Sök i Ratio Lex

Angående åtgärder för att främja fritidsfisket, m. m

1969-02-28 · 62 sidor, varav 61 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 61 av 62 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:42, Angående åtgärder för att främja fritidsfisket, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

1

Nr 42

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående åtgärder för

att främja fritidsfisket, m. mgiven Stockholms

slott den 28 februari 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden,

2) lag om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske,

dels bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ingemund Bengtsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås ökade statliga insatser till främjande av fritidsfisket.

Dessa avser garanti för lån — inom en ram av 2 milj. kr. budgetåret

1969/70 — till anordnande eller förbättring av fiskevatten, bidrag till förrättningskostnad

vid bildande av fiskevårdsområde samt rådgivning och

annan serviceverksamhet. Vidare föreslås vissa ändringar i lagen om fiskevårdsområden

och lagen om rätt till fiske i syfte att underlätta bildandet

av fiskevårdsområden och skydda fiskbeståndet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 12

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

1) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas, att 6, 10, 15, 17, 18 och 29 §§ lagen den 5 maj 1960

om fiskevårdsområden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6

Fiskevårdsområde må bildas om

samtycke föreligger antingen från

delägare, som företräda mer än hälften

av delaktighetstalet och tillika utgöra

minst en tredjedel av antalet

delägare, eller från delägare, som utgöra

mer än halva antalet delägare

och tillika företräda minst en tredjedel

av delaktighetstalet. Skall fiskevårdsområdet

omfatta ett eller flera

vart för sig oskiftade fisken, erfordras

därjämte samtycke från

minst en delägare inom varje sådant

fiske.

Hör fisket till allenast eu fastighet

och utgör det ej ensamt för sig en

fastighet, må dock fiskevårdsområde

bildas, om samtycke därtill lämnas

av mer än halva antalet delägare

eller av delägare, vilka företräda mer

än hälften av delaktighetstalet.

Äro de i första eller andra styckena

angivna förutsättningarna uppfyllda,

skall fiskevårdsområdet bildas, om

det befinnes lämpligt med hänsyn till

vattenområdets och fiskets beskaffenhet

och omfattning samt förhållandena

i övrigt.

Fiskevårdsområdet må bildas om

vid omröstning enligt 19 § samtycke

föreligger antingen från delägare,

som företräda mer än hälften av de

röstandes delaktighets tal och tillika

utgöra minst en tredjedel av antalet

röstande, eller från delägare, som utgöra

mer än halva antalet röstande

och tillika företräda minst en tredjedel

av de röstandes delaktighetstal.

Skall fiskevårdsområdet omfatta

oskiftat fiske med flera delägare, erfordras

därjämte samtycke från

minst en delägare inom varje sådant

fiske.

Hör fisket till allenast en fastighet

och utgör det ej ensamt för sig en

fastighet, må dock fiskevårdsområde

bildas, om samtycke därtill lämnas

av mer än halva antalet röstande

eller av delägare, vilka företräda mer

än hälften av de röstandes delaktighetstal.

Äro de i första eller andra styckena

angivna förutsättningarna uppfyllda,

skall fiskevårdsområdet bildas, om

det befinnes lämpligt med hänsyn till

vattenområdets och fiskets beskaffenhet

och omfattning samt förhållandena

i övrigt. Saknas samtycke

som avses i första stycket andra

punkten, må fiskevårdsområdet likväl

bildas, om särskilda skäl föreligga.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

3

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

10

Är fisket inom fiskevårdsområde

i sin helhet samfällt för två eller

flera fastigheter, må upplåtelse av

fiske ske endast om delägare med

mer än hälften av delaktighetstalet

samtycka därtill.

Är fisket ej så beskaffat som i första

stycket sägs, må upplåtelse ske

endast om delägare med mer än två

tredjedelar av delaktighetstalet samtycka

därtill. Omfattar fiskevårdsområdet

ett eller flera vart för sig

oskiftade fisken, skall i stället beträffande

varje sådant fiske gälla vad i

första stycket är stadgat.

15

Fiskevårdsområde må bildas allenast

efter ansökan av delägare. Ansökningen

skall vara skriftlig och ingivas

till länsstyrelsen.

I ansökningen--------

17

Innehåller ansökningen-----

Bildande av fiskevårdsområde

skall prövas vid förrättning under

ledning av förrättningsman som länsstyrelsen

förordnar.

Äro delägarna-----

Är fisket inom fiskevårdsområde

i sin helhet samfällt för två eller

flera fastigheter, må upplåtelse av

fiske ske endast om delägare med

mer än hälften av det vid omröstning

bland delägarna företrädda delaktighetstalet

samtycka därtill.

Är fisket ej så beskaffat som i första

stycket sägs, må upplåtelse ske

endast om delägare med mer än två

tredjedelar av det vid omröstning

bland delägarna företrädda delaktighetstalet

samtycka därtill. Omfattar

fiskevårdsområdet oskiftat fiske med

flera delägare, skall i stället beträffande

varje sådant fiske gälla vad i

första stycket är stadgat.

§•

Fiskevårdsområde må bildas efter

ansökan av delägare, myndighet

som Konungen bestämmer eller kommunen.

Ansökningen skall vara

skriftlig och ingivas till länsstyrelsen.

- skola tillgodoses.

§•

----omedelbart avslås.

Bildande av fiskevårdsområde

skall prövas vid förrättning under

ledning av förrättningsman som länsstyrelsen

förordnar. Fordras särskild

fackkunskap för utredning i samband

med förrättningen, får länsstyrelsen

på begäran av förrättningsmannen

förordna sakkunnigt biträde

åt honom.

- avgöra ärendet.

18

Förrättningsmannen skall så snart

som möjligt kalla delägarna till sammanträde.

Skriftlig kallelse skall senast fjorton

dagar före sammanträdet tillställas

varje känd delägare. Finnes an
-

§•

Förrättningsmannen skall så snart

som möjligt hålla sammanträde med

delägarna. Han skall i god tid före

sammanträdet kalla delägarna till

detta.

Varje delägare med känt hemvist

inom riket skall delgivas kallelsen.

I fråga om delgivningen gäller i till
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ledning till antagande att ej alla delägare

därigenom underrättas, skall

beträffande första sammanträdet

kallelsen därjämte inom samma tid

kungöras på sätt i 31 § stadg<is.

Kallelse till

lämpliga delar vad som föreskrives i

rättegångsbalken om delgivning av

annan handling än stämning. Träffas

ej delägaren eller någon till vilken

kallelsen må överlämnas och kan ej

heller upplysning vinnas var delägaren

uppehåller sig, är det såvitt avser

honom tillräckligt att kungörelse

om sammanträdet sker såsom angives

i 31 §. Delägare med känt hemvist

utom riket skall tillställas kallelsen

med posten. Om delägares

hemvist ej är känt eller det kan antagas

att ytterligare delägare finnes

utöver dem som äro kända, skall

kungörelse om sammanträdet ske på

sätt nyss sagts.

ordning utlysts.

29

Delägare, som fiskar i strid med

stadgarna eller vad delägarna med

stöd av denna lag beslutat, straffes,

om ej gärningen eljest är belagd med

straff, med dagsböter. Sådant brott

må ej åtalas av allmän åklagare, med

mindre det av målsägande angives

till åtal. Fiskevårdsområdet ävensom

delägare däri må därvid anses som

målsägande.

§•

Delägare, som fiskar i strid med

stadgarna eller vad delägarna med

stöd av denna lag beslutat, dömes

till böter, om ej gärningen är belagd

med straff i annan författning. Allmänt

åtal må väckas endast efter

angivelse av målsägande. Fiskevårdsområdet

ävensom delägare däri må

därvid anses som målsägande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1969

o

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 34 och 35 §§ lagen den 1 december 1950 om rätt

till fiske1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

34

Bedriver någon utan lov fiske som

hör under annans enskilda fiskerätt

eller enligt denna lag må utövas endast

efter tillstånd av myndighet, dömes

för olovligt fiske till dagsböter.

Är brottet med hänsyn till att fisket

avsåg särskilt värdefull fisk eller

idkades vanemässigt eller i större

omfattning att anse som grovt, vare

straffet dagsböter, ej under tjugu,

eller fängelse i högst sex månader.

35

Den som bryter mot föreskrift,

som meddelats med stöd av 16, 22

eller 24 §, eller anbringar fiskeredskap

eller anordning i uppenbar

strid med vad som gäller om fiskådra,

dömes till straff för olovligt

fiske enligt vad i 34 § sägs.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1.

utan lov bedriver fiske som hör

under annans enskilda fiskerätt eller

enligt denna lag må utövas endast

efter tillstånd av myndighet,

eller

2. bryter mot föreskrift, som meddelats

med stöd av 16, 22 eller 24 §,

dömes för olovligt fiske till böter

eller fängelse i högst sex månader.

§•

Den som uppsåtligen anbringar

fiskeredskap eller anordning i strid

med vad som gäller om fiskådra, dömes

till böter eller fängelse i högst

sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Senaste lydelse av 35 § se 1960: 131.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

24 januari 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Wickman,

Moberg.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om åtgärder

för att främja fritidsfisket, in. m., och anför.

Inledning

Fritidsfisket har ökat starkt i Sverige under senare år. Från statens sida

har på olika sätt vidtagits åtgärder för att främja fisket vilka kommer även

fritidsfisket till godo. Exempel härpå är tillkomsten av 1950 års vattengräns-

och fiskerättslagar, 1954 års fiskeristadga och 1960 års lag om fiskevårdsområden.

Fiskeristyrelsen har enligt sin instruktion att beakta förutom

yrkesfiskets även fritidsfiskets intressen. Detsamma gäller för lantbruksnämndernas

fiskerikonsulenter.

I olika sammanhang har önskemål förts fram om ytterligare åtgärder från

statens sida för att främja fritidsfisket. Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t

år 1963 tillkallades sakkunniga för att verkställa översyn av och ge förslag

rörande de statliga insatserna i fråga om fritidsfisket och därmed sammanhängande

frågor. De sakkunniga, som antog benämningen fritidsfiskeutredningen1,

har överlämnat betänkandet Fritidsfisket (SOU 1968: 13). Vid

betänkandet har fogats särskilt yttrande av ledamoten af Klintberg.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren, vattenöverdomstolen,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre

Norrland, rikspolisstyrelsen, postverket, kammarkollegiet, statskontoret, generaltullstyrelsen,

riksrevisionsverket (RRV), statens vattenfallsverk, domänverket,

lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk,

Mellanbygdens vattendomstol, länsstyrelserna i Stockholms,

ÖstergöLlands, Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Värmlands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens

län, arrendelagsutredningen, Hushållningssällskapens förbund, Svenska kom
1

Överdirektören Jöran Hult, ordförande, riksdagsmännen Bengt Arweson och Erik Grebäck,

vattenrättsdomaren Lennart af Klintberg och fritidsfiskeintendenten Per-Arne Wallin.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj. ts proposition nr 42 år 1969

7

munförbundet, Svenska Samernas Riksförbund, Svenska jägareförbundet,

Svenska turistföreningen, Svenska Turisttrafikförbundet, Riksförbundet

Landsbygdens Folk (RLF), Sveriges Fiskares Riksförbund, Fiskefrämjandet,

Svenska sportfiskareförbundet, Sveriges Allmänna Fiskevårdsförbund,

Svenska Fiskeritjänstemannaförbundet och Svenska Sportdykarförbundet.

Remissinstanserna har i åtskilliga fall bifogat yttranden från underställda

myndigheter eller särskilt berörda organisationer. Sålunda har lantbruksstyrelsen

bifogat yttranden från ett flertal lantbruksnämnder och fiskeristyrelsen

yttranden från de sju fiskeriintendenterna.

Skrivelser i ämnet har kommit in bl. a. från Sveriges fiskevattenägarförbund.

Fritidsfiskeutredningens förslag avser åtgärder för att främja fritidsfisket

genom såväl service som ekonomiskt stöd m. m. Utredningen föreslår i samma

syfte vissa lagstiftningsåtgärder. Bl. a. har förslag lagts fram om ny lagstiftning

angående förvaltning av samfällda fisken samt ny fiskeristadga. I

remissutlåtande över utredningens betänkande har lantmäteristyrelsen, som

har i uppdrag att se över lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om bysamfälligheter

och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter, anfört att

förslag till ny lag om förvaltning av samfälld mark m. m. kan väntas under

innevarande år. I detta läge bör frågan om särskild lagstiftning för samfällda

fisken anstå till dess ställning har tagits till lantmäteristyrelsens

förslag. Förslaget till fiskeristadga har vid remissbehandlingen mött allvarliga

erinringar särskilt i fråga om ett överförande från länsstyrelserna

till fiskeristyrelsen av befogenheten att besluta om lokala fiskeföreskrifter.

Enligt min mening ger remisskritiken anledning till en ytterligare bearbetning

av förslaget till ny stadga utom vad gäller de föreslagna straffbestämmelserna.

En sådan bearbetning bör lämpligen utföras av fiskeristyrelsen.

Jag avser att återkomma till Kungl. Maj :t i denna fråga.

Med de undantag som jag nu angett behandlar jag härefter utredningens

förslag. Till en början tas därvid upp frågor om statligt stöd av skilda slag

för fritidsfisket. Därefter behandlas i ett särskilt avsnitt förslag till lagstiftningsåtgärder.

I betänkandet intagna förslag till ändringar i den nämnda lagen om

fiskevårdsområden (den 5 maj 1960, nr 130; LOFO) och lagen om rätt till

fiske torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Statens stöd till fritidsfisket

Nuvarande förhållanden m. m.

Fritidsfiskets omfattning. Fritidsfisket har på senare år fått en allt vidare

utbredning. Utvecklingen belyses av vissa bedömningar i samband med utredningar

på fiskets område. Sålunda uppskattade fiskevattensutredningen

år 1939 antalet s. k. sportfiskare till minst 100 000. Fiskerättskommittén be
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1969

räknade år 1947 antalet till snarare över än under 200 000. Denna siffra

skulle enligt kommittén ha flerdubblats om man även räknat in den stora

massan av nöjesfiskare som fiskar mera tillfälligt. Fritidsfiskeutredningen

har bedömt att omkring 600 000 vuxna personer har fritidsfiske som huvudsaklig

eller i vart fall betydande fritidsaktivitet. Därvid har som fritidsfiskare

ansetts personer som fiskar mer än tjugo gånger per år på sin fritid.

Medräknas även de som fiskar mera tillfälligt kan antalet fritidsfiskare numera

uppskattas till ca 2 milj.

På fritidsfiskets område finns ett betydande antal lokala klubbar och

föreningar samt vissa läns- och riksorganisationer. Bland riksorganisationerna

för fritidsfiskare märks Fiskefrämjandet med ca 55 000 medlemmar och

Svenska sportfiskareförbundet med omkring 5 000 medlemmar. En sammanslutning

för både fritidsfiskare och fiskevattenägare är Sveriges Allmänna

Fiskevårdsförbund med närmare 20 000 medlemmar.

Tillgången på fiskevatten. I fråga om tillgången på vattenområden är vårt

land ovanligt gynnat genom dess långa kuster och dess rikedom på sjöar och

strömmande vatten. I allmänt vatten får enligt lagen den 1 december 1950

(nr 596) om rätt till fiske varje svensk medborgare bedriva fiske med rörligt

redskap. Vad som är allmänt vatten bestäms enligt lagen den 1 december

1950 (nr 595) om gräns mot allmänt vattenområde. Allmänt vatten finns vid

kusterna, från territorialgränsen och inåt land till gränsen mot enskilt vatten,

dvs. i stort sett 300 m från land. Vidare finns allmänt vatten i Vänern,

Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Dessutom har allmänheten

enligt nyssnämnda lag om rätt till fiske även viss rätt till fiske i enskilt vatten.

Härom gäller bl. a. följande.

Utmed hela norrlandskusten samt vid Uppsala läns kust är fisket med

rörligt redskap utom efter lax fritt ända in till stranden. Här är således på

enskilt vatten endast laxfisket och fisket med fast redskap förbehållet jordägarna.

I de följande ostkustlänen är fisket efter strömming, sill och skarpsill

med skötar och nät som är att hänföra till rörliga redskap fritt på enskilt

vatten som har större djup än sex in. I vissa län gäller dock bestämmelser

som i viss mån avviker härifrån. Vid Blekinge läns södra kust får

man bl. a. fiska ända in till stranden med nät som är rörligt redskap samt

med långrev och tobisnot. Vid Skånes östra och södra kuster gäller detsamma

beträffande alla slags rörliga redskap. Vid Skånes västra kust och på

västkusten i övrigt är fiske med alla typer av redskap fritt i enskilt vatten.

Vissa begränsningar gäller dock för fisket efter ostron. Utöver vad som

följer av nu nämnda bestämmelser är vid alla havskuster fisket med långrev

fritt i enskilt vatten som är minst 20 in djupt och är beläget utanför den

s. k. kilometergränsen. Likaså är långrevsfisket fritt bl. a. vid Gotland och

Öland. I delar av de förut nämnda fyra insjöarna och Mälaren är också vissa

fiskesätt tillåtna för varje svensk medborgare på enskilt vatten.

Kostnaden för inlösen av enskild fiskerätt som skett i anslutning till åt!

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år W69

del nyssnämnda s. k. frifiskel på enskilt vatten tillkom genom 1950 års

vattengräns- och fiskerättslagstiftning har t. o. m. budgetåret 1967/68 uppgått

till drygt 35 milj. kr. Ersättningsanspråken är ännu inte helt reglerade.

Stora vattenområden är vidare tillgängliga för fritidsfiskarna genom upplåtelser

från fiskevattenägare. Bl. a. finns det ett stort antal fiskevatten i vilka

allmänheten får fiska mot lösande av fiskekort. En förteckning över

flertalet sådana kortfiskeområden publiceras varje år i Fiskefrämjandets

årsbok. I 1968 års förteckning har tagits upp drygt 1 600 kortfiskeområden.

Kortvattensförteckningen omfattar enligt uppgift sjöar med en sammanlagd

areal av omkring 1 milj. ha samt närmare 1 000 mil strömmande

vatten. Huvuddelen av kort fiskevattnen ägs av enskilda. Staten och kommuner

upplåter emellertid också betydande arealer.

Möjligheten att utnyttja våra vatten för fritidsfiske begränsas av olika

förhållanden. En del fiskevatten är svåråtkomliga för den stora mängden

fritidsfiskare t. ex. därför att det behövs båt eller därför alt vägförbindelserna

är dåliga. Det gäller såväl allmänt vatten och frivatten vid kusterna

och i de stora insjöarna som kortfiskevatten. De flesta kortfiskevattnen

är belägna i landets norra delar vilket innebär långa reseavstånd för

många fritidsfiskare. Vidare har åtskilliga vatten mindre goda fiskbestånd

kvalitets- och kvantitetsmässigt. Vattenregleringar har inom stora områden,

särskilt i Norrland, i varje fall under en övergångstid ändrat förutsättningarna

för fisket. Vattenföroreningar har på en del håll nedsatt vattnens

fiskbarhet. Den s. k. svartlistningen av vissa vatten som har förorenats av

kvicksilver omfattar i några fall även kortfiskevatten.

Trots nämnda förhållanden kvarstår att förutsättningarna för fritidsfiske

kan sägas vara goda praktiskt taget överallt i vårt land. För de fritidsfiskare

som är beredda att företa längre resor t. ex. i samband med semestern

är möjligheterna till variation i fråga om fiskarter, fångstmetoder och miljö

mycket stora. Utmed ostkusten och sydkusten förekommer bl. a. lax, havslaxöring,

sik, torsk, abborre, ål samt sill och strömming. På västkusten är

fiskbeståndet ännu mer artrikt. Där finns bl. a. lax, havslaxöring, vanlig

torsk, bleka, sej, berggylta, makrill och näbbgädda. På flera håll i landet

finns älvar och åar där lax och havslaxöring går upp. Även i inlandet förekommer

flera fiskarter som är av särskilt intresse från fritidsfiskesynpunkt,

hl. a. abborre, gös, sik och lake. Den hittills ojämförligt största tillgången

på insjövatten med laxfisk såsom röding, laxöring och harr finns i Norrlands

inland och fjälltrakterna. Laxfiskar planteras emellertid in på många

andra håll i landet. I vissa sjöar finns dessutom kvar gamla bestånd av laxfisk.

Svårigheterna att få tillgång till fritidsfiskevatten är vanligen störst när

det gäller fisket under kortare fritid såsom vid veckosluten och då i synnerhet

för personer som inte har möjlighet att bege sig på längre avstånd från

hemorten. I sådana fall kan förhållandena variera starkt på olika orter. Sär
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

skilt stor är givetvis efterfrågan på fiskevatten i närheten av de större tätorterna.

Detta förhållande har uppmärksammats bl. a. på kommunalt håll.

