Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt till ledighet och lön vid deltyagande i svenskunderrvisning för invandrare
1972 · 34 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 34 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1972:100, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt till ledighet och lön vid deltyagande i svenskunderrvisning för invandrare
Dokumentets text
Kungl.
Majrts proposition nr 100 år 1972 Prop. 1972:100
Nr 100
Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt till ledighet ocb lön vid
deltagande i svenskundervisning för invandrare; given Sofiero den 21 juli 1972.
Kungl.
Maj:t viU härmed, tmder åberopande av bUagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars avlålande
tUl riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
Under
Hans Maj:ts
Min
allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt
Dess nådiga beslut:
CARL GUSTAF
ERIC
HOLMQVIST
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås en lag varigenom arbetsgivare åläggs att ekonomiskt
bidra tiU anställda invandrares undervisning i svenska språket med samhäUsorientering.
Den föreslagna lagen iimebär skyldighet för arbetsgivaren att bereda anstäUda
ledighet i 240 timmar för att delta i sådan undervisning och alt betala dem lön
för deltagande i 240 timmars undervisning, oavsett om denna bedrivs under arbetstid
eUer ej. Lagen föreslås gäUa arbetstagare, som börjat sin första anstäUning här
i landet efter utgången av år 1972.
1
Riksdagen 1972.1 saml Nr 100
Prop. 1972:100
Förslag
till
Lag
om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare
Härigenom
förordnas som följer.
1 §
Deima lag gäUer här i landet bosatt utiändsk arbetstagare, som har
arbetstUlstånd. Föreligger icke skyldighet för arbetstagaren att ha ar-
betstiUstånd eUer är han befriad från sådan skyldighet, gäller lagen om
han är kyrkobokförd här i landet.
Lagen
gäUer icke arbetstagare
1.
som har svenska, danska eUer
norska språket tUl modersmål,
2.
som genomgått imdervisning som
avses i denna lag eller som har sådana kunskaper i svenska, danska eller norska
språket att sådan undervisning icke kan anses erforderlig,
3.
som sysselsattes i feriearbete eUer
eljest i arbete av tiUfällig natur, eller
4.
som är anställd i
arbetsgivarens hushåll.
2 §
Arbetstagaren har rätt tUl ledighet 240 arbetstimmar under ordi
narie arbetstid för att deltaga i sådan undervisning i svenska språket med
samhäUsorientering, för vilken statsbidrag utgår. För deltidsanställd ar
betstagare skaU rätten tiU ledighet utgöra den del som svarar mot
arbetstagarens arbetstid i förhållande tUl heltid.
Genom
koUektivavtal mellan arbetsgivaren eUer förening av arbetsgivare och
fackförening eUer annan Uknande förening av arbetstagare får rätten tUl
ledighet enligt första stycket begränsas. Finnes ej fackförening eller annan
liknande förening av arbetstagare, får avtal om sådan begränsning träffas
mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Avtal som avses i detta stycke får
träffas utan hinder av i 3 § andra stycket statstjänstemannalagen (1965: 274)
eller 2 § andra stycket kommunaltjänstemannalagen (1965: 275).
Tid vamnder
arbetstagaren åtnjuter ledighet enligt första stycket jäm-stäUes med arbetad
tid.
3 §
Arbetstagare som deltager i undervisning som avses i 2 § har rätt
tiU lön från arbetsgivaren tmder 240 lektionstimmar. Vid beräkning av ,
lönen skall en lektionstimme räknas som en arbetstunme.
Lönen
för varje lektionstimme får ej understiga den lön som skulle ha utgått, om arbetstagaren
tmder motsvarande tid utfört arbete för arbetsgivarens räkning under ordinarie
arbetstid. För deltidsanställd arbetstagare får lönen ej understiga den del som
svarar mot arbetstagarens arbetstid i förhåUande tiU heltid.
Tid
för vilken arbetstagaren erhåller lön enligt första stycket jämställes med
arbetad tid även om undervisningen äger rum utanför ordinarie arbetstid. Vad
som nu sagts gäUer dock icke vid beräkning av arbetad tid erdigt alhnänna
arbetstidslagen (1970: 114).
4 §
Arbetsgivaren skaU så snart det kan ske upplysa nyanställd ar
betstagare om hans rättigheter enligt denna lag. Arbetsgivaren skaU
inom 60 dagar från anstäUningens början bereda arbetstagaren möjlig
het tiU ledighet för att påbörja undervisningen.
Prop.
1972:100 3
Har arbetstagaren påbörjat men icke avslutat
undervisningen under anställning hos tidigare arbetsgivare, har arbetstagaren i
hy anställning rätt till ledighet och lön enligt denna lag för att fortsätta
undervisningen. Härvid äger första stycket motsvarande tillämpning.
Har arbetsgivaren fullgjort sina skyldigheter enligt
första stycket, upphör hans övriga skyldigheter enligt denna lag gentemot
arbetslagaren, om denne ej påbörjat undervisningen inom två år från det han
tillträdde sin första anställning här i landel.
5
§ Arbetstagares
rätt till lön enligt 3 § får ej inskränkas genom avtal. Sker del, är avtalet
ogiltigt i den delen. Avtal får dock i den ordning som sägs i 2 § andra
stycket träffas i fråga om hur lönen skall beräknas och när den skall
utbetalas.
6
§ Arbetsgivare,
som är bunden av kollektivavtal enligl 2 § andra slyckel eller 5 §, får
tillämpa avtalet även på sådan utiändsk arbetstagare som ej är medlem av den
avtalsslutande organisationen på arbetslagar-sidan.
7
§ Arbetsgivare,
som ej iakttager vad som föreskrives i denna lag, skall ersätta arbetstagaren
uppkommen skada.
Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skaU hänsyn
tagas även till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
Om det med hänsyn till skadans storlek eller andra
omständigheter är skäligt, får skadeståndets belopp nedsättas. Fullständig
befrielse från skadeståndsskyldighel kan också äga mm.
8 § Arbetstagare, som vill fordra skadestånd enligt denna
lag, skall
underrätta arbetsgivaren om sitt anspråk inom fyra månader efter det
atl skadan inträffade samt anhängiggöra sin talan senast två år efter
skadans uppkomst.
Iakttager arbetstagare ej vad som föreskrives i första
stycket är talan förlorad.
9 § Mål om tillämpning av denna lag prövas, om ej annat
följer av
tredje stycket, av arbetsdomstolen, om anställningsavtalet regleras av
kollektivavtal, och i annat fall av aUmän domstol. Sådant mål får dock
genom avtal hänskjutas till avgörande av skiljemän.
I fråga om talans väckande och utförande hos
arbetsdomstolen gäller 13 § lagen (1928: 254) om arbetsdomstol även om målet
ej är sådant som avses i den lagen.
Fråga som avses i 1 § andra stycket 1 och 2 prövas i den
ordning Konungen beslämmer.
1.
Denna lag
träder i kraft den 1 juU 1973 och tillämpas på arbetstagare som börjat sin
första anställning här i landet efter utgången av år 1972. Har arbetstagare
börjat sin anställning innan lagen trält i kraft, räknas arbetsgivarens
skyldigheter enligt 4 § från ikraftträdandet.
2.
Har
arbetsgivare innan lagen trält i kraft gett arbetstagare ledighet för att
deltaga i svenskundervisning eller betalat lön i enlighet med denna lag för
arbetstagarens deltagande i sådan undervisning, får det antal timmar som
ledigheten eller löneutbetalningen avsett avräknas från vad som åligger
arbetsgivaren enligt 2 eller 3 §.
It Riksdagen 1972. 1 saml Nr 100
Prop.
1972:100
Utdrag
av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet på Sofiero den 21 juli 1972.
Närvarande:
Statsråden STRÄNG, HOLMQVIST, NILSSON, LÖFBERG, CARLSSON, FELDT.
Chefen
för mrikesdeparlemenlet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter fråga om lag om rätt till ledighet och lön vid
deltagande i svenskundervisning för invandrare och anför.
