Med förslag till lag om ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psgkiatrisk vård i vissa fall
1969-04-18 · 29 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 28 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1969:111, Med förslag till lag om ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psgkiatrisk vård i vissa fall
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969
1
Nr 111
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande
av sluten psgkiatrisk vård i vissa fall; given Stockholms
slott den 18 april 1969.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen den 16 juni
1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
GUSTAF ADOLF
Sven Aspling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändring i lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall såvitt avser narkotikamissbrukare.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 111
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall
Härigenom förordnas i fråga om lagen den 16 juni 1966 om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall1, dels att i 6, 12, 15, 37 och 38 §§ ordet
»medicinalstyrelsen» eller böjningsform därav skall bytas ut mot »socialstyrelsen»
eller motsvarande böjningsform därav, dels att 1 § skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Den som lider av psykisk sjukdom
får oberoende av eget samtycke
beredas sluten psykiatrisk vård
med stöd av denna lag, om sådan
vård är oundgängligen påkallad med
hänsyn till sjukdomens art och grad
och till att han
a) dels till följd av sjukdomen
uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt
eller till följd av beroende av
narkotiska medel uppenbarligen är
ur stånd att rätt bedöma sitt behov
av vård, dels kan få sitt tillstånd avsevärt
förbättrat genom vården eller
avsevärt försämrat om vården uteblir,
b) till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga-----
----under b).
Med psykisk--- — i förståndsutvecklingen.
Vård beredes — -—■ — — —- — sådan kommun.
Vad som---särskild sjukavdelning.
Den som lider av psykisk sjukdom
får oberoende av eget samtycke
beredas sluten psykiatrisk vård med
stöd av denna lag, om sådan vård
är oundgängligen påkallad med hänsyn
till sjukdomens art och grad
och till att han
a) uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt
till följd av sjukdomen
och kan få sitt tillstånd avsevärt
förbättrat genom vården eller avsevärt
försämrat om vården uteblir,
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.
1 Senaste lydelse av 1 § se 1967: 948.
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majrt
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 28 mars
1969.
N ärvarande:
Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson,
Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring
i lagen om beredande av sluten psgkiatrisk vård i vissa fall och anför.
Socialstyrelsen har i framställning till Kungl. Maj :t den 31 januari 1969
lagt fram förslag till komplettering av lagen den 16 juni 1966 (nr 293)
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall — i fortsättningen
kallad 1966 års lag — med vissa specialbestämmelser för vård av narkomaner
och andra personer som missbrukar beroendeframkallande medel.
Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av justitiekanslern
(JK), riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Nedre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, psykiatriska
nämnden, sjukvårdsstyrelserna i Stockholm, Göteborg och Malmö,
Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska nykterhetsvårdsförbundet,
Sveriges läkarförbund, Rättspsykiatriska föreningen,
Svenska läkaresällskapet, Svensk sjuksköterskeförening, Riksförbundet
mot alkoholmissbruk (RFMA), Riksorganisationen för mental hälsa (RMH)
och Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL). Dessutom
har yttrande inkommit från Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering
(KRUM).
Sjukvårdsstyrelserna i Stockholm och Göteborg har bifogat yttranden
från vissa psykiatriska sjukhus.
Gällande bestämmelser
1 1966 års lag regleras möjligheterna att bereda psykiskt sjuka vård mot
deras vilja. Förutsättningarna för att någon skall kunna beredas vård
enligt lagen är att han lider av psykisk sjukdom och att sluten psykiatrisk
vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad
och till att vissa särskilda omständigheter, s. k. specialindikationer, före
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969
ligger (1 §). Det finns fem specialindikationer, som tas npp i 1 § a—e.
Den första specialindikationen, den s. k. medicinska specialindikationen,
innebär att den sjuke kan beredas vård mot sin vilja om han uppenbarligen
saknar sjukdomsinsikt till följd av sjukdomen och kan få sitt tillstånd
avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om den
uteblir (a). Andra specialindikationer är att den sjuke till följd av sjukdomen
är farlig för annans personliga säkerhet eller psykiska eller fysiska
hälsa eller för eget liv (b), är ur stånd att ta vård på sig själv (c) eller
har ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt (d). Den
sista specialindikationen (e) innebär att den sjuke till följd av sjukdomen
är farlig för annans egendom eller för annat av lagstiftningen skyddat
intresse, som inte avses under (b).
Med psykisk sjukdom jämställs i lagen psykisk abnormitet, som inte
är psykisk sjukdom eller ulgörs av hämning i förståndsutvecklingen (1 §
andra stycket).
Intagning på sjukhus med stöd av 1966 års lag får ske efter ansökan
eller efter förordnande av domstol. Intagning enligt specialindikationen
under e) får ske endast efter domstols förordnande (3 §). Lagen innehåller
utförliga regler om vem som får göra ansökan om intagning. Ansökan
om intagning får göras av make till den som ansökningen avser, om makarna
sammanbor, av annan som stadigvarande sammanbor med honom
eller av hans barn, far, mor, syskon, förmyndare eller gode man. Ansökan
får göras också av ordförande i socialnämnd, barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd
eller hälsovårdsnämnd eller av polismyndighet. Läkare vid sjukhus,
där sluten psykiatrisk vård inte meddelas, vissa militära chefer samt
vissa anstaltschefer får också göra ansökan i närmare angivna fall (4 §).
Ansökan skall vara skriftlig. Vårdintyg av läkare skall bifogas (5 §).
Utförliga regler finns angående behörigheten att utfärda vårdintyg. Om den
medicinska specialindikationen åberopas skall intyget vara utfärdat av
läkare som har specialistbehörighet i psykiatri eller som fått socialstyrelsens
tillstånd att utfärda vårdintyg av detta slag (6 §).
Vårdbehovet skall alltid prövas av två av varandra oberoende läkare,
den som utfärdar vårdintyget och överläkaren vid sjukhuset. Överläkaren
beslutar om intagning på sjukhuset (8 §) och vårdbehovsprövning skall
göras av överläkaren i regel inom tio dagar efter intagningen (9 §).
Den som är intagen på sjukhus med stöd av lagen får hindras att lämna
sjukhuset och får i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med
hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eller
omgivningen (13 §).
När förutsättningar för intagning mot patientens vilja inte längre föreligger
skall han omedelbart utskrivas från sjukhuset (16 §). I regel beslutar
överläkaren om utskrivning. Han har emellertid rätt att hänskjuta
frågan till en lokal utskrivningsnämnd (17 §).
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969
Ansökan om utskrivning får göras av patienten själv, hans make eller
annan som stadigvarande sammanbodde med honom vid tiden för intagningen
eller av hans barn, far, mor, syskon, förmyndare eller gode man
(18 §).
Patient får utskrivas på försök, om särskilda skäl föreligger och det
inte medför fara för annans personliga säkerhet eller för hans eget liv.
Utskrivning på försök skall avse viss tid, högst sex månader, som kan förlängas
med högst sex månader åt gången. Patienten får åläggas att iaktta
särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person. Bestämmelserna
i 17 och 18 §§ gäller också utskrivning på försök (19 §).
Beslut om intagning får överklagas till utskrivningsnämnden. Har läkare
vid vårdbehovsprövning enligt 9 § beslutat att patienten alltjämt
skall vara intagen på sjukhus får det beslutet också överklagas. Likaså kan
den som vägras utskrivning eller utskrivning på försök överklaga till utskrivningsnämnden
(21 §).
I fråga om patienter som domstol överlämnat till vård och vissa med
dem jämställda personer skall utskrivningsnämnden som första instans
besluta om utskrivning (17 § andra stycket).
Utskrivningsnämnden består av en lagfaren ordförande, som bör vara
eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst, en läkare som bör vara
särskilt kunnig i psykiatri och en person med erfarenhet av allmänna
värv (28 §). Läkare som tjänstgör inom den slutna psykiatriska vården
får inte som ledamot delta i handläggningen av ärende som rör patient
på det sjukhus där han tjänstgör (29 §).
Utskrivningsnämnds beslut i intagnings- och utskrivningsfrågor kan
överklagas till en central nämnd, psykiatriska nämnden (22 §).
Beslut varigenom intagning vägrats eller överläkaren beviljat utskrivning
kan inte överklagas. Utskrivningsnämnds beslut om utskrivning kan
på begäran av överläkaren underställas psykiatriska nämndens prövning,
om överläkaren gjort förbehåll om underställning senast vid det sammanträde
då beslutet fattades och begärt underställning inom tre dagar därefter
(25 §).
Socialstyrelsens framställning
Frågans tidigare behandling
Socialstyrelsen redogör i sin framställning för vissa tidigare framförda
uppfattningar om möjligheterna att bereda narkotikamissbrukare psykiatrisk
vård mot deras vilja. Styrelsen påpekar sålunda att sinnessjuklagstiftningskommittén
i sitt betänkande Mentalsjukvårdslag (SOU 1964:
40) konstaterade att något uttryckligt stadgande om intagning och vård av
narkomaner inte fanns i den tidigare gällande sinnessjuklagen. Praxis
hade emellertid varit att narkomani betraktats som sinnessjukdom och
lagens bestämmelser hade alltså tillämpats även på narkomaner. Beträffande
opaginerad Kontrollera mot PDF
G
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969
narkotikamissbruk hade större osäkerhet rått. Enligt kommittén använde
man begreppet narkomani i medicinsk mening för att beteckna sådana
tillstånd där ett psykologiskt eller kroppsligt beroende av vissa läkemedel
och njutningsmedel uppstått beroende på personlighetsförändringar
eller ämnesomsättningsförändringar inom organismen. Missbruk av narkotika
(enligt kommitténs definition »cn icke legitim konsumtion av engångskaraktär
eller av upprepad eller periodisk karaktär») kunde från
medicinsk synpunkt betraktas på likartat sätt som alkoholmissbruk.
