Sök i Ratio Lex

Angående fortsatt valutareglering

1969-03-28 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:87, Angående fortsatt valutareglering

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1969

1

Nr 87

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt valutareglering;

given Stockholms slott den 28 mars 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag,

1) begära riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering

i enlighet med vad föredragande departementschefen förordat,

2) inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning

om fortsatt giltighet av valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen begärs riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt

valutareglering för tiden den 1 juli 1969—den 30 juni 1970. För riksdagens

yttrande framläggs i anslutning härtill förslag till bestämmelser om fortsatt

giltighet av valutaförordningen under samma tid.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 87

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1969

Förslag

till

Förordning

om fortsatt giltighet av valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264)

Härigenom förordnas, att valutaförordningen den 5 juni 1959, som enligt

förordning den 28 maj 1968 (nr 255) gäller till utgången av juni 1969, skall

äga fortsatt giltighet till utgången av juni 1970.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1969

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 28

mars 1969.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Lange,

Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Erig Nilsson, Gustafsson,

Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om fortsatt valutareglering

och anför.

Enligt valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) kan Kungl. Maj :t på framställning

av fullmäktige i riksbanken under vissa förutsättningar förordna

om valutareglering i enlighet med närmare bestämmelser i lagen. I allmänhet

får sådant förordnande meddelas för högst ett år i sänder och endast

efter riksdagens samtycke. Därvid skall även de valutareglerande föreskrifter

som Kungl. Maj :t avser att meddela föreläggas riksdagen. Dessa föreskrifter

är intagna i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264).

Förordnande om valutareglering har senast meddelats för tiden den 1 juli

1968—den 30 juni 1969.

En närmare redogörelse för bestämmelserna i valutalagen och de hitintills

gällande bestämmelserna i valutaförordningen har lämnats i prop

1968: 55 s. 3—8.

Fullmäktige i riksbanken har i skrivelse den 16 januari 1969 hemställt

om fortsatt valutareglering under tiden den 1 juli 1969—den 30 juni 1970.

Enligt riksbanksfullmäktige bör valutaregleringen avse samma lagrum i

valutalagen, som nu äger tillämpning, nämligen 2 § första stycket 1, 2 och

4—7, 5 § 1 och 3 samt 9 §.

I sin skrivelse hänvisar fullmäktige till de allmänna synpunkter på valutaregleringen

och dess uppgifter som redovisas i prop. 1963: 139 s. 49 och

framhåller att anledning alltjämt synes föreligga att ta valutalagens gällande

fullmakter i anspråk och att samtidigt ge valutaförordningen fortsatt

giltighet.

Enligt vid skrivelsen fogat protokollsutdrag har herrar Holmberg och

Dahlén reserverat sig mot fullmäktiges beslut.

Över riksbanksfullmäktiges framställning har, efter remiss, yttranden avgetts

av fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen och Svenska

sparbanksföreningen.

It Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 87

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1969

Fullmäktige i riksgäldskontoret (majoriteten) och sparbanksföreningen

har inte haft något att erinra mot framställningen om fortsatt valutareglering.

Två reservanter i riksgäldsfullmäktige, herrar Östman och

Gustafsson, har dock ansett att fullmäktige bort framhålla önskvärdheten

av en väsentlig uppmjukning av valutaregleringen.

Bankföreningen avstyrker en förlängning av valutaregleringen och åberopar

därvid de synpunkter föreningen framfört i sina tidigare remissyttranden

angående valutaregleringens fortbestånd.

En översyn av valutalagstiftningen anses emellertid påkallad

av sparbanksföreningen, som framhåller att under den tid av i det

närmaste 30 år, som valutalagen i sina väsentligaste drag varit i kraft, åtskilliga

av de omständigheter, som är av betydelse för och bör påverka utformningen

av en lagstiftning på detta område, radikalt förändrats. Veterligen

har några mera långsiktiga överväganden rörande en fortsatt valutareglering

inte presenterats. Föreningen förordar en utredning, där man belyser

och motiverar behovet av lagstiftning på valutaområdet under olika

tänkbara förutsättningar beträffande utvecklingen under 1970-talet av Sveriges

ekonomiska förbindelser med utlandet och betingelserna härför.