Inledning
Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 maj 1968 tillkallade dåvarande
chefen för inrikesdepartementet samma dag sju sakkunniga med uppdrag att
utreda invandrares anpassningsproblem m. m. De sakkunniga antog benämningen invandrarulredningen.
Utredningen har bl. a. i uppdrag atl kartlägga de sociala, kulturella och andra
problem som möter invandrare och överväga vilka ålgärder som bör vidtas för
att underlätta deras anpassning i det svenska samhällel.
Utredningen
har avgivit elt delbetänkande (SOU 1971: 51) Invandrarnas UtbUdningssiluation.
I betänkandet föreslås inrättande av en grundutbUdning för vuxna invandrare
omfattande 240 timmars undervisning i svenska med samhäUsorientering samt
vissa ålgärder för en s. k. fördjupad utbUdning. I samband därmed tar
utredningen upp dels frågan hur nu existerande former för undervisning av vuxna
invandrare skall samordnas med den föreslagna grundutbildningen, dels frågan om
UtbUdning av analfabeter bland invandrarna. Ulredningen lägger vidare fram
förslag tUl lag om utländsk arbetstagares rätt till lön vid deltagande i
grundutbildningen för vuxna invandrare.
'
Riksdagsledamoten Yngve Möller, ordförande, riksdagsledamöterna Hugo Bengtsson,
Bengt Fagerlund, Lennart Mattsson och Rolf Wirlén, dåvarande riksdagsledamöterna
Ingrid Diesen och Nils Kellgren (t. o. m. den 8 juli 1969) samt byråchefen Ove
Jönsson (fr. o. m. den 9 juli 1969).
Prop.
1972:100 5
Ulredningen
har dessutom redovisat nuvarande ulbildning för invandrarbarn och
invandrarungdom och gjort vissa överväganden i anslutning härtill.
Remissyttranden över
betänkandet har avgivits av socialstyrelsen, arbetarskyddsslyrelsen,
statskontoret, statistiska centralbyrån (SCB), riksskatteverket (RSV), universitetskanslersämbetet
(UKÄ), skolöverstyrelsen (SÖ), arbetsdomstolens ordförande,
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens invandrarverk (SIV), länsstyrelserna i
Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs och Västmanlands län, offentiighets- och
sekretesslagstiftningskommittén (OSK), socialutredningen, 1968 års
barnstugeutredning, hemvistsakkunniga, kommitién för försöksverksamhet med
vuxenutbildning (FÖVUX), utlänningsutredningen, Sveriges Radio AB, Svenska
kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet. Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Lärarföreningen svenska för
invandrare (SVI), FolkbUdningsförbundet, Riksförbundet finska föreningar i
Sverige, Esternas representation i Sverige saml Riksförbundet hem och skola.
UKÄ har bifogat yttranden
av vissa universitet. SÖ har överlämnat yttranden av några länsskolnämnder.
Länsstyrelserna har inhämtat yttranden från sammanlagt ett tjugotal kommuner m.
fl. LO har överlämnat yttranden från vissa fackförbund och Folkbildningsförbundel
från vissa studieförbund.
Inrättandet av en gmndulbildning
för vuxna invandrare enligt invandrarutredningens förslag och därlUl anknutna
frågor har sådana kostnadskonsekvenser atl förslaget bör prövas i ett vidare budgelsam-manhang.
SärskUda skäl talar däremot för alt frågan om arbetsgivares skyldighel alt
ekonomiskt bidra till de anställdas deltagande i svenskundervisningen tas upp
redan nu, framför allt önskvärdheten att arbetsmarknadens parter snarast
möjligt får besked om vilka skyldigheter som i detta avseende kan komma att
åläggas arbetsgivaren. Parterna får därigenom tUlfälle all i god tid träffa de
överenskommelser som de kan finna erforderliga.
Allmän
bakgrund
Invandringen
Sverige
har haft en arbetsmarknadsbetingad invandring sedan slutet av 1940-talet, då
vissa företag började rekrytera arbetskraft i andra länder. Denna invandring
fick en med hänsyn till de totala arbetskraftsresurserna väsentiig omfattning
under 1960-talet.
Prop.
1972:100 6
Bmtloinvandringen av utiändska medborgare under åren
19671971 framgår av följande tabell:
Totalt
Nordbor
Icke-nordbor
1967
27100
14100
13 000
1968
32 700
21700
11000
1969
59 600
44 000
15 600
1970
73 600
48 000
25 600
1971
39 000
21000
18 000
Vid utgången av år 1971 var antalet utiändska medborgare
bosatta i Sverige 416 600. Av dessa var nära 65 "/o medborgare i något
nordiskt land. Finländama utgjorde närmare hälften av alla utiänningar. De tio
största utlänningsgrupperna, vilka redovisas i följande tabell, utgjorde nära
90 »/o av samtiiga.
Medborgarskaps- Män Kvinnor
Summa Andel (%) av samt-
land liga utlänningar
Finland 103
900 102 400 206 300 49,5
Jugoslavien 21900 18 700 40 600 9,7
Danmark 17
500 12 900 30 400 7,3
Norge 13 500 13 900 27 400 6,6
Tyskland 11100 9 000 20 100 4,8
Grekland 9
100 7 200 16 300 3,9
Italien 4
800 2 700 7 500 1,8
USA 3 600 2 800 6 400 1,5
Storbritannien 3
300 2 600 5 900 1,5
Polen 2 200 2 700 4 900 1,3
I januari 1971 noterades det största antalet arbelsanmälda
utlänningar någonsin i vårt land, nämligen 229 000. Vid ingången av år 1972
hade antalet sjunkit till 219 000 och uppgick i april i år till 218 000.
Flertalet invandrare är sysselsatta i tUlverkningsarbeten och en tämUgen stor
grupp återfinns i serviceyrken. TUl följd av bl. a. en från den svenska
befolkningen avvikande åldersfördelning har invandrarna en högre, kvinnorna t.
o. m. väsentligt högre, förvärvsintensitet än de svenska medborgarna.
Den 1 april 1972 fördelade sig de arbelsanmälda utiänningarna
efter yrkesgrupp på följande säll:
Män Kvinnor Summa
Tekn., naturv., hum. arb. m. m. 9 970 10
303 20 273
Adm. arbete 399 44 443
Kameralt och kontorstekn. arb. 1 625 4
536 6 161
KommersieUt arb. 1569 1933 3 502
Lantbmks-, skogs- och fiskeriarb. 7153 355 7 508
Gruv-och stenbrytningsarb. m. m. 1146 126 1272
Transport- o. kommunikaiionsarb. 8 039 1 502 9 541
Tillverkningsarb., maskinskötsel
m m 96 816 35 903 132 719
Servicearbete 13 267 21089 34 356
Övrigt arbete 1776 498 2 274
Summa 141760 76 289 218 049
Prop. 1972: 100 7
Någon
prognos beträffande den framtida invandringen lill Sverige finns inte och
underlag för en sådan torde i stort sett saknas. SCB:s befolkningsprojektioner
med anlaganden om en fortsalt nettoinvandring av 10 000 eller 20 000 personer
per år fram tiU sekelskiftet är inte avsedda att vara en förutsägelse om
invandringens verkliga omfattning. Konjunktumtvecklingen och politiska beslut i
både Sverige och utvandringsländerna kommer att vara bestämmande för
invandringens storlek.
Nuvarande
utbildningsanordningar för invandrare
Invandrare
återfinns i alla förekommande utbUdningsformer för vuxna. Några exakta
uppgifter om deras andel i vuxenutbUdningen fmns dock inte. Invandrarnas andel
i arbelsmarknadsutbUdningen är relativt stor (av det totala antalet påbörjade
utbildningar tmder 1970/71 svarade invandrarna för 9,7 */o) medan andelen
invandrare i den kommunala vuxenutbUdningen uppgår tUl omkring 8 "/o.
För
att tillgodose invandrarnas behov av undervisning i svenska har efler hand
skapats vissa utbildningsanordningar som är antingen integrerade i den gängse
vuxenutbildningen eller fristående från denna.
