Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i ärvdabalken, m. m

1969-09-26 · 158 sidor, varav 156 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 156 av 158 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:124, Med förslag till lag om ändring i ärvdabalken, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1969

1

Nr 124

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i ärvdabalken, m. m.; given Stockholms slott

den 26 september 1969.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i giftermålsbalken,

2) lag om ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,

3) lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med särskilda

bestämmelser om makars gemensamma bostad,

4) lag om ändring i föräldrabalken,

5) lag om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap,

6) lag om ändring i lagen den 12 december 1958 (nr 642) angående

blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till

barn utom äktenskap,

7) lag om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,

8) lag om ändring i ärvdabalken,

9) lag om ändring i namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521),

10) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om

arvsskatt och gåvoskatt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i reglerna om efterlevande makes ställning

i ekonomiskt hänseende, om fastställande av faderskap till barn utom

äktenskap och om utomäktenskapliga barns rätt till arv.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 124

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

I fråga om efterlevande makes ställning innebär förslaget, att den s. k.

6 OOO-kronorsregeln ändras så, att efterlevande make i princip alltid har

rätt att vid bodelningen få egendom till ett värde motsvarande minst fyra

basbelopp enligt lagen om allmän försäkring (f. n. = 24 000 kr). Denna

bodelningsregel skall tillämpas i alla andra fall än då den avlidne efterlämnar

barn under 16 år som inte är makarnas gemensamma barn.

De nya bestämmelserna om fastställande av faderskap till utomäktenskapliga

barn går ut på att en man som haft samlag med barnets moder

under konceptionstiden skall förklaras vara fader till barnet, om det med

hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet avlats av honom.

Vill någon erkänna faderskapet, skall det ske skriftligen, och erkännandet

skall godkännas av barnavårdsmannen, alternativt barnavårdsnämnden.

Sådant godkännande får inte lämnas med mindre det kan antas att

mannen är fader till barnet. Kan faderskapet inte fastställas genom erkännande

åligger det enligt förslaget i princip barnavårdsmannen att föra talan

mot den eller de män som haft samlag med modern under konceptionstiden

och som skäligen kan komma i fråga som fader till barnet. I vissa undantagsfall

skall barnavårdsmannen dock kunna låta bli att föra faderskapstalan.

Utomäktenskapliga barn skall enligt propositionen bli helt likställda med

barn i äktenskap i fråga om rätt till arv efter fader och släktingar på

fädernesidan.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1970. Beträffande

arvsrätten för barn utom äktenskap innbär detta att reformen slår igenom

för alla arvfall som inträffar efter nämnda dag oavsett när barnet är fött

eller faderskapet fastställts.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

3

1) Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 13 kap. 12 § giftermålsbalken1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 KAP.

12 §.

Sker bodelning — -— —---lida inskränkning.

Efterlevande maken äge av giftorättsgodset,

såvitt det räcker, städse

bekomma egendom till så stort värde,

att den jämte egendom, som må

enskilt tillhöra honom, uppgår till

sextusen kronor.

Vad i andra stycket sägs äge dock

ej tillämpning, om efter den döde

finnes bröstarvinge, som ej jämväl

är efterlevande makens avkomling,

eller barn utom äktenskap, som har

rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen

efter honom.

Efterlevande maken äge av giftorättsgodset,

såvitt det räcker, städse

bekomma egendom till så stort

värde, att den jämte egendom, som

må enskilt tillhöra honom, motsvarar

fyra gånger det vid tiden för

dödsfallet gällande basbeloppet enligt

lagen den 25 maj 1962 (nr 381)

om allmän försäkring.

Vad i andra stycket sägs äge dock

ej tillämpning, om den avlidne efterlämnar

barn under sexton år som

ej jämväl är efterlevande makens

barn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970 och skall tillämpas om dödsfallet

inträffar efter ikraftträdandet.

Har äldre giftermålsbalken varit tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden,

skall vad som sägs om giftorättsgodset i stället tillämpas på

samfällda boet.

1 Senaste lydelse av 13 kap. 12 § se 1952: 333.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1969

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal

Härigenom förordnas, att 104 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lijdelse) (Föreslagen lydelse)

Är förmånstagare---- dennes

Har försäkringstagaren efterlämnat

make, bröstarvinge, adoptivbarn

eller dess bröstarvinge, skall, där

förordnandet hade kunnat av försäkringstagaren

återkallas, försäkringsbeloppet,

så vitt fråga är om

efterlämnad stärbhusdelägares giftorätt,

rätt till vederlag eller laglott,

behandlas så som om beloppet tillhört

boet och tillagts förmånstagaren

genom testamente.

Huru efter

4 §•

kvarlåtenskap.

Har försäkringstagaren efterlämnat

make, bröstarvinge, adoptivbarn

eller dess bröstarvinge, skall, där

förordnandet hade kunnat av försäkringstagaren

återkallas, försäkringsbeloppet,

så vitt fråga är om efterlämnad

stärbhusdelägares giftorätt,

rätt enligt 13 kap. 12 § andra stycket

giftermålsballcen, rätt till vederlag

eller laglott, behandlas så som

om beloppet tillhört boet och tillagts

förmånstagaren genom testamente.

/ fråga om tjänstegrupplivförsäkring

skall andra stycket ej tillämpas

på belopp som på grund av försäkringen

tillfaller make eller med

hustru likställd kvinna eller bröstarvinge.

av 116 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970 och skall tillämpas på försäkringsfall

som inträffar efter ikraftträdandet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

5

3) Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med särskilda

bestämmelser om makars gemensamma bostad

Härigenom förordnas, att lagen den 15 maj 1959 med särskilda bestämmelser

om makars gemensamma bostad, vilken enligt lag den 15 december

1967 (nr 889) gäller till utgången av år 1969, skall äga fortsatt giltighet

till utgången av år 1974.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

4) Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 4 § samt 20 kap. 3, 4, 13 och 13 a §§

föräldrabalken1 skall upphöra att gälla, dels att 1 kap. 2 §, 3 kap., 8 kap.

3, 4, och 6 §§, 20 kap. 9 och 11 §§ samt rubriken närmast före 20 kap.

1 § samma balk skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

1 KAP.

2

(Nuvarande lydelse)

Faderskapet till barn som ej har

äktenskaplig börd (barn utom

äktenskap) fastställes genom

dom eller erkännande enligt vad i 3

kap. stadgas.

§•

(Föreslagen lydelse)

Faderskapet till barn som ej har

äktenskaplig börd (barn utom

äktenskap) fastställes enligt 3

kap.

3 KAP.

Om faderskapet till barn utom äktenskap

1 §•

Faderskapet till barn utom äktenskap fastställes genom erkännande eller

dom.

2 §•

Erkännande av faderskapet till barn utom äktenskap sker skriftligen.

Erkännandet skall bevittnas av två personer och skriftligen godkännas av

barnavårdsmannen eller, om sådan ej är förordnad, barnavårdsnämnden

samt av modern eller särskilt förordnad förmyndare för barnet. Har barnet

uppnått myndig ålder, skall erkännandet i stället godkännas av barnet

självt. Erkännande kan ske även före barnets födelse.

Barnavårdsmannen och barnavårdsnämnden får lämna sitt godkännande

endast om det kan antagas att mannen är fader till barnet.

1 Senaste lydelse av 3 kap. 4 § se 1964: 324 samt av 20 kap. 3, 9 och 13 §§ se 1958: 640.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Visas senare att mannen ej är fader till barnet, skall rätten förklara, att

erkännandet saknar verkan.

3 §■

Rätten skall förklara en man vara fader till barn utom äktenskap, om

det är utrett att han haft samlag med barnets moder under tid då barnet

kan vara avlat och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt

att barnet avlats av honom.

4 §.

Närmare bestämmelser om förfarandet vid fastställande av faderskapet

till barn utom äktenskap, för vilket barnavårdsman är förordnad, meddelas

i särskild lag.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 KAP.

3

För barn utom äktenskap skall

barnavårdsman städse förordnas.

4

Barnavårdsman förordnas av barnavårdsnämnden

i den församling,

där den som har vårdnaden om barnet

är kyrkobokförd, eller, om han

ej är i riket kyrkobokförd, där han

vistas.

Till barnavårdsman

§•

Barnavårdsman skall förordnas

för barn utom äktenskap, om den

som har vårdnaden om barnet är

kyrkobokförd i riket eller eljest vistas

här. För annat barn utom äktenskap

kan barnavårdsman förordnas

på begäran av vårdnadshavaren, om

barnet är svensk medborgare.

§•

Barnavårdsman förordnas av barnavårdsnämnden

i den församling

där den som har vårdnaden om barnet

är kyrkobokförd. Är vårdnadshavaren

ej kyrkobokförd i riket, förordnas

barnavårdsman av barnavårdsnämnden

i den ort där vårdnadshavaren

vistas eller, om denne

ej vistas i riket, av barnavårdsnämnden

i Stockholm.

— eller kvinna. 6

6 §.

Barnavårdsmannen har —-----för barnet.

Barnavårdsman vare berättigad Barnavårdsman vare berättigad

att erhålla biträde av polismyndig- att erhålla biträde av polismyndig
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majrts proposition nr 124 år 1969

(Nuvarande lydelse)

het för underhållsskyldigs efterforskande

eller hörande och för verkställande

av delgivningar. Om barnavårdsmans

rätt att föra talan

stadgas i 20 kap.

20

Mål och ärenden rörande

äktenskaplig börd, faderskap

till barn utom äktenskap,

adoption, vårdnad

och underhåll.

(Föreslagen lydelse)

het för underhållsskyldigs efterforskande

eller hörande och för verkställande

av delgivningar.

KAP.

Mål och ärenden rörande

äktenskaplig börd,

adoption, vårdnad och

underhåll.

9

Fråga rörande--— —--sitt

Talan angående underhåll till barn

upptages av rätten i den ort, där

svaranden har sitt hemvist. Väckes

sådan fråga i mål rörande faderskapet

till barn utom äktenskap, gälle

vad i 3 § stadgas. Angående talan

om underhåll enligt 7 kap. 10 § åt

modern till barn utom äktenskap

skall vad angående talan om underhåll

till barnet är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Vad i----—---—---med

§•

hemvist.

Talan angående underhåll till

barn upptages av rätten i den ort,

där svaranden har sitt hemvist. Sådan

fråga kan väckas även i samband

med mål rörande faderskapet

till barn utom äktenskap. Angående

talan om underhåll enligt 7 kap.

10 § åt modern till barn utom äktenskap

skall vad angående talan om

underhåll till barnet är stadgat äga

motsvarande tillämpning,

äktenskapsmål.

11 §•

I mål om underhåll till barn skall I mål om underhåll till barn får

vad i 4 § stadgas äga motsvarande modern, om hon har vårdnaden om

tillämpning. barnet, föra talan för barnet, även

om hon ej uppnått myndig ålder. Är

särskild förmyndare för barnet förordnad,

har han samma rätt att föra

talan för barnet. Även barnavårdsman

får föra sådan talan. Var och en

som kan föra talan för barnet skall

få tillfälle att yttra sig i målet.

Underhållsbidrag må--- — av underhållstiden.

Underhåll till------föreligger därefter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

9

5) Förslag

till

Lag

om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde

1 §

Denna lag gäller förfarandet vid fastställande av faderskapet till barn

utom äktenskap, för vilket barnavårdsman är förordnad.

Barnavårdsmannens utredning

2 §

Barnavårdsmannen skall försöka utreda vem som är fader till barnet.

För detta ändamål skall han inhämta upplysningar från modern och andra

personer som kan lämna uppgifter av betydelse för utredningen.

Barnavårdsnämnden i annan kommun skall på begäran av barnavårdsmannen

biträda denne.

3 §

Om faderskapsfrågan kan bedömas med tillräcklig säkerhet på grund av

barnavårdsmannens utredning, bör barnavårdsmannen bereda den som sålunda

antages vara fader till barnet tillfälle att erkänna faderskapet.

4 §

Barnavårdsmannen bör verka för att blodundersökning äger rum beträffande

modern, barnet och den som kan vara fader till barnet, om denne

begär det eller anledning finns till antagande att modern haft samlag

med mer än en man under tid då barnet kan vara avlat.

5 §

Med barnavårdsnämndens medgivande får barnavårdsmannen lägga ned

påbörjad utredning angående faderskapet, om det

1. visar sig omöjligt att få erforderliga upplysningar för bedömning av

faderskapsfrågan,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

2. framstår som utsiktslöst att försöka få faderskapet fastställt av domstol,

3. föreligger samtycke av modern eller särskilt förordnad förmyndare

enligt 4 kap. 5 § andra stycket föräldrabalken till adoption av barnet, eller

4. av särskilda skäl finns anledning till antagande att fortsatt utredning

eller rättegång skulle vara till men för barnet eller utsätta modern för påfrestningar

som innebär fara för hennes psykiska hälsa.

6 §

Barnavårdsmannen skall föra protokoll över vad som förekommer vid

utredningen av betydelse för faderskapsfrågan. I protokollet skall antecknas

även sådana uppgifter som kan ha betydelse för skyldigheten att utge

bidrag till barnets underhåll.

Utredningen bör bedrivas skyndsamt. Om ej särskilda skäl föranleder

annat, skall utredningen vara slutförd inom ett år från barnets födelse.

Rättegången

7 §

Talan om fastställande av faderskapet föres av barnavårdsmannen. Även

den som har vårdnaden om barnet eller särskilt förordnad förmyndare för

barnet får föra sådan talan. Har modern vårdnaden om barnet, får hon föra

talan, även om hon ej uppnått myndig ålder.

Barnavårdsmannen skall föra talan mot den man eller de män som enligt

hans utredning eller vad som framkommit under målets handläggning

skäligen kan komma i fråga som fader till barnet.

8 §

På ansökan av svarande skall rätten utfärda stämning på man, som ej

redan är instämd i målet, och pröva om mannen är fader till barnet. Om

sådan ansökan gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om stämningsansökan.

9 §

I avliden mans ställe stämmes de arvingar till den avlidne som anges i

2 kap. 3 § föräldrabalken.

10 §

Talan väckes vid rätten i den ort där den barnavårdsnämnd finns som

har tillsyn över barnavårdsmannens verksamhet. Rätten kan förordna att

målet skall flyttas över till annan domstol, om det skulle avsevärt underlätta

handläggningen av målet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Är mål om fastställande av faderskap anhängigt, kan frågan om faderskapet

till barnet prövas endast i det målet.

Talan får ej slutligen prövas före barnets födelse.

11 §

I samband med att barnavårdsmannen väcker talan skall protokollet

över hans utredning ges in till rätten. Väckes talan av annan, skall rätten

förelägga barnavårdsmannen att ge in protokollet.

Svarande skall delges protokollet i samband med stämningen.

Rätten kan förelägga barnavårdsmannen att fullständiga utredningen om

faderskapet.

12 §

Var och en som kan föra talan på barnets vägnar skall beredas tillfälle

att yttra sig i målet.

Bestämmelserna i 20 kap. 36 § första och andra styckena föräldrabalken

gäller i mål om faderskap.

13 §

Rätten skall vaka över att frågan om barnets börd blir tillbörligen utredd.

Vittnesförhör får ej äga rum i syfte att styrka att vittnet haft samlag med

modern under tid då barnet kan antagas vara avlat.

Rätten kan besluta att förhandling i målet skall hållas inom stängda

dörrar.

14 §

Återkallas talan mot en av flera män, får målet avskrivas i den delen

endast om de alla samtycker. Avser återkallelse den som stämts enligt 8 §,

krävs samtycke även från barnet.

Samtidigt med att målet avskrives i viss del skall rätten fatta beslut om

rättegångskostnaden i den delen.

15 §

I fråga om rättegångskostnad gäller i stället för 18 kap. 1—7 §§ rättegångsbalken

följande.

Part skall bära sin rättegångskostnad, om ej annat följer av denna paragraf.

Oberoende av utgången i målet kan svarande förpliktas att helt eller

delvis ersätta annan part dennes rättegångskostnad, om han förfarit på

sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken eller om andra särskilda

skäl föreligger.

Har parts ställföreträdare, ombud eller biträde förfarit på sätt som avses

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken, kan han förpliktas ersätta kostnad

som därigenom vållats annan part oavsett om hans huvudman kan anses

som vinnande part eller ej. Rätten kan besluta härom även utan yrkande.

16 §

Fullföljes talan skall den högre rätten pröva faderskapsfrågan i hela

dess vidd. Erinran härom skall intagas i föreläggande att inkomma med

genmäle.

Finner högre rätt att någon som icke är part i målet skäligen kan komma

i fråga som fader till barnet, skall domen på yrkande av part undanröjas

och målet i dess helhet visas åter till den domstol som först dömt i målet.

Bestämmelserna i 11 § tredje stycket och 12—15 §§ äger motsvarande

tillämpning vid målets handläggning i högre rätt.

17 §

För rättegången gäller i övrigt i tillämpliga delar vad som föreskrives

i rättegångsbalken eller i annan författning om rättegången i mål där förlikning

om saken ej är tillåten.

Vissa bestämmelser om underhållsbidrag

18 §

Talan om underhållsbidrag till barnet eller modern kan föras i samband

med mål om faderskap.

Har rätten att avgöra vilken av flera män som är fader till barnet, får

talan om underhållsbidrag ej slutligen prövas innan faderskapsfrågan har

avgjorts genom dom som vunnit laga kraft.

19 §

Bestämmelserna i 20 kap. 11 § föräldrabalken gäller när talan om underhållsbidrag

föres i samband med mål om faderskap. Är endast en man instämd,

äger även bestämmelserna i 20 kap. 12, 39 och 40 §§ samma balk

tillämpning.

20 §

När någon genom skriftlig, av två personer bevittnad handling åtagit sig

att utge underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller barnets moder för

tid intill dess resultatet av blodundersökning om faderskapet föreligger,

gäller i fråga om verkställighet på grund av handlingen vad som är föreskrivet

om verkställighet på grund av förbindelse att utge underhåll enligt

föräldrabalken.

Beträffande åtagande enligt första stycket skall i övrigt i tillämpliga delar

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

gälla vad som i lag eller annan författning är föreskrivet för fall, då rätten

enligt 20 kap. 12 § föräldrabalken meddelat förordnande om underhållsbidrag

till barn utom äktenskap eller barnets moder.

Om rätt att i vissa fall få ersättning av allmänna medel för utgivna underhållsbidrag

finns särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

I fråga om barn utom äktenskap, som fötts före utgången av år 1969,

gäller äldre lag beträffande barnavårdsmannens skyldighet att sörja för

att barnets börd fastställes. Bestämmelsen i 7 § andra stycket äger dock

tillämpning även i sådant fall.

I mål om faderskap till barn utom äktenskap kan talan om barnets egenskap

av trolovningsbarn enligt äldre lag upptagas till prövning, om barnet

är fött före nya lagens ikraftträdande eller den uppgivne fadern har avlidit

före ikraftträdandet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

6) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 12 december 1958 (nr 642) angående blodundersökning

m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap

Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 12 december 1958

angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet

till barn utom äktenskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges, dels att nuvarande 5 § samma lag skall betecknas 7 §, dels att i lagen

skall införas två nya paragrafer, 5 och

(Nuvarande lydelse)

Lag angående blodundersökning

m. m. i mål om äktenskaplig börd

eller faderskapet till barn utom äktenskap.

6 § §, av nedan angiven lydelse.

(Föreslagen lydelse)

Lag angående blodundersökning

m. m. i mål om äktenskaplig börd eller

vid utredning av faderskapet till

barn utom äktenskap.

5 §■

Har blodundersökning eller annan

undersökning rörande ärftliga

egenskaper utförts på anmodan av

barnavårdsman för utredning av faderskapet

till barn utom äktenskap,

skall barnavårdsnämnden ersätta

kostnad som avses i 4 §.

6 §■

Föres talan om faderskapet till

barn utom äktenskap, äger 18 kap.

13 § rättegångsbalken motsvarande

tillämpning i fråga om parts skyldighet

att återgälda barnavårdsnämnd

kostnad som ersatts enligt

5 §■

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970 och gäller i fråga om undersökning

som inletts efter ikraftträdandet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

15

7) Förslag

till

Lag

om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Den som på grund av förordnande enligt 20 kap. 12 § föräldrabalken

utgivit underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller till barnets moder

har rätt att av allmänna medel återfå vad han utgivit, om domstolen genom

dom eller beslut som vunnit laga kraft skilt målet från sig utan att mannen

blivit underhållsskyldig.

Vad som sägs i första stycket om rätt till ersättning av allmänna medel

gäller också för det fall att underhållsbidrag utgivits på grund av att mannen

i skriftlig, av två personer bevittnad handling, som godkänts av barnavårdsmannen

eller barnavårdsnämnden, åtagit sig att utge underhåll för

tid, intill dess resultatet av blodundersökning om faderskapet föreligger,

och blodundersökningen visar att han icke kan vara fader till barnet. År

hans faderskap enligt blodundersökningen osannolikt, har han rätt till

ersättning för utgivna underhållsbidrag, såvida talan om faderskapet icke

väckes mot honom inom sex månader från det utlåtandet över blodundersökningen

förelåg. Oavsett resultatet av blodundersökningen föreligger rätt

till ersättning, om han genom lagakraftvunnen dom friats från faderskapet

eller om annan man på grund av lagakraftvunnen dom eller erkännande

är att anse som fader till barnet.

2 §

Om faderskapet till barn utom äktenskap fastställts genom erkännande

och detta förklarats ogiltigt genom lagakraftvunnen dom, har mannen rätt

att av allmänna medel återfå vad han enligt dom eller avtal utgivit i underhållsbidrag

till barnet och modern. Detsamma gäller om faderskapet

fastställts genom dom och mannen efter anlitande av särskilt rättsmedel

friats från faderskapet genom lagakraftvunnen dom. 3

3 §

Utöver ersättning för erlagda underhållsbidrag utgår ränta efter sex

procent från betalningsdagen. Kan icke styrkas när underhållsbidragen betalats,

beräknas ränta till skäligt belopp.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

4 §

Föreligger rätt till ersättning, får mannen ej söka åter vad han utgivit

av den som mottagit underhållsbidraget.

Vad som utbetalats av allmänna medel skall stanna på statsverket.

5 §

Ansökan om ersättning göres hos länsstyrelsen i det län där mål om

faderskapet handlagts eller skulle ha handlagts av underrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

Har någon före lagens ikraftträdande av Konungen tillerkänts ersättning

av allmänna medel för utgivna underhållsbidrag, äger han ej på grund av

denna lag rätt till ytterligare ersättning.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

17

8) Förslag

till

Lag

om ändring i ärvdabalken

Härigenom förordnas, dels att 4 kap. 3—5 §§ och 8 kap. 10 § ärvdabalkeni

skall upphöra att gälla, dels att 4 kap. 1 § och 8 kap. 9 § samt rubriken

till 4 kap. samma balk skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

Om arvsrätt vid adoptivförhållande;

så ock om den arvsrätt, som tillkommer

barn utom äktenskap, och

om arvsrätt efter sådant barn.

1

Adoptivbarn och dess avkomlingar

taga arv och ärvas som om adoptivbarnet

varit adoptantens barn i

äktenskap.

Om arvsrätt vid adoptivförhållande.

Adoptivbarn och dess avkomlingar

taga arv och ärvas som om adoptivbarnet

varit adoptantens eget

barn.

8 KAP.

9§.

Vad i detta kapitel stadgas skall i

tillämpliga delar gälla i avseende å

rätt till underhåll för arvlåtarens

barn utom äktenskap, som har arvsrätt

efter honom, och för hans adoptivbarn

ävensom å skyldighet för sådana

barn och deras avkomlingar

att utgiva underhållsbidrag.

Vad i detta kapitel stadgas skall i

tillämpliga delar gälla i avseende å

rätt till underhåll för arvlåtarens

adoptivbarn ävensom å skyldighet

för sådant barn och dess avkomlingar

att utgiva underhållsbidrag.

De i---

arvlåtarens make.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970. 1 2

1 Senaste lydelse av 4 kap. 5 § se 1964: 325.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 124

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

2. Har arvlåtaren avlidit före nya lagens ikraftträdande, gäller fortfarande

äldre lag.

3. Är barn utom äktenskap fött innan nya lagen trätt i kraft och skulle

icke arvsrätt mellan fadern och barnet ha förelegat redan enligt äldre lag,

ärver barnet och dess bröstarvingar fadern och dennes släktingar endast

under förutsättning att annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den

som sitter i boet senast vid bouppteckningen fått kännedom om arvingen

eller anteckning om barnet före arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren

eller annan från vilken arvingen härleder sin arvsrätt.

4. I fråga om barn utom äktenskap, som enligt punkt 3 icke har rätt

att taga arv efter fadern, gäller fortfarande 8 kap. 10 § ärvdabalken.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

19

9) Förslag

till

Lag

om ändring i namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521)

Härigenom förordnas, dels att 40 § namnlagen den 11 oktober 1963 skall

upphöra att gälla, dels att 2 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2§-

Barn utom---------- som ogift.

Är barnet trolovningsbarn eller Barn utom äktenskap må genom

har fadern medgivit att det förvärvar anmälan hos pastor antaga faderns

hans namn, må barnet genom an- släktnamn,

mälan hos pastor antaga faderns

släktnamn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

10) Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom förordnas, att 15 § 1 mom. förordningen den 6 juni 1941 om

arvsskatt och gåvoskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

15

1 mom. Andel, som vid bodelning

skall tillfalla efterlevande make,

beräknas till hälften av makarnas

behållna giftorättsgods, där den

icke enligt lag blivit annorlunda bestämd

vid bodelning, varöver i behörig

ordning upprättad handling

föreligger i skatteärendet.

År äldre giftermålsbalken tillämplig

å förmögenhetsförhållandena i

boet, beräknas den andel, som tillfaller

efterlevande make såsom fördel,

giftorätt och morgongåva, till

hälften av den gemensamma behållningen

i boet, därest den icke enligt

lag annorlunda bestämts vid boskifte

och däröver i skatteärendet föreligger

behörigen upprättad handling.

För efterlevande------ej

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Andel, som vid bodelning

skall tillfalla efterlevande make,

beräknas till hälften av makarnas

behållna giftorättsgods, där ej

annat följer av 13 kap. 12 § andra

stycket giftermålsbalken eller andelen

enligt lag blivit annorlunda bestämd

vid bodelning, varöver i behörig

ordning upprättad handling

föreligger i skatteärendet.

Är äldre giftermålsbalken tillämplig

å förmögenhetsförhållandena i

boet, beräknas den andel, som tillfaller

efterlevande make såsom fördel,

giftorätt och morgongåva, till

hälften av den gemensamma behållningen

i boet, där ej annat följer av

13 kap. 12 § andra stycket nya giftermålsbalken

eller andelen enligt

lag annorlunda bestämts vid boskifte

och däröver i skatteärendet föreligger

behörigen upprättad handling,

arvsskatt.

Har efterlevande make enskild

egendom, skall bouppteckningen vara

åtföljd av skriftlig uppgift om

värdet av sådan egendom i den mån

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

det krävs för tillämpning av 13 kap.

12 § andra stycket giftermålsbalken

i skatteärendet. Vid uppskattning av

egendomens värde äga 20—27 §§

motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1970. Äldre bestämmelser

gäller dock fortfarande, om skattskyldighet inträtt dessförinnan.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 9 maj

1969.

N är varande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Kling, Holmqvist,

Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,

Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vidgad arvsrätt

för barn utom äktenskap, m. m., och anför.

Inledning

Hösten 1968 anmäldes frågan om lagstiftning på grundval av familjerättskommitténs

betänkande »Äktenskapsrätt» (SOU 1964: 34 och 35). Därvid

befanns att betänkandet inte kunde läggas till grund för några mera

omfattande reformer på familjerättens område. För detta behövdes ny utredning.

Vissa begränsade frågor ansågs emellertid böra lösas genast. Propositionsarbetet

beträffande dessa frågor borde av praktiska skäl delas upp på två

etapper, varav den första fick omfatta ändringar i gällande regler om ingående

och upplösning av äktenskap och den andra bl. a. ändringar beträffande

efterlevande makes rättsliga ställning, nya regler om fastställande

av faderskap för barn utom äktenskap samt utvidgad arvsrätt för barn

utom äktenskap.

Den första etappen har redan genomförts (prop. 1968: 136; 1LU 1968: 49;

rskr 394). Det återstår nu att behandla de frågor som innefattas i den

andra etappen. Underlaget består väsentligen av familj erättskommitténs

betänkande och remissyttrandena över detta1 samt av betänkandet »Fastställande

av faderskapet till barn utom äktenskap» (SOU 1965: 17) jämte

remissyttranden. Sistnämnda betänkande har avgetts av lagmannen Folke

Nyquist som särskilt tillkallad utredningsman.2

Över Nyquists betänkande har remissyttranden avgetts av Svea hovrätt,

Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,

hovrätten för Övre Norrland, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, kam
1

Ang. remissinstanserna se prop. 1968:136 s. 19.

2 Direktiv se riksdagsberättelsen 1964 s. 75.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

maradvokatfiskalsämbetet, riksförsäkringsverket, centrala folkbokföringsoch

uppbördsnämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala,

Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Värmlands, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Stockholm,

Göteborg och Malmö, domkapitlen i Uppsala, Linköpings, Västerås,

Lunds, Göteborgs, Karlstads, Härnösands, Luleå och Stockholms stift,

kanslern för rikets universitet efter hörande av de medicinska lärosätena,

domstolskommittén, socialpolitiska kommittén, pensionsförsäkringskommittén,

familj erättskommittén, barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg

och Malmö, Stockholms stads överförmyndarnämnd, Föreningen Sveriges

häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,

Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister, Svenska socialvårdsförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska läkaresällskapet,

Sveriges läkarförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Svenska livförsäkringsbolags förening, Folksam ömsesidig livförsäkring,

Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag, Kommunernas försäkringsaktiebolag,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,

Sveriges akademikers centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens

folk, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Fredrika-Bremer-förbundet,

Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Yrkeskvinnors

klubbars riksförbund, Centerns, Folkpartiets och Högerns kvinnoförbund

samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Länsstyrelserna

har bifogat yttranden av länsläkare, socialvårdskonsulenter och barnavårdsnämnder.

Medicinalstyrelsen har bifogat yttranden av föreståndaren

för blodgruppsserologiska avdelningen vid statens rättskemiska laboratorium,

professorn Birger Broman, och föreståndaren för paternitetsavdelningen

vid statens rättsläkarstation i Stockholm, docenten Torsten Romanus.

Justitieministerierna i övriga nordiska länder har fortlöpande hållits underrättade

om arbetet med detta ärende i justitiedepartementet.

Efterlevande makes ställning

Nuvarande ordning m. m.

Enligt giftermålsbalkens bestämmelser behåller vardera maken den egendom

som han innehar då han ingår äktenskap eller som han förvärvar

under äktenskapet. Den andra maken har emellertid i princip giftorätt i

egendomen. Vissa slag av makes tillgångar anses dock enligt 6 kap. 8 §

som enskild egendom och undantagna från giftorättsgemenskapen. Det gäller

egendom som genom äktenskapsförord eller genom givares, testators

eller arvlåtares förordnande förklarats skola vara enskild. I fråga om rättighet

som inte kan överlåtas eller i annat fall är av personlig art skall

bestämmelserna om giftorätt enligt 6 kap. 1 § andra stycket inte tillämpas

om de strider mot vad som särskilt gäller för rättigheten. Till följd av

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

denna regel är bl. a. pensions- och immaterialrätter ofta undantagna från

giftorättsgemenskapen. En närmare redovisning för vilka rättigheter paragrafen

omfattar lämnas i SOU 1964: 35 s. 260.

Vid bodelning med anledning av makes död sker i princip en hälftendelning

av makarnas sammanlagda behållna giftorättsgods. Härmed avses

vad som återstår sedan egendom motsvarande vardera makens skulder avräknats

från vederbörandes giftorättsgods. Den ena hälften tillfaller efterlevande

maken och den andra den dödes arvingar. Maken får emellertid

enligt 13 kap. 4 § alltid från delningen ta undan kläder och andra föremål

för personligt bruk till skäligt värde. I 13 kap. 12 § regleras vissa förmåner

för efterlevande make vid bodelningen i mindre bon. Första stycket avser

fall där den egendom som tillkommer maken är ringa. Han har då rätt att

av makarnas giftorättsgods ta ut nödvändigt bohag samt arbetsredskap och

andra lösören som fordras för att fortsätta hans näring. Andra stycket

(1928: 282, ändrat 1952: 333) innehåller den s. k. 6 000-kronorsregeln, Denna

innebär att efterlevande make alltid har rätt att vid bodelningen få sig

tillagt giftorättsgods till så stort värde att det tillsammans med hans enskilda

egendom uppgår till 6 000 kr. Rättigheten avser det behållna

giftorättsgodset. Syftet med bestämmelsen är enligt förarbetena (NJA II 1928

s. 600) att skydda efterlevande make mot splittring av hemmet i mindre

dödsbon. Genom att regeln gavs en schematisk form avsågs den bli lätt att

tillämpa. 6 000-kronorsregeln skall enligt paragrafens tredje stycke

(1928:282) inte tillämpas om den döde efterlämnar bröstarvinge, som inte

också är den efterlevande makens avkomling, eller barn utom äktenskap

med rätt till underhåll ur kvarlåtenskapen.

I fråga om barns rätt till underhåll ur arvlåtares kvarlåtenskap finns

regler i 8 kap. ärvdabalken. Enligt 1 § har barn vars uppfostran inte är avslutad

rätt att få bidrag till sitt underhåll med ett engångsbelopp om det

inte av sitt arv eller annorledes kan njuta uppehälle eller utbildning efter

vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Barnets rätt går

före annat arv och testamente. Enligt 9 § gäller bestämmelsen också om

den döde efterlämnar adoptivbarn eller utomäktenskapligt barn med arvsrätt.

Efter sin fader har barn utom äktenskap arvsrätt bara om det är trolovningsbarn

eller fadern avgett särskild s. k. arvsrättsförklaring. Efterlämnar

fadern annat utomäktenskapligt barn, skall det belopp som krävs

för fullgörande av faderns underhållsskyldighet för framtiden enligt 10 §

utgå ur behållningen i dödsboet före arv eller testamente. Barnet kan dock

inte få ut mera än om det haft äktenskaplig börd.

Makes rätt enligt 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken går före

gemensamma barns rätt till arv och bidrag ur kvarlåtenskapen enligt 8 kap.

ärvdabalken. På grund av undantagsbestämmelsen i paragrafens tredje

stycke får make däremot inte tillgodoses utöver sin giftorättsandel på bekostnad

av den rätt som barn i tidigare äktenskap och utom äktenskap har

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majrts proposition nr 124 år 1969

till arv och bidrag ur kvarlåtenskapen. När sådana barn efterlever sker

bodelning och skifte i vanlig ordning, varvid också gemensamma barn till

makarna deltar. Testamente efter den avlidne får stå tillbaka för efterlevande

makes rätt enligt 13 kap. 12 §. Bestämmelserna i paragrafen gäller

även om make genom testamente uteslutits från arvsrätt.

Enligt reglerna för den ordinära lottläggningen vid bodelning i 13 kap.

13 § giftermålsbalken har efterlevande maken rätt att på sin lott få arbetsredskap

och andra lösören, som fordras för hans näring, även om egendomen

tillhör andra maken. I övrigt har make rätt att få den egendom han

själv önskar ur sitt eget giftorättsgods. Han kan behålla fastighet som tillhör

hans giftorättsgods, eventuellt mot lösen i pengar.

Enligt lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med särskilda bestämmelser om

makars gemensamma bostad finns möjlighet att vid bodelningen i samband

med skilsmässa göra en behovsprövning i fråga om bostaden. Den make som

bäst behöver bostaden kan bli tilldelad denna om det anses skäligt med

hänsyn till övriga omständigheter. När det gäller hyres- eller bostadsrätt

kan rättigheten tilldelas ena maken även om den är andra makens enskilda

egendom. Det sagda äger motsvarande tillämpning vid bodelning med anledning

av makes död.

Enligt ärvdabalkens bestämmelser saknar efterlevande make arvsrätt när

den avlidne maken efterlämnar bröstarvinge. Som bröstarvingar räknas barn

i äktenskap och adoptivbarn samt avkomlingar till sådana barn, liksom

också barn utom äktenskap med arvsrätt efter den döde. Ofta nog tillgodoses

efterlevande make genom inbördes testamente. Bröstarvinge har dock

alltid rätt att få ut sin laglott, som är hälften av arvslotten.

När bröstarvingar saknas ärver efterlevande make enligt 3 kap. 1 § ärvdabalken

den avlidnes hela kvarlåtenskap, både giftorättsgods och enskild

egendom. Arvsrätten har karaktären av fri förfoganderätt, d. v. s. maken

får förfoga över egendomen under sin livstid men inte genom testamente.

Vid den efterlevande makens död har den först avlidnes arvingar

rätt till sekundosuccession i egendomen. Makes arvsrätt kan åsidosättas

genom testamente. Den kan också förstärkas genom föreskrifter i testamente,

bl. a. om bortfall av sekundosuccession.

För att uppskjuta avvecklingen av ett dödsbo och undvika att dess egendom

splittras kan dödsbodelägarna frivilligt ingå avtal om sammanlevnad

i oskiftat bo med stöd av regler i 24 kap. ärvdabalken och 14 kap. föräldrabalken.

Dödsbodelägarna förvaltar i princip den dödes egendom gemensamt.

Efterlevande maken skall enligt 12 kap. 3 § giftermålsbalken delta

i förvaltningen till dess bodelning sker. Han förvaltar enligt 4 § själv sin

egendom med redovisningsskyldighet för giftorättsgodset vid bodelningen.

Avtal om sammanlevnad i oskiftat bo kan enligt 24 kap. 3 § ärvdabalken

sägas upp med tre månaders uppsägningstid.

Efterlevande make har enligt 18 kap. 5 § ärvdabalken alltid rätt att

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

få underhåll ur dödsboet under tre månader från dödsfallet. En förutsättning

är dock att möjlighet till försörjning inte finns på annat sätt.

Endast utgifter för livets nödtorft skall täckas. Rätten till underhåll går

före arv och testamente.

I fråga om efterlevande makes rättsliga ställning i övriga nordiska

länder må framhållas följande.

När bröstarvingar finns har efterlevande make arvsrätt i Danmark och

Island till 1/3 av den dödes kvarlåtenskap och i Norge till 1/4. I alla de

tre länderna har make rätt att sitta i oskiftat bo. I Danmark och Norge

har make denna rätt utan vidare om bröstarvingarna är gemensamma. I Island

fordras att dessa är omyndiga eller ger sitt samtycke om de är myndiga.

Finns särkullbarn fordras i Danmark och Island dessas samtycke

eller om de är omyndiga skifterettens tillstånd. I Norge får efterlevande

make sitta i oskiftat bo med särkullbarn endast om dessa är omyndiga

och tillstånd ges av overformynderiet. I proposition under våren 1969 (ot.

prop. nr 36) har förslag lagts fram om att make skall få sitta i oskiftat bo

även med myndiga särkullbarn om dessa lämnar sitt samtycke.

Rätten att sitta i oskiftat bo omfattar enligt huvudregeln bara makarnas

giftorättsgods. Efterlevande maken har genom denna rätt en ägares rådighet

över boet.

I Danmark och Island har make laglottsskydd för viss del av arvslotten.

Efterlevande make är i Danmark alltid berättigad att sitta i oskiftat bo

med sin egen och bröstarvingarnas laglotter, d. v. s. halva kvarlåtenskapen.

I Island däremot är rätten att sitta i oskiftat bo inte skyddad mot testamente.

Efterlevande make saknar laglottsskydd i Norge. Rätten att sitta

i oskiftat bo kan få skydd mot testamente efter prövning av skifteretten.

Testamente som inskränker efterlevande makes rätt blir ogiltigt om det

inte kommit till hans kännedom före testators död.

En motsvarighet till 6 000-kronorsregeln finns i Danmark. Efterlevande

make har där alltid rätt att i s. k. suppleringsarv få så stor del av dödsboet

att värdet härav tillsammans med hans giftorättsandel, egen enskilda

egendom och arvslott uppgår till 12 000 kr. Fr. o. m. den 1 oktober i år höjs

emellertid denna gräns till 20 000 kr. I Norge har i nyss nämnda proposition

lagts fram förslag om att införa motsvarande ordning med en värdegräns

vid 15 000 kr.

I Finland har efterlevande make inte arvsrätt när bröstarvingar finns.

Make har dock rätt till underhållsbidrag ur dödsboet efter skälighetsprövning.

Bidraget utgår i ett för allt i pengar eller annan egendom. Bröstarvinges

laglott får inte kränkas utan vägande skäl. Motsvarighet till

6 000-kronorsregeln finns inte.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Vissa statistiska uppgifter

Av den år 1965 utförda folkräkningen framgår att 33 % av de gifta kvinnorna

hade förvärvsarbete, en ökning med 10 % i jämförelse med folkräkningen

1960. Motsvarande siffra för änkorna var 16, en minskning

med 2 % sedan 1960. Förvärvsarbete inom olika åldersgrupper var 1965

följande i procent av samtliga i resp. ålders- och civilståndsklass.

Ålder

Gifta

Änkor

20—24

38,5

39,9

25—29

33,9

46,4

30—34

34,2

52,0

35—39

40,3

57,5

40—44

43,6

64,3

45—49

43,7

66,1

50—54

39,0

59,0

55—59

31,1

46,9

60—64

18,4

28,7

65—69

6,8

9,7

Under hösten 1968 utfördes en arbetskraftsundersökning av Statistiska

centralbyrån beträffande ett urval om 60 000 personer. Av undersökningen

framgår att 37 % av de gifta kvinnorna hade förvärvsarbete. Beträffande

gifta kvinnor i åldrarna 20—64 år var motsvarande siffra 41.

Familj erättskommittén verkställde år 1962 en statistisk undersökning

för att belysa bl. a. i vilken omfattning efterlevande make tillgodoses genom

testamente. Undersökningen omfattade bouppteckningar inregistrerade i

hela landet åren 1960 och 1961 och avsåg de fall där makarnas behållna

egendom enligt bouppteckningen översteg 5 000 kr.

Beträffande dödsbon där både make och bröstarvingar fanns kom av

olika skäl redovisningen att omfatta drygt 30 000 eller 85 procent av samtliga

fall inom denna kategori. Fanns både giftorättsgods och enskild egendom

efter den döde hänfördes fallet under rubriken »giftorättsgemenskap»

om hans andel i giftorättsgodset var större än hans enskilda egendom

och annars under rubriken »inte giftorättsgemenskap». I 97,6 % av

fallen rådde giftorättsgemenskap och i 2,4 % inte giftorättsgemenskap. Där

giftorätt inte fanns förelåg testamentsförordnanden till efterlevande make

i 44,4 % av fallen. I bara 1,3 % av de undersökta fallen var efterlevande

make inte tillgodosedd vare sig genom giftorätt eller testamente. I vilken

utsträckning den efterlevande maken i dessa fall hade enskild egendom

eller tryggats genom pension framgick inte av undersökningen.

Rörande dödsbon där bröstarvingar inte fanns redovisar kommittén

samtliga nära 6 500 fall. I 96 % av fallen rådde giftorättsgemenskap och

inte giftorättsgemenskap i 4 %. Genom testamente tillerkändes make hela

eller så gott som hela kvarlåtenskapen med full äganderätt i 23,4 % av fallen.

I den mån förordnanden i övrigt gjorts med avvikelse från gällande

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969

arvsregler innebar de till helt övervägande del en utvidgning av efterlevande

makes rätt.

Inom finansdepartementet verkställdes år 1968 för kapitalskatteberedningens

räkning en undersökning av samtliga bouppteckningar som inregistrerats

under år 1967. Ett urval av dödsbon där efterlevande make fanns

har närmare undersökts. Följande uppgifter framgår om dödsbobehållningens

storlek och om förekomsten av giftorätt. (Endast dödsbon med en

behållning upp till 70 000 kr. har medtagits.)

Behållning i boet

i 1 000 kr.

0—5

5—10

10—15

15—20

20—25

25—30

30—40

40—50

50—70

Procentuell andel av bouppteckningar

i varje grupp där giftorättsgemenskap

varit helt eller delvis utesluten

0

6,8

4.5

3.5

5,2

4,7

5.0

3.0

4,4

Behållning i boet

i 1 000 kr.

Procentuell andel av samtliga bouppteckningar
-

0—10

0—15

0—20

0—25

0—30

0—40

0—50

0—70

31,2

39,1

46.0

51.6

57,5

60.7

68.0

77,0

Ärvdabalkssakkunnigas förslag m. m.

I sitt år 1954 framlagda betänkande med förslag till ärvdabalk (SOU

1954: 6) förordade ärvdabalkssakkunniga att barn utom äktenskap skulle

få samma arvsrätt efter fadern och dennes släktingar som barn i äktenskap.

De sakkunniga framhöll (s. 91) att en sådan reform givetvis medförde

ekonomiska konsekvenser för en efterlevande hustru. Om makarna

saknade gemensamma bröstarvingar, skulle hon sålunda gå miste

om den arvsrätt som annars tillkom henne. Å andra sidan kunde åberopas

att motsvarande situation förelåg om hustrun hade barn utom äktenskap

och dog före mannen. En viss mildring av den föreslagna arvsrättsreformens

verkningar för efterlevande hustru i mindre dödsbon borde dock

övervägas.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

De sakkunniga erinrade om att efterlevande makes rätt till lösöre enligt

13 kap. 12 § första stycket giftermålsbalken gick före arvsanspråk. Avsikten

med den s. k. 6 OOO-kronorsregeln i paragrafens andra stycke var att

mindre dödsbon skulle kunna hållas samman i större utsträckning än

tidigare. Bestämmelsen hade emellertid begränsad räckvidd eftersom den

inte var tillämplig om den döde efterlämnat särkullbarn eller utomäktenskapligt

barn med rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen. De sakkunniga

ifrågasatte om inte undantagen inskränkte regelns tillämpning

i alltför hög grad.

De sakkunniga anförde vidare att 6 OOO-kronorsregeln allmänt sett inte

hade större räckvidd än bestämmelsen i första stycket. Värdet av nödvändigt

boliag och lösöre kunde nämligen lätt stiga till 6 000 kr. Betydelsen

av 6 OOO-kronorsregeln låg i dess schematiska natur. Man kunde

undvika en ömtålig bedömning av makens behov. Regeln kunde tillämpas

på allt som var giftorättsgods, alltså bl. a. fast egendom och värdehandlingar.

Också i fråga om sådan egendom var det önskvärt att hålla samman

ett mindre bo. Egendomen kunde vara besparingar på makarnas arbetsinkomst.

Dessa kunde ofta vara en följd av hustruns verksamhet i hemmet

och hennes förmåga att hushålla med mannens medel. Det var rimligt att

den efterlevande maken i mindre dödsbon alltid fick behålla det hem och

de värden som makarna skapat gemensamt. De sakkunniga föreslog därför

den ändringen att 6 000-kronorsregeln skulle gälla även om den döde efterlämnade

barn i tidigare gifte eller utom äktenskap.

Det kunde givetvis ifrågasättas om efterlevande make blev skäligen tillgodosedd

genom nämnda förslag. Om hustruns ställning kunde förbättras

utan att arvingarnas berättigade intressen eftersattes var emellertid en avvägningsfråga

som hade samband inte bara med de utomäktenskapliga

barnens arvsrätt. De sakkunniga ansåg sig inte ha anledning att ingå på

denna större fråga.

Vid remissbehandlingen hävdades i ett flertal yttranden att en ytterligare

förstärkning av efterlevande makes ställning var en förutsättning för

arvsrättsreformens genomförande. Från något håll påpekades att den föreslagna

ändringen skulle medföra olyckliga verkningar för den först avlidne

makens särkullbarn. Förslaget borde därför kompletteras med någon

form av sekundosuccession. En närmare redovisning för remissyttrandena

lämnas i prop. 1958 A: 144 s. 157.

I remiss år 1955 till lagrådet med förslag till ärvdabalk (prop. 1958

A: 144 s. 101 och 158) anslöt sig dåvarande departementschefen till de sakkunnigas

uppfattning att man inte med hänsyn till efterlevande makes

ställning borde tveka om att genomföra arvsrättsreformen. Han medgav

dock att det fanns goda skäl att skydda efterlevande hustru ännu mera än

genom den föreslagna ändringen i 13 kap. 12 § giftermålsbalken, som han

emellertid ansåg vara tillräcklig för att utvidga de utomäktenskapliga

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

barnens arvsrätt. En förbättring av efterlevande makes ställning var ett

allmänt önskemål. Problemet hade betydelse oberoende av arvsrättsreformen.

I regel gällde det avvägningen mellan den efterlevande maken och de

äktenskapliga barnen. Denna ömtåliga fråga borde i första band tas upp

i ett större sammanhang.

Enligt lagrådet var problemet med att förbättra efterlevande makes

ställning mycket viktigt (s. 327). Lagrådet anslöt sig till den uppfattning

som kommit till uttryck i åtskilliga remissyttranden, nämligen att den

föreslagna ändringen i 13 kap. 12 § giftermålsbalken inte var tillräcklig

som skydd för efterlevande hustru, om arvsrättsreformen genomfördes.

