscistern

för eldfarliga oljor, som är att anse som byggnad.

I det särskilda maskinvärdet skall inräknas värdet av ledningar och liknande

inrättningar, om de närmast är att betrakta som tillbehör till

maskinerna och har sitt väsentliga värde tillsammans med dem samt det

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

kan antas att borttagande av maskinerna skulle föranleda, att även dessa

anordningar avlägsnades. Såsom sådant maskintillbehör har t. ex. inte betraktats

ett betongfundament för en stor rotationspress. Därför har värdeminskningsavdrag

medgetts efter samma procentsats som för byggnaden

och inte efter den för pressen tillämpade.

Sambandet mellan reparationsavdrag och byggnadsavskrivning

Enligt gällande beskattningsregler får värdet av byggnad avdras genom

årliga värdeminskningsavdrag, vilka beräknas till viss procent av byggnadens

värde. Hela byggnadsvärdet avskrivs härvid efter en enhetlig procentsats,

vilken är så avvägd att den svarar mot byggnadens beräknade livslängd.

Undantag från denna enhetliga behandling gäller dock beträffande

värdet av viss maskinell utrustning, som enligt praxis får utbrytas ur byggnadsvärdet

och avdras efter viss högre procentsats.

Då en byggnads livslängd alltid begränsas av den fysiska varaktighetstiden

hos byggnadsstommen, blir kostnaderna för denna och för i varaktighetshänseende

därmed jämställda delar normalt i sin helhet avdragna

genom avskrivningsförfarandet. Av totalkostnaderna under en byggnads

livslängd för anskaffandet av sådana mindre varaktiga delar, som måste utbytas

en eller flera gånger under denna tid, ingår däremot blott en del i

byggnadens ursprungliga värde. Avdragsrätten för denna del är dessutom

otillräcklig såtillvida, att kostnaderna för dessa byggnadselement fördelas

över en tid, som ofta är väsentligt längre än deras varaktighetstid. Utbyte

av dessa mindre varaktiga delar är emellertid enligt gällande rätt att hänföra

till reparation och underhåll. I princip blir sålunda även kostnaderna

för dessa byggnadselement helt avdragna, och genom att utbyteskostnaderna

är omedelbart avdragsgilla erhålls jämväl kompensation för den alltför

låga avskrivningstakten beträffande kostnaderna för föremålens första anskaffande.

Även om fördelningen på olika kostnadsslag såvitt avser byggnad principiellt

inte är avgörande för avdragsrätten som sådan utan blott gäller avdragsmetoden,

är dock gränsdragningarna mellan å ena sidan reparation

och underhåll och å andra sidan ny-, till- och ombyggnad mycket betydelsefulla

från avdragssynpunkt. Att så är fallet har sin grund i byggnaders

normalt sett långa varaktighetstider och därmed sammanhängande relativt

låga procentsatser för värdeminskningsavdragets beräkning. Vid avskrivning

på taxerat byggnadsvärde gäller dessutom, att uppnåendet av ett principiellt

riktigt resultat förutsätter, att nedlagda kostnader bedöms på samma

sätt vid fastighetstaxeringen som vid inkomsttaxeringen. Om kostnader

som vid inkomstberäkningen avdragits som reparationer tillåts påverka

byggnadsvärdet uppåt vid fastighetstaxeringen, blir resultatet att avdrag

kommer att åtnjutas med mer än den verkliga kostnaden. Och bortses vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

fastighetstaxeringen från kostnader, som vid inkomsttaxeringen bedömts

såsom ombyggnadskostnader, erhålls inte något avdrag för dessa.

Byggnadsreparationer

Såsom allmän definition på vad som skatterättsligt är att hänföra till reparations-

och underhållsarbete brukar anges, att därmed är att förstå

sådana åtgärder, som erfarenhetsmässigt måste vidtas med en byggnad någon

eller några gånger under dess livslängd för att den skall bevaras i sitt

ursprungliga skick. Hit är alltså att hänföra åtgärder som ommålning, omtapetsering,

lagning av väggar och golv, omläggning av tak, utbyte av fönster

och dörrar m. m. I fråga om utbyte gäller dock i princip den begränsningen,

att om en i och för sig till underhåll hänförlig åtgärd inte endast

syftar till ett återställande i ursprungligt skick utan -— exempelvis genom

användning av ett dyrbarare material än tidigare — till ett bättre skick,

omedelbart avdrag endast får ske för vad det skulle ha kostat att utföra

arbetet med ursprungsmaterialet, .förutsatt givetvis att detta ställt sig billigare.

Till reparation och underhåll är som tidigare nämnts inte att räkna utbyte

av en byggnads varaktiga delar, då sådana åtgärder normalt inte behöver

vidtas under byggnadens användningstid. Omedelbart avdrag torde sålunda

i regel inte kunna erhållas vid utbyte av byggnadsgrunden eller

andra bärande konstruktioner såsom bjälklag och takstolar. Utbyte av genom

röta eller på jämförligt sätt skadade delar av sådana varaktiga byggnadselement

synes däremot vara att anse som underhåll.

Medan begreppet reparation och underhåll omfattar arbeten, varigenom

en byggnad återställs eller bibehålls i sitt ursprungliga skick, innebär tilloch

ombyggnad åtgärder, som medför en förändring av byggnadens

skick. I princip avgörande för om en kostnad skall få avdras på en gång

eller genom avskrivning är sålunda den vidtagna åtgärdens tekniska karaktär.

Nedlagda kostnader som tekniskt sett avser reparation och underhåll är

omedelbart avdragsgilla även om de för byggnadens ägare innebär en uppenbar

förbättring av byggnaden, såsom kan vara fallet då under många år

ackumulerade reparationsbehov blivit på en gång tillgodosedda. Vid bedömningen

av om vidtagna åtgärder inneburit återställande eller förändring

utgår man vidare alltid från byggnadens skick såsom nyuppförd (resp.

om- eller tillbyggd). Ägaren av en i dåligt skick förvärvad byggnad erhåller

därför i princip avdrag för alla kostnader för dess upprustning, som tekniskt

är att anse som reparations- och underhållskostnader.

Av det förut sagda följer vidare, att kostnaderna för åtgärder, som tekniskt

sett inte utgör reparation och underhåll, måste aktiveras och avdras

genom årliga värdeminskningsavdrag även om de inte medfört någon förbättring

av byggnaden. Vanligen .förekommande ändringsarbeten av dylikt

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

slag torde vara upptagande av nya fönster- och dörröppningar samt ändring

av rumsindelningen.

Som ett undantag från regeln, att kostnader för åtgärder som tekniskt

sett är att anse som om- eller tillbyggnad inte är omedelbart avdragsgilla,

gäller att avdrag får ske för kostnader för anskaffning och insättning av sådana

utrustningsdetaljer i skyddsrum, vilka endast har värde från civilförsvarssynpunkt.

Reparation av mark och markanläggning

I princip torde gälla, att rätt till avdrag för reparations- och underhållskostnader

föreligger enligt i huvudsak samma regler som i fråga om byggnad.

I den mån en markanläggning är underkastad värdeminskning medges

alltså avdrag för kostnaderna för att återställa den i ursprungligt skick, under

förutsättning att åtgärderna vidtagits för att avhjälpa uppkomna brister.

Likaså torde i princip gälla att, i det fall utförda reparationsarbeten inte

blott inneburit ett återställande i lika skick utan även viss förbättring, en

mot förbättringen svarande del av kostnaderna inte är avdragsgill. Till skillnad

från vad som gäller i fråga om byggnad är dock inte blott utbyte av

delar av markanläggning utan även utbyte av hel sådan anläggning att hänföra

till reparation och underhåll. Denna olikhet betingas av det förhållandet

att kostnaderna för en nyuppförd markanläggning inte såsom kostnaderna

för en ny byggnad får avskrivas.

Underhållsavdrag medges exempelvis för grusning av vägar och gårdar

samt för lagning och omläggning av asfalterade planer. Då tidigare grusbelagda

ytor asfalteras torde vanligen blott en del av kostnaderna anses avdragsgilla.

Som markanläggningar räknas ledningar för elektrisk ström, vatten och

avlopp. För underhåll av dylika anläggningar föreligger givetvis avdragsrätt.

Där en omläggning av förslitna ledningar medför delvis förbättring,

såsom då vid utbyte av elektriska ledningar övergång sker från lik- till

växelström eller till högre spänning, betraktas merkostnaden som inte avdragsgill

förbättring. En förutsättning för att någon del av utbyteskostnaderna

skall få avdras är även här, att de gamla ledningarna inte varit i fullgott

skick utan i behov av underhåll. I de fall omläggning av elektriska ledningar

föranletts av att strömleverantören ämnat ändra spänningen i ledningsnätet,

har dock avdrag medgetts trots att de gamla ledningarna inte

varit i behov av underhåll.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

27

Avskrivning på rörelsebyggnad

De närmare bestämmelserna angående beräkningen av värdeminskningsavdrag

för i ägarens rörelse använd byggnad finns i punkt 7 av anvisningarna

till 29 § KL. Beträffande avskrivningsunderlagets bestämning stadgas

däri att avdraget bör bestämmas till viss procent av byggnadens värde,

samt att hinder inte möter att, där utredning rörande anskaffningsvärde

som avses i punkten 3 av anvisningarna till 29 § förebringas, beräkna värdeminskningsavdraget

enligt avskrivningsplan. Enligt sistnämnda anvisningspunkt

skall som tillgångs anskaffningsvärde anses, då den förvärvats genom

köp, byte eller därmed jämförligt fång, den verkliga kostnaden för dess

anskaffande och, då tillgången annorledes övergått till rörelsen, dess allmänna

saluvärde vid tiden för övergången. I vissa fall skall dock såsom

anskaffningsvärde för tillgång, som förvärvats annorledes än genom köp,

byte eller jämförligt fång eller som övertagits i samband med fusion, anses

det belopp, som i beskattningsavseende kvarstår oavskrivet för överlåtaren.

Därjämte skall stundom en skälig jämkning av anskaffningsvärdet ske till

undvikande av att den skattskyldige eller någon honom närstående bereds

obehörig förmån i beskattningsavseende.

I princip skall värdeminskningsavdraget enligt gällande rätt beräknas på

byggnads faktiska anskaffningsvärde. Föreligger utredning angående detta

värde skall det sålunda utgöra avskrivningsunderlag. Exakt sådan utredning

kan i allmänhet förebringas när fastighetsägaren själv uppfört eller

låtit uppföra byggnaden, men inte i de fall byggnaden förvärvats tillsammans

med den mark på vilken den är uppförd. En proportionering av köpeskillingen

för en fastighet efter förhållandet mellan det taxerade byggnadsvärdet

och hela taxeringsvärdet för att beräkna det i köpet ingående värdet

på byggnad har i regel inte ansetts uppfylla kravet på tillfredsställande utredning

om det verkliga anskaffningsvärdet.

Vid fastställandet av avskrivningsunderlaget för byggnad skall värdet av

sådana fasta maskiner, som vid fastighetstaxeringen åsatts eller kommer

att åsättas särskilt maskinvärde, frånräknas byggnadsvärdet. Dessa tillgångar

skall i avskrivningshänseende behandlas som inventarier och får avskrivas

enligt de i punkterna 3 och 4 av anvisningarna till 29 § KL givna

reglerna om planenlig och räkenskapsenlig avskrivning. Har föremål som

här är i fråga en gång hänförts till inventarier, skall de, om inte taxeringsnämnd

i samförstånd med den skattskyldige bestämmer annat, behandlas

såsom sådana, även om de vid senare fastighetstaxering inte inbegrips i särskilt

maskinvärde.

För byggnadsavskrivningarna tillämpas, vare sig avdragen beräknas på

de faktiska anskaffningskostnaderna enligt avskrivningsplan eller på det

för varje beskattningsår gällande taxeringsvärdet, i princip lineär avskriv
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1969

ningsmetod, dvs. värdeminskningsavdragen skall fördelas lika över hela

avskrivningstiden. De sålunda fördelade avdragen är bundna till de år på

vilka de belöper. Ett avdrag, som inte kunnat utnyttjas ett år, får sålunda

inte — bortsett från de möjligheter härutinnan, som föreligger vid beräkning

av utrangeringsavdrag samt enligt förordningen om förlustutjämning

— förskjutas och avräknas ett senare år.

Den procentsats efter vilken avdrag skall medges bör bestämmas olika

efter den tid en byggnad anses kunna utnyttjas. Hänsyn skall därvid tas

inte bara till den fysiska livslängden utan även till den ekonomiska. Enligt

anvisningarna skall också sådana omständigheter beaktas som att byggnadens

ekonomiska varaktighetstid kan antas komma att röna inflytande av

framtida rationaliseringar, förändringar med hänsyn till teknikens utveckling,

omläggning av verksamhet och liknande. Även andra omständigheter,

som begränsar värdet av en i rörelse använd byggnad till relativt kort tid,

kan påverka storleken av avskrivningsprocenten. Såsom exempel härpå

nämns i anvisningarna byggnad för utnyttjande av en begränsad malmfyndighet

samt på annans mark belägen i rörelse använd byggnad, som vid

nyttjanderättens upphörande inte skall inlösas av jordägaren. I fråga om

rent tillfälliga byggnader, avsedda att användas endast ett fåtal år, får

byggnadsko stnaden i sin helhet avdras redan samma år som den uppkommit.

Den i praxis medgivna avskrivningsprocenten är beroende av den utredning

som i varje enskilt fall lämnas angående den beräkneliga livslängden

hos en byggnad. Normalt torde avdrag för värdeminskning medges med

2-4 % i fråga om fabriks- och andra industribyggnader samt med 0,6-2 %

beträffande affärsbyggnader.

I princip skall avskrivningsprocenten tillämpas på hela byggnadsvärdet

exklusive värdet av fasta maskiner. Dock medges enligt praxis beträffande

viss maskinell utrustning, som hör till byggnad men inte till fasta maskiner,

avdrag efter en högre procentsats än för byggnaden i övrigt. Sådant

förhöjt värdeminskningsavdrag har fått tillämpas på värdet av dyrbarare

anordningar såsom värmepannor, oljeeldningsaggregat, hissmaskinerier,

varmvattenberedare och luftkonditioneringsaggregat. Avskrivningsunderlaget

för byggnad skall härvid reduceras med det värde, på vilket förhöjt avdrag

ges. Såsom sistnämnda värde anses föremålens anskaffningsvärde —

även i de fall byggnadsavskrivningarna i övrigt beräknas på taxeringsvärdet.

Den utbrutna delen av byggnadsvärdet får avskrivas enligt särskild

värdeminskningsplan. Årligt avdrag brukar i fråga om oljeeldnings- eller

liknande anordning medges med 10 % av anskaffningsvärdet och beträffande

övrig utbrytbar utrustning med 5 %.

Då byggnadsavskrivningarna beräknas på utredda verkliga anskaffningskostnader

får avdrag för värdeminskning naturligen inte åtnjutas längre än

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

till dess slutavskrivning uppnåtts. Grundas däremot avskrivningarna på det

taxerade byggnadsvärdet torde avdrag medges så länge byggnaden används

i rörelsen.

Ehuru några bestämmelser härom inte meddelats i anvisningarna har

stundom avdrag medgivits för överpris och merkostnad då byggnad anskaffats

för utnyttjandet av en speciell konjunktur.

Om en i rörelsen använd byggnad utrangeras eller nedrivs och utredning

föreligger om anskaffningsvärde och vid taxeringen åtnjutna värdeminskningsavdrag,

får avdrag ske för vad som återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,

i den mån detta belopp överstiger vad som influtit vid avyttring

av byggnadsmaterial o. d. i samband med utrangeringen eller rivningen.

Vid beräkningen av oavskrivet värde behöver därvid endast sådana

värdeminskningsavdrag beaktas, som verkligen blivit utnyttjade vid taxeringen.

Rätt till utrangeringsavdrag torde i princip föreligga då en i rörelse

använd byggnad blivit obrukbar för sitt ändamål. För förlust, som uppkommit

vid försäljning av byggnad, torde utrangeringsavdrag dock i allmänhet

inte vara medgivet. Dylik förlust torde vanligen anses utgöra kapitalförlust.

Vinst vid försäljning av byggnad, som utgör anläggningstillgång i rörelse,

beskattas enligt realisationsvinstreglerna i 35—37 §§ KL. Det sagda

gäller även den del av vinsten, som motsvarar i samband med försäljningen

återvunna värdeminskningsavdrag som tidigare utnyttjats vid taxeringen.

Avskrivning på maskiner och inventarier i rörelse

Då utredningens förslag innebär att vissa mark- och byggnadstillbehör

kommer att i skatteavseende behandlas enligt de regler som gäller för maskiner

och andra inventarier använda i rörelse, är det lämpligt att här något

redogöra för den huvudsakliga innebörden av även dessa regler.

Bestämmelserna avser rörelseidkaren tillhöriga maskiner och inventarier

som är avsedda för stadigvarande bruk i rörelsen. Beräknas tillgångens

varaktighetstid inte överstiga tre år får den dock avskrivas direkt som omkostnad

under anskaffningsåret.

Man skiljer mellan planenlig avskrivning och räkenskapsenlig avskrivning.

Den planenliga avskrivningen innebär att det årliga värdeminskningsavdraget

normalt bestäms enligt avskrivningsplan till viss bråkdel av anskaffningsvärdet.

Värdeminskningsavdraget skall vara så avpassat att detta

värde i sin helhet kan avdras under den tidrymd tillgången beräknas

vara ekonomiskt användbar. I praktiken torde planenligt avdrag för värdeminskning

utan särskild utredning regelmässigt medges med åtminstone

10 % av anskaffningsvärdet, när inte fråga är om inventarier som uppen
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

barligen är underkastade hastigare värdeminskning (t. ex. bilar). I vissa

speciella fall kan värdeminskningsavdrag medges med större belopp än som

följer av huvudregeln. Så är t. ex. fallet, om rörelseidkaren visar att tillgångens

värde nedgått avsevärt mer än som motsvarar sammanlagda beloppet

av de värdeminskningsavdrag han gjort under beskattningsåret och

tidigare år. Avdrag för överpris och merkostnad kan medges om tillgången

anskaffats för ett särskilt arbetstillfälle eller för en tillfällig konjunktur.

Ett karakteristiskt uttryck för det skatterättsliga inkomstbegreppet som

gäller för rörelse är den i detta sammanhang viktiga regeln att, när tillgång

varom här är fråga avyttras eller utrangeras därför att den blivit

obrukbar i rörelsen, avdrag får ske för vad som i beskattningsavseende

återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet. Å andra sidan skall belopp, som

erhålls vid tillgångens avyttring, i sin helhet upptas som intäkt av rörelse.

I motsats till vad som gäller byggnad i rörelse kommer alltså någon realisationsvinstbeskattning

inte i fråga vid en sådan avyttring.

Rätt att för maskiner och andra inventarier avsedda för stadigvarande

bruk tillämpa räkenskapsenlig avskrivning i stället för planenlig avskrivning

kan medges rörelseidkare som begär det. Som förutsättning härför

gäller att rörelseidkaren haft ordnad bokföring som avslutas genom vinstoch

förlustkonto samt att tillfredsställade utredning föreligger om vad som

återstår oavskrivet i beskattningsavseende av tillgångarnas anskaffningsvärde.

Vidare måste tillgångarna och avskrivningarna på dem redovisas på

sådant sätt i räkenskaperna att vid tillgångarnas avyttring möjligen uppkommande

vinster inte undgår taxering.

Den räkenskapsenliga avskrivningen kan, utom lösa maskiner och inventarier,

även omfatta fasta maskiner och andra till en byggnad hörande inventarier,

för vilka vid fastighetstaxeringen redovisats särskilt maskinvärde.

Med sådana tillgångar likställs, när fråga är om tillgångar som ännu inte

varit föremål för fastighetstaxering, tillgångar för vilka särskilt maskinvärde

bör redovisas vid sådan taxering. För andra maskiner som ingår i en fastighets

byggnadsvärde gäller alltså inte den räkenskapsenliga avskrivningen.

Huvudregeln för räkenskapsenlig avskrivning är att avdrag får åtnjutas,

med högst 30 % för år räknat av summan av tillgångarnas bokförda värde

enligt räkenskaperna vid beskattningsårets ingång och anskaffningsvärdet

på sådana under beskattningsåret anskaffade tillgångar som vid beskattningsårets

utgång fortfarande tillhörde rörelsen. Detta gäller oavsett

när under beskattningsåret tillgångarna anskaffats. Om detta år omfattar

kortare eller längre tid än 12 månader skall avskrivningsbeloppet jämkas

i motsvarande mån.

Vid sidan av huvudregeln gäller dock vissa kompletterande regler. Bl. a.

gäller att rörelseidkaren under alla förhållanden får tillgodoräkna sig avdrag

för avskrivning med belopp, som erfordras för att det bokförda vär
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

det inte skall överstiga anskaffningsvärdet på samtliga nu ifrågavarande

tillgångar, vilka vid utgången av beskattningsåret fortfarande tillhörde rörelsen,

sedan på detta värde avräknats en beräknad årlig avskrivning av

20 %. Om en skattskyldig visar, att tillgångarnas verkliga värde understiger

även sålunda beräknat värde, får avdrag medges också för härav betingad

ytterligare avskrivning. Den nämnda 20-procentregeln innebär rätt

för ett företag att när som helst och under hur många år som helst falla tillbaka

på en lineär avskrivning med 20 % och därefter återgå till huvudregeln

när så befinns lämpligt.

Om tillgång, som anskaffats under beskattningsåret, avyttras, förloras eller

såsom obrukbar utrangeras under samma år, skall den inte inräknas i

anskaffningsvärdet enligt vare sig huvudregeln eller 20-procentregeln. För

sådan tillgång får omedelbart avdrag ske för anskaffningsvärdet eller oavskriven

del därav (avdrag kan t. ex. ha medgivits på kontraktstadiet) men

för inventarierna inflytande belopp skall upptas som intäkt. Med avyttring

likställs att tillgång uttas ur rörelsen för att tillföras annan rörelse, som

utgör särskild förvärvskälla, eller för att nyttjas för annat ändamål.

Har den avyttrade tillgången anskaffats före beskattningsåret medges intet

utrangeringsavdrag utan tillämpas en särskild ”nettometod”. Denna innebär

att avdrag medges för vad som erhållits vid försäljningen. Å andra

sidan skall det enligt huvudregeln framräknade avskrivningsunderlaget reduceras

med detta avdrag och 30-procentavdraget sålunda beräknas på resterande

belopp.

Avskrivning på hyreshus m. m.

Beträffande avskrivningsunderlaget för sådan byggnad som är hänförlig

till annan fastighet — hit hör bl. a. hyreshusen — stadgas i punkt 2 av anvisningarna

till 25 § KL, att såsom byggnads värde skall anses taxeringsvärdet

(byggnadsvärdet) under beskattningsåret, om inte särskilda omständigheter

föranleder annat. Taxeringsvärdet torde också enligt hittillsvarande

praxis i regel utgöra värdeminskningsunderlag för ifrågavarande byggnader.

Stundom har dock, där utredning angående det faktiska anskaffningsvärdet

förebringats, värdeminskningsavdragen i stället fått beräknas

på grundval av detta värde.

Då förutom bostadsbyggnader också fastigheter som uthyrts för användning

i rörelse skall redovisas såsom annan fastighet vid inkomstberäkningen,

kan särskilt maskinvärde ifrågakomma även beträffande byggnad som

är hänförlig till detta inkomstslag. Värdet av fasta maskiner får därvid

avskrivas enligt de i punkt 3 a—c av anvisningarna till 29 § givna bestämmelserna

om avdrag för värdeminskning på inventarier. Dessa regler skiljer

sig från de för inventarier i rörelse gällande främst däri, att den vid rörelse
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr iOO år 1969

beskattningen medgivna räkenskapsenliga avskrivningsmetoden inte får

tillämpas, varjämte vinst vid försäljning av inventarier inte såsom vid rörelse

utgör intäkt i förvärvskällan utan behandlas enligt realisationsvinstbestämmelserna.

Värdeminskningsavdraget för byggnad bör enligt anvisningarna bestämmas

till viss procent av byggnadens värde, olika alltefter den tid en byggnad

av ifrågavarande art anses kunna för sitt ändamål utnyttjas. I fråga om

bostadsbyggnader medges i praxis regelmässigt avdrag med 0,6 % av byggnadsvärdet

då byggnadsmaterialet är sten och med 1,0 % då byggnaden är

av trä. Beträffande för rörelseändamål upplåtna byggnader torde samma

normalprocentsatser gälla som förut angetts för i ägarens rörelse använd

byggnad.

Rätt att ur avskrivningsunderlaget för byggnad utbryta anskaffningsvärdet

av viss maskinell utrustning och att på detta åtnjuta till 5 eller 10 %

förhöjda värdeminskningsavdrag gäller i samma mån som i fråga om rörelse

redovisad byggnad, överensstämmelse mellan de båda inkomstslagen

föreligger även vad avser värdeminskningsavdragens bundenhet till de beskattningsår,

på vilka de belöper, samt beträffande vinstbegreppets utformning

vid försäljning av byggnad. Däremot är utrangeringsavdrag inte medgivet

i fråga om till annan fastighet hänförlig byggnad.

Utredningens förslag

Inledning

I det avsnitt av betänkandet som berör utgångsläget för utredningens arbete

framhåller utredningen — med en redovisning av händelseutvecklingen

alltsedan utredningens tillsättande i maj 1960 — att det inom utredningen

bedömts som angeläget att snarast få till stånd en omprövning av reglerna

om avdrag för kostnader som företagen nedlagt på byggnader och andra

anläggningar avsedda för deras verksamhet. Utredningen påpekar att nuvarande

bestämmelser på detta område ansetts vara till sin innebörd stridande

mot företagsekonomiskt betingade principer och från beskattningssynpunkt

klart otillfredsställande. Vidare är bestämmelserna i tillämpningen

komplicerade. Enligt utredningen har angivna förhållanden också ägnats

betydande uppmärksamhet av riksdagen, som vid flera tillfällen under

senare år uttalat sig för angelägenheten av en reform. Utredningen konstaterar

att viss kritik riktats även mot reglerna angående avdrag vid inkomsttaxeringen

för värdeminskning av hyresfastighet och andra därmed sammanhängande

frågor. Dessa regler kritiserades såsom alltför restriktiva och

chefen för finansdepartementet hade enligt utredningen uppenbarligen funnit

frågan lämpligen böra prövas av företagsskatteutredningen i samband

med genomgången av avskrivningsreglerna för byggnader i rörelse. Utred
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1969

ningen tillägger att ytterligare skäl härför ryms i det förhållandet att en

fastighet av annan fastighets natur kan vara till viss del använd i rörelse

och i övrigt nyttjad för bostadsändamål.

Rörelsefastigheter

I betänkandet anges att utredningens syfte både vid omprövningen av avskrivningsreglerna

beträffande rörelsefastigheter och vid den närmare utformningen

av dessa regler varit att så långt möjligt skapa förutsättningar

för att från företagsekonomiska synpunkter motiverade kostnadsavdrag

skall kunna åtnjutas vid taxeringen. Utredningen fortsätter.

Den liberalisering av avdragsreglerna, som ett skäligt tillgodoseende av

nämnda syfte enligt utredningens bedömande nödvändiggör, kan också i

viss män sägas tillgodose från andra synpunkter stundom framförda önskemål

om en förbättrad avdragsrätt. Sålunda erhåller företagen härigenom

ökade möjligheter att med bibehållen grad av självfinansiering genomföra

för verksamhetens bestånd nödvändiga nyinvesteringar. Målsättningen

har dock i och för sig inte varit att skapa förbättrade finansierings-

eller konsolideringsmöjligheter utan såsom nyss framhållits endast

att uppställa skatteregler som bygger på eller i rimlig mån ansluter sig till

det företagsekonomiska kostnadsbegreppet.

Med utgångspunkt från den angivna målsättningen har utredningen föreslagit

ändrade gränser mellan vad som skattemässigt skall hänföras till

mark, byggnader och inventarier.

Avskrivningsrätt beträffande markanläggningar

Som motiv för avskrivningsrätt beträffande markanläggningar — vilka i

princip inräknas i det markvärde som fastställs vid den allmänna fastighetstaxeringen

och följaktligen enligt gällande regler inte alls får avskrivas

vid inkomsttaxeringen — anför utredningen bl. a. att gruppen markanläggningar

numera ökat väsentligt i betydelse, både anlalsmässigt och värdemässigt.

Härtill kommer enligt utredningen, att man vid bedömningen

av den tid, över vilken anskaffningskostnaderna för en byggnad skall få

fördelas till avdrag, så småningom kommit att ta allt större hänsyn till att

dess ekonomiska användningstid kan vara betydligt kortare än dess fysiska.

Om på motsvarande sätt vid bedömningen av markanläggningarna hänsyn

las till ekonomisk värdeminskning, torde avdragsrätt kunna anses motiverad

för en betydande del av dessa, framhåller utredningen.

I sin beskrivning av markanläggningarnas karaktär konstaterar utredningen,

att de i tekniskt hänseende har en nära anknytning till marken

men i övrigt företer såväl fysiskt som fuktionellt mycket betydande olikheter.

Att vissa av dem måste anses underkastade värdeminskning är enligt

2 Bihartg till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 100

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

utredningens mening uppenbart, bl. a. med hänsyn till att de gränsdragningar

mot inventarier och byggnader som nu gäller inte är av det slag att

genom dem varaktiga tillgångar avskiljs från inte varaktiga. Härom anför

utredningen.

Framför allt gäller detta om sådana inventarie- eller byggnadsliknande

konstruktioner, vilka inte har till något primärt syfte att åstadkomma en

förändring av själva markytan och vilka därför inte heller kan anses som

markförbättrande i egentlig mening. Exempel på anläggningar av detta

slag utgör ledningar för vatten, avlopp, gas, elektrisk ström in. m., stängsel

och andra avspärrningsanordningar, transportanordningar såsom järnvägsspår

och traversbanor samt brunnar, cisterner och källare. Dylika

anläggningar är i regel av en sådan konstruktion att de redan med hänsyn

härtill måste anses underkastade värdeminskning. Stundom har de också

en nära .funktionell anknytning till byggnader eller inventarier. Ledningar

för vatten och avlopp är sålunda nödvändiga för en byggnads användning,

och på motsvarande sätt är till maskiner dragna ledningar för högspänd

elektrisk ström nödvändiga för maskinernas funktion. I nu nämnda fall av

stark ändamålsgemenskap är anläggningarna närmast att betrakta som naturliga

tillbehör till byggnaden resp. maskinerna, och de har en av dem

beroende begränsad ekonomisk varaktighet. Men även anläggningar av

ifrågavarande slag, vilka inte på dylikt sätt har sin användning direkt

knuten till byggnader eller inventarier, torde få anses underkastade ekonomisk

värdeminskning, då de vanligen är uppförda för att tjäna viss bedriven

verksamhet och inte är av det slag, att de kan förväntas komma till

användning oavsett framtida ändringar i denna.

Utredningen kommer fram till slutsatsen att man, då markanläggningar - na i ökad omfattning till betydande del är underkastade värdeminskning,

inte längre bör hålla fast vid de från civilrätten hämtade gränsdragningarna

mot inventarier och byggnader såsom avgörande för vad som är avdragsgilla

resp. inte avdragsgilla kostnader.

Som ett ytterligare skäl för den ifrågasatta reformen framhåller utredningen

i detta sammanhang den risk för en snedvridande effekt på företagens

investeringar som annars kan uppkomma. Med anknytning till ett

aktuellt fall angående en körbana för provning av motorfordon anför utredningen.

När som i detta fall en anläggning om den utförs på det från rent företagsekonomisk

synpunkt mest lämpliga sättet blir att anse som markanläggning,

men den — om ytterligare företagsekonomiskt mte motiverade

kostnader nedläggs — blir att anse som byggnad, är det givetvis tankbart,

att företagaren med hänsyn till skattereglerna finner från driftsynpunkt

omotiverade extra investeringar lönsamma. Risken för att beskattnmgseffekterna

på dylikt sätt skall erhålla en självständig betydelse vid företagens

planering bör i möjlig mån undvikas.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

35

Markanläggningar som bör hänföras till byggnad eller inventarier

Med utgångspunkt från att markanläggningarna ofta har ett nära funktionellt

samband med byggnader eller inventarier och därigenom får karaktär

av naturliga tillbehör till dessa föreslår utredningen att vissa anläggningar,

i stället för att som nu hänföras till marken, vid beskattningen skall

behandlas som byggnadstillbehör och andra som inventarier. Därigenom

skulle anläggningarna i fråga bli avskrivningsbara antingen på det sätt

utredningen föreslår för rörelsebyggnader eller efter de procentsatser som

i allmänhet tillämpas beträffande inventarier.

Utredningens förslag innebär att till byggnad hänförs sådana markanläggningar,

som har sin huvudsakliga användning tillsammans med byggnad

och som är nödvändiga för byggnadens allmänna funktioner. Det är med

andra örd fråga om anordningar som är väsentligen oberoende av vilken särskild

näringsverksamhet som bedrivs i byggnaden. Som exempel härpå anger

utredningen ledningar för vatten, avlopp, elektrisk ström, gas m. m. och

jämförliga anordningar.

Sådana markanläggningar som är avsedda att nyttjas tillsammans med

vissa maskiner eller andra inventarier i rörelse räknas däremot enligt förslaget

i avdragshänseende till inventariegruppen. Här nämner utredningen

som exempel fundament och liknande anordningar, t. ex. räls, som används

som underlag för lyftkran e. d., industrispår, traversbanor samt ledningar

för vatten, avlopp, elektrisk ström, gas m. m. Det är alltså fråga om till

produktionsprocessen hörande ledningssystem och annan utrustning.

Till denna grupp hänför utredningen även stängsel, varmed utredningen

likställer andra avstängningsanordningar såsom grindar, bommar och

räcken, vilka normalt har en sådan konstruktion och allmän karaktär, att

de från varaktighetssynpunkt kan jämställas med inventarier.

I de fall ledningar e. d. har blandad användning genom att de tillgodoser

såväl byggnadens normala funktioner som den aktuella produktionens särskilda

behov förutsätter utredningen att en uppdelning av kostnaderna får

ske på en byggnadsdel och en inventariedel. Enligt utredningen får en sådan

uppdelning ske med stöd av det material som den skattskyldige kan

prestera.

Markanläggningar som bör avskrivas särskilt

Även om en utvidgning av inventarie- och byggnadsbegreppen genomförs

i den omfattning utredningen föreslagit, kommer enligt utredningen likväl

att bland återstående markanläggningar finnas sådana som måste anses ha

en begränsad ekonomisk varaktighet. En rätt till avdrag för värdeminskning

får också i dessa fall anses motiverad, framhåller utredningen, som tillägger.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Här åsyftas anläggningar, som uppförts för att användas i viss verksamhet

och som inte är av det slag, att de kan antas vara till nytta i ekonomisk

verksamhet överhuvudtaget. Gränsdragningen mellan anläggningar

av denna begränsat användbara typ och sådana som är att anse som i

verklig mening markförbättrande är emellertid flytande, och svårigheter

föreligger därför att skapa en praktiskt användbar bestämning av ett dylikt

avskrivningsunderlag.

I den författningstext som utredningen föreslagit har utredningen valt

att lösa svårigheterna i .fråga om gränsdragningen genom att delvis använda

en negativ bestämning av avskrivningsunderlaget, dvs. genom att ange

vilka markanläggningar som skall anses över huvud taget inte avdragbara.

Till de inte avdragsberättigande markanläggningarna räknas således enligt

utredningsförslaget främst sådana åtgärder som företrädesvis vidtas i

samband med markens första iordningställande för ekonomisk verksamhet

och som syftar till att göra den fast och plan, såsom röjning, dvs. avlägsnande

av träd, buskar, stubbar o. d., bortsprängning av uppskjutande berg,

schaktning av jord och sten jämte tillhörande transporter. Vidare är hit att

hänföra grundförstärkande eller markstabiliserande åtgärder av olika slag

som pålning och uppförandet av stödmurar ävensom torrläggning av marken.

Såsom avdragsgilla markanläggningar är heller inte att anse för transporter

till och från fastigheten anlagda vägar och andra tillfarter, exempelvis

kanaler och hamninlopp.

Genom denna definition av vad utredningen anser utgöra egentliga

markförbättringar kommer enligt förslaget att till avskrivningsbara markanläggningar

hänföras en rad anordningar av mycket varierande konstruktion

och varaktighet. Utredningen anför.

Hit blir sålunda att räkna vissa mer eller mindre byggnadsliknande anläggningar

såsom brunnar och källare, i den mån sådana anläggningar inte

är att anse som byggnader. Vidare kommer bland avdragsberättigande

anläggningar att ingå ytbehandlingar av skilda slag såsom parkeringsplatser,

fabriksgator och -gårdar, körplaner, upplagsplatser m. m. och vägar

för interna transporter. Även anläggningar, som har ett mera indirekt

samband med verksamheten, kommer att omfattas av avdragsrätten. Sålunda

bör på en rörelsefastighet gjorda anordningar av personalkostnadskaraktär

såsom planteringar, fotbollsplaner och tennisbanor anses avdragsgilla.

Jämväl anläggningar av dylikt slag torde i viss utsträckning

vara för sin varaktighet beroende av de omdispositioner med avseende på

markens utnyttjande, som föranleds av ändringar i verksamheten.

Utredningen är medveten om att med den föreslagna definitionen av ej

avdragsgilla markkostnader vissa gränsdragningsproblem kan uppkomma

vid den praktiska tillämpningen och tillägger.

Riskerna för att betydande sådana svårigheter skall uppstå bör dock

inte överbetonas. Dels torde av naturliga skäl markförbättringarna till

väsentlig del vara koncentrerade till tiden för markens första iordningställande,

dels synes möjligheterna att tekniskt särskilja sådana arbetsmo
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

37

ment som är att hänföra till en avdragsgill anläggning på marken från de

markförbältrande vara nöjaktiga. I detta sammanhang bör framhållas, att

till de angivna ytbehandlingarna inte endast är att räkna själva beläggningen

med asfalt eller liknande utan även till dylika konstruktioner tekniskt

hänförliga lager av grus, sand eller annat material.

Byggnadstillbehör som bör hänföras till inventarier

Utredningens förslag till ändrad indelning i avskrivningshänseende berör

inte endast vad som nu räknas till mark och markanläggningar. Även i fråga

om de byggnadstillbehör som ingår i taxerat byggnadsvärde föreslår utredningen

en viss omgruppering. Också här har utredningen ansett avgränsningen

böra ske med utgångspunkt från ändamålsgemenskapen. Därvid

är det dock, framhåller utredningen, angeläget att tillbehörskretsen bestäms

så snävt, att till byggnad inte hänförs föremål som vid en framtida

omläggning av verksamheten kan befaras inte längre komma till användning.

Av detta skäl, tillägger utredningen, kan en i förhållande till de civilrättsliga

reglerna i viss mån skiljaktig bestämning av byggnadstillbehören

synas mera ändamålsenlig i fråga om vissa slag av rörelsebyggnader.

Utredningen syftar här närmast på industribyggnader samt byggnader

som inrymmer affärs- och butikslokaler.

I fråga om industribyggnader anser utredningen att det med hänsyn till

svårigheterna att skilja mellan föremål som är resp. inte är allmänt användbara

i industribyggnader, oavsett deras särskilda användning, är mer

ändamålsenligt att hänföra alla för industribyggnader speciella tillbehör

till inventarier.

Omfattningen av de — enligt reglerna för byggnad avskrivningsbara —

byggnadstillbehören skulle enligt utredningen härigenom komma att begränsas

till föremål av de slag som allmänt sett är nödvändiga för en byggnads

funktion som sådan och för att den skall vara lämplig som uppehållsplats

för människor.

Som inventarier skulle däremot enligt utredningen komma att betraktas

viss i industribyggnader förekommande utrustning som enligt gällande rätt

utgör byggnadstillbehör eller beträffande vilken det nu är ovisst om den

skall anses hänförlig till byggnad. Utredningen anför härom.

Hit är exempelvis att räkna för maskiner eller annan utrustning uppförda

fundament och andra stabiliserande eller ljuddämpande anordningar.

Detsamma gäller transportanordningar av skilda slag såsom räls och

traversbanor, särskilda för godstransport avsedda hissar och andra lyftanordningar

liksom tankar, behållare och ställningar för lagring. Till inventarier

blir även att hänföra för den industriella verksamhetens särskilda

behov dragna ledningar för vatten, avlopp, elektrisk ström, gas

in. m. ävensom speciella värmeanläggningar och ventilationsanordningar

inkl. särskilda skorstenar för avledande av vid produktionen alstrade gaser.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Som byggnadstillbehör blir då enligt utredningen å andra sidan att räkna

alla ledningar och anordningar, som är nödvändiga för en byggnads allmänna

funktioner såsom för dess uppvärmning, belysning och vattenförsörjning,

liksom alla slags andra anordningar, som främst är ägnade att

göra byggnaden lämplig för människor att uppehålla sig i, t. ex. trappor,

personhissar, anläggningar för friskluftsventilation och sanitära anordningar.

Utredningen framhåller att vissa tillämpningssvårigheter kan uppkomma,

då ifrågavarande ledningar och anläggningar har en blandad användning

genom att dels tjäna byggnadens normala behov, dels den bedrivna

verksamhetens. Enligt utredningen torde dock den därvid nödvändiga fördelningen

av anskaffningskostnaderna på avdragsunderlagen för byggnad

och inventarier inte behöva medföra alltför stora praktiska svårigheter.

Utredningen understryker att den här diskuterade gränsdragningen mellan

byggnader och inventarier endast gäller egendom av tillbehörskaraktär.

Till byggnad hör sålunda enligt utredningen allt, som är att hänföra till

själva byggnadsstommen (golv, tak och väggar). Att denna kan vara mer

eller mindre speciell är ett förhållande, till vilket hänsyn skall tas vid bestämningen

av avdragsprocenten för byggnaden, tillägger utredningen.

Utredningen föreslår i detta sammanhang en uttrycklig föreskrift, innebärande

att, om en konstruktion, för vilken byggnadsvärde fastställts vid

fastighetstaxeringen, i sin helhet eller till viss del tjänstgör såsom maskin

eller redskap, värdet av en sådan konstruktion eller del därav inte skall anses

utgöra värde på byggnad. Enligt utredningen är det nämligen enligt anvisningarna

till 10 § KL inte uteslutet att det vid fastighetstaxeringen åsatta

byggnadsvärdet i vissa fall — som exempel nämner utredningen oljecisterner,

siloanläggningar o. d. — i sin helhet bör anges såsom särskilt maskinvärde,

varav följer att hela byggnaden får avdras enligt de för inventarier

gällande avskrivningsreglerna. En dylik möjlighet att i vissa fall behandla

till byggnad hänförliga anordningar som inventarier bör alltså enligt

utredningens mening föreligga även i fortsättningen.

De nu nämnda fallen kan enligt utredningen sägas avse sådana konstruktioner,

där begreppen byggnad och maskiner sammanfaller. Utredningen

tillägger.

I och för sig kunde det anses motiverat att hänföra såsom byggnader

betraktade anordningar till inventarier även i vissa fall, där begreppen

visserligen inte sammanfaller, men där byggnaden är för sin användning

så beroende av den maskin, kring vilken den är uppförd, att dess livslängd

sammanfaller med maskinens. Att avgöra när nämnda förhållande

föreligger är emellertid svårt, och utredningen anser sig inte böra föreslå

någon dylik utvidgning av det skatterättsliga inventariebegreppet. En sådan

synes inte heller nödvändig för att tillräckliga avdrag i de åsyftade

fallen skall erhållas, då hänsyn till ifrågavarande livslängden hos byggnaden

påverkande omständigheter skall tas vid bestämmandet av avdrags
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1969

procenten för byggnaden samt då, vid genomförande av utredningens förslag

i fråga om avskrivningsunderlagens beräkning, möjligheter att erhålla

avdrag för vid utrangering av byggnad kvarstående oavskrivet värde

i framtiden kommer att föreligga i annan utsträckning än f. n.

Även när fråga är om byggnader med affärs- och butikslokaler föreslår

utredningen att speciella tillbehör till sådana byggnader skall hänföras till

inventariegruppen.

Utredningen erinrar om att 1966 års lag om vad som är fast egendom

upptar butikslokaler som en av de huvudtyper av byggnader och lokaler,

till vilka vissa tillbehör knyts. Som exempel på till butiker hänförliga föremål

nämns hyllor, diskar och skyltfönsteranordningar. I anslutning till

denna exemplifiering, anför utredningen, uttalas i motiven att det visserligen

kan vara tveksamt om samma diskar och hyllor passar för olika typer

av butiker, men att man i allmänhet torde kunna göra gällande, att de

nämnda inredningsdetaljerna äger en så universell användning i butiker,

att de kan inordnas bland byggnadstillbehören ntan att grunderna för huvudregeln

därigenom rubbas.

Utredningen konstaterar att den butiksinredning, som enligt den nya

lagen sålunda blir att anse som byggnadstillbehör, i betydande utsträckning

torde utgöras av föremål, vilka enligt gällande rätt räknas som inventarier.

Från avdragssynpunkt synes det, framhåller utredningen, knappast

motiverat att överföra kostnader för anskaffandet av sådana tillgångar till

avskrivningsunderlaget för byggnader. Enligt utredningens mening torde

den inredning, som återfinns i en butikslokal, mera sällan kunna sägas vara

till nytta oavsett vilken särskild dylik verksamhet som där bedrivs. Med

hänsyn härtill anser utredningen, att bestämningen av tillbehör till varuhus

och butikslokaler bör ges motsvarande utformning, som ifrågasatts för industribyggnader,

innebärande att till byggnad inte hänförs för affärsverksamheten

särskilt avsedd utrustning. Till inventarier kommer därför enligt

utredningens förslag i regel att hänföras hyllor, diskar och annan butiksinredning,

särskilda avskärmnings- och avspärrningsanordningar, speciella

ventilations- och evakueringsanläggningar, rulltrappor, varuhissar m. m.

Den sålunda med hänsyn till förhållandena inom industri och affärsverksamhet

ifrågasatta ändrade gränsdragningen mellan byggnader och inventarier

har enligt utredningen ansetts böra gälla beträffande alla rörelsebyggnader.

Utredningens förslag innebär således, att vid avdragsberäkningen

skall till i rörelse använd byggnad endast hänföras sådan utrustning, som

inte är avsedd att direkt tjäna byggnadens användning för rörelseändamål.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Avskrivningsunderlagets beräkning

Utredningens förslag bygger på huvudtanken att avskrivningarna överlag

skall beräknas på grundval av de faktiska anskaffningskostnaderna. Endast

härigenom är det enligt utredningens mening möjligt att uppnå en

exakt fördelning av värdeminskningsavdragen över den tid egendomen i

fråga beräknas kunna användas. Detta gäller kostnaderna för de tre huvudgrupper

av tillgångar som utredningen berör i betänkandet, dvs. markanläggningar,

byggnader och inventarier, i den mån inte kostnaderna är att

hänföra till reparations- och underhållskostnader.

Såvitt avser inventarier konstaterar utredningen att redan enligt gällande

rätt tillgångarnas anskaffningsvärden skall utgöra avskrivningsunderlaget

och att i punkt 3 av anvisningarna till 29 § KL regler ges för hur detta

värde i olika fall skall bestämmas.

I fråga om byggnad i rörelse gäller — som framgått av den förut lämnade

redogörelsen för gällande rätt — att den verkliga anskaffningskostnaden

i första hand skall utgöra underlag för de skattemässiga avskrivningarna.

Avdragen kan då beräknas enligt plan, vilket är en förutsättning för att det

faktiska beloppet av senare nedlagda om- och tillbyggnadskostnader skall få

tillföras det ursprungliga avdragsunderlaget. Vid sidan av huvudregeln gäller

emellertid att, om det exakta anskaffningsvärdet för en byggnad inte kan

utredas, som t. ex. ofta vid köp av en bebyggd fastighet, det taxerade byggnadsvärdet

läggs till grund för värdeminskningsavdragens beräkning. För

om- och tillbyggnadskostnader som nedlagts efter förvärvet kommer i sådant

fall avdrag i princip att åtnjutas genom att hänsyn till dem tas vid

senare fastighetstaxering genom eventuell justering av byggnadsvärdet.

Med hänsyn till de brister som enligt utredningens mening vidlåder det

taxerade byggnadsvärdet såsom avskrivningsunderlag — utredningen pekar

här bl. a. på att dess användbarhet i hög grad är beroende av de värderingsnormer

som tillämpas vid fastighetstaxeringen och den noggrannhet

med vilken taxeringsvärdena beräknas — föreslår utredningen att metoden

att beräkna värdeminskningsavdragen på det för beskattningsåret gällande

taxeringsvärdet inte längre skall få tillämpas i fråga om rörelsebyggnader.

Utredningen anser att avskrivningarna i princip skall göras på det

faktiska anskaffningsvärdet. Därigenom kan avdragsberäkningen enligt utredningen

grundas på underlag som beräknas efter enhetliga regler.

För de fall då tillfredsställande utredning angående de verkliga anskaffningskostnadernas

storlek inte kan presteras föreslår utredningen särskilda

regler.

Sålunda föreslår utredningen att en proportionering skall ske, när fråga

uppkommer om anskaffningsvärdets fördelning i samband med att byggnad

förvärvats tillsammans med den mark på vilken den är belägen. Som bygg
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

nådens anskaffningskostnad skall anses så stor del av köpeskillingen för

fastigheten som svarar mot förhållandet mellan det vid förvärvet gällande

taxerade byggnadsvärdet och hela taxeringsvärdet för fastigheten. Jämkning

av ett på detta sätt beräknat byggnadsvärde skall dock ske om den del av

fastighetens anskaffningsvärde som härefter återstår visas mera avsevärt

över- eller understiga ett efter förhållandena som skäligt beräknat markvärde.

Utredningen åsyftar här omständigheter som inträffat efter taxeringsvärdets

fastställande och som kan påverka relationen mellan markoch

byggnadsvärdena, såsom ändrade stadsplaneförhållanden o. d., ny-, tilleller

ombyggnader, rivning av byggnad, eldsvåda m. m.

Har fastighetsförvärvet omfattat även sådana markanläggningar, som

enligt utredningens förslag skall vara föremål för en särskild avskrivningsrätt,

föreslår utredningen att som köparens anskaffningskostnad för dylika

markanläggningar skall anses det belopp, som vid överlåtelsetillfället kvarstår

i beskattningsavseende oavskrivet för överlåtaren. Enligt utredningen

bör denna regel också gälla vid förvärv av fastighet genom annat fång än

köp.

Utredningen har vidare ansett speciella regler erforderliga för avskrivningsunderlagets

bestämmande i vissa fall beträffande fastigheter med

byggnader som förvärvats före övergången till ett nytt avskrivningssystem.

De speciella reglerna föreslås av utredningen vara intagna i övergångsbestämmelserna

till den föreslagna lagstiftningen.

Utredningen föreslår att avskrivningsunderlaget för byggnader på fastigheter

som förvärvats före den 1 januari 1965 bestäms schablonmässigt med

utgångspunkt från det vid 1965 års fastighetstaxering åsatta byggnadsvärdet.

Enligt utredningen bör detta värde, ökat med beloppet av de ny-,

till- och ombyggnadskostnader, som nedlagts under tiden fr. o. m. år 1965

t. o. in. beskattningsåret före det under vilket övergången sker, och minskat

med värdeminskningsavdrag som åtnjutits vid mellanliggande taxeringar

till statlig inkomstskatt, anses utgöra det anskaffningsvärde, på vilket värdeminskningsavdragen

skall beräknas.

Utredningen förordar inte någon alternativ metod till den på 1965 års

taxeringsvärden grundade. Detta innebär dock, framhåller utredningen, inte

att de skattskyldiga, som nu beräknar värdeminskningsavdragen på taxeringsvärdet,

blir fråntagna den rätt som finns enligt gällande regler att, i

den mån tillfredsställande utredning angående de verkliga anskaffningskostnaderna

samt dessas skattemässiga restvärden kan visas, i stället uppföra

dessa kostnader som avskrivningsunderlag.

