Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:9, Med förslag till lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 9 år 1969

1

Nr 9

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297);

given Stockholms slott den 19 december 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden och lagrådets protokoll, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i luftfartslagen

den 6 juni 1957 (nr 297).

GUSTAF ADOLF

Svante Lundkvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ny lydelse av straffbestämmelsen i 13 kap. 7 §

andra stycket luftfartslagen så att av lagrummet klart framgår att den som

utövar luftfart och därvid åsidosätter villkor i meddelat luftfartstillstånd

kan straffas.

Vidare föreslås bl. a. en ändring i 7 kap. 3 § tredje stycket samma lag. Förslaget

innebär i denna del att Kungl. Maj :t ges möjlighet att till luftfartsverket

delegera rätten att medge undantag från förbudet för utländskt flygföretag

att utföra svensk inrikes luftfart. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1969

Förslag

till

Lag

om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, dels att i 1 kap. 2 och 3 §§, 2 kap. 1, 6—8, 10 och

12—16 §§, 3 kap. 2—5 och 7—10 §§, 4 kap. 1—6, 8 och 9 §§, 5 kap. 8 §,

6 kap. 1, 6, 8, 9, 11, 12 och 15 §§, 7 kap. 1, 4, 6 och 7 §§, 8 kap. 1, 2, 5, 7

och 8 §§, 11 kap. 1, 9 och 11 §§, 12 kap. 1 § samt 14 kap. 1—4 §§ luftfartslagen

den 6 juni 19571 ordet »luftfartsstyrelsen» eller böjningsform av detta

ord skall ersättas med »luftfartsverket» eller motsvarande form därav, dels

att i 3 kap. 7 §, 5 kap. 8 § och 12 kap. 1 § luftfartslagen ordet »styrelsen» eller

böjningsform därav skall bytas ut mot »verket» eller motsvarande form

därav, dels att i 6 kap. 16 § luftfartslagen ordet »markmekaniker» skall

bytas ut mot »flygmekaniker», dels att 7 kap. 3 § och 13 kap. 7 § luftfartslagen

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 KAP.

3 §•

Såvitt angår---- ---tillståndssökande bolaget.

Äro de--------meddelat tillståndet.

Konungen äger medgiva undantag Konungen eller, efter Konungens

från vad i denna paragraf stadgas, bemyndigande, luftfartsverket äger

när särskilda skäl äro därtill. medgiva undantag från vad i denna

paragraf stadgas, när särskilda skäl

äro därtill.

13 KAP.

7 §■

Inrättar eller--------sex månader.

Samma lag vare, där någon utövar Till samma straff dömes den som

luftfart utan att hava i 7 kap. före- utövar luftfart utan att hava tillskrivet

tillstånd. stånd enligt 7 kap. eller med åsido
sättande

av villkor som meddelats

med stöd av 7 kap. 4 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. 1

1 Senaste lydelse av 2 kap. 8 § se 1959:520.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 9 år 1969

3

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott

den 20 november 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme, SvenEric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar

i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297) och anför.

Inledning

I mars 1966 tillkallades efter beslut av trafikministrarna i Danmark, Norge

och Sverige en arbetsgrupp1 med företrädare för varje land för att se över

de skandinaviska charterflygbestämmelserna.

Till de svenska delegaterna i arbetsgruppen överlämnade Kungl. Maj :t

genom beslut den 10 november 1967 för övervägande en framställning från

luftfartsverket om översyn av straffbestämmelserna i 13 kap. 7 § andra stycket

luftfartslagen (LL).

Arbetsgruppen har den 8 maj 1968 till cheferna för de skandinaviska

trafikministerierna redovisat sitt arbete i »Utlåtande rörande enhetliga skandinaviska

villkor för vissa former av charterflygningar m. m.» (Stencil K

1968: 5). I utlåtandet föreslås bl. a. ändring i 13 kap. 7 § andra stycket LL

och motsvarande lagrum i de andra skandinaviska luftfartslagarna. Vidare

föreslår arbetsgruppen att i de skandinaviska luftfartslagarna införs en särskild

straffbestämmelse för researrangör som förmedlar resa med vetskap

om att gällande bestämmelser och villkor kan komma att åsidosättas under

resan.