I proposition år 1958 med förslag till ärvdabalk (s. 351) framhöll föredragande

departementschefen att även han kommit till uppfattningen att

frågan om efterlevande makes rätt borde lösas innan arvsrättsreformen

för utomäktenskapliga barn kunde genomföras. Med hänsyn därtill framlades

inte något förslag om ändiäng i 13 kap. 12 § giftermålsbalken. Departementschefen

erinrade om att familj erättskommittén, som tillsatts år 1957,

hade i uppdrag att utreda bl. a. frågan om efterlevande makens rätt i boet.

Familjer ättskommittén

Enligt kommittén kräver rättsuppfattningen att efterlevande makes ställning

förbättras, särskilt när den avlidne maken efterlämnar bröstarvingar.

Den yngre generationen har en annan ekonomisk ställning än tidigare med

större möjligheter till studiebidrag och bättre löner. Å andra sidan har

också efterlevande hustru fått en betydande förbättring genom den stora

pensionsreformen 1959. Försörjningsbehovet har därigenom blivit väsentligt

bättre tillgodosett än förut. Men efterlevande make har också anspråk

på bostad och visst lösöre. I dessa avseenden skall maken inte behöva sänka

sin standard till förmån för bröstarvingarna. Till detta kommer hänsynen

till makens fortsatta yrkesutövning, t. ex. då han driver jordbruk. Kommittén

konstaterar att efterlevande makes ställning tillmätts stor betydelse

vid behandlingen av frågan om utomäktenskapliga barns arvsrätt. Kommittén

har därför särskilt beaktat den intressekonflikt som kan uppstå

mellan sådana barn och efterlevande make.

Kommittén vill i första hand tillgodose efterlevande makes intressen genom

arvsrättsliga regler. När den avlidne efterlämnar både make och bröstarvingar,

skall den efterlevande maken enligt kommittéförslaget som huvudregel

ha arvsrätt i form av nyttjanderätt till hälften av kvarlåtenskapen.

I vissa fall skall nyttjanderätten, efter skälighetsprövning, kunna omfatta

en större andel av kvarlåtenskapen.

Av betydelse i sammanhanget är emellertid också åtskilliga ändringar

som kommittén föreslår i giftermålsbalkens bodelningsregler. Ändringarna

avser bodelningen både i samband med skilsmässa och vid makes död. En

genomgående princip är att makes behov av egendom i större utsträckning

än f. n. skall kunna tillgodoses på grundval av en skälighetsbedömning

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1969

i det enskilda fallet. Beträffande bodelning i anledning av dödsfall förstärks

efterlevande makes ställning i flera hänseenden. Bl. a. skall maken få möjlighet

att ta undan vissa rättigheter, som tjänar syftet att trygga makens

försörjning. Med sikte på förhållandena i mindre dödsbon förordar kommittén

flera ändringar i bodelningsregeln i 13 kap. 12 § giftermålsbalken.

En närmare redogörelse för kommittébetänkandet begränsas här till ändringarna

i detta lagrum.

Med hänsyn till nedgången i penningvärdet förordar kommittén att värdegränsen

6 000 kr. i paragrafens andra stycke höjs till 10 000 kr. Kommittén

erinrar om att efterlevande makes rätt enligt nuvarande 6 000- kronorsregel reduceras med hänsyn till maken tillhörig enskild egendom.

Enligt kommittén framgår det inte klart av paragrafens lydelse om i det

sammanlagda värdet skall inräknas sådana personliga rättigheter som avses

i 6 kap. 1 § andra stycket och som inte skall ingå i bodelning. Full klarhet

saknas också beträffande det vanliga fallet att livförsäkringsbelopp

tillfaller den efterlevande maken på grund av förmånstagarförordnande av

den döde. Ett förtydligande bör enligt kommittén ske. Kommittén har

varit inne på tanken att i beloppet 10 000 kr. skall inräknas förutom

den efterlevande makens enskilda egendom också hans personliga rättigheter

och försäkringsbelopp som tillfaller honom i anledning av dödsfallet.

Emellertid skulle regeln då inte ge utrymme för uttag av bohag, arbetsredskap

o. dyl. i de vanliga fall när tjänstegrupplivförsäkring utfaller till efterlevande

make. Och skall man bortse från sådana försäkringar bör man

enligt kommittén inte heller beakta försäkringsbelopp av annat slag eller

enskild egendom. Kommittén har därför ansett det vara mest rationellt att

regeln utformas så att make alltid skall ha rätt att av det gemensamma giftorättsgodset

få ta ut egendom till ett värde av 10 000 kr. Med giftorättsgods

avses då bara sådan egendom som ingår i bodelningen.

Enligt tredje stycket i 13 kap. 12 § gäller 6 000-kronorsregeln inte om

den döde efterlämnar bröstarvinge som inte är makarnas gemensamma eller

utomäktenskapligt barn med rätt till underhåll ur kvarlåtenskapen. Detta

innebär enligt kommittén en inte önskvärd inskränkning i den efterlevande

makens rätt. Det är rimligt att det värde som make kan tillgodogöra sig

genom den föreslagna 10 000-kronorsregeln alltid skall tillkomma honom

utan intrång av arvinge eller underhållsberättigad. I likhet med ärvdabalkssakkunniga

föreslår därför kommittén att undantagsbestämmelsen upphävs.

I anslutning till bl. a. de föreslagna ändringarna i bodelningsreglerna

har bestämmelserna i lagen den 15 maj 1959 med särskilda bestämmelser

om makars gemensamma bostad av kommittén inarbetats i giftermålsbalken.

Också inom ramen för försäkringsavtal slagen föreslår kommittén åtskilliga

ändringar i syfte att förbättra skyddet för efterlevande make. En redogörelse

för vissa av dessa förslag lämnas i specialmotiveringen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Remissyttrandena

Bland remissinstanserna råder i stort sett enighet om att efterlevande

makes ställning bör förbättras. Detta anses särskilt önskvärt om utomäktenskapliga

barn får arvsrätt efter fader och fädernefränder.

De förslag som kommittén har lagt fram i syfte att förbättra skyddet

för efterlevande make bär emellertid fått ett blandat mottagande. Det stora

flertalet remissinstanser avstyrker helt eller delvis de av kommittén förordade

ändringarna i arvslagstiftningen. Beträffande ändringarna i giftermålsbalkens

bodelningsregler är mottagandet av kommittéförslaget mindre

ogvnnsamt. Men även här förekommer åtskillig kritik. Remissinstanserna

har förståelse för kommitténs strävanden att åstadkomma en ordning som

ger största möjliga rättvisa i varje särskilt fall. Men de anser att de redan

nu svårtillgängliga bodelningsreglerna komplicerats ytterligare i förslaget.

En bidragande orsak är att reglerna i alltför stor utsträckning gjorts beroende

av skälighetsprövning. Från flera håll ifrågasätts om inte bodelningsreglerna

i stället bör förenklas och förtydligas och utrymmet för skälighetsprövning

begränsas.

En närmare redogörelse för remissutfallet begränsas i det följande till

förslaget om ändring i nuvarande 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken.

Den av kommittén förordade höjningen av värdegränsen till 10 000 kr.

har i allmänhet lämnats utan erinran. Förslaget i denna del har uttryckligen

biträtts av Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen

i Gävleborgs län och advokatsamfundet. Riksförsäkringsverket, Stockholms

stads överförmyndarnämnd, Fredrika Bremer-förbundet och Högerpartiets

kvinnoförbund ifrågasätter om inte värdegränsen bör anknytas till

basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Även advokatsamfundet

menar att beloppet bör göras värdebeständigt.

Från några håll förordas en höjning av beloppet utöver kommitténs förslag.

Föreningen Sveriges rättshjälps jurister och Folkpartiets kvinnoförbund

förordar sålunda att värdegränsen sätts högre än vid 10 000 kr.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge löses frågan om förbättring av

efterlevande makes ställning enklast genom att man utvidgar 6 000-kronorsregeln

betydligt mer än kommittén föreslår. Efterlevande make skulle få ett

rimligt skydd om värdegränsen höjs till 50 000 kr. och undantaget för

särkullbarn slopas. Beloppet kunde anknytas till basbeloppet enligt lagen

om allmän försäkring. Enligt hovrättens mening bör bestämmelsen utformas

så att efterlevande make kan tillgodoses även om den avlidnes egendom

är enskild. Vidare bör man med hänsyn till arvingarnas intressen överväga

att införa regler om sekundosuccession i den egendom som efterlevande

make får genom den föreslagna ordningen. Göta hovrätt uttalar sig i samma

riktning. Även domareföreningarna förordar att man utvidgar efterlevande

makes rätt att ta undan egendom vid bodelning. Eventuellt bör denna rätt

kompletteras med arvsrätt till ett begränsat belopp.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Även Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige anser att det i och

för sig är tänkbart att höja värdegränsen om den föreslagna arvsrätten för

efterlevande make inte införs. För att höjningen av värdegränsen skall få

praktisk betydelse måste den dock enligt Svea hovrätt bli så avsevärd att

barnen i det övervägande antalet dödsbon inte alls skulle få något arv. Värdegränsen

skulle också behöva ändras vid växlingar i penningvärdet. Systemet

är därför inte lämpligt.

Meningarna är delade om kommitténs förslag att värdegränsen skall beräknas

utan hänsyn till den efterlevande makens enskilda egendom. Riksförsäkringsverket

och Föreningen Sveriges rättshjälps jurister biträder uttryckligen

förslaget, medan Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, rådhusrätterna

i Stockholm och Göteborg samt Stockholms stads överförmgndarnämnd

närmast uttalar sig för nuvarande ordning. Denna ger enligt

Svea hovrätt en mera rättvisande bild av den efterlevande makens ekonomiska

ställning. Hovrätten förordar att giftorättsgods och enskild egendom

skall räknas in i det värde som tillkommer maken men däremot inte utfallande

försäkringsbelopp och sådana s. k. personliga rättigheter som enligt

6 kap. 1 § andra stycket inte är föremål för giftorätt. Hovrätten för Västra

Sverige anser att av lagtexten hör framgå att i värdet 10 000 kr. inte

skall inräknas personliga rättigheter och sådan rätt till pension och livränta,

som är föremål för giftorätt men som enligt kommitténs förslag alltid

skall undantas från bodelning vid makes död. Enligt Göteborgs rådhusrätt

bör man vid tillämpningen av 10 000-kronorsregeln bortse från tjänstegrupplivförsäkring

men däremot inte från vanlig kapitalförsäkring, överför

mgndarnämnden hävdar att alla försäkringar, där efterlevande make är

förmånstagare, bör få räknas bort.

Förslaget att upphäva undantagsbestämmelsen i 13 kap. 12 § tredje

stycket har godtagits av alla remissinstanser utom länsstyrelsen i Gävleborgs

län, som anser att bestämmelsen fortfarande bör gälla i fråga om

barn i tidigare äktenskap. *

Faderskap till barn utom äktenskap

Nuvarande ordning m. m.

Bestämmelser om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap

finns i föräldrabalken. Faderskapet fastställs genom dom eller genom erkännande

(1 kap. 2 §).

Talan i faderskapsmål kan riktas endast mot en man även om flera

män skulle kunna komma i fråga. Talan kan föras av modern, om hon har

vårdnaden om barnet, av särskilt förordnad förmyndare eller av barnavårdsmannen

för barnet (20 kap. 4 §). Enligt 3 kap. 2 § skall en man som

har haft samlag med moder till utomäktenskapligt barn under tid då barnet

kan antas vara avlat anses vara fader till barnet, om det inte är osan3

— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 124

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

nolikt, att barnet har avlats vid samlaget. En man kan alltså förklaras vara

fader till ett utom äktenskap fött barn, trots att det kanske är mer sannolikt

att en annan man i själva verket är fadern.

Erkännande av faderskap kan göras muntligen inför präst som för kyrkoböckerna

i den församling där barnet är kyrkobokfört eller i tillkallat

vittnes närvaro inför notarius publicus. Erkännandet kan också lämnas

skriftligen i handling som skall bevittnas av två personer och godkännas

av den för barnet förordnade barnavårdsmannen eller, om sådan inte finns,

av barnavårdsnämnden. Erkännandet skall på motsvarande sätt godkännas

av modern. Är modern död eller är hon sinnessjuk, sinnesslö eller på

okänd ort, skall erkännandet i stället godkännas av barnets förmyndare

eller av barnet själv om det är myndigt. Erkännande kan lämnas redan före

barnets födelse. Kan det visas att den som har lämnat erkännandet inte är

fader till barnet, är erkännandet inte bindande (3 kap. 4 §).

För barn utom äktenskap skall barnavårdsman alltid förordnas (8 kap.

3 §). Barnavårdsman förordnas av barnavårdsnämnden i den församling

där den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd eller, om han inte

är kyrkobokförd här i landet, där han vistas (8 kap. 4 §). Barnavårdsmannens

verksamhet står under tillsyn av barnavårdsnämnden som kan entlediga

barnavårdsman och förordna annan i hans ställe (8 kap. 8 §). Barnavårdsmannen

skall bistå den som har vårdnaden om barnet med råd och

upplysningar och se till att barnets rätt och bästa tillvaratas. Det åligger

särskilt barnavårdsmannen att se till att barnets börd fastställs, om det

är fött utom äktenskap, och att underhåll tillförsäkras barnet (8 kap.

6 §).

Enligt lagen den 12 december 1958 (nr 642) angående blodundersökning

m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap

kan rätten förordna om blodundersökning eller annan undersökning

rörande ärftliga egenskaper som kan ske utan nämnvärt men. Förordnandet

kan i sådana» fall avse modern, barnet, den man mot vilken talan förs

liksom också annan man, såvida det finns anledning att anta att han haft

samlag med modern under tid då barnet kan vara avlat.

Barn utom äktenskap har rätt till underhåll från föräldrarna enligt samma

regler som gäller för barn i äktenskap. Föräldrarna är skyldiga alt vidkännas

kostnaden för barnets uppehälle och utbildning om barnet inte har

egna tillgångar. Underhållsskyldigheten gäller tills barnet har fått den utbildning

som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag kan

anses tillbörlig. Underhållsskyldigheten upphör aldrig förrän barnet har

fyllt 16 år (7 kap. 1 § föräldrabalken). I kostnaden för barnets underhåll

skall var och en av föräldrarna ta del efter sin förmåga. Fader eller moder

som inte har vårdnaden om barnet skall betala underhållsbidrag (7 kap. 2 §).

Genom lagen den 21 maj 1964 (nr 143) om bidragsförskott tillförsäkras

bl. a. utomäktenskapliga barn i princip ett visst minimiunderhåll. Om

barnet är svensk medborgare och bosatt i Sverige skall av allmänna medel

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

utgå bidragsförskott till barnet i förhållande till fader eller moder som inte

har vårdnaden om barnet. Bidragsförskott kan utgå också till barn som

saknar svenskt medborgarskap, om vårdnadshavaren är svensk medborgare

och bosatt i landet (1 §). Rätt till bidragsförskott föreligger dock inte,

om barnet bor tillsammans med den underhållsskyldige, om det finns grundad

anledning att anta att den underhållsskyldige betalar fastställt underhållsbidrag

som inte understiger bidragsförskottet, om det är uppenbart

att den underhållsskyldige på annat sätt sörjer för att barnet får motsvarande

underhåll, om den underhållsskyldige gentemot utomäktenskapligt

barn genom ett för barnet bindande avtal åtagit sig att för dess underhåll

utge ett visst belopp en gång för alla eller om vårdnadshavaren utan giltigt

skäl underlåter att vidta eller medverka till åtgärder för att få underhållsbidrag

eller faderskap till barnet fastställt (2 §). Bidragsförskottet utgör

för år räknat 30 % av basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring

(basbeloppet är f. n. 5 800 kr.). Räknat per månad motsvarar det f. n.

145 kr. Finns det grundad anledning anta att fastställt underhållsbidrag

betalas i vederbörlig ordning, utgår bidragsförskott endast med belopp motsvarande

skillnaden mellan fullt förskott och underhållsbidraget. Frågor om

bidragsförskott prövas av barnavårdsnämnden (5 §). I den mån bidragsförskott

svarar mot fastställt underhållsbidrag inträder den barnavårdsnämnd

som på vederbörande kommuns vägnar har utgivit förskottet i barnets rätt

till underhållsbidrag från den underhållsskyldige (15 §). Länsstyrelsen kan

dock på framställning av barnavårdsnämnden eller den underhållsskyldige

besluta att återkrav gentemot den underhållsskyldige för det allmännas räkning

skall efterges om särskilda skäl talar för det (18 §).

Vad angår lagstiftningen om fastställande av faderskap till barn utom

äktenskap i övriga nordiska länder må framhållas följande. Bestämmelser

motsvarande 3 kap. 2 § föräldrabalken finns i Danmark och

Norge. Där gäller dessutom särskilda regler för det fall då modern har haft

samlag med flera män under konceptionstiden. En man kan då anses som

fader till barnet bara om det är väsentligt sannolikare att han och inte någon

annan är fader.

Förfarandet vid fastställande av faderskap är i Danmark och i Norge

reglerat på ett annat sätt än vad fallet är i vårt land. Den förberedande

utredningen görs av administrativ myndighet. Kan faderskapet inte fastställas

genom erkännande eller — i Norge — genom att mannen efter att

ha mottagit föreläggande underlåter att begära rättslig prövning av faderskapsfrågan,

hänskjuts saken till domstol. I vissa fall måste frågan alltid

prövas av domstol, bl. a. om det finns anledning anta att modern har

haft samlag med flera män under konceptionstiden. Rätten skall själv

stämma in alla presumtiva fäder att svara i målet. Domstolen har ansvaret

för utredningen och är inte bunden av parts yrkande.

I Finland kan faderskap till barn utom äktenskap fastställas endast ge
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 12k år 1969

nom erkännande. Om erkännande inte lämnas, kan viss man bara åläggas

att betala bidrag till barnets underhåll. Så skall ske om mannen har haft

samlag med modern under konceptionstiden och det inte är uppenbart

osannolikt att barnet avlats vid samlaget.

Statistiska uppgifter

Här redovisas först vissa uppgifter rörande födelsetal under åren 1960

—1967 och antalet mål om underhåll åt barn utom äktenskap. I allmänhet

avser dessa mål även fastställande av faderskap. Nagon särskild statistik

rörande antalet faderskapsmål finns inte.

Levande

födda barn

Därav utom äktenskap

Mål vid under-

År

Antal

0/

/o

xctttt/iiiu om uix

derhåll åt barn

u.ä.

1960...................

102 219

11 535

11,3

1 228

1961...................

104 501

12 216

11,7

—

1962...................

107 284

13 297

12,2

1 582

1963...................

112 903

14 172

12,6

1 667

1964...................

122 664

16 117

13,1

1 600

1965...................

122 806

16 950

13,8

1 867

1966...................

123 354

17 962

14,6

1 442

1967...................

121 360

18 323

15,1

—

Av de 18 323 utomäktenskapliga barn som föddes år 1967 hade 8 315

eller 45 % mödrar som vid barnets födelse ännu inte hade fyllt 20 år.

I följande tabell återges vissa ytterligare uppgifter beträffande utomäktenskapliga

barn för vilka barnavårdsmän finns förordnade.

Med faderskap

fastställt

Utan fastställt faderskap

År

Antal

Genom er- kännande

Genom

dom

Hela

antalet

%

Därav i

åldern

under 1 år

0/

/o

1960......................

92 825

72 446

11 892

8 487

9

2 648

31

1961 .....................

94 637

73 959

12 041

8 637

9

2 848

33

1962......................

96 445

75 178

12 395

8 872

9

2 918

33

1963......................

98 481

76 608

12 985

8 888

9

3 185

36

1964......................

101 234

78 547

13 181

9 506

9

3 764

40

1965 .....................

103 592

80 207

13 573

9 812

9

3 839

37

1966......................

105 734

82 065

13 532

10 137

10

4 063

40

Slutligen redovisas vissa statistiska uppgifter om storleken av de underhållsbidrag

(inklusive generella tillägg) som har fastställts för de utomäktenskapliga

barn för vilka barnavårdsman var förordnad vid utgången

av år 1967.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 124 år 1969

37

Underhållsbidrag

per månad. Kr

Antal u.ä. barn

%

0 ..............

12 918

12,0

1— 49..............

417

0,4

50— 74..............

4 330

4,0

75— 99..............

13 627

12,6

100—124..............

23 627

21,8

125—149..............

18 715

17,3

150—174..............

16 535

15,3

175—199..............

7 900

7,3

200— ..............

9 905

9,2

Belopp erlagt en gång för

alla.................

116

0,1

Summa

108 090

100,0

Medicinsk-biologisk utredning vid faderskapsbestämning

Vid utredning av faderskapsfrågor kan medicinsk-biologiska undersökningar

ofta vara till stor hjälp. I utlåtande den 18 september 1-964 — bilaga

A till SOU 1965: 17 — uttalar medicinalstyrelsen, att man på vetenskapens

nuvarande ståndpunkt får anse, att den rättsmedicinska bedömningen

till övervägande del går på den nekande linjen. Man kan alltså i

första hand utesluta en som fader uppgiven man. I andra hand kan man bedöma

om en man är osannolik som fader och slutligen om han kan vara eller

är sannolik som fader. Däremot saknas möjlighet att utpeka en bestämd

man som fader till ett barn.

Den medicinska utredning som har den största praktiska betydelsen

består av blodundersökningar, antropologiska undersökningar och utredning

om konceptionstidens längd.

På blodgruppsserologiska avdelningen vid statens rättskemiska laboratorium

utförs blod- och serumgruppbestämningar. De undersökta egenskaperna

ärvs lagmässigt och på grund härav kan man genom sådana undersökningar

få vägledning i faderskapsfrågor. Den teoretiska möjligheten att

genom blodundersökning utesluta en felaktigt utpekad man från faderskapet

uppgår f. n. till 71 %. Enligt upplysningar av föreståndaren och laboratorn

vid blodgruppsserologiska avdelningen torde uteslutningsmöjligheten

om ett par år komma att vara 80—85 %.

I vissa fall kan positiv sannolikhetsbedömning ske genom blodgruppsstatistiska

värderingar. Det beror på att man med kännedom om blodgrnppsfördelningen

inom. den befolkning som parterna tillhör kan beräkna

med vilken frekvens en föreliggande blodgruppskonstellation mellan

moder, barn och man förekommer i fall då mannen är barnets biologiske

fader och i fall då han inte är barnets biologiske fader. Förhållandet

mellan dessa frekvenser kallas det blodgruppsstatistiska faderskapsindexet.

Enligt uttalanden från rättskemiska laboratoriet och

medicinalstyrelsen till utredningsmannen talar ett blodgruppsstatis
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

tiskt faderskapsindex större än 19 (19: 1) för faderskap och ett blodgruppsstatistiskt

faderskapsindex mindre än 0,053 (1:19) mot faderskap.

Ett blodgruppsstatistislct faderskapsindex mellan 19 och 0,053 anses däremot

i och för sig knappast kunna tillmätas någon betydelse. Föreligger

flera faderskapsmöjligheter tillämpas samma resonemang. Ett inbördes

förhållande mellan två mäns blodgruppsstatistiska faderskapsindex som

överskrider storleken 19 till 1 (95 % till 5 %) anses sålunda i och för sig tala

för den ene mannens faderskap framför den andres under det att ett inbördes

förhållande mellan indexen som understiger 19 till 1 inte anses kunna

tillmätas någon betydelse. Grundvalen för den blodgruppsstatistiska värderingen

kan förryckas, om en eller flera av parterna tillhör en befolkningsgrupp

där blodgruppsfördelningen avviker från den som ligger till grund för

värderingen.

År 1967 inkom 2 268 faderskapsärenden till blodgruppsserologiska avdelningen

vid statens rättskemiska laboratorium. Cirka 10—15 % av dessa

ärenden torde emellertid ha rört frågor om äktenskaplig börd.

På paternitetsavdelningen vid statens rättsläkarstation i Stockholm utförs

antropologiska undersökningar avseende andra ärftliga egenskaper

än blod- och serumgrupper. Föreståndaren vid avdelningen har upplyst att

avdelningen utför ungefär 100 undersökningar i faderskapsärenden om året.

I dessa ärenden har blodundersökning alltid ägt rum utan att man har kunnat

få någon vägledning av den. Föreståndaren har vidare förklarat, att avdelningen

inte har tillräckliga resurser i. fråga om personal och lokaler. Om

avdelningen fick tillräckliga anslag, skulle man under optimala förhållanden

kunna utesluta felaktigt utpekade män i närmare 40 procent av antalet

ärenden. Det skulle vidare vara möjligt att göra sannolikhetsbedömningar i

60—70 % av antalet ärenden. Föreståndaren vid avdelningen har uttalat att

de rättsantropologiska undersökningsmetoderna har utvecklats under den

tid som har gått sedan utredningsmannen avgav sitt betänkande. Det finns

därför nu bättre möjligheter att göra vägledande uttalanden.

I Kungl. brev den 16 december 1955 nppdrogs åt medicinalstyrelsen att

företa en utredning om nyfödda barns vikt, längd och utvecklingsgrad

i övrigt vid olika havandeskapstider. Med anledning härav insamlades under

tiden den 1 juli 1956—den 30 juni 1957 ett material avseende 47 736

gossar och 44 612 flickor. Materialet har bearbetats av docenten Lars Engström

och rättsläkaren Bertil Falconer. De har utarbetat tabeller, som

klargör relationen mellan konceptionstidens längd och barnets utvecklingsgrad

i fråga om längd och vikt vid födelsen. Med ledning av tabellerna kan

man i procent beräkna chansen för att ett barn, som vid födelsen hade

viss längd och viss vikt, har avlats vid en viss tidpunkt då samlag påstås ha

ägt rum. Är det frågan om flera samlag kan man alltså med hjälp av tabellerna

göra sannolikhetsavvägningar. I sitt tidigare nämnda utlåtande den 18

september 1964 har emellertid medicinalstyrelsen uttalat, att en skillnad

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

mellan 50 % och 10 % sannolikhet från biologisk synpunkt får anses vara

irrelevant samt att man först vid en så låg sannolikhetsgrad som 1 % kan

räkna med att ifrågavarande mans faderskap är tvivelaktigt.

I det nämnda utlåtandet anför medicinalstyrelsen sammanfattningsvis

följande. Säker uteslutning av eu man kan ske genom bevisning om att

han var steril vid samlagstillfället, genom blodundersökning och genom

undersökning av relationen mellan konceptionstid och fosterutveckling. Genom

de två sistnämnda metoderna kan ibland konstateras att en viss man

är sannolik som fader. Med samma metoder kan man ibland göra jämförelser

av sannolikheten för en mans faderskap i relation till en annans. Den

antropologiska undersökningen kan i enstaka fall ge god, i andra fall viss

vägledning. Omständigheterna rörande olika fertilitetsgrad och användning

av preventivmedel kan ge god vägledning vid bedömandet av flera mäns

sannolikhet som fader.

Historik

Bestämmelser om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap

infördes först genom lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om barn utom äktenskap.

De grundades på ett av lagberedningen år 1915 avgivet betänkande.

I detta lämnades en redogörelse för de utomäktenskapliga barnens

ställning. Enligt då gällande rätt var utomäktenskapliga barn sämre ställda

i fråga om underhåll än barn i äktenskap. Barn utom äktenskap hade

nämligen endast rätt till nödtorftigt underhåll av föräldrarna till dess det

kunde försörja sig genom eget arbete. Modern saknade enligt lagberedningen

många gånger både vilja och förmåga att göra barnets rätt gällande.

Ofta led både modern och barnet nöd på grund av att fadern sökte undandra

sig sin skyldighet att bidra till barnets underhåll. Lagberedningen

menade att den viktigaste uppgiften för lagstiftningen på detta område var

att med kraft inskärpa föräldrarnas förpliktelser mot barnen. De utomäktenskapliga

barnen borde ha rätt till underhåll från sina föräldrar enligt

samma grunder som gällde för barn i äktenskap. Vidare borde man se till

att bestämmelserna om underhållsskyldigheten blev effektiva. För detta

ändamål föreslog lagberedningen att barnavårdsman skulle förordnas för

varje barn utom äktenskap. Denne skulle bistå modern med råd och upplysningar.

Dessutom skulle barnavårdsmannen ha rätt att vid sidan av

modern företräda barnet vid talan om underhåll och fastställande av faderskap.

Med en sådan ordning kunde det förväntas att de nya reglerna

om underhållsskyldighet inte bara skulle bli en reform på papperet.

I fråga om förutsättningarna för fastställande av faderskap till barn

utom äktenskap framhöll lagberedningen att man hade kunnat överlåta

åt domstolarna att välja mellan flera tänkbara män, om det varit möjligt

att med någorlunda säkerhet bedöma om det var sannolikare att den ene

var fader än den andre. De medicinska myndigheterna hade dock bestämt

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

motsatt sig en sådan ordning. En utväg kunde vara att låta alla män som

haft samlag med modern under konceptionstiden gemensamt bidra till

barnets underhåll. Detta skulle emellertid verka synnerligen stötande och

dessutom vara ägnat att skada barnets känsloliv och sociala anseende. Lika

litet tillfredsställande skulle det vara att förklara faderskapet outrett. Den

man som stämdes hade dock fullbordat vad som enligt naturens ordning

kunde ha gett upphov åt barnet. Det fick vara tillräckligt då bättre utredning

inte stod att få och rättsverkningarna av faderskapet väsentligen inskränkte

sig till att mannen blev underhållsskyldig. Eftersom dessutom

rätt till invändning om att flera män hade haft samlag med modern kunde

missbrukas till att dra ut på rättegången eller kasta ogrundad skugga

på modern ansåg lagberedningen att den omständigheten att utom svaranden

även annan hade haft samlag med modern under konceptionstiden

borde sakna rättslig betydelse. Mot bakgrund härav föreslogs att den som

haft samlag med modern under konceptionstiden skulle anses som fader.

om det inte var uppenbart att barnet inte avlats vid samlaget. Såsom exempel

på omständigheter, som kunde utesluta svaranden från faderskapet,

anförde lagberedningen att mannen var steril vid tiden för samlaget, att

modern då redan var gravid eller att barnet företedde rasegendomligheter

som visade att mannen inte kunde vara fader till barnet.

Lagberedningen föreslog också en regel om faderskapserkännande, som

i huvudsak överensstämde med nuvarande bestämmelse i ämnet.

1917 års lag, som utformades i överensstämmelse med lagberedningens

förslag, ansågs ha medfört stora förbättringar för de utomäktenskapliga

barnen. Under förarbetena till 1928 års lag om arv framhölls bl. a. att faderskap

till barn utom äktenskap hade kunnat fastställas i mer än 93 %

av fallen. I samband därmed berördes ånyo frågan om mannen i ett faderskapsmål

borde kunna få invända att modern hade haft förbindelser med

fler män under konceptionstiden. Tanken tillbakavisades emellertid med

hänsyn bl. a. till att det skulle kunna rubba grunden för 1917 års lagstiftning

och därmed äventyra det goda resultat den lagstiftningen hade gett

(prop. 1928: 17 s. 62 och 1LU 21 s. 20).

Vid tillkomsten av 1917 års lag hade vetenskapen ännu inte hunnit så

långt att blodundersökningar kunde användas som bevis vid faderskapsbestämningar.

Ungefär tio år efter lagens tillkomst hade dock forskningen

utvecklats så att det i vissa fall var möjligt för en som fader felaktigt utpekad

man att med hänvisning till resultatet av en blodundersökning fria

sig från faderskapet. Mot bakgrund härav tillkom lagen den 26 maj 1933

(nr 229) angående blodundersökning i mål om barn utom äktenskap. Under

förarbetena till lagen uttalades, att det allmänna hade intresse av att

barnets börd fastställdes i överensstämmelse med verkliga förhållandet.

Det var därför inte tillfredsställande, att medverkan till blodundersökning

kunde godtyckligt vägras (prop. 1933:45 s. 14). Trots att utsikterna för

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 124- år 1969

41

en med orätt utpekad man att fria sig var rätt begränsade — uteslutning

kunde ske i omkring 17 % av sådana fall — kom lagen därför att innebära,

att modern på yrkande av den instämde mannen vid vite kunde åläggas

att inge läkarintyg utvisande att blodprov hade tagits på henne och

barnet.

Blodgruppsforskningen utvecklades därefter ytterligare. I mitten av

1940-talet uppgick den teoretiska möjligheten att med tillräcklig visshet

utesluta en felaktigt utpekad man från faderskapet genom blodundersökning

till 36 %. Samtidigt hade även andra forskningsmetoder för faderskapsbestämning

framkommit. Det var sålunda i vissa fall möjligt att genom

andra undersökningar av ärftliga egenskaper, s. k. antropologiska undersökningar,

komma till slutsatser om en viss man var fader eller inte. I ärvdabalkssakkunnigas

förslag till föräldrabalk (SOU 1946:49) framhölls att

både blodundersökningar och antropologiska undersökningar i vissa fall

kunde mer eller mindre bestämt tyda på att svaranden inte var fader till

barnet. Alla sådana undersökningar borde kunna användas i faderskapsprocessen.

Det var ett allmänt intresse att få fram sanningen i faderskapsmål.

Man borde därför tillåta indiciebevisning, däribland utredning som

avsåg att styrka att modern hade haft samlag med annan än svaranden

under konceptionstiden. Sådan utredning borde dock tillåtas endast om

särskilda skäl talade mot att svaranden var fader. De sakkunniga förordade

att den stränga faderskapspresumtionen skulle något lättas. Presumtionen

skulle brytas om det framstod som »uppenbart osannolikt» att svaranden

var fader till barnet.

I sitt förslag till föräldrabalk uttalade föredragande departementschefen

att frågan om faderskapsbevisningen genom vetenskapens framsteg befann

sig i ett i viss mån annat läge än vid tillkomsten av 1917 års lag (prop.

1949:93 s. 87). Lagen borde därför tillerkänna sannolikhetsbedömningar

större betydelse. Man måste dock gå fram med stor försiktighet och inte

frångå principen att faderskapet med hänsyn till barnets framtid skulle

fastställas, även om viss risk för misstag förelåg. Bevisning om att andra

män än svaranden hade haft samlag med modern kunde medges, men bara

om särskilda skäl talade mot att svaranden var fader. Departementschefen

anslöt sig till de sakkunnigas förslag med en mindre jämkning. Han ansåg,

att ordet »uppenbart» kunde utgå ur lagtexten, och uttalade att detta inte

innebar någon större saklig ändring i förhållande till de sakkunnigas förslag.

Första lagutskottet ansåg också att det för att minska risken för misstag

var nödvändigt att tillerkänna sannolikhetsbedömningar något större utrymme.

Å andra sidan måste man gå fram med stor försiktighet. Endast

i de fall då den bevisning som talade mot faderskapspresumtionen var av

betydande styrka borde mannen kunna fritas från faderskapet. Om man,

för att faderskapspresumtionen skulle kunna kullkastas, uppställde kravet

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

att det skulle framstå som osannolikt att ett visst samlag varit befruktande,

hade lagstiftaren enligt utskottets uppfattning tillräckligt tydligt givit till

känna att det fordrades ett mycket betydande mått av bevisning (1LIJ

1949: 34 s. 9).

På grundval av dessa överväganden tillkom den nu gällande bestämmelsen

i 3 kap. 2 § föräldrabalken.

Under förarbetena till föräldrabalken föreslogs också ändringar i lagstiftningen

om blodundersökning i mål om faderskap till barn utom äktenskap.

Därvid framhölls att blodundersökningar och andra antropologiska

undersökningar skulle få ökad betydelse om möjligheterna att kullkasta

faderskaipispresumtionen blev något större. Enligt departementschefens

förslag skulle skyldighet att genomgå undersökning på yrkande av part

kunna åläggas modern, barnet och den instämde mannen. Dessutom

skulle utomstående man på yrkande av part kunna åläggas att genomgå

undersökning om det kunde hållas för visst att denne haft

samlag med modern under konceptionstiden. Departementschefen föreslog

vidare att också vissa anhöriga till dessa personer skulle kunna

åläggas att genomgå undersökning (prop. 1949: 93 s. 179). Riksdagen

ansåg emellertid att grundsatsen om kroppslig okränkbarhet borde upprätthållas

i fråga om anhöriga, som stod helt utanför rättegången, och

avslog därför förslaget i denna del (1LU 34 s. 23, rskr 325). I övrigt godtog

riksdagen förslaget. På grund härav tillkom lagen den 10 juni 1949 (nr 385)

angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet

till barn utom äktenskap.

Ärvdabalkssakkunnigas förslag m. m.

Ärvdabalkssakkunnigas förslag till ärvdabalk (SOU 1954: 6) innehöll

nya regler om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap. Dessa

regler hade utarbetats i samarbete med representanter för Danmark, Finland

och Norge. De sakkunniga ansåg det angeläget att det verkliga faderskapet

blev fastställt med största möjliga säkerhet. Eftersom det dock alltjämt

saknades möjlighet att fastslå ett barns härstamning med samma

bevisstyrka som krävs i andra sammanhang, kunde presumtionsregeln i 3

kap. 2 § föräldrabalken dock inte undvaras. De sakkunniga föreslog emellertid

att paragrafen skulle kompletteras med en tilläggsregel för de fall

då flera män var aktuella som fader till barnet. De sakkunniga anförde

i den delen bl. a. följande. Genom forskningar under de senaste åren på

främst blodprovets område hade möjligheterna att nå säkrare resultat avsevärt

ökat. När det utretts att modern under konceptionstiden haft samlag

med flera män, vilkas faderskap i och för sig inte var osannolikt, förelåg

ofta omständigheter som mer eller mindre starkt talade för att en viss

av männen var fader. Denne borde då förklaras vara fader. Kunde man

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1969

inte få fram någon påtaglig övervikt i sannolikhetshänseende för någon

av männen, borde talan om faderskapet helt ogillas.

I fråga om förfarandet underströk de sakkunniga bl. a. angelägenheten

av att utredning av faderskapet bedrevs objektivt. De processuella reglerna

måste ändras så att det blev möjligt att väcka talan om faderskap mot

två eller flera män samtidigt. Eftersom modern inte alltid hade intresse

av att stämma mer än en man, borde rätten dessutom ha befogenhet att

förelägga barnets ställföreträdare att väcka talan mot annan än den som

redan var part i målet. Iakttogs inte föreläggandet skulle rätten tillmäta

detta den betydelse det i belysning av alla omständigheter i målet kunde

förtjäna. Ställföreträdarens vägran att rätta sig efter föreläggandet skulle

sålunda kunna leda till att talan ogillades.

På grundval av de sakkunnigas betänkande utarbetades inom departementet

förslag till bl. a. nya regler om fastställande av faderskap till barn

utom äktenskap. Förslaget, som år 1955 remitterades till lagrådet, innebar

att 3 kap. 2 § föräldrabalken skulle kompletteras med en särskild regel för

de fall då modern hade haft samlag med flera män under konceptionstiden.

Den för vars faderskap övervägande skäl talade skulle då anses som fader.

Som skäl för förslaget anförde dåvarande departementschefen bl. a. följande

(prop. 1958 A: 144 s. 195). Vetenskapen hade gjort stora framsteg

inom blodgruppsforskningens område. Reglerna skulle skapa betydligt

större säkerhet för att det rättsligen fastställda faderskapet verkligen överensstämde

med det biologiska. Reformen utgjorde dessutom en förutsättning

för det samtidigt framlagda förslaget om att barn utom äktenskap

i arvsrättsligt hänseende skulle likställas med barn i äktenskap. De föreslagna

faderskapsreglerna skulle i varje fall inte väsentligt minska möjligheterna

att få faderskapet till utomäktenskapliga barn rättsligen fastställt.

Departementschefen anslöt sig till de sakkunnigas uppfattning om hur

det utomprocessuella förfarandet borde gestaltas. Reglerna om faderskapsprocessen

måste anpassas efter de materiella bestämmelserna. Om det förelåg

tvekan vem av två eller flera män som var fader till barnet, måste

domstolen få möjlighet att i en och samma rättegång pröva bevisningen

rörande dem alla. Skulle förfarandet behöva ordnas efter principer som

på en eller annan punkt avvek från vedertagna processuella regler, behövde

detta inte inge alltför stora betänkligheter. De processuella reglerna hade

ju inget självändamål utan deras uppgift var att ge ett tjänligt underlag

vid tillämpningen av de materiella reglerna.

I likhet med de sakkunniga föreslog departementschefen att barnets

ställföreträdare skulle ha rätt att begära stämning på flera män. Han anslöt

sig däremot inte till tanken att barnets ställföreträdare skulle kunna

föreläggas att väcka talan mot en utomstående man. Rätten skulle då ibland

tvingas göra en viss förhandsprövning av om en utpekad man verkligen

hade haft samlag med modern under konceptionstiden. En sådan ordning

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

kunde lätt ge sken av att rätten hade förutfattad mening. I anledning av

ett under remissbehandlingen framfört förslag om att barnavårdsmannen

borde vara skyldig att stämma in alla presumtiva fäder framhöll departementschefen

att det från barnets synpunkt var av stort värde att det rådde

ett gott förhållande mellan barnavårdsmannen och modern samt att barnavårdsmannen

därför inte borde tvingas stämma in en man, som enligt

moderns bestämda uppfattning inte var fader till barnet. Det kunde dessutom

antas att käranden inte skulle vara särskilt verksam för att skaffa

bevisning mot en person som enligt kärandens mening inte var fader. Departementschefen

ville därför inte biträda det nämnda förslaget. I stället

föreslog departementschefen att en instämd man skulle kunna dra in en

utomstående man i processen med verkan att ett partsförhållande uppstod

mellan barnet och den indragne mannen.

I yttrande år 1955 (prop. 1958 A: 144 s. 336) motsatte sig lagrådet, att

reglerna om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap ändrades.

Lagrådet framhöll bl. a., att en som fader utpekad man till följd av de

föreslagna reglerna skulle få större möjligheter att bli fritagen från faderskapet.

Detta skulle leda till obenägenhet att erkänna faderskapet. Antalet

fastställda faderskap skulle komma att minska vilket från social synpunkt

var betänkligt. Vidare skulle en rättegång med flera män inblandade ofta

utgöra en svår påfrestning för modern. I det övervägande antalet fall utpekade

modern rätt man som fader och det kunde betvivlas, om den föreslagna

ändringen av reglerna om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap

skulle öka säkerheten i avgörandena i så hög grad att det kunde

tillmätas någon större betydelse. Slutligen framhöll lagrådet att utformningen

av de föreslagna reglerna visserligen inte i och för sig föranledde

någon erinran men att de likväl föreföll invecklade och därmed svåra att

tillämpa.

Då lagrådets yttrande år 1958 anmäldes i statsrådet uttalade min företrädare

att förslaget om ändrade fadersltapsregler med anledning av lagrådets

invändningar tills vidare inte borde genomföras. Förslaget fick tas

upp igen i samband med att man tog slutlig ståndpunkt till frågan om

utomäktenskapliga barns arvsrätt (prop. 1958 A: 144 s. 353). Kungl. Maj:t

avstod därför från att förelägga riksdagen detta förslag.

Däremot framlades förslag till ny lagstiftning om blodundersökning

m. m. i mål om äktenskaplig börd och faderskap till barn utom äktenskap.

Detta förslag, som grundade sig på ärvdabalkssakkunnigas betänkande,

innebar bl. a. att för undersökning på utomstående man skulle krävas bara

att det förekom anledning till antagande att samlag hade ägt rum. Undersökning

skulle också kunna ske på domstolens eget initiativ utan yrkande

av part. Propositionen upptog vidare förslag om vidgning av undersökningsplikten

till att omfatta också barnets syskon samt föräldrar till modern

och till presumtiva fäder (prop. 1958 A: 144 s. 267).

Riksdagen antog förslaget utom i vad det avsåg undersökningsplikt för

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

45

anhöriga. I den delen biföll första kammaren förslaget, under det att and>

ra kammaren avslog det. På hemställan av första lagutskottet beslöt riksdagen

slutligen att avslå förslaget om undersökningsplikt för anhöriga men

anhöll samtidigt hos Kungl. Maj :t om skyndsam ny utredning av frågan.

(1LU 1958: B 14 s. 82, B 15 s. 2, rskr B 107).

1965 års förslag

Det av utredningsmannen framlagda förslaget till ändrade lagregler om

fastställande av faderskap till barn utom äktenskap och om förfarandet vid

domstol i faderskapsmål överensstämmer med det förslag i dessa frågor

som remitterades till lagrådet år 1955.

Utredningsmannen framhåller att det från rättssäkerhetssynpunkt är angeläget

att både framstegen på det medicinska området och andra möjligheter

att vinna klarhet i faderskapsfrågor utnyttjas. Han erinrar om medicinalstyrelsens

tidigare nämnda utlåtande den 18 september 1964. Enligt

detta går den rättsmedicinska bedömningen av faderskapsärenden i första

hand på en negativ linje, dvs. en uppgiven man kan uteslutas från faderskapet.

I andra hand kan bedömas om en man är osannolik som fader eller,

slutligen, om faderskapet kan vara eller är sannolikt. Däremot finns det

inte några möjligheter att utpeka en bestämd man som fader. Eftersom

möjligheterna att genom rättsmedicinska bedömningar få vägledning i enmansfallen

är mer begränsade än när jämförelse kan göras mellan flera

män, bör enligt utredningsmannen som huvudregel inte uppställas krav

på övervägande sannolikhet för att en uppgiven man skall förklaras vara

barnets fader. Han förordar i stället att nuvarande bestämmelse i 3 kap. 2 §

föräldrabalken bibehålls.

Rörande tillämpningen av huvudregeln uttalar utredningsmannen att

frågan om ett uppgivet samlag ligger inom konceptionstiden i allmänhet

kan avgöras med hjälp av de s. 1c. Engström-Falconerska tabellerna. Han

framhåller också att blodgruppsstatistiska värderingar ibland kan ge vägledning.

Han understryker dock att sådana statistiska värderingar får bedömas

tillsammans med övriga omständigheter. En omständighet av betydelse

är t. ex., om det finns anledning anta att modern haft förbindelse med

flera män under konceptionstiden. Om så är fallet ökar tvivlet på den utpekade

mannens faderskap.

Om två eller flera män, vilkas faderskap inte är osannolikt, har haft samlag

med modern under konceptionstiden, bör den för vars faderskap övervägande

skäl talar anses som fader. Som skäl för en sådan specialregel anför

utredningsmannen, att det numera finns relativt goda möjligheter att på

grundval av medicinskt relevanta fakta och andra omständigheter göra

sannolikhetsjämförelser mellan flera tänkbara barnafäder. Enligt utredningsmannen

kommer den föreslagna regeln med sitt krav på positiv sannolilchetsbevisning

visserligen att leda till en minskning av antalet fast
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

ställda faderskap. Med hänsyn bl. a. till de förhållandevis stora möjligheterna

att utesluta utpekade män genom blodgruppsserologiska undersökningar

beräknas dock antalet ej fastställda faderskap inte öka i mera betydande

omfattning. Olägenheterna av att faderskap inte alltid kan fastställas

anses också ha minskat genom att barn utom äktenskap efter tillkomsten av

lagen om bidragsförskott har fått avsevärt förbättrade möjligheter att erhålla

underhållsbidrag av allmänna medel. Utredningsmannen framhåller

slutligen, att bevisning om att modern har haft samlag med flera män under

konceptionstiden redan i gällande rätt (se t. ex. NJA 1956 s. 713) har tillmätts

betydelse. Den föreslagna tilläggsregeln kan därför inte anses medföra

några särskilda olägenheter för modern.

Utredningsmannen uttalar i fråga om tillämpningen av tilläggsregeln att

det inte nödvändigtvis behöver vara styrkt att två eller flera bestämda kända

personer har haft samlag med modern under konceptionstiden. Det räcker

att utredningen visar att samlag har förekommit med viss person och dessutom

med eu eller flera okända. I sådana fall blir jämförelsen mellan de

olika männen ofullständig, vilket kan leda till att faderskapet inte kan fastställas.

Utredningsmannen anser dock att sådana situationer skall uppstå

endast i undantagsfall.

I betänkandet understryks vikten av att rätten beaktar alla omständigheter

som kan inverka på bedömningen av vem av flera tänkbara män som

sannolikast är fader. Ledning kan erhållas av blodgruppsstatistiska värderingar,

undersökningar av andra ärftliga egenskaper än blod- och serumgrupper

och undersökningar av sannolikheten för befruktning under olika delar

av konceptionstiden med hjälp av Engström-Falconerska tabellerna. Hänsyn

bör också tas till samlagens placering i menstruationscykeln, högre eller

lägre fertilitet hos männen samt till trovärdiga uppgifter om att preventivmedel

har använts eller att menstruation har inträffat efter visst samlag.

Alla dessa omständigheter, vilkas betydelse inte kan i och för sig jämföras

med varandra, får vägas samman i en helhetsbedömning. Vid denna bör

också beaktas sannolikheten av att modern kan ha haft samlag under konceptionstiden

med andra män än dem beträffande vilka bevisning föreligger.

Utredningsmannen framhåller dock att man inte kan ta hänsyn till löst

framkastade påståenden om sådana samlag.

Utredningsmannen uttalar även att det för att reformen skall genomföras

bör förutsättas, att den blodgruppsserologiska avdelningen vid statens rättskemiska

laboratorium får sådana resurser att de vetenskapliga möjligheterna

på blodgruppsforskningens område kan till fullo utnyttjas. Han erinrar också

om att det är viktigt att man ökar den vetenskapliga forskningen på det

antropologiska området.

