Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt, m. m

1969-03-21 · 147 sidor, varav 138 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 138 av 147 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:76, Med förslag till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

1

Nr 76

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt, m. m

given Stockholms slott den 21 mars 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt,

2) förordning om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 629)

om erkända arbetslöshetskassor,

3) förordning om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964

(nr 401),

4) förordning om ändring i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964

(nr 402),

dels bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Genom lagen bestäms hur samhällets neutralitet vid arbetskonflikt

inverkar på bidrag åt arbetslösa och annat samhällsstöd. Lagen

avses tills vidare bli tillämplig på främst utbildnings- och flyttningsbidrag,

arbetslöshetshjälp, arbetslöshetsförsäkring, studiemedel och studiehjälp.

Med arbetskonflikt avses i förslaget lockout eller strejk eller därmed

jämförlig stridsåtgärd på arbetsmarknaden.

Förslaget innebär att den som strejkar eller är föremål för lockout liksom

hittills inte skall kunna beviljas samhällsstöd så länge arbetskonflikten

pågår.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 76

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Arbetstagare som inte är direkt indragen i konflikten utan permitteras

eller friställs på annat sätt till följd av konflikten skall enligt förslagets

huvudregel däremot, till skillnad från vad som gäller nu, få samhällsstöd

även om han har ekonomiskt intresse av konfliktens utgång.

Samhällsstöd som har börjat utgå före konflikten, t. ex. för omskolning,

skall inte upphöra när konflikten bryter ut. Den som är arbetslös redan

före konflikt berörs alltså inte av de föreslagna neutralitetsbestämmelserna.

För att inte en eventuellt varslad eller pågående arbetskonflikt skall

påverkas av de nya bestämmelserna föreslås att de skall sättas i tillämpning

genom beslut av Kungl. Maj:t vid en tidpunkt då det är lugnt på

arbetsmarknaden.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

3

Förslag

till

Lag

om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonfiikt

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Denna lag äger tillämpning i den mån särskild föreskrift därom meddelas

i lag eller annan författning eller i beslut av Konungen om bidrag

åt arbetslösa eller annat samhällsstöd.

2 §

Arbetskonfiikt anses i denna lag föreligga vid lockout eller strejk eller

därmed jämförlig stridsåtgärd på arbetsmarknaden.

Vid tillämpning av lagen anses som arbetstagare även den som, utan att

anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning och

därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art

som en arbetstagare till arbetsgivaren. Den för vars räkning arbetet utföres

anses som arbetsgivare enligt lagen.

3 §

Samhällsstöd utgår icke till arbetsgivare eller arbetstagare som är indragen

i arbetskonfiikt.

Samhällsstöd utgår dock till den som är indragen i arbetskonfiikt till

följd av motparts stridsåtgärd, om åtgärden är olovlig enligt lag eller kollektivavtal

eller icke vidtagits öppet.

4 §

Arbetsgivare är indragen i arbetskonfiikt, om han omfattas av stridsåtgärd

som avses i 2 §.

5 §

Arbetstagare är indragen i arbetskonfiikt under förutsättning att han

1. omfattas av sådan stridsåtgärd på arbetsplatsen som avses i 2 § eller

i annat fall blir utan arbete till följd av arbetskonfiikt på arbetsplatsen,

om han icke är eller till kort tid före konflikten varit bunden av något där

gällande kollektivavtal samt flertalet av de arbetstagare på arbetsplatsen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

vilka hade huvudsakligen samma arbetsuppgifter som han, omfattas av

stridsåtgärder

2. före konfliktens utbrott tillträtt och vid konfliktutbrottet alltjämt

innehade anställning vid den konfliktberörda'' arbetsplatsen samt anställningen

var avsedd att vara minst en månad och gällde arbete minst två dagar

eller 17 timmar i veckan samt

3. vid konfliktutbrottet icke var permitterad eller uppsagd av arbetsgivaren.

Har arbetstagares anställning vid konfliktberörd arbetsplats upphört

före konfliktutbrottet pa grund av att arbetstagaren efter varsel om konflikten

själv sagt upp eller utan uppsägning lämnat anställningen och kan

det antagas att han vid bibehållen anställning hade fyllt förutsättningarna

i första stycket, anses han indragen i konflikten, om ej annat följer av

6 §•

6 §

Har konfliktindragen arbetstagares anställning vid den konfliktberörda

arbetsplatsen upphört på grund av att arbetstagaren själv sagt upp eller

utan uppsägning lämnat anställningen och får han anställning vid annan

arbetsplats, anses han ej längre indragen i konflikten, sedan den nya anställningen

varat en månad.

7 §

Talan mot central förvaltningsmyndighets beslut i den del beslutet rör

tillämpningen av denna lag föres genom besvär hos arbetsdomstolen. Vid

arbetsdomstolens prövning av besvären gäller lagen den 22 juni 1928 (nr

254) om arbetsdomstol i tillämpliga delar med de ändringar och tillägg

som följer av 8—11 §§,

8 §

Angår beslutet medlem i sammanslutning som avses i 1 § lagen den 22

juni 1928 (nr 253) om kollektivavtal, föres hans talan av sammanslutningen.

Medlemmen får ej själv föra talan, om han icke visar att sammanslutningen

undandrager sig att föra hans talan.

9 §

Avvisas ej besvären, delger arbetsdomstolen besvären med den som är behörig

motpart, om det icke uppenbarligen saknar betydelse för målets

utgång.

10 §

Har myndighet beviljat eller avslagit framställning om samhällsstöd,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

5

kan arbetsdomstolen eller dess ordförande förordna annat i avbidan på att

besvären prövas slutligt.

11 §

Arbetsdomstolen får avgöra besvärsmål enligt denna lag utan huvudförhandling.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor
Härigenom

förordnas, att 37 § och 50 § 1 mom. förordningen den 14 december

1956 om erkända arbetslöshetskassor t skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

37

För tid, då arbetskonflikt råder,

må ersättning icke utgivas till

den, som är direkt indragen i konflikten

(deltager i strejk eller är föremål

för lockout), eller

den, som eljest blivit arbetslös i

anledning av konflikten och vilkens

löne- och anställningsvillkor skäligen

kunna antagas röna inverkan

av densamma.

Närmare bestämmelser angående

tillämpningen av denna paragraf

meddelas av tillsynsmyndigheten.

(Föreslagen lydelse)

§•

Lagen den— — —

1969 (nr 00) om begränsning av

samhällsstöd vid arbetskonflikt äger

tillämpning på ersättning enligt denna

förordning.

50 §.

1 mom. Talan mot-----

Mot tillsynsmyndighetens beslut i

ärende angående försäkring enligt

denna förordning föres talan genom

besvär hos försäkringsdomstolen.

— hos tillsynsmyndigheten.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i

ärende angående försäkring enligt

denna förordning föres talan genom

besvär hos försäkringsdomstolen,

om annat ej följer av lagen om begränsning

av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

i Förordningen omtryckt 1964: 495.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

(Nuvarande lydelse)

Beslut som avses i andra stycket

må av tillsynsmyndigheten underställas

försäkringsdomstolens prövning,

om det för enhetlig lagtolkning

eller rättstillämpning är av synnerlig

vikt att saken prövas av domstolen

eller eljest särskilda skäl förefinnas

för sådan prövning.

(Föreslagen lydelse)

Beslut som avses i andra stycket

och ej innebär tillämpning av den

nämnda lagen må av tillsynsmyndigheten

underställas försäkringsdomstolens

prövning, om det för enhetlig

lagtolkning eller rättstillämpning

är av synnerlig vikt att saken

prövas av domstolen eller eljest särskilda

skäl förefinnas för sådan

prövning.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Äldre

bestämmelser äger dock alltjämt tillämpning i fråga om ersättning enligt

förordningen vid ar betskonflikt, om vilken varsel utfärdats eller som börjat

före ikraftträdandet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Förslag

till

Förordning

om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401)

Härigenom förordnas, dels att 36 § studiemedelsförordningen den 4 juni

1964 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i förordningen

skall införas en ny paragraf, 31 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

31 a §.

Lagen den---

1969 (nr 00) om begränsning av

samhällsstöd vid arbetskonflikt äger

tillämpning på studiemedel som

sökts efter varsel om eller utbrott av

arbetskonflikt. Dock äger lagen icke

tillämpning på studiemedel åt handikappad

som av medicinska eller

sociala skäl behöver utbildning på

grund av handikappet.

36 §.

Över centrala studiehjälpsnämn- Över centrala studiehjälpsnämndens

beslut må klagan ej föras. dens beslut må klagan ej föras i an
nat

fall än som anges i lagen om begränsning

av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. De nya

bestämmelserna äger dock icke tillämpning på studiemedel vid arbetskonflikt,

om vilken varsel utfärdats eller som börjat före förordningens ikraftträdande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

9

Förslag

till

Förordning

om ändring i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964 (nr 402)

Härigenom förordnas, dels att 34 § studiehjälpsreglementet den 4 juni

1964 skall erhålla ändrad lydelse, dels att i reglementet skall införas en ny

paragraf, 28 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

28 a §.

Lagen den---1969

(nr 00) om begränsning av samhällsstöd

vid arbetskonflikt äger tillämpning

på studiebidrag eller förhöjt

studiebidrag för utbildning som börjat

efter varsel om eller utbrott av

arbetskonflikt och på annan studiehjälp

som sökts efter varsel eller

konfliktutbrott. Dock äger lagen icke

tillämpning på studiehjälp åt handikappad

som av medicinska eller

sociala skäl behöver utbildning på

grund av handikappet.

34 §.

Över centrala studiehjälpsnämn- över centrala studiehj älpsnämndens

beslut må klagan ej föras. dens beslut må klagan ej föras i an
nat

fall än som anges i lagen om begränsning

av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. De nya

bestämmelserna äger dock icke tillämpning på studiehjälp vid arbetskonflikt,

om vilken varsel utfärdats eller som börjat före förordningens ikraftträdande.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 76

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Utdrag av protokollet över inrikes ärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 31 januari

1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Palme, SvenEric

Nilsson, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,

Moberg.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om begränsning

av samhällsstöd vid arbetskonflikt och anför.

Inledning

Sedan länge har den grundsatsen gällt i vårt land att samhället skall stå

neutralt vid konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Bestämmelser

härom, s. k. konfliktdirektiv, finns emellertid bara i fråga om arbetslöshetsförsäkring

och arbetslöshetshjälp, däremot inte i fråga om andra samhällsåtgärder

som har betydelse vid arbetskonflikt. Nuvarande bestämmelser

tillkom vid 1930-talets början. Med hänsyn till de väsentliga förändringar

som sedan dess ägt rum på arbetsmarknaden, i fråga om både avtalsförhandlingar

och samhällets stödåtgärder vid arbetslöshet, samt mot bakgrund

av 1966 års varsel om storkonflikt tillkallade dåvarande chefen för

inrikesdepartementet med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 8 december

1967 en sakkunnig1 och experter2 med uppdrag att utreda frågor

om vissa samhällsåtgärder vid arbetskonflikt. Utredningen har den 2 september

1968 lämnat betänkandet »Konfliktdirektiv. Begränsning av samhällsstöd

vid arbetskonflikt» (SOU 1968:37). Betänkandet innehåller förslag

till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt samt andra

författningsförslag. Utredningens författningsförslag torde få fogas vid

statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Remissyttranden över betänkandet har avgivits av socialstyrelsen, presidenten

i försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket, universitetskanslers
1

Utbildningschefen Sven-Hugo Ryman.

2 Länsarbetsdirektören Olov Bergström, förbundsjuristen Stig Gustafsson, förhandlingsdirektören

Kjell Johansson, sekreteraren Ove Kjellgren samt direktörerna Sten-Sture Landström,

Gunnar Lindström och Lars Tobisson.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

11

ämbetet, skolöverstyrelsen, kommerskollegium, arbetsdomstolens ordförande,

arbetsmarknadsstyrelsen, statens avtalsverk, centrala studiehjälpsnämnden,

länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens

län, utredningen om kontant stöd vid arbetslöshet (KSA-utredningen), socialutredningen,

statens handikappråd, Svenska kommunförbundet, Svenska

landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Bankernas förhandlingsorganisation,

Skogs- och lantarbetsgivareföreningen (SLA), Sveriges

redareförening, Föreningen Skogsbrukets arbetsgivare, Tidningarnas

arbetsgivareförening (TA), Landsorganisationen i Sverige (LO), Statstjänstemännens

riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation

(SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges arbetsledareförbund

(SALF), Riksförbundet landsbygdens folk, De erkända arbetslöshetskassornas

samorganisation och Sveriges arbetares centralorganisation

(SAC).

Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden av Stockholms

handelskammare, Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg.

Länsstyrelserna har överlämnat yttranden från länsarbetsnämnderna

i Västernorrlands och Norrbottens län, drätselkamrarna i Malmö, Lund och

Sundsvall, stadskollegiet i Hälsingborg, socialnämnderna i Stockholm, Uddevalla

och Partilie, styrelsen för Göteborgs socialförvaltning samt Västernorrlands

och Jämtlands läns handelskammare. Yttrande över betänkandet

har därjämte inkommit från De handikappades riksförbund.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Översikt över vissa av samhällets stödåtgärder

Utredningen har i sitt betänkande (s. 58—73 och 100—104) utförligt redovisat

en rad samhällsåtgärder som har betydelse för samhällets neutralitet

vid arbetskonflikt. Jag gör i det följande en översikt över dessa åtgärder.

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken

Arbetsförmedling m. m. Offentlig arbetsförmedling regleras i arbetsmarknadskungörelsen

den 3 juni 1966 (nr 368, omtryckt 1968:246). I arbetsförmedlingsorganens

verksamhet ingår förutom arbetsförmedling också

yrkesvägledning och arbetsvärd. Resekostnadsersättning och traktamente

kan i samband därmed utgå till arbetssökande som inställer sig hos förmedlingen

för utredning om sin framtida sysselsättning samt till handikappad

som i samband med arbetsvärd genomgår vissa undersökningar

och prov (11 §). I detta sammanhang bör nämnas att resekostnadsersättning,

traktamente och ersättning för förlorad arbetsförtjänst utgår — under

benämningen särskilt bidrag — vid utredning om förutsättningarna för

yrkesutbildning (21 § första stycket). Skälet till att bidrag kan utgå också

för förlorad arbetsförtjänst är att utredningen kan avse inte bara den som

är arbetslös utan även den som löper risk att bli arbetslös.

Arbetsmarknadsutbildning m. m. Arbetsmarknadsutbildning meddelas på

sysselsättningspolitiska grunder. Den innefattar omskolning och annan yrkesutbildning.

Syftet med utbildningen är dels att vid omställningar i näringslivet

underlätta för arbetslösa och personer som riskerar att bli arbetslösa

att gå över till nya uppgifter, dels att bereda handikappade och andra,

som har svårigheter att få stadigvarande arbete, sådan utbildning att deras

sysselsättningsproblem lättare kan lösas (16 § arbetsmarknadskungörelsen).

Samtidigt medverkar utbildningen till att fylla näringslivets behov av yrkesutbildad

arbetskraft. Sedan den 1 juli 1966 förekommer utom nu angiven

yrkesutbildning försöksverksamhet med s. k. bristyrkesutbildning, som står

öppen även för dem som varken är eller riskerar att bli arbetslösa (kungl.

brev den 7 oktober 1966). Bristyrkesutbildningen har till syfte att snabbt

öka tillgången på yrkeskunnigt folk inom vissa bestämda yrkesområden

med utpräglad brist på utbildad personal.

Arbetsmarknadsutbildningen bedrivs vid kurser som anordnas av skolöverstyrelsen

särskilt för ändamålet men också inom det ordinarie utbildningsväsendet.

Dessutom förekommer sådan utbildning inom företagen

och vid kurser anordnade av utbildningsorgan utanför det ordinarie utbildningsväsendet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

13

Den arbetsmarknadsutbildning som ges vid kurser finansieras genom anslag

till arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen. Till kursdeltagare

utgår utbildningsbidrag, om han uppfyller villkoren i 16 § arbetsmarknadskungörelsen.

Utbildningsbidrag utgår i form av grundbidrag, hyresbidrag,

familj etillägg och särskilt bidrag. Företagsutbildningen finansieras i allmänhet

genom bidrag från arbetsmarknadsstyrelsen på villkor att den anställde

får avtalsenliga löneförmåner under utbildningstiden. I vissa fall

sker finansieringen genom utbildningsbidrag direkt till den anställde. Sedan

yrkesutbildning har slutförts, kan den utbildade beviljas lån med belopp

som motsvarar högst utbildningsbidraget under en månad (27 § arbetsmarknadskungörelsen).

Lånet skall återbetalas inom ett år, om inte

förlängning eller eftergift medges av särskilda skäl.

Ekonomisk hjälp i samband med flyttning. För att underlätta arbetskraftens

rörlighet utgår enligt 30 § arbetsmarknadskungörelsen flyttningsbidrag

till den som är eller löper risk att bli arbetslös och som genom arbetsförmedlingen

får ny anställning på annan ort. Flyttningsbidraget utgörs av

respenning, bortavistelsebidrag, starthjälp och utrustningsbidrag. Respenning

kan dessutom enligt 34 § utgå till arbetstagare som för att anställning

skall komma till stånd måste besöka arbetsgivaren eller arbetsplatsen i

förväg. Sedan den 1 juli 1966 utgår vidare som led i försöksverksamhet

familjebidrag till säsongarbetslösa familjeförsörjare i ort med särskilt hög

och långvarig arbetslöshet enligt regler som anges i kungl. brev den 3 juni

1966.

Med stöd av kungl. brev senast den 3 maj 1968 pågår sedan år 1964 försöksverksamhet

med inlösen av egna hem och bostadsrättslägenheter. Inlösningsmöjligheten

har tillkommit för att undanröja hinder för utflyttning

från arbetslöshetsorter i fall då försäljning i öppna marknaden av eget hem

eller bostadsrättslägenhet inte är möjlig eller kan ske endast med avsevärd

förlust för ägaren. Inlösen får ske, om ägaren inte kan beredas sysselsättning

på den öppna marknaden i hemorten i sådan omfattning att han kan

stadigvarande försörja sig och dem han har försörjningsplikt mot och han

till följd härav tvingas flytta till annan ort.

Arbetslöshetshjälp. Arbetslöshetshjälp utgörs enligt 71 § arbetsmarknadskungörelsen

av beredskapsarbete, arkivarbete, musikerhjälp, kommunalt

kontantunderstöd och statligt omställningsbidrag. Förutsättningar för arbetslöshetshjälp

är bl. a. att den arbetslöse är arbetsför och oförhindrad

att åtaga sig arbete för annan, att han söker arbete genom den offentliga

arbetsförmedlingen och att han inte kan anvisas arbete på den öppna arbetsmarknaden

eller bli föremål för åtgärd som underlättar arbetsplacering.

Vid beredskapsarbete, som kan vara statligt, kommunalt eller enskilt,

tillämpas lönerna på den öppna marknaden. Lön för arkivarbete, som kan

vara statligt eller kommunalt, och musikerhjälp utgår enligt ett särskilt

lönesystem med olika lönegrupper motsvarande ungefär de statliga löne
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

klasserna A 4—A 21 (A 23 enligt förslag i prop. 1969: 1 bil. 13 s. 67). Kommunalt

kontantunderstöd utgår efter behovsprövning i form av dagunderstöd

och barntillägg. Omställningsbidrag utgår till vissa grupper äldre arbetslösa

med ett högstbelopp för månad som ersättning för den förlorade

arbetsinkomsten.

Statsbidrag utgår till kommunalt och enskilt beredskapsarbete, kommunalt

arkivarbete samt kommunal kontantunderstödsverksamhet. En förutsättning

för statsbidrag är att arbetsmarknadsmyndigheterna meddelat tillstånd

till arbetet eller verksamheten.

Arbetslöshetsförsäkring. Arbetslöshetsförsäkringen är frivillig. Den handhas

av arbetslöshetskassor som i allmänhet är organiserade av de försäkrades

fackliga organisationer på olika yrkesområden. Kassorna är erkända

av arbetsmarknadsstyrelsen som är statlig tillsynsmyndighet för dem.

Gällande bestämmelser om arbetslöshetsförsäkringen finns främst i förordningen

den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor

(omtryckt 1964:495 och därefter ändrad senast 1968: 140). Ersättning

från arbetslöshetskassa utgår med ett för dag beräknat belopp, dagpenning,

avsedd att kompensera inkomstbortfall och motsvarande en femtedels veckolön.

Ersättning får utgå endast till arbetslös kassamedlem som har fullgjort

vissa avgiftsvillkor samt fyllt 16 år och är arbetsför och i övrigt oförhindrad

att åtaga sig arbete.

Arbetslöshetsförsäkringen finansieras med medlemsavgifter, fondavkastning

och statsbidrag. Statsbidraget täcker omkring 60 % av kassornas utgifter.

Arbetsvärd, näringshjälp och andra åtgärder för handikappade. Vissa

åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken är speciellt inriktade på de handikappade.

I det föregående har nämnts arbetsvärd, som enligt 9 § arbetsmarknadskungörelsen

omfattar åtgärder vilka är särskilt ägnade att underlätta

handikappades anpassning till arbetslivet. I utredning om arbetsvärd

kan ingå arbets prövning, som består av medicinsk, psykologisk och social

utredning samt praktiska arbetsprov. Arbetsprövning följs ofta av arbetsträning

som har till syfte att förbereda övergången till arbetslivet. Båda åtgärderna

är reglerade i kungörelsen den 16 juni 1966 (nr 370) om statsbidrag

till verkstäder inom arbetsvärden. Huvudman för verksamheten är

landsting, kommun, förening eller stiftelse. Statsbidrag utgår till driften

av arbetsprövningsavdelning eller träningsverkstad. Statsbidraget omfattar

bl. a. klientersättning och får beviljas bara under förutsättning att

denna ersättning utgår efter samma grunder som gäller för utbildningsbidrag

enligt arbetsmarknadskungörelsen. Särskild arbetsprövning förekommer

dessutom vid statens arbetsklinik.

Många arbetssökandes arbetsförmåga kan för längre eller kortare tid

vara så nedsatt att det behövs särskilt anpassade arbetsvillkor i verkstäder

för skyddad sysselsättning för att de skall kunna göra en produktiv insats.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Verksamheten regleras i den nyss nämnda kungörelsen om statsbidrag till

verkstäder inom arbetsvärden. Statsbidragsberättigade huvudmän är även

här landsting, kommuner, föreningar eller stiftelser. Statsbidrag utgår i

form av anordningsbidrag och driftbidrag. Bidrag till klientersättning utgår

däremot inte. Under en första utbildningstid vid verkstaden får arbetssökanden

av huvudmannen ekonomiskt bidrag som motsvarar utbildningsbidraget

vid arbetsmarknadsutbildning. Efter anställandet får arbetstagaren

lön som bestäms med hänsyn till hans arbetsförmåga och arbetets art.

Företag som anställer handikappade i halvskyddad sysselsättning kan

få statsbidrag för verksamheten. Det är här fråga om försöksvis bedriven

halvskyddad sysselsättning av handikappade, som får kollektivavtalsenliga

löneförmåner.

Näringshjälp är huvudsakligen avsedd att underlätta övergång för arbetstagare

till verksamhet som egen företagare. Hjälpen utgår enligt 57 §

arbetsmarknadskungörelsen till handikappad, ensamställd kvinna eller medelålders

eller äldre arbetstagare som inte har kunnat få lämpligt arbete

på den öppna arbetsmarknaden. Till handikappad kan enligt 58 § i stället

utgå bidrag till kostnaden för mindre arbetsredskap eller verktyg som han

behöver för att kunna utöva arbetsanställning. Bidrag och lån till anskaffning

av motorfordon (personbil eller motordriven invalidvagn) utgår enligt

62 § till handikappad som är beroende av sådant fortskaffningsmedel

för att få sin utkomst av arbete eller för att förvärva utbildning med yrkesinriktning.

Utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken

Den allmänna studiefinansieringen. Undervisningen är avgiftsfri vid

flertalet utbildningsanstalter. Både äldre och yngre elever får i allmänhet

utbildningsstöd i form av studiemedel enligt studiemedelsförordningen den

4 juni 1964 (nr 401, ändrad 1967: 884) eller studiehjälp enligt studiehjälpsreglementet

den 4 juni 1964 (nr 402, ändrat 1965:248 och 1967:302).

Studiemedel utgår vid utbildning vid universitet och högskolor samt lärarutbildningsanstalter

och vissa andra skolor för fackutbildning under sammanlagt

högst 16 terminer till elev som inte fyllt 40 år. Föreligger särskilda

skäl kan studiemedel utgå både för längre tid och till äldre studerande. Studiemedel

utgörs av en kombination av bidrag och lån för att täcka kostnaderna

för 10 månaders studier under varje läsår. Studiemedlen är på så sätt

inkomstprövade att de sätts ner om eleven får inkomster.

Studiehjälp kan utgå till elever i yrkesskolor, fackskolor, gymnasier,

folkhögskolor och andra gymnasiala utbildningsanstalter. Till studerande,

som börjat sina studier före det år då han fyller 21 år, utgår studiehjälp

i form av studiebidrag jämte vissa tillägg och studielån. Åldersgränsen är

f. n. föremål för omprövning. Till annan studerande utgår studiehjälp i

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

form av förhöjt studiebidrag, som inte är behovsprövat, och behovsprövat

studielån.

Utbildning sstöd inom jordbruk och skogsbruk. Lantbruksnämnderna

anordnar kurser med huvudvikt på frågor om jordbrukets rationalisering.

Undervisningen är avgiftsfri. Till deltagare i kurs som omfattar minst fem

kursdagar utgår enligt reglementet den 30 juni 1949 (nr 451) för statsunderstödd

utbildningsverksamhet på lantbrukets område ersättning för

resa samt s. k. traktamentsstipendium med 8 kr. om dagen. Vidare kan

ett inkomstprövat stipendium för förlorad arbetstid utges med 12 kr. om

dagen eller, om deltagaren har försörjningsplikt mot familj, med 20 kr. om

dagen.

Skogsvårdsstyrelserna anordnar skogsbrukskurser. Kurserna består av

skoglig grundkurs för ungdom, skoglig vidareutbildningskurs i skogsarbete

eller skogshushållning samt förmanskurs. Undervisningen är avgiftsfri.

Kursdeltagare kan enligt kungörelsen den 21 maj 1954 (nr 427) angående

statsunderstödda skogsbrukskurser få arbetspremier i den mån medel härtill

erhålls genom det arbete som utförs vid kursen. I övrigt kan deltagare

få ersättning för resa och traktamentsstipendium liksom vid lantbruksnämndernas

kurser samt — vid vidareutbildningskurs — stipendium för

förlorad arbetstid.

Sjukpenning

Sjukpenning utgår enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

och lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring. För

arbetstagare bestäms sjukpenningens storlek i båda fallen av inkomsten.

Avbrott i arbetet upp till sex månader medför inte ändring av sjukpenningens

storlek. Övergång till ett tillfälligt arbete med lägre lön påverkar först

efter sex månader sjukpenningens storlek.

Stöd åt företagare

Som framgår av det föregående kan bidrag och lån enligt arbetsmarknadskungörelsen

i vissa fall komma även företagare till godo. Även vissa stödformer

som uteslutande avser företag bör nämnas.

Enligt kungörelsen den 23 april 1965 (nr 101) om statligt lokaliseringsstöd

utgår lån och bidrag till industriföretag för ny-, till- eller ombyggnad

av industrilokal samt för maskinanskaffning. Till företag i den del av landet

där lokaliseringsstöd får utgå, det s. k. norra stödområdet, kan enligt

kungl. brev den 3 juni 1966 lämnas bidrag till kostnader för utbildning av

anställda vid företaget. En förutsättning för bidrag är att företaget utger

avtalsenliga förmåner till eleverna.

Statligt stöd i form av lånegaranti och lån lämnas vidare enligt kungörel
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

sen den 3 juni 1960 (nr 372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk

och småindustri. Stöd får utgå för ny-, till- eller ombyggnad av lokaler

samt för anskaffning av maskiner och, i vissa fall, omsättningstillgångar.

Enligt kungörelsen den 9 juni 1967 (nr 453) om statligt stöd till jordbrukets

rationalisering m. m. kan ekonomiskt stöd lämnas antingen i form

av lånegarantier för rationaliseringsåtgärder samt för jordförvärvs- och

driftslån eller — i vissa fall — som statsbidrag för samma ändamål. Stöd

förekommer dessutom i form av statlig kreditgaranti för maskinlån, till

uppförande av lagerhus för jordbruksändamål m. m. och till trädgårdsnäringens

rationalisering. Vidare finns möjlighet att lösa in ofullständiga

jordbruk. Bestämmelserna härom stämmer i huvudsak överens med vad

som gäller om inlösen av egnahem. I fråga om småbruksstödet märks —- utom visst stöd åt främst det norrländska jordbruket — kungörelsen den

9 juni 1967 (nr 422) om särskilt övergångsbidrag och avgångsvederlag åt

jordbrukare. Äldre jordbrukare som tidigare har fått småbruksstöd kan

välja mellan att få fortsatt årligt stöd (särskilt övergångsbidrag) med 900 kr.

och att frånträda fastigheten och under vissa förutsättningar få ett engångsbelopp

på högst 6 000 kr. som avgångsvederlag. Även yngre jordbrukare

kan få avgångsvederlag eller särskilt övergångsbidrag, om han

på grund av nedsatt arbetsförmåga är svårplacerad på arbetsmarknaden

eller på grund av annan omständighet av social natur har särskilt behov av

sådant stöd.

Från statens skogsförbättringsanslag kan bidrag lämnas till åtgärder för

att främja skogsproduktionen på mark som lyder under skogsvårdslagen.

Anslaget används huvudsakligen för bidrag till skogsplantering på sämre

jordbruksmark och till iståndsättning av gamla restskogsarealer. För byggande

av skogsvägar kan lämnas statsbidrag eller beviljas lån ur skogsväglånefonden.

Slutligen kan statsbidrag utgå till åtgärder för ökad skogsproduktion

i Norrland och i Kopparbergs län i samband med investeringar

som ingår som led i större, samlade aktioner för upprustning av den skogliga

delen av näringslivet.

Utövare av yrkesmässigt fiske vars utkomstmöjligheter har försämrats

genom avlysning av vattenområde med anledning av kvicksilverförekomst i

fisk kan få statligt bidrag för förlust genom avlysningen. Bidragen beviljas

av lantbruksnämnd efter samråd med länsarbetsnämnd.

Socialhjälp

Rätt till socialhjälp enligt 12 § lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,

s. k. obligatorisk socialhjälp, har den som på grund av minderårighet,

ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter

inte kan försörja sig genom arbete. Som ytterligare förutsättning för obligatorisk

socialhjälp gäller att han själv saknar medel och hans behov inte

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

tillgodoses på annat sätt än genom socialhjälp. En arbetsför person, som

enbart på grund av arbetslöshet saknar medel till uppehälle, är kommunen

inte skyldig att utge socialhjälp till, liksom inte heller till hans make. Däremot

är minderåriga barn tillförsäkrade socialhjälp, när föräldrar på grund

av arbetslöshet saknar medel till barnens försörjning. Socialhjälp kan utgå

även t. ex. till barnens moder i hennes egenskap av deras vårdarinna.

I andra fall får enligt 13 § lagen om socialhjälp sådan hjälp lämnas enligt

de grunder som kommunens fullmäktige bestämmer eller, om sådana

grunder inte har fastställts, efter vad socialnämnden prövar erforderligt, s. k.

frivillig socialhjälp. Med stöd av denna bestämmelse kan skiftande hjälpbehov

tillgodoses i den utsträckning som de kommunala organen finner

rimligt. Även arbetsföra men arbetslösa personer kan få frivillig socialhjälp

om kommunen anser att det behövs.

Arbetstagare, som är arbetsför men arbetslös till följd av arbetskonflikt,

har sålunda inte rätt till obligatorisk socialhjälp. Skulle han under konflikten

på grund av sjukdom eller annan orsak bli oförmögen att försörja sig,

inträder däremot rätt till sådan hjälp fastän han samtidigt är arbetslös. Frivillig

hjälp kan liksom vid annan arbetslöshet utgå till arbetslös som på

grund av konflikt är i behov av hjälp. Några särskilda bestämmelser gäller

nämligen inte för det fall arbetslösheten har sin grund i arbetskonflikt. Under

förarbetena till lagen om socialhjälp avvisade föredragande departementschefen

ett förslag att inordna de kommunala kontantunderstöden vid

arbetslöshet i socialhjälpen under hänvisning till att särbestämmelser i så

fall skulle behövas om bl. a. avstängning från rätten till socialhjälp i vissa

konfliktsituationer. Regler av denna typ ansågs stämma dåligt överens med

den obundenhet som borde utmärka socialhjälpen och dessutom bereda

socialnämnderna betydande tillämpningssvårigheter (prop. 1955: 177 s. 75).

Vid meddelande av socialhjälp ankommer det alltså enligt gällande regler

på kommunerna att själva bedöma vilka behov som skall tillgodoses och

hur kommunen skall agera med hänsyn till kravet på samhällets neutralitet.

Obligatorisk socialhjälp lämnas till livsuppehälle och den vård som behövs

samt för uppfostran av minderårigt barn. Lagstiftningen har överlämnat

åt de tillämpande myndigheterna att i det enskilda fallet avgöra vad

som kan anses nödvändigt för en persons livsuppehälle. Praxis inom kommunerna

är varierande. I vissa kommuner begagnar man som norm de

belopp som finns uppställda för existensminimum — möjligen med visst

tillägg för hyreskostnader — medan man på andra håll utgår från den taxa

som Svenska kommunförbundets socialsektion har rekommenderat kommunerna

att tillämpa vid inbördes reglering av utgiven obligatorisk socialhjälp.

Inom många kommuner, framför allt storstäderna, har socialnämnden

fastställt särskilda riktlinjer. Med viss generalisering kan nivån för

socialhjälpen sägas ligga omkring eller något högre än folkpensionsförmånerna.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Hjälptagare är inte skyldig att ersätta obligatorisk socialhjälp som han

själv har fått. Däremot föreligger återbetalningsskyldighet i fråga om frivillig

socialhjälp. Ersättningsskyldighet föreligger även för obligatorisk

socialhjälp som har meddelats make och barn till familjeförsörjare, dock

inte om denne själv är berättigad till obligatorisk hjälp. Detta innebär att

en arbetstagare, som till följd av arbetskonflikt inte kan försörja sig och

sin familj, blir återbetalningsskyldig för frivillig hjälp som han själv uppbär

och för obligatorisk hjälp som utges till make och barn. Räknas socialhjälp

till make som utgiven till denne personligen, föreligger återbetalningsskyldighet

endast för hjälptagaren själv.

Återbetalningsskyldigheten följer direkt av lagen och behöver inte uppställas

i varje särskilt fall som villkor för att hjälp skall utgå. Kommunen

har dock rätt att fritt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt

fall pröva om ersättningsskyldigheten bör efterges. Sådant beslut kan fattas

antingen i samband med att hjälpen meddelas eller senare. Återbetalningsskyldighet

kan inte göras gällande om den ersättningsskyldige genom

att återbetala kostnaden eller någon del därav skulle komma att sakna

erforderliga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga

skäl talar mot återbetalningsskyldighet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Gällande bestämmelser om samhällets neutralitet vid arbetskonflikter

Gällande författningsbestämmelser

Grundsatsen att samhället skall stå neutralt vid arbetskonflikt mellan

arbetsgivare och arbetstagare har som nämnts kommit till uttryck endast

i bestämmelser om arbetslöshetsförsäkring och arbetslöshetshjälp samt arbetsförmedling.

Enligt 37 § förordningen om erkända arbetslöshetskassor

får sålunda kassaersättning för tid då arbetskonflikt råder inte utges till

den som är direkt indragen i konflikten (deltar i strejk eller är föremål

för lockout) och inte heller till den som i annat fall är arbetslös med anledning

av konflikten och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kan antas

röna inverkan av denna. Bestämmelser av samma innebörd finns i 112 §

arbetsmarknadskungörelsen i fråga om arbetslöshetshjälp, dvs. beredskapsarbete,

arkivarbete, musikerhjälp, kommunalt kontantunderstöd och statligt

omställningsbidrag. Dessa neutralitetsbestämmelser utgör statsmakternas

direktiv till arbetslöshetskassorna och arbetsmarknadsmyndigheterna

om hur de skall förfara vid arbetskonflikt. Bestämmelserna har därför sedan

gammalt benämnts konfliktdirektiv.

I fråga om arbetsförmedling finns i 5 § arbetsmarknadskungörelsen konfliktdirektiv

av motsatt innebörd. Arbetsförmedling skall sålunda bedrivas

oberoende av arbetskonflikt. Arbetsförmedlingsorganet skall emellertid undeirätta

den arbetssökande om konflikten. Arbetssökanden går inte miste

om kassaersättning eller arbetslöshetshjälp (36 § kassaförordningen resp.

74 och 75 §§ arbetsmarknadskungörelsen) om han vägrar anta arbete vid

arbetsplats där lovlig konflikt råder. Själva arbetsanvisningen anses alltså

inte innebära något neutralitetsbrott.

De gällande konfliktdirektiven tillkom i början av 1930-talet. Deras närmare

innebörd framgår dels av deras tillkomsthistoria, dels av arbetsmarknadsmyndigheternas

tillämpningsföreskrifter och praxis. Jag hänvisar i dessa

avseenden till den utförliga historiska översikten i betänkandet s. 17—41

och redogör nu endast för huvuddragen.

Historik

Frågan om samhällets ställning vid arbetskonflikt fick mera direkt aktualitet

först på 1920-talet. År 1921 lade statsmakterna fast vissa riktlinjer

för rätten till arbetslöshetshjälp. Man skilde mellan allmän konflikt och

partiell konflikt. Allmän konflikt ansågs föreligga då en konflikt omfattade

samtliga eller övervägande antalet arbetare inom ett fack, antingen

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

inom hela landet eller inom en ort eller flera orter. Konflikten var partiell

då den berörde bara ett eller ett fåtal arbetsföretag. Vid allmän konflikt

avstängdes samtliga arbetare i facket från arbetslöshetshjälp. Vid partiell

konflikt avstängdes bara de som direkt berördes. Andra inom samma fack

som inte deltog i arbetskonflikten kunde alltså få statlig arbetslöshetshjälp.

I fråga om gränsen mellan allmän och partiell konflikt uttalade riksdagen

år 1922 (SU 1922: 18, rskr 291) att partiell konflikt, som var ett led i en

genomgående plan att förändra löne- och arbetsvillkoren i hela yrket, skulle

betraktas som allmän.

År 1923 tog riksdagen på nytt ställning till rätten att i vissa fall få arbetslöshetshjälp.

Regeringen hade föreslagit att den som vid utbrottet av konflikt

inom ett fack hade varit arbetslös oavbrutet under sex månader inte

skulle avstängas från arbetslöshetshjälp, även om han hade haft sin sista

mera stadigvarande anställning i detta fack, den s. k. regeln bakåt. Riksdagen

godtog inte förslaget (SU 1923:30, rskr 79). I stället skulle arbetslöshetsorganen

enligt riksdagen undersöka i vilken utsträckning arbetslösa

alltjämt kunde anses tillhöra sitt tidigare yrke. Konstaterades då att de

hade haft sin sista mera stadigvarande anställning vid arbetsställe där driften

lagts ned åtminstone för längre tid av annan anledning än arbetskonflikt,

skulle de inte anses tillhöra yrket längre utan hänföras till ett s. k.

lokalt arbetskraftsöverskott. Vid konflikt inom ett fack skulle dessa arbetslösa

inte avstängas från arbetslöshetshjälp. Riksdagens ståndpunkt ändrades

sedan inte förrän år 1933.

Vid partiella konflikter uppkom frågan om arbetslösa, som inte direkt berördes

av konflikten, var skyldiga att ta arbete på arbetsplats där partiell

konflikt rådde och alltså skulle avstängas från arbetslöshetshjälp, om de

vägrade ta emot erbjudet arbete där. Statens arbetslöshetskommission, som

var tillsynsmyndighet för den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten

vid arbetslöshet, hävdade att sådan skyldighet förelåg, om den erbjudna

lönen var skälig. Från arbetstagarsidan gjordes gällande att arbetslösa

fick hänvisas till arbetsplats där partiell konflikt rådde bara om det

var fråga om okynneskonflikt. Denna meningsmotsättning ställdes på sin

spets vid konflikten vid Stripa gruvfält år 1926. Arbetslöshetskommissionen

bedömde konflikten som partiell och avstängde arbetslösa, som hade

anvisats arbete vid gruvfältet men vägrat anta arbetserbjudandet, från rätt

att få arbetslöshetshjälp. Regeringen godtog att konflikten bedömdes som

partiell men beslutade att arbetslösa ändå inte skulle hänvisas dit. Beslutet

innebar att arbetslöshetshjälpen inte kunde dras in på grund av vägran att

ta arbete vid Stripa gruvfält.

Riksdagen ansåg i likhet med regeringen att hänvisning av arbetslösa

till Stripa gruvfält inte skulle äga rum men tog avstånd från regeringens

generella ställningstagande i fråga om arbetshänvisning vid partiella konflikter

(SU 1926: 168, rskr 344). Enligt riksdagens mening skulle frågan

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

om arbetshänvisning och därmed om avstängning från arbetslöshetshjälp

vid sådan partiell konflikt som inte var att jämställa med allmän konflikt,

bero av om erbjudna löne- och anställningsvillkor var skäliga med hänsyn

till motsvarande villkor i orten. Detta riksdagsuttalande, de s. k. Stripadirektiven,

som ledde till regeringens avgång, stod sedan kvar till år 1933.

Gällande konfliktdirektiv antogs år 1933. Stripadirektiven slopades. Riksdagen

uttalade (SäU 1933: 18, rskr 356) att de inte hade haft den praktiska

betydelse som man torde ha antagit och att det därför inte fanns tillräcklig

anledning att behålla dessa bestämmelser som genom sin blotta tillvaro

visat sig vara ägnade att skapa onödig irritation. I stället tillkom den

alltjämt gällande regeln att lovliga konflikter skall respekteras. Vidare avskaffades

regeln bakåt. Den som är arbetslös redan vid konfliktutbrottet

anses inte berörd av konflikten och får således inte stängas av från kassaersättning

eller arbetslöshetshjälp.

Den tidigare uppdelningen av arbetskonflikter i allmänna och partiella

ersattes genom 1933 års beslut med nuvarande regel om avstängning av

den som är direkt indragen i arbetskonflikt samt den som eljest blivit arbetslös

i anledning av konflikt och vars löne- och anställningsvillkor skäligen

kan antas röna inverkan av konflikten, s. k. indirekt berörd. Beträffande

denna regel framhöll riksdagen (SäU 1933:18, rskr 356) att avsikten inte

var att begränsa verkningarna till sådana arbetare som är parter i samma

kollektivavtal som de i konflikten direkt indragna. Regeln skulle kunna

tillämpas i sådana fall som när exempelvis konflikt inom sågverksindustrin

medför arbetslöshet inom pappersmasseindustrin eller då konflikt med

fartygsbefäl leder till arbetslöshet bland däckspersonal eller maskinpersonal.

Å andra sidan betonades att regeln inte skulle få åberopas när intressegemenskapen

bara är av mindre betydelse eller av sekundär beskaffenhet.

I detta sammanhang hänvisades till sådana fall som att arbetarna

vid visst företag har blivit arbetslösa därför att råvarutillförseln eller krafttillgången

till företaget stoppats till följd av konflikt eller avverkning av

virke inställts till följd av en genom konflikt minskad åtgång vid förädlingsverken.

Även år 1934 behandlades konfliktdirektiven av riksdagen, som

uttalade (2LU 1934: 37, rskr 294) att man när det gällde de indirekt berörda

fick stanna vid en skälighetsprövning efter vissa angivna direktiv

och att hänsyn vid denna prövning fick tas främst till faktiskt föreliggande

intressegemenskap. Att en yrkesgrupp som part i ett gällande avtal alltjämt

var bunden till detta ansågs inte avgörande, såvida inte avtalstiden var så

lång att samhörigheten med de i konflikten indragna uppenbarligen upphävts.

Inte heller bedömdes intressegemenskap saknas av den anledningen

att viss del av en yrkesgrupp är sysselsatt med annat slags arbete än annan

del av samma yrkesgrupp, om den senare gruppen har intresse av konfliktens

utgång och hela gruppen har samma löne- och anställningsvillkor.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1969

23

Tillämpningen

Vid konfliktdirektivens tillämpning har frågan vilka arbetslösa som bort

anses indirekt berörda stått i centrum.

De första fallen härrör redan från december 1933 och avsåg besvär hos

Kungl. Maj:t över arbetslöshetskommissionens beslut att under pågående

storkonflikt inom byggnadsbranschen avstänga arbetslösa rörlednings-,

plåtslageri- och måleriarbetare från arbetslöshetshjälp. Kungl. Maj :ts beslut

innebar i fråga om rörlednings- och plåtslageriarbetarna, för vilka avtalsförhandlingar

pågick eller stod i begrepp att inledas, att bara de arbetslösa

skulle avstängas vilkas arbetslöshet kunde anses förorsakad av byggnadskonflikten.

Beträffande måleriarbetarna, som hade träffat nytt kollektivavtal

för tiden fram till den 1 april 1935, innebar beslutet att avstängning

inte skulle ske. I sistnämnda fall ansågs sålunda arbetstagarnas anställnings-

och lönevillkor inte skäligen röna inverkan av den pågående konflikten.

Det dröjde därefter fram till år 1945 innan nya erfarenheter kunde vinnas

om konfliktdirektiven. Då bröt den stora metallkonflikten ut. Socialstyrelsen,

som då var tillsynsmyndighet för arbetslöshetsförsäkringen, meddelade

i samråd med arbetsmarknadskommissionen, vilken hade efterträtt

arbetslöshetskommissionen som tillsynsmyndighet för arbetslöshetshjälpen,

anvisningar om direktivens tillämpning och prövade i anslutning

härtill sex olika fall av indirekt berörda. Det var i samtliga fall fråga om medlemmar

av metallarbetarnas erkända arbetslöshetskassa. Det gällde dels

sådana anställda vid en konfliktberörd arbetsplats vilkas anställningsvillkor

reglerades i annan ordning än anställningsvillkoren för de strejkande, dels

anställda vid företag som inte omfattades av strejken men där produktionen

eller tillhandahållna tjänster omöjliggjordes eller fick begränsas till följd

av konflikten.

Två omständigheter tillmättes särskild betydelse. Sålunda undersöktes

om det för den indirekt berörde gällande kollektivavtalet företedde väsentlig

likhet med det avtal — verkstadsavtalet -— som före konflikten gällde

mellan de stridande parterna. Vidare prövades om avtalet för den indirekt

berörde löpte ut vid sådan tidpunkt att den kommande avtalsperioden till

väsentlig del skulle ha sammanfallit med verkstadsavtalets, om konflikten

inte hade kommit emellan.

Ett av fallen avsåg anställda vid den konfliktberörda arbetsplatsen, nämligen

marketenteripersonalen vid ett verkstadsföretag. Personalen avlönades

enligt restaurangavtalet, och detta bedömdes sakna väsentlig likhet

med verkstadsavtalet. Övriga fall gällde arbetstagare vid företag som inte

omfattades av strejken. I två av dessa, som avsåg metallverksavtalet och

rörledningsavtalet, ansågs avtalen sakna väsentlig likhet med verkstadsavtalet.

Ett fall, som avgjordes i mars 1945, gällde järnbruksarbetare, för

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

vilka ett nytt kollektivavtal — järnbruksavtalet — hade träffats till årets

utgång, och de ansågs inte ha så stort intresse av konfliktens utgång att de

stängdes av. I övriga två fall däremot bedömdes avtalen förete sådana väsentliga

likheter med verkstadsavtalet och ha sådan tidsmässig anknytning

till detta att arbetstagarna blev avstängda från stöd. Det var här fråga

om lokala avtal, av vilka ett hade löpt ut samtidigt med verkstadsavtalet

men prolongerats till den 1 mars 1945 och det andra löpte ut den 30 iuni

1945.

