Sök i Ratio Lex

Med förslag till särskilt olgcksfallsskydd för värnpliktiga m. fl

1969-10-30 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:154, Med förslag till särskilt olgcksfallsskydd för värnpliktiga m. fl

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1969

1

Nr 154

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till särskilt

olgcksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.; given Stockholms

slott den 30 oktober 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Sven Andersson

Propositionens innehåll

i propositionen föreslås ett särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga, vapenfria

tjänsteplikt^ och vissa civilförsvarspliktiga som skadas under

tj änstgöring.

Det särskilda olycksfallsskyddet skall utgå vid skada som medför bestående

arbetsoförmåga. Vid fullständig invaliditet utfaller en engångsersättning

med 150 000 kr. och vid partiell invaliditet ett i motsvarande mån

lägre belopp.

Reformen föreslås skola genomföras den 1 januari 1970 och avse även

skador som inträffat år 1969.

Statens kostnader för det särskilda militärskadeskyddet föreslås skola

bestridas från det under fjärde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget Vissa

ersättningar i anledning av skador vid militär verksamhet m. m. De årliga

kostnaderna beräknas till omkring 1,5 milj. kr.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 154

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1969

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 30 oktober 1969.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg,

Lidbom, Carlsson.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om särskilt

olgcksfallsskgdd för värnpliktiga m. fl. och anför.

Gällande bestämmelser

Särskilda regler om ersättning på grund av skada under militärtjänstgöring

eller motsvarande tjänstgöring har funnits sedan år 1909. De grundläggande

bestämmelserna om sådan ersättning finns nu i militärersättningsförordningen

(1950:261; omtryckt 1954:460, därefter ändrad 1955:

362, 1959:587, 1960: 181, 1962:409 och 1967:918). Bestämmelserna i förordningen

ansluter i flera viktiga hänseenden till lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring.

Värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga, vissa fast anställda underbefäl,

viss reservpersonal och frivillig personal har rätt till ersättning enligt militärersättningsförordningen.

Till den sistnämnda kategorin hör bl. a. hemvärnspersonal.

Militärersättningsförordningens bestämmelser innebär att ersättning utgår

för skada till följd av olycksfall under militärtjänstgöring. Med militärtjänstgöring

jämställs viss frivillig tjänstgöring och inskrivningsförrättningar.

I likhet med lagen om yrkesskadeförsäkring omfattar militärersättningsförordningen

inte bara skador under själva tjänstgöringen utan också

skador under vissa färder. Ersättning utgår sålunda enligt förordningen

för olycksfall under färd till tjänstgöring som skall påbörjas och under färd

från avslutad tjänstgöring liksom under färd i samband med permission och

fritid. Vidare ersätts skada som inträffat under vistelse i tjänstgöringslokal

eller inom tjänstgöringsområdet även om vederbörande inte tjänstgör vid

skadetillfället. Dessutom kan ersättning utgå för skador under uppehåll på

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1969 3

allmän plats inom tjänstgöringsorten eller den omgivning av orten där personalen

vanligen vistas under fritid.

Enligt militärersättningsförordningen ersätts av allmänna medel nödvändiga

kostnader för läkar-, tandläkar- eller sjukhusvård, för läkemedel samt

för resor. Den skadade kan vidare erhålla sjukpenning och livränta enligt

bestämmelser som i huvudsak motsvarar dem som gäller vid yrkesskador.

Militärersättningsförordningens bestämmelser i denna del innebär i huvudsak

följande.

Sjukpenning utgår om olycksfallet medfört sjukdom som förorsakat förlust

av arbetsförmågan eller nedsättning av den med minst hälften. Livränta

utgår efter sjukdomstiden om olycksfallet medfört bestående förlust

av arbetsförmågan eller nedsättning av den med minst en tiondel. Sjukpenning

kan kompletteras med barntillägg och vårdbidrag. Även livränta

kan kompletteras med vårdbidrag. Sjukpenning, barntillägg, livränta och

vårdbidrag utgår i regel inte så länge anställningen eller tjänstgöringen varar.

Vid dödsfall utgår begravningshjälp och enligt vissa särskilda regler

livränta till efterlevande.

