Med förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring
1969-03-07 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1969:37, Med förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring
Dokumentets text
Kungl. May.ts proposition nr 37 år 1969
1
Nr 37
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring; given Stockholms slott den 7 mars 1969.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring.
GUSTAF ADOLF
Sven Aspling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att kvinna skall få utföra förvärvsarbete under
tillhopa högst 30 dagar utan att rätten till tilläggssjukpenning i anledning
av barnsbörd för återstående ledighetstid därför går förlorad. I anslutning
härtill föreslås en kompletterande regel som avser kvinnor vars barn
vårdas på sjukhus.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1969.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 37
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring
Härigenom förordnas, att 3 kap. 13 § lagen den 25 maj 1962 om allmän
försäkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 kap.
13 §.
Även om----------
Sjukpenningen utgår tidigast från
och med den sextionde dagen före
den beräknade tidpunkten för nedkomsten
och senast från och med
förlossningsdagen så länge kvinnan
utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete,
dock högst för etthundraåttio
dagar. Från och med den
trettionde dagen efter förlossningsdagen
utgår sjukpenning endast om
kvinnan har eller på grund av sjukdom
är förhindrad att hava barnet
i sin vård.
- 1 kap. 4 §.
Sjukpenningen utgår tidigast från
och med den sextionde dagen före
den beräknade tidpunkten för nedkomsten
och senast från och med
förlossningsdagen. S jukpenningen
utgår endast för dag då kvinnan avhåller
sig från förvärvsarbete och
längst till etthundraåttionde dagen
efter förlossningsdagen eller efter
den tidigare dag då sjukpenningen
började utgå. Rätten till fortsatt
sjukpenning upphör, om kvinnan
under nämnda tid utför förvärvsarbete
under mer än trettio dagar. Därvid
medräknas ej dag då barnet åtnjuter
sjukhusvård.
Från och med den trettionde dagen
efter förlossningsdagen utgår
sjukpenning endast om kvinnan har
eller på grund av sjukdom är förhindrad
att hava barnet i sin vård.
Sjukpenning för — — —annat föranleda.
Till sjukpenning---ej barntillägg.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 21 februari
1969.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson,
Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i lagen
om allmän försäkring och anför.
Familjepolitiska kommittén1 har med anledning av riksdagsmotioner
som överlämnats till kommittén prövat vissa spörsmål rörande tilläggssjukpenning
vid barnsbörd. Kommittén har redovisat resultatet i en promemoria
kallad Avbrott i ledighet vid havandeskap m. m. (Stencil S 1968: 2). I promemorian
föreslås viss ändring i lagen om allmän försäkring. Förslaget
syftar till en uppmjukning av det gällande kravet på sammanhängande
ledighet för rätt till tilläggssjukpenning vid barnsbörd.
Promemorian har remissbehandlats. Yttranden över promemorian har
avgivits av socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, riksförsäkringsverket,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet
och Försäkringskasseförbundet. Försäkringskasseförbundet
har överlämnat yttranden från sexton av de tjugosju allmänna försäkringskassorna.
Gällande bestämmelser m. m.
Bestämmelser om en allmän och obligatorisk moderskapsförsäkring finns
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring2 (ändrad senast
1968:628). Moderskapsförsäkringen är anknuten till den allmänna sjuk
-
1 Ledamöter statssekreteraren Lars-Åke Åström, ordf., riksdagsledamoten Nils Carlshamre,
t.f. expeditionschefen Ingrid Hilding samt riksdagsledamöterna Gördis Hörnlund, Einar Larsson,
Lars Larsson och Ingemar Mundebo.
2 Lagen benämns i det följande AFL.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969
försäkringen och regleras jämte denna i 3 kap. nämnda lag. De förmåner
som utgår i anledning av barnsbörd är dels moderskapspenning (12 §), dels
tilläggssjukpenning (13 §).
Moderskapspenning utgår vid barnsbörd till varje kvinnlig försäkrad,
som är inskriven hos allmän försäkringskassa eller skulle ha varit inskriven
om hon fyllt 16 år. Moderskapspenningen utgör 1 080 kr. Vid flerbörd
tillkommer 540 kr. för varje barn utöver ett.
För att tilläggssjukpenning skall utgå krävs till en början att den försäkrade
är placerad i sjukpenningklass. Inplacering i sjukpenningklass
skall ske beträffande varje försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa
och som har en inkomst av förvärvsarbete (anställning eller
annat förvärvsarbete) om minst 1 800 kr. per år. Dessutom skall under
vissa förutsättningar inskriven kvinnlig försäkrad vara placerad i sjukpenningklass
även om hennes årsinkomst av förvärvsarbete inte uppgår
till 1 800 kr. (den s. k. hemmafruförsäkringen).
Sjukpenningklasserna är 21 till antalet. De som omfattas av hemmafruförsäkringen
är placerade i sjukpenningklass nr 1, där hel sjukpenning
utgör 6 kr. för dag. Inplaceringen i de övriga klasserna sker med hänsyn
till storleken av inkomsten av förvärvsarbete. Storleken av hel sjukpenning
i dessa klasser framgår av följande tabell.
Sjukpenningklass nr
Inkomsten av förvärvsarbete uppgår för år
Sjukpenning
per dag kr.
till kr.
men ej till kr.
2
1 800
2 600
6
3
2 600
3 400
7
4
3 400
4 200
8
5
4 200
5 000
9
6
5 000
5 800
10
7
5 800
6 800
12
8
6 800
8 400
14
9
8 400
10 200
16
10
10 200
12 000
19
11
12 000
14 000
22
12
14 000
16 000
25
13
16 000
18 000
28
14
18 000
21 000
31
15
21 000
24 000
34
16
24 000
27 000
37
17
27 000
30 000
40
18
30 000
33 000
43
19
33 000
36 000
46
20
36 000
39 000
49
21
39 000
—
52
Av sjukpenningbeloppet i varje klass utgör 6 kr. grundsjukpenning och
återstoden tilläggssjukpenning. Tilläggssjukpenningen är alltså lägst 1 kr.
och högst 46 kr. per dag. Sjukpenningen i klasserna 1 och 2 utgörs av
enbart grundsjukpenning.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969
En kvinna, som under minst 270 dagar i följd omedelbart före nedkomsten
eller den beräknade tiden för nedkomsten varit placerad i sjukpenningklass
3 eller i högre sjukpenningklass (årsinkomst av förvärvsarbete
minst 2 600 kr.) eller skulle ha varit placerad i sådan sjukpenningklass
om hon fyllt 16 år, är berättigad till tilläggssjukpenning om hon i anledning
av barnsbörden avhåller sig från förvärvsarbete. Tilläggssj ukpenningen
utgår tidigast fr. o. in. sextionde dagen före den beräknade tidpunkten
för nedkomsten och senast fr. o. m. förlossningsdagen så länge kvinnan
utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete, dock högst för 180 dagar.
Fr. o. m. den trettionde dagen efter förlossningsdagen utgår tilläggssjukpenning
i anledning av barnsbörd endast under förutsättning att kvinnan
har eller på grund av sjukdom är förhindrad att ha barnet i sin vård. Tillläggssjukpenning
på grund av barnsbörd är inte förenad med rätt till barntillägg.
