Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot dumpning av avfall i vatten, m.m.
1971 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1971:160, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot dumpning av avfall i vatten, m.m.
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1971 Prop. 1971:160
Nr 160
Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot dumpning av avfall i
vatten, m. m.; given Stockholms slott den 29 oktober 1971.
Kungl.
Maj:t viU härmed, under åberopande av bilagda utdrag av Statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars
avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
Under
Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
CARL GUSTAF
INGEMUND
BENGTSSON
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås en lag om förbud mot dumpning av avfall i vatten.
Förbudet avser dumpning från fartyg, luftfartyg och annat transportmedel inom
Sveriges sjöterritorium. Förbudet gäller också det fria havet för svenska
fartyg och luftfartyg. Det blir vidare förbjudet att från riket föra ut avfall
som är avsett att dumpas i det fria havet. Om dumpning kan ske utan olägenhet
från miljöskyddssynpunkt, kan dock Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t
bestämmer medge undantag från förbudet.
1
Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 160
Prop.
1971: l60 2
1
Förslag till
Lag
om förbud mot dumpning av avfall i vatten
Härigenom
förordnas som följer.
1
§ Inom Sveriges sjöterritorium
får ej från fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel släppas ut (dumpas)
avfall, vare sig fast ämne, vätska eller gas. Dumpning får ej heller ske från
svenskt fartyg eller luftfartyg i det fria havet. AvfaU som är avsett att
dumpas i det fria havet får ej föras ut ur landet.
2
§ Denna lag är ej tUlämplig på
sådant utsläppande av olja eller oljehaltig blandning som avses i lagen (1956:
86) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg eller på avfall som härrör
från fartygs drift.
3
§ Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer kan medge undantag från 1 §, om dumpning kan ske utan
olägenhet från miljöskyddssynpunkt. Medgivande kan förenas med villkor.
Uppkommer
genom dumpning olägenhet som ej förutsågs när medgivandet gavs, får den
myndighet som lämnat medgivandet meddela föreskrift för att avhjälpa
olägenheten.
Åsidosattes
viUkor eller föreskrift eller kan oVägenhet som avses i andra stycket ej
avhjälpas, får medgivandet återkallas.
4 §
Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen
meddelade villkor och föreskrifter utövas av myndighet som Konungen
bestämmer.
Tillsynsmyndighet
har rätt att efter anfordran erhålla de upplysningar och handUngar som behövs
för tillsynen.
För
tillsynen äger myndigheten tillträde till transportmedel, lokal eller område
som användes i samband med dumpning och rätt att där göra undersökning.
5 §
Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtiigen
eller av oaktsamhet
1. bryter
mot 1 §,
2. åsidosätter villkor
eller föreskrift som meddelats med stöd av 3 §.
För försök till brott mot 1 § dömes till ansvar enligt 23 kap. brotts
balken.
6 §
Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1.
underlåter att fullgöra vad som
åligger honom enligt 4 § andra stycket,
2.
lämnar oriktig uppgift i faU
som avses i 4 § andra stycket, om ej gärningen är belagd med straff i
brottsbalken.
7
§ Den som tagit befattning med tiUsyn
enligt denna lag får ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit om
yrkeshemlighet eller affärsförhållande. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter häremot dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Allmänt åtal
får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal 'är påkaUat
från allm'än synpunkt.
8
§ Utbyte av brott som avses i 5
§ skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obiUigt.
Prop. 1971:160 3
Egendom som använts såsom hjälpmedel vid brott som avses i
5 § får förklaras förverkad, om det är påkaUat tUl förebyggande av brott eller
eljest särskilda skäl föreUgger. I stället för egendomen kan dess värde
förklaras förverkat.
9 § Har någon begått gärning som avses i 5 §, kan överexekutor
meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning
gäller samma regler som för handräckning enligt 191 § utsökningslagen (1877: 31
s. 1).
Berörs aUmänna intressen, får ansökan om handräckning
göras av den myndighet som ärendet angår.
Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som
behövs för utövande av tillsyn enligt denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Har tillstånd eller medgivande till dumpning lämnats
enligt äldre bestämmelser, anses tUlståndet eUer medgivandet som medgivande
enligt denna lag.
2 Förslag till
Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)
Härigenom förordnas, att 1 § miljöskyddslagen (1969: 387)
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 § Denna lag är tUlämplig på
1.
utsläppande av
avloppsvatten, fast ämne eller gas från mark, byggnad eller anläggning i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde,
2.
användning av
mark, byggnad eller anläggning på sätt som eljest kan medföra förorening av
vattendrag, sjö eller annat vattenområde, om användningen ej utgör byggande i
vatten,
3.
användning av
mark, byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra störning för omgivningen
genom luftföroreiung, buller, skak-ning, ljus eller annat sådant, om störningen
ej är helt tillfällig.
Lagen är icke tillämplig på Lagen är icke tillämplig på så-
störning i radiomottagningsappa- dant utsläppande av
avfall som
rat. Ej heller är lagen tillämplig avses i lagen (1971: ) om för-
i fråga om joniserande strålning bud mot dumpning av
avfall i vat-
eller inverkan av elektrisk ström ten eller på störning i radiomot-
från elektrisk anläggning, varorri' tagningsapparat. Ej heller är la-
särskilda bestämmelser gäller. gen
tillämplig i fråga om jonise-
rande
strålning eller inverkan av elektrisk ström från elektrisk anläggning, varom
särskilda bestämmelser gäller. Åtgärd eller användning som enligt vad nu sagts
omfattas av lagen . kaUas mUjöfarlig verksamhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Om ärende om sådant utsläppande som avses i 1 § andra
stycket i dess nya lydelse vid lagens ikraftträdande är anh'ängigt hos
koncessionsnämnden för miljöskydd, statens naturvårdsverk eller länsstyrelse, handlägges
och prövas ärendet enligt äldre bestämmelser.