När livsmedelskonflikten bröt ut år 1953 hade arbetsmarknadsstyrelsen

ersatt socialstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen som tillsynsmyndighet

i fråga om tillämpningen av konfliktdirektiven. I de nya anvisningar som

då gavs ut hänvisade arbetsmarknadsstyrelsen till de tidigare utfärdade och

angav att dessa skulle gälla. I ett cirkulär till länsarbetsnämnderna uttalades

vidare, att sådana konditoriservitriser som blev arbetslösa till följd av livsmedelskonflikten

inte var uteslutna från rätt till understöd från arbetslöshetskassan,

eftersom deras löne- och anställningsvillkor var reglerade i särskilt

avtal som inte påverkades av konflikten.

Efter år 1953 finns inte några vägledande uttalanden av betydelse för

tillämpningen av konfliktdirektiven på indirekt berörda arbetstagare vare

sig i anvisningar till direktiven eller genom avgöranden i enskilda fall.

Förfarandet i ärenden om samhällsstöd vid arbetskonllikt

De erkända arbetslöshetskassorna står under tillsyn av arbetsmarknadsstyrelsen.

Hos styrelsen finns en arbetslöshetsförsäkringsdelegation, som består

av generaldirektören, överdirektören och tre representanter för kassorna.

Delegationen handlägger i styrelsens ställe ärenden rörande erkända

arbetslöshetskassor med undantag för viktigare författningsfrågor och andra

frågor av större betydelse för den allmänna arbetsmarknadspolitiken,

vilka handläggs av styrelsen i plenum. Tillsynsmyndigheten skall övervaka

att kassan bedriver sin verksamhet i enlighet med författning och kassans

stadgar. Finner tillsynsmyndigheten att avvikelse sker från författning eller

att det föreligger annan anledning till anmärkning mot kassans verksamhet,

kan tillsynsmyndigheten meddela anvisningar om erforderliga åtgärder.

Rättar sig kassan inte efter anvisningarna, kan antagandet som

erkänd arbetslöshetskassa återkallas eller kassan förklaras förlustig rätten

till statsbidrag helt eller delvis för viss tid. Interimistiska beslut har

inte förekommit i ersättningsärenden. I stället stänger de lokala kassaredogörarna

automatiskt av medlem från ersättning i avvaktan på utredning och

beslut av kassan, när medlemmens ersättningsrätt av någon anledning ifrågasätts.

Det förekommer även, att kassor i tveksamma fall uppskjuter utbetalning

av ersättning i avvaktan på tillsynsmyndighetens granskning och

beslut.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Arbetsmarknadsstyrelsen är också besvärsmyndighet i förhållande till

arbetslöshetskassorna. Mot styrelsens beslut i försäkringsfrågor förs talan

genom besvär hos försäkringsdomstolen. Beslut kan av styrelsen även underställas

försäkringsdomstolen, om det är av synnerlig vikt för enhetlig

lagtolkning eller rättstillämpning att saken prövas av domstolen eller andra

särskilda skäl finns för sådan prövning.

Den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten leds av länsarbetsnämnderna,

som är länsmyndighet för allmänna arbetsmarknadsfrågor. Länsarbetsnämnderna

handhar också arbetsvärden och beslutar efter arbetsmarknadsstyrelsens

bestämmande om övriga åtgärder vid arbetslöshet och övar

tillsyn över tillämpningen. Prövningen av arbetsförhet, arbetsvillighet m. in.

ankommer i första hand på arbetsförmedlingsorganen, medan beslut om ersättning

eller åtgärd fattas av länsarbetsnämnden.

Enligt 116 § arbetsmarknadskungörelsen meddelar arbetsmarknadsstyrelsen

de föreskrifter och anvisningar som behövs för tillämpningen av

kungörelsen. Sådana anvisningar har i samband med tidigare arbetskonflikter

meddelats av arbetsmarknadsstyrelsen eller dess föregångare arbetslöshetskommissionen

och arbetsmarknadskommissionen. Arbetsmarknadsstyrelsen

är chefsmyndighet för länsarbetsnämnderna. Talan mot länsarbetsnämnds

beslut förs hos styrelsen genom besvär. Besvär över styrelsens

beslut förs hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

Bestämmelser om kommuns handläggning av frågor om arbetslöshetshjälp

enligt arbetsmarknadskungörelsen finns i lagen den 30 juni 1944

(nr 475) om arbetslöshetsnämnd och kungörelsen den 3 juni 1966 (nr 369)

med närmare föreskrifter om arbetslöshetsnämnd och dess verksamhet

in. in. I kommun som anordnar beredskapsarbete eller bedriver kontantunderstödsverksamhet

med statsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen

skall finnas arbetslöshetsnämnd, om Kungl. Maj :t inte föreskriver annat.

Arbetslöshetsnämnd skall samarbeta med länsarbetsnämnd och bl. a. omedelbart

underrätta denna om arbetskonflikt som påverkar hjälpverksamheten

i kommunen. Statsbidrag till arbetslöshetshjälp som lämnas av kommun

betalas ut först sedan arbetsmarknadsstyrelsen har godkänt åtgärden.

Talan mot beslut angående hjälp åt enskild arbetslös förs genom kommunalbesvär,

dvs. hos länsstyrelsen och regeringsrätten.

Som nämnts förut lämnas utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken

huvudsakligen i form av studiemedel eller studiehjälp. Studiemedlen

omhänderhas av lokala studiemedelsnämnder, medan beslutande myndighet

i fråga om studiehjälpen är skolstyrelse eller rektor för läroanstalten.

Överordnad myndighet för dessa former av utbildningsstöd är centrala studiehjälpsnämnden.

Klagan över centrala studiehjälpsnämndens beslut i

fråga om rätt till utbildningsstöd får inte föras.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kangl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Vissa utländska bestämmelser m.m.

Bestämmelser i andra länder om neutralitet vid arbetskonflikt

I utredningens betänkande s. 42—55 redovisas bestämmelser om samhällsneutralitet

vid arbetskonflikt i övriga nordiska länder samt i Belgien, Frankrike,

Italien, Nederländerna, Storbritannien, Västtyskland och Amerikas

förenta stater. Jag hänvisar till denna redovisning och ger här endast en

sammanfattning av bestämmelserna i de nordiska grannländerna.

Danmark. I Danmark finns ett sjuttiotal arbetslöshetskassor. Varje kassa

omfattar vanligen ett yrkesområde. Kassaersättning utgörs av dagpenning,

även i form av utbildningsbidrag, och flyttningsbidrag. Dessa former av

stöd dras in vid arbetskonflikt dels för kassamedlemmar som omfattas av

strejk eller lockout, dels för arbetslösa medlemmar i yrket vilka under en

åttaveckorsperiod före konfliktutbrottet har varit anställda mer än tre

veckor vid det konfliktdrabbade företaget. Den sistnämnda bestämmelsen

avser sådana arbetstagare som inför ett väntat konfliktutbrott lämnar företaget.

Medlemmar som blir arbetslösa endast till följd av omständigheter som

har sin grund i konflikten, t. ex. materialbrist, betraktas däremot inte som

konfliktberörda. Om konflikten berör mer än 65 procent av kassamedlemmarna,

stängs hela kassan och även indirekt berörda medlemmar går miste

om stöd. Arbetstagare i samma företag, vilka tillhör en annan kassa,

berörs inte av avstängningen även om de har intresse i konfliktens utgång.

Den danska centrala arbetsmarknadsmyndigheten, arbejdsdirektoratet,

anordnar arbetsmarknadsutbildning. Därvid utgår arbetslöshetsunderstöd,

vilket inte omfattas av konfliktdirektiv. Detsamma gäller särskild lagreglerad

utbildning av icke yrkesutbildade samt handikappade.

Socialhjälp till den som är indragen i arbetskonflikt förenas i regel med

återbetalningsskyldighet.

Finland. Till den som direkt på grund av strejk, lockout eller annan därmed

jämförbar arbetskonflikt är arbetslös får samhällsstöd inte utgå under

den tid konflikten varar. Stöd får inte heller utgå till den som indirekt på

grund av sådan konflikt är arbetslös under den tid denna varar, om det

av omständigheterna kan slutas att avsikten med konflikten är att få till

stånd ändringar även i hans arbets- och löneförhållanden. Sådan avsikt anses

föreligga så snart det objektivt kan fastslås att arbetstagaren har vinning

av konflikten. Bestämmelserna är tillämpliga på arbetslöshetsförsäkring,

statliga och kommunala arbeten, yrkeskurser, arbetslöshetsersättning

som närmast motsvarar de svenska kontantunderstöden, flyttningsbi
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

drag samt andra former av understöd och lån. Socialhjälp utgår oberoende

av konflikt.

Norge. Konfliktberörd arbetstagare är den som direkt tar del i strejk eller

omfattas av lockout eller annan arbetstvist eller den som på grund av sådan

arbetskonflikt — utan att ta del i den — blir arbetslös vid det företag

eller den arbetsplats som konflikten gäller och det kan antas att hans löneoch

arbetsvillkor kommer att påverkas av tvistens utgång. Bestämmelserna

skiljer sig sålunda från de svenska på det sättet, att avstängningen

av indirekt berörda avser arbetslösa endast vid den arbetsplats där konflikt

råder. Tillhör en arbetstagare t. ex. samma förbund som de strejkande

och påverkas hans lönevillkor av konflikten, stängs han alltså ej av, om

hans arbetsplats inte omfattas av konflikten. Bedömningen av i vad mån

lönevillkoren skall anses påverkade av konflikten sker objektivt utan hänsyn

till om arbetstagaren ställer sig neutral eller inte. Konfliktdirektiven

utgår dock närmast från förutsättningen att intressegemenskapen inte sträcker

sig utöver förbundsgränsen. Andra förbunds medlemmar torde därför

i regel inte stängas av. Bestämmelserna omfattar ersättning från den i

Norge obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen samt från utbildningsbidrag

■och flyttningsbidrag m. m.

Sveriges internationella åtaganden m.m.

Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 102 år 1952

angående minimistandard för social trygghet, vilken Sverige har ratificerat,

innehåller i artikel 69 en föreskrift om samhällsstöd vid arbetskonflikt

(prop. 1953: 73). Sålunda får förmån, som någon är berättigad till enligt

konventionen, »innehållas i den utsträckning som må varda stadgad

i fråga om förmån vid arbetslöshet, då vederbörande förlorat sin anställning

som en omedelbar följd av arbetsnedläggelse i samband med arbetstvist

---».

Inom ILO har sedan 1950-talet en expertkommitté fortlöpande granskat

bestämmelserna inom de stater, som har antagit konventionen nr 102. Beträffande

sådana indirekt berörda vilkas arbetsvillkor kan röna påverkan av

konflikten har kommittén konstaterat, att situationen för dessa grupper inte

alltid är klart angiven. Utredningen, som på s. 56 i betänkandet redogör för

tillkomsten och tillämpningen av artikel 69, upplyser att såvitt den har kunnat

finna någon erinran från ILO:s sida inte görs mot att indirekt berörda

stängs av från förmåner vid konflikt i enlighet med gällande svenska konfliktdirektiv.

Med anledning av Nordiska rådets rekommendation nr 21 år 1965 om samordning

av socialhj älpslagstiftningen har ett utskott inom Nordiska socialpolitiska

kommittén utarbetat ett förslag (NU 1968: 10) som behandlar

bl. a. frågan om socialhjälp vid arbetslöshet på grund av arbetskonflikt.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Utskottet konstaterar i sitt förslag att det inte längre kan anses motiverat

att göra uppdelning mellan hjälp som måste lämnas av kommunen och

hjälp som kan erbjudas om socialnämnden finner för gott. Utslagsgivande

för rätt till socialhjälp bör enligt utskottet vara den faktiska omständigheten

att någon saknar medel och inte kan försörja sig. Denna grundsats

skulle för svensk rätts vidkommande innebära en utvidgning av rätten till

socialhjälp bl. a. så till vida som sådan rätt skulle föreligga även vid arbetslöshet

på grund av arbetskonflikt.

Socialhjälpen anses enligt utskottsförslaget i regel inte böra vara förenad

med återbetalningsskyldighet. Dock bör socialhjälp kunna förenas

med ett samtidigt fattat beslut om återbetalningsskyldighet, om hjälpbehovet

har uppkommit bl. a. på grund av att den hjälpbehövande eller hans

make deltar i kollektiv stridsåtgärd. En förutsättning härför bör dock vara

att hjälptagaren har tillgångar som inte är disponibla eller att han i en

nära framtid kan beräknas få möjlighet att ersätta kostnaden för socialhjälpen.

Den av utskottet föreslagna återbetalningsskyldigheten är avsedd

som en spärr mot missbruk av socialhjälpen i en konfliktsituation samtidigt

som vederbörlig hänsyn har tagits till neutralitetens krav.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

29

Utredningen

Nuvarande bestämmelsers verkan på dagens arbetsmarknad

Inledning. Utredningen erinrar om att de nuvarande neutralitetsbestämmelserna

återspeglar arbetsmarknadsförhållandena på 1930-talet och måste

ses mot bakgrund av dem. Vid denna tid fördes förhandlingar om kollektivavtal

förbundsvis eller företagsvis. Avtalen inom olika förbund företedde

i regel inte några större likheter. Uppkom konflikt inom ett förbunds område

vilken ledde till arbetslöshet inom ett annat förbunds område, torde

det därför bara sällan ha inträffat att de sålunda indirekt berördas lönevillkor

påverkades av konflikten.

Utvecklingen på arbetsmarknaden sedan år 1953, då vägledande uttalanden

om neutralitetsbestämmelserna senast gjordes, har kommit att väsentligt

vidga kretsen av arbetstagare med gemensamma intressen i ett

och samma eller i flera likartade kollektivavtal. Skälen härtill är framför

allt tjänstemannaorganisationernas kraftiga tillväxt och övergången på

främst SAF—LO-området till ett system med centrala avtalsförhandlingar.

Utredningen har lämnat utförliga redogörelser för förhandlingsväsendet,

stridsåtgärderna och konfliktunderstöden på arbetsmarknaden. Jag hänvisar

härom till betänkandet s. 74—99.

Mot denna bakgrund har utredningen undersökt hur de gällande neutralitetsbestämmelserna

skulle komma att verka på sådana indirekt berörda

grupper som kan bli särskilt aktuella vid en konflikt på dagens svenska

arbetsmarknad. Utredningen börjar med grupper som står längst ifrån varandra

i fråga om facklig gemenskap och övergår sedan till grupper för

vilka facklig solidaritet och samverkan utgör ett framträdande kännetecken.

Tjänstemän — arbetare. På den privata sektorn av arbetsmarknaden företer

kollektivavtalen för tjänstemän i allmänhet inte några stora likheter

med avtalen för arbetare. Inte heller förekommer i allmänhet gemensamma

centrala förhandlingar för tjänstemän och arbetare mellan SAF

och berörda organisationer. Om arbetare blir permitterade till följd av en

tjänstemannakonflikt, torde de enligt utredningen normalt inte kunna

stängas av med stöd av de nuvarande konfliktdirektiven. Det sagda finner

utredningen emellertid inte utesluta, att det kan finnas fall då de nuvarande

direktiven leder till avstängning av arbetare som har permitterats till

följd av en tjänstemannakonflikt. Vägledande är här framför allt uttalandet

av särskilda utskottet vid 1933 års riksdag, att regeln i direktiven om de

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

indirekt berörda skulle kunna tillämpas exempelvis när konflikt med fartygsbefäl

leder till arbetslöshet bland däcks- och maskinpersonal.

På den offentliga sektorn är förhållandet mellan tjänstemän och arbetare

annorlunda sedan tjänstemännen genom lagstiftning år 1965 har fått

rätt att sluta kollektivavtal. Kollektivavtalen för de offentliga tjänstemännen

är på flera punkter likadant utformade som kollektivavtalen för statliga

och kommunala arbetare. Ofta gäller här likvärdiga allmänna bestämmelser

för arbetare och tjänstemän. Denna överensstämmelse framträder särskilt

starkt på den kommunala sidan. Även de ekonomiska förmånerna är

ibland likartade. Som exempel nämner utredningen obekvämtidstillägg,

och pensioner. Det står därför enligt utredningen utom tvivel, att det i många

fall måste bli oundvikligt att under en tjänstemannakonflikt på den offentliga

sektorn stänga av friställda arbetare anställda hos staten eller kommun

från samhällsstöd på grund av konfliktdirektivens regel om de indirekt

berörda.

Dessa synpunkter på frågan om avstängning av permitterade arbetare

under en tjänstemannakonflikt anser utredningen tillämpliga också på det

omvända förhållandet att tjänstemän friställs till följd av en arbetarkonflikt.

Tjänstemän inbördes. De skilda förbundsavtalen för tjänstemän på den

privata sektorn företer inte någon enhetlig bild, påpekar utredningen. En

del avtal är ganska lika varandra, medan andra visar väsentliga skillnader.

Överensstämmelserna mellan olika avtal och avtalsuppgörelser torde vara

särskilt stora inom TCO:s område, framför allt mellan de betydelsefulla

avtal som träffas mellan SAF samt Svenska industritjänstemannaförbundet

(SIF) och Handelstjänstemannaförbundet (HTF), men även avtalen

mellan SAF och SALF står nämnda avtal nära. Sålunda föreligger stora

likheter mellan dessa avtal i fråga om allmänna anställningsvillkor, pensioner

och tjänstegrupplivförsäkring liksom i fråga om avtalsuppgörelserna

betraktade som en helhet. När det gäller lönerna nämner utredningen, att

avtalen för tjänstemännen inom industrin regelmässigt saknar lönebestämrnelser

under det att HTF-avtalen i stor utsträckning har tarifflöner, överensstämmelsen

mellan avtalen betingas i väsentlig mån av starka önskemål

från SAF att behandla tjänstemannaorganisationerna och dess medlemmar

lika.

På den offentliga sektorn finner utredningen bilden mera entydig. Här

dominerar tre stora avtalsområden — det statliga området samt primärkommunernas

och landstingskommunernas områden — och inom varje område

gäller i stort sett ett och samma eller i vart fall liknande avtalskomplex för

alla tjänstemän. På den statliga sidan träffas vanligen gemensamma kollektivavtal

mellan avtalsverket å ena sidan samt de fyra huvudorganisationerna

Statstjänarkartellen (SK), SR, SACO ocli TCO:s statstjänstemannasektion

(TCO-S) å den andra. Inom hela detta fält torde enligt utred
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

ningen nu gällande konfliktdirektiv i regel leda till avstängning från statlig

arbetslöshetshjälp för indirekt berörda. För kommunerna förhandlar kommunförbunden

med kommunalarbetareförbundet — där även tjänstemän

är organiserade — samt med ett antal inom SACO och TCO verksamma

förbund, som vart och ett uppträder som självständig förhandlingspart. Förhandlingarna

är emellertid starkt samordnade. Motsvarande gäller enligt

praxis för SACO. I den mån det här inte är fråga om ett och samma avtalskomplex

är avtalen enligt utredningens uppfattning i många hänseenden

så lika att det ofta måste bli samma bedömning i fråga om indirekt berörda

som på det statliga området. Det sagda anser utredningen gälla också inom

landstingsförbundets avtalsområde.

Också en jämförelse mellan avtalskomplexen för tjänstemännen på de

statliga och kommunala områdena finner utredningen på många väsentliga

punkter visa så stora likheter, att kommunaltjänstemän som friställs med

anledning av en statstj änstemannakonflikt mycket väl skulle kunna tänkas

bli avstängda från statligt stöd med tillämpning av nuvarande konfliktdirektiv.

Motsvarande gäller friställda statstjänstemän under en konflikt på

den kommunala tjänstemannasidan.

Arbetare inbördes. De kollektivavtal som på den privata arbetsmarknaden

träffas på SAF-LO-området är många och berör stora och betydelsefulla

arbetstagargrupper. Avtalen sluts på ömse sidor mellan förbund som på

arbetstagarsidan har karaktären av industriförbund. För att bli giltiga på

arbetsgivarsidan måste avtalen godkännas av SAF. Generellt sett torde,

säger utredningen, olikheterna mellan kollektivavtalen vara mera framträdande

än likheterna när det gäller avtalens allmänna uppbyggnad och struktur

liksom anställningsvillkorens speciella utformning. Håller man sig till

avtalslikheterna torde konfliktdirektiven bara i ett mindre antal fall ge

stöd för avstängning av indirekt berörda arbetargrupper från kassaersättning

och statlig arbetslöshetshjälp.

De numera förekommande centrala avtalsförhandlingarna mellan SAF och

LO, som hittills har utgjort upptakten till och varit vägledande för alla

lönerörelser i landet, har emellertid väsentligen ändrat läget på detta

stora avtalsområde efter konfliktdirektivens tillkomst, framhåller utredningen.

Centrala förhandlingar har förekommit sedan år 1956. Dessa förhandlingar

har hittills inletts med ett bud från LO, varpå följt ett motbud

från SAF. Under förhandlingarnas huvudskede behandlas frågor av gemensamt

intresse över hela fältet. Bland sådana frågor märks dels löneförmåner

som generellt lönetillägg, låglönetillägg, helgdagslön, permitteringslön,

dels andra frågor som arbetstidsförkortning och avgångsbidrag. Jämsides

med dessa centrala förhandlingar i egentlig mening pågår förhandlingar

förbundsvis, som syftar till att inom den ekonomiska ramen för den preliminära

uppgörelse som kan komma att träffas lösa speciella eller branschbetonade

problem. Uppnås överenskommelse mellan SAF och LO, är den

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

tills vidare att betrakta som preliminär. Härefter följer tillämpningsförhandlingar

på förbundsplanet, och när förbunden i anslutning härtill träffar

egna kollektivavtal blir den preliminära uppgörelsen definitiv. Förhandlingarna

förklaras strandade om parterna inte kan enas vid de centrala

förhandlingarna.

Fastän själva avtalen som sådana knappast har förändrats till sin allmänna

utformning och struktur genom de centrala förhandlingarna i vidare

mån än de tillförts vissa nya likalydande bestämmelser, brukar alltså

så gott som alla mera väsentliga avtalsfrågor få en gemensam lösning vid

den centrala avtalsuppgörelsen. Utredningen finner det därför svårt att

göra gällande annat än att intressegemenskapen här är så stark, att samtliga

arbetare som tillhör ett förbund vilket har deltagit i de centrala förhandlingarna

enligt gällande konfliktdirektiv får betraktas som berörda av

en konflikt som avser annat eller andra förbund. Är detta bedömande riktigt

— och härför talar enligt utredningen framför allt direktivens ordalag,

att de berörda arbetarnas löne- och anställningsvillkor skäligen kan antas

röna inverkan av konflikten — bekräftas att systemet med centrala förhandlingar

kan medföra att stora grupper av indirekt berörda arbetslösa

ställs utan kassaersättning och arbetslöshetshjälp, om förhandlingarna

strandar och arbetskonflikt bryter ut.

Inom den offentliga sektorn förs avtalsförhandlingarna för arbetare på

ett sätt som nära påminner om de centrala förhandlingarna mellan SAF och

LO. Trots att det på den statliga sidan inte är avtalsverket utan de centrala

förvaltningsmyndigheterna som själva sluter kollektivavtalen med de olika

till SK hörande förbunden, leds förhandlingarna i praktiken av avtalsverket

och SK och resulterar i rekommendationer till specialavtal med likalydande

generella bestämmelser, överensstämmelsen mellan de olika kollektivavtalen

är därför här påfallande. Kollektivavtalen för de statliga bolagens

arbetare ansluter sig i allmänhet till motsvarande avtal på den privata sektorn.

Detta leder enligt utredningens bedömning till att avstängning av indirekt

berörda statliga arbetare enligt nuvarande konfliktdirektiv kan ligga

mera i farozonen, om konflikten inträffar på den privata än om den inträffar

på den offentliga sektorn. På det kommunala området förhandlar

kommunförbundet och landstingsförbundet med kommunalarbetareförbundet

men avtalen träffas mellan sistnämnda förbund och varje kommun

för sig. På grund härav kommer i regel likalydande avtal att inom varje avtalsområde

för sig gälla för arbetare anställda hos olika kommuner. Alla

kommunalarbetare inom ett och samma avtalsområde synes därför vara

lika berörda av en arbetarkonflikt på den kommunala sidan, oavsett om de

själva omfattas av konflikten eller inte.

Utredningens slutsats. Den utförda undersökningen ger enligt utredningen

vid handen att neutralitetsbestämmelsernas nuvarande utformning leder

till att stora grupper av indirekt berörda arbetstagare kan komma att stäl
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

las utan samhälleligt stöd vid en konflikt på dagens svenska arbetsmarknad.

Invändningar mot konflikldirektivens utformning har framförts från

arbetstagarhåll, där man framför allt har gjort gällande att många arbetstagare

härigenom oförskyllt skulle bli avstängda från kassaersättning och

arbetslöshetshjälp under en arbetskonflikt som de inte deltar i. En allvarlig

olägenhet med direktiven är enligt utredningen under alla förhållanden,

att det blir allt svårare att med stöd av dem klart avgränsa kretsen indirekt

berörda, när centrala avtalsförhandlingar tenderar att omfatta allt fler

grupper av arbetstagare och avtalsförhandlingarna på arbetsmarknaden i

dess helhet mer och mer koncentreras till problemet att fördela tillgängligt

utrymme för lönehöjningar mellan sinsemellan konkurrerande arbetstagargrupper.

Denna svårighet blir enligt utredningen särskilt framträdande,

om man anser sig bunden av den i praxis antagna bedömningsgrunden om

väsentliga likheter i aktuella avtal. Utredningen finner redan på grund härav

att det är nödAändigt att söka finna en ny väg för att bestämma vilka

arbetstagare som skall anses så berörda av en konflikt att de måste stängas

av från stöd från samhällets sida.

Nya neutralitetsbestämmelser

Neutralitetens innebörd

Utredningen framhåller först att den enligt sina direktiv har att utgå från

den hittills gällande grundsatsen att samhället skall stå neutralt vid konflikt

mellan arbetsgivare och arbetstagare.

En följd av samhällets neutralitet vid arbetskonflikter är, fortsätter utredningen,

att det överlämnas till arbetsmarknadsparterna själva att sörja

för finansieringen av arbetsstriden. Denna finansiering kan ske på olika

sätt, t. ex. genom avsättning av medel via medlemsavgifter, penninglån, bidrag

och borgensförbindelser. I den mån samhället inte direkt eller indirekt

medverkar till att under en arbetskonflikt stärka eller försvaga någondera

sidan ekonomiskt är samhället följaktligen neutralt.

Neutraliteten avser samhällets förhållande inte bara till arbetsmarknadens

organisationer som sådana utan också till organisationernas enskilda

medlemmar. Allmän enighet torde enligt utredningen råda om att det inte är

förenligt med neutraliteten att samhället till en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation

lämnar bidrag som kan begagnas till att allmänt sett stärka

organisationens ekonomi. Tillflöde av penningmedel till en organisation

är uppenbarligen ägnat att stärka dess utsikter att gå segrande ur en konflikt.

I fråga om de enskilda medlemmarna — företag på arbetsgivarsidan

och arbetstagare på den andra sidan — gäller neutralitetsproblemet om

stödåtgärder från samhällets sida, som under normala förhållanden skulle

komma medlemmarna till godo, måste utebli under en arbetskonflikt för

att inte balansen skall rubbas mellan de stridande parterna. Eftersom de

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 76

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

samhälleliga stödåtgärderna i det övervägande antalet fall är inriktade på

arbetstagarsidan och där avser stöd mot arbetslöshet, tar utredningens

framställning av praktiska skäl sikte bara på samhälleligt stöd till arbetslösa

arbetstagare. Utredningen tillägger att framställningen emellertid i

princip är tillämplig också på stöd till enskilda företag.

När fred råder på arbetsmarknaden kan således olika stödåtgärder från

samhällets sida komma i fråga för enskild arbetstagare som är arbetslös.

Det naturliga utgångsläget är att samhällsstöd i regel skall komma arbetslös

arbetstagare till godo. Avstängning från sådant stöd utgör enligt utredningen

ett undantag som bör tillämpas bara om man kan påvisa att samhällets

neutralitet vid arbetskonflikter kräver det.

Direkt berörda

Det är enligt utredningen en så gott som allmän uppfattning att de som

direkt berörs av en konflikt, dvs. de som själva strejkar eller är föremål

för lockout, i princip bör stängas av från samhällets arbetslöshetsstöd.

Konfliktfonderna är uppbyggda för att organisationerna skall kunna bistå

de medlemmar ekonomiskt som direkt drabbas av konflikten, och det skulle

uppenbarligen stå i strid med hävdvunna neutralitetsgrundsatser om dessa

medlemmar skulle få ersättning från arbetslöshetskassa eller arbetslöshetshjälp.

Bidrag från det allmänna till de direkt berörda får i själva verket

samma ekonomiska konsekvenser för organisationen som bidrag till organisationen

själv.

Utredningen behandlar särskilt det fallet att arbetstagare blivit föremål

för lockout utan att själva ha medverkat till konflikten. Det kan inträffa

om ett arbetstagarförbund träffar kollektivavtal med arbetsgivarsidan

men förbundets medlemmar därefter utsätts för sympatilockout därför att

ett annat förbund på arbetstagarsidan inte vill vara med om en uppgörelse

och låter sina medlemmar gå i strejk. Fråga uppkommer här om neutraliteten

kräver avstängning. Utredningen anser det inte vara riktigt att i detta

sammanhang skilja mellan olika slag av stridsåtgärder som är tillåtna enligt

kollektivavtalslagen — i det anförda exemplet är sympatilockouten lovlig

— eftersom till neutraliteten också hör att samhället inte tar ställning

till frågan vem som bär skulden till en konflikt. Risken att bli utsatt för

lockout hör till spelets regler, och konfliktfonderna är avsedda även för de

arbetstagare som drabbas av en sympatilockout. När det gäller de direkt

berörda finner utredningen sålunda inte anledning att i princip ändra gällande

neutralitetsbestämmelser.

Indirekt berörda

Inledning. Frågan om också de som indirekt berörs av en konflikt bör

stängas av och i vilken omfattning det i så fall bör ske är enligt utredningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969 <55

kontroversiell. Redan före tillkomsten av nuvarande konfliktdirektiv fanns

många företrädare för uppfattningen att man inte bör stänga av andra

från samhälleligt stöd än dem som själva deltar i strejk eller är föremål

för lockout. Enligt utredningens uppfattning kan goda skäl alltjämt

anföras till stöd för att inte ge neutralitetsbestämmelserna större räckvidd.

Bara de som själva strejkar eller är utsatta för lockout är invecklade i konflikten,

och det är — bortsett från vilda strejker eller andra därmed jämförliga

stridsåtgärder — arbetsmarknadens organisationer som själva bestämmer

omfattningen av konflikten. Utvecklingen har emellertid lett till

sådana förändringar på arbetsmarknaden, att frågan hur man numera bör

ställa sig till avstängning av indirekt berörda inte låter sig besvaras, innan

man mera ingående har studerat striden på den moderna arbetsmarknaden

och framför allt då hur beslut om stridsåtgärder fattas inom organisationerna

och vilken samverkan som förekommer mellan dem inför en förestående

konflikt.

Utredningen riktar i enlighet med sina direktiv uppmärksamheten framför

allt på mera omfattande konflikter, dvs. konflikter inom hela näringsgrenar

eller fack. Det är främst sådana konflikter som kan skapa ofrivillig

arbetslöshet inom andra näringsgrenar och därmed framkallar de största

problemen. Utredningen går däremot inte närmare in på vare sig den totala

konflikten, dvs. en konflikt som drabbar hela samhället, eller lokalt begränsade

konflikter. Vid en total konflikt blir alla direkt berörda, betonar utredningen,

och anses statsmakterna kunna underlåta att ingripa för

att bilägga en sådan konflikt, kommer arbetslöshetskassorna att stänga

och arbetslöshetsstödet att helt upphöra. I den mån de lokalt begränsade

konflikterna föranleder problem, är de av samma art som de som uppkommer

vid en mera omfattande konflikt. 1 enlighet med det anförda har utredningen

inte funnit skäl att överväga olika konfliktdirektiv med hänsyn

till konflikternas olika omfattning men däremot funnit anledning att särskilt

uppmärksamma större konflikter vid bedömningen hur bestämmelserna

bör utformas.

Indirekt berörda inom stridande förbund. Utredningen undersöker först

betydelsen av tillhörighet till ett arbetstagarförbund som är invecklat i

strid. Omfattas medlemmen av arbetsinställelsen, är han som förut sagts

direkt berörd och måste stängas av från samhällsstöd. På senare tid har

emellertid punktstrejken kommit till användning — främst från tjänstemannaorganisationers

sida — och den innebär att organisationen begränsar

strejken till ett mindre antal medlemmar inom samma yrkeskategori. Strejken

tillgår så att arbetet läggs ner bara av några arbetstagare i nyckelposition,

varigenom organisationen med ganska ringa insatser kan skada arbetsgivaren

avsevärt. En strejk kan också begränsas på så sätt att den omfattar

bara en yrkeskategori inom ett förbund som organiserar flera yrkesgrupper.

Vidare kan strejken begänsas till något eller några företag inom samma

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

bransch. Skulle arbetsgivaren till följd av en punktstrejk eller en på annat

sätt begränsad strejk nödgas inställa verksamheten helt eller delvis och

därmed friställa arbetstagare som tillhör det stridande förbundet men inte

omfattas av strejken, torde det enligt utredningens uppfattning vara oundvikligt

att i detta sammanhang betrakta de friställda på samma sätt som

de strejkande. Samhällsstöd till de friställda skulle i ett sådant fall i själva

verket vara detsamma som stöd till de strejkande och därmed också till

organisationen själv. De friställda är inte ofrivilligt indragna i konflikten,

påpekar utredningen, eftersom de såsom medlemmar i organisationen får

anses vara delaktiga i dess beslut.

På dessa skäl anser utredningen, att i första hand de arbetstagare måste

avstängas från samhällsstöd som antingen själva omfattas av en konflikt

eller på annat sätt bär blivit arbetslösa till följd av en konflikt i vilken deras

eget förbund är invecklat.

Betydelsen av centrala avtalsförhandlingar. Organiserad samverkan mellan

olika arbetstagarförbund förekommer i olika former, anför utredningen.

På det statliga tjänstemannaområdet har samordningen nått så långt, att

det har överlämnats åt huvudorganisationen att uppträda som avtalsslutande

part. I övrigt förs avtalsförhandlingar på stora områden av arbetsmarknaden

centralt av stora huvudorganisationer. Om sådana förhandlingar

strandar, måste man, säger utredningen, förutsätta möjligheten av

ett gemensamt uppträdande också i fråga om sättet att strida. Inom utredningen

har emellertid olika meningar rått i frågan huruvida redan deltagande

i centrala avtalsförhandlingar skulle vara tillräckligt för att ett förbund

och alla dess medlemmar skulle anses berörda av en stridsåtgärd i anslutning

till att förhandlingar strandar.

Innan utredningen går närmare in på denna fråga lämnar den följande

redogörelse för de områden av arbetsmarknaden där centrala förhandlingar

förekommer, nämligen det kommunala tjänstemannaområdet, det statliga

arbetarområdet och framför allt det största området, den privata sektor

av arbetsmarknaden som täcks av SAF och LO.

För kommunal tjänstemännen förhandlar kommunförbundet och landstingsförbundet

—- förutom med kommunalarbetareförbundet — med SACOförbund

och TCO-förbund jämte TCO-K. På TCO-sidan förhandlar varje

medlemsförbund direkt med arbetsgivarsidan. Förhandlingarna förs dock

av TCO-K i frågor som har gemensam karaktär och principiell betydelse.

Enligt gällande huvudavtal ankommer det på TCO att lämna förbund medgivande

till stridsåtgärd. Enligt praxis förs förhandlingarna i huvudsak på

motsvarande sätt på SACO-sidan, och SACO måste enligt gällande huvudavtal

lämna medgivande till att förbund vidtar stridsåtgärd. SACO:s och

TCO:s åtaganden gentemot arbetsgivarsidan, att huvudorganisationerna

skall lämna sitt medgivande till stridsåtgärder, vilar på motsvarande stadgeenliga

befogenheter för huvudorganisationerna.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

På det statliga arbetarområdet förhandlar avtalsverket med SK om rekommendationer

rörande avtalsfrågor av generell natur. Härefter förs mellan

de statliga myndigheterna och förbunden i SK förhandlingar om dels

tillämpningen av den centrala rekommendationen, dels vissa för resp. förbund

speciella frågor.

På den privata arbetsmarknaden förs de centrala avtalsförhandlingarna

direkt mellan SAF och LO. Om man blir ense, utmynnar förhandlingarna i

en preliminär uppgörelse. Denna blir definitiv först sedan kollektivavtal

på grundval av den centrala uppgörelsen har träffats över hela linjen i anslutning

till förhandlingar förbundsvis. Varje förbund inom LO har enligt

sina stadgar rätt att självt besluta om stridsåtgärd. Denna rätt är emellertid

begränsad så till vida som landssekretariatet enligt stadgarna för LO

måste lämna tillstånd till strejk, om den omfattar mer än 3 % av förbundets

medlemmar eller om den kan medföra lockout av minst samma omfattning

mot samma eller annat förbund.

Av intresse är, fortsätter utredningen, framför allt hur förbunden kan

tänkas agera när de centrala förhandlingarna strandar. På LO-sidan synes

man hittills ha uppträtt solidariskt över hela linjen när preliminär uppgörelse

hotat att inte komma till stånd. När de centrala förhandlingarna år

1966 hade strandat, varslade samtliga av förhandlingarna berörda LO-förbund

utom ett om blockad av övertidsarbete. Detta handlingssätt måste —

vid sidan av landssekretariatets rekommendation till de berörda förbunden

om blockad — ha föregåtts av samråd mellan förbunden, eftersom

de enligt sina stadgar bara själva kan fatta beslut om stridsåtgärd. Från

det kommunala området begränsar sig erfarenheterna av förbundens sätt

alt agera, när avtalsförhandlingarna har strandat, till ett varsel om strejk

och blockad från SACO-sidan hösten 1966. Varslet om strejk avsåg dels

samtliga SACO-förbunds medlemmar utanför undervisningsområdet vilka

var anställda inom bl. a. primärkommunerna kring Stockholm, dels vissa

begränsade yrkesgrupper i Malmö.

Utredningen finner att följande skäl talar för att deltagande i centrala

förhandlingar skall anses innebära deltagande även i konflikt som kan bli

följden av att förhandlingarna strandar. Genom att delta i en central förhandling

har varje arbetstagarförbund åtagit sig att solidariskt verka för

en gemensam uppgörelse. Detta bär tagit sig uttryck i att förbunden har

överlämnat till sin huvudorganisation att föra förhandlingarna och att träffa

uppgörelse över hela fältet. Om uppgörelse inte kommer till stånd och det

blir konflikt, måste också den betraktas som en gemensam angelägenhet för

alla som deltar i förhandlingen. Konflikten syftar nämligen till att man

fortfarande skall nå det ursprungligen uppsatta målet, dvs. gemensam

uppgörelse på godtagbara villkor. Hur själva striden förs saknar i och för

sig betydelse. Alla förbund som deltar i den centrala förhandlingen skulle

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

därför kunna anses delaktiga även om det har bedömts lämpligt att själva

striden skall föras bara av något eller några förbund.

Det sagda torde dock enligt utredningens mening gälla endast när förhandlingen

syftar till en odelbar och total uppgörelse över hela fältet. Detta

krav uppfyller i första hand de centrala avtalsförhandlingarna mellan SAF

och LO, förhandlingarna mellan avtalsverket och SK rörande arbetare samt

förhandlingarna mellan kommunförbunden och TCO-K. För SACO är kravet

uppfyllt i den mån dess förhandlingar med landstingsförbundet och kommunförbundet

avser gemensamma frågor, dvs. frågor som parterna är ense

om skall få en enhetlig lösning inom vartdera området. Om något av huvudorganisationens

förbund redan från början ställer sig utanför centrala förhandlingar,

synes det få betraktas som fristående även om arbetsgivarsidan

kräver att förbundet gör upp på samma villkor som innefattas i en central

uppgörelse.

Den naturliga utgångspunkten är att de som själva strejkar eller är föremål

för lockout stängs av från samhällsstöd. Skall man gå längre måste

man kunna påvisa starka skäl. Utredningen har tidigare funnit, att tillhörigheten

till ett förbund motiverar avstängning för dess medlemmar även

om dessa inte själva omfattas av en konflikt. Denna ståndpunkt säger sig

utredningen ha intagit framför allt av det skälet att konflikten i sådant fall

får anses lika mycket gälla organisationen som sådan som de stridande

medlemmarna och att ekonomiskt stöd från samhällets sida till formellt

icke stridande medlemmar måste anses innebära att samhället medverkar

till finansiering av striden och därmed åsidosätter sin neutralitet.

Samhällsstöd till enskilda medlemmar i ett förbund, vilket inte självt

deltar i arbetsnedläggelse när centrala förhandlingar har strandat, betyder

emellertid inte utan vidare att samhället därmed medverkar till stridens

finansiering. Utredningen framhåller att man inte får bortse från att arbetstagarförbunden

på den privata och kommunala arbetsmarknaden samt på

den statliga arbetar sidan själva fattar beslut om stridsåtgärder och enligt

stadgarna inte kan tvingas ut i strid av sin huvudorganisation. Genom att

gå med i de centrala förhandlingarna har förbunden inte uppgivit sin rätt

att själva ta ställning till frågan om medverkan i eventuella stridsåtgärder.

När det gäller betydelsen av centrala avtalsförhandlingar för neutralitetsbestämmelsernas

utformning står man inför avvägningsproblemet, om man

bör ge neutralitetsbegreppet en vidsträcktare innebörd än utredningen i

sina förut redovisade ställningstaganden har funnit vara motiverad. Innan

utredningen angriper detta avvägningsproblem undersöker den i vad mån

det kan anses rimligt att det får ankomma på arbetsgivarsidan att vidta

stridsåtgärder, dvs. främst tillgripa lockout, för att uppnå att arbetstagare

stängs av från samhällsstöd.

Avvägningen mellan de intressen som här står mot varandra måste enligt

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

utredningen ske helt förutsättningslöst och sålunda utan hänsyn till den

effekt som tillämpningen av de nu gällande konfliktdirektiven skulle kunna

få. En tillämpning av nuvarande konfliktdirektiv på en större arbetskonflikt

i Sverige har utredningen funnit i dagens läge kunna leda till att stora

grupper indirekt berörda arbetslösa blir avstängda från kassaersättning

och arbetslöshetshjälp. Det är naturligt att arbetsgivarsidan i en sådan

situation avvaktar med lockout. Resultatet av en permittering kan ändå

bli att arbetarna stängs av, och arbetsgivarsidan når utan att själv behöva

gå till motangrepp en av de effekter som en lockout är avsedd att ge.

Skulle samhället gå längre med avstängning från samhällsstöd än som betingas

av neutralitetens krav, kan man hävda att arbetsgivarsidan i motsvarande

mån får eu förmånsposition. Från samhällsstöd avstängda arbetstagare,

som har blivit arbetslösa till följd av en strejk som de inte själva

deltar i, kommer förr eller senare att utöva ett tryck på de strejkande eller

i vart fall på sitt eget förbund, eftersom de inte har rätt till konfliktunderstöd

från detta. Måste förbundet ge konfiiktunderstöd utan att självt anse

sig delaktigt i konflikten, blir det framför allt förbundet som utövar trycket

på de strejkande eller deras förbund. Det bör enligt utredningen alltid

kunna krävas att neutralitetsbestämmelser utformas så att de inte påverkar

parternas taktiska dispositioner till förmån för den ena sidan och till nackdel

för den andra.

Neutralitetsbestämmelser bör även i görligaste mån utformas så att de

inte blir ägnade att framkalla stridsåtgärder som annars inte skulle ha kommit

till stånd, betonar utredningen. Samhället bör inte medverka till att

motsättningarna mellan arbetsmarknadens parter skärps. Utredningen är

medveten om att lockout är en allvarlig stridsåtgärd som kan få svårare

verkningar än som har avsetts och att det är ett starkt samhällsintresse att

en sådan åtgärd i görligaste mån undviks. Detsamma gäller emellertid för

strejken. Det är inte samhällets uppgift att i detta sammanhang bedöma i

vad mån de i lag angivna stridsåtgärderna är mer eller mindre berättigade i

det enskilda fallet, om man vill hålla fast vid principen om arbetsmarknadsparternas

frihet att göra upp om anställningsvillkoren för arbetstagarna

utan inblandning från samhällets sida. Det är heller inte i och för sig givet,

att en strejk för den allmänna opinionen framstår som mer berättigad eller

godtagbar än en lockout.

Utredningen anför vidare att både strejken och lockouten kräver ekonomiska

uppoffringar på ömse sidor. Det pris som arbetstagarsidan får betala

för en strejk är att de strejkande förlorar sin lön och går miste om rätten

till gängse arbetslöshetsstöd från samhället så att konfliktfonderna eller

eljest tillgängliga medel får tas i anspråk för de strejkandes försörjning. Ju

mer omfattande strejken blir desto större blir de ekonomiska påfrestningarna

för arbetstagarsidan. Det ingår som ett naturligt led i arbetstagarsidans

taktiska bedömanden att bestämma omfattningen av en strejk i begynnelse
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

skedet, öppnar arbetstagarsidan för att minska de ekonomiska påfrestningarna

för sig själv med en begränsad strejk, står arbetsgivarsidan inför

ett motsvarande taktiskt bedömande. Finner arbetsgivarsidan en utvidgning

av konflikten ofrånkomlig, bör arbetsgivarsidan inte rimligen få undkomma

att betala priset av en lockout för att nå det syfte som eftersträvas. I vad

mån detta pris är värt att betala ankommer inte på samhället att bedöma.

Öppnar arbetstagarsidan en konflikt med en begränsad strejk, ter det sig

med nu angivna utgångspunkter naturligt att man på arbetsgivarsidan

svarar med en lockout. Detta gäller inte minst om det på arbetstagarsidan

råder sådan gemenskap som har tagit sig uttryck i centrala förhandlingar.

Vissheten att arbetstagare som inte är med i konflikten ändå går miste om

arbetslöshetsstöd från samhällets sida får inte medverka till ett beslut på

arbetsgivarsidan att inte tillgripa lockout.

Enligt de erfarenheter som har vunnits av konflikter i Danmark har

arbetsgivarsidans åtgärd att besvara till ett mindre antal företag begränsade

strejker med en lockout mot hela branschen inte bara haft effekt utan också

betraktats som ganska självklar på ömse sidor, fortsätter utredningen.

Även i Norge synes man på arbetsgivarhåll helt acceptera nödvändigheten

att möta en strejk med lockout. Till denna inställning bidrar sannolikt att

indirekt berörda enligt de norska konfliktdirektiven kan stängas av från

samhällsstöd bara om de är anställda vid det konfliktdrabbade företaget.

Går utvecklingen i Sverige i ökad utsträckning mot mera punktbetonade

strejker — hittills har sådana förekommit huvudsakligen på tjänstemannasidan

— torde enligt utredningens bedömning förståelsen öka också här

för att arbetsgivarsidan finner det vara nödvändigt att på ett helt annat

sätt än tidigare använda lockoutvapnet för att möta en strejk. Utredningen

anser att en sådan utveckling inte är osannolik i ett industrisamhälle som

vårt där omfattande konflikter tenderar att få allt svårare verkningar för

hela samhället.

Beträffande särskilt SAF—LO-området erinrar utredningen om att det

i anslutning till centrala förhandlingar hittills inte har förekommit, att

varsel eller stridsåtgärder av taktiska skäl har begränsats till något eller

några LO-förbund. Skulle detta inträffa i framtiden, ställs arbetsgivarsidan

i en ny situation. Det förefaller utredningen naturligt att det ingår i

beredskapen på arbetsgivarsidan att kunna möta på så sätt begränsade

strejker med olika, efter omständigheterna avvägda typer av motåtgärder

inom ramen för det lockoutvapen som står arbetsgivarsidan till buds.