I fråga om förfarandet i faderskapsärenden understryker utredningsmannen

vikten av att faderskapsfrågan i största möjliga utsträckning utreds utan

rättegång. Det utomrättsliga förfarandet avses bli utformat i huvudsak

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

efter de riktlinjer som ärvdabalkssakkunniga angav i 1954 års betänkande

(SOU 1954: 6 s. 159), men något förslag till lagbestämmelser härom framläggs

inte. Barnavårdsmännen bör liksom hittills ha ansvaret för utredningarna.

Utgångspunkten för utredningen bör vara moderns uppgifter.

Hon bör tillfrågas, om hon har haft samlag med flera män under konceptionstiden.

Alla de av modern uppgivna männen skall höras av barnavårdsmannen.

Eventuellt bör även utomstående personer höras. Vidare skall barnavårdsmannen

skaffa intyg om barnets längd och vikt vid födelsen för att

konceptionstiden skall kunna beräknas. Om flera män är aktuella bör blodundersökningar

äga rum. Det bör också ske, då endast en man har utpekats

av modern om han begär blodundersökning. I vissa fall kan antropologiska

undersökningar komma i fråga. Om utredningen skulle visa sig särskilt

komplicerad kan det vara motiverat att barnavårdsmannen begär biträde av

advokat. Hela utredningen bör protokollföras i väsentliga delar. Med ledning

av vad som förekommit skall barnavårdsmannen söka träffa ett så objektivt

avgörande som möjligt och vända sig mot den man som närmast måste

antas vara fader. Om denne ej erkänner faderskapet bör man enligt utredningsmannen

skrida till rättegång och inte vända sig mot någon annnan

man.

Beträffande det processuella förfarandet anger utredningsmannen att han

i allt väsentligt ansluter sig till 1955 års departementsförslag (prop. 1958 A:

144 s. 202, 234, 247 och 255).

Han framhåller att barnavårdsmannens utredning ofta nog utvisar vem

som kan antas vara fader till barnet, även när modern haft samlag med

mer än en man under konceptionstiden. Det finns därför anledning räkna

med att barnets representanter också i fortsättningen i allmänhet kommer

att väcka talan bara mot en man. För att faderskapsfrågan i största möjliga

utsträckning skall kunna prövas i en rättegång är det emellertid lämpligt

att talan skall kunna föras mot flera män. Särskild föreskrift därom

föreslås i 3 kap. 1 § föräldrabalken. En ordning enligt vilken käranden eller

domstolen skulle vara skyldig att dra in alla presumtiva fäder i rättegången

avvisas av i huvudsak samma skäl som i 1955 års lagrådsremiss. Om bara

en man har stämts in bör emellertid denne ha möjlighet att hos rätten

begära att frågan om annan mans faderskap till barnet prövas. Utredningsmannen

föreslår därför en särskild regel i 3 kap. 1 § om att den mot vilken

barnets ställföreträdare har väckt talan om fastställelse av faderskapet

skall få dra in annan man i rättegången med verkan att talan anses väckt

även mot denne. Samma befogenhet skall tillkomma den som har dragits in

i rättegången. Yrkande om att faderskapsfrågan skall prövas även i fråga om

annan man skall enligt förslaget framställas i skriftlig inlaga. Beträffande

sådan inlaga skall i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet om stämningsansökan.

I betänkandet uttalas, att det är lämpligt men inte nödvändigt

att yrkandet framställs före huvudförhandlingen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1969

I betänkandet behandlas också frågan om införande av möjlighet för

domstol att förordna om blodundersökning och antropologisk undersökning

beträffande anhöriga till parterna. Vid sin utredning av frågan har

utredningsmannen från rättskemiska laboratoriet fått det beskedet att

blodundersökning av parternas föräldrar i vissa fall kan vara av värde och

— om någon av parterna har avlidit innan blodundersökning har kommit

till stånd — av avgörande betydelse. I de flesta faderskapsärenden är dock

sådan undersökning utan större värde. Både laboratoriet och paternitetsavdelningen

vid statens rättsläkarstation i Stockholm har dessutom underrättat

utredningsmannen om att man i allmänhet lyckats få de anhöriga att

frivilligt medverka om detta har ansetts vara av vikt. Eftersom en utvidgning

av undersökningsplikten skulle få ganska liten betydelse och då förslag

i den riktningen tidigare har mött motstånd föreslår utredningsmannen

ingen ändring på denna punkt.

Beträffande vissa särskilda frågor rörande processen i faderskapsmål

hänvisas till framställningen i specialmotiveringen.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag mottas i stort sett positivt av remissinstanserna.

I allmänhet anses förslaget sålunda väl ägnat att läggas till

grund för lagstiftning.

En allmänt kritisk inställning till förslaget kommer emellertid till uttryck

i ett par yttranden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner under

hänvisning till lagrådets yttrande över 1955 års departementsförslag att

man inte kan bortse från att förslaget har vissa praktiska nackdelar. Enligt

länsstyrelsens mening presterar utredningsmannen inget annat än förmodanden

om att olägenheterna inte blir betydande. Länsstyrelsen anser det

också stötande att flera män skall kunna stå som svarande i ett och samma

faderskapsmål. Enligt rådhusrätten i Malmö grundas gällande rätt på

den av sociala och humanitära skäl betingade uppfattningen att varje barn

bör ha en åtminstone nominell fader. Det berättigade häri anses kunna

sättas i fråga. Faderskap fastställs f. n. på grundval av en osäker presumtion.

När det gäller ett så betydelsefullt faktiskt förhållande som ett faderskap,

borde enligt rådhusrättens mening rimligtvis krävas en mycket hög

grad av sannolikhet, eftersom visshet i regel är utesluten. Även om det är

ett befogat önskemål, att faderskap fastställs också i oklara fall, kan detta

inte motivera ett rättegångsförfarande som leder till fastställande av sakförhållanden,

varom i själva verket råder en betydande ovisshet. En annan

sak är, anser rådhusrätten, att man för att såvitt möjligt trygga barnets

underhåll skulle kunna acceptera en ordning som leder till dom på mer eller

mindre osäkra presumtioner. Från de anförda principiella utgångspunkterna

krävs en radikal omgestaltning av ifrågavarande lagstiftning. Rådhusrätten

utgår från att en sådan inte kan komma till stånd i sammanhanget.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Flera remissinstanser framhåller vikten av att faderskapet blir fastställt

i överensstämmelse med det verkliga förhållandet. Socialpolitiska kommittén

uttalar att det i ett modernt samhälle kan sägas tillhöra de elementära

mänskliga rättigheterna att ha »rätt till föräldrar» eller med andra ord

veta vem som är moder och fader samt bli föremål för deras omvårdnad

och omtanke. Enbart denna omständighet är tillräckligt skäl för att man

från samhällets sida på allt sätt medverkar till att faderskapet fastställs.

Även från ekonomisk synpunkt är det av vikt att man får en säker bedömning

av faderskapsfrågan. Fastställande av faderskapet är angeläget också

för modern med hänsyn till frågan om underhåll i samband med förlossningen

och underhåll till barnet. Den utpekade barnafadern har å sin sida

intresse av att faderskapsfrågan blir prövad. Hovrätten över Skåne och

Blekinge uttalar att det både för den enskilde och från mera allmänna synpunkter

är synnerligen angeläget att de rättsliga avgörandena av faderskap

i högre grad än f. n. kan uppfattas som pålitliga. Advokatsamfundet tillstyrker

förslaget eftersom det från rättssäkerhetssynpunkt är angeläget att

största möjliga säkerhet uppnås vid avgörande av faderskapsfrågor. Liknande

synpunkter framförs av Föreningen Sveriges rättshjälps jurister samt

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund samt Centerns och Folkpartiets

kvinnoförbund.

Även domareföreningarna framhåller att förslagets värde ligger i den

större säkerheten för överensstämmelse mellan rättsligen fastställt och

biologiskt faderskap. Detta gäller emellertid under förutsättning att det i

rättegången verkligen blir klarlagt med vilka män kvinnan haft samlag under

konceptionstiden. Erfarenheten visar att modern i åtskilliga fall medvetet

döljer att hon under konceptionstiden haft samlag med flera män,

kända eller okända. Bevissvårigheterna kan därför bli mycket stora. Göteborgs

rådhusrätt ger uttryck åt liknande uppfattning.

Flera remissinstanser finner att den mot svaranden förhållandevis stränga

presumtionsregeln i 3 kap. 2 § föräldrabalken är svår att bryta och att regeln

i flermansfallen ofta kan leda till faderskapsförklaringar, vilkas riktighet

kan sättas i fråga. Uttalanden av denna innebörd görs av länsstyrelsen i

Uppsala län, rådhusrätterna i Stockholm och Malmö, domkapitlen i Uppsala

och Luleå samt Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister. Föreningen

framhåller att det med rådande dokumenterade promiskuitet ofta är en ren

slump vem av flera tänkbara män som blir att anse som fader. Enligt länsläkaren

i Norrbottens län verkar det nuvarande förfarandet att utesluta

den ene efter den andre tills man hittar en som inte är osannolik som fader

inte sällan stötande för den enskildes rättsmedvetande. Från mentalhygienisk

synpunkt anses förfaringssättet dessutom knappast ägnat att främja

moderns psykiska hälsa, då hon ofta i dessa fall befinner sig i en socialt

ömtålig situation.

Svenska kommunförbundet anser å andra sidan att gällade bestämmelser

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 124

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1969

på det hela taget visat sig tillfredsställande.

Det anses på flera håll vara en förtjänst hos förslaget att faderskapsfrågorna

kommer att kunna avgöras snabbare än f. n. Enligt Stockholms stads

barnavårdsnämnd är tidsfaktorn erfarenhetsmässigt av betydelse i sammanhanget.

Ju längre tid som förflyter från barnets födelse, desto större

blir svårigheterna att i komplicerade fall få fram uppgifter som är av betydelse

för faderskapets fastställande. I samma riktning uttalar sig advokatsamfundet,

Högerpartiets kvinnoförbund och Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund framhåller att nuvarande

ordning haft till följd att avgörandet av faderskapsfrågor dragit ut på tiden

till men för både moder och barn.

Remissinstanserna delar allmänt utredningsmannens uppfattning att d e

rättsmedicinska undersökningarna, särskilt de blodgruppsserologiska,

är av största betydelse för säkerheten i avgörandena av faderskapsfrågor.

Medicinalstyrelsen finner det vara av utomordentligt värde att

den medicinska vetenskapen numera möjliggör större säkerhet vid avgörande

av faderskapsfrågor. Särskilt från rättssäkerhetssynpunkt anses det

angeläget att dessa möjligheter till fullo utnyttjas. Denna synpunkt framförs

också av hovrätten över Skåne och Blekinge, flera länsstyrelser, socialpolitiska

kommittén, familjerättskommittén, fyra medicinska fakulteter,

Svenska kommunförbundet samt Folkpartiets och Centerns kvinnoförbund.

Behovet av ökade resurser till den blodgruppsserologiska forskningen

understryks kraftigt på flera håll. Ett stort antal remissinstanser, bland dem

fyra hovrätter, flera länsstyrelser, nästan alla barnavårdsnämnder, de medicinska

fakulteterna, advokatsamfundet, Svenska läkaresällskapet och två

till Sveriges läkarförbund anslutna förbund uppställer i likhet med utredningsmannen

den förutsättningen för reformen att de blodgruppsserologiska

undersökningarna kan utföras i tillräcklig utsträckning. Medicinalstyrelsen

och socialstyrelsen anser att reformen inte kan genomföras, om inte de berörda

institutionerna får resurser att fungera enligt de vetenskapliga möjligheterna.

Betydelsen av den antropologiska forskningen framhålls också

av flera remissinstanser.

Att de nya reglerna kommer att medföra ett ökat antal undersökningar

framhålls bl. a. av universitetskanslersämbetet, föreståndaren för blodgruppsserologiska

avdelningen och Yrkeskvinnors klubbars riksförbund.

Förbundet förmodar att den redan nu i många fall orimligt långa utredningstiden

kommer att ytterligare avsevärt förlängas, om inte rätt kraftigt ökade

resurser ställs till forskningens förfogande i samband med förslagets genomförande.

Vissa remissinstanser anser att samhällets utgifter för ökade

resurser åt institutionerna kan komma att medföra besparingar i andra

hänseenden. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund påpekar att stat

och kommun måste lämna ekonomiskt stöd åt moder och barn i avvaktan på

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

att faderskapsfrågan slutgiltigt avgörs. Förbundet finner det därför vara

ett samhällsekonomiskt intresse att utredningarna påskyndas. Enligt medicinska

fakulteten vid Karolinska institutet kan det ifrågasättas, om inte

de ökade anslag som en upprustning kräver direkt kommer att medföra besparingar

till motsvarande belopp i form av minskade kostnader för rättegångar

och bidragsförskott. Liknande synpunkter framförs av förståndaren

för blodgruppsserologiska avdelningen och medicinska fakulteten vid Lunds

universitet.

Rörande användandet av de Engström-Falconerska tabellerna framhåller

medicinalstyrelsen att material av detta slag ofrånkomligen är behäftat

med brister. Det tabellmaterial som redovisas i bilaga till betänkandet bör

därför användas med den största försiktighet. Materialet torde enligt styrelsen

vara framarbetat så långt f. n. är möjligt. Fortsatta undersökningar

anses dock kunna ge besked, huruvida en bättre matematisk formel som

kan ge säkrare bedömanden går att vinna. Liknande synpunkter framförs

av medicinska fakulteten vid Karolinska institutet som varnar för att man

mekaniskt räknar den procentuella sannolikheten för faderskapet på grundval

av tabellerna.

Inom Sveriges läkarförbund framhålls det angelägna i att medicinsk sakkunskap

i största möjliga utsträckning anlitas i faderskapsmål. Detta gäller

även sådana fall där det kan synas troligt att frågan huruvida uppgivet samlag

ligger inom konceptionstiden skulle kunna avgöras med ledning av de

Engström-Falconerska tabellerna.

Sambandet med arvsrättsreformen har föranlett uttalanden

av flera remissinstanser. Likställs inom och utom äktenskap födda barn

i arvsrättsligt hänseende är det enligt familj er ättskommitténs mening ofrånkomligt

att domstolen i flermansfallen i någon form prövar frågan, om

viss mans faderskap är mera sannolikt än de övrigas. Liknande uttalanden

görs av bl. a. hovrätterna, Stockholms rådhusrätt, socialstyrelsen, flera länsstyrelser,

barnavårdsnämnden i Stockholm, domareföreningarna samt Folkpartiets

och Centerns kvinnoförbund.

Domstolskommittén anser att det är en ovillkorlig förutsättning för arvsrättsreformen

att reglerna för faderskapets fastställande får sådan utformning

att riskerna för misstag praktiskt taget utesluts. Det är enligt kommitténs

mening från denna synpunkt som förslaget bör bedömas. Kommittén

anser dock att förslaget ingalunda ger betryggande garantier för att

det av domstol fastställda faderskapet överensstämmer med det verkliga.

Göteborgs rådhusrätt har samma uppfattning.

Svenska bankföreningen anser att nuvarande faderskapsregler bör behållas

oförändrade, om arvsrättsreformen inte genomförs. Föreningen hänvisar

därvid till att förslaget kan leda till en minskning av antalet fastställda

faderskap, vilket betecknas som en inte oväsentlig nackdel. Samma inställning

har Yrkeskvinnors klubbars riksförbund.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

I fråga om de praktiska verkningarna av de föreslagna faderskapsreglerna

framförs ånyo de i tidigare lagstiftningsärenden uttalade

farhågorna för olägenheter av skilda slag. En ökning av antalet ej fastställda

faderskap befaras av hovrätterna, socialstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala

län, domkapitlet i Uppsala, Stockholms rådhusrätt, domareföreningarna,

Yrkeskvinnors klubbars riksförbund och Högerpartiets kvinnoförbund.

Svea hovrätt anser det dock böra beaktas att möjligheterna att genom blodgruppsserologisk

undersökning utesluta faderskap har väsentligt ökats.

Detta medför enligt hovrättens mening en minskning av de fall då den föreslagna

tilläggsregeln skall tillämpas. Samma åsikt har hovrätten för Västra

Sverige. Socialstyrelsen delar utredningsmannens uppfattning att man inte

torde behöva frukta att antalet ej fastställda faderskap skall öka i mera

betydande omfattning. Hovrätten för Övre Norrland finner det tydligt att de

nya reglerna kommer att medföra att barnets talan ogillas oftare än nu.

Visserligen undanröjs därvid såtillvida ovissheten om faderskapet att —

efter vad med fog kan antas — färre män än tidigare med orätt förklaras

vara fader. Från barnets synpunkt innebär emellertid detta i förhållande

till gällande rätt den olägenheten att flera barn berövas möjligheten att få

betrakta viss man som fader och att få underhåll av denne.

En annan negativ effekt av de föreslagna reglerna kan enligt hovrätten

för Övre Norrland och socialstyrelsen bli ökade svårigheter att förmå den

uppgivne fadern att frivilligt erkänna faderskapet, eftersom han i större utsträckning

kan hoppas på friande dom. Domareföreningarna finner en sådan

effekt trolig, när det blir allmänt känt att ett faderskapserkännande även

medför arvsrätt för barnet. Reformen skulle i så fall innebära en ökning av

antalet stora, tidsödande och kostsamma rättegångar. Högerpartiets kvinnoförbund

framför liknande synpunkter men framhåller att sådana bekvämlighetssynpunkter

inte får vara avgörande när det gäller en så viktig sak som

fastställande av faderskap. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anför

att enligt uppgift från barnavårdsnämnden i Stockholm faderskap i det alldeles

övervägande antalet fall erkänns utan att blodundersökning företas

eller domstolsförfarande behöver tillgripas. Förbundet finner det viktigt att

detta blir fallet även i fortsättningen, då det här rör sig om mycket ömtåliga

och speciella förhållanden. Barnavårdsnämnden i Malmö anser att

risken för svaranden att få stå för rättegångskostnaderna och för att rättegången

blir utdragen kommer att avhålla de flesta män som inte kan räkna

med en positiv utgång från att överhuvudtaget föra saken till domstol.

Ett par remissinstanser uppehåller sig också vid frågan, huruvida förslaget

kan väntas medföra obehag för moder och barn. Socialstyrelsen hänvisar

till att styrelsen redan i sitt remissyttrande över ärvdabalkssakkunnigas

förslag tillmätte faran för missbruk i trakasseringssyfte mindre betydelse,

eftersom möjlighet härtill föreligger redan enligt gällande rätt. Rättsutvecklingen

anses ha hunnit förbi den försiktiga ståndpunkt som under

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

förarbetena till föräldrabalken intogs till frågan i vilken utsträckning rätten

till bevisning om samlag med flera män skulle få begagnas. Styrelsen finner

att man liksom hittills får lita till att utredningen hålls inom tillbörliga

gränser och till att handläggningen sker inom stängda dörrar, om den kan

tänkas skada moderns rykte. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län befarar

att den föreslagna rätten för en svarande att dra in en annan man i

rättegången kan komma att missbrukas till förfång för den indragne.

De angivna olägenheterna anses i allmänhet uppvägda av de större möjligheterna

att nå säkra avgöranden i faderskapsmål. Denna mening uttalas

av tre hovrätter, socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala

län, barnavårdsnämnden i Stockholm, domkapitlen i Uppsala och Linköping,

advokatsamfundet, Svenska läkaresällskapet, Folkpartiets kvinnoförbund

och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Sistnämnda förbund

finner sålunda att ökad rättvisa och säkerhet måste bli följden av tillläggsregeln.

Förslaget anses vidare innebära större rättvisa mot de av modern

uppgivna eventuella fäderna och kan i och med detta vara till fördel

även för henne. Ju mera övertygad den som förklaras vara fader är att

han verkligen också är fader, desto lättare måste det enligt förbundet vara

för honom att uppfylla de moraliska och juridiska förpliktelser som faderskapet

medför.

Bl. a. Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,

socialstyrelsen, barnavårdsnämnderna i Stockholm, Örebro och Kiruna samt

Högerpartiets kvinnoförbund finner att olägenheten av att faderskapet inte

alltid kan fastställas minskas genom bestämmelserna i 1964 års lag om

bidragsförskott. Enligt socialpolitiska kommittén får dock den omständigheten

att viss minimitrygghet har skapats för barn utom äktenskap inte

tas som motiv för att underlåta att på allt sätt pröva faderskapsfrågan.

Göta hovrätt anser att betydande svårigheter uppenbarligen måste göra sig

gällande vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna. Enligt hovrättens

mening hade det därför varit synnerligen värdefullt, om utredningsmannen

redovisat de praktiska erfarenheter som vunnits av motsvarande

lagstiftning i Danmark och Norge. Hovrätten utgår från att förslaget inte

läggs till grund för lagstiftning utan att dessa erfarenheter vinner tillbörligt

beaktande.

I fråga om den föreslagna huvudregeln konstaterar Göteborgs rådhusrätt

att utredningsmannen inte åsyftar någon ändring i gällande bestämmelser

för det fall att det inte har utretts att modem under konceptionstiden

haft samlag med mer än en man. Enligt rådhusrättens mening bör vid prövningen

beaktas varje omständighet som gör det tvivelaktigt, huruvida den

utpekade mannen är fader. Med hänsyn härtill bör för friande dom inte

krävas att det är osannolikt att barnet avlats vid samlaget. Redan en lägre

grad av sannolikhet anses böra räcka. Rådhusrätten förordar därför att

regeln ges den utformningen att den som har haft samlag med modern

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

under tid då barnet kan vara avlat skall anses som fader, om det inte föreligger

omständighet som gör det mindre sannolikt att barnet har avlats vid

samlaget.

Den föreslagna tilläggsregeln tillstyrks av hovrätten över Skåne

och Blekinge, socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala

län, barnavårdsnämnden i Stockholm, Folkpartiets kvinnoförbund och

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Andra remissinstanser framför

emellertid kritik mot förslaget i denna del.

Frågan om vilken grad av sannolikhetsövervikt som skall vara utslagsgivande

vid tillämpningen av tilläggsregeln uppmärksammas av flera remissinstanser.

Enligt domstolskommittén torde utredningsmannen med sitt förslag

inte ha avsett annan tolkning än som förordats av departementschefen

år 1955. Detta anses innebära att ganska små sannolikhetsskillnader kan bli

utslagsgivande. Enligt lagtextens ordalydelse skall för övrigt, anför kommittén,

även den obetydligaste sannolikhetsövervikt beaktas. Med det begränsade

krav på sannolikhetsövervikt som sålunda uppställs måste enligt

kommitténs mening risken för oriktiga avgöranden i faderskapsmål bli betydande.

Kommittén anser att godtagbara garantier för tillförlitliga resultat

av faderskapsprövningen kan uppnås bara om det uppställs krav på en

mera påtaglig sannolikhetsövervikt för att en av männen skall anses som

fader. Detta bör komma till uttryck i lagtexten. Kommittén förordar att

samma krav som i dansk och norsk lag uppställs i svensk lagstiftning.

Ingen av männen skall sålunda anses som fader, med mindre det är väsentligt

större sannolikhet för att barnet avlats av honom. Detta torde enligt

kommitténs mening medföra att som regel samtliga män som har haft

samlag med modern under konceptionstiden måste höras i målet för att

faderskapet skall kunna fastställas. I samma riktning uttalar sig Svea hovrätt,

Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Göteborgs rådhusrätt och

barnavårdsnämnden i Malmö.

Stockholms rådhusrätt finner det ovisst vilken grad av sannolikhetsövervikt

utredningsmannen kräver för att käromålet skall kunna bifallas. Rådhusrätten

framhåller att av de till betänkandet fogade sakkunnigutlåtandena

framgår att även en siffermässigt ganska stor sannolikhetsskillnad måste

visa fel i ett antal fall. Enligt rådhusrättens mening kan en alltför ringa

sannolikhetsövervikt inte godtas, utan den bör vara påtaglig. Rådhusrätten

ifrågasätter om inte tilläggsregeln antingen bör utformas som en negativ

regel eller förtydligas på annat sätt.

Frågan om tilläggsregelns tillämpning i de fall då det är mer eller mindre

sannolikt att okända presumtiva fäder kan finnas diskuteras i några remissyttranden.

Familjerättskommittén anser att tilläggsregeln inte bör tillämpas

redan när det är sannolikt men inte styrkt att samlag med flera förekommit.

Kravet på tillfredsställande bevisning får alltså inte efterges. Utredningsmannens

yttrande om innebörden av kravet på övervägande skäl kan enligt

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1969

55

Svea hovrätt inte tolkas på annat sätt än att i bedömningen av den inbördes

sannolikheten mellan två kända presumtiva fäder skall ingå också andra

män beträffande vilka samlag inte kan styrkas. Obestyrkta påståenden att

kvinnan har haft samlag med andra män anses liksom hittills i vissa fall

kunna — ehuru med försiktighet — tillmätas betydelse vid avgörande av

frågan om det är osannolikt att barnet avlats av den med vilken samlag har

styrkts. Däremot finner hovrätten det inte föreligga tillräcklig anledning att

beakta sådana påståenden vid prövning enligt tilläggsregeln av den inbördes

sannolikheten mellan flera män. Liknande synpunkter anläggs av hovrätten

för Västra Sverige. Hänsyn till oupplysta faderskapsmöjligheter bör tas

endast i undantagsfall. Skulle utredningen i målet ge ett mycket starkt stöd

för antagande att modern haft samlag med mer än en man under konceptionstiden,

torde det emellertid enligt hovrätten vara svårt att undvika att

ta hänsyn därtill.

Riksförsäkringsverket samt hovrätten över Skåne och Blekinge anser att

i bedömningen bör ingå sannolikheten för att oupplysta faderskapsmöjligheter

finns. Enligt riksförsäkringsverket bör detta tydligare framgå av

lagtexten. Vid avvägning av de olika intressen som gör sig gällande måste

enligt hovrätten sanningskravet väga ojämförligt tyngre än intresset att i

största möjliga antal fall rättsligen fastställa faderskap och därmed förenad

arvsrätt.

Advokatsamfundet understryker vikten av att hänsyn liksom hittills inte

tas till löst framkastade påståenden från svarandes sida att modern haft

samlag även med annan man under konceptionstiden och att uppgifter om

samlag med en eller flera okända män i allmänhet lämnas utan avseende.

Om inte sådan återhållsamhet visas även i framtiden, förmodas benägenheten

att bestrida faderskap efter de nya reglernas införande bli betydligt

större än utredningsmannen antagit. Ordföranden i Föreningen Sveriges

stadsdomare anser att tilläggsregeln bör begränsas till att endast avse män

som är parter i målet. Domkapitlet i Göteborg menar att 3 kap. 2 § bör

kompletteras med ett stadgande av innebörd att faderskapet skall förklaras

outrett, när det har bevisats att modern under konceptionstiden förutom

med svarande har haft samlag med en eller flera män, vilkas identitet är

okänd för domstolen.

Utredningsmannens synpunkter på det utomrättsliga förfarandet

föranleder uttalanden från några remissinstanser. Socialstyrelsen

förmodar att det föreslagna utredningsförfarandet kommer att ställa större

krav på barnavårdsmannainstitutionen. Styrelsen kommer att efter lagstiftningens

genomförande noga följa utvecklingen på området i fråga om behovet

av ökad kvalificerad arbetskraft samt av råd och anvisningar rörande

förfarandet. Enligt Svenska kommunförbundet bör barnavårdsmannainstitutionen

anpassas efter vad som numera krävs av dess verksamhet. Exempelvis

skulle den i barnavårdsmans uppdrag ingående skyldigheten att sörja

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

för att utomäktenskapliga barns börd fastställs kunna än bättre tillgodoses,

om skyldigheten ålades vederbörande barnavårdsnämnd och av denna kunde

anförtros åt personal med särskilda kvalifikationer. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län ifrågasätter om det är lämpligt att låta en förberedande

utredning ta formen av ett utomprocessuellt förfarande som sköts av barnavårdsman.

Högerpartiets kvinnoförbund framhåller att den objektiva utredning som

skall verkställas av barnavårdsman måste bli så fullständig som möjligt.

Den bör därför vid behov omfatta fullständig blodundersökning och i särskilda

fall även antropologisk undersökning. Öv er ståthållar ämbetet understryker

vikten av att barnavårdsmannen aktivt verkar för att utredningen

av tveksamma faderskap utsträcks till att omfatta samtliga aktuella män.

Oavsett den föreslagna rätten för svarande att dra in andra presumtiva

fäder i rättegången, har barnavårdsmannen oftast betydligt större möjligheter

att få upplysningar om moderns förhållanden under konceptionstiden.

Ämbetet anser att barnavårdsmannen inte utan blodgruppsserologisk undersökning

bör söka utverka ett faderskapserkännande om han känner till att

flera män kan komma i fråga.

Stockholms rådhusrätt menar att särskilda bestämmelser bör meddelas

om det utomrättsliga förfarandet, om de materiella reglernas syfte skall

vinnas. Rådhusrätten anser att barnavårdsman i förekommande fall bör

få påkalla vitesföreläggande för inställelse till förhör och undersökningar.

Vitesbeslut bör meddelas av vederbörande länsstyrelse. Särskilda bestämmelser

om barnavårdsmans befogenhet att anlita tvångsmedel måste meddelas.

Om barnavårdsmannens befogenheter vidgas på antytt sätt, kan antalet

rättegångar minskas. I de fall rättegång blir nödvändig befrias domstolarna

från de närmast administrativa åtgärderna avseende blodprovstagning

och kan ägna sig åt rent dömande verksamhet. Rådhusrätten framhåller

vidare att det bör övervägas om inte behövliga undersökningar bör

göras kostnadsfria. En sådan ordning anses med säkerhet öka parternas

vilja att medverka till utredningen.

De föreslagna reglerna om det process uella förfarandet har

föranlett uttalanden från åtskilliga remissinstanser. Möjligheten till samtidig

prövning i flermansfallen betecknas av domstolskommittén som en

fördel i jämförelse med nuvarande bestämmelser. Samma mening har bl. a.

länsstyrelserna i Uppsala och Norrbottens lön, flera barnavårdsnämnder,

Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Högerpartiets kvinnoförbund

och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

I några remissyttranden hävdas att förslagets genomförande kommer att

medföra behov av juridiskt biträde åt såväl kärande som svarande. I fråga

om biträde åt käranden anför advokatsamfundet att rättegången i faderskapsmål

i många fall måste bli mera invecklad än f. n. Samfundet anser

det därför viktigt att barnets representanter anlitar advokat i betydligt

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Knngl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

större omfattning än hittills. Liknande uttalanden görs av rådhusrätten i

Malmö och Svenska kommunförbundet. Med hänsyn till den många gånger

komplicerade rättegången och till vikten av att tilltron till domstolens objektivitet

inte rubbas anser Stockholms rådhusrätt att förslaget med nödvändighet

kräver att domstol får möjlighet att förordna biträde åt svarande i

faderskapsmål under liknande förutsättningar som i brottmål och mål om

omyndigförklaring. Svarande i faderskapsmål anlitar nämligen i regel inte

rättegångsbiträde. Möjlighet att förordna rättegångsbiträde bör finnas i

fråga om var och en som dras in som svarande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner det lämpligt att barnavårdsman

i tveksamma fall medverkar till att talan riktas mot alla män som har

haft samlag med modern under konceptionstiden och vilkas faderskap inte

är osannolikt. Det anses inte minst från barnets synpunkt angeläget att

domstolen kan göra erforderliga jämförelser i dessa fall. Möjligheten till

sådan prövning bör enligt hovrättens mening i allmänhet inte få bero på

yrkande av den instämde mannen. Liknande synpunkter anförs av några

barnavårdsnämnder. Barnavårdsnämnden i Göteborg finner det sålunda angeläget

att barnavårdsmannen av modern får klarhet i om hon under konceptionstiden

haft samlag med mer än en man. Om så är fallet och faderskapsfrågan

därför framstår som tveksam kan det enligt nämndens mening

ifrågasättas om inte ärendet regelmässigt bör hänskjutas till domstols avgörande.

Nämnden anser att härigenom bästa möjliga garanti skapas för

en riktig bedömning av de olika faktorer som läggs till grund för ett fastställande

av faderskapet. Barnavårdsnämnden i Halmstad anför att man

måste räkna med att barnets företrädare varken anser sig ha anledning

eller är benägna att begagna sig av möjligheten att samtidigt rikta talan mot

flera män. Det kan enligt nämnden synas stötande att barnets rätta faderskap

görs beroende av den ursprunglige svarandens större eller mindre

handlingskraft, känslobetonade hämningar och vilja till risktagning.

Svenska kommunförbundet anser att det av lagtexten bör framgå att ansökan

om stämning mot mer än en man skall förekomma endast undantagsvis.

Stockholms rådhusrätt och domareföreningarna delar utredningsmannens

mening att det inte bör åligga kärande eller domstol att dra in annan man i

rättegången.

Beträffande tidpunkten för yrkande om indragning ifrågasätter Göta

hovrätt om inte lagrummet bör kompletteras med en ordningsregel, som

klargör vikten av att invändning om samlag med flera görs utan onödigt

dröjsmål. Domareföreningarna understryker vikten av att yrkande om indragning

framställs under förberedelsen i målet för att förhindra att huvudförhandling

inställs i onödan.

Utredningsmannens ställningstagande i fråga om undersökningspliktens

omfattning då det gäller blodundersökningar och andra

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

undersökningar av ärftliga egenskaper biträds av medicinska fakulteten vid

Uppsala universitet, barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg, Svenska

bankföreningen och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Barnavårdsnämnden

i Stockholm anför att tvingande bestämmelser om undersökningsplikt

för anhöriga i praktiken synes obehövliga och att sådana

bestämmelser skulle innebära ett kraftigt ingrepp i den enskildes integritet.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund finner att det måste anses tillfredsställande

att förslaget inte innebär någon vidgad undersökningsplikt.

En mera tveksam hållning intar Stockholms rådhusrätt, som ifrågasätter

om inte parts föräldrar och syskon bör kunna åläggas blodprovstagning,

såvida parten själv har avlidit. Familjerättskommittén finner av betänkandet

framgå att den medicinska sakkunskapen numera fäster mindre vikt

än tidigare vid möjligheterna att undersöka anhöriga till modern eller till

de män som är aktuella. En utvidgad undersökningsplikt anses enligt kommittén

likväl stundom vara av avgörande betydelse. Det synes kommittén

inte tillrådligt att i sådana fall helt lita till de anhörigas goda vilja. En utvidgad

undersökningsplikt i huvudsaklig överensstämmelse med vad som

föreslogs i prop. 1958: 144 förordas. Kommittén åberopar det allmänna intresset

av att faderskap fastställs rätt liksom också frågans betydelse för

bl. a. fädernefränderna, om arvsrättsreformen genomförs. Liknande synpunkter

framförs a v rådhusrätten i Malmö.

Beträffande remissutfallet i vissa särskilda frågor hänvisas till specialmotiveringen.

Arvsrätt för barn utom äktenskap

Nuvarande ordning m. m.

Enligt 2 kap. 1 § ärvdabalken är arvlåtarens avkomlingar, eller bröstarvingar,

hans närmaste arvingar på grund av släktskap. I 4 kap. regleras

frågan om utomäktenskapliga barns arvsrätt. Barn utom äktenskap eller

dess avkomlingar tar enligt 3 § arv efter barnets moder och hennes släktingar

samt ärvs av dem som om barnet hade äktenskaplig börd. Enligt 4 §

kan barnet under vissa förutsättningar ta arv efter fadern och fadern efter

barnet som om barnet vore av äktenskaplig börd. Så är fallet om barnet är

trolovningsbarn eller om fadern avgett förklaring att barnet skall ha samma

arvsrätt efter honom som barn i äktenskap. Mellan barn utom äktenskap

och dess fader finns i övrigt inte arvsrätt liksom ej heller mellan barnet och

faderns släktingar. Som har angetts i tidigare sammanhang har barn utom

äktenskap i vissa fall rätt till underhåll ur faderns dödsbo enligt regler i

8 kap. ärvdabalken. I

I Danmark, Island och Norge är utomäktenskapliga barn i arvshänseende

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

likställda med barn i äktenskap. Detsamma gäller i Finland i fråga om barn

som blivit erkänt av fadern eller som är trolovningsbarn.

Enligt 1734 års lag hade barn utom äktenskap inte arvsrätt efter någon

av föräldrarna. Efter vissa reformer 1866 och 1905 fick utomäktenskapliga

barn genom lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om barn utom äktenskap full

likställighet med barn i äktenskap i fråga om det arvsrättsliga förhållandet

till modern och hennes släktingar. Enligt samma lag hade trolovningsbarn

arvsrätt efter fadern och ärvdes av honom som barn i äktenskap. Bestämmelserna

i 1917 års lag intogs oförändrade i lagen den 8 juni 1928 (nr 279)

om arv. Genom denna lag infördes dessutom möjligheten till arvsrättsförklaring

av fadern. De i 1928 års lag intagna bestämmelserna om arvsrätt för

barn utom äktenskap överfördes oförändrade till ärvdabalken 1958.

Tidigare reformförslag

Sedan barn utom äktenskap 1917 blivit fullt likställda med barn i äktenskap

i fråga om det arvsrättsliga förhållandet till modern och hennes släktingar

har det varit ett ständigt aktuellt önskemål att införa arvsrätt för de

utomäktenskapliga barnen också efter fadern och hans släktingar. En närmare

redogörelse för frågans tidigare behandling lämnas i ärvdabalkssakkunnigas

betänkande med förslag till ärvdabalk (SOU 1954: 6 s. 80). Framställningen

i det följande begränsas till frågans behandling under senare år.

I förslaget till ärvdabalk (s. 88) anförde ärvdabalkssakkunniga att vidgad

arvsrätt statistiskt sett skulle bli av liten ekonomisk betydelse för de utomäktenskapliga

barnen. De ideella hänsynen vägde dock tyngre än de ekonomiska.

Det var stötande för tidens betraktelsesätt att barn skulle ha olika

arvsrättslig ställning om de var födda utom eller inom äktenskap. Största

möjliga likhet på arvsrättens område kunde enligt de sakkunniga bidra till

att barn inom och utom äktenskap blev socialt jämbördiga. Vidgad arvsrätt

för de utomäktenskapliga barnen kunde i viss mån strida mot uppfattningen

att arvsrätten grundas inte bara på blodsbandet utan även på social och

ekonomisk samhörighet med arvlåtaren. När det gällde arvsrätt för egna

barn vägde dock själva släktskapen så tungt att man fick bortse från att det

utomäktenskapliga barnet ofta inte hade sådan samhörighet med fadern.

Arvsrätt borde föreligga också efter faderns släktingar. Även rätt till arv

efter barnet borde i princip vara obegränsad. I ett särskilt fall borde dock

sådant s. k. bakarv inte förekomma, nämligen då barnet avlats genom våldtäkt

eller annan sedlighetsförbrytelse. Visserligen kunde abort ske i sådana

fall. Men när denna möjlighet inte utnyttjades skulle det vara uppenbart

motbjudande om gärningsmannen fick ekonomisk vinning av brottet.

De sakkunniga framhöll att de starkaste skälen mot lika arvsrätt för barn

inom och utom äktenskap tidigare hade varit av praktisk art. Reglerna för

fastställande av faderskap hade inte ansetts medföra så säkra resultat att

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

arvsrätt kunnat grundas på dem. Med de ändringar i faderskapsreglerna

som de sakkunniga föreslog skulle emellertid fastställda faderskap i betydligt

större utsträckning än tidigare komma att stämma överens med det

biologiska faderskapet. Kvarstående ovisshet om faderskapet borde inte

hindra en utvidgad arvsrätt. Som tidigare har framgått ansåg de sakkunniga

inte heller att hänsyn till efterlevande hustru borde hindra arvsrättsreformen.

Verkningarna för hustrun i mindre bon skulle i viss utsträckning mildras

om de sakkunnigas förslag till ändring av 13 kap. 12 § giftermålsbalken

genomfördes.

De sakkunniga förordade således att särbestämmelserna om barn utom

äktenskap skulle utgå ur ärvdabalken. De regler i balken som avsåg släktingars

arvsrätt skulle därigenom komma att tillämpas även på personer

som var besläktade genom utomäktenskaplig födelse. Emellertid föreslogs

en specialregel om att den som dömts för våldtäkt inte skulle ha rätt till

arv efter det barn, som avlats genom gärningen, eller efter dess avkomling.

Detsamma skulle gälla för barnets fädernefränder.

De sakkunniga framhöll (s. 127) att det i och för sig var önskvärt att

den nya arvsordningen, i enlighet med allmänna arvsrättsliga principer,

tillämpades på alla arvfall efter ikraftträdandet och således oavsett om

barnet var fött före ikraftträdandet. En förutsättning härför var emellertid

att de gamla och nya arvsreglerna anknöt till likvärdiga rättsfakta. Frånsett

fallen med trolovningsbarn eller arvsrättsförklaring var förutsättningen inte

uppfylld. Både när underhållsskyldigheten till barn utom äktenskap enligt

gällande lag fastställdes genom dom och när den grundades på avtal kunde

faderskapet vara osäkert. Genom den medicinska forskningens framsteg

syntes man för framtiden ha fått tillräckligt säker grund för att ge de

utomäktenskapliga barnen arvsrätt. Men detta kunde inte föranleda att

man gav arvsrätt åt barn för vilka faderskapet fastställts enligt äldre lag.

En annan betydelsefull omständighet i sammanhanget var enligt de sakkunniga

att det i stor utsträckning saknades uppgift i folkbokföringen om

en man hade barn utom äktenskap. Före den 1 januari 1918 skulle någon

anteckning om sådant barn över huvud taget inte göras vid faderns namn

i församlingsboken. Efter denna tidpunkt var präst skyldig att anteckna

barnet vid faderns namn i församlingsboken sedan faderskapet fastställts.

Denna anteckning hade emellertid i allmänhet inte kommit att tas in i

faderns flyttningsbetyg. Så snart han flyttat kunde man bara genom att

göra efterforskningar i tidigare kyrkobokföringsorter få reda på om han

hade något utomäktenskapligt barn. Efter den 1 januari 1947 skulle vid

faderns namn i församlingsboken och i hans personakt antecknas hans

trolovningsbarn och barn för vilka han avgett arvsrättsförklaring men

inte andra utomäktenskapliga barn. Eftersom flyttningsbetyg utskrevs på

grundval av personakten, kunde det alltså bero på tillfälliga omständigheter

om ett utomäktenskapligt barn var känt och kunde kallas till boupp
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

teckning och arvskifte. Det skulle ofta kunna inträffa att arvskiften fick

rivas upp. Det borde enligt de sakkunniga därför endast komma i fråga

att tillämpa de nya arvsreglerna retroaktivt i sådana fall där faderskapet

var lika säkert som om det fastställts enligt den föreslagna nya ordningen

och där registrering skett. En retroaktiv lagtillämpning medförde emellertid

allmänt sett vissa olägenheter. Sådana skulle alltid finnas om den nya arvsordningen

skulle gälla redan födda barn. Om ett utomäktenskapligt barn

fötts under en tid då rättsverkningarna av faderskapet huvudsakligen

bestod i underhållsskyldighet, måste fadern ha svårt att förstå att barnet

genom ändrad lag också kunde få arvsrätt efter honom.

De sakkunniga fann sammanfattningsvis att övervägande skäl talade

för den huvudregeln att äldre lag skulle gälla när ett utomäktenskapligt

barn var fött innan nya lagen trätt i kraft, oavsett om arvlåtaren dött efter

ikraftträdandet.

I fråga om trolovningsbarn och barn för vilka arvsrättsförklaring skett

var läget ett annat. I regel var man inte osäker om faderskapet och registreringsfrågan

var mera fördelaktig. Arvsrätt fanns redan mellan barnet och

fadern. Den nya ordningen skulle bara innebära den förändringen att arvsrätt

skulle finnas också mellan barnet och fädernefränderna. De nya arvsreglerna

borde därför tillämpas då barnet var trolovningsbarn eller arvsrättsförklaring

skett och arvlåtaren dött efter nya lagens ikraftträdande.

När arvlåtaren var annan än fadern borde också fordras att fadern levde

när lagen trädde i kraft. Om han avlidit dessförinnan hade de arvsrättsliga

verkningarna som enligt äldre lag följde av trolovning eller arvsrättsförklaring

redan spelat ut sin roll. Det var inte påkallat att trots detta

låta barnet och fädernefränderna få rätt till arv efter varandra.

En av de sakkunniga, justitierådet Walin, avgav ett särskilt yttrande

(s. 217). Han förklarade att det för allmänheten och särskilt de berörda

barnen inte skulle bli lätt att godta att barnets födelsedatum skulle vara

utslagsgivande i frågan om arvsrätt efter fader och fädernefränder. Barn

födda utom äktenskap före nya lagen måste känna det som en ännu större

orättvisa att de skulle bli uteslutna från arvsrätt när senare födda barn

hade sådan rätt. Dessvärre skulle det inte bli fråga om en kortvarig olägenhet.

Motsättningen skulle komma att visa sig allra starkast 30, 40 och 50 år

efter det nya lagen trätt i kraft. Då skulle det bli vanligast att de olika reglerna

för utomäktenskapliga barns arvsrätt tillämpades samtidigt. Att barn

födda utom äktenskap före nya lagen skulle lyda under en äldre lagstiftning

kunde bara sakligt motiveras med att lagstiftaren fann faderskapet

osäkert i dessa fall. Detta föreföll svårbegripligt när föräldrarna levt samman

eller det inte varit tvekan om faderskapet. När föräldrarna till utomäktenskapliga

barn sammanbodde kunde det hända att de hade barn födda

både före och efter nya lagens ikraftträdande. Var barnen inte trolovningsbarn

skulle olika arvsregler gälla inom syskonkretsen. Frågan om fader
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

skap, som fastställts enligt äldre regler, borde grunda rätt till arv berodde

delvis på om man ansåg att rätt till arv borde ha en säkrare grund än rätt

till underhåll. Walin fann inte att skillnaden var så stor mellan de olika

rättsföljderna. Det kunde därför sättas i fråga om inte faderskapet fastställt

enligt den äldre ordningen i princip borde grunda rätt till arv efter fader

och fädernefränder. Det rättsligen fastställda faderskapet överensstämde ju

i flertalet fall med det biologiska.

I fråga om arvsrätt för utomäktenskapliga barn födda före nya lagens

ikraftträdande föreslog Walin följande. Om faderskapet bestämts enligt

de föreslagna nya reglerna skulle barnet ha arvsrätt enligt den nya arvsordningen.

De barn vars faderskap fastställts enligt äldre lag skulle kunna

anmäla anspråk på arvsrätt i varje särskilt fall. Om arvsanspråket bestreds

skulle barnet kunna få en rätt begränsad till laglotten, men endast under

förutsättning att faderskapet ansågs vara ungefär lika säkert som om det

fastställts enligt den nya ordningen. I händelse av tvist fick frågan prövas

av domstol. Om barnet avlidit före arvlåtaren skulle dess avkomlingar ha

samma rätt till arv som barnet.

De sakkunnigas förslag om utvidgad arvsrätt för utomäktenskapliga barn

godtogs i princip av det stora flertalet remissinstanser. En del av dessa

ansåg emellertid att förslaget inte borde genomföras förrän man kunde

fastställa faderskapet till barn utom äktenskap med i varje fall betydligt

större säkerhet än dittills. Andra menade att en förutsättning för att genomföra

förslaget var att efterlevande make fick en väsentligt tryggare ställning

än enligt de sakkunnigas förslag. Några remissinstanser avstyrkte

förslaget av principiella skäl. De erinrade om att principen om samhörigheten

i sociala och ekonomiska förhållanden som arvsrättens egentliga grund

föranlett dels att efterlevande make fått arvsrätt och dels att kusiner och

avlägsnare släktingar avstängts från arvsrätt. Någon samhörighet fanns i

allmänhet inte och kunde inte framtvingas mellan utomäktenskapliga barn

och deras verkliga eller presumtiva fäder. Principen om likställighet kunde

därför inte utan vidare tillämpas i fråga om utomäktenskapliga barns arvsrätt.

Sakkunnigmajoritetens förslag till övergångsbestämmelser tillstyrktes eller

lämnades utan erinran i det övervägande flertalet remissyttranden. Från

flera håll uttalades dock sympati för det av Walin förordade systemet. Man

framhöll att majoritetens förslag kunde medföra allvarliga olägenheter. Det

var angeläget att de nya arvsbestämmelserna snarast kunde tillämpas. Av

principiella skäl var därför Walins lösning att föredra. Men då denna syntes

vara mera komplicerad borde man i enkelhetens intresse följa majoritetens

förslag. Från några håll förordades att de nya arvsreglerna gjordes tillämpliga

på barn födda före nya lagen i något större utsträckning än enligt

majoritetsförslaget. De nya arvsreglerna borde gälla barn för vilka faderskapet

fastställts enligt den nya ordningen. Några remissinstanser ansåg

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 12k år 1969

att övergångsbestämmelserna i huvudsak borde följa Walins linje. Det skulle

vara olyckligt att under en lång följd av år ha olika arvsregler beroende

på när barnet var fött. Såvitt möjligt borde enhetliga normer gälla för alla

utomäktenskapliga barn. En närmare redovisning av remissyttrandena lämnas

i prop. 1958 A: 144 s. 74 och s. 143.