Flera städer har organiserat sina egna vatten som kortfiskeområden. I vissa

fall har nya vattenområden förvärvats för detta ändamål. I regel har

campingplatser, friluftsgårdar o. d. förlagts i anslutning till fiskevattnen.

Vidare har enskilda vattenägare som disponerar lämpliga vattenområden

stimulerats till liknande åtgärder genom anslag eller lån. Särskilt storstäderna

har gått i spetsen för att på dessa sätt få fram fler vatten för fritidsfiske.

Den statliga fiskeriadministrationen. Enligt instruktionen den 25 maj

1967 (nr 286) för fiskeristyrelsen och statens lokala fiskeriadministration

skall fiskeristyrelsen beakta såväl yrkesfiskets som fritidsfiskets intressen.

Fritidsfisket får härigenom nytta av bl. a. den biologiska sakkunskap som

finns vid styrelsen och dess laboratorier. Särskilt sötvattenslaboratoriet är

till stor del inriktat på frågor som är av betydelse för fritidsfisket. I laboratoriets

verksamhet ingår sålunda bl. a. försök med utsättning av för fritidsfisket

värdefulla fiskarter såsom olika typer av öring, regnbågslaxöring,

röding och rödinghybrider.

Fritidsfisket har också nytta av den sakkunskap i fiskefrågor som finns

inom den lokala fiskeriadministrationen med dess sju fiskeriintendenter,

fiskeriingenjör, fiskodlingsanstalt och fiskeriförsöksanstalt. Detsamma gäller

det trettiotal fiskerikonsulenter som är placerade vid lantbruksnämnderna.

Sålunda visade en av fritidsfiskeutredningen gjord undersökning att

fiskerikonsulenternas arbetsuppgifter år 1966 i genomsnitt fördelade sig

med 34,5 % på yrkesfiske, 26,5 % på husbehovsfiske och 39 % på fritidsfiske.

I vissa län omfattade fritidsfisket en särskilt stor andel av konsulenternas

arbete. Beträffande Skaraborgs och Jämtlands län samt sötvattnen i

Gävleborgs och Västernorrlands län var denna andel mer än 75 %. För

Värmlands län, södra delen av Älvsborgs län samt sötvattnen i Norrbottens

län beräknades andelen till mellan 50 och 75 %.

Förvaltningen av statens fiskevatten. Statens fiskevatten upplåts i betydande

utsträckning till fritidsfiskare bl. a. mot fiskekort. Bestämmelser om

förvaltningen av statens fisken finns i en kungörelse därom den 8 juni 1951

(nr 395) med tillämpningscirkulär samma dag (nr 396). Enligt kungörelsen

handhas förvaltningen av statens vatten av den myndighet under vilken

vattenområdet hör. Vanligen sköts förvaltningen av domänverket. Speciella

förhållanden råder dock beträffande statens fisken inom renbetesfjällen i

Jämtlands län samt ovanför odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens

län. Dessa fisken förvaltas av vederbörande länsstyrelser.

Statens fisken skall enligt 1951 års kungörelse utnyttjas genom upplåtelse

om hinder inte möter på grund av bestämmelse i annan författning

eller särskilda skäl mot upplåtelse eljest föreligger. Bestämmelserna i kungörelsen

och tillämpningscirkuläret innebär att fisket i första hand skall

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

upplåtas till yrkesfiskare som avsätter fisk i orten och till personer bland

ortsbefolkningen för fiske till husbehov.I den mån behov av upplåtelser till

nämnda kategorier fiskande inte föreligger eller har blivit tillgodosedda

skall fisket upplåtas till andra fiskande, såsom yrkesfiskare som säljer fisk

på annan ort samt fritidsfiskare. I sådana fall har yrkesfiskare inte företräde

framför fritidsfiskare. Fritidsfiske bör inte utan särskilda skäl upplåtas

till enskild person med ensamrätt. Upplåtelse skall ske mot avgift om

ej Kungl. Maj:t medger annat. Vid bestämmande av avgift skall hänsyn tas

inte enbart till det statsekonomiska intresset utan även till vikten av att möjligheter

till fiske står medborgarna till buds på rimliga villkor, särskilt när

det gäller husbehovsfiske. I övrigt innehåller kungörelsen och cirkuläret

bl. a. bestämmelser om vård och bevakning av statens fisken och om samråd

med centrala och lokala myndigheter.

Domänverkets förvaltning av statens fisken berör en sammanlagd areal av

ca 400 000 ha. I ca 189 000 ha tillhör fiskerätten helt staten. Från början

av 1950-talet har domänverket i ökad utsträckning upplåtit vatten för kortfiske.

F. n. gäller detta sammanlagt ca 175 000 ha. Vidare har domänverket

i stor utsträckning utarrenderat fiskevatten för att användas bl. a. för kortfiske.

Genom att vatten som förvaltas av domänverket har slagits samman

med andra vatten har större kortfiskeområden kunnat ordnas t. ex. i närheten

av vissa städer. Fiskevårdsarbetet i dessa vatten har på senare år

starkt intensifierats. Sålunda har kostnaderna för direkta åtgärder ökat

från 10 000 kr. år 1940 till drygt 1 milj. kr. år 1966.

Fisketillsynen. Fisketillsyn avser övervakning av efterlevnaden av lagen

om rätt till fiske, fiskeristadgan och enligt denna utfärdade föreskrifter

samt övriga av Kungl. Maj :t eller myndighet meddelade bestämmelser om

fiskets vård och bedrivande. Tillsynen utövas av dels fisketillsynsmän som

förordnas av fiskeristyrelsen eller länsstyrelserna, dels personal vid tullverkets

kust- och gränsbevakning, dels polispersonal. Fiskeristyrelsen

har att följa fiskeribevakningen och verka för att den samordnas samt ge

råd och anvisningar för verksamhetens bedrivande. Polisens fisketillsyn

samordnas dock av rikspolisstyrelsen som ger direktiv härför. För polisoch

kustbevakningspersonal samt t. ex. domänverkets personal är fisketillsyn

en tjänsteuppgift.

Statsbidrag vid bildande av fiskevårdsområde. Enligt beslut av 1960 års

riksdag (prop. 50 s. 169—170, 3LU 8 s. 92, rskr 167) kan statsbidrag utgå

till kostnaderna för att bilda fiskevårdsområde. Bidragen beräknas på de

egentliga förrättningskostnaderna och utgår vanligen med högst 50 % av

dessa kostnader. Bidrag kan utgå även när ansökan om bildande av fiskevårdsområde

slutligen avslås. Förskott på bidrag betalas inte ut, varför

kostnaderna måste förskjutas av den som ansöker om bildande av fiskevårdsområde.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr ri2 år 1969

Bidragen bestrids genom anlitande av de avgifter som tas ut av regleringsintressenter

enligt 2 kap. 10 § vattenlagen till befrämjande av fisket

inom landet. Avgifterna betalas in till fiskeristyrelsen, som disponerar dem

utom för verksamhet som styrelsen själv bedriver, i vilket fall Kungl. Maj :ts

medgivande krävs. Enligt hittillsvarande praxis används ungefär hälften

av avgiftsmedlen till fiskevårdande åtgärder av övervägande lokal betydelse

och lika mycket till forsknings- och försöksverksamhet på sötvattensfiskets

område. Avgifterna inflyter med sammanlagt omkring 750 000 kr.

per år.

Statligt stöd till det rörliga friluftslivet. Indirekt främjas fritidsfisket

genom statens stöd till olika anläggningar för det rörliga friluftslivet. Huvuddelen

av detta stöd utgår från fonden för friluftslivets främjande, den

s. k. friluftsfonden. Fonden inrättades genom beslut av 1939 års riksdag

(prop. 1 bil. 10 s. 184, SU 247, rskr 459). Till fonden avsätts årligen medel

under ett särskilt anslag på nionde huvudtiteln, benämnt Avsättning till

fonden för friluftslivets främjande. T. o. in. budgetåret 1968/69 har totalt

drygt 48 milj. kr. satts av till fonden. Bidrag från fonden lämnas efter Kungl.

Maj :ts beslut i varje särskilt fall på förslag av statens naturvårdsverk.

Bidrag ur friluftsfonden lämnas för friluftsanläggningar och för stöd

till organisationer. Dessutom kan medel anvisas för utvecklingsarbete och

information rörande friluftsanläggningar. Gällande principer för bidragsgivningen

grundas på beslut av 1967 års riksdag (prop. 59, JoU 17, rskr

213). Den största delen av medlen används till olika typer av friluftsanläggningar

såsom friluttsgårdar, raststugor, spår och leder, parkeringsplatser

och kortare anslutningsvägar i samband med uppförande av skilda friluftsanläggningar,

friluftsbad, campingplatser, semesterbyar, vandrarhem, fjällstugor

samt ledmarkeringar, broar och vindskydd i fjällen m. in. Medlen

är i princip reserverade för friluftsanläggningar med kommunala engagemang

men bidrag kan också lämnas till organisationer av rikskaraktär.

Av betydelse för fritidsfisket är vidare t. ex. naturvårdsverkets arbete

med att säkerställa naturområden för friluftsliv. Verket förfogar över betydande

anslag för bl. a. detta ändamål. I nämnda områden ingår inte sällan

stora arealer fiskevatten. Ett exempel därpå är förvärvet år 1967 av Bulleröarkipelagen

i Stockholms skärgård. Områden som staten har förvärvat med

anlitande av dessa medel förvaltas av domänverket, som alltså även har

hand om fiskevårdande åtgärder i tillhörande vatten.

Vissa utvecklingstendenser. 1962 års fritidsutredning underströk i sitt

andra delbetänkande angående friluftslivet i samhällsplaneringen (SOU

1965: 19) att fritidsfisket redan nu har ansenliga dimensioner och enligt utredningens

undersökningar sannolikt står inför en ytterligare, kraftig expansion.

Utredningen betonade starkt fiskeristyrelsens och de lokala fiskeritjänstemännens

stora ansvar för utvecklingen av fritidsfisket. Vidare fram
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h-2 år 1969

13

höll utredningen vikten av att lämpliga fiskevatten sätts i stånd i snabb takt

och ställs till förfogande för fritidsfiskarna i enkla former. Utredningen

fann behov föreligga av ytterligare fiskevatten såväl närmare tätorterna för

kortare utflykter som mera avlägset för längre ledigheter såsom semester.

I samband härmed pekade utredningen på att den centrala friluftsmyndigheten,

dvs. numera statens naturvårdsverk, borde kunna bidra med synpunkter

på den regionala angelägenhetsgraderingen i detta arbete samt med

riktlinjer för fritidsfiskevattnens samband med anläggningar för det rörliga

friluftslivet.

Som tidigare har antytts föreligger på vissa håll en tendens att infoga fritidsfisket

i övriga åtgärder för främjande av friluftslivet. Detta gäller bl. a.

domänverkets och kommunernas verksamhet på området. Sådana friluftssysselsättningar

som strövande i naturen, bad, båtsport in. m. kan alltså

i ökad utsträckning kombineras med fiske. Detta ökar möjligheterna att

inom relativt begränsade områden tillgodose flera olika önskemål i fråga om

friluftsaktiviteter.

Fiskevattenägarnas intresse för att vidta åtgärder som främjar fritidsfisket

och samtidigt ger dem förtjänster har tidigare på de flesta håll varit

tämligen svagt. Särskilt gäller detta skifteslag som har svårt att enas om fördelningen

och användningen av inkomsterna på t. ex. kortfiske. På senare

år har dock fiskevattenägarna börjat uppmärksamma de möjligheter som

finns att utnyttja fritidsfisket som inkomstkälla och samtidigt tillgodose

behovet av en förbättrad fiskevård. Härvid läggs allt större vikt även vid

den service som är förknippad med fisket på olika sätt. Ett led i denna utveckling

är att allt större kortfiskeområden skapas och att inom dessa områden

möjligheter ges till ett rikt varierat fiske vad gäller såväl vatten typ

som fiskbestånd och fiskemetoder. På många håll finns det numera stora

kortfiskeområden där det räcker att lösa ett enda fiskekort för att få fiska

såväl laxfisk som annan fisk i betydande arealer sjöar och strömmande vatten.

Serviceanordningar såsom övernattningsstugor, bilvägar, parkeringsplatser

m. m. i anslutning till fiskevattnen blir allt mer vanliga. Inte sällan

finns också anläggningar för andra friluftsaktiviteter än fiske tillgängliga

vid eller i närheten av vattnen.

Fisket efter laxartade fiskar utövar erfarenhetsmässigt en stark lockelse

på fritidsfiskarna. Det har också visat sig att förekomsten av laxfisk kan

vara en viktig faktor för ett kortfiskeområdes ekonomi. Inplantering av

laxfisk i vattnen medför i regel att antalet besökare vid kortfiskeområdet

ökar. Vidare kan priset på fiskekorten höjas i förhållande till vatten med

vanligare fiskarter, särskilt om sättfisken är av sådan storlek att den är

omedelbart värd att fånga. Denna verksamhet har emellertid samtidigt visat

sig vara kostsam bl. a. på grund av de stigande priserna på sättfisken.

Sålunda har fiskodlingsanstalternas pris för regnbågslaxöringen, som är

den vanligaste sättfisken, under åren 1964—1968 höjts från i genomsnitt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

7 kr. till drygt 10 kr. per kg. Enligt vissa beräkningar köps i dag mellan

100 och 200 ton regnbågslaxöring per år. Ett behov av den dubbla mängden

väntas uppstå inom en snar framtid.

Utredningens förslag

Tillgången på fritidsfiskevatten. I fråga om möjligheterna att öka tillgången

på vatten för fritidsfiskeändamål anser utredningen det inte vara

realistiskt att vidga det nuvarande frifisket enligt 1950 års vattengräns- och

fiskerättslagar. När det gäller ändringar i vattengränslagen i detta syfte

pekar utredningen på att denna lag reglerar frågor som är grundläggande

för fastighetsindelningen och att en hög grad av stabilitet därför är

önskvärd. Man kan heller inte bortse från att 1950 års lagstiftning har skapat

ett rättsläge till vilket en anpassning har skett. Regleringen av ersättningsfrågorna

har föranlett betydande arbete och varit mycket kostsam. Ytterligare

inskränkningar i den enskilda fiskerätten medför nya krav på ersättningar,

särskilt som ökningen av fritidsfisket har fått värdet av fisket

att stiga eller skapat förväntningar härom.

Nyssnämnda invändningar mot ett utvidgat frifiske gäller enligt utredningens

mening även sådana mera begränsade åtgärder som att frige fisket

med handredskap eller att frige vissa enklare fiskemetoder, t. ex. mete, generellt

i hela landet. Mot sådana åtgärder talar även att de skulle medföra olägenheter

för yrkesfisket genom ökad konkurrens från fritidsfiskets sida.

I stället anser utredningen att man bör sträva efter att öka antalet frivilliga

upplåtelser av fiskerätt. En kraftig utveckling har enligt utredningen

inträtt på detta område under senare år. Fiskerättsägarna påkallar i allt

större utsträckning hjälp med att ordna försäljning av fiskekort. Från fiskeriintendenthåll

har framhållits, att lösningen av upplåtelsefrågorna hör

till de viktigaste när det gäller att underlätta möjligheterna till fritidsfiske

för allmänheten. Utredningen har lagt fram vissa förslag till ändringar

i fiskelagstiftningen som syftar till att underlätta de frivilliga upplåtelserna

av fiskerätt m. m. För dessa förslag lämnas en redogörelse i ett

senare avsnitt om vissa ändringar i fiskelagstiftningen. I det följande redogörs

för utredningens förslag till åtgärder för att främja fritidsfisket genom

förbättrad personalservice och ekonomiskt stöd m. m.

Personalbehov. Mot bakgrunden av allmänhetens stora intresse för fritidsfiske

har utredningen tagit upp frågan om behovet av statlig personal för

insatser av servicekaraktär på fritidsfiskets område. Utredningen anser att

fritidsfiskets behov av rådgivning, planering och förrättningar m. m., dvs.

service i mera allmän bemärkelse, bör tillgodoses av de vid lantbruksnämnderna

placerade fiskerikonsulenterna.

Konsulenterna har f. n. med ett par undantag tjänstgöringsdistrikt som

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

15

sammanfaller med länsområden. Detta förhållande anser utredningen leda

bl. a. till att strukturomvandlingen inom insjöfisket i riktning mot ett större

fritidsfiske ger särskilt påtagliga utslag i fråga om konsulenternas arbetsvolym

inom de rena insjölänen och för de kustlän där det finns särskilda

konsulenter för insjöfisket. I de län där kustfisket och insjöfisket betjänas

av samma konsulent har den tidigare nämnda arbetsundersökningen visat

en viss övervikt för serviceuppgifterna för yrkesfisket vid kusten.

Enligt utredningens mening bör personalen inte delas upp på yrkes- resp.

fritidsfiskekonsulenter. Ett skäl härför är den av arbetsundersökningen belysta

svårigheten att inom ramen för den nuvarande fiskerikonsulentorganisationen

skilja ut konsulenttjänster i vissa län och förklara dessa vara

fritidsfiskekonsulenter. Ett annat skäl är att en del arbetsuppgifter avser

fiskarter som är viktiga för både fritids- och yrkesfisket, t. ex. torsk, makrill,

lax, laxöring, ål, gädda och abborre. Ett ytterligare skäl är att motsättningar

som kan uppstå genom att nämnda fiskarekategorier samt deltids- och

husbehovsfiskarna i stor utsträckning fiskar på samma vatten lättast kan

överbryggas om personalen är gemensam för olika slag av fiske. En uppdelning

av konsulenterna skulle också kunna leda till att det på många platser

betydelsefulla husbehovfisket blir lidande.

För att servicebehovet på fritidsfiskets område skall kunna tillgodoses i

skälig omfattning behövs enligt utredningens bedömning viss personalförstärkning.

Härvid bör en snedbelastning mellan de olika länen undvikas. På

grund härav och i avvaktan på ytterligare erfarenheter av behovet av service

föreslår utredningen att fyra fiskerikonsulenter med större tjänstgöringsområden

tillförs vissa regioner på följande sätt.

En befattning inrättas för Götaland, en för Svealand, en för nedre Norrland

och en för övre Norrland. Stationeringsorterna kan vara t. ex. Växjö,

Örebro, Gävle eller Härnösand samt Luleå. Löneställningen för dessa nya

konsulenter bör vara densamma som för fiskerikonsulent vid lantbruksnämnd.

Konsulenterna bör avlasta länskonsulenterna från exempelvis en del

tidskrävande och komplicerade uppgifter såsom vissa förrättningar för inrättande

av fiskevårdsområden, andra fiske- och skiftesrättsliga regleringar

samt större primär- eller landstingskommunal planeringsarbeten för fritidsfiskeanläggningar.

Lokalt kan konsulenterna placeras hos fiskeriintendenterna

inom resp. regioner. Förhållandet till regionens länskonsulenter

samt lantbruks- och fiskerinämnder bör regleras i administrativ ordning genom

instruktioner.

I detta sammanhang erinrar utredningen om att tre fiskerikonsulenter har

anställts tillfälligt inom Jämtlands, Västerbottens resp. Norrbottens län

för att bl. a. undersöka möjligheterna till ytterligare fritidsfiskeupplåtelser

på renbetesfjällen och områdena ovanför odlingsgränsen. Medel härtill har

anvisats av bl. a. stiftelsen Norrlandsfonden. 1964 års rennäringssakkunniga

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

har räknat med att nämnda tre tjänster skall mera stadigvarande knytas till

berörda lantbruksnämnder för vissa uppgifter.

Utredningen förutsätter att vissa öppna frågor skall behandlas i samband

med att beslut fattas med anledning av förslagen beträffande bl. a. fritidsfiskets

servicefrågor. Utredningen erinrar om att fiskerilaboratorieutredningens

betänkande angående fiskeristyrelsens laboratorieverksamhet m. m.

(Stencil Jo 1965:4) bereds inom jordbruksdepartementet. Vid uppbyggnaden

av fiskeristyrelsen och dess laboratorieorganisation bör enligt utredningens

mening hänsyn tas till fritidsfiskets behov och önskemål. Som en

öppen fråga nämner utredningen vidare fiskeriintendentorganisationens ställning

i förhållande till lantbruksnämndernas fiskerikonsulenter.

Utredningen har även tagit upp frågan om behovet av utbildning för fiskerikonsulenterna

med hänsyn till fritidsfiskets speciella önskemål. Som

exempel anger utredningen fastighets-, skiftes- och fiskerättsliga frågor i

samband med bildande av fiskevårdsområden och förvaltning av samfällda

fisken, företagsekonomiska frågor samt anläggnings- och byggnadstekniska

spörsmål vid planering av anläggningar för fritidsfiske, turistnäringens intressen

i samband med regional fritidsfiskeplanering samt biologiska frågor i

samband med fritidsfiskeplanering såsom vatten- och annan miljövård, fisksjukdomar

och introduktion av främmande fiskarter. Utredningen skisserar

en utbildningsgång som innebär en kurstid av sex månader med högst tio

elever i varje omgång. Samtliga fiskerikonsulenter hos lantbruksnämnderna

bör utbildas, dvs. med de nya konsulenterna i runt tal 40. Utbildningen kan

alltså vara genomförd efter något mer än två år. Det förutsätts ankomma på

fiskeristyrelsen att avge förslag till närmare utformning av och föreskrifter

i övrigt om denna utbildning samt till finansieringen.

