Med förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring, m.m
1969-10-17 · 108 sidor, varav 107 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 107 av 108 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1969:125, Med förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring, m.m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
1
Nr 125
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring, m.m.; given Stockholms slott den 17 oktober
1969.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,
2) lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242),
3) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555)
angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring,
4) förordning om bidrag från landsting och städer som ej deltager i
landsting till bestridande av kostnaderna för vård vid karolinska sjukhuset.
GUSTAF ADOLF
Sven Aspling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att ett radikalt förenklat ersättningssystem för
sjukförsäkringen införs för all den öppna läkarvård som lämnas i samhällets
regi. Det föreslagna nya ersättningssystemet innebär att patienten
betalar en enhetlig avgift på 7 kr. till sjukvårdshuvudmannen för varje
besök hos läkare eller 15 kr. om läkaren gör hembesök. Samtidigt lyfter
sjukvårdshuvudmannen ersättning direkt från sjukförsäkringen med 31
kr. per besök. Den erlagda avgiften skall täcka inte bara besöket hos den
rådfrågade läkaren utan också röntgen- och laboratorieundersökningar
m. m. som patienten blir remitterad till.
För patienter som tas in på sjukhus innebär propositionen att sjukförsäkringen
såvitt gäller de försäkrade skall svara för en från den 1 januari
1970 till 10 kr. höjd dagavgift på allmän sal. En betydande förstärkning av
sjukförsäkringsskyddet såvitt gäller kostnaden för sjukhusvård föreslås
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 125
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
för pensionärer. Förslaget innebär att ersättning alltid skall utgå i 365
dagar efter pensioneringen.
Sjukvårdshuvudmännen har under senare tid vid vissa sjukhus börjat
praktisera s. k. halvöppna vårdformer, dagsjukhusvård och nattsjukhusvård,
som komplettering till den traditionella slutna vården. Likaså förekommer
s. k. femdagarsvård. I propositionen föreslås att dessa vårdformer
vid tillämpningen av sjukförsäkringens ersättningsregler genomgående jämställs
med sjukhusvård. Samtidigt föreslås att en patient vid sjukhusvård
skall få rätt till ersättning för läkarvårdskostnad som han ådrar sig under
vistelse utanför sjukhuset.
Propositionen innehåller slutligen förslag om vidgad rätt till ersättning
för övernattningskostnader i samband med läkarvård utom hemorten.
Reformerna beräknas medföra att sjukförsäkringens kostnader ökar med
sammanlagt ca 250 milj. kr. om året. Därav finansieras ca 200 milj. kr.
genom ökade avgifter på så sätt att procentsatsen för arbetsgivarnas avgift
till sjukförsäkringen höjs från 2,6 till 2,9 % av avgiftsunderlaget. De försäkrades
egna avgifter till sjukförsäkringen påverkas däremot inte. Återstående
ca 50 milj. kr. tillskjuts försäkringen i statsbidrag. Staten erhåller
dock kompensation härför genom att det s. 1c. mentalsjulcvårdsbidraget till
sjukvårdshuvudmännen minskas till följd av den höjda sjukhusavgiften
och genom att avgiftsintäkterna vid de statliga sjukhusen ökar.
Förslagen är avsedda att genomföras den 1 januari 1970.
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
3
1) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring
Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 §, 4 kap. 3 § och 19 kap. 4 § lagen den
25 maj 1962 om allmän försäkring1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 kap.
2 §.
Ersättning för utgifter för 1 äkarvård
utgår vid sjukdom, som
enligt läkares utsago kräver sådan
vård, ävensom vid förlossning med
tre fjärdedelar av utgifterna eller, då
dessa överstigit det belopp, vartill de
enligt av Konungen fastställd taxa
skola beräknas uppgå, med tre fjärdedelar
av sistnämnda belopp. I utgifter
för läkarvård skola inräknas
kostnader för läkares resa och för
läkarintyg, som erfordras för utfående
av sjukpenning. Med läkarvård
avses icke vård, som lämnas försäkrad
vilken åtnjuter sjukhusvård.
Taxa, som i första stycket sägs,
skall avse sådan vård — däri inbegripen
röntgen- och annan undersökning
— som kan meddelas av
varje läkare, så ock röntgenundersökning
samt röntgen- och radiumbehandling,
som utföres av därför
särskilt utbildad läkare.
Ersättning för utgifter för läkarvård
vid sjukdom, som enligt läkares
utsago kräver sådan vård,
ävensom vid förlossning utgår enligt
grunder som Konungen fastställer.
I utgifter för läkarvård skola inräknas
kostnader för läkares resa och
för läkarintyg, som erfordras för utfående
av sjukpenning.
Senaste lydelse av 19 kap. 4 § se 1966:350.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
(Nuvarande lydelse)
Är uppenbart att försäkrad vid
samma sjukdom utan fog sökt mer
än en läkare eller att läkare anlitats
vid flera tillfällen än som varit behövligt,
utgår ersättning allenast för
den vård, som lämnats av den först
rådfrågade läkaren, eller för de besök,
som skäligen varit behövliga.
Har försäkrad, oaktat han uppenbarligen
utan risk för försämring av
hälsotillståndet kunnat besöka läkare,
påkallat besök av läkare i sin bostad
eller annorstädes, må ersättningen
nedsättas till belopp, som
skulle hava utgivits för det fall att
den försäkrade besökt läkaren.
(Föreslagen lydelse)
Är uppenbart att försäkrad vid
samma sjukdom utan fog sökt mer
än en läkare eller att läkare anlitats
vid flera tillfällen än som varit behövligt,
utgår ersättning allenast för
den vård, som lämnats av den först
rådfrågade läkaren, eller för de besök,
som skäligen varit behövliga.
4 kap.
3
För tid efter ingången av den månad,
varunder försäkrad fyllt sextiosju
år eller dessförinnan börjat åtnjuta
ålderspension enligt denna lag,
må sjukpenning eller ersättning för
sjukhusvård icke utgå för mer än
sammanlagt etthundraåttio dagar.
Vad nu sagts skall i fråga om ersättning
för sjukhusvård äga motsvarande
tillämpning för tid, varunder
den försäkrade åtnjuter hel förtidspension;
och skall med sådan tid
jämställas efterföljande tid, därest
förtidspensionen upphört att utgå
med månaden näst före den, varunder
den försäkrade fyller sextiosju
år.
För tid efter ingången av den
månad, varunder försäkrad fyllt sextiosju
år eller dessförinnan börjat
åtnjuta ålderspension enligt denna
lag, må ersättning för sjukhusvård
utgå för högst trehundrasextiofem
dagar och sjukpenning för högst etthundraåttio
dagar. För tid, varunder
den försäkrade åtnjuter hel förtidspension,
må ersättning för sjukhusvård
utgå för högst trehundrasextiofem
dagar; och skall med sådan
tid jämställas efterföljande tid,
därest förtidspensionen upphört att
utgå med månaden näst före den,
varunder den försäkrade fyller sextiosju
år.
19 kap.
4 §.
Avgift till sjukförsäkringen enligt Avgift till sjukförsäkringen enligt
1 § skall utgå med två och sex tion- 1 § skall utgå med två och nio tion
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
(Nuvarande lydelse)
aels procent av det belopp, varå avgiften
skall beräknas. Av avgiften
skola sju tjugosjättedelar användas
till bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning
och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter för
tilläggssjukpenning i vad den svarar
mot inkomst av anställning. Medlen
fördelas mellan kassorna i förhållande
till deras utgifter för vartdera ändamålet
under året; och skola därvid
de utgifter för läkemedel, som åvila
kassorna, anses ingå i utgifterna för
sjukvårdsersättning. Konungen äger
med riksdagen förordna, att viss del
av de medel, som enligt vad nu sagts
skola tillgodoföras de allmänna försäkringskassorna,
i stället skall ingå
till en fond, benämnd allmänna
sjukförsäkringsfonden, vilken
förvaltas enligt grunder som fastställas
i enahanda ordning.
(Föreslagen lydelse)
dels procent av det belopp varå avgiften
skall beräknas. Av avgiften
skola tio tjugoniondelar användas
till bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning
och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter för
tilläggssjukpenning i vad den svarar
mot inkomst av anställning. Medlen
fördelas mellan kassorna i förhållande
till deras utgifter för vartdera ändamålet
under året; och skola därvid
de utgifter för läkemedel, som
åvila kassorna, anses ingå i utgifterna
för sjukvårdsersättning. Konungen
äger med riksdagen förordna, att
viss del av de medel, som enligt vad
nu sagts skola tillgodoföras de allmänna
försäkringskassorna, i stället
skall ingå till en fond, benämnd allmänna
sjukförsäkringsfonden,
vilken förvaltas enligt
grunder som fastställas i enahanda
ordning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.
Beträffande den, som vid lagens ikraftträdande åtnjuter sjukhusvård
oavbrutet sedan minst ett år och för vilken rätten till sjukpenning eller
ersättning för sjukhusvård då upphört på grund av 4 kap. 3 § i dess äldre
lydelse, gäller fortfarande nämnda lagrum i den äldre lydelsen.
I fråga om avgift som avser tid före ikraftträdandet gäller 19 kap. 4 §
i sin äldre lydelse.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
2) Förslag
till
Lag
om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)
Härigenom förordnas, att 29 § sjukvårdslagen den 6 juni 1962 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
29 §.
Vid sjukhus anställd befattningshavare
må icke mottaga särskild ersättning
för undersökning, behandling
eller skötsel av där intagen person
eller för åtgärd, som står i omedelbart
samband med intagning på
eller utskrivning från sjukhuset. Vad
nu sagts gäller dock icke med avseende
å åtgärd, som vidtagits vid läkares
besök hos den sjuke utanför
sjukhuset. För öppen vård på sjukhus
må läkare efter överenskommelse
med landstingskommunen uttaga
särskild ersättning av den vårdsökande.
För öppen vård utanför sjukhus
må provinsialläkare, biträdande provinsialläkare
och extra provinsialläkare
samt vikarie för sådan läkare
ej uttaga högre ersättning av den
vårdsökande än som följer av överenskommelse
med landstingskommunen.
Den som är anställd i sjukvårdande
verksamhet som avses i denna
lag må ej för egen räkning mottaga
ersättning av patient som undersökes
eller behandlas inom verksamheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
7
3) Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555) angående redares
avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 18 december 1959 angående
redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 §.
Av avgiften till sjukförsäkringen
skola sju tjugosjättedelar användas
till bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning
och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter för
tilläggssjukpenning.
Av avgiften till sjukförsäkringen
skola tio tjugoniondelar användas till
bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning
och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter
för tilläggssjukpenning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1970.
I fråga om avgift som avser tid före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
1 Förordningen omtryckt 1962:397. Senaste lydelse av 5 § se 1966:351.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
4) Förslag
till
Förordning
om bidrag från landsting och städer som ej deltager i landsting till bestridande
av kostnaderna för vård vid karolinska sjukhuset
Härigenom förordnas som följer.
Intages någon som är bosatt utanför Stockholms län på karolinska sjukhuset
för vård, som det enligt sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)
åligger landstingskommun att ombesörja, skall den landstingskommun
inom vilken den intagne är bosatt till sjukhuset erlägga bidrag till kostnaderna
för vården enligt vad nedan sägs.
I fråga om vård på annan avdelning vid karolinska sjukhuset än radiumhemmet
föreligger skyldighet att utge vårdbidrag som avses i första stycket
endast under förutsättning att den på sjukhuset intagne antingen insjuknat
i den sjukdom vården avser under vistelse inom Stockholms län eller
fått hänvisning till sjukhuset för vård, som ej kan beredas på landstingskommunens
sjukhus. Närmare föreskrifter om sådan hänvisning meddelas
av Konungen.
Vårdbidraget utgår för varje vårddag med det belopp, varmed den för
patienten tillämpliga vårdavgiften på allmänt rum vid karolinska sjukhuset
överstiger tio kronor.
Vad ovan föreskrives om landstingskommun äger motsvarande tillämpning
på stad som ej tillhör landstingskommun.
Utgår vårdbidrag, minskas vårdavgiften med motsvarande belopp.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1970, då förordningen den
30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting och städer, som ej
deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet skall upphöra att gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år W69
9
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 19 september 1969.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling,
Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer,
Myrdal, Odhnoff, Moberg, Norling, Löfberg.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar av
sjukvårdsförmånerna inom sjukförsäkringen m. m. och anför.
I en inom socialdepartementet upprättad promemoria har föreslagits ändringar
rörande sjukvårdsförmånerna från den allmänna försäkringen. Promemorian
som upptar läkarvårdsersättningen, samordningen med folkpensioneringen,
ersättningen i vissa halvöppna vårdformer och vissa finansieringsregler
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
1.
Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgetts av riksförsäkringsverket,
socialstyrelsen, statskontoret, sjukvårdens och socialvårdens
planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), statens handikappråd, Svenska
kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, landstingen genom
förvaltningsutskott eller sjukvårdsstyrelse, Stockholms och Malmö stads
sjukvårdsstyrelser, Sveriges läkarförbund, Försäkringskasseförbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Sveriges arbetsledareförbund (SALF), Statstjänstemännens
riksförbund (SR), Riksförbundet landsbygdens folk
(RLF), Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Pensionärernas
riksorganisation och direktionen för karolinska sjukhuset. Försäkringskasseförbundet
har bifogat yttranden från de flesta av de allmänna försäkringskassorna.
Även andra remissinstanser har bifogat yttranden som de
har inhämtat.
Inom socialdepartementet har upprättats en sammanställning över remissyttrandena,
vilken torde få fogas till statsrådsprotokollet som bilaga 2.
I fråga om gällande bestämmelser och de förslag som har lagts fram i
departementspromemorian ber jag att få hänvisa till denna och i fråga om
remissyttrandena till den nyssnämnda sammanställningen.
10
Kungl. Maj. ts proposition nr i25 år 1969
Läkarvårdsersättningen
En kraftig förstärkning av den öppna läkarvården i samhällets regi är
en viktig punkt i den sjukvårdspolitiska målsättningen. Bland de åtgärder
som har vidtagits i detta syfte vill jag särskilt peka på den reformering
av läkarutbildningen som beslutades vid årets vårriksdag. Den plan för
fördelningen av våra ökande läkarresurser, som har upprättats i anslutning
till reformeringen av läkaruIbildningen, innebär en stark prioritering av
den offentliga öppna läkarvården. Det är enligt min mening angeläget att
nu genomföra en reformering även av sjukförsäkringens ersättningssystem
för den öppna läkarvården. Ett av syftena bör även här vara att underlätta
en utbyggnad av den vård som drivs i samhällets regi. Ersättningssystemet
bör radikalt förenklas och ges en sådan utformning att
man förstärker försäkringsskyddet främst för patienter som behöver omfattande
och dyrbar läkarvård. Patienten bör på förhand veta vad han
skall betala för ett läkarbesök, och denna kostnad bör bestämmas genom
en enkel och enhetlig regel. Sjukförsäkringssystemet bör konstrueras om
på så sätt att patienten slipper både att ligga ute med pengar för liela läkararvodet
och att gå till försäkringskassan för att få återbäring. Förslag
efter dessa riktlinjer till en genomgripande reformering av sjukförsäkringens
ersättningsregler för läkarbesök har lagts fram i departementspromemorian.
Förslaget i promemorian innebär att ett system med i princip enhetlig
avgift införs den 1 januari 1970 för den öppna vård som tillhandahålls genom
de offentliga sjukvårdshuvudmännens försorg. Patienterna skall betala
en avgift på 7 kr. för varje besök hos läkaren och 15 kr. vid hembesök hos
den sjuke samtidigt som sjukvårdshuvudmannen får ersättning genom försäkringskassan
med 31 kr. per besök. Den erlagda avgiften skall täcka
inte bara besöket hos den rådfrågade läkaren utan också röntgen- och laboralorieundersökningar
in. in. som patienten blir remitterad till. Försäkringskassan
skall av sjukvårdshuvudmannen direkt debiteras den del av kostnaden
som sjukförsäkringen skall ersätta. Den försäkrade skall alltså inte
som nu behöva gå till försäkringskassan för att lyfta återbäring från försäkringen
för det arvode han betalat för vården. Därigenom kan också arbetet
i försäkringskassorna förenklas.
Nästan samtliga remissinstanser ansluter sig till huvudlinjerna i förslaget
och anser att det bör genomföras vid förutsatt tidpunkt.
Två remissinstanser — Sveriges läkarförbund och SACO — anser dock att
promemorieförslaget inte utan grundlig omarbetning och kompletterande
utredning kan läggas till grund för den avsedda reformen. Motivet för detta
ställningstagande anges framför allt vara att man befarar att den föreslagna
ändringen av betalningssystemet skall påverka efterfrågan på sjukvård och
Kungl. Maj:ts proposition, nr 125 år 1969
11
patientströmmarna i så hög grad att besvärliga problem uppstår.
Även remissinstanser som tillstyrker förslagets genomförande framlägger
synpunkter på det föreslagna systemets inverkan på den öppna vården.
Riksförsäkringsverket, socialstyrelsen, statens handikappråd, Spri, Svenska
kommunförbundet, Försäkringskasseförbundet, LO, TCO och SALF
anser det angeläget att de privatpraktiserande läkarna inlemmas i ett ersättningssystem
liknande det som föreslagits för sjukvårdshuvudmännens
öppna vård bl. a. med tanke på att avgiftsreglerna annars kan medföra en
snedvridning av efterfrågan på läkarvård och leda till överbelastning av
sjukvårdshuvudmännens resurser. Några landsting hyser farhågor för att
den väntade stegringen av efterfrågan på öppen vård koncentrerar sig till
den öppna vård som bedrivs vid sjukhusens mottagningar. I andra remissyttranden
nämns risken för ett tryck på sjukhusens röntgen- och laboratorieavdelningar.
Jag vill erinra om att förslaget har tillkommit bl. a. mot bakgrunden av
att efterfrågan på sjukvård har kommit att i alltför hög grad inrikta sig
på sluten vård, som allmänt sett är mera resurskrävande än den öppna.
En av orsakerna till denna inriktning måste antas ha varit att den slutna
vården, trots att den alltså är dyrare att tillhandahålla, ställer sig billigare
för den vårdsökande än den öppna vården. I samma riktning kan ha verkat
att patienten i öppen vård inte har kunnat på förhand överblicka vårdkostnaden
eftersom kostnaden i princip har varit helt beroende på omfattningen
av de åtgärder som har krävts i varje enskilt fall. Den slutna vården
däremot har lämnats till en enhetlig dagavgift. Slutligen har sjukförsäkringens
ersättningssystem som det i allmänhet tillämpats varit till nackdel
för den öppna vården eftersom patienten i öppen vård har fått förskottera
försäkringsersättningen vid läkarbesöket medan ersättningen i sluten vård
har reglerats direkt mellan sjukvårdshuvudmannen och försäkringskassan.
Det föreslagna systemet innebär för patienten i de nämnda, betydelsefulla
hänseendena praktiskt sett att kostnaden för öppen vård blir enhetligt bestämd
och kan förhandsbedömas på samma sätt som kostnaden för sluten
vård. Systemet bör stimulera till en sådan överföring av efterfrågan från
den slutna till den öppna sektorn som länge har eftersträvats. I den mån
en sådan överföring av efterfrågan på sjukvård kommer till stånd minskas
trycket på sjukvårdshuvudmännens samlade resurser. Däremot kan det
föreslagna systemets konstruktion knappast väntas medföra i varje fall
någon mera avsevärd stegring av den totala efterfrågan på sjukvård. Bl. a.
kan påpekas att förslaget inte innebär att det i enklare fall skulle bli billigare
att söka vård än f. n.
För det fall att läkare på den mottagning där patienten först har sökt vård
remitterar denne vidare till en annan läkarmottagning som också drivs av
sjukvårdshuvudmannen skall enligt förslaget den avgift som patienten
har erlagt täcka även besöket i anledning av remissen. Detta innebär att pa
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
tienten genom närmaste provinsialläkare har tillgång till hela den öppna
vårdens resurser till enhetspris. En sådan ordning är ägnad att stärka den
icke sjukhusanslutna öppna vårdens ställning och kan tjäna som en motvikt
mot den dragningskraft, som den öppna vården vid sjukhusen har.
Den bör också främja ett ändamålsenligt utnyttjande av befintliga resurser.
Det ökade tryck på den sjukhusanslutna öppna vårdens resurser som kan
bli en följd av ett genomförande av förslaget bör kunna mötas genom åtgärder
från sjukvårdshuvudmännens sida. Systemet har en sådan konstruktion
att det bör ge ekonomisk stimulans till en utbyggnad av den öppna vården
utanför sjukhusen. Som jag inledningsvis nämnde kommer den vid vårriksdagen
(prop. 1969: 35, SU 83, rskr 215) godkända planen för fördelningen
av våra ökande läkarresurser också att medföra en kraftig förstärkning
av den öppna läkarvården i samhällets regi.
Mot bakgrunden av det anförda finner jag att förslaget i promemorian
bör läggas till grund för en reformering av reglerna om ersättning för läkarvård
från den allmänna försäkringen. Jag återkommer senare till vissa
detaljfrågor.
Ett genomförande av reformen kräver i vissa avseenden en omläggning av
sjukvårdshuvudmännens administration och de rutiner som därvid tillämpas.
Jag kan här nämna att landstingsförbundet tillsatt en arbetsgrupp
för dessa frågor som hl. a. samarbetar med riksförsäkringsverket.
Jag delar den uppfattning som framförts från flera håll under remissbehandlingen
att det är önskvärt att de privatpraktiserande läkarna förs in
under reformen. Från socialdepartementets sida har på ett tidigt stadium
tagits kontakt i denna fråga med Sveriges läkarförbund. Som en följd av de
överläggningar som ägt rum har Kungl. Maj :t den 9 maj i år gett riksförsäkringsverket
i uppdrag att mot bakgrunden av de förslag som lagts fram
i departementspromemorian utreda frågan om ändrade regler för ersättningen
från den allmänna försäkringen vid öppen vård som meddelas av
läkare i enskild praktik. Utredningen skall syfta till att skapa ett ersättningssystem
som inbegriper hela det arvode som skall utgå till läkaren för
vården. Om det visar sig möjligt att genom riksförsäkringsverkets utredning
finna en lösning på denna fråga bör ersättningen från försäkringen vid privatläkarvård
inordnas i reformen. Tidpunkten härför blir beroende av resultatet
av utredningen. Det i promemorian föreslagna ersättningssystemet
för läkarvård i offentlig regi kan införas oberoende av frågan om privatläkarvården.
Jag anser det angeläget — bl. a. mot bakgrunden av de överläggningar
med sjukvårdshuvudmännen som föregått promemorian — att
förslaget i promemorian genomförs så snart som möjligt. Jag förordar att
så sker med ingången av år 1970.
Kungl. Maj :t bör få riksdagens bemyndigande att fastställa grunder för
iäkarvårdsersättningen. Ett sådant bemyndigande, som alltså kommer att
innefatta befogenhet för Kungl. Maj:t att göra anpassningar efter fram
-
Kungl. Maj:is proposition nr 125 år 1969
13
tida förändringar, exempelvis privatläkarvårdens inordnande i det nu föreslagna
systemet, bör lämpligen tas in i 2 kap. 2 § lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring (AFL).
Jag skall i det följande beröra vissa detaljfrågor som har aktualiserats i
samband med remissbehandlingen.
Vad som skall avses med ett läkarbesök vid tillämpning av de nya reglerna
har gett upphov till tvekan hos en del remissinstanser. Tanken bakom
förslagets huvudregel är att varje läkarbesök som omfattas av försäkringen
skall kosta 38 kr. eller vid hembesök 46 kr., dvs. för den enskilde
patienten 7 resp. 15 kr. Leder besöket till att den försäkrade remitteras till
röntgen- eller laboratorieundersökning beräknas inte någon särskild ersättning
för sådan undersökning. Det är därvid likgiltigt om den försäkrade
får en eller flera remisser och om den eller de föreskrivna undersökningarna
kan utföras genast eller ej. Om läkare på den mottagning där patienten
först har sökt vård remitterar honom för vård till en annan läkarmottagning
som drivs av sjukvårdshuvudmannen bör som jag tidigare angett
den redan erlagda avgiften även täcka kostnaden för det första besöket
som remissen ger anledning till. Motsvarande bör gälla om den nye läkaren
vid detta besök remitterar patienten vidare.
Leder besök på öppen mottagning till omedelbar intagning för sluten vård
bör vården i dess helhet betraktas som sluten. Besöket på den öppna läkarmottagningen
skall alltså inte debiteras särskilt i detta fall.
Beträffande röntgen- och radiumbehandlingar har i promemorian förutsatts
att varje behandling i en serie skall ersättas som ett särskilt läkarbesök.
Detta har kritiserats av några remissinstanser. Det framhålls att förslaget
leder till kostnadsökning för patienten i jämförelse med vad som nu
gäller. En längre serie av behandlingar kan bli kostnadskrävande för patienten.
Jag delar de synpunkter som sålunda framförts. En tillfredsställande
lösning kan nås om kostnaden för de vid ett läkarbesök ordinerade röntgen-
och radiumbehandlingarna i likhet med kostnaden för undersökningar
vid röntgenavdelning eller laboratorium täcks av den föreslagna enhetliga
läkarvårdsavgiften. Jag förordar en sådan lösning.
Tillämpningen av de principer som jag nyss har berört bör inte bindas
alltför hårt i detta sammanhang utan det får som i departementspromemorian
har förutskickats ankomma på i första hand riksförsäkringsverket
att meddela de anvisningar som behövs för tillämpningen. Förberedelser
härför pågår inom riksförsäkringsverket i samarbete med sjukvårdshuvudmännen.
Förslaget i promemorian går ut från att principen om kostnadsfria remisser
inte kan tillämpas i andra fall än när läkare som är anställd hos
sjukvårdshuvudmannen har utfärdat remissen och följaktligen inte när en
privatpraktiserande läkare remitterar till undersökning eller behandling
hos sjukvårdshuvudmannen. Förslaget innebär därför i fråga om under
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
sökning eller behandling efter remiss från privatpraktiker att avgift i vanlig
ordning skall erläggas för besök som i anledning av remissen sker bos
sjukvårdshuvudmannen. Detta har föranlett kritik från riksförsäkringsverket.
Jag har förståelse för verkets synpunkter. Inom ramen för förevarande
förslag torde den berörda frågan dock inte kunna lösas på annat
sätt. Problemet får övervägas i anslutning till att frågan om privatpraktikernas
ställning tas upp. Den föreslagna regeln skall emellertid, som verket
också påpekar, inte tillämpas i de fall då en privatpraktiker sänder in
ett prov för analys på laboratorium. I sådant fall måste gälla att frågan
om gottgörelse för analysen av provet klaras mellan läkaren och det laboratorium
denne anlitat för analysen. Någon ersättning enligt enhetstaxan
från sjukförsäkringen till den sjukvårdshuvudman som driver laboratoriet
skall alltså inte utgå i sådana fall.
Vid hembesök föreslås i promemorian att läkarvårdsavgiften skall vara
8 kr. högre än avgiften vid besök på läkarens mottagning och att detta belopp
läggs på den andel av kostnaden som stannar på patienten. Riksförsäkringsverket
har i sitt remissyttrande föreslagit en begränsningsregel för
de fall då hembesöket avser flera personer i samma hushåll. Förslaget
skulle för sådana fall enligt verkets mening medföra alltför hög avgift.
Jag delar verkets åsikt. Grunden till promemorieförslaget har varit den
högre kostnad som tillhandahållandet av läkarvård vid hembesök regelmässigt
drar genom att läkaren måste lämna sin mottagning och bege sig hem
till den sjuke. Denna kostnadsökning är i de vanliga fallen inte avhängig
av hur många patienter som vårdas vid hembesöket. Det sagda leder till att
förslaget bör modifieras. I likhet med vad som gäller beträffande läkarens
inställelsearvode enligt nuvarande återbäringsregler bör en bestämmelse
ges av innebörd att inte mer än en avgift på 15 kr. tas ut om vård meddelas
åt flera personer tillhörande samma hushåll vid ett hembesök. I övrigt beräknas
alltså avgiften för den vård som lämnas varje medlem i hushållet till
samma belopp som vid besök hos läkaren eller alltså till 7 kr.
Mot den föreslagna nivån för patientens nettoutgift för läkarvård, 7 kr.
eller vid hembesök 15 kr., har invänts från Sveriges läkarförbund och SACO
att den innebär en fördyring av sådana läkarbesök som enligt nuvarande läkarvårdstaxa
hänförs till de lägsta taxegrupperna. Detta är enligt min mening
ofrånkomligt om ett system med enhetlig avgift skall kunna genomföras.
Jag finner inte skäl att frångå promemorieförslaget, som har lämnats
utan erinran av övriga remissinstanser.
Ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmannen, 31 kr.
per besök, skall enligt promemorian utgå under förutsättning att för vården
inte därutöver tas ut högre avgift än 7 kr. eller vid hembesök 15 kr. Detta
innebär att rätten till ersättning från försäkringen inte påverkas av att vårdavgiften
av sjukvårdshuvudmannen sätts ned under de angivna beloppen.
Sjukvårdshuvudmännen skall alltså utan att gå miste om ersättning från
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
15
försäkringen kunna beakta de ekonomiska, sociala eller andra skäl till avgiftsnedsättning
som kan föreligga i det enskilda fallet.
I enlighet med vad riksförsäkringsverket anfört i sitt remissyttrande
måste garantier skapas för att behövlig sjukvård i hemmet kan fås till den
angivna taxan, 15 kr. per besök. Det får ankomma på varje sjukvårdshuvudman
att organisera jourtjänst som tillgodoser anspråken på läkarvård
vid hembesök till sådan taxa.
Promemorieförslaget i fråga om telefonkonsultationer innebär att ersättning
från försäkringen till huvudmannen skall utgå med 4 kr. under förutsättning
att därutöver inte tas ut högre avgift av patienten än 2 kr. I remissyttrandena
av Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet
och Stockholms stads sjukvårdsstyrelse har framförts tanken att den
enhetliga läkarvårdsavgiften 38 kr. — varav patienten alltså betalar 7 kr.
och sjukförsäkringen 31 kr. — bör tillämpas även vid rådfrågningar per
telefon som innefattar läkarkonsultation och således utgör ett alternativ
till personligt besök på mottagning, medan övriga rådfrågningar per telefon
bör vara avgiftsfria. Med anledning av dessa synpunkter vill jag till
en början framhålla att förslaget i fråga om telefonkonsultationer liksom
i övrigt rör sig inom läkarvårdens ram. Förslaget innebär alltså inte att
sjukförsäkringen skall ersätta telefonsamtal som inte innefattar läkarkonsultation.
Vad åter angår storleken av den ersättning som bör lämnas vid
läkarkonsultation per telefon måste utgångspunkten vara att läkarvård
inte gärna kan sökas och ges på detta sätt annat än i mycket enkla fall.
Den föreslagna enhetliga läkarvårdsavgiften 38 kr. tar sikte på kostnaderna
för läkarvård i allmänhet och vid framräkningen av detta belopp
har f. ö. telefonkonsultationerna inte vägts in. Att utsträcka dess tillämpning
till telefonkonsultationer kan inte komma i fråga. Jag vill därför förorda
den i promemorian föreslagna lösningen.
Även i fråga om telefonkonsultationer vilar förslaget på tanken att det
skall stå sjukvårdshuvudmannen fritt att bestämma patientandelens storlek
inom ramen för maximibeloppet 2 kr. De kontrollsynpunkter som riksförsäkringsverket
i sitt remissyttrande anfört som ett motiv för att alltid kräva
att patienten skall ha erlagt 2 kr. får tillgodoses på annat sätt. Jag vill
i detta sammanhang understryka att hela det nya systemet med direktdebitering
bygger på att sjukvårdshuvudmannen gentemot försäkringskassan
bär förstahandsansvar för att de kostnader som debiteras kassan avser ersättningsberättigade
personer och ersättningsbara åtgärder enligt gällande
regler. I fråga om telefonkonsultationer måste debiteringsunderlaget i varje
fall innefatta noteringar om de vårdsökande så att dessa kan identifieras.
Det i departementspromemorian föreslagna systemet för läkarvårdsersättning
är, som närmare har utvecklats i promemorian, begränsat till sådan
läkarvård som omfattas av sjukförsäkringen, dvs. förutom vård av
barnaföderskor endast vård vid sjukdom. I en del remissyttranden har före
-
16
Kungl. Maj:ls proposition nr 125 år 1969
slagits att ersättningssystemet skall utsträckas till förebyggande hälsovård.
Jag anser det dock inte möjligt att i förevarande sammanhang gå in på sådana
frågor, vilka i realiteten berör sjukförsäkringens grundläggande principer.
Jag vill här erinra om att Kungl. Maj :t den 29 maj i år uppdragit åt socialstyrelsen
att i samråd med riksförsäkringsverket och sjukvårdshuvudmännen
göra en utredning rörande den förebyggande hälsovården.
Vid de överläggningar som har förts mellan representanter för socialdepartementet
och sjukvårdshuvudmännen har enighet rått om att all öppen
vård som läkare meddelar på sjukhus skall föras in under det nya ersättningssystemet.
Med andra ord har man varit ense om att varken överenskommelser
att läkare skall få ta särskild ersättning av vårdsökande i den
av huvudmannen anordnade öppna vården eller sådana avtal som ger läkare
rätt till privatmottagning på sjukhus skall förekomma i fortsättningen.
I anslutning till förslaget om direktdebitering av försäkringsersättningen
från sjukvårdshuvudman till försäkringskassa har mot bakgrunden därav
i promemorian lagts fram ett förslag om ändring i 29 § sjukvårdslagen
(SjvL) den 6 juni 1962 (nr 242). Enligt förslaget skall paragrafen i sin
nya lydelse innehålla ett generellt förbud för den som är anställd i sjukvårdande
verksamhet som avses i SjvL att för egen del motta ersättning av
patient som undersöks eller behandlas inom verksamheten. Motsvarande
ändringar förutsätts i reglementena för de statliga sjukhusen.
Omläggningen av ersättningssystemet bör på de skäl som närmare utvecklats
i promemorian författningstekniskt ske på det sättet att den nuvarande
ersättningsnormen i 2 kap. 2 § AFL utmönstras och Kungl. Maj :t
i lagrummet ges befogenhet att fastställa grunder för ersättningen för läkarvårdsutgifter.
Om en lösning av ersättningsfrågan vid privatläkarvård
uppnås förutsätter jag att nödvändiga ersättningsbestämmelser för sådan
vård kan ges av Kungl. Maj :t inom ramen för detta bemyndigande. Utöver
denna lagändring behövs en omarbetning av återbäringstaxan och provinsialläkartaxan.
Därjämte bör ändring göras i 29 § SjvL i enlighet med vad jag förut har
anfört.
Vårdavgift i sluten sjukvård
Vårdavgiften i sluten sjukvård är f. n. i regel 5 kr. per dag på allmän sal.
Sjukförsäkringen svarar i princip för avgiften för sjukhusvård såvitt gäller
de försäkrade. För pensionärer är emellertid sjukhjälpstiden avseende ersättning
för sjukhusvård i regel begränsad. Enligt 4 kap. 3 § AFL gäller att
ersättning för sjukhusvård och sjukpenning sammantagna inte utgår för
mer än 180 dagar efter ingången av den månad, varunder den försäkrade
fyllt 67 år eller dessförinnan börjat åtnjuta ålderspension enligt AFL. För
den som har hel förtidspension är sj ukhj älpstiden också begränsad till
180 dagar i fråga om sjukhusvård. Eftersom den som åtnjuter hel förtids
-
17
Kungl. Maj:1s proposition nr 125 år 1969
pension inte kan vara placerad i sjukpenningklass saknas i detta fall motsvarighet
till den regel om sammanräkning av dagar för sjukhusvård med
sjukpenningdagar som gäller för ålderspensionärer. Inga begränsningar i
sjukhjälpstiden gäller för pensionärer med partiell förtidspension.
Under tid då en försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall enligt 3 kap. 4 §
AFL avdrag i regel göras på den sjukpenning denne kan vara berättigad till.
Avdraget uppgår till 5 kr. per dag, dock högst hälften av sjukpenningens
belopp.
