Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

1969-03-07 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:37, Med förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 37 år 1969

1

Nr 37

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän

försäkring; given Stockholms slott den 7 mars 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj

1962 (nr 381) om allmän försäkring.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att kvinna skall få utföra förvärvsarbete under

tillhopa högst 30 dagar utan att rätten till tilläggssjukpenning i anledning

av barnsbörd för återstående ledighetstid därför går förlorad. I anslutning

härtill föreslås en kompletterande regel som avser kvinnor vars barn

vårdas på sjukhus.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1969.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 37

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 kap. 13 § lagen den 25 maj 1962 om allmän

försäkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 kap.

13 §.

Även om----------

Sjukpenningen utgår tidigast från

och med den sextionde dagen före

den beräknade tidpunkten för nedkomsten

och senast från och med

förlossningsdagen så länge kvinnan

utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete,

dock högst för etthundraåttio

dagar. Från och med den

trettionde dagen efter förlossningsdagen

utgår sjukpenning endast om

kvinnan har eller på grund av sjukdom

är förhindrad att hava barnet

i sin vård.

- 1 kap. 4 §.

Sjukpenningen utgår tidigast från

och med den sextionde dagen före

den beräknade tidpunkten för nedkomsten

och senast från och med

förlossningsdagen. S jukpenningen

utgår endast för dag då kvinnan avhåller

sig från förvärvsarbete och

längst till etthundraåttionde dagen

efter förlossningsdagen eller efter

den tidigare dag då sjukpenningen

började utgå. Rätten till fortsatt

sjukpenning upphör, om kvinnan

under nämnda tid utför förvärvsarbete

under mer än trettio dagar. Därvid

medräknas ej dag då barnet åtnjuter

sjukhusvård.

Från och med den trettionde dagen

efter förlossningsdagen utgår

sjukpenning endast om kvinnan har

eller på grund av sjukdom är förhindrad

att hava barnet i sin vård.

Sjukpenning för — — —annat föranleda.

Till sjukpenning---ej barntillägg.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 21 februari

1969.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson,

Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i lagen

om allmän försäkring och anför.

Familjepolitiska kommittén1 har med anledning av riksdagsmotioner

som överlämnats till kommittén prövat vissa spörsmål rörande tilläggssjukpenning

vid barnsbörd. Kommittén har redovisat resultatet i en promemoria

kallad Avbrott i ledighet vid havandeskap m. m. (Stencil S 1968: 2). I promemorian

föreslås viss ändring i lagen om allmän försäkring. Förslaget

syftar till en uppmjukning av det gällande kravet på sammanhängande

ledighet för rätt till tilläggssjukpenning vid barnsbörd.

Promemorian har remissbehandlats. Yttranden över promemorian har

avgivits av socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, riksförsäkringsverket,

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige

(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers

centralorganisation (SACO), Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet

och Försäkringskasseförbundet. Försäkringskasseförbundet

har överlämnat yttranden från sexton av de tjugosju allmänna försäkringskassorna.

Gällande bestämmelser m. m.

Bestämmelser om en allmän och obligatorisk moderskapsförsäkring finns

i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring2 (ändrad senast

1968:628). Moderskapsförsäkringen är anknuten till den allmänna sjuk
-

1 Ledamöter statssekreteraren Lars-Åke Åström, ordf., riksdagsledamoten Nils Carlshamre,

t.f. expeditionschefen Ingrid Hilding samt riksdagsledamöterna Gördis Hörnlund, Einar Larsson,

Lars Larsson och Ingemar Mundebo.

2 Lagen benämns i det följande AFL.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969

försäkringen och regleras jämte denna i 3 kap. nämnda lag. De förmåner

som utgår i anledning av barnsbörd är dels moderskapspenning (12 §), dels

tilläggssjukpenning (13 §).

Moderskapspenning utgår vid barnsbörd till varje kvinnlig försäkrad,

som är inskriven hos allmän försäkringskassa eller skulle ha varit inskriven

om hon fyllt 16 år. Moderskapspenningen utgör 1 080 kr. Vid flerbörd

tillkommer 540 kr. för varje barn utöver ett.

För att tilläggssjukpenning skall utgå krävs till en början att den försäkrade

är placerad i sjukpenningklass. Inplacering i sjukpenningklass

skall ske beträffande varje försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa

och som har en inkomst av förvärvsarbete (anställning eller

annat förvärvsarbete) om minst 1 800 kr. per år. Dessutom skall under

vissa förutsättningar inskriven kvinnlig försäkrad vara placerad i sjukpenningklass

även om hennes årsinkomst av förvärvsarbete inte uppgår

till 1 800 kr. (den s. k. hemmafruförsäkringen).

Sjukpenningklasserna är 21 till antalet. De som omfattas av hemmafruförsäkringen

är placerade i sjukpenningklass nr 1, där hel sjukpenning

utgör 6 kr. för dag. Inplaceringen i de övriga klasserna sker med hänsyn

till storleken av inkomsten av förvärvsarbete. Storleken av hel sjukpenning

i dessa klasser framgår av följande tabell.

Sjukpenningklass nr

Inkomsten av förvärvsarbete uppgår för år

Sjukpenning

per dag kr.

till kr.

men ej till kr.

2

1 800

2 600

6

3

2 600

3 400

7

4

3 400

4 200

8

5

4 200

5 000

9

6

5 000

5 800

10

7

5 800

6 800

12

8

6 800

8 400

14

9

8 400

10 200

16

10

10 200

12 000

19

11

12 000

14 000

22

12

14 000

16 000

25

13

16 000

18 000

28

14

18 000

21 000

31

15

21 000

24 000

34

16

24 000

27 000

37

17

27 000

30 000

40

18

30 000

33 000

43

19

33 000

36 000

46

20

36 000

39 000

49

21

39 000

—

52

Av sjukpenningbeloppet i varje klass utgör 6 kr. grundsjukpenning och

återstoden tilläggssjukpenning. Tilläggssjukpenningen är alltså lägst 1 kr.

och högst 46 kr. per dag. Sjukpenningen i klasserna 1 och 2 utgörs av

enbart grundsjukpenning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969

En kvinna, som under minst 270 dagar i följd omedelbart före nedkomsten

eller den beräknade tiden för nedkomsten varit placerad i sjukpenningklass

3 eller i högre sjukpenningklass (årsinkomst av förvärvsarbete

minst 2 600 kr.) eller skulle ha varit placerad i sådan sjukpenningklass

om hon fyllt 16 år, är berättigad till tilläggssjukpenning om hon i anledning

av barnsbörden avhåller sig från förvärvsarbete. Tilläggssj ukpenningen

utgår tidigast fr. o. in. sextionde dagen före den beräknade tidpunkten

för nedkomsten och senast fr. o. m. förlossningsdagen så länge kvinnan

utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete, dock högst för 180 dagar.

Fr. o. m. den trettionde dagen efter förlossningsdagen utgår tilläggssjukpenning

i anledning av barnsbörd endast under förutsättning att kvinnan

har eller på grund av sjukdom är förhindrad att ha barnet i sin vård. Tillläggssjukpenning

på grund av barnsbörd är inte förenad med rätt till barntillägg.