Utredningen tillägger att dess förslag, att alla medlemmar av ett förbund

som befinner sig i konflikt skall anses berörda av denna, kan betyda en

inte oväsentlig utvidgning av tillämpningsområdet i förhållande till nuvarande

konfliktdirektiv. Genom förslaget blir nämligen även sådana förbunds

medlemmar berörda av konflikten som har helt andra avtal än de

medlemmar som omfattas av denna. Samtidigt som utredningen har fun
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

41

nit det vara nödvändigt att överge avtalslikheten som kriterium på konfliktberördhet,

har utredningen ansett det vara naturligt att anknyta till

förbundet också av det skälet, att det framför allt är genom förbundet som

arbetstagarnas — liksom för övrigt också företagens —- samhörighet och

solidaritet tagit sig sitt organisatoriska uttryck. Både industriförbundsprincipens

vidsträckta utbredning och den pågående utvecklingen mot storförbund

pekar fram mot en utvidgning av arbetstagarnas organisatoriska

gemenskap. Enligt utredningens mening bör man inte utan tvingande skäl

gå utanför förbundets ram när det gäller att bestämma om konfliktberördhet

föreligger. Att redan centrala avtalsförhandlingar skulle konstituera konfliktberördliet

för alla deltagande förbund, oavsett om de omfattas av konflikten

eller inte, anser utredningen vara att gå för långt. Detta framträder

särskilt när permitteringar blir en följd inte av en strejk utan av en lockout.

Under tid då kollektivavtal gäller får enligt 4 § lagen den 22 juni 1928

(nr 253) om kollektivavtal stridsåtgärd inte vidtas för att genomföra bestämmelse

som är avsedd att träda i tillämpning sedan avtalet löpt ut, erinrar

utredningen. På LO-området kan avtalen för vissa av de förbund som

deltar i centrala förhandlingar alltjämt gälla medan avtalen för övriga förbund

har löpt ut. Det är enligt utredningen osäkert om de avtalsbundna

förbunden har rätt att strejka och SAF att tillgripa lockout mot dem innan

deras avtal har löpt ut. Stridsåtgärderna skulle i sådant fall gälla de framtida

avtalen och sannolikt också frågor som är gemensamma för alla de

berörda förbunden. Utredningen utgår därför från att SAF i allmänhet

inte anser sig lagligen kunna möta en strejk av ett begränsat antal LO-förbund

med lockout mot annat sådant förbund förrän dess avtal har löpt ut.

Någon möjlighet att behandla ett sådant förbund som indirekt berört redan

då de avtalslösa förbunden har kommit i öppen konflikt anser utredningen

inte finnas och erinrar om att kollektivavtalens giltighetstider är förhandlingsfrågor.

Särskilt yttrande rörande betydelsen av centrala avtalsförhandlingar. Utredningens

expert Lindström anser i motsats till utredningen att arbetstagare,

som tillhör annat förbund än det som befinner sig i konflikt, bör

avstängas från samhällsstöd om båda förbunden har deltagit i centrala

förhandlingar och konflikten är en följd av att dessa har strandat. Utöver

de skäl som enligt utredningen i och för sig talar för detta ställningstagande

anför Lindström i huvudsak följande.

De förbund som deltar i de centrala förhandlingarna verkar solidariskt

för att nå de gemensamt uppställda målen, sådana de har angivits i den

egna sidans förslag till motparten. Varje förbund är redan från början medvetet

om vad detta innebär, inbegripet risken för stridsåtgärder som direkt

eller indirekt kan drabba förbundets medlemmar. Vardera partens taktiska

uppläggning av förhandlingarna, i förekommande fall även frågan om vilka

grupper som skall gå ut i öppen strid, beror på en mängd faktorer, bl. a.

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 76

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

det ekonomiska läget i olika branscher, hänsynen till samhällsviktiga funktioner

och stridsfondernas storlek. En sammanvägning sker, så att man

får den gynnsammaste uppläggningen för den egna sidan betraktad såsom

en helhet. I de centrala förhandlingarnas begrepp ligger, att vardera parten

måste komma fram till ett enhetligt beslut i de olika frågorna. Detta gäller

även ställningstagandet till eventuella stridsåtgärder. I realiteten är två

stora block förhandlingsparter. Resultatet av förhandlingarna kommer till

uttryck i en central rekommendation från SAF och LO till samtliga deltagande

förbund. Varje förbund får således vad som anges i den centrala

rekommendationen, och avvikelser från den för respektive förbund fastställda

ekonomiska ramen är inte avsedda. Ett genomgående drag i de

centrala förhandlingarna är alltså den starka sammanhållningen på vardera

sidan.

Stridsfondernas storlek får betydelse vid vardera sidans uppläggning av

förhandlingarna, sägs vidare i det särskilda yttrandet. Varje förbund tar

hänsyn till att det kan bli berört av stridsåtgärder på ett eller annat sätt.

Blir så fallet, är det organisationernas sak att ekonomiskt sörja för sina

medlemmar. Kommer det ena blocket i ett sådant läge att stridsfonderna

minskar alltför mycket, utgör detta givetvis ett incitament till att söka få en

uppgörelse. Alla på vardera sidan kämpar solidariskt för de uppställda målen

samt avgör på olika skäl av bl. a. taktisk art vilka grupper som skall gå ut

i strid och hur en strid i övrigt skall läggas upp. Man måste vid centrala

förhandlingar emellertid på ömse sidor alltid komma fram till ett enhetligt

ställningstagande. Varje tillskott av medel från samhället till något av de

stridande blocken innebär i ett sådant läge —- även om utbetalning sker till

medlemmar i ett förbund, som av någon anledning för tillfället inte befinner

sig i öppen strid — en förskjutning av det ekonomiska läget. Ett sådant

tillskott i form av stödåtgärder till de på grund av konflikten permitterade

utgör därför ett neutralitetsbrott från samhällets sida.

Om samhällsstöd likväl utges, har arbetsgivarna möjlighet att genom

lockout av de permitterade arbetstagarna få dem avstängda från stödet,

något som utredningen har tillagt stor betydelse för sitt ställningstagande.

Lockout är emellertid en utomordentligt allvarlig åtgärd med vittgående

ekonomiska och psykologiska verkningar, som utredningen enligt Lindströms

mening inte tillfullo har beaktat. Arbetsgivarsidan vill tillgripa detta

vapen endast i särskilt allvarliga lägen. Om endera sidan i samband med

centrala förhandlingar vidtar stridsåtgärder, måste det vara denna sidas

sak att beakta såväl de direkta som de indirekta följderna samt att ekonomiskt

svara för de egna medlemmarna. Vidtar exempelvis arbetstagarsidan

partiella stridsåtgärder, åligger det denna sida att gentemot medlemmarna

svara även för åtgärdernas indirekta verkningar. Att arbetsgivarsidan

underlåter att handla och att motparten får svara för följderna av sina

egna åtgärder kan inte innebära, att arbetsgivarsidan — som utredningen

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

43

är inne på — får en förmånsposition. Det kan inte vara arbetsgivarens sak

att till skada för alla berörda, inbegripet samhället, utvidga konflikten och

vidta stridsåtgärder som man annars kanske inte ens skulle ha övervägt.

Lockoutvapnet skall inte behöva användas för att tillrättalägga sådana

balansrubbningar i styrkeförhållandet mellan parterna, som uppstår genom

att neutralitetsbestämmelser utformas på ett visst sätt. Detta skulle innebära,

att bestämmelserna utformades så att de påverkade den ena sidans

taktiska dispositioner. Arbetsgivarsidans alternativ till att vidta egna stridsåtgärder

är att låta de stridsåtgärder som arbetarparten har vidtagit ha sin

gång tills vidare. Konflikten blir dock i sådant fall sannolikt längre genom

att arbetstagarparten får ekonomiskt stöd av samhället. Även denna senare

situation leder till ökade förluster också för samhället, eftersom förlängningen

av konflikten medför ökat produktionsbortfall. Sammanfattningsvis

anser Lindström att lockout inte är ett lämpligt medel att upphäva verkningarna

av neutralitetsbestämmelser som är utformade enligt utredningens

förslag.

Huvudorganisation med rätt att besluta om stridsåtgärd. Utredningen

påpekar att dess ställningstagande till centrala avtalsförhandlingar inte

utesluter att en huvudorganisation har fått så stora befogenheter eller att

sådan samverkan kan förekomma mellan olika förbund, att alla huvudorganisationens

förbund eller alla förbund som har samverkat får anses berörda

av en arbetskonflikt även om denna skulle begränsas till ett eller

några av dem.

Enligt gällande huvudavtal för statstjänstemän mellan staten, å ena sidan,

samt SIv, SR, SACO och TCO-S, å den andra, får stridsåtgärd inte vidtas

av förbund på arbetstagarsidan utan att åtgärden har blivit beslutad

eller medgiven av huvudorganisationen. I anslutning härtill har berörda

förbund överlåtit beslutanderätten i fråga om stridsåtgärder på sin huvudorganisation.

Härmed stämmer överens att huvudorganisationerna enligt

huvudavtalet i regel också skall föra kollektivavtalsförhandlingarna på

arbetstagarsidan. Detta innebär, att huvudorganisationerna och inte medlemsförbunden

i allmänhet är parter i kollektivavtalen.

De fyra nyssnämnda huvudorganisationerna har alltså enligt sina stadgar

möjlighet inte bara att säga ja eller nej till en hemställan från ett av sina

medlemsförbund att få börja strejk utan också att själva ta initiativ till en

sådan åtgärd. Den sistnämnda befogenheten innebär att huvudorganisationen

i själva verket fattar beslut hur striden skall föras. Ett sådant beslut

kan innebära att striden skall föras av ett förbund i ett annat förbunds intresse.

Detta kan bli aktuellt när man inom huvudorganisationen bedömer

det vara nödvändigt att på så sätt stödja ett förbund vars egna medlemmar

av olika skäl inte anses lämpligen böra strejka själva. Ett sådant skäl kan

vara att man inte vill riskera att strejken bedöms som samhällsfarlig, ett

annat att förbundets medlemmar har sådana befattningar att de anses vara

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1969

mindre stridsdugliga. I linje härmed ligger att huvudorganisationerna i

regel också har vidsträckta befogenheter att disponera över tillgängliga

konfliktfonder. De här angivna fyra huvudorganisationerna utgör därför när

de företräder statstjänstemän i själva verket envar ett enda arbetstagarförbund

och måste enligt utredningen i detta sammanhang bedömas på

samma sätt som ett sådant. Utredningen känner inte till några andra liknande

fackliga sammanslutningar med samma befogenheter som de här

nämnda, vare sig på den offentliga eller den privata arbetsmarknaden, men

skulle sådana sammanslutningar komma att bildas får de självfallet också

räknas som ett förbund vid neutralitetsbestämmelsernas tillämpning.

Utredningen anser följaktligen att man från samhällsstöd måste stänga

av dem som har blivit arbetslösa till följd av en konflikt i vilken deras egen

huvudorganisation är invecklad, om det ankommer på huvudorganisationen

att fatta beslut om stridsåtgärder.

På övriga områden av arbetsmarknaden har huvudorganisationerna inte

rätt att bestämma att ett medlemsförbund skall gå ut i strid. Enligt sina

stadgar skall de emellertid i allmänhet godkänna en stridsåtgärd som ett

medlemsförbund vill vidta, vilket innebär att de kan vägra sitt medgivande

till en sådan åtgärd. Utredningen tar därför upp frågan hur en sådan vetorätt

för huvudorganisation skall bedömas vid utformningen av nya neutralitetsbestämmelser.

Om huvudorganisationen lämnar ett av sina medlemsförbund medgivande

att gå ut i konflikt, vore det enligt utredningen inte orimligt om detta skulle

få till följd att alla till organisationen anslutna arbetstagare anses så berörda

av konflikten att de ställs utanför samhällsstöd. De olika medlemsförbunden

har på de enskilda medlemmarnas vägnar överlämnat till huvudorganisationen

att till sist bestämma, och denna har haft befogenhet att hindra konflikten.

å andra sidan är skillnaden påfallande mellan rätten för huvudorganisation

att vägra sitt medgivande till förbund att vidta stridsåtgärd och rätten

för organisationen att besluta hur striden skall föras inom denna. Kan

huvudorganisationen inte tvinga ett förbund ut i strid, är det som utredningen

tidigare har anfört i samband med övervägandena av frågan om de

centrala avtalsförhandlingarnas betydelse svårt att anse ett förbund inom

organisationen berört av en konflikt som det ställt sig utanför. Utredningen

finner det därför inte vara möjligt att betrakta enbart huvudorganisationens

vetorätt som ett kriterium på ett förbunds berördhet av en konflikt i

vilken det självt inte deltar.

Huvudorganisation med rätt att besluta om ekonomiskt bidrag för arbetskonflikt.

Huvudorganisation har i vissa fall rätt att ålägga medlemsförbund

att lämna ekonomiskt bidrag till annat förbund som är i konflikt.

Sålunda nämner utredningen att t. ex. SACO-förbund är skyldigt att bidra

till konflikt som berör annat förbund inom SACO vid gemensamma kon
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

45

flikter. Med gemensam konflikt avses konflikt i vilken SACO är part eller

som enligt beslut av SACO:s styrelse skall betraktas som gemensam. På

det statliga området är SACO alltid part och där kan alltså förekomma bara

gemensamma konflikter, medan det på övriga områden fordras ett särskilt

beslut för att en konflikt skall anses vara gemensam. Alla förbund behöver

inte bidra ekonomiskt till en gemensam konflikt.

Som ett annat exempel på bidragsskyldighet anger utredningen LO:s

stadgar. Landssekretariatet har rätt att vid behov — utöver ordinarie avgifter

— påbjuda särskild uttaxering av alla anslutna förbund. Arbetskonflikt

kan utgöra ett skäl för uttaxering, och är det fråga om större konflikter

kan representantskapet besluta om uttaxering med högre belopp

än i annat fall. Eftersom varje förbund har rätt att få konfliktersättning

från LO, om konflikten har godkänts av förbundets styrelse och i förekommande

fall också av landssekretariatet, betyder den särskilda uttaxeringen

att alla till LO hörande förbund kan åläggas att indirekt bidra till

en arbetskonflikts finansiering, oavsett om förbundet självt är med i konflikten

eller inte.

Utredningen finner inte tillräckliga skäl föreligga att ett icke stridande

förbund skall anses berört av en konflikt enbart av den anledningen att

förbundet tillhör en huvudorganisation som kan fatta beslut om att förbundet

skall lämna ekonomiskt bidrag till en konflikt. En sådan regel skulle

t. ex. inom SACO:s område leda till att ett förbund, som har sluppit bidra

till finansieringen av en konflikt av den anledningen att det ansetts inte

ha något intresse i denna, likväl skulle få bära ansvaret för konflikten i

förhållande till sina egna medlemmar som avstängdes från samhällsstöd

på grund av konflikten. Inte heller anser utredningen en huvudorganisations

bidragsgivning från en central konfliktfond eller andra tillgångar böra

få till följd att alla medlemsförbunden blir berörda av en konflikt. Sådan

bidragsgivning är i allmänhet av så ringa betydelse för ett stridande förbund,

att den inte rimligen kan ges så generell verkan. Har däremot huvudorganisationen

enligt sina stadgar eller annars med bindande verkan i samband

med konflikt, som berör ett medlemsförbund, ålagt annat medlemsförbund

att bidra till konfliktens finansiering genom att lämna ekonomiskt

bidrag direkt till det stridande förbundet eller indirekt till huvudorganisationen,

måste det bidragsgivande förbundet enligt utredningen finna sig i

att bli betraktat som lika berört av konflikten som det stridande förbundet

självt.

Till den fackliga solidariteten hör, säger utredningen, att man inom fackföreningsrörelsen

söker med penningbidrag och lån frivilligt stödja ett förbund

som befinner sig i konflikt med arbetsgivarsidan. Denna solidaritet

sträcker sig ofta över landets gränser. Frivilliga bidrag kan komma från

förbund som företräder helt andra yrkesgrupper än de i konflikten indragna

liksom från organisationer och enskilda utanför fackföreningsrörelsen. Ut
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

redningen finner det svårt att skilja mellan olika typer av frivilliga bidrag,

och det går inte att kontrollera förekomsten av sådana bidrag utan att införa

öppen redovisningsskyldighet. Frivilliga bidrag från sympatiserande

fackförbund kan heller inte bli särskilt betydande, eftersom ett förbund

måste hålla sina egna konfliktfonder intakta. Frivilliga insatser av denna

art bör enligt utredningens mening inte leda till att det stödjande förbundet

anses bli så berört av konflikten att dess medlemmar mister rätten till

samhällsstöd.

Sammanfattning

Utredningen anser det lämpligt att slopa begreppen direkt och indirekt

berörda arbetstagare. I stället använder utredningen beteckningen konfliktberörda

för alla som omfattas av de föreslagna nya neutralitetsbestämmelserna

samt skiljer mellan den som är indragen i konflikt, dvs. deltar i eller

är föremål för stridsåtgärd, och den som är arbetslös till följd av konflikt

utan att vara indragen i denna.

Som berörd av arbetskonflikt skall enligt utredningens förslag anses

dels arbetstagare som är direkt indragen i konflikten, dels arbetstagare som

är arbetslös till följd av konflikten utan att vara indragen i denna, om han

tillhör förbund som befinner sig i konflikt eller om han tillhör annat förbund

samt de båda förbunden tillhör samma huvudorganisation och huvudorganisationen

har rätt att fatta beslut om stridsåtgärder eller har ålagt

det icke stridande förbundet att lämna ekonomiskt bidrag för konflikten.

Betydelsen av organisationstillhörighet

Det övervägande antalet arbetstagare på den svenska arbetsmarknaden

tillhör en facklig organisation. Utredningens överväganden i det föregående

bygger på förutsättningen att arbetstagarna är organiserade och tillhör

ett förbund. Med förbund har utredningen avsett fackförbund eller annan

facklig primärorganisation på arbetstagarsidan.

En oorganiserad arbetstagare som blir arbetslös till föijd av strejk eller

lockout har inget arbetstagarförbund att falla tillbaka på och kan därför

inte få något konfliktunderstöd. Stängs en oorganiserad av från samhällsstöd,

drabbas han alltså i allmänhet hårdare av en konflikt än en organiserad.

Utredningen anser det likväl inte kunna komma i fråga att behandla

en organiserad och en oorganiserad arbetstagare olika i avstängningshänseende.

Samhällsstödet måste härvidlag anpassas till den solidaritet

och rättsordning på vilka kollektivavtalssystemet har byggts upp. Helt avstängd

från samhällsstöd behöver en oorganiserad heller inte bli under eu

arbetskonflikt som drabbar honom, eftersom kommunen vid behov har

möjlighet att ge honom socialhjälp. Socialhjälpens användning under ar
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kurigl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

47

betskonflikt behandlas i det följande. Deltar den oorganiserade i eu strejk

eller omfattas han av en lockout är han indragen i konflikten och blir då

automatiskt avstängd enligt huvudregeln. En oorganiserad som blir arbetslös

genom permittering eller entledigande till följd av konflikt bör behandlas

på samma sätt som organiserade arbetstagare. Vid tillämpningen av en sådan

regel uppkommer svårigheter för det fall att flera förbund har medlemmar

inom samma yrkeskategori samtidigt sysselsatta på samma arbetsplats och

bara ett av förbunden är i konflikt med arbetsgivaren. Det synes utredningen

lämpligt att den oorganiserade då får anses berörd av konflikt, om flertalet

arbetstagare på arbetsplatsen med huvudsakligen samma arbetsuppgifter

som hans är berörda enligt huvudregeln. Den som visserligen är organiserad

men vars organisation inte har varit part i något på arbetsplatsen

gällande kollektivavtal bör behandlas på samma sätt som en oorganiserad,

anser utredningen.

Utredningen föreslår alltså att som konfliktberörd arbetstagare skall anses

den som inte tillhör något förbund eller som är medlem i organisation,

som inte har varit part i något på arbetsplatsen gällande kollektivavtal, och

som utan att vara indragen i konflikten är arbetslös till följd av denna, om

han var anställd vid arbetsplats där flertalet arbetstagare med huvudsakligen

samma arbetsuppgifter som han är berörda av konflikten.

Samhällets stödåtgärder

I enlighet med sina direktiv har utredningen undersökt vilka arbetsmarknadspolitiska

åtgärder som vid en arbetskonflikt måste anses som neutralitetsbrott.

Dessutom har utredningen undersökt om vissa stödformer utanför

arbetsmarknadspolitiken bör behandlas på samma sätt som arbetsmarknadsåtgärder.

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken

Arbetsförmedling m.m. Utredningen erinrar om att arbetsförmedlingens

rutiner under senare år i många avseenden ändrat karaktär. Genomförda

ändringar innebär i första hand att stora grupper arbetssökande inte längre

behöver skrivas in vid arbetsförmedlingen utan själva kan med ledning av

skriftlig och muntlig information ta kontakt med arbetsgivare och söka

lediga anställningar. I andra fall där lämpliga arbetstillfällen inte står till

buds tillämpas ett förenklat inskrivningsförfarande. Denna förenkling av

förmedlingsarbetet har skett framför allt för att förmedlingarna skall kunna

ägna tillräcklig omsorg åt den ökande grupp arbetssökande som befinner

sig i en genomgripande omställningssituation. Hit hör närmast sådana

arbetssökande som till följd av strukturella förändringar måste byta yrke

och arbetsort men också sökande som på grund av ålder, handikapp eller

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

andra personliga förhållanden har svårighet att finna anställning. I dessa

fall företas noggranna förmedlingsutredningar som vid behov kompletteras

med arbetsvårdsutredningar — innefattande bl. a. läkarundersökning och

psykotekniska prov — och yrkesvägledning.

Arbetsförmedlingens anvisande funktion har sålunda blivit mera serviceinriktad

samtidigt som den stödjande funktionen har fått ökad tyngd.

Arbetsförmedling måste därför, säger utredningen, numera i ännu högre

grad än tidigare få bedrivas oberoende av konflikt, och någon ändring av

den nuvarande ordningen synes inte önskas från något håll. Hinder föreligger

inte heller att behålla upplysningsplikten vid arbetsanvisning till ett

av konflikt drabbat företag. Skyldighet att upplysa om förekomsten avkonflikt

bör enligt utredningen emellertid föreligga inte bara när enskild

arbetssökande inställer sig personligen vid arbetsförmedlingen för att få

anvisning om arbete. Utredningen föreslår upplysningsplikt också i de fall

då arbetsmarknadsmyndigheterna i vakanslistor eller annars mera allmänt

informerar om lediga anställningar.

De åtgärder som i samband med arbetsförmedling vidtas för att kartlägga

en arbetssökandes situation — utredning om framtida sysselsättning och

arbetsvårdsutredning — avser till övervägande del arbetssökande som på

grund av handikapp eller annat personligt förhållande är svåra att placera

på arbetsmarknaden eller för vilka annars särskilda insatser behövs från

arbetsmarknadsmyndigheternas sida. Åtgärderna kommer till stånd på arbetsförmedlingens

initiativ. De är av förberedande natur och kan därför

sägas ligga inom ramen för den arbetsförmedlande verksamheten. Då härtill

kommer, att sökanden i dessa fall får ersättning bara för resekostnader

och utgifter för uppehälle i samband med resan, anser utredningen att den

här angivna utredningsverksamheten bör få fortgå oberoende av konflikt.

Utredningen finner alltså inte skäl att föreslå någon avstängning från dessa

ersättningar under konflikt.

Det särskilda bidraget vid utredning om förutsättningarna för yrkesutbildning

avser inte bara handikappade och andra svårplacerade utan även

andra som kan behöva omskolas eller få annan yrkesutbildning. Trots detta

anser utredningen att sådant bidrag, av samma skäl som i fråga om andra

åtgärder för att kartlägga en sökandes situation, bör utgå oberoende av

konflikt. Utredningen anmärker att den del av bidraget som utgör ersättning

för förlorad arbetsförtjänst inte kan utgå till den som är indragen

i eller eljest arbetslös till följd av arbetskonflikt.

Utbildningsbidrag m.m. Eftersom arbetsmarknadsutbildningen har stor

omfattning — nära 70 000 utbildade år 1967 — är det enligt utredningen

nödvändigt att avgöra om konfliktberörda bör stängas av från utbildningsbidrag

och lån.

Utbildningen tillgodoser starka samhällsintressen och har stor betydelse

för arbetsmarknadsparterna på ömse sidor. Samhällsekonomiska synpunkter

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

talar för att en arbetstagare skall kunna utnyttja en konfliktsituation för

ett sådant positivt ändamål som utbildning. Å andra sidan bär utbildningsbidraget

stor ekonomisk betydelse för den enskilde och är i huvudsak en

ersättning av samma natur som arbetsinkomst. Utbildningsbidrag till konfliktberörd

arbetstagare måste därför enligt utredningen i princip anses

utgöra ett neutralitetsbrott från samhällets sida.

En avvägning mellan dessa motsatta intressen måste göras. På detta

arbetsmarknadspolitiska område framträder med särskild skärpa kravet

att inte ge avstängningsreglerna längre gående verkan än som betingas av

neutralitetens krav, betonar utredningen.

Utredningen nämner att drygt 30 % av arbetsmarknadsutbildningen avser

handikappade och erinrar om att de enligt utredningens direktiv så

långt som möjligt bör skyddas mot olägenheterna av en arbetskonflikt. Enligt

utredningens mening vore det önskvärt att kunna bereda yrkesutbildning

åt sådana konfliktberörda handikappade som oberoende av konflikten får

anses ha behov av sådan utbildning snarast möjligt. Gränsen mellan handikappade

och andra som behöver utbildning för att kunna placeras eller

omplaceras på arbetsmarknaden är emellertid flytande. Utredningen finner

det därför av praktiska skäl inte möjligt att förverkliga detta önskemål

fullt ut.

De handikappade utbildas delvis vid ordinarie skolor och utbildningsinstitutioner.

I stor utsträckning utnyttjas också omskolningskurser inom

arbetsmarknadsutbildningen, och handikappade yrkesutbildas även direkt

i näringslivet. Inom den här angivna utbildningsverksamheten är de handikappade

sålunda integrerade med andra elever, och handikappet som sådant

behöver inte ha något direkt samband med utbildningens inriktning. I dessa

fall finner utredningen det inte vara möjligt att ge konfliktberörda handikappade,

till skillnad från andra konfliktberörda, utbildningsbidrag.

I vissa fall avser emellertid integrerad utbildning handikappade, som

man kan avgränsa på grund av att arbelsförmedlingen före utbildningens

början har prövat handikappets natur. Detta gäller i första hand dem som

i samband med arbetsvärd har genomgått arbetsprövning eller arbetsträning

och som därunder funnits vara i behov av yrkesutbildning, liksom sådana

handikappade vilkas utbildningsbehov av medicinska skäl är så trängande

att det bör tillgodoses utan dröjsmål. Utbildningsbidrag kan dessutom utgå

i samband med åtgärder som är speciellt avsedda för handikappade. Utredningen

syftar här i första hand på anpassningsutbildning för handikappade.

Denna omfattar svårt handikappade personer, framför allt blinda, hörselskadade

och andra med allvarliga fysiska eller psykiska defekter. Vidare

har de som genomgår arbetsprövning vid statens arbetsklinik rätt till utbildningsbidrag,

och de utgör också en klart avskilj bar grupp av svårt

handikappade.

Den här ifrågavarande verksamheten för klart avskiljbara handikappade

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

anser utredningen böra fortgå helt ostörd av arbetskonflikter. Utredningen

föreslår därför att utbildningsbidrag i dessa fall skall utgå oavsett konflikt.

I övrigt anser sig utredningen, efter att ha granskat arbetsmarknadsutbildningen

i dess skiftande utformning, inte kunna förorda särbehandling av

handikappade och andra svårplacerade.

De lån som efter genomgången yrkesutbildning kan beviljas de utbildade

är enligt vad utredningen har inhämtat sällsynta. De torde heller inte bli

aktuella för konfliktberörda, varför utredningen lämnar dem åsido.

Utbildning som har påbörjats före arbetskonflikt bör enligt utredningens

mening få fullföljas oavsett om arbetstagaren är berörd av konflikten.

Särskilda regler finner utredningen emellertid behövas för att förhindra

att utbildningsbidrag beviljas dem som är berörda eller kan väntas bli berörda

av arbetskonflikt och som under denna vill genomgå arbetsmarknadsutbildning,

bortsett från de grupper av handikappade som utredningen

redan har undantagit. Härvid anknyter utredningen till 16 § arbetsmarknadskungörelsen,

där som en förutsättning för möjlighet att få utbildningsbidrag

anges att sökanden skall vara eller löpa risk att bli arbetslös.

För att kunna få utbildningsbidrag är det inte nödvändigt med en formlig

ansökan, utan frågan om sådant bidrag kan väckas på annat sätt. Detta

utgör enligt utredningen eu svårighet, när man skall bedöma om ett utbildningsfall

har samband med arbetskonflikt. Att arbetsmarknadsutbildning

i ett enskilt fall uppenbarligen har aktualiserats oberoende av arbetskonflikt

anser utredningen vara tillräckligt för att utbildningsbidrag skall

kunna beviljas. För att utbildning skall anses ha aktualiserats bör fordras

antingen att sökanden har gjort skriftlig förfrågan om utbildning hos

arbetsförmedlingen eller att saken har tagits upp i samband med personligt

besök där.

Aktualiseras utbildning efter konfliktens utbrott och är arbetstagaren

berörd av konflikten, finner utredningen det emellertid vara ofrånkomligt

att han stängs av från rätten till utbildningsbidrag. Inte heller bör efter

konfliktutbrottet bidrag kunna beviljas arbetstagare, om utbildningen

har aktualiserats sa kort tid före utbrottet att han har kunnat befaras bli

arbetslös på grund av konflikten. Befarad arbetslöshet bör i regel föreligga

efter ett konfliktvarsel men kan med hänsyn till speciella omständigheter

föreligga tidigare. Innan befarad arbetskonflikt bryter ut, bör utbildningsbidrag

enligt utredningens uppfattning inte heller kunna beviljas den som

löper risk att bli arbetslös på grund av konflikten. Även här bör konfliktvarsel

i regel bli avgörande vid bedömningen av orsakssammanhanget.

Fastän sistnämnda ståndpunkt kan leda till att fullt legitima utbildningsbehov

i enskilda fall inte kommer att kunna tillgodoses förrän efter

lång tid exempelvis när konfliktvarsel ges tidigt och avtalsförhandlingarna

drar ut på tiden — anser utredningen denna olägenhet vara att föredra

framför att utbildningen får påbörjas under villkor att den måste avbrytas,

om konflikten bryter ut.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

51

Utredningen föreslår alltså som huvudregel, att utbildningsbidrag inte

skall få beviljas den som är berörd av arbetskonflikt, om arbetslöshet på

grund av konflikten förelåg eller kunde befaras, när frågan om utbildning

aktualiserades hos arbetsförmedlingen. Utbildningsbidrag bör inte heller

före befarad arbetskonflikt få beviljas den som löper risk att bli arbetslös

på grund av konflikten.

Oberoende av konflikt bör emellertid enligt utredningens mening utbildningsbidrag

få utgå dels till handikappad som i samband med arbetsvärd

har genomgått arbetsprövning eller arbetsträning och då funnits vara i behov

av yrkesutbildning, dels till sådan handikappad vars utbildningsbehov av

medicinska skäl är så trängande att det bör tillgodoses utan dröjsmål.

Vidare bör utbildningsbidrag oberoende av konflikt få utgå vid anpassningsundervisning

för handikappad och i samband med arbetsprövning

vid statens arbetsklinik. I fråga om försöksverksamheten med bristyrkesutbildning

bör den av utredningen förordade huvudregeln gälla.

Flyttningsbidrag samt inlösen av egna hem och bostadsrättslägenheter.

Utredningen erinrar om att förutsättning för att få flyttningsbidrag är

inte bara att sökanden är arbetslös eller löper risk att bli arbetslös utan

också att det råder brist på arbetskraft i det yrke som hans anställning

på den nya orten avser. Sådan arbetskraftsbrist kan emellertid föreligga

lika väl under en arbetskonflikt som under fredliga förhållanden på arbetsmarknaden.

Eftersom flyttningsbidraget utgör ett sysselsättningspolitiskt

instrument som avser arbetsmarknaden i dess helhet och som har vunnit

stor utbredning i praktiken, måste man enligt utredningen räkna med att

arbetsförmedlingsorganen under en arbetskonflikt utsätts för ett väsentligt

ökat tryck för att de skall medverka till omställningar som betingas av

konflikten. Som förutsättningarna för flyttningsbidrag är angivna i arbetsmarknadskungörelsen

torde förmedlingsorganen inte kunna vägra flyttningsbidrag

enbart av den anledningen att sökanden är berörd av arbetskonflikt.

Samhället bör emellertid, anser utredningen, inte rimligen genom

ekonomiskt bidrag eller annat sådant stöd medverka till att arbetskraft

lämnar företag under en konflikt för att vinna anställning på annat håll.

Varken strejk eller lockout bryter ett anställningsförhållande, och det normala

är att de konfliktberörda arbetstagarna återgår till sina arbeten efter

konfliktens slut. Utredningen finner det därför redan av nu angivna skäl

vara nödvändigt att arbetstagare som är berörd av konflikt stängs av från

rätten till flyttningsbidrag så länge konflikten varar.

Som skäl för att konfliktberörd arbetstagare inte bör få flyttningsbidrag

framhåller utredningen vidare att bidraget till viss del täcker levnadskostnader

och att det därför i princip bör bedömas på samma sätt som andra

bidrag som lielt eller delvis utgör ersättning av samma natur som arbetsinkomst.

Bland arbetssökande som under fredliga förhållanden på arbetsmark
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Rungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1069

naden är berättigade till flyttningsbidrag finns inga handikappade eller

andra svårplacerade som låter sig klart avgränsas från övriga arbetssökande.

Utredningen finner det följaktligen inte möjligt att i detta sammanhang

föreslå särbehandling av de handikappade. Inte heller anser utredningen

skäl föreligga att ge säsongarbetslösa familjebidrag oberoende av

konflikt.

Påbörjad flyttning bör, liksom påbörjad arbetsmarknadsutbildning, få

fullföljas oberoende av konflikt, menar utredningen.

Vad utredningen har anfört i närmast föregående avsnitt om utbildningsbidrag

i fall då utbildning aktualiseras sedan risk för konflikt uppkommit

anser utredningen i huvudsak gälla också i fråga om sambandet mellan

arbetskonflikt och aktualisering av flyttningsbidrag. Eftersom sådant bidrag

emellertid regelmässigt förutsätter ansökan, anser utredningen att man

här kan utgå från ansökningen vid bedömningen om samband föreligger.

Utredningen föreslår alltså, att flyttningsbidrag inte skall få beviljas

den som är berörd av arbetskonflikt, om arbetslöshet på grund av konflikten

föreligger eller har kunnat befaras vid ansökningen om sådant bidrag.

Inte heller skall sådant bidrag före befarad arbetskonflikt få utges till den

som löper risk att bli arbetslös på grund av konflikten.

Försöksverksamheten med inlösen av egna hem och bostadsrättslägenheter

har tillkommit för att undanröja hinder för utflyttning från arbetslöshetsorter

i fall då försäljning i öppna marknaden inte är möjlig eller

kan ske bara med avsevärd förlust för ägaren. De skäl som har anförts

till stöd för att flyttningsbidrag inte bör få beviljas den som är berörd av arbetskonflikt

äger enligt utredningen giltighet även för denna försöksverksamhet.

Arbetslöshetshjälp och arbetslöshetsförsäkring. Utredningen föreslår att

arbetslöshetshjälp och ersättning från erkänd arbetslöshetskassa som hittills

skall förvägras den som är berörd av arbetskonflikt. Bryter konflikt

ut på en arbetsplats där beredskapsarbete — som är en form av arbetslöshetshjälp

-— pågår eller måste sådant arbete avbrytas på grund av konflikt,

får de som där är berörda av konflikten behandlas på samma sätt som andra

konfliktberörda, dvs. stängas av från möjligheten till fortsatt sådant arbete

liksom från annat stöd för vilket konfliktdirektivens avstängningsbestämmelser

gäller. Detta följer av huvudregeln, framhåller utredningen.

Arbetsvärd, näringshjälp och andra åtgärder för handikappade. De av

utredningens förslag som hittills har behandlats avser bidrag vilka i princip

utgår till alla arbetslösa eller arbetssökande utan åtskillnad för att underlätta

deras placering eller omställning, när denna är betingad av sysselsättningspolitiska

grunder. Härvid har utredningen särskilt undersökt möjligheten

att skydda de handikappade mot olägenheterna av arbetskonflikter.

Svårigheten att i dessa fall avgränsa de handikappade från övriga arbetssökande

har lett till att utredningen — bortsett från åtgärder av kart
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

515

Kungl. Maj:Is proposition nr 76 år 1969

läggande natur — inte har ansett sig kunna undanta andra handikappade

från avstängningsregler än sådana som i vissa speciella fall är berättigade

till utbildningsbidrag. Utbildningsbidrag i övriga fall får därför inte, liksom

inte heller flyttningsbidrag och arbetslöslietshjälp, enligt utredningens

förslag utges till handikappad som är berörd av arbetskonflikt.

Åtskilliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder är emellertid uteslutande

eller huvudsakligen inriktade på handikappade, vilket innebär att arbetsförmedlingen

måste särskilt utreda handikappets natur för att kunna ta

ställning till frågan om lämplig och tillåten åtgärd. Utredningen har undersökt

om det är möjligt att låta sådana åtgärder få fortgå helt oberoende av

arbetskonflikt så att de kan komma också konfliktberörda handikappade

till godo.

Som åtgärder av huvudsakligen förberedande natur som avser bara

handikappade eller andra svårplacerade nämner utredningen arbetsprövning

och arbetsträning. Utredningen föreslår att dessa åtgärder lämnas helt

ostörda av arbetskonflikt och att klientersättning följaktligen får utgå även

till den som kan vara berörd av sådan konflikt.

En arbetssökande som placeras i verkstad för skyddad sysselsättning

lämnar därmed den öppna arbetsmarknaden. Han kan enligt utredningens

åsikt knappast anses ha något intresse i en pågående arbetskonflikt. Utredningen

anser därför att skyddad sysselsättning bör stå öppen också för

den som är berörd av konflikt. När det gäller den halvskyddade. sysselsättningen

finner utredningen saken mera tveksam men anser sig kunna föreslå

att även denna sysselsättning skall kunna komma konfliktberörd arbetstagare

till godo. Skälet härför är närmast att det inte ens på mycket lång

sikt torde finnas något praktiskt behov att i konfliktsammanhang behandla

halvskyddad sysselsättning annorlunda än skyddad sysselsättning.

Arbetskonflikt kan emellertid tänkas bryta ut i en verkstad för skyddad

sysselsättning eller vid ett företag som bedriver halvskyddad verksamhet.

Den som blir berörd av en sådan konflikt blir enligt utredningens tidigare

förslag avstängd från möjligheten att få bidrag som syftar till att underlätta

lians omställning till arbete på den öppna arbetsmarknaden. Eftersom

möjlighet i praktiken inte torde finnas för en sådan konfliktberörd arbetstagare

att under konflikten söka sig till annan skyddad eller halvskyddad

sysselsättning, finner utredningen inte nödvändigt att föreslå särskilda

regler för att hindra en sådan omplacering.

Syftet med näringshjälp, bidrag till kostnad för arbetsredskap eller verktyg

samt bidrag och lån till anskaffning av motorfordon är antingen att

bereda arbetstagaren tillfälle att lämna den öppna arbetsmarknaden för

att bli egen företagare eller att möjliggöra för svårt belastad handikappad

att stanna kvar på arbetsmarknaden och där få rimlig arbetsförtjänst. I den

män hjälpåtgärden avser att underlätta för arbetstagaren att bli egen företagare,

bör han enligt utredningens mening få hjälpen även om han skulle

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

vara berörd av arbetskonflikt, eftersom han inte kan ha någon fördel av

konfliktens utgång. Också när åtgärden är avsedd att möjliggöra för arbetstagaren

att stanna kvar på den öppna arbetsmarknaden anser utredningen

den böra få stå öppen för eu konfliktberörd, eftersom det här är

fråga om arbetstagare vars handikapp måste utredas och fastställas för att

åtgärden skall kunna vidtas. Utredningen framhåller särskilt att bidrag

till motorfordon utgår bara om det medicinska behovet av fordonet styrks

med läkarintyg.

Vissa tillämpningsfrågor. Utredningen tillägger att de arbetsmarknadspolitiska

stödåtgärderna i regel är i hög grad sammansatta. De neutralitetsbestämmelser

som utredningen har föreslagit träffar bara en del av varje

sådan åtgärd, nämligen det ekonomiska stöd till den enskilde som ibland

men inte alltid utgör en förutsättning för att han skall kunna tillgodogöra

sig hjälpinsatsen i övrigt. Under en arbetskonflikt kan helt naturligt många

problem uppkomma för arbetsmarknadsmyndigheterna på detta vidsträckta

område. Utredningen anför följande exempel. Blir det konflikt inom ett

tack kan lämpligheten att driva beredskapsarbete inom samma fack ifrågasättas

från neutialitetssynpunkt. Medicinska och sociala synpunkter

kan tala för att en konfliktberörd arbetstagare får genomgå arbetsmarknadsutbildning,

om han är beredd att avstå från utbildningsbidrag. Förberedande

åtgärder kan i och för sig vara påkallade men kan te sig tveksamma, om

de inte får fullföljas med aktiva insatser. Bestämmelser om avstängning

kan tänkas förhindra sådana insatser. I sådana fall som de här nämnda

måste det enligt utredningens mening ankomma på arbetsmarknadsmyndigheterna

själva att med beaktande av tillbörliga neutralitetskrav och sedvanliga

bedömningsgrunder pröva lämpligheten av tilltänkta åtgärder. Omständigheterna

skiftar alltför mycket från fall till fall för att utredningen

har kunnat finna det motiverat att vid sidan av neutralitetsbestämmelserna

föreslå anvisningar till arbetsmarknadsmyndigheterna rörande tillämpningen

av arbetsmarknadskungörelsen under konflikt.

Utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken

Den allmänna studiefinansieringen. Studiemedel och studiehjälp utgör

betydelsefulla förmåner för den enskilde. Om de får utgå utan begränsning

under arbetskonflikt måste man, säger utredningen, räkna med att de kan

stimulera dem, som är berörda av konflikten och vill göra den arbetsfria

tiden under denna mera meningsfull, att använda tiden till studier. Konfliktberörda

arbetstagare med erforderliga formella meriter kan utan svårighet

skriva in sig för studier inom ett inte spärrat studieområde vid någon

universitetsfakultet och kan få studiemedel, om inkomstprövningen

inte lägger hinder i vägen. För studiehjälp finns ingen meritprövning, och

någon särskild prövning av studielämpligheten förekommer här inte heller.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

55

Å andra sidan gör den terminsbundna undervisningen som det här ofta är

fråga om att man inte kan börja utbildningen när som helst.

Som utredningen har framhållit i samband med arbetsmarknadsutbildningen

är det från samhällsekonomisk synpunkt önskvärt att tiden under

en arbetskonflikt kan utnyttjas för utbildning. Inom det ordinarie utbildningsväsendet

står utbildning också öppen för alla samhällsmedborgare,

oavsett om de råkar vara arbetslösa eller inte. Problemet gäller därför här

inte, om man måste stänga av konfliktberörda arbetstagare från rätten till

speciell utbildning för arbetslösa, utan i stället om man måste hindra dem

som är berörda av arbetskonflikt att utnyttja de allmänna ekonomiska förmåner

som följer med ordinarie utbildning. Eftersom förmånerna i allt väsentligt

är avsedda för elevens uppehälle under studietiden, måste det anses

utgöra ett neutralitetsbrott från samhällets sida om de kommer även konfliktberörda

arbetstagare till godo. Utredningen finner det vara ofrånkomligt

att sådana arbetstagare avstängs från rätten till studiemedel och studiehjälp.

Den som före konfliktutbrottet redan har beviljats studiemedel eller studiehjälp

bör enligt utredningen emellertid få utnyttja dessa förmåner under

den studieperiod som stödet avser, även om han skulle vara berörd av konflikten.

Till skillnad från vad som gäller arbetsmarknadsutbildningen utgör arbetslöshet

inte en förutsättning för rätten till här avsedd utbildning. Avstängningsreglerna

i fråga om den allmänna studiefinansieringen bör därför

utformas på ett något annorlunda sätt. Beträffande båda studiefinansieringsformerna

kan man knyta an till ansökningen utom när det gäller

förhöjt studiebidrag inom studiehjälpen, vilket utgår utan ansökan. Utredningen

föreslår att studiemedel och studiehjälp inie får beviljas den som är

berörd av arbetskonflikt, om konflikten har brutit ut eller kunnat befaras

vid ansökningen om sådant stöd eller — i fråga om förhöjt studiebidrag

inom studiehjälpen — vid utbetalningen av bidraget. Vid bedömningen av

om konflikt har kunnat befaras bör detsamma gälla som utredningen har

anfört i fråga om utbildningsbidrag.

Utbildning sstöd inom jordbruk och skogsbruk. Utredningen anser att det

stöd som f. n. lämnas inom jordbruk och skogsbruk bör få utgå oberoende av

arbetskonflikt. Skälet är att stödet innefattar förmåner som har endast

ringa ekonomisk betydelse. Särskilt påpekar utredningen att traktamentsstipendium

för förlorad arbetstid inte kan komma i fråga för den som är

arbetslös till följd av konflikt.

Sjukpenning

Utredningen erinrar om att sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen

inte avser arbetstagare som är arbetsföra utan sådana vilkas arbetsförmåga

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

är helt eller delvis nedsatt på grund av sjukdom eller olycksfall. Rätten till

sjukpenning bör enligt utredningen därför inte påverkas av arbetskonflikt.

När det gäller arbetslöshet på grund av sjukdom är gränsen emellertid flytande

mellan socialförsäkringen, å ena sidan, samt arbetslöshetsförsäkringen

och de arbetsmarknadspolitiska stödåtgärderna, å den andra. Detta

är fallet särskilt beträffande handikappade av olika slag, vilka utredningen

i viss utsträckning har undantagit från avstängningsregler för att i görligaste

mån skydda dem från olägenheterna av en arbetskonflikt. Utredningen

håller inte för uteslutet att trycket på försäkringskassorna kommer

att öka under en längre arbetskonflikt, vilket dock inte behöver innebära

att det är fråga om missbruk. Det får ankomma på försäkringskassorna

att pröva sådana ärenden efter gängse normer. Anledning att av nu angivna

skäl föreslå ändring i gällande regler om rätten till sjukförmåner från den

allmänna försäkringen finns inte enligt utredningens uppfattning. Att det

föreligger sådant arbetsgivarinträde, som avses i 3 kap. 16 § lagen om allmän

försäkring, bör inte få hindra den sjuke från att under konflikt få ut den

sjukpenning, som han är försäkrad för. Det bör enligt utredningen ankomma

på riksförsäkringsverket att tillse att erforderliga bestämmelser meddelas

härom.

Stöd åt företagare

Ekonomiskt stöd åt företagare bör enligt utredningen betraktas på i princip

samma sätt som stöd åt arbetstagare. Samhällets lokaliseringsstöd, kreditstöd

samt stöd åt jordbruk, skogsbruk och fiske är i allt väsentligt avsett

att hjälpa företagen med investeringar som är nödvändiga för att trygga

deras fortsatta verksamhet. Stödet främjar indirekt också sysselsättningspolitiken.

