Angående riktlinjer för omorganisation av den centrala skatteförvaltningen
1969-04-25 · 49 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 49 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1969:127, Angående riktlinjer för omorganisation av den centrala skatteförvaltningen
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
1
Nr 127
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för
omorganisation av den centrala skatteförvaltningen;
given Stockholms slott den 25 april 1969.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att en central förvaltningsmyndighet, riksskatteverket,
inrättas för den centrala ledningen av beskattnings-, uppbörds- och
folkbokföringsväsendet i landet. Verket ersätter nuvarande riksskattenämnden,
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden samt kontrollstyrelsen.
Riksskatteverket övertar vidare de uppgifter som nu ankommer på kupongskattekontoret
och allmänna ombudet hos den mellankommunala prövningsnämnden.
I verket inordnas också sjömansskattekontoret som dock
fortfarande avses vara placerat i Göteborg. Verkets styrelse skall bestå av
verkschefen som ordförande och lekmannaledamöter.
Ärenden angående förhandsbesked, bindande förklaringar och vissa dispenser
skall inom riksskatteverket avgöras av en särskild nämnd med i
stort sett den sammansättning som den nuvarande riksskattenämnden har.
Kupongskattenämnden, sjömansskattenämnden och energiskattenämnden
knyts organisatoriskt till riksskatteverket. Omorganisationen föreslås ske
den 1 januari 1971.
Förslag rörande organisationens närmare utformning och författningsförslag
avses skola föreläggas 1970 års riksdag. 1
1 Bihcuig till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 127
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
25 april 1969.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,
Moberg, Bengtsson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om omorganisation
av den centrala skatteförvaltningen och anför.
Inledning
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 februari 1964 tillkallade
dåvarande inrikesministern, statsrådet Johansson, två sakkunniga1 med
uppdrag att utreda vissa frågor rörande skatteförvaltningens organisation
m. m. De sakkunniga, som antog benämningen landskontorsutredningen,
avlämnade den 25 maj 1967 betänkandet Skatteförvaltningen (SOU 1967:
22).
I enlighet med direktiven har utredningsarbetet i första hand inriktats
på frågan om den regionala skatteförvaltningen alltjämt bör vara knuten
till länsstyrelserna eller brytas ut till fristående organ. Den frågan bar utredningen
bedömt bl. a. mot bakgrund av det förslag till omdaning av länsstyrelseorganisationen
och länsförvaltningen i övrigt som länsförvaltningsutredningen
lagt fram i sitt samtidigt avgivna betänkande (SOU 1967:20
och 21). Landskontorsutredningen föreslår att taxering, uppbörd och folkbokföring
bryts ut från länsstyrelserna och att man på det regionala planet
inrättar skatteverk för administrativa och fiskaliska uppgifter, medan prövningsnämnderna
ombildas till domstolar, länsskatterätter.
Utredningens andra huvuduppgift var frågan om skatteförvaltningens
centrala organisation. I denna del föreslås att en central förvaltningsmyndighet,
riksskattestyrelsen, inrättas för ledningen av skatte-, uppbörds- och
folkbokföringsförvaltningen i landet. Till denna myndighet överförs enligt 1
1 Regeringsrådet Sten Walberg och numera länsöverdirektören Tore Nyqvist.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
3
förslaget riksskattenämndens och centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens
förvaltande och fiskaliska uppgifter. Vidare anser utredningen
att myndigheten skall överta de uppgifter som nu ankommer på kupongskattekontoret
och allmänna ombudet hos den mellankommunala prövningsnämnden.
Utredningen förordar också att huvuddelen av kontrollstyrelsen
införlivas med riksskattestyrelsen. Riksskattenämnden skall enligt
utredningen bestå som en fristående myndighet för uppgifter med judiciell
prägel, t. ex. förhandsbesked. Den mellankommunala prövningsnämnden
föreslås i likhet med prövningsnämnderna i länen bli ombildad till en skattedomstol,
den mellankommunala skatterätten.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern,
Göta hovrätt, försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket, byggnadsstyrelsen,
kammarkollegiet, statskontoret, kammarrätten, generaltullstyrelsen,
statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket, kontrollstyrelsen, riksskattenämnden
(RN), allmänna ombudet hos den mellankommunala prövningsnämnden,
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU), sjömansskattenämnden,
kupongskattenämnden, riksarkivet, kommerskollegium, exekutionsväsendets
organisationsnämnd (EON), statens personalutbildningsnämnd,
samtliga länsstyrelser, länsstyrelsernas utbildningsnämnd, förvaltningsdomstolskommittén,
departementsutredningen, alkoholpolitiska utredningen,
1966 års fastighetstaxeringskommittéer, samtliga landsting, Föreningen
auktoriserade revisorer, Kooperativa förbundet, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges redareförening, Statstjänstemännens riksförbund
(SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Föreningen Sveriges kommunala taxeringsrevisorer,
Föreningen Sveriges landskamrerare, Föreningen Sveriges taxeringsintendenter,
Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund. Sveriges grossistförbund har åberopat Sveriges
industriförbunds yttrande. Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund
och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har hänvisat
till ett yttrande av lantbrukets skattedelegation.
Vidare har kommerskollegium bifogat yttranden från handelskamrarna
i Norrköping, Jönköping, Visby, Malmö, Rorås, Karlstad, Örebro och Sundsvall.
Några länsstyrelser har bifogat yttranden från lokala skattemyndigheter
och kommuner. Föreningen Sveriges fögderichefer har också yttrat sig.
Remissinstanserna har i allmänhet en positiv inställning till utredningens
förslag i fråga om den centrala skatteorganisationen. Däremot är meningarna
mera delade när det gäller förslaget att bryta ut skatteförvaltningen
från länsstyrelserna. Frågan om en sådan utbrytning bör, som ut
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
redningen också förutsatt, lämpligen bedömas i sammanhang med frågan
om länsförvaltningens framtida organisation. En snabb lösning härvidlag
är inte möjlig. Jag vill i detta sammanhang endast erinra om att länsdemokratiutredningens
betänkande Förvaltning och folkstyrelse (SOU 1968:
47) f. n. är föremål för remissbehandling.
Den omständigheten, att man f. n. inte kan ta slutgiltig ställning till frågan
hur den regionala skatteförvaltningen skall ordnas, hindrar inte att man
nu fattar principbeslut rörande den centrala organisationen. Oavsett hur
skatteförvaltningen på länsplanet organiseras, bör man nämligen enligt min
mening göra en omorganisation på riksplanet. För att underlätta den fortsatta
planeringen och möjliggöra en snabb omorganisation bör principförslag
nu föreläggas riksdagen. I det följande kommer jag därför att lägga
fram ett förslag, där jag drar upp huvudlinjerna för en ny central skatteorganisation
och därav följande omorganisation av skatteförvaltningen på
länsplanet.
Nuvarande förhållanden m. in.
Skatteförvaltningen i länen
Länsstyrelsens huvuduppgifter inom landskontoret avser beskattnings-,
uppbörds-, indrivnings- och folkbokföringsområdena. Länsstyrelsen har också
till uppgift att i olika hänseenden leda eller vaka över andra myndigheter i
länet som har funktioner med anknytning till beskattningsväsendet. Länsstyrelsen
är sålunda chefsmyndighet för de lokala skattemyndigheterna vilka
har sina huvudsakliga arbetsuppgifter på samma områden som landskontoret.
Vidare administrerar länsstyrelsen kronofogdemyndigheterna i länet. I
deras verksamhet dominerar indrivningen av skatter och andra allmänna
medel. Länsstyrelsen skall också vaka över att taxeringsarbetet i första instans,
dvs. taxeringsnämnderna, ordnas och bedrivs ändamålsenligt.
En speciell ställning på länsplanet har prövningsnämnden. Den har till
främsta uppgift att som andra instans pröva besvär över taxeringsnämndernas
beslut. Landskontorets chef, landskamreraren, är ordförande i prövningsnämnden.
I flertalet län är landskontoret indelat i fyra sektioner, kameralsektion,
taxeringssektion, uppbördssektion och datasektion. I Uppsala, Gotlands, Blekinge,
Hallands och Jämtlands län finns dock ingen datasektion. Där har
man i stället datadetalj, som går in i uppbördssektionen. Gemensam beteckning
för datasektion och datadetalj är datakontor. Vid landskontoret i
Göteborgs och Bohus län finns också en sektion för sjömansskatteärenden
(sj ömansskattekontor et).
Prövningsnämnden biträds av ett kansli som organisatoriskt hör till kameralsektionen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
5
Taxeringssektionen kan anses vara indelad i tre arbetsenheter, en »allmän
detalj» för processföring o. d., en »revisionsdetalj» för i första hand taxeringsrevisioner
och en »mervärdeskattedetalj» (mervärdeskattekontoret).
Kameralsektionen har vissa uppgifter på beskattningsområdet. Där handlägger
man bl. a. gåvoskatteärenden, i vilka länsstyrelsen är både beskattnings-
och uppbördsmyndighet, och arvsskatteärenden, i vilka länsstyrelsen
är enbart uppbördsmyndighet. Beskattningsmyndighet i fråga om arvsskatt
är allmän underrätt. Vidare handläggs på kameralsektionen åtskilliga ärenden
som rör taxeringsorganisationen. Bland dem kan nämnas indelning av
länet i taxeringsdistrikt och fastighetstaxeringsdistrikt, förordnande av taxeringsnämndsordförande,
kronoombud och vissa andra taxeringsfunktionärer
samt bestämmande av ersättningar för taxeringsarbetet. Utdömande av viten
som har förelagts enligt skatteförfattningarna är också en uppgift för kameralsektionen.
Den övervägande delen av arbetet på taxeringssektionen anknyter till de
uppgifter som sektionschefen, förste taxeringsintendenten, har enligt 17 §
taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623). Han skall enligt
denna paragraf bevaka det allmännas rätt i taxeringsfrågor och verka för
att taxeringarna blir likformiga och rättvisa. De uppgifter som enligt skatteoch
taxeringsförfattningarna ankommer på taxeringsintendent är inte länsstyrelseuppgifter
i vanlig mening, eftersom länsstyrelsen som sådan inte har
rätt att besluta i hithörande ärenden. Beslutanderätten är i stället förbehållen
taxeringsintendenten. Uppgiften att föra det allmännas talan i taxeringsmål
delegeras dock regelmässigt i stor utsträckning till annan kvalificerad
personal på taxeringssektionen.
På mervärdeskatteområdet tillämpar man inte något taxeringsförfarande
som var fallet med den allmänna varuskatten. I stället meddelar chefen för
mervärdeskattekontoret fastställelsebeslut på länsstyrelsens vägnar i första
instans. Prövningsnämnden fungerar som besvärsinstans även för mervärdeskattemål.
För att föra det allmännas talan i sådana mål i prövningsnämnd
och högre instans förordnas allmänt ombud i varje län. En konsekvens av
att man slopat taxeringsförfarandet är att man fått en annan terminologi på
mervärdeskattens område. Man talar således om skatterevision i stället för
taxeringsrevision och efterbeskattning i stället för eftertaxering.
Uppbördssektionen svarar bl. a. för uppbördsbokföringen och avräkningen
mellan statsverket och kommunerna av kommunalskatt. På sektionen
vidtar man åtgärder i samband med omräkning av skatt, t. ex. efter beslut
om ändrad taxering. Till uppbördssektionens uppgifter hör vidare att se
till att inventering sker minst en gång om året hos de lokala skattemyndigheterna
och kronofogdemyndigheterna. Indrivningen följs också kontinuerligt
på sektionen genom granskning av kronofogdemyndigheternas månadsräkningar.
Länsstyrelsen beslutar även om avkortning och avskrivning av
restförd skatt.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
Länsstyrelsen prövar på uppbördssektionen besvär över lokal skattemyndighets
beslut i uppbörds- och mantalsskrivningsärenden. På uppbördsområdet
finns ett allmänt ombud, som kan anföra besvär hos länsstyrelsen över
lokal skattemyndighets beslut om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares
skatt. Han får också anföra besvär över länsstyrelsens beslut i sådana ärenden
och beslut som länsstyrelsen fattar som första instans, nämligen rörande
restavgift och ränta på kvarstående skatt.
Datakontoret slutligen svarar främst för bearbetningar inom ADB-systemet
för folkbokförings-, taxerings- och uppbördsområdena. Dataanläggningarna
används dock också i växlande utsträckning för andra arbetsuppgifter.
I Stockholms län har man en från övriga län avvikande länsstyrelseorganisation.
Där är landskontorets uppgifter uppdelade på tre avdelningar, kameral-
och uppbördsavdelningen, prövningsnämndsavdelningen och taxeringsavdelningen.
Vardera av de två förstnämnda avdelningarna har en
landskamrerare som chef, medan en taxeringsdirektör är chef för taxeringsavdelningen.
Sektionsindelningen och den övriga organisationen samt fördelningen
av arbetsuppgifterna skiljer sig också från vad som gäller vid
andra länsstyrelser.
Det totala antalet anställda på landskontoren uppgår i runt tal till 4 800
av totalt ca 7 700 anställda på länsstyrelserna. De lokala skattemyndigheterna
har sammanlagt ca 4 000 och kronofogdemyndigheterna ca 2 700 anställda.
Centrala organ
De centrala uppgifterna inom skatteväsendet är f. n. uppdelade på flera
organ.
Riksskattenämnden (RN), instruktion SFS 1965: 714, har tre huvuduppgifter
på taxeringsområdet, nämligen att genom rådgivande och vägledande
verksamhet främja en riktig och likformig taxering, att på ansökan av skattskyldig
meddela bindande förhandsbesked i taxeringsfrågor samt att verka
för en effektiv och ändamålsenlig taxeringskontroll. Motsvarande uppgifter
har RN också på mervärdeskattens område.
Uppgiften att främja en enhetlig tillämpning av skattebestämmelserna
fullgör RN på flera sätt, t. ex. genom anvisningar, kurser och andra sammankomster
för tjänstemän inom skatteförvaltningen, genom handledningar för
arbetet i taxeringsnämnd och genom att tillhandahålla länsstyrelserna regeringsrättsutslag
m. in. RN fastställer också formulär för taxeringsarbetet.
På mervärdeskattens område meddelar RN i likformighetssyfte bindande
förklaringar huruvida vara, varugrupp, byggnad eller tjänst är skattepliktig.
Vidare har RN anförtrotts uppgiften att meddela dispens från vissa
bestämmelser i skatteförfattningarna. Uppgiften att meddela anvisningar
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
bär fått en alltmer ökad betydelse genom att det i samband med att ny
lagstiftning antas ofta förutsätts att bestämmelserna skall kompletteras med
centrala anvisningar av RN. Likaså har uppgiften att meddela dispens fått
en ökad omfattning under senare år.
I ärenden angående förhandsbesked fungerar RN närmast som domstol
med skattskyldig och taxeringsintendent som parter. Besvär över förhandsbesked
anförs hos regeringsrätten eller, i fråga som rör fastighetstaxering,
bos kammarrätten. Antalet ansökningar om förhandsbesked brukar vara
ca 400 årligen.
RN:s verksamhet på taxeringskontrollområdet är inriktad på att få till
stånd en samordnad kontroll inom hela landet beträffande vissa kategorier
av skattskyldiga. Åtskilliga sådana aktioner har också genomförts på senare
år. Vidare avser verksamheten i stor utsträckning utbildning av personal
för kontrollverksamheten.
RN består av ordförande och sex ledamöter, varav en vice ordförande.
Ordföranden skall vara lagfaren. Vice ordföranden och ytterligare två av
nämndens ledamöter skall vara lagfarna eller ha avlagt examen vid handelshögskola.
De övriga tre ledamöterna skall representera olika delar av
förvärvslivet.
Vid handläggning av ärenden rörande mervärdeskatt har RN en annan
sammansättning. Den består då av ordföranden och åtta särskilt utsedda
ledamöter. Av de särskilt utsedda ledamöterna skall minst två vara lagfarna
och fyra företräda skilda grenar av näringslivet. En bland de lagfarna
ledamöterna är förordnad som vice ordförande.
Ordförandeskapet i RN är inte inrättat som fast tjänst. För RN:s verksamhet
finns ett kansli med tre byråer, en kanslibyrå, en kontrollbyrå och
en mervärdeskattebyrå. Ordföranden får uppdra åt en av byråcheferna att
närmast under honom vara chef för kansliet. Hittills har byråchefen på
kanslibyrån haft detta uppdrag. RN:s fasta personal uppgår till 46 personer.
Dessutom anlitas ett växlande antal personer som extraföredragande.
Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU), instruktion SFS
1965:715, har inom folkbokförings- och uppbördsområdena väsentligen
samma uppgifter som RN har på taxeringsområdet. CFU skall sålunda genom
rådgivande och vägledande verksamhet främja en riktig och enhetlig
tillämpning av folkbokförings- och uppbördsförfattningarna. I detta syfte
meddelar nämnden anvisningar i frågor som berör dess verksamhetsområde
och bindande förklaringar om sättet att ta ut preliminär skatt och hur
skatteavdrag skall göras.
CFU har haft till uppgift att genomföra övergången till ADB inom folkbokförings-
och uppbördsväsendet. ADB-systemet är nu sedan någon tid
i gång hos länsstyrelserna. Nämnden svarar för det system- och programmeringsarbete
och den ledning som ADB-systemet förutsätter. Den skall
också lämna anvisningar om datamaskinernas och dataregistrens utnytt
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
jande för annat än folkbokföring och uppbörd. CFU bedriver vidare en omfattande
utbildning på sitt verksamhetsområde.