Reservanterna i riksbanksfullmäktige föreslår en översyn i liberaliseringssyfte.

Den frigörelse av världshandeln som eftersträvas t. ex. genom de

fortgående överläggningarna om marknadsintegrationer bör enligt reservanterna

i görlig mån fullföljas även på betalningarnas och kapitalöverföringarnas

område.

Departementschefen

Valutaregleringens författningsmässiga grundval utgörs av 1939 års valutalag,

vilken numera gäller tills vidare. Valutalagen är en fullmaktslag

som ger Kungl. Maj :t möjlighet att under vissa i lagen givna betingelser

meddela valutareglerande bestämmelser inom gränser som anges i lagen.

de valutareglerande bestämmelser som Kungl. Maj :t ämnar meddela med

riksdagens samtycke och för en tid av högst ett år i sänder. Samtidigt skall

de valutareglerande bestämmelser som Kungl. Maj :t ämnar utfärda med

stöd av den begärda fullmakten föreläggas riksdagen. Sedan år 1959 finns

dessa bestämmelser i valutaförordningen. Varje gång riksdagen lämnat samtycke

till fortsatt valutareglering har valutaförordningen förlängts för motsvarande

tid.

Förordnande om valutareglering har med riksdagens samtycke senast

meddelats för tiden den 1 juli 1968—den 30 juni 1969. Valutaförordningen

gäller för samma tid. Riksbanksfullmäktige har funnit valutareglering behövlig

även efter den 30 juni i år och har därför hemställt om fortsatt sådan

reglering för tiden t. o. in. den 30 juni 1970. En fortsatt valutareglering har

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1969

accepterats även av majoriteten i riksgäldsfullmäktige samt av Svenska sparbanksföreningen

men avstyrkts av Svenska bankföreningen.

Jag vill erinra om att den svenska valutaregleringen f. n. främst reglerar

värdepappershandeln och de finansiella krediterna. I enlighet med de åtaganden

Sverige gjort gentemot Internationella valutafonden och OECD faller

de löpande betalningarna utanför regleringen. Beträffande stora avsnitt

av kapitalöverföringarna, och i första hand sådana som står i direkt samband

med en utbyggnad av den produktiva och kommersiella verksamheten,

tillämpas en mycket liberal praxis. Riksbanken har sålunda under senare år

så gott som undantagslöst bifallit ansökningar om inåtgående och utåtgående

direkta investeringar, vilket Sverige för övrigt förpliktigat sig att göra

jämlikt OECD:s kapitalfrigörelsestadga. År 1967 gavs tillstånd till svenska

direkta investeringar i utlandet för sammanlagt 877 milj. kr. I fjol var motsvarande

siffra 673 milj. kr. Tillstånd till direkta investeringar i Sverige från

utlandets sida gavs under dessa år för 584 respektive 1 039 milj. kr. Tillstånd

till finansiell upplåning utomlands har till betydande belopp lämnats

för fartygsbyggen och finansiering av svenska investeringar i utlandet liksom

till utländska dotterbolag i Sverige. Denna upplåning uppgick år 1967

till 791 och år 1968 till 1 208 milj. kr. Den frihet som råder för direkta investeringar

i båda riktningarna över landets gränser samt för normala handelskrediter

och finansiering av svenska företags exportkrediter baseras på uppfattningen

att en internationalisering av företagsamheten är nödvändig om

vi skall kunna tillgodogöra oss fördelarna av den pågående ekonomiska integrationen.

Valutaregleringen lägger inte hinder i vägen för ett fullvärdigt

svenskt deltagande i den snabba tekniska utveckling som sker utomlands eller

för tillgången till utländska varumarknader.