I promemorian föreslås att sjukförsäkringen såvitt gäller de försäkrade
skall svara för en från den 1 januari 1970 till 10 kr. höjd vårdavgift på allmän
sal på sjukhus. Sjukpenningavdraget vid sjukhusvård föreslås bibehållet
på nuvarande nivå. Vidare föreslås en förlängning av sjukhjälpstiden
för pensionärer från 180 till 365 dagar. Äldre bestämmelser skall dock fortfarande
gälla för dem som vid ikraftträdandet av de nya bestämmelserna
åtnjuter sjukhusvård oavbrutet sedan minst ett år. För utförsäkrade patienter
skall en huvudman efter eget bedömande kunna begagna möjligheten att
la ut vårdavgift motsvarande folkpension efter avdrag för s. k. fickpengar.
1 de undantagsfall då man trots förstärkningen av sjukförsäkringsskyddet
skulle få stötande sociala effekter förutsätts att sjukvårdshuvudmännen
medger avgiftsnedsättning eller avgiftsbefrielse.
Förslagen har vunnit stöd från så gott som alla remissinstanser som har
yttrat sig över dem. Jag förordar att de genomförs. Samtidigt vill jag föreslå
ytterligare en ändring för att förbättra pensionärernas sjukförsäkringsskydd.
Det i promemorian framlagda förslaget i fråga om pensionärernas sjukförsäkring
innebär att sjukpenning och ersättning för sjukhusvård sammanlagt
skall utgå för 365 dagar, varav sjukpenning för högst 180 dagar. Enligt
promemorian bibehålls alltså nuvarande ordning som innebär att för ålderspensionärer
sjukpenningdagar och dagar då ersättning för sjukhusvård har
utgått sammanräknas när det gäller att bestämma det återstående antal
dagar sjukhjälp skall utgå. Om med andra ord en försäkrad — utan att
vara intagen på sjukhus — uppbär sjukpenning ett visst antal dagar som
pensionär så minskas antalet dagar för vilka ersättning för sjukhusvård
kan utgå i motsvarande mån. I likhet med vad riksförsäkringsverket anfört
anser jag att detta samband bör brytas. Jag föreslår alltså att ersättning
för sjukhusvård alltid skall utgå i 365 dagar. Den som är sjukpenningförsäkrad
skall därjämte ha rätt att uppbära sjukpenning i 180 dagar.
Kostnadsökningen för försäkringen på grund av ändringen är inte större
än att den ryms inom ramen för de i promemorian angivna kostnadsberäkningarna.
Förbättringen av pensionärernas sjukförsäkring kräver ändring i 4 kap. 3
§ AFL. Beträffande vad som i övrigt behandlas i detta avsnitt gäller att
det ankommer på sjukvårdshuvudmännen att besluta om såväl höjning
2
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 125
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
en av vårdavgifterna som avgiftsnedsättningarna. Sjukförsäkringen svarar
enligt 2 kap. 4 § AFL för den höjda vårdavgift vid sjukhusvård som i promemorian
föreslås från den 1 januari 1970, och detta förslag påkallar således
inte någon ändring i AFL. Det bör i detta sammanhang framhållas
att vid de överläggningar som förekommit mellan socialdepartementet och
representanter för sjukvårdshuvudmännen förutsatts att sjukvårdshuvudmännen
i god tid ger till känna om någon ändring av vårdavgiften skulle
aktualiseras framdeles.
Höjningen av vårdavgifterna jämte andra i promemorian angivna förhållanden
påverkar innehållet i förordningen den 30 juni 1937 angående bidrag
från landsting och städer, som ej deltager i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.
Jag föreslår att förordningen upphävs och ersätts med en ny.
Denna bör enbart avse vård vid karolinska sjukhuset eftersom serafimerlasarettet
numera övertagits av Stockholms stad.
Den i promemorian för utskickade översynen av SjvL i syfte att underlätta
den öppna vården har kommit till stånd genom att Kungl. Maj :t den
29 maj 1969 meddelat den sakkunnige för utredning av vissa frågor angående
sjukhusorganisationen m. m. ett vidgat uppdrag. Vidare har Kungl.
Maj :t den 27 juni 1969 tillkallat en sakkunnig för att verkställa en utredning
av vissa frågor rörande sjukvårdskostnaderna, innefattande dels en
samhällsekonomisk analys rörande sjukvårdskostnadernas utveckling och
dels en teknisk undersökning rörande verkningar individuellt och kollektivt
av nuvarande metoder för sjukvårdskostnadernas finansiering.
Vårdavgift m. m. i vissa halvöppna vårdformer
Sjukvårdshuvudmännen har under senare tid vid vissa sjukhus börjat
använda s. k. halvöppna vårdformer —- dagsjukhusvård och nattsjukhusvård
— som komplettering till den traditionella slutna vården. Tvekan om
klassificeringen av de nya vårdformerna har skapat problem bl. a. vid tilllämpningen
av sjukförsäkringens ersättningsregler. Sådana problem kan
också uppkomma vid s. k. femdagarsvård, dvs. när patienten vistas utanför
sjukhuset över veckohelgen. I promemorian föreslås en lösning som
innebär att dagsjukhusvård och natt sjukhusvård betraktas som sluten vård.
Kriterium på vården blir då att den fordrar intagning på sjukhus. Patienten
skall anses ha permission de tider då han inte vistas på sjukhuset.
Förslaget i promemorian ger därigenom en avgränsning mot området för
öppen vård. Endast sådan vård där ett avbrott naturligen har karaktären
av permission hänförs hit. Femdagarsvården hänförs också i promemorian
till sluten vård.
Förslaget har tillstyrkts av alla remissinstanser som har yttrat sig över
Kiingl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969 19
det och jag ansluter mig till det. Dess genomförande fordrar inte lagstiftningsåtgärder.
Som socialstyrelsen har framhållit i sitt remissyttrande kan det i tillämpningen
uppkomma tvekan om den vård som i ett visst fall ges en patient
skall betraktas som öppen eller sluten. Avgörandet måste grundas på det
vårdbehov som kännetecknar det särskilda fallet. Från vårdorganisatoriska
synpunkter är det angeläget med en enhetlig tillämpning. Även behovet
av klarhet i fråga om ansvaret gentemot patienten och i fråga om
kostnaderna för vården talar härför. En förutsättning för att den vård som
bedrivs som dagsjukhus- eller nattsjukhusvård skall hänföras till sluten
vård bör vara att den pågår ett visst antal dagar i följd. Det får ankomma
på socialstyrelsen att i samarbete med riksförsäkringsverket verka för
att enhetlighet åstadkoms.
Promemorian innehåller också förslag att patient i sluten vård skall få
rätt till ersättning för läkarvårdskostnad som han ådrar sig under vistelse
utanför sjukhuset. Förslaget är avsett att lösa vissa problem framför allt för
patienter i dagsjukhusvård, nattsjukhusvård och femdagarsvård. Inte heller
detta förslag har mött gensaga vid remissbehandlingen och jag förordar
att det genomförs genom ändring i 2 kap. 2 § AFL.
I promemorian har intagits vissa rekommendationer till sjukvårdshuvudmännen,
som innebär att dessa bör svara för resorna till och från sjukhuset
för patienter i dagsjukhusvård, nattsjukhusvård och femdagarsvård.
Undantag görs för intagnings- och utskrivningsresor, som försäkringen
svarar för enligt nu gällande regler.
En grund för att sjukvårdshuvudmännen skall svara för kostnaderna för
patienternas resor är att de vårdformer som det är fråga om framför allt har
tillkommit i huvudmännens intresse och bör medföra kostnadsbesparingar
för dessa. Jag ställer mig bakom de i promemorian upptagna rekommendationerna.
Genom rekommendationerna får vi enhetliga regler för hela landet
och slipper den splittring och oklarhet som nu råder. Eftersom de har
tillstyrkts av så gott som alla sjukvårdshuvudmän förutsätter jag att rekommendationerna
kommer att följas av sjukvårdshuvudmännen och jag
anser således att något behov av lagstiftningsåtgärder inte föreligger f. n.
Även förslaget i promemorian om en utvidgning av rätten till ersättning
för övernattningskostnader och om uppräkning av maximum för ersättningen
har vunnit stöd i remissyttrandena och jag förordar att det genomförs.
Genomförandet ankommer på Kungl. Maj :t med stöd av bemyndigande
i sjukreseförordningen.
Kostnader och finansiering
På grundval av de beräkningar som redovisas i promemorian kan de förslag
som jag i det föregående förordat beräknas medföra att kostnaderna
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
för sjukförsäkringen ökar med totalt omkring 250 milj. kr. om året. Därav
finansieras ca 50 milj. kr. med statsbidrag. Detta statsbidragsbelopp motsvaras
av att 45 milj. kr. avräknas på det statliga mentalsjukvårdsbidraget
mot bakgrunden av den höjda vårdavgiften vid sjukhusen och av att avgiftsintäkterna
vid de statliga sjukhusen ökar. Resten av kostnaderna, ca
200 milj. kr., finansieras med avgifter till sjukförsäkringen. I promemorian
föreslås att dessa kostnader täcks genom att procentsatsen för arbetsgivaravgiften
till sjukförsäkringen höjs från 2,6 till 2,9 % av avgiftsunderlaget.
Den föreslagna formen för finansieringen har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av alla remissinstanser utom SAF och SHIO, som anser att
höjningen bör läggas på de försäkrades egenavgifter.
Om ingen ändring vidtas i gällande finansieringsregler skulle kostnadsökningen
på grund av förslagen resultera i en avsevärd höjning av de försäkrades
egenavgifter. Dessa har under de senaste åren stegrats kraftigt
till följd av de förbättringar i försäkringsförmånerna som genomförts.
Däremot skulle arbetsgivarnas avgifter till sjukförsäkringen inte påverkas,
eftersom de inte beräknas på grundval av försäkringens utgifter utan på
grundval av utgivna lönebelopp. Som närmare har redovisats i promemorian
har det bidrag arbetsgivaravgifterna lämnat till läkemedels-, läkarvårds-,
rese- och sjukhusvårdsförmånerna — de grenar av sjukvårdsförsäkringen
de ansetts i första hand böra lämna bidrag till — successivt sjunkit från ca
75 % av försäkringens kostnad efter avdrag för statsbidrag för år 1967 så
att de beräknas bli ca 55 % för år 1969. En orsak till denna utveckling är att
kostnaden för reformeringen av läkemedelsförmånerna liksom för uppräkningen
av återbäringstaxans normer från ingången av år 1968 inte till
någon del har lagts på arbetsgivaravgifterna. Görs det på samma sätt med
kostnaderna för förevarande förslag kommer relationen mellan arbetsgivaravgifter
och egenavgifter att ytterligare förskjutas. Jag förordar därför
att kostnaden finansieras genom en sådan höjning av arbetsgivaravgiften
som har föreslagits i promemorian. Detta beräknas, som i promemorian
angivits, för år 1970 medföra att arbetsgivaravgiften täcker ca 65 % av
kostnaderna för de nyss uppräknade förmånsgrenarna efter avdrag för
statsbidrag.
Förslagen leder till ändring i 19 kap. 4 § AFL och 5 § förordningen den 18
december 1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen
om allmän försäkring.
Hemställan
I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag
till
1) lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
2) lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242),
3) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555)
angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring,
4) förordning om bidrag från landsting och städer som ej deltager i
landsting till bestridande av kostnaderna för vård vid karolinska sjukhuset.
Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
31.
Jag hemställer att lagrådets utlåtande genom utdrag av protokollet inhämtas
enligt 87 § regeringsformen över förslaget till lag om ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl.
Höghet Regenten.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
1 Bilagan, som frånsett viss redaktionell ändring är likalydande med de vid propositionen
fogade förslagen, har uteslutits här.
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
23
Bilaga 1
PROMEMORIA
i
med förslag till ändringar av sjukvårdsförmånerna
inom sjukförsäkringen m.m.
Utarbetad inom Socialdepartementet
Stockholm februari 1969
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
Inledning
I socialdepartementet har tagits upp frågan om en omläggning av sjukförsäkringens
regler om ersättning för utgifter för läkarvård.
Vidare har i departementet behandlats de förslag i fråga om vårdavgift i
sluten sjukvård m. m. som 1961 års sjukförsäkringsutredning har lagt fram
i sitt i december 1967 avgivna betänkande »Förmåner och avgifter i sluten
sjukvård in. m.» (SOU 1967: 63).
I förevarande promemoria redovisas de överväganden som skett inom
departementet och framläggs förslag till ändringar av sjukvårdsförmånerna
inom sjukförsäkringen m. in. Avsikten är att efter remissbehandling av promemorian
lägga fram proposition i ämnet till 1969 års höstriksdag.
Överläggningar i berörda frågor har ägt rum mellan representanter för
departementet och de kommunala sjukvårdshuvudmännen.
Förslagen innebär i huvudsak följande. Ett radikalt förenklat ersättningssystem
för sjukförsäkringen införs för all den öppna läkarvård som lämnas
i samhällets regi. I anslutning till att vårdavgiften för salspatienter på sjukhus
höjs till 10 kr. per dag genomförs vidare en betydande förbättring av
pensionärernas sjukförsäkringsskydd vid sjukhusvistelse. Särskilda ersättningsfrågor
som sammanhänger med de nya s. k. halvöppna vårdformerna
tas upp. Rätten till ersättning för övernattningskostnader i samband med
läkarvård vidgas. Förslagen är avsedda att genomföras den 1 januari 1970.
Enligt nuvarande ordning betalar patienten i regel vid läkarbesöket hela
läkararvodet och får sedan återbäring från försäkringskassan med tre
fjärdedelar av beloppen i den s. k. återbäringstaxan. Nu föreslås att patienten
vid besök hos läkare i offentlig sjukvård i stället skall erlägga en enhetlig
läkarvårdsavgift, som tillfaller sjukvårdshuvudmannen. Också ersättningen
från försäkringskassan betalas direkt till sjukvårdshuvudmannen.
Patientens läkarvårdsavgift blir 7 kr. per besök eller vid hembesök hos
den sjuke 15 kr. Däri ingår eventuella röntgen- och laboratorieundcrsökningar
m. m. Försäkringskassan betalar 31 kr. per besök till sjukvårdshuvudmannen.
Det nya ersättningssystemet gäller all läkarvård som meddelas
i samhällets regi och beräknas omfatta ca 15 miljoner läkarbesök per
år. Det motsvarar ungefär tre fjärdedelar av alla läkarbesök i landet. Vid
ett genomförande av den nya ersättningsformen kommer återbäringssystemet
inom sjukförsäkringen endast att omfatta besök hos privatpraktiserande
läkare.
Det nya ersättningssystemet innebär en förstärkning av försäkringsskyddet
främst för patienter som behöver omfattande och dyrbar läkarvård. Re
-
25
Kungl. Maj. ts proposition nr 125 år 1969
formen medför också praktiska lättnader för patienten. Denne slipper både
att ligga ute med pengar för läkarvården och att gå till försäkringskassan
för att få återbäring. Arbetet i försäkringskassorna kan också förenklas.
Man räknar med att administrationskostnaderna härigenom kan minskas
med åtminstone 10 milj. kr. om året. Reformen syftar också till att stimulera
en fortsatt utbyggnad av den öppna läkarvården.
För patient som tas in på sjukhus ändras inte principerna för nuvarande
ersättningsregler i sjukförsäkringen. Dessa regler innebär att försäkringskassan
betalar en vårdavgift till sjukhuset och att patientens sjukpenning
minskas med högst 5 kr. per dag. Sjukpenningavdragets belopp behålls
oförändrat. Däremot avser sjukvårdshuvudmännen att den 1 januari 1970
ändra vårdavgiften från i regel 5 till 10 kr. per dag. Denna höjda avgift
kommer sjukförsäkringen att svara för på samma sätt som hittills.
För pensionärerna är sjukförsäkringens sjukhjälpstid begränsad så att
ersättning för sjukhusvård och sjukpenning tillsammantagna kan utgå i
högst 180 dagar. Vid en ändring av vårdavgiften på sjukhus till 10 kr. per
dag är det nödvändigt att genomföra en betydande förbättring av pensionärernas
försäkringsskydd. Det föreslås att den nuvarande 180-dagarsregeln
för pensionärernas sjukvårdsförsäkring utsträcks till 365 dagar vad gäller
ersättning för sjukhusvård.
Sjukvårdshuvudmännen har under senare tid vid vissa sjukhus börjat
praktisera s. k. halvöppna vårdformer, dagsjukhusvård och nattsjukhusvård,
som komplettering till den traditionella slutna vården. Tvekan om
klassificeringen av de nya vårdformerna har skapat problem bl. a. vid tilllämpningen
av sjukförsäkringens ersättningsregler. Sådana problem kan
också uppkomma vid s. k. femdagarsvård. Promemorians förslag innebär
att dessa vårdformer genomgående betraktas som slutna. Samtidigt föreslås
den ändringen i reglerna för sjukförsäkringens ersättning för läkarvård,
att patient i sluten vård skall ges rätt till ersättning för läkarvårdskostnad
som han ådrar sig under vistelse utanför sjukhuset.
Promemorian innehåller slutligen förslag om vidgad rätt till ersättning
för övernattningskostnader vid läkarvård utom hemorten.
Sammanlagt beräknas de angivna åtgärderna medföra att kostnaderna
för sjukförsäkringen ökar med närmare 250 milj. kr. om året. Därav avgiftsfinansieras
ca 200 milj. kr. Det föreslås att dessa kostnader täcks genom
att procentsatsen för arbetsgivarnas avgift till sjukförsäkringen höjs från
2,6 till 2,9 %, dvs. med 0,3 %. De försäkrades egna avgifter till sjukförsäkringen
påverkas inte.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
1. Läkarvårdsersättning»!
Gällande försäkringsregler
Sjukförsäkringen enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring
(AFL) ger förutom sjukpenning och moderskapspenning sjukvårdsförmåner.
Sjukvårdsförmånerna beskrivs i huvudsak i 2 kap. AFL och utgörs
av ersättning för utgifter för läkarvård, viss tandläkarvård och sjukhusvård
jämte resor i samband med sådan vård, för vissa särskilda sjukvårdande
åtgärder och slutligen för läkemedel.
Försäkrade för sjukvårdsförmåner är på grund av 1 kap. 3 § första stycket
AFL alla svenska medborgare och dessutom alla som utan att vara
svenska medborgare är bosatta i Sverige. Utlandssvenskarnas sjukförsäkring
är dock enligt 2 kap. 8 § AFL begränsad till sjukvårdsförmåner vid
vård i Sverige som utgår under förutsättning att vårdbehovet har uppkommit
här. Vissa konventioner som Sverige ingått innebär en utvidgning av
kretsen förmånsberättigade till andra utlänningar än sådana som är bosatta
här. Medlem i sjukkassa i annat nordiskt land är enligt en nordisk överenskommelse
den 24 februari 1967 (se SFS 1967: 80) tillförsäkrad sjukvårdsförmåner
under tillfällig vistelse eller på genomresa i Sverige om han plötsligt
blir sjuk och i behov av läkarvård eller sjukhusvård. Brittisk medborgare
som är bosatt i den europeiska delen av brittiska samväldet har också
rätt att vid vistelse i Sverige få sjukvårdsförmåner från svensk försäkringskassa
enligt den svensk-brittiska konventionen av den 9 juni 1956 (se SFS
1957:154).
Ersättning för försäkrads utgifter för läkarvård utgår enligt 2 kap. 2 §
första stycket AFL vid sjukdom som enligt läkares bedömning kräver sådan
vård liksom vid förlossning. Ersättning utgår med tre fjärdedelar av utgifterna.
Har utgifterna överstigit det belopp som de enligt en av Kungl. Maj :t
fastställd taxa — återbäringstaxan — skall beräknas uppgå till, lämnas
dock ersättning endast med tre fjärdedelar av taxans belopp. I utgifter för
läkarvård inräknas kostnader för läkarens resa och för läkarintyg som
fordras för att få ut sjukpenning. Med läkarvård avses inte vård, som lämnas
försäkrad vilken åtnjuter sjukhusvård.
I andra stycket av 2 kap. 2 § AFL ges vissa bestämmelser om återbäringstaxans
innehåll. Tredje stycket av paragrafen upptar särskilda regler om
begränsning av ersättningen för läkarvårdsutgifter för det fall att den försäkrade
vid samma sjukdom uppenbarligen utan fog har sökt mer än en
läkare eller anlitat läkare vid flera tillfällen än som har varit behövligt, liksom
för det fall att han har påkallat besök av läkare i sin bostad eller annor
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
städes fastän han uppenbarligen utan risk för försämring av hälsotillståndet
hade kunnat besöka läkaren. De merkostnader som uppstår i sådana fall
får den försäkrade sj älv bära helt.
Återbäringstaxan den 24 november 1967 (nr 717) avser sådan läkarvård
— däri inbegripen röntgen- och annan undersökning ■— som kan meddelas
av varje läkare liksom röntgenundersökning och röntgen- och radiumbehandling
som utförs av läkare som är särskilt utbildad för detta. Vid
beräkning av ersättning för specialistvård av annan art än den nämnda
skall det emellertid enligt taxan anses att vården hade kunnat meddelas av
varje läkare.
Utgifter för läkarvård som meddelas på läkarens mottagning ersätts enligt
2 § återbäringstaxan efter ett enligt grupptaxa beräknat läkararvode.
Att arvode beräknas efter grupptaxa innebär att — med vissa undantag som
framgår av det följande — alla åtgärder vid ett konsultationstillfälle, inklusive
läkemedelsutskrivning, räknas som en enhet i ersättningshänseende.
Taxan upptar tre grupper. För grupp 1, som omfattar enkel rådfrågning
eller enkel undersökning och behandling utgår arvodet 10 kr. För grupp 2,
som avser konsultation som påkallar mer omfattande eller tidsödande undersökning
eller behandling, utgår arvodet 20 kr., i stockholmsområdet (städerna
Stockholm, Lidingö, Nacka, Solna och Sundbyberg) 25 kr. Grupp 3
slutligen avser konsultation som påkallar en eller flera särskilt krävande
undersökningar eller behandlingar hänförliga till åtgärder som uppräknas
i en särskild förteckning. Alltefter åtgärdens art utgår arvodet antingen 40
kr. (i stockholmsområdet 45 kr.) eller 60 kr. För rådfrågning per telefon
beräknas ett arvode av 5 kr.
Beträffande läkarvård, som meddelas på läkarmottagning driven av sjukvårdshuvudman,
vilken tillgodogör sig erlagda patientavgifter, skall den
försäkrades ersättning för utgiften beräknas enligt grupp 1 i grupptaxan
om inte annorlunda förordnas i särskild ordning. Sådana särskilda förordnanden
om ersättning för läkarvård vid vissa polikliniker har getts den 28
juni, den 22 augusti och den 8 november 1968. De avser vård vid läkarmottagning
driven av Stockholms stad och Göteborgs stad, vid karolinska sjukhuset,
Ersta sjukhus, allmänna barnbördshuset, Kronprinsessan Lovisas
barnsjukhus, barnsjukhuset Samariten, norrbackainstitutet och akademiska
sjukhuset i Uppsala samt Svenska diakonsällskapets epilepsisjukhus. Ersättning
får enligt förordnandena utgå efter en avgift av 20 kr., för akademiska
sjukhusets del 18 kr., under förutsättning emellertid att sjukvårdshuvudmannen
inte tar ut högre avgift.
För sådan röntgenundersökning och röntgen- eller radiumbehandling som
utförs av särskilt utbildad läkare utgår ersättning beräknad efter arvodesbelopp
som differentieras alltefter åtgärden med ett grundarvode av 12 kr.
och tilläggsarvoden på upp till 15 kr. (3 §).
För utgifter för läkarvård vid hembesök utgår, utöver ersättning enligt
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
grupptaxa, även ersättning beräknad på ett inställelsearvode av 15 kr. och
för läkarens resekostnader (4 §). För läkarvård på obekväm tid utgår förhöjning
av det beräknade arvodet, i normalfallet med 50 % — dock högst
med 20 kr. —, vid hembesök med 12 kr. och vid telefonrådfrågning med 5 kr.
(5 §).
6 § återbäringstaxan ger regler om ersättning för laboratorieundersökningar.
Kliniska laboratorieundersökningar indelas i grupper enligt förteckning.
De enklaste ger ej särskild rätt till ersättning. För övriga utgår
alltefter grupperingen ersättning efter en kostnad av 5 till 20 kr.
I beloppen som anges i de särskilda förordnandena avseende viss poliklinikvård
inräknas avgifter för klinisk laboratorieundersökning som utförs
i samband med läkarvården.
Ersättning för utgift för läkarintyg som behövs för att få ut sjukpenning
utgår efter ett arvode av 5 kr. (7 §). Ersättning för materielkostnader utgår
enligt närmare regler för förbandsmateriel, bedövningsmedel, röntgenfilm
och kontrastmedel (8 §).
Organisationen av den öppna vården
I sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) (SjvL) regleras landstingskommunernas
och de landstingsfria städernas skyldighet att meddela såväl
sluten som öppen vård. Beträffande statens sjukvårdsanstalter regleras
verksamheten i särskilda reglementen och stadgor för de olika vårdenheterna.
För sjukvårdsanstalt som drivs av enskild person eller sammanslutning
gäller i första hand Kungl. Maj:ts stadga den 22 april 1960 (nr 114)
angående enskilda sjukhem m. m.
Beträffande vårdskyldighet och vårdavgifter utgör landstingskommun
liksom stad, som ej tillhör sådan kommun, ett sjukvårdsområde (1 §). I
fortsättningen kommer beteckningen landstingskommun att användas för
såväl de egentliga landstingskommunerna som städerna utanför landsting,
om inte annat framgår av sammanhanget.
Med sjukhus förstås en av landstingskommun driven anstalt för ombesörjande
av sådan vård för sjukdom, skada, kroppsfel eller barnsbörd, som
fordrar intagning på anstalt (sluten vård). Vård som ges åt annan än den
som är intagen på sjukhus benämns öppen vård (2 §).
Det åligger landstingskommun att för dem som är bosatta inom sjukvårdsområdet
ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada,
kroppsfel och barnsbörd i den mån annan inte drar försorg därom. Samma
skyldighet att ombesörja vård har landstingskommun gentemot dem, som
vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara bosatta där, om behov av omedelbar
vård föreligger (3 §).
För öppen läkarvård utanför sjukhus skall landstingskommunen vara
indelad i läkardistrikt (4 §).
I varje läkardistrikt i landstingskommun skall finnas minst en provinsial
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
29
läkare. Vidare kan anställas biträdande provinsialläkare och extra provinsialläkare.
I stad som inte tillhör landstingskommun skall finnas minst en
stadsdistriktsläkare i varje läkardistrikt (15 §).
Den som driver sjukhus bestämmer efter vilka grunder och till vilket
belopp vårdavgift skall erläggas till sjukhuset för där meddelad sjukvård
(27 §).
29 § SjvL ger ett generellt förbud för befattningshavare vid sjukhus att
motta särskild ersättning för undersökning, behandling eller skötsel av där
intagen person eller för åtgärd, som står i omedelbart samband med intagning
på eller utskrivning från sjukhuset. Förbudet gäller dock inte med
avseende på åtgärder som har vidtagits vid läkares besök hos den sjuke
utanför sjukhuset.
För öppen vård på sjukhus får läkare efter överenskommelse med landstingskommunen
ta ut särskild ersättning av den vårdsökande. För öppen
vård utanför sjukhus får provinsialläkare, biträdande provinsialläkare och
extra provinsialläkare liksom vikarie för sådan läkare inte ta ut högre
ersättning av den vårdsökande än som följer av överenskommelse med landstingskommunen.
Vid landstingens sjukhus hade tidigare de dåvarande lasarettsläkarna (de
motsvaras numera av överläkarna) egna mottagningar för öppen vård. I
viss utsträckning avstod de från denna verksamhet till förmån för underordnade
läkare. Främst var detta fallet beträffande jourmottagning och
eftervårdsmottagning. Genom införandet av 1959 års sjukhuslag, som sedermera
har ersatts av SjvL, har den öppna vården vid sjukhusen fått en helt
förändrad ställning. Den tidigare rätten för lasarettsläkare att driva och
tillåta underordnade läkare att driva privatpraktik på sjukhusen har förvandlats
till ett tjänsteåliggande att, med utnyttjande av klinikens personal
och utrustning, lämna vård i enlighet med landstingskommunens åliggande
enligt SjvL att ombesörja öppen sjukvård.
Läkare som tjänstgör vid landstingens lasarett är enligt lasarettsläkaravtalet
regelmässigt skyldiga att i sin verksamhet inom den öppna vården
följa den s. k. lasarettsläkartaxan, som i huvudsak överensstämmer med
återbäringstaxan. Endast beträffande laboratorieundersökningar föreligger
skillnader. Ersättning för läkarintyg regleras ej i avtalet.
Den öppna vården vid Stockholms stads och Göteborgs stads sjukhus bedrivs
huvudsakligen i form av poliklinikmottagning, jourmottagning och
privatpraktik.
En poliklinik är antingen direkt inordnad under vederbörande sjukhusklinik,
varvid dennas underordnade läkare också tjänstgör vid polikliniken,
eller fristående från sjukhusklinik, varvid vården meddelas av särskilda
poliklinikläkare. För jourmottagning får läkare i princip ta ut ersättning
efter återbäringstaxan.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
Sjukhusläkarna hos Stockholms stad har i princip rätt att utöva privatpraktik
på sjukhusen. För biträdande överläkare och underläkare gäller den
förutsättningen att privatpraktik får bedrivas »i sådan utsträckning, å sådana
lokaler och å sådan tid, att sjukhusarbetet icke blir lidande eller att
verksamheten i övrigt icke träder stadens berättigade intressen för nära».
För underläkare fordras dessutom vederbörande överläkares tillstånd. För
vissa tjänster gäller särskilda inskränkningar. För de nyttigheter som sjukhuset
tillhandahåller erlägger läkaren i vissa fall ersättning till staden.
Rätt att driva privatpraktik inom Göteborgs stads sjukhus har i princip
överläkare och biträdande överläkare. Ersättning till huvudmannen erläggs
enligt särskilda bestämmelser.
För den öppna vården vid allmänna sjukhuset i Malmö gäller att överläkare
och biträdande överläkare inte är taxebundna. Underläkare är däremot
i princip skyldiga att tillämpa återbäringstaxan. För annan mottagning
än jourmottagning erlägger läkaren viss ersättning per besök till huvudmannen.
Vid de kommunala undervisnings sjukhusen föreligger vissa särskilda förhållanden.
Så tillerkänns t. ex. vissa akademiska lärare med kombinerad
kommunal och statlig tjänst (professorer, laboratorer och kliniska lärare)
tätt till privatmottagning på sjukhuset.
Vad avser de statliga sjukhusen bedrivs poliklinikvård vid karolinska
sjukhuset efter samma principer som vid Stockholms stads och Göteborgs
stads sjukhus. Efter tillstånd av sjukhusdirektionen får privatmottagning
bedrivas av överläkare, biträdande överläkare eller vikarie för sådan. Överläkare
och biträdande överläkare är inte taxebundna.
Underläkare skall i de fall de har rätt att uppbära ersättning från patient
tillämpa återbäringstaxan. Vid akademiska sjukhuset i Uppsala bedrivs
också den öppna vården i form av poliklinikvård, jour- och eftervård och
privatmottagning. Ersättningarna till läkarna utgår enligt samma principer
som vid karolinska sjukhuset. Samma gäller för statliga läkartjänster vid
serafimerlasarettet, Sabbatsbergs sjukhus och S:t Görans sjukhus.
I och med att SjvL trädde i kraft den 1 juli 1963 utvidgades landstingens
ansvar som sjukvårdshuvudmän inom landstingsområdet till att i princip
omfatta även hela den öppna vården utanför sjukhus. Som framgår av den
inledande översikten över SjvL:s bestämmelser, begränsades dock den närmare
regleringen av denna vård till vård som meddelas av tjänsteläkare. I
samband härmed överfördes provinsialläkarväsendet till landstingen.
De landstingsanstållda provinsialläkarna är enligt avtal med huvudmännen
skyldiga att inte överskrida lasarettsläkartaxan. Beträffande sjukbesök
och annat som inte omfattas av lasarettsläkartaxan tillämpas återbäringstaxans
bestämmelser. I den mån arvode erlagts för besök på mottagning
betalar läkaren ersättning till landstinget.
Kungl. Maj ds proposition nr 125 år 1969
31
Ett tiotal provinsialläkare, som vid provinsialläkarreformen 1963 föredrog
att icke övergå till landstingskommunalt huvudmannaskap kvarstår
f. n. på övergångsstat i statlig tjänst.
Enligt gällande avlöningsbestämmelser äger innehavare av eller vikarie
på sådan tjänst åtnjuta inkomster enligt gällande taxa, varmed avses provinsialläkartaxan
den 10 maj 1963 (nr 160).
Arvodesbeloppen i provinsialläkartaxan anknyter till återbäringstaxans
belopp. Beloppen skiljer sig endast beträffande sättet för beräknande av
ersättning av resekostnader vid hembesök m. m. I provinsialläkartaxan regleras
vidare läkarens skyldighet att erlägga ersättning till huvudmannen.
Denna ersättning tillförs en fond för vidareutbildning av provinsialläkare.
Stadsdistriktsläkare som finns i Stockholm, Göteborg och Malmö är taxebundna
för vård av obemedlade patienter inom distriktet. För övrig vård är
distriktsläkaren inte taxebunden. Läkaren erhåller viss lön av staden och
svarar i regel själv för sina allmänna mottagningskostnader.
En kraftigt ökad sjukvårdskonsumtion kan avläsas inom den öppna
läkarvården. Utvecklingen återspeglas i antalet läkarbesök, som på tio år
har ökat från 15 milj. till omkring 20 milj. läkarbesök per år. Av riksförsäkringsverkets
kvittoundersökning för år 1966 framgår följande beträffande
fördelningen av läkarbesök i öppen vård på olika läkarkategorier:
Provinsialläkare och stadsdistriktsläkare....................... 24,5 %
Överläkare............................................... 20,5 %
Underläkare ................................................ 20,3 %
Poliklinikvård ............................................. 8,8 %
Privatpraktiserande läkare.................................... 25,9 %
Synpunkter på ersättningsreglernas verkan
Återbäring utgår enligt bestämmelserna med 75 % av den försäkrades
utgift för läkarvård i den mån kostnaden inte överstiger återbäringstaxans
normer. Det belopp varmed kostnaden kan överstiga normen stannar i sin
helhet på den försäkrade.
Riksförsäkringsverket gjorde år 1966 en statistisk undersökning av läkarvårdskvitton
för att med ledning av de debiterade läkarvårdsarvodena utröna
hur stor täckning för den försäkrades utgift den lämnade återbäringen
verkligen gav. Resultatet visade en återbäring av 52,8 % för stockholmsområdet
och 64,2 % för riket i övrigt.
De nuvarande återbäringsnormerna, som gäller från den 1 januari 1968,
innebar en uppräkning av taxenivån med genomsnittligt ca 35 % i förhållande
till den som gällde 1966. Verkan av uppräkningen har riksförsäkringsverket
försökt mäta genom en statistisk undersökning av vissa läkarvårdskvitton,
som har legat till grund för utbetalning av läkarvårdsersättning
i september 1968.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
I undersökningen ingick endast kvitton, som upptog enbart besök på
läkares mottagning enligt 2 § i återbäringstaxan. Urvalsundersökningen
omfattade ca 80 000 besök på läkares mottagning. Kvittomaterialet uppdelades
på olika läkarkategorier på så sätt att varje i materialet representerad
läkare hänfördes till kategori med hänsyn till sin huvudsakliga sysselsättning.
För var och en av de olika taxegrupperna i återbäringstaxan uträknades
det erlagda medelarvodet för de olika läkarkategorierna i stockholmsområdet
och i riket i övrigt. Vidare ställdes medelarvodena i relation till återbäringstaxans
motsvarande belopp. Resultaten framgår av tabell 1 i tabellbilagan.
Vässa av undersökningsresultaten grundar sig på ett fåtal besök
och måste därför tolkas med stor försiktighet.
