Sök i Ratio Lex

Med förslag till kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648), in. m

1969-10-24 · 47 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 45 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:140, Med förslag till kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648), in. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

1

Nr 140

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse

om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648),

in. m.; given Stockholms slott den 24 oktober 1969.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över härvid fogade förslag till

1) kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648),

2) kungörelse om ändring i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Bengt Norling

Propositionens huvudsakliga innehåll

Mot bakgrund av en utveckling, som innebär att parkeringsärenden i allt

större utsträckning måste avskrivas därför att det inte kan ledas i bevis vem

som fört fordonet, föreslås ett straffansvar för fordonsägaren. Ansvaret

skall gälla förseelser, där parkeringsbot kan användas, och inträda när det

inte är utrett vem som begått förseelsen. I sammanhanget behandlas parkeringskommitténs

förslag om avkriminalisering av vissa parkeringsförseelser

och en riksdagsskrivelse som rör det s. k. förmyndaransvaret i trafikförfattningarna.

Det anses inte föreligga skäl för en avkriminalisering f. n.

Däremot läggs förslag fram om slopande av förmyndaransvaret.

Propositionen innehåller vidare en rad förslag till ändringar i skilda författningsbestämmelser

på vägtrafikens område. Upplysningsmärket »Övergångsställe»

skall lika väl som markering på körbanan betyda att övergångsställe

föreligger i vägtrafikförordningens mening. Den som för sparkstötting

skall i princip vara likställd med gående och företrädesvis färdas på vägens

vänstra sida. När sparkstötting framförs under mörker skall den vara försedd

med reflexanordning. Bland förslagen i övrigt kan nämnas att i enlighet

med en internationell rekommendation utryckningsfordon skall föra

lykta med blått roterande eller blinkande runt om synligt sken i stället för

lykta med rött sken framåt.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 140

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kangl. Maj:ts proposition nr 140 år 1960

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i vägtrafikförordningen (1951:648)

Härigenom förordnas i fråga om vägtrafikförordningen (1951: 648),1

dels att 1 8 11 inom., 10 § 6 mom., 11 § 3 mom., 14 § 1 inom., 30 § 1 inom.,

38 §, 41 § 2 inom., 49 § 3 inom., 56 § 5 i

65 § 6 inom., 67 och 68 §§, 70 § 2 inom

ha nedan angivna lydelse,

dels att i förordningen skall införas

5 mom., av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1

11 in o in. Med övergångsställe

avses i denna förordning

sådan genom målning eller på annat

sätt markerad del av körbana som är

avsedd att användas av gående för

att korsa körbanan. Övergångsställe

är bevakat om trafiken regleras

med trafiksignaler eller av polisman

och i annat fall obevakat.

Cykel.

7

10

6 m o m . För fordon gällande besiktningsinstrument

eller typintyg

skall vid färd medföras och på tillsägelse

uppvisas för trafikinspektör,

bilinspektör eller polisman. Handlingen

skall vara i sådant skick, att

den utan svårighet kan läsas.

Har för —1-------

1 Förordningen omtryckt 1967:856.

nom., 60 § 5 mom., 61 § 1 och 5 mom.,

. samt rubriken närmast före 7 § skall

två nya moment, 7 § 3 mom. och 49 §

(.Föreslagen lydelse)

11 mom. Med övergångsställe

avses i denna förordning

sådan del av körbana som är avsedd

att användas av gående för att korsa

körbanan och som är markerad på

körbanan genom målning eller på

annat sätt eller utmärkt med vägmärke.

Övergångsställe är bevakat

om trafiken regleras med trafiksignaler

eller av polisman och i

annat fall obevakat.

Cykel och sparkstötting.

§•

3 m om. Sparkstötting skall vara

försedd med reflexanordning, när

den framföres under mörker.

6 m o in. Vid färd med annat fordon

än traktor, motorredskap och

släpvagn som dragés av traktor eller

motorredskap skall för fordonet gällande

besiktningsinstrument eller

typintyg medföras och på tillsägelse

uppvisas för trafikinspektör, bilinspektör

eller polisman. Handlingen

skall vara i sådant skick, att den

utan svårighet kan läsas,

gälla denna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

3

(Nuvarande lydelse)

11

3 m o m. Angående rätt att, utan

hinder av vad i 1 mom. stadgas, tillfälligt

bruka personbil, som här i

riket förvärvats av utomlands bosatt

person, gäller vad Konungen

därom förordnar.

14

1 m o m. Befinnes vid sådan besiktning

av fordon, som är avsedd

att ligga till grund för registerföring

beträffande fordonet (registreringsbesiktning),

att fordonet

är i föreskrivet skick, skall besiktningsmannen

utfärda besiktningsinstrum

ent. För sådant

motorfordon eller släpfordon som ej

är upptaget i bilregister eller bilreservregister

och ej heller upptagits i

typintyg, må dock besiktningsinstrurnent

utfärdas allenast såframt utredning

föreligger därom, att fordonet

antingen tillverkats här i riket

och därefter ej utförts ur riket eller

efter vederbörlig införsel hit förtullats

för att stadigvarande här brukas.

För bil, som är eller utan efterföljande

registrering varit införd i

exportvagnsförteckning, må besiktningsinstrument

utfärdas endast under

förutsättning att utredning föreligger

därom att förtullning skett för

ändamål som nyss sagts.

Gäller besiktningen

(Föreslagen lydelse)

§•

3 m o in. Angående rätt att, utan

hinder av vad i 1 mom. stadgas, tillfälligt

bruka personbil eller motorcykel,

som här i riket förvärvats av

utomlands bosatt person, gäller vad

Konungen därom förordnar.

§•

1 m o in. Befinnes vid sådan besiktning

av fordon, som är avsedd

att ligga till grund för registerföring

beträffande fordonet (registreringsbesiktning),

att fordonet

är i föreskrivet skick, skall besiktningsmannen

utfärda besiktningsinstrument.

Är annat

motorfordon eller släpfordon än sådant

som tillfallit staten eller kommun

enligt lagen den 9 juni 1967

(nr 420) om flyttning av fordon i

vissa fall ej upptaget i bilregister

eller bilreservregister, och har det ej

heller upptagits i typintyg, må dock

besiktningsinstrument utfärdas allenast

såframt utredning föreligger

därom, att fordonet antingen tillverkats

här i riket och därefter ej utförts

ur riket eller efter vederbörlig

införsel bit förtullats för att stadigvarande

här brukas. För bil eller motorcykel,

som är eller utan efterföljande

registrering varit införd i exportvagnsförteckning,

må besiktningsinstrument

utfärdas endast under

förutsättning att utredning föreligger

därom att förtullning skett för

ändamål som nyss sagts,

registrerat fordon.

30

1 m o in. Den, som för----

3. att, såvitt angår körning med

bil, den, som utövar uppsikt över

körningen, medföljer i bilen vid den

körandes sida.

----fordon; samt

3. att, såvitt angår körning med

bil, den, som utövar uppsikt över

körningen, medföljer i bilen vid den

körandes sida eller körningen äger

rum inom körgård, som är godkänd

av statens trafiksäkerhetsverk, och

sker i enlighet med av verket meddelade

föreskrifter.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Den, vars------------§ förmäles.

Den, som har ---------—■ — sådan körning.

38 §.

Bestämmelserna i------sådan bana.

140----------driv

Vid tillämpning av bestämmelserna

i denna avdelning skall såsom

gående anses även den, som för barnvagn,

rullstol eller lekfordon, så ock

den, som åker skidor, skridskor eller

rullskridskor.

41

2 in o in. Förare av utryckningsfordon

äger i trängande fall påkalla

fri väg för fordonet. För sådant ändamål

skall signal givas med särskild

larmanordning och framtill på fordonet

föras minst en lykta med kraftigt

rött sken framåt. Larmanordningen

skall vara av typ, som godkänts

av Konungen eller den myndighet

Konungen därtill förordnar.

Det åligger----------

a kreatur.

Vid tillämpning av bestämmelserna

i denna avdelning skall såsom

gående anses även den, som för barnvagn,

rullstol, sparkstötting eller lekfordon,

så ock den, som åker skidor,

skridskor eller rullskridskor.

§•

2 m o in. Förare av utryckningsfordon

äger i trängande fall påkalla

fri väg för fordonet. För sådant ändamål

skall signal givas med särskild

larmanordning och på fordonet föras

lykta med roterande eller, på motorcykel,

blinkande, runt om synligt

kraftigt blått sken. Larmanordning

och lykta skola vara av typ, som godkänts

av Konungen eller den myndighet

Konungen därtill förordnar.

— så påkallas.

49 §.

3 mom. Parkering på------är avsedd;

e) på bro eller viadukt eller i e) i vägport eller trafiktunnel;

vägport eller trafiktunnel;

f) framför ingång--------eller störes.

5 m o m. Om myndighets befogenhet

att göra undantag från bestämmelserna

i 2 mom. c) stadgas i 61 §.

56

5 mom. Bestämmelserna i denna

paragraf och med stöd därav meddelade

föreskrifter skola icke gälla

utryckningsfordon, då det användes

vid utryckning, och ej heller annat

fordon, då det användes vid eldfara

för brandväsendets räkning eller av

polis- eller tullpersonal, läkare, barnmorska

eller veterinär i brådskande

yrkesutövning.

§•

5 mom. Bestämmelserna i denna

paragraf och med stöd därav meddelade

föreskrifter skola icke gälla

utryckningsfordon, då det användes

vid utryckning, och ej heller annat

fordon, då det användes vid eldfara

för brandväsendets räkning eller av

polis- eller tullpersonal, läkare, distriktssköterska,

barnmorska eller

veterinär i brådskande yrkesutövning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1969

(Nuvarande lydelse)

5 m o in. Skidåkare skall, där så

lämpligen kan ske, i stället för gångbana

begagna yttersta delen av körbanan.

(Föreslagen lydelse)

60 §.

5 m o in. Den som åker skidor eller

för sparkstötting skall, där så

lämpligen kan ske, i stället för gångbana

begagna cykelbana eller, om sådan

saknas, yttersta delen av vägen,

företrädesvis den på vänstra sidan.

61 §.

1 mom. Beträffande viss-----— av trafiken.

Föreskrifter, som----- •— av länsstyrelsen.

Ger länsstyrelsen — — —---liknande förhållanden.

Om det kan ske utan fara för trafiksäkerheten,

äger trafiknämnden

meddela föreskrift om parkering som

innebär avvikelse från 49 § 2 mom.

c). Länsstyrelsen äger föreskriva

lägre eller högre hastighet än som

tillätes i 56 § 1—3 mom. Föreskrift

angående högsta hastighet, som meddelats

med stöd av 56 § 4 mom. av

Konungen eller myndighet som Konungen

bestämt, utgör ej hinder för

länsstyrelsen att föreskriva lägre

hastighet.

Väg må-----statens vägverk.

Statens trafiksäkerhetsverk---lokala trafikföreskrifter.

5 mom. Utan hinder av att en- 5 m o m. Utan hinder av att enligt

Länsstyrelsen äger föreskriva lägre

eller högre hastighet än som tilllåtes

i 56 § 1—3 mom. Föreskrift angående

högsta hastighet, som meddelats

med stöd av 56 § 4 mom. av

Konungen eller myndighet som Konungen

bestämt, utgör ej hinder för

länsstyrelsen att föreskriva lägre

hastighet.

m o m. Utan mncler av

ligt denna paragraf meddelats förbud

eller inskränkande föreskrifter

med avseende å rätten att trafikera

viss väg må vägen befaras av poliseller

tullpersonal i tjänsteutövning

ävensom av läkare, barnmorska eller

veterinär i och för yrkesutövning, för

sjuk persons forslande till läkare eller

sjukvårdsanstalt samt i andra

därmed jämförliga trängande fall.

Enligt denna paragraf utfärdad föreskrift

om inskränkning i färdhastighet

skall icke gälla utryckningsfordon,

då det användes vid utryckning,

och ej heller annat fordon, då

det användes vid eldfara för brandväsendets

räkning eller av polis- eller

tullpersonal, läkare, barnmorska

eller veterinär i brådskande yrkesutövning.

denna paragraf meddelats förbud eller

inskränkande föreskrifter med

avseende å rätten att trafikera viss

väg må vägen befaras av polis- eller

tullpersonal i tjänsteutövning ävensom

av läkare, distriktssköterska,

barnmorska eller veterinär i och för

yrkesutövning, för sjuk persons forslande

till läkare eller sjukvårdsanstalt

samt i andra därmed jämförliga

trängande fall.

Enligt denna paragraf utfärdad föreskrift

om inskränkning i färdhastighet

skall icke gälla utryckningsfordon,

då det användes vid utryckning,

och ej heller annat fordon, då

det användes vid eldfara för brandväsendets

räkning eller av polis- eller

tullpersonal, läkare, distriktssköterska,

barnmorska eller veterinär i

brådskande yrkesutövning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Iiungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

65 §.

6 m o m. Den, som------med dagsböter.

Till samma----------sjätte stycket.

Förseelse mot 10 § 6 mom., 12 §

2 mom. femte stycket, 3 mom. tredje

stycket eller 4 mom., 13 § 3 mom.

fjärde stycket eller 4 mom., 20 § 6

mom. andra stycket, jämväl såvitt

detta äger tillämpning enligt samma

mom. tredje stycket, 21 § 2 mom.

första stycket a—d), samma moment

första stycket e), såvitt angår

tjänstevikt, bredd, längd, maximilast

och största antal passagerare,

eller andra eller tredje stycket eller

med stöd av fjärde stycket meddelade

bestämmelser eller 3 inom., 24 §

3 mom. andra stycket, jämväl såvitt

detta äger tillämpning enligt 14 § 1

mom. andra stycket, eller 24 a §

andra stycket, 27 § 4 mom. sjätte

stycket eller 5 mom. fjärde stycket,

straffes med böter, högst femhundra

kronor.

Förseelse mot 10 § 6 mom., 12 §

2 inom. femte stycket, 3 inom. tredje

stycket eller 4 mom., 13 § 3 mom.

fjärde stycket eller 4 inom., 20 § 6

mom. andra stycket, jämväl såvitt

detta äger tillämpning enligt samma

inom. tredje stycket, 21 § 2 mom.

första stycket a—d), samma moment

första stycket e), utom såvitt

angår registreringsnummer, eller

andra eller tredje stycket eller med

stöd av fjärde stycket meddelade

bestämmelser eller 3 mom., 24 § 3

mom. andra stycket, jämväl såvitt

detta äger tillämpning enligt 14 § 1

mom. andra stycket, eller 24 a §

andra stycket, 27 § 4 mom. sjätte

stycket eller 5 mom. fjärde stycket,

straffes med böter, högst femhundra

kronor.

67 §.i

Med dagsböter-----som passagerare.

Med böter, högst femhundra kronor,

straffes den, som bryter mot

40 § 1 inom., 41 § 1 mom. eller 2

mom. andra stycket, 42 § 2 eller 4

mom., 44 §, 45 § 1 mom. tredje stycket

eller 7 mom. andra stycket eller

46 § 1 inom. tredje stycket, mot föreskriften

om förbud mot omkörning

strax före eller på obevakat övergångsställe

i 47 § 2 mom. eller föreskrifterna

om signalering i 47 § 3

mom. första stycket, mot 48 § 1 eller

3 inom., 48 a §, 49 § 2, 3 eller 4

inom., 50 § 3 mom., 51 § 1 inom., 52

§ 2 mom., 54 § 2 mom., 55 § 1 eller 2

mom. eller 56 § 1, 2 eller 3 mom.,

mot föreskrift meddelad med stöd av

56 § 4 mom. eller mot 57 § 2 mom.

fjärde stycket, 58 §, 59 § 1 mom.

första stycket eller 2, 3 eller 4 mom.

eller 60 § 1 mom. andra stycket eller

2 mom. tredje stycket eller 3 mom.

1 Senaste lydelse 1968:13.

Med böter, högst femhundra kronor,

straffes den, som bryter mot

40 § 1 inom., 41 § 1 mom. eller 2

mom. andra stycket, 42 § 2 eller 4

inom., 44 §, 45 § 1 mom. tredje stycket

eller 7 mom. andra stycket eller

46 § 1 inom. tredje stycket, mot föreskriften

om förbud mot omkörning

strax före eller på obevakat

övergångsställe i 47 § 2 mom. eller

föreskrifterna om signalering i 47 §

3 mom. första stycket, mot 48 § 1

eller 3 inom., 48 a §, 49 § 2, 3 eller

4 inom., 50 § 3 inom., 51 § 1 inom.,

52 § 2 inom., 54 § 2 inom., 55 § 1 eller

2 mom. eller 56 § 1, 2 eller 3

mom., mot föreskrift meddelad med

stöd av 56 § 4 mom. eller mot 57 § 2

mom. fjärde stycket, 58 §, 59 § 1

mom. första stycket eller 2, 3 eller 4

mom. eller 60 § 1 mom. andra stycket

eller 2 mom. tredje stycket eller

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Till samma straff dömes gående som 3 mom. Till samma straff dömes gåbryter

mot 40 § 2 mom. ende som bryter mot 40 § 2 mom.