MöjUghetema
för invandrare att få undervisning i svenska var fram till mitten av 1960-talet
begränsade och undervisningen var i regel avgiftsbelagd. Mot bakgrund av den
stora invandringen åren 1964 och 1965 ställde statsmakterna fr. o. m.
budgetåret 1965/66 medel lill förfogande för avgiftsfri undervisning i svenska
för invandrare. SÖ fick därigenom möjlighet att i samarbete med studieförbunden
anordna sådan undervisning som försöksverksamhet. Omfattningen av studieförbundens
invandramndei-visning har ökat snabbt och kommit alt utgöra en allt större
andel av förbundens lolala verksamhel.
Under
de år försöksverksamheten har pågått har antalet studiecirklar i svenska för
invandrare ökat kraftigt: från 4 200 budgetåret 1965/66 till 30 200 budgetåret
1970/71.
Bestämmelserna
för denna verksamhel innebär i korthet följande. SÖ får i samråd med AMS och
SIV genom studieförbunden anordna avgiftsfri undervisning i svenska språket
samt särskUd samhällsundervis-ning för ulländska medborgare som har uppehåUstillslånd
eller, om sådant tillstånd inte erfordras för att de skall få vistas här, är
kyrkobokförda här i landet. Undervisningen får anordnas i form av antingen s.
k. glesundervisning eller s. k. intensivundervisning och skall bedrivas i
huvudsak enligt SÖ:s läroplan i svenska för vuxna invandrare. I glesundervisning
skall varje studiecirkels verksamhetsperiod omfatta minst 20 studietimmar
fördelade på 13 studietimmar per sammankomst. Intensivundervisningen skall per
studiecirkel omfatta minsl 20 och högst 240 studietimmar med minst fyra studietimmar
per dag. Under varje studiecirkels verksamhetsperiod får högst en sjättedel av
antalet studie-
Prop. 1972:100 8
timmar
användas för samhäUsorientering. För denna del av undervisningen får expert
eller fackman saml vid behov tolk anlitas.
Undervisningen
är kostnadsfri för invandraren. Statsbidrag utgår till studieförbunden med 100 %,
dock högsl 75 kr. per studietimme för undervisning i svenska och högst 80 kr.
per studietimme för särskild samhäUsundervisning. Dessutom får förbunden
statsbidrag till kostnader för tolk och expert, tiU sociala kostnader för
lärarna saml visst bidrag tUl central administration. Som jämförelse kan nämnas
att till studieförbundens ordinarie cirkel verksamhet utgår statsbidrag med 75
% av kostnaderna för ledararvode och studiematerial, dock högst 30, i vissa fall
45 kr. per studietimme. Statsbidragsbestämmelsema är således avsevärt
generösare när det gäller svenskundervisning för invandrare än beträffande
övrig cirkelverksamhet. A andra sidan utgår kommunala bidrag i avsevärt mindre
omfattning för invandrarcirklarna än för annan cirkelverksamhet.
Ulöver
den omfattande försöksverksamhet inom studieförbunden som nu har redovisats
bedrivs genom studieförbund och folkhögskolor annan försöksverksamhet av
mindre omfattning.
Svenskundervisningen
för invandrare bedrivs således huvudsakligen inom den fria
folkbildningsverksamheten. Etl i samråd med studieförbunden inom SÖ bedrivet
läroplansarbete har under år 1971 avsatt en läroplan i svenska för invandrare.
Enligt denna skall undervisningen, utom alt bibringa språkkunskaper, göra
invandrarna bekanta med svenskt samhälle, levnadsförhållanden och vardagsliv.
Huvudprincipen för all undervisning i svenska för invandrare måsle vara alt ge
eleven sådana språkliga färdigheter och sådan information att han kan leva och
fungera i del svenska samhällel. Därför är det viktigt alt samhälls-orienleringen
integreras i och intimt sammanvävs med språkutbildningen.
Annan
av staten finansierad undervisning i svenska för invandrare meddelas i samband
med arbetsmarknadsutbildning, numera i huvudsak förlagd tiU AMS:s och SÖ:s
utbildningscentra. Sådana svenskkurser kan antingen bedrivas under en
sammanhängande period av högst två månader eller varvas med yrkesutbildning.
Under utbildningen utgår utbUdningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen
(1966: 368). Invandrare som har god yrkesutbildning och rält att vistas och
arbeta i landet men som inte kan få en lämplig arbelsplacering på grund av
bristande kunskaper i svenska kan beredas utbUdning i svenska med
utbildningsbidrag utan att denna utbildning sker i samband med yrkesutbildning.
Under
budgetåret 1970/71 påbörjade närmare 4 700 personer utbUdning i svenska inom ramen
för arbetsmarknadsutbildningen. Språkundervisning meddelas också i AMS:s
mottagningsförläggningar för kollektivt överförda flyktingar.
Prop. 1972:100 9
Arbetsmarknadens
parter har i skilda sammanhang understrukU vikten av att invandrarna får lära
sig svenska så snart som möjligt i syfte att underiätta anpassningen till
arbetsmiljön. Överenskommelser om introduktion av utiändsk arbetskraft har
slutits mellan oUka arbelsgivar-och arbetstagarorganisationer. I samband härmed
har vissa större förelag med en slor andel invandrare anställda anordnat
svenskundervisning i samarbete med studieförbund. Oftast är det fråga om
undervisning på fritid med stimulansbidrag eller premier av olika slag. Endast
sällan sker undervisning på betald arbetstid. Det förekommer även branschsamverkan
på arbetsgivarsidan när det gäller svenskundervisning. Även fackliga
organisationer har i samarbete med studieförbund anordnat undervisning i
anslutning till arbetet.
Utredningen
Som
bakgrund till utredningens förslag om rätl för arbetstagare till ledighet och
lön vid deltagande i svenskundervisning bör anföras att utredningen föreslår
all en särskild grundläggande utbildning i svenska med samhällsinformation
inrättas. Utbildningen bör erbjudas samtliga invandrare som har behov därav.
Den bör benämnas grundutbUdning för invandrare och inordnas i det allmänna
skolväsendet. Med hänvisning till Europarådets resolution om språkundervisning
för invandrande arbetare (prop. 1969: 27) och med stöd av bedömningar av pedagogisk
sakkunskap förordar utredningen att grundutbildningen får ett omfång om 240
timmar. Utredningen anser att det gemensamma målet bör fixeras i lid och inte i
kunskapsnivå för olika målgrupper. Som allmän kvalifikalionsgrund för tillträde
tiU utbildningen föreslås gälla att invandraren är kyrkobokförd i landet.
Härigenom utesluts tillfälliga besökande, turister m. fl. från utbildningen.
Bland
invandrarna finns, framhåller ulredningen, personer vUkas kunskaper i svenska
motsvarar eller är högre än målet för grundutbildningen. Grundutbildning bör
inte erbjudas dessa personer. Deras eventuella vidareutbildning i svenska bör
ske inom ramen för den ordinarie vuxenutbildningen. Utbildningen bör inte
omfatta finska invandrare med svenska till modersmål eller dansk- eller
norsktalande invandraie. De bör dock fä delta i undervisningen, om de önskar
och plats finns.
Utredningen
anser alt SÖ bör svara för planering och samordning, lärarutbildning, läroplaner,
utvecklingsarbete och information. Enligt utredningens uppfattning bör
samordnings- och planeringsfunkiionerna för UtbUdningen av invandrare i skUda
åldersgrupper förstärkas inom ramen för SÖ:s organisation så att en integrerad
behandling av de aktuella frågorna kan underlättas. Ett reguljärt samråd bör
etableras mellan
Prop.
1972:100 10
SÖ och andra berörda myndigheter och organisationer,
däribland arbetsmarknadens parter. Likaså bör samråd ske med invandrar- och minoritetsorganisationer.
SIV bör liksom f. n. endast ha begränsade uppgifter i frågor om utbildning för
invandrare, såsom att aktualisera behov av kompletterande åtgärder hos
fackmyndigheter och organisationer samt att medverka i informationen om gmndulbildning
m. m.