Resultaten visar bl. a. att en försäkrad som anlitar läkare inom stockholmsområdet
i genomsnitt för alla taxegrupper får betala ett medelarvode
som överstiger återbäringstaxans normer med 15,0 % hos stadsdistriktsläkare,
33,4 % hos överläkare, 5,4 % hos underläkare och 42,5 % hos privatpraktiker
eller i medeltal för alla olika läkarbesök 31,4 %. Motsvarande
siffror för landet i övrigt är för vård hos provinsialläkare 0,1 %, stadsdi
strikt släkare 11,8 %, överläkare 4,6 %, underläkare 3,0 % och privatpraktiker
32,5 % eller i medeltal 9,6 %.
Dessa resultat innebär en genomsnittlig återbäring inom stockholmsområdet
av 55,8 % och i riket i övrigt av 68,6 %.
Av vad som i det föregående anförts framgår att det försäkringsskydd
som reglerna om ersättning för utgifter för läkarvård avser att ge i själva
verket växlar i hög grad. För den enskilde kan detta ha stor betydelse. En
undersökning som avser förhållandena år 1965 visar att mer än 50 % av
sjukförsäkringens återbäring för läkarvård betalades ut till endast 10 %
av det totala antalet försäkrade. Årsbeloppet för återbäringen översteg i
dessa fall 100 kr. per försäkrad.
Återbäringssystemet tillämpas i regel så att den försäkrade vid läkarbesöket
erlägger hela läkararvodet varefter han mot avlämnande av läkarvårdskvittot
får ersättning för utgiften från försäkringskassan.
För att få ut läkarvårdsersättningen står två vägar till buds för den försäkrade,
nämligen besök hos försäkringskassan eller anlitande av posten.
Gjorda undersökningar tyder på att de försäkrade föredrar att göra personliga
besök hos försäkringskassan om inte kassans expedition ligger alltför
avlägset. Oavsett vilket förfaringssätt den försäkrade väljer är det emellertid
uppenbart att systemet ger upphov till besvär och tidsutdräkt för den
försäkrade.
En annan för den försäkrade enklare metod praktiseras vid vissa sjukvårdsinrättningar,
bl. a. sådana polikliniker som berörs av de i det föregående
angivna särskilda taxebesluten. Den innebär att den försäkrade
endast betalar den del av läkarvårdskostnaden som slutligen skall stanna
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
på honom. Återstoden uppför huvudmannen på samlingsräkning som månadsvis
tillställs försäkringskassan. Metoden tillämpas vanligen endast för
försäkrade i den försäkringskassa inom vars område sjukhuset är beläget.
Det är uppenbart att den vanliga metoden även från försäkringsadministrationens
synpunkt är mindre rationell än den som praktiseras inom
poliklinikvården. Det finns inte något statistiskt underlag som möjliggör en
mera exakt beräkning av försäkringskassornas kostnader för handläggning
av läkarvårdskvitton. Det är förenat med stora svårigheter att försöka renodla
denna kostnadsfaktor, eftersom såväl personal som lokaler och utrustning
jämsides utnyttjas för flera olika verksamhetsgrenar. Vissa beräkningar
kan emellertid göras på grundval av uppgifter från de rationaliseringsundersökningar,
som utförts hos försäkringskassorna.
Enligt en inom RAF A-utredningens kansli gjord beräkning kan den andel
av försäkringskassornas lönekostnader som avser sjukvårdsförsäkringen
uppskattas till ca 25 milj. kr. Inräknat försäkringskassornas övriga förvaltningskostnader
beräknas sjukvårdsförsäkringens administration kosta ca
36 milj. kr. Härav kan 25 % beräknas belöpa på andra sjukvårdsförmåner
än läkarvårdsersättning. Med ledning av dessa beräkningar kan man i stora
drag uppskatta försäkringskassornas administrationskostnader för läkarvårdsersättning
till omkring 30 milj. kr. Antalet tjänstemän som sysselsätts
med dessa arbetsuppgifter kan beräknas till närmare 1 000 och administrationskostnaden
per läkarvårdskvitto till omkring 1: 50 kr.
De läkare som är anställda av sjukvårdshuvudmännen uppbär lön av
huvudmannen och har enligt den nu gällande ordningen därutöver rätt att
uppbära arvode från patienter i öppen vård. Av de arvoden, som läkaren
tillgodogör sig av patienten erlägger läkaren en viss del i efterskott till
huvudmannen såsom ersättning för utnyttjande av lokaler, biträdande personal,
förbrukningsmateriel m. m. Denna ersättning till huvudmannen är i
realiteten ett medel att avpassa läkarens totalinkomst till avsedd nivå. Det
är i praktiken inte mottagningskostnadernas nivå utan i stället förhållandet
mellan återbäringstaxans, arvodestaxans och den avsedda totalinkomstens
nivå, som bestämmer storleken av ersättningen.
Förslag till omläggning av ersättningssystemet
Som framgår av det tidigare anförda finns det starka skäl för en reformering
av sjukförsäkringens läkarvårdsersättning.
Enligt den grupptaxa som nu gäller för läkarvårdsersättningen varierar
arvodesbeloppen mellan 10 och 60 kr. beroende på behandlingens art och
omfattning. För läkarvård som meddelas på obekväm tid får arvodet höjas
med 50 %, dock med högst 20 kr. Arvodesbeloppen enligt grupptaxan skall
alltså variera mellan lägst 10 kr. och högst 80 kr. per besök. Eftersom
patienten slutligt svarar för 1/4 av kostnaden kan patientens egen kostnad
vid taxebunden läkarvård variera mellan 2:50 och 20 kr. per läkar - 3 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 125
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
besök. Härtill kommer kostnader för röntgen- och laboratorieundersökningar
m. m. Särskilt vid upprepade läkarbesök kan läkarvården betyda
kännbara kostnader för den sjuke.
Det framstår från rättvisesynpunkt som angeläget att utjämna skillnaden
mellan olika patienters kostnader i öppen vård. En förstärkning av
försäkringsskyddet för patienter som behöver en omfattande och dyrbar
vård är påkallad.
Patientens kostnad bör göras i möjligaste mån oberoende av arten och
omfattningen av den behandling som getts. Ersättningen från försäkringen
bör vidare bestämmas så att den kostnad som slutligen stannar på den
försäkrade under sjukdom blir förhållandevis låg.
Den försäkrade bör inte heller vid läkarbesöket belastas med större utlägg
än som slutligen skall stanna på honom. Den del av läkarvårdskostnaden
som sjukförsäkringen ersätter skall han alltså inte behöva förskottera.
En sådan metod medför uppenbarligen stora fördelar för de försäkrade
även rent praktiskt. Patienten slipper både att ligga ute med pengar
för läkarvården och att gå till försäkringskassan för att få återbäring.
Genom de angivna åtgärderna bör den öppna vården också kunna vinna
i konkurrenskraft gentemot den slutna vården, som ju f. n. är betydligt
billigare för patienten än den öppna samtidigt som den för sjukvårdshuvudmännen
är mycket kostsammare. En överföring av sjukvårdsefterfrågan
till öppnare vårdformer bör alltså kunna främjas av reformeringen av
sjukförsäkringens ersättningssystem.
Den vård som de offentliga sjukvårdshuvudmännen tillhandahåller svarar
för närmare 75 % av hela vårdvolymen i öppen vård, vilken f. n. uppgår
till inemot 20 milj. läkarbesök per år. Det förslag som framläggs i denna
promemoria avser all den offentliga öppna läkarvården men däremot inte
privatläkarna. Kontakter har tagits med Sveriges läkarförbund angående
möjligheterna att finna en lämplig lösning även för privatläkarna. Förevarande
förslag torde emellertid kunna genomföras oberoende av om man
härvidlag kan komma fram till ett liknande system eller ej.
Ett system med enhetlig läkarvårds av gift bör omfatta alla utgifter för
läkarvård som 2—8 §§ återbäringstaxan avser. Här avses alltså läkarvård,
vare sig den lämnas på läkarens mottagning eller vid hembesök, röntgenundersökningar
och röntgen- eller radiumbehandlingar, laboratorieundersökningar
och intyg för sjukpenning. Läkarens resekostnader vid hembesök,
läkarvård på obekväm tid och materielförbrukning bör inte heller föranleda
särskild debitering.
Beräkningar av de försäkrades nuvarande medelkostnader inom återbäringstaxans
ram för läkarvård som tillhandahålls av sjukvårdshuvudmännen
redovisas i tabellbilagan till promemorian. Till utgångspunkt för beräkningarna
har beträffande grupptaxevård tagits medeltaxebeloppen för
vård på läkares mottagning, vilka ger en bild av hur mycket ett läkarbesök.
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
genomsnittligt kostar. Dessa belopp har framrälmats med ledning av de
uppgifter som erhållits i riksförsäkringsverkets undersökning av läkarvårdskvitton
i september 1968. Medeltaxebeloppet — vilket utgör medelvärdet
av de belopp i återbäringstaxan som svarar mot de av läkaren gjorda besöksgrupperingarna
— har för läkare med huvudsaklig sysselsättning som
anställd hos sjukvårdshuvudman på detta sätt beräknats till 28: 77 kr.
för stockholmsområdet, 22: 05 kr. för riket i övrigt och 22: 55 kr. för riket
i dess helhet.
Till dessa medeltaxebelopp har lagts de ersättningsgilla kostnaderna för
hembesök, laboratorieundersökningar, röntgenundersökningar etc. som enligt
det förut anförda bör omfattas av det enhetliga ersättningssystemet,
utslagna på totalantalet konsultationer. Resultatet har blivit en genomsnittlig
ersättningsgill totalkostnad för stockholmsområdet på 36:20 kr.,
riket i övrigt 29: 77 kr. och hela riket 30: 28 kr.
Motsvarande beräkningar för poliklinikvård ger ett resultat för stockholmsområdet
av 27: 55 kr., för riket i övrigt 24: 87 kr. och för hela riket.
26: 21 kr.
Väger man samman grupptaxevård och poliklinikvård med hänsyn tagen
till besöksfrekvensen blir den genomsnittliga ersättningsgilla totalkostnaden
i avrundade tal för stockholmsområdet 32 kr. och för riket i övrigt
28 kr. eller för riket i dess helhet 29 kr.
I samband med en omläggning av ersättningssystemet bör den nuvarande
ersättningsnivån höjas. Därigenom ges sjukvårdshuvudmännen en bättre
kostnadstäckning i den öppna vården och därmed en stimulans till den
önskvärda utbyggnaden av denna vårdform. Inom ramen för en höjd ersättningsnivå
kan man också komma ifrån den skillnad mellan stockholmsområdet
och landet i övrigt som nu föreligger och som alltmer har kommit
att framstå som omotiverad. Det föreslås att ersättningssystemet i princip
skall anknytas till en avgiftsnivå på 38 kr. per besök.
Förslaget innebär alltså att avgiften för en patient som anlitar läkarvård
som tillhandahålls av sjukvårdshuvudman i regel skall vara 38 kr.
per besök. Därutöver beräknas inte någon särskild ersättning för undersökningar
vid röntgen- eller laboratorieavdelning. Avgiften är avsedd atS
gälla även för det fall att läkare på den mottagning där patienten först har
sökt vård remitterar patienten vidare till annan mottagning hos sjukvårdshuvudmannen.
Systemet bör verka så, att patienten och försäkringen
inte betalar mer än en vårdavgift första gången den försäkrade uppsöker
ett sjukhus för öppen vård. Vid återbesök bör gälla att nya ersättningsbelopp
på 38 kr. beräknas. Avgiften 38 kr. bör gälla även när patient bär
remitterats från privatpraktiserande läkare direkt till sjukvårdshuvudmans
röntgen- eller laboratorieavdelning för undersökning.
Röntgen- och radiumbehandlingar förekommer ofta i serier. Den enhetliga
läkarvårdsavgiften kan inte utsträckas att gälla hela sådana be
-
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
handlingsserier. Det föreslagna systemet bör bär tillämpas så att varje
behandling ersätts som ett särskilt läkarbesök.
Endast för läkarvård vid hembesök bör en annan avgift än 38 kr. tilllämpas.
Kostnaderna för sådana besök blir regelmässigt högre än för vård
på läkarens mottagning. Mot bakgrunden härav bör avgiften vid hembesök
sättas högre än i normalfallet. Skillnaden bör överstiga det självriskbelopp,
vanligen 4 kr., som enligt sjukreseförordningen den 25 maj 1962 (nr
385) gäller beträffande ersättning för den försäkrades egna resekostnader
vid besök hos läkaren. Ett pålägg av 8 kr. synes skäligt, vilket innebär
en avgift av 46 kr.
Patientens nettontgift för läkarvård, dvs. den del av läkarvårdskostnaden
som slutligen stannar på den försäkrade, uppgår inom den nuvarande
återbäringstaxans ram genomsnittligt till ca 7 kr. per konsultation. I det
nya systemet bör denna andel behållas på samma nivå. Patientandelen
föreslås därför till 7 kr.
Av skäl som nyss utvecklats bör patientkostnaden sättas högre vid hembesök.
Skillnaden i avgift är 8 kr. Det är uppenbart att de särskilda kostnader
för ett hembesök som drabbar patienten enligt nuvarande återbäringsregler
vanligen uppgår till minst detta belopp. Avgiftsskillnaden bör
falla på patienten och patientandelen vid hembesök föreslås därför till 15 kr.
Ersättningen från sjukförsäkringen blir i enlighet med det sagda genomgående
31 kr. per besök.
För att syftet med reformen skall nås bör som villkor för ersättning från
■sjukförsäkringen gälla att för vården inte tas ut högre avgift än 38 kr. eller
vid hembesök 46 kr. per besök.
I det föregående har bestämmelserna om rådfrågning per telefon inte
berörts. Det synes önskvärt att även sådan förs in i det nya ersättningssystemet
när det gäller läkarvård som tillhandahålls av sjukvårdshuvudman.
En enhetlig avgiftsnivå utan tillägg för det fall att rådgivningen skett
på obekväm tid bör bestämmas. Beträffande sådan telefonrådfrågning som
nu åsyftas föreslås därför i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande
bestämmelser att återbäring skall utgå med 4 kr. under förutsättning
att högre avgift än 6 kr. inte tas ut.
“ Möjligheten att debitera patient för telefonkonsultationer torde ha den
största praktiska betydelsen när konsultationen har lett till utskrivning
''av läkemedel. F. n. är det vanliga förfaringssättet i dessa fall att läkaren
ånger det arvode han begär i samband med att han telefonerar in receptet
till apoteket. Apoteket inkasserar då det begärda läkararvodet av patienten
i samband med att patienten hämtar medicinen på apoteket och tillställer
läkaren beloppet. Förfaringssättet torde med de modifikationer som
följer av en nettodebiteringsmetod kunna användas även i det föreslagna
ersättningssystemet för den av sjukvårdshuvudmännen drivna öppna vården.
Kungl. Maj.is proposition nr 125 år 1.969 37
Systemet bör omfatta all sjukvård som meddelas av läkare hos sjukvårdshuvudman.
Beträffande läkare vid sjukhus avses därvid all läkarvård
som han meddelar vid sjukhuset. Även läkarvård i jourtjänst för hembesök,
som huvudman organiserar med deltagande av läkare som eljest inte
är anställd hos honom, ingår i den vård som här avses.
I tillämpningen bör observeras att sjukförsäkringen har begränsats till
att ge, förutom hjälp till barnaföderskor, endast ersättning vid sjukdom.
Utgifter för undersökning och vård som meddelas utan att sjukdom föreligger
ersätts inte. Således utgår inte ersättning för förebyggande hälsovård.
Någon definition av begreppet sjukdom finns inte i AFL. Tillämpningen
av detta begrepp, som alltså är avgörande för ersättningsrätten, bygger
på uttalanden i förarbetena till den tidigare lagen om allmän sjukförsäkring.
Dessa uttalanden innebär i huvudsak följande. Vid bedömandet av
huruvida sjukdom föreligger bör man i första hand hålla sig till vad som
enligt vanligt språkbruk och gängse läkarvetenskaplig uppfattning är att
anse som sjukdom. Med denna utgångspunkt kan som sjukdom betecknas
varje onormalt kropps- eller själstillstånd, som inte sammanhänger
med den normala livsprocessen. De störningar och fysiologiska förändringar,
som står i samband med det naturliga åldrandet, bör inte anses som
sjukdom. Inte heller bör ett medfött lyte i och för sig betraktas som sjukdom.
Vid bedömningen bör emellertid även skälighetssynpunkter beaktas.
Söker en person läkare och har han skäl att anta att han är sjuk, bör således
ersättning kunna utges även om läkaren inte kan konstatera någon
sjukdom. Ersättning bör också utges vid vård, som föranleds av medfödda
kroppsfel och genom vilken arbetsförmågan hos den vårdade kan höjas.
Operation för t. ex. skelögdhet bör ersättas. Däremot bör ersättning inte
utgå då fråga är om åtgärder, som huvudsakligen är betingade av ansökan
att förbättra utseendet. I tveksamma fall bör ersättning ulges, då den lämnade
vården enligt läkarens utsago är att betrakta som vård vid sjukdom.
Som framgår av det anförda lämnas både inom och utom sjukhus vård
som inte är ersättningsberättigad enligt sjukförsäkringens regler. Vid sådan
vård finns således inte utrymme för sjukvårdshuvudmannen att debitera
försäkringskassan någon del av vårdkostnaden.
Som inledningsvis nämnts är ett krav på det nya systemet att den försäkrade
inte belastas med större utlägg vid läkarbesöket än som motsvarar
den kostnad som slutligen skall stanna på honom. Principen om en såvitt
möjligt enhetlig läkarvårdskostnad innebär också att avgiften för läkarvården
inte är direkt beroende av den behandlande läkarens arbetsinsats
i det enskilda fallet. Detta leder till att ersättningen för vården inte längto
bör uppbäras av läkaren utan av sjukvårdshuvudmannen. Därmed skapas
enkelt förutsättningar för att försäkringskassan på samma sätt som nu
förekommer t. ex. i sluten vård betalar försäkringsersättningen direkt till
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
huvudmannen. Under förutsättning att patienten tillhör försäkringskassa
eller är svensk medborgare och det är fråga om vård som avses i 2 kap.
8 § AFL eller patienten på grund av överenskommelse med främmande
stat har rätt till sjukvårdsförmåner från försäkringen skall han således
inte behöva erlägga större del av läkarvårdskostnaden än som överstiger
försäkringens ersättning, dvs. inte mer än 7 kr. per besök eller vid hembesök
15 kr. per besök.
Metoden med direktdebitering från sjukvårdshuvudmannen till försäkringskassan
innebär för den försäkrade att han efter läkarbesök behöver
träda i förbindelse med försäkringskassan endast om han skall lyfta ersättning
för resa till läkaren eller sjukpenning.
För försäkringskassorna kan den föreslagna metoden ge möjligheter till
betydande rationaliseringsvinster. Därvid förutsätts att ett lämpligt avräkningsförfarande
kommer till stånd mellan kassorna och sjukvårdshuvudmännen.
Ett sådant bör utarbetas i samråd mellan riksförsäkringsverket
och sjukvårdshuvudmännens organisationer. Frågan om kontrollen får
därvid även tas upp till överläggning. Rationaliseringsvinsten för försäkringskassorna
kan i pengar uppskattas till åtminstone 10 milj. kr. om året.
Även för sjukvårdshuvudmännen som ansvariga för den öppna vården liksom
för läkarna bör metoden ha väsentliga fördelar, då läkarna kan frigöras
från bestyr med att inkassera patientarvoden och utfärda kvitton
m. m. och i stället får möjlighet att ägna motsvarande tid åt egentlig sjukvårdande
verksamhet.
Systemet innebär att läkaren i fortsättningen får hela ersättningen för sitt
arbete från huvudmannen i stället för som nu en del av sin inkomst från
patientarvoden. Den omreglering av formerna för ersättningen till läkaren
för vården, som blir en följd av det nya systemet, har karaktären av en
avtalsfråga som det ankommer på läkarnas och huvudmännens organisationer
att lösa. Ingenting hindrar naturligtvis att i det avlöningssystem
som skall tillämpas inrymmes moment av prestationsersättning.
Vid de överläggningar som har hållits med representanter för sjukvårdshuvudmännen
har dessa gett förslaget sitt stöd. Svenska landstingsförbundet
har tillkännagett sin beredvillighet att snarast möjligt ingå överläggningar
med riksförsäkringsverket om erforderliga tekniska förberedelser
för en övergång till det nya systemet.
Förslagets genomförande fordrar ändring i 2 kap. 2 § AFL. Första stycket
av paragrafen innehåller i nuvarande lydelse —- förutom bestämmelser
som anger vad som anses ingå i utgifter för läkarvård — allmänna regler
om ersättning för utgifterna, vilka innesluter bemyndigande för Kungl.
Maj :t att utfärda återbäringstaxa. Reglerna innebär i princip att återbäring
skall utgå med tre fjärdedelar av utgifternas belopp. I det nya systemet
kan återbäringen inte på sådant sätt bestämmas till en viss andel av utgiften.
Det föreslås därför att denna ersättningsnorm utmönstras och
Kungl. Mnj:ts proposition nr 125 år 1969
39
bestämmelsen i detta hänsende ges innehållet att ersättning utgår enligt
grunder som Kungl. Maj :t fastställer. Som en följd av ändringen bör de
närmare bestämmelserna i paragrafens andra stycke angående återbäringsiaxans
innehåll upphävas. I det nya återbäringssystemet, som avser den av
sjukvårdshuvudmännen tillhandahållna läkarvården, är återbäringen 31 kr.
oavsett om läkarvården lämnats på mottagning eller vid hembesök. Något
utrymme för tillämpning av den särskilda nedsättningsregeln i andra punkten
av tredje stycket finns därför inte och det förordas att regeln utgår
ur lagen. En motsvarighet till regeln, inskränkt till det område där den
fortfarande kan tillämpas, har lämpligen sin plats i de ersättningsgrunder
som Kungl. Maj :t fastställer.
Även 29 § SjvL bör i enlighet med det förut anförda ändras och i sin
nya lydelse innehålla ett generellt förbud för den som är anställd i sjukvårdande
verksamhet som avses i SjvL att för egen del mottaga ersättning
av patient som undersöks eller behandlas inom verksamheten. Motsvarande
ändringar bör göras i reglementena för de statliga sjukhusen.
Vidare krävs en omarbetning av återbäringstaxan, i vilken grunderna för
försäkringens ersättning för läkarvård lämpligen bör tas in, liksom av provinsialläkartaxan.
De nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 januari 1970. Det får
ankomma i första hand på riksförsäkringsverket att i god tid före denna
tidpunkt överväga de olika detal j spörsmål som måste lösas innan reformen
sätts i kraft.
2. Vårdavgift i sluten sjukvård
Nuvarande ordning
För de grundläggande bestämmelserna om vårdskyldighet och vårdformer
har redogörelse lämnats i samband med redogörelsen för den öppna
vårdens organisation i föregående avsnitt av denna PM. Som därvid även i
korthet omnämnts, bestämmer enligt 27 § SjvL den som driver sjukhus efter
vilka grunder och till vilket belopp vårdavgift skall erläggas. Paragrafen
innehåller dock vissa bestämmelser som begränsar friheten i avgiftssättningen.
Beträffande vårdavgift som det jämlikt lagen om socialhjälp eller
barnavårdslagen åligger kommun att vidkännas skall gälla vad i dessa
lagar är stadgat. Om vårdavgift sätts till lägre belopp för sjuka från det
egna sjukvårdsområdet (s. k. inomlänspatienter) än för andra sjuka (s. k.
utomlänspatienter) får till sistnämnda grupp ej hänföras den som vid intagningen
var bosatt inom sjukvårdsområdet. Vårdavgift får inte uttas för
vård och underhåll på allmän sal av den som enligt smittskyddslagen är
berättigad att kostnadsfritt åtnjuta vård och underhåll på sjukhus.
Vårdavgifterna brukar numera fastställas efter rekommendation av huvudmännens
centrala organisationer och är i allt väsentligt desamma över
40
Kungl. Maj.t.s proposition nr 125 år 1969
hela landet. Avgiften för vård på allmän sal av patient från det egna sjukvårdsområdet
är sålunda f. n. 5 kr. för vårddag. Fastställda avgifter för
utomlänspatienter är avsevärt högre, enligt 1968 års avtal t. ex. som regel
220 kr. per vårddag för akutpatienter. För vård på halvenskilt rum är avgiften
i allmänhet 15 kr. högre och för vård på enskilt rum i allmänhet 30 kr.
högre än avgiften för vård på allmän sal.
Sjukvårdshuvudmannens vårdskyldighet omfattar som förut nämnts inte
bara dem som är bosatta inom sjukvårdsområdet utan även dem som under
vistelse inom området blir i behov av omedelbar vård. Då det inte ansetts
skäligt att låta dessa senare patienter erlägga de höga utomlänsavgifterna,
har huvudmännen träffat särskilda överenskommelser (utomlänsavtal),
det senaste från år 1968, om ersättning för vård av vissa utomlänspatienter.
Avtalet gäller med vissa undantag dels patienter som drabbats av sjukdom
eller skada under vistelse inom främmande sjukvårdsområde, dels patienter
som för specialistvård remitterats till främmande sjukhus av någon hos
hemlandstinget anställd överläkare, bitr. överläkare eller länsortodontist.
Avtalet innebär, att sådan utomlänspatient på allmän sal eller den för patienten
betalningsskyldige endast har att erlägga en patientavgift, som överensstämmer
med inomlänsavgiften. Återstoden av utomlänsavgiften bestrids
enligt avtalet av patientens hemlandsting.
De statliga sjukhusen berörs inte av SjvL. Den ordning, för vilken redogörelse
här har lämnats, tillämpas emellertid i sina huvuddrag även för de
statliga sjukhusens de!.
Enligt 2 kap. 4 § sista stycket AFL räknas såsom sjukhus vid tillämpning
av lagen i första hand allmänt sjukhus. Därmed avses sjukvårdsinrättning,
som tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som drivs av
landstingskommun eller stad som ej tillhör landstingskommun. Dock räknas
inte till allmänt sjukhus sjukvårdsinrättning, som är anordnad vid ålderdomshem
eller annat hem som avses i 18 § lagen om socialhjälp. Sjukvårdsinrättning
som riksförsäkringsverket förfogar över anses också såsom allmänt
sjukhus. Slutligen anses såsom sjukhus i lagens mening de andra sjukvårdsinrättningar
än allmänna sjukhus, som upptagits i en av Kungl. Maj :t
fastställd förteckning (kungörelse den 15 december 1967 (nr 903) med förteckning
över vissa sjukvårdsinrättningar, vilka skall anses som sjukhus
enligt lagen om allmän försäkring). Med hemortssjukhus menas allmänt
sjukhus, drivet av landstingskommun eller stad, inom vars område den försäkrade
är bosatt.
Med sjukhusvård förstås enligt 2 kap. 4 § tredje stycket AFL vård, som
på sjukhus lämnas där intagen försäkrad, liksom även vård på annan sjukvårdsinrättning,
om vården bereds genom riksförsäkringsverkets försorg.
Ersättning för den försäkrades utgifter för sjukhusvård utgår enligt 2 kap.
4 § första stycket AFL, om vården varit erforderlig på grund av sjukdom
eller förlossning. Då vården beretts på hemortssjukhus utgår ersättning med
41
Kungl. Maj.is proposition nr 125 år 1969
belopp, som motsvarar den för sådan vård vid sjukhuset tillämpade avgiften
på allmän sal. Har vård inte kunnat beredas på hemortssjukhus eller har
behovet av sjukhusvård uppkommit utanför det sjukvårdsområde, där den
försäkrade är bosatt, och har han därför måst intas på annat allmänt sjukhus,
utgår ersättningen med belopp som motsvarar den lägsta avgift mot
vilken den försäkrade kunnat erhålla vården på sjukhuset. I övriga fall —
förutom vid vård som genom riksförsäkringsverkets försorg beretts på
vissa sommarkurorter där särskilda regler gäller — utgår ersättning med
belopp motsvarande den lägsta avgift mot vilken den försäkrade kunnat erhålla
vården på allmän sal vid hemortssjukhus lämpat för vården i fråga.
Kungl. Maj :t kan enligt bemyndigande i AFL fastställa taxa för beräkningen
av nyssnämnda ersättningar. Har en sådan taxa fastställts, utgår
inte ersättning från försäkringen för det belopp, varmed vårdavgiften överstiger
i taxan angivet belopp. Bestämmelsen har hittills inte tillämpats.
Enligt 3 kap. 4 § tredje stycket AFL skall för dag då försäkrad åtnjuter
sjukhusvård sjukpenningen minskas med 5 kr., dock med högst hälften av
sjukpenningens belopp. Eftersom avdraget är maximerat till hälften av sjukpenningens
belopp, är det först i sjukpenningklass nr 6, där sjukpenningen
utgör 10 kr., som avdraget kommer att uppgå till 5 kr.
För vissa kvinnliga försäkrade gäller särskilda regler om sjukpenning.
Enligt 3 kap. 4 § fjärde stycket AFL utgör sjukpenningen vid sjukhusvård
lägst 6 kr. för kvinnlig försäkrad, om hon stadigvarande sammanbor med
barn under tio år till henne eller hennes make eller till någon, med vilken
hon stadigvarande sammanbor och med vilken hon varit gift eller har eller
har haft barn. Med barn likställs enligt 20 kap. 2 § AFL adoptivbarn och fosterbarn.
Under tid då kvinnlig försäkrad jämlikt 3 kap. 14 § AFL inte kan
komma i åtnjutande av grundsjukpenning —- 30 dagar fr. o. m. dagen för
förlossningen —• skall något avdrag vid sjukhusvård inte göras. Då gäller
inte heller någon garanti för en sjukpenning på minst 6 kr., om kvinnan
har barn under tio år. Sjukpenning skall i sådana fall utgå med det i sjukpenningtabellen
för gällande sjukpenningklass angivna beloppet minus
grundsjukpenningbeloppet 6 kr.
Bestämmelser motsvarande dem i AFL angående minskning av sjukpenning
vid sjukhusvård finns även intagna i lagen den 44 maj 1954- (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring (YFL) jämte följ dförfattningar till AFL och YFL.
Sjukhjälpstiden enligt AFL är i princip obegränsad. Härav följer att även
ersättning för utgifter för sjukhusvård kan utgå så länge behov föreligger
av vård på sjukhus. Beträffande ålderspensionärer och vissa förtidspensionärer
föreligger emellertid inskränkningar i sjukhjälpstiden. Sålunda kan
enligt 4 kap. 3 § AFL sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård inte utgå
för mer än sammanlagt 180 dagar efter ingången av den månad, varunder
den försäkrade fyllt 67 år eller dessförinnan börjat åtnjuta ålderspension
enligt AFL. I fråga om sjukhusvård är sjukhjälpstiden även för den som åt
-
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
njuter hel förtidspension begränsad till 180 dagar. Med tid för hel förtidspension
jämställs i detta sammanhang efterföljande tid, såvida förtidspensionen
har upphört att utgå med månaden näst före den, då den försäkrade
fyller 67 år.
Försäkrad som inte är bosatt i Sverige äger rätt till sjukvårdsersättning
och därmed också till ersättning för utgifter för sjukhusvård, som åtnjutits
här, endast om vårdbehovet uppkommit under vistelse i riket.
Som nyss nämnts är sjukhjälpstiden avseende ersättning för sjukhusvård
begränsad för vissa pensionärer. För utförsäkrade patienter, dvs. de som
uttömt sin rätt till ersättning och som åtnjuter någon form av folkpension,
har ett flertal landsting utfärdat särskilda bestämmelser om avgiftslindring.
I korthet innebär dessa bestämmelser att patient, som uppbär någon form av
folkpension och för vilken försäkringskassa enligt AFL ej har att erlägga
avgift för sjukhusvård, efter prövning av landstingets förvaltningsutskott
eller sjukvårdsstyrelse eller av vederbörande sjukhusdirektion kan beviljas
nedsättning av eller befrielse från vårdavgift. För tuberkulösa, som uppbär
någon form av folkpension och för vilka försäkringskassa ej svarar för
vårdkostnaden, tas i samtliga landsting utom två ut en vårdavgift av en
krona per dag. Stockholms läns landsting tar ej ut någon vårdavgift av denna
patientkategori medan i Malmöhus läns landsting hälso- och sjukvårdsstyrelsen
prövar huruvida och i vad mån avgiften kan nedsättas.
Sjukförsäk ringsutredningen
Allmänna överväganden angående avgiftsfinansieringen inom den slutna
sjukvården
Utredningen erinrar om att det år 1946 i samband med beslutet om införande
av en allmän sjukförsäkring fattades ett principbeslut att sjukhusvården
skulle vara kostnadsfri för den enskilde och att staten skulle gentemot
landstingen överta ansvaret för de kostnader som dittills täckts genom patientavgifter.
Lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
innehöll därför ursprungligen inte några bestämmelser om ersättning för
kostnader för sjukhusvård. Reformen, som avsågs träda i kraft den 1 juli
1950, fördröjdes emellertid sedermera av flera orsaker. En av dessa var det
statsfinansiella läget, som hindrade staten från att uppfylla åtagandet att
kompensera sjukvårdshuvudmännen för bortfallet av patientavgifter i samband
med en omläggning av avgiftssystemet. För att en reform ändock skulle
kunna genomföras frånfölls slutligen, i enlighet med förslag i prop. 1953:
178, för det dåvarande tanken på fri sjukhusvård och lagen om allmän sjukförsäkring
kompletterades med bestämmelser om ersättning för sjukhusvård
genom försäkringen. Lagen trädde därefter i kraft den 1 januari 1955.
Utredningen framhåller att 1946 års principbeslut om fri sjukhusvård
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
syftade till att skapa administrativa lättnader för kassorna och huvudmännen.
Beslutet bör dock enligt utredningen främst ses såsom uttryck för en
principiell uppfattning om sjukförsäkringens roll i sjukvårdens finansiering.
Enligt denna uppfattning borde sjukkassorna främst svara för skyddet mot
inkomstbortfall vid sjukdom, medan det allmänna i annan ordning skulle
sörja för att läkar- och sjukhusvård samt läkemedel stod till den enskildes
förfogande mot rimlig kostnad. Att det tidigare principbeslutet om fri sjukhusvård
frångicks vid införandet av den allmänna sjukförsäkringen den 1
januari 1955 var inte uttryck för någon ändrad principiell inställning till
sjukförsäkringens roll i sjukvårdens finansiering.
Ett system med helt avgiftsfri sjukhusvård med därav följande utbrytning
av sjukhusvårdsförmånen ur AFL skulle enligt utredningen medföra
administrativa lättnader och därmed kostnadsbesparingar både för försäkringskassorna
och sjukvårdshuvudmännen. Försäkringskassorna skulle
helt kunna befrias från de med sjukhusvårdsräkningarna förenade arbetsuppgifterna
och sjukhusens befattning med sådana räkningar kunna inskränkas
avsevärt. Försäkringens utgifter skulle minska med i runt tal 15
kr. per år och försäkrad.
Ett slopande av vårdavgifterna skulle automatiskt medföra, att den nuvarande
begränsningen av sjukhjälpstiden i fråga om sjukhusvård för försäkrade
med ålderspension eller hel förtidspension upphörde. Därigenom skulle
en betydande grupp av de hos kassorna inskrivna försäkrade, som är i en
levnadsålder då vårdbehovet är som störst och för vilka sjukhusvistelsen är
särskilt betungande, erhålla förbättringar i skyddet mot kostnader vid sjukdom.
Antalet försäkrade med ålderspension eller hel förtidspension uppgår
till ca 1 miljon eller ungefär en sjättedel av samtliga inskrivna försäkrade.
Trots att vissa fördelar står att vinna med helt avgiftsfri sjukhusvård, finns
det dock enligt utredningens mening i dag anledning att ställa sig tveksam
till genomförandet av eu sådan reform. Det som framför allt satt sin prägel
på sjukvården under senare år och som samtidigt är av vital betydelse när
det gäller att ta ställning till frågan är kravet på ständigt stegrade ekonomiska
insatser från samhällets sida på sjukvårdens område. Orsaken till detta tryck
är främst att söka i en successiv och i snabb takt ökad efterfrågan på sluten
vård, beroende på den medicinska utvecklingen och den förbättrade sjukvårdsstandarden
men även på förhållanden som den hastigt stigande levnadsstandarden
samt den växande insikten om hälso- och sjukvårdens betydelse.
Befolkningsutvecklingen är också en faktor man måste räkna med
då det gäller att förklara den ökade efterfrågan på sluten vård och därav
betingat behov av en utbyggnad av vårdplatssektorn.
Efterfrågan på sjukvård har, framhåller utredningen, stigit kraftigt i vårt
land trots att hälsotillståndet oavbrutet har förbättrats. Sjukdomspanoramat
bär samtidigt förändrats av en rad olika orsaker, däribland den minskade
dödligheten och sjukligheten i yngre år, som medfört en stark ökning av me
-
44
Kungl. Maj.is proposition nr 125 år 1969
dellivslängden. Äldre människor har avsevärt större behov av medicinsk vård
än yngre. Exempelvis har en 70-åring fyra gånger och en 80-åring fem gånger
så stort sjukvårdsbehov som en 30-åring. De förbättrade behandlingsmetoderna
inom sjukvården medför dessutom att många sjuka, som tidigare
skulle ha avlidit av sin sjukdom, numera överlever, oftast med långvarigt
sjukvårdsbehov. Genom förskjutningen från akuta, snabbt övergående eller
dödliga sjukdomar till långvariga sjukdomstillstånd framför allt i högre ålder
har sålunda sjukvårdsorganisationen utsatts för en starkt ökad belastning.
Denna utveckling pågår alltjämt. I framtiden kommer sannolikt
långtidssjukdomarna att få ännu större tyngd.
I detta sammanhang bör även, anför utredningen vidare, beaktas den inkomstutveckling,
som ägt rum i landet sedan principbeslutet om fri sjukhusvård
fattades år 1946. De nominella medelinkomsterna kan antas bli i runt
tal fyra gånger så höga år 1970 som år 1948 under det att realinkomsten mellan
de angivna åren antas bli fördubblad. Det är givet att det i ett sådant läge
finns anledning ställa sig tveksam till en ordning, som innebär att huvudmännen
kostnadsfritt skall tillhandahålla sjukhusvård.
Ett införande av helt avgiftsfri sjukhusvård skulle vidare medföra, att det
sedan länge besvärliga s. k. överskottsproblemet, varmed avses de långtidssjukas
samlande av överskott, främst i form av pensionsmedel, ytterligare
accentueras. En av förutsättningarna för att man på allvar skall överväga att
överge det nuvarande systemet med sjukhusavgifter är därför enligt utredningens
mening, att man i samband därmed kan finna en tillfredsställande
lösning av överskottsproblemet.
Såväl socialpolitiska kommittén (SOU 1963: 47) som en av Socialnämndernas
storstadsdelegation tillsatt kommitté för utredning av frågan om avgiftssättning
vid ålderdomshemmen har påtalat det problem, som sammanhänger
med att vårdavgiften på sjukhemmen för långvarigt sjuka är avsevärt lägre
än inackorderingsavgiften på ålderdomshemmen. En sådan ordning medför,
att man kan få en efterfrågan av vård på sjukhemssektorn, som inte är betingad
av vårdbehov. Vid avgiftsfri sjukhusvård är givetvis att befara, att risken
för sådan styrning av efterfrågan ökar. Målet bör vara att var och en bereds
den form av vård han behöver uteslutande på grund av sitt tillstånd.
Enligt utredningens mening bör därför i möjligaste mån undvikas en sådan
utformning av avgiftssystemet som kan motverka att detta mål nås.
Vid prövningen av frågan om avgift för sluten sjukvård har utredningen
mot bakgrunden av vad nu redovisats funnit övervägande skäl tala för att
inte göra den slutna vården avgiftsfri.
Förslag till nytt avgiftssystem
Utredningen finner att avgiftssystemet inom den slutna vården bör vara
konstruerat på ett annat sätt än nu. När det nuvarande systemet infördes
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år W69
45
torde det ha framstått som naturligt att ta ut en låg enhetlig avgift för
vård på allmän sal, eftersom denna motsvarade vad det stora flertalet patienter
hade förmåga att betala. Dagens situation är i detta avseende enligt utredningens
mening väsentligt förändrad. Sålunda har den enskildes förmåga
att bära kostnader vid sjukdom ökat väsentligt, främst genom det ökade
välståndet men också genom den utbyggnad av förmånerna inom socialförsäkringen,
som successivt kommit till stånd. Exempelvis kommer allt flera
pensionärer att utöver folkpensionen uppbära allmän tilläggspension, som
kan beräknas stiga för varje ny årsgrupp. Inkomsterna kommer dessutom
att variera mycket mellan olika pensionärer.
Den vårdavgift som nu utgår innesluter ersättning för såväl egentlig
sjukvård som underhåll (kost och logi m. in.). Utredningen anser av flera
skäl, att den enskilde inte bör erlägga kostnader för den egentliga sjukvården
— i det följande benämnd den medicinska vården — i sluten vård.
Det främsta skälet är att denna vård på sjukhus är en grundläggande samhällelig
uppgift, som i de flesta fall dessutom är förenad med utomordentligt
höga kostnader. Endast ett ringa antal patienter skulle ha förmåga att
svara för så stor andel av dessa kostnader som motsvarar vad patienter i
den mindre kostsamma öppna vården vid sjukhusen själva får bära. Det
torde Aådare innebära betydande svårigheter att mera exakt beräkna kostnaderna
för den medicinska vården på sjukhus i det individuella fallet.
Utredningen föreslår därför att den medicinska vården i samband med
vård på allmän sal på sjukhus skall kostnadsfritt beredas samtliga patienter,
för vilka vårdskyldighet enligt SjvL föreligger. Denna förmån bör få åtnjutas
under obegränsad tid på i princip samtliga av offentliga sjukvårdshuvudmän
drivna sjukhus samt på de enskilda sjukvårdsanstalter, vilkas
driftunderskott täcks genom bidrag från staten, landsting, landstingsfri
stad eller kommun.
Vid ett genomförande av principen om kostnadsfri medicinsk vård i sluten
vård kan bestämmelserna om ersättning för utgifter för sjukhusvård utgå ur
AFL.
Som ersättning för den nuvarande vårdavgiften föreslår utredningen ett
avgiftssystem, som innebär att patienterna i den slutna sjukvården får betala
kostnader för underhåll — främst mat och logi —■ dvs. sådana kostnader
som patienterna normalt får svara för om de i stället behandlas i öppen
vård. Ett sådant system ter sig enligt utredningen särskilt befogat när det
gäller patienter, som av samhället omhändertagits för långtidsvård på sjukhus.
Även om patienterna inom långtidssjukvården inte i samma utsträckning
som de intagna på ålderdomshemmen är stationära, har dock det övervägande
antalet patienter på sjukhemmen i och med intagningen där i verkligheten
lämnat livet utanför sjukhuset. Det kan därför göras gällande, att
sjukhemmet för flertalet sådana patienter trätt i stället för det egna hemmet.
Den sjuke har sålunda inte särskilda utgifter för exempelvis mat, klä
-
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
der, läkarvård, läkemedel m. m. I många fall har patienten ej heller utgift för
bostad. Det är därför rimligt att en sjuk, som mera stadigvarande omhändertagits
för vård, i princip betalar de kostnader, som är förenade med hans
uppehälle.
Sjukhushuvudmännen bär därför enligt utredningens mening vid bestämmande
av vårdavgift enligt 27 § SjvL tillämpa ett system med avgift för underhållskostnad
— underhållsavgift.
I avgiften för underhållskostnad bör inte inräknas kostnad för den sjukvård
patienten meddelas, eftersom den medicinska vården enligt vad som
nyss föreslagits skall meddelas kostnadsfritt. Då det i praktiken torde vara
utomordentligt komplicerat att ur sjukhusens kapital- och driftkostnader
hålla isär vad som hänför sig till den medicinska vården och till patienternas
underhåll, förordar utredningen att åtminstone tills vidare —- till dess
ett säkrare underlag för en sådan uppdelning kan presenteras — den genomsnittliga
kostnaden per vårddag för underhåll av patient vid ålderdomshemmen
skall utgöra underhållsavgiftens maximibelopp. Beloppet bör
vara enhetligt för samtliga sjukhus inom ett och samma sjukvårdsområde.
Vid bestämmande av underhållsavgiften i det enskilda fallet bör patientens
ekonomiska förhållanden beaktas. Sålunda bör hänsyn tas till å ena
sidan hans samlade inkomst och förmögenhet efter avdrag för beräknad
skatt samt å andra sidan vissa av hans ekonomiska förpliktelser utanför
sjukhuset (t. ex. utgifter för bostad och anhörigas försörjning). I princip
bör alla slag av inkomster medräknas. Någon begränsning till allmän pension
skall således inte göras.
Inte heller bör skyldigheten att betala underhållsavgift enligt utredningen
begränsas till viss patientkategori eller visst slag av anstalter utan den bör
omfatta all sluten sjukvård. Då emellertid det primära syftet inte är att
patienter, som är intagna på sjukhus för akutvård, skall erlägga underhållsavgift,
bör avgift tas ut först sedan sjukhusvården pågått viss tid i följd. Beräkningarna
bör göras så enkla som möjligt, där så kan ske med hjälp av
schabloner.
Utredningen anser att problemet angående långtidssjukas samlande av
överskott av folkpensionsmedel automatiskt kommer att lösas om förslaget
genomförs. Vidare kommer möjligheter att skapas för att tillämpa samma
system vid uttag av avgifter inom den slutna sjukvården och den slutna
åldringsvården. Härigenom kan undvikas ett efterfrågetryck på sjukhemmen,
som inte är påkallat av vårdbehov. Skillnaderna i den enskildes kostnader
vid öppen resp. sluten sjukvård, som systemet med låga salsavgifter
i sluten sjukvård i hög grad medverkar till, kommer dessutom att minskas,
främst vid långtidssjukvård.
Vid sina överväganden beträffande tidpunkten när underhållsavgift skall
börja tas ut söker utredningen främst beakta dels huvudsyftet med det föreslagna
avgiftssystemet, nämligen att de långtidssjuka skall erlägga avgifter
47
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
för uppehälle, och dels att överensstämmelse i möjligaste mån uppnås mellan
avgiftssystemen vid ålderdomshemmen och vårdenheterna för långvarigt
sjuka, särskilt sjukhemmen, så att ett efterfrågetryck, som inte är påkallat
av vårdbehov, undviks på sjukhems sektorn. Tillämpas en relativt lång tid
innan underhållsavgift tas ut, i det följande kallad karenstid, skyddas flertalet
akutsjuka, men å andra sidan går den eftersträvade överensstämmelsen
mellan ålderdomshemmen och sjukhemmen i fråga om avgifter för de
intagna förlorad. En sådan överensstämmelse uppnås säkrast om en relativt
kort karenstid tillämpas. En kort karenstid medför emellertid den nackdelen,
att många akutsjuka får betala underhållsavgift. En komplicerande
faktor är att det inte går att dra en skarp gräns mellan akutsjukvård och
långtidssjukvård vare sig medicinskt eller i fråga om patienternas fördelning
på olika sjukvårdsanstalter.
Med hänsyn till de faktiskt föreliggande förhållandena framför allt blandningen
av långtidssjuka och akutsjuka såväl på lasaretten för somatisk
vård som på lasaretten för psykiatrisk vård, anser sig utredningen inte böra
föreslå olika karenstider inom akutsjukvården och långtidssjukvården. Utredningen
har i stället stannat för att förorda en enhetlig karenstid inom alla
vårdformer på samtliga sjukvårdsinrättningar.
När det gäller frågan om den enhetliga karenstidens längd överväger utredningen
tre alternativ, nämligen 90, 180 och 365 dagar. Vid en karenstid
av 90 dagar skulle flertalet akutsjuka inom kroppssjukvården undgå att
betala underhållsavgift. Den eftersträvade överensstämmelsen mellan ålderdomshemmen
och sjukhemmen i fråga om avgifter skulle tillgodoses
tämligen väl. Däremot skulle ett stort antal akutsjuka på lasaretten för
psykiatrisk vård få erlägga underhållsavgift, vilket inte skulle överensstämma
med utredningens principiella uppfattning om syftet med det föreslagna
avgiftssystemet. En karenstid om 90 dagar skulle sannolikt föranleda sjukhushuvudmännen
att inom akutsjukvården av praktiska och andra skäl
göra relativt många undantag i fråga om tidpunkten för avgiftsuttaget. Utredningen
anser sig på grund av dessa omständigheter inte böra föreslå att
karenstiden sätts till 90 dagar.
Vid en karenstid om 365 dagar skulle det övervägande antalet akutsjuka
inom alla vårdformer slippa betala underhållsavgift. Detsamma skulle emellertid
gälla även åtskilliga långtidssjuka med påföljd att icke obetydliga
överskottsmedel av främst pensioner skulle kunna samlas. Strävan att nå
överensstämmelse i fråga om avgiftssättningen mellan ålderdomshem och
sjukhem skulle inte uppfyllas. Av ekonomiska skäl skulle patienter härigenom
kunna föranledas att begära vård på sjukhemmen utan att verkligt
behov härav förelåg. En karenstid om 365 dagar anser utredningen av dessa
skäl vara alltför lång.
Utredningen finner att en karenstid om 180 dagar utgör en rimlig kompromiss
mellan de delvis motstridiga intressen, som bryts mot varandra. Det
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
alldeles övervägande flertalet akutsjuka inom alla vårdformer skulle slippa
att erlägga vårdavgift utan att långtidssjuka därigenom skulle ges möjligheter
att samla överskott av nämnvärd betydelse. En karenstid om 180 dagar
ger även den långtidssjuke rådrum att ställa om sig till en situation, där
sjukhushuvudmannen mera stadigvarande övertar ansvaret för hans uppehälle.
Den eftersträvade överensstämmelsen mellan avgiftssystemen vid ålderdomshem
och sjukhem tillgodoses också enligt utredningens mening på
ett acceptabelt sätt. En viss skillnad torde vara motiverad genom att patienterna
på de båda typerna av vårdhem inte kan jämställas i alla avseenden.
Vistelsen på ålderdomshem har en starkare prägel av valfrihet. De intagna
på dessa hem är dessutom i högre grad stationära, dvs. de stannar som
regel i åratal på hemmen. Av patienterna på landstingens sjukhem synes
en inte ringa del efter längre eller kortare tid skrivas ut för vård i eget eller
anhörigs hem. Enligt uppgift beträffande omsättningen av patienter, som
fyllt 67 år, vid ifrågavarande sjukhem år 1961, redovisad i betänkandet
»Åldringsvårdens läge», hade 21 % av patienterna vid landstingens sjukhem
under året skrivits ut för vård i eget eller anhörigs hem. Bl. a. detta förhållande
synes motivera en inte alltför kort karenstid vid sjukhemmen. Utredningen
föreslår således, att underhållsavgift i sluten sjukvård inte tas ut
av patienten, förrän denne åtnjutit sjukhusvård under minst 180 dagar i
följd.
Tanken att anknyta karenstiden till viss sjukdom avvisas av utredningen.
En sådan regel skulle nämligen ställa sjukhushuvudmännen inför svårigheter
av liknande art som sjukkassorna hade att brottas med före den 1
januari 1963, då AFL trädde i kraft.
Från huvudregeln att sjukhusvården skall ha pågått i minst 180 dagar
i följd bör enligt utredningens mening göras vissa undantag. I avgiftshänseende
är det enligt utredningens uppfattning inte motiverat att skilja patienterna
på sjukavdelning vid ålderdomshem från patienterna på avdelningar
för egentlig ålderdomsvård vid dessa hem. Vidare bör underhållsavgift
erläggas fr. o. m. intagningsdagen för patient, som överförs till sjukhusvård
från sluten åldringsvård.
När det gäller skyldigheten att betala underhållsavgift bör bortses från
uppehåll eller avbrott i sjukhusvården, som inte överstiger viss inte alltför
lång tid. En sådan regel om avbrottstid erfordras enligt vad utredningen funnit
för att förhindra att ny karenstid beräknas i fall, där avbrott i sjukhusvistelsen
inte är föranlett av att vårdbehovet upphört utan av andra orsaker,
exempelvis stängning av vårdavdelning under sommaren eller vistelse
under viss tid (sommar eller längre helger) i eget eller anhörigs hem av
långtidssjuk, på begäran av den sjuke själv eller anhörig till honom. Utredningen
anser, att avbrottstidens längd måste ställas i relation till karenstidens
längd. Vid en mycket kort karenstid är behovet av en regel om av
-
Kungl. Maj:is proposition nr 125 år 1969
49
brottstid minst, ty patienten får då relativt snart erlägga underhållsavgift
vid en ny sjukhusvistelse.
Enligt utredningens mening bör avbrottstiden till sin längd bestämmas
så, att ren spekulation i fråga om fördelarna av att avbryta sjukhusvistelsen
motverkas. Å andra sidan bör den inte sättas så lång, att en patient som varit
intagen för akutsjukvård hämmas att söka vård på nytt, om han senare
drabbas av sjukdom. Vid avvägningen mellan dessa båda synpunkter har
utredningen funnit, att den förstnämnda bör tillmätas största avseende. Utredningen
anser därför att en relativt lång avbrottstid bör tillämpas och
föreslår, att den fastställs till 180 dagar.
Vid beräkningen av karenstiden bör också beaktas ev. perioder av sluten
sjukvård på andra sjukvårdsinrättningar än den, på vilken den sjuke får
vård, då det är aktuellt att ta ut underhållsavgift. Av detta följer att regeln
om avbrottstid skall tillämpas, oavsett om den sjuke vid ny sjukhusvistelse
tas in på samma sjukhus som tidigare eller på nytt sjukhus. Avbrottsregeln
skall tillämpas oavsett om karenstiden förflutit helt eller endast delvis när
avbrottet inträffar. Regeln om avbrottstid synes kräva, att man vid intagningen
inhämtar uppgifter om föregående sjukhusperioder inom 180 dagar
före den aktuella intagningsdagen.
Sedan karenstiden förflutit och underhållsavgift skall börja tas ut, kommer,
anför utredningen, i vissa fall att återstå så kort vårdtid på sjukvårdsinrättningen,
att praktiska skäl kan tala för att huvudmannen underlåter att
ta ut underhållsavgift. Tillämpningen av regeln om avbrottstid bidrar ytterligare
till uppkomsten av sådana situationer. Utredningens förslag om underhållsavgift
innebär inte att huvudmannen är tvingad att ta ut avgift, när
det inte är förenligt med hans intressen. Avstår huvudmannen från sin rätt
i ett sådant fall strider detta inte heller mot huvudsyftet med underhållsavgiften,
nämligen att patienten skall betala för underhållet när hans uppehälle
mera stadigvarande tillgodoses genom sjukhushuvudmannen försorg.
Utredningen betonar dock angelägenheten av att huvudmännen i sådana fall
följer ett så enhetligt mönster som möjligt så att inte olika praxis utbildas
inom sjukvårdsområdena.
Vid bestämmandet av den underhållsavgift, som patienten i det särskilda
fallet skall betala, skall utgångspunkten som förut nämnts vara kostnadsnivån
på de egentliga ålderdomshemmen inom sjukvårdsområdet. En uppfattning
om denna nivå får man bl. a. av statistiska centralbyråns redogörelse
angående utgifterna för ålderdomshemmen år 1964. Enligt denna redogörelse
uppgick genomsnittsutgifterna per vårddag för de egentliga
ålderdomshemmen i riket till 26:71 kr. Med hänsyn till kostnadsutvecklingen
torde enligt utredningen kunna antas att den underhållsavgift, som
kommer att vara aktuell i slutet av 1960-talet, uppgår till omkring 30 kr. per
dag.
4 — Bihnng till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 125
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
Det är uppenbart, att långt ifrån alla sjuka kommer att ha möjlighet att,
i varje fall innan den allmänna tilläggspensioneringen ger några större
pensionsbelopp, betala en underhållsavgift av sådan storlek. Flertalet långtidssjuka
kommer alltjämt att utgöras av sådana pensionärer, vilka som
enda inkomst har den allmänna folkpensionen. För långtidssjuka i mera
aktiva åldrar torde en stor del av inkomsten behöva användas för att de skall
kunna fullgöra sina förpliktelser utanför sjukhuset mot anhöriga, främst
make och barn. Reglerna för bestämmande av underhållsavgift måste därför
ta hänsyn till den sjukes ekonomiska förpliktelser utanför sjukhuset. Utredningens
förslag innebär sammanfattningsvis att hänsyn skall tas till å
ena sidan patientens samlade inkomst och förmögenhet efter avdrag för beräknad
skatt och å andra sidan vissa av hans ekonomiska förpliktelser utanför
sjukhuset såsom utgifter för bostad och försörjning av anhöriga. Förfarandet
kommer att innebära, att underhållsavgifterna tas ut med varierande
belopp upp till självkostnaden alltefter patienternas förmåga att betala
avgift.
Vid genomförande av förslaget om kostnadsfri medicinsk vård i sluten
sjukvård och, i samband därmed, utbrytning av sjukvårdsförmånen ur AFL,
skulle det enligt utredningens mening vara följdriktigt att försäkringens
medverkan i finansieringen av sjukhusvården upphörde. En sådan ordning
skulle innebära, att huvudmännens nuvarande inkomster i form av ersättning
för vårdavgifter från den allmänna försäkringen upphörde. De vårdavgifter
huvudmannen i nuvarande form uppbär från utförsäkrade patienter
skulle också bortfalla. Detta skulle tillsammantaget, med utgångspunkt i
1965 års förhållanden, medföra ett bortfall av vårdavgifter om ca 175 milj.
kr. årligen. I stället skulle huvudmännen dock få inkomster i form av underhållsavgifter,
till övervägande del från patienter som nu är utförsäkrade på
grund av bestämmelserna om begränsad sjukhjälpstid enligt AFL. Enligt
utredningens beräkningar skulle den totala årliga inkomsten härav under
det nya avgiftssystemets första år kunna uppskattas till ca 135 milj. kr.
Om försäkringens medverkan i sjukhusvårdens finansiering upphörde,
skulle den nuvarande fördelningen av kostnaderna för sjukvården mellan
stat, kommun och försäkring rubbas. Härigenom skulle den mera allmänna
översyn av hela frågan, vilken enligt utredningens mening på längre sikt
framstår som ofrånkomlig, kunna anses föregripen. På grund härav föreslår
utredningen att försäkringens medverkan i finansieringen av sjukhusvårdskostnaderna
tills vidare bibehålls. Frågan om storleken av försäkringens
ersättning för sådana kostnader bör bli föremål för förhandlingar
mellan staten och sjukvårdshuvudmännen, varvid bör beaktas de förändringar
beträffande sjukvårdshuvudmännens intäkter som uppstår om underhållsavgifter
enligt utredningens förslag införs.
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
51
Sjukpenningavdraget vid sjukhusvård
Utredningen erinrar till en början om de överväganden som ligger bakom
de nuvarande reglerna om avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård.
Socialvårdskommittén anförde i sitt betänkande med förslag till lag om
allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15) att förfaringssättet att utge hel sjukpenning
även för tid då sjukkassan ersatte sjukhusvård var mindre tillfredsställande
såväl från försäkringens som från det allmännas synpunkt, enär
förfaringssättet särskilt i fråga om ogifta personer eller personer som saknade
egentligt förvärvsarbete innebar en uppenbar risk för överförsäkring.
Kommittén framhöll, att en på sjukhus intagen person erhöll såväl helt
fri läkarvård och fria läkemedel som föda, husrum och viss beklädnad. Vistades
han i sitt hem skulle han, enligt den av kommittén föreslagna lagstiftningen,
få betala en del av läkarvården, i regel halva kostnaden för läkemedel
samt alla utgifter för föda, bostad och beklädnad. Dessutom kunde
den som vistades hemma även få vidkännas kostnader för hemhjälp. Dessa
förhållanden ledde enligt kommittén erfarenhetsmässigt till en ökad tillströmning
till sjukhusen, varjämte det med viss sannolikhet kunde antas
att vårdtiderna förlängdes genom att de sjuka sökte få stanna kvar längre
tid på sjukhusen än som ur ren vårdsynpunkt var erforderligt.
Kommittén föreslog därför att sjukpenningen under tid, då sjukkassa utgav
ersättning för sjukhusvård, skulle — utom i vissa fall — utgå med
reducerat belopp. Sådan sjukpenning betecknades av kommittén som hempenning.
För att tillgodose det större behov av kontant sjukhjälp under
sjukhusvistelse, som i regel förelåg för dem som hade försörjningsplikt än
för övriga, föreslog kommittén att hempenningen i sådana fall skulle bestämmas
till hälften av den normala sjukpenningen och att familjetilläggen
skulle utgå med oavkortade belopp. Med hänsyn till att de försäkrade i regel
hade vissa fasta utgifter för bostad, skatter, försäkringspremier o. d. ansågs
ett visst lägsta belopp för hempenning motiverat. Vidare ansågs att reduktion
inte borde ske av sjukpenningen till icke förvärvsarbetande, gifta kvinnor,
eftersom behovet av sjukpenning mången gång var störst då kvinnan
var intagen på sjukhus.
Även socialförsäkringsutredningen förordade reducering av sjukpenningen
vid sjukhusvård i sitt betänkande »Sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring»
(SOU 1952: 39) och angav som skäl att det var önskvärt att tillströmningen
till sjukvårdsanstalterna motarbetades. Detta kunde ske genom att
man undvek att de som var intagna på anstalter blev alltför mycket gynnade
i jämförelse med dem som vårdades utom dessa anstalter.
Sjukförsäkringsutredningen konstaterar att dess förslag till nytt avgiftssystem
i sluten vård nödvändiggör omprövning av reglerna om sjukpenningavdrag
vid sjukhusvård.
Utredningen uttalar, att den är väl medveten om de stora skillnader som
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
råder i fråga om de ekonomiska villkoren för patienter i öppen resp. sluten
vård. Tanken går därvid inte i första hand till att en patient i sluten sjukvård
gör vissa besparingar beträffande föda, husrum och klädslitage. Vårdtiderna
på sjukhus är ju i genomsnitt korta och de besparingar i nu nämnt avseende,
som kan göras under vistelsen där, torde i allmänhet inte kunna tillmätas
någon nämnvärd betydelse. Det väsentliga torde i stället vara skillnaden i
kostnaderna för läkarvård och läkemedel. I detta avseende är en patient i
sluten vård i hög grad gynnad i förhållande till en patient i öppen vård. Det
torde inte kunna uteslutas, att dessa skillnader i de ekonomiska villkoren
för de sjuka är ägnade att öka tillströmningen till den slutna vårdformen såtillvida,
att även personer som i och för sig inte är i oundgängligt behov av
sluten vård i viss utsträckning efterfrågar sådan vård av ekonomiska skäl.
Hittills har man sökt komma till rätta med hithörande problem i huvudsak
genom bestämmelserna om reducering av sjukpenningen vid sluten vård.
Påtagliga brister vidlåder emellertid enligt utredningens mening denna anordning.
Sålunda kan med fog ifrågasättas, om ett avdrag på sjukpenning vid
sjukhusvård med högst 5 kr. per dag verkligen fyller någon reell funktion som
utjämnande faktor mellan öppen och sluten vård och därmed som återhållande
moment i fråga om efterfrågan på sistnämnda vårdform. Vidare är den
utjämning av skillnaderna i kostnader, som uppnås genom avdrag på sjukpenning,
begränsad till vissa kategorier försäkrade. Beträffande de många
försäkrade, som enbart har sjukvårdsförsäkring, saknas möjlighet att genom
avdrag på socialförsäkringsförmåner åstadkomma en sådan utjämning
vid sjukhusvård. Dessa försäkrade utgjorde år 1964 1 270 000, varav ca
740 000 med allmän ålderspension och ca 141 000 med hel förtidspension.
Deras pensioner reduceras således inte vid sjukhusvård. Pensionärerna
själva har inga utgifter för vården, förrän de »förbrukat» den till högst 180
dagar enligt AFL bestämda sjukhjälpstiden. Inte heller alla sjukpenningförsäkrade
berörs av avdraget. Som framhållits i det föregående behöver sålunda
hemmafruförsäkrade kvinnor med barn under tio år inte vidkännas
avdrag på sjukpenningen vid sjukhusvård. Vidare berörs inte statligt eller i
statsunderstödd verksamhet anställda av avdraget, eftersom deras sjuklön
utgår med samma belopp, oavsett om de under sjukperioderna vistas i hemmet
eller åtnjuter sjukhusvård. Staten tillgodogör sig i stället de anställdas
sjukpenning. Sådana sjuklöneförmåner har uppskattningsvis 400 000—
500 000 personer. Dessutom träffar sjukpenningavdraget de försäkrade
olika beroende på inkomst.
I och för sig går det givetvis att bygga ut nuvarande system så att det
bättre än f. n. kan medverka till att minska skillnaderna i kostnader för
den enskilde i öppen resp. sluten vård, t. ex. genom att höja avdraget på
sjukpenning och låta även pensionsförmån bli föremål för reduktion. Utredningen
anser emellertid inte att detta är den rätta vägen att nå fram
till en tillfredsställande lösning av frågan. För utredningens del är skälet
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
53
liar till främst att varje form av pålaga, som betingas av att en patient i
sluten vård kostnadsfritt har tillgång till läkarvård och läkemedel, inte är
förenlig med grundtanken bakom utredningens förslag om vårdavgift i
sluten vård. Detsamma gäller uttagande av särskild avgift, utan tillämpning
av karenstid, för besparingar som en patient i sluten sjukvård kan göra
beträffande husrum, föda och klädslitage. Enligt nämnda förslag skall ju
den medicinska vården i sluten vård vara helt kostnadsfri och underhållsavgift
såsom ersättning till sjukhuset för bl. a. kost och logi tas ut först sedan
viss karenstid förflutit.
Tillika måste det enligt utredningens mening anses principiellt felaktigt
att verka för en utjämning mellan öppen och sluten vård genom att göra
sistnämnda vårdform från ekonomisk synpunkt mindre attraktiv för den
enskilde. En utjämning bör i stället åstadkommas genom successiva förbättringar
av förmånerna i den öppna vården.
Utredningen har med hänsyn till vad nu anförts kommit till den uppfattningen,
att det vid ett genomförande av förslaget om avgiftssystem i
sluten sjukvård inte är motiverat att bibehålla regeln om avdrag på sjukpenningen
vid sjukhusvård. Utredningen förordar således att bestämmelserna
härom upphävs när systemet med underhållsavgifter i sluten vård
genomförs.
Ett avskaffande av sjukpenningavdraget kommer emellertid att medföra
en kostnadsökning för den allmänna försäkringen. Avdraget på sjukpenningen
vid sjukhusvård beräknas, med utgångspunkt i 1967 års förhållanden,
representera en besparing för försäkringen på ca 35 milj. kr. årligen,
varav ca 23,5 milj. kr. avser grundsjukpenningförsäkringen och ca 11,5
milj. kr. tilläggssjukpenningförsäkringen. På grund av reglerna om statsbidrag
till grundsjukpenningförsäkringen medför nu gällande avdrag en
besparing för staten med ca 9,5 milj. kr. Motivet för att avskaffa avdraget
är enligt utredningens mening så övertygande att den kostnadsökning för
staten och försäkringen, som blir följden därav, i och för sig inte bör hindra
att regeln om avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård upphävs.
Remissyttranden över sjukfcrsäkrmgsutrednmgens förslag
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksförsäkringsverket,
socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket, riksskattenämnden,
universitetskanslersämbetet — efter hörande av de medicinska fakulteterna
— statens handikappråd, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköbottens
län, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska
pings, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs, Kopparbergs, Jämtlands och Västerlandstingsförbundet,
förvaltningsutskotten i samtliga landsting, Stockholms
stadskollegium, Göteborgs stadsfullmäktige, Malmö stads sjukvårdsstyrelse,
Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, Försäkringskasseförbun
-
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
det, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges
hantverks- och industriorganisation (SHIO), Pensionärernas riksorganisation,
styrelsen för Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus, Samariterhemmet
i Uppsala, Sveriges arbetsledareförbund (SALF), Riksförbundet
för hjärt- och lungsjuka och Riksorganisationen för Mental Hälsa. Försäkringskasseförbundet
har bifogat yttranden från samtliga allmänna försäkringskassor.
Även andra remissinstanser har bifogat yttranden som de
inhämtat.
Avgiftsfri medicinsk vård
Anslutning i huvudsak till riktlinjerna i förslaget om avgiftsfri medicinsk
vård tillkännages av Svenska läkaresällskapet, statens handikappråd, länsstyrelserna
i Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs och
Kopparbergs län, Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott, LO, TCO,
SR, SHIO, SALF och Pensionärernas riksorganisation. Å andra sidan väcker
förslaget kritik från ett stort antal remissinstanser, som befarar att det,
om det genomförs, kommer att medverka till en snedvridning av efterfrågan
på sjukvård.
Svenska landstingsförbundet erinrar om det förhållandet att den öppna
och den slutna vården alltmer går in i varandra och bildar ett mönster av
åtgärder, som till sin omfattning bestäms dels av den enskilde patientens
behov och möjligheter, dels av sjukvårdshuvudmännens resurser. Redan
detta gör det omöjligt att isolerat lösa något som man rubricerar som den
slutna vårdsektorns problem. Huvudmännen strävar till att styra efterfrågan
på sjukvård i sådan riktning att varje patient vårdas på den lägsta omhändertagandenivå,
där hans vårdbehov kan tillgodoses på tillfredsställande
sätt. Skall denna strävan kunna krönas med framgång måste den vård som
lämnas i mera öppna former göras lika attraktiv som den slutna. Därför
pågår också en förstärkning av den öppna sektorns resurser. Sjukvårdshuvudmännens
strävanden måste emellertid få stöd av ett sådant avgiftsoch
förmånssystem, som förebygger att allmänheten efterfrågar sluten vård
med ekonomiska överväganden som en väsentlig orsak. Avgifts- och förmånspolitiken
utgör med andra ord ett viktigt sjukvårdspolitiskt medel,
som bör utnyttjas för att styra efterfrågan på sjukvård så att öppen vård
för den enskilde framstår som ett ur ekonomisk synpunkt likvärdigt alternativ
till sluten vård. Så framstår den inte nu och utredningens förslag innebär
för den enskilde i akutsjukvård att skillnaden mellan alternativen
blir än större. Så länge det inom den öppna vården råder ett system där den
Sjuke, förutom sina normala levnadskostnader, har att vidkännas kostnader
för medicinsk vård som inte täcks av sjukförsäkringen kan, anser förbundet,
den medicinska vården inte göras kostnadsfri inom den slutna vård
-
55
Kungl. May.ts proposition nr 125 år 1969
sektorn. Kostnaden för den enskilde i öppen vård måste motsvaras av ett
avgiftsuttag eller ett avdrag på sjukpenningen under tid då han åtnjuter
sluten vård. Förbundet erinrar om sina tidigare hos Kungl. Maj :t gjorda
framställningar, dels om tillsättande av en utredning om en totalintegrerad
hälso- och sjukvårdsorganisation och dels om en parlamentarisk utredning
för förutsättningslös prövning av frågan om hälso- och sjukvårdens
framtida finansiering. Förbundet framför vidare uppfattningen att, i avvaktan
på resultatet av det föreslagna utredningsarbetet, avgiften för sjukhusvård
liksom sjukpenningavdragets maximum bör höjas från 5 till 10 kr.
per dag som en provisorisk lösning av de problem förbundet påtalat.
Liknande uppfattning som Svenska landstingsförbundet har de enskilda
landstingens förvaltningsutskott utom, som redan nämnts, Östergötlands
läns landstings förvaltningsutskott.
Samma uppfattning som Svenska landstingsförbundet tillkännager också
Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Stockholms stadskollegium,
Göteborgs stadsfullmäktige, Malmö stads sjukvårdsstyrelse och
Samariterhemmet i Uppsala.
Socialstyrelsen anför liknande synpunkter som landstingsförbundet beträffande
den önskvärda inriktningen av vårdresursernas framtida utbyggnad
och om verkan av ett införande av helt avgiftsfri medicinsk vård enbart
i sluten vård. Styrelsen anser det uppenbart att en förutsättning för att
utredningsförslaget skall kunna genomföras är att åtgärder vidtas för att
utjämna skillnaderna i kostnader för den enskilde mellan sluten och öppen
akutsjukvård. Styrelsen erinrar om att det tidigare i olika sammanhang har
framförts skäl mot en helt fri öppen sjukvård. Lösningen bör nu sökas efter
nya linjer. Härvid bör frågan om den ersättning, som skall lämnas för sjukvård,
närmare utredas liksom den styrning mot olika vårdformer som åstadkoms
genom ersättningsreglerna och i detta sammanhang bör även frågan
om sjukpenningen beaktas.