Har motorfordon stannats eller

ställts upp i strid mot 49 § 2 mom.

första stycket c—f) eller parkerats i

strid mot 49 § 3 mom. och är det ej

utrett vem som förde fordonet, dömes

i stället ägaren till straff enligt

detta stycke. Ägaren är dock fri från

straff, när omständigheterna göra

sannolikt, att fordonet var frånhänt

honom genom brott.

Befordras med-----fordonets brukande.

För medverkan-----kap. brottsbalken.

68 §.

Bryter någon i annat fall än som

sägs i andra stycket mot sådan av

myndighet meddelad bestämmelse,

som avses i 61 § eller 63 § 2 mom.,

straffes med böter, högst femhundra

kronor, dock att överträdelse av bestämmelse,

som rör längd på fordon,

fordonståg eller last eller som innebär

förbud mot trafik med motordrivet

fordon, straffes med dagsböter.

Rör bestämmelsen fordons axeleller

boggitryck eller bruttovikt, äga

ansvarsbestämmelserna i 67 § tredje

och fjärde styckena motsvarande

tillämpning.

För någon

med dagsböter.

Bryter någon i annat fall än som

sägs i andra stycket mot sådan av

myndighet meddelad bestämmelse,

som avses i 61 § eller 63 § 2 inom.,

straffes med böter, högst femhundra

kronor, dock att överträdelse av

bestämmelse, som rör längd på fordon,

fordonståg eller last eller som

innebär förbud mot trafik med motordrivet

fordon, straffes med dagsböter.

Har motorfordon stannats eller

ställts upp i strid mot bestämmelse

som avses i 61 § 1 mom. b)

och är det ej utrett vem som förde

fordonet, dömes i stället ägaren till

straff enligt detta stycke. Ägaren är

dock fri från straff, när omständigheterna

göra sannolikt, att fordonet

var frånhänt honom genom brott.

Rör sådan av myndighet meddelad

bestämmelse som avses i första stycket

fordons axel- eller boggitryck eller

bruttovikt, äga ansvarsbestämmelserna

i 67 § tredje och fjärde

styckena motsvarande tillämpning.

70

2 mom. Il mom. avsedda ansvarsbestämmelser

skola, i händelse

fordonet tillhör någon, som står

under förmyndare eller annan laga

målsman, äga tillämpning å denne.

Äges fordonet av oskiftat dödsbo el
-

2 mom. Il mom. avsedda ansvarsbestämmelser

skola, i händelse

fordonet tillhör oskiftat dödsbo

eller konkursbo, gälla den eller dem,

som äga företräda boet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1969

ler av konkursbo, skola bestämmelserna

gälla den eller dem, som äga

företräda boet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1970. Till utgången av år

1970 får dock lykta som anges i 41 § 2 mom. i dess äldre lydelse användas

för att påkalla fri väg för utryckningsfordon.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lbO år 1969

9

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas, att 27 § 3 mom. och 37 § 2 mom. förordningen

(1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. skall ha nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

27 §.

3 m o m.1 Ansökan om —----utfärdat körkort.

Ansökan skall -— -----sökandens körkort.

Vid ansökan------ — trafik (lämplighetsintyg).

Innan lämplighetsintyg------två åren.

Polismyndighet skall------i saken.

Lämplighetsintyg är avgiftsfritt.

Framkommer anmärkning-----att insändas.

Sökande är —• -------två åren.

Efter prövning------- skötsam person.

För sökande, som lider av sådant

lyte, sådan sjukdom eller sådan nedsättning

av syn- eller hörselförmågan,

som avses i 2 mom. andra stycket

2, må trafikkort utfärdas endast

i de fall och på de villkor, som Konungen

bestämmer.

Formulär till------av Konungen.

Vad i —■ ■-------fogas fotografi.

Om skyldighet----- — motsvarande tillämpning.

37

2 m o m.2 I 1 mom. avsedda ansvarsbestämmelser

skola, i händelse

fordonet tillhör någon, som står under

förmyndare eller annan laga

målsman, äga tillämpning å denne.

Äges fordonet av oskiftat dödsbo eller

av konkursbo, skola bestämmelserna

gälla den eller dem, som äga

företräda boet.

§•

2 mom. Il mom. avsedda ansvarsbestämmelser

skola, i händelse

fordonet tillhör oskiftat dödsbo eller

konkursbo, gälla den eller dem, som

äga företräda boet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1970.

1 Senaste lydelse 1959:261.

2 Senaste lydelse 1951:653.

tl IUhang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr U0

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 24 oktober 1969.

Närvarande:

Statsministern Palme, statsråden Sträng, Lange, Holmqvist, Aspling

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Moberg

Bengtss on, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Norling, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ägaransvar

för överträdelser av parkering sbestämmelser, m. m. och anför.

1. Inledning

Chefen för kommunikationsdepartementet bemyndigades den 15 september

1960 — med tillägg den 11 november 1960 och den 26 januari 1962 —

att tillkalla sakkunniga med uppgift att verkställa översyn av gällande

rättsregler om anordnande av parkeringsplatser för motorfordon m. m. De

sakkunniga1, som antog benämningen parkeringslcommittén, avgav den 25

mars 1968 betänkandet Parkering (SOU 1968: 18).

I betänkandet föreslås vittgående reformer när det gäller planering för

parkering, ansvaret för tillskapande av parkeringsutrymme och reglering

av parkeringen bl. a. på tomtmark. Ärendet överfördes utom i en viss delfråga

den 1 juli 1969 från kommunikationsdepartementet till civildepartementet

i samband med en ny fördelning av ärenden mellan departementen.

Delfrågan avser ett förslag att vissa parkeringsförseelser skall avkriminaliseras

och straffet ersättas med skyldighet för fordonets förare att erlägga

en kontrollavgift till kommunen. För betalning av avgiften skall fordonets

ägare vara ansvarig jämte föraren.

Betänkandet har remissbehandlats. Såvitt kan anses röra kommitténs nyss

angivna delförslag har yttranden inkommit från riksåklagaren (RÅ), Göta

hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, fortifikations
1

Ledamöter landshövdingen Thure Andersson (sedan den 29 december 1962), tillika ordförande,

överdirektören Gösta Hall (sedan den 26 januari 1962), tillika vice ordförande, riksdagsmännen

chefredaktören Torsten Andersson och direktören Helge Berglund, landstingsmannen SvenOlof

Träff, hovrättsrådet Nils Mangård (sedan den 29 december 1962) och kommunalrådet Harald

Aronsson (sedan den 22 februari 1963).

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1969

förvaltningen, poststyrelsen, televerket, statens järnvägar, statens vägverk,

statens trafiksäkerhetsverk, riksrevisionsverket, domänstyrelsen, länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro samt Kopparbergs

län, lcommunalrättskommittén, Svenska kommunförbundet, Landsorganisationen

i Sverige, Riksförbundet Landsbygdens folk, Motororganisationernas

samarbetsdelegation, Svenska lokaltrafikföreningen, Näringslivets

trafikdelegation, Motorbranschens riksförbund, Svenska kommunaltekniska

föreningen, Trafiktekniska föreningen och Tekniska samfundet i Göteborg.

RÅ har vid sitt yttrande fogat yttranden från representanter för åklagarväsendet.

Till yttrandena från länsstyrelserna har fogats yttranden från en rad

myndigheter och tjänstemän huvudsakligen inom polisväsendet och på det

kommunala området.

Det bör nämnas, att rikspolisstyrelsen redan i oktober 1967, i skrivelse

till justitiedepartementet vari begärdes utvidgad tillämpning av systemen

med ordningsbot och parkeringsbot, anhöll att frågan om ett strikt ansvar

för fordonsägare i fråga om felaktig uppställning av fordon måtte tas upp

till prövning. Ärendet har i sist angivna del överlämnats till kommunikationsdepartementet.

I flertalet av de yttranden, som efter remiss avgavs över

skrivelsen och som berörde frågan om ägaransvaret, förordades utredning

eller uttalades, att parkeringskommitténs betänkande borde avvaktas.

Uppgifter i vissa av yttrandena över parkeringskommitténs betänkande

och senare av rikspolisstyrelsen inlämnad statistik visar, att betalningsfrekvensen

när det gäller anmaningar att erlägga parkeringsbot har sjunkit

kraftigt under senare tid. Det är numera ett allmänt känt och utnyttjat förhållande

att polisen ofta ställs inför oöverkomliga bevissvårigheter när det

gäller att styrka vem som gjort sig skyldig till en olaglig uppställning, om

parkeringsbot inte betalas och om fordonsägaren säger sig inte känna till

vem som var förare. Problemet föranledde i våras en enkel fråga i riksdagens

första kammare av herr Berglund, besvarad den 27 mars 1969. Samma

dag inkom till chefen för kommunikationsdepartementet en skrivelse från

borgarrådet för gatu- och trafikroteln i Stockholm, som med hänvisning till

att en snabb försämring av läget inträffat hemställde, att ägaransvar införs

för parkeringsförseelser utan att behandlingen av parkeringskommitténs

förslag i övrigt avvaktas.

De angivna förhållandena påkallar enligt min mening omedelbara åtgärder.

Hinder föreligger inte mot att behandla frågan om införande av ett

ägaransvar för parkeringsförseelser innan ställning tas till parkeringskommitténs

betänkande i övrigt. Vid remissbehandlingen har den principiella

frågan om ägaransvar belysts ingående. Det finns därför tillräckligt

underlag för att pröva, om man med hänsyn till utvecklingen särskilt undei

senare tid bör gå längre än kommittén syftat till och införa ett straffrättsligt

ägaransvar för alla brott som kan beivras med parkeringsbot. Jag tai

upp den frågan i det följande och tar samtidigt ställning till förslaget om

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

avkriminalisering. Vidare behandlar jag frågan om slopande av de regler

i trafikförfattningarna som anger, att det ansvar som i olika hänseenden

gäller för ägare av fordon skall bäras av förmyndaren när ägaren är omyndig.

Arbetet på nya internationella överenskommelser på vägtrafiklagstiftningens

område är nu i sitt slutskede. Sedan två nya världskonventioner, en

rörande vägtrafikregler och en om vägmärken och trafiksignaler, undertecknats

i Wien i november 1968, pågår nu förhandlingar på det europeiska

planet för att regionalt nå en än större enhetlighet. Nordisk vägtrafikkommitté

driver parallellt härmed arbetet på ett slutligt förslag till gemensam

nordisk trafiklagsliftning och reviderar fortlöpande sina ställningstaganden

med hänsyn till de överenskommelser som träffats på det vidare internationella

planet.

Innan de nordiska och internationella ställningstagandena är definitiva,

bör av given anledning några mer genomgripande reformer av den svenska

vägtrafiklagstiftningen inte ske. Behandlingen av en rad framställningar på

området måste därför anstå tills vidare. Vissa aktualiserade ändringar i trafikbestämmelserna

är emellertid av den arten, att de antingen faller utom

ramen för vad som behandlas i det internationella arbetet eller, mot bakgrund

av de förhandlingsresultat som nåtts, med all säkerhet kan förutses

komma att överensstämma med de definitiva internationella ställningstagandena.

De ändringar jag funnit böra genomföras nu framgår av det följande.

2. Ägaransvar för parkeringsförseelser m. m.

2.1 Nuvarande ordning

2.1.1 Bestämmelser om stannande och uppställning

Bestämmelser som reglerar rätten att stanna eller ställa upp fordon återfinns

dels i vägtrafikförordningen (1951: 648) — VTF — dels i lokala trafikföreskrifter

som utfärdats med stöd av VTF. Med stannande avses de

åtgärder genom vilka ett fordon bringas till stillastående. Med uppställning

betecknas stillaståendet efter det ett fordon stannats. Parkering är en form

av uppställning. Enligt 1 § 7 mom. VTF räknas inte som parkering uppställning

tillfälligt under kortare tid för åkandes av- eller påsligning eller

för av- eller pålastning av gods och inte heller uppställning under högst fem

minuter för annat liknande ändamål.

Enligt en allmänt hållen bestämmelse i 49 § 1 mom. VTF är det förbjudet

att stanna eller ställa upp fordon på sådan plats eller på sådant sätt att fara

uppstår för person eller egendom eller trafiken onödigtvis hindras eller störs.

Fråga om ansvar för brott mot förbudet bedöms enligt bestämmelserna i

lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott (TBL).

I 49 § 2 och 3 mom. VTF uppräknas vissa konkreta fall när stannande

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1069 13

eller uppställning inte får ske. Överträdelse av dessa förbud kan föranleda

ansvar för vårdslöshet i trafik eller hinder i trafik enligt TBL, men straff

utdöms även om gärningen inte är straffbar enligt TBL. Det sker med tilllämpning

av 67 § andra stycket VTF, varav framgår att den som bryter mot

bestämmelserna i fråga dömes till böter, högst 500 kr. Att straff enligt VTF

inte får utdömas, om förseelsen är belagd med straff enligt TBL, framgår

av 72 § VTF.

Fordon får enligt 49 § 2 inom. VTF inte utan att trafikförhållandena föranleder

det stannas eller ställas upp a) på motorväg eller motortrafikled annat

än på parkeringsplats, b) i skarp kurva eller nära sådan eller på backkrön

eller i närheten därav eller på annan plats, där sikten är skymd, c) vid

vägkorsning inom ett avst and av 10 meter från korsande körbanas närmaste

ytterkant, d) framför vägmärke sa att detta skyms, e) på övergångsställe

för gående eller inom ett område av 10 meter före övergångsstället, f) inom

särskild filmarkering eller så nära sådan att inkörning i rätt fil försvåras.

Enligt 3 mom. får parkering inte ske a) där parkering hindrar andra fordon

att fritt komma förbi, b) vid spårvägshållplats eller på utrymme avsett

för trafik med spårvagn, c) vid busshållplats inom ett område av 10 meter

på vardera sidan om hållplatsskylt, d) på tydligt markerad plats för droskstation,

e) på bro eller viadukt eller i vägport eller trafiktunnel, f) framför

ingång eller infart till fastighet om passage till eller från fastigheten obehörigen

hindras eller störs. Från förbudet i 2 mom. a undantas vissa polisens

fordon m. fl. och från förbudet i 3 mom. d givetvis de fordon droskstationen

är avsedd för. Samtliga förbud gäller bara på väg med den betydelse ordet

har enligt 1 § 1 mom. VTF.

Bestämmelser som rör stannande och uppställning av fordon finns också

i 49 § 4 mom. VTF, där det föreskrivs vissa åtgärder för att hindra stannat

fordon att komma i gång av sig självt, och i 42 § 4 mom. som, jämfört med

5 mom., reglerar stannande och uppställning intill korsande järnväg eller

spårväg. Också överträdelser av dessa bestämmelser straffas som ordningsförseelser

enligt VTF, om det inte är fråga om straffbar vårdslöshet eller

hinder i trafik. Straffet är enligt 67 § VTF böter, högst 500 kr.

Lokala trafikföreskrifter om parkering eller annan uppställning eller stannande

av fordon meddelas av trafiknämnd med stöd av 61 § 1 mom. b VTF.

Föreskrifterna får avse viss allmän väg, gata eller annan allmän plats eller

samtliga sådana vägar inom visst område. Av 61 § 2 mom. VTF framgår, att

föreskrifter får meddelas också beträffande enskild väg i fråga om trafik

som vägens ägare inte förbjudit. År vägen inte »allmänneligen befaren»

krävs medgivande av vägägaren. Lokal trafikföreskrift skall offentliggöras

genom införande i liggare och genom vägmärke eller särskilt kungörelseförfarande.

Bestämmelser härom finns i 61 § 3 mom. och 64 § 2 mom

VTF.

Med stöd av lagen (1957: 259) om rätt för kommun att uttaga avgift för

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. May.ts proposition nr 140 år 1969

vissa upplåtelser å allmän plats, m. in., kan kommun besluta om uttagande

av parkeringsavgifter, dvs. avgifter för rätt att under begränsad tid begagna

av kommunen för allmän parkering upplåten plats på gata, torg eller annan

allmän plats, där det finnes påkallat för trafikens ordnande. Samtidigt bestäms

grunderna för beräkning av avgifterna. Beslutet skall för att bli bindande

fastställas av länsstyrelsen. Det ankommer på trafiknämnd att meddela

de lokala trafikföreskrifter varigenom bilisterna åläggs att erlägga parkeringsavgift.

Trafiknämnden anger på vilka parkeringsplatser och längs

vilka gator avgift skall utgå och bestämmer också beloppen när beslut fattats

om differentierade avgifter.