Kommittén framhöll att såväl narkomaner som narkotikamissbrukare
ibland själva sökte sig till sjukhus för att få hjälp med avvänjning och
återanpassning. Ofta kunde vården genomföras utan att tvångsåtgärder
eller kvarhållning mot patientens vilja behövde tillgripas. I många fall
däremot ville eller vågade vederbörande inte söka sjukhusvård. Kommittén
fann det därför angeläget att åstadkomma lagbestämmelser som möj^ggj°rc^e
intagning och vård på mentalsjukhus av narkomaner. Frågan
var då om uttrycket narkomani behövdes i lagtexten eller om narkomani
kunde innefattas i de föreslagna begreppen psykisk sjukdom eller psykisk
abnormitet. Kommittén hade föreslagit att begreppet sinnessjukdom ersattes
av psykisk sjukdom, vilket begrepp emellertid begränsades till sin
omfattning genom föreskriften att vård på mentalsjukhus med hänsyn
till sjukdomens art eller grad skulle framstå såsom oundgängligen påkallad.
Att intagningen på mentalsjukhus med stöd av denna formulering
skulle kunna omfatta även personer med narkomani torde enligt kommittén
inte behöva möta några gensagor. Beroendet och behovet av ett
läkemedel eller ett njutningsmedel har liknande effekter inom personligheten
som psykosen. Den process som kallas för tillvänjning utgjorde ett
främmande element i personligheten och hade en personlighetsförvandlande
karaktär. Narkomanin kunde leda till en isolering av personligheten,
som i vissa avancerade fall var lika allvarlig som den som åstadkoms av
den schizofrena sjukdomsprocessen. Att likställa narkomani med psykos
erbjöd därför enligt kommittén inga svårigheter, inte heller att låta narkomani
innefattas i begreppet psykisk sjukdom. När det gällde missbruk
av narkotika ansåg dock kommittén att sjukdomen som regel inte torde
vara sådan, att vård på mentalsjukhus var påkallad även mot vederbörandes
vilja.
Vad beträffade specialindikationerna anförde kommittén att varje fall
av manifest narkomani krävde sjukhusvård för sin behandling. Sådan
vård kunde utan undantag beräknas medföra väsentlig förbättring i den
sjukes tillstånd. Ett kvarhållande efter själva avgiftningsprocessen var
under lång tid berättigad för att hindra allvarlig försämring i tillståndet.
Man kunde nämligen befara, att alltför tidig utskrivning medförde risk
för mer eller mindre omedelbart recidiv. I många fall av narkomani förelåg
risk för att den sjuke skulle ta sitt eget liv. Specialindikationen »är ur
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969
stånd att ta vård om sig själv» kunde ofta åberopas. Kommittén ansåg
att några andra vårdmöjligheter än på sjukhus som regel inte stod till
buds. Det enda riktiga var att försöka åstadkomma en så snabb avvänj - ning som möjligt och att därefter försöka att rehabilitera patienten till
ett liv utan narkotika. För ett sådant behandlingsprogram ansåg kommittén
att endast mentalsjukhusen (lasarett för psykiatrisk vård) och i de
lättare fallen den psykiatriska lasarettskliniken (psykiatrisk klinik vid
lasarett) torde ha resurser.
Kommittén framhöll vidare att bedömningen av frågan om vårdbehov
alltjämt förelåg givetvis ofta kunde vara förenad med betydande svårigheter.
Principiellt var dock samma synpunkter att beakta som då fråga är
om intagning på mentalsjukhus. Förutom de medicinska överväganden,
vartill den sjukes tillstånd gav anledning, måste sålunda även sociala synpunkter
och skyddssynpunkter tillmätas betydelse. Vid den praktiska bedömningen
av utskrivningsfrågor trädde dock i många fall den intagnes
möjligheter att vistas utanför sjukhuset särskilt i förgrunden, och utskrivning
kunde ofta inte ske, med mindre särskilda åtgärder vidtogs för att
ordna den intagnes levnadsförhållanden. Som en allmän princip för bedömningen
torde kunna fastslås, att en patient inte mot sin vilja skulle kunna
hållas kvar på mentalsjukhus, om det kunde antas, att han kunde vistas
utanför sjukhuset utan att i nära anslutning till utskrivningen åter bli i
oundgängligt behov av vård på mentalsjukhus. Framstod en motsatt utveckling
som sannolik, borde däremot utskrivning inte medges. De verkningar
ett avbrytande av den pågående vården kunde befaras medföra blev
följaktligen av betydelse i nu berörda hänseende. Att i vidare mån än
som sålunda skett klarlägga de allmänna principer som borde vara vägledande
vid bedömningen av utskrivningsfrågor syntes knappast möjligt.
Socialstyrelsen hänvisar härefter till några uttalanden i prop. 1966:53
med förslag till ny lagstiftning på mentalsjukvårdens område, där det
bl. a. framhölls att bland remissinstanserna i ärendet angående förslaget
till 1966 års lag inte rått någon oenighet om att under begreppet psykisk
sjukdom även hörde tillstånd, som sammanhängde med missbruk av narkotika.
Fn strikt gränsdragning mellan narkomani och narkotikamissbruk
torde inte alltid vara möjlig och syntes inte heller nödvändig i detta
sammanhang. Liksom när det gällde övriga fall av psykisk sjukdom borde
sjukdomens art och grad vara avgörande för bedömningen av om sluten
psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad. Det framhölls vidare i fråga
om förutsättningar för intagning bl. a. att psykiska sjukdomar ofta var förenade
med bristande sjukdomsinsikt. Den psykiskt sjuke borde inte på
grund av denna bristande insikt försättas i en sämre situation än den som
var kroppsligt sjuk och kunde göra ett val. Beträffande specialindikationen
oförmåga att ta vård om sig själv anfördes bl. a. att en person som på grund
av sin psykiska sjukdoms art och grad i förening med oförmåga att ta vård
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969
om sig själv är i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård rätteligen
borde kunna få sådan vård och inte hänvisas till annat vårdområde.
Socialstyrelsen redovisar också några uttalanden av styrelsens narkomanvårdskommitté,
som i sitt första delbetänkande, Kartläggning och vård
(SOU 1967: 25), bär framhållit att vid bedömningen av behovet av tvångsmässig
vård möjligheten att tillämpa någon eller några av specialindikationerna
givetvis är av avgörande betydelse. Beträffande läkemedelsmissbrnkare
synes samtliga de i lagens 1 § upptagna kunna komma att tillämpas.
Inte minst den medicinska indikationen torde vara av betydelse, emellertid
lär dock, såsom från visst läkarhåll framhållits, kravet på bristande
sjukdomsinsikt hos patienten kunna komma att minska denna indikations
tillämpningsområde. Å andra sidan synes den under c) upptagna indikationen
oftast kunna åberopas. Övergång från tillämpning av en specialindikation
till åberopande av en annan specialindikation (inklusive den medicinska
enligt 1 § a) skall enligt kommitténs bedömning kunna förekomma
under behandlingstidens gång. Narkomanvårdskommittén ansåg, att
1966 års lag erbjuder tillräckliga möjligheter att på sjukhus med tvång ta
in och hålla kvar sådana missbrukare för vilka vård på sjukhus är oundgängligen
påkallad. För övriga fall synes möjlighet att tvångsvis anordna
sjukhusvård ej böra finnas. De rättsliga befogenheter lagen erbjuder den
psykiatriska vården synes vara omfattande. Patienten kan kvarhållas så
länge som det bedömts oundgängligen erforderligt för hans vård. Den härför
nödvändiga tiden kan vara mycket lång.
Förfrågningar bland läkare och utskrivningsnämnder
Socialstyrelsen pekar på att det bland många läkare och utskrivningsnämnder
råder osäkerhet i fråga om tolkningen och tillämpningen av 1966
års lag såvitt avser läkemedelsmissbrukare. Detta framgår enligt styrelsens
mening av undersökningar som gjorts bland läkare och nämnder.
Styrelsen hänvisar först till resultatet av vissa förfrågningar som förutvarande
medicinalstyrelsen på narkomanvårdskommitténs hemställan gjorde
i syfte att få en uppfattning om läkarnas tolkning av bestämmelserna
i 1966 års lag (SOU 1967: 25 sid. 154 och 155).
Socialstyrelsen redovisar härefter resultatet, av en enkät i mars 1968 till
överläkarna vid samtliga lasarett för psykiatrisk vård och för vård av
psykiskt utvecklingsstörda samt vid psykiatriska kliniker vid lasarett för
somatisk och psykiatrisk vård. I enkäten har socialstyrelsen på anhållan
av narkomanvårdskommittén bl. a. begärt att få svar på frågan i vilken
omfattning 1966 års lag enligt vederbörande läkares uppfattning medger
kvarhållande av läkemedelsmissbrukare.
I svaren uttryckte åtskilliga läkare sin större eller mindre tveksamhet
beträffande de legala möjligheterna att ta in läkemedelsmissbrukare för
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1969
sluten psykiatrisk vård. De angav sålunda att man endast i undantagsfall
kunde räkna med sådana möjligheter med anlitande av viss eller vissa av
specialindikationerna i 1 § a)—c). Vad sedan avser den fråga, som ställts
i enkäten, visade sig enligt socialstyrelsen ett flertal läkare i växlande omfattning
tveksamma om de legala möjligheterna att hålla kvar läkemedelsmissbrukare.