Vidare har utredningen ansett det skäligt att man i fråga om byggnader,

som förvärvats år 1965 eller senare, skall kunna medge att övergångsvärdet

beräknas enligt de regler, som föreslagits gälla för byggnadsvärdets bestämning

vid framtida förvärv av bebyggda fastigheter. I sådant fall får

2f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 100

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

alltså den skattskyldige enligt förslaget, om han så önskar, såsom avskrivningsunderlag

för byggnad använda det vid förvärvet gällande taxeringsvärdet

(byggnadsvärdet) eller, om byggnaden förvärvats tillsammans med

den mark, på vilken den är uppförd, det belopp som framkommer efter en

proportionering med hjälp av taxeringsvärdet enligt det förut sagda, i förekommande

fall ökat resp. minskat med de kostnader som nedlagts och värdeminskningsavdrag

som åtnjutits efter förvärvet.

Någon rätt att med tillämpning av schablonregeln räkna om värdeminskningsunderlaget

för byggnader, beträffande vilka avskrivningarna redan tidigare

beräknas på de verkliga anskaffningskostnaderna, har utredningen

inte ansett motiverad. Schablonregeln är alltså enligt utredningens förslag

endast avsedd att användas i fråga om byggnader, för vilka värdeminskningsavdragen

vid tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande beräknas

på taxeringsvärdet.

Också beträffande den omfördelning av kostnaderna för de olika slagen

av tillgångar som kan behöva göras i fråga om äldre fastigheter för att anpassa

avskrivningsunderlagen till det föreslagna systemet föreslår utredningen

särskilda regler.

Enligt de övergångsbestämmelser utredningen föreslagit skall således,

när en rörelseidkare övergår till att tillämpa de nya bestämmelserna, en

omräkning av avskrivningsunderlagen för byggnader och inventarier efter

de faktiska anskaffningskostnaderna tillåtas endast till den del fråga är om

kostnader som nedlagts efter den 31 december 1964. Även för markanläggningar

gäller enligt förslaget att som ingående avdragsunderlag skall få

uppföras de kostnader, som efter nämnda tidpunkt nedlagts för anskaffande

av dylika tillgångar. Däremot skall en omfördelning inte vara möjlig

beträffande tidigare uppkomna kostnader.

Utredningen påpekar i detta sammanhang att det förhållandet att den utvidgade

avdragsrätt, utredningen föreslagit, inte blir gällande för dessa äldre

anskaffningar, i undantagsfall kan medföra en i jämförelse med gällande

regler något försämrad avdragsrätt. Utredningen har dock inte ansett sig

böra föreslå någon särskild övergångsregel för dessa fall med hänsyn till

bl. a. de praktiska olägenheterna med en sådan regel.

De beräkningar av avskrivningsunderlagen, som måste göras i samband

med de nya bestämmelsernas ikraftträdande, kan enligt vad utredningen

framhåller stundom föra med sig ett tämligen omfattande utredningsarbete,

särskilt i de fall den skattskyldige finner anledning att vid övergången

till avskrivning på faktiska byggnadskostnader söka ntreda dessa i stället

för att tillämpa schablonen. För att bereda skälig tid för detta arbete föreslår

utredningen en övergångstid på tre år, dvs. tillämpningen av de nya

bestämmelserna skall få uppskjutas till senast andra året efter det, under

vilket dessa i princip skulle ha tillämpats första gången.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

43

Avskrivning av markanläggningar

I fråga om de markanläggningar som utredningen anser bör vara föremål

för en särskild avslcrivningsrätt föreslår utredningen att den årliga avskrivningens

storlek bestäms till 1 % av anskaffningskostnaderna.

Förslaget är ett uttryck för utredningens ståndpunkt att samtliga kostnader

för markanläggningarna i fråga sammanförs till ett enda avdragsunderlag,

på vilket värdeminskningsavdragen beräknas efter en enhetlig procentsats.

Som skäl för den intagna ståndpunkten anför utredningen bl. a.

En stor del av de på industrifastigheter förekommande här ifrågavarande

anläggningarna torde utgöras av asfalteringar, permanentningar och

andra ytbehandlingar för skilda ändamål. Genom dylika åtgärder erhålls

ofta inte några klart urskiljbara enheter; de flyter samman med övriga

liknande anläggningar, och att avgöra om en viss asfalterad yta skall

anses utgöra en självständig anläggning eller en del av en större sådan

är ofta inte praktiskt möjligt. Värdet av markanläggningarna på en fastighet

är vidare regelmässigt tämligen ringa jämfört med de stora kostnadsgrupperna

byggnader och inventarier. En individuell behandling av markanläggningarna

med uppdelning av dem på ett flertal avskrivningsplaner

kan mot bakgrund härav samt med hänsyn till svårigheterna att beräkna

varje anläggnings varaktighet synas onödigt tyngande för såväl de skattskyldiga

som taxeringsmyndigheterna och en mera schablonmässig utformning

av avdragsreglerna måste anses önskvärd.

Enligt utredningen innebär den föreslagna utformningen av avdragsrätten,

att de årliga avdragen kommer att motsvara markanläggningarnas antagna

genomsnittliga livslängd. Utredningen framhåller att den föreslagna

avdragsprocenten kan bli för hög för vissa anläggningar och för låg för

andra. Normalt bör emellertid för höga och för låga avdrag i stort utjämna

varandra.

Dock medför, konstaterar utredningen, markanläggningarnas ibland nära

beroende av tekniska och ekonomiska förändringar i verksamheten, att

en anläggning stundom kan antas bli ekonomiskt oanvändbar på väsentligt

kortare tid än som svarar mot det föreslagna årliga avdraget. Utredningen

kommer därmed in på frågan om och i vad mån utrangeringsavdrag eller

utbytesavdrag bör kunna komma i fråga.

Med tanke bl. a. på sådana fall då hela den på en fastighet bedrivna

verksamheten nedläggs, särskilt om omständigheterna är sådana att annan

rörelse inte sannolikt kommer att etableras på fastigheten, föreslår utredningen

en regel innebärande att, om den skattskyldige visar att samtliga

de markanläggningar som ingår i avskrivningsunderlaget saknar värde,

han får rätt att tillgodoräkna sig utrangeringsavdrag för anläggningarnas

skattemässiga restvärde. Avdrag skulle alltså inte kunna medges för utrangering

av en enstaka anläggning. Däremot förordar utredningen att nuvarande

rätt till omedelbart avdrag vid utbyte av markanläggning bibehålls

oförändrad.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kiingl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Enligt utredningen torde en sådan utformning av avdragsreglerna som

den utredningen föreslagit normalt kunna anses lika förmånlig som den för

tillämpningen väsentligt mera komplicerade alternativa metoden att beräkna

avdragen för varje anläggning för sig med avdragsrätt vid utrangering

men med aktiveringsplikt vid utbyte av anläggning.

Avdragen för värdeminskning på markanläggningar bör enligt utredningen

beräknas enligt avskrivningsplan. Härom anförs i betänkandet.

Därvid torde i enlighet med vad som gäller vid avskrivning på byggnader

värdeminskningsavdragen böra anses bundna till de beskattningsår

på vilka de belöper. Någon rätt att jämka eller förskjuta avdragen enligt

regler motsvarande dem, som gäller vid den planenliga avskrivningen på

inventarier, har sålunda, med nämnt undantag, främst av praktiska skäl

inte föreslagits, och en sådan rätt torde heller inte med hänsyn till föreliggande

möjligheter att erhålla avdrag för förlustutjämning kunna anses

särskilt angelägen. Den avskrivningsplan som erfordras kan därvid göras

jämförelsevis enkel. Den synes sålunda kunna begränsas till att utöver anskaffningsår

och anskaffningskostnader lämna upplysning om det sammanlagda

beloppet av tidigare åtnjutna avdrag, på beskattningsåret belöpande

avdrag och vid beskattningsårets utgång oavskrivet restvärde.

Som ett undantag från den en-procentiga avskrivningen föreslår utredningen

att i fråga om rent tillfälliga markanläggningar, avsedda att användas

endast ett fåtal år, hela anskaffningskostnaden får avdras under anskaffningsåret.

Utredningen hänvisar till att en liknande regel gäller beträffande

byggnader och inventarier. Utredningen har ansett en motsvarande

regel motiverad för markanläggningarna med hänsyn till tänkbara provisorier.

Avskrivning av byggnader

Utredningen konstaterar att nu gällande avskrivningsregler för byggnad

använd i rörelse ofta inte medger en från företagsekonomisk synpunkt tillfredsställande

avdragsrätt. En viss förbättring av avskrivningsmöjligheterna

är därför enligt utredningens mening motiverad. Utredningen anför vidare.

Någon beräkning av storleken av de värdeminskningsavdrag, som erfordras

för att tillgodose rimliga krav på beaktande av de för en snabbare

avskrivning anförda skälen, låter sig naturligen inte göra. Inte heller

kan avskrivningsreglernas utformning uteslutande bestämmas efter vad

som från sagda synpunkter befinns önskvärt, utan måste hänsyn tas jämväl

till andra omständigheter. Sålunda måste bl. a. effekten av utredningens

övriga förslag till ändrade regler för behandlingen av fastighetskostnader

beaktas. Av särskild betydelse är därvid byggnadsbegreppets utformning

och gränsdragningen mellan byggnadskostnader, som skall vara

omedelbart avdragsgilla, och sådana, för vilka avdrag skall åtnjutas genom

årliga värdeminskningsavdrag. Den överföring av vissa till byggnad nu

hänförliga tillgångar till inventarier, som byggnadsbegreppets ändrade be
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1960

stämning bl. a. innebär, avser just sådan verksamhetsberoende utrustning,

som vid driftsomläggningar och moderniseringar i första hand blir utrangerad.

Och genom utvidgningen av rätten till omedelbart avdrag för

byggnadskostnader sörjs för, att vid normala dylika förändringar nedlagda

kostnader för byggnads omdisponering inte på ett ekonomiskt omotiverat

sätt ökar byggnadens skattemässiga restvärde. Den förbättring i avdragsrätten

som sagda ändringar medför för därav berörda anordningar

och åtgärder är mycket betydande, överföringen av viss utrustning från

byggnad till inventarier betyder sålunda en förkortning av den tid, över

vilken kostnaderna ifråga skall fördelas, från såvitt gäller industribyggnader

normalt 25—50 år och ned till fem år vid den räkenskapsenliga inventarieavskrivningen,

och effekten av utvidgningen av rätten till omedelbart

avdrag är ju i denna mening ännu större. Överhuvudtaget torde nu

nämnda och övriga tidigare förordade förbättringar av rätten till avdrag

för fastighetskostnader vara så relativt betydande totalt sett, att anledning

kan finnas till viss återhållsamhet vid omprövningen av avskrivningsreglerna

för byggnad. Det bör å andra sidan enligt utredningens mening

inte ifrågakomma att bibehålla reglerna i sin nuvarande utformning.

I diskussionen kring utformningen av ett annat bättre system för byggnadsavskrivningarna

har utredningen berört olika därmed sammanhängande

spörsmål.

Utredningen har bl. a. diskuterat frågan om särskilt hänsynstagande till

penning svärdets förändringar.

Utredningen erinrar om att redan företagsbeskattningskominittén på sin

tid behandlat frågan om avskrivning på återanskaffningsvärdet vid dess

omprövning av inventarie- och byggnadsavskrivningsreglerna (SOU 1954: 19

s. 109 och 142). Kommittén hade, framhåller utredningen, som ett tungt vägande

argument mot en avskrivning på nuvärdet framhållit bl. a. att utomordentliga

praktiska svårigheter skulle vara förenade därmed. Vidare erinrar

utredningen om att avskrivning på nuvärdet senare varit föremål för

viss diskussion inom värdesäkringskommittén i samband med dess behandling

av frågan om införande av indexlån (se SOU 1964: 2 s. 214).

För sin del konstaterar utredningen beträffande denna avskrivningsform,

att avskrivning på återanskaffningsvärdet (nuvärdet) i och för sig

kan motiveras från vissa aspekter på en riktig (real) vinstbeskattning samt

från finansieringssynpunkt. Utredningen tillägger emellertid.

Då utredningen vid sin omprövning av avdragsrätten för fastighetskostnader

ansett sig böra begränsa sin målsättning till att söka tillgodose företagsekonomiska

synpunkter på en skälig kostnadsfördelning, har anledning

inte befunnits föreligga att närmare ingå på frågan om det berättigade

i en dylik avskrivning i syfte att öka företagens finansieringsmöjligheter.

Vad åter gäller önskemålet om en real vinstberäkning måste enligt

utredningens mening införandet av en avskrivningsmetod för byggnad,

som innebär totalt avdrag med annat och vid fortgående penningvärdeförsämring

högre belopp än den historiska anskaffningskostnaden, med

hänsyn till att beskattningen i övrigt av såväl rörelseinkomst som inkomster

av andra slag vilar på en nominalistisk beräkningsgrund inge be
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

tänkligheter. Principiellt kan sålunda införandet av rätt till avskrivning

på återanskaffnings- eller nuvärde för i rörelse använd byggnad anses motiverat

först vid en allmän övergång till ett på realvärden grundat inkomstskattesystem.

Utredningen anför vidare.

Vid sidan av de teoretiska invändningar, som sålunda måste riktas mot

en avskrivning på nuvärdet, är såsom företagsbeskattningskommittén

framhållit införandet av en sådan avdragsrätt förenat med stora praktiska

problem. Oavsett vilken metod för en årlig omräkning av avskrivningsunderlaget

som än väljs torde den praktiska tillämpningen av avskrivningsreglerna

i hög grad försvåras varjämte en betydande ojämnhet

i resultaten synes vara att påräkna.

Ett annat problem som utredningen behandlat i detta sammanhang gäller

betydelsen av inkomstbegreppets utformning vid försäljning av byggnad.

Utredningen pekar här på det förhållandet att vinst, som uppkommer vid

försäljning av byggnad, använd såsom anläggningstillgång i rörelse, enligt

gällande rätt — i motsats till vad som gäller beträffande t. ex. inventarier

— hänförs till inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet och att inte ens

den del av vinsten, som motsvarar tidigare åtnjutna värdeminskningsavdrag,

behandlas som intäkt av rörelse. Om försäljningsvinsten skall beskattas

eller inte är alltså, konstaterar utredningen, en fråga som i sin helhet

skall bedömas enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning vid överlåtelse

av fastighet. Utredningen konstaterar emellertid även att den ursprungliga

principen att försäljning av alla slags anläggningstillgångar behandlas

som icke yrkesmässig under årens lopp gång efter annan genombrutits

och att enligt gällande rätt såsom inkomst av rörelse beskattas vinst

vid avyttring av inventarier, goodwill, hyresrätt och patenträtt.

Utredningen kommer fram till att de tekniska möjligheterna att med tillfredsställande

säkerhet åstadkomma den för utvidgningen av inkomstbegreppet

nödvändiga vinstberäkningen vid försäljning av byggnad numera

synes .föreligga i större utsträckning än vid tidigare omprövningar av denna

fråga. Utredningen anför.

Vid genomförande av de föreslagna ändringarna med avseende på avskrivningsunderlagets

bestämning samt av generell skyldighet att tillämpa

avskrivningsplaner kommer de i framtiden ytterligare att förbättras. Även

vad avser beskattningsef.fekten synes de invändningar, som kan anföras

mot en utvidgning av inkomstbegreppet, mindre nu än tidigare. De ifrågavarande

mot en utvidgning av inkomstbegreppet anförda omständigheterna

måste dock alltjämt, om än med mindre tyngd än tidigare, anses tala

mot en sådan ändring.

Huruvida de år 1967 vidtagna ändringarna i bestämmelserna om beskattning

av realisationsvinst vid överlåtelse av fastighet bör tillmätas betydelse

i här ifrågavarande sammanhang är delvis svårt att bedöma. Med

hänsyn till det schablonmässiga förfarande, som — bortsett från de fall,

där försäljning äger rum inom två år från förvärvet — enligt de nya reglerna

skall tillämpas vid vinstens beräkning, samt till att endast 75 % av

opaginerad Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1969

den framfaknade vinsten skall beskattas, är det dock uppenbart, att nämnda

ändringar i realisationsvinstbeskattningen inte motsvarar den utvidgning

av inkomstbegreppet vid försäljning av byggnad, som måste gälla

som förutsättning för en långtgående liberalisering av avskrivningsreglerna.

Å andra sidan kan det förhållandet att försäljningsvinst inklusive återvunna

värdeminskningsavdrag numera oavsett innehavstidens längd i princip

alltid är skattepliktig måhända i någon mån minska behovet av en rörelsebeskattning

av sådan vinst.

Enligt utredningens uppfattning är frågan om betydelsen av vinstbegreppets

utformning för möjligheten att uppmjuka avskrivningsreglerna i viss

mån speciell i fråga om byggnader. Utredningen anför.

I motsats till vad som exempelvis synes vara förhållandet beträffande

inventarier torde försäljning av byggnader i stor utsträckning, kanske

huvudsakligen, ske i samband med överlåtelse av hel rörelse eller verksamhetsgren.

Är därvid fråga om av juridiska personer bedrivna rörelser

får överlåtelserna vanligen formen av försäljning av aktier eller andelar

och inte av byggnader, inventarier etc. Då vinst vid avyttring av

aktier och andelar behandlas enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning,

erhålls vid en utvidgning av inkomstbegreppet beträffande byggnader

i praktiken endast mycket begränsade möjligheter att beskatta till

byggnad hänförlig försälj ningsvinst. Med hänsyn härtill synes, ehuru

byggnadsavskrivningarnas storlek i och för sig inte påverkas av dylika

aktie- och andelsförsäljningar, en sådan liberalisering av avskrivningsreglerna,

som medför risker för betydande överavskrivningar i vissa fall,

möta invändningar från fiskalisk synpunkt, även om en utvidgning av

vinstbegreppet vid försäljning av byggnad genomförs.

Utredningen berör även några konjunkturpolitiska synpunkter.

Som allmän utgångspunkt fastslår utredningen att en liberalisering av avskrivningsreglerna

ger företagarna vissa förbättrade avskrivningsmöjligheter,

vilket i sin tur kan — om än marginellt — förmånligt påverka företagarnas

möjligheter att utnyttja eget kapital i investeringssyfte och att en

lagstiftning av sådan innebörd kan antas ha en viss investeringsstimulerande

effekt.

Mot en uppmjukning av avskrivningsreglerna för byggnader som används

i rörelse kan enligt utredningen måhända å andra sidan med hänsyn till

de i och för sig inte obetydliga värden som dessa representerar från konj

unkturpolitiska synpunkter invändas, att härigenom ökade belopp ställs

[ill företagens fria förfogande att användas till investeringar under högkonjunktur.

Utredningen uttalar som sin mening att innebörden av invändningen

inte bör överdrivas och anför vidare.

En av starka företagsekonomiska skäl motiverad jämkning av bestämmelser

för den årliga taxeringen torde f. ö. knappast böra hållas tillbaka

av skäl av antydd art. Vidare kan möjligen göras gällande att en liberalisering

av avdragsrätten skulle kunna minska företagarnas intresse av att

göra avsättningar till investeringsfonder. Även om viss teoretisk grund

allmänt sett kan föreligga för invändningar av nu nämnt slag, synes dessa

likväl inte kunna antas vara mer vägande. Intresset för avsättningar till

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

investeringsfonderna är beroende av en vinstsituation, som allenast marginellt

kan påverkas av de ifrågasatta förbättrade avdragsmöjligheterna,

och de skattemässiga fördelar, som investeringsfondslagstiftningen kan

möjliggöra, är i de individuella fallen normalt vida större än vad de nu

ifrågasatta bestämmelserna skulle medföra.

Med avseende på valet av avdragsmetod är enligt utredningens uppfattning

i princip den strikt lineära avskrivningen från konjunkturpolitiska

synpunkter att föredra framför ett system med högre värdeminskningsavdrag

under en byggnads första användningstid. Utredningen tillägger.

Ökade byggnadsinvesteringar under högkonjunktur medför vid tillämpning

av sistnämnda metod särskilt höga avdrag i detta läge. Dock synes

en primäravskrivning av den storleksordning, som här kan komma ifråga,

inte böra tillmätas någon avgörande betydelse från nämnda synpunkter.

Till undvikande av viss konkurrens med konjunkturpolitiska åtgärder

för att stimulera eller hämma investeringsverksamheten på byggnadsområdet

kan dock vissa skäl anföras för att en såsom permanent avsedd primäravskrivning

inte konstrueras så att avdraget kan fritt fördelas efter

den skattskyldiges eget önskemål eller eljest så att det i sin helhet kan

avdras omedelbart eller under loppet av blott ett par år.

Utredningens val av avskrivningsmetod

Som framgår av det nu sagda har utredningen vid sin omprövning av avskrivningsreglerna

för byggnad stannat för två metoder för de uppmjukningar

i regelsystemet, som utredningen ansett motiverade. Utredningen

anför.

Båda metoderna synes kunna tillgodose vad som åsyftas och framstår

som praktiskt användbara. Enligt den ena metoden bibehålls nuvarande

regler för de årliga värdeminskningsavdragens beräkning, men kombineras

dessa med en rätt till primäravskrivning av viss del av anskaffningskostnaden.

Den andra metoden innebär fortsatt strikt lineär avskrivning

med i lag fastställda, i förhållande till nuläget uppräknade procentsatser

för olika typer av byggnader.

Utredningen framhåller att den sistnämnda metoden kan vara att föredra

från vissa synpunkter. Den anknyter nämligen enligt utredningen nära

till vad som nu praktiseras och den kan, åtminstone i förstone, synas enkel

i tillämpningen. I fortsättningen anför utredningen.

Det torde emellertid knappast visa sig möjligt att i författning ange med

tillräcklig differentiering de olika procentsatser, som skall tillämpas. Även

om vida mer exakta regler än de nuvarande kan tänkas, måste hela tiden

finnas utrymme för jämkningar med hänsyn till de särskilda omständigheterna.

Viss risk för minskat hänsynstagande till särskilt olika industribyggnader

emellan föreliggande skillnader i ekonomisk varaktighet får

också anses vara förenad med användningen av väsentligen .fastställda

procentsatser. Även om dessa betraktas som normal- eller minimiavdrag

och sålunda får överskridas, torde svårigheterna för en skattskyldig att

visa skäligheten av annan avdragsprocent ofta vara så stora, att de kan

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

antas bli i hög grad normerande. Risker för taxeringstvister måste därför

förutses parallellt med fara för en försämrad eller eljest otillfredsställande

avdragsrätt i vissa fall. Det senare kan självfallet undvikas genom att

procentsatserna sätts höga i överkant. Därvid kommer emellertid också

ökade risker att uppstå för att avdragsreglerna i andra fall skulle medföra

överavskrivning med mera betydande belopp, vilket förhållande möter

invändningar bl. a. på grund av de bristande korrigeringsmöjligheterna

vid försäljning av byggnad.

Med hänsyn till det nu sagda anser utredningen att man bör behålla gällande

regler, enligt vilka endast anges att värdeminskningsavdragen skall

beräknas för varje byggnad efter dess antagna användningstid.

Utredningen kommer fram till att de särskilda förhållanden som motiverar

en ökad avskrivningstakt bör beaktas genom att ett primäravdrag

medges.

Såsom lämplig extra avskrivning förordar utredningen 10 % av anskaffningskostnaden.

Primäravdraget skall enligt utredningens förslag åtnjutas

vid sidan av oförändrade lineära värdeminskningsavdrag sådana de i praxis

i dag beräknas eller bör beräknas. Härigenom förstärks enligt utredningen

effekten av primäravskrivningen och uppnås slutavskrivning sedan 90 %

av den beräknade användningstiden för en byggnad förflutit.

Primäravdraget föreslås skola fördelas lika över en femårsperiod. Denna

utformning av primäravskrivningen anser utredningen lämplig främst av

praktiska skäl och finner den även tillgodose de konjunkturpolitiska synpunkterna.

Förslaget innebär alltså enligt utredningen, att utöver de ordinarie

värdeminskningsavdragen extra avskrivning får åtnjutas med 2 %

av anskaffningskostnaden under vart och ett av de fem första åren.

Utredningen framhåller, att av de förhållanden, som utgör skäl för en

primäravskrivning, följer att densamma inte endast bör få åtnjutas i fråga

om byggnader som nyuppförts utan även beträffande äldre för rörelseändamål

förvärvade byggnader. Undantag härifrån bör dock gälla vid överlåtelse

mellan varandra närstående personer. I dessa fall skall förvärvarens

ingångsvärde med tillämpning av bestämmelserna i punkten 3 b av anvisningarna

till 29 § KL beräknas till det belopp som för överlåtaren kvarstår

oavskrivet i beskattningsavseende.

Det bör tilläggas att när här talas om äldre förvärvade byggnader utredningen

åsyftar endast förvärv som ägt rum efter det nya systemets införande.

Utredningen anser vidare att primäravskrivning i stor utsträckning är

motiverad beträffande sådana efter förvärvet av en byggnad nedlagda kostnader,

för vilka rätt till omedelbart avdrag inte föreligger vid taxeringen.

Då utredningen anser att det knappast är möjligt att göra en uppdelning

av sådana kostnader, föreslår utredningen att avdraget av praktiska skäl

beräknas på alla belopp som uppförs på avskrivningsplan för byggnad.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Enligt utredningen är primäravskrivning motiverad inte endast för industribyggnader

utan även i fråga om övriga typer av rörelsebyggnader, alltså

även lager-, affärs- och kontorsbyggnader samt byggnader använda för personalbostäder.

De främsta skälen härför anser utredningen vara osäkerheten

med avseende på beräkningen av den totala ekonomiska livslängden och

hänsynen till de med åren ökande reparationskostnaderna.

Utredningen understryker att införandet av primäravdrag givetvis inte

bör medföra ökad restriktivitet vid bedömningen av procentsatserna för

den ordinarie lineära avskrivningen. Utredningen fortsätter.

Dessa skall sålunda alltfort bestämmas med beaktande av alla de omständigheter,

som kan förväntas påverka den ekonomiska livslängden hos

en byggnad. Från näringslivets sida har såsom tidigare nämnts vid upprepade

tillfällen gjorts gällande, att den på .företagsbeskattningskommitténs

förslag verkställda omredigeringen av anvisningarna till 29 § KL

inte medfört den åsyftade uppjusteringen av procentsatserna. Vikten av

att hänsyn vid avdragsprocentens bestämmande i tillräcklig grad tas till

rörelsebyggnaders begränsade ekonomiska varaktighet och av att utredningen

angående denna verkligen i skälig mån beaktas bör därför ånyo

understrykas. Inom utredningen har diskuterats lämpligheten av att riksskattenämnden

erhöll uppdrag att utfärda generella anvisningar angående

skälig avskrivningsprocent för olika typer av byggnader. Någon bestämmelse

av dylik innebörd föreslås dock inte främst på grund av de tidigare

berörda med tillämpningen av fastställda normalprocentsatser förenade

riskerna för minskat hänsynstagande till individuella olikheter. Utredningen

tillåter sig å andra sidan uttala önskvärdheten av att nämnden

ville ha sin uppmärksamhet fäst vid frågan om storleken av värdeminskningsavdrag

på byggnad och överväga lämpligheten av uttalanden i ämnet,

ägnade att närma praxis till lagstiftarens dokumenterade intentioner

på området ifråga.

I detta sammanhang föreslår utredningen avskaffande av den nuvarande

rätten att ur avskrivningsunderlaget för byggnad utbryta och i särskild ordning

avskriva viss del av anskaffningskostnaden för byggnad. Utredningen

påpekar bl. a. att, sedan man till inventarier överfört all den utrustning

som särskilt anskaffats för den bedrivna rörelseverksamheten, de anordningar

som fortfarande skall räknas till byggnad kommer att vara av det slag

som allmänt förekommer i byggnader oavsett vilken särskild användning

dessa har. Med hänsyn härtill och till anordningarnas relativt obetydliga

värde anser utredningen att tillräckliga motiv för bibehållande av denna

särskilda avdragsrätt saknas.

Utredningen avvisar tanken på en särskild bestämmelse innebärande att

skattskyldig, som kan göra troligt att det verkliga värdet av byggnad vid

viss tidpunkt nedgått avsevärt under det taxeringsmässiga restvärdet, skall

få göra avdrag för skillnadsbeloppet omedelbart. Förutom de mycket stora

praktiska svårigheter, som är förenade med tillämpningen av en sådan me
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

tod, tillkommer här, anför utredningen, det för byggnad speciella förhållandet,

att vinst vid försäljning endast i begränsad utsträckning blir .föremål

för beskattning. Enligt utredningen måste därför starka invändningar från

fiskalisk synpunkt anföras mot införandet av en dylik avdragsrätt, och

skulle en sådan likväl beslutas, torde tillämpningen av densamma kunna

förväntas bli så restriktiv, att den i praktiken inte kom att fylla behovet

av en särskild avdragsrätt i vissa fall.

Utredningen tillägger.

Sistnämnda mot en rätt till engångsavdrag anförda skäl bör dock inte

anses utgöra hinder för en omprövning av de årliga värdeminskningsavdragens

storlek i fall, där den från början medgivna procentsatsen visar

sig otillräcklig. Inträffar sådana väsentliga förändringar i förutsättningarna

för en byggnads användande att den skattskyldige kan göra troligt, att

dess ekonomiska brukstid till följd därav kommer att bli betydligt kortare

än som ursprungligen ansetts sannolikt, bör han sålunda medges en häremot

svarande förhöjning av procentsatsen. Denna rätt till uppjustering

av avdragsprocenten bör inte anses förbehållen fall, där det framstar som

mer eller mindre uppenbart, att byggnaden inom viss tid måste i sin helhet

utrangeras, utan bör även gälla, där en sådan varaktig ändring av

byggnads användning sker, som medför att dess reella värde väsentligen

kommer att understiga det aktuella skattemässiga restvärdet. Inte heller

bör krävas att de ändrade förhållanden, som motiverar förhöjning av

värdeminskningsavdragen, redan skall ha inträffat. Tillräckligt bör vara,

att den skattskyldige kan göra troligt att sådana förhållanden kommer

att inträda. Överhuvud bör vid omprövning inte ställas större krav på

utredning än som är fallet vid den första beräkningen av avdragens storlek.

Införandet av en primäravskrivning med den utformning utredningen förordat

har av utredningen inte ansetts kräva ändring i det förhållandet, att

ett visst år inte utnyttjat värdeminskningsavdrag inte får förskjutas och åtnjutas

ett senare år. Med hänsyn härtill kan enligt utredningen den

för värdeminskningsavdragens beräkning nödvändiga avskrivningsplanen

göras förhållandevis enkel.

Utrangering av byggnad

Utredningen föreslår inte någon ändring i sak av nu gällande bestämmelse

om rätt till avdrag för oavskrivet restvärde vid utrangering av byggnad

använd i rörelse.

Utredningen menar att den schablonmetod för avdragsunderlagets beräkning

som utredningen föreslagit i fråga om äldre byggnader, för vilka avskrivningarna

hittills beräknats på taxeringsvärdet, uppenbarligen inte uppfyller

det krav på utredning om anskaffningsvärde och åtnjutna värdeminskningsavdrag

som nu gäller för medgivande av utrangeringsavdrag.

Utredningen — som föreslår att detta krav formellt skall utgå som en följd

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

av att anskaffningsvärdet principiellt skall ligga till grund för avskrivningarna

— anför bl. a.

Det är heller inte utredningens mening att ett enligt denna metod uppskattat

ingångsvärde för den planenliga avskrivningen skall få användas

som utgångspunkt för beräkningen av vid utrangering oavskrivet värde.

Eftersom schablonmetoden i vissa fall med säkerhet kan förväntas ge

för höga restvärden skulle en sådan rätt stundom medföra, att de sammanlagda

värdeminsknings- och utrangeringsavdragen komme att överstiga

byggnadens faktiska anskaffningskostnader. I de fall schablonmetoden

tillämpas för övergångsvärdets beräkning bör sålunda vid en framtida

utrangering krävas att det faktiska restvärdet vid tidpunkten för övergången

av den skattskyldige utreds för att läggas till grund för beräkningen

av oavskrivet värde.

Även i övrigt diskuterar utredningen de närmare förutsättningarna för

medgivande av utrangeringsavdrag. Enligt utredningen är frågan, när dessa

förutsättningar skall anses föreligga i det enskilda fallet, ofta mycket svårbedömd.

Utredningen pekar i detta sammanhang bl. a. på att den omfattande

bevisning som måste förebringas för att avdrag skall medges — i vart

fall om byggnad inte nedrivits — motiveras av möjligheten av att byggnaden

så småningom åter kan komma till användning i den skattskyldiges

rörelse samt möjligheten av en framtida försäljning. I samband med en sådan

försäljning kan nämligen eventuellt återvunnet utrangeringsavdrag inte

bli föremål för beskattning i vidare mån än som följer av reglerna om beskattning

av realisationsvinst. Utredningen kommer därmed in på frågan

om införandet av en generell beskattning av försäljningsvinster. Utredningen

uttalar emellertid som sin uppfattning att enbart den omständigheten, att

vid enstaka fastighetsförsäljningar risk föreligger för att vissa i princip avdragsberättigande

kostnader inte kommer till avdrag, inte motiverar en sådan

ändring av inkomstbegreppet.

Rivningskostnader

I anslutning till frågan om utrangeringsavdrag har utredningen också

funnit anledning beröra frågan om behandlingen av kostnader för rivning

av rörelsebyggnad, dock utan att föreslå särskilda bestämmelser härom.

Enligt utredningens mening är det betraktelsesätt, som innebär att rivningen

anses hänförlig till den framtida användningen av fastigheten, det

principiellt riktiga. Utredningen anför.

I enlighet härmed bör, då rivningen skett i samband med nybyggnad

och den nya byggnaden kan anses ha ersatt den gamla, rivningskostnaden

tillföras avskrivningsunderlaget för nybyggnaden. Avdragsrätten för rivningskostnader

bör dock inte vara beroende av att dylik ersättningsbyggnad

uppförs, utan bör sådan rätt alltid föreligga då fråga är om förfarande

användning av en fastighet för rörelseändamål. I den mån rivningskostnaden

sålunda inte kommer att ingå i nybyggnadskostnad bör den

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

tillföras avskrivningsunderlaget för markanläggningar. Rivningskostnaden

bör i förekommande fall minskas med belopp som kan ha influtit

vid försäljning av byggnadsmaterial m. m. i samband med rivningen, givetvis

under förutsättning av att sålunda influtet belopp inte beaktats vid

beräkning av utrangeringsavdrag för den rivna byggnaden. Vad nu sagts

beträffande behandlingen av kostnader för rivning av byggnad bör jämväl

gälla vid rivning av markanläggningar, dvs. kostnaden för rivning

av en markanläggning för att lämna plats för en byggnad bör tillföras

avskrivningsunderlaget för byggnaden men eljest avdragsunderlaget för

markanläggningar.

Reparations- och underhållskostnader

Utredningen konstaterar att även med de föreslagna ändrade bestämmelserna

för värdeminskningsunderlagets bestämning och avskrivningsreglernas

utformning vissa frågor, där de skatterättsliga avdragsreglerna från

företagsekonomiska synpunkter betraktas som otidsenliga och otillräckliga,

kommer att kvarstå. Till dessa frågor hör reglerna angående avdrag för

reparation och underhåll av byggnad. Utredningen anför härom.

Då en byggnads lokaler till följd av ändrade verksamhetsbetingelser

omdisponeras och därvid nya fönster- och dörröppningar upptas och innerväggar

flyttas in. m., erhålls i allmänhet inte omedelbart avdrag för

kostnaderna, eftersom arbetena ifråga syftar till en förändring av byggnadens

tekniska skick. Ändrad verksamhetsinriktning, teknisk och ekonomisk

utveckling medför emellertid ofta, att värdet av dessa omdisponeringsåtgärder

inte blir bestående. De kan stundom i stället återkomma

tämligen regelmässigt och med relativt korta tidsintervaller. Genom aktivering

av samtliga dessa kostnader kan därför ekonomiskt oriktiga

byggnadsvärden erhållas. Vid en strikt tillämpning av gällande principer

skall vidare, då utbyte av delar eller tillbehör till en byggnad sker, reparationsavdrag

endast åtnjutas om de utbytta föremålen blivit oanvändbara

genom fysisk förslitning samt till fulla kostnaden blott i den mån en förbättring

av byggnadens skick inte blivit följden genom att exempelvis ett

bättre material kommit till användning. Att bringa klarhet i nu nämnda

hänseenden är självfallet inte lätt vare sig för de skattskyldiga eller taxeringsmyndigheterna,

och då fråga är om mindre omfattande åtgärder synes

det härför erforderliga omfattande utredningsarbetet onödigt tyngande.

För att på detta område anpassa de skatterättsliga reglerna efter vad som

från företagsekonomisk synpunkt kan anses riktigt föreslår utredningen,

att med reparation och underhåll i vedertagen bemärkelse skall jämställas

sådana ändringsarbeten, som normalt kan förväntas bli vidtagna någon eller

några gånger under en byggnads användningstid. Härmed avses dock endast

åtgärder vidtagna inom ramen för byggnadens avsedda huvudsakliga

användningsområde, dvs. för dess fortsatta begagnande för affärs-, kontors-,

verkstads-, lagrings- eller liknande ändamål och inte åtgärder av sådan omfattning

att byggnadens karaktär på ett mera väsentligt sätt förändras.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Som exempel på avdragsgilla ändringsarbeten anges i den av utredningen

föreslagna författningstexten upptagande av nya fönster och dörröppningar

samt flyttning av innerväggar och inredning i samband med omdisponering

av lokaler. Som exempel på icke avdragsgilla arbeten anges det

fallet att en verkstadsbyggnad ombyggs för att i stället användas för affärs-,

kontors- eller lagringsändamål.

Anordningar för vatten- och luftvård

Vid sin översyn av avskrivningsreglerna för rörelsefastigheten har utredningen

haft anledning att pröva även frågan om avdrag vid beskattningen

för kostnader för vatten- och luftvård.

I betänkandet fastslår utredningen att dess förslag till ändrade bestämmelser

beträffande rätten till avdrag för kostnader hänförliga till rörelsefastighet

har en principiell och företagsekonomiskt betingad grund. Bestämmelserna

har i enlighet härmed, framhåller utredningen, givits en generell

räckvidd. Utredningen fortsätter.

Vad som föreslagits har i och för sig inte föranletts av önskemål att

genom beskattningsreglernas utformning stimulera åtgärder av beskaffenhet

att motverka vatten- och luftföroreningar etc. Likväl medför utredningens

förslag i vissa hänseenden en mycket betydande förbättring av

avdragsrätten för kostnader avseende dylika åtgärder. Särskilt får den

ändrade bestämningen av vad som i avskrivningshänseende skall behandlas

såsom inventarier stor betydelse härför. Såsom direkt framgår av

exemplifieringarna i punkterna 7 och 16 av anvisningarna till 29 § KL

skall de kanske mest kostnadskrävande anordningarna för vatten- och

luftvård, nämligen särskilda avloppsledningar och skorstenar, såsom direkt

tjänande den bedrivna verksamheten hänföras till inventarier och inte

såsom nu till mark eller byggnad. Även i anslutning till dylika anläggningar

gjorda anordningar för rening av utsläpp är naturligen att betrakta

såsom i motsvarande grad rörelseberoende. Härav följer att exempelvis

kostnaden för anskaffande av bassänger för avlägsnandet av förorenande

ämnen från avloppsvatten bör behandlas såsom inventariekostnad.

Bassänger och liknande anordningar för rening av avloppsvatten bör enligt

utredningens mening behandlas enligt inventarieavskrivningsreglerna

jämväl i de fall deras konstruktion är sådan, att de blir att anse såsom

självständiga byggnader med hänsyn till att de på samma sätt som en silobyggnad

tjänstgör som maskin eller redskap. De föreslagna bestämmelserna

har så utformats, att de täcker en avdragsrätt av denna innebörd. Tillläggas

må att vad nyss sagts angående vatten- och luftvårdsanläggningars

hänförande till inventarier torde i betydande utsträckning gälla också i

fråga om andra slags immissionsförebyggande anordningar.

Utredningen kommer vid sitt ställningstagande till slutsatsen att i varje

fall nu aktuella anordningar för vatten- och luftvård kommer att i avskrivningshänseende

bli behandlade som inventarier, om man genomför de ändrade

gränsdragningarna mellan inventarier, å ena sidan, samt mark och

byggnader, å andra sidan. Vid sådant förhållande har utredningen inte fun
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

nit erforderligt föreslå någon särbehandling av ifrågavarande kostnader. Utredningen

anför i anslutning härtill.

I och för sig kunde visserligen en omedelbar avdragsrätt eller ett annat

avskrivningsförfarande ifrågasättas, men då tillämpningen av den räkenslcapsenliga

inventarieavskrivningen medger en fördelning av kostnaderna

på så kort tid som fem år, synes de skäl för en ännu förmånligare avdragsrätt

som kan anföras inte rimligen uppväga de praktiska nackdelar, som

skulle vara förenade med en särbehandling av dem. Å andra sidan kan

det naturligtvis i framtiden visa sig, att immissionsförebyggande anordningar

av betydelse i viss utsträckning inte inryms i det av utredningen

åsyftade utvidgade inventariebegreppet. Om så blir fallet synes i första

hand böra övervägas att föreskriva att dylika anordningar skall hänföras

till inventarier. Sådana regler torde med hänsyn till att för bedömningen

erforderlig experthjälp bör kunna påräknas från naturvårdande organ inte

behöva medföra väsentliga tillämpningssvårigheter.

Avslutningsvis tillägger utredningen.

Vad gäller jordbruksfastighet bör enligt utredningens mening såsom tidigare

framhållits fortsatt prövning ske av möjligheterna att införa rätt

till avdrag för fastighetskostnader enligt regler liknande dem som nu föreslås

för i rörelse använd fastighet. Det sagda bör jämväl gälla avdragsrätten

för vatten- och luftvårdsanläggningar.

Hyresfastigheter

Utredningen berör i betänkandet den kritik som i olika avseenden riktats

mot nu gällande regler om avdrag vid beskattningen för kostnader som

nedläggs på hyresfastighet. Som tidigare nämnts har kritiken gått ut på

att dessa regler varit alltför restriktiva i fråga om avdragsrätten.

Mot bakgrund av de förslag som utredningen framlagt angående ändrade

regler om avdrag för kostnader, som nedläggs på rörelsefastigheter, vilka

vid fastighetstaxeringen taxerats som annan fastighet, har utredningen i

första hand undersökt i vad mån de för inkomstslaget rörelse föreslagna

reglerna bör medföra ändringar och justeringar även av motsvarande regler

inom inkomstslaget annan fastighet.

Utredningen påpekar att behovet av en översyn av avdragsreglerna inom

detta inkomstslag kan sägas vara mest framträdande i de fall då en fastighet

helt eller delvis uthyrs för rörelseändamål eller i de fall då blandad användning

.förekommer, dvs. när en fastighet används delvis i ägarens egen

rörelse och delvis för annat ändamål. Trots detta har det dock för utredningen

framstått som angeläget att undersöka om och i så fall i vilken utsträckning

det av likformighets- eller andra skäl är påkallat med ändringar

av reglerna också för de fall, då annan fastighet helt används för annat ändamål

än rörelse. Enligt utredningen är användningen för bostadsändamål

den som därvid i främsta rummet kommer i fråga.

I sitt fortsatta resonemang konstaterar emellertid utredningen bl. a. att.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

när det gäller i ägarens rörelse använd byggnad, även enligt det av utredningen

föreslagna systemet kostnaderna för sådana tillbehör eller andra

föremål, vilka tjänar byggnadens allmänna funktioner eller gör den lämplig

som uppehållsplats för människor, skall inräknas i avskrivningsunderlaget

för byggnad. I byggnad som helt används för bostadsändamål kommer självfallet,

framhåller utredningen, uteslutande att ingå föremål eller tillbehör av

nämnda slag. Den utvidgning av avdragsrätten och förbättring av avdragstakten

som föreslagits skola gälla för kostnader, som nedläggs på i ägarens

rörelse använd fastighet, påkallar därför enligt utredningens mening inte

ändringar av reglerna för beräkning av inkomst av hyresfastighet.

Det är alltså i andra avseenden som utredningen föreslår ändrade avdragsregler

beträffande hyresfastigheter.

Värdeminskningsavdragen

I fråga om avskrivningen av hyresfastigheter har utredningen för sin del

funnit såväl principen för avdragsunderlagets bestämmande i viss mån

otidsenlig som de tillämpade procentsatserna för låga. Därför har utredningen

ansett att reglerna bör överses i båda dessa hänseenden.

Vad först angår avskrivningsunderlaget konstaterar utredningen bl. a. att

den nu gällande bestämmelsen, att avdragen för värdeminskning av hyresfastighet

i regel skall beräknas på grundval av det för beskattningsåret gällande

taxerade byggnadsvärdet, av olika skäl kan medföra att avdragen inte

svarar mot beloppen av de på fastigheten faktiskt nedlagda anskaffningsoch

förbättringskostnaderna. Utredningen pekar på sådant som att grunderna

för taxeringsvärdenas fastställande och de tämligen grova schabloner

som därvid används gör att avdragsunderlaget stundom avviker från

det underlag som skulle framkommit, om de faktiska anskaffnings- samt

till- och ombyggnadskostnaderna i stället utgjort avskrivningsunderlag. Då

utredningen ansett att en överensstämmelse mellan avdragsunderlaget och

de faktiska kostnaderna i och för sig bör eftersträvas, har utredningen

övervägt om de nuvarande bestämmelserna om avdragsunderlaget bör ersättas

med regler, liknande dem som föreslagits för rörelsebyggnader. Utredningen

fortsätter.

Att införa en obligatorisk planenlig avskrivning beträffande samtliga

hyresfastigheter på grundval av faktiska anskaffningskostnader eller

framräknade avdragsunderlag har utredningen emellertid inte funnit vara

så angeläget att förslag därom ansetts böra framläggas. Värdeminskningsavdragen

kommer nämligen även vid en planenlig avskrivning på grundval

av faktiska anskaffnings- och förbättringskostnader att bli i viss mån

schablonmässigt bestämda. Det kan nämligen förmodas att man även

framdeles vid bestämmandet av värdeminskningsavdraget för viss byggnad

normalt utgår från det procenttal, som allmänt tillämpas för den typ

av fastigheter till vilken den aktuella byggnaden hör.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

En övergång till planenlig avskrivning av samtliga efter konventionell

metod taxerade hyreshus skulle dessutom självfallet innebära en stor belastning

på taxeringsmyndigheterna under övergångstiden. Metoden att

beräkna värdeminskningsavdragen på grundval av det för resp. beskattningsår

gällande taxerade byggnadsvärdet har — såsom förut framhållits

-— genom sin enkelhet vid tillämpningen så stora fördelar, att den enligt

utredningens mening alltjämt bör få tillämpas. Härtill kommer, att ingångsvärdena

vid införandet av en planenlig avskrivningsmetod i ett stort

antal fall torde -— i avsaknad av andra godtagbara värden — bli just de

vid ikraftträdandet av ett nytt regelsystem gällande taxerade byggnadsvärdena.

Dessa värden kan visserligen komma att ändras vid framtida fastighetstaxeringar,

men detta förhållande är enligt utredningens mening

inte av sådan betydelse, då fråga är om hyresfastighet, att på grund härav

en övergång till planenlig avskrivning på grundval av de vid ikraftträdandet

gällande taxerade byggnadsvärdena bör vara obligatorisk.

För att tillgodose önskemål från fastighetsägarnas sida om en ökad anknytning

i vissa fall av värdeminskningsunderlaget till de faktiskt nedlagda

anskaffnings- och förbättringskostnaderna föreslår utredningen, att övergång

till avskrivning enligt plan skall kunna ske när fastighetsägaren så

önskar. Har övergång till planenlig avskrivning en gång skett, får enligt förslaget

en återgång till schablonmässig beräkning av värdeminskningsavdragen

på grundval av det för resp. beskattningsår gällande taxerade byggnadsvärdet

inte komma i fråga. Den nu medgivna rätten att från att beräkna

dessa avdrag på faktisk anskaffningskostnad i stället övergå till att beräkna

dem på taxerat byggnadsvärde, bör inte längre få användas, anser utredningen.

Något uttryckligt stadgande härom har utredningen inte funnit påkallat.

Beträffande hyreshus som uppförs efter ikraftträdandet av det föreslagna

regelsystemet innebär utredningens förslag alltså, att värdeminskningsavdragen

får beräknas antingen enligt plan på grundval av faktiska byggnadsoch

förbättringskostnader eller schablonmässigt med ledning av de för resp.

beskattningsår gällande taxerade byggnadsvärdena.

Efter köp av hyresfastighet bör ingångsvärdet av byggnaden enligt utredningens

mening kunna bestämmas efter samma grunder som föreslagits

beträffande rörelsebyggnader. I första hand skall alltså till ledning vid beräkningen

av den andel av köpeskillingen för en bebyggd fastighet, som skall

anses utgöra köparens anskaffningskostnad för byggnad, tjäna det förhållande,

i vilket fastighetens taxerade byggnadsvärde vid tidpunkten för överlåtelsen

står till hela taxeringsvärdet. På detta sätt beräknat byggnadsvärde

skall dock enligt utredningen kunna jämkas, om återstoden av köpeskillingen

visas mera avsevärt över- eller understiga ett efter förhållandena såsom

skäligt ansett markvärde. Det sålunda bestämda ingångsvärdet tjänar

då såsom avskrivningsunderlag och får därefter påbyggas med senare tillkommande

byggnadskostnader, vilka avser ny-, till- eller ombyggnad eller

därmed jämförlig förbättring av byggnaden.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Utredningen behandlar även frågan om möjligheten att övergå till planenlig

avskrivning för dem som äger hyresfastigheter, när det föreslagna regelsystemet

träder i kraft.

I detta avseende föreslår utredningen bestämmelser som nära ansluter

sig till vad utredningen föreslagit skola gälla för ägare av rörelsebyggnader.

Modifikationerna är föranledda av de särskilda förhållanden som föreligger

beträffande hyresfastigheter.

Med utgångspunkt från att de av utredningen föreslagna bestämmelserna

första gången skall kunna tillämpas vid 1970 års taxering föreslår utredningen

att skattskyldig som senast vid 1972 års taxering övergår till planenlig

avskrivning som ingångsvärde för sin fastighet får välja mellan taxerat

byggnadsvärde och anskaffningsvärde.

I det förra fallet är det det taxeringsvärde (byggnadsvärde) som gäller

för byggnaden vid ingången av det beskattningsår då övergången sker som

enligt förslaget får utgöra underlag för avskrivningarna.

I det senare fallet utgörs underlaget av den faktiska anskaffningskostnaden.

En förutsättning för att få använda denna som avskrivningsunderlag

är dock enligt förslaget att den skattskyldige kan förebringa tillförlitlig utredning

om denna och dessutom beträffande de värdeminskningsavdrag

han fått åtnjuta vid den statliga inkomsttaxeringen. Det är särskilt med

tanke på att ge den skattskyldige tillfälle att förebringa sådan utredning

som utredningen föreslår att övergången skall kunna ske såväl under det

första året efter ikraftträdandet som under något av de därpå följande

två åren. Enligt utredningen kommer denna metod för framräkning av avskrivningsunderlaget

i första hand att kunna tillämpas av de fastighetsägare

som vid de nya reglernas ikraftträdande äger fastigheter som de själva uppfört

eller låtit uppföra.

När det gäller fastigheter som förvärvats före den 1 januari 1965, föreslår

utredningen att den skattskyldige, om han så önskar, som avskrivningsunderlag

får använda det taxerade byggnadsvärde som åsatts byggnaden

vid 1965 års allmänna fastighetstaxering. Detta byggnadsvärde skall i

förekommande fall ökas med beloppet av de kostnader för ny-, till- eller

ombyggnad som nedlagts på byggnaden efter 1965 års ingång resp. minskas

med de värdeminskningsavdrag som åtnjutits vid den statliga inkomsttaxeringen

efter denna tidpunkt. Kan den skattskyldige utreda anskaffningsvärdet

och de vid den statliga inkomsttaxeringen tidigare åtnjutna värdeminskningsavdragen,

har han även möjlighet att i enlighet med vad förut

sagts välja anskaffningsvärdet som avskrivningsunderlag.