Moderskapsförsäkringen finansieras liksom sjukförsäkringen i övrigt

genom sjukförsäkringsavgifter från de försäkrade, avgifter från arbetsgivarna

samt statsbidrag. Regler om finansieringen finns i 19 kap. AFL.

Förmånerna från moderskapsförsäkringen är skattefria.

Enligt en inom riksförsäkringsverket utförd undersökning av moderskapsförsäkringen

var hela antalet moderskapsfall som avslutats år 1967

ca 121 200. I ca 63 000 (52 %) av dessa fall uppbar modern tilläggssjukpenning.

Drygt 91 % av barnaföderskorna med tilläggssjukpenning uppbar

förmånen för mer än 150 dagar. Det genomsnittliga antalet dagar per moderskapsfall

med tilläggssjukpenning beräknades till 171.

På grund av s. k. arbetsgivarinträde kan tilläggssjukpenning vid barnsbörd

uppbäras av arbetsgivaren, som i stället utger havandeskapslön till

kvinnan. Arbetsgivarinträde tillämpas för huvudparten av statens anställda.

Havandeskapslönen i statlig tjänst utgår för samma tid som tilläggssjukpenning

vid barnsbörd och motsvarar i regel 89—92 % av den annars

utgående lönen. Skulle arbetstagaren avbryta havandeskapsledigheten och

åtaga sig förvärvsarbete kan havandeskapslönen fortfarande utgå, men

tilläggssjukpenning från försäkringskassan utbetalas då inte längre. Detta

drabbar emellertid staten och inte den anställda.

Löneförmåner vid havandeskap eller barnsbörd tillkommer även anställda

hos kommunerna och landstingen samt i viss utsträckning arbetstagare

inom den privata sektorn. Därvid tillämpas regelmässigt inte arbetsgivarinträde.

Från den utgående havandeskapslönen görs visst avdrag med

hänsyn till att arbetstagaren uppbär sjukpenningförmån.

Frågans tidigare behandling

En allmän och obligatorisk moderskapsförsäkring infördes i vårt land

genom lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp, som trädde

i kraft den 1 januari 1955 i samband med den då genomförda sjukförsäk1*

— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 37

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969

ringsreformen. 1954 års lag innehöll bestämmelser om tilläggspenning

vid barnsbörd som i princip var utformade på samma sätt som de nu gällande

bestämmelserna om tilläggssjukpenning vid barnsbörd. Enligt nämnda

lag utgick dock tilläggspenning under högst 90 dagar. Kravet på att kvinnan

utan avbrott skulle avhålla sig från förvärvsarbete avsåg därför endast

denna tidsperiod.

Socialförsäkringsutredningen, vars betänkande »Moderskapsförsäkring

in. m.» (SOU 1954: 4) låg till grund för prop. 1954: 144 med förslag till lagom

moderskapshjälp, förordade att den ekonomiska hjälpen vid havandeskap

och barnsbörd skulle avse inte bara att bereda lindring i de med nedkomsten

förenade utgifterna utan också att lämna ersättning för därav

uppkommet inkomstbortfall. Utredningen framhöll bl. a. att omständigheter

fanns som kunde göra det nödvändigt eller lämpligt att kvinnan avhöll

sig från förvärvsarbete en tid kring nedkomsten. Sålunda medförde barnsbörden

och barnsängstiden fysisk arbetsoförmåga hos kvinnan. Under det

sista skedet av havandeskapet var kvinnan ovig och utsatt för stor risk för

överansträngning. Efter förlossningen dröjde det alltid en tid innan kvinnan

hann återhämta krafterna. Härtill kom amningen och vården av barnet.

Det rådde full enighet om att det ur medicinsk synpunkt var av största

vikt att barnet under den första tiden av sin levnad ammades av modern.

Skulle amningen och vården av barnet fullgöras riktigt tog detta så stor

del av kvinnans tid i anspråk och styckade till den grad sönder hennes

arbetsdag att det var förenat med stora faktiska svårigheter för henne att

samtidigt ägna sig åt ett mera kontinuerligt förvärvsarbete.

De angivna omständigheterna hade, fortsatte utredningen, inte föranlett

lagstiftning i annan mån än att man för kvinnliga arbetstagare infört

vissa bestämmelser av arbetarskyddsrättslig art som föreskrev eller öppnade

möjligheter till ledighet för kvinnan i samband med nedkomsten.

Utredningen erinrade om det i arbetarskyddslagen intagna förbudet för

barnaföderska att under de sex första veckorna efter nedkomsten arbeta

i vissa yrken, främst industriellt arbete, och om rätten enligt samma lag till

ledighet under de sex veckorna närmast före barnsbörden. Vidare erinrade

utredningen om rätten enligt 1945 års lag om förbud mot arbetstagares avskedande

i anledning av äktenskap eller havandeskap in. m. att oberoende

av arbetets art få högst sex månaders ledighet i samband med nedkomsten,

förutsatt att kvinnan sedan minst ett år varit stadigvarande anställd

hos arbetsgivaren. Dessa bestämmelser — särskilt 1945 års lag med dess

större räckvidd i fråga om personkretsen — avsåg alla i grunden att skänka

kvinnan ekonomisk trygghet genom att garantera henne rätt att efter

barnsbörden återvända till arbetet och återfå arbetsinkomsten. Bereddes

kvinnan ersättning för den inkomst hon förlorade under tiden från avbrottet

i arbetet tills det kunde återupptas betydde detta, anförde utredningen,

otvivelaktigt endast ett fullföljande av samma syfte.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969

Beträffande den närmare utformningen av moderskapsförsäkringen anförde

utredningen att tilläggspenningen avsåg att ersätta arbetsinkomst

som barnaföderskan förlorade och alltså borde utgå endast för tid då den

försäkrade avhöll sig från förvärvsarbete. För att ledigheten skulle fylla

sitt syfte borde den uttas i ett sammanhang. Då avhållsamheten från arbete

under tiden efter förlossningen var önskvärd bl. a. för att kvinnan skulle

bli i tillfälle att själv vårda sitt barn men detta skäl inte kvarstod om hon

underlät att ha barnet i sin vård, föreslog utredningen dessutom att tillläggspenning

inte skulle utgå för tid efter den tjugonde dagen efter förlossningsdagen,

om kvinnan inte hade barnet i sin vård och underlåtenheten

härvidlag inte berodde på att hon var sjuk.

Vid remissbehandlingen av socialförsäkringsutredningens förslag framfördes

från några håll kritik mot bestämmelsen att ledigheten skulle uttas

i ett sammanhang. Arbetarskyddsstyrelsen föreslog att villkoret skulle slopas,

eftersom det ledde till att kvinnan avstängdes från rätten till fortsatt

tilläggspenning sedan hon en gång, även om det varit helt tillfälligt, haft

avlönat arbete. 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen ansåg det

av liknande skäl önskvärt att bestämmelsen utformades på sådant sätt att

en kortare tids — lämpligen högst 14 dagars — arbete inte skulle inverka

på kvinnans rätt att uppbära tilläggspenning i det antal dagar, som efter

frånräknande av arbetsdagarna återstod av 90-dagarsperioden.