Lagstiftning om rätt tiU ledighet och lön vid deltagande i
grundutbildning
Enligt ulredningen råder det inget tvivel om att förelag
som för sin produktion är beroende av invandrare skuUe vinna betydligt på atl
dessas kunskaper i svenska förbättras. Redan nu finns det ett antal företag
som inriktat sina ansträngningar på att förbättra introduktionen på
arbetsplatsen genom bl. a. svenskundervisning. Skälet härtill torde vara
önskemål om minskad omsättning av arbetskraften och stabUisering av
arbetsprocessen. Även de fackliga organisationerna har pekat på den utbyggda
introduktionen som ett medel alt förbättra arbetsmiljön och öka både trivsel
och säkerhet.
Mol denna bakgrund anser ulredningen all samhällets
engagemang för att ge invandrare den särskUda service som behövs under deras
första lid i landet generellt bör motsvaras av ökad omsorg om invandrama även
från företagens sida. Starka skäl talar därför för att företagen bör bidra ekonomiskt
lUl den grundutbildning som utredningen föreslår. Även andra skäl talar enligt ulredningen
för en sådan fördelning av kostnadsansvaret mellan samhälle och företag. EU
sådant skäl är alt arbetsgivarnas direkta och indirekta kostnader för att
anställa arbetare från ullandet allmänt sett är mindre än för alt anställa
vissa andra grupper exempelvis äldre eller handikappade personer. Ulredningen
finner principen om arbetsgivarens kostnadsansvar knäsatt i den preliminära SAF-LO-överenskommelse
om 60 limmar av arbetsgivaren betald svenskundervisning för invandrare, som
träffades i november 1970.
Enligt utredningens uppfattning bör emellertid
arbetsgivarna ha elt betydligt större kostnadsansvar för de studiesociala
anordningarna. 1 fråga om formen för arbetsgivarnas kostnadsansvar avvisar
utredningen tanken på en särskild arbetsgivaravgift som bidrag lUl kostnaderna
för gmndutbildningen. En bättre lösning synes utredningen vara att lagstiftningsvägen
garantera en anställd invandrare skydd mot påtaglig löneminskning under den
lid han deltar i grundutbUdning. Utländska arbetstagare bör därför enligt ulredningen
genom lagstiftning tillförsäkras ett minimiskydd mot lönebortfall under grundutbUdningen.
Sådan lagstiftning bör ges tvingande karaktär. Lagen bör således inte få sältas
ur spel genom avtal.
Utredningen diskuterar olika alternativ för att beslämma
vilka löne-
Prop.
1972:100 11
förmåner som arbetstagaren skall ha rält till när han
deltar i grundutbildningen och nämner semesleriön, standardersättning t. ex. i
form av fast timpenning, gemensam för alla deltagare, permitteringslön och
genomsnittslön inom branschen eller företaget. Äv olika skäl förkastar
utredningen emellertid samtiiga dessa alternativ och förordar i stället att
arbetstagarens individuella inkomsi las lill ulgångspunkl. I vissa faU kan det
vara svårt alt räkna ut den individuella lönen för den som genast eller
tämligen omgående efler anställningen påbörjat grundutbildning, t. ex. vid
ackordsarbete. I sådana fall bör arbetstagaren enligt ulredningen garanteras en
lön som i princip motsvarar genomsnittslönen för den yrkesgrupp vederbörande
tillhör på företaget eller arbetsplatsen. I flertalet fall torde arbetsgivarna
och de fackliga organisationerna genom lokala förhandlingar kunna Iräffa
överenskommelse i denna fråga.
I laglekniskt hänseende bör man enligl utredningens
uppfattning lämpligen skilja mellan arbetstagarens rätt att få ledighet för alt
della i grundutbildningen och hans skydd mot inkomstbortfall under utbildningstiden.
Arbetstagaren skall sålunda ha rätt att under arbetstid delta i utbildningen.
Denna rätt bör emellertid inte få las i anspråk för längre tid än 240
lektionstimmar (40-minuterslektioner). Härigenom maximeras arbetsgivarens
skyldighet att ge ledighet. Skyldigheten bör emellertid omfatta även lid för
nödvändiga raster. Vidare förutsätter utredningen atl arbetstagaren får erforderiig
ledighet för att kunna förflytta sig till och från utbildningsplatsen.
Lagen bör enligl utredningens mening garantera skydd för löneborl-fall
under hela utbildningstiden. Löneskyddet bör anknyta till visst antal
arbetstimmar. Lönen bör inle få understiga den lön som skulle ha utgått om
arbetslagaren under motsvarande tid hade ulfört arbete för ar-belgivarens
räkning. En sådan garanti överensstämmer mycket nära med omfatiningen av
arbetsgivarens skyldighel alt ge arbetslagaren ledigt. Lön bör utgå också för sudan
tid som inte är lektionstid utan är t. ex. rast mellan två lektionstimmar.
Maximall bör arbetstagaren kunna få lön motsvarande 240 arbetstimmar.
Utredningen förutsätter att arbetstagaren inte av del
skälet alt han önskar genomgå grundutbildning placeras på etl arbele som ger
lägre löneförmåner än han annars skulle ha haft. A andra sidan bör regleringen
av löneskyddet inte ge upphov till anspråk på övertidsersättning eller dylikt.
Lagen bör endasl garantera en lön motsvarande den som skulle ha utgått för arbele
under ordinarie arbetstid. Även i denna fråga lorde arbetsgivaren och de fackliga
organisationema genom lokala förhandlingar kunna träffa överenskommelse.
Enligt utredningen bör utbildningen för anställda äga rum
på ordinarie arbetstid. Speciella förhållanden i vissa branscher eller på
vissa företag kan dock föranleda modifikationer. Arbetstagaren bör
2t Riksdagen 1972. 1 saml Nr 100
Prop. 1972:100 12
emellertid
ha rätt till lön även om utbUdningen är förlagd lill annan tid än arbetstid. Della
bör laglekniskt uttryckas så att den tid arbetstagaren deltar i utbUdning även
i detta fall räknas som arbetstid.
För
mycket små företag kan enligt ulredningens mening utgiften för lön under utbUdningstiden
komma all innebära atl möjligheten lill anställning för nyinvandrade
arbetstagare kan minska eller helt försvinna. Möjligheterna alt kontrollera
lagens efterlevnad torde också vara begränsade i sådana företag. Lagen bör
därför inte omfatta arbetsgivare som inte regelbundet sysselsätter minst fem arbetstagare.
Småföretagen bör dock rekommenderas alt belala lön lill anslällda som följer
utbildningen.
Lagen
bör inte heUer vara tillämplig i fråga om arbetstagare som sysselsätts i säsong-
eller feriearbete eller eljesi i arbete av tillfällig natur. För utredningen
framstår det som rimligt att en arbetsgivare inte bör åläggas att belala lön
under grundutbildningen för arbetstagare, vilkas anställning uppenbarligen är
av tUlfällig eller kortvarig natur.
Utredningen
har diskuterat möjligheten atl i lagen undanta anställda med endast ett
begränsat anlal arbetstimmar och där grundutbildningens 240 timmar skulle stå
i disproportion tiU antalet arbetstimmar. Sannolikt skulle en sådan konstmktion,
enligt ulredningens mening, medföra svåra gränsdragningsproblem, varför något
generellt undantag för deltidsanställda inte föreslås.
Tidpunkten
för lagens ikraftträdande bör enligt utredningen sättas så att utrymme ges för
nödvändiga förberedelser från såväl myndigheternas som arbetsgivarnas sida. Ulredningen
föreslår därför att lagen träder i kraft den 1 januari 1973. Lagen bör inte gälla
arbetstagare vars anställning börjat före ikraftträdandet. Utredningen skulle
emellertid anse det som mycket otillfredsställande, om inte dessförinnan
anställda invandrare avtalsvägen tillförsäkras samma förmåner som i framtiden
anställda. Därför förordar ulredningen en snar och frivillig påbyggnad av SAF-LO-överenskom-melsen
om svenskundervisning för invandrare, så att den i fråga om redan anslällda
kommer all omfatta de mål för grundutbildningen och arbetsgivarens medverkan
som utredningen har föreslagit. Enligt utredningens beräkning lorde del röra
sig om 30 00040 000 personer.