Riksförsäkringsverket finner betänkandet aktualisera några mycket betydelsefulla
ekonomiska och administrativa gränsdragningsproblem. Frågan
om hur stor del av de vårdkostnader, som föranleds av sjukdom, som
skall bestridas av det allmänna — inberäknat socialförsäkringen — tilldrar
sig härvid det primära intresset. Verket förklarar sig i princip kunna dela
kommitténs uppfattning att utgifter vid sluten vård av medicinsk natur
skall bestridas av det allmänna. Ett sådant ståndpunktstagande innebär dock
att skillnaden mellan ersättningsnormerna i sluten och öppen sjukvård blir
ännu mera påtaglig än som nu är fallet. Avgiftsfriheten måste få verkningar
i fråga om den öppna medicinska vården. Beträffande gränsdragningen mellan
sjukhushuvudmännens och socialförsäkringens förpliktelser erinrar verket
om att socialförsäkringen på förevarande område i princip är så uppbyggd
att den skall ge de försäkrade ersättning för deras utgifter. Vid en
sådan lösning av frågan om kostnaderna för den slutna vården som ut
-
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
redningen föreslagit bör alltså sjukförsäkringen helt befrias från deltagande
i kostnaderna för denna vård. Verket erinrar slutligen om att frågan om
socialförsäkringens finansiering i stort är föremål för överväganden, vilkas
resultat kan påverka ståndpunktstagandena till dessa gränsdragningsproblem.
Önskemål att problemen i fråga om vårdavgifterna löses i ett sammanhang
för samtliga vårdformer framställs också av länsstyrelserna i Jämtlands
och Västerbottens län, Sveriges läkarförbund, För säkring skas seförbundet
och SACO.
SAF anser att konsekvenserna av förslaget i fråga om akutvården — att
klyftan mellan den slutna sjukvården och andra vårdformer vidgas — gör
det oantagbart.
Riksrevisionsverket förordar att nuvarande vårdavgift och avdrag på sjukpenningen
vid sjukhusvård bibehålls för sjukpenningförsäkrade och höjs,
eventuellt konstrueras så att det ökar med sjukpenningens storlek.
Angående detaljutformningen av förslaget om fri medicinsk vård invänds
av ett flertal remissinstanser, däribland riksförsäkringsverket, att skäl saknas
för att göra skillnad i kostnadshänseende mellan den vård som lämnas
på allmän sal och vården på enskilda och halvenskilda rum. Skillnad förekommer
enbart i fråga om kost och logi och bör därför endast påverka frågan
om uttagande av underhållsavgift och om storleken av denna avgift.
Vidare bedöms enligt riksförsäkringsverkets mening bosättningsbegreppet
inte alltid på samma sätt vid tillämpning av lagen om allmän försäkring
och sjukvårdslagen vilket vid ett genomförande av utredningsförslaget i vissa
fall kan leda till otillfredsställande resultat.
Underhållsavgift
Den princip som utredningen lagt till grund för sitt förslag om underhållsavgift
— att den som mera stadigvarande omhändertagits för sjukhusvård
skall erlägga avgift för kost och logi —- vinner allmän anslutning hos
remissinstanserna. Likaså betecknas det genomgående som angeläget att
likformighet uppnås i avgiftssättningen mellan sektorerna för åldringsvård
och långtidssjukvård. Betydelsen av en snar lösning av överskottsproblemet
understryks också, särskilt av det skälet att reglerna bör vara fastlagda
innan den allmänna tilläggspensioneringen har fått större betydelse.
Den konkreta utformningen av utredningsförslaget ger däremot upphov
till starka meningsbrytningar. Endast ett fåtal remissinstanser anser att
förslaget kan godtas utan mera genomgripande omarbetning. Dessa är
länsstyrelserna i Östergötlands, Blekinge och Älvsborgs län, förvaltningsutskotten
i Östergötlands och Skaraborgs läns landsting samt Sveriges läkarförbund,
LO, SR och SALF. Av dessa anser Sveriges läkarförbund att man
nu, i avvaktan på en översyn av förmånssystemet inom den öppna vården,
inte bör fastställa ett definitivt förmånssystem för den slutna vården. Detta
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
hindrar dock enligt förbundets åsikt inte att den föreslagna underhållsavgiften
införs. Dess fördel är att den löser överskottsproblemet. Karensoch
avbrottstidsreglerna i förslaget kan emellertid medföra konsekvenser
som inte är önskvärda. Detta gäller många långtidssjuka barn, t. ex. dem
som lider av cerebral pares, andra neurologiska åkommor, muskelsjukdomar,
astma eller diabetes. Sådana barn kan behöva återkommande, ofta
ganska begränsade perioder av sluten vård med kortare avbrottstid än 180
dagar. Med utredningens förslag kan sådana patienter snart komma i den
situationen att underhållsavgift måste avkrävas dem. Dessa patienter bar
ingen sjukpenning och omkostnaderna i hemmet minskas många gånger inte
alls under sjukhusvistelsen bl. a. på grund av de anhörigas resekostnader
vid de önskvärda täta besöken hos den intagne. Detta kan därför leda till
att effektiviteten i vården äventyras med ökande risk för invaliditet som
följd.
LO anser att den differentierade underhållsavgiftens maximum bör fastställas
enhetligt för hela landet vid förhandlingar mellan huvudmännen i
samband med förhandlingar om kostnadsfördelningen mellan staten, huvudmännen
och försäkringen. Beräkningen av underhållsavgift i varje enskilt
fall förefaller inte vara komplicerad men en viss schablonisering blir nödvändig.
De olägenheter för enskilda patienter som eventuellt kan uppstå bör
kunna bemästras inom ramen för underhållsavgiften och denna form av
avgift är att föredra framför att bibehålla en avgift i form av sjukpenningavdrag.
Om man skulle godta nuvarande sjukpenningavdrag som avgiftsform
är det uppenbart att man kan tvingas acceptera att det anpassas till
den kostnad det är avsett att täcka. En höjning skulle bli till nackdel särskilt
för dem som har låg sjukpenning. LO erinrar om, att den av utredningen föreslagna
karenstiden inte utesluter akutsjuka från att behöva betala underhållsavgift.
Med hänsyn till att dessa t. ex. inte för en kortare tid kan avveckla
ekonomiska åtaganden, för vilka ingen särskild reduktion sker vid avgiftsberäkningen
enligt utredningsförslaget, anser LO att en anpassning av underhållsavgiften
till den verkliga betalningsförmågan bör kunna göras under
loppet av det första avgiftsbelagda halvåret. Därigenom bör svårigheterna
kunna minskas för akutsjuka med begränsade inkomster och relativt
stora ekonomiska åtaganden.
Pensionärernas riksorganisation godtar förslaget om underhållsavgift under
förutsättning att pensionärerna inplaceras i sjukpenningklass liksom
hemmafruarna. Likaså krävs en godtagbar lösning av övergångsproblemen.
Avgiftssystemet anses dock onödigt komplicerat och bör kunna förenklas.
Förslaget avstyrks bestämt och betecknas som rehabiliterings- och normaliseringsfientligt
av statens handikappråd, som anför att långtidssjuka
och handikappade som regel lever under mycket knappa omständigheter och
har oproportionerligt stora kostnader bl. a. för läkarvård och läkemedel
under tider då de inte vistas på sjukhus. De har som regel inte möjlighet
58
Kungi. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
att spara summor av betydelse under sjukhusvistelse och bör få sina ekonomiska
förhållanden förbättrade med syfte att främja möjligheterna till
normalisering och rehabilitering, inte försämrade.
Överskottsproblemet anses ha givits för stora proportioner i utredningen.
Ett typiskt fall av överskottssamlande betraktar handikapprådet som sällsynt
och från allmän ekonomisk synpunkt sett betydelselöst. Motsvarande
synpunkter anförs av Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka och av Riksorganisationen
för Mental Hälsa i fråga om sådana långtidssjuka som inte
faktiskt kan anses omhändertagna av samhället för varaktig sjukhusvård.
Riksorganisationen för Mental Hälsa anför att det numera är sällan som
patienter vårdas varaktigt på mentalsjukhus, detta till följd av terapeutiska
framsteg och rådande platsbrist. En vårdtid överstigande 180 dagar förekommer
ofta men innebär ingalunda att patienten betraktas eller tillåts
själv betrakta sig som varaktigt omhändertagen. Organisationen framhåller
vidare, att enligt dess mening patienter som tvångsintagits på sjukhus för
psykiatrisk vård under alla förhållanden måste vara befriade från underhållsavgiften
i likhet med patienter i epidemisk eller venerisk vård. För
detta anges tala inte endast rättsprinciper utan även att avgiftsuttag stärker
dessa patienter i deras samhällskritiska attityd, varigenom det terapeutiska
arbetet med dem försvåras.
Socialstgrelsen framhåller att närmare diskussion inte förts av utredningen
om motiveringen för konstruktionen och beräkningen av den föreslagna
avgiften. Avgiften skulle komma att drabba även de sjuka och handikappade
patienter som i och för sig skulle kunna tillgodogöra sig de s. k.
överskottsmedlen, t. ex. till kläder m. m. Ingen undersökning har heller
gjorts om inte dessa medel skulle kunna användas till patienternas omvårdnad
i övrigt genoin huvudmannens initiativ och på så sätt få en stimulerande
och aktiverande effekt. Enligt styrelsens mening har hänsyn inte tagits
till alla de sociala och humanitära aspekter som kan läggas på hela denna
fråga och som måste vägas mot intresset att stärka finansieringen av sjukvårdskostnaderna.
Socialstyrelsens avstyrkande i frågan om avgiftsfri medicinsk
vård medför avstyrkande även av förslaget om underhållsavgift.
Dessutom görs erinringar mot detaljerna i förslaget av liknande innehåll
som riksförsäkringsverkets.
Riksförsäkringsverket tillstyrker i princip differentierade underhållsavgifter
och anför att ett tungt vägande skäl för utredningens förslag är att
det löser överskottsproblemet. Underhållskostnaden på ålderdomshem framstår
dock inte som någon lämplig måttstock för underhållsavgiften vare sig
man anser att avgiften skall motsvara den besparing i fråga om uppehållet,
som patienten gör under sjukhusvistelse, eller täcka sjukvårdshuvudmannens
kostnader för annat än den medicinska vården. Verket tar därför avstånd
från att bestämma avgiftens maximum till något genomsnitt av kostnaderna
på ålderdomshem och anser i stället att det bör fastställas enhetligt
för hela landet och gälla för både sjukvårds- och ålderdomshemssektorn.
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
59
Beräkningen av nnderhållsavgift bör radikalt förenklas. Det ifrågasätts om
inte prövningen bör överlämnas åt försäkringskassorna, som har en del av
grundmaterialet. Härigenom skulle även problemet med besvärsrätt mot
besluten lösas. Förslaget i fråga om karenstid är godtagbart men medför
att den eftersträvade likställigheten med åldringsvården går förlorad. Regeln
om avbrottstid innebär tvång till omfattande efterforskningar. Verket
ifrågasätter om ej karenstidssystemet bör slopas och ersättas med ett system
där underhållsavgift uttas utan karenstid på alla institutioner där vården
regelmässigt är mycket långvarig. På akutavdelning skulle avgift tas ut så
snart det visar sig att det i det särskilda fallet är fråga om långtidsvård.
Verkets slutsats blir att förslaget i fråga om underhållsavgift inte kan godtas.
Som en provisorisk lösning antyds att dagavgiften vid långtidsvård höjs till
exempelvis 10 kr., varigenom överskottsproblemet till väsentlig del tills vidare
bemästras. SACO anför synpunkter som i stort sett överensstämmer
med riksförsäkringsverkets.
Statskontoret, riksrevisionsverket och riksskattenämnden finner att det
föreslagna systemet medför komplicerade beräkningar och administrativa
besvärligheter. Det bör grundas på betydligt mer schabloniserade beräkningsgrunder.
Universitetskanslersämbetet anser att förslaget avviker från vissa grundtankar
i den hittills förda socialpolitiken då prövning av patientens ekonomiska
bärkraft m. m. skall ske i varje särskilt fall. Prövningen kan för den
enskilde framstå som en förödmjukande åtgärd från samhällets sida och
ge upphov till en negativ inställning hos de vårdsökande. Systemet förutsätter
en förhållandevis kostsam administrativ apparat. Ett system med
låga, enhetliga avgifter och med möjligheter i särskilda fall till avgiftsbefrielse
borde övervägas som ett alternativ.
Svenska landstingsförbundet erinrar om att en allt brokigare flora av
regler för avgiftsuttag har vuxit fram inom långtidsvården och ansluter sig
till sjukförsäkringsutredningens tanke om ett förenhetligande av vårdavgifterna,
som dock bör gälla hela landet. Den nuvarande splittringen ses
som ett verkligt allvarligt hot mot en riktig planering och ett adekvat utnyttjande
av tillgängliga resurser. En genomgående strävan inom långtidssjukvården
är numera att söka undvika ett stadigvarande omhändertagande
intill patientens bortgång och i stället låta en mera begränsad behandlingstid
med noggranna undersökningar och aktiverande insatser åtföljas av
vård på ålderdomshem, i hemsjukvård eller i andra öppna vårdformer
som kan ge tillfredsställande vårdbetingelser. För detta krävs ett enhetligt
system för avgiftssättning inom den primärkommunala ålderdomshemsvården
och landstingens vård av sjukhemskaraktär. Sjukförsäkringsutredningens
förslag om underhållsavgift avser emellertid enbart den slutna
långtidssjukvården. Av yttrandet över förslaget i fråga om avgiftsfri medicinsk
vård framgår att förbundet inte kan godta att den medicinska vården
skall vara fri inom den slutna men avgiftsbelagd inom den öppna sektorn.
60
Kungl. Maj:ls proposition nr 125 år 1969
Förbundet kan därför inte heller tänka sig en underhållsavgift, som
är fast knuten till något genomsnitt av dagkostnaderna vid ålderdomshemmen.
Inom ramen för självkostnaden bör avgiften i stället bestämmas efter
vårdpolitiska skälighets- och lämplighetsbedömningar. Frågan bör bli föremål
för vidare överväganden och innefattas i den utredning om sjukvårdens
allmänna finansiering som förbundet påyrkat.
Förbundets uppfattning delas av så gott som alla landstings förvaltningsutskott.
Liknande inställning som Svenska landstingsförbundet tillkännages av
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet, som tillägger att
utredningens förslag snarast synes motverka strävandena till enhetlighet
i avgiftssättningen samtidigt som det medför betydande administrativa meruppgifter
för huvudmännen. Liknande inställning har också Stockholms
stadskollegium, Göteborgs stadsfullmäktige, Malmö stads sjukvårdsstyrelse
och TCO.
Svenska läkaresällskapet finner det önskvärt att förslaget överarbetas på
några punkter. Det är mindre välbetänkt att underhållsavgiften i så hög
grad som föreslagits skall differentieras. Det blir ett avsevärt merarbete
som kommer att belasta bl. a. kuratorerna. Det kan ifrågasättas om arbetet
står i rimlig proportion till det ekonomiska utbytet. En stark förenkling av
reglerna förordas. Karenstiden 180 dagar är alltför lång för att någon mera
påtaglig reduktion av trycket på den slutna vården skall kunna uppnås.
Liknande synpunkter anförs av länsstyrelserna i Jönköpings, Älvsborgs och
Kopparbergs län.
Försäkringskasseförbundet ställer sig tveksamt till utredningsförslaget
emedan förslaget kommer att innebära betydligt ökade kostnader för ett
stort antal försäkrade som inte tillhör den kategori där överskott uppkommer.
Mot det av utredningen föreslagna avgiftssystemet kan enligt förbundet
även invändas att det strider mot de tidigare principerna om behovsprövningens
avskaffande inom socialförsäkringen. Dessutom kommer den
ekonomiska utredningen oftast att ske vid ett tillfälle då den enskilde befinner
sig i en sådan situation att utredningen torde komma att kännas
både olustig och motbjudande.
SAF tillstyrker införande av underhållsavgift men med radikal förenkling
av inkomstprövningen.
Styrelsen för Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus finner beräkningen av
underhållsavgiften komplicerad och är tveksam om lämpligheten av att
ålägga patienten eller annan behörig person skyldighet att på heder och
samvete avge inkomst- och förmögenhetsdeklaration till sjukhuset.
Sjukpenningavdraget vid sjukhusvård
Utredningsförslaget om slopande av sjukpenningavdraget vid sjukhusvård
har av flertalet remissinstanser uppfattats som en konsekvens av förslaget
Kungl. Majds proposition nr 125 år 1969
61
i fråga om avgiftssystemet i den slutna vården och har ej föranlett särskilt
yttrande. Den tveksamhet inför de ekonomiska konsekvenserna av förslaget
i denna del, som utredningsledamöterna Edström, Kaijser och Pettersson
uttalat, delas emellertid även av länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings
län vilka tillstyrkt förslaget om nytt avgiftssystem inom den slutna
vården.
Försäkringslcasseförbundet anser förslaget om slopande av sjukpenningavdraget
välmotiverat och förordar att det genomförs snarast även om förslagen
angående avgiftssystemet i sluten vård skjuts på framtiden.
Riksförsäkringsverket förklarar sig tveka i ett sådant läge. Det administrativa
besväret är inte av sådan storlek att enbart detta utgör en tillräcklig
anledning till nedsättningens avskaffande. Ett sådant avskaffande skulle
otvivelaktigt också ytterligare öka skillnaden i fråga om förmåner mellan
öppen och sluten vård och därtill medföra ökade försäkringskostnader.
Överväganden och förslag
Såsom redovisats i det föregående föreslår sjukförsäkringsutredningen
ett nytt avgiftssystem i den slutna sjukvården, innebärande att den medicinska
vården alltid skall vara kostnadsfri och att avgift för vad som kallas
den sjukes underhåll skall tas ut sedan vården pågått 180 dagar med
ett belopp som anpassas till den sjukes betalningsförmåga men i varje fall
inte får överstiga självkostnaden. I samband med detta föreslås att nuvarande
sjukpenningavdrag vid sjukhusvård avskaffas.
Förslaget har framkallat delade meningar bland remissorganen. En grupp
stöder utredningens förslag, om än i vissa fall med tämligen betydande
erinringar. Från en annan grupp riktas skarp kritik mot förslaget. En linje
i kritiken är att förslaget för akutsjukvården får den verkan att den klyfta
som nu finns i kostnadshänseende för patienten mellan sluten och öppen
vård vidgas ytterligare genom att sjukhusvården blir kostnadsfri. Detta
lägger i sin tur hinder i vägen för sjukvårdshuvudmännen i deras strävan
att föra över allmänhetens efterfrågan på sjukvård till öppnare vårdformer.
Om reglerna för underhållsavgift hävdas att en prövning från fall till fall
av patientens betalningsförmåga innebär en brytning med vissa grundtankar
i hittills förd socialpolitik. Att prövningen skall ske under sjukhusvistelsen
betecknas som skadligt ur vårdsynpunkt och kanske förödmjukande för
den sjuke. Det görs också gällande att de föreslagna reglerna skulle verka
på ett olämpligt sätt för ett stort antal fall av annan karaktär än de som
utredningen närmast avsett att komma till rätta med. Vidare hävdas bl. a.
att reglerna för avgiftsberäkningen är alltför invecklade och det kritiseras
att möjligheter att besvära sig över besluten i avgiftsfrågor saknas.
Av väsentlig betydelse för ställningstagandet till utredningens förslag
är att sjukvårdshuvudmännen vägrar att acceptera det. I stället har dessa
62 Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
inriktat sig på att — i avbidan på ytterligare överväganden angående sjukvårdens
framtida finansiering -— företa en allmän höjning av vårdavgiften
för salspatienter på sjukhus till 10 kr. och aviserat höjning redan under
år 1969.
Vid de överläggningar som har hållits mellan representanter för socialdepartementet
och sjukvårdshuvudmännen har samförstånd nåtts om bl. a.
följande åtgärder. Vårdavgiften för salspatienter höjs till 10 kr. från den
1 januari 1970. Samtidigt förstärks pensionärernas sjukförsäkringsskydd.
För utförsäkrade patienter kan en huvudman efter eget bedömande begagna
möjligheten att ta ut vårdavgift motsvarande folkpension efter avdrag
för s. k. fickpengar. I de undantagsfall då man trots förstärkningen
av sjukförsäkringsskyddet skulle få stötande sociala effekter förutsätts
att sjukvårdshuvudmännen medger avgiftsnedsättning eller avgiftsbefrielse.
En översyn av sjukvårdslagen i syfte att underlätta den öppna vården
kommer till stånd varjämte en samhällsekonomisk analys görs av sjukvårdskostnadernas
utveckling liksom en teknisk undersökning rörande verkningar
individuellt och kollektivt av nuvarande metoder för sjukvårdskostnadernas
finansiering.
Omläggningen av sjukförsäkringens ersättningssystem för den öppna
vården, för vilken närmare redogörelse har lämnats i föregående avsnitt
av denna promemoria, och höjningen av vårdavgiften i sluten vård bör kunna
samverka till en viss överföring av efterfrågan på sjukvård från den
slutna till den öppna sektorn. En höjning av vårdavgiften i sluten vård som
varit oförändrad sedan 1958 ger även i dagens läge en någorlunda tillfredsställande
lösning av de problem som hör samman med den bristande likställigheten
i avgiftshänseende mellan sluten långtidssjukvård av åldringar
och vård på ålderdomshem. Till belysning av avgiftshöjningens verkan
i detta hänseende erinras om att enligt vad utredningen angivit de flesta
inackorderade på ålderdomshem, oavsett det avgiftssystem som kommunen
tillämpat, i praktiken betalar avgift motsvarande vad som återstår av
folkpensionen sedan den sedvanliga fickpenningandelen avdragits. Räknat
per dag blir detta f. n. ca 11 kr. för en ensamstående pensionär. Folkpensionen
är nämligen ca 14: 30 kr. och fickpenningbeloppet ca 3: 30 kr.
En mera genomgripande förändring av avgiftssystemet för den slutna
vården bör i vart fall inte vidtas förrän erfarenheter har vunnits rörande
verkningarna av omläggningen av ersättningssystemet för den öppna vården
och de förut angivna utredningarna har slutförts.
En förutsättning för höjning av vårdavgifterna är att en förstärkning av
försäkringsskyddet genomförs för de pensionärer, som nu har begränsad
sjukhjälpstid i fråga om ersättning för sjukhusvård och sjukpenning. Enligt
4 kap. 3 § AFL kan ersättning för sjukhusvård och sjukpenning utgå
i sammanlagt högst 180 dagar efter det den försäkrade har fyllt 67 år eller
dessförinnan har börjat uppbära ålders- eller förtidspension. De som på
Kiingl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
63
detta sätt har blivit utförsäkrade får alltså själva stå för avgiften vid vård
på sjukhus. En höjning av nuvarande vårdavgift kan under sådana omständigheter
medföra obilliga konsekvenser för pensionärer som måste
anlita akutsjukvården. Sjukhjälpstiden för pensionärer vad gäller sjukhusvård
bör därför förlängas. En förlängning av den angivna tiden från 180
till 365 dagar synes kunna innebära en lämplig avvägning. Förlängningen
kräver ändring i 4 kap. 3 § AFL.
De pensionärer, som vid lagändringens ikraftträdande har uttömt sin
rätt till sjukpenning och ersättning för sjukhusvård enligt nuvarande lydelse
av 4 kap. 3 § AFL, bör i princip få del av den föreslagna förstärkningen
av skyddet. En viss begränsning torde dock vara nödvändig. De som
dagen före ikraftträdandet vårdas som intagna på sjukhus oavbrutet sedan
lång tid tillbaka bör således undantas eftersom beträffande dessa inte
finns samma anledning att presumera att de har utgifter av betydelse vid
sidan av kostnaderna för sjukhusvistelsen. Om inte något undantag görs
skulle de i ett halvår befrias från avgift mot att de för närvarande betalar
5 kr. om dagen. Undantaget bör utformas så, att den som vårdats oavbrutet
i minst ett år inte omfattas av de nya bestämmelserna. Övergångsregelns
tillämpning kräver att sjukvårdshuvudmännen i samband med ikraftträdandet
meddelar försäkringskassorna vilka av de inneliggande patienterna
som faller under undantagsbestämmelsen.
Den här föreslagna utvidgningen av försäkringsskyddet torde innebära
en tillfredsställande lösning för det stora flertalet fall. Det kan dock uppkomma
fall där en vårdavgift, som uppgår till 10 kr. eller motsvarar folkpension
minus fickpengar är för hög. Här åsyftas bl. a. det fall att en på
sjukhus intagen folkpensionär lyfter pension med det lägre belopp som
enligt reglerna i 6 kap. 2 § första stycket AFL utgår när också hans make
är pensionsberättigad. Vidare åsyftas över huvud taget pensionärer med
särskilda försörjningsplikter liksom vissa fall då en pensionär har bostadskostnader
som inte täcks av kommunalt bostadstillägg eller andra
inkomster. Fall förekommer också — beträffande utlänningar över 67 år
—- att en person blir utförsäkrad enligt bestämmelsen i 4 kap. 3 § AFL utan
att ha blivit berättigad till folkpension. Det förutsätts att sjukvårdshuvudmännen
medger avgiftsnedsättning eller avgiftsbefrielse i sådana fall som
här exemplifierats. Huvudmannaorganisationernas representanter har som
framgår av det föregående förklarat sig införstådda med detta.
En uppföljning får ske av hur de nya reglerna verkar för att få underlag
för en bedömning i fortsättningen. Det torde få ankomma på riksförsäkringsverket
att här noga följa utvecklingen.
I anslutning till vad som nyss sagts om åtgärder till stöd för särskilda
grupper av pensionärer erinras om att enligt bestämmelse i 10 kap. 1 § AFL
gift pensionsberättigad i regel skall likställas med ogift, under förutsättning
att han stadigvarande lever åtskild från sin make. Bägge makarna
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
kan därigenom få högre pension. Tillämpningen av bestämmelsen förutsätter
visserligen ansökan från den pensionsberättigade. Försäkringskassan
har emellertid en allmän plikt att påminna den som är berättigad till en
förmån om hans rätt när kassan får anledning till detta. Denna princip
leder till att försäkringskassan i varje fall då en pensionsberättigad, vars
folkpension påverkas av att han är gift, blir utförsäkrad enligt 4 kap. 3 §
AFL bör undersöka huruvida regeln i 10 kap. 1 § AFL kan vara tillämplig.
Kan det antas att så är fallet och att en tillämpning av regeln är till
makarnas fördel, bör kassan underrätta dessa om möjligheten att göra ansökan
om sådan tillämpning. Riksförsäkringsverket bör här utfärda de
anvisningar som kan behövas.
Avdraget på sjukpenning vid sjukhusvård, maximum 5 kr. per dag, bör
kvarstå oförändrat.
Ändringen av utförsäkringsreglerna bör genomföras i anslutning till att
vårdavgiften på sjukhus den 1 januari 1970 höjs till 10 kr.
Höjningen av vårdavgiften till 10 kr. aktualiserar också en särskild
fråga, nämligen om översyn av bestämmelserna om landstingsbidrag till
kostnaderna för patienter på karolinska sjukhuset.
Av de allmänna vårdplatserna på karolinska sjukhuset är ett visst antal
avsedda för patienter från Stockholms stad och Stockholms län och ett
visst antal, de s. k. riksplatserna — beträffande vilka staten ensam har
svarat för byggnadskostnaderna — för patienter från landet i övrigt. I fråga
om serafimerlasarettet har det förhållit sig på liknande sätt. Huvudmannaskapet
för detta sjukhus övergick emellertid den 1 juli 1968 från staten
till Stockholms stad. Mellan staten samt Stockholms stad och Stockholms
läns landsting har ingåtts avtal, som bl. a. innehåller bestämmelser om
skyldighet för staden och landstinget att bidra till karolinska sjukhusets
vårdkostnader. Beträffande övriga landsting och städer utanför landsting
regleras motsvarande skyldighet genom förordningen den 30 juni 1937 (nr
655) angående bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting,
till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet (ändrad 1953:270, 1955:104, 1958:433 och 1961:
63), i fortsättningen kallad hidragsförordningen. Enligt 1 § i denna förordning
skall landsting (varmed här och i det följande jämställs stad
utanför landsting) då en inom dess område bosatt person intas på ifrågavarande
sjukhus för vård, som det enligt sjukhuslagen den 17 april 1959
(nr 112) — numera ersatt av SjvL ■— åligger landstinget att ombesörja,
till statsverket erlägga bidrag till kostnaden för vården, s. k. vårdbidrag.
Vårdbidraget skall, oavsett om vården meddelas på allmänt, enskilt eller
hal venskilt rum, för vårddag utgå med det belopp, varmed den för sjuka
från landstingsområdet fastställda vårdavgiften på allmänt rum vid karolinska
sjukhuset överstiger 5 kr. Vårdavgiften fastställs av Kungl. Maj :t.
Så har senast skett genom beslut den 19 december 1968. Enligt detta be
-
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
slut utgör vårdavgiften på allmänt rum för sjuka, boende inom annan del
av riket än Stockholms stad eller Stockholms län, i regel 220 kr. per dag
för akutfall och 385 kr. per dag för remissfall. Vårdbidraget är alltså nu
215 resp. 380 kr. per vårddag. Som förutsättning för bidragsskyldighet
gäller, utom såvitt avser radiumhemmet, att den intagne antingen under
vistelse inom Stockholms stad eller Stockholms län har insjuknat i den
sjukdom, vården avser (akuta fall), eller erhållit hänvisning till sjukhuset
för vård, som ej kan beredas på landstingets sjukhus (remissfall). Utgår
vårdbidrag enligt vad nu sagts, minskas vårdavgiften för den intagne
med motsvarande belopp.
Från skyldigheten att utge vårdbidrag ges i förordningens 2 § vissa undantag.
Ett gäller om fall, som avses i 4 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460)
angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar är för handen. Inte
heller om den intagne åtnjuter socialhjälp enligt 12 § lagen den 4 januari
1956 (nr 2) om socialhjälp föreligger skyldighet att utge vårdbidrag. Slutligen
gäller undantag från bidragsskyldigheten om den intagne är utländsk
medborgare som inte är mantalsskriven i riket.
I 3 § förordningen föreskrivs att bestämmelserna i 1 § inte skall äga
tillämpning på patienter från Stockholms stad eller län, för vilka ju särskild
överenskommelse gäller. I paragrafen sägs vidare att bestämmelserna
i den särskilda överenskommelsen skall gälla även om en sådan patient
vårdas på en s. k. riksplats.
Bestämmelserna i 1 och 2 §§ förordningen görs genom föreskrift i 4 §
i tillämpliga delar gällande för serafimerlasarettet.
Sedan huvudmannaskapet för serafimerlasarettet övergått till Stockholms
stad bör bestämmelserna i 4 § bidragsförordningen utmönstras.
Vad åter angår karolinska sjukhuset torde, ehuru en avveckling av de
s. k. riksplatserna har förutskickats i prop. 1961: 36, ett behov av bidragsbestämmelser
kvarstå under ytterligare ett antal år. Bestämmelserna i 1 §
synes i behov av en redaktionell ändring som betingas av att sjukhuslagen
efterträtts av SjvL. Dessutom bör lydelsen jämkas med hänsyn till den allmänna
höjningen av vårdavgiften på allmän sal till 10 kr.
Undantagen i 2 § från bidragsskyldigheten bör utgå. Undantaget gällande
veneriskt sjuka har sin grund i den rätt att erhålla kostnadsfri vård för
sådana sjukdomar på allmänt sjukhus som förelåg enligt lagen angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Denna lag har numera ersatts
av smittskyddslagen den 26 april 1968 (nr 231). Enligt smittskyddslagen
åvilar ansvaret för sluten vård för venerisk sjukdom landstingskommunen.
Följaktligen måste landstingskommunen anses skyldig att utge vårdbidrag
enligt huvudregeln i 1 § bidragsförordningen om vård för venerisk
sjukdom lämnas på karolinska sjukhuset.
Undantaget avseende intagna som åtnjuter socialhjälp har sin grund i den
förut gällande lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården. Enligt
5—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 125
66 Kungl. Maj ris proposition nr 125 år 1969
bestämmelser i 40—42 §§ nämnda lag skulle fattigvårdssamhälles kostnader
för vård av sinnessjuka, tuberkulösa, vanföra och andra kroniskt
sjuka liksom lasarettspatienter under vissa förutsättningar gottgöras av
vederbörande landsting. Med hänsyn härtill ansågs vid bidragsförordningens
tillkomst att landstingsbidrag till vårdkostnaden inte skulle utgå för
fattigvårdsbeliövande patienter. I socialhjälpslagen saknas motsvarighet
till bestämmelserna i fattigvårdslagen om skyldighet för landsting att gottgöra
fattigvårdssamhälle sådana vårdkostnader. Den s. k. landstingsfattigvården
har således försvunnit och därmed även grunden för ifrågavarande
undantagsbestämmelse.
Vad slutligen gäller undantaget beträffande utlänningar har landstingskommun
enligt 3 § SjvL skyldighet att ombesörja sjukvård för alla som är
bosatta inom sjukvårdsområdet. De som är bosatta inom området skall
behandlas lika vare sig de är svenska medborgare eller utlänningar. Något
undantag från bidragsskyldigheten vid vård på karolinska sjukhuset, sådan
den bestämts i 1 § bidragsförordningen, synes alltså inte befogat beträffande
utlänningar.
Kvarstående bestämmelser, nämligen 1 § och 3 §, bör lämpligen upptas
i en ny författning. Därvid torde den särskilda regeln i sistnämnda paragraf
om förfarandet för det fall att en s. k. riksplats upptas av en patient
som omfattas av avtal mellan staten och Stockholms stad eller Stockholms
läns landsting kunna utgå. Den fråga som bestämmelsen avser bör regleras
i avtalen. Eftersom Stockholms stad numera ingår i Stockholms län
behöver Stockholms stad inte särskilt nämnas i förordningen.
3. Vårdavgift m. m. i vissa halvöppna vårdformer
Sjukförsäkringsutredningen framlägger förslag till lösning av de problem,
som uppstår vid tillämpningen av SjvL och AFL på de nya s. k. halvöppna
vårdformerna. Likaså föreslår utredningen utökad rätt till ersättning
från sjukförsäkringen för kostnader för övernattning i samband med
läkarvård utom hemorten. Redogörelse för de nämnda förslagen lämnas
i det följande.
Slutligen framlägger utredningen vissa förslag i fråga om hemsjukvård
i syfte att undanröja formella hinder för samordning av sjukvårdshuvudmännens
och kommunernas åtgärder på detta område och att stimulera
den enskilde till hemsjukvård. Sedan detta utredningsförslag framlagts
har emellertid Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och
Svenska kommunförbundet enats om att rekommendera sina medlemmar
ett principavtal om samverkan mellan landsting och kommuner beträffande
hemsjukvården. Någon statsmakternas åtgärd torde med hänsyn till detta
inte vara erforderlig.
Knngl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
67
a) Dagsjukhusvård, nattsjukhusvård och femdagarsvård
Nuvarande ordning
Som har framgått i de föregående avsnitten av denna promemoria anses
enligt SjvL vård för sjukdom, skada, kroppsfel eller barnsbörd bli meddelad
i sluten form om intagning på sjukhus fordras för vården. I annat fall
betraktas vården som meddelad i öppen form.
Huruvida vården anses meddelad i sluten eller öppen form har betydelse
för den försäkrades rätt till ersättning för vårdkostnad. Ersättningsreglerna
i AFL har likaledes ingående behandlats i de föregående avsnitten.
Regler om ersättning för den försäkrades resekostnader ges i sjukreseförordningen
den 25 maj 1962 (nr 385).
Enligt dessa utgår vid sjukhusvård ersättning för utgifter i anledning av
resor till och från sjukvårdsinrättningen och vid läkarvård ersättning för
utgifter i anledning av sådana resor till och från läkaren, som föranletts
huvudsakligen av behovet av läkarvård. I bägge fallen ersätts hela kostnaden
med avdrag för ett mindre belopp, vanligen de första fyra kronorna.
Vid sjukhusvård görs avdraget från kostnaden för återresan från sjukhuset.