I remiss till lagrådet år 1955 konstaterade dåvarande departementschefen

att det av stora befolkningsgrupper betraktats som en ur rättvisesynpunkt

ofrånkomlig reform att arvsrätt infördes för de utomäktenskapliga barnen

efter fader och fädernefränder (prop. 1958 A: 144 s. 96).

Han uttalade i huvudsak följande. Det var ett etiskt rättvisekrav att barn

inom och utom äktenskap i möjligaste mån blev likställda. Samhället borde

inte genom sin lagstiftning eller på annat sätt medverka till en uppdelning

av barnen i en bättre och en sämre lottad grupp. Att upphäva de utomäktenskapliga

barnens särställning i fråga om arvsrätt skulle bidra till social likställighet

mellan barn inom och utom äktenskap. Genom att införa arvsrätt

efter fader och fädernefränder skulle man även slå fast faderns samband

med barnet. Man kunde därigenom medverka till att hans känsla av ansvar

för barnets uppfostran och framtid stärktes. Visserligen hade arvsrätten

från rent ekonomisk synpunkt liten betydelse i flertalet fall. Men då fadern

eller om han var död någon av hans släktingar efterlämnade kvarlåtenskap

av värde måste det för det utomäktenskapliga barnet verka orättvist att

arvet helt skulle tillfalla faderns barn i äktenskap. — Endast få remissinstanser

hade avstyrkt de sakkunnigas förslag. Det hade gjorts gällande att

förslaget inte överensstämde med vad som var grunden för arvsrätten. Denna

skulle inte vara enbart blodsbandet utan den med blodsbandet i regel

förknippade sociala och ekonomiska samhörigheten. Denna tankegång låg

visserligen bakom åtgärden att upphäva arvsrätten för kusiner. Dessas

släktskap med arvlåtaren var dock tämligen avlägsen. När det gällde egna

barn vägde själva släktskapsförhållandet betydligt tyngre. Även efter skilsmässa

hade inte sällan barnet mindre samhörighet med den ena av förälrarna

än med den andra. Förhållandet var liknande för de utomäktenskapliga

barnen. Särskilt då fadern gift sig med annan än barnets moder och fått

barn i äktenskapet var ofta samhörigheten dålig mellan honom och barnet

utom äktenskap. Den omständigheten att den sociala och ekonomiska samhörigheten

mellan utomäktenskapliga barn och deras fäder ofta var svag

kunde inte anses vara något verkligt hinder mot förslaget. I varje fall kunde

argumentet inte få avgörande betydelse jämfört med de krav på rättslikhet

mellan olika grupper av barn som var det väsentliga skälet för reformen.

Ett barns härstamning på fädernet kunde i allmänhet inte fastslås med

absolut visshet. Detta gällde i princip i lika mån barn utom och inom äktenskap,

låt vara att någon tvekan om härstamningen vanligen inte uppstod

beträffande barn i äktenskap. Det var tydligen en bedömningsfråga om fastställande

av faderskap kunde anses ske med sådan säkerhet att det kunde

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

grunda arvsrätt. Enligt departementschefens mening uppfyllde de av honom

framlagda förslagen till nya regler för fastställande av faderskap till barn

utom äktenskap tilräckligt stora krav från rättssäkerhetssynpunkt för att

arvsrätt efter fader och fädernefränder skulle kunna införas. För övrigt

spelade i de flesta fall arvsrätten ur ekonomisk synpunkt en mycket mindre

roll än rätten till underhållsbidrag från den antagne fadern.

Vidgad arvsrätt för utomäktenskapligt barn skulle medföra att andra arvingar

fick motsvarande minskning i sin rätt till arv. Det mest ömmande fallet

var då den avlidne mannen efterlämnade endast hustru och barn utom

äktenskap. Den hälft av boet som hustrun enligt gällande rätt fick i arv

kom i stället att tillfalla barnet. Detta resultat kunde verka särskilt stötande

om egendomen i boet förts in av hustrun och hon inte känt till barnets existens.

Det borde ur folkbokföringen kunna utläsas om en man var far till

barn utom äktenskap. Nödvändiga författningsändringar för en sådan reform

kunde genomföras på administrativ väg. Såväl trolovad som hustru

borde alltså utan svårighet kunna få uppgift om fästmannen eller maken

hade utomäktenskapliga barn. Därmed skapades underlag för att hon skulle

kunna skydda den egna egendomen, i första hand genom äktenskapsförord.

I detta sammanhang erinrade departementschefen också om sitt förslag till

ändring av 13 kap. 12 § giftermålsbalken. Vidare pekade han på möjligheten

att tillgodose efterlevande hustru genom testamente. Mot bakgrund av

nu angivna förhållanden ansåg han att det knappast mötte avgörande betänkligheter

med hänsyn till efterlevande makes rättsställning att införa

lika arvsrätt för barn i och utom äktenskap.

Det arvsrättsliga förhållandet mellan utomäktenskapligt barn och dess

fädernefränder var av mindre betydelse. I allmänhet överlevde fadern sina

föräldrar och arvfall efter avlägsnare fädernefränder var sällsynta. En begränsning

av det utomäktenskapliga barnets arvsrätt till att gälla bara arv

efter fadern skulle innebära att en tillfällighet skulle komma att avgöra om

barnet fick del i fädernefrändernas kvarlåtenskap. Den allvarligaste olägenheten

med en begränsning var emellertid att en principiell olikhet mellan

barn utom och inom äktenskap skulle stå kvar.

Departementschefen godtog i enlighet härmed de sakkunnigas förslag att

barn utom äktenskap i arvsrättsligt hänseende helt skulle likställas med

barn i äktenskap och att särbestämmelserna om utomäktenskapliga barn

skulle utgå ur ärvdabalken. Han anslöt sig också till förslaget att bakarv

inte fick förekomma för fader och fädernefränder till barn som avlats i

våldtäkt.

Beträffande övergångsbestämmelserna till den nya arvsordningen framhöll

departementschefen (s. 150) att det i och för sig var önskvärt att

de nya arvsreglerna i enlighet med gängse princip And ändring i arvsordningen

tillämpades vid alla arvfall efter nya lagens ikraftträdande. Man

sknlle därigenom snarast möjligt göra barn födda inom och utom äktenskap

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

jämställda i fråga om arvsrätt. Det var allmän enighet om att den nya lagen

skulle tillämpas fullt ut i fråga om trolovningsbarn och barn för vilket fadern

avgett arvsrättsförklaring, när fadern levde vid lagens ikraftträdande.

Vad angick övriga utomäktenskapliga barn var det däremot tydligt, att den

allmänna principen vid införande av nya arvsregler inte kunde tillämpas

utan vidare. Någon meningsskiljaktighet förelåg inte på denna punkt. Man

fick här särskilt ta hänsyn till att faderskapen var osäkra när de fastställts

enligt äldre lag och även till att det i stor utsträckning saknades uppgift

i den äldre folkbokföringen om en man hade barn utom äktenskap. Departementschefen

hade i och för sig starka sympatier för Walins lösning då enligt

hans mening utomäktenskapliga barn i största möjliga utsträckning borde

jämställas med barn i äktenskap. Enligt Walins förslag skulle likställighet

i många fall uppnås tidigare än enligt majoritetens förslag. Man kunde dock

göra allvarliga invändningar mot Walins system. Det var betänkligt att

arvsrätten skulle bero på en åtgärd från barnets sida. Det stred mot grundsatsen

att en i förväg bestämd arvsordning skall finnas. Särskilt allvarligt

var att systemet innebar att ett tidigare fastställt faderskap skulle kunna omprövas.

Detta kunde få högst otillfredsställande följder ur mänsklig och

praktisk synpunkt. Departementschefen ansåg därför övervägande skäl tala

mot den av Walin föreslagna lösningen och anslöt sig till sakkunnigmajoritetens

förslag.

Vid behandlingen i lagrådet år 1955 mötte förslaget om lika arvsrätt för

barn inom och utom äktenskap starkt motstånd (prop. 1958 A: 144 s. 321).

Lagrådet anförde i huvudsak följande.

Förslaget överensstämde inte med de principer som legat till grund för

1928 års lag om arv, nämligen att arvsrätten var grundad i den sociala

och ekonomiska samhörigheten mellan arvlåtare och arvinge. Den var en

följd av nära släktskap, sammanlevnad som äkta makar eller adoptivförhållande.

Mellan fadern och det utomäktenskapliga barnet fanns i allmänhet

inte sådan samhörighet. Det fick anses uteslutet att den allmänna

uppfattningen nu skulle fästa större avseende vid blodsbandet än tidigare.

Utan verklig samhörighet mellan arvlåtare och arvinge kunde arvsrätten

inte fylla uppgiften att främja den ekonomiska och sociala kontinuiteten

mellan dem. Olikheten i fråga om inom- och utomäktenskapliga barns

aivsrätt var därför knappast oförsvarlig från principiell och etisk synpunkt.

Bara ett fåtal remissinstanser hade emellertid avstyrkt förslaget. Detta

tydde på att det var ett önskemål i vida kretsar att barn inom och utom äktenskap

fick samma arvsrätt. De utomäktenskapliga barnen hade redan

i stor utsträckning likställts med barn i äktenskap. Detta kunde vara ett

motiv att så långt möjligt undanröja den rättsolikhet som fanns kvar. På

grund av samhällsutvecklingen i det hela borde därför principiella skäl

inte längre hindra att de utomäktenskapliga barnen i fråga om arvsrätt

blev likställda med barn i äktenskap.

5—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 12b

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Mot fördelarna med en reform måste emellertid vägas de nackdelar som

en utvidgad arvsrätt skulle medföra. Bl. a. skulle på grund av svårigheten

att säkert fastställa det biologiska faderskapet ett utomäktenskapligt barn

kunna komma att ärva en man som inte var dess biologiske fader. Lagrådet

kunde inte tillstyrka departementschefens förslag till ändringar i faderskapsreglerna.

De föreslagna reglerna skulle f. ö. inte i tillräckligt

hög grad öka säkerheten vid fastställande av faderskap. I tvivelaktiga fall

skulle alltjämt finnas risk för att faderskapet fastställdes i strid mot det

verkliga förhållandet. Denna risk syntes alltför stor för att man skulle

kunna grunda nya viktiga rättsverkningar på fastställandet. Svårigheten

att tillräckligt säkert fastställa faderskapet ansåg lagrådet därför fortfarande

vara ett avgörande hinder mot arvsrättsreformen. Redan enligt

gällande rätt kunde ett misstag vid faderskapets fastställande medföra

att en man felaktigt ålades underhållsskyldighet. Denna var visserligen

för honom i de flesta fall mer kännbar än utsikten att barnet en gång

skulle ärva honom. Det var dock inte försvarligt att införa regler enligt

vilka det felaktiga faderskapet skulle få ytterligare följder som närmast

drabbade faderns efterlevande familj.

Enligt lagrådet var vidare den föreslagna arvsrättens verkningar för

efterlevande hustru i mindre bon ett problem som särskilt borde uppmärksammas.

Det var särskilt ömmande när den avlidne mannen förutom barn

utom äktenskap efterlämnade bara hustru. Oavsett svårigheten att säkert

fastställa faderskapet borde enligt lagrådets mening en reform i arvsfrågan

anstå till dess man vidtagit åtgärder som gav efterlevande hustru en

väsentligt bättre ställning än vad departementschefen föreslagit.

När frågan om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt prövades på nytt

kunde man enligt lagrådet överväga att begränsa reformen till fall där

tvivel inte rådde om faderskapet. Barn för vilka faderskapet fastställts

genom erkännande skulle kunna få arvsrätt. Vidare skulle till de arvsberättigade

kunna hänföras de fall där faderskapet fastställts genom dom

och domstolen inte funnit anledning till tvivel om faderskapet. När domstolen

tvivlat om att barnet avlats av svaranden skulle den i domen förklara

att arvsrätt inte skulle finnas. Genom en sådan ordning skulle själva

principen om arvsrätt bli inskriven i lagen och de flesta utomäktenskapliga

barn i fråga om arvsrätt bli likställda med barn i äktenskap.

I proposition med förslag till ärvdabalk år 1958 framhöll min företrädare

i sitt anförande till statsrådsprotokollet (prop. 1958 A: 144 s. 350)

att han inte kunde dela lagrådets principiella uppfattning i frågan om de

utomäktenskapliga barnens arvsrätt. Starka principiella skäl talade för

den ståndpunkt som intagits i det till lagrådet remitterade förslaget. Inte

heller ansåg han att de begränsade möjligheterna att säkert fastställa det

biologiska faderskapet borde vara ett avgörande skäl mot arvsrättsreformen.

Han utgick därvid från att man skulle kunna fastställa faderskap

med större säkerhet genom en reform av förfarandet i faderskapsmål..

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

En omständighet som måste beaktas var emellertid att efterlevande makes

rätt i boet vid den andra makens död inte var tillfredsställande reglerad.

Redan i lagrådsremissen hade anförts att goda skäl kunde åberopas

för att ge efterlevande hustru större trygghet än som följde av utvidgningen

av 6 000-kronorsregeln. Lagrådet hade uttalat att en utvidgning

av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt i varje fall borde anstå till dess

nya regler kommit till för att skydda efterlevande makes rätt i boet. Även

han hade kommit till den uppfattningen att frågan om efterlevande makes

rätt först borde lösas. Trots de starka principiella skäl som talade för att

de utomäktenskapliga barnen i fråga om arvsrätt likställdes med barn i äktenskap

ansåg han sig inte kunna föreslå en ändring i lagstiftningen på

denna punkt.

Famil jer ätt skommittén

De av kommittén föreslagna förbättringarna av efterlevande makes rättsställning

undanröjer enligt kommitténs mening de betänkligheter som med

hänsyn till efterlevande makes intresse tidigare anförts mot en utvidgad

arvsrätt för utomäktenskapliga barn. Svårigheterna att säkert fastställa

det biologiska faderskapet till sådant barn bör inte hindra arvsrättsreformen.

Mot bakgrund av det sagda och på de skäl som i tidigare sammanhang

anförts för en sådan reform förordar kommittén att utomäktenskapliga

barn i fråga om arvsrätt likställs med barn i äktenskap. Kommittén

föreslår därför att särbestämmelserna i 4 kap. ärvdabalken om arvsrätt

för barn utom äktenskap får utgå. I anslutning härtill förordar kommittén

också att specialreglerna i 8 kap. om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap

för barn utom äktenskap skall upphävas.

I fråga om övergångsbestämmelserna för den nya arvsordningen ansluter

sig kommittén till ärvdabalkssakkunnigas majoritet och till 1955 års

lagrådsremiss. Beträffande skälen härför hänvisar kommittén till de sakkunnigas

betänkande och remissen till lagrådet.

Remissyttrandena

Familj erättskommitténs förslag biträds i princip eller lämnas utan erinran

av det helt övervägande antalet remissinstanser. Hit hör bl. a. hovrätterna,

socialstyrelsen, kammaradvokatfiskalsämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs,

Hallands, Gävleborgs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Stockholm,

Göteborg och Malmö, barnavårdsnämnderna i Stockholm, Malmö och

Halmstad, domareföreningarna, Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister,

Folksam, Högerpartiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

och RFSU.

Den föreslagna arvsrättsreformen avstyrks av länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, en minoritet inom domareföreningarna, advokatsamfundet

och handelskamrarna.

Många av de remissinstanser som biträder förslaget betecknar detta som

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

angeläget från social rättvisesynpunkt. Hovrätten över Skåne och Blekinge

framhåller att frågor om arvsrätt och fördelningsprinciper numera i allt

mindre grad har renodlad ekonomisk innebörd och ofta har mer att göra

med erkännandet av individens mänskliga värde.

Flera av de positivt inställda remissinstanserna uppehåller sig vid de

betänkligheter som man tidigare anfört mot arvsrättsreformen med hänsyn

till dess inverkan på efterlevande makes rättsliga ställning och svårigheterna

att säkert fastställa faderskapet till ett utomäktenskapligt barn.

Familjerättskommitténs uttalande att betänkligheterna i fråga om efterlevande

makes ställning får anses undanröjda genom de av kommittén föreslagna

ändringarna i giftermålsbalken och ärvdabalken möter ingen invändning.

Hovrätten för Västra Sverige förutsätter att efterlevande makes

rätt stärks i tillbörlig mån. Enligt Svea hovrätt bör efterlevande makes intresse

inte hindra reformen, i varje fall inte om huvuddelen av de föreslagna

ändringarna genomförs. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att efterlevande

makes ställning förbättras tillräckligt även med den lösning av

denna fråga som hovrätten förordat.

Flera remissinstanser, bl. a. hovrätterna, socialstyrelsen, länsstyrelserna i

Hallands, Gävleborgs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Stockholm och

Göteborg samt Föreningen Sveriges rättshjälps jurister, anser det vara en

förutsättning för arvsrättsreformen att faderskapet till utomäktenskapliga

barn kan fastställas med större säkerhet än för närvarande. Barnavårdsnämnden

i Malmö anser detta vara ett framträdande rättssäkerhetskrav.

Göteborgs rådhusrätt vänder sig mot kommitténs uttalande att svårigheten

att fastställa faderskapet inte bör vara avgörande för frågan om införande

av arvsrätt. Det förefaller otänkbart att lagstiftaren skulle kunna avfärda

problemet så lättvindigt. Uttalandet ter sig enligt rådhusrättens mening närmast

stötande med tanke på de talrika fall då modern under konceptionstiden

har haft samlag med två eller flera män och ingen av dem är mer

sannolik fader än den andra. I likhet med kommittén anser däremot domareföreningarna

att svårigheterna att säkert fastställa det biologiska faderskapet

inte bör hindra arvsrättsreformen. Föreningarna understryker

emellertid, liksom Stockholms rådhusrätt, angelägenheten av att alla från

vetenskaplig synpunkt godtagbara möjligheter utnyttjas då det gäller att

fastställa faderskapet.

Frågan om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt hänger enligt Stockholms

rådhusrätt i viss mån samman med frågan om laglottsinstitutets bestånd.

Om detta avskaffades skulle vissa betänkligheter mot den utvidgade

arvsrätten bortfalla.

Stockholms rådhusrätt och Svenska bankföreningen finner det tveksamt

om utomäktenskapliga barn bör få arvsrätt efter fädernefränder men vill

inte motsätta sig kommitténs förslag. Rådhusrätten påpekar att fädernefränder

ofta torde sakna möjlighet att skaffa sig kännedom om förekomsten

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

av utomäktenskapliga barn inom den arvsberättigade släktkretsen. Enligt

bankföreningen kan arvet under sådana omständigheter komma att fördelas

på annat sätt än arvlåtaren skulle ha önskat.

De remissinstanser, som avstyrker kommittéförslaget, framhåller att

arvsrättsreformen inte stämmer överens med vad som numera antas vid

sidan av blodsbandet vara grunden för arvsrätten, nämligen den med blodsbandet

förenade sociala och ekonomiska samhörigheten. Enligt advokatsamfundet

har blodsbandet som grund för arvsrätten alltmera minskat i

betydelse. Kontakten mellan en fader och hans utomäktenskapliga barn

inskränks i regel till att fadern fullgör sin underhållsskyldighet. I de undantagsfall

då en verklig personlig kontakt uppehålls har fadern möjlighet

att tillgodose barnet genom adoption, arvsrättsförklaring eller testamente.

Stockholms rådhusrätt uttalar sig i samma riktning men vill inte

ställa sig avvisande till kommittéförslaget.

I den principiella fragan om likställighet mellan olika grupper av barn

anser advokatsamfundet att utvecklingen nu nått därhän att man i vårt

land inte behöver tillgripa arvsrättsliga regler för att skapa social jämställdhet

mellan barn i och utom äktenskap. Enligt samfundets mening är inte

arvsrätten utan en persons ekonomiska och sociala förhållanden under

uppväxttiden avgörande för det sociala anseendet. Handelskamrarna uttalar

sig i samma riktning.

Som skäl mot en arvsrättsreform anför de kritiska remissinstanserna

även svårigheten att med tillräcklig säkerhet fastställa faderskap till barn

utom äktenskap.

De riktlinjer för en begränsad arvsrättsreform som lagrådet angav 1955

berörs i några remissyttranden. Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län är det

oriktigt att inkräkta på de inomäktenskapliga barnens intressen om faderskapet

till barn utom äktenskap är tvivelaktigt. Det bör därför anförtros

åt domstol att bestämma om arvsrätt skall inträda när den förmodade barnafadern

inte har erkänt faderskapet. Svea hovrätt hävdar att arvsrätten

inte bör inskränkas enligt lagrådets riktlinjer. Enligt Göta hovrätt finns

inget hinder för att införa arvsrätt i de fall då fadern erkänner barnet som

sitt.

Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige påpekar att i lagrådsremissen

1955 ingick ett förslag att fader och fädernefränder inte skulle ha rätt till

arv efter barn som avlats genom våldtäktsbrott. Hovrätterna förordar att

en regel härom nu införs.

Familjerättskommitténs förslag till övergångsbestämmelser möter i allmänhet

ingen erinran. Enligt Stockholms rådhusrätt är kommittéförslaget

visserligen i och för sig otillfredsställande. En i allo rättvis lösning skulle

dock bli så komplicerad att rådhusrätten avstått från att föreslå något

annat än kommittén.

Barnavårdsnämnden i Stockholm vill däremot inte godta den föreslagna

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

ordningen. Den skulle enligt nämndens mening bidra till att konservera en

social orättvisa, som redan existerat alltför länge. Stadskollegiet i Stockholm

uttalar sig i samma riktning.

Vissa särskilda frågor

Utomäktenskaplign barns släktnamn

Nuvarande ordning m. m. I namnlagen den It oktober 1963 (nr 521)

finns regler om förvärv av släktnamn. Barn i äktenskap bär i princip faderns

släktnamn. Om barn som fyllt aderton år erhåller äktenskaplig börd

genom att föräldrarna ingår äktenskap med varandra får barnet faderns

släktnamn först efter anmälan hos pastor. Barn i äktenskap som inte har

fyllt aderton år kan genom anmälan hos pastor anta det släktnamn modern

hade som ogift under förutsättning att rätten har funnit namnbytet vara

förenligt med barnets bästa. Har barnet fyllt aderton år kan det efter ansökan

hos namnmyndigheten erhålla moderns släktnamn om särskilda

skäl talar för det (1 §).

Barn utom äktenskap förvärvar vid födelsen moderns släktnamn. Har modern

förvärvat sitt namn genom vigsel eller har hon under äktenskapet genom

anmälan hos pastor antagit mannens släktnamn, kan barnet genom

anmälan hos pastor anta det släktnamn modern hade som ogift. Är utomäktenskapligt

barn trolovningsbarn eller har fadern medgivit att det förvärvar

hans namn, kan barnet genom anmälan hos pastor anta faderns

släktnamn (2 §).

Faderns medgivande att barn utom äktenskap antar hans släktnamn

kan lämnas samtidigt med och på samma sätt som erkännande av faderskapet.

Har medgivande inte lämnats i den ordningen när anmälan om namnet

sker, skall medgivandet lämnas antingen muntligen inför pastor hos vilken

anmälningen sker eller också skriftligen med vittnen (40 §). I fråga om

barn som inte fyllt aderton år görs anmälan av vårdnadshavaren (42 §).

Under förarbetena till namnlagen berördes den principiella frågan om

utomäktenskapligt barns rätt till faderns släktnamn av namnrättskommittén,

vars förslag till namnlag (SOU 1960:5) låg till grund för den nya

namnlagstiftningen. Kommittén uttalade sålunda att den, med hänsyn till

att gällande presumtionsregler vid bestämmande av faderskap innefattade

avsevärda osäkerhetsmoment, inte hade ansett sig kunna föreslå en så vittgående

reform som att barnet gavs ovillkorlig rätt till faderns släktnamn.

Kommittén ansåg dock att det i princip inte borde finnas någon skillnad

mellan utomäktenskapligt och inomäktenskapligt barns rätt i detta hänseende.

Ärvdabalkssakkunnigas förslag m. m. Även före namnlagens ikraftträdande

gällde att trolovningsbarn hade rätt att förvärva faderns släktnamn,

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

under det att andra utomäktenskapliga barn kunde göra det endast med

faderns medgivande. Ärvdabalkssakkunniga ansåg det önskvärt att utomäktenskapliga

barn erhöll rätt till faderns släktnamn (SOU 1954: 6 s. 176).

Eftersom sådana barn regelmässigt lever tillsammans med sin moder var

det dock i allmänhet fördelaktigast för både barnet och modern att barnet

bar moderns namn. De sakkunniga föreslog därför att utomäktenskapliga

barn skulle vid födelsen få moderns namn. Den som hade vårdnaden om

barnet, eller barnet själv om det hade fyllt 21 år, skulle dock ha rätt att

bestämma att barnet skulle bära faderns släktnamn. Därmed skulle utomäktenskapliga

barn även på detta område nå principiell likställighet med

barn i äktenskap.

Under remissbehandlingen av ärvdabalkssakkunnigas betänkande lämnades

förslaget om utomäktenskapligt barns släktnamn utan erinran i

flertalet yttranden. Bland dem som uppehöll sig vid frågan ställde sig

dock de flesta kritiska. Man framhöll bl. a. att frågan om utomäktenskapligt

barns släktnamn inte hade något särskilt samband med frågan om barnets

rätt till arv. Det gemensamma familjenamnet sades vara ett uttryck

för en samhörighet som i regel inte fanns mellan ett utomäktenskapligt

barn och dess fader.

I 1955 års lagrådsremiss uttalade föredragande departementschefen att

frågan om utomäktenskapligt barns arvsrätt och frågan om sådant barns

släktnamn inte var direkt avhängiga av varandra (prop. 1958 A: 144 s.

229). Bakgrunden för de väckta förslagen utgjordes emellertid i båda fallen

av strävandena att i görligaste mån utjämna den från principiell och

etisk synpunkt oförsvarliga åtskillnaden mellan olika grupper av barn.

Trots att det kunde råda delade meningar om riktigheten av att utsträcka

dessa strävanden till att avse även frågan om barnets namn ansåg departementschefen

likväl att övervägande skäl talade för de sakkunnigas förslag.

Han biträdde därför förslaget. Eftersom utomäktenskapligt barn som hade

fötts före den nya lagstiftningens ikraftträdande inte generellt skulle få

arvsrätt efter fader och fädernefränder borde det enligt departementschefens

åsikt inte heller få annan rätt till faderns släktnamn än som hade

gällt dittills.

Lagrådet uttalade att, om någon förändring inte genomfördes i fråga

om utomäktenskapliga barns arvsrätt, den föreslagna ändringen av namnbestämmelserna

inte heller borde komma till stånd. Med anledning av att

Kungl. Maj :t inte föreslog riksdagen någon reform av arvsrättsreglerna kom

inte heller något förslag om ändring av namnbestämmelserna att framläggas

för riksdagen.

Betånkandena. Varken i familj erättskommitténs eller i utredningsmannens

betänkande berörs frågan om utomäktenskapligt barns rätt till faderns

släktnamn.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1969

Trolovningsbarn

Nuvarande ordning. Barn utom äktenskap som har avlats i trolovning

eller vars föräldrar efter avlelsen har ingått trolovning med varandra är

trolovningsbarn. Om föräldrarna var så besläktade att äktenskap dem emellan

måste återgå eller om endera var gift med annan, skall barnet likväl

anses som trolovningsbarn om föräldrarna eller en av dem var i god tro

(1 kap. 4 § föräldrabalken). Trolovningsbarnen är som tidigare nämnts

i två hänseenden bättre ställda än andra barn utom äktenskap. De har nämligen

rätt till arv efter fadern (4 kap. 4 § ärvdabalken) och rätt att ta faderns

släktnamn utan dennes samtycke (2 § andra stycket namnlagen).

Barns egenskap av trolovningsbarn kan fastställas genom erkännande

(3 kap. 4 § föräldrabalken) eller genom dom. Bestämmelser om talans väckande

och om forum finns i föräldrabalken (3 kap. 3 § och 20 kap. 3 §).

Ärvdabalkssakkunnigas förslag m. m. Ärvdabalkssakkunnigas förslag tilj

ärvdabalk (SOU 1954: 6) innebar liksom även det år 1955 till lagrådet

remitterade förslaget att alla barn utom äktenskap skulle få samma arvsrättsliga

ställning som barn i äktenskap och den rätt till faderns namn

som dittills endast hade tillkommit trolovningsbarn. Både de sakkunniga

(SOU 1954: 6 s. 136) och departementschefen (prop. 1958 A: 144 s. 161)

ansåg, att det under sådana omständigheter inte fanns någon anledning att

ha särskilda bestämmelser om trolovningsbarn. Eftersom utomäktenskapliga

barn som fötts före lagens ikraftträdande enligt departementschefens

förslag inte skulle generellt likställas i arvsrättsligt hänseende med barn i

äktenskap, föreslog departementschefen emellertid en övergångsbestämmelse

enligt vilken äldre bestämmelser om trolovningsbarn skulle tillämpas

om barnet hade fötts innan den nya lagen hade trätt i kraft, övergångsbestämmelsen

innehöll dock ett undantag från regeln om äldre lags tilllämplighet.

Talan om barnets egenskap av trolovningsbarn skulle nämligen

kunna upptas av domstol som enligt de samtidigt framlagda nya bestämmelserna

om fastställande av faderskap var behörig i mål om fastställande

av faderskapet till barnet.

Eftersom Kungl. Maj :t avstod från att föreslå riksdagen att de utomäkenskapliga

barnens arvsrätt skulle reformeras kom inte heller något

förslag att framläggas för riksdagen om att bestämmelserna om trolovningsbarn

skulle upphävas.

Betänkandena. Familjerättskommittén föreslår inte några ändringar i

fråga om trolovningsbarnen. Utredningsmannen berör inte heller frågan

i sitt betänkande men utgår i sitt förslag från att man även i fortsättningen

skall kunna föra talan om att ett barn skall förklaras vara trolovningsbarn.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 12i år 1969

Remissyttrandena. Frågan om särskilda bestämmelser om trolovningsbarn

behövs efter ett genomförande av arvsrättsreformen diskuteras i ett

par remissyttranden över utredningsmannens förslag. Stockholms rådhusrätt

och familjerättskommittén anser att tillräckliga skäl inte kommer att

föreligga att bibehålla sådana bestämmelser. Rådhusrätten åberopar att det

för bifall till skadeståndstalan enligt 1 kap. 3 § giftermålsbalken inte behövs

att barnet förklarats vara trolovningsbarn. Det ifrågasätts om enbart det

sociala värde dylik förklaring kan ha för moder och barn motiverar att

reglerna behålls. Familjerättskommittén föreslår att föräldrahalkens bestämmelser

om trolovningsbarn i det angivna läget får upphöra att gälla,

utom såvitt angår övergångsförhållanden. Kommittén framhåller att 2 §

namnlagen om trolovningsbarns namnrätt därvid får göras mera utförlig,

såvida inte barn utom äktenskap liksom enligt ärvdabalkssakkunnigas förslag

och 1955 års lagrådsremiss generellt kan få rätt att anta faderns släktnamn.

Fredrika-Bremer-förbundet anser att 3 kap. 3 § föräldrabalken inte bör

ändras, förrän den namnrättsliga frågan prövats och alla barn utom äktenskap

eventuellt fått rätt att välja faderns släktnamn.

Departementschefen

Inledning

Det är ett gammalt önskemål att utomäktenskapliga barn skall få samma

rätt till arv som barn i äktenskap. F. n. är huvudregeln att ett barn utom

äktenskap inte ärver fadern eller hans släktingar.

Numera torde de flesta acceptera tanken på utvidgad arvsrätt för utomäktenskapliga

barn som ett självklart rättvisekrav. Men det har länge funnits

ett starkt motstånd mot reformen. Även de som i och för sig har varit

beredda att godta principen om likställighet mellan olika kategorier av barn

har ofta förfäktat att en förbättring av de utomäktenskapliga barnens ställning

i arvsrättsligt hänseende måste föregås av eller kombineras med andra

reformer. Det har sagts att man först måste minska risken för felaktigt

fastställda faderskap och sörja för att efterlevande makes ekonomiska intressen

blir bättre tillgodosedda än hittills i konkurrensen med barnens arvsanspråk.

När ärvdabalkssakkunniga år 1954 lade fram förslag om lika arvsrätt för

barn i och utom äktenskap, föreslogs också vissa ändringar i reglerna om

fastställande av faderskap och i giftermålsbalkens bodelningsregler. I remiss

till lagrådet följande år anslöt sig dåvarande chefen för justitiedepartementet

i allt väsentligt till förslagen. Dessa utsattes emellertid för kraftig,

kritik från lagrådets sida. Lagrådet hade sålunda flera anmärkningar mot

de föreslagna faderskapsreglerna och ansåg dessutom att bestämmelserna

inte skulle öka säkerheten vid fastställande av faderskap i så hög grad som

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kiingl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

krävdes för ett genomförande av förslaget om lika arvsrätt för barn inom

och utom äktenskap. Oavsett svårigheterna att fastställa faderskapet borde

vidare arvsrättsreformen anstå tills åtgärder vidtagits för att ge efterlevande

make ett väsentligt bättre ekonomiskt skydd än departementsförslaget

innebar.

När lagrådets yttrande anmäldes i statsrådet år 1958 underströk min företrädare

bl. a. att starka principiella skäl talade för den föreslagna arvsrättsreformen.

Han ansåg inte heller att den av lagrådet framförda praktiska

invändningen om bristande möjligheter att fastställa faderskapet borde vara

avgörande. Därvid utgick han från att ökad säkerhet vid fastställande av

faderskap kunde vinnas genom en reform av reglerna på detta område.

Däremot anslöt departementschefen sig till lagrådets uppfattning att frågan

om förbättrat skydd för efterlevande make borde lösas innan arvsrättsreformen

genomfördes. Han erinrade om att familjerättskommittén, som

tillsatts år 1957, hade till uppgift att utreda bl. a. problemet om efterlevande

makes rätt i boet.

I dag föreligger ett betänkande av familj erättskommittén med förslag som

väsentligt förstärker efterlevande makes ställning vid bodelning och arvskifte.

Förslag till nya regler om fastställande av faderskap till barn utom

äktenskap har lagts fram av en särskild utredningsman.

Familj erättskommitténs förslag till ändringar i gällande bodelnings- och

arvsregler har emellertid under remissbehandlingen utsatts för åtskillig kritik.

Flertalet av ändringsförslagen bör inte genomföras. Som jag har förutskickat

redan i prop. 1968: 136 behövs det en genomgripande revision av

äktenskapslagstiftningen från delvis andra utgångspunkter än dem familjerättskommittén

valt, och frågan om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar

får i det sammanhanget prövas på nytt i hela dess vidd. En utredning

med uppgift att göra en översyn av stora delar av den familj er ättsliga

lagstiftningen är avsedd att tillsättas inom kort.

Enligt min mening kan det inte bli tal om att ännu en gång uppskjuta

frågan om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt i avbidan på resultatet

av nya utredningar. Dessbättre är detta inte heller nödvändigt. Lagändringar

som skapar förutsättningar för säkrare avgöranden i faderskapsfrågor

är en rättssäkerhetsreforin av självständigt intresse. Den kan genomföras

på grundval av det material som finns nu. Beträffande bodelningsoch

arvsreglerna ser jag saken så att det visserligen skulle ha varit av stort

värde om en reform beträffande de utomäktenskapliga barnens arvsrätt

kunde ha samordnats i tiden med en allmän översyn av äktenskapslagstiftningen.

Någon tvingande nödvändighet är detta dock inte. Vad som framför

allt är angeläget när det gäller skyddet för efterlevande makes intressen

är att se till att maken i allmänhet kan få behålla hemmet intakt när behållningen

i boet är av måttlig storlek. Detta önskemål har visst samband

med frågan om arvsrätt för utomäktenskapliga barn, men sambandet har

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

•enligt min mening överbetonats i den tidigare diskussionen. Att skydda den

■efterlevande makens hem kan vara lika angeläget vare sig det barn som

skulle kunna splittra hemmet genom att ta ut sin arvslott är den avlidne

makens barn utom äktenskap eller hans barn i tidigare äktenskap eller

rentav makarnas gemensamma barn. För de fall som jag syftar på bör

efterlevande makens intressen kunna tillgodoses i tillräcklig utsträckning

genom begränsade ändringar i bodelningsreglerna utan att man binder det

kommande arbetet på en mera omfattande revision av bestämmelserna om

äktenskapets ekonomiska rättsverkningar. Underlag för de lagändringar

som behövs finns i familj er ätt skommitténs betänkande och remissyttrandena

över detta.

Jag kommer i det följande att behandla först efterlevande makes ställning,

därefter faderskapsreglerna och slutligen arvsrättsreformen. Dessutom

kommer jag att ta upp även vissa andra närliggande frågor.

Efterlevande makes ställning

Frågan om ekonomiskt skydd för efterlevande make har genom samhällsutvecklingen

under senare år kommit i ett delvis annat läge än förut. Genom

pensionsreformen år 1959 har efterlevande hustrus ekonomiska situation

förbättrats väsentligt. I betydande utsträckning kompletteras änkepensioner

från folkpensioneringen och den allmänna tilläggspensioneringen av

förmåner från andra statliga, kommunala eller privata pensionssystem. Beståndet

av individuella kapitalförsäkringar är betydande. I detta sammanhang

får man inte heller glömma att antalet gifta kvinnor med yrkesarbete

utom hemmet fortlöpande ökar. År 1960 hade omkring 23 % av alla gifta

kvinnor förvärvsarbete. Denna siffra hade år 1965 stigit till drygt 33 %

och överstiger numera 37 %.

För efterlevande makes försörjning spelar bodelnings- och arvsregler numera

i allmänhet inte någon nämnvärd roll. Däremot är innehållet i dessa

regler ofta avgörande för om efterlevande make skall kunna behålla det

gemensamma hemmet. Saknar den avlidne maken bröstarvingar, tillfaller

kvarlåtenskapen den efterlevande. Finns bröstarvingar, går arvet i stället

till dem. Om makarna har upprättat inbördes testamente har bröstarvinge

likväl alltid rätt att få ut sin laglott, dvs. hälften av arvslotten. Den efterlevande

maken tillgodoses emellertid i viss utsträckning genom giftermålsbalkens

regler om bodelning. Vid bodelningen, som skall äga rum före arvskiftet,

får efterlevande make i princip hälften av makarnas sammanlagda

giftorättsgods. I 13 kap. 12 § giftermålsbalken finns dessutom vissa specialregler

som tar sikte på förhållandena i mindre dödsbon. Om den egendom

som vid bodelningen tillkommer efterlevande make är ringa, får maken

enligt paragrafens första stycke av giftorättsgodset ta ut nödvändigt bohag,

arbetsredskap och liknande även om arvingarnas lotter därigenom skulle

minskas. Paragrafen innehåller vidare i andra stycket den s. k. sextusen
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kiingl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

kronorsregeln. Enligt denna regel har efterlevande make i princip alltid

rätt att av makarnas giftorättsgods få egendom till så stort värde att den

tillsammans med hans eller hennes enskilda egendom uppgår till 6 000 kr.

Regelns tillämpningsområde begränsas av vissa undantag som jag strax

får anledning att återkomma till.

Man kan ha olika meningar om vem som bör ha företräde till kvarlåtenskapen

när den avlidne efterlämnar både make och bröstarvingar. Det kan

vara svårt att ge ett allmängiltigt svar på den frågan. Denna och andra

principiella frågor med anknytning till äktenskapet får emellertid prövas

vid den översyn av den centrala lagstiftningen på familjerättens område

som skall komma till stånd inom kort. Vad som kan övervägas i detta sammanhang

är endast vissa mindre ingripande lagändringar som kan tillgodose

välgrundade sociala önskemål utan att för den skull rubba grundvalarna

för arvsordningen. Starka sociala skäl talar enligt min mening för

att efterlevande makes ställning förbättras i fall då behållningen i boet är

av jämförelsevis begränsad storlek. Enligt vad jag har funnit kan ett förbättrat

skydd för efterlevande make åstadkommas inom ramen för 13 kap.

12 § giftermålsbalken.

Familjerättskommittén har föreslagit flera ändringar i 13 kap. 12 §. Bl. a.

har värdegränsen i andra stycket föreslagits höjd från 6 000 till 10 000

kr. Under remissbehandlingen har från flera håll uttalats sympati för ytterligare

höjning av beloppet, särskilt för den händelse kommitténs förslag

om arvsrätt för efterlevande make inte genomförs. Hovrätten över Skåne

och Blekinge anser att efterlevande make skulle få tillräckligt skydd om

värdegränsen bestämdes till 50 000 kr. I flera yttranden påpekas vidare att

det belopp, som fastställs, bör göras värdebeständigt genom anknytning till

basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

Nuvarande värdegräns, 6 000 kr., tillkom år 1952. Det är uppenbart att

detta belopp numera är för lågt för att skydda ens ganska små hem mot

splittring. Enbart penningvärdets utveckling motiverar en större höjning

av beloppet än familjerättskommittén har förordat. Man bör enligt min

mening försöka använda bodelningsregeln till att ge efterlevande make ett

så gott skydd som möjligt, men samtidigt måste man se till att bodelningsregeln

inte får ett sådant innehåll att den i praktiken slår sönder arvsordningen.

Jag vill därför inte gå så långt som skånska hovrätten har gjort i

sitt remissyttrande över familjerättskommitténs betänkande, men en höjning

till 20 000 å 25 000 kr. i nuvarande penningvärde förefaller mig rimlig.

Värdegränsen bör, såsom har föreslagits under remissbehandlingen, anknytas

till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring så att den automatiskt

följer förändringar i penningvärdet. Jag förordar att värdegränsen

bestäms till fyra basbelopp vilket f. n. motsvarar 23 200 kr.

Beloppet 6 000 kr. i 13 kap. 12 § andra stycket inkluderar efterlevande

makens enskilda egendom. Familjerättskommittén har föreslagit att man

vid tillämpning av bodelningsregeln skall bortse från enskild egendom. Det

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

77

finns vissa skäl som talar för en sådan ordning. Förslaget har emellertid

kritiserats från flera håll. Det kan inte heller bestridas att förslaget ibland

kan leda till egendomliga resultat. Mina överväganden i frågan har fört mig

till slutsatsen att gällande bestämmelser inte bör ändras i nu ifrågavarande

hänseende.

I sammanhanget vill jag emellertid beröra bodelningsregelns innebörd

med hänsyn till vissa speciella tillgångar. Jag delar uppfattningen i familjerättskommitténs

betänkande att sådana personliga rättigheter som

folkpension, allmän tilläggspension, yrkesskadeersättning och tjänstepension

inte bör inräknas i den efterlevande makens egendom vid tillämpning

av 13 kap. 12 § andra stycket. Belopp som utfaller på grund av tjänstegrupplivförsäkring

bör enligt min mening behandlas på samma sätt. Tjänstegrupplivförsäkringen

är ett komplement till den allmänna tjänstepensioneringen.

Enligt familjerättskommittén råder en viss oklarhet i dessa tolkningsfrågor.

För min del anser jag emellertid att skälen för kommitténs

ståndpunkt i sak är så starka redan med utgångspunkt från gällande bestämmelser

att någon lagändring inte behövs.

Bodelningsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket är enligt paragrafens nuvarande

lydelse inte tillämplig, om den avlidne maken efterlämnar barn i

tidigare äktenskap eller barn utom äktenskap med rätt till underhållsbidrag

ur kvarlåtenskapen. Familj erättskommittén har föreslagit att dessa

begränsningar slopas. Förslaget har praktiskt taget genomgående godtagits

under remissbehandlingen.

För min del kan jag följa kommittén och remissinstanserna ett stycke på

väg men inte fullt ut. När behållningen i boet är av den storleksordning som

det här är fråga om är det enligt min mening rimligt att efterlevande makes

intressen får gå före vuxna barns anspråk på arv. Jag kan också godta att

efterlevande make får företräde framför minderåriga barn, om barnen är

makarnas gemensamma. Den efterlevande maken har ju då underhållsskyldighet

gentemot barnen, och det ligger normalt i både makens och

barnens intresse att hemmet hålls samman. Annorlunda förhåller det sig

emellertid när den efterlevande makens bodelningsanspråk konkurrerar

med ett arvsanspråk eller ett anspråk på underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen

som tillkommer den avlidnes minderåriga barn i ett tidigare äktenskap

eller utom äktenskap. För sådana barn betyder dödsfallet i allmänhet

att ett underhållsbidrag faller bort. Deras anspråk på arv eller underhåll

kan inte utan vidare offras till förmån för den efterlevande makens intresse

att behålla hemmet intakt. Detta blir särskilt uppenbart om värdegränsen

i bodelningsregeln sätts så pass högt som jag har föreslagit.

Det finns alltså utrymme för en utvidgning av tillämpningsområdet för

bodelningsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket, men enligt min mening

bör man inte gå så långt som familj erättskommittén har föreslagit. Jag

föreslår att bodelningsregeln görs tillämplig i alla andra fall än då den

avlidne efterlämnar barn under 16 år som inte är makarnas gemensamma

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

barn. Valet av 16 år som gräns får ses mot bakgrunden bl. a. av föräldrabalkens

bestämmelser om att föräldrarnas underhållsskyldighet gentemot

barn upphör tidigast när barnet fyller 16 år.

De av mig här föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari

1970. De nya reglerna bör gälla vid bodelning med anledning av dödsfall

som inträffar efter ikraftträdandet. Jag föreslår en särskild övergångsbestämmelse

härom.

Förslaget påkallar vissa ändringar i arvsskatteförordningen. Vidare bör

ett par ändringar göras i försäkringsavtalslagen. Jag återkommer till detta

i specialmotiveringen.

Vissa regler av betydelse bl. a. för bodelningen vid makes död finns i 1959

års lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Denna

lag är tidsbegränsad och gäller f. n. till utgången av år 1969 (1967: 889).

Giltighetstiden bör nu förlängas med fem år.

Faderskap till barn utom äktenskap

Faderskap till barn utom äktenskap fastställs i det stora flertalet fall genom

erkännande. I händelse av tvist avgörs faderskapsfrågan av domstol.

Eftersom det inte är möjligt att med full säkerhet fastslå ett barns härkomst

måste domstolarnas avgöranden byggas på en presumtion. Enligt

gällande bestämmelser skall en man, som är instämd som svarande i ett

faderskapsmål, förklaras vara fader till barnet i fråga, om det är bevisat

att han haft samlag med modern under konceptionstiden och »det ej är

osannolikt att barnet avlats vid samlaget». Faderskapstalan kan riktas

endast mot en man i samma process. Om modern haft samlag med flera män

under konceptionstiden, kan det därför inträffa att flera processer efter

varandra måste föras mot olika män för att faderskapet till ett utomäktenskapligt

barn skall bli rättsligt fastställt.

Faderskapspresumtionen tolkas i praxis mycket strängt mot den utpekade

mannen. Om samlag under konceptionstiden är styrkt, fritas mannen

från faderskapet endast om mycket starka skäl talar mot att barnet avlats

av honom. De bevismedel som används för att häva presumtionen är främst

blodundersökningar och antropologiska undersökningar. I ett mål, som

högsta domstolen avgjorde förra året (T 21/1968), förklarades en man

vara fader till ett utomäktenskapligt barn fastän sannolikheten för en sådan

blodgruppskonstellation som fanns hos mannen, modern och barnet

enligt statistiska beräkningar uppgick till endast 1,2 %. Även andra avgöranden

i högsta instans under senare år visar på en liknande restriktivitet

vid sannolikhetsbedömningen.

Nu gällande bestämmelser om faderskap till barn utom äktenskap finns

i föräldrabalken. De går i det väsentliga tillbaka på en särskild lag i ämnet

som kom till år 1917. På den tiden fick de utomäktenskapliga barnen.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

ofta växa upp i misär. Barnbidrag, studiehjälp och bidragsförskott var

okända begrepp. Modern till ett utomäktenskapligt barn kunde i allmänhet

inte ensam försörja barnet, och den enda hjälp som bestods av samhället

var en torftig fattigvård. Det var därför ofrånkomligt att det starka

sociala behovet att förmå fäder till utomäktenskapliga barn att fullgöra

sin underhållsskyldighet fick sätta sin prägel på reglerna om fastställande

av faderskap. Samtidigt saknades möjligheter att garantera materiellt

riktiga avgöranden i faderskapsfrågor. Medicinsk och biologisk vetenskap

kunde inte lämna några bidrag av betydelse till bedömningen av faderskapsfrågor.

Utvägen ur detta dilemma blev att man ställde upp en faderslcapspresumtion

som innebar väsentliga avsteg från vanliga rättssäkerhetskrav.

Man nöjde sig i stort sett med att kräva bevisning om samlag

under konceptionstiden. Endast om det var uteslutet att barnet avlats

av den instämde mannen skulle talan mot honom ogillas. Vid tillkomsten

av föräldrabalken år 1949 gjordes den ändringen i faderskapsreglerna att

ordet »uteslutet» byttes ut mot »osannolikt», men i motiven framhölls att

man inte med detta avsåg att åstadkomma någon stor förändring. Det borde

fortfarande ställas mycket höga krav på den motbevisning som skulle

kunna häva faderskapspresumtionen.