Är fråga om fastighet som den skattskyldige förvärvat efter den 31 december

1964 får den skattskyldige enligt utredningens förslag alternativt

begära att avskrivningsunderlaget för fastigheten bestäms till belopp som

svarar mot det taxeringsvärde (byggnadsvärde) som gäller för fastigheten

vid förvärvet. Även i detta fall gäller enligt förslaget, att det taxerade bygg
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1969

nadsvärdet skall ökas med de kostnader för ny-, till- eller ombyggnad som

nedlagts efter förvärvet resp. minskas med de värdeminskningsavdrag som

åtnjutits efter förvärvet. Har fastighetsförvärvet omfattat byggnad jämte

marken får vidare enligt förslaget byggnadsvärdet framräknas genom proportionering

av anskaffningsvärdet efter förhållandet mellan byggnadsvärdet

och det totala taxeringsvärdet i likhet med vad utredningen föreslagit

beträffande rörelsefastigheter.

Även om ägare av hyresfastighet i samband med uppförandet av byggnad

eller efter förvärv av bebyggd fastighet eller i samband med ikraftträdandet

av det nya regelsystemet väljer att tillgodogöra sig avdrag för värdeminskning

av byggnaden på grundval av det för resp. beskattningsår gällande

taxerade byggnadsvärdet, bör han emellertid enligt utredningens mening

äga möjlighet att ett senare beskattningsår övergå till att beräkna

värdeminskningsavdragen enligt plan. Härom anför utredningen.

Det ingångsvärde som därvid skall utgöra underlag för den planenliga

avskrivningen bör, främst av praktiska skäl, vara det taxerade byggnadsvärde

som gäller vid ingången av det beskattningsår, under vilket övergången

sker. Annat ingångsvärde bör i regel inte komma ifråga. Det kan

nämligen förutsättas bli förenat med avsevärda svårigheter att fastställa

ett ingångsvärde, vilket skulle framräknas t. ex. på grundval av en för

kanske flera år sedan erlagd köpeskilling samt med beaktande av under

mellanliggande beskattningsår på byggnaden nedlagda förbättringskostnader

och åtnjutna värdeminskningsavdrag.

De fall, där en senare övergång till planenlig avskrivning kan önskas,

torde vara sådana, där mera betydande kostnader för om- och tillbyggnad

eller annan förbättring avses skola nedläggas på fastigheten. Det taxerade

byggnadsvärde som därvid skall utgöra ingångsvärdet för den planenliga

avskrivningen bör självfallet vara det som var åsatt byggnaden

innan de mot de ifrågavarande kostnaderna svarande arbetena påbörjades.

Avskrivningsprocenten

l fråga om hyresfastigheter föreslår utredningen att det procenttal,

efter vilket värdeminskningsavdraget skall beräknas, uttryckligen anges i

författningstexten. I detta avseende har utredningen alltså intagit en annan

ståndpunkt än beträffande rörelsefastigheter. Som skäl härför anför utredningen

bl. a.

Ehuru man med säkerhet vet, att de olika hyreshusens användningstider

starkt varierar och en differentiering av värdeminskningsavdragens

storlek med hänsyn härtill i och för sig vore motiverad, föreligger emellertid

den svårigheten att man på förhand i regel inte vet vilka byggnader

som kommer att användas förhållandevis lång tid och vilka som relativt

snart kommer att ha tjänat ut. Livslängden påverkas av många faktorer,

vilka tid efter annan förändras. En omständighet, som kan sägas

minska behovet av en bedömning av de enskilda byggnadernas livslängder,

är att användningssättet för samtliga bostadsfastigheter är tämligen

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

likartat, varigenom förslitningen till följd av nyttjandet vanligen inte på

ett avgörande sätt påverkar den faktiska livslängden.

De nu angivna omständigheterna medför, att en individuell bedömning

av användningstiden för en hyresfastighet i praktiken vanligen inte är

möjlig att göra. Ett förhållande, som minskar värdet av en mera exakt avvägning

av värdeminskningsavdragets storlek i det enskilda fallet, är att

avdragsunderlaget även framgent kan förväntas i ett stort antal fall hli

det för resp. beskattningsår gällande taxerade byggnadsvärdet. Underlaget

kan därför förutsättas komma att undergå flera förändringar under byggnadens

användningstid och den exakthet, vartill en individuell bestämning

av värdeminskningsavdragets storlek skulle syfta, kommer härigenom

i betydande utsträckning att gå förlorad.

Utredningen fastslår vidare att en tillämpning av enhetliga procentsatser

för beräkning av avdrag för värdeminskning av bostadsbyggnader innebär

att väsentliga praktiska fördelar från taxeringssynpunkt vinns.

Enligt utredningen bör därför värdeminskningsavdragen för hyresfastigheter

även framdeles i regel ske efter enhetliga normer. Emellertid bör enligt

utredningen den differentiering som f. n. sker av procentsatsen för

sten- resp. trähus — i regel 0,6 % och 1,0 % — bibehållas. Vidare understryker

utredningen att även framgent avdrag efter högre procentsats bör

kunna erhållas, om det visas föreligga särskilda omständigheter vilka på ett

mera påtagligt sätt kan förväntas minska en byggnads beräknade återstående

användningstid.

Enligt utredningens förslag skall för normalfallen procentsatsen för det

årliga värdeminskningsavdraget bestämmas till 1,0 % när fråga är om

byggnad av sten, tegel, betong eller liknande material och till 1,5 % för

byggnad av trä.

Som principiell utgångspunkt för utredningens förslag i fråga om de procentsatser

efter vilka avdrag för hyresfastighet i regel bör medges ligger

uppfattningen att dessa bör grundas på antaganden om den genomsnittliga

eller normala användningstiden för byggnader av denna art.

Utredningen går härefter in på de olika — enligt utredningens mening

svårbedömbara — faktorer som kan påverka den normala användningstiden.

Härvid berör utredningen sådana omständigheter som föråldrade planlösningar

och bostadskonsumenternas anspråk på bättre teknisk utrustning.

Ett flerfamiljshus kan således enligt utredningen så småningom förväntas

bli omodernt eller ekonomiskt föråldrat på grund av utvecklingen.

Utredningen framhåller att, i sådana fall då det är nödvändigt att lägga

ner betydande reparationskostnader på en äldre bostadsbyggnad och byggnaden

dessutom saknar en mera betydande del av de inrednings- och utrustningsdetaljer

som utmärker nya bostadsbyggnader, nybyggnadsalternativet

av ekonomiska skäl ofta rycker i förgrunden. Reparation och modernisering

av den gamla byggnaden kan i dylikt fall, anför utredningen, bli

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Mäj:ts proposition nr 100 år 1969

direkt olönsam och byggnadens användningstid måste därmed anses ha

gått till ända.

Enligt utredningen har emellertid i samband med önskemål om högre

värdeminskningsavdrag framhållits att även i framtiden inrednings- och

utrustningsdetaljernas andel av den totala byggnadskostnaden kan förmodas

öka ytterligare. Också för nya och i framtiden uppförda byggnader kan enligt

vad som framhållits utvecklingen därför antas medföra att varaktighetstiderna

blir förhållandevis korta, eftersom nybyggnad relativt snart blir ekonomiskt

fördelaktigare än att genom reparation återställa den gamla byggnaden

i ursprungligt skick.

Vidare har enligt utredningen framhållits, att den fortgående stegringen

av realinkomsterna i framtiden kommer att medföra krav på högre bostadsstandard.

Dessa ökade krav skulle inte blott omfatta anspråk på ökad teknisk

utrustning i bostäderna utan även önskemål om större bostadsyta.

Dessa krav kunde leda till att det nuvarande och det framtida bostadsbeståndet

föråldrades snabbt och således behövde ersättas med större och med

teknisk utrustning bättre inredda lägenheter.

Utredningen hänvisar i detta sammanhang till att i en år 1961 av statens

råd för byggnadsforskning publicerad utredning, ”Värdeminskning hos

flerfamiljshus”, behandlats den inverkan som skilda faktorer kan beräknas

ha på en fastighets värdeminskning.

Utredningen konstaterar att man i denna undersökning kommit till att

skäl finns som talar för att anta livslängden för flerfamiljshus till mellan

50 och 80 år samt att som normallivslängd välja 60 år. I undersökningen

förordas enligt vad utredningen framhåller att man för att erhålla en grund

för beräkningen av värdeminskningsavdragen anknyter avdragen till amorteringarna

på fastighetslånen på så sätt att avskrivningarna för varje år får

uppgå till den under året fullgjorda verkliga amorteringen på lånen. Avskrivningen

skulle dock inte något år få överstiga 1,67 % av den ursprungliga

byggkostnaden.

För egen del anför utredningen i anslutning till de av utredningen föreslagna

procentsatserna 1, 0 % resp. 1,5 % följande.

För företagsskatteutredningen har det inte varit ett primärt syfte att

tillgodose finansieringssynpunkter vid avdragsreglernas utformning, utan

utredningen har i första hand strävat efter att anpassa värdeminskningsavdragen

till vad som har bedömts såsom skäligt med hänsyn till styrkan

av de skilda faktorer som kan antas påverka den ekonomiska livslängden

för hyresfastigheter. Enligt utredningens mening talar emellertid övervägande

skäl för att man framdeles bör räkna med kortare varaktighetstider

än som svarar mot de nu i praxis tillämpade procentsatserna för värdeminskningsavdragen

och att dessa procentsatser sålunda bör höjas.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Avskrivning av maskinell utrustning

Utredningen har övervägt om man inte av praktiska skäl skulle kunna

avskaffa den nuvarande rätten att ur avskrivningsunderlaget för byggnad

utbryta värdet av viss maskinell utrustning, såsom värmeledningspannor,

oljeeldningsaggregat m. m., för beräkning av högre avdrag än för byggnaden

i Övrigt. Som framgår av den förut lämnade redogörelsen har utredningen

föreslagit att denna utbrytningsrätt skall slopas i fråga om byggnad

använd i rörelse.

Utredningen anser emellertid utbrytningsrätten vara av väsentligt större

betydelse för ägare av bostadsbyggnader än för rörelseidkare, främst på

grund av att avdraget för värdeminskning i regel beräknas efter väsentligt

lägre procentsatser för bostads- än för rörelsebyggnader samt att primäravdrag

ej medges på anskaffningskostnaderna för de förra. Härtill kommer

enligt utredningen att värdet av sådan för utbrytning aktuell utrustning

torde vara större i nyuppförda hyresfastigheter än i äldre dylika byggnader.

En på grund härav i och för sig önskvärd differentiering av värdeminskningsavdraget

mellan nya och äldre byggnader har emellertid av

praktiska skäl inte ansetts möjlig att införa, framhåller utredningen. Genom

att bibehålla rätten att på värdet av nu ifrågavarande maskinella utrustning

beräkna avdrag för värdeminskning efter högre procentsats än

som tillämpas för värdet av byggnaden i övrigt har utredningen velat möjliggöra

ett visst hänsynstagande till nämnda skillnad mellan nya och äldre

hyresfastigheter.

Reparations- och underhållskostnader

I fråga om kostnaderna för reparation eller underhåll av hyresfastighet

-— vilka kostnader enligt gällande regler är avdragsgilla vid inkomstberäkningen

för det år under vilket de verkligen blivit bestridda av den skattskyldige

— föreslår utredningen att man inför en möjlighet att även på senare

år fördela avdragsrätten för de kostnader som uppkommit under ett

visst år.

Förslaget innebär närmare bestämt att avdrag får ske utom vid inkomstberäkningen

för beskattningsåret också vid inkomstberäkningen för något

av de två följande beskattningsåren. Det får enligt utredningen ankomma

på den skattskyldige att själv bestämma hur mycket av reparationsbeloppet

som han vill tillgodogöra sig under resp. år. Skulle avdraget, trots fördelningen,

något av de tre åren bli så betydande, att fastighetsägarens deklaration

visar underskott, får avdrag härför, anför utredningen, självfallet åtnjutas

inom ramen för förlustutjämningsförordningens bestämmelser.

Angående den föreslagna rätten att sålunda fördela reparations- och underhållsavdragen

anför utredningen bl. a.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Syftet med rätten att på några år få fördela ett enligt gällande periodiseringsregler

till visst beskattningsår hänförligt reparationsavdrag är att

i görlig mån mildra de slcatteskärpande verkningarna av beskattningsårets

slutenhet. Den föreslagna fördelningsrätten kan, om man så vill, ses

såsom ett komplement till bestämmelserna i förlustutjämningsförordningen.

Ändamålet med fördelningen är sålunda inte att åstadkomma en från

kostnadsfördelningsmässiga synpunkter riktigare fördelning av avdragen

på de olika beskattningsåren än som följer av de nuvarande reglerna.

Fördelningstidens begränsning till en treårsperiod motiveras av utredningen

enligt följande.

Av kontrolltekniska skäl bör sålunda ett reparationsavdrag inte så att

säga få stå öppet under alltför många år. Avdragets riktighet bör kunna

kontrolleras medan uppgifter om reparationsarbetets art är någorlunda

aktuella och sålunda relativt lätt kan kompletteras. Högt ställda krav i

nu angett hänseende skulle självfallet tillgodoses, om prövningen i hela

dess vidd av avdraget för reparationskostnaderna skedde redan i samband

med taxeringen för reparationsåret. Ett sådant fastställande på förhand

av ett avdrag är emellertid något främmande och mindre väl förenligt

med de taxeringsprocessuella reglerna. En regel av antydd innebörd skulle

också medföra, att en fastställelse av en reparationskostnad skedde

även i det fall den skattskyldiges taxering utvisade underskott, något som

skulle komma i strid med förlustutjämningsförordningens bestämmelser

på denna punkt.

Det sist anförda innebär, att en prövning av en till visst år hänför1ig

reparationskostnad kan komma att ske inte blott under fördelningstiden

utan jämväl under en därefter följande förlustutjämningsperiod. Kontrolltekniska

skäl talar alltså för att fördelningsperioden inte görs för

lång. Mot en alltför kort period talar syftet med fördelningsrätten. En fördelning

på några år torde emellertid tillgodose önskemålen i de flesta fall.

Det bör nämnas att utredningen även diskuterat en möjlighet för fastighetsägare

att skattefritt avsätta på något sätt limiterade belopp till ett reparationskonto

eller en reparationsfond. De avsatta medlen skulle vara avsedda

att tas i anspråk för framtida reparationskostnader. Utredningen avvisar

emellertid för sin del tanken på en sådan metod. Utredningen anför

bl. a.

För att en inkomst- och därmed en progressionsutjämning i skälig omfattning

skulle uppnås vid tillämpning av en fond- eller kontometod borde

de årliga avsättningarna i huvudsak motsvara den genomsnittliga årskostnaden

för underhåll och reparation av fastigheten. Understiger avsättningarna

detta medeltal kommer snart nog de avsatta beloppen att vara

förbrukade och anordningen förlorar sin inkomstutjämnande funktion.

Om å andra sidan rätten att verkställa avsättningar görs så omfattande, att

de avsatta beloppen överstiger de framtida reparationskostnaderna, erhåller

fond- eller kontometoden en annan och vidare innebörd än som därmed

åsyftas; metoden skulle medföra ett icke avsett eller motiverat skatteuppskov.

Utredningen pekar också på de praktiska svårigheterna och anför.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

En på angivet sätt anordnad fond- eller kontometod skulle innebära, att

varje ägare av hyresfastighet ägde rätt att årligen verkställa avsättningar

till fonden eller kontot. Antalet fonder eller konton skulle bli mycket stort.

Avsättningar till fonden eller kontot eller ianspråktagande av dit avsatta

medel måste antas komma att ske praktiskt taget varje år. Ett på dylikt

sätt uppbyggt konto- eller fondsystem skulle ställa stora krav av redovisnings-

och kontrollteknisk natur. Härtill kommer de särskilda svårigheter

som skulle yppa sig'' i de ganska vanliga fall där tvist mellan fastighetsägaren

och taxeringsmyndigheterna uppkommer om huruvida vissa på

fastigheten nedlagda kostnader helt eller delvis är av avdragsgill natur

eller ej. Förs sådana tvister under skattedomstolarnas prövning måste

man räkna med att frågan avgörs först efter åtskilliga år. Under mellantiden

kan förutses bli aktuellt med nya avsättningar och nya ianspråktaganden.

Storleken av de senare kunde bli beroende av hur den nämnda

taxeringstvisten till sist löstes. Det kunde bli behövligt för endera eller

båda parterna att genom reservationsbesvär hålla en rad taxeringar öppna.

Endast tungt vägande skäl av annat slag skulle motivera en skattelagstiftning

med sådana komplikationer.

Avslutningsvis anför utredningen.

Vissa av de angivna kontrolltekniska och andra svårigheterna med en

fond- eller kontometod skulle minskas, om avsättning varje år i stället fick

ske med ett relativt stort belopp, men gjorda avsättningar å andra sidan

måste antingen tas i anspråk för sitt ändamål eller återföras till beskattning

inom förhållandevis få år, kanske fem eller högst tio år. Härigenom

skulle en möjlighet öppnas för den fastighetsägare som planerade att

verkställa mer omfattande reparationer att på kontot eller fonden hopsamla

härför erforderliga medel och han skulle härigenom kunna uppnå

en fördelning av reparationskostnaderna på några år. En på dylikt sätt i

tiden begränsad rätt att verkställa avsättningar till en reparationsfond

eller ett reparationskonto skulle emellertid till sina verkningar, förutom

viss inkomstutjämnande effekt, inte i någon större utsträckning skilja sig

från verkningarna av de nu gällande reglerna. Tidigareläggningen av en

del av ett till visst beskattningsår hänförligt avdrag skulle härvid bli förhållandevis

obetydlig.

Fastigheter med blandad användning

Utredningen konstaterar att, om man genomför dess förslag till ändrade

bestämmelser för behandlingen av fastighetskostnader vid beräkningen av

inkomst av rörelse resp. inkomst av annan fastighet, kommer olika avdragsregler

att i väsentligt ökad utsträckning gälla för de båda inkomstslagen.

Att så blir fallet, anför utredningen, har sin grund i att rörelsereglerna utformats

med hänsyn till de speciella förhållanden och risker som är förenade

med rörelseanvändningen, medan bestämmelserna om avdrag vid beräkningen

av inkomst av annan fastighet i första hand anpassats för fastigheter

använda för bostadsändamål.

Enligt utredningen måste emellertid de regler utredningen föreslagit

för beräkningen av rörelseinkomst i fråga om avskrivningsunderlagets

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungi. Maj:ts proposition nr i00 år 1969

bestämning, avdrag för värdeminskning på markanläggningar, primäravdrag

för byggnader in. m. i huvudsak anses lika motiverade i fråga om

fastighet som ägaren hyr ut för att användas i rörelse som beträffande fastighet

som han använder i sin egen rörelse. Enligt utredningen bör därför

i princip samma bestämmelser gälla i båda fallen.

I enlighet härmed föreslår utredningen att ägare av hyresfastighet kan,

om han vill, begära att de för rörelsefastigheter avsedda avdragsreglerna

blir tillämpliga på fastigheten, i den mån den är upplåten för rörelseändamål.

Enligt utredningen innebär detta att de föreslagna reglerna i 29 § KL

om avdrag för kostnader på mark och byggnad skall tillämpas helt, vilket

bl. a. betyder att avdragen för värdeminskning av byggnad alltid skall beräknas

enligt plan på de faktiska anskaffningskostnaderna. Förslaget innebär

också att rätt till utrangeringsavdrag föreligger.

Utredningen framhåller, att härigenom reduceras olikheterna i avdragsregler

mellan fastighet som används i ägarens rörelse och fastighet som

upplåtits för användning i rörelse till alt avse skiljaktigheter beträffande

behandlingen av inventarier. I fråga om kostnaderna för anskaffande av

maskiner och inventarier föreslår nämligen utredningen endast rätt till

planenlig avskrivning enligt de regler som vid rörelsebeskattningen gäller

för sådan avskrivning. Rätt till räkenskapsenlig avskrivning skulle alltså

inte föreligga beträffande sådana tillgångar.

Utredningen betonar att det enligt förslaget skall stå ägaren av en för

rörelseändamål upplåten fastighet fritt att beträffande hela fastigheten i

stället tillämpa de avdragsregler som skall gälla för hyresfastighet.

Enligt utredningens mening bör det inte komma i fråga att beträffande

fastighet med blandad användning tillämpa efter olika grunder beräknade

avskrivningsunderlag för olika delar av samma byggnad.

Därför föreslår utredningen att, när kostnaderna för rörelsedelen av fastighet

med blandad användning avskrivs enligt rörelsereglerna, också den

andra delen av byggnaden skall avskrivas på grundval av anskaffningskostnaden.

I dessa fall skall enligt utredningens förslag inte föreligga rätt att

ur avskrivningsunderlaget för byggnad utbryta och i särskild ordning avskriva

värdet av viss maskinell utrustning.

Däremot föreslår utredningen inte någon begränsning av rätten att fördela

avdraget för reparations- och underhållskostnader på högst tre år.

Denna avdragsrätt skall enligt utredningens förslag kunna tillämpas även

på rörelsedelen av fastighet med blandad användning.

Utredningen framhåller, att dess förslag beträffande behandlingen av fastigheter

med blandad användning inte innefattar någon ändring av gällande

bestämmelser angående schablonmässig beräkning av fastighetsinkomst i

vissa fall. Villaschablonen skall alltså enligt utredningen alltjämt tillämpas

på en- eller tvåfamilj sfastighet, vilken vid sidan av användningen såsom

3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 100

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

stadigvarande bostad i ringa utsträckning är upplåten för att användas i

rörelse. Likaså skall bostadsdelen av villafastighet, som till en del används

i ägarens egen rörelse, fortfarande schablontaxeras.

Nyttjanderättshavares avdragsrätt

Utredningen påpekar att rörelseidkare, som nedlägger kostnader på förhyrd

eller arrenderad fastighet, enligt gällande rätt i allmänhet åtnjuter

omedelbart avdrag härför, oavsett om vidtagna åtgärder är att hänföra till

reparation och underhåll eller ny-, till- eller ombyggnad eller grundförbättring.

Utredningen framhåller att härutinnan innebär utredningens nu

framlagda förslag i princip inte någon ändring, även om de ändrade bestämningarna

av vad som i avskrivningshänseende skall räknas till inventarier

och byggnad också kan bli av viss betydelse för nyttjanderättshavares

avdragsrätt.

Utredningen fäster uppmärksamheten på att den rätt till omedelbart avdrag,

som hyresgäst och arrendator sålunda har för kostnader, vilka för

ägare av fastighet i motsvarande fall överhuvud inte är avdragsgilla eller

endast får dras av genom årliga värdeminskningsavdrag, stundom har kritiserats.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att skatteflyktskommittén

i sitt betänkande ”Om åtgärder mot skatteflykt” (SOU 1963:52)

framlagt förslag till lagreglering på förevarande område utan att detta föranlett

lagstiftning. Utredningen anför härom bl. a.

Ehuru en viss utjämning av nu föreliggande skillnader i avdragsrätt för

fastighetskostnader mellan ägare och nyttjanderättshavare uppnås vid genomförande

av utredningens förslag, kvarstår dock frågan om införande

av särskilda lagregler i syfte att eliminera vissa risker för åtgärder av

skatteflyktskaraktär. Med hänsyn till att sådana regler om möjligt bör

vara enhetligt utformade för annan fastighet och jordbruksfastighet synes

den närmare prövningen av förevarande spörsmål böra anstå till dess frågan

om ägares avdrag för fastighetskostnader blivit löst också för jordbrukets

del.

Shatteutfallet

Rörelsefastigheter

Enligt utredningen kan de stats- och kommunfinansiella verkningarna

av utredningens förslag till ändrade avskrivningsregler in. in. beträffande

i rörelse använd fastighet med någorlunda säkerhet uppskattas blott lad

gäller effekten av den förordade primäravskrivningen. Med utgångspunkt

från den officiella statistiken över investeringarna i byggnader och anläggningar

kan, anför utredningen, primäravdraget för det första året efter

ikraftträdandet förväntas medföra minskade skatteintäkter med ca 40 milj.

kr., varav ca 25 milj. kr. belöper på staten. Det femte året efter ikraftträ
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

dandet, fr. o. m. vilket år primäravskrivningen får full genomslagskraft,

dvs. kommer att avse fem års anskaffningskostnader, blir vid oförändrad

investeringsnivå intäktsbortfallet enligt utredningen i storleksordningen

125 milj. kr. för staten och 75 milj. kr. för kommunerna.

Vad beträffar verkningarna på skatteutfallet av övriga föreslagna ändringar,

dvs. av den ändrade indelningen i kostnadsgrupper samt av införandet

av rätt till avskrivning på markanläggningar, har enligt utredningen

några säkrare beräkningar inte kunnat göras. Ehuru dessa förslag i det

enskilda fallet kan vara av väsentlig betydelse torde de dock, framhåller

utredningen, från det allmännas synpunkt inte innebära något mer betydande

intäktsbortfall, uppskattningsvis 40 milj. kr. för staten och 30 milj.

kr. för kommunerna under vart och ett av några av de närmaste åren efter

ikraftträdandet.

Det sammanräknade skattebortfallet vid ett genomförande av utredningens

.förslag vad gäller inkomstslaget rörelse kan alltså enligt utredningen

för det första året efter ikraftträdandet uppskattas till 65 milj. kr. för staten

och 45 milj. kr. för kommunerna. Motsvarande beräkningar för det

femte året skulle föra fram till 165 milj. kr. för staten och 105 milj. kr. för

kommunerna.

Utredningen framhåller i detta sammanhang bl. a. att vid en samhällsekonomisk

bedömning av förslagen bör uppmärksammas betydelsen från

naturvårdssynpunkt av rationella avskrivningsregler för vatten- och luftvårdsanläggningar.

Hyresfastigheter

Verkningarna på skatteutfallet för stat och kommun av de föreslagna

reglerna inom inkomstslaget annan fastighet torde enligt utredningen uteslutande

eller så gott som uteslutande härröra från de föreslagna höjningarna

av procentsatserna för beräkning av värdeminskningsavdrag för byggnader

från 0,6 och 1,0 % till 1,0 resp. 1,5 %. Värdet av byggnader av trä

torde vara obetydligt i förhållande till värdet av byggnader av sten, anför

utredningen. Den föreslagna höjningen av värdeminskningsavdragen kan

därför enligt utredningens mening antas komma att ungefärligen motsvara

0,4 % av det totala byggnadsvärdet för de enligt konventionell eller exakt

metod taxerade fastigheterna. Då nämnda värde kan beräknas uppgå till 20

å 25 miljarder kr., kan det totala årliga skattebortfallet enligt utredningen

uppskattas till ungefär 40 å 45 milj. kr., varav ca 30 milj. kr. kan antas falla

på staten och återstoden på kommunerna.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. May.ts proposition nr 100 år 1969

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

I de flesta remissyttrandena vitsordas behovet av skattemässiga avskrivningsregler

för rörelse- och hyresfastigheter som i högre grad än de nuvarande

reglerna är anpassade till det företagsekonomiska kostnadsbegreppet

och som bättre beaktar vad som kan anses vara den ekonomiska livslängden

för en fastighet. Flertalet remissinstanser tillstyrker därför i princip

utredningens förslag till ändrade avskrivningsregler för rörelse- och hyresfastigheter.

Till de positivt inställda instanserna hör i främsta rummet de

organisationer som representerar näringslivet. Men också från myndigheternas

sida accepterar man i stor utsträckning utredningens förslag, även

om man i vissa delar redovisar en annan uppfattning beträffande de nya

reglernas utformning.

Emellertid har även starkt kritiska synpunkter gentemot utredningens

förslag kommit till uttryck i flera remissyttranden. Till de kritiskt inställda

hör riksskattenämnden, några länsstyrelser samt löntagarorganisationerna.

Således anser riksskattenämnden att, även om utredningens förslag principiellt

är välgrundade, från andra synpunkter bestämda invändningar kan

riktas mot förslagen. Nämnden anför bl. a.

Utredningen har anmärkt, att nuvarande regler är komplicerade och

svårtillämpade och som motiv för den föreslagna reformen anfört behovet

av mera lättillämpade regler. Att det förordade systemet skulle medföra

en förenklad tillämpning kan riksskattenämnden emellertid inte finna.

Tvärtom torde med fog kunna hävdas, att tillämpningssvårigheterna kommer

att öka om utredningens förslag genomförs i oförändrat skick.

Riksskattenämnden, som framhåller att de ändrade inventarie- och byggnadsbegreppen

är av grundläggande betydelse för utredningens förslag, anser

vidare att den föreslagna grupperingen av anläggningstillgångarna bör

samordnas med det skatterättsliga fastighetsbegreppet. Då detta begrepp

f. n. omprövas av utredningen om det skatterättsliga fastighetsbegreppet,

bör enligt nämndens mening ett ställningstagande till företagsskatteutredningens

förslag anstå till dess nyssnämnda utredning avslutat sitt arbete.

Ett annat skäl för att inte redan nu genomföra en lagstiftning på grundval

av utredningens förslag är enligt nämnden att förslagen inte omfattar

byggnader och anläggningar i jordbruk.

Riksskattenämnden berör även frågan angående inkomstbegreppet och

anför.

Såsom vår skattelagstiftning numera är utformad upprätthålls inte längre

den ursprungligen klart uppdragna gränsen mellan vinst på omsättningstillgångar

och vinst på anläggningstillgångar. Enligt gällande rätt beskattas

vid bokföringsmässig inkomstredovisning även genom värdeökning uppkommen

vinst på sådana anläggningstillgångar som inventarier. Det kan

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1969

69

därför göras gällande att praktiskt taget all vinst, som hänför sig till en

förvärvsverksamhet, skattemässigt är att anse såsom ett led i denna verksamhet

och att anledning till skillnad mellan inkomst i egentlig mening och

kapitalförvärv knappast föreligger. Företagsekonomiskt sett torde också en

dylik skillnad framstå som orealistisk. Eftersträvar man en minskning av

klyftan mellan företagsekonomiska och skatterättsliga begrepp bör det alltså

vara konsekvent att utmönstra realisationsvinstbegreppet i fråga om fastighet

som används i rörelse. Genom en sådan ändring av vinstbegreppet skulle

förutsättningar skapas för förenklingar i det föreslagna avdragssystemet.

Även andra remissinstanser ifrågasätter en ändring av inkomstbegreppet

när fråga är om avyttring av rörelsefastighet.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som medger att förslaget enligt länsstyrelsens

uppfattning äger många förtjänster, anmäler tveksamhet mot ett

genomförande av detsamma i dess nuvarande utformning med hänsyn till

de stora svårigheter och problem som kan förutses uppkomma vid den praktiska

tillämpningen. Detta gäller enligt länsstyrelsen i all synnerhet svårigheter

som genom ändrad gränsdragning mellan mark, byggnad och inventarier

kan antas uppkomma vid fastställande av avskrivningsunderlagen för

de olika slagen av dylika anläggningstillgångar, beskattningsproblem vid

fastighetsöverlåtelser, primäravdragens tillämpning på äldre byggnader

samt den vidgade möjligheten till omedelbart avdrag för ombyggnadskostnader.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om inte tiden är inne att söka

skapa ett enhetligt fastighetsbegrepp och därmed befria beskattningsmyndigheter

såväl som skattskyldiga från den ofta svårlösta problematik som

beroendet av de civilrättsliga reglerna medfört. Förslaget aktualiserar dessutom

enligt länsstyrelsen frågan om en omprövning av inkomstbegreppet.

En utredning även i detta hänseende torde enligt länsstyrelsen vara en

angelägenhet av vikt före ett slutligt ställningstagande till förslaget.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som riktar vissa anmärkningar mot förslaget

såvitt gäller rörelsefastighet, anser att förslaget inte bör läggas till

grund för ändrad lagstiftning utan överarbetning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län beklagar att utredningen inte

kunnat finna ett avskrivningssystem som kan tillämpas generellt för alla

förvärvskällor. Vidare måste man enligt länsstyrelsen beklaga att det förslag

som nu framlagts betyder ett ytterligare steg i komplikationernas snårskog.

Länsstyrelsen skulle gärna ha sett ett friare och enklare avskrivningssystem

och en lättare förståelse för sambandet mellan avskrivning och finansiering.

Med hänsyn till att ett sådant system som länsstyrelsen efterlyser

inte kan realiseras utan ytterligare utredningar och överväganden vill

länsstyrelsen emellertid inte avvisa huvudlinjerna i det förslag som utredningen

framlagt och varom enighet i stort sett nåtts under utredningsarbetet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län avstyrker att utredningens förslag i

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. May.ts proposition nr 100 år 1969

oförändrat skick görs till föremål för lagstiftning. Det av utredningen uppställda

målet att möjliggöra företagsekonomiskt berättigade avskrivningar

av fastighet kan enligt länsstyrelsens mening i väsentliga delar uppnås inom

ramen för gällande lagstiftning. Även om förslagets detaljer var för sig

kan anses välgrundade, kan länsstyrelsen inte värja sig från intrycket att

det samlade förslaget innebär en avsevärd komplicering av redan förut invecklade

regler.

LO anser att åtskilliga brister vidlåder utredningen. Enligt LO:s mening

borde de av utredningen behandlade frågorna ha tagits upp i ett större sammanhang.

LO erinrar härvid bl. a. om frågan om möjligheterna att komplettera

den nuvarande nettovinstbeskattningen med olika former av s. k.

bruttoskatt. Vidare anser LO att utredningen borde ha givit en närmare redovisning

av vilka teoretiska redovisningsprinciper man ansluter sig till,

kompletterad med en undersökning av nuvarande redovisningspraxis inom

näringslivet.

Avskrivningsreglerna för rörelse- och hyresfastigheter måste enligt LO:s

mening ses i samband med värderingsreglerna för andra slags tillgångar.

LO åsyftar här närmast reglerna för värdeminskning av inventarier, som

enligt LO — trots 1955 års reform på företagsbeskattningens område —

alltjämt måste anses som synnerligen liberala. Med hänsyn till att den ändrade

gränsdragning mellan byggnader och inventarier som utredningen föreslår

tillför det senare tillgångsslaget en rad objekt av i allmänhet relativt

lång utnyttjandetid ifrågasätter LO om inte reglerna för inventarieavskrivningar

kan behöva skärpas.

LO befarar även att de skattemässiga följderna av utredningens förslag

kan bli betydligt mer omfattande än de uppskattningar som utredningen

presenterar.

Det kan inte heller uteslutas, anför LO, att ett genomförande av utredningens

förslag skulle minska verkningsförmågan av investeringsfondssystemet

i dess nuvarande utformning.

LO yttrar slutligen.

Sammanfattningsvis anser LO således, att skäl talar för en reformering

av avskrivningsreglerna för rörelse- och hyresfastigheter av i princip den

karaktär som utredningen säger sig åsyfta. LO anser emellertid, att de nu

framlagda förslagen inte bör genomföras innan de betydande brister i utredningen

som påtalats avhjälpts. Avskrivningsreglerna för fastigheter måste

således sättas in i och bedömas i ett perspektiv som omfattar hela resultatberäkningen

i samband med företagsbeskattningen. Samtidigt måste de

skattemässiga konsekvenserna av förslagen klart framgå.

Även TCO anser att företagsbeskattningen borde utredas och ses över i

sin helhet. Då utredningen endast behandlat vissa delproblem är det enligt

organisationen svårt att ta ställning till de ändringsförslag som förs fram

i utredningen. Enligt organisationens uppfattning bör därför inga stora änd
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

ringar vidtas i företagsbeskattningen förrän man sett över denna i dess helhet.

De föreslagna ändringarna är, framhåller utredningen, till största delen

inte av brådskande karaktär, och ett ställningstagande till dem kan därför

vänta. Det torde endast vara utredningens förslag om att anordningar till

förebyggande av vatten- och luftföroreningar skall föras till inventarier som

fordrar ett omedelbart beslut. TCO ansluter sig i denna fråga till utredningens

förslag och vill understryka vikten av att företagen stimuleras att investera

i sådana för samhället angelägna anläggningar.

TCO berör även frågan i vilken utsträckning utredningens förslag inverkar

på fördelningen av skatt på juridiska resp. fysiska personer. Enligt

TCO:s uppfattning bör inte skattetrycket omfördelas på ett sådant sätt att

en ökad del av skatteinkomsterna kommer att betalas av fysiska personer.

SACO anlägger liknande synpunkter som de båda nyssnämnda organisationerna.

SACO kan emellertid tillstyrka utredningens förslag under den

bestämda förutsättningen att kompensation för de skatteintäkter som samhället

härigenom förlorar inhämtas inom företagsbeskattningens ram.

Svenska landstingsförbundet tar likaledes upp frågan om skattebortfallet,

särskilt för kommunerna, och anför.

Landstingen befinner sig därvid i en väsentligt ogynnsammare situation

än primärkommunerna, eftersom fördelarna med de föreslagna ändrade

avskrivningsreglerna kommer landstingen till del endast i mycket

ringa omfattning jämfört med primärkommuner med omfattande rörelse.

Landstingen kommer därför att drabbas synnerligen hårt och icke likformigt

med övriga kommuner vad avser sammanlagt intäktsbortfall, om

utredningens förslag genomförs.

Förbundet tillägger.

Med hänsyn till de intressen landstingsförbundet har att företräda är

förbundsstyrelsen beredd att tillstyrka företagsskatteutredningens förslag

om ändrade avskrivningsregler för rörelse- och hyresfastigheter under

den förutsättningen, att landstingskommunerna kompenseras för det uppkommande

skattebortfallet.

Kommerskollegium, som tillhör de till förslaget positivt inställda instanserna,

förordar att, så snart normala förhållanden inträtt på bostadsmarknaden,

en närmare överensstämmelse skapas mellan avskrivningsreglerna

för hyres- och rörelsefastigheter.

Rörelsefastigheter

1. Gränsen mellan mark, byggnader och inventarier

Kammarrätten uppehåller sig främst vid de föreslagna ändringarna beträffande

rörelsefastigheternas markanläggningar och yttrar.

Till den kategori markanläggningar, för vilka avdrag inte skall ifrågakomma,

räknas ”sådana företrädesvis i samband med det första ianspråk
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

tagandet av mark för användning i rörelse vidtagna åtgärder, genom vilka

marken göres plan eller fast såsom röjning av träd, buskar och annat,

schaktning av jord- och bergmassor, pålning, uppförande av stödmurar

och torrläggning av marken”. Såvitt kammarrätten känner till inräknas

nu kostnaden för en del sådana arbeten nämligen schaktning, pålning

in. m., som erfordras för uppförande av byggnad, regelmässigt i anskaffningsvärdet

för byggnaden. Något rättsfall från regeringsrätten rörande

denna fråga synes inte finnas. Eftersom dessa kostnader är nära förbundna

med uppförandet av en byggnad och det synes ovisst om genom dem

skapas något värde som består längre än byggnaden, ifrågasättes om inte

förslaget i detta hänseende bör ändras så att kostnader för sprängning,

schaktning, pålning m. m. som fordras för uppförande av själva byggnadskroppen

får inräknas i anskaffningskostnad för byggnaden.

Även riksskattenämnden berör dessa slags markarbeten och framhåller att

utredningen inte gör skillnad mellan allmänt markförbättrande och speciella

åtgärder av dylikt slag. Stundom föreligger emellertid här påtagliga olikheter,

anför nämnden. Enligt nämnden torde pålning under en speciell del av

en byggnad eller för en tung maskin många gånger vara av så speciell natur

att det synes främmande att betrakta pålningen som markförbättrande.

Nämnden ifrågasätter därför om inte pålningskostnaden i ett dylikt fall bör

hänföras till anskaffningskostnaden för byggnaden eller maskinen i fråga.

Vidare kan enligt nämnden från praktiska synpunkter ifrågasättas, om man

bör genomföra ett system som skiljer på tillfartsvägar och interna vägar.

Kommerskollegium är inne på liknande synpunkter och ifrågasätter med

hänsyn till gränsdragningssvårigheterna — inte minst till följd av den fortgående

tekniska utvecklingen — om inte alla till mark hänförliga tillgångar

bör behandlas lika i avskrivningshänseende.

Byggnadsstyrelsen tillstyrker förslaget att vidga området för de avskrivningsbara

tillgångarna och att differentiera dessa bl. a. genom införandet

av gruppen markanläggningar och anför.

Utredningen har som underlag vid bedömningen av gränsdragningen

mellan mark-, byggnads- och inventariebegreppen i första hand beaktat

sådana faktorer som funktion, varaktighet och livslängd. Detta betraktelsesätt

korresponderar väl med byggnadsstyrelsens system för en fastighets

uppdelning på samhällsknutna, byggnadsknutna och verksamhetsknutna

delar, där dessa delar i stort sett kan anses motsvara utredningens begrepp

mark, byggnad och inventarier.

Allmänt tveksam mot ett genomförande av förslaget är länsstyrelsen i

Stockholms lön med hänsyn till de stora svårigheter och problem som kan

förutses uppkomma vid den praktiska tillämpningen. Bland svårigheterna

nämner länsstyrelsen dem som kan antas uppkomma genom ändrad gränsdragning

mellan mark, byggnad och inventarier vid fastställande av avskrivningsunderlagen

för de olika slagen av dylika anläggningstillgångar.

Länsstyrelsen anför härom.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Gränsdragningsproblemen torde bli av sådan svårighetsgrad att taxeringsmyndigheternas

nuvarande resurser inte förslår till erforderlig prövning

av de skattskyldigas fördelning av anläggningskostnaderna på de

olika slagen av avskrivningsbara tillgångar. I många fall torde taxeringsmyndigheterna

bli hänvisade till att helt utan prövning godta de skattskyldigas

fördelningsgrunder. Problemets omfattning kan belysas av att

enligt förslaget fyra olika markbegrepp uppkommer, dels mark i egentlig

mening som ej kan bli föremål för avskrivning, dels markanläggning

ej hänförlig till byggnad eller inventarier men för vilken särskild avskrivningsrätt

skulle föreligga, dels även markanläggning hänförlig till byggnad

samt slutligen markanläggning hänförlig till inventarier. När en skattskyldig

anlitar en och samma entreprenör för iordningställande av marken,

anläggande av särskilda markanläggningar samt uppförande av byggnader

inses lätt svårigheten att fördela kostnaderna på de olika markbegreppen.

Då återvunna värdeminskningsavdrag för mark och byggnader

endast beskattas i begränsad utsträckning vid fastighetsför sälj ning kan

genom en felaktig fördelning av kostnaderna och genom den föreslagna

liberaliseringen i avskrivningsreglerna uppnås avsevärda inte materiellt

betingade skattelättnader. Man torde vidare vid överlåtelse av fastighet

ofta få räkna med att säljare och köpare inte har samma uppfattning ifråga

om köpeskillingens fördelning på de olika slagen av tillgångar. Tidigare

gällande bestämmelser beträffande överlåtelse av inventarier, goodwill

och liknande tillgångar föranledde ej sällan segslitna skatteprocesser

till och med då i köpeavtalet angivits hur köpeskillingen fördelade sig

på ifrågavarande tillgångar. De nu föreslagna reglerna synes skapa fördelningsproblem

av större vidd och svårighetsgrad än nämnda bestämmelser.

En och samma försäljning synes också inte sällan kunna föranleda

skatteprocess både vad gäller säljarens och köparens taxering.

Svårigheterna att i den praktiska tillämpningen göra en riktig gränsdragning

framhålls även av länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kalmar,

Malmöhus, Göteborg och Bohus, Jämtlands samt Västernorrlands län.

Länsstyrelsen i Kalmar län, som trots de befarade svårigheterna inte anser

sig ha tillräckliga skäl att motsätta sig förslagets genomförande, vill

som en alternativ lösning ifrågasätta höjda avskrivningssatser med — såvitt

möjligt — anskaffningskostnaderna såsom underlag utan att avskrivningsunderlaget

uppdelas på ett flertal olika kategorier med olika avskrivningsregler.

Vid sistnämnda lösning finner länsstyrelsen en utvidgad planenlig

avskrivning befogad beträffande vissa markanläggningar av betydelse

för viss verksamhet, såsom provbanor för bilar, pipe-lines o. d.

Näringslivets skattedelegation, som helt ansluter sig till utredningens allmänna

målsättning att skattereglerna i största möjliga utsträckning bör utformas

med sikte på vad som från företagsekonomisk synpunkt framstår

som ett riktigt kostnadsbegrepp, finner det vara helt omotiverat att sätta

markanläggningar av begränsad varaktighet i en oförmånlig undantagsställning

enbart föranledd av deras civilrättsliga karaktär. Delegationen

anför bl. a.

3t Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 100

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Såsom icke avskrivningsbara markanläggningar bör enligt vår mening

endast behandlas arbeten som huvudsakligen avser råmarkens .första iordningställande

för bebyggelse. Tillika bör krävas att arbetena inte endast

kan antas bli fysiskt bestående under avsevärd tid utan de bör också ha

sådan allmängiltig karaktär att de kan antagas bli till nytta, oavsett vilken

verksamhet som i framtiden kommer att bedrivas på fastigheten i fråga.

De skall med andra ord medföra bestående värdeökning av marken. Till

denna grupp bör hänföras schaktning för att göra jorden plan eller fast,

bortsprängning av berg, röjning av träd och stubbar m. m.

Anläggande av vägar till och från en industrifastighet synes i normalfallet

likaså böra hänföras till nyss angivna grupp av arbeten. Däremot

bör avskrivning medges för vägar inom fastigheten. Ersätts en industribyggnad

av en ny kommer vägarna till och från byggnaden i allmänhet

att sakna ekonomiskt värde. En byggnads planlösning påverkas ytterst

sällan av det förhållandet att vägar redan finns på fastigheten.

Den ekonomiska livslängden för hamnar och kanaler är ofta beroende

av en råd .faktorer, på vilka näringsidkaren inte kan inverka. I många

fall kommer dylika anläggningar att förlora sitt värde på grund av omöjligheten

att öka deras kapacitet i takt med kraven från framtidens transportväsende.

Kostnader för arbeten av denna art bör därför hänföras till

den grupp, för vilken värdeminskningsavdrag medges enligt den särskilda

schablonen.

Det är inte helt klart om utredningen avsett att till icke avdragsgilla

markkostnader hänföra kostnader för pålning vid det första uppförandet

av byggnad på fastighet. Som bekant är kostnader av detta slag för större

industrifastigheter ofta betydande. Vanligen förhåller det sig så att pålningen

har ett funktionellt samband med byggnaden och vid en eventuell

nybyggnad kommer pålningen att helt eller delvis sakna värde, såvida inte

byggnaden uppförs på exakt samma plats som den gamla och inte mera avsevärt

avviker i .fråga om storlek o. dyl. Enligt vår uppfattning bör kostnaderna

för sådan pålning — i likhet med vad fallet är i dag — hänföras

till kostnader för byggnadens uppförande och avskrivas i samma takt

som denna. I övriga fall bör kostnaderna för pålning hänföras till sådana

markanläggningar som bör vara avdragsgilla genom värdeminskningsavdrag

enligt den särskilda schablonen.

I övrigt tillstyrker delegationen utredningens förslag att vissa i dag såsom

markanläggningar behandlade tillgångar i avskrivningshänseende behandlas

som byggnad eller som maskiner och andra inventarier. Delegationen

finner det riktigt att sådana markanläggningar, som har en nära faktisk

och funktionell samhörighet med antingen byggnader eller inventarier,

i avskrivningshänseende behandlas på samma sätt som den tillgång, tillsammans

med vilken de har sin användning.

Även lantbrukets skattedelegation berör denna gränsdragning och anför.

De typer av markanläggningar, som utredningen vill skatterättsligt hänföra

till byggnader eller inventarier är genomgående av så specifik karaktär,

att gränsdragningssvårigheter av betydelse knappast behöver uppkomma.

Undantag måste dock göras för uppdelningen av ledningssystem

på en byggnadsdel och en inventariedel. Sådana gränsdragningar torde

bli aktuella i ett stort antal fall och delegationen har den uppfattningen

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

att den tänkta uppdelningen knappast kan göras enbart med hjälp av

schabloner. Delegationen vill därför ifrågasätta om det inte vore mera

praktiskt att samtliga ledningar, som betjänar byggnader vari bedrivs industriell

produktion eller liknande, finge hänföras till inventarier, och

att ledningar till övriga byggnader finge hänföras till byggnad.

Delegationen säger sig inte dela utredningens uppfattning att anläggningsarbeten,

vilka har till ändamål att åstadkomma en förändring av själva

markytans beskaffenhet — såsom bortsprängning av berg i dagen, röjning

av träd och stubbar, schaktning av berg- och jordmassor samt torrläggning

av marken — fortfarande är att anse som grundförbättrande i

detta ords egentliga mening. Delegationen framhåller bl. a. att ett uteslutande

av vissa markanläggningar från avdragsrätt kommer att skapa gränsdragningsproblem.

Enligt delegationen torde det vidare bjuda svårigheter

att på ett effektivt sätt kontrollera att kostnaderna för dylika markanläggningar

verkligen hålls utanför avskrivningsunderlaget. Delegationen

finner därför utredningens ställningstagande i materiellt avseende vara

ogrundat. Med hänsyn härtill samt till de relativt ringa kostnader, som åtgärder

av angivet slag i allmänhet betingar, vill delegationen föreslå att

markanläggningar, som icke genom ändrad gränsdragning kommer att

hänföras till inventarier eller byggnad, utan inskränkning skall få bli föremål

för avskrivning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att starka skäl talar för att

vissa slag av markanläggningar bör få avskrivas. Hit hör i främsta rummet

ledningar för vatten, avlopp, gas, elektrisk ström samt stängsel och

andra avspärrningsanordningar, transportanordningar såsom järnvägsspår

och traversbanor samt vidare brunnar, cisterner och källare. Markanläggningar

av denna typ bör enligt länsstyrelsens mening få tillföras avskrivningsunderlaget

för byggnad. Hänsyn till kostnaderna för de nu uppräknade

anläggningarna torde regelmässigt inte beaktas vid bestämmande av

markvärde vid fastighetstaxering. Däremot torde vissa av kostnaderna kunna

ingå i särskilt maskinvärde. Det sagda innebär, att länsstyrelsen inte

kan tillstyrka att markanläggningar i vidare mån än som sker vid allmän

fastighetstaxering hänförs till inventarier.

Som exempel på svårigheter vid gränsdragningen som kan vara av komplicerad

natur och gälla ekonomiskt betydande belopp anknyter länsstyrelsen

i Jämtlands län till vad utredningen anför beträffande vattenledningar

till cellulosaindustrin. Länsstyrelsen anför.

Dessa äro i vissa fall gjorda som grova ledningar i vanlig bemärkelse

men i vissa fall som sprängda tunnlar men måste givetvis oavsett byggnadssättet

ur avskrivningssynpunkt behandlas enhetligt och sådan bedömning

synes också förenlig med den föreslagna lagtexten (p. 16 av anvisningarna

till 29 § KL). Efter ordalagen skulle emellertid sistnämnda lagrum

också bli tillämpligt på den mycket speciella form av till eller från

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

en maskin ledande vattenledning, som till- och avloppstunnlar till kraftverksturbiner

utgör. Att dessa nästan undantagslöst mycket dyrbara tunnlar,

som torde ha en i det närmaste obegränsad fysisk och i vart fall

mycket lång ekonomisk livslängd, skulle få avskrivas såsom inventarier

synes föga rimligt.

En liknande uppfattning uttalas av riksskattenämnden, som anser att

under alla förhållanden bör anges hur dylika anläggningar skall behandlas.

Svenska elverks föreningen och Svenska kraftverks föreningen anser att

den föreslagna författningstexten på ett tydligare sätt bör ge uttryck åt utredningens

uttalanden att distributionsledningar för elkraft skall avskrivas

som inventarier.

Enligt allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden,

som pekar på svårigheterna i tillämpningen beträffande t. ex. ledningar som

dras i en gemensam kulvert eller liknande anordning, skulle för elektriska

ledningar i praxis strömstyrkan ofta kunna utgöra lämplig grund för avgränsningen

när det gäller att bedöma vilka ledningar som är nödvändiga

för byggnads användning i allmänhet och vilka som är avsedda att utnyttjas

tillsammans med vissa maskiner etc.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det önskvärt att ett uttalande

görs av innebörd att kostnad för en tunnel, som anlagts endast för

vatten- eller avloppsledning och som kan antas bli värdelös om sådan ledning

borttas, skall följa samma regler som ledningen, dvs. i beskattningshänseende

räknas som inventarium.

