Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägouthgte

1969-03-21 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:75, Med förslag till lag om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägouthgte

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

1

Nr 75

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägouthgte;

given Stockholms slott den 21 mars 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om rätt för innehavare av

järnväg att påkalla ägoutbyte.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att innehavare av järnväg skall få rätt att la initiativ

till ägoutbyte, när sådan åtgärd kan underlätta ett borttagande av

korsning mellan järnväg och enskild väg.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 75

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1969

Förslag

till

Lag

om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte

Härigenom förordnas som följer.

Har fastighet rätt till väg över järnvägsmark och uppkommer intrång om

rätten upphör, får järnvägens innehavare för att undanröja, minska eller

förebygga intrånget påkalla ägoutbyte enligt lagen den 18 juni 1926 (nr

326) om delning av jord å landet eller lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om

fastighetsbildning i stad. Vid förrättningen skall bestämmelse i dessa lagar

om delägare avse j ärnvägsinnehavaren.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

3

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

7 mars 1969.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Lange, Holmqvist,

Aspling, Palme, Sven-eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,

Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.

T.f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Sven-Eric Nilsson, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående

lagstiftning om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte och

anför.

Inledning

Järnvägsbyggandet under 1800-talet medförde omfattande skador på

■fastighetsbeståndet. Det var sålunda inte ovanligt att en spårlinje lades ut

rätt över brukningsenheter, fastigheter eller ägolotter. I de flesta fall tillgodosågs

behovet av förbindelse mellan de på detta sätt skilda fastighetsdelarna

eller delarna av samma brukningsenhet genom en eller flera plankorsningar

mellan järnvägsspåret och enskilda ägovägar. På statens järnvägars

huvudspårlinjer finns f. n. totalt omkring 25 000 plankorsningar med

väg. Av dessa beräknas omkring 20 000 vara s. k. ägovägskorsningar, dvs.

korsning mellan järnväg och enskild väg.

Ägovägskorsningarna har skapat en hel del problem. Inom justitiedepartementet

har upprättats en promemoria (Stencil Ju 1968: 17) i vilken problemen

närmare behandlas. Promemorian utmynnar i ett förslag till lag om

rätt för innehavare av järnväg att påkalla förrättning för ägoutbyte. Förslaget

torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Yttranden över promemorian har efter remiss avgetts av Göta hovrätt,

SJ, lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens vägverk, skogsstyrelsen,

länsstyrelserna i Skaraborgs och Örebro län, Riksförbundet Landsbygdens

folk (RLF), Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott.

Yttranden har vidare överlämnats av lantmäteristyrelsen från överlantmätarna

i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Älvs
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 är 1969

borgs, Skaraborgs och Örebro län, av lantbruksstyrelsen från lantbruksnämnderna

i Malmöhus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands och Jämtlands

län, av länsstyrelsen i Skaraborgs län från länsavdelning av Svenska Kommunförbundet

samt länsförbundet av RLF samt av länsstyrelsen i Örebro

län från vägförvaltningen och skogsvårdsstyrelsen i länet.

Departementspromemorian

Inledning. Enligt kungörelsen den 20 februari 1959 (nr 50) angående

kryssmärken och säkerhetsanordningar vid plankorsningar mellan järnvägar

och väg behöver säkerhetsanordningar uppsättas endast vid plankorsning

med allmän väg och med allmänneligen befaren enskild väg, såvida inte

säkerhetsanordningar av särskild anledning prövas erforderliga.

Ägovägskorsning är endast i undantagsfall försedd med säkerhetsanordningar.

Dessa förhållanden innebär i och för sig en viss fara för trafikolyckor.

Risken för allvarliga kollisioner kan emellertid antas öka samtidigt

som de jordbruksredskap och lastfordon som trafikerar dessa obevakade

plankorsningar blivit allt tyngre och mera skrymmande. Eu övergång

till högre tåghastigheter torde medföra en ytterligare stegring av olycksriskerna

och kommer dessutom även alt få till följd att skadorna vid eu

kollision ofta kan väntas bli mer svårartade än tidigare.

Riskerna från trafiksäkerhetssynpunkt skulle kunna minskas genom att

gällande bestämmelser om säkerhetsanordningar vid plankorsning mellan

järnväg och väg skärps. Detta anses emellertid från ekonomisk synpunkt

vara helt orealistiskt. Därtill kommer att säkerhetsanordningar inte skapar

något helt effektivt skydd mot risken för olyckor och inte heller innebär

någon slutlig lösning av samtliga de problem i övrigt som är förknippade

med ägovägskorsningarna.

Från SJ:s sida har man i stället sökt komma till rätta med problemen

genom att få så många som möjligt av de obevakade plankorsningarna

avstängda. De åtgärder som kommit till användning för detta ändamål är

anläggande av planskilda korsningar, anläggande av parallellvägar, ekonomisk

gottgörelse till vägintressenter, förvärv av mark samt ägoutbyten.

Sistnämnda metod har inte kunnat tillämpas i den utsträckning som

varit önskvärd eftersom SJ inte på egen hand kan ta initiativ till behövlig

lantmäteriförrättning annat än i undantagsfall, nämligen när SJ äger mark

som direkt berörs av det tillärnnade ägoutbytet.

SJ tillåter f. n. en högsta hastighet av 130 km/tim. på tekniskt högklassiga

linjer. För att möta den ökade konkurrensen från andra trafikgrenar

samt för att få full nytta av de spårförstärkningar som pågått under flera

år undersöks nu förutsättningarna för att höja den högsta tillåtna hastig
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969 5

hcten På dessa linJer tilJ i första hand 160 km/tim. Upprustningsarbeten

pågår för att SJ år 1971 skall kunna starta provdrift med nämnda hastighet

för expresståg på bansträckan Hallsberg—Töreboda.

Rätten till ägoväg över järnväg. Den rätt till övergång vid plankorsning

mellan järnväg och enskild ägoväg som tillkommer en stor mängd fastigheter

i landet synes normalt inte vara fastställd genom skriftliga avtal,

upplåtelser eller andra sådana särskilda rättshandlingar.