Statens fiskevatten. Beträffande utnyttjandet av statens fiskevatten för

fritidsfiske framhåller utredningen inledningsvis, att domänverkets verksamhet

för att förse fritidsfisket med goda fiskevatten är av utomordentlig

betydelse. Ännu bättre utnyttjande av vattnen bör enligt utredningen kunna

nås om domänverkets verksamhet på området görs mera känd för allmänheten.

Utredningen riktar viss kritik mot domänverkets förvaltning av statens

fiskevatten. Sålunda anser utredningen att domänverket har en i viss mån

negativ inställning när det gäller att ansluta statligt fiskevatten till fiskevårdsområde.

Vidare anmärker utredningen på att domänverket strävar efter

att söka undanskifta fiskevatten.

Utredningen förordar att 1951 års förvaltningskungörelse med tillämpningsföreskrifter

ses över och arbetas om. Därvid bör bland former för att

utnyttja statens fisken anslutning som delägare i fiskevårdsområde nämnas

vid sidan av upplåtelse mot avgäld. Nödvändigheten av samarbete och sam
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

råd mellan dem som förvaltar statens fiskevatten och lokala resp. centrala

fiskerimyndigheter bör understrykas starkare, bl. a. med hänsyn till att länsfiskeritjänstemännen

numera är helt statsanställda. Vid översynen bör också

prövas den av 1967 års riksdag (JoU 36, rskr 344) upptagna frågan om

klarare bestämmelser vad gäller avvägningen mellan yrkesfiskares och andra

gruppers intressen. Riksdagens uttalanden härom föranleddes av motioner

om sådan ändring av förvaltningsbestämmelserna att fiske med fast redskap

i första hand skall förbehållas yrkesfiskare eller annan fiskare för

vars försörjning fisket är av väsentlig betydelse.

Allmänt understryker utredningen att förvaltningsbestämmelserna bör

moderniseras. Ett ytterligare skäl att ändra och modernisera bestämmelserna

är enligt utredningen att den affärsmässiga och allmänt ekonomiska synpunkten

på utnyttjandet av statens fisken i vissa fall kan leda till att syftet

med statens förvärv av områden med fiskerätt motverkas. Detta kan gälla

bl. a. sådana områden som förvärvats av statens naturvårdsverk, t. ex. Bulleröarkipelagen

i Stockholms skärgård.

Fisketillsynen. Enligt vad utredningen erfarit förekommer ett omfattande

olovligt och olaga fiske åtminstone inom vissa områden. Förhållandena har

av de regionala fiskeritjänstemännen uppgetts vara särskilt svårartade när

det gäller laxartad fisk samt hummer och kräfta. Utredningen finner det

därför vara angeläget att fisketillsynen effektiveras. Som ett sätt att göra

delta hänvisar utredningen till sitt förslag till ändringar i åtalsreglerna

beträffande olovligt fiske och ändrade straffskalor för brott mot fiskebestämmelser.

Nämnda förslag behandlas i det följande under avsnittet om

vissa ändringar i fiskelagstiftningen.

En ytterligare väg att förbättra fisketillsynen som utredningen pekar på

är att rusta upp fisketillsynsmannaorganisationen i fråga om bl. a. utbildning,

ekonomisk ersättning och hjälpmedel. Behovet av utbildning motiveras

med de ökade befogenheter för tillsynspersonalen när det gäller att använda

tvångsmedlen husrannsakan och kroppsvisitation som följer av utredningens

förslag till ändrade straffbestämmelser. Eftersom tullverkets

kustbevakningspersonal och polisen får anses ha tillräcklig utbildning och

erfarenhet för sina funktioner som fisketillsynsmän kan utbildningen begränsas

till de tillsynsmän som förordnas av fiskeristyrelsen eller länsstyrelserna

enligt instruktionen den 20 maj 1955 (nr 274, ändrad 1987: 416)

för fisketillsynsmän. Frågan om ekonomisk ersättning till personer som

inte har fisketillsyn som tjänsteuppgift ser utredningen som väsentlig för

att få till stånd en effektiv tillsynsorganisation. Behovet av hjälpmedel för

tillsynen gör sig enligt utredningen gällande framför allt i fråga om insjöar

och strömmande vatten.

Utredningen föreslår att fiskeristyrelsen får i uppdrag att lägga upp ett

riksomfattande utbildningsschema för de fisketillsynsmän som förordnas

enligt nämnda kungörelse 1955: 274. Ett riktmärke för utbildningen bör

2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 42

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

vara att sammanföra jakt- och fisketillsynen framför allt i skogsregionerna.

Fiskeristyrelsen bör även få i uppdrag att i samråd med rikspolisstyrelsen

utreda frågan om ekonomisk ersättning till vissa tillsynsmän. Rikspolisstyrelsen

bör utreda frågan om tekniska hjälpmedel för fisketillsynen.

Statsbidrag vid förrättning för bildande av fiskevårdsområde. För att stimulera

till ett ökat bildande av fiskevårdsområden bör enligt utredningens

mening statsbidragen till förrättningskostnaderna härför förbättras. Med

hänsyn till att fiskeristyrelsen numera har dispositionsrätten till avgifter enligt

2 kap. 10 § vattenlagen i bl. a. förevarande fall har utredningen endast

lagt fram förslag till vissa riktlinjer i nämnda avseende som det bör få ankomma

på styrelsen att tillämpa. Förslaget innebär i huvudsak att upp till

100 % av förrättningskostnaderna bör kunna utgå i statsbidrag efter prövning

av fiskevårdsområdes stadgar och beslut om fiskets nyttjande samt

övriga omständigheter. Differentieringen nedåt av statsbidraget bör inte

fastställas genom generella direktiv utan få bero av styrelsens prövning i

det särskilda fallet. Statsbidrag bör liksom f. n. kunna utgå även då ansökning

om bildande av fiskevårdsområde har avslagits. Fiskeristyrelsen bör

också kunna på ansökning av förrättningsman och efter hörande av länsstyrelsen

få tilldela lämpligt avpassade förskott på förrättningskostnader.

Om belastningen på de s. k. 2:10-medlen skulle stiga till följd av ökad

takt och omfattning beträffande bildandet av fiskevårdsområden förefaller

det enligt utredningen inte vara uteslutet att andra medel än fiskeavgifter

måste anlitas för ifrågavarande statsbidrag.

Allmän fiskeavgift. Utredningen har lagt fram förslag till lag om allmän

fiskeavgift. Enligt förslaget skall med vissa undantag den som vill fiska inom

rikets vattenområden betala allmän fiskeavgift för kalenderår. Bevis om

erlagd avgift skall medföras vid fisket och på begäran visas för fisketillsynsfunktionär.

Av influtna avgifter skall bildas en fond för främjande av fritidsfisket

inom riket. Beslut om användningen av medlen skall fattas av en

särskild styrelse som utses av Kungl. Maj :t. Den som fiskar utan att ha betalt

avgiften skall straffas med böter. Kungl. Maj :t bör fastställa avgiftens

storlek och meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av lagen.

Avgiften kan enligt utredningen åtminstone till en början sättas till 10 kr.

om året. Med en avgift av denna storlek och med ett beräknat antal av ca

1 milj. avgiftspliktiga fiskande flyter 10 milj. kr. om året in i avgifter. Kostnaderna

för uppbörd och redovisning kan antas uppgå till ca 15 % av nämnda

belopp. Nettot på avgiften blir således ca 8,5 milj. kr. per år. I styrelsen

för fonden bör finnas representanter för fiskeriadministrationen, fritidsfiskeintresset,

kommunförbunden och fiskevattenägarna.

Utredningen anser att fiskeavgiftsmedlen i främsta rummet bör disponeras

för investeringsbidrag till kommuner m. fl. som vill satsa på fritidsfiskeanläggningar

av olika slag. Som exempel på ändamål nämner ut
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

19

redningen i första hand anskaffning och iordningsställande av fiskevatten

som är lämpade för fritidsfiske. Häri ingår såväl fiskevårdande åtgärder

såsom anskaffande och vidmakthållande av lämpliga fiskbestånd som mera

indirekta främjandeåtgärder, t. ex. anläggande av bilvägar samt parkeringsoch

campingplatser. Vidare finner utredningen det vara tänkbart att satsa

på fiskodlingsanläggningar av högrationaliserad typ i allmän eller enskild

regi i syfte att hålla den uppåtgående trenden i prisbildningen på utsättningsfisk

nere.

I fråga om den allmänna fiskeavgiften har särskilt yttrande avgetts av ledamoten

af Klintberg, som har uttalat uppfattningen att avgiftsbeläggning

på fisket inte bör ske. Som motiv härför har i yttrandet särskilt framhållits

bl. a. följande omständigheter.

Något verkligt behov av avgiften har inte påvisats. Det finns tillgång till

de särskilda fiskeavgifter som döms ut i vattenmål med stöd av 2 kap. 10 §,

6 kap. 9 § och 8 kap. 34 § vattenlagen. Det enda egentliga skäl som har åberopats

till stöd för att införa en allmän fiskeavgift vid sidan om avgifterna

enligt vattenlagen är att medel behövs för åtgärder i kommunal och enskild

regi. I vilken omfattning sådana åtgärder är aktuella är dock inte känt.

Vidare skulle en allmän fiskeavgift bli till nytta endast för en mindre del av

de avgiftspliktiga. Sannolikt fiskar flertalet i fiskevatten som de har del i,

särskilt lantbefolkningen, eller i frifiskevatten. Dessa kan inte gärna få

någon nytta av den särskilda fritidsfiskeservicen. Det mindre antal verkligt

fiskeintresserade som vill utnyttja de tilltänkta serviceanordningarna

bör i stället få betala för dessa genom att lösa fiskekort e. d. Utländska

erfarenheter tyder på att det är fullt möjligt att få sådana anordningar lönsamma.

Remissyttrandena

Remissinstanserna betonar allmänt fritidsfiskets stora betydelse som källa

till rekreation för en betydande del av befolkningen. Genomgående understryks

behovet av stöd från det allmännas sida för att främja fritidsfisket

särskilt när det gäller tillgången på vatten med goda fiskbestånd och serviceanordningar

av olika slag. Utredningens förslag beträffande det statliga

stödet biträds helt eller i allt väsentligt på flertalet punkter. I vissa avseenden

lämnas från en del håll uppgifter och synpunkter som kompletterar utredningens.

Den starkaste kritiken mot utredningens förslag gäller frågan

om införande av en allmän fiskeavgift.

Allmänna synpunkter på den hittillsvarande utvecklingen

av fritidsfisket anförs inledningsvis av bl. a. Fiskefråmjandet, som därvid

särskilt berör frågan om samhällets insatser för denna utveckling. Enligt

Fiskefrämjandets mening har det allmänna visat passivitet gentemot fritids
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr k2 år 1969

fisket vilket har lett till bristande statliga åtgärder, en i väsentliga avseenden

föråldrad lagstiftning och en administration som inte är anpassad till dagens

situation. Som en av orsakerna härtill anges att kunskaperna om fritidsfiskets

omfattning, struktur och utvecklingstendenser är bristfälliga. Vidare

framhålls att fiskeristyrelsen visserligen har att beakta även fritidsfiskets

intressen men endast inrymmer representanter för yrkesfisket och

fiskhandeln.

Samordningen med den övriga allmänna friluftssektorn betecknas som

otillfredsställande. Bl. a. påpekas att kortfiskeområdena f. n. inte betraktas

som friluftsanläggningar och inte finns med bland de typer av anläggningar

till vilka bidrag kan utgå ur statens friluftsfond. Slutligen hävdas att det vid

bedömningen av åtgärder som krävts på grund av fritidsfiskets snabba utveckling

har fästs för stor vikt vid motsättningar mellan yrkes- och fritidsfisket.

Fiskefrämjandet är sålunda av den bestämda uppfattningen att dessa

motsättningar har minskat och att de i regel har gällt deltidsfisket och inte

fritidsfisket.

Även statens naturvårdsverk understryker fritidsfiskets ställning som en

av flera friluftsaktiviteter. Verket framhåller att det är angeläget att åtgärder

för att främja fritidsfisket samordnas med naturvårdsverksamhet och

stödet till friluftslivet i allmänhet.

Vad gäller frågan om ökad tillgång på fritidsfiske vatten

delar remissinstanserna allmänt utredningens uppfattning att det inte är

realistiskt att räkna med ett vidgat frifiske. Remissinstanserna ansluter sig

således till utredningens ståndpunkt att ansträngningarna i stället i princip

bör inriktas på att öka antalet frivilliga upplåtelser av fiskerätt genom t. ex.

smidigare lagregler, ökad personalservice och förbättrat ekonomiskt stöd.

Fiskefrämjandet och flera andra remissinstanser anser att utredningen

borde låtit utföra en statistisk undersökning för att få underlag för att bedöma

behovet och utformningen av de statliga åtgärderna för att främja

fritidsfisket. Andra remissinstanser, t. ex. fiskeriintendenten i Övre södra

distriktet, godtar att en sådan undersökning inte har gjorts med hänsyn bl. a.

till den tidsutdräkt som den skulle ha föranlett. Samtidigt understryks vikten

av att statistiskt material rörande fritidsfisket fortlöpande skaffas fram

som grund för fortsatta åtgärder.

Förslaget att tillföra fiskerikonsulentorganisationen fyra

nya konsulenttjänster tillstyrks av fiskeristyrelsen — som därvid erinrar om

att frågan om administrationen av de lokala statliga insatserna på fiskets

område ej är långsiktigt löst — samt av bl. a. domänverket, länsstyrelserna

i Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, Hushållningssällskapens

förbund, RBF, Fiskefrämjandet, Sveriges Allmänna Fiskevårdsförbund

och Sveriges fiskevattenägarförbund.

Lantbruksstyrelsen samt länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Jönköpings

län ifrågasätter om inte konsulentorganisationen i stället bör för
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

21

stärkas med ett antal assistenter. Svenska Fiskeritjänstemannaförbundei

föreslår att en assistentbefattning inrättas för varje län.

Statskontoret finner inte att det av utredningen redovisade underlaget

för förslaget om de nya konsulenttjänsterna är sådant att ämbetsverket enbart

på dessa grunder kan tillstyrka det. Enligt lantbruksstgrelsens mening

bör en översyn av fiskerikonsulentorganisationen och fiskeriintendentorganisationen

få föregå det slutliga ställningstagandet till den av utredningen

aktualiserade personalfrågan.

A vdelningsföreståndaren vid sötvattenslaboratoriet anför att fiskeriintendenterna

under en följd av år har fått avstå från att mer intensivt följa och

främja fiskevårdens utveckling inom sina län. Orsaken är den stora arbetsbelastningen

med vattenmål. I den mån detta arbete minskas bör intendenterna

kunna utnyttjas som rådgivare eller initiativtagare vid förvaltning av

samfällda fisken, inrättandet av fiskevårdsområden in. m.

Vad utredningen har anfört i fråga om arbetsuppgifterna för de föreslagna

nya konsulenterna har i allmänhet inte föranlett några erinringar från

remissinstansernas sida. Domänverket framhåller vikten av att konsulenterna

i fråga verkar som samordningsorgan vid fritidsfiskeplaneringen i regionen.

Utredningens uppfattning om behovet av utbildning av fiskerikonsulenterna

med hänsyn till de ökade och nya uppgifterna på fritidsfiskets område

delas i allmänhet av remissinstanserna. Avdelningsföreståndaren vid sötvattenslaboratoriet

anser att vidareutbildningen även bör omfatta fiskeriintendenterna.

Enligt domänverket bör den stå öppen över huvud taget för personer

med fiskerikonsulent- eller motsvarande utbildning som ägnar sig åt

eller ämnar syssla med fritidsfiskefrågor, alltså även bl. a. domänverkets

fiskeritj änstemän.

Utredningens synpunkter i fråga om förvaltningen av statens fisken

har behandlats i ett mindre antal yttranden. Olika meningar har därvid

kommit till uttryck.

Fiskeristgrelsen finner det önskvärt att statsmakterna klart anger sin inställning

i fråga om användningen av statens fiskevatten. Detta kan enligt

styrelsen ske t. ex. i samband med den av utredningen föreslagna omarbetningen

av 1951 års förvaltningskungörelse och tillämpningscirkulär. Därvid

bör närmare anvisningar ges även för samverkan mellan berörda myndigheter.

Utredningens kritik av förvaltningen av de statliga fiskevattnen bemöts

av domänverket som anför i huvudsak följande.

Enligt verkets mening bör anslutning som delägare i fiskevårdsområde i

princip komma i fråga endast i sådana fall där detta kan beräknas medföra

tillfredsställande avkastning av fisket i form av inkomster för staten. Talet

om en negativ inställning hos domänverket till fiskevårdsområden är svagt

underbyggt. Av de nio områden som har bildats med stöd av LOFO är do
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

mänverket delägare i tre. Med hänsyn till att verkets fiskeförvaltning endast

berör ca 6 % av landets totala areal sötvatten ger detta snarare belägg för en

motsatt bedömning. Om LOFO ändras så att staten tillförsäkras avkastning

av sitt vatten i samma omfattning som de delägare som kan fiska själva torde

anslutningen till fiskevårdsområden bli större inte bara från statens sida

utan även från t. ex. skogsbolag och andra juridiska personer samt från

sådana enskilda som inte själva är i tillfälle att fiska.

Rekommendationen att utforma förvaltningskungörelsen och tillämpningscirkuläret

mera modernt kan enligt verket i och för sig anses berättigad.

Verket ser dock f. n. inget påtagligt behov av att omarbeta kungörelsen.

Vad gäller frågan om riksdagens önskemål med anledning av vissa motioner

om bättre tillgodoseende av yrkesfisket anför verket att dess praxis helt

stämmer överens med motionärernas önskemål. Utredningens förslag i denna

del är därför helt omotiverat. Beträffande upplåtelser utan avgift finns

enligt verkets mening inte tillräckliga skäl att slopa kravet på tillstånd av

Kungl. Maj :t. Vidare framhåller verket att det inte ser något skäl för att

fiskeupplåtelser inom områden som har förvärvats med särskilda naturvårdsändamål

skall ges avgäldsfritt. Verket anför slutligen att det vad gäller

skifte eller fiskedelning av oskiftade fiskevatten är att förvänta att den nu

föreslagna lagen om förvaltning av samfällda fisken skall minska antalet

fall då detta förfarande måste tillgripas. Behovet skulle ytterligare minska

om verkets önskemål i fråga om bildandet av fiskevårdsområden beaktas.

Kammarkollegiet anför att det från fritidsfiskets synpunkt i vissa lägen

kan vara direkt till nackdel om statens enskilda fiskevatten tvingas in i fiskevårdsområden.

Huruvida fritidsfisket i de enskilda fallen har något att vinna

på att oskiftade statliga vatten inbegrips i fiskevårdsområden torde ofta

vara tveksamt. I sista hand blir det alltid beroende av hur delägarna vid kommande

fiskestämma beslutar om utnyttjandet av fisket. Enligt kollegiets mening

skulle fritidsfisket mest gagnas av att domänverket, vars inkomster i

betydande utsträckning baseras på fritidsfiske, själv får bestämma om och

på vilka villkor en anslutning till fiskevårdsområde kan medges. Statens enskilda

fiskevatten bör således inte anslutas till fiskevårdsområden med

mindre detta har bedömts som lämpligt från domänverkets och därmed regelmässigt

också från fritidsfiskets synpunkt. Statens vattenfallsverk uttalar

förståelse för domänverkets tvekan att ansluta av domänverket förvaltade

vatten till fiskevårdsområden av bl. a. ekonomiska skäl.

Utredningens uppfattning att fislcetillsynsmannaorganisat

io ne n bör effektiveras delas allmänt av remissinstanserna. Förslaget att

utbildnings- och avlöningsfrågorna samt frågan om anskaffande av hjälpmedel

för tillsynen skall utredas har inte föranlett några erinringar.

Utredningens förslag i fråga om höjda statsbidrag till förrättningskostnaderna

vid bildande av fiskevårdsområden

har föranlett delade meningar bland remissinstanserna.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

23

Positiva till förslaget är bl. a. länsstyrelserna i Stockholms, Gävleborgs

och Norrbottens län, fiskeriintendenterna i Övre norra och Mellersta distrikten

samt i Österhavets distrikt, RLF och Hushållningssällskapens förbund.