Närmare bestämmelser finns till förebyggande av att den försäkrade
i förekommande fall erhåller högre ersättning än han skulle ha erhållit
om han skaffat sig vården på mest ekonomiska sätt.
Utredningens förslag
Utredningen konstaterar att den stegrade efterfrågan på sluten sjukvård
i förening med de höga kostnaderna för sjukhusvården har fått till följd
bl. a. att sjukvårdshuvudmännen som komplettering till den traditionella
slutna vården har börjat praktisera nya vårdformer vid vissa sjukhus.
Sådana nya vårdformer är dagsjukhusvård, innefattande även vård av icke
inneliggande patienter på rehabiliteringsavdelningar, nattsjukhusvård och
femdagarsvård.
Beträffande dagsjukhusvården anför utredningen att patienten i sådan
vård har tillgång till sjukhusets resurser i olika avseenden på samma sätt
som patienter i sluten sjukvård. Skillnaden mellan de båda vårdformerna
är främst den att patienten i dagsjukhusvård får vistas utanför sjukhuset
den del av dygnet eller de dygn då han inte fordrar behandling eller tillsyn.
Vidare får han, då han befinner sig utanför sjukhuset, vid behov av
sjukvård i första hand lita till den öppna vårdens resurser och själv i princip
stå för den kostnad som då uppkommer. Vården på sjukhuset vid dagsjukhusvård
synes utredningen närmast vara att jämställa med den vård
som lämnas inom den slutna vården. De motiv som utredningen anfört för
att i traditionell sluten sjukvård tillhandahålla den medicinska vården
kostnadsfritt gäller i princip även vid dagsjukhusvård.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
Utredningen finner därför att det kan ligga nära till hands att hänföra
dagsjukhusvården till sluten sjukvård. Eftersom det regelmässigt brukar
förutsättas för att någon skall anses intagen på sjukhus att han vistas där
under natten innebär en sådan lösning en vidgning av begreppet sluten
vård. En utvidgning av begreppet sluten vård till att omfatta även dagsjukhusvård
kräver emellertid enligt utredningens mening att dagsjukhusvården
klart definieras. Utredningen finner icke någon definition som
medger en tillräckligt klar gränsdragning mot öppen vård och skapar förutsättningar
för en enhetlig tolkning av vad som skall anses som dagsjukhusvård,
i vilken den medicinska vården är att jämställa med den som
meddelas i traditionell sluten vård.
Utredningen anför vidare att ett innefattande av dagsjukhusvården i sluten
vård i vissa fall kan medföra ekonomiska nackdelar för patienten vid
jämförelse med nuvarande förhållanden. Med hänsyn till att patienten
i alla nuvarande former av dagsjukhusvård tillbringar större delen av
dygnet utanför sjukhuset torde han inte sällan ha behov av läkarvård eller
annan vård och behandling utanför sjukhuset. Som nämnts får patienten
i sådana fall då som regel själv stå för kostnaderna. Någon skyldighet för
sjukvårdshuvudmannen att ersätta dem föreligger inte. Om dagsjukhusvården
hänförs till sluten vård, torde patienten ej heller kunna räkna med
att få återbäring från den allmänna försäkringen för nämnda kostnader,
eftersom patientens vistelse utanför sjukhuset mellan de olika behandlingarna
i dagsjukhusvård vid tillämpningen av AFL torde komma att anses
som sådan kortvarig vistelse som inte föranleder avbrott i sjukhusvården.
Patienten riskerar alltså att själv få svara för hela denna vårdkostnad
jämte reseutgifter. Detsamma gäller patientens resekostnader i samband
med själva dagsjukhusvården, frånsett resan till sjukhuset vid dagsjukhusvårdens
början och resan från sjukhuset efter det vården upphört
helt.
Enligt utredningens mening är det mindre angeläget att söka pressa in
dagsjukliusvården i något av de båda vårdfacken, sluten eller öppen vård.
Det väsentliga måste vara att få klarhet i hur huvudmännen, den allmänna
försäkringen och de försäkrade sinsemellan skall svara för de kostnader
som uppkommer i samband med denna vård. I sådant syfte är det heller
inte nödvändigt att lösa frågan om dagsjukhusvård bör hänföras till sluten
eller öppen vård. Det torde vara tillfyllest att man rubricerar dagsjukhusvård
som sådan medicinsk vård på sjukhus, som ej lämnas polikliniskt
och ej heller är att hänföra till sluten sjukvård, och bestämmer sig för hur
kostnaderna för densamma skall fördelas på olika intressenter. Med ett
sådant synsätt blir dagsjukhusvård att betrakta som en särskild vårdform
mellan sluten och öppen vård, i det följande kallad halvöppen vård.
Beträffande den medicinska vården föreslår utredningen på skäl som
tidigare nämnts — främst vårdens höga kvalitet och dess överensstäm
-
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
melse i övrigt med sluten vård — att den i likhet med den medicinska vården
i sluten vård tillhandahålls kostnadsfritt av sjukvårdshuvudmännen.
Systemet med underhållsavgift bör tillämpas i de fall patienten tillhandahålls
kost. När det gäller kostnaderna för patienternas resor till och från
sjukhus i samband med dagsjukhusvård och jämförlig halvöppen vård
finner utredningen det praktiskt och från administrativ synpunkt lämpligt,
att sjukvårdshuvudmännen svarar för dylika kostnader. I stor utsträckning
torde sjukhusen genom sina transportorganisationer kunna på ett
smidigt sätt ombesörja erforderliga resor. Kostnaderna för läkarvård eller
annan vård och behandling, som meddelas utanför sjukhuset eller polikliniskt
på sjukhus, och för resor och läkemedel vid sådan vård får patienten
stå för med rätt att erhålla återbäring från den allmänna försäkringen i den
mån kostnaderna är ersättningsberättigande enligt AFL.
Genom att den som vistas på sjukhus under natten enligt praxis anses
intagen där kan den som är föremål för nattsjukhusvård i princip anses
åtnjuta sluten vård i SjvL:s mening.
Formerna för nattsjukhusvård kan, anför utredningen, variera rätt avsevärt.
Vid lasaretten för psykiatrisk vård förekommer nattsjukhusvården
i form av utsträckt frigång. Patienterna i denna vård tillbringar som regel
varje natt på sjukhuset. Den aktiva medicinska vården av dessa patienter,
som ofta har arbete utanför sjukhuset och inte är sjukskrivna, är i många
fall ringa. Den huvudsakliga anledningen till dessa patienters vistelse på
sjukhus är i allmänhet behovet av gemenskap och viss tillsyn på kvällar
och nätter. Vid de psykiatriska klinikerna på lasaretten för huvudsakligen
somatisk vård varierar behovet av nattsjukhusvård för patienterna från
en till flera nätter i veckan. Omfattningen av den medicinska vården i denna
vårdform kan växla mera i det individuella fallet än i övrig sluten vård
men ofta synes patienterna under kvällen och natten bli föremål för eu
intensivare behandling och övervakning än vad eljest vanligen är fallet
i somatisk vård. Patienterna vistas större delen av vårdperioden utanför
sjukhuset. Härunder har de ofta behov av läkarvård eller annan vård och
behandling, som meddelas utanför sjukhuset eller polikliniskt på sjukhuset.
Vad nu sagts visar enligt utredningens åsikt att i nattsjukhusvård liksom
i dagsjukhusvård finns inslag av såväl öppen som sluten sjukvård
och att det är lika vanskligt att hänföra nattsjukhusvård till viss bestämd
vårdform, sluten eller öppen vård. På i princip samma grunder, som anförts
beträffande dagsjukhusvården, föreslår utredningen därför att nattsjukhusvården
hänförs till den särskilda vårdform mellan öppen och sluten
vård, som utredningen benämner halvöppen vård. Med hänsyn härtill
föreslår utredningen vidare att begreppet sluten vård i SjvL:s mening
i fortsättningen tillämpas så att nattsjukhusvård i den bemärkelse denna
vårdform här diskuteras inte betraktas såsom sluten vård.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
När det gäller ansvaret för de kostnader som uppkommer i samband med
nattsjukhusvård föreslår utredningen att i stort sett samma regler skall
gälla, som förordats vid dagsjukhusvård. Den medicinska vården på sjukhus
samt resorna till och från sjukhuset för erhållande av sådan vård
förutsätts således skola tillhandahållas kostnadsfritt av sjukvårdshuvudmännen
och underhållsavgift bör tas ut med tillämpning av förut förordat
system. Däremot anser utredningen det inte motiverat att patient i nattsjukhusvård
erhåller ersättning för kostnader för resor till och från arbetsplats
utanför sjukhuset, eftersom det får anses skäligt att patienten betalar
dessa kostnader av sin arbetsförtjänst. För utgifter för läkarvård utanför
sjukhuset eller polikliniskt på sjukhus och resor i samband därmed skall
patienten ha rätt till återbäring från den allmänna försäkringen.
Den som åtnjuter s. k. femdagarsvård bör enligt utredningens uppfattning
fortlöpande anses vara föremål för sluten vård i SjvL:s mening, eftersom
han i princip vistas på sjukhuset hela dygnet. Det förhållandet att
patienten tillbringar några dagar, i regel lördag och söndag, varje vecka
utanför sjukhuset bör inte betraktas som avbrott i den slutna vården. Så
länge han inte definitivt skrivits ut från sjukhuset får nämligen behovet
av sluten vård anses kvarstå även under de dygn, som han vistas utanför
sjukhuset. Utredningen förordar sålunda att dess förslag till avgiftssystem
i sluten vård skall avse jämväl femdagarsvård. I fråga om underhållsavgift
föreslås dock att sådan avgift inte tas ut för de dagar patienten
vistas utanför sjukhuset.
I detta sammanhang har utredningen övervägt frågan om ersättning skall
utgå för sådana kostnader för läkarvård, som kan uppstå för patient vid
vistelse utanför sjukhuset, samt för resor i samband därmed eller mellan
sjukhus och bostad under veckosluten. Patient i femdagarsvård har f. n.
inte möjlighet att få ersättning från den allmänna försäkringen för sådana
kostnader. Eftersom femdagar svården organiseras på huvudmannens initiativ
i rationaliseringssyfte, är det enligt utredningens mening skäligt att
huvudmannen i princip helt ersätter kostnader för läkarvård eller annan
vård, som kan uppkomma för patienten på grund av akut insjuknande
eller akut försämring i hans tillstånd under vistelse utanför sjukhuset.
Vidare föreslås att huvudmannen vid femdagarsvård helt ersätter skäliga
kostnader för såväl sådana resor som kan bli aktuella vid vård utanför
sjukhuset som resor mellan sjukhus och bostad i samband med vistelsen
utanför sjukhuset under veckosluten så länge den slutna vården pågår.
Remissyttrandena
De remissinstanser som tar avstånd från utredningens förslag angående
fri medicinsk vård och underhållsavgift i sluten vård gör i regel invändning
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
mot en tillämpning av detta system även på den s. k. halvöppna vårdens
område och anser vidare att förslagen i övrigt i förevarande del bör ses
som provisorier till dess en slutlig lösning åstadkommits inom ett större
sammanhang. Frånsett sådana reservationer tillstyrks förslagen i stort av
en så gott som enig remissopinion. Allmänt uttalas ett önskemål att förslagen
i dessa delar genomförs oavsett om utredningens övriga förslag kommer
till utförande.
Den form för genomförande, rekommendationer till huvudmännen, som
utredningen skisserat för de flesta av förslagen, anses av riksförsäkringsverket
liksom av bl. a. länsstyrelsen i Västerbottens län och TCO böra utbytas
mot författningsmässig reglering.
Tanken i utredningsförslaget att arbeta med ett särskilt begrepp, halvöppen
vård, som lämnas utan reglering i sjukvårdslagen, möter invändningar
från ett flertal remissinstanser. Ehuru socialstyrelsen anser det önskvärt
att lagstiftningen framdeles underkastas de ändringar som erfordras för
att alla vid ett sjukhus mottagna patienter i princip skall vara likställda
oavsett vilken nyans av omhändertagandeformerna som tillämpas i varje
ögonblick anför styrelsen att det synes otillfredsställande att i dagens läge
vissa på ett sjukhus intagna patienter inte skulle anses åtnjuta sluten vård,
särskilt som sluten vård i 2 § 1 mom. SjvL definieras såsom vård för sjukdom
m. m. som fordrar intagning på anstalt. Inom den psykiatriska vården
har de typer av vård som utredningen hänfört till halvöppna särskild
aktualitet och enligt lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall m. m. anses den som åtnjuter försökspermission
under del av dygn vara intagen på sjukhuset. Styrelsen yrkar därför,
att ändring inte görs i den hävdvunna tolkningen av begreppet sluten vård
i vad avser patient som åtnjuter permission under dagen. I stället bör i
sjukförsäkringsförfattningarna meddelas en specialregel för intagen patient
som åtnjuter permission under dagen. Innebörden av denna regel bör vara
att sådan patient äger rätt till återbäring för kostnader för läkarvård, som
han under sin bortovaro från sjukhuset blir i behov av. Detsamma bör gälla
för patienter som endast vistas på sjukhuset under dagen eller som åtnjuter
s. k. femdagarsvård. Dessa bör sålunda anses åtnjuta permission under
natten resp. över veckoslutet. Om begreppet intagning uppmjukas på sätt
utredningen föreslagit, får detta konsekvenser för tolkningen av SjvL på
flera punkter. Sålunda skulle t. ex. bestämmelserna i 24—26, 28 och 30 §§
ej bli tillämpliga på patient i s. k. halvöppen vård. Förbudet i 29 § att mottaga
särskild ersättning av intagen patient skulle ej heller bli gällande,
vilket måste anses olämpligt. Med den av styrelsen föreslagna lösningen
uppnås att ersättning för läkarvård m. m. under de tider då patienten inte
vistas på sjukhuset kan utgå i varje fall enligt lagen om allmän försäkring.
Göteborgs stadsfullmäktige förordar likaledes att dagsjukhusvård och
nattsjukhusvård jämställs med traditionell sjukhusvård. Motivet för delta
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
ställningstagande har varit att ett enhetligt och lättillämpligt system bör
gälla för en sjukvårdsform, som i främsta rummet präglas av åstundan att
knappa resurser skall komma till största möjliga nytta för så många som
möjligt. Om man inte valde att betrakta halvöppen vård som sluten vård
skulle man logiskt få jämställa den med olika slag av poliklinisk vård och
behandling, vilket i sin tur skulle medföra att läkarvård, sjukgymnastisk
behandling, behandling med kortvåg etc. skulle debiteras de sjuka var för
sig och av dessa i efterhand kunna återsökas hos försäkringskassan. Även
Stockholms stadskollegium och Svenska stadsförbundet anser att dagsjukhusvård
och nattsjukhusvård bör hänföras till sluten vård.
Förslagen i fråga om kostnadsansvaret för patienternas resor och för
läkarvård vid vistelse utanför sjukhuset har föranlett invändningar från
några sjukvårdshuvudmän. Förvaltningsutskotten i Södermanlands och Kopparbergs
läns landsting anför att förslaget angående resekostnader i princip
torde innebära en övervältring av kostnader från försäkringen till sjukvårdshuvudmännen.
Uppsala läns landstings förvaltningsutskott anför att
någon övertygande argumentering varför resekostnaderna skall åvila landstinget
och icke försäkringskassan inte har förebragts. Utskottet anför vidare:
I fråga om nattsjukhusvård föreslår utredningen att resor mellan sjukhuset
och hemmet skall tillhandahållas kostnadsfritt men däremot inte resa till
och från arbetsplats. Denna uppdelning förefaller krystad. Vid nattsjukhusvård
torde flertalet patienter inte ha någon anledning att resa till sitt hem
utan alla aktuella resor kommer att ske mellan sjukhuset och arbetsplatsen.
Att då förutsätta att allmänna medel skall bekosta en viss del av denna
resa, nämligen så lång sträcka som skulle motsvara resan mellan sjukhuset
och hemmet, förefaller helt orimligt. Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott
erinrar om att resekostnaden vid vanlig sluten vård ersätts av försäkringen.
Från patientens synpunkt sett torde det vara svårt att förstå
varför reseersättning skall begäras från skilda håll i olika vårdformer. Oberoende
av vårdform bör reseersättning utgå från samma myndighet. Till en
början torde det även bli svårt att avgöra skillnaden mellan vanlig öppen
vård och vård i s. k. halvöppen form. Att ha skilda regler för bl. a. resekostnader
när det torde vara svårt att hålla vårdformerna strikt isär synes
mindre lämpligt.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län erinrar om att i utredningens förslag inte
nämns något om den kategori läkare, som patienten bör anlita vid uppkommet
behov av läkarvård under vistelse utanför sjukhuset. För att huvudmannens
kostnader skall kunna hållas på rimlig nivå bör sägas att
patienten skall ersättas för utgifterna efter försäkringskassans återbäringsprinciper.
Taxebunden tjänste- eller lasarettsläkare bör anlitas och eventuella
resekostnader bör ersättas enligt de regler, som tillämpas av försäkringskassa.
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
73
Överväganden och förslag
Utredningens förslag innebär i korthet att femdagarsvård hänförs till
sluten vård enligt SjvL medan dagsjukhusvård och natt sjukhusvård betraktas
som särskilda s. k. halvöppna vårdformer. Även för dessa sistnämnda
vårdformer skall emellertid samma avgiftssystem som för sluten vård tilllämpas
så långt det är möjligt. Eftersom dagsjukhusvård och nattsjukhusvård
inte hänförs till sluten vård har patienten rätt att erhålla återbäring
från sjukförsäkringen för kostnader för läkarvård och för resor till läkaren
om han blir nödsakad att anlita läkare under sådan tid då han vistas utanför
sjukhuset. Motsvarande möjlighet står inte till buds för patient i femdagarsvård
och där föreslår utredningen att sjukvårdshuvudmannen ersätter
dessa kostnader. För samtliga nu behandlade former av vård föreslår
utredningen att sjukvårdshuvudmannen svarar för patientens resor till
och från sjukhuset, förutom intagnings- och utskrivningsresorna och resor
som patient i nattsjukhus gör mellan sjukhus och arbetsplats.
Mot utredningens förslag riktas kritik från bl. a. socialstyrelsen. Utredningen
motiverar sin lagtekniska lösning av frågan om dagsjukhusvårdens
och nattsjukhusvårdens behandling ifrån svårigheterna att definiera dessa
vårdformer på ett sådant sätt att de klart avgränsas från öppen vård. Vidare
åberopar utredningen att vissa nackdelar uppstår för patientens del
om vårdformerna hänförs till sluten vård.
Den av utredningen valda lösningen innebär mot bakgrunden av SjvL:s
uppbyggnad att dessa vårdformer hänförs till öppen vård. De definitionssvårigheter
som utredningen påtalat synes också kvarstå, om än i förändrad
form.
Socialstyrelsen har föreslagit en lösning som innebär att dagsjukhusvård
och nattsjukhusvård betraktas som sluten vård. Kriterium på vården blir
då att den fordrar intagning på sjukhus. Patienten skall anses åtnjuta permission
de tider då han inte vistas på sjukhuset. Därigenom åstadkommes
en avgränsning mot området för öppen vård. Endast sådan vård, där ett
avbrott naturligen har karaktären av permission, hänförs hit. Socialstyrelsens
förslag synes böra läggas till grund för tillämpningen. Utredningens
förslag i frågan om femdagarsvårdens behandling ligger i linje med denna
lösning och bör godtas.
För att den nackdel som utredningen i fråga om dagsjukhusvården och
nattsjukhusvården påtalar hos denna lösning skall undanröjas, förordas
att regeln i 2 kap. 2 § första stycket sista punkten AFL — att med läkarvård
inte anses vård, som lämnas försäkrad vilken åtnjuter sjukhusvård
— får utgå ur lagen. Den nyssnämnda regeln har haft till syfte att klarlägga
att i den sjukhusvård, som ersätts enligt 2 kap. 4 § AFL, även skall ingå den
läkartillsyn som fordras för de vårdade patienterna och att alltså ersättning
för denna läkarvård inte skall utgå samtidigt som sjukhusvården ersätts.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
Regeln ingår således trots sin placering närmast i definitionen av sjukhusvård.
Den har emellertid som utredningen nämnt fått den konsekvensen,
att ersättning inte kunnat utgå när en patient åsamkats kostnader för läkarvård
i samband med kortvarig vistelse utanför sjukhuset, eftersom vistelsen
inte har betraktats som avbrott i sjukhusvården. Genom ändringen avses
att undanröja denna konsekvens, som numera måste betraktas som mindre
lämplig. Ändringen innebär däremot givetvis inte någon förändrad inställning
till den pricipiella gränsdragning mellan läkarvård och sjukhusvård,
som regeln enligt vad nyss sagts haft till syfte att uttrycka.
Alla försäkrade som åtnjuter sjukhusvård ges genom ändringen möjlighet
till ersättning för läkarvårdskostnader, jämte reseutgifter, som de
kan komma att ådra sig under tillfälliga avbrott i sjukhusvården. Självfallet
får ersättningsmöjligheten den största betydelsen för patienter i dagsjukhusvård,
nattsjukhusvård och femdagarsvård. Söker den försäkrade vård
vid det sjukhus där han är intagen, betraktas emellertid som nämnts den
vård som lämnas honom, enligt regeln i 2 kap. 4 § AFL, som ingående i den
sjukhusvård han åtnjuter och inte som läkarvård.
Utredningens förslag har i övrigt karaktären av rekommendationer till
sjukvårdshuvudmännen och har godtagits av så gott som alla dessa liksom
av remissinstanserna i stort. Det synes ej heller i huvudsak finnas anledning
att rikta erinran mot förslagen. Den rekommendation som avser rätt för
patient i femdagarsvård att erhålla ersättning av huvudman för kostnad
för läkarvård och därmed sammanhängande resa måste dock betraktas som
överflödig med hänsyn till den här föreslagna ändringen i AFL. Rekommendationen
angående ansvaret för patienternas resor vid nattsjukhusvård har
vid remissbehandlingen väckt invändningar. Dessa bör tillgodoses genom
att rekommendationen förtydligas så att reseersättning i princip inte skall
påfordras till patient som har arbete om dagarna.
b) Kostnader för övernattning i samband med läkarvård
utom hemorten
Gällande bestämmelser
Med stöd av bemyndigande i sjukreseförordningen har Kungl. Maj:t i
8 § kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 386) med tillämpningsföreskrifter till
sjukreseförordningen gett bestämmelser om ersättning för försäkrads utgift
för övernattning. Sådan ersättning kan utgå, när den försäkrade vid anlitande
av fortskaffningsmedel i reguljär trafik inte hade kunnat avsluta resan
före klockan 24 den dag resan anträtts eller, vid resa till sjukvårdsinrättning
för erhållande av sluten vård, före den tidpunkt samma dag då han
hade kunnat bli intagen på inrättningen. Vid resa till och från läkare eller
vid återresa från sjukvårdsinrättning skall resa anses ha avslutats på den
75
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
plats som enligt bestämmelser i sjukreseförordningen är avgörande vid beräkning
av ersättning för återresa från läkare eller sjukvårdsinrättning.
Ersättningen beräknas på det belopp som den försäkrade har erlagt för
logi, dock högst 15 kr. för natt. Har övernattning inte ägt rum och skall
kostnadsjämförelse göras för bestämning av resekostnadsersättning, uppskattas
övernattningskostnad till 15 kr. för natt.
U [redningen
Enligt utredningens mening är de föreliggande ersättningsmöjligheterna
alltför begränsade. Utredningen anför att det, för att inte mera kostnadskrävande
vårdformer än som motiveras av patienternas sjukvårdsbehov
skall behöva tas i anspråk, är betydelsefullt att såvitt möjligt låta enbart
medicinska skäl vara avgörande för intagning av patient på sjukhus. Åtgärder
som syftar till att undanröja behov av att ta in patienter av andra
skäl, exempelvis sociala och ekonomiska, bör därför främjas. Exempel på
sådana åtgärder är de inackorderingsmöjligheter, som vissa sjukvårdshuvudmän
framför allt i anslutning till regionsjukhus har ordnat i form av
patienthotell eller på annat sätt för patienter i öppen vård, vilka måste
övernatta utom hemorten i samband med upprepade behandlingar. De initiativ
som sjukvårdshuvudmännen har tagit i detta hänseende är ett viktigt
led i strävandena att avlasta den slutna vården och en fortsatt utveckling
på detta område är önskvärd. I de fall huvudmannen inte svarar för ifrågavarande
patienters mat- och logikostnader, stannar merparten av kostnaderna
på patienterna själva. Ersättning för logikostnad kan i fall som
här avses i regel endast erhållas från den allmänna försäkringen för eu natt.
För patienterna kan härigenom uppkomma kännbara merkostnader, främst
för logi, vid jämförelse inte bara med patienter i sluten vård utan även vid
jämförelse med sådana patienter i öppen vård som har möjligheter att resa
fram och åter mellan bostaden och den ort där läkarvården meddelas. För att
stimulera patienter till öppen vård bör enligt utredningens mening patienterna
i möjligaste mån avlastas merkostnader för uppehälle, när de inte
kan resa fram och åter mellan bostaden och behandlingsorten.
Utredningen föreslår därför att sjuka, som erhåller läkarvård utom hemorten
och under vårdtiden tillfälligt bor på behandlingsorten, inom ramen
för sjukreseförordningens bestämmelser får ersättning från den allmänna
försäkringen för den kostnad de har erlagt för logi, dock högst med ett belopp
som motsvarar nattraktamente för förrättningsman, tillhörande traktamentsklass
G enligt allmänna resereglementet. Ersättning för övernattningskostnad
bör enligt utredningen aldrig utgå med högre belopp än vad den
försäkrade skulle ha fått utge för resor mellan behandlingsorten och bostaden,
om han i stället hade kunnat tillbringa nattviian i bostaden. Denna
begränsning bör dock inte gälla, om den försäkrade av medicinska skäl en
-
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
ligt den behandlande läkarens ordination har stannat kvar på behandlingsorten.
Med nattvila bör i detta sammanhang avses en sammanhängande
tid av åtta timmar, i vilken ingår tiden mellan kl. 0 och kl. 6.
Remissyttrandena
Förslaget tillstyrks av så gott som samtliga remissinstanser som yttrat
sig över det. Riksförsäkringsverket ifrågasätter dock starkt om inte, när
fråga är om läkarvård vid sjukhus, sjukvårdshuvudmännen närmast bör''
svara för övernattningskostnaderna. Verket anför som skäl för en sådan
lösning att vårdformen medför fördelar för huvudmännen då den avlastar
trycket på den slutna vårdsektorn. Saknas patienthotell eller annan övernattningsmöjlighet
måste nämligen patienter med långa reseavstånd tas
in på sjukhuset av sociala skäl. Verket påpekar vidare att förslaget fått en
utformning som också medför en uppräkning av maximum för sådana övernattningskostnader
som är ersättningsgilla enligt författningsrummets nuvarande
lydelse från 15 kr. till ett belopp som knyts till nattraktamentet i
allmänna resereglementets klass C.
Överväganden och förslag
Utredningens förslag till utvidgning av rätten till ersättning för övernattningskostnader
är välmotiverat och bör genomföras i anslutning till övriga
förslag i departementspromemorian. Det nu gällande maximibeloppet för
ersättning för varje övernattning bör också som utredningen föreslagit
räknas upp. Mot den föreslagna direkta anknytningen av ersättningsunderlaget
till allmänna resereglementets tariff måste dock påpekas att resereglementet
avser förhållandet mellan tjänstemän i allmän tjänst och deras arbetsgivare.
Sedan dessa tjänstemän numera har fått förhandlingsrätt fortbestår
resereglementet endast övergångsvis och avsikten är att det skall
ersättas med en reglering av kollektivavtals natur. Mot den bakgrunden framstår
den föreslagna anknytningen som mindre lämplig. Maximibeloppet för
kostnadsersättningen bör i stället fixeras i tillämpningskungörelsen.
4. Kostnader och finansiering
Sjukförsäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivarna och
från de försäkrade själva. Statsbidrag utgår vidare med 40 % av kostnaderna
för sjukvårdsersättning, grundsjukpenning, barntillägg och moderskapspenning.
Till de kostnader för sjukvårdsersättning som avser sjukhusvård i
Sverige utgår dock inte statsbidrag.
Arbetsgivaravgiften beräknas på arbetsgivarnas lönekostnader, varvid man
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
77
bortser från den del av varje arbetstagares lön som för år räknat överstiger
sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Uttagsprocenten
är 2,6.
De kostnader som inte täcks genom statens och arbetsgivarnas bidrag
slås ut på de försäkrade som är inskrivna hos försäkringskassa i form av
sjukförsäkringsavgifter. Avgiften består egentligen av tre delar, som vid avgiftsdebiteringen
följer olika regler. 1) Den avgift som avser utgifter för
sjukvårdsersättning, vari inbegrips försäkringskassornas utgifter för läkemedel,
debiteras alla som har haft beskattningsbar inkomst till statlig inkomstskatt
under året. För samtaxerade är det tillfyllest för sådan debitering
att någon av de samtaxerade haft sådan inkomst. Avgift debiteras dock
inte den som under året har fyllt 67 år eller för december månad åtnjutit
ålders- eller förtidspension enligt AFL. 2) Den avgift som avser utgifter för
grundsjukpenning, inbegripet barntillägg och moderskapspenning, debiteras
alla som varit placerade i sjukpenningklass under den ytterligare förutsättning
beträffande taxeringen som förut har angetts. 3) Den avgift slutligen
som avser utgifter för tilläggssjukpenning debiteras den som under året
varit placerad i sådan sjukpenningklass som ger rätt till tilläggssjukpenning.
För pensionärer gäller att om någon på grund av bestämmelserna i
4 kap. 3 § AFL inte är berättigad till sjukpenning för minst 90 dagar vid
ingången av den månad för vilken avgift avseende utgifter för grundsjukpenning
eller tilläggssjukpenning skall debiteras, sådan avgift för hans
del nedsätts till hälften.
Den reform av läkarvårdsersättningen som föreslås i denna promemoria
beräknas medföra en ökning av sjukförsäkringens kostnader vid oförändrad
vårdvolym med 121 milj. kr. per år avseende utgifter för läkarvårdsersättning.
Sjukförsäkringens kostnadsökning svarar mot en ökning av sjukvårdshuvudmännens
intäkter med ca 117 milj. kr. per år (varav ca 3 milj.
kr. för karolinska sjukhuset) och en minskning av de försäkrades nettokostnader
vid läkarbesök av ca 4 milj. kr. per år. Av försäkringens kostnadsökning
täcks i enlighet med gällande grunder ca 48 milj. kr. genom statsbidrag.
Återstoden, ca 73 milj. kr., finansieras avgiftsvägen.
Sjukförsäkringens årliga kostnader för ersättning för sjukhusvård beräknas
genom höjningen av vårdavgiften och förbättringen av pensionärernas
sjukvårdsförsäkring tillsammantagna komma att stiga med ca 125
milj. kr., övergångsvis något mera. Härav beräknas ca 120 milj. kr. avse de
kommunala sjukvårdshuvudmännen och ca 5 milj. kr. statliga sjukhus.
Denna kostnadsökning för sjukförsäkringen finansieras i sin helhet avgiftsvägen.
Vad avser förslagen i avsnitten om vårdavgift m. m. i vissa halvöppna
vårdformer torde den kostnadsökning för försäkringen som blir följden
av utvidgningen av rätten till ersättning för läkarvårdsutgifter bli obetydlig.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1869
Den årliga kostnaden för de föreslagna förbättringarna i fråga om ersättning
för övernattningskostnader beräknas till ca 2 milj. kr., varav ca 1 milj. kr.
finansieras med statsbidrag och återstoden avgiftsvägen.
Sammanfattningsvis medför alltså förslagen en årlig ökning av kostnaderna
för sjukvårdsförmånerna med ca 250 milj. kr., varav ca 200 milj. kr.
avgiftsfinansieras.
Nuvarande normer för arbetsgivaravgift fastställdes år 1966 i samband
med den då beslutade reformen av sjukpenningförsäkringen. Arbetsgivaravgiften
höjdes då från 1,5 % till förut nämnda 2,6 % och även reglerna
om avgiftsunderlag ändrades. Den del av avgiften som skulle användas till
bestridande av försäkringskassornas utgifter för sjukvårdsersättning ökades
samtidigt från 0,4 % till 0,7 % av avgiftsunderlaget.
Arbetsgivaravgifterna för sjukvårdsersättningen har i första hand ansetts
böra lämna bidrag till läkemedels-, läkarvårds-, rese- och sjukvårdsförmånerna.
År 1967 täckte de 74 % av kostnaderna för dessa grenar av sjukförsäkringen
efter avdrag för statsbidrag.
Härefter har genomförts dels en reform av läkemedelsförmånen, dels den
förut angivna uppräkningen av återbäringstaxans normer från ingången av
1968. Kostnaderna för dessa åtgärder har helt fått bäras av de försäkrade,
som har fått vidkännas en betydande höjning av sjukförsäkringsavgiften
för sjukvårdsförmåner. Det bidrag till sjukvårdsförsäkringen som arbetsgivaravgifterna
lämnar har samtidigt relativt sett sjunkit. För år 1968 täckte
arbetsgivaravgiften 63 % av kostnaderna för de nyss angivna förmånsgrenarna
efter avdrag för statsbidrag. För år 1969 beräknas med utgångspunkt
från nu föreliggande material motsvarande siffra bli 55 %.
Mot bakgrunden av vad sålunda anförts synes den kostnadsökning som
blir följden av de nu framlagda förslagen böra finansieras genom en höjning
av uttagsprocenten för arbetsgivaravgiften till den del kostnadsökningen
enligt gällande regler inte täcks av statsbidrag. Den höjning av arbetsgivaravgiften
som behövs motsvarar 0,3 % av avgiftsunderlaget. Denna höjning
beräknas för år 1970 medföra att arbetsgivaravgiften täcker ca 65 %
av kostnaderna för nyssnämnda förmånsgrenar efter avdrag för statsbidrag.
Bestämmelserna i 19 kap. 4 § AFL om storleken av arbetsgivaravgiften
till sjukförsäkringen föreslås således ändras så att avgiften höjs till 2,9 %
av avgiftsunderlaget, varav 1,0 % (10/29) skall användas till bestridande
av utgifter för sjukvårdsersättning.
Motsvarande ändring bör ske i 5 § förordningen den 18 december 1959
(nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring.
Ändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1970 och äldre bestämmelser
alltjämt gälla i fråga om avgift för tid före ikraftträdandet.
Här bör slutligen nämnas att den från den 1 januari 1970 höjda vårdavgiften
på sjukhus medför en minskning av sjukvårdshuvudmännens netto
-
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
kostnader per vårddag även vid mentalsjukhusen, vilket enligt gällande
avtal kan utlösa förhandlingar rörande det statliga mentalsjukvårdsbidraget.
Denna kostnadsminskning vid mentalsjukhusen kan beräknas till ca
55 milj. kr. per år. Vid de överläggningar som förts mellan företrädare
för socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen har överenskommelse
nåtts om att det belopp som skall avräknas på mentalsjukvårdsbidraget
fixeras till 45 milj. kr. per år. Detta belopp fördelas på sjukvårdshuvudmännen
i förhållande till det vårdplatsantal som enligt gällande mentalsjukvårdsavtal
grundar rätt till driftbidrag. Formella tilläggsavtal om avräkningsförfarandet
bör träffas mellan statens förhandlingsnämnd och
vederbörande sjukvårdshuvudmän. I samband därmed avstår sjukvårdshuvudmännen
från ändring av driftbidraget enligt löpande mentalsjukvårdsavtal
till följd av hittills inträdda höjningar av pensionskostnader
inkl. socialförsäkringsavgifter.
De kommunala sjukvårdshuvudmännen beräknas genom den höjda vårdavgiften
på sjukhus tillföras totalt ca 165 milj. kr. per år, varav ca 120
milj. kr. per år beräknas belöpa på sjukförsäkringen. Genom att 45 milj. kr.
per år avgår på mentalsjukvårdsbidragen kan intäktsökningen för sjukvårdshuvudmännen
på denna punkt alltså beräknas till netto ca (165 — 45)
120 milj. kr. per år. Som framgår av det förut anförda tillförs de kommunala
sjukvårdshuvudmännen därutöver ca 115 milj. kr. ytterligare per
år genom höjningen av läkarvårdsersättningen.