Moderskapsförsäkringen finansieras liksom sjukförsäkringen i övrigt
genom sjukförsäkringsavgifter från de försäkrade, avgifter från arbetsgivarna
samt statsbidrag. Regler om finansieringen finns i 19 kap. AFL.
Förmånerna från moderskapsförsäkringen är skattefria.
Enligt en inom riksförsäkringsverket utförd undersökning av moderskapsförsäkringen
var hela antalet moderskapsfall som avslutats år 1967
ca 121 200. I ca 63 000 (52 %) av dessa fall uppbar modern tilläggssjukpenning.
Drygt 91 % av barnaföderskorna med tilläggssjukpenning uppbar
förmånen för mer än 150 dagar. Det genomsnittliga antalet dagar per moderskapsfall
med tilläggssjukpenning beräknades till 171.
På grund av s. k. arbetsgivarinträde kan tilläggssjukpenning vid barnsbörd
uppbäras av arbetsgivaren, som i stället utger havandeskapslön till
kvinnan. Arbetsgivarinträde tillämpas för huvudparten av statens anställda.
Havandeskapslönen i statlig tjänst utgår för samma tid som tilläggssjukpenning
vid barnsbörd och motsvarar i regel 89—92 % av den annars
utgående lönen. Skulle arbetstagaren avbryta havandeskapsledigheten och
åtaga sig förvärvsarbete kan havandeskapslönen fortfarande utgå, men
tilläggssjukpenning från försäkringskassan utbetalas då inte längre. Detta
drabbar emellertid staten och inte den anställda.
Löneförmåner vid havandeskap eller barnsbörd tillkommer även anställda
hos kommunerna och landstingen samt i viss utsträckning arbetstagare
inom den privata sektorn. Därvid tillämpas regelmässigt inte arbetsgivarinträde.
Från den utgående havandeskapslönen görs visst avdrag med
hänsyn till att arbetstagaren uppbär sjukpenningförmån.
Frågans tidigare behandling
En allmän och obligatorisk moderskapsförsäkring infördes i vårt land
genom lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp, som trädde
i kraft den 1 januari 1955 i samband med den då genomförda sjukförsäk1*
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 37
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969
ringsreformen. 1954 års lag innehöll bestämmelser om tilläggspenning
vid barnsbörd som i princip var utformade på samma sätt som de nu gällande
bestämmelserna om tilläggssjukpenning vid barnsbörd. Enligt nämnda
lag utgick dock tilläggspenning under högst 90 dagar. Kravet på att kvinnan
utan avbrott skulle avhålla sig från förvärvsarbete avsåg därför endast
denna tidsperiod.
Socialförsäkringsutredningen, vars betänkande »Moderskapsförsäkring
in. m.» (SOU 1954: 4) låg till grund för prop. 1954: 144 med förslag till lagom
moderskapshjälp, förordade att den ekonomiska hjälpen vid havandeskap
och barnsbörd skulle avse inte bara att bereda lindring i de med nedkomsten
förenade utgifterna utan också att lämna ersättning för därav
uppkommet inkomstbortfall. Utredningen framhöll bl. a. att omständigheter
fanns som kunde göra det nödvändigt eller lämpligt att kvinnan avhöll
sig från förvärvsarbete en tid kring nedkomsten. Sålunda medförde barnsbörden
och barnsängstiden fysisk arbetsoförmåga hos kvinnan. Under det
sista skedet av havandeskapet var kvinnan ovig och utsatt för stor risk för
överansträngning. Efter förlossningen dröjde det alltid en tid innan kvinnan
hann återhämta krafterna. Härtill kom amningen och vården av barnet.
Det rådde full enighet om att det ur medicinsk synpunkt var av största
vikt att barnet under den första tiden av sin levnad ammades av modern.
Skulle amningen och vården av barnet fullgöras riktigt tog detta så stor
del av kvinnans tid i anspråk och styckade till den grad sönder hennes
arbetsdag att det var förenat med stora faktiska svårigheter för henne att
samtidigt ägna sig åt ett mera kontinuerligt förvärvsarbete.
De angivna omständigheterna hade, fortsatte utredningen, inte föranlett
lagstiftning i annan mån än att man för kvinnliga arbetstagare infört
vissa bestämmelser av arbetarskyddsrättslig art som föreskrev eller öppnade
möjligheter till ledighet för kvinnan i samband med nedkomsten.
Utredningen erinrade om det i arbetarskyddslagen intagna förbudet för
barnaföderska att under de sex första veckorna efter nedkomsten arbeta
i vissa yrken, främst industriellt arbete, och om rätten enligt samma lag till
ledighet under de sex veckorna närmast före barnsbörden. Vidare erinrade
utredningen om rätten enligt 1945 års lag om förbud mot arbetstagares avskedande
i anledning av äktenskap eller havandeskap in. m. att oberoende
av arbetets art få högst sex månaders ledighet i samband med nedkomsten,
förutsatt att kvinnan sedan minst ett år varit stadigvarande anställd
hos arbetsgivaren. Dessa bestämmelser — särskilt 1945 års lag med dess
större räckvidd i fråga om personkretsen — avsåg alla i grunden att skänka
kvinnan ekonomisk trygghet genom att garantera henne rätt att efter
barnsbörden återvända till arbetet och återfå arbetsinkomsten. Bereddes
kvinnan ersättning för den inkomst hon förlorade under tiden från avbrottet
i arbetet tills det kunde återupptas betydde detta, anförde utredningen,
otvivelaktigt endast ett fullföljande av samma syfte.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969
Beträffande den närmare utformningen av moderskapsförsäkringen anförde
utredningen att tilläggspenningen avsåg att ersätta arbetsinkomst
som barnaföderskan förlorade och alltså borde utgå endast för tid då den
försäkrade avhöll sig från förvärvsarbete. För att ledigheten skulle fylla
sitt syfte borde den uttas i ett sammanhang. Då avhållsamheten från arbete
under tiden efter förlossningen var önskvärd bl. a. för att kvinnan skulle
bli i tillfälle att själv vårda sitt barn men detta skäl inte kvarstod om hon
underlät att ha barnet i sin vård, föreslog utredningen dessutom att tillläggspenning
inte skulle utgå för tid efter den tjugonde dagen efter förlossningsdagen,
om kvinnan inte hade barnet i sin vård och underlåtenheten
härvidlag inte berodde på att hon var sjuk.
Vid remissbehandlingen av socialförsäkringsutredningens förslag framfördes
från några håll kritik mot bestämmelsen att ledigheten skulle uttas
i ett sammanhang. Arbetarskyddsstyrelsen föreslog att villkoret skulle slopas,
eftersom det ledde till att kvinnan avstängdes från rätten till fortsatt
tilläggspenning sedan hon en gång, även om det varit helt tillfälligt, haft
avlönat arbete. 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen ansåg det
av liknande skäl önskvärt att bestämmelsen utformades på sådant sätt att
en kortare tids — lämpligen högst 14 dagars — arbete inte skulle inverka
på kvinnans rätt att uppbära tilläggspenning i det antal dagar, som efter
frånräknande av arbetsdagarna återstod av 90-dagarsperioden.
