Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för taxesättningen i lantmäteriverksamheten, m.m.
1971 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1971:170, Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för taxesättningen i lantmäteriverksamheten, m.m.
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1971 Prop. 1971:170
Nr 170
Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för
taxesättningen i lantmäteriverksamheten, m.m.; given Stockholms slott den 29
oktober 1971.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres
frånvaro:
CARL GUSTAF
SVANTE LUNDKVIST
Propositionens huvudsakUga innehåll
1 propositionen lämnas förslag till nya grunder för
taxesättningen i lantmäteriverksamheten. Enligt förslaget skall taxan liksom hittills
baseras på att kostnaderna för förrättnings- och uppdragsverksamheten i dess
helhet skall täckas av avgifter. .Avgifterna för de enskilda förrättningarna
skall anpassas till den nytta förrättningen medför för fastigheten. Detta skall
ske genom att i större utsträckning än f. n. enhetliga avgifter - sakersättningar
- tas ut. Nuvarande statsbidragsgivning bibehålls t. v. men anpassas till den
nya fastighetsbildningslagstiftningen.
1-Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 170
Prop. 1971:170 2
Utdrag ur protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 29
oktober 1971.
Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes
ärendena WICKMAN. statsråden STRÄNG,, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON,
LUNDKVIST, GEUER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM,
CARLSSON.
Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om
grunderna för taxesättningen i lantmäteriverksamheten m. m. och anför.
Inledning
Sedan riksdagen i samband med behandlingen av riktlinjer
för omorganisation av lantmäteriverksamheten (prop. 1970:188, SU 1970:208, rskr
1970:423) begärt en översyn av taxesystemet, har lantmäteristyrelsen på uppdrag
av Kungl. Maj:t verkställt utredning i frågan. Styrelsen har till Kungl. Maj:t
överlämnat, den 8 februari 1971 en PM angående översyn av nu gällande regler
för beräkning och fördelning av kostnaderna för lantmäteriorganisationen m. m.
och den I 1 mars 1971 en PM med förslag till ny författningstext i lantmäteritaxan.
Som ett led i den översyn av olika författningar som pågår
inför omorganisationen och ikraftträdandet av ny fastighetsbildningslag (1970:988)
(FBL) har lantmäteristyrelsen vidare till Kungl. MaJ:t överlämnat tvä den 15
april 1971 dagtecknade promemorior rörande reglerna för statsbidrag, PM med
förslag till ny kungörelse om statsbidrag till kostnaderna för vissa fastighetsbildningsförrättningar
m. m. samt PM med förslag till vissa ändringar beträffande dispositionen av
anslaget Lantmäteriet: Bidrag till förrättnings- och uppdragsverksamhet.
Förslagen i dessa promemorior anknyter i vissa delar till det föreslagna
taxesystemet.
Efter remiss har yttranden över lantmäteristyrelsens
utredningar och förslag avgetls av statskontoret, riksrevisionsverket (RRV),
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens planverk,
Landsorganisationen (LO), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska kommunförbundet,
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges lantmätareförening (SLF)
och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).
Lantbruksstyrelsen har bifogat yttranden från vissa
lantbruksnämnder.
Yttranden har vidare avgetts beträffande laxefrågorna av
Lantbrukarnas länsförbund i Dalarna och beträffande stalsbldragsfrågorna av
länsstyrelserna i Kristianstads och Kopparbergs län.
Prop. 1971:170 3
Nuvarande förhåUanden
Inledning
Lantmäteriverksamheten kan med hänsyn till det sätt på
vilket finansieringen av verksamheten f. n. sker delas in i tre grenar,
myndighetsuppgifter, förrättningsverksamhet och uppdragsverksamhet.
Myndighetsuppgifterna finansieras helt genom anslag.
Uppgifterna omfattar dels sådan verksamhet som rör utvecklingen, ledningen och
samordningen av lantmäteriverksamheten i stort, dels vissa direkta
serviceuppgifter åt statliga och kommunala organ främst domstolar,
länsstyrelserna och byggnadsnämnderna.
Förrältningsverksamheten finansieras till övervägande del
genom taxeavgifter. 1 viss utsträckning utgår emellertid bidrag från det
allmänna även till denna verksamhet. Dels skall genom bestämmelser i de taxor
som tillämpas i verksamheten taxeavgiften i vissa fall sättas lägre än vad
självkostnaderna för vidtagna åtgärder uppgår till, dels kan i vissa fall
statsbidrag utgå till kostnaderna för lantmäteriförrättningar. Reglerna härom
skall närmare utvecklas i det följande.
Uppdragsverksamheten finansieras - om i sammanhanget
bortses från vissa åtgärder som f. n. formellt måste betraktas som uppdrag, men
som enligt FBL blir förrättningsverksamhet - praktiskt taget helt genom
taxeavgifter.
Taxebestäm melserna
All förrättnings- och uppdragsverksamhet som utförs av lantmäteri-organen
är i princip avgiftsbdagd. De taxor som tillämpas är för den statliga
organisationen lantmäteritaxan (1960:332, omtryckt 1966:507, ändrad senast 1971:735),
för kommunal organisation, om kommunen tillhandahåller hantlangning och markeringsmateriel,
studs-mätningstaxa 1 (1960:333. omtryckt 1966:508, ändrad senast 1971:736) samt
för annan kommunal organisation stadsmätningstaxa 11 (1960:334, omtryckt
1966:509, ändrad senast 1971:737). Vidare finns för förrättningar enligt lagen
(1939:608) om enskilda vägar (EVL) en särskild vägförrättningsmannataxa (1960:335,
omtryckt 1966:5 10. ändrad senast 1968:376) som skall tillämpas av andra förrättningsmän
än dem som tillhör den statliga lantmäteriorganisationen. Tillhör
förrättningsman den statliga organisationen utgår ersättning enligt lantmäteritaxan
även för förrättningar enligt EVL.