Upplåtelse av rätt till väg betecknas normalt som servitut. Servitut har

vanligen tillkommit genom avtal eller vid lantmäteriförrättning. Som rättsgrund

för servitut kan emellertid även åberopas urminnes hävd. Avtal om

servitut kan vara muntligt. Sedan förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s.

12) angående inteckning i fast egendom (IF) trätt i kraft fordras dock

skriftlig form för att servitutsrätten skall kunna intecknas och därigenom

oberoende av förbehåll bli gällande även mot ny ägare av den tjänande fastigheten.

Servitut som tillkommit före den 1 januari 1876 liksom s. k. jorddelningsservitut

och servitut grundade på urminnes hävd äger dock fortfarande

sakrättsligt skydd utan inteckning.

Mot bakgrund av det rättsläge som rådde vid den tidpunkt då utbyggnaden

av landets järnvägsnät påbörjades och utvecklades är det enligt departementspromemorian

förklarligt om parterna hyste den uppfattningen att

det inte behövdes några särskilda åtgärder eller avtal för att befintlig rätt

till väg över ianspråktagen mark skulle bevaras oförändrad. Det sagda gäller

1 vart fall alla vägar som varit avsedda även för annan fastighet än

den till vilken den ianspråktagna marken tidigare hört, om marken tagits

i anspråk före den 1 januari 1876. Det synes emellertid vara lika naturligt

att räkna med att parterna oavsett uttryckligt förbehåll eller särskild bekräftelse

varit införstådda med att järnvägens ägare på motsvarande vis

skulle respektera även upplåtelse av väg som ägt rum efter nämnda dag

och som varken tillkommit vid lantmäteriförrättning eller varit föremål för

inteckning. Med avseende på den fastighet från vilken marken tagits i anspråk

torde det på liknande sätt kunna förutsättas att uppgörelsen om marken

också innefattat en upplåtelse av rätt för stamfastigheten att begagna

den avträdda marken för vägändamål. Vad som nu sagts om muntligen uttryckta

eller underförstådda överenskommelser gäller dock inte fall där det

av andra särskilda omständigheter — främst ersättningsfrågans behandling

eller vidtagna faktiska åtgärder — framgår att rätten till väg inte

skulle kvarstå eller sådan rätt inte skulle upplåtas i den inlösta marken.

I de fall där plankorsning mellan järnväg och enskild väg ställts i ordning

sedan järnvägsmarken kommit i järnvägsföretagets ägo är rätten till

väg säkerligen oftast klart fastslagen genom förrättning eller genom en

mellan parterna särskilt träffad överenskommelse.

Eventuell mellankommande lagfart enligt förordningen den 15 oktober

1880 (nr 36) innefattande särskilda föreskrifter ang. lagfart, inteckning

It Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 75

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under

konkurs torde inte ha haft någon inverkan på ifrågavarande rättigheters

bestånd.

I departementspromemorian konstateras sammanfattningsvis. En närmare

genomgång av de bakomliggande förhållandena i varje enskilt fall där

plankorsning mellan järnväg och enskild väg fortfarande består lär visa,

att rätten till övergång över järnvägslinjen grundas på ett giltigt servitut

eller en bindande servitutsliknande rättighet.

Nuvarande möjligheter att avstänga ägoväg från korsning vid järnväg

och att påkalla ägoutbgte. I den mån parterna inte frivilligt kan komma

överens att viss rätt till övergång över järnvägslinje skall upphöra — under

förutsättning att rättigheten är av den beskaffenheten att en sådan

uppgörelse överhuvudtaget är lagligen möjlig — lär innehavaren av järnväg

som vill befria j ärnvägsfastigheten från den belastning som rättigheten

utgör f. n. ha bara två praktiska möjligheter att åstadkomma ett sådant

resultat. Här bortses då från det i detta sammanhang säkerligen betj^delselösa

stadgandet i 65 § lagen den 5 september 1939 (nr 608) om enskilda

vägar angående möjlighet att påkalla ny förrättning, liksom från fall där

rättigheten upphört (varvid i fråga om intecknat servitut 55 § jmf. med

45 § IF kan tillämpas) eller där servitutet till följd av ändrade förhållanden

blivit onyttigt (7 § första stycket första punkten lagen den 14 juni 1907,

nr 36 s. 25, om servitut).

Är servitut inte onyttigt men är nyttan ringa i förhållande till den belastning

som uppkommer för den fastighet som besväras av rättigheten,

kan denna fastighets ägare yrka att domstol skall förordna att servitutet

skall avlösas (7 § första stycket andra punkten servitutslagen). Om parterna

inte kan enas, skall löseskillingens belopp bestämmas av tre skiljemän

vars beslut sedan kan dras under rättens prövning (7 § andra stycket

samma lag).

Kan nämnda bestämmelser inte vinna tillämpning, lär järnvägens ägare

inte ha någon annan möjlighet än att ansöka om rätt till expropriation av

den aktuella rätten till väg.

Expropriationsförfarandet kan vara omständligt och blir ofta både tidsoch

kostnadskrävande. Den utan tvekan allvarligaste nackdelen med ett

expropriationsförfarande, liksom med en avlösning enligt servitutslagen,

är emellertid att förekommande brister med avseende på fastighetsindelningen

i de allra flesta fall kommer att kvarstå oförändrade eller rent av

förstärkas efter det parternas förhållanden slutligt reglerats i enlighet med

det aktuella avgörandet. Det inträffar givetvis att den exproprierande vidtar

åtgärder för att förebygga eller minska skada och intrång som bortfallet

av vågrätten medför. Främst kan det bli fråga om anläggande av

planskilda korsningar eller ersättningsvägar. I den mån sådana företag inte

helt undanröjer de olägenheter av driftsekonomisk eller annan ersättnings
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

giH a1^ som uppstår för berörda fastighetsägare till följd av förlusten av

rätten att korsa järnvägen, uppkommer en från såväl enskild som allmän

synpunkt inte önskvärd försämring av fastighetsindelningen. Den enskilde

fastighetsägaren saknar i regel möjlighet eller intresse för att använda den

erhållna löseskillingen till andra tänkbara dispositioner som skulle kunna

undanröja eller minska uppkomna olägenheter. Det har tidigare i annat

sammanhang framhållits att de omfattande skador på fastighetsbeståndet

som uppkom genom järnvägsbyggandet under 1800-talet ännu blott ofullständigt

avhjälpts (prop. 1961:61 s. 23). Den åtgärd som främst skulle

kunna komma i fråga för att astadkomma en önskvärd förbättring av de

aktuella fastigheterna är enligt departementspromemorian otvivelaktigt

ägoutbyte.