Bryter någon mot lokal trafikföreskrift om uppställning eller stannande

av fordon är straffet enligt 68 § första stycket VTF böter, högst 500 kr., såvida

inte förseelsen är av den art att TBL bör tillämpas.

2.1.2 Beivrandet av förseelser mot bestämmelserna

Straff för brott mot trafikförfattningarnas bestämmelser om stannande

och uppställning av fordon kan givetvis utdömas av allmän domstol efter

åtal. En enklare handläggningsform är strafföreläggande, varigenom åklagaren

i stället för att väcka åtal förelägger den misstänkte det straff han anser

brottet förskylla. Under senare tid har införts möjligheter till ytterligare

förenkling av förfarandet genom systemen med parkeringsbot och ordningsbot.

Parkeringsbotsförfarandet regleras i lagen (1960: 683) om parkeringsbot

och parkeringsbotskungörelsen (1968: 200). Förfarandet kan inte tillämpas

annat än i fråga om motorfordon och bara på förseelser mot 49 § 2 mom.

första stycket c—f och 49 § 3 mom. VTF samt mot föreskrift som avses i 61 §

1 mom. b VTF. Sedan den 1 juli 1968 kan förfarandet användas i samtliga

polisdistrikt. Det innebär att, när förseelse av angivet slag begåtts, polisman

eller trafikövervakare som avses i lagen (1964:321) om kommunal trafikövervakning

kan lämna till föraren eller fästa på fordonet en anmaning att

betala parkeringsbot inom viss tid. Botens belopp fastställs inom vissa i lagen

angivna gränser —- lägst 10 och högst 100 kr. •— av RÅ. Enligt RÅ:s beslut

(1968: 397) om parkeringsbot utgår parkeringsbot i Stockholms polisdistrikt

med 50 kr. och i övriga polisdistrikt med 35 kr. Boten betalas till

rikspolisstyrelsen och tillfaller staten. Under den tid som angetts i anmaningen

får inte åtal ske. Inte heller får strafföreläggande eller föreläggande

av ordningsbot utfärdas. Betalas parkeringsboten inom tiden vidtas

inga andra åtgärder i ärendet. Detsamma gäller om betalningen skett senare

men innan stämning eller stämningsansökan eller föreläggande som nyss

nämnts har utfärdats. I fråga om sådant föreläggande kan dessutom den som

utfärdat det förklara, att betalningen av parkeringsbot skall gälla, och återkalla

föreläggandet. Har betalning av parkeringsbot skett med giltig verkan,

företas ingen utredning om vem som begått förseelsen utan den skyldige

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

behåller sin anonymitet. Parkeringsbot skall vid dubbelbetalning och i vissa

andra fall återbetalas. Reglerna härom finns i parkeringsbot skungörelsen.

Också ordningsbotssgstemet är sedan den 1 juli 1968 tillämpligt i hela

landet. Det regleras i 48 kap. rättegångsbalken och ordningsbotskungörelsen

(1968: 199). RÅ bestämmer i samråd med rikspolisstyrelsen med viss i

rättegångsbalken föreskriven begränsning vilka förseelser som får beivras

genom föreläggande av ordningsbot. RÄ:s nu gällande beslut (1968:396)

om ordningsbot för vissa brott upptar samtliga förseelser mot bestämmelserna

om stannande och uppställning för vilka redogjorts i det föregående.

RÅ bestämmer också botens belopp. Enligt nyss angivna beslut är ordningsboten

för alla överträdelser som kan beivras med parkeringsbot densamma

som parkeringsboten. Medan parkeringsbotsförfarandet kan användas

bara i fråga om motorfordon, är ordningsbotssystemet tillämpligt också

när det gäller olaga stannande eller uppställning av andra fordon, alltså

bl. a. släpfordon och cyklar. Föreläggande av ordningsbot får utfärdas av

polisman med vissa kvalifikationer i fråga om tjänsteställning eller utbildning.

Villkor för föreläggande är bl. a. att den misstänkte inte förnekar gärningen.

Det utfärdas till godkännande omedelbart eller inom viss tid. Har

viss tid angetts, får fråga om ansvar för brottet inte prövas på nytt, förrän

tiden gått ut. Sker godkännande sedan stämning eller stämningsansökan

utfärdats är det utan verkan. Detsamma gäller i fråga om godkännande sedan

strafföreläggande utfärdats, om inte åklagaren förklarar godkännandet

giltigt och återkallar strafföreläggandet. Godkänt föreläggande gäller som

lagakraftvunnen dom men kan undanröjas enligt bestämmelserna i 59 kap.

1—9 §§ rättegångsbalken.

Om parkeringsbot tillämpas kan uppenbarligen anmälan till körkortsregistret

inte ske. När parkeringsbotssystemet infördes undantogs emellertid

från anmälan till registret inte bara förseelser som beivras genom parkeringsbot

utan samtliga motsvarande förseelser oavsett hur de beivras i det

konkreta fallet. Enligt 80 § vägtrafikkungörelsen (1951: 743) —- VTK —

skall således anmälan inte ske när det gäller överträdelse av 49 § 2 mom.

första stycket c—f och 3 mom. samt föreskrift enligt 61 § 1 mom. b VTF,

såvida det inte är fråga om brott mot TBL.

2.1.3 Ägaransvar i trafikförfattningarna

Ägare av fordon har enligt VTF i flera avseenden ett långt gående ansvar

för att fordonet inte brukas i strid mot gällande bestämmelser. Föreligger

hinder mot brukande på grund av bristfällig utrustning, underlåten registrering

m. m. straffas enligt 65 § 1—3 mom. VTF i första hand ägaren.

Han blir fri från ansvar bara om han kan visa, att han iakttagit vad som

ankommit på honom för att hindra fordonets brukande. Föraren är jämte

ägaren förfallen till straff om han känt till det hinder för brukande som

förelåg. I vissa fall, bl. a. om fordonet brukats utan lov, är brukaren ansva
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

rig i stället för ägaren. För överskridande av gällande föreskrifter om axeltryck,

bruttovikt och maximilast är också ägaren ansvarig i den mån han

inte kan visa att han iakttagit vad som ankommit på honom för att förekomma

förseelsen. Även här gäller parallellt ett ansvar för föraren, om denne

känt till eller bort känna till hindret för fordonets brukande. Bestämmelserna

härom finns i 67 § tredje stycket och 68 § andra stycket VTF.

I 65 § 4—6 mom. VTF straffbeläggs vissa föreskrifter om skyldighet

för fordonsägare att söka registrering, göra anmälan om förvärv av fordon

etc. I dessa fall är ägaransvaret strikt.

I 70 § VTF ges föreskrifter om vem som skall bära ägaransvaret för fordon

i vissa fall såsom när det ägs av staten eller kommun eller juridisk

person. Står ägaren under förmyndare eller annan laga målsman skall enligt

70 § 2 mom. ansvarsbestämmelserna som rör ägare i stället tillämpas på

förmyndaren eller målsmannen.

I fråga om moped gäller bestämmelserna i förordningen (1960: 134) om

mopeder. Brukas moped på väg, trots att den inte är utrustad på föreskrivet

sätt eller i strid mot vissa bestämmelser om besiktning, straffas enligt

11 § första stycket mopedförordningen ägaren. Bestämmelserna i 65 § 1

och 3 mom. samt 70 § VTF om befrielse i vissa fall från ansvar för fordonsägaren

och om ansvar för annan än ägaren gäller också här. Förs moped

av barn som inte fyllt femton år, straffas enligt 11 § tredje stycket

mopedförordningen vårdnadshavaren eller, om förseelsen begåtts av barnet

i anställning, arbetsgivaren med dagsböter, om han inte gjort vad som ankommit

på honom för att förekomma förseelsen. Samma straff är föreskrivet

för den som annars tillåter barn under femton år att föra moped.

Också förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m. (YTF) innehåller i 34 § vissa ansvarsbestämmelser som gäller fordonsägaren.

Enligt 37 § 2 mom. YTF bärs ägaransvaret, när det gäller fordon

som tillhör omyndig, av förmyndare eller annan laga målsman.

Slutligen bör nämnas bestämmelserna i 1 § 8 mom. VTF om ansvar för

innehavaren i stället för ägaren när det är fråga om avbetalningsköp.

2.2 Parkeringskommittén

Kommittén erinrar om att frågan om ägaransvar för parkeringsförseelser

behandlats i den utredning som låg till grund för 1960 års lagstiftning

om parkeringsbot. Med hänvisning till att tendensen i svensk rätt torde vara

att så mycket som möjligt begränsa regler om ägar- och husbondeansvar

och att därför reglerna om ägaransvar i VTF inte bör utvidgas utan tungt

vägande skäl, avvisade utredningsmannen tanken på ägaransvar för felparkering.

Frågan togs heller inte upp i propositionen (1960: 175) med förslag

till lag om parkeringsbot.

Kommittén anser det för sin del vara en brist, att man när parkeringsbot

inte betalas måste utreda vem som var förare, och menar att med ett

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 1969

17

subsidiärt ägaransvar en hel del långa och kostsamma utredningar skulle

kunna undvikas. Det påpekas att bilägare redan i vissa fall tycks ha påtagit

sig ett faktiskt ansvar för anställdas parkeringsförseelser. Myndigheter som

har hand om parkeringsbotsuppbörden i de större städerna får ibland samtidiga

inbetalningar avseende en mängd parkeringsförseelser och man bedömer

det så att det är firmor som betalar parkeringsbot i fråga om egna bilar.

Kommittén ansluter sig emellertid till den nyss angivna ståndpunkt som intagits

av 1960 års utredning och förordar inte att straffrättsligt ägaransvar

för felparkering införs.

Däremot har flera skäl funnits tala för en avkriminalisering av vissa

parkeringsförseelser. I första hand anförs, att ett kommunalt inflytande på

tillämpningen av påföljdssystemet i vissa hänseenden är önskvärt och att

det kan vinnas genom att straffet i den omfattning man anser lämpligt ersätts

med en civilrättslig avgift till kommunen. En sådan avkriminalisering

skulle stämma väl med kommitténs — här ej behandlade — förslag om

utökning av de ändamål för vilka parkering får regleras och om ett större

kommunalt inflytande på denna reglering. Om en kommun upplåter mark

för allmän parkering och begagnandet av denna mark regleras av skäl som

hör samman med den kommunala planeringen, är det enligt kommitténs

mening principiellt riktigare att en bilist som bryter mot regleringen åläggs

en påföljd av icke straffrättslig karaktär, en förhöjd avgift för sitt otillåtna

nyttjande, än att han straffas. Avgiftsdifferentiering och andra liknande

åtgärder är likaledes lättare att motivera, om missbruk inte är straffbelagt.

Det finns vidare psykologiska fördelar med en avkriminalisering av parkeringsförseelser.

En person som av misstag eller obetänksamhet parkerat i

strid mot gällande bestämmelser finner det ofta stötande och felaktigt att

man påstår, att han därigenom gjort sig skyldig till brott. Om påföljden för

överträdelsen i stället utgör en civilrättslig avgift, accepteras den lättare av

den felande. Slutligen kan en avkriminalisering av vissa parkeringsförseelser

tjäna det syftet att parkeringsboten kan göras mer effektiv för andra slag

av förseelser. Visserligen kan en differentiering av botens belopp för

olika typer av förseelser göras även nu, men så sker knappast. Om man

däremot undantar hela grupper av förseelser från botens tillämpningsområde,

kan dennas storlek avpassas bättre för beivrande av de förseelser som

därefter återstår, särskilt om dessa betraktas som allvarligare än de som

avkriminaliserats.

Alla överträdelser av parkeringsbestämmelser bör dock inte uteslutas från

straffrättslig behandling. Ett avgiftssystem bör sålunda inte användas när

det gäller brott mot föreskrifter som tillkommit i syfte att tillgodose säkerheten

och framkomligheten i trafiken. Enligt kommitténs förslag skall därför

överträdelser av parkeringsförbud och förbud att stanna, oavsett om de

framgår direkt av VTF eller om de grundas på lokala parkeringsföreskrifter,

fortfarande vara straffbelagda. Med parkeringsförbud avses förbud som är

•j-2 Bihang till riksdagens protokoll 11)69. 1 samt. Nr 140

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1969

undantagslöst för det slag av fordon och under den tid förbudet gäller. En

kommunal parkeringsavgift, kallad kontrollavgift, föreslås däremot beträffande

överträdelser av tidsbegränsning och av regler för avgiftsbeläggning.

Genom avgiftsbeläggning motverkas onödigt parkerande under medgiven tid

och underlättas kontroll av att tidsbegränsningen iakttas. Kommittén anser

det därför rimligt att vid tidsbegränsad parkering kunna utkräva en relativt

hög avgift för begagnande av platsen under längre tid än den som är medgiven

och för vilken man i förekommande fall betalt.

Ansvar för fordonsägaren utgör enligt kommitténs uppfattning en nödvändig

del av avkriminaliseringssystemet. Även om ett straffrättsligt ansvar

avvisas, är det inte oskäligt att ägaren åläggs ett ökat ansvar för betalningen

av den civilrättsliga kontrollavgiften. Detta ansvar blir direkt jämförligt med

det som ägaren kan få bära enligt lagen (1967: 420) om flyttning av fordon

i vissa fall. Berättigade invändningar kan enligt kommitténs mening inte resas

mot ett dylikt ansvar för den faktiske ägaren. För att man på ett snabbt

och någorlunda enkelt sätt skall kunna nå någon som är skyldig att betala

kontrollavgiften anser kommittén betalningsskyldighet böra åvila också den

som är registrerad som ägare till det felaktigt uppställda fordonet. Konsekvensen

att därmed två personer vid sidan av varandra blir ansvariga om

den faktiske ägaren inte är antecknad i bilregistret bör accepteras. Den

förre ägaren får ett intresse av att äganderättsövergången blir registrerad,

vilket blir ett incitament till en förbättrad bilregistrering. Ägaransvar skall

dock inte föreligga för fordon som frånhänts ägaren genom brott.

Systemet med kontrollavgift skall administreras av kommunen. Avgiftens

storlek skall beslutas av kommunens fullmäktige. Beslutet skall underställas

länsstyrelsen för fastställelse.

Det nya systemet skall inordnas vid sidan av parkeringsbotssystemet så

att alla former av parkering liksom nu övervakas av samma personal. Anmaning

att betala kontrollavgift skall därför kunna utfärdas av såväl polisman

som kommunal trafikövervakare.

För utkrävande av kontrollavgift avses de handläggningsrutiner för databehandling

som utprovats för parkeringsbot i stor utsträckning komma till

användning. Påföljd för utebliven betalning föreslås ej. Kommunen skall

kräva ut avgiften på civilprocessuellt sätt, dvs. vanligen genom betalningsföreläggande.

De extra kostnader — ränta, rättegångskostnad, exekutionskostnad

— som kommunen får för att kräva ut ej erlagd avgift bör i vanlig

ordning ersättas av den som ålagts utge avgiften. Vetskapen om att den för

avgiften betalningsskyldige riskerar att, om han inte betalar, få utge belopp

som torde komma att väsentligt överstiga avgiften bör antas vara ett tillräckligt

verksamt påtryckningsmedel för att förmå honom att frivilligt erlägga

denna. Vad särskilt beträffar bilägaren bör i samma riktning verka

medvetandet om att han till följd av sitt formella ansvar i praktiken torde

ha ringa möjlighet att i händelse av rättegång undgå en förpliktande dom.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

19

Visar det sig att betalningsfrekvensen blir alltför låg eller att alltför många

mål om betalningsföreläggande måste hänskjutas till rättegång genom ogrundade

invändningar, får i framtiden ytterligare åtgärder av skilda slag övervägas.

Kommittén tänker sig exempelvis att utebliven betalning skall medföra

rätt för kommunen att debitera en tilläggsavgift, motsvarande restavgiften

vid skatteuppbörd.

2.3 Remissyttrandena

Så gott som samtliga remissinstanser och andra som yttrat sig i frågan

är ense om att det föreligger ett behov av regler om ägaransvar

när det gäller förseelser mot bestämmelserna om stannande och uppställning''

av fordon. Endast vägverket tar bestämt avstånd från tanken. Länsstyrelserna

i Stockholms och Malmöhus län ifrågasätter om ett ansvar för

ägaren möter gensvar i allmänna rättsmedvetandet. Mot or organisationernas

samarbetsdelegation menar, att ansvar för ägaren i vissa fall skulle leda till

att förarna nonchalerar bestämmelserna, och förordar att ställningstagandet

uppskjuts i avvaktan på erfarenheterna av ett nytt bilregistersystem.

På många håll betonas mycket kraftigt att införande av ett ägaransvar

är ofrånkomligt. RÅ betecknar en sådan reform som nödvändig och rikspolisstyrelsen

finner utvecklingen ha gått därhän att det är ofrånkomligt att

införa ett ägaransvar.

Orsaken till att parkeringsärendena avskrivs är enligt rikspolisstyrelsen i

det övervägande antalet fall att ansvarig förare inte kunnat identifieras.