I prop. 1954: 144 anslöt sig föredragande departementschefen i huvudsak

till socialförsäkringsutredningens förslag. I anledning av kritiken mot regeln

att ledigheten skulle vara sammanhängande framhöll departementschefen

att tilläggspenningens syfte sammanföll med ändamålet med vissa

arbetarskyddsbestämmelser, nämligen dels det stadgande i arbetarskyddslagen

som tillförsäkrar kvinna sex veckors ledighet omedelbart före den

väntade nedkomsten och som förbjuder henne att arbeta i vissa yrken under

de sex första veckorna efter förlossningen, dels ock innehållet i den av

1952 års internationella arbetskonferens antagna konventionen nr 103 angående

skydd vid havandeskap och barnsbörd. Kvinnan skulle således för

sin egen och barnets skull få en tids vila från sitt dagliga arbete utom

hemmet. Enligt departementschefen syntes det mindre välbetänkt att genom

dispensmöjligheter i fråga om rätten till den ekonomiska gottgörelsen

göra avkall på detta gemensamma syfte. För sjukkassorna måste det dessutom,

anförde departementschefen, bli besvärligt att hålla reda på under

vilka tider kvinnan arbetar eller inte arbetar utom hemmet. Propositionen

bifölls av riksdagen utan särskild erinran i denna del (2LU 1954:32, rskr

274).

I samband med införandet av AFL inordnades moderskapsförsäkringen

under sjukförsäkringen, varvid den särskilda benämningen tilläggspenning

slopades. Tiden för åtnjutande av motsvarande förmån, tilläggssjukpenning

i anledning av barnsbörd, bestämdes till högst 180 dagar. Några över
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969

väganden rörande ändring av kravet på sammanhängande ledighet redovisades

inte i detta sammanhang (SOU 19G1: 38, prop. 1962: 90, 2LU 27).

Efter sistnämnda reform har frågan om avbrott i havandeskapsledigliet

aktualiserats vid ett flertal tillfällen i riksdagen.

Vid 1965 års riksdag väcktes motioner (1:233 och 11:281 samt 1:506

och 11:633) angående rätten till tilläggssjukpenning vid barnsbörd. Motionerna

syftade till att kvinna under tid då hon på grund av barnsbörd

avhöll sig från förvärvsarbete skulle få utföra sådant arbete i viss omfattning

utan att därigenom förlora rätten till tilläggssjukpenning för återstående

tid av ledigheten. I utlåtande över motionerna (nr 37) underströk

andra lagutskottet vikten av att de skyddssynpunkter, som anlades vid

införandet av tilläggssjukpenning för blivande och nyblivna mödrar, upprätthölls.

I princip borde alltså ledighet i samband med barnsbörd vara

sammanhängande. I den mån den gällande fasta regeln skapade irritation

och ledde till för de försäkrade svårförståeliga resultat, syntes det i stor

utsträckning bero på bristande kunskap om regelns innehåll. Delta förhållande

borde kunna avhjälpas genom ökad upplysning, bl. a. i samband

med anmälan till försäkringskassa. Enligt utskottets mening kunde det

emellertid vara befogat att undersöka huruvida man — utan att äventyra

skydds- och vårdintressena samt med beaktande av administrativa hänsyn

— kunde tillåta en uppmjukning av den gällande regeln. Utskottet sade sig

här syfta på fall av enstaka kortare avbrott i ledigheten, t. ex. för att tillgodose

tillfälliga behov av arbetskraft. Riksdagen godtog utskottets förslag

om utredning (rskr 156). Motionerna överlämnades sedermera av Kungl.

Maj :t till familjepolitiska kommittén.

I motioner till 1966 års riksdag (I: 740 och 11:906) berördes främst de

ifrågavarande reglernas resultat i sådana fall då ett barn efter födelsen

måste stanna kvar på sjukhus för vård. Motionärerna påtalade att bestämmelsen

om att modern i dessa situationer i princip var berättigad till sjukpenning

under endast 29 dagar innebar att hon, om hon därefter återgick

till förvärvsarbete, inte kunde erhålla tilläggssjukpenning även om hon

efter ytterligare någon tid fick möjlighet att själv ta hand om barnet. På

förslag av andra lagutskottet (uti. nr 47) hemställde riksdagen i skrivelse

(nr 270) till Kungl. Maj :t att motionerna skulle överlämnas till familjepolitiska

kommittén, vilket också skedde.

Vid 1967 års riksdag begärdes i en motion (11:222) bl. a. översyn av

reglerna i 3 kap. 13 § AFL i syfte att möjliggöra för kvinnor att under

havandeskapsledigliet utföra lättare extrauppdrag mot betalning utan att

detta medförde förlust av sjukpenningförmåner. Andra lagutskottet (uti.

nr 54) erinrade om att familjepolitiska kommittén redan hade i uppdrag att

utreda frågan om avbrott i havandeskapsledigliet. Under hänvisning till att

bedömningen av vad som skulle förstås med begreppet förvärvsarbete måste

ske med utgångspunkt från den försäkrades särskilda förhållanden av
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1969

visade utskottet motionärens tanke, att man lagstiftningsvägen skulle fastslå

vilka uppdrag som kunde tillåtas under havandeskapsledighet utan förlust

av rätten till tilläggssjukpenning. Utskottet hemställde att motionen

inte skulle föranleda någon åtgärd av riksdagen. Riksdagen beslöt i enlighet

med utskottets hemställan.

Familjepolitiska kommittén

Kommittén erinrar inledningsvis om att kommitténs allmänna uppgift

att pröva avvägningen och sammansättningen av samhällets ekonomiska

stöd till barnfamiljerna leder till att även moderskapsförsäkringen kommer

i blickpunkten. Ett nära samband föreligger enligt kommittén mellan

frågan om ett eventuellt vårdbidrag — vilken kommittén avser att behandla

i ett kommande betänkande — och det ekonomiska stöd som moderskapsförsäkringen

ger under barnets första månader. Kommittén anser

emellertid inte att detta samband utgör något hinder för de begränsade

lagändringar på moderskapsförsäkringens område som kan komma i fråga

inom ramen för det av riksdagen aktualiserade spörsmålet om uppmjukning

av kravet på sammanhängande ledighet för rätt till tilläggssjukpenning

vid barnsbörd. Kommittén tar därför upp sistnämnda fråga till särskild

behandling.

Kommittén framhåller att kravet på att havandeskapsledigheten skall

vara sammanhängande upprätthållits strikt i rättspraxis. Avbrott i ledigheten

på någon eller några enstaka dagar har således uteslutit från rätt

till fortsatt tilläggssjukpenning. Denna tolkning står enligt kommittén

i överensstämmelse med bestämmelsens ordalydelse och de motiv som anförts

vid bestämmelsens tillkomst.

Kommittén uttalar emellertid att reglerna skapat irritation särskilt i de

fall där kvinnan saknat kännedom om konsekvenserna av att ledigheten

avbryts med ett tillfälligt förvärvsarbete. Även om informationen om villkoren

för att åtnjuta tilläggssjukpenning i samband med havandeskap och

barnsbörd förbättrats för att undanröja ovisshet i nämnda avseende kvarstår

dock att bestämmelsen om att kvinnan utan avbrott skall avhålla

sig från förvärvsarbete kan verka onödigt hård. Dessutom har risken att

komma i konflikt med bestämmelsen blivit väsentligt större sedan ledigheten

genom 1962 års reform förlängts från 90 till 180 dagar.