I prop. 1954: 144 anslöt sig föredragande departementschefen i huvudsak
till socialförsäkringsutredningens förslag. I anledning av kritiken mot regeln
att ledigheten skulle vara sammanhängande framhöll departementschefen
att tilläggspenningens syfte sammanföll med ändamålet med vissa
arbetarskyddsbestämmelser, nämligen dels det stadgande i arbetarskyddslagen
som tillförsäkrar kvinna sex veckors ledighet omedelbart före den
väntade nedkomsten och som förbjuder henne att arbeta i vissa yrken under
de sex första veckorna efter förlossningen, dels ock innehållet i den av
1952 års internationella arbetskonferens antagna konventionen nr 103 angående
skydd vid havandeskap och barnsbörd. Kvinnan skulle således för
sin egen och barnets skull få en tids vila från sitt dagliga arbete utom
hemmet. Enligt departementschefen syntes det mindre välbetänkt att genom
dispensmöjligheter i fråga om rätten till den ekonomiska gottgörelsen
göra avkall på detta gemensamma syfte. För sjukkassorna måste det dessutom,
anförde departementschefen, bli besvärligt att hålla reda på under
vilka tider kvinnan arbetar eller inte arbetar utom hemmet. Propositionen
bifölls av riksdagen utan särskild erinran i denna del (2LU 1954:32, rskr
274).
I samband med införandet av AFL inordnades moderskapsförsäkringen
under sjukförsäkringen, varvid den särskilda benämningen tilläggspenning
slopades. Tiden för åtnjutande av motsvarande förmån, tilläggssjukpenning
i anledning av barnsbörd, bestämdes till högst 180 dagar. Några över
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969
väganden rörande ändring av kravet på sammanhängande ledighet redovisades
inte i detta sammanhang (SOU 19G1: 38, prop. 1962: 90, 2LU 27).
Efter sistnämnda reform har frågan om avbrott i havandeskapsledigliet
aktualiserats vid ett flertal tillfällen i riksdagen.
Vid 1965 års riksdag väcktes motioner (1:233 och 11:281 samt 1:506
och 11:633) angående rätten till tilläggssjukpenning vid barnsbörd. Motionerna
syftade till att kvinna under tid då hon på grund av barnsbörd
avhöll sig från förvärvsarbete skulle få utföra sådant arbete i viss omfattning
utan att därigenom förlora rätten till tilläggssjukpenning för återstående
tid av ledigheten. I utlåtande över motionerna (nr 37) underströk
andra lagutskottet vikten av att de skyddssynpunkter, som anlades vid
införandet av tilläggssjukpenning för blivande och nyblivna mödrar, upprätthölls.
I princip borde alltså ledighet i samband med barnsbörd vara
sammanhängande. I den mån den gällande fasta regeln skapade irritation
och ledde till för de försäkrade svårförståeliga resultat, syntes det i stor
utsträckning bero på bristande kunskap om regelns innehåll. Delta förhållande
borde kunna avhjälpas genom ökad upplysning, bl. a. i samband
med anmälan till försäkringskassa. Enligt utskottets mening kunde det
emellertid vara befogat att undersöka huruvida man — utan att äventyra
skydds- och vårdintressena samt med beaktande av administrativa hänsyn
— kunde tillåta en uppmjukning av den gällande regeln. Utskottet sade sig
här syfta på fall av enstaka kortare avbrott i ledigheten, t. ex. för att tillgodose
tillfälliga behov av arbetskraft. Riksdagen godtog utskottets förslag
om utredning (rskr 156). Motionerna överlämnades sedermera av Kungl.
Maj :t till familjepolitiska kommittén.
I motioner till 1966 års riksdag (I: 740 och 11:906) berördes främst de
ifrågavarande reglernas resultat i sådana fall då ett barn efter födelsen
måste stanna kvar på sjukhus för vård. Motionärerna påtalade att bestämmelsen
om att modern i dessa situationer i princip var berättigad till sjukpenning
under endast 29 dagar innebar att hon, om hon därefter återgick
till förvärvsarbete, inte kunde erhålla tilläggssjukpenning även om hon
efter ytterligare någon tid fick möjlighet att själv ta hand om barnet. På
förslag av andra lagutskottet (uti. nr 47) hemställde riksdagen i skrivelse
(nr 270) till Kungl. Maj :t att motionerna skulle överlämnas till familjepolitiska
kommittén, vilket också skedde.
Vid 1967 års riksdag begärdes i en motion (11:222) bl. a. översyn av
reglerna i 3 kap. 13 § AFL i syfte att möjliggöra för kvinnor att under
havandeskapsledigliet utföra lättare extrauppdrag mot betalning utan att
detta medförde förlust av sjukpenningförmåner. Andra lagutskottet (uti.
nr 54) erinrade om att familjepolitiska kommittén redan hade i uppdrag att
utreda frågan om avbrott i havandeskapsledigliet. Under hänvisning till att
bedömningen av vad som skulle förstås med begreppet förvärvsarbete måste
ske med utgångspunkt från den försäkrades särskilda förhållanden av
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1969
visade utskottet motionärens tanke, att man lagstiftningsvägen skulle fastslå
vilka uppdrag som kunde tillåtas under havandeskapsledighet utan förlust
av rätten till tilläggssjukpenning. Utskottet hemställde att motionen
inte skulle föranleda någon åtgärd av riksdagen. Riksdagen beslöt i enlighet
med utskottets hemställan.
Familjepolitiska kommittén
Kommittén erinrar inledningsvis om att kommitténs allmänna uppgift
att pröva avvägningen och sammansättningen av samhällets ekonomiska
stöd till barnfamiljerna leder till att även moderskapsförsäkringen kommer
i blickpunkten. Ett nära samband föreligger enligt kommittén mellan
frågan om ett eventuellt vårdbidrag — vilken kommittén avser att behandla
i ett kommande betänkande — och det ekonomiska stöd som moderskapsförsäkringen
ger under barnets första månader. Kommittén anser
emellertid inte att detta samband utgör något hinder för de begränsade
lagändringar på moderskapsförsäkringens område som kan komma i fråga
inom ramen för det av riksdagen aktualiserade spörsmålet om uppmjukning
av kravet på sammanhängande ledighet för rätt till tilläggssjukpenning
vid barnsbörd. Kommittén tar därför upp sistnämnda fråga till särskild
behandling.
Kommittén framhåller att kravet på att havandeskapsledigheten skall
vara sammanhängande upprätthållits strikt i rättspraxis. Avbrott i ledigheten
på någon eller några enstaka dagar har således uteslutit från rätt
till fortsatt tilläggssjukpenning. Denna tolkning står enligt kommittén
i överensstämmelse med bestämmelsens ordalydelse och de motiv som anförts
vid bestämmelsens tillkomst.
Kommittén uttalar emellertid att reglerna skapat irritation särskilt i de
fall där kvinnan saknat kännedom om konsekvenserna av att ledigheten
avbryts med ett tillfälligt förvärvsarbete. Även om informationen om villkoren
för att åtnjuta tilläggssjukpenning i samband med havandeskap och
barnsbörd förbättrats för att undanröja ovisshet i nämnda avseende kvarstår
dock att bestämmelsen om att kvinnan utan avbrott skall avhålla
sig från förvärvsarbete kan verka onödigt hård. Dessutom har risken att
komma i konflikt med bestämmelsen blivit väsentligt större sedan ledigheten
genom 1962 års reform förlängts från 90 till 180 dagar.