Taxorna är enhetligt uppbyggda och utformade enligt
principen att varje ätgärdsobjekt individuellt skall bära sina kostnader. Från
denna princip förekommer endast mindre undantag. Kostnader som inte utan
svårighet kan hänföras till visst ärende fördelas av praktiska skäl efter vissa
schablonregler. Sådana kostnader är bl. a. kostnaderna för administration, lokaler,
utrustning och räntor samt för rådgivning och liknande som avgiftsfritt lämnas
enskilda. Ett ur principiell synpunkt mer betydelsefullt undantag förekommer
emellertid därigenom att även rese-
l*~Riksdagen 1971. 1 saml Nr 170
Prop. 1971:170 4
och traktamentskostnader fördelas enligt schablonregler.
Taxorna differentieras således ej med hänsyn till objektens belägenhet i
förhållande till lantmäteriorganens stationeringsorter.
Taxornas tre ersättningsformer - sakersättning,
tidersättning och ersättning efter överenskommelse - är samtliga utformade
enligt nu angivna principer. Principiellt sett skulle därför taxeavgiften bli
densamma oavsett vilken ersättningsform som kom til! användning för ett visst
objekt. Sakersättning, dvs. ersättning med visst fast belopp för viss typ av
åtgärd, tillämpas vid förrättningar och uppdrag av enhetlig natur, för vilka
sålunda kostnaderna är relativt konstanta. I taxan finns dessutom korrektiv för
fall som avviker från de i sakersättningstarifferna angivna normalfallen.
Ersättning efter överenskommelse skall grundas på en beräkning av tidsåtgången
och kostnaderna, om tidtaxa skulle tillämpas.
Som inledningsvis omnämnts sätts i vissa fall taxeavgiften
lägre än vad Självkostnaden för åtgärden i fräga uppgår till. 1 taxorna
förekommer två typer av nedsättningar av ersättningsbeloppen, benämnda
automatisk nedsättning och särskUd nedsättning.
Automatisk nedsättning skall ske endast utanför detaljplanelagda
områden. Nedsättningen är vidare begränsad till att avse endast vissa särskilda
typer av förrättningar eller förrättningar för jordbruks- och
skogsbruksändamål. Nedsättningen uppgår till 50 % för äganderättsutredningar,
20 % för legaliseringsförrättningar, 2030 % för sammanförings-förrättningar, 1
5 % för sammanläggningsutredningar och i medeltal 20 % för förrättningar för
jordbruks- och skogsbruksändamål. 1 teknisk mening är det något oegentligt att
tala om automatisk nedsättning i stadsmät-ningstaxorna, emedan denna
nedsättning är avräknad redan i de i taxorna angivna ersättningsbeloppen. E.ffekten
är emellertid densamma. Det inkomstbortfall som den automatiska nedsättningen
föranleder ersätts alltid genom bidrag frän det allmänna. Nedsättningen skall
ske utan särskild framställning.
Särskild nedsättning kan ske t. ex. när förrättning
återkallas, inställs eller vägras eller uppdrag inte fullföljs, när befintligt
kartmaterial kan användas vid förrättning eller uppdrag eller när ersättningen
står i uppenbart missförhållande till fastighetens värde eller tidsåtgången för
förrättningen eller uppdraget. Särskild nedsättning kan också ske om
förrättningen eller uppdraget är av större allmän betydelse eller i andra fall
när särskilda skäl för nedsättning föreligger. ViUkoren för särskild
nedsättning är desamma i lantmäteritaxan och stadsmätningstaxorna. Som framgår
av de återgivna bestämmelserna skall i flertalet fall den särskilda nedsättningen
inte betraktas som en subvention av åtgärden utan i stället som en korrektion
av taxeavgiften. Endast i fall då den särskilda nedsättningen utgör subvention
ersätts den genom bidrag från det allmänna. Fråga om särskild nedsättning skall
i vissa fall tas upp av förrättningsmannen utan särskild framställning. 1 andra
fall fordras sådan framställning.
Genom övergångsbestämmelser i äldre taxor kan ytterligare
fall förekomma då taxeavgiften skall sättas lägre än självkostnaderna. Av
Prop. 1971:170 5
praktisk betydelse härvidlag torde emellertid numera vara
endast att vissa, före år 1960 påbörjade laga skiften inom Kopparbergs län
skall ske på statsverkets bekostnad.
Som exempel på ersättningens storlek vid lantmäteriförrättningar
kan följande nämnas.
Tidersättningen
uppgår i lantmäteritaxan till, för distriktslantmätare 110, för lantmätare 90,
för ingenjörer 71, för kontorsskrivare 56 och för kontorsbiträden 31 kr. per
timme. Motsvarande belopp - före nedsättning finns i stadsmätningstaxorna. 1 stadsmätningstaxa
1 tillkommer ersättning för hantlangnings/mätningspersonal med 50 kr. per
timme.
Taxeavgiften
för en avstyckningsförrättning utgörs i lantmäteritaxan av dels en grundavgift
på 625 kr., dels olika tilläggsavgifter som utgår per ägolott. Är ägolott
obebyggd och belägen inom fastställd detaljplan, är tilläggsavgiften 285 kr.
Tilläggsavgiften höjs med 115 kr. om ägolotten är bebyggd, med 115 kr. om
ägolotten är belägen utom plan och med 135 kr. om ägolottens areal överstiger 2
500 m'. Överstiger medelarealen av avstyckade ägolotter 5 000 m utgår i stället
tidersättning, om ersättningen enligt denna beräkningsgrund uppgår till högre
belopp än sakersättningsbeloppet. Tid för samråd med andra myndigheter, planutredning
och arkivutredning som sammanlagt överstiger två timmar per förrättning och tid
för fältarbete överstigande fyra timmar per ägolott skall alltid ersättas efter
tidersättning, som läggs till sakersättningsbeloppet. Genom reglerna om
automatisk nedsättning reduceras ersättningsbeloppen, Om förrättningen avser
jordbruks- eller skogsbruksändamål.
Vid
sakersättning enligt stadsmätningstaxa 1 uppgår grundavgiften för en avstyckningsförrättning
till 825 kr. Lägsta tilläggsavgiften är 365 kr. De ytterligare tilläggen för
bebyggelse, belägenhet utom plan samt areal - uppgår vardera till omkring 175
kr. Att avgifterna enligt denna taxa blir högre beror på hantlangnings- och
markeringskostnader.