Enligt nu gällande bestämmelser i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet (JOD och lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om

fastighetsbildning i stad (FBLS) kan ägoutbyte inte påkallas av annan än

markägare som direkt berörs av den tillämnade åtgärden.

Ägoutbyte vid anläggande av allmän väg. Under senare år har de problem

som sammanhänger med markägarnas exklusiva initiativrätt i fråga om

bl. a. ägoutbyte i skilda sammanhang blivit allt mera uppmärksammad.

Särskilt märkbara framstod bristerna med en sådan ordning i samband

med den snabba utbyggnaden av motorvägar och andra större trafikleder.

Dessa vägföretag åstadkommer ofta en från såväl allmän som enskild synpunkt

klart olämplig ägosplittring som i de flesta fall endast kan avhjälpas

genom ägoutbyte eller annan ändring i fastighetsindelningen. Erfarenheten

hade emellertid visat att enskilda markägare av hänsyn till reaktionen

bland grannar eller av andra skäl ogärna ville ansöka om lantmäteriförrättning.

Väghållarens möjlighet att påverka händelseutvecklingen i en för fastighetsindelningen

förmånlig riktning var då helt beroende av om han till

äventyrs i något enstaka undantagsfall var ägare till en av företaget berörd

fastighet.

I ett år 1960 av vägmarksersättningssakkunniga framlagt förslag om vissa

ändringar i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar (AVL)

förordades bl. a. att en bestämmelse skulle införas av innebörd, att ersättning

för annat intrång än själva markupplåtelsen inte skulle utgå när intrånget

utan olägenhet av betydelse för ägaren kunde avhjälpas genom ägoutbyte

eller annan ändring i fastighetsindelningen.

I flera remissyttranden liksom vid den efterföljande beredningen inom

kommunikationsdepartementet blev denna del av de sakkunnigas förslag

utsatt för omfattande kritik. Föredragande departementschefen konstaterade

att förslaget var behäftat med allvarliga brister av både principiell och

praktisk natur. Han framhöll därvid bl. a. att — medan jorddelningslagstiftningen

behandlar fastigheternas utformning som en fråga av stort allmänt

intresse och uppställer garantier mot uppkomsten av olämpliga fas
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

tighetsbildningar —- det framlagda förslaget utgick från att frågan bara

rörde storleken av den kontanta intrångsersättning, som kan utgå vid olika

alternativ. Departementschefen framhöll vidare att enligt nutida uppfattning

borde de statliga myndigheter, som handhar planläggning och utförande

av allmännyttiga anordningar, t. ex. vägar, inte ensidigt se till statens

ekonomiska intresse av att begränsa kostnaderna för företagen utan därjämte

beakta bl. a. samspelet med näringslivet i orten samt natur- och

kulturskyddsintressen, även om vissa kostnadsökningar skulle uppkomma

som följd härav (prop. 1961: 61 s. 24).

Ett av de sakkunniga och åtskilliga remissinstanser diskuterat alternativt

förslag av innebörd att väghållare skulle få vitsord att själva begära

förrättning för åstadkommande av sådana ändringar i fastighetsindelningen

som föranleds av önskemålet att bota intrång genom vägföretag ansågs

däremot vara av sådan beskaffenhet att det kunde läggas till grund för en

lagstiftningsåtgärd. Departementschefen betonade emellertid att förslaget

var ett provisorium och att en slutlig ståndpunkt till frågan hur allmänna

intressen skall beaktas vid lantmäteriförrättningar skulle tas i samband

med ställningstagandet till fastighetsbildningskommitténs då ännu inte avgivna

förslag till ny fastighetsbildningslag.

Genom lag den 19 maj 1961 (nr 113) om tillägg till AVL infördes i

nämnda lag en ny paragraf (19 a §) med följande lydelse.

För att minska intrång, som åsamkas fastighet genom vägs byggande eller

begagnande, vare väghållaren berättigad påkalla ägoutbyte enligt lagen om

delning av jord å landet eller lagen om fastighetsbildning i stad. I fråga

om förrättningen skall i tillämpliga delar vad i dessa lagar äi stadgat om

delägare gälla väghållaren.

Den nya fastighetsbildningslagen. År 1963 avgav fastighetsbildningskommittén

betänkandet Fastighetsbildning (SOU 1963: 68). På grundval av betänkandet

har förslag till fastighetsbildningslag (FBL) remitterats till lagrådet

den 19 april 1968. En principiell nyhet i förslaget är att samtliga fastighetsbildningsåtgärder

som syftar till en ändring av bestående fastighet i

något avseende — även beträffande servitutsförhållanden — sammanförts

till ett enda institut benämnt fastighetsreglering. Fastighetsreglering kan

avse, förutom utbyte av ägor, bl. a. även ensidig marköverföring mot penningersättning.

Rätt att påkalla fastighetsreglering tillkommer enligt huvudregeln ägare

av fastighet som berörs av regleringen (5 kap. 3 § första stycket i det remitterade

förslaget). Initiativ till fastighetsreglering kan emellertid i vissa

fall tas även av byggnadsnämnd (5 kap. 3 § tredje stycket) samt av länsstyrelse,

överlantmätare eller lantbruksnämnd (5 kap. 3§ sista stycket).

Byggnadsnämndens initiativrätt är begränsad till område där tätbebyggelse

föreligger eller kan väntas inom en nära framtid. För övriga myndighe
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

ters officialinitiativ uppställs villkoret att den avsedda fastighetsregleringen

är av större allmän betydelse.