Ingen har, säger utredningen, något att vinna på att sådant stöd dras

in bara därför att ett företag är drabbat av arbetskonflikt. För arbetstagarsidan

är det av intresse att efter konfliktens slut få återgå till arbete i ett

livsdugligt företag, och från företagsekonomiska synpunkter är det önskvärt

att kunna utnyttja den tid då produktionen ändå ligger nere till nödvändiga

ombyggnader, installationer m. m. De lån eller bidrag som innefattas i stödet

utgår först efter ingående utredning om investeringsbehovet och andra omständigheter

av betydelse. Eftersom kontrollen över att stödet används för

avsett ändamål dessutom torde vara betryggande, bär utredningen funnit

sig böra lämna företagsstödet utanför tillämpningsområdet för neutralitetsbestämmelserna.

Att företagsstöd sålunda inte bör förenas med konfliktdirektiv betyder

enligt utredningens mening emellertid inte, att en arbetskonflikt skulle vara

helt utan betydelse för frågan huruvida i ett enskilt fall stöd bör lämnas till

ett företag eller inte. Här liksom eljest får det ankomma på vederbörande

myndighet att beakta alla omständigheter av betydelse för ärendets avgöran
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

57

de. Skulle fråga uppkomma om att lämna lokaliseringsstöd eller kreditstöd

åt företag som befinner sig i konflikt, får myndigheten självmant beakta

också betydelsen av att samhället inte åsidosätter sin skyldighet att iaktta

neutralitet till konflikten. Utredningen erinrar om att den funnit deltagande

i centrala avtalsförhandlingar inte utgöra tillräckligt skäl för avstängning

från samhällsstöd av arbetstagare som är anslutna till ett i förhandlingarna

deltagande förbund och som blivit permitterade till följd av en arbetskonflikt

avseende annat sådant förbund. Härav torde enligt utredningen följa, att bedömningen

måste bli densamma vid prövning av frågan huruvida statligt

stöd bör utgå till företag som indirekt är berört av arbetskonflikt.

Socialhjälp

Utredningen erinrar om att det i dess direktiv har angivits, att samhällets

direkta ingripande för att skydda mot nöd — den vedertagna formen härför

är socialhjälpen -— bör behandlas i samband med frågan om konfliktdirektiv

för samhällets stödåtgärder i övrigt. Särskilt bör förutsättningarna för frivillig

socialhjälp utredas i syfte att om möjligt få till stånd enhetliga bestämmelser

eller riktlinjer för kommunernas åtgärder i detta avseende.

Undersökningar som utredningen har gjort om förekomsten av socialhjälp

i konfliktsituationer har gett till resultat, att frivillig socialhjälp har

meddelats i mindre omfattning men att det varit svårt att få något säkert

grepp om kommunernas praxis. Utredningens överväganden är därför

grundade i huvudsak på intervjuer kring frågan hur man i dagens situation

från statligt och kommunalt håll ser på dessa problem.

Under arbetskonflikter har kommunerna av allt att döma varit återhållsamma

med socialhjälp till konfliktberörda arbetstagare. Man har tydligen

varit väl medveten om att arbetslöshetshjälp i första hand inte är en

socialvårds- utan en arbetsmarknadsfråga. Fastän departementschefen i

propositionen om socialhjälpslagen ställde sig tveksam till frågan om socialhjälpens

förhållande till arbetslöshetshjälpen och denna fråga inte har

blivit löst i princip, torde det likväl ha framstått som klart, att barnen och

modern skall få socialhjälp. Socialbidraget har inte heller varit så ändamålsbundet

att den konfliktberörde mannen har hindrats från att till någon del

tillgodogöra sig detta. Bidraget synes för övrigt inte sällan ha utmätts på

sådant sätt att också mannen har kunnat försörjas nödtorftigt, och socialstyrelsen

synes inte ha haft något att erinra mot en sådan tillämpning.

Behovsprövningen har å andra sidan lett till att socialhjälp vanligen

har ansetts inte kunna utgå till familjeförsörjaren och hans familj när

denne har fått konfliktunderstöd från sin organisation. Några normer för

behovsprövningen har inte ansetts böra lämnas kommunerna vare sig från

socialstyrelsens eller kommunförbundens sida. Inom socialstyrelsen har

man menat — och denna mening torde ha full resonans bland kommunerna

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

— att skyddet mot nöd är av den betydelse att samhällets skyldighet att

tillgodose detta inte kan sättas i fråga. Inget tyder heller på att det har

uppkommit några problem i motsatt riktning, nämligen att frivillig socialhjälp

har lämnats så frikostigt under arbetskonflikt att neutraliteten skulle

ha satts på spel.

Utredningen räknar med att det inom nordiska socialpolitiska kommittén

utarbetade förslaget om slopad gränsdragning mellan obligatorisk och frivillig

socialhjälp kommer att övervägas närmare i samband med den allmänna

översyn av den sociala vårdlagstiftningen som nyligen har anförtrotts

den s. k. socialutredningen. Denna utredning skall enligt sina direktiv

beakta bl. a. utvecklingen på det internationella planet och särskilt de

nordiska harmoniseringssträvandena.

Utredningen framhåller att gränsen mellan obligatorisk och frivillig socialhjälp

är flytande, vilket hänger samman inte bara med reglernas konstruktion

utan också med den omständigheten att båda hjälpformerna finansieras

av kommunerna som därför i praktiken inte själva håller dem

isär. Konfliktdirektiv som riktar sig bara mot den frivilliga socialhjälpen

skulle få begränsad effekt, så länge som obligatorisk hjälp kan komma en

konfliktberörd arbetstagare till godo via den familj som han har försörjningsplikt

mot. Enhetliga bestämmelser eller riktlinjer för kommunerna

när det gäller den frivilliga socialhjälpen under arbetskonflikt kan enligt

utredningen inte ges utan att man kommer i strid med den obundenhet som

utmärker socialhjälpen och som utgör en av socialhjälpslagens fundamentala

förutsättningar. Särskilt från denna synpunkt utgör det ett allvarligt

steg att begränsa den fria behovsprövning som kommunerna har enligt lagen.

Skall bindande direktiv lämnas för tillämpningen av socialhjälpslagen

i samband med arbetskonflikt, synes det svårt att undvika att ändra på de

grundförutsättningar som gäller för socialhjälpen. Av de främmande länder,

vilkas arbetsmarknadsförhållanden utredningen har undersökt, har

inget land närmare bundit tillämpningen av socialhjälpsnormerna under arbetskonflikt,

om man bortser från regler som avser återbetalningsplikt.

I detta läge har utredningen ansett sig böra närmare överväga vilka möjligheter

kommunerna har att inom den nuvarande socialhjälpslagens ram

ingripa mot nöd under arbetskonflikt och samtidigt ta rimliga hänsyn till

kravet på neutralitet från samhällets sida. Frågan gäller närmast om man

skulle kunna undvika mera genomgripande ändringar i socialhjälpslagen

och därmed också bindande konfliktdirektiv i avvaktan på resultatet av

socialutredningens översyn av socialvårdslagstiftningen. Vid dessa överväganden

har utredningen särskilt beaktat vilken effekt i stort de föreslagna

konfliktdirektiven kan väntas få på det sociala området.

Praktiskt taget alla organiserade arbetstagare som enligt utredningens

förslag skall anses berörda av en arbetskonflikt har stadgeenlig rätt till understöd

ur organisationernas konfliktfonder. Vidare har socialförsäkringen

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1969

lämnats utan konfliktdirektiv, vilket innebär att sjukförsäkringsförmåner

normalt kommer även konfliktberörda arbetstagare till godo. Utredningen

bär också i viss utsträckning undantagit de handikappade från de föreslagna

konfliktdirektivens avstängningsregler. Utredningen anser det vara

berättigat att anta, att dessa omständigheter i förening med den ökade ekonomiska

tryggheten överlag i samhället kommer att utsätta socialnämnderna

för ett mindre tryck än tidigare under arbetskonflikter.

Det sagda innebär emellertid inte, tillfogar utredningen, att det inte under

arbetskonflikter skulle kunna uppstå nödsituationer som kräver socialnämndernas

ingripande. Eftersom obligatorisk socialhjälp i allmänhet står

öppen för en konfliktberörd arbetstagares familj men inte för den konfliktberörde

själv, är det framför allt de ensamstående och av dem främst

de oorganiserade som kan komma i svårigheter. Kommunen har här, liksom

i övriga nödsituationer när obligatorisk hjälp inte får lämnas, lagliga

möjligheter att inom den frivilliga socialhjälpens ram bistå den nödställde.

Socialhjälpens förhållande till samhällets neutralitet vid arbetskonflikter

kan enligt utredningen bli ett praktiskt problem i huvudsakligen två fall,

nämligen när konfliktunderstöden från organisationerna till följd av konfliktens

varaktighet börjar skäras ned eller upphöra och när ett större antal

oorganiserade arbetstagare är berörda av konflikten. Utredningen finner

det vara uteslutet att kommunerna i sådana situationer skulle tillämpa

andra än gängse grunder för beliovsprövningen, och frågan gäller då i praktiken

om tillämpning av dessa i samband med arbetskonflikt kan komma

i strid med samhällets skyldighet att ställa sig neutralt till konflikt.

De sparsamma erfarenheter som finns anser utredningen ge vid handen

att kommunerna under tidigare arbetskonflikter har hållit hjälpen på sådan

nivå att den räckt endast för rent oumbärliga ändamål. Vägledande torde

ha varit tillämpade normer för existensminimum. Neutraliteten synes aldrig

ha ställts på sin spets, och återbetalningsskyldighet har inte aktualiserats

på grund av bidragens ringa storlek.

Utbyggnaden av socialförsäkringssystemet har minskat betydelsen av

socialhjälpsverksamhetens försörjningsfunktion. Andra ekonomiska stödåtgärder

har verkat i samma riktning. Möjligheterna att ge ekonomiskt bistånd

efter individuell prövning inom socialhjälpens ram har därför kommit

att begagnas mera i förebyggande och rehabiliterande syfte. Under arbetskonflikter

torde socialhjälpen däremot i här förekommande fall få

fylla sin tidigare funktion att säkerställa försörjningen för dem som har

blivit så nödställda att de inte kan klara sig på annat sätt. Genom att de

konfliktberörda arbetstagare som kan bli i behov av socialhjälp sannolikt

kommer att skilja sig från övriga hjälpbehövande bör det bli lättare för

socialnämnderna att här iaktta den restriktivitet som betingas av neutralitetens

krav, uttalar utredningen.

Konfliktunderstöden till den organiserade arbetskraften torde enligt ut
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

redningen vanligen ligga högre än socialhjälpen. Sjunker konfliktunderstöden

till sådan nivå att socialhjälp blir aktuell, är det alltså i allmänhet

fråga om standardsänkning. Utredningen finner inte anledning att räkna

med annan orsak till nedsättning av konfliktunderstöden än överväganden

kring konfliktens varaktighet och möjligheten för stridande förbund att

ekonomiskt genomföra konflikten. Standardsänkningen synes i förening

med den återbetalningsskyldighet som föreligger enligt socialhjälpslagen

kunna utgöra en tillräcklig garanti mot att socialhjälpen skulle få en neutralitetskränkande

effekt.

Utredningen fäster uppmärksamheten särskilt på att hjälptagare är återbetalningsskyldig

för frivillig socialhjälp. Vad som från neutralitetssynpunkt

framstår som en brist i lagen är att socialnämnderna kan meddela

eftergift från sådan ersättningsskyldighet och därvid inte är bundna av

några lagregler utan kan pröva fritt med hänsyn till omständigheterna i

varje särskilt fall om eftergift bör ske. Med stöd av denna rätt har socialnämnderna

också handlat på det sättet att de har underlåtit att ta upp

frågan om återbetalningsskyldighet.

Utredningen har vidare övervägt på vilket sätt denna brist kan undanröjas

och har då kommit fram till att man skulle kunna begränsa rätten för

socialnämnderna att meddela eftergift i fråga om konfliktberörda hjälptagare

till att avse endast sådana fall som anges i 39 § sista stycket socialhjälpslagen,

dvs. om arbetstagaren genom att återbetala kostnaden eller

någon del därav kan antas komma att sakna erforderliga medel till underhåll

för sig eller de sina eller annars synnerliga skäl talar mot att ersättning

skall återkrävas. Utredningen har emellertid avstått från att föreslå en

formlig lagändring i enlighet härmed, eftersom utredningen inte har funnit

behovet av lagändring så trängande att man inte lämpligen skulle kunna

avvakta resultatet av socialutredningens pågående översyn av den sociala

vårdlagstiftningen. Enligt utredningens mening torde neutraliteten inte bli

något problem, om socialstyrelsen och kommunförbundet i förening rekommenderar

kommunerna att iaktta restriktivitet med eftergift från återbetalningsskyldighet

för konfliktberörda arbetstagare.

Förfarandet i ärenden om samhällsstöd vid arbetskonflikt

Högsta besvärsinstans

De former av samhällsstöd som utredningen anser böra förenas med neutralitetsbestämmelser

är, som framgår av den föregående redogörelsen, ersättning

från erkänd arbetslöshetskassa, flertalet bidrag och stödåtgärder

enligt arbetsmarknadskungörelsen samt studiemedel och studiehjälp. Dessa

förmåner är, säger utredningen, i allmänhet av rättighets natur eller står

rättigheterna nära. Principen inom förvaltningen om lika behandling av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969 Öl

lika ärenden leder till att även arbetsmarknadskungörelsens sysselsättningsfrämjande

åtgärder måste bedömas med hänsyn tagen till rättssäkerhetssynpunkter.

Under alla förhållanden måste tillämpningen av regler

om avstängning vid konflikt anses utgöra rättstillämpning, eftersom motsatta

partsintressen i regel finns. Mot denna bakgrund bedömer utredningen

om den nuvarande ordningen för prövningen kan anses fullt tillfredsställande.

En viss brist i det nuvarande systemet är enligt utredningen att avgörandet

i sista instans vid tillämpningen av de nuvarande konfliktdirektiven

ligger hos två olika myndigheter, Kungl. Maj :t i statsrådet och försäkringsdomstolen.

Till dessa två myndigheter skulle komma centrala studielijälpsnämnden,

om nuvarande prövningsförfarande för ärenden rörande studiemedel

och studiehjälp lämnades oförändrat. För att enhetlig rättstillämpning

skall säkerställas bör enligt utredningens mening avgörandet i sista

instans om möjligt läggas hos en och samma myndighet.

Det är närmast tre domstolar som skulle kunna komma i fråga för prövningen,

nämligen regeringsrätten, försäkringsdomstolen och arbetsdomstolen.

Rent principiellt anser utredningen invändningar kunna resas från

neutralitetssynpunkt mot att regeringen prövar frågor om avstängning från

arbetsmarknadskungörelsens samhällsstöd under arbetskonflikt. Även de

partsförhandlingar av rättegångs natur som enligt utredningens förslag

förutsätts komma att äga rum i besvärsmålen talar mot prövning i statsrådet.

Utredningen anser därför att Kungl. Maj :t i statsrådet bör befrias

från sin nuvarande uppgift som besvärsinstans i dessa mål.

Muntliga partsförhandlingar är inte heller vanliga i regeringsrätten.

Denna domstol är dessutom hårt belastad och torde vara organisatoriskt

mindre väl rustad för påtaglig ökning av arbetsbördan även om denna

skulle uppträda sporadiskt. Det är inte uteslutet, att det kan bli rätt många

besvärsmål rörande neutralitetsbestämmelserna under en arbetskonflikt.

Många av dem kan fordra förhandlingar under medverkan av organisationer

på arbetsmarknaden, och de måste alla behandlas med förtursrätt. Utredningen

anser sig av dessa skäl inte böra föreslå regeringsrätten som sista

instans i besvärsmålen.

För försäkringsdomstolen talar, att den redan är sista instans vid prövning

av ärenden om avstängning under arbetskonflikt från rätten till ersättning

från arbetslöshetsförsäkringen och att bland domstolens ledamöter

finns företrädare för arbetsmarknadens organisationer. Förfarandet hos

domstolen torde också i allmänhet vara väl ägnat för handläggning av besvärsmål

som rör neutralitetsbestämmelsernas tillämpning.

Avgörande för tillämpningen i enskilda fall av de neutralitetsbestämmel•ser

som utredningen har föreslagit är emellertid, om en arbetstagare kan

anses vara berörd av en arbetskonflikt. Denna fråga är av arbetsrättslig

natur. Även vid tillämpningen av de regler som utredningen föreslår som

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

lijälpnormer för denna bedömning kommer man in på arbetsrättsliga problem.

I enskilda besvärsmål kommer ställning att behöva tas till sådana

frågor som en arbetskonflikts karaktär och lovlighet enligt lagen om kollektivavtal,

betydelsen av en arbetstagares organisationstillhörighet, innebörden

av en organisations stadgar, det enskilda anställningsavtalets uppkomst

och innehåll samt sambandet mellan en arbetskonflikt och därunder

vidtagna permitteringar. För utredningen står det utom tvivel att arbetsdomstolen

med hänsyn till reglernas innehåll skulle vara bäst ägnad att

sörja för enhetlig rättstillämpning inom hela området där neutralitetsbestämmelser

kommer att gälla.

Arbetsdomstolen torde enligt utredningens bedömning också vara i stånd

att utan organisatoriska förändringar handlägga besvärsmålen. Domstolen

har de senaste åren inte haft någon stor målbalans och den har i stort sett

kunnat hålla balansen ganska konstant. Tillgången på ersättare för ordinarie

ledamöter ger domstolen erforderlig elasticitet för att kunna möta tillfälliga

merbelastningar.

För arbetsdomstolen skulle det emellertid innebära en främmande uppgift

att bli sista instans inom ett administrativ besvärsförfarande. Frågan

gäller då om detta går att förena med de regler som gäller för domstolens

handläggning av mål. Utredningen finner att det i fråga om besvärsmål

som avser tillämpningen av neutralitetsbestämmelserna skulle behövas bara

mindre ändringar i och tillägg till bestämmelserna i lagen om arbetsdom

stol för att arbetsdomstolen skall kunna handlägga även sådana mål. Ut

redningen föreslår därför att arbetsdomstolen blir sista instans i alla dessa

mål. Förslaget innebär för centrala studiehjälpsnämnden den ändringen att

nämnden inte längre blir sista instans i alla studiemedels- och studiehjälpsärenden.

Förfarandet i lägre instanser

Utredningens förslag innebär att arbetsdomstolen skall pröva besvär över

arbetsmarknadsstyrelsens och centrala studiehjälpsnämndens beslut rörande

samhällsstöd bara när stödet har eller kan antas ha samband med arbetskonflikt.

Besvärsordningen skall alltså i övrigt vara oförändrad. För att

arbetsdomstolen inte i onödan skall behöva pröva besvärsmål om samhällsstöd,

bör förvaltningsmyndigheterna i första hand ta ställning till frågan

om stödet skall lämnas den enskilde enligt de villkor som gäller oberoende

av konflikt och bara om denna fråga besvaras jakande pröva om hinder

enligt neutralitetsbestämmelserna föreligger att lämna stödet. När samhällsstöd

vägras den enskilde, bör i motiven till beslutet klart anges om myndigheten

funnit sådant hinder föreligga.

Tillämpningen av neutralitetsbestämmelserna är en angelägenhet lika

mycket för arbetsmarknadens organisationer som för deras enskilda med
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

6o

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

lemmar, anför utredningen. Organisationerna har ett starkt intresse av att

samhällets neutralitet upprätthålls och av att följa rättstillämpningen på

området för att bevaka denna. Ofta är det bara organisationerna som sitter

inne med de upplysningar som kan vara av betydelse för tillämpningen, varför

de i regel måste bidra till utredningen. Därtill kommer att organisationerna

i överensstämmelse med gällande förfarande vid arbetsdomstolen bör

tillerkännas partsställning där i första hand. Med hänsyn härtill anser utredningen

att organisationen, till skillnad mot den praxis som eljest tillämpas

i förvaltningsärenden, bör betraktas som part jämte medlemmen redan

i första instans och liksom denne ha rätt att besvära sig över där fattat beslut.

Behörig att anföra besvär blir i enlighet med det anförda i första hand

enskild arbetstagare, som har vägrats samhällsstöd därför att han funnits

vara berörd av arbetskonflikt. Likaså bör den arbetsgivare hos vilken arbetstagaren

är anställd ha rätt aLt klaga över ett beslut, varigenom arbetstagaren

tillerkänts sådant stöd, om arbetsgivaren menar att arbetstagaren är konfliktberörd.

Vidare bör besvärsrätt tillkomma de organisationer till vilka

arbetstagaren och arbetsgivaren är anslutna i samma mån som deras medlemmar

har sådan rätt.

Utredningen har inte funnit anledning att ge organisationen företrädesrätt

framför den enskilde medlemmen till partsställning redan i första instans,

eftersom man vid ansökningen om samhällsstöd ofta inte kan veta om

neutralitetsbestämmelserna blir aktuella att tillämpa. Denna fråga torde

aktualiseras först vid ärendets handläggning i arbetsmarknadsstyrelsen

eller centrala studiehjälpsnämnden, varför organisationen inte heller där

bör få sådan företrädesrätt.

Ofta torde utredningen i stödärende kräva att upplysningar inhämtas

från organisationerna i den mån de inte själva för talan. Annars får det ankomma

på den handläggande myndigheten att följa gängse förvaltningsrättslig

praxis när det gäller att bedöma i vilken utsträckning ett ansökningsärende

skall kommuniceras med berörda parter. Utredningen erinrar

särskilt om att myndigheten inte får bifalla en ansökan om samhällsstöd i

en situation, då fråga har uppkommit om tillämpning av neutralitetsbestämmelserna,

utan att först kommunicera ärendet med arbetsgivarsidan. Inte

heller bör myndigheten i en motsvarande situation få avslå en dylik ansökan

från enskild organiserad arbetstagare utan att först underrätta dennes organisation.

Rätten för arbetsgivaren att överklaga ett bifallsbeslut bör föranleda att

beslutet delges arbetsgivarsidan, om tillämpning av neutralitetsbestämmelserna

har varit i fråga. Det bör enligt utredningen ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen

och centrala studiehjälpsnämnden att i samråd ge anvisningar

härom till myndigheter som är underställda dem eller över vilka de övar tillsyn

i annan ordning.

När arbetstagare som redan uppbär samhällsstöd blir berörd av arbets
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

konflikt, t. ex. när en utvidgning av konflikten träffar dem som efter dennas

utbrott har blivit arbetslösa eller då ett förbund i efterhand har ålagts

att lämna ekonomiskt bidrag för konflikten, bör vederbörande myndighet

på eget initiativ se till att samhällsstödet upphör då så skall ske och fatta

formligt beslut härom. Skulle arbetsgivarsidan men inte myndigheten finna

att sådana arbetstagare måste anses ha blivit konfliktberörda, får arbetsgivaren

göra framställning hos myndigheten om avstängning för att få till

stånd ett beslut också i ett sådant fall. Förhållandena under en arbetskonflikt

kan också utvecklas dithän, att arbetsmarknadsstyrelsen och centrala

studiehjälpsnämnden finner skäl att lämna generella anvisningar om vilka

som skall anses konfliktberörda, över sådant normbeslut kan naturligen

besvär anföras hos arbetsdomstolen, yttrar utredningen.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 7(i år 1969

65

Remissyttrandena

Behov att ändra gällande neutralitetsbestäminelser

De flesta remissinstanserna vitsordar- att det föreligger behov av ändrade

neutralitetsbestäminelser.

Yttranden som rent allmänt och utan närmare kommentarer tillstyrker

utredningens förslag lämnas av länsstyrelsen i Örebro län, Svenska kommunförbundet

och Svenska landstingsförbundet.

Arbetsmarknadsstyrelsen —- som har att tillämpa gällande bestämmelser

—- framhåller att dessa har blivit allt svårare att tillämpa. Enligt statens

avtalsverk behöver de nuvarande reglerna omprövas främst av det skälet

att de tillkom, innan parterna på arbetsmarknaden började föra centrala

avtalsförhandlingar för stora områden. Det skulle bli mycket svårt att tilllämpa

gällande bestämmelser, om arbetskonflikt skulle bryta ut till följd

av att centrala förhandlingar strandar. Kommerskollegium samt länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län understryker att de gällande neutralitetsbestämmelserna

inte är anpassade till nutida förhållanden.

Enligt LO råder f. n. vid arbetskonflikt brist på balans på arbetsmarknaden

till arbetsgivarnas förmån. SR erinrar om att gällande neutralitetsbestämmelser

bär tillkommit under en epok då förhandlingar i regel fördes

på en lägre nivå. Konflikter kom därigenom att beröra vissa ganska begränsade

grupper av arbetstagare. Utvecklingen bär emellertid gått mot allt

mer centraliserade förhandlingar. Det är enligt SR inte otänkbart att 1969

års förhandlingar på ett eller annat sätt kommer att centraliseras inom

hela den svenska arbetsmarknaden. Med hänsyn till denna utveckling kan

det inte anses rimligt att t. ex. ersättning från erkända arbetslöshetskassor

dras in för var och en som »blivit arbetslös i anledning av konflikten och

vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kan antas röna inverkan av

konflikten». Detta skulle i praktiken vid en totalcentraliserad förhandling

kunna medföra att arbetslöshetsersättning inte skulle kunna utgå till någon

som blir arbetslös på grund av en relativt begränsad konfliktåtgärd. För

SR är det därför uppenbart att konfliktdirektiven måste omarbetas. Den

nya situationen på arbetsmarknaden kan inte på ett rimligt sätt mötas

genom t. ex. närmare bestämmelser om tillämpningen av de nu gällande

konfliktdirektiven.

SACO anser att gällande neutralitetsbestämmelser inte kan anses vara

anpassade till dagens förhållanden och SALF framhåller att bestämmelserna

är svåröverskådliga och med hänsyn till samhällsutvecklingen nu

bör arbetas om.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 76

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Möjligheten att behålla gällande neutralitetsbestämmelser diskuteras endast

av arbetsdomstolens ordförande. Han erinrar om att de nuvarande reglerna

fäster avgörande vikt vid de indirekt berörda arbetstagarnas intressegemenskap

med dem som är direkt berörda av konflikten i de frågor denna

gäller. Sådan intressegemenskap kan vara inskränkt till en mindre grupp

arbetstagare inom ett förbund men den kan också sträcka sig över förbundsgränserna

och omfatta arbetstagare inom två eller flera förbund.

De gällande neutralitetsbestämmelserna synes, fortsätter arbetsdomstolens

ordförande, ge klart utslag beträffande två grupper arbetstagare som inte

är direkt indragna i konflikt. Den ena omfattar arbetstagare vilkas löneoch

anställningsvillkor uppenbarligen inte kan antas bli påverkade av konfliktens

utgång. Påtagligt samband med konfliktutgången kan dock föreligga

även för arbetstagare vilka vid tiden för konflikten är bundna av ett

kollektivavtal som då ännu inte har löpt ut. Den nu åsyftade gruppen avstängs

f. n. inte från samhällsstöd vid konflikt. Den andra gruppen omfattar

arbetstagare som har samma intresse av konfliktens utgång som däri

direkt indragna arbetstagare. Det kan här vara fråga om arbetstagare, som

tillhör samma avtalsområde som de sistnämnda, men också om arbetstagare

inom andra avtalsområden och andra förbund, om nämligen konflikten gäller

krav som yrkas genomförda även inom dessa andra områden.

I fråga om de nu antydda grupperna torde enligt arbetsdomstolens ordförande

de gällande konfliktdirektiven inte behöva bereda några mera avsevärda

svårigheter vid tillämpningen, och direktiven synes för dem leda

till resultat som från neutralitetssynpunkt förefaller materiellt tillfredsställande.

Det återstår emellertid en mellangrupp av arbetstagare, som utan

att vara indragna i konflikten har blivit arbetslösa till följd av denna. De

har visserligen inte samma intresse av konfliktens utgång som de direkt

berörda men deras löne- och anställningsvillkor kan likväl skäligen antas

röna inverkan av konflikten. För denna grupp, som kan vara splittrad på

flera förbund och inom dessa på olika avtalsområden, förutsätter de nuvarande

konfliktdirektiven en skälighetsprövning, som uppenbarligen kan

vara förenad med stora vanskligheter. För de myndigheter, som skall tilllämpa

konfliktdirektiven och som av naturliga skäl måste fatta snabba avgöranden

i dessa ärenden, torde konfliktdirektivens utformning i fråga

om den nu åsyftade gruppen kunna medföra en besvärande belastning. Om

denna grupp kunde föras utanför konfliktdirektiven — exempelvis genom

att ordet »skäligen» utbyttes mot »uppenbarligen» — skulle därför en betydande

förenkling uppnås. Arbetsdomstolens ordförande anser sig inte kunna

bedöma om en sådan ändring skulle medföra alltför långtgående inskränkningar

i samhällets neutralitet vid arbetskonflikter. Ändringen synes dock

i huvudsak ligga i linje med den av utredningen uttalade principen att avstängning

från samhällsstöd inte bör komma i fråga om det inte kan påvisas

att samhällets neutralitet till arbetskonflikter kräver det.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

67

Direkt berörda

Utredningens uppfattning att det skulle stå i strid med hävdvunna neutralitetsgrundsatser

om samhällsstöd fick utgå till arbetstagare som direkt

omfattas av stridsåtgärder på arbetsmarknaden lämnas utan erinran av alla

remissinstanserna.

Indirekt berörda

I stora drag innebär utfallet av remissbehandlingen följande. Utredningens

förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet hörda myndigheter,

däribland statens avtalsverk, och av Svenska kommunförbundet och

Svenska landstingsförbundet. LO, TCO och SACO anser att de indirekt berörda

över huvud taget inte bör avstängas från samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Arbetsgivarorganisationerna inom det enskilda näringslivet förordar

den utvidgning av konfliktberördheten som innefattas i det vid betänkandet

fogade särskilda yttrandet.

Samhällsstöd åt indirekt berörda

Som skäl för sin ståndpunkt att endast direkt indragna bör stängas av

från samhällsstöd anför LO att den strikta och fullt acceptabla neutralitet

från statens sida, som utredningen har velat ge uttryck för, objektivt sett

kan uppnås endast med denna lösning. Eftersom arbetsgivarsidan alltid

kan utnyttja lockoutvapnet för att reglera de följder som den anser önskvärda

från stridssynpunkt, framstår den av utredningen föreslagna förbundsprincipen

som en inblandning från statens sida i arbetsstriden. Även

om utredningen har begränsat denna inblandning i förhållande till nuvarande

konfliktdirektiv, lämnar utredningsförslaget möjlighet till ett statligt ställningstagande

mot en stor krets av indirekt berörda, något som av dessa och

deras organisationer måste uppfattas som en åtgärd till arbetsgivarpartens

förmån. Härigenom nås en utomordentligt vittomfattande negativ ekonomisk

effekt för den stridande arbetstagarsidan, utan att arbetsgivarparten genom

ett beslut om lockout behöver belastas ansvarsmässigt och psykologiskt.

Sådana konsekvenser av utredningens förslag är enligt LO:s bestämda uppfattning

ett allvarligt avsteg från den neutralitetsprincip som har gällt hittills

i förhållandet mellan staten och arbetsmarknadens parter på andra områden.

Omfattningen av arbetskonflikten bör arbetsmarknadens organisationer

följaktligen bestämma själva.

Utredningens praktiska huvudmotiv för sitt ställningstagande synes,

fortsätter LO, framför allt vara att punktstrejken på senare tid har kommit

till användning, då främst från tjänstemannaorganisationernas sida. Dessa

punktstrejker har dels varit fåtaliga, dels med undantag av lärarkonflikten

opaginerad Kontrollera mot PDF

(»8

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

inte varit av någon större omfattning och dessutom enligt utredningen

inte givit några erfarenheter av de nuvarande konfliktdirektivens tillämpning.

Med hänsyn Jiärtill torde, såvitt LO kan bedöma, några säkra slutsatser

beträffande de framtida konfliktdirektivens lämpliga utformning

inte kunna dras. Att arbetsgivarparten vid de hittillsvarande punktstrejkerna

av den ena eller andra orsaken inte har funnit anledning att utnyttja

lockoutvapnet torde knappast utgöra tillräckliga skäl att utvidga konfliktdirektivens

tillämpning utanför de direkt indragnas krets.

Enligt TCO måste reglerna om avstängning av arbetstagare som har blivit

arbetslösa till följd av arbetskonflikt med nödvändighet bli obestämda

och svåra att tolka, vilket redan erfarenheterna av de gällande bestämmelserna

visar. För att reglerna skall bli så klara som möjligt bör därför endast

de direkt indragna omfattas av direktiven. Arbetsgivarsidan har för övrigt

alltid möjligheten att möta begränsade konflikter med lockout. Som ytterligare

skäl anför TCO sin speciella organisationsstruktur, som innebär att

vissa TCO-förbund på den privata sidan ofta omfattar en mängd branschområden.

Arbetstagare som blir arbetslösa till följd av konflikt utan att vara

indragna i den bör inte heller enligt SACO omfattas av neutralitetsbestämmelser

som avser avstängning från samhällsstöd. Härigenom skulle den

enklaste och renaste lösningen åstadkommas för begränsningen av detta

stöd vid arbetskonflikt. Vill arbetsgivaren hindra att vissa arbetstagare

med intresse av konfliktens utgång får samhällsstöd, bör det ankomma

på honom att nå detta syfte genom lockout. SACO tillägger att detta är

organisationens principiella uppfattning men yrkar inte på att den nu läggs

till grund för nya regler. Till förmån för samma lösning uttalar sig också

länsstyrelsen i Norrbottens län fastän med det tillägget att utom direkt indragna

även arbetstagare, som lämnar bidrag till de konfliktberörda genom

sitt förbund eller på annat sätt, bör stängas av från samhällsstöd.

Organisationstillhörigheten som grund för konfliktberördhet

Utredningens metod att lägga organisationstillhörigheten i stället för avtalslikheten

till grund för nya neutralitetsbestämmelser i fråga om indirekt

arbetslösa förordas av några remissinstanser, medan andra är tveksamma.

I flertalet yttranden berörs denna metodfråga endast indirekt i form av

diskussioner om organisationstillhörighetens konsekvenser i olika konfliktsituationer.

Till förmån för organisationstillhörighet som grund för konfliktberördhet

uttalar sig statens avtalsverk. Intressegemenskap mellan olika arbetstagare

tar sig i första hand uttryck i medlemskap i samma förbund eller huvudorganisation.

I den mån icke-stridande arbetstagare lämnar konfliktstöd,

kan stödet väntas komma främst från andra arbetstagare i samma förbund

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

69

eller huvudorganisation. Huruvida anställningsvillkoren är likartade för

stridande och icke stridande arbetstagare torde därvid ha mindre betydelse.

Länsstyrelsen i Östergötlands län samt arbetslöshetsnämnden och drätselkammaren

i Malmö förordar också utredningens metod, liksom Stockholms

handelskammare, som finner att metoden genom anknytningen till objektivt

fastställbara faktorer är överlägsen den nuvarande metoden. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län anser att begreppet konfliktbcrörd i utredningens

förslag har fått en ändamålsenlig bestämning som torde ge upphov

till svårigheter i tillämpningen i betydligt mindre mån än nuvarande

bestämmelser. Enligt kommerskollegium kan utredningens förslag betraktas

som en godtagbar lösning. SACO anser att det f. n. kan vara adekvat

att som utredningen knyta an till organisationstillhörigheten.

Att organisationstillhörigheten som grund för konfliktberördhet har både

fördelar och nackdelar påvisar arbetsdomstolens ordförande. Han framhåller

att utredningens förslag otvivelaktigt innebär en klarare gränsdragning

än de nuvarande reglerna och därigenom är ägnat att underlätta myndigheternas

tillämpning av neutralitetsbestämmelserna. De föreslagna reglerna

lämnar inte utrymme för någon skönsmässig bedömning utan knyter

an till objektivt konstaterbara omständigheter, vilket är en betydande förtjänst

i förslaget. Detta har emellertid helt kastat loss från den typ av intressegemenskap,

som gällande konfliktdirektiv fäster avgörande vikt vid,

och tar inte någon hänsyn till de frågor konflikten gäller. Förslaget kan

härigenom komma att medföra betydande avvikelser från den nuvarande

neutralitetslinjen, i det att å ena sidan arbetstagare som inte med hänsyn

till sina egna löne- och anställningsvillkor har någon påtaglig intressegemenskap

med de i konflikten indragna kan komma att uteslutas från samhällsstöd,

medan å andra sidan sådant stöd kan komma att utgå till arbetstagare

som har samma intresse av konfliktens utgång som i denna indragna

arbetstagare. Om det föreslagna systemet bör genomföras till priset av sådana

avvikelser är eu avvägningsfråga till vilken arbetsdomstolens ordförande

anser sig inte ha att ta ställning.

Utredningens metod medför visserligen påtagliga fördelar för den enskilde

i fråga om säkerhet, framhåller arbetsmarknadsstyrelsen. Styrelsen

tillägger emellertid att metoden i särskilda fall kan innebära ätt grupper

som saknar direkt intresse i en konflikt ställs utanför sådant samhällsstöd

som i övrigt uppfattas som en medborgerlig rättighet, medan möjligen

andra grupper med större intresse av konfliktens utfall behåller denna

rättighet.

Den sistnämnda konsekvensen understryks också av LO, TCO och SACO.

Eu jämförelse mellan nuvarande neutralitetsbestämmelser och utredningens

förbundsprincip föranleder LO att rent allmänt konstatera att förbundsprincipen

i viss mån minskar kretsen av de indirekt berörda åtminstone i

de fall då arbetslöshet på grund av en arbetskonflikt drabbar andra med
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

lemmar än förbundets egna. Däremot får förbundsprincipen i många fall

större verkningar än de gällande reglerna, om en arbetskonflikt medför arbetslöshet

endast inom förbundets område, eftersom kriteriet avtalslikhet

då inte längre kommer att gälla. Detta drabbar särskilt LO-förbunden, där

olikheterna mellan kollektivavtalen är mera framträdande än likheterna.

LO:s förståelse för utredningens förslag hade givetvis varit större, om utredningen

inom ramen för förbundsprincipen hade behållit kravet på avtalslikhet.

Visserligen torde det vara lättare för de administrativa myndigheterna

att tillämpa en renodlad förbundsprincip, men begränsade administrativa

skäl får inte föra med sig att samhället åsidosätter sin neutralitet.

LO påpekar att det i begynnelseskedet av en längre konflikt på arbetsmarknaden

är till största delen enbart indirekt berörda tillhörande LOförbunden

som drabbas, eftersom dessa berörda till skillnad från tjänstemannagrupperna

kan permitteras vid arbetsbrist. Konfliktdirektiven får

därför vid konflikt omedelbar verkan för de flesta av LO-förbundens indirekt

arbetslösa medlemmar, medan däremot andra arbetstagargrupper kan åtnjuta

full lön under uppsägningstiden.

Betydelsen av centrala avtalsförhandlingar och rätten att besluta om stridsåtgärd

Förbundstillhörigheten som huvudprincip för indirekt konfliktberördhet

tillstyrks uttryckligen av statens avtalsverk, länsstyrelserna i Östergötlands,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Västernorrlands län,

stadskollegiet i Hälsingborg, länsarbetsnämnderna i Västmanlands och Västernorrlands

län samt drätselkammaren i Sundsvall. Som nämnts förut lämnar

Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet utredningens

förslag i dess helhet utan erinran.

Den i det särskilda yttrandet framförda meningen att deltagande i centrala

avtalsförhandlingar bör medföra konfliktberördhet över hela fältet

biträds av länsstyrelsen i Gävleborgs län, handelskammaren i Göteborg,

Skånes samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare och

samtliga hörda arbetsgivarorganisationer inom det enskilda näringslivet.

Av de tillstyrkande remissinstanserna anser länsstyrelsen i Östergötlands

län att det skulle vara att gå för långt, om redan deltagandet i centrala

avtalsförhandlingar skulle konstituera konfliktberördhet för alla deltagande

förbund, oavsett om de omfattas av stridsåtgärder eller ej. Länsstyrelsen

och länsarbetsnämnden i Västmanlands län accepterar utredningens förslag

som en rimlig och väl motiverad avvägning mellan tänkbara ytterligheter

vilken i görligaste mån tillgodoser kravet på samhällets neutralitet vid

arbetskonflikt. Drätselkammaren i Sundsvall framhåller att det ligger i den

kommunala verksamhetens natur att permittering av arbetstagare som tillhör

ett icke stridande förbund inte torde bli aktuell på samma sätt som

inom det enskilda näringslivet. Frågan huruvida samhällsstöd åt den som

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

är arbetslös till följd av konflikt utan att vara indragen i denna utgör neutralitetsbrott

från samhällets sida torde därför vara av teoretiskt intresse

för en kommun som arbetsgivarpart. Å andra sidan torde kommuns möjligheter

att genom lockout utestänga icke indragna arbetstagare från samhällsstöd

också vara begränsade.

LO och TCO, vilka som förut nämnts anser att indirekt arbetslösa över

huvud taget inte bör avstängas från samhällsstöd, vänder sig också mot det

särskilda yttrandet. Enligt LO vore det rent stötande att låta enbart den

omständigheten att ett förbund deltar i centrala förhandlingar medföra

att dess medlemmar ställs utan samhällsstöd, om ett annat i dessa förhandlingar

deltagande förbund vidtar stridsåtgärd. En sådan ordning skulle

medföra att i regel en större krets av arbetstagare skulle avstängas än f. n.,

eftersom avtalslikhet mellan de direkt och indirekt berörda inte fordras

enligt utredningens förslag. Härigenom skulle balansen på arbetsmarknaden

ytterligare väsentligt rubbas i förhållande till vad som gäller nu.

Några remissyttranden representerar en ståndpunkt mellan den grupp

som följer utredningens förslag och den som ansluter sig till det särskilda

yttrandet. Sålunda anser kommerskollegium att enbart deltagande i centrala

avtalsförhandlingar visserligen inte bör konstituera konfliktberördhet men

att den av utredningen dragna generella gränsen för konfliktberördhet är

väl snäv. Bl. a. kan ifrågasättas om den principiella och reella skillnaden

verkligen är så stor att olika gränser för samhällets handlingsfrihet är motiverade

i de fall då en huvudorganisation fattar beslut hur striden skall

föras och de fall då de inblandade förbunden, efter taktiska överläggningar,

själva avgör detta. Enligt kollegiets uppfattning är denna skillnad närmast

av formell natur. Även om en huvudorganisations bestämmanderätt är inskränkt

men de i centrala förhandlingar deltagande förbunden av taktiska

skäl begränsar vidtagna stridsåtgärder till något eller några förbund, bör

därför samtliga inblandade förbund och deras medlemmar anses berörda av

en konflikt. För denna ståndpunkt talar även de skäl som anförs i det särskilda

yttrandet. Kollegiet understryker särskilt vikten av att lockout- eller

strejkvapnet inte skall behöva användas för att tillrättalägga balansrubbningar

i styrkeförhållandena mellan parterna till följd av ofullständig utformning

av konfliktdirektiven. Liknande mening har Stockholms handelskammare,

som finner de skäl som har anförts i det särskilda ytttrandet

väga tungt. Utredningens hänvisning till att det ankommer på arbetsgivarna

att använda lockoutvapnet är obestridligen riktig, eftersom mot strejk

från arbetstagarnas sida svarar lockout från arbetsgivarna. Men motsvarigheten

är till stor del formell. Handelskammaren uttalar tveksamhet om

riktigheten i utredningens uttalande att det inte i och för sig är givet att

strejk i den allmänna opinionen framstår som mera berättigad eller godtagbar

än lockout. Handelskammaren, som avstår från att uttala någon bestämd

åsikt i frågan, tillägger att den i det särskilda yttrandet förordade

C*

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

lösningen kräver närmare precisering i fråga om relationen mellan de centrala

förhandlingarna och arbetskonflikten. SR finner utredningens förslag

riktigt och rimligt men konstaterar att det föreslagna systemet medför

skiljaktigheter mellan SR och exempelvis LO i fråga om de ekonomiska

påfrestningarna vid konflikt. SR anmäler därför förståelse för de synpunkter

som kommer fram i det särskilda yttrandet.

Som skäl för sin anslutning till det särskilda yttrandet anför länsstyrelsen

i Gävleborgs län att utredningens förslag i vissa lägen kan befaras föranleda

parterna till taktiska spekulationer och åtgärder vilka i sin tur påtvingar

motparten stridsåtgärder, som denne innerst inne inte önskar använda och

som kan medföra besvärande följder för arbetsmarknaden och därmed även

för samhället. En sådan utveckling är enligt länsstyrelsen inte önskvärd.

Flertalet övriga remissinstanser som biträder det särskilda yttrandet

fäster avgörande vikt vid den intressegemenskap som de anser föreligga

mellan organisationer som berörs av centrala eller på annat sätt gemensamma

avtalsförhandlingar.

Sålunda ligger det enligt Skånes handelskammare i de centrala förhandlingarnas

begrepp att vardera parten måste komma fram till ett enhetligt

beslut i de olika frågorna. Att stridsåtgärder vidtas endast av vissa förbund

kan därför inte uppfattas så att övriga förbund har beslutat sig för att inte

tillgripa stridsåtgärder för att genomföra sina krav. En sådan slutsats

synes kunna dras endast om de icke stridande förbunden träffar överenskommelse

med arbetsgivarsidan. I stället torde de tillgripna stridsåtgärderna

närmast få ses som resultatet av en samlad bedömning från arbetstagarsidan

av frågan hur man snabbast skall förmå arbetsgivarna att acceptera de uppställda

kraven, eller med andra ord som uttryck för en taktisk bedömning.

Stridsåtgärder som är begränsade till endast vissa förbund i samband med

centrala förhandlingar kan därför med visst fog jämföras med punktstrejker

som har beslutats av ett förbund. Om vissa grupper, som deltar i de centrala

förhandlingarna, trots sitt deltagande skulle få samhällsstöd under en

konflikt som följer på sådana förhandlingar, innebär detta otvivelaktigt

att arbetstagarparten vid sin bedömning av vilken omfattning eventuella

stridsåtgärder bör ges kan räkna med detta samhällsstöd för vissa grupper,

något som skulle strida mot tanken att neutralitetsbestämmelserna inte

bör påverka parternas taktiska bedömning. Utredningens förslag kan tänkas

komma att förlänga eventuella konflikter och öka parternas benägenhet

att tillgripa stridsåtgärder. Motiveringen för förslaget — att arbetsgivarparten

i sista hand kan tillgripa lockout — utgör en bekräftelse härpå.

För handelskammaren framstår det emellertid som mindre lyckligt att ge

direktiven en utformning som på detta sätt är ägnad att skärpa motsättningarna

mellan parterna med de skadliga verkningar detta kan medföra

för samhället i dess helhet.

SAF, i vars yttrande Föreningen Skogsbrukets arbetsgivare, Skogs- och

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

^^arbetsgivareföreningen samt Sveriges redareförening i princip instämmer,

erinrar om att utgångspunkten för utredningens arbete har varit att

samhällets neutralitet vid arbetskonflikter skall bevaras. Utredningens

förslag medför emellertid betydande risker i praktiken för allvarliga rubbningar

av balansen i olika konfliktsituationer. Orsaken härtill är främst att

utredningen helt har lösgjort sig från den hittills gällande principen att

sådan arbetstagare, vars anställningsvillkor skäligen kan antas bli påverkade

av konflikten, skall vara avstängd från samhällsstöd. I stället har utredningen

valt att knyta rätten till samhällsstöd enbart till formella kriterier,

såsom arbetstagares tillhörighet till viss organisation och utformningen

av arbetstagarorganisationernas stadgar. Utredningen synes ha anlagt ett

väsentligen formellt och teoretiskt betraktelsesätt och inte tillräckligt beaktat

de aktuella styrkeförhållandena och förhandlingsformerna på arbetsmarknaden.

Verkningarna av de föreslagna reglerna blir därför i de sannolikaste

konfliktfallen högst egendomliga och besvärande för den eftersträvansvärda

balansen mellan parterna.