Vägförrättningsmannataxan
hänvisar beträffande ersättningsbeloppens storlek till lantmäteritaxan. Den
förrättningskostnad som debiteras sakägare är därför densamma oavsett om
förrättningen handläggs av personal tillhörande det statliga lantmäteriet eller
av annan förrättningsman.
En
särskild kungörelse (1948:145) angående resekostnader och traktamentsersättning
till vissa förrättningsmän enligt EVL lämnar möjlighet för de förrättningsmän
som skall tillämpa vägförrättningsmannataxan att av allmänna medel erhålla rese-
och traktamentsersättning. Ersättningen utbetalas av länsstyrelserna från
anslaget Lantmäteriet: Bidrag till förrättnings- och uppdragsverksamhet.
Sta tsbidragsbestämmelserna
Sakägare kan efter särskild ansökan i vissa fall erhålla
statsbidrag till den förrättning.skostnad som debiteras honom. Bestämmelser
härom
Prop. 1971:170 6
finns i kungörelsen (1950:381. ändrad senast 1968:708)
angående statsbidrag till kostnaderna för vissa lantmäteriförrättningar m. m.
och i kungörelsen (1954:291) om statsbidrag i vissa fall till förrättningar
enligt lagen (1917:269) om fastighetsbildning i stad (FBLS). Den förstnämnda
kungörelsen avser bl. a. förrättningar enligt lagen (1926:326) om delning av
jord å landet (jorddelningslagen) (JDL), förrättningar enligt 2 kap. EVL,
förrättningar enligt lagen (1962:270) om äganderättsutredning, lagfart och
sammanläggning av fastigheter i vissa fall (ÄUL) samt utredningar för
sammanläggning enligt lagen (1926:336) om sammanläggning av fastigheter å
landet (SML). Den sistnämnda kungörelsen avser endast förrättningar enligt FBLS.
Bidragsmöjligheterna enligt denna kungörelse är vidare begränsade till att avse
vissa mindre vanligt förekommande förrättningstyper.
Som
villkor för att bidrag skall kunna erhållas gäller enligt båda författningarna
att fråga är om avslutad förrättning, att sökanden är enskild person, att
sökanden själv brukar eller bebor eller har för avsikt att bruka eller bebo den
fastighet eller ägolott för vilken han har att deltaga i kostnaderna för
förrättningen, att den sökanden åvilande kostnaden måste anses betungande för
honom i förhållande till hans ekonomiska ställning samt att, om sökanden
påkallat förrättningen, detta icke skett i uppenbart spekulationssyfte eller
utan att anledning därtill förelegat. Vidare gäller i fråga oin vissa
förrättningstyper vissa särskilda villkor, nämligen då fråga är om skifte att
förrättningen avsett åstadkommande av bättre indelning av jorden för rationellt
jordbruk, bildande av bärkraftiga brukningsdelar eller stödjordbruk eller
beredande av ökade odlingsmöjligheter, då fråga är om avstyckning eller sammanläggning
att förrättningen avsett åstadkommande av bärkraftigt jordbruk, stödjordbruk
eller bostadsegnahem, förstärkning av ofullständigt jordbruk eller
åstadkommande av bättre arrondering samt då fräga är om förrättning enligt EVL
att fastigheten av sökanden nyttjas såsom småbruk eller bostadsegnahem.
Bidrag utgår med högst 75 % av kostnaderna utom i fråga om
förrättning enligt EVL då bidrag kan utgå för hela kostnaden. Ansökan om bidrag
prövas av lantmäteristyrelsen. Bidragen utgår ur anslaget Lantmäteriet: Bidrag
till förrättnings- och uppdragsverksamhet.
Bidrag till kostnader för förrättningar enligt ensittarlagen
(1925:334) kan utgå enligt kungörelsen (1925:379, ändrad senast 1964:600) om
bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader, förenade med inlösen
av under nyttjanderätt upplåtet område m. m. Prövningen av sådant bidrag
ankommer på länsstyrelsen. Även detta bidrag utgår från anslaget Lantmäteriet:
Bidrag till förrättnings- och uppdragsverksamhet.
Statsbidrag till kostnader för lantmäteriförrättningar kan
även utgå ur vissa andra anslag. Till skillnad från de tidigare behandlade
bidragen har dessa bidrag karaktären av företagsbidrag. Bidrag till kostnader
för lantmäteriförrättningar kan således utgå ur anslaget Bidrag till jordbrukets
rationalisering m. m. De beviljas av lantbruksnämnderna enligt kungörelsen (1967:453,
ändrad senast 1971:382) om statligt stöd till
Prop. 1971:170 7
jordbrukets rationalisering m. m. (rationaliseringskungörelsen).
Vidare kan i vissa fall bidrag till kostnader för förrättningar enligt EVL
beviljas av länsstyrelserna ur anslaget Bidrag till byggande av enskilda vägar
enligt kungörelsen (1952:793, ändrad senast 1967:688) angående statsbidrag till
enskild väghållning. Bidrag till kostnader för förrättningar enligt EVL kan
dessutom beviljas av skogsvårdsstyrelserna enligt kungörelsen (1943:530,
omtryckt 1957:142, ändrad senast 1967:376) om statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader
m. m. Sistnämnda bidrag utgår ur anslaget Vägbyggnader på skogar i enskild ägo.
Lantmäteriets anslag
För myndighetsuppgifter inom den statliga organisationen
har för innevarande budgetår under anslaget Lantmäteriet: Myndighetsuppgifter
anvisats 16 milj. kr. Härav belöper omkring 5 milj. kr. på verksamhet inom lantmäteristyrelsen
och omkring 10 milj. kr. på uppgifter åvilande förrättningsorganisationen
(serviceenheterna i länen samt distrikts- och specialenheterna). I milj. kr.
utgörs av särskilda kostnader som sammanhänger med att lantmäteriverksamheten
skall omorganiseras.
Kostnaderna för förrättnings- och uppdragsverksamheten har
beräknats till 83,3 milj. kr. Kostnaderna beräknas täckta till 75,7 milj. kr.
genom taxeintäkter. Återstående del av kostnaderna, 7,6 milj. kr., täcks genom
driftbidrag under anslaget Lantmäteriet: Bidrag till förrättnings-och uppdragsverksamhet.