Storleken av de belopp med vilka sjukpenning och livränta skall utgå är

beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst. En maximigräns finns såtillvida

att arbetsförtjänsten inte får beaktas i den män den överstiger fem

gånger basbeloppet vid skadeårets ingång enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring. Basbeloppet är f. n. 6 000 kr. För den som blivit skadad under

värnpliktstjänstgöring finns fastställt ett minimibelopp som är högre än

det belopp som gäller vid yrkesskador. Den årliga arbetsförtjänsten får i sådant

fall nämligen inte beräknas till lägre belopp än två och en halv gånger

basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

Sjukpenningens storlek bestäms av den sjukpenningklass till vilken den

skadade hör med hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst. Sjukpenningklasserna

och sjukpenningbeloppen är desamma som i sjukpenningtabellen i 3

kap. 4 § lagen om allmän försäkring. Eftersom den arbetsförtjänst som beaktas

enligt militärersättningsförordningen är maximerad, utnyttjas tabellen

endast till den del som den faller under det för skadeåret gällande inkomsttaket.

Av 4 kap. 5 § lagen om allmän försäkring framgår emellertid

att sjukpenning enligt lagen utges i den mån beloppet överstiger sjukpenning

enligt militärersättningsförordningen. Den som är sjukförsäkrad och

placerad i högre sjukpenningklass enligt lagen om allmän försäkring än

som täcks av inkomsttaket i militärersättningsförordningen får därför alltid

den högre sjukpenning som han är berättigad till enligt lagen om allmän

försäkring.

Livränta till skadad beräknas på grundval av ett s. k. ersättningsunderlag

som står i relation till arbetsförtjänsten. Livräntan utgår med viss del av ersättningsunderlaget.

Vid total förlust av arbetsförmågan utgår livränta med

elva tolftedelar av ersättningsunderlaget. Har arbetsförmågan nedsatts med

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 154

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:is proposition nr 154 år 1969

minst tre tiondelar reduceras livräntan med en mot graden av nedsättningen

svarande del av ersättningsunderlaget minskad med en tolftedel av detta.

Vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än tre tiondelar utgår livränta

med den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget, som svarar

mot graden av nedsättningen. Som förut sagts utgår inte livränta om arbetsförmågan

nedsatts med mindre än en tiondel.

Från ersättning som utges enligt militärersättningsförordningen dras

med vissa undantag och enligt särskilda regler av avlöning, pension eller

annan ersättning som inte avses i förordningen men som utgår av statsmedel

och som helt eller delvis utgör understöd på grund av skadan. Detsamma

gäller likartat understöd som utgår från kassa eller pensionsinrättning

som understöds av statsmedel.

Ersättning enligt militärersättningsförordningen utgår även om någon

skadats genom vårdslöshet eller själv orsakat skadan, dock inte om han

skadat sig med avsikt. Ersättningen får inte krävas tillbaka av den som är

skyldig alt betala skadestånd till den ersältningsberättigade.

Enligt förordningen (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, utgår ersättning av statsmedel

om någon till följd av olycksfall eller sådan skadlig inverkan av

tjänstgöringen som avses i 6 § lagen om yrkesskadeförsäkring drabbas av

skada under tjänstgöring i civilförsvaret. Med sådan tjänstgöring jämställs

utbildning eller övning för civilförsvarstjänstgöring samt inställelse

för inskrivning i civilförsvaret. Ersättningsbestämmelserna följer i stort

sett bestämmelserna i yrkesskadeförsäkringslagen. Ersättning enligt förordningen

utgår inte i anledning av skada som ersätts enligt nyssnämnda

lag.

Vid sidan av militärersättningsförordningen och förordningen om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,

gäller lagen om allmän försäkring. Regler om samordning av pension

enligt nämnda lag med livränta enligt militärersättningsförordningen eller

motsvarande bestämmelser för civilförsvaret finns i 17 kap. 2 § lagen om

allmän försäkring.