Socialstyrelsen framhåller att frågan om gränsdragning mellan narkomani
och narkotikamissbruk när det gäller tillämpningen av 1966 års lag
tagits upp till behandling endast i några av svaren. En läkare ansåg sålunda
att lagen utan vidare var tillämplig vid narkomani med kvarhållningsrätt
på förslagsvis 4—6 månader. Även vid narkotikamissbruk bör enligt samme
läkare lagen kunna vara tillämplig med kvarhållningsrätt åtminstone 1—2
månader. En annan läkare har framhållit att vid lättare missbruk vederbörande
patienter efter avgiftning i regel inte är i sådant tillstånd att de
kan hållas kvar för fortsatt behandling sedan det akuta tillståndet avklingat.
Socialstyrelsen redovisar slutligen en enkät som gjorts i juni 1968 och
som avser utskrivningsnämnderna. Socialstyrelsen har sålunda på hemställan
av narkomanvårdskommittén gjort förfrågningar om vilka särskilda
problem nämnderna sedan 1966 års lag trätt i kraft ställts inför vid
prövningen av utskrivningsfall, där patienten vårdats till följd av missbruk
av narkotika.
Flera av de tillfrågade utskrivningsnämnderna har enligt socialstyrelsen
i svaren ställt sig tvekande till möjligheten att hålla kvar en patient med
stöd av 1966 års lag sedan det akuta avgiftningsskedet övervunnits. En av
nämnderna har angivit att patienterna efter avgiftningen ofta synes befinna
sig i ett mycket gott psykiskt tillstånd och att nämnden då anser sig
ha svårt att kunna fastslå, att vård på sjukhuset är oundgängligen påkallad.
Å andra sidan har erfarenheterna enligt samma nämnd visat att många
sådana patienter återfaller i missbruk och under upprepade perioder på
nytt måste tas in för sjukhusvård. I de flesta utskrivningsfallen föreligger
enligt nämnden stor återfallsrislc men frågan är om denna i och för sig
motiverar ett kvarhållande oberoende av patientens eget samtycke. Det är
svårt att i allvarligare fall bedöma hur länge en patient får hållas kvar.
Enligt en annan nämnd råder inom nämnden delade meningar om kvarhållningsrättens
omfattning.
För vissa nämnder har enligt socialstyrelsen försöksutskrivning framstått
som det bästa sättet att ta reda på patientens motståndskraft mot
återfall i missbruket. Angelägenheten av goda eftervårds- och övervakningsresurser
har, framhåller styrelsen, betonats av flera utskrivningsnämnder.
Bristen på resurser för övervakning, arbete och bostad har fördröjt utskrivning.
Relationen mellan viljan till utskrivning och goda möjligheter
till rehabilitering och resocialisering framstår klart enligt uttalanden av
flera nämnder. Ett par nämnder har särskilt sammankopplat risken för
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 111
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 111 år 1969
återfall i missbruk med risken för återfall i kriminalitet eller missanpassning
till samhället över huvud taget och betydelsen med hänsyn härtill av
goda resocialiseringsmöjligheter.
Socialstyrelsens förslag
Styrelsen framhåller att en faktor, som i och för sig torde verksamt bidra
till att vissa läkare inte utövar den kvarhållningsrätt beträffande missbrukare,
som 1966 års lag erbjuder möjligheter till, är bristen på sådana
vårdresurser, som är adekvata i förhållande till vårdbehovet efter det akuta
avgiftningsskedet. Vården av missbrukare efter nämnda skede anses av
dessa läkare med hänsyn härtill inte kunna bedrivas på ett ändamålsenligt
sätt vid psykiatriska vårdinrättningar. Som konsekvens härav framträder
också en minskad benägenhet att bedöma en fortsatt vård vid sjukhus som
oundgängligen påkallad.
Styrelsen påpekar att det åligger de för utformningen av sjukvårdsorganisationen
ansvariga organen att genom olika åtgärder förbättra såväl
de materiella som de personella vårdresurserna för läkemedelsmissbrukare
vid de psykiatriska klinikerna. En sådan verksamhet pågår också och
kommer att intensifieras. I sammanhanget måste även uppmärksammas
betydelsen av en integrerad hälso-, sjuk- och socialvård med de möjligheter
en sådan organisation bereder i fråga om missbrukarnas effektiva resocialisering.
Vad som emellertid oaktat de bristande vårdresurserna enligt styrelsens
mening är av primär betydelse är läkarnas tveksamhet inför den principiella
omfattningen av tillämpligheten av 1966 års lag på läkemedelsmissbrukare.
Frågan om möjligheterna att hålla kvar patienter efter det akuta
avgiftningsskedet har därvid särskilt tilldragit sig uppmärksamhet. Styrelsen
erinrar om att riktpunkten vid tillkomsten av 1966 års lag var att så
långt möjligt utjämna skillnaderna mellan mentalsjukvård och somatisk
sjukvård. I överensstämmelse härmed begränsades möjligheterna till intagning
och kvarhållande på sjukhus utan patientens samtycke till noga beskrivna
fall av oundgängligt behov av psykiatrisk vård. Behov av annan vård
än psykiatrisk vård skall i överensstämmelse härmed inte beaktas vid prövning
av frågor om intagning och kvarhållande.
I princip synes det styrelsen önskvärt att lagens karaktär av medicinsk
vårdlag behålls och att möjligheterna att bereda vård utan patientens samtycke
inte ökas. Särskild uppmärksamhet förtjänar den s. k. medicinska
specialindikationen. Den sjuke befinner sig här i ett läge, som företer de
största överensstämmelserna med den somatiskt sjukes. I princip bör det
ankomma på patienten själv att avgöra om han vill underkasta sig den
vård, som kan förbättra hans sjukdomstillstånd eller hindra att det förvärras.
Som grund för ingripande i patientens fria vilja i detta fall erkänner
lagen endast den omständigheten att själva sjukdomen medför att sjuk
-
11
Kangl. Maj.ts proposition nr 111 år 1969
domsinsikt saknas. Härvid underförstås enligt styrelsen att den bristande
sjukdomsinsikten gör patienten oförmögen att själv bedöma sitt vårdbehov.
Såsom framgår av förarbetena till 1966 års lag medger dess bestämmelser
beredande av sluten psykiatrisk vård utan patientens samtycke i fall av
narkotikamissbruk som tar sig uttryck som psykisk sjukdom. Svårigheter
vid tillämpningen synes enligt styrelsen uppstå främst i fråga om vårdtidens
längd. Vård mot patientens vilja får enligt lagen beredas endast
så länge förutsättningar för intagning med stöd av lagen alltjämt föreligger.
Är så inte fallet skall patienten skrivas ut, om han begär det. I
många fall av narkotikamissbruk synes efter en tämligen kort tids psykiatrisk
vård patienten komma i ett förhållandevis gott psykiskt tillstånd och
sjukdomsinsikt inträda. Fortsatt avhållsamhet från narkotika är dock
nödvändig, om narkotikamissbruket skall kunna övervinnas. Vid utskrivning
på ett tidigt stadium föreligger stor risk för återfall. Om rätt att bli
utskriven från psykiatrisk vård inträder på denna tidiga tidpunkt, är det
inte ovanligt att dragningen till de narkotiska medlen är så stark att patienten
utnyttjar sin rätt att avbryta vården just för att bli i tillfälle att återuppta
missbruket.
I dessa fall innefattar patientens tillstånd enligt styrelsens mening inte
en bristande sjukdomsinsikt i trängre mening men en brist på förmåga
hos patienten att bedöma sitt behov av vård. Den sjuke är medveten om
sitt tillstånd men han väljer att förbli i detta. Den nuvarande medicinska
specialindikationen bygger på att sjukdomen förhindrar en riktig bedömning
av vårdbehovet från den sjukes sida. Han har alltså i realiteten inte
samma fria val som den somatiskt sjuke. Ett ingripande oavsett den sjukes
samtycke är därför påkallat för att han inte skall gå miste om den vård,
som han själv skulle ha kunnat ta initiativ till, om han varit i stånd att
riktigt bedöma sitt vårdbehov. Läget är snarlikt i förevarande fall av narkotikamissbruk.
Narkotikaberoendet medför samma resultat som den bristande
sjukdomsinsikten, nämligen oförmåga att själv rätt bedöma behovet
av psykiatrisk vård, vilket skulle kunna betecknas som en bristande sjukdomsinsikt
i vidsträckt bemärkelse. Styrelsen anser att lagtextens innebörd
på denna punkt bör klarläggas. Ändringen bör enligt styrelsens mening
utformas så att vid den medicinska specialindikationen med bristande sjukdomsinsikt
till följd av sjukdomen jämställs den sjukes oförmåga till
följd av missbruk av beroendeframkallande medel att bedöma sitt behov
av vård.
Styrelsen föreslår att den medicinska specialindikationen i 1 § a) i 1966
års lag får följande lydelse: »dels till följd av sjukdomen uppenbarligen
saknar sjukdomsinsikt eller till följd av missbruk av beroendeframkallande
medel uppenbarligen är ur stånd bedöma sitt behov av vård, dels kan få sitt
tillstånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om
vården uteblir».