Enligt kommitténs åsikt kan vidare kravet på total avliållsamhet från

förvärvsarbete leda till resultat som direkt motverkar det avsedda syftet

med bestämmelsen. I detta hänseende framhåller kommittén att en kvinna,

som av en eller annan orsak rent tillfälligt utfört visst förvärvsarbete

under ledigheten och till följd härav gått miste om fortsatt tilläggssjukpenning,

kan se sig nödsakad att för sin försörjning mera beständigt ägna

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969

sig åt förvärvsarbete även om det inte är förenligt med hennes eller barnets

bästa.

Det anförda motiverar enligt kommitténs mening att den ifrågavarande

bestämmelsen mjukas upp.

Olika lösningar kan enligt kommittén tänkas komma i fråga när det gäller

att bedöma på vad sätt och i vilken omfattning havandeskapsledigheten

skall kunna avbrytas av förvärvsarbete utan att tilläggssjukpenningen går

förlorad. Kommittén understryker emellertid att man oavsett vilken lösning

man väljer bör hålla i minnet att det från såväl den enskildes som samhällets

synpunkt är av stort värde att ledigheten tas ut i ett sammanhang.

De arbetarskyddssynpunkter som ligger bakom bestämmelsen att ledigheten

skall vara sammanhängande har inte ändrats i princip.

Kommittén diskuterar tre alternativa vägar att uppnå den önskvärda

uppmjukningen. Det första alternativet är att försäkringskassorna lämnas

möjlighet att från fall till fall medge att kvinna i samband med barnsbörd

får utföra förvärvsarbete i begränsad omfattning utan att därigenom förlora

rätten till tilläggssjukpenning. Omständigheter som skulle beaktas vid

kassans prövning är kvinnans hälsa och barnets vårdnadsförhållanden, förvärvsarbetets

art och varaktighet m. m.

Det andra alternativet är att helt slopa bestämmelsen att avbrott i ledigheten

från förvärvsarbete utesluter från rätt till fortsatt tilläggssjukpenning

i anledning av barnsbörd. Inom 180-dag''ar sperioden — räknat tidigast

fr. o. m. den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten

och senast fr. o. m. förlossningsdagen — skulle kvinnan sålunda vara

berättigad till tilläggssjukpenning för varje dag som hon avhåller sig från

förvärvsarbete. Å andra sidan skulle hon uteslutas från rätt till sjukpenning

för varje dag som hon haft förvärvsarbete.

Det tredje alternativet är att i författningstexten föreskriva att avbrott

i ledigheten tillåts i viss omfattning utan att rätten till fortsatt tilläggssjukpenning

påverkas.

Kommittén finner att en regel enligt det första alternativet har betydande

nackdelar. Den skulle nödvändiggöra ett omständligt prövningsförfarande

och den ger ingen tillfredsställande garanti för att rättvisa skipas i det

enskilda fallet. Förfarandet överensstämmer inte heller med de generellt

verkande normer som eljest är utmärkande för socialförsäkringslagstiftningen.

Det andra alternativet skulle innebära att man helt överlåter åt kvinnan

att själv bestämma det antal dagar av 180 möjliga som hon önskar vara

borta från arbetet och uppbära tilläggssjukpenning. Till förmån för en sådan

lösning kan enligt kommittén anföras att den ger varje kvinna möjlighet

att utifrån sina personliga förhållanden och önskemål ta ställning

till denna fråga utan att utsättas för ett ekonomiskt tryck från socialförsäkringens

sida i endera riktningen. Man kan också, anför kommittén, häv
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1969

da att de arbetarskyddsintressen som ligger bakom kravet på sammanhängande

ledighet i första hand bör tillgodoses genom arbetarskyddsbestämmelser

och inte genom regler om förverkande av rätten till sjukpenning.

Kommittén anser emellertid att det finns flera skäl som talar emot en

lösning enligt detta alternativ. Till en början påpekas, att en svårighet är

att en kvinna som exempelvis under en kalendervecka arbetar måndag till

fredag och är ledig lördag och söndag skulle få möjlighet att ta ut tilläggssjukpenning

under de båda arbetsfria dagarna. Om så sker någon enstaka

gång torde det inte vara mycket att erinra, men satt i system skulle ett

sådant förfarande te sig stötande, eftersom det inte finns något behov av

att kompensera för förlorad arbetsinkomst i sådana fall. Om detta alternativ

skulle genomföras, anser kommittén att huvudregeln skulle få kompletteras

med en föreskrift av den innebörden att en kvinna, som utför

förvärvsarbete efter det att hon börjat uppbära sjukpenning, far rätt att

ånyo uppbära sjukpenning först i den mån hon avhåller sig från förvärvsarbete

mer än ett visst antal dagar, exempelvis två dagar. Tillämpningen

av en sådan regel skulle enligt kommittén sannolikt medföra ganska betydande

administrativa svårigheter.

Kommittén finner vidare att det nu diskuterade alternativet — även bortsett

från sådana invändningar som nyss anförts — förefaller alltför långtgående.

En uppmjukning av kravet på sammanhängande ledighet är ju

inte förestavad av önskemål från kvinnornas sida om obegränsade möjligheter

till förvärvsarbete under den aktuella sexmånadersperioden, utan

det är snarast fråga om ett intresse från arbetsgivarnas sida av att kunna

få hjälp vid ett tillfälligt behov av extra arbetskraft och ett intresse från

kvinnornas sida att kunna ta ett tillfälligt förvärvsarbete utan att drabbas

av kanske vittgående ekonomiska sanktioner. Det torde knappast ligga

i kvinnans — och ännu mindre i barnets —• intresse att dessa möjligheter

utsträcks till kontinuerligt arbete under långa perioder. Man kan

inte helt bortse från risken att det då kan uppkomma ett visst tryck från

kvinnans arbetsgivare för att förmå henne att återuppta förvärvsarbetet

även om det för hennes egen och för barnets skull hade varit bättre om

hon inte hade gjort det.

Kommittén påpekar dessutom att en lösning enligt det andra alternativet

skulle kunna föregripa det uppdrag kommittén har att behandla rörande

frågan om ett eventuellt vårdbidrag. I diskussionen om ett vårdbidrag

måste ju även moderskapsförsäkringens utformning behandlas. Hur man

än skulle utforma ett särskilt vårdbidrag, måste det samordnas med det

stöd som moderskapsförsäkringen ger under sex månader i samband med

ett barns födelse. Därvid kommer bl. a. den frågan upp om stödet skall

utgå oberoende av om modern arbetar eller ej.

Det tredje alternativet är, framhåller kommittén, mindre långtgående

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969

och innebär att lagstiftningen fortfarande kommer att vila på principen

om sammanhängande ledighet. Den stelhet som finns i den nuvarande

regeln mjukas emellertid upp. Kommittén erinrar om att andra lagutskottet,

då detta år 1965 föreslog en utredning om möjligheterna att uppmjuka

den gällande regeln, syftade på enstaka kortare avbrott i ledigheten,

t. ex. för att tillgodose tillfälliga behov av arbetskraft. Kommittén

ansluter sig till utskottets tanke att en uppmjukning bör avse enstaka

kortare avbrott i ledigheten. Det förda resonemanget leder således kommittén

fram till att förorda det tredje alternativet.