Enligt kommitténs åsikt kan vidare kravet på total avliållsamhet från
förvärvsarbete leda till resultat som direkt motverkar det avsedda syftet
med bestämmelsen. I detta hänseende framhåller kommittén att en kvinna,
som av en eller annan orsak rent tillfälligt utfört visst förvärvsarbete
under ledigheten och till följd härav gått miste om fortsatt tilläggssjukpenning,
kan se sig nödsakad att för sin försörjning mera beständigt ägna
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969
sig åt förvärvsarbete även om det inte är förenligt med hennes eller barnets
bästa.
Det anförda motiverar enligt kommitténs mening att den ifrågavarande
bestämmelsen mjukas upp.
Olika lösningar kan enligt kommittén tänkas komma i fråga när det gäller
att bedöma på vad sätt och i vilken omfattning havandeskapsledigheten
skall kunna avbrytas av förvärvsarbete utan att tilläggssjukpenningen går
förlorad. Kommittén understryker emellertid att man oavsett vilken lösning
man väljer bör hålla i minnet att det från såväl den enskildes som samhällets
synpunkt är av stort värde att ledigheten tas ut i ett sammanhang.
De arbetarskyddssynpunkter som ligger bakom bestämmelsen att ledigheten
skall vara sammanhängande har inte ändrats i princip.
Kommittén diskuterar tre alternativa vägar att uppnå den önskvärda
uppmjukningen. Det första alternativet är att försäkringskassorna lämnas
möjlighet att från fall till fall medge att kvinna i samband med barnsbörd
får utföra förvärvsarbete i begränsad omfattning utan att därigenom förlora
rätten till tilläggssjukpenning. Omständigheter som skulle beaktas vid
kassans prövning är kvinnans hälsa och barnets vårdnadsförhållanden, förvärvsarbetets
art och varaktighet m. m.
Det andra alternativet är att helt slopa bestämmelsen att avbrott i ledigheten
från förvärvsarbete utesluter från rätt till fortsatt tilläggssjukpenning
i anledning av barnsbörd. Inom 180-dag''ar sperioden — räknat tidigast
fr. o. m. den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten
och senast fr. o. m. förlossningsdagen — skulle kvinnan sålunda vara
berättigad till tilläggssjukpenning för varje dag som hon avhåller sig från
förvärvsarbete. Å andra sidan skulle hon uteslutas från rätt till sjukpenning
för varje dag som hon haft förvärvsarbete.
Det tredje alternativet är att i författningstexten föreskriva att avbrott
i ledigheten tillåts i viss omfattning utan att rätten till fortsatt tilläggssjukpenning
påverkas.
Kommittén finner att en regel enligt det första alternativet har betydande
nackdelar. Den skulle nödvändiggöra ett omständligt prövningsförfarande
och den ger ingen tillfredsställande garanti för att rättvisa skipas i det
enskilda fallet. Förfarandet överensstämmer inte heller med de generellt
verkande normer som eljest är utmärkande för socialförsäkringslagstiftningen.
Det andra alternativet skulle innebära att man helt överlåter åt kvinnan
att själv bestämma det antal dagar av 180 möjliga som hon önskar vara
borta från arbetet och uppbära tilläggssjukpenning. Till förmån för en sådan
lösning kan enligt kommittén anföras att den ger varje kvinna möjlighet
att utifrån sina personliga förhållanden och önskemål ta ställning
till denna fråga utan att utsättas för ett ekonomiskt tryck från socialförsäkringens
sida i endera riktningen. Man kan också, anför kommittén, häv
-
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1969
da att de arbetarskyddsintressen som ligger bakom kravet på sammanhängande
ledighet i första hand bör tillgodoses genom arbetarskyddsbestämmelser
och inte genom regler om förverkande av rätten till sjukpenning.
Kommittén anser emellertid att det finns flera skäl som talar emot en
lösning enligt detta alternativ. Till en början påpekas, att en svårighet är
att en kvinna som exempelvis under en kalendervecka arbetar måndag till
fredag och är ledig lördag och söndag skulle få möjlighet att ta ut tilläggssjukpenning
under de båda arbetsfria dagarna. Om så sker någon enstaka
gång torde det inte vara mycket att erinra, men satt i system skulle ett
sådant förfarande te sig stötande, eftersom det inte finns något behov av
att kompensera för förlorad arbetsinkomst i sådana fall. Om detta alternativ
skulle genomföras, anser kommittén att huvudregeln skulle få kompletteras
med en föreskrift av den innebörden att en kvinna, som utför
förvärvsarbete efter det att hon börjat uppbära sjukpenning, far rätt att
ånyo uppbära sjukpenning först i den mån hon avhåller sig från förvärvsarbete
mer än ett visst antal dagar, exempelvis två dagar. Tillämpningen
av en sådan regel skulle enligt kommittén sannolikt medföra ganska betydande
administrativa svårigheter.
Kommittén finner vidare att det nu diskuterade alternativet — även bortsett
från sådana invändningar som nyss anförts — förefaller alltför långtgående.
En uppmjukning av kravet på sammanhängande ledighet är ju
inte förestavad av önskemål från kvinnornas sida om obegränsade möjligheter
till förvärvsarbete under den aktuella sexmånadersperioden, utan
det är snarast fråga om ett intresse från arbetsgivarnas sida av att kunna
få hjälp vid ett tillfälligt behov av extra arbetskraft och ett intresse från
kvinnornas sida att kunna ta ett tillfälligt förvärvsarbete utan att drabbas
av kanske vittgående ekonomiska sanktioner. Det torde knappast ligga
i kvinnans — och ännu mindre i barnets —• intresse att dessa möjligheter
utsträcks till kontinuerligt arbete under långa perioder. Man kan
inte helt bortse från risken att det då kan uppkomma ett visst tryck från
kvinnans arbetsgivare för att förmå henne att återuppta förvärvsarbetet
även om det för hennes egen och för barnets skull hade varit bättre om
hon inte hade gjort det.
Kommittén påpekar dessutom att en lösning enligt det andra alternativet
skulle kunna föregripa det uppdrag kommittén har att behandla rörande
frågan om ett eventuellt vårdbidrag. I diskussionen om ett vårdbidrag
måste ju även moderskapsförsäkringens utformning behandlas. Hur man
än skulle utforma ett särskilt vårdbidrag, måste det samordnas med det
stöd som moderskapsförsäkringen ger under sex månader i samband med
ett barns födelse. Därvid kommer bl. a. den frågan upp om stödet skall
utgå oberoende av om modern arbetar eller ej.
Det tredje alternativet är, framhåller kommittén, mindre långtgående
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969
och innebär att lagstiftningen fortfarande kommer att vila på principen
om sammanhängande ledighet. Den stelhet som finns i den nuvarande
regeln mjukas emellertid upp. Kommittén erinrar om att andra lagutskottet,
då detta år 1965 föreslog en utredning om möjligheterna att uppmjuka
den gällande regeln, syftade på enstaka kortare avbrott i ledigheten,
t. ex. för att tillgodose tillfälliga behov av arbetskraft. Kommittén
ansluter sig till utskottets tanke att en uppmjukning bör avse enstaka
kortare avbrott i ledigheten. Det förda resonemanget leder således kommittén
fram till att förorda det tredje alternativet.