I detta sammanhang bör också nämnas att värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga,

vissa cmlförsvarspliktiga och viss frivillig personal sedan år 1963

har samma grupplivförsäkringsskydd vid dödsfall som arbetstagare i statens

tjänst. Staten är försäkringsgivare och premiebetalningen anses ske

genom att tjänstgöringen fullgörs. Försäkringen utfaller med ett högsta

grundbelopp om 31 500 kr. till efterlevande maka och med tilläggsbelopp

om högst 9 000 kr. för varje barn. Bestämmelser om grupplivförsäkringen

finns i kungörelsen (1963: 243) angående grupplivförsäkring åt värnpliktiga

m. fl.

Som framgår av redogörelsen för bestämmelserna i militärersättningsförordningen

och motsvarande bestämmelser för civilförsvaret får den ska
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 15b år 1969 5

dade vanligen inte ersättning som fullt motsvarar hans förlorade arbetsförtjänst.

Bestämmelserna medger inte heller ersättning för s. k. ideell skada,

dvs. för sveda och värk samt lyte eller annät stadigvarande men.

För återstående förlust av arbetsförtjänst och för utfående av ersättning

för ideell skada är den skadade hänvisad att försöka få ersättning enligt allmänna

slcadeståndsrättsliga regler av den som kan vara skadeståndsskyldig

mot honom. En värnpliktig kan i regel få ut sådant skadestånd bara om

skadan orsakats av annan person med avsikt eller av oaktsamliet. Staten är

jämte den vållande skadeståndsskyldig i regel bara om denne var befäl

eller hade en uppgift som var särskilt ansvarsfull från risksynpunkt. Rätten

att få ut ersättning enligt vanliga skadeståndsregler kan alltså vara utan

värde om staten inte är medansvarig för skadeståndet och den som svarar

för skadan inte har ekonomiska möjligheter att betala skadestånd. Strikt

ansvar för staten, dvs. ansvar oberoende av om vållande föreligger, erkänns

i rättspraxis i mycket begränsad omfattning och då i huvudsak endast i fråga

om särskilt farlig militär verksamhet.

Ersättningsärenden enligt militärersättningsförordningen och motsvarande

bestämmelser för civilförsvaret avgörs med vissa undantag av riksförsäkringsverket.

Det övervägande antalet ärenden om ersättning utanför

militärersättningsförordningen för personskada som hänför sig till verksamhet

inom försvaret avgörs i administrativ väg. Försvarets civilförvaltning

handlägger huvuddelen av dessa ärenden enligt bemyndigande av

Kungl. Maj it. 1 ärendena inhämtar civilförvaltningen regelmässigt yttrande

från en särskild nämnd, försvarets skaderegleringsnämnd, vars ledamöter

och suppleanter har domarkompetens.

Kostnader för ersättningar enligt militärersättningsförordningen och för

skadestånd i anledning av verksamhet inom försvaret bestrids från fjärde

huvudtitelns anslag Ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring m. m. resp. Vissa ersättningar i anledning av skador Vid

militär verksamhet m. m. Ett fåtal, i regel livsvariga livräntor bestrids från

inkomsttiteln Pensionsmedel m. in.

Tidigare förslag

Frågan om vidgat skydd för personal som skadas under militärtjänstgöring''

har under de senaste årtiondena flera gånger behandlats av riksdagen

och olika statliga utredningar.

I motioner till 1954 års riksdag (I: 152 och II: 448) hemställdes om utredning

och förslag till vidgat skydd för personal i militärtjänst också när

det gällde ekonomiska följder av olyckshändelser och sjukdomar under

tjänstgöringen. Andra lagutskottet (2LU 46) avstyrkte utredningsyrkandet

men ansåg att nuvarande praxis angående skadestånd utöver militärersättningsförordningen

kunde inge betänkligheter. Enligt utskottet borde

man överväga möjligheterna att vidga området för statens skadeståndsan
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Knngl. Maj.ts proposition nr 154 år 1969

svar mot värnpliktig. Ett sådant övervägande krävde emellertid ingående

utredning och utskottet var inte berett att ta ställning till på vilket sätt eller

i vilken omfattning ändringar kunde genomföras. Utskottet hemställde att

motionerna inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll

utskottets hemställan.

Kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar avlämnade år

1958 betänkande med förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet

(SOU 1958: 43). Förslaget innebar hl. a. att strikt skadeståndsansvar för det

allmänna skulle lagfästas i vissa fall, bl. a. då det gällde militär övning av

särskilt farlig beskaffenhet. Emellertid föreslogs dessa regler inte bli tilllämpliga

till förmån för den som själv deltagit i övningen. För sådan personal

innebar förslaget ingen ändring i förhållande till gällande bestämmelser.

Kommittén hänvisade till att det allmänna borde i annan ordning kunna

reglera de ersättningar som bör utgå i dessa fall. Vidare fann kommittén det

ur rent författningsteknisk synpunkt uteslutet att vid sidan av militärersättningsförordningen

införa ett strikt skadeståndsansvar för staten till förmån

för samma personer som erhåller ersättning enligt förordningen.

b rågan behandlades också vid 1961 års riksdag. I två motioner till riksdagen

(I: 270 och II: 232) gjordes gällande att de bestämmelser som reglerar

ersättning för skador ådragna under militärtjänst var alltför begränsade.

Motionärerna hemställde därför att dessa regler gjordes till föremål

för grundlig översyn. Andra lagutskottet (2LU 60) ansåg inte anledning

finnas att frångå riksdagens tidigare uppfattning att skäl förelåg att vidga

området för statens skadeståndsansvar mot värnpliktig. Utskottet fann vidare,

med hänsyn till bl. a. ovissheten om förslag skulle läggas fram till lagstiftning

om det allmännas skadeståndsansvar, lämpligast att förbättringar

av ersättningarna för skador ådragna under militärtjänstgöring genomfördes

genom ändring av militärersättningsförordningens bestämmelser. För

sådana ändringar krävdes enligt utskottet ingående utredning, och utskottet

var inte berett att ta ställning till på vilket sätt och i vilken omfattningändringarna

kunde genomföras. I överensstämmelse med utskottets hemställan

gav riksdagen i skrivelse (358) Kungl. Maj :t till känna vad utskottet

anfört. Riksdagens skrivelse överlämnades samma år av Kungl. Maj:t till

yrkesskadeutredningen.

Också 1962 års försvarskommitté uppmärksammade frågan. Med hänvisning

till den översyn som skulle göras av yrkesskadeutredningen nöjde sig

dock försvarskommittén (SOU 1963: 5 s. 89) med att framhålla som angeläget

att vid yrkesskadeutredningens prövning övervägdes ett vidgat skadeståndsansvar

för staten mot värnpliktiga.

Slcadeståndskommittén lämnade år 1964 slutbetänkande med förslag till

lag med vissa bestämmelser om arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar

in. in. (SOU 1964:31). Enligt förslaget skulle det allmänna

ha s. k. principalansvar, bl. a. för personskador som värnpliktiga vållar var
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j:Is proposition nr 15b år 1969

7

andra under tjänstgöring. Förslag till lagstiftning med bestämmelser om

principalansvar är under beredning i justitiedepartementet.

I sitt betänkande Ersättning vid yrkesskada i statlig tjänst m. m. (Stencil

S 1966: 8) ansåg yrkesskadeutredningen, att det trots den allmänna försäkringens

kraftiga utbyggnad fortfarande var motiverat att de som ådrar sig

skador eller sjukdomar i samband med militärtjänstgöring är skyddade på i

princip samma sätt som de som utför förvärvsarbete. Militärskadeskyddet

borde därför byggas upp på samma sätt som yrkesskadeskyddet. Utredningen

berörde emellertid också det vid bl. a. 1961 års riksdag aktualiserade

spörsmålet om inte militärskadeskyddet borde byggas ut så att det vid alla

skador i samband med militärtjänst gavs full ersättning för den lidna skadan.

Enligt utredningens mening kunde det inte komma i fråga att genom socialförsäkringsanordningar,

där ersättning utgår oberoende av medvållande

från den skadelidandes sida, bereda full skadeersättning. Detta ansåg utredningen

vara möjligt endast skadeståndsvägen. Frågan om ändrade grunder

för det allmännas skadeståndsskyldighet låg emellertid utanför utredningens

uppdrag.

