Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i utlänningsiagen (1954:193), m.m.

1971 · 84 sidor, varav 72 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 72 av 84 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1971:155, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i utlänningsiagen (1954:193), m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts
proposition nr 155 år 1971 Prop.
1971:155

Nr 155

Kungl.
Mai:ts proposition med förslag till lag om ändring i utlänningslagen
(1954:193), m. m.; given Stockholms slott den 8 oktober 1971.

Kungl,
Maj:t viU härmed, under åberopande av bilagda utdrag av StatsrådsprotokoUet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om
vars avlåtande tiU riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under
Hans Maj:ts Min aUernådigste Konungs och Herres frånvaro:

CARL GUSTAF

ERIC
HOLMQVIST

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att ärenden om utvisning överflyttas från länsstyrelserna
till de nybildade länsrätterna, I samband därmed föreslås att påstående om
politiskt flyktingskap i utvisningsärenden prövas först i samband med
verkställigheten. Överflyttningen tUl länsrätterna föranleder även vissa andra
ändringar i handläggningen av utvisningsärenden.

Vidare
föreslås att förfarandet i utlänningsärenden med några få undantag bringas i
överensstämmelse med föreskrifterna i den nyligen antagna förvaltningslagen
resp, förvaltningsprocesslagen. Härmed tillgodoses för utlänningslagens del
önskemålen om en harmonisering av lagstiftningen på skilda förvaltningsområden
till den nya förvaltningsrättsreformen.

En
ändring föreslås också i medborgarskapslagen innebärande att den del av
handläggningen i ärenden om s, k, villkorUg naturalisation, som nu åvilar
länsstyrelserna, överflyttas till invandrarverket.

Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 januari 1972.

1
Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 155

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155

1) Fiirslag tiU

Lag om ändring i utlänningslagen (1954:193)

Härigenom förordnas i fråga om utiänningslagen (1954: 193),
dels att 12 a», 21, 25 och 33 §§ skaU upphöra att gälla, dels att 30, 31, 38,
41-46, 48, 49, 59 och 60 §§ skaU ha nedan angivna lydelse,

dels att i
lagen skaU införas en ny paragraf, 69 a §, av nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse 30 §

opaginerad Kontrollera mot PDF

Beslut
om utvisning meddelas av länsstyrelse. Påstår utlänning att han är politisk
flykting och är påståendet ej uppenbart oriktigt, skall dock ärendet underställas
den centrala utlänningsmyndigheten, som har att efter utlänningsnämndens
hörande besluta i ärendet.

Beslut
om utvisning meddelas av länsrätt. Påstående av utlänning att han är politisk
flykting prövas enligt 58 § i samband med verkställigheten av beslutet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

I ärende
angående utvisning skall, om utlänningen begär det, förhör håUas. Det åligger
myndighet som handlägger ärendet att i god tid innan beslut om utvisning
meddelas underrätta utlänningen om hans rätt att påkalla förhör.

Vad i första stycket sägs skall ej gälla i ärende, som
efter besvär kommit under myndighets prövning.

I ärende hos länsrätt angående utvisning skaU, om
utlänningen be-g'är det, muntlig förhandling hål las. Det åligger länsrätten
att i god tid innan beslut om utvisning meddelas underrätta utlänningen om
hans rätt att påkalla sådan förhandling.

Vid
muntlig förhandling hos förvaltningsdomstol i ärende angående utvisning äga 41
§ samt 42 § första, andra och fjärde styckena motsvarande tillämpning. Utöver
vad som följer av 16 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) äger domstolen
förordna att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar, då det påkallas av
omständigheterna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

38 § Finnes anledning att hålla utlänning i förvar längre
tid än en månad, skall frågan därom inom sagda tid underställas Konungen. Ej må
någon kvarhållas längre tid än tre månader från det han togs i förvar, om ej
Konungen finner synnerliga skäl därtiU föreUgga. Innan Konungen

1 12a § införd 1968:755.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

meddelar beslut härom, skaU förhör hållas i ärendet samt
utlänningsnämnden avgiva yttrande. Konungens beslut om kvarhållande av utlänning
i förvar gäller för varje gång ej längre än tre månader från dagen för
beslutet.

Första stycket gäller ej i ärende hos förvaltningsdomstol
om utvisning. Ej må någon i sådant ärende kvarhållas längre tid än tre månader
från det han togs i förvar, om ej synnerliga skäl därtill föreligga. Innan
beslut härom meddelas skall muntlig förhandling hållas i ärendet. Beslut om kvarhållande
av utlänning i förvar gäller för varje gång ej längre tid än tre månader från
dagen för beslutet.

41 §

Förhörsmyndighet äger, då det finnes erforderligt,
uppdraga åt polismyndighet eller särskilt utsedd person att vid förhöret vara
allmänt ombud.

Vid förhör äger utlänningen åt- Saknar utlänningen lämpligt bi-

njuta biträde av därtiU lämplig trade och
finnes hans rätt icke

person. Har utlänningen ej utsett kunna
utan biträde tillvaratagas

sådant biträde och finnes hans rätt skall
förhörsmyndigheten förordna

icke kunna utan biträde tUlvara- biträde
åt honom vid förhöret. Är

tagas, skall förhörsmyndigheten utlänningen
ej på fri fot, skall

förordna biträde åt honom. Är ut- även
eljest, om han begär det, bi-

länningen ej på fri fot, skall även trade
förordnas av förhörsmyndig-

eljest, om han begär det, biträde heten.
Det åligger förhörsmyndig-

förordnas av förhörsmyndigheten. heten att
före förhöret underrätta

Det åligger förhörsmyndigheten att utlänningen
om hans rätt att er-

före förhöret underrätta utiänning- hålla
biträde,

en om hans rätt att erhålla biträde,

42 §

Utlänningen så ock annan person, som skall höras, skola
kallas tiU' förhöret. Hålles utlänningen i förvar, skall förhörsmyndigheten
förordna om hans inställande. Har kallelse delgivits minst fyra dagar föreförhöret
och utebliver den kaUade utan anmält laga förfall, må förhörsmyndigheten
förordna om hans hämtande; förordnande om hämtning; av annan än utlänningen må
dock icke meddelas med mindre synnerliga skäl äro därtill.

Vid förhöret skola de omstän- Vid förhöret skola de omstän-

digheter
som kunna inverka på digheter som kunna inverka på. ärendets avgörande noga
utredas, ärendets avgörande noga utredas. Då allmänt ombud är tillstädes, TUlfäUe
skaU beredas utlänningen: skaU han angiva, vilka åtgärder att angiva
sin ståndpunkt och ut-

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

mot utlänningen som äro i fråga, tala sig om åberopade omständig-samt
redogöra för den utredning heter, som åberopas i ärendet. Finnes ej allmänt
ombud, äger utlänningen eljest på lämpligt sätt erhålla kännedom om
utredningen. Tillfälle skall beredas utlänningen att angiva sin ståndpunkt och
uttala sig om åberopade omständigheter.

Vid förhör skola förhandlingarna vara offentliga, om utiänningen
begär det och förhörsmyndigheten icke finner omständigheterna föranleda tiU
annat.

Konungen meddelar bestämmelser om ersättning till allmänt
ombud, biträde och tolk, om gottgörelse tiU annan för inställelse vid förhör
samt om åläggande för utlänningen att återgälda av allmänna medel utgiven
biträdesersättning.

43 §

Finnes i ärende enligt denna lag att utredning vid domstol
erfordras rörande omständighet av betydelse för ärendets avgörande, äger Konungen
förordna, att förhör härom skaU hållas vid allmän underrätt.

Vid förhöret skaU lämplig person, som den centrala utfänningsmyn-digheten
förordnar, vara tillstädes såsom allmänt ombud. Rätten skall kalla utlänningen
till förhöret, om han är på fri fot, och eljest ombesörja att han inställes vid
rätten. Hörsammar icke utlänning som är på fri fot kaUelse att insfäUa sig, må
rätten förordna att han skaU hämtas.

Om utlännings rätt att åtnjuta biträde vid förhör skall
vad i 41 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning; rätten skall före
förhöret underrätta utlänningen om vad sålunda är stadgat rörande biträde.

Rätten äger, då det påkallas av Rätten äger, då det påkallas av

omständigheterna, förordna att för- omständigheterna,
förordna att

horet skall hållas inom stängda förhöret skall hållas inom stängda

dörrar. Om ers'ättning tiU allmänt dörrar. Om ersättning till allmänt

ombud, biträde och tolk, om gott- ombud, biträde och tolk, om gott

görelse tUl annan för instäUdse görelse tiU annan för inställelse vid

vid förhör samt om åläggande för förhör samt om åläggande för ut-

utlänningen att återgälda av all- länningen att återgälda av allmän-

männa medel utgiven biträdeser- na medel utgiven biträdesersätt-

sättning gäller vad Konungen be- ning gäller vad Konungen bestäm-

stämmer, I övrigt skall beträtfan- mer, I övrigt skaU, med de be-

de förhöret i tillämpliga delar gäl- gränsningar som angivas i 14 §

la vad om fättegång i brottmål förvaltningslagen (1971:290), be-

är stadgat; förhöret skall anses som träffande förhöret i tillämpliga de-

bevisupptagning utom huvudför- lar gälla vad om rättegång i brott

handling, mål är stadgat; förhöret skall an-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse ses som bevisupptagning utom huvudförhandling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Polismyndighets beslut om avvisning och länsstyrelses
beslut om utvisning må överklagas av utlänningen.

Klagan föres hos den centrala utlänningsmyndigheten genom
besvär. Klagande har att inom en vecka efter det han erhållit del av beslutet
inkomma med besvären, i fråga om avvisning till den centrala
utlänningsmyndigheten och beträffande utvisning till länsstyrelsen.

Om klagan rörande förvisning gäUer vad eljest är stadgat
om klagan över domstols dom eller beslut.

Polismyndighets beslut om avvisning må överklagas av utiänningen.

Klagan föres hos den centrala utlänningsmyndigheten genom
besvär. Klagande har att inom en vecka efter det han erhållit del av beslutet
inkomma med besvären.

Förvaltningsdomstols beslut om utvisning må överklagas av
utlänningen. Klagan föres enligt bestämmelsema i förvaltningsprocesslagen
(1971:291). Klagande har dock att inom en vecka efter det han erhåUit del av
beslutet inkomma med besvären.

Om klagan rörande förvisning gäller vad eljest är stadgat
om klagan över allmän domstols dom eller beslut.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Innan den
centrala utlännings-myndigheten i ärende, som efter besvär kommit under
myndighetens prövning, meddelar beslut om avvisning eller utvisning, skall yttrande
inhämtas från utiännings-nämnden.

Innan den
centrala utiänningsmyndigheten i ärende, som efter besvär kommit under
myndighetens prövning, meddelar beslut om avvisning, skall yttrande inhämtas
från utlänningsnämnden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Över den
centrala utiännings-myndighetens beslut om avvisning, förpassning eller
utvisning, så ock dess beslut i tillståndsärende, i vilket utlänningsnämndens
yttrande inhämtats på grund av 12 § första stycket, må klagan föras av utlänningen,
om utlänningsnämnden el-

Över den
centrala utlänningsmyndighetens beslut om avvisning eller förpassning så ock
dess beslut i tUlståndsärende, i vilket utlänningsnämndens yttrande inhämtats
på grund av 12 § första stycket, må klagan föras av utiänningen, om
utlänningsnämnden eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

Senaste lydelse 1968: 755.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 6

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ler någon dess ledamot anfört av- någon
dess ledamot anfört avvi-

vikande mening eller ock nämnden kände mening
eUer ock nämnden

i ärende rörande avvisning icke av- i
ärende rörande avvisning icke av

givit yttrande. givit yttrande.

Vad sålunda stagats skall ej gälla beslut om förpassning i fall då ut

länningsnämndens yttrande i ärendet ej fordras.

Klagan enligt första stycket fö- Klagan enligt första stycket fö

res hos Konungen genom besvär, res hos
Konungen genom besvär.

Klagande har att inkomma med Klagande har
att inkomma med

besvären till den centrala utlän- besvären
inom en vecka efter det

ningsmyndigheten inom en vecka han
erhållit del av beslutet,

efter det han erhållit del av be

slutet,

48 §

Utlänning som äger klaga över Utiänning som äger klaga över

beslut om
avvisning, förpassning beslut om avvisning, förpassning

eller utvisning må avgiva förkla- eller utvisning må avgiva förkla

ring att han avstår från talan mot ring att han avstår från talan mot

beslutet och medgiver att åtgärden beslutet och medgiver att åtgär-

må verkställas (nöjdförklaring). Så- den må verkställas (nöjdförkla-

dan förklaring avgives inför läns- ring). Sådan förklaring avgives in-

styrelse eller, i vittnes närvaro, in- för länsstyrelse eller, i vittnes när-

för polismyndighet eller styresman varo, inför polismyndighet eller

vid fångvårdsanstalt eller förestån- styresman vid fångvårdsanstalt el-

dare för häkte eller den som är ler föreståndare för häkte eUer den

i styresmannens eller förestånda- som är i styresmannens eller före

rens ställe. Förklaring inför annan ståndarens ställe. Såvitt avser be-

myndighet än den som meddelat slut om utvisning må nöjdförkla-

beslutet må dock avgivas endast ring avgivas även inför länsrätt el-

om utskrift av beslutet eller bevis ler kammarrätt. Förklaring inför

om dess innehåll såvitt angår ut- annan myndighet än den som me-

länningen finnes att tUlgå för den delat beslutet må dock avgivas en-

som mottager förklaringen, dast om utskrift av beslutet eller

bevis om dess innehåll såvitt angår utiänningen finnes
att tiUgå för den som mottager förklaringen. Nöjdförklaring må ej återtagas.
Har utlänningen, innan förklaringen

avgives, fullföljt talan mot beslutet, skall denna talan
anses återkallad genom förklaringen.

Vad i första och andra styckena sägs skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om dom eUer beslut, såvitt däri meddelats förordnande om
förvisning. Nöjdförklaring beträffande domen eller beslutet må avgivas, förutom
inför myndighet som angives i första stycket, jämväl inför den domstol som
meddelat domen eller beslutet eller eljest inför allmän underrätt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

49 § Klagan över beslut i ärende enligt denna lag må
endast föras i fall

som angivas i 44, 46 och 59 §§,

Utan hinder av vad i första stycket sägs må klagan föras över
beslut om avvisande av ombud eller biträde, beslut i jävsfråga samt beslut om
förvarstagande i ärende om utvisning hos förvaltningsdomstol.

Klagan över beslut om avvisande av ombud eller biträde
samt klagan över förvaltningsdomstols beslut i jävsfråga må föras särskilt inom
en vecka efter det klaganden erliållit del av beslutet. Klagan över
förvaltningsdomstols beslut om förvarstagande må likaledes föras särskilt och
vare ej inskränkt till viss tid.

59 §

Har fråga om verkställighet enligt 58 § andra stycket
underställts den centrala utlänningsmyndigheten, äger utlänningen föra klagan
över myndighetens beslut, om utiänningsnämnden icke avgivit yttrande i ärendet
eller om nämnden eller någon dess ledamot anfört avvikande mening.

Klagan enligt första stycket fö- Klagan enligt första stycket fö-

res hos
Konungen genom besvär, res hos Konungen genom besvär. Klagande har att
inkomma med Klagande har att inkomma med besvären tiU den centrala utlän-
besvären inom en vecka efter det ningsmyndigheten inom en vecka han
erhållit del av beslutet, efter det han erhållit del av beslutet,

60 §

Möter svårighet vid verkstälUg- Möter svårighet vid verkstäUig-

het eller
är det tvivelaktigt huru het eller är det tvivelaktigt huru

verkställighet skall ske, skall aren- verkställighet skall ske, skall ären

det underställas den centrala ut- det underställas den centrala ut

länningsmyndigheten. Har den cen- länningsmyndigheten. Har den cen

trala utlänningsmyndigheten med- trala utiänningsmyndigheten med

delat beslut om avvisning, förpass- delat beslut om avvisning eller för-

ning eller utvisning, äger myndig- passning, äger myndigheten lämna

heten lämna närmare anvisningar närmare anvisningar för verkstäl-

för verkställigheten, ligheten.

Vägrar fartygs eUer luftfartygs befälhavare i fall som
avses i 56 § att mottaga utlänningen, äger länsstyrelsen förelägga lämpligt
vite.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 8

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

69 a §

Bestämmelserna i 15 § förvaltningslagen (1971: 290) äga
tillämpning i ärende om visering, uppehållstillstånd, arbetstillstånd och återkallelse
av bosättningstillstånd endast om utlänningen är bosatt eller eljest vistas
inom riket.

Bestämmelserna i 17 § förvaltningslagen (1971:290) äga
icke tUlämpning beträffande beslut angående visering och arbetstillstånd och
ej heller beträffande beslut angående uppehållstillstånd i annat fall än som
avses i 12 § första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om
talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155

2)
Förslag tiU

Lag
om ändring i lagen (1971: 52) om skatterätt och länsrätt

Härigenom
förordnas, att 4 § lagen (1971: 52) om skatterätt och länsrätt skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

4
§

Vid
länsrätt handlägges mål en- Vid länsrätt handlägges mål en-

Ugt barnavårdslagen (1960:
97) och ligt barnavårdslagen (1960: 97), la-

lagen (1954: 579) om nykterhets- gen (1954: 579) om nykterhetsvård

vård i den utsträckning som är och utlänningslagen (1954:193) i

föreskrivet i dessa lagar samt mål den utsträckning som är föreskri-

enligt 21 kap, föräldrabalken, vet i dessa lagar samt mål enligt

21
kap, föfäldrabalken.

Vid länsrätt handlägges
vidare, såvitt gäller svenskt körkort, turistkörkort eUer traflkkort, mål om
varning eller återkaUelse av sådant kort och, såvitt g'äUer utländskt körkort,
mål om varning eller vägran att godkänna körkortet, allt enligt vad därom är särskUt
föreskrivet.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972,

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 10

3)
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.

Härigenom
förordnas, att 3 § lagen (1965: 94) om polisregister m, m, skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

3 §» Utdrag av eller
upplysning om innehållet i polisregister skall meddelas, när framställning
därom göres av

1, justitiekanslern, riksdagens 1, justitiekanslern,
riksdagens ombudsmän, rikspolisstyrelsen, den ombudsmän, rikspolisstyrelsen,
den centrala utlänningsmyndigheten, centrala utiänningsmyndigheten, länsstyrelse,
polischef eller allmän länsstyrelse, länsrätt, polischef el-åklagare;
ler allmän åklagare;

2, annan myndighet, om och i den mån Konungen för
visst slag av ärenden eller för särskilt fall ger tUlstånd därtill;

3, enskUd, om Konungen medger att utdrag meddelas för
visst ändamål och den enskilde styrker att utdraget avses för sådant ändamål
eller om i annat fall, där den enskilde styrker att hans rätt är beroende av
upplysning ur registret. Konungen medger att upplysningen meddelas.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.

1
Senaste lyddse 1968: 706,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 11

4) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt
medborgarskap

Härigenom förordnas, att 6 § lagen (1950: 382) om svenskt
medborgarskap skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §1

Utlänning, som

1, fyllt aderton år;

2,
sedan sju år
har hemvist här i riket;

3,
fört en
hederlig vandel; samt

4,
har möjlighet
att försörja sig och sin familj,

kan på
ansökan upptagas till svensk medborgare (naturaliseras). Fråga om naturalisation
prövas av den centrala utlänningsmyndighet som avses i 3 § utlänningslagen den
30 april 1954 (nr 193),

Finnes det
medföra gagn för riket att sökanden upptages till svensk medborgare eller har
sökanden förut ägt svenskt medborgarskap eller 'är sökanden gift med svensk
medborgare eller föreligga eljest med hänsyn till sökandes förhållanden
särskilda skäl för dennes upptagande till svensk medborgare, må naturalisation bevUjas,
även om de i första stycket stadgade villkoren icke äro uppfyllda. Är sökanden
dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, må även om annat särskilt skäl
ej föreligger avvikelse ske från det under punkt 2 angivna villkoret.

Förlorar sökande, som har ut- Förlorar sökande, som har ut-

ländskt
medborgarskap, ej detta i ländskt medborgarskap, ej detta i och med sin
naturalisation utan och med sin naturalisation utan fordras härför
medgivande av den fordras härför medgivande av den utiändska statens
regering eller an- utiändska statens regering eller annan myndighet,
må som vUlkor nan myndighet, må som villkor för
medborgarskapets förvärvande för medborgarskapets förvärvande stadgas,
att sökanden inför den stadgas, att sökanden inför den
länsstyrelse som den centrala ut- centrala utiänningsmyndigheten in-länningsmyndigheten
bestämmer om viss tid styrker att dylikt med-inom viss tid styrker
att dylikt givande lämnats, medgivande lämnats. Det åligger länsstyrelsen
att meddela beslut, huruvida behörigt bevis företetts.

Då utiänning enligt denna paragraf upptages tiU svensk
medborgare, bestämmer den centrala utiänningsmyndigheten, huruvida naturalisationen
skall omfatta även sökandens ogifta barn under aderton år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972,

Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om
ärende som anhängiggjorts hos länsstyrelsen före den 1 januari 1972.

1 Senaste lyddse 1968: 704.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 12

Utdrag
av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet på Stockholms slott den 8 oktober 1971.

Närvarande:
Statsministern PALME, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING,
NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG,
LIDBOM, FELDT,

Chefen
för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i
utlänningslagstiftningen m. m. och anför

1, Inledning

Vid
1970 års riksdag fastställdes riktiinjer för en partiell omorganisation av den
statiiga länsförvaltningen (prop, 1970: 103, SU 1970: 132, KU 1970: 34, rskr
1970: 248 och 308), Beslutet innebar bl, a. att två organ, länsrätt och
länsskatterätt, skulle knytas till länsstyrelsen. I propositionen förutsattes
att bl. a. utvisningsärenden skulle överflyttas från länsstyrelsen till den
genom omorganisationen nybildade länsrätten, I proposition tUl 1971 års riksdag
(prop. 1971: 14, CU 1971: 9, rskr 1971: 52) med förslag till lag om skatterätt
och länsrätt togs emellertid frågan om länsrätts kompetens beträffande ärenden
om utvisning inte upp. Anledningen var att bl. a. fullföljdsreglerna ansågs
fordra ytterligare överväganden.

I
samband med tiUkomsten av förvaltningslagen (1971: 290) och förvaltningsprocesslagen
(1971: 291) ändrades ett stort antal specialförfattningar på
förvaltningsrättens område. Arbetet med en harmonisering av återstående
specialförfattningar till förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen pågår
inom justitiedepartementet och har ännu inte slutförts. TiU de områden som
återstår hör utlänningslagen (1954: 193). Det har ansetts lämpligt att
harmoniseringen av utlänningslagen sker i samband med behandlingen av frågan om
länsrätts kompetens beträffande ärenden om utvisning. Arbetet med dessa båda
frågor har därför ägt rum inom inrikesdepartementet,

I
en inom inrikesdepartementet upprättad promemoria (Ds In 1971: 5) Förvaltningsreformen
och utlänningsärendena har föreslagits dels att utvisningsärendena överflyttas
till de nya länsrätterna och dels att de nya förfarandereglerna inom
förvaltningen med några få undantag blir tillämpliga i utlänningsärenden.

Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern (JK), Svea
hovrätt, kammarrätten, rikspolisstyrelsen, social-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 13

styrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens invandrarverk (SIV), utlänningsnämnden, invandrarutredningen,
utlänningsutredningen, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötiands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län.
Föreningen Sveriges polismästare. Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges advokatsamfund.

Länsstyrelsen i
Östergötlands län har vid sitt yttrande fogat yttranden av polismyndigheterna
i Linköpings och Norrköpings polisdistrikt samt socialkonsulenterna i Östergötiands
län. Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat yttrande från polisens
utlänningssektion i Malmö, Vidare har länsstyrelsen i Älvsborgs län överlämnat
yttrande från polismyndigheten i Borås polisdistrikt.

Jag anhåUer
att nu få ta upp promemorians nyss nämnda förslag, som innebär ändringar i
gällande utlänningslag.

