Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psgkiatrisk vård i vissa fall

1969-04-18 · 29 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 28 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:111, Med förslag till lag om ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psgkiatrisk vård i vissa fall

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

1

Nr 111

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande

av sluten psgkiatrisk vård i vissa fall; given Stockholms

slott den 18 april 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen den 16 juni

1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändring i lagen om beredande av sluten psykiatrisk

vård i vissa fall såvitt avser narkotikamissbrukare.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 111

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom förordnas i fråga om lagen den 16 juni 1966 om beredande

av sluten psykiatrisk vård i vissa fall1, dels att i 6, 12, 15, 37 och 38 §§ ordet

»medicinalstyrelsen» eller böjningsform därav skall bytas ut mot »socialstyrelsen»

eller motsvarande böjningsform därav, dels att 1 § skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Den som lider av psykisk sjukdom

får oberoende av eget samtycke

beredas sluten psykiatrisk vård

med stöd av denna lag, om sådan

vård är oundgängligen påkallad med

hänsyn till sjukdomens art och grad

och till att han

a) dels till följd av sjukdomen

uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt

eller till följd av beroende av

narkotiska medel uppenbarligen är

ur stånd att rätt bedöma sitt behov

av vård, dels kan få sitt tillstånd avsevärt

förbättrat genom vården eller

avsevärt försämrat om vården uteblir,

b) till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga-----

----under b).

Med psykisk--- — i förståndsutvecklingen.

Vård beredes — -—■ — — —- — sådan kommun.

Vad som---särskild sjukavdelning.

Den som lider av psykisk sjukdom

får oberoende av eget samtycke

beredas sluten psykiatrisk vård med

stöd av denna lag, om sådan vård

är oundgängligen påkallad med hänsyn

till sjukdomens art och grad

och till att han

a) uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt

till följd av sjukdomen

och kan få sitt tillstånd avsevärt

förbättrat genom vården eller avsevärt

försämrat om vården uteblir,

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1967: 948.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majrt

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 28 mars

1969.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson,

Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring

i lagen om beredande av sluten psgkiatrisk vård i vissa fall och anför.

Socialstyrelsen har i framställning till Kungl. Maj :t den 31 januari 1969

lagt fram förslag till komplettering av lagen den 16 juni 1966 (nr 293)

om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall — i fortsättningen

kallad 1966 års lag — med vissa specialbestämmelser för vård av narkomaner

och andra personer som missbrukar beroendeframkallande medel.

Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av justitiekanslern

(JK), riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Nedre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, psykiatriska

nämnden, sjukvårdsstyrelserna i Stockholm, Göteborg och Malmö,

Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska nykterhetsvårdsförbundet,

Sveriges läkarförbund, Rättspsykiatriska föreningen,

Svenska läkaresällskapet, Svensk sjuksköterskeförening, Riksförbundet

mot alkoholmissbruk (RFMA), Riksorganisationen för mental hälsa (RMH)

och Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL). Dessutom

har yttrande inkommit från Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering

(KRUM).

Sjukvårdsstyrelserna i Stockholm och Göteborg har bifogat yttranden

från vissa psykiatriska sjukhus.

Gällande bestämmelser

1 1966 års lag regleras möjligheterna att bereda psykiskt sjuka vård mot

deras vilja. Förutsättningarna för att någon skall kunna beredas vård

enligt lagen är att han lider av psykisk sjukdom och att sluten psykiatrisk

vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad

och till att vissa särskilda omständigheter, s. k. specialindikationer, före
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

ligger (1 §). Det finns fem specialindikationer, som tas npp i 1 § a—e.

Den första specialindikationen, den s. k. medicinska specialindikationen,

innebär att den sjuke kan beredas vård mot sin vilja om han uppenbarligen

saknar sjukdomsinsikt till följd av sjukdomen och kan få sitt tillstånd

avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om den

uteblir (a). Andra specialindikationer är att den sjuke till följd av sjukdomen

är farlig för annans personliga säkerhet eller psykiska eller fysiska

hälsa eller för eget liv (b), är ur stånd att ta vård på sig själv (c) eller

har ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt (d). Den

sista specialindikationen (e) innebär att den sjuke till följd av sjukdomen

är farlig för annans egendom eller för annat av lagstiftningen skyddat

intresse, som inte avses under (b).

Med psykisk sjukdom jämställs i lagen psykisk abnormitet, som inte

är psykisk sjukdom eller ulgörs av hämning i förståndsutvecklingen (1 §

andra stycket).

Intagning på sjukhus med stöd av 1966 års lag får ske efter ansökan

eller efter förordnande av domstol. Intagning enligt specialindikationen

under e) får ske endast efter domstols förordnande (3 §). Lagen innehåller

utförliga regler om vem som får göra ansökan om intagning. Ansökan

om intagning får göras av make till den som ansökningen avser, om makarna

sammanbor, av annan som stadigvarande sammanbor med honom

eller av hans barn, far, mor, syskon, förmyndare eller gode man. Ansökan

får göras också av ordförande i socialnämnd, barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd

eller hälsovårdsnämnd eller av polismyndighet. Läkare vid sjukhus,

där sluten psykiatrisk vård inte meddelas, vissa militära chefer samt

vissa anstaltschefer får också göra ansökan i närmare angivna fall (4 §).

Ansökan skall vara skriftlig. Vårdintyg av läkare skall bifogas (5 §).

Utförliga regler finns angående behörigheten att utfärda vårdintyg. Om den

medicinska specialindikationen åberopas skall intyget vara utfärdat av

läkare som har specialistbehörighet i psykiatri eller som fått socialstyrelsens

tillstånd att utfärda vårdintyg av detta slag (6 §).

Vårdbehovet skall alltid prövas av två av varandra oberoende läkare,

den som utfärdar vårdintyget och överläkaren vid sjukhuset. Överläkaren

beslutar om intagning på sjukhuset (8 §) och vårdbehovsprövning skall

göras av överläkaren i regel inom tio dagar efter intagningen (9 §).

Den som är intagen på sjukhus med stöd av lagen får hindras att lämna

sjukhuset och får i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med

hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eller

omgivningen (13 §).

När förutsättningar för intagning mot patientens vilja inte längre föreligger

skall han omedelbart utskrivas från sjukhuset (16 §). I regel beslutar

överläkaren om utskrivning. Han har emellertid rätt att hänskjuta

frågan till en lokal utskrivningsnämnd (17 §).

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

Ansökan om utskrivning får göras av patienten själv, hans make eller

annan som stadigvarande sammanbodde med honom vid tiden för intagningen

eller av hans barn, far, mor, syskon, förmyndare eller gode man

(18 §).

Patient får utskrivas på försök, om särskilda skäl föreligger och det

inte medför fara för annans personliga säkerhet eller för hans eget liv.

Utskrivning på försök skall avse viss tid, högst sex månader, som kan förlängas

med högst sex månader åt gången. Patienten får åläggas att iaktta

särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person. Bestämmelserna

i 17 och 18 §§ gäller också utskrivning på försök (19 §).

Beslut om intagning får överklagas till utskrivningsnämnden. Har läkare

vid vårdbehovsprövning enligt 9 § beslutat att patienten alltjämt

skall vara intagen på sjukhus får det beslutet också överklagas. Likaså kan

den som vägras utskrivning eller utskrivning på försök överklaga till utskrivningsnämnden

(21 §).

I fråga om patienter som domstol överlämnat till vård och vissa med

dem jämställda personer skall utskrivningsnämnden som första instans

besluta om utskrivning (17 § andra stycket).

Utskrivningsnämnden består av en lagfaren ordförande, som bör vara

eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst, en läkare som bör vara

särskilt kunnig i psykiatri och en person med erfarenhet av allmänna

värv (28 §). Läkare som tjänstgör inom den slutna psykiatriska vården

får inte som ledamot delta i handläggningen av ärende som rör patient

på det sjukhus där han tjänstgör (29 §).

Utskrivningsnämnds beslut i intagnings- och utskrivningsfrågor kan

överklagas till en central nämnd, psykiatriska nämnden (22 §).

Beslut varigenom intagning vägrats eller överläkaren beviljat utskrivning

kan inte överklagas. Utskrivningsnämnds beslut om utskrivning kan

på begäran av överläkaren underställas psykiatriska nämndens prövning,

om överläkaren gjort förbehåll om underställning senast vid det sammanträde

då beslutet fattades och begärt underställning inom tre dagar därefter

(25 §).

Socialstyrelsens framställning

Frågans tidigare behandling

Socialstyrelsen redogör i sin framställning för vissa tidigare framförda

uppfattningar om möjligheterna att bereda narkotikamissbrukare psykiatrisk

vård mot deras vilja. Styrelsen påpekar sålunda att sinnessjuklagstiftningskommittén

i sitt betänkande Mentalsjukvårdslag (SOU 1964:

40) konstaterade att något uttryckligt stadgande om intagning och vård av

narkomaner inte fanns i den tidigare gällande sinnessjuklagen. Praxis

hade emellertid varit att narkomani betraktats som sinnessjukdom och

lagens bestämmelser hade alltså tillämpats även på narkomaner. Beträffande

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

narkotikamissbruk hade större osäkerhet rått. Enligt kommittén använde

man begreppet narkomani i medicinsk mening för att beteckna sådana

tillstånd där ett psykologiskt eller kroppsligt beroende av vissa läkemedel

och njutningsmedel uppstått beroende på personlighetsförändringar

eller ämnesomsättningsförändringar inom organismen. Missbruk av narkotika

(enligt kommitténs definition »cn icke legitim konsumtion av engångskaraktär

eller av upprepad eller periodisk karaktär») kunde från

medicinsk synpunkt betraktas på likartat sätt som alkoholmissbruk.

Kommittén framhöll att såväl narkomaner som narkotikamissbrukare

ibland själva sökte sig till sjukhus för att få hjälp med avvänjning och

återanpassning. Ofta kunde vården genomföras utan att tvångsåtgärder

eller kvarhållning mot patientens vilja behövde tillgripas. I många fall

däremot ville eller vågade vederbörande inte söka sjukhusvård. Kommittén

fann det därför angeläget att åstadkomma lagbestämmelser som möj^ggj°rc^e

intagning och vård på mentalsjukhus av narkomaner. Frågan

var då om uttrycket narkomani behövdes i lagtexten eller om narkomani

kunde innefattas i de föreslagna begreppen psykisk sjukdom eller psykisk

abnormitet. Kommittén hade föreslagit att begreppet sinnessjukdom ersattes

av psykisk sjukdom, vilket begrepp emellertid begränsades till sin

omfattning genom föreskriften att vård på mentalsjukhus med hänsyn

till sjukdomens art eller grad skulle framstå såsom oundgängligen påkallad.

Att intagningen på mentalsjukhus med stöd av denna formulering

skulle kunna omfatta även personer med narkomani torde enligt kommittén

inte behöva möta några gensagor. Beroendet och behovet av ett

läkemedel eller ett njutningsmedel har liknande effekter inom personligheten

som psykosen. Den process som kallas för tillvänjning utgjorde ett

främmande element i personligheten och hade en personlighetsförvandlande

karaktär. Narkomanin kunde leda till en isolering av personligheten,

som i vissa avancerade fall var lika allvarlig som den som åstadkoms av

den schizofrena sjukdomsprocessen. Att likställa narkomani med psykos

erbjöd därför enligt kommittén inga svårigheter, inte heller att låta narkomani

innefattas i begreppet psykisk sjukdom. När det gällde missbruk

av narkotika ansåg dock kommittén att sjukdomen som regel inte torde

vara sådan, att vård på mentalsjukhus var påkallad även mot vederbörandes

vilja.

Vad beträffade specialindikationerna anförde kommittén att varje fall

av manifest narkomani krävde sjukhusvård för sin behandling. Sådan

vård kunde utan undantag beräknas medföra väsentlig förbättring i den

sjukes tillstånd. Ett kvarhållande efter själva avgiftningsprocessen var

under lång tid berättigad för att hindra allvarlig försämring i tillståndet.

Man kunde nämligen befara, att alltför tidig utskrivning medförde risk

för mer eller mindre omedelbart recidiv. I många fall av narkomani förelåg

risk för att den sjuke skulle ta sitt eget liv. Specialindikationen »är ur

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

stånd att ta vård om sig själv» kunde ofta åberopas. Kommittén ansåg

att några andra vårdmöjligheter än på sjukhus som regel inte stod till

buds. Det enda riktiga var att försöka åstadkomma en så snabb avvänj - ning som möjligt och att därefter försöka att rehabilitera patienten till

ett liv utan narkotika. För ett sådant behandlingsprogram ansåg kommittén

att endast mentalsjukhusen (lasarett för psykiatrisk vård) och i de

lättare fallen den psykiatriska lasarettskliniken (psykiatrisk klinik vid

lasarett) torde ha resurser.

Kommittén framhöll vidare att bedömningen av frågan om vårdbehov

alltjämt förelåg givetvis ofta kunde vara förenad med betydande svårigheter.

Principiellt var dock samma synpunkter att beakta som då fråga är

om intagning på mentalsjukhus. Förutom de medicinska överväganden,

vartill den sjukes tillstånd gav anledning, måste sålunda även sociala synpunkter

och skyddssynpunkter tillmätas betydelse. Vid den praktiska bedömningen

av utskrivningsfrågor trädde dock i många fall den intagnes

möjligheter att vistas utanför sjukhuset särskilt i förgrunden, och utskrivning

kunde ofta inte ske, med mindre särskilda åtgärder vidtogs för att

ordna den intagnes levnadsförhållanden. Som en allmän princip för bedömningen

torde kunna fastslås, att en patient inte mot sin vilja skulle kunna

hållas kvar på mentalsjukhus, om det kunde antas, att han kunde vistas

utanför sjukhuset utan att i nära anslutning till utskrivningen åter bli i

oundgängligt behov av vård på mentalsjukhus. Framstod en motsatt utveckling

som sannolik, borde däremot utskrivning inte medges. De verkningar

ett avbrytande av den pågående vården kunde befaras medföra blev

följaktligen av betydelse i nu berörda hänseende. Att i vidare mån än

som sålunda skett klarlägga de allmänna principer som borde vara vägledande

vid bedömningen av utskrivningsfrågor syntes knappast möjligt.

Socialstyrelsen hänvisar härefter till några uttalanden i prop. 1966:53

med förslag till ny lagstiftning på mentalsjukvårdens område, där det

bl. a. framhölls att bland remissinstanserna i ärendet angående förslaget

till 1966 års lag inte rått någon oenighet om att under begreppet psykisk

sjukdom även hörde tillstånd, som sammanhängde med missbruk av narkotika.

Fn strikt gränsdragning mellan narkomani och narkotikamissbruk

torde inte alltid vara möjlig och syntes inte heller nödvändig i detta

sammanhang. Liksom när det gällde övriga fall av psykisk sjukdom borde

sjukdomens art och grad vara avgörande för bedömningen av om sluten

psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad. Det framhölls vidare i fråga

om förutsättningar för intagning bl. a. att psykiska sjukdomar ofta var förenade

med bristande sjukdomsinsikt. Den psykiskt sjuke borde inte på

grund av denna bristande insikt försättas i en sämre situation än den som

var kroppsligt sjuk och kunde göra ett val. Beträffande specialindikationen

oförmåga att ta vård om sig själv anfördes bl. a. att en person som på grund

av sin psykiska sjukdoms art och grad i förening med oförmåga att ta vård

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

om sig själv är i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård rätteligen

borde kunna få sådan vård och inte hänvisas till annat vårdområde.

Socialstyrelsen redovisar också några uttalanden av styrelsens narkomanvårdskommitté,

som i sitt första delbetänkande, Kartläggning och vård

(SOU 1967: 25), bär framhållit att vid bedömningen av behovet av tvångsmässig

vård möjligheten att tillämpa någon eller några av specialindikationerna

givetvis är av avgörande betydelse. Beträffande läkemedelsmissbrnkare

synes samtliga de i lagens 1 § upptagna kunna komma att tillämpas.

Inte minst den medicinska indikationen torde vara av betydelse, emellertid

lär dock, såsom från visst läkarhåll framhållits, kravet på bristande

sjukdomsinsikt hos patienten kunna komma att minska denna indikations

tillämpningsområde. Å andra sidan synes den under c) upptagna indikationen

oftast kunna åberopas. Övergång från tillämpning av en specialindikation

till åberopande av en annan specialindikation (inklusive den medicinska

enligt 1 § a) skall enligt kommitténs bedömning kunna förekomma

under behandlingstidens gång. Narkomanvårdskommittén ansåg, att

1966 års lag erbjuder tillräckliga möjligheter att på sjukhus med tvång ta

in och hålla kvar sådana missbrukare för vilka vård på sjukhus är oundgängligen

påkallad. För övriga fall synes möjlighet att tvångsvis anordna

sjukhusvård ej böra finnas. De rättsliga befogenheter lagen erbjuder den

psykiatriska vården synes vara omfattande. Patienten kan kvarhållas så

länge som det bedömts oundgängligen erforderligt för hans vård. Den härför

nödvändiga tiden kan vara mycket lång.

Förfrågningar bland läkare och utskrivningsnämnder

Socialstyrelsen pekar på att det bland många läkare och utskrivningsnämnder

råder osäkerhet i fråga om tolkningen och tillämpningen av 1966

års lag såvitt avser läkemedelsmissbrukare. Detta framgår enligt styrelsens

mening av undersökningar som gjorts bland läkare och nämnder.

Styrelsen hänvisar först till resultatet av vissa förfrågningar som förutvarande

medicinalstyrelsen på narkomanvårdskommitténs hemställan gjorde

i syfte att få en uppfattning om läkarnas tolkning av bestämmelserna

i 1966 års lag (SOU 1967: 25 sid. 154 och 155).

Socialstyrelsen redovisar härefter resultatet, av en enkät i mars 1968 till

överläkarna vid samtliga lasarett för psykiatrisk vård och för vård av

psykiskt utvecklingsstörda samt vid psykiatriska kliniker vid lasarett för

somatisk och psykiatrisk vård. I enkäten har socialstyrelsen på anhållan

av narkomanvårdskommittén bl. a. begärt att få svar på frågan i vilken

omfattning 1966 års lag enligt vederbörande läkares uppfattning medger

kvarhållande av läkemedelsmissbrukare.

I svaren uttryckte åtskilliga läkare sin större eller mindre tveksamhet

beträffande de legala möjligheterna att ta in läkemedelsmissbrukare för

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1969

sluten psykiatrisk vård. De angav sålunda att man endast i undantagsfall

kunde räkna med sådana möjligheter med anlitande av viss eller vissa av

specialindikationerna i 1 § a)—c). Vad sedan avser den fråga, som ställts

i enkäten, visade sig enligt socialstyrelsen ett flertal läkare i växlande omfattning

tveksamma om de legala möjligheterna att hålla kvar läkemedelsmissbrukare.

Socialstyrelsen framhåller att frågan om gränsdragning mellan narkomani

och narkotikamissbruk när det gäller tillämpningen av 1966 års lag

tagits upp till behandling endast i några av svaren. En läkare ansåg sålunda

att lagen utan vidare var tillämplig vid narkomani med kvarhållningsrätt

på förslagsvis 4—6 månader. Även vid narkotikamissbruk bör enligt samme

läkare lagen kunna vara tillämplig med kvarhållningsrätt åtminstone 1—2

månader. En annan läkare har framhållit att vid lättare missbruk vederbörande

patienter efter avgiftning i regel inte är i sådant tillstånd att de

kan hållas kvar för fortsatt behandling sedan det akuta tillståndet avklingat.

Socialstyrelsen redovisar slutligen en enkät som gjorts i juni 1968 och

som avser utskrivningsnämnderna. Socialstyrelsen har sålunda på hemställan

av narkomanvårdskommittén gjort förfrågningar om vilka särskilda

problem nämnderna sedan 1966 års lag trätt i kraft ställts inför vid

prövningen av utskrivningsfall, där patienten vårdats till följd av missbruk

av narkotika.

Flera av de tillfrågade utskrivningsnämnderna har enligt socialstyrelsen

i svaren ställt sig tvekande till möjligheten att hålla kvar en patient med

stöd av 1966 års lag sedan det akuta avgiftningsskedet övervunnits. En av

nämnderna har angivit att patienterna efter avgiftningen ofta synes befinna

sig i ett mycket gott psykiskt tillstånd och att nämnden då anser sig

ha svårt att kunna fastslå, att vård på sjukhuset är oundgängligen påkallad.

Å andra sidan har erfarenheterna enligt samma nämnd visat att många

sådana patienter återfaller i missbruk och under upprepade perioder på

nytt måste tas in för sjukhusvård. I de flesta utskrivningsfallen föreligger

enligt nämnden stor återfallsrislc men frågan är om denna i och för sig

motiverar ett kvarhållande oberoende av patientens eget samtycke. Det är

svårt att i allvarligare fall bedöma hur länge en patient får hållas kvar.

Enligt en annan nämnd råder inom nämnden delade meningar om kvarhållningsrättens

omfattning.

För vissa nämnder har enligt socialstyrelsen försöksutskrivning framstått

som det bästa sättet att ta reda på patientens motståndskraft mot

återfall i missbruket. Angelägenheten av goda eftervårds- och övervakningsresurser

har, framhåller styrelsen, betonats av flera utskrivningsnämnder.

Bristen på resurser för övervakning, arbete och bostad har fördröjt utskrivning.

Relationen mellan viljan till utskrivning och goda möjligheter

till rehabilitering och resocialisering framstår klart enligt uttalanden av

flera nämnder. Ett par nämnder har särskilt sammankopplat risken för

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 111

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 111 år 1969

återfall i missbruk med risken för återfall i kriminalitet eller missanpassning

till samhället över huvud taget och betydelsen med hänsyn härtill av

goda resocialiseringsmöjligheter.

Socialstyrelsens förslag

Styrelsen framhåller att en faktor, som i och för sig torde verksamt bidra

till att vissa läkare inte utövar den kvarhållningsrätt beträffande missbrukare,

som 1966 års lag erbjuder möjligheter till, är bristen på sådana

vårdresurser, som är adekvata i förhållande till vårdbehovet efter det akuta

avgiftningsskedet. Vården av missbrukare efter nämnda skede anses av

dessa läkare med hänsyn härtill inte kunna bedrivas på ett ändamålsenligt

sätt vid psykiatriska vårdinrättningar. Som konsekvens härav framträder

också en minskad benägenhet att bedöma en fortsatt vård vid sjukhus som

oundgängligen påkallad.

Styrelsen påpekar att det åligger de för utformningen av sjukvårdsorganisationen

ansvariga organen att genom olika åtgärder förbättra såväl

de materiella som de personella vårdresurserna för läkemedelsmissbrukare

vid de psykiatriska klinikerna. En sådan verksamhet pågår också och

kommer att intensifieras. I sammanhanget måste även uppmärksammas

betydelsen av en integrerad hälso-, sjuk- och socialvård med de möjligheter

en sådan organisation bereder i fråga om missbrukarnas effektiva resocialisering.

Vad som emellertid oaktat de bristande vårdresurserna enligt styrelsens

mening är av primär betydelse är läkarnas tveksamhet inför den principiella

omfattningen av tillämpligheten av 1966 års lag på läkemedelsmissbrukare.

Frågan om möjligheterna att hålla kvar patienter efter det akuta

avgiftningsskedet har därvid särskilt tilldragit sig uppmärksamhet. Styrelsen

erinrar om att riktpunkten vid tillkomsten av 1966 års lag var att så

långt möjligt utjämna skillnaderna mellan mentalsjukvård och somatisk

sjukvård. I överensstämmelse härmed begränsades möjligheterna till intagning

och kvarhållande på sjukhus utan patientens samtycke till noga beskrivna

fall av oundgängligt behov av psykiatrisk vård. Behov av annan vård

än psykiatrisk vård skall i överensstämmelse härmed inte beaktas vid prövning

av frågor om intagning och kvarhållande.

I princip synes det styrelsen önskvärt att lagens karaktär av medicinsk

vårdlag behålls och att möjligheterna att bereda vård utan patientens samtycke

inte ökas. Särskild uppmärksamhet förtjänar den s. k. medicinska

specialindikationen. Den sjuke befinner sig här i ett läge, som företer de

största överensstämmelserna med den somatiskt sjukes. I princip bör det

ankomma på patienten själv att avgöra om han vill underkasta sig den

vård, som kan förbättra hans sjukdomstillstånd eller hindra att det förvärras.

Som grund för ingripande i patientens fria vilja i detta fall erkänner

lagen endast den omständigheten att själva sjukdomen medför att sjuk
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kangl. Maj.ts proposition nr 111 år 1969

domsinsikt saknas. Härvid underförstås enligt styrelsen att den bristande

sjukdomsinsikten gör patienten oförmögen att själv bedöma sitt vårdbehov.

Såsom framgår av förarbetena till 1966 års lag medger dess bestämmelser

beredande av sluten psykiatrisk vård utan patientens samtycke i fall av

narkotikamissbruk som tar sig uttryck som psykisk sjukdom. Svårigheter

vid tillämpningen synes enligt styrelsen uppstå främst i fråga om vårdtidens

längd. Vård mot patientens vilja får enligt lagen beredas endast

så länge förutsättningar för intagning med stöd av lagen alltjämt föreligger.

Är så inte fallet skall patienten skrivas ut, om han begär det. I

många fall av narkotikamissbruk synes efter en tämligen kort tids psykiatrisk

vård patienten komma i ett förhållandevis gott psykiskt tillstånd och

sjukdomsinsikt inträda. Fortsatt avhållsamhet från narkotika är dock

nödvändig, om narkotikamissbruket skall kunna övervinnas. Vid utskrivning

på ett tidigt stadium föreligger stor risk för återfall. Om rätt att bli

utskriven från psykiatrisk vård inträder på denna tidiga tidpunkt, är det

inte ovanligt att dragningen till de narkotiska medlen är så stark att patienten

utnyttjar sin rätt att avbryta vården just för att bli i tillfälle att återuppta

missbruket.

I dessa fall innefattar patientens tillstånd enligt styrelsens mening inte

en bristande sjukdomsinsikt i trängre mening men en brist på förmåga

hos patienten att bedöma sitt behov av vård. Den sjuke är medveten om

sitt tillstånd men han väljer att förbli i detta. Den nuvarande medicinska

specialindikationen bygger på att sjukdomen förhindrar en riktig bedömning

av vårdbehovet från den sjukes sida. Han har alltså i realiteten inte

samma fria val som den somatiskt sjuke. Ett ingripande oavsett den sjukes

samtycke är därför påkallat för att han inte skall gå miste om den vård,

som han själv skulle ha kunnat ta initiativ till, om han varit i stånd att

riktigt bedöma sitt vårdbehov. Läget är snarlikt i förevarande fall av narkotikamissbruk.

Narkotikaberoendet medför samma resultat som den bristande

sjukdomsinsikten, nämligen oförmåga att själv rätt bedöma behovet

av psykiatrisk vård, vilket skulle kunna betecknas som en bristande sjukdomsinsikt

i vidsträckt bemärkelse. Styrelsen anser att lagtextens innebörd

på denna punkt bör klarläggas. Ändringen bör enligt styrelsens mening

utformas så att vid den medicinska specialindikationen med bristande sjukdomsinsikt

till följd av sjukdomen jämställs den sjukes oförmåga till

följd av missbruk av beroendeframkallande medel att bedöma sitt behov

av vård.

Styrelsen föreslår att den medicinska specialindikationen i 1 § a) i 1966

års lag får följande lydelse: »dels till följd av sjukdomen uppenbarligen

saknar sjukdomsinsikt eller till följd av missbruk av beroendeframkallande

medel uppenbarligen är ur stånd bedöma sitt behov av vård, dels kan få sitt

tillstånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om

vården uteblir».

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1969

Det synes styrelsen värdefullt att den medicinska vårdindikationen

hålls samman och att någon ny indikation, avsedd för vissa fall av en speciell

psykisk sjukdomsyttring, inte förs in. Styrelsen tillfogar att det valda

uttrycket »beroendeframkallande medel» synes innefatta alkohol. Att det

föreslagna tillägget även kan komma till användning i fråga om alkoholmissbrukare

torde enligt styrelsens mening inte behöva inge betänkligheter.

I ett särskilt yttrande ifrågasätter styrelseledamoten Alexanderson beträffande

förslaget till lagändring om det är motiverat att koppla den nya

indikationen oförmåga att bedöma sitt vårdbehov till missbruk av beroendeframkallande

medel. Han anser att det bör övervägas att hänföra den nya

indikationen till alla psykiska sjukdomar och inte begränsa den till narkotika-

och alkoholmissbrukare.

Remissyttrandena

Ett mindre antal remissinstanser avstyrker ändring i 1966 års lag. Dessa

är Svenska läkaresällskapet, Svensk sjuksköterskeförening, RMH och

RFHL. Även KRUM har avstyrkt lagändring.

Svenska läkaresällskapet anser att det tills vidare bör kunna räcka med

en klargörande cirkulärskrivelse, som anger hur första delen av 1 § i 1966

års lag bör tolkas. Svensk sjuksköterskeförening anser det också angeläget

med ett klarläggande av nuvarande lags tillämpning och av den praxis som

utvecklats men anser sig inte kunna tillstyrka den föreslagna lagändringen.

Enligt RFHL öppnar förslaget vägen för godtycke och det bör inte genomföras

så länge vårdresurserna är begränsade.

JK ifrågasätter starkt om tillräckligt vägande skäl föreligger att införa

den nya specialindikationen och om den innebär tillräckligt starka garantier

mot obefogade ingripanden och kvarhållanden. Om den föreslagna

ändringen anses böra genomföras trots de betänkligheter som kan anföras,

bör den av socialstyrelsen förordade utformningen av bestämmelsen föredras

framför den i ett särskilt yttrande ifrågasatta lydelsen. Det bör också

framhållas att man genom den valda formuleringen vill understryka att

det här är fråga om undantagsfall.

Flertalet remissinstanser anser att en lagändring bör ske. Olika meningar

framförs dock om ändringens innebörd och hur den bör genomföras.

Några remissinstanser uttalar att en ändring egentligen inte behövs, eftersom

lagen, rätt tolkad, redan medger intagning och kvarhållning av narkomaner

i önskvärd omfattning, men anser att ett förtydligande av det slag

socialstyrelsen föreslagit är önskvärd för att undanröja den tveksamhet som

uppenbarligen råder. Hit hör rikspolisstyrelsen, Svenska landstingsförbundet,

Svenska kommunförbundet, Svenska nykterhetsvårdsförbundet, sjukvårdsstyrelsen

i Stockholm och RFMA.

Kriminalvårdsstyrelsen, Sveriges läkarförbund och rättspsykiatriska för
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

eningen anser att socialstyrelsens förslag bör genomföras därför att det

innebär en önskvärd utvidgning av möjligheterna att ta in och hålla kvar

narkomaner för sluten psykiatrisk vård. Sveriges läkarförbund anser att

1966 års lag är tillfyllest för att man skall kunna hålla kvar en narkoman

på sjukhus under så lång tid som kan anses vara medicinskt indicerat. Något

annorlunda förhåller det sig enligt förbundets mening med möjligheterna

att i vissa fall ta in narkomaner för sluten psykiatrisk vård. I fall av psykos,

förvirringstillstånd, farlighet, oförmåga att ta vård om sig, grovt störande

levnadssätt osv. föreligger inga problem i detta avseende. Svårigheten är

att kunna åstadkomma adekvat sjukhusvård för patienter med uppenbart

beroende av narkotiska medel, vilka på grund av detta beroende inte kan

bedöma sitt vårdbehov, men som samtidigt inte uppfyller kriterierna för

de övriga specialindikationerna. Särskilt allvarligt ter sig detta från medicinsk

synpunkt eftersom åtskilliga patienter av denna typ befinner sig i ett

relativt tidigt stadium av narkomani, då behandlingsprognosen borde vara

relativt god. Det upplevs som en brist i lagstiftningen, att narkomaner över

21 års ålder inte kan tas in för vård därför att sjukdomen berövar dem förmågan

att bedöma sitt vårdbehov.

Sjukvårdsstyrelsen i Malmö anser den föreslagna ändringen väl ägnad

att åstadkomma förbättrade möjligheter att meddela adekvat vård åt narkomaner.

Riksåklagaren anser att den tveksamhet som råder om innebörden av

gällande lagregler gör att ett förtydligande genom lagändring eller annan

åtgärd bör komma till stånd.

Några remissinstanser föreslår att ingen ändring görs i fråga om intagningsindikationerna

utan att man i stället ändrar utskrivningsbestämmelserna

i 16 § av 1966 års lag. Hit hör hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Nedre Norrland, psykiatriska nämnden och sjukvårdsstyrelsen

i Göteborg.

Psykiatriska nämnden framhåller att, om kvarhållningsrätt i det omtvistade

fallet är medgiven enligt en auktoritativ tolkning av lagen, tveksamheten

bör kunna undanröjas på ett mindre omständligt sätt än genom en lagändring.

Nämnden granskar den nuvarande innebörden av 1966 års lag och

uttalar som sin uppfattning att specialindikationen under a) inte är något

verksamt medel för att i avvaktan på förminskad återfallsrisk hålla kvar

en avgiftad läkemedelsmissbrukare i gott psykiskt tillstånd. Mera verksamt

medel synes däremot specialindikationen under c) vara. Det torde i fråga

om läkemedelsmissbrukare oftast förhålla sig så, att missbruket försätter

dem i ett tillstånd som gör denna indikation tillämplig. Någon tvekan bör

inte kunna råda om att denna indikation behåller sin tillämplighet på en

sådan patient så länge en objektiv prognos ger till utslag att sannolikheten

för återfall klart överväger det motsatta alternativet. Konstaterandet att

kvarhållningsrätt i allmänhet bör kunna föreligga med stöd av specialindi
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

kationen under c) är emellertid endast problemets ena led. Det andra

handlar om vad som kan kallas grundindikationen, nämligen att sluten

psykiatrisk vård skall vara oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens

art och grad. 1 betraktande härav synes det inte kunna göras gällande

att en avgiftad läkemedelsmissbrukare fortsättningsvis kan hållas

kvar mot sin vilja annat än om det i fråga om risk för återfall i nära anslutning

till utskrivningen föreligger en fullt entydig negativ prognos. För att nå

det uttalade, mera vidsträckta syftet med socialstyrelsens framställning

torde därför en uppmjukning av 1966 års lag vara påkallad. Den lagtekniska

metod socialstyrelsen valt för den önskade anpassningen av 1966 års lag är

enligt psykiatriska nämndens mening inte framkomlig. Detta har gett

nämnden anledning att söka efter alternativ till förslaget om ändring i 1 §

och nämnden, som anser att betänkligheterna mot en dellösning måste

vika med hänsyn till behovet av att komma till rätta med narkotikamissbruket,

förordar att dellösningen får formen av ett tillägg till 16 § första

stycket i 1966 års lag. Förslagsvis kan detta ske genom att mellan de nuvarande

båda punkterna i stycket skjuts in en ny punkt av följande lydelse:

»Utskrivning av den, vars sjukdom vållats av narkotikamissbruk,

må dock anstå så länge fortsatt vård väsentligt minskar risken för återfall

i missbruket.»

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför liknande synpunkter och invänder

dessutom mot den av socialstyrelsen föreslagna lydelsen, att det

nytillkomna motsättningsvis utesluter att patientens oförmåga att bedöma

vårdbehovet kan betraktas som en bristande sjukdomsinsikt vid andra former

av psykisk sjukdom än missbruk av beroendeframkallande medel. Hovrätten

ifrågasätter om den nuvarande lydelsen av 1 § i 1966 års lag är tillräckligt

omfattande för att sluten psykiatrisk vård skall kunna beredas

narkotikamissbrukare i den utsträckning som synes vara åsyftad. Förarbetena

till 1966 års lag ger vid handen att det över huvud taget varit avsett

att starkt inskränka den tvångsmässiga intagningen för sluten psykiatrisk

vård och i stället i ökad omfattning lita till frivillig vård. Vill man bygga

ut en narkomanvård med anlitande även av de möjligheter till sluten vård

som 1966 års lag ger, synes det vara nödvändigt att i viss mån vidga eller i

varje fali närmare precisera bestämmelserna om intagningsförutsättningarna.

Den av socialstyrelsen föreslagna ändringen är varken tillräckligt

omfattande eller i övrigt lämplig för detta ändamål. Hovrätten för Nedre

Norrland för ett motsvarande resonemang och framhåller att man för att

komma till rätta med narkotikamissbruket som hotar mångas, främst unga

människors, liv och hälsa kan bli nödsakad att tillgripa åtgärder som annars

med tanke på den medborgerliga friheten och rättssäkerheten kan te

sig mindre tilltalande. Hovrätten är därför inte främmande för tanken, att

man i fråga om narkotikamissbrukare inför en vidgad möjlighet att hålla

kvar patient som tagits in med stöd av 1966 års lag.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

Sjukvårdsstyrelsen i Göteborg framhåller att ett tillägg till lagen behövs.

Detta bör enligt sjukvårdsstyrelsen utformas så att det möjliggör för vederbörande

läkare att hålla kvar narkotikamissbrukare på sluten vårdinrättning

under så lång tid som erfordras för att säkerställa ett tillfredsställande

resultat av vården.

Socialstyrelsens uppfattning att ett tillägg till 1966 års lag utan betänkligheter

bör kunna omfatta även alkoholmissbrukare har tagits upp till

diskussion i några remissyttranden.

Rikspolisstyrelsen, Svenska kommunförbundet och RFMA delar socialstyrelsens

uppfattning. RFMA framhåller att ifrågavarande lagstiftning

hittills likställt de olika missbruksformerna och att denna inställning är av

stor vikt för alkoholistvårdens framtida utveckling.

Svenska landstingsförbundet uttalar sig emot att indikationen utnyttjas

för ett ökat omhändertagande av de tyngre alkoholistfallen inom den psykiatriska

vårdsektorn med landstingen som huvudmän i stället för vid de

statliga alkoholistanstalterna. Skäl kan andragas för en reform på detta

område men en sådan bör föregås av överväganden i huvudmannaskapsavseende

och med beaktande av olika finansieringsproblem och inte åstadkommas

bakvägen genom ändringar i intagningsindikationerna för sluten

psykiatrisk vård.

Svenska nykterhet svår dsförbundet anser att remissförslaget i denna del

är ägnat att inge principiella och praktiska betänkligheter. Förbundet betonar

att det långt ifrån vill motsätta sig, att sjukvården får ett vidgat

ansvar för vården av de alkoholskadade, utan tvärtom bedömer en sådan

utveckling med tillfredsställelse. Men förbundet anser det samtidigt angeläget,

att en utveckling i nämnda riktning sker medvetet efter rationella

överväganden och med så klara kompetensavgränsningar som möjligt. Här

är det emellertid fråga om eif förslag till utvecklingslinje, som har karaktär

av biprodukt till lösningen av en helt annan fråga och som att döma

av motiven ej varit föremål för någon som helst utredning eller några

egentliga överväganden i vad avser konsekvenserna.

Svenska läkaresällskapet framhåller att man måste överväga att skapa

en helt fristående lag för omhändertagande av missbrukare av beroendeframkallande

medel. Sådana överväganden kan lämpligen göras i samband

med den pågående revisionen av nykterhetsvårdslagen.

Svensk sjuksköterskeförening framhåller att föreningen är positiv till

en allmän översyn av lagstiftningen på nykterhetsvårdens område men att

nu ta ställning i denna fråga och i en lag utvidga möjligheterna att använda

kvarhållningsrätten i fråga om alkoholmissbrukare är enligt sjuksköterskeförbundets

uppfattning att föregripa ett beslut om den framtida lagstiftningen

vad gäller vården av denna kategori.

Psykiatriska nämnden anser att varje åtgärd som bidrar till att komma

till rätta med narkotikamissbruket måste bringas i verkställighet utan dröj s
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

mål och att de betänkligheter som kan resas mot en dellösning därför måste

vika. Det är enligt nämndens mening att föredra att dellösningen ges en

avfattning som tar sikte på enbart narkotikamissbrukare. Det får då i ett

större sammanhang prövas om motsvarande synpunkter skall anläggas

generellt eller med begränsning exempelvis till alkoholmissbrukare.

Ett flertal remissinstanser understryker socialstyrelsens uppfattning att

en faktor som i och för sig bidragit till att vissa läkare inte utövar den kvarhållningsrätt

beträffande missbrukare, som 1966 års lag erbjuder möjligheter

till, är bristen på adekvata vårdresurser. Till dessa instanser hör hovrätten

för Nedre Norrland, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet

och RFMA.

Svensk sjuksköterskeförening anser att en lagändring inte torde ha aktualiserats

om tillräckliga och adekvata vårdmöjligheter funnits och den

förebyggande verksamheten varit utbyggd.

Rikspolisstyrelsen anser att samhällets vårdresurser måste förstärkas

avsevärt, eftersom en uppföljning på vårdsidan av polisens pågående kampanj

mot narkotikamissbruket utgör en förutsättning för en lösning av

narkotikaproblemet i hela dess vidd.

Svenska landstingsförbundet understryker behovet av förtydligande och

vägledande anvisningar från socialstyrelsens sida så att de resurser, som

sjukvårdshuvudmännen kan vara beredda att sätta in, inriktas på sådana

åtgärder på såväl det medicinska som det mera allmänt samhällsrehabiliterande

området som kan förutsättas ge en verklig och mera långsiktig läkande

effekt. Den något disparata debatt som f. n. pågår mellan olika

medicinska och sociala experter medför uppenbara svårigheter för sjukvårdshuvudmännens

ståndpunktstaganden. Dessa innebär dock vittgående

engagemang i såväl personella som andra resurshänseenden och har sina

verkningar även direkt på resurstilldelningen för andra vårdsektorer.

Svenska kommunförbundet framhåller att den slutna medicinska vårdens

insatser kan sägas vara meningsfulla först då de kan kompletteras och fullföljas

av adekvata hjälp- och stödåtgärder av social och psykologisk natur

utanför sjukhuset.

Svenska nykterhetsvårdsförbundet anser att narkomanvården liksom

nykterhetsvården får anses ha att lösa ett sammansatt medicinskt och

socialt problem och att vården ej kan antas bli framgångsrik, om enbart

medicinska resurser används, utan att det gäller att åstadkomma ett lagarbete

mellan läkare, psykologer och socialarbetare.

Sveriges läkarförbund framhåller att lagstiftningsåtgärder kommer att

bli verkningslösa om inte resurserna för narkomanvården inom såväl de

medicinska som de sociala sektorerna utökas snabbt och i tillräcklig omfattning.

Enligt förbundet är narkomanvården inte ett exklusivt medicinskt

problem. Tvärtom är tendensen i uppfattningen den att den sociala sidan

av vården, dvs. den soin omfattar rehabilitering och social återanpassning,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

är den dominerande delen inte minst tidsmässigt sett. Om man betraktar

en idealisk narkomanvård som en helhet faller det sig naturligt att tidsmässigt

indela den i en viktig social del, nämligen den förebyggande och

uppsökande, därefter en period av sjukhusvård, omfattande akut avgiftning,

normalisering av psykotisk eller jämförbart beteende, en viss tid av

psykiatrisk/medicinsk återuppbyggnad och stabilisering samt eventuell

medicinsk eftervård och därefter den säkerligen största, längsta och svåraste

perioden av rehabilitering och social återanpassning. Det framstår

därför som klart, att den sista fasen i den tänkta narkomanvårdskedjan,

vilken är av utpräglat socialvårdande karaktär, inte kommer att fungera

utan existensen av en social vårdlag, som möjliggör en relativt lång, huvudsakligen

icke medicinsk vård med rehabilitering och social återanpassning.

I diskussionen kring vårdlagstiftning för narkomaner har övervägts om

inte försöksutskrivningsinstitutet skulle kunna utsträckas till att tillämpas

så att exempelvis vistelse under en viss tid vid en rehabiliteringsinstitution

skulle kunna knytas som villkor till en för söksutskrivning. Ett sådant

användande av försöksutskrivningsinstitutet förefaller inte förenligt med

avsikten med detta institut, såsom den i allmänhet fattas och i enlighet

med vilken det i allmänhet tillämpas, nämligen att patienter, beträffande

vilka man är osäker huruvida de snart kommer att återinsjukna, utan formaliteter

skall kunna återtas för sjukhusvård. Försöksutskrivningsinstitutet

avses sålunda att utgöra en förlängning av vården, och inte en utvidgning

av den medicinska vårdlagen. Om försöksutskrivningsinstitutet

skulle komma att användas för kvarhållande av en narkoman på en social

rehabiliteringsinstitution, skulle detta innebära en utvidgning av lagen till

att omfatta ett område beträffande vilket överläkaren vid sjukhuset icke

har den överblick, insyn eller kompetens som en beslutanderätt förutsätter.

Departementschefen

Riksdagen antog förra året de förslag till riktlinjer för samhällets åtgärder

mot det tilltagande narkotikamissbruket som lagts fram genom

prop. 1968: 7 (2LU 1, rskr 81). Propositionen innehöll, förutom förslag till

en särskild narkotikastrafflag, riktlinjer för hur samhällets vård och behandling

av narkotikamissbrukare bör bedrivas. Enligt propositionen bör

i denna vård och behandling ingå uppsökande verksamhet, öppen och sluten

vård samt eftervård. Vikten av samordning mellan medicinsk och social

vård betonas. Narkotikamissbrukarna bör sökas upp och erbjudas behandling

vid öppen mottagning eller psykiatriskt sjukhus eller klinik. För de

svårast skadade missbrukarna bör särskilda vårdavdelningar inrättas.

Vidare bör särskilda behandlingshem anordnas, där fortsatt terapi skall

kunna ges i kombination med arbete eller utbildning. Vården bör enligt

propositionen ordnas inom ramen för den socialvård och sjukvård som

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

finns och för vilken ansvaret i huvudsak vilar på kommuner och landsting.

För att stimulera en snabb utbyggnad av resurserna har staten emellertid

atagit sig att lämna ett visst ekonomiskt stöd i form av bl. a. anordningsbidrag

till behandlingshem och inackorderingshem samt driftbidrag till

sådana hem och till vårdcentraler för unga narkotikamissbrukare.

Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1968: 7 rådde allmän enighet om

att narkotikamissbruket måste bekämpas med kraft. Kungl. Maj :t beslutade

den 3 januari 1969 att åtgärderna mot detta missbruk skulle ytterligare

intensifieras. De riktlinjer som dragits upp i prop. 1968:7 skulle

därvid bilda underlaget. Vidare fattades beslut om ett särskilt samarbetsorgan

för frågor på detta område. Ett särskilt aktionsprogram i tio punkter

har utarbetats i anslutning härtill.

Innan jag går in på det föreliggande förslaget till lagändring skall jag

något uppehålla mig vid olika åtgärder för att komma till rätta med narkotikamissbruket

och de problem som här möter.

Genom omdispositioner av polisens och tullens resurser har under januari

1969 en riksomfattande aktion satts i gång för bekämpning av narkotikabrottsligheten.

En spaningscentral för hela landet har inrättats i Stockholm

och i samtliga polisdistrikt har särskild personal avdelats för spaning

och för utredning av narkotikabrott. Under februari har inom polisen i

genomsnitt sysselsatts 750 personer med spaning och utredning i narkotikaärenden

mot i genomsnitt 117 under hela år 1968. Samarbetet mellan polis,

hälsovårdsnämnder, barnavårdsnämnder och andra sociala myndigheter

har utvidgats. Polisens och tullens inbördes samarbete har intensifierats,

liksom polisens och tullens samarbete med motsvarande utländska myndigheter.

Kraftsamlingen mot narkotikabrottsligheten har under januari och

februari 1969 lett till påtagliga resultat. Tillgången på narkotika på den

illegala marknaden synes ha sjunkit avsevärt. Ett stort antal försäljare av

narkotika har kunnat avslöjas och gripas. Under dessa två månader har

966 personer anhållits för illegal narkotikahantering. Av dessa personer

har 340 misstänkts för så allvarlig brottslighet att de häktats. Insatserna

har dessutom fått till följd en allmän minskning av brottsligheten.

Det särskilda samarbetsorganet har hållit sex sammanträden. I samarbetsorganets

arbete har informationsfrågorna hittills fått prioritet. Samarbetsorganet

har ansett det angeläget att snabbt låta sammanställa ett material

med fakta om narkotika för att skapa gynnsamma förutsättningr för ett

vederhäftigt upplysningsarbete både i samhällets egen regi och genom frivilliga

krafter.

Det är viktigt att de pågående och planerade insatserna innefattar även

ett sakligt underbyggt upplysningsarbete från samhällets sida. Syftet bör

vara att höja det allmänna medvetandet om narkotikaproblemens allvarliga

karaktär från såväl individuell som samhällelig synpunkt och om behovet

av insatser mot narkotikamissbruket från såväl samhället som enskilda

och organisationer.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

Del ligger i sakens natur att det upplysningsarbete det här gäller bör

bedrivas i olika former för att nå ut till så många grupper som möjligt.

Ungdomens medverkan är en viktig förutsättning för att man skall kunna

bekämpa narkotikamissbruket med framgång. Representanter för landets

ungdomsorganisationer har varit samlade till konferens med företrädare

för regeringen den 10 februari 1989 och därvid förklarat sig beredda till ett

upplysningsarbete bland landets ungdom.

Även övriga folkrörelser, bildningsorganisationer och föräldraorganisationer

står i beredskap att kraftigt öka sitt upplysningsarbete om narkotikaproblemen.

Av stor betydelse är Sveriges Radios insatser under våren för

att upplysa om narkotikaproblemen.

Inom skolväsendet sker en förstärkning av den reguljära informationen

om narkotika. Bl. a. förbereder skolöverstyrelsen utsändande av informationsmaterial

till samtliga elever i grundskolans högre årskurser, yrkesskolor,

fackskolor och gymnasier. Under en skoldag skall också narkotikaproblemet

diskuteras samfällt av elever, lärare och övriga anställda inom

skolväsendet. Kungl. Maj :t har vidare genom beslut den 24 januari 1969

anbefallt myndigheterna på den högre utbildningens område att vidta

erforderliga informationsåtgärder på narkotikaområdet.

Det material med fakta om narkotika som samarbetsorganet sammanställt

kommer under våren att ställas till förfogande för de myndigheter,

organisationer och institutioner som har för avsikt att under våren och

hösten bedriva upplysningsverksamhet beträffande narkotikamissbruket

och möjligheterna att bekämpa detta.

Narkomanvårdskommitténs slutbetänkande, som kan väntas under våren,

kommer att innehålla ett omfattande material av betydelse för denna

verksamhet. Samarbetsorganet utarbetar f. n. ett program för en informationskampanj

som riktar sig till allmänheten. Förslag till anslag på tilläggsstat

för innevarande budgetår för finansiering av denna upplysningsverksamhet

har underställts riksdagen genom prop. 1969: 105. Inom samarbetsorganet

har vidare de olika där representerade myndigheterna kunnat utbyta

informationer om pågående eller planerad verksamhet för narkotikabekämpning.

Den på olika verksamhetsområden pågående inventeringen av befintliga

resurser för narkomanvård följs också inom samarbetsorganet.

På det internationella planet har de svenska ansträngningarna för att

utvidga den internationella kontrollen till att omfatta även de centralstimulerande,

hallucinationsframkallande, lugnande och sömngivande

medlen fortsatt. Senast skedde detta vid det möte som i januari 1969 hölls

i Geneve med Förenta Nationernas narkotikakommission. Vid mötet förelåg

ett utkast till en ny internationell överenskommelse rörande sådana ämnen.

Kommissionen antog enhälligt ett förslag till resolution om brådskande

kontrollåtgärder beträffande bl. a. LSD och de sex centralstimulerande

ämnen som i Sverige anses som särskilt farliga. I resolutionen rekommen
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

deras att medlemsstaterna i avvaktan på ikraftträdandet av en ny internationell

överenskommelse gör sitt yttersta för att på dessa medel tillämpa

nationella kontrollåtgärder, som så nära som möjligt motsvarar de strängaste

kontrollåtgärder som föreskrivs i 1961 års allmänna narkotikakonvention.

Socialstyrelsen pekar i sin framställning med förslag till ändring i 1966

års lag på behovet av ökade vårdresurser. Styrelsen har kallat representanter

för de tre största städerna, landstingsförbundet och kommunförbundet

till samråd för att förbereda arbetet med att kartlägga vårdsituationen

och planlägga ökade vårdresurser för narkotikamissbrukare. Samrådet

har lett till att socialstyrelsen startat en inventering av antalet

patienter som den 11 februari 1969 vårdades för narkotikamissbruk. Styrelsen

har samtidigt kartlagt befintliga och planerade vård- och behandlingsresurser

för samma grupper. Styrelsen håller med början den 20 mars

1969 regionala konferenser över hela landet med huvudmännen för socialvård

och sjukvård samt representanter för länsstyrelserna, polisen, skolan,

försvaret, kriminalvården och de frivilliga organisationer som är speciellt

inriktade på bekämpande av narkotikamissbruket. Konferenserna skall vara

konstruktiva med syfte att komma fram till realistiska och snabba åtgärder

i fråga om såväl förebyggande insatser som vård och behandling.

Vården och behandlingen av narkotikamissbrukarna bör enligt min mening

byggas upp som en vårdkedja omfattande uppsökande verksamhet—

öppen vård—sluten vård—eftervård. Det är nödvändigt att denna vårdkedja,

oavsett huvudmannaskapet för verksamheten, är organisatoriskt väl

samordnad och ger möjlighet till kontinuitet i behandlingen. Detta ställer

stora krav på samordning mellan socialvård och sjukvård. Den allmänt

förebyggande verksamhetens stora betydelse får inte heller förbises.

Narkotikamissbrukarna är ofta svåra att nå genom att de saknar insikt

om sitt behov av vård och inte frivilligt söker hjälp. Detta ställer krav på

en aktiv, uppsökande verksamhet från primärkommunernas sida. Den 1

juli 1968 har vissa ändringar i 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1956 om

socialhjälp trätt i kraft. Dessa ändringar har bl. a. klarlagt socialnämndernas

ansvar för denna uppsökande verksamhet. Jag är angelägen att

i detta sammanhang peka på nödvändigheten av att den uppsökande verksamheten

har tillgång till lämpliga placeringsmöjligheter för de missbrukare

som påträffas och att det här måste komma till stånd en planmässig

samordning mellan socialvård och sjukvård och mellan de sociala myndigheterna

inbördes. Socialnämnderna bör ta initiativet till det samarbete som

behövs och ansvara för att det fungerar. Samarbetet bör även omfatta

arbetsvärden.

För den öppna vården bör i den mån så behövs inrättas vårdcentraler vid

sidan av de anordningar för öppen vård som finns inom psykiatrin. Vårdcentralerna

bör ha tillgång till akutvårdplatser och jourverksamhet. Om

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

vårdcentralen inte är förlagd till ett sjukhus bör den ha tillgång till vissa

platser på något sjukhus och jourverksamheten bör kunna samordnas

med annan jourverksamhet. Ansvaret för anordnande och drift av vårdcentralerna

vilar på sjukvårdens huvudmän. Om så anses lämpligt, finns

det inte något hinder för sjukvårdshuvudmannen att träffa avtal med kommunal

myndighet, t. ex. nykterhetsnämnd, att denna driver vårdcentralen.

Driftbidrag av statsmedel utgår till sådan vårdcentral som huvudsakligen

är avsedd för narkotikamissbrukare under 25 år.

För många missbrukare krävs kvalificerad sluten psykiatrisk vård, dvs.

vård på psykiatrisk klinik. I hela riket finns ungefär 29 000 sjukhusplatser

för psykiatrisk vård. I vissa fall kan behov uppkomma för sjukvårdshuvudman

att utnyttja vårdplatser inom ett annat sjukvårdsområde. I sådana fall

bör överenskommelse träffas mellan berörda sjukvårdshuvudmän. Eftersom

vården för narkotikamissbrukarna ofta kan bli ganska långvarig är det fördelaktigt

om vården vid sjukhusklinik inte behöver vara längre än som är

nödvändigt för den intensiva medicinska behandlingen. Därför bör i vården

ingå vård på behandlingshem. Där skall, som jag framhöll i prop. 1968: 7,

en fortsatt terapi ges samtidigt som vistelsen kan kombineras med arbete

eller utbildning. Hemmen skall således jämsides med den fortsatta behandlingen

fungera som en sluss tillbaka till samhället för narkotikamissbrukaren.

Det åvilar sjukvårdshuvudmännen att svara för att behandlingshem

anordnas i erforderlig utsträckning. Anordnare kan också vara primärkommun,

förening eller stiftelse men i sådana fall bör förutsättas en uppgörelse

mellan sjukvårdshuvudmannen och anordnare som garanterar att

kontinuiteten i behandlingen inte går förlorad. Statsbidrag i form av

anordningsbidrag och driftbidrag utgår för behandlingshemmen enligt i

huvudsak de principer som gäller för nykterhetsvårdens inackorderingshem.

Eftervården bör vara differentierad och kunna bedrivas i de olika former

som socialvårdens myndigheter har rik erfarenhet av från andra vårdområden.

För att hindra återfall måste narkotikamissbrukaren få hjälp och stöd

i sin ofta svåra och ömtåliga situation. Ansvaret för eftervården bör i första

hand vila på socialnämnderna, som även här, liksom beträffande den uppsökande

verksamheten, har att ta initiativet till det samarbete som behövs.

Eftervården kan bedrivas t. ex. genom tillsyn, placering i ungdomshem,

familjevård m. m. Den kan också, om så behövs, omfatta inackordering i

inackorderingshem. Ansvaret för sådana hem bör vila på primärkommunerna.

Med det samarbete som jag förutsätter skall komma till stånd i den

mån det inte redan förekommer kan givetvis inom en kommun beslutas

att viss nämnd, förening eller stiftelse skall ha det direkta ansvaret för ett

sådant hem och flera kommuner kan träffa liknande överenskommelser

sinsemellan. Anordnings- och driftbidrag av statsmedel till inackorderingshem

utgår efter samma regler som till inackorderingshem inom nykterhetsvården.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr Ut år 1969

Kunskaperna om narkotikamissbrukets natur och om botemedlen är begränsade.

Forskningsarbete pågår dock i olika sammanhang. Narkomanvardskommitténs

slutbetänkande kommer att innehålla en närmare redogörelse

för hittills vunna erfarenheter angående metoderna för vård och

behandling av narkotikamissbrukare.

Som landstingsförbundet framhållit i sitt remissyttrande innebär en utbyggnad

av vården för narkotikamissbrukare att såväl personella som andra

resurser tas i anspråk, vilket får verkningar även på resurstilldelningen inom

andra sektorer. Det torde emellertid vara möjligt för huvudmännen

att löreta omdisponeringar inom den befintliga sjukvårdsorganisationens

ram som skapar resurser att snabbt omhänderta de personer som nu befinns

vara i akut behov av vård. Jag vill framhålla att enligt socialstyrelsens

inventering i februari 1969 ungefär 550 av den psykiatriska vårdens närmare

30 000 vårdplatser utnyttjades för vård av narkotikamissbrukare.

Varje åtgärd som bidrar till att komma till rätta med narkotikamissbruket

måste bringas i verkställighet utan dröjsmål. Som jag förut nämnt

är syftet med de konferenser som socialstyrelsen f. n. håller över hela

landet med representanter för bl. a. socialvårdens och sjukvårdens huvudmän

att snabbt få fram ökade vårdresurser.

De insatser som i olika hänseenden görs för att få till stånd ökade vårdresurser

för narkotikamissbrukare bör ge läkarna bättre möjligheter att

ta hand om dem. I socialstyrelsens förslag till lagändring framhålls att

läkarnas tveksamhet om tillämpligheten av 1966 års lag på narkotikamissbrukare

till viss del beror på osäkerhet i fråga om tolkningen av lagen.

Socialstyrelsens förslag avser att undanröja denna osäkerhet. 1966 års lag

utgår från att sjukvård bör bedrivas på i princip samma villkor oavsett

om en sjukdom karaktäriseras som psykisk sjukdom eller kroppssjukdom.

Vård för psykisk sjukdom som meddelas efter begäran av den sjuke själv

regleras därför av samma bestämmelser som gäller för kroppssjukvården

och som återfinns i sjukvårdslagen. Riktpunkten vid tillkomsten av 1966

års lag var, som socialstyrelsen framhållit, att så långt möjligt utjämna

skillnaderna mellan psykiatrisk vård och kroppssjukvård. I överensstämmelse

med denna tankegång begränsades möjligheterna till intagning och

kvarhållande på sjukhus utan patientens samtycke till noga beskrivna fall av

oundgängligt behov av psykiatrisk vård. Behov av annan vård än psykiatrisk

vård skall således inte beaktas vid prövning av frågor om intagning

och kvarhållande.

De särbestämmelser i förhållande till sjukvårdslagen som behövs för att

psykiskt sjuka skall kunna beredas vård oberoende av sitt eget samtycke

finns i 1966 års lag. De allmänna förutsättningarna för att någon skall

kunna beredas vård enligt lagen är att han lider av psykisk sjukdom och

att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens

art och grad och till att någon av vissa i lagen närmare preciserade

s. k. specialindikationer föreligger.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1969

Dessa är att den sjuke a) uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt till följd

av sjukdomen och kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården

eller avsevärt försämrat om vården uteblir, b) till följd av sjukdomen är

farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller

för eget liv, c) till följd av sjukdomen är ur stånd att ta vård om sig själv

och d) till följd av sjukdomen för ett för närboende och andra grovt störande

levnadssätt. Den under e) upptagna specialindikationen kan i detta sammanhang

lämnas åt sidan eftersom den har betydelse endast för intagning

efter förordnande av domstol.

Lagen innehåller utförliga bestämmelser om intagning och utskrivning

av patienter. När förutsättningar för intagning av patienten mot dennes

vilja inte längre föreligger skall han skrivas ut. Det föreligger alltså full

överensstämmelse mellan förutsättningarna för intagning och för utskrivning.

Jag vill understryka att en strävan givetvis bör vara att de narkotikamissbrukare

som är i behov av psykiatrisk vård söker vården frivilligt.

Först när alla ansträngningar att komma fram till vård på denna väg misslyckats

kan det komma i fråga att överväga tvångsingripanden.

Frågan i vilken utsträckning 1966 års lag är tillämplig på narkotikamissbrukare

har berörts i prop. 1968: 7. Där hänvisade jag till narkomanvårdskommitténs

uttalande att lagen erbjuder tillräckliga möjligheter att på

sjukhus med tvång ta in och hålla kvar sådana missbrukare för vilka vård

på sjukhus är oundgängligen påkallad. Jag erinrade om att det stora flertalet

remissinstanser delat denna uppfattning och anslöt mig för egen del

till densamma. Jag framhöll emellertid att det fick ankomma på socialstyrelsen

att uppmärksamt följa utvecklingen och komma in med de förslag

som kunde föranledas av erfarenheterna.

Erfarenheterna visar att det alltjämt på många håll råder oklarhet om

i vilken utsträckning lagens bestämmelser är tillämpliga på narkotikamissbrukare.

Socialstyrelsens framställning får ses mot bakgrunden härav och

av att narkotikamissbruket numera fått en större utbredning än det hade

vid tillkomsten av 1966 års lag. Socialstyrelsen har ansett att ett förtydligande

av 1966 års lag är påkallat för att undanröja den oklarhet som råder.

Styrelsen föreslår att ändringen utformas som ett förtydligande av den

medicinska specialindikationen il § a). Med bristande sjukdomsinsikt bör

enligt socialstyrelsen jämställas den sjukes oförmåga till följd av missbruk

av beroendcframkallande medel att bedöma sitt behov av vård.

De flesta remissinstanserna anser liksom socialstyrelsen att 1966 års

lag behöver ändras med hänsyn till den rådande osäkerheten, även om

delade meningar gör sig gällande om hur en ändring bör utformas.

Jag är medveten om att den nuvarande lagens ordalydelse satt i relation

till den allmänna restriktivitet som kommit till uttryck i förarbetena till

1966 års lag kan ge upphov till viss tveksamhet i vilken utsträckning lagen

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

ger möjlighet att ta hand om narkotikamissbrukare. Narkotikaproblemet

framstår också i en annan belysning nu än vid tiden för lagens tillkomst.

Att, som några remissinstanser anfört, undanröja tveksamheten i administrativ

väg är inte möjligt eller lämpligt. Det bör i stället ske genom lagändring.

Det har under remissbehandlingen förts fram olika alternativ rörande utformningen

av den ifrågasatta lagändringen. Jag vill först beröra förslaget

om enbart ett tillägg till utskrivningsreglerna i 16 §. Detta förslag får ses

mot bakgrund av att socialstyrelsen i sin framställning särskilt betonat vikten

av att en tillräckligt lång vårdtid säkerställs för narkotikamissbrukarna.

Ett sådant tillägg skulle emellertid innebära ett avsteg från principen att

för utsättningarna för intagning och utskrivning skall överensstämma. Jag

är inte beredd att på det föreliggande materialet tillstyrka en sådan ändring

i en av grundprinciperna i 1966 års lag. En lagändring bör därför inte rubba

den nyssnämnda överensstämmelsen.

Denna överensstämmelse bibehålls däremot om ändringen görs genom

ett tillägg till någon av de s. k. specialindikationerna i 1 §. Beträffande narkotikamissbrukare

kan såvitt nu är i fråga samtliga de under a)—d) upptagna

tillämpas. Av dessa synes den under c) oftast vara tillämplig, eftersom

det i stor utsträckning torde förhålla sig så att missbruket försätter

missbrukaren i ett sådant tillstånd att han blir ur stånd att ta vård om sig

själv. Enligt min mening behöver det inte heller råda någon tvekan om att

denna indikation är tillämplig på en sådan patient även efter den akuta

avgiftningen så länge sannolikheten för återfall är stor.

Av socialstyrelsens framställning framgår aLt det främst är vid tilllämpningen

på narkotikamissbrukare av den s. k. medicinska specialindikationen

under a) som tveksamhet uppstått. Majoriteten av de remissinstanser

som uttalat sig till förmån för att 1966 års lag kompletteras med

avseende på vården av narkotikamissbrukare är av den uppfattningen att

detta bör ske genom ett tillägg till den nämnda medicinska specialindikationen.

Från en del håll har framförts att en ändring av den medicinska specialindikationen

skulle bli verkningslös så länge den allmänna indikationen i

1 § får stå kvar oförändrad. Jag kan inte dela denna uppfattning. Det är

visserligen riktigt att den allmänna indikationen alltid måste vara uppfylld

för att tvångsintagning skall kunna ske. Detta utesluter dock inte att en

ändring beträffande specialindikationerna får betydelse i de fall där väl den

allmänna indikationen är uppfylld men förutsättningar inte anses föreligga

att tillämpa någon specialindikation. Samtidigt vill jag framhålla att

jag anser det väsentligt att 1966 års lag får behålla karaktären av medicinsk

vårdlag. Intagning eller kvarhållande bör inte kunna ske om patientens tillstånd

inte kan betecknas som psykisk sjukdom, vars art och grad gör sluten

psykiatrisk vård oundgängligen påkallad.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

Vid tillkomsten av 1966 års lag framhölls i prop. 1966: 53 (sid. 159) att

de uttalanden som gjordes beträffande frågan vid vilka sjukdomstillstånd

intagning skall kunna äga rum borde uppfattas endast som rekommendationer.

Jag framhöll att någon fastlåsning vid vissa sjukdomsbeskrivningar

inte synes möjlig eller önskvärd och att man inte heller bör låsa fast positionerna

när det gäller att avgöra när sluten psykiatrisk vård skall vara

oundgängligen påkallad.

Vi har numera fått ökade kunskaper om det svåra beroende många narkotikamissbrukare

drabbas av och vikten av att de blir omhändertagna för

vård på ett tillräckligt tidigt skede liksom av att en tillräckligt lång vårdtid

säkerställs. Vi har också fått ökade erfarenheter av svårigheterna att få narkotikamissbrukare

att i tillräcklig omfattning frivilligt söka vård. De saknar

ofta insikt om behovet och värdet av vård. I likhet med socialstyrelsen och

ett flertal remissinstanser anser jag att ändringen bör utformas som ett

tillägg till den medicinska specialindikationen under a).

Rörande den närmare utformningen av lagändringen vill jag framhålla

följande.

Ändringen bör begränsas till att avse endast beroende av narkotiska

medel. Med narkotiska medel bör i detta sammanhang förstås alla medel

utom alkohol som enligt vetenskap och beprövad erfarenhet har förmåga

att framkalla beroende hos människan. Det bör inte i detta sammanhang

skapas ökade möjligheter att med tvång ta in alkoholmissbrukare för psykiatrisk

vård.

Beroende bör i detta sammanhang tolkas på det sätt narkomanvårdskommittén

angett i sitt betänkande Kartläggning och vård (SOU 1967:25 sid.

20). Där framhålls att beroende eller bundenhet karaktäriseras av behovet

av att fortsätta konsumtionen av ett medel för att framkalla vissa eftersträvade

verkningar eller förhindra uppkomsten av abstinenssymptom. Dessa

kan vara av psykiskt och ofta även av kroppsligt slag.

Vid övervägande av olika alternativ har jag stannat för att ge lagändringen

en utformning som nära ansluter till socialstyrelsens förslag. Lagändringen

bör sålunda sikta till att klarlägga att en narkotikamissbrukare

skall få omhändertas enligt lagen om han saknar förmåga att rätt bedöma

sitt behov av vård, allt givetvis under förutsättningen att sluten psykiatrisk

vård är oundgängligen påkallad även med hänsyn till sjukdomens art och

grad. Jag föreslår därför att den medicinska specialindikationen — 1 § a)

— får följande lydelse: »dels till följd av sjukdomen uppenbarligen saknar

sjukdomsinsikt eller till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen

är ur stånd att rätt bedöma sitt behov av vård, dels kan få sitt tillstånd

avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om vården

uteblir».

Vad angår den framtida utformningen av vården av narkotikamissbrukare

vill jag, utöver vad jag tidigare sagt, i anslutning till vad som framhål
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

lits under remissbehandlingen uttala, att skäl talar för att en samordning av

vårdreglerna för missbrukare av alkohol och narkotika bör komma till

stånd på längre sikt. Utredning pågår om den framtida utformningen av

hela den sociala vårdsektorn. Det får ankomma på den för detta ändamål

tillkallade socialutredningen att under sitt fortsatta arbete närmare överväga

dessa frågor. Jag vill i detta sammanhang erinra om att det i socialutredningens

direktiv framhållits att utredningen bör överväga bl. a. i vad

mån nykterhetsvården kan knytas närmare till sjukvården.

Läkarförbundet har i sitt remissyttrande diskuterat i vilken utsträckning

försöksutskrivningsinstitutet skall kunna användas beträffande narkotikamissbrukare.

Förbundet framhåller att det inte synes förenligt med

avsikten med detta institut att det skall kunna användas så att en tids

vistelse vid rehabiliteringsinstitution skall kunna knytas som villkor till

en försöksutskrivning.

Enligt min mening stämmer en sådan tillämpning emellertid väl överens

med de uttalanden som gjordes beträffande försöksutskrivning vid

tillkomsten av 1966 års lag. Jag uttalade då (prop. 1966: 53 sid. 195—197)

att det i vissa fall kan vara tveksamt om patienten när han skrivs ut från

sjukhuset kan ta vård om sig själv och att detta förhållande ibland inte

med säkerhet kan konstateras under tiden för sjukhusvistelsen. För dessa

och likartade fall borde det enligt min mening finnas möjlighet till utskrivning

på försök. Jag uttalade vidare att det inte var lämpligt att göra

utskrivning på försök till ett normalt inslag i vården av psykiskt sjuka

därför att avvikelserna från vad som gäller för kroppsligt sjuka patienter

inte borde vara fler än som är absolut oundgängligt. Enligt min mening

visar emellertid erfarenheterna att det just beträffande missbrukare av

olika beroendeframkallande medel föreligger särskilda skäl att använda

försöksutskrivning som ett medel att på ett relativt tidigt stadium av vården

undersöka möjligheterna för patienten att i fortsättningen klara sin

tillvaro utan återfall i sitt missbruk. Som läkarförbundet framhållit i sitt

remissyttrande över narkomanvårdskommitténs delbetänkande Kartläggning

och vård, torde den psykiatriska vården inte bli effektiv utan en långt

gående samordning med de socialvårdande myndigheterna. Jag har också i

det föregående framhållit att det är nödvändigt att den vårdkedja som behövs

för att komma till rätta med narkotikamissbruket organisatoriskt är väl

samordnad och ger möjligheter till kontinuitet i behandlingen. Det är från

dessa utgångspunkter väl förenligt med principerna bakom 1966 års lag att

tillämpa utskrivning på försök beträffande narkotikamissbrukare.

Slutligen vill jag ta upp en fråga av formell natur. Som en följd av att

socialstyrelsen den 1 januari 1968 övertagit de arbetsuppgifter som tidigare

ankom på medicinalstyrelsen bör ordet »medicinalstyrelsen» eller böjningsform

därav bytas ut mot »socialstyrelsen» eller motsvarande böjningsform

därav i 6, 12, 15, 37 och 38 §§ av 1966 års lag.

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1969.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ili år 1969

27

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag

till lag om ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av

sluten psgkiatrisk vård i vissa fall. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilagak

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt

87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget, har uteslutits här.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 15 april 1969.

Närvarande:

f.d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Conradi.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över

socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 28 mars

1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Carl-Edvard Sturkell.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

29

Jpt&rag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 18 april

1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till lag om ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande

av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,

och hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

''

Doktrin (1)

  1. Bengt Hamdahl, Svensk socialrätt, under redaktion av Yngve Adolphson, FT 1970 nr 3 s. 143, på s. 147 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 2LU 1969:59 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 16 juni 1966 s. 1 i texten
  2. SU 1969:113 Utlåtande i anledning av motioner angående åtgärder mot narkotikamissbruket. s. 3 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 1970 s. 143 Bengt Hamdahl, Svensk socialrätt, under redaktion av Yngve Adolphson s. 147 i texten