Av bidraget belöper 4,3 milj. kr. på lantmäteri-taxans nedsättningsregler, 2
milj. kr. på den särskilda skiftesverksamheten i Kopparbergs län, 1 milj. kr.
på övergångsbestämmelser i lantmäteritaxan samt 0,3 milj. kr. på statsbidrag
som utbetalas av lantmäteristyrelsen. Under samma anslag har beräknats 0,4 niDj.
kr. för statsbidrag som utbetalas av länsstyrelserna.
Lantmäteristyrelsens utredningar och förslag
Taxefrågorna
Lantmäteristyrelsen redovisar inledningsvis i sin
utredning vad statsutskottet anfört i taxefrågor i samband med behandlingen av
riktlinjer för lantmäteriverksamhetens omorganisation (SU 1970:208, s. 7) och
tolkar utskottets uttalande så att bärkrafts- och belägenhetsargument mer än
vad som är fallet i de nuvarande taxorna bör beaktas vid fördelningen av de totala
kostnaderna för förrättningsverksamheten, samtidigt som det statliga bidraget
till verksamheten totalt sett hålls oförändrat. Detta innebär, säger styrelsen,
att en taxedifferentiering måste bygga pä att en viss del av kostnaderna för en
grupp av förrättningar måste påföras en annan förrättningsgrupp.
Bland de argument som kan förknippas med en fastighets
bärkraft ur taxesynpunkt nämner styrelsen i första hand markvärdet.
Förrättnings-objekt med höga markvärden kan taxemässigt belastas högre än
objekt
Prop. 1971:170 8
med låga markvärden. 1 nära samband därmed står
markanvändningsaspekten. Mark som används för exempelvis bebyggelse eller
industridrift kan belastas med högre kostnader än markområden som utnyttjas mer
extensivt, såsom för jordbruk, skogsbruk, naturvård och liknande.
Bärkraftsargumentet är emellertid förknippat också med förrättningens typ och
ändamål. Mindre markområden som berörs av förrättningar av städningskaraktär,
såsom för reglering av gatumark eller mindre kompletteringsförvärv till
en-befintlig fastighet, kan inte betraktas som bärkraftiga objekt.
Styrelsen sammanför till en grupp sådana förrättningar som
bedöms kunna bära en högre andel av de totala kostnaderna för förrättningsverksamheten
än de nu belastas med. De kriterier som styrelsen därvid använder är att
förrättningen berör en ej alltför liten areal inom områden med höga markvärden
eller aU förrättningen syftar till ändring av markanvändningen från kapitalextensivt
till kapitalintensivt utnyttjande eller från extensiv produktion till
utnyttjande för mindre nödvändighets-betonade ändamål. Genom kriterierna täcks
in förrättningar inom tätortsområden och områden inom detaljplaner,
förrättningar inom sådana områden utanför tätorter och detaljplaner som är
avsedda för exploatering för bostads- och fritidsbebyggelse av
tätbebyggelsekaraktär samt förrättningar för bildande av fritidsfastigheter
inom glesbygd. 1 samtliga fall utesluts förrättningar av städningskaraktär.
För de förrättningsobjekt som kan anses ha låg bärkraft
diskuterar styrelsen främst en ökning av de redan förekommande nedsättningarna.
Styrelsens förslag innebär att nedsättningen hålls oförändrad vid 50 % för
förrättningar enligt ÄUL, att nedsättningen ökas från nu 15-30 % till 40 % för
förrättningar för jordbruks- och skogsbruksända-mäl samt likaledes höjs från nu
020 % till generellt 20 % för fastighetsreglerings- och bestämningsåtgärder
utanför tätorter och planområden. Nedsättningen föreslås vidare utvidgad till
att gälla med 20 % vid bildande av bostadsfastigheter i glesbygd. I ett annat
avseende har styrelsen övervägt en vidgning av den nedsättningsberättigade
sektorn, nämligen för förrättningar enligt EVL. I detta fall kompliceras emellertid
frågan av att sådana förrättningar handläggs också av enskilda förrättningsmän.
Av detta skäl lämnar styrelsen inte något förslag till nedsättning för denna
förrättningstyp.
Vid förrättningar som skall betalas av statlig, kommunal
eller ecklesiastik myndighet saknas enligt styrelsens mening anledning till
nedsättning av ersättningsbeloppen.
Uppdragsverksamheten har ansetts inte böra beröras av en
ändrad kostnadsfördelning i lantmäteriverksamheten. Denna verksamhet utförs
ofta i konkurrens med bl. a. enskUda företag. En kostnadsfördelning som grundas
på andra faktorer än självkostnaden i varje särskilt fall skulle därför få till
följd att priserna dumpas eller att konkurrensen på annat sätt omöjliggörs.
Beträffande uppdragsverksamheten föreslår styrelsen endast en mindre
modifiering av de nuvarande taxebestänimelserna, nämligen så att en viss friare
tUlämpning av ersättning efter överenskom-
Prop. 1971:170 9
melse får ske i fall då särskild hänsyn kan behöva tas
till sådana direkt objektbundna kostnader som är förenade med resor o. d.
Den högre ersättning som måste tas ut för förrättningar
med högre bärkraft för finansiering av ökade subventioner av andra
förrättningar föreslär styrelsen av praktiska skäl utformad som en särskild
tilläggsavgift, förslagsvis benämnd förrättningsavgift. Sådan
förrättningsavgift skulle med de regionala begränsningar som tidigare berörts
utgå för varje ägolott, avsedd att bilda särskild enhet för bebyggelse för bostads-
eller fritidsändamål eller för industriell eller därmed jämförlig verksamhet.
Förrättningsavgiftens storlek föreslås fixerad till 100 kr. per ägolott. Genom
styrelsens förslag åstadkommes en kostnadsöverföring mellan olika förrättningar
om totalt omkring 5 milj. kr., räknat i 1972 års kostnadsnivå.
Nuvarande lantmäteri- och stadsmätningstaxor föreslås
sammanförda i en författning, reglerande avgiften för all av såväl statliga som
kommunala fastighetsbildningsmyndigheter utförd förrättningsverksamhet samt av
den statliga organisationen utförd uppdragsverksamhet. Av kommunala
organisationer utförd uppdragsverksamhet lämnas däremot utanför taxeförslaget.