Uppmjukningen bör enligt kommitténs mening åstadkommas på det

sättet att kvinna medges att under tilläggssjukpenningperioden utföra

förvärvsarbete i ett visst antal dagar utan att det påverkar rätten till fortsatt

sjukpenning. Under de dagar hon utför förvärvsarbete måste hon

givetvis avstå från tilläggssjukpenningen. Hur många dagar kvinnan bör

få utföra förvärvsarbete är en avvägningsfråga. Mot varandra får vägas

å ena sidan skydds- och vårdsynpunkter och å andra sidan önskemålen

om en uppmjukning av det gällande kravet på total avhållsamhet från

förvärvsarbete. Kommittén stannar för att förvärvsarbete bör få utföras

under högst 30 dagar inom 180-dagarsperioden utan att rätten till forisatt

tilläggssjukpenning påverkas. Det innebär, framhåller kommittén, alt

kvinnan under denna tid får möjlighet att åtminstone åta sig ett normalt

semestervikariat, om hon så skulle önska.

Kommittén säger sig vara medveten om att även den nyss förordade

regeln i vissa fall kan skapa irritation. Så kan bli fallet om en kvinna

utfört förvärvsarbete en eller annan dag utöver de 30 dagarna. Kvinnan förlorar

ju då rätten till tilläggssjukpenning för återstående tid av 180-dagarsperioden.

Det är därför angeläget att blivande och nyblivna mödrar får

fullständiga och lättfattliga upplysningar om villkoren för rätt till tillläggssjukpenning.

Kommittén anser att det bör övervägas att låta försäkringskassorna

förnya eller komplettera förut lämnade upplysningar i de

fall kassan i samband med framställning om erhållande av fortsatt tillläggssjukpenning

finner att kvinnan utfört förvärvsarbete i så många dagar

att endast en eller annan dag återstår av de 30 dagarna. Enligt kommitténs

mening bör den förordade regeln inte bereda några större svårigheter

från administrativa synpunkter.

I anslutning till den sålunda föreslagna nya ordningen förordar kommittén

viss ändring som avser kvinnor, vars barn vårdas på sjukhus. Kommittén

erinrar om de olägenheter som ansetts förenade med föreskriften

om att tilläggssjukpenning kan utgå fr. o. m. trettionde dagen efter förlossningsdagen

endast om kvinnan har barnet i sin vård eller på grund

av sjukdom är hindrad att vårda barnet. Kommittén framhåller att olägenheterna

reduceras med de bestämmelser kommittén föreslagit i det föregående.

Kommittén påpekar emellertid att det likväl kan uppkomma svå
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1969

righeter för modern att försörja sig i de fall barnet måste stanna kvar på

sjukhus för vård kanske flera månader inom 180-dagarsperioden. Gör modern

mer än 30 dagars avbrott i ledigheten medan barnet vårdas på sjukhus

får hon ju inte tilläggssjukpenning om hon avhåller sig från förvärvsarbete

när barnet kommer hem. Kommittén förordar därför en regel som

innebär att de dagar då hon utför förvärvsarbete medan barnet åtnjuter

sjukhusvård inte skall medräknas i de 30 dagarna. Eftersom längre sjukhusvistelse

för en nyfödd är relativt ovanlig, anser kommittén att en sådan

regel inte bör medföra några större administrativa problem.

Kommittén anser sig inte kunna beräkna kostnadseffekten av förslaget

men håller för sannolikt att kostnaderna kommer att minska något.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag till uppmjukning av det gällande kravet på sammanhängande

ledighet såsom förutsättning för tilläggssjukpenning vid barnsbörd

tillstyrks av socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, SAF, Svenska

landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Ytterligare tre remissinstanser,

nämligen riksförsäkringsverket, TCO och Försäkringskasseförbundet

ansluter sig i princip till förslaget men föreslår eller ifrågasätter

i olika hänseenden avvikelser när det gäller den närmare utformningen av

detta. De två återstående remissinstanserna — LO och SACO -— delar

kommitténs uppfattning att kravet på sammanhängande ledighet bör mjukas

upp. De anser emellertid att detta skall ske på ett annat sätt och i vidare

omfattning än vad kommittén förordat.

De instanser, som helt tillstyrker förslaget, motiverar i allmänhet inte

närmare sitt ställningstagande. Ett mera allmänt omdöme om förslaget

ges av SAF, som anför att förslaget innebär en rimlig avvägning mellan

å ena sidan de skydds- och vårdsynpunkter som föranleder att tilläggssjukpenning

utgår i samband med barnsbörd och å andra sidan önskemålet att

kvinnan skall ges möjlighet att i begränsad utsträckning utföra förvärvsarbete

under havandeskapsledighet.

Flera remissinstanser ger uttryck för väsentligen samma synpunkter

som kommittén anfört såsom motivering för att den nuvarande ordningen

bör ändras. Sålunda bekräftar riksförsäkringsverket, LO, TCO och Försäkringskasseförbundet

att kravet på sammanhängande ledighet skapat

irritation bland de försäkrade, för vilka regeln tett sig onödigt hård. S.4CO

och Försäkringskasseförbundet uttalar liksom kommittén att regeln kan

leda till sådana resultat som motverkar syftet med bestämmelsen.

När det gäller valet av metod att åstadkomma den önskade uppmjukningen

förespråkar LO och SACO en lösning i linje med kommitténs andra

alternativ, innebärande att kvinnan själv skall få bestämma det antal

dagar av 180 möjliga som hon önskar vara borta från arbetet och uppbära

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969

tilläggssjukpenning. Båda dessa organisationer anser att de nackdelar

kommittén andragit beträffande detta alternativ inte är sådana att alternativet

bör förkastas. LO framhåller att de administrativa problemen bör

kunna lösas utan alltför stora svårigheter. Vidare anser LO att risken för

att kvinnliga arbetstagare under havandeskapsledighet utsätts för tryck

från arbetsgivarens sida att återuppta förvärvsarbete — något som såvitt

LO kunnat utröna hittills inte förekommit — inte ökar vid en uppmjukning

av lagen. Problemen med nuvarande lagstiftning sammanhänger

enligt LO:s mening inte med att gränsen är snäv utan med att den är

fast, vilket också den av kommittén föreslagna bestämmelsen är. Behovet

av sammanhängande ledighet bör dessutom i första band tillgodoses genom

arbetarskyddslagstiftningen. Härtill kommer, anför LO, att det inte

minst av rättviseskäl kan finnas fog för att överlåta åt kvinnan att själv

bestämma i vad mån hon vill åta sig förvärvsarbete under havandeskapsledigheten.

I detta hänseende pekar LO på det förhållandet att vissa grupper

arbetstagare i motsats till andra erhåller viss lön från arbetsgivaren

under havandeskapsledighet. Moderskapsförsäkringen tillgodoser visserligen

samtliga kvinnor som har förvärvsarbete men erbjuder för en del

ett minimiskydd och för andra ett maximiskydd.