Förslaget avstyrks av fiskeristyrelsen, som påpekar att verksamheten ytterst

syftar till att ge delägarna direkta eller indirekta vinster. Med hänsyn

till det intresse som det allmänna samtidigt har av verksamheten finns det

däremot enligt styrelsen mening god motivering för den fördelning av kostnaderna

som de nuvarande statsbidragsreglerna medför. RRV kan inte finna

den omständigheten att fiskeristyrelsen numera disponerar berörda avgifter

enligt vattenlagen i och för sig böra föranleda ändrade bidragsvillkor.

Sveriges Fiskares Riksförbund är tveksamt om det är lämpligt med statsbidrag

upp till 100 % och anser att de blivande delägarna bör visa sådant intresse

för tillkomsten av fiskevårdsområdet att de kan vara beredda att själva

bestrida åtminstone eu del av sådana kostnader.

Enligt domänverket är några mera omfattande bidrag motiverade endast

om företaget är av mera allmänt intresse, dvs. om upplåtelse av fiskerätt till

allmänheten avses komma till stånd i någorlunda stor omfattning. Liknande

synpunkter anförs av bl. a. överlantmätaren i Stockholms län, Fiskefrämjandet

och Sveriges Allmänna Fiskevårds förbund.

Flertalet remissinstanser avstyrker att en allmän fiskeavgift införs.

Detta gäller bl. a. riksåklagaren, hovrätten över Skåne och Blekinge,

hovrätten för Övre Norrland, kammarkollegiet, statskontoret, RRV, statens

vattenfallsverk, lantbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk, Mellanbygdens

vattendomstol, länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län,

RLF samt Svenska turistföreningen. I allmänhet åberopar remissinstanserna

härvid de skäl mot att fiskeavgift införs som anförts i af Klintbergs särskilda

yttrande. Från flera håll påpekas särskilt de praktiska olägenheter som skulle

vara förbundna med en allmän fiskeavgift då det gäller uppbörden och

kontrollen.

De remissinstanser som tillstyrkt en allmän fiskeavgift framhåller att betydande

behov av medel finns för olika åtgärder för att främja fritidsfisket.

Fiskeristyrelsen anser att användningsområdet för avgiftsmedlen bör vidgas

till att avse fiskefrämjande åtgärder i största allmänhet. Bl. a. bör statsbidragskostnaderna

för fiskevårdsområdes bildande framdeles bestridas med

ifrågavarande fondmedel. Fiskeriintendenten i Mellersta distriktet och fiskeriintendenten

i Övre södra distriktet betonar behovet av fiskevård m. m. på

allmänna och fria vattenområden. Avdelningsföreståndaren för sötvattenslaboratoriet

visar på en rad användningsmöjligheter t. ex. forskning om fritidsfisket

på den samhällsvetenskapliga sidan, uppförandet av statliga fiskodlingsanstalter

för att besätta frivattnen med eftertraktade fiskar, förbättrad

utbildning och utökning av konsulentkåren, förbättrad fisketillsyn, bidrag

eller lån till bildandet av fiskevårdsområden, m. in.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

Enligt domänverket bör medlen kunna användas bl. a. för fiskeriundersökningar

som är av allmänt intresse men inte får statsstöd, för enskild försöksverksamhet

inom fiske och fiskevård, för upplysningsverksamhet inom

nämnda områden samt för stöd till fiskets olika organisationer. När det

gäller sådana anläggningar som parkerings- och campingplatser m. m. anser

styrelsen att även medel från friluftsfonden bör kunna anlitas. Sålunda bör

enligt styrelsens mening ett intensivt utnyttjat kortfiskeområde med erforderliga

serviceanordningar betraktas som en friluftsanläggning, som är jämförbar

åtminstone med t. ex. ett frilufIsbad.

Hushållningssällskapens förbund finner det lämpligt att avgiftsmedlen används

bl. a. för att iordningställa moderna och ändamålsenliga fiskodlingsanläggningar

i syfte att minska kostnaderna för inplanterad fisk. Sveriges

fiskevattenägarförbund anför också att ett stöd till fiskodlingsverksamhet

skulle bidra till lägre kostnader för inplanteringsfisk och skapa bättre möjligheter

till en framtida planering med sjukdomskon troll och kvalitetsinriktad

produktion som följd.

Beträffande användningsområdena nämner Fiskefrämjandet bl. a. praktiskt-ekonomiskt

inriktad försöksverksamhet beträffande såväl fiskevård

som service- och upplåtelsefrågor, utbildning av fiskeinstruktörer och ungdomsledare

samt annan kursverksamhet på fritidsfiskets område, konsumentupplysning

rörande fiskeutrustning, bidrag eller lån till särskilt omfattande

fiskevårds- och andra åtgärder av väsentlig betydelse för den fiskande

allmänheten, stöd åt den del av fritidsfiskeorganisationernas arbete

som kommer allmänheten till godo samt serviceanordningar såsom båtuthyrning

o. d. i anslutning till frivatten in. m.

Sveriges Fiskares Riksförbund anser att medlen bör få användas till främjande

av fisket i allmänhet, eftersom de åtgärder som främjar fisket oftast

blir till gagn för både yrkesfiske, husbehovsfiske och fritidsfiske.

Styrelsen för Svenska kommunförbundet och flera andra remissinstanser

anvisar olika vägar för att på annat sätt än genom en fiskeavgift finansiera

eller lämna stöd till anordningar för fritidsfisket. Oftast hänvisas härvid

till finansiering skattevägen. Från vissa håll hävdas att kortfiskeverksamheten

bör kunna göras helt eller till stor del självbärande genom höjning av

priserna på fiskekorten.

Lantbruksstyrelsen anför att en finansiering med skattemedel ligger närmast

till hands av såväl ekonomiska som andra skäl, eftersom fritidsfiske

i olika former utövas av en stor del av befolkningen. Enligt styrelsens mening

bör ställningstagandet rörande en fiskeavgift föregås av en mer ingående

undersökning om de medelsbehov som kan komma att föreligga,

fondmedlens förvaltning, destination m. m. Kortfiskevattnen bör dock kunna

göras självfinansierade redan i avvaktan på vad en sådan utredning kan

komma att leda till. För att underlätta anskaffningen av kapital för de in
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

25

vesteringar som krävs för att iordningställa kortfiskevatten samt för fiskodlingsanläggningar

o. d. bör enligt lantbruksstyrelsen kunna lämnas statlig

lånegaranti.

Departementschefen

Fritidsfisket har sedan gammalt en fast förankring bland stora delar av

befolkningen i vårt land. I äldre tider var ofta själva fångsten det dominerande

motivet för fisket genom det bidrag till hushållet som den innebar.

På vissa håll spelar detta motiv alltjämt en inte oväsentlig roll vid fisket på

fritid. Gemensamt för många fritidsfiskare är att de upplever fisket som ett

stimulerande sätt att komma i kontakt med naturen och som en värdefull

rekreation. I den starka utvecklingen av fritidsfisket under de senaste decennierna

synes rekreationsmomentet ha blivit alltmer framträdande.

Flera orsaker har samverkat till fritidsfiskets utveckling, främst höjningen

av den ekonomiska standarden och den arbetstidsförkortning som ägt

rum under de senaste decennierna. Även om statistiken vad gäller antalet

fritidsfiskare är osäker, råder det ingen tvekan om att fritidsfisket i dag är

en av våra vanligaste fritidsaktiviteter. Det räcker att hänvisa till fritidsutredningen

undersökning år 1963 och fritidsfiskeutredningens därpå grundade

bedömning att mellan en halv och en miljon människor har fritidsfiske

som huvudsaklig eller i vart fall betydande fritidsaktivitet. Minst lika många

människor kan dessutom antas fiska mera tillfälligt på sin fritid.

En grundläggande förutsättning för fritidsfiskets utveckling är självfallet

att det finns en god tillgång på fiskevatten. Vårt land är i detta avseende väl

gynnat genom dess långa kuster och dess rikedom på sjöar och strömmande

vatten. Som tidigare har nämnts är betydande vattenarealer tillgängliga för

bl. a. fritidsfiskare enligt vattengräns- och fiskerättslagarna. Vidare upplåter

staten stora områden för kortfiske framför allt genom domänverket. Kommuner,

skogsbolag och enskilda fiskerättsägare i övrigt upplåter också i

avsevärd omfattning vatten för fritidsfiske.

Statens stöd till fritidsfisket har hittills främst varit av indirekt natur. I

den föregående redogörelsen har berörts den service i olika former som lämnas

fritidsfisket genom fiskeriadministrationen. Inte minst har resultaten

av sötvattenslaboratoriets forskningar och undersökningar bl. a. när det gäller

utplantering av fisk stor betydelse för fritidsfisket. Detsamma gäller statens

stöd till olika anläggningar för det rörliga friluftslivet. I detta sammanhang

bör även nämnas statens naturvårdsverks inköp av värdefulla naturområden

för friluftsliv. Till dessa områden hör nämligen i en del fall vatten

som kan utnyttjas för fritidsfiske.

Fritidsfiskeutredningens betänkande och de synpunkter från myndigheter

och organisationer som har förts fram vid remissbehandlingen av betänkandet

innebär enligt min mening en i många avseenden värdefull kartlägg
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr J2 år 1969

ning av fritidsfiskefrågorna. Utredningen har övervägt olika möjligheter att

öka tillgången på fritidsfiskevatten. Jag delar utredningens av remissinstanserna

allmänt biträdda uppfattning att detta bör ske genom åtgärder som

stimulerar till fler frivilliga upplåtelser av fiskevatten för detta ändamål.

Förutsättningarna härför kan väntas öka bl. a. i samband med att yrkesfisket

minskar i främst vissa insjövatten. På många håll kan möjligheterna till fritidsfiske

också förbättras genom olika slag av fiskevårdsåtgärder. Bl. a. mot

denna bakgrund finns inte nu anledning att överväga möjligheterna att öka

rätten till frifiske genom ändringar i vattengräns- och fiskerättslagarna.

Statens främjande av fritidsfisket bör självfallet inriktas på att skapa

möjligheter att i ökad omfattning tillgodose allmänhetens krav på en ändamålsenlig

utveckling av fritidsfisket. De åtgärder som därvid vidtas bör såsom

anförts av olika remissinstanser ses som ett led i det allmännas stöd

till friluftsliv och naturvård i stort. Bl. a. på grund härav är jag inte beredd

biträda utredningens förslag till eu allmän fiskeavgift. Som framgått av den

föregående redogörelsen har också flertalet remissinstanser av principiella

eller praktiska skäl ställt sig avvisande eller starkt tveksamma till förslaget.

Åtgärderna för att främja fritidsfisket bör utformas så att de inte inkräktar

på yrkesfisket eller husbehovsfisket i de trakter där sådant fiske fortfarande

bedöms ha betydelse som tillskott till försörjningen.

Vid planering för friluftslivet och naturvården bör enligt min mening

ökad hänsyn tas till fritidsfisket. Det är sålunda önskvärt att möjligheter

till fritidsfiske öppnas inom naturområden där förutsättningar finns härför

och där andra statliga insatser görs för att främja friluftslivet. Vidare kan

även inom områden där fritidsfisket dominerar finnas behov av serviceanordningar

av den typ som omfattas av statens stöd till friluftslivet från friluftsfonden

in. in. Exempel härpå är övernattningsstugor, campingplatser,

parkeringsplatser, spår och leder, informationsskyltar in. m. Som förut

framhållits ligger det inom ramen för fiskeristyrelsens instruktionsenliga

uppgifter att vidta åtgärder för att främja fritidsfisket. I fråga om var åtgärderna

till förmån för fritidsfisket regionalt skall sättas in bör med hänsyn

till det önskvärda i en samordning med stödet till det rörliga friluftslivet

fiskeristyrelsen ha nära kontakt med statens naturvårdsverk.

Vad gäller utvecklingstendenserna på fritidsfiskets område och de problem

som är förknippade därmed i t. ex. ekonomiskt avseende har fislceriadministrationen

tillgång till en del statistiskt och annat material. Det är självfallet

nödvändigt att fortlöpande följa utvecklingen så att service och andra åtgärder

för att främja fritidsfisket används där de bäst behövs. Ett aktuellt

underlag för myndigheternas handlande inom olika regioner kommer på så

sätt att inhämtas efter hand.

Utredningen och remissinstanserna har behandlat fiskeriorganisationens

personalresurser. Utredningen har föreslagit att fritidsfiskets behov av rådgivning,

planering och förrättningar in. m. i ökad utsträckning skall tillgodo
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungi. Maj:ts proposition nr i2 år 1969

ses av de statliga fiskerikonsulenterna. I likhet med remissinstanserna finner

jag detta vara lämpligt. Även fiskeriintendenterna bör i den utsträckning

så är möjligt kunna utföra vissa mera kvalificerade uppgifter när det gäller

fritidsfisket. I detta sammanhang vill jag meddela, att jag avser att senare

återkomma till Kungl. Maj :t med frågan om tillkallande av sakkunniga med

uppgift att se över vissa delar av den statliga fiskeriadministrationen samt

lantbruksnämndernas fiskerikonsulentorganisation.

För att fritidsfiskets behov av service skall kunna tillgodoses i önskvärd

omfattning har utredningen föreslagit, att konsulentorganisationen vid

lantbruksnämnderna förstärks med fyra konsulenttjänster med vissa större

tjänstgöringsområden. Som exempel på arbetsuppgifter för konsulenterna

har utredningen angett vissa förrättningar för inrättande av fiskevårdsområden

samt större primär- eller landstingskommunal planeringsarbeten

för fritidsfiskeanläggningar. Såsom nämnts bör en översyn ske av bl. a. fiskerikonsulentorganisationen.

Även om organisationen sedermera kan komma

att ändras till följd av översynen bör enligt min mening nu ske en viss

förstärkning av denna. Härigenom blir det möjligt att redan nästa budgetår

öka insatserna. Medel härför har beräknats med 222 000 kr. under det i

prop. 1969: 1 (bil. 11 s. 16) föreslagna anslaget till lantbruksnämnderna.

Närmare ställning till sådana frågor som typ av personal, arbetsuppgifter,

placering och tjänstgöringsområde bör efter Kungl. Maj:ts bemyndigande

tas av lantbruksstvrelsen, som därvid bör samråda med fiskeristyrelsen.

I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag det vara värdefullt

att fiskerikonsulenterna utbildas ytterligare i olika fritidsfiskefrågor.

Utbildningen bör i möjlig utsträckning stå öppen även för andra personer

i allmän eller enskild verksamhet som ägnar sig åt eller ämnar syssla med

arbetsuppgifter på detta område. Jag avser att återkomma till Kungl. Maj :t

i fråga om denna utbildning i annat sammanhang.

Vid remissbehandlingen av fritidsfiskeutredningens betänkande har aktualiserats

frågan om att företrädare för fritidsfisket skall ingå i fiskeristyrelsen.

Jag avser att senare föreslå Kungl. Maj:t att styrelsen ökas med en

sådan ledamot.

Vid remissbehandlingen av fritidsfiskeutredningens betänkande har från

vissa håll föreslagits att medel från fonden för friluftslivets främjande skall

få las i anspråk även för åtgärder för fritidsfisket. Stöd ur friluftsfonden

har hittills inte lämnats för åtgärder som omedelbart hänför sig till fritidsfiske

och fiskevård såsom fiskebryggor, andra anordningar i vattnet för

att främja fisket, fiskutplantering, fiskodling m. m. Däremot har stöd lämnats

från fonden till byggnader och andra anläggningar, t. ex. friluftsgårdar,

raststugor o. d. som har betydelse för fritidsfisket. Direkt fiskefrämjande

åtgärder av nyss nämnt slag bör kunna stödjas från statens sida på

annat sätt än genom statliga bidrag. .lag lägger i det följande fram förslag

till en ny stödform.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

Beträffande frågan om vilka åtgärder för att främja fritidsfisket som staten

bör stödja har fritidsfiskeutredningen och remissinstanserna lämnat vissa

synpunkter i samband med behandlingen av förslaget om införande av

en allmän fiskeavgift. Särskilt har nämnts att stöd behövs för att ställa

i ordning fiskevatten som är lämpade för fritidsfiske med hänsyn till bl. a.

fiskbeståndet, anskaffande och vidmakthållande av lämpliga fiskbestånd

samt fiskodlingsanläggningar av högrationaliserad typ i allmän eller enskild

regi. Behovet av kapital för fiskevårdande åtgärder har ökat betydligt, bl. a.

vid anläggande av stora kortfiskeområden med tillfällen till fångst av olika

fiskslag. Investeringskostnaderna för att ställa i ordning goda fiskevatten

har uppgetts bli särskilt höga då mera betydande insatser skall göras för

att förse vattnen med laxfisk, i synnerhet fångstfärdig fisk. Samtidigt är

det i många fall relativt svårt att anskaffa säkerhet för att få banklån till

de investeringar som fordras för att göra vattnen attraktiva för fiskekortsköpare.

Mot bakgrund härav kan jag biträda lantbruksstyrelsens förslag att statlig

kreditgaranti skall få beviljas för lån till vissa investeringar som främjar

fritidsfisket. Kreditgaranti bör i första hand få lämnas till sådana investeringar

i kortfiskeområden, som hänför sig till fiskets bedrivande och

fiskevården. Såsom lantbruksstyrelsen förordat bör dock garanti få ställas

även för lån som avser åtgärder för att rationalisera verksamheten med

fiskodling. Härför talar bl. a. önskvärdheten av att hålla priserna på utsättningsfisk

nere. Kreditgaranti bör i regel endast beviljas enskild sammanslutning

som är juridisk person. Garanti bör lämnas endast om medel annars

inte kan anskaffas genom banklån e. d. på grund av svårigheter att

ställa bankmässig säkerhet. För garanti bör dock tillfredsställande säkerhet

lämnas så långt detta är möjligt. Allmänt bör gälla att garanti får lämnas

endast om projektet bedöms ha tillfredsställande ekonomisk bärkraft.

Som allmänna förutsättningar för att kreditgaranti skall få beviljas för

lån till investeringar i kortfiskeområden bör i övrigt gälla i huvudsak följande.

Kortfiskeområdet bör drivas av sammanslutning som nyss angetts.

Att statens eller kommuns vatten ingår i t. ex. fiskevårdsområde som upplåts

för kortfiske bör ej utgöra hinder för att garanti lämnas annat än om

nämnda vatten omfattar mer än hälften av den upplåtna vattenarealen. I

det senare fallet anser jag det ligga i statens eller kommunens eget intresse

att effektivera verksamheten. Andra vägar att finansiera åtgärderna bör

då anlitas än den nu föreslagna. Vidare bör kortfiskeområdet ha en sådan

omfattning och ett sådant läge att det utnyttjas eller kan väntas bli utnyttjat

av fritidsfiskare i större utsträckning. Detta kan självfallet gälla

såväl områden i närheten av tätorter som områden vilka huvudsakligen

besöks i samband med semester och andra längre ledigheter. En viss prioritering

bör ske till förmån för kortfiskeområden som fyller ett särskilt

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969 29

angeläget behov med hänsyn bl. a. till bristen på fritidsfiskevatten i trakten

eller regionen.

Kreditgarantigivningen till verksamhet med kortfiskeområden och fiskodling

bör has om hand av fiskeristyrelsen. Styrelsen bör därvid av de skäl

jag förut har angett besluta efter samråd med statens naturvårdsverk. Närmare

bestämmelser för garantigivningen bör Kungl. Maj :t eller, efter Kungl.

Maj :ts bemyndigande, fiskeristyrelsen få meddela.

Det är av naturliga skäl f. n. inte möjligt att närmare överblicka i vilken

omfattning ifrågavarande garantigivning kommer att tas i anspråk. Jag förordar

att garantiramen för budgetåret 1969/70 sätts till 2 milj. kr.

Synpunkter och förslag rörande förvaltningen av statens fisken med hänsyn

till såväl yrkesfiskets som fritidsfiskets intressen har förts fram i jordbruksutskottets

av riksdagen godkända utlåtande 1967: 36 samt i fritidsfiskeutredningens

betänkande och remissyttranden däröver. Bestämmelser

för förvaltningen av statens fisken finns i en särskild kungörelse från år

1951 med tillämpningscirkulär. Jordbruksutskottets utlåtande har avgells

med anledning av motionsyrkanden om sådan ändring av nämnda bestämmelser

att fiske med fast redskap i första hand förbehålls yrkesfiskare eller

annan fiskare för vars försörjning fisket är av väsentlig betydelse. Utskottet

har inte funnit anledning till erinran mot syftet med berörda motioner.

Samtidigt har utskottet emellertid uttalat, att någon ändring av

1951 års kungörelse inte fordras för att uppnå detta syfte, eftersom denna

redan med nuvarande utformning gör en sådan tillståndsgivning möjlig

som motionärerna önskat. Däremot har utskottet satt i fråga, om inte skäl

kan föreligga att se över tillämpningsföreskrifterna för att ge klarare uttryck

åt avvägningen mellan yrkesfiskares och andra gruppers intressen.