Avskrivningsprocenten tenderar att öka varje år allteftersom allmänheten

får klart för sig att myndigheterna har mycket begränsade möjligheter att

utreda vem som är ansvarig för en felaktig fordonsuppställning. Det ständigt

ökande antalet parkeringsöverträdelser medför att polisen får allt

mindre tid att ägna åt utredningen av varje enskilt ärende. Detta medför i

sin tur att allmänheten, som märker hur lätt det är att undgå bötesstraff

genom att förneka förseelsen, alltmer mister respekten för parkeringsbestämmelserna

och i ännu större utsträckning ställer upp fordon i strid mot

dessa föreskrifter. Styrelsen anser att situationen inom de närmaste åren

kommer att bli ohållbar om inte lagstiftningen ändras så att myndigheterna

ges möjlighet att utan tidsödande utredningsarbete beivra begångna förseelser.

Om inte en ändring snarast kommer till stånd leder utvecklingen

till ett allmänt åsidosättande av alla parkeringsföreskrifter, vilket kommer

att medföra allvarliga återverkningar på trafikframkomligheten i våra tätorter.

Parkeringskommittén synes vara av den uppfattningen att behovet

av ägaransvar främst gäller i fråga om firmabilar och liknande. En stor del

av de ärenden, som måste avskrivas då den ansvarige föraren ej kan identifieras,

avser visserligen firmabilar men det allvarligaste problemet är att

även privatpersoner i allt större utsträckning gör gällande att de inte kan

erinra sig vem som disponerat fordonet vid anmärkningstillfället.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1969

Styrelsen har också ingett en uppställning som visar, att frekvensen av

betalda anmaningar om parkeringsbot avtagit fortlöpande och i stegrad

takt under senare tid i praktiskt taget samtliga polisdistrikt. Uppställningen

torde få biläggas protokollet som bilaga. I Stockholm utfärdas nu per

kvartal mellan 70 000 och 80 000 anmaningar varav enligt senaste uppgifter

bara hälften betalas. Övriga ärenden måste föranleda utredning. Enligt

gatukontoret i Stockholm motsvarade under första hälften av år 1968 de

ärenden som efter utredning måste avskrivas — huvudsakligen därför att

föraren inte kunnat spåras — den arbetsinsats som utfördes av 34 av Stockholms

170 trafikvakter.

Problemet är inte begränsat till Stockholm. Polismästaren i Örebro anför

exempelvis, att ärenden där fordonsägaren förnekar kännedom om

vem som uppställt fordonet förekommer nästan dagligen. Det är vanligt att

ägaren förklarar, att han inte säkert vet om han själv eller hustrun ställt

upp bilen. När hustrun vid förhör säger detsamma finns ingen annan möjlighet

än att avskriva ärendet.

I många yttranden motsätter man sig den begränsning till vissa förseelser

som kommittén föreslagit och anser, att man bör gå längre i fråga om

ägaransv arets omfattning. Stadskollegiet i Stockholm förordar

ett ägaransvar för alla uppställningar i strid mot lokala trafikföreskrifter.

Svenska kommunaltekniska föreningen är av samma uppfattning och

menar att annars det paradoxala förhållandet inträffar, att trafikanterna

kommer att uppleva förseelserna med ägaransvar som allvarligare än andra

överträdelser, trots att förhållandet faktiskt är det motsatta. Liknande

argument förekommer i andra yttranden. Bland andra RÅ och rikspolisstyrelsen

vill gå ännu längre och anser ägaransvar motiverat i fråga om

alla parkeringsförseelser.

Förslaget om en a v kriminalisering med kontrollavgift

i stället för straff tillstyrks eller accepteras med vissa modifikationer

i ett stort antal yttranden. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner

förslaget synnerligen välmotiverat och Göta hovrätt har ingen erinran mot

att det genomförs. LO betecknar avkriminaliseringen som ett framsteg.

Från gatukontoret i Göteborg och i andra yttranden från kommunala organ

framhålls det som särskilt värdefullt att förslaget ger kommunerna

ökade intäkter av parkeringsövervakningen.

Av de remissinstanser som förordar ägaransvar i större omfattning uttalar

sig bland andra Svenska kommunförbundet och stadskollegiet i Stockholm

för en avkriminalisering av hela det område som regleras av lokala

parkeringsföreskrifter. Andra, bland dem RÅ, förutsätter att ägaransvar

för straffbelagda förseelser skall genomföras parallellt med kommitténs

förslag. Rikspolisstyrelsen, liksom polismästaren i Stockholm och flera

andra av de myndigheter som hörts av remissinstanserna, tar däremot bestämt

avstånd från kommitténs förslag om avkriminalisering och anser ett

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr HO år 1969

21

bibehållande av parkeringsbotssystemet i förening med ett straffrättsligt

ägaransvar över hela fältet vara den enda möjliga lösningen på de problem

som uppstått.

Invändningar mot förslaget framförs inte bara i yttranden där det avstyrks

helt. En rad remissinstanser, som ställer sig tveksamma eller funnit

sig böra godta förslaget med hänsyn till nödvändigheten av en reform,

betonar att det har väsentliga nackdelar. Till dessa hör länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus och Örebro län.

En återkommande invändning är att det föreslagna indrivningssystemet

blir administrativt orimligt betungande och i praktiken ofta verkningslöst.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att om förslaget genomförs

kommunerna åsamkas åtskilliga kostnader och olägenheter och bl. a.

måste skaffa en egen uppbördsorganisation. Drätselkammaren i Örebro

påpekar, att den av kommittén anvisade möjligheten för kommunerna att

begära betalningsföreläggande omintetgörs genom ett blankt bestridande.

Kommunerna ställs då inför alternativet att anhängiggöra civil talan och

förebringa bevisning och kan befaras tveka inför en tidsödande och kanske

dyrbar process. Då bilisterna kan väntas snart komma att lära sig hur

lönsamt det kan vara att bestrida, skulle det nya systemet innebära en avsevärd

försvagning av parkeringsregleringen. Drätselkammaren föreslår

som en utväg att böter föreskrivs subsidiärt om kontrollavgift inte betalas.

Riksrevisionsverket menar också att ett stort antal betalningsförelägganden

kan befaras och förordar i så fall att sättet för avgiftens utkrävande

omprövas. Från några håll, bl. a. i yttrandet från länsåklagaren i Östergötlands

län, påtalas nackdelarna av att vid sidan av de system för beivrande

genom parkeringshot och ordningsbot som nu finns införa ytterligare ett

med ett tredje slag av blanketter.

I många yttranden ifrågasätts, om det finns någon anledning att räkna

med en positiv eller negativ inställning hos trafikanterna vid valet mellan

ett civilrättsligt eller straffrättsligt ansvar. Det påpekas, bl. a. från rikspolisstyrelsen,

att parkeringsbot och kontrollavgift ekonomiskt torde bli

lika kännbara och att ingendera leder till anteckning i körkortsregister eller

till annan liknande konsekvens. Dessutom skulle enligt kommitténs förslagföreläggande

i båda fallen utfärdas av samma personal.

Önskemålet att tillföra kommunen intäkter avvisas av polismästaren i

Stockholm och i ytterligare några yttranden som motiv för att avkriminalisera

vissa förseelser. I samband därmed framhålls det som en uppenbar

risk att den kommunala övervakningen genom trafikvakter skulle komma

att starkt inriktas på kontrollavgifterna till förfång för övervakningen

av de från säkerhets- och framkomlighetssynpunkt väsentligt angelägnare

straffsanktionerade reglerna.

Polisens medverkan när det gäller att utfärda anmaning att erlägga

kontrollavgift avvisas bestämt eller ifrågasätts i flera yttranden. Riks
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1969

polisstyrelsen påpekar att om vissa överträdelser avkriminaliseras, parkeringen

i dessa fall blir grundad på ett rent civilrättsligt avtalsförhållande.

Det kan då inte rimligen anses vara en polisens uppgift att företräda

den ena parten i avtalsförhållandet och tillvarata dennes intressen.

I fråga om utformningen av ett ägaransvar, oavsett om det

blir civil- eller straffrättsligt, har många olika uppfattningar kommit till

uttryck i yttrandena. I det övervägande antalet framförs ingen invändning

mot ett oinskränkt ägaransvar parallellt med ansvaret för föraren. Rikspolisstyrelsen

förordar ett »strikt» straffansvar för ägaren. Överåklagaren

i Stockholm anser att ansvaret bör begränsas till de fall ägaren ej kan visa

vem som förde fordonet vid anmärkningstillfället. Länsåklagaren i Östergötlands

län ifrågasätter ett ansvar motsvarande det som gäller i fråga om

bristfälligheter på fordon. 1 flera yttranden riktas kritik mot förslaget om

ansvar för registrerad ägare. Några myndigheter anser som länsstyrelsen

i Kopparbergs län, att endast den faktiske ägaren bör komma i fråga.

Andra, såsom överåklagaren i Stockholm och länsåklagaren i Norrbottens

län, föreslår att den registrerade ägaren skall gå fri under förutsättning att

han visar att han överlåtit fordonet. Näringslivets trafikdelegation och

Motorbranschens riksförbund anför, att tidpunkten för ingivande av överlåtelseanmälan

bör vara avgörande i ansvarsfrågan.

2.4 Riksdagens skrivelse om förmyndaransvaret

I en vid 1966 års riksdag väckt motion, nr II: 31, hemställdes »att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om sådan ändring av vägtrafikförordningens

förmyndaransvar att nuvarande bestämmelser uppmjukas».

Motionen behandlades av tredje lagutskottet, som inhämtade yttrande

i ärendet från RÅ, hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare och

Sveriges advokatsamfund.

I utskottets utlåtande (3LU 1966: 31), vartill hänvisas, lämnas bl. a. en utförlig

redogörelse för frågans tidigare behandling och för innehållet i remissyttrandena.

Utskottet ansåg en ändring av nuvarande regler om förmyndaransvar

i VTF påkallad och uttalade, att det torde få ankomma på

Kungl. Maj :t att föranstalta om en översyn i lämpligt sammanhang av berörda

frågor och att på grundval därav framlägga förslag till ändrade bestämmelser.

Vid denna översyn borde enligt utskottet övervägas bl. a. frågan

om ett eventuellt bibehållande av förmyndaransvaret för det allra yngsta

förarklientelet. Riksdagen beslöt att ge Kungl. Maj :t till känna vad utskottet

anfört i anledning av motionen (rskr 1966: 151).

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

23

3. Övriga frågor

3.1 Övergångsställe

Den 1 januari 1967 trädde vissa bestämmelser i kraft, vilka hade tillkommit

i syfte att öka trafiksäkerheten framför allt för fotgängarna inför

den då förestående högertrafikreformen. Tidigare bestämmelser om fordonsförares

uppträdande vid övergångsställe gällde endast om övergångsstället

var »tydligt markerat». Med uttrycket »tydligt markerat» avsågs att

övergångsstället var utmärkt med särskilt övergångsmärke eller att där

fanns signalanordning i funktion. I de ändrade reglerna, som alltjämt gäller,

knöts den rättsliga betydelsen av ett övergångsställe till markeringen på

körbanan. Med övergångsställe avses nu enligt 1 § It mom. VTF sådan genom

målning eller på annat sätt markerad del av körbana som är avsedd att

användas av gående för att korsa körbanan.

Även om det alltså är markeringen på körbanan som avgör om övergångsställe

i YTF :s mening skall anses föreligga, skall enligt trafiksäkerhetsverkets

föreskrifter alla övergångsställen, utom sådana där trafiken regleras

med signaler, också vara försedda med upplysningsmärket »Övergångsställe».

De regler fordonsförarna har att rätta sig efter vid övergångsställe finns

i 47 § 2 mom., 48 a § och 49 § 2 mom. c VTF. De rör förbud mot omkörning,

skyldighet att hålla låg hastighet och att lämna företräde samt förbud att

stanna eller ställa upp fordon. Gående har enligt 60 § 1 mom. skyldighet att

använda övergångsställe, om sådant finns i närheten.

Den konvention om vägtrafik som undertecknades i Wien i november

1968 innehåller i Art. 20 och 21 bestämmelser om fotgängares och förares

skyldigheter bl. a. vid övergångsställe. För tillämpning av bestämmelserna

förutsätts, att övergångsstället är utmärkt med vägmärke eller markerat på

körbanan. I det fortsatta, nu i det närmaste slutförda förarbetet på en utbyggnad

av konventionen genom en europeisk överenskommelse rörande

vägtrafikregler har någon ändring i bestämmelserna om vad som skall avses

med begreppet övergångsställe inte satts i fråga.

3.2 Sparkstötting

Sparkstötting anses som fordon i VTF:s mening. Förordningen innehåller

inte någon bestämmelse som särskilt avser sparkstötting. Om beskaffenhet

och utrustning gäller den allmänna regeln i 2 § VTF att fordon får tas i

bruk på väg bara om det är tillförlitligt från trafiksäkerhetssynpunkt och i

övrigt lämpligt för trafik. Därtill kommer eu rekommendation i 51 § 2 mom.

VTF att den, som under mörker på väg där tillfredsställande belysning inte

är anordnad framför fordon för vilka inte gäller några särskilda utrust
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr IhO år 1969

ningsbestämmelser, bör vara försedd med tänd lykta eller reflexanordningar

eller också bära klädesplagg, som vid belysning avtecknar sig skarpt mot

omgivningen. I fråga om trafik med sparkstötting gäller de i 44—53 §§ YTF

givna reglerna för fordon i allmänhet. Av 44 § följer att sparkstöttingsförare

inte får använda gångbana eller cykelbana. Enligt 45 § 1 mom. bör fordonet,

när det lämpligen kan ske, föras på högra delen av vägen. Är sikten

oklar eller skymd, är färd på höger sida obligatorisk, om vägen inte är enkelriktad.

Den som för barnvagn, rullstol eller lekfordon och den som åker skidor,

skridskor eller rullskridskor är däremot enligt 38 § VTF underkastad trafikreglerna

för gående. Det betyder att 60 § VTF är tillämplig. Där ges föreskrifter

bl. a. om skyldighet att använda gångbana eller cykelbana och att,

om det inte finns sådan bana, färdas på vänstra yttersta delen av vägen.

För skidåkare gäller en särskild föreskrift att, där det lämpligen kan ske,

1 stället för gångbana använda körbanans yttersta del. Paragrafen innehåller

också en rekommendation för gående, motsvarande den nyss angivna i 51 §

2 mom. VTF.

Statens trafiksäkerhetsråd utförde åren 1960—1961 på Kungl. Maj :ts uppdrag

en utredning för att utröna vilka åtgärder som kunde vara ägnade att

minska risken för olycksfall vid förande av sparkstötting. Utredningsresultatet

överlämnades genom skrivelse den 1 juni 1961. Trafiksäkerhetsrådet

ansåg någon ändring av trafikreglerna för sparkstöttingar inte böra ske. Däremot

förordades en föreskxåft om reflexanordningar. Skrivelsen remissbehandlades.

En redogörelse för utredningen och remissvaren finns i 3LU

1963: 7, vartill hänvisas. Utlåtandet föranleddes av motioner, som syftade

till att sparkstötting dels skall föras på motsatt sida av vägen i förhållande

till fordon i allmänhet, dels under mörker skall vara försedd med lykta

eller reflexanordning. Utskottet förutsatte, att ställning till dessa frågor

skulle tas vid Kungl. Maj ds slutliga prövning av trafiksäkerhetsrådets

undersökning. Motionerna föranledde inte någon riksdagens åtgärd.

Frågan har emellertid därefter vilat i avvaktan på förslag från Nordisk

vägtrafikkommitté till en gemensam nordisk trafiklagstiftning. I det betänkande

(Nordisk udredningsserie 1966: 2) som kommittén lade fram i maj

1966 föreslogs (2 § 3 mom.) att vid tillämpning av trafikreglerna som

gående skall anses bl. a. den som för sparkstötting. Sparkstöttingsförare skall

enligt förslaget dock inte få använda gångbana, annat än om annan del av

vägen inte är framkomlig, och skall företrädesvis använda vägens högra sida

(26 § 1 mom.). Vid den fortsatta översyn av förslaget som pågår inom kommittén

har beaktats den remisskritik som riktats mot bestämmelserna i denna

del. Enligt upplysning från kommitténs svenska ledamöter har beslutats

den ändringen i det tidigare förslaget, att sparkstöttingsförare, liksom gående,

som färdas på körbana, i princip skall använda den yttersta vänstra delen

i färdriktningen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1969

I det förberedelsearbete för en europeisk överenskommelse som nämnts

under avsnitt 3.1 har nåtts enighet om att förare av sådant fordon som

sparkstötting skall anses som gående vid tillämpning av trafikreglerna i

Wienkonventionen. Nordisk vägtrafikkommittés nyss återgivna reviderade

utkast överensstämmer också i övrigt med de hittills träffade besluten på

europeisk nivå.

3.3 Vissa frågor om besiktningsinstrument

3.3.1. Undantag från 10 § 6 mom. VTF

I samband med den reform om årlig kontrollbesiktning av fordon som

genomfördes den 1 januari 1965 togs i 10 § 6 mom. VTF in en generell föreskrift

att gällande besiktningsinstrument eller typintyg skall medföras vid

färd. Tidigare hade en motsvarande bestämmelse funnits bara i fråga om

lastbil.

Riksförbundet Landsbygdens folk har i skrivelse till Kungl. Maj:t i juni

1965 hemställt om undantag från 10 § 6 mom. VTF beträffande traktor.

Som skäl för yrkandet åberopas i skrivelsen bl. a. praktiska svårigheter att

uppfylla kravet. Traktorer har inte utrymmen som lämpar sig för förvaring

av sådana handlingar och det möter också, med hänsyn till att förarbyten

ofta förekommer, svårigheter att låta förarna personligen medföra

handlingen. Samtidigt finner förbundet inte bärande skäl för att regeln skall

gälla traktorer. Årlig kontrollbesiktning av sådana fordon sker inte.

Rikspolisstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och AB Svensk Bilprovning,

vilka efter remiss yttrade sig över framställningen, hade intet att

erinra mot bifall till den.

Ställningstagandet i ärendet har uppskjutits i avbidan på ett avgörande

av frågan om införande av särskild vagnbok, avsedd att i vissa hänseenden

fylla besiktningsinstrumentets eller typintygets funktion. En särskild

utredningsman har på Kungl. Maj:ts uppdrag utrett denna fråga och

överlämnat en stencilerad promemoria med vissa förslag. Promemorian har

remissbehandlats. Genom beslut den 18 juli innevarande år har Kungl. Maj :t

lämnat förslaget utan vidare åtgärd.

3.3.2 Undantag från 14 § 1 mom. första stycket VTF

Enligt lagen (1967:420) om flyttning av fordon i vissa fall kan under

vissa angivna förutsättningar polismyndighet, vägförvaltning eller kommunal

myndighet flytta fordon. Fordon, som ej är fordonsvrak i lagens mening,

skall därvid enligt 4 § i första hand ställas upp så nära den plats där det anträffades

att det lätt kan återfinnas. Kan detta inte lämpligen ske eller är

fordonet att anse som övergivet, skall det förvaras på särskild uppställningsplats.

Fordon på särskild uppställningsplats tillfaller under vissa i 7 § angivna

omständigheter staten eller kommun.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1969

Enligt 14 § 1 inom. VTF gäller som huvudregel, att besiktningsinstrument

skall utfärdas, om fordon vid registreringsbesiktning befinns vara i föreskrivet

skick. I fråga om fordon som inte är upptaget i bilregister eller bilreservregister

och som inte heller har upptagits i typintyg gäller som ytterligare

villkor för utfärdande av besiktningsinstrument att det föreligger utredning

antingen om att fordonet tillverkats här i riket och därefter inte

utförts eller om att det efter vederbörlig införsel har förtullats för att brukas

stadigvarande här.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 27 februari 1969 har trafiksäkerhetsverket

framhållit, att fordon, som tillfallit staten eller kommun enligt de nyss

återgivna bestämmelserna i lagen om flyttning av fordon i vissa fall, kan

ha berövats alla identifieringsdetaljer. Vid registreringsbesiktning kan då

inte styrkas, att fordonet är upptaget i bilregister eller bilreservregister eller

att det upptagits i typintyg. Utredning som under sådana förhållanden

krävs enligt 14 § 1 mom. första stycket VTF kan inte heller förebringas.

Trafiksäkerhetsverket åberopar en skrivelse i frågan från AB Svensk Bilprovning.

Av den framgår att i ett par fall, där vederbörande myndighet

försålt fordon av det slag som nämnts, den nye ägaren inte kunnat erhålla

besiktningsinstrument. Enligt uppgift som bilprovningsbolaget erhållit har

därefter försäljning av sådana fordon tills vidare upphört.

Trafiksäkerhetsverket hemställer, att Kungl. Maj :t med stöd av 77 §

VTF föreskriver, att den omständigheten att utredning enligt 14 § 1 mom.

första stycket VTF inte kan företes inte skall utgöra hinder för besiktningsman

att utfärda besiktningsinstrument för fordon, under förutsättning att

den förrättningssökande genom intyg av statlig eller kommunal myndighet

som sålt fordonet kan styrka, att det omhändertagits enligt bestämmelserna

i lagen om flyttning av fordon i vissa fall och att det vid försäljningen saknade

identifieringsdetaljer.

3.4 Exportvagn

Enligt 11 § 1 mom. VTF gäller som villkor för att motorfordon skall få

brukas här i riket att det är registrerat och försett med registreringsskylt.

Från denna huvudregel finns vissa undantag. Ett av dessa gäller de s. k. exportvagnarna.

Enligt 11 § 3 mom. VTF kan Kungl. Maj:t utan hinder av

1 mom. meddela bestämmelser om rätt att tillfälligt bruka personbil som

förvärvas här i riket av utomlands bosatt person. Bestämmelsen trädde

i kraft den 1 januari 1964. Samtidigt genomfördes en ändring i 18 § förordningen

(1922:260) om automobilskatt, varigenom Kungl. Maj :t erhöll befogenhet

att bestämma om och i vad mån skatt skall utgå för motorfordon

som förvärvats i Sverige av utomlands bosatt person för att tillfälligt brukas

här. Som närmare framgår av prop. 1963: 196, vartill hänvisas, var avsikten

med de nya bestämmelserna att en utomlands bosatt person, som i

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1969

Sverige köper en bil för att använda den tillfälligt här och sedan utföra den,

skall kunna få bilen upptagen i en särskild exportvagnsförteckning medan

den finns hos säljaren i frihamn. Bilen skall därefter i princip vara likställd

med bil som införs från utlandet för tillfälligt bruk och kunna användas

här ett år utan att ägaren behöver registrera den eller betala skatt eller tull.

I enlighet med de riktlinjer som angavs i propositionen gäller nu att bil,

som är införd i s. k. exportvagnsförteckning, på närmare angivna villkor

får brukas utan registrering. Vidare är ägaren befriad från skyldighet att

betala tull, automobilskatt, omsättningsskatt för motorfordon (bilaccis) och

mervärdeskatt. Bil får kvarstå i exportvagnsförteckning längst t. o. m. den

månad då ett år förflutit från den dag bilen infördes i förteckningen. De

tillämpliga bestämmelserna finns i exportvagnskungörelsen (1964: 39) —

ändrad senast 1969: 485 — i 50 § tulltaxeringskungörelsen (1960: 392) i

dess lydelse enligt 1964:42 med ändring senast 1969:477, i kungörelsen

(1964: 43) om skatt å automobil, som av utomlands bosatt person för tillfälligt

brukande i riket här förvärvats — ändrad 1969: 501 — och i 1 § förordningen

(1960: 396) om frihet från införselavgift i vissa fall. Speciella

bestämmelser, som i vissa avseenden inskränker möjligheterna att ta upp

fordon som varit infört i exportvagnsförteckning i bilregister och att utfärda

besiktningsinstrument och typintyg för sådant fordon, infördes genom

kungörelse (1964:40) om ändring i vägtrafikförordningen och återfinns i

10 § 4 inom., 14 § 1 mom. och 15 § 2 mom. VTF.

I en framställning till Kungl. Maj :t den 15 augusti 1969 har Husqvarna

Vapenfabriks AB begärt att motorcyklar skall inrymmas i de exportvagnsbestämmelser

som nu gäller för bilar och att motsvarande undantag i fråga

om accis och mervärdeskatt skall medges för motorcyklarna. Bolaget anför

att det under senare år haft en omfattande export av motorcyklar framför

allt till USA och att de amerikanska distributörerna önskar få möjlighet att

sälja fordonen för leverans vid fabriken i Sverige, så att köparna kan använda

dem under vistelsen här och i Europa.

Över framställningen har efter remiss yttranden avgetts av statens trafiksäkerhetsverk,

generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen. Samtliga har

förklarat sig inte ha något att erinra mot bifall till framställningen. Trafiksäkerhetsverket

påpekar särskilt, att den rekommendation från vägtrafiktransportkommittén

inom FN:s Europakommission som rör tillfällig registrering

avser »fordon» utan precisering och således inte hindrar att

systemet med tillfällig speciell registrering av fordon avsedda för export

tillämpas även för motorcyklar.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

3.5 övningskörning inom körgård

Person, som inte innehar körkort, får enligt 30 § 1 inom. första stycket

VTF föra motorfordon vid övningskörning under förutsättning, bl. a., att

körningen sker under uppsikt av person, som fyllt 21 år och sedan minst

tre år innehar körkort för fordon av det slag körningen avser samt har vana

och skicklighet i fråga om körning med sådant fordon. Såvitt avser körning

med bil gäller som särskilt villkor, att den som utövar uppsikt över körningen

följer med i bilen vid den körandes sida. Den som har uppsikt över

övningskörningen anses som förare vid sådan körning.

Uppsikt över övningskörning i trafikskola får enligt 36 § 2 mom. tredje

stycket VTF inte utövas av annan än den som blivit godkänd av trafiksäkerhetsverket

som föreståndare, lärare eller instruktör.

Från bestämmelserna i 28—37 §§ VTF undantas i 77 § VTF bl. a. motorfordon

som används uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller

inhägnat tävlingsområde eller annat dylikt inhägnat område. Med sådant

fordon kan alltså ske övningskörning utan att bestämmelserna om uppsikt

etc. i 30 § VTF behöver följas. Bestämmelsen torde inte ha någon större

praktisk betydelse vid förarutbildning, eftersom bil som används vid övningskörning

inom inhägnad körgård i regel används också utanför området.

Under senare år har i ett tiotal fall trafikskola ansökt om tillstånd att utan

hinder av 30 § 1 mom. VTF låta elev övningsköra bil ensam, då övningskörningen

äger rum inom körgård. Samtliga ansökningar har bifallits.

I sitt den 26 maj 1965 överlämnade betänkande Körkortet och trafikutbildningen

(SOU 1965:42) uttalade bilförarutredningen, när det gällde förarutbildningens

framtida innehåll, att den grundläggande körutbildningen

enbart skall avse att lära in fordonets manövrering och inte syftar till att öva

tillämpning av trafikregler. Utbildningen borde därför bedrivas inom ett

område fritt från annan trafik, t. ex. trafikgård. Utredningen tog i sitt förslag

till ändrad lydelse av 30 § VTF upp en bestämmelse av innebörd, att

när övningskörning sker inom inhägnat område, som godkänts för ändamålet

av tillsynsmyndigheten, kravet på att den som utövar uppsikt över körningen

skall medfölja i bilen vid den körandes sida inte skall gälla.

Utredningens förslag i olika hänseenden redovisades jämte innehållet i remissyttrandena

över betänkandet i prop. 1967: 55. I fråga om förarutbildningens

innehåll anslöt sig departementschefen i huvudsak till de synpunkter

bilförarutredningen lagt fram. Propositionen innehöll inte något författningsförslag

och det förutsattes, att den exakta tidpunkten för körkortsreformen

skulle fastställas först sedan vissa frågor som skulle komma att

behandlas av körkortsutredningen klarlagts. När denna utredning slutförts

och beretts på sedvanligt sätt borde riksdagen föreläggas förslag till författningsändringar

som föranleddes därav och av de principiella ställningsta
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1960

gandena i fråga om förarutbildningen. Departementschefens uttalanden i

fråga om förarutbildningen lämnades utan erinran av tredje lagutskottet

(3LU 1967: 31) och riksdagen åberopade vad utskottet anfört (rskr 1967 - 209).

Depaitementsutredningen har i sin promemoria, nr 70, angående beslutanderätten

i ärenden om dispens i vissa fall från gällande föreskrifter om

övningskörning med bil tillstyrkt bilförarutredningens nyss återgivna förslag

till ändring i 30 § VTF.

3.6 Ljus på utryckningsfordon

Enligt 1 § 4 mom. VTF förstås i förordningen med utryckningsfordon ambulansbil

samt motorfordon, som är avsett att användas av brandväsendet

vid eldfara, av brandkår eller spårvägs- eller järnvägsföretag för att bereda

hjälp vid eller förhindra olycksfall eller för att undanröja trafikhinder eller

av polis eller tullpersonal i brådskande tjänsteutövning. Kungl. Maj :t har

vid olika tillfällen med stöd av 1 § 5 mom. VTF beslutat att också andra

fordon skall hänföras till kategorin utryckningsfordon. Det gäller gas-, eloch

vattenverks katastroftordon. Vidare har Kungl. Maj :t bemyndigat vissa

länsstyrelser att på ansökan av namngivna företag bestämma, att vad som

finns föreskrivet i VTF om utryckningsfordon och förare av sådant fordon

tills vidare skall gälla bil jämte förare, som ställs till förfogande för befordran

av jourhavande läkare i brådskande tjänsteutövning inom i Kungl.

Maj :ts beslut angivna områden.

Förare av utryckningsfordon är i väsentliga avseenden undantagna från

skyldighet att följa trafikreglerna. Särbestämmelserna finns i 40 § 1 inom.,

41 § 1 och 2 inom., 48 § 4 inom., 50 § 2 och 3 inom., 56 § 5 mom. och 61 §

5 inom. VTF. Enligt 41 § 2 inom. får föraren i trängande fall påkalla fri väg

för fordonet. För det ändamålet skall signal ges med särskild larmanordning

och framtill på fordonet föras minst en lykta med kraftigt rött sken

framåt. Att fri väg påkallas är en förutsättning för att föraren skall vara

fritagen från bestämmelserna i 41 § 1 mom. om skyldighet att lämna företräde

för processioner och i 48 § om skyldighet att lämna företräde och i

vissa tal! stanna vid korsande möte. För tillämpning av övriga nyss angivna

särbestämmelser krävs däremot inte att fri väg påkallas.

Förare av polisfordon och fordon som förs under ledning av polisfordon

har enligt kungörelsen (1966:482) med särskilda bestämmelser om trafik

i samband med statsbesök i huvudsak samma rätt att underlåta att följa bestämmelserna

i VTF när det är påkallat i samband med besök av statschef

eller medlem av främmande makts regering eller annan utländsk person i

liknande ställning. I vissa fall krävs därvid ljussignal som anges i 41 § 2

mom. VTF, i andra fordras både ljus- och ljudsignal av de slag som skall

användas av utryckningsfordon när fri väg påkallas.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1969

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i särskilda föreskrifter om ljusanordningen

uttalat, att lyktan skall visa fast sken, men har medgivit att som

komplement får finnas lykta med rött roterande sken.

Den underkommitté för vägtransporter som ingår i inlandstransportkommittén

inom ECE har meddelat två rekommendationer av intresse i detta

sammanhang. (Rekommendationerna har intagits som punkt A 14 och B 11

i dokumentet W/TRANS/SC1 /238/Rev. 3, dagtecknat den 6 mars 1967.) I

den första rekommenderas regeringarna dels att i nationell lagstiftning föreskriva

att ljussignal på utryckningsfordon skall ges med roterande eller

blinkande sken, dels att inte föreskriva röd färg för detta sken utan företrädesvis

bestämma att färgen skall vara blå. Det uttalas i rekommendationen

att, om regeringarna skulle finna det omöjligt att upphöra med användningen

av lykta med rött sken på brandfordon, de i vart fall bör begränsa

användningen till dessa fordon. Enligt den andra rekommendationen bör regeringarna

tillåta användning av rött blinkande sken som signal på väg,

förutom vid plankorsning med järnväg, endast för att förbjuda passage eller

tillträde när lågt flygande plan korsar väg eller vid färjeläge, rörlig bro eller

utfart för brandfordon.

Mot bakgrund av den nyss återgivna rekommendationen A 14 hemställde

rikspolisstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 23 augusti 1967 om övergång

till blått ljus på utryckningsfordon. Framställningen avser inte endast

det s. k. utryckningsljuset utan också det varningsljus som ges för att varna

övriga trafikanter i samband med inträffad olycka o. d. och som f. n. visas

med gul, roterande lykta. Med hänsyn till att polisväsendets fordon bör

kunna skiljas från andra fordon anser styrelsen att det blå ljuset bör förbehållas

polisväsendet. Utryckningsljuset bör vara roterande utom för motorcyklar,

vilka i stället bör ha blinkande ljus. För att en successiv övergång

till blått ljus skall kunna ske föreslår styrelsen en övergångsperiod av ett år.

Statens vägverk har i remissyttrande över framställningen förordat att

blått, roterande eller blinkande ljus skall användas på utryckningsfordon

men finner inte bärande skäl för att den blå färgen skall reserveras för polisens

fordon.