Det direkta inflytande över kapitalrörelserna över gränserna som i Sverige

utövas i valutaregleringens form syftar till att upprätthålla så goda

förutsättningar som möjligt för en självständig penningpolitik. Valutareglerande

åtgärder utgör alltså ett av flera instrument som myndigheterna förfogar

över till främjande av målen för samhällets ekonomiska utveckling.

Att vår ekonomiska politik kunnat föras med jämförelsevis stor framgång

under efterkrigstiden sammanhänger bl. a. med att ett brett register av medel

funnits till hands.

Som stöd för strävandena att reglera omfattningen av den utestående

likviditeten fyller valutaregleringen en väsentlig funktion. Detta gäller

såväl vid högkonjunktur som vid mera dämpade konjunkturlägen. Under

perioder med fullt utnyttjade resurser i den svenska ekonomin skulle obegränsad

frihet för kapitalimport från utlandet säkerligen leda till att företag

och enskilda försöker undgå en åsyftad kreditåtstramning genom

att ordna sin kreditförsörjning utomlands. Värnandet om den samhällsekonomiska

balansen skulle under sådana omständigheter fordra att andra instrument

i ansträngda konjunkturlägen utnyttjades desto hårdare. Detta

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1969

betyder väsentligen dels en stramare generell kreditpolitik, som främst skulle

drabba alla med små eller obefintliga möjligheter att låna utomlands, dels

en kärvare finanspolitik med skattehöjningar och utgiftsbegränsningar.

I ett dämpat konjunkturläge skulle det å andra sidan utan viss spärr mot

kapitalexport vara mycket svårare att effektivt stimulera efterfrågan genom

eu expansiv kreditpolitik. Strävandena att öka likviditeten i ekonomin och

pressa ned räntesatserna skulle riskera att motverkas av kapitalplacering

utomlands om avkastningsmöjligheterna där ter sig bättre. Att detta kan

vara ett praktiskt problem illustrerades av utvecklingen i Västtyskland under

lågkonjunkturen 1966—1967.

Sist men inte minst finns anledning uppmärksamma det värde som en

valutareglering kan ha då oro uppstår på de internationella valutamarknaderna.

Valutaregleringen bereder också ett visst skydd mot ren kapitalflykt.

Den kontroll av vissa kategorier av kapitalrörelser som upprätthålls i

Sverige bör också ses mot bakgrund av andra länders politik på detta område.

Utvecklingen i utlandet har under större delen av 1960-talet snarast

gått mot ökade inslag av kontroller. Sålunda har myndigheterna i många

länder under de senaste åren sett sig föranlåtna att i en eller annan form

vidga sina möjligheter att påverka kapitalflödena på direkt väg. I Storbritannien

har man på grund av svårigheter med betalningsbalansen tvingats

skärpa tillståndsgivningen resp. kontrollen över de utgående direkta investeringarna

utanför sterlingområdet. Sedermera har uppmaningar om återhållsamhet

framförts även i fråga om investeringar i de utvecklade länderna

inom detta område. I Frankrike tillämpas en ytterst omfattande reglering

sedan franc-krisen i november 1968. Jag vill också fästa uppmärksamheten

på det program för återställande av jämvikt i betalningsbalansen som den

amerikanska regeringen lade fram i början av år 1968. Programmet inbegriper

en lagstadgad begränsning av amerikanska företags direkta investeringar

utomlands som finansieras genom kapitalöverföring från USA eller

ur vinstmedel som intjänats utomlands. Förutom dessa åtgärder ingår bl. a.

skyldighet för kreditinstitutionerna att skära ned sin kreditgivning till utlandet.

I Tyskland har man under 1960-talet vidtagit direkta åtgärder för

att avvärja kapitalimport. Under långa perioder har man aktivt sökt stimulera

kapitalexport.