CFU har byggts upp med RN som förebild. Nämnden består av ordförande,
vice ordförande och sju andra ledamöter. Några i författning särskilt angivna
kompetenskrav finns inte, vare sig för ordföranden, vice ordföranden
eller för de övriga ledamöterna. Det förutsätts att ledamöterna i nämnden
skall representera erfarenhet från olika områden som är av betydelse för
nämndens verksamhet.
Till skillnad från RN:s ordförande är ordföranden i CFU heltidsanställd.
Nämndens kansli består av en administrativ byrå, en teknisk byrå och en
utbildningssektion. Dessutom finns en särskild utredningssektion. CFU har
ca 130 anställda.
Den indirekta beskattningen med undantag av mervärdeskatten handläggs
i allt väsentligt av kontrollstyrelsen, instruktion SFS 1965: 711. Bland
de skatter som kontrolleras av styrelsen må nämnas skatterna på bensin,
brännolja, övriga bränslen och elektrisk kraft, på sprit, vin samt malt- och
läskedrycker, på tobaksvaror, choklad och kosmetika, på vissa motorfordon
samt på guldsmedsvaror, knutna mattor och pälsvaror. Styrelsen har också
hand om kontrollen över stämpelskatten på aktier, obligationer, utländska
värdepapper och lotterier samt lotterivinstskatten. I huvudsaklig anslutning
till den särskilda varuskatten och maltdrycksskatten administrerar styrelsen
vidare utjämningsskatten, som kommit till för att man skall få prisutjämning
för jordbruksråvaror till den del de används för framställning
av vissa industrivaror.
Kontrollstyrelsens uppgifter som beskattningsmyndighet regleras väsentligen
i förordningen den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.
Styrelsen skall för varje skattskyldig fastställa skatt,
besluta om skattens erläggande och uppbära skatten. Vidare meddelar styrelsen
beslut om förhandsbesked beträffande skatteplikt för vara och tilllämplig
skattesats. Besluten om fastställande av skatt föregås regelmässigt
av inspektioner. För skattekontrollen har verket fyra distriktskontor. De
ligger i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall och förestås av distriktsöverkontrollörer.
Kontrollstyrelsen har dessutom en annan huvuduppgift, nämligen att vara
centralt organ i frågor rörande alkoholförsäljning och alkoholpolitik i den
mån de inte ligger på annat statligt organ. Hit hör att handha det särskilda
straffregistret rörande fylleri och vissa andra brott och att utföra centrala
uppgifter rörande rusdrycksutskänkningen och åtgärder mot alkoholmissbrukare
m. m.
Chef för kontrollstyrelsen är en generaldirektör. Inom verket finns fyra
byråer, nämligen en för rusdrycksförsäljningsärenden m. m., en för administrativa
och tekniska ärenden och två för skatteärenden. En byråchef är
generaldirektörens ställföreträdare. Dessutom finns direkt under general
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
direktören en juridisk avdelning för skatteärenden under ledning av en avdelningsdirektör,
som också har till uppgift att som allmänt ombud föra
det allmännas talan i skattemål. Kontrollstyrelsen har en personal på 240
personer, varav ett åttiotal tjänstgör på distriktskontoren.
Den mellankommunala prövningsnämndens uppgifter anges i 73 § taxeringsförordningen.
Huvuduppgiften är att pröva besvär från skattskyldig
som har haft förvärvskälla hänförlig till skilda län. Nämnden består av ordförande,
vice ordförande och ytterligare sex ledamöter. Uppgiften som ordförande
är en bisyssla.
Det allmännas intresse i fråga om de mellankommunala taxeringsuppgifterna
bevakas av ett särskilt förordnat allmänt ombud som i princip har
samma uppgifter som förste taxeringsintendenterna i länen. I motsats till
förhållandena i länen där prövningsnämndens kansli leds av nämndens
ordförande, landskamreraren, står dock den mellankommunala prövningsnämndens
kansli under ledning av allmänna ombudet.
Allmänna ombudet biträds av tre bokföringssakkunniga. Kansliet består
av totalt tio personer.
Kupongskattenämnden beslutar i ärenden rörande kupongskatt. Denna
skatt är en form av statlig inkomstskatt som tas ut på vissa aktieutdelningar
enligt förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt. Nämndärendena
avser huvudsakligen ansökningar om restitution av sådan skatt.
Nämnden har tre ledamöter. En av dem är förordnad till ordförande.
Det löpande arbetet med kupongskatteärendena sköts av kupongskattekontoret
som utgör en del av länsstyrelsen i Stockholms län. Kontoret förestås
av en byrådirektör som också är föredragande i nämnden, och personalen
utgörs i övrigt av 14 biträden.
Taxeringsdirektören vid länsstyrelsen i Stockholms län har tilldelats särskilda
uppgifter i fråga om kupongskatten. Han kan sålunda enligt 4 § andra
stycket kupongskatteförordningen lämna medgivande att utdelning uppbärs
utan kupongskatt. Han får vidare utfärda anmaning enligt 13 § förordningen.
Han har också rätt att anföra besvär, både över beslut av kupongskattenämnden
och över beslut som länsstyrelse har meddelat med stöd av
kupongskatteförordningen.
Sjömansskattenämnden beslutar i ärenden enligt förordningen den 16 maj
1958 (nr 295) om sjömansskatt. Nämnden består av ordförande och ytterligare
fyra ledamöter, varav en är förordnad som vice ordförande. Nämndens
verksamhet är förlagd till Göteborg.
Sjömansskatteärendena administreras av sjömansskattekontoret, som utgör
en sektion inom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Kontoret bereder
de ärenden som nämnden skall avgöra och kontrollerar redovisningen
av sjömansskatt. Sjömansskattekontoret står under ledning av en kontorsföreståndare
som också är föredragande i nämnden. Kontorets totala personalstyrka
uppgår till ca 25 personer.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
För administration av exekutionsväsendet skall enligt kronofogdeinstruktionen
den 3 december 1965 (nr 687) finnas en centralmyndighet. Någon sådan
myndighet har emellertid inte inrättats, men enligt kungörelsen den 27
november 1964 (nr 848) fullgör exekutionsväsendets organisationsnämnd
(EON) tills vidare de uppgifter som ankommer på en sådan myndighet.
Nämnden, som består av sju ledamöter, är tillkallad av Kungl. Maj :t för
»rådgivande och samordnande uppgifter i samband med genomförandet av
förstatligandet och omorganisationen av exekutionsväsendet» den 1 januari
1965. Kostnaderna för nämnden bestrids från sjätte huvudtitelns anslag till
kommittéer m. m. Nämnden handlägger vissa administrativa och kamerala
ärenden angående kronofogdemyndigheternas personal och organisation
samt meddelar anvisningar in. m. och fastställer blanketter beträffande den
exekutiva verksamheten. Vidare anordnar nämnden utbildning av personal
hos kronofogdemyndigheterna. I samråd med statskontoret utreder nämnden
frågan om införande av ADB inom exekutionsväsendet. Nämndens
kansli, som omfattar drygt 20 heltidsanställda personer, är organiserat i en
författningssektion, en organisationssektion samt en personal- och kameralsektion.
Frågans tidigare behandling
Tanken på ett centralt organ för taxeringsarbetet väcktes redan i slutet
av 1800-talet och aktualiserades sedan vid flera tillfällen. Frågan ledde dock
inte till något beslut av statsmakterna förrän år 1951, då RN inrättades.
Därefter har i olika sammanhang lagts fram förslag om en utbyggnad av
nämnden eller ombildning av den till en central förvaltningsmyndighet.
Sålunda föreslog 1950 års skattelagssakkunniga (SOU 1954: 24) att nämndens
kansli skulle ombildas till en taxeringsstyrelse. Vidare skulle länsstyrelsernas
taxeringssektioner ombildas till från landskontoret fristående
taxeringsavdelningar, som skulle lyda under taxeringsstyrelsen. RN borde
enligt förslaget vara kvar som beslutande myndighet i fråga om förhandsbesked,
anvisningar om skatteförfattningarnas tillämpning o. d. Taxeringsstyrelsen
skulle dock ha hand om RN:s kansligöromål och ha en byrå för
dessa uppgifter, en byrå för taxeringskontroll och en byrå för övriga ärenden,
t. ex. upplysningsverksamhet och samband med taxeringsavdelningarna.
Skattelagssakkunnigas förslag i denna del ledde inte till någon lagstiftning.
Frågan togs emellertid upp på nytt av 1955 års taxerings sakkunniga
(SOU 1955:51). De föreslog att RN skulle ombildas till en riksskattestyrelse
men med taxeringssektionerna kvar inom länsstyrelsen utan att dessa
skulle vara underställda det centrala organet. Det uteslöt enligt de sakkunnigas
mening inte att en huvuduppgift för det nya verket borde vara att mer
än dittills följa utvecklingen av taxeringsarbetet på olika håll i landet. Ett
andra verksamhetsområde, inom vilket det centrala organet borde få vid
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 är 1969
sträcktare uppgifter, var taxeringskontrollen. Taxeringssakkunniga föreslog
vidare att centrala uppbördsnämnden samt kupongskattekontoret och kupongskattenämnden
skulle läggas under riksskattestyrelsen. Detta verk skulle
ha tre byråer, varav en i huvudsak motsvarande RN:s kansli. Den andra
byrån skulle huvudsakligen syssla med frågor avseende taxeringskontrollen,
medan den tredje föreslogs omhänderha uppbördsfrågor, däri inbegripet
vissa internordiska indrivningsärenden.
Taxeringssakkunnigas förslag innebar också att en riksskattestyrelsens
nämnd skulle vara knuten till riksskattestyrelsen. Nämnden skulle besluta
i ärenden angående förhandsbesked och överta centrala uppbördsnämndens
och kupongskattenämndens avgöranden. Riksskattestyrelsens chef föreslogs
vara ordförande i nämnden.
Vid remissbehandlingen rådde enighet i fråga om att tillskapa en central
byrå för taxeringskontrollen och om att i en eller annan form knyta kontrollbyrån
till RN:s kansli, medan förslaget i övriga delar mötte invändningar.
I prop. 1956: 150, som lades fram på grundval av taxeringssakkunnigas
betänkande, framhöll jag att det på längre sikt sannolikt var ofrånkomligt
att den centrala verksamheten på taxeringsväsendets område leddes av
en heltidsanställd befattningshavare och att en omorganisation i huvudsaklig
överensstämmelse med sakkunnigförslaget företogs. Jag fann dock inte
nödvändigt att då ta slutlig ståndpunkt i frågan, utan anslöt mig till den
ganska allmänna uppfattningen bland remissinstanserna att genomförandet
av förslaget i denna del borde anstå tills vidare i avvaktan på erfarenheterna
av RN:s utbyggnad med en kontrollbyrå. En på detta sätt begränsad
reform genomfördes också den 1 juli 1957.
I och med att den allmänna varuskatten infördes den 1 januari 1960 fick
RN nya uppgifter. För att handlägga ärenden rörande denna skatt utökades
antalet ledamöter med sex, varav en vice ordförande. I praktiken innebar
det att nämnden kom att arbeta på två avdelningar. Nämndens kansli fick
också en ny byrå, varuskattebyrån, och samtidigt skedde en viss ökning av
personalen på kontrollbyrån.
Övergången till mervärdeskatt den 1 januari innevarande år har krävt
ytterligare förstärkning av organisationen.
Uppbördsorganisationskommittén (SOU 1962: 18) föreslog att RN skulle
vara centralt tillsyns- och ledningsorgan på folkbokförings-, taxerings- och
uppbördsområdena. Kommittén förordade därvid att RN skulle byggas ut
med en tredje avdelning för handläggning av uppbörds- och folkbokföringsärenden
vid sidan av avdelningen för den direkta beskattningen och avdelningen
för den allmänna varuskatten. I samband därmed borde enligt förslaget
nämndens kansli utökas med en folkbokförings- och uppbördsbyrå
och en planeringsbyrå. Kommittén ansåg också att nämnden skulle ha en
särskild kameral- eller kanslisektion för de gemensamma kansligöromålen.
Nämndens ordförande föreslogs vara heltidsanställd.
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 127 är 1969
Som ett alternativ förordade kommittén att man med RN som förebild
skulle bygga ut centrala uppbördsnämnden med ett kansli bestående av två
byråer, en folkbokförings- och uppbördsbyrå och en planeringsbyrå. Statsmakterna
beslöt i enlighet med denna alternativa lösning att den 1 juli 1964
inrätta centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden.
Utredningen
Innan jag lämnar en redogörelse för utredningens förslag rörande den
centrala skatteförvaltningen anser jag det lämpligt att säga något om huvudlinjerna
i dess förslag till en reform på länsplanet. Utredningen föreslår
att taxerings-, uppbörds- och datasektionerna bryts ut från länsstyrelserna
till fristående skatteverk, ett i varje län. Till skatteverket överförs också
flertalet av de uppgifter på skatteområdet som nu ligger på länsstyrelsens
kameralsektion, nämligen arvs- och gåvoskatteärenden samt vissa uppgifter
rörande taxeringsorganisationen. Man föreslår dock att länsstyrelsen, efter
förslag av skatteverket, alltjämt skall förordna taxeringsnämndsordförande
och vissa andra taxeringsfunktionärer.
En nybildad central förvaltningsmyndighet, riksskattestyrelsen, blir enligt
utredningen skatteverkens centralorgan. Vidare är det meningen att de lokala
skattemyndigheterna skall lyda under skatteverken i stället för länsstyrelserna.
Däremot anser utredningen att kronofogdemyndigheterna alltjämt
bör administreras av länsstyrelserna.
Prövningsnämnderna föreslås bli ombildade till från länsstyrelserna fristående
domstolar, länsskatterätter. Man förutsätter att skatterätterna i en
del fall bör ha två län som domkrets för att de skall kunna få en lämplig
organisation. Skatterätterna skall enligt förslaget handlägga inte bara sådana
mål och ärenden som nu avgörs av prövningsnämnd utan också
uppbördsmål, folkbokföringsmål, vitesmål m. m. I administrativt hänseende
avses skatterätterna skola lyda under kammarrätten.
Behovet av en central skattemyndighet
Utredningen erinrar om att det vid flera tillfällen lagts fram förslag att
ombilda RN till en central förvaltningsmyndighet, men att man i stället valt
att i olika etapper förstärka och bygga ut nämnden. Frågan om en mera genomgripande
omorganisation har i avvaktan på erfarenheterna av dessa utbyggnader
ställts på framtiden.
Förslagen till omorganisation har genomgående förutsatt att det centrala
organet skall ledas av en heltidsanställd tjänsteman. Utredningen konstaterar
att systemet med deltidsanställd ordförande i RN fungerat väl, men anser
att de omfattande göromål som följer med uppgiften kräver en arbetsin
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
sats som ligger långt över vad som är normalt för en bisyssla. Att de över
huvud taget kunnat bemästras tillskriver utredningen ordförandens särskilda
personliga förutsättningar för uppgiften och de förutsättningar som också
i övrigt varit för handen. Utredningen framhåller dock att arbetsbelastningen
lett till att ordföranden måst koncentrera sig på ärenden rörande den
direkta beskattningen, medan RN:s verksamhet i ärenden rörande den
allmänna varuskatten i huvudsak letts av den för sådana ärenden förordnade
vice ordföranden.
Med hänvisning till dessa förhållanden finner utredningen uppenbart att
man inte i längden kan behålla anordningen med ordförandeskapet i RN
som bisyssla. Utredningen erinrar vidare om att RN:s handlingsmöjligheter
är begränsade. Den kan inte utöva någon egentlig ledning inom taxeringsväsendet
och inte heller åstadkomma önskvärd samordning och likformighet
de olika länen emellan. Det är därför enligt utredningens mening av
vikt att få en starkare organisation med större resurser och möjligheter att
inrikta och leda den regionala verksamheten.
Behovet av bättre samordning och effektiv ledning är, framhåller utredningen,
särskilt påtagligt i fråga om taxeringskontrollen. Revisionsverksamhetens
inriktning betecknas som mycket skiftande i de olika länen. Det gäller
inte bara fördelningen mellan offensiva och defensiva revisioner, kontrollmetoder
o. d. utan också urvalet av revisionsobjekt. Med de knappa
personalresurser som man alltid måste räkna med är det, understryker utredningen,
angeläget att kontrollen riktas in på väsentligheter. Bl. a. anmäler
sig härvid intresset av att sovra bland objekten för defensiva revisioner.
Större planmässighet och enhetlighet skulle enligt utredningen leda till
bättre resultat. Man betonar också att kategorigranskningar och andra centralt
planlagda kontrollaktioner måste ledas och följas upp centralt för att
vinna full effektivitet.
Ett centralt organ med ledande och samordnande funktioner bör enligt
utredningens mening också kunna åstadkomma bättre likformighet inom
de regionala skattemyndigheternas övriga arbetsområden. Centralorganet
bör därvid ha tillräckliga resurser för att genom inspektioner följa verksamheten
på det regionala planet. Möjligheten för ett centralt organ att ingripa
bör dock, framhålls det, gälla endast den praktiska och formella sidan
av arbetet, dvs. frågor rörande rutiner och arbetsmetoder för att kunna effektivt
utnyttja tillgänglig arbetskraft, samordna verksamheten m. m. Däremot
har utredningen uppfattningen att de regionala myndigheterna bör
vara helt självständiga i processföringen. Det centrala organet bör med
andra ord inte ha befogenhet att bestämma hur talan i visst mål skall föras
eller om överklagande skall ske.
Utredningen anser vidare, att ett centralt organ bör överta vissa uppgifter,
som f. n. ligger på länsplanet. Man räknar sålunda med att de allmänna
anvisningar för taxeringsarbetet som förste taxeringsintendenterna nu bni
-
14
Kiingl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
kar lämna kommer att meddelas centralt efter omorganisationen. Länsmyndighetens
anvisningar anser man böra inskränkas till frågor av regionalt
eller lokalt intresse.