Efter direkt förebild från 19 a § AVL men med vidgat tillämpningsområde

upptar förslaget dessutom bestämmelser om en särskild initiativrätt i

samband med expropriation eller liknande tvångsförvärv (5 kap. 3 § andra

stycket). Förvärvaren medges sålunda rätt att begära fastighetsreglering

varigenom olägenhet av åtgärden kan undanröjas, minskas eller förebyggas.

Beträffande de närmare motiven till berörda regler angående initiativrätten

till fastighetsreglering hänvisas till betänkandet (s. 355—362) och till

lagrådsremissen (Motiv 1 s. 338—348).

Beträffande servitut innebär förslaget till FBL bl. a. att fråga om bildande

av sådan rättighet liksom om begränsning, flyttning eller annan

ändring av område för utövande av servitut samt om upphävande av sådan

rättighet — i motsats till vad som nu gäller — kan prövas inte bara i

samband med vissa andra fastighetsbildningsåtgärder utan även kan tas

upp som en helt fristående åtgärd i form av fastighetsreglering (7 kap.).

En ytterligare principiell nyhet i förhållande till gällande rätt är vidare att

det i detta sammanhang inte görs någon skillnad mellan servitut som bildats

vid lantmäteriförrättning (jorddelningsservitut), andra officialservitut

(jämför dock 7 kap. 7 §) och upplåtelseservitut. De i 7 kap. redovisade

reglerna angående servitut skall i likhet med andra i lagen intagna föreskrifter

om särskilda regleringsåtgärder alltid tillämpas med beaktande av

de i 3 och 5 kap. upptagna allmänna villkoren och bestämmelserna för

fastighetsbildning och fastighetsreglering. De föreslagna reglerna synes

skapa tillräckliga garantier för att frågan om sådana ändringar i fastighetsbildningen

som här avses i framtiden skall kunna upptas till prövning vid

förrättning för fastighetsreglering.

Mot bakgrunden av detta konstaterande torde det enligt departementspromemorian

inte råda någon tvekan om att de lagstiftningsåtgärder som

nu aktualiserats endast är av temporär betydelse. Den nya fastighetsbildningslagen

är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1972. Fråga uppstår

alltså om behovet av en omedelbar ändring av gällande ordning är så starkt

att det motiverar en provisorisk lagstiftning.

Motiv för en provisorisk reform. De trafiktekniska synpunkterna på ägovägskorsningarna

har redan berörts i avsnittet om bakgrunden till de i

ärendet gjorda framställningarna. I departementspromemorian har därutöver

endast konstaterats att varje åtgärd som leder till att en obevakad

plankorsning försvinner — oavsett i övrigt uppkommande olägenheter _

minskar olycksriskerna och främjar därigenom ett beaktansvärt allmänintresse.

I den mån åtgärden även medverkar till en förbättring av järnvägarnas

trafikförhållanden uppkommer ytterligare fördelar av betydelse för

samhället.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

Den situation som föreligger när fråga uppkommer att avstänga ägoväg

från plankorsning med järnväg överensstämmer enligt departementspromemorian

nära nog helt med vad som inträffar i samband med att ett större

vägbygge skär av en fastighets ägoområde. Likartade problem uppstår för

övrigt även vid vissa expropriationer, t. ex. för flygfält. De skäl som motiverade

införandet av 19 a § AVL torde i stort sett med samma styrka kunna

åberopas också till stöd för en reform som syftar till att ge innehavare

av järnväg en liknande möjlighet att påkalla ägoutbyte. Det är sålunda angeläget

att betydande fastighetsintrång inte uppkommer eller kvarstår oförändrat

under längre tid än som är oundgängligen nödvändigt. En eller annan

markägares ibland mycket individuellt betonade ekonomiska intresse

bör inte vara ett avgörande hinder mot att vidta skadeförebyggande åtgärder

som leder till en mera rationell fastighetsindelning. Hänsyn måste även

tas till intresset av att eventuella ersättningar inte blir större än som verkligen

behövs för att avhj älpa skadorna.

Det motargument som vid 1961 års reform av AVL ansågs mest bärkraftigt

gällde osäkerheten beträffande resultatet av den då pågående översynen

av jorddelningslagstiftningen. Sedan detta arbete nu förts fram så

långt som till lagrådsgranskning av förslag till ny fastighetsbildningslag

har denna invändning uppenbarligen förlorat sin tyngd. Av den tidigare

lämnade översiktliga redogörelsen för den ifrågavarande lagrådsremissen

framgår sålunda, att en initiativrätt av det slag som här avses stämmer väl

överens med de principer och lösningar detta lagförslag innehåller. En

lagstiftning av provisorisk karaktär efter förebild från 19 a § AVL lär därför

enligt departementspromemorian varken kunna framkalla allvarligare

principiella betänkligheter eller i övrigt orsaka mera beaktansvärda svårigheter

av lagteknisk eller annan art.

Efter samråd med lantmäteristyrelsen har SJ år 1967 uppdragit åt lantmäteriets

specialenhet nr 1 i Skaraborgs län att efter behövlig utredning

lägga fram förslag till fastighetsrättsliga och fastighetstekniska åtgärder

för att minska antalet plankorsningar på bansträckan Hallsberg—Töreboda

(77 km).

Det utredningsmaterial från specialenheten som hade redovisats när departementspromemorian

upprättades avser omkring hälften av den aktuella

bansträckan och berör totalt 41 vägövergångar. Av dessa har 8 av olika

skäl ansetts böra behållas. Av övriga 33 synes 7 kunna tas bort oberoende

av överenskommelse med berörda sakägare. I resterande fall anges däremot

att sakägarnas medverkan i en eller annan form blir nödvändig för att

övergången skall kunna stängas. Den lantmätare som verkställt utredningen

har bedömt att med bestämmelser motsvarande dem i 19 a, 31 a,

31 b och 31 c §§ AVL skulle dock 25 övergångar kunna tas bort även utan

överenskommelse med berörda sakägare. Förslagen till åtgärder inbegriper

minst 7 ägoutbyten.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1969

Enligt 31 a § AVL äger länsstyrelsen av hänsyn till trafiksäkerheten bl. a.

förordna att till allmän väg ansluten enskild utfartsväg inte längre får användas

för sitt ändamål. Sådant förordnande får dock inte meddelas beträffande

enskild väg som finns upptagen i fastställd generalplan, stadsplan

eller byggnadsplan. Förorsakar förordnandet fastighetsägare avsevärd

kostnad för anläggning av ny eller ändrad väg, skall väghållaren ersätta

denna kostnad (31 b §). Vill väghållaren själv bygga ny utfartsväg är han

berättigad till det. Han kan i sådant fall även påkalla förrättning enligt

lagen om enskilda vägar samt föra talan vid sådan förrättning. Medför

förordnande enligt 31 a § synnerligt men vid nyttjandet av fastighet eller

del därav, kan ägaren fordra att väghållaren skall lösa denna egendom

(31 c §).