I de internationella ställningstaganden som redovisats sist i avsnitt 1 har

frågan om hur de särskilda lyktorna på utryckningsfordon skall vara beskaffade

inte lösts. Med hänsyn till de länder, där lykta med rött sken är

föreskriven, har i 1968 års konvention om vägtrafik (Art. 32, paragraf 5)

det roterande eller blinkande ljuset på vissa utryckningsfordon undantagit

s när det i övrigt föreskrivits, att rött ljus framåt på fordon inte får

förekomma. I annex 5 (paragraf 42) till konventionen har bl. a. utryckningsfordon

undantagits från ett förbud mot blinkande ljus på fordon annat

än i fråga om körriktningsvisare. I konventionen om vägmärken och

signaler har principen upprätthållits att rött ljus som används i trafikreglerande

syfte alltid betyder att fordon inte får passera stopplinje eller, om

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

stopplinje inte finns, inte får passera signalen. Användningen av blinkande

rött ljus har begränsats i enlighet med den förut återgivna rekommendationen

från underkommittén för vägtransporter inom ECE.

Kungl. Automobil Klubben har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 december

1968 med hänvisning till det långt framskridna arbetet på internationella

enhetliga regler hemställt att bestämmelser snarast meddelas om att

ljus, som används för att utmärka utryckningsfordon, skall vara av blå

färg.

3.7 Undantag för vissa fordon från hastighetsbestämmelser m. m.

I 56 § 5 mom. och 61 § 5 mom. VTF anges vissa transporter som är undantagna

från de bestämmelser om färdhastighet som gäller enligt 56 §

1—3 mom., som meddelats med stöd av 56 § 4 mom. eller som har bestämts

genom lokal trafikföreskrift i enlighet med 61 § 1 mom. VTF. Undantagen

avser utryckningsfordon, när det används vid utryckning, samt annat fordon,

när det används vid eldfara för brandväsendets räkning eller av

polis- eller tullpersonal, läkare, barnmorska eller veterinär i brådskande

yrkesutövning.

Enligt 61 § 5 mom. VTF får väg befaras av polis- eller tullpersonal i

tjänsteutövning ävensom av läkare, barnmorska eller veterinär i och för

yrkesutövning, för sjuk persons forslande till läkare eller sjukvårdsanstalt

samt i andra därmed jämförliga trängande fall, utan hinder av att lokal

trafikföreskrift om förbud eller inskränkande föreskrifter när det gäller

att trafikera vägen hav meddelats.

Svenska landstingsförbundet har i skrivelse till Kungl. Maj:l den 26 september

1967 hemställt, att sjuksköterska skall likställas med barnmorska i

de hänseenden som anges i 61 § 5 mom. VTF. Distriktssköterskan representerar

för patienten ofta den sjukvårdskunniga person som snabbt kan

komma till hjälp och tillkallas också vid hastigt påkomna förlossningar.

Antalet distriktsbarnmorskor kommer att minska och förlossningarna centraliseras

till större sjukhus, vilket i högre grad än tidigare påkallar distriktssköterskans

medverkan. Undantagsbestämmelserna bör omfatta ocksa

sjuksköterska i sluten vård för de fall inkallande till tjänstgöring sker

med särskilt kort varsel exempelvis vid katastrofer av olika slag eller i andra

extraordinära situationer.

Över framställningen har efter remiss yttranden avgetts av rikspolisstyrelsen,

socialstyrelsen och statens trafiksäkerhetsverk. Socialstyrelsen tillstyrker

framställningen, medan rikspolisstyrelsen och trafiksäkerhetsverket

betonar vikten av en restriktiv bedömning i frågan och förordar bifall

till framställningen bara såvitt gäller distriktssköterska. Trafiksäkerhetsverket

tillägger, att verket inte motsätter sig motsvarande ändring i

56 § 5 mom. VTF.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1969

3.8 Parkering i T-korsningar m. m.

I avsnitt 2.1.1 har redogjorts för bestämmelserna i VTF om stannande

och uppställning av fordon.

Stockholms stads gatukontor har i skrivelse till kommunikationsdepartementet

den 28 augusti 1969 framhållit vissa praktiska svårigheter med

anledning av förbuden mot stannande och uppställning vid vägkorsning i

49 § 2 mom. c och mot parkering på bro eller viadukt eller i vägport eller

trafiktunnel i 49 § 3 mom. e YTF. Vad särskilt gäller s. k. T-korsning

menar gatukontoret att korsningens utformning i fråga om vägbredd och

trafikföring kan vara sådan att stannande och uppställning kan tillåtas

utan att vare sig trafiksäkerhet eller framkomlighet eftersätts. När det

gäller förbudet i 49 § 3 mom. e kan tveksamhet uppstå rörande omfånget

av begreppen bro och viadukt med hänsyn till nutida konstruktioner vid

väg- och gatubyggande. Gatukontoret anser, att innebörden av dessa begrepp

bör fastställas i VTF och att trafiknämnd bör kunna dispensera från

båda slagen av förbud.

Trafiksäkerhetsverket har i remissyttrande över framställningen tillstyrkt,

att trafiknämnd ges möjlighet att meddela undantag när det gäller

T-korsningar från förbudet i 49 § 2 mom. c VTF. För att nå största möjliga

enhetlighet i tillämpningen av en sådan undantagsbestämmelse anser

verket det nödvändigt att närmare föreskrifter och anvisningar meddelas

.och anför att det torde få ankomma på verket att meddela dessa.

När det gäller förbudet i 49 § 3 mom. e VTF, såvitt gäller parkering på

bro eller viadukt, menar trafiksäkerhetsverket att det inte är praktiskt

möjligt att entydigt definiera begreppen. Verket anser det inte längre föreligga

några bärande skäl för att upprätthålla ett generellt parkeringsförbud

i dessa fall. Behovet av förbud att parkera på bro eller viadukt bör bedömas

från fall till fall. När förbud är nödvändigt, kan det meddelas genom lokal

trafikföreskrift.

Art. 23 i den nya internationella konventionen om vägtrafik innehåller

en rad förbud mot stannande och uppställning av fordon. Intet av dessa

hänför sig till bro eller viadukt. Genom nationell lagstiftning kan stannande

och uppställning av fordon förbjudas även i andra fall än dem som

angetts i Art. 23. I de pågående överläggningarna inom ECB har det inte

satts i fråga att införa något för bro eller viadukt speciellt förbud. Nordisk

vägtrafikkommitté har heller inte föreslagit något sådant förbud i sitt betänkande

med förslag till enhetliga nordiska vägtrafikregler.

3.9 Medicinska hinder för trafikkort

Enligt 27 § 1 mom. YTF är en förutsättning för att man skall få tjänstgöra

som förare av bil i yrkesmässig trafik att man innehar trafikkort. Om

prov för trafikkort ges bestämmelser i 27 § 2 mom. YTF. Provet skall ske

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

inför trafikinspektör eller bilinspektör. Vid anmälan till prov skall sökanden

förete, förutom körkort gällande för bil, bl. a. intyg av läkare. Intyget

skall innehålla redovisning av sökandens hälsotillstånd samt utlåtande, i

vad mån sökanden lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan nedsättning

av syn- eller hörselförmågan, som väsentligen minskar hans lämplighet

att tjänstgöra i yrkesmässig trafik som förare av sådan bil det är fråga

om. Närmare föreskrifter om läkarintygen finns i kungörelsen (1951: 787)

angående läkarintyg för erhållande av trafikkort.

Ansökan om trafikkort görs enligt 27 § 3 mom. YTF hos den länsstyrelse

som utfärdat körkortet för sökanden. Vid ansökan skall fogas bl. a. sådant

läkarintyg som nyss sagts. I de fall sökandens medicinska status utgör hinder

för utfärdande av trafikkort brukar länsstyrelsen, innan beslut meddelas

i anledning av ansökan, hänvisa vederbörande att söka dispens hos

Kungl. Maj :t från gällande krav rörande hälsotillstånd.

Ansökan om dispens ges i regel in till länsstyrelsen som, efter att ha

hört vederbörliga länsmyndigheter, överlämnar ärendet till Kungl. Maj :t

med eget utlåtande. Kungl. Maj :t inhämtar alltid socialstyrelsens yttrande

i fall där sådant inte föreligger. Kungl. Maj :t prövade under år 1968 sammanlagt

61 och har hittills under år 1969 prövat 67 sådana dispensansökningar.

Flertalet av dem gällde dispens för personer som led av diabetes,

njur- eller hjärtsjukdom, epilepsi eller syn- eller hörselskador. Kungl.

Maj :t har i samtliga fall följt socialstyrelsens förslag. I enlighet med förslag

av styrelsen har Kungl. Maj :t i vissa fall föreskrivit skyldighet för

sökanden att stå under fortlöpande läkarkontroll samt att före utgången

av viss tidsperiod inge läkarintyg om sitt hälsotillstånd till länsstyrelsen.

Föreligger medicinska hinder mot att trafikkort utfärdas är vederbörande

sålunda hänvisad till att söka dispens hos Kungl. Maj :t. Körkort får däremot

länsstyrelsen enligt 32 § 2 mom. första stycket VTF utfärda i de fall

och på de villkor som Kungl. Maj :t bestämmer, även om medicinska hinder

i och för sig föreligger. Som närmare framgår av 67 § VTK fordras i

samtliga fall i princip godkännande av socialstyrelsen. Socialstyrelsen skall

i vissa ärenden samråda med trafiksäkerhetsverket. Har särskilt villkor

föreskrivits för körkortets giltighet skall det enligt 68 § VTK anmärkas på

körkortet.

Departementsutredningen har i sin promemoria den 30 juni 1966, nr 69,

angående beslutanderätten i ärenden om dispens från vissa i YTF uppställda

krav för erhållande av trafikkort föreslagit, att länsstyrelsen skall få

samma befogenhet att utfärda trafikkort när medicinska hinder i och för

sig föreligger som den nu har när det gäller körkort.

Enligt utredningens mening är ärenden om dispens från de medicinska

förutsättningarna för att få trafikkort inte av den karaktär och vikt, att

beslutanderätten däri måste utövas av Kungl. Maj:t i första instans. Prövningen

avser främst att utröna vilken betydelse sökandens lyte, sjukdom

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

eller nedsatta syn- eller hörselförmåga kan ha från trafiksäkerhetssynpunkt.

Vid prövningen är alltså den medicinska bedömningen av helt avgörande

betydelse. Denna bedömning görs i första hand av den medicinska

expertisen. Om på grund av lyte särskilda anordningar behövs i fordonet

utreds detta av trafiksäkerhetsmyndigheterna. Det förekommer praktiskt

taget aldrig att Kungl. Maj :t avviker från vad dessa instanser föreslagit

och vid prövning av ärendena har numera en fast praxis utbildats. Förutsättningarna

för delegering av beslutanderätten synes därför goda.

Remissyttranden över promemorian har avgetts av rikspolisstyrelsen,

medicinalstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens biltrafiknämnd,

överståtliållarämbetet samt länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus

och Västernorrlands län. Länsstyrelserna har avlämnat yttranden från

vissa länsmyndigheter, polisdistrikt och organisationer.

Samtliga remissinstanser har lämnat utredningens förslag utan erinran.

4. Departementschefen

4.1 Ägaransvar för parkeringsförseelser m. m.

Bilismens fortlöpande kraftiga expansion har medfört, att långt gående

begränsningar i möjligheterna att ställa upp fordon för längre eller kortare

tid blivit nödvändiga. Det är väsentligt för framkomligheten, för möjligheterna

till snöröjning och gaturenhållning, med hänsyn till miljövården i

övrigt och inte minst av trafiksäkerhetsskäl, att gällande parkeringsbestämmelser

i trafiklagstiftningen och i lokala trafikföreskrifter respekteras.

Systemet med parkeringsbot, som infördes den 1 januari 1961 och som

sedan den 1 juli 1968 kan tillämpas i samtliga polisdistrikt, tillkom med

huvudsakligt syfte att i betydande utsträckning frikoppla polis- och åklagarmyndigheten

från befattning med parkeringsärendena. Det fanns anledning

räkna med att det starkt förenklade förfarandet också skulle göra övervakningen

effektivare och därmed leda till en bättre efterlevnad av bestämmelserna.

Utvecklingen har emellertid gått mot en kraftig ökning av antalet

parkeringsärenden, samtidigt som den relativa betalningsfrekvensen när det

gäller parkeringsbot sjunkit i snabb takt. Detta är mest markant för Stockholm,

där antalet utfärdade parkeringsanmärkningar åren 1964—1967 med

vissa variationer rörde sig om ca 40 000 per kvartal men fr. o. m. sista

kvartalet 1968 kommit upp till mellan 70 000 och 80 000, samtidigt som

betalningsfrekvensen successivt sjunkit från ca 75 % under de tre första

kvartalen år 1967 till 63,8, 59,9, 52,4 resp. 49,2 % under de fyra kvartalen

från den 1 juli 1968 till den 1 juli 1969. Under dessa fyra kvartal har

således i Stockholms polisdistrikt inemot hälften av över 300 000 anmaningar

att betala parkeringsbot inte efterkommits. För Göteborg är siffrorna på

betalningsfrekvensen under samma tid räknat per kvartal 80, 74,2, 68,3 resp.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

<57,2 %, medan år 1967 nära 90 % av anmärkningarna ledde till betalning.

Motsvarande tendens är i övrigt klart märkbar i praktiskt taget samtliga

polisdistrikt (sebilaga).

Varje parkeringsbot som inte betalas betyder förspillda kostnader och insatser

för det allmänna. Ärendena måste gå till utredning som om anmaning

att betala parkeringsbot inte utfärdats. Utredningen försvåras dessutom av

den tidsförlust som parkeringsbotsärendet orsakat. Det visar sig ofta omöjligt

att leda i bevis vem som gjort sig skyldig till den olagliga uppställningen.

Resultatet har blivit en fortlöpande ökning av antalet ärenden som måste

avskrivas.

Rikspolisstyrelsen hemställde mot denna bakgrund redan i oktober 1967

i en skrivelse till justitiedepartementet, vilken i denna del överlämnats till

kommunikationsdepartementet, att frågan om ett strikt ansvar för fordonsägare

i fråga om felaktig uppställning av fordon måtte tas upp till prövning.

Parkeringskommittén har från delvis andra utgångspunkter i sitt under

våren 1968 avlämnade betänkande Parkering kommit fram till att ett civilrättsligt

ägaransvar bör införas i viss utsträckning. Remissbehandlingen

av kommitténs betänkande och utvecklingen den senaste tiden visar, att

trafikanterna i ökande omfattning blir medvetna om och systematiskt utnyttjar

den möjlighet att undgå ansvar för parkeringsförseelser som det innebär

att förneka kännedom om vem som fört fordonet vid tiden för förseelsen.

En sådan utveckling är ägnad att minska respekten för trafikreglerna

över huvud taget och kan inte få fortgå. Det är nödvändigt att lösa denna

fråga utan att avvakta behandlingen av de förslag till reformer på parkeringsregleringens

område som parkeringskommittén i övrigt lagt fram.

Parkeringskommitténs förslag innebär i flera avseenden att kommunerna

får ökade skyldigheter men också ökat inflytande i fråga om parkeringsregleringen.

Det är främst mot den bakgrunden kommittén anser, att vissa

överträdelser av lokala parkeringsföreskrifter bör avkriminaliseras och

straffet ersättas med en avgift som skall betalas till kommunen och som

kommittén kallar kontrollavgift. Avgiftssystemet föreslås begränsat till uppställning

av fordon i strid mot lokal parkeringsföreskrift om begränsning

av uppställningstid eller om särskilt villkor för rätt att parkera. Anmaning

att betala kontrollavgift skall kunna utfärdas såväl av polisen som av kommunala

trafikvakter. Kommunen skall kräva ut avgifterna på civilrättslig

väg, dvs. vanligen genom betalningsföreläggande. En avkriminalisering måste

enligt kommittén med nödvändighet förenas med ett ägaransvar för

kontrollavgiftens erläggande. För att kommunen på ett snabbt och någorlunda

enkelt sätt skall kunna nå någon som är skyldig betala avgiften föreslås

att också den registrerade ägaren skall vara ansvarig för betalningen,

även om den faktiska äganderätten tillkommer annan. Tanken på ett straffrättsligt

ägaransvar avvisas. Kommittén har, i likhet med den utredning på

vars förslag systemet med parkeringsbot infördes, inte funnit tillräckligt

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

starka skäl för att frångå tendensen i svensk rätt att så långt möjligt begränsa

arbetsgivar- och ägaransvaret.

Önskemålet att tillföra kommunerna intäkter som kompensation för

kommunala insatser när det gäller parkering bör enligt min mening inte

inverka på frågan om avkriminalisering av parkeringsförseelser. Om en sådan

kompensation är påkallad vid sidan av de parkeringsavgifter kommunerna

redan nu uppbär, måste den utgå efter bestämda grunder och inte bli

beroende på frekvensen av speciella slag av parkeringsöverträdelser. För den

principiella frågan om kompensation har det dessutom avgörande betydelse

vilken ställning som tas till kommitténs förslag i dess helhet.

