Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition om vissa reformer inom polis- och åklagarväsendet

1971 · 87 sidor, varav 79 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 79 av 87 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1971:173, Kungl. Maj:ts proposition om vissa reformer inom polis- och åklagarväsendet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 173 år 1971 Prop. 1971:173

Nr 173

Kungl.
Maj:ts proposition om vissa reformer inom polis- och åklagarväsendet; given
Stockholms slott den 29 oktober 1971.

Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars
avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under
Hans Ma3:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro

CARL GUSTAF

LENNART
GEIJER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreläggs riksdagen förslag till allmänna riktlinjer för den
framtida polis- och åklagardistriktsinddningen. Polisdistrikten bör enligt
dessa riktlinjer göras så stora att kontinuerlig rörlig övervakning kan
anordnas i större utsträckning än vad som nu är möjligt och att personalen kan
specialiseras för utredningar av i vart fall de vanligast förekommande
brottstyperna. Det förordas vidare att indelningen i kommunblock liksom f. n.
läggs till grund för polisdistriktsindelningen och att gräns för polisdistrikt
som regel inte bör skära länsgräns. Avsikten är också att nå bättre
överensstämmelse mellan gränserna för rättsväsendets olika verksamhetsområden.
I fråga om åklagardistrikten föreslås en anpassning tiU den nya polisdistriktsinddningen
med tillämpning av i stort sett de principer som nu gäller. Den nya polis- och åklagardistriktsinddningen
avses bli genomförd successivt och i huvudsak vara slutförd inom en period av
23 år.

Den
föreslagna polisdistriktsindelningen kommer att medföra att vissa län inte kan
behållas som verksamhetsområde för den regionala polisorganisationen. I
propositionen föreläggs riksdagen förslag till riktiinjer för en begränsad
reform av den regionala polisverksamheten. Reformen anses inte föregripa eller
försvåra statsmakternas framtida ställ-

1
Riksdagen 1971.1 saml. Nr 173

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 2

ningstagande
till de frågor som f. n. utreds av länsberedningen. Den innebär att två eller
möjligen tre angränsande län i en del fall förs samman till ett
verksamhetsområde och att i princip en enhetlig organisation införs i samtliga
län. Länsstyrelsen behåller sin ställning som högsta polismyndighet i länet.
Länspolischefen blir liksom nu tjänsteman i länsstyrelsen men får en
självständigare ställning än f. n. De regionala indelningsändringarna avses bli
genomförda successivt i samma takt som polis- och åklagardistriktsinddningen. I
övrigt föreslås den nya organisationen bli genomförd den 1 januari 1973.

I
propositionen fördäggs riksdagen vidare förslag tiU allmänna riktlinjer för en
reform om ökat medborgarinflytande inom den lokala polisorganisationen. De
nuvarande polisnämnderna avskaffas och er-s'ätts av polisstyrelser. Styrelsen
skall enligt förslaget bestå av polischefen som ordförande och sex andra
ledamöter, vilka utses av kommun-fuUmäktige i de kommuner som ingår i
polisdistriktet eUer av ombud som dessa fullmäktige har valt. Polisstyrelse får
i princip samma arbetsuppgifter som lokal polischef nu har. Vissa viktigare
frågor, främst sådana som rör förhållandet mdlan allm'änheten och polisen,
avgörs av styrelsen i plenum och andra ärenden av polischefen ensam. Ärenden
som angår utövning av polisledning skall dock alltid avgöras av polischefen
ensam. Polisstyrelser avses bli inrättade på en gång i hela landet den 1
januari 1973.

De
lagförslag som läggs fram i propositionen föreslås träda i kraft den 1 januari
1973.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173

1
Förslag till

Lag
om vad som avses med polismyndighet m. m.

Härigenom
förordnas som följer.

1 §
Med polismyndighet avses polisstyrelsen i distriktet, om ej annat

följer av lag eller annan författning.

Närmare
föreskrifter om polisstyrelse meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer. Genom sådan föreskrift får befogenhet att besluta i fråga om frihetsberövande
tilläggas endast högre polisbefäl.

2 §
Förekommer i lag eller annan författning bestämmelse som åläg

ger polischef viss uppgift, får Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer föreskriva, att uppgiften skall i polischefens ställe fullgöras

av annan tjänsteman inom polisväsendet.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1973, då lagen (1964: 317) om vad som avses
med polismyndighet skall upphöra att gälla.

2
Förslag till

Lag
om upphävande av lagen (1964:320) om polisnämnder

Härigenom
förordnas, att lagen (1964: 320) om polisnämnder skall upphöra att gälla vid
utgången av år 1972.

Löpande
tjänstgöringstider för ledamöter och suppleanter i polisnämnd samt för ombud
och suppleanter upphör vid utgången av år 1972.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173

Utdrag
av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet på Stockholms slott den 29 oktober 1971

Närvarande:
Statsmiiustern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden
STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST ASPLING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL,
ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON

Chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa reformer inom polis- och
åklagarväsendet och anför.

Inledning

Polisväsendet
fick sin nuvarande organisation genom beslut vid 1962 och 1964 års riksdagar i
samband med förstatligandet av bl. a. polis-och åklagarväsendet. Organisationen
genomfördes den 1 januari 1965.

I
sin anslagsframställning hösten 1967 för budgetåret 1968/69 tog
rikspolisstyrelsen upp frågan om indelningen i polisdistrikt. Antalet distrikt
borde eidigt styrelsens mening nedbringas från nuvarande 119 till 80. Genom en
sådan reform skulle förutsättningarna för en effektiv verksamhet ökas och
kostnaderna nedbringas. Styrelsen framhöll att ett genomförande av dess förslag
i fråga om den lokala organisationen måste få konsekvenser för den regionala
indelningen.

Även
frågan om indelningen i åklagardistrikt togs upp tUl diskussion hösten 1967.
Riksåklagaren framhöll i sin anslagsframsfällning för budgetåret 1968/69 att
det från åklagarsynpunkt är önskvärt att indelningen i åklagardistrikt och
polisdistrikt stämmer överens. Han framhöll också att några av de befintiiga åklagardistrikten
är för små och därför bör läggas samman med andra distrikt.

Mot
bakgrund av rikspolisstyrelsens och riksåklagarens framställningar erhöll min
företrädare den 10 november 1967 bemyndigande att tUlkalla sakkunniga med
uppdrag att göra en översyn av indelningen i polis- och åklagardistrikt och av
den regionala polisorganisationen. De sakkuimiga, som antog namnet 1967 års
polisutredning, avlämnade

»
Statssekreteraren Ove Rainer, ordförande, ledamöterna av riksdagen Per Bergman
och Sven Ekström, justitierådet Ingrid Gärde Widemar samt ledamöterna av riksdagen
Lars Schött och Tage Sundkvist.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 5

den
30 juni 1970 befänkandet (SOU 1970: 32) Polisen i samh'ället. Betänkandet
innehåller inte några förslag i fråga om indelningen i polis-och åklagardistrikt
i Stockholms län och göteborgsområdet men behandlar i övrigt samtiiga de
frågor som uppdragits åt utredningen.

Till
betänkandet har fogats dels reservationer av ordföranden och herr Sundkvist,
dels särskUda yttranden av vissa experter.

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern (JK),
riksåklagaren (RA), hovrätten för Västra Sverige, rikspolisstyrelsen,
överbefälhavaren, civUförsvarsstyrdsen, statens trafiksäkerhetsverk,
statskontoret, riksdagens justitieombudsman (JO), samtliga länsstyrelser,
samtliga civUbefälhavare, 1964 års civilbefälhavar-utrednuig, Svenska
landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet. Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),
Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen
Sveriges polismästare och Föreningen Sveriges länspolischefer.

RA
har överlärrmat yttranden från vissa åklagarmyndigheter. Länsstyrelserna har
bifogat yttranden från samtiiga polischefer samt från vissa kommuner och
polisnämnder.

1
Den lokala polisorganisationen 1.1 Polisdistriktsindelningen

1.1.1
Nuvarande förhållanden

Rikspolisstyrelsen
utövar som central förvaltningsmyndighet det högsta inseendet över
polisväsendet. Styrelsens uppgifter är i huvudsak av inspekterande, rådgivande
och samordnande karaktär. På vissa områden har styrelsen emellertid tiUerkänts
befogenhet att meddela föreskrifter om hur polisverksamheten skaU drivas och
att leda denna verksamhet, t. ex. i fråga om trafikövervakning som berör två
eller flera län, bevaknings- och säkerhetsarbetet vid statsbesök samt riksomfattande
spaning vid vissa aUvarliga brottstyper. Styrelsen har också omfattande
administrativa uppgifter. Inom länen har länsstyrelserna, i egenskap av högsta
polismyndighet ansvaret för och ledningen av polisverksamheten.
Länspolischefen, som är tjänsteman i länsstyrelsen, fullgör i stor utsträckning
de uppgifter som åligger länsstyrelsen. På det. lokala planet leder
polischefen, som är underställd länsstyrelsen, verksamheten i sitt distrikt.
Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt är i fråga om den operativa
polisverksamheten undantagna från länspolischefens verksamhetsområde.
Polischeferna i dessa städer har alltså i operativt h'ånseende samma ställning
som länspolischef. I Gotlands län finns inte någon länspolischef. Polischefen i
Visby polisdistrikt har därför vissa regionala uppgifter.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 6

,
Riket är indelat i 119 polisdistrikt. Omfattningen av varje distrikt anges i
kungörelsen (1970: 589) om rikets indelnuig i polisdistrikt.

Polisdistrikten
utgör den lokala polismyndighetens verksamhetsområde. De är uppbyggda kring en
v'älbelägen huvudort av ej alltför ringa storlek och omfattar huvudorten och
dennas naturliga omland, dvs. de områden som näringsgeografiskt och förvaltningsmässigt
graviterar mot orten i fråga. Distrikten har med några få undantag ett så stort
be-folkningsimderlag och en sådan struktur att polisarbetet bereder sysselsättning
ät en poliskår om minst 20 ordinarie polismän.

Polisdistriktens
gränser skär inte i något fall länsgräns och inte heller gräns för kommimblock
armat än i de fall då kommunblock har bildats över länsgräns. Indelningen i
kronofogde- och åklagardistrikt bygger helt på polisdistriktsindelningen och
ett kronofogde- eller åklagardistrikt omfattar aUtid ett eller flera
polisdistrikt. Polisdistriktens gränser stämmer i stor utsträckning överens
med gränserna för domkretsar, fögderier och civilförsvarsområden.

I
fråga om organisationen inom ett polisdistrikt kan n'åmnas följande.

I varje
polisdistrikt finns en polischef med tjänstebenämningen polismästare. Denne
leder verksamheten inom distriktet och utövar chefskapet över tjänstemän som
inte har avdelats för riksomfattande eller regional verksamhet. De tjänstemän
som är stationerade i kansliorten och som inte har avdelats för nyss nämnd
verksamhet bUdar distriktets huvudstyrka. I nästan samtiiga polisdistrikt är
viss personal stationerad utanför kansliorten och ingår i arbetsenheter som
benämns arbetsgrupper eller polisposteringar.

Polisdistrikten
är territoriellt indelade i arbets- och ansvarsområden, s. k. vaktområden. Det vaktområde
som omfattar kansliorten benämns centralvaktområde. Övriga vaktområden inom
polisdistriktet ben'ämns lokalvaktområde. I Stockholms, Göteborgs och Malmö
polisdistrikt är centralvaktområdet indelat i vaktdistrikt.

Den
personal som ingår i ett polisdistrikts huvudstyrka svarar i princip för all
polisverksamhet inom centralvaktområdet och dessutom för vissa betydelsefulla
uppgifter inom lokalvaktområdena. Förvaltnings-göromålen inom polisdistrikten
fullgörs vid en s'årskUd arbetsenhet, polischefens kansli. Enligt den
organisation som har börjat genomföras fr. o. m. den 1 jidi 1971 delas
huvudstyrkan i ett normaldistrikt in i en ordningsavdelning och en
kriminalavdelning. Ordningsavdelningen kan delas in i en övervakningssektion
och en trafiksektion. Kriminalavdel-tungen kan delas in i flera rotiar, en
spanings-, en allmän utrednings-och 13 brottsrotlar. Rotlama kan bestå av flera
kommissioner. Flera distrikt är emellertid så små att avdelningarna inte har
kunnat delas in i sektioner eller rotiar. I de minsta distrikten har ej ens en
uppdelning på olika avdelningar ktmnat genomföras. I Stockholms, Göteborgs och Malmö
polisdistrikt avviker organisationen på väsentliga punkter från organisationen
i ett normaldistrikt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 7

1.1.2
Polisutredningen

I
samband med polisväsendets förstatiigande minskades antalet polisdistrikt från
554 tUl 119. Trots deima kraftiga minskning av distriktens antal, uttalades
under förarbetena att många distrikt var alltför små och att arbetsorganisatoriska
skäl troligen skulle tvinga fram en översyn av polisdistriktsindelningen
tämligen snart. Frågan om de 3540 minsta distrikten kunde behållas borde då i
första hand prövas.

Polisutredningen
konstaterar, ätt farhågorna för att de minsta distrikten inte skulle fungera
effektivt i stort sett har besannats. Distriktens resurser kan inte utnyttjas
rationellt. Personalen kan inte specialiseras i den utsträckning som är
önskvärd och hjälpmedel kan inte användas i den omfattning som tekniken
medger. Bristen på kvalificerad personal i de små distrikten försvårar planering
och samordning av verksamheten. TiUfälliga toppbelastningar i form av ökat
brottsflöde eller anmälda grövre brott ställer stora krav på distriktens
kapacitet och elasticitet. De små distrikten är särskilt känsliga för sådana
störningar och har inte tiUräckliga resurser för att utredningsverksamheten vid
dessa tillfällen skall kunna fungera utan att kraftiga övertidsuttag görs eller
hjälp lämnas från annat distrikt. Störningarna innebär också att den
långsiktiga planeringen förrycks och försvåras i distrikt som måste lämna
hjälp. I fråga om övervakningsverksamheten framhåller utredningen, att det är
en allvarlig brist i flera små distrikt att kontinuerlig rörlig övervakning
inte kan organiseras inom områden som i och för sig kräver sådan övervakning med
hänsyn till brottsfrekvens och behov av polisiär service i övrigt. Också i
fråga om kansligöromålen gäller att de minsta distrikten skapar problem. För
att dessa göromål skall kunna fullgöras på ett tillfredsstäUande sätt måste
kansliet ha en viss minsta storlek. I de minsta distrikten är det svårt att
utnyttja den specialiserade kanslipersonalen för andra arbetsuppgifter.
Kanslierna blir därför oekonomiska genom att överkapacitet går förlorad.

Utredningen anser att de
nu nämnda organisatoriska bristerna förelåg redan när 1965 års reform
genomfördes. Genom den brotts- och trafikutveckling samt inflyttning till
tätorterna som därefter har ägt rum har bristerna blivit än mera framträdande.
Enligt utredningen är det inte möjligt att lösa problemen inom ramen för
nuvarande distriktsin-ddning och det ligger nära till hands att överväga en
genomgripande reform, inte minst med hänsyn till att en långsiktig lösning är
till stor fördel för den berörda personalen. Målsättningen skulle då vara att
distrikten ges en sådan organisation att de i princip alltid blir självförsörjande
i fråga om personal. För att förverkliga denna målsättning måste antalet
polisdistrikt nedbringas tUl omkring 30.

Under
utredningens arbete har från olika håll framförts betänkligheter mot en reform
som går så långt. Det har särskilt framhållits att

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 8

en
sammanslagning av polisdistrikt kan medföra att allmänhetens krav på polisiär
service försämras i ett distrikt som inte kommer att bestå som självständig
enhet. Enligt utredningen är sammanslagningar av distrikt bara en av de
åtgärder som kan tillgripas för att skapa förutsättningar för en effektivare
polisverksamhet. Också genom en omorganisation av den regionala polisverksamheten
eller funktionsförändringar såväl inom ett polisdistrikt som mellan lokal-,
regional- och riksplanen kan man komma tUl rätta med vissa brister inom
polisväsendet. Mot denna bakgrund har utredningen kommit fram till att en
rationell organisation bör åstadkommas genom ett begränsat antal
sammanslagningar av distrikt och en omorganisation av den regionala
polisverksamheten.

De
principer som enligt utredningen bör gälla för en begränsad di-striktsinddningsreform
är i huvudsak följande.

Indelningen i
polisdistrikt skall främst ta hänsyn till de krav som samhället ställer på
övervaknings-, utrednings- och allmän serviceverksamhet. Distrikten bör
organiseras så att alla dessa verksamhetsgrenar kan drivas effektivt och till
lägsta möjliga kostnad. Poliskårerna måste byggas upp av lämpligt avpassade
och bärkraftiga organisationsenheter för olika funktioner. Huvudstyrkans
sammansättning är härvid av särskUd betydelse. Kraven på kontinuerlig
övervakning och specialisering kan i många fall tUlgodoses genom att distrikt
med små huvudstyrkor sammanläggs. Detta gäUer i synnerhet om distriktet med
hänsyn tUl avstånd och kommunikationer kan läggas samman med ett distrikt som
har stora personella resurser och är väl utrustat i tekniskt avseende. Den polisiära
servicen får inte försämras i någon del av ett polisdistrikt genom en
indelningsändring. I varje särskUt fall måste man pröva hur denna service skall
kunna tiUgodoses. Därvid skall särskild hänsyn tas tUl storleken av
kansliorten i det distrikt som är tänkt att upphöra samt befolkningsutveckling,
avstånd och kommunikationer inom distriktet.

Nya polisdistrikt bör inte
bUdas utan hänsyn tUl andra indelningar. Som regel skall distriktens gränser ej
skära länsgräns. En uppdelning av kommunblock på två eller flera polisdistrikt
bör komma i fråga bara i de fall då block har bUdats över länsgräns. Det är
angeläget att gränserna för rättsväsendets olika verksamhetsområden stämmer
överens. Utredningen uppställer som ett oeftergivligt krav att polis- och åklagardistriktens
gränser inte skär varandra samt framhåller att det är ett starkt önskemål att
inte heller åklagardistriktens och domkretsarnas gränser gör det. Vidare bör
hänsyn tas till den samhörighet som näringsgeografiskt och kommunikationsmässigt
samt i fråga om kontaktinriktning i övrigt föreligger mellan olika bygder. I
detta hänseende kan arbetsmarknadsstyrelsens kommunblocksanpassade A-regioner
ge viss ledning.

På
grundval av de nu redovisade principerna lägger utredningen fram

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 9

ett
detaljerat förslag till ny polisdistriktsindelning. Enligt detta skall antalet
polisdistrikt minskas från nuvarande 119 tUl 90. Utredningen har inte begränsat
sin undersökning tUl de fall som rikspolisstyrelsen tog upp i sitt förslag utan
har gjort en fullständig översyn av polisdistrikts-indelnmgen i riket.
Avvikelserna från rikspolisstyrelsens förslag, som innebar en minsknmg av
antalet distrikt till 80, är emellertid inte särskUt stora och beror främst på
att utredningen ännu ej har tagit ställning till hur indelningsfrågorna i
Stockholms län och göteborgsområdet bör lösas.

Beträffande
det närmare innehållet i utredningens förslag hänvisas tUl en tabeUarisk uppstäUning
som torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga. De närmare
motiven för indelningsförslaget redovisas i betänkandet på s. 6287.

Utredningen
framhåller, att indelningsändringarna inte får leda till en reell minskning av
antalet tjänster. Det antal tjänster (årsarbetskrafter) som nu finns i områden
som enligt förslaget skall utgöra ett nytt distrikt bör i princip behållas i
dessa områden och inte flyttas till annat distrikt.

I
övrigt går utredningen inte in på andra allmänna organisationsfrågor än de som
sammanhänger med att viss ort upphör att vara kansliort. Den
övervakningsverksamhet som nu bedrivs på en sådan ort måste även efter en
sammanslagning i många fall utföras av personal som är stationerad där. I
glesbygdsområden bör man inte utan starka skäl flytta polismanstjänster från en
ort som upphör att vara kansliort. I andra områden kan antalet tjänster för
övervakningsverksamhet reduceras i viss utsträckning. I fråga om
utredningsverksamheten för utredningen ett liknande resonemang. Genom att
ändringarna i personaluppsättningen blir relativt små i distrikt som läggs
samman med annat distrikt går de fördelar som anses vara förenade med små
distrikt person- och lokalkännedom inte förlorade. Enligt utredningen är
det vidare väsentligt att kravet på service i polismyndighetsärenden, dvs.
ärenden som innebär avgivande av yttrande eller meddelande av tillstånd, blir
tillgodosett på ort som upphör att vara kansliort. I dessa ärenden tillämpas
ett skriftiigt förfarande. Även efter en distriktssammanslagning kan
ansökningar lämnas in och förfrågningar göras hos polisen i hemorten. Vidare
bör föreståndaren för polisstyrkan på orten få en sådan ställning att
beslutanderätten i ärendena i stor utsträckning kan delegeras till honom.

Utredningen
framhåller, att förslaget om större polisdistrikt kommer att ge väsentliga
arbetskraftsvinster. Vinsterna görs i första hand i lednings- och
sambandsfunktionerna men också genom att kamerala och kanslibetonade uppgifter
koncentreras tUl färre enheter. Eftersom utredningen inte lägger fram något
organisationsförslag, kan vinsterna inte närmare anges och än mindre uttryckas
i ekonomiska termer. Re-

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 10

formen
ger även andra vinster än arbetskraftsvinster. Inom den nya organisationen kan
tekniska och andra hjälpmedel tas i bruk i en omfattning som hittUls inte har
varit möjlig och bättre metoder kan användas i verksamheten. Inte heller dessa
vinster kan uttryckas i ekonomiska termer.

Övergången
tUl en ny polisdistriktsindelning medför enligt utredningen vissa kostnader av
engångskaraktär. Kostnadema kommer praktiskt taget helt att utgöras av de särskUda
anordningar som kan behövas för att göra övergången mjuk och smidig för den
berörda personalen. Utredningen räknar med att dessa kostnader, som tidigast
kan överblickas när organisationen i de nya distrikten tar form, blir av
begränsad omfattning.

1.1.3
Remissyttrandena

Brister
i nuvarande organisation. Flera remissinstanser behandlar aUmänt frågan om den
lokala polisorganisationen är behäftad med brister. Så gott som samtliga av
dessa remissinstanser anser att så är fallet och att bristerna främst hänför
sig till de mindre polisdistrikten.

Rikspolisstyrelsen
framhåller, att man i dag kan fastslå att de minsta polisdistrikten inte är
rationella och att de 'år oekonomiska enheter. Urbaniseringsprocessen, den
oroande brottsutvecklingen och de ökande trafikproblemen har eiUigt styrelsen
ytterligare belyst svagheten i den nuvarande organisationen såvitt avser dessa
distrikt. RA påpekar, att erfarenheterna har visat att förundersökningar,
särskilt i mål med häktade och andra förtursmål i små polisdistrikt med
otillräckliga personalresurser, i många fall inte har kunnat drivas på ett
tillfredsställande s'ått. Endast större polisdistrikt med tillräcklig,
välutbildad och specialiserad kriminalpolispersonal torde på ett från allmänna
r'ättsvårdssyn-punkter önskvärt sätt kunna ombesörja utredningsverksamheten beträffande
den alltmer kvalificerade brottsligheten. JO framhåller, att han upprepade
gånger i samband med inspektioner av poUsmyndig-heter och i andra sammanhang
nödgats konstatera att polisens resurser är otillräckliga. Eftersom det är av
stor vikt för rättssäkerheten att polisens möjligheter att komma till rätta
med den ökande och förgrovade brottsligheten förbättras, anser JO att alla tUlfällen
att rationalisera och effektivisera polisen måste tUlvaratas. Även övriga
remissinstanser ansluter sig med några undantag tUl utredningens uppfattning
att bristerna är betydande och att många polisdistrikt är alltför små för att
polisverksamheten skall kunna drivas rationellt.

Länsstyrelsen
i Västmanlands län anser, att allt inte är välbeställt inom polisväsendet men ifrågas'ätter
om de av utredningen angivna bristerna genomgående har fäste i verkligheten.
Utredningen har enligt läns-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 11

styrelsen
utförligt men ensidigt uppehållit sig vid bristerna i de små distriktens
organisation och poängterat hur dessa kan övervinnas i stora distrikt. Däremot
har utredningen inte aUs undersökt eller redovisat om de små distrikten har
några fördelar eller om förhållandena i dessa distrikt erfarenhetsmässigt är
sådana att ett oavvisligt behov föreligger av exempelvis specialiserad
utredningspersonal och kontinuerlig övervakning dygnet runt. Inte heUer har
utredningen ifrågasatt att de stora distriktens organisation kan ha några
nackdelar. Enligt länsstyrelsen finns det på erfarenhet väl gmndade skäl för
uppfattningen att en mindre organisation också har fördelar och att någon
generell förbättring av polisverksamheten inte kan garanteras i små distrikt
som införlivas med ett stort distrikt.

Behovet
av en distriktsindelningsreform. JK, RA, JO, rikspolisstyrelsen, hovrätten för
Västra Sverige, statskontoret, SACO, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar,
Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Jämtlands och Norrbottens län,
länspolischefsföreningen, polismästarföreningen, så gott som samtliga
länspolischefer, länsåklagare och polismästare samt åtskilliga kommuner och
polisnämnder ansluter sig till utredningens uppfattning att en distriktsindelningsreform
är nödvändig. JK framhåller, att organisatoriska åtgärder behövs för att effektivisera
polisens arbete och att sådana åtgärder framstår som desto mer angelägna som
den starkt ogynnsamma brottsutvecklingen under de senaste åren kan väntas
fortsätta. JO anser, att de av utredningen föreslagna åtgärderna är väl ägnade
att fylla syftet att göra polisverksamheten effektivare och rationellare.

Flera
remissinstanser bedömer behovet av en distriktsindelningsreform endast med
beaktande av förhållandena inom sitt eget verksamhetsområde. Av dessa
remissinstanser redovisar bl. a. länsstyrelserna i Södermanlands,
Östergötlands, Hallands och Skaraborgs län en positiv insfällning till en
reform. Länsstyrelsen i Hallands län anser dock att utredningen lagt
oproportionerligt stor vikt vid indelningsfrågorna när det gällt att söka
orsakerna tUl rådande svårigheter inom polisorganisationen och ifrågas'ätter
om inte åtskilliga problem mera sammanhänger med andra faktorer, t. ex.
bristen på personal, rekryterings- och befordringsförhållanden och täta kommenderingar
tUl storstäderna.

En
negativ insfällning tUl en reform inom det egna verksamhetsområdet redovisas
av länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Blekinge, Göteborgs och Bohus,
Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och
Västerbottens län samt av flera kommuner och polisnämnder inom polisdistrikt
som enligt utredningens förslag skall upphöra genom sammanläggning med annat
distrikt. Som motivering för sina ställningstaganden anför flera av de nu
nämnda remissinstansema att en sammanläggning av polisdistrikt inte ger några

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 12

nämnvärda
rationaliseringsvinster men kommer att innebära att servicen åt allmänheten
försämras i olika avseenden. Man bör därför i stället tUlföra distrikten
personella förstärkningar och torde genom relativt blygsamma personalökningar
kunna komma till rätta med bristerna inom den lokala polisorganisationen.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser att utredningens förslag tUl ändrad
polisdistriktsindelning i Tånet innebär att polisväsendet organiseras utan
hänsyn till de allmänna regionalpolitiska åtgärder som kommuner, landsting och
statiig länsförvaltning i fiUl enighet har vidtagit och planerar för. Även
länsstyrelserna i Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län och en del
kommuner motiverar sin negativa inställning till utredningens förslag med att
detta strider mot de lokaliseringspolitiska strävanden som finns inom deras
verksamhetsområden.

Principerna
för en distriktsindelningsreform. De principer som enligt utredningen bör gälla
för en distriktsindelningsreform godtas eller lämnas utan erinran av så gott
som samtliga de remissinstanser som är positivt inställda till en reform. JK,
hovrätten för Västra Sverige, landstingsförbundet, kommunförbundet m. fl.
understryker vikten av utredningens uttalande, att den polisiära servicen inte
får försämras i något avseende genom en indelningsändring. JK framhåller, att
centraliseringen inte bör drivas 1'ängre än vad som fordras för att ge
polisorganisationen ökad slagkraft och att reformen inte får leda till en
försämring av polisens bevakning på landsbygden. En spridd stationering blir
därför påkallad på många håll om man skall nå syftet att skapa större säkerhet
för människorna såväl på landsbygden som i tätorterna.

Polismästarföreningen
är kritisk och anser att en reform, som grundas på de av utredningen angivna
principerna, inte kommer att innebära annat än en kortsiktig lösning av de
problem som nu finns inom den lokala polisorganisationen. Enligt föreningen bör
följande principer ligga till grund för reformen om en långsiktig lösning skall
åstadkommas.