Möjligheten av en lagstiftning efter förebild från nu senast redovisade

bestämmelser i AVL beträffande korsningar mellan enskilda vägar och

järnvägar har berörts i departementspromemorian. Det har emellertid ansetts

att frågan rymmer så många svåra problem av såväl principiell som

praktisk natur att den inte bör bli föremål för några närmare överväganden

i det begränsade sammanhang som det nu gäller.

Det av vederbörande specialenhet redovisade utredningsmaterialet har

emellertid klarlagt att enbart en initiativrätt till ägoutbyten, efter mönster

från 19 a § AVL, kan visa sig få ett betydande värde i samband med redan

pågående och väntade åtgärder för att radikalt nedbringa antalet ägovägskorsningar.

Erfarenheterna av tillämpningen av berörda lagregel har varit

goda. Initiativrätten har visserligen använts i mycket begränsad omfattning,

men detta torde bero på att frivilliga uppgörelser underlättats genom

att vägmyndigheterna kunnat hänvisa till sin rätt enligt nämnda bestämmelse

(lagrådsremissen den 19 april 1968, Motiv 1 s. 345).

Från SJs sida har anförts att försök med högre hastigheter på den aktuella

provsträckan Hallsberg—Töreboda enligt föreliggande planer bör sättas

i gång år 1971. Detta innebär att frågan om förbättrade möjligheter att

komma till rätta med de problem som hänger samman med ägovägskorsningarna

är brådskande. Det har emellertid betonats att en snar reform

ytterst blir till gagn för hela järnvägsnätet eftersom det är meningen att ansträngningarna

för att ta bort olämpliga övergångar även på övriga bansträckor

samtidigt skall intensifieras.

Ett mera omfattande och aktivt arbete efter dessa riktlinjer kommer

inom ramen för nu gällande rättsregler enligt vad som framhålls i promemorian

otvivelaktigt att leda till ett betydligt ökat antal expropriationsförfaranden

med ofta mycket komplicerade ersättningsfrågor. En sådan utveckling

är från flera synpunkter mindre önskvärd. I fall där resultatet

av expropriationen innebär att ersättning utgår för intrång som direkt kan

hänföras till sådana brister i fastighetsindelningen som kan avhjälpas är

olägenheterna uppenbara.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

Enligt departementspromemorian synes mot bakgrund av samtliga sålunda

redovisade förhållanden övervägande skäl tala för att i avvaktan på en

ny fastighetsbildningslags ikraftträdande järnvägs ägare ges vissa möjligheter

att påkalla ägoutbyten genom en lagstiftning av provisorisk karaktär.

Utformningen av en provisorisk lag. Bestämmelsen i 19 a § om väghållares

förrättningsvitsord avser ägoutbyte enligt JDL och FBLS och gäller

åtgärd som har till ändamål att minska sådant intrång som åsamkas fastighet

oavsett ägarens person. Väghållaren har i dylikt fall inte bara rätt att

fullt självständigt påkalla en förrättning utan får därvid som sakägare även

föra talan och framställa yrkanden som inte biträds av fastighetsägaren.

Denna befogenhet begränsas dock av det ändamål som initiativrätten skall

tillgodose. Att väghållaren behandlas som delägare vid förrättningen är

bl. a. av betydelse för frågan om fördelningen av förrättningskostnaderna.

Vid den materiella prövningen av ägoutbytet och därmed sammanhängande

tvistefrågor skall givetvis de bedömningsgrunder som finns angivna i

JDL och FBLS vara avgörande.

En ordning som överensstämmer med vad som på nu angivet sätt gäller

för väghållare synes enligt departementspromemorian med fördel kunna

göras tillämplig på innehavare av järnväg som önskar befria järnvägsfastighet

från den belastning som rätt till vägövergång utgör.

Anledning föreligger inte att göra åtskillnad mellan SJ och annat järnvägsföretag.

De förordade nya reglerna kan inte lämpligen infogas i någon gällande

lag. Promemorian utmynnar därför i ett förslag till lag om rätt för innehavare

av j ärnväg att påkalla förrättning för ägoutbyte.

Remissyttrandena

Förslaget får ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna.

I flertalet yttranden betonas att nuvarande förhållande med en stor

mängd obevakade korsningar mellan järnvägar och olika typer av enskilda

vägar, t. ex. utfartsvägar, brukningsvägar och skogsbilvägar inte är förenligt

med rimliga trafiksäkerhetskrav. Varje åtgärd som syftar till att antalet

sådana trafikfarliga övergångar radikalt minskas bör enligt många remissinstansers

mening därför betraktas som en angelägenhet av stor betydelse.

Att anläggande av järnväg ofta haft en mycket negativ effekt på fastighetsindelningen

och att dessa olägenheter i stor utsträckning fortfarande

består har vitsordats i yttrandena från bl. a. skogsstyrelsen samt överlantmätarna

i Södermanlands, Skaraborgs och Malmöhus län. I sistnämnda yttrande

framhålls därvid att överlantmätaren sedan länge observerat i hur

hög grad de skador, särskilt vad gäller jordbruksjorden i Skåne, som järn
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

vägsbyggandet orsakade på fastighetsindelningen, blivit bestående. När frågan

förts på tal med jordbrukare har svaret tidigare ofta blivit att visst är

det till olägenhet att ha en bit att bruka på andra sidan järnvägen men man

vänjer sig och tänker inte mer på saken.