Uppmjukningen bör enligt kommitténs mening åstadkommas på det
sättet att kvinna medges att under tilläggssjukpenningperioden utföra
förvärvsarbete i ett visst antal dagar utan att det påverkar rätten till fortsatt
sjukpenning. Under de dagar hon utför förvärvsarbete måste hon
givetvis avstå från tilläggssjukpenningen. Hur många dagar kvinnan bör
få utföra förvärvsarbete är en avvägningsfråga. Mot varandra får vägas
å ena sidan skydds- och vårdsynpunkter och å andra sidan önskemålen
om en uppmjukning av det gällande kravet på total avhållsamhet från
förvärvsarbete. Kommittén stannar för att förvärvsarbete bör få utföras
under högst 30 dagar inom 180-dagarsperioden utan att rätten till forisatt
tilläggssjukpenning påverkas. Det innebär, framhåller kommittén, alt
kvinnan under denna tid får möjlighet att åtminstone åta sig ett normalt
semestervikariat, om hon så skulle önska.
Kommittén säger sig vara medveten om att även den nyss förordade
regeln i vissa fall kan skapa irritation. Så kan bli fallet om en kvinna
utfört förvärvsarbete en eller annan dag utöver de 30 dagarna. Kvinnan förlorar
ju då rätten till tilläggssjukpenning för återstående tid av 180-dagarsperioden.
Det är därför angeläget att blivande och nyblivna mödrar får
fullständiga och lättfattliga upplysningar om villkoren för rätt till tillläggssjukpenning.
Kommittén anser att det bör övervägas att låta försäkringskassorna
förnya eller komplettera förut lämnade upplysningar i de
fall kassan i samband med framställning om erhållande av fortsatt tillläggssjukpenning
finner att kvinnan utfört förvärvsarbete i så många dagar
att endast en eller annan dag återstår av de 30 dagarna. Enligt kommitténs
mening bör den förordade regeln inte bereda några större svårigheter
från administrativa synpunkter.
I anslutning till den sålunda föreslagna nya ordningen förordar kommittén
viss ändring som avser kvinnor, vars barn vårdas på sjukhus. Kommittén
erinrar om de olägenheter som ansetts förenade med föreskriften
om att tilläggssjukpenning kan utgå fr. o. m. trettionde dagen efter förlossningsdagen
endast om kvinnan har barnet i sin vård eller på grund
av sjukdom är hindrad att vårda barnet. Kommittén framhåller att olägenheterna
reduceras med de bestämmelser kommittén föreslagit i det föregående.
Kommittén påpekar emellertid att det likväl kan uppkomma svå
-
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1969
righeter för modern att försörja sig i de fall barnet måste stanna kvar på
sjukhus för vård kanske flera månader inom 180-dagarsperioden. Gör modern
mer än 30 dagars avbrott i ledigheten medan barnet vårdas på sjukhus
får hon ju inte tilläggssjukpenning om hon avhåller sig från förvärvsarbete
när barnet kommer hem. Kommittén förordar därför en regel som
innebär att de dagar då hon utför förvärvsarbete medan barnet åtnjuter
sjukhusvård inte skall medräknas i de 30 dagarna. Eftersom längre sjukhusvistelse
för en nyfödd är relativt ovanlig, anser kommittén att en sådan
regel inte bör medföra några större administrativa problem.
Kommittén anser sig inte kunna beräkna kostnadseffekten av förslaget
men håller för sannolikt att kostnaderna kommer att minska något.
Remissyttrandena
Kommitténs förslag till uppmjukning av det gällande kravet på sammanhängande
ledighet såsom förutsättning för tilläggssjukpenning vid barnsbörd
tillstyrks av socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, SAF, Svenska
landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Ytterligare tre remissinstanser,
nämligen riksförsäkringsverket, TCO och Försäkringskasseförbundet
ansluter sig i princip till förslaget men föreslår eller ifrågasätter
i olika hänseenden avvikelser när det gäller den närmare utformningen av
detta. De två återstående remissinstanserna — LO och SACO -— delar
kommitténs uppfattning att kravet på sammanhängande ledighet bör mjukas
upp. De anser emellertid att detta skall ske på ett annat sätt och i vidare
omfattning än vad kommittén förordat.
De instanser, som helt tillstyrker förslaget, motiverar i allmänhet inte
närmare sitt ställningstagande. Ett mera allmänt omdöme om förslaget
ges av SAF, som anför att förslaget innebär en rimlig avvägning mellan
å ena sidan de skydds- och vårdsynpunkter som föranleder att tilläggssjukpenning
utgår i samband med barnsbörd och å andra sidan önskemålet att
kvinnan skall ges möjlighet att i begränsad utsträckning utföra förvärvsarbete
under havandeskapsledighet.
Flera remissinstanser ger uttryck för väsentligen samma synpunkter
som kommittén anfört såsom motivering för att den nuvarande ordningen
bör ändras. Sålunda bekräftar riksförsäkringsverket, LO, TCO och Försäkringskasseförbundet
att kravet på sammanhängande ledighet skapat
irritation bland de försäkrade, för vilka regeln tett sig onödigt hård. S.4CO
och Försäkringskasseförbundet uttalar liksom kommittén att regeln kan
leda till sådana resultat som motverkar syftet med bestämmelsen.
När det gäller valet av metod att åstadkomma den önskade uppmjukningen
förespråkar LO och SACO en lösning i linje med kommitténs andra
alternativ, innebärande att kvinnan själv skall få bestämma det antal
dagar av 180 möjliga som hon önskar vara borta från arbetet och uppbära
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969
tilläggssjukpenning. Båda dessa organisationer anser att de nackdelar
kommittén andragit beträffande detta alternativ inte är sådana att alternativet
bör förkastas. LO framhåller att de administrativa problemen bör
kunna lösas utan alltför stora svårigheter. Vidare anser LO att risken för
att kvinnliga arbetstagare under havandeskapsledighet utsätts för tryck
från arbetsgivarens sida att återuppta förvärvsarbete — något som såvitt
LO kunnat utröna hittills inte förekommit — inte ökar vid en uppmjukning
av lagen. Problemen med nuvarande lagstiftning sammanhänger
enligt LO:s mening inte med att gränsen är snäv utan med att den är
fast, vilket också den av kommittén föreslagna bestämmelsen är. Behovet
av sammanhängande ledighet bör dessutom i första band tillgodoses genom
arbetarskyddslagstiftningen. Härtill kommer, anför LO, att det inte
minst av rättviseskäl kan finnas fog för att överlåta åt kvinnan att själv
bestämma i vad mån hon vill åta sig förvärvsarbete under havandeskapsledigheten.
I detta hänseende pekar LO på det förhållandet att vissa grupper
arbetstagare i motsats till andra erhåller viss lön från arbetsgivaren
under havandeskapsledighet. Moderskapsförsäkringen tillgodoser visserligen
samtliga kvinnor som har förvärvsarbete men erbjuder för en del
ett minimiskydd och för andra ett maximiskydd.