Utredningen föreslår sålunda att man inrättar ett centralorgan för skatteförvaltningen.
Med hänsyn till mångfalden och vikten av de frågor som
kommer att falla inom detta organs ansvarsområde, bör det enligt utredningen
få ställning av central förvaltningsmyndighet för skatteväsendet.
Myndighetens namn föreslås bli riksskattestyrelsen.
Riksskattestyrelsens verksamhetsområde
Utredningen anser att man bör göra en organisatorisk uppdelning av de
dömande och fiskaliska uppgifterna också på riksplanet. Den lämpligaste organisationen
får man enligt utredningen om de fiskaliska uppgifterna i fråga
om taxering, uppbörd m. m. förs samman i den nya riksskattestyrelsen,
medan RN är kvar för enbart judiciella funktioner. Förslaget innebär alltså,
att RN kvarstår som en från riksskattestyrelsen helt fristående organisation
för de judiciellt betonade uppgifter som nu ligger på nämnden, dvs.
ärenden rörande förhandsbesked, bindande förklaringar samt dispenser och
anvisningar rörande den materiella tillämpningen av skatteförfattningarna.
Däremot är det meningen att anvisningar av praktisk och formell natur skall
meddelas av riksskattestyrelsen. Den nuvarande RN :s fiskaliska och administrativa
uppgifter övertas enligt förslaget helt av styrelsen.
Utredningen erinrar om sambandet mellan taxering, uppbörd och folkbokföring
och finner det inte vara ändamålsenligt att ha två centrala organ
på dessa områden, RN och CFU, som båda har judiciella och administrativa
uppgifter och som ofta behöver samråda eller samverka på annat sätt.
CFU:s verksamhet föreslås därför bli överförd till de nya organen, varvid
en fördelning av uppgifter motsvarande den som föreslås för taxeringsärenden
avses skola ske. Det innebär att ärenden av judiciell natur, bindande förklaringar
och anvisningar rörande den materiella tillämpningen av uppbörds-
och folkbokföringsförfattningarna samt fastställandet av normalbelopp
för existensminimum skall handläggas av RN, medan ärenden av fiskalisk,
administrativ eller teknisk natur skall ankomma på riksskattestyrelsen.
Utredningen anser också att organisationsförslaget skapar förutsättningar
för en klarare åtskillnad mellan de fiskaliska och dömande uppgifterna
inom den nuvarande mellankommunala prövningsnämndens verksamhetsområde.
Härvid syftar man på det förhållandet att denna prövningsnämnds
kansli leds av det allmänna ombudet hos nämnden. Utredningen föreslår,
att det allmänna ombudet hos nämnden och den fiskaliska delen av dess
organisation i övrigt skall ingå som en mellankommunal byrå i riksskattestyrelsen,
medan nämnden som sådan omvandlas till en skattedomstol,
den mellankommunala skatterätten. Detta förslag ansluter sig till utred
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969 15
ningens förslag att prövningsnämnderna i länen skall ombildas till domstolar,
länsskatterätter.
Den mellankommunala skatterätten avses också få ett vidgat kompetensområde.
Sålunda föreslås, att domstolen skall pröva besvär över koncernbolags
taxering, så snart koncernen har verksamhet i skilda län. Härigenom
skulle det bli möjligt att få en bättre överblick över och en mer enhetlig bedömning
av koncernbolagens inbördes dispositioner i form av koncernbidrag
och andra vinstöverföringar m. m. Meningen är att detta utvidgade
kompetensområde skall gälla koncernbolag, som avses i 221 § 1 mom. aktiebolagslagen
den 14 september 1944 (nr 705), däremot inte andra koncernföretag.
Dessutom föreslår utredningen att den mellankommunala kompetensen
skall gälla, inte bara som nu mellankommunalt skattskyldigs make
utan också hans barn under 21 år.
Utredningen behandlar också frågan om kupongskattekontoret och sjömansskattekontoret
skall införlivas med riksskattestyrelsen. Utredningen
finner det mest naturligt att den riksomfattande verksamhet som kupongskattekontoret
bedriver knyts till det centrala skatteorganet och inte, som
nu är fallet, sorterar under en regional myndighet. Kupongskattekontoret
föreslås därför ingå som en sektion i riksskattestyrelsen.
Däremot föreslår utredningen att sjömansskattekontoret och sjömansskattenämnden
alltjämt skall ha verksamheten förlagd till Göteborg som
landets huvudort för sjöfarten.
Utredningen erinrar om att det inte funnits något organisatoriskt samband
mellan skatterna på inkomst och förmögenhet samt den allmänna
varuskatten, å ena, och övriga indirekta skatter, å andra sidan. De senare, de
s. k. punktskatterna, administreras huvudsakligen av kontrollstyrelsen. Utredningen
har funnit det ofrånkomligt att överväga organisationen för
punktbeskattningen och ta ställning till om nuvarande gränslinjer bör upprätthållas
i framtiden. Ett minimikrav anses vara att man skapar förutsättningar
för att utvidga det samarbete med utbyte av informationer m. m.
som redan etablerats.
Man bör emellertid enligt utredningens mening överväga att gå ett steg
längre. Utredningen finner nämligen att den nuvarande uppdelningen, allmänt
sett, är föga rationell. Hur väl samarbetet än organiseras, torde det
sålunda vara ofrånkomligt att förvaltningens uppdelning på skilda organisationer
medför dubbelarbete och åtskilliga andra olägenheter för både myndigheter
och enskilda. Mycket anses vara att vinna, om all kontroll och
utredning rörande viss skattskyldig och prövningen av tvister om hans beskattning
kunde ske samtidigt och utföras av samma personer eller i vart
fall tjänstemän som tillhör samma myndighet. En sådan ordning anser utredningen
att man inte kan nå på annat sätt än att kontrollstyrelsen slås samman
med riksskattestyrelsen. Kontrollstyrelsens distriktskontor skulle därvid
förenas med de föreslagna länsskatteverken. Man finner dock lämpligast
16
Kungi. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
att distriktsförvaltningens personal hålls samman och inordnas i några av
de större skatteverken. Det är tänkt att personalen i första hand skall stå
till riksskattestyrelsens omedelbara disposition.
Kontrollstyrelsen har emellertid också nykterhetspolitiska uppgifter. Utredningen
erinrar om att den statliga nykterhetspolitiken är föremål för
omprövning inom alkoholpolitiska utredningen och anser att det bör ankomma
på den att överväga organisationsfrågorna på nykterhetspolitikens
område. Utredningen har därför avstått från att närmare gå in på dessa
frågor. I avbidan på en av alkoholpolitiska utredningen föreslagen omorganisation
anser man att den nuvarande byrån i kontrollstyrelsen för rusdrycksförsäljningsärenden
skulle kunna administrativt knytas till riksskattestyrelsen
med självständig beslutanderätt i nykterhetsfrågor för byråns
chef.
Utredningen har också bedömt frågan om den föreslagna sammanslagningen
bör medföra ändring i beslutsfunktionerna beträffande punktskatterna.
Man har emellertid funnit att övervägande skäl, i vart fall tills vidare,
talar emot en ändring i det nu tillämpade systemet. I ett speciellt hänseende
anses dock en omedelbar ändring av beslutsfunktionerna vara befogad,
nämligen i fråga om förhandsbeskeden rörande punktskatterna. För
deras vidkommande framstår för utredningen RN och inte riksskattestyrelsen
som den naturliga beslutsinstansen. En särskild fördel med att förlägga
förhandsbeskeden rörande punktskatterna till RN skulle vara, att
klagan i så fall kan föras direkt hos regeringsrätten och att eventuella tvister
rörande förhandsbesked sålunda kan slutligen avgöras på kortare tid
än nu.
Organisationsfrågor
Riksskattestyrelsen skall enligt utredningens förslag stå under ledning av
en generaldirektör som verkschef och vara organiserad i en taxeringsavdelning,
en kontrollavdelning, en folkbokförings- och uppbördsavdelning och,
om huvuddelen av kontrollstyrelsen sammanslås med riksskattestyrelsen,
en särskild avdelning för punktskatterna. Taxeringsavdelningens chef föreslås
också fungera som verkets souschef med överdirektörs ställning.
Riksskattenämnden skall enligt förslaget överta den nuvarande RN:s
och CFU:s judiciella funktioner samt, om kontrollstyrelsen införlivas med
riksskattestyrelsen, de förhandsbeskedsärenden vari kontrollstyrelsen nu
beslutar. Nämnden avses sålunda väsentligen komma att fungera som en
domstol. När den avgör tvister eller eljest frågor av kontroversiell natur
är det meningen att den fiskaliska sidan skall företrädas antingen av
taxeringsintendenter, främst i ärenden rörande förhandsbesked, eller av
tjänstemän hos riksskattestyrelsen, medan motsidan kan vara skattskyl
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969 17
dig, näringsorganisation eller annan, vars intresse berörs av ärendets avgörande.
Utredningen förordar att RN skall arbeta på tre avdelningar, en för den
direkta beskattningen, en för den indirekta beskattningen, dvs. både allmän
varuskatt och punktskatter, och en för folkbokföring och uppbörd. Varje
avdelning skall utom ordföranden ha sex ledamöter.
RN:s ordförande föreslås skola fungera som ordförande på alla tre avdelningarna.
Uppgifterna beräknas bli så omfattande och betydelsefulla att det
krävs att ordföranden fullgör heltidstj änstgöring för nämnden. Han bör
enligt utredningens mening få samma ställning som ordförandena i arbetsdomstolen
och näringsfrihetsrådet. Eventuellt kan ifrågasättas att för RN:s
ordförande införa en särskild tjänstetitel, exempelvis president.
Utredningen föreslår vidare att varje avdelning skall ha en vice ordförande.
Dennes uppgifter anses kunna fullgöras som bisyssla.
Den mellankommunala skatterätten föreslås, som förut nämnts, få ett
större kompetensområde än den mellankommunala prövningsnämnden nu
har. Utredningen räknar också med en intensifierad gransknings- och revisionsverksamhet
inom det mellankommunala området. Antalet mål väntas
därför öka relativt kraftigt. Det förutskickas också att denna ökning till
stor del kommer att gälla omfattande och besvärliga mål.
Mot denna bakgrund ifrågasätter utredningen om ordförandeskapet i den
mellankommunala skatterätten skall vara en bisyssla. Den definitiva lösningen
på denna fråga bör emellertid enligt utredningens mening få anstå,
tills man vunnit närmare klarhet om domstolens blivande arbetsbörda,
övergångsvis anses sålunda uppdraget kunna fullgöras som deltidsarbete.
Utredningen framhåller att den dömande verksamheten på det mellankommunala
området, främst såvitt angår förberedelse och processledning, ändå
blir organisatoriskt förstärkt genom att den mellankommunala skatterätten
avses få kansli gemensamt med RN. Det är enligt utredningen ytterligare
ett skäl att låta ordförandefrågan vila.
Utredningen förordar en översyn av kupongskatteförordningen och räknar
med att den kan resultera i att kupongskattenämnden avskaffas. Man
föreslår dock att denna nämnd skall finnas kvar tills vidare vid sidan av
RN. Det är meningen att kupongskattenämnden skall bli kanslimässigt
betjänad av RN:s och den mellankommunala skatterättens kansli. Ordförandeskapet
i kupongskattenämnden bör enligt förslaget liksom hittills vara
en bisyssla.
Utredningen föreslår att riksskattestyrelsen skall inrättas den 1 juli 1970,
medan dess förslag i övrigt avses bli genomförda den 1 januari 1971. 2
2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 121
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
Remissyttrandena
Behovet av en central skattemyndighet
Den helt övervägande delen av de remissinstanser som uttalar sig i
frågan delar utredningens uppfattning att man bör inrätta en central förvaltningsmyndighet
på beskattningsområdet. Flertalet motiverar inte sin
mening närmare utan nöjer sig med att i allmänna ordalag tillstyrka förslaget.
Andra åter understryker de fördelar som inrättandet av en sådan myndighet
skulle innebära. Man pekar bl. a. på möjligheterna att därigenom
åstadkomma en bättre samordning i olika hänseenden.
Riksförsäkringsverket erinrar sålunda om att verket har ett intimt samarbete
med skattemyndigheterna i åtskilliga grenar av sin verksamhet.
Även om samarbetet varit synnerligen gott, anser verket att frånvaron av en
för skatte-, uppbörds- och folkbokföringsförvaltningen gemensam central
förvaltningsmyndighet i vissa avsenden försvårat samordningen mellan skatteväsendets
och socialförsäkringens arbetsuppgifter. Verket hälsar därför
med tillfredsställelse förslaget om den nya riksskattestyrelsen. Riksrevisionsverket
anser det vara av betydelse att mervärdeskattens och punktskatternas
administration samordnas. Verket framhåller att de olägenheter som
följer av den hittillsvarande uppdelningen av ansvaret för bevakningen av
statsverkets fordringar på punktskatter, å ena sidan, och allmänna medel i
övrigt, å andra sidan, kommer att falla bort genom den nya organisationen.
En riktlinje vid omorganisationen bör enligt statskontoret vara att skapa
förutsättningar för en mer målinriktad verksamhet, en bättre samordning
och en ökad effektivitet inom skatteförvaltningen. Totalansvaret för verksamhetsresultat,
planering och utveckling vad gäller de förvaltande och
fiskaliska funktionerna bör därvid läggas på riksskattestyrelsen. Den föreslagna
vertikala kedjan av organ — riksskattestyrelsen med underordnade
skatteverk och lokala skattemyndigheter — anser statskontoret skapa förutsättningar
för en effektiv styrning av skatteförvaltningens olika funktioner.
Flera remissinstanser understryker behovet av förbättrad kontroll och
anser att en central myndighet kan åstadkomma bättre effektivitet på det
området. Behovet av central ledning och administration av bl. a. kontrollverksamheten
vitsordas sålunda av kontrollstyrelsen utifrån de erfarenheter
styrelsen har på beskattningsområdet. Bland dem som uttalar sig för en förbättrad
central kontroll är också justitiekanslern och kammarrätten. Jiistitiekanslern
anser det vara oundgängligen nödvändigt att betydande resurser
sätts in för att bemästra problemet med den s. k. underdeklarationen. Härvidlag
gör sig inte enbart rent fiskaliska synpunkter gällande. Det förhållandet
att betydande grupper i samhället kan i större eller mindre grad dra
sig undan beskattning utan att behöva räkna med större risk för upptäckt
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
leder, om inte kraftiga motåtgärder sätts in, i längden till allvarliga konsekvenser
från samhällsmoralisk synpunkt. Justitiekanslern anser att skapandet
av en riksskattestyrelse med befogenhet och resurser att leda taxeringsarbetet
i hela landet och att genomföra större taxerings- och revisionskontroller
utan vidare kan bedömas ha en betydande effekt. Kammarrätten
betecknar den föreslagna upprustningen av den centrala kontrollverksamheten
som synnerligen behövlig för att motverka förekommande underdeklaration.
Det är också en vanlig mening bland remissinstanserna att utbildningsoch
informationsbehoven blir bättre tillgodosedda genom den föreslagna organisationen.
Enligt länsstyrelsernas utbildningsnämnd är behovet av att
samordna de utbildningsfunktioner inom skatteadministrationen som nu
finns inom utbildningsnämnden, CFU och RN, ett stöd och motiv för inrättande
av en riksskattestyrelse. Utbildningsnämnden, som räknar med att
riksskattestyrelsens utbildningsfunktioner kommer att bli omfattande, anser
att en fristående enhet för utbildningsfrågor bör inrättas inom riksskattestyrelsen.
De externa informationsärendena, som förutses komma att bli
högst betydande, bör enligt nämnden också handläggas vid denna enhet.
Den interna informationen inom skatteförvaltningen behandlas av bl. a.
länsstyrelsen i Värmlands län, som betecknar det som föga rationellt att
t. ex. arbetet med anvisningar till taxeringsnämnderna och sammanställning
av nyheter i skatteförfattningarna skall utföras på var och en av länsstyrelserna.
Ett centralt organ borde enligt länsstyrelsens mening också kunna
lämna biträde med tolkning av nya författningar innan rättspraxis hunnit
utvecklas samt föra rättsfallsregiSter. Det borde därvid vara möjligt att ha
en central rådgivning för de regionala skattemyndigheterna. Skattelagstiftningen
och rättstillämpningen är, säger länsstyrelsen, numera så komplicerade
att det inte är möjligt att inom varje länsstyrelse ha tjänstemän som
kan hålla hela skatteområdet aktuellt. Framför allt inom mera särpräglade
delar av skatteområdet anses en dylik central rådgivning kunna innebära en
arbetskraftsbesparing.
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter understryker vikten av att beskattningen
blir likformig och erinrar om att rättspraxis i väsentlig mån
utvecklas genom skattedomstolarnas avgöranden. I avvaktan på prejudicerande
utslag, som ofta är beroende av fleråriga processer, kan, framhåller
man, rättstillämpningen i taxeringsnämnder och prövningsnämnder de olika
länen emellan visa skiljaktigheter som ter sig stötande för det allmänna
rättsmedvetandet. Ett centralt organ med låt vara endast rådgivande funktion
i fråga om processföringen skulle enligt föreningens mening tjäna ett
väsentligt syfte. Att det centrala organet övertar de allmänna anvisningar
för taxerings arbetet, som förste taxeringsintendenterna f. n. brukar utfärda
till taxeringsfunktionärernas information, ser föreningen som ett värdefullt
medel att tillgodose den av alla eftersträvade likformigheten. Länssty
2f
Bihang till riksdagens protokoll 1D6D. 1 sand. Nr 127
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
relsen i Malmöhus lön anser att en centralt ledd samordnings- och informationsverksamhet
måste vara till stort gagn såväl för taxeringsarbetet
i första instans som för övrig kontrollverksamhet i form av eftergranskning
och taxeringsrevision. En brist i den nuvarande organisationen har enligt
länsstyrelsens mening varit avsaknaden av för varje taxeringsår centralt
sammanställt informationsmaterial till taxeringsnämnderna i någorlunda
lättillgänglig form.