Reservation
och särskilt yttrande
TUl
utredningens betänkande har fogats en reservation av ledamoten Diesen som
avvisar utredningens förslag till lag om utländsk arbetstagares rätt tUl lön
vid del lagande i grundutbUdning för invandrare och förordar att parterna på
arbetsmarknaden får träffa överenskommelse i denna fråga.
Vidare
har tiU betänkandet fogats ett särskUt yttrande av experten
Prop. 1972:100 13
Öberg.
Denne anser alt utredningens lagförslag inte tillräckligt preciserar
arbetsgivarens skyldighet alt släUa arbetstid lill förfogande för deltagande i grundutbUdningen.
Han framhåller att undervisningen i svenska bör utgöra en del av arbetet och
endast undanlagsvis få förläggas till annan tid än ordinarie arbetstid. Vidare
bör lagen utsträckas att gälla alla arbetsgivare oavsett antalet anställda. En
sådan generell regel kunde eventuellt kompletteras med vissa möjligheter till
dispens. Öberg förordar vidare alt en undersökning omedelbart inleds i syfte
alt före den 1 januari 1973 klarlägga hur utbildningen för tidigare anställda
skall kunna ordnas och om lagstiftning är möjlig och lämplig för deras del.
Remissyttrandena
Grundutbildning
för vuxna invandrare
SamtUga
remissinstanser släller sig positiva tiU utredningens principförslag om
inrättande av en grundutbildning i svenska för invandrare. I de avseenden som
har intresse i förevarande sammanhang anför remissinstanserna i huvudsak
följande.
Förslaget
alt grundutbildningen skall omfatta 2 4 0 limmar tillstyrks av flertalet
instanser. Några menar dock att 240 limmar representerar elt minimum. AMS
framhåller att invandrarna måste ges möjligheter till fortsatt utbildning i
svenska språket, eftersom erfarenhetema visar att det i individuella fall
finns behov av längre utbUdning för att eleven skall kunna tillgodogöra sig
reguljär arbelsmarknadsulbildning.
SÖ
anser, i likhet med utredningen, att utbUdningens mål i första hand bör fixeras
med hänsyn till tiden, men menar att man bör pröva frågan om ej uppnådda minimikunskaper
vore lämpligare mått på undervisningens omfattning än ett fixerat timtal.
Eftersom invandrarnas fömtsättningar och utbildningsbakgmnd varierar kraftigt,
kommer endast en del av dem att på det angivna antalet timmar uppnå det i
styrelsens läroplan angivna målet. Därför vUl styrelsen, sedan målet 240
timmars undervisning generellt uppnåtts, för den fortsatta utvecklingen
uppsätta ett mål, som möjliggör en förlängd språkundervisning grundad på
individuell kunskapsprövning. Även Folkbildningsförbundet anser det
principiellt olämpligt att mäta gmndutbildningen i timmar. Budgeltekniska
svårigheter får inte hindra att gmndutbildningen definieras i termer av väl
specificerade utbildningsmål. Förbundet föreslår därför alt utbildningen inte
låses tUl 240 timmar utan att möjlighet ges till utöknmg av timantalet.
Liknande synpunkter anförs av SACO och Lärarföreningen svenska för invandrare.
SIV
påpekar att utredningen i sina beräkningar utgår från 240 40-minuterslektioner.
Verket anser det önskvärt att lektionstiden fastställs
Prop.
1972:100 14
alt vara 45 minuter, vilket skulle överensstämma med SÖ:s
anvisningar tUl studieförbunden angående språkundervisningen för invandrare. LO
anser för sin del atl undervisningen bör avse 240 klocklimmar.
Remissinsianserna accepterar så gott som genomgående kyrkobokföring
som kvalifikationskrav för tillträde till grundutbildningen. RSV och
hemvistsakkunniga menar alt kravet indirekt kan komma att bidra tUl en
riktigare folkbokföring.
Ulredningens förslag att SÖ skall svara för planering och
samordning av gmndutbildningen möter inga invändningar. SÖ uppger att i de bedömningar
som gjorts vid arbetet med överstyrelsens omorganisation har hänsyn tagits till
invandramndervisningens ökande omfattning. Styrelsen föreslår alt en speciell invandrarsektion
med samordnande uppgifter inrättas. SIV tillslyrker all SÖ blir ansvarig för
planering, samordning och pedagogiskt utvecklingsarbete.
Lagstiftning om rätt UU ledighet och lön vid deltagande i
grundutbildning
Det stora flertalet remissinstanser delar ulredningens
uppfattning att arbetsgivaren bör bidra ekonomiskt till grundutbildningen för
de anställda. De flesta tiUstyrker också eller läninar utan erinran att
detta sker i den formen att utiändska arbetstagare genom lagstiftning tillförsäkras
ett minimiskydd mot lönebortfall under grundutbUdningen. TiU de remissinstanser
som lillstyrker en lagstiftning av denna innebörd hör socialstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen, SÖ, AMS, SIV, FÖVUX, länsstyrelserna i Södermanlands,
Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län, LO, TCO, Folkbildningsförbundet och
Riksförbundet finska föreningar i Sverige. Även SAF tillstyrker i princip
lagstiftning, dock under förutsättning bl. a. att finansieringen sker på annat
sätt än det av utredningen föreslagna.
Socialutredningen släller sig däremol tveksam tUl tanken
på lagstiftning och menar att behovet av en lagfäst rätt till deltagande i
svenskundervisning på betald lid kan ifrågasättas. Den föreslagna rätten till
lön under utbUdningstid framslår i alll väsentiigt som etl lönevillkor
jämställt med övriga ansläUningsviUkor. Det kan därför och i belysning av det
mellan LO och SAF träffade avtalet starkt ifrågasättas om sådana förhållanden,
som allmänt omfattas av arbetsmarknadsparternas fria förhandlingsrätt, skall
regleras genom en tvingande lagstiftning. Socialutredningen framhåller vikten
av alt den lagstiftning som kan finnas påkallad inle får leda till att
invandraren ej längre kan konkurrera på lika villkor på arbetsmarknaden på
grund av att hans arbetskraft blivit för dyr. Liknande synpunkler anförs av
bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län samt reservanter i SÖ, FÖVUX och Svenska
kommunförbundet.
Prop. 1972:100 15
Enligt
arbetsdomstolens ordförande är utredningsförslagets grundtanke om skydd mol löneminskning
riktig. Om frågan härom anses böra lösas genoni elt ingripande från samhällets
sida, kan det dock ifrågasättas om della lämpligen bör ske genom en
lagstiftning som utgör etl direkt och relativt betydelsefullt ingrepp i det
civilrättsliga förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det bör i
stället ytteriigare prövas, om det inte är möjUgt alt finna en lösning,
innefattande exempelvis avgiftsfinansierade studiebidrag, där det individuella
anställningsförhållandet inte blir av så stor betydelse som enligt förslaget.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser alt förhandlingar mellan staten, kommuner
och landsting samt arbetsmarknadens parter bör föregå lagstiftningen.
Länsstyrelsen
i Västmanlands län accepterar principen att förvärvsarbetande invandrare skall
ges undervisning på arbetstid och erhålla kompensation för inkomstbortfall, men
framför, med hänvisning till koncentrationen av invandrare lill vissa orter och
arbetsplatser, förslag till en alternativ lösning i fråga om arbetsgivarnas
skyldigheter. En sådan skulle kunna innebära att man lagstiftningsvägen
ålägger samtliga arbetsgivare att medge ledighet från ordinarie arbele för
deltagande i gmndutbildningen för invandrare. Del inkomstbortfall som
invandrarna därvid förorsakas bör i princip bäras av statsverket, t. ex. genom atl
företagen bär det primära kostnadsansvaret gentemot sina anställda, så att
dessa erhåller full lönekompensation, men alt ett schablonberäknat statsbidrag
samtidigt utgår till företagen. Om särskilda åtgärder behöver vidtas för att
finansiera dessa kostnader för statsverkel bör det lämpligen ske genom
uttagande av en generell arbetsgivaravgift. Den av länsstyrelsen skisserade
lösningen av ersättningsfrågan ger också ökade möjligheter att låta lagen om gmndulbildning
gälla alla anställda invandrare, även dem som redan vistas i landet.