Taxan föreslås uppbyggd analogt med nuvarande lantmäteritaxa.
Kommunerna skall liksom hittills få uppbära
taxeersättningen för kommunal organisations verksamhet. Dock skall de särskilda
förrättningsavgifterna inlevereras till statsverket i den mån inte dessa
avgifter tagits i anspråk för subventioner. Skulle inom en kommun undantagsvis
förekomma att subventionsbeloppet för viss tid kom att överstiga beloppet för förrättningsavgifterna,
skall i stället ske en motsvarande utbetalning från statsverket till
vederbörande kommun.
Stats b idragsfrågorna
Lantmäteristyrelsen anser att det även i framtiden kominer
att finnas behov av individuella behovsprövade bidrag till kostnaderna för lantmäteriförrättningar.
Det kan i och för sig ifrågasättas, säger styrelsen, om inte de behovsprövade
bidragen till sådana kostnader skulle kunna sammanföras med andra behovsprövade
socialt betonade bidrag och en specialförfattning således undvaras. Det nära
sambandet med förrättningsverksamheten och med uppbörden av
förrättningskostnaderna motiverar dock en specialförfattning. Det totalt sett relativt
ringa antalet bidragsfall, omkring 500-600 per år. kan också medföra risk för
bristande enhetlighet i tillämpningen, om bidragsprövningen skulle överlåtas
till lokala myndigheter. Av bl. a. dessa skäl anser lantmäteristyrelsen att en
specialförfattning bör finnas för denna form av bidragsgivning och att
prövningen liksom hittills bör ske centralt hos lantmäteristyrelsen.
Avgränsningen av fall då bidrag skall kunna komma i fråga
och bedömningen av bidragens storlek, dvs. reglernas sakliga innehåll, föreslås
i stort sett förbli oförändrade. Ändringar föreslås emellertid i
vissa
Prop. 1971:170 10
avseenden som skall beröras i det följande.
Bidrag skall kunna utgå föi samtliga förrättningstyper
enligt FBL. Detta innebär att bidragsmöjligheterna utvidgas beträffande vissa
mindre vanliga fastighetsbildningsförrättningar. Bidragsmöjligheterna utvidgas
vidare till att omfatta förrättningar enligt lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar
(LGA). Bidragens tillämpningsområden begränsas till att avse i princip endast
mark utanför tätorter och planområden. Jordpolitiska och liknande villkor har
ansetts böra utgå ur bestämmelserna. Den övre gräns varmed bidrag normalt kan
utgå sätts till 75 % av förrättningskostnaden, även för förrättningar enligt EVL.
Remissyttrandena
Taxefrågorna
Remissyttrandena över lantmäteristyrelsens förslag till taxesättning
är splittrade. Remissinstanserna har i flera fall mer allmänna utgångspunkter
än styrelsen och för i sina yttranden fram synpunkter på och motiv för ändrad statlig
bidragsgivning. Flera remissinstanser är också kritiska mot den rent tekniska
utformningen av taxan.
Bostadsstyrelsen, lantbruksnämnderna i Stockholms, Jönköpings
och Västerbottens län, skogsstyrelsen, LO och TCO ansluter sig till styrelsens
förslag eller lämnar dessa i huvudsak utan erinran.
RRV framhåller att en ökad subventionering av vissa
förrättningar på bekostnad av andra kan ses som ett politiskt ställningstagande,
vilket faller utanför verkets kompetensområde. Verket kan emellertid inte finna
det styrkt att en ökad subventionering skulle vara motiverad. Om en ökad subventionering
ändå av politiska instanser bedöms som önskvärd, bör den ske via statsbudgeten
och inte genom föreslagna förrättningsavgifter, vilka kan uppfattas som en
kategoribeskattning som inte är sakligt grundad.
Eftersom efterfrågan på förrättningar i huvudsak styrs,
inte av fria överväganden utan av lagstiftning fyller prissättningen enligt
statskontoret inte den styrande funktion som man i allmänhet avser med
prissättning på allmänna tjänster. Att statsmakterna valt att taxebelägga
förrättningarna kan betraktas som en finansieringsåtgärd närmast jämförbar med
en beskattning. Utredningens uppgift har varit att utifrån ett politiskt beslut
göra en kostnadsomfördelning, där förrättningar utförda på mer bärkraftiga
objekt subventionerar övriga objekt. Statskontoret finner sig emellertid ej på
det framlagda materialet kunna bedöma om de föreslagna omfördelningarna är
rimliga eller rättvisa.
Statskontoret tar därefter upp vissa frågor som har
samband med utvecklingen av ett datasystem, vilket avses kunna användas för bl.
a. fakturering av lantmäteriets tjänster. Med utgångspunkt i vad som framkommit
i detta arbete ifrågasätter statskontoret om nuvarande taxesystem är lämpligt
och om värdet av den ökade rättvisa som det framlagda förslaget kan leda till
uppväger de administrativa merkostnader
Prop. 1971:170 11
som är förknippade därmed.
Lantbruksstyrelsen
finner motiven i förslaget ej helt övertygande och ej heller invändningsfria
från samhällsekonomisk synpunkt. Styrelsen erinrar om att statsbidrag till
kostnaderna för lantmäteriförrättningar kan utgå enligt rationahseringskungörelsen
och upplyser att bidrag för sådant ändamål lämnades under 1970 med ca 2,6 milj.
kr. Förrättningskostnaderna kan mot denna bakgrund knappast anses vara
betungande för ur allmän synpunkt angelägen strukturrationalisering för jord-
och skogsbruksändamål. Däremot kvarstår, säger styrelsen, givetvis det
förhållandet att förrättningskostnaderna är höga i förhållande till den
ekonomiska nyttan av förrättningar av städningskaraktär berörande jord- och
skogsbruksfastigheter.
Statens
planverk finner med hänsyn till boendekostnaderna det mindre välbetänkt att
låta bostadssektorn subventionera andra sektorer. Verket anser att en
begränsning av området för nedsättning och spridning av förrättningsavgifter
till även andra än föreslagna förrättningar torde kunna ske.