80
Kungl; Maj.ts proposition nr 125 år 1969
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring
Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 §, 4 kap. 3 § och 19 kap. 4 § lagen
den 25 maj 1962 om allmän försäkring1 skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 kap.
2 §.
Ersättning för utgifter för 1 ä - k a r v å r d utgår vid sj ukdom, som
enligt läkares utsago kräver sådan
vård, ävensom vid förlossning med
tre fjärdedelar av utgifterna eller,
då dessa överstigit det belopp, vartill
de enligt av Konungen fastställd
taxa skola beräknas uppgå, med tre
fjärdedelar av sistnämnda belopp. I
utgifter för läkarvård skola inräknas
kostnader för läkares resa och för
läkarintyg, som erfordras för utfående
av sjukpenning. Med läkarvård
avses icke vård, som lämnas försäkrad
vilken åtnjuter sjukhusvård.
Taxa, som i första stycket sägs,
skall avse sådan vård — däri inbegripen
röntgen- och annan undersökning
— som kan meddelas av
varje läkare, så ock röntgenundersökning
samt röntgen- och radiumbehandling,
som utföres av därför
särskilt utbildad läkare.
Ersättning för utgifter för läkarvård
vid sjukdom, som enligt
läkares utsago kräver sådan vård,
ävensom vid förlossning utgår enligt
grunder som Konungen fastställer.
I utgifter för läkarvård skola
inräknas kostnader för läkares resa
och för läkarintyg, som erfordras
för utfående av sjukpenning.
1 Senaste lydelse av 19 kap. 4 § se 1966: 350.
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
(Nuvarande lydelse)
Är uppenbart att försäkrad vid
samma sjukdom utan fog sökt mer
än en läkare eller att läkare anlitats
vid flera tillfällen än som varit behövligt,
utgår ersättning allenast
för den vård, som lämnats av den
först rådfrågade läkaren, eller för
de besök, som skäligen varit behövliga.
Har försäkrad, oaktat han uppenbarligen
utan risk för försämring
av hälsotillståndet kunnat besöka
läkare, påkallat besök av läkare
i sin bostad eller annorstädes, må
ersättning nedsättas till belopp, som
skulle hava utgivits för det fall att
den försäkrade besökt läkaren.
(Föreslagen lydelse)
Är uppenbart att försäkrad vid
samma sjukdom utan fog sökt mer
än en läkare eller att läkare anlitats
vid flera tillfällen än som varit behövligt,
utgår ersättning allenast för
den vård, som lämnats av den först
rådfrågade läkaren, eller för de besök,
som skäligen varit behövliga.
4 kap.
3 §.
För tid efter ingången av den månad,
varunder försäkrad fyllt sextiosju
år eller dessförinnan börjat
åtnjuta ålderspension enligt denna
lag, må sjukpenning eller ersättning
för sjukhusvård icke utgå för mer
än sammanlagt etthundraåttio dagar.
Vad nu sagts skall i fråga om
ersättning för sjukhusvård äga motsvarande
tillämpning för tid, varunder
den försäkrade åtnjuter hel
förtidspension; och skall med sådan
lid jämställas efterföljande tid, därest
förtidspensionen upphört att utgå
med månaden näst före den, varunder
den försäkrade fyller sextiosju
år.
För tid efter ingången av den månad,
varunder försäkrad fyllt sextiosju
år eller dessförinnan börjat
åtnjuta ålderspension enligt denna
lag, må sjukpenning eller ersättning
för sjukhusvård icke utgå för mer
än sammanlagt trehundrasextiofem
dagar, varav sjukpenning för högst
etthundraåttio dagar. Vad nu sagts
skall i fråga om ersättning för sjukhusvård
äga motsvarande tillämpning
för tid, varunder den försäkrade
åtnjuter hel förtidspension; och
skall med sådan lid jämställas efterföljande
tid, därest förtidspensionen
upphört att utgå med månaden näst
före den, varunder den försäkrade
fyller sextiosju år.
19 kap.
4 §.
Avgift till sjukförsäkringen enligt Avgift till sjukförsäkringen en1
§ skall utgå med två och sex tion- ligt 1 § skall utgå med två och nio
6—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 125
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
(Nuvarande lydelse)
dels procent av det belopp, varå avgiften
skall beräknas. Av avgiften
skola sju tjugosjättedelar användas
till bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning
och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter
för tilläggssjukpenning i vad den
svarar mot inkomst av anställning.
Medlen fördelas mellan kassorna i
förhållande till deras utgifter för
vartdera ändamålet under året; och
skola därvid de utgifter för läkemedel,
som åvila kassorna, anses ingå
i utgifterna för sjukvårdsersättning.
Konungen äger med riksdagen förordna,
att viss del av de medel, som
enligt vad nu sagts skola tillgodoföras
de allmänna försäkringskassorna,
i stället skall ingå till en fond,
benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden,
vilken förvaltas
enligt grunder som fastställas
i enahanda ordning.
(Föreslagen lydelse)
tiondels procent av det belopp, varå
avgiften skall beräknas. Av avgiften
skola tio tjugoniondelar användas
till bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning
och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter för
tilläggssjukpenning i vad den svarar
mot inkomst av anställning. Medlen
fördelas mellan kassorna i förhållande
till deras utgifter för vartdera
ändamålet under året; och skola
därvid de utgifter för läkemedel,
som åvila kassorna, anses ingå i utgifterna
för sjukvårdsersättning. Konungen
äger med riksdagen förordna,
att viss del av de medel, som enligt
vad nu sagts skola tillgodoföras
de allmänna försäkringskassorna, i
stället skall ingå till en fond, benämnd
allmänna sjukförsäkringsfonden,
vilken förvaltas
enligt grunder som fastställas
i enahanda ordning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.
Beträffande den som vid lagens ikraftträdande åtnjuter sjukhusvård
oavbrutet sedan minst ett år gäller fortfarande 4 kap. 3 § i sin äldre lydelse.
I fråga om avgift för tid före ikraftträdandet gäller alltjämt 19 kap. 4 §
i dess äldre lydelse.
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969,
83
Förslag
till
Lag
om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)
Härigenom förordnas, att 29 § sjukvårdslagen den 6 juni 1962 skall erhål
-
la ändrad lydelse på sätt nedan anges
(Nuvarande lydelse)
29
Vid sjukhus anställd befattningshavare
må icke mottaga särskild ersättning
för undersökning, behandling
eller skötsel av där intagen person
eller för åtgärd, som står i
omedelbart samband med intagning
på eller utskrivning från sjukhuset.
Vad nu sagts gäller dock icke
med avseende å åtgärd, som vidtagits
vid läkares besök hos den sjuke
utanför sjukhuset. För öppen vård
på sjukhus må läkare efter överenskommelse
med landstingskommunen
uttaga särskild ersättning av
den vårdsökande.
För öppen vård utanför sjukhus
må provinsialläkare, biträdande provinsialläkare
och extra provinsialläkare
samt vikarie för sådan läkare
ej uttaga högre ersättning av den
vårdsökande än som följer av överenskommelse
med landstingskommunen.
(Föreslagen lydelse)
§•
Den som är anställd i sjukvårdande
verksamhet som avses i denna
lag må icke för egen räkning
mottaga ersättning av patient som
undersökes eller behandlas inom
verksamheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.
84
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555) angående redares
avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 18 december 1959 angående
redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
5
Av avgiften till sjukförsäkringen
skola sju tjugosjättedelar användas
till bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning
och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter
för tilläggssjukpenning.
(Föreslagen lydelse)
§•
Av avgiften till sjukförsäkringen
skola tio tjugoniondelar användas
till bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning
och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter
för tilläggssjukpenning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1970.
Äldre bestämmelser gäller alltjämt i fråga om avgift för tid före ikraftträdandet.
1 Förordningen omtryckt 1962: 397. Senaste lydelse av 5 § se 1966: 351.
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
85
Förslag
till
Förordning
om bidrag från landsting och städer som ej deltager i landsting till bestridande
av kostnader för vård i vissa fall vid karolinska sjukhuset
Härigenom förordnas soin följer.
1 §•
Intages någon på karolinska sjukhuset för vård, som det enligt sjukvårdslagen
åligger landstingskommun att ombesörja, skall den landstingskommun
inom vilken han är bosatt till sjukhuset erlägga bidrag till kostnaderna
för vården enligt vad nedan sägs.
I fråga om vård på annan avdelning vid karolinska sjukhuset än radiumhemmet
föreligger skyldighet att utgiva vårdbidrag som avses i första
stycket endast under förutsättning antingen att den å sjukhuset intagne
under vistelse inom Stockholms län insjuknat i den sjukdom vården avser,
eller att han fått hänvisning till sjukhuset för vård, som ej kan beredas
på landstingskommunens sjukhus. Närmare föreskrifter om sådan hänvisning
meddelas av Konungen.
Vårdbidraget skall, oavsett om vården meddelas på allmänt, enskilt
eller hal venskilt rum, för varje vårddag utgå med det belopp, varmed den
för patienten i fråga tillämpliga vårdavgiften på allmänt rum vid karolinska
sjukhuset överstiger tio kronor.
Vad ovan föreskrives om landstingskommun skall även gälla stad som
ej tillhör landstingskommun.
Utgår vårdbidrag minskas vårdavgiften med ett häremot svarande belopp.
2 §•
Är den intagne bosatt inom Stockholm län skall vad i 1 § sägs ej äga
tillämpning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1970 då förordningen den
30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting och städer, som ej
deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet skall upphöra att gälla.
opaginerad Kontrollera mot PDF
B3H
»-H >■
r öd
> M
Of
> f
oo
05
Tabell 1. Läkararvode i kronor och i % av återbäringstaxans belopp för olika grupper enligt riksförsäkringsverkets kvittoundersökning
i september 1968
Läkarkategori
Grupp 1
Grupp 2
Grupp 3 a
Grupp 3 b
Samtliga grupper
Antal
besök
Läkararvode
per besök
Antal
besök
Läkararvode
per besök
Antal
besök
Läkararvode
per besök
Antal
besök
Läkararvode
per besök
Antal
besök
Läkararvode
per besök
kr
% av
taxan
kr
% av
taxan
kr
% av
taxan
kr
% av
taxan
kr
% av
taxan
Stockholmsområdet
taxearvode 10 kr
taxearvode 25 kr
taxearvode 45 kr
taxearvode 60 kr
Provinsialläkare................
16
10,00
100,0
154
20,64
82,6
3
27,33
60,7
—
—
—
173
19,77
82,5
Stadsdistr.läkare...............
72
11,17
111,7
564
29,31
117,2
53
46,42
103,2
1
60,00
100,0
690
28,77
115,0
Överläkare....................
10
15,90
159,0
526
37,51
150,0
237
56,58
125,7
98
65,71
109,5
871
45,62
113,4
Underläkare...................
64
11,18
111,8
1 306
26,71
106,8
244
45,68
101,5
26
59,62
99,4
1 640
29,45
105,4
Privatpraktiker................
151
14,70
147,0
4 182
37,85
151,4
996
56,13
124,7
175
67,91
113,2
5 504
41,48
142,5
Samtliga......................
313
12,96
129,6
6 732
34,55
138,2
1 533
54,15
120,3
300
66,45
110,8
8 878
38,25
131,4
Riket i övriqt
taxearvode 10 kr
taxearvode 20 kr
taxearvode 40 kr
taxearvode 60 kr
Provinsialläkare................
1 518
9,96
99,6
16 595
20,09
100,4
420
38,15
95,4
18
41,50
69,2
18 551
19,69
100,1
Stadsdistr.läkare...............
136
10,77
107,7
1 565
22,75
113,8
84
38,99
97,5
3
46,67
77,8
1 788
22,64
111,8
Överläkare....................
636
10,13
101,3
7 726
21,33
106,6
2 821
40,96
102,4
258
61,29
102,2
11 441
26,45
104,6
Underläkare...................
1 302
11,14
111,4
17 589
20,77
103,8
2 928
39,97
99,9
248
61,03
101,7
22 067
23,20
103,0
Privatpraktiker................
1 164
12,16
121,6
11 450
28,29
141,4
2 380
46,27
115,7
277
67,38
112,3
15 271
30,58
132,5
Samtliga......................
4 756
10,87
108,7
54 925
22,27
111,4
8 633
41,93
104,8
804
62,81
104,7
69 118
24,41
109,6
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
87
Beräkningsgrunder i tab. 2—4
På grundval av tidigare nämnd kvittoundersökning avseende september
1968 har medelvärdena av de mot besöksgrupperingarna motsvarande beloppen
i återbäringstaxan, de s. k. medeltaxebeloppen, beräknats motsvara
nedan angivna belopp.
Stockholmsområdet,
Riket i övrigt,
Hela riket,
kr.
kr.
kr.
Provin sialläkare.............
19: 67
19: 71
Stadsdislriktsläkare..........
25: 02
20: 25
21: 58
Överläkare.................
34: 21
25: 28
25: 91
Underläkare................
27: 95
22: 51
22: 89
Privatpraktiker.............
29: 32
23: 08
24: 73
Samtliga...................
29: it
22: 28
23: 05
Samtliga utom privatpraktiker
28: 77
22: 05
22: 55
Här angivna medeltaxebelopp avser endast vård på läkarens mottagning,
för vilken ersättning beräknats efter grupptaxan. Därutöver tillkommer i
förekommande fall belopp för röntgen- och laboratorieundersökningar in. in.
Med utgångspunkt från 1968 års taxenivå, sådan den framstår bl. a. av
ovanstående uppgifter om medeltaxebelopp för läkare i allmän tjänst, och
från 1970 års beräknade vårdvolym, redovisas i tabellerna 2—4 för vart och
ett av laxeområdena samt för hela riket totalkostnad, kostnadsfördelning
emellan försäkring och patienter samt det totala arvodesbeloppet per besök
vid olika förutsättningar angående vilka delprestationer som ersättningsbeloppet
skall avses täcka.
Stockholmsområdet
Grupptaxebesök
Vårdvolym: Enligt riksförsäkringsverkets kvittoundersökning för år 1966
uppgick antalet grupptaxebesök för de aktuella läkarkategorierna till ca
1,0 milj. Delta belopp torde emellertid såvitt avser stadsdistriktsläkarna
ligga ca 0,2 milj. för högt och beräknas därför till 0,8 milj. En uppräkning
till år 1970 med 12 % — grundad på uppgifter från Stockholms stad angående
den öppna vårdens ökningstakt — ger en vårdvolym på 0,9 milj. besök.
Medeltaxebelopp: Riksförsäkringsverkets stickprovsundersökning avseende
september 1968 utvisar ett medeltaxebelopp för de aktuella läkarkategorierna
på 28: 77 kr.
Hembesök
Vid beräkning av vårdvolym och medeltaxearvode för hembesök har hänsyn
tagits jämväl till den öppna jourverksamhet, som Stockholms stad bedriver
i samarbete med Stockholms läkar fören ing.
Vårdvolym: Enligt uppgifter från Stockholms stad uppgår antalet hembesök
för stadsdislriktsläkare till ca 2 000 och i jourläkarverksamheten till
ca 55 000. Vårdvolymen beräknas därför till 0,06 milj. hembesök.
Medeltaxebelopp (exkl. inställelsedelen) kan beräknas till 42 kr., utgörande
summan av 25 kr. som är det vanligaste grupptaxebeloppet och 17 kr.
som är enhetskostnad för läkarens resa med s. k. jourbil.
88
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
Tabell 2.
Stockholmsområdet
Antal
besök,
Ersätt-
nings-
belopp,
kr.
Försäkringens
kostnad, milj. kr.
Patientens
kostnad,
Total
kostnad,
milj.
Nu
Förslag
Nu
Förslag
milj. kr.
Värd efter differentierade
läkararuoden
a Giupptaxcbesök på
mottagning...........
0,9
28: 77
19,4
19,6
6,5
6,3
25,9
b Hembesök (inkl. rese-
kostnader)............
0,06
42: —
1,9
2,1
0,6
0,4
2,5
Summa..............
1,0
21,3
21,7
7,1
6,7
28,4
Genomsnittligt ersätt-
ningsbelopp per besök..
28: 40
c Lab.undersökn. (inkl.
mtrl).................
+ 3: —
+ 2,3
+ 3,0
+ 0,7
—
+ 3,0
Summa a—c..........
31: 40
23,6
24,7
7,8
6,7
31,4
d Röntgen (inkl. film och
mtrl).................
+ 2: 80
+ 2,1
+ 2,8
+ 0,7
—
+ 2,8
Summa a—d..........
34: 20
25,7
27,5
8,5
6,7
34,2
e Obekväm tid..........
+ 0: 60
+ 0,4
+ 0,6
+ 0,2
—
+ 0,6
Summa a—e..........
34: 80
26,1
28,1
8,7
6,7
34,8
f Inställelsearvode vid
hembesök............
+ 0: 90
+ 0,6
+ 0,4
+ 0,3
+ 0,5
+ 0,9
Summa a—f..........
35: 70
26,7
28,5
9,0
7,2
35,7
g Läkarintyg...........
+ 0: 50
+ 0,3
+ 0,5
+ 0,2
—
+ 0,5
Summa a—g..........
36: 20
27,0
29,0
+ 9,2
7,2
36,2
h Utfyllnad till 38: — kr..
1: 80
—
+ 1,8
—
—
+ 1,8
Summa a—h..........
Kostnadsändring:
38: —
27,0
+ 3,8
30,8
9,2
—2,0
7,2
38,0
Poliklinikvård
i Poliklinikbesök........
0,9
20: —
13,5
11,7
4,5
6,3
18,0
j Röntgen..............
7: —
4,7
6,3
1,6
—
6,3
Summa i—j...........
27: —
18,2
18,0
6,1
6,3
24,3
k Läkarintyg...........
+ 0: 55
+ 0,3
+ 0,5
+ 0,2
—
+ 0,5
Summa i—k..........
27: 55
18,5
18,5
6,3
6,3
24,8
1 Utfyllnad till 38: —kr..
10: 45
—
+ 9,4
—
—
+ 9,4
Summa i—1...........
Kostnadsändring:
38: —
18.5
+ 9,4
27,9
6,3
0
6,3
34,2
All vård
Summa a—g och h—k .
Kostnadsändring:
1,9 |
38: —
45,5 |
+ 13,2
58,7 |
15,5
—2,0
13,5
72,2
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
89
Det sammanlagda antalet grupptaxebesök på mottagning och hembesök
hos patienten utgör den totala vårdvolym, för vilken patientavgift om 7 kr.
och försäkringens ersättningsbelopp beräknas. Det genomsnittliga ersättningsgilla
arvodesbeloppet för dessa besök utgör således 28: 40 kr.
I tabellens därunder följande avsnitt visas hur arvodesbeloppet stiger om
man beträffande vissa verksamhetsformer övergår från separat arvodering
till påslag på den ovan angivna vårdvolymen.
Vidare framgår kostnadsfördelningen mellan försäkring och patienter allt
under medelarvodets framväxt samt den slutliga kostnadsfördelningen om
ersättningsbeloppet sättes till 38 kr. per besök.
Laboratorieunder sökningar
Laboratorieundersökningarna antas belasta grupptaxebesöken och hembesöken
med i genomsnitt 3 kr. Till grundval härför ligger beräkningar om
i vilken mån poliklinikavgiften i Stockholm belastas av laboratorieverksamheten.
Röntgen
Medeltaxebeloppet år 1968 beräknas till 28:— kr. (21: 75 kr. exkl. röntgenfilm
och materiel). Volymen år 1966 var 0,1 milj. besök. Totalkostnaden
blir således 2,8 milj. kr.
Obekväm tid
Ersättning för läkarvård som meddelas på obekväm tid synes enligt riksförsäkringsverkets
kviltoundcrsökning år 1966 ha utgetts i ca 5 % av antalet
grupptaxe- och hembesök för ifrågavarande läkargrupper, dvs. vid ca 0,05
milj. besök.
Tillägget torde i genomsnitt utgöra 12: 50 kr. dvs. 50 % av 25 kr., vilket
är det vanligaste grupptaxebeloppet. Totala ersättningsbeloppet för obekväm
lid uppskattas för år 1970 till 0,6 milj. kr.
Inställelsearvode
Utöver grupptaxearvode och resekostnader beräknas vid läkares hembesök
hos patienten även ersättning med tre fjärdedelar av ett till 15 kr.
beräknat arvodeslillägg för läkarens inställelse. Vårdvolymen beräknas till
0,06 milj. och medeltaxebeloppet till 15 kr. Totalt beräknas kostnaden till
0,9 milj. kr.
Läkarintyg
För läkarintyg, som erfordras för att få ut sjukpenning, beräknas i återbäringstaxan
ersättning efter ett belopp av 5 kr. Antalet läkarintyg för
denna grupp av läkare kan beräknas till ca 200 000. Totalkostnaden beräknas
således till ca 1,0 milj. kr. som fördelas med 0,5 milj. kr. på grupptaxebesök
och 0,5 milj. kr. på poliklinikbesök.
Poliklinikbesök
Vårdvolymen, som enligt riksförsäkringsverkets kvittoundersökning år
1966 utgjorde 980 000 besök, beräknas med stöd av uppgifter från huvudmän
och försäkringskassor till 0,9 milj. besök. Poliklinikavgiflen utgör
fr. o. m. den 1 augusti 1968 20 kr.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
Tabell 3
Riket i övrigt
Antal
besök,
Ersätt-
nings-
belopp,
kr.
Försäkringens
kostnad, milj. kr.
Patientens
kostnad,
Total
kostnad,
milj.
Nu
Förslag
Nu
Förslag
milj. kr.
Vård efter differentierade
läkararvoden
a Grupptaxebesök på
mottagning...........
11,2
22: 05
185,3
168,6
61,7
78,4
247,0
b Hembesök (inkl. rese-
kostnader)............
0,3
31: 50
7,1
7,4
2,4
2,1
9,5
Summa..............
11,5
192,4
176,0
64,1
80,5
256,5
Genomsnittligt ersätt-
ningsbelopp per besök..
22: 30
c Lab.undersökn. (inkl.
mtrl).................
3: —
+ 25,9
+ 34,5
+ 8,6
—
+ 34,5
Summa a—c..........
25: 30
218,3
210,5
72,7
80,5
291,0
d Röntgen (inkl. film och
mtrl).................
+ 3: 17
+ 27,3
+ 36,4
+ 9,1
—
+ 36,4
Summa a—d..........
28: 47
245,6
246,9
81,8
80,5
327,4
e Obekväm tid..........
+ 0: 35
+ 3,0
+ 4,0
+ 1,0
—
+ 4,0
Summa a—e..........
28: 82
248,6
250,9
82,8
80,5
331,4
f Inställelsearvode vid
hembesök............
+ 0: 39
+ 3,3
+ 2,1
+ 1,2
+ 2,4
+ 4,5
Summa a—f..........
29: 21
251,9
253,0
84,0
82,9
335,9
g Läkarintyg...........
+ 0: 56
+ 4,8
+ 6,4
+ 1,6
—
+ 6,4
Summa a—g..........
29: 77
256,7
259,4
85,6
82,9
342,3
h Utfyllnad till 38: — kr..
+ 8: 23
—
+ 94,6
—
—
+ 94,6
Summa a—h..........
Kostnadsändring:
38: —
256,7
+ 97,3
354,0
85,6
—2,7
82,9
436,9
Poliklinikvård
i Poliklinikbesök........
0,9
19: 65
13,3
11,4
4,4
6,3
17,7
j Röntgen..............
4: 67
3,1
4,2
1,1
—
4,2
Summa i—j...........
24: 32
16,4
15,6
5,5
6,3
21,9
k Läkarintyg............
+ 0: 55
+ 0,3
+ 0,5
+ 0,2
—
+ 0,5
Summa i—k..........
24: 87
16,7
16,1
5,7
6,3
22,4
Utfyllnad till 38: — kr..
13: 13
—
+ 11,8
—
—
11,8
Summa i—1...........
Kostnadsändring:
38: —
16,7
+ 11,2
27,9
5,7
+ 0,6
6,3
34,2
All vård
Summa a—g och h—k .
Kostnadsändring:......
12,4
38: —
273,4 | 381,9
+ 108,5
91,3
—2,1
89,2
471,1
91
Kungl. Maj:ls proposition nr 125 år 1969
Röntgenundersökning vid poliktinikbesök
Röntgenundersökning förekom år 1966 vid ca 25 % av poliklinikbesöken.
Volymen kan därför uppskattas till 225 000 rönlgenbesök av poliklinikpatienter.
Medeltaxebeloppet beräknas liksom vid röntgenundersökning i
samband med grupptaxebesök till 28 kr., vilket ger en totalkostnad om 6,3
milj. kr.
Vid arvodesnivån 38 kr. blir kostnadsförändringarna följande.
Inom den vård, som meddelas mot differentierade arvoden, stiger försäkringens
kostnader med 3,8 milj. kr. och sjunker patienternas kostnader med
2,0 milj. kr. Inom poliklinikvården stiger försäkringens kostnader med 9,4
milj. kr. Räknat för all vård stiger försäkringens kostnader med 13,2 milj.
kr. och sjunker patienternas kostnader med 2,0 milj. kr.
Riket i övrigt
Grupptaxebesök
Vårdvolym: Enligt riksförsäkringsverkets kvittoundersökning för år 1966,
uppgick antalet grupptaxebesök för de aktuella läkarkategorierna till ca 9,5
milj. En uppräkning till år 1970 med 18 % — grundad på ökningstakten
under perioden 1963—66 — ger en vårdvolym på 11,2 milj. besök.
Medeltaxebelopp: Riksförsäkringsverkets stickprovsundersökning avseende
september 1968 utvisar ett medellaxebelopp för de aktuella läkarkalegorierna
på 22: 05 kr.
Hembesök
Vårdvolym: Hembesöken för provinsial- och stadsdistriktsläkare uppgick
enligt kvittoundersökningen 1966 till 270 000, vilket för 1970 avrundas till
0,3 milj. besök.
Medeltaxebeloppet (inkl. grupptaxebelopp och reseersättning men exkl.
inställelsearvode) kan beräknas till 31: 50 kr.
Det sammanlagda antalet grupptaxebesök på mottagning och hembesök
hos patienten utgör den totala vårdvolym, för vilken patientavgift om 7 kr.
och försäkringens ersättningsbelopp beräknas. Det genomsnittliga ersättningsgilla
arvodesbeloppet för dessa besök utgör således 22: 30 kr.
1 tabellens därunder följande avsnitt visas hur arvodesbeloppet stiger om
man beträffande vissa verksamhetsformer övergår från separat arvodering
till påslag på den ovan angivna vårdvolymen.
Vidare framgår kostnadsfördelningen mellan försäkring och patienter allt
under medelarvodets framväxt samt den slutliga kostnadsfördelningen om
ersättningsbeloppet sättes till 38 kr. per besök.
Laboratorieunder sökningar
Laboratorieundersökningarna antas belasta grupptaxebesöken och hembesöken
med i genomsnitt 3 kr. Till grundval härför ligger beräkningar om
i vilken mån poliklinikavgiften i Stockholm belastas av laboratorieverksamheten.
Röntgen
Volymen utgjorde år 1966 1,2 milj. besök enligt förenämnda kvittoundersökning.
Medeltaxebeloppet beräknas för år 1968 till 28 kr. (21: 75 kr. exkl.
92
Kungl. Maj:is proposition nr 125 år 1969
röntgenfilm och materiel). Vårdvolymen för år 1970 kan beräknas öka till
I, 3 milj. besök, varför totalbeloppet kan sättas till 36,4 milj. kr.
Obekväm tid
Ersättning för läkarvård som meddelas på obekväm tid synes enligt kvittoundersökningen
år 1966 ha ulgells i ca 3,5 % av anlalet grupptaxe- och
hembesök för ifrågavarande läkargrupper, dvs. vid ca 0,4 milj. besök.
Tillägget torde i genomsnitt utgöra 10:— kr., dvs. 50 % av 20 kr., vilket
är det vanligaste grupptaxebeloppel. Totala ersättningsbeloppet för obekväm
tid uppskattas för år 1970 till 4,0 milj. kr.
Inställelsearvode
Utöver grupptaxearvode och resekostnader beräknas vid läkarens hembesök
hos patienten även ersättning med tre fjärdedelar av ett till 15 kr.
beräknat arvodeslillägg för läkarens inställelse. Vårdvolymen beräknas till
0,3 milj. och medeltaxebeloppet till 15 kr. Totalt beräknas kostnaden till
4,5 milj. kr.
Läkarintyg
För läkarintyg, som erfordras för att få ut sjukpenning, beräknas i återbäringstaxan
ersättning efter belopp av 5 kr. Anlalet läkarintyg för denna
grupp av läkare kan beräknas till ca 1,4 milj. Totalkostnaden beräknas således
till ca 6,9 milj. kr. som fördelas med 6,4 milj. kr. på grupptaxebesök
och 0,5 milj. kr. på poliklinikbesök.
Poliklinikvård
Vårdvolymen för 1970 kan med stöd av uppgifter från Göteborg och Uppsala
beräknas till 0,9 milj. besök. En sammanvägning av gällande poliklinikavgifter
ger medeltaxearvodet 19: 65 kr.
Röntgenundersökning vid poliklinikbesök
Röntgenundersökning förekom år 1966 vid ungefär vart sjätte poliklinikbesök
och kan därför beräknas liksom vid röntgenundersökning i samband
med grupptaxebesök till 150 000 besök med ett medeltaxebelopp av 28 kr.
(se ovan), vilket ger en totalkostnad om 4,2 milj. kr.
Vid arvodesnivån 38 kr. blir kostnadsförändringarna följande.
Inom den vård, som meddelas mot differentierade arvoden, stiger försäkringens
kostnader med 97,3 milj. kr. och sjunker patienternas kostnader
med 2,7 milj. kr. Inom poliklinikvården stiger försäkringens kostnader med
II, 2 milj. kr. och patienternas kostnader med 0,6 milj. kr. Räknat för all
vård stiger försäkringens kostnader med 108,5 milj. kr. och sjunker patienternas
kostnader med 2,1 milj. kr.
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969 93
Tabell 4
Hela riket
Antal
besök,
Ersätt-
nings-
belopp,
kr.
Försäkringens
kostnad, milj. kr.
Patientens
kostnad,
Total
kostnad,
milj.
Nu
Förslag
Nu
Förslag
milj. kr.
Vård efter differentierade
läkararvoden
a Grupptaxebesök på
mottagning...........
12,1
22: 55
204,7
188,2
68,2
84,7
272,9
b Hembesök (inkl. rese-
kostnader)............
0,36
33: 33
9,0
9,5
3,0
2,5
12,0
Summa..............
12,5
213,9
197,7
71,2
87,2
284,9
Genomsnittligt ersätt-
ningsbelopp per besök..
22: 79
c Lab.undersökn. (inkl.
mtri).................
+ 3: —
+ 28,2
+ 37,5
+ 9,3
—
+ 37,5
Summa a—c..........
25: 79
241,9
235,2
80,5
87,2
322,4
d Röntgen (inkl. film och
mtrl).................
+ 3: 14
+ 29,4
+ 39,2
+ 9,8
—
+ 39,2
Summa a—d..........
28: 93
271,3
274,4
90,3
87,2
361,6
e Obekväm tid..........
+ 0: 37
+ 3,4
+ 4,6
+ 1,2
—
+ 4,6
Summa a—e..........
29: 30
274,7
279,0
91,5
87,2
366,2
f Inställelsearvode vid
hembesök............
+ 0: 43
+ 3,9
+ 2,5
+ 1,5
+ 2,9
+ 5,4
Summa a—f..........
29: 73
278,6
281,5
93,0
90,1
371,6
g Läkarintyg...........
+ 0: 55
+ 5,1
+ 6,9
+ 1,8
—
+ 6,9
Summa a—g..........
30: 28
283,7
288,4
94,8
90,1
378,5
h Utfyllnad till 38: —kr..
+ 7: 72
—
+ 96,4
—
—
+ 96,4
Summa a—h..........
Kostnadsändring:
38: —
283,7
+ 101,1
384,8
94,8
—4,7
90,1
474,9
Poliklinikvård
i Poliklinikbesök........
1,8
19: 83
26,8
23,1
8,9
12,6
35,7
j Röntgen..............
5: 83
7,8
10,5
2,7
—
10,5
Summa i—j...........
25: 66
34,6
33,6
11,6
12,6
46,2
k Läkarintyg...........
+ 0: 55
+ 0,6
+ 1,0
+ 0,4
—
+ 1,0
Summa i—k..........
26: 21
35,2
34,6
12,0
12,6
47,2
1 Utfyllnad till 38: — kr..
+ 11,79
—
+ 21,2
—
—
+ 21,2
Summa i—1...........
Kostnadsändring:
38: —
35,2
+ 20,6
55,8
12.0
+ 0,6
12,6
68,4
All värd
Summa a—g och h—k .
Kostnadsändring:
14,3
38: —
| 318,9
+ 121,7
| 440,6
| 106,8
—4,1
| 102,7
| 543,3
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
Bilaga 2
Sammanställning
av remissyttranden över departementspromemoria med förslag till ändringar av
sjukvårdsförmånerna inom sjukförsäkringen m. m.
Yttranden över promemorian har avgetts av riksförsäkringsverket, socialstyrelsen,
statskontoret, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
rationaliseringsinstitut (Spri), statens handikappråd, Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, så gott som samtliga landsting
genom förvaltningsutskott eller sjukvårdsstyrelse, Stockholms och Malmö
stads sjukvårdsstyrelser, Sveriges läkarförbund, Försäkringskasseförbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges arbetsledareförbund
(SALF), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Riksförbundet
landsbygdens folk (RLF), Sveriges hantverks- och industriorganisation
(SHIO), Pensionärernas riksorganisation och direktionen för karolinska
sjukhuset. Försäkringskasseförbundet har bifogat yttranden från de flesta
av de allmänna försäkringskassorna. Även andra remissinstanser har bifogat
yttranden som de har inhämtat.
Läkarvårdsersättningen
Fn praktiskt taget enhällig remissopinion ansluter sig till förslagets huvudlinjer.
Svenska landstingsförbundet anser att förslaget innebär väsentliga förenklingar
och rationaliseringsvinster för alla som berörs av den offentliga
sjukvården. Patienter, försäkringskassor och läkare befrias från åtskilliga
problem av praktisk natur och därjämte innebär förslaget att patienter
som behöver omfattande och dyrbar läkarvård erbjuds betydande
ekonomiska lättnader. För sjukvårdshuvudmännens del skapas bättre
förutsättningar för planeringen och utbyggnaden av den Öppna vården, vars
kostnader efter ersättningssystemets omläggning kommer att bli mer tillfredsställande
täckta.
Sveriges läkarförbund anser dock att förslaget i dess nuvarande utformning
inte kan läggas till grund för den avsedda reformen. Förbundet förklarar
att det i alla väsentliga avseenden ställer sig bakom förslagets strävan
och anser det viktigt att reformens positiva sidor genomförs så snart det är
möjligt framför allt med hänsyn till patienterna. Stora risker föreligger
emellertid för att den föreslagna ändringen av betalningssystemet kan påverka
efterfrågan inom sjukvården och patientströmningen i så hög grad
att mycket besvärliga problem uppstår såväl för sjukvården i dess helhet
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
95
som för patienter och läkare under en lång övergångstid. Det är också
mycket tveksamt om det föreslagna systemet — med den utformning det har
— når det mål som har ställts upp för reformen. Förslaget bör därför omarbetas
grundligt och kompletteras med dokumentering i de frågor som är
viktiga. Dessa gäller framför allt kostnadsfördelningen mellan patientkategorierna
och de konsekvenser ett ändrat betalningssystem får för sjukvårdskonsumtion
och patientströmning. Samma uppfattning tillkännager
SACO.
Allmänt kritiskt mot förslagets utformning är också Uppsala läns landstings
förvaltningsutskott.
Synpunkter på inverkan på den öppna vårdens resurser av det föreslagna
systemet framläggs också av flera andra remissinstanser.