1.
Ledningsorganet skall ha så
många befattningar i polischefskarriären att åtminstone polischefen helt kan
sysselsättas med egentliga ledningsuppgifter och avlastas mer perifera och
rutinmässiga frågor.

2.
Vid kansliet skall finnas dels
ett erforderligt antal kvalificerade polismans- och biträdestjänster för
beredning av i princip alla administrativa ärenden och flertalet
polismyndighetsärenden, dels en kamrer och särskUt utbUdad personal för den
ekonomiska medelsförvaltningen, dels civilanställd personal för vården av
materiel och fordon samt för hittegodsärenden m. m., dels polispersonal som är
avdelad för planering av verksamhetens olika former som krigs-, trupp-,
katastrof-, sp'ärr- och grövre brottsplanfäggning samt tjänstgörings- och
semesterplanläggning.

3.
Personalramen på kansliorten
skall inte bara möjliggöra en uppdelning av polisarbetet på avdelningar,
sektioner och rotiar utan också

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 13

ge
sektionerna och rotlarna sådan personaltillgång att allmän övervakning och
brottsförebyggande verksamhet kan ske effektivt dygnet runt, att andra enheter,
t. ex. kriminal- och trafiksektionen, kan utföra effektivt arbete mer än ett
skift per dygn när distriktets storlek så kräver, att större arbetsstörningar
inte uppstår för någon personalkategori vid semestrar eller tUlfälliga vakanser
samt att vissa grundläggande specialiteter finns representerade inom
polismanskarriären.

4.
Lokalvaktområdena skall ha en organisation och personalram som med undantag för
specialistuppgifter kan tUlfredsställa områdets dagliga behov.
Utredningsuppgifterna får därvid inte förbises när avståndet från kansliorten
och lokalvaktområdets storlek motiverar utredningspersonal. Vidare bör
delegationsmöjligheterna utnyttjas, dock med beaktande av att det egentiiga
polisarbetet inte eftersatts eller hindras. Enmansposteringar bör i princip
bara finnas i utpräglade glesbygder eller om särskUda skäl eljest föreligger.

Hänsyn
till administrativa indelningar. Remissinstansema ansluter sig helt till
utredningens uttalande att indelningen i kommunblock skall ligga till gmnd för
polisdistriktsindelningen och att en uppdelning av kommunblock på två eller
flera polisdistrikt bör komma i fråga bara i de fall då block har bUdats över
länsgräns.

Förhållandet
mellan länsindelningen och polisdistriktsindelningen berörs av några
remissinstanser. Statsliontoret, civilförsvarsstyrelsen, polismästarföreningen,
länsstyrelsen i Kristianstads län m. fl. anser i motsats tiU utredningen att
det inte ens i undantagsfall bör komma i fråga att bilda polisdistrikt över
länsgräns.

Flera
remissinstanser betonar värdet av en samordning mellan polisdistriktsindelningen
och administrativ indelning med anknytning till rättsväsendet. Statskontoret
erinrar om att det rationaliseringsarbete som bedrivs inom ramen för
rättsväsendets informationssystem avsevärt underlättas om man får tUl stånd
enhetliga organisationsformer och samordnade mtiner. Bl. a. av detta skäl bör
indelningen i polis- och åklagardistrikt samt domkretsar vara helt samordnad.
Statskontoret påvisar att bristande överensstämmelse i flera fall föreligger
mellan utredningens förslag och domkretsindelningen och framhåller att dessa
brister måste avhjälpas. RÅ anser, att det från åklagarsynpunkt är angeläget
att i några fall justera de föreslagna gränserna för polis- och åklagardistrikt
för att få en bättre anpassning tUl domkretsindelningen.

Polisdistriktens
storlek. Många remissinstanser anser, att utredningens förslag till ändrad
polisdistriktsindelning innebär en tillfredsst'äUande lösning av frågan om
verksamhetsområdenas lämpliga storlek. Enligt statskontoret 'är förslaget i
stort sett godtagbart och möjliggör en renodling av arbetsuppgifterna och en
bättre specialisering av personalen. Vissa funktioner inom polisväsendet, t.
ex. utnyttjandet av kommunikationstekniken för sambandstjänst, rekrytering och
utbUdning av personal, anskaffning och underhåll av transportmedel och
utrustning, kan

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 14

däremot
inte organiseras för så små enheter som de föreslagna distrikten.
Statskontoret understryker, att frågan om hur sådana funktioner skall fiUlgöras
bör kunna behandlas utan anknytning till distriktsindelningen.

Den kritik som riktas mot
utredningens ställningstaganden i fråga om polisdistriktens lämpliga storlek gäUer
med några få undantag att de föreslagna distrikten i många fall blir alltför
små. Polismästarföreningen är starkt kritisk och betecknar utredningens
förslag som en delreform som måste förses med reservationen, att en uppföljning
av organisationen måste börjas snarast möjligt för att om några år leda till
nya förslag. Det polisiära läget är så allvarligt att polischeferna och deras
kanslier inte får göras tUl lokaliseringsobjekt och bygdetänkandet måste vika
för målet att skapa effektivast möjliga polisorganisation. Föreningen anser,
att det som en av utredningens ledamöter i en reservation har anfört i fråga om
länsdistrikt tangerar en utvecklingslinje som är realistisk och genomförbar.
Utvecklingen torde i själva verket arbeta för en organisation i denna riktning.
Föreningen går emellertid bara i några fall längre i fråga om sammanläggningar
av distrikt än vad utredningen har gjort, men betonar att ställningstagandena
bör betraktas som en delreform. Länspolischefsföreningen, som funnit de för
polisdistriktsindelningen angivna principerna lämpliga och välgrundade,
beklagar att utredningen inte har dragit de fulla konsekvenserna av dessa
principer vid utarbetandet av sitt detaljförslag. Vissa distrikt blir därför
mycket svaga och det torde enligt föreningen knappast kunna undvikas att krav
på en ny indelningsreform kommer att göras gällande inom en inte alltför
avlägsen framtid. SACO och länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att man bör
överväga att göra reformen något mera långtgående för att slippa olägenheterna
av att nya distriktssammanslagningar tämligen omgående aktualiseras.

1.2
Medborgarinflylandet i den lokala polisorganisationen

1.2.1
Nuvarande förhållanden

I
varje polisdistrikt finns en polisnämnd som består av nio ledamöter.
Ledamöterna väljs för en tid av tre år av de i distriktet ingående kommunernas
fullmäktige eller, om distriktet utgörs av fler 'än fem kommuner, av ombud för
dessa kommuner. Nämnden utser inom sig ordförande, vice ordförande och
sekreterare.

I
fråga om valbarhetsvillkoren gäller att ledamot av polisnämnd skall vara bosatt
inom polisdistriktet och ha rösträtt vid kommunala fullmäktigval. I övrigt
skall kommunallagens besfämmelser om fullmäktig tiUämpas.

Polisnämnden
är ett lokalt organ för samråd med polischefen i frågor av mera allmän
betydelse för distriktets polisväsende. Dess huvud-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 15

uppgift är att främja ett förtroendefullt förhåUande
mellan polisen och allmänheten. Verksamheten består uteslutande i att för
polischefen lägga fram de förslag och anföra de synpunkter som nämnden finner
påkallade. Polischefen skall närvara vid nämndens sammanträden. Han får delta i
överläggningarna men inte i besluten. Minst två gånger om året skall han
samråda med nämnden eller informera den om betydelsefulla frågor. Han skall
inhämta nämndens synpunkter på förslag till indelnings'ändring och
anslagsframställning samt ändring av betydelse i personaltilldelning eller
personalfördelning och annan mera väsentiig ändring i arbetsorganisationen.
Även länspolischefen har rätt att närvara vid nämndens sammanträden och får
liksom polischefen delta i överläggningarna men inte i besluten.

1.2.2 Utredningen

Utredningen har tagit del av en undersökning om
polisnämndernas verksamhet som rikspolisstyrelsen gjorde under budgetåret
1967/1968. Av undersökningen framgår, att många polisnämnder har gjort utmärkta
insatser för att skapa fler och allt bättre kontakter mellan polisen och
allmänheten. Nämndernas verksamhet har emellertid varierat högst avsevärt från
ett distrikt till ett aniiat. Omkring 50 nämnder hade under åren 1965 och 1966
inte lagt fram något förslag i syfte att förbättra förhällandet mellan polisen
och allmänheten och det finns exempel på att nämnd håUit bara ett sammanträde
under desSa år.

Under utredningsarbetet har frän olika hälli framförts
önskemål om åtgärder för att förbättra polisnämndernas möjligheter att fullgöra
sina uppgifter. Vissa reformer har föreslagits i stort sett inom ramen för
polisnämndernas funktion som rådgivande organ, bl. a. att nämndema ges
ekonomiska resurser för anställning av kanslipersonal och för informationsverksamhet.

Enligt utredningen är det angeläget att tUlse att
polisverksamheten utövas på ett sådant sätt och med sådana medel att den får
stöd bland den allmänhet som polisen har till uppgift att tjäna. Allmänhetens
krav på insyn i verksamheten tUlgodoses främst genom den offentlighetsprincip
som gäller i svensk förvaltning. Polisnämnderna fyller härvid en viktig
funktion. Medborgarnas möjligheter att påverka de beslut som fattas begränsas
emellertid genom att den insyn som nämnderna i dag har i verksamheten bara kan
leda till råd och rekommendationer. Med hänsyn till polisverksamhetens art och
dess betydelse för medborgarna anser utredningen att det medborgerliga
inflytandet bör stärkas. Utred-

' Stockholms socialdemokratiska ungdomsdistrikts skrivelse
till Kungl. Maj:t 15.8.1969 angående översyn av polisnämndernas kompetens,
arbetsformer och ekonomiska resurser, rskr 1970: 2 i den del skrivelsen avser
motion II: 540 om personalrepresentafion i polisnämndema m. m., rskr 1970: 87 i
anledning av motionerna I: 846 och II: 990 om medborgarvittnen vid polisförhör
m. m. Skrivelserna har överlämnats till utredningen för att tas under
övervägande vid fullgörande av uppdraget.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 16

ningen
föreslår därför att de nuvarande polisnämnderna avskaffas och ersätts av
distriktspolisstyrelser med beslutanderätt i vissa frågor.

I
fråga om polisstyrelsernas sammansättning framhåller utredningen, att det är
viktigare att skapa en funktionsduglig styrelse som så allsidigt som möjligt
kan tillgodose behovet av medborgerUgt inflytande på polisverksamheten i
distriktet som helhet än att få en fullständig och proportionell representation
i styrelsen för de kommuner som ingår i ett distrikt. Styrelsen bör därför inte
vara alltför stor. Utredningen föreslår att antalet ledamöter bestäms till
sju. Polischefen skall ingå i styrelsen. Övriga sex ledamöter och lika antal
suppleanter skall utses av den regionala polismyndigheten på förslag av
kommunfullmäktige eller, i distrikt som består av mer än en kommun, av
landstinget. Kommunfullmäktige i Göteborg och Malmö, som är landstingsfria
städer, skall föreslå ledamöter och suppleanter i polisstyrelserna i dessa städer.

Landstinget
bör tUlse att styrelsen får en sådan sammansättning att den så långt som
möjligt motsvarar de politiska förhållandena i distriktet. I de undantagsfall
då kommun inte kan bli representerad av ledamot i styrelsen bör landstinget
föreslå suppleant från denna kommun.

Som
ledamot eller suppleant i styrelsen bör endast den ifrågakomma som är bosatt
inom polisdistriktet och som fyller övriga krav för valbarhet till ledamot i
kommunal nämnd.

Önskemålet
om en god förankring av polisverksamheten hos aUmän-heten bör enligt
utredningen tUlgodoses bl. a. genom att uppdrag som ordförande och vice
ordförande i polisstyrelse anförtros vald ledamot. Den regionala
polismyndigheten skall därför utse ordförande och vice ordförande bland de
ledamöter som har föreslagits av kommun eller landsting.

Distriktspolisstyrelses
arbetsuppgifter skall i princip sammanfalla med de arbetsuppgifter som lokal
polischef nu har. I fråga om arbetsuppgifternas fördelning mellan styrelsen i
plenum och den lokale polischefen kan enligt utredningen en lämplig uppdelning
göras. Polischefen skall ensam svara för den operativa ledningen av
polisverksamheten och polismyndighetsärenden bör handläggas av honom eller av
honom underställd personal. I plenum skall viktigare allmänna frågor som rör förhållandet
mellan allmänheten och polisen avgöras. Utredningen sammanfattar dessa frågor
i följande punkter.

1.
Viktigare frågor om
organisation och arbetsordning.

2.
Frågor om förslag till
beräknande av utgifter för polisväsendet i distriktet och andra frågor av
större ekonomisk betydelse.

3.
Frågor om tillsättning av
tjänst i lägst lönegrad 17 på löneplan A.

4.
Viktigare frågor om information
om polisverksamheten i allmänhet.

5.
Andra frågor som polischefen hänskjuter
tUl plenum.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 17

Utredningen
framhåller, att förslaget att ersätta de rådgivande polisnämndema med
polisstyrelser med beslutanderätt är ett betydelsefullt led i strävandena att
få till stånd ett gott samarbete mellan polis och allmänhet. En sådan åtgärd är
emellertid inte tUlräcklig utan bör kombineras med en kraftigare inriktning på
informationsfrågor. Polischefen bör fortlöpande informera styrelsens övriga
ledamöter om såväl vidtagna som planerade åtgärder av allmän betydelse för
polisverksamheten i distriktet samt om de olika polisiära behov och särskUda
problem i övrigt som kan föreligga. Det är lika angeläget att ledamöterna får
möjlighet att ta del av allmänhetens synpunkter på verksamheten. Medel bör
därför ställas tiU deras förfogande för att de genom möten och på annat sätt skaU
kunna få kontakt med enskilda och organisationer. Utredningen understryker
behovet av bättre samordning av de sociala och polisiära aktiviteterna och
anser att lekmannarepresentan-terna får en viktig funktion att fylla i dessa
frågor.

Den kraftigare
inriktningen pä informationsfrågor kan leda tUl en ökning av arbetsuppgifterna
på polisstyrelsernas kanslier. Utredningen anser emellertid att denna ökning tUl
större delen uppvägs av de arbetskraftsbesparingar som kan göras pä kanslierna
genom de föreslagna distriktssammanslagningarna.

Om utredningens förslag
att inrätta distriktspolisstyrelser genomförs, bortfaller kostnaderna för polisn'ämnderna.
Dessa kostnader uppgick under budgetåret 1968/69 tUl i runt tal 575 000 kr. I stäUet
tillkommer emellertid kostnader för medborgarrepresentanterna i
distriktspolisstyrelserna. Utredningen räknar med att arvoden, traktamenten,
resor och andra kostnader för dem kommer att uppgå tUl 0,51,0 milj. kr. per
år.

Mot utredningens förslag i
fråga om distriktspolisstyrelses sammansättning har utredningens ordförande
reserverat sig (s. 116). Han anser att det är naturligt att polischefen, som
har kunskap om och erfarenhet av polisverksamheten i hela polisdistriktet, blir
styrelsens ordförande. I särskilt yttrande har tre av utredningens experter
anslutit sig tUl reservationen (s. 117).

En av utredningens
experter anför i särskilt yttrande att han inte kan ansluta sig till
utredningens ställningstagande i fråga om sättet att utse ledamöter i
distriktspolisstyrelse (s. 117118). Enligt hans mening bör man inte bara söka tiUgodose
behovet av ett allmänt medborgerligt inflytande utan också bevara och
förstärka den anknytning till den kommunala verksamheten som polisnämnderna var
avsedda att ge. Det bör därför undantagslöst vara primärkommunerna som avger
förslag till ledamöter i styrelsen. I distrikt som omfattar mer än en kommun
bör man tillämpa ett förfarande liknande det som gäller vid val av t. ex.
lokala vägnämnder.

2
Riksdagen 1971.1 saml. Nr 173

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 18

1.2.3
Remissyttrandena

Inrättande
av distriktspolisstyrelser. Erfarenheterna efter förstatligandet visar enligt
flera remissinstanser att de nuvarande polisnämnderna i många faU inte har
kunnat fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsstäUande sätt. Orsakerna
härtill har främst varit att nämnderna bara är rådgivande organ och att de
saknar ekonomiska resurser och eget kansli. Rikspolisstyrelsen framhåller
emellertid att redan den undersökning som styrelsen gjorde under budgetåret
1967/68 visar att många polisnämnder har gjort betydelsefulla insatser för att
skapa bättre kontakter mellan polis och allmänhet. Därefter torde nämndernas
arbete ha ytterligare förbättrats och enligt styrelsen har dessa i de allra
flesta fall funnit lämpliga arbetsformer. Även från länsstyrelsehåll vitsordas
i några fall att polisnämnder har gjort förtjänstfulla insatser.

Så
gott som samtliga remissinstanser anser, att åtgärder bör vidtas för att stärka
allmänhetens förtroende fÖr polisen och dess verksamhet. Meningarna är
emellertid delade i fråga om vUka åtgärder som är bäst ägnade att tjäna detta
syfte.

En klar majoritet av
remissinstanserna ansluter sig till utredningens förslag att ersätta de
nuvarande polisnämnderna med distriktspoUssty-relser. JK, landstingsförbundet,
kommunförbundet, SACO, saintUga länsstyrelser utom länsstyrelserna i Värmlands
och Kopparbergs län och så gott som samtliga kommuner h'älsar-förslaget med tUlfredsställdse
och finner det väl ägnat att ge medborgarna ett verkligt inflytande pä
polisverksamheten. SACO framhåller, att de kommunala förtroendemännen i distriktspolisstyrdserna
kan antas få vidgade kunskaper om polisens arbetsvillkor och därmed en
fördjupad förståelse för polisens svåra och grannlaga uppgift. Enligt SACO
ligger det också nära till hands att jämföra lekmannarepresentationen på detta
område med nämndinstitutionen vid de allmänna domstolarna. I båda fallen har
lek-mannainslaget den betydelsen att garantier skapas för att de värderingar
som råder i samhället återspeglas i de rättsvårdande organens handlande.

JO framhåller, att i den
mån aUmänheten hyser misstroende mot polisverksamheten så torde detta främst
vara riktat mot den operativa delen av verksamheten. Eftersom det är uppenbart
att distriktspolisstyrelserna inte bör ges operativa uppgifter, kan man
ifrågasätta om förslaget leder tUl det medborgarinflytande och den förankring
hos allmänheten av polisverksamheten som man önskar. Ett skäl som lued styrka
talar för utredningens förslag är emeUertid att man genom polisstyrelserna bäst
torde kunna få de olika ortsintressena inom polisdistrikten bevakade. JO tillstyrker
därför förslaget. Även rikspolisstyrelsen ifrågasätter om de av utredningen
föreslagna ändringarna, som i stort sett inte innebär annat 'än att det
nuvarande samrådet i vissa aren-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 19

den
ersätts av formella beslut, verkligen kan anses vara av större betydelse när
det gäller allm'änhetens förtroende för polisen. Om så anses vara fallet, har
styrelsen inte något att erinra mot förslaget.

Polisförbundet ansluter
sig också tUl utredningens förslag men yrkar bestämt att personalen skaU vara
representerad i distriktspolisstyrdserna. Enligt förbundet beror de nuvarande
bristerna tUl stor del pä att medborgarrepresentanter. och polispersonalens
fackliga företrädare inte har något gemensamt organ. Om företrädarna för
personalen ställs utanför distriktspolisstyrelserna, kommer hela tanken att
förfelas. Även statskontoret, länsstyrelsen i Blekinge län och några andra
remissinstanser anser, att det finns skäl som talar för personalrepreseutation
i distriktspolisstyrelserna. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län kan frågan
om personalrepresentation i väsentiig grad tillgodoses genom att styrelsen får
rätt eller skyldighet att vid behov adjungera en företrädare för personalen.

En
minoritet inom statskontoret anser, att medborgarinflytandet inom den lokala
polisorganisationen bör förstärkas mer än vad utredningen har föreslagit.
Polisnämnden bör kvarstå men omformas till en förtroendenämnd för aktiv,
uppsökande kontaktverksamhet inom polisdistriktet. Nämnden skall vara ett
rådgivande organ till distriktspolisstyrdsen och till polisorganisationen i
övrigt. Dessutom kan en särskild kontaktman-nainstitution tUlskapas bl. a. för
att brygga över det gap i behandlingsavseende som nu finns under tiden från
omhändertagande till eventuell överföring tUl kriminalvård. Kontaktmännen bör
vara lekmän och hjälpa de intagna eller polisen i olika frågor av personlig
eller psykologisk natur. En personalunion mellan kontaktmännen och förtroendemännen
kan vara lämplig. De föreslagna åtgärderna bör ses som ett steg mot den
integrering av polisiära insatser och sociala stödåtgärder inom ramen för en
utbyggd frivård som på sikt måste bedömas som nödvändig.

Hovrätten
för Västra Sverige, polismästarföreningen, länsstyrelserna i Värmlands och
Kopparbergs län samt flertalet polismästare och polisnämnder anser, att det
saknas skäl för att tillskapa distriktspolisstyrd-ser. Enligt dessa
remissinstanser krävs det inte något annat än att polisnämnderna aktiveras och
ges ekonomiska möjligheter att tillsammans med polisledningen göra egna
insatser. Hovrätten anser, att steget är långt från en ingående insyn i
verksamheten till ett aktivt deltagande i myndighetens beslut, i all synnerhet
inom ett så speciellt förvaltningsområde som polisverksamheten. Det
medborgarinflytande som kan vara till viss nytta inom exempelvis den dömande
verksamheten kan inte utan vidare sägas vara till fördel för arbetet inom en
administrativ inyn-dighet. Vad som eventuellt kan vinnas genom ökat förtroende
går kanske förlorat genom att beslutsprocessen blir omständlig och inte kan
hållas fri från sidoinflytelser av olika slag. Polismästarföreningen fram-

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 20

håller,
att polisverksamheten sedan länge står i särklass bland all annan offentUg
verksamhet när det g'äller insyn och information eller möjligheter därtUl och
att polisen enligt en omfattande opinionsundersökning har ett markant
förtroende hos allmänheten. Det saknas därför bärande sakskäl för att inrätta
distriktspolisstyrelser med beslutanderätt, i synnerhet som detta är förbundet
med vissa risker, t. ex. att beslut kan fattas mot den ansvariga
polisledningens uppfattning och att polischefens faktiska möjligheter att leda
den operativa verksamheten kan hämmas genom majoritetsbeslut av styrelsen i
organisations- och utrustningsfrågor. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län
framhåller, att ett genomförande av utredningens förslag innebär risk för
dualism i beslu-tander'ätten. Eftersom farhågor för en sådan dualism uttalades
av departementschefen i samband med förstatligandet, finner länsstyrelsen det
anmärkningsvärt att ett departementschefsuttalande i en för polisväsendet så
central fråga förkastas efter så kort tid.

Polismästaren
i Göteborgs polisdistrikt framhåller bl. a. att en omedelbar insyn i
polisarbetet kan erhåUas genom ett system med kommu-nalvalda förhörsvittnen vid
fömndersökningar i brottmål, s. k. medborgarvittnen. Detta system tUlämpas sedan
år 1956 i Göteborgs polisdistrikt och fungerar bra. Medborgarvittnena, som
tjänstgör vid utredningsavdelningen och i centralvaktens personintagning, får
en god inblick i polisarbetets vardag och där uppkommande svårigheter. Polismästaren
avstyrker förslaget om medborgarinflytande genom distriktspolisstyrelser och
anser att man bör behålla polisnämnderna och tUl-skapa nya regler för insyn
genom medborgarvittnen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län tar också upp frågan om medborgarvittnen
och anser att denna goda möjlighet till insyn i polisverksamheten åtminstone
bör prövas i ytterligare några polisdistrikt.

Distriktspolisstyrelses
sammansättning. I fråga om s'ättet för utseende av medborgarrepresentanter i
distriktspolisstyrelse ansluter sig så gott som samtliga remissinstanser till
det s'ärskUda yttrande som en av utredningens experter avgivit och som innebär
att primärkommunerna undantagslöst skall föreslå ledamöter i styrelsen. Flera
remissinstanser framhåller, att ett sådant tillvägagångssätt stämmer bäst med
utredningens uttalade önskemål om starkast möjliga förankring hos primärkommunerna.
Några remissinstanser, bl. a. landstingsförbundet, kommunförbundet och
länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge, Skaraborgs och Norrbottens län, anser
att den kommunala anknytningen bör markeras ytterligare genom att kommunerna
får utse och inte bara föreslå medborgarrepresentanter i
distriktspolisstyrelse.

Utredningens
förslag att landstinget skall föreslå medborgarrepresentanter om polisdistrikt
består av mer än en kommun lämnas utan erinran av bl. a. JK, RÅ, JO,
rikspolisstyrelsen, SACO och länsstyrelsen i Västerbottens län.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 21

Remissinstansema
godtar som regel utredningens förslag att antalet ledamöter i
distriktspolisstyrelse bör bestämmas tUl sju. Enligt kommunförbundet är det
möjligt att fördela styrelseplatserna så att varje kommun (kommunblock) blir
representerad. Ett system med en ledamot för varje i polisdistriktet mgående
kommun är emeUertid otillfredssfäUande för kommuner med stort invånarantal. En
utökning av antalet ledamöter tUl högst elva bör därför enligt kommunförbundet
kunna komma i fråga. Även statskontoret och några andra remissinstanser anser,
att antalet ledamöter i vissa fall kan bestämmas tUl fler än sju.

Många remissinstanser
behandlar frågan om polischef eUer annan styrelseledamot skall vara ordförande
i distriktspolisstyrelse. Kommunförbundet mots'ätter sig bestämt att
polischefen skall vara självskriven för detta uppdrag och anser att en sådan
ordning är i princip felaktig och strider mot målsättningen att skapa en beslutsstmktur
som tillgodoser ett starkt medborgarinflytande. Uppdraget som ordförande bör
därför som utredningen har föreslagit anförtros någon av medborgarrepresentanterna.
Det bör dock inte vara den regionala polismyndigheten utan
distriktspolisstyrelsen inom sig som utser ordförande och vice ordförande.
Enligt förbundet bör polischefen inte ens vara ledamot av styrelsen utan bara
föredragande med rätt att anmäla avvikande mening. Landstingsförbundet,
länsstyrelsen i Älvsborgs län och några kommuner ger uttryck för samma
uppfattning som kommunförbundet i dessa frågor. Polisförbundet,
länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro,
Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län
samt ett stort antal kommuner har inte något att erinra mot utredningens
förslag att den regionala polismyndigheten skall utse ordförande och vice
ordförande bland medborgarrepresentanterna.

Flera remissinstanser
anser, att uppdraget som ordförande bör anförtros polischefen. Enligt
rikspolisstyrelsen blir polischefen som verkschef ansvarig för arbetets
behöriga gång i polisdistriktet och bör därför vara självskriven som
ordförande. JO framhåller, att polischefen är den som är bäst insatt i
förekommande frågor och att tyngdpunkten inom styrelsen normalt kommer att
ligga hos honom. SACO anser, att de positiva effekterna av lekmannamedverkan i
polisens lokala ledning kommer att allvarligt äventyras om inte polischefen
blir ordförande i styrelsen. Enligt SACO är det förvånande att utredningens
majoritet inte har beaktat de uppenbara risker för dualism i polisledningen som
följer av deras förslag. Detta öppnar också väg för en politisering av polisen
som är synnerligen olycklig. Enligt länspolischefsföreningen måste en
ordförande i distriktspolisstyrdse ha mycket ingående och på egen erfarenhet
grundad kunskap om polisväsendet och om den lagstiftning som reglerar
verksamheten. Polischefen har en mycket själv-

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 22

ständig
StäUning inom polisväsendet och ett utpräglat personligt ansvar för
verksamheten. Mot denna bakgrund hävdar föreningen att ordförandeskapet
oundgängligen bör anförtros åt polischefen för att distriktspolisstyrelsen
skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt. Vidare motsätter föreningen
sig bestämt att polischefen bara blir föredragande i styrelsen, eftersom ett
sådant arrangemang är oförenligt med hans ställning i organisationen. Av övriga
remissinstanser som uttalar sig för att polischefen skall vara ordförande i
distriktspolisstyrelse kan nämnas JK, RÅ, hovrätten för Västra Sverige, polismästarföreningen
och länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs och Jämtlands
län.

Distriktspolisstyrelses
arbetsuppgifter. Utredningens förslag i fråga om distriktspolisstyrelses
arbetsuppgifter och uppgifternas fördelning mellan styrelsen i plenum och
polischefen lämnas som regel utan erinran av remissinstanserna.

Statskontoret anser, att
de uppgifter som styrelsen kommer att fä i stort sett stämmer överens med den
praxis för lekmannastyrdser som har UtbUdats inom exempelvis den centrala
förvaltningen. Polischefen bör dock som regel hänskjuta frågor av principiell
art rörande polisverksamheten i dess helhet tUl plenum. Rikspolisstyrelsen har
inte någon annan erinran mot förslaget än såvitt angår tjänstetillsättningar.
Utredningens gränsdragning efter lönegrad är enligt styrelsen opraktisk, bl.
a. med hänsyn till möjligheterna att ändra lönegraderna utan att tjänsternas karakfår
ändras. Gr'änsdragningen bör i stäUet göras med beaktande av tjänstens
innehåll. Distriktspolisstyrelse bör därför behandla ärenden angående tUlsättning
av i huvudsak tjänster med ar-betsledarfunktion i plenum.