Svenska
kommunförbundet vitsordar värdet av att nu gällande taxor ersätts av en ny enhetlig
taxa. Denna bör göras sä enkel som möjligt ur tillämpningssynpunkt så att
sakägare kan få en enkel och klar information om vad ifrågasatt förrättning
kostar. Förbundet anser vidare att nedsättningar kan erfordras för genomförande
av för sakägare mindre betydelsefulla fastighetsbildningsåtgärder, men
framhåller svårigheterna att för landet i dess helhet utvälja
förrättningsgrupper som generellt kan anses vara i behov av nedsättningar.
Fastighetsbildning för jordbruksända-mäl i Skåne kan exempelvis inte jämföras
med motsvarande förrättning i Dalarna. Förbundet ifrågasätter om den föreslagna
förrättningsavgiften kommer att drabba de bärkraftigaste objekten. Den
föreslagna konstruktionen avstyrks.
SLF tillstyrker
i stort förslagen till nedsättningar men anser att nedsättningen bör höjas för
äganderättsutredningar från 50 till 60 % och för störie ägoufbylen av typ
koncentrerade insatser från 40 till 80 %. Föreningen anför skäl mot att
taxeavgiften vid enlottsförrättningar höjs och förordar i stället att
"mängdrabatten" vid flerlottsförrätlningar minskas. En övergång från tidersättning
till sakersättning förordas där så är möjligt. Vidare föreslår föreningen att
vid tillämpning av tidersättning de direkta kostnaderna för tjänstemän särredovisas
i de räkningar som utställs. LRF och SACO instämmer i de synpunkter SLF
framfört.
Lantbrukarnas länsförbund i Dalarna anser det ofrånkomligt
att kostnadsnivån i taxan måste sänkas. Förbundet förordar vidare med hänsyn
till sakägarnas önskemål om att i förväg få upplysning om förrättningskostnaden
en övergång till sakersättning.
Prop. 1971:170 12
Stats b id rågs fr ägo rna
Lantmäteristyrelsens förslag beträffande anpassning av
bestämmelserna för statsbidrag tillstyrks i sina huvuddrag praktiskt tagel utan
undantag av remissinstanserna. Planverket, länsstyrelsen i Kristianstads län,
SACO och SLF anser emeUertid att bidragsbestämmelserna bör vara generella, dvs.
gälla såväl landsbygd'som tätorter. Ett par remissinstanser pekar på att
bestämmelsen om att kostnaden skall vara betungande för sökande om bidrag skall
kunna utgå. ej får leda till sådan restriktivitet vid utformningen av
inkomstgränser m. m. att en generösare bidragsgivning än f. n. hindras.
Departementschefen
Taxefrågorna
Lantmäteriets kostnader för förrättnings- och
uppdragsverksamheten täcks, i den mån inte särskilda subventioner utgår, genom
avgifter. Dessa är enligt gällande taxor utformade så att kostnaden för varje
förrättning eller uppdrag i huvudsak täcks av den avgift sakägaren har att
betala för förrättningen eller uppdraget. Detta gäller, som torde ha framgått
av det föregående, oavsett om avgiften är bestämd som s. k. saker-ning, dvs. en
ersättning med fast belopp för viss typ av åtgärd, eller som tidersättning
eller ersättning enligt överenskommelse, dvs. ersättningar som mera direkt
anknyter till nedlagda kostnader i det enskilda ärendet.
Kostnadsutvecklingen
inom lantmäteriet, särskilt de kraftigt stegrade lönekostnaderna under de
senaste åren har nödvändiggjort en fortgående uppjustering av taxorna. Genom en
intensiv rationaliseringsverksamhet har dock avgiftsstegringarna kunnat
begränsas och jag räknar med att fortsatta åtgärder i rationaliseringssyfte
skall kunna verka på motsvarande sätt. Den nya organisation för
lantmäteriverksamheten som 1970 och 1971 års riksdagar beslutat om och som
skall träda i funktion den I januari 1972 torde härvidlag komma att skapa ett
gott utgångsläge.
Emellertid
har utvecklingen medfört att avgifterna för lantmäteriförrättningar, dvs. i
huvudsak åtgärder för fastighetsbildning, äganderättsutredning eller
gränsbestämning, kommit alt i vissa fall framstå som mindre skäliga med hänsyn
till den båtnad för fastigheten som förrättningen medför eller med hänsyn till
andra omständigheter.
1970 års riksdag har uppmärksammat detta förhållande och
därvid, i samband med behandlingen av förslaget till ny lantmäteriorganisation,
uttalat att förutsättningarna att åstadkomma en i förhållande till nuvarande taxesyslem
skäligare fördelning av förrättningskostnaderna borde utredas varvid kunde
beaktas t. ex. sådana faktorer som faslighetens bärkraft och belägenhet.
Riksdagen har därvid förutsatt att nuvarande princip om i huvudsak full
kostnadsläckning för verksamheten i dess helhet skall behållas. En sådan
utredning har nu på Kungl. Maj:ts uppdrag utförts av lanlmälerislyrelsen.
Utredningen har remissbehandlats.
Prop. 1971:170 13
Utredningen och remissyttrandena visar' att det är möjligt
att inom ramen för nuvarande princip om full kostnadstäckning för verksamheten
i dess helhet nå det syfte riksdagen uttalat sig för. Enligt min mening bör
detta ske genom att förrättningsavgifterna bättre än f. n. anpassas till den
nytta varje förrättning medför för vederbörande fastighet.
Det kan råda delade meningar om metoden att nå en sådan
anpassning. Ett genomförande av lantmäteristyrelsens förslag skulle i viss
utsträckning stå i överenstämmelse med en sådan princip. Enligt förslaget
skulle objekt som kan betecknas som särskUt ekonomisk bärkraftiga - främst avstyckningar
inom tätorter och detaljplaneområden samt avstyckningar för fritidsändamål -
utöver självkostnaden belastas med en särskild s. k. förrättningsavgift om 100
kr., medan objekt med svag bärkraft skulle ges en häremot svarande subvention.