Sakligt riktigt är enligt SAF att den vars lönevillkor är beroende av konflikts

utgång inte får samhällsstöd, medan den som saknar varje eget

intresse i tvisten får sådant stöd. Eftersom utredningens förslag i många

fall leder till motsatt resultat, anser SAF olämpligt att neutralitetsbestämmelserna

utformas så att organisationernas stadgar blir avgörande för rätten

till stöd, en ståndpunkt som även Bankernas förhandlingsorganisation

ansluter sig till. En icke avsedd bieffekt av en sådan lagstiftning kan enligt

SAF bli, att arbetstagarorganisationerna i fortsättningen tillser, att stadgarna

får sådan utformning som ger den förmånligaste situationen i händelse

av arbetskonflikt. Den hittillsvarande tendensen mot centraliserat

beslutsfattande bryts. Neutralitetsbestämmelserna kan härigenom motverka

strävandena till samverkan mellan organisationer och försvåra enhetliga

lösningar av de nu alltmer aktuella frågorna om fördelningen mellan

olika grupper av »tillgängligt löneutrymme».

Enligt SAF bör vidare LO vid centrala förhandlingar jämställas med sådan

huvudorganisation som har att besluta om stridsåtgärder. Utredningens

argument för att betrakta tjänstemännens huvudorganisationer inom den

statliga sektorn som artskilda från LO, nämligen att samordningen inom

området nu har nått så långt »att det överlämnats åt vederbörande huvudorganisation

att uppträda som avtalsslutande part», bemöter SAF med att

skillnaden mellan dessa organisationers ställning och LO:s ställning vid

centrala förhandlingar i realiteten är minimal — även om LO formellt endast

rekommenderar förbunden viss uppgörelse. Under samtliga hittillsvarande

centrala förhandlingsomgångar har LO:s rekommendationer undantagslöst

accepterats av de förbund som har deltagit i de centrala förhandlingarna.

LO:s stadgeenliga och ekonomiska möjligheter att påverka

sina förbund är måhända något mindre än exempelvis SACO:s, men skill3*—Bihang

till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 76

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

naden ligger mer på det formella än det reella planet och bör enligt SAF

inte föranleda att LO-förbunden behandlas annorlunda än vissa tjänstemannaorganisationer

inom den statliga sektorn, när det gäller medlemmars

rätt till samhällsstöd i en konfliktsituation.

SAF erinrar vidare om att utredningens förslag är så utformat att samhällsstöd

utgår till arbetstagare vilkas avtal ännu inte har löpt ut och som

enbart till följd därav inte deltar i en konflikt vilken blivit följden av de

centrala förhandlingarnas sammanbrott. Om SAF, som utredningen antar,

inte får tillgripa sympatilockout mot dessa arbetstagare, blir följden att

en tredjedel eller en fjärdedel (beroende på tidpunkten J av LO:s medlemmar

inom SAF:s område inte behöver anlita sina stridsfonder, medan kostnader

uppstår för de icke direkt konfliktdrabbade företag där sådana LOmedlemmar

sysselsätts och som till följd av råvarubrist och transportsvårigheter

m. m. tvingas att låta verksamheten ligga nere. Driftsinställelse medför

lika stora förluster vare sig företaget formellt omfattas av konflikten

eller tvingas inställa driften på grund av konfliktens verkningar. Resultatet

av utredningens förslag blir sålunda enligt SAF en mycket allvarlig rubbning

av balansen mellan parterna för det i nuvarande situation mest sannolika

konfliktfallet på arbetarområdet — och därtill det som utredningen

enligt sina direktiv har haft att ta hänsyn till i främsta rummet. Utredningens

ståndpunkt att arbetsgivarsidan i normalfallet har både rätt och

skyldighet att tillgripa lockout, om man vill undvika att friställda arbetstagare

får samhällsstöd, synes enligt SAF svår att förena med ståndpunkten

att sympatilockout inte kan användas mot arbetstagare vilkas avtal ännu inte

har löpt ut.

Alla som deltar i centrala avtalsförhandlingar måste, fortsätter SAP’,

anses berörda av stridsåtgärder som vidtas för att genomdriva krav vilka

har framställts vid sådana förhandlingar. Möjlighet att använda sympatilockout

även i den nyssnämnda situationen då avtalen löper ut vid olika

tider bör skapas. Kollektivavtalslagen och neutralitetsbestämmelserna måste

på denna punkt samordnas, om balansen mellan parterna skall kunna

behållas.

Möjligheten att återställa balansen i vissa konfliktsituationer genom lockout

eller utvidgad lockout framstår för SAF som ett föga tilltalande sätt

att komma till rätta med svagheterna i det av utredningen föreslagna systemet.

Det är klart olämpligt att konfliktdirektiven utformas så att konflikter

på arbetsmarknaden får större omfattning än som annars skulle bli

fallet. Större skadeverkningar än nödvändigt uppstår därigenom såväl för

företag och anställda som för samhället. Utredningens understrykande av

möjligheterna att utvidga konflikten för att nå balans framstår som än

egendomligare mot bakgrund av att utredningens främsta motiv för att

ändra de nuvarande reglerna synes vara, att den centrala förhandlingsmetodiken

medför att så många arbetstagare riskerar att bli berörda, om de

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

centrala förhandlingarna strandar och en storkonflikt bryter ut. Det är visserligen

obestridligen riktigt, att fler arbetstagare berörs såväl av uppgörelse

som av stridsåtgärder när centrala förhandlingar förs än när förhandlingarna

förs förbundsvis. SAF kan emellertid för sin del inte finna att antalet

berörda i och för sig bör påverka statens principiella inställning i

fråga om neutralitet vid arbetskonflikter.

Sammanfattningsvis framhåller SAF att utredningens förslag synes utgå

från alltför teoretiska och formella betraktelsesätt och i allt för liten grad

tar hänsyn till realiteterna på arbetsmarknaden. Det är orimligt att medlemmarna

i en arbetstagarorganisation som deltar i centrala förhandlingar

inte skall anses berörda av sådana stridsåtgärder som vidtas för att driva

igenom de centralt framförda kraven. SAF anser det nödvändigt att utredningens

förslag ändras i enlighet med vad SAF har anfört, om förslaget

skall kunna läggas till grund för lagstiftning. I andra hand föreslår SAF,

om än med tvekan, att som konfliktberörd skall anses även den som tillhör

annat förbund än det som befinner sig i konflikt, om båda förbunden tillhör

samma huvudorganisation och har deltagit i centrala förhandlingar

som förts av huvudorganisationen samt denna har beslutat om eller godkänt

konflikten. Härigenom uppnås åtminstone den begränsningen att eu

arbetstagarorganisation inte kan, genom selektiva strejkaktioner för att

genomdriva centrala krav, på staten övervältra en stor del av löneförlusterna

för de arbetstagare som har friställts på grund av strejken.

Skulle inget av SAF:s förslag beaktas, anser SAF att utredningens förslag

inte bör läggas till grund för lagstiftning. Utredningsförslaget leder i

oförändrad form och under rådande förhållanden på arbetsmarknaden til1

klart orimliga konsekvenser och får oförutsedda biverkningar på arbetstagarorganisationernas

stadgar och framtida struktur.

Tidningarnas arbetsgivareförening intar samma ståndpunkt som SAF.

För att illustrera de enligt föreningens mening orimliga konsekvenserna av

utredningens förslag nämner föreningen som exempel att en konflikt, som

omfattar pappersbruken och transportnäringarna, kan medföra brist på

tidningspapper med påföljd att produktionen inte kan upprätthållas och

de tidningsanställda blir arbetslösa. Om konflikten inte omfattar de grafiska

förbundens avtalsområde, får de arbetslösa tidningsanställda enligt

utredningens förslag samhällsstöd. I motsatt fall får de inte sådant stöd.

Läget för tidningsföretagen är emellertid detsamma i båda fallen. Till följd

av utredningens ytterligt formella betraktelsesätt förskjuts i det förra fallet

balansen mellan parterna väsentligt.

De grafiska fackförbunden, Svenska typografförbundet, Svenska litografförbundet

och Svenska bokbindareförbundet, uppträder gemensamt vid förhandlingar

med Tidningarnas arbetsgivareförening, säger föreningen vidare.

Om dessa förhandlingar strandar och t. ex. typografförbundet beslutar strejk

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

inom sitt avtalsområde, skulle detta kunna leda till att även ett stort antal

medlemmar i de övriga två fackförbunden blev arbetslösa. Vid tillämpning

av utredningens förslag skulle dessa senare arbetare kunna få samhällsstöd,

trots att deras fackförbund har deltagit i gemensamma förhandlingar

med det i konflikten direkt indragna förbundet och att förhandlingarna

och konflikten åsyftar samma resultat inom de olika avtalsområdena. För

att undvika en helt oacceptabel styrkeförskjutning skulle föreningen således

tvingas att utvidga konflikten genom att tillgripa lockout mot de två

övriga i förhandlingarna deltagande fackförbunden. Även detta exempel

visar enligt föreningen att utredningens förslag inte utan kompletteringar

kan läggas till grund för lagstiftning.

Utredningens förslag till neutralitetsbestämmelser får enligt länsstyrelsen

och länsarbetsnämnden i Norrbottens län alltför vittgående följder vid

lokala konflikter. Om alla medlemmar i ett förbund eller i sådan huvudorganisation

som har rätt att besluta om stridsåtgärder eller som har ålagt

förbund bidragsskyldighet blir berörda av lokal konflikt, hindras arbetsmarknadsutbildning,

omflyttning av arbetskraft och andra åtgärder för

avsevärda grupper arbetstagare över hela landet. Detta stämmer enligt länsstyrelsen

inte överens med strävan att i möjligaste mån begränsa verkningarna

för samhället av arbetskonflikter. Med de båda sistnämnda remissinstansernas

tolkning av utredningens förslag bör sammanställas ett påpekande

av De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation att indirekt

berördhet förutsätter att arbetslösheten verkligen är en följd av konflikten.

Enligt samorganisationens uppfattning kan neutralitetsbestämmelserna inte

tillåtas få sådan verkan att arbetstagare, som en tid efter ett konfliktutbrott

blir arbetslös av skäl som inte beror på konflikten, exempelvis till

följd av företagets konkurs eller — i enmansföretag — på grund av arbetsgivarens

bortgång, skall avstängas från samhällsstöd med anledning av att

den organisation han tillhör är indragen i strejk. Som utredningen framhåller

finns det förbund, som organiserar flera och i många fall avsevärt

skiljaktiga yrkesgrupper. Detta förhållande gäller särskilt på serviceområden.

Så har t. ex. Handelsanställdas förbund, Handelstjänstemannaförbundet

och Transportarbetareförbundet grupper, som på grund av artskilda

arbetsförhållanden inte gärna kan tänkas ha likartade avtal. En hovmästare

kan inte ha några intressen att bevaka i en konflikt, som berör tandsköterskorna,

och sköterskornas villkor inverkar inte på något sätt på flygvärdinnornas.

Dessa kategorier är emellertid organiserade i samma förbund.

Det skulle verka stötande om en tandsköterska, som på grund av arbetsgivarens

sjukdom blir arbetslös 14 dagar efter det konflikt har brutit ut i

fråga om flygvärdinnornas eller hovmästarnas arbetsvillkor, skulle berövas

ersättning från arbetslöshetskassan därför att hon tillhör samma förbund

som de konfliktberörda.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 76 år 1969

77

Huvudorganisation med rätt att besluta om ekonomiskt bidrag till arbetskonflikt

Både LO och SAF anser att utredningens utvidgning av förbundsprincipen

på denna punkt är alltför formell.

Regeln att ett icke stridande förbund anses delaktigt i en arbetskonflikt,

om det av sin huvudorganisation har ålagts att direkt eller indirekt ekonomiskt

stödja ett stridande förbund, skulle för LO gälla när särskild uttaxering

påbjuds. Däremot skulle LO mycket väl, när arbetskonflikt inte

råder, kunna ta ut större avgifter från förbunden eller under konflikten

genom t. ex. upplåning lämna större konfliktersättning till ett eller flera

stridande förbund utan att samtliga LO-förbund därigenom skulle anses

indragna i arbetskonflikten. Det kan enligt LO inte vara lämpligt att göra

samhällsstödet beroende av sådana rent formella omständigheter.

SAF erinrar om att konfliktersättning regelmässigt utgår från LO vid

konflikt inom LO-området, vid sidan av ersättning från respektive förbund.

Eftersom LO:s fonder är uppbyggda med bidrag från samtliga förbund

eller deras medlemmar, kan med fog påstås att varje förbund inom LO

bidrar till den konfliktersättning som i en viss konflikt utgår från LO,

även om något direkt åläggande härom inte har förekommit under själva

konflikten eller i anslutning till den. För frågan om ett förbund i detta fall

skall anses berört eller inte kan enligt SAF inte gärna var avgörande, huruvida

bidrag har lämnats under eller i anslutning till den aktuella konflikten

eller tidigare i form av bidrag till en gemensam stridsfond.

Betydelsen av organisationstillhörighet

Utredningens förslag att indirekt arbetslös, som är oorganiserad eller

inte har varit bunden av något kollektivavtal, skall anses konfliktberörd

om flertalet anställda på hans arbetsplats är berörda, lämnas utan erinran

av remissinstanserna. Statens avtalsverlc anser det vara uppenbart att samhällsstöd

inte skall beviljas oorganiserade i sådana fall. Vikten av att organiserade

och oorganiserade behandlas lika i detta sammanhang framhålls

särskilt av KSA-utredningen, LO, TCO, SR och De erkända arbetslöshetskassornas

samorganisation.

Internationella frågor

Med hänsyn till den gemensamma nordiska arbetsmarknaden och kollektivavtal

på nordisk bas anser SALF att en gemensam nordisk utredning

om neutralitetsbestämmelserna hade bort göras. SALF förklarar sig vidare

inte vara lika övertygat som utredningen om att ILO-konventionen angående

minimistandard för social trygghet står i överensstämmelse med de

föreslagna neutralitetsbestämmelserna.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Samhällets stödåtgärder

Risk att bli konfliktberörd

Enligt utredningens lagförslag får samhällsstöd inte utgå till den som

löper risk att bli berörd av arbetskonflikt. SAF konstaterar, liksom även

Bankernas förhandlingsorganisation, att denna regel, tolkad efter bokstaven,

borde innebära att frågan om betydelsen av deltagande i centrala

avtalsförhandlingar löses i enlighet med SAF:s ståndpunkt. Arbetstagare i

förbund som deltar i centrala förhandlingar löper nämligen självfallet risk

att dras in i en eventuell konflikt vilken är avsedd att påverka lösningen av

den fråga som är föremål för förhandlingarna. SAF är emellertid på det

klara med att en sådan bokstavlig tolkning inte vinner stöd av utredningsförslaget

i övrigt.

Statens avtalsverk anser att det med visst fog kan sägas att såväl arbetsgivare

som arbetstagare alltid löper risk att bli berörda av arbetskonflikt,

om avtalslöst tillstånd råder och förhandlingar angående nya avtal pågår.

Den av utredningen föreslagna regeln kan vålla tolkningssvårigheter. Avtalsverket

föreslår som en tänkbar lösning att samhällsstöd inte får utgå till

arbetstagare som, när konfliktvarsel har utfärdats, kan antas bli berörd

av konflikten om den bryter ut.

Önskemål om förtydligande av vad som avses med risk att bli berörd av

arbetskonflikt framställs också av arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i

Västernorrlands lön, SB och SACO.

Med hänvisning till att ett konflikt varsel kan vara av långvarig karaktär

och omfatta större delen av arbetsmarknaden anser TCO, att det inte är

rimligt att i sådana situationer inställa de olika arbetsmarknadspolitiska

åtgärderna. Vidare är lönerna inom TCO:s olika branschområden på den

privata sidan i regel individuella och fastställs efter förhandlingar företagsvis.

Ordningen för förhandlingarna medför att konflikt kan uppstå vid ett

företag om hur lönesumman skall fördelas, utan att utgången av konflikten

kan påverka löne- och anställningsförhållandena vid andra företag. Enligt

TCO bör därför den föreslagna bestämmelsen om risk för att bli berörd antingen

slopas eller avgränsas närmare.

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken

Arbetsförmedling m. m. Skyldigheten att upplysa om arbetskonflikt

kan enligt länsarbetsnämnden i Östergötlands län bli svår att fullgöra

i de fall då arbetsmarknadsmyndigheterna i öppna platslistor eller

annars mera allmänt informerar om lediga platser.

Till utredningens uppfattning att inledande och förberedande åtgärder i

syfte att kartlägga en arbetssökandes situation bör få vidtas oberoende av

konflikt ansluter sig arbetsmarknadsstyrelsen.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kurigl. Maj.ts proposition nr 76 år 1969

Utbildningsbidrag m. m. Erinran mot förslaget att utbildningsbidrag

skall omfattas av neutralitetsbestämmelser gör endast SAC, som ser

dessa bidrag som en »förlängd» form av arbetsförmedling. SAC anser att

företagsstödet, dvs. stödet till den materiella produktionsfaktorn, och utbildningsstödet

som avser den levande produktionsfaktorn bör behandlas

lika. Ytterligare ett skäl för sin ståndpunkt finner SAC i att samhället skulle

komma i motsättning till sig självt, om det drar in utbildningsstödet för

konfliktberörda för att, om nöden kräver det, hålla strejkande eller lockoutade

personer och deras familjer vid liv genom socialhjälp. Denna blir då

vad man vill undvika, nämligen strejkunderstöd.

Riksförsäkringsverket förklarar sig inte ha något att erinra mot förslaget

att utbildningsbidrag skall få utgå helt ostört av arbetskonflikt till

klart urskiljbara grupper handikappade men inte till övriga. Verket erinrar

därvid om att sjukpenning — som enligt utredningsförslaget inte påverkas

av konflikt — i vissa fall kan utgå under arbetsprövning, arbetsträning och

yrkesutbildning.

SR framhåller att de föreslagna bestämmelserna om avstängning från

utbildningsbidrag med största säkerhet kommer att försätta många arbetstagare,

bl. a. handikappade, i en ohållbar ekonomisk situation. SR uttalar

emellertid förståelse för utredningens uppfattning att gränsdragningsproblemen

på detta område är mycket stora och vill därför inte motsätta sig

att utredningens enligt SR mycket hårda linje väljs.

1 övrigt behandlas i remissyttrandena möjligheterna att från neutralitetsbestämmelserna

undanta flera grupper handikappade än dem utredningen

har bedömt som klart avskilj bara.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller sålunda — med hänsyn till den

betydelse anställningen enligt förslaget har för gränsdragningen mellan

konfliktberörda och övriga arbetstagare — att förhållandevis få handikappade

skulle beröras av en konflikt. Styrelsen finner trots detta att förslaget

kan ge avstängningsreglerna en längre gående verkan än som betingas av

neutralitetens krav. Handikappade kan i många fall genom arbetsförmedlingsexpeditionerna

få det stöd som behövs för att finna anställning eller

l''å utbildning eller omskolning. Först när arbetsförmedlingen har konstaterat

att sökanden på grund av handikappet inte kan placeras genom förmedlingens

vanliga åtgärder, förs ärendet över till arbetsvårdsexpeditionen

för utredning. I betänkandet föreslås att utbildningsbidrag skall kunna

utgå oberoende av arbetskonflikt, när utbildningsbehov har fastställts genom

arbetsprövning eller arbetsträning. Arbetsprövning är en av flera kartläggande

åtgärder som kan ingå i en arbetsvårdsutredning. I sådan utredning

ingår regelmässigt en medicinsk kartläggning. Vilka kartläggande åtgärder

som vidtas bestäms till både art och omfattning efter behovet i det enskilda

fallet. Flertalet handikappade kan, säger styrelsen, yrkesvägledas genom

de vanliga metoderna sedan ett grundmaterial har samlats in beträffande

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

deras skol- och yrkesmässiga bakgrund samt deras sociala och ekonomiska

situation och sedan den medicinska bilden har kartlagts genom läkarundersökning.

I de fall då man är tveksam i fråga om de begåvningsmässiga förutsättningarna

kan psykotekniska anlagsprov användas. Enligt styrelsens

uppfattning bör de handikappade som på de här antydda vägarna får hjälp

i sin yrkesvalssituation inte ställas i ett sämre läge än de som har genomgått

arbetsprövning eller arbetsträning. Styrelsen föreslår därför att utbildningsbidrag

oberoende av konflikt alltid skall kunna utgå till handikappad

som i samband med arbetsvårdsutredning och därvid verkställd medicinsk

utredning har funnits vara i behov av utbildning.

LO, som uttalar att utredningen synes ha varit alltför »neutralitetskänslig»

i fråga om de handikappade, föreslår att utbildningsbidrag får utgå till

handikappad så snart utbildningsbehov föreligger på medicinskt godtagbara

skäl.

Statens handikappråd anser att den föreslagna lösningen i fråga om de

handikappade, trots att den präglas av en positiv grundsyn, inbjuder till

skilda bedömningar och därmed till ett visst godtycke. Med hänsyn till utredningsdirektiven,

enligt vilka de handikappade så långt som möjligt skall

skyddas mot olägenheterna av en arbetskonflikt, borde utredningen ha

prövat möjligheterna att oavsett konflikt bereda alla handikappade den

utbildning som de behöver. Detta är särskilt viktigt därför att uppskov

med planerad utbildning skapar osäkerhet och otrygghet som kan äventyra

rehabiliteringen.

Förslaget att utbildningsbidrag får utgå oberoende av arbetskonflikt till

handikappad vars utbildningsbehov av medicinska skäl är så trängande

att det bör tillgodoses utan dröjsmål skapar enligt statens handikappråd

många svåra gränsfall. Rådet frågar hur det skall vara möjligt att bedöma

behovet någorlunda enhetligt, vem som skall göra bedömningen och om

läkarintyg blir helt utslagsgivande. Oavsett om det är övervägande medicinska

eller sociala skäl som talar för bidrag, vore det bättre att inte stänga

av den handikappade. Det är nämligen, påpekar rådet, mycket svårt att

renodla grundorsaken till utbildningsbehovet. Ofta anges ett grundskäl men

i regel finner man vid närmare granskning av det enskilda fallet att flera

orsaker av social och medicinsk karaktär är för handen.

Vidare gör handikapprådet invändningar mot utredningens uppdelning

mellan å ena sidan handikappade, som går tillsammans med andra elever i

ordinarie skolor och för vilka handikappet som sådant inte har direkt samband

med utbildningens inriktning, samt å andra sidan handikappade som

får anpassningsundervisning, dvs. blinda, döva, hörselskadade, psykiskt

utvecklingsstörda m. fl. I princip torde det enligt rådet inte föreligga någon

skillnad beträffande utbildningens inriktning. I båda fallen går denna ut

på att ge en yrkesutbildning som gör eleven rustad att i möjligaste mån klara

sin egen och familjens försörjning. Det finns andra grupper som från

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

<S1

liandikappsynpunkt kan ha lika stora svårigheter som de nämnda, nämligen

handikappade vilkas handikapp inte är lika synligt eller påtagligt

för den utomstående men som likväl tillhör gruppen klart avskilj bara handikappade,

för vilka utbildningsverksamheten bör fortgå ostörd av arbetskonflikter.

Bland sådana grupper nämner rådet allergiker, hjärt- och lungsjuka,

epileptiker, och psoriasissjuka. Även för dessa grupper kan avstängning

från samhällsstöd medföra allvarliga konsekvenser från hälsosynpunkt.

På grund av den psykiska press, som blir ofrånkomlig under en avstängning,

kan dessutom värdefulla rehabiliteringsinsatser omintetgöras.

Slutligen ställer sig handikapprådet undrande inför utredningens uppfattning

att försöksverksamheten med bristyrkesutbildning bör falla under

den av utredningen förordade huvudregeln att utbildningsbidrag inte skall

utgå vid konflikt. Även här är det möjligt att låta handikappade fortsätta

sin utbildning i den mån den inte försiggår i företag som är invecklat i

konflikten.

De handikappades riksförbund framhåller att arbetsvärd numera omfattar

inte bara handikappade arbetssökande utan också i väsentlig omfattning

andra som av skilda skäl måste beredas ny eller kompletterande utbildning

för att de skall kunna få skälig utkomst. Vidare är det en allmän

strävan att ge handikappade utbildning inom ramen för det ordinarie utbildningsväsendet.

Därför integreras handikappade i allt större omfattning

i yrkesskolor och skolor för vuxenutbildning i övrigt. Strävar man efter att

skydda handikappade mot olägenheter av en arbetskonflikt, kommer det

med all säkerhet att uppstå bedömningssvårigheter, om man som utredningen

skiljer mellan dem som får utbildning i särskild ordning och dem

som deltar i integrerad undervisning. Man kommer att i en konfliktsituation

möta många gränsfall, där personer med likartad invaliditet och likartade

behov av ostörd studiegång bedöms olika. Förbundet förordar att inte utbildningsformen

utan främst handikappets art skall vara avgörande vid bedömningen.

Förbundet finner det inte heller tillfredsställande att binda villkoren

till att utbildningen skall vara en följd av arbetsvårdande åtgärder. I många

fall kan utbildningen vara en följd av initiativ från eleven själv eller någon

handikapporganisation, varvid bakgrunden till initiativet är densamma som

i de fall som utretts genom arbetsvärdens försorg. Förbundet påpekar att

utredningen inte närmare har gått in på hur man skall bedöma om utbildningsbehovet

grundas på trängande medicinska skäl. Enligt förbundets uppfattning

är det snarare de sociala skälen som framträder starkast i samband

med arbetskonflikt. Handikappade elever som blir berörda av arbetskonflikt

kan inte som andra skaffa sig kompensationsinkomster. Till de

sociala skälen kan också hänföras risken att den motivation för rehabilitering

som har byggts upp under tidigare behandlingsskede undanträngs

under en period av sysslolöshet. Som förutsättning för att utbildningsbidrag

m. m. skall utgå vid konflikt bör sålunda gälla att handikappet är av sådan

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungi. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

art och grad att utbildningen är betingad av detta. Därvid bör hänsyn tas

till medicinska, arbetsvårdande och sociala skäl som har samband med handikapp.

Man kan uttrycka förhållandet även på det sättet att utbildningsbidrag

vid arbetskonflikt bör utgå till handikappad som deltar i integrerad

undervisning, om han formellt är berättigad att delta i särskild undervisning.

Utredningens förslag att utbildningsbidrag oberoende av konflikt skall

utgå i samband med arbetsprövning vid statens arbetsklinik föranleder De

handikappades riksförbund till påpekandet, att jämförbar arbetsprövning

numera sker vid nyupprättade arbetsprövningsavdelningar vid en rad arbetsträningsinstitut

och att arbetskliniken därvid i allt högre grad har begränsat

sig till forskning. Därför bör enligt förbundet utbildningsbidrag

utgå i samband med arbetsprövning vid alla dessa institut.

Flyttningsbidrag m. m. De allra flesta remissinstanserna lämnar

utan erinran utredningens förslag att flyttningsbidrag bör omfattas

av neutralitetsbestämmelserna. Motsatt ståndpunkt intar endast SAC, som

anför samma skäl som i fråga om utbildningsbidrag.

Utredningens mening att det inte är möjligt att särbehandla de handikappade

i fråga om rätt till flyttningsbidrag vid arbetskonflikt godtas inte

av De handikappades riksförbund. I många arbetsvårdsfall krävs enligt

förbundet omfattande förarbete för att få fram lämplig bostad till rörelsehindrad

sökande. Om en sökande behöver specialinredd lägenhet eller om

andra speciella betingelser på grund av handikappet föreligger för ordnande

av bostad på annan ort, bör flyttningsbidrag få utgå även i samband

med arbetskonflikt. Det är ofta svårt att få en arbetsgivare att anställa en

handikappad från annan ort. När ett sådant ärende är aktuellt brukar det

vara nödvändigt att snabbt fullfölja det, eftersom tjänsten ofta i annat fall

tillsätts med annan sökande som snabbare kan komma i tjänst. Förbundet

förordar därför att flyttningsbidrag får utgå i de fall då arbetsvärden på

sådana skäl som de här anförda finner en förflyttning till annan ort nödvändig

för att lyckas med arbetsplacering av handikappad arbetssökande.

Arbetslöshetshjälp och arbetslöshetsförsäkring.

Någon erinran mot att dessa stödformer alltjämt omfattas av neutralitetsbestämmelser

görs inte av remissinstanserna. KS A-utredningen upplyser att

den arbetar på ett system med kontant arbetslöshetsstöd i två former, nämligen

allmänt grundstöd och frivillig arbetslöshetsförsäkring. Neutralitetsbestämmelser

bör enligt utredningen gälla för båda dessa stödformer.

Arbetsvärd, näringshjälp och andra åtgärder för

handikappade. Allmän enighet råder om att dessa stödformer inte

bör påverkas av arbetskonflikt.

För handikappade som sysselsätts i skyddad verkstad synes enligt socialstyrelsen

inte uppstå några problem, om verkstaden har egen produkttillverkning.

Är verkstaden däremot hänvisad till legoarbeten och uppdragsgiva
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

ren blir berörd av konflikt, kan svårigheter uppstå. Även om obligatorisk

socialhjälp i vissa fall kan utgå till dessa handikappade i en sådan situation,

är dock sysselsättningen för många av dem absolut nödvändig för

att de inte skall bli vårdfall. I den mån verkstaden kan hålla en tillverkning

av såväl lego- som egenproduktion igång genom att tillverka på lager

borde staten enligt socialstyrelsen vid arbetskonflikt lämna garantier som

ersättning till huvudman för utförda arbeten. Självfallet skulle detta förutsätta

att produktionens omfattning godkändes på förhand.

Utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken

Förslaget att studiemedel och studiehjälp skall omfattas av neutralitetsbestämmelserna

tillstyrks av universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen

och LO samt lämnas i övrigt utan erinran av alla remissinstanserna utom

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen, som understryker

att studiestödet inte är stödåtgärder vid arbetslöshet utan ordinära studieförmåner,

är tveksam om detta stöd helt bör undanhållas konfliktberörda.

Utredningens förslag torde enligt länsstyrelsen grundas på risken för missbruk.

Samhällets och de enskildas intresse av att möjligheter till studier

under arbetslöshet utnyttjas talar för att konfliktberörda bör få studiestöd

i form av lån. Återbetalningsskyldigheten synes utgöra garanti mot missbruk

och för samhällsneutralitet, i enlighet med utredningens motsvarande

argumentering om att socialhjälp med återbetalningsskyldighet inte behöver

omfattas av neutralitetsbestämmelser.

Handikappade bör inte, såsom blir följden av utredningens förslag, avstängas

från studiemedel och studiehjälp, anmärker De handikappades riksförbund.

I några yttranden behandlas förhållandet i tiden mellan studiestöd och

konfliktutbrott. Mot utredningens uttalande, att konfliktberörd som före

konfliktutbrottet redan har beviljats studiestöd bör få utnyttja detta under

den studieperiod som stödet avser, riktar Statens handikappråd anmärkning.

Studiemedel beviljas terminsvis men en konflikt kan bli långvarig. Eftersom

det i detta sammanhang vanligen gäller studier som sträcker sig över

flera år, måste den studerande tillförsäkras rätten att fullfölja dem utan

avbrott. Avstängning från studiemedel under konflikt som varar från en

termin till nästa kan betyda stort avbräck och t. o. m. helt spoliera utbildningen.

Centrala studiehjälpsnämnden upplyser att studiemedel för viss termin

i princip kan sökas när som helst under terminen och att en studerande kan

ha godtagbara skäl att uppskjuta sin ansökan till efter terminens början.

Större rättvisa mellan olika studerande skulle därför skapas med en regel

om att studiemedel får utgå till den som under terminen har påbörjat sina

studier, innan konflikt har brutit ut eller kunnat befaras. Mot en sådan regel

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

talar emellertid att den skulle öppna möjlighet för vissa tjänstemän, exempelvis

assistenter, vilka också är registrerade som studerande, att under

pågående termin i händelse av arbetskonflikt som berör dem byta ut sin

lön mot studiemedel. På grund härav och eftersom det är svårt att avgöra

vid vilken tidpunkt en studerande skall anses ha påbörjat sina studier, ansluter

sig centrala studiehjälpsnämnden till utredningens förslag.

Däremot biträder centrala studiehjälpsnämnden inte utredningens förslag

att utbetalningstidpunkten skall vara avgörande för rätt till den de!

av studiehjälp som utgår utan ansökan. Nämnden upplyser att denna tidpunkt

av administrativa skäl varierar avsevärt mellan kommunerna. Förslaget

skulle därför kunna medföra orättvisor vid jämförelse mellan elever

vid olika skolor. Nämnden förordar att rätten till sådan studiehjälp som

utgår utan ansökan knyts till tidpunkten när studierna började under terminen.

Vid de gymnasiala skolorna med deras bundna studiegång är det

inga svårigheter att avgöra när en elev har börjat sina studier.

Skolöverstyrelsen föreslår att sådant studiestöd, som i form av utbildningsarvode

utgår till vissa deltagare i lärarutbildningskurser, också skall

omfattas av neutralitetsbestämmelserna. Vidare framhåller skolöverstyrelsen,

med hänvisning till erfarenheterna av 1966 års lärarkonflikt, som

önskvärt att frågan om ämneslärarkandidater bör betraktas som arbetstagare

blir klarlagd. TCO och SACO erinrar också om att lärarkandidaternas

speciella ställning kan föranleda problem.

Slutligen fäster skolöverstyrelsen uppmärksamheten på de studiestipendier,

som kommuner och landstingskommuner delar ut, samt anser att neutralitetsbestämmelser

eller rekommendationer angående begränsning vid

arbetskonflikt bör övervägas.

Universitetskansler sämbetet upplyser att innehavare av statliga doktorandoch

licentiandstipendier har rätt att utöva bisyssla i viss begränsad omfattning.

Ämbetet föreslår att konfliktberörd arbetstagare skall avstängas från

dessa stipendier.

Sjukpenning

Remissinstanserna lämnar utan erinran utredningens förslag att förmåner

från den allmänna försäkringen och yrkesskadeförsäkringen som hittills

skall utgå oberoende av arbetskonflikt. Riksförsäkringsverket påpekar att

sjukpenning och förtidspension från den allmänna försäkringen samt sjukpenning

och livränta från yrkesskadeförsäkringen i princip skall kompensera

inkomstbortfall som grundas på nedsättning av arbetsförmågan av medicinska

skäl. Förmånerna kan enligt verket därför inte anses vara av sådan

natur att de bör omfattas av neutralitetsbestämmelser.

Riksförsäkringsverket instämmer vidare i utredningens uppfattning att

arbetsgivarinträde enligt 3 kap. 16 § lagen om allmän försäkring inte får leda

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

85

till alt den som är sjuk går miste om sjukpenning under konflikt. Verket

tillägger att arbetsgivarinträdet automatiskt upphör att fungera under konflikt

och att försäkringskassorna därför får betala ut förekommande ersättningar

i den ordning som gäller för andra fall.

Stöd åt företagare

I några yttranden framhålls att stöd i vissa fall kan utgå till den som

blir arbetslös i verksamhet som självständig företagare. Sålunda nämner

arbetsmarknadsstyrelsen att Sveriges fiskares erkända arbetslöshetskassa

avser företagare och upplyser att ytterligare kassor för egna företagare kan

väntas bli bildade i en nära framtid. Enligt styrelsen finns det därför skäl

att utsträcka neutralitetsbestämmelserna att i tillämpliga delar gälla även

enskilda företagare och beroende uppdragstagare. KS A-utredningen påpekar

att arbetslöshetshjälp, som avses i arbetsmarknadskungörelsen, utgår till

den som är arbetslös, oavsett om han tidigare har varit företagare eller

arbetstagare. Detta framträder särskilt i bestämmelserna om omställningsbidrag,

enligt vilka den som har haft sin huvudsakliga försörjning genom

avlönat arbete för annan likställs med den som har haft sådan försörjning

genom verksamhet som självständig företagare. KSA-utredningen anser

därför tveksamt om neutralitetsbestämmelserna bör begränsas att avse

enbart arbetstagare. Det bör närmare övervägas vilken betydelse arbetslöslietshjälpen

har för företagare som avvecklar sin rörelse till följd av arbetskonflikt

samt söker arbete hos den offentliga arbetsförmedlingen och, om

han inte får det, söker samhällsstöd i någon form.

Utredningens motivering för att lämna företagsstödet utanför neutralitetsbestämmelserna

skulle enligt LO med lika stor tyngd kunna användas

i fråga om utbildningsbidrag och flyttningsbidrag. Även om det är ett intresse

för arbetstagarna att efter konflikt återvända till ett livsdugligt företag,

torde det ligga i arbetskonfliktens natur att vissa konsekvenser för

företagen inte kan undvikas. Enligt LO:s uppfattning kan det starkt ifrågasättas,

om inte stöd till företagen i en del fall kan förstärka arbetsgivarsidans

stridspotential och därmed utgöra ett otvetydigt brott mot principen

om samhällets neutralitet. Statligt stöd till företaget kan i inte oväsentlig

grad eliminera arbetsgivarens olägenheter av en konflikt. LO erinrar också

om att det finns och planeras arbetslöshetskassor för företagare. Enligt

LO:s bestämda uppfattning bör därför neutralitetsbestämmelserna omfatta

även enskilda företag och företagare. I överensstämmelse med LO:s principståndpunkt

bör sådana bestämmelser avse endast direkt berörda.

Socialhjälp

Utredningens uppfattning att speciella neutralitetsbestämmelser för socialhjälpen

inte bör införas nu biträds av socialstyrelsen. Länsstyrelserna

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

i Östergötlands och Gävleborgs län anser liksom utredningen att behovet

av lagändring inte är så trängande att man inte kan avvakta resultatet av

socialutredningens översyn av den sociala vårdlagstiftningen. De båda länsstyrelserna

understryker lämpligheten av att socialstyrelsen och kommunförbundet

i förening rekommenderar kommunerna att vara restriktiva med

eftergift från återbetalningsskyldighet i fråga om socialhjälp till konfliktberörda.

Stgrelsen för Göteborgs socialförvaltning hälsar med tillfredsställelse

att ingen inskränkning i socialnämndernas fria behovsprövning föreslås.

Socialnämnden är det samhällsorgan som har till uppgift att ingripa,

när ingen annan möjlighet att avhjälpa akut nöd återstår. Att för vissa fall

avhända socialnämnden denna möjlighet skulle strida mot samhällets allmänt

erkända skyldighet att hjälpa medborgare i nöd. Man torde, slutar

styrelsen, utan betänkligheter kunna överlämna åt socialnämnderna att

från fall till fall lösa dessa problem, i förvissning om att även de skall tilllämpa

principen om samhällets neutralitet så långt det är möjligt utan att

någon enskild kommer att lida nöd. I dessa uttalanden av Göteborgs socialförvaltning

instämmer länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Om fullgoda garantier skapas för att återbetalningsskyldigheten verkligen

blir effektiv, anser länsstyrelsen i Malmöhus län att en spärr skapas

mot missbruk samtidigt som neutralitetskravet upprätthålls. Behovet av

lagändring i enlighet härmed torde inte vara så brådskande att inte socialutredningens

förslag kan avvaktas.

Socialutredningen anser att socialhjälpen tills vidare bör lämnas utanför

lagstiftning om neutralitetsbestämmelser och att det bör ankomma på socialutredningen

att närmare överväga socialhjälp i samband med arbetskonflikt.

Stockholms stads socialnämnd, som i allt väsentligt ansluter sig till utredningens

ståndpunkt, anser neutralitetsprincipen leda till att i regel endast

obligatorisk, ej frivillig socialhjälp bör beviljas vid konflikt.

En mer kritisk inställning till utredningen har länsstyrelserna i Stockholms

och Västmanlands län. Av Stockholms stads socialnämnds yttrande

framgår, säger länsstyrelsen i Stockholms län, att enligt en beredskapsplan

för arbetskonflikt endast obligatorisk socialhjälp skall utgå. Den konfliktdrabbade

skulle därmed kunna få endast den indirekta hjälp som följer

av att bistånd lämnas familjemedlemmar. Med hänvisning till utredningens

direktiv ställer länsstyrelsen mot denna bakgrund frågan om det

inte är ofrånkomligt att reglera socialhjälp vid konflikt närmare än vad

utredningen har tänkt sig. Regler på området behövs och behovet bör tillgodoses

genom lagstiftning. Det bör inte överlämnas åt rättstillämpningen

att sörja för en lämplig avvägning på detta svårbedömda och kontroversiella

område.

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län bör hjälp alltid utgå, om hjälpbehov

enligt 12 § socialhjälpslagen föreligger för konfliktdrabbad eller hans

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

familj. Däremot synes frågan mera tveksam beträffande den frivilliga lijälpen.

Länsstyrelsen anmärker att den beskrivning av socialhjälpens nutida

utformning och klientel, som utredningen synes grunda sitt ställningstagande

beträffande den frivilliga socialhjälpen på, knappast ger en korrekt

bild av läget. Sålunda kan det inte generellt påstås, att kommunerna i praktiken

inte håller isär den obligatoriska och den frivilliga hjälpen. Det är

knappast heller riktigt, att socialhjälpens för sörj ningsfunktion har minskat

i sådan utsträckning att hjälp numera främst utgår i förebyggande och rehabiliterande

syfte. Trots socialförsäkringar och andra ekonomiska stödåtgärder

är många alltjämt hänvisade att söka socialhjälp för sin försörjning. Det

finns därför inte någon anledning att förmoda, att de som på grund av arbetskonflikt

behöver hjälp skulle påtagligt skilja sig från andra hjälpbehövande.

Om socialhjälp kommer att utgå vid arbetskonflikt, kan man enligt länsstyrelsen

vidare anta att hjälpens storlek kommer att variera i olika kommuner.

Vidare kan frågan om hjälp över huvud taget skall utgå bedömas

olika i skilda kommuner. Antalet hjälpsökande och kommunernas resurser

kan därvid spela in. I en kommun, där de flesta inkomsttagarna är anslutna

till samma fackförbund, skulle en långvarig konflikt med nedskurna konfliktunderstöd

kunna medföra så många ansökningar om socialhjälp alt

kommunen inte skulle orka med att lämna hjälp i sådan omfattning.

Länsstyrelsen håller för troligt att möjligheten att få socialhjälp kan

förlänga en arbetskonflikt. Frågan om hjälp skall utgå till den som är berörd

av sådan konflikt synes därför böra behandlas på ett mer klargörande

sätt än vad utredningen har gjort. Någon upplysning om innebörden av den

restriktivitet som betingas av neutralitetens krav lämnas inte. Utredningen

har knappast lämnat andra riktlinjer än att socialnämnderna bör vara

restriktiva, när det gäller att avstå från alt kräva ersättning för den utgivna

hjälpen. Länsstyrelsen anser det tveksamt, om ersättningsskyldigheten ensam

kan anses medföra att samhället inte åsidosätter neutraliteten, när frivillig

socialhjälp utges till dem som drabbats av arbetskonflikt. Troligen

kommer det att bli små möjligheter att inom lagstadgad tid, tre år, återkräva

socialhjälp som kanske har lämnats under relativt lång tid, eftersom arbetstagarna

efter en långvarig konflikt kan antas ha fått sin ekonomi undergrävd.

Erfarenheten från nuvarande tillämpning av socialnämndernas rätt

till återkrav för utgiven hjälp talar också mot möjligheterna till återbetalning

i någon nämnvärd utsträckning.

Länsstyrelsen förutsätter att dessa frågor klargörs närmare vid den översyn

av den sociala vårdlagstiftningen som pågår.

LO framhåller vikten av att samma principer för återbetalningsskyldighet

kommer att gälla för dem som har anlitat socialhjälpen på grund av arbetslöshet

vid konflikt som för dem som av andra skäl har anlitat denna hjälp.

Vidare betonar LO nödvändigheten av att de oorganiserade, som vid konflikt

inte kan få konfliktersättning och följaktligen torde bli de som mesta
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

dels kommer att begära socialhjälp, inte får sådan hjälp utöver vad som

oumbärligen behövs och under inga omständigheter mera än den konfliktersättning

som utgår till organiserade.

Förfarandet i ärenden om samhällsstöd vid arbetskonflikt

Förslaget att arbetsdomstolen blir högsta besvär sinstans i mål om tillämpningen

av neutralitetsbestämmelserna har inte mött någon erinran vid remissbehandlingen.

Det tillstyrks uttryckligen av länsstyrelserna i Malmöhus,

Gävleborgs och Norrbottens län samt SALF. Arbetsdomstolens ordförande

förklarar sig inte ha någon erinran mot förslaget under förutsättning

att neutralitetsbestämmelserna utformas så att de inte ger utrymme

för rena skälighetsavgöranden. Presidenten i försäkringsdomstolen biträder

utredningens uppfattning att prövningen i sista instans av neutralitetsbestämmelsernas

tillämpning inom arbetslöshetsförsäkringen inte bör förläggas

till försäkringsdomstolen utan till arbetsdomstolen. Centrala studiehjälpsnämnden

godtar förslaget såvitt det avser besvärsmål rörande neutralitetsbestämmelsernas

tillämpning på studiemedel och studiehjälp.

I övrigt har förfarandet behandlats endast av presidenten i försäkringsdomstolen,

som påpekar att besvär över beslut av arbetsmarknadsstyrelsen

kan anföras saväl hos arbetsdomstolen rörande neutralitetsbestämmelsernas

tillämpning som hos försäkringsdomstolen angående rätten till eller storleken

av ersättning enligt de regler som gäller oberoende av konflikt. Arbetsdomstolen

bör då först pröva om neutralitetsbestämmelserna hindrar att

ersättning utgår innan försäkringsdomstolen tar ställning till målet i övrigt.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Knngl. Mnj:ts proposition nr 76 år 1669

89

Departementschefen

Behov av nya neutralitetsbestämmelser

Sedan länge gäller den grundsatsen i vårt land att samhället skall stå

neutralt vid konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Grundsatsen har

kommit till uttryck i bestämmelser om ersättning från erkänd arbetslöshetskassa

och arbetslöshetshjälp i samband med ar bet skonflikt. Bestämmelserna

innebär att samhällsstöd i dessa former inte får lämnas till den som är direkt

indragen i konflikt, dvs. strejkar eller är föremål för lockout. Sådant stöd

får inte heller lämnas till den som på annat sätt har blivit arbetslös med

anledning av konflikt (s. k. indirekt arbetslös), om hans löne- och anställningsvillkor

skäligen kan antas röna inverkan av konflikten.

Dessa neutralitetsbestämmelser går tillbaka på beslut efter de politiska

striderna under 1920-talet och 1930-talets början om arbetslöshetspolitikens

utformning. Sedan dess har förhållandena på arbetsmarknaden ändrats

väsentligt. Sålunda har dåvarande system med avtalsförhandlingar företagsvis

eller förbundsvis i stor utsträckning ersatts med centrala förhandlingar

i grundläggande frågor, förhandlingar som leds av huvudorganisationer och

omfattar stora grupper av arbetsgivare och arbetstagare. Till följd härav

kan en arbetskonflikt numera komma att leda till omfattande indirekt arbetslöshet,

samtidigt som det har blivit allt svårare att avgöra vilka indirekt

arbetslösa som enligt gällande neutralitetsbestämmelser skall stängas av

från kassaersättning och arbetslöshetshjälp vid arbetskonflikt. Erfarenheterna

från de konflikter som har förekommit eller hotat att bryta ut under

efterkrigstiden ger emellertid stöd för antagandet att avstängning skulle

komma att drabba flertalet indirekt arbetslösa.

Också i andra avseenden är förhållandena nu andra än när neutralitetsbestämmelserna

kom till. Samhället har åtagit sig ett väsentligt vidgat ansvar

för sysselsättningen. Inom arbetsmarknadspolitiken har detta vidgade

ansvarstagande fått form av hl. a. ett differentierat system av åtgärder för

att bereda sysselsättning åt dem som ställs utan arbete. Vid neutralitetsbestämmelsernas

tillkomst bestod samhällsinsatserna för den arbetslöse

huvudsakligen i kontant stöd eller nödhjälpsarbete. Numera ger samhället

stöd också i form av bidrag till flyttning och omskolning eller annan utbildning

samt till olika åtgärder för att bereda handikappade arbete. Neutralitetsbestämmelserna

är inte anpassade till denna nya arbetsmarknadspolitik.