Domänverket har i yttrande över fritidsfiskeutredningens betänkande uppgett

att verkets praxis vid beviljande av tillstånd till fiske med fast redskap

i av verket förvaltade vatten helt stämmer överens med motionärernas

önskemål. Verket har därför inte funnit skäl föreligga att vidta särskilda

åtgärder i denna fråga.

Jag vill erinra om att vad angår utsättande av fast fiskeredskap i allmänt

vatten enligt gällande bestämmelser företräde skall ges åt fiskare som avsetts

med de av utskottet behandlade motionerna. Sålunda får enligt 2 §

lagen om rätt till fiske tillstånd att sätta ut fast fiskeredskap inte vägras

innehavare av enskild fiskerätt som från det enskilda vattnet vill sträcka

sådant redskap vidare ut i allmänt vatten, om det kan ske utan men för

annan fiskande. Enligt 2 § kungörelsen den 8 december 1950 (nr 622, ändrad

1965:499) med bemyndigande för fiskeristyrelsen och länsstyrelserna

att lämna tillstånd till utsättande av fast fiskeredskap i allmänt vatten

skall vid prövning av fråga om tillstånd för viss person att sätta ut fast

fiskeredskap i allmänt vatten, i den mån inte annat följer av 2 § lagen om

rätt till fiske, företräde ges yrkesfiskare eller annan fiskare för vars för
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

sörjning fisket är av väsentlig betydelse. Några skäl att tillämpa andra principer

i detta avseende när det gäller statens fiskevatten föreligger inte enligt

min mening. Även om så heller inte sker i praktiken kan det för att undanröja

den osäkerhet som kan råda härom vara lämpligt, att föreskrifter av

denna innebörd tas in i bestämmelserna om förvaltningen av statens fisken.

Dessa bestämmelser meddelas av Kungl. Maj:t. Jag avser att senare för

Kungl. Maj :t lägga fram förslag till sådana föreskrifter.

Utredningen har tagit upp frågan om domänverkets förvaltning av statens

fisken ur en annan synvinkel. Enligt utredningens åsikt för domänverket

en negativ politik när det gäller att ansluta statens fisken till fiskevårdsområden.

Vidare anser utredningen det vara olämpligt att domänverket söker

få oskiftade vatten delade. Utredningen förordar att 1951 års förvaltningskungörelse

och tillämpningscirkulär arbetas om så att bland former för att

utnyttja statens fisken anslutning som delägare i fiskevårdsområde nämns

vid sidan av upplåtelse mot avgäld. Vidare bör nödvändigheten av samarbete

och samråd med lokala och centrala fiskerimyndigheter understrykas starkare

än nu.

Utredningens kritik har bemötts av domänverket, vars uppfattning stöds

av vissa remissinstanser, medan andra ansluter sig till utredningens mening.

Domänverket har pekat på alt det är delägare i tre av de nio f i skevår dsområden

som har bildats med stöd av lagen om fiskevårdsområden. Detta förhållande

ger, anser domänverket, belägg för att verket snarare är positivt än

negativt inställt till fiskevårdsområden.

Enligt min mening bör frågan huruvida statens fiskevatten i visst fall

skall anslutas till fiskevårdsområde i princip bedömas från samma utgångspunkter

som när det gäller vatten som tillhör enskilda. Jag finner sålunda

ej anledning biträda utredningens förslag att särskilda föreskrifter om anslutning

till fiskevårdsområde tas in i bestämmelserna om förvaltning av

statens fisken. Det bör liksom hittills få ankomma på domänverket att från

fall till fall bedöma frågan om anslutning.

Ett ytterligare skäl till utredningens förslag om omarbetning av förvaltningsbestämmelserna

är tanken att syftet med statsförvärv av områden med

fiskerätt ibland kan motverkas av de affärsmässiga och allmänt ekonomiska

intressena när det gäller statens fisken. Enligt min mening är det knappast

möjligt att meddela generella bestämmelser om avvikelser i sådana och

andra fall från nyssnämnda intressen. Det bör sålunda även i fortsättningen

ankomma på Kungl. Maj :t att medge befrielse från upplåtelse mot avgift av

statens fisken.

Utredningens förslag att bidrag av avgifter som tagits upp enligt 2 kap.

10 § vattenlagen skall kunna utgå med upp till 100 % av de egentliga förrättningskostnaderna

vid bildande av fiskevårdsområde har föranlett delade

meningar bland remissinstanserna. Betänkligheter mot förslaget har förts

fram av bl. a. fiskeristyrelsen som anser att skäl för att höja statsbidraget

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1969

31

saknas, eftersom verksamheten vid fiskevårdsområde ytterst syftar till att

ge delägarna direkta eller indirekta vinster.

Fråga om bidrag till förrättningskostnaderna vid bildande av fiskevårdsområde

prövas av fiskeristyrelsen. Enligt hittills gällande praxis har bidrag

som regel beviljats med högst 50 % av kostnaden. Bildandet av fiskevårdsområden

måste anses ha en väsentlig betydelse för fritidsfisket genom att

de skapar förutsättningar för tillkomsten av fler, bättre organiserade och

bättre skötta kortfiskeområden. På grund härav bör det enligt min mening

inte möta något hinder att bidrag i särskilda fall beviljas med högst 80 %

av de egentliga förrättningskostnaderna vid bildande av fiskevårdsområde.

Som huvudvillkor för förhöjt statsbidrag bör i likhet med vad domänverket

förordat i sitt remissutlåtande gälla, att fiskevårdsområdet upplåter fiskerätt

till allmänheten i större omfattning. Statsbidrag bör liksom f. n. kunna

utgå även då ansökningen om bildande av fiskevårdsområde har avslagits.

Såsom utredningen föreslagit bör efter hörande av länsstyrelsen vederbörande

förrättningsman kunna beviljas lämpligt avpassat förskott på förrättningskostnader.

Utredningen och remissinstanserna har fäst vikt vid att fisketillsynen i

möjlig mån samordnas och effektiveras. Jag delar utredningens uppfattning

att denna fråga bör utredas och torde få återkomma till Kungl. Maj :t härom.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kiingl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

Ändringar i fiskelagstiftningen

Översyn av LOFO

Nuvarande ordning m. m.

Splittringen av fiskerätten i ett vatten på ett stort antal innehavare försvårar

ett rationellt och rättvist utnyttjande av fisket och en ändamålsenlig

fiskevård. Svårigheterna framträder både inom oskiftade fisken och i förhållandet

mellan flera skiftade eller oskiftade fisken i samma vatten. Även i

förhållandet mellan yrkesfiskare och fritidsfiskare samt mellan ortsbor och

ägare av sommarstugor kan sådana svårigheter förekomma. Det första försöket

att lösa problemen utgör 1913 års lag om gemensamhetsfiske. Den ersattes

år 1960 av LOFO.

Begreppet fiskevårdsområde avser en sammanslutning med karaktären

av juridisk person.

Fiskevårdsområde bildas enligt 1 § för samfällt ordnande av fiskeförhållandena

och främjande av fiskerättsägarnas gemensamma intressen. Lagen

gäller i huvudsak endast enskilda fiskevatten. Såväl skiftade som oskiftade

fisken kan ingå i ett fiskevårdsområde. Ett sådant område kan omfatta allt

fiske som är samfällt för en by eller allt fiske i en sjö eller ett vattendrag

men också ett visst avsnitt av en sjö eller ett vattendrag. Intet hindrar att

samverkan i fiskevårdsområdets form begränsas att avse visst slag av fisk.

Delägare i ett fiskevårdsområde är ägarna till det fiske som ingår i området.

Vissa nyttj anderätts- och servitutshavare betraktas dock som delägare i

fiskerättsägarnas ställe. (2 och 3 §§)

Ny delägare är bunden av beslut som fattats enligt bestämmelserna i

LOFO (5 §).

Fiskevårdsområde bildas för viss tid, minst tio och högst 25 år. Automatisk

förlängning sker för motsvarande tidsperiod, om inte delägare med

visst delaktighetstal motsätter sig en fortsatt samverkan. I sistnämnda fall

prövar länsstyrelsen frågan om förlängning. (7 §)

För varje delägare skall bestämmas hans delaktighet i området. Inom

samfällt fiske med bestämda andelar, vartill räknas bl. a. oskiftat fiske, bestäms

varje delägares delaktighet efter hans andel i fisket. I övriga fall, såsom

i förhållandet mellan flera oskiftade eller skiftade fisken, bestäms delaktigheten

efter en uppskattning med ledning av vattenarealen, om det inte

finns särskilda skäl att tillämpa annan beräkningsgrund. Är delägarna ense,

kan de själva besluta om annan beräkningsgrund för delaktigheten än de

nu angivna. (8 §)

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

Lagen innehåller åtskilliga omröstningsbestämmelser. Grundregeln är att

röstning sker efter huvudtal och att enkel majoritet fordras för beslut. Varje

delägare har en röst. Innehar delägare flera fastigheter inom området eller

äger han fiskerätt med stöd av skilda grunder, räknas ändå bara en röst

För dem inom området som innehar en eller flera fastigheter med samäganderätt

räknas också bara en röst, om de inte ensamma är delägare.

(9 § första och andra styckena)

Från huvudregeln avvikande omröstningsbestämmelser gäller bl. a. i följande

fall.

För beslut om bildande av fiskevårdsområde krävs viss kvalificerad majoritet.

Den skall utgöra antingen mer än hälften av det sammanlagda delaktighetstalet

och minst en tredjedel av antalet delägare eller mer än hälften av

antalet delägare och minst en tredjedel av det sammanlagda delaktighetstalet.

Om fiskevårdsområdet skall omfatta ett eller flera vart för sig oskiftade

fisken, fordras dessutom samtycke från minst en delägare i varje sådant

fiske. (6 § första stycket) Hör fisket till endast en fastighet och utgör det ej

ensamt för sig en fastighet, gäller enligt 6 § andra stycket en specialbestämmelse.

Denna torde i huvudsak vara tillämplig endast i fråga om vissa skärgårdsfastigheter.

För beslut om upplåtelse till utomstående av fiske krävs samtycke, i fråga

om fiske som i sin helhet är samfällt för två eller flera fastigheter, av delägare

med tillsammans mer än hälften av delaktighetstalet, och i fråga om

annat fiske av delägare med tillsammans mer än två tredjedelar av delaktighetstalet.

Omfattar fiskevårdsområdet ett eller flera vart för sig oskiftade

fisken, skall beträffande varje sådant fiske föreligga samtycke från delägare

som gemensamt representerar mer än hälften av delaktighetstalet i det

oskiftade fisket. (10 §) För beslut varigenom delägare berättigas fiska i område,

där han inte förut haft fiskerätt, gäller samma bestämmelser som i

fråga om beslut om upplåtelse till utomstående (11 § andra stycket). Delägare

har enligt 11 § första stycket vetorätt mot upplåtelse av hela hans fiske

liksom av fiske som han äger eller brukar med ensamrätt eller som tilldelats

honom som särskild lott. Vetorätten gäller emellertid inte, om fisket

saknar betydelse för hans försörjning.

Omröstningsbestämmelserna innebär i övrigt i huvudsak följande.

Enighet krävs för beslut om

särskild beräkningsgrund för rösträttens utövande, om beslutet fattas sedan

fiskevårdsområdet bildats (9 § tredje stycket andra punkten),

annan fördelningsgrund för bidragsskyldigheten än delaktigheten (12 §

andra punkten),

användning eller fondering för fiskevårdsområdets räkning av mer än halva

vederlaget vid upplåtelse av fisket i dess helhet för längre tid än ett år

(13 § andra stycket) och

3 B ihan (j till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 42

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

bildande av fiskevårdsområde utan föregående förrättning (17 § tredje

stycket).

Samtycke av visst antal delägare som tillsammans representerar viss andel

av delaktighetstalet krävs för beslut om

särskild beräkningsgrund för rösträttens utövande, när beslutet fattas i

samband med fiskevårdsområdets bildande (9 § tredje stycket första punkten)

och

skyldighet för delägare att lämna tillskott eller om åtgärd som icke kan

genomföras utan tillskott (12 § första punkten).

Anmälan från delägare som företräder viss andel av delaktighetstalet

krävs för att automatisk förlängning av fiskevårdsområdets bestånd inte

skall äga rum (7 § andra stycket).

Fiskevårdsområde tillkommer genom beslut av länsstyrelsen, som i samband

därmed har att fastställa stadgar för området (4 §). Länsstyrelsens

beslut skall föregås av en prövning av dels lagenligheten av delägarnas beslut

och — i förekommande fall — föregången förrättning, dels åtgärdens

allmänna lämplighet (6 § tredje stycket). Ansökan hos länsstyrelsen om

bildande av fiskevårdsområde kan göras endast av delägare. Om ansökningen

inte omedelbart avslås, skall länsstyrelsen förordna förrättningsman.

Behörig att vara förrättningsman är enligt 5 § kungörelsen den 30 september

1960 (nr 547) med tillämpningsföreskrifter till lagen om fiskevårdsområden

(ändrad senast 1967: 411) fiskeriintendent, lantbruksnämnds

fiskerikonsulent, lantmätare eller annan som länsstyrelsen finner äga erforderlig

kunskap och erfarenhet samt jämväl i övrigt vara lämplig för

uppdraget. Är delägarna ense, kan länsstyrelsen besluta om fiskevårdsområdes

bildande utan föregående förrättning (17 § tredje stycket). Förrättningsmannen

kallar delägarna till sammanträde. I fråga om sättet och

tiden för kallelse föreskrivs endast att kallelsen skall vara skriftlig och

tillställas varje känd delägare 14 dagar före sammanträdet. Om det finns

anledning att antaga att alla delägare inte underrättats genom den skriftliga

kallelsen, skall kallelse ske också genom kungörelse i en eller flera tidningar

inom orten. (18 §) Vid sammanträdet skall förrättningsmannen utröna

delägarnas vilja vad gäller frågan om bildande av fiskevårdsområde

och beträffande stadgarnas innehåll. Är delägarna inte ense, skall omröstning

ske. Förrättningen avslutas med förrättningsmannens utlåtande huruvida

fiskevårdsområde bör komma till stånd eller ej. (19 §) Sedan delägarna

beretts tillfälle att granska utlåtandet, skall förrättningsmannen sända

förrättningshandlingarna och avgivna erinringar till länsstyrelsen (20 §).

Om länsstyrelsen inte avslår ansökningen, skall förrättningsmannens utlåtande

fastställas oförändrat eller ärendet återförvisas till förrättningsmannen

för fortsatt handläggning (22 §).

Kostnaderna för förrättningen förskjuts av sökanden. Till den del bidrag

inte utgår av allmänna medel fördelas kostnaderna slutligt mellan delägarna

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1969

35

i området efter delaktighet eller annan grund som de enas om. Om fiskevårdsområde

inte kommer till stånd, får sökanden stå för de kostnader som

inte täcks av statsbidrag. (32 §)

För fiskevårdsområdet skall finnas en styrelse, som företräder området

utåt och verkställer delägarnas beslut. (25 och 26 §§)

Delägare som fiskar i strid med stadgarna eller delägarnas beslut enligt

LOFO straffas med dagsböter. För åtal krävs angivelse av målsägande. Som

sådan anses såväl fiskevårdsområdet som delägare däri. (29 §)

Omröstningsbestämmelserna

Fritidsfiskeutredningen. Inledningsvis erinrar utredningen om tredje lagutskottets

uttalande i samband med lagens tillkomst (3LU 1960: 8 s. 39)

att, om lagen om fiskevårdsområden ej i likhet med 1913 års lag om gemensamhetsfisken

blott skulle bli en lag på papperet, det var nödvändigt att följa

utvecklingen med största uppmärksamhet och vidta erforderliga kompletteringar

utan dröjsmål. Mot bakgrunden av dessa uttalanden har utredningen

undersökt erfarenheterna från åren 1961—1967. Utredningen har

inhämtat uppgifter från samtliga länsstyrelser om antalet den 1 april 1967

färdigbildade och under bildning varande fiskevårdsområden. Undersökningen

har gett följande resultat.

Antalet färdigbildade fiskevårdsområden utgjorde 26, därav 15 i Kalmar

län och övriga elva fördelade på sju län. Antalet under bildning varande

fiskevårdsområden utgjorde 28, fördelade på tolv län. Av de 26 färdigbildade

fiskevårdsområdena utgjorde mer än halva antalet gemensamhetsfisken

enligt 1913 års lag, vilka ombildats till fiskevårdsområden. De verkliga

nybildningarna var endast nio. De fiskevatten som omfattas av färdiga

eller blivande fiskevårdsområden utgjorde för övrigt endast en eller annan

promille av landets enskilda fiskevatten.

Utredningen finner mot bakgrunden av detta utredningsmaterial en översyn

av LOFO befogad.

Ur utredningsmaterialet anförs exempel som visar att sakägare genom

att utebli från förrättning hindrat tillkomsten av fiskevårdsområde. I detta

sammanhang återger utredningen ett uttalande av departementschefen i

prop. 1960: 50 med förslag till lag om fiskevårdsområden in. m. (sid. 115—

116).

I fiskeristyrelsens betänkande och departementspromemorian har intagits

bestämmelser, som innebär att i de fall lagen kräver enighet bland delägarna

eller anslutning från viss del av dem eller av delaktighetstalet, därmed

i allmänhet skulle avses inte alla delägare eller hela delaktighetstalet

utan de vid omröstningen närvarande delägarna, resp. det därvid företrädda

delaktighetstalet. En sådan regel, vilken kan leda till resultat som ur

rättssäkerhetens synpunkt inte är önskvärda, anser jag inte vara påkallad

av praktiska hänsyn.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

Utredningen anser emellertid den omständigheten att en sakägare underlåter

att utöva sin rösträtt inte alltid böra medföra att han hänförs till dem

som röstat nej. När röstningen gäller bildande av fiskevårdsområde (6 §)

finner utredningen det tillräckligt att hänsyn tas till de röster som avges

och de delaktighet stal som är representerade vid det sammanträde där frågan

avgörs. Motsvarande bedömning görs beträffande röstningen om upplåtelse

av fiske inom fiskevårdsområdet. Utredningen föreslår att lagen ändras

i enlighet med det sagda. Utredningen förklarar sig däremot inte föreslå

ändring i omröstningsreglerna för de fall som enligt den förut lämnade redogörelsen

fordrar enhällighet enligt 8, 9, 12, 13 eller 17 § eller i fråga om

de speciella kraven på viss anslutning som uppställs i 7 § andra stycket,

9 § tredje stycket första punkten och 12 § första punkten.

Remissyttrandena. Förslaget i nu behandlade delar biträds av bl. a. riksåklagaren,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland,

kammarkollegiet, domänverket, lantbruksstyrelsen, lantmåteris tyr elsen,

fiskeristyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings,

Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Norrbottens län.

Lantmäteristyrelsen framhåller att bestämmelser om att endast närvarande

delägares röster skall räknas förekommer även i annan lagstiftning,

t. ex. lagen om häradsallmänningar, lagen om allmänningsskogar i Norrland

och Dalarna och bysamfällighetslagen.

RLF anser förslaget innebära att den enskilde delägarens ställning försvagas

och anför vissa betänkligheter häremot. Samtidigt finner emellertid

RLF att det är otillfredsställande att tillkomsten av fiskevårdsområden

ibland förhindras av enbart passivitet från vissa delägares sida. RLF motsätter

sig därför inte förslaget, om rättssäkerhetssynpunkterna beaktas ytterligare

genom utförlig reglering av kallelseförfarandet vid förrättning om

fiskevårdsområde. Sålunda bör 18 § i LOFO kompletteras med bestämmelse

om att kallelse till delägare skall innehålla underrättelse om de frågor

som skall behandlas på sammanträdet samt om gällande beslutsregler.

Länsstyrelsen i Kristianstads län tillstyrker också förslaget under förutsättning

att föreskrift i en eller annan form ges om att i kallelse till sammanträde

om bildande av fiskevårdsområde redogörs för ändamålet med

fiskevårdsområdena och för omröstningsreglernas innebörd.

Mellanbygdens vattendomstol finner förslaget väl ägnat att tjäna det

praktiska syfte som utredningen avsett men åberopar såsom ett skäl emot

reformen de betänkligheter föredragande departementschefen anförde vid

LOFO:s tillkomst.

Vetorätten

Fritidsfiskeutredningen. Redan vid tillkomsten av LOFO uttalade ett flertal

remissinstanser farhågor för att vetobestämmelserna i 6 § första stycket

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr A2 år 1969

37

andra punkten kunde hindra tillkomsten av annars önskvärda fiskevårdsområden.

För att utröna i vilken utsträckning dessa farhågor besannats under

LOFO:s giltighetstid har utredningen gjort förfrågningar hos fiskeristyrelsen,

fiskeriintendenter, fiskerikonsulenter m. fl. Det har därvid visat

sig att ganska inånga fiskevårdsområden redan på förberedelsestadiet —

innan ansökan enligt 17 § ingetts — bedömts som utsiktslösa därför att

ägaren av ett eller annat ingående enstaka hemman vägrat medverka. Detta

förhållande har fiskerikonsulenten vid lantbruksnämnden i Jönköpings län

uppgett utgöra orsaken till att detta sjörika län hittills inte kan uppvisa

något bildat eller under bildning varande fiskevårdsområde. En förrättningsman

för ett under bildning varande fiskevårdsområde i Älvsborgs län har

uttalat att av samma skäl detta fiskevårdsområde löper risk att bli stympat.