1965 års försvarsutredning tog liksom 1962 års försvarskommitté upp

frågan om det allmännas skyldigheter vid skador under militärtjänstgöring

(SOU 1968: 10 s. 171—172). Nuvarande regler var enligt försvarsutredningens

mening inte tillfredsställande. Utredningen framhöll som angeläget

att det övervägdes ett utökat skadeståndsansvar för staten mot värnpliktig

personal som skadas vid övning som på grund av sin omfattning eller

beskaffenhet innebär fara för personalen.

Departementschefen

Värnplikten, som utgör grunden för vårt försvar, är en medborgerlig

skyldighet. Värnpliktstjänstgöringen kräver personliga uppoffringar av vår

manliga befolkning, vilket får återverkningar även inom familj och samhälle.

Det är en obligatorisk tjänstgöring som redan i fred fullgörs av alla

kategorier av den manliga befolkningen. Den värnpliktige fullgör sin militärtjänstgöring

under förhållanden som avsevärt skiljer sig från hans vanliga

civila liv. Han har inte som den anställde möjlighet att förhandla om

sina förmåner. Vidare saknar han tillgång till och möjlighet att skaffa sig

de kollektiva trygghetsanordningar som finns på arbetsmarknaden. Samtidigt

medför de alltmer ökade kraven på användbarhet hos den enskilde soldaten

i ett modernt krig både i fråga om personlig färdighet och tjänstgöring

i förband inte bara särskilda påfrestningar för den värnpliktige utan också

risker för skador under övningar och annan utbildning.

Den ekonomiska kompensation som militärersättningsförordningen ger

vid sidan av övriga sociala trygghetsanordningar är av stor betydelse. Som

framgår av den tidigare redogörelsen för bestämmelserna i militärersättningsförordningen

får den som skadas under värnpliktstjänstgöring emel
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1969

lertid inte alltid ersättning som fullt ut motsvarar hans förlorade arbetsförtjänst.

Ersättning utgår inte heller för s. k. ideell skada, dvs. för sveda

och värk samt lyte eller annat stadigvarande men. I särskilda fall kan möjlighet

finnas att skadeståndsvägen få ut kompletterande ersättning av staten.

Staten är emellertid enligt gällande skadeståndsrättsliga regler inte alltid

ersättningsskyldig för en olycka som inträffat under värnpliktstjänstgöring.

Dessutom är förfarandet för prövning av ett skadeståndsanspråk ofta

tidsödande.

Frågan om att bereda de värnpliktiga tillfredsställande ersättning för

skador som de ådrar sig under sin tjänstgöring har sedan många år behandlats

i olika sammanhang utan att någon lämplig lösning kunnat nås. Från

riksdagens sida har upprepade gånger framställts önskemål om att statens

ansvar för de värnpliktiga skall utvidgas. Med hänsyn till vad jag nyss anfört

om värnpliktstjänstgöringens natur finns det särskild anledning att en

värnpliktig som skadas får gottgörelse efter generösa grunder. Det allmänna

bör lägga sig särskild vinn om att i möjlig mån kompensera dem som

drabbas av olycksfall under värnpliktstjänstgöring. Jag betraktar en reform

som ger de värnpliktiga ett förbättrat ekonomiskt skydd som synnerligen

angelägen. Detta skydd bör få formen av ett särskilt olycksfallsskydd. Det

bör omfatta inte bara värnpliktiga utan också vapenfria tjänstepliktiga och

vissa civilförsvarspliktiga som fullgör obligatorisk tjänstgöring.

När det gäller utformningen av det särskilda olycksfallsskyddet är en

möjlig lösning att staten genom lagstiftning åläggs ett strikt ansvar för militärskador

och motsvarande skador samt att ersättning utgår enligt gällande

skadeståndsregler. Delta alternativ innebär i princip att den skadade eller

hans efterlevande får full kompensation för inkomstbortfall samt ersättning

för sveda och värk och lyte eller annat stadigvarande men oberoende

av om någon är vållande till skadan eller ej. Enligt min mening bör man

emellertid inte nu genomföra en skadeståndsrättslig reform inom detta speciella

område som föregriper eller försvårar en kommande reformering av

gällande regelsystem om ersättning för personskada i allmänhet.