Även om jag alltså inte nu kan förorda kommunala avgifter i stället för

straff, kan givetvis en avkriminalisering ändå övervägas. Ett system för uttagande

av statliga avgifter vid sidan av de handläggningsformer som redan

förekommer på området synes emellertid inte realistiskt. Från rikspolisstyrelsens

sida bedöms det vara från praktiska synpunkter uteslutet att ytterligare

komplicera rutinerna för databehandling och för bevakning de olika

systemen emellan genom att införa ännu ett förfarande för beivrande av

parkeringsförseelser. En avkriminalisering måste, om den skall genomföras,

omfatta alla överträdelser som kan beivras med parkeringsbot och innebära,

att det parkeringsbotssystem som nyligen satts i kraft för landet i

dess helhet avskaffas. Tillräckligt starka skäl för en sådan reform föreligger

inte. Jag vill tillägga, att ett system med civilrättsliga avgifter förutsätter,

oberoende av om staten eller kommun skall uppbära avgiften, ett

rationellt och effektivt indrivningsförfarande. Jag delar vissa remissinstansers

uppfattning, att en indrivning i vanlig civilrättslig ordning måste bli

administrativt orimligt betungande och sannolikt inte få tillräcklig effekt.

Om en avkriminalisering anses önskvärd måste den föregås av ytterligare

utredning och övervägas i ett större sammanhang, där också andra slag av

ordningsförseelser bör innefattas i bedömningen.

Vad som krävs nu är åtgärder som leder till att parkeringsbotssystemet,

som i sig visat sig vara en smidig och praktisk handläggningsform, kommer

att fungera på det sätt som varit avsett. Frågan om att införa ett ägaransvar

i sammanhanget förfaller inte i och med att förslaget om en avkriminalisering

avvisas. Flera remissinstanser har ansett, att ett straffrättsligt ägaransvar

bör införas. Med få undantag har i övrigt alla accepterat ett civilrättsligt

ägaransvar för betalning av en kontrollavgift. Jag är för min del inte

övertygad om att fordonsägarna måste antas reagera mera negativt mot ett

bötesförfarande än mot ett krav på avgift. Med kommitténs förslag skulle

anmaning att betala kontrollavgift ha utfärdats av samma personal som utfärdar

anmaning om parkeringsbot. Avgiftens storlek skulle i princip ha

motsvarat parkeringsboten. Någon anteckning i körkortsregistret av förseelser

som kan beivras med parkeringsbot sker inte. Bötesstraff till så högt

belopp som krävs för att bestämmelserna om bötesförvandling skall kunna

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1969

tillämpas torde inte annat än i undantagsfall förekomma beträffande de här

aktuella förseelserna. Jag vill också erinra om att på förslag av chefen för

justitiedepartementet eu utredning nyligen tillsatts i uttalat syfte att förvandlingsstraffet

skall slopas.

Frågan vilka principiella invändningar som kan göras mot ett straffansvar

för ägaren beror också av hur ansvaret utformas.

Några remissinstanser har förordat en möjlighet för ägaren att exculpera

sig pa motsvarande sätt som kan ske enligt de regler om ägaransvar som

redan gäller enligt VTF. Vad som åsyftas är att ägaren enligt dessa regler i

vissa fall kan bli fri från ansvar, om han visar att han gjort vad som ankommit

på honom för att hindra förseelsen eller, i ett annat fall, för att

hindra fordonets brukande. I dessa fall gäller det emellertid förhållanden —

för stor last, bristfällig utrustning etc. — som ägaren normalt har en reell

möjlighet att kontrollera innan färden påbörjas. Det måste också beaktas,

att regler av denna typ ställer särskilda krav på bevisning som medför att

ärendena kompliceras. Detta bör undvikas särskilt när det gäller ärenden

som förekommer i stor omfattning.

Ett strikt ansvar för ägaren ensam för enligt min mening för långt från

principen att straff bör drabba den som begått gärningen eller medverkat

till den. Det kan också befaras, att många förare blir mera benägna att

sätta sig över parkeringsföreskrifterna om det kan ske utan att de själva

drabbas av påföljd. Om å andra sidan ansvar föreskrivs för såväl ägare som

lörare maste ett stort antal parkeringsärenden fullföljas mot två personer.

Detta skulle på ett orimligt sätt öka arbetsbördan för polis, åklagare och

domstolar.

Enligt min mening bör ansvaret i första hand vila på föraren. Ägaransvaret

bör inträda, om det inte är utrett vem som var förare. Med en sådan

utformning av bestämmelsen blir något förfarande mot ägaren inte aktuellt,

om föraren är känd från början eller om det blir känt vem som var förare

sedan ärendet utretts i vanlig ordning. Ägaren kan, även sedan ett förfarande

inletts mot honom, gå fri, om han inte själv är skyldig till uppställningen

och om han, innan ärendet mot honom är slutligen avgjort, lämnar riktig

uppgift om vem som förde fordonet. Detsamma gäller givetvis, om sådan

^PPtpft kommer fram pa annat sätt under ärendets gång. Har å andra sidan

ägaren slutligen fällts till ansvar, är därmed frågan om ansvar för föraren

förfallen.

Jag vill betona att frågan huruvida ansvar skall utkrävas av föraren eller

ägai en inte kan väntas fa nagon större betydelse i tillämpningen. Den praktiska

effekten av en bestämmelse om subsidiärt ägaransvar bör enligt min

bedömning bli att parkeringsbot betalas i betydligt större omfattning än nu.

Denna effekt är så väsentlig att nå att de principiella betänkligheter som kan

hysas mot ett ägaransvar, utformat på angivet sätt, bör få vika.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

Jag föreslår alltså en bestämmelse av angivet innehåll som en lämplig och

nödvändig lösning i den situation som uppkommit. Den bör gälla alla brott

som kan beivras med parkeringsbot. Från dess tillämpning bör uppenbarligen

undantas det fall när omständigheterna gör det sannolikt att fordonet

var frånhänt ägaren genom brott.

Ägaransvaret bör drabba den faktiske ägaren. Skyldighet för säljaren att

till bilregistret anmäla övergång av äganderätt till fordon har hittills inte

förelegat och inträder först genom att förordningen (1969: 305) om ändring

i vägtrafikförordningen träder i kraft den 1 januari 1970. Det nuvarande

bilregistret är i hög grad missvisande i fråga om ägarredovisningen. Det

skulle med hänsyn till dessa förhållanden enligt min uppfattning vara orimligt

att grunda ett ägaransvar på uppgifterna i registret. Frågan om ansvar

för den registrerade ägaren kan komma i ett annat läge när de nya anmälningsreglerna

tillämpats en tid och ett nytt förbättrat bilregister införts.

De nya bestämmelserna om ägaransvar bör föras in i 67 och 68 §§ VTF.

I 70 § VTF finns bestämmelser för särskilda fall om vem som skall bära

det ansvar som redan gäller för ägare av motorfordon. Såvitt gäller fordon

som tillhör staten eller kommun, dödsbo eller konkursbo eller bolag, förening

eller annan juridisk person bör bestämmelserna äga motsvarande

tillämpning i fråga om det ägaransvar jag föreslår nu. Detsamma gäller enligt

min mening inte utan vidare det s. k. förmyndaransvaret enligt 70 § 2

mom. VTF.

Ansvar för förmyndare eller »annan laga målsman» kan som framgår närmare

av det tidigare anförda (avsnitt 2.1.3) inträda enligt VTF, när fordon

som ägs av omyndig brukas i bristfälligt skick eller i strid mot vissa bestämmelser

om registrering m. m. samt i vissa fall när föreskriven ansökan

eller anmälan som rör fordonet inte gjorts. Jag har förut (avsnitt 2.4) redovisat

en riksdagsskrivelse (1966: 151) varigenom en översyn begärts rörande

ändring i nuvarande regler om förmyndaransvar i VTF.

Bestämmelserna om förmyndaransvar har med vissa förändringar i fråga

om ansvarets omfattning gällt alltsedan tillkomsten av 1906 års automobiltrafikförordning.

De hade, jämte tidigare regler om hur ägaransvaret skall

bäras när det gäller juridisk person m. in., utmönstrats i det utredningsförslag

som låg till grund för nu gällande VTF. Departementschefen fann

(prop. 1951: 30 s. 259—260) emellertid uttryckliga bestämmelser påkallade.

Såvitt gäller förmyndaransvaret anfördes endast det skälet för dess bibehållande,

att tillämpningen av tidigare bestämmelser inte syntes ha medfört

någon olägenhet och att det därför knappast fanns någon egentlig anledning

att inte ta upp dem i VTF.

Remissbehandlingen av det ärende som föranledde riksdagsskrivelsen visar,

att reglerna om förmyndaransvar uppfattas som otidsenliga och vållar

inte obetydliga svårigheter såväl när det gäller tolkningen som med hänsyn

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

till att en strikt tillämpning visat sig leda till obilliga resultat. Jag anser

starka skäl tala mot att utsträcka förmyndaransvaret till den nya form av

ägaransvar som jag förordat i det föregående. Även om undantag kan göras

för dessa fall anser jag tiden mogen för att ta upp frågan om det berättigade

i att bibehålla systemet med förmyndaransvar i VTF över huvud taget. Samtidigt

måste motsvarande överväganden ske i fråga om de principiellt analoga

regler om förmyndaransvar som finns i mopedförordningen och i YTF.

När reglerna kom till för mer än sextio år sedan, torde det knappast annat

än i undantagsfall ha förekommit, att omyndiga hade egna motorfordon. I

vår tid torde det med fog kunna antas, att de flesta ungdomar som förfogar

över sådana fordon inte bara äger dem utan också har rätt att förvalta dem

med stöd av bestämmelserna i 9 kap. 3 § föräldrabalken. Det måste te sig

främmande mot bakgrunden av en modern uppfattning om förhållandet

mellan föräldrar och barn och med hänsyn till ungdomens växande självständighet

på alla områden, att föräldrarna i något avseende skall vara ansvariga

för tillsynen av fordonen. I vissa fall måste det anses helt orimligt.

Föräldrar och barn kan bo på olika håll eller föräldrarna kan vara tekniskt

helt obevandrade, medan sonen eller dottern i alla avseenden är kapabel att

bedöma om fordonet är i föreskrivet skick. När det gäller ansvaret för underlåten

registrering, underlåten ägaranmälan etc. bör det anmärkas, att varken

trafikförsäkringslagen eller automobilskatteförordningen innehåller någon

bestämmelse om ansvar för förmyndare för det fall försäkrings- resp. skatteplikt

inte uppfylls beträffande fordon som ägs av omyndig.

Enligt min bedömning måste de fall när förmyndaransvaret fyller en uppgift

med hänsyn till trafiksäkerheten numera vara fåtaliga. Dessa fall anser

jag inte motivera en särregel som inte torde ha någon motsvarighet inom

andra rättsområden. Den omyndige bör själv bära ägaransvaret för sitt fordon

i den mån han är straffinyndig.

När det gäller fordon som ägs av den som fyllt tjugo år men som förklarats

omyndig genom rättens beslut, kan bestämmelsen om förmyndaransvar

knappast antas ha någon praktisk betydelse. Slopas regeln i 70 § 2 mom.

VTF också i fråga om underårig som inte fyllt 15 år och därmed inte är

straffmyndig, innebär det visserligen att varken förar- eller ägaransvar kan

utkrävas t. ex. i fråga om i och för sig straffbar bristfällighet på cykel som

ägs av barn under 15 år. Det måste emellertid tas för givet att föräldrar och

andra vårdnadshavare har en mera direkt omsorg om så unga förares egen

säkerhet. Jag finner det för min del inte påkallat att detta inskärps genom

en straffbestämmelse. Vårdnadshavaren måste också vara medveten om att

han kan göras ansvarig för skada som barnet vållar om tillsynen brister.

Jag föreslår alltså, att bestämmelserna i fråga får utgå ur 70 § 2 mom.

VTF och 37 § 2 mom. YTF. 11 § första stycket mopedförordningen hänvisar

i fråga om bl. a. förmyndaransvaret till VTF och behöver inte ändras.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1969

4.2 Övriga frågor

Inför övergången till högertrafik genomfördes viktiga ändringar bl. a. i

trafikreglerna för gående. Det bestämdes i detta sammanhang att öve rgångsställe

i VTF:s mening skall anses föreligga bara om markering

har gjorts på körbanan genom målning eller på annat sätt. Definitionen

grundade sig på betänkandet med förslag till gemensam nordisk trafiklagstiftning.

Nordisk vägtrafikkommitté hade i sin tur en överenskommelse

inom den västeuropeiska transportministerkonferensen som grund för sitt

förslag.

Som jag redovisat förut (avsnitt 3.1) kan det numera anses internationellt

fastslaget, att reglerna om övergångsställe skall tillämpas också när

målning eller annan markering på körbanan inte finns men upplysningsmärke

för övergångsställe är uppsatt. En sådan bestämning av begreppet

har särskilda fördelar i vårt nordiska klimat, där körbanan ofta kan vara

täckt av is och snö. Det är därför enligt min mening motiverat att införa den

ändrade definitionen utan att avvakta den reform av vägtrafikreglerna som

förestår sedan de internationella och nordiska förhandlingarna avslutats.

Enligt de tillämpningsföreskrifter som gäller om utmärkning skall varje

övergångsställe f. n. vara markerat med såväl körbanemarkering som vägmärke.

Denna princip bör upprätthållas, även om enbart ett av alternativen

markering på vägbanan eller märke skall räcka för att övergångsställe skall

anses föreligga.

Det har framgått av den tidigare redogörelsen (avsnitt 3.2) att man på

såväl nordisk som europeisk nivå fattat preliminärt beslut som innebär att

förare av spar k stötting i princip skall likställas med gående och färdas

på vägens vänstra sida i körriktningen. Däremot skall sådan förare inte

ha samma rätt eller skyldighet som gående att använda gångbana.

En reform i enlighet med dessa riktlinjer har vid återkommande tillfällen

förordats i skrivelser till kommunikationsdepartementet och i riksdagen.

Jag finner starka skäl tala för att den genomförs redan nu. Till övriga kategorier

av trafikanter som enligt 38 § sista stycket VTF likställs med gående

bör alltså fogas sparkstöttingsförare. Till skillnad från gående bör förare av

sparkstötting, liksom skidåkare, i princip inte använda gångbana. Däremot

bör för båda dessa slag av trafikanter gälla, att cykelbana skall användas, om

sådan bana är inrättad, och att de annars skall färdas på yttersta delen av

vägen, dvs. i första hand på vägren, och därvid företrädesvis på vänster sida.

Föreskrifter som anger detta bör införas genom ändring av 60 § 5 mom.

VTF.

En annan sedan länge aktuell trafiksäkerhetsfråga när det gäller sådana

fordon är den om obligatorisk reflexanordning. Den bör kunna lösas på ett

tekniskt tillfredsställande sätt, om sparkstöttingarna förs mot trafikrikt
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1969

ningen i övrigt. En sådan utrustningsföreskrift bör tas upp i kapitlet om

fordons beskaffenhet och utrustning i VTF. Trafiksäkerhetsverket kan med

stöd av 73 § VTF och 1 § VTIv meddela närmare bestämmelser om reflexanordningen.

Föreskriften i 10 § 6 mom. VTF att gällande besiktningsinstrument

eller typintyg alltid skall medföras vid färd är — utom när det gäller

lastbil — närmast motiverad av att handlingen i vissa fall skall förses med

anteckningar i samband med den årliga kontrollbesiktningen och måste

kunna kontrolleras vid trafikövervakningen.

Den förut redovisade (avsnitt 3.3.1) framställningen om undantag för

traktorer från denna regel grundar sig på att det nyss angivna skälet inte

föreligger i fråga om dessa fordon och att deras beskaffenhet och användningen

av dem gör att det möter praktiska svårigheter att följa bestämmelsen.

Det traktorbeskattningssystem som nyligen har beslutats aktualiserar frågan

också för motorredskap som skall registreras enligt de nya reglerna.

För kontrollen av vilken skatteklass fordonen tillhör fyller besiktningsinstrumenten

och typintygen ingen uppgift, eftersom det inte funnits påkallat

att föreskriva att ägarexemplaret av handlingen skall företes för anteckning,

om skatteklassen ändras. I stället har vidtagits sådana åtgärder att klasstillhörigheten

i skattehänseende alltid kan kontrolleras på skattekvittot.

Jag finner det motiverat att traktor och motorredskap jämte släpfordon

som dras av sådant fordon undantas från tillämpning av bestämmelsen i

10 § 6 mom. VTF.