De utomäktenskapliga barnens sociala situation skiljer sig i dag inle

på samma sätt från andra barns som år 1917 eller ännu år 1949. I de fall

då faderskapet inte kan fastställas eller då fadern till ett utomäktenskapligt

barn inte fullgör sin underhållsskyldighet utger samhället numera

bidragsförskott. Bidragsförskottet är visserligen avsett att trygga endast

en minimistandard men enligt tillgängliga statistiska uppgifter ligger bidragsförskottet,

f. n. 145 kronor i månaden, på ungefär samma nivå som

flertalet fastställda underhållsbidrag, inklusive indextillägg.

Något tiotal år efter tillkomsten av 1917 års lag började blodundersökningar

komma till användning i vissa fall i faderskapsmål. Därefter har

metoderna successivt förbättrats och resurserna förstärkts. F. n. kan felaktigt

utpekade män uteslutas från faderskap i 71 % av fallen. När blodundersökning

inte ger utslag kan resultat ibland nås genom antropologislca

undersökningar. Även härvidlag har under senare år skett en förbättring

av metoderna, men resurserna för att utföra antropologiska undersökningar

är ännu relativt begränsade.

Det utredningsförslag, som nu är aktuellt, innehåller ändringar i faderskapsreglerna

som är avsedda att minska riskerna för materiellt felaktiga

avgöranden. Utredningsmannen vill visserligen som huvudregel bibehålla

den nuvarande faderskapspresumtionen. Men han föreslår att

man skall införa en tilläggsregel för de fall då flera män haft samlag med

modern under konceptionstiden. Faderskapsfrågan skall då prövas i samma

process beträffande alla män som kan komma i fråga, och som fader

skall anses den för vars faderskap övervägande skäl talar. Om inte någon

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

av männen är mer sannolik som fader än de andra, skall faderskapsLalan

ogillas mot alla. I anslutning till ändringarna beträffande faderskapspresumtionen

har utredningsmannen också lagt fram förslag till nya regler

beträffande förfarandet i faderskapsmål.

Utredningsmannens förslag har i det hela fått ett gynnsamt mottagande

under remissbehandlingen. Invändningar framförs visserligen på några

punkter, men det stora flertalet remissinstanser anser det värdefullt att

man får regler som ger större säkerhet för överensstämmelse mellan rättsligt

fastställt och biologiskt faderskap. Åtskilliga remissinstanser ger uttryck

för uppfattningen att en ändring av faderskapsreglerna i förslagets

riktning är en ofrånkomlig förutsättning för att man skall kunna göra

utomäktenskapliga barn likställda med barn i äktenskap när det gäller

arv efter fadern och hans släktingar.

För mig är en ändring av reglerna om fastställande av faderskap till barn

utom äktenskap en reform av självständigt intresse. De regler vi nu har var

naturliga under de sociala förhållanden som rådde i äldre tider och med

de begränsade möjligheter att förebringa bevisning om ett barns härstamning

som då stod till buds. Mot bakgrunden av den utveckling som har

ägt rum och som jag tidigare har skisserat anser jag emellertid att det nu

bör vara möjligt att införa regler som i tillräcklig grad tillgodoser både de

utomäktenskapliga barnens intressen och det allmänna intresset av rättssäkerhet

i domstolarnas avgöranden. Faderskapsavgörandena får onekligen

ännu större vikt än tidigare om de förknippas med arvsrätt efter fadern

och hans släktingar, men de är redan nu så betydelsefulla att man bör

tillvarata de möjligheter som utvecklingen har skapat att öka tillförlitligheten.

Det kapitaliserade värdet av underhållsbidraget till ett utomäktenskapligt

barn under barnets hela uppväxttid är f. ö. i allmänhet mycket

större än de belopp som kan tillfalla barnet i arv efter fadern och hans

släktingar.

Lagändringar som främjar säkrare avgöranden i faderskapsmål måste

gå ut på en uppmjukning av faderskapspresumtionen. Vetenskapen har

inte hunnit så långt att det alltid är möjligt att få fram utredning som ger

full visshet beträffande faderskapet, och en presumtionsregel av något

slag måste man därför ha även i en framtida lagstiftning. Den springande

punkten är emellertid om man vill övergå från en negativ till en positiv

sannolikhetsbedömning och vid behov tillåta en allsidig jämförelse i samma

process mellan flera faderskapsmöjligheter. För min del tvekar jag inte

att nu ta detta steg. Det skall visserligen inte förnekas att en faderskapsprocess

med flera svarande kan innebära obehag och påfrestningar främst

för modern. Jag är medveten om behovet att med olika medel minska dessa

olägenheter och risker. Enligt vad jag har funnit är detta emellertid en fråga

som kan lösas på ett rimligt sätt oberoende av faderskapspresumtionens

utformning. Vad som är av vikt i det sammanhanget är särskilt att fader
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

skapsprocessen förbereds noggrant genom blodundersökning och på annat

sätt så att man i möjligaste mån kan undvika att dra in mer än en man

’ rättegången. Någon gång kan det också finnas skäl att hellre avstå från

att försöka få faderskapet fastställt än att driva en rättegång som skulle

kunna vara till men för barnet eller utsätta modern för psykiska hälsorisker.

Ett visst skydd för inblandade parter i ett faderskapsmål ligger också i möjligheterna

att hålla rättegången inom stängda dörrar.

En ny lagstiftning bör kunna utformas så att den, samtidigt som den tillgodoser

rättssäkerheten bättre, snarast innebär mindre risker för påfrestningar

och trakasserier än den nu gällande ordningen. Den som har en

kritisk inställning till tanken på en uppmjukning av faderskapspresumtionen

av sådana skäl som är aktuella här bör inte heller förbise bristerna

i det nuvarande regelsystemet. Som det nu är tillåter domstolarna i praxis

en svarande, som vill frita sig från faderskapet, att åberopa vittnesförhör

med andra män som kan antas ha haft samlag med modern under konceptionstiden.

Och ogillas talan mot den först instämde mannen kan nya

processer bli nödvändiga. Successiva, utdragna rättegångar är visserligen

inte vanliga, men i de fall de förekommer torde de innebära större olägenheter

för både modern och barnet än en samlad prövning av faderskapsfrågan

i hela dess vidd.

Mot tanken på en uppmjukning av faderskapspresumtionen har under

remissbehandlingen från enstaka håll invänts att uppmjukningen kan

väntas leda till sådana konsekvenser som att fler fall än tidigare kommer

att gå till process och att det blir en ökning av antalet fall där något faderskap

överhuvudtaget inte kan fastställas. Det är givetvis angeläget att faderskapsfrågan

i så många fall som möjligt kan klaras ut genom erkännande

och inte genom process. Mycket kommer därvid an på barnavårdsmännens

insatser och på möjligheterna till blodundersökningar och

antropologiska undersökningar. Det framgår av Svenska kommunförbundets

yttrande över det nu aktuella utredningsförslaget att förbundet är inställt

på att barnavårdsnämndernas och barnavårdsmännens arbete med

faderskapsfrågor måste anpassas till de krav som en ny lagstiftning ställer.

.lag vill inte bestrida att en uppmjukning av faderskapspresumtionen

kan leda till att det blir något vanligare än hittills att faderskapet inte kan

fastställas. Det kommer emellerlid att vara fråga om fall där det kvarstår

en betydande ovisshet om vem som är fader till barnet i fråga. I dessa fall är

det enligt min uppfattning riktigare att samhället tar på sig en extra kostnad

för barnets försörjning genom att utge bidragsförskott än att underhållsskyldighet

läggs på en man som med ganska stor sannolikhet inte har

släktskap med barnet. Vi befinner oss i dag inte i samma tvångssituation

som tidigare när det enda alternativet till underhållsbidrag var fattigvård.

Inte heller tror jag att det från sociala eller psykologiska synpunkter är nå6

— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 12b

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1969

gon olycka om det blir något fler barn än nu som saknar en fader i rättslig

mening. För barnets del måste värdet av att det finns en man som det har

rätt att räkna som sin fader rimligen vara beroende av att mannen också

uppfattar sig som fader och visar intresse för barnet. Nya regler som ger

större säkerhet för riktiga avgöranden i faderskapsfrågor bör på det hela

taget vara ägnade att förbättra förhållandena härvidlag.

Beträffande den närmare utformningen av faderskapspresumtionen är

jag inte helt ense med utredningsmannen. Enligt hans förslag skall domstolen

göra en negativ sannolikhetsbedömning när utredningen visar på bara

en aktuell man för faderskapet och i andra fall en positiv bedömning

av vem som är mest sannolik. Denna skillnad är enligt min mening logiskt

inte fullt försvarlig, och den är inte heller praktiskt behövlig. Den skulle,

som remissbehandlingen visar, ibland kunna ge upphov till tolknings- och

gränsdragningssvårigheter. Det inträffar inte så sällan att en instämd man

kan göra sannolikt men inte bevisa att modern haft samlag under konceptionstiden

också med annan man. Oavsett hur det ligger till med bevisningen

på den punkten bör enligt min mening bedömningen i presumtionsfrågan

i princip alltid ske efter samma regel. Bestämmelserna i ämnet

i 3 kap. föräldrabalken kan lämpligen utformas så att en man skall förklaras

vara fader till ett utomäktenskapligt barn, om det är utrett att han

haft samlag med modern under tid då barnet kan vara avlat och det med

hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet avlats av honom.

Innebörden av den av mig föreslagna presumtionsregeln kan belysas genom

ett par exempel. Antag att modern utpekar en viss man som fader

och att det utreds att han haft samlag med henne under konceptionstiden.

Han kan inte uteslutas från faderskapet genom blodundersökning. Utredningen

visar inte att modern haft samlag med någon annan man under

konceptionstiden. Slutsatsen måste då i allmänhet bli att den utpekade

mannen är sannolik som fader. Om blodundersökningen skulle visa en så

låg sannolikhet för faderskapet som i det förut omnämnda högstadomstolsavgörandet

från förra året bör faderskapstalan dock kunna bifallas

endast om modern gör ett mycket trovärdigt intryck och hennes uppgifter

vinner stöd av annan utredning, t. ex. antropologisk undersökning.

Om man i stället har en faderskapsprocess där två män visas ha haft

samlag med modern under konceptionstiden och ingen av dem är utesluten

från faderskap enligt företagna blodundersökningar, får en jämförelse

mellan männen göras med ledning av alla omständigheter som kommer

fram i målet. Hänsyn kan behöva tas till sådana skillnader som att den

ene mannen haft stadigvarande förbindelse med modern medan den andre

bara haft ett enstaka samlag med henne. Trovärdiga uppgifter om preventivmedel

kan inte heller lämnas obeaktade. Ibland kan utredning om blodgruppsstatistiska

differenser eller antropologiska undersökningar fälla ut
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. May.ts proposition nr 124 år 1969

slaget. Den samlade bedömningen i målet måste bli en fråga om övervägande

sannolikhet för det ena eller andra faderskapet. Men om fadersltapstalan

skall kunna bifallas mot någon av männen får skillnaden i sannolikhet

inte vara så liten att den ter sig praktiskt ganska obetydlig. I så fall

skall faderskapstalan ogillas mot båda männen.

I ett mål där utredningen visar att modern haft samlag med tre eller

flera män under konceptionstiden beror möjligheterna att nå fram till ett

positivt avgörande i faderskapsfrågan i hög grad på resultatet av blodundersökningar

och eventuella antropologiska undersökningar. Om det inte

går att nå resultat genom sådana undersökningar och man inte heller på

annat sätt kan nå fram till en någorlunda klar sannolikhetsövervikt för en

av männen bör faderskapstalan ogillas mot alla. I sådana fall som det här är

fråga om kan hänsynen till moder och barn ibland tala för att man avstår

från att överhuvudtaget anställa rättegång i faderskapsfrågan.

Som tidigare har framgått kan faderskap till barn utom äktenskap f. n.

fastställas inte bara genom rättegång utan också genom erkännande

av mannen i fråga. Denna senare form har hittills tillämpats i över 80 % av

fallen och är alltså av mycket stor praktisk betydelse. Erkännande kan

enligt 3 kap. 4 § föräldrabalken lämnas på tre olika sätt, nämligen muntligen

inför präst som för kyrkoböckerna i barnets hemförsamling eller inför

notarius publicus i tillkallat vittnes närvaro samt slutligen också skriftligen.

I detta senare fall måste erkännandet godkännas av barnavård smannen

eller, om sådan inte finns, av barnavårdsnämnden. Utredningsmannen

har inte behandlat frågan om ändring av dessa regler.

Enligt min mening är emellertid bestämmelserna inte helt förenliga med

grundtanken bakom mitt tidigare förslag om presumtionsregler i faderskapsmål.

Detta syftar till att endast den som är sannolik såsom fader till

barnet skall kunna förklaras vara fader. Detta bör återspeglas även i reglerna

om faderskapserkännande. Man måste få till stånd åtminstone en viss

prövning av att sådant erkännande överensstämmer med verkliga förhållandet.

Eftersom erkännande av faderskap oftast lämnas i samband med att

barnavardsmannen söker utröna barnets börd, bör prövningen också ankomma

på barnavårdsmannen. Nuvarande regler om muntligt faderskapserkännande

kan då inte stå kvar oförändrade. Med hänsyn till de betydelsefulla

rättsverkningar, som ett erkännande får, framstår det i och för sig

som naturligt att kräva att erkännandet alltid skall lämnas skriftligen.

Denna form torde f. ö. redan nu vara den normala. Jag föreslår därför

att nuvarande möjligheter till muntligt erkännande slopas.

Vad gäller barnavårdsmannens prövning av faderskapserkännande måste

beaktas att erkännandet som sådant givetvis normalt har ett betydande

bevisvärde. Närmast bör det åligga barnavårdsmannen att kontrollera att

det inte finns något som talar mot att mannen i fråga verkligen är fader till

barnet. Om barnavårdsmannen finner anledning ifrågasätta riktigheten av

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

erkännandet, bör han inte få godkänna det. Jag vill särskilt framhålla att

förutsättningar för godkännande i allmänhet inte torde föreligga, när modern

under konceptionstiden har haft samlag med mer än en man och den

för barnavårdsmannen tillgängliga utredningen inte ger någon bestämd vägledning

om vem som är fader.

Förutsättningarna för att faderskapserkännande skall få godkännas bör

liksom hittills anges i föräldrabalken. Saken synes lämpligen kunna uttryckas

så att erkännandet får godkännas bara om mannen i fråga kan antas

vara fader till barnet. Bestämmelserna om faderskapserkännande bör även

i övrigt jämkas något.

De föreslagna ändringarna i de materiella reglerna om faderskap till barn

utom äktenskap innebär att det måste föreligga en positiv sannolikhet för

att en man skall kunna förklaras vara fader. För att förslaget skall kunna

föl-verkligas krävs att faderskapsfrågan så långt möjligt prövas i ett sammanhang

beträffande varje man som kan komma i fråga såsom fader till

barnet. Detta måste naturligen sätta sin prägel på förfarandet i faders

k apsfrågor.

I likhet med utredningsmannen anser jag att det liksom hittills i första

hand bör ankomma på barnavårdsmannen att göra utredning i faderskapsfrågor.

Eftersom faderskapet i de allra flesta fall också i fortsättningen

torde komma att fastställas genom erkännande, är detta utomprocessuella

förfarande av stor betydelse. Förfarandet bör i allt väsentligt utformas efter

de riktlinjer utredningsmannen har angett. Barnavårdsmannen har alltså

att verkställa en objektiv undersökning av faderskapsfrågan. Som ett led

i denna utredning bör han höra modern och den eller de män som kan komma

i fråga som fader till barnet. Om skäl talar för det bör han också verka

för att blodundersökning genomförs beträffande modern, barnet och de

aktuella männen. I samband med att utredningen avslutas har han att ta

ställning till om faderskapsfrågan kan anses så klar att han bör verka för

ett erkännande. En ordning som den jag nu i korthet har skisserat torde

redan f. n. i praxis tillämpas av flertalet barnavårdsmän i landet.

Om faderskapet inte fastställs genom erkännande, uppkommer frågan hur

det processuella förfarandet bör gestaltas. F. n. gäller att barnavårdsmannen

är skyldig att sörja för att barnets börd fastställs. Talan kan väckas

inte bara av barnavårdsman utan även av den som har vårdnaden om

barnet, dvs. normalt modern, liksom också i förekommande fall av särskilt

förordnad förmyndare. Som jag har nämnt förut kan emellertid bara en

man instämmas i samma mål. En sådan ordning är givetvis oförenlig med

de tidigare föreslagna reglerna om sannolikhetsavvägning mellan flera i

och för sig tänkbara fäder. Hur det processuella förfarandet närmare bör

utformas kan emellertid vara tveksamt.

Utredningsmannens förslag innebär dels att barnets ställföreträdare skall

ha rätt att stämma in flera presumtiva fäder, dels att en instämd man skall

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

85

kunna dra in annan man som motpart till käranden i målet. Denna lösning

har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.

Enligt min mening kan det ifrågasättas om utredningsmannens förslag

ger tillräckliga garantier för en allsidig prövning av faderskapsfrågan. Man

kan knappast bortse från risken att ställföreträdare för barnet inte sällan

skulle komma att begränsa sin talan till att avse bara den man, som enligt

kärandens uppfattning är fader till barnet, även om också annan man

i och för sig kan komma i fråga för faderskapet. Detta gäller naturligtvis

särskilt, ifall modern och barnavårdsmannen är av samma mening i faderskapsfrågan.

Svaranden kan visserligen enligt utredningsförslaget begära

att annan man stäms in i målet. Han har emellertid av naturliga skäl inte

alls samma möjligheter som kärandesidan att få reda på huruvida annan

man kan vara aktuell som fader. Även om han skulle ha vetskap eller misstanke

härom, är det, särskilt om han saknar ombud, ingalunda säkert att

han kommer sig för med att ansöka om stämning på den utomstående

mannen. Som har antytts under remissbehandlingen är det också från

principiell synpunkt mindre tillfredsställande att omfattningen av faderskapsfrågans

prövning i inte obetydlig utsträckning skall vara beroende av

initiativ från svarandens sida.

Dessa kritiska synpunkter får inte undanskymma det faktum att den av

utredningsmannen förordade ordningen i flertalet fall skulle komma alt

fungera tämligen väl. Enligt min mening bör det emellertid undersökas om

inte något annat system är att föredra.

I Danmark och Norge utreds faderskapsfrågan först av administrativ

myndighet. Om erkännande inte lämnas hänskjuts faderskapsfrågan till

domstol. På grundval av den förberedande utredningen skall domstolen

stämma in alla presumtiva fäder till barnet för att svara i målet. Skulle

det under handläggningen av målet komma fram upplysningar som tyder på

att en utomstående man kan vara fader till barnet, skall domstolen stämma

in även den mannen. Domstolen skall ex officio dra försorg om utredningen.

Vid avgörande av saken är domstolen inte bunden av parts yrkande eller

medgivande. Om domen överklagas, skall högre rätt pröva målet mot alla

dem som var parter vid handläggningen i underrätten. Enligt upplysningar

som jag inhämtat från Danmark och Norge anser man sig där ha enbart

goda erfarenheter av denna ordning.

I sammanhanget förtjänar också erinras om att ett system som i viss mån

påminner om det dansk-norska förordades i ärvdabalkssakkunnigas betänkande

år 1954. De sakkunniga ville nämligen ge domstolen möjlighet att

förelägga barnets representanter att stämma in utomstående män.

Eu ordning liknande den i Danmark och Norge tillämpade är givetvis väl

ägnad att främja syftet att få faderskapsfrågan allsidigt prövad i ett sammanhang.

Å andra sidan innefattar systemet en avvikelse från det kontradiktoriska

förfarandet som ligger till grund för domstolsprocessen i vårt

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

land och som innebär att parterna själva och inte domstolen bestämmer omfånget

av processen. Jag delar visserligen den uppfattning som departementschefen

gav uttryck åt i 1955 års lagrådsremiss, nämligen att de processuella

reglerna inte har något egenvärde utan har till uppgift att ge tjänligt

underlag för tillämpning av materiella regler. Man bör emellertid enligt

min mening om möjligt undvika ett sådant avsteg från numera gängse processrättsliga

principer som en befogenhet för domstol att självmant stämma

in svarande i faderskapsmål skulle innebära.

Den lösning som då återstår är att ålägga barnavårdsmannen som en

tjänsteplikt att i faderskapsmål stämma in alla presumtiva fäder. Förslag

härom framfördes under remissbehandlingen av ärvdabalkssakkunnigas

betänkande. I 1955 års lagrådsremiss (prop. 1958 A: 144 s. 205) tillbakavisade

dåvarande departementschefen emellertid denna tanke under hänvisning

till att en sådan ordning skulle kunna äventyra ett gott förhållande

mellan modern och barnavårdsmannen. Mot förslaget åberopades också att

det för barnavårdsmannen måste te sig stötande att tvingas ställa yrkande

om faderskap mot någon som från kärandesidan inte ansågs vara fader till

barnet.

Efter överläggningar med företrädare för socialstyrelsen i frågan har jag

emellertid för min del blivit övertygad om att farhågorna för störningar i

förhållandet mellan modern och barnavårdsmannen är överdrivna. Det förekommer

redan nu att barnavårdsmannen anser sig böra instämma en

annan man än den barnets moder har utpekat som fader. Det motsatsförhållande

som i vissa fall kan uppkomma mellan modern och barnavårdsmannen

torde snarast lia sin grund i att barnavårdsmannen överhuvudtaget

tar upp till undersökning en sådan fråga som om modern haft förbindelse

med flera män under konceptionstiden. Det synes då närmast vara en fördel

för barnavårdsmannen att kunna åberopa sin tjänsteplikt som stöd

för att ansöka om stämning på varje man som rimligtvis kan vara fader till

barnet.

Vad beträffar den andra invändningen mot tanken på taleplikt för barnavårdsmannen

vill jag först erinra om att det, som nyss nämnts, förekommer

att barnavårdsmannen och modern har olika uppfattning i faderskapsfrågan.

Detta synes mig också helt naturligt. Om modern haft samlag med mer

än en man under konceptionstiden och ingen av dem friats från faderskapet,

t. ex. genom blodundersökning, måste det rimligtvis i allmänhet

finnas skäl som talar både för den enes och den andres faderskap, innan

frågan gjorts till föremål för rättslig bedömning. Även om barnavårdsmannen

skulle ha en viss uppfattning rörande vem av männen som sannolikt är

fader, har jag svårt att förstå att det för barnavårdsmannen vid en objektiv

bedömning skulle kunna förefalla stötande eller egendomligt att behöva

väcka talan mot båda. Ett sådant förfarande bör tvärtom framstå som naturligt,

eftersom barnavårdsmannen under alla förhållanden är skyldig

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

att medverka till ett materiellt riktigt avgörande. Sedan talan väckts, skall

målet handläggas i den ordning som gäller för s. k. indispositiva tvistemål.

Detta innebär bl. a. att rätten självmant kan förordna om den bevisning

som anses behövlig, om barnets ställföreträdare skulle underlåta

att göra detta. Några processuella olägenheter av eu regel om taleplikt synes

mig därför inte behöva befaras.

Inte heller i övrigt finns enligt min mening något hinder mot den nu

ifrågasatta ordningen. Jag anser den vara att föredra framför utredningsmannens

förslag i denna del. Om faderskapet inte erkänns, bör barnavårdsmannen

alltså i princip vara skyldig att ansöka om stämning på varje man

som objektivt sett kan vara fader till barnet. Härav framgår, som jag nyss

antydde, att exempelvis en man vars faderskap enligt verkställd blodundersökning

är uteslutet givetvis inte skall stämmas in. Taleplikten bör begränsas

till att avse den eller de män som skäligen kan komma i fråga som

fader.

Att barnavårdsmannen på detta sätt åläggs att väcka talan innebär inte

att han själv måste upprätta stämningsansökan och utföra barnets talan i

målet. I praktiskt taget alla faderskapsmål torde barnet kunna få fri rättegång.

Enligt 5 § lagen om fri rättegång kan rätten förordna advokat eller

annan lämplig juridiskt utbildad person att mot ersättning av allmänna

medel biträda part som har fått fri rättegång vid talans väckande och utförande,

såvida partens intresse inte kan tillvaratas av honom själv eller

av någon som i tjänsteställning lämnar honom bistånd. Barnavårdsmännen

saknar oftast juridisk utbildning. I faderskapsmål finns i allmänhet förutsättningar

för biträdesförordnande. Det juridiskt utbildade biträdet kan

i samband med att stämningsansökan sätts upp ge barnavårdsmannen

råd i frågan om vilka män som skall stämmas in i målet. Naturligtvis bör

biträdet och barnavårdsmannen samråda med varandra också i olika frågor

som kommer upp under målets handläggning. Såsom ställföreträdare för

barnet är det dock ytterst barnavårdsmannen som har att bestämma vilken

ståndpunkt barnet skall inta i målet.

Skyldigheten för barnavårdsmannen att väcka talan inträder så snart

han är färdig med sin förberedande utredning. Denna bör normalt vara

avslutad senast inom ett år från barnets födelse. Ofta nog torde barnavårdsmannen

kunna inleda rättegång långt dessförinnan. Som jag tidigare

nämnde har också modern eller särskilt förordnad förmyndare f. n. rätt

att väcka talan för barnets räkning. I det stora flertalet fall torde visserligen

modern eller förmyndaren vara helt införstådd med att barnavårdsmannen

för talan i målet. Det bör emellertid inte komma i fråga att beröva

dem rätten att själva anhängiggöra talan, om de så önskar. Den situationen

kan alltså uppkomma att t. ex. modern väcker talan innan barnavårdsmannen

hunnit slutföra sin utredning. Rätten bör då liksom f. n. vara

skyldig att bereda barnavårdsmannen tillfälle att yttra sig i målet (jfr 20

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1969

kap. 4 § föräldrabalken). Om barnavårdsmannen anser att det kan finnas

flera presumtiva fäder än den eller de som modern stämt in i målet, måste

lian naturligtvis upplysa rätten härom. Domstolen bör i så fall ge barnavårdsmannen

skäligt rådrum för att slutföra sin utredning i bördsfrågan

och inge eventuell ansökan om tilläggsstämning.

Den ordning för väckande av talan i faderskapsmål som jag nu har förordat

bör rimligtvis ge goda garantier för att faderskapsfrågan prövas så

allsidigt som är praktiskt möjligt. Det kan emellertid inte uteslutas att en

svarande hävdar att en utomstående man är fader till barnet samtidigt som

ställföreträdare för barnet underlåter att väcka talan mot vederbörande av

det skälet att hans faderskap framstår som osannolikt. Eftersom faderskapsfrågan

så långt möjligt skall prövas i ett sammanhang, bör svaranden inte

kunna få påkalla vittnesförhör med vederbörande man. Rättssäkerheten

kräver emellertid då att svaranden skall ha möjlighet att få frågan om den

utomstående mannens faderskap prövad genom att ansöka om stämning på

mannen i fråga.

Redan de nu redovisade förslagen om förfarandet i faderskapsmål kräver

åtskilliga ändringar i föräldrabalkens regler i ämnet. Förslaget påkallar

dessutom vissa särskilda regler om rättegångskostnader och processen i

högre rätt, liksom också i flera andra specialfrågor. Eftersom barnavårdsmannens

utredning i faderskapsfrågor i fortsättningen får ökad vikt synes

lämpligt att förfarandet i denna del, till skillnad mot vad som nu är fallet,

i viss utsträckning regleras genom lagbestämmelser. Jag har funnit det

från lagteknisk synpunkt lämpligast att samtliga nu åsyftade regler förs

samman i en särskild lag om fastställande av faderskapet till barn utom

äktenskap. Beträffande det närmare innehållet i lagen hänvisas till specialmotiveringen.

De nya bestämmelserna om faderskapet till utomäktenskapliga barn och

om förfarandet i faderskapsmål bör träda i kraft den 1 januari 1870.

Jag vill i detta sammanhang också beröra frågan om vidgade möjligheter

för domstol att besluta om blodundersökning eller antropologisk undersökning

i faderskapsmål. F. n. gäller att sådant beslut kan avse bara

modern, barnet och den eller de män som kan antas ha haft samlag med

modern under konceptionstiden. I propositionen med förslag till ärvdabalk

förordades att också barnets syskon, moderns föräldrar och föräldrar

till en presumtiv fader skulle kunna åläggas att genomgå undersökning.

Sedan kamrarna stannat i skiljaktiga beslut, avslogs förslaget av riksdagen,

som emellertid hemställde om skyndsam ny utredning av frågan.

I det nu aktuella betänkandet föreslås ingen ändring på förevarande

punkt. Remissinstanserna biträder i allmänhet denna uppfattning. Från

ett par håll hävdas emellertid att möjligheterna till undersökning bör vidgas

med hänsyn främst till det allmänna intresset av att faderskapet blir

riktigt fastställt.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

Det är givetvis i och för sig angeläget att utnyttja de möjligheter som

står till buds för att bringa klarhet i faderskapsfrågor. Emellertid synes

det mig från principiell synpunkt betänkligt att införa en undersökningsplikt

i fråga om personer, som inte alls är inblandade i faderskapsmålet.

Härtill kommer, som utredningsmannen också framhåller, att en skyldighet

för anhöriga att underkasta sig undersökning skulle få betydelse bara i ett

mycket begränsat antal fall. Jag ansluter mig därför till utredningsmannens

ståndpunkt. Vissa andra ändringar bör emellertid göras i 1958 års lag

om blodundersökning m. m. Jag återkommer härtill i specialmotiveringen.

Enligt 20 kap. 13 och 13 a §§ föräldrabalken kan den som utgivit underhållsbidrag

till barn utom äktenskap eller barnets moder i vissa fall

efter beslut av länsstyrelse få ersättning av allmänna medel för utgivna

underhållsbidrag, om han senare frias från faderskapet. Som jag kommer

att närmare utveckla senare bör ersättningsreglerna kompletteras. Eftersom

bestämmelserna i fortsättningen inte hör hemma i föräldrabalken och knappast

heller i den tilltänkta lagen om förfarandet vid fastställande av faderskap

vill jag förorda, att de intas i en särskild lag om ersättning i vissa

fall för utgivna underhållsbidrag. Det närmare innehållet i lagen kommer

att redovisas i specialmotiveringen.

Arvsrätt för barn utom äktenskap

Barn utom äktenskap är alltsedan början av 1900-talet fullt likställda med

barn i äktenskap i fråga om rätt till arv efter modern och hennes släktingar.

Däremot har de arvsrätt efter sin fader bara i vissa speciella fall.

Rätt till arv föreligger sålunda endast om barnet är s. k. trolovningsbarn

eller om fadern avgett särskild förklaring att barnet skall ha arvsrätt efter

honom. Någon arvsrätt efter faderns släktingar har barn utom äktenskap

inte.

Då ett förslag om lika arvsrätt för barn inom och utom äktenskap år

1955 remitterades till lagrådet framhöll föredragande departementschefen

att det var ett etiskt rättvisekrav att dessa båda kategorier barn i möjligaste

mån blev likställda. Samhället borde inte genom sin lagstiftning eller

på annat sätt medverka till en uppdelning av barnen i en bättre och en

sämre lottad grupp. Det gällde här först och främst en principiell fråga

om rättslikhet. Ett upphävande av de utomäktenskapliga barnens särställning

i arvsrättsligt hänsende skulle utan tvivel vara ägnat att i sin mån

bidra till en mera fullständig social likställighet mellan dessa barn och

barn i äktenskap.

Till dessa uttalanden vill jag oreserverat ansluta mig. Att en utvidgning

av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt har starkt stöd i den allmänna

rättsuppfattningen framgår också av remissyttrandena över familjerättskommitténs

förslag på denna punkt. I ett fåtal kritiska remissyttranden

har visserligen invänts att förslaget inte stämmer överens med vad

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

som numera vid sidan av blodsbandet anses utgöra grunden för arvsrätten,

nämligen den sociala och ekonomiska samhörigheten mellan arvlåtare och

arvinge. Samma synpunkt har tidigare i skilda sammanhang framförts som

skäl mot en arvsrättsreform, bl. a. vid lagrådsbehandlingen av 1955 års

förslag. Det är sant att samhörigheten mellan ett utomäktenskapligt barn

och dess fader ofta nog är mindre god. Så är emellertid ingalunda alltid

fallet. Bortsett härifrån bör, som föredragande departementschefen framhöll

år 1955, själva släktskapet väga tyngre när det gäller så nära anförvanter

som egna barn.

Under remissbehandlingen har från ett par håll uttalats tvekan huruvida

arvsrätten för utomäktenskapligt barn bör gälla även i förhållande

till faderns släktingar. Praktiskt sett är frågan mindre betydelsefull. Arvsrätt

blir aktuell först sedan fadern har avlidit. Normalt överlever fadern

sina föräldrar, och arvfall efter avlägsnare släktingar torde vara mera ovanliga.

Av principiella skäl bör emellertid barn i och utom äktenskap vara

likställda även när det gäller rätten till arv efter faderns släktingar.

Jag föreslår alltså att barn i och utom äktenskap skall ha lika rätt till

arv efter fadern och dennes släktingar. Detta innebär att utomäktenskapligt

barn har samma rätt till laglott som barn i äktenskap. Den i något

remissyttrande antydda tanken på avskaffande av laglottsinstitutet kan

inte tas upp i detta sammanhang.

Av principiella likställighetsskäl bör även fadern och dennes släktingar

ha arvsrätt efter barn utom äktenskap och dess avkomlingar i samma

utsträckning som i fråga om barn i äktenskap. I ett par remissyttranden

har hävdats att fadern och dennes släktingar borde vara uteslutna från

arvsrätt för den händelse barnet avlats i våldtäkt. Tillräckliga skäl för en

sådan undantagsregel synes mig emellertid inte föreligga. I sammanhanget

kan f. ö. erinras om att kvinna, som blivit gravid genom våldtäktsbrott,

har rätt till abort (jfr. 1 § första stycket 3 lagen den 17 juni 1938, nr

318, om avbrytande av havandeskap).

Lagtekniskt bör arvsrättsreformen genomföras på så sätt att de särskilda

bestämmelserna om utomäktenskapliga barns arvsrätt i 4 kap. ärvdabalken

får utgå. Detta medför att rubriken till 4 kap. måste ändras. Dessutom

bör 1 § i kapitlet jämkas redaktionellt.

Som jag har nämnt i tidigare sammanhang innehåller 8 kap. ärvdabalken

i 9 och 10 §§ vissa specialregler i fråga om utomäktenskapliga barns

rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap. I likhet med kommittén anser

jag att det inte finns anledning att behålla dessa regler efter arvsrättsreformens

genomförande. Jag förordar alltså att de upphävs. Därmed blir de

allmänna reglerna i 8 kap. tillämpliga på alla barn utom äktenskap.

De föreslagna ändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1970.

I enlighet med gängse princip vid ändringar i arvsordningen bör som

förutsättning för den vidgade arvsrätten för barn utom äktenskap gälla

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1969

att arvlåtaren har avlidit efter ikraftträdandet.

I fråga om vidgad arvsrätt för andra utomäktenskapliga barn än trolovningsbarn

och barn med arvsrättsförklaring föreslog ärvdabalkssakkunniga

den ytterligare begränsningen att barnet skulle vara fött efter

ikraftträdandet. I 1955 års lagrådsremiss biträdde departementschefen

detta förslag, och familjerättskommittén går nu på samma linje. Till stöd

för denna ståndpunkt har åberopats främst två skäl, nämligen dels risken

för att äldre faderskapsavgöranden kan vara oriktiga, dels tidigare brister

i registreringen av utomäktenskapliga barn i folkbokföringen.

För egen del vill jag erinra om att den av mig förordade arvsrättsreformen

grundas på den principiella uppfattningen att en viss grupp människor

inte till följd av sin börd skall vara sämre lottade än andra. Ett accepterande

av ståndpunkten att de nya arvsreglerna skall tillämpas bara under

förutsättning att barnet fötts efter ikraftträdandet skulle medföra att reformen

i själva verket slog igenom fullt ut först efter ett femtiotal år eller

mera, dvs. inte förrän en bra bit in på 2000-talet. Därmed skulle man också

konservera vad som numera allmänt erkänns vara en social orättvisa. Från

principiell synpunkt kan det enligt min mening inte råda någon tvekan om

att arvsrättsref ormen i största möjliga utsträckning bör genomföras utan

särskilda inskränkande övergångsbestämmelser.

Invändningen om risken för felaktigt fastställda faderskap med hittillsvarande

regler på området kan givetvis inte frånkännas betydelse i sammanhanget.

I det stora flertalet fall torde det emellertid inte råda någon

tvekan om att faderskapen är riktigt fastställda. Att nu införa möjlighet

till omprövning av redan fastställda faderskap är praktiskt omöjligt. Vid

beredningen av ärendet inom justitiedepartementet har övervägts att ta hänsyn

till de osäkra faderskapen på det sättet att fadern skulle få rätt att genom

testamente ta ställning till om barnet skall ha arvsrätt eller inte. En sådan

lösning lider emellertid av den allvarliga svagheten att fadern skulle

kunna beröva barnet arvsrätt också i de fall då faderskapet är riktigt fastställt.

Man skulle med andra ord få en grupp av barn som — till skillnad

från andra barn —- inte har skydd för sin laglott. Inte heller en sådan brist

på jämlikhet är jag för min del beredd att godta.

Valet står då mellan att offra intresset av arvsrätt för det stora flertalet

utomäktenskapliga barn med riktigt fastställda faderskap eller att acceptera

risken av att arvet ibland kan komma att kanaliseras till ett barn som

i själva verket inte är släkt med sin rättsligt utpekade fader. Jag föredrar

den senare lösningen.

Vad angår den tidigare bristfälliga registreringen av utomäktenskapliga

barn vill jag framhålla följande. Före den 1 januari 1918 infördes inte någon

anteckning om barn utom äktenskap vid faderns namn i församlingsboken.

Därefter gällde att barnet skulle antecknas vid faderns namn

i församlingsboken, men anteckningen togs i allmänhet inte in i faderns

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 är 1969

flyttningsbetyg och kom sålunda inte att följa med vid flyttning till annan

församling. Den 1 januari 1947 infördes en ny kyrkobok, församlingsliggare,

i lösbladssystem med en personakt för varje kyrkobokförd person.

Vid flyttning sänds personakten till den nya kyrkobokföringsorten. Mellan

åren 1947 och 1967 antecknades i personakt för man inte andra barn till

honom än eventuella trolovningsbarn och barn med arvsrättsförklaring.

Först fr. o. m. den 1 januari 1968 antecknas, dock inte retroaktivt, alla

barn på personakt. Det kan alltså vara svårt och — i fråga om förhållanden

från tiden före 1918 — rentav omöjligt att utreda, om en avliden man

har barn utom äktenskap.

Även om det vid bouppteckningen skall undersökas vilka som är berättigade

till arv efter den döde (jfr. 16 kap. 2 § ärvdabalken), kan det inte

rimligen komma i fråga att man vid boutredning efter män, som är i den

åldern att de kan tänkas ha efterlämnat utomäktenskapligt barn fött före

ikraftträdandet, skall behöva göra omfattande efterforskningar för att utröna,

om mannen haft barn utom äktenskap. En nära till hands liggande

möjlighet att i stor utsträckning avhjälpa hittillsvarande brister i folkbokföringen

på förevarande punkt är att ge barn utom äktenskap rätt att

efter anmälan få faderns personakt kompletterad med anteckning om barnet.

Ivungl. Maj :t kan utan riksdagens medverkan meddela behövliga föreskrifter

härom. Har barn utom äktenskap under faderns livstid antecknats

i dennes personakt, bör barnet rimligtvis alltid få ta arv efter den döde, eftersom

övriga dödsbodelägare då utan större besvär kan få reda på barnets

existens. I samband med reformens ikraftträdande bör meddelas särskild

föreskrift om skyldighet för barnavårdsman till barn utom äktenskap att

se till att sådan anteckning görs.

Oavsett innehållet i den dödes personakt bör arvsrätt alltid föreligga,

om någon av de övriga dödsbodelägarna senast vid bouppteckningen efter

den döde fått kännedom om barnets existens. Detsamma bör gälla om boutredningsman

eller den som sitter i boet har sådan vetskap. Utomäktenskapligt

barn skall alltså själv kunna bevara sin arvsrätt efter fadern inte

bara genom komplettering av faderns personakt före arvfallet utan också

genom att senast vid bouppteckningen ge sig till känna för dödsbodelägare,

boutredningsman eller den som sitter i boet.

I det föregående har jag berört frågan om arvsrätt mellan barnet och

dess fader. Det sagda bör emellertid i princip ha motsvarande tillämpning

för barnets arvsrätt efter avlägsnare släktingar på fädernet liksom också

för barnets avltomlingars rätt till arv på fädernesidan. Skall bröstarvinge

till ett barn, som fötts utom äktenskap före lagens ikraftträdande, kunna

få ta arv efter barnets fader eller andra släktingar till barnet, måste situationen

vara den att annan dödsbodelägare känner till eller på grund av anteckning

i personakt för arvlåtaren eller för annan, från vilken arvingen

härleder sin arvsrätt, utan större besvär kan skaffa sig kännedom om ar
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

vingen. Om dödsbodelägarna t. ex. vet — eller på grund av anteckning i den

dödes personakt borde veta — att den döde haft ett utomäktenskapligt

barn, som emellertid dött före honom, måste dödsbodelägarna alltså undersöka,

om det avlidna barnet efterlämnat bröstarvingar. Ser man saken

från den presumtive arvtagarens synpunkt innebär detta, att avkomlingar

till ett avlidet utomäktenskapligt barn har intresse av att i arvlåtarens

personakt låta anteckna att arvlåtaren har haft barn utom äktenskap.

Detta bör beaktas vid de nyss förebådade ändringarna i reglerna om förande

av personakt. Skulle det vara frågan om utomäktenskapligt barns arvsrätt

efter t. ex. en farbroder, bör barnet i överensstämmelse med det nyss

anförda få ärva, om barnet var känt vid bouppteckningen eller om det

var antecknat i sin tidigare avlidne faders personakt.

Av det tidigare anförda framgår att man vid boutredning normalt måste

begära utdrag från manlig arvlåtares personakt för att kontrollera om där

kan finnas anteckning om utomäktenskapligt barn. Har manlig släkting

som i och för sig skulle ha varit berättigad att ta arv avlidit före arvlåtaren,

måste man i allmänhet undersöka också den förres personakt för att

förvissa sig om att vederbörande inte har barn utom äktenskap. Det kan

t. ex. vara nödvändigt att genom undersökning av den avlidnes faders personakt

kontrollera, om det finns något utom äktenskap fött halvsyskon

på fädernet. Skiftas arvet utan att sådana undersökningar genomförts, utsätter

sig arvtagarna för risken att den dödes barn utom äktenskap eller

någon som genom utomäktenskapligt barn härleder arvsrätt efter den

döde senare begär att få ut sin arvslott under hänvisning till anteckning

i personakt.

Mot bakgrund av det anförda vill jag förorda att barn utom äktenskap,

som fötts före ikraftträdandet, och dess bröstarvingar får ärva barnets

fader och dennes släktingar endast under förutsättning att annan dödsbodelägare,

boutredningsman eller den som sitter i boet senast vid bouppteckningen

fått kännedom om arvingen eller att anteckning om barnet före

arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren eller annan från vilken arvingen

härleder sin arvsrätt. Detta innebär att det i nu åsyftade fall inte finns

något utrymme för tillämpningen av den allmänna preskriptionsregeln

i 16 kap. 2 § första punkten ärvdabalken. I övrigt blir däremot reglerna i

nämnda kapitel givetvis tillämpliga.

I fråga om trolovningsbarn eller barn med arvsrättsförklaring föreslog

ärvdabalkssakkunniga och departementschefen i 1955 års lagrådsremiss

att de föreslagna arvsreglerna skulle gälla utan hinder av att barnet fötts

före ikraftträdandet. Familjerättskommittén går på samma linje. Till

denna ståndpunkt kan jag ansluta mig. De tidigare förslagen innehöll

emellertid det villkoret att barnets fader skulle leva då lagen trädde i kraft.

Med den lösning som jag nyss förordat beträffande övriga utomäktenskapliga

barn saknas emellertid anledning att uppställa nämnda krav. I frå
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1969

ga om trolovningsbarn och barn med arvsrättsförklaring och deras avkomlingar

bör alltså de nya arvsreglerna gälla utan vidare vid dödsfall som

inträffar efter ikraftträdandet.

Den av mig sålunda förordade lösningen av problemet om de nya arvsreglernas

ikraftträdande innebär alltså, att reglerna i princip blir tillämpliga

även i fråga om utomäktenskapliga barn som fötts före ikraftträdandet.

Samma lösning bör väljas i fråga om dessa barns rätt till underhållsbidrag

ur kvarlåtenskap. Den allmänna regeln i 8 kap. 1 § ärvdabalken

om rätt till sådant underhållsbidrag förutsätter nämligen att barnet

får ta arv. Skulle undantagsvis barnet till följd av övergångsreglerna ha

försuttit sin rätt till arv, bör det inte i fråga om rätt till underhåll ur faderns

kvarlåtenskap komma i ett sämre läge än hittills. Barnet bör då

kunna göra anspråk på underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen enligt nuvarande

specialregel i 8 kap. 10 § ärvdabalken. Jag förordar att det införs

en särskild övergångsbestämmelse härom.

Vissa särskilda frågor

I fråga om barns rätt till släktnamn gäller att barn i äktenskap

vid födelsen förvärvar faderns släktnamn. Barnet kan under vissa förutsättningar

få anta moderns flicknamn. Barn utom äktenskap får vid födelsen

det släktnamn modern då bär med rätt att efter anmälan till pastor anta

moderns flicknamn. Om fadern medger det, kan utomäktenskapligt barn

efter anmälan hos pastor anta faderns släktnamn. Är barnet trolovningsbarn

fordras dock inte faderns medgivande.

Ärvdabalkssakkunniga föreslog i sitt år 1954 avgivna betänkande, att

utomäktenskapliga barn vid födelsen skulle få moderns namn men att

vårdnadshavare!! eller barnet själv om det fyllt 21 år skulle ha rätt att

bestämma att barnet skulle bära faderns släktnamn. Departementschefen

biträdde förslaget i 1955 års lagrådsremiss. Själv anser jag att starka principiella

skäl talar för att alla barn bör ha rätt att, om de så önskar, bära

faderns släktnamn. De betänkligheter som tidigare har anförts mot en sådan

reform från den synpunkten att faderskapet inte skulle kunna fastställas

med tillräcklig säkerhet kan inte längre tillmätas avgörande betydelse.

Jag föreslår att 2 § andra stycket namnlagen ändras så att där anges

att barn utom äktenskap genom anmälan hos pastor kan anta faderns släktnamn.

Enligt 42 § namnlagen skall anmälan göras av vårdnadshavare^

om barnet inte har fyllt 18 år. Som en följd av den föreslagna ändringen

är det nödvändigt att upphäva 40 § namnlagen, som handlar om faderns

samtycke till att barn utom äktenskap antar hans släktnamn. I konsekvens

med min uppfattning beträffande problemen i samband med övergången

till de nya arvsrättsreglerna vill jag inte förorda några särskilda övergångsbestämmelser

i fråga om utomäktenskapliga barns rätt att anta faderns

släktnamn.

Om barn utom äktenskap i enlighet med vad jag tidigare har förordat

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. May.ts proposition nr 124 år 1969

likställs med barn i äktenskap i arvsrättsligt hänseende och dessutom generellt

ges rätt att anta faderns släktnamn, kommer det inte längre att finnas

behov av institutet trolovningsbarn. Den omständigheten att barn

har avlats i trolovning kommer nämligen då inte att medföra några särskilda

rättsverkningar för barnets del. Jag föreslår därför att bestämmelserna om

trolovningsbarn i 1 kap. 4 §, 3 kap. 3 och 4 §§ samt 20 kap. 3 § föräldrabalken

upphävs.

Upprättade författningsförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag om ändring i giftermålsbalken,

2) lag om ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,

3) lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med särskilda

bestämmelser om makars gemensamma bostad,

4) lag om ändring i föräldrabalken,

5) lag om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap,

6) lag om ändring i lagen den 12 december 1958 (nr 642) angående blodundersökning

m. in. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn

utom äktenskap,

7) lag om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,

8) lag om ändring i ärvdabalken,

9) lag om ändring i namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521),

10) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om

arvsskatt och gåvoskatt.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga l.1 Nuvarande lydelse av 3 kap. föräldrabalken redovisas i bilaga 2 och

utredningsmannens förslag till ändringar i föräldrabalken i bilaga 3.

Jag övergår härefter till att lämna en specialmotivering till de under

2, 4—7 och 10 angivna författningsförslagen.

Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i försäkringsavtalslagen

104 §.

Niwarande ordning m. in. Enligt paragrafens första stycke skall försäkringsbelopp,

som utfaller efter försäkringstagarens död inte ingå i kvarlåtenskapen,

om förmånstagare är insatt. Beträffande återkalleliga förmånstagarförordnanden

finns i andra stycket en särskild bestämmelse för fall

1 De under 3) och 6)—10) upptagna författningsförslagen, som frånsett vissa redaktionella

ändringar är likalydande med de vid propositionen fogade förslagen, har uteslutits här.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

då försäkringstagaren efterlämnat make, bröstarvinge, adoptivbarn eller

dess bröstarvinge. 1 fråga om sådan dödsbodelägares giftorätt, rätt till vederlag

eller laglott skall försäkringsbeloppet behandlas som om det tillhört

boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. Detta innebär att försäkringsbeloppet

skall jämkas i den mån det inkräktar på rätt av angiven

art.