Denna skulle inriktas på samma objekt och förrättningstyper som redan i
nuvarande taxor är föremål för subvention, nämligen äganderättsutredningar,
förrättningar för jordbruks- och skogsbruksändamål samt fastighetsreglerings-
och legaliseringsåtgärder utanför tätorter och planområden. Vidare skulle
subvention utgå för avstyckningar för bostadsändamål utanför tätorter och
planområden.
Lantmäteristyrelsens förslag har emellertid mött vissa
invändningar vid remissbehandlingen. Man har framhållit att det skulle medföra
vissa svårigheter att på ett helt invändningsfritt sätt dels avgränsa de objekt
som skulle belastas med förrättningsavgift resp. bli föremål för subvention,
dels bestämma subventionsnivån för skilda objekt. En avgörande nackdel med det
föreslagna systemet är enligt min mening att det innebär en olämplig
kostnadsöverföring mellan olika sektorer så att t, ex. jord- och
skogsbruksförrättningar subventioneras via taxesättningen med medel som
influtit från förrättningar inom andra sektorer.
1 nuvarande taxesystem görs det mest påfallande avsteget
från en princip om anpassning av förrättningsavgifterna till den nytta som
förrättningen medför för vederbörande fastighet genom att den avgift som tas ut
för s. k. flerlottsförrättningar är väsentligt lägre än vad som tas ut för
samma antal fristående förrättningar. Som exempel härpå kan nämnas att avgiften
vid avstyckning av en obebyggd ägolott utom plan f. n. uppgår till I 025 kr.,
medan avgiften per ägolott vid sådan avstyckning i ett sammanhang av tio lotter
uppgår till omkring 460 kr. Självfallet är det lämpligt att avgiften sätts i
genomsnitt något lägre vid flerlottsförrättningar än vid enlottsförrättningar
så att från förrättningssynpunkt rationella flerlottsförrättningar stimuleras.
En så stor differentiering som den exemplifierade synes emellertid inte
lämplig. Ett annat avsteg från en sådan princip som nu nämnts är att avgiften
för vi.ssa förrättningar inom planområde är lägre än för motsvarande
förrättningar utom planområde.
Under remissbehandlingen har väckts tanken att en skäligare
fördelning av förrättningskostnaderna skulle åstadkommas genom att nuvarande
avgiftssättning vid flerlottsförrättningar justeras. Jag vill förorda en sådan
lösning. Principen om anpassning av förrättningsavgiften efter nytta bör enligt
min mening också leda till en utjämning av avgifterna mellan sådana
förrättningar som sker inom plan och sådana
Prop. 1971:170 14
som sker utanför planlagda områden.
De avgifter som i dag tas ut i form av sakersättning för
enkla avstyckningsfall varierar pä sätt som jag beskrivit i det föregående
mellan 900 och 1 300 kr. Dessa belopp torde i allmänhet vara relativt blygsamma
i förhållande till kostnaderna för mark och byggnader och andra kostnader för
fastighetens iordningställande för nyttjande. Beloppen torde mot bakgrund
härav inte kunna anses stå i missförhållande till den nytta förrättningen
medför. Den nuvarande taxekonslruktionen leder emellertid i mer komplicerade
fastighetsbildningsfall till ofta väsentligt högre avgifter. Särskilda avgifter
tas nämligen ut för ökad tidsåtgång till följd av t. ex. mer omfattande
fältarbete eller för kompletterande utredningar och andra åtgärder i samband
med förrättningen, t. ex. gränsbestämningar eller utredningar och åtgärder för
sammanläggning. Kostnaderna för sådant tillkommande arbete eller sådana
kompletterande åtgärder torde emellertid i allmänhet inte svara mot lika stor
ökad nytta för vederbörande fastighet.
Genomförs i enlighet med vad jag nu har förordat en
anpassning av taxeavgiften till vederbörande fastighets nytta, skapas
ekonomiskt utrymme för att tillämpa nuvarande sakersättningar för enkla avstyckningsfall
utan tilläggsavgifter på merparten av förrättningar av mer komplicerat slag. En
väsentlig fördel med den förordade ordningen är att det blir möjligt att
tillgodose det vid remissbehandlingen framkomna önskemålet att kunna i förväg
överblicka vilka kostnader en begärd förrättning kommer att medföra, något som f.
n. är möjligt bara i begränsad utsträckning. Någon övervältring av kostnader
för förrättningar mellan olika sektorer behöver inte ske. Jag förordar alt en
sådan ordning införs.
Det torde av praktiska skäl inte vara möjligt att genast i
full utsträckning genomföra den ordning som jag nu har förordat. Bl. a. måste
erfarenheter vinnas av den nya fastighetsbildningslagstiftning som träder i
kraft den i januari 1972 innan så kan ske. Den förordade reformen bör därför
genomföras etappvis med början den 1 Januari 1972.
1 den mån en enhetlig avgift kan införas också för
komplicerade eller eljest tidskrävande förrättningar bortfaller ett motiv för
särskilda statliga subventioner i syfte att nedbringa sakägarnas kostnader för
sådana förrättningar. Anledning torde vidare saknas att genom subventioner
nedbringa taxeavgifterna i de fall bidrag till förrättningskostnaderna kan
erhållas på annat sätt. t. ex. genom sådana statsbidrag som företagsbidrag till
vissa Jordbruks- och skogsbruksförrättningar. Skäl kan också anföras för att
subventioner över huvud taget inte skall utgå. Emellertid torde även i
fortsättningen finnas fall där en subvention kan vara motiverad av att det
finns ett starkt allmänt intresse av att vissa typer av förrättningar kommer
till stånd. Frågan härom bör prövas i samband med den årliga budget
behandlingen.
Jag vill i detta sammanhang ta upp en särskild fråga som
rör det kostnadsundcrlag som ligger till grund för beräkningen av taxeavgiftens
storlek. EnUgt förarbetena till den nya fastighetsbildningslag (FBL) som
Prop. 1971:170 15
träder i kraft den 1 januari 1972 bör kostnaden för
anlitande av gode män inte anses som förrättningskostnad (prop. 1969:128, s. B97).