Länsstyrelsen i Uppsala
län ifrågasätter om inte distriktspolisstyrelserna bör tiUdelas de uppgifter
som trafiknämnder och trafiksäkerhetskommittéer nu har för att fä till stånd
en bättre samordning på trafiksäkerhetens område. Enligt länsstyrelsen i
Jönköpings län borde utredningen ha redovisat skälen för att
polismyndighetsärenden inte skall behandlas i plenum. Utredningens
ställningstagande är överraskande men kan förklaras av att dessa ärenden som
regel är av brådskande natur. Frågor om allmän praxis i polismyndighetsärenden
av principiell vikt bör dock enligt länsstyrelsen obligatoriskt hänskjutas till
plenum.

Några
av de remissinstanser som har avstyrkt förslaget om inrättande av
distriktspolisstyrelser kritiserar också utredningens ställningstaganden i
fråga om styrelsens arbetsuppgifter. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller,
att bestämningen av de frågor som skall avgöras i plenum inte kommer att
innebära någon egentlig beslutanderätt för distriktspolisstyrelsen utan bara
en rätt att avge yttrande. Besluten kommer att fattas på ett högre plan. I
övrigt kommer tillsättningsärendena att kräva

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 23

fäta
sammanträden. Systemet blir därför både dyrt och tungrott. Också polismästaren
i Stockliolms polisdistrikt anser, att distriktspolisstyrelsernas möjligheter
att utöva ett verkligt inflytande på polisverksamheten blir begränsade genom
den föreslagna ärendefördelningen, eftersom de ärenden som skall avgöras i
plenum i stor utsträckning är föremål för centrala direktiv. Länsstyrelsen i
Värmlands län ocli polismästaren i Göteborgs polisdistrikt efterlyser en mera
strikt gränsdragning mellan distriktspolisstyrelse i plenum och polischef i
fråga om ställning och befogenheter i det utkast tUl polisinstmktion som
utredningen har utarbetat. Länsstyrelsen anser, att bestämmelsen är ägnad att
inge medborgarrepresentanterna förestäUningar om befogenheter som de inte har.

2
Den regionala polisorganisationen 2.1 Nuvarande förhåUanden

Länsstyrelsen
är högsta polismyndighet i länet och har i denna egenskap ansvaret för och
ledningen av polisväsendet inom sitt län. I alla län utom Gotlands län finns en
länspolischef som är tjänsteman i länsstyrelsen och chef för arbetsenheten
länspolischefens expedition.

Huvudbestämmelserna
om länsstyrelsens åligganden och befogenheter på polisväsendets område finns i poUsinstruktionen
(1965: 686, omtryckt 1971: 697). Länspolischefens ställning inom länsstyrelsen
regleras i länsstyrelseinstruktionen (1971: 460).

Länsstyrelsen
skall övervaka att allmän ordning och säkerhet upprätthålls i länet och att
behövliga åtg'ärder vidtas när den aUmänna ordningen hotas eller störs.
Uppgiften att ansvara för och leda polisverksamheten i länet innebär i övrigt
att länsstyrelsen bl. a. skall ägna uppmärksamhet åt organisationsfrågor,
tillse att verksamheten bedrivs rationellt och effektivt och i viss
utsträckning svara för polisväsendets administration. Vidare skall
länsstyrelsen årligen till rikspolisstyrelsen avge förslag till beräknande av
utgifterna för det lokala polisväsendet. Av övriga uppgifter kan nämnas att
länsstyrelsen handlägger ärenden om tjänstetUlsättningar och disciplin'är
bestraffning samt är besvärsmyndighet vid talan mot polischefs beslut.

Länsstyrelsens
uppgifter i fråga om polisväsendet fullgörs till största delen på
länspolischefens expedition. EnUgt länsstyrelseinstruktionen svarar
länspolischefen för ärenden om polisens verksamhetsformer, polisens samarbete
med åklagarmyndigheter och polisnämnder, polisens informationsverksamhet,
ledning av polisstyrkorna i länets polisdistrikt och av länstrafikgrupps
verksamhet samt ärenden om rekrytering och polisförstärkning. Av de ärenden som
i övrigt handläggs av länspolischefen kan nämnas ärenden angående ledning av.
förundersökning i brottmål samt inspektions-, tillsyns- och
företagsnämndsverksamhet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 24

Ärenden
angående polisv'äsendets organisation och administration, belöning eller ers'ättning
för hj'älp åt polisman och de ärenden som i princip motsvarar polismyndighetsärendena
på lokalplanet handläggs på andra avdelningar eller enheter inom länsstyrelsen.

Länspolischefen
svarar pä länsstyrelsens vägnar för den operativa polisverksamheten. På detta
område har han regelmässigt handlings-och beslutanderätt och kan vid behov
disponera över länets polisstyrkor, begära förstärkning frän annat län för
tillfälligt uppdrag m. m. Hans operativa verksamhet är samordnande och inriktad
pä polisiära aktioner som sträcker sig över polisdistriktens gränser och avser
länets eller åtminstone några distrikts gemensamma behov. En viktig operativ uppgift
är trafikövervakningen. Länspolischefen är chef för de polismän som ingår i
länstrafikgrupp. Han leder direkt sådan grupps verksamhet och samordnar dess
tjänstgöring med de lokala trafikenheternas.

Länspolischefens
självständiga stäUning är i ett avseende begränsad. Landshövdingen kan vid
utomordentliga förhållanden helt eller delvis överta polisledningen och fatta
beslut om verksamhetens bedrivande. För att göra ett sådant övertagande möjligt
skall länspolischefen fortlöpande hälla landshövdingen underrättad om
polisväsendets tillstånd. Sådant ärende får hänskjutas till länsstyrelsen i
plenum endast om det rör allmänna riktlinjer eller anvisningar för polisens
verksamhet.

Som
nyss nämnts handläggs vissa ärenden angående polisväsendet pä andra enheter
inom länsstyrelsen än länspolischefens expedition. Länsstyrelsen kan i
arbetsordning bestämma att länspolischefen skall föredra dessa ärenden för
landshövdingen eller själv avgöra dem.

En
detaljerad beskrivning av den regionala polisverksamheten lämnas i betänkandet
pä s. 4346.

Som
förut nämnts finns inte någon länspolischef i Gotlands län. Länet utgör ett
enda polisdistrikt, Visby polisdistrikt, och det finns därför inte något
utrymme för en tjänst som länspolischef. Länsstyrelsens behov av polisiär
expertis vid handläggningen av ärenden angående länets polisväsende tUlgodoses
genom att länsstyrelsen kan ålägga polischefen eUer polisintendenten i Visby
polisdistrikt att vara föredragande i dessa ärenden.

En
särreglering förekommer också i Stockholms, Göteborgs och Bohus och Malmöhus
län. Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt är undantagna från
länspolischefens verksamhetsområde och polischeferna i storstäderna har samma
ställning som länspolischef i operativt hänseende.

Enligt
den ordinarie personalstaten för länspolischefens expedition finns i alla län
utom Gotlands län en tjänst som länspolischef och en eller två
biträdestjänster. Biträdande länspolischef finns i fyra län. Utöver den
ordinarie personalstaten tjänstgör viss polis- och biträdespersonal på
expeditionen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 25

2.2
Utredningen

Utredningen
konstaterar, att utvecklingen efter förstatiigandet har visat att vissa län är
för små som verksamhetsområden för den regionala polisverksamheten.
Brottslingamas ökade rörlighet kräver att det finns goda möjligheter att
samordna den uppdagande och förebyggande verksamheten och skapar också ett
större behov av samlade aktioner i brottsbekämpande syfte. Länen 'är som regel
för små som verksamhetsområden för en effektiv och rationell verksamhet av
detta slag och de har otUlräckliga resurser. Personalen kan inte specialiseras
för regionala uppgifter i den utsträckning som är nödvändig. Detta gäller t.
ex. i fråga om vissa tekniska undersökningar och utredningar av s. k. intellektuell
brottslighet. Även trafikövervakningsarbetet måste inriktas på större
samordnade insatser av personal och materiel, främst för längre sammanh'ängande
avsnitt av europa- och riksvägar med stark trafik. Genom föreskrifter av
rikspolisstyrelsen har större insatser i huvudsak inriktade på vissa
trafikantbeteenden i viss utsträckning möjliggjorts. Vid planeringen för dessa
insatser har länen i regel förts samman till regioner som i stort sett
motsvarar mUitär- och civilområdena (milo/civo). Insatserna kan emellertid inte
ledas enhetligt och övervakningsbehovet i stort har inte täckts genom dem.
Länens resurser räcker ofta inte heller till för snabba, effektiva insatser för
den allmänna övervakningsverksamhet som krävs vid speciella tUlfällen som
demonstrationer m. m. Vidare kräver den regionala inspektionsverksamheten tillgång
till specialister inom olika grenar av polisverksamheten. Detta krav kan inte tUlgodoses
inom ramen för tiUg'ängliga resurser i den nuvarande regionala organisationen.

Utredningen
påpekar, att den regionala polisorganisationen är oenhetlig och att
ledningslinjerna inom polisväsendet därför blir olika. Frågor som rör
polisväsendets organisation och administration handläggs på olika sätt i
länsstyrelserna. SkUlnader förekommer också i fråga om formerna för beredning
av vissa ärenden som ankommer på länspolischef. Vid ledighet för länspolischefen
kan vikariefrågorna inte lösas rationellt. Utredningen fäster mindre vikt vid
de nu nämnda olägenheterna än vid de som hänger samman med att
verksamhetsområdena är för små men framhåller att olägenheterna med den
nuvarande organisationsformen kan accentueras i samband med en övergång till
programbudget och ett nytt informationssystem för rättsväsendet.

Erfarenheterna
efter förstatligandet visar alltså enligt utredningen att de regionala
funktionerna i många fall kräver avsevärt större områden än län och att den
nuvarande organisationen i övrigt brister i flera avseenden. Härtill kommer de
konsekvenser som ett genomförande av den föreslagna indelningsreformen på
lokalplanet innebär. Om reformen genomförs fullt ut, kommer två län att bestå
av vartdera ett polisdistrikt.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 26

fem
län av två, sju län av tre, fyra län av fyra och övriga län av fem eller flera
polisdistrikt. Efter en sådan reform motiverar de regionala uppgifterna inte en
organisation i nuvarande form i flertalet län. En översyn av organisationen är
därför nödvändig i dessa län.och krävs också för att reformen på lokalplanet
skall få full effekt. Om en översyn inte görs, måste man enligt utredningen
räkna med att i stället successivt förlägga en rad uppgifter till riksplanet
och förstärka den centrala myndigheten.

Mot denna bakgrund har
utredningen i första hand undersökt om det finns någon godtagbar lösning som
bara innebär att den régionale polischefens verksamhetsområde utökas att
omfatta flera län. Två lösningar är enligt utredningen tänkbara. Man behåller
de nuvarande länspolischefsexpeditionerna och låter en länspolischef svara för
två eller flera expeditioner. Han får ambulera mellan residensstäderna och leda
verksamheten på expeditionerna. Den andra lösningen innebär att en expedition
får överta de uppgifter som ankommer pä expeditionen i ett eller flera andra
län. I dessa län utgår expeditionen ur länsstyrelsens organisation.
Utredningen anser, att det inte är möjligt att skapa en rationell organisation
enligt någon av dessa modeller, i varje fall inte för områden som består av
fler än två län, och föreslår i stället en mera genomgripande reform av den
regionala polisorganisationen.

Utredningen
diskuterar tvä olika organisatoriska lösningar, som betecknas
länsstyrelsealternativet och polisstyrdsealternativet. Båda lösningarna
innebär att länen förs samman till polisregioner och att enheten
länspolischefens expedition utgår ur länsstyrelsens organisation.

Länsstyrelsealternativet
innebär i princip en återgång till den organisation som gäUde före förstatiigandet
av polisväsendet. Var och en av de länsstyrelser som ingår i regionen behäller
sin ställning som högsta polismyndighet i länet. Regionpolischefen blir inte
tjänsteman i någon av länsstyrelserna men knyts som föredragande till dem på
sätt som gäller för vägdirektör. I operativt hänseende får regionpolischefen
samma ställning som länspolischefen nu har. Han skall aUtså leda
polisverksamheten inom regionen och ensam besluta i operativa ärenden.
Landshövdingen behäller sin rätt att vid utomordentliga förhållanden helt
eller delvis överta ledningen av polisstyrkorna och meddela föreskrifter om
deras användning. Regionpolischefen skall underrätta landshövdingen om
förestående polisuppgifter av väsentiig vikt och om h'ändelser som fordrar
extraordinär verksamhet från polisens sida. Alla ärenden som handläggs pä
länspolischefens expedition förs över till regionpolischefen och hans
personal. Dessutom förs ett relativt stort antal ärenden, som i huvudsak angår
polisväsendets administration och organisation, över tUl regionpolischefen.
Vissa ärenden som är av betydelse för länsstyrelsens ställning som högsta
polismyndighet blir dock kvar i Täns-styrdsen. Regionpolischefen skall vara
föredragande i de ärenden som

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 27

inte
skiftas ut och som avser anslagsbehov för den lokala polisorganisar tionen,
indelningsändringar och andra väsentliga administrationsfrågor. Länsstyrelsen
kan dessutom i viss utsträckning utnyttja regionpolischefen som polisiär
expert genom ett remissförfarande i de ärenden som inte omfattas av hans
föredragningsskyldighet. Enligt utredningen kan man med relativt stor säkerhet
fastslå att minst 90 "lo av den totala arbetsbördan för länspolischefen
och hans personal förs över till region-polischefen och hans personal.

En
detaljerad redovisning av ärendefördelningen mellan länsstyrelsen och
regionpolischefen lämnas i bilaga 2: 12 till betänkandet.

Den
reform av den statiiga länsförvaltningen som trädde i kraft den 1 juli 1971
innebär bl. a. att medborgarrepresentanter har knutits till länsstyrelserna.
Enligt utredningen kan emeUertid en sådan medborgarrepresentation inte skapa
ett tUlräckligt lekmannainflytande inom den regionala polisorganisationen. Av
de frågor som bör föranleda samråd med medborgarrepresentanter är en väsentlig
del gemensamma för det regionala verksamhetsområdet och kan inte behandlas på
ett för verksamheten meningsfullt sätt i plenum i de olika länsstyrelserna. I länsstyrelsealternativet
bör därför enligt utredningen en för hela polisregionen gemensam nämnd,
regional polisnämnd, inrättas för samråd i viktigare frågor.

I
polisstyrelsealternativet upphör den regionala polisverksamhetens nuvarande
organisatoriska anknytning till länsstyrelse. Polisstyrelsen blir högsta
polismyndighet inom regionen och får den befattning med polisväsendet som länsstyrelsen
nu har enligt bestämmelserna i polisinstruktionen och
länsstyrelseinstruktionen. Organisationen får ett starkare lekmannainflytande
än i länsstyrelsealternativet. Lekmannarepresentationen bör i princip ordnas
på det sätt som gäller för centrala verk i allmänhet, dvs. att Kungl. Maj:t
utser ledamöterna.

De
regionala polisuppgifterna blir liksom i länsstyrelsealternativet i princip
oförändrade. Alla ärenden som nu handläggs på länspolischefens expedition förs
över till polisstyrelsen. I fråga om övriga ärenden förs ett större antal över
än enligt länsstyrelsealternativet, t. ex. alla ärenden angående polisväsendets
organisation och administration. Den bestämning av polisstyrelsens
arbetsuppgifter som har gjorts leder enligt utredningen tUl en klar
gränsdragning mellan länsstyrelses och polisstyrelses verksamhet.

En
detaljredovisning av ärendefördelningen i polisstyrdsealternativet lämnas i
bilaga 2: 34 till betänkandet.

Jämfört
med länsstyrelsealternativet innebär fördelningen av arbetsuppgifterna mellan
länsstyrelse och polisstyrelse i polisstyrelsealteraati-vet inte någon n'ämnv'ärd
ökning av uppgifterna för fackorganet. De arbetsuppgifter som
regionpolischefen och hans personal får i fråga om pleniärenden torde enligt
utredningen i princip kräva samma arbetsin-

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 28

sats
som de uppgifter som är förenade med föredragningsskyldigheten i länsstyrelsen
och samrådet med den regionala polisnämnden. Arbetsbördan för det regionala
organet blir därför ungefär densamma i båda alternativen.

Utredningen
anser, att det samarbete mellan polis och andra samhällsorgan som förekommer i
stor utsträckning i den löpande verksamheten inte torde påverkas av att
länsstyrelsen i polisstyrelsealternativet förlorar sin ställning som högsta
polismyndighet.

I
fråga om kompetensfördelningen meUan polisstyrelsen i plenum och regionpolischefen
framhåller utredningen, att regionpolischefen alltid skall besluta på eget
ansvar i frågor som g'äller den operativa ledningen av polisverksamheten. Han
bör dock ta upp allmänna policyfrägor till diskussion i styrelsen. Följande
frågor bör avgöras i plenum.

1. Viktigare frågor om organisation, såsom ändringar
av indelning i polisdistrikt, vaktområden eller vaktdistrikt, ändring i
tjänstetablå för arbetsgrupp eller ändring av stationeringsort i polisdistrikt.

2. Viktigare frågor om arbetsordning, såsom
fastställande av arbetsordning för polisstyrelsen eller för polisdistrikt i
regionen.

3. Frågor om förslag till beräknande av utgifter för
den regionala och lokala polisorganisationen och andra frågor av större
ekonomisk betydelse.

4. Frågor om tillsättnuig av vissa tjänster vid
polisstyrelsen och i den lokala polisorganisationen. Till denna grupp hör
besvär över polischefs beslut i tillsättningsärende.

5. Frågor beträffande tjänstemän inom polisstyrelsen
och i den lokala polisorganisationen om disciplinstraff, flyttningsskyldighet,
avstängning frän tjänsten eller läkarundersökning.

6.
Frågor om belöningar och
ersättning för hjälp åt polisman.

7. Andra
frågor som regionpolischefen hänskjuter tUl plenum.

Ärenden som inte skall behandlas i plenum avgörs av regionpolis

chefen ensam.

Vid
valet mellan de båda alternativen tar utredningen först upp frågan om det är
nödvändigt att behålla anknytningen av polisverksamheten till länsstyrelserna.
Ett skäl för att behålla en sådan anknytning är det samband som finns mellan
rättsväsendets olika aktiviteter och allmänna förvaltningsgöromål. Vid den sambäUsplanering
som åligger länsstyrelserna måste behovet av insatser inom rättsväsendet lika
väl som inom övriga grenar av offentlig verksamhet ingå i bedömningen. Länsstyrelsernas
befattning med frågor som hör till domstolarna, åklagarväsendet och
kriminalvården har numera praktiskt taget helt upphört. Utredningen anser, att
det nämnda behovet inte är mera framträdande när det gäller den polisiära
verksamheten än i fräga om övriga verksamhetsgrenar inom rättsväsendet. Ett
annat skäl för att behålla anknytningen är att polisverksamheten ur den
enskilde medborgarens

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 29

synvinkel
kan framstå som en form av maktutövning och att det därför kan finnas ett behov
av insyn i och kontroll av verksamheten genom ett organ med allmänna
förvaltningsuppgifter. Enligt utredningen tUlgodoses emellertid detta behov
bäst genom ett starkt lekmannainflytande på den regionala organisationen.
Vidare tUlgodoses intresset av att polisverksamheten har en god förankring
bland allmänhet och förtroendemän ute i kommunerna bättre genom att lekmannainflytandet
stärks på lokalplanet än genom att länsstyrelsens anknytning till polisväsendet
behålls. Mot denna bakgrund anser utredningen, att skäl inte längre föreligger
för polisväsendets anknytning till länsstyrelserna.

I
länsstyrelsealternativet kan behovet av klarhet i lednings- och ansvarsfrågor
inte tUlgodoses och risk föreligger för att kompetenskonflikter uppstår meUan
länsstyrelserna inom regionen och även i förhällande tUI den regionala
polisnämnden. Sådana problem uppstår däremot inte i polisstyrdsealtemativet.
Utredningen anser, att detta alternativ har väsentliga förddar frän
organisatorisk synpunkt och föreslår att regionpolisstyrelser inrättas.

Regionpolisstyrdsen skall
enligt förslaget bestå av sju ledamöter. Med hänsyn tUl länsstyrelsernas roll
inom samh'ällsplaneringen är det enligt utredningen lämpligt att de blir
representerade i ett fristående regionalt polisorgan. Landshövdingen i ett län
inom regionen bör därför utses till ordförande i regionpolisstyrelsen. I övrigt
bör regionpolischefen och fem av Kungl. Maj:t utsedda medborgarrepresentanter
ingå i styrelsen. Kungl. Maj:t bör utse även vice ordförande i styrelsen.

Regionpolisstyrelsens
närmare uppgifter och ställning framgår av ett utkast till instruktion som har
fogats som bUaga 6:1 till betänkandet.

I
fräga om regionindelningen framhåUer utredningen, att målsättningen bör vara
att skapa en enhetlig och rationellt uppbyggd organisation. Kravet på en
enhetlig organisation tUlgodoses om regionerna inte alltför väsentiigt skiljer
sig från varandra. Regionernas storlek måste anpassas till verksamheten på
fältet. Områdena bör medge en effektiv planering av verksamheten, kraftfulla
insatser på fältet för planernas genomförande, trafikövervakning med starka,
enhetligt ledda och väl differentierade insatser m. m. Vidare är det av stor
betydelse att varje polisregion får en bärkraftig personalorganisation som är
väl avvägd för de regionala funktionerna.

Vid
indelningen i polisregioner bör den regionala indelning som finns inom andra
grenar av statsförvaltningen beaktas. Utredningen uppställer som ett
oeftergivligt krav att gränser för polisregioner och län inte skär varandra.
Sett från allmänna synpunkter bör om möjligt inte heller gränserna för
polisregioner och åklagarregioner skära varandra.

Utredningen
anser, att verksamhetsområdena bör bestå av 34 län för att verksamheten skall
kunna drivas rationellt. Det innebär en indelning i 68 regioner. En sådan
organisation blir väsentligt effektivare

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 30

än
länspolischefsorganisationen och kan genomföras utan någon kostnadsökning.
Snarare kan.minskade kostnader bli följden.

Vid
en indelning i sex polisregioner blir regionerna i östra och södra delen av
landet mycket dominanta. Utredningen föreslår därför att landet delas in i åtta
polisregioner. En.sådan indelning ger mera jämbördiga och likformiga regionala
myndigheter. Regionerna bör benämnas efter kansliorten. Som kansliorter
föreslås Stockholm, Norrköping, Kalmar, Malmö, Göteborg, Örebro, Sundsvall och
Luleå.

Beträffande
det närmare innehållet i utredningens förslag till regionindelning hänvisas tUl
s. 103104 och bilaga 4 i betänkandet.

Utredningen
lägger också fram ett förslag till personalorganisation för
regionpolisstyrelsernas kanslier. Normalorganisationen bör bestå av en chef, en
ställföreträdare och två organisationsenheter. Den ena enheten bör svara för
övervakningsverksamhet och den andra för utredningsverksamhet och flertalet
frågor angående allmän serviceverksamhet. För varje enhet bör finnas en
enhetschef. Enheten för övervakningsverksamhet bör ha tre och den andra
enheten två handläggande tjänstemän. I normalorganisationen ingår också tre
biträdestjänster. Utredningen räknar med att normalorganisationen tills vidare
skall till-lämpas i alla regioner utom Stockholms och Göteborgs poUsregioner,
som behöver ytterligare polismanstjänster.

Utredningen
framhåller, att det är vanskligt att beräkna lönekostnaderna för den
föreslagna organisationen eftersom lönenivån är beroende av förhandlingar.
Jämfört med den nuvarande organisationen minskar emeUertid antalet tjänster med
17 och lönekostnadsminskningen torde bli av storleksordningen 1 milj. kr. Den
nya organisationen ger dessutom följande vinster som inte kan uttryckas i
ekonomiska termer. Inspektionsverksamheten kan bedrivas rationellare än för
närvarande. Handläggningen av de frågor som kräver samordning för större områden
förenklas. Man kan därför förvänta att belastningen på rikspolisstyrelsen för
sådana uppgifter minskar. Viss arbetskraft, bl. a. i länstrafikgrupperna, kan
frigöras genom att den nya organisationen skall svara för en rad
planeringsuppgifter. Även i länsstyrelserna frigörs arbetskraft genom att
ärenden förs över till regionpolisstyrelsen. Den nya organisationen ger på
sikt utrymme för en rationeUare användning av tekniska och andra hjälpmedel
och nya metoder i polisverksamheten.

Utredningen
räknar med att kostnadema för andra ledamöter i regionpolisstyrelse än
regionpolischefen kommer att understiga 200 000 kr. om året. I övrigt måste man
räkna med vissa övergångskostnader. De kan praktiskt taget helt hänföras tUl
speciella anordningar för den berörda personalen. Enligt utredningen är det
inte möjligt att beräkna storleken av dessa kostnader förrän den nya
organisationen tar form.

En
av utredningens ledamöter har i en reservation uttalat en annan mening
beträffande den regionala indelningen (s. 116-117). Han anser,

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 31

att
utredningen borde ha allvarligare undersökt möjligheterna att behålla länen som
enhet. En indelning av polisverksamheten i få och geografiskt stora områden
leder tUl en alltför stark centralisering med alla dess olägenheter och risker.
Regionnivån bör därför behällas vid länen. Vid Organisationens utformning är
enligt reservationen ett alternativ att behålla länspolischefsorganisationen
med smärre förändringar i de län där den nya distriktsindelningen gör nuvarande
organisation omöjlig. Den reglering som g'äller för Visby polisdistrikt kan därvid
tillämpas. Alternativet bör användas i avvaktan på utformningen av den
framtida länsförvaltningen. Ett attraktivare alternativ är enligt reservanten
att göra länen till polisdistrikt. Vid en sådan reform kan
länspolischefsorganisationen slopas eller samordnas med polisdistriktets
ledning. Anknytningen till länsstyrelsen kan behållas. Länsdistrikten bör
organiseras som distriktspolisstyrelserna. Dessutom bör kommunala polisnämnder
inrättas.

Tre
av utredningens experter anför i särskilt yttrande (s. 117), att
regionpolischefen bör bli ordförande i regionpolisstyrelsen. Härigenom får
polisväsendets samtliga instanser en likformig organisation. Behovet av
samverkan mellan länsstyrelserna och den regionala polisorganisationen kan
utan olägenhet tiUgodoses i den form som regelmässigt tiUämpas meUan
länsstyrelsen och från denna fristående myndigheter.

En
av utredningens experter framhåller i särskUt. yttrande (s. 117 118), att
polisväsendet inte bör bedömas som fristående från annan samhällsverksamhet
utan också i fortsättningen fä den anknytning till samhällsorganisationen i
övrigt som behovet av gemensamma insatser i samhällsarbetet motiverar. Han kan
därför inte ansluta sig till utredningens ställningstaganden i fräga om den
regionala organisationen. En tillräckligt allsidig bedömning av hur
polisväsendet på lämpUgt sätt bör vara inordnat i det regionala samhällsarbetet
kan man enligt hans mening få först i samband med den utredning av frågor om
den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation som skall göras
inom länsberedningen. En samlad bedömning av den regionala problematiken bör
därför inte inom en begränsad sektor föregripas genom organisationsändringar
av den omfattning som utredningens majoritet har föreslagit. De omedelbara
behov av samordning inom större områden än län som föreligger beträffande viss
polisverksamhet, t. ex. brottsspaning och trafikövervakning, bör tiUs vidare
kunna tillgodoses genom partiella åtgärder, bl. a. i form av ett lärisövergripande
samarbete under rikspolisstyrelsens ledning;

2.3
Remissyttrandena

Brister
i nuvarande organisation. Rikspolisstyrelsen framhåller, att brotts- och
trafikutvecklingen har accentuerat den regionala polisorganisationens
svagheter och att länen även med nuvarande 119 polisdi-

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 32

strikt
genomgående är för små som områden för samordning av polisverksamheten. Om
polisdistriktens antal minskar, kommer länen enligl styrelsen att bli i ännu högre
grad olämpliga som områden för regional polisverksamhet. SACO,
länspolischefsföreningen, och polismästarföreningen anser, att utredningen på
ett övertygande sätt bar dokumenterat bristerna hos den nuvarande regionala
polisorganisationen. Enligt JO är det tydligt att länspolischefsorganisationen
inte fungerar väl. JK, RÅ, hovrätten för Västra Sverige, statskontoret,
landstingsförbundet, kommunförbundet, polisförbundet, statsåklagarföreningen,
så gott som samtliga polismästare och ett stort antal kommuner har inte något
att erinra mot utredningens uttalanden i fråga om den regionala polisorganisationens
brister.