Farhågorna för att spärregeln i 6 § första stycket andra punkten skulle bli

till hinder för bildandet av fiskevårdsområden har enligt utredningens mening

besannats, varför tiden nu anses mogen för en reform. En uppmjukning

av spärregeln kan genomföras efter olika linjer. Avgörandet kan t. ex.

läggas i fastställelsemyndighetens (länsstyrelsens) hand. Spärregeln kan

också begränsas till rent kollektiva fisken, dvs. fisken som tillkommer byar,

eller slopas helt. Vilken lösning man än väljer, kan olägenheter uppkomma

i speciella fall. Bl. a. kan metoden att begränsa spärregeln till byafisken i

egentlig bemärkelse ge upphov till besvärliga gränsdragningsproblem. Utredningen

föreslår att spärregeln helt slopas. Denna lösning överensstämmer

i viss mån med tanken att lägga avgörandet i länsstyrelsens hand. Länsstyrelsens

lämplighetsprövning måste nämligen, om spärregeln slopas, också

komma att avse frågan huruvida avsaknaden av samtycke hör leda till avslag

på en ansökning om bildande av fiskevårdsområde.

Utredningen anser vidare att den i 10 § andra stycket andra punkten upptagna

spärregeln i fråga om upplåtelse av fiske inom fiskevårdsområde vari

ingår oskiftat fiske kan slopas. En sådan reform kräver dock att delägarnas

eget fiskande bereds ett förstärkt skydd. Detta uppnås enklast genom att

vetorätten enligt 11 § görs absolut och inte som nu relativ och ställd i beroende

av försörjningssynpunkter. Därför förordar utredningen att 11 §

första stycket andra punkten skall utgå ur lagtexten.

Remissyttrandena. Förslaget om slopande av vetorätten enligt 6 § första

stycket andra punkten och 10 § andra stycket andra punkten biträds av bl. a.

fiskeristyrelsen, fiskeriintendenterna, lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen

samt länsstyrelserna i Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs

och Norrbottens län.

Kammarkollegiet uttalar viss tvekan och förordar att ifrågavarande spärrregler

— i vart fall den i 6 § — behålls samt framhåller att slopandet av

11 § första stycket andra punkten är motiverat även om spärrregeln i 10 §

ej upphävs. Kollegiet ifrågasätter, om inte utredningens förslag kommit att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1969

alltför ensidigt präglas av upplåtelseproblematiken. Ser man som det huvudsakliga

syftet med en områdesbildning att inbördes mellan delägarna och

skifteslagen reglera deras egen fiskeutövning inom området, är det enligt

kollegiet inte alls lika givet att ett skifteslag bör kunna mot samtliga delägarnas

bestridande tvingas in i fiskevårdsområde. Beslut om det inbördes

ordnandet av fiskeutövningen inom ett fiskevårdsområde torde enligt 9 §

fattas genom röstning efter huvudtalet. Ett fiskevårdsområde kan exempelvis

bestå av fiske som hör till två likvärdiga skifteslag, det ena med ett stort

antal delägare och det andra med bara en ägare. Det är förståeligt om den

sistnämnde — om frågan ej blott gäller gemensamt ordnande av upplåtelser

— med hänsyn till det ojämna styrkeförhållandet skifteslagen emellan

skulle, om han kunnat, ha motsatt sig eller i vart fall uppställt villkor för

sin anslutning till fiskevårdsområdet. Är ägaren kronan eller ett bolag, tillkommer

att ägaren i det fallet normalt inte tillgodogör sig fisket på annat

sätt än genom fiskets utarrendering eller genom försäljning av fiskekort.

Kollegiet anser därför att ett slopande av 6 § första stycket andra punkten

skulle möjliggöra större ingrepp i enskild rätt än som synes rimligt.

Domänverket påpekar att enstaka hemman och därmed jämförbara primära

skifteslag förekommer i vida större omfattning än vad utredningen

visat. Sålunda utgörs kronans markinnehav i övre Norrland, med

andra ord huvudparten av de fiskevatten som domänverket förvaltar med

ensamrätt, till helt dominerande del av primära skifteslag, nämligen de avvittrade

kronoparkerna. Skogsbolagens marker består i norr till betydande

del av enstaka hemman. Sådana hemman förekommer för övrigt över hela

landet och såsom likställda med primära skifteslag betraktas även häradsoch

sockenallmänningarna. Verket framhåller att den omständigheten att

kronans vatten i så mycket större utsträckning än enskildas kunnat upplåtas

till framför allt fritidsfiske uppenbarligen i hög grad beror på att kronan

varit ensam fiskerättsägare, medan de enskilda vanligen endast varit

delägare i oskiftade fiskevatten. — I normalfallet — dvs. där fiskevårdsområdet

avses omfatta en enda sjö — bör vetorätten kunna tas bort i de

fall då bildande av fiskevårdsområde möjliggör fiskevårdsåtgärder av stor

betydelse och till nytta för alla. Ett enda skifteslag bör då ej få hindra

genomförandet av sådana åtgärder, som uppenbarligen skulle vara till allas

nytta. I övriga fall bör vetorätten kvarstå. Avses att fiskevårdsområde

skall omfatta ett flertal sjöar som utgör »vart för sig oskiftade fisken» bör

samtycke från delägarna i varje sådant fiskevatten alltid föreligga. — Lagen

innehåller ej några uttryckliga bestämmelser om möjlighet för den enskilde

delägaren i fiskevårdsområdet att till annan upplåta sin fiskerätt. Enligt

lagmotiven möter intet hinder för den enskilde delägaren att till annan —

och således även till fiskevårdsområdet — upplåta sin fiskerätt, såvida det

fiske som ingår i fiskevårdsområdet inte i sin helhet är upplåtet. Om anslutning

av oskiftade fisken skall kunna ske tvångsvis, vilket fritidsfiske
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

39

utredningen föreslagit, finns det än starkare skäl att påyrka, att denna

fråga uttryckligen regleras i lagen. Styrelsen erinrar om att den framställde

detta krav vid LOFO:s tillkomst men att föredragande departementschefen

då ansåg att frågan ej syntes kräva någon särskild reglering

i lag. Kronans möjligheter att nyttja sin fiskerätt är avhängiga av att upplåtelse

kan ske. Den bestämmelsen bör införas att upplåtelse skall kunna

vägras endast om den befinns olämplig med hänsyn till fiskevården eller

länder övriga delägare till men.

Statens vattenfallsverk befarar att ett godtagande av de föreslagna ändringarna

i 6 och 10 §§ kan medföra svårigheter för verket att framdeles

på mest ändamålsenligt sätt förfoga över sådana fiskerätter som beräknas

bli erforderliga för pågående och planerad vattenkraftutbyggnad samt

kraftstationernas drift. I samband med vattenkraftutbyggnad förekommer

att verket förvärvar fiskerätt genom t. ex. köp av fastigheter med

sådan rätt. Ofta överlämnar verket fiskerätten till domänverket eller lantbruksnämnderna.

Ibland måste emellertid verket självt behålla den för ändamål

som direkt sammanhänger med vattenkraftproduktionen, exempelvis

för skadereglering, fångst av fisk för i dom föreskriven avel, möjliggörande

av viss vattenhushållning och förberedelse för kommande utbyggnad.

Om ändringsförslaget genomförs, behövs undantagsbestämmelser för att

verket i förekommande fall alltjämt skall kunna tillgodose sitt behov av

fiskevatten.

Fiskeritjänstemannaförbundet anser, att ett borttagande av spärreglerna

skulle strida mot enskild rätt, och har avstyrkt förslaget.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Gävleborgs län samt fiskeriintendenten

i Mellersta distriktet finner det mindre välbetänkt att slopa begränsningen

i vetorätten enligt 11 § första stycket andra punkten, eftersom detta

skulle vara ägnat att försvåra tillkomsten av fiskevårdsområden.

Initiativrätten

Fritidsfiskeutredningen. Rätten att göra ansökan om bildande av fiskevårdsområde

tillkommer f. n. endast delägare. I prop. 1960:50 (s. 72—73)

behandlade föredragande departementschefen frågan om en utvidgning av

initiativrätten utanför delägarnas krets och avvisade de förslag härom

som aktualiserats under det förberedande arbetet med lagförslaget. En utvidgad

initiativrätt skulle visserligen medföra vissa fördelar, t. ex. bildande

av fler fiskevårdsområden och förhindrande av uppenbar vanskötsel av

fiske. Med en utvidgad initiativrätt förelåg emellertid, enligt departementschefens

mening, alltid risken att ett fiskevårdsområde, som bildats på initiativ

av någon utomstående, kunde komma att framstå för delägarna som

något som påtvingats dem utifrån. Departementschefen ansåg det därför

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

inte förenligt med den nya lagens syften att utvidga initiativrätten till någon

utanför delägarnas krets.

Utredningen upplyser att överlantmätaren i Kopparbergs län i skrivelse

till utredningen föreslagit att länsstyrelsen skulle få initiativrätt i fråga om

bildande av fiskevårdsområde. En sådan reform skulle öppna en möjlighet

att komma ur nuvarande dödläge.

Utredningen har vidare åberopat att fiskerättsägarnas bristande initiativ

vad gäller fiskevårdsområden till väsentlig del beror på inställningen till de

som ideella föreningar uppbyggda fiskevårdsföreningarna. Vanligen anser

man att allt är gott och väl när en förening bildats. I en sådan förening

saknas emellertid möjlighet att tvinga någon att bli medlem eller att mot

en enda delägares bestridande genomföra en åtgärd som alla andra medlemmar

finner ändamålsenlig. Föreningens beslut blir heller inte bindande

för ny ägare av tidigare medlems fiskerätt.

Till förmån för införande av officialinitiativ åberopar utredningen, att sådant

redan finns inom ett besläktat rättsområde, vattenrätten. Enligt 2 kap.

9 § första stycket vattenlagen har nämligen staten eller kommun rätt att

i eller invid vattendrag, där till följd av naturförhållandena eller uppförd

byggnad fiskens upp- och nedgång hindras, för fiskens framkomst anordna

särskild fiskväg eller eljest vidta anstalter för fiskets främjande

samt ta i anspråk det vatten som behövs för ändamålet.

Bl. a. med tanke på fritidsfisket bör, enligt utredningens mening, fiskevårdsområden

bildas i snabbare takt och i större omfattning än nu. De skäl

som anförts mot officialinitiativ måste därför vika. Några risker från rättssäkerhetssynpunkt

med sådant initiativ kan knappast uppkomma, eftersom

bestämmelserna om bildande och förvaltning av fiskevårdsområde innebär

att beslutanderätten helt ligger hos delägarna.

Beträffande vilket eller vilka organ utanför delägarkretsen som bör tilldelas

initiativrätt har överlantmätaren i Kopparbergs län, som framgår av

det förut anförda, föreslagit länsstyrelsen. Utredningen anser emellertid att

initiativrätten bör utformas i huvudsaklig överensstämmelse med 2 kap. 9 §

vattenlagen, dvs. tillkomma staten eller kommunen. Statens initiativrätt bör

kunna utövas av fiskeriintendenten och lantbruksnämnden.

En kommunal initiativrätt skulle tillgodose ett från många håll framfört

önskemål, som utredningen finner mycket befogat, eftersom primärkommunerna

har ansvar för fritidslivet inom sina områden.

Utredningen tar i anslutning till det anförda upp bestämmelser om initiativrätt

av angiven innebörd bland sina lagförslag.

Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget om officialinitiativ

eller lämnar det utan erinran.

Domänverket konstaterar att beslutanderätten alltjämt kommer att ligga

hos delägarna. Om staten eller kommunen tar på sig de ekonomiska ris
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1969

41

ker som en ansökning innebär — och som kommer att bestå trots utredningens

rekommendation om liberalare bidragsvillkor — kan detta stimulera

till ökad områdesbildning.

Lantmäteristyrelsen finner de föreslagna möjligheterna till officialinitiativ

lämpliga. En viss ovilja torde föreligga bland fiskerättsägarna att ta initiativ.

Oviljan kan delvis bero på osäkerhet beträffande konsekvenserna av

bildandet av ett fiskevårdsområde. Denna osäkerhet torde kunna minskas

genom upplysningsverksamhet, vilket kanske skulle medföra större villighet

att ansöka om förrättning.

Kammarkollegiet har ej någon erinran mot förslaget om utvidgad initiativrätt

men anser att en sådan reform kan bli betydelselös, eftersom staten

eller kommunen inte kan tvinga fram en områdesbildning.

Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Göteborgs och Bohus och

Gävleborgs län har också tillstyrkt förslaget i denna del.

Tillstyrkanden föreligger vidare från fiskeriintendenterna i Nedre norra,

Mellersta, Övre södra och Nedre södra distrikten samt Västerhavets och

Österhavets distrikt. Intendenten i förstnämnda distrikt hyser emellertid

viss tvekan, om staten bör ha initiativrätt, och anser att, om så blir fallet,

denna lämpligen bör utövas av lantbruksnämnd. I vart fall ifrågasätts

fiskeriintendentens lämplighet, eftersom denne kan utses till förrättningsman

och är obligatorisk remissinstans för länsstyrelsen Aid bildande av

fiskevårdsområde.

Hovrätten för Övre Norrland och fiskeristyrelsen avstyrker förslaget om

initiativrätt för annan än delägare och framhåller att de psykologiska skäl

som i huvudsak torde ha legat till grund för departementschefens ställningstagande

i prop. 1960: 50 alltjämt väger tungt.

Kritik mot förslaget framförs också av länsstyrelsen i Norrbottens län

och fiskeriintendenten i Övre norra distriktet.

RBF avstyrker förslaget och uttalar, att ett officialinitiativ kommer att få

en effekt motsatt den avsedda. Visserligen skulle länsstyrelsen få flera ansökningar

om förrättningar, men utan primärt stöd av fiskerättsägarna

kommer sådana initiativ sannolikt att uppfattas som inblandning. Detta

skapar irritation och försvårar därmed tillkomsten av fiskevårdsområden.

Kommunens och kronans möjlighet till initiativ torde i praktiken vara betydande

utan den föreslagna formella initiativrätten. Dels är det allmännas

fiskerättsinnehav numera så stort — och kan väntas bli än större -— att

initiativrätt såsom delägare kommer att föreligga i ett stort antal fall och

dels har främst kommunerna möjlighet att aktivera enskilda delägare genom

att på olika sätt stödja tillkomsten av fiskevårdsområden.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

Sakkunnigt biträde

Fritidsfiskeutredningen. Utredningen framhåller att såväl fisken- som

lantmäteriteknisk sakkunskap ibland behövs när ett fiskevårdsområde skall

bildas. Eftersom de personer som kan komma i fråga som förrättningsmän

i allmänhet inte är sakkunniga i båda dessa avseenden, bör en möjlighet

tillskapas för länsstyrelsen att förordna en biträdande förrättningsmän när

det behövs. En sådan möjlighet finns på närliggande rättsområden, bl. a. vid

syneförrättning enligt vattenlagen (10 kap. 34 §) och vid förrättning enligt

lagen om enskilda vägar (22 §).

Remissyttrandena. Få remissinstanser har uttalat sig i denna fråga.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget och uttalar att det

föreligger behov av sakkunnigt biträde vid förrättningar där förrättningsmannen

har svårt att på egen hand förebringa en fullständig och tillförlitlig

utredning om äganderätts- och delaktighetsförhållandena. Länsstyrelsen

föreslår att sakkunnigt biträde skall kunna förordnas efter länsstyrelsens

prövning även om förrättningsmannen inte begär det.

Lantbruksnämnden i Jämtlands län avstyrker förslaget och menar att det

onödigtvis skulle fördyra och komplicera förfarandet. Nämnden anser att

förrättningsmannen efter framställning hos länsstyrelsen bör kunna få

hjälp från lantmäteriväsendet med fiskerättsutredningar.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Fiskevårdsområdets väsentliga ändamål är, enligt förarbetena till LOFO,

att möjliggöra ordnade fiskeförhållanden, ett rättvist utnyttjande av fisket

och en god fiskevård inom ett vattenområde där fiskerätten är splittrad på

flera innehavare. Detta ändamål sammanfaller med det allmännas intresse

att fisket som naturtillgång utnyttjas och vårdas på bästa sätt. Även om

fiskerättshavarnas intressen klart ställdes i förgrunden vid lagens tillkomst,

väntades den nya associationsformen också bli till fördel för fritidsfisket.

Delägarna i ett fiskevårdsområde antogs nämligen i många fall ha intresse

av att upplåta fisket inom området till utomstående. Om t. ex. delägarna

var oproportionerligt många i förhållande till fiskets storlek kunde det från

fiskevårdssynpunkt vara en fördel att upplåta fisket till ett lämpligt antal

fritidsfiskare. Ett rikt fiske som utnyttjades av endast ett fåtal delägare

kunde också räcka till för utomstående och därigenom ge god avkastning.

Möjligheten till kortfiske kunde vidare främja turistnäringen inom en bygd.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till lagstiftning om fiskevårdsom
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

43

råden förutsattes att erfarenheterna från tillämpningen kunde motivera en

översyn av bestämmelserna. Fritidsfiskeutredningen har nu konstaterat att

LOFO tillämpats i mycket blygsam omfattning och att antalet fiskevårdsområden

blivit långt färre än vad som förutsattes vid lagens tillkomst. Jag

delar utredningens av flertalet remissinstanser stödda uppfattning att en

översyn av bestämmelserna nu behövs. Reformerna bör härvid inriktas på

att stimulera bildandet av fiskevårdsområden och att göra områdena lämpade

för det avsedda ändamålet. Grundsatsen att ett fiskevårdsområde

skall bildas och förvaltas för att tillgodose i första hand delägarnas intressen

bör härvid liksom vid lagens tillkomst vara vägledande.

Omröstningsbestämmelserna m. m.

Utformningen av omröstningsbestämmelserna tilldrog sig stort intresse

vid lagens tillkomst. I båda de betänkanden som utarbetades föreslogs — i

likhet med vad utredningen nu gör — att kraven på anslutning bland delägarna

skulle begränsas att avse delägare som deltog i omröstningen och det

av dem företrädda delaktighetstalet. Remissinstanserna lämnade förslagen

i denna del utan erinran. Föredragande departementschefen ansåg emellertid

en sådan begränsning inte vara påkallad av praktiska hänsyn och uttalade

farhågor för att den kunde leda till från rättssäkerhetssynpunkt inte

önskvärda resultat. Omröstningsbestämmelserna utformades i stället så att,

i de fall lagen uppställer krav på viss anslutning, denna beräknas i förhållande

till hela antalet delägare och hela delaktighetstalet. Konstruktionen,

som innebär att frånvarande delägare likställs med delägare som röstat nej,

har enligt utredningens mening verkat hämmande. Från förrättningsmannahåll

(Svensk Lantmäteritidskrift nr 4—5 1967 s. 282) har uttalats, att frånvarande

delägare antingen är likgiltiga för fiskevårdsområdets tillkomst

eller inte har något emot att ett fiskevårdsområde bildas. Negativt inställda

delägare brukar däremot oftast utöva sin rösträtt.

Utredningens förslag är nu, att vid beslut om bildande av fiskevårdsområde

eller upplåtelse av fisket inom ett sådant område endast de i omröstningen

deltagandes röster och delaktighetstal skall beaktas. Förslaget har

tillstyrkts av så gott som alla remissinstanser. Även jag anser att praktiska

skäl numera får anses tala för en sådan reform. Rättssäkerhetsintresset

kräver dock att den kompletteras med en ändring av sättet för kallelse

till det första sammanträdet. Vid detta sammanträde får delägarna närmare

kännedom om arten och omfattningen av förrättningen. I allmänhet behandlas

då frågorna om bildande av fiskevårdsområde och upplåtelse av fiskerätt

inom området. Eftersom ett genomförande av utredningens förslag

kommer att medföra att en delägare som inte infinner sig till sammanträdet

inte heller får någon inverkan på beslut i dessa viktiga frågor, bör delgivning

av kallelse i regel äga rum. För delgivningen, som bör ske genom för
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

rättningsmannen försorg, synes rättegångsbalkens bestämmelser om delgivning

av annan handling än stämning i huvudsak ändamålsenliga. Delgivningen

torde dock även beträffande byalag med fler delägare än tio

böra ske med den enskilde delägaren. 1 fråga om delägare med hemvist

utom landet får det dock anses tillräckligt att kallelsen tillställes honom

med posten i vanligt brev. Delägare som saknar känt hemvist bör kallas

genom kungörelse i en eller flera tidningar inom orten. Om ansökningen

berör fiskerätt vars ägare ej är känd, bör kallelse likaledes kunna

ske genom kungörelse. Detsamma bör gälla om delägare som söks för delgivning

eller någon till vilken kallelsen kan överlämnas inte träffas, under

förutsättning att upplysning om delägarens vistelseort inte kan vinnas. Någon

bestämd tid för delgivning synes inte behöva fixeras. I stället bör det

villkoret uppställas att delgivning skall ske i god tid före sammanträdet.