Frågan huruvida en central förvaltningsmyndighet på beskattningsområdet
bör inrättas även om man inte bryter ut skatteförvaltningen från länsstyrelsen
tas upp av bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län. Det bär enligt länsstyrelsen
länge framstått som en svaghet att inte i större utsträckning än som
har kunnat ske med RN:s begränsade möjligheter en central ledning och
samordning av taxeringsväsendet kunnat utövas. Länsstyrelsen finner det
uppenbart att sådana befogenheter kan och bör tilläggas en central myndighet
även om beskattningsväsendet inte skiljs från länsstyrelserna.
Denna uppfattning kan betecknas som representativ för länsstyrelserna,
som ganska allmänt avstyrker utbrytningen men är positiva till förslaget
om en riksskattestyrelse. En annan mening förfäktas emellertid av andra
remissinstanser. Kooperativa förbundet anför att det sedan länge har framstått
som en brist i taxeringssystemet att man saknar ett centralt organ för
samordning av kontroll, granskning och över huvud taget de fiskaliska uppgifterna
inom taxeringsarbetet. Att nå en tillfredsställande lösning anser
förbundet dock vara förenat med väsentliga svårigheter så länge taxeringsavdelningarna
utgör en integrerande del av länsstyrelserna. För förbundet
framstår inrättandet av centralorganet som en tungt vägande del av förslaget
och måhända av sådan betydelse att detta för sig är ett speciellt
argument för bildandet av självständiga skatteverk. Sveriges industriförbund
anser att frågan om man skall inrätta ett speciellt centralorgan är beroende
dels på om fristående skatteverk kommer att inrättas eller ej, dels på
centralorganets ställning. Enligt förbundets mening bör en riksskattestyrelse
med de av utredningen föreslagna funktionerna inrättas endast om förslagen
rörande länsindelningen och länsförvaltningen genomförs. Skulle
så ej bli fallet anser man att frågan kommer i ett väsentligt annat läge.
Förbundet menar dock att det kan vara administrativt lämpligt att föra
samman inom ett enda organ den verksamhet som nu bedrivs på RN:s kontrollbyrå,
CFU:s förvaltande och fiskaliska uppgifter och motsvarande
verksamhet hos kontrollstyrelsen. Vidare ansluter förbundet sig till uppfattningen
att det från rättssäkerhetssynpunkt är önskvärt att också i det
högsta organet ha möjlighet att skilja mellan fiskaliska och dömande uppgifter.
Man anser därför att den nuvarande dualismen i RN bör avvecklas.
Svenska försäkringsbolags riksförbund uttalar sig i samma riktning.
En remissinstans, länsstyrelsen i Älvsborgs län, föreslår att RN behålls i
sin nuvarande form. Länsstyrelsen anser dock att RN bör tillföras personal
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1969
21
som gör det möjligt för den att verka mera aktivt för en likformig taxering
genom att tillhandahålla taxeringsnämnderna hjälpmedel av olika slag,
exempelvis sammanställning av prejudicerande utslag.
En fråga som tagits upp av flera remissinstanser och vållat delade meningar
är om och i vad mån en central skattemyndighet skall kunna meddela
direktiv för skatteverken eller, om någon utbrytning inte sker, länsstyrelserna.
Några remissinstanser är förespråkare för en längre gående direktivrätt
än utredningen föreslår, andra vill ha den mer begränsad eller anser
att ingen som helst direktivrätt bör förekomma.
Till de remissinstanser som avstyrker att centralorganet får direktivrätt
hör länsstyrelsen i Norrbottens län, som betecknar det som självfallet att
skatteverken skall vara självständiga i den processförande verksamheten.
Länsstyrelsen framhåller att arbetsmaterialet, i huvudsak deklarationer,
nästan helt är lokaliserat till länet. Endast taxeringsintendenten och hans
personal har inblick i och kan överskåda detta material, och taxeringsintendenten
har ålagts att ansvara för materialets bearbetning. Direktivrätt
för central myndighet skulle enligt länsstyrelsen medföra ett onödigt och
irriterande rapport- och kontrollsystem. I den mån samordning av kontrollaktioner
och andra åtgärder av riksomfattande karaktär behövs, kan, fortsätter
länsstyrelsen, frågan lösas på samma sätt som hittills, då taxeringssektionerna
lojalt följt RN:s intentioner. Däremot anser länsstyrelsen att det
kan finnas behov av hjälp från centralt håll beträffande exempelvis revisioner
och annat som går över länsgränserna, vid brist på personal vid särskilda
tillfällen etc. Länsstyrelserna i Jämtlands och Södermanlands län motsätter
sig också att den centrala myndigheten får direktivrätt.
Länsstyrelsen i Värmlands län anser att man får bäst effekt om det centrala
organet blir serviceinriktat. Länsstyrelsen framhåller dock att delar
av de regionala skattemyndigheternas verksamhet är av sådan art att centrala
anvisningar för arbetets bedrivande är lämpliga och önskvärda. Man
nämner härvidlag folkbokförings- och uppbördsväsendet och den mer formella
delen av taxeringsarbetet. De regionala myndigheterna bör däremot
enligt länsstyrelsen vara helt självständiga i den processförande verksamheten
och ha en betydande självständighet också när det gäller kontrollarbetet.
Svagheterna i kontrollarbetet beror inte på att RN saknar direktivrätt
utan har andra orsaker. Resultatet av kontrollarbetet är, betonar länsstyrelsen,
i högsta grad beroende av de regionala kontrollorganens initiativförmåga
och lokalkännedom. Det centrala organets rätt att meddela anvisningar
beträffande taxeringskontrollen synes länsstyrelsen böra inskränkas
till att omfatta ett bestämmande av vilka branscher de riksomfattande
kontrollaktionerna skall avse samt om granskningen skall gälla inkomstskatt,
mervärdeskatt etc. Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer framhåller
att taxeringsrevisorerna ute i länen genom egna initiativ kan skaffa sig
kunskaper om skatteförhållandena inom vissa branscher eller kategorier av
22
Kangl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
skattskyldiga. Dessa kunskaper kan sedan vidarebefordras till det centrala
organet för att ligga till grund för riksomfattande granskningsaktioner. En
självständighet i arbetet ute på fältet kan således enligt föreningen också vara
till gagn för den föreslagna riksskattestyrelsen. Föreningen kan därför inte
tillstyrka en obegränsad direktivrätt på taxeringskontrollområdet. Föreningen
Sveriges landskamrernre utgår från att direktivrätten gentemot taxeringsintendenter
och revisionsintendenter inte kommer att utövas så att arbetet
tyngs av onödiga rapporter eller arbetslusten förkvävs genom rigorösa detaljföreskrifter.
Lantbrukets skattedelegation delar helt utredningens uppfattning att det
centrala organet inte bör äga befogenhet att bestämma hur talan i visst mål
skall föras eller om överklagande bör ske. Delegationen bär också uppfattningen
att taxeringskontrollen inte får bli så centralstyrd att skatteverkens
revisionssektioner saknar tid för offensiva punktgranskningar på det lokala
planet.
I några remissyttranden förordas en i förhållande till utredningens förslag
vidgad direktivrätt, avseende den processförande verksamheten. Statskontoret
förklarar sig sålunda inte kunna dela utredningens uppfattning
att det centrala organet inte skall kunna ingripa i denna verksamhet. Ett
av de avgörande motiven för att bilda regionala skatteverk under central
ledning av en riksskattestyrelse anser ämbetsverket vara att styrelsens lednings-
och samordningsfunktioner skall avse också de underordnade organens
verksamhet i materiellt hänseende. Ämbetsverket ifrågasätter därför
om inte riksskattestyrelsen bör ha befogenhet att, såsom fallet är beträffande
riksåklagaren, övervaka också den processförande verksamheten
hos skatteverken. CFU ifrågasätter om det inte för en enhetlig lagtilllämpning
eller för skapande av prejudikat bör finnas rätt för centralmyndigheten
att ingripa och i vissa mål besluta att talan skall föras i högre instans.
Förvaltningsdomstolskommittén erinrar om att riksåklagaren kan ge
direktiv till de under honom sorterande åklagarna. Oavsett att en taxeringsintendents
ställning och samhällsfunktion inte är helt jämförbara med en
åklagares, finns det enligt kommitténs mening skäl för att ge riksskattestyrelsen
möjlighet att se till att i olika avseenden viktiga mål bringas
under prövning i högre instans. Kommittén framhåller emellertid att man
här stöter på svårigheter av praktisk och organisatorisk art, t. ex. hur riksskattestyrelsen
i god tid före besvärstidens utgång skall få kännedom om
betydelsefulla mål, som taxeringsintendenten inte tänker överklaga, vilka
kriterier som skall användas när vederbörande bedömer om mål är så viktigt
att det skall rapporteras till riksskattestyrelsen, hur styrelsen skall
kunna få resurser för att bemästra den speciella arbetsuppgiften, vem som
skall utforma eventuell talan i högre instans. Hithörande frågor bör enligt
kommittén undersökas närmare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
23
Som jag förut har nämnt är det inte min mening att ställning i detta
sammanhang skall tas till frågan om att bryta ut skatteförvaltningen från
länsstyrelserna och bilda fristående regionala skatteverk och skatterätter.
Eftersom inrättandet av ett centralt organ av den föreslagna typen synes
böra föranleda viss omorganisation på länsplanet bör dock i korthet redovisas
vad som förts fram i utbrytningsfrågan under remissbehandlingen.
Remissinstanserna är delade i utbrytningsfrågan. Den majoritet som tillstyrker
förslaget består bl. a. av flertalet bland de centrala myndigheter och
organisationer som yttrat sig. Några remissinstanser tillstyrker delvis utbrytning,
dvs. att man bildar antingen fristående skatterätter eller fristående
skatteverk. Till denna grupp hör bl. a. tre länsstyrelser. Åtskilliga remissinstanser,
bl. a. RN och 21 länsstyrelser, avstyrker varje utbrytning.
Huvudinvändningen mot att bryta ut skatteförvaltningen är att den nuvarande
till länsstyrelserna knutna organisationen i stort sett fungerar tillfredsställande.
Man anser att det är möjligt att inom länsstyrelsens ram komma
till rätta med de brister som finns.
Den största svagheten i landskontorsorganisationen finner man i allmänhet
vara sammanblandningen i en avdelning av både dömande och fiskaliska
uppgifter med landskamreraren som avdelningschef och dessutom
ordförande i prövningsnämnden. Flertalet avstyrkande remissinstanser vill
lösa den frågan på så sätt att taxeringssektionen ombildas till taxeringsavdelning
i länsstyrelsen. Man uttalar också ganska allmänt önskemål om
personalförstärkningar.
I åtskilliga remissyttranden diskuteras frågan om uppbördssektionen och
datasektionen skall följa med vid en utbrytning eller om de, vid en omorganisation
inom länsstyrelsens ram, skall tillsammans med taxeringssektionen
ingå i en gemensam avdelning i länsstyrelsen. Bl. a. har följande synpunkter
anförts.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län, som tillstyrker förslaget om fristående
skatteverk, framhåller att verksamheten på uppbördssektionen företer en
sammanblandning av dömande och fiskaliska uppgifter. I huvudsak är sektionens
arbetsuppgifter knutna till den fiskaliskt inriktade verksamheten
på beskattningsväsendets område. Där utövas den länsstyrelsen ålagda skyldigheten
att se till att skatter och avgifter blir debiterade, indrivna och
redovisade. Även om verksamheten i mångt och mycket ansluter sig till och
är beroende av kameralsektionens bokföringsarbete och innefattar kontroll
av de exekutiva myndigheternas arbete i fråga om indrivningen av skatter
och avgifter, inrymmer enligt länsstyrelsen verksamheten på uppbördssektionen
ett klart fiskaliskt element. Detta sägs främst ta sig uttryck
däri att målsättningen för verksamheten alltid måste vara att det allmännas
fordringar på skatter och avgifter i skilda hänseenden skall tillgodoses i
största möjliga utsträckning. Länsstyrelsen framhåller också att samarbetet
mellan uppbörds- och taxeringssektionerna är relativt stort. I samband med
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
indrivningen av skatt uppkommer ofta fråga om skattskyldigs taxering, vilket
förutsätter gemensamma överläggningar mellan de båda sektionernas
tjänstemän. Länsstyrelsen anför vidare att man vid bedömandet av frågan
om uppbördssektionens eventuella utbrytning ur länsstyrelsen också måste
beakta samarbetet mellan å ena sidan uppbördssektionen och de lokala
skattemyndigheterna och å andra sidan taxeringssektionen och dessa myndigheter.
Då de lokala skattemyndigheterna inte gärna kan vara underställda
två olika länsmyndigheter, blir frågan om uppbördssektionens utbrytning
i betydande grad beroende av vilken länsmyndighet de lokala
skattemyndigheterna skall underställas. De har, anförs det, anknytningar
till såväl taxeringssektionens som uppbördssektionens verksamhet. För närvarande
anser länsstyrelsen att de lokala skattemyndigheterna har större
behov av samarbete med uppbördssektionen än med taxeringssektionen. Utvecklingen
sägs emellertid otvetydigt gå åt det hållet att samarbetet mellan
taxeringssektionen och de lokala skattemyndigheterna ökar.
Eftersom det är tänkbart att datakontoret såsom en serviceinrättning
kommer att betjäna i huvudsak en rad statliga och kommunala myndigheter
m. m. inom länet, kan, anför länsstyrelsen vidare, vissa skäl tala för att
datakontoret blir kvar i den nya länsstyrelseorganisationen. Emellertid bedöms
datakontorets huvudsakliga arbetsuppgifter med all sannolikhet komma
att ligga kvar inom uppbörds-, folkbokförings- och taxeringsområdena.
Med hänsyn härtill och då länsstyrelsen föreslår att uppbördssektionen
överförs till skatteverket och att skatteverket blir chefsmyndighet för de
lokala skattemyndigheterna tillstyrker länsstyrelsen utredningens förslag
att överföra också datakontoret till skatteverket. Länsstyrelsen säger sig
därvid ha fäst särskilt avseende vid att datakontorets servicefunktioner på
andra områden än taxering, uppbörd och folkbokföring mycket väl kan tillgodoses
även om datakontoret ligger inom skatteverkets ram.
Åtskilliga remissinstanser har dock en annan mening i dessa frågor.
Länsstyrelsernas datamaskiner används visserligen f. n. huvudsakligen
för taxering, uppbörd och folkbokföring, men hithörande uppgifter utgör
endast en del av dem som framdeles skall åligga en fullt utbyggd och utnyttjad
länsdataanläggning, framhåller RN och fortsätter. Redan i nuvarande
inledande skede har ADB-anläggningarna anlitats för serviceverksamhet
även på andra områden än de berörda, och i framtiden kan man räkna
med att de kommer till användning inom ett vidsträckt verksamhetsfält.
Vid samhällsplaneringen kommer de sålunda att bli ett värdefullt hjälpmedel
för länsstyrelserna. Med hänsyn till dessa förhållanden finner RN
förslaget att datasektionen skall omfattas av en utbrytning vara mindre
välbetänkt. Den omständigheten, att sektionen skall ha servicefunktioner
inom flera områden, anses tala för att den bör vara kvar i länsstyrelsen
och inte inordnas i ett organ med speciella och begränsade uppgifter. RN
har den meningen att detta samtidigt är ett skäl mot en utbrytning över
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
huvud taget, eftersom databehandlingen numera är ett väsentligt led i taxerings-
och uppbördsproceduren och man därför bör bibehålla de nuvarande
smidiga sambandslinjerna.
Länsstyrelsen i Blekinge län behandlar de vertikala sambandslinjerna
inom skatteförvaltningen. Om, som länsstyrelsen föreslår, enbart taxeringssektionen
bildar en avdelning inom länsstyrelsen skulle det innebära att
de lokala skattemyndigheterna, som avses få vidgade arbetsuppgifter inom
taxeringsväsendet, kommer att lyda under taxeringsavdelningen i taxeringsärenden
men under de i landskontoret ingående uppbörds- och datasektionerna
i uppbördsärenden respektive folkbokföringsärenden. Detta
kan visserligen, säger länsstyrelsen, betraktas som en organisatorisk olägenhet
men den behöver inte ge upphov till några svårigheter av praktisk art,
eftersom de lokala skattemyndigheterna enligt länsstyrelsens förslag fortfarande
kommer att lyda under en och samma myndighet, länsstyrelsen.
Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län är det uppenbart olämpligt att till en
myndighet, som kommer att få en så renodlat fiskal prägel som ett länsskatteverk,
överföra ärenden om uppbörd och folkbokföring. För såväl de
lokala skattemyndigheterna som för länsstyrelsernas uppbördssektioner
skall huvuduppgiften vara att sörja för att på basis av i princip lagakraftvunna
taxeringar skatterna blir rätt uträknade och erlagda men häri anses
inte ligga i huvudsak en fiskal funktion. Länsstyrelsen förklarar sig emellertid
inse att, om länsskatteverk och länsskatterätter inrättas, det är svårt
att motivera att ärenden om uppbörd och folkbokföring samt huvudmannaskapet
för de lokala skattemyndigheterna bibehålies inom länsstyrelserna,
men länsstyrelsen anser att betänkligheterna mot att föra över uppbördsärendena
till länsskatteverken är ytterligare ett skäl mot att dessa myndigheter
inrättas.
Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att uppbörds- och datasektionernas
arbetsuppgifter är av sådan art, att sektionerna kan utföra sitt arbete
tillfredsställande såväl i den föreslagna nya länsstyrelsen som i ett skatteverk.
Datasektionen utför, framhåller länsstyrelsen, ett mycket självständigt
arbete, som f. n. avser folkbokföring, taxering och uppbörd men som i framtiden
avses utökat med andra uppgifter bl. a. för planeringsavdelningens
idikning. Denna sektion har eller får alltså samband med det nuvarande
landskansliet, taxerings- och uppbördssektionerna samt alldeles särskilt
med lokal skattemyndighet. Uppbördssektionen har, fortsätter länsstyrelsen,
en direkt samverkan med kameralsektionen, i det att uppbördsbokföringen
skall intas i kameralsektionens bokföring. Men i detta hänseende sägs kameralsektionen
fungera endast som en bokföringsbyrå åt uppbördssektionen
och något samarbete därutöver förekommer som regel inte. Med taxeringssektionen
har uppbördssektionen inte någon direkt samverkan men
det finns ett visst samband såsom i fråga om överskottsförteckningar, yttranden
i olika hänseenden m. m. Uppbördssektionens anknytning till kame
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
ral- och taxeringssektionerna bedöms vara ungefär lika. Om emellertid sambandslinjerna
dels uppbörd mot taxering, dataverksamhet och lokal skattemyndighet
och dels dataverksamhet mot taxering, uppbörd och särskilt lokal
skattemyndighet ses i ett sammanhang, finner länsstyrelsen liksom utredningen
övervägande skäl tala för anknytning till skatteverket. De arbetsdetaljer,
som har att tillse att det allmännas skatteanspråk effektueras, nämligen
folkbokföring, taxering, uppbörd och dataverksamhet samlas då under
ett tak.
Centralorganets verksamhetsområde m. m.
Den av utredningen föreslagna kompetensfördelningen mellan riksskattestyrelsen
och riksskattenämnden har behandlats i några yttranden. RN anser
att kompetensfördelningen bör ske på det sätt som utredningen anvisar.
Man finner sålunda att nämnden, liksom nu, bör meddela anvisningar rörande
den materiella tillämpningen av skatteförfattningarna, medan styrelsen
bör lämna anvisningar av informativ och arbetsteknisk natur. CFU har
en annan mening. För att riksskattestyrelsen skall kunna fullgöra sina ledande
och samordnande funktioner och åstadkomma en bättre likformighet
och effektivitet i de lokala och regionala myndigheternas arbete synes det
CFU nödvändigt att riksskattestyrelsen beslutar i dispensfrågor och meddelar
anvisningar rörande den materiella tillämpningen av folkbokförings-,
skatte- och uppbördsförfattningarna, bl. a. fastställande av normalbelopp för
existensminimum, som nu beslutas av CFU. Vidare anser man att styrelsen
skall fastställa de normer och allmänna anvisningar för taxeringsarbetet
som prövningsnämnderna och förste taxeringsintendenterna f. n. utfärdar.
Härigenom vinner man också, framhåller CFU, att RN:s uppgifter blir helt
renodlade att avse ärenden rörande förhandsbesked och bindande förklaringar
och att kompetensproblemen mellan nämnden och styrelsen faller bort.
Om nämnden skall meddela anvisningar rörande den materiella tillämpningen
av författningar anses dessa kunna komma i konflikt med av styrelsen
meddelade anvisningar av praktisk natur.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att riksskattestyrelsen
bör vara ett rådgivande organ med befogenhet att meddela de anvisningar
som behövs för folkbokföring, taxering, uppbörd och indrivning utöver i
författning givna bestämmelser. Riksrevisionsverket har den uppfattningen
att endast ärenden som innefattar egentlig rättslig prövning skall avgöras av
RN. Verket anser också att den föreslagna riksskattestyrelsen för att kunna
utöva en styrande funktion inom hela skatteförvaltningen i fråga om den
fiskaliska verksamheten bör få en i förhållande till utredningens förslag vidgad
befogenhet att meddela anvisningar för tillämpningen av författningsbestämmelserna
på styrelsens verksamhetsområde.
Sveriges köpmannaförbund vill i stället begränsa riksskattestyrelsens
27
Kungi. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
befogenheter i fråga om anvisningarna. Förbundet anser att RN under den
tid den existerat väl har motsvarat de förhoppningar man knöt till den vid
dess tillkomst och i hög grad har bidragit till att skapa reda och klarhet på
många områden inom beskattningen. Det är därför enligt förbundets mening
viktigt att dispenser och anvisningar rörande den materiella tillämpningen
av skatteförfattningarna alltjämt läggs under nämnden. Att anvisningar
av praktisk och formell natur bör meddelas av riksskattestyrelsen
kan måhända framstå som naturligt, men förbundet menar att de bör underställas
RN för granskning, om det inte är uppenbart att sådan granskning
är obehövlig. Förbundet ifrågasätter också om inte RN i de skattskyldigas
intresse bör tilläggas befogenhet att övervaka och följa riksskattestyrelsens
kontrollerande verksamhet. Sådan kontroll borde enligt förbundets mening
lämpligen ske genom en delegation bestående av nämndens ordförande
och två av nämnden utsedda ledamöter, som utses bland dem som
företräder de skattskyldiga i nämnden.
Även om flertalet remissinstanser anser att en central skattemyndighet
bör inrättas, är meningarna om myndighetens verksamhetsområde delade.
I några yttranden ifrågasätter man sålunda om kontrollstyrelsen bör införlivas
med det nya centralorganet. Förslagen att allmänna ombudet hos den
mellankommunala prövningsnämnden och att kupongskattekontoret skall
ingå i detta kritiseras också av några remissinstanser. Å andra sidan finns
det de som menar att centralorganet bör få vidgade uppgifter i förhållande
till utredningsförslaget. Bl. a. har man väckt tanken på att organet skall
bli centralmyndighet för exekutionsväsendet.
I fråga om kontrollstyrelsens införlivande med det nya centralorganet
finner kontrollstyrelsen liksom utredningen att det är möjligt att i princip
organisera skatteförvaltningen på föreslaget sätt. Endast om fördelarna
av reformen kommer att överväga nackdelarna är det dock lämpligt
och önskvärt att genomföra den i praktiken, understryker kontrollstyrelsen.
Vid sina överväganden har styrelsen funnit att en sammanslagning
av organen för direkt och indirekt beskattning med beaktande
av de förslag som styrelsen framlägger skulle medföra väsentliga fördelar
för hela skatteförvaltningen. Styrelsen säger sig härvid syfta till ett
i möjligaste mån enhetligt administrativt system av sådant slag att det
bäst främjar uppnåendet av utredningsmålen.
Hur riksskattestyrelsen bör organiseras hänger enligt Göta hovrätts mening
i mångt och mycket samman med frågan om kontrollstyrelsens framtida
roll. Hovrätten framhåller att kontrollstyrelsen har en erkänt effektiv
organisation. Fråga är därför, om man inte vid en sammanslagning av kontrollstyrelsen
och riksskattestyrelsen skulle förlora mer i effektivitet än
man kan räkna med att organisatoriskt vinna därpå. Hovrätten finner dock
att det är föga rationellt att ha två olika organisationer på ett i stort sett
så likartat område. Det måste, framhålls det, medföra dubbelarbete och åt
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
skilliga andra olägenheter för både myndigheter och enskilda. Starka skäl
anses således tala för en sammanslagning. Denna bör dock, understryker
hovrätten, göras på sådant sätt att man i största möjliga mån undviker en
splittring av kontrollstyrelsens organisation. Härigenom skulle man kunna
bevara något av organisationens effektivitet.
Till dem som uttalar sig för att kontrollstyrelsen bör införlivas med det
nya centralorganet hör också justitiekanslern och riksrevisionsverket.
RN anser däremot att den föreslagna riksskattestyrelsen skulle bli alltför
stor och svåradministrerad. RN föreslår därför att centralorganet bildas
genom en sammanslagning av enbart RN och CFU. En sådan sammanslagning
ter sig naturlig, eftersom dessa myndigheter samarbetar i åtskilliga
hänseenden. Man menar att det knappast finns något motsvarande
skäl för att låta huvuddelen av kontrollstyrelsen införlivas med det nya
centralorganet. Också med tanke på kontrollstyrelsens nykterhetspolitiska
uppgifter och de organisatoriska problemen med att infoga dess distriktsorganisation
i länsstyrelsernas taxeringsavdelningar anser RN att kontrollstyrelsen
bör finnas kvar. Kupongskattekontoret och allmänna ombudet
hos den mellankommunala prövningsnämnden bör likaledes stå
utanför det nya centralorganet enligt RN:s mening. Uppfattningen att kontrollstyrelsen
bör finnas kvar som en fristående myndighet delas av länsstyrelserna
i Stockholms, Kalmar och Skaraborgs län. Sistnämnda länsstyrelse
anser att man, innan en överflyttning sker, bör avvakta dels erfarenheterna
av omorganisationen inom den egentliga skatteförvaltningen,
sedan denna fått verka en tid, dels resultatet av alkoholpolitiska utredningens
överväganden angående organisationsfrågorna på det nykterhetspoliliska
området.
Några remissinstanser förklarar sig vara tveksamma i frågan. Lantbrukets
skattedelegation delar visserligen utredningens uppfattning att man
skulle vinna betydande fördelar med en sammanslagning men är tveksam
om den bör komma till stånd så länge punktskattesystemet behålls i nuvarande
omfattning. Föreningen Sveriges taxering sintendent er räknar med
att vissa problem kan uppstå vid försöken att samordna kontrollstyrelsens
revisioner med taxeringsrevisionerna inom de olika länen, eftersom kontrollstyrelsens
regionala organisation omfattar endast fyra distriktskontor,
vart och ett med verksamhet inom flera län. Föreningen framhåller att
distriklskontorens revisorer i rationaliseringssyfte har specialiserats på
vissa bestämda kontrollfält. En samordning med taxeringsrevisionerna
skulle, såvitt föreningen kan finna, innebära ett sönderbrytande av kontrollprogrammen
beträffande punktskatterna. Den minskade effekt på
punktskattekontrollen, som en sådan samordning skulle medföra, bedöms
näppeligen kunna kompenseras av att taxeringsrevisionen åläggs kontroll
av punktskatteredovisningen, eftersom initiativen till taxeringsrevisioner
tas, och med föreslagna personalresurser måste tas, från helt andra ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
29
gångspunkter. Det kan alltså enligt föreningen ifrågasättas, om en organisationsändring
totaliter medför någon vinst. Detta hindrar naturligtvis
inte, säger föreningen, att vid ett eventuellt bortfall av punktskatter distriktskontorens
överkapacitet bör utnyttjas för taxeringsrevisioner med
sikte främst på mervärdeskatten. Föreningen förordar att punktskattekontrollens
inordnande inom skatteväsendets centrala och regionala organisation
blir föremål för fortsatt utredning. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser
att kontrollstyrelsen inte bör upplösas förrän man vunnit erfarenhet om
riksskattestyrelsens möjligheter att bemästra de primära arbetsuppgifterna.
Om kontrollstyrelsen upphör som skattemyndighet, finner SR starka
skäl tala för att tullverket övertar hela uppbörden och kontrollen av punktskatterna
på importvaror. Också frågan om uppbörds- och kontrollmyndighet
för punktskatter på inom landet tillverkade varor bör enligt SR
bli föremål för ytterligare överväganden.
Frågan om kontrollstyrelsens nykterhetspolitiska uppgifter behandlas av
bl. a. alkoholpolitiska utredningen, som anser det motiverat att den centrala
förvaltningsmyndighet som handhar vårdfrågor för alkoholmissbrukare, dvs.
socialstyrelsen, handhar också de alkoholpolitiska spörsmålen. Erfarenheterna
från alkoholskadesidan bör enligt utredningens mening kunna ge bättre
verklighetsunderlag för alkoholpolitiska bedömningar än vad som är fallet
hos en myndighet vars huvudsakliga verksamhet omfattar helt andra uppgifter.
Utredningen förordar sålunda att kontrollstyrelsens uppgifter med
alkoholärenden i huvudsak flyttas över till socialstyrelsen. Denna överflyttning
anser man kunna ske vid den tidpunkt då kontrollstyrelsen eventuellt
uppgår i riksskattestyrelsen. Ett provisorium med kontrollstyrelsens byrå 1
som en självständig enhet, administrativt knuten till riksskattestyrelsen, synes
utredningen inte behöva komma i fråga. I samma riktning uttalar sig
justitiekanslern, statskontoret och riksrevisionsverket.
Landskontor sutredningens förslag att byrån för rusdrycksförsäljningsärenden
skulle kunna administrativt anknytas till riksskattestyrelsen i avvaktan
på en omorganisation inom nykterhetspolitikens område betecknar
kontrollstyrelsen som ett provisorium vilket bör göras så kortvarigt som
möjligt. Frågor sammanhängande med den slutliga gränsdragningen mellan
skatteadministrationsuppgifter och andra funktioner som eventuellt bör
följa med byrån till annan huvudman synes böra lösas först i samband med
den slutliga omorganisationen vad gäller kontrollstyrelsens nykterhetspolitiska
uppgifter. Omfattningen av byråns arbetsuppgifter kommer, framhåller
kontrollstyrelsen, också att påverkas av pågående arbete inom fylleristraffutredningen,
bilregisterutredningen och samarbetsorganet för ADB
inom rättsväsendet.
Landstinget i Göteborgs och Bohus län behandlar frågan om beslutsfunktionen
i fråga om punktskatterna och framhåller att utredningens förslag
innebär att riksskattestyrelsen härvidlag dels skall tillvarata det allmännas
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
intresse, dels skall ha en dömande funktion. Man påpekar att utredningen
här gör ett avsteg från den i andra sammanhang av utredningen accepterade
principen om organisatorisk åtskillnad mellan dömande och fiskaliska
funktioner. Med hänsyn till den vikt landstinget lägger vid rättssäkerhetsaspekterna
vid utformningen av skatteväsendets framtida organisation finner
landstinget angeläget att man också i ärenden angående punktskatter
organisatoriskt skiljer mellan de dömande och de fiskaliska uppgifterna och
att man således bör fördela ärendena mellan riksskattestyrelsen och den
skattedomstol som anses lämpligast, länsskatterätten eller den mellankommunala
skatterätten.
RN anser, som förut nämnts, att kupongskattekontoret och allmänna ombudet
hos den mellankommunala prövningsnämnden bör stå utanför det nya
centralorganet. Samma uppfattning har Sveriges industriförbund, som ifrågasätter
om det inte är lämpligare att i organisatoriskt hänseende föra in den
mellankommunala prövningsnämndens personal under skatteverket i Stockholm.
Härigenom skulle man enligt förbundet kunna nå administrativa fördelar
samtidigt som man inte behöver rubba den skisserade organisationsformen.
Allmänna ombudet hos den mellankommunala prövningsnämnden anser
det däremot lämpligt att allmänna ombudet och hans personal ingår som en
särskild byrå i den föreslagna riksskattestyrelsen, varigenom en önskvärd
fast organisation kan skapas. Han tillstyrker också att kansliet för den föreslagna
mellankommunala skatterätten förs samman med RN:s kansli.
Genomför man förslaget om en riksskattestyrelse men inte utbrytning av
skatteförvaltningen anser han att den mellankommunala byrån inom riksskattestyrelsen
ändå bör inrättas, medan mellankommunala prövningsnämnden
i övrigt består. Nämndens kansli bör dock enligt hans mening samordnas
med RN:s kansli.
Kupongskattenämnden menar att kupongskattekontoret utan olägenhet
också i fortsättningen kan vara anslutet till länsstyrelsen i Stockholms
län, där arbetstopparna kan elimineras genom den elasticitet som finns
inom länsstyrelsens taxeringsavdelning. För nämnden framstår frågan
om kupongskattekontorets placering närmast som en avvägningsfråga. Då
det bedöms sannolikt att kupongskatten inom en snar framtid kommer att
väsentligt förändras i tekniskt hänseende finner nämnden lämpligast att
kontoret tills vidare är kvar inom länsstyrelsen i Stockholms län.
Länsstyrelsen i Stockholms län har eu motsatt uppfattning. Länsstyrelsen
finner det sålunda naturligt att kupongskattekontoret inordnas under det
centrala skatteorganet.
Utredningens förslag i fråga om sjömansskattenämnden och sjömansskattekontoret
har inte mött någon gensaga. Sjömansskattenämnden finner det
självklart att nämndens och kontorets verksamhet skall vara förlagd till
Göteborg. Nämnden har ingen erinran mot att kontoret får utgöra en sär
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1969
31
skild sektion inom skatteverket i Göteborg. Skulle taxeringssektionens uppgifter
också i fortsättningen vara knutna till länsstyrelsen med i stort sett
oförändrad organisation anser nämnden att sjömansskattekontoret liksom
hittills bör utgöra en sektion inom landskontoret vid länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län. Samma mening har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län.
Några remissinstanser diskuterar exekutionsväsendets organisation. Statskontoret
anser starka skäl tala för att inordna kronofogdemyndigheterna
under skatteverken liksom EON i rilcsskattestyrelsen. Statskontoret menar
att den frågan bör utredas särskilt. I samma riktning uttalar sig bl. a. CFU
och riksrevisionsverket, vilken senare myndighet erinrar om att man vid ett
slutligt ställningstagande i frågan får beakta resultaten av lagberedningens
arbete på en ny utsökningsbalk och inom exekutionsväsendet pågående organisationsundersökningar
för bl. a. införande av ADB.
EON har en annan mening i denna fråga. Nämnden understryker vikten
av att den exekutiva verksamheten står utanför de fiskaliska intressena för
att man skall kunna upprätthålla allmänhetens förtroende för exekutionens
objektivitet. Även om den lokala exekutionsorganisationen hålls åtskild från
fiskaliskt inflytande skulle enligt EON exekutionsverksamhetens frihet från
sådant inflytande starkt kunna ifrågasättas om centralmyndigheten för
verksamheten var en myndighet med övervägande fiskaliska uppgifter. Vad
som nås genom en fri ställning på lokalplanet skulle till stor del spolieras
genom fiskalisk anknytning centralt. EON framhåller vidare att dess arbetsuppgifter
är av sådan beskaffenhet att de inte bör handläggas av någon befintlig
central myndighet. Det finns ingen sådan myndighet vars övriga
verksamhet har någon uttalad anknytning till den exekutiva verksamheten.
EON hävdar därför med bestämdhet att allt talar för att centralmyndigheten
för exekutionsväsendet blir ett fristående organ.
Riksrevisionsverket behandlar i sitt remissyttrande också en annan verksamhet
som man anser att riksskattestyrelsen bör överta. Enligt principerna
för redovisnings- och revisionsverksamhetens organisation bör, anför verket,
ett internt revisionsorgan inrättas vid riksskattestyrelsen liksom vid övriga
centralförvaltningar. Denna interna revisionsenhet föreslås överta den revision
som riksrevisionverket nu utför på skatteområdet och granska skatteorganisationens
kamerala förvaltning i övrigt. Bland de uppgifter som väntas
bli överförda från riksrevisionsverket till riksskattestyrelsen nämner man
granskningarna av skattedebiteringen, avräkningen mellan statsverket och
kommunerna beträffande kommunalskatt och av besluten om skatteutjämningsbidrag
samt uppgiften att meddela föreskrifter om befrielse från restavgift
enligt 58 § 2 mom. uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272).
Detsamma gäller tillsynen över indrivningsverksamheten under förutsättning
att riksskattestyrelsen blir huvudman för exekutionsväsendet.
Departementsutredningen erinrar om att det finns flera grupper av dis
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
pensärenden på skatteområdet. Många av dessa har undersökts av utredningen
men ej ansetts böra under nuvarande förhållanden flyttas från
Kungl. Maj :t. Det gäller befrielse från eller återbetalning av bl. a. särskild
skatt på vissa lotterivinster, särskild varuskatt, skatt på vissa pälsvaror,
försäljningsskatt, omsättningsskatt på motorfordon i vissa fall, allmän
energiskatt, utjämningsskatt på vissa varor, bensinskatt, tobaksskatt och
brännoljeskatt. Tillskapas ett centralt skatteverk, bör enligt utredningen beslutanderätten
i sådana ärenden kunna flyttas dit.
Statistiska centralbyrån berör vissa statistikfrågor. Byrån anser att riksskattestyrelsen,
liksom nu CFU, skall vara skyldig att samråda med byrån
i frågor som rör statistikproduktion, att riksskattestyrelsen inte skall ägna
sig åt annat statistikarbete än ren driftsstatistik och att bearbetning och
utlämnande av statistiska uppgifter ur skatteverkens dataregister skall ske
antingen genom statistiska centralbyråns försorg eller i samråd med byrån.
Vidare framhåller byrån att den reella samhörigheten med befolkningsregistren
försvagas om man gör en omorganisation i överensstämmelse med
utredningsförslaget. Man hänvisar till att skatteverkens och de centrala
skattemyndigheternas dominerande arbetsuppgifter ligger inom områdena
taxering och uppbörd samt kontroll av dessa båda verksamheter. Skatteorganen
väntas inte ha något eget intresse vare sig av de många olika data som
kan hänföras till de registrerade individerna, t. ex. eventuellt i framtiden tillgängliga
uppgifter om utbildning, yrke och yrkesställning, eller av att hålla
sådana data å jour, om de inte har betydelse från skattesynpunkt. Byrån
erinrar om att befolkningsuppgifterna används också av ett mycket stort
antal andra intressenter inom de statliga, kommunala och enskilda sektorerna
av samhället. Det skulle därför vara motiverat att ompröva huvudmannaskapet
för folkbokföringen. Byrån hemställer att man i varje fall inrättar
en fast samarbetsdelegation (nämnd) för folkbokföringsregistren med representanter
för riksskattestyrelsen, RN, byrån och andra huvudintressenter
i registren.
Organisationsfrågor
Några remissinstanser anser att den centrala organisationen bör ha en
annan utformning än utredningen tänkt sig. Man menar bl. a. att den centrala
myndigheten bör ha en verksstyrelse. Sålunda finner statskontoret flera
skäl tala för att den högsta ledningen av riksskattestyrelsen bör utövas av
en verksstyrelse med lekmannainslag. Med hänsyn till den stora betydelse
som beskattningsväsendet har inom samhället med därav följande behov av
kontakter med åtskilliga andra sektorer inom såväl den allmänna som den
enskilda verksamhetssfären skulle det, anför statskontoret, otvivelaktigt
vara till fördel om sådana kontakter skulle kunna tillgodoses och främjas
även genom en sådan verksstyrelse. Därigenom skapar man också förutsätt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
33
ningar för en mer allsidig bedömning av viktiga frågor inom riksskattestyrelsens
omfattande verksamhetsfält. Statskontoret framhåller också att den
koncentration av ansvar och befogenheter på skatteväsendets område, som
inrättandet av en riksskattestyrelse är ett uttryck för och som statskontoret
finner vara av väsentlig betydelse för att nå eftersträvad effektivitet i beskattningen,
talar för att man har en verksstyrelse med bred förankring.
CFU håller för visst att riksskattestyrelsen i hög grad kommer att anlitas
som utrednings- och remissinstans inom sitt verksamhetsområde. Styrelsen
kommer att fortlöpande meddela många och omfattande anvisningar av olika
slag. För dessa uppgifter måste det enligt CFU:s mening vara betydelsefullt
för chefen att vid sin sida ha en styrelse med representanter för arbetsmarknadens
parter och sakkunniga inom de ämnesområden där styrelsen
skall vara verksam.
Presidenten i Göta hovrätt anser att centralorganet i likhet med andra
på senare tid tillkomna eller reorganiserade myndigheter bör ha en verksstyrelse.
Detta synes här kanske mer påkallat än eljest, eftersom skatteväsendet
av många rent instinktivt omfattas med misstroende.
En verksstyrelse med lekmän förordas också av riksrevisionsverket samt
länsstyrelserna i Södermanlands, Örebro och Jämtlands län.
I fråga om verkets inre organisation framhåller statskontoret att överordnad
ledning och tillsyn av verksamheten vid underordnade organ bör
hållas samman i en administrativ huvudenhet som bör ha lämpliga enheter
för planering, organisation, rationalisering och teknik inklusive ADB-frågor,
för personaladministration samt utbildnings- och informationsfrågor.
Enligt statskontoret bör åtskilliga av de funktioner och arbetsuppgifter som
i utredningens förslag lagts på taxeringsavdelningen och på folkbokföringsoch
uppbördsavdelningen föras över till den administrativa enheten. Statskontoret
anser att man bör överväga om inte de kvarvarande funktionerna
på de nämnda två avdelningarna bör organiseras inom ramen för en huvudenhet.
Vidare ifrågasätter statskontoret om inte riksskattestyrelsens ekonomiska
funktioner bör koncentreras till en särskild ekonomi- och kameralenhet
som antingen ingår i den administrativa enheten eller blir sidoordnad
denna. Statskontoret förutsätter därvid att riksskattestyrelsen blir
central kameralmyndighet för regionala skatteverk. Riksskattestyrelsen
föreslås sålunda bli indelad i tre eller fyra huvudenheter, nämligen en taxerings-,
folkbokförings- och uppbördsenhet, en kontrollenhet, en administrativ
enhet och eventuellt en ekonomienhet. Vid kommande utredningar avser
statskontoret bl. a. att klarlägga de organisationsfrågor som kontrollstyrelsens
inordnande i riksskattestyrelsen aktualiserar.
Riksrevisionsverket föreslår en självständig administrativ enhet för planering,
utveckling, utbildning och information. Tanken är att kameralsektionen
skall gå in i denna enhet.
Med tanke på den stora organisation som riksskattestyrelsen kommer
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
att kräva och på de mycket omfattande arbetsuppgifterna anser CFU att
man måste förstärka verksledningen. CFU ifrågasätter om man inte måste
inrätta en souschef stjänst utan anknytning till någon bestämd avdelning
eller byrå. Vidare anser CFU att organisationen bör ha fler fristående enheter
än som föreslagits. Sålunda anser man att kameralsektionen bör bilda
en självständig enhet för allmänna kansligöromål och kamerala ärenden,
eftersom den organisatoriskt inte hör till någon av de övriga avdelningarna.
CFU finner också starka skäl tala för att den nuvarande tekniska byrån
hos CFU bildar en fristående organisatorisk enhet. Man hänvisar bl. a. till
att byråns arbetsuppgifter kommer att omfatta det administrativa systemet
inom riksskattestyrelsens hela verksamhetsområde. Enligt CFU:s mening
måste man dessutom tillskapa en särskild fristående enhet för utbildning
och information.
En särskild utbildningsenhet inom rilcsskattestyrelsen förordas också av
länsstyrelsernas utbildningsnämnd och statens personalutbildningsnämnd.
Båda dessa nämnder understryker liksom CFU vikten av att utbildningsenheten
får en stark organisation, eftersom de räknar med att riksskattestyrelsens
utbildningsverksamhet kommer att bli omfattande.
Kontrollstyrelsen föreslår att man inrättar en avdelning för all indirekt
beskattning och att taxeringsavdelningen enbart skall administrera den direkta
beskattningen. Varuskattebyrån, som enligt utredningsförslaget hänförts
till taxeringsavdelningen, bör sålunda enligt kontrollstyrelsen knytas
till avdelningen för indirekt beskattning liksom också den föreslagna kontrollbyrån
för kontrollaktioner avseende mervärdeskatten och punktskatterna.
De två andra kontrollbyråerna synes med fördel organisatoriskt
kunna knytas till taxeringsavdelningen. Enligt kontrollstyrelsens förslag
skulle riksskattestyrelsen sålunda vara organiserad i tre avdelningar, en taxeringsavdelning,
en avdelning för indirekt beskattning och en folkbokföringsoch
uppbördsavdelning. Kontrollstyrelsen anser vidare att dess regionala
kontrollorgan bör behållas, eftersom effektiviteten i huvudsak är betingad av
organisationens homogenitet. Ett spolierande av denna organisation, t. ex.
genom uppdelning av personalen länsvis, skulle innebära en allvarlig försvagning
av kontrollen över de indirekta skatterna. Enligt kontrollstyrelsen
åstadkommer man största möjliga effekt, om denna personal står under
riksskattestyrelsens direkta ledning. Man föreslår att kontrollpersonalen
blir knuten till riksskattestyrelsens avdelning för indirekt beskattning och
där blir underställd avdelningens kontrollbyrå. Kontrollstyrelsen tillstyrker
att RN efter omorganisationen blir beslutsinstans i fråga om förhandsbesked
rörande punktskatter.
Beträffande riksskattestyrelsens avdelningsindelning har Göta hovrätt
samma mening som kontrollstyrelsen.
Några remissinstanser diskuterar om man behöver ha både riksskattestyrelse
och riksskattenämnd eller om deras uppgifter kan föras samman i
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1969
ett gemensamt organ. Presidenten i Göta hovrätt anser att man kan konstruera
ett gemensamt organ som ändå kan inrymma såväl de judiciella uppgifterna,
där det »dömande» momentet f. ö. inte är alltför påtagligt, som
de administrativa och fiskaliska uppgifterna. Att uppdelningen i judiciella
och andra uppgifter på det regionala planet inte får motsvarighet i centralorganet
finner han inte vara anmärkningsvärt. RN är ju, framhåller han, inte
fullfölj dsinstans i förhållande till prövningsnämnder/länsskatterätter. Presidenten
tänker sig följande organisation av en gemensam förvaltningsmyndighet.
Myndigheten har en »administrativ» styrelse av liknande typ som i
andra moderna myndigheter. Myndighetens chef är dock inte styrelsens ordförande
men väl självskriven ledamot av styrelsen. När myndigheten skall
utöva de funktioner som enligt utredningen skall ankomma på RN, ersätts
den »administrativa» styrelsen av den »judiciella» styrelse som ledamöterna
i den föreslagna RN bildar. Ordföranden i den administrativa styrelsen är
också ordförande i de judiciella sammanhangen. Presidenten behandlar också
centralorganets benämning och menar att myndigheten, om den får inrymma
RN, lämpligen kan överta RN :s inarbetade namn, som dessutom
inte är lika »utmanande» som namnet riksskattestyrelsen. Blir RN fristående
från centralorganet, finner han det uteslutet att centralorganet kan heta
riksskattestyrelsen. Han framhåller att, om avsikten med att ha två myndigheter
är att judiciella och andra funktioner skall hållas isär, denna distinktion
sannolikt motverkas för flertalet skattebetalare redan genom namnlikheten.
Det betecknas även i övrigt som föga tilltalande att direkt inbjuda
till förväxlingar. En framkomlig väg är enligt presidentens mening att centralorganet
i stället övertar kontrollstyrelsens namn.
RN har också övervägt om det inte skulle vara möjligt att ha de fiskaliska
och judiciella funktionerna samlade i en myndighet eller i varje fall låta
myndighetens chef också vara ordförande i den nya riksskattenämnden. Vid
dessa överväganden har man dock funnit att arbetsuppgifterna både för
myndighetens chef och för ordföranden blir så omfattande att det blir svårt
att kombinera funktionerna. RN anser därför att det kan vara motiverat att
uppdela funktionerna på två myndigheter på sätt utredningen föreslår. För
att undgå förväxling mellan de likalydande beteckningarna riksskattestyrelse
och riksskattenämnd anser RN dock att den förstnämnda myndigheten
bör ha annan benämning, förslagsvis »statens skatteverk».
RN tillstyrker också att den nya riksskattenämnden skall arbeta på tre
avdelningar i enlighet med utredningens förslag. Eftersom kontrollstyrelsen
enligt RN:s mening skall bestå, bör kontrollstyrelsen emellertid alltjämt
handlägga förhandsbesked rörande punktskatterna.
Länsstyrelsen i Malmöhus län betecknar den föreslagna delningen som
en organisatorisk oformlighet, eftersom det bör vara en strävan att i möjligaste
mån begränsa antalet centrala organ. Vill man emellertid uppnå en
strikt avgränsning mellan den fiskaliska och den dömande verksamheten
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
torde enligt länsstyrelsen någon annan lösning än den föreslagna inte stå till
buds. Med hänsyn till den dualism som kan uppkomma mellan riksskattestyrelsen
och riksskattenämnden vill länsstyrelsen ändå ifrågasätta, om
man inte bör söka finna en form för inordnande av den judiciella verksamheten
i riksskattestyrelsen. Detta kan t. ex. ske genom att organisera en särskild
rättsavdelning med en lekmannanämnd till sitt förfogande.
De övriga remissinstanser som har uttalat sig om den föreslagna nya riksskattenämnden
och dess organisation tillstyrker i allmänhet utredningsförslaget.
Sveriges industriförbund ifrågasätter dock om riksskattenämnden
skall arbeta på tre avdelningar, en för den direkta beskattningen, en för den
indirekta beskattningen och en för uppbördsfrågor. Man bör enligt förbundets
mening undersöka om det inte är möjligt att slå samman de två sistnämnda
avdelningarnas funktioner för att få en jämnare arbetsbelastning.
Förbundet tillstyrker att ordföranden i nämnden skall vara heltidsanställd
och finner det självfallet att han inte samtidigt är verksam i riksskattestyrelsen.
Förvaltningsdomstolskommittén delar utredningens uppfattning att nämnden
bör bestå som fristående organ med uppgift att behandla de ärenden av
judiciell natur som nu hör till nämnden. Det står klart för kommittén, att
nämndens i vidsträckt mening dömande verksamhet effektivt tillgodosett
både enskildas och taxeringsmyndigheternas behov av vägledning och att
nämnden kommer att fylla en viktig funktion även i en reformerad beskattningsorganisation.
Att ordförandeskapet i nämnden förvandlas till en heltidstjänst
anser man vara en välmotiverad reform. Kommittén understryker
att stora krav måste ställas på innehavaren av denna tjänst med dess omfattande
och betydelsefulla uppgifter. Med hänsyn till att ordförandens arbete
väsentligen blir judiciellt och därtill av högt kvalificerad natur synes
det naturligt att ordföranden ges domstolstiteln president. Härför talar enligt
kommitténs uppfattning också att ordförandetjänstens innehavare torde
böra sökas bland jurister som eljest brukar ifrågakomma till de högsta domarbefattningarna.
Göta hovrätt har inte något att erinra mot att RN kvarstår som fristående
organ för att handlägga ärenden av uteslutande judiciell natur. Hovrätten
ifrågasätter inte heller att det är riktigt att nämnden bör tillförsäkras en
synnerligen kvalificerad ordförande. Däremot synes det domstolen inte vara i
överensstämmelse med praxis att införa tjänstetiteln president för en ordförande
som förordnas på viss tid.
Lantbrukets skattedelegation understryker den betydelsefulla roll som
RN kommit att få och förklarar att tillkomsten av nämnden och det sätt
på vilket arbetet bedrivits inom denna betytt mer än något annat för åstadkommande
av enhetlig tillämpning av skattelagstiftningen. Förhandsbeskedsinstitutet
har enligt delegationen varit särskilt betydelsefullt för de
skattskyldiga. Delegationen anser det därför vara synnerligen angeläget att
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1969
37
RN behålls oförändrad i fråga om dess uppgifter av judiciell natur. Nämnden
bör därvid enligt delegationens bestämda uppfattning vara organiserad
på olika avdelningar på samma sätt som nu. Detta system har, framhåller
man, visat sig fungera väl och torde verksamt ha bidragit till det allmänna
förtroende som RN åtnjuter.