Svenska Jcraftverksföreningen anför i fråga om kostnaderna för vattenkraftsanläggningarna

— till vilka enligt föreningen hänförs bl. a. kostnader

för förvärv av mark och rätt till mark för kraftstationer, dammar och andra

anläggningar, ersättningar för dämningsskador och andra skador, ersättningar

för motparts rättegångskostnader, egna rättegångskostnader,

domstolsavgift och andra domstolskostnader — att avskrivning och utrangeringsavdrag

enligt .föreningens mening bör få tillämpas även beträffande

dessa värden, som hittills och även enligt utredningens förslag hänförts

till den icke avslcrivningsbara gruppen. Enligt föreningen bör detta

få ske i enlighet med regler för avskrivning av inventarier, byggnader eller

markanläggningar.

I fråga om avskrivningsvärdenas anpassning till de nya reglerna anför

föreningen bl. a.

Man kan förstå, att det kan stöta på praktiska svårigheter att göra en

omfördelning mellan samtliga kategorier utan någon tidsbegränsning. Ett

undantag från en sådan tidsbegränsning bör likväl kunna ske beträffande

en av kategorierna, nämligen sådana kostnader som enligt nuvarande

regler icke är avslcrivningsbara men blir det genom de nya reglerna. Hit

hör bl. a. kostnader för elkablar och vissa markanläggningar. Det finns

beträffande dem ett särskilt skäl för ett undantag, nämligen att hittills
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

77

varande hinder för avskrivning av dylika anläggningar varit av mycket

formell art och framstått såsom knappast överensstämmande med rättvisesynpunkt.

Det horde därför vara möjligt att nu rätta till detta förhållande

även beträffande kostnader som nedlagts före år 1965, allt under förutsättning

att utredning kan framläggas om storleken av dessa kostnader. I

detta sammanhang kan hänvisas till bestämmelserna i bokföringslagen

§ 13 om skyldighet att förvara räkenskaper under tio år. En rätt till avskrivning

av kostnader av ifrågavarande art, uppkomna under de senaste

tio åren, borde sålunda kunna föreskrivas. Kraftverksföreningen hemställer

om en dylik ändring i de föreslagna bestämmelserna.

Svenska elverksföreningen framför liknande synpunkter.

Sveriges centrala restaurang aktiebolag säger sig ha haft anledning att,

i anslutning till utredningens diskussion av gränsdragningen mellan mark

och byggnad, överväga bl. a. behandlingen i avskrivningshänseende av

swimmingpool eller annan i anslutning till hotell tillkommen anläggning

eller anordning för rekreation, motion eller eljest för service till hotellets

gäster. Bolaget yttrar härom följande.

Med hänsyn till sådan anläggnings anknytning icke till byggnaden som

sådan utan till den däri bedrivna verksamheten och den för hotellrörelsen

anskaffade utrustningen synes utredningens förslag böra förstås så att

poolanläggningar och liknande i anslutning till hotell skall avskrivas enligt

inventariereglerna. Härför talar bl. a. vad som angives om industribassänger,

vilka .förutsättes skola behandlas enligt inventarieavskrivningsreglerna

jämväl i de fall deras konstruktion är sådan, att de blir att anse

som sj älvständiga byggnader. Det kunde dock vara av värde för den blivande

praktiska tillämpningen, om ett klarläggande uttalande beträffande här

berörda rekreationsanläggningar m. m. gjordes under ärendets vidare behandling.

I några remissyttranden diskuteras den av utredningen föreslagna gränsdragningen

mellan byggnader och inventarier.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län tvivlar på möjligheterna att utan

tillgång till teknisk expertis vid taxeringarna kontrollera anläggningskostnadernas

fördelning mellan byggnad och inventarier och ifrågasätter

beträffande utredningens förslag rörande byggnadstillbehören — innebärande

att som inventarier skall anses praktiskt taget allt utom själva byggnadsstommen,

dvs. golv, tak och väggar —- om en sådan utvidgning av inventariebegreppet

kan anses företagsekonomiskt motiverad. Länsstyrelsen

tillägger.

Uppenbarligen är en mångfald byggnadstillbehör av en varaktighet som

följer byggnadens egen. I den mån så icke är fallet föreligger ju avdragsrätt

vid utbyte. Förslaget innebär enligt länsstyrelsens mening en avsevärd

komplicering såväl av företagens redovisning som av taxerings- och

kontrollförfarandet. Vid upplåtelse av byggnadsarbetet på entreprenad

uppkommer exempelvis frågan om uppdelning av entreprenadkostnaden.

För redan befintliga byggnader torde en uppdelning efter objektiva grunder

ofta möta nära nog oöverstigliga svårigheter.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Länsstyrelsen avstyrker med hänsyn till det sagda förslaget till utvidgning

av inventariebegreppet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län däremot vill för sin del inte avstyrka

att en uppdelning av anläggningskostnaden på ”ren” byggnadsdel

resp. ”ren” inventariedel får göras efter funktionell metod. Länsstyrelsen

anser emellertid angeläget, att anvisningar meddelas som visar, när kostnaderna

skall hänföras till det ena eller det andra slaget. Huvudregeln torde få

vara, att vad som fysiskt sett är ”ren” byggnad också i skattehänseende räknas

dit. Endast om det med fog kan göras gällande, att byggnaden eller anordningen

inte tjänar annat syfte än att utgöra ett hölje eller tillbehör till

inventariet och att byggnaden blir värdelös om inventariet utrangeras bör

byggnadsdelen få räknas som inventarium.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför bl. a.

Enligt länsstyrelsens uppfattning skulle en i den praktiska tillämpningen

enklare metod för gränsdragningen i förevarande hänseende vara att till

byggnad räknades endast själva byggnadsstommen såsom grund, bjälklag,

väggar och tak medan övriga beståndsdelar borde hänföras till inventarier.

Endast sådana beståndsdelar av en byggnad, som erfarenhetsmässigt aldrig

behöva utbytas under byggnadens varaktighetstid, skulle vid sådan metod

för gränsdragning bli föremål för avskrivning enligt reglerna för byggnad.

Övriga beståndsdelar, dvs. sådana delar som äro föremål för snabbare förslitning

och därför tid efter annan måste utbytas, skulle däremot i sin helhet

behandlas enligt reglerna för inventarieavskrivning. Ur ekonomisk synpunkt

torde den utvidgning av inventariebegreppet, som den nu föreslagna

gränsdragningen skulle innebära, sannolikt bli av förhållandevis ringa betydelse.

Enligt näringslivets skattedelegation är det mycket svårt att ange i vad

mån utredningens förslag, som formellt utvidgar inventariebegreppet, innebär

någon reell förbättring av betydenhet. Delegationen anför bl. a.

Procenttalen varierar naturligtvis inom olika branscher men inom åtskilliga

företag utgör de fasta maskinernas andel av hela byggnadsvärdet

mer än hälften. Denna andel avskrivs således redan nu enligt de regler

som gäller för maskiner i allmänhet. Av återstående byggnadsvärde torde

ytterligare en inte alltför obetydlig del avskrivas på samma sätt i praktiken.

Det vill därför synas som om utredningens förslag på denna punkt

totalt sett knappast skulle vara särskilt kostnadskrävande. Men för vissa

företag och då framför allt företag utanför industrisektorn skulle det sannolikt

medföra väsentligt förbättrade avskrivningsmöjligheter.

Delegationen konstaterar att från praktisk taxeringssynpunkt utredningens

förslag är ändamålsenligt och att det blir förhållandevis lätt att

fastställa vad som skall hänföras till anskaffningsvärde för byggnaden och

vad som återstår att avskriva såsom inventarier. Delegationen tillägger.

Från ekonomisk synpunkt kan det visserligen ifrågasättas om det t. ex.

är rimligt att en personhiss skall ha samma varaktighetstid som byggnaden

medan en hiss för godstransporter anses ha en kortare varaktighets
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

tid. Det är emellertid från förenklingssynpunkt en stor fördel med att ha

ett gemensamt rekvisit för vad som skall hänföras till själva byggnadskroppen

att vi kan acceptera den av utredningen gjorda gränsdragningen,

även om den i vissa fall kan te sig omotiverad med hänsyn till tillgångarnas

likartade varaktighetstid.

Svenska företagares riksförbund föreslår, att icke bärande mellanväggar

som relativt lätt går att flytta får avskrivas som inredning och inte behöver

anses tillhöra huskroppen i rörelsefastighet.

Frågan om gränsdragningen mellan olika slags anläggningstillgångar för

avskrivningsunderlagets bestämmande kan även komma upp i samband

med en fastighetsförsäljning, då det gäller att avgöra hur köpeskillingen

fördelats på de tillgångar som omfattats av försäljningen. Några remissinstanser

har i sina yttranden kommit in på denna fråga.

Kammarrätten anför.

Det förutsättes i förslaget att av säljare och köpare gjord fördelning av

köpeskillingen för en rörelse mellan fastighet och övriga tillgångar —

sålunda även inventarier — bör kunna följas. Huruvida så kan ske synes

emellertid bero på om båda parterna utgår från samma fastighetsbegrepp

och om det blir klarlagt vilket fastighetsbegrepp de åsyftar. Det finns

ju numera två fastighetsbegrepp, nämligen dels det som är bestämt i 1895

års lag om vad till fast egendom är att hänföra och som med vissa mindre

avvikelser gäller vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen och dels

det som nu gäller inom civilrätten enligt nya jordabalken. Det kan också

tänkas att säljare eller köpare i anledning av de föreslagna avskrivningsreglerna

inte hänför till fastighet utan till inventarier sådana markanläggningar,

som i avskrivningshänseende skall räknas såsom inventarier. Missförstånd

om vad som avses kan vålla tvister och oriktiga taxeringar.

Beträffande fördelning av köpeskillingen för en fastighet på byggnader

och mark föreslås en proportionering efter relationen mellan i taxeringsvärdet

ingående byggnadsvärde och markvärde med viss jämkningsmöjlighet.

Denna relation torde inte alltid avspegla det verkliga ekonomiska

förhållandet — särskilt torde ofta byggnadsvärdet för äldre byggnader

sättas väl högt på markvärdets bekostnad. Med hänsyn härtill och till att

till tiden obegränsad beskattning av värdestegring av fastighet nu är genomförd

synes det ofta kunna finnas skäl för jämkning till överensstämmelse

med den fördelning varom parterna i köpet kan ha överenskommit.

Fördelningssvårigheterna när fastighetsförsäljningen inkluderar inventarier

berörs även av länsstyrelsen i Stockholms län som yttrar.

Utredningen torde här ha förutsatt att parterna i köpeavtal kommer att

angiva hur mycket av köpeskillingen som belöper på dylika tillgångar.

Eftersom inventarier av det slag varom här är fråga civilrättsligt utgör

fast egendom, torde emellertid kunna förväntas att någon särskild värdering

av tillgångar som skattemässigt är att hänföra till inventarier ofta

inte kommer till stånd. Det kan också förhålla sig så, att parterna gjort

en värdering men att denna uppenbarligen inte är riktig. Man frågar sig

hur taxeringsmyndigheterna skall förfara i dylika fall. En tänkbar utväg

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

är att inventarierna i det förstnämnda fallet antas inte ha något värde.

Säljaren skulle då tillerkännas avdrag för slutavskrivning eller utrangering

medan köparen inte erhåller något avskrivningsunderlag för inventarierna.

En sådan lösning synes dock inte acceptabel ur materiell synpunkt.

Riktigare synes i regel vara att då parterna inte bestämt särskilt värde

på inventarietillgångarna räkna det hos säljaren oavskrivna värdet soin

ingående värde för köparen. En svårighet ligger emellertid därvid i det

förhållandet att fastighetsinventarier av utredningen förutsätts skola redovisas

gemensamt med lösa inventarier. Tillämpas räkenskapsenlig avskrivning

kan svårligen utrönas hur stor del av bokfört värde som belöper

på inventarier i fastighet respektive lösa inventarier. För kontroll av avskrivningsunderlag

och avskrivningar och för att underlätta en fördelning

av köpeskilling vid fastighetsförsäljning synes därför angeläget att fastighetsinventarier

i bokföring och deklaration inte redovisas gemensamt

med inventarier som utgör lös egendom. Än vidare bör byggnadsinventarier

redovisas åtskilda från markinventarier. En separat redovisning synes

böra utgöra en förutsättning för att tillbehör till fastighet skall kunna

få avskrivas som inventarier.

Beträffande anskaffningsvärdets fördelning mellan mark och byggnad

anför länsstyrelsen.

Vissa betänkligheter kan uttalas mot den proportioneringsmetod soin

föreslagits skola tillämpas för fastställande av byggnadens anskaffningsvärde

vid samtidigt förvärv av mark och byggnad. Metoden kan visserligen

kombineras med en värderingsmetod som beaktar inverkan på det

taxerade markvärdet av speciella yttre faktorer såsom ändrad stadsplanering

etc., men tar uppenbarligen inte hänsyn till att i de taxerade markoch

byggnadsvärdena ingår anläggningar som i avskrivningshänseende

hänförs till inventarier och att i markvärdet dessutom ingår anläggningar

som hänförs till byggnad. Proportioneringsmetoden äger fördelen att vara

enkel i tillämpningen men får anses utgöra en grov schablon. En tänkbar

möjlighet att finslipa den skulle vara att ifråga om byggnadsinventarier

införa en bestämmelse liknande den som föreslagits gälla ifråga om markanläggningar,

nämligen att säljarens skattemässiga restvärde i regel skall

övergå till köparen. Vid tillämpning av proportioneringsmetoden skulle därvid

den del av köpeskillingen som faller på byggnaden minskas med byggnadsinventariernas

restvärde.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att det för undvikande av tvister

om fördelningen av en köpeskilling mellan en fastighet och inventarier

skulle vara önskvärt om det kunde föreskrivas att vid försäljning av rörelsefastighet

i köpekontraktet alltid bör intas en bestämmelse hur stor del av

köpeskillingen som belöper på inventarier. Vidare bör enligt länsstyrelsens

mening ur kontrollsynpunkt här ifrågavarande inventarier redovisas särskilt

i deklarationen antingen på värdeminskningsplan eller annan särskild

redovisning, då avskrivning sker enligt reglerna för räkenskapsenlig avskrivning.

Även länsstyrelsen i Västernorrlands län betonar de svårigheter som med

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

81

utredningens förslag om utvidgning av inventariebegreppet kan uppkomma

vid köpeskillingens fördelning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är inte beredd tillstyrka den

proportioneringsregel som enligt utredningens förslag skulle tillämpas vid

förvärv av mark med byggnad. Länsstyrelsen yttrar.

Risk kan föreligga för att avdragsunderlaget för byggnad blir för högt

exempelvis i sådana fall då en fabrik överbetalas därför att säljaren där

bedriver en lönande rörelse. Köparen kan då så att säga på ett sidospår

få möjlighet att göra avskrivning på för högt värde — en möjlighet som

inte skulle korrespondera mot en skyldighet för säljaren att skatta för

en motsvarande vinst. Som högsta avskrivningsbelopp för byggnad bör

normalt gälla det restvärde, till vilket anläggningstillgången i säljarens

hand blivit nedskrivet vid försäljningen. Skall på sätt som länsstyrelsen

förut föreslagit beskattning av återvunna värdeminskningsavdrag för

byggnad kunna komma ifråga, torde avskrivningsunderlaget kunna höjas

intill beloppet av säljarens anskaffningskostnad för byggnaden. Bestämmes

avskrivningsunderlaget högre än som sålunda antytts, uppkommer

risk för att möjligheten till värdeminskningsavdrag kommer att utnyttjas

på icke godtagbart sätt.

En regel av antytt slag förutsätter att säljaren skall vara skyldig lämna

köparen uppgift om storleken av restvärde respektive anskaffningsvärde

å anläggningstillgång som avses i avtalet. Att en sådan upplysningsplikt

bör föreligga för säljaren torde ligga i sakens natur. Man torde emellertid

också behöva öppna en möjlighet för köparen att — sedan avtalet väl

kommit till stånd — direkt hos skattemyndigheten inhämta upplysning om

storleken av säljarens restvärde respektive anskaffningsvärde. Någon principiell

invändning kan knappast riktas mot att avsteg bör göras från gällande

grundsats om deklarationshemlighet.

Även Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund uttrycker farhågor beträffande

utredningens förslag och anför.

Den föreslagna schablonregeln i fråga om fördelning av anskaffningsvärdet

ger vid stigande markpriser, vilket regelmässigt inträffar vid exploatering

av t. ex. nya industriområden, ett för högt värde å byggnaden.

Man har visserligen intagit bestämmelse att jämkning bl. a. skall kunna

ske, om återstående del av anskaffningsvärdet visas mera avsevärt understiga

ett efter förhållandena såsom skäligt ansett markvärde, men risk föreligger

att en sådan undantagsbestämmelse till följd av bedömningssvårigheter

mindre ofta kommer att tillämpas.

Lantbrukets skattedelegation delar utredningens uppfattning att en proportionering

av köpeskillingen efter förhållandet mellan fastighetens taxerade

mark- och byggnadsvärden är den metod som bäst lämpar sig för att

bestämma hur stor del av köpeskillingen för en fastighet som belöper på

byggnadsbeståndet. Enligt delegationen är det en absolut nödvändighet alt

metoden kompletteras med den av utredningen föreslagna regeln att det

sålunda beräknade byggnadsvärdet skall jämkas i den mån återstående del

av köpeskillingen visas över- eller understiga ett efter förhållandena såsom

skäligt beräknat markvärde.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

I flera remissyttranden har man ställt sig tveksam även till utredningens

förslag, att som anskaffningsvärde för sådana markanläggningar som förvärvats

tillsammans med den fastighet på vilken de är belägna, skall anses

det belopp som vid överlåtelsetillfället kvarstår i beskattningsavseende oavskrivet

för överlåtaren.

Sålunda anför lantbrukets skattedelegation beträffande detta förslag.

Detsamma innebär att köparen för sin möjlighet till avdrag är beroende

av medverkan från säljarens sida. Om sådan medverkan av en eller

annan anledning vägras är det tveksamt om taxeringsmyndigheterna med

hänsyn till sekretessbestämmelserna kan tillhandahålla erforderliga upplysningar.

Frågan är förmodligen av relativt ringa betydelse men delegationen

vill dock ifrågasätta om köpare inte bör ha en alternativ möjlighet

att efter utredning beräkna avskrivningsunderlaget för markanläggningar

efter skälig grund.

Delegationen har vidare uppmärksammat att oavskrivet restvärde på

markanläggningar kan överstiga markvärdets efter proportionering framräknade

andel i köpeskillingen. I en sådan situation torde den särskilda

jämkningsregeln komma i tillämpning.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför.

Det förekommer att företag som går med förlust eller ger så ringa vinst

att befintliga avskrivningsmöjligheter inte kan utnyttjas överlåter tillgångar

till vinstgivande företag, som utnyttjar möjligheterna. Utredningens

förslag synes i sin kategoriska utformning inte ge möjlighet att beakta

dylika förhållanden. Tillgångarna ifråga kan kanske före överlåtelsen ha

förlorat hela eller större delen av sitt värde.

Det bör enligt länsstyrelsen finnas möjlighet att frångå regeln om säljarens

restvärde när omständigheterna påkallar detta.

Även länsstyrelserna i Malmöhus och Östergötlands län påtalar de tillämpningssvårigheter

som utredningens förslag i denna del kan föranleda.

Näringslivets skattedelegation anför.

Det är svårt att nu bedöma om det över huvud taget är möjligt för

köparen att kunna förebringa utredning om säljarens oavskrivna restvärden

å mark och markanläggningar. Å andra sidan är det naturligtvis i praktiken

ofta svårt att göra en rimlig fördelning av den totala anskaffningskostnaden

å byggnader, mark som inte får avskrivas, markanläggningar som får

avskrivas enligt den speciella schablonregeln och övrigt. En sådan fördelning

underlättas om samma regel får gälla för värdeminskningsavdrag å

mark som nu gäller för värdeminskningsavdrag beträffande byggnad, nämligen

att återföring skall ske i normalfallet. Då bör å andra sidan den nye

ägaren erhålla avdrag för värdeminskning å anskaffningskostnaden för

markanläggningen och inte endast å föregående ägares restvärde.

Uppfattningen att den faktiska anskaffningskostnaden, dvs. i flertalet

fall den avtalade köpeskillingen, bör godtas som avskrivningsunderlag för

markanläggningarna i dessa fall delas av flera av handelskamrarna.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

83

2. Föreslagna regler för avskrivning av markanläggningar

Utredningens förslag att värdeminskningsavdraget för de avskrivningsbara

markanläggningar som inte hänförs till byggnader eller inventarier

skall beräknas till 1 % av det sammanlagda anskaffningsvärdet lämnas i

allmänhet utan erinran av remissinstanserna. I några remissyttranden förordas

dock ett högre avdrag än vad utredningen föreslagit.

Bland de instanser som vill ha bättre avskrivningsmöjligheter för markanläggningar

än de som nu står till buds är näringslivets skattedelegation,

som anför.

Enligt vårt sätt att se bör vid bedömandet av frågan om värdeminskningsavdrag

skall medges för mark eller markanläggningar utgångspunkten

vara den motsatta mot i dag. Endast sådana på mark nedlagda kostnader,

som med mycket stor grad av sannolikhet kan antas bli av bestående

värde för de närmaste 100 å 200 åren bör kunna hänföras till den s. k.

nollgruppen och således falla utanför möjligheterna till avdrag för värdeminskning.

I övrigt bör avdrag medges för värdeminskning på utförda

markarbeten. Därvid bör avskrivningsprocenten anpassas till en schablonmässigt

bestämd varaktighetstid som är väsentligt kortare än nyss angivna

tidsrymder och i vart fall inte understiga 1,5 %.

Lantbrukets skattedelegation uttalar sin förvåning över den restriktivitet

utredningen funnit befogad beträffande värdeminskningsavdraget för markanläggningar.

Delegationen anför.

Om utredningen för vissa slag av markanläggningar vill frångå den

uppfattning som ligger bakom nuvarande lagstiftning, nämligen att sådana

anläggningar har ett bestående värde, torde det ligga närmast till hands

att anta att varaktigheten sammanfaller med varaktigheten av den bedrivna

verksamheten. Varaktigheten av näringsverksamhet tenderar att bli allt

kortare vilket varit särskilt märkbart under de senaste årens strukturrationalisering,

som tagit sig uttryck i sammanslagningar och nedläggelser.

Under sådana förhållanden synes det delegationen naturligt att procentsatsen

i vart fall inte bestäms lägre än till 2 procent av anskaffningskostnaderna.

I likhet med ett par andra handelskammare anser även Smålands och

Blekinge handelskammare den föreslagna avskrivningsprocenten för markanläggning

i rörelse vara alltför låg. Det kan enligt handelskammaren inte

anses realistiskt att markanläggning skall vara till nytta under drygt tre generationer.

Länsstyrelsen i Östergötlands län säger beträffande den föreslagna enhetliga

procentsatsen, att även om länsstyrelsen i princip inte har något

att erinra mot utredningens förslag i denna del, kostnad för markanläggning

av extraordinärt slag som har en förhållandevis kort ekonomisk varaktighet

enligt länsstyrelsens mening bör kunna redovisas särskilt och värdeminskningsavdrag

medges med en högre procentsats.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att ett avdrag med 1 % per

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

år kan tillstyrkas men förutsätter att avdrag av sådant slag skall kunna

återföras till beskattning vid försäljning av fastighet på samma sätt som

förut föreslagits beträffande avdrag för värdeminskning av byggnad.

Frågan om avdragets återförande till beskattning berörs även av näringslivets

skattedelegation, som med konstaterande av att återföringen enligt

utredningsförslaget skall ske vid realisationsvinstberäkningen, föreslår att

i den föreslagna lagtexten den ändringen bör vidtas att återföring ej skall

ske av avdrag för värdeminskning av markanläggning, om vid försäljning

ersättningen skall återföras till intäkt av rörelse.

Motorbranschens riksförbund yttrar.

Förslaget om ett särskilt avskrivningsförfarande beträffande markanläggningar

har positiv betydelse bl. a. med tanke på växande behov av parkerings-

och uppställningsplatser för kund- och inbytesbilar. Erfarenheten

visar att för ett rationellt utnyttjande av en verkstadsanläggning erfordras

i allmänhet att uppställningsplatsens yta är minst tre gånger så

stor som verkstadsytan. Med hänsyn till den intensiva användningen anser

MRF att den i detta fall föreslagna avskrivningsnormen, 1 %, är för låg

Förbundet påyrkar att ifrågavarande markanläggningar i avskrivningshänseende

bedöms från fall till fall med tillbörlig hänsyn till förutsättningarna.

Kammarrätten sammankopplar avskrivningsregelns lydelse enligt utredningens

förslag med utrangeringsavdraget. Kammarrätten anför bl. a.

När det gäller dyrbara anläggningar av speciellt slag t. ex. en sådan

körbana för bilprovning, som avses i det i betänkandet åberopade rättsfallet

RÅ 1960 ref 3, synes den föreslagna anordningen kunna leda till

mindre tillfredsställande resultat. Den föreslagna avskrivningen efter 1

procent om året kan vara helt otillräcklig och rätten till avdrag vid utrangering

blir beroende av om på samma fastighet finns andra markanläggningar,

som alltjämt har värde. Uppföres en sådan anläggning på en fastighet

utan andra markanläggningar föreligger ju rätt till avdrag vid utrangering.

Placeringen av en anläggning kan då tänkas ske mera efter

skattemässiga än efter företagsekonomiska överväganden. På grund härav

ifrågasättes sådan ändring i förslaget att en anläggning, som av den skattskyldige

hålles såväl fysiskt som räkenskapsmässigt skild från markanläggningar

tillhörande det allmänna avskrivningsunderlaget å en fastighet,

tillåtes bilda särskilt avskrivningsunderlag. Om hinder skulle anses

möta för en sådan ordning, synes här ifrågavarande önskemål kunna tillgodoses

genom en bestämmelse, liknande den om inventarier som återfinnes

i punkt 3 c av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, att

högre avdrag än med den lagfästa procentsatsen skall medges om det visas,

att markanläggningarnas värde understiger i beskattningshänseende

oavskriven anskaffningskostnad.

Remissinstanserna godtar i allmänhet även de regler som enligt utredningens

förslag i övrigt skall gälla beträffande markanläggningar. Det gäller

här bl. a. förslagen att det som kvarstår oavskrivet enligt avskrivningspla
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 100 år 1969

85

nen kan få dras av genom utrangeringsavdrag, om den skattskyldige visar

att markanläggningarna på fastigheten saknar värde, samt att avdrag även

kan erhållas för utbyte av anläggning, förutsatt att utrangeringsavdrag ej

erhållits. Detsamma gäller förslagen om rätt till omedelbar avskrivning av

rent tillfälliga markanläggningar och om avskrivningsunderlagets beräknande

när markanläggningar förvärvats tillsammans med den fastighet, på

vilken de är belägna.

Angående utby tesavdraget anför kammarrätten.

Enligt gällande rätt medges avdrag — utom för reparation — för utbyte

av markanläggning. En förutsättning för avdrag vid utbyte torde emellertid

enligt praxis vara att markanläggningen är fysiskt .förbrukad eller

måste utbytas till följd av yttre omständighet, varöver ägaren inte kan

råda. Eftersom utredningen föreslår att rätten till utbytesavdrag för markanläggningar

skall bibehållas utan att närmare gå in på frågan om vilka

förutsättningar, som måste föreligga för sådant avdrag, kan man möjligen

draga den slutsatsen att gällande praxis på detta område inte skall brytas.

Detta antagande motsäges å andra sidan av att den föreslagna bestämmelsen

i punkt 17 av anvisningarna till 29 § om att såsom reparation skall

anses även vissa ändringsarbeten gäller inte bara byggnad utan även

markanläggningar. Det synes emellertid för att undvika tvekan vara lämpligt

att ett uttalande göres att utbytesavdrag får åtnjutas även om utbytet

sker av tekniska eller ekonomiska skäl.

Beträffande utrangeringsavdraget anför kammarrätten.

Avdrag för markanläggningar skall enligt förslaget få åtnjutas i form av

värdeminskningsavdrag jämte utbytesavdrag. Avdrag vid utrangering

skall inte förekomma annat än såsom en slutavräkning, om hela fastighetens

markanläggningar blir värdelösa. Som skäl för att välja denna ovanliga

kombination anför utredningen praktiska synpunkter. Dessa synes

också vägande. Den gängse metoden med avdrag för värdeminskning i .förening

med utrangeringsavdrag skulle medföra att endast underhålls- och

utrangeringskostnader fick avdragas omedelbart medan andra kostnader

skulle upptagas å värdeminskningsplan. Därav skulle följa tvister och besvär

för såväl skattskyldiga som beskattningsmyndigheter. Kammarrätten

har därför ingen erinran mot förslaget i denna del.

Lantbrukets skattedelegation gör i fråga om utredningens förslag angående

utrangeringsavdrag och utbytesavdrag en jämförelse med de avskrivningsregler

som för jordbrukets vidkommande gäller beträffande täckdikningsanläggningar

och skogsvägar. Delegationen erinrar om att man i fråga

om dessa bl. a. medger avskrivning med 10 % av avskrivningsunderlaget och

alt rätt till omedelbart avdrag ej föreligger vid utbyte av anläggning. Delegationen

framhåller, att innan nu gällande regler för avskrivning på täckdikningsanläggningar

infördes inom lantbruket ofta förekom taxeringstvister

huruvida ett täckdikningsföretag avsåg omdikning eller nydikning. Om

den av utredningen föreslagna låga avskrivningsprocenten på markanläggningar

i rörelse skulle införas, kan man, anför delegationen, förutse att likartade

skatteprocesser kommer att bli vanliga på rörelsesidan. Enligt delega
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

tionen har de för Läckdikningsanläggningar tillämpade avskrivningsreglerna

i praktiken fungerat så väl att delegationen vill ifrågasätta om det inte finns

anledning att överföra desamma även till inkomstslaget rörelse. Delegationen

tillägger att man i så fall givetvis inte behöver känna sig bunden till den

procentsats, som gäller för lantbruket. Delegationen anser dock att betänkligheterna

mot en relativt hög procentsats ej behöver vara alltför stora.

En liknande mening framförs av riksskattenämnden som beträffande

markanläggningarna ifrågasätter att avskrivningsrätten i enlighet med

vad som gäller för skogsvägar begränsas till viss del av anskaffningskostnaderna.

Nämnden anför härom.

Enligt riksskattenämndens mening är en sådan begränsning rimlig med:

hänsyn till att de markanläggningar varom här är fråga, i likhet med

skogsvägarna, till stor del är av betydande varaktighet. Genom en dylik

lösning kunde avskrivningstiden begränsas till förslagsvis 20 år och årligt

värdeminskningsavdrag sålunda medges med 5 procent. Genom att

begränsa avskrivningsrätten till de kostnader den skattskyldige själv bestritt

och vid försäljning medge överlåtaren avdrag för i beskattningsavseende

oavskriven kostnad skulle jämväl de nackdelar, som är förenade

med den av utredningen förordade kontinuitetsprincipen, undvikas.

Beträffande utredningens förslag om omedelbar avdragsrätt för rent tillfälliga

markanläggningar, avsedda att användas endast ett fåtal år, framhåller

T axer ing snämndsordför andenas riksförbund, att anläggningar av

detta slag torde vara så sällan förekommande att direkt avdragsrätt knappast

är påkallad. Man skulle enligt förbundet vid tillämpningen hos taxeringsnämnderna

komma alt ställas inför besvärliga bevisningsfrågor.

Kammarrätten framhåller att gränsdragningen mellan tillfälliga och permanenta

markanläggningar med hänsyn till de stora olikheterna beträffande

avdragsrätten kan bli betydelsefull. Enligt kammarrätten är därför

en bestämmelse, som medger rätt till omedelbart avdrag för kostnader för

markanläggning, vars varaktighet kan antagas inte överstiga ett visst antal

—förslagsvis fem eller tio — år, att föredraga. 3

3. Föreslagna regler för avskrivning av byggnader

Remissinstanserna godtar den principiella utgångspunkten för utredningens

förslag att värdeminskningsavdragen för byggnad som används i rörelse

skall beräknas enligt plan på grundval av den faktiska anskaffningskostnaden

och att det taxerade byggnadsvärdet i fortsättningen inte skall få

användas som avskrivningsunderlag.

Näringslivets skattedelegation berör i sitt yttrande möjligheten av att

verkställa avskrivning på återanskaffningsvärdet eller i vart fall på nuvärdet

och erinrar om att värdesäkringskommittén ansett det från teoretisk

synpunkt motiverat att lägga nuvärdet till grund för avskrivning. Delegationen,

som delar denna uppfattning, konstaterar emellertid att gjorda ut
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

redningar visat att det föreligger avsevärda tekniska svårigheter att på ett

riktigt sätt tillämpa sådan avskrivning. Delegationen anser sig därför kunna

avstå från att yrka avskrivning på nuvärdet. Detta förutsätter dock enligt

delegationen att varaktighetstiden av taxeringsmyndigheterna inte beräknas

högre än 30 år för rörelsebyggnader i allmänhet och att det av utredningen

föreslagna primäravdraget höjs i enlighet med vad delegationen

föreslår. Även styrelsen för Sveriges advokatsamfund finner sig böra godta

utredningens förslag i denna del, även om det enligt styrelsens uppfattning

synes uppenbart att det föreslagna primäravdraget knappast kommer att

kunna helt innefatta kompensation för penningvärdeförsämringen.

Svenska sparbanksföreningen, som anser att i det gällande systemet taxeringsvärdenas

successiva anpassning till saluvärdena åtminstone delvis inneburit

en viss anpassning till förhöjda återanskaffningsvärden, hävdar att

en möjlighet bör finnas till val mellan anskaffningsvärde och taxeringsvärde

som avskrivningsunderlag.

Remissinstanserna har i allmänhet även godtagit utredningens förslag att

den planenliga avskrivningen för äldre byggnader skall ske på ett avskrivningsunderlag

som, för det fall att de verkliga anskaffningskostnaderna

inte utreds, skall framräknas med utgångspunkt från det taxerade byggnadsvärdet

den 1 januari 1965.

Lämpligheten av denna övergångsbestämmelse ifrågasätts dock av länsstyrelsen

i Jönköpings län, som anser att man i stället bör överväga en anknytning

till de faktiska anskaffningskostnaderna, låt vara med en liberal

inställning vid fördelning av kostnaderna mellan byggnad och mark. En

tillämpning av de av utredningen föreslagna reglerna skulle enligt länsstyrelsens

mening konservera den orättvisa som redan finns mellan skattskyldiga,

som beräknat värdeminskningsavdrag till viss procent av det taxerade

byggnadsvärdet och skattskyldiga, som sedan lång tid tillbaka beräknat

värdeminskningsavdrag på grundval av byggnadernas anskaffningsvärde.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför.

Då det kan antagas att ny lagstiftning på förevarande område tidigast

kommer att tillämpas vid 1971 års taxering, synes det från praktisk synpunkt

lämpligare att anknyta avskrivningsunderlaget till det vid 1970 års

allmänna fastighetstaxering åsatta byggnadsvärdet. Därvid skulle bl. a.

vinnas att den många gånger tidsödande kontrollen av de ny-, till- eller

ombyggnadskostnader, som belöper på tiden fr. o. m. 1965 inte skulle behöva

åläggas taxeringsnämnderna. En viss förenkling i samband med

övergången till värdeminskning å ”faktisk” anskaffningskostnad synes för

övrigt kunna uppnås genom införande av en schablonregel av innebörd att

skattskyldig, som förmår visa att ny-, till- eller ombyggnad av icke alltför

ringa värde ägt rum efter det gällande taxerade byggnadsvärdet bestämts,

finge utan ytterligare utredning såsom avskrivningsunderlag tillgodoräkna

sig ett belopp förslagsvis motsvarande 110 % av byggnadsvärdet. En sådan

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr tOO år 1969

schablonregel torde medföra att åtskilliga beioppsmässigt små men från utredningsteknisk

synpunkt likväl tidsödande skattetvister skulle kunna undvikas.

Vad utredningen föreslagit om skattemässig avskrivning av rörelsebyggnader

genom årliga värdeminskningsavdrag som avvägs efter byggnadens

antagna ekonomiska livslängd i kombination med s. k. primäravdrag med

2 % under vart och ett av de fem första åren accepteras av många remissinstanser.

Olika meningar om den lämpliga avskrivningstakten framkommer

dock i flera yttranden. Det är framför allt det föreslagna primäravdraget

som är föremål för diskussion. Även den vanliga lineära avskrivningens

storlek berörs.

Till de instanser som i stort sett ansluter sig till utredningens förslag

beträffande byggnadsavskrivningarna hör kammarrätten, riksskattenämnden,

kommerskollegium, byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands

samt Göteborgs och Bohus län, länsstyrelserna i Skaraborgs och Jämtlands

län, allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, handelskamrarna

i Göteborg och för Örebro och Västmanlands län, Svensk industriförening,

Svenska företagares riksförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges

advokatsamfund, Svenska turisthotellens riksförbund, Sveriges hotell- och

restaurantförbund, Motorbranschens riksförbund och Svenska tidningsutgivar

ef öreningen.

Ett högre primäravdrag förordas i några yttranden. Som tidigare nämnts

avstår näringslivets skattedelegation från att yrka avskrivning på nuvärdet

under förutsättning bl. a. att viss höjning av primäravdraget sker. Enligt

delegationens mening bör detta avdrag utgöra 2 % om året och utgå åtminstone

under en tidrymd av 10 år. Delegationen anser att rätt bör föreligga

att i efterhand utnyttja tidigare icke åtnjutna primäravdrag.

Delegationen tillägger i detta sammanhang att, om primäravdraget får

den utformning delegationen förordat, det är tveksamt om det även skall

få åtnjutas vid överlåtelse av byggnad som redan tidigare kommit i åtnjutande

av primäravdrag. Delegationen fortsätter.

Enligt vår uppfattning bör sådant avdrag medges endast en gång under

byggnadens livstid. Detta innebär att för äldre fastigheter, som uppförs före

övergången till de nya bestämmelserna, primär avdrag bör få åtnjutas

först sedan fastigheten överlåtits. För nyuppförda fastigheter får primäravdrag

åtnjutas under de tio närmaste åren efter uppförandet. Överlåtes

fastigheten under denna tioårstid bör den nye ägaren få åtnjuta outnyttjad

del av primäravdraget, varvid det för föregående ägare gällande anskaffningsvärdet

bör läggas till grund.

Även lantbrukets skattedelegation föreslår att primäravdraget skall höjas

i likhet med vad näringslivets skattedelegation föreslagit. Lantbrukets skattedelegation

anför som motiv för en dylik höjning.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

89

Delegationen har bl. a. från livsmedelsindustrisidan den erfarenheten att

en industrianläggning efter c:a 10 år ofta måste byggas om på ett så genomgripande

sätt att det därefter kvarstående taxeringsmässiga restvärdet

i många .fall väsentligt överstiger den ursprungliga nyanläggningskostnaden.

Trots ombyggnaden är anläggningen sällan så ändamålsenlig

som en helt ny anläggning skulle ha varit, ehuru denna skulle ha kunnat

uppföras till lägre kostnad än den ombyggda anläggningens restvärde.

Den inträffade situationen visar att den avskrivningsprocent — oftast 3

procent — som tillämpats under den gångna tioårsperioden varit för låg.

Det föreslagna primäravdraget är också otillräckligt, varför en utbyggnad

av detta till 20 procent behövs för att uppnå täckning av den faktiska värdenedgången.

Därtill kommer att en större ny-, till- eller ombyggnad i regel måste

åtminstone delvis finansieras genom kortfristiga lån, oftast med 10-årig

amorteringstid. Allteftersom självfinansieringsgraden minskat inom näringslivet

torde dylika korta krediter ha kommit att tas i anspråk i en

ökande takt även vid byggnadsinvesteringar. Att 20 procent eller mer av

de totala byggnadskostnaderna täcks av kortfristiga lån är redan i dag

vanligt. Utredningen har visserligen uttalat att målsättningen i fråga om

avskrivningsreglerna inte i och för sig bör vara att skapa förbättrade

finansierings- och konsolideringsmöjligheter. Delegationen anser emellertid

att amorteringstiden för topplån vid nyinvestering i byggnad kan sägas

vara ett uttryck för långivarens bedömning av takten i värdenedgången.

Med hänsyn härtill ter sig en anpassning av primäravdragets storlek till

amorteringstiden också skattemässigt motiverad.

Skattedelegationen anser att primäravdrag bör få åtnjutas även för de

nyinvesteringar som gjorts på sådana byggnader vilkas ingångsvärde anknyter

till taxerade byggnadsvärdet per den 1 januari 1965.

Andra remissinstanser som förordar högre primäravdrag är Föreningen

Auktoriserade revisorer och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund. Förbundet

förordar med tanke på växthusen att den av utredningen föreslagna

primäravskrivningen under fem år får ske med samma procentsats som för

den fasta avskrivningen. Förbundet hänvisar härvid till de generösa avskrivningsregler

för växthusanläggningar som tillämpas i andra länder.

Alternativt .föreslår förbundet att den fasta årliga avskrivningen för växthus

fastställs till 6 %.

Allmänna ombudet hos mellankommunala pr övning snämnden gör beträffande

det föreslagna primäravdraget följande påpekande.

De .föreslagna bestämmelserna om ”initialavskrivning” i tredje stycket

punkt 7 c av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen torde ofta icke

kunna utnyttjas av nystartade företag i full utsträckning, eftersom inkomsterna

under de första verksamhetsåren i regel äro små. Den i lagtexten

föreslagna bestämmelsen att ifrågavarande avdrag skall utgå från och

med beskattningsår varunder byggnad förvärvats eller ny-, till- eller ombyggts

torde för nystartade företag skäligen kunna utbytas mot den i utredningens

sammanfattning av förslaget upptagna fördelningen å de första

fem åren efter förvärvet respektive nybyggnaden om företaget så begär.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Några remissinstanser vänder sig särskilt emot det av utredningen föreslagna

primäravdraget.

Sålunda anför riksrevisionsverket.

För en rimlig anpassning av avskrivningsrätten till företagsekonomiska

krav torde även med beaktande av verkningarna av .föreslagna ändringar

i gränsdragningen mellan å ena sidan byggnad och å andra sidan inventarier

och mark en justering uppåt av avskrivningsprocenten böra ske. I

fråga om avskrivningsbestämmelsernas tekniska utformning kan det enligt

riksrevisionsverkets mening ifrågasättas om beräkningen av avskrivningens

storlek på grundval av byggnadens ekonomiska livslängd skall

behöva kompletteras med en särskild regel om tilläggsavskrivning för att

avskrivningsbestämmelsernas syfte skall uppnås. Det synes lämpligare att

den nu gällande grundläggande avskrivningsprincipen endast kompletteras

med regler om det sammanlagda avskrivningsbeloppets fördelning

över avskrivningstiden och att önskvärd utveckling av taxeringsmyndigheternas

praxis vid avskrivningsreglernas tillämpning tillgodoses genom

i administrativ ordning utfärdade anvisningar. Riksrevisionsverket får

erinra om att ämbetsverket i utlåtande över landskontorsutredningens betänkande

SOU 1967: 22 uttalat meningen att riksskattestyrelsen bör få en i

förhållande till utredningens förslag vidgad befogenhet att meddela anvisningar

för tillämpningen av författningsbestämmelserna på styrelsens verksamhetsområde.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Kalmar län är inte heller övertygade

om att skäl föreligger för införande av ett primäravdrag. Gentemot den av

utredningen hävdade uppfattningen att gällande regler med hänsyn till den

rådande snabba tekniska och ekonomiska utvecklingen numera ofta inte

lämnar utrymme för företagsekonomiskt motiverade avdrag åberopar länsstyrelsen

i Jönköpings län bl. a. det förhållandet att yrkanden om avdrag

för utrangeringsförlust enligt länsstyrelsens erfarenhet synes vara tämligen

sällsynta i länet, trots att antalet rörelsefastigheter är jämförelsevis stort.

Samma erfarenhet redovisas av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Inte heller länsstyrelsen i Västernorrlands län finner det nödvändigt att

komplicera avskrivningsförfarandet med den föreslagna initialavskrivningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län hyser stora betänkligheter mot primäravdrag

för äldre byggnader, som inte är kombinerat med någon form av beskattning

för återvunna avdrag vid försäljning. Länsstyrelsen anför.

Avdraget kommer många gånger att avse stora belopp. Utredningen har

för att förhindra missbruk genom överlåtelse mellan närstående personer

endast föreslagit undantag för sådan överlåtelse där med tillämpning av

punkt 3 b av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen förvärvarens

ingångsvärde skall beräknas till det för överlåtaren i beskattningsavseende

kvarstående oavskrivna beloppet. Av nämnda anvisningspunkt kan

dock utläsas att en jämkning av anskaffningsvärdet endast kan ske då köpeskillingen

är högre än som synes rimligt och därvid endast i skälig

mån. Att jämkning skall ske just till säljarens restvärde har inte utsagts.

En så långt gående jämkning torde knappast komma ifråga i tider med

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

91

stigande fastighetspriser och sjunkande penningvärde. Den föreslagna inskränkningen

i rätten att erhålla primäravdrag lär exempelvis inte kunna

hindra ägare av fåmansbolag att genom att förvärva eller till bolaget avyttra

rörelsefastighet med femårsintervaller omväxlande låta sig själv och

bolaget komma i åtnjutande av primäravdrag. Länsstyrelsen kan av ovan

angivna skäl inte tillstyrka att rätt till primäravdrag skall föreligga vid

förvärv av äldre byggnader. Primäravdrag bör endast medges för nyuppförd

byggnad. Om överlåtelse sker inom femårsperioden bör dock köparen

äga rätt att åtnjuta avdrag för återstående del av perioden.

Beträffande den lineära avskrivningen anför näringslivets skattedelegation.

Vi delar utredningens uppfattning att procenttal för värdeminskningsavdrag

inte bör anges i lagtexten. Däremot bör riksskattenämnden

branschvis kunna utfärda anvisningar om beräknad varaktighetstid för

inom branschen använda byggnader. Härigenom kan ett mer omfattande

material införskaffas för bedömningen än vad det enskilda företaget kan

prestera i en taxeringsprocess. Genom sådana vägledande anvisningar bör

den nuvarande olikformigheten i olika län kunna undanröjas och samtidigt

ökas möjligheterna i praktiken att ge även den ekonomiska varaktighetstiden

beaktande, önskvärt är att nämnden vid fastställande av varaktighetstiden

söker i möjligaste mån anpassa denna till den tid under vilken

företagen enligt sina kalkyler beräknar kunna utnyttja byggnaden.

Även lantbrukets skattedelegation anser att det skall ankomma på riksskattenämnden

att utfärda generella anvisningar angående skälig avskrivningsprocent

för olika typer av byggnader.

I fråga om den omprövning av de årliga värdeminskningsavdragens storlek

som enligt utredningen skall ske, om förutsättningarna för en byggnads

användning så ändras, att en väsentlig höjning av avskrivningsprocenten

kan anses befogad, föreslår delegationen den modifikationen att rätt till korrigering

skall föreligga oavsett ändringens storlek.

Behovet av en något högre årlig avskrivningsprocent än den, som f. n.

tillämpas i praxis framhålls av Skånes handelskammare med tanke på den

pågående utvecklingen på byggnadsområdet, vilken enligt handelskammaren

går i riktning mot att industribyggnaderna såsom sådana får en alltmera

framträdande teknisk funktion och därmed också en kortare ekonomisk

livslängd. Handelskammaren pekar härvid på den centrala roll som det interna

transportsystemet spelar för byggnadernas konstruktion. Enligt handelskammarens

bedömande torde efterhand en mindre restriktiv praxis

komma att mer eller mindre tvinga sig fram i fråga om de årliga planenliga

avskrivningarna på själva byggnadsstommen under ökat hänsynstagande

till företagens skiftande individuella förhållanden. Samma uppfattning uttalas

av Gotlands handelskammare samt av Västernorrlands och Jämtlands

läns handelskammare.

Svenska företagares riksförbund föreslår att rörelsefastigheter under

alla omständigheter får avskrivas på 30 år.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Sveriges centrala restaurangaktiebolag framhåller — med hänvisning till

de väsentliga ombyggnader m. m. som ofta föranleds av publiksmakens

snabba växlingar inom restaurangbranschen -— de avskrivningsbehov som

i särskilt hög grad gör sig gällande beträffande hotell- och restaurangbranschens

fastigheter. Enligt bolaget kunde det vara tjänligare för hotelloch

restaurangbranschen, om gällande avskrivningsregler för byggnad

ändrades genom uppräkning av tillämpade procentsatser för lineär avskrivning

av olika byggnadstyper i stället för att, som utredningen föreslagit,

förbättras genom primäravskrivning av viss de! av anskaffningskostnaden.

Med hänsyn till utredningens uttalande om önskvärdheten av att riksskattenämnden

har sin uppmärksamhet fäst på frågan och härvid överväger lämpligheten

av uttalanden i ämnet har bolaget emellertid ansett sig kunna räkna

med att avskrivningsbehovet för hotell- och restaurangfastigheter skall

kunna tillgodoses även inom ramen för den av utredningen förordade metoden.

Även länsstgrelsen i Västernorrlands län anser det befogat med lättnader

i den nuvarande rättstillämpningen. Enligt länsstyrelsen kan detta

ske utan lagändring och för att uppnå likformighet i en framtida liberalare

rättstillämpning föreslår länsstyrelsen att riksskattenämnden får i

uppdrag att på grundval av på senare tid vunna erfarenheter utarbeta rekommendationer

rörande värdeminskningsprocenten i normalfallen för

byggnader i olika typer av rörelse.

Även i andra remissyttranden understryks behovet av vägledande anvisningar

från riksskattenämnden angående avskrivningsprocenten för rörelsebyggnader.

Riksskattenämnden instämmer i utredningens uttalande att införande av

primäravdrag inte skall medföra ökad restrilctivitet med avseende på de

årliga värdeminskningsavdragens bestämning. Nämnden anser sig emellertid

å andra sidan böra framhålla, att någon generell höjning av nu tillämpade

procentsatser inte kan anses motiverad; nämnden beaktar därvid de

föreslagna reglerna om primäravskrivning och överföring till inventarier av

byggnadsdelar ävensom möjligheterna att utnyttja investeringsfonder. 4

4. Utrangering av byggnad

Frågan om avdrag för utrangering av byggnad i rörelse tas upp till diskussion

i några remissyttranden.

Näringslivets skattedelegation konstaterar att utredningen i sak inte föreslagit

någon ändring av vad som gäller beträffande utrangeringsavdrag för

byggnad i rörelse och att av utredningens motivering inte framgår om man

velat ha till stånd en uppmjukning av nuvarande praxis som innebär att

avdrag för utrangering endast medges då byggnaden fysiskt nedrivits eller

försålts. Den omständigheten att byggnaden definitivt övergivits men fort
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

farande står kvar — det kan ju i många fall vara onödigt att också ådraga

sig rivningskostnader — har enligt delegationen endast undantagsvis ansetts

utgöra en sådan omständighet som bör berättiga till utrangeringsavdrag.

Delegationen anför i fortsättningen.