Erfarenheter från tillämpningen av 19 a § AVL redovisas i några remissyttranden.

Statens vägverk konstaterar, att de förhoppningar verket knutit

till den nya lagregeln inte har blivit fullt infriade. Orsaken synes främst

vara en viss över skattning av möjligheterna att genomföra tvångsägoutbyten.

En generell förutsättning härför är nämligen att ägoutbytet medför en

bättre ägoanordning för berörda fastigheter och därmed en betydande fördel

för jordbruksnäringen. En annan konstaterad nackdel med det nya

institutet är att ett påkallat ägoutbyte någon gång kommit att vidtas i en

omfattning som gått utom ramen för vägintressena och därmed kunnat försvåra,

försena och fördyra förrättningen. I stort sett har emellertid enligt

vägverkets mening 19 a § AVL varit till nytta.

Lantbruksnämnden i Malmöhus län uppger sig ha gjort den erfarenheten

att enbart omnämnandet av innehållet i bestämmelsen i 19 a § AVL ofta

haft avgörande betydelse för möjligheten att nå frivilliga överenskommelser

om ägoutbyte eller andra ägoregleringar i anslutning till olika vägbyggnadsföretag.

Sådana överenskommelser har kunnat komma till stånd trots

att jorddelningslagens bestämmelser om tvångsägoutbyte är så utformade

att sådant ägoutbyte mera sällan kan genomföras.

Liknande erfarenheter från tillämpning av 19 a § AVL redovisas i yttrandena

från överlantmätaren i samma län samt lantbruksnämnden i Västmanlands

och Skaraborgs län.

Förslaget att innehavare av järnväg skall ges en liknande initiativrätt i

fråga om ägoutbyte som tillagts väghållare genom 19 a § AVL har i allmänhet

tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Att en reform i enlighet med förslaget är så angelägen och brådskande

att den motiverar en provisorisk lagstiftning i avvaktan på FBLs ikraftträdande

har särskilt betonats av bl. a. SJ. Överlantmätaren i Örebro län

betecknar reformen som synnerligen angelägen.

Den fråga som tilldragit sig kanske störst intresse från remissinstansernas

sida gäller förutsättningarna för initiativrättens utövande. RLF gör i

denna del det allmänna uttalandet, att förbundet utgår från att initiativrätten

kommer att utnyttjas endast i sådana fall, där problemen inte kan

lösas på annat sätt än genom ägoutbyte och att således institutet används

med försiktighet. Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund anför i sitt gemensamma yttrande, att de förutsätter

att järnvägsinnehavare skall kunna påkalla ägoutbyte endast om det visas

att frivillig överenskommelse inte kunnat nås.

Lantmäteristyrelsen framhåller att det inte framgår av lagförslaget vilka

närmare omständigheter som skall föreligga för att järnvägens innehavaré

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

skall ha initiativrätt till ägoutbyte. Ur fastighetsbildningsmyndigheternas

synpunkt torde det emellertid vara ett önskemål att få en klar norm i detta

avseende.

Den av lantmäteristyrelsen berörda frågan behandlas också i sex av överlantmätarnas

yttranden. Några synes utgå från att frågan om vågrättens

upphörande måste vara avgjord innan ägoutbytesförrättning kan komma till

stånd. I andra yttranden åter görs det påpekandet att förslaget i denna del

bör förtydligas. En överlantmätare anger därvid att det kan vara rimligt att

initiativrätten inskränks till sådana fall där ägoutbytets genomförande medför

att befintlig järnvägsövergång inte längre behövs eller där det är avgjort

att övergång slopas eller trafiken över densamma avsevärt minskar om

ägoutbytet genomförs. En annan överlantmätare utgår från att förslaget i

denna del närmast bör ses mot bakgrund av vad som föreslagits beträffande

expropriants initiativrätt vid fastighetsreglering i lagrådsremissen av förslag

till fastighetsbildningslag (s. 346). I ett yttrande har slutligen påpekats

att initiativrätt enligt 19 a § AVL förutsätter att en arbetsplan beträffande

vägen har blivit fastställd. Järnväg har i regel byggts efter prövning av

Kungl. Maj :t. En analogi bör vid sådant förhållande närmast leda till uppfattningen

att de formella fordringarna för att påkalla ägoutbyte enligt lagförslaget

därmed är tillgodosedda.

Den föreslagna lagtexten skulle enligt vad SJ konstaterar kunna tolkas

så, att initiativrätt uppkommer först då rätt till väg över järnväg har upphävts.

SJ förutsätter dock att denna tolkning inte är avsedd, utan att rätten

att begära ägoutbyte skall föreligga, när ägoutbytets genomförande

medför att vägövergången blir av mindre betydelse eller obehövlig för fastigheter

som berörs av ägoutbytet.

SJ har i ett annat avsnitt av sitt remissyttrande anfört, att det i och för

sig hade varit önskvärt att ifrågavarande lagförslag även omfattat bestämmelser

motsvarande 31 a, 31 b och 31 c §§ AVL. För att inte fördröja

den föreslagna reformen anser sig emellertid SJ inte böra framställa något

yrkande därom i detta sammanhang.

Överväganden och uttalanden om en särskild initiativrätt för innehavare

av järnväg även i fråga om förrättning enligt lagen om enskilda vägar har

slutligen också gjorts i yttrandena från lantmäteristyrelsen och överlantmätaren

i Södermanlands län.

Departementschefen

Den huvudsakligen under förra seklet genomförda utbyggnaden av landets

järnvägsnät har medfört betydande skador på fastighetsindelningen.

Spårlinjernas dragning har sålunda åstadkommit arronderingsskador både

genom att enstaka ägoskiften splittrats och genom att de interna kommunikationerna

inom fastigheter eller andra brukningsenheter på annat sätt

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

försämrats eller försvårats. I sådana fall har ofta anordnats särskilda vägkorsningar

mellan järnvägar och enskilda ägovägar. De s. k. ägovägskorsningarna

har ibland i stället sin grund i det förhållandet att spår linjen lagts

ut i en sträckning som kommit att skära över redan befintliga och fortfarande

utnyttjade enskilda bruknings- eller utfartsvägar.