Riksförsäkringsverket säger sig hysa viss förståelse för kommitténs andra

alternativ, eftersom skäl talar för att frågan i vilken utsträckning en

kvinna får förvärvsarbeta under och efter havandeskap inte skall regleras

i socialförsäkringslagstiftningen utan i stället via t. ex. arbetarskyddslagstiftningen.

Verket framhåller emellertid att denna lösning skulle

medföra avsevärda administrativa olägenheter ävensom tillämpningssvårigheter.

I stället anser verket lämpligt att den uppmjukning som erfordras

sker enligt det av kommittén förordade tredje alternativet, dvs. genom att

man i författningstexten anger att avbrott i havandeskapsledigheten får

ske i viss bestämd utsträckning utan att rätten till fortsatt tilläggssjukpenning

påverkas.

Vad beräffar den närmare utformningen av det tredje alternativet framhåller

riksförsäkringsverket att en olägenhet med den föreslagna 30-dagarsregeln

är att den inte utesluter möjligheten att ta ut tilläggssjukpenning

för dagar, för vilka det inte finns något behov av kompensation för förlorad

arbetsförtjänst. Det kan te sig stötande att exempelvis en kvinna som

under en kalendervecka arbetar måndag—fredag och är ledig lördag—

söndag kan fortsätta med sitt förvärvsarbete i oförminskad omfattning

under de sex första veckorna av 180-dagarstiden eller återuppta förvärvsarbete

sex veckor före periodens slut, i båda fallen med rätt till tilläg gssjukpenning

för de arbetsfria dagarna (sammanlagt 10—12 dagar). Ett

sätt att söka komma till rätta med detta problem är enligt verket att minska

det antal dagar då arbete får utföras. Även en sådan begränsad uppmjukning

skulle tillgodose ett intresse från arbetsgivarnas sida att kun
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969

na la hjälp vid ett tillfälligt behov av extra arbetskraft och ett intresse

från kvinnornas sida att kunna ta ett tillfälligt förvärvsarbete eller uppdrag

utan att därmed gå förlustig tilläggssjukpenning i fortsättningen.

Skulle likväl en 30-dagarsregel anses lämpligare bör enligt riksförsäkringsverkets

mening övervägas att kombinera denna med någon form av

spärrföreskrifter, närmast en spärregel av det slag kommittén diskuterar

i samband med det andra alternativet. Verket framhåller att även en sådan

spärregel är behäftad med vissa svagheter. Överkompensation kan alltjämt

förekomma, om än inte i samma utsträckning. Denna nackdel blir

mindre framträdande först om spärregeln får det innehållet att kvinnan

skall avhålla sig från förvärvsarbete under minst fyra dagar för att på

nytt få rätt till tilläggssjukpenning. En regel av förevarande slag kommer

dessutom att medföra visst administrativt merarbete.

Även Försäkringskasseförbundet ställer sig tveksamt inför den föreslagna

maximitiden 30 dagar. Förbundet, som ifrågasätter om förslaget i

denna del är helt förenligt med grundläggande skydds- och vårdsynpunkter,

anser att frågan om en kortare tidsperiod bör övervägas.

TCO hävdar å andra sidan att vederbörande myndighet efter särskild

prövning bör kunna medge ytterligare något längre avbrott än föreslagna

30 dagar.

Frågan om avbrott i ledigheten skall kunna göras när som helst under

180-dagarsperioden aktualiseras i några yttranden. Socialstyrelsen — som

enligt vad förut sagts tillstyrker kommitténs förslag till lagändring — pekar

på att det medicinskt betingade behovet av ledighet från förvärvsarbete

är störst under tiden närmast efter förlossningen. Det är därför enligt

styrelsen synnerligen angeläget att den nyblivna modern av samhället uppmuntras

att då avhålla sig från överhuvudtaget allt arbete utom hemmet.

Styrelsen ifrågasätter om inte varje förvärvsarbete under de fyra första

veckorna efter förlossningen liksom f. n. bör föranleda förlust av rätten

till fortsatt tilläggssjukpenning. TCO anser att avbrottsmöjlighet bör finnas

först sedan barnet blivit två månader gammalt. Enligt utförda undersökningar

avtar nämligen bröstmjölksuppfödningen väsentligt vid denna

ålder hos barnet.

I vissa yttranden påpekas att kommittén inte tagit upp frågan i vilken

utsträckning under loppet av en dag arbetsprestation skall utföras för

att tilläggssjukpenning skall bortfalla för den dagen samt dagen avräknas

på det tillåtna antalet förvärvsarbetsdagar. Riksförsäkringsverket anser

att alltför stora tillämpningssvårigheter kommer att uppstå om inte inkomstbringande

arbete även under en mindre del av dag alltid medför att den dagen

anses såsom arbetsdag. TCO, som enligt vad förut sagts förordar att

30-dagarsgränsen skall kunna överskridas efter särskilt tillstånd, anser

att man vid sådan dispensprövning skall kunna beakta den samlade arbetsinsatsen,

så att delar av dagar kan sammanföras till hela dagar. SACO

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 dr 1969

framhåller i detta sammanhang att möjligheterna att utföra förtroendeuppdrag

eller att deltaga i avlönad vidareutbildning inte diskuterats av kommittén.

En begränsande 30-dagarsregel bör enligt denna organisation under

inga omständigheter gälla fortbildnings- och vidareutbildningsverksamhet.

Den av kommittén föreslagna tilläggsregeln rörande mödrar vars barn

vårdas på sjukhus tillstyrks utan närmare motivering av socialstyrelsen,

Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Även Försäkringskasseförbundet

uttalar sin anslutning till förslaget att de dagar kvinnan

arbetar medan barnet vårdas på sjukhus inte skall inräknas i det

tillåtna antalet avbrottsdagar. TCO förordar däremot en annorlunda utformad

regel, innebärande att havandeskapslediglieten skall kunna förskjutas

framåt i tiden så att 180-dagarsperiodens slut inträffar senare än ett

halvt år efter förlossningsdagen. Enligt organisationen medför detta att

modern, i synnerhet om barnet fötts för tidigt, får möjlighet att uppbära

tilläggssjukpenning när barnet kommer hem och behöver hennes vård. Riksförsäkringsverket

motsätter sig inte kommitténs förslag men påpekar att

den gällande bestämmelsen om att tilläggssjukpenning utgår fr. o. m. den

trettionde dagen efter förlossningsdagen endast om kvinnan har eller

på grund av sjukdom är förhindrad att ha barnet i sin vård i praxis fått

en liberal tillämpning i fall då barnet vistats på sjukhus. Sålunda har modern

ansetts ha barnet i sin vård om det inte redan vid början av sjukhusvistelsen

framstått som klart att denna skulle komma att sträcka sig över

flera månader.

I några yttranden framkommer synpunkter på moderskapsförsäkringen

som ligger delvis vid sidan av den av kommittén behandlade frågan om

avbrott i havandeskapsledighet. TCO framhåller det önskvärda i att ledigheten

utsträcks till att omfatta barnets hela första levnadsår. Vidare anser

TCO att ledighet i samband med barnsbörd bör kunna uttas av den

av föräldrarna som så önskar. Även SACO anser att vissa möjligheter bör

finnas för föräldrarna att bestämma vilken av dem som skall avstå från

förvärvsarbete. Sedan en period av återhämtning för modern förflutit

efter förlossningen bör tilläggssjukpenning kunna utgå till fadern om det

är denne som under återstoden av 180-dagarsperioden avhåller sig från

förvärvsarbete för att sköta barnet. SACO förordar dessutom att den sjukpenningperiod

om 29 dagar, som gäller då modern inte har barnet i sin

vård, skall kunna förlängas till 60 dagar, t. ex. om modern fått missfall eller

barnet avlidit kort efter födelsen.