Dessa exempel illustrerar tydligt att även länder som i princip förordar

fria kapitalrörelser funnit det nödvändigt att kontrollera och begränsa dessa

för att undgå allvarliga störningar i sin ekonomi. Till den internationella

bilden hör att man i diskussionerna inom OECD kommit fram till att rådande

jämviktsbrister i stora industriländers bytesbalanser också under

avsevärd tid framöver synes få överbryggas med hjälp av utjämnande kapitalrörelser.

Detta synes förutsätta att man förfogar över någon mekanism

som medger att kapitalströmmarna kan styras i de önskade riktningarna.

Beträffande olika länders politik i fråga om kontrollen av kapitalrörelser

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1969

bör uppmärksammas att en jämförelse mellan ländernas formella regelsystem

ger en helt otillförlitlig bild av i vilken grad skilda länder följer en

liberal eller restriktiv linje. Bestämmelserna kan tillämpas mer eller mindre

restriktivt. Största svårigheten vid en jämförelse ligger emellertid i att en

rad mekanismer av icke ren valutaregleringskaraktär begagnas för att påverka

kapitalrörelserna. Användningen av skatte- och kreditpolitiska åtgärder

för att motverka vissa typer av kapitalrörelser är tämligen utbredd.

Genom alt de inte är valutareglerande åtgärder i strikt bemärkelse faller de

heller inte omedelbart under OECD:s kapitalfrigörelsestadga. Länder som

utnyttjat dessa möjligheter har kommit att framstå som mera liberala i

ifrågavarande hänseende än länder vilka i likhet med Sverige valt kontroller

i valutaregleringens form. I OECD pågår emellertid en granskning av användningen

av instrument som inte faller under stadgans tillämpningsområde

men som har samma verkan. Det torde i praktiken förhålla sig så att

kapitalets rörelsefrihet i flera länder inskränkts mer än i Sverige.

I diskussionen om den svenska valutaregleringen har man mot dess fortsatta

användning bl. a. anfört dels att fria kapitalrörelser troligen inte skulle

leda till stora saldon mellan in- och utgående flöden, dels att alternativa

medel står till buds för att motverka eventuella ensidiga kapitalströmmar.

Bl. a. har man pekat på sådana kreditpolitiska åtgärder, ränteutjämningsskatter

och dylikt som just berörts. Det är svårt att se att något reellt skulle

vara vunnet om man från svensk sida försökte nå samma resultat som

valutaregleringen ger men på ett annat och mera indirekt sätt. Jag vill i

detta sammanhang också erinra om att problemet inte bara ligger i saldonas

storlek. Sammansättningen av kapitalrörelserna måste anses vara i det närmaste

lika viktig. Om t. ex. bakom ett obetydligt saldo doldes ett avsevärt

inflöde av kapital som söker kortfristig placering skulle en avsevärd utströmning

kunna utlösas vid ett oroligt valutaläge.

Det anförda innebär å andra sidan inte att valutaregleringen är en solid

skärm bakom vilken en oberoende intern ekonomisk politik skulle kunna

föras. Något sådant vore ju inte möjligt vid den kraftiga tillväxten i världshandeln

och den snabba utbyggnaden av andra internationella förbindelser

på det ekonomiska livets alla plan. Genom den betydande frihet som medges

kapitalrörelser som står i direkt samband med produktiv verksamhet

och genom den med nödvändighet ökande internationaliseringen av företagsamheten

uppstår lätt omfattande kapitalflöden vilka i besvärliga situationer

kan vålla påfrestningar. Envar som följt utvecklingen under de senaste

åren såväl i Sverige som utomlands har också kunnat konstatera att utrymmet

för en till interna förhållanden optimalt anpassad penningpolitik även

vid den praktiserade kontrollen över vissa kapitalrörelser är begränsat. Av

särskild betydelse är att förskjutningar av betalningsterminer och kredittagande

i utrikeshandeln kan ge kraftiga utslag i våra monetära reserver.

De gjorda erfarenheterna leder emellertid långt ifrån till slutsatsen att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1969

regleringen utan vidare kan undvaras. Utslagen på våra valutareserver till

följd av de senaste årens svåra störningar på valutamarknaderna torde ha

blivit betydligt mera omfattande om inte valutaregleringen verkat avskärmande.