Enligt
SAF tyder vissa antydningar i betänkandet på alt finansieringssystemet bl. a.
haft till bisyfte alt minska företagens benägenhet alt rekrytera arbetskraft
utomlands och därigenom underlätta anställning av gifta kvinnor, äldre och
andra svårplacerade. Utredningens påstående att det skulle vara billigare att
anställa utländsk arbetskraft är dock illa underbyggt. Utöver språkundervisning
krävs ofta speciella ålgärder särskild introduktion, tolkar,
informationsmaterial m. ni. som saknar motsvarighet vid anställning av svensk
arbetskraft. Det föreslagna finansieringssystemet skulle knappast väsentligt
påverka omfattningen av rekryteringen av utiändsk arbetskraft eftersom denna
huvudsakligen genomförs av stora exportindustrier, som är beroende av rekryteringen
och därför tvingas bära kostnaderna trots att dessa påtagligt kan försvaga
företagens irilemationella konkurrenskraft. Den enskilde arbetsgivaren skulle
enligt förslaget belastas med en direkt lönekostnad om ca 4 000 kr. per
invandrare utan säkerhet för alt den anställde stannar kvar vid förelaget
efter utbildningen. Detta kan få svär-
Prop. 1972:100 16
artade
konsekvenser, inte minst för invandrarna själva. För många förelag skulle
kostnaderna te sig alltför höga. Invandrarnas arbetsmarknad och därmed deras
valmöjlighet kan antas bli väsentligt beskuren. Detta gäller bl. a. invandrare
som söker deltidsarbete. Utredningsförslaget skulle kunna komma i konflikt med
principen om invandrarnas med svenskar likvärda ställning på den svenska
arbetsmarknaden. Föreningens eget finansieringsförslag anknyter tUl SAF-LO-överenskom-melsen
som innebär ett åläggande för den enskilde arbetsgivaren alt ge anstäUda
invandrare ersättning motsvarande permitteringslön under de första 60 timmarna
av svenskundervisningen. Föreningen vidhåller detta och uttalar att det är
nödvändigt att över statsbudgeten finansiera återstående utbildningstid.
Ersättning bör utgå i form av en för alla invandrare lika stor timersättning.
När
det gäller frågan vUka löneförmåner som skall utgå under utbildningstiden har
utredningens förslag att arbetstagarens individuella inkomst skall ligga till gmnd
för löneberäkningen godtagits eller lämnats utan erinran av så gott som
samtliga remissorgan. Enligt SAF:s nyss återgivna finansieringsförslag skall
dock permitteringslön utgå för 60 timmar och därefter av allmänna medel en för
alla arbetstagare lika hög timersättning.
Arbetsdomstolens
ordförande anser att regeln om att arbetstagaren under utbildningstiden skall
erhålla just den lön som han skulle ha uppburit, om han i stället utfört arbele
åt arbetsgivaren, kan komma att ge upphov tiU tvister. Bedrivs utbUdningen
endast under del av arbetsdagen synes väl svårigheter att bestämma lönen under
utbildningstiden inte behöva uppstå, eftersom man då kan begagna förtjänsten på
ömse sidor om lektionstiden som norm. Sätts undervisningen däremot in i en
intensivare form redan vid anställningens början, torde emellertid, såsom
utredningen påpekat, tvekan kunna uppkomma om vilken norm som skall tUlämpas
vid lönesättningen. Sådana tvister torde kunna bU mycket svårbedömda och
föranleda vidlyftig utredning. Det har visserligen förutsatts, att
arbetsgivarna och de fackliga organisationerna i flertalet fall skall kunna nå
överenskommelse om lönesättningen. Härvid framkommer emellertid en svaghet i
förslaget. A ena sidan får arbetstagarens förmåner enligt lagen inte
inskränkas genom avtal. Ä andra sidan är löneskyddet emellertid angivet på
sådant sätt, att man måste förutsätta att avtal om lönesättningen i vissa
situationer skall träffas, eftersom lagen inle ger en för alla situationer
användbar norm. Den enskilde arbetstagaren synes alltid kunna göra gällande,
alt etl sådant avtal strider mot lagen. En dylik ordning synes inte böra
godtas. Enligt arbetsdomstolens ordförande är det med hänsyn dels till ogiltighetsregeln
i 3 §, dels ock till arbetsgivarens intresse av atl utan föregående
förhandlingar kunna fastställa arbetstagarens lön under utbildningstiden
önskvärt, att lagen uppställer en för alla situationer
Prop.
1972:100 17
tillämplig,
objektiv norm för lönens bestämmande. Något av de av utredningen avvisade
alternativen borde härvidlag eventuellt efter viss modifikation kunna anses
godtagbart. Normen bör vara så enkel som möjUgt och inte för sin tillämpning
förutsätta någon ingående utredning om faktiska omständigheter. Det förefaller
bättre att godtaga vissa smärre "orättvisor" i förhållandet mellan
olika arbetstagare eller viss ökning eller minskning av inkomsten under utbUdningstiden
än all uppställa regler, som är ägnade atl medföra osäkerhet och risk för
onödiga tvister.
Även
LO, som därvidlag ansluter sig tUl yttrande från Svenska me-tallindustriarbetareförbuiidet,
tar upp frågan om förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter belräffande lön
under utbildningstiden. Enligl LO och melallinduslriarbetareförbundet är det
angeläget alt det anges i lagen att överenskommelser i lönefrågan skall träffas
mellan parterna.
Landstingsförbundet
påpekar alt förslaget för exempelvis hälso- och sjukvården med dess skiftande arbetslidsförläggning
innebär alt invandrare kan tänkas få förhöjning av sin löneinkomst under
utbildningstiden. Förbundet förutsätter att ersättningen under
utbildningstiden inte blir högre än inkomsten under arbetad lid. Förbundet
framhåller vidare att problem kan uppslå belräffande invandrare som har
anställning hos mer än en arbetsgivare. EnUgt förbundet bör det också klarläggas
vad som skall gälla i fråga om resor till och från utbildningen. Även TCO har
berört frågan om restiden. Enligt lagförslaget skall arbetsgivaren endast
betala lön för lektionstid och raster. Det förutsätts alltså, säger TCO, att
dellagarna i gmndutbildningen får vidkännas lö-neförlusl under restid till och
från utbildningen. Det är därför av största vikt att studierna kan bedrivas så
nära arbetsplatsen som möjligt, dvs. inom den kommun där arbetsplatsen är
belägen. Elt nära samarbete mellan angränsande kommuner som berörs av dessa
frågor krävs därför vid organiserandet av utbildningen för att nedbringa restiderna
och resekostnaderna så mycket som möjligt för deltagarna. Lärarföreningen svenska
för invandrare viU alt lagen förtydligas så att lönen under grundutbUdningen
inte får understiga vad som skulle utgått, om arbetstagaren i stället utfört
arbete under ordinarie arbetstid och med ordinarie arbetsuppgifter.
Utredningens
uppfattning all undervisningen för anslällda i princip bör bedrivas på arbetstid
vinner kraftigt stöd hos bl. a. socialstyrelsen, SÖ, SIV, AMS, FÖVUX,
länsstyrelserna i Kronobergs och Älvsborgs län, LO, TCO, ABF och
Lärarföreningen svenska för invandrare. Enligt SIV bör grundutbildningen
betraktas som en del av arbetet. Endast därigenom kan det 100-procenliga
deltagandet garanteras. Svenskundervisningen är en grundläggande trygghetsfråga
av sådant slag att alla behövande bör bli delaktiga av en reform på området.
Hela arbetslivet
Prop. 1972:100 18
präglas
för övrigt av obligatorier som på ett långt mera kännbart sätt griper in i den
enskilde arbetstagarens situation. Även Lärarföreningen svenska för invandrare
anser att utbildningen bör utgöra en del av arbetet. Därav följer enligt
föreningen att den inte kan förläggas till annan tid än arbetstid.