Det särskilda olycksfallsskyddet bör i stället utformas efter mönster av

det frivilliga kollektiva olycksfallsförsäkringssystem som regelmässigt förekommer

inom det civila arbetslivet. Skyddet bör emellertid regleras i offentligrättslig

ordning på samma sätt som det statliga förarskyddet. Med

denna principiella utgångspunkt föreslår jag att olycksfallsskyddet för värnpliktiga

m. fl. utformas enligt följande.

Olycksfallsskyddet bör gälla för skada till följd av olycksfall som värnpliktig

ådrar sig under värnpliktstjänstgöring eller motsvarande tjänstgöring.

Skyddet bör gälla även för skada till följd av olycksfall som vapenfri

tjänstepliktig ådrar sig under vapenfri tjänst och inskriven civilförsvarspliktig

under tjänstgöring i det allmänna civilförsvaret eller viss tjänstgö
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

y

Kungl. Maj.ts proposition nr 15k år 1969

ring vid krigsmakten. Begreppet olycksfallsskada bör ges samma innebörd

som i yrkesskadeförsäkringen. Olycksfallsskyddet bör omfatta skador som

inträffar under själva tjänstgöringen samt under inrycknings- och utryckningsresor

men inte skador som inträffar utanför förläggningen under ledighet

och fritid. För sådana skador finns inte anledning att utöka det allmänna

grundskydd som militärersättningsförordningen och motsvarande

bestämmelser för civilförsvaret samt annan socialförsäkring ger. Vid dödsfallsskador

får den statliga grupplivförsäkringen anses ge godtagbar ersättning.

Det särskilda olycksfallsskyddet bör vidare inte avse skada som inträffar

under tid då landet är i krig. Inte heller bör ersättning utgå till den

som skadat sig med uppsåt.

Ersättning på grund av del särskilda olycksfallsskyddet bör utgå vid bestående

arbetsoförmåga på grund av skadan. Vid fullständig invaliditet bör

till den skadade utgå ersättning med 150 000 kr. och vid partiell invaliditet

bör ett i motsvarande mån lägre belopp utgå. Ersättningsbeloppen föreslås

inte bli värdesäkrade utan bör i framtiden kunna ändras och anpassas till

det kollektiva olycksfallsförsäkringssystemet och det statliga förarskyddet.

I fråga om invaliditetsersättningen innehåller flertalet kollektiva olycksfallsförsäkringar

en definition av invaliditetsbegreppet och fastställda invaliditetsgrader

för mer allmänt förekommande kroppsskador. I förevarande

fall behövs inte motsvarande reglering. Som utgångspunkt för invaliditetsersättningen

på grund av det särskilda olycksfallsskyddet bör kunna tjäna

den invaliditetsbedömning som f. n. tillämpas inom militärersättningsförordningen.

Vid bestämmande av ersättningen bör skälig hänsyn kunna tas

till olägenheter av olika slag som skadan medfört för den skadade. Särskilda

omständigheter som graden av lyte eller annat stadigvarande men bör få inverka

på bedömningen. Eftersom invaliditetsersättning enligt militärersättningsförordningen

och motsvarande bestämmelser för civilförsvaret kan

prövas om vid väsentligt ändrade förhållanden, bör motsvarande möjlighet

finnas i fråga om höjning av redan fastställd ersättning från det särskilda

olycksfallsskyddet.

Det kollektiva olycksfallsförsäkringssystemet ger i vissa fall speciella

ersättningar vid invaliditet, nämligen rehabiliteringstillägg, bidrag till ökade

vårdkostnader och ersättning för proteser och andra hjälpmedel. Behovet

av sådana ersättningar är för nu ifrågavarande skadefall redan tillfredsställande

tillgodosett genom militärersättningsförordningen och andra anordningar

i samhällets regi. Med hänsyn härtill saknas anledning att låta

det särskilda olycksfallsskyddet inrymma någon motsvarighet.