De senaste årens utveckling inom världsekonomin, med dess splittrade

konjunkturbild och bristande samordning av den ekonomiska politiken,

har enligt min mening framhävt angelägenheten av att Sverige tills

vidare slår vakt kring den rörelsefrihet i den ekonomiska politiken som kan

uppnås.

I den snabbt föränderliga värld varav den svenska ekonomin utgör en beståndsdel

måste en kontinuerlig anpassning och utveckling ske av den ekonomiska

politikens instrument och hjälpmedel. Möjligheterna till anpassning

av valutaregleringen efter skiftande omständigheter bör självfallet

också tillvaratas. Riksbanken, som administrerar valutaregleringen, har för

detta ändamål tillagts befogenhet att dispensera från valutaförordningens

bestämmelser. Det bör emellertid understrykas, att sedan länge de svenska

valutareglerande åtgärderna inskränkts till att avse vissa kapitalrörelser,

som i regel bedömts vara av särskild betydelse eller ha ett inbördes sammanhang.

En betydelsefull ytterligare liberalisering skulle sannolikt göra valutaregleringen

ganska verkningslös. Den kommitté för utredning av valutaregleringen,

som tillsattes på hösten 1960, fick därför i sitt i oktober 1962

avgivna betänkande inrikta sig på förslag om förändringar av mera formell

natur. Genomförda administrativa lättnader har dock varit nog så genomgripande.

Från och med den 1 juli 1963 gäller sålunda att löpande betalningar

är undantagna från valutaregleringen i den mån de utförs på betalningsväg''

som anvisats av riksbanken. Redovisningsskyldigheten till riksbanken

för utförda betalningar har inskränkts så mycket som möjligt. Detta har

bl. a. medfört ökade svårigheter att få en tillfredsställande betalningsbalansstatistik.

Som framgår av valutastyrelsens årsberättelser vidtas emellertid

praktiskt taget varje år smärre ändringar i tillämpningsbestämmelserna för

valutaregleringen i uppmjukande eller skärpande riktning alltefter lägets

krav.

En fortlöpande översyn av valutaregleringen påkallas även av utvecklingen

i fråga om marknadsgrupperingarna i Europa. De modifikationer av

den svenska valutaregleringen som skulle påkallas av en anslutning till EEG

har belysts i en utredning, som utförts och publicerats inom ramen för det

nordiska ekonomiska samarbetet och som fortlöpande kommer att hållas

aktuell. Mera näraliggande ligger det behov för anpassning av vår valutareglering

som aktualiseras om och när beslut fattas om en nordisk ekonomisk

union.

Valutaregleringen utgör sammanfattningsvis ännu så länge ett nödvändigt

hjälpmedel för vår ekonomiska politik. Giltighetstiden för det nu löpande

förordnandet om valutareglering utgår, som jag redan nämnt, den

30 juni detta år. Med hänsyn till vad jag nu anfört bör riksdagens samtycke

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1969 9

inhämtas till förordnande om valutareglering för ytterligare ett år. I enlighet

med riksbanksfullmäktiges förslag bör förordnandet omfatta samma

bestämmelser i valutalagen som f. n.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t

1) begär riksdagens samtycke till att Kungl. Maj :t med

stöd av 1 § tredje stycket valutalagen förordnar, att vad

som föreskrivs i 2 § första stycket 1, 2 och 4—7, 5 § 1 och 3

samt 9 § samma lag skall äga fortsatt tillämpning under tiden

den 1 juli 1969—den 30 juni 1970,

2) inhämtar riksdagens yttrande över ett inom finansdepartementet

upprättat förslag till förordning om fortsatt

giltighet av valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690248

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1969:254 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om bemyndigande att avstå fast egendom som tillfallit allmänna arvsfonden såsom arv. a1 i texten
  2. BU 1969:24 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt valutareglering jämte motioner. s. 1 i texten