Prop. 1971:160
Utdrag
av protokoUet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet på Stockholms slott den 29 oktober 1971.
Närvarande:
statsministem PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG,
ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF,
MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.
Chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning om förbud mot
dumpning av avfall i vatten och anför.
Inledning
Frågan
om lagstiftning till skydd mot de utsläpp av industriavfall och annat mUjöfarligt
avfall som sker från fartyg i havet och andra vattenområden har under senare
tid aktualiserats i olika sammanhang bl. a. i det nordiska samarbetet. Vid
sammanträde i Oslo i september 1970 enades de nordiska utrikesministrarna om
att internationella regler är av betydelse för att hindra förorening genom
utsläpp eller nedsänkning (dumpning) av giftiga, radioaktiva eller andra
skadliga ämnen i havet. Frågan om åtgärder mot havsföroreningarna behandlades
därefter vid möten på ämbetsmannanivå i Oslo i januari och mars 1971. Därvid
nåddes i princip enighet om att de nordiska länderna genom intern lag
stiftning snarast möjligt och senast fr. o. m. den 1 januari 1972 skulle
förbjuda utsläpp från fartyg av särskilt miljöfarliga ämnen. Förbudet skulle
gälla internationellt vatten utan någon regional begränsning. För att nå en
vidare uppslutning kring detta initiativ inbjöds medlemsstaterna i den
Nordostatlantiska fiskerikommissionen till en konferens i Oslo i oktober 1971 i
fråga om föroreningen av Nordsjön och Nordostatianten.
Med
anledning av nämnda åtagande att införa förbud mot dumpning av avfall har inom
departementet upprättats en promemoria (Ds Jo 1971: 9) med förslag till lag med
s'ärskUda besfämmelser om skydd av vattenområde.
Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av vattenöverdomstolen, chefen
för marinen, statens strålskyddsinstitut, sjöfartsverket,
generaltullstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden
för miljöskydd, länsstyrelserna i Stockholms, Gotiands, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Västernorrlands och Västerbottens län, sjölagskommittén, utredningen
rörande omhändertagande och behandling av kemiskt avfall m. m. (UKA),
Svenska hamnförbundet.
Prop. 1971:160 5
Svenska
naturskyddsföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges kemiska
industrikontor, Sveriges redareförening och Svenska sjöfolksförbundet.
Gällande
bestämmelser
Utsfäpp
i vattenområde av avfall från fast egendom regleras i mUjöskyddslagen (1969:
387). Lagen är tillämplig bl. a. på utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eUer
gas från mark, byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat
vattenområde. Föredragande departementschefen anförde bl. a. (prop. 1969: 28 s.
257) att uttrycket "utsläppande av avloppsvatten" i första hand
omfattar det fall att avloppsvatten leds till vattenområdet genom en särskild
ledning men också t. ex. ett sådant förfarande som att avloppsvatten från fast
egendom med tankvagn eller liknande körs till och släpps ut i ett
vattenområde. Departementschefen framhöll vidare att de bestämmelser om
avloppsvatten som då fanns i 8 kap. 2 § vattenlagen i tillämpliga delar även
avsåg utkastande, utsläppande eller uppläggande av fast avfall från samhälle
eller fastighet så, att vattenförorening kunde uppkomma, men att tippning i
vattenområde av sand, sten eller andra icke förorenade ämnen inte föll under
bestämmelsen. Särskilt med tanke på svårigheten att i varje särskUt fall avgöra
om avfall ingår i det som släpps ut föreslog departementschefen att
miljöskyddslagen skulle bli generellt till-lämplig på utsläppande av fasta
ämnen i vattenområde.
Tippning
av fasta ämnen i vatten kan också vara att bedöma enligt 2 kap. 35 §
vattenlagen (1918: 523). Enligt denna bestämmelse är det i princip förbjudet
att kasta ut, släppa ut eller lägga upp fasta ämnen så att de kan vålla uppgrundning
eller hinder för vattnets fria lopp.
Lagen
(1956: 86) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg behandlar frågan om
oljeutsläpp och utsläpp av avfall som uppkommer under fartygs drift. Lagen är
inte skriven med tanke på utsläpp av andra mUjöfarliga ämnen som befordras som
last med fartyg än olja.
Finland har genom en lag
om förebyggande av förorening i havet infört förbud mot att från finskt område
eller från finskt fartyg företa dumpning i havet av avfall eller annat ämne som
förorsakar menlig förorening av öppet hav eller annan stats territorialvatten.
I Danmark finns ett niotsvarande förbud mot dumpning från danska fartyg. I
Norge har i juni 1971 meddelats förbud för norska fartyg, medborgare och
företag att ombesörja dumpning av vissa miljöfarliga ämnen på internationellt
vatten.
Frågans
tidigare behandling m. m.
Frågan
om vattenförorening från fartyg har vid flera tillfällen behandlats av
riksdagen. I första hand är det förhållandena i Öresund och angränsande
vattenområden som har varit föremål för riksdagens upp-
Prop. 1971:160 6
märksamhet.
I anledning av motioner vid 1970 års riksdag om åtgärder till förbättring av
förhållandena i Öresund framhöll jordbruksutskottet (JoU 1970: 48) angelägenheten
av snara och effektiva åtgärder för att förhindra vattenförorening i sundet.