Mot denna bakgrund tillkallade dåvarande chefen för inrikesdepartementet

i början av år 1968 efter Kungl. Maj :ts bemyndigande den s. k. konfliktdirektivutredningen,

som redovisade sitt uppdrag i september 1968. Utred
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj ds proposition nr 76 år 1969

ningen har på skäl av den art som jag nyss har antytt funnit att de nuvarande

neutralitetsbestämmelserna behöver ersättas med nya. Denna uppfattning

har också remissinstanserna, även om motiven för deras ståndpunkt varierar.

Även enligt min mening gör såväl utvecklingen på förhandlingsväsendets

område som arbetsmarknadspolitikens utveckling det nödvändigt att nu ompröva

frågan om samhällets neutralitet vid arbetskonflikter. Innan jag går

närmare in på huvudfrågorna vill jag ange ett par utgångspunkter för övervägandena

om samhällsneutraliteten.

När man säger att samhället skall stå neutralt vid arbetskonflikt avses

samhället som huvudman för bl. a. arbetsmarknadspolitikens stöd- och

hjälpåtgärder, socialt stöd och utbildningsstöd. Däremot rör frågan om samhällsneutralitet

självfallet inte statens eller kommuns möjligheter i egenskap

av arbetsgivare att vid tvist med de anställda tillgripa åtgärder som i

motsvarande situation står andra arbetsgivare till buds.

Mina överväganden i det följande begränsar sig till neutralitetsproblem i

fråga om samhällsstöd till anställda och arbetsgivare som berörs av arbetskonflikt.

Jag avser inte att i detta ärende behandla samhällets neutralitet i

fråga om åtgärder med anledning av andra verkningar på samhällslivet av

arbetskonflikter.

I ett remissyttrande anmärks att en nordisk utredning om neutralitetsbestämmelserna

borde ha företagits. Jag vill med anledning härav erinra

om att förhållandena på arbetsmarknaden i de nordiska länderna väsentligen

bestäms av arbetsmarknadens parter själva och att formerna för bl. a.

arbetsmarknadspolitiska insatser från samhällets sida varierar. Det skulle

därför bli tidsödande att söka nå en gemensam nordisk lösning av neutralitetsproblemen.

Jag kan inte förorda att en omprövning av våra neutralitetsbestämmelser

anstår i avvaktan på en sådan internordisk prövning.

Samhällsneutralitetens innebörd och omfattning

Det råder i stort sett allmän enighet om att samhället skall vara neutralt

i förhållande till parterna i arbetskonflikter. Jag förordar att denna grundsats

även framdeles skall utgöra utgångspunkten för bedömningen av samhällets

handlande vid arbetskonflikt.

Däremot har meningarna varit och är i viss mån fortfarande delade i frågan

om vad denna neutralitet närmare innebär. Enighet synes dock råda

om att de som direkt omfattas av en arbetskonflikt måste ställas utanför

möjligheten att få samhällsstöd. Också jag ansluter mig till uppfattningen

att denna möjlighet inte bör tillkomma den som själv har vidtagit eller är

föremål för stridsåtgärd vid arbetskonflikt. Jag vill emellertid tillägga att

skyddet mot nöd under alla förhållanden måste tillgodoses. Till denna

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1969 91

fråga återkommer jag, när jag i det följande behandlar socialhjälp vid arbetskonflikt.

Under 1920-talet ansågs neutraliteten kräva att personer, som var arbetslösa

redan när konflikt bröt ut inom deras fack, undantogs från möjligheten

att få samhällsstöd, den s. k. regeln bakåt. Det ansågs vidare inte utgöra

neutralitetsbrott av samhället att hänvisa arbetslösa till arbetsplats, där

konflikt pågick, och att stänga av dem från möjligheten att få samhällsstöd

om de vägrade att bli strejkbrytare, de s. k. Stripadirektiven. Som jag har

nämnt förut ändrades uppfattningen om neutraliteten i dessa avseenden år

1933, då regeln bakåt och Stripadirektiven slopades. På dessa båda punkter

har sedan dess inte förekommit några meningsmotsättningar.

Alltsedan 1920-talet råder emellertid olika meningar om och i vad mån

de som till följd av en konflikt blir indirekt arbetslösa skall ställas utanför

möjligheten att få samhällsstöd. Detta är huvudfrågan i föreliggande ärende.

Bakgrunden till diskussionen om förhållandet mellan samhället och de

indirekt arbetslösa är, förenklat uttryckt, de överväganden av ekonomisk

och psykologisk art från arbetsmarknadsorganisationernas sida som bestämmer

hur arbetsstriden förs. Arbetsstridens främsta syfte är att — intill

den gräns där skyddsarbete måste utföras -—■ utsätta motparten för så svåra

ekonomiska påfrestningar att han blir benägen till uppgörelse i så nära

anslutning som möjligt till de villkor som har ställts upp av den part som

öppnar striden. En stridsåtgärd innebär emellertid samtidigt ekonomiska

påfrestningar även för denna part. Utgången av arbetsstriden beror i hög

grad på vardera partens ekonomiska resurser. Sättet att föra striden bestäms

följaktligen bl. a. av önskemålet att begränsa de ekonomiska verkningarna

av en stridsåtgärd för den egna sidan. En metod att på arbetstagarsidan

nå detta syfte är den s. k. punktstrejken, som innebär att arbetsinställelsen

begränsas till ett mindre antal arbetstagare, som har en nyckelställning

i ett eller annat avseende, medan striden i verkligheten gäller anställningsvillkoren

för ett stort antal arbetstagare. Punktstrejken leder

ofta till omfattande indirekt arbetslöshet bland arbetstagare som har intresse

av stridens utgång. Man har menat att dessa indirekt arbetslösa i

själva verket måste anses delta i striden och att det därför är neutralitetsbrott

från samhällets sida att ge ekonomiskt stöd åt dem med anledning av

arbetslösheten. Frågan har blivit, vilken intressegemenskap som skall föreligga

mellan de direkt stridande och de indirekt arbetslösa för att samhällsstöd

till de senare skall anses som neutralitetsbrott.

Enligt gällande neutralitetsbestämmelser fastställs intressegemenskapen

genom jämförelse mellan de stridandes och de indirekt arbetslösas kollektivavtal.

I den mån samma kollektivavtal gäller för de båda grupperna eller

väsentlig överensstämmelse föreligger mellan avtalens innehåll och giltighetstid

anses intressegemenskapen vara så påtaglig att de indirekt arbetslösa

måste stängas av från samhällsstöd med anledning av arbetslösheten

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

för att samhället skall anses upprätthålla sin neutralitet. Konfliktdirektivutredningen

har förordat en helt annan metod att fastställa intressegemenskap.

Utredningen utgår i sitt förslag sålunda från att intressegemenskapen

mellan arbetstagarna kommer till uttryck i deras organisationstillhörighet.

De indirekt arbetslösa vilka tillhör fackförbund som deltar i arbetskonflikt

skall därför enligt utredningens förslag ställas utanför möjligheten att få

samhällsstöd. Denna regel kompletterar utredningen med bestämmelser om

avstängning i vissa fall även av sådana indirekt arbetslösa som tillhör annat

fackförbund inom samma huvudorganisation. Avstängning i dessa fall

knyts enligt förslaget främst till huvudorganisationens stadgeenliga befogenheter

gentemot medlemsförbunden.

Ingen av dessa metoder att bestämma intressegemenskapen har gått fri

från kritik. Mot den avtalslildietsprincip som gällande neutralitetsbestämmelser

vilar på har invänts främst att principen erbjuder stora tillämpningssvårigheter.

De erinringar som har riktats mot utredningens förslag går ut

på att avgränsningen av de indirekt arbetslösa som anses ha intressegemenskap

med de stridande är rent formell och att den leder till avstängning från

samhällsstöd av grupper xilkas anställningsförhållanden inte påverkas av

stridens utgång. Man har betonat bl. a. att organisationerna ofta inte bär

byggts UPP ined hänsyn till samorganiserade gruppers intressegemenskap i

fråga om anställningsvillkoren.

Enligt min mening är det mot denna bakgrund nödvändigt att närmare

överväga om det över huvud taget är möjligt att på ett rimligt sätt avgränsa

de indirekt arbetslösa som på grund av förutsatt intressegemenskap skall

jämställas med de stridande i fråga om rätt till samhällsstöd under en konflikt.

Frågan var aktuell redan vid de nuvarande neutralitetsbestämmelsernas

tillkomst. Som då framhölls är sammanhangen i det ekonomiska livet

sådana att utgången av en konflikt kan få verkningar långt utöver den krets

som konflikten närmast gäller. Ändrad lönenivå i ett yrke kan omedelbart

eller så småningom återverka på andra yrkesområden. Köpkraft kan ökas

eller minskas och avsättning av varor påverkas. Om man försöker att räkna

med de indirekta verkningarna för de arbetslösa av en arbetskonflikt, måste

man därför riskera att i det övervägande antalet fall begå orättvisor mot dem.

Skäl av denna art ansågs från regeringens sida tala för att man avstod från

att anse några indirekt arbetslösa berörda av arbetskonflikt (prop. 1933:

209). Riksdagen godtog inte denna ståndpunkt (SäU 1933: 18, rskr 356).

De erfarenheter som har vunnits sedan dess av förhållandena på arbetsmarknaden,

särskilt i fråga om sambandet mellan lönenivån inom skilda

yrkesgrupper, ger emellertid i dag betydligt större tyngd åt de skäl som år

1933 anfördes mot försöken att finna hållbara kriterier för en särskild

intressegemenskap mellan vissa grupper indirekt arbetslösa och de stridande.

Det kan enligt min mening knappast göras gällande att t. ex. förhandlingarna

under de senaste tio åren mellan SAF och LO om generella lönehöjningar

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969 915

har haft intresse enbart för de anställda inom LO-området och inte för de

anställda inom t. ex. TCO:s och SACO:s områden. Jag ansluter mig därför

till konfliktdirektivutredningens och remissinstansernas uppfattning att

reell intressegemenskap mellan indirekt arbetslösa och de stridande inte

utgör en godtagbar grund för att behandla skilda grupper indirekt arbetslösa

olika i fråga om möjlighet att få samhällsstöd på grund av arbetslösheten.

Från de synpunkter jag nu har anfört är inte heller utredningens förslag

ändamålsenligt. Den formella avgränsning av konfliktberörda indirekt arbetslösa

som utredningen förordar tar nämligen över huvud taget inte sikte

på intressegemenskap i fråga om anställningsvillkoren. Utredningens förslag

kan därför, som flera remissinstanser har anmärkt, leda till att indirekt

arbetslösa på grund av sin organisationstillhörighet avstängs från samhällsstöd,

trots att de i varje fall på kort sikt saknar intresse av konfliktens utgång,

medan andra grupper med direkt intresse av utgången men med annan

organisationstillhörighet får samhällsstöd.

Detta är en följd av att utredningens förslag helt inriktas på att klarlägga

solidariteten inom arbetsmarknadsparternas organisationer på ömse sidor

-och de konsekvenser som denna solidaritet har för parternas sätt att föra

striden. Utredningen menar att striden förs av organisationer — förbund

eller huvudorganisationer — och att den därför gäller en stridande organisations

alla medlemmar, inte bara dem som det bedöms taktiskt lämpligt

att föra ut i den direkta striden.

Jag delar denna uppfattning och har heller ingen erinran mot den ingående

analys av arbetsstriden som utredningen har gjort. Däremot finns

det enligt min mening skäl att närmare granska utredningens slutsats att

samhällsneutraliteten därför kräver att indirekt arbetslösa som tillhör stridande

eller understödjande förbund eller huvudorganisation stängs av från

samhällsstöd som i annat fall utgår vid arbetslöshet.

Jag vill då först konstatera att stridsåtgärder i intressekonflikter på arbetsmarknaden

är tillåtna enligt svensk lag, bortsett från vissa undantagsfall,

och att parterna på arbetsmarknaden själva, dvs. utan samhällets inblandning,

bestämmer vilka stridsåtgärder de skall vidta och åtgärdernas

omfattning. Med anledning av uttalanden vid remissbehandlingen är jag

angelägen att framhålla att de författningsbestämmelser som reglerar vår

arbetsrätt inte innefattar någon inbördes värdering av de skilda i och för sig

tillåtna stridsåtgärderna vid arbetskonflikt. Risken att bli utsålt för t. ex.

strejk eller lockout hör till spelets regler. Som utredningen anför skall samhället

inte heller ta ställning till frågan vem som bär skulden till en konflikt.

I det som jag nu har anfört ligger ett ställningstagande till förmån för

arbetsmarknadsparternas principiella frihet att själva bestämma om arbetsstriden.

Detta synes mig väl förenligt med den utveckling som har ägt rum

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

på arbetsmarknaden sedan 1930-talets början och som innebär att de fackliga

organisationernas ställning har befästs.

Jag anser därför att samhällets neutralitet vid arbetskonflikter bör bestämmas

i förhållande till parternas frihet att föra arbetsstriden. Syftet med

striden är som jag har sagt förut att genom att tillfoga motparten ekonomiskt

avbräck få till stånd en uppgörelse. Strejken är på arbetstagarsidan

ett medel att stoppa eller försvåra arbetsgivarens verksamhet och därmed

åsamka honom förluster, och lockout är på arbetsgivarsidan ett medel att

beröva arbetstagarna deras inkomster. Valet av stridsåtgärd och åtgärdens

omfattning bestäms så att striden kan vinnas med så små ekonomiska uppoffringar

för den egna sidan som möjligt. Självfallet kommer också andra

faktorer in i bilden, bl. a. den psykologiska effekten av olika stridsåtgärder.

Samhällsstöd vid arbetslöshet får betydelse i arbetsstriden så till vida som

stödet bidrar till den arbetslöses försörjning och därigenom lättar trycket

på de konfliktfonder som regelmässigt har byggts upp inom organisationerna.

Det är därför givet att, som jag har förordat i det föregående, samhällsstöd

inte skall utgå till den som deltar i arbetskonflikt.

En stridsåtgärd från endera sidan medför flera effekter. Sålunda leder en

strejk, särskilt punktstrejken, i regel till att andra anställda än de strejkande

ställs utan arbete och mister sin inkomst, dvs. permitteras och blir

indirekt arbetslösa. Det är särskilt denna situation som har tagits till utgångspunkt

för diskussionen om behovet att stänga av också indirekt arbetslösa

från samhällsstöd.

Som utredningen har anfört bör avstängning från samhällsstöd komma

i fråga bara om samhällets neutralitet till arbetskonflikter kräver det,

dvs. om samhället genom att ge stödet under en konflikt medverkar

till att stärka eller försvaga någondera sidan ekonomiskt. Om man med

dessa utgångspunkter bedömer punktstrejken, måste först konstateras att

den viktigaste ekonomiska konsekvensen för arbetstagarsidan är att denna

sida med begränsade egna ekonomiska uppoffringar kan tillfoga motparten

lika stor ekonomisk skada som genom en generell strejk. Detta påstående

äger emellertid giltighet endast om de arbetstagare som blir indirekt

arbetslösa kan få samhällsstöd och på så sätt får hjälp till det dagliga

uppehället. De belastar då inte sin organisations konfliktfonder.

Avstängning av indirekt arbetslösa från samhällsstöd skulle i denna situation

kunna anses motiverad om arbetsgivaren saknade möjlighet att möta

punktstrejken med egna stridsåtgärder som berövar motsidan fördelarna

av en sådan strejk. Så är dock inte fallet. Arbetsgivarsidan kan genom

lockout åstadkomma att de indirekt arbetslösa dras in i striden och alltså

går miste om samhällsstöd enligt den förut angivna huvudregeln. Som jag

har antytt förut innebär därför avstängning från samhällsstöd av indirekt

arbetslösa att samhället genom sina neutralitetsbestämmelser åstadkommer

den effekt som arbetsgivarsidans stridsåtgärd skall ge och följaktligen be
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

friar denna sida från att behöva tillgripa stridsåtgärden. Det blir härigenom

samhällets neutralitetsbestämmelser och inte parternas stridsåtgärder som

på arbetstagarsidan reglerar effekten av en punktstrejk. Samhället har

med andra ord genom sitt principiella ställningstagande påverkat förutsättningarna

för parternas handlande i en fråga som det bör ankomma

på parterna att avgöra.

Utredningen erinrar om att kollektivavtalslagen förbjuder avtalspart att

vidta stridsåtgärd för att genomföra bestämmelse som är avsedd att träda

i tillämpning efter det att det gällande kollektivavtalet har löpt ut. Sympatilockout

— eller annan stridsåtgärd — kan enligt utredningen därför sannolikt

inte användas i fråga om organisation, vars medlemmar har fredsplikt

därför att deras kollektivavtal alltjämt gäller. Med anledning av SAF:s

uttalande att detta kan medföra en allvarlig rubbning av balansen mellan

parterna vill jag i likhet med utredningen erinra om att kollektivavtalens

giltighetstid är en förhandlingsfråga och alltså ytterst beror av styrkeförhållandena

vid tvist om ett blivande avtals innehåll på denna punkt.

En annan omständighet som enligt min mening bör beaktas är att nuvarande

regler om avstängning av indirekt arbetslösa som LO har påpekat

verkar olika för tjänstemän och arbetare. Tjänstemän kan i regel inte friställas

genom permittering utan måste sägas upp och får då lön under uppsägningstid.

För att varken lön eller samhällsstöd skall utgå till dem vid

konflikt, måste de vara direkt indragna i konflikt. Arbetsgivaren har rätt

att utan uppsägning tillgripa lockout mot dem. Beträffande tjänstemännen

är det alltså enligt såväl gällande bestämmelser som utredningens förslag

arbetsgivarparten som råder över konfliktens verkningar i detta hänseende.

Så länge denna praxis råder på arbetsmarknaden i fråga om permittering,

kan de båda arbetstagargrupperna i detta hänseende få samma ställning

endast genom en ordning som innebär att bara de direkt indragna stängs

av från möjlighet att få samhällsstöd.

Jag har förut berört svårigheten att på ett rättvist sätt avgränsa den grupp

indirekt arbetslösa som bör stängas av från samhällsstöd vid arbetslöshet.

Både konfliktdirektivens historik och det nu föreliggande remissutfallet bär

tydliga vittnesbörd om denna svårighet. Vid de nuvarande bestämmelsernas

tillkomst år 1933 uttalade föredragande departementschefen att bestämmelser

om avstängning av indirekt arbetslösa nödvändigt blir synnerligen obestämda

och tänjbara samt att enkla och klara regler är särskilt viktiga på

detta område. I detta uttalande instämmer jag oreserverat. Det är enligt min

mening särskilt viktigt att reglerna är sådana att arbetsmarknadens parter

i förväg kan avgöra samhällsneutralitetens innebörd inför en hotande konflikt.

Enkla regler behövs bl. a. därför att tveksamma fall i en konfliktsituation

oftast måste avgöras snabbt om avgörandet skall få någon praktisk

betydelse. Erfarenheten får anses visa att den önskvärda enkla ordningen

kan vinnas endast genom neutralitetsbestämmelser som avser stridsåtgär
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

9(>

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

derna. En sådan ordning tillgodoser dessutom bl. a. SAF:s önskemål att

neutralitetsbestämmelserna inte får motverka strävandena till samverkan

mellan arbetsmarknadsorganisationerna på ömse sidor och medverka till att

utvecklingen hittills mot centraliserat beslutsfattande inom huvudorganisationerna

bryts. Neutralitetsbestämmelserna kommer med en sådan lösning

över huvud taget inte att ha någon inverkan på utformningen av organisationernas

stadgar.

Mot en ordning där neutralitetsbestämmelserna avser bara de stridande

bär invänts att den är ägnad att åstadkomma onödiga konflikter. Risken

härför bedömer jag som ringa. Vid överväganden om stridsålgärdernas omfattning

vid en arbetskonflikt torde effekten i fråga om möjlighet att få samhällsstöd

sällan ha avgörande betydelse. Vidare bör uppmärksammas att

just denna effekt inträder i stor omfattning enligt nuvarande neutralitetsbestämmelser

utan att stridsåtgärd behöver tillgripas, och det kan då inte

sägas vara en utvidgning av konflikten, om stridsåtgärd måste tillgripas för

att effekten skall nås. Snarare finns skäl att räkna med en begränsning av

konfliktens faktiska verkningar, eftersom konfliktbeslutet kan fattas med

hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet, medan de nuvarande och de

av utredningen föreslagna neutralitetsbestämmelsernas generella utformning

gör sådant hänsynstagande omöjligt.

De överväganden som jag nu har redovisat har lett mig till uppfattningen

att samhället vid utformningen av sin neutralitet vid arbetskonflikter bör

beakta endast den direkta striden. Detta står bäst i överensstämmelse med

principen att det bör ankomma på arbetsmarknadens parter att själva

bestämma arten och omfattningen av striden. Jag förordar därför att endast

de som är arbetslösa på grund av att de är direkt indragna i arbetskonflikt

skall omfattas av neutralitetsbestämmelser av innebörd att de

stängs av från möjlighet att få samhällsstöd vid arbetslöshet.

Betydelsen av organisationstillhörighet

Med den huvudlinje som jag sålunda förordar i fråga om samhällets neutralitet

vid arbetskonflikter kommer frågan om de konfliktberördas organisationstillhörighet

i ett annat läge än enligt utredningens förslag. Visserligen

kommer det enligt mitt förslag liksom enligt utredningens att sakna

betydelse om de som är indragna i arbetskonflikt tillhör den ena eller andra

arbetsgivar- eller löntagarorganisationen eller inte alls tillhör sådan organisation.

Men man kan inte bortse från att stridsåtgärder regelmässigt vidtas

av organisationer och riktar sig mot arbetsgivare eller arbetstagare såsom

medlemmar i organisationer på arbetsmarknaden. Stridens syfte är

knutet till kollektivavtal mellan organisationer. Det medför att oorganiserade

arbetstagare liksom de som tillhör organisation som inte har varit

part i något på arbetsplatsen gällande kollektivavtal ofta kommer att stå

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungi. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

utanför direkta stridsåtgärder. På arbetsmarknaden råder emellertid som

allmän princip att organiserad och oorganiserad arbetskraft skall behandlas

lika. Sålunda är i regel ett kollektivavtal även utan uttrycklig föreskrift

tillämpligt också på anställda som inte är bundna av avtalet. Vikten

att värna om denna likabehandlingsprincip har betonats av utredningen

och remissinstanserna och jag vill även för min del stryka under betydelsen

av att principen upprätthålls. Som en följd härav kan man inte undgå

att ta ställning till vilka konsekvenser arbetsstriden bör få för dessa kategorier

anställda, om de inte vidtar eller blir föremål för direkta stridsåtgärder

men måste friställas på grund av konflikten.

Med utredningens utgångspunkter har det varit naturligt att lösa denna

fråga på så sätt att dessa indirekt arbetslösa anses berörda av konflikten och

alltså avstängs från samhällsstöd. Denna lösning är inte möjlig med mitt

förslag i huvudfrågan, eftersom jag anser att indirekt arbetslösa i princip

inte skall avstängas från samhällsstöd. Jag föreslår därför att oorganiserade

arbetstagare eller arbetstagare, som är organiserade men inte har varit

bundna av något kollektivavtal som har gällt på deras arbetsplats närmast

före konflikten och inte heller blir bundna av avtal där under konflikten,

i princip skall anses indragna i konflikt om de blir permitterade eller

annars utan arbete på grund av konflikten. Denna regel bör i överensstämmelse

med den förordade huvudregeln begränsas att gälla endast

anställda vid arbetsplats där det råder konflikt, dvs. där det finns konfliktindragna

arbetstagare. Vidare måste uppmärksammas det fall att en

konflikt berör endast vissa kategorier arbetstagare på en arbetsplats. Oorganiserade

eller andra ej avtalsbundna arbetstagare som permitteras eller

annars blir utan arbete bör i ett sådant fall i enlighet med grunderna för

utredningens förslag i frågan anses som indragna i konflikten under förutsättning

dels att de hade huvudsakligen samma arbetsuppgifter som de

stridande, dels att de stridande utgör flertalet arbetstagare med sådana

arbetsuppgifter på arbetsplatsen.

För fullständighetens skull vill jag tillägga att vad jag nu har sagt alltså

inte avser arbetstagare som tillhör annan avtalsslutande organisation på

arbetsplatsen än den stridande. Sådana arbetstagare blir, om de permitteras

på grund av konflikten, inte berörda av konflikten enligt mitt förslag.

Det skulle kunna synas som om den lösning som jag sålunda förordar

innebär intrång i vars och ens rätt att tillhöra vilken organisation han vill.

Den förut nämnda principen om likabehandling av organiserade och oorganiserade

kräver emellertid detta avsteg från huvudregeln. Avsteget, som

görs även i utredningens förslag och har godtagits av de allra flesta remissinstanserna,

står i god överensstämmelse med grunderna för systemet med

kollektivavtalsreglering av förhållandena på arbetsmarknaden. Friheten att

vara oorganiserad eller organiserad i annan organistion än sådan som sluter

kollektivavtal för anställda på arbetsplatsen innebär inte i och för sig en

4 — Dihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 76

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

rätt att undgå konsekvenserna av striden om arbetsvillkoren där. Jag anser

därför att invändningar av det slag jag nyss antydde mot mitt förslag inte

är befogade.

Samhällets stödåtgärder

Inledning

När de nuvarande neutralitetsbestämmelserna kom till, var arbetsmarknadspolitiken

i huvudsak en arbetslöshetspolitik. Den omfattade de s. k.

reservarbetena, som närmast motsvarade nuvarande beredskapsarbeten, samt

kontant stöd från erkända arbetslöshetskassor och kommunalt kontantunderstöd

med statsbidrag. Som framgår av min föregående framställning

är arbetsmarknadspolitiken numera i väsentligt större utsträckning än

förr inriktad på att bereda arbetslösa nytt arbete, i första hand på den

öppna arbetsmarknaden och, om det inte lyckas, i skyddad verksamhet av

något slag. Bidrag och hjälp för flyttning och omskolning är i dag mer än

förr ett alternativ till arbetslöshetshjälp och kassaersättning. Ett uttryck

härför är att utbildningsbidrag och flyttningsbidrag kan utgå inte bara

till den som är arbetslös utan också till den som löper risk att bli arbetslös.

Syftet med arbetsmarknadspolitiken, att så långt det är möjligt sörja för

full, produktiv och fritt vald sysselsättning, ger två principiella utgångspunkter

i fråga om samhällsneutraliteten vid arbetskonflikt. För det första

bör de arbetsmarknadspolitiska medlen inte vid en arbetskonflikt generellt

användas restriktivt under åberopande av samhällsneutraliteten. Neutraliteten

innebär enligt vad jag har utvecklat i det föregående att samhället

avstår från att använda arbetsmarknadspolitiska medel endast i den mån

de direkt inverkar på arbetsstriden men i övrigt bedriver arbetsmarknadspolitiken

utan hänsyn till konflikten. Till följd av mitt förslag att indirekt

arbetslösa inte skall stängas av från stödmöjligheten finns det därför anledning

att räkna med att de arbetsmarknadspolitiska insatserna, när det

gäller de icke konfliktindragna, får minst samma omfattning under konflikt

som annars.

Av huvudprincipen för samhällsneutraliteten följer vidare att ingen bör

vägras samhällsstöd, om det kan konstateras att han skulle ha fått det i

händelse konflikt inte hade brutit ut. Jag återkommer till denna fråga, när

jag nu övergår till att behandla de olika stödformerna, men vill redan nu

förutskicka att utredningssvårigheter kan uppstå i detta sammanhang och

att det ibland blir nödvändigt att ställa upp presumtionsregler för de tilllämpande

myndigheterna.

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken

Arbetsförmedling m. m. Arbetsförmedling sker dels i samband med den

arbetssökandes personliga kontakt med ett arbetsförmedlingskontor, vilket

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

99

tidigare var den enda förmedlingsformen, dels numera också genom

allmän skriftlig information om lediga platser. Informationen ger tillräckligt

underlag för den arbetssökande att själv ta kontakt med arbetsgivaren.

Arbetsförmedling är den enda av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna

som f. n. enligt uttryckliga bestämmelser skall bedrivas oberoende av arbetskonflikt.

Föreskrift härom finns i 5 § arbetsmarknadskungörelsen, där

det vidare heter att arbetsförmedlingsorganet skall underrätta den arbetssökande

om konflikten. Utredningen föreslår ingen annan ändring härvidlag

än att skyldigheten för förmedlingsorganen att upplysa arbetssökande

om arbetskonflikt skall omfatta också allmän information om lediga platser.

Remissinstanserna gör ingen erinran mot utredningens förslag utom

en länsarbetsnämnd som emotser svårigheter att fullgöra den utvidgade

upplysningsplikten.

Jag finner liksom utredningen och remissinstanserna det självklart att

arbetsförmedling som hittills skall bedrivas oberoende av arbetskonflikt

och att arbetsförmedlingsorganen fortfarande skall vara skyldiga att upplysa

de arbetssökande om arbetskonflikt vid arbetsplats där ledig anställning

anvisas. Arbetsmarknadsstyrelsen har inte ifrågasatt möjligheten att

komplettera vakanslistor eller öppen information i andra former med uppgifter

om de arbetsplatser där konflikt råder. Jag ansluter mig till utredningens

förslag även i detta avseende. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen

att bestämma hur förslaget skall genomföras på praktiskt lämpligaste

sätt.

I samband med utredning om framtida sysselsättning, arbetsvårdsutred

ning eller utredning om förutsättningarna för yrkesutbildning kan den arbetssökande

få resekostnadsersättning och traktamente samt i sistnämnda

fall också ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Som utredningen framhåller

avser dessa åtgärder till övervägande del arbetssökande med handikapp

eller annat arbetshinder. Jag ansluter mig därför till utredningens och

remissinstansernas uppfattning att arbetskonflikt inte skall påverka ifrågavarande

utredningsverksamhet eller möjligheten för de arbetssökande att

få de angivna ersättningarna.

Utbildningsbidrag m.m. Som jag har nämnt tidigare har utbildningsbidragen

tillkommit senare än neutralitetsbestämmelserna. Statsmakterna

har aldrig tagit ställning till hur bidragen skall behandlas vid arbetskonflikt.

Utredningen föreslår att bidrag i princip inte skall få beviljas den

som är konfliktberörd, med undantag för handikappade i vissa fall. Denna

mening biträds av nästan alla remissinstanserna men många håller före

att de handikappade bör behandlas gynnsammare än vad utredningen har

ansett vara praktiskt möjligt.

Från de synpunkter som har intresse i detta sammanhang kan samhällsstödet

till utbildning indelas i två olika grupper. Den ena omfattar

statsbidrag till företag på villkor att företaget anordnar utbildningen och

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

ger den anställde avtalsenliga löneförmåner under utbildningstiden. Till

denna grupp hör f. n. vissa bidrag, som inte regleras i arbetsmarknadskungörelsen

utan genom särskilda föreskrifter av Kungl. Maj :t, nämligen bidrag

till kostnader för utbildning i samband med lokalisering av företag

in. in., bidrag till företag för yrkesutbildning av handikappade samt bidrag

till företag för yrkesutbildning av äldre arbetskraft. Om lön inte utgår från

företaget till eleverna vid arbetskonflikt, brister förutsättningarna för det

statliga bidraget. Även om jag anser det angeläget att företagsutbildningen

kan fortsättas också vid arbetskonflikt, är det uppenbart att företagen inte

kan åläggas att i varje situation fortsätta med företagsutbildningen under

konflikt. Både praktiska och andra skäl kan hindra fortsatt utbildningsverksamhet.

Bedömningen bör göras av företaget självt med hänsyn till

bl. a. utbildningens betydelse för parternas agerande i konflikten. Några allmänna

regler om företagsutbildningen kan därför enligt min mening inte

ställas upp. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att i varje särskilt

fall komma överens med vederbörande företag om företagsutbildning

vid konflikt och att besluta om statsbidrag till företaget.

Den andra och vanligaste gruppen omfattar utbildningsbidrag som utgår

direkt till eleven. Så är fallet vid de former av utbildning som anges i 15 §

arbetsmarknadskungörelsen, dvs. omskolning och yrkesutbildning vid kurser,

som anordnas inom det ordinarie utbildningsväsendet eller särskilt för

ändamålet och finansieras av arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen,

samt utbildning i provanställning. Vidare anordnas utbildning enligt

bestämmelser av Kungl. Maj :t i brev den 7 oktober 1966 angående bristyrkesutbildning.

Som utredningen framhåller är utbildningsbidrag i huvudsak

ersättning av samma natur som arbetsinkomst. Jag anser därför, liksom

utredningen och de allra flesta remissinstanserna, att utbildningsbidrag

till den som är direkt indragen i arbetskonflikt i princip måste

betraktas som ett avsteg från samhällets neutralitet.

Denna princip behöver emellertid modifieras. Som utredningen framhåller

kan samhällets neutralitet vid arbetskonflikt inte anses kräva att den

som blir berörd av konflikten stängs av från bidrag till sådan utbildning

som har aktualiserats oberoende av konflikten. Enligt utredningens förslag

skall utbildning som konfliktberörd arbetstagare har påbörjat före

konflikten alltid få fullgöras. I övrigt skall enligt förslaget konfliktberörd

arbetstagare inte få beviljas utbildningsbidrag, om arbetslöshet på grund

av konflikten föreligger eller kunde befaras när frågan om utbildningen

aktualiserades hos arbetsförmedlingen genom skriftlig förfrågan från arbetstagaren

eller vid hans personliga besök hos förmedlingen. Före befarad

konflikt bör enligt utredningen utbildningsbidrag inte få beviljas den som

löper risk att bli arbetslös på grund av konflikten. Remissinstanserna har

inte gjort några erinringar mot en huvudsaklig lösning efter dessa linjer.

En av förutsättningarna för att utbildningsbidrag skall utgå är att so
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

101

kanden löper risk att bli arbetslös. Jag anser det inte förenligt med det betraktelsesätt

som ligger till grund för de uppställda förutsättningarna för

utbildningsbidrag att sådant bidrag utgår till den som löper risk att bli

arbetslös endast till följd av befarad arbetskonflikt, vare sig fråga är om

risk att bli indragen i konflikten eller att bli permitterad på grund av den.

Riktigheten härav framgår ytterligare av att strejk eller lockout inte anses

bryta anställningsförhållandet. Vid arbetsmarknadsmyndigheternas prövning

av förutsättningarna för utbildningsbidrag utgör alltså risk för att bli

indragen i eller permitterad på grund av arbetskonflikt inte risk för arbetslöshet.

Detta innebär å andra sidan att beslut, varigenom utbildningsbidrag

före konfliktutbrott har beviljats den som inte är arbetslös, måste vara

grundat på risk för arbetslöshet som inte har samband med konflikt. I sådant

fall bör utbildningen och utbildningsbidraget vara oberoende av konflikten.

Bidrag som har beviljats före konflikt bör därför få utgå oavsett

om utbildningen har börjat före konflikt eller efter utbrottet av konflikt där

eleven blir indragen.

Den huvudprincip som jag har förordat i fråga om samhällsneutraliteten

medför att utbildningsbidrag inte får utgå till den som är arbetslös därför

att lian är indragen i arbetskonflikt. Vad jag nyss har sagt utgör ett undantag

från denna huvudprincip. Ytterligare ett undantag är motiverat för det

fall att bidrag visserligen inte har beviljats före konflikten men utbildningen

skulle ha kommit till stånd oavsett den arbetslöshet som har samband

med konflikten. Detta bör i första hand antas vara fallet om utbildningen

före varsel om konflikten har aktualiserats genom att utbildningsbidrag har

sökts eller genom att arbetstagaren skriftligen eller vid besök hos arbetsförmedlingen

har förfrågat sig om utbildning. Även om han inte har vidtagit

någon sådan åtgärd före varsel, kan det i undantagsfall tänkas att utbildningen

uppenbarligen skulle ha kommit till stånd och bidrag beviljats

oberoende av konflikten. Undantaget bör omfatta även det fallet.

Den ordning som jag sålunda förordar stämmer i huvudlinjerna överens

med utredningens ståndpunkt, som har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Ordningen innebär bl. a. att det, om förutsättningarna för utbildningsbidrag

tillämpas så som jag har utvecklat i det föregående, inte kan

inträffa att utbildningsbidrag som har börjat utgå blir indraget till följd av

konfliktutbrott.

Jag vill emellertid i sammanhanget framhålla att det inför en befarad arbetskonflikt,

och särskilt efter varsel om konflikten eller dess utbrott, finns

skäl att iaktta försiktighet vid prövningen av om en risk för arbetslöshet

föreligger oberoende av konfliktrisken. Gränsen kan vara svår att dra, och

vid tveksamhet rörande arbetslöshetsrisken är en återhållsam bedömning

att förorda för att förebygga att samhällsneutraliteten sätts i fråga.

Redan i utredningens direktiv framhölls att de handikappade så långt

som möjligt bör skyddas mot olägenheterna av en arbetskonflikt. Önske
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 76 år 1969

målet att kunna bereda yrkesutbildning åt alla sådana handikappade som

oberoende av konflikt får anses behöva utbildning har utredningen av praktiska

skäl funnit omöjligt att förverkliga helt, eftersom de handikappade

vanligen är integrerade med övriga elever och handikappet som sådant inte

behöver ha direkt samband med utbildningens inriktning. Annorlunda ställer

det sig enligt utredningen i fråga om anpassningsutbildning för handikappade

och dem som genomgår arbetsprövning vid statens arbetsklinik.

Dessa åtgärder avser enbart svårt handikappade.

Utredningens förslag innebär därför å ena sidan att indirekt arbetslös

eller lockoutad handikappad inte kan få utbildningsbidrag, om han inte tillhör

någon av de grupper handikappade som enligt utredningen är klart avskiljbara,

samt å andra sidan att handikappad som själv strejkar kan få

bidrag, om han hör till en sådan grupp. Flertalet remissinstanser lämnar utredningens

förslag utan erinran, medan arbetsmarknadsstyrelsen, LO och

statens handikappråd anser att man kan skydda de handikappade i större

utsträckning än som följer av utredningens förslag.

Mitt förslag att indirekt arbetslösa inte skall avstängas från möjlighet att

få samhällsstöd vid arbetskonflikt innebär att problemet att skydda de

handikappade begränsas. Å andra sidan måste man räkna med att förslaget

leder till att ett större antal handikappade än utredningen förutsatte kan

komma att direkt omfattas av strejk eller lockout eller annan stridsåtgärd

på deras arbetsplats. Stridsåtgärder för att få till stånd eu uppgörelse enbart

om en grupp handikappades anställningsvillkor synes dock vara orealistiskt

att förutse.

I fråga om den grupp handikappade som sålunda kan bli indragna i arnetskonflikt

bör, som framhålls vid remissbehandlingen, undersökas i vad

mån de bör kunna få utbildningsbidrag i större utsträckning än andra konfliktindragna.

Jag vill betona att fråga här är endast om handikappad som

har anställning från vilken han har blivit arbetslös till följd av konflikt

där han är direkt indragen. Om det redan före konflikten har konstaterats

att handikappet motiverar utbildning men denna — och utbildningsbidrag

— inte aktualiseras förrän den handikappade blir arbetslös till följd av konflikten,

är det enligt min mening både rimligt och möjligt att bevilja honom

utbildningsbidrag även om han t. ex. själv strejkar. Emellertid kan,

som framhålls av statens handikappråd och De handikappades riksförbund,

den inträffade sysslolösheten till följd av konflikten utgöra motivet för

att behovet av utbildning i speciella fall tas upp till prövning. Om det

då visar sig att sysslolösheten för den handikappade skapar en sådan situation

att handikappet av sociala eller medicinska skäl bör föranleda yrkesutbildning,

anser jag att bidrag också bör kunna beviljas trots att den handikappade

är direkt indragen i konflikten. Jag är alltså ense med de remissinstanser

som anser att de handikappade i detta hänseende kan skyddas

utöver vad utredningen har funnit möjligt. Min ståndpunkt innebär vis
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

103

serligen att arbetsmarknadsmyndigheterna i varje särskilt fall måste undersöka

handikappets natur och den handikappades särskilda förhållanden.

Men jag räknar med att sådan undersökning kan komma att aktualiseras

under konflikt i endast ett relativt obetydligt antal fall.

Till den som deltar i bristyrkesutbildning utgår utbildningsbidrag med

tillämpning av bestämmelserna om utbildningsbidrag i arbetsmarknadskungörelsen.

Utredningens förslag att huvudregeln om avstängning från

möjligheten att få utbildningsbidrag vid konflikt skall gälla även bristyrkesutbildning

har i princip godtagits vid remissbehandlingen. Också jag

biträder förslaget. Som framhålls av statens handikappråd kan det emellertid

inte uteslutas att också handikappade deltar i bristyrkesutbildning. För

dem bör då tillämpas den ordning som jag nyss bär förordat i fråga om utbildningsbidrag

till handikappade vid annan arbetsmarknadsutbildning.

Flyttningsbidrag m. m. De bidrag som numera kan utgå i samband med

flyttning samt statlig inlösen av egna hem och lägenheter har, liksom utbildningsbidragen,

tillkommit efter neutralitetsbestämmelserna. Utredningen

föreslår med instämmande i princip av remissinstanserna att flyttningsbidrag

inte skall få beviljas och inlösen inte ske från den som är berörd av

arbetskonflikt.

Jag finner de skäl som utredningen har anfört för sitt förslag vara bärande

och förordar därför att flyttningsbidrag i princip inte skall få utgå

till den som är indragen i arbetskonflikt. Liksom för utbildningsbidrag är

risk för arbetslöshet en förutsättning för flyttningsbidrag. Vad jag har sagt

i det föregående om befarad arbetskonflikts inverkan på bedömningen av

denna förutsättning har motsvarande giltighet i fråga om flyttningsbidrag.

Risken för arbetslöshet bör alltså bedömas utan hänsyn till konfliktrisk,

och beslut varigenom flyttningsbidrag beviljas före konfliktutbrott måste

vara grundat på risk för arbetslöshet som inte har samband med konflikt.

Flyttningsbidrag som har beviljats före konflikt bör därför alltid få utgå

oavsett konflikten. Som jag har utvecklat beträffande utbildningsbidrag bör

emellertid inför befarad arbetskonflikt eller under konflikt försiktighet

iakttas vid prövningen av om risk för arbetslöshet föreligger.

Flyttningsbidrag får inte utgå till den som är arbetslös därför att han

är indragen i konflikt. Från denna huvudprincip bör göras samma undantag

som jag har förordat i fråga om utbildningsbidrag. Om flyttningsbidrag

inte har beviljats före konflikten men flyttningen skulle ha kommit till

stånd oavsett konflikten, bör alltså bidrag kunna utgå till den som är indragen.

Inlösen av eget hem eller bostadsrättslägenhet har så nära samband med

flyttning att, som utredningen föreslår, samma regler bör gälla som för

flyttningsbidrag.

Jag delar utredningens uppfattning att de handikappade inte kan särbehandlas

i fråga om flyttningsbidrag och inlösen av eget hem eller lägenhet.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Den som saknar arbete därför att han är indragen i arbetskonflikt kan

inte samtidigt vara säsongarbetslös. De familjebidrag till säsongarbetslösa

familjeförsörjare som sedan år 1966 utgår försöksvis behöver därför inte

omfattas av neutralitetsbestämmelser.

Arbetslöshetshjälp och arbetslöshetsförsäkring. Dessa former av samhällsstöd

omfattas f. n. av neutralitetsbestämmelser. I likhet med utredningen

och remissinstanserna anser jag att någon ändring av bestämmelserna

inte är påkallad i och för sig. Jag förordar därför ingen annan ändring

än den som följer av mitt förslag att indirekt arbetslösa inte skall

stängas av från stödmöjligheterna.

Vid beredskapsarbete, som är en form av arbetslöshetshjälp, tillämpas

lönerna på den öppna arbetsmarknaden. I allmänhet träffas kollektivavtal

som har form av s. k. hängavtal och därför i stort sett följer riksavtalen

inom de olika arbetsområdena. Arbetskonflikt skulle därför i undantagsfall

kunna inträffa på arbetsplats där beredskapsarbete pågår. Om man vill

godta arbetskonflikt som medel att lösa intressetvister vid arbeten som

samhället anordnar för arbetslösa — en fråga som jag inte avser att ta

ställning till i detta lagstiftningsärende — synes det ofrånkomligt att i

neutralitetssammanhang behandla beredskapsarbetare på samma sätt som

annan arbetstagare. Är han indragen i konflikten bör han således som utredningen

framhåller stängas av från samhällsstöd så länge konflikten pågår.

Han skall under denna tid inte betraktas som arbetslös. Däremot skall

beredskapsarbetare som blir indirekt arbetslös till följd av konflikt inte

gå miste om andra stödmöjligheter. Arbetslösa bör självfallet inte hänvisas

till beredskapsarbetsplats där konflikt pågår.

I detta sammanhang vill jag nämna att den begränsning av lconfliktberördheten

till direkt indragna som jag har förordat kan få andra ekonomiska

konsekvenser vid en konflikt än den nuvarande ordningen. I den

mån en konflikt leder till att stora grupper blir indirekt arbetslösa kommer

deras arbetslöshetskassor att belastas, vilket i sin tur medför ökade kostnader

för staten. Detsamma gäller statens och kommunernas kostnader

för arbetslöshetshjälp till indirekt arbetslösa. Eftersom arbetsmarknadsparterna

råder inte bara över arbetsstridens igångsättande utan också över en

konflikts omfattning, är det omöjligt att på förhand beräkna vilka kostnader

det allmänna av denna anledning kan komma att åsamkas i samband

med konflikt.

KSA-utredningen säger i sitt remissyttrande — i anslutning till de överväganden

som hittills har gjorts inom utredningen — att neutralitetsbestämmelser

bör gälla för kontant arbetslöshetsstöd i form av både grundstöd

och frivillig arbetslöshetsförsäkring. Med anledning härav vill jag framhålla

att ställning till samhäll sneutraliteten bör tas i fråga om varje nytillkommande

stödform för sig och att stödets syfte, storlek och utformning därvid

måste beaktas. I samband med utredningar om nya stödformer bör

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969 105

alltså underlag tillhandahållas statsmakterna för bedömning av samhällsneutraliteten.

Arbetsvärd, näringshjälp och andra åtgärder för handikappade. Under

denna rubrik sammanför utredningen alla de åtgärder enligt arbetsmarknadskungörelsen

vilka är uteslutande eller huvudsakligen inriktade på handikappade.

Utredningen föreslår, utan erinran från remissinstanserna, att

de handikappade skyddas från verkningarna av arbetskonflikt genom att

dessa åtgärder får vidtas och fortgå oberoende av konflikt. Jag har samma

uppfattning och vill tillägga att frågan om stöd åt dessa handikappade under

konflikt torde få ringa betydelse om, som jag förordar, endast direkt

indragna omfattas av neutralitetsbestämmelserna.

Den av socialstyrelsen upptagna frågan om åtgärder för att trygga fortsatt

sysselsättning i skyddad verkstad under arbetskonflikt hos avnämaren

av verkstadens produkter torde inte böra behandlas i detta sammanhang.

Skulle undantagsvis ett sådant fall uppkomma, bör det ankomma på verkstadens

huvudman att i samråd med berörda myndigheter undersöka vilka

åtgärder som behöver och kan vidtas för att sysselsättningen skall kunna

upprätthållas.

Utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken

Samhällsneutraliteten har hittills diskuterats bara i förhållande till de

former av samhällsstöd som utgör ett led i arbetsmarknadspolitiken. Gemensamt

för dessa stödformer är att de förutsätter arbetslöshet eller risk

för arbetslöshet. Utredningen har gått längre och funnit att även det allmänna

studiestödet, som inte förutsätter arbetslöshet, bör påverkas av arbetskonflikt.

Denna uppfattning delas av remissinstanserna.