Riksförsäkringsverket säger sig hysa viss förståelse för kommitténs andra
alternativ, eftersom skäl talar för att frågan i vilken utsträckning en
kvinna får förvärvsarbeta under och efter havandeskap inte skall regleras
i socialförsäkringslagstiftningen utan i stället via t. ex. arbetarskyddslagstiftningen.
Verket framhåller emellertid att denna lösning skulle
medföra avsevärda administrativa olägenheter ävensom tillämpningssvårigheter.
I stället anser verket lämpligt att den uppmjukning som erfordras
sker enligt det av kommittén förordade tredje alternativet, dvs. genom att
man i författningstexten anger att avbrott i havandeskapsledigheten får
ske i viss bestämd utsträckning utan att rätten till fortsatt tilläggssjukpenning
påverkas.
Vad beräffar den närmare utformningen av det tredje alternativet framhåller
riksförsäkringsverket att en olägenhet med den föreslagna 30-dagarsregeln
är att den inte utesluter möjligheten att ta ut tilläggssjukpenning
för dagar, för vilka det inte finns något behov av kompensation för förlorad
arbetsförtjänst. Det kan te sig stötande att exempelvis en kvinna som
under en kalendervecka arbetar måndag—fredag och är ledig lördag—
söndag kan fortsätta med sitt förvärvsarbete i oförminskad omfattning
under de sex första veckorna av 180-dagarstiden eller återuppta förvärvsarbete
sex veckor före periodens slut, i båda fallen med rätt till tilläg gssjukpenning
för de arbetsfria dagarna (sammanlagt 10—12 dagar). Ett
sätt att söka komma till rätta med detta problem är enligt verket att minska
det antal dagar då arbete får utföras. Även en sådan begränsad uppmjukning
skulle tillgodose ett intresse från arbetsgivarnas sida att kun
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969
na la hjälp vid ett tillfälligt behov av extra arbetskraft och ett intresse
från kvinnornas sida att kunna ta ett tillfälligt förvärvsarbete eller uppdrag
utan att därmed gå förlustig tilläggssjukpenning i fortsättningen.
Skulle likväl en 30-dagarsregel anses lämpligare bör enligt riksförsäkringsverkets
mening övervägas att kombinera denna med någon form av
spärrföreskrifter, närmast en spärregel av det slag kommittén diskuterar
i samband med det andra alternativet. Verket framhåller att även en sådan
spärregel är behäftad med vissa svagheter. Överkompensation kan alltjämt
förekomma, om än inte i samma utsträckning. Denna nackdel blir
mindre framträdande först om spärregeln får det innehållet att kvinnan
skall avhålla sig från förvärvsarbete under minst fyra dagar för att på
nytt få rätt till tilläggssjukpenning. En regel av förevarande slag kommer
dessutom att medföra visst administrativt merarbete.
Även Försäkringskasseförbundet ställer sig tveksamt inför den föreslagna
maximitiden 30 dagar. Förbundet, som ifrågasätter om förslaget i
denna del är helt förenligt med grundläggande skydds- och vårdsynpunkter,
anser att frågan om en kortare tidsperiod bör övervägas.
TCO hävdar å andra sidan att vederbörande myndighet efter särskild
prövning bör kunna medge ytterligare något längre avbrott än föreslagna
30 dagar.
Frågan om avbrott i ledigheten skall kunna göras när som helst under
180-dagarsperioden aktualiseras i några yttranden. Socialstyrelsen — som
enligt vad förut sagts tillstyrker kommitténs förslag till lagändring — pekar
på att det medicinskt betingade behovet av ledighet från förvärvsarbete
är störst under tiden närmast efter förlossningen. Det är därför enligt
styrelsen synnerligen angeläget att den nyblivna modern av samhället uppmuntras
att då avhålla sig från överhuvudtaget allt arbete utom hemmet.
Styrelsen ifrågasätter om inte varje förvärvsarbete under de fyra första
veckorna efter förlossningen liksom f. n. bör föranleda förlust av rätten
till fortsatt tilläggssjukpenning. TCO anser att avbrottsmöjlighet bör finnas
först sedan barnet blivit två månader gammalt. Enligt utförda undersökningar
avtar nämligen bröstmjölksuppfödningen väsentligt vid denna
ålder hos barnet.
I vissa yttranden påpekas att kommittén inte tagit upp frågan i vilken
utsträckning under loppet av en dag arbetsprestation skall utföras för
att tilläggssjukpenning skall bortfalla för den dagen samt dagen avräknas
på det tillåtna antalet förvärvsarbetsdagar. Riksförsäkringsverket anser
att alltför stora tillämpningssvårigheter kommer att uppstå om inte inkomstbringande
arbete även under en mindre del av dag alltid medför att den dagen
anses såsom arbetsdag. TCO, som enligt vad förut sagts förordar att
30-dagarsgränsen skall kunna överskridas efter särskilt tillstånd, anser
att man vid sådan dispensprövning skall kunna beakta den samlade arbetsinsatsen,
så att delar av dagar kan sammanföras till hela dagar. SACO
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 37 dr 1969
framhåller i detta sammanhang att möjligheterna att utföra förtroendeuppdrag
eller att deltaga i avlönad vidareutbildning inte diskuterats av kommittén.
En begränsande 30-dagarsregel bör enligt denna organisation under
inga omständigheter gälla fortbildnings- och vidareutbildningsverksamhet.
Den av kommittén föreslagna tilläggsregeln rörande mödrar vars barn
vårdas på sjukhus tillstyrks utan närmare motivering av socialstyrelsen,
Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Även Försäkringskasseförbundet
uttalar sin anslutning till förslaget att de dagar kvinnan
arbetar medan barnet vårdas på sjukhus inte skall inräknas i det
tillåtna antalet avbrottsdagar. TCO förordar däremot en annorlunda utformad
regel, innebärande att havandeskapslediglieten skall kunna förskjutas
framåt i tiden så att 180-dagarsperiodens slut inträffar senare än ett
halvt år efter förlossningsdagen. Enligt organisationen medför detta att
modern, i synnerhet om barnet fötts för tidigt, får möjlighet att uppbära
tilläggssjukpenning när barnet kommer hem och behöver hennes vård. Riksförsäkringsverket
motsätter sig inte kommitténs förslag men påpekar att
den gällande bestämmelsen om att tilläggssjukpenning utgår fr. o. m. den
trettionde dagen efter förlossningsdagen endast om kvinnan har eller
på grund av sjukdom är förhindrad att ha barnet i sin vård i praxis fått
en liberal tillämpning i fall då barnet vistats på sjukhus. Sålunda har modern
ansetts ha barnet i sin vård om det inte redan vid början av sjukhusvistelsen
framstått som klart att denna skulle komma att sträcka sig över
flera månader.
I några yttranden framkommer synpunkter på moderskapsförsäkringen
som ligger delvis vid sidan av den av kommittén behandlade frågan om
avbrott i havandeskapsledighet. TCO framhåller det önskvärda i att ledigheten
utsträcks till att omfatta barnets hela första levnadsår. Vidare anser
TCO att ledighet i samband med barnsbörd bör kunna uttas av den
av föräldrarna som så önskar. Även SACO anser att vissa möjligheter bör
finnas för föräldrarna att bestämma vilken av dem som skall avstå från
förvärvsarbete. Sedan en period av återhämtning för modern förflutit
efter förlossningen bör tilläggssjukpenning kunna utgå till fadern om det
är denne som under återstoden av 180-dagarsperioden avhåller sig från
förvärvsarbete för att sköta barnet. SACO förordar dessutom att den sjukpenningperiod
om 29 dagar, som gäller då modern inte har barnet i sin
vård, skall kunna förlängas till 60 dagar, t. ex. om modern fått missfall eller
barnet avlidit kort efter födelsen.