Departementschefen

Havandeskap och förlossning innebär för en kvinna en avsevärd omställning

av såväl fysisk som psykisk art. Under tiden därefter medför

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1969

amningen och skötseln av barnet betydande påfrestningar. För barnet

betraktas det som en fördel om modern själv svarar för vården under den

första tiden av dess levnad. Det har därför ansetts vara av stort värde att

modern i samband med barnsbörd får en tids ledighet från arbete utom

hemmet. Detta återspeglas" i lagregler som garanterar kvinnan rätt till ledighet

i samband med nedkomst.

Tilläggssjukpenningen i anledning av barnsbörd ger kvinnan ekonomiska

möjligheter att utnyttja rätten till ledighet. Detta sker genom att tilläggssjukpenningen

ersätter inkomstbortfall på grund av bortovaro från förvärvsarbete

i samband med havandeskap och barnsbörd.

Tilläggssjukpenningen utgår för tid då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete,

dock högst för 180 dagar räknade tidigast fr. o. m. den sexlionde

dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast

fr. o. in. förlossningsdagen. Kvinnan får inte avbryta ledigheten genom

att utföra förvärvsarbete. Sker detta förlorar hon rätten till tilläggssjukpenning

för resten av den annars möjliga ersättningstiden. Kravet på att

ledigheten skall vara sammanhängande har ansetts behövligt för att syftet

med ledigheten skall främjas. Till stöd för kravet har också åberopats

administrativa skäl, främst svårigheten att få till stånd effektiv kontroll.

En undantagsbestämmelse tar sikte på fall då kvinnan inte har barnet

i sin vård. Såsom ytterligare förutsättning för rätt till tilläggssjukpenning

för tiden fr. o. m. den trettionde dagen efter förlossningsdagen gäller nämligen

att kvinnan skall ha barnet i sin vård eller på grund av sjukdom

vara förhindrad att vårda barnet.

Bestämmelsen att ledigheten inte får avbrytas har blivit kritiserad i olika

sammanhang. Motioner vid 1965 års riksdag ledde till att familjepolitiska

kommittén fick i uppdrag att utreda frågan om möjlighet att göra

avbrott i havandeskapsledighet. Kommittén har föreslagit en uppmjukning

av kravet på total avhållsamhet från förvärvsarbete.

Kommittén framhåller att nuvarande regler skapat irritation särskilt

i de fall, där kvinnan saknat kännedom om konsekvenserna av att ledigheten

avbryts med ett tillfälligt förvärvsarbete. Även om informationen om

villkoren för att åtnjuta tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd

förbättrats för att undanröja ovisshet i detta avseende anser kommittén

att bestämmelsen om total avhållsamhet från förvärvsarbete kan verka

onödigt hård. Kommittén påpekar därvid att risken att komma i konflikt

med denna blivit väsentligt större sedan ersättningstiden fr. o. m. ingången

av år 1963 utökades från 90 till 180 dagar. Kravet på att ledigheten skall

vara sammanhängande kan enligt kommittén vidare leda till resultat som

direkt motverkar syftet med bestämmelsen. Till belysning härav nämner

kommittén att en kvinna, som gått miste om rätten till fortsatt tilläggssjukpenning

på grund av att hon tillfälligt utfört förvärvsarbete, kan se sig

nödsakad att för sin försörjning arbeta mera beständigt, även om det inte

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969

är förenligt med hennes eller barnets bästa. Det anförda leder enligt kommittén

till slutsatsen att bestämmelsen bör mjukas upp.

Kommitténs resonemang i denna del har inte mött någon erinran under

remissbehandlingen. I stället uttalar flera remissinstanser sin tillfredsställelse

med att förslag lagts fram om ändring i den gällande regleringen.

Även jag anser att de av kommittén åberopade omständigheterna sammantagna

utgör bärande skäl för att en ändring i föreslaget hänseende bör

komma till stånd.

Några remissorgan tar upp frågor om andra och mera genomgripande

förändringar i reglerna om tilläggssjukpenning vid barnsbörd. Sålunda berörs

t. ex. spörsmål om utökning av ledighetsperioden och om rätt till

tilläggssjukpenning för fadern, när denne avhåller sig från förvärvsarbete

för att sköta barnet. Frågor av sådan art har inte ingått i det uppdrag

för kommittén, som hänför sig till de riksdagsmotioner jag förut nämnt.

De torde däremot komma upp till bedömande under kommitténs fortsatta

arbete.

Kommitténs förslag grundar sig på en diskussion av olika tänkbara vägar

att åstadkomma en bättre ordning i avbrottsfrågan än den nuvarande.

Därvid behandlar kommittén tre skilda alternativ. Det lämpligaste

alternativet är enligt kommittén att i författningstexten föreskriva att avbrott

i ledigheten tillåts i viss omfattning. Flertalet remissinstanser godtar

en lösning efter denna princip. Två av arbetsmarknadens organisationer

— LO och SACO — föredrar emellertid ett längre gående alternativ

att helt slopa bestämmelsen att avbrott i ledigheten utesluter från rätt

till fortsatt tilläggssjukpenning. Det återstående alternativet — innebärande

att försäkringskassorna lämnas möjlighet att från fall till fall medge

avbrott genom förvärvsarbete i begränsad omfattning — förespråkas inte

från något håll.

Inte heller jag anser att metoden med en tillståndsprövning i varje

särskilt fall är användbar. Bl. a. kan åberopas att proceduren blir tungrodd

och att den med all sannolikhet leder till en föga enhetlig rättstillämpning.

Om man betraktar de båda andra alternativ som kommittén diskuterat

kan det naturligtvis från vissa synpunkter te sig tilltalande att helt slopa

nuvarande avbrottsregel. Kvinnan skulle under 180-dagarsperioden kunna

få tilläggssjukpenning för varje dag hon avhåller sig från förvärvsarbete

men vara utesluten från förmånen endast för dag då hon haft förvärvsarbete.

Kvinnan utsätts då inte för något ekonomiskt tryck alt ta ut ledigheten

i ett sammanhang. I stället får hon möjlighet att bestämma om avbrott

i ledigheten utifrån sina egna personliga önskemål.

Obegränsade avbrottsmöjligheter innebär emellertid också att man låter

de skydds- och vårdhänsyn, som motiverat förmånen av tilläggssjukpenning

vid barnsbörd och som legat bakom dess utformning, helt träda i bakgrunden.

Enligt min mening bör en sådan utveckling inte eftersträvas.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969

Som kommittén framhåller är det fortfarande från såväl den enskildes som

samhällets synpunkt av stort värde att ledigheten tas ut sammanhängande.