Eftersom studiestödet är oberoende av elevens arbetssituation, skulle

neutraliteten kunna anses kräva att stödet utgår oberoende av om han har

mist sitt arbete till följd av arbetskonflikt eller av annan orsak. Det skulle

kunna sägas vara ett avsteg från neutraliteten att stänga av den som är indragen

i konflikt från ett stöd som i princip kan utgå till alla. Emellertid

anser jag liksom utredningen att det är nödvändigt att beakta de praktiska

konsekvenserna av om studiestöd skulle kunna utgå till den som är indragen

i konflikt. Det skulle i själva verket innebära att konflikten skulle

bli meningslös, eftersom ena parten skulle kunna hålla ut under den tid

som behövs för utbildning till ett nytt yrke. I praktiken synes det inte heller

lämpligt att i fråga om samhällsstöd åt konfliktindragen arbetstagare göra

skillnad mellan den som får arbetsmarknadsutbildning och den som utbildas

utanför arbetsmarknadspolitiken. Jag biträder alltså utredningens förslag

att den som är indragen i arbetskonflikt avstängs från rätten till studiemedel

och studiehjälp.

Vad jag nu har sagt bör inte uppfattas så att jag räknar med att många

4* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 76

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

konfliktindragna kommer att påbörja utbildning med anledning av konflikten.

Eftersom det i allmänhet är ett stort steg att ta för den enskilde att

börja utbildning och söka studiestöd, måste det som jag ser saken bli fråga

om undantagsfall. Ytterligare ett skäl för detta antagande är att utbildningen

i stor utsträckning kan påbörjas endast vid början av en termin.

De lärarutbildningskurser som skolöverstyrelsen i detta sammanhang

erinrar om i sitt yttrande avser främst ämneslärare, sjuksköterskor, yrkeslärare

och förskollärare. Utbildningsarvode utgår till deltagare som inte

innehar lärartjänst. Det synes högst osannolikt att den som på grund av

annan tjänst än lärartjänst är indragen i arbetskonflikt skulle ansöka om

att få delta i dessa kurser som ju är tillgängliga bara för personer med

viss utbildning. Även om jag självfallet anser att samhällsneutralitet bör

iakttas också i fråga om arvoden av denna art, finner jag det inte nödvändigt

med särskilda bestämmelser på dessa skilda utbildningsområden.

Den av några remissinstanser ställda frågan huruvida lärarkandidaterna

bör anses som arbetstagare avser dessas anställningsförhållanden vid

den tidpunkt då konflikt blir aktuell. Jag kommer i det följande att behandla

anställningens betydelse i samband med konflikt men vill redan här säga

att jag i detta lagstiftningsärende inte kan gå in på en generell lösning av

den väckta frågan utan anser att den vid konflikt får lösas i rättstillämpningen.

Det ankommer enligt min mening på kommunerna att själva bestämma

i vad mån sådana kommunala studiestipendier som skolöverstyrelsen nämner

i sitt yttrande bör utgå till den som är indragen i arbetskonflikt. Den

som har statligt doktorand- eller licentiandstipendium kan som stipendiat

inte vara indragen i arbetskonflikt. Inte heller torde man behöva räkna

med att den som blir indragen i konflikt söker sådant stipendium om han

inte skulle ha gjort det ändå. Villkoren i en anställning som en docent - eller licentiandstipendiat eventuellt har som bisyssla kan däremot föranleda

arbetskonflikt som han blir indragen i. Jag kan inte finna att neutraliteten

kräver att stipendiet då dras in.

Jag har i det föregående förordat att utbildningsbidrag i särskilda fall

skall få utgå till handikappad trots att han är indragen i arbetskonflikt. Motsvarande

bör gälla handikappad som behöver sådant utbildningsstöd utanför

arbetsmarknadspolitiken som omfattas av neutralitetsbestämmelser.

Liksom utbildningsbidrag bör studiemedel och studiehjälp få utgå om

studierna har påbörjats oavsett konflikten. Tidpunkten för varsel bör vara

avgörande. Har ansökan om studiestöd gjorts före varsel, bör således stödet

få beviljas och utgå efter varsel och efter konfliktutbrottet. Centrala

studiehjälpsnämnden upplyser att studiemedel kan beviljas på grundval av

ansökan som har gjorts efter det att studierna påbörjades. Nämnden vill

emellertid inte förorda någon specialregel för det fall att den studerande

blir indragen i konflikt innan han sökt studiemedel. Skälet till nämndens

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

ställningstagande är risken för missbruk från den som är anställd vid läroanstalt

där han också är registrerad som studerande. Jag biträder nämndens

mening.

För studiehjälp som utgår efter ansökan bör gälla vad jag nu har förordat

i fråga om studiemedel. På grund av vad centrala studiehjälpsnämnden

har anfört förordar jag att sådan studiehjälp, som inte förutsätter ansökan,

får utgå till den som vid konfliktvarsel har påbörjat sin utbildning.

Med anledning av en anmärkning i yttrandet från statens handikappråd

vill jag framhålla att den som vid prövning i samband med en långvarig

konflikts början har fått studiestöd inte vid en senare prövning av stöd

för ytterligare studieperiod bör kunna berövas detta på grund av samma

konflikt.

Sjukpenning

Förmåner från den allmänna försäkringen och yrkesskadeförsäkringen

utgår f. n. utan hinder av arbetskonflikt, och inkomstbortfall till följd av

konflikt påverkar inte placeringen i sjukpenningklass. I likhet med utredningen

och riksförsäkringsverket finner jag att dessa förmåner är av

sådan natur att de inte bör påverkas av arbetskonflikt.

Som jag kommer att utveckla närmare i det följande har den som är

ledig från sitt arbete på grund av sjukdom kvar sin anställning och anses

indragen i konflikten. Praktisk betydelse för honom får detta först när

lian blir frisk och sjukpenningen upphör att utgå. Konfliktindragen som

blir sjuk efter konfliktens utbrott får å andra sidan sjukpenning under sjukdomstiden.

I vissa fall förekommer arbetsgivarinträde, vilket innebär att

arbetsgivaren betalar lön under den anställdes sjukdom och i gengäld uppbär

dennes sjukpenning från den allmänna försäkringskassan. Om konflikt

medför att sjuklön inte betalas, saknas underlag under motsvarande

tid för arbetsgivarinträde. Sjukpenning skall då, trots att i princip arbetsgivarinträde

tillämpas, betalas till den sjuke från försäkringskassan.

Stöd åt företagare

Samhällsstöd åt företagare kan förekomma i olika former, nämligen

som stöd till företag för utbildnings- eller investeringsändamål, som stöd

med syfte att hjälpa en arbetslös att bli självständig företagare samt som

stöd till enskild person som har blivit arbetslös i egenskap av självständig

företagare.

Utredningen behandlar — utöver utbildningsstödet, som är redovisat i

det föregående — endast stöd åt företag för investeringsändamål och anser

att samhället i princip bör vara neutralt i fråga om sådant stöd. Några särskilda

neutralitetsbestämmelser för företagsstödet behövs enligt utredningen

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år- 1968

dock inte. Vid remissbehandlingen har framhållits att neutralitetsbestäm

melserna bör omfatta detta företagsstöd.

Stödet till företag för investeringsändamål utgår i allmänhet i form av lån

eller bidrag. Det kan enligt min mening inte komma i fråga att säga upp

lånet till omedelbar betalning eller återkräva bidragsbeloppet endast därför

att företaget blir indraget i arbetskonflikt. Frågan gäller om stöd inte

skall få beviljas efter konfliktutbrottet eller efter konfliktvarsel och om

stöd som har beviljats före konflikt skall innehållas tills denna är bilagd.

Villkoren för företagsstöd är utformade så att något orsakssammanhang

mellan företagets situation till följd av konflikten och behovet av stöd inte

föreligger. Som utredningen säger utgår stödet först efter ingående undersökning

av investeringsbehovet och andra omständigheter, och kontrollen över

att det används för rätt ändamål är betryggande. Även om sålunda stödbehovet

inte har samband med konflikten, kan denna göra det tveksamt om

stödet kan användas för avsett ändamål i händelse det betalas ut under

konflikten. Och utgör stödet lån eller garanti för lån kan det vara tveksamt

om säkerheterna för lånet är godtagbara så länge den av konflikten föranledda

ovissheten om företagets förhållanden består. Omständigheter av denna

art måste, som utredningen framhåller, den myndighet som beslutar om

stöd självmant beakta. Det kan därvid redan med hänsyn till stödförutsättningarna

finnas anledning att uppskjuta beslut i stödärende eller innehålla

beslutat stöd. Endast i rena undantagsfall torde investeringsstöd

—■ om det i och för sig skulle kunna betalas ut enligt sina förutsättningar

— ha den verkan att det förbättrar företagets situation i konflikten. I likhet

med utredningen anser jag att myndigheterna i ett sådant fall kan beakta

samliällsneutraliteten utan stöd av särskilda föreskrifter. För dessa

undantagsfall anser jag det alltså inte behövligt med särskilda neutralitetsbestämmelser

för alla de skiftande former av företagsstöd som finns f. n.

Jag vill erinra om att sådant stöd kan förekomma inte bara i form av bidrag

och lån, som utredningen behandlar, utan också t. ex. i form av aktieteckning,

tillstånd att ta i anspråk investeringsfonder och befrielse från avgift

som är knuten till viss investering.

En form av samhällsstöd med syfte att hjälpa en arbetslös att bli självständig

företagare är näringshjälp, som jag redan har behandlat. Utredningen

har i samband med näringshj älpen anfört att hj älpåtgärder som avser

att underlätta för arbetstagare att bli egen företagare bör vidtas oberoende

av konflikt, eftersom arbetstagaren inte kan ha någon fördel av konfliktens

utgång. Jag delar denna uppfattning.

Som KSA-utredningen påpekar kan samhällsstöd enligt arbetsmarknadskungörelsen

utgå till arbetslös oavsett om han tidigare har varit självständig

företagare eller arbetstagare. Detsamma gäller i viss utsträckning ersättning

från erkänd arbetslöshetskassa. I den mån kvalifikation i form av

förvärvsarbete krävs, som fallet är med omställningsbidrag och kassaersätt
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

109

ning, får arbete som självständig företagare räknas. Den av KSA-utredningen

väckta frågan omfattar emellertid i själva verket alla former av samhällsstöd

till enskild person, som är självständig företagare och blir indragen

i arbetskonflikt. Så länge han under konflikten kan anses behålla egenskapen

av självständig företagare och arbetsgivare bör han enligt min mening

anses som indragen och således lika litet som sina konfliktindragna anställda

kunna beviljas samhällsstöd. Det torde bli nödvändigt att från fall till fall

avgöra om egenskapen av självständig företagare består. Att så inte är fallet

kan framgå t. ex. av att rörelsen avvecklas. Det bör visserligen sakna

betydelse att avveckling sker till följd av konflikten, men förhållandena

bör då vara sådana att det är uppenbart att rörelsen inte blir återupptagen

efter konflikten. Med självständig företagare som är fysisk person bör vid

tillämpning av den ordning jag nu har förordat likställas bolagsman i handelsbolag

och aktieägare i enmansaktiebolag, om han blir arbetslös därför

att bolaget är indraget i arbetskonflikt.

Socialhjälp

Den som är arbetsför men som enbart på grund av arbetslöshet saknar

medel till uppehälle har inte rätt till socialhjälp, s. k. obligatorisk socialhjälp.

Kommunen får emellertid bevilja honom socialhjälp om det behövs,

s. k. frivillig socialhjälp. Sådan socialhjälp skall i princip betalas tillbaka

men kommunen får efterge återbetalningsskyldigheten.

Förarbetena till socialhjälpslagen tyder närmast på att socialhjälp till

den som saknar arbete på grund av arbetskonflikt inte har ansetts utgöra

ett avsteg från samhällsneutraliteten. Utredningen, som nämner att socialhjälp

vid arbetskonflikter hittills i regel har hållits på sådan nivå att hjälpen

har räckt bara för rent oumbärliga ändamål, dvs. existensminimum,

räknar med att den standardsänkning som det innebär att vara beroende

av endast socialhjälp utgör en garanti för samhällsneutraliteten.

Utredningen har emellertid i sitt betänkande inte tagit slutlig ställning

till behovet av neutralitetsbestämmelser i fråga om socialhjälp. Enligt

utredningens mening bör frågan om bindande direktiv för socialhjälpslagens

tillämpning vid konflikt lösas i samband med den översyn av socialhjälpens

grundförutsättningar som sker inom den pågående socialulredningen.

Liksom remissinstanserna finner jag denna ståndpunkt välgrundad.

På grund av socialutredningens remissyttrande anser jag mig kunna

utgå från att denna utredning tar upp frågan om socialhjälp vid arbetskonflikt

i hela dess vidd.

Mot denna bakgrund har utredningen undersökt kommunernas möjligheter

att inom den gällande socialhjälpslagens ram förena skydd mot nöd

med samhällsneutraliteten. Utredningen framhåller härvid att socialhjälpen

allmänt sett kan antas få allt mindre betydelse i samband med arbets
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

konflikt. Även om remissinstansernas meningar härom är delade, leder mitt

förslag i det föregående att indirekt arbetslösa inte skall stängas av från

samhällsstöd närmast i samma riktning. Utredningen anser vidare att den

standardsänkning, som under alla förhållanden inträder för den som är

beroende av socialhjälp, och återbetalningsskyldigheten utgör tillräckliga garantier

mot att socialhjälpen får neutralitetskränkande effekt. Den närmare

reglering av återbetalningsskyldigheten som möjligen kan övervägas

anser utredningen böra ske i samband med socialutredningens översyn av

den sociala vårdlagstiftningen. Jag har ingen erinran mot utredningens

bedömningar i dessa hänseenden.

Jag anser alltså liksom utredningen att det f. n. inte föreligger tillräckligt

underlag för slutligt ställningstagande till frågan om förhållandet mellan

socialhjälpen och samhällsneutraliteten. Utredningens undersökningar ger

enligt min mening vid handen att det inte kan antas medföra olägenheter att

i väntan på att socialutredningen tillhandahåller sådant underlag alltjämt

överlåta åt kommunerna att vid eventuella arbetskonflikter göra den nödvändiga

avvägningen mellan trygghet mot nöd och samhällsneutralitet.

Förfarandet i ärenden om samhällsstöd vid arbetskonflikt

Avgörandet i sista instans i fråga om tillämpningen av de gällande neutralitetsbestämmelserna

ankommer på olika myndigheter. Sålunda prövar

Kungl. Maj :t i sista hand tillämpningen i fråga om samhällsstöd enligt arbetsmarknadskungörelsen

med undantag för ärenden om kommunalt kontantunderstöd,

i vilka klagan förs genom kommunalbesvär. Prövningen

av sådana besvär tillkommer regeringsrätten som sista instans. Försäkringsdomstolen

är sista instans för prövning av besvär rörande ersättning

från erkänd arbetslöshetskassa och centrala studiehjälpsnämnden för besvär

angående studiemedel och studiehjälp.

Utredningen föreslår nu utan erinran från remissinstanserna att arbetsdomstolen

skall vara sista instans i mål om tillämpningen av de av utredningen

föreslagna bestämmelserna om samhällsneutralitet vid arbetskonflikt.

Tillämpningen av de neutralitetsbestämmelser som jag har förordat i det

föregående får närmast anses utgöra rättstillämpning. Förvaltningsmyndigheterna

kan företräda samhället både som arbetsgivare och som ansvariga

för tillämpningen av statsmakternas politik i fråga om samhällsstöd.

Dessa förhållanden talar enligt min mening för att prövningen av

samhällets neutralitet i sistnämnda hänseende vid arbetskonflikt åtminstone

i sista instans bör ankomma på fristående rättstillämpande organ, dvs.

domstol.

Jag är ense med utredningen om att flera skäl av organisatorisk och annan

art kan anföras mot att regeringsrätten anförtros denna prövning i sista

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969 111

instans. Kommunalt beslut om kontantnnderstöd inom arbetslöshetshjälpen

kan visserligen som jag nyss nämnt överklagas endast genom kommunalbesvär,

varvid regeringsrätten är högsta instans. Det kan inte komma i fråga

att nu gå ifrån denna ordning. Jag vill emellertid erinra om att den kommunala

kontantunderstödsverksamheten bedrivs av endast få kommuner

och f. n. omprövas av KSA-utredningen.

Avgörande vid neutralitetsbestämmelsernas tillämpning är frågan om

arbetsgivare eller arbetstagare är indragen i konflikt. Besvärsprövningen

omfattar olika stridsåtgärders karaktär, omfattning och lovlighet, enskilda

anställningsavtals innehåll och bestånd samt oorganiserades ställning på

arbetsplatsen. Däremot omfattar besvärsprövningen inte sådana frågor

som risk för arbetslöshet av annan anledning än arbetskonflikt eller medicinska

eller sociala skäl som motiverar samhällsstöd till handikappade.

I dessa frågor gäller den vanliga besvärsordningen.

Neutralitetsfrågorna är enligt min mening av sådan art att arbetsdomstolen

är bäst lämpad att pröva dem. Som utredningen visar talar också

organisatoriska skäl för arbetsdomstolen. Jag ansluter mig därför till utredningens

förslag att arbetsdomstolen blir högsta besvärsinstans i mål

om samhällsneutralitet, med det undantag för regeringsrätten som jag har

nämnt. De särskilda bestämmelser som behövs om domstolens handläggning

av dessa besvärsmål behandlar jag i det följande.

I likhet med utredningen anser jag att frågan om samhällsneutraliteten

vid arbetskonflikt angår både arbetsgivaren och arbetstagaren samt deras

organisationer. Självständig besvär srätt bör därför i princip tillkomma

var och en av dem i frågan om ett stödbesluts förenlighet med gällande

neutralitetsbestämmelser. Någon särskild författningsbestämmelse torde

inte behövas för att förvaltningsmyndigheterna i enlighet härmed skall

kunna bedöma vem ett beslut angår. Vad utredningen har uttalat i övrigt

om förfarandet i lägre instanser kan jag biträda, i den mån uttalandena

får aktualitet med den lösning som jag har förordat beträffande kretsen av

konfliktberörda parter vid arbetskonflikt.

Som jag nyss antydde kan prövningen av stödärenden i samband med

konflikt komma att avse två skilda frågor, dels om stöd kan utgå i och

för sig, dvs. bortsett från konflikten, dels om neutralitetshinder finns mot

stöd. Eftersom dessa skilda frågor enligt mitt förslag skall prövas av olika

myndigheter, kan vissa komplikationer uppstå vid handläggningen. Följande

situationer synes mig böra uppmärksammas.

Om lokalt stödorgan, dvs. länsarbetsnämnd, erkänd arbetslöshetskassa,

studiemedelsnämnd eller skolmyndighet, finner att stöd kan beviljas i och

för sig, prövar detta organ också neutralitetsfrågan. Föreligger inte neutralitetshinder

beviljas stöd, i motsatt fall avslås stödansökan på grund

av att neutralitetsbestämmelserna utgör hinder mot stöd. Besvärstalan

mot beslutet kan i båda fallen avse endast neutralitetsfrågan. Den prövas

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

av den centrala förvaltningsmyndigheten, dvs. arbetsmarknadsstyrelsen

eller centrala studiehjälpsnämnden. Denna myndighets beslut kan, i enlighet

med vad jag har förordat, överklagas hos arbetsdomstolen.

Finner däremot det lokala stödorganet att stöd inte kan beviljas i och för

sig, meddelas avslagsbeslut av detta skäl och neutralitetsfrågan prövas

inte i första instansen. Besvär över beslutet kan avse endast frågan om

stöd i och för sig. Om den centrala förvaltningsmyndigheten inte ändrar

det överklagade beslutet, prövar den inte neutralitetsfrågan. Förs frågan

om stöd i och för sig genom besvär vidare till Kungl. Maj :t eller försäkringsdomstolen

— vilket är möjligt utom i fråga om studiehjälp och studiemedel

— och anses därvid att stöd skall utgå, ankommer det på de

lägre myndigheterna att självmant ta upp neutralitetsfrågan, om den fortfarande

är aktuell. Om den centrala förvaltningsmyndigheten däremot på

grund av besvären över det lokala organets beslut finner förutsättningar

i och för sig föreligga för stöd, skall den pröva också neutralitetsfrågan.

Utgör neutraliteten inte hinder mot stöd, beviljas det, medan i motsatt fall

beslutet bör innehålla att stöd i och för sig kan utgå men att neutralitetsbestämmelserna

utgör hinder mot att stöd beviljas. Talan mot beslutet

kan i båda dessa fall avse endast neutralitetsfrågan och får alltså föras

hos arbetsdomstolen.

Ett särskilt problem kan uppstå i stödärende där risk för arbetslöshet

utgör en av stödförutsättningarna. Det är fallet i fråga om utbildningsbidrag

och flyttningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen. Denna stödförutsättning

skall som jag har angett bedömas helt bortsett från varslad

eller annars befarad arbetskonflikt. Med hänsyn till svårigheterna att i en

sådan situation göra bedömningen av arbetslöshetsrisken skulle det emellertid

kunna hända att beslut, varigenom samhällsstöd har beviljats sedermera

konfliktindragen arbetstagare, framstår som ett åsidosättande av

samhällsneutraliteten. Ett sådant beslut måste därför anses angå även

arbetsgivaren, varför besvärsrätt torde tillkomma både arbetsgivaren och

den arbetsgivarorganisation som han eventuellt är medlem i. Beslutet rör

emellertid prövningen av de vanliga stödförutsättningarna, dvs. bedömningen

av arbetslöshetsrisken, och inte de särskilda neutralitetsbestämmelserna.

Besvär över ett sådant beslut skall därför föras hos Kungl. Maj :t

som sista instans och inte hos arbetsdomstolen.

F örfattningsf örslag

De nuvarande neutralitetsbestämmelserna har i fråga om arbetslöshetsförsäkringen

kommit till genom lagstiftning med riksdagen och i fråga om

arbetslöshetshjälpen genom administrativa föreskrifter som ger uttryck för

de villkor riksdagen har fäst vid anslagen till denna hjälp. Neutralitetsbestämmelserna

finns alltså i de författningar som rör dessa stödformer.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

113

I fråga om myndigheternas handläggning av ärenden om samhällsneutralitel

gäller de allmänna reglerna om förvaltningsförfarandet.

Utredningen har funnit det vara lämpligt att till en särskild lag sammanföra

dels de allmänna bestämmelser som behövs om samhällsstöd vid

arbetskonflikt, dels de särskilda bestämmelser som fordras för handläggningen

i arbetsdomstolen av besvärsmål angående sådant stöd. Den föreslagna

lagen skall enligt den författningstekniska lösning som utredningen

har valt göras tillämplig på olika former av samhällsstöd efter en bedömning

i fråga om varje stödform för sig. Om lagen anses böra tillämpas

i fråga om en stödform, skall särskild föreskrift därom ges i den författning

som reglerar den stödformen. Denna lösning har inte mött erinran vid remissbehandlingen.

Vad jag har anfört i det föregående ger vid handen att jag anser

generella bestämmelser om samhällsneutralitet behövas för ett betydande

antal stödformer. Vidare är neutralitetsbestämmelserna enligt min mening

av central betydelse för förhållandena på vår arbetsmarknad. Både praktiska

och principiella skäl talar således för att neutralitetsbestämmelserna

förs samman till en särskild författning så som utredningen har tänkt sig.

De allmänna neutralitetsbestämmelsernas centrala betydelse anser jag

motivera att deras innehåll liksom hittills läggs fast med riksdagen. Det

bör ske genom lag. Som jag redan har antytt behövs speciella bestämmelser

om besvärsmål vid arbetsdomstolen vilka avser tillämpning av bestämmelserna

om samhällsneutraliteten. De kan införas endast genom lag. I likhet

med utredningen anser jag att de bör föras samman med övriga bestämmelser

om samhällets neutralitet vid arbetskonflikt och alltså inte fogas in i

lagen om arbetsdomstol. Jag förordar således en särskild lag om begränsning

av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Vid min genomgång i det föregående av de skilda formerna av samhällsstöd

har jag funnit att de flesta av dem bör omfattas av neutralitetsbestämmelser.

Med hänsyn till stödformernas skiftande beskaffenhet fordras för en

del av dem särskilda regler om i vad mån eller på vad sätt neutralitetsbestämmelserna

bör äga tillämpning. Jag har vidare framhållit att ställning

till samhällsneutraliteten bör tas för varje nytillkommande stödform för sig.

Mot denna bakgrund biträder jag den av utredningen föreslagna författningstekniska

lösning som innebär att neutralitetsbestämmelsernas tillämplighet

på en viss stödform skall framgå av den författning eller det beslut,

där stödformen i övrigt regleras närmare.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats förslag

till

1) lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt,

2) förordning om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr

629) om erkända arbetslöshetskassor,

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

3) förordning om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964

(nr 401),

4) förordning om ändring i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964

(nr 402).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

2.

Jag vill tillägga att, om riksdagen godkänner vad jag i övrigt har förordat,

ändringar behövs också i bl. a. arbetsmarknadskungörelsen. Frågan

om sådana ändringar torde få anmälas för Kungl. Maj :t sedan riksdagen

har fattat beslut i förevarande ärende.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

115

Specialmotivering

Förslaget till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonilikl

Lagens rubrik ger uttryck för att samhällsstöd i regel skall tillkomma var

och en som behöver det och att den begränsning av stödet som är nödvändig

för samhällsneutraliteten vid arbetskonflikt utgör undantag.

1 §•

Paragrafen behandlar lagens tillämpningsområde. Detta bestäms, i enlighet

med den förut förordade författningstekniska lösningen, av föreskrifter

som inte finns i lagen utan i andra författningar eller i beslut av Kungl.

Maj :t. Till sådana beslut hänförs främst Kungl. Maj :ts brev angående anslag

för olika stödändamål.

Paragrafen får inte förstås så att samhällsneutraliteten inte kan beaktas

vid prövning av samhällsstöd som lagen inte har gjorts tillämplig på genom

särskild föreskrift. De generella reglerna i lagen är inte ändamålsenliga i fråga

om neutralitetsprövningen beträffande alla stödformer. Jag har sålunda

förut nämnt att myndighet som har till uppgift att handlägga frågor om stöd

åt företag kan få anledning att i stödärende beakta samhällsneutraliteten

även om de generella neutralitetsbestämmelserna inte görs tillämpliga på

stödet. Dels torde det i sådant fall i regel inte vara tveksamt huruvida företaget

är indraget i konflikten eller ej. Dels utgör sådant stöd inte generellt ett

neutralitetsbrott. Det måste därför bero på en prövning från fall till fall om

stödet med hänsyn till sin art och sitt ändamål får sådana ekonomiska konsekvenser

att samhällsneutraliteten skulle åsidosättas om stödet betalades ut.

Eftersom en sådan prövning alltså inte kan göras efter fasta normer, bör lagen

inte vara tillämplig på stödet. Det är då också följdriktigt att arbetsdomstolen

inte blir besvärsinstans i sådana fall. 2

2 §•

I paragrafen anges vilka olika typer av arbetskonflikter som omfattas av

lagens bestämmelser.

Enligt 4 § lagen om kollektivavtal förstås med stridsåtgärd arbetsinställelse,

dvs. lockout eller strejk, samt blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig

stridsåtgärd. Som nämnts i det föregående omfattar det nuvarande

förbudet att under arbetskonflikt utge ersättning från erkänd arbetslöshetskassa

eller arbetslöshetshjälp bara den som berörs av stridsåtgärderna

lockout eller strejk, medan regeln om att arbetsförmedling skall bedrivas

oberoende av konflikt inte är begränsad till endast vissa stridsåtgärder.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Utredningen

Utredningen liar undersökt om det finns anledning att skilja mellan olika

stridsåtgärder vid tillämpningen av neutralitetsbestämmelserna.

När avtalsförhandlingar hotar att stranda och varsel om stridsåtgärder utfärdas,

är det nästan alltid fråga om arbetsinställelse, dvs. strejk eller lockout,

konstaterar utredningen och tillägger att även partiella arbetsinställelser

förekommer. Neutralitetsbestämmelserna måste i första hand avse stridsåtgärder

av nu angiven natur.

Bland blockaderna tilldrar sig framför allt nyanställningsblockaden och

indrivningsblockaden intresse. Nyanställningsblockaden förenas nästan alltid

med strejk, men den kan också utgöra en självständig stridsåtgärd som

riktar sig mot tillfälligt vakanta tjänster eller lediga platser. När nyanställningsblockaden

inte är förenad med arbetsinställelse, kan ingen arbetstagare

vara indragen i blockaden men däremot kan arbetslöshet bli en indirekt

följ d av den.

Indrivningsblockaden riktar sig mot en arbetsgivare i syfte att tvinga denne

att betala förfallna löner. I själva verket är det här fråga om strejk i förening

med nyanställningsblockad i det speciella syftet att tillförsäkra arbetstagarna

redan förfallna och ostridiga löneförmåner. En sådan stridsåtgärd

strider inte mot kollektivavtalslagen. Enligt nuvarande praxis utgår med

arbetsmarknadsstyrelsens godkännande ersättning från erkänd arbetslöshetskassa

till arbetstagare, som har innestående lönefordran och deltar i indrivningsblockad.

Bestämmelsen i 36 § förordningen om erkända arbetslöshetskassor

om avstängning från kassaersättning vid självförvållad arbetslöshet

har nämligen inte ansetts tillämplig, när en arbetstagare har vägrat

arbeta på arbetsplats där avtalsenlig marknadslön inte utges. Motsvarande

föreskrift i 74 § arbetsmarknadskungörelsen om arbetslöshetshjälp torde enligt

utredningen få tillämpas på samma sätt. Utan att gå in i bedömning av

om denna praxis står i överensstämmelse med nuvarande konfliktdirektiv

anser utredningen att den har goda skäl för sig.

Remissyttrandena

Den föreslagna utvidgningen av neutralitetsbestämmelserna till att omfatta

andra stridsåtgärder än lockout och strejk godtas av arbetsdomstolens

ordförande och LO samt lämnas utan erinran av övriga remissinstanser

utom SALF.

SALF anser att avstängning från samhällsstöd inte bör komma i fråga

om en lokal eller på annat sätt begränsad konflikt har till syfte att tillförsäkra

den stridande organisationen villkor som gäller inom branschen och

är allmänt accepterade på den svenska arbetsmarknaden. Enligt SALF föreligger

i dessa fall inte samma neutralitetsintresse för samhället som vid

andra konflikter. SALF hänvisar bl. a. till konflikter med syfte att få ut
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

ländska företag i Sverige att acceptera de svenska arbetsmarknadsparternas

sätt att uppträda. Slutligen påpekar SALF att sympatiblockader som grundas

på konflikter utomlands kommer att få ökad aktualitet.

Departementschefen

Jag ansluter mig till utredningens förslag att neutralitetsbestämmelserna

i första hand skall avse arbetsinställelse, dvs. lockout eller strejk. Det finns

härvid inte anledning att göra skillnad mellan total och partiell arbetsinställelse.

Arbetsinställelsen är den enda typ av stridsåtgärd som innebär att arbetstagare

blir direkt indragna i striden. Bojkott och blockad innebär nämligen

vägran att anställa vissa arbetssökande eller grupper av arbetssökande

eller förbud för arbetssökande att ta anställning lios viss eller vissa arbetsgivare.

Indirekt arbetslöshet kan bli en följd av bojkott eller blockad,

men detta saknar med den principlösning som jag har förordat i neutralitetsfrågan

betydelse i detta sammanhang. Vid blockad eller bojkott, som

inte är förenad med någon form av arbetsinställelse, blir alltså endast

arbetsgivaren direkt indragen i konflikten, oavsett vilken sida som vidtar

åtgärden. Jag anser det därför bäst förenligt med samhällsneutraliteten

att, med den principlösning som jag förordar, blockad och bojkott liksom

f. n. inte omfattas av neutralitetsbestämmelser.

Vad jag nu har sagt om blockad avser nyanställningsblockad. Men det

finns som utredningen framhåller en annan typ av blockad, den s. k. indrivningsblockaden,

som motsvarar strejk i förening med nyanställningsblockad

i syfte att förmå arbetsgivaren att betala förfallna och ostridiga löner. Det

är här alltså inte fråga om en intressetvist mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Denna form av stridsåtgärd anses i praxis inte omfattas av nuvarande

neutralitetsbestämmelser. Jag delar utredningens åsikt att neutralitetsbestämmelser

inte heller för framtiden behövs för indrivningsblockad.

Med anledning av SALF:s remissyttrande vill jag erinra om mitt uttalande

i det föregående att samhället, när det inte har ställning som arbetsgivare,

skall stå utanför den lagliga arbetsstriden och följaktligen inte ta ställning

till om någondera parten kan anses ha den huvudsakliga skulden till en

lovlig konflikt. Jag avvisar därför tanken att samhällets neutralitet vid

lovliga konflikter skulle få olikartad innebörd beroende på en bedömning

från samhällets sida från fall till fall av skuldfrågan. Däremot finns ingen

anledning för samhället att ställa sig neutralt till olovliga stridsåtgärder.

Jag återkommer till denna fråga under 3 §.

Samhällets principiella ställning vid arbetskonflikter bör inte påverkas av

om en konflikt har större eller mindre omfattning. Jag biträder därför utredningens

förslag, som inte har mött några invändningar vid remissbehandlingen,

alt samma regler i fråga om samhällsneutraliteten skall gälla oberoende

av en arbetskonflikts omfattning.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

I enlighet med vad jag har anfört föreskrivs i 2 § att med arbetskonflikt

i lagen avses lockout eller strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd på

arbetsmarknaden. Med jämförlig stridsåtgärd avses bl. a. partiell arbetsinställelse,

t. ex. vägran att utföra övertidsarbete.

3 §•

Enligt första stycket får samhällsstöd inte utgå till arbetsgivare eller

arbetstagare som är indragen i arbetskonflikt. I vilka fall någon är indragen

i konflikt anges närmare i 4—6 §§.

Stridsåtgärd får enligt vissa lagbestämmelser inte vidtas vid arbetskonflikt.

Åtgärd som vidtas i strid mot dessa bestämmelser är olovlig. Huvudbestämmelsen

härom finns i 4 § lagen om kollektivavtal. Enligt paragrafen

får arbetsgivare eller arbetstagare som är bundna av kollektivavtal inte

vidta stridsåtgärder i vissa angivna fall. Dessa begränsningar gäller även i

fråga om de offentliga tjänstemännen. Rätten att vidta stridsåtgärder på

det offentliga tjänstemannaområdet är emellertid ytterligare inskränkt genom

15 och 40 §§ statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274) och 3 §

kommunal tjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 275). Slutligen kan stridsåtgärd

vara olovlig enligt bestämmelser i lag om tjänsteplikt, t. ex. allmänna

tjänstepliktslagen den 17 april 1959 (nr 83) och krigssjukvårdslagen

den 27 november 1953 (nr 6S8).

Samhället har alltså redan intagit en avvisande hållning till stridsåtgärder

i vissa fall och det är uppenbart att detta ställningstagande måste återverka

på neutralitetsbestämmelserna. Samhället saknar anledning att ställa sig neutralt

mot den part som vidtar en olovlig stridsåtgärd. Den part som åtgärden

riktar sig mot bör inte drabbas av några menliga följder av åtgärden. Det

innebär, som också utredningen förordar, att arbetstagare som är indragen

i olovlig strejk bör stängas av från samhällsstöd, medan avstängning inte

bör drabba arbetstagare som är indragen i olovlig lockout. I det föregående

har jag med hänsyn till samhällsstödets utformning för de enskilda företagen

funnit att särskilda neutralitetsbestämmelser för företagsstöd inte behövs

f. n. Jag vill emellertid i likhet med utredningen framhålla att inte

heller ett företag bör försättas i ett sämre läge i fråga om samhälleliga stödåtgärder

därför att det utsätts för en olovlig stridsåtgärd från arbetstagarsidan.

Olovlig stridsåtgärd bör sålunda drabba bara den egna sidan men inte

motsidan. Detta kommer till uttryck i 3 § andra stycket i lagförslaget, där

det heter att samhällsstöd dock får utgå till arbetsgivare eller arbetstagare

som är indragen i arbetskonflikt till följd av motparts stridsåtgärd om

åtgärden är olovlig enligt lag.

Kollektivavtal kan innehålla förpliktelse som gör stridsåtgärd olovlig.

Enligt 4 § sista stycket lagen om kollektivavtal länder sådan förpliktelse

till efterrättelse. I 15 § statst jänstemannalagen sägs att lockout eller strejk

får vidtas, om annat inte följer av bl. a. avtal. Till följd av dessa bestäm
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

mel ser omfattas förpliktelse i avtal också av den föreslagna regeln om

stridsåtgärd som är olovlig enligt lag.

Under bestämmelsen i 4 § första stycket kollektivavtalslagen om olovliga

stridsåtgärder faller också hemliga stridsåtgärder av olika slag, stridsåtgärder

som inte varslas och därför kan vara svåra att konstatera. Enligt utredningen

förekommer sådana åtgärder sällan på den svenska arbetsmarknaden.

Utredningen har tagit upp bara en sådan åtgärd som utredningen har funnit

kunna få praktisk betydelse, nämligen dold lockout. Det kan sålunda ibland

vara svårt att avgöra om en permittering eller ett entledigande är en nödvändig

följd av driftsinskränkning eller i verkligheten utgör en lockout. Skulle

det senare vara fallet, anser utredningen att arbetstagaren inte bör stängas

av från samhällsstöd, eftersom det måste anses utgöra ett samhällsintresse

att motverka hemliga stridsåtgärder. Jag delar denna uppfattning. De permitterade

omfattas emellertid inte av stridsåtgärd och är därför enligt

5 § första stycket 1 i lagförslaget inte att betrakta som indragna i en konflikt

och den dolda lockouten kan då aldrig medföra att arbetstagare stängs

av från samhällsstöd. Däremot kan frågan få betydelse vid tillämpningen av

det i 5 § första stycket 1 nämnda fallet att arbetstagare blir utan arbete

till följd av konflikt utan att omfattas av stridsåtgärd. Om det sålunda

kan visas att en permittering av oorganiserade arbetstagare inte är en nödvändig

följd av arbetskonflikten utan att betrakta som en dold lockout,

kan samhällsstöd utgå till dessa permitterade enligt 3 § andra stycket.

Enligt 3 a § lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbetstvister

skall varsel om arbetsinställelse lämnas senast på sjunde dagen före den

dag då åtgärden skall börja. Denna bestämmelse är en ordningsföreskrift

och försummelse att lämna varsel medför inte att stridsåtgärden blir olovlig.

Huruvida en stridsåtgärd föreligger eller inte får i övrigt bedömas efter

sedvanliga arbetsrättsliga grundsatser. Stridsåtgärder i politiskt syfte eller

sympatiåtgärder med anledning av utländska konflikter faller under neutralitetsbestämmelserna

i samma mån som de är att betrakta som lovliga

stridsåtgärder enligt svensk rätt. Neutralitetsbestämmelserna bör gälla också

personer som är indragna i utländsk konflikt och begär samhällsstöd i

Sverige, om konflikten är riktad mot svenskt företag i utlandet eller mot

företag här i landet. 4

4 §.

Enligt denna paragraf är arbetsgivare som omfattas av stridsåtgärd indragen

i arbetskonflikt. Vilka stridsåtgärder som avses framgår av 2 §.

Arbetsgivare är alltså indragen i arbetskonflikt, om han själv eller organisation

som han tillhör har förklarat hans anställda i lockout eller om

hans anställda strejkar eller vidtar partiell arbetsinställelse.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

5 §.

Paragrafen anger de förutsättningar under vilka arbetstagare är indragen

i arbetskonflikt.

För att arbetstagare skall anses indragen i konflikt och sålunda direkt

berörd fordras enligt de av arbetsmarknadsstyrelsen år 1945 meddelade anvisningarna

till nuvarande konfliktdirektiv, att han vid konfliktutbrottet

är anställd vid arbetsplats som omfattas av konflikten. Är arbetstagaren vid

konfliktutbrottet borta från arbetet på grund av havandeskap, värnpliktstjänstgöring

eller mera tillfällig sjukdom, anses han indragen om anställningen

inte kan anses ha upphört. Utanför konflikt står däremot den som

redan före konfliktutbrottet har blivit permitterad.

I samband med livsmedelskonflikten år 1953 lämnade arbetsmarknadsstyrelsen

föreskrifter om korttidsarbetare och hjälparbetare. Med korttidsarbetare

avsågs huvudsakligen arbetare som före konfliktutbrottet hade

inskränkt arbetstid eller vanligen arbetade bara ett par dagar i veckan. Föreskrifterna

gick ut på att sådan arbetstagare skulle anses berörd av arbetskonflikt

om han före konfliktens utbrott mer regelbundet hade utfört arbete

vid en av konflikten drabbad arbetsplats. I så fall saknade det betydelse om

konflikten hade råkat bryta ut på en dag då arbetstagaren inte var i arbete.

Med hjälparbetare menades i 1953 års föreskrifter sådan arbetare som inte

var fast knuten till visst företag utan brukade få anställning enstaka dagar

hos olika arbetsgivare, ofta som sjukvikarie eller som extraarbetare.

Utredningen

Anställningens betydelse för frågan vem som skall anses indragen i arbetskonflikt

bör enligt utredningen i första hand avgöras efter gällande arbetsrättsliga

grundsatser. Liksom hittills bör arbetstagare anses indragen i arbetskonflikt

bara om han vid konfliktutbrottet är anställd vid en arbetsplats

som berörs av konflikten. För att begränsa avstängningsåtgärderna

till de i egentlig mening stridande bör enligt utredningens mening därutöver

uttryckligen fordras, att anställningen har tillträtts före konflikten.

Är arbetstagaren vid konfliktutbrottet tjänstledig eller annars borta från

arbetet och består anställningsförhållandet alltjämt, bör han enligt utredningens

mening betraktas på samma sätt som en anställd som då är i arbete.

Om han är permitterad, är det ofta ovisst hur länge anställningsförhållandet

kan anses bestå. Det är inte ovanligt, att varken arbetsgivaren eller arbetstagaren

låter höra av sig efter en permittering och att ingen av dem således

bryr sig om att bringa anställningsavtalet att formellt upphöra. I sådant fall

är det orimligt att längre anse den permitterade bunden till sin anställning.

Utredningen föreslår att en permitterad inte skall anses indragen i arbetskonflikt,

om han vid dennas utbrott är permitterad sedan längre tid än den

uppsägningstid som gäller för hans anställning.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

121

För korttidsarbetare anser utredningen det vara lämpligt att införa en

generell regel, som knyter an till anställningsavtalets bestämmelse om arbetstid

eller, om skriftlig sådan bestämmelse inte finns, till vad som med

hänsyn till omständigheterna får anses avtalat härvidlag. Ju kortare arbetstiden

är, desto närmare står den deltidsanställde den som inte alls har någon

anställning. Utredningen anser därför att arbetstidsmåttet för att en anställning

i detta sammanhang skall anses föreligga bör bestämmas på sådant sätt

att förutom heltidsanställda endast verkligt deltidsanställda blir konfliktberörda.

Utredningen föreslår, att vid tillämpningen av neutraliietsbestämmelserna

bara den skall anses anställd som har åtagit sig att för arbetsgivarens

räkning utföra arbete minst två dagar eller 17 timmar i veckan.

De gällande föreskrifterna om hjälparbetare ger enligt utredningen ingen

vägledning för ett principiellt ställningstagande till frågan hur tillfälligt

anställda bör behandlas i detta sammanhang. Den som av en tillfällighet

råkar vara anställd på en arbetsplats när konflikt bryter ut där anser utredningen

inte böra stängas av från samhällsstöd. Här möter ett avvägningsproblern

som bör lösas med utgångspunkt i anställningsavtalets varaktighet.

Utredningen föreslår, att neutralitetsbestämmelserna skall bli tillämpliga

bara vid anställning tills vidare för obestämd tid eller för minst en månad.

Med anställning tills vidare avser utredningen även anställningar som reellt

har den innebörden, som fallet är med t. ex. åtskilliga stuveriarbetares anställning.

Remissyttrande

LO tillstyrker utredningens förslag.

Departementschefen

I första stycket 1 ges först uttryck åt den huvudprincip som jag har

förordat och som innebär att endast arbetstagare som är direkt indragen

i arbetskonflikt går miste om möjligheten att få samhällsstöd under arbetskonflikt.

Arbetstagare omfattas av stridsåtgärd, om hans organisation

beslutar om strejk eller partiell arbetsinställelse på hans arbetsplats eller

om arbetsgivaren eller dennes organisation förklarar arbetstagaren i lockout.

Första stycket 1 behandlar i senare ledet arbetstagare som är oorganiserad

eller som tillhör organisation vilken varken närmast före konfliktutbrottet

har haft eller under konflikten träffar kollektivavtal på arbetsplatsen.

Jag hänvisar i denna del till min tidigare framställning, där jag

har angett under vilka förutsättningar sådana arbetstagare skall anses

indragna i arbetskonflikt.

De grundläggande reglerna i första stycket 1 om vilka arbetstagare som

är indragna i arbetskonflikt måste anpassas till den enskilde arbetstaga
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

rens anställningsförhållanden. Bestämmelser härom har upptagits i första

stycket 2 och 3 och andra stycket samt i 6 §.

En utgångspunkt för bedömningen bör vara anställningens bestånd vid

tiden för konfliktens utbrott. Vidare bör som utredningen anför krävas

att arbetstagaren också har hunnit tillträda anställningen. Som huvudregel

anges alltså i första stycket 2 att arbetstagaren för att anses indragen i konflikten

skall före konfliktens utbrott ha tillträtt och vid konfliktutbrottet

alltjämt inneha anställning vid den konfliktberörda arbetsplatsen.

Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning att tillfälligt

anställda och korttidsanställda liksom f. n. bör ställas utanför arbetskonflikt.

I överensstämmelse med utredningens förslag föreskrivs därför

vidare under 2 att arbetstagare är indragen, om anställningen var avsedd

att vara minst en månad och avsåg arbete minst två dagar eller 17

timmar i veckan. I fråga om sådana anställningar som utredningen exemplifierar

med stuveriarbetarnas och som i vissa fall är formellt tidsbegränsade

men i själva verket är avsedda att vara tills vidare anser jag liksom

utredningen att den verkliga innebörden i anställningen och inte anställningsformen

bör vara avgörande.

Vissa undantag behöver emellertid göras från de nu föreslagna reglerna.

Uppsägning från arbetsgivarens sida i samband med arbetskonflikt kan

utgöra en hemlig stridsåtgärd eller också bero på arbetsbrist, som inte orsakas

av konflikten, eller ha sin grund i arbetstagarens personliga egenskaper.

Inte i något av dessa fall kan det ha betydelse för arbetsstriden att den

anställde efter uppsägningstidens utgång anses indragen i striden. Jag anser

därför samhällsneutraliteten kräva att undantag görs från huvudregeln i

fråga om sådan arbetstagare.

Undantag bör övervägas också i fråga om arbetstagare som är permitterad.

Utredningen anser att permitterade arbetstagare i princip skall anses indragna

i arbetskonflikt som inträffar på deras arbetsplats efter permitteringen.

Som utredningen påpekar består anställning även efter permittering och den

permitterade har i princip både rätt och skyldighet att återgå till arbetet,

när skälet för permitteringen upphör. Formellt får arbetstagaren alltså inte

utan uppsägning ta annan anställning, medan arbetsgivaren å sin sida inte

får permittera utan skall säga upp den anställde, om denne inte alls eller

inte inom rimlig tid kan påräkna fortsatt arbete hos arbetsgivaren. I verkligheten

förekommer emellertid permitteringar för långa tider, och varken

arbetsgivare eller arbetstagare torde anse hinder föreligga för arbetstagare

att ta ny anställning utan formell uppsägning av den anställning i vilken

permitteringen skedde. Med hänsyn härtill föreslår utredningen den schablonregeln

att en arbetstagare som har permitterats så kort tid före konfliktens

utbrott att den för hans anställning normala uppsägningstiden då

ännu inte har gått ut skall anses indragen i konflikten, medan den som har

permitterats tidigare skall anses ha slutat sin anställning före konfliktut
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1969

123

brottet och alltså inte blir konfliktindragen. Förslaget innebär avsteg från

arbetsmarknadsstyrelsens gällande anvisningar, enligt vilka arbetstagare

som har permitterats före konfliktens utbrott inte anses indragen i konflikten.