Departementschefen
Havandeskap och förlossning innebär för en kvinna en avsevärd omställning
av såväl fysisk som psykisk art. Under tiden därefter medför
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1969
amningen och skötseln av barnet betydande påfrestningar. För barnet
betraktas det som en fördel om modern själv svarar för vården under den
första tiden av dess levnad. Det har därför ansetts vara av stort värde att
modern i samband med barnsbörd får en tids ledighet från arbete utom
hemmet. Detta återspeglas" i lagregler som garanterar kvinnan rätt till ledighet
i samband med nedkomst.
Tilläggssjukpenningen i anledning av barnsbörd ger kvinnan ekonomiska
möjligheter att utnyttja rätten till ledighet. Detta sker genom att tilläggssjukpenningen
ersätter inkomstbortfall på grund av bortovaro från förvärvsarbete
i samband med havandeskap och barnsbörd.
Tilläggssjukpenningen utgår för tid då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete,
dock högst för 180 dagar räknade tidigast fr. o. m. den sexlionde
dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast
fr. o. in. förlossningsdagen. Kvinnan får inte avbryta ledigheten genom
att utföra förvärvsarbete. Sker detta förlorar hon rätten till tilläggssjukpenning
för resten av den annars möjliga ersättningstiden. Kravet på att
ledigheten skall vara sammanhängande har ansetts behövligt för att syftet
med ledigheten skall främjas. Till stöd för kravet har också åberopats
administrativa skäl, främst svårigheten att få till stånd effektiv kontroll.
En undantagsbestämmelse tar sikte på fall då kvinnan inte har barnet
i sin vård. Såsom ytterligare förutsättning för rätt till tilläggssjukpenning
för tiden fr. o. m. den trettionde dagen efter förlossningsdagen gäller nämligen
att kvinnan skall ha barnet i sin vård eller på grund av sjukdom
vara förhindrad att vårda barnet.
Bestämmelsen att ledigheten inte får avbrytas har blivit kritiserad i olika
sammanhang. Motioner vid 1965 års riksdag ledde till att familjepolitiska
kommittén fick i uppdrag att utreda frågan om möjlighet att göra
avbrott i havandeskapsledighet. Kommittén har föreslagit en uppmjukning
av kravet på total avhållsamhet från förvärvsarbete.
Kommittén framhåller att nuvarande regler skapat irritation särskilt
i de fall, där kvinnan saknat kännedom om konsekvenserna av att ledigheten
avbryts med ett tillfälligt förvärvsarbete. Även om informationen om
villkoren för att åtnjuta tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd
förbättrats för att undanröja ovisshet i detta avseende anser kommittén
att bestämmelsen om total avhållsamhet från förvärvsarbete kan verka
onödigt hård. Kommittén påpekar därvid att risken att komma i konflikt
med denna blivit väsentligt större sedan ersättningstiden fr. o. m. ingången
av år 1963 utökades från 90 till 180 dagar. Kravet på att ledigheten skall
vara sammanhängande kan enligt kommittén vidare leda till resultat som
direkt motverkar syftet med bestämmelsen. Till belysning härav nämner
kommittén att en kvinna, som gått miste om rätten till fortsatt tilläggssjukpenning
på grund av att hon tillfälligt utfört förvärvsarbete, kan se sig
nödsakad att för sin försörjning arbeta mera beständigt, även om det inte
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969
är förenligt med hennes eller barnets bästa. Det anförda leder enligt kommittén
till slutsatsen att bestämmelsen bör mjukas upp.
Kommitténs resonemang i denna del har inte mött någon erinran under
remissbehandlingen. I stället uttalar flera remissinstanser sin tillfredsställelse
med att förslag lagts fram om ändring i den gällande regleringen.
Även jag anser att de av kommittén åberopade omständigheterna sammantagna
utgör bärande skäl för att en ändring i föreslaget hänseende bör
komma till stånd.
Några remissorgan tar upp frågor om andra och mera genomgripande
förändringar i reglerna om tilläggssjukpenning vid barnsbörd. Sålunda berörs
t. ex. spörsmål om utökning av ledighetsperioden och om rätt till
tilläggssjukpenning för fadern, när denne avhåller sig från förvärvsarbete
för att sköta barnet. Frågor av sådan art har inte ingått i det uppdrag
för kommittén, som hänför sig till de riksdagsmotioner jag förut nämnt.
De torde däremot komma upp till bedömande under kommitténs fortsatta
arbete.
Kommitténs förslag grundar sig på en diskussion av olika tänkbara vägar
att åstadkomma en bättre ordning i avbrottsfrågan än den nuvarande.
Därvid behandlar kommittén tre skilda alternativ. Det lämpligaste
alternativet är enligt kommittén att i författningstexten föreskriva att avbrott
i ledigheten tillåts i viss omfattning. Flertalet remissinstanser godtar
en lösning efter denna princip. Två av arbetsmarknadens organisationer
— LO och SACO — föredrar emellertid ett längre gående alternativ
att helt slopa bestämmelsen att avbrott i ledigheten utesluter från rätt
till fortsatt tilläggssjukpenning. Det återstående alternativet — innebärande
att försäkringskassorna lämnas möjlighet att från fall till fall medge
avbrott genom förvärvsarbete i begränsad omfattning — förespråkas inte
från något håll.
Inte heller jag anser att metoden med en tillståndsprövning i varje
särskilt fall är användbar. Bl. a. kan åberopas att proceduren blir tungrodd
och att den med all sannolikhet leder till en föga enhetlig rättstillämpning.
Om man betraktar de båda andra alternativ som kommittén diskuterat
kan det naturligtvis från vissa synpunkter te sig tilltalande att helt slopa
nuvarande avbrottsregel. Kvinnan skulle under 180-dagarsperioden kunna
få tilläggssjukpenning för varje dag hon avhåller sig från förvärvsarbete
men vara utesluten från förmånen endast för dag då hon haft förvärvsarbete.
Kvinnan utsätts då inte för något ekonomiskt tryck alt ta ut ledigheten
i ett sammanhang. I stället får hon möjlighet att bestämma om avbrott
i ledigheten utifrån sina egna personliga önskemål.
Obegränsade avbrottsmöjligheter innebär emellertid också att man låter
de skydds- och vårdhänsyn, som motiverat förmånen av tilläggssjukpenning
vid barnsbörd och som legat bakom dess utformning, helt träda i bakgrunden.
Enligt min mening bör en sådan utveckling inte eftersträvas.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969
Som kommittén framhåller är det fortfarande från såväl den enskildes som
samhällets synpunkt av stort värde att ledigheten tas ut sammanhängande.