Statens
invandrarverk har i skrivelse till Kungl, Maj:t gjort framstäUning om ändring
i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap (medborgarskapslagen),

EnUgt
invandrarverkets förslag skall prövningen av frågan, huravida villkor om
befrielse från utländskt medborgarskap för förvärv av svenskt sådant uppfyllts,
överflyttas från länsstyrelserna till invandrarverket.

Remissyttranden
över invandrarverkets framstäUning har avgetts av länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Norrbottens län samt invandraratredningen.

Efter
samråd med statsrådet Odhnoff anhåller jag att i detta sammanhang få ta upp
också den av invandrarverket väckta frågan.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 14

2,
Ändring i utlänningslagen

2,1
överflyttning av utvisningsärenden från länsstyrelse till länsrätt

2,1,1
Gällande bestämmelser

Utvisning

Reglerna
om utvisning återfinns i utiänningslagen och utiänningskungö-relsen (1969:
136),

Enligt
29 § första stycket utiänningslagen (UtlL) kan utlänning utvisas ur landet 1)
om han yrkesmässigt bedriver otukt eller eljest underlåter att efter förmåga
söka ärligen försörja sig, 2) om han är hemfallen åt alkoholmissbruk eller narkotikamissbrak
och befinns i följd därav vara farlig för annans personliga säkerhet eller för
ett grovt störande levnadssätt, 3) om han av tredska eller uppenbar vårdslöshet
gång efter annan undandrar sig att uppfyUa sina förpliktelser mot det allmänna
eller mot enskild person eller 4) om han under loppet av de senast förflutna
fem åren utomlands genom dom som äger laga kraft blivit dömd till frihetsstraff
för brott, varför utlämning får ske enligt svensk lag, eller undergått honom
omedelbart ådömt frihetsstraff för sådant brott och det på grand av gärningens
beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att fortsätta
brottslig verksamhet här.

Vid bedömande av om
utlänning bör utvisas skall hänsyn tas till utlänningens levnads- och
familjeförhållanden samt till längden av den tid han vistats i riket.
Utlänning, som innehar bosättningstUlstånd eller som sedan minst fem år är
bosatt i riket, får utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl (29 §
andra stycket UtlL), Beslut om utvisning skall innehåUa förbud för utlänningen
att återvända till riket. Förbudet kan begränsas till att gälla viss tid (32 § UtlL),

Beslut om utvisning
meddelas av länsstyrelse. Om utlänningen påstår att han är politisk flykting
och påståendet inte är uppenbart oriktigt, skall dock ärendet understäUas den
centrala utlänningsmyndigheten (numera statens invandrarverk), som har att
efter hörande av utlänningsnämnden besluta i ärendet (30 § UtiL),

Länsstyrelsens beslut om
utvisning kan överklagas hos den centrala utlänningsmyndigheten. Klagan förs
genom besvär. Besvärstiden är en vecka räknat från den tidpunkt klaganden
erhöll del av beslutet (44 § första och andra styckena UtiL), Innan den
centrala utiänningsmyndigheten avgör ärende, som efter t)esvär kommit under
myndighetens prövning, skall myndigheten inhämta yttrande från
utlänningsnämnden (45 § UtiL), Över utlänningsmyndighetens beslut får klagan
föras hos Kungl, Maj:t, om utlänningsnämnden eller någon av dess ledamöter
anfört avvikande mening i nämndens yttrande. Klagan över utlännings-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 15

myndighetens
beslut sker genom besvär inom en vecka efter det klaganden fått del av
beslutet (46 § första och tredje styckena UtlL),

Den
centrala utlänningsmyndigheten kan överlämna ärende tiU Kungl. Maj:t för
avgörande, om myndigheten finner att det föreligger särskilda skäl därtill.
Myndigheten skall överlämna ärende till Kungl. Maj:t, om utlänningsnämnden
begärt det (47 § UtiL),

Utöver
vad nu sagts gäller att utiänning kan utvisas och förbjudas att återvända till
landet om det befinns påkallat av hänsyn tUl rikets säkerhet eller eljest i
statens intresse (s, k, politisk utvisning). Beslut om politisk utvisning
meddelas av Kungl, Maj:t (34 § UtiL),

Särskilda
tvångsåtgärder

Myndighet
som handlägger ärende om utvisning eller verksfälUghet av utvisningsbeslut kan
förordna att utlänningen skaU tas i förvar eller ställas under uppsikt (35 §
första stycket UtlL).

Om
ärendet handfäggs hos Kungl, Maj:t får sådan åtgärd vidtagas även av
länsstyrelse eller den centrala utlänningsmyndigheten. Om den centrala
utlänningsmyndigheten handlägger ärendet, får åtgärder vidtas även av
länsstyrelse. Om det skäligen kan befaras att utlänningen avviker, kan även
polismyndigheten förordna om tagande i förvar eller ställande under uppsikt.
Anmälan härom skall omedelbart göras hos den myndighet, som handlägger ärendet,
och det åligger denna myndighet att omedelbart pröva om åtgärden skall bestå
(35 § andra stycket UtiL),

När
utvisningsärendet avgörs, skall den beslutande myndigheten pröva om det finns
skäl att utlänningen fortfarande skall hållas i förvar eller vara ställd under
uppsikt (36 § UtiL), Om det inte längre finns sådana skäl, skall åtgärden
omedelbart upphävas (37 § UtlL),

Om
det finns anledning att håUa utiänning i förvar under längre tid än en månad
skall frågan underställas Kungl, Maj:t inom denna tid. Ingen får kvarhållas mer
än tre månader räknat från den tidpunkt han togs i förvar om inte Kungl, Maj:t
finner att det föreligger synnerliga sk'äl. Innan Kungl, Maj:t meddelar beslut
härom, skaU förhör hållas i ärendet samt utlänningsnämnden avge yttrande (38 §
UtlL),

Förhör

I
utvisningsärende skaU förhör hållas, om utlänningen begär det. Detta gäller
dock inte i ärende som efter besvär kommit under myndighets prövning (31 § UtlL),
Vidare skaU förhör alltid håUas i ärende om s,k, politisk utvisning och i
ärende om kvarhållande av utiänning i förvar i mer än tre månader (34 resp, 38 §§
UtiL), Slutiigen kan förhör hållas om Kungl, Maj:t, den centrala utiänningsmyndigheten,
utlännings-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 16

nämnden
eller länsstyrelse eljest finner anledning därtiU (39 § UtlL),

Förhör i utvisningsärende
skall håUas av den myndighet som handlägger ärendet. Den centrala
utlänningsmyndigheten får dock i ärende, som myndigheten handlägger, överlämna
åt utlänningsnämnden eller länsstyrelse att hålla förhör, I ärende, som
handläggs av Kungl, Maj:t, utser Kungl, Maj:t förhörsmyndighet (40 § första
stycket UtlL), Utlänningsnämnden får uppdraga åt ledamot eller suppleant att håUa
förhör (40 § andra stycket UtiL),

Om det är erforderligt med
utredning vid domstol rörande omständigheter, som har betydelse för ärendets
avgörande, kan Kungl, Maj:t förordna att förhör skall hållas vid aUmän
underrätt. Förhöret anses som bevisupptagning utom huvudförhandling och
reglerna om rättegång i brottmål gäller i tUlämpliga delar (43 § UtlL),

Nöjdförklaring
och verkställighet

Enligt
48 § utiänningslagen kan utiänningen, bl, a, inför länsstyrelse, avge
förklaring att han avstår från talan mot utvisningsbeslutet och medge att det
verkställs (nöjdförklaring).

Verkställighet av beslut
om utvisning ankommer på länsstyrelse (58 § första stycket UtlL). Enligt 67 §
tredje stycket utlänningskungörelsen (UtlK) skall beslutet dessförinnan ha
vunnit laga kraft. Om utlänningen påstår att han löper risk att bli utsatt för
politisk förföljelse i det land till vilket han skall befordras eller att han
där inte åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land, i vilket han löper sådan
risk, och är påståendet inte uppenbart oriktigt, skall ärendet underställas den
centrala utlänningsmyndigheten (58 § andra stycket UtiL), UnderstäUning skall
dock inte ske, om påståendet enligt det beslut som förekommer till
verkställighet redan är prövat. Den centrala utlänningsmyndigheten skall, efter
utiännings-nämndens hörande, besluta i ärendet så snart det kan ske. Om ärendet
är synnerligen brådskande, får utlänningsmyndigheten meddela beslut, även om
yttrande från nämnden inte föreligger (58 § andra stycket UtiL),

Har frågan om verkstälUghet
understäUts utlänningsmyndigheten får klagan föras hos Kungl, Maj:t, om utiänningsnämnden
inte avgett yttrande eller om nämnden eller någon av dess ledamöter anfört
avvikande mening (59 § UtiL),

Ärende om verkställighet
av utvisningsbeslut skall vidare undersfällas den centrala utiänningsmyndigheten,
om det möter svårighet att verkställa beslutet eller om det är tvivelaktigt hur
beslutet skall verkställas. Om den centrala utiänningsmyndigheten meddelat
beslut om utvisning kan myndigheten lämna närmare anvisningar för verksfäUig-hden
(60 § UtiL),

Kan
beslut om utvisning inte verksfällas eUer föreligger eljest, vare

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 17

sig beslutet verkstäUts eller ej, skäl att beslutet inte
längre skall lända tUl efterrättelse, kan Kungl, Maj:t upphäva l)eslutet, I
samband därmed meddelar Kungl, Maj:t de föreskrifter för utlänningens vistelse
i landet som kan finnas påkallade (51 § första stycket UtlL),

2,1,2 Tidigare ändringsförslag

Förslag beträffande beslutsmyndighet i första instans och
instansordningen har tidigare framlagts av 1943 års utlänningssakkunniga (SOU
1945: 1), 1949 års utlänningskommiUé (SOU 1951: 42) samt 1961 års
utlänningsutredning (SOU 1967: 18),

1961 års utlänningsutredning riktade i sitt nyssnämnda
betänkande Invandringen, Problematik och handläggning, vissa anmärkningar mot
den nuvarande organisationen för handläggning av utvisningsärenden från principieUa
utgångspunkter. Utredningen fann det bl, a, anmärkningsvärt att beslut, som
meddelats av förvaltningsmyndighet direkt underställd Kungl, Maj:t, nämligen
länsstyrelse, kunde överklagas hos den centrala utlänningsmyndigheten, som
också var direkt underställd Kungl, Maj:t,

I en inom civildepartementet förra året upprättad
promemoria (Stencil C 1970: 3) Skatterätt och länsrätt föreslogs, som inledningsvis
nämnts, att bl, a, utvisningsärendena skuUe överflyttas från länsstyrelse tiU
länsrätt. Det förutsattes vidare att utvisningsärenden, där utiänningen påstår
sig vara politisk flykting, liksom f, n, skuUe överlämnas tiU den centrala
utlänningsmyndigheten för avgörande. Frågan om att ta utlänning i förvar eller
stäUa honom under uppsikt skulle enligt förslaget prövas av länsrätten i de
fall frågan uppkommer i utvisningsärende som är anhängigt hos länsrätten, I
andra fall borde frågan liksom f, n, prövas av läns.styrelsen. Frågan om
fullföljd av talan togs inte upp tiU behandling i promemorian. När det gällde
verkställighet av utvisningsbeslut borde prövningen enligt promemorian alltjämt
göras av länsstyrelsen,

I sitt remissyttrande över civildepartementets promemoria
förklarade invandrarverket att det vore mycket tillfredsställande från
rättssäkerhetssynpunkt om ärenden om utvisning handlades vid länsrätterna. Den
vanligaste utvisningsgrunden är att utiänningen är hemfallen åt alkoholmissbruk
och att han till följd därav är farlig för annans personliga säkerhet eller för
ett grovt störande levnadssätt. Verket ansåg sig inte ha särskild kompetens att
bedöma sådana frågor och föreslog att talan mot länsrätts beslut om utvisning skuUe
föras hos kammarrätt och att regeringsrätten skulle vara högsta instans. Det
borde vidare övervägas om inte länsrätt borde få avgöra också utvisningsärenden
i vilka utlänningen påstår att han är politisk flykting. Frågan om eventuellt
hinder mot verkställighet av utvisningsbeslut på grund av risk för att ut-

2 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 155

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 18

länningen
skaU utsättas för poUtisk förföljelse skulle i så fall få prövas av
invandrarverket enligt 58 § utlänningslagen, I likhet med vad som gäUde vid
förvisning skuUe således prövning av påstått politiskt flyktingskap bara ske
på verkstäUighetsstadiet,

Även
JK ansåg i sitt remissyttrande över civildepartementets promemoria att det var
betänkligt att man som föreslagits i promemorian skulle avstå från en domstolsmässig
prövning i de ärenden där politiskt flyktingskap påstås. En lämpligare ordning
vore enligt JK att hänföra också sådana ärenden till länsrätts kompetensområde
men att med hänsyn till invandrarverkets s'ärskUda sakkunskap föreskriva att
yttrande skuUe inhämtas från verket.

2,1,3
Departementspromemorian

Beslutsmyndighet
i första instans

En
överflyttning av utvisningsärendena till länsrätterna är enligt inrikesdepartementets
promemoria väl motiverad främst ur rättssäkerhetssynpunkt. Det föreslås därför
i promemorian att en sådan överflyttning kommer tiU stånd. Även i de ärenden
där politiskt flyktingskap påstås bör enligt promemorian frågan om de
materiella utvisningsgrunderna prövas av länsrätten,

I
anslutning härtiU behandlas frågan huravida påstående om politiskt flyktingskap
skall avgöras i länsrätten eller först i samband med verkställigheten av
utvisningsbeslutet.

Vid remissbehandhngen
av civUdepartementets promemoria föreslog - som nyss redovisats -
invandrarverket att frågan om politiskt flyktingskap skuUe avgöras av verket i
samband med verkställigheten medan JK föreslog att yttrande i dessa ärenden skuUe
inhämtas från invandrarverket och frågan avgöras i länsrätten.

Det
framhåUs i inrikesdepartementets promemoria att invandrarverkets förslag
innebär ett återinförande av den ordning som gällde före 1954 års
utlänningslag, I huvudsak samma förfarande skuUe komma att tillämpas vid
förvisning och utvisning. När det gäller förvisning kan visserligen domstolen,
när verkställighet bedöms som utsUitslös, underlåta att döma till förvisning.
Främst svårighetema för domstolen att bedöma innebörden av ett påstående från utiänningens
sida om att han är politisk flykting synes dock ha medfört att denna bedömning
i så gott som samtliga fall har kommit att ske först på verkstäUighetsstadiet,
En sådan utveckling överensstämmer också med de synpunkter riksdagens justitieombudsman
utvecklat i sin år 1961 avgivna ämbets-berättelse (s, 150 ff,).

En
nackdel med prövning av påstående om politiskt flyktingskap först på verkstäUighetsstadiet
är, framhålls det i promemorian, att frågan huravida materiella utvisningsgrander
föreUgger kan komma att

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 19

behandlas av flera domstolsinstanser, även när det är
uppenbart att utiänningen är poUtisk flykting. Om däremot JK:s förslag följs
undgår man denna nackdel. Förvaltningsdomstolen har då att efter invandrarverkets
hörande även pröva påstående om politiskt flyktingskap. På detta sätt kan man
undvika utvisningsbeslut som ändå inte kan verkställas. Förslaget har också
den fördelen ur principiell synpunkt att utiänningen inte onödigtvis behöver gå
i väntan på besked om utvisning kommer att ske eUer inte. Svagheten med denna
ordning är emellertid att man löper risk att få en mera tungrodd och
tidskrävande handläggning hos förvaltningsdomstolarna. Frågan om utiänningen
är politisk flykting eUer ej kan också vara mycket svårbedömd. Enligt gällande
regler handhar länsstyrelsen verkställigheten av utvisningsbeslut. Påstår
utlänningen att han är politisk flykting och är påståendet inte uppenbart
oriktigt skall ärendet understäUas invandrarverket. Underställning skall dock
inte ske om påståendet redan är prövat enligt det beslut som förekommer tiU
verkställighet.

Efter en avvägning av skälen för och emot den ena eUer den
andra lösningen har man i departementspromemorian stannat för att föreslå att
påstående om politiskt flyktingskap inte skall prövas vid länsrättens
handläggning av utvisningsärendet utan först på verkställighetsstadiet. Därmed
vinns också en överensstämmelse med vad som i praktiken gäller i fråga om
förvisning.

Instansordningen

1 inrikesdepartementets promemoria framhålls att man inom
en snar framtid kommer att få en ny förvaltningsdomstolsorganisation med regeringsrätten
som högsta instans, två kammarrätter som mdlaninstanser-samt länsrätter och
länsskatterätter som underinstanser, I anslutning. härtiU redogörs för
besvärsvägen enligt den föreslagna förvaltningsprocesslagen. Talan mot
länsrätts beslut skaU föras hos kammarrätten medan besvär över kammarrätts
beslut fullföljs hos regeringsrätten. Det; finns visserligen möjlighet att göra
avvikelser från denna regel men enligt promemorian kan det inte anses föreligga
några skäl att i fråga om utvisningsärendena göra något avsteg från den ordning
som skall gälla enligt förvaltningsprocesslagen. Fastmer torde den
omständigheten att man bör eftersträva en så långt möjligt domstolsmässig
prövning: i utvisningsärenden tala för att besvär i dessa ärenden förs hos kammarrätt
och därifrån till regeringsrätten. Det föreslås därför i promemorian att en
sådan ordning genomförs. Eftersom förvaltningsprocesslagens bestämmelser
gäller, om inte annat föreskrivs, fordras för detta ändamål' inga andra
ändringar i utiänningslagen än att bestämmelsen om fullföljd i utvisningsärenden
tiU den centrala utiänningsmyndigheten ochi Kungl, Maj:t i statsrådet
utmönstras.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 20

Särskilda
tvångsåtgärder

Såsom
tidigare nämnts kan enligt 35 § första stycket utlänningslagen den myndighet
som handlägger ärende om avvisning, förpassning eUer utvisning förordna att
utlänningen skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt. Det föreslås i
promemorian att sådan befogenhet bör tUlkomma även förvaltningsdomstol. Någon
ändring i lagrummet synes icke erforderlig på grund härav,

I
andra stycket av samma paragraf föreskrivs att även länsstyrelse eller den
centrala utiänningsmyndigheten kan meddela förordnande om förvarstagande och sfällande
under uppsikt, om ärendet handläggs av Kungl. Maj:t, och att länsstyrelse kan
meddela sådant förordnande, om ärendet handläggs av den centrala
utlänningsmyndigheten, I fråga om utvisning kommer enligt vad som föreslås i
promemorian besvärsvägen att bli den, att länsrättens beslut överklagas till
kammarrätten och kam-martättens beslut till regeringsrätten. Något behov av en
sådan delegering av beslutsrätten i fråga om tvångsåtgärder, som gäller i
övriga ärenden, anses enligt promemorian inte föreligga för utvisningsärendenas
del och det föreslås därför inte något tUlägg tiU 35 § i detta syfte,

I 35
§ andra stycket finns också bestämmelser om rätt för polismyndighet att
förordna om förvarstagande resp, ställande under uppsikt, om det skäligen kan
befaras att utiänningen avviker. Polismyndigheten har att omedelbart anmäla
åtgärden tiU den myndighet som handlägger ärendet för överprövning av
beslutet. Denna möjlighet torde enligt promemorian böra finnas även i
utvisningsärenden. Någon ändring av paragrafen erfordras icke för detta ändamål.

Enligt
vad som föreslagits i promemorian skall utvisningsärenden i fortsättningen
handläggas av förvaltningsdomstol. Vid sådant förhåUande synes det enligt
promemorian mindre lämpligt att frågan om förvarstagande i dessa ärenden skall
kunna hänskjutas tiU Kungl, Maj:t i statsrådet för avgörande. Det bör ankomma
på domstolarna att själva avgöra denna fråga, även när tiden för
förvarstagandet överstiger en månad.

Emellertid
hävdas i promemorian att det i materiellt avseende bör gälla samma regler för
förvaltningsdomstolarna som för Kungl, Maj:t i statsrådet. Det skall sålunda
föreligga synnerliga sk'äl för förvarstagande längre tid än tre månader, och
domstolens beslut om förvarstagande bör för varje gång inte få gäUa mer än tre
månader från beslutets dag. Det föreslås i promemorian att 38 § utiänningslagen
ändras i enlighet med vad som sagts.

Enligt
vad som anförs i promemorian aktualiserar den nu föreslagna ordningen en annan
fråga när det gäUer förvarstagandet. Den som tagits i förvar enligt utiänningslagen
har inte rätt att besvära sig över beslutet h'ärom (49 § UtlL), Däremot gäller
allmänt enligt 33 § förvaltningsprocesslagen fått att föra talan mot länsr'ättens
beslut. Enligt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 21

34
§ förvaltningsprocesslagen får talan mot beslut, som ej innebär att målet
avgörs, föras endast i samband med talan mot beslut i själva målet. Talan får
dock föras särskilt bl. a. mot beslut om omhändertagande av person. Det synes
enligt promemorian böra övervägas om inte rätt till besvär över förvarstagande
i utvisningsärenden bör införas i detta sammanhang. Väl kan det hävdas att
förvarstagande förekommer även i av-visnings- och förpassningsärenden, där
någon besvärsrätt inte heller finns f. n. Då är emellertid att märka att, såsom
nyss nämnts, förvars-taganden som sträcker sig över längre tid än en månad,
skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detta innebär i viss mån en
ersättning för regler om besvärsrätt. I promemorian föreslås därför att
besvärsrätt införs över beslut om förvarstagande i utvisningsärenden. Därmed
uppnås samstämmighet med förvaltningsprocesslagens bestämmelser härom.

Förhör

Det
konstateras i promemorian att förhör är den enda form av muntligt förfarande
som regleras i utiänningslagen. Förhör förekommer således bl, a, vid
länsstyrelsernas handläggning av utvisningsärenden. Om - såsom föreslagits i
promemorian - utvisningsärendena överflyttas till länsrätterna blir reglerna i
förvaltningsprocesslagen tillämpliga i dessa ärenden, om ej annat
föreskrivits.

Enligt 9 § i förvaltningsprocesslagen
är förfarandet vid förvaltningsdomstolarna i princip skriftligt, men även
muntlig förhandling kan hållas, t, ex, i länsrätt om part begär det. Vidare
förekommer i förvaltningsprocesslagen - liksom i rättegångsbalken -
bestämmelser om förhör med vittne och sakkunnig,

I fråga om förfarandet vid
muntlig förhandling enligt förvaltningsprocesslagen resp, förhör enligt utiänningslagen
föreslås först och främst att förvaltningsprocesslagens terminologi får gälla
även vid handläggningen av utvisningsärenden hos förvaltningsdomstolarna.
Detta innebär att förhör i utvisningsärenden hos förvaltningsdomstol ersätts
med muntlig förhandling, I samband härmed bör uppmärksammas att 31 § utlänningslagen
innebär en ovillkorlig rätt för utiänningen att få till stånd förhör i
utvisningsärende i första instans, medan någon möjlighet att begära förhör inte
föreligger i ärende som efter besvär kommit under myndighets prövning. Enligt
9 § förvaltningsprocesslagen däremot skall muntlig förhandling hållas i
kammarrätt, skatterätt och länsrätt, om enskild som för talan i målet begär det
samt förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det.
Det framhålls i promemorian att den föreslagna ändringen från förhör till
muntlig förhandling i utvisningsärenden inte bör medföra en försämring i fråga
om utiänningens nuvarande rätt att få till stånd förhör enligt utlänningslagen.
Det föreslås därför att han erhåller ovillkorlig rätt att få tiU stånd muntlig
för-

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 22

handling vid länsrätt, A andra sidan bör han inte enligt
promemorian förmenas rätt att enligt förvaltningsprocesslagens bestämmelser
begära muntlig förhandling även i kammarfätt. Det föreslås att ändringen i 31 §
utformas så att båda dessa synpunkter tillgodoses.

Nöjdförklaring

I promemorian föreslås att nöjdförklaring skall kunna
avges även inför förvaltningsdomstol. Detta kräver en ändring i 48 § utiänningslagen,

2,1,4 Remissyttrandena

Beslutsmyndighet i första instans

Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget att
utvisningsärendena överflyttas till de nybildade länsrätterna.

Utlänningsutredningen
framhåUer att förslaget innebär att utvisningsärendena i framtiden kommer att
prövas i från rättssäkerhetssynpunkt betryggande former. Det tillgodoser det
krav på domstolsmässig prövning av dessa ärenden, som låg tiU grund för vad
utredningen tidigare uttalat i frågan i sitt betänkande Invandringen,
Problematik och handläggning. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att
inrättandet av förvaltningsdomstolar är ett viktigt led i strävandet mot ökad
rättssäkerhet. Det är därför enligt länsstyrelsen synnerligen angeläget att
utvisningsärendena snarast inlemmas bland de grupper av mål, som fortsättningsvis
avgörs av länsrätten som första instans.

Förslaget
att påstående om politiskt flyktingskap skall prövas av invandrarverket i
samband med verkställigheten av utvisningsbeslutet tillstyrks eller lämnas
utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Enligt länsstyrelsen i Stockliolms
län får den centrala utlänningsmyndigheten såsom ledande för
utlänningspolitiken anses ha de största förutsättningarna att bedöma sådana
spörsmål, som ofta är utsatta för föränderlighet och kräver en aktuell
bedömning. Länsstyrelsen upplyser att antalet utvisningsfall dar utlänningen
påstår sig vara politisk flykting hittiUs varit ytterst få, varför spörsmålet
torde få en begränsad betydelse i praktiken. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län anför liknande synpunkter.

Förslaget
har behandlats mycket ingående av JK och kammarrätten. JK erinrar inledningsvis
om att förslaget betyder den ändringen mot vad som nu gäller att politiskt flyktingskap
ej kan förhindra att ett utvisningsbeslut meddelas. Försläget innebär i detta
avseende en återgång tiU vad som gällde före 1954 års utiänningslag. Saken är
enligt JK närmast en verkställighetsfråga och det avgörande är naturligen huravida
politiskt flyktingskap föreligger vid tidpunkten då verkstälUghe-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 23

ten
aktualiseras. Det är ej uteslutet att förändringar i den ena eller den andra
riktningen kan inträffa i fråga om flyktingskapet under tiden mellan ärendets anhängiggörande
och utvisningsbeslutets verkställande, Ä andra sidan synes det inte ekonomiskt
att ett utvisningsärende skall kunna handläggas i kanske flera instanser, trots
att det hela tiden är uppenbart att utvisning inte kommer att kunna verkstäUas,
Beaktas bör också att den omständigheten att det föreligger ett
utvisningsbeslut kan medföra svårigheter för utiänningen att skaffa sig sin
bärgning och att över huvud föra en dräglig tillvaro i vårt samhäUe, Emellertid
talar enligt JK redan den omständigheten att det rör sig om en verk-stäUighetsfråga
för att prövningen beträffande politiskt flyktingskap förläggs till
verkställighetsstadiet liksom övriga faktorer som påverkar verkställbarheten.
Därigenom skapas garantier för att frågan blir föremål för prövning vid den
tidpunkt då förutsättningarna för bedömningen är bäst. Ett underskattande av
ett utvisningsbesluts framtida verkställbarhet kan exempelvis föranleda
domstolen att underlåta att besluta om utvisning då föratsättningarna därför
eljest klart föreligger, I detta sammanhang framhåUer JK att det måhända bör
övervägas, att införa en bestämmelse därom att utvisningsbeslut, som ej verkstäUts
inom viss tid, skall förfalla eller omprövas, JK pekar på ett visst ytterligare
sk'äl för promemorians ståndpunkt, 55 § första stycket andra punkten utlänningslagen
öppnar en om också svag möjlighet att verkställa ett utvisningsbeslut även om
utlänningen är politisk flykting. Det kan vara särskilt vanskligt att i förväg
utröna huruvida sådana möjligheter föreligger vid den tidpunkt då
verkställigheten aktualiseras. Efter övervägande av skälen för och emot de
båda lösningarna anser sig JK kunna tiUstyrka promemorians förslag på
förevarande punkt. En skUlnad uppkommer visserligen härigenom gentemot beslut
om avvisning och förpassning, med vilka utvisningsbesluten enligt JK bör
jämställas och inte med förvisningsbesluten. Beslut om avvisning och
förpassning torde dock, framhåUer JK, åtminstone i regel 'erkstäUas tämligen
omedelbart. Enligt kammarrätten torde frågan om politiskt flyktingskap inte sällan
vara svårbedömd. Det synes inte sannolikt att hos förvaltningsdomstolarna
kommer att finnas sådan expertis representerad, att de kan på ett
tillfredsställande sätt självständigt bedöma spörsmål av detta slag. En central
utlänningsmyndighet måste finnas och ges ett avgörande inflytande. Avsikten med
ett förfarande som leder till domstolsbeslut bör rimligen vara att detta beslut
skall verkställas om inte något extraordinärt tillkommer. Från denna synpunkt
kan det synas otillfredsställande att frågan om poUtiskt flyktingskap
initialmässigt lämnas å sido för att i stället prövas först på
verkställighetsstadiet, varvid det rättsliga bedömandet kan bli utan intresse.
Frågan kan därför ställas, menar kammarrätten, om det välmotiverade i att
belasta förvaltningsdomstolarna, i kanske flera instanser, med bedömanden som
kan anses väsent-

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 24

Ugen
likgiltiga med hänsyn tUl att politiskt flyktingskap av annan myndighet
sedermera konstateras föreligga,

I promemorian har, säger
kammarrätten vidare, påpekats att den föreslagna ordningen beträffande
utvisningsärendena innebär att överensstämmelse vinns med vad som redan gäller
i fråga om förvisning. Helt jämförbara är emeUertid inte situationerna i de
båda fallen. Förvisning är en påföljd för en utlänning som blivit vid allmän
domstol dömd för brott och rättsmaskineriet har här av andra skäl trätt i verksamhet,
Å andra sidan kan självfaUet läget vara det att endast sj'älva förvisningsbeslutet
har överklagats i hovrätt eller högsta domstolen. Kvar står emeUertid att ett
utvisningsärende endast och omedelbart tar sikte på frågan om utlänningen skall
få stanna här i riket eller ej, I inrikesdepartementets promemoria avvisas JK:s
tidigare förslag att förvaltningsdomstol - efter hörande av den centrala
utlänningsmyndigheten - skall pröva fråga om politiskt flyktingskap. Granden
för avvisandet är bl, a, att handläggningen vid en sådan ordning kan förväntas
bli mer tungrodd och tidskrävande. Frånsett vad kammarrätten anfört om
förvaltningsdomstolarnas svårigheter att bedöma politiskt flyktingskap synes
den av JK förordade ordningen ha vissa företräden, även om handläggningen
därigenom till äventyrs skulle fördröjas. För den enskilde kan det te sig
otillfredsställande och svårbegripligt att det för honom mest betydelsefulla -
om han får stanna i landet eller ej -inte blir från alla aspekter bedömt vid
domstolsbehandlingen. En nackdel med det av JK förordade förfarandet skulle
vara att förvaltningsdomstol kan tänkas ha en annan uppfattning än den
centrala utlänningsmyndigheten beträffande påstått politiskt flyktingskap. Om
förvaltningsdomstol väl anser utvisningsgrunder föreligga men i motsats till
den centrala utlänningsmyndigheten förmenar att politiskt flyktingskap inte
föreligger, skulle utlänningsmyndigheten likväl ha möjlighet att ingripa på
verkställighetsstadiet, I det omvända fallet skulle ett motsvarande ingripande
däremot inte kunna ske. Nu anförda synpunkter torde emellertid vara av mer
teoretisk än praktisk innebörd, eftersom utlänningsmyndighetens uppfattning lär
bli vägledande för domstolen. Man lär dock inte enligt kammarrättens mening
kunna undvara en ordning enligt vUken den centrala utiänningsmyndigheten kan
inskrida på verkstäUighetsstadiet för att förhindra utvisning och detta oavsett
om samma myndighet tidigare tiUkännagivit en annan uppfattning som domstolen följt.
Förhållandena eUer föratsättningarna för bedömandet kan ha ändrats. Man kommer
inte ifrån en ordning enligt vilken ett slutligt domstolsbeslut kan bli
korrigerat i avseende på sin yttersta effekt. Vidare kan göras gällande att
frågan om vad som läggs någon till last som skäl för utvisning bör ges en rent domstolsmässig
behandling, vid vilken den eventuella förhandenvaron av politiskt flyktingskap
ej skall inverka. Väl är möjligt att så formulera ett domstolsbeslut att därav

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 25

framgår
huravida politiskt flyktingskap eller annat varit avgörande för beslutet.
Uppställes det kravet, som från rättssäkerhetssynpunkt ter sig välmotiverat,
har förvaltningsdomstolarna likväl inte undgått den prövning som var
åtminstone ett av syftena med att redan på domstolsstadiet beakta förekomsten
av politiskt flyktingskap. Av sist anförda skäl har kammarrätten också ställt
sig avvisande till en tredje inom domstolen diskuterad möjlighet, nämligen att
i faU, där politiskt flyktingskap påstås vara för handen eUer eljest kan antas
föreligga och där den centrala utiänningsmyndigheten i remissyttrande ansluter
sig till denna uppfattning, överföra ärendets handläggning till sistnämnda
myndighet. Förvaltningsdomstolen skulle med andra ord med denna tänkta ordning
inte meddela något som helst beslut i sak. Efter prövning av samtliga nu
anförda synpunkter för och emot promemorians förslag har kammarrätten, om än
med tvekan, funnit sig böra godtaga förslaget i inrikesdepartementets
promemoria.

Förslaget
är ur olika synpunkter tveksamt anser länsstyrelsen i Östergötlands län.
Länsstyrelsen pekar på att utlänningen får vänta på besked om utvisning kommer
att ske eller ej och att det i vissa fall kommer att meddelas utvisningsbeslut,
som sedan visar sig inte kunna verkställas. Länsstyrelsen anser därför att den
av JK i sitt remissyttrande över civUdepartementets promemoria förordade
ordningen, att det skall ankomma på länsrätt att efter invandrarverkets hörande
pröva påstående om poUtiskt flyktingskap, bör övervägas ytterligare,

SAF
vill starkt ifrågasätta lämpligheten av den gjorda avvägningen. Det i
promemorian åberopade sk'älet för förslaget är att det skulle föreligga risk
för en tungrodd och tidskrävande handläggning hos förvaltningsdomstolarna om
dessa skulle pröva påståendet om politiskt flyktingskap. Enligt SAF kan det med
avsevärt större styrka hävdas att det föreligger risk for en tungrodd och
tidskrävande handläggning om förvaltningsdomstolarna först skall pröva
utvisningsfrågan utan hänsyn till påståendet om politiskt flyktingskap medan
sistnämnda spörsmål skall prövas i en annan och särskild instansordning.

Instansordningen

Förslaget
att besvär i utvisningsärenden skall föras hos kammarrätt och därifrån till
regeringsrätten tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga
remissinstanser. Enligt utlänningsutredningen ligger förslaget helt i linje med
de tankegångar, som utredningen förde fram i betänkandet Invandringen,
Problematik och handläggning. Kammarrätten pekar på att det är olika
beslutsmyndigheter för de fyra formerna för avlägsnande. Det låter sig sägas
att en ytterligare utvidgning av den krets myndigheter, som har att befatta sig
med utiänningsärenden, kan inge betänkligheter. Enligt kammarrättens
uppfattning föreligger emeUertid

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 26

inte tUlräckliga skäl att frångå den eljest enligt förvaltningsprocesslagen
gällande instansordningen.

Länsstyrelsen
i Västmanlands län påpekar att klagan endast får föras av utiänningen enligt
den nuvarande lydelsen av 44 § första stycket utlänningslagen, I fråga om
förvaltningsdomstols beslut i ärende om utvisning skall enligt det föreslagna
tredje stycket bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen gälla, 33 § andra
stycket i sistnämnda lag synes inte innefatta motsvarande begränsning av
besvärsrätten i utvisningsärenden. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det
därför oklart om klagan skall få föras av allmänt ombud, polismyndighet eller
nykterhetsnämnd, som påkallat prövning av frågan om utvisning. Vidare
ifrågasätter kammarrätten om inte i de fall, då länsrätt eller kammarrätt
beslutat att utvisning inte skall äga rum, möjlighet bör finnas för någon det
allmännas representant att överklaga beslutet.

Särskilda tvångsåtgärder

De i promemorian framlagda förslagen i avseende på tagande
i förvar eUer stäUande under uppsikt har godtagits av samtliga remissinstanser,

Utlänningsutredningen
framhåller att förvarstagande utgör ett så allvarligt ingrepp i utiänningens
frihet att det närmast framstår som självklart att utlänning som tagits i
förvar skall ha rätt att föra talan mot beslutet. Enligt Svea hovrätt bör vid
en omarbetning av utlänningslagstiftningen övervägas om inte motsvarande
besvärsrätt bör införas även i avvisnings- och förpassningsärenden. Vidare
förutsätter hovrätten att den nu föreslagna besvärsrätten innebär, att talan
mot beslutet om förvarstagande får föras särskUt, Avfattningen av det
föreslagna tUlägget tiU 49 § utlänningslagen synes ej vara helt tydligt i detta
hänseende.

Kammarrätten
anför att det kan synas lämpligt att den centrala utlänningsmyndigheten får
samma befogenhet som nu tillkommer polismyndighet att vid risk för att utiänningen
avviker ta honom i förvar,

I
anslutning till den föreslagna ändringen av 38 § utlänningslagen anmärker
socialstyrelsen att viss tveksamhet synes kunna uppstå om förhör skall hållas
före utgången av varje tremånadersperiod utöver den första. Styrelsen har
emellertid uppfattat förslaget så, att detta varit avsikten. Beträffande den
föreslagna rätten att besvära sig över ett beslut om tagande i förvar kan man
enligt socialstyrelsen förvänta att besvären kommer att upptagas till behandling
av kammarrätten med största snabbhet med hänsyn till sakens vikt och oftast
avgöras långt innan en månad gått efter beslutet i länsrätten.

Förhör

Promemorians förslag att förhör i utvisningsärenden hos
förvaltningsdomstol skaU ersättas med muntlig förhandling har lämnats utan
erinran av samtliga remissinstanser.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 27

Utformningen
av förslaget att utiänningen även i fortsättningen skall ha en oviUkorlig rätt
att få till stånd muntlig förhandling i länsrätten kritiseras endast av
socialstyrelsen. Socialstyrelsen anser att lagtexten närmast ger vid handen att
muntlig förhandling endast behöver hållas om utiänningen framställer begäran
därom och man kan, menar socialstyrelsen, till och med ifrågasätta om
domstolen äger håUa förhandling utan sådan begäran, även om väl detta inte är
meningen. Socialstyrelsen hänvisar bl. a, till lagen om nykterhetsvård och
ifrågasätter om inte en uttrycklig bestämmelse bör införas i utlänningslagen,
att muntlig förhandUng får och bör hållas i ärende om utvisning om förhållandena
föranleder därtill, även om utiänningen inte framstäUt begäran därom.

Nöjdförklaring

Promemorians
förslag att nöjdförklaring bör kunna avges även inför förvaltningsdomstol har
inte föranlett några erinringar från remissinstansernas sida.

2,2
Förfarandet vid handläggning av utlänningsärenden

2,2,1
Förekommande utlänningsärenden

I
7 § utlänningslagen föreskrivs att Kungl, Maj:t får förordna att utlänning
inte får resa in i Sverige eller uppehålla sig här utan tillstånd, TiUstånd
meddelas i form av visering, uppehållstillstånd eller bosätt-ningstiUstånd,
Vidare får Kungl, Maj:t enligt 15 § utlänningslagen förordna att utlänning
måste ha arbetstillstånd för att få ha arbetsanställ-ning i Sverige eller i
annan egenskap än handelsresande utöva verksamhet här som föranleds av
anställning utomlands. Enligt 13 § kan Kungl, Maj:t dessutom förordna att
utlänning inte får resa in i Sverige, förrän arbetstiUstånd meddelats.

Genom
bestämmelser i utlänningskungörelsen har Kungl, Maj:t utnyttjat de fullmakter
som ges i utlänningslagen. Sålunda krävs enligt 25 § utlänningskungörelsen i
princip visering. I fråga om detta krav gäUer dock enligt samma paragraf ganska
vittgående undantag. Visering ges för inresa och vistelse här viss tid. Visering
kan återkallas (8 § UtlL).

När
det g'äller uppehållstiUstånd sägs i 32 § utlänningskungörelsen att utlänning
inte får uppehåUa sig i landet längre tid än tre månader från inresan hit utan
att ha uppehållstiUstånd. Detta gäller dock inte den som har
bosättningstillstånd och inte heller medborgare i de övriga nordiska länderna.
Visst undantag görs också för barn under 20 år. Uppehållstillståndet ger
utlänning rätt att vistas här under den tid som anges i tillståndet. TiUstånd
kan begränsas att gälla endast viss del av landet. Det

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 28

kan
också förbindas med föreskrift att utlänningen skall lämna landet senast när
tiden för tillståndet går ut, s, k, utresebeslut (9 § UtlL), Meddelat tiUstånd
kan normalt inte återkallas.

Enligt
huvudregeln i 55 § utiänningskungörelsen får bosättningstillstånd meddelas
utlänning som är fast bosatt i landet, om det är uppenbart att han inte kan
vägras fortsatt uppehållstillstånd. Bosättningstillståndet medför rätt att
resa in och utan tidsbegränsning vistas här (10 § UtiL), Utlänning som har
bosättningstillstånd behöver inte ha arbetstiUstånd för att ta anstäUning (15
§ UtlL), Bosättningstillståndet kan återkallas, om bosättningen här upphör (10
§ UtlL),

I
fråga om arbetstillstånd gäller enligt 42 § utlänningskungörelsen att utlänning
inte får ta anstäUning här i riket och inte heller i annan egenskap än
handelsresande eller medlem av personalen på järnväg eUer på lastbU i
yrkesmässig trafik utöva verksamhet som föranleds av anställning utomlands.
Undantag från kravet på arbetstillstånd gäller bl. a. för medborgare i de
övriga nordiska länderna. Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid. Det kan
avse visst slag av arbete och kan förbindas med de övriga föreskrifter som
befinns erforderliga. Med vissa angivna undantag får utiänning enligt 46 § utiänningskungörelsen
inte resa in i Sverige, förrän arbetstillstånd meddelats. Arbetstillstånd kan återkallas,
om det föreligger särskUda skäl (16 § UtlL),

Beslut
om visering, uppehålls- eller bosättningstUlstånd meddelas av statens
invandrarverk, Visering får också meddelas av utrikesministern, I den
omfattning Kungl, Maj:t medger får visering även meddelas av svensk
utlandsrepresentation eller av polismyndighet och uppehållstiUstånd av
polismyndighet (11 § UtiL), Enligt 36 § utlänningskungörelsen får
polismyndighet i den omfattning invandrarverket efter samråd med rikspolisstyrelsen
bestämmer meddela uppehållstiUstånd för högst tre år. Finner polismyndigheten
att ansökan om uppehållstiUstånd inte bör bifallas, skaU myndigheten skicka
handlingarna med eget yttrande till invandrarverket, som avgör ärendet. Har ansökningshandUngen
ingivits till beskickning eUer konsulat, skall myndigheten sända handlingarna tiU
invandrarverket. Om ärendet inte är synnerUgen brådskande eller andra särskUda
omständigheter föreligger, skaU myndigheten bifoga eget yttrande,

I
fråga om visering g'äller enligt 26 § utlänningskungörelsen att svensk
beskickning eUer svenskt konsulat utomlands får meddela visering efter bemyndigande
av utrikesministern eller, i den mån han inte lämnat sådant bemyndigande, av
statens invandrarverk, I vissa brådskande faU får polismyndighet meddela visering
för en tid av 14 dagar, exempelvis för fartygspersonal.

Arbetstillstånd
meddelas av invandrarverket. Ansökan om arbetstillstånd görs hos
polismyndigheten eller länsarbetsnämnden i den ort där utiänningen är bosatt
eller huvudsakligen vistas. Befinner sig utlänningen

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 29

utom
landet, görs ansökan hos statens invandrarverk, Ansökningshand-Ung inges dock i
sådant fall tUl svensk beskickning eller svenskt konsulat. Länsarbetsnämnd får
uppdraga åt arbetsförmedlingskontor att ta emot ansökan om arbetstUlstånd,
Kontoret skall då vidarebefordra ansökningshandlingen tiU länsarbetsnämnden
(47 § UtlK), Polismyndigheten får meddela arbetstiUstånd i den omfattning
statens invandrarverk bestämmer efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och
rikspolisstyrelsen. Detsamma gäller länsarbetsnämnd. Finner polismyndighet
eller länsarbetsnämnd att ansökan om arbetstillstånd inte bör medges, skall ansökningen
skickas till invandrarverket. Verket avgör sedan ärendet (48 § UtlK),

När
det gäUer avlägsnande ur landet av utiänning finns enligt utlänningslagen fyra
former härför, nämligen avvisning, förpassning, utvisning och förvisning.

Avvisning
kan under vissa i lagen angivna förutsättningar ske vid utlänningens ankomst
till riket eUer inom tre månader därefter. Beslut om avvisning meddelas av
polismyndighet (18-20 §§ UtiL), Påstår utlänningen att han är politisk flykting,
skaU ärendet underställas den centrala utiänningsmyndigheten, om påståendet
inte är uppenbart oriktigt

Utiänning,
som uppehåller sig i riket utan att ha pass och erforderligt tillstånd att
vistas här, kan förpassas ur riket. Beslut om förpassning meddelas av den
centrala utiänningsmyndigheten (22 och 23 §§ UtiL),

Om
utlänning har begått brott av viss allvarligare beskaffenhet här i riket, kan
den domstol som behandlar ansvarsfrågan förvisa honom ur riket, Utiänning, som
innehar bosättningstUlstånd eller har vistats i riket mer än fem år, får
förvisas endast om det föreligger synnerliga skäl. Förvisas utlänning, skall de
men han därigenom lider beaktas vid bestämmande av annan påföljd för brottet
(26 § UtlL),

När
det gäller utvisning slutligen kan en utlänning utvisas ur riket under vissa i
lagen angivna förutsättningar, Utiänning som innehar bosättningstUlstånd eller
som vistats i riket sedan mer än fem år tillbaka får dock inte utvisas om det
inte föreligger synnerliga skäl (29 § UtiL). Beslut om utvisning meddelas av
länsstyrelsen. Påstår utlänningen att han är politisk flykting och är
påståendet inte uppenbart oriktigt, skaU dock underställning ske tiU den
centrala utlänningsmyndigheten, som har att besluta i ärendet.

Beslut
om avvisning verksfälls av polismyndigheten, medan beslut om förpassning,
förvisning och utvisning verkställs av länsstyrelsen. Påstår utiänningen att
han är politisk flykting och är påståendet inte uppenbart oriktigt, skall
ärendet underställas den centrala utiänningsmyndigheten. Underställning får
dock inte ske om påståendet om poUtiskt flyktingskap redan prövats i ärendet
(58 § UtiL).

Utöver
de ärenden som nu nämnts förekommer också ärenden röran-

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 30

de främlingspass och resedokument. Främlingspass utfärdas
enligt huvudregeln för utlänning som saknar möjlighet att skaffa eget pass (6
§ UtlK). Resedokument utfärdas enligt kungörelsen (1955: 29) om resedokument
för vissa flyktingar, kungörelsen (1962: 22) om resedokument för vissa
flyktingar, som äro sjömän, samt kungörelsen (1965: 273) om resedokument för
vissa statslösa personer. Ärenden om främlingspass och resedokument avgörs av
Invandrarverket,

2,2,2 Förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen

AUmänt

Grandläggande regler om förfarandet i mål hos
regeringsrätten, kammarrätt och länsrätt finns i förvaltningsprocesslagen.
Denna lag reglerar även förfarandet i länsskatterätt och mellankommunala
skatterätten. Såvitt avser skatterätt och länsrätt trädde lagen i kraft den 1
juli 1971 medan den i övrigt träder i kraft den 1 januari 1972, Har i lag eUer
i författning som beslutats av Kungl, Maj:t meddelats bestämmelse som avviker
från vad som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen, gäller emeUertid den
bestämmelsen.

Förvaltningslagen i sin tur bildar grandvalen för
förvaltningsmyndigheternas handläggning. Även här gäUer att om i lag eUer i
författning som meddelats av Kungl, Maj:t eller riksdagen finns bestämmelse, som
avviker från förvaltningslagen, den bestämmelsen i stället skall gälla.

Förfarandereglerna i förvaltningslagen är uppdelade i två
huvudavsnitt, I det första avsnittet ingår sådana regler som kan tillämpas i
stort sett i alla slag av förvaltningsärenden. Dit hör bl, a, regler om jäv, om
enskUds rätt att anlita ombud eUer biträde, om myndighets skyldighet att
vägleda den som har gjort en ofullständig ansökan e, d,, myndighets befogenhet
att anlita tolk och ordningen för anförande av besvär över myndighets beslut.
De flesta av reglerna är nya som allmänna föreskrifter betraktade. Några av
reglerna, t, ex, reglerna om besv'ärstid, ersätter däremot nuvarande
lagstiftning i ämnet.

Det andra huvudavsnittet i förvaltningslagen innehåller
sådana bestämmelser som är av särskild betydelse i ärenden där det är fråga om
myndighetsutövning mot enskild, dvs, där myndighet utövar befogenhet att för enskUd
bestämma om förmån, rättighet, skyldighet eller annat jämförbart förhåUande,
Sålunda finns bl, a, bestämmelser om rätt för sökande, klagande eller annan
part i ett ärende att ta del av utredningsmaterialet i ärendet, skyldighet för
myndighet att underrätta part om detta material, parts rätt att lämna uppgift,
myndighets skyldighet att ange skälen för beslut, varigenom den avgör ärende,
och att underrätta part om innehållet i beslutet och bestämmelser om vad
parten skall iakttaga vid klagan över beslut, Samtiiga dessa bestämmelser är
nya som allmänna regler betraktade.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 31

Partsinsyn

Enligt
14 § första stycket förvaltningslagen har sökande, klagande eller annan part
rätt att ta del av det som tillförts ärendet med de begränsningar som följer
av 39 § andra stycket lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen) eller med de begränsningar som
följer av 14 § i dess fortsatta lydelse.

I
14 § andra stycket föreskrivs att myndighet får vägra att lämna ut annat
material än allmän handling under samma förutsättningar som enligt nämnda
lagrum i sekretesslagen gäller för allmän handling. Om sådant material lämnas
ut, skall myndigheten om det behövs göra förbehåll om hur det får användas.

I 14 § tredje stycket slutiigen
sägs att om myndighet har vägrat att lämna ut handling eller annat som
tillförts ärendet, så skall myndigheten på annat sätt upplysa parten om
innehållet i materialet, i den mån det behövs för att parten skall kunna ta tiU
vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för de intressen som föranlett
vägran att lämna ut materialet. Myndigheten skall vid behov förordna att den
som erhåller upplysningen inte obehörigen får yppa vad han har fått veta.

Motsvarande regler för
förvaltningsdomstolarnas handläggning finns i 43 § förvaltningsprocesslagen,

I 39 § första stycket
sekretesslagen anges att sekretesslagens bestämmelser i övrigt inte länder
till inskränkning i sökandes, klagandes eller andra parters rätt att i mål och
ärenden hos domstol eller annan myndighet utbekomma dom, beslut eller andra handlingar,
I andra stycket av nämnda paragraf heter det att om det av hänsyn till allmänna
eller enskilda intressen befinns vara av synnerlig vikt att innehållet i annan handUng
än dom eller beslut inte uppenbaras, så får dock med stöd av bestämmelse i sekretesslagen
utlämnande av sådan handling till parten vägras, Vid utlämnande skall
erforderliga förbehåll göras.

Kommunikation
av utredningsmaterial

EnUgt
15 § första stycket förvaltningslagen får ärende inte avgöras utan att sökande,
klagande eller annan part underrättas om det som tiUförts ärendet från annan än
honom själv och tiUfäUe beretts honom att yttra sig över det. Myndigheten får
dock avgöra ärende utan att så skett, om åtgärderna är uppenbart obehövliga, om
ärendet rör bl, a, tUlsätt-ning av tjänst eUer därmed jämförbar sak och fråga
inte är om prövning med anledning av överklagande, om det kan befaras att
genomförandet av beslutet i ärendet annars skuUe avsev'ärt försvåras eller om
ärendet inte kan uppskjutas. Bestämmelserna i 14 § om partsinsyn och begränsningarna
när det gäller rätten att få del av det som tillförts ärendet äger motsvarande tUlämpning
i fråga om underrättelse i 15 §,

Motsvarande
bestämmelser om kommunikation finns när det gäUer

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 32

förvaltningsdomstolarna i 10-12 §§ förvaltningsprocesslagen.
Enligt 10 § skall ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling, varigenom
mål anhängiggörs, och det som hör till handlingen tillställas motpart eUer
annan mot vilken åtgärd ifrågasätts. Underrättelse behövs inte, om det är
uppenbart att talan inte kan bifallas eller att underrättelse är onödig eller
om det kan befaras att underrättelsen skulle avsevärt försvåra genomförandet
av beslut. Det sägs också i 10 § att mottagaren skall förefäggas att svara inom
viss tid vid 'äventyr att målet ändå kan komma att avgöras, I 11 § föreskrivs
att den som förelagts att svara skall göra det skriftligen om inte rätten
förordnar att svaret får lämnas vid muntlig förhandUng, Vidare innehåller
paragrafen vissa bestämmelser om hur svaret skall vara avfattat. EnUgt 12 § g'äUer
att rätten skaU ge sökanden eller klaganden tiUfälle att ta del av svaret och
det som hör till svaret och att inom viss tid skriftligen yttra sig över det,
om det inte är obehövligt,

I 18 § förvaltningsprocesslagen finns kompletterande besfämmelser
om kommunikation. Enligt denna paragraf skall, innan mål avgörs, parten ha fått
kännedom om det som tiUförts målet genom annan än honom själv och haft tillfäUe
att yttra sig över det, om det inte föreligger sådana skäl däremot som angetts
som skäl mot underrättelse i 10 §, Slutligen g'äller enligt 19 § förvaltningsprocesslagen
att bestämmelserna i 43 § i fråga om partsinsyn och begränsningarna i rätten tiU
partsinsyn äger motsvarande tillämpning i fråga om underrättelse enligt 10 §
första stycket, 12 eUer 18 § i förvaltningsprocesslagen.

Beslutsmotivering

I 17 § förvaltningslagen föreskrivs att beslut, varigenom
myndighet avgör ärende, skall innehålla de skäl som bestämt utgången. Skälen
får dock utelämnas helt eller delvis 1) om beslutet inte går parten emot eller
det eljest är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen 2) om beslutet rör bl,
a, tiUsättning av tjänst eller jämförbar sak 3) om det är nödvändigt med
hänsyn till rikets säkerhet, privatlivets helgd, enskilds behöriga ekonomiska
intresse eller jämförbart förhållande eller 4) om ärendet är så brådskande att
det inte finns tid att utforma skälen, I andra stycket av samma paragraf sägs
att myndigheten på begäran av part om möjligt bör upplysa honom om skälen i
efterhand, om dessa har utelämnats.

Motsvarande stadgande n'är det g'äller
förvaltningsdomstolarna återfinns i 30 § andra stycket förvaltningsprocesslagen,
I detta lagrum sägs dock endast att av beslutet skall framgå de skäl som
bestämt utgången.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 33

Underrättelse om beslut

Enligt 18 § förvaltningslagen skall sökande, klagande
eller annan part underrättas om innehåUet i beslut varigenom myndighet avgör
ärende, om det inte är uppenbart obehövligt. Är det uppenbart att beslutet går
vederbörande emot, skall han också underrättas om vad han har att iakttaga vid
talan mot beslutet och även om skiljaktig mening som antecknats i protokoU
eller annan handUng,

I förvaltningsprocesslagen föreskrivs 131 § att beslut,
varigenom rätten avgör målet, skall tillställas part genom handling som fuUständigt
återger beslutet och skiljaktig mening, när sådan förekommit. Beslut som kan
överklagas skall dessutom innehålla upplysning om vad den skaU iakttaga som
vill anföra besvär över beslutet.

Ombud och biträde

Enligt 6 § förvaltningslagen får den som för talan i
ärende anlita ombud eller biträde. Visar ombud eller biträde oskicklighet
eller oförstånd eller är han eljest olämpUg, får myndigheten avvisa honom.
Talan mot myndighetens avvisningsbeslut får föras i samma ordning som g'äUer
för talan mot beslut, varigenom myndighet avgör ärendet. Bestämmelser om rätt
att anlita ombud eller biträde och om avvisning av ombud eller biträde finns i
48 § förvaltningsprocesslagen. Enligt 34 § sistn'ämn-da lag får talan mot
beslut, som inte innebär att målet avgörs, endast föras i samband med talan mot
beslut i själva målet. Talan får dock föras särskUt bl, a, mot beslut om
avvisning av ombud eUer biträde.

Offentlighetsprincipen

Förfarandet vid såväl förvaltningsmyndigheter som
förvaltningsdomstolar skall i princip vara skriftligt. Förvaltningslagen
innehåller inga bestämmelser om muntliga förhandlingar över huvud taget och
berör därmed inte heller frågan om offentlighetsprincipen. Däremot öppnar förvaltningsprocesslagen,
som tidigare berörts, möjlighet till muntliga förhandlingar och därvid gäUer
enligt 16 § förvaltningsprocesslagen i fråga om offentlighet att 5 kap, 1-5 §§
rättegångsbalken skaU gälla i tiUämpliga delar. Vidare sägs i 16 § att rätten
därutöver får förordna om handläggning inom stängda dörrar, om det behövs av
hänsyn till privatlivets helgd eller enskilds behöriga ekonomiska intresse.

Besvärstidens längd m. m.

I 12 § förvaltningslagen föreskrivs att besvärshandling skaU
tillsfällas den förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol som har att
pröva besvären och vidare att i besvärshandlingen skall anges det beslut som

3 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 155

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 34

överklagas. Besvären skall ha kommit in inom tre veckor
från den dag då klaganden fick del av beslutet. Besvär som ej anförts i rätt
tid upptages inte till prövning. Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång
kommit in till den myndighet som har meddelat det överklagande beslutet, skall
dock besvären ändå upptagas till prövning.

Motsvarande bestämmelser återfinns i 7 § förvaltningsprocesslagen.

2,2,3 Förfarandereglerna i utlänningslagen m. m.

Partsinsyn

Utiänningslagen saknar bestämmelser om partsinsyn utom för
ett fall, nämligen vid hållande av förhör. Förhör skall enligt utlänningslagen
hållas i ärende om utvisning, om utiänningen begär det, dock inte i ärende som
efter besvär kommit under myndighets prövning. Vidare är förhör obligatoriskt i
'ärende om s, k, politisk utvisning och i ärende om kvarhåUande av utiänning i
förvar mer än tre månader (31, 34 och 38 §§ UtiL), Vidare har utiänning rätt
att på verkställighetsstadiet begära förhör i ärende angående förpassning, om
sådant förhör inte tidigare har hållits (58 § tredje stycket UtlL), Slutiigen
gäller som allmän regel att förhör kan hållas om Kungl, Maj:t, den centrala utiänningsmyndigheten,
utlänningsnämnden eller länsstyrelsen eljest finner anledning till det (39 § UtiL),

Bestämmelserna om förfarandet vid förhör återfinns i 40-42
§§ utlänningslagen. Förhöret skaU hållas av den myndighet som handlägger
ärendet. Den centrala utlänningsmyndigheten får dock i ärende, som myndigheten
handlägger, överlämna åt bl. a. länsstyrelsen att hålla förhör. I ärende, som
handläggs av Kungl. Maj:t, utser Kungl. Maj:t förhörsmyndighet (40 § UtiL). Om
förhörsmyndigheten finner det erforderligt, får myndigheten uppdraga åt
polismyndighet eller åt särskild utsedd person att vid förhöret vara allmänt
ombud. Utlänningen får för sin del vid förhöret åtnjuta biträde av därtill länipUg
person. Har utlänningen inte utsett sådant biträde och finnes hans rätt inte
kunna tUlvaratas utan biträde, skaU förhörsmyndigheten förordna biträde åt
honom. Är utlänningen inte på fri fot så skall även eljest, om han begär det,
biträde förordnas av förhörsmyndigheten (41 § UtlL).

Utlänningen och även annan person, som skall höras, skaU
kallas tiU förhöret. Om utlänningen hålls i förvar skall förhörsmyndigheten
förordna om hans inställande. Förhörsmyndigheten kan också under vissa föratsättningar
förordna om hämtning av den som skall höras. Förordnande om hämtning av annan
än utlänningen får dock inte meddelas annat än om det föreligger synnerliga
skäl (42 § första stycket UtiL). Enligt 42 § andra stycket skall vid förhöret
de omständigheter som kan inverka på ärendets avgörande noga utredas. Då aUmänt
om-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 35

bud är närvarande skall han ange vilka åtgärder mot
utlänningen, som är i fråga, samt redogöra för den utredning som åberopas i
ärendet. Finns inte allmänt ombud, äger utiänningen eljest på lämpligt sätt
erhålla kännedom om utredningen. TUlfälle skaU beredas honom att ange sin
ståndpunkt och uttala sig om de omständigheter som åberopas.

I ärenden, där förhör inte förekommer, gäUer hos statens
invandrarverk den ordningen att utlänningen själv på begäran får ta del av
allt utredningsmaterial, om det inte bedöms föreligga några hinder av
sekretesskäl.

Kommunikation av utredningsmaterial

Inte heller när det gäller kommunikation innehåller utiänningslagen
några bestämmelser utom för det fall att det hålls förhör i ärendet. Såsom
nämnts i avsnittet om partsinsyn föreskrivs i 42 § andra stycket utlänningslagen
att de omständigheter som kan inverka på ärendets avgörande noga skaU utredas
vid förhöret och att allmänt ombud, om han är närvarande skall ange, vilka
åtgärder mot utiänningen som är i fråga. Finns inte allmänt ombud skall utiänningen
på annat lämpligt sätt erhåUa kännedom om utredningen,

I ärende
där förhör inte hålls föreligger i huvudsak följande praxis hos invandrarverket
i fråga om kommunikation. Beslut i viserings'ärenden fattas på grundval av
uppgifterna i ansökningshandlingarna samt den utredning som därutöver tillförs
ärendet, Utiänningen underrättas inte om denna utredning. Utlänning som söker
uppehålls- och arbetstillstånd före inresan i Sverige får inte heller del av
utredningen före beslutet. Den utredning som föreligger utgörs regelmässigt av
yttrande från arbetsmarknadsstyrelsen.

När det
gäller ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd som inges efter inresan till
Sverige, anses det i regel inte heller erforderUgt med kommunikation. Om
invandrarverket från någon annan än sökande har fått uppgift som motsäger vad
sökanden åberopat som särskilt skäl och detta har betydelse vid ärendets
bedömning så sker dock kommunikation.

Kommunikation
förekommer inte i ärenden angående bosättningstillstånd. En omständighet av
betydelse är därvid att sökande av bosätt-ningstiUstånd, även om hans ansökan
avslås, inte kan vägras fortsatt uppehållstillstånd utan att utlänningsnämnden
hörs i ärendet.

Beslut
rörande främlingspass och resedokument grandas i regel pä utlänningens egna
uppgifter. Kommer utredning in från annat håll, kommuniceras den med utiänningen
om hinder inte bedöms föreligga av sekretesskäl.

Innan
beslut om avvisning eller förpassning eller beslut att inte förlänga uppehåUstillstånd
fattas hålls förhör med utlänningen. Detta förhör hålls vanligen av
polismyndighet. Vid förhöret inför poUsmyndig-

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 36

heten
underrättas utlänningen alltid om vad saken gäller. Av rapporten över förhöret
skall framgå att tillfälle lämnats honom att granska uppteckningen samt att han
beretts tillfälle att yttra sig över den utredning som i övrigt tillförts
ärendet. Detta gäller under förutsättning att hinder inte bedöms föreligga av
sekretesskäl. Allt material som hos invandrarverket tillförts ärendet utifrån
och som har betydelse för utgången kommuniceras, om hinder inte bedömts
föreligga av sekretesskäl eller kommunikation är uppenbart obehövlig. Material
som behöver sekretessbdäggas förekommer sällan.

Det
skall slutiigen nämnas att enligt anvisningar, utfärdade av Kungl, Maj:t i
skrivelse den 6 februari 1970 till invandrarverket och rikspolisstyrelsen, för
handläggning av ärenden, vari framställts påståenden om risk för politisk
förföljelse, bör verket särskilt kontrollera att utlänningen beretts tillfäUe
att yttra sig i alla avseenden som kan ha betydelse för avgörandet. Om detta
inte skett bör verket bereda utiänningen tillfälle att yttra sig, i den mån
hinder inte möter av sekretessskäl. Verket bör vidare pröva om det finns
anledning för verket att håUa förhör med utlänningen.

Beslutsmotivering

Skyldighet
att ange grunden för beslut finns föreskriven i tre skilda paragrafer i
utlänningslagen, nämligen 12 a, 21 och 25 §§, Därav avser 12 a § utresebeslut
samt beslut varigenom uppehållstiUstånd lämnats utan bifall på grund av s, k, vandelsanmärkning,
21 § beslut om avvisning och 25 § beslut om förpassning. Vidare föreskrivs i 33
§ utlänningslagen att beslut om utvisning skall ange skälen för utvisningen, I
övrigt innehåller utiänningslagen inga krav på beslutsmotivering.

Underrättelse
om beslut

De
paragrafer som nämnts under avsnittet om beslutsmotivering, dvs, 12 a, 21, 25
och 33 §§ utiänningslagen, innehåller även bestämmelser om att beslutet skall tUlställas
vederbörande,

I
övrigt saknas Ijestämmelser i utlänningslagen om underrättelse om beslut. Hos
statens invandrarverk tillämpas i huvudsak följande praxis.

Beslut
i viseringsärenden samt i ärenden om uppehålls- och arbetstillstånd, som sökts
före inresan tiU Sverige, sänds till den beskickning där ansökningen getts in
eller dit utiänningen önskar få beskedet. Utlänningen har att själv hämta
beslutet.

När
det gäUer beslut i 'ärenden om uppehålls- och arbetstillstånd, som sökts efter
inresan i Sverige, översänds bifallsbeslutet till polismyndigheten i den ort
där utiänningen är bosatt. Polismyndigheten underrät-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 37

tar
utiänningen om beslutet, Ävslagsbeslut delges aUtid genom polismyndighetens
försorg.

Formlig delgivning av
avslagsbeslut på ansökan om bosättningstUlstånd förekommer i regel inte,
eftersom uppehållstillstånd i aUmänhet meddelas i stället.

Beslut
i ärende om främlingspass och resedokument översänds för utiänningens
underrättande till vederbörande polismyndighet.

Beslut om avvisning och
förpassning delges genom polismyndighets försorg. Har utlänningen besvärat sig
över avvisningsbeslut, som redan verkställts, sker delgivning av beslutet
genom beskickning eller konsulat, om utlänningens adress är känd. Saknas
adressuppgift sänds beslutet till beskickningen för kännedom, i fall
utlänningen skulle efterlysa beslutet.

Ombud
och biträde

I utiänningslagen
finns bestämmelser om rätt att anlita biträde i samband med bestämmelserna om
förhör. Enligt 41 § får således utlänningen vid förhör åtnjuta biträde av
därtill lämplig person. Har utlänningen inte utsett sådant biträde och synes
hans rätt inte kunna tUlvaratas utan biträde, skall förhörsmyndigheten förordna
biträde åt honom. Är utlänningen inte på fri fot, skaU även eljest, om han begäi
det, biträde förordnas av förhörsmyndigheten. Några bestämmelser om avvisande
av biträde finns inte.

Offentlighetsprincipen

Förhör
enligt utlänningslagen är i princip inte offentiiga, men blir det, om
utlänningen så begär och förhörsmyndigheten inte finner omständigheterna
föranleda till annat. Bestämmelsen härom återfinns i 42 § utlänningslagen, I
fråga om förhör vid allmän domstol enligt 43 § gäller däremot rättegångsbalkens
bestämmelser om offentlighet med den inskränkningen att domstolen får förordna,
att förhöret skall hållas inom stängda dörrar, om det påkaUas av
omständigheterna.

Besvärstidens
längd m. m.

Enligt
44 § utlänningslagen förs talan mot polismyndighets beslut om avvisning hos den
centrala utlänningsmyndigheten och likaså mot läns-styrdses beslut om
utvisning. Klagande skall inom en vecka efter det han erhållit del av beslutet
inkomma med besvären, i fråga om avvisning till den centrala utiänningsmyndigheten
och i fråga om utvisning tUl länsstyrelsen. I 46 § utfänningslagen föreskrivs
att besvär till Kungl. Maj:t skall inges till den centrala
utlänningsmyndigheten. Motsvarande gäller enligt 59 § när det gäller talan hos Kungl.
Maj:t i verkställighetsärenden. Även i dessa fall är besvärstiden en vecka.

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 38

2.2.4
Departementspromemorian

Partsinsyn

Det
konstateras i promemorian att någon undantagsföreskrift från reglerna i 14 §
förvaltningslagen resp. 43 § förvaltningsprocesslagen inte behövs såvitt avser
ärenden, i vilka förhör inte förekommer.

När det gäller reglerna om
partsinsyn vid förhör enligt 42 § utlänningslagen påpekas det i promemorian
att de i sin nuvarande lydelse inte ger utrymme för den begränsning av
partsinsynen som följer av hänvisningen i förvaltningslagen till 39 §
sekretesslagen. Det synes ur alla synpunkter lämpligt att bestämmelserna i 42 §
utlänningslagen om förhör inte bibehålls i en sådan form att de avviker från
förvaltningslagen. Det föreligger enligt promemorian uppenbart samma behov av
att kunna sekretessbdägga visst material i utlänningsärenden som i övriga
förvaltningsärenden. En överensstämmelse meUan förvaltningslagen och utiänningslagen
kan lämpligen nås genom en hänvisning i 42 § utlänningslagen till bestämmelserna
i 14 § förvaltningslagen.

Enligt vad som tidigare
anförts föreslås i promemorian att förhör i utvisningsärenden hos
förvaltningsdomstol skall ers'ättas med muntlig förhandling enligt förvaltningsprocesslagen.
Till undvikande av missförstånd bör enligt promemorian en hänvisning i 31 §
utlänningslagen göras till de ändrade bestämmelser om partsinsyn i 42 § som nu
föreslagits.

Kommunikation
av utredningsmaterial

I
ärenden där förhör hålls, dvs, den situation som regleras i 42 § utlänningslagen,
bör enligt vad som anförs i promemorian gälla samma inskränkningar med hänsyn
till 39 § sekretesslagen som i fråga om rätten till partsinsyn. Det förslag
till ändring som angivits under avsnittet om partsinsyn täcker även kommunikationsfallet.
Detta gäller också den hänvisning till 42 § som enligt samma avsnitt
föreslagits i 31 § utiänningslagen i fräga om muntlig förhandling i
utvisningsärenden.

Beträffande
kommunikationsprincipens tiUämpning i övriga utlänningsärenden berörs i
promemorian först sådana ärenden som handläggs medan utlänningen befinner sig
utomlands. Förvaltningslagens föreskrifter om kommunikation innebär i fråga om
viseringsärenden att invandrarverket, i de fall avslagsbeslut kan komma i
fråga, måste kommunicera tillfört material om det inte är uppenbart att
kommunikation av materialet skulle sakna betydelse. De praktiska svårigheterna
att delge utlänningen utomlands torde enligt promemorian i de flesta fall
innebära avsevärd tidsutdräkt, innan ärendet kan avgöras. Kontakten mellan
myndigheten och utlänningen sköts oftast genom be-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 39

skickningarna
resp, konsulaten. Med stöd av nu angivna omständigheter föreslås att undantag
görs från föreskriften om kommunikation när det g'äller viseringsärenden. På i
huvudsak samma skäl föreslås i promemorian att även ärenden rörande uppehåUs-
och arbetstillstånd, som söks före inresan till Sverige, bör undantas från
kravet på kommunikation. Av betydelse är också att materialet i dessa ärenden
i regel avser råget på arbets- eUer bostadsmarknaden. Utiänningen torde därför
inte ha någon större möjlighet att yttra sig över materialet. Det understryks emeUertid
i promemorian, att detta givetvis inte innebär hinder för myndigheten att
kommunicera utredningsmaterial, om detta skulle befinnas önskvärt, t,ex, i den
mån personliga omständigheter undantagsvis skulle vara berörda i materialet, I
fråga om uppehålls- och arbetstillstånd, som söks efter inresan till Sverige,
bör det däremot enligt promemorian vara möjligt att tiUämpa förvaltningslagens
bestämmelser om kommunikation, och för dessa fall föreslås därför inte något
undantag.

Det
har tidigare framgått att kommunikation inte förekommer i ärenden om
bosättningstillstånd. En sökande, som får avslag på sin ansökan om
bosättningstillstånd, får enligt vad som anförs i promemorian i regel fortsatt
uppehållstillstånd, men avslaget på ansökningen om bosättningstillstånd
innebär dock ett negativt besked. Med hänsyn härtiU, och då något hinder inte
synes föreligga att tillämpa kommunikationsprincipen i ärenden om
bosättningstillstånd, föreslås inte heUer i dessa fall något undantag från
förvaltningslagens bestämmelser,

I övriga utiänningsärenden
synes enligt promemorian praxis redan f, n, vara sådan att
kommunikationsprincipen tUlämpas i huvudsak på det sätt som den kommit tiU
uttryck i förvaltningslagen. Det bör tilläggas, att regeln om
kommunikationsplikt enligt föredragande departementschefen inte innebär något
krav på att full bevisning alltid måste föreUgga om att part nåtts av
underrättelsen för att ett ärende skall kunna avgöras (prop, 1971: 30 s, 469),
Något formkrav för hur underrättelsen skaU ske ges inte.

Det konstateras i
promemorian att resultatet av de nu angivna övervägandena blir att 31 och 42 §§
utiänningslagen ändras i enlighet med vad som angivits under avsnittet om
partsinsyn, varjämte ett tUlägg i form av en ny paragraf, 69 a §, görs till utiänningslagen
innebärande att 15 § förvaltningslagen är tillämplig i ärenden rörande visering,
uppehålls- eller arbetstillstånd, endast om utiänningen är bosatt eller eljest
vistas inom Sverige,

Beslutsmotivering

I
fråga om avvlsningsbesluten gäUde före 1954 års lag, att skälen tiU awisningen
skulle anges i beslutet, 1949 års utiänningskommitté föreslog emellertid att i
sådant beslut i sfället skulle anges grunden för

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 40

beslutet.
Kommittén sade sig med den valda formuleringen ha velat utmärka att i ett avvisningsbeslut
inte behöver lämnas någon egentlig motivering utan att det är tillfäckligt med
en hänvisning till den lagbestämmelse som åberopas (se prop, 1954: 41 s, 95),
Lagen fick den lydelse kommittén föreslagit i denna del. Beträffande innebörden
av motiveringsskyldigheten i 17 § förvaltningslagen uttalar föredragande departementschefen
att förvaltningslagen i princip inte uppställer något krav på att myndigheternas
beslut skall innehålla detaljerade redogörelser för sakförhållandena i
ärendena och vidlyftiga resonemang om hur dessa förhållanden bedömts rättsligen
av myndigheten. Det är »de springande punkterna» som skall komma fram i
motiveringen. Denna torde därför i ett stort antal fall kunna göras kort (prop,
1971: 30 s, 491 och 493),

Vid
en jämförelse mellan bestämmelserna i utlänningslagen samt förvaltningslagen
resp, förvaltningsprocesslagen står det enligt promemorian tiU en början klart
att 33 § utlänningslagen med sitt krav på angivande av skälen för utvisning
står helt i överensstämmelse med motsvarande regel i 30 § förvaltningsprocesslagen.
Bestämmelserna i 33 § utlänningslagen om beslutsmotivering blir därför onödiga
och föreslås utgå.

När
det återigen gäller de övriga paragrafer i utlänningslagen som kräver att
grunden för beslutet skall anges framhålls det i promemorian att frågan blir
något mer komplicerad, beroende bl, a, på att gränsdragningen mellan grunden
och skälen för ett beslut inte alltid är helt klar. Så t, ex, torde i fråga om
förpassning (25 § UtlL) grunden och skälen i huvudsak sammanfalla, dvs,
utlänningen saknar pass resp, tillstånd att vistas i riket. Någon anledning att
bibehålla bestämmelsen i 25 § om angivande av grunden för beslut torde enligt
promemorian därmed inte föreligga, N'är det återigen g'äller utresebeslut,
beslut varigenom uppehållstillstånd vägras på grand av vandelsanmärkning samt avvisningsbeslut
torde enligt vad som anförs i promemorian förvaltningslagens krav på angivande
av skälen för beslutet inte kunna anses tillgodosett enbart genom en
hänvisning till åberopat lagrum, I vart fall synes innehåUet i lagrammet böra
återges. Beroende på omständigheterna i det enskUda fallet torde ett sådant
återgivande i vissa lägen kunna godtas som enda skäl, men i allmänhet torde
därutöver krävas att myndigheten ger en motivering till varför lagrummet
befunnits tillämpligt. Denna motivering torde emellertid enligt promemorian
kunna göras mycket kort. Med hänsyn härtiU och till den tyngd som i skilda sammanhang
givits åt kravet på att myndighet skall motivera sina beslut framhålls det
enligt promemorian som önskvärt att förvaltningslagens bestämmelse får bli
rådande även i dessa fall. Det föreslås därför att bestämmelserna i 12 a och 21
§§ om angivande av grunden för beslutet får utgå.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 41

Som
tidigare nämnts innehåller utlänningslagen i övrigt inga bestämmelser om
motiveringsskyldighet. Det påpekas i promemorian att man därvid bör håUa i
minnet att utlänningslagen har ett dubbelt syfte. Den skall å ena sidan ge
möjlighet att reglera invandringen genom bestämmelser om passtvång,
tillståndstvång för inresa, uppehåll och arbetsanställning m, m, (den s. k.
generella utiänningskontrollen) och å andra sidan reglera de faU, när en
utlänning kan tvingas att lämna rUcet eller när tvångsåtgärder kan tillgripas
mot honom, dvs. indi-vidueUa ingripanden.

När
det gäller beslut inom ramen för den generella invandringskontrollen innehåUer
lagen inga regler om under vilka föratsättningar tillstånd av olika slag kan
vägras. Bedömningen sker utifrån aUm'änna invandringspolitiska synpunkter,
däribland läget på arbets- och bostadsmarknaden. Enligt vad som anförs i
promemorian synes det vid sådant förhållande inte böra krävas att myndigheterna
anger skälen till sina beslut i alla hit hänförliga ärenden. Undantag från
motiveringsskyldigheten föreslås därför i fråga om ärenden om arbetstillstånd
samt för ärenden om uppehållstillstånd, där fråga inte är om vandelsanmärkning.
Detsamma bör gälla ärenden om visering. Det påpekas i promemorian att det nu
sagda givetvis inte innebär att myndigheten är förhindrad att i beslutet på ett
eller annat sätt låta förstå att det är allmänna överväganden, som ligger
bakom beslutet, exempelvis genom en hänvisning tUl att arbetsmarknadsstyrelsen
avstyrkt ansökningen. För den enskUde kan en sådan upplysning vara av värde,
oavsett att beslutet inte kan överklagas.

I
ärenden om bosättningstillstånd däremot gäller allmänt att det är fråga om
utlänningar som redan vistas i riket och har uppehållstillstånd här. Det
föreslås därför i promemorian att förvaltningslagens regler om
beslutsmotivering får gälla i ärenden om bosättningstillstånd. Inte heller i
övriga ärenden enligt utlänningslagen synes det erforderligt med undantag från
förvaltningslagens bestämmelser,

I
promemorian föreslås i enlighet med sålunda gjorda överväganden, att det i
utlänningslagen införs en bestämmelse, lämpligen såsom ett andra stycke i den
under tidigare avsnitt föreslagna 69 a §, av innebörd att bestämmelserna i 17 §
förvaltningslagen inte äger tillämpning beträffande beslut om visering och arbetstiUstånd
och inte heller beträffande beslut om uppehåUstUlstånd i andra fall än som
avses i 12 § första stycket utlänningslagen.

Underrättelse
om beslut

Det
framhålls i promemorian att en av de omständigheter som gör det viktigt att en
part får del av det meddelade beslutet är att den dag detta sker utgör
utgångspunkten för besvärstidens beräkning. Enligt vad fö-

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 42

redragande
departementschefen anför i anslutning till den tidigare nämnda 18 §
förvaltningslagen får denna tidpunkt i det enskUda fallet fastställas med
ledning av bl,a, vilka åtgärder myndigheten har vidtagit för att bringa
beslutet tUl klagandens kännedom. Detta kan exempelvis ha skett muntligen vid sammantr'äde
då denne var n'ärvarande (jfr 20 § delgivningslagen, 1970:428), Enligt
föredragande departementschefen bör det därför inte uttryckligen i lagen anges
på vilket sätt undertättelsen skaU ske. Det får i princip ankomma på myndigheterna
att avgöra vad som i olUta faU kan vara lämpligast (prop, 1971: 30 s, 501),

Bestämmelsema
i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen om att parten skall
underrättas om innehållet i beslut är enligt promemorian av sådan vikt att
undantag därifrån inte bör göras annat än av tvingande sk'äl. Några sådana sk'ål
synes inte föreUgga n'är det g'äUer 'ärenden enligt utlänningslagen, Bn annan
sak är att det i enskilda faU, när utlänningen befinner sig utomlands, kan
vara svårt att nå honom med en undertättelse, I princip bör emeUertid gälla att
underrättelse skall äga ram, I de beslut som inte kan överklagas bör tUlika
anges att så inte kan ske,

I de
förat nämnda paragraferna 12 a, 21, 25 och 33 §§ i utlänningslagen föreskrivs
att beslutet skall tiUställas utlänningen och att han skall få kännedom om vad
han har att iakttaga vid besvär över beslutet. Med hänsyn tUl att motsvarande
bestämmelser finns i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen föreslås
det i promemorian att bestämmelserna får utgå.

Ombud
och biträde

Det
konstateras i promemorian att behovet av att anlita ombud eUer biträde torde
vara särskilt framträdande i utlänningsärenden, och att möjlighet härtiU också
sedan gammalt funnits i utlänningslagstiftningen. Det synes inte vara någonting
att erinra mot att förvaltningslagens och förvaltningsprocesslagens regler om
ombud och biträde får gälla allmänt i utränningsärenden. Den paragraf i
utlänningslagen (41 §) som reglerar frågan om biträde i utlänningsärenden går
emellertid ett stycke utöver bestämmelsema i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen.
Det föreslorivs i 41 § en skyldighet för förhörsmyndigheten att i vissa fall tUlse
att utiänningen har biträde. Denna skyldighet bör enligt promemorian kvarstå.
Med hänsyn till att rätten att anlita ombud eller biträde finns föreskriven i
förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen bör emellertid 41 §
utlänningslagen omarbetas något. Vidare bör i 31 § utlänningslagen göras en
hänvisning till 41 §,

Förvaltningslagen
och förvaltningsprocesslagen innehåller som nämnts också besfämmelser om
avvisande av ombud eller biträde och om möj-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 43

lighet
att föra talan mot sådant avvisningsbeslut. Någon anledning att dessa besfämmelser
inte skulle gälla även i utlänningsärenden finns inte. Några
undantagsbestämmelser bör enligt vad som anförs i promemorian därför inte
komma i fråga. Enligt 49 § utlänningslagen får emellertid talan föras endast i
vissa där angivna fall. Paragrafen bör följd-aktUgen ändras så, att den ger
möjlighet tiU fullföljd av talan mot avvisande av ombud eller biträde. Sådan
talan bör enligt promemorian alltid kunna föras särskUt,

Offentlighetsprincipen

Bestämmelsen
i 42 § utlänningslagen torde enligt promemorian fortfarande böra gälla vid
förhör i ärenden som handläggs av förvaltningsmyndighet. När det gäller muntUg
förhandling i utvisningsärenden vid förvaltningsdomstol synes en lämplig
avvägning vara att låta förvaltningsprocesslagens bestämmelser om offentlighet
bli tillämpliga och därutöver tillåta förordnande om stängda dörrar i samma
utsträckning som gäller vid förhör i utiänningsärenden vid allmän domstol.
Detta syfte uppnås enligt vad som anförs i promemorian genom att inget annat
sägs om offentlighet i 31 § utlänningslagen än att en hänvisning sker till den
nyssnämnda bestämmelsen i 43 § angående förhör vid allmän domstol. När det
gäller förhöret vid allmän domstol bör i sin tur en hänvisning göras till de
inskränkningar som följer av 14 § förvaltningslagen.

Besvärstidens
längd m. m.

EnUgt
vad som tidigare föreslagits kommer länsrätt att ersätta länsstyrelsen i
utvisningsärenden och talan mot länsrättens beslut att föras hos kammarrätten.
Även besvär över länsrätts beslut bör enligt promemorian inges tUl den domstol
som har att pröva besvären. För att överensstämmelse skaU uppnås med
bestämmelserna härom i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen bör
motsvarande bestämmelser i 44 § utlänningslagen utgå.

Inte
heller när det gäller besvär till Kungl, Maj:t torde enligt vad som anförs i
promemorian sk'äl föreligga till avvikelse från förvaltningslagens
bestämmelser och det föreslås därför att bestämmelserna i 46 resp, 59 § får
utgå ur utlänningslagen av detta skäl.

Väsentligare
är emeUertid att besvärstidens längd enligt utlänningslagen (44, 46 och 59 §§)
endast är en vecka. Här föreligger således en betydande skiljaktighet mellan
förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen, å ena sidan, och
utlänningslagen, å andra sidan. Med hänsyn tUl det särskilda kravet på snabb handfäggning
av utlänningsärenden synes det emellertid enligt promemorian nödvändigt att
behålla den kortare

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 44

besvärstiden,
I enlighet härmed föreslås alltså att ingen ändring görs i utlänningslagen i
detta hänseende.

Övriga
frågor

De
bestämmelser i fråga om förfarandet i övrigt som gäller enligt förvaltningslagen
resp, förvaltningsprocesslagen torde enligt vad som anförs i promemorian utan
inskränkning böra gälla även i utiännings-'ärenden. Detta gäller exempelvis
bestämmelserna om jäv, besfämmelserna om skyldighet för myndigheten att vara
part behjälplig, om det behövs för att han skall kunna ta tUlvara sin rätt, och
besfämmelserna om tolk, I promemorian påpekas att det inte finns några
föreskrifter i utlänningslagstiftningen som berör de förfaranderegler som nu
nämnts eller övriga förfaranderegler i förvaltningslagen eller förvaltningsprocesslagen
och några behov av ändringar i utiänningslagstiftningen av detta skäl föreligger
alltså inte.

När
det gäller frågan om jäv framhålls i promemorian att rätt till fullföljd i i'ävsirågan
föreligger enligt såväl förvaltningslagen som förvaltningsprocesslagen. Det
föreslås att motsvarande rätt införs även i ut-1'änningsärenden, Detta
nödvändiggör ett tilfägg tUl 49 § utiänningslagen.

2,2.5
Remissyttrandena

Partsinsyn

Förslaget
i departementspromemorian att rätten till partsinsyn skall utvidgas till att gäUa
samtliga ärenden enligt utlänningslagen har mött ett positivt gensvar hos
.samtliga remissinstanser.

Såsom
framgår av promemorian går emellertid r'ätten till partsinsyn i ett avseende
längre i utlänningslagen än enligt förvaltningsprocesslagen. Vid muntligt
förhör i utiänningsärenden skall således utiänningen ha fått att taga del av samtUga
omständigheter i ärendet, medan förvaltningsprocesslagen och förvaltningslagen
innehåller viss inskränkning härvidlag med hänsyn till bestämmelserna i 39 §
sekretesslagen. Förslaget i prO' memorian att motsvarande begränsning införs i
utlänningslagen har också godtagits av så gott som samtliga remissinstanser.
Sålunda anför »/-länningsnämnden, att en utiännings intresse av att få kvarstanna
i riket i och för sig kan vara betydande men att hans berättigade intresse av
att icke genom avlägsnandet utsättas för risker till sin person får anses väl
tillgodosett genom bestämmelserna i 53 och 54 §§ utlänningslagen. De intressen
av annan art, som utiänningen kan åberopa för kvarstan-nande i riket, kan
enligt nämnden inte tiUnfätas sådan betydelse att de bör överväga vikten av att
sekretessmöjlighet förefinns i här avsedda fall. Nämnden erinrar om att
möjlighet till sekretessbeläggning av visst

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 45

material enligt förvaltningslagen föreligger i ärenden,
som rör bl. a. administrativa frihetsberövanden.

Slutiigen framhåller nämnden att det förhållandet att det
endast är kvalificerade myndigheter, som har att hålla förhör enligt utlänningslagen,
får anses utgöra en viss garanti mot missbruk av möjligheten att i ett ärende
undanhålla utlänningen visst material.

Invandrarverket däremot ställer sig negativ till förslaget
i denna del. Förhör hålls i praktiken uteslutande i avlägsnandeärenden och det
rör sig här om avgöranden, som kan vara av utomordentligt stor betydelse för
den enskilde utiänningen. Sådant avgörande bör därför enligt verkets bestämda
mening inte träffas utan att utiänningen fått del av samtliga omständigheter
som åberopas.

Kommunikation av utredningsmaterial

Promemorians förslag att den i förvaltningsprocesslagen
och förvaltningslagen fastiagda skyldigheten att kommunicera
utredningsmaterial med vederbörande part i princip bör gälla även i utlänningsärenden
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Även
förslaget i promemorian att avsteg skall kunna göras från denna princip bl, a,
i fråga om ärenden om arbetstillstånd, som söks före inresan till Sverige, har
godtagits av samtUga remissinstanser.

Enligt invandrarverket bör emellertid däratöver även
ärenden om återkallelse av bosättningstillstånd undantagas från kommunikationsskyldighet
i de fall utlänningen vistas utomlands. Sådana ärenden förekommer endast undantagsvis
i dag men kan väntas öka kraftigt tUl följd av det stora antal bosättningstUlstånd
som numera beviljas, I den mån inte utlänningen vid avflyttning ur landet själv
underrättar polismyndighet eller verket, kommer frågan om återkallelse av bosättningstUlstånd
troligen att väckas främst på grandval av de aviseringar om ut flyttning som
folkbokföringsmyndigheterna lämnar verket, I de flesta fall torde aktuell
adress till utlänningen utomlands saknas och försök till kommunikation därför
vara meningslöst.

Beslutsmotivering

Förslaget i promemorian att huvudregeln i förvaltningsprocesslagen
och förvaltningslagen om skyldighet att motivera beslut i princip bör g'älla
även i utlänningsärenden har godtagits av samtliga remissinstanser. Invandrarverket
diskuterar emellertid vad som sägs i promemorian därom att förvaltningslagens
krav på angivande av skälen för beslutet i fråga om avvisning inte torde kunna
anses tiUgodosett enbart genom en hänvisning till åberopat lagrum. Verket vill
framhåUa att grunden för beslutet i aUmänhet är lika entydig vid avvisning som
vid förpassning.

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 46

Avvisning
sker oftast på den grund att utlänningen inte, då så erfordras, innehar pass
och tillstånd att inresa i riket eller på den grund att han kan antagas komma
att sakna erforderliga medel för sin vistelse här i riket. Verket föratsätter
därför att ett återgivande av innehållet i åberopat lagrum i dessa fall kan
godtagas som skäl för ett avvisningsbeslut. Vidare förutsätter verket att det
vid avslag på ansökan om resedokument i aUmänhet skall vara tillräckligt att
ange att sökanden inte bedömts vara politisk flykting.

När
det gäller de undantag från motiveringsskyldigheten som föreslagits i
promemorian, dvs, huvudsakligen i ärenden som avser den generella utlänningskontrollen,
har förslaget godtagits eller lämnats utan erinran av det stora flertalet av remissinstansema.
Kritisk mot förslaget i denna del är utlänningsutredningen, som anför att de
rättsskydds- och s'ä-kerhetsintressen, som förvaltningsprocess- och
förvaltningslagarna avser att garantera, inte gör sig mindre starkt gällande i
utlänningsärenden än i övriga förvaltningsärenden. Det bör därför krävas starka
skäl för att göra undantag från föreskrifterna i förvaltningsprocess- och
förvaltningslagarna, när det gäller förfarandet vid handläggning av utlänningsärenden.
Bestämmelsen om beslutsmotivering i förvaltningslagen framstår enligt
utredningen som en av lagens viktigaste. Som framhålls i propositionen till
nämnda lag utgör bestämmelsen om beslutsmotivering ett omistligt element i en
allmän förfarandelag som syftar till att stärka den enskildes rättssäkerhet
inom den offentliga förvaltningen. Mot denna bakgrund kan det starkt
ifrågasättas om de sk'ål som anförts i promemorian för att undantaga vissa utiänningsärenden
från kravet på beslutsmotivering är tillräckliga. Det kan visserligen sägas
att detta krav inte gör sig gäUande med samma styrka i de ärenden som undantagits,
eftersom beslut i dessa ärenden inte kan överklagas. Men även när det gäller sådana
beslut, kan det - som nordiska kommittén för utlänningslagstiftning framhåUit
i sitt betänkande (NU 16/70) Utlänningspolitik och utlänningslagstiftning i
Norden ofta vara av stort värde för parten att beslutet är motiverat. Ofta
'är skälet till ett avslagsbeslut att det brister i något förhållande som
parten själv råder över. Därtill kommer, sägs det avslutningsvis i
utlänningsutredningens yttrande, att motiveringsskyldigheten har betydelse
utöver det enskilda fallet, ffämst som en garanti för en saklig prövning och en
enhetiig rättstiUämpning,

Enligt
SAF är de i promemorian angivna skälen för undantag från
motiveringsskyldigheten inte övertygande. Det bör vara möjligt att också i
dessa fall på ett för den berörde förståeligt sätt närmare konkretisera sk'älen
för det fattade beslutet.

Underrättelse
om beslut. Ombud och biträde. Offentlighetsprincipen

Promemorians
förslag i dessa delar tUlstyrks eller lämnas utan erinran av samtiiga
remissinstanser.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 47

Besvärstidens
längd m.m.

Förslaget
i promemorian att behåUa en veckas besvärstid i utlänningsärenden godtages av
flertalet remissinstanser. Sålunda anför länsstyrelsen i Östergötlands län att
det visserligen skulle vara önskvärt med en överensstämmelse meUan
utlänningslagen samt förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen i denna
del men att det särskUda kravet på snabb handläggning av utlänningsärenden dock
måste anses utgöra ett bärande motiv för ett bibehållande av den kortare
besvärstiden,

LO avstyrker däremot
förslaget och menar att de skäl som anförts för att bibehålla den kortare
besvärstiden innebär ett ensidigt h'än-synstagande tUl myndigheternas intresse
av en snabb handläggning. För en utlänning, som har språksvårigheter, är ovan
vid svenska förhållanden och inte känner tiU hur man går till väga inför
svenska myndigheter, måste en vecka utgöra en alltför kort tid för att kunna
förbereda sin talan i högre instans, LO anser därför att den längre
besvärstiden om tre veckor, såväl ur den enskildes rättssäkerhetssynpunkt som
ur den förvaltningsrättsUga samordningssynpunkten, bör gälla även för utlänningsärenden.
Även SAF motsätter sig att besvärstiden i utlänningsärenden görs kortare än i
andra förvaltningsärenden.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 155 48

3, Ändring i medborgarskapslagen

3,1
Gällande bestämmelser m. m.

Om
sökande, som har utländskt medborgarskap, inte förlorar detta i och med sin naturalisation
utan det fordras medgivande härför av den utländska statens regering eller
annan myndighet, skall enligt 6 § tredje stycket medborgarskapslagen som
villkor för förvärvande av svenskt medborgarskap föreskrivas, att sökanden
inför den länsstyrelse, som invandrarverket bestämmer, inom viss tid styrker
att sådant medgivande lämnats. Det åligger länsstyrelsen att meddela beslut
huruvida behörigt bevis företetts.

Syftet med s, k, vUlkorlig
naturalisation är att så långt möjligt undvika uppkomsten av flerfaldiga
medborgarskap och därigenom förhindra olägenheter för stater men också för
enskilda t, ex, försämrat rättsskydd och risk för att behöva fullgöra
militärtjänst i flera länder. Vikten av att detta syfte uppnås understryks i
1963 års Europarådskonvention om begränsning av fall av flerfaldigt
medborgarskap och om militära förpliktelser i fall av flerfaldigt
medborgarskap, I konventionen föreskrivs att myndig medborgare i fördragsslutande
stat inte skall tillåtas att behålla tidigare medborgarskap när han bl, a,
genom naturalisation förvärvat medborgarskap i annan fördragsslutande stat
(artikel 1), Sverige har ratificerat konventionen.

Stadgandet
om vUlkorligt förvärv av svenskt medborgarskap är avsett att tillämpas i sådana
fall, där automatisk förlust av utländskt medborgarskap inte inträder vid naturalisation
men där befrielse från sådant kan medges. För den som bedöms vara politisk
flykting föreskrivs inte sådant villkor.

Den
tid inom vilken sökanden skall styrka att befrielse från det utländska
medborgarskapet erhållits fastställs enligt praxis till ett år, räknat från
dagen för beslutet. Detta är tiUfyllest för medborgare från flertalet av de
aktuella länderna. Det förekommer dock att denna tid visar sig otillräcklig,

VUlkorstiden
räknas från den dag invandrarverkets beslut fattats. Har ettårstiden
överskridits måste ny ansökan om svenskt medborgarskap göras om inte
förlängning dessförinnan begärts. Prövningen av en sådan ny ansökan sker med
förtur. Ansökan om förlängning av vUlkors-tiden tas enligt nu gäUande praxis
inte upp till prövning förrän den ett åriga fristen utgått och behandlas då
som en ny ansökan om medborgarskap. Vid bifall får sökanden ett nytt villkorsbeslut.
Denna procedur kan upprepas.

Befrielse
från föreskrivet villkor medges enligt praxis den som vägrats befrielse från
utländskt medborgarskap. Villkoret efterges också för den som inte fått svar på
sin ansökan om sådan befrielse inom rimlig tid, om han anses ha vidtagit de
åtgärder för villkorets uppfyllande som

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 49

skäligen kan begäras. I de faU någon visar sig vara
politisk flykting undanröjs också villkoret. Expeditionsavgiften för bevis om
förvärv av svenskt medborgarskap genom naturalisation är 300 kronor. Den tas ut
redan i samband med att det villkorliga beslutet expedieras. Förnyat
villkorsbeslut meddelas utan avgift.

Som förut nämnts åligger det länsstyrelse att pröva om behörigt
bevis om befrielse företetts samt att meddela beslut därom, ViUkoret anses vara
uppfyllt den dag beviset inkommit till länsstyrelsen. Förvärv av svenskt
medborgarskap gäller fr, o,m, nämnda dag.

Föreskrifter rörande länsstyrelsens handläggning av nu
ifrågavarande ärenden återfinns i 7 § medborgarskapskungörelsen (1969: 235), I
detta lagrum föreskrivs också att länsstyrelse skyndsamt skall underrätta pastorsämbetet,
utrikesdepartementet och invandrarverket om att villkoret uppfyllts.

Invandrarverket meddelade under tiden juli 1969-juni 1970
4 849 beslut i medborgarskapsärenden. Antalet beslut om förvärv av svenskt
medborgarskap under föratsättning av befrielse från annat medborgarskap
uppgick under samma tid till 1 350, VUlkorsbesluten avsåg i 1 293 fall
medborgare från europeiska stater, varav 1 142 medborgare i östeuropeiska
stater. Under nämnda tid inkom inom sex månader från det villkorstiden utiöpt
188 ansökningar om förlängning eller om förnyat svenskt medborgarskap. Antalet
ansökningar om befrielse från föreskrivet villkor uppgick under samma tid till
38,

3,2 Invandrarverkets framstäUning

Invandrarverket anför i sin framställning att nuvarande
handläggning av ärenden om villkorlig naturalisation inte är
tillfredsställande.

Tidigare skulle, framhåller verket, ansökan om naturalisation
lämnas in till länsstyrelse, som hade att svara för erforderlig utredning innan
ansökningen sändes till justitiedepartementet. Fr. o. m. den 1 juli 1969 skall
sådan ansökan lämnas till polismyndighet i stället för till länsstyrelse.
Länsstyrelsernas befattning med naturalisationsärenden har därigenom
begränsats till prövningen av om behörigt bevis om befrielse företetts inom
angiven tid.

Något skäl för att uppföljningen av villkorliga naturalisationsbeslut
skall ligga hos länsstyrelserna finns knappast längre enligt invandrarverkets
uppfattning. Det är naturligt att den myndighet som i övrigt meddelar beslut om
naturalisation - invandrarverket - också slutligt avgör om sådant beslut blir gällande
genom att föreskrivet villkor uppfylls. Det föreslås därför att prövningen
härav överförs från länsstyrelserna till invandrarverket. Det måste också
enligt verket anses naturUgt att bevis om svenskt medborgarskap inte utfärdas
förrän villkoret uppfyllts eller undanröjts. Härigenom skuHe
expeditionsavgiften komma att

4 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 155

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 50

tas ut först sedan förvärvet av medborgarskap blivit
gällande och inte som nu i samband med beslutet om den villkorliga naturalisationen.

Vidare förutsätter invandrarverket mot bakgrund av de
erfarenheter som gjorts om handläggningstiden i vissa länder för ärenden om
befrielse från medborgarskap att villkorstidens längd bör få utsträckas tiU
åtminstone två år.

De erfarenheter invandrarverket kan komma att få rörande
olika länders bedömning av ansökningar om befrielse från medborgarskap bör
enligt verket kunna bli av betydelse för bedömningen av frågan om villkorlig naturalisation
i dess helhet. De erfarenheter som vinns kan bl. a. läggas tUl grand för en
saklig information i ämnet.

3.3 Remissyttrandena

Invandrarverkets förslag tillstyrks av samtliga
remissinstanser. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län innebär den föreslagna
överflyttningen från länsstyrelserna till invandrarverket av ifrågavarande
prövning en från handläggningssynpunkt uppenbar förbättring i jämförelse med rådande
förhållanden. Det synes länsstyrelsen vara både naturligt och ändamålsenligt
att naturalisationsärendena i sin helhet handläggs vid samma myndighet.

Invandrarutredningen framhåller att utredningen vid skilda
tiUfällen kommit i kontakt med de problem som invandrarverket berör i sitt
förslag. Man bar således påtalat dels de olägenheter som är förknippade med
villkorstidens längd, dels de missförstånd som kan uppkomma om innebörden av de
medborgarskapsbevis som utfärdas i ärenden om villkorlig naturalisation.
Missförstånden har till stor del uppgetts höra samman med att
expeditionsavgiften för medborgarskapsbeviset tas ut redan i samband med att
det villkorliga beslutet expedieras. Om invandrarverkets förslag genomförs kan
olägenheter av det slag som nyss antytts undanröjas och möjUgheterna tiU en
bättre statistik över naturalisationsärenden än den som f. n, är tiUgänglig
ökas.

Inte heller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner
något skäl för att uppföljningen av villkorliga naturalisationsbeslut skall
ligga hos länsstyrelserna, Uänsstyrdsen ansluter sig också till invandrarverkets
uppfattning att uppföljningen numera naturligen hör hemma hos invandrarverket
och därför bör flyttas dit. Länsstyrelsens befattning med dessa ärenden har
emellertid gett vissa erfarenheter som invandrarverket inte berört i sin
framställning. Sålunda uppkommer ofta missförstånd om innebörden i det viUkorliga
naturalisationsbeslutet. Invandraren tror att han genom beslutet blivit svensk
medborgare. Ur invandrarens synpunkt är det enligt länsstyrelsen en försämring
att han måste styrka att han blivit befriad från sitt tidigare medborgarskap
inför en central i StäUet för en regional myndighet. För att uppväga denna
försämring

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 51

föreslår
länsstyrelsen att det uppdrages åt invandrarverket att anskaffa medgivande från
den utländska statens regering eller annan myndighet. Praktiskt bör detta
enligt länsstyrelsen gå till på följande sätt. När ett villkorligt naturalisationsbeslut
föreligger, bereds invandraren tillfäUe att, med polismyndighetens hjälp, tiU
invandrarverket inge ansökan om befrielse från det utiändska medborgarskapet.
Ansökan bör avfattas på invandrarens eget språk. Invandrarverket
vidarebefordrar ansökningen till den främmande statens regering eller annan
vederbörlig myndighet. Bevakningen av ärendet ombesörjs av invandrarverket. Om
svar på ansökningen inte kommer inom rimlig tid eller svaret är negativt
prövar verket självmant om villkoret skall efterges. Genom ett sålunda
skisserat förfarande tror länsstyrelsen att den totala handläggningstiden för naturalisationsärenden
kan förkortas och pappersexercisen minskas.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 52

4. Departementschefen

4.1
Ändring i utlänningslagen

4.1.1
Inledning

Som
jag tidigare nämnt beslutade statsmakterna våren 1970 att förstärka
förvaltningsrättsskipningen på länsplanet. Beslutet innebar bl. a. att två
organ, länsrätt och länsskatterätt, skulle knytas till länsstyrelsen. Härvid föratsattes
att länsrätten skulle handlägga vissa av de ärenden, som då handlades på
landskansliet, bl. a. utvisningsärenden. TiU fullföljande av statsmakternas
beslut upprättades inom civildepartementet en promemoria (Stencil C 1970: 3)
med förslag tiU lag om skatterätt och länsrätt. På grundval av denna promemoria
förelades 1971 års riksdag en proposition (prop. 1971: 14) med förslag tiU lag
om skatterätt och länsrätt. I propositionen togs emellertid frågan om länsrätts
kompetens i utvisningsärenden inte upp till behandling bl. a. därför att fuU-följdsreglerna
ansågs fordra ytterligare överväganden. Propositionen bifölls av riksdagen (CU
1971:9, rskr 1971: 52) och den 1 juli i år trädde lagen (1971: 52) om
skatterätt och länsrätt i kraft. Det är därför angeläget att nu ta ställning
till frågan om länsrätts kompetens beträffande utvisningsärenden. Till denna
och därmed sammanhängande frågoi* återkommer jag i det följande.

Som
ett led i strävandena att stärka den enskildes rättssäkerhet i mellanhavanden
med myndigheterna har sedan länge pågått arbete på en reform av reglerna om
förfarandet hos de offentliga förvaltningsorganen. Genom detta arbete har tre
nya lagar av central betydelse på den offentliga förvaltningens område tUlkommit:
lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar, förvaltningslagen (1971:
290) och förvaltningsprocesslagen (1971: 291), I vad avser länsrätt och
skatterätt gäller förvaltningsprocesslagen fr, o,m, den 1 januari 1972, I
övrigt träder lagarna i kraft den 1 januari 1972,

Den
nu redovisade lagstiftningen innebär att förvaltningsdomstols-organisationen i
fortsättningen skall vara uppbyggd med regeringsrätten som högsta instans, två
kammarrätter som mdlaninstanser samt länsrätter och skatterätter som
underinstanser. Förfarandet hos dessa domstolar regleras av förvaltningsprocesslagen,
medan förvaltningslagen i sin tur bUdar grundvalen för handläggningen hos
förvaltningsmyndigheterna. Redan i samband med tillkomsten av förvaltningsprocesslagen
och förvaltningslagen företogs ändringar i ett femtiotal specialförfattningar
på förvaltningsområdet för att bringa förfarandet i överensstämmelse med den
nya lagstiftningen. Avsikten är att i största möjliga utsträckning genomföra en
sådan anpassning även på återstående delar av förvaltningsområdet.

Mot
bakgrunden av nu angivna omständigheter har en promemoria

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 53

(Ds In 1971: 5) upprättats inom inrikesdepartementet, i vUken
föreslås dels att utvisningsärendena överflyttas från länsstyrelserna till de nya
länsrätterna och dels att de nya förfarandereglerna inom förvaltningen med
några få undantag blir tillämpliga även i utiänningsärenden.

Promemorian har remissbehandlats. Remissinstanserna har på
så gott som samtliga punkter godtagit förslagen i promemorian.

4.1.2 Överflyttning av utvisningsärenden från länsstyrelse
till länsrätt

De grunder på vilka en utlänning kan utvisas ur Sverige
anges uttömmande i 29 § utlänningslagen. Utvisning kan ske om utlänningen
yrkesmässigt bedriver otukt eller eljest underlåter att efter förmåga ärligen
försörja sig eller om han är hemfallen åt alkoholmissbruk och till följd därav
befinns vara farlig för annans personliga säkerhet eller föra ett grovt
störande levnadssätt. Utlänning kan vidare utvisas om han av tredska eller
uppenbar vårdslöshet gång efter annan undandrager sig att uppfylla sina
förpliktelser mot det aUmänna eller mot enskild person eller om han under
loppet av de senast förflutna fem åren utomlands genom dom som äger laga kraft
blivit dömd till frihetsstraff för brott, varför utlämning får ske enligt
svensk lag, eller undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff för sådant
brott och det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter
kan befaras att han kommer att fortsätta brottslig verksamhet här.

Vid bedömande av om utlänningen bör utvisas skall hänsyn
tas till hans levnads- och famUjeförhållanden och tiU längden av den tid han
vistats här. Om han har bosättningstillstånd eller om han är bosatt här sedan
minst fem år får utvisning ske endast om det föreUgger synnerliga skäl.
Prövningen av utvisningsärenden åvUar f. n. länsstyrelserna.

I departementspromemorian föreslås i enlighet med det
ställningstagande statsmakterna redan tidigare gjort att utvisningsärendena
överflyttas från länsstyrelserna till de nybildade länsrätterna. Förslaget
förestavas främst av rättssäkerhetsskäl. Det har biträtts av samtliga remissinstanser
och jag föreslår för egen del att en sådan överflyttning kommer till stånd.

F. n. gäller att länsstyrelsen skall understäUa
utvisningsärendet statens invandrarverk för avgörande i de fall utlänningen
påstår att han är politisk flykting. Frågan huravida denna ordning borde bibehållas
även vid en överflyttning tiU länsrätterna behandlades utförligt av bl. a. JK
och invandrarverket vid remissbehandling av civUdepartementets nyssnämnda
promemoria. JK föreslog att länsrätten skulle pröva även frågan om politiskt flyktingskap
men först efter att ha inhämtat yttrande från invandrarverket. Även verket
ansåg att det borde övervägas om inte länsrätten borde pröva även dessa
utvisningsärenden men då med bortseende från påståendet om politiskt flyktingskap.

5 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 155

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 54

Frågan härom skulle därmed komma att prövas först på
verkställighetsstadiet.

I inrikesdepartementets promemoria har den linje följts
som angivits av invandrarverket. Promemorieförslaget innebär således att
ärende, där påstående gjorts om politiskt flyktingskap, inte längre skall underställas
invandrarverket. Länsrätten skall pröva ärendet med hänsyn till gällande utvisningsgrander,
oavsett påstående om politiskt flyktingskap. Prövning av sådant påstående skaU
enligt förslaget anstå till dess utvisningsbeslutet skall verkställas.

Enligt gällande regler handhar länsstyrelsen
verkställigheten av utvisningsbeslut. Påstår utiänningen att han är politisk
flykting och är påståendet inte uppenbart oriktigt skall ärendet underställas
invandrarverket. Underställning skaU dock inte ske om påståendet redan är prövat
enligt det beslut som förekommer till verkstälUghet. Förslaget i promemorian
innebär således att påstående om politiskt flyktingskap, om det inte är
uppenbart oriktigt, alltid kommer att prövas av invandrarverket i samband med
verkställigheten. Som skäl för den föreslagna ordningen anges i promemorian att
en prövning av påstående om politiskt flyktingskap hos förvaltningsdomstolarna
skulle m.edföra en mera tungrodd och tidskrävande handläggning. Det framhålls
också att ett sådant påstående kan vara mycket svårbedömt. Enligt promemorian
får avgörande betydelse fästas vid invandrarverkets särskilda kompetens vid
bedömande av frågor om politiskt flyktingskap. Det anses därför lämpligast att
prövningen sker på verkställighetsstadiet. Därmed vinns också överensstämmelse
med vad som i praktiken gäller vid förvisning.

Så gott
som alla remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget i denna del utan
erinran. JK och kammarrätten uppehåller sig utförligt vid frågan. Prövningen av
om politiskt flyktingskap föreligger är enligt JK närmast en
verkställighetsfråga och det avgörande är naturligen huruvida politiskt flyktingskap
föreligger vid tidpunkten då verkställigheten aktualiseras. Det är ej uteslutet
att förändringar i den ena eller den andra riktningen kan inträffa i fråga om flyktingskapet
under tiden mellan ärendets anhängiggörande och utvisningsbeslutets
verkställande. Å andra sidan synes det inte ekonomiskt att ett utvisningsärende
skall kunna handläggas i kanske flera instanser, trots att det hela tiden är
uppenbart att utvisning inte kommer att kunna verkstäUas. Beaktas bör också
att den omständigheten att det föreligger ett utvisningsbeslut kan medföra
svårigheter för utlänningen att skaffa sig sin bärgning och att över huvud föra
en dräglig tillvaro i vårt samhälle. Emellertid talar enligt JK redan den
omständigheten att det rör sig om en verkställighetsfråga för att prövningen
beträffande poUtiskt fl5'ktingskap förläggs till verkställighetsstadiet liksom
övriga faktorer som påverkar verkställbarheten. Efter övervägande av skälen
för och emot de båda lösningarna anser sig JK kunna tillstyrka promemorians
förslag på förevarande

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 55

punkt.

Enligt
kammarrätten torde frågan om politiskt flyktingskap inte sällan vara
svårbedömd. Det synes inte sannolikt att det hos förvaltningsdomstolarna
kommer att finnas sådan expertis representerad, att de kan på ett tillfredsställande
sätt självständigt bedöma spörsmål av detta slag. En central
utlänningsmyndighet måste finnas och ges ett avgörande inflytande. Avsikten
med ett förfarande som leder till domstolsbeslut bör rimligen vara att detta
beslut skall verkställas om inte något extraordinärt tillkommer. Från denna
synpunkt kan det synas otillfredsställande att frågan om politiskt flyktingskap
till en början lämnas å sido för att i stället prövas först på verkstäUighetsstadiet,
varvid det rättsliga bedömandet kan bli utan intresse. Frågan kan därför
ställas, menar kammarrätten, om det välmotiverade i att belasta
förvaltningsdomstolarna, i kanske flera instanser, med bedömanden som kan
anses väsentligen likgiltiga med hänsyn tUl att politiskt flyktingskap av annan
myndighet sedermera konstateras föreligga. För den enskUde kan det te sig otUlfredsställande
och svårbegripligt att det för honom mest betydelsefulla om han får stanna i
landet eller ej inte blir bedömt från alla aspekter vid
domstolsbehandlingen. Man lär dock inte enligt kammarrättens mening kunna
undvara en ordning enligt vilken den centrala utlänningsmyndigheten kan
inskrida på verkställighetsstadiet för att förhindra utvisning och detta
oavsett om samma myndighet tidigare tillkännagivit en annan uppfattning som
domstolen följt. Förhållandena eller förutsättningarna för bedömandet kan ha
ändrats. Man kommer inte ifrån en ordning enligt vilken ett slutligt
domstolsbeslut kan bli korrigerat i avseende på sin yttersta effekt. Vidare kan
göras gällande att frågan om vad som läggs någon till last som skäl för
utvisning bör ges en rent domstolsmässig behandling vid vUken den eventuella förhandenvaron
av politiskt flyktingskap ej skall inverka. Efter prövning av dessa och andra
anförda synpunkter för och emot promemorians förslag har kammarrätten, om än
med tvekan, funnit sig böra godtaga förslaget i inrikesdepartementets
promemoria.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har däremot motsatt sig
förslaget och anser att den av JK i remissyttrandet över civildepartementets
promemoria förordade ordningen, att det skall ankomma på länsrätt att efter
invandrarverkets hörande pröva påstående om politiskt flyktingskap, bör
övervägas ytterligare. Även SAF har framfört kritiska synpunkter på
lämpligheten av den gjorda avvägningen och finner att det med avsevärt större
styrka kan hävdas att det föreligger risk för en tungrodd och tidskrävande
handläggning, om förvaltningsdomstolarna först skall pröva utvisningsfrågan
utan hänsyn till påståendet om politiskt flyktingskap medan sistnämnda spörsmål
skall prövas i en annan och särskild instansordning.

För egen del vill jag anföra följande. Det kan
naturligtvis ifrågasättas

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 56

om
det är lämpligt att införa en ordning som i vissa fall kan komma att innebära
att ett utvisningsärende handläggs i flera instanser, trots att det är
uppenbart att det föreligger hinder för verkställighet. JK föreslog, som jag
nyss nämnde, vid remissbehandlingen av civildepartementets promemoria att även
frågan om politiskt flyktingskap skulle avgöras av länsrätten sedan yttrande
inhämtats från invandrarverket. Med en sådan ordning undgår man att ett
utvisningsärende, kanske i onödan, prövas i högre instans. Enligt min uppfattning
är dock även denna lösning förenad med nackdelar. Förhandlingen i förvaltningsdomstolarna
blir mera tidskrävande. För att bedöma om politiskt flyktingskap föreUgger och
vilka risker för förföljelse det innebär krävs vidare ingående kännedom om förhållandena
i ett stort antal länder. Dessa förhåUanden kan dessutom snabbt förändras
varför man, som kammarrätten framhåller, inte kan undvara en ordning enligt
vilken den centrala utlänningsmyndigheten kan inskrida på verkställighetsstadiet.
Det synes då onödigt att belasta handläggningen i förvaltningsdomstol med
prövning av dessa ofta svårbedömda frågor. Jag delar JK:s uppfattning att saken
närmast är en verkställighetsfråga och att förutsättningarna för bedömningen
är bäst om frågan om politiskt flyktingskap och konsekvenserna därav avgörs på
verkställighetsstadiet. Därtill kommer invandrarverkets särskilda kompetens vid
bedömande av sådana frågor. På grund av vad jag nu anfört biträder jag
promemorieförslaget i denna del.

Ett
av länsstyrelsen meddelat utvisningsbeslut får enligt nu gällande ordning överklagas
hos invandrarverket. Talan mot invandrarverkets beslut får under vissa
förutsättningar föras hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Enligt promemorieförslaget
skaU i enlighet med vad som gäller enligt förvaltningsprocesslagen besvär över
länsrättens beslut föras hos kammarrätt och därifrån till regeringsrätten. Jag
biträder detta förslag, som inte har mött någon erinran under
remissbehandlingen. Kammarrätten ifrågasätter i sitt remissyttrande om det
inte bör införas en möjlighet för någon representant för det aUmänna att
överklaga beslut om att utvisning inte skall äga rum. Såsom föredragande
departementschefen uttalat i anslutning tUl 11 § förvaltningslagen-(se prop.
1971: 30 s. 399) bör spörsmål av detta slag bli föremål för en samlad bedömning
och jag anser mig därför inte nu böra gå in på en prövning härav.

Den
myndighet som handlägger ärenden om utlännings avlägsnande från riket kan
enligt utiänningslagen förordna att utiänningen skall tas i förvar eller ställas
under uppsikt. I promemorian föreslås att sådan befogenhet skall tillkomma
även förvaltningsdomstol. I Ukhet med samtUga remissinstanser godtager jag
förslaget härom. Är det risk för att utlänningen avviker har polismyndigheten
rätt att vidtaga sådan åtgärd även om polismyndigheten inte handlägger själva avlägsnandeärendet.
Som framhålls i promemorian bör den-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 57

na
möjlighet finnas även i utvisningsärenden. Någon möjlighet för förvaltningsdomstol
att delegera beslutanderätten i fråga om tvångsåtgärder har inte föreslagits.
Även i dessa delar biträder jag promemorieförslaget.

Enligt
utlänningslagen kan beslut om förvarstagande inte överklagas. I stället gäller
den ordningen, att fråga om att hålla utlänning i förvar under längre tid än en
månad skall understäUas Kungl. Maj:t. Ingen får kvarhållas längre tid än tre
månader, om inte Kungl. Maj:t finner synnerliga skäl föreligga. Innan beslut härom
meddelas skall förhör hållas med utlänningen och yttrande inhämtas från utiänningsnämnden.

I
promemorian anförs att det synes mindre lämpligt att bibehåUa en understäUningsregel
av denna karaktär, om utvisningsärendena överflyttas tiU förvaltningsdomstol.
Domstolarna bör själva få besluta om förvarstagande även om tiden överstiger
en månad. I materiellt avseende föreslås dock samma regler gälla som för Kungl.
Maj:t i statsrådet. Utlänning får sålunda inte hållas i förvar under längre
tid än tre månader om inte synnerliga skäl föreligger. Innan domstolen fattar
beslut om att kvarhålla utlänning i förvar under mer än tre månader, skaU domstolen
enligt promemorieförslaget hålla muntlig förhandling i ärendet. Beslutet
föreslås, lUcsom Kungl. Maj:ts beslut, få en begränsad varaktighet av tre
månader.

Remissinstanserna
har inte haft något att erinra mot vad som anförts i promemorian i dessa delar
och jag finner mig också kunna godtaga förslaget. Jag vill i detta sammanhang
tillägga att någon skyldighet att höra utlänningsnämnden inte föreslås för
förvaltningsdomstolarna, vare sig i fråga om förvarstagande eller eljest. Detta
sammanhänger med att förvaltningsprocesslagen innehåller bestämmelser om att
rätten får inhämta yttrande över fråga, som kräver särskild sakkunskap, från
myndighet, tjänsteman eller den som eljest har att gå tiU hända med yttrande
i ärendet, eller annan sakkunnig i frågan. Med hänsyn härtill bör det såsom
framhålls i promemorian inte särskUt åläggas förvaltningsdomstol att inhämta
yttrande från utlänningsnämnden.

Den
ordning jag nu har förordat i fråga om förvarstagande i utvisningsärenden
aktualiserar frågan om att införa besvärsrätt över beslut om förvarstagande i
sådana ärenden. Frågan om besvärsrätt tas upp i promemorian. Där påpekas att
det föreligger en allmän rätt enligt förvaltningsprocesslagen att föra talan
mot länsrätts beslut. Det synes böra övervägas, heter det, om inte rätt till
besvär över förvarstagande i utvisningsärenden bör införas i detta sammanhang.
Väl kan det hävdas att förvarstagande förekommer även i avvisnings- och förpassningsärenden,
där någon besvärsrätt inte heller finns f. n. Då är emellertid att märka att,
såsom nyss nämnts, förvarstaganden som sträcker sig över längre tid än en månad
skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detta innebär enligt promemorian i
viss mån en ersättning för regler om

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 58

besvärsrätt. Med den ordning som föreslås i fråga om
utvisningsärenden synes det emellertid rimligt att införa besvärsrätt över
beslut om förvarstagande i utvisningsärenden och därmed uppnå samstämmighet
med förvaltningsprocesslagens bestämmelser härom. Liksom enligt förvaltningsprocesslagen
bör talan få föras särskilt. Talan bör inte vara inskränkt tiU viss tid.

Remissinstanserna
är alla positiva till förslaget om införande av besvärsrätt över beslut om
förvarstagande i utvisningsärenden och jag förordar för egen del att förslaget
genomförs. Svea hovrätt ifrågasätter i sitt remissyttrande om inte motsvarande
besvärsrätt bör införas även i avvisnings- och förpassningsärenden. Jag vill
med anledning därav framhålla att en mera genomgripande omarbetning av utiänningslagstiftningen
kommer att göras när utlänningsutredningen slutfört sitt arbete. Jag anser
därför att det är lämpligt att t. v. bibehåUa den nuvarande ordningen i avvisnings-
och förpassningsärenden.

Till undvikande av missförstånd vill jag slutligen
anmärka, att förvarstagande i utvisningsärenden liksom i fråga om avvisning
och förpassning kan ske även på verkställighetsstadiet. Då har emellertid
förvaltningsdomstolarna redan skilt ärendet ifrån sig och handläggningen
försiggår hos länsstyrelsen. Ait göra någon skillnad mellan olika typer av avlägsnandeärenden
som handläggs hos länsstyrelsen synes mig inte böra övervägas i detta
sammanhang.

F. n. föreligger rätt för utlänning att påkalla förhör i
utvisningsärende. Detta gäller dock inte ärende som efter besvär kommer under
myndighets prövning. I de fall rätt att påkalla förhör föreligger, har
myndigheten att underrätta utlänningen om detta.

I princip är förfarandet vid förvaltningsdomstolarna
skriftligt, men muntlig förhandling kan hällas om part begär det och förhandlingen
inte är obehövlig eller det eljest finns särskilda skäl som talar däremot.
Denna regel gäller för både länsrätt och kammarrätt. Ä andra sidan har parten,
till skUlnad från vad som gäller för förhör enligt utlänningslagen, inte någon
ovillkorlig rätt att påkalla förhör i första instans.

I promemorian föreslås til! en början att samma
terminologi används för utvisningsärenden som för andra ärenden vid
förvaltningsdomstolarna. Termen förhör bör således för utvisningsärendenas del
ersättas med muntlig förhandling. I sak föreslås att utläntiingen i likhet med
vad som gäller enligt förvaltningsprocesslagen får rätt ati påkalla muntlig
förhandling även i kammarrätt. Samtidigt bör enligt promemorian den
ovillkorliga rätten för utlänning att påkalla förhör i första instans kvarstå.
Då denna regel går utöver vad förvaltningsprocesslagen innehåller, fordras att
den särskilda bestämmelsen härom i utiänningslagen bibehålls även för
utvisningsärenden.

Promemorians förslag i dessa cidtir har mottagits positivt
under remissbehandlingen och jag ansluter mig för egen del till det.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 59

Enligt utlänningslagen har utiänning möjlighet att avge s.
k. n ö j d -förklaring inför bl. a. länsstyrelsen, om han inte avser att klaga
över beslut om avvisning, förpassning och utvisning. I promemorian föreslås att
sådan förklaring skall kunna avges även inför förvaltningsdomstol. Jag
biträder förslaget i denna del.

Jag vill slutligen nämna att förslaget om överflyttning av
utvisningsärendena tiU länsrätt föranleder ändring i lagen om skatterätt och
länsrätt och lagen om polisregister.

4.1.3 Förfarandet vid handläggning av utlänningsärenden

1 samband med tillkomsten av förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen
ändrades som jag tidigare nämnt ett stort antal specialförfattningar inom
förvaltningsrätten så att reglerna om förfarandet inom resp. förvakningsområde
i största möjliga utsträckning kom att överensstämma med den nya
lagstiftningen.

Arbetet med en sådan anpassning tUl det nya
förvaltningsförfarandet pågår alltjämt inom skilda områden och ambitionen är
att avvikande regler skall godtagas endast om särskilda förhåUanden ger
anledning till det. Den lagtekniska utgångspunkten för samordningen är att bestämmelserna
i förvaltningslagen resp. förvaltningsprocesslagen blir gällande om det inte
finns däremot stridande bestämmelser i specialförfattningarna. Vidare bör
bestämmelser i specialförfattningarna, som överensstämmer med
förvaltningslagen resp. förvaltningsprocesslagen, utmönstras.

I den inom inrikesdepartementet utarbetade promemorian har
en genomgång gjorts av utlänningslagen i syfte att åstadkomma den önskade
samordningen. Därvid har hänsyn tagits både tUl förvaltningslagen, som enligt
vad jag tidigare nämnt gäller för förvaltningsmyndigheterna, och i fråga om
utvisningsärendena till förvaltningsprocesslagen som gäller för
förvaltningsdomstolarna.

Bestämmelserna i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen
om partsinsyn, dvs. om rätt för sökande, klagande eller annan part att ta del
av det som tiUförts ärendet, tillhör de ur rättssäkerhetssynpunkt mest
betydelsefulla. Partsinsynen har dock begränsats av sekretesskäl. Myndighet
kan sålunda med stöd av bestämmelse i sekretesslagen vägra att lämna ut annan
handling än dom eller beslut, om det med hänsyn till allmänna eUer enskilda
intressen är av synnerlig vikt att innehållet inte uppenbaras. Vidare får
myndigheten under samma förutsättningar vägra att lämna ut annat material än
allmän handling. Har myndigheten vägrat att lämna ut handling eUer annat som
tillförts ärendet, skaU myndigheten upplysa parten om innehåUet i materialet i
den mån det behövs för att han skall kunna tillvarata sin rätt och det kan ske
utan allvarlig skada för det intresse som föranlett vägran att lämna

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 60

ut
materialet.

F. n.
saknas bestämmelser i utlänningslagen om partsinsyn utom för det fall att förhör
håUs med utlänningen. Om den myndighet som håUer förhöret finner det
erforderligt, får myndigheten uppdraga åt polismyndighet eller åt särskilt
utsedd person att vara allmänt ombud vid förhöret. Då allmänt ombud är
närvarande skaU han bl. a. redogöra för den utredning som åberopas i ärendet. 1
annat fall skall utiänningen eljest på lämpligt sätt få kännedom om
utredningen. Det finns ingen motsvarighet tiU den begränsning av sekretesskäl
som gäller enligt förvaltningslagen.

Beträffande
utlänningsärenden i vilka förhör inte förekommer konstateras i promemorian att
partsinsyn redan nu förekommer i den utsträckning som föreskrivs i
förvaltningslagen.

I
promemorian framhålls att det föreligger samma behov av att kunna sekretessbdägga
visst material i utlänningsärenden som i övriga förvaltningsärenden. Det
föreslås därför att bestämmelserna om förhör i utlänningslagen ändras så att de
inte avviker från förvaltningslagen. I Övrigt innebär promemorieförslaget att
rätten till partsinsyn även formellt utvidgas till att gälla samtiiga ärenden
enligt utiänningslagen.

Remissinstanserna
har samtliga varit positiva till promemorieförslaget i denna del med undantag
för invandrarverket, som motsatt sig den föreslagna inskränkningen i
partsinsynen vid förhör. Förhör hålls enligt verket i praktiken uteslutande i avlägsnandeärenden.
Dessa avgöranden kan vara av utomordentligt stor betydelse för den enskilde
utlänningen och bör därför inte träffas utan att utlänningen fått del av
samtliga omständigheter som åberopas.

Invandrarverkets
uppfattning är enligt min mening värd allt beaktande. Det är emellertid att
märka att läget i dag är ett annat än vid tidpunkten för tillkomsten av den nu aktueUa
bestämmelsen i utlänningslagen. I och med antagandet av förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen
har statsmakterna tagit ställning till frågan om hur omfattande partsinsynen
bör vara inom förvaltningsförfarandet och därvid gjort vissa undantag med
hänvisning till bestämmelserna i sekretesslagen. Några särskilda förhållanden
som bör medföra en annorlunda reglering för vissa ärenden enligt
utlänningslagen än för övriga förvaltningsärenden föreligger enligt min
uppfattning inte. Jag biträder därför promemorieförslaget vad det gäller rätten
för part att ta del av material som tUlförts ärendet.

I
föregående avsnitt har jag föreslagit att förhör i utvisningsärende hos
förvaltningsdomstol skall ersättas med muntlig förhandling enligt förvaltningsprocesslagen.
Vad jag nyss anfört om inskränkning i rätten till partsinsyn vid förhör enligt
utlänningslagen bör givetvis gälla även vid muntiig förhandling i
utvisningsärenden.

Enligt
förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen får med vissa

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 61

undantag ett ärende inte avgöras utan att kommunikation av
utredningsmaterialet skett med parten. Härvidlag gäller samma begränsning av
sekretesskäl som i fråga om partsinsyn,

Utiänningslagen innehåller bestämmelser om kommunikation
endast för det fall att det hålls förhör i ärendet. Regeln är densamma som
beträffande partsinsyn. Ällmänt ombud skall således redogöra för den utredning
som åberopas i ärendet. Finns inte allmänt ombud, äger utlänningen eljest på
lämpligt sätt få kännedom om utredningen.

När det gäller ärenden, i vUka förhör inte hålls,
kommuniceras i regel inte utredningsmaterialet i ärenden rörande visering, uppehåUs-eller
arbetstillstånd som söks före inresan tiU Sverige, Kommunikation sker inte
heller i ärenden om bosättningstillstånd. Vad beträffar ansökan om uppehåUs-
eller arbetstiUstånd, som inges efter inresan till Sverige, förekommer endast
kommunikation av material som motsäger sökandens uppgifter och som har
betydelse för bedömningen, I övriga ärenden enligt utlänningslagen sker redan
nu kommunikation,

1 promemorian föreslås till en början att vad som sagts om
begränsning i partsinsynen av sekretesskäl bör gälla även i fråga om kommunikation.

Vidare föreslås i promemorian undantag från
kommunikations-principen i vissa utlänningsärenden. Sålunda måste viseringsärenden
ofta avgöras med mycket kort varsel. Enligt promemorian torde de praktiska
svårigheterna att delge utlänningen utomlands i de flesta fall innebära
avsevärd tidsutdräkt, innan ärendet kan avgöras. Beträffande uppehålls- och
arbetstillstånd, som söks före inresan till Sverige, tilUcommer det förhåUandet
att utredningen ofta är ganska omfattande. I promemorian framhålls också att
det material som tiUförs utredningen i regel avser läget på arbets- eller bostadsmarknaden,
varför utlänningen inte har någon större möjlighet att yttra sig över detta.
Slutligen understryks i promemorian att de föreslagna undantagsbestämmelserna
inte innebär något hinder för myndigheten att kommunicera utredningsmaterial,
om det skulle befinnas önskvärt, t. ex. i den mån personliga omständigheter
skulle vara berörda i materialet.

Promemorieförslaget utmynnar i att kommunikation av
utredningsmaterial inte bör krävas i ärenden angående visering, uppehålls-
eller arbetstiUstånd, om utlänningen inte befinner sig i Sverige.

Remissinstanserna har inte haft något att invända mot
promemorieförslaget i vad avser reglerna om kommunikationsskyldighet och undantagen
därifrån. Invandrarverket anser dock att även ärenden om återkallelse av
bosättningstillstånd bör undantagas från kommunikationsskyldighet i de fall utiänningen
vistas utomlands. Dessa ärenden kan enligt verket väntas öka kraftigt till
följd av det stora antal bosättningstillstånd som numera bevUjas. I den mån
inte utlänningen vid avflyttning ur landet själv underrättar poUsmyndighet
eller invandrarverket, kommer

6 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 155

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 62

frågan om återkallelse av bosättningstUlstånd troligen att
väckas främst på grundval av de aviseringar om utflyttning som folkbokföringsmyn-digheteraa
lämnar verket. I de flesta fall torde aktuell adress till utlänningen
utomlands saknas och försök till kommunikation därför vara meningslöst.

Det bör enligt min mening föreligga starka skäl för att ha
regler som avviker från vad statsmakterna ansett böra gälla som huvudprincip
inom förvaltningsförfarandet i dess helhet. Jag anser dock att bärande skäl
anförts för att göra undantag från kommunikationsprincipen i de fall som
föreslagits i promemorian. Jag kan vidare dela invandrarverkets uppfattning att
kommunikation av utredningsmaterial inte heller bör krävas i ärenden om återkallelse
av bosättningstillstånd när utlänningen har avflyttat från Sverige. Jag
föreslår därför att undantag från kommunikationsprincipen får göras i ärenden
om visering, uppehållstiUstånd, arbetstiUstånd och återkallelse av bosättningstiUstånd,
om utiänningen inte är bosatt eller eljest vistas här. I övrigt bör samma regler
om kommunikation gälla som inom förvaltningsförfarandet i övrigt.

Enligt såväl förvaltningslagen som förvaltningsprocesslagen
är myndigheterna skyldiga att lämna beslutsmotivering. Beslut skall innehålla
de skäl som bestämt utgången. Enligt förvaltningslagen får dock skälen
utelämnas helt eller delvis bl. a. om beslutet inte går parten emot eller det
eljest är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen, om det är nödvändigt med
hänsyn tiU rikets säkerhet, privatlivets helgd, enskilds behöriga ekonomiska
intresse eller jämförbart förhållande eller om ärendet är så brådskande att
det inte finns tid att utforma skälen. Någon motsvarighet till dessa
undantagsbestämmelser finns inte i förvaltningsprocesslagen.

Beträffande innebörden av motiveringsskyldigheten i de nu
nämnda lagarna uttalade föredragande departementschefen att myndigheternas
beslut inte behöver innehålla detaljerade redogörelser för sakförhållandena i
ärendena och vidlyftiga resonemang om hur dessa förhållanden bedömts rättsligen.
Det är »de springande punkterna» som skall komma fram i motiveringen. Denna
torde därför enligt hans mening i ett stort antal faU kunna göras kort (prop.
1971: 30, s. 491 och 493).

I utlänningslagen föreskrivs att beslut om utvisning skall
innehålla skälen för beslutet. Detsamma gällde i tidigare lagstiftning även avvisnings-
och förpassningsbeslut. Genom 1954 års lag ändrades motiveringsskyldigheten i
dessa ärenden till att avse grunden för beslutet. 1949 års utlänningsutredning
hade föreslagit denna formulering och sade sig därmed ha velat utmärka att i
ett avvisningsbeslut enligt utredningens förslag skuUe institutet
förpassning inte längre finnas någon egentlig motivering inte behöver läm.nas
utan att det är tUlräckligt med en hänvisning tUl den lagbestämmelse som åberopas.
Uttalandet kommenterades inte i propositionen. Sedermera har skyldighet att
ange

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 63

grunden
för beslutet utsträckts till att gälla även utresebeslut och beslut varigenom uppehåUstUlstånd
vägrats på grund av s. k. vandelsanmärkning. I övrigt innehåller
utlänningslagen inga krav på beslutsmotivering.

I
promemorian framhåUs, att gränsdragningen mellan grunden och skälen för ett beslut
inte alltid är helt klar. Så t. ex. torde i fråga om förpassning grunden och
skälen i huvudsak sammanfalla, dvs. utlänningen saknar pass resp. tiUstånd att
vistas i riket. När det återigen gäller utresebeslut, beslut varigenom
uppehållstillstånd vägras på grand av vandelsanmärkning samt avvisningsbeslut
torde förvaltningslagens krav på angivande av skälen för beslutet inte kunna
anses tillgodosett enbart genom en hänvisning till åberopat lagrum. I vart fall
synes innehållet i lagrummet böra återges. Beroende på omständigheterna i det enskilda
fallet torde ett sådant återgivande i vissa lägen kunna godtagas som enda skäl,
men i allmänhet torde däratöver krävas att myndigheten ger en motivering till
varför lagrummet befunnits tillämpligt. Denna motivering torde emellertid
kunna göras mycket kort. Med hänsyn härtill och tiU den tyngd som i skilda
sammanhang givits åt kravet på att myndighet skaU motivera sina beslut synes
det enligt promemorian önskvärt att förvaltningslagens bestämmelser om angivande
av skälen för beslutet får bli rådande även i dessa fall.

När det gäller undantagen
från motiveringsskyldigheten framhålls till en början i promemorian att
utlänningslagen inte innehåller några regler om under vilka förutsättningar
tillstånd av olika slag kan vägras. Bedömningen sker utifrån allmänna
invandringspolitiska synpunkter, däribland läget på arbets- och
bostadsmarknaden. Det synes med hänsyn härtUl inte böra krävas att
myndigheterna anger skälen till sina beslut i alla hit hänförliga ärenden.
Undantag från motiveringsskyldigheten föreslås för ärenden om arbetstUlstånd
samt för ärenden om uppehållstillstånd, där fråga inte är om vandelsanmärkning.
Detsamma bör gälla ärenden om visering. Det nu sagda innebär givetvis inte,
sägs det i promemorian, att myndigheten är förhindrad att i beslutet på ett
eller annat sätt låta förstå att det är allmänna överväganden, som ligger bakom
beslutet, exempelvis genom en hänvisning till att arbetsmarknadsstyrelsen
avstyrkt ansökningen. För den enskilde kan en sådan upplysning vara av värde,
oavsett att beslutet inte kan överklagas.

I
återstående ärenden enligt utiänningslagen föreligger enligt promemorian ingen
anledning att ge avkall på förvaltningslagens krav på beslutsmotivering.

Förslaget i promemorian
att huvudregeln i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen om skyldighet
att motivera beslut i princip bör gälla även i utiänningslagen har tUlstyrkts
eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Invandrarverket har i
sammanhanget fram-

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 64

hållit
att granden för beslutet i allmänhet är lika entydig vid avvisning som vid
förpassning. Avvisning sker oftast på den grund att utlänningen inte, då så
erfordras, innehar pass och tiUstånd att resa in i landet eller på den grund
att han kan antagas sakna medel för sin vistelse här. Verket förutsätter
därför att ett återgivande av innehållet i åberopat lagrum kan godtagas som
skäl för ett avvisningsbeslut.

Även
förslaget om undantag från motiveringsskyldigheten har godtagits av så gott
som samtiiga remissinstanser. Utlänningsutredningen är dock kritisk till
förslaget i denna del och påpekar bl. a. att även om beslutet inte får
överklagas så är det ändå av stort värde för parten om beslutet är motiverat.
Ofta är skälet till ett avslagsbeslut alt det brister i något förhållande som
parten råder över. Även SAF anser att det borde vara möjUgt att motivera dessa
beslut på ett för parten förståeligt sätt.

För
egen del biträder jag förslaget om att skyldigheten att motivera beslut i
princip utsträcks till att gälla alla ärenden enligt utlänningslagen. Vad
invandrarverket anfört angående motiveringen för avvisningsbeslut finner jag
mig kunna godtaga. I fråga om de ärenden, där undantag från
motiveringsskyldigheten föreslås, avser grunden för avslagsbeslutet i regel
omständigheter som parten inte råder över, såsom läget på arbets- och
bostadsmarknaden. När det gäller viseringsärendena, som också är hänförliga
till den generella utiänningskontrollen, vill jag därutöver understryka att
besluten i dessa ärenden 1 allmänhet måste fattas med mycket kort varsel och
ofta överbringas telegrafiskt. Jag delar därför den i promemorian anförda
uppfattningen att det i de nu angivna fallen inte bör krävas att myndigheterna
anger skälen till sina beslut. Jag vill emellertid understryka vad som sägs i
promemorian om att detta inte innebär att myndigheten är förhindrad att i
beslutet på ett eller annat sätt låta förstå att det är allmänna överväganden
som ligger bakom beslutet exempelvis genom en hänvisning tiU att
arbetsmarknadsstyrelsen avstyrkt ansökningen. Det är enligt min mening lämpUgt
att så sker i största möjliga utsträckning.

Förvaltningslagen
och förvaltningsprocesslagen innehåller bestämmelser om att part skall underrättas
om innehållet i beslut. Denna bestämmelse är enligt promemorian av sådan vikt
att undantag därifrån inte bör göras annat än av tvingande skäl. Det konstateras
också att sådana skäl inte föreligger i några utiänningsärenden. En annan sak
är, framhåUs det, att det i enskUda faU kan vara svårt att nå utlänningen med
en underrättelse. I princip bör emellertid gäUa att underrättelse skall äga
rum. I de beslut som inte kan överklagas bör tiUUca anges att så inte kan ske.

Förslaget
har inte mött någon erinran under remissbehandlingen och jag biträder det för
egen del. Jag viU erinra om att det inte är fastlagt i förvaltningslagen eller förvaltningsprocesslagen
hur underrättelsen skall

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 65

ske. Det ankommer på myndigheterna att själva avgöra vad
som i olika fall kan vara lämpligast.

Förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen innehåller
regler om att den som för talan i ärende får anlita ombud eller biträde. Ombud
eller biträde kan under vissa omständigheter avvisas. Särskild talan får föras
mot ett sådant avvisningsbeslut. Enligt utiänningslagen har utiänning rätt att
vid förhör anlita biträde av därtill lämplig person. Därutöver gäller att
förhörsmyndigheten i vissa fall är skyldig att förordna biträde åt
utlänningen. Så är förhållandet bl. a. om utiänningen inte kan tUlvarataga sin
rätt utan biträde.

I promemorian föreslås att skyldigheten för
förhörsmyndigheten att i vissa faU tillse att utlänningen har biträde får
kvarstå. Denna skyldighet bör föreligga även för förvaltningsdomstol i
utvisningsärenden. Vidare föreslås att möjlighet för myndigheten att avvisa
ombud eller biträde, liksom möjlighet för part att överklaga sådant beslut, bör
införas även i utlänningsärenden. Talan bör aUtid kunna föras särskilt. Jag
biträder förslaget, som inte har mött någon erinran under remissbehandlingen.

Förfarandet vid såväl förvaltningsmyndigheter som
förvaltningsdomstolar skall i princip vara skriftligt. Som framgått av det
föregående kan det dock förekomma muntliga förhandlingar i förvaltningsdomstol.
I fråga om offentligheten vid dessa förhandlingar gäller i tUl-lämpliga delar
bestämmelserna i 5 kap. 1-5 §§ och 9 § rättegångsbalken. Detta innebär att
förhandlingen i princip är offentlig, men att den i vissa särskilt angivna fall
kan hållas inom stängda dörrar. Utöver vad som gäller enligt rättegångsbalken
kan förvaltningsdomstol förordna om handläggning inom stängda dörrar, om det
behövs av hänsyn till privatlivets helgd eller enskilds behöriga ekonomiska
intresse.

Vid förhör enligt utlänningslagen gäller den motsatta
regeln. Förhöret äger således i princip rum inom stängda dörrar. På begäran av
utlänningen kan dock förhöret hållas offentligt om inte förhörsmyndigheten
finner att omständigheterna föranleder till annat. I fråga om sådant förhör i
utlänningsärenden, som efter särskilt förordnande av Kungl. Maj:t kan hållas
vid allmän domstol, gäUer däremot rättegångsbalkens regler om offentlighet med
det tiU'ägget att domstolen får förordna, att förhöret skall hållas inom
stängda dörrar, om det påkallas av omständigheterna.

EnUgt promemorieförslaget bör nu gällande ordning behållas
vid förhör i ärenden som handläggs av förvaltningsmyndighet. Vid muntlig
förhandling i utvisningsärenden föreslås att förvaltningsprocesslagens
bestämmelser om offentlighet blir tillämpliga med den skUlnaden att det
därutöver skaU vara möjligt att förordna om stängda dörrar i samma utsträckning
som gäller vid förhör i utiänningsärenden vid allmän domstol. När det gäller
förhöret vid allmän domstol föreslås vidare att en

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 66

hänvisning
görs till de inskränkningar som följer av 14 § förvaltningslagen. Inte heller
dessa förslag bar mött någon gensaga under remissbehandlingen och jag biträder
dem,

I förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen
har intagits bestämmelser om ordningen för anförande av besvär över myndighets
beslut och besvärstidens längd. Besvärshandlingen skall enligt dessa bestämmelser
tillställas besvärsmyndigheten. Besvären skall enligt huvudregeln ha kommit in
inom tre veckor från den dag klaganden fick del av beslutet.

Enligt nu gällande bestämmelser
i utlänningslagen skall besvären i de flesta fall ges in till
beslutsmyndigheten. Endast i fråga om beslut om avvisning, som meddelats av
polismyndighet, gäller att besvären skall ges in till besvärsmyndigheten.
Besvärstiden är för samtiiga faU en vecka,

I promemorian föreslås att
utiänningslagens regler ändras i överensstämmelse med förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen
så att besvärshandlingen i samtUga fall skall tillställas besvärsmyndigheten. När
det gäller den viktigare frågan, nämligen besvärstidens längd, framhålls i
promemorian att det med hänsyn till det särskilda kravet på snabb handläggning
av utiänningsärenden synes nödvändigt att behåUa den kortare besvärstiden.
Någon ändring i utlänningslagen i detta hänseende föreslås därför inte.

Vad som anförts i
promemorian i dessa delar har godtagits av samtliga remissinstanser utom LO
och SAF, Enligt LO innebär de skäl som anförts för den kortare besvärstiden ett
ensidigt hänsynstagande till myndigheternas intresse av en snabb handläggning.
En vecka är en otill-fäcklig tid för en utlänning, som är ovan vid svenska
förhållanden, att förbereda sin talan i högre instans, LO anser därför att
besvärstiden ur såväl den enskildes rättssäkerhetssynpunkt som ur den
förvaltningsrättsliga samordningssynpunkten bör vara tre veckor. Även SAF
förordar tre veckors besvärstid.

Såsom framhålUts i
promemorian föreligger det behov av att kunna handlägga utlänningsärenden med
särskild snabbhet. Detta gäller framför allt ärenden som rör frågan om utiänningen
skall avlägsnas ur landet. Med hänsyn härtiU har besvärstiden i utiänningsärenden
alltsedan tillkomsten av vår första utiänningslagstiftning varit kortare än i
förvaltningsärenden i allmänhet, med det undantaget att besvärstiden i avvis-ningsärenden
fram tUl år 1937 var trettio dagar. Jag vill i detta sammanhang också erinra
om utlänningslagens bestämmelser om Kungl. Maj:ts och den centrala
utlänningsmyndighetens s. k. återbrytningsrätt. Kungl. Maj:t har således rätt
att upphäva avlägsnandebeslut i de fall beslutet inte kan verkställas eller
skäl eljest föreligger att beslutet inte skall lända till efterfättelse. Samma
rätt tillkommer den centrala utlänningsmyndigheten om särskilda skäl föreligger
för upphävande av avvisnings- eller förpassningsbeslut som inte verkställts.
Härigenom kan utiänningen vid

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 155 67

sidan
av besvärsinstitutét och utan tidsbegränsning få ett avlägsnande-beslut
omprövat. I avvaktan på den allmänna översyn av utlänningslagstiftningen, som
kommer att företagas när utlänningsutredningen avslutat sitt arbete, är jag
inte beredd att f, n, förorda någon ändring i det regelsystem som jag nu
redogjort för. Jag föreslår därför att promemorieförslaget följs i denna del
och att besvärstiden i utlänningsärenden således bibehåUs vid en vecka.

Förslaget
i promemorian att bcsvärshandlingarna i fortsättningen skall inges till den
myndighet, som har att pröva besvären, har inte mött några invändningar under
remissbehandlingen och jag biträder förslaget,

I
promemorian föreslås slutiigen att bestämmelserna i övrigt i fråga om
förfarandet enligt förvaltningslagen resp, förvaltningsprocesslagen skall gälla
även i utlänningsärenden. Här avses bl, a, bestämmelser i fråga om jäv,
bestämmelser om skyldighet för myndighet att vara part behjälplig, om det
behövs för att han skaU kunna tillvarata sin rätt, och bestämmelser om tolk.
Förslaget har i dessa delar godtagits av samtliga remissinstanser och jag
biträder det för egen del,

4,2
Ändring i medborgarskapslagen

Enligt
den ursprungliga lydelsen av 6 § medborgarskapslagen ägde Kungl, Maj:t att
genom naturalisation upptaga utfänning tiU svensk medborgare, Naturalisationsansökan
skulle inges till länsstyrelsen, som efter utredning hade att med eget yttrande
insända handlingarna till justitiedepartementet. Om inte sökanden förlorade
sitt utländska medborgarskap i och med naturalisationen utan det fordrades
medgivande därtill av den utländska statens regering eller annan myndighet,
fick som villkor för det svenska medborgarskapet föreskrivas att sökanden inom
viss tid skulle styrka att sådant medgivande lämnats. Detta skulle ske inför
den länsstyrelse som Kungl. Maj:t bestämde. Det åvilade fäns-styrelsen att
meddela beslut huruvida behörigt bevis företetts.

I
samband med den ändring av 6 § medborgarskapslagen, som trädde i kraft den 1
juli 1969 och som innebär att statens invandrarverk prövar frågor om naturalisation,
kom länsstyrelsens befattning med naturalisationsärenden att inskränkas till
ärenden om s. k. vUlkorlig naturalisation och då endast prövningen huruvida
behörigt bevis om befrielse från det utiändska medborgarskapet företetts.
Invandrarverket bestämmer inför vilken länsstyrelse utlänningen skaU styrka
att han har befriats från sitt utiändska medborgarskap.

Bestämmelsen om
villkorligt förvärv av svenskt medborgarskap är avsedd att tillämpas i sådana
fall, där automatisk förlust av utländskt medborgarskap inte inträder vid naturalisation
men där befrielse från sådant kan medges. För den som bedöms vara politisk
flykting föreskrivs inte sådant viUkor,

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 68

Den
tid inom vilken sökanden skall styrka att han befriats från sitt utländska
medborgarskap är enligt praxis ett år, räknat från dagen för invandrarverkets
beslut. Det förekommer emellertid ofta att denna tid visar sig otillräcklig.
Har ettårstiden överskridits måste ny ansökan om svenskt medborgarskap göras,
om inte förlängning dessförinnan begärts. Vid bifall får sökanden ett nytt
villkorsbeslut.

Befrielse
från föreskrivet villkor medges enligt praxis den som vägras befrielse från
sitt utländska medborgarskap. Villkoret efterges också för den som inte bar
fått svar på sin ansökan om sådan befrielse inom rimlig tid, liksom för den som
bedöms vara poUtisk flykting.

Expeditionsavgiften
för bevis om svenskt medborgarskap genom naturalisation är 300 kronor och tas
ut redan i samband med att ett villkorligt beslut om bedborgarskap expedieras.
Förnyat villkorsbeslut meddelas utan avgift.

Invandrarverket
konstaterar i sin förut nämnda framställning att nuvarande handläggning av
ärenden om villkorlig naturalisation inte är tillfredsställande. Något sk'äl
för att uppföljningen av viUkorliga naturalisationsbeslut skall ligga hos
länsstyrelserna finns enligt verkets mening knappast längre. Det är naturligt
att den myndighet som i övrigt meddelar beslut om naturalisation också
slutligt avgör om sådant beslut blir gällande genom att föreskrivet viUkor
uppfylls. Det föreslås därför att prövningen härav överförs till
invandrarverket. På så sätt kan verket få v'ärdefulla erfarenheter av olika Tänders
bedömning av ansökningar om befrielse frän medborgarskap, vilket kan bli av
betydelse för frågan om vUlkorlig naturalisation i dess helhet. De erfarenheter
som vinns kan bl, a, läggas tUl grund för en saklig information i ämnet.

Invandrarverket
anför vidare att det måste anses naturligt att bevis om svenskt medborgarskap
inte utfärdas förrän villkoret om befrielse från tidigare medborgarskap har
uppfyllts eller undanröjts. Härigenom skulle expeditionsavgiften komma att tas
ut först sedan förv'årvet av medborgarskap blivit g'ällande och inte som nu i
samband med beslutet om den viUkorliga naturalisationen. Vidare föratsätter
invandrarverket - mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts om
handläggningstiden i vissa länder för ärenden öm befrielse från medborgarskap -
att villkorstidens längd får utsträckas tUl åtminstone två år.

Remissinstanserna
har genomgående varit positiva till invandrarverkets förslag. Från invandrarutredningens
sida har framhållits att utredningen vid skilda tiUfällen kommit i kontakt med
de problem som invandrarverket berör i sitt förslag. Man har således påtalat
dels de olägenheter som är förknippade med villkorstidens längd, dels de
missförstånd som kan uppkomma om innebörden av de medborgarskapsbevis som
utfärdas i ärenden om villkorlig naturalisation. Missförstånden har tiU stor
del uppgetts höra samman med att expeditionsavgiften för medborgarskapsbeviset
tas ut redan i samband med att det vUlkorliga beslutet

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:155 69

expedieras. Om invandrarverkets förslag genomförs kan
enligt utredningens mening olägenheter av det slag som nyss antytts undanröjas
och möjligheterna tUl en bättre statistik över naturalisationsärenden än den
som f, n, är tillgänglig ökas.

Jag delar invandrarverkets uppfattning - som också
vitsordats av invandraratredningen - att betydande fördelar står att vinna om
prövningen av frågan huruvida villkor om befrielse från utländskt medborgarskap
uppfyllts överförs till invandrarverket. Med hänsyn härtill och då det synes
naturligt att ärenden om naturalisation i sin helhet handläggs av samma
myndighet biträder jag invandrarverkets förslag.

Jag delar också invandrarverkets uppfattning att bevis om
svenskt medborgarskap inte slutligt bör utfärdas förrän vUlkoret uppfyllts
eller undanröjts. Härigenom kommer expeditionsavgiften att tas ut först sedan
förvärvet av det svenska medborgarskapet blivit gällande och inte som nu i
samband med beslutet om den villkorliga naturalisationen. Detta torde i sin tur
komma att minska risken för missförstånd om innebörden i den först utfärdade
handlingen.

Att som f, n, sker bestämma vUlkorstiden tiU ett år synes
- såsom verket påtalat ofta medföra en onödig omgång. Antingen måste ansökan
göras om förlängning av vUlkorstiden eUer också måste ny ansökan om
medborgarskap göras. Enligt min mening bör det därför finnas möjlighet att
redan från början bestämma en längre villkorstid. Två år torde i de flesta fall
vara tillräckligt. Även en längre tid än två år bör undantagsvis kunna
föreskrivas, om verkets erfarenhet ger vid handen att detta i särskilda fall är
nödvändigt.

Ett av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län väckt
förslag om att det bör åligga invandrarverket att vidarebefordra utlänningens
ansökan om befrielse från sitt utländska medborgarskap till vederbörande utländska
regering och därefter bevaka ärendet är jag inte beredd att förorda.

Överförandet av prövningen till invandrarverket innebär
att besvär över beslut i fråga huravida villkoret uppfyllts kommer att föras
hos Kungl. Maj:t i statsrådet i stället för såsom f. n. hos regeringsrätten.
Detta är enligt min mening rimligt med hänsyn till att besvär i naturalisationsärenden
i övrigt avgörs i konselj.

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 70

5, Upprättade lagförslag

I
enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats förslag till

1) lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193),

2) lag om ändring i lagen (1971: 52) om skatterätt och
länsrätt,

3) lag om ändring i lagen (1965: 94) om poUsregister m,
m,,

4) lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt
medborgarskap. Rörande de enskilda bestämmelserna i lagförslagen vill jag
ytterligare

anföra
följande.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 71

6. Specialmotivering

6,1 Utlänningslagen

Som tidigare nämnts blir bestämmelserna i
förvaltningslagen resp. förvaltningsprocesslagen tUfämpliga, om det inte finns
några däremot stridande bestämmelser i specialförfattning, I den mån
specialförfattningen innehåller bestämmelser, som överenssfämmer med
förvaltningslagen resp, förvaltningsprocesslagen, bör å andra sidan
specialförfattningens bestämmelser i möjligaste mån utmönstras. Vid
utarbetandet av förslaget till lag om ändring i utlänningslagen har dessa
principer följts,

30 §

Enligt vad som föreslagits i det föregående skall
prövningen av frågan om politiskt flyktingskap prövas först på
verkställighetsstadiet, I klarhetens intresse har en bestämmelse härom
intagits i paragrafen. Den hänvisning som gjorts tiU 58 § itmebär att
prövningen skaU ske i enUghet med vad som sägs i nämnda lagrum,

31 §

I utlänningslagen används ordet ärende som beteckning för aUa
slags ärenden, inklusive utvisningsärenden. Enligt förvaltningsprocesslagen
däremot används ordet mål i stäUet för ärende. Med hänsyn bl, a, till de
relativt omfattande lagändringar av formell natur, som skulle bli följden av en
samordning i detta avseende med förvaltningsprocesslagen, bar beteckningen
ärende t, v, bibehållits i utlänningslagen även när det gäller utvisning,

I
paragrafens andra stycke har hänvisning skett tiU bl, a, 42 § första stycket.
Avsikten med hänvisningen är att bestämmelsen om hämtning tiU förhör skall bli
tillämplig även vid muntiig förhandling. För enkelhetens skull har
hänvisningen fått omfatta även första punkten om kallelse tUl förhör.
Motsvarande bestämmelse återfinns i 14 och 25 §§ förvaltningsprocesslagen.

Vidare har h'änvisning skett tiU 42 § fjärde stycket, I sistn'äninda
stycke sägs att Kungl, Maj:t meddelar bestämmelser om ersättning till allmänt
ombud, biträde och tolk, om gottgörelse till annan för inställelse vid förhör
samt om åläggande för utlänningen att återgälda av allmänna medel utgiven
biträdesersättning. Sådana bestämmelser har meddelats i 8790 §§
utlänningskungörelsen, I 88 § första stycket föreskrivs, att om utlänning inte
själv kan svara för kostnaden för resa till förhör enligt utiänningslagen,
förhörsmyndigheten kan bevilja honom ersättning för resa till förhöret samt
traktamente enligt vad som gäller för part som åtnjuter fri rättegång.

I förvaltningsprocesslagen finns bestämmelser om
ersättning till en-

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 72

skild
part (15 §), till vittne och sakkunnig (26 §) samt till tolk (52 §).

Med
hänsyn till att ersättningsbestämmelserna enligt utlänningslagen och förvaltningsprocesslagen
således endast delvis täcker varandra har det befunnits lämpligast att låta
hänvisningen avse 42 § fjärde stycket i dess helhet. Lagrummet är som nämnts
uppbyggt så att ersättningsbestämmelserna meddelas av Kungl. Maj:t, och det
torde kunna förat-sättas att bestämmelserna utformas så att samstämmighet
uppnås med förvaltningsprocesslagens motsvarande regler,

38
§

I
likhet med vad som gäUer för övriga utlänningsärenden, där förvarstagande kan
ske, bör beslut i utvisningsärende om kvarhållande i för\'ar längre tid än tre
månader från förvarstagandets början inte få meddelas utan att muntlig
förhandling hållits. Bestämmelser härom har intagits i andra stycket av
förevarande paragraf,

42 §

För
att uppnå överensstämmelse med förvaltningslagens och förvaltningsprocesslagens
bestämmelser om partsinsyn och kommunikation av utredningsmaterial har det
bedömts lämpligast att låta andra stycket andra och tredje punkterna i denna
paragraf utgå. Det står givetvis utan hinder härav förhörsmyndigheten fritt
att anmoda det allmänna ombudet att lämna den redogörelse myndigheten önskar,

43 §

Enligt
denna paragraf kan Kungl, Maj:t, såsom tidigare berörts, förordna om förhör
vid allmän domstol, om så befinns erforderligt. Det synes klart att något
sådant förordnande inte kan bli aktuellt i ärenden som bandläggs av
förvaltningsdomstol. Någon uttrycklig undantagsbestämmelse för dessa fall har
inte bedömts nödvändig,

45
§

Enligt
24 § första stycket förvaltningsprocesslagen får rätten inhämta yttrande över
frågor, som kräver särskUd sakkunskap, från myndighet, tjänstemän eller den,
som eljest har att gå till banda med yttrande i ärendet, eller annan sakkunnig
i frågan. Med hänsyn härtiU har, såsom berörts i den allmänna motiveringen (s.
57), något åläggande för förvaltningsdomstolarna att inhämta yttrande från utiänningsnämnden
inte ansetts böra komma i fråga.

49
§

Besvärstiden
i utiänningsärenden har enligt det föregående bibehållits vid en vecka. Detta
gäller även besvär i fråga om avvisande av ombud eller bitfäde och besvär i
jävsfråga som förs särskilt. 1 fråga om talan

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 73

mot
beslut i jävsfråga gäller olika regler i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen.
Enligt förvaltningslagen får sådan talan föras endast i samband med talan mot
beslut, varigenom myndighet avgör ärendet, medan förvaltningsprocesslagen
tillåter att besvären förs särskUt. Paragrafen har avfattats i
överensstämmelse härmed.

övrigt

I
det föregående (s. 64) har föreslagits att skyldighet att motivera beslut och
att underrätta part om beslut skaU gälla bl. a. i alla avlägsnandeärenden. Då
motsvarande skyldighet finns föreskriven i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen
har 12 a, 21, 25 och 33 §§ utlänningslagen fått utgå. Därmed upphävs också de
formkrav beträffande underrättelse om beslut som nämnda paragrafer innehåller.
Detta står i överensstämmelse med vad som anförts i den allmänna motiveringen (s.
64-65).

6.2
Lagen om polisregister m. m.

3
§

Enligt
förevarande paragraf skall utdrag av eller upplysning om innehållet i
polisregister meddelas, när framställning därom görs av bl. a. den centrala utiänningsmyndigheten
och länsstyrelse.

I
och med att utvisningsärendena överflyttas till länsrätterna bör även dessa få
möjlighet att infordra uppgifter från polisregister. Även i övriga ärenden som
handläggs av länsrätten kan det finnas behov av information från polisregistren.
Jag föreslår därför, efter samråd med chefen för justitiedepartementet, att
paragrafen ändras i enlighet härmed.

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 74

7, Hemställan

Jag hemstäUer att Kungl, Maj:t föreslår riksdagen att
antaga förslagen tiU

1)
lag om
ändring i utlänningslagen (1954:193),

2)
lag om ändring
i lagen (1971: 52) om skatterätt och länsrätt,

3)
lag om
ändring i lagen (1965: 94) om polisregister m. m.,

4)
lag om
ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl, Höghet Kronprinsen-Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokoUet Britta Gyllensten

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:155 75

Innehåll

Propositionen 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll 1

Förslag tiU

lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193) 2

lag om ändring i lagen (1971: 52) om skatterätt och
länsrätt 9

lag om ändring i lagen (1965: 94) om poUsregister m. m. 10

lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt
medborgarskap 11

Utdrag av statsrådsprotokollet den 8 oktober 1971 12

1. Inledning 12

2.
Ändring i
utlänningslagen 14

2.1 Överflyttning av utvisningsärenden från länsstyrelse
till läns

rätt 14

2.1.1
Gällande
bestämmelser 14

2.1.2
Tidigare
ändringsförslag 17

2.1.3
Departementspromemorian 18

2.1.4
Remissyttrandena 22

2.2 Förfarandet vid handläggning av utiänningsärenden 27

2.2.1
Förekommande utiänningsärenden 27

2.2.2
Förvaltningslagen
och förvaltningsprocesslagen 30

2.2.3
Förfarandereglerna
i utiänningslagen m. m, 34

2.2.4
Departementspromemorian 38

2.2.5
Remissyttrandena 44

3. Ändring
i medborgarskapslagen 48

3.1
Gällande bestämmelser
m, m, 48

3.2
Invandrarverkets
framställning 49

3.3
Remissyttrandena 50

4. Departementschefen 52

4.1 Ändring i utiänningslagen 52

4.1.1
Inledning 52

4.1.2
Överflyttning
av utvisningsärenden från länsstyrelse

till länsrätt 53

4.1.3 Förfarandet vid handfäggning av
utlänningsärenden 59

4.2 Ändring i medborgarskapslagen 67

5.
Upprättade
lagförslag 70

6.
Specialmotivering 71

6.1
Utlänningslagen 71

6.2
Lagen om
polisregister m. m. 73

7. HemstäUan 74

opaginerad Kontrollera mot PDF

ESSELTE
TRYCK, STOCKHOLM 1971 712U1

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

13 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (11)

11 kopplingar i 10 dokument.

  1. Prop. 2025/26:264 Skärpta och tydligare krav på vandel för uppehållstillstånd s. 78 om s. 61 i texten
  2. Prop. 2023/24:36 Vissa ändringar i regelverket om säkerhetsärenden enligt utlänningslagen s. 17 om s. 61 i texten
  3. SOU 2016:36 Medverkan av tjänsteleverantörer i ärenden om uppehålls- och arbetstillstånd s. 141 om s. 62 i texten
  4. SOU 2009:77 EU:s Viseringskodex s. 216 om s. 64 i texten
  5. Bet. 1999/2000:SfU9 Uppehållstillstånd på grund av anknytning i texten

Visa alla 10

Rättsfall (2)

2 kopplingar i 1 dokument.

  1. MIG 2011:20 om s. 61 · om s. 62 ur registret · i texten