Försäkringsavtalslagen innehåller inte några särskilda regler om de under

senare år allt vanligare grupplivförsäkringarna. Dessa tecknas i kollektiv

form av anställda hos samma arbetsgivare eller medlemmar i en förening

av yrkeskaraktär eller annan sammanslutning. En särskild form av

grupplivförsäkring är tjänstegrupplivförsäkring som är ett komplement till

tjänstepensioneringen. Den grundar sig på avtal i samband med tjänst eller

annan anställning.

Grupplivförsäkring för tjänstemän inom det privata näringslivet infördes

fr. o. in. år 1961 efter avtal mellan Svenska arbetsgivareföreningen (SAF)

och olika tjänstemannagrupper inom det privata näringslivet. Försäkringarna

meddelas av vissa försäkringsanstalter. Efter avtal mellan SAF och

Landsorganisationen (LO) har fr. o. m. 1963 tillkommit en grupplivförsäkring

för arbetare, såväl organiserade som oorganiserade. Försäkringen

meddelas av ett för ändamålet bildat bolag, Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag

(AFA). En liknande grupplivförsäkring har införts för de kommunalanställda

med verkan fr. o. m. år 1963. Också för denna försäkring

har bildats ett särskilt bolag, Kommunernas försäkringsbolag (KFA). För

arbetstagare inom kooperationen meddelas tjänstegrupplivförsäkring i

Kooperationens pensionsanstalt (KP). Gemensamt för försäkringarna är

att försäkringspremierna betalas av arbetsgivaren.

Vidare har fr. o. in. år 1963 införts en statens grupplivförsäkring för arbetstagare

i statens tjänst och tjänstemän inom statsunderstödd verksamhet.

Försäkringen meddelas av staten och premieinbetalning anses ske genom

arbete i anställningen.

Riksdagen har 1962 beslutat teckna tjänstegrupplivförsäkring för riksdagens

ledamöter. Även för värnpliktiga finns tjänstegrupplivförsäkring.

I allmänhet berättigar de olika slagen av tjänstegrupplivförsäkring till

samma förmåner. Både belopp och villkor är starkt standardiserade. I det

följande återges det huvudsakliga innehållet i den av AFA meddelade försäkringen.

Om den försäkrade dör före pensionsåldern utfaller ett engångsbelopp.

Grundbeloppet är f. n. 31 500 kr. om arbetstagaren vid dödsfallet fyllt

21 men inte 55 år. Beloppet trappas ned efter viss skala i åldrarna 55—

67 år. Tilläggsbelopp om högst 9 000 kr. utgår till efterlämnat omyndigt

barn. Enligt de för försäkringen gällande bestämmelserna skall försäkringstagaren

anses ha gjort förmånstagarförordnande av följande innehåll.

Förmånstagare till grundbelopp är make om sådan finns. Saknar manlig

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

arbetstagare hustru men efterlämnar ogift kvinna med vilken han sammanbott

under äktenskapsliknande förhållanden kan hon få rätt som förmånstagare

efter särskild prövning av AFA. Förmånstagare till tilläggsbelopp

är omyndiga barn och adoptivbarn med arvsrätt samt utomäktenskapligt

barn mot vilken den avlidne var underhållsskyldig. Om sådan närstående

som nu sagts saknas, är vissa andra släktingar förmånstagare. Arbetstagaren

har rätt att när som helst ändra förordnandet genom att skriftligen

anmäla annat förordnande till AFA.

De privata grupplivförsäkringarna skiljer sig från tjänstegrupplivförsäkringarna

bl. a. genom att anslutningen till dem är frivillig. De utmärks inte

heller av samma enhetliga villkor som tjänstegrupplivförsäkringarna. En

särskild form av frivillig grupplivförsäkring är den s. k. föreningstj änstegrupplivförsäkringen

för företagare eller studerande inom samma intresseorganisation.

Familjerättskommittén. Kommittén påpekar att delade meningar nu råder

i frågan om efterlevande makes rätt enligt 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken

är skyddad mot förmånstagarförordnande enligt 104 § andra

stycket försäkringsavtalslagen. Oklarheten beror på att bestämmelsen i giftermålsbalken

kom till efter försäkringsavtalslagen. Makes rätt att få egendom

enligt den föreslagna 10 000-kronorsregeln bör enligt kommitténs mening

vara skyddad mot förmånstagarförordnande. Med utgångspunkt från

att en bestämmelse om skydd för efterlevande makes giftorätt skulle komma

att omfatta också rätten till vederlag och makes rätt enligt 10 000-kronorsregeln

förordar kommittén att vad som sägs om vederlag utesluts ur 104 §

andra stycket försäkringsavtalslagen.

Kommittén konstaterar att regeln i 104 § andra stycket för närvarande

tillämpas också på tjänstegrupplivförsäkringar och andra grupplivförsäkringar.

Detta innebär att, om försäkringstagaren efterlämnar make och barn,

utfallande belopp i vissa fall jämkas till förmån för dessa, vare sig de är

förmånstagare eller inte. Kommittén påpekar att man inom ifrågavarande

grupper allmänt räknar med att försäkringsbeloppen skall tillfalla dem som

anges i standardvillkoren för försäkringen, i första hand make och omyndiga

barn. Intrång bör enligt kommitténs mening inte kunna ske i dessa

närmast anhörigas rätt. Inte heller bör enligt kommittén intrång ske i den

rätt som kan tillkomma frånskild make vilken insatts som förmånstagare

enligt ett individuellt förmånstagarförordnande. Kommittén föreslår därför

i ett nytt tredje stycke i 104 § en regel av följande innebörd. Vid tjänstegrupplivförsäkring

skall jämkningsbestämmelserna i paragrafens andra

stycke inte tillämpas på belopp som utgår enligt de allmänna försäkringsvillkoren

till make eller med hustru likställd kvinna eller omyndigt barn

eller enligt individuellt förordnande till frånskild make. Detsamma skall

gälla annan grupplivförsäkring i den mån den med hänsyn till villkoren

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 124

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

och försäkringsbeloppen kan anses jämförlig med tjänstegrupplivförsäkring.

Vid jämförelsen får enligt kommittén hänsyn tas till villkoren i stort,

inkomstförhållandena inom den grupp som det är fråga om och syftet med

försäkringen. En grupplivförsäkring som väsentligt överstiger de vanliga

tjänstegrupplivförsäkringarna kommer till överskjutande del att falla in

under jämkningsbestämmelsen i 104 § andra stycket.

Kommittén påpekar att ett försäkringsbelopp som inte kan jämkas inte

heller skall inräknas vid tillämpningen av jämkningsbestämmelsen i andra

stycket. Om t. ex. efterlevande make får ett försäkringsbelopp på grund av

tjänstegrupplivförsäkring skall detta belopp inte påföras honom vid beräkning

av hans giftorättsandel i boet eller i annat jämkningsbart försäkringsbelopp

som utfaller samtidigt.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag om skydd för efterlevande makes

rätt enligt den föreslagna 10 000-kronorsregeln mot intrång genom förmånstagarförordnande

har i sak godtagits vid remissbehandlingen. Hovrätten

över Skåne och Blekinge biträder förslaget också om 10 000-kronorsgränsen,

som hovrätten bar förordat, höjs till 50 000 kr.

Beträffande regelns närmare utformning är Svea hovrätt, Göta hovrätt

och Stockholms rådhusrätt tveksamma om ordet »giftorätt» utan vidare omfattar

makes rätt till vederlag och rätt enligt bodelningsregeln. Göta hovrätt

påpekar att 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen avser också bröstarvinges

rätt till vederlag. Enligt hovrätten för Västra Sverige kan veaerlagsanspråk

beaktas också om det riktas mot en försäkring som är enskild

egendom. Svea hovrätt föreslår att rätten till vederlag alltjämt uttryckligen

anges i bestämmelsen och att ett tillägg görs beträffande den rätt som avses

i den av kommittén föreslagna 10 000-kronorsregeln.

Förslaget att tjänstegrupplivförsäkring skall vara undantagen från jämkning

enligt 104 § andra stycket har i sak genomgående godtagits vid remissbehandlingen.

Kommunernas försäkringsaktiebolag anser förslaget angeläget.

Nuvarande ordning har i ett mycket stort antal fall lett till att utfallande

försäkringsbelopp undandragits make och underåriga barn till förmån

för myndiga barn, något som de avtalsslutande parterna inte avsett.

Statens grupplivnämnd uttalar sig på liknande sätt.

I några yttranden framförs synpunkter på regelns närmare utformning.

Sålunda föreslår Försäkringsbolagens riksförbund att regeln utformas så att

bestämmelserna i 104 § andra stycket inte skall tillämpas i den mån make

eller likställd eller bröstarvinge enligt de allmänna villkoren för försäkringen

eller frånskild make enligt särskilt förordnande är förmånstagare till

utfallande belopp. Folksam förordar att kommitténs formulering »de allmänna

villkoren för försäkringen» utbyts mot »för försäkringen gällande

reglemente eller villkor». Hovrätten för Västra Sverige efterlyser en definition

av begreppet tjänstegrupplivförsäkring.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Även såvitt avser annan grupplivförsäkring än tjänstegrupplivförsäkring

har kommittéförslaget i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Det avstyrks

emellertid av Folksam, som hävdar att bara försäkringar som kan

hänföras till tjänstepensioneringen bör undantas från jämkning enligt 104 §

andra stycket. Tjänstegrupplivförsäkring är en sådan försäkringsform men

däremot inte annan grupplivförsäkring. Svea hovrätt, hovrätten för Västra

Sverige och Försäkringsbolagens riksförbund efterlyser fasta normer för

vilka vanliga grupplivförsäkringar som skall anses jämförbara med tjänstegr

upplivförsäkringar.

Från ett par håll hävdas att av kommittéförslaget inte framgår vad som

skall gälla när det finns både tjänstegrupplivförsäkring och annan grupplivförsäkring.

Enligt hovrätten för Västra Sverige har denna fråga speciellt

intresse när tjänstegrupplivförsäkringen har en avtrappningsregel och försäkringsbeloppet

av denna anledning reducerats på grund av den försäkrades

ålder.

Departementschefen. Jag har tidigare förordat att 6 000-kronorsgränsen

i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken ersätts av en värdegräns

anknuten till fyra gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

I likhet med familjerättskommittén anser jag att efterlevandes makes rätt

enligt bodelningsregeln bör vara skyddad mot förmånstagarförordnande till

förmån för annan. Eftersom rättsläget på denna punkt f. n. är oklart synes

ett klarläggande böra ske i 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen. I

fråga om bestämmelsens närmare utformning ansluter jag mig till det förslag

som under remissbehandlingen har framförts av Svea hovrätt. Till

gällande lydelse av nämnda bestämmelse har alltså gjorts ett uttryckligt

tillägg om makes rätt enligt 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken.

Familj erättskommittén har menat att jämkningsbestämmelserna i 104 §

andra stycket inte skall tillämpas på belopp som utgår enligt standardvillkoren

för tjänstegrupplivförsäkring till efterlevande make eller med hustru

likställd kvinna samt omyndiga barn eller enligt särskilt förmånstagarförordnande

till frånskild make. Syftet med kommittéförslaget är att försäkringsbeloppen

ograverade skall tillfalla de närmast anhöriga som avsetts

i första hand bli tillgodosedda genom denna försäkringsform. I de fall där

frånskild make insatts som förmånstagare bör enligt kommittén dennes

försörjningsintresse skyddas på samma sätt. Vid remissbehandlingen har

kommittéförslaget i denna del inte mött någon erinran i sak.

Vid tillkomsten av tjänstegrupplivförsäkringarna har avsikten hos de

avtalsslutande parterna varit att försäkringarna skall vara ett komplement

till familjepensioneringen. Försäkringsbeloppen skall därför enligt standardvillkoren

i första hand tillfalla make eller med hustru likställd kvinna

samt underåriga barn. Starka skäl talar även enligt min mening för att

dessa belopp också skall utgå ograverade till dessa nära anhöriga. Någon

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

särskild definition av begreppet tjänstegrupplivförsäkring torde inte vara

behövlig. Departementsförslaget har utformats så att belopp som enligt

för tjänstegrupplivförsäkring gällande reglemente eller villkor tillfaller sådana

anhöriga som nyss sagts inte skall underkastas jämkning enligt paragrafens

andra stycke. Däremot har jag inte funnit tillräcklig anledning att

från jämkning undanta också belopp som enligt särskilt förmånstagarförordnande

tillfaller frånskild make.

Familjerättskommittén har vidare föreslagit att jämkningsbestämmelserna

inte skall tillämpas vid privata grupplivförsäkringar i den mån dessa är

jämförliga med tjänstegrupplivförsäkring. Detta förslag har emellertid mött

kritik under remissbehandlingen. Från flera håll har påpekats svårigheten

att i praktiken avgöra när en privat grupplivförsäkring är jämförlig med

en tjänstegrupplivförsäkring. Folksam har framhållit att privata grupplivförsäkringar

inte bör undantas från jämkning eftersom de inte utgör

komplement till tjänstepensioneringen. Jag finner de skäl som anförts mot

att undanta privata grupplivförsäkringar från jämkningsbestämmelsen i

paragrafens andra stycke vara övertygande. Någon motsvarighet till kommittéförslaget

på denna punkt har därför inte upptagits i departementsförslaget.

1 likhet med kommittén vill jag erinra att ett försäkringsbelopp som inte

kan jämkas inte heller skall medräknas vid tillämpningen av jämkningsbestämmelsen

i paragrafens andra stycke.

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

1 kap.

2 §•

I denna paragraf har endast gjorts en formell ändring som har samband

med en omdisposition av 3 kap.

3 kap.

Kapitlet innehåller f. n. regler om väckande av talan i faderskapsmål

(1 §), om förutsättningarna för bifall till sådan talan (2 §), om trolovningsbarn

(3 §) och om erkännande av faderskap till barn utom äktenskap (4 §).

Bestämmelserna i 1 § bör med de ändringar som föranleds av mina förslag

om förfarandet vid fastställande av faderskap överföras till den särskilda

faderskapslagen och motsvaras där närmast av bestämmelser i 7—

10 §§.

Eftersom institutet trolovningsbarn enligt vad jag tidigare har förordat

skall upphävas, kan nuvarande 3 § utgå.

Med hänsyn till dessa ändringar måste kapitlet omdisponeras. I 1 §

presenteras formerna för fastställande av faderskap till barn utom äktenskap,

erkännande resp. dom. 2 § innehåller bestämmelserna om erkännande

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

av faderskap. I 3 § har den nya faderskapspresumtionen intagits. 4 § innehåller

en hänvisning till den särskilda faderskapslagen.

8 kap.

3 §•

F. n. gäller enligt förevarande paragraf att barnavårdsman alltid skall

förordnas för barn utom äktenskap. Av 8 kap. 4 § föräldrabalken följer

emellertid att detta gäller endast om barnets vårdnadshavare är kyrkobokförd

i riket eller vistas här. Barn med svenskt medborgarskap som

vistas utomlands tillsammans med sin vårdnadshavare kan dock ibland

ha befogade anspråk på att få det stöd en barnavårdsman kan ge. Särskilt

gäller detta om barnets börd inte har fastställts och det är aktuellt att fastställa

faderskapet under medverkan av svensk myndighet. Den presumtive

fadern kan t. ex. vara bosatt i Sverige. I sådana fall bör det vara möjligt att

förordna barnavårdsman för barnet. Eftersom barnavårdsmannen dock inte

har samma praktiska möjligheter att tillvarata barnets rätt och bästa som

i fråga om barn vilkas vårdnadshavare vistas i Sverige, bör förordnande inte

vara obligatoriskt utan ske endast på begäran av barnets vårdnadshavare.

Kommer förordnande till stånd, blir den särskilda faderskapslagen tilllämplig

vilket då ger en garanti för att utredningen av faderskapet blir så

fullständig som omständigheterna medger.

I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i paragrafen att barnavårdsman

alltid skall förordnas för barn utom äktenskap, vars vårdnadshavare är

kyrkobokförd i riket eller annars vistas här. I annat fall kan barnavårdsman

förordnas på begäran av vårdnadshavare^ om barnet är svensk medborgare.

4 §.

Paragrafen innehåller regler om vilken barnavårdsnämnd som skall förordna

barnavårdsman.

6 §.

Med anledning av förslaget till särskild lag om fastställande av faderskap

har en jämkning gjorts i denna paragraf.

20 kap.

Detta kapitel innehåller vissa bestämmelser om rättegången i mål enligt

föräldrabalken. Ändringarna i kapitlet har föranletts främst av förslaget

till en särskild lag om fastställande av faderskap. I den första underrubriken

till kapitlet, som hänför sig till 1—14 §§, har orden »faderskap till barn

utom äktenskap» följaktligen tagits bort så att rubriken får lydelsen »Mål

och ärenden rörande äktenskaplig börd, adoption, vårdnad och under
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

håll». Vidare har 3 och 4 §§, som har sin motsvarighet i 10 § resp. 7 och 12 §§

faderskapslagen, upphävts.

Med anledning av förslaget till lag om ersättning i vissa fall för utgivna

underhållsbidrag har 13 och 13 a §§ upphävts.

9 §.

Med hänsyn till att 20 kap. 3 § upphävts och ersatts av 10 § faderskapslagen

har paragrafens andra stycke jämkats.

11 §•

Paragrafens första stycke, som i fråga om forum i underhållsmål enligt

balken hänvisar till den genom förslaget upphävda 4 §, har formulerats om

utan ändring i sak.

Ikraftträdande in. m.

Utredningsmannen. Utredningsmannen har inte funnit några särskilda

övergångsbestämmelser till de nya faderskapsreglerna behövliga. Han uttalar,

att faderskapsfrågor som har rättskraftigt avgjorts innan de nya reglerna

trätt i kraft inte bör kunna prövas på nytt. I övrigt hänvisar han till

ärvdabalkssakkunnigas betänkande (SOU 1954:6 s. 190—192). Där uttalades

bl. a. att den omständigheten att barnet är fött före ikraftträdandet

inte bör hindra att den nya lagen tillämpas. Vidare förordades, att ny lag

skulle tillämpas även i de fall då rättegång hade anhängiggjorts men lagakraftägande

dom inte hunnit meddelas innan den nya lagen hade trätt i

kraft. Om målet var anhängigt i högre rätt kunde det ibland bli nödvändigt

att återförvisa målet till underrätt.

Departementschefen. Jag delar utredningsmannens uppfattning att särskilda

övergångsbestämmelser till de nya faderskapsreglerna inte behövs.

Eftersom de nya reglerna kommer att öka säkerheten i avgörandet av faderskapsfrågan

är det tvärtom angeläget att bestämmelserna tillämpas även

i fråga om barn som har fötts före den nya lagens ikraftträdande. Har ett

barn fått sin börd fastställd före ikraftträdandet antingen genom lagakraftvunnen

dom eller också genom erkännande enligt 3 kap. 4 § föräldrabalken,

påverkas naturligtvis inte domens eller erkännandets giltighet av de

nya reglerna.

Förslaget till lag om fastställande av faderskapet till barn

utom äktenskap

Lagens tillämpningsområde

1 §

I paragrafen preciseras tillämpningsområdet för lagen så att den gäller

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

förfarandet vid fastställande av faderskap till barn utom äktenskap, om

barnavårdsman är förordnad. Jag har tidigare föreslagit att barnavårdsman

alltid skall förordnas för barn utom äktenskap, om vårdnadshavaren är

kyrkobokförd eller annars vistas här i landet. Barnavårdsman skall kunna

förordnas också i annat fall, såvida vårdnadshavaren begär det och barnet

är svensk medborgare.

I sådana sällsynta undantagsfall då faderskap sfrågan skall bedömas enligt

svensk rätt men barnavårdsman inte finns får rättegången föras enligt

de allmänna reglerna i rättegångsbalken om indispositiva tvistemål. Av

den föreslagna presumtionsregeln för faderskap i 3 kap. 3 § föräldrabalken

följer att talan kan väckas mot flera män.

Barnavårdsmannens utredning

2 §

Paragrafen innehåller vissa grundläggande regler rörande omfattningen

av barnavårdsmannens utredningsplikt.

Enligt 8 kap. 6 § föräldrabalken gäller f. n. att barnavårdsmannen skall

sörja för att barnets börd fastställs när det är fött utom äktenskap. Som

tidigare har framhållits har barnet normalt ett starkt intresse av att få

veta vem som är dess fader. Detta intresse är av både personlig och ekonomisk

natur. Huvudregeln bör alltså alltjämt vara att utredning om

barnets börd skall äga rum. Utredning bör ske även om den presumtive

fadern har avlidit, eftersom barnet då i varje fall har ett ideellt och med hänsyn

till sin rätt till arv kanske också ett ekonomiskt intresse av att få

faderskapet fastställt.

Utgångspunkten för utredningen om barnets börd måste naturligtvis vara

moderns uppgifter. I vissa fall kanske faderskapsfrågan är ganska uppenbar,

nämligen då modern har stadigvarande förbindelse med viss man. Då torde

oftast moderns och mannens samstämmiga uppgifter vara fullt tillräckliga

för att faderskapsfrågan skall anses klarlagd. Om sådant fast samliv inte

har förekommit, blir situationen något mer komplicerad och barnavårdsmannen

får närmare fråga ut modern, varvid han särskilt bör höra efter

om hon har haft förbindelser med flera män under konceptionstiden.

Med ledning av moderns uppgifter skall barnavårdsmannen givetvis höra

varje man som kan tänkas vara fader till barnet. Ibland kan även andra

personer ha upplysningar att lämna i saken. Jag vill understryka att den

utredning som barnavårdsmannen har att göra skall vara objektiv samt

måste ske med takt och gott omdöme.

Utredningen sker under barnavårdsnämndens överinseende. Om det skulle

behövas, bör barnavårdsmannen kunna få hjälp av annan barnavårdsnämnd

med att efterforska och höra personer, som kan antas ha upplysningar

av värde att lämna.

Det kan givetvis inträffa att modern vägrar lämna några som helst upp
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

lysningar om vem som kan vara fader till barnet. Barnavårdsmannen saknar

emellertid inte påtryckningsmedel. Jag vill i sammanhanget erinra om

att enligt lagen om bidragsförskott sådant förskott inte utgår om vårdnadshavaren

utan giltigt skäl underlåter att vidta eller medverka till åtgärder

för att få faderskap till barnet fastställt (2 § e).

I enlighet med vad jag nu har anfört föreskrivs i denna paragraf att

barnavårdsman för barn utom äktenskap skall försöka utreda vem som

är fader till barnet och att han för det ändamålet skall inhämta upplysningar

från modern och de andra personer som kan lämna upplysningar av betydelse

för utredningen. Vidare föreskrivs att barnavårdsnämnd i annan

kommun på begäran skall biträda barnavårdsmannen.

3 §

När barnavårdsmannen är klar med sin utredning, bör han ge den man

som enligt hans uppfattning är fader till barnet tillfälle att erkänna faderskapet.

Ofta nog är frågan så klar, att mannen i fråga själv är beredd att

lämna erkännande. Skulle han inte vilja göra detta, bör barnavårdsmannen

redogöra för skälen för sin uppfattning. Barnavårdsmannen bör självfallet

inte öva några påtryckningar på vederbörande. Han är emellertid givetvis

oförhindrad att framhålla att saken kommer att hänskjutas till domstol,

om erkännande inte lämnas.

Skulle barnavårdsmannen själv anse faderskapet tveksamt bör han inte

verka för något erkännande. Rättssäkerheten kräver då att frågan hänskjuts

till domstol. Jag vill i sammanhanget erinra om mitt tidigare förslag

att erkännande får godkännas av barnavårdsmannen bara under förutsättning

att mannen i fråga kan antas vara fader till barnet.

4 §

Paragrafen behandlar frågan om blodundersökning under barnavårdsmannens

utredning.

Biologiska undersökningar har som jag tidigare understrukit stor betydelse

i faderskapsfrågor. Speciellt värdefull är blodundersökningen,

eftersom den kan genomföras enkelt och snabbt. Redan nu förekommer det

att parterna efter anmodan av barnavårdsmannen genomgår blodundersökning.

Denna ordning anser jag böra inte bara bibehållas utan ytterligare

utvecklas. Ibland, främst vid fasta förbindelser, behöver blodundersökning

inte genomföras. I andra fall ter sig däremot sådan undersökning motiverad.

Så är fallet främst om barnavårdsmannen har anledning att anta

att modern har haft samlag med flera män under konceptionstiden.

Eftersom hela den föreslagna lagstiftningen bygger på att det rättsligt fastställda

faderskapet i största möjliga utsträckning skall överensstämma med

det biologiska, bör barnavårdsmannen då alltid verka för att blodundersökning

sker. Även om utredningen inte tyder på att mer än en man är ak
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

tuell, bör barnavårdsmannen verka för blodprovstagning för den händelse

mannen i fråga begär detta. Det måste anses vara ett rimligt krav från mannens

sida att en sådan undersökning för säkerhets skull genomförs.

Jag har dock inte ansett tillräckliga skäl tala för att man i utomprocessuell

ordning skulle kunna tvinga parterna att underkasta sig blodundersökning.

Vägrar t. ex. någon av de berörda männen att medverka vid undersökningen

torde saken i allmänhet få hänskjutas till rättslig prövning. Barnavårdsmannen

kan emellertid i ett sådant fall erinra vederbörande om att

hans vägran kan komma att av domstolen uppfattas så att han har föranlett

onödig rättegång med påföljd att han kan få utge ersättning för rättegångskostnader

oberoende av utgången i målet.

Enligt utredningsmannen skulle det vara tänkbart att barnavårdsmannen

tog initiativ också till antropologisk undersökning. Sådana undersökningar

tar åtminstone f. n. ganska lång tid att genomföra. Fullständig undersökning

kan ofta inte ske innan barnet har blivit ett par år gammalt, även om

undersökning i en del hänseenden kan utföras också på spädbarn. Det

torde därför i allmänhet vara mindre lämpligt att antropologisk undersökning

sker som ett led i barnavårdsmannens utredning. Någon enstaka gång

kan det dock finnas skäl för att göra det.

Är det tveksamt om ett påstått samlag ligger inom konceptionstiden, bör

barnavårdsmannen givetvis införskaffa intyg angående barnets vikt och

längd samt utvecklingsgrad i övrigt vid födelsen. Särskild föreskrift härom

i lagen torde inte behövas.

5 §

I vissa fall kan det finnas skäl att avstå från att söka få faderskapet fastställt.

En påbörjad utredning kan behöva avbrytas därför att det visar

sig omöjligt att överhuvudtaget få några upplysningar till vägledning för

utredningen av faderskapsfrågan. Situationen kan också vara den att modern

haft samlag med åtskilliga män under konceptionstiden och att det

redan på ett tidigt stadium står klart att det inte kommer att kunna avgöras

vem som är fader. Det finns knappast anledning att göra en omfattande

utredning och anställa rättegång, om det framstår som utsiktslöst

att nå ett positivt resultat i faderskapsfrågan. Fall kan också tänkas där

utredning och rättegång skulle medföra så svåra påfrestningar på modern

att utredningen för den skull bör avbrytas. Ett exempel kan vara att barnet

avlats i incest eller i samband med våldtäkt. Men även när de yttre omständigheterna

inte är så extrema kan det någon gång förekomma att fortsatt

utredning och rättegång av särskilda skäl skulle innebära så påtagliga

risker för moderns psykiska hälsa att man hellre bör avstå från att försöka

få faderskapet rättsligt fastställt.

För att barnavårdsmannen skall få besluta att lägga ned en påbörjad faderskapsutredning

bör krävas medgivande av barnavårdsnämnden. Ett

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969

sådant beslut är enligt sakens natur ett tillsvidarebeslut. Om det kommer

fram nya omständigheter, kan barnavårdsmannen alltså återuppta utredningen.

Paragrafen har avfattats i enlighet med dessa överväganden.

6 §

Enligt första punkten i första stycket skall barnavårdsmannen föra protokoll

över vad som har förekommit vid utredningen av betydelse för faderskapsfrågan.

I den mån närmare föreskrifter om protokollets innehåll anses

behövliga, kan föreskrifter därom meddelas av socialstyrelsen. Självfallet

är att i protokollet skall anges vilket barn det är fråga om, när det är fött,

om det finns särskild förmyndare för barnet o. d. Vidare skall naturligtvis

anges namn och adress på modern, den eller de aktuella männen

och andra som har hörts under utredningen. Anteckningar måste också

göras om vad hörda personer har uppgivit rid förhören och när förhören

har ägt rum. Anteckningarna torde i allmänhet kunna göras ganska kortfattade,

men det måste framgå villca uppgifter modern och de hörda männen

har lämnat om samlag under konceptionstiden. All medicinsk utredning,

t. ex. intyg om barnets vikt, längd och utvecklingsgrad rid födelsen

samt utlåtanden från blodundersökning, skall bifogas protokollet.

Enligt 8 kap. 6 § föräldrabalken åligger det barnavårdsmannen att se

till att underhåll tillförsäkras barnet. Mot bakgrund härav framstår det

som naturligt att i utredningsprotokollet också tas in uppgifter om moderns

och den eller de aktuella männens ekonomiska förhållanden. Föreskrift

härom har tagits in i andra punkten i första stycket.

I andra stycket återfinns den tidigare motiverade bestämmelsen att barnavårdsmannens

utredning skall vara avslutad inom ett år från barnets

födelse om inte särskilda skäl föreligger för att låta utredningen pågå längre.

Särskilda skäl föreligger bl. a. om barnavårdsmannen har haft stora svårigheter

att få tag i aktuella män eller om medicinsk utredning har dragit

ut på tiden.

Rättegången

I detta avsnitt (7—17 §§) ges regler om förfarandet vid rättegång i faderskapsmål.

Det ligger i sakens natur att reglerna för sin tillämpning förutsätter

att faderskapet inte har blivit fastställt genom erkännande enligt 3

kap. 2 § föräldrabalken.

För handläggningen av faderskapsmål gäller f. n. i princip rättegångsbalkens

allmänna regler om rättegången i s. k. indispositiva mål. Någon

ändring på denna punkt åsyftas inte (se 17 §). I 20 kap. föräldrabalken

finns vissa särskilda regler beträffande rättegången i familjemål, däribland

faderskapsmål. I förevarande avsnitt av förfarandelagen har sammanförts

behövliga specialregler för handläggningen av faderskapsmål. Av praktiska

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 är 1969 107

skäl har dock i vissa fall hänvisats till motsvarande bestämmelse i 20 kap.

föräldrabalken.

7 §

Paragrafen innehåller regler om väckande av talan i faderskapsxnål. Jag

har tidigare redovisat motiven för dessa regler.

Bestämmelserna i paragrafens första stycke motsvarar nuvarande regler

i 20 kap. 4 § första stycket föräldrabalken.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att barnavårdsmannen skall föra

talan i målet mot den eller de män som enligt hans utredning skäligen kan

komma i fråga som fader till barnet. Detta innebär, som förut sagts, att

en man som visserligen haft samlag med modern under konceptionstiden

men uteslutits från faderskapet genom blodundersökning givetvis inte skall

stämmas in i målet. Ger blodundersökningen vid handen att någon bland

flera presumtiva fäder är osannolik som fader bör han normalt inte stämmas

in i målet. I många fall kan modern och en som fader utpekad man

tänkas lämna olika uppgifter i frågan om samlag har förekommit under

konceptionstiden. Moderns uppgift får då i allmänhet anses utgöra tillräcklig

grund för att mannen skäligen kan komma i fråga som fader. I undantagsfall

kan det dock tänkas att barnavårdsmannens utredning visar

att modern misstar sig eller far med osanning. Barnavårdsmannen bör då

givetvis inte stämma in mannen i fråga.

Det kan naturligtvis inträffa att under målets handläggning framkommer

upplysningar som tyder på att en man som dittills inte har stämts in kan

vara fader till barnet. Modern medger t. ex. vid rätten att hon haft samlag

med fler män än hon har uppgivit för barnavårdsmannen. Av paragrafens

andra stycke framgår att barnavårdsmannen i en sådan situation skall stämma

in vederbörande under förutsättning att han skäligen kan komma i fråga

för faderskapet. Om svarandepart påstår att modern haft samlag med annan

man, men modern bestrider att så är fallet, bör barnavårdsmannen

givetvis söka kontrollera uppgifterna och eventuellt hemställa om blodundersökning

beträffande mannen i fråga innan han avgör om denne skall

stämmas in. Det är emellertid lämpligt att barnavårdsmannen så snart

som möjligt tar ställning i frågan så att svaranden får klart för sig om han

bör överväga att själv stämma in den utomstående mannen. Eftersom rätten

enligt 13 § har ansvaret för utredningen i faderskapsmålet, får rättens

ordförande anses oförhindrad att t. ex. vid en muntlig förberedelse ge till

känna sin uppfattning om huruvida ytterligare män bör stämmas in.

Enligt 42 kap. 2 § rättegångsbalken skall käranden i stämningsansökan

uppge bl. a. det yrkande han framställer i målet. Om barnavårdsmannen för

talan mot flera män måste han givetvis yrka att rätten prövar faderskapsfrågan

beträffande samtliga. Barnavårdsmannen bör emellertid vara oförhindrad

att i stämningsansökningen ange vem som enligt hans uppfattning

i första hand kan komma i fråga som fader.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

8 §

Paragrafen innehåller den regel som ger instämd man rätt att dra in

utomstående män som svarande i målet. Jag har tidigare redogjort för

grunderna för denna bestämmelse som har utformats med ledning av

utredningsmannens förslag. Svaranden behöver inte direkt yrka att mannen

i fråga skall förklaras vara fader till barnet utan kan inskränka sig

till att begära att rätten prövar frågan om mannens faderskap. I stämningen

får mannen föreläggas att svara pa ansökan med det däri ställda

yrkandet. Rätten kan givetvis förklara den av svaranden indragne mannen

som fader till barnet oavsett kärandesidans inställning i frågan.

9 §

Bestämmelsen har hämtats från 3 kap. 1 § första stycket föräldrabalken.

10 §

Nuvarande ordning. Talan om faderskap kan väckas vid domstolen i den

ort där mannen har sitt hemvist eller samlaget har ägt rum. Är mannen

död får talan väckas vid den domstol där dödsboet efter honom svarar

(20 kap. 3 § föräldrabalken). Finns inte behörig domstol enligt dessa

regler kan talan väckas vid Stockholms rådhusrätt (20 kap. 14 §).

Utredningsmannen. I betänkandet föreslås ett tillägg till forumreglerna

för de fall då flera män stäms in i målet. I så fall skall talan kunna väckas

vid domstol som är behörig beträffande någon av dem. Domstol där talan

väcks skall vidare ha möjlighet att på parts begäran förordna om överflyttning

av målet till annan behörig domstol, såvida synnerliga skäl talar

härför.

Utredningsmannen framhåller att det givetvis inte bör få förekomma

att mål mot olika män rörande faderskapet till samma barn förs samtidigt

vid olika domstolar. Med hänsyn därtill förordas i 20 kap. 3 § en särskild

regel av innehåll att ny talan rörande faderskap, varom rättegång

pågår, inte får prövas vid annan domstol.

Remissyttrandena. De föreslagna reglerna har lämnats utan erinran under

remissbehandlingen. Fredrika-Bremer-förbundet anser det mycket tillfredsställande

att viss valfrihet finns beträffande forum i flermansfallen.

Förbundet ansluter sig också uttryckligen till tanken att ett mål slcall

kunna flyttas över till annan domstol. Det anses inte lämpligt att målet

handläggs av domstolen i den ort där modern har sitt hemvist.

Departementschefen. Som jag tidigare har framhållit kommer faderskapstalan

i flertalet fall att väckas av barnavårdsmannen efter det att

dennes utredning av faderskapet slutförts. Barnavårdsmannen är enligt

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

mitt förslag skyldig att föra talan mot alla presumtiva fäder. Han skall

enligt 11 § kunna föreläggas att fullständiga utredningen. Hans verksamhet

står under tillsyn av vederbörande barnavårdsnämnd. Mot bakgrund

härav synes det mig mest ändamålsenligt att som huvudregel får gälla att

talan skall väckas hos rätten i den ort där barnavårdsnämnden är belägen.

Föreskrift härom har intagits i paragrafens första stycke.

Enligt 2 § barnavårdslagen skall det finnas en barnavårdsnämnd i varje

kommun. Domkretsindelningen bygger på kommunerna som minsta enhet

(jfr prop. 1969:44 s. 171 och 221). Det kan därför aldrig uppstå någon

tvekan om vilken domstol som skall pröva målet.

I huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens förslag föreskrivs

också att rätten kan förordna om överflyttning av målet till annan

domstol, ifall detta skulle avsevärt underlätta målets handläggning.

I likhet med utredningsmannen anser jag att talan om faderskap till visst

barn inte bör kunna prövas samtidigt vid flera domstolar. Regeln härom,

som intagits i andra stycket av förevarande paragraf, har utformats så att,

om mål om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap är anhängigt,

frågan om faderskapet till barnet kan prövas bara i det målet. Av formuleringen

framgår att mål om fastställande av faderskap till visst barn är

att betrakta som ett enda mål, oavsett om en eller flera svarande har stämts

in. Har faderskapstalan ogillats genom lagakraftvunnen dom kan ny talan

givetvis väckas mot någon som inte var part i det tidigare målet och därför

inte omfattas av den tidigare domens rättskraft.

Till sista stycket har överförts nuvarande bestämmelse i 3 kap. 1 § föräldrabalken

om att faderskapstalan inte kan slutligen prövas före barnets

födelse.

11 §

Eftersom det ankommer på rätten att se till att faderskapsfrågan blir ordentligt

utredd, bör protokollet över barnavårdsmannens utredning inges

till domstolen i samband med att barnavårdsmannen väcker talan i målet.

I de undantagsfall då talan väcks av annan än barnavårdsmannen, bör

denne av rätten föreläggas att inge protokollet. Har barnavårdsmannen

ännu inte avslutat utredningen, får han upplysa rätten därom och lämna

in protokollet i befintligt skick.

För att en svarande skall kunna ta ställning till faderskapstalan är det

givetvis angeläget att han så snart som möjligt får reda på vad som har

framkommit vid barnavårdsmannens utredning. Protokollet över utredningen

bör därför delges honom samtidigt med stämningen. Skulle utredningen

i ett eller annat hänseende vara ofullständig bör rätten ha möjlighet

att förelägga barnavårdsmannen att komplettera den. Avsikten är att domstolen

skall kunna begagna sig av denna möjlighet även under målets

handläggning. Kompletterande utredning kan vara motiverad exempel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1969

vis på grund av uppgifter vid förberedelse i målet om att annan än svaranden

kan tänkas vara fader till barnet.

Paragrafen har avfattats i enlighet med nu angivna överväganden.

12 §

Av 7 § framgår att barnavårdsmannen och modern, om hon bär vårdnaden

om barnet, samt särskilt förordnad förmyndare liksom enligt gällande

rätt är att anse som barnets ställföreträdare i rättegången. I överensstämmelse

med vad som gäller enligt 20 kap. 4 § föräldrabalken har

i första stycket föreskrivits, att var och en av dem som kan föra talan

för barnet skall få tillfälle att yttra sig i målet.

I 20 kap. 36 § första och andra styckena föräldrabalken finns vissa

bestämmelser om rättegången i mål enligt balken. Enligt första stycket

kan god man förordnas för svarande som vistas på okänd ort. Den gode

mannens uppgift är att bevaka den bortovarandes rätt i saken och han kan

få ersättning för sitt uppdrag av allmänna medel. Enligt andra stycket

i nyssnämnda paragraf skall rättegångsbalkens regler om hämtning av

part till domstol gälla även den som skall höras i annan egenskap än vittne

eller sakkunnig. Båda dessa bestämmelser bör fortfarande gälla i faderskapsmål.

I 12 § andra stycket föreskrivs därför att de nämnda reglerna i

föräldrabalken gäller i faderskapsmål.

13 §

Som tidigare har nämnts är avsikten att faderskapsmål även i fortsättningen

skall handläggas i den ordning som enligt rättegångsbalken gäller

för s. k. indispositiva tvistemål. I överensstämmelse med vad som förut

har framhållits om rättens ansvar för att utredningen blir fullständig har

i första stycket av denna paragraf upptagits en uttrycklig regel om att rätten

skall vaka över att bördsfrågan blir tillbörligen utredd. Om mannen i

fråga saknar ombud är det angeläget att rätten är uppmärksam på förhållanden

som kan tyda på att annan man i själva verket är fader till barnet.

Med den av mig föreslagna ordningen för väckande av talan i faderskapsmål

bör, som tidigare har framhållits, en presumtiv fader inte få höras

som vittne. Anledning saknas däremot att förbjuda vittnesförhör som

går ut på att styrka att någon annan än vittnet har haft samlag med modern

under konceptionstiden. En instämd man kan t. ex. vilja höra en av

moderns väninnor för att bevisa att modern har haft samlag med flera

män under konceptionstiden. I andra stycket föreskrivs i enlighet härmed

att vittnesförhör inte får äga rum i syfte att styrka att vittnet har haft

samlag med modern under tid då barnet kan antas vara avlat.

Tredje stycket motsvarar 20 kap. 38 § föräldrabalken, såvitt paragrafen

gäller faderskapsmål.

14 §

Nuvarande ordning. Om käranden återkallar sin talan i indispositivt mål

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

skall målet avskrivas från vidare handläggning. Har dom meddelats, krävs

emellertid svarandens samtycke till återkallelsen (13 kap. 5 § andra stycket

rättegångsbalken).

Utredningsmannen. I betänkandet berörs inte frågor om återkallelse av

talan.

Remissyttrandena. Domstolskommittén finner att det behövs särskilda

regler om återkallelse. Kommittén anför härom följande.

Enligt 13 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken äger käranden i indispositivt

mål utan svarandes samtycke återkalla sin talan, intill dess underrätten

meddelat dom i målet. I motsats till vad som gäller i dispositiva

mål har svarande ingen rätt att påkalla att målet trots återkallelsen prövas

i sak. Tillämpat på faderskapsmål med flera svarande innebär detta, att

en svarande skulle sakna möjlighet att hindra att målet efter återkallelse

från barnets företrädare avskrivs i den del det avser talan mot annan

svarande. Den förstnämnde svaranden skulle således, om han önskar att

frågan om den andre mannens faderskap till barnet skall prövas, vara

nödsakad att avvakta avskrivningsbeslutet och därefter enligt den föreslagna

bestämmelsen i 3 kap. 1 § tredje stycket föräldrabalken begära att den

andre mannen på nytt instäms som svarande. En sådan omständlig procedur

och därav följande tidsutdräkt synes kunna undvikas genom en föreskrift

att återkallelse av talan i faderskapsmål mot en av flera svarande

får ske endast med de övriga svarandenas samtycke. Nyss anförda bestämmelse

i rättegångsbalken torde inte heller ge svarande i faderskapsmål, på

vilkens yrkande annan man instämts som medsvarande, någon möjlighet att

få målet till den del det avser talan mot medsvaranden avskrivet. Att sådan

möjlighet står öppen för svarande i faderskapsmål har betydelse bl. a.

för prövningen av frågan om fördelning av rättegångskostnader. Kommittén

förordar därför en bestämmelse av innebörd att talan mot svarande

i faderskapsmål skall avskrivas, om det begärs av annan svarande, på vilkens

föranstaltande den förre svaranden indragits i processen och käranden

samt övriga svarande i målet samtycker därtill.

Departementschefen. Enligt 7 § är barnavårdsmannen i princip skyldig

att föra talan mot den eller de män som skäligen kan komma i fråga som

fader till barnet. Därav följer att han inte utan vidare kan återkalla talan

i faderskapsmål utan att åsidosätta sin tjänsteplikt. Det kan dock någon

gång uppstå situationer då talan bör återkallas och målet avskrivas från

vidare handläggning. Faderskapet kan t. ex. ha blivit fastställt genom bindande

erkännande enligt 3 kap. 2 § föräldrabalken under målets handläggning.

Ett annat fall då barnavårdsmannen bör kunna återkalla talan är då

svaranden eller en av svarandeparterna är oanträffbar och tillfredsställande

utredning trots ett flertal försök på grund därav inte kunnat åstadkommas.

Omständigheterna i det särskilda fallet får bli avgörande för om återkallelse

bör ske. Jag anser därför att några särskilda regler om barnavårdsmannens

rätt att återkalla talan inte är erforderliga. Detsamma gäller i frå
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

ga om övriga ställföreträdares rätt att återkalla talan. Detta innebär att

13 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken kan tillämpas då det gäller

att efter återkallelse avskriva målet i dess helhet.

Läget är emellertid annorlunda när det gäller återkallelse beträffande

någon av flera instämda män. Som framgår av domstolskommitténs remissyttrande

har annan svarande då ett befogat intresse av att kunna förhindra

att den man återkallelsen avser skiljs från målet. Även denne bör

kunna motsätta sig ett avskrivningsbeslut så att han inte riskerar att komma

i den situationen att ny talan väcks mot honom sedan andra presumtiva

fäder friats från faderskapet genom lagakraftvunnen dom. Målet bör

alltså kunna avskrivas från vidare handläggning i viss del endast om samtliga

instämda män samtycker till det.

Om svarande återkallar ansökan enligt 8 § bör, som domstolskommittén

föreslagit, för avskrivning av målet i den delen krävas samtycke från både

barnet och övriga instämda män.

I samband med avskrivningsbeslut bör rätten också ta upp frågan om

rättegångskostnader såvitt gäller den man återkallelsen avser.

Paragrafen har utformats i enlighet med de anförda synpunkterna.

15 §

Nuvarande ordning. Beträffande rättegångskostnader i faderskapsmål

gäller f. n. de allmänna reglerna i 18 kap. rättegångsbalken. Som huvudregel

tillämpas 18 kap. 1 § rättegångsbalken, vari föreskrivs att förlorande

part skall ersätta vinnande part dennes rättegångskostnad. Har den vinnande

parten haft fri rättegång får förlorande part i allmänhet ersätta

statsverket kostnaden för den fria rättegången (8 § andra stycket lagen

om fri rättegång). Skall kostnad för bevisning eller annan åtgärd enligt

rättens beslut utgå av allmänna medel får den förlorande parten återgälda

statsverket också den kostnaden (18 kap. 13 § rättegångsbalken).

Denna bestämmelse blir tillämplig bl. a. om rätten självmant har förordnat

om blodundersökning eller annan undersökning av ärftliga egenskaper (3

och 4 §§ lagen den 12 december 1958 angående blodundersökning m. m. i

mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap), om

vittnesförhör (36 kap. 24 § rättegångsbalken) eller om yttrande av sakkunnig

(40 kap. 17 §).

Utredningsmannen. Det övervägande antalet faderskapsprocesser kommer

enligt utredningsmannen även framdeles att gälla bara en man. I dessa

fall finns det endast undantagsvis skäl att frångå principen i 18 kap.

1 § rättegångsbalken om att den förlorande parten skall ersätta motpartens

rättegångskostnader. Denna kostnadsregel är emellertid inte ändamålsenlig

i alla de situationer som kan uppkomma då flera män är inblandade

i processen. Det kan ofta vara rimligt, att en man som har dragit in en

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969

annan man i rättegången utan att talan mot denne har kunnat bifallas

åläggs att ersätta honom hans rättegångskostnader. Eftersom en mängd

skiftande situationer kan uppkomma föreslår utredningsmannen, att rätten

i mål om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap skall

få förordna om rättegångskostnaderna efter vad som med hänsyn till samtliga

i målet föreliggande omständigheter anses skäligt.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Stockholms

rådhusrätt finner att faderskapsprocessen kommer att förete en sådan

mängd skiftande situationer att det är omöjligt att i lagtexten uppställa

några närmare föreskrifter om kostnadernas fördelning. Hovrätten efterlyser

dock uttalanden om hur rättegångskostnaderna bör fördelas i tänkbara

normalfall, t. ex. om barnavårdsmannen på goda grunder instämmer

mer än en man och talan bifalls beträffande en av dessa eller om svarande

drar in en annan man i processen men talan mot denne ogillas, trots att

svaranden i och för sig har haft goda skäl för sitt yrkande. Hovrätten ifrågasätter

för samtliga fall, då faderskapsfrågan prövas samtidigt beträffande

flera män, som har haft samlag med modern under konceptionstiden

och vilkas faderskap inte är osannolikt, en regel att var och en av männen

får stå sina kostnader oavsett målets utgång. En sådan lösning ter

sig inte orimlig med hänsyn till målets beskaffenhet men torde enligt

hovrätten förutsätta uttrycklig lagbestämmelse. Advokatsamfundet anser

att lagtexten bör förtydligas så att det klart framgår att en svarande, som

utan tillräckliga skäl har dragit in en annan svarande i målet, löper risk

att få ersätta dennes kostnader. Hovrätten för Västra Sverige anmärker

att den man som har dragit in en annan man i processen regelmässigt bör

ersätta dennes rättegångskostnader, om den utvidgade talan ogillas.

Ett par remissinstanser anser skäl saknas att göra avsteg från rättegångsbalkens

regler om rättegångskostnader i de fall, då talan riktas mot

bara en man. Det föreslagna stadgandet bör sålunda enligt Göteborgs rådhusrätt

och domareföreningarna begränsas till att avse endast mål, i vilka

talan har förts mot två eller flera män.