Om möjligt bör det då finnas ett effektivt medel att uppmuntra och påverka
kvinnan att ta ut ledighet på sådant sätt. Något annat medel än att
inom moderskapsförsäkringen reglera möjligheterna till ledighetsavbrott
synes därvid inte kunna komma i fråga. Bestämmelser inom arbetarskyddslagstiftningens
ram skulle uppenbarligen bli föga smidiga om de skulle
kunna fylla kravet på effektivitet.
Kravet på sammanhängande ledighet har också ansetts motiverat av
administrativa hänsyn. Slopas kravet finns alltså skäl att befara att olägenheter
vid tillämpningen, t. ex. problem med en omfattande kontrollverksamhet,
blir följden. Kommitténs uttalanden liksom riksförsäkringsverkets
remissyttrande ger stöd för riktigheten av sådana farhågor. Riksförsäkringsverket
anser att olägenheterna med detta alternativ skulle bli
avsevärda.
Oavsett hur man värderar de för- och nackdelar som är förenade med detta
alternativ är emellertid ett avgörande skäl mot att nu gå på denna lösning
att man — som kommittén framhållit — skulle kunna föregripa kommitténs
behandling av frågan om ett eventuellt vårdbidrag. En lösning enligt
detta alternativ skulle dessutom gå längre än vad riksdagen uppenbarligen
åsyftat i de framställningar som legat till grund för kommitténs uppdrag
på den nu aktuella punkten. Mot bakgrund av det anförda kan jag inte förorda
en sådan lösning.
De skedda övervägandena leder följaktligen till att den metod kommittén
förordat kommer i blickpunkten. Inte heller detta alternativ är invändningsfritt.
Också en begränsad eftergift i kravet på sammanhängande
ledighet minskar lagstiftningens effektivitet när det gäller att bevaka de
grundläggande skydds- och vårdhänsynen. Fastläggs en bestämd gräns för
möjligheterna till avbrott kan detta också tänkas föra med sig nackdelar
av samma slag som visat sig förbundna med nmcarande ordning. Varje
avsteg från kravet på total avhållsamhet från förvärvsarbete torde vidare
medföra visst administrativt merarbete. Fördelen med alternativet är emellertid
att detta kan utformas så att stelheten i den nuvarande regeln mjukas
upp väsentligt samtidigt som lagstiftningen alltjämt vilar på principen
om sammanhängande ledighet. Dessutom blir de administrativa svårigheterna
begränsade. Jag bedömer det således möjligt att nå en godtagbar
lösning efter den linje kommittén valt.
Reglerna i fråga om ledighetsavbrott bör i enlighet med kommitténs
förslag få det innehållet, att kvinnan medges att under tilläggssjukpenningperioden
utföra förvärvsarbete under visst antal dagar utan att rätten
till fortsatt tilläggssjukpenning påverkas. Med arbetad dag bör därvid
avses även dag som endast delvis åtgått till förvärvsarbete. Vad som skall
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969
förstås med förvärvsarbete får liksom hittills avgöras med ledning av omständigheterna
i det särskilda fallet.
Någon bestämmelse som inskränker möjligheterna att göra avbrott under
den allra närmaste tiden efter förlossningen behöver enligt min mening
inte tynga regleringen. Beträffande just denna period råder enligt arbetarskyddslagen
ett förbud för kvinnan att utföra vissa mera krävande arbeten.
Man torde i övrigt kunna anta att möjligheten till avbrott i ledigheten
under denna tid kommer att utnyttjas mycket sparsamt.
När det gäller att fastställa det tillåtna antalet avbrottsdagar får en avvägning
ske mellan skilda synpunkter. Skydds- och vårdintressena kräver
att ledigheten i regel inte splittras upp av ett stort antal avbrott eller avbrott
som sträcker sig över långa perioder. Samtidigt måste emellertid
beaktas att önskemålen och behoven när det gäller ledighetsavbrott kan
variera betydligt bland kvinnorna. Ett tillgodoseende så långt möjligt även
av dem som vill ha större avbrottsmöjligheter minskar risken för att kvinnorna
kommer i konflikt med begränsningsregeln. Mot bakgrund av det
anförda bör kommitténs förslag att bestämma antalet möjliga avbrottsdagar
till trettio kunna godtas.
Med den diskuterade regeln synes tilläggssjukpenning kunna utgå även
för vissa fridagar under en period av förvärvsarbete, trots att något behov
av kompensation för förlorad arbetsinkomst för dessa dagar inte kan
sägas föreligga. Detta är naturligtvis inte helt tillfredsställande. De utvägar
som står till buds när det gäller att undgå den berörda konsekvensen
för emellertid med sig nya svårigheter. Antalet tillåtna avbrottsdagar kan
av skäl jag förut anfört inte bestämmas så lågt att man vinner något väsentligt
i förevarande hänseende. Enligt min mening bör man vidare så långt
möjligt söka undvika att bygga ut den diskuterade regeln med detaljerade
spärrföreskrifter, som gör försäkringen alltför komplicerad.
Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att den bestämmelse i 3 kap.
13 § andra stycket AFL, som anger att tilläggssjulcpenningen utgår så
länge kvinnan utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete, ersätts med
föreskrifter dels om att tilläggssjukpenningen utgår endast för dag då kvinnan
avhåller sig från förvärvsarbete, dels om att rätten till fortsatt tilläggssjukpenning
upphör, om kvinnan under tilläggssjukpenningperioden utför
förvärvsarbete under mer än trettio dagar. Liksom hittills skall sjukpenningen
kunna utgå längst till 180 :e dagen efter förlossningen eller efter den
tidigare dag då sjukpenningen började utgå.
I anslutning härtill bör en ändring vidtas i syfte att tillgodose en del
kvinnor, vars barn efter födelsen måste stanna kvar på sjukhus för vård.
Enligt vad jag förut nämnt är rätten till tilläggssjukpenning för tiden
fr. o. m. den trettionde dagen efter förlossningsdagen beroende av att kvinnan
har barnet i sin vård eller på grund av sjukdom är hindrad att vårda
barnet. Som kommittén funnit kan denna begränsning leda till svårig
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969
heter för kvinnan i situationer då barnet stannar kvar på sjukhus under
en större del av 180-dagarsperioden. I sådana fall kan ju tilläggssjulcpenningen
upphöra att utgå trettio dagar efter förlossningen. Kvinnan får sedan
inte ens om det är behövligt ur försörj ningssynpunkt arbeta mer än
trettio dagar om hon vill behålla rätten till tilläggssjukpenning för att
kunna stanna hemma en tid när barnets sjukhusvistelse är slut. I överensstämmelse
med vad kommittén föreslagit bör därför införas en kompletterande
regel av innebörd att de dagar då kvinnan utför förvärvsarbete
medan barnet åtnjuter sjukhusvård inte skall avräknas från det tilllåtna
antalet avbrottsdagar.
De föreslagna ändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1969.
Hemställan
I enlighet med det anförda bär inom socialdepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring.
Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga1.
.lag hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget, har uteslutits här.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 28 februari 1969.
Närvarande:
f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Alexanderson,
regeringsrådet Ringd én,
justitierådet Conradi.
Enligt lagrådet den 27 februari 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
21 februari 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring.
Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsfiskalen Karl-Ingvar Rundqvist.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969
23
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 7 mars
1969.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Lange, Holmqvist,
Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,
Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.
Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,
och hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga förslaget.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- 2LU 1969:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 s. 1 i texten