Om möjligt bör det då finnas ett effektivt medel att uppmuntra och påverka

kvinnan att ta ut ledighet på sådant sätt. Något annat medel än att

inom moderskapsförsäkringen reglera möjligheterna till ledighetsavbrott

synes därvid inte kunna komma i fråga. Bestämmelser inom arbetarskyddslagstiftningens

ram skulle uppenbarligen bli föga smidiga om de skulle

kunna fylla kravet på effektivitet.

Kravet på sammanhängande ledighet har också ansetts motiverat av

administrativa hänsyn. Slopas kravet finns alltså skäl att befara att olägenheter

vid tillämpningen, t. ex. problem med en omfattande kontrollverksamhet,

blir följden. Kommitténs uttalanden liksom riksförsäkringsverkets

remissyttrande ger stöd för riktigheten av sådana farhågor. Riksförsäkringsverket

anser att olägenheterna med detta alternativ skulle bli

avsevärda.

Oavsett hur man värderar de för- och nackdelar som är förenade med detta

alternativ är emellertid ett avgörande skäl mot att nu gå på denna lösning

att man — som kommittén framhållit — skulle kunna föregripa kommitténs

behandling av frågan om ett eventuellt vårdbidrag. En lösning enligt

detta alternativ skulle dessutom gå längre än vad riksdagen uppenbarligen

åsyftat i de framställningar som legat till grund för kommitténs uppdrag

på den nu aktuella punkten. Mot bakgrund av det anförda kan jag inte förorda

en sådan lösning.

De skedda övervägandena leder följaktligen till att den metod kommittén

förordat kommer i blickpunkten. Inte heller detta alternativ är invändningsfritt.

Också en begränsad eftergift i kravet på sammanhängande

ledighet minskar lagstiftningens effektivitet när det gäller att bevaka de

grundläggande skydds- och vårdhänsynen. Fastläggs en bestämd gräns för

möjligheterna till avbrott kan detta också tänkas föra med sig nackdelar

av samma slag som visat sig förbundna med nmcarande ordning. Varje

avsteg från kravet på total avhållsamhet från förvärvsarbete torde vidare

medföra visst administrativt merarbete. Fördelen med alternativet är emellertid

att detta kan utformas så att stelheten i den nuvarande regeln mjukas

upp väsentligt samtidigt som lagstiftningen alltjämt vilar på principen

om sammanhängande ledighet. Dessutom blir de administrativa svårigheterna

begränsade. Jag bedömer det således möjligt att nå en godtagbar

lösning efter den linje kommittén valt.

Reglerna i fråga om ledighetsavbrott bör i enlighet med kommitténs

förslag få det innehållet, att kvinnan medges att under tilläggssjukpenningperioden

utföra förvärvsarbete under visst antal dagar utan att rätten

till fortsatt tilläggssjukpenning påverkas. Med arbetad dag bör därvid

avses även dag som endast delvis åtgått till förvärvsarbete. Vad som skall

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969

förstås med förvärvsarbete får liksom hittills avgöras med ledning av omständigheterna

i det särskilda fallet.

Någon bestämmelse som inskränker möjligheterna att göra avbrott under

den allra närmaste tiden efter förlossningen behöver enligt min mening

inte tynga regleringen. Beträffande just denna period råder enligt arbetarskyddslagen

ett förbud för kvinnan att utföra vissa mera krävande arbeten.

Man torde i övrigt kunna anta att möjligheten till avbrott i ledigheten

under denna tid kommer att utnyttjas mycket sparsamt.

När det gäller att fastställa det tillåtna antalet avbrottsdagar får en avvägning

ske mellan skilda synpunkter. Skydds- och vårdintressena kräver

att ledigheten i regel inte splittras upp av ett stort antal avbrott eller avbrott

som sträcker sig över långa perioder. Samtidigt måste emellertid

beaktas att önskemålen och behoven när det gäller ledighetsavbrott kan

variera betydligt bland kvinnorna. Ett tillgodoseende så långt möjligt även

av dem som vill ha större avbrottsmöjligheter minskar risken för att kvinnorna

kommer i konflikt med begränsningsregeln. Mot bakgrund av det

anförda bör kommitténs förslag att bestämma antalet möjliga avbrottsdagar

till trettio kunna godtas.

Med den diskuterade regeln synes tilläggssjukpenning kunna utgå även

för vissa fridagar under en period av förvärvsarbete, trots att något behov

av kompensation för förlorad arbetsinkomst för dessa dagar inte kan

sägas föreligga. Detta är naturligtvis inte helt tillfredsställande. De utvägar

som står till buds när det gäller att undgå den berörda konsekvensen

för emellertid med sig nya svårigheter. Antalet tillåtna avbrottsdagar kan

av skäl jag förut anfört inte bestämmas så lågt att man vinner något väsentligt

i förevarande hänseende. Enligt min mening bör man vidare så långt

möjligt söka undvika att bygga ut den diskuterade regeln med detaljerade

spärrföreskrifter, som gör försäkringen alltför komplicerad.

Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att den bestämmelse i 3 kap.

13 § andra stycket AFL, som anger att tilläggssjulcpenningen utgår så

länge kvinnan utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete, ersätts med

föreskrifter dels om att tilläggssjukpenningen utgår endast för dag då kvinnan

avhåller sig från förvärvsarbete, dels om att rätten till fortsatt tilläggssjukpenning

upphör, om kvinnan under tilläggssjukpenningperioden utför

förvärvsarbete under mer än trettio dagar. Liksom hittills skall sjukpenningen

kunna utgå längst till 180 :e dagen efter förlossningen eller efter den

tidigare dag då sjukpenningen började utgå.

I anslutning härtill bör en ändring vidtas i syfte att tillgodose en del

kvinnor, vars barn efter födelsen måste stanna kvar på sjukhus för vård.

Enligt vad jag förut nämnt är rätten till tilläggssjukpenning för tiden

fr. o. m. den trettionde dagen efter förlossningsdagen beroende av att kvinnan

har barnet i sin vård eller på grund av sjukdom är hindrad att vårda

barnet. Som kommittén funnit kan denna begränsning leda till svårig
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969

heter för kvinnan i situationer då barnet stannar kvar på sjukhus under

en större del av 180-dagarsperioden. I sådana fall kan ju tilläggssjulcpenningen

upphöra att utgå trettio dagar efter förlossningen. Kvinnan får sedan

inte ens om det är behövligt ur försörj ningssynpunkt arbeta mer än

trettio dagar om hon vill behålla rätten till tilläggssjukpenning för att

kunna stanna hemma en tid när barnets sjukhusvistelse är slut. I överensstämmelse

med vad kommittén föreslagit bör därför införas en kompletterande

regel av innebörd att de dagar då kvinnan utför förvärvsarbete

medan barnet åtnjuter sjukhusvård inte skall avräknas från det tilllåtna

antalet avbrottsdagar.

De föreslagna ändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1969.

Hemställan

I enlighet med det anförda bär inom socialdepartementet upprättats

förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän

försäkring.

Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga1.

.lag hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt

87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget, har uteslutits här.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 28 februari 1969.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringd én,

justitierådet Conradi.

Enligt lagrådet den 27 februari 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

21 februari 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän

försäkring.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsfiskalen Karl-Ingvar Rundqvist.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1969

23

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 7 mars

1969.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Lange, Holmqvist,

Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,

Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,

och hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1969:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 s. 1 i texten