Socialstyrelsen anser det otillfredsställande att även i framtiden vissa

faderskap kan förbli ouppklarade, därför att man inte vågar utsätta barnet

för risken att förlora rättegången och därmed bli ersättningsskyldig

för motparts kostnader. Om barnet inte har fri rättegång, riskerar det

också att få svara för sina egna rättegångskostnader. Det skulle därför

enligt styrelsens mening kunna ifrågasättas, om inte de kostnader som sålunda

kan komma att åvila barnet i regel borde falla på statsverket såsom

en samhället åliggande barnkostnad. Att belasta barnet med kostnaderna

ter sig för styrelsen särskilt otillfredsställande, om det såsom erfarenhetsmässigt

kan förekomma är barnavårdsmannen som stämt i strid mot både

moderns och barnavårdsnämndens önskan. Styrelsen, som i och för sig

8—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 12i

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

biträder utredningsmannens förslag om rättegångskostnader, föreslår elL

tillägg till den av utredningsmannen föreslagna lagregeln. Enligt detta

tillägg kan rätten i de mål där barnavårdsman för talan tillerkänna både

barnavårdsmannen och barnets motpart ersättning av allmänna medel

för rättegångskostnader. Om part i sådant fall har fri rättegång, skall

rätten i stället kunna förordna att partens kostnad får stanna på statsverket.

Departementschefen. Redan med nuvarande ordning för processen i faderskapsmål

är den allmänna regeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken om förlorande

parts ansvar för rättegångskostnad mindre väl lämpad såvitt avser

kärandesidans ansvar. Om en av barnavårdsmannen väckt faderskapstalan

ogillas, bör detta nämligen rimligtvis inte gå ut över barnet. Med

mitt förslag om krav på positiv sannolikhet för faderskap ökar risken för

att talan kan komma att ogillas. Eftersom talan aldrig kan bifallas mot mer

än en man, blir vidare olägenheterna av nuvarande ersättningsregel särskilt

framträdande i sådana fall där barnavårdsmannen med mitt förslag

blir skyldig att stämma in flera män i målet. Jag ansluter mig därför till

socialstyrelsens uppfattning att barnet aldrig skall kunna förpliktas ersätta

motparts rättegångskostnad i faderskapsmål.

Socialstyrelsen har ifrågasatt om inte barnet alltid bör ha rätt till ersättning

av allmänna medel för sina egna rättegångskostnader. Så är emellertid

i allmänhet förhållandet redan nu, eftersom barnet oftast saknar

egna tillgångar och därför kan få fri rättegång i målet. På vissa håll lär det

förekomma att ansökan om fri rättegång inte beviljas om barnets moder

har goda inkomster eller förmögenhet. Denna uppfattning torde grunda

sig på rättsfallet NJA 1957 s. 465. I det rättsfallet, som rörde jämkning av

underhållsbidrag till barn i äktenskap, nttalade högsta domstolen att underhållsskyldigheten

fick anses innefatta skyldighet att bestrida kostnaderna

för en rättegång som förs för att få ut barnet tillkommande underhållsbidrag

av annan underhållsskyldig. Detta resonemang är emellertid

enligt min mening inte tillämpligt i faderskapsmål. Ett faderskapsmål

syftar i första hand till att bringa klarhet rörande barnets börd och inverkar

med mitt förslag i andra hand både på underhållsskyldigheten och på

barnets rätt till arv. Barnet bör därför kunna få fri rättegång i faderskapsmål

försåvitt det inte har egna tillgångar av betydelse. Mot bakgrund härav

synes det mig inte finnas skäl att införa någon särskild bestämmelse om

rätt för barnet till ersättning av allmänna medel för egna rättegångskostnader.

Enligt 13 § lagen om fri rättegång kan den som har åtnjutit fri rättegång

senare förpliktas återgälda statsverket kostnaden härför om han

efter avslutad rättegång kan betala kostnaden utan intrång i de medel

som behövs för hans eget uppehälle och för att fullgöra underhållsskyl
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. May.ts proposition nr 12b år 1969

dighet. Krav på återbetalningsskyldighet kan inte framställas efter det

att fem år förflutit från rättegångens slut. Av naturliga skäl är denna paragraf

bara i sällsynta undantagsfall tillämplig på kärande, som har haft

fri rättegång i faderskapsmål. Frågan om ändring i bl. a. 13 § lagen om

fri rättegång är f. ö. aktuell enligt det förslag till nya regler om kostnadsfri

rättshjälp, som f. n. är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Jag anser

därför att det inte finns skäl att nu överväga ändring av paragrafen.

Vad gäller frågan om svarandes ersättningsskyldighet för motpartens

rättegångskostnader vill jag först erinra om att 18 kap. 2 § rättegångsbalken

ger domstol möjlighet att förordna om kvittning av rättegångskostnaderna

i indispositiva tvistemål, där rättsförhållandet enligt lag får

bestämmas bara genom dom. Eftersom faderskap kan fastställas även genom

erkännande utom rätta är bestämmelsen visserligen inte tillämplig i

faderskapsmål. Jag har emellertid förut i rättssäkerhetens intresse föreslagit

viss begränsning av möjligheterna till faderskapserkännande. Till

skillnad mot utredningsmannen har jag vidare föreslagit vidgad taleplild

för barnavårdsmannen och samma principiella krav på positiv sannolikhet

som förutsättning för bifall till talan oavsett om en eller flera män stämts

in i målet. Faderskapsprocessen får därmed ett starkare inslag av officialförfarande

än indispositiva mål i allmänhet. Mot bakgrund bl. a. härav

synes det mig rimligt att svarande i fortsättningen normalt inte skall kunna

förpliktas ersätta kärandens rättegångskostnad. Detta innebär att kostnaden

för barnets fria rättegång får stanna på statsverket.

Jag är inte beredd att biträda socialstyrelsens tanke att svarande skall

kunna få ersättning för sina egna kostnader av allmänna medel också i andra

fall än då han har fri rättegång. Eftersom barnet aldrig skall kunna förpliktas

utge ersättning för rättegångskostnad, får svarande alltså i princip

själv svara för sina kostnader även om käromålet mot honom ogillas.

I den mån han i och för sig kunnat komma i fråga som fader kan jag inte

se något oegentligt i en sådan ordning. Redan f. n. är hans praktiska möjligheter

att få ersättning från barnet av naturliga skäl ytterst begränsade.

Jag återkommer strax till frågan om svarandens rätt till kostnadsersättning

vid illojal eller vårdslös processföring från kärandesidan.

I enlighet med nu angivna överväganden bör i stället för bestämmelserna

i 18 kap. 1 eller 2 §§ rättegångsbalken som huvudregel gälla att vardera

parten skall bära sin rättegångskostnad i faderskapsmål. Av denna

regel jämförd med 18 kap. 13 § rättegångsbalken följer att parterna kan

förpliktas ersätta statsverket sådana kostnader för bevisning och annan

utredning som enligt rättens beslut skall utgå av allmänna medel. Ersättningsskyldighet

kan emellertid inte åläggas part som har fri rättegång

i målet (jfr 6 § lagen om fri rättegång). Oftast torde det i enlighet med

18 kap. 13 § första stycket andra punkten finnas anledning att låta svarandeparten

bära endast hälften av sådan kostnad.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1969

Vissa allmänna regler om ersättningsskyldighet för part som gör sig

skyldig till illojal eller försumlig processföring finns i 18 kap. 3 och 6 §§

rättegångsbalken. 3 § avser fall då vinnande part uppsåtligen eller genom

försummelse föranlett onödig rättegång. 6 § gäller försumlighet under

rättegången. Bl. a. med hänsyn till att barnet inte i något fall bör vara

skyldigt att ersätta rättegångskostnad kan dessa båda regler inte göras

direkt tillämpliga för parter i faderskapsmål. Svarande bör emellertid

kunna åläggas utge ersättning för rättegångskostnader enligt de principer

som ligger till grund för paragraferna och det inte bara till käranden utan

också i förhållande till annan svarande i målet.

I detta sammanhang förtjänar också uppmärksammas det fallet att en

svarande med stöd av 8 § fått en annan man instämd i målet. Såvitt avser

rättegångskostnaderna i denna del av målet finns det, som har framhållits

under remissbehandlingen, i allmänhet inte tillräckliga skäl att avvika

från rättegångsbalkens huvudregel om tappande parts ansvar. Om talan

mot den senast instämde mannen ogillas, bör denne således kunna få ersättning

för sina rättegångskostnader av den andre svaranden. Skulle

den under processen instämde mannen i stället förklaras vara fader till barnet,

bör han i allmänhet kunna åläggas att ersätta den andre svaranden

kostnaderna i denna del av målet.

På grund av det sagda bör som ett undantag från den tidigare nämnda

huvudregeln gälla, att svarande oberoende av utgången i målet kan förpliktas

att helt eller delvis ersätta annan part dennes rättegångskostnad

såvida svaranden förfarit på sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken

eller om särskilda skäl annars föreligger.

Bestämmelserna i 18 kap. 4 § rättegångsbalken gäller fall då parterna ömsom

vunnit och förlorat. Eftersom en sådan situation inte kan uppkomma

i ett faderskapsmål, saknar bestämmelsen intresse i detta sammanhang.

I 18 kap. 5 § rättegångsbalken finns regler för fördelning av rättegångskostnader

då talan avvisas, målet avskrivs på grund av återkallelse eller

parts utevaro eller då parterna förliks. Den sistnämnda situationen kan

inte bli aktuell, eftersom förlikning inte är tillåten i faderskapsmål. Vad

angår de övriga i lagrummet angivna fallen så torde rättegångskostnaderna

i faderskapsmål böra fördelas efter samma principer som gäller

då målet avgörs genom dom. Lagrummet bör alltså inte vara tillämpligt

i faderskapsmål.

I 18 kap. 7 § rättegångsbalken finns vissa specialregler rörande skyldighet

för parts ställföreträdare, ombud eller biträde att vid fall av sådan

illojal eller försumlig processföring som avses i 18 kap. 3 och 6 §§ rättegångsbalken

jämte parten utge ersättning för rättegångskostnad. Om ställföreträdare

för barnet väcker talan utan skäl uppstår en situation som

är i viss mån jämförlig med den som avses i 18 kap. 3 § rättegångsbalken.

Det synes därför naturligt att ställföreträdaren då skall kunna förpliktas

ersätta motpartens kostnader i målet. Har barnavårdsmannen väckt talan

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969

mot viss man på grundval av moderns uppgift att hon haft samlag med

denne under konceptionstiden, kan talan emellertid normalt knappast anses

obefogad, även om uppgiften sedermera skulle visa sig felaktig.

Då bör i stället modern bli ersättningsskyldig, såvida uppgiften lämnades

mot bättre vetande eller annars framstod som oförsvarlig. Det kan också

tänkas att barnets ställföreträdare gör sig skyldig till sådan försummelse

under rättegången som avses i 18 kap. 6 § rättegångsbalken. Detta bör

naturligtvis föranleda kostnadsansvar för den försumlige. Vad nu anförts

om kostnadsansvar för barnets ställföreträdare gäller också för svarandes

ställföreträdare om sådan finns. Även parternas ombud och biträden bör

vara underkastade samma kostnadsansvar. I paragrafen anges i enlighet

härmed att parts ställföreträdare, ombud eller biträde även utan yrkande

kan förpliktas ersätta kostnad som han vållat annan part genom att förfara

på sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken. Detta gäller

oavsett om hans huvudman är att anse som vinnande part eller inte.

De särskilda regler om rättegångskostnader i faderskapsmål för vilka

jag redogjort i det föregående ersätter de allmänna bestämmelserna i 18

kap. 1—7 §§ rättegångsbalken. Övriga regler i nämnda kapitel bör i tillämpliga

delar gälla i faderskapsmål. Paragrafen har avfattats i enlighet härmed.

16 §

Nuvarande ordning. Fullföljd av talan mot dom i faderskapsmål sker i

samma ordning som gäller för tvistemål i allmänhet enligt bestämmelserna

i 50 och 55 kap. rättegångsbalken. Klagande part skall i fullföljdsinlagan

ange bl. a. i vilken del domen överklagas och vilken ändring som yrkas

(50 kap. 4 § första stycket 3. och 55 kap. 4 § första stycket 3.). Omfattningen

av högre rätts prövning av saken är beroende av yrkandena i fullfölj dsinlagorna.

Högre rätt kan sålunda inte ändra lägre rätts dom i andra delar

än de som överklagats.

Utredningsmannen. Utredningsmannen anser det nödvändigt att införa

särskilda regler rörande fullföljden i mål vari talan förs mot flera män.

I den delen hänvisar utredningsmannen till vissa uttalanden av departementschefen

i 1955 års lagrådsremiss (prop. 1958 A: 144 s. 241). Han

förordar att som ett tredje stycke i 20 kap. 4 § föräldrabalken införs en

regel för det fallet att någon överklagar en dom som gäller flera män

men gör det bara beträffande någon eller några av dessa män. Regeln

innebär att part skall ha rätt att begära, att den högre rätten prövar frågan

om faderskapet även såvitt avser någon eller några av de män som inte

direkt omfattas av den fullföljda talan. Klagande part skall framställa

yrkande härom i fullföljdsinlagan och svarande skall göra det i särskild

inlaga som skall komma rätten till handa inom den tid som är bestämd

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

för avgivande av genmäle. Angående sådan särskild inlaga skall i tillämpliga

delar gälla vad som är föreskrivet om vade- eller revisionsinlaga.

Remissyttrandena. Hovrätten för Övre Norrland framhåller att en utpekad

fader emellanåt för talan i faderskapsmål utan biträde. Han kan därför

i flertalet fall antas sakna kännedom om möjligheten att påkalla prövning

av faderskapet även mot man som den fullföljda talan inte avser.

Enligt hovrättens mening bör en erinran om denna möjlighet kunna göras

av överrätt i samband med att genmäle infordras. Den tid inom vilken

yrkandet skall framställas bör enligt några remissinstanser anges i lagtexten.

Göta hovrätt finner det olämpligt att en fatalietid skall bestämmas

från fall till fall, helst som den i bovrättsprocessen blir beroende av en

bedömning av den lägre befattningshavare som har att besluta om tiden

för genmäle. Enligt hovrättens erfarenhet förekommer det inte sällan att

genmäle inte inkommer inom utsatt tid. Det finns, anför hovrätten, anledning

att befara att så även blir fallet i mål av nu ifrågavarande art med

rättsförluster som följd. En bättre ordning bör åstadkommas genom att

i lagtexten klart anges inom vilken tid inlagan skall ha inkommit till rätten.

Hovrätten föreslår att denna tid bestäms till två eller tre veckor från

dagen för delgivning av fullföljdsinlaga. Liknande synpunkter framförs

av Svea hovrätt och domstolskommittén.

Enligt hovrätten för Västra Sverige kan det inte sällan komma att inträffa

att den ursprunglige svaranden först i högre rätt invänder att viss

annan man är fader till barnet. Hovrätten framhåller att verkan härav inte

närmare har belysts i motiven. Den högre rätten anses dock vid en sådan

invändning böra få återförvisa målet. Hovrätten finner det ovisst om en

sådan återförvisning kan ske med nu gällande regler. Även domstolskommittén

ifrågasätter, om inte återförvisning bör kunna ske, när part först

i högre rätt yrkar att ny part skall indras i rättegången, särskilt i de fall

då en man som varit svarande i underrätten inte får vetskap om att modern

bär haft samlag med annan man förrän underrätten har meddelat dom

i målet. Göta hovrätt berör problem, som kan uppkomma, om en ny tänkbar

fader till barnet inte dras in i rättegången och denna slutar med att

talan mot de instämda svarandeparterna ogillas. Hovrätten ställer frågan

om dessa svarande kan dras in i en ny rättegång mot den eller de män

som inte deltog i den tidigare processen.

Departementschefen. En dom i faderskapsmål kan enligt allmänna processrättsliga

regler överklagas inte bara av barnavårdsmannen utan också

av annan ställföreträdare för barnet. Vidare kan naturligtvis också den

man som förklarats vara fader till barnet föra talan mot domen.

Syftet med de tidigare föreslagna reglerna rörande processen i faderskapsmål

är att så långt möjligt garantera att faderskapsfrågan avgörs

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

på ett materiellt riktigt sätt. Denna målsättning bör enligt min mening

sätta sin prägel också på förfarandet i högre rätt. Denna måste ha möjlighet

att pröva målet i samma omfattning som underrätten. Om exempelvis

underrätten förklarat en av två instämda män vara fader till barnet

och denne vädjar mot domen, bör hovrätten vara oförhindrad att prova

även frågan om den andre mannens faderskap. Utredningsmannen har

föreslagit att det skall ankomma på parterna själva att begära prövning

av målet i annan del än den som formellt omfattas av den fullföljda talan.

En sådan ordning ger emellertid knappast tillräcklig garanti för en allsidig

prövning av målet i högre rätt. Jag vill i stället förorda att högre

rätt alltid skall vara skyldig att pröva faderskapsfrågan i hela dess vidd,

om talan förs mot lägre rätts avgörande i denna del. Bestämmelse harom

har intagits i paragrafens första stycke. Av formuleringen framgår att någon

överprövning av faderskapsfrågan inte kan ske, för den händelse talan

fullföljs enbart i annan del av målet, t. ex. beträffande rättegångskostnaderna.

Har lägre rätt med stöd av 14 § under målets handläggning avskrivit

målet såvitt gäller en av flera instämda män, kan överrätten tydligtvis

pröva faderskapsfrågan i den delen bara för den händelse talan förs mot

avskrivningsbeslutet.

Den nyss föreslagna bestämmelsen medför att fullföljdsinlagan måste

delges med samtliga övriga parter i underrättsdomen. Dessa måste därvid

givetvis få klart för sig i vilken utsträckning överrätten har att pröva målet.

Mot bakgrund härav har i första stycket också upptagits en föreskrift

om att erinran angående omfattningen av den högre rättens prövning av

målet skall tas in i föreläggandet för vade- eller revisionssvarande att avge

genmäle.

Enligt 50 kap. 4 § första stycket 3. och 55 kap. 4 § första stycket 3. rättegångsbalken

skall vade- eller revisionskärande i fullföljdsinlagan ange

bl. a. vilken ändring i lägre rätts avgörande som han påyrkar. Har underrätten

helt ogillat faderskapstalan mot flera män, bör företrädare för barnet

vid fullföljd mot domen kunna inskränka sig till att yrka att överrätten

fastställer vem av männen som är fader till barnet. Skulle i det fall att flera

män är aktuella som fäder samtligas inställning i målet inte kunna tillräckligt

klarläggas under skriftväxlingen i högre rätt, kan muntligt förhör

med parten i fråga äga rum enligt 50 kap. 12 § och 55 kap. 15 § rättegångsbalken.

Under målets handläggning vid högre rätt kan givetvis inträffa att det

framkommer upplysningar om att en man som inte är part i målet kan

vara fader till barnet. I så fall måste det finnas möjlighet att få också

frågan om den mannens faderskap prövad. Att låta överrätten omedelbart

ta upp frågan i sak skulle å andra sidan strida mot grunderna för

instansordningen. Enligt min mening bör, som också har föreslagits under

remissbehandlingen, den högre rätten i stället få möjlighet att åter
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

förvisa målet till underrätten för förnyad prövning. Förutsättningen härför

bör först och främst vara att den utomstående mannen skäligen kan

komma i fråga som fader till barnet. Denna situation måste i allmänhet

anses föreligga om modern medger att hon haft samlag med mannen

under konceptionstiden och ingenting tyder på att han är utesluten

som fader. Det är givetvis i allmänhet lämpligt att den högre rätten

förordnar om blodundersökning för att få underlag för bedömningen av

denna senare fråga. Som ytterligare förutsättning för återförvisning bör

gälla att part vid överrätten framställer yrkande därom. Av grunderna för

bestämmelsen i 7 § andra stycket om barnavårdsmannens taleplikt måste

anses följa att det i den situation jag nyss angav åligger barnavårdsmannen

att begära återförvisning av målet.

Beslut om återförvisning bör avse målet i dess helhet, alltså även exempelvis

avgörande i underliållsfrågan.

Paragrafens andra stycke har avfattats i enlighet med nu angivna överväganden.

I paragrafens tredje stycke har angetts vilka av de tidigare paragraferna

rörande rättegången som avses vara tillämpliga på processen i överrätt.

Med anledning av vad Göta hovrätt anfört rörande frågan om möjlighet

till ny prövning av faderskapet, sedan talan ogillats genom lagakraftvunnen

dom, hänvisas till vad jag anfört under 10 §.

17 §

Av denna paragraf framgår att rättegångsbalkens bestämmelser om handläggning

av indispositiva mål skall tillämpas i faderskapsmål i den mån

annat inte följer av lagen om fastställande av faderskapet till barn utom

äktenskap.

Vissa bestämmelser om underhållsbidrag

18 §

Nuvarande ordning. Talan om underhållsbidrag till barn utom äktenskap

eller till barnets moder enligt 7 kap. 10 § föräldrabalken kan föras

antingen i samband med talan om faderskapet eller såsom särskilt mål sedan

faderskapet fastställts. Talan skall upptas av rätten i den ort där

den som har vårdnaden om barnet har sitt hemvist. Väcks underliållsfrågan

i mål om faderskap gäller samma forumregler som för faderskapsfrågan

(20 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken).

Utredningsmannen. I betänkandet föreslås inte några ändringar i nuvarande

regler om väckande av talan rörande underhållsbidrag. Däremot

förordas en specialregel för det fall att flera män instämts i faderskapsmålet

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969

och högre rätt har att pröva faderskapsfrågan även beträffande annan man

än som omfattas av den fullföljda talan. I så fall skall överrätten vara

skyldig att ompröva domen även i underhållsdelen, om barnet eller modern

begär det. Sådant yrkande skall framställas muntligen eller skriftligen

och delges den som det riktar sig mot.

Remissyttrandena. I några remissyttranden kritiseras förslaget att yrkande

i underhållsfrågan skall kunna framställas muntligen inför överrätten.

En sådan ordning anses kunna medföra risk för att huvudförhandlingen

i högre rätt måste inställas. Enligt domstolskommittén bör det betraktas

som ett oeftergivligt krav att det före huvudförhandlingen är klarlagt

åtminstone i vilka delar den lägre rättens dom skall prövas om. För

att tillgodose detta krav föreslår kommittén en föreskrift att yrkande om

underhåll mot man som den fullföljda talan inte avser skall framställas

skriftligen inom viss tid från delgivning av den inlaga i vilken yrkande har

framställts om prövning av frågan om mannens faderskap till barnet. I samma

riktning uttalar sig Svea hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten för Västra

Sverige.

Departementschefen. Den nuvarande bestämmelsen i 20 kap. 9 § andra

stycket föräldrabalken om forum för prövning av underhållsyrkande i faderskapsmål

ersätts av bestämmelsen i första stycket om att talan om underhållsbidrag

till barnet eller modern kan föras i mål om faderskap.

Om endast en man svarar i ett faderskapsmål, kan faderskapsfrågan

och yrkanden om underhållsbidrag utan vidare prövas samtidigt. Är flera

män svarande i målet blir läget mera komplicerat. Om underrätten skulle

slutligt pröva underhållsfrågan innan avgörandet i faderskapsdelen vunnit

laga kraft, torde käranden normalt anse sig nödsakad att framställa

alternativa yrkanden om underhållsbidrag mot var och en av svarandena.

Utredningen i underhållsfrågan kan då bli relativt omfattande samtidigt

som den slutligen blir onyttig i den mån den avser annan man än den som

till sist förklaras vara fader. Underhållsfrågans handläggning skulle därigenom

kompliceras både vid underrätten och i högre rätt. Den mest ändamålsenliga

lösningen synes mig vara att frågan om underhållsbidrag i flermansfallen

inte får avgöras vid underrätten förrän faderskapet fastställts

genom lagakraftvunnen dom enligt 17 kap. 5 § rättegångsbalken. Föreskrift

härom har intagits i andra stycket av förevarande paragraf.

19 §

Nuvarande ordning. I 20 kap. föräldrabalken finns vissa specialregler om

handläggningen av underhållsfrågor i mål enligt balken, däribland faderskapsmål.

Har modern vårdnaden om barnet får hon föra talan för det i mål om

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

underhåll även om hon inte har uppnått myndig ålder. Talan kan också

föras av särskilt förordnad förmyndare samt av barnavårdsmannen. Var

och en av dem som kan föra talan för barnet skall få tillfälle att yttra sig

i målet (It § första stycket jämfört med 4 §). Underhållsbidraget kan bestämmas

till olika belopp för särskilda delar av underhållstiden. Underhåll

till barn får inte mot den underhållsskyldiges bestridande bestämmas för

tid efter det barnet fyllt 18 år, innan det tillförlitligen kan bedömas om

underhållsskyldighet föreligger därefter (11 § andra och tredje styckena).

I mål om underhåll kan rätten för tiden intill lagakraftägande dom eller

beslut föreligger förordna därom efter vad som finnes skäligt. Skyldighet

att utge bidrag kan dock inte åläggas någon om det inte föreligger

sannolika skäl att han är bidragsskyldig. Interimistiskt förordnande om

underhåll kan på yrkande meddelas utan huvudförhandling. Innan förordnandet

meddelas skall motparten beredas tillfälle att yttra sig över yrkandet.

Har förordnande meddelats skall rätten när målet avgörs pröva

om åtgärden skall bestå. Förordnandet går i verkställighet på samma sätt

som en lagakraftvunnen dom men kan när som helst återkallas av rätten

(12 §).

Talan mot beslut om interimistiskt förordnande som meddelats av underrätt

under rättegången skall föras särskilt (39 §). Mot hovrätts beslut

får talan enligt 40 § inte föras.

Utredningsmannen. I betänkandet föreslås inga ändringar i sak i de

nämnda bestämmelserna i 20 kap. föräldrabalken.

Remissyttrandena. I några yttranden hävdas att de föreslagna faderskapsreglerna

bör medföra att också bestämmelserna om interimistisk bidragsskyldighet

i 20 kap. 12 § föräldrabalken ändras. Göta hovrätt och

domstolskommittén framhåller sålunda att paragrafen inte är avsedd för

det fall att flera män är indragna i processen och sannolika skäl för faderskap

och bidragsskyldighet föreligger beträffande mer än en av dem.

Även om bidragsförskottslagen har minskat behovet av interimistiska

beslut om underhållsbidrag torde enligt Stockholms rådhusrätt yrkanden

om sådant beslut komma att framställas också i fortsättningen, nämligen

i fall då det är fråga om underhållsbidrag som överskrider bidragsförskottet.

Om de föreslagna faderskapsreglerna genomförs, kan den situationen

uppkomma att sannolika skäl för bidragsskyldighet föreligger beträffande

flera svarande. Rådhusrätten ifrågasätter om inte i sådana fall

solidarisk bidragsskyldighet bör kunna åläggas samtliga såsom fäder sannolika

svarande med utgångspunkt från barnets behov och med beaktande

av vederbörande mäns betalningsförmåga.

Departementschefen. I faderskapsmål med bara en svarande kan föräld
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

rabalkens bestämmelser om interimistiskt beslut rörande underhållsbidrag

utan vidare tillämpas även i fortsättningen. Som liar påpekats under remissbehandlingen

är emellertid läget ett annat om flera män svarar i målet.

Det framstår då som olämpligt att rätten innan målet avgörs tar ställning

till vem av de instämda männen som kan anses mest sannolik såsom fader.

Möjligheterna att göra en sådan bedömning på ett förberedande stadium

torde f. ö. vara ytterligt begränsade.

Med anledning av Stockholms rådhusrätts förslag under remissbehandlingen

vill jag erinra om att man i vårt land alltid bestämt avvisat tanken

att flera män gemensamt skulle svara för ett utomäktenskapligt barns

underhåll. Eftersom bara en man slutligen kan bli bidragsskyldig synes

det mig inte lämpligt att införa en ordning av innebörd att flera män kan

förpliktas bidra till barnets underhåll intill dess lagakraftägande dom

föreligger. Varken barnet eller modern kan sägas ha något oavvisligt behov

av interimistiskt förordnande om underhållsbidrag. För barnet utgår

normalt bidragsförskott. Jag anser därför övervägande skäl tala för att

bestämmelserna om interimistiskt förordnande i 20 kap. 12, 39 och 40 §§

föräldrabalken bör vara tillämpliga endast i faderskapsmål med en svarande.

Föreskrift härom bär intagits i denna paragraf. Om rätten meddelat

interimistiskt beslut mot svaranden, måste beslutet tydligtvis upphävas

såvida ytterligare någon man sedermera instäms i målet.

Den man som förklaras vara fader till barnet kan bli utsatt för krav

från det allmännas sida om att återbetala vad som har utgivits i bidragsförskott

under tiden från barnets födelse till dess lagakraftvunnen dom

i faderskapsfrågan föreligger. Kravet kan tillsammans med eventuella anspråk

för förfluten tid på underhållsbidrag utöver bidragsförskottet och

underhållsbidrag till modern uppgå till ganska avsevärda belopp om rättegången

har dragit ut på tiden. Mannen kan få svårt att betala dessa belopp

jämte det löpande underhållsbidraget till barnet. Länsstyrelsen kan emellertid

enligt 18 § lagen om bidragsförskott besluta att återkrav för det allmännas

räkning skall helt eller delvis efterges. Enligt uttalanden under

förarbetena till lagrummet kan det finnas anledning till det om lång tid

förflutit innan faderskapet har fastställts och dröjsmålet inte beror på förhalning

från faderns sida (prop. 1964: 70 s. 46 och 131). I de mera komplicerade

flermansfallen torde dessa förutsättningar ofta nog vara för handen.

Reglerna i 20 kap. 11 § föräldrabalken om mål angående underhållsbidrag

skall enligt paragrafen gälla då yrkande om underhållsbidrag framställs

i faderskapsmål.

20 §

Enligt 20 kap. 13 a § första och andra styckena föräldrabalken skall bestämmelserna

om interimistiskt förordnande om underhållsbidrag till ut
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969

omäktenskapligt barn och dess moder tillämpas, om någon genom skriftlig

av två personer bevittnad handling har åtagit sig att utge sådant underhållsbidrag

för tid intill dess resultatet av blodundersökning om faderskapet

föreligger. I fråga om verkställighet på grund av sådan handling

gäller reglerna för verkställighet på grund av förbindelse att utge underhållsbidrag

enligt föräldrabalken.

Dessa regler har utan ändring i sak överförts till denna paragraf.

Ikraftträdande m. m.

Lagen om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap är som

förut har nämnts avsedd att träda i kraft den 1 januari 1970. Den skall

naturligtvis tillämpas utan inskränkning i fråga om barn som föds efter

lagens ikraftträdande. I fråga om barn som fötts före ikraftträdandet och

då inte fått faderskapet fastställt vill jag framhålla följande.

I faderskapslagen finns paragrafer som uteslutande avser barnavårdsmannens

utredning av faderskapsfrågan (2—6 §§). Dessa paragrafer

av vilka en innehåller bestämmelser om tidsfrist (6 §) har ingen direkt

motsvarighet i nu gällande lag och kan inte utan praktiska svårigheter

tillämpas i fråga om barn som fötts före ikraftträdandet. Detsamma gäller

ett par andra bestämmelser med nära anknytning till 2—6 §§, nämligen

föreskrifterna i 11 § om barnavårdsmannens protokoll och domstolens rätt

att förelägga barnavårdsmannen att komplettera utredningen. De angivna

bestämmelserna bör alltså inte tillämpas i fråga om barn som är födda

innan lagen har trätt i kraft utan för dem bör i stället gälla den nuvarande

regeln i 8 kap. 6 § föräldrabalken om barnavårdsmannens skyldighet att

sörja för att barnets börd blir fastställd.

Föreskriften i 7 § andra stycket om barnavårdsmannens taleplikt kan

visserligen sägas ingå som ett led i barnavårdsmannens skyldighet att söka

få faderskapet fastställt, men den har å andra sidan sådant samband med

de materiella faderskapsreglerna i 3 kap. föräldrabalken att den bör bli

tillämplig i mål om faderskap till barn som fötts före ikraftträdandet. Detsamma

gäller bestämmelserna i 8—10 och 12—20 §§.

I regel brukar den ordningen tillämpas att mål vari rättegång inletts

före ikraftträdandet av nya processregler behandlas enligt äldre lag (jfr

NJA II 1947 s. 51). Utredningsmannens förslag innebär emellertid, liksom

även 1955 års lagrådsremiss, att den nya lagen skall tillämpas i mål som

anhängiggjorts före ikraftträdandet. Med hänsyn till det nära samband som

finns mellan de materiella faderskapsreglerna och rättegångsbestämmelserna

anser jag denna ståndpunkt välgrundad. Jag vill erinra om att enligt

allmänt vedertagna grunder de nya processreglerna skall gälla för

varje processuell företeelse som inträder efter ikraftträdandet men att reglerna

inte får retroaktiv verkan (jfr NJA II 1947 s. 2). De nya forumreglerna

i 10 § inverkar alltså inte på redan anhängiga mål på annat sätt än

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

att rätten kan förordna att målet skall flyttas över till annan domstol om

det skulle avsevärt underlätta handläggningen av målet. Barnavårdsmannen

blir i och med lagens ikraftträdande skyldig att i anhängiga mål väcka

talan mot varje man som skäligen kan komma i fråga som fader till barnet.

År målet anhängigt i högre rätt måste barnavårdsmannen begära återförvisning

av målet för att kunna väcka sådan talan. Vid bedömningen av

frågan om rättegångskostnader får 15 § tillämpas. Detta gäller även för

högre rätt om lägre rätt skulle ha dömt i målet före lagens ikraftträdande.

I enlighet med det anförda vill jag föreslå att för barn födda före lagens

ikraftträdande äldre lag skall gälla i fråga om barnavårdsmannens skyldighet

att sörja för att barnets börd fastställs. Bestämmelsen i 7 § andra

stycket i den nya lagen bör dock äga tillämpning även i över gångsfallen.

Förslaget till lag om ändring i lagen angående blodundersökning m. m.

i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn

utom äktenskap

1 det följande ämnar jag föreslå en särskild regel rörande ersättning för

medicinsk undersökning i faderskapsfrågor innan rättegång inletts. Med

hänsyn härtill bör lagens rubrik jämkas så att lagen gäller i mål om äktenskaplig

börd eller vid utredning av faderskapet till barn utom äktenskap. 5

5 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.

För att frågan om faderskapet till barn utom äktenskap skall kunna klarläggas

är det givetvis angeläget att behövliga medicinska undersökningar

kommer till stånd så snart som möjligt. Den som genomgår sådan undersökning,

innan talan har väckts vid domstol, får f. n. själv svara för kostnaderna.

Enligt 4 § i den förordade lagen om fastställande av faderskap

skall barnavårdsmannen i vissa fall verka för att blodundersökning sker

beträffande modern, barnet och man som kan vara fader till barnet. Han

har dessutom möjlighet att i förekommande fall ta initiativ till antropologisk

undersökning. Barnavårdsmannen har emellertid inte några tvångsmedel

till sitt förfogande. Det är då fara värt att undersökningen inte

kommer till stånd, därför att vederbörande drar sig för kostnaderna.

Nuvarande ordning stämmer också mindre väl överens med reglerna i

4 § om ersättning för det fall att rätten har förordnat om undersökning i

faderskapsmål. Enligt denna paragraf skall nämligen gottgörelse som statlig

eller kommunal läkare får betinga sig för tagande av blodprov samt

ersättning för undersökning därav utgå av allmänna medel. Detsamma gäller

ersättning för antropologisk undersökning.

Vid remissbehandlingen har Stockholms rådhusrätt ifrågasatt om inte

medicinsk undersökning, som sker innan faderskapsfråga har hänskjutits

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

till domstol, kan göras kostnadsfri. Ett sådant avsteg från gängse princip

om avgiftsfinansiering är jag emellertid inte beredd att förorda. Eftersom

den förberedande utredningen i faderskapsfrågor sköts av barnavårdsmannen,

vars verksamhet står under tillsyn av barnavårdsnämnden, synes det

mig naturligast att undersökningskostnaden i de fall, som det här är fråga

om, skall betalas av nämnden.

I enlighet härmed föreslås i förevarande paragraf en regel om att kostnad

som avses i 4 § skall utges av barnavårdsnämnden, ifall blodundersökning

eller annan undersökning av ärftliga egenskaper inletts på initiativ av barnavårdsmannen

utan att talan om faderskapet dessförinnan väckts.

Ersättning till statlig eller kommunal läkare för tagande av blodprov får

enligt kungörelse i ämnet den 15 maj 1959 (nr 320; ändrad 1968: 546) uppgå

till högst 25 kronor. Kungl. Maj :t har vidare den 13 september 1968 föreskrivit

att ersättning för blodundersökning vid statens rättskemiska laboratorium

skall utgå med dels 75 kronor i grundavgift för varje ärende, dels

75 kronor för varje undersökt prov. Avgiften för antropologisk undersökning

är, enligt Kungl. brev den 25 maj 1967, 100 kronor per person.

6 §.

Har faderskapsärende hänskjutits till domstol bör frågan om återbetalningsskyldighet

för svarande beträffande kostnaderna för medicinsk undersökning,

som har ägt rum under barnavårdsmannens utredning, naturligen

bedömas efter samma regler som gäller för de fall då rätten förordnat

om undersökning (jfr 18 kap. 13 § rättegångsbalken). Föreskrift härom har

upptagits i förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i gällande rätt.

Ikraftträdande

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1970. De nya

reglerna i 5 och 6 §§ bör emellertid bli tillämpliga endast om undersökningen

liar inletts efter ikraftträdandet. Jag föreslår en särskild föreskrift härom.

Förslaget till lag om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag

1 §

Gällande ordning. Den som av domstol ålagts att interimistiskt utge underhållsbidrag

till barn utom äktenskap eller barnets moder, kan få ersättning

av allmänna medel för utgivna underhållsbidrag, om domstolen senare

skiljer målet från sig utan att han åläggs underhållsskyldighet (20 kap.

13 § föräldrabalken). Enligt 20 kap. 13 a § föräldrabalken kan ersättning

även utgå, om mannen i skriftlig av två personer bevittnad handling, som

godkänts av barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden, åtagit sig att

utge underhållsbidrag för tid intill dess resultatet av blodundersökning om

faderskapet föreligger. Förutsättningen för att ersättning skall komma i

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

fråga är att blodundersökningen visar, att mannen inte kan vara fader till

barnet eller att hans faderskap enligt blodundersökningen är osannolikt

och talan om faderskapet inte väckts mot mannen inom sex månader från

det utlåtandet över undersökningen förelåg. Rätt till återbetalning föreligger

också om faderskapstalan mot mannen ogillats eller om det har fastställts,

att annan man är fader till barnet.

Departementschefen. Paragrafens första stycke motsvarar i huvudsak bestämmelsen

i 20 kap. 13 § första stycket föräldrabalken om återbetalning

av belopp som utgivits på grund av interimistiskt beslut. Av formuleringen

framgår att återbetalning, liksom f. n. är fallet, inte skall ske, om mannen

blivit underhållsskyldig därför att han under pågående process erkänt faderskapet,

och målet på grund härav avskrivits (jfr prop. 1958 A: 144

s. 252).

Den som enligt skriftlig förbindelse utgivit underhållsbidrag för tid intill

dess blodundersökning genomförts bör liksom f. n. kunna få ersättning

av allmänna medel för vad han utgivit, om blodundersökningen visar,

att han inte kan vara fader till barnet, om han genom lagakraftvunnen dom

friats från faderskapet eller om någon annan enligt dom eller erkännande är

att anse som fader till barnet. År faderskapet enligt blodundersökningen

osannolikt, kunde det mot bakgrund av de föreslagna nya faderskapsreglerna

sättas i fråga, om mannen inte alltid borde ha rätt till ersättning. I sällsynta

undantagsfall kan det dock hända, att all annan bevisning med sådan

styrka tyder på att mannen i fråga är fader till barnet att han även enligt

de nya reglerna kan förklaras vara fader. Jag förordar därför inte heller

på denna punkt någon ändring i gällande återbetalningsregler.

För att återbetalning skall kunna ske fordras f. n. att barnavårdsmannen

eller barnavårdsnämnden godkänt den skriftliga förbindelsen om att utge

underhåll. Detta villkor torde böra uppställas även i fortsättningen.

Andra stycket i paragrafen har utformats enligt dessa överväganden.

2 §

Gällande ordning. Om en faderskapsdom ändras efter resning eller om

ett faderskapserkännande förklaras ogiltigt, har den från faderskapet friade

mannen ingen på lag grundad rätt att få ersättning av allmänna medel för

utgivna underhållsbidrag. Kungl. Maj :t kan emellertid på ansökan efter

diskretionär prövning bevilja sådan ersättning (jfr prop. 1958 A: 144 s. 253

och 1965: 1 bil. 4 s. 48). Sådana ärenden är numera inte ovanliga. Regelmässigt

beviljas mannen i dessa fall ersättning.

Departementschefen. Enligt min mening bör rätten till ersättning i här

åsyftade fall i detta sammanhang regleras i lag. Bestämmelsen härom har utformats

så att rätt till ersättning av allmänna medel för utgivna underhålls
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969

bidrag föreligger, om faderskapserkännande förklarats ogiltigt eller om

faderskapet fastställts genom dom och mannen senare efter anlitande av

särskilt rättsmedel friats från faderskapet genom lagakraftvunnen dom.

3 §

Gällande ordning. Enligt 20 kap. 13 och 13 a §§ föräldrabalken skall mannen

få ränta efter sex procent på utgivna underhållsbidrag. Då Kungl. Maj :t

efter diskretionär prövning beslutar om ersättning, utbetalas dock aldrig

ränta.

Departementschefen. Gällande rätt till ränta i de fall som anges i 1 § bör

i detta sammanhang utsträckas till att omfatta även fall enligt 2 §. I princip

ankommer det naturligtvis på mannen att, för att räntan skall kunna

beräknas, styrka när utbetalning har skett på samma sätt som han måste

visa, att han verkligen har betalat de underhållsbidrag han vill ha ersättning

för. Läget kan dock vara det att tidpunkten för betalningen endast kan

anges ungefärligen. I sådana fall bör räntan kunna beräknas mera schematiskt

och bestämmas till skäligt belopp.

Paragrafen har utformats i enlighet härmed.

4 §

Gällande ordning. Enligt 20 kap. 13 och 13 a §§ föräldrabalken kan den

som utgivit underhållsbidrag inte kräva återbetalning av den som mottagit

bidragen om han kan få ersättning av allmänna medel för vad han utgivit.

De belopp som enligt dessa lagrum utbetalats av allmänna medel skall stanna

på statsverket, om inte länsstyrelsen på grund av särskilda omständigheter

förordnar, att staten skall kräva ut beloppen av den som mottagit underhållsbidragen.

Talan därom måste väckas inom ett år från det utbetalningen

från allmänna medel ägde rum. Har Kungl. Maj :t efter diskretionär prövning

beviljat ersättning av allmänna medel, stannar ersättningen alltid på

statsverket.

Departementschefen. Även i fortsättningen bör gälla att den som utgivit

underhållsbidrag inte skall få kräva återbetalning av den som mottagit bidragen,

om han har möjlighet att få ersättning av allmänna medel för det

han har utgivit.

Nuvarande bestämmelser om statens återkravsrätt går tillbaka på 1917

års lag om barn utom äktenskap. De kritiserades vid sin tillkomst av lagrådet,

som framhöll bl. a. att staten skulle ha ringa gagn av att gentemot

mödrar och barn upprätthålla en sådan återvinningsrätt. Som lagrådet redan

då förutsade, har återkravsrätten fått mycket begränsad tillämpning. Enligt

upplysningar som jag fått från länsstyrelserna har under åren 1966—68

återkravsrätten utnyttjats bara i två fall. Med hänsyn härtill och då åter
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969 129

krav skulle kunna tänkas leda till obilliga resultat föreslår jag att återkravsrätten

slopas.

Som bestämmelserna i 20 kap. 13 och 13 a §§ föräldrabalken är utformade,

finns det inga möjligheter för staten att kräva tillbaka utbetald ersättning

av den som verkligen är underhållsskyldig. Enligt min mening finns inte

anledning att nu göra någon ändring på denna punkt.

5 §

Gällande ordning. Beslut om ersättning av allmänna medel fattas i de

fall som avses i 20 kap. 13 och 13 a §§ föräldrabalken av länsstyrelsen i

det län där mål om faderskapet handlagts eller skulle ha handlagts. Talan

mot länsstyrelsens beslut förs genom besvär till Kungl. Maj:t och prövas

av regeringsrätten. I fråga om ansökan om ersättning gäller en ettårsfrist.

Skulle någon ha försuttit denna tidsfrist kan han emellertid få ersättning

av allmänna medel genom beslut av Kungl. Maj :t (se prop. 1965: 1 bil. 4

s. 48).

Departementschefen. Enligt förslaget skall ansökan om återbetalning

göras hos länsstyrelsen i det län där mål om faderskap handlagts eller

skulle ha handlagts av underrätt. Av 2 § 4:o) regeringsrättslagen följer

att besvär hos Kungl. Maj:t över länsstyrelsens beslut prövas av regeringsrätten.

När den i 20 kap. 13 och 13 a §§ föräldrabalken föreskrivna ettårstiden

försuttits har Kungl. Maj :t i flera fall efter diskretionär prövning likväl

betalat ut ersättning. Jag anser för min del att någon särskild tidsfrist inte

bör gälla. Detta innebär dock inte att ersättning skulle kunna utbetalas för

hur lång tid tillbaka som helst. Krav på ersättning för underhållsbidrag

som utgivits för mer än tio år sedan är nämligen preskriberat.

Ikraftträdande

Den föreslagna lagen bör träda i kraft den 1 januari 1970 och i princip

gälla även för sådana underhållsbidrag som utgivits före ikraftträdandet.

Skulle emellertid Kungl. Maj :t i visst fall ha tillerkänt någon ersättning

efter diskretionär prövning, bör inte denne kunna komma tillbaka och begära

ytterligare ersättning med stöd av lagen. Övergångsbestämmelserna

har utformats i enlighet härmed.

Förslaget till förordning om ändring i förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

15 §.

Nuvarande ordning. Om den avlidne var gift och giftorättsgemenskap

rått mellan makarna maste hänsyn tas till giftorätten vid arvsskattens bestämmande.

Den efterlevandes giftorättsandel är skattefri. I 1 mom. före9

— Dihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 124

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

varande paragraf ges föreskrifter om hur giftorättsandelen skall beräknas,

i första stycket för nyare och i andra stycket för äldre äktenskap. I båda

fallen beräknas giftorättsandelen normalt till hälften av den gemensamma

egendomen. Denna betecknas som »makarnas behållna giftorättsgods»

respektive »den gemensamma behållningen i boet». Innebörden är att det

görs en schematisk bodelning av summarisk karaktär. En hälftendelning

sker oberoende av om giftorättsandelen faktiskt är större eller mindre.

Avräkningspliktigt arvsförskott eller vederlagsanspråk beaktas sålunda inte.

Om i skatteärendet hänsyn skall tas till sådana särskilda omständigheter

krävs att en i laga ordning upprättad bodelningshandling företes.

Enligt 12 § första stycket första punkten arvsskatteförordningen skall

förvärv enligt förmånstagarförordnande beskattas som arv. Skattskyldighet

inträder vid försäkringstagarens död. I tredje punkten finns en specialregel

för det fall att den efterlevande maken är förmånstagare. Avsikten

är att maken i arvsskattehänseende inte skall vara sämre ställd som förmånstagare

än om försäkringsbeloppet i stället ingått i boet. Skattskyldighet

föreligger inte för den del av förvärvet som motsvarar det belopp med

vilket makens enligt 15 § skattefria andel i boet skulle ha ökats, om förvärvet

ingått i försäkringstagarens kvarlåtenskap. Frågan hur makens giftorättsökning

genom tillämpning av regeln i 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen

skall betraktas i arvsskattehänseende är inte reglerad i arvsskatteförordningen.

Det anses emellertid att sådan ökning är likställd med giftorättsandel

och följaktligen är fri från skatt. Vid den schematiska bodelningen

skall make tillgodoräknas den ökning av hans giftorättsandel som sker

på grund av förmånstagarförordnande, oavsett om ökningen tages ur boet

eller genom jämkning av själva förordnandet.

Departementschefen. Jag har tidigare föreslagit att värdegränsen i 13 kap.

12 § andra stycket giftermålsbalken höjs från 6 000 kr. till fyra gånger

basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Efter denna höjning skulle

en tillämpning av bodelningsregeln i betydligt större utsträckning än f. n.

kunna komma att stå i strid med föreskrifterna om en schematisk hälftendelning

av giftorättsgodset vid arvsbeskattningen. Inte sällan skulle kunna

inträffa att arvingars schematiskt bestämda arvslotter belädes med arvsskatt

trots att efterlevande make i realiteten övertog hela boet med stöd

av den nya bodelningsregeln. Bara om vederbörlig bodelningshandling företeddes

skulle hänsyn kunna tas till att boet delats på annat sätt än genom

hälftendelning. I 15 § 1 mom. första och andra styckena arvsskatteförordningen

har därför gjorts tillägg av innebörd att bodelningsregeln i 13 kap.

12 § andra stycket giftermålsbalken skall beaktas vid beräkning av efterlevande

makes andel vid den schematiska bodelningen.