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1969
Det synes styrelsen värdefullt att den medicinska vårdindikationen
hålls samman och att någon ny indikation, avsedd för vissa fall av en speciell
psykisk sjukdomsyttring, inte förs in. Styrelsen tillfogar att det valda
uttrycket »beroendeframkallande medel» synes innefatta alkohol. Att det
föreslagna tillägget även kan komma till användning i fråga om alkoholmissbrukare
torde enligt styrelsens mening inte behöva inge betänkligheter.
I ett särskilt yttrande ifrågasätter styrelseledamoten Alexanderson beträffande
förslaget till lagändring om det är motiverat att koppla den nya
indikationen oförmåga att bedöma sitt vårdbehov till missbruk av beroendeframkallande
medel. Han anser att det bör övervägas att hänföra den nya
indikationen till alla psykiska sjukdomar och inte begränsa den till narkotika-
och alkoholmissbrukare.
Remissyttrandena
Ett mindre antal remissinstanser avstyrker ändring i 1966 års lag. Dessa
är Svenska läkaresällskapet, Svensk sjuksköterskeförening, RMH och
RFHL. Även KRUM har avstyrkt lagändring.
Svenska läkaresällskapet anser att det tills vidare bör kunna räcka med
en klargörande cirkulärskrivelse, som anger hur första delen av 1 § i 1966
års lag bör tolkas. Svensk sjuksköterskeförening anser det också angeläget
med ett klarläggande av nuvarande lags tillämpning och av den praxis som
utvecklats men anser sig inte kunna tillstyrka den föreslagna lagändringen.
Enligt RFHL öppnar förslaget vägen för godtycke och det bör inte genomföras
så länge vårdresurserna är begränsade.
JK ifrågasätter starkt om tillräckligt vägande skäl föreligger att införa
den nya specialindikationen och om den innebär tillräckligt starka garantier
mot obefogade ingripanden och kvarhållanden. Om den föreslagna
ändringen anses böra genomföras trots de betänkligheter som kan anföras,
bör den av socialstyrelsen förordade utformningen av bestämmelsen föredras
framför den i ett särskilt yttrande ifrågasatta lydelsen. Det bör också
framhållas att man genom den valda formuleringen vill understryka att
det här är fråga om undantagsfall.
Flertalet remissinstanser anser att en lagändring bör ske. Olika meningar
framförs dock om ändringens innebörd och hur den bör genomföras.
Några remissinstanser uttalar att en ändring egentligen inte behövs, eftersom
lagen, rätt tolkad, redan medger intagning och kvarhållning av narkomaner
i önskvärd omfattning, men anser att ett förtydligande av det slag
socialstyrelsen föreslagit är önskvärd för att undanröja den tveksamhet som
uppenbarligen råder. Hit hör rikspolisstyrelsen, Svenska landstingsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Svenska nykterhetsvårdsförbundet, sjukvårdsstyrelsen
i Stockholm och RFMA.
Kriminalvårdsstyrelsen, Sveriges läkarförbund och rättspsykiatriska för
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969
eningen anser att socialstyrelsens förslag bör genomföras därför att det
innebär en önskvärd utvidgning av möjligheterna att ta in och hålla kvar
narkomaner för sluten psykiatrisk vård. Sveriges läkarförbund anser att
1966 års lag är tillfyllest för att man skall kunna hålla kvar en narkoman
på sjukhus under så lång tid som kan anses vara medicinskt indicerat. Något
annorlunda förhåller det sig enligt förbundets mening med möjligheterna
att i vissa fall ta in narkomaner för sluten psykiatrisk vård. I fall av psykos,
förvirringstillstånd, farlighet, oförmåga att ta vård om sig, grovt störande
levnadssätt osv. föreligger inga problem i detta avseende. Svårigheten är
att kunna åstadkomma adekvat sjukhusvård för patienter med uppenbart
beroende av narkotiska medel, vilka på grund av detta beroende inte kan
bedöma sitt vårdbehov, men som samtidigt inte uppfyller kriterierna för
de övriga specialindikationerna. Särskilt allvarligt ter sig detta från medicinsk
synpunkt eftersom åtskilliga patienter av denna typ befinner sig i ett
relativt tidigt stadium av narkomani, då behandlingsprognosen borde vara
relativt god. Det upplevs som en brist i lagstiftningen, att narkomaner över
21 års ålder inte kan tas in för vård därför att sjukdomen berövar dem förmågan
att bedöma sitt vårdbehov.
Sjukvårdsstyrelsen i Malmö anser den föreslagna ändringen väl ägnad
att åstadkomma förbättrade möjligheter att meddela adekvat vård åt narkomaner.
Riksåklagaren anser att den tveksamhet som råder om innebörden av
gällande lagregler gör att ett förtydligande genom lagändring eller annan
åtgärd bör komma till stånd.
Några remissinstanser föreslår att ingen ändring görs i fråga om intagningsindikationerna
utan att man i stället ändrar utskrivningsbestämmelserna
i 16 § av 1966 års lag. Hit hör hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Nedre Norrland, psykiatriska nämnden och sjukvårdsstyrelsen
i Göteborg.
Psykiatriska nämnden framhåller att, om kvarhållningsrätt i det omtvistade
fallet är medgiven enligt en auktoritativ tolkning av lagen, tveksamheten
bör kunna undanröjas på ett mindre omständligt sätt än genom en lagändring.
Nämnden granskar den nuvarande innebörden av 1966 års lag och
uttalar som sin uppfattning att specialindikationen under a) inte är något
verksamt medel för att i avvaktan på förminskad återfallsrisk hålla kvar
en avgiftad läkemedelsmissbrukare i gott psykiskt tillstånd. Mera verksamt
medel synes däremot specialindikationen under c) vara. Det torde i fråga
om läkemedelsmissbrukare oftast förhålla sig så, att missbruket försätter
dem i ett tillstånd som gör denna indikation tillämplig. Någon tvekan bör
inte kunna råda om att denna indikation behåller sin tillämplighet på en
sådan patient så länge en objektiv prognos ger till utslag att sannolikheten
för återfall klart överväger det motsatta alternativet. Konstaterandet att
kvarhållningsrätt i allmänhet bör kunna föreligga med stöd av specialindi
-
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969
kationen under c) är emellertid endast problemets ena led. Det andra
handlar om vad som kan kallas grundindikationen, nämligen att sluten
psykiatrisk vård skall vara oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens
art och grad. 1 betraktande härav synes det inte kunna göras gällande
att en avgiftad läkemedelsmissbrukare fortsättningsvis kan hållas
kvar mot sin vilja annat än om det i fråga om risk för återfall i nära anslutning
till utskrivningen föreligger en fullt entydig negativ prognos. För att nå
det uttalade, mera vidsträckta syftet med socialstyrelsens framställning
torde därför en uppmjukning av 1966 års lag vara påkallad. Den lagtekniska
metod socialstyrelsen valt för den önskade anpassningen av 1966 års lag är
enligt psykiatriska nämndens mening inte framkomlig. Detta har gett
nämnden anledning att söka efter alternativ till förslaget om ändring i 1 §
och nämnden, som anser att betänkligheterna mot en dellösning måste
vika med hänsyn till behovet av att komma till rätta med narkotikamissbruket,
förordar att dellösningen får formen av ett tillägg till 16 § första
stycket i 1966 års lag. Förslagsvis kan detta ske genom att mellan de nuvarande
båda punkterna i stycket skjuts in en ny punkt av följande lydelse:
»Utskrivning av den, vars sjukdom vållats av narkotikamissbruk,
må dock anstå så länge fortsatt vård väsentligt minskar risken för återfall
i missbruket.»
Hovrätten över Skåne och Blekinge anför liknande synpunkter och invänder
dessutom mot den av socialstyrelsen föreslagna lydelsen, att det
nytillkomna motsättningsvis utesluter att patientens oförmåga att bedöma
vårdbehovet kan betraktas som en bristande sjukdomsinsikt vid andra former
av psykisk sjukdom än missbruk av beroendeframkallande medel. Hovrätten
ifrågasätter om den nuvarande lydelsen av 1 § i 1966 års lag är tillräckligt
omfattande för att sluten psykiatrisk vård skall kunna beredas
narkotikamissbrukare i den utsträckning som synes vara åsyftad. Förarbetena
till 1966 års lag ger vid handen att det över huvud taget varit avsett
att starkt inskränka den tvångsmässiga intagningen för sluten psykiatrisk
vård och i stället i ökad omfattning lita till frivillig vård. Vill man bygga
ut en narkomanvård med anlitande även av de möjligheter till sluten vård
som 1966 års lag ger, synes det vara nödvändigt att i viss mån vidga eller i
varje fali närmare precisera bestämmelserna om intagningsförutsättningarna.
Den av socialstyrelsen föreslagna ändringen är varken tillräckligt
omfattande eller i övrigt lämplig för detta ändamål. Hovrätten för Nedre
Norrland för ett motsvarande resonemang och framhåller att man för att
komma till rätta med narkotikamissbruket som hotar mångas, främst unga
människors, liv och hälsa kan bli nödsakad att tillgripa åtgärder som annars
med tanke på den medborgerliga friheten och rättssäkerheten kan te
sig mindre tilltalande. Hovrätten är därför inte främmande för tanken, att
man i fråga om narkotikamissbrukare inför en vidgad möjlighet att hålla
kvar patient som tagits in med stöd av 1966 års lag.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969
Sjukvårdsstyrelsen i Göteborg framhåller att ett tillägg till lagen behövs.
Detta bör enligt sjukvårdsstyrelsen utformas så att det möjliggör för vederbörande
läkare att hålla kvar narkotikamissbrukare på sluten vårdinrättning
under så lång tid som erfordras för att säkerställa ett tillfredsställande
resultat av vården.