I sammanhanget föreslår jag en straffbestämmelse i anslutning till den

föreskrift som infördes i 21 § 2 mom. e VTF samtidigt med att bl. a. traktorskatteförordningen

antogs. Enligt denna föreskrift skall skylt på släplordon

utvisa till vilken typ av dragfordon släpfordonet får kopplas enligt besiktningsinstrument

eller typintyg. Föreskriften bör straffsanktioneras genom

en ändring i 65 § 6 mom. VTF.

När det gäller besiktningsinstrument har vidare (avsnitt 3.3.2) trafiksäkerhetsverket

begärt, att i fråga om fordon som staten eller kommun förvärvat

enligt bestämmelserna i lagen om flyttning av fordon i vissa fall undantag

skall medges från de i 14 § 1 mom. första stycket VTF uppställda

villkoren för att besiktningsinstrument skall få utfärdas. Det rör sig i dessa

fall ofta om fordon som berövats alla detaljer som gör en identifiering möjlig.

Det kan därför inte, när fordonen inställs till besiktning för ny registrering,

förebringas någon utredning vare sig om deras registreringsförhållanden

eller om tidigare in- eller utförsel eller förtullning. Det begärda

undantaget är uppenbart påkallat och bör anges i anslutning till bestämmelsen

i övrigt. Föreskrifter om skyldighet att styrka att det är fråga om s. k.

flyttningsbilar, när undantag begärs, kan tas in i VTK.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr låO år 1969

När riksdagen i prop. 1963: 196 förelädes förslaget om speciella lättnader

i fråga om registrering, skatt och tullavgifter för s. k. exportvagn förelåg

inte något praktiskt behov av särskilda regler annat än i fråga om personbilar.

Den framställning som nu gjorts om motsvarande bestämmelser

också för motorcyklar (avsnitt 3.4) har inte mött någon erinran vid remissbehandlingen.

Jag föreslår att den bifalls och att 11 § 3 mom. VTF ändras

i enlighet därmed. Avfattningen av 18 § antomobilskatteförordningen, 11 §

tulltaxeringsförordningen och 1 § förordningen om frihet från införselavgift

i vissa fall är redan nn sådan, att bestämmelserna inte behöver ändras för att

samma lättnader som gäller i fråga om personbil skall kunna medges utomlands

bosatt person som förvärvar motorcykel för tillfälligt bruk i Sverige.

Om riksdagen inte har något att erinra mot förslaget, ämnar jag senare föreslå

Kungl. Maj :t de ändringar som behövs i exportvagnskungörelsen och

andra bestämmelser som Kungl. Maj :t meddelar.

De förslag över vilka begärdes riksdagens yttrande i prop. 1967: 55 och

som grundade sig på bilförarutredningens betänkande var, som angavs i propositionen,

inte avsedda att genomföras förrän i samband med den körkortsreform

som förutsatts bli resultatet av körkortsutredningens arbete.

Då arbetet i körkortsutredningen visat sig vara komplicerat och tidskrävande

bar jag övervägt om det är motiverat att redan nu genomföra något av

de förslag som riksdagen i princip redan har godtagit. De flesta förslagen

hänger emellertid intimt samman med vad som kan komma att beslutas i

samband med körkortsreformen. Detta gäller inte den föreslagna ändring av

30 § 1 mom. 3 VTF som innebär att den som utövar uppsikt vid övningsk

örning inte skall behöva följa med eleven i fordonet när körningen äger

rum inom särskild för ändamålet godkänd körgård. För att detta enligt min

mening fullt godtagbara och praktiska tillvägagångssätt skall få tillämpas

i trafikskolor som har körgård fordras nu beslut av Kungl. Maj :t efter ansökan

om dispens i varje särskilt fall. Som jag förut (avsnitt 3.5) anmärkt har

samtliga dispensansökningar hittills beviljats. Departementsutredningen har,

från sin utgångspunkt att framlägga förslag till decentralisering av ärenden

där Kungl. Maj ds prövning inte är påkallad, förordat den föreslagna ändringen

i VTF.

Jag föreslår att ändringen genomförs. För att förfarandet skall få tillämpas

bör krävas att trafiksäkerhetsverket godkänt anläggningen för ändamålet

och att de föreskrifter följs som verket meddelar om sådan körning.

Trafiksäkerhetsverket kan exempelvis ange vilka slag av fordon som får användas

och bur många fordon, som samtidigt får vara i bruk inom körgården.

Blått s. k. roterande ljus på utryckningsfordon förekommer

i enlighet med en internationell inom ECE beslutad rekommendation i en

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1969

rad länder i Europa, bland dem Danmark, Finland, Norge, England, Holland,

Schweiz, Västtyskland och Österrike.

Rikspolisstyrelsen anser en övergång från rött till blått utryckningsljus

på polisväsendets fordon i Sverige angelägen för att internationell enhetlighet

skall nås. Roterande ljus är överlägset det fasta och bör föreskrivas

utom beträffande motorcyklar som bör ha blinkande ljns. Statens vägverk

— yttrandet avgavs innan trafiksäkerhetsverket inrättats — har tillstyrkt

rikspolisstyrelsens förslag utom såtillvida att de nya bestämmelserna enligt

verkets mening bör omfatta alla slag av utryckningsfordon.

Som framgår av den tidigare redogörelsen (avsnitt 3.6) har frågan inte

lösts i den nya konventionen om vägtrafikregler. Något försök till överenskommelse

har inte gjorts i det fortsatta arbetet på en utbyggnad av konventionen

med giltighet för de europeiska länderna. Det har emellertid slagits

fast, att rött ljus inte får visas framåt på något fordon förutom utryckningsfordon.

Vidare har i alla andra sammanhang principen upprätthållits att

rött blinkande sken i trafiken skall vara ett tecken på skyldighet att stanna.

Med hänsyn särskilt till bestämmelserna i våra nordiska grannländer

anser jag det berättigat att införa det blå ljuset också i Sverige. Reformen

bör enligt min mening avse alla slag av utryckningsfordon.

Även om det med hänsyn till att de nödvändiga anordningarna redan förekommer

utomlands inte torde möta större problem vare sig tekniskt eller

ekonomiskt att anskaffa den nya utrustningen, anser jag det motiverat att,

som rikspolisstyrelsen föreslagit, medge en ettårig övergångstid.

På den konferens jag för en tid sedan anordnade rörande bl. a. behovet av

särskild utbildning för förare av utryckningsfordon framhöll alla berörda

parter att det mycket sällan är sakligt motiverat att förarna utnyttjar den

möjlighet författningarna ger att överskrida gällande hastighetsgränser.

En restriktiv bedömning av framställningar från företrädare

för olika yrkeskategorier att få jämställas med utryckningsförare

när det gäller eftergift från skyldigheten att följa hastighetsbestämmelserna

är från alla synpunkter motiverad.

Jag anser ändå att framställningen från Svenska landstingsförbundet på

de skäl som anförts av förbundet (avsnitt 3.7) bör bifallas såvitt gäller distriktssköterska.

Liksom rikspolisstyrelsen och trafiksäkerhetsverket anser

jag ett motsvarande generellt undantag i fråga om sköterska i sluten vård

inte böra komma i fråga. Förutom de yrkade ändringarna i 61 § 5 mom. VTF

bör motsvarande ändring ske i 56 § 5 mom. VTF.

Enligt 49 § 2 mom. c VTF är det förbjudet att stanna eller ställa upp fordon

vid vägkorsning inom 10 meter från korsande körbanas närmaste ytterkant.

Enligt 49 § 3 mom. e är det förbjudet att parkera bl. a. på bro eller

viadukt.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr IkO år 1969

Trafiksäkerhetsverket har vitsordat uppgifterna i framställningen från

gatukontoret i Stockholm (avsnitt 3.8) att det generella förbud som rör

stannande och uppställning vid vägkorsning i vissa fall kan te sig orimligt i

s. k. T-korsningar. Verket har därför tillstyrkt att trafiknämnd ges

befogenhet att meddela undantag från bestämmelsen genom lokal trafikföreskrift.

Jag förordar förslaget och föreslår att 49 och 61 §§ VTF ändras i enlighet

härmed. Trafiksäkerhetsverket har enligt 61 § 1 mom. sista stycket

VTF att meddela allmänna föreskrifter och anvisningar om lokala trafikföreskrifter

av detta slag. Genom sådana föreskrifter eller anvisningar kan

trafiknämnderna få de riktlinjer för bedömningen som kan vara önskvärda.

Gatukontorets uppfattning att begreppen bro och viadukt bör definieras i

VTF delas däremot inte av trafiksäkerhetsverket som anser en entydig definition

inte vara möjlig. I stället för en sådan definition och en bestämmelse

som ger trafiknämnd möjlighet att meddela undantag från förbudet att parkera

på bro eller viadukt förordar verket att detta förbud hävs, så att rätten

att parkera på sådana platser blir beroende på lokal trafikföreskrift efter

trafiknämndens prövning från fall till fall.

Något generellt förbud mot parkering på bro eller viadukt finns inte i den

nya internationella vägtrafikkonventionen och inte heller i Nordisk vägtrafikkommittés

förslag till gemensamma nordiska trafikregler. Frågan om

ett sådant förbud har inte heller varit aktuell i de fortsatta internationella

eller nordiska förhandlingarna om vägtrafikregler. Nutida konstruktioner

av broar och viadukter kan uppenbarligen i många fall vara sådana att parkering

kan tillåtas utan att trafiksäkerhet och framkomlighet eftersätts. Jag

anser att förbudet såvitt gäller bro och viadukt kan utgå ur 49 § 3 mom. e

VTF i enlighet med vad trafiksäkerhetsverket förordat.

Enligt gällande bestämmelser kan länsstyrelsen under vissa förutsättningar

utfärda körkort oaktat medicinska hinder för ett utfärdande i och

för sig föreligger. Någon motsvarande befogenhet när det gäller trafikkort

finns inte. Departementsutredningen har föreslagit, att länsstyrelsen

får samma befogenhet i fråga om trafikkort (avsnitt 3.9).

Som utredningen framhållit är dispensprövningen knappast av den karaktären

att beslutanderätten bör utövas av Kungl. Maj :t i första instans. Avgörande

för besluten måste genomgående vara den medicinska och i vissa

fall, när det gäller särskild utrustning på fordon, den trafiksäkerhetstekniska

bedömningen. Ges reglerna om dispensprövningen när det gäller trafikkort

i huvudsak samma utformning som motsvarande bestämmelser för

körkort, torde någon invändning mot en decentralisering av beslutanderätten

till länsstyrelserna inte kunna göras. Jag förordar alltså ett tillägg till

27 § 3 mom. YTF motsvarande 32 § 2 mom. första stycket sista punkten

VTF. Jag ämnar om förslaget godtas föreslå Kungl. Maj :t att genom särskild

kungörelse meddela föreskrifter som d huvudsak överensstämmer med bestämmelserna

i 67 § 1—5 mom. och 68 § VTK.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris proposition nr 140 år 1969

45

5. Hemställan

I enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upprättats

förslag till

1) kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648),

2) kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m.

Jag hemställer att Kungl. Maj:t genom proposition inhämtar riksdagens

yttrande över förslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr IkO år 1969

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll............................. 1

Förslag till kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648) 2

Förslag till kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående

yrkesmässig automobiltrafik m. m............................... 9

1 Inledning .......................................... 10

2 Ägaransvar för parkeringsförseelser m. m............... 12

2.1 Nuvarande ordning.................................. 12

2.1.1 Bestämmelser om stannande och uppställning.......... 12

2.1.2 Beivrandet av förseelser mot bestämmelserna .......... 14

2.1.3 Ägaransvar i trafikförfattningarna.................... 15

2.2 Parkeringskommittén................................ 16

2.3 Remissyttrandena................................... 19

2.4 Riksdagens skrivelse om förmyndaransvaret........... 22

3 Övriga frågor....................................... 23

3.1 övergångsställe ..................................... 23

3.2 Sparkstötting....................................... 23

3.3 Vissa frågor om besiktningsinstrument ................ 25

3.3.1 Undantag från 10 § 6 mom. VTF...................... 25

3.3.2 Undantag från 14 § 1 mom. första stycket VTF.......... 25

3.4 Exportvagn ........................................ 26

3.5 övningskörning inom kör gård ........................ 28

3.6 Ljus på utryckningsfordon........................... 29

3.7 Undantag för vissa fordon från hastighetsbestämmelser

m. ............................................. 31

3.8 Parkering, i T-korsningar in. m........................ 32

3.9 Medicinska hinder för trafikkort...................... 32

4 Departementschefen................................. 34

4.1 Ägaransvar för parkeringsförseelser m. m............... 34

4.2 Övriga frågor....................................... 40

5 Hemställan......................................... 45

Bilaga......................................................... 47

opaginerad Kontrollera mot PDF

MARCUS BOKTR. STHLM ‘960 690528

Statistik parkeringsbot

Län, polisdistrikt

3:e kvartalet 1968

4:e kvartalet 1968

l:a kvartalet 1969

2:a kvartalet 1969

Antal

Antal

% be-

Antal

Antal

% be-

Antal

Antal

% be-

Antal

Antal

% be-

utfär-

betalda

talda1

utfär-

betalda

talda1

utfär-

betalda

talda1

utfär-

betalda

talda1

dade

dade

dade

dade

Stockholms polisdistrikt

73 261

45 691

63,8

79 230

46 498

59,9

79 805

40 587

52,4

74 862

35 732

49,2

Stockholms

län

6 130

4 697

77,8

9 943

7 299

74,9

9 287

6 297

69,4

6 814

4 437

67,3

LTppsala

»

3 011

2 500

85,0

4,141

3 426

83,8

3 764

2 841

78,3

2 854

2 135

76,5

Södermanlands

»

2 971

2 621

89,8

4 060

3 480

87,1

3 402

2 785

83,8

3 400

2 671

81,7

Östergötlands

»

2 121

1 888

89,3

4 697

4 095

87,5

4 464

3 790

85,4

2 806

2 364

84,9

Jönköpings

»

1 988

1 793

91,1

2 525

2 150

86,0

2 412

2 000

83,9

1 827

1 478

82,2

Kronobergs

»

1 068

966

91,8

1 216

1 117

91,9

1 027

880

86,3

852

725

85,6

Kalmar

»

1 449

1 314

91,4

1 857

1 646

88,7

2 263

1 927

85,5

1 365

1 153

85,0

Gotlands

»

107

84

78,5

229

196

86,0

167

146

87,4

162

122

75,3

Blekinge

»

711

643

90,7

1 207

1 059

88,3

746

620

83,9

424

354

83,7

Kristianstads

»

1 342

1 190

89,0

3 248

2 837

87,7

2 618

2 189

84,1

2 669

2 184

82,3

Malmöhus

»

17 532

14 723

84,8

19 592

15 674

81,0

18 924

14 180

76,1

15 713

11 318

73,5

Hallands

»

2 465

2 133

87,7

2 023

1 732

86,4

1 752

1 393

80,5

1 769

1 402

80,5

Göteborgs polisdistrikt

22 977

17 772

80,0

33 593

24 267

74,2

28 547

18 640

68,3

25 844

16 426

67,2

Gbg och Bohus

län

2 327

2 004

86,6

2 667

2 228

84,0

1 876

1 486

81,1

1 782

1 364

77,7

(utom Gbg pdt)

Älvsborgs

»

1 883

1 590

86,1

3 227

2 622

83,2

3 464

2 739

80,8

2 137

1 619

79,1

Skaraborgs

»

1 417

1 281

90,9

1 744

1 516

87,3

1 380

1 161

85,1

949

793

84,5

Värmlands

»

1 462

1 336

92,0

1 998

1 685

84,9

1 806

1 464

82,5

839

698

84,3

Örebro

»

4 120

3 761

92,1

5 621

4 908

88,2

5 000

4 155

85,2

3 220

2 559

82,3

Västmanlands

»

1 963

1 690

86,7

2 764

2 300

84,0

2 986

2 338

79,5

2 118

1 715

82,1

Kopparbergs

»

1 207

1 095

91,0

1 878

1 617

86,6

2 472

2 114

86,4

1 759

1 532

87,8

Gävleborgs

»

1 S74

1 582

85,6

3 205

2 640

83,1

1 789

1 364

76,8

1 608

1 228

77,4

Västernorrlands

»

1 895

1 651

88,9

2 941

2 430

83,7

2 296

1 863

83,0

1 464

1 136

79,6

Jämtlands

»

760

651

86,0

928

776

84,1

1 024

817

80,9

914

727

80,4

Västerbottens

»

1 901

1 785

94,5

2 023

1 793

89,5

1 919

1 684

88,5

1 429

1 233

87,6

Norrbottens

»

1 291

1 166

90,8

1 800

1 524

84,8

1 652

1 418

86,6

1 219

998

82,4

Hela riket

159 233

117 607

74,2

198 357

141 515

71,6

186 842

120 878

65,1

160 799

98 103

62,9

a

Avser % av antal utfärdade minus antal återl;allade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1969

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 3LU 1969:61 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen s. 1 i texten