Länsstyrelsen i
Kristianstads län har förståelse för utredningens, uppfattning att länen
numera är för små enheter för polisens regionala arbete och anser att tungt
vägande skäl talar för en genomgripande re form. Länsstyrelserna i Malmöhus
och Norrbottens län anser, att länen är för små som verksamhetsområden när det
gäller viss polisverksamhet, t. ex. brottsspaning och trafikövervakning.
Länsstyrelsen i Hallands län vill inte bestrida att olika fackorgan kan ha
starka skäl för krav på justeringar av den nuvarande länsindelningen. Dessa
krav uppvisar emellertid ofta stora differenser. Om fackorganen oberoende av
varandra fick bestämma sin regionala indelning, skulle resultatet bli en
ytterst splittrad regional förvaltning och gränserna för de olika region-inddningama
skulle i många fall skära varandra. För det stora flertalet arbetsuppgifter och
för den regelmässiga polisverksamheten är länen enligt länsstyrelsen fullt
tillräckliga som regionala förvaltningsområden.

Några
länsstyrelser anser, att utredningens kritik mot den regionala polisorganisationen
är ensidig och negativ och borde ha nyanserats med inriktning främst pä
problemen i de mindre länen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att
utredningen, frånsett bristerna i länspolischefsorganisationen, knappast i
något avseende har anfört några övertygande argument för att ett frängående av
länen som regioner skulle främja polisverksamheten. Även om antalet
polisdistrikt inom länen minskas, har länspolischefen kvar sin stora betydelse.
Hans huvudsakliga uppgifter är nämligen inte att samordna distriktens
polisstyrkor för gemensamma aktioner utan i stället att fullgöra inspektions-,
konsult- och samrådsverksamhet samt handlägga en mängd ärenden av skiftande
slag, t. ex. angående personalens utbUdning, tUlsättning, ledighet och
tjänsteförhållanden, polisens utrustning och polisverksamheten i alla dess
former. Om ett län får tvä, fem eller sju polisdistrikt, finns dessa
arbetsuppgifter likväl kvar i området. Utredningens påstående, att länen är
för små för regional polisverksamhet i fråga om brottsspaning,
trafikövervakning eller annan ordningspolisverksamhet, har enligt länsstyrelsen
giltighet bara i vissa fall. I den mån verksam-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 33

heten nu måste gå över länsgränserna ordnas detta
praktiskt genom samråd mellan länspolischeferna. Kommunikation och samråd
mellan såväl distrikt som län är ett nödvändigt system för all polisverksamhet:
Hur stora verksamhetsområden som än tillskapas kommer det alltid att finnas ett
behov av samverkan dem emellan.

Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings,
Älvsborgs, Värmlands och Västerbottens län har i stort sett givit uttryck för
samma uppfattning som länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Behov av en genomgripande reform. Åtskilliga av de
remissinstanser som inte har haft något att erinra mot utredningens uttalanden
om den regionala polisorganisationens brister anser, att frågan om en genomgripande
omorganisation av den regionala polisverksamheten är för tidigt väckt. JK
hänvisar till länsberedningens arbete i fråga om den regionala
samhällsförvaltningens uppgifter och organisation samt framhåller att
sambandet mellan polisens verksamhet och annan samhällelig aktivitet är av den
art att ett samtidigt ställningstagande rimligen måste vara till gagn för en
ändamålsenlig lösning av organisationsfrågorna. En särlösning för
polisverksamheten i enlighet med de riktlinjer som utredningen har dragit upp
kan enligt JK komma att försvåra statsmakternas framtida ställningstaganden
beträffande den regionala verksamheten. En omprövning av polisorganisationen i
samband med en förestående reform av regionalförvaltningen bör naturligtvis om
möjligt undvikas, inte minst med hänsyn till den av organisationsändringarna
berörda personalen. En majoritet inom polismästarföreningen anser, att man vid
uppbyggnaden av polisväsendet först måste bestämma hur grunden skall läggas.
Eftersom distriktsinddningsreformen bara är ett steg på vägen mot en slutgiltig
lösning, bör den regionala organisationen trots dess dokumenterade brister
inte ändras på andra punkter än som inom den nuvarande organisationens ram är
nödvändigt på grund av de föreslagna distriktsindragningarna. I annat fall kan
en rationellare utformning av polisorganisationen läsas. När distriktsindelningen
en gång får sin slutgiltiga lösning med större och slagkraftigare enheter, kan
en regional instans bli överflödig. Enligt majoriteten är det också angeläget
att resultatet av länsberedningens överväganden avvaktas. Hovrätten för Västra
Sverige, landstingsförbundet, kommunförbundet, samtUga länsstyrelser utom
länsstyrelsen i Kristianstads län Samt ett stort antal polismästare och
kommuner avvisar betämt att man genomför en så genomgripande reform av den
regionala polisorganisationen som utredningen har föreslagit innan resultatet
av länsberedningens arbete föreligger.

Några remissinstanser anser emeUertid att en reform av den
regionala polisorganisationen är så angelägen att man inte kan acceptera att

3 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 173

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 34

den
uppskjuts. Länspolischefsföreningen framhåUer, att polisberedningen och
departementschefen i samband med förstatligandet synes ha Utgått från att den
då pågående utredningen om en ny länsindelning inom kort skulle lägga fram
förslag om en minskning av antalet län. De föratsättningar i fråga om länens
storlek som 1964 års riksdagsbeslut alltså grundades pä är ännu inte för
handen och kommer enligt föreningen sannolikt inte att föreligga inom det
närmaste decenniet eller ens någonsin. Eftersom den nuvarande länsindelningen
har visat sig vara otillfredsställande som underlag för regional
polisverksamhet, anser föreningen att en genomgripande omorganisation är
nödvändig och mycket angelägen. Rikspolisstyrelsen delar i princip
uppfattningen att frågan om den regionala polisorganisationens utformning om
möjligt bör bedömas i samband med att stäUning tas till en rad andra
indelningsförslag pä det regionala planet. Enligt styrelsen torde det
emellertid vara uppenbart att det ännu kommer att dröja avsevärd tid innan
beslut kan fattas om hur samtliga regionala indelningsfrågor skall lösas. Polisväsendet
torde inte heller ha sådant direkt samband med andra regionala
verksamhetsområden att det kan anses oundgängligen nödvändigt att låta den
nuvarande organisationen bestå. Det kan knappast heller anses försvarbart att
fortsätta med en föga rationell regional organisation samtidigt som man kräver
ökade resurser till polisväsendet. Om man vill skapa en effektivare regional
polisorganisation, finns det enligt styrelsen inte någon annan lösning än att
bilda större regioner pä sätt utredningen har föreslagit. En ledamot av
styrelsen har dock reserverat sig och har uttalat att länsberedningens förslag
bör avvaktas innan ställning tas till den regionala indelningen inom
polisväsendet. JO, statskontoret, SACO och länsstyrelsen i Kristianstads län
anser, att det finns starka skäl för att genomföra reformen utan att avvakta
länsberedningens stäUningstaganden.

Regionpolisstyrelse-
och länsstyrelsealternativen. Flera remissinstanser tar upp frågan om det finns
skäl att behälla anknytningen av polisverksamheten tUl ränsstyrelsema.
Länspolischefsföreningen framhåUer, att länsstyrelsernas befattning med
polisärenden i huvudsak är koncentrerad till länspolischefens tjänsteutövning
och att övriga tjänstemän vid länsstyrelserna i mycket ringa utsträckning
sysslar med egentliga polisärenden. Länsstyrelsernas uppgifter har under
senare år förändrats och avser nu i mycket hög grad planeringsverksamhet.
Polisärenden spelar därför en allt mindre roll inom länsförvaltningen och
skälen för att behålla ett samband mellan de båda förvaltningsgrenarna har
inte Tängre samma styrka. RÅ, JO, rikspolisstyrelsen, statskontoret,
polisförbundet, SACO, en minoritet inom polismästarföreningen samt några
polismästare, kommuner och polisnämnder anser, att den regionala polisledningen
utan olägenhet kan skiljas frän länsstyrelserna och att en sådan

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 35

lösning
innebär goda möjligheter att skapa en effektiv och rationell regional
polisorganisation.

Den anknytning som
polisväsendet sedan länge har haft till länsstyrelseorganisationen är enligt
JK alltjämt av värde. Genom denna anknytning kan polisverksamheten bli föremål
för kontroll och insyn genom ett organ med allmänna förvaltningsuppgifter och
det är sannolikt att detta är ägnat att stärka förtroendet för polisens
verksamhet. Det finns också ett naturligt samband mellan poHsverksamheten och
länsstyrelsens arbetsuppgifter såvitt avser upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet. Denna funktion är för statsmakten väsentlig och det är av vikt
att staten genom sina organ vid behov kan hålla en fast hand över den samlade
utövningen av funktionen. JK kan därför inte ansluta sig till det av
utredningen förordade regionpolisstyrdsealternativet. Länsstyrelsen i
Kopparbergs län anser, att utredningen har underskattat sambandet mellan polisverksamheten
och annan förvaltningsverksamhet. Länsstyrelserna har en central ställning i
den allmänna regionala förvaltningen och det är därför inte riktigt att undanta
polisväsendet som samh'ällsfunktion från deras ledande, planerande och samordnande
verksamhet. Detta framgår otvetydigt av den kontaktverksamhet som
länspolischefen nu har såväl med enheter inom länsstyrelsen som med övriga tUl
länsstyrelsen anknutna organ. Enligt länsstyrelsen innebär utredningens
förslag att man får tvä regionala polismyndigheter, en operativ och en
administrativ. Eftersom de operativa och administrativa polisärendena hänger
intimt ihop och är beroende av varandra, kan de ofta inte bedömas utan den
överblick som en länspolisledning besitter. Länsstyrelsen i Jönköpings län
anser, att utredningens förslag i själva verket innebär en genomgripande
ändring av polisverksamhetens ställning i värt förvaltningssystem. Trots att
även en fristående polisiär instans på regional nivå i sista hand är
underställd Kungl. Maj:t, föreligger inte minst med hänsyn till de mycket
betydände resurser och befogenheter som har tilldelats centralorganet
stora risker för att organisationen blir en stark fristående maktfaktor i
samhället, något som riksdagen bestämt uttalade sig mot är 1962. Inrättandet av
regionala lekmannastyrdser under en landshövdings ledning torde inte väsentligt
rubba detta förhållande, även om det måhända gör riskerna för den antydda
utvecklingen mindre. Enligt länsstyrelsen ger de beslutande lekmannastyrdser
som länsstyrelserna nu har en väsentligt bättre medborgerlig förankring än de
regionala polisstyrelserna. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåUer, att det är utomordentiigt
angeläget att polisväsendet inte bedöms som fristående frän andra
samhällsfunktioner utan också i fortsättningen integreras i den pä länsenheten
baserade samhällsorganisation som behovet av gemensamma insatser i samhällsarbetet
motiverar. En särskild polisregion får enligt länsstyrelsen inte samma fäste i
befolkningens förtroende som en länsenhet där alla

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 36

övriga kontakter mellan medborgare och myndigheter hålls
samman genom länsstyrelsen och där det rikt förgrenade kontaktnätet skapar
naturliga betingelser för att skUda samhäUsfunktioner ömsesidigt stöder och
kompletterar varandra. Länsstyrelserna behöver i vissa fall polisens medverkan
för att kunna fullgöra sina uppgifter men polisen behöver också i många sUuationer
falla tUlbaka på länsstyrelsernas auktoritet och förtroende hos
länsbefolkningen. Även länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands,
Kronobergs, Blekinge, Hallands, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt flera
polismästare och ett stort antal kommuner anser, att polisväsendets anknytning
till länsstyrelserna måste behållas och att regionpolisstyrdsealternativet bl.
a. av detta skäl inte kan accepteras.

Flera remissinstanser framhåller, att regionpolisstyrdsealternativet
innebär en allvarlig försämring av polisens beredskap och av den regionala
polisledningen i krig. Enligt 1964 års civilbefälhavarutredning blir skillnaden
mellan polisväsendets fredsorganisation och krigsorganisation betydligt större
än f. n. om polisutredningens förslag genomförs. Vid krigsfall behöver
polisväsendet nu bara organisera sex ledningsorgan som saknar motsvarighet i
fred på högre regional nivå. Om förslaget förverkligas, måste man dels i tvä
fall föra samman två fredstida ledningsorgan till ett på det högre regionala
planet och dels tillskapa 24 organ som inte har någon motsvarighet i fred på
det lägre regionala planet. Övergången från fredsorganisation till
krigsorganisation blir därför avsevärt försvårad. Vidare försämras möjligheterna
att före och under övergången samordna polisväsendets försvarsinsatser med
annan försvarsverksamhet genom att polisväsendet inte kommer att vara företrätt
i länsstyrelsernas fredsorganisation. En annan allvarlig konsekvens av
polisutredningens förslag är att den regionala polisledningen i krig allmänt
sett blir sämre än f. n. på grund av att det uite kommer att finnas ett tUlräckligt
antal chefer inom polisväsendet som är inriktade pä regional ledning och
samordning. Eftersom länsstyrelserna enligt förslaget inte kommer att ha några
fredsuppgifter på polisväsendets område, kan man inte beUer räkna med att de
skall kunna leda polisverksamheten i krig och samordna den med andra
försvarsåtgärder på ett effektivt sätt. Samtliga civilbefälhavare och så gott
som samtliga länsstyrelser har givit uttryck för samma uppfattning. Flera av
dessa remissinstanser framhåller, att polisutredningen har behandlat de viktiga
problem som sammanhänger med polisens uppgifter under beredskapstillstånd och i
krig alltför kortfattat och att konsekvenserna för totalförsvaret måste utredas
närmare om statsmakterna överv'äger att lägga förslaget till grund för en
reform.

ÖB framhåller, att den föreslagna indelningen av landet i
polisregioner underlättar samverkan mellan militärbefälhavare och regional
polis-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 37

myndighet
i fred och krig. Regionpolischefen bör ingå i civilbefälhava-rens kansli. I
fråga om den lägre regionala ledningen bör poUschef i residensstad ingå i den krigsorganiserade
länsstyrelsen och ersätta länspolischef i krigsplanläggningsarbetet.
Civilförsvarsstyrelsen anser, att regionpolisstyrelse- och
länsstyrelsealternativen är ganska likvärdiga såvitt angår
beredskapsplaneringen i fred och ledningen av polisverksamheten i krig eller
krigsfara. Krigsplacering av polisiär chefspersonal i civilbefälhavarkanslier
och länsstyrelser försvåras emellertid genom att antalet chefstjänster inom den
regionala polisorganisationen minskar. CivUförsvarsstyrdsen förutsätter dock
att denna fråga kan lösas på ett tillfredsställande sätt. LänspoUschefsföreningen
framhåller, att regionpolisstyrdsealternativet ger en bärkraftig, effektiv och
rationell fredsorganisation som smidigt och enkelt kan inlemmas i civilbefälhavar-organisationen
vid beredskap eller krig. Inom länsstyrelserna kan den organisation användas
som nu utan olägenhet tiUämpas i län där l'äns-polischefen är civo-polischef,
nämligen att verksamheten leds av en polismästare i länet. Regionpolisstyrdsealternativet
skapar enligt föreningen förutsättningar för en betydligt bättre polisiär
beredskap än den som är möjlig att åstadkomma i nuvarande organisation.

Bara ett fåtal
remissinstanser, bl. a. länsstyrelsen i Kristianstads län, förordar att
länsstyrelsealternativet läggs till grund för en reform. Någon egentlig kritik
anförs emellertid inte mot detta altemativ och några remissinstanser
framhåller, att de principiella invändningar som har gjorts mot regionpolisstyrdsealternativet
i väsentligt mindre grad gäller länsstyrelsealternativet.

Regionindelning.
De remissinstanser som förordar att regionpolisstyrdsealternativet läggs tUl
grund för en reform ansluter sig som regel till utredningens förslag om en
indelning av landet i åtta poUsregioner. Rikspolisstyrelsen, statskontoret, JO,
polisförbundet, statsåklagarföreningen, länspolischefsföreningen och en
minoritet inom polismästarföreningen m. fl. hör till denna grupp.

ÖB anser, att en indelning
i sex regioner i hög grad skulle underlätta den samverkan mellan polisen och
totalförsvaret i övrigt som är önskvärd och att det därför bör föreligga
starka skäl av annan art för att välja en indelning i åtta eller flera
regioner. Även civUförsvarsstyrdsen förordar en indelning i sex regioner.
Hovrätten för Västra Sverige, som i första hand anser att någon ändring f. n.
inte bör göras i den regionala polisorganisationen och i andra hand förordar regionpoUsstyrelsealterna-tivet,
framhåUer att den av utredningen föreslagna indelningen i åtta polisregioner
har tillskapats utan någon naturlig geografisk anknytning. Enligt hovrätten
torde de polistaktiska problem som har åberopats för de stora polisregionerna
kunna lösas på annat sätt, t. ex. genom ett väl

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 38

utbyggt
sambandsnät och insatsberedda polisstyrkor med hög transportberedskap. Dylik
polisverksamhet bör emellertid lämpligen ledas centralt för hela riket. Om en
regionindelning skall genomföras, föredrar hovrätten en indelning i sex
regioner som sammanfaller med milo/civo.

RÅ
anser sig inte kunna bedöma om det frän polisiära synpunkter är rationellt med
sä stora regioner som utredningen har föreslagit. Det torde i vart fall vara svårt
att administrera regioner med den föreslagna ytvidden och enligt RA är så stora
regioner inte aktuella inom åklagarväsendet. Om förslaget genomförs, är det
dock tänkbart att en polisregion kan delas i två åklagarregioner. SACO anser
det vara mindre välbetänkt att inordna Stockholms och Göteborgs polisdistrikt i
poUsregioner och förordar att dessa distrikt, eventuellt jämte kringliggande polisdistrikt,
får bilda egna regioner. Antalet regioner bör därför enligt SACO bestämmas tUl
tio. Polismästaren i Stockholms polisdistrikt framhåller, att tanken på att
inordna huvudstadsdistriktet i en polisregion och att sätta in en
ledningsapparat mellan detta distrikt och rikspolisledningen förefaller helt
orealistisk.

Flera
länsstyrelser och ett stort antal kommuner anser sig sakna anledning att
närmare behandla utredningens förslag till regionindelning, eftersom förslaget
enligt deras uppfattning inte bör läggas tUl grund för en reform innan
resultatet av länsberedningens arbete föreligger. Några länsstyrelser
diskuterar emellertid den föreslagna regionindelningen såvitt den berör deras
eget verksamhetsområde. Delade meningar råder främst om de båda regionerna i
södra delen av landet, Malmö, och Kalmar polisregioner. Länsstyrelserna i
Kronobergs, Kalmar och Malmöhus län anser, att den föreslagna arronderingen av
dessa regioner är lämplig. Enligt länsstyrelsen i Blekinge län har länet
förhållandevis få beröringspunkter med länen i Småland men en inriktning mot
Skåne som är traditionell och som utvecklas och förstärks. Blekinge län bör
därför ingå i Malmö polisregion. Länsstyrelserna i Jönköpings och Kristianstads
län anser också att en sådan lösning bör övervägas. Om Småland inte anses
tillräckligt stort för att utgöra en självständig region, anser länsstyrelsen i
Jönköpings län att Skaraborgs län bör tUlföras regionen. I så fall blir
Jönköping den naturliga kansliorten. Även om regionen begränsas till att avse
Småland, bör Jönköping ges företräde som kansliort. Länsstyrelserna i
Kronobergs och Blekinge län kritiserar valet av Kalmar som kansliort. I.övrigt
kan nämnas att länsstyrelserna i Södermanlands, Värmlands, Västmanlands och
Gävleborgs län anför viss kritik mot den föreslagna regionindelningen. Enligt
länsstyrelsen i Västmanlands län kan en naturUg region bildas av länen, kring
inre delen av MälarenHjälmaren-området. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser
att ett alternativ med Uppsala, Västmanlands och Kopparbergs län som en region
bör övervägas.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 39

Provisoriska
åtgärder. Som tidigare nämnts motsätter sig ett stort antal remissinstanser
att en sä omfattande reform av den regionala polisverksamheten som utredningen
har föreslagit genomförs innan resultatet av länsberedningens arbete föreligger.
Flera av dessa remissinstanser anser emeUertid att vissa åtg'ärder redan nu
måste vidtas, främst med anledning av att reformen på lokalplanet kommer att
innebära en sådan minskning av antalet polisdistrikt att den nuvarande
regionala organisationen inte kan behållas i vissa län.

Polismästarföreningens
majoritet finner det nödvändigt att ändra den regionala polisorganisationen
även om distriktsinddningsreformen inte kommer att gå längre än vad utredningen
har föreslagit. Län med bara 13 polisdistrikt måste sammanföras med
angränsande län till ett verksamhetsområde för att ge tjänstemännen på
regionplanet arbetsuppgifter av tiUräcklig omfattning och med innehåll. LänspoUscheferna
bör placeras utanför länsstyrelserna men knytas som föredragande till en, två
eller eventuellt flera länsstyrelser. Länsstyrelsealternativet bör ligga tiU
grund för lösningen.

Enligt
länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs och Älvsborgs län kan ändringar i
polisdistriktsindelningen få till följd att den nuvarande regionala
polisorganisationen inte kan behållas i län med ett eller två polisdistrikt.
Länsstyrelserna i Jönköpings och Älvsborgs län anvisar för dessa fall en
lösning efter mönster frän den nuvarande länsåklagar-organisationen. Enligt
länsstyrelsen i Älvsborgs län kan gemensam länspolischef komma i fråga i fyra
fall, nämligen i Stockholms och Uppsala län, Kronobergs och Blekinge län,
Örebro och Västmanlands län samt Västemorrlands och Jämtlands län.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att man bör närmare utreda om inte den
reglering som gäller för Visby polisdistrikt eller alternativet med
länsdistrikt kan läggas till grand för en provisorisk lösning.

Några
remissinstanser, bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands, Kopparbergs, Jämtlands
och Västerbottens län, framhåller att den regionala polisorganisationen behöver
ändras bara när distriktsinddningsreformen leder till att län kommer att bestå
av ett enda polisdistrikt och att man då kan tillämpa den organisationsmodell
som nu används i Gotlands län. Om det i övrigt skulle visa sig att någon
länspolischef i de mindre länen inte får tillräckligt med arbetsuppgifter, kan
man enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län tUlföra länspolischefens expedition
uppgifter från andra enheter inom länsstyrelsen, t. ex. ärenden angående
ordningsstadgor, en del tiUstånds- och trafikärenden samt andra ärenden med
polisiär anknytning.

Om
statsmakterna inte nu tar ställning till den regionala indelningen för polisens
del, är det enligt rikspolisstyrelsen likväl ofrånkomligt att vidta åtgärder
beträffande län som efter distriktssammanslagningar kommer att bestå av bara
ett eller två polisdistrikt. I sådana län kan det

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 40

inte
rimligen finnas något utrymme för en regional organisation med huvuduppgift att
inspektera och samordna verksamheten mellan distrikten. Styrelsen anser, att
det i dessa fall inte finns någon annan lösning än att låta det regionala
verksamhetsområdet omfatta två län.

Flera
remissinstanser anser, att man i avvaktan på länsberedningens ställningstaganden
inte bör göra några organisationsförändringar pä det regionala planet och att
det behov av samordning inom större områden än län som föreligger i fräga om
viss polisverksamhet bör tiUgodoses genom samverkan över länsgränsema. Den
regionala poUsorganisatio-nen bör också förstärkas både personellt och
materiellt. Vidare anser bl. a. länsstyrelsen i Uppsala län, att man bör överv'äga
att flytta arbetsuppgifter från såväl central som lokal nivå till regionplanet
i syfte att ge den regionala organisationen ett större ansvar och inflytande.
Åtgärder av detta slag bör enligt länsstyrelsen leda till bättre balans i handläggningen
meUan de olika nivåerna och kan undanröja en del nackdelar av nuvarande
organisation.

Regionpolisstyrelses
sammansättning och arbetsuppgifter. De remissinstanser som har tillstyrkt regionpolisstyrdsealternativet
har som regel också anslutit sig till utredningens förslag i fråga om
regionpolisstyrelses sammansättning och personalorganisationen vid kanslierna.
Några remissinstanser, bl. a. JO, SACO och länspolischefsföreningen, anser
dock att regionpolischefen bör vara sj'älvskriven ordförande i styrelsen. Ett
sådant arrangemang bör enligt föreningen vara självklart med hänsyn till
regionpolischefens speciella ställning inom organisationen och till det
omfattande personliga ansvar som kommer att åligga honom för poUsverksamheten i
regionen.

Utredningens
förslag beträffande, de arbetsuppgifter som bör åligga den regionala polisorgaiiisationen
lämnas som regel utan erinran. Statskontoret framhåller, att
arbetsfördelningen mellan regional och lokal nivå successivt bör kunna anpassas
till vad som kan anses vara praktiskt och lämpligt. Remissinstanserna ansluter
sig också i huvudsak till den av utredningen föreslagna arbetsfördelningen
mellan styrelsen i plenum och regionpolischefen.

3
Distriktsåklagarorganisationen

3.1
Nuvarande förhållanden

Under
Kungl. Maj:t är riksåklagaren högste allmänne åklagare och har i detma egenskap
ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet i riket. Han är bl. a. allmän
åklagare vid högsta domstolen och har omfattande administrativa uppgifter inom
åklagarväsendet. Närmast under riksåklagaren utövas ledningen och .tillsynen av
åklagarverksamheten

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 41

av
statsåklagare. Statsåklagare är länsåklagare och överåklagare. I princip finns
det en länsåklagarmyndighet i varje län. I tre faU är denna myndighet gemensam
för två län. Länsåklagaren är chef för myndigheten och fullgör inom sitt
verksamhetsområde de äklagaruppgifter som är särskUt krävande eller som av
annat skäl bör fullgöras av honom. Vid de lokala åklagarmyndigheterna leds
verksamheten av en distriktsåklagare, chefsåklagaren, som i likhet med övriga
distriktsåklagare hos myndigheten är underställd länsåklagaren.

Stockholms,
Göteborgs och Malmö åklagardistrikt ingår inte i länsåklagarmyndighets
verksamhetsområde. I dessa distrikt är en överåklagare chef för
åklagarmyndigheten. Myndigheten är indelad i åkla-garkamrar och andra
avdelningar. Varje åklagarkammare förestås av en distriktsåklagare,
chefsåklagaren, och där tjänstgör också andra distriktsåklagare,
kammaråklagare.

Enligt kungörelsen (1964:
345) om rikets indelning i åklagardistrikt är riket indelat i 90 åklagardistrikt.

Åklagardistrikten utgör
den lokala åklagarmyndighetens verksam

hetsområde. Distrikten är så avpassade att de ger arbetsunderlag för en

åklagarmyndighet med minst två åklagare. Som tidigare nämnts bygger

indelningen i åklagardistrikt helt på polisdistriktsindelningen. Polis- och

åklagardistriktens gränser skär inte varandra i något fall och ett åklagar

distrikt omfattar alltid minst ett polisdistrikt. Av åklagardistrikten har

23 stycken bildats genom sammanläggning av två eller tre polisdistrikt.

I dessa fall är i princip en åklagare stationerad på varje polisiär kansli

ort utanför åklagarmyndighetens kansliort. Kungl. Maj:t har dock i

några fall medgivit undantag frän denna regel. '.

3.2
Utredningen

De
lokala åklagarmyndigheterna har enligt utredningen i stort sett fungerat
tillfredsställande efter förstatiigandet. Erfarenheterna har visat att åklagarmyndigheter
som ger arbetsunderlag för 47 åklagare är de lämpligaste arbetsenheterna. Vid
dessa myndigheter kan arbetsuppgifterna fördelas rationellt. Arbetet löper
jämnt och smidigt och den moderna kontorstekniken kan utnyttjas på ett bättre
sätt än vid de mindre myndigheterna. Organisationens elasticitet minskar
dessutom behovet av tillfälliga personalförstärkningar. Om antalet åklagare vid
en myndighet understiger fyra, kan de.administrativa och organisatoriska
fördelar som en större enhet har inte tillvaratas i önskvärd omfattning. Elastici-teten
blir inte helt tillfredsställande och arbetet kan inte alltid fördelas
rationellt. Utredningen framhåller också att systemet med utstatione-rade
åklagare inte är rationellt och bl. a. innebär att verksamheten splittras och
att kostnaderna för organisationen blir onödigt stora.

Med
hänsyn tUl det nära samband som råder meUan polis- och åkla-

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 42

garväsendet
anser utredningen, att det är synnerligen angeläget att indelningen i åklagardistrikt
anpassas till den föreslagna polisdistriktsindelningen. De nya polisdistrikten
bör utgöra grunden för åklagardistriktsinddningen. Om en avvikelse från
polisdistriktsindelningen är nödvändig för att bUda ett lämpUgt åklagardistrikt,
uppställer utredningen som ett oeftergivligt krav att polis- och åklagardistriktens
gränser inte skär varandra. Även domkretsarna måste tillmätas stor betydelse
för åklagardistriktsinddningen och det är enligt utredningen ett starkt
önskemål att inte heller deras gränser skär åklagardistriktens gränser.