RN bör bestå som ett organ för meddelande av förhandsbesked, allmänna
anvisningar och bindande förklaringar, anser länsstyrelsen i Jämtlands
län. Då en riksskattestyrelse i allmänhetens ögon av naturliga skäl kommer
att framstå som ett utpräglat fiskalt organ, finner länsstyrelsen det otänkbart
att därmed förena riksskattenämndens dömande uppgifter och annan
därmed jämställd judiciell verksamhet. En liknande uppfattning har
bl. a. länsstyrelsen i Södermanlands län.
Utredningens förslag i fråga om den mellankomrnunala skatterättens organisation
och dess i förhållande till den mellankomrnunala prövningsnämnden
vidgade kompetensområde har i allmänhet godtagits av remissinstanserna.
Allmänna ombudet hos den mellankomrnunala pr övning snämnden har
sålunda inget att erinra mot den föreslagna organisationen för en sådan
skatterätt. Skulle förslaget om skatterätter inte genomföras och den mellankommunala
prövningsnämnden bestå i sin nuvarande form bör enligt hans
mening denna prövningsnämnd ändå tilldelas de föreslagna nya uppgifterna
beträffande vissa koncernbolag och barn till mellankommunalt skattskyldiga.
Han anser att dessa uppgifter naturligt ansluter sig till mellankommunala
prövningsnämndens nuvarande.
Skaraborgs läns landsting framhåller att en icke obetydlig del av landstingskommunens
skatteunderlag härrör från de större bolagens taxeringar.
Då dessa bolag ofta är s. k. koncernbolag med verksamhet inom flera län
med möjlighet till interna vinstöverföringar, delar landstinget utredningens
uppfattning att koncernbolagens taxeringar bör bli föremål för ett samlat bedömande.
Landstinget hälsar därför med tillfredsställelse den föreslagna förändringen
av mellankomrnunala prövningsnämnden till en särskild skattedomstol
med utsträckt kompetensområde. Samma mening har Kalmar läns
norra landsting.
Sveriges industriförbund finner det tveksamt om det är lämpligt att den
mellankomrnunala skatterätten har gemensamt kansli med RN. Man anser
mycket tala för att mellankommunala skatterätten kommer att få en arbetsbörda
som inte är nämnvärt mindre än länsskatterätternas. Antalet
mål torde visserligen bli betydligt mindre men å andra sidan rör det
sig om stora företag med ofta invecklade skatteproblem. Det ter sig för förbundet
egendomligt om ordförandeskapet i den mellankommunala skatterätten
skall utövas som en bisyssla, medan man i övrigt har ansett sig böra ha
heltidsanställda skattedomare.
Industriförbundet anser vidare att man inte nu bör vidta någon förändring
i kupongskattenämndens anknytning till Stockholms län med hänsyn
3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 127
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
till att handläggningen av kupongskatteärendena kan väntas bli påverkade
av kommande förslag i andra delar av skattelagstiftningen.
Kupongskattenämnden anför att nämnden i realiteten har samma funktion
som en beskattningsnämnd. Dess beslut innefattar avgörande om kupongskatt
skall utgöras eller inte. Nämnden anser därför att den bör behållas
fristående av samma skäl som har anförts om den mellankommunala
skatterätten och sjömansskattenämnden. Om man för över beslutanderätten
angående kupongskatt till RN synes nämligen denna, när det gäller sådan
skatt, komma att fungera som en beskattningsnämnd och därtill en
beskattningsnämnd i första instans. Kupongskattenämnden framhåller att
man i så fall måste genomföra helt nya regler om besvärsordningen.
En motsatt mening har länsstyrelsen i Jämtlands lön, som finner det
logiskt att RN som centralt dömande organ övertar kupongskattenämndens
uppgifter. Bl. a. önskemålet att minska antalet inom beskattningsväsendet
centralt verksamma organ anses tala härför. Från den synpunkten kan man
enligt länsstyrelsen ifrågasätta, om inte också den mellankommunala prövningsnämnden
bör gå upp i RN.
Departementschefen
Riksskattenämnden (RN) inrättades år 1951 med syfte främst att tillgodose
tre angelägna önskemål. Man ville få större enhetlighet vid taxeringen,
erhålla bättre taxeringskontroll och ge de skattskyldiga möjlighet att få
bindande förhandsbesked i taxeringsfrågor. Det visade sig dock efter hand
att RN fått alltför begränsade resurser för att bemästra dessa uppgifter, och
nämndens organisation har byggts ut successivt. Ganska snart efter nämndens
inrättande aktualiserade 1950 års skattelagssakkunniga frågan om att
ombiida nämnden till en central myndighet, och denna fråga har därefter
diskuterats vid flera tillfällen. Den slutliga lösningen har dock fått anstå av
bl. a. det skälet att det tidigare har ansetts möjligt att låta ordföranden i
nämnden fullgöra sitt uppdrag på deltid. I prop. 1956: 150, som låg till grund
för 1956 års reform av taxeringsorganisationen, framhöll jag emellertid, att
det på längre sikt sannolikt var ofrånkomligt att den centrala verksamheten
på taxeringsväsendets område leddes av en heltidsanställd ordförande och
att man gjorde en omorganisation i huvudsaklig överensstämmelse med det
förslag till riksskattestyrelse som man då hade att ta ställning till. Därefter
har RN:s uppgifter blivit allt mera omfattande. Sålunda inrättades år 1957
för den centrala ledningen av taxeringskontrollen en kontrollbyrå, som har
förstärkts i olika etapper, och år 1960 en varuskattebyrå för att leda arbetet
med den då införda allmänna varuskatten, numera ombildad till en mervärdeskattebyrå.
Nämnden har särskild sammansättning vid handläggningen
av frågor rörande mervärdeskatten, och detta arbete leds av den för mervär
-
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1969
deskatteärenden förordnade vice ordföranden. Nämnden arbetar alltså numera
i praktiken på två avdelningar. Vidare har RN fått nj7a viktiga uppgifter
på den direkta beskattningens område. Dessutom har behovet av allmänna
anvisningar, utbildning och information ökat och förhandsbeskedsärendena
blivit flera och mer komplicerade.
Landskontorsutredningen föreslår att man inrättar en riksskattestyrelse,
som blir gemensam central förvaltningsmyndighet för beskattnings-, uppbörds-
och folkbokföringsväsendet i landet. Myndigheten skall enligt förslaget
överta de förvaltande och fiskaliska uppgifter som nu ankommer på RN
och centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU). Utredningen föreslår
också att kupongskattekontoret och allmänna ombudet hos den mellankommunala
prövningsnämnden skall ingå i myndigheten. Vidare förordar
man att huvuddelen av kontrollstyrelsen skall införlivas med riksskattestyrelsen.
RN skall enligt utredningen bestå som en från riksskattestyrelsen
fristående myndighet för uppgifter med judiciell prägel, t. ex. ärenden
angående förhandsbesked. Den mellankommunala prövningsnämnden
föreslås i likhet med prövningsnämnderna i länen bli ombildad till en domstol,
kallad den mellankommunala skatterätten. Den får enligt förslaget ett
större kompetensområde än den mellankommunala prövningsnämnden.
På det regionala planet föreslår man att taxering, uppbörd och folkbokföring
bryts ut från länsstyrelserna till nybildade skatteverk, ett i varje län.
Riksskattestyrelsen avses bli skatteverkens centralorgan. Prövningsnämnderna
omvandlas enligt förslaget till länsskatterätter.
Utredningen har betonat vikten av att det föreslagna centralorganet får
resurser att leda och samordna skatteväsendet i mera vidsträckt mening,
och flertalet remissinstanser stryker under denna synpunkt. I ett stort antal
remissyttranden har man framhållit, att ett centralt organ med bättre resurser
skulle kunna åstadkomma större likformighet och effektivitet i beskattningen.
De anvisningar för taxeringsarbetet som förste taxeringsintendenterna
i länen nu brukar meddela bedöms kunna utfärdas i huvudsak
centralt. Man menar också att utbildnings- och informationsbehoven bör tillgodoses
bättre än nu är möjligt.
Remissinstanserna är ganska eniga om att det krävs en organisatorisk
upprustning av RN. Det är också en utbredd mening, att man i detta sammanhang
inte bör begränsa sig till att omorganisera RN utan i stället göra
en mera omfattande reform av den centrala skatteorganisationen.
Jag ansluter mig till denna uppfattning och anser att man vinner mest
genom att i största möjliga utsträckning koncentrera den centrala skatteförvaltningen
till ett enda organ. Härigenom underlättar man samarbetet, inte
bara med regionala och lokala skattemyndigheter utan också med andra
centrala myndigheter, något som bl .a. framgår av vad riksförsäkringsverket
och riksrevisionsverket har anfört i sina yttranden. Det ligger även i allmänhetens
intresse att man inrättar ett gemensamt centralorgan, som har för
-
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1969
utsättningar att verka för enhetlighet och ge information på hela skatteområdet.
Inte minst angeläget är att förbättra möjligheterna för myndigheterna
att ge de skattskyldiga fullgod service i skattefrågor. Jag föreslår därför
att en central myndighet, kallad riksskatteverket, inrättas.
Att RN och CFU skall ingå i riksskatteverket finner jag vara uppenbart.
De samarbetar i många frågor, och det organisatoriska sambandet mellan
taxering och uppbörd framträder också hos länsstyrelserna och de lokala
skattemyndigheterna. Den nuvarande ordningen med två centrala myndigheter,
som ibland var för sig och ibland i samråd lämnar anvisningar för
taxering och uppbörd, kan inte anses vara rationell.
Det finns också några mindre skatteorgan med uppgifter som spänner
över hela landet. Dit hör allmänna ombudet hos den mellankommunala prövningsnämnden.
Bortsett från att verksamheten är riksomfattande bär ombudet
och den personal som biträder honom i princip motsvarande funktioner
som förste taxeringsintendenterna och den övriga taxeringspersonalen
i länen. Någon fast organisation för de mellankommunala uppgifterna finns
inte, trots att de är av permanent natur. Det allmänna ombudet och den
handläggande personalen hos honom är tjänstemän hos andra skattemyndigheter
och förordnas att tjänstgöra hos nämnden på viss tid. Organisationen
är uppenbarligen för liten för att bilda ett fristående organ. Det saknas också
anledning att inlemma den i en myndighet med regionala uppgifter. Jaganser,
liksom utredningen, alt det är lämpligast att allmänna ombudets uppgifter
läggs på en tjänsteman hos riksskatteverket.
Kupongskattekontoret är f. n. en del av taxeringsavdelningen hos länsstyrelsen
i Stockholms län. Detta kontor har uppgifter som avser hela landet,
och jag föreslår efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet
att det blir en enhet inom riksskatteverket. Jag vill nämna att kupongskattesystemet
övervägs inom finansdepartementet i anslutning till fondbörsutredningens
förslag om förenklad aktiehantering. Jag avser att i annat sammanhang
anmäla de ändringar i kupongskatteförordningen som kan föranledas
av dessa överväganden.
Ett tredje mindre skatteorgan med riksomfattande uppgifter är sjömansskattekontoret
som utgör en särskild sektion hos länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län. Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet
förordar jag att sjömansskattekontoret organisatoriskt blir en enhet inom
riksskatteverket. Detta hindrar inte att kontoret alltjämt är lokaliserat till
Göteborg.
Några remissinstanser kritiserar förslaget att kontrollstyrelsen skall gå
upp i den föreslagna centralmyndigheten för beskattningsväsendet. Man
framhåller bl. a. att kontrollstyrelsen har en effektiv organisation och att
det kan bli svårt att samordna kontrollen av punktskatterna, vilka styrelsen
administrerar, med kontrollen av andra skatter och avgifter. Jag anser dock
inte att dessa synpunkter motiverar att man har två skilda centralorgan på
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1969
skatteområdet. Det är givetvis viktigt att den nya organisationen utformas så
att man behåller effektiviteten på punktskatteområdet. Enligt min mening
kan man åstadkomma detta genom att huvuddelen av den nuvarande kontrollstyrelsen
får ingå i det nya centralorganet. Det kan senare visa sig vara
lämpligt att integrera kontrollstyrelsens distriktsförvaltning med den regionala
skatteförvaltningen. I avvaktan på att ställning tas till frågan om hur
den regionala skatteförvaltningen skall slutligt organiseras bör dock kontrollstyrelsens
distriktskontor behållas intakta och sortera direkt under
riksskatteverket.
Vad kontrollen av punktskatterna beträffar är jag medveten om de praktiska
svårigheterna att genomföra en fullständig samordning mellan de verksamheter
som f. n. ombesörjs av kontrollstyrelsen, länsstyrelserna och de
lokala skattemyndigheterna med biträde av kronofogdemyndigheterna. Det
är emellertid angeläget att man så långt som möjligt verkar för en sådan
samordning. Man har f. ö. redan etablerat ett visst samarbete såtillvida som
kontrollstyrelsens tjänstemän i samband med punktskattekontrollen också
skall granska redovisningen av mervärdeskatt. Det synes mig uppenbart att
förutsättningarna för en samlad kontroll blir ännu bättre, om man skapar
en gemensam centralmyndighet för beskattningen.
Beträffande beslutsfunktionerna på punktskatteområdet ansluter jag mig
till utredningens förslag att förhandsbeskedsärendena skall ankomma på
samma organ som prövar frågor om förhandsbesked inom skatteområdet i
allmänhet. I övrigt finner jag inte skäl att föreslå någon ändring i den beslutsordning
som infördes genom 1959 års förordning om förfarandet vid
viss konsumtionsbeskattning. Erfarenheterna av denna ordning anses vara
goda, och besvärsfrelcvensen är låg.
Kontrollstyrelsen har vissa uppgifter inom statistikområdet. Det kan
ifrågasättas om ansvaret för en del av denna statistik bör föras över till statistiska
centralbyrån. I varje fall bör möjligheterna att utvidga samarbetet
och samordningen med centralbyrån undersökas. Frågan bör övervägas närmare
i anslutning till kommande organisationsundersökningar.
Kontrollstyrelsen har också nykterhetspolitiska uppgifter, som får anses
ligga vid sidan av en central skattemyndighets normala verksamhetsområde.
Frågan om nykterhetspolitiken behandlas f. n. inom alkoholpolitiska utredningen.
Enligt min mening är det olämpligt att föregripa den omorganisation
som kan bli följden av denna utrednings förslag. Jag förordar därför
att man övergångsvis låter även kontrollstyrelsens nykterhetspolitiska uppgifter
övertas av det nya riksskatteverket. Det bör understrykas att detta
är ett provisorium, som givetvis måste omprövas när alkoholpolitiska utredningens
förslag lagts fram.
Riksskatteverket torde också få ta hand om vissa uppgifter som nu ligger
på andra myndigheter än dem som direkt berörs av sammanslagningen. Sålunda
nämner riksrevisionsverket vissa ärendegrupper som enligt dess me
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
ning bör föras över därifrån till riksskatteverket. Dit hör uppgiften att granska
skattedebiteringen och avräkningen av kommunalskatt mellan statsverket
och kommunerna samt kontrollen av länsstyrelsernas uppbördsräkenskaper.
Kommande undersökningar får visa i vilken utsträckning sådana
överföringar bör innebära ändrade personaldispositioner.
Det torde vidare bli möjligt att delegera uppgifter från Kungl. Maj:t i vidare
utsträckning än som hittills har kunnat ske. Utredningen nämner vissa
exempel på sådana uppgifter. Departementsutredningen har i sitt yttrande
över utredningens förslag pekat på andra ärenden som torde kunna handläggas
av riksskatteverket. Möjligheterna att delegera ytterligare uppgifter
dit kommer att undersökas.
Huvudmannaskapet för folkbokföringsväsendet fördes år 1964 över från
statistiska centralbyrån till CFU. Centralbyrån föreslår nu att frågan om
huvudmannaskapet skall omprövas. Jag anser dock inte att omorganisationen
av den centrala skatteadministrationen motiverar att ledningen av
folkbokföringen ändras.
F. n. saknas en permanent centralmyndighet för administration av exekutionsväsendet.
Sedan år 1964 fullgör exekutionsväsendets organisationsnämnd
(EON) tills vidare de uppgifter som ankommer på sådan centralmyndighet.
Några remissinstanser tar upp denna organisationsfråga och
ifrågasätter om man inte kan vinna en slutlig lösning genom afl låta den
centrala skattemyndigheten handha också de uppgifter på exekutionsväsendets
område som bör ankomma på centralmyndighet.
Kronofogdemyndigheternas arbete har volymmässigt sett främst anknytning
till skatteväsendets område. Detta utgör ett visst skäl för att göra det
nya centralorganet på detta område till centralmyndighet även för exekutionsväsendets
myndigheter. Det är givetvis ändamålsenligt att tillsynen över
skatteindrivningen ligger hos dem som är sakkunniga i frågor om taxering
och uppbörd. En inte oväsentlig del av arbetet inom kronofogdemyndigheterna
avser emellertid enskilda mål och prövningen av dem utgör huvudsakligen
rättstillämpning inom ramen för det allmänna rättsväsendet. Med
hänsyn härtill och till att kronofogdemyndigheternas verksamhet och ställning
är i viss mån beroende av prövning i annat sammanhang har jag, efter
samråd med cheferna för justitie- och kommunikationsdepartementen, funnit
att slutlig ställning till frågan om centralmyndighet för exekutionsväsendets
administration inte bör tas utan ytterligare överväganden. Den relativt
sett begränsade omfattningen av EON:s uppgifter gör att det inte medför
några nämnvärda organisatoriska svårigheter att senare, om det bedöms
ändamålsenligt, låta den nu föreslagna centralmyndigheten överta EOX:s
uppgifter.