Utskottet föreslog att dessa frågor skulle tas upp av det då planerade och
numera upprättade Nordiska kontaktorganet för miljövårdsfrågor. Riksdagen
biföll vad utskottet anfört. Vid 1970 års riksdag behandlades också motioner
vari begärdes översyn av 1956 års lag angående åtgärder mot vattenförorening
från fartyg med särskUt sikte på de krav som borde ställas på fartygens toalettanordningar.
Tredje lagutskottet uttalade i anledning härav (3LU 1970: 68) att en översyn av
lagstiftningen borde övervägas. Riksdagen biträdde utskottets förslag. Vid 1971
års riksdag behandlade jordbruksutskottet en motion om bl. a. förbud mot
avfallsutsläpp från svenska fartyg på internationellt eller utländskt vatten (JoU
1971: 17). Utskottet hänvisade i anledning h'ärav till nyss n'ämnda översyn av
1956 års lag som begärts av 1970 års riksdag. I fråga om förhållandena på
internationellt och utländskt vatten erinrade utskottet om att man inom den
internationella sjöfartsorganisationen (IMCO) arbetar med att få till stånd
överenskommelser rörande utsläpp från fartyg av olika typer av avfall. Enligt
utskottets mening borde lösningar av dessa frågor sökas på denna väg. Utskottet
hemställde att motionen skulle lämnas utan bifall. Riksdagen biträdde
utskottets förslag.
Frågan
om åtgärder mot havsföroreningama intar en framskjuten plats i det omfattande
förberedelsearbetet inför 1972 års FN-konferens om den mänskliga miljön. Frågan
tas bl. a. upp i den rapport till FN som Sverige på anmodan ställt samman inför
konferensen. I rapporten, som har utarbetats inom Nationalkommittén för 1972
års FN-konferens, föreslås bl. a. att en konvention utarbetas som förbjuder
utsläpp och dumpning till havs av radioaktiva, giftiga eller andra farUga
substanser. I den kommitté som FN:s generalförsamling tUlsatt för att förbereda
konferensen arbetar man nu också på ett förslag till internationell överenskommelse
om reglering av dumpning av industriavfall m. m. på internationellt vatten. På
svensk sida strävar man efter att det vid FN-konferensen skall föreligga ett
konventionsförslag som innefattar förbud mot dumpning av vissa, särskUt
miljöfarliga ämnen. Såsom underlag för kommitténs arbete har en expertgrupp,
Group of Experts on the Scientific Aspects of Marine Pollution (GESAMP),
utarbetat en rapport, där man framhåUer behovet av åtgärder mot vissa slag av
havsföroreningar såsom PCB, DDT, kvicksilver, bly, kadium och andra
tungmetaller, lösningsmedel och marina biotoxiner.
Departementspromemorian
I
departementspromemorian påpekas inledningsvis att haven sedan länge har
utnyttjats som avstjälpningsplats för avfall från industriländer-
Prop.
1971:160 7
na.
Stora mängder avfall dumpas från fartyg bl. a. i Nordsjön och Nordostatlanten.
Det dumpade avfallet är ofta starkt koncentrerat eller eljest så beskaffat att
det inte tillåts belasta närmiljön och alltså inte får stjälpas på soptippar
eller släppas ut i avloppssystem eller vattendrag. Även om dumpningens inverkan
på den marina miljön inte är helt klarlagd, råder enligt promemorian ingen
tvekan om att avfallsdumpningen utgör ett allvarligt problem. Riskerna för
skador är särskilt stora i havsområden med förhållandevis ringa vattendjup
såsom Nordsjön.
I promemorian framhålls
att det finns ett klart behov att vidta snara åtgärder mot dumpning i havet och
andra vattenområden från fartyg och andra transportmedel av olika slags avfall
som härrör från industriländerna. Den ökande nedsmutsningen av haven genom
dumpning är enligt promemorian mycket oroande. F. n. saknas effektiva regler
med vars stöd dumpning kan hindras. I promemorian uttalas att, om man ser
enbart till dumpningens andel av den totala mängden föroreningar som når haven,
det kan synas som om detta slag av förorening inte bör angripas i första hand.
Om man däremot ser till föroreningens karaktär - ofta är det mycket giftiga
ämnen som dumpas och ökande omfattning, framstår behovet av snara åtgärder
klart. Utsläpp genom dumpning kan enligt promemorian av olika skäl regleras
lättare och snabbare än utsläpp från land t. ex. genom avloppssystem,
vattendrag och med vindar. Sådana utsläpp måste också angripas men det tar
betydligt längre tid att nå de regionalt eller globalt samordnade åtgärder som
krävs för att komma till rätta med föroreningar av detta slag. Det framhålls
att behovet av internationellt samarbete är stort. Som så många andra frågor
på miljövårdsområdet fordrar dumpningsproblemen en internationell samordning
för att en tUlfredsställande lösning skall kunna nås.
I fråga om den närmare
utformningen av en lagstiftning till skydd mot dumpning från fartyg talar
enligt promemorian övervägande skäl för att införa ett i princip generellt
förbud mot utsläpp av alla slag av avfall, även om lagstiftningen närmast bör
sikta på att förhindra utsläpp av avfall innehållande bl. a. starkt giftiga
ämnen, icke nedbrytbara och giftiga ämnen, kemiskt starka ämnen som anrikas i
näringskedjorna samt nedsmutsande och gödande ämnen. Avfall innehållande ämnen
av dessa slag bör enligt promemorian inte få dumpas på svenskt eller internationellt
vatten vare sig från svenskt fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel
eller från utländskt sådant transportmedel som tagit ombord avfall i Sverige.
Undantag bör kunna göras endast i de fall då dumpning bedöms kunna ske utan
olägenhet från mUjöskyddssynpunkt.
I
promemorian anförs att detta förslag innebär en utvidgning i förhållande till
den nordiska överenskommelsen. Enligt denna skulle förbudet omfatta endast
vissa, särskilt miljöfarliga ämnen, såsom svårnedbrytbara organiska ämnen och
tungmetaller. En sådan begränsning medför enligt promemorian att vissa mUjöfarliga
ämnen går fria från
Prop. 1971:160 8
förbudet.
DärtiU kommer att antalet ämnen som kan misstänkas eller konstateras ha mUjöfarlig
effekt ökar. Ett begränsat förbud måste därför kompletteras tid efter annan.
Ett generellt förbud ger däremot myndigheterna möjlighet att pröva dumpningens
miljöeffekt i varje särskilt fall. Med ett sådant förfarande ges enligt
promemorian riskerna för mUjö-skador största möjliga begränsning. En effektiv
kontroll av dumpningarna på internationellt vatten förs fram som ett
väsentligt inslag i det konventionsförslag som håller på att utarbetas inför FN-konferensen
om den mänskliga miljön. I promemorian framhåUs därför som angeläget att den svenska
lagstiftningen tar sikte på att i princip kontrollera all dumpning av svenskt
avfall på internationellt vatten.
1
promemorian erinras om att också den nedskräpning och förorening som härrör
från fartygs drift framför allt toalett- och köksavfall är ett
miljöproblem. Detta är särskilt påtagligt i starkt trafikerade farleder såsom
Öresund och vissa delar av Östersjön. Enligt promemorian övervägs dessa
problem f. n. inom kommunikationsdepartementet med sikte på en så snar lösning
som möjligt. Till 1972 års riksdag förbereds en proposition om ändring i 1956
års lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg i syfte att ge Kungl.
Maj:t bemyndigande att bl. a. förbjuda utsläpp av toalett- och köksavfall på
internationellt vatten. Med h'änsyn härtUl bör enligt promemorian den
lagstiftning som nu är i fråga inte omfatta avfall som härrör från fartygs
drift såsom köksavfaU, toalettavfall, kylvatten, m. m.
TiUsynen
över lagens efterlevnad föreslås ankomma på naturvårdsverket i nära samarbete
med tuUverket.
I
enlighet med det anförda föreslås i promemorian en särskild lag, benämnd lag
med särskilda bestämmelser om skydd av vattenområde, vilken bl. a. innehåller
följande bestämmelser. Inom Sveriges sjöterritorium får ej med fartyg,
luftfartyg eller annat transportmedel släppas ut eller på annat sätt lämnas
avfall, vare sig fast ämne, vätska, gas eller annat. Kungl. Maj:t eller
myndighet som Kungl. Maj:t besfämraer får dock lämna tillstånd därtiU, om
utsläpp kan ske utan olägenhet från miljöskyddssynpunkt. Detsamma gäUer
utsläppande i det fria havet från svenskt transportmedel eUer utländskt
transportmedel som har tagit ombord avfall i Sverige (1 §). Lagen är ej
tillämplig på sådant utsläppande som avses i lagen (1956: 86) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg eller som enligt mUjöskyddslagen (1969: 387) utgör
miljöfarlig verksamhet eUer på tippning av fasta ämnen som avses i vattenlagen (1918:
523) (2 §). Lagförslaget innehåller vidare dels bestämmelser som syftar tUl att
möjliggöra en effektiv kontroll över efterlevnaden av de föreslagna
bestämmelserna, dels ansvarsbestämmelser.
Remissyttrandena
Remissinstanserna
är ense om att det finns ett starkt behov av att åtgärder vidtas för att hindra
dumpning av avfall i vatten och välkom-
Prop.
1971:160 9
nar de initiativ som nu tas genom den föreslagna
lagstiftningen. Från flera håll understryks att snabba åtgärder är nödvändiga.
Vikten av internationella åtgärder betonas allmänt. Det påpekas att en intern
svensk lagstiftning endast kan få begränsad effekt på den marina miljön. Liksom
många andra frågor på miljövårdsområdet fordrar dumpningsproblemen en
internationell samordning för att en tUlfredsställande lösning skall nås.
I fråga om
omfattningen av ett förbud mot avfallsdumpning ansluter sig remissinstanserna i
huvudsak till departementspromemorians förslag. Från några håll riktas dock
invändningar mot förslaget att införa ett förbud som avser i princip allt slag
av avfall.
Sålunda
motsätter sig Sveriges kemiska inditstrikontor att dumpningsförbudet utvidgas
i förhållande till bl. a. den nordiska överenskommelsen. Enligt kemikontoret
är det omotiverat att på detta sätt förbjuda utsläpp av ämnen eller varor som
inte har miljöskadlig effekt och inte heller skapar olägenheter för fisket men
där en deponering på land är förenad med vissa olägenheter. Ett avfalls
eventuella mUjöskadlighet beror i stor utsträckning på i vUken miljö avfaUet
deponeras, hur det deponeras och i vUken koncentration det sker. Enligt
kemikontoret finns en mängd olika avfallstyper som om de släpps ut i små redpienter
kan orsaka viss skada, men som om de släpps ut i öppna havet inte på något sätt
skadar den marina miljön där. Att föredra vore att den föreslagna lagen i st'ället
utformas så att förbud införs mot dumpning av ämnen med miljöskadliga
egenskaper. Det bör övervägas om man kan närmare precisera vUka ämnen förbudet
avser genom någon form av lista över dessa ämnen. Sveriges industriförbund
ansluter sig till vad kemikontoret anför.
Enligt
länsstyrelsen i Västernorrlands län är det inte realistiskt att låta allt
avfallsutsläpp, hur obetydligt det än är, komma under tillståndstvång och att
göra allt utsläpp, som inte är oavsiktligt, underkastat straffansvar. Enligt
länsstyrelsen behövs någon form av kvantitativ begränsning för lagens
tillämpning.
Sveriges
redareförening anmärker att förslaget trots att problemets internationella
karaktär betonas i promemorian går utöver den nordiska överenskommelsen, enligt
vilken förbudet skall omfatta endast vissa miljöfarliga ämnen. Oavsett
motiveringen för en sådan utvidgning skapas härigenom enligt redareföreningen
risk för just den mångfald av nationella lagstiftningsvarianter som ofta visat
sig utgöra hinder för effektiv internationell samverkan. Särskilt som en
stegvis genomförd lagstiftning knappast möter större problem, borde man grunda
den svenska lagen på den nordiska överenskommelsen.
Vattenöverdomstolen
riktar invändning mot förslaget att kriminalisera utländska medborgares
handlingar utanför Sverige på sätt föreslagits i promemorian. Enligt vattenöverdomstolen
kan man komma tiUrätta med denna brist, om man konstruerar lagen så att den
förbjuder och
Prop. 1971:160 10
kriminaliserar
utförsel av avfall från svenskt område. Vattenöverdomstolen är medveten om att
det kan förekomma en legitim utförsel, t. ex. av skrot. Man kan i och för sig
tänka sig två olika vägar för att undanta sådan utförsel från förbudet. Den ena
är att man begränsar förbudet till utförsel som sker i syfte att dumpa avfallet
utanför svenskt område. En annan lösning är att man bygger ut dispensregeln i 1
§ i departementspromemorians lagförslag så att tiUstånd kan ges också i nu
avsedda fall. Vattenöverdomstolen vill för sin del förorda den senare lösningen.
Enligt sjölagskommittén
hävdar lagförslaget anspråk på svensk överhöghet inte endast över svenska
fartyg (transportmedel) utan även över främmande sådana inom Sveriges sjöterritorium
och mot detta finns intet att invända. Men lagförslagets tUlämpning är inte
inskränkt till Sveriges sjöterritorium utan hävdar anspråk på svensk kontroll
över det fria havet, dels i fråga om svenska fartyg, dels i fråga om främmande
fartyg som tagit avfall ombord i Sverige. Denna kontroll över svenska fartygs
dumpning torde vara i sin ordning. Men ehuru främmande fartyg, som tar ombord
avfall i Sverige för dumpning annorstädes, blivit underkastade viss anknytning
till svensk rättsordning, är det svårt att se hur det skall anses förenligt med
folkrättsliga grundsatser att Sverige skall kontrollera dessa främmande fartygs
förehavanden på det fria havet såvida det inte rör sig om s. k. hot pursuit,
dvs. oavbruten förföljelse av det främmande fartyget med början inom svenskt
territorium och med grund i förmodad lagöverträdelse där. I den promemoria som åtföljer
lagförslaget motiveras dess tillämplighet på det fria havet med hänvisning till
en planerad internationell konvention rörande den mänskliga miljön. Så länge
något gällande internationellt fördrag inte kan åberopas, menar
sjölagskommittén att lagförslaget i denna del saknar den folkrättsliga
förankring som behövs för att det skall kunna försvaras internationellt.
Flera remissmyndigheter uppehåller
sig vid frågan vilken myndighet som bör ha tUlsynen över den föreslagna
lagstiftningen. Enligt sjöfartsverket bör uppgiften anförtros sjöfartsverket.
Som skäl åberopas bl. a. dels att sjöfartsverket har huvudansvaret för åtgärder
mot vattenförorening från fartyg, dels att sjöfartsverket redan i dag har en
fungerande regionalt organiserad tillsynsapparat med erfarenhet av
tillsynsverksamhet i fartyg och hamnar, dels att det antal myndigheter som
verkställer tillsyn i fartyg bör begränsas så att inte osäkerhet skall uppstå
exempelvis för utländska fartyg om olika tiUsynsförrättares kompetensområde.
Några länsstyrelser anser
att även länsstyrelserna bör vara tillsynsmyndighet, varvid fördelningen av tiUsynsuppgifterna
på naturvårdsverket och länsstyrelserna bör vara i princip likartad den som
anges i miljöskyddslagen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför.
Avgörande för om lagen skall få åsyftad verkan är om en effektiv tUlsyn över
efter-
Prop.
1971:160 11
levnaden
kan anordnas. Enligt departementspromemorian bör tillsynsverksamheten
anförtros åt statens naturvårdsverk i nära samarbete med tullverket. Då
tullverket förutsätts erhålla erforderliga resurser till havs får dess
medverkan vid övervakningen av lagens efterlevnad anses vara ytterst angelägen.
Länsstyrelsen är emellertid av den meningen att tillsynen bör ordnas på
liknande sätt som angivits i 38 § miljöskyddslagen. Det bör således vara
länsstyrelsen som i nära samarbete med tullmyndigheten utövar den fortiöpande
tillsynen inom länet. Vid provtagningar och analyser av vissa avfallstyper kan
för övrigt föreligga behov att anlita den sakkunskap i hithörande frågor som
finns att tUlgå på länsstyrelsernas naturvårdsenheter. Frågan om hur
tillsynsverksamheten skall ordnas på våra större insjöar och vattendrag har
inte berörts i motiven, måhända beroende på frågans begränsade betydelse. En
övervakning genom länsstyrelserna och kommunernas hälsovårdsnämnder bör här
vara tänkbar. Biträde av de lokala polismyndigheterna kan även vara erforderligt
med hänsyn till att dessa i viss utsträckning förfogar över båtar.
Departementschefen
Den
industriella utveckling som pågår i de allra flesta länder i världen har
genomgripande återverkningar på den yttre livsmiljön. De avfallsmängder som
samhällen och fabriker vill göra sig kvitt Ökar. Enorma mängder avfall släpps
ut i haven och andra vattenområden. Haven är visserligen tåliga redpienter men
förr eller senare kommer gränsen för vad de tål att nås. SärskUt oroväckande är
läget i havsområden med förhåUandevis ringa vattendjup såsom Östersjön och
Nordsjön. Föroreningarna når haven på olika vägar, t. ex. genom vattendrag och
med vindar. En föroreningskälla som särskilt har uppmärksammats under den senaste
tiden är dumpning från fartyg av industriavfall som ofta innehåller starkt
giftiga, svårnedbrytbara eller på annat sätt miljöfarliga ämnen.
Som
så många andra frågor på mUjövårdsområdet fordrar dumpnings-problemen en
internationell samordning för att en tillfredsställande lösning skall kunna
uppnås. Det är inte tillräckligt att problemen angrips nationellt. Inom en rad
olika internationella organisationer har väckts förslag som syftar till att
skona haven från nedsmutsning och förgiftning. Ett första tUlfälle att globalt
komma tUl rätta med denna typ av miljöförstöring synes 1972 års FN-konferens om
den mänskliga miljön utgöra. I den rapport som Sverige har sammanställt inför
konferensen föreslås bl. a. utarbetandet av en konvention som förbjuder
dumpning av radioaktiva, giftiga eller andra farliga substanser till havs. I
den kommitté som FN:s generalförsamling tillsatt för att förbereda konferensen
arbetar man nu på att söka få tUl stånd en internationell överenskommelse om
reglering av dumpning av industriavfall m. m. Avsik-
Prop.
1971:160 12
ten är att det vid konferensen skall föreligga ett
konventionsförslag som innefattar ett förbud mot dumpning av vissa, särskilt mUjöfarliga
ämnen. Det finns skäl att hysa viss optimism beträffande möjligheterna att nå
enighet kring ett sådant förslag.
I syfte att så snabbt som möjUgt få till stånd regleringar
som hindrar fortsatt förorening främst av Nordsjön och Nordostatlanten har man
i det nordiska samarbetet i princip överenskommit att de nordiska länderna
genom intern lagstiftning snarast möjligt och senast fr. o. m. den 1 januari
1972 skall förbjuda utsläpp från fartyg av särskilt miljöfarliga ämnen.
Förbudet avses gälla internationellt vatten utan någon regional begränsning.
Vid en konferens i Oslo i oktober 1971 har delegationer från tolv stater, de
flesta medlemmar i den Nordostatlantiska fiskerikommissionen, i princip enat
sig om ett avtalsutkast enligt vilket bl. a. sänkning av giftigt avfall
förbjuds. Utkastet väntas komma att slutbehandlas år 1971.
I enlighet med nyss nämnda nordiska överenskommelse har
Norge redan infört ett förbud mot dumpning av vissa miljöfarliga ämnen på
internationellt vatten.
Ett förslag till motsvarande reglering för Sveriges del
har presenterats i den departementspromemoria som jag tidigare har redovisat. I
likhet med remissinstanserna kan jag i huvudsak ansluta mig till förslaget.
I promemorian föreslås en ny lagstiftning som utgår från
ett i princip generellt förbud mot dumpning av allt slags avfall.
Remissinstanserna har i allmänhet godtagit att förbudet utformas på detta sätt.
Enligt Industriförbundet vore att föredra att lagen konstrueras så att förbud
införs endast mot dumpning av ämnen med miljöskadliga egenskaper. Enligt
Sveriges redareförening borde man grunda den svenska lagen på den nordiska
överenskommelsen, enligt vilken dumpningsförbudet skulle omfatta endast vissa
särskilt miljöfarliga ämnen. För egen del anser jag att övervägande skäl talar
för att man utgår från en generell förbudsregel. En begr'ånsning av förbudet
till vissa särskilt angivna ämnen medför alltid gränsdragningsproblem och
bevissvårigheter. Därtill kommer att antalet ämnen med miljöskadliga egenskaper
kan antas öka. Ett begränsat förbud föruts'ätter någon form av specificerad
förteckning över farliga ämnen, vUken tid efter annan måste kompletteras. Ett
generellt förbud ger däremot myndigheterna möjlighet att pröva dumpningens
miljöeffekt i det särskUda faUet. Kan dumpning ske utan oVägen-het från
miljöskyddssynpunkt, får myndigheterna medge undantag från förbudet. Jag
ansluter mig sålunda tUl promemorians förslag till lösning som enligt min
mening ger det mest effektiva skyddet mot dumpning av miljöfarligt avfall.
Förbudet bör avse dumpning från fartyg, luftfartyg och
andra transportmedel inom Sveriges sjöterritorium. Förbudet bör också gälla på
det fria havet för svenska fartyg och luftfartyg. Det är angeläget att den
Prop.
1971:160 13
svenska lagstiftningen tar sikte på att i princip
kontrollera all dumpning av avfall som härrör från Sverige och svenska
industrier. För att nå detta syfte och för att lagen samtidigt skall stå i
överensstämmelse med folkrättsliga principer bör, som några remissinstanser
förordar, lagen konstrueras så att den förbjuder utförsel från riket av avfall.
Förbudet bör begränsas till utförsel som sker i syfte att dumpa avfallet på det
fria havet. Att som vattenöverdomstolen förordar införa ett generellt förbud
mot utförsel av avfall skulle i allt för hög grad försvåra den legitima
utförseln av vissa slags avfall.
Den nu föreslagna lagstiftningen bör inte omfatta avfall
som härrör från fartygs drift, dvs. köksavfall, toalettavfall, kylvatten m. m.
De problem som sammanhänger med denna form av nedskräpning och förorening
övervägs f. n. inom kommunikationsdepartementet med sikte på en så snar lösning
som möjligt. En proposition i denna fråga förbereds tiU 1972 års riksdag.
Flera remissinstanser framför synpunkter på frågan vUken
myndighet som bör ha tiUsynen över efterlevnaden av den föreslagna
lagstiftningen. Det ankommer på Kungl. Maj:t att besluta i denna fråga. Jag
vill förutskicka att jag avser att föreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt statens
naturvårdsverk och tuUverket att utöva tUlsynen. För den regionala tillsynen
bör även länsstyrelserna kunna utnyttjas.
I lagen bör, såsom föreslagits, vidare tas in dels vissa
bestämmelser som syftar till att möjliggöra en effektiv kontroll över
efterlevnaden av de föreslagna bestämmelserna, dels ansvarsbestämmelser.
Gränsen mellan den föreslagna lagstiftningens tUlämpningsområde
och miljöskyddslagens bör göras klar genom en ändring i sistnämnda lag. Jag återkommer
till denna fråga i fortsättningen.
Den föreslagna lagstiftningen bör träda i kraft den 1
januari 1972.
I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till
1)
lag om förbud
mot dumpning av avfall i vatten,
2)
lag om ändring
i miljöskyddslagen (1969: 387).
I fråga om de enskilda bestämmelserna i lagförslagen vill
jag ytterligare anföra följande.
Specialmotivering
Förslaget till lag om förbud mot dumpning av avfall i
vatten
Lagen benämns lag om förbud mot dumpning av avfall i
vatten. Uttrycket dumpning är numera vedertaget inte bara som handelsterm utan
också i mera konkret betydelse, liktydigt med kvittblivning.
Prop.
1971:160 14
1 §
I överensstämmelse med vad
jag har föreslagit i det föregående innehåller paragrafen förbud mot dumpning
av avfall inom Sveriges sjöterritorium. Förbudet gäller alla slags
transportmedel inbegripet utiändska fartyg och luftfartyg.
På det fria havet gäller
förbudet för svenskt fartyg och luftfartyg även om avfallet tagits ombord i
utlandet. Med hänsyn till svårigheten att bestämma nationaliteten på andra
transportmedel än fartyg och luftfartyg omfattar förbudet endast fartyg och
luftfartyg. Begreppen Sveriges sjöterritorium och det fria havet finns
definierade i lagen (1966: 374) om Sveriges sjöterritorium. Förbudet att från
olika transportmedel dumpa avfall avses omfatta såväl att avfallet sänks i
behållare som att transportmedlet med last av avfall sänks. Förbudet avses
också omfatta dumpning på is. Förbudet avser inte tippning från land.
Avfallsbegreppet är svårt
att ange entydigt. Den föreslagna lagstiftningen tar närmast sikte på avfall
från industrier och annan likartad verksamhet i form av olika slags giftiga produkter.
Men avfallsbegreppet omfattar även utrangerade bilar, järnskrot, gummidäck e. d.
Något krav på att avfallet kan medföra förgiftning eller annan skada har som tidigare
nämnts inte uppställts. Åtgärder som tippning av sådana mud-dermassor eller
sten- och jordmassor som inte innehåller avfall omfattas inte av lagen.
Eftersom sådana åtgärder utgör miljöfarlig verksamhet i miljöskyddslagens
mening kan man dock ingripa med stöd av den lagen. Av 2 § framgår att lagen
inte är avsedd att gälla avfall som är olja eller oljehaltig blandning och inte
heller avfall som uppkommer under fartygs drift.
Frågan
om förbud mot utförsel av avfall från Sverige har behandlats i den allmänna
motiveringen. Det bör påpekas att utförsdförbudet gäller även om avfaUet förs
ut med t. ex. landtransport för att i utiandet lastas om och dumpas.
2 §
Under remissbehandlingen
anförde vattenöverdomstolen att gränsdragningen mot miljöskyddslagen och
vattenlagen inte bör genomföras så som föreslagits. Såvitt gäller svenskt
sjöterritorium är tillämpningsområdena för miljöskyddslagen och den föreslagna
lagen i allt väsentligt desamma. Eftersom mUjöskyddslagen är den mer
omfattande lagen, bör gränsdragningen ske i mUjöskyddslagen, förslagsvis genom
ett till-lägg till dess 1 § av innehåll att mUjöskyddslagen inte är tUlämplig
på sådana åtgärder som avses med den föreslagna lagen. Vad angår gränsdragningen
mot vattenlagen framgår av motiveringen att den föreslagna lagen inte skall g'älla
sådana företag för vilka bestämmelserna i 2 kap. 35 § vattenlagen kan vara
tillämpliga. I detta lagrum stadgas förbud bl. a. mot att utkasta eller
utsläppa fast avfall från industriell
Prop.
1971:160 15
inrättning,
skogsavfall eller andra fasta föremål eller ämnen, om därigenom uppgrundning
eller hinder för vattnets fria lopp tUl men för allmän eller enskild rätt
förorsakas eller sk'äligen kan befaras. Bedömningen enligt vattenlagen skall
alltså göras endast med hänsyn till åtgärdens inverkan på vattendjup eller vattenföring.
Enligt vattenöver-domstolens mening utgör 2 kap. 35 § vattenlagen inte något
effektivt medel för att hindra dumpning av avfall. Den nya lagen bör därför omfatta
också åtgärder som i och för sig faller under bestämmelsen i vattenlagen. I
den nya lagen bör endast tas in en erinran om att utöver dess bestämmelser
gäller vad som i vattenlagen föreskrivs om utsläppande av avfall m. m.
Som
jag tidigare anfört bör lagen inte omfatta avfaU som härrör från fartygs drift.
Inte heller bör lagen omfatta sådant utsläppande från fartyg av olja och oljehaltig
blandning som avses i 1956 års lag.
I
fråga om gränsdragningen mot miljöskyddslagen delar jag vatten-överdomstolens
uppfattning att miljöskyddslagen inte bör vara tilllämplig på den form av
miljöfarlig verksamhet som dumpning utgör. Detta föranleder ändring i 1 § mUjöskyddslagen.
I
likhet med vattenöverdomstolen anser jag att 2 kap. 35 § vattenlagen i förekommande
fall bör kunna tillämpas jämsides med den nya lagen om förbud mot dumpning av
avfall i vatten. Någon särskUd erinran härom i lagen synes inte erforderlig.
3 §
Paragrafen
innehåUer bestämmelse om undantag från dumpningsförbudet. Undantag skall kunna
medges om dumpningen bedöms kunna ske utan olägenhet från miljöskyddssynpunkt.
Därvid skall även beaktas den marina miljöns betydelse från fiskesynpunkt. Ett
förslag från en remissinstans att uttrycket "utan olägenhet från
miljöskyddssynpunkt" skall bytas ut mot "utan olägenhet av
betydelse" ansluter jag mig inte till. Medgivande om undantag från
dumpningsförbudet kan förenas med sådana villkor som behövs för att förebygga ofägenheter
från miljöskyddssynpunkt. I paragrafen finns också bestämmelser för det fall
att dumpning som medgivits ger upphov till oförutsedda olägenheter. Åsidosattes
villkor eller föreskrift eller kan olägenhet ej avhjälpas, kan medgivandet
återkallas. Om sådan återkallelse beslutas, gäller självfallet förbudet mot
dumpning och överträdelse är straffbelagd.
4 §
Paragrafen
innehåller regler om tUlsyn över lagens efterlevnad. Som framhållits i den
allmänna motiveringen bör denna uppgift ankomma på myndighet som Kungl. Maj:t
bestämmer. I övrigt innehåller parafen regler om tillsynsmyndighets
befogenheter i olika avseenden.
Prop. 1971:160 16
59
§§
I
paragraferna upptas bestämmelser om ansvar och handräckning. Eftersom fängelse
ingår i straffskalan enligt 6 §, tUlämpas enligt praxis brottsbalkens
medverkansregler analogiskt.
I
8 § finns förverkanderegler och 9 § innehåller, efter förebild av 47 § mUjöskyddslagen,
regler om handräckning för att åstadkomma rättelse i fall av otillåten
dumpning.
Övergångsbestämmelsen
Har
i fråga om utsläpp av avfall som är att anse som dumpning tillstånd eller
medgivande av undantag att söka tillstånd lämnats enligt miljöskyddslagen, bör
tillståndet eller medgivandet anses som medgivande enligt den nu föreslagna
lagstiftningen. Motsvarande bör gälla sådant medgivande till utsläpp av avfall
som enligt bestämmelsen i punkt 4 övergångsbestämmelserna till miljöskyddslagen
skall anses som tUlstånd enligt mUjöskyddslagen. Detta innebär bl. a. att
bestämmelserna i 3 § i den nu föreslagna lagen blir tillämpliga.
Hemställan
Jag
hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att antaga förslagen till
1)
lag om förbud mot
dumpning av avfall i vatten,
2)
lag om ändring i
miljöskyddslagen (1969: 387).
Med
bifall tUl vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lyddse bilaga tUl detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet: Britta GyUensten
MARCUS BOKTR. STHLM 1971 riOS26
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
11 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (8)
8 kopplingar i 7 dokument.
- SOU 2025:14 En skärpt miljöstraffrätt och ett effektivt sanktionssystem s. 203 om s. 13 · s. 867 i texten
- Prop. 2011/12:125 Geologisk lagring av koldioxid s. 55 om s. 13 i texten
- Prop. 1994/95:10 Miljöbalk i texten
- Bet. 1982/83:JoU30 om ny vattenlag m.m. (prop. 1981/82:130 m.m.) s. 9 om s. 14 i texten
- Prop. 1975:4 Regeringens skrivelse till riksdagen med kommittéberättelse 1975 s. 593 i texten
Myndighetsavgöranden (1)
1 koppling.
- JO 2007-12-11 dnr 2109-2007 i texten
Doktrin (2)
2 kopplingar i 1 dokument.
- Michanek, Energirätt, 1990 s. 358 om s. 12 · s. 639 i texten