Det skulle emellertid stämma bättre överens med grunderna för den för lantmäteriverksamheten
gällande självkostnadsprincipen att kostnaden för anlitande av gode män liksom
hittills betalas av sakägarna. Jag förordar en sådan ordning.
F. n. gäller att kommun som har egen
fastighetsbildningsorganisation får uppbära taxeersättningen för
organisationens arbete mot att kommunen i stället svarar för de med
verksamheten förenade kostnaderna. Med den av mig förordade taxekonstruktionen
kan ett sådant system inte längre bestå. Skillnader som kan uppstå mellan
kostnaderna för en åtgärds utförande och motsvarande taxeintäkt måste utjämnas,
inte lokalt utan för landet i dess helhet. Den bästa utvägen att nå en sådan
utjämning synes vara att lantmäteristyrelsen centralt får svara för uppbörd av
alla förrättningsavgifter, med återbetalningsskyldighet till kommunerna av
standardbelopp som svarar mot schablonmässigt beräknade kostnader. En sådan schablonmässig
beräkning bör ske med hänsynstagande till bl. a. sådana faktorer som frekvensen
av flerlottsförrättningar och förekomsten av detaljplaner, men göras oberoende
av förhållanden som sammanhänger med olikheter i arbetsteknik o. d. Det ankommer
på Kungl. Maj:t att utfärda närmare föreskrifter i dessa avseenden.
Liksom f. n. måste vid sidan av taxor för
förrättningsorganisationen finnas en särskild taxa som skall tillämpas av
förrättningsmän utanför fastighetsbildningsorganisationen. Denna bör byggas upp
så att kostnaden för varje förrättning i princip täcks av avgiften för
förrättningen.
Avgifter för uppdragsverksamhet bör liksom hittills
baseras direkt på självkostnaderna för uppdragets genomförande i varje särskilt
fall. Överföringar av kostnader mellan uppdragsverksamhet och förrättningsverksamhet
eller mellan olika slag av uppdrag bör inte förekomma. Taxan för
uppdragsverksamheten måste därför lämna utrymme för sådana variationer av
avgiften som betingas av förhållandena i de enskilda fallen. Enligt min mening
kan en sådan önskvärd differentiering i taxesättningen för uppdragsverksamheten
bäst nås om lantmäteristyrelsen fastställer taxeavgifterna för denna del av
lantmäteriverksamheten. På motsvarande sätt bör kommunerna bestämma taxeavgifterna
för uppdragsverksamhet som utförs av kommunala lantmäteriorgan.
Sta tsbidragsfrågorna
Sakägare kan efter särskild ansökan i vissa fall erhålla statsbidrag
till kostnader för lantmäteriförrättningar. Bidragsgivningen regleras i författningar
som anknyter till de nu gällande lagarna om fastighetsbildning. När flertalet
av dessa lagar den 1 Januari 1972 ersätts av FBL krävs en anpassning av
bidragsreglerna till denna. Lantmäteristyrelsen har gjort en översyn av dessa
regler och lämnat förslag till en ny slatsbidragsförfatt-ning. Förslaget har remissbehandlats.
Prop. 1971:170 16
Bestämmelserna har till sitt sakliga innehåll i stor
utsträckning ansetts kunna förbli oförändrade. Förslaget bygger på principen
att bidragen skall göras oberoende av förrättningsåtgärd, fastighetstyp och.
liknande och utgå huvudsakligen med hänsyn till sökandens ekonomiska ställning.
Bidragsmöjligheterna vidgas genom förslaget till att omfatta vissa åtgärder som
f. n. inte är bidragsberättigade, bl. a. förrättningar enligt lagen (1966:700)
om vissa gemensamhetsanläggningar (LGA). Bidragen skall liksom hittills utgå i
huvudsak endast för landsbygdsförrättningar. Förslaget har i allmänhet
tillstyrkts av remissinstanserna.
Ifrågavarande bidrag är i huvudsak motiverade av sociala
skäl. Som lantmäteristyrelsen anfört kan de med fog ifrågasättas om de
intressen som bär upp bidragsbestämmelserna skall tillgodoses på detta sätt. En
avveckling av bidragen förutsätter emellertid ytterligare överväganden. Jag
förordar därför att statsbidragen behålls ännu någon tid. En teknisk översyn
bör ske av statsbidragsbestämmelserna i huvudsak enligt de riktlinjer som lantmätcristyrelse:n
framlagt. Jag kan dock inte förorda att statsbidragsgivningen skall utvidgas till
att omfatta förrättningar enligt annan lagstiftning än FBL.
HemstäUan
Med åberopande av det anförda hemställer Jag att Kungl. MaJ:t
föreslår riksdagen
att godkänna de av mig förordade grunderna för taxesättningen
och statsbidragsgivningen i lantmäteriverksamheten.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
att tili riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1971:170
InnehåUsförteckning
Sid.
Propositionens huvudsakliga innehåll ............................... I
Utdrag ur statsrådsprotokollet ........................................ 2
Inledning ......................................................................... 2
Nuvarande förhållanden ................................................... 3
Inledning ...................................................................... 3
Taxebestämmelserna ................................................... 3
Statsbidragsbestämmelserna......................................... 5
Lantmäteriets anslag .................................................. 7
Lantmäteristyrelsens utredningar och förslag.................... 7
Taxefrågorna ................................................................ 7
Statsbidragsfrågorna .................................................. 9
Remissyttrandena ........................................................... 10
Taxefrågorna ................................................................ 10
Statsbidragsfrågorna .................................................. . 12
Departementschefen ...................................................... 12
Taxefrågorna ................................................................ 12
Statsbidragsfrågorna .................................................. 15
Hemställan ........................................................................ 16
Goteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71 511 S
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
24 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (24)
24 kopplingar i 18 dokument.
- SOU 2025:98 En bättre organisering av fastighetsbildningsverksamheten s. 120 · s. 403 · s. 404 om s. 7 · s. 405 i texten
- SOU 2007:96 Avgifter s. 139 i texten
- Prop. 1994/95:166 Finansiering m.m. av lantmäteri- och fastighetsdataverksamhet s. 20 i texten
- Prop. 1983/84:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1984/85 i texten
- Prop. 1980/81:103 1980/81:103 i texten