Socialstyrelsens uppfattning att ett tillägg till 1966 års lag utan betänkligheter
bör kunna omfatta även alkoholmissbrukare har tagits upp till
diskussion i några remissyttranden.
Rikspolisstyrelsen, Svenska kommunförbundet och RFMA delar socialstyrelsens
uppfattning. RFMA framhåller att ifrågavarande lagstiftning
hittills likställt de olika missbruksformerna och att denna inställning är av
stor vikt för alkoholistvårdens framtida utveckling.
Svenska landstingsförbundet uttalar sig emot att indikationen utnyttjas
för ett ökat omhändertagande av de tyngre alkoholistfallen inom den psykiatriska
vårdsektorn med landstingen som huvudmän i stället för vid de
statliga alkoholistanstalterna. Skäl kan andragas för en reform på detta
område men en sådan bör föregås av överväganden i huvudmannaskapsavseende
och med beaktande av olika finansieringsproblem och inte åstadkommas
bakvägen genom ändringar i intagningsindikationerna för sluten
psykiatrisk vård.
Svenska nykterhet svår dsförbundet anser att remissförslaget i denna del
är ägnat att inge principiella och praktiska betänkligheter. Förbundet betonar
att det långt ifrån vill motsätta sig, att sjukvården får ett vidgat
ansvar för vården av de alkoholskadade, utan tvärtom bedömer en sådan
utveckling med tillfredsställelse. Men förbundet anser det samtidigt angeläget,
att en utveckling i nämnda riktning sker medvetet efter rationella
överväganden och med så klara kompetensavgränsningar som möjligt. Här
är det emellertid fråga om eif förslag till utvecklingslinje, som har karaktär
av biprodukt till lösningen av en helt annan fråga och som att döma
av motiven ej varit föremål för någon som helst utredning eller några
egentliga överväganden i vad avser konsekvenserna.
Svenska läkaresällskapet framhåller att man måste överväga att skapa
en helt fristående lag för omhändertagande av missbrukare av beroendeframkallande
medel. Sådana överväganden kan lämpligen göras i samband
med den pågående revisionen av nykterhetsvårdslagen.
Svensk sjuksköterskeförening framhåller att föreningen är positiv till
en allmän översyn av lagstiftningen på nykterhetsvårdens område men att
nu ta ställning i denna fråga och i en lag utvidga möjligheterna att använda
kvarhållningsrätten i fråga om alkoholmissbrukare är enligt sjuksköterskeförbundets
uppfattning att föregripa ett beslut om den framtida lagstiftningen
vad gäller vården av denna kategori.
Psykiatriska nämnden anser att varje åtgärd som bidrar till att komma
till rätta med narkotikamissbruket måste bringas i verkställighet utan dröj s
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969
mål och att de betänkligheter som kan resas mot en dellösning därför måste
vika. Det är enligt nämndens mening att föredra att dellösningen ges en
avfattning som tar sikte på enbart narkotikamissbrukare. Det får då i ett
större sammanhang prövas om motsvarande synpunkter skall anläggas
generellt eller med begränsning exempelvis till alkoholmissbrukare.
Ett flertal remissinstanser understryker socialstyrelsens uppfattning att
en faktor som i och för sig bidragit till att vissa läkare inte utövar den kvarhållningsrätt
beträffande missbrukare, som 1966 års lag erbjuder möjligheter
till, är bristen på adekvata vårdresurser. Till dessa instanser hör hovrätten
för Nedre Norrland, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet
och RFMA.
Svensk sjuksköterskeförening anser att en lagändring inte torde ha aktualiserats
om tillräckliga och adekvata vårdmöjligheter funnits och den
förebyggande verksamheten varit utbyggd.
Rikspolisstyrelsen anser att samhällets vårdresurser måste förstärkas
avsevärt, eftersom en uppföljning på vårdsidan av polisens pågående kampanj
mot narkotikamissbruket utgör en förutsättning för en lösning av
narkotikaproblemet i hela dess vidd.
Svenska landstingsförbundet understryker behovet av förtydligande och
vägledande anvisningar från socialstyrelsens sida så att de resurser, som
sjukvårdshuvudmännen kan vara beredda att sätta in, inriktas på sådana
åtgärder på såväl det medicinska som det mera allmänt samhällsrehabiliterande
området som kan förutsättas ge en verklig och mera långsiktig läkande
effekt. Den något disparata debatt som f. n. pågår mellan olika
medicinska och sociala experter medför uppenbara svårigheter för sjukvårdshuvudmännens
ståndpunktstaganden. Dessa innebär dock vittgående
engagemang i såväl personella som andra resurshänseenden och har sina
verkningar även direkt på resurstilldelningen för andra vårdsektorer.
Svenska kommunförbundet framhåller att den slutna medicinska vårdens
insatser kan sägas vara meningsfulla först då de kan kompletteras och fullföljas
av adekvata hjälp- och stödåtgärder av social och psykologisk natur
utanför sjukhuset.
Svenska nykterhetsvårdsförbundet anser att narkomanvården liksom
nykterhetsvården får anses ha att lösa ett sammansatt medicinskt och
socialt problem och att vården ej kan antas bli framgångsrik, om enbart
medicinska resurser används, utan att det gäller att åstadkomma ett lagarbete
mellan läkare, psykologer och socialarbetare.
Sveriges läkarförbund framhåller att lagstiftningsåtgärder kommer att
bli verkningslösa om inte resurserna för narkomanvården inom såväl de
medicinska som de sociala sektorerna utökas snabbt och i tillräcklig omfattning.
Enligt förbundet är narkomanvården inte ett exklusivt medicinskt
problem. Tvärtom är tendensen i uppfattningen den att den sociala sidan
av vården, dvs. den soin omfattar rehabilitering och social återanpassning,
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969
är den dominerande delen inte minst tidsmässigt sett. Om man betraktar
en idealisk narkomanvård som en helhet faller det sig naturligt att tidsmässigt
indela den i en viktig social del, nämligen den förebyggande och
uppsökande, därefter en period av sjukhusvård, omfattande akut avgiftning,
normalisering av psykotisk eller jämförbart beteende, en viss tid av
psykiatrisk/medicinsk återuppbyggnad och stabilisering samt eventuell
medicinsk eftervård och därefter den säkerligen största, längsta och svåraste
perioden av rehabilitering och social återanpassning. Det framstår
därför som klart, att den sista fasen i den tänkta narkomanvårdskedjan,
vilken är av utpräglat socialvårdande karaktär, inte kommer att fungera
utan existensen av en social vårdlag, som möjliggör en relativt lång, huvudsakligen
icke medicinsk vård med rehabilitering och social återanpassning.
I diskussionen kring vårdlagstiftning för narkomaner har övervägts om
inte försöksutskrivningsinstitutet skulle kunna utsträckas till att tillämpas
så att exempelvis vistelse under en viss tid vid en rehabiliteringsinstitution
skulle kunna knytas som villkor till en för söksutskrivning. Ett sådant
användande av försöksutskrivningsinstitutet förefaller inte förenligt med
avsikten med detta institut, såsom den i allmänhet fattas och i enlighet
med vilken det i allmänhet tillämpas, nämligen att patienter, beträffande
vilka man är osäker huruvida de snart kommer att återinsjukna, utan formaliteter
skall kunna återtas för sjukhusvård. Försöksutskrivningsinstitutet
avses sålunda att utgöra en förlängning av vården, och inte en utvidgning
av den medicinska vårdlagen. Om försöksutskrivningsinstitutet
skulle komma att användas för kvarhållande av en narkoman på en social
rehabiliteringsinstitution, skulle detta innebära en utvidgning av lagen till
att omfatta ett område beträffande vilket överläkaren vid sjukhuset icke
har den överblick, insyn eller kompetens som en beslutanderätt förutsätter.
Departementschefen
Riksdagen antog förra året de förslag till riktlinjer för samhällets åtgärder
mot det tilltagande narkotikamissbruket som lagts fram genom
prop. 1968: 7 (2LU 1, rskr 81). Propositionen innehöll, förutom förslag till
en särskild narkotikastrafflag, riktlinjer för hur samhällets vård och behandling
av narkotikamissbrukare bör bedrivas. Enligt propositionen bör
i denna vård och behandling ingå uppsökande verksamhet, öppen och sluten
vård samt eftervård. Vikten av samordning mellan medicinsk och social
vård betonas. Narkotikamissbrukarna bör sökas upp och erbjudas behandling
vid öppen mottagning eller psykiatriskt sjukhus eller klinik. För de
svårast skadade missbrukarna bör särskilda vårdavdelningar inrättas.
Vidare bör särskilda behandlingshem anordnas, där fortsatt terapi skall
kunna ges i kombination med arbete eller utbildning. Vården bör enligt
propositionen ordnas inom ramen för den socialvård och sjukvård som
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969
finns och för vilken ansvaret i huvudsak vilar på kommuner och landsting.
För att stimulera en snabb utbyggnad av resurserna har staten emellertid
atagit sig att lämna ett visst ekonomiskt stöd i form av bl. a. anordningsbidrag
till behandlingshem och inackorderingshem samt driftbidrag till
sådana hem och till vårdcentraler för unga narkotikamissbrukare.
Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1968: 7 rådde allmän enighet om
att narkotikamissbruket måste bekämpas med kraft. Kungl. Maj :t beslutade
den 3 januari 1969 att åtgärderna mot detta missbruk skulle ytterligare
intensifieras. De riktlinjer som dragits upp i prop. 1968:7 skulle
därvid bilda underlaget. Vidare fattades beslut om ett särskilt samarbetsorgan
för frågor på detta område. Ett särskilt aktionsprogram i tio punkter
har utarbetats i anslutning härtill.
Innan jag går in på det föreliggande förslaget till lagändring skall jag
något uppehålla mig vid olika åtgärder för att komma till rätta med narkotikamissbruket
och de problem som här möter.
Genom omdispositioner av polisens och tullens resurser har under januari
1969 en riksomfattande aktion satts i gång för bekämpning av narkotikabrottsligheten.
En spaningscentral för hela landet har inrättats i Stockholm
och i samtliga polisdistrikt har särskild personal avdelats för spaning
och för utredning av narkotikabrott. Under februari har inom polisen i
genomsnitt sysselsatts 750 personer med spaning och utredning i narkotikaärenden
mot i genomsnitt 117 under hela år 1968. Samarbetet mellan polis,
hälsovårdsnämnder, barnavårdsnämnder och andra sociala myndigheter
har utvidgats. Polisens och tullens inbördes samarbete har intensifierats,
liksom polisens och tullens samarbete med motsvarande utländska myndigheter.
Kraftsamlingen mot narkotikabrottsligheten har under januari och
februari 1969 lett till påtagliga resultat. Tillgången på narkotika på den
illegala marknaden synes ha sjunkit avsevärt. Ett stort antal försäljare av
narkotika har kunnat avslöjas och gripas. Under dessa två månader har
966 personer anhållits för illegal narkotikahantering. Av dessa personer
har 340 misstänkts för så allvarlig brottslighet att de häktats. Insatserna
har dessutom fått till följd en allmän minskning av brottsligheten.
Det särskilda samarbetsorganet har hållit sex sammanträden. I samarbetsorganets
arbete har informationsfrågorna hittills fått prioritet. Samarbetsorganet
har ansett det angeläget att snabbt låta sammanställa ett material
med fakta om narkotika för att skapa gynnsamma förutsättningr för ett
vederhäftigt upplysningsarbete både i samhällets egen regi och genom frivilliga
krafter.
Det är viktigt att de pågående och planerade insatserna innefattar även
ett sakligt underbyggt upplysningsarbete från samhällets sida. Syftet bör
vara att höja det allmänna medvetandet om narkotikaproblemens allvarliga
karaktär från såväl individuell som samhällelig synpunkt och om behovet
av insatser mot narkotikamissbruket från såväl samhället som enskilda
och organisationer.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969
Del ligger i sakens natur att det upplysningsarbete det här gäller bör
bedrivas i olika former för att nå ut till så många grupper som möjligt.
Ungdomens medverkan är en viktig förutsättning för att man skall kunna
bekämpa narkotikamissbruket med framgång. Representanter för landets
ungdomsorganisationer har varit samlade till konferens med företrädare
för regeringen den 10 februari 1989 och därvid förklarat sig beredda till ett
upplysningsarbete bland landets ungdom.
Även övriga folkrörelser, bildningsorganisationer och föräldraorganisationer
står i beredskap att kraftigt öka sitt upplysningsarbete om narkotikaproblemen.
Av stor betydelse är Sveriges Radios insatser under våren för
att upplysa om narkotikaproblemen.
Inom skolväsendet sker en förstärkning av den reguljära informationen
om narkotika. Bl. a. förbereder skolöverstyrelsen utsändande av informationsmaterial
till samtliga elever i grundskolans högre årskurser, yrkesskolor,
fackskolor och gymnasier. Under en skoldag skall också narkotikaproblemet
diskuteras samfällt av elever, lärare och övriga anställda inom
skolväsendet. Kungl. Maj :t har vidare genom beslut den 24 januari 1969
anbefallt myndigheterna på den högre utbildningens område att vidta
erforderliga informationsåtgärder på narkotikaområdet.
Det material med fakta om narkotika som samarbetsorganet sammanställt
kommer under våren att ställas till förfogande för de myndigheter,
organisationer och institutioner som har för avsikt att under våren och
hösten bedriva upplysningsverksamhet beträffande narkotikamissbruket
och möjligheterna att bekämpa detta.
Narkomanvårdskommitténs slutbetänkande, som kan väntas under våren,
kommer att innehålla ett omfattande material av betydelse för denna
verksamhet. Samarbetsorganet utarbetar f. n. ett program för en informationskampanj
som riktar sig till allmänheten. Förslag till anslag på tilläggsstat
för innevarande budgetår för finansiering av denna upplysningsverksamhet
har underställts riksdagen genom prop. 1969: 105. Inom samarbetsorganet
har vidare de olika där representerade myndigheterna kunnat utbyta
informationer om pågående eller planerad verksamhet för narkotikabekämpning.
Den på olika verksamhetsområden pågående inventeringen av befintliga
resurser för narkomanvård följs också inom samarbetsorganet.
På det internationella planet har de svenska ansträngningarna för att
utvidga den internationella kontrollen till att omfatta även de centralstimulerande,
hallucinationsframkallande, lugnande och sömngivande
medlen fortsatt. Senast skedde detta vid det möte som i januari 1969 hölls
i Geneve med Förenta Nationernas narkotikakommission. Vid mötet förelåg
ett utkast till en ny internationell överenskommelse rörande sådana ämnen.
Kommissionen antog enhälligt ett förslag till resolution om brådskande
kontrollåtgärder beträffande bl. a. LSD och de sex centralstimulerande
ämnen som i Sverige anses som särskilt farliga. I resolutionen rekommen
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969
deras att medlemsstaterna i avvaktan på ikraftträdandet av en ny internationell
överenskommelse gör sitt yttersta för att på dessa medel tillämpa
nationella kontrollåtgärder, som så nära som möjligt motsvarar de strängaste
kontrollåtgärder som föreskrivs i 1961 års allmänna narkotikakonvention.
Socialstyrelsen pekar i sin framställning med förslag till ändring i 1966
års lag på behovet av ökade vårdresurser. Styrelsen har kallat representanter
för de tre största städerna, landstingsförbundet och kommunförbundet
till samråd för att förbereda arbetet med att kartlägga vårdsituationen
och planlägga ökade vårdresurser för narkotikamissbrukare. Samrådet
har lett till att socialstyrelsen startat en inventering av antalet
patienter som den 11 februari 1969 vårdades för narkotikamissbruk. Styrelsen
har samtidigt kartlagt befintliga och planerade vård- och behandlingsresurser
för samma grupper. Styrelsen håller med början den 20 mars
1969 regionala konferenser över hela landet med huvudmännen för socialvård
och sjukvård samt representanter för länsstyrelserna, polisen, skolan,
försvaret, kriminalvården och de frivilliga organisationer som är speciellt
inriktade på bekämpande av narkotikamissbruket. Konferenserna skall vara
konstruktiva med syfte att komma fram till realistiska och snabba åtgärder
i fråga om såväl förebyggande insatser som vård och behandling.
Vården och behandlingen av narkotikamissbrukarna bör enligt min mening
byggas upp som en vårdkedja omfattande uppsökande verksamhet—
öppen vård—sluten vård—eftervård. Det är nödvändigt att denna vårdkedja,
oavsett huvudmannaskapet för verksamheten, är organisatoriskt väl
samordnad och ger möjlighet till kontinuitet i behandlingen. Detta ställer
stora krav på samordning mellan socialvård och sjukvård. Den allmänt
förebyggande verksamhetens stora betydelse får inte heller förbises.
Narkotikamissbrukarna är ofta svåra att nå genom att de saknar insikt
om sitt behov av vård och inte frivilligt söker hjälp. Detta ställer krav på
en aktiv, uppsökande verksamhet från primärkommunernas sida. Den 1
juli 1968 har vissa ändringar i 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1956 om
socialhjälp trätt i kraft. Dessa ändringar har bl. a. klarlagt socialnämndernas
ansvar för denna uppsökande verksamhet. Jag är angelägen att
i detta sammanhang peka på nödvändigheten av att den uppsökande verksamheten
har tillgång till lämpliga placeringsmöjligheter för de missbrukare
som påträffas och att det här måste komma till stånd en planmässig
samordning mellan socialvård och sjukvård och mellan de sociala myndigheterna
inbördes. Socialnämnderna bör ta initiativet till det samarbete som
behövs och ansvara för att det fungerar. Samarbetet bör även omfatta
arbetsvärden.
För den öppna vården bör i den mån så behövs inrättas vårdcentraler vid
sidan av de anordningar för öppen vård som finns inom psykiatrin. Vårdcentralerna
bör ha tillgång till akutvårdplatser och jourverksamhet. Om
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969
vårdcentralen inte är förlagd till ett sjukhus bör den ha tillgång till vissa
platser på något sjukhus och jourverksamheten bör kunna samordnas
med annan jourverksamhet. Ansvaret för anordnande och drift av vårdcentralerna
vilar på sjukvårdens huvudmän. Om så anses lämpligt, finns
det inte något hinder för sjukvårdshuvudmannen att träffa avtal med kommunal
myndighet, t. ex. nykterhetsnämnd, att denna driver vårdcentralen.
Driftbidrag av statsmedel utgår till sådan vårdcentral som huvudsakligen
är avsedd för narkotikamissbrukare under 25 år.
För många missbrukare krävs kvalificerad sluten psykiatrisk vård, dvs.
vård på psykiatrisk klinik. I hela riket finns ungefär 29 000 sjukhusplatser
för psykiatrisk vård. I vissa fall kan behov uppkomma för sjukvårdshuvudman
att utnyttja vårdplatser inom ett annat sjukvårdsområde. I sådana fall
bör överenskommelse träffas mellan berörda sjukvårdshuvudmän. Eftersom
vården för narkotikamissbrukarna ofta kan bli ganska långvarig är det fördelaktigt
om vården vid sjukhusklinik inte behöver vara längre än som är
nödvändigt för den intensiva medicinska behandlingen. Därför bör i vården
ingå vård på behandlingshem. Där skall, som jag framhöll i prop. 1968: 7,
en fortsatt terapi ges samtidigt som vistelsen kan kombineras med arbete
eller utbildning. Hemmen skall således jämsides med den fortsatta behandlingen
fungera som en sluss tillbaka till samhället för narkotikamissbrukaren.
Det åvilar sjukvårdshuvudmännen att svara för att behandlingshem
anordnas i erforderlig utsträckning. Anordnare kan också vara primärkommun,
förening eller stiftelse men i sådana fall bör förutsättas en uppgörelse
mellan sjukvårdshuvudmannen och anordnare som garanterar att
kontinuiteten i behandlingen inte går förlorad. Statsbidrag i form av
anordningsbidrag och driftbidrag utgår för behandlingshemmen enligt i
huvudsak de principer som gäller för nykterhetsvårdens inackorderingshem.
Eftervården bör vara differentierad och kunna bedrivas i de olika former
som socialvårdens myndigheter har rik erfarenhet av från andra vårdområden.
För att hindra återfall måste narkotikamissbrukaren få hjälp och stöd
i sin ofta svåra och ömtåliga situation. Ansvaret för eftervården bör i första
hand vila på socialnämnderna, som även här, liksom beträffande den uppsökande
verksamheten, har att ta initiativet till det samarbete som behövs.
Eftervården kan bedrivas t. ex. genom tillsyn, placering i ungdomshem,
familjevård m. m. Den kan också, om så behövs, omfatta inackordering i
inackorderingshem. Ansvaret för sådana hem bör vila på primärkommunerna.
Med det samarbete som jag förutsätter skall komma till stånd i den
mån det inte redan förekommer kan givetvis inom en kommun beslutas
att viss nämnd, förening eller stiftelse skall ha det direkta ansvaret för ett
sådant hem och flera kommuner kan träffa liknande överenskommelser
sinsemellan. Anordnings- och driftbidrag av statsmedel till inackorderingshem
utgår efter samma regler som till inackorderingshem inom nykterhetsvården.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr Ut år 1969
Kunskaperna om narkotikamissbrukets natur och om botemedlen är begränsade.
Forskningsarbete pågår dock i olika sammanhang. Narkomanvardskommitténs
slutbetänkande kommer att innehålla en närmare redogörelse
för hittills vunna erfarenheter angående metoderna för vård och
behandling av narkotikamissbrukare.
Som landstingsförbundet framhållit i sitt remissyttrande innebär en utbyggnad
av vården för narkotikamissbrukare att såväl personella som andra
resurser tas i anspråk, vilket får verkningar även på resurstilldelningen inom
andra sektorer. Det torde emellertid vara möjligt för huvudmännen
att löreta omdisponeringar inom den befintliga sjukvårdsorganisationens
ram som skapar resurser att snabbt omhänderta de personer som nu befinns
vara i akut behov av vård. Jag vill framhålla att enligt socialstyrelsens
inventering i februari 1969 ungefär 550 av den psykiatriska vårdens närmare
30 000 vårdplatser utnyttjades för vård av narkotikamissbrukare.
Varje åtgärd som bidrar till att komma till rätta med narkotikamissbruket
måste bringas i verkställighet utan dröjsmål. Som jag förut nämnt
är syftet med de konferenser som socialstyrelsen f. n. håller över hela
landet med representanter för bl. a. socialvårdens och sjukvårdens huvudmän
att snabbt få fram ökade vårdresurser.
De insatser som i olika hänseenden görs för att få till stånd ökade vårdresurser
för narkotikamissbrukare bör ge läkarna bättre möjligheter att
ta hand om dem. I socialstyrelsens förslag till lagändring framhålls att
läkarnas tveksamhet om tillämpligheten av 1966 års lag på narkotikamissbrukare
till viss del beror på osäkerhet i fråga om tolkningen av lagen.
Socialstyrelsens förslag avser att undanröja denna osäkerhet. 1966 års lag
utgår från att sjukvård bör bedrivas på i princip samma villkor oavsett
om en sjukdom karaktäriseras som psykisk sjukdom eller kroppssjukdom.
Vård för psykisk sjukdom som meddelas efter begäran av den sjuke själv
regleras därför av samma bestämmelser som gäller för kroppssjukvården
och som återfinns i sjukvårdslagen. Riktpunkten vid tillkomsten av 1966
års lag var, som socialstyrelsen framhållit, att så långt möjligt utjämna
skillnaderna mellan psykiatrisk vård och kroppssjukvård. I överensstämmelse
med denna tankegång begränsades möjligheterna till intagning och
kvarhållande på sjukhus utan patientens samtycke till noga beskrivna fall av
oundgängligt behov av psykiatrisk vård. Behov av annan vård än psykiatrisk
vård skall således inte beaktas vid prövning av frågor om intagning
och kvarhållande.
De särbestämmelser i förhållande till sjukvårdslagen som behövs för att
psykiskt sjuka skall kunna beredas vård oberoende av sitt eget samtycke
finns i 1966 års lag. De allmänna förutsättningarna för att någon skall
kunna beredas vård enligt lagen är att han lider av psykisk sjukdom och
att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens
art och grad och till att någon av vissa i lagen närmare preciserade
s. k. specialindikationer föreligger.
23
Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1969
Dessa är att den sjuke a) uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt till följd
av sjukdomen och kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården
eller avsevärt försämrat om vården uteblir, b) till följd av sjukdomen är
farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller
för eget liv, c) till följd av sjukdomen är ur stånd att ta vård om sig själv
och d) till följd av sjukdomen för ett för närboende och andra grovt störande
levnadssätt. Den under e) upptagna specialindikationen kan i detta sammanhang
lämnas åt sidan eftersom den har betydelse endast för intagning
efter förordnande av domstol.
Lagen innehåller utförliga bestämmelser om intagning och utskrivning
av patienter. När förutsättningar för intagning av patienten mot dennes
vilja inte längre föreligger skall han skrivas ut. Det föreligger alltså full
överensstämmelse mellan förutsättningarna för intagning och för utskrivning.
Jag vill understryka att en strävan givetvis bör vara att de narkotikamissbrukare
som är i behov av psykiatrisk vård söker vården frivilligt.
Först när alla ansträngningar att komma fram till vård på denna väg misslyckats
kan det komma i fråga att överväga tvångsingripanden.
Frågan i vilken utsträckning 1966 års lag är tillämplig på narkotikamissbrukare
har berörts i prop. 1968: 7. Där hänvisade jag till narkomanvårdskommitténs
uttalande att lagen erbjuder tillräckliga möjligheter att på
sjukhus med tvång ta in och hålla kvar sådana missbrukare för vilka vård
på sjukhus är oundgängligen påkallad. Jag erinrade om att det stora flertalet
remissinstanser delat denna uppfattning och anslöt mig för egen del
till densamma. Jag framhöll emellertid att det fick ankomma på socialstyrelsen
att uppmärksamt följa utvecklingen och komma in med de förslag
som kunde föranledas av erfarenheterna.
Erfarenheterna visar att det alltjämt på många håll råder oklarhet om
i vilken utsträckning lagens bestämmelser är tillämpliga på narkotikamissbrukare.
Socialstyrelsens framställning får ses mot bakgrunden härav och
av att narkotikamissbruket numera fått en större utbredning än det hade
vid tillkomsten av 1966 års lag. Socialstyrelsen har ansett att ett förtydligande
av 1966 års lag är påkallat för att undanröja den oklarhet som råder.
Styrelsen föreslår att ändringen utformas som ett förtydligande av den
medicinska specialindikationen il § a). Med bristande sjukdomsinsikt bör
enligt socialstyrelsen jämställas den sjukes oförmåga till följd av missbruk
av beroendcframkallande medel att bedöma sitt behov av vård.
De flesta remissinstanserna anser liksom socialstyrelsen att 1966 års
lag behöver ändras med hänsyn till den rådande osäkerheten, även om
delade meningar gör sig gällande om hur en ändring bör utformas.
Jag är medveten om att den nuvarande lagens ordalydelse satt i relation
till den allmänna restriktivitet som kommit till uttryck i förarbetena till
1966 års lag kan ge upphov till viss tveksamhet i vilken utsträckning lagen
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969
ger möjlighet att ta hand om narkotikamissbrukare. Narkotikaproblemet
framstår också i en annan belysning nu än vid tiden för lagens tillkomst.
Att, som några remissinstanser anfört, undanröja tveksamheten i administrativ
väg är inte möjligt eller lämpligt. Det bör i stället ske genom lagändring.
Det har under remissbehandlingen förts fram olika alternativ rörande utformningen
av den ifrågasatta lagändringen. Jag vill först beröra förslaget
om enbart ett tillägg till utskrivningsreglerna i 16 §. Detta förslag får ses
mot bakgrund av att socialstyrelsen i sin framställning särskilt betonat vikten
av att en tillräckligt lång vårdtid säkerställs för narkotikamissbrukarna.
Ett sådant tillägg skulle emellertid innebära ett avsteg från principen att
för utsättningarna för intagning och utskrivning skall överensstämma. Jag
är inte beredd att på det föreliggande materialet tillstyrka en sådan ändring
i en av grundprinciperna i 1966 års lag. En lagändring bör därför inte rubba
den nyssnämnda överensstämmelsen.
Denna överensstämmelse bibehålls däremot om ändringen görs genom
ett tillägg till någon av de s. k. specialindikationerna i 1 §. Beträffande narkotikamissbrukare
kan såvitt nu är i fråga samtliga de under a)—d) upptagna
tillämpas. Av dessa synes den under c) oftast vara tillämplig, eftersom
det i stor utsträckning torde förhålla sig så att missbruket försätter
missbrukaren i ett sådant tillstånd att han blir ur stånd att ta vård om sig
själv. Enligt min mening behöver det inte heller råda någon tvekan om att
denna indikation är tillämplig på en sådan patient även efter den akuta
avgiftningen så länge sannolikheten för återfall är stor.
Av socialstyrelsens framställning framgår aLt det främst är vid tilllämpningen
på narkotikamissbrukare av den s. k. medicinska specialindikationen
under a) som tveksamhet uppstått. Majoriteten av de remissinstanser
som uttalat sig till förmån för att 1966 års lag kompletteras med
avseende på vården av narkotikamissbrukare är av den uppfattningen att
detta bör ske genom ett tillägg till den nämnda medicinska specialindikationen.
Från en del håll har framförts att en ändring av den medicinska specialindikationen
skulle bli verkningslös så länge den allmänna indikationen i
1 § får stå kvar oförändrad. Jag kan inte dela denna uppfattning. Det är
visserligen riktigt att den allmänna indikationen alltid måste vara uppfylld
för att tvångsintagning skall kunna ske. Detta utesluter dock inte att en
ändring beträffande specialindikationerna får betydelse i de fall där väl den
allmänna indikationen är uppfylld men förutsättningar inte anses föreligga
att tillämpa någon specialindikation. Samtidigt vill jag framhålla att
jag anser det väsentligt att 1966 års lag får behålla karaktären av medicinsk
vårdlag. Intagning eller kvarhållande bör inte kunna ske om patientens tillstånd
inte kan betecknas som psykisk sjukdom, vars art och grad gör sluten
psykiatrisk vård oundgängligen påkallad.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969
Vid tillkomsten av 1966 års lag framhölls i prop. 1966: 53 (sid. 159) att
de uttalanden som gjordes beträffande frågan vid vilka sjukdomstillstånd
intagning skall kunna äga rum borde uppfattas endast som rekommendationer.
Jag framhöll att någon fastlåsning vid vissa sjukdomsbeskrivningar
inte synes möjlig eller önskvärd och att man inte heller bör låsa fast positionerna
när det gäller att avgöra när sluten psykiatrisk vård skall vara
oundgängligen påkallad.
Vi har numera fått ökade kunskaper om det svåra beroende många narkotikamissbrukare
drabbas av och vikten av att de blir omhändertagna för
vård på ett tillräckligt tidigt skede liksom av att en tillräckligt lång vårdtid
säkerställs. Vi har också fått ökade erfarenheter av svårigheterna att få narkotikamissbrukare
att i tillräcklig omfattning frivilligt söka vård. De saknar
ofta insikt om behovet och värdet av vård. I likhet med socialstyrelsen och
ett flertal remissinstanser anser jag att ändringen bör utformas som ett
tillägg till den medicinska specialindikationen under a).
Rörande den närmare utformningen av lagändringen vill jag framhålla
följande.
Ändringen bör begränsas till att avse endast beroende av narkotiska
medel. Med narkotiska medel bör i detta sammanhang förstås alla medel
utom alkohol som enligt vetenskap och beprövad erfarenhet har förmåga
att framkalla beroende hos människan. Det bör inte i detta sammanhang
skapas ökade möjligheter att med tvång ta in alkoholmissbrukare för psykiatrisk
vård.
Beroende bör i detta sammanhang tolkas på det sätt narkomanvårdskommittén
angett i sitt betänkande Kartläggning och vård (SOU 1967:25 sid.
20). Där framhålls att beroende eller bundenhet karaktäriseras av behovet
av att fortsätta konsumtionen av ett medel för att framkalla vissa eftersträvade
verkningar eller förhindra uppkomsten av abstinenssymptom. Dessa
kan vara av psykiskt och ofta även av kroppsligt slag.
Vid övervägande av olika alternativ har jag stannat för att ge lagändringen
en utformning som nära ansluter till socialstyrelsens förslag. Lagändringen
bör sålunda sikta till att klarlägga att en narkotikamissbrukare
skall få omhändertas enligt lagen om han saknar förmåga att rätt bedöma
sitt behov av vård, allt givetvis under förutsättningen att sluten psykiatrisk
vård är oundgängligen påkallad även med hänsyn till sjukdomens art och
grad. Jag föreslår därför att den medicinska specialindikationen — 1 § a)
— får följande lydelse: »dels till följd av sjukdomen uppenbarligen saknar
sjukdomsinsikt eller till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen
är ur stånd att rätt bedöma sitt behov av vård, dels kan få sitt tillstånd
avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om vården
uteblir».
Vad angår den framtida utformningen av vården av narkotikamissbrukare
vill jag, utöver vad jag tidigare sagt, i anslutning till vad som framhål
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969
lits under remissbehandlingen uttala, att skäl talar för att en samordning av
vårdreglerna för missbrukare av alkohol och narkotika bör komma till
stånd på längre sikt. Utredning pågår om den framtida utformningen av
hela den sociala vårdsektorn. Det får ankomma på den för detta ändamål
tillkallade socialutredningen att under sitt fortsatta arbete närmare överväga
dessa frågor. Jag vill i detta sammanhang erinra om att det i socialutredningens
direktiv framhållits att utredningen bör överväga bl. a. i vad
mån nykterhetsvården kan knytas närmare till sjukvården.
Läkarförbundet har i sitt remissyttrande diskuterat i vilken utsträckning
försöksutskrivningsinstitutet skall kunna användas beträffande narkotikamissbrukare.
Förbundet framhåller att det inte synes förenligt med
avsikten med detta institut att det skall kunna användas så att en tids
vistelse vid rehabiliteringsinstitution skall kunna knytas som villkor till
en försöksutskrivning.
Enligt min mening stämmer en sådan tillämpning emellertid väl överens
med de uttalanden som gjordes beträffande försöksutskrivning vid
tillkomsten av 1966 års lag. Jag uttalade då (prop. 1966: 53 sid. 195—197)
att det i vissa fall kan vara tveksamt om patienten när han skrivs ut från
sjukhuset kan ta vård om sig själv och att detta förhållande ibland inte
med säkerhet kan konstateras under tiden för sjukhusvistelsen. För dessa
och likartade fall borde det enligt min mening finnas möjlighet till utskrivning
på försök. Jag uttalade vidare att det inte var lämpligt att göra
utskrivning på försök till ett normalt inslag i vården av psykiskt sjuka
därför att avvikelserna från vad som gäller för kroppsligt sjuka patienter
inte borde vara fler än som är absolut oundgängligt. Enligt min mening
visar emellertid erfarenheterna att det just beträffande missbrukare av
olika beroendeframkallande medel föreligger särskilda skäl att använda
försöksutskrivning som ett medel att på ett relativt tidigt stadium av vården
undersöka möjligheterna för patienten att i fortsättningen klara sin
tillvaro utan återfall i sitt missbruk. Som läkarförbundet framhållit i sitt
remissyttrande över narkomanvårdskommitténs delbetänkande Kartläggning
och vård, torde den psykiatriska vården inte bli effektiv utan en långt
gående samordning med de socialvårdande myndigheterna. Jag har också i
det föregående framhållit att det är nödvändigt att den vårdkedja som behövs
för att komma till rätta med narkotikamissbruket organisatoriskt är väl
samordnad och ger möjligheter till kontinuitet i behandlingen. Det är från
dessa utgångspunkter väl förenligt med principerna bakom 1966 års lag att
tillämpa utskrivning på försök beträffande narkotikamissbrukare.
Slutligen vill jag ta upp en fråga av formell natur. Som en följd av att
socialstyrelsen den 1 januari 1968 övertagit de arbetsuppgifter som tidigare
ankom på medicinalstyrelsen bör ordet »medicinalstyrelsen» eller böjningsform
därav bytas ut mot »socialstyrelsen» eller motsvarande böjningsform
därav i 6, 12, 15, 37 och 38 §§ av 1966 års lag.
Lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1969.
Kungl. Maj:ts proposition nr ili år 1969
27
Hemställan
I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag
till lag om ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av
sluten psgkiatrisk vård i vissa fall. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilagak
Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget, har uteslutits här.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 15 april 1969.
Närvarande:
f.d. justitierådet Lind,
justitierådet Alexanderson,
regeringsrådet Ringdén,
justitierådet Conradi.
Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över
socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 28 mars
1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall.
Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Carl-Edvard Sturkell.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969
29
Jpt&rag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 18 april
1969.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till lag om ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,
och hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga förslaget.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
''
Doktrin (1)
- Bengt Hamdahl, Svensk socialrätt, under redaktion av Yngve Adolphson, FT 1970 nr 3 s. 143, på s. 147 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- 2LU 1969:59 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 16 juni 1966 s. 1 i texten
- SU 1969:113 Utlåtande i anledning av motioner angående åtgärder mot narkotikamissbruket. s. 3 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- FT 1970 s. 143 Bengt Hamdahl, Svensk socialrätt, under redaktion av Yngve Adolphson s. 147 i texten