Detta gäller givetvis även i fråga om kungörelseförfarandet. Om innehållet

i kallelsen torde några uttryckliga föreskrifter inte behövas. Det ligger

emellertid i sakens natur, att kallelse måste innehålla uppgifter om tid och

plats för sammanträdet samt dessutom en kortfattad redogörelse för vad

som skall avhandlas. Det är givetvis också av värde, om i kallelsen till det

första sammanträdet lämnas upplysning om gällande regler för omröstning

i fråga om bildande av fiskevårdsområde och upplåtelse av fisket inom området.

Någon uttrycklig föreskrift härom torde dock inte behövas.

En ändring av omröstningsbestämmelserna i 6 § första och andra styckena

i enlighet med utredningens förslag leder till en av utredningen inte

berörd konsekvens. Som jag förut nämnt öppnar 9 § tredje stycket första

punkten möjlighet för delägare att vid fiskevårdsområdes bildande besluta

annan beräkningsgrund för rösträttens utövande än vad som anges i paragrafens

första och andra stycken. En förutsättning härför är emellertid

att anslutning föreligger bland delägarna i den omfattning som enligt

6 § första eller andra stycket krävs för fiskevårdsområdes bildande. De

nya bestämmelserna i 6 § blir följaktligen tillämpliga även beträffande

beslut om en från huvudregeln avvikande beräkningsgrund för rösträttens

utövande. Bestämmelsen i 9 § tredje stycket första punkten tillkom på

lagrådets hemställan (prop. 1960:50 s. 245). Lagrådet anförde bl. a. att,

eftersom en majoritet efter delaktighetstalet enligt 6 § i vissa fall har

möjlighet att förhindra fiskevårdsområdets bildande, majoriteten som villkor

för sin medverkan till bildandet kan uppställa att i stadgarna införs

en annan röstberäkningsregel än lagens. Även om möjligheterna härtill

ansågs små, fann lagrådet det dock påkallat att till förebyggande av orättvisa

resultat i någon mån bereda en kvalificerad majoritet möjlighet att

fastställa avvikelser från huvudregeln i 9 §.

För egen del anser jag det nödvändigt att överensstämmelse även i fortsättningen

råder mellan omröstningsbestämmelserna i 6 § första och andra

styckena och 9 § tredje stycket första punkten, om sistnämnda bestäm
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

melse skall kunna fylla det avsedda syftet och därmed underlätta bildandet

av fiskevårdsområden. De nya omröstningsbestämmelserna i 6 § bör alltså

vara tillämpliga även för det fall som avses i 9 § tredje stycket första

punkten. Den skärpning av kallelseförfarandet som jag tidigare förordat

och bestämmelserna om länsstyrelsens fastställelseprövning utgör enligt

min mening tillräckliga garantier mot missbruk.

Vetorätten

Det är ganska vanligt att ett fiskevårdsområde anses böra omfatta en

sjö, vars fiske är skiftat hemmanen eller byarna emellan men är samfällt

inom hemman eller byar. Enligt gällande bestämmelser måste samtycke —

utöver vad som nämnts i det föregående — föreligga från åtminstone en

delägare i varje sådant oskiftat fiske för att det skall få införlivas med fiskevårdsområdet.

En liknande bestämmelse gäller för beslut om upplåtelse av

fisket inom ett fiskevårdsområde. I detta fall fordras anslutning av företrädare

för mer än hälften av delaktighetstalet inom varje oskiftat fiske

för att en upplåtelse ska få komma till stånd.

Utredningens av flertalet remissinstanser biträdda förslag att slopa dessa

spärregler innebär sannolikt ett effektivt sätt att främja tillkomsten av

fiskevårdsområden. Som framhållits vid remissbehandlingen av förslaget

skulle emellertid en sådan reform utgöra ett inte obetydligt avsteg från de

grundsatser som var vägledande vid lagens tillkomst. Detta gäller dock,

enligt min mening, endast sådana oskiftade fisken som tillkommer byar.

Däremot kan det knappast sägas strida mot lagstiftningens grunder att

slopa spärreglerna i de fall då det oskiftade fisket hör till endast ett enstaka

hemman. Mot bakgrunden av det sagda förordar jag att spärregeln vad

gäller bildande av fiskevårdsområde begränsas att avse oskiftade fisken som

tillkommer byar samt att den dessutom mjukas upp på sådant sätt att länsstyrelsen

får möjlighet att bortse från regeln om särskilda skäl föreligger.

Dispensmöjligheten bör utnyttjas främst för att möjliggöra bildandet av

fiskevårdsområden som med hänsyn till delägarnas intressen framstår som

särskilt önskvärda. Den kan komma till användning också i vissa fall när

tvekan råder om ett skifteslag utgör by eller enstaka hemman. Även beträffande

beslut om upplåtelse av fiskerätt bör vetorätten utan olägenhet

kunna begränsas till oskiftade fisken som tillkommer byar.

Den ändring av 11 § LOFO som aktualiserades av utredningens förslag

att helt slopa spärreglerna i 6 och 10 §§, är enligt min mening inte behövlig

med den lösning jag nu förordat.

Initiativrätten

Eftersom ett fiskevårdsområde bildas för att i första hand tillgodose delägarnas

egna intressen, kan från principiell synpunkt måhända göras gäl
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

lande att initiativrätten bör förbehållas delägarna. Denna uppfattning tillmättes

betydelse vid utformningen av gällande ordning.

Den långsamma takten i fråga om tillkomsten av fiskevårdsområden har

föranlett utredningens förslag om en utvidgning av initiativrätten till staten

och kommunen. Erfarenheten har nämligen visat att enskilda delägare

i fiskevatten ofta har svårt att ta initiativ i frågor som fordrar samverkan

mellan delägarna. Bestämmelsen i 32 § att förrättningskostnaderna skall

förskjutas av sökanden utgör säkert också en hämmande faktor. Detsamma

gäller bestämmelsen i samma paragraf om att kostnaderna skall stanna

på sökanden, om fiskevårdsområde ej kommer till stånd. Om frågan om

bildande av fiskevårdsområde kan aktualiseras också av representant för

det allmänna, bortfaller dessa hinder. Eftersom LOFO:s regler om bildande

och förvaltning av fiskevårdsområde innebär att beslutanderätten ligger

helt hos delägarna, kan några risker från rättssäkerhetssynpunkt med ett

officialinitiativ knappast uppkomma. Jag ansluter mig till utredningens

av flertalet remissinstanser biträdda förslag om en till staten och kommunen

utvidgad initiativrätt. Statens initiativrätt bör lämpligen kunna utövas

av såväl fiskeriintendenten som lantbruksnämnden.

Sakkunnigt biträde

Jag delar utredningens uppfattning att behov ibland kan föreligga att

förordna sakkunnig person att biträda förrättningsmannen. Detta gäller

framför allt i sådana fall där viss utredning kräver särskild sakkunskap

som förrättningsmannen saknar. Möjligheten att förordna sakkunnigt biträde

bör emellertid med hänsyn till kostnaderna utnyttjas restriktivt. Bestämmelser

om sakkunnigt biträde finns även i 20 § lagen den 16 december

1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, där hänvisning görs

till 2 kap. 2 § första stycket jorddelningslagen. I detta fall ankommer det

emellertid på förrättningsmannen att utse sakkunnig. I förslaget till ny

fastighetsbildningslag har motsvarande bestämmelse tagits upp i 4 kap. 34 §.

I 22 § första stycket lagen om enskilda vägar liksom i 10 kap. 3 § andra

stycket och 46 § vattenlagen är det länsstyrelsen som på begäran av förrättningsmannen

resp. synemännen och efter prövning av åtgärdens behövlighet

förordnar sakkunnig. Jag anser det praktiskt att i LOFO införa sistnämnda

ordning. Eftersom den sakkunnige ej avses deltaga i förrättningen

annat än som utredningsman synes benämningen sakkunnigt biträde vara

att föredraga framför biträdande förrättningsman som utredningen föreslagit.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 42 år 1969

47

Straffbestämmelsen

Beträffande straffbestämmelsen i 29 § bör viss redaktionell ändring ske.

Ändring av straffbestämmelserna i lagen om rätt till fiske m. m.

Nuvarande bestämmelser. Straffet för olovligt fiske är enligt 34 § lagen

om rätt till fiske dagsböter. Är brottet med hänsyn till att fisket avsett särskilt

värdefull fisk eller idkats vanemässigt eller i större omfattning att

anse som grovt, är straffet dagsböter, ej under 20, eller fängelse i högst

sex månader. Till straff för olovligt fiske dömes enligt 35 § även den som

bryter mot vissa av länsstyrelsen meddelade föreskrifter eller anbringar

fiskeredskap eller anordning i uppenbar strid med vad som gäller om

fiskådra. Ansvarsbestämmelserna för olaga fiske återfinns i 30 § andra

stycket fiskeristadgan. För normalfallet utgör straffet dagsböter. Är brottet

med hänsyn till att fisket avsett särskilt värdefull fisk eller idkats vanemässigt

eller i större omfatlning att anse som grovt, är straffet detsamma

som för grovt olovligt fiske. 30 § första stycket fiskeristadgan innehåller

ansvarsbestämmelse för olaga trålfiske. Straffet är här dagsböter, ej under

20, eller fängelse i högst sex månader.

I åtalshänseende är det skillnad mellan olovligt fiske och olaga fiske.

Enligt 40 § lagen om rätt till fiske får olovligt fiske, där det endast kränker

enskild fiskerätt, ej åtalas av allmän åklagare med mindre brottet av målsägande

anges till åtal eller statsåklagare!! finner åtal vara påkallat ur allmän

synpunkt. För fiske som ingår i 1''iskevårdsområde anses även fiskevårdsområdet

som målsägande. Av 40 § fiskeristadgan framgår, att brott

för vilket straff finns utsatt i stadgan åtalas av allmän åklagare.

Fritidsfiskeutredningen. Utredningen anför att från fiskeritjänstemannahåll

under senare år ofta påtalats den bristfälliga efterlevnaden av fiskebestämmelserna.

Det otillåtna fisket är främst inriktat på de mest skyddsvärda

arterna, laxartade fiskar och skaldjur. Att statistiskt belägga överträdelsernas

regionala förekomst och frekvens anser utredningen av naturliga

skäl ej vara möjligt. Den verksamhet som på många håll bedrivs för att

förbättra fisktillgången sätts allvarligt i fara, ej minst när otillåtet nätfiske

utövas från uppblåsbara gummibåtar. De förbättrade möjligheterna för den

enskilde att ta hand om och förvara även tämligen stora fångster bidrar säkerligen

till att otillåtet fiske kan bedrivas i stor skala med allvarliga konsekvenser

för bestånden. Resurserna för fisketillsyn är otillräckliga och tillsynen

hämmas dessutom av att vissa tvångsåtgärder inte kan användas med

nu gällande straffbestämmelser.

Enligt utredningens mening är det motiverat med en skärpning av straffbestämmelserna.

Utredningen hänvisar i detta sammanhang till de ändringar

av straffbestämmelserna i jaktlagen och jaktstadgan som vidtogs

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

år 1967 (prop. 1967: 136, 3LU 52, rskr 331, SFS 616 och 769). En skärpning

av straffet för normalfallet medför, enligt utredningens mening, att

särskilda bestämmelser för grovt brott blir obehövliga. Utredningen föreslår

en enhetlig straffskala för olovligt och olaga fiske innefattande böter

eller fängelse i högst sex månader. För vissa andra överträdelser av bestämmelserna

i fiskeristadgan av mera bagatellartat slag bör dock, liksom f. n.,

endast dagsböter ingå i skalan.

Utredningen konstaterar att den föreslagna ändringen av straffskalan

beträffande olovligt och olaga fiske får vissa konsekvenser i processuellt

hänseende. Sålunda kan mål om sådant fiske inte handläggas av ensamdomare

och vidare utesluts användningen av strafföreläggande. Utredningen

anser dock att fördelarna av en ändring, varibland även räknas vidgade

möjligheter att använda straffprocessuella tvångsmedel, väger avsevärt tyngre

än dessa nackdelar.

Utredningen har ansett det som en starkt bromsande faktor på fisketillsynsverksamheten

att olovligt fiske är angivelsebrott. Åklagarmyndigheten

kan nämligen i många fall inte ingripa i brist på en lagenlig angivelse av

behörig målsägande i det konkreta fallet. Utredningen anser sig emellertid

inte vilja föreslå en sådan genomgripande ändring att olovligt fiske generellt

blir åklagarbrott. Detta skulle nämligen innebära en mycket tvär brytning

av en långvarig rättstradition och säkerligen mötas med starkt motstånd.

Däremot anser utredningen det befogat att »privilegiera» samfällighetsförvaltningar

av typen fiskevårdsområden. En lagändring i sådant riktning kan,

enligt utredningen, även väntas bidra till en ökning av antalet fiskevårdsområden.

Utredningen föreslår därför att 40 § lagen om rätt till fiske erhåller

ändrad lydelse, så att olovligt fiske som riktar sig mot fiske som

ingår i fiskevårdsområde blir åklagarbrott.

Remissyttrandena. Den ifrågasatta ändringen av straffskalorna och åtalsbestämmelsen

berörs av relativt få remissinstanser.

Förslaget tillstyrks av domänverket, länsstyrelsen i Jämtlands län och

Fiskefrämjandet. Riksåklagaren och fiskeristyrelsen tillstyrker ändring av

straffskalorna. Fiskeriintendenten i Österhavets distrikt och Hushållningssällskapens

förbund tillstyrker ändring av åtalsbestämmelsen.

Riksåklagaren uttalar, att det visserligen finns anledning antaga att

fängelse som påföljd inte kommer att användas annat än i undantagsfall

men att de möjligheter, som de föreslagna ändringarna skulle medföra att

använda sådana tvångsmedel som husrannsakan och kroppsvisitation, talar

för att fängelse bör ingå i straffskalorna. Däremot avstyrker riksåklagaren

ändring av åtalsbestämmelsen i lagen om rätt till fiske och menar att de avutredningen

anförda skälen inte kan anses tillräckliga för att ändra rättstraditionen

på området.

Hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrker förslaget om enhetliga straff
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

49

skalor och framhåller att jämförelsen med jaktlagstiftningen inte är hållbar,

eftersom olaga jakt innebär ett långt allvarligare angrepp på naturvårdsvärden

än olaga fiske. Det måste tvärtom anses i hög grad önskvärt att man

för olaga fiske, som ej idkats i större omfattning eller vanemässigt och ej

heller avsett särskilt värdefull fisk, behåller en måttfull straffskala. De

skäl som utredningen åberopar för sitt förslag tar sikte just på fiske av de

mest skyddsvärda arterna eller fiske i stor skala. För sådana fall finns redan

fängelse i straffskalan. Även möjligheten att använda straffprocessuella

tvångsmedel föreligger i dessa fall. Om man av hänsyn till de speciella utredningssvårigheterna

vid olaga fiske skulle anse det nödvändigt att kunna

tillgripa dessa tvångsmedel också i fall då brottet ej är grovt, bör det

särskilt övervägas om ett sådant avsteg från rättegångsbalkens principer

kan anses tillrådligt. Det är däremot inte riktigt att söka nå detta resultat på

en omväg via en ändring av straffskalan, om man inte avser att därmed

uttrycka en ändrad värdering av brottet. Frågor om handläggningsreglerna

har inte någon självständig betydelse i sammanhanget. Tillämpningen av

dessa får tas som en konsekvens av den värdering som man vill göra, men

självfallet kan det med tanke på överträdelsernas frekvens vara en högst

påtaglig konsekvens. Hovrätten anser förslaget om ändring av åtalsbestämmelsen

i lagen om rätt till fiske ej fylla något praktiskt syfte, eftersom det

just i sådana fall som exempelvis vid fiskevårdsområden finns organ för

målsägandena med särskild uppgift att tillvarata fiskevården. Det är då

lättare än eljest att få ett klart underlag för myndigheternas agerande. Men

något skäl att de skulle ingripa utan att målsägandena begär det finns inte.

Hovrätten för övre Norrland avstyrker att fängelse införs i straffskalan

för normalbrottet och hänvisar till att de flesta fallen av olovligt fiske utgörs

av förhållandevis beskedliga överträdelser. Man torde numera undvika

att införa fängelse i straffskalan för så obetydliga brott. Hovrätten erinrar

om 1966 års ändring i 1 § första stycket trafikbrottslagen, varigenom fängelse

togs bort ur straffskalan för vanlig vårdslöshet i trafik.

Departementschefen

Utredningens förslag om ändrade straff skalor är föranlett av behovet att

skapa effektivare korrektiv mot olovligt och olaga fiske än vad gällande

bestämmelser utgör. De uppgifter utredningen redovisat om den ökade förekomsten

och förändrade karaktären av sådana brott bestyrker att ett sådant

behov föreligger. Förslaget om enhetliga straffskalor står vidare i god

överensstämmelse med det betraktelsesätt som numera är vägledande vid

utformningen av straffbestämmelser inom specialstraffrättens område.

Genom den år 1968 genomförda ändringen av 48 kap. 4 § rättegångsbalken

har öppnats möjlighet att begagna strafföreläggande även i fråga om

4 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 42

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

brott för vilka fängelse i högst sex månader ingår i straffskalan. De betänkligheter

som från processekonomisk synpunkt anförts mot förslaget anser

jag bl. a. av detta skäl icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Jag anser

därför att utredningens förslag om enhetliga straffskalor beträffande olovligt

och olaga fiske bör genomföras. Det synes vidare lämpligt att brottsbeskrivningarna

i samband härmed kompletteras med subjektiva rekvisit.

I enlighet med vad som varit vanligt inom specialstraffrätten har domstolarna

hittills i fråga om olovligt och olaga fiske varit hänvisade till att

pröva frågan om vad som skall fordras i subjektivt hänseende för ansvar

med ledning av straffskalans utformning, straffbudets praktiska funktion

och övriga omständigheter (jfr lagrådets i prop. 1962: 10 s. B 410—411

återgivna yttrande). Större tvekan har väl ej rått om att olaga fiske är ett

oaktsamhetsbrott. Beträffande olovligt fiske har meningarna i detta avseende

tidigare varit delade. I doktrinen har gjorts gällande att straff för

olovligt fiske förutsatte uppsåtligt handlande (Romberg—Thulin, Fiskelag

och vattengräns, Stockholm 1955, s. 145). Av nyare praxis (NJA 1966 s.

229) framgår emellertid att fiske som någon av oaktsamhet utan lov bebedriver

i vatten som hör under annans enskilda fiskerätt är straffbart.

Även övriga i 34 och 35 §§ beskrivna gärningar torde med ett undantag vara

oaktsamhetsbrott. När det gäller anbringande av fiskeredskap eller anordning

i uppenbar strid med vad som gäller om fiskådra torde det bäst

överensstämma med vad som anfördes vid lagens tillkomst (jfr lagrådets

i prop. 1960: 60 s. 206 återgivna yttrande) att kräva uppsåt för straffbarhet.

Införandet av de nu föreslagna subjektiva rekvisiten avses alltså i

sak inte medföra ändring i gällande rätt. Eftersom brottet rörande fiskådra

ej behöver bestå i fiske, är det ur redaktionell synpunkt motiverat att särskilja

det från olovligt fiske. Detta kan lämpligen ske genom att de bestämmelser

som avser överträdelser av föreskrifter som meddelats med

stöd av 16, 22 eller 24 § överförs till 34 §.

Till frågan om ändring av straffbestämmelserna i fiskeristadgan, som ej

kräver riksdagens medverkan, avser jag att återkomma, sedan riksdagen

tagit ställning till förslaget om ändring av straffbestämmelserna i lagen

om rätt till fiske.

Vad slutligen angår utredningens förslag om ändring i 40 § lagen om rätt

till fiske i syfte att göra olovligt fiske, som riktar sig mot i fiskevårdsområde

ingående fiske till åklagarbrott, ansluter jag mig till de synpunkter som

framförts av riksåklagaren och hovrätten över Skåne och Blekinge. Jag finner

därför ej någon ändring i berört hänseende motiverad.

De i det föregående förordade författningsändringarna bör träda i kraft

den 1 juli 1969. Ändringen i 10 § LOFO avses gälla även i fråga om fiskevårdsområde

som bildats dessförinnan. Någon särskild övergångsbestämmelse

härom synes inte vara nödvändig.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1969

51

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats

förslag till

1) lag om ändring i lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om

fiskevårdsområden,

2) lag om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596)

om rätt till fiske.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

l.1

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen inhämtas enligt

87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

1 Det under 2) omnämnda förslaget har uteslutits här, Det är likalydande med det förslag

som är fogat vid propositionen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1969

Bilaga 1

1) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas, att 6, 10, 15, 17, 18 och 29 §§ lagen den 5 maj 1960

om fiskevårdsområden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §.