Riksförsäkringsverket, socialstyrelsen, statens handikappråd, Spri,
Svenska kommunförbundet, Försäkringskasseförbundet, LO, TCO, SACO
och SALF m. fl. anser det angeläget att de privatpraktiserande läkarna inlemmas
i ett ersättningssystem liknande det som föreslagits för sjukvårdshuvudmännens
öppna vård, bl. a. med tanke på att avgiftsreglerna annars
kan medföra en snedvridning av efterfrågan på läkarvård och leda till överbelastning
av sjukvårdshuvudmännens resurser. Konsekvenserna av en sådan
överbelastning skulle inte minst drabba patienterna. Statens handikappråd
understryker särskilt vikten av en revision av ersättningsreglerna
för privatpraktikervården med tanke på de patienter, för vilka av olika skäl
möjligheten att anlita sjukvårdshuvudmännens öppna vård inte är ett praktiskt
användbart alternativ till privatpraktikervård. Enligt riksförsäkringsverkets
mening bör man sträva efter en sådan ordning att den försäkrade
i princip inte behöver betala mera vid besök hos privatpraktiker än hos
andra läkare. Verket anser det önskvärt — men inte nödvändigt — att man
kan komma fram till delta redan den 1 januari 1970. Försäkringskasseförbundet
förordar att försäkringskassorna ges möjlighet att träffa avtal med
privatpraktiserande läkare enskilt eller gruppvis om tillämpning av ett ersättningssystem
liknande det i promemorian föreslagna. Sveriges läkarförbund
anser att ett nettobetalningssystem bör införas inom privatpraktikersektorn
i likhet med vad som föreslagits för den offentliga sektorn. Vidare
bör en metodik utarbetas för årlig anpassning av patienternas subventionering
med hänsyn till kostnadsutvecklingen.
Socialstyrelsen framhåller att, om ersättningsproblemet vid privatpraktikervård
inte löses, det inte är otänkbart att resultatet kommer att bli en
ökad belastning på sjukhusens öppna mottagningar. Patienter som hittills
sökt privatpraktiker kan nämligen komma att vända sig direkt till sjukhusen
och inte till de hårt arbetsbelastade provinsialläkarna.
Direktionen för karolinska sjukhuset anser att uppenbar risk föreligger
att de öppna mottagningarna vid sjukhusen och därvid främst de, som nu
fungerar som specialistmottagningar, inte kommer att kunna återremittera
96
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
patienter till inremitterande privatpraktiker i samma utsträckning som nu
sker om de taxor som tillämpas vid sjukhuset alltför mycket avviker från
privatpraktikernas. Försämrade möjligheter att återremittera patienter
efter specialistundersökning minskar specialistmottagningarnas möjligheter
att ta emot nya fall för utredning och behandling. Detta kan befaras
drabba karolinska sjukhuset i högre grad än sjukhus i landsorten eftersom
inslaget av privatpraktiker är större i Stockholm än i landet i övrigt.
Farhågor för att den väntade stegringen av efterfrågan på öppen vård
koncentrerar sig till den öppna vård som bedrivs vid sjukhusens mottagningar
yppas också av en del remissinstanser från utgångspunkten att patienten
där för samma avgift som vid öppen vård utanför sjukhus kan
tillgodogöra sig ett lasaretts större resurser. Enligt Kronobergs läns landstings
sjukvårdsstyrelse talar detta förhållande för att en gradering av läkarvårdsavgiften
bör övervägas. Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott
förklarar sig av flera skäl inte vilja föreslå att en sådan
utveckling motverkas taxevägen utan anser att, om en sådan tendens skulle
bli märkbar, andra medel får tillgripas för att rätta till förhållandet. Socialstyrelsen
finner det angeläget att huvudmännen intensifierar utbyggnaden
av den öppna vården i enlighet med socialstyrelsens program för denna så
att en konkurrenskraftig öppen vård utanför sjukhus kan erbjudas.
Risk för ett efterfrågetryck på sjukhusens röntgen- och laboratorieavdelningar
på grund av det föreslagna systemet med enhetsavgift hävdas föreligga
av Uppsala läns landstings förvaltningsutskott. Med all sannolikhet
kommer nämligen önskemålen om sådana undersökningar att stegras från
både patient och läkare när undersökningen i alla fall inte kostar extra för
patienten. Strävan att göra den öppna vården så grundlig och kvalificerad
att den framgångsrikt kan konkurrera med den slutna vården verkar i samma
riktning. Det ökade trycket på serviceavdelningarna kommer sannolikt
att tvinga huvudmännen till utbyggnad av bl. a. röntgenavdelningarna, som
på många håll redan nu arbetar med långa väntetider. Liknande synpunkter
anförs av Sveriges läkarförbund. Även direktionen för karolinska sjukhuset
förutser ett sådant efterfrågetryck. Direktionen anser dock att det i varje
fall för karolinska sjukhusets del kan mötas genom att avdelningarnas
apparatur utnyttjas intensivare, dvs. används även på annan tid än reguljär
dagtid, eventuellt i ökad utsträckning under lördagar.
Riksförsäkringsverket betonar att det, för att inte det föreslagna systemet
på sina håll skall bli ett slag i luften i fråga om hembesök, är angeläget att
alla sjukvårdshuvudmän organiserar jourtjänst som också ger möjlighet till
hembesök. Det är inte acceptabelt att en patient som anlitar den enda
jourtjänst som finns att tillgå i en stad får betala kanske mer än dubbelt
så mycket som han skulle få erlägga om jourtjänsten hade varit organiserad
av sjukvårdshuvudmannen. Beträffande jourtjänsten för hembesök
i stockholmsområdet anför Stockholms stads sjukvårdsstyrelse att det för
-
97
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
hållandevis stora behovet av sådan service har gjort det nödvändigt att
organisera jour tjänsten på grundval av tillfälliga och frivilliga åtaganden
från läkarnas sida och att anskaffa behövlig läkarpersonal från en bred
rekryteringsbas. De städer som ingår i området har därför uppdragit åt
Stockholms läkarförening att sköta verksamheten. Förutsättningar för uppgörelserna
med läkarföreningen har varit att de tjänstgörande läkarna inte
skall betraktas som tjänsteläkare och att de skall ha självbestämmanderätt
i fråga om arvodessättningen.
I olika avseenden begärs förtydliganden av de begrepp som promemorian
arbetar med och av de föreslagna ersättningsreglerna.
Besöksbegreppets innebörd tas upp av bl. a. riksförsäkringsverket,
Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet, som förutsätter
att denna liksom dess återverkan på ersättningsreglerna klarläggs vid
överläggningar mellan riksförsäkringsverket och sjukvårdshuvudmännen.
Remissreglerna berörs av bl. a. socialstyrelsen som anför att, som styrelsen
uppfattat det, systemet kommer att verka så att patienten och försäkringen
inte betalar mer än en vårdavgift vid det första besöket hos läkare
i öppen vård och att denna avgift inkluderar ersättning för undersökningar
vid röntgen- eller laboratorieavdelning liksom intyg för utfående av sjukpenning.
Det är enligt styrelsens mening inte klart utsagt om den vid
det första besöket erlagda avgiften skall avse alla undersökningar i samband
med besöket, oavsett om undersökningarna kan äga rum i anslutning till
detta eller på grund av sin art, patientens tillstånd eller andra sådana faktorer
måste äga rum vid ett eller flera andra tillfällen. Det sistnämnda är
ofta fallet, inte minst vid användning av s. k. standardiserade utredningsprogram.
Ett sådant utredningsprogram kan omfatta ett flertal åtgärder som
t. ex. elektrokardiogram, blodgruppering, diverse blodprover och röntgenundersökningar.
För att minska patienternas väntetider på sjukhuset förläggs
många gånger de olika undersökningarna till skilda dagar. En del undersökningar
kan av medicinska skäl inte heller utföras samtidigt. Sådana
utredningsprogram, som löper utan nytt läkarbesök innan samtliga resultat
föreligger, kan förorsaka en patient kostnader som betydligt överstiger 7 kr.
för läkarbesöket. För dylika utredningar, som måste företas vid flera olika
besök, kunde en maximering av avgiftsdebiteringen tänkas, så att patienten
debiteras högst för två, eventuellt tre besök för utredning som står i direkt
samband med den sjukdom, för vilken han har sökt vård. Riksförsäkringsverket
anför att röntgen- och laboratorieundersökningar inte hör till terapin
utan är hjälpmedel för läkaren vid bedömningen av sjukdomens art. Verket
förutsätter därför att endast ett besök skall anses föreligga även i de fall
att röntgen- eller laboratorieundersökning av tidsskäl eller annan anledning
inte kommer till stånd samma dag som läkarbesöket. Av samma skäl bör
enligt verkets mening inte besöksavgift avkrävas patienten och försäkringen
när patienten besöker sjukhus för röntgen- eller laboratorieunder7
—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 125
98
Kungl. Maj.ds proposition nr 125 år 1969
sökning, som han hänvisats till av läkare hos sjukvårdshuvudmannen på
tjänstemottagning utanför sjukhuset eller vid hembesök.
Riksförsäkringsverket tar även upp till diskussion den föreslagna regeln
att avgiften 38 kr. skall gälla när en patient har remitterats till sjukvårdshuvudmans
röntgen- eller laboratorieavdelning av privatpraktiserande läkare.
Verket erinrar om att patienten i sådana fall får betala först
för ett besök hos privatpraktikern, sedan för besök på laboratorium eller
röntgenavdelning och så eventuellt för ett ytterligare besök hos privatläkaren,
medan en patient som söker t. ex. provinsialläkare slipper betala
för besöket på laboratorie- eller röntgenavdelning. Verkets principiella uppfattning
är att man bör sträva efter en sådan ordning att de försäkrade
inte behöver drabbas av högre kostnader vid privatläkarvård än om de
söker andra läkare. I vart fall bör dock den föreslagna regeln inte tillämpas
i de allt vanligare fall då laboratorieundersökning kommer till stånd på
så sätt att prov tas av läkare på mottagning i öppen vård utanför sjukhus,
varefter provet skickas till ett laboratorium. Resultatet av undersökningen
meddelas därefter till den behandlande läkaren. Av promemorian framgår
inte helt klart om avsikten är att kostnaderna för en sådan laboratorieundersökning
skall debiteras den provtagande läkaren eller den försäkrade och
försäkringskassan. Tillämpningen är f. n. olika hos olika sjukvårdshuvudmän.
Det är enligt riksförsäkringsverkets mening under inga förhållanden
godtagbart att sjukvårdshuvudmannen för enbart analys av ett prov debiterar
på samma sätt och med samma belopp som vid besök. Eftersom 6 §
återbäringstaxan förutsätts vara tillämplig i fråga om besök hos den provtagande
läkaren, skulle detta nämligen innebära att samma prov betalades
två gånger. I detta sammanhang framhåller riksförsäkringsverket att laboratori
etaxan är i starkt behov av omarbetning. Bl. a. kan erinras om att
man numera börjat använda analysmaskiner som besvarar alla möjliga
frågor som kan ställas i anslutning till ett laboratorieprov. Den nuvarande
laboratorietaxan är inte avsedd för sådana fall. Stockholms stads sjukvårdsstyrelse
erinrar om att iaboratorieläkaren f. n. tar betalt direkt av beställaren
för analys av prover som sänts in från utomstående sjukvårdsinrättningar
och privatpraktiker. Enligt sjukvårdsstyrelsens mening bör denna
ersättningsform inte bibehållas utan laboratorieläkarnas ersättningsfråga
lösas enhetligt efter samma princip som avses gälla för övriga läkare
hos huvudmannen.
Det föreslagna systemets tillämpning på radium- och röntgenbehandlingar
diskuteras av socialstyrelsen, Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott,
Försäkringskasseförbundet, LO och TCO. De erinrar om att
sådana behandlingar även med den enhetliga avgiften kan bli starkt
kostnadskrävande för patienten när de ingår i längre serier. Gävleborgs
läns landstings förvaltningsutskott och Försäkringskasseförbundet framhåller
att förslaget innebär kostnadsökning för patienten i jämförelse med
99
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
vad som nu gäller. TCO liksom socialstyrelsen ifrågasätter om inte någon
reduktions- eller maximeringsregel bör införas vid särskilt långa behandlingsserier.
LO föreslår att regler införs som innebär att den försäkrade
i fall som här avses har att erlägga en lägre avgift än den vanliga per behandling
och anför att, om svårigheter skulle möta att avgränsa fallen
genom angivande av vilka typer av behandling som avses, avgränsningen
torde kunna ske genom minimigräns för frekvens och period.
Förslaget om förhöjd avgift vid hembesök bör enligt riksförsäkringsverkets
mening kompletteras med en begränsningsregel för de fall då flera
personer tillhörande samma hushåll bereds läkarvård vid ett och samma
hembesök, eftersom huvudregeln i sådana fall synes medföra alltför hög
avgift.
Den avgiftshöjning som föreslagits för hembesök anser Södermanlands
läns landstings förvaltningsutskott också böra gälla vid jourvård på läkarmottagning.
Nuvarande avgiftssystem innebär att patienten får betala högre
avgift för vård på obekväm tid, vilket bedöms ha en viss återhållande
effekt på besöksfrekvensen under sådan tid. Med hänsyn till att läkarnas
jourbörda helst bör minskas och i varje fall inte ökas ifrågasätter utskottet
lämpligheten av att någon avgiftsförhöjning inte skall gälla vid vård under
obekväm tid. Liknande mening hävdar Västernorrlands läns landstings
förvaltningsutskott.
Sveriges läkarförbund anför att det föreslagna systemet medför en fördyring
av de läkarbesök som i grupptaxan hänförs till grupp 1 eller 2 och
därmed framför allt återbesöken. De tillstånd som föranleder upprepade
eller återkommande läkarbesök återfinns enligt förbundet företrädesvis
hos äldre människor och sådana som är socialt handikappade. Samma
uppfattning framförs av SACO.
Ett flertal remissinstanser tar upp frågan om sambandet mellan den försäkrades
kostnad och försäkringsersättningen enligt förslaget. Svenska
kommunförbundet liksom Svenska landstingsförbundet påpekar att det i
det avsnitt i promemorian som handlar om sluten vård uttryckligen förutsätts
att sjukvårdshuvudmännen skall kunna medge patienten befrielse
från vårdavgift i vissa fall. Motsvarande måste gälla även den öppna vården.
Om den enskilde av ekonomiska, sociala eller andra skäl av huvudmannen
medges avgiftsbefrielse, får detta inte påverka försäkringskassans
ersättning till huvudmannen. Stockholms stads sjukvårdsstyrelse redovisar
liknande uppfattning.
Den föreslagna regleringen av ersättningen för telefonkonsultationer
kräver enligt Kronobergs läns landstings sjukvårdsstyrelse förtydligande,
eftersom det inte framgår klart hur rådfrågningsersättningen skall klareras
mellan läkare, patient, apotek och sjukvårdshuvudman. Riksförsäkringsverket
anför att det i de fall då läkemedel ordinerats inte möter några
svårigheter att av den försäkrade ta ut den del av arvodet som denne skall
100
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
betala. Apoteket skall då vid utlämnandet av läkemedlet ta ut 2 kr. av den
försäkrade och redovisa dessa till sjukvårdshuvudmannen, som också debiterar
försäkringskassan 4 kr. I de fall åter, där telefonkonsultationen inte
lett till utskrivning av läkemedel, blir sjukvårdshuvudmannen tvungen att
tillställa den försäkrade räkning på beloppet 2 kr. Det administrativa besväret
med att avkräva den försäkrade ett sådant belopp torde vara förenat
med kostnader som kanske överstiger beloppet. Man kan inte heller
bortse från att sådana krav skulle kunna betraktas som »snatteri» och
väcka irritation hos patienterna. I de fall då patienten av sagda skäl inte
erlägger 2 kr. bör inte heller försäkringen avkrävas ersättning för telefonrådfrågning.
Försäkringskassorna får eljest ingen kontrollmöjlighet i fallen.
Stockholms stads sjukvårdsstyrelse anser att någon anledning till avvikelse
från principen om en enhetlig läkarvårdsersättning inte finns beträffande
de fall då rådfrågning per telefon innefattar läkarkonsultation, eventuellt
förenad med förskrivning av läkemedel, och således utgör ett alternativ
till personligt besök på läkarmottagning. Enhetskostnaden 38 kr. bör
då gälla. Övriga rådfrågningar per telefon bör däremot vara kostnadsfria.
Liknande uppfattning framför Svenska kommunförbundet och Svenska
landstingsförbundet.
Det föreslagna systemet för läkarvårdsersättning bygger på sjukförsäkringens
allmänna principer och avser således, som närmare har utvecklats
i promemorian, förutom vård av barnaföderskor, endast vård vid sjukdom.
Socialstyrelsen framhåller att styrelsen i ett uttalande till sjukförsäkringsutredningen
nyligen föreslagit en liberalare tolkning av sjukdomsbegreppet
så att all konsultation hos läkare eller annan medicinalpersonal skall berättiga
till ersättning från den allmänna försäkringen såvitt den inte har
till syfte att få ut medicinskt certifikat (friskintyg, tjänsteduglighetsintyg
etc.). Svenska landstingsförbundet åberopar sitt remissyttrande över betänkandet
»Företagshälsovård» (SOU 1968:44) där förbundet biträtt förslaget
att gottgörelsevillkoren avseende förebyggande hälsovård skall omprövas.
Uppsala läns landstings förvaltningsutskott och Sveriges läkarförbund
hävdar likaså att en utvidgning av ersättningsrätten bör ske. Svenska kommunförbundet
anser att det behövs ett ytterligare klarläggande angående
vad som är ersättningsberättigad vård och att ett sådant klarläggande kan
åstadkommas vid de överläggningar mellan riksförsäkringsverket och sjukvårdshuvudmännen
som i promemorian har förutsatts komma till stånd om
tekniska förberedelser för övergången till det nya systemet. Göteborgs och
Bohus läns landstings förvaltningsutskott anser ett sådant klarläggande angeläget
för att reformen redan från dess genomförande skall få den klarhet
och fasthet som ligger i såväl patienternas som huvudmännens intresse.
Den nettodebiteringsmetod, som föreslagits i promemorian, anses allmänt
innebära stora fördelar för patienterna. Den administrativa förenklingen
101
ICungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
för patientens del blir dock enligt Uppsala läns landstings förvaltningsutskotts
mening delvis illusorisk genom att denne i alla fall måste hänvända
sig till försäkringskassan för att kvittera ut ersättningen för resa till läkaren.
Det är enligt utskottets mening önskvärt med ett enklare system
härvidlag som innebär att patienten får sina resekostnader reglerade samtidigt
som han på läkarmottagningen betalar kostnaden för läkarbesöket.
Statskontoret anför att det föreslagna systemet innebär att en rationalisering,
som sedan länge framstått som angelägen vad avser försäkringskassornas
bestyr med läkarvårdsersättningar, kan förverkligas. Även för de
försäkrade innebär reformen fördelar bl. a. från servicesynpunkt. Av läkarvårdsersättningarna,
som uppgår till ett antal av ca 20 milj. årligen, utbetalas
drygt 80 % kontant. Arbetsbelastningen som dessa utbetalningar över
disk medför visar variationer såväl under dagen som under olika årstider
med växlande sjuklighetsfrekvens. Dessa förhållanden bidrar i avsevärd
mån till att försäkringskassorna nu måste hålla en dyrbar betalningsberedskap
i form av en stor personal för kundbetjäning och betydande summor
av likvida medel. Frekvensstudier som har gjorts bl. a. inom RAFA-utredningen
styrker de beräkningar av rationaliseringsvinsterna för försäkringskassorna
vid en omläggning av systemet som gjorts i promemorian.
Riksförsäkringsverket finner också den föreslagna metoden medföra betydande
administrativa fördelar. Beträffande de rationaliseringsvinster i
personellt avseende som kan följa för försäkringskassornas del framhåller
verket att den arbetskraft som frigörs åtminstone under en övergångstid
i stor utsträckning torde behöva utnyttjas för andra uppgifter inom
kassorna.
Försäkringskasseförbundet understryker vikten av att möjligheterna till
rationaliseringsvinster bevakas, men tycker sig finna att de av reformen
föranledda vinsterna för försäkringskassornas del överskattas i promemorian.
Direkta inbesparingar torde enligt förbundets mening kunna göras
endast råd sådana större kontor där man f. n. har förhållandevis många
ärenden om utbetalning av läkarvårdsersättning som inte är förenade
med anspråk på ersättning för resekostnad. För flertalet mindre och medelstora
kontor gäller att läkarbesöken är förenade med resekostnad. Detta
gör att försäkringskassorna även i fortsättningen måste hålla en i stort
sett oförändrad personalstyrka eftersom framställningar om resekostnadsersättning
oftast är mer tidsödande att handlägga än ärenden om läkarvårdsersättning.
I promemorian förutsätts att ett lämpligt avräkningsförfarande kommer
till stånd mellan kassorna och sjukvårdshuvudmännen och att ett sådant
utarbetas i samråd mellan riksförsäkringsverket och sjukvårdshuvudmännens
organisationer. Riksförsäkringsverket anför att en arbetsgrupp redan
har bildats för ändamålet, bestående av representanter för berörda parter
och RAF A-utredningen.
102 Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
Stockholms stads sjukvårdsstyrelse tar upp frågan hur man i avgiftsoch
ersättningshänseende bör förfara med en patient som tillhör försäkringskassa
för annat sjukvårdsområde än huvudmannens. Inom stadens
poliklinikverksamhet tillämpas för sådan patient bruttodebitering, men
starka skäl talar för att man inom sjukförsäkringens ram inför nettodebitering
även för dessa patienter. Statskontoret, som uppenbarligen utgår
från en sådan regel, framhåller att man, om en exakt fördelning av kostnaderna
på olika försäkringskassor skulle medföra ett omfattande merarbete,
kan tillämpa en schablonmetod för fördelningen, baserad på periodvis utförda
stickprovsundersökningar.
Enligt Sveriges läkarförbunds mening är det inte rimligt att den avtalsmässiga
rätt till viss privatmottagning som sjukhusläkarna i storstäderna
och vid universitetssjukhusen har skall upphöra genom beslut lagstiftningsvägen.
Reformen bör därför avse bara den öppna vård som står under offentligt
huvudmannaskap medan däremot rätten till privatmottagning
skall regleras genom avtal. Direktionen för karolinska sjukhuset anför att
den föreslagna nya lydelsen av 29 § SjvL inte är fullt klar till innebörden beträffande
läkarnas rätt till enskild verksamhet på sjukhusen. För karolinska
sjukhusets del anser direktionen att ett motsvarande bortfall av rätten till
privatverksamhet vid sjukhuset kan göra det svårare för direktionen saväl
att upprätthålla nu gällande anmälningsskyldighet beträffande privat verksamhet
som att — så länge läkarna inte har reglerad arbetstid — i förekommande
fall begränsa omfattningen av privatpraktik och uppdrag i övrigt
utanför tjänsten.
Förslaget om ikraftträdande av det nya ersättningssystemet den 1 januari
1970 tillstyrks eller lämnas av det stora flertalet remissinstanser utan
annan erinran än att en förutsättning för systemets genomförande då är
att det omfattande förberedelsearbete som är nödvändigt bedrivs med kraft
och snabbhet. Socialstyrelsen ifrågasätter liksom Kalmar läns södra landstings
förvaltningsutskott om man inom sjukvårdsområdena kan hinna
med det myckna organisationsarbete som krävs till den 1 januari 1970.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anför att, om reformen
genomförs innan rationella administrativa rutiner har tillskapats inom
ramen för det nya redovisningssystem för landstingens hela verksamhet
som f. n. utreds av Svenska landstingsförbundet, huvudmännen kommer
att drabbas av stora kostnader under övergången. Direktionen för karolinska
sjukhuset finner tiden väl knapp för att bl. a. genomföra de åtgärder
som är möjliga för att snabbt öka den sjukhusbundna öppna vårdens kapacitet.
Vårdavgift i sluten sjukvård
Så gott som alla remissinstanser som har yttrat sig över förslagen rörande
vårdavgift i sluten sjukvård ansluter sig till huvudlinjerna i förslagen.
103
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
SAF finner dock att förslagen i fråga om vårdavgifter, sjukpenningavdrag
och förstärkning av pensionärernas sjukförsäkring ger upphov till
invändningar såväl av principiell natur som från kostnadssynpunkter. För
att uppnå den angelägna dämpningen av efterfrågetrycket på den mycket
dyra slutna vården är det enligt föreningens mening motiverat att höja
inte bara vårdavgiften utan även sjukpenningavdraget. Förslaget att sjukpenningavdraget
skall kvarstå oförändrat trots höjningen av vårdavgiften
från den 1 januari 1970 innebär vidare att den kostnadsökning som höjningen
av vårdavgiften medför för sjukförsäkringen inte följs av någon
motsvarande besparing på sjukpenningsidan. Beträffande pensionärernas
sjukförsäkring erinrar föreningen om sjukförsäkringsutredningens förslag
om en underhållsavgift, som i princip skulle stå i paritet med den differentierade
avgift som förekommer på ålderdomshem och tas ut efter en karenstid
av 180 dagar, dvs. efter utförsäkringstiden för pensionärer. Även
om utredningens förslag i övrigt rönte åtskillig kritik tycks det bland remissinstanserna
ha rått stor enighet om att karenstiden i varje fall inte
borde sättas längre än till 180 dagar. Det framstår därför som egendomligt att
departementspromemorian, trots den nu föreslagna lägre avgiftsnivån,
föreslår en förlängning av pensionärernas sjukhjälpstid vad gäller sjukhusvård
från 180 dagar till ett år. Föreningen anser att den rätta lösningen
av frågan om en förstärkning av pensionärernas skydd inte bör vara att
generellt förlänga pensionärernas sjukhjälpstid utan i stället att, med utgångspunkt
från gällande utförsäkringsregler, i linje med promemorians
förslag i den delen öka betalningssvaga pensionärers möjligheter att få
nedsättning eller befrielse från avgift genom huvudmännens försorg.
Pensionärernas riksorganisation vidhåller den inställning organisationen
har gett uttryck åt i remissyttrande över sjukförsäkringsutredningens
förslag. Organisationen förordar således att begränsningarna av pensionärernas
sjukförsäkring när det gäller ersättning för sjukhusvård och sjukpenning
helt avskaffas och att ett system med underhållsavgift vid sjukhusvård
införs. Dessutom bör alla pensionärer inplaceras i sjukpenningklass
som ger rätt till grundsjukpenning.
När det gäller de enskilda förslagen i detta avsnitt förordar TCO att
sjukpenningavdragets maximum som varit oförändrat under många år bör
höjas med 2—3 kr. av den anledningen att kost och logi vid korttidsvård
inte bör vara billigare för patienten på sjukhus än i hemmet. Försäkringskasseförbundet
vidhåller sin i remissyttrandet över sjukförsäkringsutredningens
förslag framförda uppfattning att avdraget under alla förhållanden
bör slopas.
Förslaget om förstärkning av pensionärernas sjukförsäkringsskydd föranleder
riksförsäkringsverket till kommentaren att förslaget behåller nuvarande
ordning såtillvida att sjukpenningdagar (upp till ett antal av 180)
avräknas på den tillgängliga tiden för sjukhusvård även om den försäkrade
inte är intagen på sjukhus. En försäkrad som har arbete och på grund
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
därav är placerad i sjukpenningklass får alltså sina möjligheter till ersättning
för sjukhusvård beskurna om han är sjuk utan att få sådan vård.
Verket anser att ersättning för sjukhusvård bör utgå för 365 dagar även
för de sjukpenningförsäkrade och sålunda utan sammanräkning med sjukpenningtid.
Verket räknar med att den kostnadsökning som en sådan ändring
medför torde rymmas inom ramen för de i promemorian angivna kostnadsberäkningarna.
LO tar upp till diskussion det i promemorian förutsatta förfarandet med
nedsättning eller befrielse från vårdavgift för utförsäkrade i ömmande fall
och påpekar att tillämpningen i förtidspensionsfallen måste vara generös.
Statens handikappråd erinrar om vad som sagts i remissyttrandena över
sjukförsäkringsutredningens betänkande om handikappades och långtidssjukas
behov av medel för normalisering och rehabilitering och hemställer
att en särskild undersökning företas i central regi för att närmare kartlägga
den berörda sociala problematiken. Undersökningen bör sedan läggas
till grund för utformningen av fastare regler, ägnade att ge långtidssjuka
möjlighet att få behålla sådana kostnadsbelopp som fordras för deras
normalisering och rehabilitering. Rådet hävdar också att frågan om fullständig
avgiftsbefrielse för alla tvångsintagna psykiskt sjuka och smittsamt
sjuka bör övervägas.
Vårdavgift m. m. i vissa halvöppna vårdformer
Promemorians förslag i fråga om dagsjukhusvård, nattsjukhusvård och
femdagarsvård tillstyrks av alla remissinstanser som yttrat sig över det.
Försåkringskasseförbundet betraktar förslaget som en önskvärd anpassning
av regelsystemet till nya vårdformer. Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott
anser att förslagets genomförande kommer att gynna
strävandena att använda de nya vårdformerna. Socialstyrelsen framhåller
att man, med hänsyn till den skiftande utformning av sjukvården som håller
på att växa fram, inte torde kunna upprätthålla den nuvarande, på formella
skäl grundade skarpa gränsen mellan sluten och öppen vård vid en
mera radikal omprövning av avgifts- och ersättningssystemet. Då nu denna
gräns behålls i avvaktan på en genomgripande omprövning av reglerna
måste vid de tekniska förberedelserna för genomförande av förevarande
förslag beaktas de praktiska svårigheterna att bestämma gränsen mellan
dagsjukhusvård å ena sidan och närliggande former av öppen sjukvård å
den andra. Gällande ersättningsregler medför att gränsdragningsfrågornas
lösning får stor betydelse i ekonomiskt hänseende och detta kan föranleda
tolkningstvister. Det finns eller planeras vård som inte utan vidare kan
hänföras till den ena eller den andra formen. Socialstyrelsen har dock utgått
från att som sluten vård inte skall anses vård som innebär att patienter
t. ex. en eller två gånger i veckan under ett antal timmar får viss behand
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
105
ling på ett sjukhus eller att diabetespatienter vistas en enstaka dag på sjukhuset
för insulininställning. Närmare detalj anvisningar torde dock behöva
meddelas så att en enhetlig tillämpning kan vinnas. Därvid bör i första
hand vårdens duration och kontinuitet tas i betraktande, möjligen även de
krav som ställs på lokaler och utrustning, exempelvis sängar.
Statens handikappråd anför att det måste tillses att utförsäkrade patienter
i halvöppna vårdformer får behålla pensionsbelopp som är tillräckliga
för att klara de levnadskostnader de måste svara för utanför sjukhuset.
Synpunkter på de rekommendationer som sjukförsäkringsutredningen
har föreslagit framförs av förvaltningsutskotten i Uppsala, Östergötlands
och Västernorrlands läns landsting, som anser att sjukförsäkringen bör
bära kostnaderna för patienternas resor mellan sjukhus och bostad i halvöppen
vård. Stockholms stads sjukvårdsstyrelse erinrar om att sjukvårdshuvudmännen
ställs inför uppgiften att på relativt kort tid bygga upp en
ändamålsenlig organisation för patienttransporterna. Styrelsen framhåller
att dessa transporter sannolikt kommer att medföra betydande kostnadsökningar,
som får vägas mot de kostnadsbesparingar som står att vinna
genom övergången från sluten vård i traditionell form. LO anser att den
principen bör gälla för avgiftssystemet vid de s. k. halvöppna vårdformerna
att den försäkrade inte belastas ekonomiskt i större omfattning än fallet
är för sluten vård i traditionell mening. LO anser det också viktigt att
denna princip bekräftas av alla sjukvårdshuvudmän så att alla försäkrade
behandlas på samma sätt oberoende av bosättningsort. Principen leder till
att valet av vårdform kan göras utan hänsyn till ersättningsfrågan och därigenom
stimuleras utbyggnaden av halvöppna vårdformer. Principen synes
också prägla de framlagda förslagen. Reseersättning vid nattsjukhusvård
bör dock utgå med skillnaden mellan vad patienten haft att erlägga för resa
bostad—arbetsplats och kostnaden för resa sjukhuset—arbetsplatsen.
Förslaget om utvidgning av rätten till ersättning för övernattningskostnader
vid läkarvård utanför hemorten och om uppräkning av maximum för
ersättningen stöds allmänt i remissyttrandena.
Kostnader och finansiering
Den föreslagna formen för avgiftsfinansiering av sjukförsäkringens
kostnadsökning tillstyrks eller lämnas utan erinran av alla remissinstanser
utom SAF och SHIO. SAF anför att arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen
huvudsakligen tillkom för att finansiera försäkringen för tilläggssjukpenning.
Bidraget till sjukvårdsförsäkringen var ursprungligen mycket
lågt (0,1 %) och skulle närmast till viss del finansiera läkemedelsförmånerna.
Denna inriktning av arbetsgivaravgiften var välmotiverad. Efter
hand som avgiften har höjts har den i allt större utsträckning kommit att
avse sjukvårdsförmånerna. Promemorieförslaget innebär att man släpper
106
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
allt samband med de principer som har legat till grund för kostnadsfördelningen
mellan försäkrade och arbetsgivare. Arbetsgivaravgiften till
sjukförsäkringen höjdes så sent som år 1967 från 1,5 till 2,6 % samtidigt
som avgiftsunderlagets tak höjdes från 22 000 kr. till ATP-taket. Vidare
höjs år 1970 avgiftsuttaget till ATP med 0,5 % varefter avgiften stiger med
0,25 % per år t. o. m. 1974. Denna successivt allt större belastning på företagens
lönekostnader bör tillmätas större vikt än det i promemorian framförda
önskemålet att återställa kostnadsfördelningen mellan de försäkrade
och arbetsgivarna till de vid en viss tidigare tidpunkt gällande förhållandena.
Föreningen motsätter sig således förslaget om en höjning av arbetsgivaravgiften
och anser att de försäkrade bör bära de ökade kostnaderna genom
en höjning av sjukförsäkringsavgiften. Föreningen framhåller f. ö. att
den del av sjukförsäkringens kostnadsökning som måste avgiftsfinansieras
skulle begränsas väsentligt om föreningens förslag i avsnittet om vårdavgifter
i sluten vård följdes. SHIO ansluter sig till den mening SAF framfört.
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
107
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den lb oktober 1969.
Närvarande:
f. d. justitierådet Lind,
regeringsrådet Martenius,
justitierådet Bernhard,
justitierådet Hesser.
Enligt lagrådet den 29 september 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 19 september 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring.
Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av hovrättsassessorn
Björn Sjöberg.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
108
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1969
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:i
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 17 oktober
1969.
Närvarande:
Statsministern Palme, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Aspling,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,
Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.
Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat förslaget utan erinran och
anför.
En mindre redaktionell jämkning bör vidtas i lagförslaget.
Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
dels anta det i det föregående nämnda förslaget till lag om ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring med angiven ändring,
dels anta de vid statsrådsprotokollet den 19 september 1969 fogade förslagen
till
1) lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242),
2) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555)
angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring,
3) förordning om bidrag från landsting och städer som ej deltager i landsting
till bestridande av kostnaderna för vård vid karolinska sjukhuset.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1969
109
Innehållsf örteckning
Sid.
Proposition .................................................... 1
Författningsförslag .............................................. 3
Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 september 1969 ................ 9
Läkarvårdser sättningen ...................................... 10
Vårdavgift i sluten sjukvård.................................... 16
Vårdavgift m. m. i vissa halvöppna vårdformer.................... 18
Kostnader och finansiering .................................... 19
Hemställan .................................................. 20
Bilaga 1. »Promemoria med förslag till ändringar av sjukvårdsförmånerna
inom sjukförsäkringen m. m.» ......................... 23
Inledning .................................................... 24
Läkarvårdsersättningen ...................................... 26
Vårdavgift i sluten sjukvård.................................... 39
Vårdavgift m. m. i vissa halvöppna vårdformer.................... 66
a) Dagsjukhusvård, nattsjukhusvård och femdagarsvård........ 67
b) Övernattningskostnader i samband med läkarvård utanför hemorten
.................................................. 74
Kostnader och finansiering .................................... 76
Författningsförslag ......................................... 80
Tabellbilaga................................................ 86
Bilaga 2. Sammanställning av remissyttranden över promemorian ... 94
Läkarvårdsersättningen ...................................... 94
Vårdavgift i sluten sjukvård.................................... 102
Vårdavgift m. m. i vissa halvöppna vårdformer .................. 104
Kostnader och finansiering ..................................... 105
Utdrag av lagrådets protokoll den 14 oktober 1969 .................. 107
Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 oktober 1969 ................ 108
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- 2LU 1969:80 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 s. 1 i texten