Sannolikt har orsaken till denna restriktiva inställning i praxis varit

den omständigheten att byggnaden eventuellt kunnat säljas utan vinstbeskattning

enligt tidigare gällande rätt. Här har som redan nämnts en väsentlig

ändring vidtagits och samma skäl föreligger inte längre att vägra

utrangeringsavdrag i den antydda situationen, om det är i hög grad sannolikt

att byggnaden helt eller delvis inte kommer att utnyttjas vare sig för

tidigare ändamål eller för annat ändamål. Hur skattesituationen blir om

man låter byggnaden stå kvar och så att säga förfalla av sig själv är enligt

gällande rätt ovisst men mycket talar för att det då skulle ställa sig

svårt att vägra utrangeringsavdrag när förfallet gått tillräckligt långt. Det

måste emellertid vara helt orimligt att ägaren antingen måste vänta med

utrangeringsavdraget till dess eller ådraga sig rivningskostnader för att

få utrangeringsavdrag. Vi anser det därför i hög grad motiverat att en

uppmjukning sker av gällande praxis. För att åstadkomma detta synes en

ändring böra vidtas i lagtexten att avdrag såsom för utrangering skall

medges dels när byggnaden verkligen nedrivs eller då det av andra skäl

inte längre är sannolikt att den kommer att utnyttjas. Utrangeringsavdrag

bör vidare medges även om avdrag för värdeminskning i byggnaden beräknats

helt eller delvis på taxeringsvärdet.

Även Skånes handelskammare anser att kravet på bevisning beträffande

definitiv utrangering bör lindras och att detta bör komma till uttryck i lagtexten.

Till detta önskemål ansluter sig kommerskollegium.

Lantbrukets skattedelegation yttrar sig beträffande frågan om utrangeringsavdrag

för rörelsebyggnader med utgångspunkt från vad utredningen

uttalat beträffande möjligheten till utrangeringsavdrag för sådana byggnader

för vilka avskrivningarna hittills beräknats på taxeringsvärdet. Enligt

utredningen är det nämligen inte meningen att ett ingångsvärde som uppskattats

enligt den schablonmetod som utredningen föreslagit för avskrivningsunderlagets

beräkning skall få användas som utgångspunkt för beräkningen

av vid utrangering oavskrivet värde. Delegationen anför bl. a.

Delegationen kan inte godtaga utredningens resonemang om övergångsvärdet.

Det uppskattade ingångsvärdet skall uppföras på avskrivningsplan

och blir, om byggnaden består under hela den beräknade varaktighetstiden,

avskrivet till 100 procent. Konsekvensen av utredningens restriktivitet

torde följaktligen bli, att en uttjänt byggnad får stå kvar tills den är

helt avskriven. Förslaget blir också svårt om ens möjligt att tillämpa i

praktiken i de fall det schablonmässigt beräknade ingångsvärdet avser

inte en utan flera byggnader. Om utredningens tankegång skall kunna fullföljas

torde vid sådant förhållande krävas, att den utrangerade byggnadens

andel i detta ingångsvärde individualiseras och därefter avförs ur

avskrivningsplanen. Åtskilliga rörelseidkare torde med förtigande av vad

som förevarit i fråga om utrangeringar helt enkelt fortsätta med oföränd
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

rat avskrivningsunderlag. Härigenom kommer, oavsett lagstiftarens intentioner,

utrangeringsavdrag ändock att erhallas ehuru ej omedelbai t utan

genom fortsatta värdeminskningsavdrag. Skattedelegationen kan för sin

del ej heller finna något stötande häri. Har det, såsom tidigare framhållits,

en gång accepterats att ett uppskattat ingångsvärde skall .få avskrivas

till 100 procent bör detta gälla även om byggnadens varaktighet på

grund av fysisk eller ekonomisk förslitning blir kortare än \ad som ursprungligen

beräknats. Den uppkomna förlustsituationen kan för övrigt

ha sin grund däri, att den skattskyldige ej från början vunnit gehör för

sitt yrkande angående avskrivningsprocent. Om utrangeringsförlusten har

sin grund i en genom eftersyn konstaterbar felbedömning från beskattningsmyndigheternas

sida synes det ännu nrer stötande att a^ drag ej medges.

Delegationen finner således att utrangeringsavdrag bor medges aven

då ingångsvärdet fastställts schablonmässigt. Om ingångsvärdet också omfattar

byggnader, som ej utrangerats, synes den enklaste vägen vara att

utrangeringsavdrag medges i form av fortsatt avskrivning på oförändrat

avskrivningsunderlag. Kan avskrivningsunderlaget för den utrangerade

byggnaden på ett någorlunda tillfredsställande sätt individualiseras, bör

dock omedelbart avdrag kunna erhållas.

I ett följande avsnitt framhåller utredningen att en förutsättning för

utrangeringsavdrag skall vara, att byggnaden har varit använd i rörelsen

i fråga. Har den förvärvade byggnaden inte anskaffats för användning i

rörelsen _ utredningen finner presumtion härför föreligga då utrange
ring

äger rum endast ett fåtal år efter förvärvet skulle den skattskyldige

inte äga rätt till avdrag vare sig för årlig värdeminskning eller utrangering.

Delegationen vill ej reservationslöst ansluta sig till det sagda. Har den

skattskyldige förvärvat en i gång varande rörelse bör avdrag i vanlig^ ordning

medges även om en eller flera byggnader av det övertagna beståndet

efter några år utrangeras.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller likaså att det i den sistnämnda

situationen inte synes möjligt att vägra årligt värdeminskningsavdrag

så länge en utrangering inte kommit till stånd.

Kooperativa förbundet, som menar att utredningen förutsätter att en viss

restriktivitet fortfarande skall iakttas från skattemyndigheternas sida beträffande

procentsatsen för avskrivningar på byggnader, anser sig kunna

acceptera detta under förutsättning att som korrektiv utrangeringsavdrag

kan erhållas i den mån ett objekt ej blir fullt avskrivet inom ramen för

den ekonomiska livslängden. Förbundet tillägger.

Den form utrangeringen härvid får bör sakna betydelse. Det kan t. ex.

ske genom fysisk nedrivning, försäljning till slumpvärde eller avskrivning

av projekteringskostnader för ej realiserade anläggningar. Styrelsen uttalar

därvid den förhoppningen att reglerna om utrangeringsavdrag i eu

kommande lagstiftning får en så klar utformning, att de skattskyldiga blir

garanterade kompensation för eventuellt för låg avskrivning under tillgångens

användningstid.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

95

Svenska kraftverksföreningen anför.

På grund av den tekniska utvecklingen kommer äldre kraftanläggningar

framdeles att i vissa fall läggas ned. Frågan om utrangeringsavdrag

blir då av särskild betydelse. Någon ändring i princip i denna fråga har

icke föreslagits av utredningen. Frågan är emellertid när en byggnad kan

anses utrangerad. I praxis har hittills uppställts ganska stränga krav härför.

Inom kraftindustrin råder i viss mån speciella förhållanden. Byggnadernas

och markanläggningarnas karaktär medför att det ofta är ekonomiskt

olämpligt att riva ned dem även om de helt tages ur bruk. Det är därför

önskvärt att icke alltför stränga krav på bevisning fordras för att byggnad,

markanläggningar eller inventarier för kraftproduktion skall anses utrangerade.

De bör kunna anses utrangerade när driften är nedlagd och det framgår

att den ej kommer att tagas upp igen.

5. Rivningskostnader

Frågan om rivningskostnadernas skattemässiga behandling berörs i några

yttranden.

Näringslivets skattedelegation anför.

Enligt utredningens uttalande i betänkandet bör rivningskostnad i de fall

då rivning sker i samband med nybyggnad tillföras avskrivningsunderlaget

för den nya byggnaden och, om nybyggnad ej sker, till avskrivningsunderlaget

för markanläggning. Enligt vårt sätt att se är detta från teoretisk synpunkt

en diskutabel lösning. Om man för det resonemanget, att marken efter byggnadens

utnyttjande skall vara i samma skick som innan byggnaden uppfördes,

borde rätteligen den framtida kostnaden för rivning av en byggnad inräknas

i dennas avskrivningsunderlag. Av praktiska skäl är emellertid en

sådan ordning knappast tänkbar. Alternativet är då att låta rivningskostnaden

bli avdragsgill när den inträder dvs. i och med att en nybyggnad uppförs

eller marken skall användas för annat ändamål vilket framtvingar rivning

av befintliga byggnader. Det bör då inte ha någon betydelse vem som

utför rivningen — om detta är den föregående ägaren till den rivna byggnaden

eller om det är en nytillträdande ägare, vars första åtgärd är att riva

byggnaden för att uppföra en ny. I det sistnämnda fallet kommer han uppenbarligen

att tvingas ta hänsyn till rivningskostnaderna vid bestämmandet av

det belopp han anser sig kunna betala för fastigheten. Med den av utredningen

anvisade lösningen skulle, inte minst inom industrisektorn där en

successiv förändring av byggnadsbeståndet är mycket vanlig, en kontinuerlig

stegring av aktiverade rivningskostnader ske. Rivningskostnaden såsom

sådan innebär inte någon värdeökning från företagsekonomisk synpunkt

och det vore ägnat att förvirra begreppen, om man just på denna punkt

skulle ha en annan inställning gentemot vad som är företagsekonomiskt

motiverat än eljest. Reglerna bör därför ges den utformning vi ovan antytt.

Några praktiska problem torde detta inte behöva medföra.

Även lantbrukets skattedelegation uttalar betänkligheter gentemot den

lösning utredningen föreslagit beträffande rivningskostnaderna och anför.

Oavsett hur reglerna om utrangeringsavdrag utformas bör under alla

förhållanden rätt till omedelbart avdrag föreligga beträffande rivningskos t
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

nåder för byggnader i förvärvskällan. För byggnader av det slag, som

här är ifråga, måste det i normalfallet vara så, att de ej kan tillåtas att

så småningom förvittra av sig själva. Rivningskostnader har således varit

påräkneliga. De har dock ej kunnat tillgodoses i de årliga värdeminskningsavdragen,

varför det synes naturligt att medge omedelbart avdrag

när kostnaderna uppkommer. En dylik behandling i kostnadshänseende

står också i god överensstämmelse med sunda företagsekonomiska redovisningsprinciper.

I det fall en fastighet köps enbart i avsikt att ersätta det befintliga byggnadsbeståndet

med nytt kan det dock vara motiverat att vägra omedelbart

avdrag för rivningskostnaderna. Det kan då givetvis diskuteras huruvida

rivningskostnaden är att hänföra till marken eller till den blivande byggnaden.

Det synes dock delegationen ändamålsenligast att rivningskostnaderna

i sådana fall får aktiveras som byggnadslcostnad, givetvis med beaktande

av vad som influtit vid försäljning av rivningsvirke m. m. Ett

sådant betraktelsesätt förefaller också riktigast eftersom konsekvensen

annars skulle bli att upprepade rivningar under viss period ledde till i

sak omotiverade höjningar av markvärdet. Endast i det fall bebyggd fastighet

inköps för användning som upplagsplats o. d. bör rivningskostnad

tillföras avskrivningsunderlaget för markanläggningar.

Skånes handelskammare anser att rivningskostnaden skall vara avdragsgill

i form av utrangeringsavdrag för den rivna byggnaden. Även Föreningen

Auktoriserade revisorer finner det mest konsekvent att ett särskilt rivningsavdrag

uttryckligen medges även om rivningen skett i samband med

nybyggnad.

Länsstgrelsen i Stockholms län anför.

I anledning av vad utredningen anfört ifråga om kostnad för rivning

av byggnad vill länsstyrelsen som sin mening uttala att det synes mest

logiskt och praktiskt att alltid hänföra den till den rivna byggnaden eller

till den mark varå den är belägen och inte till en ny byggnad som kanske

inte på minsta sätt övertar den gamla byggnadens funktioner. Det synes

inte förenligt med god bokföringspraxis att i anskaffningsvärdet för ett

föremål — vare sig detta är av fast eller lös egendoms natur -— inräkna

kostnad för något annat än föremålet. Om syftet med förvärvet av en fastighet

inte är att nyttja byggnaden på fastigheten utan endast att få tillgång

till marken, varå byggnaden är belägen, och därför marken friställs

från byggnaden är ingångsvärdet för byggnaden för köparen negativt och

detta negativa värde motsvaras av ett markvärde. Köpeskillingen för fastigheten

eller rivningskostnaden bör då inte till någon del berättiga till

utrangeringsavdrag. Detta gäller även evakueringskostnader, vilka ej sällan

uppgår till avsevärda belopp. 6

6. Upphävande av rätt att utbryta vissa avskrivningsobjekt

Lantbrukets skattedelegation ansluter sig till utredningens förslag att upphäva

rätten att ur avskrivningsunderlaget för byggnad utbryta och i särskild

ordning avskriva viss maskinell utrustning. Däremot delar delegationen

ej uppfattningen, att slopandet av den ifrågavarande utbrytningsrätten

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

bor träda i kraft omedelbart. Ett tidigareläggande av ikraftträdandet i enbart

denna del synes föga angeläget och torde endast medföra onödiga

komplikationer, anser delegationen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att, om för sådan maskinell utrustning

som här avses förhöjda värdeminskningsavdrag tidigare åtnjutits, vid

kommande utbyte avdragsbeloppet (avskrivningsunderlaget) bör reduceras

med de tidigare åtnjutna avdragen. I annat fall skulle uppenbarligen en

icke motiverad dubbelkompensation uppkomma, framhåller länsstyrelsen.

7. Förskjutning av värdeminskningsavdrag

I ett par yttranden kritiseras den ståndpunkt utredningen intagit beträffande

rätten att förskjuta värdeminskningsavdrag.

Kooperativa förbundet anför i denna fråga.

Vad gäller avskrivningar på byggnader och markkostnader förutsätter

utredningsförslagen att samma princip skall tillämpas som nu gäller för

byggnader, innebärande att avskrivningsplanen är bunden och att förskjutning

mellan åren icke kan ske av de skattemässiga avdragsbeloppen.

En helt annan princip gäller för inventarieavskrivningarna, där förutsättning

för avdrag är att den skattskyldige även i sin bokföring gjort

motsvarande avskrivning. Styrelsen vill ifrågasätta, om det är rimligt att

bibehålla dessa olika grundprinciper för avskrivningsberäkningarna, eller

om inte tillfället kunde begagnas för att få en större enhetlighet i avskrivmngsreglerna

för alla slag av tillgångar utsatta för värdeminskning

Även Föreningen Auktoriserade revisorer framför liknande synpunkter

och finner skäl nu föreligga att rätt till förskjutning av värdeminskningsavdrag

på markanläggningar och byggnader införs.

8. Reparation och underhåll

I några yttranden berörs utredningens förslag, att med reparation och

underhåll i vedertagen mening skall jämställas sådana ändringsarbeten

som normalt kan förväntas bli vidtagna någon eller några gånger under en

byggnads användningstid.

Näringslivets skattedelegation anför.

Vi hälsar med tillfredsställelse att utredningen söker undanröja den

oegenthghet som i dag föreligger beträffande den skatterättsliga behandlingen

av kostnader för omdisponering av en byggnad genom sitt förslag

att kostnaderna i dylika fall skall få avdragas på en gång. I princip har

axermgsmyndigheterna inte velat godkänna att exempelvis kostnader för

flyttning av en vägg betraktas såsom avdragsgilla på en gång utan avdrag

ar endast medgivits för kostnaden i fråga genom årliga värdeminskningsavdrag.

Något utrangeringsavdrag för motsvarande icke avskriven

del av den borttagna väggen har i sådant fall således inte medgivits. Den

nuvarande ordningen har också lett till den egendomligheten att ju fler

ombyggnader av dylik art som verkställs desto högre har avskrivningsunderlaget

blivit eftersom kostnaderna ackumulerats.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 100

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Kritisk mot förslaget beträffande de ifrågavarande reparations- och underhållskostnaderna

är däremot länsstyrelsen i Stockholms län som anför.

Med gällande regler är det ofta svårt att avgöra vad som är avdragsgill

underhållskostnad och inte avdragsgill ombyggnadskostnad för fastighet.

De föreslagna reglerna synes dock bli än svårare att tillämpa. Nuvarande

bestämmelser synes trots allt ha en rätt klar teoretisk grund, vilket knappast

kan sägas om förslagets regler. Dessa jämte de motiveringar till reglerna

som utredningen lämnat kommer säkerligen inte att utesluta mycket

delade meningar vid reglernas tillämpning. Liknande regler torde redan

i praxis tillämpas i fall där hyresgäst lägger ned kostnad på förhyrd

■fastighet och fråga är om fastighetsägarens skattskyldighet för värdet av

de arbeten som hyresgästen bekostat. Den stora tveksamhet som brukar

föreligga i dylika fall utgör en anledning att mer precisera sådana arbeten

som kan föranleda avdragsrätt trots att de tekniskt utgör ombyggnad.

Om ändringsarbeten utförs på grund av övergång till verksamhet som

är mer investeringskrävande ifråga om lokaler än den tidigare verksamheten

finns knappast materiell grund för avdrag för arbetena. Som exempel

kan nämnas ombyggnad av affärslokal till banklokal med särskilda anordningar

ifråga om kassavalv m. in. Det synes dock tveksamt om man kan

vägra avdrag för dylika arbeten med den utformning förslaget fått. Särskilt

om de lokaler som ändras endast omfattar en mindre del av byggnaden

kan den skattskyldige hävda att avdragsrätt föreligger med hänsyn

till att inte, som angivits i förslaget till lagtext, tillgångens användningssätt

väsentligen förändras.

Några länsstyrelser anser att, om en utvidgad avdragsrätt för ändringsarbeten

införs beträffande rörelsefastigheter, motsvarande avdragsrätt bör

gälla även i fråga om byggnader som är hänförliga till jordbruksfastighet

och annan fastighet. Samma uppfattning uttalas av riksskattenämnden,

som dessutom framhåller att man enligt nämndens mening kan vinna den

åsyftade liberaliseringen — utan att därvid riskera en alltför vidsträckt

tolkning — om man i stället för den föreslagna lagtexten allenast i anvisningarna

anger, att såsom ombyggnad ej skall anses mindre ändringar,

samt låter det ankomma på riksskattenämnden att vid behov ge anvisningar

beträffande tolkningen härav.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag framhåller.

Utredningens förslag innebär på ett flertal punkter icke oväsentliga liberaliseringar.

Det kan därför t. ex. för ett företag, vilket står i begrepp

att företaga en sådan ombyggnad, som enligt gällande regler icke kan

hänföras till reparation och underhåll, men enligt utredningens förslag

skulle bedömas på detta sätt, te sig lockande att uppskjuta arbetet i avvaktan

på att utredningens förslag genomföres. Risken för sådana icke

önskvärda förskjutningar i företagens ombyggnadsplanering skulle reduceras

i samma mån som tiden mellan det slutliga ställningstagandet till

utredningens förslag och förslagets genomförande begränsas.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

99

9. Andra frågor

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som anser att förslaget, såvitt gäller

rörelsefastighet, bör överarbetas innan det läggs till grund för lagstiftning,

framhåller att ett spörsmål som lämpligen bör regleras i samband med en

översyn av avskrivningsreglerna är bestämmandet av avskrivningsunderlag

vid återuppförande av brunnen byggnad, som ursprungligen uppförts med

investeringsfondsmedel eller för vilken föreslagna bestämmelser om initialavskrivning

tillämpats. I samband med diskussionen om avskrivning av

fastigheter i rörelse anser sig länsstyrelsen böra fästa uppmärksamheten på

ett förfarande, som innebär obehöriga förmåner i avskrivningshänseende,

och fortsätter.

Som ett led i konkurrensen om företagsetablering uppför en kommun

industribyggnad, som uthyres till ett företag mot en hyra, som innefattar

större eller mindre avbetalning av kapitalkostnaden. Företaget erhåller

option på förvärv av fastigheten efter visst antal år mot en köpeskilling,

motsvarande kommunens självkostnad med avdrag för den i årshyrorna

ingående kapitalkostnadsdelen. Storleken av denna del är helt avhängig av

företagets förmåga att bära kostnadsbelastningen. På detta sätt möjliggöres

en praktiskt taget obegränsad avskrivning av byggnadskostnaden.

Länsstyrelsen i Östergötlands län är tveksam beträffande den skattemässiga

behandlingen vid införandet av de av utredningen föreslagna reglerna

beträffande företagens utbetalningar för anslutningsavgifter för vatten och

värme till kommunala verk. Enligt länsstyrelsens mening vore det därför

lämpligt med ett uttalande på denna punkt.

10. Hänsyn till naturvårdsintressena

Utredningens ståndpunkt att hänsyn i önskvärd utsträckning tagits till

behovet av avskrivningsmöjligheter för kostnader för vatten- och luftvård

genom att i varje fall nu aktuella anordningar för vatten- och luftvård

kommer att hänföras till inventarier enligt den ändrade gränsdragning för

mark, byggnader och inventarier som utredningen föreslagit har allmänt

accepterats av remissinstanserna.

Sålunda framhåller statens naturvårdsverk att de i betänkandet framlagda

förslagen sedan länge från de vattenvårdande myndigheternas sida

ansetts vara en synnerligen angelägen reform. Naturvårdsverket tillstyrker

därför nämnda förslag.

Verket vill härvid särskilt erinra om att mycket förmånliga avskrivningsregler

gäller i flera länder och att det inom EEC framhållits vikten av att

jämförliga regler tillämpas inom olika till organisationen anslutna länder.

Länsstyrelsens i Malmöhus län vattenvårdsgrupp ansluter sig till utredningens

uppfattning att någon särbehandling av ifrågavarande kostnader

inte är erforderlig vid nu angivna förhållanden, men framhåller att frågan

opaginerad Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

framdeles kan tänkas ånyo bli aktualiserad genom att immissionsförebyggande

anordningar av betydelse inte kommer att inrymmas i det av utredningen

föreslagna utvidgade inventariebegreppet. I övrigt finner vattenvårdsgruppen

det ytterst angeläget att generella åtgärder vidtas med omedelbar

verkan och med sådan utformning, att jordbruksföretagen kommer

i åtnjutande av samma skattefinansieringsmöjligheter som industrin i allmänhet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län tillstyrker att rätt till avdrag för värdeminskning

av anläggningar för vatten- och luftvård införs genom särskild

lagbestämmelse på sätt som skett med utrustningsdetaljer till skyddsrum.

Institutet för vatten- och luftvårdsforskning anför.

Jämfört med förhållandena i vissa andra länder där primäravskrivningen

kan uppgå till 50 % är förslaget icke att anse som särskilt långt gående.

Det förutsättes att inte endast de direkta anordningarna utan även nödvändiga

kompletteringar såsom t. ex. skärmdiken kring magasinen omfattas

av den ifrågavarande avskrivningsregeln.

Inom svensk industri har man traditionellt sökt bemästra miljövårdsproblemen

genom att modifiera och förbättra de använda processerna i

utsläppsbegränsande riktning. Det kan därför ofta vara svårt att dra en

klar gräns mellan å ena sidan investeringar dikterade av processtekniska

skäl, å den andra investeringar med enbart miljövårdande effekt. Utredningens

linje att beträffande avskrivningstiden jämställa de ifrågavarande

typerna av investeringar synes därför vara ändamålsenlig och praktisk.

Svenska kraftverksföreningen vill med hänsyn till de praktiska svårigheter

som ett urskiljande av en särskild grupp inom begreppet inventarier

skulle medföra, inte begära, att man i detta avseende tillåter avskrivning

i större omfattning än utredningen föreslagit. Skulle emellertid utredningens

förslag komma att ändras beträffande avskrivning av inventarier, finns

skäl att införa en särskild regel för snabb avskrivning av anläggningar för

vatten- och luftvård.

Hyresfastigheter

1. Allmänna synpunkter

Flertalet remissinstanser har i princip lämnat utredningens förslag till

ändrade avskrivningsregler för hyresfastigheter utan erinran. I en del yttranden

redovisas dock olika uppfattningar i fråga om vissa detaljer i förslaget.

Näringslivets byggnadsdelegation, lantbrukets skattedelegation och

Svenska byggnadsentreprenörföreningen, vilka mera utförligt yttrat sig över

utredningens förslag i denna del, har gett uttryck åt uppfattningen att för

hyresfastigheter bör gälla i stort sett samma regler som för rörelsefastigheter.

Man anser att de olika regler som föreslagits för rörelsefastigheter och

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969 101

för hyresfastigheter innebär en onödig komplicering för såväl de skattskyldiga

som för beskattningsmyndigheterna.

Lantbrukets skattedelegation kritiserar således att utredningen beträffande

hyresfastigheter i motsats till vad som föreslagits beträffande rörelsefastigheter

som ett alternativ vill behålla den schablonmässiga avskrivningen

på grundval av det taxerade byggnadsvärdet. Delegationen kan för

sin del ej finna att utredningen förebragt något enda bärkraftigt motiv

härför. Den mycket uttömmande motivering, som föregick utredningens

förslag om ett slopande av rätten till schablonmässig avskrivning av rörelsefastigheter,

gäller enligt delegationen givetvis med samma styrka beträffande

hyresfastigheter. Att en schablonlösning måste tillgripas i samband

med övergången är ofrånkomligt av samma skäl som för rörelsebyggnader

medges emellertid av delegationen.

De tre nämnda instanserna är kritiska även mot de föreslagna reglernas

utformning och hemställer, att anvisningar och övergångsbestämmelser utformas

på sådant sätt, att de blir överskådliga och för de skattskyldiga

lätta att tyda, även om detta i vissa fall kan medföra upprepningar.

Näringslivets byggnadsdelegation ifrågasätter för sin del om det finns skäl

att behandla inkomst av hyresfastighet som särskild inkomst och tillägger.

Nuvarande system medför redovisnings- och taxeringstekniska problem

ll1ta''1 tjäna ett reellt syfte. Delegationen vill i detta sammanhang särskilt

peka pa den utbrytning av fastighetsinkomster och -utgifter som alltid

maste ske vid inkomstredovisningen i de fall ett företag har inkomst

av flera förvärvskällor. Denna metod försvårar såväl upprättandet av deklarationer

som granskningen av dessa. Starka skäl talar därför för att

inkomst av hyresfastighet bör hänföras till förvärvskällan rörelse. 2

2. Avskrivningsunderlaget

Beträffande utredningens förslag att avdrag för värdeminskning av hyresfastighet

skall beräknas på grundval av det för beskattningsåret gällande

taxerade byggnadsvärdet, om den skattskyldige inte föredrar att avskriva

anskaffningsvärdet enligt avskrivningsplan, anför kammarrätten, som

ansluter sig till utredningens förslag, följande.

Principiella skäl synes tala för att värdeminskningsavdragen skall beräknas

på anskaffningskostnad. Det synes inte heller i allo tilltalande att

ge de skattskyldiga en valrätt mellan anskaffningsvärde och taxerat byggnadsvärde

såsom avskrivningsunderlag, eftersom valet måste ske på

grundval av okända faktorer såsom penningvärdets och därmed taxeringsvärdenas

förändringar. I början av ett fastighetsinnehav eller när

tastighetsagaren nyligen utfört mera omfattande byggnadsarbeten å sin

fastighet ar i regel anskaffningskostnaden högre än taxerat byggnadsvärde.

Väljer han då att beräkna värdeminskningsavdragen å anskaffningsvärdet,

får han sedermera inte övergå till att beräkna dem på taxerade

byggnadsvärdet om detta skulle stiga och bli fördelaktigare såsom avskrivnmgsunderlag.

Liksom utredningen anser emellertid kammarrätten

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

att taxeringsvärdet såsom avskrivningsunderlag har så stora praktiska

fördelar att detta alternativ bör bibehållas. Om det blev tvång att beräkna

värdeminskningsavdragen å anskaffningskostnad skulle troligen de skattskyldiga

komma i svårigheter, som de inte alltid kunde bemästra, och

taxeringsmyndigheterna åsamkas ett betydande arbete.

Med utgångspunkt från uppfattningen att för hyresfastigheter bör gälla

samma regler som för rörelsefastigheter anför lantbrukets skattedelegation.

Den beträffande rörelsefastigheterna ändrade gränsdragningen mellan

mark, byggnader och inventarier bör likaledes enligt delegationens uppfattning

slå igenom även beträffande hyreshus. Sålunda bör även i förvärvskällan

annan fastighet kostnader för markanläggningar få bli föremål

för planenlig avskrivning. Vad inventarier beträffar föreligger i denna

förvärvskälla endast möjlighet till planenlig avskrivning av denna tillgångsgrupp.

Det torde för dagen knappast finnas förutsättningar för införande

av rätt även till räkenskapsenlig avskrivning. Däremot torde det

ej vara ogörligt att kretsen byggnadsdetaljer, som får utbrytas ur det

ordinarie avskrivningsunderlaget för byggnader och göras till föremål

för avskrivning i snabbare takt, vidgas. Det ter sig därvid naturligt att

sådana byggnadsdetaljer, som på en rörelsebyggnad skulle ha hänförts till

inventarier, får utbrytas och avskrivas snabbare. Ett sådant förfarande

låter sig för övrigt bättre förenas med planenlig avskrivning än schablonmässig.

Beträffande avgränsningen mellan kostnader för markanläggningar och

andra näraliggande kostnader anför näringslivets bgggnadsdelegation och

Svenska byggnadsentreprenörföreningen i nästan likalydande yttranden.

Enligt förslaget skall avdrag i viss omfattning få åtnjutas för kostnad

för markanläggningar. Reglerna härvidlag synes emellertid enbart avse

rörelsefastigheter. Det är svårt att finna hållbara motiv för upprätthållande

av en åtskillnad mellan rörelsefastigheter och bostadsfastigheter i berörda

hänseende. Avdragsrätten i fråga bör följaktligen utsträckas till att

gälla alla fastigheter oavsett användningssättet.

Som markkostnad bör enligt vår mening betraktas enbart själva råmarken

och kostnaden för dess iordningställande. Övriga kostnader bör hänföras

till byggnadskostnader, oavsett om de tekniskt sett berör åtgärder

utanför eller innanför byggnadens väggar. Det är nämligen alltid uppförandet

av byggnaden som föranleder dessa kostnader och inte marken.

Pålningskostaader i samband med första ianspråktagandet skall enligt

förslaget betraktas som markkostnad. Senare pålning hänförs till byggnadskostnad.

Enligt vår uppfattning är det inte riktigt att betrakta någon

del av pålningskostnaden som markkostnad, eftersom pålningen som sådan

inte förändrar värdet av marken. Pålningens omfattning och utförande

har ett nära samband med arten av ovanpåliggande byggnad varför

det synes naturligt att betrakta pålningen som en ren byggnadskostnad.

I detta sammanhang vill vi fästa uppmärksamheten på ytterligare några

kostnadstyper som blivit allt mer omfattande och som är helt beroende av

uppförandet av byggnader, nämligen grönområden och parkeringsplatser.

Grönområden kan antingen ligga på den egna fastigheten eller också vara

gemensamma för flera fastigheter. Om grönområdet inte är ett självstän
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

103

digt lånesubjekt, inräknas vid den statliga belåningen preliminärt ett visst

pris per in2 tomtyta samt slutligt tillägg per m2 våningsyta. Dessa belopp

hänförs inte till markkostnad vid den statliga belåningen. I konsekvens

härmed bör kostnad för utbyggnad av grönområden skattemässigt betraktas

som byggnadskostnad.

Beträffande parkeringsplatser är förhållandet analogt med grönområden.

För fastighetsägare inom centrala delar av städer uppkommer problem

att lösa parkeringsfrågan vid ny- eller ombyggnad. I många fall måste

saken ordnas på så sätt att fastighetsägaren ingår som delägare i en

gemensamhetsanläggning. Ett deltagande i en sådan anläggning måste

betraktas på samma sätt som om parkeringsplatser inrättades i den egna

byggnaden. I annat fall skulle vissa fastighetsägare komma i sämre ställning

än andra.

Anslutningsavgifter för vatten och avlopp bör behandlas på samma sätt

som insats i parkeringsanläggning och följaktligen berättiga till avdrag

vid taxering.

Vi vill i sammanhanget också något beröra två andra kostnadsslag, som

på senare tid tilldragit sig uppmärksamhet, nämligen rivningskostnader

och evakueringskostnader.

Utredningen har beträffande rörelsefastigheter förordat, att rivningskostnader

för en byggnad för att ersätta denna med en annan byggnad

skall få hänföras till avskrivningsunderlaget för byggnaden. Motiven för

denna ståndpunkt har bärkraft även i fråga om bostadsfastigheter, eftersom

det i dessa fall regelmässigt torde vara meningen att ersätta den

gamla byggnaden med en ny. I de fall då en rivning avser tillskapande

av exempelvis grönområde, parkeringsplatser, m. m., bör rivningskostnadcn

hänföras till anläggningen och följa de avskrivningsregler som gäller

för anläggningen som sådan.

För att rivning skall kunna möjliggöras erfordras att evakuering av

fastigheten har skett. Vi anser, liksom beträffande rivningskostnad, att

evakueringskostnad bör hänföras till byggnadskostnad. Behandlingen av

rivnings- och evakueringskostnader bör regleras genom uttrycklig föreskrift

i lagstiftningen.

I sammanhanget vill vi avslutningsvis ifrågasätta om det är nödvändigt

att skilja markanläggningskostnader från byggnadskostnader, när det gäller

bostadsfastigheter. För dessa är markanläggningen och byggnaden intimt

sammankopplade och markanläggningen följer automatiskt byggnaden

och dess användning. Ett urskiljande av markanläggningen komplicerar

redovisning och kontroll och skapar besvärliga gränsdragningsproblem.

Dessutom utgör markanläggningskostnaden endast en mindre del

av den totala byggnadskostnaden (5—10 %). På grund härav och med

hänsyn till det stora antalet berörda skattskyldiga ifrågasätter vi om inte

markanläggning och byggnad bör få betraktas som en enhet, vad gäller

bostadsfastigheter. 3

3. Värdeminskningsavdragets storlek (byggnad)

Mot utredningens förslag att fasta nedre gränser för värdeminskningsavdragens

storlek för byggnad bestäms i skatteförfattningarna har kammarrätten

intet att erinra. Enligt kammarrätten torde de föreslagna pro
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

centsatserna för värdeminsltningsavdragen inte framstå såsom för höga

med den uppfattning om den framtida livslängden av hyreshus som nu synes

råda enligt utredningen. Även riksskattenämnden samt länsstyrelserna

i Kalmar och Jämtlands län tillstyrker förslaget om höjning av procentsatserna

vid avskrivning på hyresfastigheter och om ökade möjligheter att

tillämpa planenlig avskrivning. Bland andra tillstyrkande instanser kan

nämnas Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Sveriges advokatsamfund.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker förslaget men undrar

om det inte vore en smidigare metod att låta riksskattenämnden meddela

anvisningar om procentsatserna. Länsstyrelsen tillägger i detta sammanhang

att en fråga som bör besvaras är hur värdeminskningsavdragen

skall beräknas för landshövdingehus — en mellanform mellan trähus och

stenhus. För egen del anser länsstyrelsen att landshövdingehusen liksom

nu bör följa reglerna för trähus. Även länsstyrelsen i Jönköpings län, som

inte är helt övertygad om det berättigade i förslaget att generellt höja de

tillämpade procentsatserna och inte heller anser det lämpligt att låsa fast

procentsatserna i lagen, förordar att det överlåts åt riksskattenämnden att

meddela dylika anvisningar.

En sådan lösning rekommenderas också av lantbrukets skattedelegation

som antar att svårigheterna att ernå en anpassning kommer att bli ännu

större om i framtiden en lagändring skall vara erforderlig. Enligt delegationen

är med hänsyn till de slutsatser statens råd för byggnadsforskning

dragit angående antaglig livslängd en justering uppåt direkt påkallad. Procentsatsen

för stenhus bör enligt delegationen uppenbarligen ej sättas lägre

än till 1,25 % och för trähus ej lägre än till 2 %. Det synes dock lämpligt,

anför delegationen, att innan procentsatserna första gången fastställs överläggningar

i frågan sker med forskningsrådet.

Även Svenska byggnadsentreprenörföreningen anser att de föreslagna

procentsatserna är för låga och anför.

En rad olika faktorer har medverkat till att man för bostadsbyggnader,

som idag uppförs, måste räkna med en betydligt kortare varaktighet än

nuvarande skattepraxis förutsätter. En av dessa faktorer har samband med

utvecklingen av själva byggnadstekniken. Under 1930-talet representerade

byggnadsstommen omkring 70—80 procent av den totala byggnadskostnaden.

En väsentlig förskjutning mellan stomkostnader och övriga byggnadskostnader

har sedermera ägt rum. Numera utgör stomkostnaderna endast

ca 20—30 procent av totalkostnaden. Denna förskjutning är ägnad att

avsevärt förkorta byggnadernas ekonomiska varaktighet. Ju mindre del av

totalkostnaden som belöper på själva byggnadsstommen, desto kortare blir

nämligen byggnadens ekonomiska livslängd. Detta sammanhänger dels

med att inrednings- och installationsdetaljer underkastas värdeminskning

i snabbare takt än själva byggnadsstommen, dels med att inredningarna

efter en användningstid av omkring 25—40 år i regel inte lönar sig att

utbyta. Ett hantverksmässigt utfört utbyte av inredningsdetaljer m. m. i

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1969

bostadshus, som är några tiotal år gamla, ställer sig nämligen synnerligen

kostsamt. Vid nybyggnad anpassas priserna på inredningsdetaljer till

långa seriebeställningar, något som inte kan ifrågakomma vid ersättning

av gamla installationer.

Det är emellertid inte bara kostnaderna för utbyte av inredningar och

installationer som kommer i blickpunkten vid upprustning av äldre bostadshus.

Även själva planlösningen påkallar här uppmärksamhet. Skulle

en ändrad planlösning bedömas erforderlig för att möta konsumentens

krav, blir mycket stora kostnader ofrånkomliga.

Bland annat på grund av nyssnämnda omständigheter kan man, för bostadsbyggnader

som numera uppförs, inte räkna med längre ekonomisk

varaktighet än omkring 60 år. Denna bedömning har stöd av utredningar

som utförts av olika organ, t. ex. statens råd för byggnadsforskning. För

en beräknad varaktighetstid av omkring 60 år uttalar sig också fastighetstaxeringskommittén

i sitt nyligen framlagda betänkande ”Fastighetstaxeringens

regler och organisation”, SOU 1968:32.

Med utgångspunkt från en sextioårig varaktighet borde värdeminskningsavdraget

bestämmas till 1,67 procent vid linjär avskrivning, om bostadsbyggnader

skall bli skattemässigt fullt avskrivna under sin användningstid.

Det är enligt vår mening nödvändigt att avskrivningsprocenten

inte avpassas efter en längre användningstid än 60 år, särskilt med hänsyn

(ill att gällande rätt inte medger utrangeringsavdrag i inkomstkällan annan

fastighet. Tilläggas bör att de nyligen införda reglerna om evig realisationsvinstbeskattning

för fastigheter ställt frågan om värdeminskningsavdragets

avvägning i helt annat läge än tidigare. Enligt de nya reglerna

kommer åtnjutna värdeminskningsavdrag av viss omfattning att återföras

till beskattning, när avyttring sker — oavsett innehavstidens längd. Därmed

bortfaller ett av de grundläggande motiven för hittillsvarande restriktiva

behandling av värdeminskningsavdragen.

Liknande synpunkter utvecklas av näringslivets byggnadsdelegation, som

i sitt allmänna resonemang även framhållit bl. a. följande.

Såväl myndigheters krav på lägenheternas utrustning, grönområden,

parkeringsplatser m. m. som konsumentens krav på en anpassning av boendet

till dagslägets betingelser skapar sålunda ett behov av att riva fastigheterna

på ett tidigare skede än som hittills skett. Nuvarande förhållande

på hyresmarknaden har medfört, att konsumenten i stort sett tar

vad som helst för att erhålla en bostad. I framtiden måste man emellertid

räkna med större krav från konsumenten på utformningen av bostaden

och därmed risk för hyresförluster i sådana fastigheter som inte kan

anpassas till dessa. Under sådana förhållanden kommer en fastighet att

snabbare gå mot förslumning genom att den inte är ekonomiskt bärkraftig.

Bostadsefterfrågan ger i en balanserad marknad relativt snart fastighetsägaren

anvisning om när det är tid att tänka på ombyggnad eller rivning

för att undvika en ekonomiskt ogynnsam utveckling för fastigheten.

Delegationen som i likhet med Svenska byggnadsentreprenörföreningen

kommit fram till att avskrivningsprocenten borde sättas till 1,67 % — särskilt

som annan avskrivningsmetod än den lineära inte ifrågasatts — tilllägger

bl. a., att den tekniska och ekonomiska utvecklingen, när det är fråga

om bostadsfastigheter, enligt delegationens uppfattning medför att dessa

4f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 100

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

kan bedömas ha en lika kort varaktighet som rörelsefastigheter. Härvidlag

bör beaktas, anför delegationen, att ägaren till en bostadsfastighet, till skillnad

från ägaren till en rörelsefastighet, har relativt stora svårigheter att

i nämnvärd grad påverka varaktigheten.

Beträffande utredningens förslag att för ombyggnad bör tillämpas samma

procentsats som för byggnaden i övrigt anför delegationen.

Detta förslag torde inte vara realistiskt. Man kan rimligen inte förutsätta,

att en ombyggnad av exempelvis en 40-årig fastighet skulle medföra

att byggnadens livslängd utsträcks till 140 år. I sådana fall där väsentligare

ombyggnad av fastighet förekommer, bör denna få avskrivas med en

procentsats som bättre motsvarar den återstående livslängden hos fastigheten

i övrigt. Härvid borde man utgå från att varaktighetstiden är 60 år.

Delegationen får dock som förslag framföra att sådana väsentliga ombyggnader

— vilka torde inträffa ytterst sällan — schablonmässigt får avskrivas

på 25 år. Som kriterium på att det gäller en väsentligare ombyggnad skulle

kunna uppställas, att fastigheten bör åsättas nytt taxeringsvärde. Härigenom

undviker man att få in mindre ombyggnadsarbeten, eftersom den

särskilda fastighetstaxeringen enbart tar hänsyn till sådana ombyggnadsarbeten,

som omfattar minst 1/5 av fastighetens värde. En sådan möjlighet

till högre avskrivning i samband med ombyggnad torde även kunna

bidra till att göra ombyggnadsalternativet mera ekonomiskt konkurrenskraftigt

gentemot rivningsalternativet, vilket i många fall från såväl miljömässig

som samhällsekonomisk synpunkt kan vara eftersträvansvärt.

Samma uppfattning hävdas av Svenska byggnadsentreprenörföreningen

som tillägger.

Ombyggnad av mindre genomgripande slag, som inte tillför fastigheten

något ökat värde, bör skattemässigt betraktas som reparation och följaktligen

behandlas som omedelbart avdragsgill kostnad till fulla beloppet.

Några bärande skäl för att göra åtskillnad mellan bostadsfastigheter och

rörelsefastigheter i detta hänseende har inte förebragts.

4. Särskild avskrivning på inventarier

Kammarrätten anser att frågan om särskilt värdeminskningsavdrag för

maskinell utrustning i hyreshus bör bli .föremål för reglering i kommunalskattelagen

för att därigenom undanröja ovissheten om hur avskrivningsunderlaget

skall beräknas. Kammarrätten framhåller att de sparsamt förekommande

rättsfallen endat delvis ger besked om rätten till särskilt värdeminskningsavdrag

och anför.

Avskrivningsunderlaget torde i de fall då fastighetsägaren låtit installera

maskinerna bestämmas till inköpskostnaden med tillägg för monteringskostnad.

Hur underlaget skall beräknas vid förvärv av hyresfastighet

synes däremot oklart. I allmänhet torde vid oneröst fång köparen som avskrivningsunderlag

få räkna ett med hänsyn till maskinernas återstående

beräknade varaktighetstid uppskattat skäligt värde. Hur avskrivningsunderlaget

brukar .fastställas vid benefika förvärv förefaller mer ovisst.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr iOO år 1969 107

Ofta torde den nye ägaren erhålla samma värdeminskningsavdrag, som

skulle ha tillkommit förre ägaren, om denne fortfarande ägt fastigheten.

Måhända förekommer också att hans avskrivningsunderlag bestämmes

till förre ägarens skattemässiga restvärde å maskiner.

Enligt kammarrätten bör alltså frågan om avskrivningsunderlaget närmare

regleras. Kammarrätten fortsätter.

Därvid synes böra övervägas föreskrift att — på sätt föreslås beträffande

markanläggningar å rörelsefastighet — såsom anskaffningsvärde å maskiner

för ny ägare av fastighet skall anses det belopp som kvarstår oavskrivet

för den förre ägaren. De invändningar som kan framställas mot en

sådan ordning — kanske framför allt att skattebördan kan bli felaktigt

fördelad mellan säljare och köpare — torde inte väga särskilt tungt. Därjämte

synes böra tillses att avdragsrätt inte går förlorad vid utrangering.

Antingen kan utrangeringsavdrag medges eller kan utbytt maskin få kvarstå

i avskrivningsplanen tills den är slutavskriven. Den omständigheten

att avdrag inte medges vid utrangering av hel byggnad synes inte i och

för sig vara tillräckligt skäl att vägra utrangeringsavdrag för maskiner i

byggnaden. Skyldighet att vid deklaration foga värdeminskningsplan bör

också föreskrivas.

Som exempel på de gränsdragningsproblem som på grund av den tekniska

utvecklingen uppkommer även beträffande hyresfastigheter anger länsstyrelsen

i Stockholms län på tal om rätten att tillämpa högre avskrivningsprocent

för viss maskinell utrustning det allt vanligare förhållandet att konventionella

uppvärmningsanordningar ersätts med en anslutning till ett

fjärrvärmesystem. Detta kräver, framhåller länsstyrelsen, avsevärda kostnader

för apparatur, rördragning och elinstallation. Det kan enligt länsstyrelsen

här vara tveksamt hur kostnaderna skall fördelas på den avskrivningsbara

maskinella utrustningen och på ombyggnad och underhåll.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har en annan uppfattning än utredningen

om rätten till särskild avskrivning av viss maskinell utrustning och anför.

Utredningen har föreslagit att för bostadsfastigheter rätten att ur avskrivningsunderlaget

för byggnader utbryta och i särskild ordning avskriva

värdet av viss maskinell utrustning skulle kvarstå men så ej för rörelsefastigheter.

Även för byggnader som delvis användes som bostad och delvis

som rörelse skulle dylik utbrytning få ske. Med tanke på den rätt som

föreligger att vid taxering omedelbart erhålla avdrag för utbyteskostnader

av dylika inventarier torde samma regler böra gälla för såväl hyres- som

rörelsefastigheter, dvs. att nu berörda tillgångar icke bör avskrivas i särskild

ordning utan avskrivas med samma procentsats och i samma takt

som byggnaden i övrigt.

Även länsstyrelsen i Östergötlands län anser att den särskilda avskrivningsrätten

bör avskaffas och anför.

Länsstyrelsen vill därvid särskilt understryka, att möjligheterna till

kontroll i ifrågavarande hänseende i det praktiska taxeringsarbetet visat

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

sig vara små. Föreskrivna uppgifter om anskaffningsår och anskaffningsvärde

beträffande ifrågavarande tillgångar är mycket ofta ofullständiga.

Det kan befaras, att avdrag för värdeminskning göres även sedan tillgången

ifråga helt avskrivits. Det torde också förekomma, att när en dylik

tillgång utbytes, kostnaden avdrages som reparationskostnad. Då utredningen

föreslagit, att avdrag för värdeminskning av byggnad medges med

högre procentsats än vad som för närvarande är praxis vill länsstyrelsen

med hänsyn jämväl härtill förorda att den berörda rätten avskaffas.

Lantbrukets skattedelegation anser däremot att utbrytningsrätten bör bibehållas.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen anför.

Nuvarande praxis medger förhöjt avdrag för värdeminskning å vissa

inventarier i bostadsfastighet. Tillämpningen är emellertid restriktiv. Normalt

får särskilt avdrag åtnjutas endast för pannor, pumpar och ett begränsat

antal andra inventarier. Allmänt kan sägas att skattepraxis här

inte anpassat sig till den tekniska och ekonomiska utvecklingen inom fastighetsförvaltningen.

En ökad automatisering kännetecknar dagens fastighetsförvaltning.

Fastighetsskötseln tar numera vad beträffar den inre skötseln

bara 25 procent av den anställdes tid under det att den yttre skötseln

tar resterande 75 procent i anspråk. Detta beror delvis på ökade krav på

grönområden och lekplatser samt kraven på parkeringsplatser för bilar.

För den inre skötseln har mekaniseringen i hög grad ökat och det är angeläget

att praxis inställning, vad gäller inventariebegreppets omfattning,

anpassar sig till den utveckling som ägt rum.

Enligt vår uppfattning bör åtminstone följande objekt få göras till föremål

för inventarieavskrivning: Värmepanna, oljecistern, pumpar, rökningsaggregat,

rökgasfläktar, tryckregulator, variatoranläggning, varmvattenberedare,

varmluftsbatterier, undercentraler till fjärrvärme, värmeväxlare,

evakueringsfläktar med maskineri, motorventiler, varmluftsaggregat,

befuktningsanläggning, centralsug (Vibrasug), tvättmaskiner, centrifuger,

mangel, torktumlare, torkskåp, piskmaskin, hissmaskineri med hisskorg,

sopkomprimator, sopkarusell, förstärkaranläggning för radio och TV.

Uppräkningen gör inte anspråk på att vara fullständig. Den måste under

alla förhållanden successivt ses över och kompletteras med hänsyn till

den teknisk-ekonomiska utvecklingen. Förutsättningen för att ett objekt

skall få hänföras till inventarier bör vara, att objektets varaktighetstid

på objektiva grunder kan antas avsevärt understiga byggnadens livslängd.

Inventariet bör vidare kunna identifieras och kostnaden specificeras.

De procenttal som för närvarande tillämpas vad gäller avskrivning å inventarier

i inkomstkällan annan fastighet tar enligt vår erfarenhet inte

tillräcklig hänsyn till den tekniska och ekonomiska livslängden. Det vore

befogat att här anknyta till reglerna för avskrivning å inventarier i rörelse.

Hittillsvarande förbud mot utrangeringsavdrag kan från materiell synpunkt

inte anses försvarbart och bör följaktligen elimineras.

Vad gäller utrangeringsavdrag bör uppmärksamheten särskilt riktas mot

de åtgärder som aktualiseras genom myndigheternas beslut rörande högsta

tillåten svavelhalt i rökgaserna. Dessa beslut .framtvingar övergång till nya

värmeanläggningar, speciellt fjärrvärme, och avdrag bör rimligen få åtnjutas

för oavskriven del av tidigare nyttjade anordningar.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Liknande synpunkter anförs av näringslivets byggnadsdelegation, som

dessutom anser att, där bokföringsmässig redovisning tillämpas, räkenskapsenlig

avskrivning skall få bli ett komplement till den planenliga avskrivningen.

5. Reparationskostnader

Utredningens förslag att kostnaderna för reparation och underhåll av

hyresfastigheter skall kunna få fördelas på beskattningsåret och de två

följande beskattningsåren tillstyrks av riksskattenämnden, som emellertid

framhåller bl. a. att förslaget i denna del skapar vissa tillämpningsproblem.

Nämnden anför härom.

Deklarationsbilagan kommer sålunda att kompliceras. Vidare kommer

taxeringskontrollen att försvåras främst genom att prövningen av reparationsavdragen

ofta kommer att ske senare än nu är fallet. Från kontrollsynpunkt

torde det vara nödvändigt att den skattskyldige, även om han

helt eller delvis inte utnyttjar de under ett år nedlagda reparationskostnaderna

för omedelbart avdrag, likväl åläggs att ange kostnaderna i en

särskild fördelningstablå på fastighetsbilagan.

Även kammarrätten och flera länsstyrelser påpekar de utredningstekniska

svårigheter som kan uppkomma i den praktiska tillämpningen. Om

förslaget antas bör därför enligt dessa instanser redan i fastighetsbilagan

till deklarationen lämnas fullständiga uppgifter om samtliga kostnader för

reparationer resp. ny-, till- eller ombyggnader under beskattningsåret, eventuellt

även, när fråga är om icke färdiga arbeten, för de beräknade totala

kostnaderna för planerade byggnadsarbeten. Ett par länsstyrelser ifrågasätter

om inte rätten att fördela reparationskostnaderna skall vara beroende

av att dessa överstiger ett visst lägsta belopp.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån förordar i stället att fördelningsrätten

regleras så, att den skattskyldige är berättigad till avdrag för

samtliga reparationskostnader, för vilka likvid erlagts redan under beskattningsåret.

Önskar den skattskyldige endast till en del utnyttja avdragsrätten

likvidåret bör enligt länsstyrelsen möjlighet föreligga att uppföra det

icke utnyttjade beloppet på värdeminskningsplan. Sådan plan bör löpa på

ett bestämt antal år, förslagsvis fem, anför länsstyrelsen.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Västernorrlands län avstyrker utredningens

förslag i denna del med hänsyn till de taxeringstekniska komplikationerna

med avseende på kontrollen m. m.

Lantbrukets skattedelegation ansluter sig till utredningens förslag men

anser att en fördelningsperiod om tre år inte är tillräcklig för ett ernående

av de avsedda effekterna. Enligt delegationen bör perioden i vart fall utsträckas

till åtminstone sex år. Delegationen har härvid gjort jämförelse

med förlustutjämningsförordningens bestämmelser. Även några av handelskamrarna

förordar en längre fördelningstid än tre år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Några remissinstanser anser att reparationskostnadernas fördelning i beskattningsavseende

mellan olika år hellre bör tillgodoses genom bestämmelser

av i princip samma innebörd som reglerna om skogskonto. Man skulle

enligt dessa instanser med andra ord möjliggöra avsättning till ett reparationskonto.

Till dessa instanser hör länsstyrelsen i Jämtlands län som yttrar.

Länsstyrelsen är medveten om att både ett dylikt system och det av utredningen

föreslagna måste medföra praktiska komplikationer men bedömer

dock inte dessa såsom större än att betänkligheterna bör få stå tillbaka

för rättvisekravet på en viss progressionsutjämning. Självfallet erfordras

vid ett system med reparationskonton regler, som medför återföring

till beskattning om avsatta medel inte tagas i anspråk inom en

period av förslagsvis 10 år. Därest den av utredningen förordade metoden

för kostnadsfördelning likväl anses böra genomföras, torde — för

att inskränka tillämpningen till ett begränsat antal verkligt angelägna fall

— vissa begränsningsregler böra uppställas. Vid sådan begränsning torde

böra krävas viss relation mellan bruttointäkterna av fastigheten och reparationskostnaderna.

Även byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen anser att det bör övervägas

om inte fondmetoden borde kunna tillämpas. Enligt bostadsstyrelsen är det

inte minst för nytillkomna hus önskvärt att det första stora reparationsbehovet,

som vanligen uppkommer efter ca 10 år, kan finansieras i förväg.

Styrelsen anför.

Styrelsen är medveten om svårigheterna, men anser att metoden har sådana

fördelar att den ändå bör övervägas. En ny prövning bör ske mot

bakgrunden av de regler som införs i den nya hyreslagen och den ändrade

hyresregleringslagen. Den nya hyreslagen innebär vidgad skyldighet

för hyresvärd att underhålla lägenhet. Inom hyresregleringens ram blir

det möjligt för hyresvärd och hyresgäst att avtala om hyrestillägg för förbättrings-

och reparationsarbeten. Det kan förmodas att dessa förhållanden

kommer att ställa krav på ökade kunskaper om det framtida reparationsbehovet.

Vidare torde bestämmelserna minska möjligheterna till

missbruk och ge en god överensstämmelse mellan avsatta reparationsmedel

och verkligt utförda reparationer, vilket minskar behovet av en särskild

skatteteknisk kontroll.

En liknande uppfattning redovisas av näringslivets byggnadsdelegation,

som gentemot vad utredningen anfört om att kontrollproblemet skulle bli

arbetskrävande och förorsaka merarbete för taxeringsmyndigheterna framhåller,

att utvecklingen inom bostadsbyggandet gått mot allt större enheter,

vilket direkt medför större krav på kapitalinsatser från fastighetsägarens

sida. Enligt delegationen är det därför mycket sannolikt att morgondagens

fastighetsägareklientel kommer att bestå av större fastighetsbolag. Tillgänglig

statistik över olika ägarekategorier inom fastighetsförvaltningen

pekar på en sådan utveckling. Härigenom kommer kontrollproblemet att

avsevärt reduceras, anför delegationen.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen understryker som sin mening

att om schablonbeskattningen för allmännyttiga företag anses böra bibehål
-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

111

las, det är angeläget att — som ett steg på vägen mot ökad likformighet —- införa möjlighet för övriga kategorier fastighetsägare att erhålla avdrag

vid taxeringen för avsättning till reparationsfond.

I samband med frågan om reparationskostnaderna framför näringslivets

bgggnadsdelegation önskemålet, att sådana ombyggnader som inte påverkar

fastighetens värde skall få betraktas som avdragsgilla reparationskostnader.

Detta är också konsekvent med hänsyn till de skatteregler som gäller för

hyresgästen, framhåller delegationen. Denne får nämligen direkt avdrag för

kostnaderna, om han låtit utföra arbetet.

6. Övergång till annan avskrivningsmetod

Näringslivets bgggnadsdelegation tar upp utredningens förslag att vid

övergång till avskrivning av hyresfastighet efter anskaffningsvärdet det

vid övergången gällande taxerade byggnadsvärdet skall utgöra ingångsvärde

och att vid köp en proportionering av köpeskillingen skall ske efter taxerat

mark- resp. byggnadsvärde. Delegationen ifrågasätter med hänvisning

till att fastighetstaxeringarna — särskilt 1957 års fastighetstaxering —

för hyresfastigheter medfört en mycket kraftig förskjutning till markfrån

byggnadsvärde under det att det totala taxeringsvärdet som regel fått

en begränsad höjning, om inte för tidigare förvärvade fastigheter, där anskaffningskostnaden

kan styrkas med exempelvis köpekontrakt, proportionering

bör tillåtas av denna efter de vid förvärvstillfället gällande taxeringsvärdena.

Delegationen föreslår, att regler härom intas i övergångsbestämmelserna.

Delegationens uppfattning delas av Sveriges fastighetsägareförbund.

Fastigheter med blandad användning

Utredningens förslag att de avdragsregler som gäller beträffande rörelsefastighet

skall, om fastighetsägaren så önskar, kunna tillämpas även beträffande

hyresfastighet i den mån sådan fastighet uthyrs för rörelse har

föranlett vissa invändningar.

Riksskattenämnden framhåller att förslaget att den skattskyldige, oavsett

hur liten del av hans fastighet som är upplåten för rörelseanvändning,

skall äga rätt att för denna del tillämpa rörelsereglerna, kan komma att

leda till betydande tillämpningssvårigheter. Nämnden anför.

Antalet dylika blandfall synes nämligen vara stort. Enligt riksskattenämndens

mening är det endast beträffande de egentliga rörelsefastigheterna,

som kravet på likabehandling gör sig gällande. I fråga om dessa

fastigheter föreligger å andra sidan inte anledning att medge valrätt mellan

rörelsereglerna och reglerna för annan fastighet. Riksskattenämnden

vill därför föreslå, att rörelsereglerna skall tillämpas endast beträffande

fastighet, som uteslutande eller så gott som uteslutande är upplåten för

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

användning i rörelse. För andra fall av upplåtelse för rörelseändamål bör

de för annan fastighet gällande reglerna tillämpas. Någon valrätt bör i intetdera

fallet föreligga. Genom den sålunda föreslagna ordningen vinns en

förenkling samtidigt som man löser de problem, som i förevarande hänseende

föreligger i fråga om industriföretagens fastighetsförvaltande dotterföretag.

Näringslivets bgggnadsdelegation framhåller till att börja med att enligt

delegationens mening markanläggningarna bör få göras till föremål för avskrivning

på samma sätt som markanläggningar av allmän karaktär i rörelse.

Godtas inte denna princip, yttrar delegationen, kommer svåra gränsdragningsproblem

att uppstå vid fördelningen av dessa kostnader för fastigheter

med blandad användning.

Vad beträffar den anskaffningskostnad som skall kunna ligga till grund

för värdeminskningsavdragen är delegationen inne på liknande tankegång

som riksskattenämnden och ifrågasätter om det inte vore lämpligare att

fastigheten i dess helhet med hänsyn till användningen antingen beskattades

efter rörelsereglerna eller efter reglerna för hyresfastigheter. Detta

innebär bl. a., framhåller delegationen, att man i fastighetsförvaltningen

har givna regler att beakta vid eventuella framtida omdispositioner. Med

hänvisning till den kategoriindelning som statistiska centralbyrån tillämpar

i sin fastighetsprisstatistik anser delegationen att till reglerna för hyresfastigheter

bör hänföras sådana fastigheter som har mindre än 15 % av

hyresinkomsten från kommersiella lokaler. Övriga fastigheter bör enligt

delegationen behandlas som rörelsefastigheter. Delegationen tillägger, att

utvecklingen medfört att man huvudsakligen bygger antingen affärsfastigheter

eller bostadsfastigheter. Vid fastställandet av vilken grupp en fastighet

skall tillhöra bör därför enligt delegationen vid nybyggnad förhållandena

vid fastighetens uppförande gälla och för äldre fastigheter förhållandet

vid övergången till nya regler.

Liknande synpunkter anförs av Svenska byggnadsentreprenörföreningen.

I anslutning till vad byggnadsdelegationen anfört om en kategoriindelning

efter hyresintäkter anför Sveriges köpmannaförbund.

Köpmannaförbundet vill i detta sammanhang framhålla önskvärdheten

av att det beredes möjligheter för att en fastighet, som hänföres till en av

kategorierna skall kunna överföras till den andra kategorin i de fall så

avsevärda omdispositioner av fastigheten eller väsentliga ändringar av

fastighetens användningssätt göres att en sådan överföring kan anses befogad

med hänsyn till ovannämnda regler för gränsdragningen mellan

hyresfastigheter och rörelsefastigheter.

Länsstyrelsen i Stockholms län tar upp frågan om beskattningen av värdeminskningsavdrag

som återvunnits i samband med försäljning av hyresfastighet

som även varit använd såsom rörelsefastighet. Länsstyrelsen anför.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Vid försäljning av fastighet som ingått i den skattskyldiges rörelse skall

enligt förslaget som intäkt av rörelsen upptas vad som erhålls för maskiner

och andra inventarier. Detta gäller däremot inte fastighet hänförlig

till förvärvskällan annan fastighet. Utredningen har inte berört det förhållandet

att fastighet under ägarens innehavstid övergår från förvärvskällan

rörelse till annan fastighet eller vice versa. Förslaget synes emellertid

innebära att förhållandena vid tidpunkten för försäljningen skall vara

avgörande för om särskild beskattning för intäkt av försålda inventarier

skall ske eller inte. Om detta är rätt uppfattat kan rörelseidkare, som drivit

rörelsen i egen fastighet och vill överlåta fastigheten med eller utan

rörelsen, först hyra ut fastigheten och därigenom undgå beskattning för

den överlåtelse som därefter sker. Detta är givetvis inte tillfredsställande

med tanke på att den räkenskapsenliga avskrivningen ofta torde ge möjlighet

till avskrivningar långt utöver den faktiska värdeminskningen.

Dessutom bör framhållas att det över huvud taget inte vid överlåtelser,

där fastigheten har karaktär av annan fastighet hos säljaren och av rörelsefastighet

hos köparen, finns något sådant självreglerande moment som

utredningen nämner om och som består i att säljaren och köparen har

motsatta intressen vad gäller köpeskillingens fördelning. Länsstyrelsen

ifrågasätter om man inte i varje fall bör införa eu beskattning för återvunna

avdrag vid överlåtelse av annan fastighet vad gäller inventarier

som avskrivits i särskild ordning.

Övriga frågor

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att till behandling bör upptas de

problem som sammanhänger med sådana fastigheter som utgör lagertillgång

i t. ex. byggnadsföretag. Länsstyrelsen yttrar.

Dylika fastigheter redovisas, i den mån de utgör hyresfastigheter, som

annan fastighet dvs. hyresintäkter och kostnader för fastigheten redovisas

å särskild fastighetsbilaga och värdeminskningsavdrag å fastigheten erhålles

i enlighet med reglerna för annan fastighet. Samtidigt redovisas fastigheten

som lagertillgång i rörelsen och kan nedskrivas i enlighet med av

riksskattenämnden utfärdade anvisningar för värdering av byggnadsföretagens

lagertillgångar. Det synes oriktigt att för en och samma tillgång

samtidigt tillåta både värdeminskningsavdrag och rätt till nedskrivning

såsom varulagertillgång. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör i konsekvens

med att fastigheten utgör lagertillgång såväl intäkter som utgifter

avseende fastigheten redovisas i förvärvskällan rörelse. En redovisning

vid taxeringen efter dessa riktlinjer skulle innehära att den närmare anslöts

till byggnadsföretagens egen redovisning i räkenskaperna.

Departementschefen

Företagsskatteutredningen har i sitt betänkande föreslagit ändrade regler

beträffande avdrag vid inkomstbeskattningen för avskrivning av rörelse-

och hyresfastigheter. I det följande kommer jag att behandla de

två slagen av fastigheter var för sig. Dessutom tar jag särskilt upp frågan

om vad som bör gälla för fastigheter med blandad användning.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Rörelsefastigheter

Inledning

Enligt en grundläggande princip vid inkomstbeskattningen medges avdrag

för alla kostnader för förvärv och underhåll av egendom, som används

i rörelse. Avdrag medges antingen genom årlig avskrivning i form

av s. k. värdeminskningsavdrag eller på en gång i samband med att kostnaderna

läggs ned. Den sistnämnda formen förekommer främst för reparations-

och underhållsarbeten. Vad beträffar årliga avdrag för värdeminskning

gäller olika regler för skilda slag av egendom på fastigheten.

För själva byggnaden sker avskrivningen på anskaffningskostnaden, om

den kan visas, eller annars på det taxerade byggnadsvärdet. Procentsatsen

för det årliga värdeminskningsavdraget varierar beroende på den fysiska

och ekonomiska livslängd som byggnaden antas ha. Endast om byggnaden

är underkastad exceptionell värdeminskning tillämpas en så hög procentsats

som 5. Ofta torde avskrivningen grunda sig på en antagen livslängd

för byggnaden av 50 år och avskrivning således medges med 2 % årligen.

En annan grupp utgörs av inventarier i rörelsen. Dessa avskrivs regelmässigt

i betydligt snabbare takt än byggnaderna. Skattskyldiga som kan

tillämpa s. k. räkenskapsenlig avskrivning har rätt att skriva av inventarierna

med 30 % på bokfört värde eller 20 % på anskaffningsvärdet.

Vid s. k. planenlig avskrivning görs avskrivningen i förhållande till inventariernas

antagna användningstid. Lägre avskrivning än 10 % på inventarier

torde inte förekomma.

Slutligen återstår marken som i princip inte är föremål för någon avskrivning

alls enligt f. n. gällande beskattningsregler.

De ändringsförslag som utredningen framlagt syftar till att bättre anpassa

avskrivningsreglerna till det företagsekonomiska ^stadsbegreppet.

Utredningen föreslår i detta syfte betydligt ökade avskrivningsmöjligheter

för de skattskyldiga i förhållande till vad nu gäller. I korthet går förslaget ut

på att ett s. k. primäravdrag införs beträffande byggnadsavskrivningar, innebärande

att 10 % av avskrivningsunderlaget får avskrivas i början av

avskrivningsperioden i stället för sist i perioden. Vidare överförs enligt utredningsförslaget

vissa tillgångar som i dag inräknas i avskrivningsunderlaget

för byggnad till gruppen inventarier, varigenom en snabbare avskrivning

erhålls. Förslaget innebär också att en del tillgångar, som f. n. inte får

avskrivas därför att de hänförs till mark, överförs antingen till byggnad

eller till inventarier med de för resp. tillgångsslag föreslagna avskrivningsmöjligheterna.

Slutligen innebär förslaget att en rätt till avskrivning införs

för vissa markanläggningar.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

115

Allmänna synpunkter

Allmänt sett föreligger knappast delade meningar om behovet av regler

för skattemässig avskrivning av rörelsefastigheter som i högre grad än

de nuvarande är anpassade till det företagsekonomiska kostnadsbegreppet

och som bättre beaktar vad som kan anses vara den ekonomiska livslängden

för en fastighet. Som utredningen framhållit har nuvarande bestämmelser

på detta område ansetts vara till sin innebörd stridande mot företagsekonomiska

principer och från beskattningssynpunkt klart otillfredsställande.

Likaså har, som påpekats av utredningen, riksdagen vid flera tillfällen

under senare år uttalat sig för angelägenheten av en reform.

Behovet av nya regler har också kommit till uttryck i remissyttrandena

över utredningens förslag. Av dessa framgår att flertalet hörda instanser i

princip tillstyrker utredningens förslag.

Den kritik som framförts i vissa yttranden kan knappast sägas rikta

sig mot förbättrade avskrivningsregler i och för sig. Kritiken ligger enligt

min mening på ett annat plan.

Sålunda har från löntagarorganisationerna befarats bl. a. att utredningens

förslag, om det genomfördes, kunde medföra en ökad skattebelastning

lör löntagare och konsumenter i förhållande till företagarna, något som

utredningen inte närmare utrett enligt organisationerna. I anledning härav

vill jag framhålla att utredningen med sitt förslag inte åsyftat annat än

att åstadkomma tekniska förbättringar inom ramen för nu gällande beskattningssystem.

Enligt min mening är ett genomförande av förslaget inte

ägnat att medföra en sådan övervältring av skattebördan på löntagare och

konsumenter som kan anses vara av betydelse. För min del anser jag det

vara angeläget och till fördel för det allmänna att de avskrivningsregler

som det här är fråga om får en sådan utformning att företagen inom ramen

för nu gällande system kan utveckla större effektivitet och ökad produktivitet.

Utredningen har anvisat lösningar av de komplicerade frågor

det här rör sig om, som är ägnade att främja en sådan utveckling och som

hör vara praktiskt användbara. Enligt min mening har utredningen på

ett förtjänstfullt sätt fullgjort sitt uppdrag.

Vidare har viss kritik riktats mot den ändrade gränsdragningen mellan

olika slags fastighetstillbehör som utredningen föreslagit. Förslaget innebär

att gränserna mellan de tillgångsgrupper som i avskrivningshänseende

skall hänföras till mark och markanläggningar, byggnader och inventarier

inte blir desamma som enligt hittills gällande regler utan dragna

på annat sätt. Enligt den framförda kritiken är detta, bl. a. med hänsyn till

taxeringsmyndigheternas bristande tillgång till teknisk expertis, ägnat att

försvåra den taxeringsmässiga bedömningen av till vilken kategori de olika

tillgångarna är att hänföra. I detta sammanhang har man menat att svårigheterna

skulle ytterligare accentueras genom att man på grund av den änd
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO år 1969

rade gränsdragningen skulle komma att frångå det skatterättsliga 1''astighetsbegrepp

som nu gäller och som i huvudsak bygger på 1895 års lag angående

vad till fast egendom är att hänföra. Man pekar här också på den

omprövning av det skatterättsliga fastighetsbegreppet som anförtrotts åt en

särskild utredning och framför uppfattningen att en ändring av nuvarande

avskrivningsregler bör anstå i avvaktan på resultatet av denna översyn.

För att bl. a. reducera betydelsen av de nämnda gränsdragningarna och

minska de därmed förenade svårigheterna har flera remissinstanser ifrågasatt

att man i detta sammanhang skulle genomföra en ändring av det

inkomstbegrepp som nu ligger till grund för rörelsebeskattningen. Ändringen

skulle syfta till att vinst vid avyttring av rörelsefastigheter på samma

sätt som vinst vid försäljning av rörelseinventarier beskattades som

rörelseinkomst i stället för som realisationsvinst. I så fall skulle det, menar

man, vara möjligt att förenkla avskrivningsreglerna.

Gentemot de nu nämnda synpunkterna av olika slag vill jag anföra följande.

Det kan inte förnekas att svårigheter stundom kan tänkas uppkomma

vid tillämpningen av nya regler som innebär en ändrad gränsdragning i huvudsaklig

överensstämmelse med dem utredningen föreslagit. Men sådana

svårigheter kan uppkomma även med nu gällande regler när det gäller

t. ex. att bedöma om en viss anordning är att hänföra till sådant inventarium

som skall avskrivas enligt de för inventarier gällande reglerna eller

om anordningen skall räknas som tillbehör till en byggnad och därför avskrivas

på samma sätt som byggnaden. Enligt min mening har man i den

framförda kritiken överdrivit de befarade svårigheterna av denna art. Med

en ändrad gränsdragning som i enlighet med utredningens förslag tar sikte

på de olika tillgångarnas funktionella uppgifter bör, enligt min mening,

tvärtom klassificeringen i avskrivningshänseende i allmänhet ställa sig

lättare än nu. I varje fall bör det knappast vara svårare att t. ex. för en industrifastighet

i sin helhet till inventariegruppen hänföra en och samma

ledning, som behövs för tillförseln av en i den industriella produktionen använd

vätska, än att som nu kanske behöva dela upp ledningen i olika delar,

som följer olika avskrivningsregler, beroende på om ledningen är nedlagd i

marken, ingår i fabriksbyggnaden eller utgör del av den maskinella utrustningen.

Att jämkningar i avskrivningsunderlaget kan bli påkallade

när det gäller anordningar med blandad funktion bör enligt min mening

inte utgöra något hinder mot att införa en gränsdragning som i princip

följer tillgångarnas funktionella uppgifter. Inte heller bör det förhållandet

att tillgångarnas indelning i avskrivningshänseende kan komma att delvis

skilja sig från den uppdelning på olika värden som kommer till användning

vid fastighetstaxeringen tillmätas sådan betydelse att det i sig självt

bör hindra en reform. Vid fastighetstaxeringen är det inte nödvändigt

att göra den mer nyanserade gränsdragning mellan olika egendomsslag

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

som är behövlig när det gäller att genom avskrivningsregler komma fram

till ett riktigt resultat vid inkomstbeskattningen. Att utredningen om det

skatterättsliga fastighetsbegreppet ännu inte framlagt något förslag är inte

ett tillräckligt skäl för att uppskjuta en i och för sig önskvärd reform

av avskrivningsreglerna. Det sagda hindrar givetvis inte att, när resultatet

av denna utredning föreligger, en samordning sker om en sådan befinns

lämplig.

Den i en del remissyttranden framförda uppfattningen att det inkomstbegrepp

som nu ligger till grund för rörelsebeskattningen bör ändras så att

även avyttring av rörelsefastighet kan ge anledning till beskattning för

inkomst av rörelse skulle såvitt jag kan finna medföra en principiell överensstämmelse

med den skattemässiga behandlingen vid avyttring av flertalet

andra rörelsetillgångar. Tanken är därför enligt min mening värd att

övervägas, även om behovet av en sådan reform i viss mån minskat genom

den ändring av reglerna för beskattningen av realisationsvinst vid

fastighetsförsäljningar som genomfördes år 1967. En reform av detta slag

är emellertid så pass genomgripande att frågan måste mera ingående utredas

innan något förslag kan läggas till grund för lagstiftning. Att beskattningsfrågan

inrymmer svårigheter av teknisk art framgår bl. a. av vad jag

i ett senare sammanhang har att säga beträffande frågan om utrangeringsavdrag

i vissa fall. Härtill kommer den av utredningen berörda omständigheten

att i de fall, då överlåtelse sker i form av försäljning av aktier

eller andelar i ett företag i stället för byggnaden, möjligheterna att beskatta

till byggnaden hänförlig vinst i praktiken blir små även om inkomstbegreppet

utvidgas på angivna sätt. Vidare inger det enligt min mening betänkligheter

att innan man vunnit större erfarenheter av 1967 års lagstiftning

om realisationsvinstbeskattning av fastighetsvinster genomföra en ännu

mer ingripande reform på rörelsebeskattningens område. Jag är därför inte

beredd att nu föreslå någon ändring av det för rörelsebeskattningen gällande

inkomstbegreppet i fråga om fastigheter.

Några remissinstanser har framhållit att avskrivningsreglerna bör prövas

i samband med avskrivningen av jordbrukets byggnader. Vad beträffar

jordbrukets fastighetskostnader har jag i november förra året tillkallat särskilda

sakkunniga för att verkställa en översyn av gällande bestämmelser

för inkomstbeskattning av jordbruk. Av de för utredningsuppdraget meddelade

direktiven framgår att det skall ankomma på de sakkunniga att

ta upp även frågan om avskrivning för jordbrukets byggnader och att med

hänsyn härtill beslut fattats om att företagsskatteutredningens arbete skall

anses avslutat. I direktiven angav jag bl. a. att det givetvis är ett önskemål

att kommunalskattelagens bestämmelser om avskrivning av byggnader

så långt möjligt är lika för alla förvärvskällor. Jag framhöll i detta

sammanhang att de bestämmelser som kan komma att beslutas med anledning

av företagsskatteutredningens förslag därför bör vara vägledande för

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

motsvarande bestämmelser för jordbruksbyggnader. Anledning föreligger

därför inte att dröja med ställningstagandet beträffande företagsskatteutredningens

förslag.

På grund av det anförda tillstyrker jag införandet av ändrade avskrivningsregler

för rörelsefastigheter som i stort sett överensstämmer med företagsskatteutredningens

förslag. De ändrade avskrivningsreglerna bör således som

redan angivits syfta till att i högre grad än nu är fallet anpassa reglerna till

det företagsekonomiska kostnadsbegreppet •och att bättre beakta fasligheternas

ekonomiska livslängd.

Gränsen mellan mark, byggnad och inventarier

De förbättrade avskrivningsmöjligheter som utredningen velat tillskapa

för rörelsefastigheter sammanhänger i hög grad med en ändrad gränsdragning

mellan de olika slagen av tillgångar. Ett väsentligt moment i förslaget,

som samtidigt är av stor principiell betydelse, är att även markanläggningar

och markarbeten i viss utsträckning skall kunna skattemässigt avskrivas i

motsats till vad som nu gäller.

Enligt min mening har utredningen anfört vägande skäl för att avskrivningsrätten

utsträcks även till markanläggningar och markarbeten. En sådan

avskrivningsrätt får, såsom framhållits av utredningen, anses ligga i

linje med principerna för vår skattelagstiftning. Rätt till värdeminskningsavdrag

har sedan länge funnits i fråga om byggnader och inventarier. Det

kan knappast bestridas att utvecklingen medfört att även markanläggningar

och markarbeten i ökad omfattning är underkastade värdeminskning.

Därför anser jag i likhet med utredningen att det inte längre finns anledning

att låta de från civilrätten hämtade gränsdragningarna vara avgörande

för vad som är avdragsgilla och inte avdragsgilla kostnader.

När det gäller att ta ställning till frågan om den gränsdragning som bör

gälla för de olika avskrivningsgrupperna faller det sig naturligt att börja

med de anordningar som enligt hittillsvarande betraktelsesätt har med marken

att göra.

Som utredningen framhållit är det anläggningsbegrepp det här är fråga

om mycket vidsträckt och omfattar alla slags anordningar och konstruktioner

i och på marken.

Av dessa har utredningen utskiljt en viss grupp, beträffande vilken det

är alldeles påtagligt att de är underkastade större värdeminskning än övriga

anordningar. Detta gäller enligt utredningen framför allt om sådana

inventarie- eller byggnadsliknande konstruktioner, vilka inte har till primärt

syfte att åstadkomma en förändring av själva markytan och vilka därför inte

heller kan anses som markförbättrande i egentlig mening. Som exempel på anläggningar

av detta slag anger utredningen ledningar för vatten, avlopp, gas,

elektrisk ström m. in., stängsel och andra avspärrningsanordningar, transportanordningar,

såsom järnvägsspår och traversbanor, cisterner m. m.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

I fråga om dessa slags anläggningar, vilkas värde enligt nuvarande regler

— trots att de regelmässigt tillverkats av särskilt material — ingår i det

markvärde som fastställts vid fastighetstaxeringen, har utredningen föreslagit

att de alltefter sin faktiska och funktionella samhörighet med byggnader

eller inventarier i avskrivningshänseende skall behandlas på samma

sätt som byggnader resp. inventarier.

Till byggnad skall således enligt utredningen vid avdragsberäkningen hänföras

alla nu till marken hörande ledningar och jämförliga anordningar,

som är nödvändiga för byggnadens allmänna funktioner, dvs. väsentligen

oberoende av vilken särskild näringsverksamhet som där bedrivs. Hit hör

alltså vanliga ledningar för vatten, avlopp, elektricitet, gas och annat samt

andra anordningar som brukar behövas för att en byggnad skall kunna användas

såsom uppehållsplats för människor.

Däremot skall enligt utredningen till inventariegruppen räknas sådana

anordningar som är avsedda att nyttjas tillsammans med vissa maskiner

eller andra inventarier i rörelse eller som är nödvändiga för den bedrivna

verksamheten. Även här anger utredningen som exempel ledningar för vatten,

avlopp, elektrisk ström, gas m. m. Vidare nämns sådant som fundament,

industrispår och traversbanor och liknande anordningar för interna

transporter. Till inventariekategorin hänför utredningen slutligen också

stängsel och andra avspärrningsanordningar såsom grindar, bommar och

räcken vilka normalt har en sådan konstruktion och allmän karaktär att

de från varaktighetssynpunkt kan jämställas med inventarier.

Jag finner det riktigt och lämpligt att markanläggningar av nu nämnt

slag i avskrivningshänseende efter funktionell grund hänförs antingen till

byggnad eller till inventarier på sätt utredningen föreslagit. Jag tillstyrker

därför att indelningen i princip genomförs på detta sätt.

På tal om ledningarna föreslår utredningen att, om dessa har en blandad

användning genom att de förser såväl byggnaden med de kvantiteter vatten,

kraft m. m. som är nödvändiga för dess normala funktioner som den aktuella

produktionen med dess särskilda behov, en uppdelning av kostnaderna

får ske på en byggnadsdel och en inventariedel. I detta sammanhang uttalar

utredningen som sin mening att någon huvudsaklighetsprincip knappast bör

föreskrivas, eftersom relationen byggnadsanvändning — rörelseanvändning

kan antas vara i hög grad varierande. Enligt utredningen får i stället en skälig

uppdelning ske utifrån det material som den skattskyldige kan prestera

till stöd härför.

Jag kan för min del i princip ansluta mig till utredningens ståndpunkt

även i denna del. Lantbrukets skattedelegation bär emellertid beträffande

markanläggningar ifrågasatt om det inte vore mera praktiskt att samtliga

ledningar, som betjänar byggnader vari bedrivs industriell produktion eller

liknande, fick hänföras till inventarier och att ledningar till övriga byggnader

fick hänföras till byggnad.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Enligt min mening bör möjligheterna att förenkla den praktiska tillämpningen

givetvis beaktas, där så lämpligen kan ske. Som utredningen påpekat

kan emellertid stora variationer föreligga hos företagen i fråga om

fördelningen mellan ledningar av det ena eller andra slaget. Så kan t. ex.

den industriella produktion som bedrivs i en byggnad vara obetydlig både

i förhållande till hela verksamheten och i förhållande till lokalerna för

rörelsen. Såtillvida bör emellertid en förenkling kunna ske att i sådana fall,

då det framstår som uppenbart att kostnaderna för den del av ledningssystemet

som kan anses hänförlig till rörelsebyggnadernas allmänna funktion

utgör en obetydlig del av totalkostnaderna för hela ledningssystemet,

det totala kostnadsbeloppet utan vidare kan hänföras till avskrivningsunderlaget

för maskiner och inventarier. Jag tänker här närmast på de fall då

ledningssystemet till helt övervägande del betjänar en eller flera fabriksbyggnader

som så gott som uteslutande används för industriell produktion,

dvs. byggnader med en omfattande maskinell utrustning. En förenkling av

angivna slag skulle i fall som dessa i väsentlig grad underlätta arbetet för

såväl den skattskyldige som taxeringsmyndigheterna utan att man därmed

i nämnvärd grad skulle efterge det allmännas skatteanspråk.

Vad som i detta sammanhang skall anses utgöra en obetydlig del bör i

princip bedömas efter kostnadsrelationen på sätt jag angivit med hänsynstagande

till förhållandena i det enskilda fallet. För min del anser jag att

förutsättning bör kunna föreligga för att till inventariegruppen hänföra

ett ledningssystem som i och för sig tillgodoser både allmänna byggnadsfunktioner

och en industriell verksamhet, om kostnadsandelen för de allmänna

funktionerna kan antas inte överstiga 25 % av totalkostnaden. Omvänt

bör gälla att, om kostnadsandelen för de industriella funktionerna är

lika obetydlig, hela ledningssystemet bör hänföras till byggnadsdelen. Den

fördelning som en gång gjorts bör inte påverkas av mindre ändringar i ledningssystemets

sammansättning som kan inträffa senare.

Beträffande markanläggningar av det slag jag nu berört föreslår jag alltså

bestämmelser angående deras indelning i avskrivningshänseende av den

innebörd jag här angivit.

Det kan vara anledning att i likhet med utredningen framhålla att, i den

mån anskaffningskostnaderna för ledningar enligt den indelning jag här

föreslagit, skall hänföras till avskrivningsunderlaget för byggnad resp. inventarier,

så skall ske oavsett vem som är ägare till den mark där ledningarna

är dragna. Kostnaderna i fråga skall alltså enligt de föreslagna reglerna

behandlas lika oberoende av om ledningarna är belägna på ägarens

mark eller på annans mark.

Med anledning av vad som påpekats i en del remissyttranden vill jag ansluta

mig till den uppfattning som utredningen i betänkandet uttalat i fråga

om distributionsledningar. Självfallet bör distributionsledningar för elkraft

m. in. behandlas på samma sätt som för rörelseverksamheten använda in
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

ventarier. Detsamma bör gälla även t. ex. ett vattenverks ledningar för omhändertagande,

behandling och återförande till natnren av avloppsvatten.

Däremot är jag inte beredd att tillmötesgå de önskemål vilka framförts

av elverks- och vattenverksföretagen i fråga om behandlingen av deras

tunnlar. Enligt dessa instanser borde tunnlarna i avskrivningshänseende

behandlas som inventarier. Även om jag har förståelse för synpunkten att

ett avskrivningsbehov föreligger beträffande dessa tunnlar, som kan vara

både kostnadskrävande och underkastade värdeminskning, skulle det enligt

min mening vara alltför stridande mot den gängse uppfattningen av inventariebegreppet

att utan vidare likställa dem med inventarier i en rörelse.

Om och i vilken mån en tunnel i fastighetstaxeringshänseende kan hänföras

till byggnad, när tunneln i viss omfattning kompletterats med mera

byggnadsliknande konstruktioner, framgår inte klart av de rättsfall som

finns. I varje fall synes tunnel utan sådana anordningar hittills inte ha räknats

som byggnad. Frågan om hur tunnlar skall behandlas i fastighetstaxeringsavseende

är något som den pågående utredningen om det skatterättsliga

fastighetsbegreppet bör ha anledning att ta ställning till. I nu förevarande

avseende anser jag att tunnlar närmast bör betraktas som markanläggning,

i den mån de inte vid fastighetstaxering ansetts utgöra byggnad.

I deras egenskap av markanläggningar bör de enligt min mening kunna bli

föremål för den särskilda avskrivning som jag i det följande föreslår beträffande

sådana anläggningar.

Jag kommer nu in på den återstående kategori markanläggningar som av

utredningen inte ansetts böra behandlas som inventarier eller byggnad.

Beträffande denna kategori har utredningen, som jag redan nämnt, föreslagit

en indelning i två grupper, en avskrivningsbar och en icke avskrivningsbar.

Den förra gruppen skulle enligt utredningen avse vissa anläggningar

på marken, som tillkommit för att användas i samband med en på

fastigheten bedriven industriell eller därmed jämförlig verksamhet eller i

samband med en affärsverksamhet. Hit hör enligt utredningen bl. a. ytbehandlingar

av olika slag som parkeringsplatser, körplaner, upplagsplatser

m. m. och vägar för interna transporter. Kostnaderna för alla markanläggningar

av detta slag som kan förekomma på en rörelsefastighet skulle enligt

utredningens förslag sammanföras till ett enda avdragsunderlag, på

vilket den årliga värdeminskningen skulle beräknas efter 1 %. Till den

inte avdragsberättigande gruppen skulle däremot enligt utredningen räknas

sådana åtgärder som företrädesvis vidtas i samband med markens första

iordningställande och som syftar att göra marken fast eller plan. Här nämner

utredningen sådant som röjning av träd och buskar in. m., scb aktning

av jord och sten, pålning och uppförande av stödmurar, torrläggning o. d.

Utredningen har i stort sett motiverat sitt förslag att från avskrivnings
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

rätten undanta de kostnader som hänför sig till den sistnämnda gruppen

med att här är fråga om markkostnader som medfört ett bestående värde

och att man vid avskrivningsreglernas utformning inte kan bortse därifrån.

Emellertid framhåller utredningen själv i betänkandet att gränsdragningen

mellan anläggningar av den begränsat användbara typen och sådana

som är att anse som i verklig mening markförbättrande är flytande

och att därför svårigheter föreligger att skapa en praktiskt användbar bestämning

av avskrivningsunderlaget. Även med beaktande av att man enligt

utredningen inte bör överbetona riskerna för sådana svårigheter, kan det

enligt min mening ifrågasättas om det är lämpligt att komplicera taxeringsarbetet

genom en sådan gränsdragning. Även i en del remissyttranden har

framhållits svårigheterna att på ett effektivt sätt kontrollera att de enligt

utredningens förslag icke avdragsgilla markkostnaderna verkligen hålls

utanför avskrivningsunderlaget och att det här i allmänhet gäller relativt

ringa kostnader. Jag är därför mera böjd för att ta fasta på de förslag som

framförts i dessa yttranden och som går ut på att kostnaderna för samtliga

de åtgärder som det här är fråga om skall medräknas i avskrivningsunderlaget.

Hänsyn till att det ofta kan vara fråga om åtgärder av mera bestående

art kan enligt min mening tas genom valet av avskrivningsmetod. Även

andra faktorer kan inverka på detta val. Eftersom jag i detta sammanhang

endast tar upp gränsdragningsfrågorna återkommer jag emellertid senare

till metodfrågan.

På tal om markkostnaderna har jag dock anledning att här ta upp en

fråga som berörts i flera remissyttranden. Det gäller kostnaderna för pålning

i syfte att stabilisera underlaget för byggnad. Utredningen har ansett

att sådana kostnader inte får inräknas i avskrivningsunderlaget för

byggnad och i stället hänfört dem till de kostnader som inte får avskrivas.

Pålningskostnaderna har alltså av utredningen ansetts jämförliga med

kostnaderna för de andra åtgärder som går ut på att göra marken fast

eller plan. Enligt vad åtskilliga remissinstanser, representerande såväl det

allmänna som de enskilda organisationerna, framhåller, är den vedertagna

uppfattningen att dessa pålningskostnader i allmänhet inräknas i avskrivningsunderlaget

för byggnad. Enligt min mening saknas anledning att i

detta hänseende göra avsteg från vad som nu torde gälla. På motsvarande

sätt bör kostnaderna för pålning under en tung maskin behandlas som en

del av kostnaderna för maskinen. Någon uttrycklig föreskrift om pålningskostnaderna

torde inte behövas.

Beträffande de tillfarter för transporter till och från en fastighet som

utredningen berört, bör som riksskattenämnden gjort framhållas att fråga

givetvis endast är om tillfartsvägar inom fastigheten. Med den likabehandling

av alla kostnader för markanläggningar av hithörande kategori jag

föreslagit saknas anledning att skilja mellan sådana tillfartsvägar och vägar

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

för interna transporter. Ett förtydligande i dessa avseenden bör ske. Vidare

bör som nämnden även erinrat de avskrivningsbara fritidsanläggningarna

för personal i detta sammanhang inte avse annat än fotbollsplaner och liknande

anordningar.

I fråga om byggnader har utredningen, som framgått av min förut lämnade

redogörelse, föreslagit en liknande överföring i avskrivningshänseende

till inventariegruppen som beträffande vissa markanläggningar. Även

här är det således fråga om tillgångar som anskaffats för att direkt tjäna

industriell eller kommersiell verksamhet. Utredningens förslag i detta avseende

har överlag godtagits av remissinstanserna. Jag föreslår därför regler

som är så utformade att dessa slags tillgångar får avskrivas som inventarier.

Härav följer att avskrivningsunderlaget för byggnad, på sätt utredningen

föreslagit, i princip kommer att omfatta endast anskaffningsvärdet för

själva byggnadsstommen och de anordningar som behövs för byggnadens

allmänna funktioner. Hit hör också de utomhusledningar som tillgodoser

dessa funktioner.

Markavskrivningar

I fråga om värdeminskningsavdragen har utredningen, som framgått

av den förut lämnade redogörelsen, föreslagit olika regler dels för de markanläggningar

som enligt utredningens förslag skall kunna avskrivas och

dels för byggnadsavskrivningarna. Jag tar här först upp markavskrivningarna.

Det gäller närmare bestämt kostnaderna för de markanläggningar och

markarbeten som föreslås kunna vara föremål för avskrivning i särskild

ordning.

Beträffande de markarbeten för vilka kostnaderna skall kunna skrivas

av särskilt hade utredningen som nämnts från avskrivningsrätten undantagit

sådana åtgärder som brukar vidtas i samband med markens första

iordningställande. Som förut anförts anser jag att man av praktiska skäl

inte bör göra någon skillnad mellan dessa slags åtgärder och övriga anordningar

som har mera direkt samband med rörelseverksamheten. Gränsdragningen

torde många gånger bli ganska svår och godtycklig. Jag antydde att

man ändå genom valet av avskrivningsmetod skulle kunna ta viss hänsyn

till att det delvis var fråga om anordningar av mera bestående värde.

Jag tänker här på den avskrivningsmetod som tillämpas på kostnader

för täckdikningsanläggningar och skogsvägar vid beräkning av inkomst

av jordbruksfastighet. Bland remissinstanserna har såväl riksskattenämnden

som lantbrukets skattedelegation framhållit de goda erfarenheter man

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

haft av denna avskrivningsmetod och ifrågasatt om inte denna skulle vara

att föredra för markanläggningarna framför den av utredningen föreslagna.

Jag ansluter mig till denna uppfattning. Enligt min mening skulle

man med en sådan metod kunna uppnå flera fördelar från taxeringssynpunkt.

Metoden i fråga innebär som bekant att kostnaderna får avskrivas under

ett relativt begränsat antal år, oberoende av anläggningens beräknade

varaktighetstid. För täckdikningar och skogsvägar gäller en avskrivningstid

på 10 år. Medan kostnaderna för de förra får skrivas av helt gäller dock

att endast en tredjedel av kostnaderna för skogsvägar får avskrivas. Hänsyn

har härvid tagits till att skogsvägarnas varaktighet är svår att bedöma

och att många skogsvägar, trots den snabba utvecklingen på området, får

anses ha ett bestående värde.

Enligt min mening kan man i fråga om här avsedda markanläggningar

anlägga ett liknande betraktelsesätt som beträffande skogsvägarna. Även

beträffande markanläggningarna kan sägas, särskilt om man utvidgar kretsen

på sätt jag föreslagit, att varaktighetstiden är svår att bedöma och att

värdet många gånger kan anses bestå oavsett den bedrivna verksamheten.

Eftersom det här är fråga om rörelseverksamhet som kan vara av mycket

skiftande slag med varierande typer av markanläggningar föreslår jag alt

75 % av anläggningskostnaderna får skrivas av under 20 år enligt särskild

avskrivningsplan. Den avskrivningsbara andelen skulle alltså vara större

och avskrivningstiden längre än vad som gäller för skogsvägar.

Det är givetvis den på detta sätt reducerade anläggningskostnaden som

bör läggas till grund för avskrivning. Avdrag kommer alltså att medges

årligen med 5 % av avskrivningsunderlaget från och med det år, då kostnaden

uppförts på avskrivningsplanen. Omfattar beskattningsåret kortare eller

längre tid än tolv månader, skall avdraget jämkas i motsvarande mån. Med

hänsyn till rätten till förlustutjämning saknas anledning att föreskriva rätt

att på annat sätt förskjuta avdrag som inte kunnat utnyttjas vid taxeringen.

När en fastighet byter ägare skall enligt utredningen den nye ägaren

som sitt anskaffningsvärde för markanläggningarna räkna överlåtarens

oavskrivna restvärde. Ett sådant övertagande av avskrivningsunderlaget

kan enligt min mening godtas, när fastigheten förvärvats genom arv eller

gåva och därmed likställt fång. Däremot kan jag av principiella och praktiska

skäl inte tillstyrka, att motsvarande skall gälla när fastigheten förvärvas

genom köp, byte eller jämförligt fång. Som påpekats i flera remissyttranden

har man här att beakta de svårigheter som många gånger föreligger

för köparen att få reda på säljarens oavskrivna restvärde. Starka

skäl talar därför enligt min mening för att välja den lösning man stannat

för i fråga om täckdikningar och skogsvägar, nämligen att den tidigare

ägaren för det år fastigheten säljs på en gång får avdrag för vad som

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1969

återstår oavskrivet av den del av anläggningskostnaden som är avskrivningsbar.

Genom ett sådant restavdrag kan alltså den avskrivningsbara

kostnaden bli helt avskriven hos den som haft kostnaden. Köparen däremot

får med detta system inte tillgodoräkna sig fortsatta värdeminskningsavdrag

på markanläggningarna. Vad han betalt får därför, i den mån

det inte avsett byggnader och inventarier, presumeras ha avsett i första hand

marken och inte markanläggningar som sådana. Från taxeringsteknisk synpunkt

vinner man fördelen av att man inte behöver räkna med hundraåriga

avskrivningsplaner såsom enligt utredningens förslag.

Rätt till avdrag för oavskrivet restvärde bör även kunna medges, när

hela den på fastigheten bedrivna verksamheten nedläggs.

Om en markanläggning utrangeras innan den hunnit slutavskrivas inom

den medgivna ramen, får värdeminskningsavdrag åtnjutas även efter utrangeringen

i enlighet med den ursprungliga planen. Särskilt utrangeringsavdrag

behövs alltså inte. Jag förutsätter således, i likhet med utredningen,

ingen specificerad redovisning av de olika markanläggningarna, även om

de givetvis måste sammanföras gruppvis efter tillkomstår.

Någon anledning att föreslå ändring i fråga om rätten till direkt avdrag

för rej)arations- och underhållsarbeten på markanläggningar kan jag

inte finna. Däremot bör i motsats till utredningens förslag nuvarande rätt

till omedelbart avdrag för utbyte av sådan anläggning inte behållas.

Givetvis bör i samband med fastighetsför sälj ning iakttas att avskrivning

på markanläggning som återvinns i vanlig ordning skall beaktas vid realisationsvinstbeskattningen.

I likhet med vad utredningen föreslagit bör hela kostnaden för rent tillfälliga

anläggningar, avsedda att användas endast ett fåtal år, få avdras

vid taxeringen för det år då anläggningen anskaffades.

Jag föreslår regler i enlighet med det anförda.

Byggnadsavskrivningar

1. Avskrivningsunderlaget

I likhet med flertalet remissinstanser anser jag mig kunna godta den

principiella utgångspunkten för utredningens förslag att värdeminskningsavdrag

för byggnad som används i rörelse skall beräknas på anskaffningsvärdet

enligt plan och att det taxerade byggnadsvärdet i fortsättningen

inte skall få användas som avskrivningsunderlag. Jag föreslår därför

att de nya avskrivningsreglerna utformas med denna utgångspunkt.

Emellertid kompliceras frågan om avskrivningsunderlagets bestämmande

av att en fastighetsöverlåtelse oftast inkluderar inte bara byggnad utan

också den till fastigheten hörande marken. Härtill kommer att överlåtelsen

även kan omfatta sådana i byggnaden ingående fasta maskiner som vid

fastighetstaxering åsatts särskilt maskinvärde och dessutom, om de för
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

slag som jag förut redovisat genomförs, sådana byggnadstillbehör som

framdeles skall räknas som inventarier. Det gäller då att få fram hur stor

del av köparens förvärvskostnad som belöper på de olika tillgångarna.

Av de remissinstanser som representerar de tillämpande myndigheterna

har flera framhållit att fördelningen av köpeskillingen för en fastighet

mellan de olika tillgångsslagen kan föranleda tvister. När det gäller hur

stor del av köpeskillingen som belöper på i fastigheten ingående inventarier,

kan olika uppfattningar uppkomma både när parterna gjort en sådan

fördelning och när de inte gjort en fördelning. Man har från remissinstansernas

sida föreslagit olika lösningar, t. ex. att det kunde föreskrivas

att i köpekontraktet alltid bör anges hur stor del av köpeskillingen som

belöper på inventarier och att inventarierna i fråga alltid skulle redovisas

särskilt i deklarationen. Man har även föreslagit införande av samma regel

som utredningen föreslagit i fråga om markanläggningar, nämligen

att säljarens skattemässiga restvärde skall övergå på köparen.

Jag vill med anledning härav erinra om att frågan om hur stor del av

köpeskillingen för en fastighet som belöper på de i försäljningen ingående

inventarierna inte är något nytt problem. Fördelningsfrågan uppkommer

även med nuvarande regler, när en fastighetsförsäljning inkluderar sådana

maskiner och liknande tillgångar som vid fastighetstaxeringen åsättes ett

särskilt i byggnadsvärdet ingående maskinvärde. Eftersom säljaren enligt

gällande regler för beskattningen av rörelseinkomst är skattskyldig för

vad han får för maskinerna och köparen för att kunna beräkna sitt avskrivningsunderlag

har intresse av att veta hur stor del av köpeskillingen

som hänför sig till inventarierna, är båda parterna beroende av en överenskommelse

angående köpeskillingens fördelning. En precisering av den

del som belöper på maskinerna framtvingas alltså regelmässigt. Här föreligger

alltså det sj älvregi erande moment som utredningen hänvisat till

och som enligt vad utredningen framhållit är tillräckligt för att den av säljare

och köpare gjorda fördelningen i regel skall kunna följas vid beskattningen.

Detta torde även gälla om man beaktar att den föreslagna utvidgningen

av inventariebegreppet kommer att medföra att fördelningsfrågan

aktualiseras i större utsträckning än hittills varit fallet. Föreligger intressegemenskap

mellan parterna finns det redan nu möjlighet att korrigera ett

oriktigt anskaffningsvärde med stöd av den särskilda bestämmelsen i

punkten 3 b av anvisningarna till 29 § KL.

Någon annan praktisk användbar metod än den jag här hänvisat till

för att i de normala fallen komma fram till ett riktigt avskrivningsunderlagför

de i köpet ingående inventarierna finns inte enligt min mening. Har

mot förmodan ingen fördelning av köpeskillingen gjorts, är man liksom nu

hänvisad till att göra en uppskattning efter vad som kan anses skäligt. Hänsyn

kan härvid tas till bl. a. det fasta maskinvärdet om ett sådant finns.

Även om det undantagsvis förekommer att någon fördelning inte gjorts, är

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

127

detta enligt min mening inte tillräcklig anledning alt föreskriva särskild redovisning

för avskrivning av fastighetsinventarier i deklarationen. Detta

skulle innebära ett avsteg från principerna för räkenslcapsenlig avskrivning

i de fall sådan tillämpas. Inte heller är det praktiskt genomförbart att gå på

säljarens oavskrivna restvärde. Jag förordar alltså att nuvarande ordning

bibehålls för avskrivningsunderlagets bestämmande när det gäller i fastighetsförsäljning

ingående maskiner och andra inventarier. Några uttryckliga

föreskrifter om detta torde knappast behövas.

Som utredningen framhållit kan däremot parternas uppdelning av köpeskillingen

för en fastighet på mark och byggnad inte utan vidare tjäna

till ledning för att beräkna byggnadens anskaffningsvärde, då denna fördelning

är utan betydelse för säljarens beskattning och något självreglerande

moment alltså inte finns. Utredningen föreslår därför att byggnadens andel

av köpeskillingen skall framräknas genom proportionering efter förhållandet

mellan fastighetens vid fastighetstaxering gällande byggnadsvärde

och det totala taxeringsvärdet. Om särskilt maskinvärde ingår i byggnadsvärdet

skall detta frånräknas de båda värdena. Utredningen förutsätter en

jämkningsmöjlighet om återstående del av köpeskillingen •såsas mera avsevärt

över- eller understiga skäligt markvärde.

Den av utredningen föreslagna proportioneringsregeln har i allmänhet

godtagits av remissinstanserna även om i några yttranden påpekats att

proportioneringen inte i alla lägen ger ett helt riktigt resultat. Då en proportioneringsregel

är erforderlig och en jämkningsregel ger vissa möjligheter

att rätta ett felaktigt resultat anser jag mig dock kunna föreslå att

reglerna i denna del utformas på sätt utredningen föreslagit.

Till frågan om avskrivningsunderlagets bestämmande i fråga om fastigheter

som anskaffats före övergången till det nya systemet återkommer

jag i samband med frågan om övergångsbestämmelsernas utformning.

2. Avskrivningsmetoden

Beträffande byggnadsavskrivningarna bör, såsom utredningen framhållit,

utgångspunkten vara att man bibehåller den för de nuvarande reglerna

gällande grundprincipen att värdeminskningsavdragen skall beräknas för

varje byggnad efter dess antagna användningstid.

Emellertid talar, som utredningen hävdat i betänkandet och som även

flertalet remissinstanser understrukit, företagsekonomiska skäl för en

ökning av den takt, i vilken den skattemässiga avskrivningen av rörelsebyggnader

bör få ske.

Utredningen har för att tillgodose detta behov föreslagit ett extra värdeminskningsavdrag

med 2 % av byggnadens anskaffningsvärde för vart

och ett av de första fem åren efter förvärvet. Detta s. k. primäravdrag skall

enligt förslaget åtnjutas vid sidan av de vanliga årliga värdeminskningsavdragen

och på så sätt verka avkortande på den totala avskrivningstiden.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1969

Även om utredningens förslag till snabbare avskrivningstakt genom årliga

värdeminskningsavdrag i kombination med primäravdrag under den

första innehavstiden i stort sett godtagits av åtskilliga remissinstanser, har

likväl delade meningar kommit till uttryck beträffande det föreslagna

primäravdraget. Flera länsstyrelser har anfört betänkligheter mot införandet

av ett sådant avdrag. En förbättring av primäravdraget har å andra

sidan påyrkats av företrädare för det enskilda näringslivet. Enligt deras

mening skulle en förlängning av primäravskrivningsperioden till åtminstone

tio år innebära en sådan förbättring.

För min del är jag beträffande primäravskrivningen beredd godta både

den av utredningen föreslagna procentsatsen och den föreslagna avskrivningsperioden

på fem år. Primäravskrivningen jämte det årliga värdeminskningsavdraget

möjliggör således full avskrivning under en förkortad avskrivningstid.

Däremot medges inte avdrag utöver full avskrivning.

På en punkt anser jag mig dock böra frångå utredningens förslag och

det gäller primäravdrag efter byggnadens överlåtelse. Här har utredningen

föreslagit att varje ny innehavare skulle få rätt att tillgodoräkna sig primäravdrag.

Ett par instanser, nämligen näringslivets skattedelegation och

länsstyrelsen i Stockholms län, har emellertid framfört uppfattningen att

primäravdrag bör medges endast en gång under byggnadens livstid.

Till denna uppfattning kan jag ansluta mig. Enligt min mening finns

skäl att i första hand ta sikte på företagens nyinvesteringar i byggnader.

För att kunna genomföra den effektivisering av näringslivet som är önskvärd

från allmän synpunkt krävs ett modernare och rationellare byggnadsbestånd

framför allt inom industrin men även inom handeln. Kostnaderna

härför faller främst på de företagare som själva investerat i ny-, till- eller

ombyggnader, ägnade att effektivisera driften eller att skapa bättre arbetsbetingelser

för de anställda. Även om den direkta avsikten med mitt förslag

inte är att skapa förbättrade finansieringsmöjligheter, är det enligt

min mening med den utgångspunkt jag nu angivit naturligt att rätten till

primäravdrag förbehålles skattskyldig som verkställt ny-, till- eller ombyggnad

på rörelsefastighet. Däremot bör skattskyldig som förvärvat en

äldre fastighet inte enbart på denna grund äga rätt till primäravdrag. Om

en fastighet överlåts under den fenrårstid inom vilken primäravdrag får

åtnjutas, bör å andra sidan den nye ägaren få tillgodoräkna sig primäravdrag

för den återstående delen av perioden.

Jag föreslår således regler om primäravdrag i enlighet med det anförda.

3. Procentsatsen för årliga värdeminskningsavdrag

I likhet med utredningen anser jag att införandet av primäravdrag

inte skall medföra någon ökad restriktivitet vid bedömningen av procentsatserna

för den vanliga årliga avskrivningen. Med den av mig föreslagna

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungi. Maj. ts proposition nr 100 år 1969

begränsningen av primäravdraget till att avse endast kostnader för ny-,

till- eller ombyggnad måste det tvärtom vara angeläget att man vid avdragsprocentens

bestämmande i högre grad än hittills tar hänsyn till att

rörelsebyggnad på grund av den tekniska och ekonomiska utvecklingen

har en mer begränsad varaktighet än man vid tillämpningen av nuvarande

bestämmelser varit benägen att erkänna.

I lagstil tningen har uttryckligen angivits bl. a. att man vid bedömningen

av avdragsprocentens storlek skall beakta även sådana omständigheter som

att byggnadens ekonomiska varaktighetstid kan antas komma att röna

inflytande av framtida rationaliseringar, förändringar med hänsyn till

teknikens utveckling, omläggning av verksamhet och liknande. Den allmänna

uppfattningen inom näringslivet är emellertid, såsom framgår av

remissyttrandena, att man vid den hittillsvarande tillämpningen av bestämmelserna

inte tillräckligt beaktat de angivna omständigheterna och varit

alltför restriktiv vid avdragsprocentens bestämmande. Man har härvid pekat

bl. a. på att den pågående utvecklingen på byggnadsområdet går i riktning

mot att industribyggnaderna som sådana får en alltmer framträdande teknisk

funktion och därmed också en kortare ekonomisk livslängd.

Starka skäl talar enligt min mening för att man i den praktiska tillämpningen

genomför en mera allmän höjning av de procenttal för avskrivning

som bör vara tillämpliga på rörelsebyggnader av olika slag. Genom en sådan

höjning av avdragsprocenten bör det vara möjligt att i högre grad än

nu ta hänsyn till de ekonomiska och tekniska faktorer som påverkar rörelsebyggnadernas

antagna användningstid vid sidan av den materiella förslitningen.

De omständigheter som sålunda bör beaktas har enligt min mening

på ett tillfredsställande sätt angivits i de nuvarande bestämmelserna och i

likhet med utredningen anser jag därför inte att någon ändring i deras nu

gällande lydelse är i och för sig påkallad.

Efter vad jag inhämtat kommer f. n., allmänt sett, följande procentsatser

till användning, åtminstone enligt den praxis mellankommunala prövningsnämnden

tillämpar, nämligen 2 % för industribyggnader i allmänhet,

3 % för byggnader inom den tunga industrin och 4 % för byggnader inom

cellulosaindustrin och den kemiska industrin. I vissa fall har, efter särskild

utredning, värdeminskningsavdrag medgivits efter 5 %. I fråga om varuhus

har värdeminskningsavdrag i allmänhet medgetts efter 1 % och i fråga om

vanliga kontorshus i tätorter efter 0,6 %. För höghus har dock tillämpats

0,7—0,8 %. Enligt min mening är det befogat att vid den fortsatta beräkningen

av värdeminskningsavdragen räkna med en förhöjning av dessa över

lag med någon procent. Jag är dock inte nu beredd att ange vilka procentsatser

som bör vara tillämpliga för byggnader av olika slag. I likhet med

den uppfattning som framförts i flera remissyttranden anser jag att det

bör ankomma på riksskattenämnden att på grund av inhämtat material angående

den beräknade varalctighetstiden för byggnader inom olika bran5

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 100

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr tOO år 1969

scher ange de normalprocentsatser som bör vara tillämpliga. Upplysning

om dessa procentsatser bör lämnas i nämndens anvisningar till ledning för

inkomsttaxeringen. Den omständigheten att normalprocentsatser angetts

bör givetvis inte utesluta att man liksom nu tar hänsyn till individuella olikheter

så att högre avdrag kan medges, om en byggnad visas vara underkastad

större värdeminskning än normalt.

Jag förutsätter således att riksskattenämnden meddelar anvisningar om

normalprocentsatser i enlighet med vad jag här förordat.

Utredningens förslag att upphäva den nuvarande rätten att ur avdragsunderlaget

för byggnad utbryta viss maskinell utrustning och göra den till

föremål för en förhöjd avskrivning har i allmänhet inte föranlett någon

erinran från remissinstanserna. Jag biträder därför förslaget.

4. Utrangering av bgggnad

I fråga om den rätt till avdrag för oavskriven del av anskaffningsvärdet,

som medges när rörelsebyggnad utrangeras eller nedrivs, har utredningen

föreslagit en ändring av endast redaktionell art. Ändringen, som innebär att

kravet på utredning om anskaffningsvärdet och om åtnjutna värdeminskningsavdrag

slopas, får ses som en följd av förslaget om en allmän övergång

till avskrivning på anskaffningsvärdet. Beträffande fastighet för vilken avskrivningsunderlaget

vid övergången till de nya reglerna fått baseras på ett

tidigare fastställt taxeringsvärde har utredningen dock bibehållit nämnda

krav.

Några remissinstanser har hänvisat till den restriktivitet som kommit

till uttryck i praxis i fråga om medgivande av utrangeringsavdrag, särskilt

när en byggnad tagits ur bruk i rörelsen men ändå fått kvarstå. Man

har därför hemställt om en sådan ändring av bestämmelserna att avdrag

kan medges även när det gjorts sannolikt att byggnaden inte längre kommer

att användas och alltså inte bara när den rivits ner.

För egen del får jag framhålla att det med en uppmjukad av dragsregel

i allmänhet måste bli svårt att bedöma när förutsättningar föreligger för

att medge utrangeringsavdrag. Det ligger i sakens natur att en utrangering

i egentlig mening måste framstå som definitiv för att den skall kunna beaktas

i skattesammanhang. Enligt mitt förmenande är det därför av principiella

skäl knappast möjligt att här ställa lägre krav på bevisning härom

än f. n. Detta skulle f. ö. inte i någon nämnvärd grad underlätta de tillämpande

myndigheternas bedömning i de enskilda fallen. Frågan om när

utrangeringsavdrag skall medges måste således till sin natur vara en bevisfråga

och jag anser att det liksom hittills bör ankomma på praxis att

avgöra när förutsättningarna för avdrag föreligger. Härtill kommer att

frågan om avdragsrätten, såsom framgår av de resonemang som utredningen

fört i betänkandet, har ett visst samband med det inkomstbegrepp som nu

gäller för rörelsebeskattningen och som jag inte f. n. anser bör ändras.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Någon remissinstans har även framfört kritik mot utredningens förslag i

fråga om förutsättningarna för beviljande av utrangeringsavdrag i sådana

fall då avskrivningsunderlaget vid övergång till de nya reglerna baserats på

ett taxeringsvärde. Man har därvid vänt sig emot ett uttalande av utredningen,

enligt vilket det inte är meningen att ett ingångsvärde som uppskattats

enligt en sådan schablonmetod skall få användas som utgångspunkt för beräkningen

av det skattemässiga restvärdet. Konsekvensen skulle enligt den

nämnda instansen bli bl. a. att en uttjänt byggnad får stå kvar tills den är

helt avskriven.

Till detta vill jag framhålla att även här gäller det en bevisfråga, om än

av annan art än i det förut berörda fallet. Det gäller här framför allt frågan

om beloppet av de värdeminskningsavdrag som den skattskyldige åtnjutit

före övergången till de nya reglerna. En sak är att den skattskyldige beretts

möjlighet att med ett med hjälp av taxeringsvärdet beräknat ingångsvärde

övergå till ett nytt system för byggnadsavskrivning med de fördelar det kan

innebära. En annan sak är frågan om han vid en utrangering av byggnaden

efter övergången skall få tillgodoräkna sig avdrag för oavskriven del av det

nya ingångsvärdet oberoende av de avdrag för värdeminskning av byggnaden

som han åtnjutit före övergången. Dessa kan om han haft fastigheten

under lång tid uppgå till avsevärda belopp. Om hänsyn inte alls tas till dessa

tidigare avdrag, skulle detta som utredningen framhållit kunna medföra

att de sammanlagda värdeminsknings- och utrangeringsavdragen kom att

överstiga byggnadens faktiska anskaffningskostnader. Jag finner därför inte

anledning frångå utredningens förslag i denna del.

5. Rivningskostnader

Utredningen har, utan att föreslå uttryckliga bestämmelser därom, beträffande

kostnaderna för rivning av rörelsebyggnader förklarat att, när rivning

skett i samband med nybyggnad, kostnaderna bör tillföras avskrivningsunderlaget

för nybyggnaden. Har rivning skett utan att nybyggnad aktualiseras

skall kostnaden enligt utredningen i stället tillföras avskrivningsunderlaget

för markanläggning.

Betänkligheter har anförts i några remissyttranden gentemot utredningens

uttalanden. Vissa instanser har förordat en omedelbar avdragsrätt för

rivningskostnader.

Man kan, som remissyttrandena också ger belägg för, ha olika uppfattningar

om rivningskostnadernas rätta karaktär och om hur de skall behandlas.

Enligt min mening är det emellertid mindre tillfredsställande att frågan

om rivningskostnadernas skattemässiga behandling skall bedömas olika,

beroende både av när rivningen sker — om den sker före eller efter en fastighetsförsäljning

— och om rivningen sker i samband med en nybyggnad

eller inte. Rivning av en byggnad är enligt min mening till sin natur

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

jämförbar med de övriga åtgärder som syftar till att göra marken fast eller

plan och som enligt vad jag förut anfört bör vara föremål för särskild avskrivning.

Jag anser att praktiska skäl talar för att även rivningskostnaderna

generellt bör hänföras till markanläggningar. De kommer då att behandlas

på samma sätt, oberoende av om det är säljaren eller köparen av en fastighet

som verkställt rivningen och oberoende av om denna skett i samband

med en nybyggnad eller ej. Jag föreslår därför att rivningskostnader i avskrivningshänseende

uttryckligen hänförs till kategorin markanläggningar.

6. Reparations- och underhållskostnader

Jag har i sak intet att invända mot utredningens förslag att med avdragsgilla

reparations- och underhållskostnader skall likställas kostnaderna för

vissa ändringsarbeten. Jag föreslår därför att avdrag får ske för mindre

ändringsarbeten som normalt vidtas i en rörelsebyggnad tid efter annan

inom ramen för den bedrivna verksamheten. Däremot bör kostnaderna för

sådana ändringsarbeten som tillsammantagna är av mer genomgripande art,

som t. ex. i samband med en omläggning av verksamheten, inte berättiga till

avdrag. I det senare fallet bör kostnaderna aktiveras för att avskrivas genom

årliga avdrag.

7. Anordningar för vatten- och luftvård

De regler för avskrivning av rörelsefastigheter som jag föreslår har som

jag förut nämnt till syfte att bättre anpassa de nuvarande avskrivningsbestämmelserna

till den företagsekonomiska uppfattningen av kostnadsbegreppet.

I fråga om de föreslagna nya reglernas betydelse för vatten- och luftvården

m. m. kan göras samma konstaterande som utredningen gjort beträffande

sina förslag. Även om de föreslagna avslcrivningsreglerna i och för

sig inte haft till direkt syfte att stimulera till åtgärder mot vatten- och luftföroreningar

m. m. får reglerna dock anses medföra en betydande förbättring

av avdragsrätten för utrustning som främjar sådana åtgärder. Av

särskild betydelse är härvid att de flesta anordningar som nu är aktuella

för vatten- och luftvården genom den föreslagna ändrade gränsdragningen

kommer att bli behandlade som inventarier. Med anledning av vad riksskattenämnden

anfört på denna punkt vill jag framhålla att det enligt min

mening måste anses vara en självklar förutsättning för en rörelses bedrivande,

särskilt då fråga är om industriell produktion, att verksamheten

så långt möjligt inte ger upphov till vatten- och luftföroreningar. De anordningar

som behövs för att förebygga sådana föroreningar från t. ex. en industribyggnad

får därför enligt min mening anses avsedda att direkt tjäna

byggnadens användning för rörelseändamål, även om de i och för sig inte

är oundgängliga för den i rörelsen bedrivna produktionen som sådan. Några

särskilda avskrivningsregler för dessa anordningar anser jag därför inte

behövas.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

133

Det bör f. ö. framhållas att det inte är skattemässiga favörer som i första

hand bör komma i åtanke för att stimulera till de åtgärder om vilka det

här är fråga. Jag vill erinra om att Kungl. Maj :t i årets statsverksproposition

föreslagit att statsbidrag i viss ordning skall kunna utgå till vatten- och

luftvårdande åtgärder inom industrin (bil. 11 s. 169).

Hyresfastigheter

Inledning

Enligt nuvarande regler gäller att värdeminskningsavdrag för hyreshus,

liksom för andra flerfamiljsfastigheter, skall bestämmas till viss procent av

byggnadens värde alltefter den beräknade användningstiden. Normalt medges

avdrag med 0,6 % av byggnadsvärdet för stenhus och 1,0 % för trähus.

Värdeminskningsavdragen beräknas i regel på det taxerade byggnadsvärdet.

Är anskaffningsvärdet utrett får dock detta värde användas som avskrivningsunderlag.

Ur avskrivningsunderlaget får enligt tillämpad praxis utbrytas

värdet av viss utrustning såsom värmepannor m. m. för avskrivning

efter högre procentsats än för byggnaden.

Utredningen föreslår i vissa avseenden förbättrade avdragsmöjligheter

för hyreshus. Utredningen utgår från att avskrivning i ökad omfattning

skall ske på anskaffningsvärdet enligt plan och föreslår att övergång till

sådan avskrivning får ske när fastighetsägaren så önskar. Avdrag bör alltså

enligt utredningen även i fortsättningen få ske på det taxerade byggnadsvärdet

om ägaren i stället föredrar detta. I fråga om värdeminskningsavdragens

storlek föreslår utredningen i lag fixerade procentsatser som skall gälla för

normalfallen, 1,0 % för stenhus och 1,5 % för trähus.

En annan nyhet är utredningens förslag att reparationskostnaderna för

hyresfastigheter får fördelas till avdrag på reparationsåret och något av de

två följande åren.

Allmänna synpunkter

Remissinstanserna har i allmänhet varit eniga om behovet av förbättrade

avskrivningsmöjligheter även i fråga om hyresfastigheter. Också för egen

del har jag blivit övertygad om att starka skäl motiverar ändrade regler. Den

allmänna utvecklingen på byggnadsområdet har medfört att man vid beskattningsreglernas

utformning även när det gäller hyresfastigheter i högre

grad än förut måste bedöma frågan om en byggnads beräknade användningstid

från utgångspunkter som nära ansluter sig till de företagsekonomiska.

Detta innebär å andra sidan inte, enligt min mening, att som några remissinstanser

hävdat för hyresfastigheter samma regler i alla avseenden

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

bör gälla som för rörelsefastigheter eller att inkomst av hyresfastighet bör

räknas som rörelseinkomst. Även om en samordning av reglerna ter sig

tilltalande från vissa synpunkter, anser jag att en sådan samordning inte

f. n. är praktiskt genomförbar. Det måste nämligen beaktas bl. a. att en i

lag reglerad omläggning av inkomstredovisningen efter rörelsemässiga grunder

skulle beröra inte bara de större hyresfastigheterna i egentlig mening

utan också det stora antalet mindre flerfamilj sfastigheter.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag ändrade regler av i huvudsak

den innebörd utredningen föreslagit.

Avskrivningsunderlaget

Till stöd för att även i fortsättningen behålla det taxerade byggnadsvärdet

som underlag för hyresfastigheternas avskrivningar har utredningen

åberopat bl. a. de fördelar som en sådan avskrivningsmetod har genom sin

enkelhet vid tillämpningen. Vidare har utredningen pekat på det förhållandet

att, om man föreskriver en planenlig avskrivning, ingångsvärdena

ändå i många fall kommer att vara de taxerade byggnadsvärdena vid ikraftträdandet.

De av utredningen anförda skälen talar för att behålla taxeringsvärdena

som avskrivningsunderlag. Det finns emellertid också anledning att, som

utredningen själv gjort, understryka att metoden med avskrivning på taxeringsvärdet

dock är behäftad med påtagliga brister och att dessa brister

blir mer iögonenfallande om metoden kombineras med höjda procentsatser

för avskrivningen. En avskrivning på det taxerade byggnadsvärdet är knappast

förenlig med det företagsekonomiska kostnadsbegreppet. Den nu

tillämpade metoden med en praktiskt taget »evig» avskrivning på ett tid

efter annan ändrat taxeringsvärde anser jag i och för sig vara en anomali.

Om man eftersträvar en bättre anpassning av skattesystemets avskrivningsregler

till ett ekonomiskt kostnadsbegrepp, är det enligt min mening

ofrånkomligt att man även för hyresfastigheternas vidkommande

övergår till planenlig avskrivning på ett faktiskt anskaffningsvärde. Eftersom

jag också föreslagit en obligatorisk övergång till en sådan avskrivningsmetod

i fråga om rörelsebyggnader, föreligger enligt min mening starka

skäl för att man nu inför samma metod för hyresfastigheter. Den omständigheten

att man vid själva övergången i många fall måste använda sig

av byggnadens taxeringsvärde är i och för sig ägnad att i dessa fall underlätta

övergången och göra den mera smidig. Det finns därför enligt min mening

inte anledning att ytterligare uppskjuta övergången till ett principiellt

riktigare avskrivningssystem.

Om man, som jag ämnar föreslå i det följande, inför en möjlighet att

övergångsvis använda det taxerade byggnadsvärdet som ingångsvärde vid

de fortsatta avskrivningarna i alla de fall då utredning om det faktiska an
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

skaffningsvärdet inte förebringas, behöver man enligt min mening inte befara

att övergången till det nya systemet skall medföra ett alltför stort

merarbete för de skattskyldiga och för taxeringsmyndigheterna.

I enlighet med det anförda föreslår jag alltså nya regler för avskrivning

av hyresfastigheter som utgår från att det faktiska anskaffningsvärdet

skall användas som underlag för värdeminskningsavdragen. Jag återkommer

i det följande till frågan om reglerna för övergången till det nya systemet

i samband med ikraftträdandet.

Har byggnad förvärvats tillsammans med marken föreslår jag i enlighet

med utredningens förslag att anskaffningsvärdet på byggnaden, på samma

sätt som jag föreslagit för rörelsebyggnad, skall beräknas genom proportionering

i förhållande till de vid fastighetstaxeringen fastställda delvärdena.

Om byggnaden uppförs av fastighetsägaren uppkommer frågan om vilka

kostnader som skall inräknas i anskaffningsvärdet.

Den väsentliga kostnaden är självfallet uppförandekostnaden i egentlig

mening. I denna bör enligt min mening ingå även kostnaderna för sådan pålning

som avser att utgöra underlag för byggnaden i fråga. Detta torde

redan nu vara det allmänna betraktelsesättet och någon uttrycklig föreskrift

härom torde inte behövas.

Mera oklart är vilka kostnader härutöver som bör inräknas i avskrivningsunderlaget.

Fastighetsorganisationerna har i sina yttranden angett en

hel rad kostnader av olika slag, vilkas skattemässiga behandling inte alltid

är klar och därför kan vara föremål för olika meningar. Jag skall här beröra

några av dessa kostnader.

Några av de kostnader som berörts i dessa yttranden har en mer eller

mindre nära anknytning till anordningar på marken. Som exempel på kostnader

av detta slag anges i yttrandena sådant som kostnader för parkeringsplatser,

planteringar och andra jämförliga anordningar, som ägaren av en

hyresfastighet anlagt på sin fastighet.

I fråga om anordningar av motsvarande slag på rörelsefastigheter har

jag föreslagit att de skall räknas till den kategori markanläggningar som

skall avskrivas i särskild ordning.

Hithörande kostnader bör enligt min mening i princip kunna avskrivas

även då fråga är om hyresfastighet. Det kan därför övervägas om man inte

även för hyresfastigheternas vidkommande skulle kunna tänka sig möjligheten

av att sammanföra kostnaderna av denna art för avskrivning enligt

plan i särskild ordning. Med hänsyn till att de markanläggningar som i allmänhet

förekommer på hyresfastighet är av relativt liten omfattning har

jag emellertid inte ansett mig böra föreslå någon motsvarande ordning för

deras avskrivande. Av rent praktiska skäl bör således kostnaderna för an
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

ordningarna i fråga kunna i stället inräknas i avskrivningsunderlaget för

byggnaden. Visserligen uppkommer då i förhållande till rörelsefastigheternas

markanläggningar den skillnaden att, medan kostnaderna för dessa

enligt mitt förslag skulle bli avskrivningsbara till 75 %, hela kostnaden

för de markanläggningar som hör till en hyresfastighet skulle få avskrivas.

Ur ekonomisk synpunkt får dock denna skillnad relativt sett inte så stor

betydelse om man jämför de procentsatser som enligt mitt förslag skall

tillämpas för de årliga värdeminskningsavdragen beträffande markanläggning

i rörelse resp. hyresfastighet. Jag föreslår alltså i enlighet härmed en

bestämmelse, enligt vilken i byggnads anskaffningskostnad får inräknas

även ägarens kostnad för plantering, parkeringsplats och annan jämförlig

anläggning på fastigheten.

Är frågan om grönområden eller parkeringsplatser på annan mark än

den på vilken byggnaden är uppförd, t. ex. sådan som är gemensam för

flera fastigheter, föreligger enligt min mening inte en sådan anknytning till

hyresfastigheten att kostnaderna för anordningarna kan hänföras till byggnadskostnaden.

I sådana fall kan de närmast betraktas som markkostnader

i egentlig mening. Någon avdragsrätt för sådana kostnader bör inte ifrågakomma.

Det sagda hör alltså gälla även om anordningarna anlagts på en

intilliggande fastighet som tillhör samme ägare. En strikt begränsning är

enligt min mening nödvändig här.

I anslutning till dessa frågor har i några remissyttranden nämnts det

fallet att en fastighetsägare för att lösa parkeringsfrågan vid ny- eller ombyggnad

ingår som delägare i en gemensamhetsanläggning. Man har därvid

menat att ett sådant deltagande måste betraktas på samma sätt som om

parkeringsplatser inrättades i den egna byggnaden.

Med anledning härav vill jag erinra att frågan om gemensamhetsanläggningarnas

behandling i fastighetstaxeringsavseende av mig berörts i prop.

1968: 154. Jag framhöll därvid bl. a. att detta var ett komplicerat spörsmål

och att det var svårt att överblicka konsekvenserna i inkomstskattehänseende

av ett ställningstagande i frågan, särskilt mot bakgrunden att det kan

finnas många olika slag av gemensamhetsanläggningar. Jag hänvisade i

detta sammanhang också till den pågående utredningen om det skatterättsliga

fastighetsbegreppet. Med hänsyn härtill är jag inte beredd att nu föreslå

regler varigenom kostnader för gemensamhetsanläggningar för parkering

skulle få avskrivas genom värdeminskningsavdrag. Jag avser att låta

utreda de beskattningsfrågor som sammanhänger med gemensamhetsanläggningarna.

Av i viss mån liknande slag är också de anslutningsavgifter för vatten och

avlopp, som enligt samma remissyttranden borde behandlas på samma sätt

som insats i parkeringsanläggning. Inte heller dessa slags avgifter är jag

beredd att likställa med sådan anskaffningskostnad för hyresfastighet som

bör vara föremål för värdeminskningsavdrag.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969 137

I fastighetsorganisationernas yttranden har i detta sammanhang även

berörts frågan om rivningskostnadernas skattemässiga behandling.

Även beträffande dessa kostnader har jag, som framgår av vad jag tidigare

anfört, föreslagit att de i avskrivningshänseende bör av praktiska

skal hanföras till kostnader för markanläggning, när fråga är om rörelsefastighet.

Principiellt borde därför rivningskostnaderna behandlas på samma

satt i fråga om hyresfastigheter. Jag framhöll emellertid nyss beträffande

hyresfastigheternas markanläggningar i egentlig mening att jag inte ansag

nng bora föreslå samma ordning för deras avskrivande som för markläggningar

i rörelse. De borde därför av rent praktiska skäl inräknas i

avskrivningsunderlaget för byggnad. I överensstämmelse härmed föreslår

jag således, även har av praktiska skäl, att rivningskostnader som har samband

med uppförandet av en hyresfastighet skall kunna inräknas i anskaffningskostnaden

för byggnad.

För att rivningskostnader sålunda skall få inräknas i anskaffningskostnaden

för hyreshus bör emellertid, med hänsyn till förvärvskällans speciella

natur, enligt min mening förutsättas ett visst nära samband mellan rivningen

och uppförandet. Detta samband måste vara både lokalt och tidsmässigt.

Det forsta kravet innebär att rivningen skett huvudsakligen för

att bereda utrymme för nybygget. Det andra kravet förutsätter att rivningen

inte ligger så langt tillbaka i tiden att en nybyggnad inte kan antas ha varit

aktuell. Var denna tidsgräns går är givetvis svårt att avgöra. För min del

anser jag att, om rivningen skett för mer än fem år sedan, det kan vara befogat

presumera att nybyggnaden inte varit aktuell. Men det ligger i sakens

natur att en bedömning av sambandsfrågan måste grundas på omständigheterna

i det enskilda fallet. När det av mig förutsatta sambandet föreligger

får således rivningskostnaden aktiveras som en del av anskaffningskostnaden

för nybyggnaden. I de fall då sambandet saknas är rivningskostnaderna

narmast att betrakta som markkostnader, för vilka avdrag inte kan

medges.

I anslutning till frågan om rivningskostnaderna har remissinstanserna

också nämnt de evakueringskostnader som fastighetsägaren kan ha haft i

samband med en nybyggnad.

Evakueringskostnader aktualiseras ofta i samband med rivning av en

byggnad, eftersom rivningen i många fall gör det nödvändigt för den som

har for avsikt att uppföra en ny byggnad i stället för den rivna att sörja för

anskaffande av bostäder åt dem som bebott rivningshuset. Enligt mitt förmenande

bör även evakueringskostnaderna kunna inräknas i anskaffningskostnaden

för den nya byggnaden, om evakueringen skett i nära anslutning

till nybyggnaden. Av naturliga skäl bör man enligt min mening i fråga om

evakueringskostnaderna kunna ställa något större krav på det tidsmässiga

sambandet med uppförandet av den nya byggnaden än i fråga om rivningskostnaderna.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 100

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Värdeminskningsavdragets storlek

Utredningens förslag att höja avskrivningsprocenterna för hyresfastigheterna

har i princip accepterats av de flesta remissinstanserna.

Något delade meningar har dock rått om procentsatserna bör fixeras i

lagen, såsom utredningen föreslagit, eller om det i stället bör ankomma på

riksskattenämnden att meddela anvisningar om de procentsatser som skall

vara tillämpliga. Vidare har önskemål uttalats om högre procentsatser än

de av utredningen föreslagna.

Beträffande rörelsebyggnader har jag — som framgår av det föregående —

förutsatt att riksskattenämnden meddelar anvisningar om avskrivningsprocenten

för olika typer av byggnader. Även om vissa skäl kan tala för samma

system beträffande hyreshus anser jag dock inte förhållandena jämförbara.

I praktiken rör det sig inte tillnärmelsevis om så stora variationer i

fråga om byggnadstyper m. m. som för rörelsefastigheter. Procentsatserna

bör därför i enkelhetens intresse fixeras i lagen såvitt angår hyresfastigheter.

Bestämmelsen om procentsatsen bör givetvis kompletteras med en föreskrift

om rätt till avdrag efter högre procenttal, om särskilda omständigheter

föreligger.

Frågan om procentsatsernas storlek måste med nödvändighet vara en

komplicerad avvägningsfråga. Utredningen har i betänkandet hänvisat till

en av statens råd för byggnadsforskning gjord utredning, enligt vilken normallivslängden

för flerfamiljshus kan beräknas till 60 år, vilket ger en årlig

avskrivningsprocent på 1,67. Utredningen har emellertid föreslagit att byggnader

av sten, betong och liknande material får avskrivas efter 1 % och

byggnader av trä efter 1,5 %. En del remissinstanser har å andra sidan, med

hänvisning till samma utredning, föreslagit att stenhusen skall få skrivas

av efter minst 2 %.

För egen del anser jag att starka skäl talar för en höjning av de procentsatser

som bör gälla för hyresfastigheternas värdeminskningsavdrag. Hänsyn

måste enligt min mening tas till bl. a. byggnadsteknikens utveckling även

på detta område. Jag har med hänvisning till motsvarande utveckling för

rörelsefastigheternas vidkommande föreslagit en allmän höjning av avskrivningsprocenterna

för dessa fastigheter. En höjning bör enligt min mening

rimligen komma även hyresfastigheterna till del. Jag föreslår därför att de

normala årliga värdeminskningsavdragen för stenhus och liknande bestäms

till 1,5 % och för trähus till 1,75 %. Detta innebär en total avskrivningsperiod

av 67 år resp. 57 år. Med anledning av det påpekande som gjorts av

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vill jag som min uppfattning uttala

att de s. k. landshövdingehusen bör avskrivas efter den högre procentsatsen.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

139

Särskild avskrivning på inventarier

Den höjning som jag föreslår för byggnadsavskrivningarna aktualiserar

fragan om behandlingen av den maskinella utrustning, bestående av värmepanna,

oljeeldningsaggregat och annat som brukar finnas i hyresfastigheter.

De nuvarande bestämmelserna i 25 § KL angående omkostnadsavdrag vid

inkomstberäkningen för annan fastighet innefattar — om man bortser från

de schablonbeskattade en- och tvåfamilj sfastigheterna m. fl. — i princip

rätt till avdrag för värdeminskning av såväl byggnaden som de maskiner

och andra inventarier som hör till fastigheten och som tillhör fastighetsägaren.

Av anvisningarna till paragrafen framgår emellertid att skillnad görs mellan

olika slag av maskiner och inventarier.

I den mån lösa maskiner och inventarier förekommer i hyresfastighet

hänvisas i anvisningarna till de regler som enligt anvisningarna till 29 §

gäller för planenlig avskrivning av rörelseinventarier. På samma sätt behandlas

formellt — genom att de inte uteslutits från denna regel — sådana

maskiner och inventarier vilka vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde.

I praktiken förekommer dessa dock knappast i vanliga bostadsfastigheter.

Däremot anges i de nämnda anvisningarna till 25 § uttryckligen

att fasta maskiner och andra inventarier, för vilka särskilt maskinvärde ej

redovisats, skall inräknas i byggnadens värde och således bli föremål för

avskrivning enligt de regler som gäller för avskrivning av byggnaden.

Fragan om den skattemässiga avskrivningen av fasta maskiner och andra

inventarier i hyresfastigheter intar alltså en särställning i så måtto att lagstiftaren

inte uttryckligen förutsatt en från byggnadsavskrivningen fristående

avskrivning av inventariernas värde. Detta har dock inte hindrat att

man i den praktiska tillämpningen tillåtit en utbrytning ur avskrivningsunderlaget

för byggnaden, vare sig detta utgjorts av anskaffningsvärdet

eller det för fastigheten taxerade byggnadsvärdet, av värdet på viss maskinell

utrustning som vanligen förekommer i bostadsbyggnader, såsom värmepannor

o. d. I praxis har man brukat medge värdeminskningsavdrag med

10 % för anordningar för oljeeldning m. m., annars med 5 %. Denna särskilda

avskrivningsrätt har dock i allmänhet inte omfattat mindre detaljer

som värmeelement, centralantenner, porttelefoner o. d.

När fastighetsägaren tillämpat särskild avskrivning av dessa fasta inventarier,

har han inte ansetts ha rätt till utbytesavdrag annat än för de mera

kortvariga inventarierna som inte omfattats av den särskilda avskrivningen.

Inte heller har han haft rätt till utrangeringsavdrag. Har han däremot inte

tillämpat särskild avskrivning, har han ansetts berättigad till utbytesavdrag

oavsett varaktigheten.

Utredningen har övervägt att av praktiska skäl föreslå avskaffande av

utbrytningsrätten. Utredningen har dock ansett starkare skäl tala för att be
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

hålla den nuvarande ordningen och alltså inte föreslagit några ändrade regler

i detta avseende.

I remissyttrandena har man framhållit att fasta maskiner och inventarier

i hyresfastigheter i betydligt större omfattning än förr är underkastade värdeminskning

och att en reglering av avskrivningsrätten är önskvärd med

hänsyn till de oklarheter som avsaknaden av uttryckliga bestämmelser ger

anledning till i vissa avseenden. Ett par länsstyrelser har dock ansett att den

särskilda avskrivningsrätten bör avskaffas, bl. a. med hänsyn till att kontrollmöjligheterna

i det praktiska taxeringsarbetet visat sig vara små.

Även om ett upphävande i och för sig skulle innebära betydande förenklingar

av deklarations- och taxeringsarbetet kan man knappast komma ifrån

att särskilda värdeminskningsavdrag för fasta maskiner och inventarier

måste anses befogade från allmänna ekonomiska synpunkter. Som framhållits

av såväl utredningen som flera remissinstanser visar utvecklingen att

den maskinella utrustningen i hyresfastigheter lika väl som motsvarande

tillgångar i rörelsefastigheter får en alltmer ökad andel av de totala byggnadskostnaderna.

Att dessa tillbehör av inventariekaraktär är underkastade

en snabbare värdeminskning än själva byggnadskroppen kan inte bestridas.

Om man upphäver den särskilda avskrivningsrätten för dessa inventarier,

måste det därför innebära en väsentlig urholkning av den förhöjda byggnadsavskrivning

jag föreslagit. Enligt min mening bör alltså den sedan

gammalt vedertagna avskrivningsrätten behållas.

Den särskilda avskrivningsrätten bör emellertid enligt min mening uttryckligen

regleras i författningen. Det bör alltså av denna framgå att avskrivningsunderlaget

på sätt hittills skett minskas med de ifrågavarande inventariernas

värde och att värdeminskningsavdrag för dessa inventarier får

beräknas med hänsyn till deras antagna ekonomiska varaktighet. Avskrivningen

bör redovisas på särskild plan.

Däremot anser jag det knappast lämpligt att i författningen ange de anordningar

som skall omfattas av den särskilda avskrivningen. Med hänsyn

till den ständigt fortskridande utvecklingen skulle en sådan uppräkning

ändå inte vara praktisk. Å andra sidan bör enligt min mening inte alla tillbehör

utan inskränkning vara föremål för särskild avskrivning. Liksom nu

bör mindre kostnadskrävande utrustningsdelar undantas från särskild avskrivning.

För kostnaden för dessa delar bör avdrag som nu kunna ske genom

direktavdrag vid ersättningsanskaffning. Då en gränsdragning likväl

behövs för reglernas praktiska tillämpning förutsätter jag att riksskattenämnden

i anvisningar till ledning för taxeringen anger vilka anordningar

som berättigar till årliga värdeminskningsavdrag. Det är också lämpligt att

riksskattenämnden därvid anger vilken procentsats som bör vara tillämplig

på olika tillgångar. Enligt min mening bör man i stort sett kunna använda

de nu gängse procentsatserna. Endast om särskilt hög grad av förslitning

kan göras trolig bör högre procenttal komma i fråga.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Utbyts eller utrangeras inventarietillgång på grund av förslitning eller

teknikens utveckling innan den slutavskrivits bör avdrag medges för det oavskrivna

restvärdet. Däremot kan sådant avdrag liksom nu inte ifrågakomma

när fastigheten säljs eller rivs. Vid försäljning bör eventuella återvunna

värdeminskningsavdrag i vanlig ordning beaktas vid realisationsvinstbeskattningen.

I samband med en fastighetsförsäljning aktualiseras även frågan om den

nye ägarens ingångsvärde för de övertagna inventarierna. I den mån särskilt

pris för dessa inte avtalats vid försäljningen är man hänvisad till att göra

en skälig uppskattning av anskaffningsvärdet.

Har fastigheten förvärvats genom arv, gåva eller jämförligt fång bör den

nye ägaren få överta den förre ägarens oavskrivna restvärde för inventarierna

i fråga.

Även beträffande de lösa maskiner och inventarier som kan höra till

fastigheten bör planenlig avskrivning få ske.

Jag föreslår således regler om särskild avskrivning av hyresfastigheternas

maskiner och inventarier utformade i enlighet med vad jag anfört.

Fördelning på tre år av reparationskostnader

Utredningens förslag att avdrag för kostnaderna för reparation och underhåll

skall få fördelas på beskattningsåret och de två följande beskattningsåren

har godtagits av flertalet remissinstanser. Några instanser förordar

dock i stället ett system med avsättning till reparationskonto.

Frågan om införande av en kontometod för reparationskostnader har tidigare

varit uppe i flera sammanhang. Bl. a. fördes frågan fram när bestämmelser

om förlustutjämning föreslogs i prop. 1960: 30. Även från jordbrukets

sida framfördes då önskemål om en dylik kontometod. Jag kunde då

inte tillstyrka kontometodens införande bl. a. med hänsyn till betänkligheter

från statsfinansiell synpunkt och komplikationerna för taxeringsförfarandet.

Samma betänkligheter kan enligt min mening anföras i dagens

läge och jag kan därför inte heller nu biträda de förslag angående reparationskonton

som framförts i detta sammanhang.

Däremot kan jag tillstyrka utredningens förslag angående möjligheten

att fördela reparationsavdraget på upp till tre år.

Som utredningen framhållit får fastighetsägaren härigenom en möjlighet

att fördela reparationskostnaderna även under sådana år då inkomstredovisningen

för fastigheten visar överskott och då han alltså inte kan använda

sig av förlustutjämningsförordningens bestämmelser. Om förslaget genomförs

får framför allt en fysisk person som äger en hyresfastighet en viss

möjlighet att motverka de progressionseffekter som annars skulle uppkomma

genom att reparationsavdragens storlek växlar. Han blir därmed mera

likställd med skattskyldiga som har inkomster av annat slag och som i vissa

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

fall kan använda sig av bestämmelserna om ackumulerad inkomst för att

uppnå en progressionsutjämning när inkomsten är onormalt hög.

Fördelningsrätten bör kunna omfatta även avdrag för utbyte av maskinell

och därmed jämförlig utrustning i fall då särskild avskrivning enligt

plan inte sker. Ett utbyte är i sådana fall i princip att betrakta som reparation

eller underhåll.

De betänkligheter mot fördelningsrätten, som anförts av vissa remissinstanser

med hänsyn till de taxeringstekniska och andra komplikationer

som kan uppkomma, bör enligt min mening inte överdrivas. Att taxeringsfrågans

slutliga lösning kan bli ytterligare fördröjd är en konsekvens som

man får ta. Om en skattskyldig väljer att till sin fördel slå ut avdraget på

tre år måste han själv räkna med möjligheten av en sådan fördröjning,

eventuellt genom en förlängd taxeringsprocess, om han inte från början

förebringar ordentlig utredning.

En förutsättning för att få utöva fördelningsrätten bör dock enligt min

mening vara att hela avdragsbeloppet uppgår till minst 6 000 kr.

Jag föreslår alltså regler angående rätt att fördela reparations- och underhållskostnader

i enlighet med vad jag här anfört.

Fastigheter med blandad användning

För fastighet som används delvis för bostadsändamål och delvis för rörelseändamål

innebär de gällande reglerna att, när fastighetsägaren själv bedriver

rörelsen, en uppdelning av inkomstredovisningen i princip görs på

två förvärvskällor som är hänförliga till var sitt inkomstslag. Den för bostadsdelen

beräknade inkomsten redovisas som inkomst av annan fastighet,

medan rörelsedelen (inklusive personalbostäder) redovisas i rörelsen.

Är däremot lokaler uthyrda till annan rörelseidkare, skall hela fastighetsinkomsten

i stället redovisas som inkomst av annan fastighet.

Utredningen föreslår regler med väsentligen den innebörden att fastighetsägaren

skall kunna få tillämpa de för rörelsefastigheter föreslagna

reglerna om avdrag för kostnader för mark och byggnader även på den för

rörelseändamål uthyrda fastighetsdelen, om han så önskar. Detta betyder

med andra ord att de särskilda reglerna om avskrivning på markanläggningar

skall vara tillämpliga och att värdeminskningsavdragen skall beräknas

planenligt för byggnaden i sin helhet. Bedriver fastighetsägaren själv

rörelse i fastigheten skall enligt utredningens förslag byggnadens anskaffningsvärde

utgöra avskrivningsunderlag beträffande även den för annat

ändamål använda delen.

Mot utredningens förslag att i viss omfattning samordna avskrivningsreglerna

för fastigheter med blandad användning har jag i princip intet att

erinra.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Några remissinstanser har ifrågasatt vissa gränsdragningar. Så anser

t. ex. näringslivets byggnadsdelegation att till hyresfastigheter bör hänföras

fastigheter som har mindre än 15 % av hyresinkomsten från kommersiella

lokaler, medan övriga fastigheter bör behandlas som rörelsefastigheter.

Riksskattenämnden däremot anser att i upplåtelsefallen rörelsereglerna

med hänsyn till tillämpningssvårigheterna skall tillämpas endast beträffande

fastighet som uteslutande eller så gott som uteslutande är upplåten för

användning i rörelse.

Även om skäl kan anföras för en gränsdragning av det ena eller andra

slaget anser jag mig inte nu böra förorda någon sådan. Om endast en förhållandevis

liten del av fastigheten uthyrts för rörelseändamål, torde man

knappast behöva räkna med att en fastighetsägare skulle finna det mera

fördelaktigt att gå över till avskrivning efter rörelsereglema. Om man å andra

sidan går så långt i restriktivitet som riksskattenämnden rekommenderar,

innebär det att man från rätt till avskrivning enligt rörelsereglerna avskär

även många fall då fastighetsägaren i icke obetydlig omfattning hyrt ut

lokaler för användning i rörelse. Ett sådant resultat anser jag inte tillfredsställande.

Med hänsyn till vad jag nu anfört föreslår jag alltså regler, som i stort

sett överensstämmer med utredningens förslag och som innebär rätt för

ägare av fastighet med blandad användning att avskriva fastigheten enligt

de för rörelsefastigheter föreslagna reglerna.

I enlighet härmed föreslås alltså bl. a., att de för rörelsebyggnader avsedda

bestämmelserna om primäravdrag och årliga värdeminskningsavdrag för

byggnad skall kunna tillämpas på del av hyreshus som används för rörelseändamål.

På motsvarande sätt skall bestämmelserna om värdeminskningsavdrag

för markanläggning i rörelse kunna gälla för rörelsedelen av en hyresfastighet.

Även de bestämmelser, enligt vilka vissa byggnads- och marktillbehör

blir att hänföra till maskiner och inventarier i avskrivningshänseende,

kan få sådan tillämpning. Det bör härvid särskilt framhållas att,

när rörelseregler tillämpas på en hyresfastighet med blandad användning,

den särskilda avskrivningen av värmepannor och annan maskinell utrustning

i hyresfastighet inte bör medges beträffande rörelsedelen av fastigheten.

Vad jag anfört om tillämpning av de för rörelsefastigheterna avsedda

reglerna på del av hyresfastighet som används för rörelseändamål innebär

i och för sig ingen nyhet i förhållande till gällande rätt, när det är fastighetsägaren

själv som bedriver rörelsen. Den väsentliga nyheten är att rörelsereglerna

i enlighet med utredningens förslag får tillämpas även när en

fastighet helt eller delvis är uthyrd för rörelseändamål, om fastighetsägaren

begär det.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1969

Övriga frågor

Länsstyrelsen i Stockholms län har fäst uppmärksamheten på det förhållandet,

att en rörelseidkare som drivit rörelse i egen fastighet och vill

överlåta denna först kan hyra ut fastigheten och därigenom undgå beskattning

för den överlåtelse som därefter sker. Länsstyrelsen syftar på att vid

en sådan överlåtelse skall upptas som inkomst av rörelse vad som erhålls

för maskiner och andra inventarier.

Enligt min mening bör givetvis det av länsstyrelsen anmärkta förhållandet

beaktas. Jag föreslår därför en sådan komplettering av punkt 1 tredje

stycket av anvisningarna till 28 § KL att också det av länsstyrelsen åsyftade

fallet inryms däri.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har påpekat att hyresfastigheter i vissa

fall kan utgöra lagertillgång och att den skattskyldige då kan tillgodogöra

sig avdrag för såväl värdeminskning som lagernedskrivning. Det gäller här

framför allt byggnadsföretagens och försäkringsföretagens fastigheter.

Frågan har tidigare berörts av 1953 års skatteflyktskommitté. Kommittén

ansåg det oriktigt att för en och samma tillgång samtidigt tillåta både värdeminskningsavdrag

och rätt till nedskrivning såsom varulagertillgång.

Den senare rättigheten borde enligt kommitténs mening utesluta den

förra. Med hänvisning till att en utredning pågick om försäkringsföretagens

beskattning framlade kommittén dock inte något konkret förslag i ämnet.

Med hänsyn till att frågan nu åter väckts vill jag framhålla följande.

Att värdeminskningsavdrag beräknas för fastigheterna följer givetvis av

det förhållandet att inkomsten av dessa fastigheter enligt gällande regler

skall redovisas som inkomst av annan fastighet.

Vad lagernedskrivningen beträffar är denna reglerad i punkt 1 åttonde

stycket av anvisningarna till 41 § KL. Enligt denna föreskrift gäller i fråga

om skattskyldigs lager av fastigheter en rätt till nedskrivning som är ganska

begränsad i förhållande till de annars gällande reglerna för varulagervärderingen.

För fastigheter gäller nämligen att lagrets värde skall upptas till

vad som med hänsyn till risk för förlust, prisfall m. m. framstår såsom

skäligt. Det förutsätts således att någon dold reserv i egentlig mening inte

skall uppkomma genom en nedskrivning enligt denna föreskrift.

Riksskattenämnden har till ledning vid inkomsttaxeringen meddelat anvisningar

angående värdesättningen av byggnadsföretagens och försäkringsföretagens

fastigheter (Meddelanden från riksskattenämnden Serie I 1966

nr 1:2 och nr 5:1). I fråga om de nämnda företagens innehav av fastigheter

som utgör lagertillgångar i rörelse har nämnden förklarat att den i

räkenskaperna gjorda värdesättningen bör godkännas, om bokförda värdet

på fastighetsinnehavet inte understiger 85 % av fastigheternas samman
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

lagda anskaffningsvärden. Nämnden har härvid särskilt angett att vid lagervardermg

enligt angivna regel hänsyn inte bör tas till det avdrag för värdeminskning

av byggnader som medges enligt fastighetsbilagan.

Av det sagda framgår enligt min mening att vid den maximering som

nämnden föreskrivit för den med hänsyn till risk för förlust, prisfall m. m.

tillåtna lagernedskrivningen har beaktats det förhållandet att avdrag för

vardeminskningsavdrag samtidigt medges i förvärvskällan annan fastighet.

Tar man bort rätten till vardeminskningsavdrag ligger det nära till hands

att risken för prisfall m. m. när den bedöms vid lagervärderingen kommer

att inkludera eventuell fysisk värdeminskning och därmed föranleda ökad

lagernedskrivning. F. n. är jag emellertid inte beredd att föreslå ändring av

de nu gällande reglerna i de avseenden som jag här berört.

Slutligen föreslår jag en redaktionell ändring av 5 § KL. Denna sammanhanger

med att 41 § lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp upphävts

genom lag den 3 april 1964 (nr 66).

Övergångsbestämmelser m. m.

Enligt min mening är det önskvärt att den föreslagna lagstiftningen träder

i kraft så snart som möjligt. Jag föreslår därför att ikraftträdandet för

de nya reglerna bestäms till den 1 juli 1969. De bör alltså kunna tillämpas

forsta gången redan vid 1970 års taxering och avse beskattningsår för vilka

taxering då sker i första instans. Omfattar beskattningsåret tid före ikraftträdandet,

vilket regelmässigt torde vara fallet, bör de nya reglerna få tilllämpas

för hela beskattningsåret. Givetvis måste sedvanlig justering göras

om räkenskapsår omfattar längre eller kortare tid än 12 månader.

De nya avskrivningsreglerna förutsätter emellertid beräkning av nya avskrivningsunderlag.

Detta kan, som utredningen framhållit, föra med sig

ett tämligen omfattande utredningsarbete när det gäller att gå över från

avskrivning på taxerat byggnadsvärde till att i stället avskriva på ett anskaffningsvärde.

I likhet med utredningen föreslår jag därför att skattskyldig,

om han vill, får fortsätta att tillämpa de äldre bestämmelserna även

vid 1970 och 1971 års taxeringar. En förutsättning härför bör dock vara

att han förvärvat fastigheten före den 1 juli 1969. De nya reglerna blir alltsa

fullt ut tillämpliga senast vid 1972 års taxering.

Den allmänna övergångsregeln jag nu berört avser både rörelsefastigheter

och hyresfastigheter.

I fråga om avskrivningsunderlagets bestämmande vid själva övergången

har utredningen föreslagit regler för de olika fastighetskategorierna som

innefattar vissa alternativa möjligheter för den skattskyldige. Därvid har

6f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 100

s. 146 Kontrollera mot PDF

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

utredningen dock tagit viss hänsyn till skillnaderna i fråga om avskrivningsunderlagen.

Jag anser utredningens förslag i princip kunna godtas och jag föreslår

därför övergångsbestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens

förslag. De regler jag i enlighet därmed föreslår innebär i huvudsak

följande.

För rörelsefastigheternas vidkommande ges olika valmöjligheter allteftersom

fastigheten förvärvats före eller efter 1965 års ingång.

I båda fallen har den skattskyldige möjlighet att som avskrivningsunderlag

välja anskaffningsvärdet, om han kan förebringa utredning om detta

samt om de förbättringskostnader han nedlagt och de värdeminskningsavdrag

han fått efter förvärvet. Har detta skett efter 1965 års ingång kan en

byggnads anskaffningsvärde beräknas genom proportionering i förhållande

till taxeringsvärdet. Vidare kan den skattskyldige alltid välja det taxerade

byggnadsvärde som gäller vid övergången till de nya bestämmelserna.

Har fastigheten förvärvats före 1965 års ingång får den skattskyldige, om

han vin, som avdragsunderlag välja det byggnadsvärde som åsatts fastigheten

vid 1965 års allmänna fastighetstaxering. Byggnadsvärdet skall justeras

med hänsyn till nedlagda förbättringskostnader och erhållna värdeminskningsavdrag.

Är fastigheten förvärvad efter 1965 års ingång kan alternativt som avskrivningsunderlag

användas det vid förvärvet gällande taxerade byggnadsvärdet,

justerat på nyss nämnt sätt.

När ägaren av rörelsefastighet övergår till att tillämpa de nya bestämmelserna,

får en omräkning av avskrivningsunderlagen för byggnader och

maskiner ske endast beträffande de faktiska kostnader han nedlagt efter

1965 års ingång eller, om fastigheten förvärvats efter denna tidpunkt, kostnaderna

härefter. Även för de markanläggningar, som skall få avskrivas i

särskild ordning, gäller att endast de kostnader som nedlagts efter nämnda

tidpunkter medräknas i den mån de kan dokumenteras. En omfördelning är

alltså inte möjlig beträffande tidigare uppkomna kostnader.

Även i fråga om hyresfastigheter ges vissa valmöjligheter i samband

med övergången.

Anskaffningsvärdet står alltid till buds som avskrivningsunderlag, förutsatt

att detta värde, nedlagda förbättringskostnader och erhållna värdeminskningsavdrag

kan utredas. Avdragsunderlaget kan även vara det vid

övergången gällande taxerade byggnadsvärdet.

Har fastigheten förvärvats före 1965 års ingång skall på samma sätt som

i fråga om rörelsefastighet 1965 års taxerade byggnadsvärde kunna tjäna

som avdragsunderlag, om det justeras med hänsyn till förbättringskostnader

och värdeminskningsavdrag.

Är fastigheten förvärvad efter 1965 års ingång kan den skattskyldige

använda sig även av det vid förvärvet gällande taxerade byggnadsvärdet,

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

justerat på sätt nyss nämnts. I förekommande fall kan ett proportionerat

anskaffningsvärde framräknas som avskrivningsunderlag.

Vid den justering av anskaffningsvärdet resp. byggnadsvärdet som enligt

vad jag förut sagt skall göras med hänsyn till erhållna värdeminskningsavdrag

bör enligt min mening på motsvarande sätt hänsyn tas även till det

förhållandet att kostnaderna för ny-, till- eller ombyggnad i en del fall bestritts

genom medel som avsatts till investeringsfonder och andra liknande

anordningar för uppskov med inkomstbeskattning. I den mån byggnad ansetts

i beskattningsavseende nedskriven genom att sådana medel tagits i anspråk

bör alltså detta föranleda motsvarande minskning av ingångsvärdet.

Av redogörelsen för övergångsbestämmelserna framgår, att rörelseidkare

som föredrar att följa de gamla bestämmelserna även under 1970 och 1971

års taxeringar därvid också skall ha rätt att liksom nu ur avskrivningsunderlaget

utbryta viss maskinell utrustning såsom värmepannor m. m. för

avskrivning efter högre procentsats än för byggnaden i övrigt. Han får

även tillämpa de andra regler som hittills varit tillämpliga på dessa inventarier.

Skatteutfallet

Utredningen har i betänkandet gjort vissa beräkningar av det skattebortfall

som kan tänkas uppkomma om man genomför utredningens förslag.

Utredningen, som i fråga om rörelsefastigheterna understryker att några

säkrare beräkningar inte kunnat göras, uppskattade det sammanräknade

skattebortfallet till 65 milj. kr. för staten och 45 milj. kr. för kommunerna

för det första året efter ikraftträdandet. För det femte året skulle enligt

utredningen beräkningarna föra fram till 165 milj. kr. för staten och 105

milj. kr. för kommunerna.

För egen del vill jag framhålla att tillgängligt statistiskt material inte

möjliggör en säkrare uppfattning om antalet rörelsebyggnader och om deras

värde. Beräkningen av det skattebortfall som kan uppkomma med de av

mig föreslagna ändrade avskrivningsreglerna måste därför med nödvändighet

bli ganska ungefärlig. Med utgångspunkt från de av utredningen

gjorda beräkningarna uppskattar jag, med hänsyn till den generella förhöjning

av de årliga värdeminskningsavdragen som jag räknar med skall

bli genomförd, att det totala skattebortfallet kommer att överstiga utredningens

beräkningar med ca 25 å 50 %.

I fråga om hyresfastigheter har utredningen uppskattat det totala årliga

skattebortfallet till ungefär 40 å 45 milj. kr., varav ca 30 milj. kr. kan antas

falla på staten och återstoden på kommunerna. Även här torde skattebortfallet

få uppjusteras med ca 25 å 50 %.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t genom

proposition föreslår riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättat

förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1969

149

Bilaga

Företagsskatteistrednmgens förslag

till

Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, dels att 29 § 1 mom. ävensom punkt 2 a av anvisningarna

till 22 §, punkterna 2 och 3 av anvisningarna till 25 §, punkt 1

av anvisningarna till 28 §, punkt 7 av anvisningarna till 29 §, punkt 1 av

anvisningarna till 35 §, punkt 1 av anvisningarna till 36 § samt punkt 2 av

anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att till anvisningarna till

nämnda lag skall fogas, till 25 § tre nya punkter, betecknade 7, 8 och 9, samt

till 29 § två nya punkter, betecknade 16 och 17, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

29 §.

1 mom. Från bruttointäkten —--anställd i rörelsen;

kostnad för reparation och under- kostnad för reparation och underhåll

av till driften hörande byggna- håll samt därmed jämförlig åtgärd

der, inrättningar, maskiner, inven- å till driften hörande byggnader, intarier

och dylikt; rättningar, maskiner, inventarier

och dylikt;

värdeminskning genom slitning, utrangering---är underkastad;

värdeminskning å markanläggningar,

avsedda för användning i

markägarens rörelse-,

värdeminskning å---tillhörande fördelningsledningar.

Har skattskyldig---oavskrivna värde.

Anvisningar

till 22 6.

2. a. Avdrag medgives för sådan

värdeminskning å till jordbruket eller

till dess binäringar eller till

skogsbruket hörande driftbyggnader,

därunder inbegripna för driften

nödiga bostadsbyggnader, som dessa

även med normalt underhåll och

aktsam vård äro underkastade. Avdraget

bör bestämmas till viss procent

av byggnadens värde. Detta

skall anses vara lika med anskaffningskostnaden.

Kan denna icke visas,

skall såsom byggnads värde an
-

2. a. Avdrag medgives för sådan

värdeminskning å till jordbruket eller

till dess binäringar eller till

skogsbruket hörande driftbyggnader,

därunder inbegripna för driften

nödiga bostadsbyggnader, som dessa

även med normalt underhåll och aktsam

vård äro underkastade. Avdraget

bör bestämmas till viss procent

av byggnadens värde. Detta skall anses

vara lika med anskaffningskostnaden.

Kan denna icke visas, skall

såsom byggnads värde anses två

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

(Nuvarande lydelse)

ses två tredjedelar av det under beskattningsåret

gällande taxerade

jordbruksvärdet, minskat med däri

ingående skogsmarksvärde, i den

mån det överstiger 25 000 kronor,

samt med skäligt värde å mera betydande

naturtillgångar och särskilda

förmåner. Dessa anses såsom mera

betydande, om värdet därå överstiger

en tiondedel av det taxerade

jordbruksvärdet. Procenttalet bör

bestämmas olika allt efter den tid en

byggnad av ifrågavarande art anses

kunna för sitt ändamål utnyttjas.

Vid bestämmande av denna tid skall

vederbörlig hänsyn tagas exempelvis

därtill, att en av arrendator uppförd

byggnad enligt arrendeavtalet icke

skall vid arrenderättens upphörande

lösas av jordägaren (jfr punkt 7 av

anvisningarna till 29 §).

Såsom för -----—----

Fasta maskiner----- ■— --

Därest inkomst av jordbruksfastighet

beräknas enligt bokföringsmässiga

grunder, skola bestämmelserna

i punkt 7 sista stycket av anvisningarna

till 29 § angående avdrag

för oavskrivet anskaffningsvärde

av utrangerad eller nedriven

byggnad i rörelse äga motsvarande

tillämpning beträffande sådant avdrag

i fråga om jordbruksfastighet.

(Föreslagen lydelse)

tredjedelar av det under beskattningsåret

gällande taxerade jordbruksvärdet,

minskat med däri ingående

skogsmarksvärde, i den mån

det överstiger 25 000 kronor, samt

med skäligt värde å mera betydande

naturtillgångar och särskilda förmåner.

Dessa anses såsom mera betydande,

om värdet därå överstiger

en tiondedel av det taxerade jordbruksvärdet.

Procenttalet bör bestämmas

olika allt efter den tid en

byggnad av ifrågavarande art anses

kunna för sitt ändamål utnyttjas.

Vid bestämmande av denna tid skall

vederbörlig hänsyn tagas exempelvis

därtill, att en av arrendator uppförd

byggnad enligt arrendeavtalet icke

skall vid arrenderättens upphörande

lösas av jordägaren (jfr punkt 7 c

andra stycket av anvisningarna till

29 §).

— nödig bostadsbyggnad.

--första stycket.

Beräknas inkomst av jordbruksfastighet

enligt bokföringsmässiga

grunder, får, om till driften hörande

byggnad utrangeras eller nedrives

samt den skattskyldige förebringar

utredning om anskaffningsvärdet

och i beskattningsavseende

åtnjutna värdeminskningsavdrag,

avdrag ske för vad som återstår oavskrivet

av anskaffningsvärdet, i den

mån detta belopp överstiger vad som

influtit vid avyttring av byggnadsmaterialier

o. dyl. i samband med

utrangeringen eller rivningen.

till 25

2. Avdrag enligt 25 § 1 mom. medgives

för sådan värdeminskning,

som byggnad även med normalt underhåll

och aktsam vård är underkastad.

Avdraget bör bestämmas till

viss procent av byggnadens värde,

olika alltefter den tid en byggnad av

ifrågavarande art anses kunna för

sitt ändamål utnyttjas. Såsom byggnads

värde skall, där ej särskilda

2. Avdrag enligt 25 § 1 mom. medgives

för sådan värdeminskning,

som byggnad även med normalt underhåll

och aktsam vård är underkastad.

Avdraget skall, där ej avskrivning

enligt plan sker på sätt i

nästfoljande stycke säges, beräknas

på grundval av taxeringsvärdet

(byggnadsvärdet) under beskattningsåret.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

(Nuvarande lydelse)

omständigheter annat föranleda, anses

taxeringsvärdet (byggnadsvärdet)

under beskattningsåret.

3. Avdrag enligt 25 § 1 mom. fölvärdeminskning

å maskiner och andra

inventarier får ske på sätt och

1 den ordning, som enligt punkt 3

a—c av anvisningarna till 29 § gäller

om avdrag för värdeminskning å

dylika tillgångar i rörelse. Fasta maskiner

och andra inventarier, för vilka

ej enligt punkt 5 av anvisningarna

till 10 § redovisats särskilt maskinvärde,

skola dock inräknas i

byggnadens värde och således bliva

föremål för avskrivning enligt punkt

2 här ovan, med rätt för taxeringsnämnd

att i samförstånd med den

skattskyldige bestämma, att värdeminskningsavdrag

å tillgång, vars

värde ej inräknas i särskilt maskinvärde

men tidigare varit inräknat i

sådant värde, alltjämt skall beräknas

såsom för inventarier.

(Föreslagen lydelse)

Avdraget för värdeminskning må

beräknas enligt avskrivningsplan.

Därvid skall om avskrivningsunderlag

gälla vad som stadgas i punkt

7 c första stycket av anvisningarna

till 29 §. Tillämpas planenlig avskrivning

först från och med ett senare

beskattningsår än det, varunder

byggnaden förvärvats eller uppförts,

skall såsom avskrivningsunderlag

upptagas belopp motsvarande

det vid ingången av förstnämnda

beskattningsår gällande taxeringsvärdet

(byggnadsvärdet).

Det procenttal, efter vilket avdraget

för värdeminskning må beräknas,

skall utgöra 1,0 procent för

byggnad av sten, tegel, betong eller

liknande material och 1,5 procent

för byggnad av trä. Om särskilda

omständigheter därtill föranleda,

må dock avdraget beräknas efter

högre procenttal.

I fråga om avdrag för värdeminskning

av byggnad å fastighet

som helt eller delvis användes i rörelse

gäller jämväl vad som stadgas

i punkterna 8 och 9.

3. Avdrag enligt 25 § 1 mom. för

värdeminskning å maskiner och

andra inventarier får ske på sätt och

i den ordning, som enligt punkt 3

a—c av anvisningarna till 29 § gäller

om avdrag för värdeminskning

å dylika tillgångar i rörelse.

7. Det enligt bestämmelserna i il §

och punkt 2 av anvisningarna till

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

samma paragraf till visst beskattningsår

hänförliga avdraget för kostnader

för reparation och underhåll

av sådan fastighet, varav intäkterna

skola beräknas enligt 24 § 1 mom.,

må åtnjutas under ifrågavarande

beskattningsår eller något av de två

följande beskattningsåren eller ock

på sätt skattskyldig önskar fördelas

mellan dessa tre år.

8. Avdrag enligt 25 § 1 mom. för

sådana kostnader, vilka nedlagts på

för användning i rörelse upplåten

fastighet eller fastighetsdel och vilka,

om de varit hänförliga till fastighet

använd i ägarens rörelse,

skulle ha behandlats enligt reglerna

1 punkterna 7, 16 och 17 av anvisningarna

till 29 §, skall, därest

skattskyldig så påfordrar, åtnjutas

på sätt och i den ordning, som där

angives. Avdrag för kostnader för

anskaffande av sådana tillgångar,

vilka jämlikt punkterna 7 och 16 av

anvisningarna till sistnämnda paragraf

vid beräkningen av värdeminsknings

av drag skola hänföras

till maskiner och andra inventarier,

åtnjutes dock enligt reglerna i punkt

3 a—c av anvisningarna till 29 §

(jfr punkt 3 ovan).

9. Tillämpas bestämmelserna i

punkten 8 beträffande för rörelseändamål

upplåten del av fastighet

eller användes del av fastighet i en

av ägaren bedriven rörelse, skall avdrag

för värdeminskning å sådan till

fastigheten hörande byggnad eller

del därav som användes för annat

ändamål än rörelse beräknas enligt

avskrivningsplan på sätt angives i

punkt 2 andra stycket ovan. Vad nu

sagts har dock icke avseende å fastighet

eller fastighetsdel, varav intäkterna

skola beräknas enligt 24 §

2 eller 3 mom.

till 28 §.

1. Till intäkt----------stadgade grunder.

Till intäkt av rörelse hänföres in- Till intäkt av rörelse hänföres intäkt

vid avyttring av för stadigva- täkt vid avyttring av sådana för sta
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

(Nuvarande lydelse)

rande bruk avsedda maskiner och

andra inventarier, vilka icke vid beräkning

av värdeminskningsavdrag

hänföras till byggnad (se punkt 7

av anvisningarna till 29 §), samt intäkt

vid avyttring av patenträtt eller

liknande tidsbegränsad rättighet.

Detsamma gäller intäkt vid avyttring

av hyresrätt och av varumärke,

firmanamn eller annan rättighet av

goodwills natur.

Skattskyldig, som driver tomtrörelse,

byggnadsrörelse eller handel

med fastigheter, skall såsom intäkt

av rörelsen upptaga vad som influtit

vid försäljning av sådan fastighet

eller del därav, oberoende av sättet

för fastighetens förvärvande och tiden

för innehavet, varefter frågan

om och i vad mån nettointäkt uppstått

genom försäljningen kommer

att bero på resultatet av rörelsen i

dess helhet under beskattningsåret.

Därvid iakttages utöver vad som gäller

enligt anvisningarna till 27 § följande.

Om fastighet, som utgör lagertillgång

i tomtrörelse, byggnadsrörelse

eller handel med fastigheter,

förvärvats innan rörelsen påbörjats,

beräknas fastighetens värde vid tiden

för rörelsens påbörjande på

samma sätt som vid beräkning av

realisationsvinst enligt punkterna 1

och 2 av anvisningarna till 36 §. Detta

värde utgör fastighetens uppräknade

ingångsvärde i rörelsen även

vid senare års taxeringar. Om en

skattskyldig, som utövar industriell

verksamhet, avyttrar någon för denna

verksamhet avsedd fastighet,

skall vad av försäljningssumman

belöper å sådana till fastigheten hörande

maskiner och andra inventarier,

vilka icke vid beräkning av

värdeminskningsavdrag hänföras

till byggnad, upptagas såsom intäkt

av rörelse, varemot återstående delen

av försäljningssumman skall

upptagas såsom intäkt av tillfällig

förvärvsverksamhet, i den mån de i

(Föreslagen lydelse)

digvarande bruk avsedda tillgångar,

vilka vid beräkning av värdeminskningsavdrag

hänföras till maskiner

och andra inventarier (jfr punkterna

7 och 16 av anvisningarna till 29

§), samt intäkt vid avyttring av patenträtt

eller liknande tidsbegränsad

rättighet. Detsamma gäller intäkt

vid avyttring av hyresrätt och

av varumärke, firmanamn eller annan

rättighet av goodwills natur.

Skattskyldig, som driver tomtrörelse,

byggnadsrörelse eller handel

med fastigheter, skall såsom intäkt

av rörelsen upptaga vad som influtit

vid försäljning av sådan fastighet

eller del därav, oberoende av sättet

för fastighetens förvärvande och

tiden för innehavet, varefter frågan

om och i vad mån nettointäkt uppstått

genom försäljningen kommer

att bero på resultatet av rörelsen i

dess helhet under beskattningsåret.

Därvid iakttages utöver vad som gäller

enligt anvisningarna till 27 § följande.

Om fastighet, som utgör lagertillgång

i tomtrörelse, byggnadsrörelse

eller handel med fastigheter,

förvärvats innan rörelsen påbörjats,

beräknas fastighetens värde vid tiden

för rörelsens påbörjande på

samma sätt som vid beräkning av

realisationsvinst enligt punkterna 1

och 2 av anvisningarna till 36 §.

Detta värde utgör fastighetens uppräknade

ingångsvärde i rörelsen

även vid senare års taxeringar. Om

en skattskyldig avyttrar någon för

stadigvarande användning i hans rörelse

avsedd fastighet, skall vad av

försäljningssumman belöper å sådana

till fastigheten hörande tillgångar,

vilka vid beräkning av värdeminskningsavdrag

hänföras till maskiner

eller andra inventarier, upptagas

såsom intäkt av rörelsen, varemot

återstående delen av försäljningssumman

skall upptagas såsom

intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,

i den mån de i 35 § angivna

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

35 § angivna förutsättningarna för förutsättningarna för skattepliktig

skattepliktig realisationsvinst före- realisationsvinst föreligga.

ligga
Utskiftar

svenskt-------—■ — -—- — vid utskiftningen.

till 29 §.

7. Avdrag medgives ock för värdeminskning

å byggnad, vilken är avsedd

för användning i ägarens rörelse.

Avdraget bör bestämmas till viss

procent av byggnadens värde, olika

allt efter den tid byggnaden anses

kunna utnyttjas. Vid denna bedömning

skola beaktas jämväl sådana

omständigheter som att byggnadens

ekonomiska varaktighetstid kan antagas

komma att röna inflytande av

framtida rationaliseringar, förändringar

med hänsyn till teknikens utveckling,

omläggning av verksamhet

och liknande. Är på grund av särskilda

omständigheter av annan art

än nyss nämnts byggnadens värde

för rörelsen begränsat till förhållandevis

kort tid, skall hänsyn även

härtill tagas. Så kan vara fallet exempelvis

då fråga är om byggnad

för utnyttjande av en begränsad

malmfyndighet, eller då å annans

grund belägen byggnad, som användes

i rörelse, vid nyttjanderättens

upphörande icke skall av jordägaren

lösas. I fråga om rent tillfälliga

byggnader, avsedda att användas endast

ett fåtal år, må byggnadskostnaden

i sin helhet avdragas för det

år, då utgiften för byggnadens uppförande

ägt rum.

I byggnads värde inräknas ej värdet

å fasta maskiner och andra till

byggnaden hörande inventarier, för

vilka enligt punkt 5 av anvisningarna

till 10 § särskilt maskinvärde redovisats

vid fastighetstaxeringen eller,

såvitt fråga är om tillgångar,

vilka ännu ej varit föremål för fastighetstaxering,

bör redovisas vid

sådan taxering. Å dem tillämpas reglerna

i punkterna 3 och 4. Rörande

avdrag för värdeminskning å övriga

maskiner, inventarier m. m., vilkas

7. a. Kostnaden för anskaffande

av byggnad, vilken är avsedd för användning

i ägarens rörelse, avdrages

i regel genom värdeminskningsavdrag

enligt bestämmelserna nedan i

denna punkt. I fråga om rent tillfälliga

byggnader, avsedda att användas

endast ett fåtal år, må dock

under anskaffningsåret avdragas

hela kostnaden för byggnadens anskaffande.

b. I byggnads anskaffningsvärde

inräknas ej värdet av sådant, som

är avsett att direkt tjäna byggnadens

användning för rörelseändamål,

ändå att värdet därav ingår i

byggnadsvärde som fastställes vid

fastighetstaxering. I enlighet härmed

skall i värdet av industribyggnad

ej inräknas värdet av för den

industriella driften avsedda maskiner,

anordningar för godstransport

såsom räls, traversbanor och hissar,

behållare, ställningar för lagring

o. dyl., ej heller för användningen

härav gjorda anordningar såsom

särskilda fundament. I sådan byggnads

värde skall vidare ej inräknas

värdet av ledningar för vatten, avlopp

m. m., avsedda att direkt tjäna

den industriella verksamheten, eller

speciella värmeanläggningar, ventilationsanordningar,

särskilda skorstenar

för avledande av vid produktionen

alstrade gaser e. dyl. I värdet

av för affärsändamål avsedd byggnad

skall exempelvis ej inräknas

värdet av hyllor, diskar eller annan

butiksinredning, rulltrappor m. m.

Tjänstgör konstruktion, för vilken

byggnadsvärde fastställts vid fastighetstaxering,

i sin helhet eller till

viss del såsom maskin eller redskap,

vilket exempelvis kan vara fallet beträffande

oljecisterner och siloan
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

värde inräknas i byggnadsvärde som

fastställts vid fastighetstaxering,

tillämpas däremot de för värdeminskning

å byggnad meddelade

bestämmelserna. Har på grund av

vad nu sagts tillgång en gång hänförts

till maskiner, inventarier e.

dyl., skall den, såvida ej taxeringsnämnd

i samförstånd med den skattskyldige

annorlunda bestämmer,

alltfort behandlas såsom dylik tillgång,

ändå att den sedermera ej inbegripes

i särskilt maskinvärde.

Hinder möter ej att, där utredning

rörande anskaffningsvärde som

avses i punkt 3 här ovan förebringas,

för byggnad, vilken är avsedd för

användning i ägarens rörelse, beräkna

värdeminskningsavdraget enligt

avskrivningsplan på sätt i nämnda

punkt angives.

läggningar, skall värdet av sådan

konstruktion eller del därav ej anses

utgöra värde å byggnad.

Å tillgångar, vilkas värde enligt

vad i nästföregående stycke sagts ej

skall inräknas i byggnads värde,

skola de i punkterna 3 och 4 för beräkning

av värdeminskningsavdrag

å maskiner och andra inventarier

givna bestämmelserna tillämpas.

Att värdet av vissa anläggningar

skall inräknas i byggnads anskaffningsvärde

ändå att de ej ingå i

byggnadsvärde som fastställes vid

fastighetstaxering framgår av punkt

16 b tredje stycket.

c. Värdeminskningsavdrag för

byggnad beräknas å anskaffningsvärdet,

fastställt enligt i punkten 3

b sista stycket angivna grunder. Har

byggnad förvärvats tillsammans

med den mark, varå den är belägen,

och uppkommer vid tillämpningen

av nämnda grunder fråga om fördelning

av anskaffningsvärdet, skall

så stor del anses belöpa på byggnaden

som svarar mot den andel av

det för fastigheten gällande taxeringsvärdet

(minskat med däri ingående

särskilt maskinvärde), som

det vid fastighetstaxeringen redovisade

byggnadsvärdet (efter avdrag

för särskilt maskinvärde) utgör.

Jämkning av sålunda beräknat

byggnadsvärde må dock ske, därest

återstående del av anskaffningsvärdet

för fastigheten visas mera avsevärt

över- eller understiga ett efter

förhållandena såsom skäligt ansett

markvärde.

Det årliga värdeminskningsavdraget

beräknas enligt avskrivningsplan

till viss procent av anskaffningsvärdet.

Procentsatsen bestämmes

olika allt efter den tid byggnaden

anses kunna utnyttjas. Vid denna

bedömning skola beaktas jämväl

sådana omständigheter som att

byggnadens ekonomiska varaktighetstid

kan antagas komma att röna

inflytande av framtida rationalise
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

(Nuvarande lydelse)

Utrangeras eller nedrives i rörelse

använd byggnad, beträffande vilken

den skattskyldige förebringar utredning

om anskaffningsvärdet och i

beskattningsavseende åtnjutna värdeminskningsavdrag,

får avdrag ske

för vad som återstår oavskrivet av

anskaffningsvärdet, i den mån detta

belopp överstiger vad som influtit

vid avyttring av byggnadsmaterialier

o. dyl. i samband med utrangeringen

eller rivningen.

(Föreslagen lydelse)

ringar, förändringar med hänsyn till

teknikens utveckling, omläggning av

verksamhet och liknande. Är på

grund av särskilda omständigheter

av annan art än nyss nämnts byggnadens

värde för rörelsen begränsat

till förhållandevis kort tid, skall

hänsyn även härtill tagas. Så kan

vara fallet exempelvis då fråga är

om byggnad för utnyttjande av en

begränsad malmfyndighet, eller då

å annans grund belägen byggnad,

som användes i rörelse, vid nyttj anderättens

upphörande icke skall av

jordägaren lösas.

För det beskattningsår, varunder

byggnad avsedd att användas i ägarens

rörelse förvärvats eller ny-, tilleller

ombyggts, samt för de närmast

därpå följande fyra beskattningsåren

äger skattskyldig förutom årliga

värdeminskningsavdrag som i

föregående stycke sagts åtnjuta avdrag

för värdeminskning med för ett

vart av åren två procent av den å

avskrivningsplanen uppförda kostnaden

härför. Dock må sådant avdrag

ej åtnjutas å anskaffningsvärde,

som vid överlåtelse mellan varandra

närstående personer beräknas

till det för överlåtaren i beskattningsavseende

kvarstående oavskrivna

beloppet.

Utrangeras eller nedrives i rörelse

använd byggnad får avdrag ske

för vad som återstår oavskrivet av

anskaffningsvärdet, i den mån detta

belopp överstiger vad som influtit

vid avyttring av byggnadsmaterialier

o. dyl. i samband med utrangeringen

eller rivningen.

16. a. Kostnaden för anskaffande

av nedan vid b omförmälda markanläggningar

å fastighet avsedd för

användning i ägarens rörelse avdrages

i regel genom årliga värdeminskningsavdrag

enligt bestämmelserna

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

i denna punkt. I fråga om rent tillfälliga

sådana anläggningar, avsedda

att användas endast ett fåtal år,

må dock under anskaffningsåret avdragas

hela kostnaden för anläggningens

anskaffande. Jämväl må under

anskaffningsåret avdragas hela

kostnaden för anskaffande av markanläggning

till ersättande av tidigare

å fastigheten befintlig sådan anläggning.

Avdrag som sist sagts må

dock ej åtnjutas, därest anskaffningsvärde

å ersatt anläggning ingått

i utrangeringsavdrag som nedan

vid c säges.

b. Med markanläggningar, för vilka

anskaffningskostnaderna må avdragas

enligt denna punkt, förstås

tillgångar, vilkas värden skola inräknas

i markvärde som fastställes

vid fastighetstaxering, såsom kan

vara fallet beträffande brunnar, källare

o. dyl., parkeringsplatser, upplagsplatser,

körplaner och vägar,

planteringar, fritidsanläggningar för

personal m. m.

Till markanläggningar som i föregående

stycke säges räknas ej sådana

företrädesvis i samband med

det första ianspråktagandet av mark

för användning i rörelse vidtagna

åtgärder, genom vilka marken göres

plan eller fast såsom röjning av

träd, buskar och annat, schaktning

av jord- och bergmassor, pålning,

uppförandet av stödmurar och torrläggning

av marken. Ej heller äro

till sådana markanläggningar att

hänföra huvudsakligen för transporter

till och från en fastighet anlagda

vägar, kanaler, hamninlopp och

andra tillfarter.

Kostnaden för anskaffande av ledningar

för vatten, avlopp, elektrisk

ström, gas och annat samt därmed

jämförliga för byggnads användning

i allmänhet nödvändiga anordningar

skall, ändå att värdet av sådana

anordningar ingår i markvärde, som

fastställes vid fastighetstaxering, ej

avdragas enligt bestämmelserna i

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

denna punkt. Värdet av dylika tillgångar

skall vid beräkning av värdeminskningsavdrag

inräknas i

byggnads värde, där ej annat följer

av vad i följande stycke säges.

Kostnaden för anskaffande av

stängsel ävensom kostnaden för anskaffande

av sådana anordningar

som äro avsedda att nyttjas tillsammans

med vissa maskiner eller andra

inventarier i rörelse eller med för

viss verksamhet använda sådana inventarier

såsom fundament och liknande

anordningar, industrispår och

traversbanor samt ledningar för vatten,

avlopp, elektrisk ström, gas

m. m. skall, ändå att tillgångarna

i fråga inräknas i markvärde som

fastställes vid fastighetstaxering, ej

avdragas enligt bestämmelserna i

denna punkt utan enligt de regler,

som gälla för beräkning av värdeminslcningsavdrag

å maskiner och

andra inventarier.

c. Avdrag för värdeminskning å

markanläggningar beräknas å anskaffningsvärdet.

Ha markanläggningar

förvärvats tillsammans med

den fastighet, å vilken de äro belägna,

skall såsom anskaffningsvärde

anses det belopp, som vid överlåtelsetillfället

kvarstår i beskattningsavseende

oavskrivet för överlåtaren.

Värdeminskningsavdraget beräknas

enligt avskrivningsplan till en

procent av det sammanlagda anskaffningsvärdet

för markanläggningar

å fastigheten. Ådagalägger

skattskyldig att dessa anläggningar

sakna värde, äger han tillgodoräkna

sig avdrag för vad som kvarstår i

beskattningsavseende oavskrivet enligt

avskrivningsplanen.

17. Såsom med reparation och underhåll

jämförliga åtgärder äro att

anse sådana ändringsarbeten, som

med hänsyn till teknikens utveckling

eller eljest normalt kunna förväntas

bli vidtagna någon eller några

gånger under tillgångens använd
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

till

1. Är fråga om beskattning av realisationsvinst

vid avyttring av fastighet,

som ingått i den skattskyldiges

rörelse, skall beaktas vad i punkt 1

av anvisningarna till 28 § sägs rörande

beskattning såsom intäkt av

rörelse av vad som erhålles vid avyttring

av maskiner eller andra inventarier,

vilkas värde icke enligt

punkt 7 av anvisningarna till 29 §

inräknas i värdet av byggnad.

mngstid, såsom upptagande av nya

fönster- och dörröppningar samt

flyttning av innerväggar och inredning

i samband med omdisponering

av lokaler i en för rörelseändamål

använd byggnad. Åtgärder, varigenom

tillgångens användningssätt

väsentligen förändras, såsom då en

verkstadsbyggnad ombygges för att

i stället användas för affärs-, kontors-

eller lagringsändamål, äro dock

ej att jämställa med reparation och

underhåll.

»§.

1. Är fråga om beskattning av realisationsvinst

vid avyttring av fastighet,

som ingått i den skattskyldiges

rörelse, skall beaktas vad i

punkt 1 av anvisningarna till 28 §

sägs rörande beskattning såsom intäkt

av rörelse av vad som erhålles

vid avyttring av sådana tillgångar,

vilka enligt punkterna 7 b första och

andra styckena och 16 b sista stycket

av anvisningarna till 29 § vid

beräkning av värdeminskningsavdrag

skola hänföras till maskiner

och andra inventarier.

till 36 §.

1. Vid beräkning av realisationsvinst

upptages, utom i fall som avses

i 35 § 3 mom. andra stycket, såsom

intäkt vad som erhållits för den

avyttrade egendomen. Avdrag får —

med iakttagande dock av de särskilda

föreskrifter som enligt punkt 2

nedan gälla beträffande fastighet —

ske för alla omkostnader för förvärvet

och avyttringen, således för erlagd

köpeskilling, för vad som nedlagts

på förbättring av egendomen,

för inköps- och försäljningsprovision,

för stämpelkostnader m. m.

Hit räknas jämväl kostnad, som under

tid, då intäkt av avyttrad annan

fastighet eller i förekommande fall

del därav beräknats enligt 24 § 2 eller

3 mom., nedlagts på reparation

och underhåll av fastigheten eller

1. Vid beräkning av realisationsvinst

upptages, utom i fall som avses

1 35 § 3 mom. andra stycket, såsom

intäkt vad som erhållits för den avyttrade

egendomen. Avdrag får —

med iakttagande dock av de särskilda

föreskrifter som enligt punkt 2

nedan gälla beträffande fastighet —

ske för alla omkostnader för förvärvet

och avyttringen, således för erlagd

köpeskilling, för vad som nedlagts

på förbättring av egendomen,

för inköps- och försäljningsprovision,

för stämpelkostnader m. m.

Hit räknas jämväl kostnad, som under

tid, då intäkt av avyttrad annan

fastighet eller i förekommande

fall del därav beräknats enligt 24 §

2 eller 3 mom., nedlagts på reparation

och underhåll av fastigheten el
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

(Nuvarande lydelse)

fastighetsdelen, i den mån den avyttrade

egendomen på grund därav vid

avyttringen befunnit sig i bättre

skick än vid förvärvet. Har den

skattskyldige tidigare fått åtnjuta

avdrag för värdeminskning av skog

eller annan naturtillgång på avyttrad

fastighet eller för värdeminskning

av skogsvägar eller täckdikningsanläggningar,

skall å andra sidan

omkostnadsbeloppet minskas

med sådant avdrag. På samma sätt

minskas omkostnadsbeloppet med

avdrag som för tidigare beskattningsår

åtnjutits för värdeminskning

av byggnad och sådana

inventarier vilkas värde inräknas

i fastighetens taxerade byggnadsvärde,

dock icke för år då åtnjutet

avdrag understigit 3 000 kronor.

I intet fall skall dock omkostnadsbelopp

minskas med avdrag för

värdeminskning som åtnjutits för år

före år 1914. Beräknas anskaffningskostnad

för fastighet enligt punkt 2

första eller andra stycket på grundval

av visst års taxeringsvärde minskas

omkostnadsbeloppet endast

med värdeminskningsavdrag för

skog, byggnader m. m. som åtnjutits

från och med nämnda år. Har den

skattskyldige tidigare åtnjutit avdrag

för värdeminskning eller dylikt

av lös egendom, minskas omkostnadsbeloppet

med sådant avdrag, i

den mån vid avyttringen återvunna

avskrivningar icke skola upptagas

som intäkt av rörelse. Vad som förstås

med i beskattningsavseende åtnjutet

värdeminskningsavdrag framgår

av 29 § 1 mom. andra stycket.

Vidare får vid vinstberäkningen den

skattskyldige åtnjuta avdrag för under

beskattningsåret utbetalda förvaltningskostnader

och räntor, därest

dessa ej böra hänföras till annan

förvärvskälla.

(Föreslagen lydelse)

ler fastighetsdelen, i den mån den

avyttrade egendomen på grund därav

vid avyttringen befunnit sig i

bättre skick än vid förvärvet. Har

den skattskyldige tidigare fått åtnjuta

avdrag för värdeminskning av

skog eller annan naturtillgång på avyttrad

fastighet eller för värdeminskning

av skogsvägar eller täckdikningsanläggningar

eller för värdeminskning

av markanläggningar

som avses i punkt 16 av anvisningarna

till 29 §, skall å andra sidan

omkostnadsbeloppet minskas med

sådant avdrag. På samma sätt minskas

omkostnadsbeloppet med avdrag

som för tidigare beskattningsår åtnjutits

för värdeminskning av byggnad

och sådana inventarier vilkas

värde inräknas i fastighetens taxerade

byggnadsvärde, dock icke för

år då åtnjutet avdrag understigit

3 000 kronor. I intet fall skall dock

omkostnadsbelopp minskas med avdrag

för värdeminskning som åtnjutits

för år före år 1914. Beräknas

anskaffningskostnad för fastighet

enligt punkt 2 första eller andra

stycket på grundval av visst års taxeringsvärde

minskas omkostnadsbeloppet

endast med värdeminskningsavdrag

för skog, byggnader nr. m.

som åtnjutits från och med nämnda

år. Har den skattskyldige tidigare

åtnjutit avdrag för värdeminskning

eller dylikt av lös egendom, minskas

omkostnadsbeloppet med sådant avdrag,

i den mån vid avyttringen återvunna

avskrivningar icke skola upptagas

som intäkt av rörelse. Vad

som förstås med i beskattningsavseende

åtnjutet värdeminskningsavdrag

framgår av 29 § 1 mom. andra

stycket. Vidare får vid vinstberäkningen

den skattskyldige åtnjuta

avdrag för under beskattningsåret

utbetalda förvaltningskostnader och

räntor, därest dessa ej böra hänföras

till annan förvärvskälla.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

hungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

till 41 §.

2. Ifråga —------— —

Å andra sidan skola utgifterna och

omkostnaderna för inkomstförvärvet

avdragas från intäkten under

det år, då de verkligen blivit av den

skattskyldige bestridda, även om de

avse inkomst, som tidigare förvärvats

eller först under ett senare år

beräknas inflyta. Även här gäller,

att en utgift, som verkställts under

året före eller efter beskattningsåret,

kan vara att praktiskt taget

hänföra till utgift under beskattningsåret.

Så kan exempelvis, om

ränta å en i en hyresfastighet intecknad

skuld erlagts omedelbart efter

beskattningsårets utgång, räntan

vara att anse såsom utgift under beskattningsåret,

nämligen för det fall,

att räntan hänför sig till beskattningsåret.

I fråga om avdrag för utgifter,

som hänföra sig till realisationsvinst,

gälla särskilda bestämmelser

(jfr anvisningarna till 36 §

punkt 1).

I enlighet

årets ingång.

Å andra sidan skola utgifterna

och omkostnaderna för inkomstförvärvet

avdragas från intäkten under

det år, då de verkligen blivit av den

skattskyldige bestridda, även om de

avse inkomst, som tidigare förvärvats

eller först under ett senare är

beräknas inflyta. Även här gäller, att

en utgift, som verkställts under året

före eller efter beskattningsåret, kan

vara att praktiskt taget hänföra till

utgift under beskattningsåret. Så

kan exempelvis, om ränta å en i en

hyresfastighet intecknad skuld erlagts

omedelbart efter beskattningsårets

utgång, räntan vara att anse

såsom utgift under beskattningsåret,

nämligen för det fall, att räntan

hänför sig till beskattningsåret. Om

avdrag för kostnader för reparation

och underhåll av sådan fastighet,

varav intäkterna skola beräknas enligt

24- § 1 mom., gäller jämväl vad

som stadgas i punkt 7 av anvisningarna

till 25 §. I fråga om avdrag för

utgifter, som hänföra sig till realisationsvinst,

gälla särskilda bestämmelser

(jfr anvisningarna till 36 §

punkt 1).

- eller terminsvis.

Denna lag träder i kraft den......(1969). Äldre bestämmelser skall dock

f?r^aranc^e §a^a i fråga om 1969 års taxering samt i fråga om eftertaxering

för år 1969 eller tidigare år. Vidare må äldre bestämmelser alltjämt tillämpas

vid 1970 och 1971 års taxeringar beträffande fastighet, som förvärvats

före den......(1969).

Härutöver skall följande iakttagas.

1. För skattskyldig, som senast under det beskattningsår, för vilket taxering

sker år 1972, övergår till planenlig avskrivning å byggnad, för vilken

avdrag för värdeminskning beräknas enligt punkt 2 av anvisningarna till

25 §, må avskrivningsunderlaget bestämmas till belopp motsvarande det

byggaaden vid ingången av det beskattningsår, då övergången sker, åsatta

taxeringsvärdet (byggnadsvärdet) eller till anskaffningsvärdet, därest tillförlitlig

utredning därom samt om beloppet av vid taxering till statlig inkomstskatt

åtnjutna värdeminskningsavdrag förebringas. I fråga om fastighet,

som förvärvats före den 1 januari 1965, må, om skattskyldig så önskar,

avskrivningsunderlaget dock bestämmas till belopp motsvarande det byggnaden

vid 1965 års allmänna fastighetstaxering åsatta taxeringsvärdet

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

(byggnadsvärdet) ökat med beloppet av efter den 31 december 1964 å byggnaden

nedlagda kostnader för ny-, till- och ombyggnad samt minskat med

vid taxering till statlig inkomstskatt för samma tid åtnjutna värdeminskningsavdrag.

Har fastighet förvärvats efter den 31 december 1964, må, om

skattskyldig så önskar, avskrivningsunderlaget för byggnad bestämmas till

belopp motsvarande det vid förvärvet gällande taxeringsvärdet (byggnadsvärdet)

eller, om byggnaden förvärvats tillsammans med den mark, varå

den är uppförd, till det belopp, som erliålles vid tillämpning av vad som för

fastighet använd i rörelse stadgas i punkt 7 c första stycket av anvisningarna

till 29 §, ökat respektive minskat med efter förvärvet nedlagda kostnader

och åtnjutna värdeminskningsavdrag på sätt nyss sagts.

2. Då skattskyldig övergår till att beträffande i rörelse använd fastighet

tillämpa de nya bestämmelserna, må värdena vid tidpunkten för övergången

å maskiner och andra inventarier, byggnad samt markanläggningar bestämmas

med beaktande av de i punkterna 7 och 16 av anvisningarna till 29 §

givna reglerna för vad som vid beräkning av värdeminskningsavdrag är att

hänföra till nämnda slag av tillgångar, dock endast till den del fråga är om

kostnader, som nedlagts efter den 31 december 1964, eller, såvitt avser fastighet

som anskaffats vid senare tidpunkt, efter förvärvet. I enlighet härmed

får, därest i byggnads värde ingår i beskattningsavseende oavskrivet värde å

tillgång, som förvärvats efter den 31 december 1964 respektive efter förvärvet

av fastigheten och som vid beräkning av värdeminskningsavdrag enligt

de nya bestämmelserna skall hänföras till maskiner och andra inventarier,

byggnadsvärdet minskas och inventarievärdet ökas med beloppet härav. Vidare

får avskrivningsunderlagen för maskiner och andra inventarier, byggnad

samt markanläggningar tillföras anskaffningsvärdena för sådana tillgångar,

som anskaffats efter sistnämnda tidpunkter och som vid beräkning

av värdeminskningsavdrag enligt de nya reglerna skall hänföras till sagda

slag av tillgångar, men där avdrag för kostnaderna jämlikt äldre bestämmelser

ej åtnjutits.

3. För skattskyldig, som senast under det beskattningsår, för vilket taxering

sker år 1972, skall övergå till att beräkna värdeminskningsavdrag å

byggnad använd i rörelse enligt avskrivningsplan, må, om fastigheten förvärvats

före den 1 januari 1965, avskrivningsunderlaget bestämmas till anskaffningsvärdet,

därest tillförlitlig utredning därom samt om beloppet av

vid taxering till statlig inkomstskatt åtnjutna värdeminskningsavdrag förebringas,

eller till det byggnaden vid 1965 års allmänna fastighetstaxering

åsatta taxeringsvärdet (byggnadsvärdet) ökat med beloppet av under tiden

efter den 31 december 1964 å byggnaden nedlagda kostnader, för vilka omedelbart

avdrag ej åtnjutits, och minskat med vid taxering till statlig inkomstskatt

för motsvarande år åtnjutna värdeminskningsavdrag. Har fastigheten

förvärvats efter den 31 december 1964, skall såsom avskrivningsunderlag

i enlighet med den skattskyldiges önskan upptagas antingen anskaffningsvärdet,

därvid i förekommande fall på byggnad belöpande andel

av anskaffningsvärdet för mark jämte byggnad bestämmes på sätt angives i

punkt 7 c första stycket av anvisningarna till 29 §, eller det vid förvärvet

gällande taxeringsvärdet (byggnadsvärdet), sedan detta ökats respektive

minskats med efter förvärvet nedlagda kostnader och åtnjutna värdeminskningsavdrag

som nyss sagts.

Utrangeras eller nedrives byggnad, för vilken såsom avskrivningsunderlag

jämlikt bestämmelserna i föregående stycke upptagits taxeringsvärdet

(byggnadsvärdet), må avdrag som avses i punkt 7 c sista stycket av anvis
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

ningarna till 29 § icke åtnjutas, med mindre den skattskyldige förebringar

utredning om anskaffningsvärdet och i beskattningsavseende åtnjutna värdeminskningsavdrag.

4. Om efter ikraftträdandet av denna lag avdrag för kostnader hänförliga

till fastighet åtnjutes enligt bestämmelserna i punkterna 8 och 9 av anvisningarna

till 25 § eller punkterna 7, 16 och 17 av anvisningarna till 29 § må

avdrag för värdeminskning av i byggnads värde ingående maskinell utrustning

såsom hissmaskinerier, värmeledningspannor m. m. icke åtnjutas efter

annan procentsats än som tillämpas för värdet av byggnaden i övrigt. Oaktat

avdrag för värdeminskning å sådan utrustning kan för tid före ikraftträdandet

av denna lag ha åtnjutits efter högre procentsats än nu sagts,

skall dock, då utbyte eller ersättningsanskaffning av dylik tillgång framdeles

sker, rätten att åtnjuta avdrag för kostnaden härför bedömas på sätt

skall ske, där sådana värdeminskningsavdrag icke åtnjutits.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll................................ 1

Författningsförslag .............................................. 3

Inledning ...................................................... 18

Gällande rätt.................................................... 19

Rörelsefastighet................................................ 19

Allmänna regler.............................................. 19

Gränsdragningen mellan mark, byggnader och inventarier .......... 20

Sambandet mellan reparationsavdrag och byggnadsavskrivning ...... 24

Byggnadsreparationer ........................................ 25

Reparation av mark och markanläggning ........................ 26

Avskrivning på rörelsebyggnad ................................ 27

Avskrivning på maskiner och inventarier i rörelse.................. 29

Avskrivning på hyreshus m. m................................. 31

Utredningens förslag.............................................. 32

Inledning .................................................... 32

Rörelsefastigheter.............................................. 33

Avskrivningsrätt beträffande markanläggningar.................... 33

Markanläggningar som bör hänföras till byggnad eller inventarier .... 35

Markanläggningar som bör avskrivas särskilt...................... 35

Byggnadstillbehör som bör hänföras till inventarier ................ 37

Avskrivningsunderlagets beräkning.............................. 40

Avskrivning av markanläggningar .............................. 43

Avskrivning av byggnader .................................... 44

Utredningens val av avskrivningsmetod.......................... 48

Utrangering av byggnad ...................................... 51

Rivningskostnader .......................................... 52

Reparations- och underhållskostnader............................ 53

Anordningar för vatten- och luftvård............................ 54

Hyresfastigheter .............................................. 55

Värdeminskningsavdragen .................................... 56

Avskrivningsprocenten........................................ 59

Avskrivning av maskinell utrustning ............................ 62

Reparations- och underhållskostnader............................ 62

Fastigheter med blandad användning.............................. 64

Nyttjanderättshavares avdragsrätt.............................. 66

Skatteutfallet.................................................. 66

Remissyttrandena................................................ 68

Allmänna synpunkter .......................................... 68

Rörelsefastigheter.............................................. 71

Gränsen mellan mark, byggnader och inventarier.................. 71

Föreslagna regler för avskrivning av markanläggningar.............. 83

Föreslagna regler för avskrivning av byggnader.................... 86

Utrangering av byggnad ...................................... 92

Rivningskostnader............................................ 95

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1969

Upphävand i av rätt att utbryta vissa avskrivningsobjekt .......... 96

Förskjutning av värdeminskningsavdrag.......................... 97

Reparation och underhåll...................................... 97

Andra frågor................................................ 99

Hänsyn till naturvårdsintressena................................ 99

Hyresfastigheter .............................................. 100

Allmänna synpunkter ........................................ 100

Avskrivningsunderlaget........................................ 101

Värdeminskningsavdragets storlek (byggnad)...................... 103

Särskild avskrivning på inventarier.............................. 106

Reparationskostnader ........................................ 109

Övergång till annan avskrivningsmetod.......................... 111

Fastigheter med blandad användning.............................. 111

Övriga frågor.................................................. 113

Departementschefen.............................................. 113

Rörelsefastigheter.............................................. 114

Inledning .................................................. 114

Allmänna synpunkter ........................................ 115

Gränsen mellan mark, byggnad och inventarier.................... 118

Markavskrivningar .......................................... 123

Byggnadsavskrivningar........................................ 125

Avskrivningsunderlaget...................................... 125

Avskrivningsmetoden ...................................... 127

Procentsatsen för årliga värdeminskningsavdrag ................ 128

Utrangering av byggnad .................................... 130

Rivningskostnader.......................................... 131

Reparations- och underhållskostnader.......................... 132

Anordningar för vatten- och luftvård.......................... 132

Hyresfastigheter ................................................ 133

Inledning .................................................... 133

Allmänna synpunkter .......................................... 133

Avskrivningsunderlaget.......................................... 134

Värdeminskningsavdragets storlek ................................ 138

Särskild avskrivning på inventarier................................ 139

Fördelning på tre år av reparationskostnader........................ 141

Fastigheter med blandad användning................................ 142

Övriga frågor.................................................... 144

Övergångsbestämmelser m. m....................................... 145

Skatteutfallet........................... 147

Hemställan...................................................... 148

Bilaga.......................................................... 149

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 69C167

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1969:45 Betänkande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten

Rättsfall (2)

2 kopplingar.

  1. HFD 2012 ref. 15 ur registret · dokumentnivå
  2. RÅ 2000 ref. 26 ur registret