De sålunda tillkomna ägovägskorsningarna har visserligen minskat en

del av olägenheterna med de arronderingsförsämringar som järnvägsbyggandet

medfört. Med få undantag har emellertid tillkomsten och bruket av

ägovägskorsningarna inte inneburit ett totalt och effektivt skydd mot skador

och olägenheter på grund av den ändrade fastighetsindelningen. Att

så inte är fallet torde på senare tid ha blivit allt mer uppenbart genom de

ändrade trafikförhållanden som inträtt såväl på ägovägarna som på järnvägarna.

Jordbrukets och skogsbrukets ökade mekanisering ställer större krav på

inte bara brukningsenheternas storlek utan även deras arronderingsförhållanden.

Användningen av ofta tunga och utrymmeskrävande maskiner

och transportredskap skapar dessutom nya samfärdselproblem. Dessa förstoras

givetvis ytterligare i den mån trafiken på den aktuella järnvägslinjen

blir livligare och tåghastigheterna höjs.

De fastighetsindelningsmässiga brister som anläggandet av järnvägarna

på många håll gett upphov till synes inte ha undanröjts i den omfattning

som skulle ha varit önskvärd från såväl enskild som allmän synpunkt. Detta

antagande har bekräftats av uttalanden i flera remissyttranden.

Tänkbara metoder eller åtgärder för att komma till rätta med förevarande

problem kan i stort sett delas upp i två huvudgrupper allt eftersom åtgärden

primärt syftar till att endast förbättra trafikförhållandena eller till

att skapa en mer ändamålsenlig fastighetsindelning. Till den första gruppen

hör uppsättande av säkerhetsanordningar vid tidigare obevakad korsning,

anläggande av planskild korsning och byggande av parallellväg till

en på annan plats belägen planskild eller bevakad vägkorsning. Åsyftas

däremot en ändring av fastighetsindelningen, synes främst frivilliga försäljningar

och kompletteringsköp eller byten, inom eller utom ramen för

lantmäteriförrättning, vara de mest sannolika alternativen. Från praktisk

synpunkt tilldrar sig därvid ägoutbytesinstitutet ett särskilt intresse som

det i många fall kanske enda tänkbara eller ändamålsenliga medlet att nå

en lämplig fastighetsindelning.

F. n. kan ägoutbyte påkallas bara av ägaren till mark som berörs av den

önskade åtgärden. Ett undantag från denna regel infördes år 1961 genom

tillkomsten av 19 a § AVL varigenom väghållare gavs rätt att ta initiativ till

ägoutbyte för att minska intrång som åsamkas fastighet genom vägs byggande

eller begagnande.

Det förslag till ny fastighetsbildningslag som f. n. är föremål för granskning

i lagrådet innehåller en något utvidgad motsvarighet till 19 a § AVL.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

Den initiativrätt som det här är fråga om gäller fastighetsreglering. Detta

institut omfattar samtliga fastighetsbildningsåtgärder som syftar till ombildning

av fastigheter i något avseende och ersätter således ägoutbytesinstitutet.

Rätt att begära fastighetsreglering tillkommer enligt 5 kap. 3 §

andra stycket FBL den för vars räkning egendom skall tas i anspråk genom

expropriation eller liknande åtgärd. Som huvudvillkor för utövande av

initiativrätten krävs att den begärda fastighetsregleringen skall undanröja,

minska eller förebygga olägenhet av expropriationen eller åtgärden.

FBL innehåller även i övrigt bestämmelser som syftar till att motverka

uppkomsten av från enskild eller allmän synpunkt besvärande brister i fastighetsindelningen.

En genomgående strävan bakom lagförslaget är emellertid

i lika hög grad att skapa möjligheter att enkelt och smidigt komma

till rätta med redan bestående skador på fastighetsindelningen. FBL är avsedd

att träda i kraft den 1 januari 1972. FBL torde tillgodose de behov

som ligger bakom den nu aktuella lagstiftningsfrågan. Det oaktat synes en

provisorisk reform böra tas i övervägande.

SJ har föreslagit att man genomför en provisorisk lagstiftning och framhållit

bl. a., att man f. n. undersöker förutsättningarna för en höjning av

högsta tillåtna hastigheten för expresståg på tekniskt högklassiga linjer från

130 km/tim. till 160 km/tim. Förberedelsearbetet för att år 1971 starta en

provdrift med en sådan högsta hastighet för bansträckan Hallsberg—Töreboda

har redan påbörjats. Det har emellertid även betonats att den avsedda

initiativrätten till ägoutbyte ytterst blir till gagn för hela järnvägsnätet,

eftersom SJ har för avsikt att samtidigt intensifiera sina ansträngningar

för att få bort olämpliga ägovägskorsningar även på övriga bansträckor.

Med utgångspunkt från bl. a. nämnda uppgifter lämnas i departementspromemorian

en närmare redogörelse för de motiv som kan åberopas för

en provisorisk lagstiftning i enlighet med SJs framställning. Såväl trafiksäkerhetsintresset

som fastighetsindelningssynpunkter tillmäts därvid stor

betydelse. I sistnämnda sammanhang framhålls bl. a. att ökade ansträngningar

att avstänga ägovägskorsningar enbart med stöd av nu gällande

rättsregler otvivelaktigt kommer att framtvinga en mängd expropriationsförfaranden

med ofta mycket komplicerade ersättningsfrågor. I fall där resultatet

av expropriationen innebär att ersättning utgår för intrång vilket direkt

kan hänföras till sådana brister i fastighetsindelningen som kan och

bör avhjälpas i annan ordning anses olägenheterna vara uppenbara.

De i departementspromemorian anförda skälen för en provisorisk reform

som ger innehavare av järnväg rätt att i vissa .fall påkalla ägoutbyte har

godtagits av en nära nog enhällig remissopinion. Jag kan ansluta mig till

denna uppfattning och förordar att bestämmelser om en sådan initiativrätt

för järnvägsinnehavare tillskapas. Bestämmelser härom bör lämpligen tas

upp i en särskild lag. De av några remissinstanser särskilt berörda frågorna

om en eventuell komplettering av den föreslagna reformen med

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

bestämmelser efter förebild från 31 a, 31 b och 31 c §§ AVL inrymmer så

omfattande problem att de inte bör behandlas i förevarande sammanhang.