I 12 § första stycket tredje punkten arvsskatteförordningen hänvisas till

den efterlevande makens skattefria andel i boet enligt 15 §. Av de föreslagna

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. May.ts proposition nr 12b år 1969

tilläggen i 15 § 1 mom. första och andra styckena följer därför att bodelningsregeln

i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken kommer att beaktas

inte bara direkt vid beräkning av den skattefria andelen i boet utan också

indirekt vid beräkning enligt 12 § första stycket tredje punkten arvsskatteförordningen

av efterlevande makes skattefria andel i honom tillfallande

förmånstagarbelopp.

Eftersom makes rätt till uttag ur giftorättsgodset enligt 13 kap. 12 § andra

stycket giftermålsbalken är beroende av i vad mån maken har enskild

egendom kan det vara nödvändigt för beskattningsmyndighcten att känna

till värdet av sådan egendom för att kunna beräkna giftorättsandelen. Enligt

20 kap. 4 § ärvdabalken skall, när giftorättsgemenskap rått mellan makarna,

värdet av efterlevande makes enskilda egendom anges i bouppteckningen

efter den döde maken endast om denne efterlämnat arvinge eller

testamentstagare med rätt till sekundosuccession. I dessa fall ger alltså

bouppteckningen tillräckligt underlag för beskattningsmyndighetens beräkning

av den efterlevandes andel. I övriga fall måste emellertid bouppteckningen

kompletteras med uppgift om värdet av den efterlevandes enskilda

egendom, i den mån det är nödvändigt för att bedöma om bodelningsregeln

skall beaktas vid den schematiska bodelningen. En bestämmelse

härom har intagits i ett nytt fjärde stycke i 15 § 1 mom. En värdering av

den efterlevandes enskilda egendom fordras tydligtvis inte i de fall där makarnas

giftorättsgods har så stort värde att bestämmelsen i 13 kap. 12 §

giftermålsbalken inte kan komma att tillämpas. När den efterlevande maken

har betydande enskild egendom behöver denna inte värderas i vidare mån

än som fordras för att avgöra om bodelningsregeln är aktuell. Det nya

fjärde stycket innehåller vidare en föreskrift att bestämmelserna i 20—27 §§

arvsskatteförordningen skall ha motsvarande tillämpning vid särskild värdering

av den efterlevande makens enskilda egendom.

De föreslagna ändringarna har utarbetats efter samråd med chefen för

finansdepartementet. Det bör emellertid beaktas att reglerna om arvs- och

gåvoskatt f. n. överses av kapitalskatteberedningen och att resultatet av beredningens

arbete kan föranleda tekniska ändringar av vad som har föreslagits

här.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande enligt 87 § regeringsformen genom

utdrag av statsrådsprotokollet inhämtas över förslagen till

1) lag om ändring i giftermålsbalken,

2) lag om ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,

3) lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med särskilda

bestämmelser om makars gemensamma bostad,

4) lag om ändring i föräldrabalken,

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

5) lag om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap,

6) lag om ändring i lagen den 12 december 1958 (nr 642) angående blodundersökning

m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn

utom äktenskap,

7) lag om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,

8) lag om ändring i ärvdabalken,

9) lag om ändring i namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521).

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

133

Bilaga 1

1) Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 13 kap. 12 § giftermålsbalken1 skall eihålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 KAP.

12 §.

Sker bodelning------lida inskränkning.

Efterlevande maken äge av giftorättsgodset,

såvitt det räcker, städse

bekomma egendom till så stort värde,

att den jämte egendom, som må

enskilt tillhöra honom, uppgår till

sextusen kronor.

Vad i andra stycket sägs äge dock

ej tillämpning, om efter den döde

finnes bröstarvinge, som ej jämväl

är efterlevande makens avkomling,

eller barn utom äktenskap, som har

rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen

efter honom.

Efterlevande maken äge av giflorättsgodset,

såvitt det räcker, städse

bekomma egendom till så stort

värde, att den jämte egendom, som

må enskilt tillhöra honom, motsvarar

fyra gånger basbeloppet enligt

lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om

allmän försäkring.

Vad i andra stycket sägs äge dock

ej tillämpning, om den avlidne efterlämnar

barn under 16 år som ej

jämväl är efterlevande makens barn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970 och skall tillämpas vid bodelning

med anledning av dödsfall, som inträffar efter ikraftträdandet.

Har äldre giftermålsbalken varit tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden,

skall vad som sägs om giftorättsgodset i stället tillämpas på

samfällda boet.

1 Senaste lydelse av 13 kap. 12 § se 1952: 333.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal

Härigenom förordnas, att 104 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse)

104 §.

Är förmånstagare----dennes kvarlåtenskap.

Har försäkringstagaren efterlämnat

make, bröstarvinge, adoptivbarn

eller dess bröstarvinge, skall, där

förordnandet hade kunnat av försäkringstagaren

återkallas, försäkringsbeloppet,

så vitt fråga är om efterlämnad

stärbhusdelägares giftorätt,

rätt enligt 13 kap. 12 § andra stycket

giftermålsbalken, rätt till vederlag

eller laglott, behandlas så som

om beloppet tillhört boet och tillagts

förmånstagaren genom testamente.

1 fråga om tjänstegrupplivförsäkring

skall andra stycket ej tillämpas

på belopp som enligt för försäkringen

gällande reglemente eller villkor

tillfaller make eller med hustru

likställd kvinna eller bröstarvinge.

Huru efter--------------—av 116 §.

Har försäkringstagaren efterlämnat

make, bröstarvinge, adoptivbarn

eller dess bröstarvinge, skall, där

förordnandet hade kunnat av försäkringstagaren

återkallas, försäkringsbeloppet,

så vitt fråga är om

efterlämnad stärbhusdelägares giftorätt,

rätt till vederlag eller laglott,

behandlas så som om beloppet tillhört

boet och tillagts förmånstagaren

genom testamente.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970 och skall tillämpas på försäkringsfall

som inträffar efter ikraftträdandet.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

135

4) Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 4 § samt 20 kap. 3, 4, 13 och 13 a §§

föräldrabalken1 skall upphöra att gälla, dels att 1 kap. 2 §, 3 lcap., 8 kap.

3, 4 och 6 §§, 20 kap. 9 och 11 §§ samt rubriken närmast före 20 kap. 1 §

samma balk skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

1 KAP.

(Nuvarande lydelse)

Faderskapet till barn som ej har

äktenskaplig börd (barn utom

äktenskap) fastställes genom

dom eller erkännande enligt vad i 3

kap. stadgas.

(Föreslagen lydelse)

Faderskapet till barn som ej har

äktenskaplig börd (barn utom

äktenskap) fastställes enligt 3

kap.

3 KAP.

Om faderskapet till barn utom äktenskap

1 §•

Faderskapet till barn utom äktenskap fastställes genom erkännande eller

dom.

2 §•

Erkännande av faderskapet till barn utom äktenskap sker skriftligen.

Erkännandet skall bevittnas av två personer och skriftligen godkännas av

barnavårdsmannen eller, om sådan ej är förordnad, barnavårdsnämnden

samt av modern eller särskilt förordnad förmyndare för barnet. Har barnet

uppnått myndig ålder, skall erkännandet i stället godkännas av barnet

självt. Erkännande kan ske även före barnets födelse.

Barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden får lämna sitt godkännande

endast om det kan antagas att mannen är fader till barnet.

1 Senaste lydelse av 3 kap. 4 § se 1964: 324 samt av 20 kap. 3, 9 och 13 §§ se 1958: 640.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Visas senare att mannen ej är fader till barnet, skall rätten förklara, att

erkännandet saknar verkan.

3 §•

Rätten skall förklara en man vara fader till barn utom äktenskap, om

det är utrett att mannen haft samlag med barnets moder under tid då barnet

kan vara avlat och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt

att barnet avlats av honom.

4 §.

Närmare bestämmelser om förfarandet vid fastställande av faderskapet

till barn utom äktenskap, då barnavårdsman är förordnad, meddelas i särskild

lag.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 KAP.

För barn utom äktenskap skall

barnavårdsman städse förordnas.

4

Barnavårdsman förordnas av barnavårdsnämnden

i den församling,

där den som har vårdnaden om barnet

är kyrkobokförd, eller, om han

ej är i riket kyrkobokförd, där han

vistas.

Till barnavårdsman----------

Barnavårdsman skall förordnas

för barn utom äktenskap, om den

som har vårdnaden om barnet år

kyrkobokförd i riket eller annars

vistas här. För annat barn utom äktenskap

kan barnavårdsman förordnas

på begäran av vårdnadshavaren,

om barnet är svensk medborgare.

§•

Barnavårdsman förordnas av barnavårdsnämnden

i den församling

där den som har vårdnaden om barnet

är kyrkobokförd. Är vårdnadshavaren

ej kyrkobokförd i riket, förordnas

barnavårdsman av barnavårdsnämnden

i den ort där vårdnadshavaren

vistas eller, om denne

ej vistas i riket, av barnavårdsnämnden

i Stockholm.

- eller kvinna. 6

6 §•

Barnavårdsmannen har--— — — — för barnet.

Barnavårdsman vare berättigad Barnavårdsman vare berättigad

att erhålla biträde av polismyndig- att erhålla biträde av polismyndig
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1969

(Nuvarande lydelse)

het för underhållsskyldigs efterforskande

eller hörande och för verkställande

av delgivningar. Om barnavårdsmans

rätt att föra talan

stadgas i 20 kap.

(Föreslagen lydelse)

het för underhållsskyldigs efterforskande

eller hörande och för verkställande

av delgivningar.

20 KAP.

Mål och ärenden rörande

äktenskaplig börd, faderskap

till barn utom

äktenskap, adoption, vårdn

a d och underhåll.

Mål och ärenden rörande

äktenskaplig börd,

adoption, vårdnad och

underhåll.

9 §.

Fråga rörande —---—- --sitt

Talan angående underhåll till barn

upptages av rätten i den ort, där

svaranden har sitt hemvist. Väckes

sådan fråga i mål rörande faderskapet

till barn utom äktenskap, gälle

vad i 3 § stadgas. Angående talan

om underhåll enligt 7 kap. 10 § åt

modern till barn utom äktenskap

skall vad angående talan om underhåll

till barnet är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Vad i—----------med

hemvist.

Talan angående underhåll till barn

upptages av rätten i den ort, där

svaranden har sitt hemvist. Sådan

fråga kan väckas även i mål rörande

faderskapet till barn utom äktenskap.

Angående talan om underhåll

enligt 7 kap. 10 § åt modern till barn

utom äktenskap skall vad angående

talan om underhåll till barnet är

stadgat äga motsvarande tillämpning.

äktenskapsmål.

11 §•

I mål om underhåll till barn skall I mål om underhåll till barn får

vad i 4 § stadgas äga motsvarande modern, om hon har vårdnaden om

tillämpning. barnet, föra talan för barnet, även

om hon ej uppnått myndig ålder. År

särskild förmyndare för barnet förordnad,

har han samma rätt att föra

talan för barnet. Även barnavårdsman

får föra sådan talan. Var och en

som kan föra talan för barnet skall

beredas tillfälle att yttra sig i målet.

Underhållsbidrag må---av underhållstiden.

Underhåll till--------föreligger därefter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

5) Förslag

till

Lag

om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde

1 §

Denna lag gäller förfarandet vid fastställande av faderskapet till barn

utom äktenskap, om barnavårdsman är förordnad.

Barnavårdsmannens utredning

2 §

Barnavårdsmannen skall försöka utreda vem som är fader till barnet.

För detta ändamål skall han inhämta upplysningar från modern och andra

personer som kan lämna uppgifter av betydelse för utredningen.

Barnavårdsnämnden i annan kommun skall på begäran av barnavårdsmannen

biträda denne.

3 §

Om faderskapsfrågan kan bedömas med tillräcklig säkerhet på grund av

barnavårdsmannens utredning, bör barnavårdsmannen bereda den som sålunda

antages vara fader till barnet tillfälle att erkänna faderskapet.

4 §

Barnavårdsmannen bör verka för att blodundersökning äger rum beträffande

modern, barnet och den som kan vara fader till barnet, om denne

begär det eller anledning finns till antagande att modern haft samlag

med mer än en man under tid då barnet kan vara avlat.

5 §

Med barnavårdsnämndens medgivande får barnavårdsmannen lägga ned

påbörjad utredning angående faderskapet, om det

1. visar sig omöjligt att få erforderliga upplysningar för bedömning av

faderskapsfrågan,

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969 139

2. framstår som utsiktslöst att försöka få faderskapet fastställt av domstol,

eller

3. av särskilda skäl finns anledning till antagande att fortsatt utredning

eller rättegång skulle vara till men för barnet eller utsätta modern för påfrestningar

som innebär fara för hennes psykiska hälsa.

6 §

Barnavårdsmannen skall föra protokoll över vad som förekommer vid

utredningen av betydelse för faderskapsfrågan. I protokollet skall antecknas

även sådana uppgifter som kan vara av betydelse för skyldigheten att

utge bidrag till barnets underhåll.

Utredningen bör bedrivas skyndsamt. Om särskilda skäl ej föranleder

annat, skall utredningen vara slutförd inom ett år från barnets födelse.

Rättegången

7 §

Talan om fastställande av faderskapet föres av barnavårdsmannen. Även

den som har vårdnaden om barnet eller särskilt förordnad förmyndare för

barnet får föra sådan talan. Har modern vårdnaden om barnet, får hon föra

talan, även om hon ej uppnått myndig ålder.

Barnavårdsmannen skall föra talan mot den man eller de män som enligt

hans utredning eller vad som framkommit under målets handläggning

skäligen kan komma i fråga som fader till barnet.

8 §

På begäran av svarande skall rätten utfärda stämning på man, som ej

redan är instämd i målet, och pröva om mannen är fader till barnet. Om sådan

begäran gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om stämningsansökan.

9 §

Är man som skall instämmas död, instämmes de arvingar till den avlidne

som anges i 2 kap. 3 § föräldrabalken.

10 §

Talan om faderskapet till barn utom äktenskap väckes vid rätten i den

ort där den barnavårdsnämnd som har tillsyn över barnavårdsmannens

verksamhet finns. Rätten kan förordna att målet skall flyttas över till annan

domstol, om det skulle avsevärt underlätta handläggningen av målet.

Är mål om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap anhängigt,

kan frågan om faderskapet till barnet prövas endast i detta mål.

Talan om faderskapet får ej slutligen prövas före barnets födelse.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

11 §

I samband med att barnavårdsmannen väcker talan om faderskapet skall

protokollet över hans utredning ges in till rätten. Väcker annan sådan talan,

skall rätten förelägga barnavårdsmannen att ge in protokollet.

Svarande skall delges protokollet i samband med stämningen.

Rätten kan förelägga barnavårdsmannen att fullständiga utredningen om

faderskapet.

12 §

Var och en av dem som kan föra talan på barnets vägnar skall beredas

tillfälle att yttra sig i målet.

Bestämmelserna i 20 kap. 36 § första och andra styckena föräldrabalken

gäller i mål om faderskap.

13 §

Rätten skall vaka över att frågan om barnets börd blir tillbörligen utredd.

Vittnesförhör får ej äga rum i syfte att styrka att vittnet haft samlag med

modern under tid då barnet kan antagas vara avlat.

Rätten kan besluta att förhandling i målet skall hållas inom stängda

dörrar.

14 §

Återkallas talan mot en av flera män, får målet avskrivas i den delen

endast om samtliga instämda män samtycker. Avser återkallelse begäran

enligt 8 §, krävs samtycke även från barnet.

Samtidigt med att målet avskrives i viss del skall rätten fatta beslut om

rättegångskostnaden i den delen.

15 §

I fråga om rättegångskostnad gäller i stället för 18 kap. 1—-7 §§ rättegångsbalken

följande.

Part skall bära sin rättegångskostnad, om ej annat följer av denna paragraf.

Oberoende av utgången i målet kan svarande förpliktas att helt eller delvis

ersätta annan part dennes rättegångskostnad, om han förfarit på sätt

som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken eller om andra särskilda

skäl föreligger.

Har parts ställföreträdare, ombud eller biträde förfarit på sätt som avses

i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken, kan han förpliktas ersätta kostnad

som därigenom vållats annan part oavsett om hans huvudman kan anses

som vinnande part eller ej. Rätten kan besluta härom även utan yrkande.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

16 §

Föres talan mot dom om faderskap, skall högre rätt pröva domen i vad

den avser faderskapsfrågan i hela dess vidd. Erinran härom skall inlagas

i föreläggande för vade- eller revisionssvarande att inkomma med genmäle.

Finner högre rätt att någon som icke är part i målet skäligen kan komma

i fråga som fader till barnet, skall domen på yrkande av part undanröjas

och målet i dess helhet för förnyad behandling visas åter till den domstol

som först dömt i målet.

Bestämmelserna i 11 § tredje stycket och 12—15 §§ äger motsvarande

tillämpning vid målets handläggning i högre rätt.

17 §

För rättegången gäller i övrigt i tillämpliga delar vad som föreskrives

i rättegångsbalken eller i annan författning om rättegången i mål där föilikning

om saken ej är tillåten.

Vissa bestämmelser om underhållsbidrag

18 §

Talan om underhållsbidrag till barnet eller modern kan föras i mål om

faderskap.

Har rätten att avgöra vilken av två eller flera män som är att anse som

fader till barnet, får talan om underhållsbidrag ej slutligen prövas innan

faderskapsfrågan har avgjorts genom dom som vunnit laga kraft.

19 §

Bestämmelserna i 20 kap. 11 § föräldrabalken gäller när talan om underhållsbidrag

föres i mål om faderskap. Är i sådant fall endast en man instämd

i målet, äger även bestämmelserna i 20 kap. 12, 39 och 40 §§ samma

balk tillämpning.

20 §

Bestämmelse i lag eller annan författning för fall, då rätten enligt 20 kap.

12 § föräldrabalken meddelat förordnande om underhållsbidrag till barn

utom äktenskap eller till barnets moder, äger, om ej annat särskilt föreskrivits,

motsvarande tillämpning, när någon genom skriftlig, av två personer

bevittnad handling åtagit sig att utge sådant underhåll för tid intill

dess resultatet av blodundersökning om faderskapet föreligger.

I fråga om verkställighet på grund av sådan handling gäller vad som är

föreskrivet om verkställighet på grund av förbindelse att utge underhåll

enligt föräldrabalken.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

I fråga om barn utom äktenskap, som fötts före utgången av år 1969,

gäller äldre lag beträffande barnavårdsmannens skyldighet att sörja för

att barnets börd fastställes. Bestämmelsen i 7 § andra stycket äger dock

tillämpning även i sådant fall.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

143

Bilaga 2

Nuvarande lydelse av 3 kap. föräldrabalken

3 KAP.

Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap

1 §•

Talan om faderskap till barn utom äktenskap väckes mot mannen eller,

om han är död, hans arvingar som i 2 kap. 3 § sägs.

Talan må väckas redan före barnets födelse men må icke dessförinnan

slutligen prövas.

2 §.

Varder utrett, att mannen haft samlag med modern å tid, då barnet kan

vara avlat, skall han anses såsom fader, om det ej är osannolikt att barnet

avlats vid samlaget.

3§.

Vad i 1 § stadgas om talan angående fastställande av faderskap skall äga

motsvarande tillämpning å talan om barnets förklarande för trolovningsbarn.

4§.

Har mannen inför präst som för kyrkoböckerna i den församling, där

barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro inför notarius publicus

eller i handling, som bevittnats av två personer och godkänts av barnavårdsmannen

eller, om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden, erkänt sig

vara fader till barnet, och har erkännandet på enahanda sätt vitsordats av

modern, vare det gällande, där ej visas att han ej är barnets fader. Är

modern död, eller är hon sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort, skall erkännandet

för att bliva gällande i nu stadgad ordning godkännas av barnets

förmyndare eller av barnet själv, om det är myndigt.

Erkännes på sätt nu sagts, att föräldrarna vid barnets avlelse voro trolovade

eller att de efter avlelsen ingått trolovning med varandra, vare ock

det erkännandet gällande, om det ej visas vara oriktigt.

Erkännande må göras jämväl före barnets födelse.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Bilaga 3

Utredningsmannens förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 3 kap. 1—3 §§ samt 20 kap. 3, 4, 11 och 37 §§

föräldrabalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 KAP.

1

(Gällande Igdelse)

Talan om faderskap till barn utom

äktenskap väckes mot mannen eller,

om han är död, hans arvingar som i

2 kap. 3 § sägs.

Talan må väckas redan före barnets

födelse men må icke dessförinnan

slutligen prövas.

2

Varder utrett, att mannen haft

samlag med modern å tid, då barnet

§•

(Föreslagen Igdelse)

Talan om fastställande av faderskapet

till barn utom äktenskap väckes

mot mannen. Sådan talan må

väckas före barnets födelse men må

icke dessförinnan slutligen prövas.

Är det ovisst vem av två eller flera

som är fader, må talan samtidigt

föras mot dem.

Om den mot vilken talan skolat föras

är död, instämmas i stället hans

arvingar som i 2 kap. 3 § sägs.

Påstår den, mot vilken talan om

fastställande av faderskap väckts, att

viss annan man är att anse såsom

fader till barnet, skall även den frågan

prövas av rätten. Yrkande härom

skall framställas i skriftlig inlaga.

Om denna gälle i tillämpliga

delar vad om stämningsansökan är

stadgat. Sedan yrkande varom nu

sagts blivit framställt, skall så anses

som om talan angående faderskapet

väckts jämväl mot den som yrkandet

avser. Är denne död, äger vad i andra

stycket sägs motsvarande tillämpning.

Den som haft samlag med modern

å tid, då barnet kan vara avlat, skall

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1060

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kan vara avlat, skall han anses så- anses som fader, om det ej framstår

som fader, om det ej är osannolikt såsom osannolikt att barnet avlats

att barnet avlats vid samlaget. vid samlaget. Är sådant fall för han
den

jämväl beträffande annan, skall

den för vars faderskap övervägande

skäl tala anses som fader.

3 §•

Vad i 1 § stadgas om talan angåen- Talan om barns förklarande för

de faställande av faderskap skall trolovningsbarn väckes mot mannen

äga motsvarande tillämpning å talan eller, om han är död, hans arvingar

om barnets förklarande för trolov- som i 2 kap. 3 § sägs.

ning sbarn. Talan må väckas redan före bar
nets

födelse men må icke dessförinnan

slutligen prövas.

20 KAP.

3 §•

Talan rörande faderskapet till

barn utom äktenskap eller om barnets

egenskap av trolovningsbarn må

väckas antingen vid rätten i den ort

där mannen bär sitt hemvist eller,

om han är död, den rätt där dödsboet

efter honom svarar eller ock vid

rätten i den ort där lägersmålet skett.

Skall talan samtidigt föras mot två

eller flera, må talan väckas vid rätten

i den ort som med avseende å

någon av dem är behörig enligt vad

nu sagts.

Ej må ny talan rörande faderskap,

varom redan är rättegång, upptagas

till prövning vid annan rätt.

Har talan upptagits av viss domstol

och skall i målet prövas vem av

två eller flera som är foder, äge domstolen,

om synnerliga skäl åro därtill,

på framställning av part förordna

att målet skall överflyttas till annan

domstol, vid vilken talan enligt

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 12b

Talan rörande faderskapet till

barn utom äktenskap eller om barnets

egenskap av trolovningsbarn må

väckas vid rätten i den ort, där mannen

har sitt hemvist eller lägersmålet

skett. Är han död, må talan väckas

vid den rätt, där dödsboet efter

honom svarar.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

första stycket skulle kunna hava

väckts mot någon av männen.

4 §•

I mål----------sådan talan.

Envar, som----------i målet.

Överklagas dom, som givits mot

flera män, äger part påkalla att frågan

om faderskapet prövas jämväl

mot någon av männen som den fullföljda

talan icke avser. Yrkande härom

skall av vade- eller revisionskärande

framställas i fullföljdsinlagan

och av svarande part i särskild

inlaga, vilken skall hava inkommit

till rätten inom tid som är bestämd

för avgivande av hans genmäle. Om

sådan inlaga gälle i tillämpliga delar

vad om vade- eller revisionsinlaga är

stadgat.

11

I mål om underhåll till barn skall

vad i 4 § stadgas äga motsvarande

tillämpning.

§•

I mål om underhåll till barn skall

vad i 4 § första och andra styckena

stadgas äga motsvarande tillämpning.

Skall, då dom i mål om faderskap

överklagats, den högre rätten enligt

bestämmelserna i 4 § tredje stycket

pröva frågan om faderskapet även

mot någon man som den fullföljda

talan icke avser, vare rätten skyldig

att, om det å barnets vägnar eller av

modern yrkas, ompröva domen jämväl

i fråga om underhåll till barnet

eller underhåll till modern enligt 7

kap. 10 §. Yrkande varom nu sagts

skall framställas muntligen inför

rätten eller ock skriftligen. Den mot

vilken yrkandet riktas skall erhålla

del därav.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1069

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Underhållsbidrag må---

Underhåll till-----

—---av underhållstiden.

---— — föreligger därefter.

I fråga---------

37 §.

--motsvarande tillämpning.

Med avseende å rättegångskostnad

i mål om fastställande av faderska- pet till barn utom äktenskap äger

rätten förordna efter vad som med

hänsyn till samtliga i målet förelig- gande omständigheter finnes skäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 ja- nuari 196 .

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 23 september 1969.

N ärvarande:

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

justitierådet

Nordström

Walberg

Westerlind

Ulveson.

Vid behandlingen av det under 8) upptagna lagförslaget deltager i stället

för justitierådet Westerlind, som på grund av sjukdom ej kunnat närvara

vid föredragningen av detta förslag, justitierådet Fredlund, som därvid

inträtt i Westerlinds ställe.

Enligt lagrådet den 6 juni 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

9 maj 1969, har Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande enligt 87 §

regeringsformen skall inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändring i giftermålsbalken,

2) lag om ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,

3) lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med särskilda

bestämmelser om makars gemensamma bostad,

b) lag om ändring i föräldrabalken,

5) lag om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap,

6) lag om ändring i lagen den 12 december 1958 (nr 6b2) angående

blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till

barn utom äktenskap,

7) lag om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,

8) lag om ändring i ärvdabalken,

9) lag om ändring i namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521).

Förslagen, som är bilagda detta protokoll, har inför lagrådet föredragits,

de under 1), 2), 3) och 8) upptagna av hovrättsassessorn Helga Rossipal

samt de övriga av hovrättsassessorn Johan Lind.

Förslagen föranleder följande yttranden.

Lagrådet:

Allmänna synpunkter

De remitterade förslagen omfattar tre centrala frågor inom familjerätten,

nämligen reglerna om faderskap till utomäktenskapliga barn, efterlevande

makes ställning samt arvsrätt för utomäktenskapliga barn efter fader och

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969

149

fädernefränder. Förslagen uppbärs vart för sig av starka skäl. Såtillvida

föreligger emellertid ett samband som förbättringen av efterlevande makes

ställning väsentligt underlättar arvsrättsreformen och denna i sin tur ytterligare

understryker önskvärdheten av att faderskapsreglerna, såsom

föreslagits, blir reformerade så att de ger materiellt riktigare resultat. Tillsammans

med de av riksdagen hösten 1968 beslutade ändringarna i äktenskapsrätten

och de under våren 1969 genomförda ändringarna beträffande

myndighetsåldern m. m. innebär de nu framlagda förslagen en betydelsefull

reform inom familjerätten.

Lagrådet har inte funnit anledning till erinran mot förslagens huvudgrunder.

Vad särskilt angår frågan om utomäktenskapliga barns arvsrätt

vill lagrådet uttala sin tillfredsställelse över att en positiv lösning — som

var nära att genomföras redan 1917 — nu är i sikte. Lagrådet delar departementschefens

uppfattning, att denna reform inte bör begränsas till barn

som föds efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Det skulle annars

dröja mycket länge innan reformen skulle få någon egentlig betydelse. De

nya reglerna bör därför, såsom föreslagits, gälla även tidigare födda barn,

och inskränkningar härvidlag bör endast föreskrivas i den mån det är påkallat

för att erhålla en smidig och praktisk tillämpning. De svårigheter

som mött vid utformningen av övergångsbestämmelserna har kunnat bemästras.

Även de andra reformförslagen synes ha fått en i allt väsentligt godtagbar

utformning. Från lagteknisk synpunkt kan visserligen invändas, att de

nya bestämmelserna om fastställande av faderskap borde ha sin plats i 20

kap. FB, som hittills omfattat alla särskilda processuella regler inom balkens

område. På grund härav kan också vissa svårigheter tänkas uppstå,

om i något enstaka fall faderskapstalan anställs utan medverkan av barnavårdsman.

De tekniska svårigheterna att på lämpligt sätt infoga de nya

reglerna i 20 kap. FB är emellertid betydande. Då en allmän översyn av

familjerätten nyligen igångsatts, kan förslagen i viss mån ses som ett provisorium.

Lagrådet kan därför godtaga, att de nya reglerna om fastställande

av faderskap på föreslaget sätt placeras i en särskild lag.

De nu framlagda förslagen kommer att kräva åtskilliga förberedelser

före ikraftträdandet. Viktigt är sålunda, att barnavårdsmännen görs förtrogna

med sina nya uppgifter i fråga om fastställande av faderskap. Omläggningen

av reglerna härom får även uppmärksammas av domstolar och

advokater, särskilt i vad angår redan anhängiggjorda faderskapsprocesser.

Uppläggningen av sådana processer kan behöva ändras genom att ytterligare

tänkbara fäder indrages, igångsatt utredning om barns förklarande för

trolovningsbarn kan i regel avbrytas o. s. v. För barnavårdsmännens del

tillkommer uppgiften att tillse att anteckning om utomäktenskapliga barn

görs i fädernas personakter. Barn, som inte längre har barnavårdsman, får

själva eller genom vårdnadshavaren vidta sådan åtgärd. Å andra sidan

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

får man räkna med ett legitimt behov på många håll att i anledning av den

nytillkomna arvsrätten för utomäktenskapliga barn upprätta eller ändra

testamenten eller jämka förmånstagarförordnanden, i all synnerhet för att

tillgodose efterlevande hustrus intressen.

Den tid som kommer att stå till förfogande för dessa förberedelser från

riksdagens beslut under höstsessionen 1969 fram till den föreslagna dagen

för ikraftträdandet, den 1 januari 1970, är enligt lagrådets mening för kort.

Risk föreligger, att förberedelserna inte hinns med eller att behovet av sådana

inte observeras i tid. Lagrådet hemställer därför, att ikraftträdandet

— bortsett från den under 3) upptagna förlängningslagen — skjuts upp

till den 1 juli 1970. Erinras kan, att 1958 års ärvdabalk antogs av riksdagen

på hösten 1958 och trädde i kraft den 1 juli 1959.

Uppskovet bör givetvis inte gälla den planerade ordningen beträffande

antecknande av utomäktenskapliga barn i faderns personakt. Bestämmelser

härom bör träda i kraft så snart som möjligt, just för att förberedelsetiden

skall bli tillräcklig.

I övrigt har lagrådet ej funnit anledning till andra erinringar mot förslagen

än som anges i det följande.

Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken

Av förslaget framgår inte hur man skall förfara, om det vid tiden för

dödsfallet gällande basbeloppet ändrats innan bodelning sker. Lagtextens

avfattning för doek närmast tanken till att det vid tiden för bodelningen

gällande basbeloppet skulle vara bestämmande. Det är under alla förhållanden

angeläget att någon tvekan om bestämmelsens innebörd på denna

punkt inte skall behöva uppkomma. Emellertid talar enligt lagrådets mening

starka praktiska skäl för att det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet

skall bli bestämmande. Beloppet blir från början fixerat och inte

beroende av tidpunkten för bodelningen. Det är f. ö. inte ovanligt, att bodelning

helt underlåts till dess även den efterlevande gått bort. Spekulationer

i att öka den efterlevandes andel genom att förhala bodelningen förhindras.

Basbeloppet vid tiden för dödsfallet är också redan enligt förslaget

avgörande vid den schematiska bodelning som normalt ligger till grund

för arvsskattens bestämmande. Av dessa skäl hemställer lagrådet, att lagtexten

omformuleras så, att värdet av den ifrågavarande egendomen skall

motsvara »fyra gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet

enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring».

Förslaget till lag om ändring i försäkringsavtalslagen

Genom bestämmelsen i det föreslagna nya tredje stycket i 104 § undantages

tjänstegrupplivförsäkringar med efterlevande make, hustru i sam
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kangl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

vetsäktenskap eller bröstarvinge som förmånstagare från den avräkning

för att tillgodose giftorätts- och laglottsanspråk m. m. som eljest är föreskriven

i andra stycket. Undantagsregeln förutsätter, att någon avvikelse

inte skett från vad som enligt reglemente och standardvillkor gäller i fråga

om förmånstagare. Denna begränsning synes väl snäv. Om försäkringsbeloppet

skall tillfalla personer inom den angivna kretsen, behöver det inte

möta betänkligheter att låta beloppet utgå ograverat, även om den försäkrade

gjort avvikelse från standardvillkoren genom särskilt förmånstagarförordnande.

Härigenom skulle också viss förenkling vinnas. Lagrådet

hemställer därför, att tredje styckets avfattning ändras så, att det avser

»belopp som på grund av försäkringen tillfaller make eller med hustru

likställd kvinna eller bröstarvinge».

Förslaget till lag om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap

5 §

Av lagen framgår att det är en tjänsteplikt för barnavårdsmannen att

så långt möjligt fullfölja sitt utredningsarbete för att få faderskapet till

ett utomäktenskapligt barn fastställt. Att så sker är ett starkt intresse för

barnet men också betydelsefullt från allmän synpunkt.

Helt utan undantag kan denna regel dock inte vara. Utredningen bör få

läggas ned, om den framstår som meningslös eller rentav skadlig för moder

eller barn. Däremot får givetvis hänsyn till de inblandade männen eller

någon av dem inte spela in.

Lagrådet har inte någon erinran mot att utredningen får läggas ned

i de fall som anges i paragrafen. Enligt lagrådets mening talar emellertid

starka skäl för att utredningen skall kunna läggas ned i ytterligare ett fall,

nämligen då barnet adopteras. Adoptionen innebär, att alla band med föräldrarna

klipps av; adoptivföräldrarna träder helt i de naturliga föräldrarnas

ställe. Om faderskapet inte föranleder tvekan, bör det fastställas, och

fadern bör då få tillfälle att yttra sig i adoptionsfrågan. I mera komplicerade

fall framstår det emellertid som meningslöst att fullfölja utredningen

och eventuellt anhängiggöra process för att få faderskapet fastställt. Visserligen

skulle i något fall kunna hävdas att den fortsatta utredningen är

till men för barnet; nedläggning skulle då kunna beslutas enligt den föreslagna

punkt 3. För att bestämmelserna skall fylla sitt syfte är det emellertid

viktigt att de inte tolkas extensivt. Flertalet adoptionsfall torde därför

falla utanför tillämpningsområdet för punkt 3.

Rätten att besluta om att lägga ned utredningen bör lämpligen anknytas

till det förhållandet att erforderligt samtycke till adoption föreligger. Kommer

adoptionen inte till stånd eller bortfaller andra skäl som medfört att

utredningen ansetts meningslös eller skadlig för moder eller barn, skall

utredningen givetvis tas upp på nytt.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kiingl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969

På grund av det anförda får lagrådet hemställa, att lagrummet kompletteras

med en bestämmelse om rätt att lägga ned utredningen i fall av adoption.

Bestämmelsen synes lämpligen kunna införas som en ny punkt 3 före

den i remissprotokollet föreslagna, vilken i följd härav bör betecknas såsom

punkt 4. Bestämmelsen föreslås få följande lydelse: »---3. föreligger

samtycke av modern eller särskilt förordnad förmyndare enligt 4 kap. 5 §

andra stycket föräldrabalken till adoption av barnet, eller — — —».

18 §

Paragrafens första stycke innefattar en forumregel; den domstol som

tar upp talan om faderskapet till barn utom äktenskap (jfr 10 §) är behörig

att i samband därmed också ta upp talan om underhållsbidrag till barnet

eller modern. Allmänna processuella grundsatser för dispositiva tvistemål

— t. ex. i fråga om bevisningen — skall emellertid tillämpas beträffande

underhållstalan även när den förs i samband med mål om faderskap. Rättegångsbestämmelserna

i närmast föregående avsnitt, 7—-17 §§, gäller alltså

inte i den delen.

Enligt lagrådets mening kan det vara lämpligt att ge uttryck åt underhållstalans

självständiga karaktär genom att använda formuleringen: »Talan

om underhållsbidrag---kan föras i samband med mål om fader
skap»

(jfr RB 22: 1). Samma formulering bör då väljas också i 19 § och

i 20 kap. 9 § andra stycket FB.

20 §

Till denna paragraf har förts över vad som nu står i 20 kap. 13 a § första

och andra styckena FB. Därvid har emellertid det sakliga innehållet ändrats

i ett väsentligt hänseende. Den viktigaste praktiska innebörden av regeln i

13 a § första stycket om principiell likställighet mellan provisorisk förbindelse

och interimistiskt beslut får anses vara, att bestämmelserna i 20 kap.

13 § FB om återbetalning av allmänna medel blir tillämpliga på de provisoriska

förbindelserna, med vissa modifikationer som föreskrivs i tredje

stycket av 13 a § (se SOU 19G4: 57 s. 303 ff. och prop. 1968: 130 s. 170 f.).

Enligt det remitterade förslaget skall hela komplexet av regler om rätt att av

allmänna medel få ersättning för utgivna underhållsbidrag föras över till en

särskild lag. Den praktiska betydelsen av regeln om likställighet mellan provisorisk

förbindelse och interimistiskt beslut blir då begränsad, och regelns

innebörd blir mindre klar.

Lagrådet förordar, att den viktiga regeln om verkställighet på grund av

provisorisk förbindelse skjuts fram som första stycke och att i paragrafen

skrivs in en uttrycklig hänvisning till bestämmelserna om rätt att få ersättning

av allmänna medel för utgivna underhållsbidrag. Paragrafen skulle då

lämpligen kunna få följande lydelse:

»När någon genom skriftlig, av två personer bevittnad handling åtagit sig

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1969

153

att utge underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller barnets moder för

tid intill dess resultatet av blodundersökning om faderskapet föreligger, gäller

i fråga om verkställighet på grund av handlingen vad som är föreskrivet

om verkställighet på grund av förbindelse att utge underhåll enligt föräldrabalkcn.

Beträffande åtagande som nyss sagts skall i övrigt i tillämpliga delar gälla

vad som i lag eller annan författning är föreskrivet för fall, då rätten enligt

20 kap. 12 § föräldrabalken meddelat förordnande om underhållsbidrag till

barn utom äktenskap eller barnets moder.

Om rätt att i vissa fall få ersättning av allmänna medel för utgivna underhållsbidrag

är särskilda bestämmelser meddelade.»

Övergångsbestämmelserna

Även om gällande bestämmelser om trolovningsbarn upphävs, kommer

egenskapen av trolovningsbarn att övergångsvis få viss rättslig betydelse

även i framtiden. Så kan bli fallet t. o. m. i fråga om barn som föds efter den

nya lagstiftningens ikraftträdande, nämligen om dess fader har avlidit före

ikraftträdandet.

Frågan om ett barn är trolovningsbarn eller ej kan i och för sig komma

under bedömande som prejudicialfråga i en arvsprocess. Starka praktiska

skäl talar emellertid för att talan om barnets egenskap av trolovningsbarn

— när det finns behov av att den egenskapen fastställs — också kan föras i

anslutning till talan om själva faderskapet. Det gäller att åstadkomma en

forumregel som gör denna ordning möjlig.

Lagrådet förordar att till de i förslaget upptagna övergångsbestämmelserna

fogas ett nytt stycke av följande lydelse: I mål om faderskap till barn

utom äktenskap kan talan om barnets egenskap av trolovningsbarn enligt

äldre lag upptagas till prövning, om barnet är fött före nya lagens ikraftträdande

eller den uppgivne fadern har avlidit före ikraftträdandet.

Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

övergångsbestämmelserna

Den i punkt 2 upptagna regeln att äldre lag skall gälla, när arvlåtaren har

avlidit före nya lagens ikraftträdande, uttrycker en inom successionsrätten

vedertagen princip och får i och för sig anses självklar. Det kan förtjäna

framhållas, att arvlåtaren i sekundosuccessionsfall är den först avlidne och

inte den i vars dödsbo sekundosuccessorn sedermera kan bli delägare (jfr

18 kap. 1 § andra st. ÄB).

Regeringsrådet Walberg:

Jag ansluter mig helt till vad lagrådet yttrat angående införande av arvsrätt

för utomäktenskapliga barn. I vad angår övergången bör riktpunkten

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

vara, att barn, som fötts före ikraftträdandet, skall få samma möjligheter

att ärva sina fäder som de senare födda. Däremot föreligger det inte samma

starka motiv att åstadkomma full arvsrätt mellan barnen och deras fädernefränder.

En sådan arvsrätt kommer — med reell betydelse endast i ett fåtal

fall — att komplicera många boutredningar och utbetalningar av försäkringsbelopp.

Bl. a. erfordras undersökningar av personakterna för män, som

avlidit före ikraftträdandet. Om anteckningar rörande utomäktenskapligt

barn inte anträffas, återstår möjligheterna till tvister, som grundas på att

barnets existens skulle vara känd, tvister som kan kräva omfattande och

dyrbara utredningar. En lämplig lösning bör enligt min mening vara, att

man för de utomäktenskapliga barn som fötts före ikraftträdandet inför

samma regler som nu gäller för trolovningsbarn, d. v. s. barnen och deras

avkomlingar ärver fadern och vice versa. Punkt 3 av övergångsbestämmelserna

skulle då få följande lydelse:

»3. Är barn utom äktenskap fött innan nya lagen trätt i kraft, skall barnet

eller dess avkomlingar taga arv efter fadern och fadern efter barnet eller

dess avkomlingar, om antingen arvsrätt enligt äldre lag skulle ha förelegat

mellan fadern och barnet eller också annan dödsbodelägare eller boutredningsman

eller den som sitter i boet senast vid bouppteckningen fått kännedom

om barnet eller anteckning om barnet före arvfallet gjorts i personakt

för fadern. I övrigt äger arvsrätt ej rum mellan barnet och dess avkomlingar,

å ena, samt fadern och hans släktingar, å andra sidan.»

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

155

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 26 september 1969.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven
Eric

Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wiciiman, Moberg,

Bengtsson, Löfberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslagen till

1) lag om ändring i giftermålsbalken,

2) lag om ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,

3) lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med särskilda

bestämmelser om makars gemensamma bostad,

4) lag om ändring i föräldrabalken,

5) lag om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap,

6) lag om ändring i lagen den 12 december 1958 (nr 642) angående

blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till

barn utom äktenskap,

7) lag om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,

8) lag om ändring i ärvdabalken,

9) lag om ändring i namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521).

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Lagrådet har inte haft något att erinra mot huvudgrunderna i de remitterade

förslagen. Detta gäller såväl förslagen om förbättrad ställning vid

bodelning för efterlevande make och nya regler för fastställande av faderskap

till barn utom äktenskap som förslaget om full likställighet i arvsrättshänseende

mellan olika kategorier av barn. Lagrådet har emellertid

hemställt att ikraftträdandet av reformen skall uppskjutas till den 1 juli

1970 för att bereda både myndigheter och enskilda utrymme för olika förberedelseåtgärder.

Enligt min mening är det angeläget att genomförandet av den nu aktuella

reformen inte fördröjs. Såsom lagrådet framhållit är det önskvärt att all
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

mänheten, myndigheter, banker, försäkringsbolag och advokater får kännedom

om innehållet i den nya lagstiftningen i tillräcklig tid före ikraftträdandet.

Särskilda åtgärder förbereds därför i justitiedepartementet för att

sörja för en god information och en smidig tillämpning av lagstiftningen

redan från början. Med hänsyn härtill anser jag inte att det finns tillräckliga

skäl för ett uppskov och är alltså inte beredd att frångå mitt förslag

att lagändringarna skall träda i kraft den 1 januari 1970.

I övrigt kan jag ansluta mig i sak till de ändringar i de remitterade lagtexterna

som lagrådet har förordat. Därutöver bör även göras vissa redaktionella

jämkningar.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen

att antaga dels de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna ändringar,

dels det vid statsrådsprotokollet den 9 maj 1969 fogade förslaget

till

10) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om

arvsskatt och gåvoskatt.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 124 år 1969 157

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Lagförslag .................................................... 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 maj 1969 .................... 22

Inledning .................................................... 22

Efterlevande makes ställning .................................. 23

Nuvarande ordning m. m................. 23

Vissa statistiska uppgifter .................................. 27

Ärvdabalkssakkunnigas förslag m. m......................... 28

Familj erättskommittén ...................................... 30

Remissyttrandena ...... 32

Faderskap till barn utom äktenskap............................ 33

Nuvarande ordning m. m..................................... 33

Statistiska uppgifter ........................................ 36

Medicinsk-biologisk utredning vid faderskapsbestämning........ 37

Historik .................................................. 39

Ärvdabalkssakkunnigas förslag m. m......................... 42

1965 års förslag............................................ 45

Remissyttrandena .......................................... 48

Arvsrätt för barn utom äktenskap .............................. 58

Nuvarande ordning m. m................................... 58

Tidigare reformförslag ...................................... 59

Familj er ättskommittén ...................................... 67

Remissyttrandena .......................................... 67

Vissa särskilda frågor ........................................ 70

Utomäktenskapliga barns släktnamn.......................... 70

Trolovningsbarn ............................................ 72

Departementschefen .......................................... 73

Inledning .................................................. 73

Efterlevande makes ställning ................................ 75

Faderskap till barn utom äktenskap.......................... 78

Arvsrätt för barn utom äktenskap............................ 89

Vissa särskilda frågor .................... 94

Upprättade författningsförslag ................................ 95

Specialmotivering ............................................ 95

Förslaget till lag om ändring i försäkringsavtalslagen ........ 95

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken.................. 100

Förslaget till lag om fastställande av faderskapet till barn utom

äktenskap . ............................................. 102

Förslaget till lag om ändring i lagen angående blodundersökning

m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom

äktenskap................................................ 125

s. 158 Kontrollera mot PDF

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Förslaget till lag om ersättning i vissa fall för ntgivna underhållsbidrag

.................................................. 126

Förslaget till förordning om ändring i förordningen om arvsskatt

och gåvoskatt ............................................ 129

Hemställan .................................................. 131

Bilaga 1: Upprättade författningsförslag ........................ 133

Bilaga 2: Nuvarande lydelse av 3 kap. föräldrabalken.............. 143

Bilaga 3: Utredningsmannens förslag till lag om ändring i föräldrabalken

.............................................. 144

Utdrag av lagrådets protokoll den 23 september 1969 .............. 148

Utdrag av statsrådsprotokollet den 26 september 1969 .............. 155

ESSELTE AB. STHLM 69

914142

Doktrin (7)

  1. Sebastian Wejedal, Rättegångskostnaderna och den rättvisa rättegången – fyller RF tomrummet i FPL?, FT 2021 nr 3 s. 515, på s. 516 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Rune Lavin, Tankar om Regeringsrättens första tid, FT 2007 nr 4 s. 287, på s. 288 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Eva Ryrstedt, Den genetiska utvecklingens familjerättsliga implikationer, SvJT 2003 s. 554, på s. 564 · Fritt tillgänglig
  4. Anna Singer, Mannens talerätt vid fastställande av faderskap, SvJT 1992 s. 549, på s. 555, 567, 572, 575 · Fritt tillgänglig
  5. Lars Welamson, Svensk rättspraxis Civil- och straffprocessrätt 1973-1979, SvJT 1982 s. 81, på s. 110 · Fritt tillgänglig
  6. Gunnar Eklund, Värdet av graviditetslängdsuppgifter vid fastställande av faderskap, SvJT 1971 s. 538 · Fritt tillgänglig
  7. Faderskap och arvsrätt. Jordabalken., SvJT 1971 s. 203 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

17 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 1LU 1969:52 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i ärvdabalken, m.m., såvitt den hänvisats till lagutskott, dels ock i äm s. 1 i texten
  2. BevU 1969:64 Betänkande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i ärvdabalken, in. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutsk s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 2006 ref. 34 ur registret · dokumentnivå

Myndighetsavgöranden (2)

2 kopplingar.

  1. JO 2003-05-28 dnr 3535-2002 i texten
  2. JO 2001-05-11 dnr 2475-1999 i texten

Doktrin (12)

12 kopplingar i 9 dokument.

  1. SvJT 1992 s. 549 Anna Singer, Mannens talerätt vid fastställande av faderskap s. 555 · s. 567 · s. 572 · s. 575 i texten
  2. FT 2021 s. 515 Sebastian Wejedal, Rättegångskostnaderna och den rättvisa rättegången – fyller RF tomrummet i FPL? s. 516 i texten
  3. FT 2007 s. 287 Rune Lavin, Tankar om Regeringsrättens första tid s. 288 i texten
  4. SvJT 2003 s. 554 Eva Ryrstedt, Den genetiska utvecklingens familjerättsliga implikationer s. 564 i texten
  5. JT 2001/02 s. 787 s. 792 i texten · dokumentnivå

Visa alla 9