Som
förut nämnts utgör polisdistrikten en nedre gräns för storleken av ett åklagardistrikt.
Utredningen anser, att de föreslagna polisdistrikten inte i något fall är för
stora eller eljest olämpliga som verksamhetsområde för åklagarmyndighet. Man
bör därför hålla fast vid den angivna nedre gränsen och lägga samman åklagardistrikt
i de fall då polisdistrikten enligt förslaget omfattar två eller flera av de
nuvarande åklagardistrikten. Vissa undantag från denna princip kan dock av organisatoriska
skäl bli nödvändiga vid ett framtida ställningstagande tUl indelningen i
Stockholms län och göteborgsområdet.

Mot denna bakgrund Tägger
utredningen fram ett detaljerat förslag till jämkningar av åklagardistriktsinddningen.
Förslaget innebär att antalet åklagardistrikt minskas frän det nuvarande 90
till 81. Jämkningarna är med ett undantag en omedelbar konsekvens av den
ändrade polisdistriktsindelningen. De leder till att en stor del av de mindre åklagardistrikten
kommer att upphöra. Utredningen framhåller, att det fortfarande kommer att
finnas många åklagardistrikt som är alltför små. Man bör därför överv'äga
ytterligare åtg'ärder i syfte att åstadkomma en rationellare åklagardistriktsinddning
och sträva efter att bilda distrikt som ger underlag för myndigheter med minst
tre åklagare. Ungefär hälften av tvååklagardistrikten faller emellertid bort om
reformen genomförs och något eller några tvååklagardistrikt kommer med
säkerhet att utvecklas till treåklagardistrikt genom en successiv förskjutning
av arbetsbördan. Det finns därför inte något större utrymme för ytterligare
sammanläggningar och utredningen har stannat för att bara i ett fall förorda en
jämkningsåtgärd som inte är en omedelbar konsekvens av den föreslagna
polisdistriktsindelningen.

Beträffande
det närmare innehållet i utredningens förslag hänvisas till en tabellarisk
uppställning som torde få fogas tUl protokollet i detta ärende som bUaga. De
närmare motiven för indelningsförslaget redovisas i betänkandet på s. 105108.

Utredningens
förslag tiU polisdistriktsindelning får också direkta konsekvenser för
systemet med utstationerade åklagare. På ort som vid sammanläggning upphör som
polisiär kansliort behöver någon åklagare inte längre vara stationerad. Frågor
om utstationering av åklagare är enligt utredningen av rent organisatorisk art
och bör kunna avgöras, av

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 43

riksåklagaren
efter prövning i varje särskilt fall. Med hänsyn till ut-stationeringarnas
betydelse för polisen bör dock samråd alltid äga rum med rikspolisstyrelsen.

I
en tabellarisk uppställning pä s. 108 i betänkandet redovisas de orter där utstationering
av åklagare kan upphöra om utredningens förslag till polis- och åklagardistriktsinddning
genomförs.

Utredningen
anser, att den föreslagna åklagardistriktsinddningen bör ge väsentliga
arbetskraftsvinster. Vinsterna bör i flera fall bli sä stora att antalet
tjänster i ett nytt åklagardistrikt kan minskas med en eller flera tjänster
jämfört med personalstaterna i de distrikt som skall ingå i det nya distriktet.
Minskningarna kan användas för att täcka behov som kan finnas i andra åklagardistrikt.
Enligt utredningen måste man räkna med vissa kostnader av engångsnatur som dock
torde bli av mycket begränsad omfattning.

3.3
Remissyttrandena

Brister
i nuvarande organisation. Remissmstanserna delar i stort sett utredningens
uppfattning att de mindre åklagardistrikten har vissa brister i
organisatoriskt hänseende. Statsåklagarföreningen m. fl. anser, att nackdelarna
med dessa distrikt främst kommer till uttryck genom att organisationen inte är
tillräckligt elastisk. Svårigheterna att åstadkomma en rationell
arbetsfördelning mellan åklagarna är däremot inte särskilt stora. Genomförda
rationaliseringar och en mera nyanserad syn på påföljdsfrågorna har medfört en
väsentlig kvalitetsutjämning i fråga om de mål som vanligen förekommer vid
åklagarmyndigheterna. Det finns inte heller någon större skillnad i de reella
kvalifikationerna hos de åklagare som handlägger dessa mål. Vikten av att
uppgifterna kan fördelas efter målens svårighetsgrad och åklagarnas skicklighet
bör därför som utredningen har framhållit inte överbetonas.

Så
gott som samtliga remissinstanser anser i likhet med utredningen att systemet
med utstationerade åklagare innebär att verksamheten splittras och att detta
system även från andra synpunkter inte är rationellt. Flera länsåklagare
framhåller, att systemet är direkt olämpligt. Länsåklagaren i Västerbottens län
påpekar, att åklagare i allmänhet vantrivs vid utstationering och att vikarier
för utstationerad åklagare ofta måste tvångskommenderas.

Principerna
för en distriktsindelningsreform. Nästan alla remissinstanser ansluter sig
till utredningens uppfattning att äklagardistriktsin- delningen bör anpassas
till den föreslagna indelningen i polisdistrikt och har som regel inte något
att erinra mot de principer som enligt utredningen bör ligga tUl grund för
jämkningsåtgärderna. Några remissinstanser framhåller emellertid att sambandet
mellan domstolsväsendet

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 44

och
åklagarv'äsendet bör tUlm'ätas större betydelse än vad utredningen har gjort.
Enligt RÅ har önskemålen om att åklagardistrikts- och domkretsgränserna skall
täcka varandra i stort sett tillgodosetts i utredningens förslag. Vissa fall
av bristande överensstämmelse finns emellertid och i några av dessa fall är en
anpassning så angelägen från åklagarsynpunkt att RÅ förordar en justering av
områdena för polis- och åklagardistrikt. Föreningen Sveriges åklagare betonar
den negativa effekten av att åklagardistriktsinddningen vid förstatiigandet
bara anknöts till polisdistriktsinddningen. Den omständigheten att åklagardistrikt
i många fall inte har omfattat hela domkretsar har inneburit nackdelar för
verksamheten. Enligt föreningen bör därför åklagardistrikten och därmed även polisdistrikten
anpassas till de nya domkretsama. Målsättningen bör vara att gränserna för
domkretsar, åklagardistrikt och polisdistrikt sammanfaller. Det kan inte
godtas att åklagardistrikt omfattar del av domkrets eller polisdistrikt. Åklagardistrikt
kan dock omfatta två eller flera domkretsar. Länsåklagaren i Göteborgs och
Bohus län framhåller, att en åklagarmyndighet, bl. a. genom
domstolsförhandlingarna, binds betydligt fastare till domkrets än till
polisdistrikt. Resor och därmed sammanhängande arbetstidsförluster ökar
påtagligt om åklagarna en eller flera gånger i veckan måste uppsöka skUda
domstolar. Samarbetet mellan åklagarna och polisen blir däremot som regel inte
lidande av att åklagar- och polisdistrikt inte sammanfaller. Erfarenheterna har
visat att det går utmärkt att ge direktiv till utredningsmän per telefon och
att fatta beslut om tvångsmedel efter telefonföredragning. Av ålder har hävdats
att överensstämmelse bör råda mellan åklagar- öch polisdistrikt. Enligt
länsåklagaren synes tiden nu vara mogen för att som huvudprincip fastslå att
domkrets och åklagardistrikt skall sammanfalla. Kravet att polis- och åklagardistriktens
gränser inte skär varandra bör däremot inte vara oeftergivligt.

Statskontoret
avstyrker att åklagardistrikt bildas över länsgräns. I övrigt synes
remissinstanserna inte ha något att erinra mot en sådan di-striktsbUdning. Bl.
a. RÅ intar en positiv inställning tiU den av utredningen föreslagna
sammanläggningen över länsgräns.

Åklagardistriktens
storlek. Så gott som samtliga remissinstanser ansluter sig till utredningens
uppfattning att polisdistrikten bör utgöra en nedre gräns för storleken av ett åklagardistrikt
och att åklagardistrikt därför bör Taggas samman i de fall då ett föreslaget
polisdistrikt kommer att omfatta tvä eller flera nuvarande åklagardistrikt.

Som
tidigare nämnts är vissa remissinstanser negativa till att polisdistriktsindelningen
ändras inom deras eget verksamhetsområde. Av dessa remissinstanser anser några,
bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län, att
inte heller åklagardistriktsinddningen bör ändras.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 45

Åtskilliga remissinstanser tar upp frågan om åklagardistrikt
i vissa fall bör läggas samman trots att förslaget tUl ändrad
polisdistriktsindelning i och för sig inte innebär att en sådan åtgärd är
nödvändig. Några remissinstanser, bl. a. föreningen Sveriges åklagare, går i
denna fräga längre än vad utredningen har gjort och anser att åklagardistrikt
som inte ger arbetsunderlag för fyra åklagare bör läggas samman med annat åklagardistrikt.
Enligt föreningen kan man dock i undantagsfall godta treåklagardistrikt och om
särskilda skäl föreligger även tvååklagardistrikt. RÅ, hovrätten för Västra
Sverige, statsåklagarföreningen samt att stort antal läns- och chefsåklagare
ansluter sig däremot till utredningens uppfattning att åklagardistrikt som ger
arbetsunderlag för myndigheter med minst tre åklagare bör behållas. Flera
åklagare framhåller i sina yttranden att åklagardistrikt med 47 åklagare är
den lämpligaste arbetsenheten men att erfarenheterna av treåklagardistrikt
dock är så goda att dessa distrikt tiUs vidare bör bestå.

Systemet med utstationerade åklagare. Som förat nämnts
delar remissinstanserna som regel utredningens uppfattning att systemet med utstationerade
åklagare inte är rationellt. Enligt RÅ är det tillfredsställande att utstationeringarna,
som har väsentliga nackdelar, i flertalet fall kommer att upphöra om
utredningens förslag genomförs. I vissa fall medför indragning av utstationerad
åklagare en sådan rationalisering att personalbesparingar kan göras.
Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt framhåller, att slutmålet bör vara att
alla utstationerade åklagare dras in.

Statsåklagarföreningen anser i likhet med utredningen att
frågor om utstationering av åklagare är av rent organisatorisk art och att de
därför i varje särskilt fall bör kunna prövas av riksåklagaren efter samråd med
rikspolisstyrelsen.

4 Genomförandefrågor

4.1 Utredningen

Utredningen lägger inte fram några organisationsförslag
för de polis-och åklagardistrikt som berörs av de föreslagna inddningsändringarna
och behandlar därför bara vissa övergångsfrågor av principiell eller eljest
mera väsentlig betydelse.

I fråga om
den lokala polisorganisationen anser utredningen, att det bör ankomma pä
rikspolisstyrelsen att svara för att organisationsplaner görs upp för de
berörda polisdistrikten. Förslaget tUl ändrad poUsdi-striktsindelning får i
många fall konsekvenser för personal av olika kategorier och kan även komma att
påverka utrustnings- och lokal-

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 46

frågor.
Utredningen betonar, att övergången till den nya organisationen bör göras mjuk
och smidig för den berörda personalen. Om övergångstiden blir relativt lång,
måste emeUertid tjänster vakanssättas i en omfattning som för personalens del
är olämplig. Skall chefstjänstemännens avgång med ålderspension avvaktas, blir
det i många fall inte möjligt att genomföra indelningsändringar inom rimlig
tid. Enligt utredningen finns det därför skäl som talar för att distriktsinddningsreformen
genomförs på en gång. En förutsättning härför är dock att personalfrågorna
kan lösas på ett tillfredssfäUande sätt. Utredningen bedömer möjligheterna att
bereda personalen plats inom den lokala polisorganisationen som goda. Vissa
särskilda anordningar, ett förtursförfarande och inrättande av personliga
tjänster, kan vidtas för att göra övergången mjuk för personalen. Enligt
utredningen är det emellertid svårt att bedöma om de föreslagna
distriktssammanslagningarna skall genomföras på en gång eller etappvis med ett
eller flera nya distrikt i varje etapp. Utredningen tar därför inte ställning
till denna fråga utan förordar att personalstaterna fastställs så snart som
möjligt för de nya distrikten och att omorganisationen om möjligt påbörjas den
1 juli 1971 och i varje fall helt har genomförts före den 1 januari 1975.

Enligt
utredningen kan distriktspolisstyrelserna i och för sig inrättas innan
indelningsändringarna genomförs. Reformen, som syftar till en bättre
medborgerlig förankring av polisverksamheten, bör genomföras så snart som
möjligt. Utredningen föreslår, att distriktspolisstyrdserna inrättas samtidigt
som regionpolisstyrelserna och att tidpunkten bestäms tiU den 1 juli 1971.

Utredningen
anser, att en reform av den regionala polisorganisationen är brådskande med
hänsyn tUl de brister som organisationen i dag har och de krav på en effektiv
organisation som den ökade brottsligheten ställer. Utredningens förslag, som
bl. a. innebär att en enhetUg organisation byggs upp på alla nivåer, bör
bedömas i ett sammanhang med hänsyn till frågornas inbördes samband. Sambandet
mellan den regionala polisverksamheten och övrig regional samhällelig
aktivitet är från planeringssynpunkt inte av sådan art och omfattning att det kr'äver
ett samtidigt ställningstagande. Eftersom förslaget enligt utredningen inte föregriper
eller försvårar ställningstagandet till den regionala samhällsförvaltningen i
övrigt, bör det genomföras oberoende av att länsberedningen nu utreder vissa
frågor rörande den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och
organisation.

Utredningen
lägger fram ett organisationsförslag för var och en av de åtta föreslagna
polisregionerna. Reformen måste enligt utredningen genomföras i ett sammanhang.
Det innebär emeUertid inte att den nya organisationen vid ikraftträdandet i
detalj skall överensstämma med organisationsplanerna. Av hänsyn tUl
tjänstemännens personliga förhållanden måste anpassningen till planerna ske så
mjukt som möjligt och

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 47

den
nya organisationen blir därför helt genomförd först efter en övergångstid.

Utredningen
föreslår, att omorganisationen genomförs den 1 juli 1971 eller så snart som
möjligt därefter. Övergångstiden bör göras så kort som möjligt för att undvika
att olägenheter uppstår för verksamheten. Personalplaneringsarbetet bör därför
påbörjas utan dröjsmål och åtgärder bör vidtas för att tjänster som blir vakanta
inte återbesätts med ordinarie innehavare.

Reformen
innebär att antalet chefstjänster inom den regionala polisorganisationen
minskar med 11 och att antalet kansliorter minskar från 23 till 8.
Pensionsavgångar kommer inte att inom rimlig tid ske i sådan omfattning att
chefstjänstemännen alltid kan beredas plats inom den regionala
polisorganisationen. Dessa problem kan lösas genom frivUlig omplacering till
annan tjänst inom polisväsendet eller till annan statlig tjänst. För dessa
tjänstemän och även för de tjänstemän som kan beredas plats inom
organisationen aktualiseras emellertid flyttning från den nuvarande stationeringsorten
i ganska stor omfattning. Utredningen anser därför att extraordinära åtgärder
bör övervägas för att lösa problemen för äldre befattningshavare om det visar
sig behövligt.

I
fråga om distriktsåklagarorganisationen anser utredningen, att riksåklagaren
bör svara för att organisationsplaner görs upp för de åklagardistrikt som
berörs av de föreslagna indelningsändringarna. Möjligheterna att bereda
åklagar- och biträdespersonalen plats inom organisationen bedöms som mycket
goda. Vissa komplikationer kan emellertid uppstå för personalen. Vid
sammanslagningar förlorar chefsåklagaren i det distrikt som upphör sin
ställning som administrativ chef och i många fall aktualiseras ett byte av
bosättningsort. Övergången till den nya organisationen kan emellertid göras
smidig genom övergångsanordningar av det slag som har angetts i fråga om den
lokala polisorganisationen. Personal- och lokalproblemen kan troligen i de
flesta fall lösas betydligt snabbare än när polisdistriktsindelningen skall
ändras. Mot denna bakgrund förordar utredningen att personalstaterna faststäUs
så snart som möjligt och att omorganisationen om möjligt påbörjas den 1 juli
1971 och avslutas senast den 1 januari 1975.

4.2
Remissyttrandena

Polis-
och åklagardistriktsindelningen. De av utredningen förordade principerna för
genomförandet av indelningsreformen har som regel godtagits av
remissinstanserna. Från en del häll påpekas emellertid att det inte torde vara
möjligt att börja genomföra reformen vid den av utredningen angivna tidpunkten.

Några
remissinstanser tar i motsats till utredningen ställning till om indelningsändringarna
bör genomföras successivt eller på en gång. Av

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 48

dessa
remissinstanser anser så gott om samtliga, bl. a. rikspolisstyrelsen och
länspolischefsföreningen, att reformen bör genomföras successivt. Med hänsyn
till de omfattande organisatoriska förberedelser som måste vidtas och till
personalens intresse av en mjuk och smidig övergång till den nya organisationen
är det enligt länspolischefsföreningen uppenbart att reformen inte kan geriomföras
på en gång i hela landet.

I flera remissyttranden
framhålls vikteii av att statsmakterna i samband med reformens genomförande
visar en betydande generositet mot den berörda personalen. För att främja en
positiv attityd tiU rationaliseringsverksamheten inom statsförvaltningen måste
det enligt SACO anses ligga i arbetsgivarens eget intresse att ta stor h'änsyn
till de 'äldre tjänstemännens förhållanden. TCO förutsätter att man under övergångstiden
håller en nära kontakt med personalorganisationerna och uppmärksammar
lönekonsekvenserna av de föreslagna ändringarna samt vidtar åtgärder för en
intensifierad behandling av anställningsfrågor i de lokala och regionala
företagsnämnderna. Polismästarföreningen påpekar, att reformen kommer att
medföra att minst 29 polis-mästartjänster faller bort och att möjligheterna att
få en sluttjänst som polismästare minskar avsevärt. Inte minst från
rekryteringssynpunkt är det därför enligt föreningen nödvändigt att
polisintendenttjänsterna i de större polisdistrikten får karaktären av sluttjänster.

Inrättande
av distriktspolisstyrelser. Av de remissinstanser som har ställt sig positiva
till utredningens förslag om ett ökat medborgarinflytande inom den lokala
polisorganisationen har så gott som samtliga anslutit sig till utredningens
uppfattning att reformen bör genomföras så snart som möjligt. Flera
remissinstanser anser emellertid att utredningen har varit alltför optimistisk
vid bestämningen av tidpunkten för distriktspolisstyrelsernas inrättande.

Regionala
polisorganisationen. Av redogörelsen i det föregående har framgått, att en klar
majoritet av remissinstanserna bestämt avvisar att en så genomgripande reform
av den regionala polisverksamheten, som utredningen har föreslagit, genomförs
innan resultatet av länsberedningens arbete föreligger. De remissinstanser som
anser att reformen bör genomföras utan att beredningens ställningstagande
avvaktas har genomgående godtagit de av utredningen förordade principerna för
en övergång tUl den nya organisationen.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 49

5
Departementschefen

5.1
Allmänna synpunkter

Organisationsfrågor
inom polis- och åklagarväsendet har ända sedan 1900-talets början ägnats stor
uppmärksamhet. Polis- och åklagardistriktens omfattning har övervägts vid
flera tUlfällen, senast i samband med polisväsendets förstatligande den 1
januari 1965. Den reform som dä genomfördes innebar bl. a. en genomgripande
ändring av distriktsindelningen. Antalet polisdistrikt minskades frän 554 tUl
119 och antalet åklagardistrikt från 383 till 90.

Mot
bakgmnd av att bara drygt sex år har förflutit sedan denna omfattande reform
genomfördes, är det naturligt att en del remissmstanser nu anser att
organisationen inte har prövats tillräckligt och att frågan om nya
Indelningsändringar därför är för tidigt väckt. Av min redogörelse i det
föregående framgår emellertid att 1965 års reform enligt mångas mening inte
gick tillräckligt långt i indelningsfrågan. Polisberedningen framhöll att en
omprövning av polisdistriktsindelningen kunde bli aktuell efter relativt kort
tid, varvid frågan om att behålla de 3540 minsta distrikten i första hand
borde prövas. Föredragande departementschefen (prop. 1964: 100 s. 47) fann det
försvarligt att gå fram med viss försiktighet och att lägga de praktiska
erfarenheterna till grund för eventuella ändringar i den nya indelningen. Han
underströk också nödvändigheten av att indelningsfrågan ägnades fortlöpande
uppmärksamhet. Det låg därför helt i Unje med de uttalanden som gjordes vid tUlkomsten
av den gällande polisdistriktsindelningen att rikspolisstyrelsen, som noga följt
utvecklingen efter förstatligandet, redan på hösten 1967 föreslog att
polisdistriktens antal borde ytterligare nedbringas. Styrelsen ansåg att
erfarenheterna gav vid handen att den lokala polisorganisationen inte var
rationellt utformad och att bristerna främst kunde hänföras till de mindre
polisdistrikten. Polisutredningen har nu utförligt redovisat de
organisatoriska brister som enligt dess mening föreligger och funnit att
bristerna är väsentiiga. Under remissbehandlingen har så gott som samtliga
remissinstanser vitsordat riktigheten av utredningens uttalanden i dessa
hänseenden. Även jag kan i allt väsentligt ansluta mig tUl den uppfattning som
utredningen har gett uttryck för. Det är nödvändigt att nu vidta alla tänkbara
åtgärder i syfte att rationaUsera och effektivisera polisverksamheten, i
synnerhet som man kan befara att den omfattande brottsligheten,
trafikutvecklingen och urbaniseringsprocessen kommer att medföra att bristerna
i den nuvarande organisationen undan för undan blir alltmera framträdande. Den
omständigheten att en omfattande reform nyligen genomförts får därför inte
lägga hinder i vägen för strävandena att komma till rätta med de brister som
uppenbarligen finns.

4
Riksdagen 1971.1 saml. Nr 173

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 50

Polisutredningen
har framhållit, att sammanläggningar av polisdistrikt bara är en av de åtgärder
som kan vidtas för att skapa en effektivare polisverksamhet. En omorganisation
av den regionala polisverksamheten är en annan åtgärd som tjänar detta syfte.
Enligt utredningen kan man också komma till rätta med en del brister genom att
i viss utsträckning flytta funktioner såväl inom polisdistriktets organisation
som mellan olika instanser inom polisväsendet. Några remissinstanser har
ifrågasatt om distriktssammanläggningar ger nämnvärda rationaliseringsvinster
och menat att bristerna inom den lokala polisorganisationen bör avhjälpas
genom att de mindre distrikten tillförs personella förstärkningar. Denna
uppfattning kan jag för min del inte ansluta mig till. Av naturliga skäl kan
bara en ringa del av de förstärkningar som polisväsendet åriigen tUlförs komma
de mindre polisdistrikten tUl godo. Dessa distrikt är redan nu - som
utredningen har framhållit överdimensionerade i fråga om
kansliorganisationen. För att komma tUl r'ätta med bristerna i fråga om elasticitet,
specialisering m. m. i de mindre distrikten skulle krävas så betydande
satsningar att det inte torde råda någon tvekan om att de skuUe leda till överdimensioneringar
även inom andra grenar av verksamheten. Från ekonomisk synpunkt är det inte
försvarligt att gå till väga på detta sätt. Det är inte heller
tillfredsställande att låta intressen som nu anses ha hög prioritet stå
tillbaka för en i många avseenden osäker satsning på vissa mindre
polisdistrikt. I något fall kan naturligtvis en blygsam förstärkning leda till
att organisationen blir bärkraftig. Förstärkningsåtgärden bör då övervägas som
ett alternativ tiU åtgärder av annat slag. Antalet sädana fall är dock mycket
begränsat.

Som nyss nämnts har
utredningen funnit att de ökade krav som ställs pä effektivitet och samordning
inom polisväsendet bör mötas med bl. a. att verksamhetsområdena utökas. Detta
är inte förvånande. Även inom andra statliga verksamhetsgrenar har det under
senare år visat sig nödvändigt att skapa störte organisatoriska enheter än tidigare.
De synpunkter som därvid har varit vägledande, t. ex. att en större
organisation är mer elastisk och ger bättre förutsättningar för en rationeU
arbetsfördelning och för ett ekonomiskt utnyttjande av teknisk utrastning, har
också utredningen anfört som skäl för att föra samman mindre enheter till
större. Utredningen har dessutom på ett övertygande sätt påvisat att vissa för
polisverksamheten speciella fördelar skulle kunna vinnas genom
sammanläggningar av polisdistrikt. I likhet med utredningen och ett stort antal
remissinstanser anser jag att behovet av en reform på lokalplanet främst bör
tillgodoses genom att den nuvarande polisdistriktsindelningen ändras. Därvid
bör organisatoriska och administrativa synpunkter tilläggas stor betydelse.

Polisutredningen har
ansett att det ligger nära tUl hands att överv'äga en genomgripande
indelningsreform med hänsyn till de väsentliga bris-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 51

terna
i den lokala polisorganisationen och till önskemålet om en långsiktig lösning
av de organisatoriska problemen. Målsättningen skulle då vara att
polisdistrikten ges en sådan organisation att de i princip alltid blir
självförsörjande i fråga om personal. För att förverkliga denna målsättning
krävs enligt utredningen att antalet polisdistrikt minskas till omkring 30. En
så långtgående reform innebär att den regionala polisorganisationen kan undvaras
och att rikspolisstyrelsens uppgifter för ledning och samordning måste ökas
väsentligt. Utredningen har ansett, att en sådan centralisering av uppgifterna
i polisverksamheten inte bör komma i fråga och att det också blir svårt att
skapa ett lokalt förankrat medborgarinflytande i så stora polisdistrikt. En
rationell organisation inom polisväsendet bör enligt utredningen i stället åstad-koiumas
genom ett begränsat antal sammanläggningar av polisdistrikt i förening med en
omorganisation av den regionala polisverksamheten.

Under remissbehandlingen
har bl. a. rikspolisstyrelsen och polismästarföreningen kritiserat detta
ställningstagande och framhållit, att hur stark man än gör en regional
organisation sä kan denna likväl aldrig kompensera en lokal organisation som
inte är bärkraftig. Polismästarföreningen har utförligt angett de principer
som en långtgående indelningsreform enligt föreningens mening bör bygga på och
ansett att den tanke att göra länen till polisdistrikt, som en av utredningens
ledamöter har uttalat sig för, tangerar en realistisk utvecklingslinje. Jag
har viss förståelse för den synpunkt som dessa remissinstanser har framfört.
Utredningens ställningstagande måste emellertid ses mot bakgrund av att
utredningen har gjort en fullständig översyn av polisdistriktsindelningen i
landet och sålunda i varje särskilt fall gjort en bedömning av polisdistriktens
lämpliga storlek. TUl grund för dessa bedömningar har legat synpunkter på
lokala förhållanden, som utredningen inhämtat från myndigheter och
organisationer. Rationaliseringsintresset har alltså som förutsattes i
utredningens direktiv vägts mot allmänna intressen av annan art. Detta har
säkert medverkat till att utredningens förslag om en begränsad distriktsindelningsreform
har vunnit så stor anslutning vid remissbehandhngen.

Frågan
om polisdistriktens storlek är i mycket hög grad en lämplighetsfråga. De
bedömningar som ligger bakom utredningens ställningstagande för en begränsad distriktsindelningsreform
är enligt min mening i de flesta fall välgrandade. Som utredningen har
framhållit skulle en så långtgående reform som en indelning av landet i ett
30-tal polisdistrikt medföra en total förändring av polisväsendets
organisation. Bl. a. måste den regionala instansen utgå ur organisationen.
Detta skulle troligen leda till att rikspolisstyrelsens uppgifter för ledning
och samordning av polisverksamheten ökade i en omfattning som inte är förenlig
med de allmänna riktiinjer som drogs upp för styrelsens verksamhet i samband
med förstatligandet. Utredningen har också pekat på

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 52

att
det blir svårt att åstadkomma ett lokalt förankrat medborgarinflytande om
distrikten görs alltför stora. Enligt min mening leder en indelning i ett
30-tal polisdistrikt med nödvändighet till att medborgarrepresentanter måste
knytas till lägre organisatoriska nivåer i distrikten än polisledningen.
Därvid måste man antingen göra klara organisatoriska och funktionella avgränsningar
inom distriktet eller begränsa medborgarinflytandet till ett samrådsförfarande.
Det är inte heller säkert att polisverksamheten kan drivas effektivt och
rationellt i alla avseenden inom mycket stora enheter. Mot denna bakgrund
anser jag i likhet med utredningen och flertalet remissinstanser att distriktsinddningsreformen
bör inriktas på att eliminera de minst bärkraftiga polisdistrikten. Jag kommer
i det följande att ange de riktlinjer som enligt min mening bör ligga till
grand för en sådan reform. Dessförinnan vill jag emellertid mycket kortfattat
ta upp frågan om en reform av den regionala indelningen.

Polisutredningens
huvuduppgift har varit att göra en översyn av polisdistriktsindelningen. Av min
redogörelse i det föregående har framgått, att utredningen även har ägnat den
regionala polisverksamheten stor uppmärksamhet och föreslagit en ganska
genomgripande omorganisation på regionplanet. Erfarenheterna av
länspolischefsorganisationen efter förstatligandet har enligt utredningen visat
att de regionala funktionerna i mänga fall kräver avsevärt större områden än
län och att organisationen brister i flera avseenden. Vidare kommer distriktsinddningsreformen
att bidra till att de regionala uppgifterna inte motiverar en organisation i
nuvarande form i flertalet län. Eftersom utredningen av skäl som nyss har
redovisats inte har ansett sig kunna föreslå en så långtgående reform på
lokalplanet att den regionala organisationen blir obehövlig, har utredningen i
stället inriktat sitt arbete på att åstadkomma de förbättringar på regional
nivå som ansetts möjliga. Utredningens satsning på den regionala organisationen
bör därför inte enbart ses som ett försök att uppväga eventuella nackdelar av
att distriktsinddningsreformen har begränsats utan även som en enligt
utredningens och åtskilliga remissinstansers bedömning angelägen åtgärd för
att avhjälpa befintliga brister inom den regionala polisverksamheten.

Jag vill redan nu framhåUa,
att den regionala polisorganisationen enligt min mening inte är rationellt
utformad och att en ändrad distriktsindelning kommer att göra det nödvändigt
att omedelbart vidta vissa åtgärder på regionplanet. Detta är desto mer
angeläget som jag är av den bestämda uppfattningen att vad som iittalades i
samband med förstatligandet alltjämt bör gälla i fråga om det regionala
organets ledning av polisverksamheten. Eftersom frågan om den regionala
samhällsförvaltningens uppgifter och organisation är föremål fÖr en sammanfattande
bedömning inom länsberedningen, är det emellertid svårt att

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 53

avgöra
hur långt man skall gå, innan resultatet av beredningens arbete föreligger. I
likhet med en klar majoritet bland remissinstansema anser jag att det inte bör
komma i fråga att vidta sådana åtg'ärder som är ägnade att föregripa
länsberedningens samlade bedömning av de regionala frågorna. Angränsande län
bör dock i en del fall kunna föras samman till regionala verksamhetsområden. Om
man går fram med viss försiktighet och i varje särskilt fall samråder med
länsberedningen, behöver man enligt min mening inte befara att framtida
ställningstaganden till övriga regionala frågor försväras. Jag kommer senare
att utförligt redovisa de överväganden som ligger bakom mitt förslag till en
reform av den regionala polisverksamheten.

Polisutredningen har
funnit det angeläget att skapa garantier för att allmänheten får en långtgående
insyn i polisverksamheten. Med hänsyn till verksamhetens art Och dess betydelse
för medborgarna bör insynen enligt utredningen utövas på ett sådant sätt att
medborgarna får möjlighet att påverka de beslut som fattas. Utredningen har
därför ansett, att det i fråga om den lokala polisorganisationen inte är tUlfyllest
att vidta åtgärder inom ramen för polisnämndernas nuvarande funktion som
rådgivande organ utan har föreslagit att nämnderna avskaffas och ersätts av
polisstyrelser med beslutanderätt i vissa frågor.

Förslaget
har vunnit stor anslutning vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har emeUertid
avstyrkt förslaget och därvid gjort gällande att det innebär en påtaglig risk
för dualism i polisverksamheten.

Enligt
min mening har polisutredningen gjort en mycket klar gränsdragning mellan de
frågor som skall behandlas i plenum i polisstyrelsen och de som skall
handläggas av polischefen ensam. Utredningen har också framhållit, att
polischefen ensam skall besluta i alla ärenden som innebär utövning av
polisledning. Operativa uppgifter faller sålunda helt utanför
befogenhetsområdet för styrelsen i plenum även om uppgifterna i och för sig
skulle kunna hänföras till någon av de angivna grupperna av pleniärenden. Den
föreslagna avgränsningen av styrelsens uppgifter är enligt min mening utformad
på ett sådan sätt att farhågorna för dualism i beslutanderätten måste anses
vara överdrivna. Även om vissa tolkningsproblem kan uppkomma, behöver man inte
befara att de blir av sådan art och omfattning att några nämnvärda olägenheter kommei
att uppstå för polisverksamheten.

Jag
delar utrediungens uppfattning att reformen är ägnad att stärka allmänhetens
förtroende för polisen och främja polisverksamheten. Den leder också till att
olika ortsintressen inom ett distrikt kan bevakas genom medborgarrepresentanter
i ett beslutande organ, vilket är av särskild vikt med hänsyn till att större
polisdistrikt kommer att bildas i många fall. Mot denna bakgrand ansluter jag
mig till utredningens förslag att indelningsreformen bör kombineras med en
reform som ger den lokala polisorganisationen en bättre förankring bland
medborgarna

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 54

än
vad den nu har genom de rådgivande polisn'ämnderna. I det följande kommer jag
att närmare behandla hur medborgarrepresentationen på lokalplanet bör
utformas.

Utredningen har lagt stor
vikt vid att lekmannainflytandet blir starkt även pä regional nivå och har
föreslagit att regionpolisstyrelser skall inrättas. I likhet med utredningen
anser jag att man bör ha en fast medborgerlig förankring även på regionplanet
och kommer i samband med mitt ställningstagande till reformen att redovisa min
uppfattning i frågan.

Ändringarna i
polisdistriktsindelningen får konsekvenser inte bara för den regionala
polisverksamheten utan också för indelningen i åklagardistrikt. Enligt
utredningen är det synnerligen angeläget att åklagardistriktsindelningen
anpassas till den föreslagna polisdistriktsindelningen. Utredningen anser att
man därvid bör tillämpa den nu gällande principen att ett åklagardistrikt
alltid skall omfatta minst ett polisdistrikt och att man bör sträva efter att
bilda åklagardistrikt som ger arbetsunderlag för en myndighet med minst tre
åklagare. Under remissbehandlingen har så gott som samtliga remissinstanser
anslutit sig till utredningens uppfattning att nu angivna principer bör ligga
till grund för anpassningen av åklagardistriktsindelningen tiU den föreslagna
indelningen i polisdistrikt. Med hänsyn till det nära sambandet mellan de båda
verksamhetsgrenarna delar jag uppfattningen att vissa justeringar bör göras av
den nu gällande indelningen i åklagardistrikt. Som flera remissinstanser har
påpekat bör också sambandet mellan domkrets- och åklagardistriktsindelningen
tillmätas stor betydelse.

Sammanfattningsvis
kommer jag alltså i det följande att förorda vissa allmänna riktlinjer för
polis- och åklagardistriktsindelningen, för reformen i fråga om medborgarinflytandet
och för den regionala polisverksamheten. Riktiinjerna bör föreläggas riksdagen
för godkännande.

5.2
Den lokala polisorganisationen

5.2.1
Polisdistriktsinddningen

Av
vad jag inledningsvis har anfört framgår, att jag ddar polisutredningens
uppfattning att målet för en distriktsindelningsreform bör vara att komma till
rätta med bristerna i de mindre polisdistrikten. Innan jag behandlar de riktiinjer
som enligt min mening bör ligga till grund för reformen vill jag fästa
uppmärksamheten på att utredningens förslag inte innefattar något
ställningstagande till distriktsindelningen i Stockholms län och i
göteborgsområdet. Utredningen har nämligen funnit, att de polisiära problemen i
dessa områden är speciella och att resultatet av en organisationsundersökning i
Stockholms polisdistrikt bör avvaktas innan något förslag till
indelningsändringar i dessa områden läggs fram.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 55

Organisationsundersökningen
har nu slutförts men utredningen bar ännu inte avslutat sitt arbete. Jag kommer
att ta upp frågan om den framtida polisdistriktsindelningen i Stockholms län
och göteborgsområdet i ett senare sammanhang.

Frågan
om polisdistriktens storlek är som jag redan har framhållit i hög grad en
lämplighetsfråga. Under remissbehandlingen har flera beaktansvärda påpekanden
gjorts om hur polisdistrikten bör utformas i detalj. Enligt min mening är det
nödvändigt att i vissa fall göra särskilda utredningar om de lokala
förhållandena innan man kan ta ställning till utredningens förslag tUI ny
polisdistriktsindelning. Myndigheter och organisationer som kan komma att
beröras av indelnings-ändringar bör därvid beredas tUlfälle att yttra sig.
Innan detta arbete påbörjas bör emellertid vissa grundläggande principer för
den framtida polisdistriktsindelningen fastslås. Vid 1965 års reform och vid
den nyligen beslutade reformen på domstolsväsendets område har ett sådant tillvägagångssätt
tiUämpats. I samband med sistnämnda reform betonade min företrädare (prop.
1969: 44 s. 218) att man inte kan ställa upp några absolut bindande normer utan
bör sträva efter att ange vissa riktlinjer i stort för den nya indelningen. Vad
sålunda anförts gäUer även i fråga om polisdistriktsindelningen.

Vårt
land är arealmässigt stort men befolkningsmässigt relativt litet. Diskrepansen
mellan yta och folkmängd skärps ytterligare genom landets långsmala form. Den
pågående urbaniseringsprocessen har redan medfört en betydande
befolkningskoncentration i större stadsregioner. Med hänsyn till dessa
förhållanden måste man räkna med att inte ens de riktiinjer i stort som jag har
för avsikt att dra upp i det följande kommer att kunna tiUämpas utan undantag.
Praktiska synpunkter måste tillmätas stor betydelse vid den slutliga
bedömningen av verksamhetsområdenas lämpliga utformning och kan komma att
föranleda avvikelser i de särskilda fallen.

Jag
har i det föregående (1.1.2) redogjort för de principer som enligt
polisutredningen bör läggas till grund för en begränsad distriktsindelningsreform.
Under remissbehandlingen har de av utredningen angivna principerna i stort sett
godtagits eUer lämnats utan erinran. Även jag anser att ett ställningstagande
till grunderna för en ny polisdistriktsindelning bör ske i anslutning till de
riktlinjer som utredningen har förordat.

Den
nuvarande polisdistriktsindelningen bygger främst pä principen, att
polisdistrikten skall ha så stor befolkning och sådan struktur att en poliskår
om minst 20 och helst upp emot 50 ordinarie polismän bereds sysselsättning. Det
är inte ägnat att förvåna att en sä allmänt hållen princip har lett till mycket
varierande distriktsbildningar, i synnerhet som det inte har funnits något
hinder mot att bUda Större distrikt eller att i utpräglade glesbygdsområden
underskrida gränsen 20

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 56

ordinarie
polismän. Polisutredningen har inte hållit fast vid denna princip och har inte
heller på annat sätt angett vilka personalresurser som ett distrikt bör ha för
att kunna bestå. Utredningen bar emellertid framhåUit, att bristerna inom den
lokala polisorganisationen 'år s'ärskUt framträdande i fråga om
övervakningsverksamheten, främst genom att allmänhetens berättigade krav på
kontinuerlig övervakning inte kan tUlgodoses i de mindre distrikten därför att
sådan övervakning är relativt personalkrävande.

Det
är inte bara i Sverige som problem av detta slag finns. I Danmark har en
utredning nyligen lagt fram förslag om ändringar i polisdistriktsindelningen (betaenkning
nr 605/1971). Förslaget bygger främst pä principen att det på en plats inom varje
distrikt skall finnas en poliskår som har tillräckliga resurser för att under
hela dygnet kunna svara för alla löpande uppgifter i hela distriktet. Enligt
den danska utredningen kräver en effektiv kontinuerlig övervakning att ordningsavdelningen
vid huvudstyrkan består av minst 23 polismän. Med hänsyn till övriga uppgifter
vid denna avdelning bör huvudstyrkan i ett distrikt normalt sett ha minst 40
polismän avdelade för övervakningsverksamhet om organisationen skall anses
vara bärkraftig. Den danska utredningen har lagt stor vikt vid att det angivna
kravet på bärkraft blir uppfyllt men har samtidigt betonat att fördelarna med
kontinuerlig övervakning försvinner om utryckningsavstånden blir så långa att
befolkningen i ytterområdena inte kan betjänas pä ett tillfredsställande sätt
frän kansliorten.

En
effektiv övervakningsverksamhet är nödvändig för att ordningsstörande
händelser av olika slag skall kunna bemästras och är dessutom en
brottsförebyggande faktor av mycket stor betydelse. Det är av vikt att
polisdistrikten har sådana resurser att polisstationen på kansliorten kan vara
bemannad dygnet runt och att en god utryckningsberedskap kan upprätthållas. Jag
vUl särskUt rikta uppmärksamheten på de fördelar som det innebär för
allmänheten att snabbt kunna få kontakt med polisen och att polis utan Tängre
dröjsmål kan komma till platsen, t. ex. när ett grovt brott har förövats eller
en allvarlig trafikolycka har inträffat. För polispersonalens del är det också
en stor fördel om de löpande uppgiftema i de flesta fall kan lösas utan att
man behöver kommendera in den personal som har beredskapstjänstgöring i hemmet
eller är tj'änstefri. I likhet med polisutredningen anser jag d'ärför att önskemålet
om kontinuerlig övervakning i distrikten bör skjutas i förgranden när det gäUer
att ta ställning till en sammanläggningsåtgärd.

Med
hänsyn till de geografiska förhållandena i värt land har jag emellertid full
förståelse för att polisutredningen inte har gått tillväga pä samma sätt som
den danska utredningen. Om kravet på kontinuerlig övervakning skall kunna
tillgodoses i alla distrikt; måste sammanläggningar ske i sådan omfattning att
antalet distrikt nedbringas till unge-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 57

fär
hälften av det nuvarande antalet. Detta skulle i många fall leda till mycket
stora verksamhetsområden och långa utryckningsavstånd. Även om allmänhetens
krav pä en effektiv utryckningsberedskap är väsentiigt, måste därför intresset
av att kunna "anordna kontinuerlig övervakning få vika i sådana fall då
befolkningen i vissa områden inte kan betjänas på ett tillfredsställande s'ätt
från kansliorten. Med hänsyn härtill finner jag i likhet med utredningen, att
det inte tjänar något egentligt syfte att försöka ställa upp en allmän princip
om att ett visst antal polismän måste kunna avdelas för övervakningsverksamhet
för att ett distrikt skall få bestå. Det är tUlräckligt att nu slå fast, att
man bör sträva efter att effektivisera övervakningsverksamheten genom att lägga
samman ett polisdistrikt som inte har resurser att anordna kontinuerlig
övervakning med annat distrikt.

I fräga om
kriminalpolisverksamheten är det andra faktorer som måste bli avgörande. Här är
kravet pä specialisering särskilt framträdande. Utredningen och ett flertal
remissinstanser har framhållit, att de mindre polisdistrikten har stora
svårigheter att fullgöra utredningsuppgifterna beträffande den alltmer
kvalificerade brottsligheten och att betydande fördelar nås om
specialiseringen vid kriminalsektionerna kan drivas längre än vad som nu är
möjligt.

I debatten på detta område
har man gått betydligt längre än vad utredningen har gjort och ansett att
kravet på arbetsspecialisering är så väsentiigt att huvuddelen av
utredningsverksamheten bör koncentreras till särskilda enheter under det
regionala polisorganets direkta ledning. Härigenom anser man att det skapas
utrymme för rutinmässig handfägg-ning, erfarenhet, utbildning och
metodutveckling.

Brottslighetens utveckling
sådan den avspeglar sig i statistiken över tiU polisens kännedom komna brott
har varit oroande under de senaste åren. Arbetsbalanserna vid
kriminalsektionerna har stigit i en omfattning som inte kan accepteras. Som
utredningen har framhållit, måste målsättningen för utredningsverksamheten
vara att brott, som kommer till polisens kännedom bUr utredda så snabbt som
möjligt. Den nyssnämnda lösningen att utredningsuppgifterna skall fullgöras
vid stora regionala enheter skapar givetvis goda föratsättningar för en långt
driven arbetsspecialisering. Mellan utredningsverksamheten och
polisverksamheten i övrigt finns emellertid ett mycket starkt samband.
Polisarbetet inom den lokala polisorganisationen förutsätter samordning och
samverkan mellan de olika arbetsenheterna. Enligt min mening skulle det
innebära uppenbara olägenheter för verksamheten att bryta detta samband genom
att föra över en betydande del av den lokala polisorganisationens
arbetsuppgifter till regional nivå. En sådan åtgärd är f. ö. inte möjlig utan en
total omprövning av såväl den lokala som den regionala ledningsorganisationens
utformning. Lösningen blir också svår att genomföra med hänsyn till lokalfrågor
och andra praktiska frågor, önskemålet om bättre arbets-

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 58

specialisering
bör därför inte tUlgodoses genom att den lokala polisorganisationens nuvarande
brottsutredande uppgifter fullgörs vid regionala enheter utan genom
distriktssammanläggningar.

Kriminalsektionerna i vissa
större polisdistrikt 'är i dag dimensionerade för att vid behov kunna bistå
mindre distrikt med svårare brottsutredningar och vid tillfälliga
toppbelastningar, s, k. stödjande verksamhet. Denna form av verksamhet bör
bestå för speciella fall. Vid bedömningen av om det är nödvändigt att
rationalisera kriminalpolisverksamheten i ett polisdistrikt genom en
sammanläggningsåtgärd bör man aUtså inte kr'äva att distriktet har tiUgång till
specialister för alla slags utredningar för att få bestå. Som en allmän
riktlinje för reformen bör i stället gälla att ett polisdistrikt som inte har
tillräckliga resurser att specialisera personalen för utredningar av de
vanligast förekommande brottstyperna bör upphöra genom sammanläggning med annat
distrikt. Liksom i fråga om övervakningsverksamheten vill jag understryka, att
en sammanläggningsåtgärd inte bör vidtas, om det kan befaras att befolkningen
i vissa områden av det nya distriktet vid en samlad bedömning får sämre polisiär
service än vad den har nu.

Polisutredningen har
framhållit, att måls'ättningen i fråga om den allmänna serviceverksamheten bör
vara att polisen dygnet runt kan betjäna allmänheten och myndigheter i
enlighet med vad som är föreskrivet i författningar och andra bestämmelser.
Serviceverksamheten, som till stor dd avser handläggning av s. k.
polismyndighetsärenden, torde kunna drivas effektivare om personalen
specialiseras i större utsträckning än vad som nu är möjligt i de mindre
polisdistrikten. De fördelar som man kan nå i fråga om denna verksamhet genom
bättre arbetsspecialisering är emellertid enUgt min mening inte sä stora att
de bör tillmätas avgörande betydelse vid bedömningen av om en sammanläggningsåtgärd
är lämplig.

Däremot är det givetvis av
vikt att man vid bedömningen noga beaktar att polisens möjligheter att betjäna
allmänheten och myndigheter inte försämras i något avseende. Utredningen har
ingående behandlat denna fråga och särskUt pekat på att föreståndare för
polisstyrka på ort som upphör som kansliort bör ges befogenhet att avgöra
polismyndighetsärenden i stor utsträckning. I Ukhet med utredningen anser jag
att möjligheten att delegera beslutanderätten i dessa ärenden bör utnyttjas så
långt som möjligt. Allmänheten får då samma service som nu. Eftersom ansökningar
även efter en distriktssammanläggning kan lämnas in till polisen i hemorten och
förfarandet i ärendena är skriftligt, försämras allmänhetens möjligheter tiU
service inte heller i de ärenden som inte kan delegeras utan måste avgöras av
polismästaren i det nya distriktet.

Polismästarens
kansli måste ha en viss minsta storlek för att kansligöromålen skall kunna
skötas på ett tillfredsställande sätt. EnUgt ut-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 59

redningen
är kansliorganisationen i de minsta polisdistrikten alltför stor i förhållande
till de kamerala och kanslibetonade arbetsuppgifterna och det är svårt att
utnyttja den kvalificerade kanslipersonalen för andra uppgifter. Detta leder
till viss överkapacitet. Utredningen har också pekat på svårigheterna att
rationalisera polisverksamheten i de minsta distrikten genom teknisk
upprustning. Mot denna bakgrund har utredningen funnit, att sammanläggningar av
de minsta distrikten med andra distrikt ger avsevärda rationaliseringsvinster
på ledningsplanet och det administrativa området och att skälen för att låta
dessa distrikt bestå inte i något fall är så starka att
rationaliseringsintresset bör vika.

De
minsta polisdistrikten har en så svag personalorganisation att huvudstyrkan som
regel inte ens har kunnat delas upp på olika avdelningar. Det finns
arbetsgrupper som har betydligt större resurser än vissa av de minsta
distrikten. Jag delar i princip utredningens uppfattning att starka skäl talar
för att dessa distrikt bör upphöra som självständiga enheter. I många fall
omfattar distrikten emellertid glesbygdsområden. De speciella problemen i
sådana områden måste enligt min mening tillmätas stor betydelse vid de
bedömningar som i varje särskUt fall skall föregå ett ställningstagande till
frågan om en indelningsändring bör göras.

Av
vad jag nu har anfört framgår, att jag i likhet med polisutredningen och så
gott som samtiiga remissinstanser fäster stort avseende vid att den polisiära
servicen vid en samlad bedömning inte försämras i någon del av ett
polisdistrikt vid en inddningsändring. Frågan om hur kravet på polisiär service
bör tillgodoses måste alltså prövas ingående i varje särskilt fall innan en
distriktssammanläggning görs. Utredningen har framhållit, att man även efter
en sammanläggning måste räkna med att den övervaknings- och
kriminalpolisverksamhet som bedrivs på ort som upphör att vara kansliort i
många fall kommer att utföras av personal som är stationerad där och att
förändringarna i personaluppsättningen i de distrikt som läggs samman med annat
distrikt blir relativt obetydliga. Det är min bestämda uppfattning att polismanstjänster
bör föras över till kansliorten i det nya distriktet i minsta möjliga
omfattning. I annat fall riskerar man att strävandena att effektivisera
polisverksamheten på den nya kansliorten kommer att träda i förgrunden och
medföra att den poUsiära servicen blir eftersatt i det område som upphör som
självständigt distrikt.

Enligt
min mening bör följande synpunkter vara vägledande vid bedömningen av om
tjänster kan flyttas i samband med en distriktssammanläggning.

Tjänsterna
i polischefskarriären utgår ur organisationen på ort som upphör som kansliort.

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 60

Kansligöromålen
kommer i stor utsträckning att fullgöras på den nya kansliorten. Detta kan i
vissa fall motivera en överföring av tjänster till polismästarens kansli.

I
fråga om övervakningsverksamheten är det av särskild vikt att tillse att en
indelningsändring inte leder till försämrad bevakning i det område som upphör
som självsfändigt distrikt. Om den personal som i dag fullgör
övervakningsverksamhet inom ett distrikt även efter en sammanläggning är
stationerad i området och där utför sådan verksamhet, tillgodoses kravet på att
bevakningen inte försämras. Denna lösning måste väljas om en sammanläggning
bedöms som lämplig trots att utryckningsavstånden frän den nya kansliorten
till distriktets ytterområden blir mycket långa. I glesbygdsområden bör polismanstjänster
för övervakningsverksamhet därför alltid behållas på ort som upphör som
kansliort. I andra områden kan det vara till fördel för verksamheten i hela det
nya distriktet att huvudstyrkans övervakningssektion förstärks. Jag delar
utredningens uppfattning att det bör vara möjligt att i viss utsträckning
flytta tjänster för övervakningsverksamhet från ort som upphör som kansliort tUl
den nya kansliorten. Lämpligheten av ett sådant förfarande måste emellertid
noga övervägas i varje särskilt fall. Som regel torde det inte heller vara
lämpligt att föra över tjänster från arbetsgrupper i varje fall inte frän
större sådana till den nya kansliorten.

I
fråga om kriminalpolisverksamheten har utredningen fört ett liknande
resonemang. Enligt min mening är det emeUertid av större vikt att man på ort
som upphör som kansliort behåller personal för övervakningsverksamhet än för
brottsutredning. Sett från allmänhetens synpunkt har det som regel inte någon
större betydelse var utredningen utförs utan huvudsaken är att brottet så
snabbt som möjligt blir noggrant utrett. Vid distriktssammanläggningar bör
utredningsuppgifter därför i viss utsträckning kunna koncentreras till huvudstyrkans
kriminalsektion. Detta motiverar att tjänster förs över till sektionen i en
omfattning som svarar mot ökningen av arbetsuppgifterna. Härigenom skapar man
förutsättningar för bättre arbetsspecialisering vid denna enhet. Som
utredningen har framhållit bör emellertid särskUt avdelad utredningspersonal
alltid finnas på ort som upphör som kansliort, om avståndet tUl den nya
kansliorten är långt.

Polisutredningen
har framhållit, att nya polisdistrikt inte bör bildas utan hänsyn till andra
indelningar. I likhet med så gott som samtliga remissinstanser delar jag
utredningens uppfattning att indelningen i kommunblock bör ligga tUl grund för
polisdistriktsindelningen och att det inte bör komma i fråga att dela upp ett
kommunblock på två eUer flera polisdistrikt i andra fall än dä block har
bildats över länsgräns. Åtgärden är dä en temporär företeelse i avbidan på att
kommunindelnings-ändringen genomförs.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 61

Genom
den föreslagna omorganisationen av den regionala polisverksamheten blir
polisdistriktsindelningen enligt utredningen inte så beroende av
länsindelningen att denna under alla förhållanden måste följas. Utredningen
har emellertid uttalat, att en samordning är önskvärd och att de nya
polisdistriktens gränser som regel inte bör skära länsgräns. Som jag redan har
antytt kommer jag att föreslå en väsentligt mindre genomgripande omorganisation
pä regionplanet än vad utredningen har gjort. Härav följer att mycket starka
skäl måste föreligga för att en avvikelse skall få ske från länsindelningen.

Utredningen
har ansett, att det bör vara ett oeftergivligt krav att polis- och åklagardistriktens
gränser inte skär varandra och att det är ett starkt önskemål att inte heller åklagardistriktens
och domkretsarnas gränser gör det. I remissyttrandena har man i allmänhet anslutit
sig tUl utredningens uppfattning. Från några håll har dock framhållits att sambandet
mellan domstolsväsendet och åklagarväsendet; bör tillmätas större betydelse än
vad utredningen har gjort. I denna fräga instämmer jag i det uttalande som min
företrädare gjorde i samband med domkretsreformen. Han framhöll, att man bör
sträva efter att få gränserna för rättsväsendets olika verksamhetsområden att
stämma överens men att det inte kan uteslutas att man i särskUda fall får
acceptera att indelningen i polisdistrikt, åklagardistrikt och domkretsar inte
samman-faUer helt. Jag anser att man under det arbete som skall föregå ställningstagandet
till detaljutformningen av de nya polisdistrikten bör ägna stor uppmärksamhet
åt önskemålet att de olika verksamhetsområdena stämmer överens.

Av
min redogörelse i det föregående (4.1) framgår, att polisutredningen inte har
tagit stäUning till om distriktsinddningsreformen skall genomföras på en gång i
hela landet eller successivt. Utredningen förordar, att personalstater
fastställs så snart som möjligt för de nya distrikten och att organisationen
bör vara helt genomförd före den 1 januari 1975.

Så
gott som samtliga remissinstanser som har tagit ställning tUl sättet för distriktsinddningsreformens
genomförande anser att ett successivt genomförande bör tillämpas. Även jag är
av den uppfattningen att man, främst av hänsyn till den berörda personalen men
också av praktiska skäl, bör gå fram etappvis med ett eller flera polisdistrikt
i varje etapp. Den takt i vilken ändringarna kan genomföras blir i första hand
beroende av hur snabbt arbetet med indelningens närmare utformning kan drivas.
Personal- och lokalproblem kan i vissa fall medföra att tiden för övergången
till den nya organisationen måste utsträckas.

Utredningens
indelningsförslag och det omfattande remissmaterialet bör bilda utgångspunkt
för arbetet med detaljutformningen. Som utredningen har föreslagit bör det
ankomma på rikspolisstyrelsen att upprätta organisationsplaner för de nya
polisdistrikten. I de fall dä det blir

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 62

aktuellt
att göra särskilda utredningar beträffande berörda polisdistrikt bör
undersökningarna inriktas på frågan om polisutredningens förslag kan anses
lämpligt med hänsyn till de lokala förhållandena inom det aktueUa området eller
om en annan lösning bättre svarar mot bygdens struktur och behov. Härvid bör
även beaktas de regionalpolitiska strävanden som statsmakterna har uttalat sig
för. När utredningsförslag föreligger, bör berörda myndigheter och
organisationer få tillfälle att yttra sig över det. Det ankommer sedan på Kungl.
Maj:t att besluta om indelningsändringarna. Initiativet tUl sådana ändringar
bör ankomma på Kungl. Maj:t som också i övrigt bör svara för behövliga
utredningar.

Personalfrågorna påkallar
särskild uppmärksarnhet vid övergången tiU den nya organisationen.
Indelningsändringarna kan föra med sig vissa problem för personal som nu
tjänstgör på ort som kommer att upphöra som kansliort men knappast för annan
personal inom området för ett nytt polisdistrikt. Som nyss nämnts kommer
emellertid förändringarna i personaluppsättningen som regel att bli mycket små
pä ort som upphör som kansliort. Möjligheterna blir också som utredningen har
framhållit - mycket goda att inom den lokala polisorganisationen bereda plats
för den personal som nu tjänstgör på sådan ort rnen vars tj'änst måste dras in
eller flyttas i samband med omorganisationen. De problem som kan uppstå hänger
således nästan helt samman med att flyttning från den nuvarande
tjänstgöringsorten aktualiseras i vissa fall. Av hänsyn till tjänstemännens
personliga förhållanden bör man därför alltid tillse att en ändring i fråga om
kansliort aviseras i så god tid som möjligt. I ärenden av detta slag bör samråd
alltid ske med berörda personalorganisationer.

Utredningens
indelningsförslag bildar tillsammans med remissvaren ett sä omfattande
grundmaterial för det fortsatta reformarbetet att det bör vara möjligt att i
flera fall snabbt ta ställning till om en indelningsändring bör genomföras. De
ytterligare utredningar som behövs i vissa fall torde inte bli särskUt
tidskrävande. Jag vill också framhålla att en tillämpning av de riktlinjer för
den framtida polisdistriktsindelningen som jag har förordat i det föregående
inte torde komma att leda till att antalet polisdistrikt blir mindre än vad
utredningen har föreslagit, 90 distrikt. Personalproblemen torde därför i vart
fall inte bli större än vad utredningen har förutsatt. Jag vill också rikta uppmärksamheten
pä att hittillsvarande erfarenheter visar att det inte är nödvändigt att avvakta
de nuvarande chefstjänstemännens avgång. Enligt min mening bör planeringen
inriktas på att reformen i huvudsak skall vara genomförd inom en period av tvä å
tre år. Undantag från denna regel kan emellertid redan nu förutses.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 63

5.2.2
Medborgarinflytandet

Jag
har redan inledningsvis anslutit mig till polisutredningens förslag att
polisnämnderna bör avskaffas och ersättas av polisstyrelser. Denna del av
reformen utgör enligt min mening ett viktigt led i strävandena att behålla och
fördjupa det samband som av ålder har funnits meUan kommunerna och polisen. En
viktig förutsättning är dock att kommunerna får möjlighet att utöva ett
verkligt inflytande när det gäller att utse medborgarrepresentanter i
polisstyrelse och att styrelserna får sådana arbetsuppgifter att de pä ett
meningsfyllt sätt kan verka för ökad förståelse från allmänhetens sida för polisen
och dess verksamhet. I det följ ande kommer jag att dra upp riktiinjerna för
reformen och därvid främst behandla frågor om polisstyrelses sammansättning,
uppgiftsfördelning mellan styrelsen i plenum och polischefen samt genomförandet.
Jag anser att benämningen polisstyrelse är lämpligare än den av utredningen
använda benämningen distriktspolisstyrelse.

Polisutredningen har
framhållit, att sammansättningen av polisstyrelserna bör bestämmas med
utgångspunkt från att styrelserna måste vara funktionsdugliga organ som sä
allsidigt som möjligt kan tillgodose behovet av medborgerligt inflytande på
verksamheten i polisdistrikten. Andra faktorer av betydelse i detta sammanhang
är enligt utredningen önskemålen om att alla kommuner som ingår i ett
polisdistrikt blir representerade i styrelsen och att kommunerna får en
representation som står i relation till deras inbördes storlek. En fullständig
och proportionell kommunal representation kan emellertid i många fall tUlgodoses
bara under förutsättning att ett relativt stort antal ledamöter ingår i styrelsen.
Om styrelsen blir alltför stor, kan den enligt utredningen inte fungera
effektivt. Utredningen har funnit att sju ledamöter är en lämplig avvägning
och har föreslagit att polischefen och sex medborgarrepresentanter skall ingå
i styrelsen. Så gott som samtliga remissinstanser har anslutit sig till
utredningens förslag.

Medborgarrepresentanternas
allmänna erfarenheter och kunskaper kommer att bli ett betydelsefullt
komplement till polischefens fackkunskap. Enligt min mening är antalet
ledamöter av mindre betydelse. Det väsentliga är att kunna knyta lekmän med
moget omdöme och allmän livserfarenhet till organisationen. Sådana egenskaper
kan uppenbarligen bli företrädda redan genom ett fätal lekmäns medverkan. Också
från organisatorisk synpunkt är det en fördel att antalet ledamöter i styrelsen
inte blir alltför stort. Jag delar utredningens uppfattning att önskemålen om
en fullständig och proportionell kommunal representation, som i flera fall
leder tUl mycket stora styrelser, måste vika för intresset av att skapa ett
funktionsdugligt organ. I likhet med utredningen och en klar majoritet av
remissinstanserna anser jag, att en styrelse bestående av polischefen och sex medborgarrepresentanter
innebär en lämplig avvägning.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 64

I
fräga om sättet för utseende av medborgarrepresentanter i polisstyrelse har
utredningen förordat, att representanter bör föreslås av kommunfullmäktige om
polisdistrikt består av en enda kommun och av landstinget eller
kommunfullmäktige i kommun utanför landstingskommun om tvä eller flera kommuner
ingår i distriktet. Ledamöterna bör sedan utses av den regionala
polismyndigheten som därvid skall vara bunden av förslagen. En av utredningens
experter har i ett särskilt yttrande framhållit, att den anknytning som
polisen har tUl den kommunala verksamheten bör bevaras och förstärkas genom
att primärkommunerna undantagslöst får avge förslag till ledamöter i
polisstyrelse. I distrikt som omfattar mer än en kommun bör därvid tillämpas
ett förfarande liknande det som gäller vid val av t. ex. ledamöter i lokal vägnämnd.
Remissinstansema, som har ägnat denna fråga stor uppmärksamhet, har i, allmänhet
anslutit sig till uppfattningen att primärkommunerna bör få ett betydligt
större inflytande än vad utredningen har föreslagit.

Landstingen
och kommunfullmäktige i kommun utanför landstingskommun utgör naturliga
valkorporationer, som genom sin sammansättning återspeglar den partipolitiska
ställningen. Om uppgiften att föreslå medborgarrepresentanter i polisstyrelse
åläggs dem i fråga om polisdistrikt som omfattar mer än en kommun, kan de
valtekniska problemen lösas pä ett betydligt enklare sätt än, om uppgiften aUtid
skall ankomma på primärkommunerna. Praktiska skäl talar sålunda för
utredningens förslag. Trots detta kan jag inte ansluta mig tUl detta. Som jag
tidigare har framhållit, ansåg man vid polisväsendets förstatiigande att en
fortsatt nära kontakt mellan kommunerna och poUsen måste behållas. Under förarbetena
tUl reformen diskuterades över huvud taget inte någon annan lösning än att
primärkommunerna skulle välja ledamöter i polisnämnd. Det är visserligen inte
lika självklart att primärkommun bör svara för valet av ledamöter i en statlig
myndighet som i en kommunal samrådsnämnd, men eftersom reformens huvudsyfte är
att ge den lokala polisorganisationen en bättre kommunal förankring än vad den
nu har bör alla möjligheter att stärka det primärkommunala inflytandet utnyttjas.
Att valmetoden förorsakar något högre kostnader och administrativt sett blir
mer komplicerad är enligt min mening inte tillräckligt skäl för att försvaga
primärkommunernas inflytande. Mot denna bakgrand förordar jag, att primärkommunerna
utan undantag skall utse ledamöter i polisstyrelse.

När
kommun- och polisdistriktsinddningsreformerna är helt genomförda, kan man
räkna med att ett tiotal polisdistrikt kommer att bestå av mer än sex kommuner.
Vissa kommuner måste med hänsyn tUl sin storlek få rätt att utse två eller
flera ledamöter i polisstyrelse. Det är således uppenbart att alla kommuner
inte kan tillförsäkras direkt representation i styrelsen.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 65

Val
av ledamöter i polisstyrelse bör i stort sett kunna ske på motsvarande sätt
som f. n. gäller vid val av ledamöter i polisnämnd. Den indirekta valmetoden
måste emellertid tillämpas i större utsträckning. I annat fall kommer ett
stort antal mindre kommuner att bli överrepresenterade i styrelserna. Jag
förordar, att ledamöterna skall väljas direkt av kommunfullmäktige bara i de
fall då polisdistrikt omfattar en kommun. Detta leder tUl att val måste ske
genom ombud i omkring 3/4 av polisdistrikten när kommun- och polisdistriktsinddningsreformerna
är genomförda. Sådana val bör alltid förrättas av minst dubbelt så många ombud
som det antal ledamöter som skall utses. Den nedre gränsen för antalet ombud i
ett polisdistrikt bör alltså vara tolv. Vidare bör man begränsa det antal
ombud som varje kommun får utse för att undvika att vissa kommuner får alltför
stor dominans i ombudsförsamlingen.

Polisutredningen
har föreslagit, att man vid utseende av ordförande och vice ordförande i
polisstyrelse bör följa de regler som gäUer för kommunala nämnder och således
anförtro någon av de valda ledamöterna dessa uppdrag. Utredningens ordförande
och tre experter har däremot ansett, att det är naturligt att polischefen, som
har kunskap om och erfarenhet av polisverksamheten i hela polisdistriktet, blir
styrelsens ordförande.

I
denna fräga råder delade meningar bland remissinstanserna. Åtskilliga anser
att polischefen bör vara självskriven som ordförande i styrelsen.

Polisstyrelserna
är statliga myndigheter och styrdsebesluten kommer i relativt stor
utsträckning att fattas av polischefen ensam. Hans speciella personliga ansvar
för verksamheten har inte någon motsvarighet i kommunala nämnder. Frågan om
vem som skall vara ordförande i styrelsen behöver därför inte lösas efter det
mönster som gäller för sådana nämnder. Inte minst praktiska skäl talar enligt
min mening för att polischefen anförtros uppdraget att vara ordförande. Därmed uppnår
man också överensstämmelse med vad som gäller på central och regional nivå inom
polisväsendet. Det är min bestämda uppfattning att denna lösning inte innebär
någon försämring av polisväsendets förankring hos allmänheten utan kommer att
uppfattas som naturlig med hänsyn till de krav som verksamheten ställer.

En
annan fråga som angår polisstyrelsernas sammansättning är om personalen bör
vara representerad i styrelsen. Denna fräga bör enligt min mening lösas i ett
större sammanhang sedan pågående utredningsarbete rörande fördjupad
företagsdemokrati inom statsförvaltningen har slutförts.

Som
utredningen har föreslagit bör polisstyrelses arbetsuppgifter i princip
sammanfalla med de uppgifter som lokal polischef nu har.

I
fråga om uppgiftemas fördelning mellan styrelsen i plenum och polischefen har
jag redan inledningsvis framhållit vikten av att man gör

5
Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 173

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 66

klara
avgränsningar. Utredningen har använt den metodiken att' de ärenden som skall
behandlas i plenum noga anges i fem olika punkter. I de två första punkterna
behandlas viktigare frågor som rör förhållandet mellan polisen och allmänheten
och i vUka polischef nu skall samråda med polisnämnd enligt bestämmelsen i 57
§ polisinstruktionen. Hit hör organisations- och petitafrägor. I den tredje
punkten tar utredningen upp ärenden angående tillsättning av vissa
kvalificerade polismanstjänster. TiUsättning av sådana tjänster i lönegrad A
17 och högre föreslås bli pleniärenden. Enligt den fjärde punkten skall
viktigare informationsfrågor avgöras i plenum och enligt den femte andra
frågor som polischefen hänskjuter till plenum. Uppräkningen av pleniärenden
utgör enligt utredningen inte något hinder mot att styrelsen behandlar andra
frågor av principiell betydelse för polisverksamheten inom distriktet under
förutsättning att frågorna inte avser utövandet av operativ ledning.

Remissinstanserna
har som regel lämnat den föreslagna uppgiftsfördelningen utan erinran.

Bland
de konkreta organisationsfrågor som styrelserna skall behandla i plenum nämner
utredningen särskilt ärenden angående polisdistriktsindelning, polisstyrkornas
stationering och decentraliserad handläggning av polismyndighetsärenden. I
dessa ärenden blir medborgarrepresentanternas kännedom om lokala förhållanden
och om kommunernas önskemål av stort värde vid handläggningen. De avvägningar
som måste göras mellan olika intressen är ofta ömtåliga. Även om styrelsernas
befogenheter i ärendena som regel inskränks till att avge yttrande till
överordnade myndigheter, kan man räkna med att de synpunkter som förs fram kommer
att tUlmätas stor betydelse vid frågans avgörande genom den förankring som
finns bland befolkningen i distriktet. I likhet med de flesta remissinstanserna
delar jag utredningens uppfattning att viktigare frågor om organisation och
arbetsordning bör avgöras i plenum. Jag anser också att frågor om förslag till
beräknande av utgifter för polisväsendet i distriktet och andra frågor av
större ekonomisk betydelse är typiska pleniärenden.

Vid
förstatligandet ansåg man att frågor om tjänstetUlsättningar borde ligga
utanför polisnämnds befogenhetsområde, eftersom frågorna inte längre skulle ha
någon kommunal anknytning. I en statlig myndighet bör emellertid avgörandet i
ärenden angående tills'ättning av viktigare tjänster inte förbehållas
myndighetens chef utan avgöras i plenum. Jag förordar därför i likhet med
utredningen att frågor om tillsättning av kvalificerade polismanstjänster skall
behandlas av polisstyrelsen i plenum. Den av utredningen föreslagna
gränsdragningen efter lönegrad är som rikspolisstyrelsen har framhållit i
sitt remissvar i vissa avseenden opraktisk. Eftersom gränsdragningen sker på
detta sätt i alla andra liknande sammanhang, finner jag emellertid inte någon
anledning att

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 67

nu
införa en speciell ordning i fråga om den lokala polisorganisationen.

Jag anser i likhet med
utredningen att det är naturligt att även viktigare frågor om information
behandlas i plenum. I detta sammanhang vill jag också understryka vikten av
att polischefen fortlöpande informerar övriga ledamöter om polisverksamheten i
distriktet. Information om såväl vidtagna som planerade åtgärder och om olika
polisiära behov och problem i övrigt är en väsentlig förutsättning för att medborgarrepresentanterna
skall få den insyn i verksamheten som är nödvändig för ett aktivt och
meningsfyllt deltagande i arbetet.

Jag ansluter mig helt till
utredningens bestämning av de ärenden som bör vara pleniärenden. Ärenden som
inte kan hänföras tUl någon av punkterna i uppräkningen skall sålunda avgöras
av polischefen ensam. Givetvis bör det inte finnas något hinder mot att
styrelsen diskuterar andra frågor av principiell betydelse för
polisverksamheten. Jag vill dock än en gång understryka, att inte ens alla de
ärenden som i och för sig kan hänföras till uppräkningen skall behandlas i
plenum. Ärenden som innebär utövning av polisledning faller nämligen helt utanför
medborgarrepresentanternas befogenhetsområde.

Enligt lagen (1964: 317)
om vad som avses med polismyndighet förstås med detta begrepp i allmänhet
polischefen i orten. Som nyss nämnts skall polisstyrelse i princip överta de
uppgifter som nu ankommer på lokal polischef. Vissa uppgifter skall avgöras av
styrelsen i plenum och övriga av polischefen ensam. Konstruktionen blir alltså
den att både polislednings- och förvaltningsuppgifterna åläggs polisstyrelsen,
trots att uppgifterna i stor utsträckning skall fullgöras av polischefen. Mot
denna bakgrund kan den nuvarande i den särskilda lagen givna definitionen av
vad som avses med polismyndighet inte behållas. I stället bör ges en regel av
innebörd att med polismyndighet skall förstås polisstyrelsen i distriktet, om
inte annat följer av lag eller annan författning.

Kungl. Maj:t eller
myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer avgör enligt 2 § nyssnämnda lag frågor om
delegation av polischefs uppgifter tUl andra tjänstemän inom polisväsendet.
Delegationen sker sä, att Kungl. Maj:t fastställer ramen för delegeringen och
bemyndigar underordnade myndigheter att bestämma hur de fastställda grunderna
skall tillämpas i konkreta fall. Med den bestämning av polismyndighetsbegreppet
som jag har förordat kan upgifter som i lag eUer annan författning har ålagts
polismyndighet genom föreskrift i den instruktion för polisstyrelse som kommer
att utarbetas delegeras till polischefen eller annan tjänsteman i distriktet.
Har däremot polischef i lag eller annan författning som har beslutats med
riksdagen tiUagts viss uppgift, kan sådan uppgift inte delegeras frän
polischefen genom instruktion utan endast med stöd av lag eller motsvarande
författning.

I
enUghet härmed har inom justitiedepartementet upprättats förslag

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 68

till
lag om vad som avses med polismyndighet m. m. Den i gällande rätt föreskrivna
begränsningen i möjligheten att delegera polischefsuppgifter när det gäller frihetsberövanden
har därvid behåUits i sak oförändrad. Den nya lagen är avsedd att ersätta den
nuvarande lagen om vad som avses med polismyndighet.

Vidare
läggs fram förslag om upphävande av lagen (1964: 320) om polisnämnder.

I
fråga om distriktsinddningsreformen har jag förordat ett successivt
genomförande. Jag räknar med att den första etappen av reformen bör kunna
genomföras den 1 januari 1973.

Polisstyrelsereformen
måste givetvis genomföras pä en gång i samtliga polisdistrikt. Som utredningen
har framhållit är det angeläget att reformen genomförs så snabbt som möjligt.
Av praktiska skäl bör emellertid styrelserna inte inr'ättas innan den första
etappen av indelningsreformen har trätt i kraft. I annat fall måste styrelser
väljas i samtliga nuvarande polisdistrikt och sedan efter relativt kort tid
avskaffas i de distrikt som upphör genom sammanläggning vid genomförandet av den
första etappen. Bl. a. med hänsyn till den kostsamma och administrativt
komplicerade indirekta valmetoden anser jag att ett sådant förfarande är
olämpligt. Enligt min mening talar starka skäl för att polisstyrelsereformen
genomförs i samband med den första etappen av indelningsreformen. Om tidpunkten
bestäms till den 1 januari 1973, tillgodoser man i viss män önskemålet om ett
snabbt genomförande och undviker i stor utsträckning ölägenheterna av att
nyinrättade styrelser efter kort tid måste avskaffas. Jag förordar därför att
polisstyrelser inrättas i samtliga polisdistrikt den 1 januari 1973.

5.3
Den regionala polisorganisationen

Länen
har av ålder bildat verksamhetsområden för den regionala polisorganisationen.
Under tiden före 1965 års reform om poUsväsen-dets förstatligande var landet
indelat i ett mycket stort antal polisdistrikt. Den regionala uppgiften att
samordna polisverksamheten mellan distrikten hade då en sådan omfattning att
det saknades anledning att ifrågasätta länen som verksamhetsområden för den
regionala polisverksamheten. En betydande minskning av de regionala samordnings-uppgiftema
blev följden av 1965 års reform genom att polisdistriktens antal minskades från
554 tiU 119. Under förarbetena till reformen ansågs det ändå inte nödvändigt
att ta upp frågan om att bilda större regionala verksamhetsområden än län. I
Gotlands län, som bildar ett enda polisdistrikt, ansågs emellertid avsaknaden
av samordningsuppgifter inom länet kräva en särorganisation och någon tjänst
som länspolischef inrättades inte i länet. Man övervägde en liknande
särreglering i

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 69

Jämtiands län, som består av två polisdistrikt, men
stannade för att där tillämpa normalorganisationen.

Av min
redogörelse i det föregående har framgått, att länen enligt polisutredningen
inte längre är lämpliga som verksamhetsområden för den regionala polisverksamheten,
eftersom funktionerna genomgående är knutna till större områden än län.
Utredningen har särskilt framhålUt att trafikövervakningen, som är en av de
viktigaste operativa uppgifterna för de regionala polisorganen, i stor
utsträckning måste inriktas på stora samordnade insatser av personal och
materiel. Det har visat sig nödvändigt att rikspolisstyrelsen i viss omfattning
samordnar och planerar trafikövervakningsarbetet och därvid sammanför länen i
regioner som i stort sett motsvarar mUitär- och civilområdena. Enligt
utredningen är länens resurser som regel inte heller tillräckliga för en
effektiv planering av den brottsbekämpande och brottsuppdagande verksamheten
eller för snabba effektiva insatser vid allvarliga ordningsstörande händelser.
Vidare anser utredningen, att det är av stor betydelse att det regionala
polisorganet har en bärkraftig personalorganisation, omfattande chef,
ställföreträdare och två enheter, med tillgång tUl polismän som är specialister
inom olika grenar av polisverksamheten. En sådan organisation, som är
nödvändig för att bl. a. inspektionsverksamheten skall kunna fullgöras på ett tUlfredsställande
sätt, kan enligt utredningen av kostnadsskäl inte tillföras länsstyrelserna,
eftersom arbetsuppgifterna inte skulle bli tillräckliga för personalen i ett
verksamhetsområde som omfattar bara ett län.

Utredningen
har tillmätt de nu anförda förhållandena stor betydelse vid sitt
ställningstagande tUl behovet av en ändrad indelning på regionplanet.
Reformbehovet har emellertid också bedömts mot bakgrunden av de konsekvenser
som distriktsinddningsreformen kommer att få för den regionala
polisverksamheten. Genomförs reformen på lokalplanet, minskar antalet
polisdistrikt i så gott som samtliga län och det blir de minst bärkraftiga
distrikten som faller bort. Efter en sådan reform motiverar de regionala
uppgifterna enligt utredningen inte en organisation i nuvarande form, i varje
fall inte i flertalet län. Det är således bristerna i den regionala
polisorganisationen och distriktsinddningsreformens verkningar som enligt
utredningen gör det nödvändigt att frångå länen som verksamhetsområden för de
regionala polisorganen och i stället föra samman tvä, tre eller fyra län till
en polisregion.

Flera remissinstanser har anslutit sig till utredningens
förslag att dela in landet i åtta polisregioner och det finns också några som
förordar en indelning i sex regioner. Enligt min mening torde det inte råda
något tvivel om att utredningens indelningsförslag skapar goda förutsättningar
för en effektiv och rationell regional polisverksamhet. För att möta den
brotts- och trafikutveckling som vi har i landet är det givetvis också av stor
vikt att polisens resurser utnyttjas pä bästa sätt. Vissa skäl

6 Riksdagen 1971. 1 samL Nr 173

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 70

kan
alltså anföras för att en genomgripande omorganisation av den regionala
polisverksamheten bäst skulle tillgodose dessa syften. EmeUertid har en
majoritet av remissinstanserna, däribland samtliga länsstyrelser utom en,
bestämt motsatt sig att man gör en sådan organisationsändring pä regionplanet
innan den i mars 1970 tillsatta utredningen, läns-beredningen, har gjort en
samlad bedömning av den regionala sam-häUsförvaltningens uppgifter och
organisation. I det följande kommer jag att närmare utveckla min syn på denna
fråga.

Från
slutet av 1950-talet och oavbrutet under praktiskt taget hela 1960-talet har
ett omfattande utredningsarbete om länsorganisationen pågått. Förslag har delvis
från skilda utgångspunkter lagts fram av länsindelningsutredningen,
länsförvaltningsutredningen, landskontorsutredningen och länsdemokratiutredningen.
Dessa förslag har legat till grund för den partiella omorganisation av
länsförvaltningen som trädde i kraft den 1 juli i år och bl. a. innebär att
länsstyrelserna leds av en styrelse, som består av landshövdingen och tio
särskilt utsedda medborgarrepresentanter. Förslagen bildar också utgångspunkt
för det arbete som nu pågår inom länsberedningen. Beredningen skall enligt sina
direktiv sammanfatta och komplettera utredningsmaterialet innan statsmakterna
slutligt prövar den regionala samhällsverksamhetens organisation. En viktig
uppgift för beredningen är att bedöma behovet av samordning såväl inom varje
verksamhetsgren som mellan olika verksamhetsgrenar och lägga fram förslag till
organisation av samhällsverksamheten på regional nivå. En annan viktig uppgift
är att ta ställning tUl lämpliga geografiska arbetsområden för den
sekundärkommunala verksamheten och för den decentraliserade statliga
förvaltningen. Områdena bör i största möjliga utsträckning sammanfalla men ett
differentierat regionalt mönster med samordning på olika nivåer, t. ex. i län
och i länsblock eller planeringsregioner, kan tänkas. I direktiven framhålls,
att beredningens arbete inte bör hindra att partiella reformer genomförs på
områden där sådana framstår som särskilt angelägna men att en förutsättning
härför självfallet är att statsmakternas framtida ställningstaganden inte
föregrips eller avsevärt försvåras.

Enligt
min mening måste sistnämnda synpunkt beaktas vid bedömningen av vilka åtgärder
som nu bör vidtas i fråga om den regionala polisverksamheten. Polisutredningen
har ansett, att en reform på detta område är brådskande och att förslaget inte
föregriper eller försvårar ett st'ällningstagande till den regionala samh'ällsförvaltningen
i övrigt. Utredningens förslag innebär att länsstyrelsen inte Tängre skall vara
högsta polismyndighet i länet och att antalet regionala verksamhetsområden
minskar från 27 till 8. Som framgått är frågan om den regionala
samhällsförvaltningens uppgifter och organisation föremål för en sammanfattande
bedömning inom länsberedningen. Ehuru en reform av den regionala
polisverksamheten är angelägen är det med hänsyn

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 71

härtill inte lämpligt att nu ta ställning till frågan om
länsstyrelsens befattning med polisverksamheten. Jag vill också framhålla att
polisutredningens förslag innebär att inom varje polisregion flera län kommer
att bindas samman på ett sätt som kan medföra svårigheter när det gäller inte
bara att tillgodose önskemålet att verksamhetsområdena om möjligt bör sammanfaUa
med områdena för andra förvaltningsverksamheter utan också att passa in de
polisiära arbetsområdena i ett differentierat regionalt mönster. Fastställs en
indelning av landet i åtta polisregioner, är det möjligt att man med hänsyn
till behovet av samordning mellan olika verksamhetsgrenar inom förvaltningen
tvingas följa denna indelning i vissa fall trots att en annan indelning, som
hade kunnat accepteras för polisväsendets del, skulle ha varit klart lämpligare.

Mot den
redovisade bakgrunden anser jag att ett genomförande av utredningens förslag
till regional indelning för polisväsendet innebär risker för att statsmakternas
fram.tida ställningstagande till de regionala problemen föregrips. Jag kan
därför inte förorda att förslaget nu läggs till grund för en reform.

Distriktsinddningsreformen
får emeUertid sädana konsekvenser för den regionala poUsorganisationen att
denna i vissa fall måste ändras utan att resultatet av länsberedningens arbete
avvaktas. Det är inte rationellt att vissa län även i fortsättningen får bilda
underlag för en organisation i nuvarande form. Frågan blir då vad som kan göras
nu utan att det föregriper kommande reformer.

Några
remissinstanser har förordat, att man går fram försiktigt och inte i något fall
utökar de regionala verksamhetsområdena. I län som kommer att bestå av ett enda
polisdistrikt bör därför den organisation som nu tillämpas i Gotiands län
införas. Mot en sådan lösning kan anföras att den nuvarande organisationen i
Gotlands län är anpassad efter de speciella geografiska förhållandena och att
det inte är lämpligt att använda organisationsformen i något annat län med
hänsyn till bl. a. frekvensen av samordningsuppgifter mellan fastlandslänen.
Vidare kommer distriktsreformen på lokalplanet att medföra en betydande
minskning av samordningsuppgifterna inom länen genom att de minst bärkraftiga
polisdistrikten, som är särskUt krävande från samordningssynpunkt, faller
bort. Jag kan därför inte förorda en lösning som innebär att länen i samtUga
fall behålls som regionala verksamhetsområden.

Enligt min mening måste en partiell reform inriktas på en
viss breddning av den régionale polischefens verksamhetsområde. En sådan lösning
skapar också förutsättningar för att komma tUl rätta med en del av de brister
som den regionala polisorganisationen nu har. Reformen bör emellertid betraktas
som ett provisorium och inte göras mer omfattande än vad som är nödvändigt för
att tillgodose ett rimligt krav på effektivitet och rationell organisation. Jag
förordar därför att län med

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 72

ett
eller två polisdistrikt förs samman med angränsande län till ett regionalt
verksamhetsområde. Möjligen kan även län med tre distrikt komma i fråga för sammanföring
med annat län.

Beträffande
ett ganska stort antal län torde reformen på lokalplanet inte fä sådana
verkningar att en sammanföring med annat län till ett verksamhetsområde behöver
ske. Dessa län kommer således även i fortsättningen att bilda självständiga
regionala verksamhetsområden. I de fall då en utökning av det nuvarande
verksamhetsområdet är nödvändig, bör som regel bara två angränsande län föras
samman. Det bör emeUertid vara möjligt att i något enstaka undantagsfall bilda
ett verksamhetsområde som omfattar tre län. Jag vill dock understryka att skälen
för en sådan lösning måste vara synnerligen starka.

Den
utökning av de regionala verksamhetsområdena som jag sålunda förordar kräver
ett ställningstagande i organisationsfrågan. Eftersom åtgärden att öka
länspolischefens verksamhetsområde genom att i vissa fall föra samman
angränsande län måste ses som ett provisorium i avvaktan på statsmakternas
framtida ställningstagande till lämpliga verksamhetsområden för hela den
regionala samhällsförvaltningen, bör utgångspunkten vara att även ändringar i
den gällande organisationen skall undvikas. I varje fall bör ändringar i
görligaste mån begränsas. Den organisationsform som införs måste emellertid
skapa föruts'ättningar för en rationell och effektiv regional polisverksamhet.

Jag
har nyss nämnt att den organisation som nu finns i Gotlands län inte är lämplig
i andra län ens om länet omfattar bara ett polisdistrikt. I län med tvä eller
flera polisdistrikt är en sådan organisationsform helt otänkbar. Inte heller de
båda lösningarna med gemensam länspolischef för tvä eller flera län skapar
enligt min mening förutsättningar för en rationell och effektiv
polisverksamhet, i varje fall inte om man behåller den uppgiftsfördelning
mellan länsstyrelsen och länspolischefen som nu gäller. Den organisationsform
som polisutredningen har förordat regionpolisstyrdsealternativet innebär
att den anknytning till länsstyrelsen som polisverksamheten av ålder har haft
måste brytas. Ett ställningstagande till en sådan organisationsform bör dock
som jag redan har anfört föregås av en samlad bedömning av frågorna om den
regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation. Resultatet av det
arbete som nu pågår inom länsberedningen måste enligt min mening avvaktas innan
något beslut kan fattas i denna fråga. Trots att flera skäl talar för att regionpolisstyrdsealternativet
skulle innebära fördelar från polisiära synpunkter bör det inte läggas till
grund för reformen. Jag utgår från att länsberedningen vid fullgörande av sitt
uppdrag tar med i bedömningen även polisutredningens förslag och remissyttrandena
däröver. -

Polisutredningens
andra huvudalternativ länsstyrelsealternativet innebär däremot att man
behäller en viss organisatorisk anknytning till

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 73

länsstyrelsen.
Detta alternativ ger förutsättningar för en rationell och effektiv regional
polisverksamhet. Uppgiftsfördelningen mellan länsstyrelsen och länspolischefen
bör kunna lösas på ett sådant sätt att risken för kompetenskonflikter i
lednings- och ansvarsfrågor blir obetydlig. Behovet av medborgarinflytande på
regionplanet kan också tUlgodoses. Vad som gör att jag inte helt kan ansluta
mig tUl detta alternativ är att länspolischefen och hans expedition föreslås
utgå ur länsstyrelsens organisation. Detta är en sådan genomgripande ändring
som, enligt vad jag förat har framhållit, inte bör genomföras nu. Bortsett
härifrån anser jag emellertid att länsstyrelsealternativet bör bilda
utgångspunkt för en provisorisk reform.

De fördelar som en
utbrytning ur länsstyrelseorganisationen har från lednings- och
samordningssynpunkt kan man enUgt min mening i stort sett nå utan att göra
någon egentlig ändring i fråga om länspolischefens ställning i organisationen.
Under förutsättning att länspolischefen får befogenhet att ensam besluta i
ärenden som ankommer på hans expedition är det av underordnad betydelse om han
i administrativt hänseende får behålla sin ställning som tjänsteman i en av
länsstyrelserna. Jag förordar därför att länspolischefen även i den nya
organisationen skall vara tjänsteman i länsstyrelse. Detta ställningstagande
leder till att vissa avvikelser torde bli nödvändiga från de riktiinjer som
utredningen har dragit upp. Det gäUer framför allt i fråga om medborgarinflytandet
på den regionala polisverksamheten. Eftersom länspolischefen skall behålla sin
StäUning som tjänsteman i länsstyrelse, saknas anledning att inrätta de av
utredningen förordade regionala polisnämnderna. Behovet av medborgarinflytande
blir enligt min mening tillräckligt tUlgodosett genom de lekmannastyrdser som
länsstyrelsen nu har.

Som nyss nämnts kommer ett
ganska stort antal län att även i fortsättningen bilda självständiga regionala
verksamhetsområden. Dessa län skulle i och för sig kunna behålla den nuvarande
organisationen. Det måste emeUertid anses vara en nackdel att införa
ytterligare en organisationsform vid sidan av de tre nuvarande. Man bör i
stället sträva efter att göra den regionala polisorganisationen mera enhetiig
än vad den är i dag. Den nya organisationsformen kan med fördel användas även i
län som inte förs samman med annat län till ett verksamhetsområde. I fråga om
Gotlands län kvarstår skälen för en särskild organisation. Jag förordar att
denna organisation behålls. Den nya organisationsformen bör däremot införas i
alla övriga län.

Jag
vill i detta sammanhang framhålla att frågan hur länspolischefsuppgifter skall
fullgöras vid tillfälligt förfall för länspolischefen och ställföreträdare för
denne bör kunna lösas på i princp samma sätt som i nuvarande
länsstyrelseinstruktion. Detta gäUer oavsett om länspolischefen är stationerad
i länet eller ej.

Av
vad jag nu har anfört framgår, att reformen av den regionala

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 74

polisverksamheten
inte alls kommer att få en sådan omfattning som polisutredningen har
föreslagit. De problem som kan uppstå för personalen i samband med
genomförandet blir därför som regel så små att det i och för sig bör vara
möjligt att genomföra reformen på en gång i hela landet. Ett sådant förfarande
har vissa fördelar om det kan ske snabbt. Ett samtidigt ställningstagande till
de regionala indelningsfrågorna förutsätter emellertid att verkningarna av distriktsinddningsreformen
kan bedömas. I vissa fall blir det inte möjligt att avgöra hur många polisdistrikt
som ett län kommer att omfatta förrän den sista etappen av
polisdistriktsindelningen har avslutats. Skall denna tidpunkt avvaktas, måste
den nuvarande regionala organisationen behållas i en del län under några år trots
att uppgifterna inte motiverar det. Väljer man i stället ett successivt
genomförande av de regionala indelningsändringarna, undviker man denna
olägenhet och skapar förutsättningar för en smidig samordning av det fortsatta
arbetet med de lokala och regionala indelningsfrågorna. I detta sammanhang bör
också framhållas, att riksåklagaren i januari innevarande år har lagt fram
förslag om att föra samman Hallands län och Göteborgs och Bohus län, utom
området för Göteborgs åklagardistrikt, till ett länsåklagarområde och att han i
sin anslagsframstäUning för budgetåret 1972/73 har ansett det angeläget att inom
de närmaste åren åstadkomma en ändrad regional indelning för åklagarväsendets
del i hela landet. Vid ett successivt genomförande av indelningsändringarna på
polisväsendets område torde det således bli möjligt att samtidigt ta ställning
till åklagarväsendets lokala och regionala indelning. Mot denna bakgrund
förordar jag att ändringar av polisens regionala verksamhetsområden genomförs
etappvis.

Jag
har förut nämnt att den nya organisationsformen bör införas i samtiiga län med
undantag av Gotiands län. Väljer man att gå fram etappvis även med denna del av
reformen, måste organisationsformen tiUämpas vid sidan av de tre nuvarande
under några år. Detta innebär enligt min mening vissa olägenheter för den
regionala polisverksamheten. Om man å andra sidan omedelbart inför den nya
organisationen i länen, uppstår den olägenheten att organisationsändringar på
nytt måste göras efter relativt kort tid i de län som inte kan bestå som regionala
verksamhetsområden. Denna olägenhet är emellertid avsevärt mindre än den förutn'ämnda
och kan dessutom begr'änsas genom att den nya organisationsformen införs först
i samband med den första etappen av indelningsändringarna. Jag förordar därför
att den nya organisationen genomförs på en gång i hela landet.

Som
tidigare nämnts har jag föreslagit att polisstyrelser inrättas den 1 januari
1973. I samband därmed framhöll jag också att den första etappen av
indelningsändringarna på lokalplanet bör kunna genomföras vid denna tidpunkt.
Enligt min mening underlättas det fortsatta reformarbetet om man samtidigt kan
göra de organisatoriska ändringarna pä

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 75

regionplanet.
Dessa ändringar blir som regel obetydliga och bör utan svårighet kunna
genomföras vid nämnda tidpunkt. Jag förordar därför att den nya organisationen
införs i länen den 1 januari 1973.

Utöver
de nu behandlade allmänna riktlinjerna vill jag också behandla frågan hur det
fortsatta arbetet med den regionala reformen bör bedrivas.

I
fråga om indelningsändringarna bör följande gälla. Efter hand sorn distriktsinddningsreformens
verkningar pä regionplanet kan bedömas, bör i varje särskilt fall övervägas om
det är lämpligt att föra samman angränsande län till ett regionalt
verksamhetsområde. Vid beredningen av dessa frågor bör samråd ske med
länsberedningen. Om en indelningsändring är aktuell, bör rikspolisstyrelsen
och berörda länsstyrelser alltid höras. Aktualiseras en ändrad regional
indelning även för åklagarväsendets del, bör riksåklagaren och berörda
länsåklagarmyndigheter höras.

Det
fortsatta arbetet med organisationsändringarna bör inriktas på att åstadkomma
en lämplig ärendefördelning mdlan länsstyrelsen och den régionale polischefen.
Jag vUl fästa uppmärksamheten på att det kan bli nödvändigt att göra vissa
justeringar av den ärendefördelning som utredningen har förordat och att i en
del fall välja en annan form för den régionale polischefens medverkan i
handläggningen än vad utredningen har gjort. Anledningen härtill är främst att
utredningens bedömningar bygger på den ordning som gällde innan länsstyrelserna
organiserades om den 1 juli innevarande är. I samband med omorganisationen har
emellertid de uppgifter som skall fullgöras på länspolischefens expedition
avgränsats pä ett sätt som bör underlätta ställningstagandena i dessa frågor.
Under det fortsatta arbetet kan det också visa sig lämpligt att i något fall
göra en annan uppgiftsfördelning mellan central-, regional-och lokalplanen än
den som nu gäUer, t. ex. i fräga om tjänstetills'ätt-ningar. Ändringar i
funktionsfördelningen mellan polisväsendets instanser bör inte ske pä ett sätt
som strider mot de riktlinjer som drogs upp i samband med förstatligandet.

Som
jag tidigare har framhållit, bör man utan några större svårigheter kunna lösa
de problem som kan uppstå för personalen i samband med genomförandet av
reformen. Den nuvarande personalstyrkan vid länspolischefens expedition kommer
givetvis att behällas i län som även i fortsättningen skall utgöra regionalt
verksamhetsområde. Om verksamhetsområdet utökas att omfatta två län, måste
organisationen på den nya regionorten förstärkas. Personalen på ort som upphör
som regionort bör som regel kunna beredas plats inom den regionala
polisorganisationen. För denna personal aktualiseras emellertid ett byte av
bosättningsort. De åtgärder som i varje särskilt fall bör vidtas för att komma
till rätta med dessa svårigheter är av samma slag som de som uppkommer vid
ändringar av den lokala distriktsinddningen. Liksom i fråga om dessa
underlättas arbetet vid ett successivt genomförande.

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 76

5.4
Distriktsåklagarorganisationen

I
samband med förstatligandet upplöstes det personalorganisatoriska sambandet
mellan polis- och åklagarväsendet på både lokal och regional nivå.
Distriktsindelningens utformning ger emeUertid uttryck för den samhörighet som
finns mellan verksamhetsgrenarna. Av min redogörelse i det föregående har
framgått, att indelningen i polisdistrikt ligger tUl grand för åklagardistriktsindelningen.

Polisutredningen
har framhållit, att det är angeläget att åklagardistriktsindelningen anpassas
till den föreslagna polisdistriktsindelningen. Därvid bör de principer som nu gäUer
för indelningen i åklagardistrikt i stort sett tillämpas. Utredningen betonar,
att det måste vara ett oeftergivligt krav att polis- och åklagardistriktens
gränser inte skär varandra och ett starkt önskemål att inte heller åklagardistriktens
och domkretsarnas gränser gör det. Vidare bör man enligt utredningen sträva
efter att bilda åklagardistrikt som ger arbetsunderlag för myndigheter med tre
åklagare. Utredningens indelningsförslag innebär en minskning av antalet åklagardistrikt
från 90 till 81. Förslaget innefattar inte något ställningstagande till
indelningen i Stockholms län och göteborgsområdet.

Remissinstanserna
har med några få undantag godtagit utredningens förslag.

Jag
har redan inledningsvis anslutit mig till uppfattningen, att det är nödvändigt
att göra vissa justeringar i åklagardistriktsindelningen. Den nya
polisdistriktsindelningen bör ligga tUl grund för ändringarna. Liksom i fråga
om polisreformen kan jag därför bara ange de riktlinjer i stort som bör gälla
för den framtida åklagardistriktsindelningen. Mitt ställningstagande kommer i
allt väsentligt att stämma överens med vad utredningen har föreslagit.

Sambandet
mellan polis- och åklagarväsendet talar för att verksamhetsområdenas gränser
måste anpassas tUl varandra vid en indelningsändring. Den nuvarande principen,
att ett åklagardistrikt alltid skall omfatta minst ett polisdistrikt, bör
upprätthållas också i forts'ättningen. Po-lisdistriktsindelningsreformen torde
inte komma att innebära att det bUdas något poUsdistrikt som är för stort som
verksamhetsområde för åklagarmyndighet. En tillämpning av den nämnda principen
ger betydande rationaliseringsvinster genom att flera av de mindre åklagardistrikten
kommer att läggas samman med annat åklagardistrikt. Jag delar alltså helt
utredningens uppfattning att åklagardistriktsinddningen bör anpassas till den
nya polisdistriktsindelningen och att anpassningen bör ske med tUlämpning av de
principer som nu gäller.

Vid
min redogörelse för polisdistriktsinddningsreformen (5.2.1) framhöll jag, att
det är ett starkt önskemål att gränserna för rättsväsendets olika
verksamhetsområden stämmer överens. Vid detaljutformningen av den nya åklagardistriktsindelningen
måste särskilt anpassningen till den

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 77

gällande
domkretsindelningen ägnas stor uppmärksamhet. I likhet med flera
remissinstanser anser jag att denna fråga är av väsentlig betydelse. Möjligheterna
att åstadkomma en tillfredsställande anpassning är enligt min mening mycket
goda.

Som nyss nämnts anser
utredningen att rationaliseringsintresset talar för att reformen bör gå något
längre än vad ändringarna i polisdistriktsindelningen i och för sig kräver. I
sitt indelningsförslag har utredningen bara i ett enda fall förordat, att ett åklagardistrikt,
som inte berörs av ändringarna i polisdistriktsindelningen, skall läggas samman
med annat åklagardistrikt. Jag delar utredningens uppfattning att man bör
sträva efter att bUda åklagardistrikt med arbetsunderlag för minst tre
åklagare. Om polis- och åklagardistriktsindelningen ändras i huvudsak enligt utredningens
förslag, blir antalet åklagardistrikt som ger arbetsunderlag för mindre än tre
åklagare inte särskilt stort. Sädana distrikt kommer främst att finnas kvar i
glesbygdsområden. Utrymmet för ytterligare ra-tionaliseringsätgärder torde
därför vara begränsat. Om det vid en samlad bedömning visar sig lämpligt, bör
det dock inte finnas något hinder mot att lägga samman ett åklagardistrikt som
ger arbetsunderlag för tre åklagare med annat distrikt.

Den
allvarligaste bristen i distriktsåklagarorganisationen är enligt utredningen
systemet med utstationerade åklagare. Detta system leder tUl att verksamheten i
distriktet splittras. De ändringar i polisdistriktsindelningen som jag har
förordat kommer att innebära att utstationering av åklagare kan upphöra i
flertalet fall. Eftersom frågor om utstationering av åklagare är av rent
organisatorisk art, ansluter jag mig till utredningens förslag att sådana
frågor efter prövning i varje s'ärskUt fall bör avgöras av riksåklagaren i
samråd med rikspolisstyrelsen.

Vid
genomförandet av polisdistriktsindelningen har jag förordat att ett successivt
förfarande tilfämpas. Eftersom polisdistriktens utformning måste tillmätas stor
betydelse för åklagardistriktsindelningen, bör man gå fram etappvis även vid
genomförandet av denna indelning. Det bör emellertid inte vara uteslutet att
ändra indelningen i åklagardistrikt vid en tidigare tidpunkt. Ett skäl härtiU
kan vara ändringar i domkretsindelningen. Som utredningen har föreslagit bör
det ankomma på riksåklagaren att göra upp organisationsplaner för de nya åklagardistrikten.
I övrigt bör de riktlinjer för det fortsatta arbetet med polisdistriktsin-delningsreformen,
som jag har dragit upp i det föregående, tillämpas.

Jag
räknar med att de problem som kan uppkomma i samband med genomförandet av åklagardistriktsindelningen
blir betydligt mindre än de som ändringarna i polisdistriktsinddningen kan ge
upphov tUl. Den omständigheten, att det fortsatta arbetet med
indelningsreformerna på lokalplanet samordnas, behöver därför inte innebära att
genomförandet försenas. Den takt som jag förut har angivit, tvä ä tre år, bör
kunna hållas.

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:173 78

5.5
Ekonomiska frågor

Polisutredningen
har ansett, att man når väsentiiga arbetskraftsvinster om dess förslag om
större polis- och åklagardistrikt genomförs och att den nya
polisdistriktsindelningen kommer att ge utrymme för en organisation som kan
använda bättre metoder i verksamheten samt tekniska och andra hjälpmedel i en
omfattning som hittills inte har varit möjlig. Eftersom några
organisationsförslag inte läggs fram, har utredningen emellertid inte närmare
kunnat ange vinsterna och än mindre uttrycka dem i ekonomiska termer.
Kostnaderna för övergången tiU en ny polis- och åklagardistriktsinddning blir
enligt utredningen av engångskaraktär och kommer praktiskt taget helt att
utgöras av de särskUda anordningar som kan behövas för viss personal.
Utredningen har räknat med att övergångskostnaderna blir av begränsad
omfattning.

Eftersom
jag bara har dragit upp de allmänna riktlinjer som enligt min mening bör gälla
för den framtida polis- och åklagardistriktsindelningen, kan inte heUer jag
närmare ange vinsterna eller ber'äkna övergångskostnaderna. Jag delar
emellertid utredningens uppfattning att vinsterna bör bli väsentliga och
kostnaderna av begränsad omfattning.

Som
utredningen har framhållit bortfaller kostnaderna för poUs-nämnderna om
polisstyrelser inrättas och i stället tillkommer kostnader för de särskUt
utsedda ledamöterna i styrelserna. Indelningsreformen leder till att antalet
polisstyrelser kommer att bli mindre än det antal polisnämnder som nu finns.
Vidare har polisnämnd nio valda ledamöter, medan polisstyrelse får bara sex.
Det sammanlagda antalet särskilt utsedda ledamöter i styrelserna kommer därför
att uppgå till bara något mer än hälften av det nuvarande antalet ledamöter i
nämnderna. Å andra sidan måste styrelserna sammanträda betydligt flera gånger
om året än vad nämnderna nu gör. Jag räknar därför med att medelsbehovet för
arvoden, resor, traktamenten och andra kostnader för styrelseledamöterna
kommer att bli ungefär detsamma som för ledamöterna i polisnämnd.

Av min redogörelse i det
föregående har framgått, att mitt förslag till omorganisation av den regionala
polisverksamheten inte är så genomgripande som utredningens förslag. Den
lönekostnadsminskning och de rationaliseringsvinster i övrigt som utredningen
har räknat med uteblir därför nästan helt. Den nya organisationen blir dock
effektivare än den nuvarande och kommer på sikt att ge utrymme för rationellare
metoder i polisverksamheten. Vidare torde viss arbetskraft kunna frigöras i
länsstyrelserna genom att en dd ärenden förs över till länspolischefen. När
två län förs samman till ett verksamhetsområde, bör man enligt min mening i
vart fall inte räkna med att den nya organisationen kräver mer personal än f. n.
Det kan emellertid visa sig lämp-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:173 79

ligt att göra vissa omfördelningar av personalen mellan
olika verksamhetsområden, t. ex. för att kunna tillgodose behovet av
ställföreträdande länspolischef i något av de större länen. Lönekostnaderna för
länspolischefsorganisationen torde bli ungefär desamma som nu.

Även i
fråga om den regionala polisorganisationen har polisutredningen räknat med att
övergångskostnaderna praktiskt taget helt kan hänföras till speciella
anordningar för personal som inte kan placeras in på tjänster i den nya
organisationen. Jag delar utredningens uppfattning och vill särskilt
understryka, att den reform som jag har förordat torde innebära att
övergångskostnaderna blir obetydliga.

5.6 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1)
lag om
vad som avses med polismyndighet m. m.,

2)
lag om
upphävande av lagen (1964: 320) om polisnämnder.

6 HemstäUan

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

dels antaga lagförslagen,

dels
godkänna de allmänna riktlinjer för en omorganisation av polisväsendet och för
åklagardistriktsindelningen som jag har angett i det föregående.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposUion av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga

Polisutredningens förslag till polis- och åklagardistriktsindelning

Redovisningen
görs länsvis. Utredningen har ännu inte tagit ställning till indelningen i
Stockholms län. Gotlands fän berörs inte av förslaget. I fråga om Malmöhus län
föreslär utredningen inte någon annan ändring än den som redovisas under
Kristianstads län.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Län

Uppsala

Södermanland

Östergötiand

Jönköping

Kronoberg

Kalmar

Blekinge

Kristianstad

Nuvarande
indelning i

polisdistrikt åklagardistrikt

Enköping

Tierp

Uppsala

Katrineholm Nyköping

Eskilstuna

Linköping Norrköping

Motala

Jönköping Värnamo

Eksjö

Växjö

Kalmar

Västervik

Oskarshamn

Karlshamn Karlskrona

Enköping

Tierp

Uppsala

Katrineholm Nyköping Strängnäs Eskilstuna

Linköping

Norrköping

Mjölby

Motala

Jönköping Värnamo Vetlanda Eksjö

Växjö

Älmhult

Ljungby

Kalmar Västervik Vimmerby Oskarshamn

Karlshamn

Ronneby

Karlskrona

Hässleholm
Ängelholm Simrishamn Kristianstad

Hässleholm Ängelholm Simrishamn Kristianstad

Föreslagen
indeln

ing i

polisdistrikt

åklagardistrikt

Enköping

Enköping

Uppsala

Uppsala

Katrineholm Nyköping

Katrineholm Nyköping

Eskilstuna

Eskilstuna

Linköping Norrköping

Linköping Norrköping

Motala

Motala

Jönköping Värnamo

Jönköping Värnamo

Eksjö

Eksjö

Växjö! Ljungby2

Växjö

Kalmar

Kalmar

Västervik Oskarshamn*

Västervik Oskarshamn

Karlshamn

Karlshamn

Karlskrona

Karlskrona

Hässleholm Ängelholm

Hässleholm Ängelholm

Kristianstad

Kristianstad

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 Nuvarande Växjö polisdistrikt och Tingsryds
kommunblock frän Älmhults

polisdistrikt

2 Nuvarande Ljungby polisdistrikt och Älmhults
kommunblock från Älmhults

polisdistrikt.

3 Nuvarande Västerviks polisdistrikt och Vimmerby
kommunblock från Vim

merby polisdistrikt.

* Nuvarande Oskarshamns polisdistrikt och Hultsfreds
kommunblock från Vimmerby polisdistrikt.

5 Utredningen har i första hand föreslagit att Simrishamns
polis- och åklagardistrikt skall läggas samman med Ystads polis- och åklagardistrikt
i Malmöhus län och i andra hand med Kristianstads polis- och åklagardistrikt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Län

Nuvarande
indelning i

Föreslagen
indelning i

opaginerad Kontrollera mot PDF

polisdistrikt

åklagardistrikt

polisdistrikt

åklagardistrikt

Halland

Halmstad

Halmstad

Halmstad

Halmstad

Falkenberg Varberg

Varberg

Varberg

Varberg

Kungsbacka

Kungsbacka

Göteborgs
och

Göteborg

Göteborg

Göteborg

Göteborg

Bohus

Kungälv

Kungälv

Kungälvf

KungälvT

Mölndal

Mölndal

MölndaF

MölndaF

Strömstad Uddevalla

Uddevalla

Uddevalla

Uddevalla

Älvsborg

Alingsås

Alingsås

Alingsås

Alingsås

Trollhättan

Trollhättan

Trollhättan

Trollhättan

Ämål Vänersborg

Vänersborg

Amåls Vänersborg

Vänersborg

Kinna

Borås

Borås

Borås

Borås

Ulricehamn

Skaraborg

Mariestad

Mariestad

Mariestad

Mariestad

Skövde

Tidaholm

Falköping

Skövde Falköping

Skövde Falköping

Skövde

Skara Lidköping

Skara Lidköping

Lidköping

Lidköping

Värmland

Karlstad

Karlstad

Karlstad

Karlstad

Kristinehamn

Kristinehamn

Kristinehamn

Kristinehamn

SäffleS Arvika

Arvika

Säffle Arvika

Arvika

Hagfors Sunne

Sunne

Hagfors

Hagfors

Örebro

Karlskoga Hallsberg

Karlskoga Hallsberg

Karlskoga

Karlskoga

Örebro

Örebro

Örebro

Örebro

Lindesberg

Lindesberg

Västmanland

Köping Fagersta

Köping Fagersta

Köping

Köping

Västerås

Västerås

Västerås

Västerås

Sala

Sala

Kopparberg

Avesta

Avesta

Avesta

Avesta

Ludvika

Ludvika

Ludvika

Ludvika

Rättvik Falun

Falun

Falun

Falun

Borlänge

Malung

Mora

Borlänge

Borlänge

Borlänge

Mora

Moraio

Mora

6 Utredningen har föreslagit att Kungsbacka polisdistrikt
skall bestå i avvaktan på ett samlat ställningstagande till indelningen i
göteborgsområdet. Utredningen har inte föreslagit någon ändring i
avvaktan på ett samlat ställningstagande till indelningen i göteborgsområdet.

* Utredningen har föreslagit att distriktet behålls tills
vidare. Om länsgränsen ändras, bör frågan om ändringar i
polisdistriktsindelningen tas upp tili övervägande.

9 Nuvarande Borlänge polisdistrikt och Vansbro
kommunblock från Malungs

polisdistrikt.

10 Nuvarande Mora polisdistrikt och Malungs
kommunblock från Malungs po

lisdistrikt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Län

Nuvarande indelning i

polisdistrikt åklagardistrikt

Föreslagen indelning i

polisdistrikt åklagardistrikt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Gävleborg

Gävle

Gävle

Sandviken

Sandviken

Bollnäs

Bollnäs

Söderhamn

Söderhamn

Ljusdal Hudiksvall

Hudiksvall

Västernorrland

Sundsvall

Sundsvall

Sollefteå

Sollefteå

Örnsköldsvik

Örnsköldsvik

Kramfors Härnösand

Härnösand

Jämtland

Sveg Östersund

Östersund

Västerbotten

Skellefteå

Skellefteå

Umeå

Umeå

Storum an

Lycksele

Lycksele

VUhelmina

Norrbotten

Boden

Boden

Gällivare

Gällivare

Kiruna

Kiruna

Luleå

Luleå

Arvidsjaur Piteå

Piteå

,

Kalix Haparanda

Haparanda

Gävle Sandviken

Gävle Sandviken

Söderhamn

Söderhamn

Hudiksvall

Hudiksvall

Sundsvall

Sollefteå

Örnsköldsvik

Sundsvall

Sollefteå

Örnsköldsvik

Härnösand

Härnösand

Östersund

Östersund

Skellefteå Umeå

Skellefteå Umeå

Lycksele

Boden Gällivare Kiruna Luleå

Piteå
Haparanda

Lycksele

Boden Gällivare Kiruna Luleå

Piteå Haparanda

opaginerad Kontrollera mot PDF

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710376

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

32 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (32)

32 kopplingar i 22 dokument.

  1. SOU 2013:42 Tillsyn över polisen s. 263 i texten
  2. SOU 2005:84 En ny uppgifts- och ansvarsfördelning mellan polis och åklagare, del 1 s. 133 i texten
  3. SOU 2003:41 Förstärkt granskning av polis och åklagare - del 1 s. 51 i texten
  4. Prop. 1995/96:110 Riktlinjer för åklagarväsendets organisation s. 19 i texten
  5. Prop. 1989/90:155 om förnyelse inom polisen s. 49 i texten

Visa alla 22