Det bör emellertid uppmärksammas att en del av dessa frågor kan få förnyad

aktualitet vid en kommande översyn av lagen om enskilda vägar.

Departementspromemorians förslag har utarbetats efter förebild av bestämmelserna

i 19 a § AVL. Som en del remissinstanser påpekat föreligger

en viss skillnad mellan de situationer som AVL:s bestämmelser gäller och

de sammanhang där den nu aktuella lagen är avsedd att vinna tillämpning.

Väghållarens befogenhet att begära ägoutbyte är sålunda i första

hand helt beroende av att han fått vågrätt till den mark som behövs för

den aktuella vägen. Vägrätt inträder normalt sedan arbetsplan för väg fastställts

genom lagakraftägande beslut och vägens sträckning utstakats på

marken. I vissa fall uppkommer dock vägrätt även på grund av medgivande

från fastighetsägare eller därför att enskild väg förändras till allmän

När det gäller ägovägskorsningarna är läget annorlunda. Även järnvägarna

har visserligen tillkommit med stöd av officiella tillståndsbeslut men

dessa kan inte utan vidare åberopas som grund för en åtgärd som ytterst

syftar till att upphäva eller förändra en i många fall efter tillståndsbeslutet

uppkommen upplåtelse som är civilrättsligt bindande för järnvägens innehavare

gentemot enskild fastighetsägare.

Vill järnvägsinnehavare att en sådan rättighet skall upphävas och kan

han inte träffa överenskommelse därom med berörda fastighetsägare torde

han f. n. inte ha några andra möjligheter än att ansöka om expropriation

eller att väcka talan vid domstol enligt servitutslagens bestämmelser.

Uppställs nu det kravet för inträde av järnvägsinnehavarens rätt att påkalla

ägoutbyte att frågan om rättighetens upphävande skall vara slutgiltigt

avgjord, t. ex. genom beslut om förhandstillträde i expropriationsmål

eller på grund av att domstol förordnat att servitut skall avlösas*

torde fördelarna med initiativrätten bli alltför begränsade.

Även ett krav på att ansökan om expropriationstillstånd eller ansökan om

stämning enligt servitutslagens bestämmelser måste vara ingiven innan ansökan

om ägoutbyte får göras synes vara onödigt långtgående framför allt

med hänsyn till att rätten att ta initiativ till ägoutbyte bl. a. syftar till att

göra ett expropriations- eller domstolsförfarande onödigt.

Häremot kan visserligen invändas att enligt det remitterade förslaget till

FBL expropriant eller annan tvångsförvärvare ges rätt att begära fastighetsreglering

först sedan frågan om rätten att ta egendom i anspråk väckts

(5 kap. 3 § andra stycket, jfr remissprotokollet Motiv 1 s. 346). Det bör

dock understrykas att nämnda regel om initiativrätt kommer att få betydelse

endast i det fall då ett expropriationsförfarande används för att upphäva

servitutet. Enligt FBL skall ett servitut kunna upphävas genom fastighetsreglering.

Ägaren av järnvägsmarken får således möjlighet att som fastig
-

(18 § AVL)

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

hetsägare ta initiativ till fastighetsreglering även enligt 5 kap. 3 § första

stycket FBL. Någon olägenhet att nu ge järnvägsinnehavare initiativrätt

som är oberoende av ansökan om expropriationstillstånd eller ansökan om

stämning kan ej heller påvisas. Nuvarande regler om tvångsägoutbyte är

nämligen restriktivare och strängare än de som kommer att gälla för fastighetsreglering.

Det framstår vidare som i hög grad osannolikt att en j ärnvägsinnehavare

utan starka skäl skulle ta initiativ till ägoutbyte. Jag vill

samtidigt understryka att det kan förutsättas att järnvägsinnehavaren alltid

i första hand söker kontakt med berörda fastighetsägare för att göra sig

underrättad om deras inställning till ett borttagande av ägovägskorsningen

och till de problem och åtgärder som därvid blir aktuella.

Jag föreslår därför att initiativrätt för järnvägsinnehavaren skall föreligga,

om intrång uppkommer genom att rätten till vägen upphör och under

förutsättning att intrånget kan undanröjas, minskas eller förebyggas genom

ägoutbyte. Något hinder bör inte möta att även avsluta och fastställa ägoutbytesförrättningen

innan frågan om den aktuella rättighetens upphörande

blivit avgjord.

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte.

Lagförslaget torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 21.

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt

87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

1 Förslaget, vilket så när som på vissa redaktionella avvikelser är likalydande med det vid propositionen

fogade förslaget, har uteslutits här.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

19

Bilaga 1

(Departementspromemorian)

Förslag

till

Lag

om rätt för innehavare av järnväg att påkalla förrättning

för ägoutbyte

För att minska intrång, som åsamkas fastighet genom att dess rätt till

väg över järnvägsmark upphäves, äger innehavaren av järnvägen rätt att

påkalla ägoutbyte enligt lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet eller lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad. I fråga om förrättningen äger bestämmelserna i dessa lagar om delägare

motsvarande tillämpning på innehavaren av järnvägen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 18 mars 1969.

N ärvarande:

justitierådet Nordström

regeringsrådet Walberg

justitierådet Westerlind

lagmannen Ulveson.

Enligt lagrådet den 17 mars 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 7

mars 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas

enligt 87 § regeringsformen över upprättat förslag till lag om rätt

för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte.

Förslaget, som är bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av hovrättsassessorn

Per Jermsten.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Brita Dydrick

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1969

21

Utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 21

mars 1969.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,

Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till lag om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,

och hemställer att Kungl. Maj :t, efter vissa redaktionella jämkningar av

lagtexten, genom proposition föreslår riksdagen att antaga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690 138

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 3LU 1969:36 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte. s. 1 i texten