Yttranden över förslaget har avgetts av luftfartsverket, Föreningen Researrangörernas

Tekniska Samarbetsorganisation (RTS) och Scandinavian

Airlines System (SAS).

1 Arbetsgruppen har bestått av, från Danmark kontorchefen Poul Andersen och vicedirektören

Einar Rasmussen, från Norge byråsjeferna Haakon Breien och Johs. Björlo samt från

Sverige departementsrådet Clas Nordström och byråchefen Henry Söderberg. Sedan Söderberg

med utgången av år 1966 frånträtt uppdraget har byrådirektören Gunnar Smedman inträtt

i gruppen. Fr. o. m. den 1 mars 1968 har även byråsjefen Andreas Lothe från Norge ingått i

gruppen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 9 år 1969

Vid möte mellan de skandinaviska trafikministrarna i Köpenhamn den

26 augusti 1968 träffades överenskommelse om att de skandinaviska luftfartslagarnas

straffbestämmelser skulle ses över med utgångspunkt från

arbetsgruppens förslag.

Luftfartsverket har i skrivelser till Kungl. Maj:t påpekat behovet av en

lagändring enligt vilken Kungl. Maj :t kan uppdra åt verket att i vissa speciella

lägen, där stor skyndsamhet är påkallad, medge undantag från gällande

förbud för cabotage, dvs. förbud för utländskt flygföretag att befordra

passagerare eller gods endast från ort till annan inom Sverige eller utföra

annan inrikes luftfart.

Över luftfartsverkets framställning i denna fråga har efter remiss yttranden

avgetts av Flygföretagens Riksförbund, Linjeflyg Aktiebolag, Östermans

Aero Aktiebolag, SAS, Svensk Flygtjänst Aktiebolag, Svensk Pilotförening

och Transair Sweden Aktiebolag.

Gällande rätt

Enligt 7 kap. 1 § första stycket LL fordras tillstånd av Kungl. Maj :t för

luftfart i regelbunden trafik (linjefart) i förvärvssyfte. Enligt andra stycket

fordras för annan luftfart (icke regelbunden luftfart) i förvärvssyfte tillstånd

av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av luftfartsstyrelsen,

numera luftfartsverket. Genom 87 § luftfartskungörelsen (LK)

den 24 november 1961 (nr 558) har luftfartsverket fått befogenhet att meddela

tillstånd till annan luftfart i förvärvssyfte än linjefart utom i fall då

tillståndet avser svenska staten, sådan inrikes luftfart som förutsätter medgivande

enligt 7 kap. 3 § tredje stycket LL eller sällskapsreseflygning mellan

ort i Sverige och ort som är belägen utanför Europa, det utomeuropeiska

medelhavsområdet, Kanarieöarna eller Madeira. När tillstånd meddelas skall

enligt 7 kap 4 § LL bestämmas de villkor som behövs (se prop. 1957: 69 s.

97). Tillstånd får begränsas till viss tid och lösningsrätt förbehållas kronan.

Enligt 7 kap. 5 § LL får den myndighet som meddelat tillståndet återkalla

det om innehavaren i väsentlig mån åsidosätter för verksamheten gällande

föreskrifter eller om det måste antas att han är oförmögen att behörigen

upprätthålla verksamheten. Särskilt tillstånd enligt 7 kap. LL är emellertid

inte behövligt, om Kungl. Maj :t genom överenskommelse med främmande

stat medgett luftfart inom svenskt område. Kungl. Maj :t får i sådant fall

förordna att luftfartsverket skall meddela de närmare bestämmelser, som

kan vara behövliga (7 kap. 6 § LL). Sådana förordnanden lämnas i 86 och

88 §§ LK.

Tillstånd till att befordra passagerare eller gods från en ort till en annan

inom Sverige eller till annan inrikes luftfart får enligt 7 kap. 3 § LL meddelas

endast svenska staten, svensk kommun, svensk medborgare, svenskt

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Knngl. Maj:ts proposition nr 9 år 1969

dödsbo eller vissa svenska bolag eller föreningar. Kungl. Maj :t får medge

undantag från denna bestämmelse om särskilda skäl finns.

Enligt 13 kap. 7 § andra stycket straffas den som utövar luftfart utan att

ha i 7 kap. föreskrivet tillstånd med dagsböter eller fängelse i högst sex

månader. Straff enligt LL skall dock enligt 13 kap. 11 § inte utdömas där

gärningen skett av oaktsamhet som var ringa.

Enligt 23 kap. 4 § brottsbalken (BrB) skall ansvar som är föreskrivet i

BrB ådömas inte bara den som utfört gärningen utan också annan som

främjat denna med råd eller dåd. Den som inte är att anse som gärningsman

döms, om han förmått annan att utföra gärningen, för anstiftan av brottet

och annars för medhjälp till det. Envar medverkande bedöms efter det uppsåt

eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Ansvar som är föreskrivet

för gärning av syssloman, gäldenär eller annat s. k. specialsubjekt skall

också drabba den som jämte honom medverkat till gärningen. Bestämmelsen

i 23 kap. 4 § BrB gäller dock inte om annat följer av vad som är bestämt

för särskilda fall. Enligt ordalydelsen är bestämmelsen tillämplig endast på

brott som är upptagna i BrB. Emellertid tillämpas den i mycket vid utsträckning

analogiskt inom specialstraffrätten. I vissa fall framgår dock av de

specialstraffrättsliga reglerna själva att analogisk tillämpning av 23 kap.

4 § BrB inte skall ske. Analogisk tillämpning av BrB:s medverkansregler

torde inte heller förekomma vid specialstraffrättsliga bagatellförseelser.

Synpunkter på linjefart och icke regelbunden luftfart i Skandinavien

Linjefart i internationell trafik är i Skandinavien förbehållen SAS och

sådana icke-skandinaviska flygföretag vilka utsetts av länder med vilka de

skandinaviska länderna träffat luftfartsavtal eller som utan sådant avtal

gett SAS motsvarande rätt. De koncessioner som i de skandinaviska länderna

meddelats SAS att driva linjefart innefattar förpliktelse för företaget att

i rimlig utsträckning befordra passagerare och gods på trafikerade linjer

utan hänsyn till om det är ekonomiskt lönsamt eller ej. Regelmässighet i

driften enligt godkänd tidtabell är alltså koncessionsvillkor. Motsvarande

gäller för de utländska linjebolagen.

Sällskapsreseflygning, utförd av företag, som inte bedriver linjefart har

under senare år haft en utomordentligt kraftig utveckling i Skandinavien.

Under högsäsong kan sålunda numera de stora företagen erbjuda avresa

flera gånger om dagen till de mest populära resmålen. Denna utveckling har

fört in ett element av regelbundenhet i trafiken som efter hand gjort det

svårare att skilja mellan denna trafik och linjefart.

Det är mot denna bakgrund som det sedan länge erkänts att ett visst konkurrensskydd

för linjetrafiken är oundgängligt. Till den del linjetrafiken

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kiingl. Maj. ts proposition nr 9 år 1969

bedrivs av SAS är skyddet dessutom av betydelse för SAS möjligheter att

i tillfredsställande omfattning och på försvarlig ekonomisk grundval fullgöra

de uppgifter som tillkommer företaget som koncessionerat skandinaviskt

linjeföretag och därigenom säkerställa en tillfredsställande och av

utlandet i möjligaste mån oberoende trafikförsörjning för de skandinaviska

länderna i internationell regelbunden luftfart. Behovet av skydd har tillgodosetts

genom att tillstånden för icke regelbunden luftfart förenats med

villkor, som syftar till att upprätthålla skillnaden mellan sådan luftfart och

linjefart.

Villkor i samband med tillstånd till icke regelbunden luftfart

Tillstånd till icke regelbunden luftfart förenas i första hand med tekniska

och operativa föreskrifter som anges i av luftfartsverket utfärdade Bestämmelser

för civil luftfart (BCL). Dessa bestämmelser berör frågor om

övervakning av driften, besättning, färdplanering, väderförhållanden m. m.

Efter skandinaviskt samarbete har vidare tillkommit särskilda villkor för

flygning i samband med gruppsällskapsresa. Dessa har den 18 december

1964 godkänts för tillämpning i Sverige av Kungl. Maj :t samt den 5 september

1968 ändrats såtillvida som tidigare gällande krav på att minst 15

deltagare skall ingå i sällskapsresan ersatts av ett krav på att minst 15

platser skall vara kontrakterade av researrangören och reserverade i flygplanet.

Tillstånd till sällskapsreseflygning skall i enlighet med nu gällande

föreskrifter förenas med villkor som innebär bl. a. följande. Flygningen

skall vara begränsad till befordran av resedeltagare som kontrakterats för

ett på förhand fastlagt program. För att en resa skall kunna anses som en

sällskapsresa fordras att resan skall vara minst en vecka, att researrangernangen

skall omfatta transport, inkvartering, måltider (minst halvpension)

samt eventuella utflykter, att en reseledare finns på destinationsorten och

att deltagare i resan skall resa ut och hem tillsammans. Tillstånd får lämnas

även om antalet deltagare i grupp med samma researrangemang understiger

15 personer. För varje grupp med samma arrangemang skall likväl

15 platser vara kontrakterade av researrangören och reserverade i flygplanet.

Plats som reserverats för gruppen får inte nyttjas för befordran

av någon som inte ingår i denna. Varje deltagare skall betala för hela sitt

researrangemang. Det är inte tillåtet att ta med enstaka resande uteslutande

för transport eller med egna arrangemang. Ändring av flygprogram

som legat till grund för luftfartstillstånd kräver godkännande av luftfartsmyndigheten.

Flygföretaget skall omedelbart före varje avresa göra

en förteckning över passagerarna och där ange namn, destinationsort och

tidpunkt för återresan. Ett exemplar av förteckningen skall sändas in till

luftfartsmyndigheten. Flygföretaget skall se till att den återvändande grup
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 9 år 1969

7

pen består av samma passagerare som reste ut tillsammans. Eventuella avvikelser

skall anmälas till luftfartsmyndigheten med förklaring till det

inträffade. Deltagare i sällskapsresa skall vara försedd med såväl flygbiljett

som deltagarbevis, som visar att han har betalat eller kommer att betala

det pris som researrangören fastställl för resan i sin helhet.

Arbetsgruppens förslag

Arbetsgruppen konstaterar att de möjligheter att ingripa mot den som

inte ställer sig föreskrivna villkor för chartertrafik med sällskapsresor till

efterrättelse under senare tid tilldragit sig ökad uppmärksamhet. Återkallelse

av luftfartstillstånd aktualiseras i första hand vid överträdelse av

operativa och tekniska föreskrifter med följd att flygsäkerheten sätts i

fara. Trots att sådana överträdelser från tid till annan kunnat konstateras,

har erfarenheten gett vid handen att det framför allt är i fråga om

villkoren för researrangemangen som överträdelser sker. Särskilt vanlig

har varit överträdelse av gruppkravet och därmed sammanhängande bestämmelser.

Att återkalla luftfartstillstånd av sådan anledning innebär ofta

en åtgärd som i hög grad drabbar godtroende resande som därigenom plötsligt

ställs i situationen att nödgas ändra sina dispositioner för resan eller

kanske helt inställa den på grund av svårigheten att finna annan motsvarande

resemöjlighet. Det är naturligt om luftfartsmyndigheterna av

denna anledning tvekat att tillgripa återkallelse.

Det har vidare gjorts gällande av luftfartsverket att straffbestämmelsen

i 13 kap. 7 § andra stycket LL inte är tillämplig, eftersom den enligt ordalagen

blott tar sikte på det fall att luftfart utövas utan att tillstånd över

huvud taget meddelats. Nu angivna förhållanden har inte kunnat undgå att

hos flygföretag och researrangörer framkalla föreställningen att de särskilda

villkoren i tillstånden med avseende på researrangemangen kunnat

åsidosättas utan nämnvärd risk för reaktion från myndigheternas sida.

Även om kravet på ett bestämt antal deltagare i gruppen avskaffats

återstår enligt arbetsgruppens mening åtskilliga föreskrifter beträffande

resornas utformning, vilkas noggranna iakttagande måste tillmätas största

vikt, om inte linjefartens vitala intressen skall trädas för när. Det är därför

angeläget att myndigheterna sätts i stånd att reagera mot överträdelser

utan att den resande allmänheten därigenom onödigtvis kommer i

kläm. Av denna anledning instämmer arbetsgruppen i vad som vid skilda

tillfällen framförts från luftfartsmyndigheterna om behovet av straffsanktion

vid åsidosättande av villkor i tillstånd.

Den restriktiva tolkning som luftfartsmyndigheternas praxis gett straffbestämmelserna

anser arbetsgruppen i och för sig kunna ställas under

diskussion. Att en straffbestämmelse avser utövande av viss verksamhet

utan föreskrivet tillstånd torde inte i princip utesluta att straffbestämmel
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1969

sen kan tillämpas också när villkor som skall iakttas för att tillståndet

skall få utnyttjas åsidosatts. Det kan väl därför sättas i fråga om inte bestämmelsen

redan i sin nuvarande utformning medger bestraffning om

villkoren inte iakttas. Med hänsyn till den praxis som utbildat sig beträffande

tillämpningen av det berörda lagrummet har arbetsgruppen likväl

funnit det riktigast att föreslå att behovet av en vidgad tillämpning tillgodoses

genom uttrycklig föreskrift i 13 kap. 7 § andra stycket LL, enligt

vilken straff skall kunna ådömas innehavare av luftfartstillstånd, som

åsidosätter villkor som avses i 7 kap. 4 § LL.

Den utpräglade inbördes konkurrenssituation i vilken flygföretagen befinner

sig i förhållande till researrangörerna har enligt arbetsgruppen medfört

att de inte sällan blivit utsatta för allehanda påtryckningar från dessas

sida att åsidosätta olika i luftfartstillstånden upptagna villkor beträffande

researrangemangen. I själva verket är det ofta researrangören som

har det största intresset härvidlag. Flygföretagen har i regel inte något inflytande

på utformningen av researrangemangen och har inte heller några

egentliga förutsättningar att säkerställa att föreskrifterna om dessa arrangemang

iakttas. Flygföretagen ställer i charteravtalen normalt bara ett

antal platser i ett flygplan till förfogande för researrangören på närmare

avtalade flygsträckor. Följaktligen är det, enligt arbetsgruppens mening,

av väsentlig betydelse att också researrangören kan hållas ansvarig för att

gällande föreskrifter om researrangemangens utformning iakttas. Också

när det gäller de tekniska och operativa villkoren för tillståndet bör researrangören

kunna göras ansvarig om han förmedlat befordringen med vetskap

om att villkoren eftersätts.

I såväl svensk som dansk och norsk rätt torde i angivna fall researrangören

redan nu ibland kunna göras ansvarig för anstiftan eller medhjälp

till den överträdelse av tillståndsvillkoren som flygföretaget gjort sig skyldig

till. Med hänsyn till önskvärdheten av likartad utformning av reglerna

i de skandinaviska länderna och med tanke dessutom på att det vanligen

torde te sig mest konsekvent att researrangören kan behandlas som gärningsman

har arbetsgruppen stannat för att föreslå en särskild bestämmelse

om ansvar för den som yrkesmässigt förmedlar luftbefordran med

vetskap om att föreskrivna villkor för befordringens utförande överträds.

Den nya bestämmelsen bör för Sveriges del kunna fogas in i 13 kap. 7 § LL

och utformas så att den som yrkesmässigt eller eljest mot vederlag förmedlar

befordran med luftfartyg med vetskap om att befordringen utförs

av någon som saknar luftfartstillstånd eller under sådana omständigheter

att villkor i luftfartstillstånd åsidosätts kan straffas. Straffskalan i bestämmelsen,

som i princip också kommer att omfatta linjefart, bör vara

densamma som nu gäller för trafikutövarens motsvarande förseelse, dvs.

böter eller fängelse i högst sex månader.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1969

9

Yttrandena över arbetsgruppens förslag

De föreslagna straffbestämmelserna har lämnats utan erinran av RTS

och SAS. Luftfartsverket har ingen annan erinran än att verket finner

tveksamt om fängelse bör ingå i straffskalan.

Luftfartsverkets framställning om medgivande till cabotage

Luftfartsverket framhåller att verket från tid till annan har att ta

ställning till frågan om tillstånd för utländskt flygföretag att undantagsvis

utföra flygning för befordran av passagerare eller gods endast från ort

till annan inom riket. Ibland är läget sådant att det är mycket svårt att

hinna inhämta Kungl. Maj :ts tillstånd. En sådan situation kan föreligga

när svensk transportkapacitet inte går att uppbringa t. ex. vid ambulanstransporter

eller i samband med större sportarrangemang. En befogenhet

för luftfartsverket att efter bemyndigande från Kungl. Maj :t meddela sådana

tillfälliga tillstånd kan inte innebära att det intresse som skyddas

genom 7 kap. 3 § LL, nämligen att åt landets egna flygföretag förbehålla

ekonomiskt givande inrikeslinjer, äventyras.

Yttranden över luftfartsverkets framställning

Framställningen tillstyrks av Flygföretagens Riksförbund, Östermans

A er o Aktiebolag, Svensk Flygtjänst Aktiebolag och Transair Sweden Aktiebolag

på de skäl som anförts av luftfartsverket.

SAS och Linjeflyg Aktiebolag avstyrker framställningen. Därvid framhålls

att tillstånd enligt 7 kap. 3 § LL inte aktualiseras då koncessionerat

flygföretag anlitar annat flygföretag för att under dettas driftstekniska

ansvar men under det första företagets koncession utföra viss flygning.

Det blir då inte fråga om en tillståndsprövning utan om godkännande av

den tekniska och operationella organisationen för utövandet av ett redan

lämnat tillstånd. Eftersom den här angivna situationen är den vanligaste,

då utländskt flygplan kan komma att användas i inrikes luftfart, återstår

inte sådant behov för luftfartsverket att få begärt bemyndigande att en

lagändring är motiverad.

Svensk Pilotförening finner det allmänt lämpligt att ett smidigt tillvägagångssätt

skapas för att möjliggöra berörda flygningar men yrkar i

första hand på en mera ingående utredning av den kompetensfördelning

som i tillståndsfrågor bör gälla mellan Kungl. Maj :t och luftfartsverket

och avstyrker därför framställningen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1969

Departementschefen

Utvecklingen av sällskapsreseflyget har medfört att de skandinaviska regeringarna

funnit det motiverat att charterföretagens luftfartstillstånd för

sällskapsresetrafik förenas med villkor och bestämmelser som ger sällskapsreseflygningarna

avsedd karaktär och som såvitt möjligt förebygger att sällskapsresor

utnyttjas för individuella resor eller andra inte förutsatta ändamål.