Det särskilda olycksfallsskyddet bör inte samordnas med andra förmåner

av social natur som utgår av statsmedel vid invaliditet. Invaliditetsersättning

enligt kungörelsen (1969: 113) om statligt förarskydd bör dock

avräknas. Vidare bör i fall då staten är skadeståndsskyldig tillses att den

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr J5''i år 1969

sammanlagda ersättningen till den skadade i princip inte kommer att överstiga

vad som motsvarar fullt skadestånd. Därför bör vid utbetalning av ersättning

enligt olycksfallsskyddet förbehåll göras av innebörd att ersättningen

kan komma att avräknas från framtida skadestånd av staten. I övrigt

saknas anledning att i detta sammanhang lösa samordningsproblemen särskilt

för denna del av den statliga sektorn. Hur effektivt det sammanlagda

ekonomiska skyddet för en värnpliktig bör vara får tas upp i samband med

frågan om en generell lösning av enskilds rätt till ersättning för skada.

Ärenden som avser det särskilda olycksfallsskyddet bör handläggas av

försvarets civilförvaltning, den centrala förvaltningsmyndighet inom krigsmakten

som handhar en stor del av övrig skadereglering inom krigsmaktens

verksamhetsområde. Civilförvaltningen bör i alla nu avsedda ärenden vara

skyldig att höra försvarets skaderegleringsnämnd och riksförsäkringsverket.

Jag vill i detta sammanhang särskilt betona vikten av att invaliditetsersättningarna

fastställs så snabbt som omständigheterna medger det. Den

invaliditetsgrad som kan förutses bli bestående för framtiden bör i regel

kunna fastställas slutgiltigt senast sedan ett tillvänjningsår förflutit efter

det att den egentliga läkningsprocessen upphört. Skäligt förskott bör utbetalas

i de fall då invaliditetsgraden inte kan fastställas genast. Som förut

sagts bör fastställd slutlig ersättning för nedsatt arbetsförmåga kunna höjas

om arbetsförmågan försämras ytterligare i väsentlig mån till följd av skadan.

Den föreslagna reformen bör genomföras den 1 januari 1970 men avse

även skador som inträffat år 1969.

Kostnaderna för det särskilda olycksfallsskyddet kan bestridas från det

under fjärde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget Vissa ersättningar i

anledning av skador vid militär verksamhet in. m. Anslaget är för innevarande

budgetår uppfört med 2,6 milj. kr. Det är av naturliga skäl omöjligt

att med någon grad av exakthet ange kostnaderna för det föreslagna särskilda

olycksfallsskyddet. Enligt uppgift från riksförsäkringsverket bestämde

verket under åren 1963—1968 förstagångsersättning för invaliditet i genomsnittligt

70 fall årligen. Ersättningarna avsåg värnpliktiga och vapenfria

tjänstepliktiga som skadats under sådan tjänstgöring som är ersättningsgill

enligt militärersättningsförordningen. Ersättningarna inbegriper alltså även

vissa skador under ledighet och fritid. I fråga om civilförsvarspliktiga bestämde

verket under samma tid motsvarande ersättningar i endast ett fåtal

fall. Beträffande de förstagångsersättningar för invaliditet som bestämts år

1968 kan tilläggas att den genomsnittliga invaliditetsgraden enligt en grov

uppskattning utgjorde 30 %. Vid bedömande av kostnadsökningen bör beaktas

att det föreslagna olycksfallsskyddet medför den konsekvensen att skadeståndsersättningar

till värnpliktiga m. fl. torde minska i omfattning och

storlek samt att förekommande ersättning som utgår på grund av det statliga

förarskyddet skall avdragas från nu ifrågavarande ersättningsbelopp.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1869

Olycksfallsskyddet täcker inte heller skador utanför förläggningen under ledighet

och fritid. Med dessa utgångspunkter räknar jag med att de årliga

kostnaderna för det särskilda olycksfallsskyddet blir omkring 1,5 milj. kr.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t föreslår

riksdagen att godkänna de i det föregående föreslagna grunderna för

ett särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1969:89 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till särskilt olgcksfallsskydd för värnpliktiga m. fl., jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten