Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i byggnadslagen (1947:385), m.m.

1971 · 47 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 37 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1971:118, Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i byggnadslagen (1947:385), m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 118 år 1971 Prop. 1971:118

Nr 118

Kungl. Maj:ts proposition tiU riksdagen med förslag till
lag om ändring i byggnadslagen (1947:385), m.m.; given Stockholms slott den 27
maj I97I.

Kungl. Maj:t viU härmed, under åberopande av bUagda utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden och lagrådets protokoll,

dels föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars
avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt,

dels inhämta riksdagens yttrande över vad föredragande departemenlschefen
förordat.

GUSTAF ADOLF

SVANTE LUNDKVIST

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås följande åtgärder för att minska
olägenheterna med en oreglerad glesbebyggelse.

1.
Tätbebyggelsedefinitionen
i byggnadslagen justeras så, att den får en mer framåtsyftande verkan.
Förslaget i denna del bygger på elt förslag av frilidsutredningen.

2.
För alt ge den
nya tätbebyggelsedefinitionen genomslagskraft dras riktlinjer upp för en vidgad
tillämpning av den Kungl. Maj:t enligt 87 § BL tillkommande befogenheten alt
meddela föreskrifter tiU förekommande av tätbebyggelse.

3.
Byggnadslovsplikten
utvidgas till att omfatta hela landet.

4.
Länsstyrelsen
ges möjlighet alt meddela provisoriskt strandskydds-förordnande, när fråga om
strandskydd för visst område uppkommit men innan fuUständig utredning hunnit
göras. Sådant förordnande får gälla högst tre år men skall kunna förlängas
ytterligare högst tre år om särskUda skäl föreUgger. Det skaU inte medföra rätt
liU ersättning.

5.
Vissa smärre
justeringar görs i byggnadsstadgan för att möjliggöra ytterligare reglering av
bl. a. sådan bebyggelse som inle behöver föregås av planläggning. Vidare införs
skyldighet för byggnadsnämnd alt lämna underrättelse tiU annan myndighet i
ärende om byggnadslov.

l-Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 118

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:118

Förslag till

Lag om ändring i byggnadslagen (1947:385)

Härigenom
förordnas, att 6, 87 och 107 §§ byggnadslagen (1947:385) skaU erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan sägs.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Med tätbebyggelse förstås i denna lag sådan samlad
bebyggelse som nödvändiggör särskilda anordningar för liUgodoseende av gemensamma
behov.

6§

Föreslagen
lydelse

Med tätbebyggelse förstås i denna lag sådan samlad
bebyggelse som nödvändiggör eller kan väntas nödvändiggöra särskilda anordningar
för tillgodoseende av gemensamma behov. Vid prövning huruvida tätbebyggelse
föreligger skall hänsyn tagas även till bebyggelse som är att vänla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Annan bebyggelse benämnes glesbebyggelse.

87
§

opaginerad Kontrollera mot PDF

TiU
förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan
äger Konungen meddela de föreskrifter som för ändamålet finnas erforderliga.

TUl
förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stadsplan eUer byggnadsplan
äger Konungen meddela det förbud mot nybyggnad eller de föreskrifter / övrigl
som för ändamålet finnas erforderliga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Föreskrift som i första stycket sägs må ej
avse bebyggelse för jordbrukels, fiskets, skogssköt';plns eller därmed
jämförligt behov.

107 §'

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har
tätbebyggelse uppkommit eller kan sådan bebyggelse väntas inom nära förestående
tid uppkomma å viss ort, och föranleda ej omständigheterna lill alt stadsplan
upprättas, skall genom kommunens försorg byggnadsplan upprättas, i den mån
sådan plan finnes erforderUg för reglering av bebyggelsen.

Har
tätbebyggelse uppkommit eUer kan sådan bebyggelse väntas uppkomma å viss ort,
och föranleda ej omständigheterna till att stadsplan upprättas, skall genom
kommunens försorg byggnadsplan upprättas, i den mån sådan plan finnes
erforderlig för reglering av bebyggelsen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de
för oUka ändamål avsedda områden som ingå i planen, såsom byggnadsmark saml 'Senaste
lydelse 1959:611.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 3

vägar och andra allmänna platser. 1 den mån så erfordras
skola jämväl höjdlägen angivas.

Erfordras särskUda bestämmelser angående områdenas
bebyggande eller användning i övrigl, skola sådana bestämmelser intagas i
planen.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1971.

Förslag tUl

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom förordnas i fråga om naturvårdslagen (1964:822).
dels atl 41 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels atl i
lagen skall införas en ny paragraf, 15 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15a§

Har fråga uppkommit om att meddela förordnande enligl 15 §
beträffande strandområdena inom viss del av länet men har utredning om förutsältningarna
för åtgärden ej slutförts, må länsstyrelsen för atl säkerställa åtgärdens genomförande
förordna att dessa områden tillfälligt skall vara strandskyddsområden.

Förordnande enligt första stycket skall meddelas för viss
tid, högst tre år. Om särskilda skäl föreligga, må länsstyrelsen förlänga
förordnandets gUtighetstid med högst tre år.

Föreligga ef längre tUlräckliga skäl för förordnande
enligt första stycket skola förordnandet omedelbart hävas.

41 §

Förbud enligl 11 eller 14 § så Förbud enUgl 11 eller 14 § så

ock förordnande enligl 15 eller ock förordnande enligt 15, 15 a

19 § skall lända till efterrättelse eUer 19 § skaU lända tiU efterrät-

ulan hinder av förd klagan. telse utan hinder av förd klagan.

Denna lag träder i krafl den 1 december 1971. \*-Riksdagen
1971. 1 saml. Nr 118

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 4

Förslag till

Kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

Härigenom förordnas i fråga om byggnadsstadgan (1959:612),
dels att 65 § skall upphöra all gälla, dels att 29, 35 och 39 §§ skaU ha nedan
angivna lydelse, dels atl i 55 § skall införas elt nytt moment, 55 § 4 mom., av
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

29 §

Där i enlighet med föreskrifterna i byggnadslagen bestämls
atl utomplansbeslämmelser skola tillämpas, skall, såvida ej Konungen
annorlunda förordnal, i sådant hänseende gälla följande:

1)
Byggnad må ej
uppföras 1) Byggnad må ej uppföras med
mindre tomtplatsen kan an- med mindre tomtplatsen kan anses tUlrackUgt stor
och i övrigl ses tillräckUgt stor och i övrigl lämpad för den tillämnade bebyg-
varaktigt lämpad för den lill-gelsen.
ämnade bebyggelsen.

2)
Tomtplats må ej
bebyggas i större omfattning än att till gårdsplan och för andra fastighetens
behov återstår det utrymme som med hänsyn till ortens sed, fastighetens
användningssätt och övriga omständigheter kan anses skäligt.

3)
Byggnad, vars
användande kan antagas orsaka behov av anordning för vattenförsörjning eller
för bortledande av spUlvalten eller annan flytande orenlighet, må ej uppföras,
med mindre möjUghet föreUgger atl tiUgodose sagda behov.

4)
Byggnad må ej
uppföras på mindre avstånd än 4,5 meter från enskild väg, som är av betydelse
med hänsyn tiU allmänna samfärdseln, och ej närmare vägens mittlinje än 9
meter.

5)
Bostadsbyggnad
må ej uppföras i flera än två våningar eller till större höjd än 7,5 meter och
må ej innehålla flera än två bostadslägenheter.

När särskilda omständigheter föranleda del äger
byggnadsnämnden medgiva undanlag från bestämmelserna under 3-5) här ovan,
såvitt del kan ske ulan atl sundheten, trafiksäkerheten, tryggheten mot brand
eller trevnaden eftersattes.

35 §

Stadgandena i della kapitel äro, I fråga om ekonomibyggnader

där annat ej angives, tiUämpUga för jordbruk, skogsbruk
eller där-

allenast inom område med fast- med jämförlig näring äga stad

ställd generalplan, stadsplan, bygg- gandena i detta kapitel tillämp-

nadsplan eller ulomplanbestäm- ning endast inom område med

melser. fastställd generalplan, stadsplan
el-

ler byggnadsplan.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Inom
område med allenast utomplansbeslämmelser äga stadgandena i detta kapitd icke till-lämpning
ifråga om ekonomibyggnader för fordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig
näring.

Föreslagen
lydelse

s. 4 Kontrollera mot PDF

Byggnad
skall förläggas till sådant ställe å tomten alt den på lämpligl sätt ansluter liU
övrig bebyggelse å denna och å närbelägen mark. Byggnad inom område med
stadsplan eUer byggnadsplan skall, såvida annat ej föreskrivits i planen eller
medgivande av byggnadsnämnden, läggas i gatulinjen eller, om förgård finnes, i
inre förgårds-Unjen.

Byggnad
skall förläggas till sådant ställe å tomten som är lämpligt med hänsyn till
landskapsbilden och så atl den på lämpUgt sätt ansluter lill övrig bebyggelse å
tomten och å närbelägen mark. Byggnad inom område med stadsplan eller byggnadsplan
skaU, såvida annat ej föreskrivits i planen eller medgives av byggnadsnämnden,
läggas i gatuUnjen eller, om förgård finnes, i inre förgårdslinjen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

I övrigt skall, där annat ej är föreskrivet, vid val av
plats för byggnad iakttagas.

a)
alt byggnad,
som ej sammanbygges eller kan förväntas komma atl sammanbyggas med byggnad på grannloml,
icke må läggas på mindre avstånd från gränsen mot denna än som motsvarar
hälften av den för byggnaden tiUålna största höjden och ej närmare gränsen än
4,5 meter; saml

b)
all avståndet
mellan byggnader å samma tomt ej må vara mindre än den för någondera byggnaden liUåtna
största höjden.

Byggnadsnämnden äger medgiva undantag från bestämmelserna
i andra styckel, om del finnes påkallat av särskilda skäl saml kan ske ulan men
för granne eller fara för sundhet, brandsäkerhet eUer trafiksäkerhet och utan
alt ett lämpUgt bebyggande av området försvåras. Kan åtgärden inverka på
förhållandena å angränsande tomt, skaU dess ägare höras i saken.

55. §

4 mom. Byggnadsnämnden skall genast underrätta länsstyrelsen
om ansökan om byggnadslov inom område som icke omfattas av fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.

Länsstyrelsen kan medge undantag från tillämpningen av
första styckel.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 december 1971.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:118

Utdrag av protokollet över civilärenden, håUet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 23 april 1971.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes
ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, SVEN-ERIK
NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, NORLING, LÖFBERG, CARLSSON, FELDT.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist,
anmäler efler gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ålgärder
för att motverka olämplig glesbebyggelse.

Inledning

Byggnadslagen (1947:385) (BL) innehåUer bestämmelser om
fysisk planering och byggande. Skilda regler gäller i vissa avseenden för s. k.
tätbebyggelse resp. glesbebyggelse. 1 naturvårdslagen (1964:822) (NVL) finns
bestämmelser om naturreservat och slrandskyddsområden vilka syftar till alt
skydda bl. a. områden som är av väsentlig betydelse för allmänhetens
friluftsliv. Byggnadsstadgan (1959:612) (BS) innehåller åtskilliga föreskrifter
som är avsedda atl säkerställa att de bestämmelser Som gäller för byggande
efterlevs.

Bygglagutredningen (K 1969:55) arbetar sedan år 1968 med
översyn av byggnadslagstiftningen. Nalurvårdskommillén (Jo 1971:21) har liU uppgift
bl. a. alt göra en översyn av skyddsformerna enligt naturvårdslagen och de
ersättningsregler som är knutna tUl dessa.

Lantmäteristyrelsen, statens naturvårdsverk och statens
planverk har i gemensam skrivelse tiU Kungl. Maj:t i mars 1970 hemstäUt om
åtgärder tiU motverkande av olämplig glesbebyggelse. Till skrivelsen har fogals
en inom verken upprättad promemoria (verkspromemorian). I denna föreslås bl.
a. att ett nytt planinslitut för reglering av glesbebyggelse införs genom en
tidsbegränsad lag saml att vissa ändringar görs i BS för all förbättra möjUgheterna
all konlroUera glesbebyggelseulvecklingen.

Naturvårdsverket har i skrivelse den 7 mars 1969 tiU Kungl.
Maj:t lagt fram förslag tiU lagstiftningsåtgärder för att förbättra strandskyddel.

'. sitt år 1965 avgivna belänkande FriluflsUvet i Sverige,
del II, (SOU 1965:19) har 1962 års frilidsutredning
föreslagit vissa ändringar av BL:s bestämmelser om tätbebyggelse för all öka möjUghetema
atl hindra uppkomsten av oreglerad glesbebyggelse.

Förslagen har remissbehandlats.

Yttranden har avgivils över verkspromemorian av hovrätten
för Nedre Norrland, kammarkollegiel, riksantikvarieämbetet, domänverket, lantbruksslyrelsen,
skogsstyrelsen, bostadssiyrelsen, statens vägverk, länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, HaUands, Göte-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 7

borgs och Bohus, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands
samt Norr-botlens län, bygglagutredningen, glesbygdsutredningen, nalurvårdskommillén,
centralnämnden för fastighetsdata (CFD), föreningen för samhällsplanering.
Samfundet för hembygdsvård, Svenska kommunförbundet. Svenska
landstingsförbundet, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges
fastighetsägareförbund, Sveriges industriförbund. Näringslivets byggnadsdelegation,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska arkitekters riksförbund (SAR),
Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare.
Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister, Sveriges
lantmätareförening. Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund (HSB), Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO) samt Svenska riksbyggen.
Flertalet länsstyrelser har dessutom överlämnat yttranden från kommuner, överlanlmätare
och länsarkitekter.

Över naturvårdsverkets framställning har yttranden
avgivits av hov-rätlen för Nedre Norrland, kammarkoUegiet, statens planverk,
domänverket, lanlbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, samtUga
länsstyrelser, bygglagutredningen, LO, Reso, RLF, Skid-och friluftsfrämjandet.
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet. Svenska
naturskyddsföreningen, Svenska turistföreningen, Sveriges industriförbund,
Sveriges lantbruksförbund samt TCO. Lantmäteristyrelsen har bifogat yttranden
från samtliga överlantmätare. Flera länsstyrelser har bifogat yttranden från
länsarkitekter, lantbruksnämnder, naturvårdsråd, naturvårdssektioner och
kommuner.

Yttranden över fritidsulredningens förslag i nu aktueUa
delar har avgivits av Svea hovrätt, kammarkollegiel, dåvarande
byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, statens nalurvårdsnämnd, bostadssiyrelsen,
lantmäteristyrelsen, överslåthållarämbelet (ÖÄ), länsstyrelserna i Södermanlands,
Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands,
Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbollens samt Norrbottens län, exproprialionsutredningen, Svenska
kommunförbundet. Svenska stadsförbundet. Samfundet för hembygdsvård. Svenska
naturskyddsföreningen, Sveriges industriförbund, SAF, LO, HSB samt Sveriges
lantmätare förening.

I avbidan på förslag från bygglagutredningen och
naturvårdskommittén lorde frågan om vissa begränsade åtgärder på grundval av de
i det föregående avgivna förslagen nu få tas upp lill behandling.

Nuvarande förhåUanden

Tätbebyggelsebegreppet

I fråga om reglering av bebyggelse inom områden, som inle
ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan, skiljer BL meUan tätbebyggelse
och glesbebyggelse. Med tätbebyggelse avses enhgt lagen sådan samlad

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 8

bebyggelse som nödvändiggör särskilda anordningar för
tillgodoseende av gemensamma behov (6 § BL). Annan bebyggelse kallas
glesbebyggelse.

Genom 1947
års BL (prop. 1947:131, ILU 45, rskr 316) har det aUmänna fått befogenhet atl
bestämma var tätbebyggelse får uppkomma. Denna princip, som gäUer såväl
tätorter som landet i övrigt, har kommit till uttryck i 5 § andra stycket BL,
där det som en förutsättning för att mark skall få användas till tätbebyggelse
föreskrivs att marken vid planläggning enligt BL prövats från allmän synpunkt
lämpad för ändamålet. Den rätt att exploatera mark för bebyggelse som tidigare
i princip tillkom markägaren har sålunda genom 1947 års lagstiftning upphört
såvitt gäUer tätbebyggelse. För atl kunna t. v. hindra uppkomsten av
tätbebyggelse även inom område, som i och för sig är lämpat härför, och på sä
sätt reglera en successiv utbyggnad har tätbebyggelse vidare gjorts i princip
beroende av atl detaljplan, dvs. stadsplan eller byggnadsplan, fastställts för
området.

För alt
hindra alt tätbebyggelse kommer lill stånd inom icke detaljplanelagt område
har i 87 och 122 §§ BL intagits bestämmelser som ger Kungl. Maj:t befogenhet
alt meddela de föreskrifter som behövs för ändamålet. Sådana föreskrifter får
dock inte avse bebyggelse för jordbrukels, fiskels, skogsskötselns eller
därmed jämförUga behov. Med stöd av dessa bestämmelser har Kungl. Maj:l i 56 §
1 mom. andra stycket BS föreskrivit att inom område som inte ingår i stads-
eller byggnadsplan byggnadslov inle får beviljas för nybyggnad som skulle
innefatta tätbebyggelse, i vidare mån än för liUgodoseende av nu nämnda
näringars behov. 56 § BS är Uksom i princip är fallet med övriga i 5 kap. BS
upptagna bestämmelser om byggande, däribland föreskrifterna om skyl-dighet att
söka byggnadslov - endast tiUämpUg inom område med fastställd generalplan,
stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbeslämmelser. Föreskriften i 56 § 1
mom. andra stycket avser därför bara områden som ingår i generalplan eller
omfattas av utomplansbeslämmelser.

Om tätbebyggelse vägras uppkommer i princip ingen
ersättningsskyldighet mot markägaren. Han anses nämUgen i detta hänseende
underkastad byggnadslagstiftningens inskränkningar i markens användning för
tätbebyggelse.

Glesbebyggelse utanför detaljplaneområden lämnas i
byggnadslagstiftningen i huvudsak oberoende av prövning från det allmännas
sida genom tiUstånd eller på annat sätt av dess lämplighet från markanvändningssynpunkt.
I generalplan kan dock visst område 1. v. undantas från glesbebyggelse och i
avvaktan på planläggning för visst område kan olämplig bebyggelse hindras genom
nybyggnadsförbud för området. Dessutom kan i vissa fall byggnadsförbud meddelas
enhgt BL för atl skydda särskilda intressen. Sådana förbud utgör hinder även
för glesbebyggelse.

Om glesbebyggelse vägras utlöses i flertalet fall
ersättningsregler. De tidsbegränsade byggnadsförbuden i avvaktan på
planläggning medför dock inte rätt liU ersättning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:118 9

Stadsplaneulredningen 1942, vars förslag låg liU grund för
BL, ansåg all det måste överlämnas ål rättstillämpningen att bedöma innebörden
av tätbebyggelsebegreppet eftersom det inle var möjUgl alt entydigt definiera
delsamma. Dåvarande departementschefen anförde emellertid när
lagstiftningsärendet anmäldes att han ansåg det ofrånkomligt att innebörden av
begreppet angavs närmare. I lagrådsremissen (prop. 1947:131 s. 162) uttalade
han att några schematiska regler härom inle kunde las in i lagen. Endast aUmänna
riktiinjer kunde anges för frågans bedömande. Sålunda syntes tätbebyggelse inle
kunna definieras såsom innebärande elt visst anlal hus inom en angiven areal
eller något visst exploateringstal eUer våningstal som mått på den bebyggelse
som minst måste föreUgga för atl tätbebyggelse skulle anses vara för handen. I
stället måste del avgörande vara huruvida bebyggelsen i fråga medförde behov av
gemensamma anordningar av olika slag. Som exempel på sådana anordningar nämnde
departementschefen vatten- och avloppsledningar samt vägar. Om behov förelåg av
anordningar av någon betydelse måste tätbebyggelse anses föreUgga. För att
bebyggelsen skulle anses vara samlad borde endast fordras att den fanns inom
ett till ytvidden jämförelsevis begränsat område. Någon arealgräns kunde eller
behövde inte anges. Beträffande industribebyggelse ansåg departementschefen
att sådan i aUmänhet inte kunde komma till stånd utan att tätbebyggelse i dess
närhet blev att förvänta, vilket torde medföra att även industribebyggelsen
måste betraktas som tätbebyggelse. Departementschefen uttalade dessutom att
han ansåg det lämpligt att vederbörande centrala myndighet utfärdade
anvisningar om vad som borde förstås med tätbebyggelse. Några sådana
anvisningar har emellertid inte utfärdals.

FaslighelsbUdningslagstiflningen innehåller bestämmelser,
som syftar liU all motverka faslighelsbUdning som skuUe försvåra en
ändamålsenlig planläggning för tätbebyggelse. EnUgl 3 kap. 3 § faslighetsbUdningslagen
(1970:988) (FBL) får sålunda, om stadsplan eUer byggnadsplan inte fastställts
för visst område och om tätbebyggelse uppkommit eller är all vänla inom nära
framlid, faslighelsbUdning inle ske om åtgärden skulle försvåra områdets
ändamålsenliga användning, föranleda olämpUg tätbebyggelse eUer motverka
lämplig planläggning av området. FBL som träder i kraft den 1 januari 1972
överensstämmer i denna del med gällande rätt i fråga om avstyckning enUgt lagen
(1926:326) om delning av jord å landet (JDL) och lagen (1917:269) om fastighelsbUdning
i stad (FBLS).

Del ankommer pä byggnadsnämnden all i samband med
prövningen av ansökan om byggnadslov för byggnadsförelag inom icke delaljplanelagt
område avgöra om byggnadsförelaget innefattar tätbebyggelse. Om så är faUet fär
byggnadslov inle beviljas ulan atl dispens ges från tätbebyggelse-förbudet.
Dispens får meddelas om särskilda skäl förehgger (67 § 1 mom. BS). Rätten all
meddela dispens tillkommer länsstyrelsen men denna räll kan delegeras lill
byggnadsnämnden. Byggnadsnämndens beslut om byggnadslov och dispens kan
överklagas tiU länsstyrelsen. Över länsstyrelsens beslut anförs besvär hos Kungl.
Maj:l. Besvären avgörs i statsrådet om det överklagade beslutet innefattar
dispensprövning. Om beslutet avser både

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 10

dispens
och byggnadslov avgörs ärendet sedan regeringsrätten avgetl yttrande. Frågan om
tolkningen av 6 § BL kommer ofta också under de aUmänna domstolarnas prövning,
bl. a. i de faU där markägare efter ansökan om stämning för talan mol del aUmänna
om ersättning för mistad glesbebyggelserätt.

Eftersom
lagstiftningen lämnat glesbebyggelse i huvudsak oberoende av prövning från del
allmännas sida av dess lämpUghet från plansynpunkl men gjort tätbebyggelse
beroende av tUlstånd genom planläggning eller dispensprövning, bUr
gränsdragningen meUan tät- och glesbebyggelse av stor praktisk betydelse. Som
framgår av de återgivna motivultalandena är lagens definition av begreppet
tätbebyggelse avsedd alt ge endasl aUmänna riktlinjer för frågans bedömande.
Definitionen ger sålunda förhåUandevis storl utrymme för en diskretionär
prövning i varje särskilt fall. Detta möjliggör att man vid tillämpningen kan
och bör ta hänsyn liU grunderna för byggnadslagstiftningen och sålunda lill samhäUsinlressels
krav på att plan- och byggnadsverksamheten anpassas tiU de vid varje tidpunkt
uppdragna planpolitiska riktUnjerna.

Belysande för det anförda
är den praxis som under senare år utbildats hos Kungl. Maj:t i statsrådet.
Under senare år har ell storl antal sådana ärenden prövats och en relativt fast
praxis har därvid utvecklat sig. Inledningsvis kan sägas all i de fall
prövningen huvudsakligen har gäUt huruvida etl visst byggnadsföretag innefattat
tätbebyggelse eUer inle, har tätbebyggelse oftast ansetts föreligga. Bidragande
orsak lUl den vidgning av lätbebyggelsebegreppet som torde ha skett i praxis
har varit de högre krav på bebyggelseplanering som samhällsutveckUngen medfört.
I Kungl. Maj:ts praxis har knappast någon skUlnad gjorts mellan bebyggelse för permanent
bruk och fritidsbosläder. Kraven på gemensamma anordningar har salts lika högt
beträffande dessa båda typer av bebyggelse, åtminstone så snart det varit
fråga om hus som medgivit övernatlningsmöjligheler. Tolkningen av uttrycken
"samlad bebyggelse" och "särskilda anordningar för gemensamma
behov" har skell från renodlade planeringssynpunkler. Stor hänsyn har
därvid tagils till det lUlämnade byggnadsföretagets funktion. Även enstaka
byggnader har bedömts utgöra samlad bebyggelse, om de fullgjort flera
funktioner eller om de genom sin omfattning i väsentUg grad påverkat den
fysiska planeringen inom etl större område. Som exempel på sådana enstaka
byggnader som bedömts utgöra samlad bebyggelse kan nämnas nöjesanläggningar och
externa varuhus. Stor hänsyn har även tagits till byggnadsplatsens läge i förhållande
till områden med fastställda detaljplaner. Har etl liUtänkt byggnadsförelag legat
inom omkring en kilometer från gränsen för delaljplanelagt område har
förhållandena ansetts medföra all förelaget skall betraktas som tätbebyggelse. SärskUd
uppmärksamhet har dock i sådana fall ägnats förhållandena i planområdets
omgivning. Små planområden som varit avskilt belägna ulan något samband med
annan bebyggelse har ansetts ha ett väsentligt mindre influensområde. Därvid
har dock vattenområden långt ifrån alltid ansetts ha avskiljande verkan.
Särskilt när del varit fråga om alt bedöma huruvida bebyggelse på
öar varit atl hänföra till

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 H

tätbebyggelse eller ej har vallenområdena i stället
ansetts binda samman olika bebyggelsegrupper lill en enhet. Som särskilda
anordningar för tUlgodoseende av gemensamma behov har ansetts förutom
vallenledningar, avloppsanordningar, vägar och Uknande anordningar även bad-och
båtplatser samt sådana parkeringsplatser som anordnats i anslulning lill
allmänt brukade färdleder mot fritidsområden. Sålunda har parkerings- och
bryggplatser på fastlandet ansetts utgöra gemensamma anordningar för
bebyggelse på inte alltför avlägset belägna ögrupper,

I Kungl, Maj:ls praxis har vidare benägenheten varit
större atl hänföra elt byggnadsförelag liU tätbebyggelse ju större efterfrågan
varit på byggnadsmark inom det aktuella området.

Som
glesbebyggelse har huvudsakligen betraktats avskilt belägna hus i trakter där
bebyggelseutvecklingen varit obelydUg och ingen grundad anledning förelegat att
räkna med alt någon ändring av betydelse härvidlag skulle inträffa inom
överskådlig lid. Som glesbebyggelse har vidare ansetts smärre byggnader, som endast
avselts som tillbehör till annan bebyggelse, t, ex, bålhus och andra uthus, och
som inle medfört ell intensivare markutnyttjande. Med sistnämnda kategori
byggnadsförelag har jämställts vissa mindre tiUbyggnader och andra liU
nybyggnad hänförliga ålgärder, som inte inneburit förändring av byggnads
möjliga användningssätt eller ökade krav på gemensamma anordningar.

Hos
länsstyrelser och byggnadsnämnder är praxis i fråga om tolkningen av lätbebyggelsebegreppet
starkt växlande, SärskUl byggnadsnämndernas praxis ger exempel på vitt skilda
uppfattningar om vad som skall anses innefatta tätbebyggelse. En nyligen inom
Stockholms län genomförd inventering av vad kommunerna anser som lälbebyggelseområden
ger sålunda vid handen alt dessa bedömer lätbebyggelsesitualionen på väsentligt
olika sätt. Skillnaderna torde endast till mindre del kunna förklaras av
variation i befintlig bebyggelsestruktur.

ÅtskUliga byggnadsnämnder har i sin praxis gett lätbebyggelsebegreppet
en avsevärt snävare räckvidd än som kommer till uttryck i den praxis som
utvecklats hos Kungl, Maj:t i statsrådet. Bl, a, kan man skönja en tendens hos
de lokala myndigheterna alt vid prövningen av dessa frågor la större hänsyn liU
avstånden mellan olika byggnader inom ett område än lUl del funktionella
sambandet mellan byggnaderna.

Också de aUmänna
domstolarnas praxis i mål om ersältning för mistad glesbebyggelserätt torde - Uksom
bl. a. domstolarnas praxis vid tillämpningen av faslighetsbildningslagsliflningen
- visa skiftande uppfattningar om vad som skall förstås med tätbebyggelse, 1 aUmänhet
torde dock domstolarna ha gett lätbebyggelsebegreppet en snävare räckvidd än
som kommit till uttryck i Kungl, Maj:ts i statsrådet praxis.

Enligt 24
och 105 §§ BL skaU kommunen upprätta stadsplan om sådan plan behövs för den
närmare regleringen av bebyggelsen inom tätare befolkad ort. Har tätbebyggelse
uppkommit eller kan sådan bebyggelse väntas inom nära förestående lid uppkomma
inom viss ort, och föranleder inle omständigheterna atl stadsplan upprättas,
skall enUgt 107 § BL genom kommunens försorg byggnadsplan upprättas, i den mån
sådan plan behövs för reglering av bebyggelsen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:118 12

Utomplansbeslämmelser

Enligl 77 och 119 §§ BL utfärdas utomplansbeslämmelser av Kungl.
Maj:l, Bestämmelserna utfärdas för landet i dess helhet eUer för viss del
därav. Bestämmelserna blir emellertid tillämpliga endasl inom områden för vilka
det särskilt förordnats atl de skall tillämpas. Del ankommer i första hand på
kommunfullmäktige atl meddela sådani förordnande. Förordnande skall för atl bU
gällande fastställas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan också av eget
initiativ efter hörande av fuUmäktige meddela förordnande om utomplansbeslämmelser,
om det är uppenbarligen påkallat.

1 29 § BS anges vilka plankrav som byggnadsnämnden skall
beakta vid byggnadslovsprövning inom områden med utomplansbeslämmelser om Kungl.
Maj:t inte föreskrivit annorlunda. Bl, a. föreskrivs atl byggnad inle får
uppföras med mindre tomtplatsen kan anses lämpad för den tillämnade
bebyggelsen och byggnadens behov av vatten- och avloppsanordningar kan
tillgodoses.

Na lurvårdslagen

Enligt 15 § NVL kan länsstyrelsen förordna all visst
strandområde skall vara strandskjddsområde för atl åt allmänheten trygga
tillgången lill platser för bad och friluflsUv vid havet eller vid insjö eUer
vattendrag. Strandskyddsområde skall omfatta land- och vallenområde inom del
avstånd från strandlinjen som behövs med hänsyn lill omständigheterna i varje särskUl
fall, dock högst 300 meter från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd. Slrandskyddsområde
skall inte omfatta område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.
Inom strandskyddsområde får enligt 16 § NVL inle ulan lillslånd av
länsstyrelsen helt ny byggnad uppföras eller befintlig byggnad ändras för att
tillgodose väsentligen annat ändamål än den tidigare varit använd lill. Den som
i annat fall vill utföra någon anläggning inom slrandskyddsområde, varigenom
han lar mark i anspråk som tomt eUer hindrar eUer försvårar aUmänhetens
tillträde lill sådan mark inom området, där allmänheten eljest skulle ha fått
färdas fritt, har rätt att hos länsstyrelsen begära tillståndsprövning för
anläggningen. Har sådan anläggning utförts utan tiUstånd eller i strid mot
meddelat tillstånd, äger länsstyrelsen förelägga ägaren att vidta erforderliga återslällningsåtgärder
om anläggningen avsevärt inskränker allmänhetens rörelsefrihet. Anläggningar
som behövs för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskölseln, renskölseln eller
den allmänna samfärdseln berörs inte av strandskyddsförordnande om de inte
tillgodoser bostadsändamål.

Vid meddelande av strandskyddsförordnande har i huvudsak
två ohka metoder använts. Vanligtvis har noggranna undersökningar förelagils
beträffande strändernas lämplighet och betydelse för det rörliga frilufls-Uvel
varefter s. k, begränsade förordnanden utfärdals för sådana strandavsnitt som
funnits vara skyddsvärda. I några fall har generella förordnanden meddelats
ulan all närmare undersökningar om strändernas beskaf-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:118 13

fenhet utförts. Sådana genereUa förordnanden har meddelats
för t. ex. samtUga stränder inom ett län eller en kommun.

Har tiUstånd
till bebyggelse eller annan åtgärd enUgl 16 § NVL vägrats och kan liU följd
härav fastigheten, tiU den del dess utnyttjande inom eller utom området for slrandskyddsförordnandet
påverkas av all förfoganderätten sålunda inskränkts, av ägaren användas endast
på sätt som står i uppenbart missförhållande lill värdet av denna del vid tiden
för förordnandets meddelande, är ägaren enligt 28 § NVL berättigad liU
ersättning av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma gäUer om
föreläggande meddelats enligl 16 § andra stycket NVL,

Enligt 7 § NVL kan länsstyrelsen förklara visst område,
bl, a, sådani som är av väsentiig betydelse för allmänhetens friluftsliv, som
naturreservat. I beslut om naturreservat skall länsstyrelsen enligt 8 § NVL
bestämma vUka inskränkningar i rätten att förfoga över faslighet som är
nödvändiga för atl trygga ändamålet med reservatet. Härigenom har länsstyrelsen
befogenhet all förbjuda bebyggelse på fastighet som ingår i reservatet. När
fråga uppkommit om atl bUda naturreservat kan länsstyrelsen enUgl 11 § NVL
meddela förbud mol alt ulan länsstyrelsens tillstånd vidta åtgärd inom det
berörda området som skulle strida mot syftet med de ifrågasatta reservatföreskrifterna.
Sådant förbud får meddelas för en lid av högst tre år. Om särskilda skäl föreUgger
får länsstyrelsen förlänga förbudets giltighelstid med högst tre är.

Om föreskrifter enligt 8 § NVL medför sådan inskränkning i
rätten alt bebygga mark, att ägaren bara kan använda den på ell sätt som står i
uppenbart missförhållande liU dess tidigare värde, är han enligl 25 § NVL
berättigad tUl ersättning av kronan för den skada han lider. Delsamma gäller om
markägaren i annat fall genom sådana föreskrifter orsakas avsevärt men. Även
för skada som markägaren eUer annan rättsinnehavare Uder genom tidsbegränsat
förbud enUgl 11 § NVL kan enligl 27 § NVL ersättning utgå om tillstånd vägras
att vidta åtgärd som avses med förbudet, Ersältning utgår dock endast om marken
på grund härav inle kan nyttjas på samma sätt som tidigare och markägaren eller
annan rättsinnehavare härigenom lider avsevärt men med avseende på marken, Detla
innebär all ersältning kan utgå för I, ex, förlorad rätt tUl skogsavverkning,
men däremot inle för förlusl, som föranleds t. ex. av atl ett område, som
används för jordbruksändamål, inte får exploateras för fritidsbebyggelse (se SOU
1951:5 s, 97),

Utredningsförslag och remissyttranden

Verkspromemorian

Verken framhåller i promemorian bl, a, atl oreglerad
glesbebyggelse medför stora problem från planeringssynpunkt genom atl den ofta
hindrar planering på lång sikt för en ändamålsenUg markanvändning och
bebyggelsestruktur och genom atl den innebär etl slöseri med mark och
naturvärden. Olägenheterna med nuvarande ordning framträder klart inom de
områden där exploateringslrycket är starkast, dvs, runt de

2*-Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 118

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 14

största städerna och i de mest efterfrågade
fritidsområdena. I storstädernas omgivningar uppslår en gles och planlös
bebyggelse bestående av både permanenta bostäder och fritidshus. Denna
bebyggelse minskar möjUgheterna alt skapa planmässig ordning och reda i bebyggelsen
och all åstadkomma en tUlfredsstäUande balans mellan bebyggda områden och
önskvärda grönområden för rekreationsändamål. Bebyggelse av denna typ gör del
också svårare alt reservera mark för framlida expansion. EnUgl verken kommer
effekten av den samhäUsplanering som sker i oUka sammanhang all fortlöpande
minskas om inle ändringar vidtas av lagstiftningen rörande glesbebyggelserälten.
Verken föreslår därför i promemorian en tidsbegränsad lag i vilken föreskrivs
att viss översiklUg planläggning skall ha skett för att mark skall få användas
för glesbebyggelse. Enligt lagförslaget får länsstyrelsen befogenhet atl
förklara ansökan om tiUstånd bl, a, enligt 16 eUer 19 §§ NVL vUande. Dessutom
föreskrivs alt avstyckning inle får ske på sådani sätt atl planläggning
motverkas och alt byggnadsnämnden alltid skall underrättas om avstyckning
avseende glesbebyggelse. Lagen föreslås gälla i fem år. Verken framhåller att
huvudmotivet för en provisorisk lagstiftning är att ge stal och kommun en
planläggningsfrist. Vidare understryker verken att syftet inte är att motverka
all glesbebyggelse utan endasl all skapa möjUgheter för en styrning.

1 verkspromemorian framhålls all även enstaka byggnader
med en olämplig utformning och lokaUsering kan innebära omfattande
landskaps-förstöring inom områden med öppen landskapskaraktär. För all sådana
olägenheter skall kunna motverkas föreslås att vid byggnadslovsprövningen skall
kunna prövas hur byggnaden med hänsyn tiU stads- eller landskaps-bUden lämpligen
skall förläggas inom tomten.

Enligt verken synes det även för att kontrollera
efterlevnaden av gällande regler erforderligt all utvidga skyldigheten att söka
byggnadslov liU atl gälla hela landet.

Remissyttranden över verkspromemorian

Remissinstanserna delar i allmänhet verkens uppfattning om
behovfet av förbättrade möjligheter att bemästra de problem som en planlöst
framväxande glesbebyggelse, främst fritidshus, orsakar i många områden.

Kammarkollegiel, riksantikvarieämbetet, skogstyrelsen,
bostadsstyrelsen, vägverket, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Västernorrlands samt Norrbottens län, glesbygdsutredningen,
föreningen för samhällsplanering, samfundet för hembygdsvård. Svenska
kommunförbundet. Svenska naturskyddsföreningen, LO, TCO, HSB, SABO och Svenska riksbyggen
tillstyrker förslagel eUer lämnar det ulan erinran. Kammarkollegiel,
bostadsstyrelsen och TCO förutsätter dock atl de planerade organen ges tillräckUga
resurser. Svenska sparbanksföreningen har förklarat sig inte ha något atl
erinra mol förslagel.

Flertalet av de remissinstanser som varit positiva liU förslagel
och som

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 15

närmare utvecklat skälen för sitt ställningstagande
framhåller de ölägenheter från skilda synpunkter glesbebyggelsen medför och
anser atl förslaget är godtagbart som en temporär lösning av problemen intiU
dess alt ny byggnadslagstiftning föreligger,

Enligl
skogsstyrelsen lokaliseras ofta glesbebyggelse till högproduktiva skogsmarker
fastän den ulan men skulle kunna förläggas till närliggande marker med svaga
skogliga produklionsförutsältningar. Glesbebyggelse medför vidare ibland från
skogsbrukels synpunkt olämpUg lösning av vägfrågorna. Bostadsstyrelsen anför
all förslagels syfte med hänsyn bl, a. tiU aktuella frågor om service och
bostadskostnader är helt i Unje med de intressen bostadsmyndighelerna har alt
företräda. ÖversiklUg planering av glesbebyggelsen är enligt vägverket av värde
som underlag för en rationeU utbyggnad och drift av vägnätet. Länsstyrelsen i
Stockholms län anser all någon form av reglering av glesbebyggelsen är
nödvändig och alt de i promemorian framförda förslagen synes kunna innebära en
åtminstone tillfällig lösning i avvaktan på en genomgripande översyn av
byggnadslagstiftningen. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i
Norrbottens län och Svenska kommunförbundet. Länsstyrelsen i Kopparbergs län
anför all glesbebyggelse för fritidsändamål som regel bör föregås av
planläggning. EnUgt föreningen för samhällsplanering, utgör planläggningskrav
för glesbebyggelse, byggnadslovsskyldighet och möjUghet för byggnadsnämnderna
att styra lokaliseringen av glesbebyggelsen nödvändiga hjälpmedel för alt
undanröja de allvarligaste olägenheterna av en okontrollerad glesbyggelse.

Många
remissinstanser anser emellerlid atl förslagel inle bör läggas lill grund för
lagstiftning. Dessa är hovrätten för Nedre Norrland, domänverket, lantbruksslyrelsen,
länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus och Jämtlands län, bygglagulredningen, nalurvårdskommillén,
CFD, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges industriförbund. Näringslivets
byggnadsdelegation, SAF, Svenska bankföreningen, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges fordbrukskasseförbund, RLF, Sveriges advokatsamfund. Föreningen
Sveriges häradshövdingar och stadsdomare saml Sveriges lant-mätarefören ing.

De nu
nämnda remissinstanserna anför bl. a. alt konsekvenserna av förslaget inte
utretts tillräckligt och att innebörden av det föreslagna nya planinstitutet är
oklar saml atl svårigheter kan uppslå vid samordning av de föreslagna reglerna
med bestämmelserna i BL och NVL. De har dessutom invänt all resurser lorde
saknas för en så omfattande markanvändningsplanering som förutsätts i förslagel.

Hovrätten för Nedre Norrland anser alt varje delreform av
planväsen-del i aUl väsentligt måste bygga på riktlinjer som kan antas komma
all gälla för den nya bygglagstiflningen och att promemorian i detta avseende inle
lämnar något besked. Hovrätten påpekar även all man måste ulgå från all det
dröjer avsevärd tid innan de föreslagna översiktsplanerna hinner upprättas och
all del under denna lid kommer atl råda ell totalt bebyggelseförbud. Domänverket
anför atl planering av glesbebyggelsen kräver stora, väl kvalificerade
utredningsresurser som f. n.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:118 16

saknas. Dessutom förefaller förslaget enligt verket vara aUlför
svåröverskådligt till sina konsekvenser för atl kunna läggas liU grund för
lagstiftning. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i /Malmöhus län.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser atl del är tveksamt om översiktsplaner
hinner upprättas inom sådan tid att lagstiftningen hinner praktiskt tillämpas
eftersom karlunderlag och personella resurser för arbetet saknas i stor
utsträckning, Samma länsstyrelse väcker frågan om inte kontrollen över
glesbebyggelsen kan förbättras genom ett tillägg till 29 § BS av innehåll all
byggnad ej får uppföras med mindre den får en med hänsyn till dess avsedda
användning varaktigt lämplig belägenhet,

Mol förslaget om genereU byggnadslovsplikl har ingen annan
invändning riktats under remissbehandlingen än alt Sveriges lanlmätareförening
anfört att förslaget inte bör genomföras om inle del föreslagna planläggningskravet
för glesbebyggelse genomförs.

Naturvårdsverkets skrivelse

Statens naturvårdsverk lägger i sin skrivelse fram förslag
lill lagstiftning för alt åstadkomma ett effektivare strandskydd. Verket anför
som skäl för framställningen atl den myckel snabbt expanderande fritidsbebyggelsen
i första hand söker sig till de för det rörUga friluftslivet mest attraktiva
strandpartierna, Exploateringslrycket på ännu icke strandskyd-dade kust- och
insjöstränder i framför allt mellersta och södra Sverige är mycket starkt och
måste därför enligt verkets mening särskilt uppmärksammas. För meddelande av strandskyddsförordnande
krävs omfattande utredningar angående bl. a, strändernas lämplighet för bad och
friluftsliv. Sådana utredningar är både tidskrävande och kostsamma.
Länsstyrelserna har lutlills som regel saknat resurser alt på detta område
verka med den snabbhet och effektivitet som behövs. Även om förhållandena i
någon mån förbättrats i samband med påbörjad utbyggnad av länsstyrelsernas
resurser på nalurvårdsområdel, måste man enligt verket räkna med att det kommer
att ta åtskilliga år av inventeringar och utredningar innan slrandskyddsförordnanden
mom de län där stränderna f. n, inte är fullständigt skyddade kan meddelas i
den utsträckning som behövs. Eftersom del är synnerligen angelägel att åtgärder
snabbi vidtas för att hindra att värdefulla strandområden bebyggs och därmed
för framtiden undandras allmänhetens begagnande har naturvårdsverket övervägt ohka
möjUgheter alt genom lagstiftningsåtgärder nå della syfte. Verket lägger i
skrivelsen fram tre alternativa förslag lill ändring av gällande bestämmelser
om slrandskydd, I första hand föreslår verket all i 15 § NVL införs en
bestämmelse med innebörd atl land- och vattenområdena inom elt avstånd av 100
meter på ömse sidor om strandlinjen skall vara strandskyddsområden. Område som
ingår i faststäUd generalplan, stadsplan eUer byggnadsplan skall dock inle ingå
i sådant strandskyddsområde. Länsstyrelsen skall kunna föreskriva att
bestämmelsen inte heller skall gäUa visst annat område eller del av länet.
Vidare skall länsstyrelsen kunna förordna att visst land- och vallenområde inom
det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt i varje särskilt fall,
dock högst 300 meter från nämnda

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 17

Unje, skall vara strandskyddsområde. Dispens från strandskyddsförordnande
skall kunna ges på samma sätt som f. n, I andra hand föreslår verket atl
bestämmelser med samma innehåll ges i form av en särskild till en giltighelstid
av fem år begränsad lag, I Iredje hand föreslår verket atl Kungl. Maj:t genom särskUd
lag med samma giltighetstid får befogenhet all i avbidan på erforderlig
utredning om behovet av strandskydd i fråga om stränderna vid havet, insjöar
och vallendrag inom visst län, viss kommun eller annan trakt förordna atl land-
och vattenområdet inom 100 meter från strandlinjen skall vara slrandskyddsområde.
Sådant förordnande får inle omfatta område, vilket med slöd av NVL förklarats
vara strandskyddsområde, och skaU kunna upphävas av länsstyrelsen när behov
inte längre föreligger av förordnandet. Bestämmelserna i NVL skall i tillämpliga
delar gälla även beträffande slrandskyddsförordnanden enUgt delta förslag.

TiU naturvårdsverkets förslag har fogats ett särskilt
yttrande av dess styrelseledamot, numera justitierådet Ingemar Ulveson, vari
denne föreslår atl i NVL införs regler om behörighet för länsstyrelse att
meddela tUlfälliga, tidsbegränsade slrandskyddsförordnanden. Sådant förordnande
skall enligl förslagel kunna utfärdas för strandområden inom viss kommun eller
annan del av länet innan erforderlig utredning om förutsättningarna för ett
definitivt strandskyddsförordnande hunnit göras. Syftet med förordnandet skall
vara atl säkerställa genomförandet av det definitiva slrandskyddsförordnandet.
Förordnandet skall få meddelas för viss tid, högst tre år. Om särskUda skäl föreUgger,
skaU länsstyrelsen kunna förlänga giltighetstiden med högst tre år. När skäl
inte längre föreligger för förordnandet, skall det omedelbart hävas. Del tUlfälliga
förordnandet föreslås under sin giltighetstid få de rättsverkningar såväl
beträffande rätt lill ersältning som i andra hänseenden som elt definitivt strandskyddsförordnande
medför.

Remissyttranden över naturvårdsverkets förslag om aUmänt
strandskydd m. m.

Naturvärdsverkets framställning har fått ett positivt
mottagande. Behovet av en effektiv lagstiftning framhålls allmänt. Det är
endast länsstyrelsen i Jönköpings län, RLF och Sveriges lantbruksförbund som
avstyrker helt. Enligt RLF innehåller den nuvarande naturvårdslagen fuUt tillräckUga
medel för alt uppnå det resultat, som kan anses erforderligt för att skydda
strandområden från olämplig bebyggelse. De flesta remissinstanserna delar
naturvårdsverkels mening atl det är angeläget alt ålgärder vidtas tiU
förbättring av strandskyddel för att möta det ökande trycket på ännu inte
skyddade stränder. Länsstyrelserna i Gotlands och Jämtlands län påpekar emeUertid
atl behovet av generella slrandskyddsförordnanden inle är särskilt
framträdande inom dessa län.

Bygglagulredningen anser ulan alt ta ställning liU aUernaliv
att problemet på slrandskyddels område f. n. endast bör lösas genom provisorisk
lagstiftning.

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 18

Del av naturvårdsverket föreslagna Iredje alternativet har
inte tillstyrkts av någon remissinstans. Statens planverk anser att detla
förslag lorde medföra elt omständUgl administrativt förfarande och därigenom
vara mindre lämpligl. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelserna i
Stockholms, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs saml Västmanlands län
och av LO.

Naturvårdsverkets förstahandsförslag om elt aUmänt slrandskydd
tiUstyrks av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Örebro,
Västmanlands och Västerbottens län liksom av Svenska kommunförbundet. Svenska
landstingsförbundet. Svenska naturskyddsföreningen och TCO. Länsstyrelsen i
Örebro län framhåller atl om ett allmänt slrandskydd införs behöver
undersökning endast företas av de strandområden där dispensansökningar förekommer.
Man får då också möjUghet att påverka lokaliseringen av bebyggelsen där.
Länsstyrelsen påpekar också att del dessutom inte behöver råda någon tveksamhet
huruvida ett strandområde är belagt med slrandskyddsförbud eUer inle. Svenska
kommunförbundet menar atl tiden nu är inne för all övergå från den hittiUs
gällande urvalsprincipen liU en princip om aUmänt strandskydd.

Statens planverk anser att det är tveksamt om det föreUgger
behov av ell så omfattande slrandskydd som föreslås i förstahandsförslagel. EnUgl
planverket skulle i åtskilliga fall strandskyddet uppenbarligen inte ha någon
mening. Mol naturvårdsverkels förslag tiU lagstiftning om generellt
byggnadsförbud vid stränder talar enligt domänverket dels all genereUa
förordnanden av detla slag utgör allvarliga ingrepp i markägarens frihet, dels
att generellt förbud tills vidare är onödigt och opraktiskt för arealmässigl
betydande delar av landet.

Länsstyrelsen i /Malmöhus län framhåller att elt generellt
strandskyddsförordnande medför en stor arbetsbelastning för länsstyrelserna
med dispensansökningar,

Andrahandsförslagel om etl allmänt strandskyddsförordnande
genom en provisorisk lag tiUstyrks av lanlbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,
länsstyrelserna i Gotlands och Värmlands län samt LO och Reso. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län anser att elt allmänt slrandskydd inte är behövligt
överallt i inlandet. Där skulle det säkerUgen komma all kraftigt administrativt
belasta länsstyrelsen med etl stort antal dispensansökningar. Del allmänna
strandskyddet bör därför begränsas tUl att omfatta landets kust, där behovet av
strandskydd onekligen är störst. Det strandskyddel bör utformas enligt andrahandsförslagel,
LO och Reso anser att, i avvaktan på bygglagutredningens belänkande, en
provisorisk lösning enUgl delta alternativ är en framkomlig väg. Även
skogsstyrelsen tUlstyrker delta alternativ som del administrativt enklare och
del som snabbast ger effekt.

De flesta av dem som tUlstyrker första- eUer andrahandsförslagen
anser all del krävs en precisering av vad som skaU menas med ullrycken insjö
eller vattendrag. Lantbruksstyrelsen menar atl delta bör ske antingen i form av
uppräkning eller genom angivande av exempelvis minimiyla eller minimibredd på
insjö.

Den negativa kritik som riktas mol naturvårdsverkets
förslag gäller i

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 19

allmänhet konstruktionen med elt genereUt strandskydd och
avser således både första- och andrahandsförslagen. Enligl lantmäteristyrelsen
kan de stora skiljaktighelerna i förutsättningar mellan olika delar av landet inle
beaktas på ett smidigt sätt. Möjlighet till variationer i skyddsgränsens bredd
saknas, Lanlmäteristyrelsen menar också atl del är lämpligt alt frågan om elt
allmänt slrandskydd utreds från vidare utgångspunkt inom bygglagulredningen.

Ulvesons förslag tillstyrks av hovrätten för Nedre
Norrland, kammarkollegiet, statens planverk, domänverket, lantmäteristyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kronobergs, Blekinge, /Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands saml
Norrbottens län och av Svenska turistföreningen. Hovrätten för Nedre Norrland
anser alt de olägenheter som vanUgen är förenade med generella förordnanden bör
bli betydligt mindre kännbara till följd av den begränsade gUlighetsliden för
de förordnanden som avses med sistnämnda förslag. Kammarkollegiet menar atl
delta förslag är alt föredra av bl, a. praktiska skäl. Mot bakgrund av de
erfarenheter som länsstyrelsen i Stockholms län vunnit vid tiUämpningen av
generella strandskydd för stränderna anser länsstyrelsen all Ulvesons förslag
är lämpUgasl för all skapa etl effektivare strandskydd i avvaktan på atl frågan
blir närmare utredd i anslulning till arbetet med en ny byggnadslag.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser att det förslag enligt vilket Kungl. Maj:l
skall meddela tillfälliga slrandskyddsförordnanden under en treårsperiod i
princip ger goda möjligheter lUl etl förstärkt slrandskydd. Emellertid är det
omständligt och tidsödande atl för varje liUfäUigl förordnande behöva begära
regeringens beslut. Från praktisk synpunkt bör länsstyrelserna själva ha
behörighet att i avvaktan på definitiva beslut meddela tUlfäUiga, tidsbegränsade
slrandskyddsförordnanden. Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar Ulvesons
alternativ med motiveringen att en sådan lösning möjliggör ett snabbt
ingripande vid behov utan att avkall görs på särskild utredning för elt
definitivt strandskyddsförordnande. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser alt dä
del på grund av bristande personeUa resurser många gånger kan vara svårt alt
hinna med de utredningar, som skaU ligga tiU grund för beslut om slrandskydd,
det är synnerligen angelägel alt möjUghet skapas för etl interimistiskt
förordnande, som kan gälla i avvaktan på alt grundligare utredning kommer tiU
utförande.

1962 års frilidsutredning

Frilidsutredningen övervägde i sitt inledningsvis omnämnda
betänkande bl, a. ett upphävande av den s. k, fria glesbebyggelserälten, förtyd-Ugande
av tätbebyggelsedefinilionen, införandet av ell nytt planinslitut för att
reglera glesbebyggelse, införandet av utomplansbeslämmelser för hela landet saml
utarbetandet av förslag till anvisningar rörande glesbebyggelse. Utredningen
föreslog atl vissa förtydligande tillägg skulle göras liU
tätbebyggelsedefinitionen i 6 § BL, huvudsakUgen i syfte all ge definitionen en
sådan utformning alt den skuUe träffa fritidsbebyggelse i

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:118 20

samma män som helärsbebyggelse. Utredningen anförde
dessutom atl det var angeläget alt den delvis framåtsyftande innebörd, som
lagrummet lorde ha, kom till mera tydligt uttryck i lagtexten än som var faUel
i gällande lydelse och föreslog därför alt bestämmelsen skuUe ha följande
lydelse:

Med tätbebyggelse förslås i denna lag sådan samlad
bebyggelse som nödvändiggör eller kan förväntas nödvändiggöra särskilda
anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov. Vid prövning huruvida
tätbebyggelse föreligger skall hänsyn tagas fämväl till bebyggelse som är att
vänta inom nära förestående tid. Annan bebyggelse än tätbebyggelse benämnes
glesbebyggelse,

1 motivering till utredningens förslag anförs bl, a, all tätbebyggelsedefinilionen
träffat helårsbebyggelse och fritidsbebyggelse oUka därför att del tidigare
rått en bestämd ålskiUnad mellan dem i slandardhänseende. Skillnaden i standard
återverkar på behovet av gemensamhelsanläggningar. Fritidsbebyggelsen undergår
emellerlid enUgl vad utredningen anför en fortskridande standardhöjning. Vid
bedömningen av om tätbebyggelse föreligger bör därför hänsyn tas till denna
fortskridande standardhöjning, Detla innebär alt som tätbebyggelse bör anses
inte bara sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda anordningar för
tillgodoseende av gemensamma behov utan också sådan bebyggelse, som på grund
av standardhöjning på det befintliga byggnadsbeståndet kan förväntas
nödvändiggöra sådana anordningar.

Enligt utredningen bör hänsyn tas inte bara lill befintlig
bebyggelse vid bedömning huruvida viss bebyggelse innefattar tätbebyggelse
eller inte utan även tiU bebyggelse som är att förvänta inom den närmaste
framtiden. Även om en sådan tiUämpning av 6 § BL inte är oförenlig med
lagstiftarens intentioner så har den dock kommit till användning i mycket
begränsad utsträckning för fritidsbebyggelsens del.

Remissyttranden över frilidsutredningens förslag

Flera remissinstanser understryker att utredningens
förslag i huvudsak endasl är en kodifiering av gäUande rätt. Svenska
kommunförbundet anser att elt sådant förtydligande inle i och för sig är
påkallat. Övriga remissinstanser anser emellertid i aUmänhet alt elt
förtydligande är angeläget. Sålunda anför dåvarande byggnadsstyrelsen alt
utredningens förslag nära ansluter till den rältsuppfallning och rättspraxis
som får anses vara allmänt förhärskande. Enligl styrelsens mening är det
föreslagna förtydUgandel av begreppet välbehövligt. Även om många svåra
tolkningsfrågor kvarstår anser styrelsen dock att den föreslagna kompletteringen
av 6 § är etl steg i rätt riktning. Några remissinstanser, däribland lantmäteristyrelsen,
ifrågasätter om inle del föreslagna tillägget gör tätbebyggelsedefinitionen mer
diffus än tidigare och pekar på de svårigheter som föreligger all bedöma dels
behovet av gemensamma anordningar, dels vilka anordningar som avses och vilken
omfattning dessa skall ha för atl tiUmätas betydelse. SAF och Sveriges
industriförbund anser atl den föreslagna utvidgningen av 6 § BL inte är
motiverad.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:118 21

Lantmäteristyrelsen delar i och för sig utredningens
uppfattning alt en vidgning av lätbebyggelsebegreppet bör ske såvitt avser
fritidsbebyggelsen men anser atl en reform av hela begreppet är önskvärd.
Styrelsen framhåller alt lokalisering och planläggning av lälbebyggelseomräde i
väsenlliga avseenden är ell översiktiigl problem men all de översiktliga
plansynpunkterna inte beaktas på grund av all kravet på detaljplanering endasl
är knutet lill behovet av gemensamma anordningar. EnUgt styrelsen torde kravet
på detaljplan för tätbebyggelse kunna i huvudsak anknytas till aktuell och
väntad bebyggelses omfattning och täthet.

Utredningens
förslag att i lälbebyggelsedefinitionen uttryckligen skuUe anges att även sådan
samlad bebyggelse som kunde förväntas nödvändiggöra särskilda anordningar för
tillgodoseende av gemensamma behov skulle anses utgöra tätbebyggelse lämnas
utan erinran i samtliga remissyttranden. Förslaget tillstyrks utlryckUgen av
Svea hovrätt, bostadssiyrelsen, byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet,
statens naturvårdsnämnd, länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar,
Hallands, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, expropialionsulredningen. Samfundet
för hembygdsvård. Svenska stadsförbundet (ej enhälligt). Svenska
kommunförbundet. Svenska naturskyddsföreningen. Landsorganisationen samt HSB.

Flertalet
av dessa remissinstanser Uksom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län saml Sveriges
lantmätareförening tillstyrker alt i lagtexten införs del av utredningen som ell
förtydligande betecknade tiUägget alt förväntad bebyggelse skall beaktas vid
bedömande huruvida viss bebyggelse är all hänföra till tätbebyggelse. Några
remissinstanser framför dock invändningar mot delta förslag, Exproprialionsutredningen
anser alt etl sådani tillägg i lagtexten kan leda till mindre önskvärda
konsekvenser vid tolkningen av vad som enligl 1 § 16 expropriationslagen
(1917:189) skall förstås med mark som inle är tätbebyggd. Sålunda lorde man
enligt utredningen bl, a. kunna komma alt vänta sig invändningar från exprop-rialernas
sida om alt obebyggd mark med hänsyn till viss belägenhet bör anses som
tätbebyggd, eftersom tätbebyggelse med hänsyn till rådande brist på lämplig
byggnadsmark inom kommun är all förvänta inom överskådlig tid, Samma synpunkt
förs fram i det yttrande som ÖÄ inhämtat från Stockholms stad. Kammarkollegiet
samt länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs och Gävleborgs län pekar på de
svårigheter som många gånger föreligger alt på ett entydigt sätt bedöma
uppkomsten av framtida bebyggelse, Lanlmäteristyrelsen anser atl denna ändring
inte endast utgör en precisering av gäUande rätt utan får ses som en sakUg
ändring i väsentiigt avseende. Styrelsen framhåUer alt del annars inle skulle
varit nödvändigt att i JDL och FBLS föreskriva atl väntad tätbebyggelse skaU
beaktas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 2 2

Departementschefen

Inledning

När mark tas i anspråk för bebyggelse berörs i allmänhet åtskiUigt
fler än de som äger eller nyttjar marken eller den nya bebyggelsen. Ofta innebär
en sådan åtgärd ingrepp i en för många människor värdefull fritidsmiljö. Del
gäller t, ex. bebyggelse vid stränder och inom andra markområden som används
för rörligt friluftsliv. Vidare nödvändiggör ofta nybebyggelse samtidigt
åtgärder av del allmänna för t. ex. vägar eller andra gemensamma anordningar eUer
för samhäUsservice av annat slag. Användning av mark för bebyggelse binder
också UtveckUngen för lång tid. Bebyggd mark kan inte ålerstäUas i ursprungUgl
skick ulan stora kostnader.

Del är med hänsyn liU del anförda angelägel att frågorna i
vad mån och i vilka former bebyggelse skall komma tiU slånd så långt möjligt bUr
bedömda med beaktande av aUa berörda medborgargruppers intressen. För att det
skall kunna ske måste bebyggelse ofta föregås av planläggning under samhäUeUg
ledning, BL som innehåUer de grundläggande bestämmelserna om fysisk planering
vilar på denna förutsättning. Lagen ställer sålunda upp som principiellt krav
för att bebyggelse skall få komma till stånd alt marken vid planläggning
prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Vid tillkomsten av BL
begränsades emellerlid kravet på planläggning till sådan bebyggelse i fråga om
vilken de allmänna synpunkterna ansågs ha särskild tyngd. Sådan bebyggelse
betecknades som tätbebyggelse. Utanför detaljplanelagt område får byggnadslov inle
ges för tätbebyggelse. Om särskilda skäl föreligger kan dock dispens medges av
länsstyrelsen eller, efter delegation, av byggnadsnämnden.

Annan bebyggelse än tätbebyggelse kallas glesbebyggelse
och kan komma tiU stånd utan föregående bedömning genom planläggning av dess
ändamålsenlighet från allmän synpunkt. Vissa begränsade möjligheter att reglera
glesbebyggelse med stöd av BL och BS finns dock, bl, a. genom utomplansbeslämmelser.
Genom föreskrift i fastställd generalplan kan vidare område helt undantas från
bebyggelse. Slutiigen kan bebyggelseförbud ulfärdas med slöd av BL. Större
möjligheter lill reglering av glesbebyggelse ger NVL:s bestämmelser om slrandskydd,
skydd för landskapsbilden och naturreservat. Förbuden mot glesbebyggelse enligl
dessa lagar är i allmänhet förknippade med rält lill ersättning av statsmedel
för skada till följd av förbudet.

Den ökade konkurrensen om mark och angelägenheten att
trygga en god miljö talar för att det krav som BL ställer upp på att bebyggelse
skall föregås av planläggning är alllför begränsat med hänsyn till dagens
förhållanden och att i stället krav på planläggning i någon form i
fortsättningen bör ställa upp oavsett om fråga är om lät- eller glesbebyggelse.
I direktiven tUl bygglagutredningen (K 1969:55) sägs sålunda att övervägande
skäl talar för att i princip aU bebyggelse bör föregås av planläggning.
Utredningen prövar alltså frågan om att införa ett sådant genereUt
planläggningskrav, 1 anslulning härtiU gör naturvårdskommittén (Jo 1971:21) en
översyn av nuva-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 23

rande skyddsformer enligt NVL och de ersättningsregler som
är knutna

till dessa.

Naturvårdsverket, lantmäteristyrelsen och planverket har i
skrivelse lill

Kungl, Maj:t anfört alt nuvarande ordning medför svåra
ölägenheter genom alt oreglerad glesbebyggelse uppkommer. Sådan bebyggelse hUid-rar
långsiktig planering för ändamålsenUg markanvändning och bebyggelsestruktur
och innebär ofta slöseri med mark och naturvärden. EnUgt de tre verkens mening
är del påkaUat att, under tiden fram till dess att lagstiftning på grundval av bygglagulredningens
arbete kan träda i krafl, snara ålgärder för atl komma liU rätta med dessa
förhållanden vidtas, 1 en inom verken upprättad promemoria verkspromemorian
föreslås därför en provisorisk lagstiftning med krav på atl viss översiklUg
planering skall ha skett för att glesbebyggelse skall få komma till slånd.
Remissinstanserna instämmer i aUmänhet i förslagels syfte men en stor grupp
remissinstanser avstyrker förslagel. Dessa remissinstanser anför bl. a. alt
innebörden av del föreslagna nya planinstilutet är oklar och att svårigheter
kan uppstå vid samordning av de nya reglerna med andra regler i BL och NVL. Det
har också framhållits att resurser f. n, saknas för att tillgodose ell
generellt planläggningskrav.

Jag delar
de tre verkens och remissinstansernas uppfattning alt snara ålgärder för alt
komma liU rätta med problemen är påkallade. Med hänsyn till remisskritiken
finner jag emellerlid att den av verken anvisade metoden härför inte bör
väljas, I stället bör nu vissa begränsade reformer, i huvudsak inom ramen för uppbyggnaden
av nuvarande lagstiftning, övervägas. Därvid bör aktualiseras ett förslag av
fritidsutredningen all justera BL:s definition av lätbebyggelsebegreppet i
syfte all få till slånd en mer enhetlig och något strängare tiUämpning av
planläggningskravet. Vidare bör övervägas vissa ändringar i BL och BS i syfte
bl. a. att förbättra möjligheterna atl kontrollera tillämpningen och
efterlevnaden av gällande bestämmelser. Slutligen bör tas upp ett förslag av
naturvårdsverket om vidgat strandskydd enligl NVL, som vUal i avbidan pä
beredningen av verkspromemorian.

Jag kommer i del följande all lägga fram förslag lill ålgärder
i dessa hänseenden. 1 fråga om vidgat slrandskydd har samråd skell med chefen
för jordbruksdepartementet. De åtgärder som jag kommer alt förorda lorde, trots
atl de har begränsad räckvidd, liU stor del tillgodose syftet med förslaget i
verkspromemorian. De synes inte heller föregripa kommande överväganden på
grundval av förslag från bygglagulredningen och nalurvårdskommillén. Avsikten
med förslagen är aUlså självfallet inte atl de skaU ersälta genomgripande
reformer på grundval av kommittéernas arbete.

Tätbebyggelsebegreppet

Byggnadslagstiftningens förbud mol tätbebyggelse på mark
som inle vid detaljplanläggning funnits vara lämpad för ändamålet är etl
viktigt instrument atl hindra uppkomsten av olämpUg bebyggelse. Avgörande för

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:118 24

hur detla instrument skaU verka är det innehåll som ges ål
lätbebyggelsebegreppet. Enligl 6 § BL förslås i lagen med tätbebyggelse sådan
samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av
gemensamma behov. Tätbebyggelse får komma lUl stånd bara under förutsättning
att genom plan visats att marken är lämpad för sådan bebyggelse. Denna
definition tolkas av byggnadsnämnder, länsstyrelser och i sista hand Kungl, Maj:t
i ärenden om byggnadslov och dispens från BL:s planläggningskrav. Definitionen
tolkas också av domstolar och faslighels-bUdningsmyndigheler i
fastighetsbildningsärenden och av länsstyrelser och domstolar i mål om ersältning
med anledning av beslut enhgt bl, a. NVL.

Praxis vid tillämpningen av lätbebyggelsebegreppet är
mycket växlande. Med en stark generalisering kan sägas att praxis hos Kungl, Maj:t
innebär alt tätbebyggelsebegreppet ges en mer vidsträckt innebörd och all
därmed plankravel ges en större räckvidd än i praxis i allmänhet hos myndigheter
och domstolar, OUkheterna i praxis yttrar sig främst däri att större eller
mindre hänsyn tas till framtida behov av gemensamma anordningar eller lill
framtida bebyggelseutveckling.

Del är givetvis olillfredställande all praxis i denna
fråga är starkt skiftande. En tillämpning varigenom lätbebyggelsebegreppet ges
en snäv innebörd är ägnad att motverka en önskvärd planmässighet vid utnyttjandet
av viktiga delar av landets markresurser. Det är enligt min mening angelägel atl
mer aUmänl få tiU stånd en tiUämpning av planläggningskravet som så långt det
är möjligt beaktar också framlida behov och krav.

Att hänsyn skall las till framlid? behov av gemensamma
anordningar och tiU framtida bebyggelseutveckling vid prövningen av frågan om
viss bebyggelse är att hänföra till tätbebyggelse har slöd i förarbetena till
BL. Fritidsutredningen anförde i sill inledningsvis omnämnda, år 1965 avgivna
belänkande att den delvis framåtsyftande innebörd som lagrummet torde ha borde
komma till mera tydligt uttryck i lagtexten. Utredningen föreslog därför en
uttrycklig föreskrift dels all lill tätbebyggelse skall hänföras också sådan
samlad bebyggelse som kan väntas nödvändiggöra särskilda anordningar för tUlgodoseende
av gemensamma behov, dels atl vid prövning huruvida tätbebyggelse föreligger
hänsyn skall tas också till bebyggelse som är att vänta inom nära förestående
lid. Utredningens förslag tiUslyrktes nästan genomgående av remissinstanserna.
Enligt mm mening skulle den av utredningen föreslagna lydelsen av tätbebyggelsedefinilionen
på etl väsentligt bättre sätt än nu gällande lagtext återspegla vad som enligt
moderna planeringsprinciper bör betecknas som tätbebyggelse. Jag förordar
därför all tätbebyggelsedefinilionen ändras i huvudsakUg överenstämmelse med
utredningens förslag. Anledning saknas dock alt, som utredningen föreslagit,
begränsa tidsperspektivet vid bedömningen av om bebyggelse är all vänta tiU
nära föreslående tid. All bebyggelse som kan förutses någorlunda säkert bör
enligt min mening beaktas.

Med den lydelse av tätbebyggelsedefinilionen som jag sålunda
förordar bUr det till en början klart alt vid bedömningen av behovet av särskUda

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 25

anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov hänsyn
skall las lill behov av fortgående standardhöjningar inom befinlUgt bestånd av
byggnader. Alt sådana anordningar inle anses behövas i dag för viss bebyggelse
behöver inle betyda att de kan undvaras på längre sikt. Behovet av gemensamma
anordningar måste bedömas med utgångspunkt i en standard som är så hög all den
kan antas fyUa skäliga krav under överblickbar lid. Därmed är givelvis inte
sagt alt dessa anordningar måste byggas ut genast. Det måste emellertid utredas
atl del går alt göra det senare. Finner man vid denna prövning alt gemensamma
anläggningar behövs, skaU alltså tätbebyggelse anses föreUgga,

Frågan i
vad mån bebyggelse är att vänta måste avgöras med hänsyn lill omständigheterna
i det särskUda faUet, Man bör därvid utgå från hur bebyggelseutvecklingen skuUe
bli om inga ingripanden i reglerande syfte sker. Tendensen till koncentration
av nybebyggelse kring tätorter är därvid av särskilt intresse. Del lorde med
fog kunna hävdas all bebyggelse i aUmänhet kan väntas inom ett område
åtminstone någon kilometer från varje tätort av någon betydenhet. Intill mera
expansiva tätorter gäller naturligtvis detsamma även på större avstånd,
särskilt där tendenser föreUgger till sådan bebyggelse vars tillkomst är
beroende av tätortens existens och utveckling. Behoven av gemensamma
anordningar i form av vägar, parkområden, vatten- och avloppsanläggningar o, d.
är särskilt framträdande inom sådana randzoner. Därför bör i princip all
bebyggelse där betraktas som tätbebyggelse oavsett om marken är bebyggd eUer
inte när fråga uppkommer om nybebyggelse. Också översiktliga planer bör i vissa
fall anses ha samma effekt, även om de inte upprättats enUgl BL:s bestämmelser.
Försiktighet måste emellerlid iakttas när det gäller atl beakta översiklUg
planering i delta sammanhang. För alt man med någon grad av säkerhet med
ledning av översiktlig planering skall kunna säga alt bebyggelse är att vänla
bör en plan vara långt framskriden och avsedd att lämUgen snart ligga till
grund för detaljplanering. En översiktlig plan kan å andra sidan utvisa att även
tätbebyggelse i vissa fall kan tillåtas utan detaljplanering. En sådan
omständighet kan i det enskilda fallet beaktas vid eventueU dispensprövning.
Som jag skall beröra i det följande måste dock restriktivitet iakttas vid en
sådan bedömning, Elt gott mått på i vad mån bebyggelse är alt vänta inom etl
område är frekvensen av ansökningar om byggnadslov och avstyckningar.

Av praxis
går inte alt på elt klart och entydigt sätt utläsa vUken betydelse som lagts in
i uttrycket "samlad bebyggelse". Enligt min mening bör uttrycket i
tveksamma fall tolkas med utgångspunkt i de principer som gäller för fysisk
planläggning. Detta innebär all till samlad bebyggelse hänförs bebyggelse som
är belägen inom elt område med sådana egenskaper atl del utgör en lämpUg enhet
för sammanhängande delaljplanläggning eller, i vissa faU, generalplanläggning.
Större avseende bör alltså fästas vid del planmässiga sambandet meUan
byggnaderna än vid avståndet mellan dem. I fråga om t. ex, skärgårdsbebyggelse
medför delta betraklelsesäll atl frågan huruvida tätbebyggelse föreUgger ofta
måste bedömas med hänsyn tiU förhållandena på flera öar sammanförda till
grupper.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:118 2 6

Frågan om behovet av anordningar för gemensamt behov har,
som torde ha framgått av del anförda, viss betydelse redan för bedömningen av
vad som skall förstås med samlad bebyggelse men har därutöver självständig
betydelse för prövningen av frågan om den samlade bebyggelsen skaU anses som
tätbebyggelse.

SjälvfaUet
måste behovet av gemensamma anordningar bedömas med hänsyn dels liU
bebyggelsens ändamålsenliga funktion, dels lill de standardkrav som allmänt stäUs
eller kan väntas bU ställda i dessa avseenden. Ofta ligger numera tyngdpunkten
inte enbart på vägar samt vatten- och avloppsanordningar, vilka vid tiUkomsten
av BL nämndes särskUt som exempel på gemensamhelsanordningar, utan stor vikt
måste fästas också vid t. ex. parkområden, båt- och parkeringsplatser samt
badplatser. Gemensamma anordningar är inte aUlid belägna i omedelbar anslulning
till bebyggelsen. Båt- och parkeringsplatser på fastlandet kan I, ex, ofta vara
nödvändiga för all bebyggelse på öar skaU kunna komma lill stånd. Viss typ av
bebyggelse kan kräva följdinvesteringar eUer på annat sätt påverka planeringen
inom stora områden trots all bebyggelsen består av bara enstaka byggnad eller
anläggning. Del kan vara fallet med t, ex, nöjes- och motionsanläggningar,
skidliftar o,d, samt flygplatser och motorsporlbanor, vilka kan anses ha etl
med bebyggelse på mycket stort avstånd gemensamt behov av anordningar, t, ex;
vägar eller parkområden,

EnUgl 107
§ BL skall genom kommunens försorg byggnadsplan upprättas i den mån sådan plan
behövs för reglering av bebyggelsen på viss ort. Som förutsättning härför gäUer
atl tätbebyggelse uppkommit eUer alt sådan bebyggelse kan väntas uppkomma inom
nära föreslående lid. Den föreslagna ändringen i 6 § BL föranleder att den i
107 § BL angivna begränsningen av tidsperspektivet vid bedömningen av om
bebyggelse är att vänla bör utgå. Jag förordar därför en sådan ändring. Liksom
hittills bör emellerlid gälla alt detaljplan inle får ges större omfattning än
all den kan förväntas bli genomförd inom nära föreslående lid (12 och 13 §§ BS).
Den förordade ändringen i 107 § BL medför sålunda varken vidgad skyldighet
eller vidgad befogenhet alt planlägga mark för bebyggelse som kan väntas
uppkomma först på längre sikt. Ändringen medger däremot alt byggnadsplan kan
upprättas på ell tidigare stadium än som f, n, är möjligt såvitt avser sådana
byggnadsföretag som tillsammans med på längre sikt tillkommande bebyggelse
innefattar tätbebyggelse.

Jag har redan framhålUt all lätbebyggelsebegreppet har
betydelse vid prövningen av fastighelsbildningsärenden och mål om bl, a, ersältning
med anledning av förordnande enligt NVL, Enligl FBL, som träder i krafl den 1
januari 1972, får inom område, som inle delaljplanelagls men där tätbebyggelse
uppkommit eller är alt vänla inom en nära framtid, faslighelsbUdning inte ske
om fastighetsbildningsålgärd skulle försvåra områdets ändamålsenUga användning,
föranleda olämpUg tätbebyggelse eller motverka lämplig planläggning av området.
Förordnanden enligt NVL utlöser i vissa faU, som jag skall utveckla närmare i
det följande, rält liU ersättning av statsmedel för skada tiU följd av
förordnandet. Vid

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 2 7

prövningen av fråga om räll tiU ersättning blir gränsen
mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse ofta avgörande. Den tillämpning av lätbebyggelsebegreppet
enligl BL som jag har förordai i det föregående bör givetvis bU vägledande även
vid sådan prövning som jag har nämnt nu.

Däremot bör den föreslagna tillämpningen inte få någon
betydelse för tolkningen av begreppet tätbebyggt område i 44 § BL, Detla
begrepp är väsentUgt snävare än begreppet tätbebyggelse och dess tUlämpningsområde
avses inte bU vidgat genom den föreslagna ändringen.

En justering motsvarande den som jag förordai av 107 § BL
bör ske av 3 kap, 3 § och 5 kap. 3 § FBL. Frågan härom torde få anmälas i annat
sammanhang.

Det Ugger i sakens natur att bestämmelsen om dispens från
tätbebyggelseförbudet - vUken för dispens förutsätter att särskilda skäl
föreligger - skaU tiUämpas restriktivt. En stor restriktivitet iakttas också
redan, i vart fall hos Kungl, Maj:t i statsrådet. Den ändring av tätbebyggelsedefinitionen
som jag har förordat och motiven för denna ändring markerar ytterUgare att
dispens bör vara en ren undantagsföreteelse. Dispensgivning bör sålunda t, ex, inle
få leda lill att ett bebyggelseområde, för vilket detaljplan borde ha
upprättats, blir utbyggt utan föregående detaljplanering.

Kontroll av tillämpningen och efterlevnaden m. m. Föreskrifter
till förekommande av tätbebyggelse

Enligt 87 § BL kan Kungl. Maj:t meddela de föreskrifter
som behövs tiU förekommande av tätbebyggelse inom område som inte ingår i
stadsplan eller byggnadsplan. Sådana föreskrifter får inte avse bebyggelse för
jordbrukets, fiskets, skogsskölselns eUer därmed jämförUgt behov.

Syftet med 87 § BL är - som framgår av förarbetena till BL
(prop, 1947:131 s. 264) - i första hand att ge Kungl, Maj.t befogenhet att
meddela sådana generella föreskrifter till förhindrande av tätbebyggelse ulan föregäende
detaljplanläggning som intagits i 56 § BS, dvs. bestämmelser innebärande bl,
a. att byggnadslov inte får ges till nybyggnad, som skuUe innefatta
tätbebyggelse, inom icke detaljplanelagt område. Räckvidden av 87 § BL lorde
dock inte vara begränsad tUl vad som nu har sagts. Med stöd av denna paragraf
torde Kungl, Maj:t även kunna meddela särskilda bestämmelser för atl ytterUgare
säkerstäUa atl tätbebyggelse inte uppkommer inom visst område. En tänkbar sådan
bestämmelse är föreskrift att nybyggnad inom visst område inte får ske utan
tillstånd.

Den justering av BL:s tätbebyggelsedefinition som jag har
förordat i det föregående innebär en viss vidgning av lätbebyggelsebegreppet
och medför att lagtextens ordalydelse kommer alt bättre motsvara det innehåU
tätbebyggelsebegreppet bör ha enUgt moderna planeringsprinciper. Del lorde
emellertid vara realistiskt att räkna med möjligheten att ändringen inte genast
skaU medföra avsedd effekt på alla nivåer. Behov kan därför uppslå av särskUda
föreskrifter för vissa områden för atl hindra att byggnadsföretag, som
innefattar tätbebyggelse, vid byggnads-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:118 2 8

lovsprövning bedöms som glesbebyggelse. Enligt min mening
bör 87 § BL tiUämpas för sådant ändamål. Föreskrift som nu avses lorde böra fä
formen av byggnadsförbud för visst område, t. ex. förbud att inom området
uppföra nybyggnad för bostadsändamål, från vilket förbud dispens i allmänhet
bör kunna meddelas av länsstyrelse eller, efter delegation, av byggnadsnämnden,
87 § BL, som är avsedd som komplement till BL:s tätbebyggelseförbud, kan
emellertid inte anses medföra befogenhet att hindra glesbebyggelse. Beslut om
byggnadsförbud förutsätter därför en prövning av bebyggelsesituationen inom
området. Först om man vid denna prövning finner att ytterligare bebyggelse inom
onirådet skulle innefatta tätbebyggelse, kan byggnadsförbud meddelas. Eftersom
markägaren redan genom bestämmelserna i 5 § BL och 56 § BS i princip har
betagits möjligheten att nyttja mark utanför detaljplanelagt område för
tätbebyggelse, kan han inte anses gå miste om någon bebyggelserätt genom förbud
av ifrågavarande slag. Som jag tidigare nämnt påverkas inte heller rätten tUl
bebyggelse för jordbrukets m, fl. näringars behov av föreskrifter enligt 87 §
BL,

För att någon tvekan inte skall råda om möjligheten att tiUämpa
87 § BL på det sätt som jag nu har förordat bör ett förtydligande tillägg införas
i lagtexten.

Jag förutsätter att den utredning som kan behöva föregå
byggnadsförbud enUgt den nya lydelsen av 87 § BL i allmänhet skaU verkstäUas
av länsstyrelsen. Det är tänkbart att den fysiska riksplanering, som f, n,
förbereds inom civildepartementet, kommer atl ge anvisning på områden i fråga
om vilka sådana utredningar bör övervägas.

Byggnadslov

5 kap, (35-67 §§) BS innehåller bestämmelser som reglerar
byggande i inskränkt bemärkelse samt föreskrifter om skyldighet att söka
byggnadslov och om vad som skall iakttas vid byggnadslovsprövning m, m. Enligt
35 § är bestämmelserna i princip liUämpUga endast inom område med fastställd
generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbeslämmelser, Samma regler
gäller emellertid enligt 65 § även utanför sådant område i fråga om uppförande
eller till nybyggnad hänförlig ändring av byggnad i tre eller flera våningar
och i fråga om uppförande av vissa byggnader för särskUt ändamäl, bl, a,
industribyggnader. Inom område med endast utomplansbestämmelser är 5 kap, inte
tillämpligt i fråga om ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed
jämförlig näring. Begränsningen av föreskrifternas tillämplighetsområde
innebär bl, a, att skyldighet att söka byggnadslov i princip endast föreligger
inom områden med fastställda planer eller utomplansbeslämmelser, trots att
många byggnadsreglerande bestämmelser däribland principstadgandet i 5 § BL
enligt vUket det för tätbebyggelse förutsätts att marken vid planläggning
enligt BL prövats lämpad för ändamålet gäller för hela landet.

Byggnadslovprövningen är det viktigaste medel samhället
har för att kontrollera att tätbebyggelseförbudet efterlevs. Den
begränsning

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 2 9

av byggnadslovsplikten som gäUer f. n. försvårar aUtsä en
önskvärd kontroU av atl lälbebyggelseförbudet efterlevs. Genom att bebyggelse
inom vissa områden av landet kan komma till slånd ulan byggnadslov går vidare
samhället miste om den tidiga information om bebyggelseutvecklingen som
byggnadslovsprövningen automatiskt ger, 1 verkspromemorian föreslås att
byggnadslovsplikten skall vidgas till alt omfatta hela landet. Så gott som
samtliga remissinstanser har lillstyrkt detla förslag eller lämnat det utan
erinran. Den olägenhet för den byggande, som en sådan vidgning av skyldigheten atl
söka byggnadslov skulle kunna anses innebära, uppvägs enligt min mening av de
fördelar som skuUe vinnas redan från enskild synpunkt genom alt prövningen
medför en teknisk granskning av byggnadskonstruktioner o, d. En vidgad
byggnadslovsprövning torde i allmänhet kunna i allt väsentUgt ske inom ramen
för byggnadsnämndernas nuvarande resurser. Jag viU i sammanhanget erinra om
att större delen av landets icke delaljplanelagda områden numera är täckta av utomplansbeslämmelser
och att byggnadslov således redan nu fordras för det stora flertalet
nybyggnadsförelag. Jag förordar därför alt skyldigheten atl söka byggnadslov
utsträcks tiU att omfatta hela landet. Detta bör ske genom all bestämmelserna i
5 kap, BS i princip görs tillämpliga även på områden som inte omfattas av faststäUd
generalplan, stadsplan, byggnadsplan eUer utomplansbestämmelser. Liksom f. n,
bör utanför område med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan
ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller jämförlig näring vara undantagna.

Med den ordning, som jag nu har förordat, saknas utrymme
för tiUämpning av 65 § BS, Denna paragraf bör därför upphävas.

Samordningsförfarande

Det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten i en
kommun utövas av byggnadsnämnden. Enligt 1 § BS åligger det särskUt nämnden alt
därvid samarbeta med övriga myndigheter vilkas verksamhet berör nämndens
arbetsområden eUer vUkas bedömanden är av betydelse för nämndens verksamhet. En
av de myndigheter vars bedömanden regelmässigt torde vara av betydelse för
nämndens arbete är länsstyrelsen, som enligl 7 § BL har att öva tillsyn över
planläggningen och byggnadsväsendet inom länet. Formerna för samrådsförfarandel
har inte reglerats, 1 förarbetena tiU BS har avråtts från alt i större
omfattning liUämpa det tidigare brukliga skriftiiga remissförfarandet med
hänsyn till den tidsutdräkt som detta regelmässigt för med sig. 1 stället har
rekommenderats att man åtminstone i rutinärenden nöjer sig med alt söka kontakt
i annan form mellan tjänstemän i ansvarig ställning hos de skUda myndigheterna.

Är åtgärd, för vUken byggnadslov söks, enligl lag eUer
annan författning även beroende på tillstånd av annan myndighet än
byggnadsnämnd skall nämnden enligl 57 § BS hänvisa vederbörande att söka sådant
tillstånd. För viss typ av sådana ärenden har i samma paragraf föreskrivits
all nämnden, vid tvekan om hinder råder mol byggnadslov, skaU

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 30

hänvända sig till länsstyrelsen för alt få behövUga
upplysningar i saken, I övrigt saknar BS föreskrifter av detta slag.

Enligt vad jag har inhämtat från naturvårdsverket och
planverket har byggnadsnämnderna inte sällan funnit sig förhindrade alt i
avsaknad av uttryckliga föreskrifter härom uppskjuta avgörandet av
byggnadslovsansökan för att möjliggöra utredning hos länsstyrelsen om sådant
förordnande enligt NVL som påkaUals av ansökningen. Företrädare för de berörda
verken har därför hemstäUt om ålgärder som möjliggör snabbare tiUämpning av de
bestämmelser i NVL som kan akluaUseras av ansökan om byggnadslov. Från
naturvärdsverkets sida har därvid framhållits att det för naturvårdens del i
detta sammanhang skulle vara tillräckligt med en föreskrift om skyldighet för
byggnadsnämnden alt underrätta länsstyrelsen om byggnadslovsansökan inom
område som inte planlagts enUgt BL.

Behovet av samordning i den prövning av byggnadsförelags liUåtUghet
som sker enUgt BL och NVL har under senare tid alltmer förstärkts. Sådana
samordningsfrågor prövas också av de utredningar bygglagutredningen och nalurvårdskommillén
som enligt vad jag tidigare nämnl liUkallats för översyn av hithörande
lagstiftning, 1 avvaktan på förslag från utredningarna finner jag den från
naturvårdsverkets sida föreslagna bestämmelsen vara väl ägnad att tiUs vidare
avhjälpa vissa av de brister som i det nu berörda hänseendet vidlåder planlagstiftningen.
Genom den avsedda underrättelseskyldigheten skulle länsstyrelserna sålunda fä
bättre underlag alt följa bebyggelseutveckUngen och verka för den samordning av
planerande insatser som ankommer på dem. Vidare möjliggörs en snabbare och effektivare
tiUämpning av de bestämmelser i BL och NVL som kan aktualiseras av ansökningar
om byggnadslov.

På grund av del anförda förordar jag att sådan
underrättelseskyldighet som naturvårdsverket föreslagit införs. Jag viU betona atl
en sådan skyldighet inte innebär ett remissförfarande. Byggnadslovsprövningen
skall sålunda liksom hittills normalt ske utan att yttrande från länsstyrelsen
avvaktas. Finner emellertid länsstyrelsen alt bifall lill en ansökan om
byggnadslov skulle strida mot viktiga naturvårds- eller planintressen, kan
länsstyrelsen snabbi underrätta byggnadsnämnden om det utredningsbehov som
härigenom uppslår.

Jag vill i
detta sammanhang erinra om att under förarbetena liU gällande BL diskuterades
en bestämmelse om atl därest fråga om byggnadslov aktualiserade behovet av sladsplaneändring
och föranledde byggnadsnämnden att föreslå sladsfuUmäktige utverkande av
byggnadsförbud byggnadsnämnden inle skuUe vara skyldig att tUl slutlig
prövning uppta frågan om byggnadslov, förrän länsstyrelsen fattat beslut om
förbudet. 1 anledning härav uttalade föredragande departemenlschefen alt
behandlingen hos sladsfuUmäktige och länsstyrelsen av frågan om byggnadsförbud
i allmänhet inle lorde la längre lid än atl byggnadsnämnden kunde låta anstå
med prövningen av ansökan om byggnadslov tiU dess förbudsfrågan avgjorts av
länsstyrelsen. Departemenlschefen uttalade vidare att särskild föreskrift härom
inle torde behöva tas upp i

s. 1 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 3 1

lagen (prop, 1947:131 s, 199), Detta uttalande gäller allljäml,
I enlighet härmed gäller sålunda att prövningen av en hos byggnadsnämnd gjord
ansökan om byggnadslov kan anstå kortare tid i avbidan på länsstyrelsens
prövning av fråga om byggnadsförbud som aktualiserats av ansökningen, Oin StäUning
inte kan tas liU sådan fråga med tillräcklig skyndsamhet måste såsom också framhåUs
i justitieombudsmannens ämbetsberätlelse för år 1968 (s, 524) ansökningen
las upp tiU behandUng och prövas med hänsyn till gäUande bestämmelser.

Det torde vara tUlräckUgt att en underrättelse från
byggnadsnämnden sker genom att kopia av byggnadslovsansökan och av ingiven
situationsplan översänds. Det ankommer på planverket att meddela de närmare
anvisningar som kan behövas.

Även i
andra fall än som nu avses kan den information som byggnadslov eller ansökan
om byggnadslov innefattar vara av stort värde för länsstyrelserna och andra
myndigheter som är verksamma inom samhäUs-planeringens område. Jag avser bl, a,
det behov av samordning som föreligger meUan prövningen enligt
byggnadslagstiftningen och även annan lagstiftning än NVL, t. ex.
miljöskyddslagstiftningen. Det kan därför bU aktuellt att föreskriva
underrättelseskyldighet för byggnadsnämnd även i andra fall. Sådana förslag
torde inte behöva undersläUas riksdagen för yttrande.

Byggnads lokalisering

Enligt 39 § BS skall byggnad föriäggas tiU sådant släUe på
tomten att den på lämpligl sätt ansluter tUl övrig bebyggelse på denna och på
närbelägen mark. Med tomt förstås - enligt 36 § BS i dess lydelse fr, o, m. den
1 januari 1972 (SFS 1970:993) - i detta sammanhang fastighet, samfäUighet och
annan för bebyggelse avsedd enhet, 1 första hand är 39 § tiUämplig vid
nybyggnad men paragrafen har enligt 49 § motsvarande tillämpning vid sådan
ändring av byggnad som ej är att hänföra tiU nybyggnad.

Inom detaljplanelagt område gäller i allmänhet strängare
krav vid bedömandet av byggnads placering än som framgår av 39 §. Vid upprättande
av stadsplan skaU sålunda de anspråk tillgodoses som från oUka synpunkter skäligen
kan ställas på en väl ordnad bebyggelse (12 §), Därvid skall bl, a, tillses att
marken nyttjas på ett ekonomiskt och i övrigt lämpUgl sätt, alt samfärdselns
krav beaktas och atl hänsyn tas lill de fordringar som bör uppställas från
sundhels-, skönhels- och Irevnadssyn-punkt, 1 huvudsak motsvarande bestämmelser
gäller även för byggnadsplan. I enUghet med dessa grundläggande krav på planinnehåUet
tas också i detaljplanerna regelmässigt in föreskrifter om byggnads placering
på tomt och om förbud mot bebyggande avvissa områden inom tomt. Inom
detaljplanelagt område är därför bestämmelserna i 39 § avsedda enbart som
komplement tUl planbestämmelserna.

Även inom område med endast utomplansbeslämmelser gäller i
vissa hänseenden särskUda krav på byggnads lokalisering. 1 29 § BS föreskrivs

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 3 2

sålunda bl, a. alt byggnad ej får uppföras med mindre
tomtplatsen kan anses tiUräckligt stor och i övrigt lämpad för den tillämnade
bebyggelsen,

1 verkspromemorian föreslås att 39 § BS kompletteras med
en föreskrift av innehåU, all byggnad skall förläggas till sådani ställe på
tomten som stads- eUer landskapsbilden fordrar. Promemorian har i denna del
mottagits positivt av remissinstanserna,

EnUgl 19 §
NVL kan länsstyrelsen förordna all nybyggnad inte fär företas inom visst område
utan tUlstånd av länsstyrelsen om det finns anledning atl anta alt nybyggnad
inom området skulle skada landskapsbilden i väsentlig mån. Syftet med denna
bestämmelse är att förhindra bebyggelse inom bl, a. områden med särskilt
skyddsvärda naturförhållanden. Det är självfallet önskvärt att man har
möjlighet atl bevara naturvärden också inom andra områden än sådana som kan bU
föremål för skyddsåtgärder enligt NVL.

Bebyggelsen,
särskilt fritidsbebyggelsen, söker sig i aUt större omfattning lill de för
allmänheten från natursynpunkt mest attraktiva områdena. Därvid kan även
enstaka byggnader komma att prägla landskapsbUden på ell olyckligt sätt. Delta
gäller framför allt inom områden med en öppen landskapskaraktär. Sådana
olägenheter lorde visserligen ibland kunna avhjälpas genom att den byggande i
samband med byggnadslovsprövningen förmås placera byggnaden på ett i
förhållande tiU landskapsbUden mindre känsligt område av fastigheten. Många
gånger har emellerlid BS:s bestämmelser visat sig otillräckliga i detta
hänseende. Jag föreslår därför viss ändring i 39 § BS för att göra det möjUgt atl
vid byggnadslovsprövningen ta större hänsyn till landskapsbilden när del
gäller byggnads lokalisering inom fastigheten, SjälvfaUet skall därvid beaktas
alt läget bUr lämpUgl också för byggnaden i och för sig. Består en fastighet av
två eller flera från varandra åtskilda markområden, bör med hänsyn liU syftet
med den föreslagna ändringen varje sådant område betraktas som en särskUd
enhet. Ändringen innebär bl, a, alt byggnadslov kan vägras, om den byggande inle
godtar elt läge som befinns lämpUgl från nu angivna synpunkter. Bör bebyggelse
med hänsyn till landskapsbilden över huvud tagel inte komma till stånd på viss
faslighet, eller annan för bebyggelse avsedd enhet, medför dock inte den föreslagna
ändringen atl byggnadslov kan vägras enbart på denna grund. Sådana fall bör Uksom
hittills regleras genom NVL:s bestämmelser till skydd för landskapsbilden.

Vad jag nu sagt har i första hand tagit sikte på område
utan detaljplan, lnom detaljplanelagt område får, av skäl som jag tidigare
anfört, den föreslagna ändringen mindre betydelse och där skaU den främst ses
som komplement till planbestämmelserna. Av 12 § BS får vidare anses följa atl
planmyndigheterna vid upprättande av stadsplan skall la vederbörUg hänsyn liU
bl, a, stadsbilden. På grund härav och då i 39 § BS redan nu föreskrivs
beaktande av bebyggelse på tomten och på närbelägen mark saknas skäl atl, såsom
föreslagils i verkspromemorian, komplettera paragrafen med föreskrift om
hänsynslagande till även sladsbUden.

EnUgl förslagel tiU vidgad tiUämpning av 5 kap, BS kommer
del nu förordade tillägget till 39 § att få genereU räckvidd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 3 3

ÄlskiUigt lalar för atl kontrollen över glesbebyggelse kan
ytteriigare förbättras genom alt, såsom framförts under remissbehandUngen av
verkspromemorian, elt lUlägg görs tiU de i 29 § BS intagna utomplansbe-stämmelserna
av innebörd, att byggnad mle får uppföras med mindre den får en med hänsyn till
dess avsedda användning varaktigt lämpUg belägenhet. Därvid kan bl, a, beaktas
de krav på vägförbindelse som skäligen kan ställas också på längre sikt. Jag
förordar därför etl sådant liUägg. Alt motsvarande krav gäller vid upprättande
av detaljplaner framgår av de grundläggande bestämmelser om planinnehållet för vUka
jag nyss redogjort.

Vidgat strandskydd

Syftet med de ändringar i BL som jag förordat i det
föregående är främst atl skapa etl effektivare skydd mol uppkomsten av
oreglerad och från plansynpunkt olämplig bebyggelse inom sådana regioner där
bebyggelsetrycket är stort. MöjUgheten att hindra bebyggelse inom andra
områden, som man av nalurvårdsskäl önskar skydda mot bebyggelse, ökar däremot inle
nämnvärt genom dessa förslag. Det sist sagda gäller dock inte en från naturvårdssynpunkl
särskilt uppmärksammad bebyggelsegrupp, nämUgen skärgårdsbebyggelse. Genom att
- i enlighet med den praxis som utvecklats hos Kungl, Maj:t - sambandet med
anordningar på närliggande fastland betonas torde åtskillig öbebyggelse komma
att anses som tätbebyggelse, 1 övrigt blir de föreslagna ändrmgarna i BS av
större betydelse för de nu berörda områdena. Den vidgade skyldigheten att söka
byggnadslov och de ökade möjligheterna alt påverka byggnadens lokalisering inom
tomlen syftar bl, a, lill effektivare kontroll och styrning av glesbebyggelsens
utveckUng, Skyldigheten för byggnadsnämnd att underrätta länsstyrelsen om
byggnadslovsansökningar möjliggör snabbare tillämpning av de bestämmelser i NVL
som kan föranledas av sådana underrättelser. Härigenom torde
naturvårdsintressen kunna bevakas bättre än som hittiUs varit fallet.

Med
bevarande av byggnads- och naturvårdslagstiftningens nuvarande uppbyggnad bUr
självfallet möjUgheten att hindra bebyggelse inom områden, som man av
naturvårdsskäl önskar skydda mot bebyggelse, i första hand beroende på de
instrument som NVL ger. Under senare är har som en särskilt angelägen
naturvårdsuppgift framhållits intresset av alt allmänheten utan hinder av
okontrollerad bebyggelse får tiUträde till landets kuster och sjöstränder. Det
viktigaste instrumentet härför utgör NVL:s i det föregående berörda
bestämmelser om strandskyddsområden. Inom sådana områden, som skall omfatta
land- och vattenområde inom högst 300 meter från strandlinjen, gäller enUgt 16
§ NVL bl. a. förbud alt ulan tiUstånd av länsstyrelsen uppföra helt ny byggnad
eller ändra befintlig byggnad för etl väsentUgen annat ändamål än det vartUI
den tidigare varit använd. Från förbudet har undantagils vissa anläggningar,
bl, a. ekonomibyggnader för jordbrukets m. fl, näringars behov,

Slrandskyddsförordnanden har meddelats i varierande omfallning
i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 34

oUka delar av landet. Fortfarande torde skyddsvärda
strandområden i stor utsträckning vara oskyddade, bl, a, därför atl friluftsUvel
och fritidsbebyggelsens utveckUng ständigt ökar behoven av slrandskydd,

Slrandskyddsförordnandena har i huvudsak meddelats enhgt
någon av följande två principer. I de fall förordnandena föregåtts av noggranna
inventeringar med avseende på strändernas lämpUghet och betydelse för det
rörliga friluftslivet har s, k, begränsade förordnanden utfärdats för vissa
utvalda strandavsnitl (urvalsprincipen). När sådana inventeringar inte kunnat
utföras har länsstyrelsema meddelat s. k. genereUa förordnanden, t, ex, för
samtliga stränder inom ell län eller en kommun, EnUgl förarbetena till slrandskyddslagsliflningen
bör strandskyddsförordnande i princip avse utvalda områden som efter särskild
prövning ansetts värda att skydda.

Naturvårdsverket
framhåller i sin inledningsvis omnämnda skrivelse att exploateringstrycket på
ännu inte skyddade stränder, framför aUt i meUersta och södra Sverige, är
mycket starkt och därför måste särskUt uppmärksammas. Med hänsyn tiU bl. a,
tätorternas snabba expansion, industrins utveckling och del ökade behov av fria
områden som den längre fritiden medför är en intensifiering av arbetsinsatserna
på strandskyddets område brådskande. Det skulle enligt verket krävas
omfattande utredningar angående det rörliga friluftslivets behov på lång sikt
om urvalsprincipen skall följas vid meddelande av strandskyddsförordnande.
Eftersom det anses angeläget att ålgärder snabbt vidtas för att hindra att
värdefulla strandområden bebyggs har naturvårdsverket övervägt oUka möjligheter
atl lagstiftningsvägen nå detta mål. Verket har i detta syfte utarbetat tre
alternativa förslag. A-, B- och C-förslagen, Vidare har dåvarande
styrelseledamoten i verket Ulveson arbetat ut elt eget förslag. D-förslaget.

A-förslaget syftar till en permanent lagstiftning som
medför ett allmänt för alla stränder gällande strandskydd inom en 100 meter
bred skyddszon på ömse sidor om strandlinjen. B-förslagel har i princip samma
innebörd som A-förslagel men syftar till en provisorisk, tidsbegränsad
lagstiftning, C-förslagel avser att genom provisorisk, tidsbegränsad lagstiftning
ge Kungl, Maj:t befogenhet att i avvaktan på erforderlig utredning meddela
generella slrandskyddsförordnanden inom vissa delar av landet. D-förslaget
avser att ge länsstyrelserna befogenhet alt i avvaktan på erforderlig utredning
meddela genereUa, till en lid av högst tre år begränsade slrandskyddsförordnanden
med möjhghet all förlänga förordnandet ytterligare tre år om utredningsbehovet
kvarstår.

Naturvårdsverkets skrivelse har vid remissbehandlingen
fått ell positivt mottagande och behovet av effektiv lagstiftning har allmänt
vitsordals. De flesta remissinstanserna tUlstyrker D-förslaget, Det av de
övriga förslagen som mottagits mest positivt är A-förslaget,

Trycket från den expanderande fritidsbebyggelsen på de för
rörUgl friluftsliv mest attraktiva strandområdena har nu bUvil så starkt atl
ytterligare ålgärder måste vidtas för all skydda dessa. NVL:s regler om
strandskyddsområden synes inte vara tillräckUgt effektiva eftersom de i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 3 5

många fall förutsätter tidskrävande utredningar innan
beslut kan meddelas. Under den tid utredning pågår kan värdefulla
strandområden bebyggas och därigenom undandras allmänhetens begagnande. Redan
vid tillkomsten av såväl 1950 års provisoriska strandlag (prop. 1950:223) som
1952 års definitiva slrandlag (prop. 1952:187) avvisades emeUertid tanken på elt
genereUt strandskydd. Orsak härtill var bl. a. alt man under aUa omständigheter
förr eller senare måste söka åstadkomma en översiktlig planering av
strandområdena för alt kunna välja ut sådana där bebyggelsekontrollen borde
vara hårdare än på andra håU, HärtiU kom att ell generellt förbud skulle verka
onödigt irriterande för aUmänheten och tyngande för myndigheterna. Inte heUer
under förarbetena tUl NVL vann de röster som då höjdes för ell generellt
strandskydd något gehör. Jag anser det mol denna bakgrund inle lämpligt alt nu,
utan närmare utredning, gå ifrån den grundprincip som lagstiftningen i della
avseende bygger på och viU därför inle ansluta mig tiU förslagen om elt aUmänt slrandskydd.
D-förslaget, som medför möjUghet att som en säkerhetsåtgärd meddela
tidsbegränsade slrandskyddsförordnanden innan erforderlig utredning för
definitivt förordnande gjorts, tiUgodoser behovet av ett enkelt, snabbt och effektivt
instrument för att hindra sådan strandbebyggelse som kan omöjUggöra
genomförandet av ett definitivt strandskyddsförordnande. Detta förslag har
också tillstyrkts av flertalet remissinstanser.

Med hänsyn till vad som nu anförts föreslår jag, alt i NVL
införs en ny 15 a § med innebörd alt länsstyrelse skall för alt säkerställa
genomförandet av ett definitivt strandskyddsförordnande kunna förordna att
visst område tiUfälligt skall vara strandskyddsområde, SjälvfaUet kan etl
sådant förordnande inle ersälta ett tidigare förordnande enligl 15 §,
Förordnandet skaU meddelas för viss tid, högst tre år, men skaU, om särskUda
skäl föranleder det, kunna förlängas i etapper eUer på en gång med
ytterligare högst tre år.

Förordnandet bör, under den tid del gäller, innefatta
samma inskränkningar beträffande rätten att nyttja det med förordnandet
avsedda området som enligl 16 § NVL gäller för område med definitivt strandskyddsförordnande.

Med stöd av NVL meddelade förordnanden eller föreskrifter
som innefattar bebyggelseförbud eller andra inskränkningar i markanvändningen
utlöser i allmänhet rätt till ersättning. Så är bl, a, fallet beträffande
förordnanden enligt 15 § om strandskyddsområde, förordnanden enligl 19 § liU
skydd för område med känsUg landskapsbild och föreskrifter enhgt 8 och 9 §§
beträffande naturreservat, I dessa fall har förordnandet resp. föreskriften
definitiv karaktär och som förutsättning för rält till ersättning gäller att
marken lill följd av föreskrift eller lillståndsvägran kan användas endast på
sätt som står i uppenbart missförhållande tUl dess tidigare värde, NVL ger även
möjlighet alt i vissa faU meddela temporära förbud. Enligl 11 § får sålunda
länsstyrelsen då fråga uppkommit om bildande av naturreservat eUer om
meddelande av vissa föreskrifter till skydd för reservat - för viss lid, högst
tre år, meddela förbud mol

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971.118 3 6

ålgärder som skulle strida mot syftet med de ifrågasatta reservatföreskrifterna.
Förbudets giltighelstid kan förlängas med högst tre år. Även i delta fall kan
ägaren få ersättning under förutsättning att han liUfogals avsevärt men, Rälten
att erhålla ersältning vid detla temporära förbud är emellerlid enUgt 27 §
begränsad liU faU där tillståndsvägran medför alt marken inte längre kan
användas så som den nyttjades före förbudet. Den som med stöd av lagrummet
hindras att bebygga mark kan således endasl i sällsynta undantagsfall få någon ersältning,
nämligen t. ex. om befintUg byggnad brunnit ned, Ersältning enligl 27 § skaU ulgå
med visst årUgl belopp (30 §). Enligt 16 § andra stycket kommer länsstyrelsen efler
förordnande enligt 1 5 a § alt kunna förelägga markägaren atl föra bort vissa
anläggningar som uppförts ulan tillstånd eller i strid mot givet tiUstånd och
som hindrar eUer avsevärt försvårar allmänhetens tUlträde tiU mark inom slrandskyddsområdet.
Eftersom 16 § inte gäller anläggningar för bl, a jordbrukels m. fl, näringars
behov torde det i praktiken knappast förekomma faU då etl dylikt föreläggande
medför någon inskränkning i möjligheten atl använda marken på sätt som tidigare
skell. En ersättningsbestämmelse motsvarande 27 § NVL skulle på grund av det
anförda inte få något nämnvärt tiUämpningsområde, Jag finner därför ingen
anledning förorda atl 15 a § skall förknippas med någon ersättningsregel.

De föreslagna ändringarna i NVL föranleder även en
följdändring i 41 § NVL,

Ikraftträdande

De författningsändringar som jag har förordat i del
föregående bör träda i kraft den 1 december 1971.

Hemställan

I enUghet med del anförda har inom civUdeparlemenlel
upprättats förslag till

1)
lag om
ändring i byggnadslagen (1947:385),

2)
lag om
ändring i naturvårdslagen (1964:822),

3)
kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan (1959:612).

Förslagen lorde få fogas till stalsrådsprotokollel i detta
ärende som bilaga 1.'

Jag hemstäUer att lagrådels yttrande över de under 1 och 2
angivna lagförslagen inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemstäUt bifallet Hans Maj:t Konungen

Ur protokollet: Britta Gyllensten

Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med den
bilaga som är fogad vid propositionen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 3 7

Utdrag av protokoU, hållet i lagrådet den 14 maj I97I.

Närvarande: Justitierådet BRUNNBERG, regeringsrådet HJERN,
justilie-rädet BERGSTEN, justitierådet GYLLENSVÄRD,

Enligt lagrådet den 13 maj 1971 tillhandakommet utdrag av
protokoll över civUärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
23 april 1971, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas
över upprättade förslag lUl 1. lag om ändring i byggnadslagen (1947:385)
och 2, lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822).

Förslagen, som finns bUagda detta protokoll, hade inför
lagrådet föredragits av departementssekreteraren Ingemar Korfitsen,

Lagrådet lämnade förslagen ulan erinran.

Ur protokollet: Ingrid Hellström

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:118 3 8

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 27 maj 1971.

Närvarande: Statsministern PALME, statsråden ANDERSSON, HOLMQVIST,
ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING,
LIDBOM, CARLSSON, FELDT,

Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets
yttrande över förslag lill

1)
lag om
ändring i byggnadslagen (1947:385),

2)
lag om
ändring i naturvårdslagen (1964:822).

Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat
lagförslagen ulan

erinran
och hemstäUer atl

Kungl, Maj:l

dels föreslår riksdagen att antaga de av lagrådet
granskade lagförslagen, dels inhämtar riksdagens yttrande över det vid stalsrådsprotokollel
den

23 april 1971 fogade förslagel tiU

3) kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att lill
riksdagen skall avlåtas proposilion av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar

Ur protokoUet: Margit Edström

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:118 39

Innehållsförteckning

Propositionen ................................................................ ..... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll.............................. I

Förfatlningsförslag ...................................................... ..... 2

Utdrag av stalsrådsprotokollel
den 23 april 1971 ......... 6

Inledning ...................................................................... 6

Nuvarande förhållanden .............................................. 7

Tälbebyggelsebegreppet ........................................ 7

Utomplansbeslämmelser .......................................... 12

Naturvårdslagen ....................................................... 12

Utredningsförslag och remissyttranden ...................... ... 13

Verkspromemorian....................................................... ... 13

Remissyttranden över verkspromemorian ................ ... 14

Naturvårdsverkets skrivelse ..................................... ... 16

Remissyttranden över naturvårdsverkets förslag
om aUmänt

slrandskydd m, m......................................................... ... 17

1962 års fritidsutredning .......................................... ... 19

Remissyttranden över fritidsulredningens förslag ..... ... 20

Departementschefen .................................................. 22

Inledning .................................................................. ... 22

Tälbebyggelsebegreppet ........................................ 23

KontroU av tiUämpningen och efterlevnaden m. m...... ... 27

Byggnadslov ............................................................. 28

Samordningsförfarande ............................................ 29

Byggnads lokalisering .............................................. 31

Vidgat strandskydd ................................................. 33

Ikraftträdande ........................................................... 36

Hemställan .................................................................... 36

Utdrag av lagrådets protokoll den 14 maj 1971.............. 37

Utdrag av statsrådsprotokollet den 27 maj 1971 ....... 38

G ö teborgs Offsettryckeri AB, SthIm
71,168 S

Doktrin (3)

  1. Rättssäkerhet i miljövården, SvJT 1980 s. 460, på s. 463 · Fritt tillgänglig
  2. Einar Herlitz, Tillämpningen av naturvårdslagen, FT 1976 nr 1 s. 1 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Carl-Otto Lindberg, En fråga om ersättning enligt naturvårdslagen för mistad bebyggelserätt, FT 1973 nr 6 s. 263, på s. 265 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

27 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (23)

23 kopplingar i 16 dokument.

  1. Bet. 1986/87:BoU1 om en ny plan- och bygglag m.m. (prop. 1985/86:1 och prop. 1984/85:207) s. 145 i texten
  2. Bet. 1978/79:KU30 med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning s. 168 i texten
  3. Bet. 1977/78:KU35 med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning s. 21 i texten
  4. Bet. 1975/76:CU28 Med anledning av motioner rörande planering och byggande s. 3 i texten
  5. Prop. 1975:32 Regeringens proposition om återvinning och omhändertagande av avfall i texten

Visa alla 16

Doktrin (4)

4 kopplingar.

  1. SvJT 1980 s. 460 Rättssäkerhet i miljövården s. 463 i texten
  2. Westerlund, Naturvård och pågående markanvändning, 1980 s. 66 om s. 10 i texten
  3. FT 1976 s. 1 Einar Herlitz, Tillämpningen av naturvårdslagen s. 1 i texten
  4. FT 1973 s. 263 Carl-Otto Lindberg, En fråga om ersättning enligt naturvårdslagen för mistad bebyggelserätt s. 265 i texten