Fiskevårdsoinråde må bildas om

samtycke föreligger antingen från

delägare, som företräda mer än hälften

av delaktighetstalet och tillika utgöra

minst en tredjedel av antalet

delägare, eller från delägare, som utgöra

mer än halva antalet delägare

och tillika företräda minst en tredjedel

av delaktighetstalet. Skall fiskevårdsområdet

omfatta ett eller flera

vart för sig oskiftade fisken, erfordras

därjämte samtycke från

minst en delägare inom varje sådant

fiske.

Hör fisket till allenast en fastighet

och utgör det ej ensamt för sig en

fastighet, må dock fiskevårdsoinråde

bildas, om samtycke därtill lämnas

av mer en halva antalet delägare

eller av delägare, vilka företräda mer

än hälften av delaktighetstalet.

Äro de i första eller andra styckena

angivna förutsättningarna uppfyllda,

skall fiskevårdsområdet bildas, om

det befinnes lämpligt med hänsyn till

vattenområdets och fiskets beskaffenhet

och omfattning samt förhållandena

i övrigt.

Fiskevårdsoinråde må bildas om

vid omröstning samtycke föreligger

antingen från delägare, som företräda

mer än hälften av de röstandes delaktighetstal

och tillika utgöra minst

en tredjedel av antalet röstande, eller

från delägare, som utgöra mer än

halva antalet röstande och tillika företräda

minst en tredjedel av de röstandes

delaktighetstal. Skall fiskevårdsområdet

omfatta en eller flera

byars vart för sig oskiftade fisken,

erfordras, utom i fall som avses i

tredje stycket andra punkten, därjämte

samtycke från minst en delägare

inom varje sådant fiske.

Hör fisket till allenast en fastighet

och utgör det ej ensamt för sig en

fastighet, må dock fiskevårdsoinråde

bildas, om samtycke därtill lämnas

av mer än halva antalet röstande

eller av delägare, vilka företräda mer

än hälften av de röstandes delaktighetstal.

Äro de i första eller andra styckena

angivna förutsättningarna uppfyllda,

skall fiskevårdsområdet bildas, om

det befinnes lämpligt med hänsyn till

vattenområdets och fiskets beskaffenhet

och omfattning samt förhållandena

i övrigt. Saknas samtycke

som avses i första stycket andra

punkten, må fiskevårdsområdet lik
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

53

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

väl bildas, om särskilda skäl föreligga.

10

Är fisket inom fiskevårdsområde

i sin helhet samfällt för två eller

flera fastigheter, må upplåtelse av

fiske ske endast om delägare med

mer än hälften av delaktighetstalet

samtycka därtill.

Är fisket ej så beskaffat som i första

stycket sägs, må upplåtelse ske

endast om delägare med mer än två

tredjedelar av delaktighetstalet samtycka

därtill. Omfattar fiskevårdsområdet

ett eller flera vart för sig

oskiftade fisken, skall i stället beträffande

varje sådant fiske gälla vad i

första stycket är stadgat.

15

Fiskevårdsområde må bildas allenast

efter ansökan av delägare. Ansökningen

skall vara skriftlig och ingivas

till länsstyrelsen.

I ansökningen —--------

Är fisket inom fiskevårdsområde

i sin helhet samfällt för två eller

flera fastigheter, må upplåtelse av

fiske ske endast om delägare med

mer än hälften av det vid omröstning

bland delägarna företrädda delaktighetstalet

samtycka därtill.

Är fisket ej så beskaffat som i första

stycket sägs, må upplåtelse ske

endast om delägare med mer än två

tredjedelar av det vid omröstning

bland delägarna företrädda delaktighetstalet

samtycka därtill. Omfattar

fiskevårdsområdet eu eller flera

byars vart för sig oskiftade fisken,

skall i stället beträffande varje sådant

fiske gälla vad i första stycket

är stadgat.

§-

Fiskevårdsområde må bildas efter

ansökan av delägare, staten eller

kommunen. Ansökningen skall vara

skriftlig och ingivas till länsstyrelsen.

- skola tillgodoses.

17

Innehåller ansökningen----

Bildande av fiskevårdsområde

skall prövas vid förrättning under

ledning av förrättningsman som länsstyrelsen

förordnar.

--omedelbart avslås.

Bildande av fiskevårdsområde

skall prövas vid förrättning under

ledning av förrättningsman som länsstyrelsen

förordnar. Fordras särskild

fackkunskap för utredning i samband

med förrättningen, får länsstyrelsen

på begäran av förrättningsmannen

förordna sakkunnigt biträde

åt honom.

Äro delägarna------avgöra ärendet.

18 §.

Förrättningsmannen skall så Förrättningsmannen skall så snart

snart som möjligt kalla delägarna som möjligt hålla sammanträde med

till sammanträde. delägarna.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

(Nuvarande lydelse)

Skriftlig kallelse skall senast fjordagar

före sammanträdet tillställas

varje känd delägare. Finnes anledning

till antagande att ej alla delägare

därigenom underrättas, skall

beträffande första sammanträdet

kallelsen därjämte inom samma tid

kungöras på sätt i 31 § stadgas.

Kallelse till-----

(Föreslagen lydelse)

Kallelse skall i god tid före sammanträde

genom förrättningsmannens

försorg delgivas varje delägare

med känt hemvist inom riket. I fråga

om delgivningen gäller i tillämpliga

delar vad som föreskrives i rättegångsbalken

om delgivning av annan

handling än stämning. Delägare

med känt hemvist utom riket skall

tillställas kallelse med posten.

Träffas ej delägare som sökes för

delgivning eller någon till vilken kallelsen

må överlämnas och kan ej heller

upplysning vinnas var delägaren

uppehåller sig, är det såvitt avser

honom tillräckligt att kungörelse

om sammanträde sker på sätt angives

i 31 §. Sådan kungörelse skall

vidare ske såvitt gäller första sammanträdet,

om delägares hemvist ej

är känt eller det kan antagas att

ytterligare delägare finnes utöver

dem som äro kända.

--ordning utlysts.

29

Delägare, som fiskar i strid med

stadgarna eller vad delägarna med

stöd av denna lag beslutat, straffes,

om ej gärningen eljest är belagd med

straff, med dagsböter. Sådant brott

må ej åtalas av allmän åklagare, med

mindre det av målsägande angives

till åtal. Fiskevårdsområdet ävensom

delägare däri må därvid anses som

målsägande.

§•

Delägare, som fiskar i strid med

stadgarna eller vad delägarna med

stöd av denna lag beslutat, dömes

till böter, om ej gärningen är belagd

med straff i annan författning. Allmänt

åtal må väckas endast efter

angivelse av målsägande. Fiskevårdsområdet

ävensom delägare däri må

därvid anses som målsägande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr i 2 år 1969

55

Bilaga 2

1) Fritidsfiskeutredningens förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas att 6, 10, 11, 15 och 17 §§ lagen den 5 maj 1960 om

fiskevårdsområden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

6 §•

Fiskevårdsområde må bildas om

samtycke föreligger antingen från

delägare, som företräda mer än hälften

av delaktighetstalet och tillika

utgöra minst en tredjedel av antalet

delägare, eller från delägare, som

utgöra mer än halva antalet delägare

och tillika företräda minst en tredjedel

av delaktighetstalet. Skall fiskevårdsområdet

omfatta ett eller flera

vart för sig oskiftade fisken, erfordras

därjämte samtycke från

minst en delägare inom varje sådant

fiske.

Hör fisket till allenast en fastighet

och utgör det ej ensamt för sig

en fastighet, må dock fiskevårdsområde

bildas, om samtycke därtill lämnas

av mer än halva antalet delägare

eller av delägare, vilka företräda mer

än hälften av delaktighetstalet.

Äro de i första — —-------

10 §.

Är fisket inom fiskevårdsområde

i sin helhet samfällt för två eller flera

fastigheter, må upplåtelse av fiske

ske endast om delägare med mer än

hälften av delaktighetstalet samtveka

därtill.

Är fisket ej så beskaffat som i

(Föreslagen lydelse)

6 §•

Fiskevårdsområde må bildas om

vid omröstning enligt 19 § samtycke

föreligger antingen från delägare

med mer än hälften av det vid sammanträdet

företrädda delaktighetstalet,

om de tillika utgöra minst en

tredjedel av antalet röstande, eller

från delägare med minst en tredjedel

av det vid sammanträdet företrädda

delaktighetstalet, om de tillika utgöra

mer än halva antalet röstande.

Hör fisket till allenast en fastighet

och utgör det ej ensamt för sig en

fastighet, må dock fiskevårdsområde

bildas, om samtycke därtill lämnas

av mer än halva antalet i omröstningen

deltagande delägare eller av

delägare med mer än hälften av det

företrädda delaktighetstalet.

i övrigt.

10 §.

Är fisket inom fiskevårdsområde i

sin helhet samfällt för två eller flera

fastigheter, må upplåtelse av fiske

ske endast om delägare med mer än

hälften av det vid sammanträde med

delägarna företrädda delaktighetstalet

samtycka därtill.

Är fisket ej så beskaffat som i förs
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 196!)

(Nuvarande lydelse)

första stycket sägs, må upplåtelse

ske endast om delägare med mer än

två tredjedelar av delaktighetstalet

samtycka därtill. Omfattar fiskevårdsområdet

ett eller flera vart för

sig oskiftade fisken, skall i stället beträffande

varje sådant fiske gälla vad

i första stycket är stadgat.

11 §•

Utan delägares samtycke må upplåtelse

ej ske av delägarens hela fiske

eller eljest av fiske, som han med ensamrätt

äger eller brukar eller såsom

särskild lott tilldelats honom.

Vad nu sagts gäller dock ej, då fisket

saknar betydelse för delägarens

försörjning.

Vad i denna lag stadgas----

15 §.

Fiskevårdsområde må bildas allenast

efter ansökan av delägare. Ansökningen

skall vara skriftlig och ingivas

till länsstyrelsen.

I ansökningen skola----—

17 §.

Innehåller ej ansökningen — — —

Bildande av fiskevårdsområde

skall prövas vid förrättning under

ledning av förrättningsman som

länsstyrelsen förordnar.

Äro delägarna

(Föreslagen lydelse)

ta stycket sägs, må upplåtelse ske endast

om delägare med mer än två

tredjedelar av det vid sammanträde

med delägarna företrädda delaktighetstalet

samtycka därtill.

11 §•

Utan delägares samtycke må upplåtelse

ej ske av delägarens hela fiske

eller eljest av fiske, som han med

ensamrätt äger eller brukar eller såsom

särskild lott tilldelats honom.

----sådan rätt.

15 §.

Fiskevårdsområde må bildas allenast

efter ansökan av delägare, kronan

eller kommun. Ansökningen

skall vara skriftlig och ingivas till

länsstyrelsen.

--tillgodoses.

17 §.

--— omedelbart avslås.

Bildande av fiskevårdsområde

skall prövas vid förrättning under

ledning av förrättningsman som länsstyrelsen

förordnar. Uppkommer vid

förrättning fråga, för vars avgörande

fordras särskild fackkunskap, får

länsstyrelsen på begäran av förrättningsmannen

och efter prövning om

åtgärden behövs förordna sakkunnig

person som biträdande förrättningsman.

avgöra ärendet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Bestämmelserna i 10 och 11 §§ skall gälla även i fråga om fiskevårdsområde

som bildats dessförinnan.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1969

57

2) Fritidsfiskeutredningens förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas att 22 § andra stycket lagen om rätt till fiske skall

upphöra att gälla samt att 24, 34 och 40 §§ samma lag skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

24 §.

Oskiftat fiske ävensom annat fiske

som är samfällt för två eller flera

fastigheter må nyttjas av fastigheternas

ägare efter vad de kunna sämjas.

Sämjas de ej, må länsstyrelsen på

ansökan av någon av dem föreskriva

huru fisket må nyttjas. Innan sådan

föreskrift meddelas skola de övriga

ägarna genom särskilda underrättelser

erhålla tillfälle att yttra sig,

såvitt det kan ske utan märklig tidsu

idräkt.

Upplåtelse av fiskerätt åt annan

än någon av fastigheternas ägare må

ej annat än i samband med upplåtelse

av jord till brukande göras av

en ägare utan de flesta övrigas samtycke.

Därvid skola de, som med

samäganderätt innehava viss fastighet,

tillsammantagna räknas för en

ägare och skall likaså endast en röst

beräknas för den som äger flera fastigheter.

Hör fiske till allenast en fastighet,

vilken ej utgöres av enbart fiske,

och innehaves fastigheten med samäganderätt,

må på ansökan av någon

av delägarna meddelas föreskrift enligt

vad i första stycket är stadgat.

Vad i denna paragraf stadgas äger

ej tillämpning å fiske som ingår i

fiskevårdsområde.

(Föreslagen lydelse)

24 §.

Fiske som är samfällt för två eller

flera fastigheter må fastigheternas

ägare tillgodogöra sig genom eget

nyttjande eller genom upplåtelse åt

annan. Enas icke delägarna om användningen

av fisket, avgöres fråga

därom i den ordning som stadgas i

lagen om förvaltning av samfällda

fisken.

Hör fiske till allenast en fastighet,

vilken ej utgöres av enbart fiske,

och innehaves fastigheten med samäganderätt,

må länsstyrelsen på ansökan

av någon av delägarna föreskriva

huru fisket må nyttjas. Innan

sådan föreskrift meddelas skola

de övriga delägarna genom särskilda

underrättelser erhålla tillfälle att

yttra sig, såvitt det kan ske utan

märklig tidsutdräkt.

För fiske som ingår i fiskevårdsområde

gäller vad därom är stadgat.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

(Nuvarande lydelse)

34 §.

Bedriver någon utan lov fiske som

hör under annans enskilda fiskerätt

eller enligt denna lag må utövas endast

efter tillstånd av myndighet,

dömes för olovligt fiske till dagsböter.

Är brottet med hänsyn till att fisket

avsåg särskilt värdefull fisk eller

idkades vanemässigt eller i större

omfattning att anse som grovt, vare

straffet dagsböter, ej under tjugu,

eller fängelse i högst sex månader.

40 §.

Brott varom förmäles i 34 eller

35 § må ej, där det endast kränker

enskild fiskerätt, åtalas av allmän

åklagare med mindre det av målsägande

angives till åtal eller statsåklagaren

finner åtal vara ur allmän

synpunkt påkallat.

För fiske som ingår i-----

(Föreslagen lydelse)

34 §.

Bedriver någon utan lov fiske som

hör under annans enskilda fiskerätt

eller enligt denna lag må utövas endast

efter tillstånd av myndighet,

dömes för olovligt fiske till böter eller

fängelse i högst sex månader.

40 §.

Brott varom förmäles i 34 eller

35 § må ej, där det endast kränker

enskild fiskerätt, åtalas av allmän

åklagare med mindre det av målsägande

angives till åtal eller fisket

ingår i fiskevårdsområde eller förvaltas

enligt 15 § lagen om förvaltning

av samfällda fisken eller åklagaren

finner åtal vara ur allmän

synpunkt påkallat.

— anses som målsägande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

59

Utdrag an protokoll, hållet i lagrådet den 27 februari 1969.

N ärva rande:

justitierådet Edling,

regeringsrådet Hegrelius,

justitierådet Petrén,

justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 20 februari 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 24 januari 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle inhämtas enligt 87 § regeringsformen över upprättade förslag till

1) lag om ändring i lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden

och 2) lag om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till

fiske.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Stig Wenker.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till

lag om ändring i lagen om fiskevårdsområden

6 §•

Enligt förslaget skall gällande rätts regel, att för oskiftat fiskes ingående

i fiskevårdsområde krävs samtycke av minst en delägare i fisket, förbehållas

fiske som hör till by. Regeln skall alltså ej gälla bl. a. till enstaka hemman

hörande oskiftat fiske. Innebörden av begreppet by skulle således

komma att få utslagsgivande betydelse. Någon närmare belysning av vad

som här avses med by innehåller ej remissprotokollet. Visserligen förekommer

uttrycket by i lagspråk, exempelvis i 1 kap. 2 § jorddelningslagen och

lagen om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda

ägor och rättigheter. I dessa sammanhang begagnas dock ej begreppet på

sådant sätt att det innebär någon avgränsning mot vad som kan anses

ingå under enstaka hemman. Ej heller eljest torde det från rättslig synpunkt

numera ha en klar och entydig innebörd. Anmärkas kan, att begreppet ej

upptagits i det förslag till ny fastighetsbildningslag som nu granskas av

lagrådet i annan sammansättning. Att på sätt skett i det föreliggande för
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

slaget låta begreppet by bli avgörande för frågan om vetorätt skall tillkomma

ett oskiftat fiske kan lagrådet därför ej tillstyrka. Eu klar och

entydig om också något mindre omfattande begränsning av vetorätten kan

ernås, om sådan rätt tillägges endast oskiftat fiske med flera delägare.

I första stycket hänvisas till dispensregeln i tredje stycket andra punkten.

Det kan vid sådant förhållande vara tveksamt, huruvida och på vad

sätt stadgandet i 9 § tredje stycket första punkten om röstberäkning i där

avsett fall — vilket hänvisar till första men ej till tredje stycket i 6 § —

påverkas av denna dispensregel. Frågan är icke berörd i remissprotokollet

och förslagets innebörd på denna punkt är oklar. Skall dispensmöjlighet

— såsom lagrådet finner naturligast — ej föreligga i fall som avses i

9 § tredje stycket, uppnås detta enklast genom att hänvisningen i 6 § första

stycket till dess tredje stycke utgår.

10 §.

Vad lagrådet vid 6 § anfört om begreppet by äger tillämpning även såvitt

avser förevarande paragraf.

Förslaget till lag om ändring i lagen om rätt till fiske

Förslaget lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1069

61

Utdrag an protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

28 februari 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,

Moberg, Bengtsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande

över förslag till

1) lag om ändring i lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden,

2) lag om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Lagrådets synpunkter i fråga om begreppet by torde böra föranleda att 6

och 10 §§ i förslaget till lag om ändring i lagen om fiskevårdsområden avfattas

i enlighet med vad lagrådet förordat. Till undvikande av att hänvisningen

i 6 § första stycket nämnda lagförslag medför oklarhet i det avseende

lagrådet nämnt bör den redaktionella ändringen genomföras att hänvisningen

utgår. Därutöver bör ytterligare redaktionella jämkningar vidtas i

samma lagförslag.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

1) antaga förslag till

a) lag om ändring i lagen den 5 ma j 1960 (nr 130) om

fiskevårdsområden,

b) lag om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596)

om rätt till fiske,

2) godkänna de av mig i det föregående förordade riktlinjerna

för statens åtgärder för att främja fritidsfisket,

3) medge att för budgetåret 1969/70 statlig kreditgaranti

för lån till åtgärder som främjar fritidsfisket får beviljas

intill ett belopp av 2 000 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll............................. 1

Lagförslag..................................................... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 24 januari 1969 ................ 6

Inledning .................................................... 6

Statens stöd till fritidsfisket.................................... 7

Nuvarande förhållanden m. in................................ 7

Utredningens förslag........................................ 14

Remissyttrandena .......................................... 19

Departementschefen .......................................... 25

Ändringar i fiskelagstiftningen................................. 32

Översyn av LOFO ............................................ 32

Nuvarande ordning m. in.................................... 32

Omröstningsbestämmelserna................................. 35

Vetorätten ................................................. 36

Initiativrätten .............................................. 39

Sakkunnigt biträde ......................................... 42

Departementschefen .......................................... 42

Allmänna synpunkter....................................... 42

Omröstningsbestämmelserna m. m........................... 43

Vetorätten ............................................... 45

Initiativrätten.............................................. 45

Sakkunnigt biträde ......................................... 46

Straffbestämmelsen....................................... 47

Ändring av straffbestämmelserna i lagen om rätt till fiske in. m..... 47

Nuvarande bestämmelser .................................... 47

Fritidsfiskeutredningen ..................................... 47

Remissyttrandena .......................................... 48

Departementschefen .......................................... 49

Hemställan .................................................. 51

Bilaga 1: Till lagrådet remitterat förslag........................... 52

Bilaga 2: Fritidsfiskeutredningens förslag.......................... 55

Utdrag av lagrådets protokoll den 27 februari 1969 .................. 59

Utdrag av statsrådsprotokollet den 28 februari 1969 ................. 61

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690 12 I

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 3LU 1969:32 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för att främja fritidsfisket, m. in. i vad propositionen hänvisats till lagutskott jäm s. 1 i texten
  2. JoU 1969:16 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för att främja fritidsfisket, m. m. jämte motioner, såvitt propositionen och motionerna hän s. 1 i texten