Utredningen föreslår att RN skall vara kvar som en helt fristående myndighet
vid sidan av den centrala förvaltningsmyndigheten. Meningen är att
RN liksom nu skall behandla ärenden angående förhandsbesked, lämna bin
-
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1969
dande förklaringar rörande mervärdeskatt, bevilja dispenser från vissa bestämmelser
i skatteförfattningarna och meddela anvisningar rörande den
materiella tolkningen av författningsbestämmelser. Utredningen har också
tänkt sig att nämnden skall överta motsvarande uppgifter av judiciell prägel
från CFU. Som redan nämnts har utredningen vidare föreslagit att förhandsbeskedsärendena
rörande punktskatter skall föras över från kontrollstyrelsen
till samma organ som prövar frågan om förhandsbesked inom skatteområdet
i allmänhet.
Den centrala förvaltningsmyndigheten avses skola ha hand om de administrativa
och fiskaliska uppgifterna på skatteområdet. Till dessa hör enligt
utredningen att lämna skattemyndigheterna anvisningar av formell och teknisk
natur.
Förslaget om en sådan tudelning av arbetsuppgifterna har i allmänhet
lämnats utan erinran av remissinstanserna. I några fall betonar man det
angelägna i att hålla de judiciella och de fiskaliska funktionerna åtskilda.
Det anses vara betydelsefullt att RN får behålla det förtroende hos allmänheten
som nämnden nu har, och man befarar svårigheter när det gäller att
upprätthålla förtroendet, om de nämnda funktionerna är samlade i ett enda
organ. RN själv anför som skäl för en uppdelning att arbetsuppgifterna
både för verkschefen och för ordföranden i nämnden blir så omfattande att
det blir svårt att kombinera funktionerna.
Några remissinstanser anser däremot att det är olämpligt med en uppdelning
i två skilda myndigheter. Man pekar bl. a. på att uppdelningen strider
mot utredningens bärande tanke att begränsa antalet centralorgan på
området.
Jag har tidigare förklarat att jag anser att man vinner mest genom att så
långt som möjligt koncentrera de centrala skattefunktionerna. Man bör enligt
min mening inte överbetona uppgifternas mer eller mindre framträdande
judiciella eller fiskaliska karaktär utan i stället se till vad som bör vara
centralorganets väsentligaste uppgift, nämligen att sörja för att verksamheten
hos de olika skattemyndigheterna blir effektiv och att beskattningen
blir riktig och likformig. Detta underlättas knappast om man skapar två
från varandra skilda centralorgan. Tvärtom kan det ge upphov till en konstlad
motsättning som inte gagnar någon. Farhågorna för att allmänheten inte
skulle få förtroende för ett gemensamt centralorgan måste betecknas som
överdrivna. De jävas av de goda erfarenheterna från den nuvarande RN, där
man har motsvarande funktioner samlade.
Också administrativa skäl talar mot en uppdelning. Skulle RN bli en helt
fristående myndighet, måste uppenbarligen dess organisation bli liten med
de nackdelar som det drar med sig i form av känslighet för personalstörningar,
brist på elasticitet, svårigheter att skaffa och utnyttja kvalificerade
kontorstekniska hjälpmedel in. in.
Jag kan inte heller dela RN:s mening att man bör göra en uppdelning av
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
det skälet att både verkschefen och nämndens ordförande skulle få så omfattande
arbetsuppgifter att det blev svårt att kombinera funktionerna. Det
problemet bör man i stället lösa genom att fördela uppgifterna på olika personer.
Enligt min mening är det möjligt att tillgodose utredningens syften inom
ramen för en enda myndighet. Jag föreslår således att ärenden rörande förhandsbesked,
bindande förklaringar och vissa dispenser avgörs inom verket
av en särskild nämnd. Den bör i likhet med den nuvarande RN ha olika
sammansättning vid handläggningen av ärenden rörande direkt skatt resp.
indirekt skatt. Däremot behövs det knappast någon särskild sammansättning
för uppbörds- och folkbokföringsärenden, eftersom dessa i allt väsentligt torde
komma att avgöras av verket. De fåtal ärenden på dessa områden som enligt
min mening bör vara nämndärenden, t. ex. bindande förklaringar i uppbördsfrågor,
kan lämpligen avgöras av nämnden med den sammansättning
den har då den handlägger ärenden rörande direkt skatt. I princip bör nämnden
ha liknande sammansättning som den nuvarande RN med företrädare
för skilda intressegrupper. Härigenom kan man bevara kontinuitet i och
förtroende för nämndens arbete.
Verkets chef bör vara ordförande i nämnden, men Kungl. Maj :t bör kunna
förordna särskilda vice ordförande. Att verkschefen också är ordförande i
judiciella sammanhang är inte något nytt. En sådan ordning tillämpas redan
nu i RN och CFU. Utanför skatteområdet har man ett liknande system på
patent- och registreringsverket, vars chef också är ordförande på verkets
besvär savdelning.
I frågan vilka ärenden som skall handläggas av nämnden finner jag mig
inte helt kunna följa utredningens förslag. Jag anser således i likhet med
bl. a. CFU afl övervägande skäl talar för att verket skall meddela alla anvisningar,
alltså inte bara anvisningar av formell och teknisk natur utan också
sådana som gäller tolkningen av författningsbestämmelser. Denna uppgift
kan nämligen inte gärna uppfattas som dömande, även om begreppet tas i
vidsträckt mening. Anvisningarna rörande tolkningen av skatteförfattningarna
blir nämligen, lika litet som de anvisningar som RN nu meddelar, bindande
för domstolarna. Det finns inte heller någon anledning att anta att
den auktoritativa effekt som RN :s anvisningar kommit att få skulle minska,
om anvisningarna i stället meddelades av verket med den sammansättning
som jag föreslår i det följande och som ger garantier för en kompetent och
allsidig bedömning av frågorna.
Däremot anser jag att dispensärendena bör betraktas som nämndärenden.
De är nämligen till skillnad från anvisningarna slutliga avgöranden och innefattar
en kvalificerad rättslig prövning i enskilda fall.
Förslag om riksskatteverkets närmare organisation bör utarbetas av en
särskild organisationskommitté. Jag vill emellertid redan här ge en antydan
om hur man enligt min mening bör lösa vissa organisationsfrågor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
45
I likhet med flera remissinstanser anser jag att det nya verket bör ha en
styrelse med lekmän som företräder olika intressen. Verksstyrelsen bör ha
andra ledamöter än dem som ingår i verkets nämnd.
Utredningen föreslår att en av den centrala myndighetens avdelningschefer,
chefen för taxeringsavdelningen, skall vara verkets souschef. CFU anser
däremot att verket bör ha en souschef som inte dessutom är avdelningschef.
Jag har tidigare förordat att rilcsskatteverket skall ha eu särskild nämnd
för handläggningen av vissa judiciella ärenden och att verkschefen skall
vara ordförande i nämnden. Uppgifterna som ordförande avses dock bli fördelade,
och tanken är att de i huvudsak skall ankomma på de särskilt förordnade
vice ordförandena. Verkschefen kan därför ganska odelat ägna sig
åt att leda verkets arbete, vilket torde behövas eftersom uppgiften otvivelaktigt
kommer att bli omfattande och krävande. För dagen är jag inte beredd
att la ställning i frågan om det dessutom fordras en särskild souschef. Frågan
bör övervägas ytterligare i samband med kommande organisationsundersökningar.
Eftersom riksskatteverket kommer att bildas genom en sammanslagning;
av redan befintliga organ, får man räkna med att personalen där i huvudsak
kommer att föras över till det nya verket. I stort sett torde tjänstemännen
också få arbetsuppgifter av samma eller likartat slag som nu. De olika
organens kamerala och administrativa uppgifter kommer alt koncentreras,
vilket ger möjlighet till rationaliseringsvinster. På vissa punkter bör förstärkning
ske, bl. a. med personal för lednings-, samordnings- och kontrollfunktioner.
En annan fråga som aktualiseras i samband med att riksskatteverket bildas
rör utbildningen inom skatteväsendet med angränsande områden. Sådan
utbildning bedrivs f. n. av såväl RN, CFU och EON som länsstyrelsernas utbildningsnämnd
och riksförsäkringsverket. Utbildningen har under senare
år fått stor omfattning, och det är angeläget med en effektiv samordning.
Frågan om utbildningens omfattning, inriktning och administration bör
övervägas vid kommande organisationsundersökningar.
Utredningens förslag att den mellankommunala prövningsnämnden skall
ombildas till en domstol, den mellankommunala skatterätten, är en direkt
konsekvens av förslaget att omvandla prövningsnämnderna i länen till länsskatterätter.
Eftersom jag inte har för avsikt att i detta sammanhang gå in
på skatlerättsfrågan får också spörsmålet om att ombilda den mellankommunala
prövningsnämnden anstå. Däremot ställer jag mig positiv till tanken
att nämndens kompetensområde vidgas så att det kommer att omfatta
varje sådant aktiebolag som avses i 221 § 1 mom. aktiebolagslagen och som
ingår i koncern med verksamhet i olika län och även omyndiga barn till den
som är mellankommunalt skattskyldig. Ändringen bör dock genomföras
först sedan riksskatteverket trätt i funktion. Jag avser alltså att senare lägga
fram förslag i denna fråga.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
Det är f. n. inte möjligt att överblicka i vilken utsträckning nämndens arbetsbörda
kommer att öka genom denna utvidgning. Uppgiften som ordförande
i nämnden torde dock, såvitt nu kan bedömas, inte bli så omfattande att
den kräver heltidstjänstgöring. Ordförandeskapet bör därför åtminstone tills
vidare liksom nu vara en bisyssla. Nämndens kansligöromål bör utföras av
riksskatteverket.
Vissa ärenden rörande kupongskatt och sjömansskatt avgörs nu av särskilda
nämnder, kupongskattenämnden och sjömansskattenämnden. I den
nya organisationen bör dessa ärenden handläggas inom verket. Det är dock
meningen att man liksom nu skall ha särskilda nämnder för dessa frågor
och att nämndärendena skall beredas och föredras av tjänstemän på kupongskattekontoret
och sjömansskattekontoret. Ordförande och ledamöter i
nämnderna torde böra förordnas av Kungl. Maj:t. Sjömansskattenämnden
bör liksom sjömansskattekontoret alltjämt vara förlagd till Göteborg.
Vid kontrollstyrelsens sida finns en rådgivande nämnd, energiskattenämnden,
som har till uppgift att avge yttrande och förslag till styrelsen i ärenden
rörande energiskatt. Utredningen berör inte denna nämnd. Eftersom den
föreslagna omorganisationen inte synes motivera någon reform av nämnden,
anser jag att den bör bestå med oförändrade uppgifter. Den bör dock inte
stå vid verkets sida utan inordnas i verket.
Utredningens förslag att riksskatteverket skall kunna meddela direktiv för
länsorganen i fråga om arbetets tekniska bedrivande och taxeringskontrollen
har mött viss kritik. Bl. a. befarar man att en central styrning kan hämma
lusten och förmågan hos länsorganens personal att ta egna initiativ. Man
menar också att länsorganen genom sin lokalkännedom har den bästa möjligheten
att avgöra vilka aktioner som är lämpliga. Vidare är man rädd för
att direktivrätten skall medföra ett onödigt och irriterande kontrollsystem.
Jag finner det naturligt att verksamheten på länsplanet i mångt och
mycket bedrivs under riksskatteverkets ledning och tillsyn. Detta är en förutsättning
för att man skall få den ökade effektivitet och enhetlighet som
den föreslagna centrala organisationen syftar till. Däremot är det inte meningen
att riksskatteverket skall bedriva verksamheten så att initiativlusten
på länsnivån påverkas negativt. Den bör i stället på olika sätt stimuleras.
Detta utesluter dock inte att riksskatteverket så långt som möjligt försöker
åstadkomma likformighet i sättet att arbeta. Det finns knappast någon anledning
till att man i de olika länen i vidare mån än som betingas av speciella
förhållanden har olikartade arbetsrutiner, olika inriktning av revisionsverksamheten
t. ex. i fråga om urvalet av revisionsobjekt och fördelningen
mellan taxeringsrevisioner på det allmännas eget initiativ och revisioner som
föranleds av skattskyldigas besvär, s. k. offensiva resp. defensiva revisioner,
växlande praxis beträffande vitesförelägganden och eftergranskningen av deklarationer
osv. I dessa och andra hänseenden bör riksskatteverket ha till
uppgift att meddela anvisningar och lämna råd. Att kategori granskningar
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
och andra riksomfattande aktioner måste ledas och följas upp av riksskatteverket
ligger i sakens natur. Jag förordar således att det nya verket får samma
befogenhet att meddela anvisningar och lämna råd till länsorganen som
f. n. tillkommer RN och CFU. Detta system har fungerat i stort sett väl och
jag anser det inte nödvändigt att ersätta det med en formlig direktivrätt.
Det får nämligen anses följa av tjänstens beskaffenhet att anvisningar och
råd som meddelas för att nå önskvärd enhetlighet och samordning av verksamheten
skall följas, om inte särskilda skäl föranleder annat.
Enligt utredningen skall länsorganen vara helt självständiga i sin processföring.
Ett par remissinstanser vill emellertid att riksskatteverket skall kunna
dirigera processföringen, närmast då bedömningen av frågan om besvär
skall anföras till kammarrätten och regeringsrätten.
En sådan styrning synes dock mindre lämplig, bl. a. av organisatoriska
skäl. Här skulle nämligen ett omfattande och tungrott rapportsystem bli
ofrånkomligt, och riksskatteverkets övervakning skulle kräva en betydande
arbetsinsats av högt kvalificerad personal. Jag kan inte heller finna att det
är något större behov av en sådan central övervakning av processföringen.
I den mån syftet är att begränsa måltillströmningen till regeringsrätten, vill
jag nämna att den inskränkning i rätten att få fullföljd talan prövad i sak
i regeringsrätten som föreslås av förvaltningsdomstolskommittén f. n. övervägs
inom justitiedepartementet. Därvid kan också prövas den mera begränsade
frågan, om riksskatteverkets tillstånd skall fordras för fullföljd
till regeringsrätten eller verket på annat sätt skall kunna bestämma om sadan
fullföljd.
Enligt min mening bör man alltså tills vidare liksom nu avgöra dessa frågor
självständigt på länsplanet. Självständigheten när det gäller att avgöra
om och hur talan skall föras i enskilda fall hindrar givetvis inte att riksskatteverket
undersöker hur den processuella verksamheten bedrivs och
lämnar anvisningar på området.
Bildandet av en enda riksskattemyndighet enligt de riktlinjer jag här
skisserat bör ge en väsentligt mera effektiv och rationell skatteförvaltning
bl. a. genom förbättrade möjligheter till integration och samordning av
verksamheter som i dag bedrivs inom flera från varandra helt fristående
organ. Vidare bör åtgärden medföra betydande rationaliseringsvinster i
administrativt avseende.
Det är angeläget att omorganisationen av den centrala skatteförvaltningen
sker så snart som möjligt. Som förut nämnts bör omorganisationen förberedas
av en organisationskommitté. I denna bör statskontoret medverka. De
förslag rörande organisatoriska frågor och författningsförslag, som skall
underställas riksdagen, avser jag att anmäla i sådan tid att de kan föreläggas
1970 års riksdag.
Som jag inledningsvis har förklarat kommer ställning till landskontorsutredningens
förslag att bryta ut skatteförvaltningen från länsstyrelserna att
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1969
tas först i senare sammanhang. För att vinna avsedd effekt med att inrätta
ett centralt organ som skall leda skatteförvaltningen i landet bör man dock
redan i samband därmed göra den omorganisation på länsplanet som betingas
av en sådan reform. Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet
anser jag mig därför redan nu beträffande omorganisationen
av skatteförvaltningen pa länsplanet böra anföra att de av länsstyrelsens
aktiviteter som har sin motsvarighet i den centrala skatteorganisationen
sammanförs till en avdelning. På taxeringsområdet bör avdelningens chef
överta nuvarande förste taxeringsintendentens arbetsuppgifter.
Organisationsförslagen i fråga om den regionala skatteförvaltningen torde
komma att föreläggas riksdagen i proposition våren 1970.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag, alt Kungl. Maj :t genom
proposition föreslår riksdagen att besluta att den centrala skatteförvaltningen
omorganiseras den 1 januari 1971 enligt de av mig förordade riktlinjerna.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1969
Innehåll
Propositionens huvudsakliga innehåll
Inledning ..............................
Nuvarande förhållanden m. m.............
Skatteförvaltningen i länen............
Centrala organ ......................
Frågans tidigare behandling.............
Utredningen............................
Behovet av en central skattemyndighet ..
Riksskattestyrelsens verksamhetsområde
Organisationsfrågor...................
Remissyttrandena ......................
Behovet av en central skattemyndighet . .
Centralorganets verksamhetsområde m. m
Organisationsfrågor...................
Departementschefen ....................
Hemställan ............................
49
1
2
4
4
6
10
12
12
14
16
18
18
26
32
38
48
MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690780
Doktrin (1)
- Peter Melz, RSV:s nämnd för rättsärenden, JT 1989/90 nr 2-3 s. 400, på s. 401
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BevU 1969:63 Betänkande med anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående riktlinjer för omorganisation av den centrala skatteförvaltningen jämte motioner. Propositionen I s. 1 i texten
Doktrin (2)
2 kopplingar i 1 dokument.
- JT 1989/90 s. 400 Peter Melz, RSV:s nämnd för rättsärenden s. 400 · s. 401 i texten