Utredningsförslaget medför enligt min mening otillfredsställande verkningar.

Sålunda blir verkningarna olika för grupper av arbetstagare med

skilda uppsägningstider, och verkningarna kommer att variera med hänsyn

till parternas överenskommelser om uppsägningstidernas längd. För perinitterade

med långa uppsägningstider innebär förslaget att de kan bli indragna

i konflikt efter att ha varit permitterade under lång tid, en ordning

som ligger ganska nära den gamla s. k. regeln bakåt.

Om en arbetsgivare till följd av stridsåtgärd, egen eller motpartens, saknar

möjlighet att bereda arbete åt anställda, som inte redan är indragna i striden,

bör det enligt min uppfattning ankomma på arbetsgivaren att bedöma om

han vill permittera dessa anställda eller dra in dem i striden. Han bör alltså

redan vid motparts varsel om stridsåtgärd bedöma åtgärdens effekt och

avgöra om lian på grund av tvungen driftsinskränkning vill tillgripa permittering

eller varsla om lockout. Likaså bör det ankomma på en arbetsgivare,

som inte är indragen i konflikten men nödgas inskränka verksamheten på

grund av den, att redan vid arbetsinskränkningen avgöra om det bör ske genom

att de arbetstagare som inte kan beredas arbete dras in i konflikten

genom arbetsgivarens lockout eller om han vill permittera dem och därmed

låta dem stå utanför konflikten.

De överväganden som jag nu har redovisat har kommit till uttryck i föreskriften

i första stycket 3 att arbetstagaren är indragen i konflikten, om

han vid dess utbrott inte var permitterad eller uppsagd av arbetsgivaren.

Man kan inte bortse från att arbetstagare vill söka undgå konsekvenserna

av att bli indragen i en befarad arbetskonflikt genom att säga upp och lämna

sin anställning före konfliktens utbrott. Ett sådant syfte med uppsägning kan

antas föreligga om uppsägningen sker efter varsel om konflikten. Varseltiden

är vanligen en vecka, varför det kan tyckas som om bestämmelser för

detta fall inte behövs. Emellertid visar erfarenheten att verkställigheten av

en varslad konflikt kan uppskjutas lång tid i väntan på resultatet av nya

förhandlingar. Enligt min mening är det mindre väl förenligt med samhällsneutraliteten

att under konflikt lämna samhällsstöd till den som har blivit

arbetslös efter att ha lämnat sin anställning hos en konfliktberörd arbetsgivare

för att undgå att bli indragen i arbetskonflikten. Han bör därför

stängas av från samhällsstöd. I enlighet härmed innehåller andra stycket

föreskriften att arbetstagare, vars anställning vid konfliktberörd arbetsplats

har upphört före konfliktutbrottet på grund av att arbetstagaren

själv har sagt upp eller utan uppsägning har lämnat anställningen efter

varsel om konflikten, anses indragen, om det kan antas att han vid bibehållen

anställning skulle ha fyllt förutsättningarna i första stycket. Vid

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

prövningen av de nämnda förutsättningarna i det hypotetiska fallet att

arbetstagaren hade haft kvar anställningen vid konfliktutbrottet torde en

jämförelse med de kvarvarande arbetstagarnas situation under konflikten

ge tillräcklig grund för ett riktigt antagande. Med den föreslagna utformningen

kommer bestämmelsen visserligen att omfatta även arbetstagare som har

lämnat sin anställning oberoende av konfliktvarsel för att tillträda annan anställning.

Det saknar emellertid då betydelse för honom att han anses indragen

i konflikten, eftersom han inte är arbetslös. Vidare bör påpekas

att bestämmelsen blir tillämplig utan hänsyn till när före konflikten arbetstagaren

tillträdde sin anställning.

I den mån s. k. beroende uppdragstagare anses som arbetstagare enligt

lagstiftningen på arbetsrättens område och den praxis som utbildats där,

bör han behandlas som arbetstagare också vid tillämpningen av neutralitetsbestämmelserna.

6 §.

Paragrafen behandlar verkan av att arbetstagare får ny anställning under

arbet skonflikt.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens år 1945 meddelade anvisningar till nuvarande

konfliktdirektiv anses en konfliktberörd arbetstagare, som efter

konfliktutbrottet har fått ny anställning inom annat område än det konfliktberörda

och blir oförvållat arbetslös i den nya anställningen, alltjämt

vara berörd av konflikten förutsatt att den nya anställningen inte har haft

viss varaktighet. För bedömningen av frågan om arbetstagaren har varit

mera varaktigt anställd inom annat område anges vissa tidsfrister som

varierar mellan fyra veckor och fyra månader alltefter längden av hans

tidigare anställning.

Utredningen

Rättviseskäl talar enligt utredningen för att en regel om betydelsen av

ny anställning behålls, eftersom det skulle te sig stötande att den som råkar

få en ny tillfällig anställning undgår att till skillnad mot sina tidigare

arbetskamrater bli avstängd från samhällsstöd. En sådan regel torde kunna

göras generell. Med hänsyn till rörligheten på arbetsmarknaden bör

några större krav inte ställas på längden av den nya anställningen. Utredningen

föreslår att arbetstagare skall anses indragen i arbetskonflikt, om

han under konflikten har frånträtt sin anställning och därefter blivit permitterad

eller entledigad från ny anställning som har varat mindre än eu

månad. I förekommande fall bör tillämpningsmyndigheten särskilt granska

det nya anställningsförhållandet så att regeln inte sätts ur spel genom

skenavtal.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

125

Remissyttrande

Förslaget att ny anställning som har varat mindre än en månad inte

skall bryta konfliktberördhet godtas inte av SAC, som vänder sig mot motiveringen

att det skulle te sig stötande att den som råkar få ny anställning

undkommer att till skillnad från sina tidigare arbetskamrater bli avstängd

från samhällsstöd. Om det inte i och för sig är stötande att få en

ny anställning utanför det konfliktberörda området och därigenom bli befriad

från den avstängning som gäller för de konfliktberörda, kan enligt

SAC »anstötlighet» knappast anses uppstå på grund av den nya anställningens

längre eller kortare varaktighet. Om den nya anställningen upphör

efter kort tid utan arbetstagarens vållande, måste det snarare ses som en

oturlig och för den drabbade besvärande omständighet än som motiv för

restriktioner från samhällets sida.

Departementschefen

Konfliktindragen arbetstagare har kvar sin anställning hos arbetsgivaren

och följaktligen rätt att återgå till arbetet när konflikten biläggs. Tar arbetstagaren

i sådant fall annan anställning under konflikten, bör han därför

alltjämt anses indragen i konflikten, något som får betydelse för honom

om han blir arbetslös i den nya anställningen. Om den konfliktindragnes

ursprungliga anställning har upphört på grund av att han själv har sagt upp

anställningen eller lämnat den utan uppsägning — vare sig före eller under

konflikten — föreligger däremot inte rätt för honom att återgå till denna

anställning när konflikten upphör. Jag ansluter mig så till vida till utredningens

förslag som arbetstagaren i detta fall inte längre skall anses indragen

i konflikten, sedan den nya anställningen har varat en månad. Föreskrift

härom återfinns i förevaran de paragraf. 7

7 §•

I denna paragraf föreskrivs att arbetsdomstolen är högsta besvärsinstans

vid talan mot central förvaltningsmyndighets beslut i den del beslutet rör

lagens tillämplighet. De centrala förvaltningsmyndigheter som tills vidare

blir berörda är, i enlighet med mina förslag i det föregående, arbetsmarknadsstyrelsen

och centrala studiehjälpsnämnden. Besvär över arbetsmarknadsstyrelsens

beslut om lagens tillämpning på ersättning från erkänd arbetslöshetskassa

eller på stöd enligt arbetsmarknadskungörelsen eller på

stöd enligt särskilt beslut av Kungl. Maj :t kan således inte komma under

prövning hos försäkringsdomstolen eller Kungl. Maj :t i statsrådet. Vidare innebär

7 § ett undantag från bestämmelserna i studiemedelsförordningen och

studiehjälpsreglementet om att talan inte får föras mot centrala studiehjälpsnämndens

beslut. Länsstyrelse är inte central förvaltningsmyndighet.

Kommunalbesvär över länsstyrelses beslut om kommunalt kontantunderstöd

förs därför enligt huvudregeln för sådana besvär hos regeringsrätten

även om besvären avser tillämpning av förevarande lag. Som jag har nämnt

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

tidigare omprövas den kommunala kontantunderstödsverksamheten av

KSA-utredningen.

Regeln om arbetsdomstolen som besvärsmyndighet gäller bara vid talan

mot ett beslut i den del beslutet rör lagens tillämplighet. Sådana frågor som

handikappades behov av stöd eller arbetstagares risk att bli arbetslös oberoende

av arbetskonflikt eller företagsstöds ekonomiska verkan på ett företags

möjligheter att uthärda konflikt omfattas inte av lagens tillämpning

och skall vid besvär alltså inte prövas av arbetsdomstolen.

Förfarandet vid arbetsdomstolen ansluter nära till civilprocessen vid de

allmänna domstolarna. Utredningen framhåller att vissa jämkningar måste

göras i rättegångsförfarandet vid arbetsdomstolen, om den skall bli sista instans

i besvärsmål angående tillämpning av lagens neutralitetsbestämmelser.

Till dessa jämkningar, som avser besvärsrätt, kommunikation av besvär,

interimistiska beslut och måls avgörande på handlingarna, återkommer jag

under följande paragrafer.

I övrigt har utredningen inte funnit anledning att föreslå särskilda bestämmelser

för arbetsdomstolens handläggning av besvärsmålen vid arbetskonflikt.

Jag biträder denna ståndpunkt, som kommer till uttryck i bestämmelsen

i förevarande paragraf att lagen om arbetsdomstol skall gälla

i tillämpliga delar med de ändringar och tillägg som följer av 8—It §§. Hänvisningen

till lagen om arbetsdomstol medför bl. a. att besvärsmålen skall

avgöras av arbetsdomstolen i dess helhet i den sammansättning som är föreskriven

för olika fall med hänsyn till partsställningen. Arbetsdomstolen är

domför med ordförande och fyra ledamöter men dömer i regel med ordförande

och sex ledamöter. I besvärsmål av mindre betydelse är det

enligt utredningen tillräckligt med ordförande och fyra ledamöter. Jag

ansluter mig till denna uppfattning. Utredningen framhåller slutligen att

part i förvaltningsärende i allmänhet inte kan åläggas att ersätta motparts

kostnader i förvaltningsförfarandet. Så länge denna princip upprätthålls

inom förvaltningsprocessen bör den som utredningen anför tillämpas i besvärsmålen

hos arbetsdomstolen. Någon särskild bestämmelse härom anser

jag inte nödvändig. 8

8 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om rätten att anföra besvär hos

arbetsdomstolen.

Av allmänna regler följer att besvärsrätt tillkommer den som beslutet

angår. Jag har vid behandlingen av förfarandet i ärenden om samhällsstöd

vid arbetskonflikt nämnt att beslut i fråga om samhällsneutraliteten enligt

min mening får anses angå arbetsgivare och arbetstagare som är indragna

i konflikten samt deras organisationer. Sålunda får t. ex. en organisation

anses ha en självständig talerätt i ärende om neutralitetsbestämmelsernas

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

tillämpning beträffande stöd till medlem i organisationen eller till motparten

i arbetskonflikten.

I rättegång vid arbetsdomstolen intar arbetsmarknadens organisationer en

dominerande ställning. Kollelctivavtalsslutande organisation har vidsträckt

rätt att företräda medlem och är i första hand behörig att föra kärandetalan

för sina medlemmar. Bara om organisationen inte vill stödja medlem i dennes

anspråk, får medlemmen föra talan själv. Vill någon föra talan mot

medlem av organisation som har slutit kollektivavtal skall också organisationen

stämmas in och denna har rätt att svara på medlemmens vägnar,

om han inte för talan själv.

Som sista instans i besvärsmål bör arbetsdomstolen främst ha en prejudikatbildande

funktion. Redan detta talar som utredningen framhåller för att

organisationen får företrädesrätt framför medlemmen att anföra besvär hos

domstolen och där utföra talan i sådana mål. En bestämmelse av denna innebörd

har upptagits i paragrafen. Samma synpunkter gör sig sålunda gällande

här som i fråga om tolkningen av kollektivavtal. Är medlem missnöjd med

arbetsmarknadsstyrelsens eller centrala studiehjälpsnämndens beslut, får

han alltså själv anföra besvär hos arbetsdomstolen bara om han kan visa att

organisationen inte vill stödja honom. Bestämmelsen härom behövs därför

att man här inte kan anknyta till existerande kollektivavtal. Den blir tillämplig

om den part som det överklagade beslutet avser är ansluten till organisationen

när besvär anförs hos arbetsdomstolen.

Organisations företrädesrätt vid talan hos arbetsdomstolen gäller självfallet

endast talan som avser medlem i organisationen. En oorganiserad arbetstagare

bör alltid ha rätt att själv fullfölja talan vid arbetsdomstolen i

fråga om lagens neutralitetsbestämmelser. Det innebär visserligen som utredningen

påpekar en nyhet att en arbetstagare som inte tillhör någon organisation

får rätt att föra talan vid denna domstol, men detta blir en nödvändig

följd av att det här gäller tillämpning av lagbestämmelser som

reglerar bl. a. den oorganiserades rättsställning och av att det inte finns något

annat lämpligt forum för hans talan. 9

9 §•

I denna paragraf ges bestämmelser om besvärs delgivning med motpart.

Av 7 § följer att besvärshandlingarna bör lämnas in hos arbetsdomstolen.

Sedan myndighetens akt har överlämnats till arbetsdomstolen, prövar den

om besvären skall avvisas. Avvisning skall ske om den som besvärar sig inte

är behörig eller om besvären avser fråga som inte ankommer på arbetsdomstolen.

Eftersom det är fråga om tvåpartsärenden, bör besvären i regel avvisas

om de är anförda för sent. Enligt lagen den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid

vid talan mot förvaltande myndighets beslut är besvärstiden tre

veckor från det klaganden fick del av beslutet. Om arbetsdomstolen inte avvisar

besvären, skall de enligt vad som föreskrivs i paragrafen delges den

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kurigl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

som är behörig motpart, om inte sådan delgivning uppenbarligen saknar

betydelse för målets utgång.

10 §.

Paragrafen handlar om interimistiska beslut och inhibition.

Enligt utredningen bör domstolen ha rätt att, i avbidan på att besvär

prövas slutligt, förordna att bifallsbeslut om samhällsstöd inte får tillämpas

tills vidare eller att samhällsstöd som har vägrats sökande får utgå tills

vidare. Jag är ense med utredningen härom. Förordnanden av denna innebörd

bör kunna meddelas av arbetsdomstolens ordförande på grundval av handlingarna

i målet. Med hänsyn till besvärsmålens särskilda beskaffenhet ger

hänvisningen i 7 § till lagen om arbetsdomstol inte domstolen möjlighet

att förordna om inhibition eller meddela interimistiskt beslut. Särskilda bestämmelser

i dessa ämnen behövs således och de har tagits in i 10 §.

11 §•

I enlighet med ett förslag av utredningen sägs i denna paragraf att besvärsmål

får avgöras utan huvudförhandling. Detta är ett undantag från huvudregeln

att arbetsdomstolen får avgöra mål endast efter huvudförhandling.

När mål avgörs på handlingarna gäller givetvis samma domförhetsregler som

vid huvudförhandling.

Den föreslagna lagen bör träda i kraft så snart som möjligt.

Däremot bör den inte börja tillämpas under arbet skonflikt eller

när sådan konflikt på grund av varsel eller av annan orsak kan väntas.

Ändrade bestämmelser skulle nämligen i en sådan situation rubba de förutsättningar

som parterna har byggt sina dispositioner på inför konflikten

och därför innebära ett avsteg från neutraliteten. För att de nya neutralitetsreglerna

skall börja gälla vid en tidpunkt då arbetskonflikt inte råder

eller kan väntas förordar jag att de författningsändringar, varigenom lagen

blir tillämplig på olika former av samhällsstöd, skall träda i kraft den

dag Kungl. Maj :t bestämmer. Antar riksdagen lagförslaget, ämnar jag anmäla

frågan om ikraftträdande av dessa författningsändringar omedelbart

därefter eller, om det inte kan ske, så snart förhållandena på arbetsmarknaden

medger det. Det kan emellertid inte uteslutas dels att arbetskonflikt

varslas eller bryter ut under tiden mellan Kungl. Maj :ts beslut om ikraftträdandet

och dagen för ikraftträdandet, dels att beslutet fattas utan kännedom

om någon mindre, lokal konflikt. Jag föreslår därför övergångsbestämmelser

i de olika stödförfattningarna av innebörd att den föreslagna lagen

inte kommer att tillämpas på arbetskonflikt, om vilken varsel utfärdats

eller som börjat före ikraftträdandet. I fråga om sådan konflikt skall alltså

hittills gällande neutralitetsbestämmelser tillämpas. I enlighet med det an
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

förda krävs övergångsbestämmelser i förordningen om erkända arbetslöshetskassor,

studiemedelsförordningen, studiehjäipsreglementet och arbetsmarknadskungörelsen.

Övergångsbestämmelserna i de nämnda förordningarna

och reglementet behandlar jag i det följande. Motsvarande bestämmelser

i arbetsmarknadskungörelsen avser jag att anmäla för Kungl. Maj :t

sedan riksdagen har fattat beslut i förevarande ärende.

Övriga författningsförslag

I det föregående har jag förordat att lagens neutralitetsbestämmelser

skall göras tillämpliga på arbetslöshetsförsäkringen. Det innebär att nuvarande

neutralitetsbestämmelser i 37 § förordningen om erkända arbetslöshetskassor

ersätts av lagen. I enlighet härmed anges i 37 § att lagen äger tilllämpning

på ersättning enligt förordningen.

Enligt 50 § 1 mom. förordningen förs talan mot tillsynsmyndighetens beslut

i försäkringsärende genom besvär hos försäkringsdomstolen. Tillsynsmyndigheten,

som är arbetsmarknadsstyrelsen, får underställa försäkringsdomstolen

sitt beslut i vissa fall. Bestämmelserna har nu enligt mitt förslag

försetts med en reservation för det fall då beslutet innebär tillämpning av

lagen. Talan skall då föras hos arbetsdomstolen. Någon underställningsmöjlighet

skall inte föreligga i ett sådant fall. Som jag nyss framhöll bör lagen

inte börja tillämpas när arbetskonflikt kan väntas eller pågår. I anslutning

härtill föreslås den övergångsbestämmelsen till förordningen att äldre

bestämmelser alltjämt skall tillämpas i fråga om ersättning enligt förordningen

vid arbetskonflikt, om vilken varsel utfärdats eller som börjat före

förordningens ikraftträdande.

I studiemedelsförordningen har införts en ny 31 a § och i studiehjälpsreglementet

en ny 28 a §, vilka innehåller föreskrifter varigenom lagen blir

tillämplig. I paragraferna anges de fall då lagen äger tillämpning på studiemedel

resp. studiehjälp. Undantag från lagens tillämpning görs dock för

studiestöd åt handikappad som av medicinska eller sociala skäl behöver

utbildning på grund av handikappet. I fråga om betydelsen av handikapp

samt av tidpunkten för ansökan om studiestöd och studiernas påbörjande

hänvisar jag till min föregående framställning. Centrala studiehjälpsnämndens

beslut får f. n. inte överklagas. Det avsteg från denna regel, som jag

har förordat och som förutsätts i 7 § lagen, måste komma till uttryck i de

båda nämnda studiestödsförfattningarna. Föreskrifter härom har tagits in i

36 § förordningen och 34 § reglementet.

Eftersom det f. n. inte finns neutralitetsbestämmelser i fråga om studiemedel

och studiehjälp har övergångsbestämmelserna till ändringarna i dessa

båda författningar utformats så att de nya bestämmelserna inte äger

tillämpning på studiestöd vid arbetskonflikt, om vilken varsel utfärdats

eller som börjat före ändringarnas ikraftträdande.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt Nr 76

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Hemställan

Som jag har nämnt föreligger förslag till

1) lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt,

2) förordning om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 629)

om erkända arbetslöshetskassor,

3) förordning om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964

(nr 401),

4) förordning om ändring i studiehjälps reglementet den 4 juni 1964

(nr 402).

Förslaget till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt är i

vissa delar av sådan natur att lagrådets utlåtande över det bör inhämtas.

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt

87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t

Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

131

Bilaga 1

Utredningens författningsförslag

Förslag till lag om begränsning av samhällsstöd i samband med arbetskonflikt

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I den mån enligt särskilda bestämmelser om samhällsstöd denna lag skall

äga tillämpning, får stödet icke utgå till den som är berörd av arbetskonflikt

eller löper risk att bli berörd av sådan konflikt.

2 §•

Med arbetskonflikt avses i denna lag lockout samt strejk, blockad och

annan därmed jämförlig stridsåtgärd utom indrivningsblockad.

3 §.

Indragen i arbetskonflikt är den som direkt omfattas av konflikten.

Arbetstagare skall anses indragen i arbetskonflikt endast om han vid

konfliktens utbrott tillträtt anställning, som är avsedd att vara tills vidare

eller minst en månad vid den av konflikten berörda arbetsplatsen, och

som då icke är permitterad sedan längre tid än den uppsägningstid som

gäller för hans anställning.

4 §•

Arbetslös till följd av arbetskonflikt är arbetstagare, som tillträtt anställning

som sägs i 3 § och som utan att vara indragen i konflikten blivit

permitterad eller entledigad på grund av denna. 5

5 §•

Berörd av arbetskonflikt är, förutom arbetstagare som är indragen i konflikten,

även annan arbetstagare, som är arbetslös till följd av konflikten,

om han

1) tillhör förbund som befinner sig i konflikt,

2) tillhör annat förbund än det som befinner sig i konflikt samt de båda

förbunden tillhör samma huvudorganisation och huvudorganisationen äger

fatta beslut om stridsåtgärder eller ålagt det icke stridande förbundet att

lämna ekonomiskt bidrag för konflikten, eller

3) icke tillhör något förbund eller annars icke varit bunden av något

på arbetsplatsen gällande kollektivavtal, och flertalet arbetstagare där

5*-—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 76

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

med huvudsakligen samma arbetsuppgifter som han är berörda av konflikten.

Arbetstagare skall icke anses berörd av arbetskonflikt, om han är indragen

i olovlig lockout eller arbetslös till följd av olovlig strejk.

6 §.

Vid talan hos arbetsdomstolen över myndighets beslut rörande samhällsstöd

i samband med arbetskonflikt skall i tillämpliga delar gälla vad som

föreskrives i lagen om arbetsdomstol med följande ändringar och tillägg.

1 mom. Besvär må anföras av den som beslutet angår, dock att förbund

äger anföra besvär för den som är medlem i förbundet och att medlem ej

själv må anföra besvär, om han icke kan visa att förbundet undandrager

sig att föra hans talan.

2 mom. Förekommer ej anledning att avvisa besvären, skall arbetsdomstolen,

om det icke uppenbarligen saknar betydelse för målets utgång, delge

besvären med den som kan anses vara behörig motpart.

3 mom. Har myndighet beviljat eller avslagit framställning om samhällsstöd,

äger arbetsdomstolen eller dess ordförande förordna annorlunda i avbidan

på att besvären prövas.

4 mom. Besvärsmål som avses i denna lag må avgöras utan muntlig förhandling.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 629)

om erkända arbetslöshetskassor

Härigenom förordnas beträffande förordningen den 14 december 1956

(nr 629) om erkända arbetslöshetskassor, att 37 och 50 §§ erhåller följande

ändrade lydelse.

37 §.

Lagen den — — — om begränsning av samhällsstöd i samband med

arbetskonflikt skall äga tillämpning på ersättning enligt denna förordning.

50 §.

1 mom. Talan mot---hos tillsynsmyndigheten.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i ärende angående försäkring enligt

denna förordning föres talan genom besvär hos försäkringdomstolen, dock

att talan om tillämpning av lagen den---— om begränsning av sam
hällsstöd

i samband med arbetskonflikt föres hos arbetsdomstolen.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

133

Förslag till kungörelse om ändring i arbetsmarknadskungörelsen den 3 juni 1966

(nr 368)

Härigenom förordnas beträffande arbetsmarknadskungörelsen den 3 juni

1966 (nr 368), dels att 5 § skall erhålla nedanstående ändrade lydelse, dels

att 112 § skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 113—114 §§ skall betecknas

112—113 §§, dels att under rubriken »Särskilda bestämmelser» införes

en ny paragraf, betecknad 114 §, av nedan angivna lydelse.

5 §•

Arbetsförmedling bedrives oberoende av arbetskonflikt mellan arbetsgivare

och arbetstagare.

Vid anvisning av arbete eller information om lediga anställningar skall

dock upplysning lämnas om arbetskonflikt, som råder vid arbetsplats som

avses med sådan anvisning eller information.

114 §.

Lagen den---om begränsning av samhällsstöd i samband med

arbetskonflikt skall äga tillämpning på utbildningsbidrag, flyttningsbidrag

och arbetslöshetshjälp.

Oberoende av arbetskonflikt får dock utgå

1) utbildningsbidrag och flyttningsbidrag till den för vilket bidraget

aktualiserats hos arbetsförmedlingen innan han blivit eller kunnat befaras

bli arbetslös på grund av konflikten,

2) utbildningsbidrag till handikappad som genomgår anpassningsutbildling

eller arbetsprövning vid statens arbetsklinik eller som i samband med

.irbetsvård genomgått arbetsprövning eller arbetsträning och som därunder

befunnits vara i behov av yrkesutbildning eller vars utbildningsbehov av

medicinska skäl annars är så trängande att det bör tillgodoses utan dröjsmål,

3) bidrag enligt 21 § denna kungörelse vid utredning om förutsättningarna

för yrkesutbildning.

Talan mot arbetsmarknadsstyrelsens beslut i fråga huruvida förmån enligt

denna kungörelse må tillkomma någon i samband med befarad eller

inträffad arbetskonflikt föres hos arbetsdomstolen.

Förslag till förordning om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1S64

(nr 401)

Härigenom förordnas, dels att i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964

(nr 401) införes en ny paragraf, betecknad 5 a §, av nedan angivna lydelse,

dels att 36 § samma förordning erhåller följande ändrade lydelse.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

5 a §.

Lagen den--- — om begränsning av samhällsstöd i samband med ar
betskonflikt

skall äga tillämpning på studiemedel.

Oberoende av arbetskonflilct må studiemedel dock utgå till den som ansökt

om sådana medel innan konflikten brutit ut eller kunnat befaras.

36 §.

Över centrala studielijälpsnämndens beslut må talan ej föras utom såvitt

avser tillämpningen av lagen den---om begränsning av samhällsstöd

i samband med arbetskonflikt. Talan mot sådant beslut föres bos arbetsdomstolen.

Förslag till förordning om ändring i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964

(nr 402)

Härigenom förordnas, dels att i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964

(nr 402) införes en ny paragraf, betecknad 3 a §, av nedan angivna lydelse,

dels att 34 § samma reglemente erhåller följande ändrade lydelse.

3 a §.

Lagen den----om begränsning av samhällsstöd i samband med ar
betskonflikt

skall äga tillämpning på studiehjälp.

Oberoende av arbetskonflikt må studiehjälp dock utgå till den som ansökt

om sådan hjälp innan konflikten brutit ut eller kunnat befaras.

I fråga om sådan studiehjälp för vilken ansökan inte erfordras skall vad

som sagts i andra stycket om ansökan i stället avse utbetalning av sådan

hjälp.

34 §.

Över centrala studielijälpsnämndens beslut må talan ej föras utom såvitt

avser tillämpningen av lagen den---om begränsning av samhälls
stöd

i samband med arbetskonflikt. Talan mot sådant beslut föres hos

arbetsdomstolen.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

135

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Denna lag äger tillämpning i den mån särskild föreskrift därom meddelas

i lag eller annan författning eller i beslut av Konungen om bidrag åt arbetslösa

eller annat samhällsstöd.

2 §

Med arbetskonflikt avses i denna lag lockout eller strejk eller därmed

jämförlig stridsåtgärd på arbetsmarknaden.

3 §

Samhällsstöd utgår icke till arbetsgivare eller arbetstagare som är indragen

i arbetskonflikt.

Samhällsstöd utgår dock till den som är indragen i arbetskonflikt till

följd av motparts stridsåtgärd, om åtgärden är olovlig enligt lag.

4 §

Arbetsgivare som omfattas av stridsåtgärd är indragen i arbetskonflikt. 5

5 §

Arbetstagare är indragen i arbetskonflikt under förutsättning att han

1. omfattas av stridsåtgärd på arbetsplatsen eller

i annat fall blir utan arbete till följd av arbetskonflikt på arbetsplatsen,

om han icke är eller närmast före konflikten varit bunden av något där

gällande kollektivavtal samt flertalet arbetstagare på arbetsplatsen vilka

hade huvudsakligen samma arbetsuppgifter som han omfattas av stridsåtgärd,

2. före konfliktens utbrott tillträtt och vid konfliktutbrottet alltjämt

innehade anställning vid den konfliktberörda arbetsplatsen samt anställningen

var avsedd att vara minst en månad och avsåg arbete minst två

dagar eller 17 timmar i veckan samt

3. vid konfliktutbrottet icke var permitterad eller uppsagd av arbetsgivaren.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Har arbetstagares anställning vid konfliktberörd arbetsplats upphört

före konfliktutbrottet på grund av att arbetstagaren efter varsel om konflikten

själv sagt upp eller utan uppsägning lämnat anställningen och kan

det antagas att han vid bibehållen anställning hade fyllt förutsättningarna

i första stycket, anses han indragen i konflikten, om ej annat följer

av 6 §.

6 §

Har konfliktindragen arbetstagares anställning vid konfliktberörd arbetsplats

upphört på grund av att arbetstagaren själv sagt upp eller utan

uppsägning lämnat anställningen och får han anställning vid annan arbetsplats,

anses han ej längre indragen i konflikten, sedan den nya anställningen

varat en månad.

7 §

Talan mot central förvaltningsmyndighets beslut i den del beslutet rör

tillämpligheten av denna lag föres genom besvär hos arbetsdomstolen. Vid

arbetsdomstolens prövning av besvären gäller lagen den 22 juni 1928 (nr

254) om arbetsdomstol i tillämpliga delar med de ändringar och tillägg

som följer av 8—11 §§.

8 §

Angår beslutet någon som är medlem i förening, föres hans talan av

föreningen. Medlemmen får ej själv föra talan, om han icke visar att föreningen

undandrager sig att föra hans talan.

9 §

Avvisas ej besvären, delger arbetsdomstolen besvären med den som är

behörig motpart, om det icke uppenbarligen saknar betydelse för målets

utgång.

10 §

Har myndighet beviljat eller avslagit framställning om samhällsstöd,

kan arbetsdomstolen eller dess ordförande förordna annat i avbidan på

att besvären prövas.

11 §

Arbetsdomstolen får avgöra besvärsmål enligt denna lag utan huvudförhandling.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 76 år 1969

137

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor
-

Härigenom förordnas, att 37 § och 50 § 1 mom. förordningen den 14 december

1956 om erkända arbetslöshetskassor1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

37

För tid, då arbetskonflikt råder,

må ersättning icke utgivas till

den, som är direkt indragen i konflikten

(deltager i stre jk eller är föremål

för lockout), eller

den, som eljest blivit arbetslös i

inledning av konflikten och vilkens

löne- och anställningsvillkor skäligen

kunna antagas röna inverkan av densamma.

Närmare bestämmelser angående

tillämpningen av denna paragraf

meddelas av tillsynsmyndigheten.

§•

Lagen den---

1969 (nr 00) om begränsning av samhällsstöd

vid arbetskonflikt äger tilllämpning

på ersättning enligt denna

förordning.

50 §.

1 mom. Talan mot-------

Mot tillsynsmyndighetens beslut i

ärende angående försäkring enligt

denna förordning föres talan genom

besvär hos försäkringsdomstolen.

---------hos tillsynsmyndigheten.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i

ärende angående försäkring enligt

denna förordning föres talan genom

besvär hos försäkringsdomstolen, om

annat ej följer av lagen om begränsning

av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

1 Förordningen omtryckt 1964:495.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

(Nuvarande lydelse)

Beslut som avses i andra stycket

må av tillsynsmyndigheten underställas

försäkringsdomstolens prövning,

om det för enhetlig lagtolkning

eller rättstillämpning är av synnerlig

vikt att saken prövas av domstolen

eller eljest särskilda skäl förefinnas

för sådan prövning.

(Föreslagen lydelse)

Beslut som avses i andra stycket

och ej innebär tillämpning av den

nämnda lagen må av tillsynsmyndigheten

underställas försäkringsdomstolens

prövning, om det för enhetlig

lagtolkning eller rättstillämpning

är av synnerlig vikt att saken

prövas av domstolen eller eljest särskilda

skäl förefinnas för sådan

prövning.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Äldre

bestämmelser äger dock alltjämt tillämpning i fråga om ersättning enligt

förordningen vid arbetskonflikt, om vilken varsel utfärdats eller som börjat

före ikraftträdandet.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

139

Förslag

till

Förordning

om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401)

Härigenom förordnas, dels att 36 § studiemedelsförordningen den 4 juni

1964 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i förordningen

skall införas en ny paragraf, 31 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

31a §.

Lagen den---

1969 (nr 00) om begränsning av samhällsstöd

vid arbetskonflikt äger tilllämpning

på studiemedel som sökts

efter varsel om eller utbrott av arbetskonflikt.

Dock äger lagen icke

tillämpning på studiemedel åt handikappad

som av medicinska eller

sociala skäl behöver utbildning på

grund av handikappet.

36 §.

Över centrala studiehjälpsnämn- över centrala studiehjälpsnämndens

beslut må klagan ej föras. dens beslut må klagan ej föras i an
nat

fall än som anges i lagen om begränsning

av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. De nya

bestämmelserna äger dock icke tillämpning på studiemedel vid arbetskonflikt,

om vilken varsel utfärdats eller som börjat före förordningens ikraftträdande.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Förslag

till

Förordning

om ändring i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964 (nr 402)

Härigenom förordnas, dels att 34 § studiehjälpsreglementet den 4 juni

1964 skall erhålla ändrad lydelse, dels att i reglementet skall införas en ny

paragraf, 28 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

28

34

över centrala studiehjälpsnämndens

beslut må klagan ej föras.

(Föreslagen lydelse)

a §.

Lagen den---1969

(nr 00) om begränsning av samhällsstöd

vid arbetskonflikt äger tillämpning

på studiebidrag eller förhöjt

studiebidrag för utbildning som börjat

efter varsel om eller utbrott av

arbetskonflikt och på annan studiehjälp

som sökts efter varsel eller

konfliktutbrott. Dock äger lagen icke

tillämpning på studiehjälp åt handikappad

som av medicinska eller

sociala skäl behöver utbildning på

grund av handikappet.

§•

Över centrala studiehjälpsnämndens

beslut må klagan ej föras i annat

fall än som anges i lagen om begränsning

av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. De nva

bestämmelserna äger dock icke tillämpning på studiehjälp vid arbetskonflikt,

om vilken varsel utfärdats eller som börjat före förordningens ikraftträdande.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

141

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 21 mars 1969.

N ärvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Conradi.

Enligt lagrådet den 27 februari 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 31 januari 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t.f. departementsrådet C.-G. Källner.

Lagrådet yttrade:

2 §•

Av uttalande i remissprotokollet under 5 § framgår att s. k. beroende

uppdragstagare enligt departementschefens mening bör behandlas som arbetstagare

vid tillämpningen av neutralitetsbestämmelserna, i den mån de

anses som arbetstagare enligt lagstiftningen på arbetsrättens område

och den praxis som utbildats där. I arbetsfredslagstiftningen har

kommit till direkt uttryck att beroende uppdragstagare likställs med

arbetstagare; se 1 § andra stycket lagen om kollektivavtal och 1 § andra

stycket lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Lagrådet hemställer att

så måtte ske även i förevarande lag och att sålunda — förslagsvis i 2 § —

införs stadgande av innehåll att vid tillämpning av lagen skall såsom arbetstagare

anses även den som, utan att anställningsförhållande föreligger,

utför arbete för annans räkning och därvid till denne intager en

beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagare till arbetsgivaren,

och att den för vars räkning arbetet utföres skall anses som

arbetsgivare enligt lagen.

3 §•

Av remissprotokollet framgår att vad i andra stycket sägs om stridsåtgärd

som är olovlig enligt lag är avsett att gälla även stridsåtgärd som är

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

olovlig på grund av avtalsförpliktelse. Lagrådet anser att detta bör komma

till uttryck i lagtexten genom att efter orden »enligt lag» tilläggs »eller kollektivavtal».

1 motiven framhåller departementschefen att han delar utredningens

uppfattning att hemliga stridsåtgärder bör motverkas. Departementschefen

yttrar i samband därmed att permitterade arbetstagare inte omfattas

av stridsåtgärd och därför enligt 5 § första stycket 1 i lagförslaget inte är

att betrakta som indragna i en konflikt. Departementschefen fortsätter, att

frågan kan få betydelse vid tillämpningen av det i 5 § första stycket 1 nämnda

fallet att arbetstagare blir utan arbete till följd av konflikt utan att

omfattas av stridsåtgärd. Enligt departementschefens mening kan samhällsstöd

utgå enligt 3 § andra stycket om det visas att permittering av oorganiserade

arbetare är att betrakta som dold lockout.

Enligt arbetsrättslig praxis ingår emellertid i begreppet stridsåtgärd även

hemlig eller dold stridsåtgärd — t. ex. permittering i stället för lockout

och avfolkning av arbetsplatsen i stället för strejk. Begreppet bestäms efter

åtgärdens verkliga betydelse, inte efter dess yttre form; en dold stridsåtgärd

kan vara lovlig.

Den föreslagna lagen uppställer inte något krav på att stridsåtgärd ej får

vara hemlig för att samhällsstöd skall utebli. Bestämmelsen i 5 § första

stycket 3 är inte tillräcklig för att tillgodose det syfte man vill vinna. När

avtalstiden gått ut och förhandlingarna strandat kan arbetsgivaren, efter

utbrott av konflikt genom punktstrejk, permittera återstående arbetsstyrka.

Om permitteringen i själva verket utgör en stridsåtgärd är den, ehuru

hemlig, likväl inte olovlig. Enligt den föreslagna formella ordalydelsen

skulle följden härav bli att arbetstagaren anses omfattad av stridsåtgärd

och att samhällsstöd alltså inte skall utgå. För att uttrycka att rätten till

samhällsstöd inte bortfaller om motpartens stridsåtgärd är dold — men

väl om den egna stridsåtgärden är av sådan beskaffenhet — torde andra

stycket böra erhålla ett ytterligare tillägg av denna innebörd.

Lagrådet hemställer att andra stycket får följande avfattning: »Samhällsstöd

utgår dock till den som är indragen i arbetskonflikt till följd

av motparts stridsåtgärd, om åtgärden är olovlig enligt lag eller kollektivavtal

eller icke vidtagits öppet.»

6 §•

Avfattningen av förevarande lagrum och motiven till detta ger närmast

vid handen att en arbetstagare, som får flera nya anställningar efter varandra,

inte upphör att anses indragen i konflikten förrän någon av dessa

anställningar varat eu månad. Det skulle alltså inte vara tillräckligt att

anställningstiderna sammanlagt uppgår till en månad. Önskvärt är att

innebörden klarläggs.

I paragrafen regleras inte uttryckligen det måhända ej alldeles oprak
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. May.ts proposition nr 76 år 1969

tiska fallet att anställningen efter konfliktens utbrott upphör på grund

av uppsägning från arbetsgivarens sida. Var uppsägningen delgiven redan

före konfliktutbrottet, följer emellertid av 5 § första stycket 3 att arbetstagaren

inte skall anses indragen i konflikten ens under den del av uppsägningstiden

som infaller under konflikten. Skedde uppsägningen efter

konfliktens utbrott, lär motsättningsvis följa, att arbetstagaren i och med

uppsägningstidens utgång är att anse som löst från konflikten.

Inte heller regleras här en situation sadan som den att konfliktindragen

arbetstagare lämnar sin anställning för att ägna sig åt studier. Svaret

på frågan under vilka förutsättningar arbetstagaren i detta fall får anses

fri från konflikten skall emellertid inte lämnas i förevarande lag utan

i de författningar som anger villkoren för samhällsstöd till studier.

7 §•

I den allmänna motiveringen har departementschefen framhållit att,

eftersom prövningen av stödärenden kan komma att avse dels frågan om

stöd kan utgå i och för sig dels frågan om neutralitetshinder finns mot

stöd, vissa komplikationer kan uppstå vid handläggningen. Departementschefen

har därefter redogjort för olika situationer som han anser böra

uppmärksammas. Till departementschefens klarläggande och vägledande

uttalanden vill lagrådet för fullständighetens skull foga ett påpekande

att beträffande frågan om stöd i och för sig skall utgå kan förekomma ett

endast partiellt bifall. Detta kan medföra att båda frågorna föreligger till

parallell behandling. Därigenom eventuellt uppkommande problem torde

kunna lösas i rättstillämpningen.

Ordet »tillämpligheten» torde inte inbegripa frågor hur lagens bestämmelser

skall tillämpas, sedan det väl konstaterats att lagen som sådan är

tillämplig. Lagrådet förordar att det anmärkta ordet ersätts med »tillämpningen»,

vilket lär kunna avse även »tillämpligheten».

Ur protokollet:

Aino Olsson

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 21 mars

1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Kling,"’ Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,

Bengtsson.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande

över förslag till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt och

anför.

Jag biträder lagrådets förslag om tillägg och ändringar i 2, 3 och 7 §§

i det remitterade lagförslaget.

Enligt lagrådets tolkning av 6 § upphör arbetstagare som får flera nya

anställningar efter varandra inte att vara indragen i konflikten, förrän

någon av dessa anställningar har varat en månad. Denna innebörd av bestämmelsen

är också den avsedda. I anslutning härtill vill jag erinra om

mitt uttalande i motiveringen till 5 § i det remitterade protokollet att den

verkliga innebörden av anställningen bör vara avgörande, inte anställningsformen.

Också vad lagrådet har anfört i övrigt ansluter jag mig till.

Utom de av lagrådet önskade ändringarna i lagtexten bör vissa redaktionella

ändringar vidtas, bl. a. i 5 §. Enligt 5 § första stycket 1 i det till

lagrådet remitterade förslaget är arbetstagare i visst fall indragen i konflikt

bl. a. om han inte närmast före konflikten har varit bunden av något

på arbetsplatsen gällande kollektivavtal. Uttrycket »närmast före konflikten»,

som återfinns även i motiven, avser främst den situationen att

arbetstagaren bär Ararit bunden av ett kollektivavtal som har upphört att

gälla, att därefter under någon tid råder avtalslöst tillstånd med eller utan

förhandlingar om nytt avtal samt att konflikten bryter ut under sådant

tillstånd. För att ge tydligare uttryck åt vad som sålunda har avsetts bör

uttrycket »närmast före konflikten» bytas ut mot »till kort tid före konflikten».

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t genom

proposition föreslår riksdagen att

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

145

dels antaga förslaget till

1) lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt med nu förordade

ändringar,

dels antaga de till statsrådsprotokollet den 31 januari 1969 fogade förslagen

till

2) förordning om ändring i förordningen den 15 december 1956 (nr 629)

om erkända arbetslöshetskassor,

3) förordning om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1965

(nr 501),

4) förordning om ändring i studiehjälpsreglementet den 5 juni 1965

(nr 502),

dels godkänna vad jag i statsrådsprotokollet den 31 januari 1969 har förordat

i sådana frågor om samhällsstöd vid arbetskonflikt som inte berörs

av författningsförslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Innehåll

Propositionen ............ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .............................. 1

Författningsförslag ................................................... 3

Förslag till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt ...... 3

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 14 december 1956

(nr 629) om erkända arbetslöshetskassor ............................ 6

Förslag till förordning om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni

1964 (nr 401) ................................................... 8

Förslag till förordning om ändring i studiehjälpsreglementet den 4 juni

1964 (nr 402) .................................................... 9

Utdrag av statsrådsprotokollet den 31 januari 1969 ........................ 10

Inledning ............................................................ 10

Översikt över vissa av samhällets stödåtgärder ............................ 12

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken .............. 12

Utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken .............. 15

Sjukpenning .......... 16

Stöd åt företagare.................................................... 16

Socialhjälp .................................. 17

Gällande bestämmelser om samhällets neutralitet vid arbetskonflikter........ 20

Gällande författningsbestämmelser .................................... 20

Historik . . 20

Tillämpningen ................ 23

Förfarandet i ärenden om samhällsstöd vid arbetskonflikt .............. 24

Vissa utländska bestämmelser m. m........ 26

Bestämmelser i andra länder om neutralitet vid arbetskonflikt............ 26

Sveriges internationella åtaganden m. m................... 27

Utredningen .................................... 29

Nuvarande bestämmelsers verkan på dagens arbetsmarknad.............. 29

Nya neutralitetsbestämmelser.............. 33

Neutralitetens innebörd ....................................... 33

Direkt berörda ................................................... 34

Indirekt berörda .................................................. 34

Sammanfattning .................................................. 46

Betydelsen av organisationstillhörighet ................................ 46

Samhällets stödåtgärder .............................................. 47

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken .............................. 47

Utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken ................... 54

Sjukpenning ...................................................... 55

Stöd åt företagare................................................. 56

Socialhjälp ............................ 57

Förfarandet i ärenden om samhällsstöd vid arbetskonflikt ........ 60

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969 147

Högsta besvärsinstans .............................................. 60

Förfarandet i lägre instanser........................................ 62

Remissyttrandena ................................................... 65

Behov att ändra gällande neutralitetsbestämmelser . ..................... 65

Direkt berörda ...................................................... 67

Indirekt berörda .................................................... 67

Samhällsstöd åt indirekt berörda .................................... 67

Organisationstillhörigheten som grund för konfliktberördhet ...... . . 68

Betydelsen av centrala avtalsförhandlingar och rätten att besluta om

stridsåtgärd ...................................................... 70

Huvudorganisation med rätt att besluta om ekonomiskt bidrag till arbets
konflikt

.......................................................... 77

Betydelsen av organisationstillhörighet ................................ 77

Internationella frågor ............................................... 77

Samhällets stödåtgärder ............................................. 78

Risk att bli konfliktberörd ........................................ 78

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken ............................. 78

Utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken...................... 83

Sjukpenning ...................................................... 84

Stöd åt företagare............ 85

Socialhjälp ...................................................... 85

Förfarandet i ärenden om samhällsstöd vid arbetskonflikt .............. 88

Departementschefen ............ 89

Behov av nya neutralitetsbestämmelser .................. 89

Samhällsneutralitetens innebörd och omfattning...................... 90

Betydelsen av organisationstillhörighet ................................ 96

Samhällets stödåtgärder ....................................... 98

Inledning ...................................................... 98

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken .............................. 98

Utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken .................... 105

Sjukpenning ..................................................... 107

Stöd åt företagare ................................................ 107

Socialhjälp ...................................................... 10g

Förfarandet i ärenden om samhällsstöd vid arbetskonflikt .............. 110

Författningsförslag .................................................. H2

Specialmotivering ...................................................... 445

Förslaget till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt 115

Övriga författningsförslag .......................................... 129

Hemställan ................................................... 130

Bilagor

1. Utredningens författningsförslag .................................... 131

2. Departementets författningsförslag ................ 135

Utdrag av lagrådets protokoll den 21 mars 1969 141

Utdrag av statsrådsprotokollet den 21 mars 1969 .......................... 144

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1969:49 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt, in. in., jämte i ämnet väckta motione s. 1 i texten