För Sveriges del har Kungl. Maj :t i beslut den 18 december 1964

föreskrivit sådana villkor. En viss ändring av villkoren har därefter skett

genom beslut den 5 september 1968. Regeringarna har också funnit nödvändigt

att de bestämmelser som garanterar villkorens efterlevnad blir

föremål för översyn. Överenskommelse om deLta träffades vid ett skandinaviskt

trafikministermöte i Köpenhamn den 26 augusti 1968 där ett av

en arbetsgrupp utarbetat förslag om ny utformning av straffbestämmelserna

förelåg.

Det åligger flygföretagen att följa — förutom föreskrifter i författningarna

— de villkor och föreskrifter som förenas med luftfartstillståndet. Om

villkoren och föreskrifterna åsidosätts i väsentlig mån — vilket kan bli

fallet också om ett flertal överträdelser av i och för sig något mindre viktiga

villkor eller föreskrifter görs — kan luftfartstillståndet återkallas. Återkallelse

aktualiseras emellertid, som arbetsgruppen framhåller, främst vid

sådana överträdelser av de operativa och tekniska föreskrifterna som har

medfört fara för flygsäkerheten. Vid överträdelse av villkor för researrangemang

i samband med sällskapsreseflygning är återkallelsen ofta inte någon

lämplig sanktion, eftersom den i vissa fall på ett orimligt sätt kan

drabba sällskapsresedeltagare. Luftfartsverket har bl. a. av sådana skäl endast

i mycket begränsad utsträckning tillgripit återkallelse av tillstånd, när

villkor för researrangemangen åsidosatts. Inte heller har luftfartsverket ansett

sig kunna till åtal anmäla den som brutit mot villkor, eftersom straffbestämmelsen

i 13 kap. 7 § andra stycket LL enligt verkets uppfattning

avser endast den som utövar luftfart utan att ha något som helst tillstånd.

I allmänhet har således den som inte iakttagit villkor eller bestämmelse av

här angivet slag inte behövt befara någon kännbar reaktion från myndigheternas

sida.

Som arbetsgruppen anfört torde straffbestämmelsen inte behöva ges en

så restriktiv tolkning som skett i luftfartsverkets praxis. Förarbetena till LL

(se lagrådets yttrande i prop. 1957: 69 s. 267) ger närmast vid handen att

det var avsett att också tillståndshavare som åsidosätter villkor i luftfartstillstånd

skulle kunna straffas enligt bestämmelsen. Lagrummets ordalydelse

ger dock inte något klart uttryck för denna innebörd. I likhet med

arbetsgruppen anser jag att en uttrycklig föreskrift om ansvar i nu berör
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1969

da hänseende bör tas in i LL. Jag förordar därför att till 13 kap. 7 § andra

stycket LL fogas en bestämmelse om att innehavare av tillstånd som åsidosätter

villkor som meddelats med stöd av 7 kap. 4 § kan straffas på samma

sätt som den som utövar luftfart utan att ha föreskrivet tillstånd.

Arbetsgruppen har anfört, att flygföretagen inte sällan blir utsatta för påtryckningar

från mindre nogräknade researrangörer att åsidosätta olika villkor

i luftfartstillstånden beträffande researrangemangen. I själva verket

torde det ofta vara researrangören som har intresse av ett sådant åsidosättande.

Flygföretagen har i regel inte något direkt inflytande på utformningen

av researrangemangen och inte heller några egentliga förutsättningar

att säkerställa att föreskrifterna om dessa arrangemang iakttas.

Mot denna bakgrund är det uppenbart att researrangören i många fall

framstår som den i realiteten skyldige när villkor i luftf artstillstånd åsidosätts.

I och för sig kunde det därför vara önskvärt att hans ansvar betonades

genom en särskild straffbestämmelse i LL. En särskild straffbestämmelse

kunde emellertid få den inte avsedda följden att BrB:s medverkansregier

skulle komma att anses inte tillämpliga vid andra brott mot LL:s bestämmelser.

Det bör uppmärksammas att man genom att använda BrB:s regler

om ansvar för medverkan kan nå samma resultat som med en särskild

straffbestämmelse för researrangören. I praktiken kan alltså påföljden för

researrangören bli densamma vare sig han döms som självständig gärningsman

eller som medverkande till flygföretagares gärning.

Vid brott mot de s. k. charterreglerna bör således liksom i fråga om andra

bestämmelser i LL BrB:s medverkansregier tillämpas. Det bör strykas under

att researrangören, om han är den mera brottslige, kan dömas till strängare

straff än flygföretagaren liksom att det väl är möjligt att fälla researrangören

till ansvar för medverkan även om flygföretagaren går fri därför

att uppsåt eller vårdslöshet i samband med överträdelsen inte kan läggas

honom till last. Den förordade ändringen av 13 kap. 7 § andra stycket LL

medför att luftfartsverket inte behöver tveka om att anmäla researrangör

till åtal för medverkan till flygföretagares överträdelse av luftfartstillstånd,

om skäl för en sådan åtgärd för övrigt finns.

Det är av vikt att den inrikes luftfarten i princip förbehålls svenska flygföretag''

och att möjligheten att medge undantag härifrån används med stor

försiktighet. Rätt att medge undantag är enligt gällande lag förbehållen

Kungl. Maj :t. Som luftfartsverket anfört föreligger ett visst behov av delegering.

Någon uppmjukning av nämnda grundregel kan knappast sägas följa

av att Kungl. Maj :t ges befogenhet att bemyndiga luftfartsverket att meddela

undantag från kravet på svensk nationalitet för luftfartstillstånd i

inrikes trafik, när särskilda skäl föreligger. Jag vill också understryka, att

en sådan delegationsrätt är avsedd att användas med stor försiktighet och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1969

endast för klart avgränsade fall. Jag föreslår således att i 7 kap. 3 § tredje

stycket luftfartslagen tas in en regel som ger Kungl. Maj :t rätt att bemyndiga

luftfartsverket att medge undantag från huvudregeln i lagrummet.

Luftfartsverkets centralförvaltning har inte längre benämningen luftfartsstyrelsen

(se instruktioner för luftfartsverket SFS 1958: 506, 1965: 845

och 1967:339). Orden »luftfartsstyrelsen», »styrelsen» eller böjningsform

av dessa ord i LL bör därför bytas ut mot »luftfartsverket», »verket» eller

böjningsform av dessa ord.

I 6 kap. 16 § LL talas om »markmekaniker». Benämningen på en sådan

funktionär är emellertid numera »flygmekaniker». Lagrummet bör ändras

i detta avseende.

I enlighet med vad jag nu anfört har inom kommunikationsdepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr

297).

Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

1

Hemställan

Jag hemställer att lagrådets utlåtande inhämtas enligt 87 § regeringsformen

över lagförslaget genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

1 Bilagan har uteslutits här. Förslaget i bilagan är likalydande med det förslag som är

fogat vid propositionen frånsett en mindre jämkning av redaktionell art.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1969

13

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 2 december 1968.

Närvarande:

f.d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Conradi.

Enligt lagrådet den 29 november 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll

över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 20 november 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr

297).

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Claes Ljungström.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1969

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 19 december 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme,

Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande

över förslag till lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr

297).

Föredraganden upplyser att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran och

anför.

En mindre redaktionell jämkning bör vidtas i lagförslaget.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår 1969 års riksdag

att antaga lagförslaget med angiven ändring.

Med bifall till vad föredraganden med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 680593

Doktrin (1)

  1. Michael Bogdan, Otillbörligt rabatterade flygbiljetter och svensk rätt, FT 1977 nr 6 s. 317, på s. 318, 323 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1969:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 s. 1 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar i 1 dokument.

  1. FT 1977 s. 317 Michael Bogdan, Otillbörligt rabatterade flygbiljetter och svensk rätt s. 318 · s. 323 i texten