LO
delar experten Öbergs uppfattning all utbildningen är alt anse som en del av
arbetet och därför endast undantagsvis bör förläggas till fritid. Enligt LO
skall invandraren vid anstäUning informeras o.ii atl likaväl som han är skyldig
att vara på arbetsplatsen och arbeta skall han känna samma skyldighet alt delta
i den språkundervisning som sker på arbetstid. Enligt SAF måsle exempelvis
förelag med skiftarbete, företag med speciella arbetstider och företag med
starkt varierande arbetstider ha möjlighet att förlägga undervisningen även utanför
ordinarie arbetstid. För att undvika praktiska lUlämpningsprobleni och
svårlösta juridiska tolkningstvister förordar föreningen att uttryckligt krav
på att utbildningen skall genomföras på arbetstid inle skall ingå i lagen.
Förslaget
alt lagstiftningen endast skall omfatta arbetsgivare med minst fem arbetstagare
kritiseras av ett stort antal remissinstanser. Sålunda anser SIV, som säger
sig främst ha att bevaka den invandrade individens intresse, det självklart atl
huvudprincipen bör vara att invandrade arbetstagare som har behov av undervisning
i svenska skall kunna della i denna oavsett hur många anställda som finns. I
den överenskommelse som Iräffals mellan SAF och LO angående svenskundervisning
för utländsk arbetskraft existerar ingen molsvarande uppdelning med hänsyn
till anlalel anställda vid företagen. Den av ulredningen påtalade konlrolifrågan
torde inle bli mindre svårbemästrad om arbetsplatser med färre än fem
anställda undantas från lagens tillämpningsområde. Åtskilliga arbetsgivare har
510 anställda, t. ex. företag inom hotell- och restaurangbranschen, städföretag
och mindre verkstäder. Det blir inte alltid lält alt fastställa vilka arbetstagare
som är atl betrakta som regelbundet anställda. Verket anför vidare att för
bärkraftiga företag bör oavsett deras sloriek merkostnaden, när invandrad
arbetskraft måste anställas, inte vara något större problem.
Inle
heller LO accepterar förslagel atl lagen inte skaU omfatta arbetstagare som är
anställd hos arbetsgivare som inte regelbundet sysselsätter minst fem
arbetstagare. LO menar att en rekommendation till småförelagen inte kommer att
ge någon större effekt. Rätt till utbildning på betald arbetstid måsle gälla
alla invandrare oavsett inom vilket företag de är anslällda.
Utredningens
förslag att lagstiftningen inte skall gälla arbetstagare som sysselsätts i säsong-
eller feriearbete eller eljest i arbete av tillfällig natur godtas av så gott
som samtliga remissinstanser. LO motsätter sig dock att undanlag görs för s. k.
sä-
Prop.
1972:100 19
songanslällda, vilkel efter nuvarande förhållanden kan
innebära alt en arbetstagare kan vistas i Sverige nästan obegränsad tid och
ändå inle bli delaktig av språkundervisningen. Enligt arbetarskyddsstyrelsen
bör innebörden av uttrycket arbele av tillfällig natur närmare belysas. Även
SAF påpekar att uttrycket kan ge upphov lill tolkningssvärigheter. Ulredningen
har enligt föreningen inte klargjort om det är arbetet som sådant eller den
enskildes anställning som avses.
I frägan huruvida lagen bör gälla även deltidsanställda accepteras
ulredningens förslag atl så skall vara fallet av näslan alla remissinstanser.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter dock om inle deltidsanstäUda
som arbetar t. ex. elt par dagar i veckan eller endasl under veckosluten borde undantas.
Det måste enligt länsstyrelsens mening vara diskutabelt om arbetsgivaren
skulle bli skyldig all belala lön lill en arbetstagares studier, som denne ulför
på tid då han normalt inle arbetar för arbetsgivaren. Landstingsförbundet
framhåller i annal sammanhang att problem kan uppslå belräffande invandrare
som har anställning hos mer än en arbetsgivare.
Förslaget att lagen inte skall gälla arbetstagare som anställts
före ikraftträdandet utsätts för kritik från många håll. Sålunda anser SIV del
helt otillfredsställande om inte invandrade arbetstagare som redan finns här
eller kommer hit före lagens ikraftträdande får möjlighet att della i
undervisningen på samma villkor som dem lagförslaget omfattar. Erfarenhetema
hittills tyder på att frågan inte kan lösas på elt tillfredsställande sätt
genom avial mellan arbetsmarknadens parter. De praktiska möjligheterna all
ordna ulbildning för dessa arbetstagare och kostnaderna härför bör snabbutredas
för alt möjliggöra etl ställningstagande till frågan om utbildning också för
denna kategori bör lagfästas från den 1 januari 1973. Under inga omständigheter
anser verkel att denna kategori av kostnadsskäl fär ställas utanför
utbildningen. Om det inte anses lämpligt eUer möjligl att pålägga arbetsgivarna
hela det studiesociala ansvarel, bör statligt stöd övervägas. Denna kategori
invandrare har redan i dagens läge möjlighet alt delta i studieförbundens
undervisning. En övergång till det system utredningen föreslår skulle innebära
en direkt försämring om avtalsreglering uteblir.
SÖ, Svenska kommunförbundet och TCO ansluter sig till den
av experten Öberg i särskUt yttrande framförda åsikten, alt en snabbundersökning
bör göras för att klarlägga möjlighelerna alt låta redan anlända invandrare
omfattas av lagen. Socialstyrelsen understryker vikten av alt även personer som
invandrat före den 1 januari 1973 skall komma i åtnjutande av betald
undervisning. Även AMS anser det angeläget att åtgärder vidtas för alt
tillgodose utbUdningsbehovet även för de stora grupper invandrare som redan
finns i Sverige och som saknar tillfredsställande kunskaper i svenska.
Prop.
1972:100 20
Enligt FÖVUX (majoriteten) bör lagen gäUa alla
arbetstagare, oavsett om de anstäUts före eller efter den 1 januari 1973.
Liknande synpunkter anförs av länsstyrelserna i Södermanlands, Göteborgs och
Bohus saml Västmanlands län. LO anser atl lagen vid ikraftträdandet bör omfatta
alla anslällda invandrare som är i behov av språkundervisning. En sådan
lagbestämmelse skulle sedan den blivit känd skapa behov av att på elt tidigare
stadium klara språkundervisningen för invandrare, anslällda före lagens
ikraftträdande. Beträffande studietidens förläggning för redan anställda kan
det lämpligen överlåtas till berörd arbetsgivare och den fackliga organisation,
som är avtalsslulande part vid resp. företag, att göra upp om detta.
Arbetsdomstolens ordförande har tagit upp frågan om sanktioner
för arbetsgivaren om denne inte fullgör sina skyldigheter enligt den föreslagna
lagen. Ulredningen har inle, framhåller han, funnit del nödvändigt att i lagen
ta upp bestämmelser om arbetstagares rätl till skadestånd för den händelse
arbetsgivaren skulle åsidosätta sina förpliktelser enligl lagen. Förslagel
torde härigenom komma all innebära, alt arbetstagaren kan bli berättigad till
ersättning endast för del fall han genom arbetsgivarens försummelse åsamkas
ekonomisk skada. Det kan emeUertid knappast göras gällande, alt en arbetstagare
som vägras ledighet för att delta i grundutbUdning härigenom lider ekonomisk
förlust. Den skada han i sådant fall åsamkas torde vara av ideell natur och
dylik skada lärer inte vara ersällningsgiU utan positivt lagsladgande därom.
Det synes föga tillfredsställande, att skadestånd enligt lagen inle skall kunna
utdömas i den angivna situationen. Härtill kommer, alt i avsaknad av
skadeståndsregler i lagen en omotiverad skillnad i fråga om sanktioner
uppkommer för det fall kollektivavtal sluts rörande de i lagen behandlade
ämnena. Av ulredningens lagförslag framgår, alt sådant kollektivavtal kan
slutas med bindande verkan under förutsättning att det inle inskränker
arbetstagarens förmåner enligt lagen. Om kollektivavtal slutits, blir
emellertid vid brott mot delta kollektivavtalslagens sanktionssystem alt tUlämpa
och därvid kan även ersättning för ideell skada komma i fråga.
Arbetsdomstolens ordförande förordar därför att i den föreslagna lagen införs beslämmelser
om arbetstagares rätt tiU skadestånd vid arbetsgivarens underlåtenhet alt uppfylla
sina förpliktelser enligt lagen.
Enligt SIV måsle möjUghet till sanktion mot arbetsgivaren
införas även i sådana fall då arbetsgivaren inte är medlem i arbetsgivarorganisation
och arbetstagaren inle önskar föra talan.
Departementschefen
Fr. o. m. budgetåret 1965/66 meddelas avgiftsfri
undervisning i svenska med samhäUsorientering för invandrare. Undervisningen bedrivs
i form av försöksverksamhet. Den anordnas av studieförbunden
Prop.
1972:100 21
och
står under tillsyn av skolöverstyrelsen. I huvudsak bedrivs undervisningen
numera efler en läroplan som skolöverstyrelsen efter samråd med studieförbunden
utarbetade år 1971. Verksamheten har expanderat mycket snabbi. Antalet
studiecirklar i svenska för invandrare har sålunda ökat från 4 200 budgetåret
1965/66 till 30 200 budgetåret 1970/71. Kostnaderna för statsverket har
samtidigt stigit från 6,3 till 59,3 milj. kr.
Undervisning
i svenska för invandrare förekommer också i arbetsmarknadsstyrelsens
mottagningsläger för kollektivt överförda flyktingar och i samband med
reguljär arbetsmarknadsutbildning. Under budgetåret 1970/71 påbörjade närmare 4
700 invandrare utbildning i svenska inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen.
Vidare sker svenskundervisning vid universiteten för ulländska studerande där
och i särskild ordning för viss specialutbildad personal, t. ex. läkare. Även
inom folkhögskolans ram meddelas numera viss undervisning i svenska för
invandrare.
Invandrarulredningen
lägger i sitt betänkande (SOU 1971: 51) Invandramas utbildningssituation fram förslag
till en grundutbildning som skall vara öppen för alla invandrare över 16 år och
inordnas i det allmänna skolväsendel. Vidare föreslår utredningen lagstiftning
om skyldighet för arbetsgivare med minst fem anställda att ge utländsk arbetstagare
som anställs efter lagens ikraftträdande ledighet för att delta i gmndutbildningen
och betala honom lön under utbildningstiden. När det gäller icke anstäUda
invandrare föreslår utredningen att social service anordnas i anslutning till grundutbUdningen
och att en premie utgår tiU dem som fuUföljer utbildningen.
Förslaget
i fråga om grundutbildningen för vuxna invandrare cch därtUl anslutande frågor
har som framgår av vad jag inledningsvis har anfört sådana kostnadseffekter
för det allmänna alt de bör behandlas i ett vidare budgetsammanhang. Jag tar
alltså i detla sammanhang upp endast frågan om skyldighet för arbetsgivare att
ge ledighet för deltagande i svenskundervisning och alt belala lön för sådant
deltagande.
Remissinstansema ställer
sig i huvudsak positiva till förslaget om skyldighet för arbetsgivama alt ge
ledighet och betala lön för de anställdas deltagande i utbildningen. Från
vissa håll görs dock gällande att frågan om arbetsgivarnas skyldighet i detta
avseende är en förhandlingsfråga som inte lämpligen bör lösas
lagstiftningsvägen. Både LO och TCO liksom samtiiga berörda centrala
myndigheter tillslyrker emeUertid förslaget. Inte heUer SAF har någon erinran i
princip mot den föreslagna lagstiftningen men anser att arbetsgivarnas
skyldighet bör inskränkas betydligt i förhållande tiU förslaget. TUl sistnämnda
fråga återkommer jag i det följande.
Samhället
investerar årligen avsevärda belopp för den avgiftsfria
Prop.
1972:100 22
undervisningen i svenska med samhäUsorientering för
invandrare. I likhet med utredningen och det slora flertalet av
remissinstanserna finner jag atl även arbetsgivarna bör bidra ekonomiskt till
alt anstäUda invandrare får de kunskaper i svenska som är en förutsättning för
att de skall finna sig till rätta på arbetsplatsen. Flera arbetsgivare har
också insett värdet härav. De har i ökad omfattning börjat att ekonomiskt eller
på annat sätt underlätta för invandrarna alt delta i undervisningen. Jag anser
alt liden nu är mogen att vidga dessa åtgärder på ett sådant sätt att de
omfattar hela arbetsmarknaden och blir enhelliga. Jag föreslår därför att
arbetsgivarna genom lagstiftning åläggs atl sörja för alt utiändska
arbetstagare fär möjlighet att delta i undervisning i svenska med samhäUsorientering.
Lagstiftningen bör, som utredningen har anfört, ha den innebörden att
arbetsgivaren skall vara skyldig alt ge arbetstagarna ledigt för att della i
undervisningen och att betala dem lön under utbildningstiden.
I fråga om lagens tillämpningsområde föreslår utredningen
att lagen skall gälla endast arbetsgivare med minst fem anställda. I likhet
med elt stort antal remissinstanser, däribland SIV och LO, anser jag att den
enskilde arbetstagarens möjligheter till betald svenskundervisning inte bör
vara beroende av slorieken av det företag i vilket han är sysselsatt. Samma
synsätt bör härvid göra sig gällande som vid genomförandet förra våren av lagen
(1971: 199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare, vilken innebar
förlängda uppsägningstider för arbetstagare som fyllt 45 år. Jag föreslår
därför att den nu föreslagna lagen skaU omfatta alla arbetsgivare, oavsett
antalet anstäUda.
Utredningsförslaget innebär alt lagen inte skall gälla
arbetstagare som är sysselsatta i säsong- eller feriearbete eller eljest i arbele
av tillfällig natur. Enligt utredningen framstår det som rimligt all en
arbetsgivare inle bör åläggas att belala lön under utbildningstiden för
arbetstagare vilkas arbelsanställning uppenbarligen är av tillfällig eller
kortvarig natur. Det hell övei-vägande antalet remissinstanser godtar
utredningens ståndpunkt i denna del. LO motsätter sig dock atl undanlag görs
för säsonganslällda. Ett sådant undantag kan enligl LO innebära alt en arbetstagare
kan vistas i Sverige i nästan obegränsad tid och ändå inte komma i åtnjutande
av förmånerna enligt lagen. Också på denna punkt vUl jag hänvisa till de
ställningstaganden som gjordes i samband med antagandet av lagen (1971: 199) om
anställningsskydd för vissa arbetstagare (se prop. 1971: 107 s. 119). Jag föreslår
således atl något undantag inte görs för säsongarbete.
Beträffande feriearbete eller annat arbete av tillfällig
natur är jag ense med utredningen om att sådanl arbete bör undantas från
tillämpningsområdet. Med anledning av elt påpekande från SAF vill jag framhålla
atl det är anställningens art dvs. de med anställningen förenade
arbetsuppgifterna som skall vara av tillfällig natur för ifrågavarande
Prop.
1972:100 23
arbetsplats,
exempelvis montagearbete, och inle den omständigheten att arbetslagaren är
tillfälligt anställd. Avsikten är således atl inle utesluta näringsgrenar, t.
ex. restaurangnäringen, från tillämpningsområdet av del skälet alt
arbetsstyrkan där är relativt rörlig. Däremot finner jag av praktiska skäl att
från lagens tillämpningsområde bör undantas anställning i enskilt hushåll.
Ulredningen
har inle föreslagit något undantag för deltidsanställda från lagens tUlämpningsområdc.
Denna ståndpunkt accepteras genomgående under remissbehandlingen och jag
ansluter mig till förslaget i denna del. Härigenom kommer arbetstagarna att ges
möjlighet alt delta i undervisning av samma omfattning oberoende av om anställningen
avser heltid eller dellid. I fråga om beräkningen av ledighet och lön för
deltidsanställda återkommer jag senare.
För
rätt till ledighet och lön enligt lagen uppstäUer utredningen krav på kyrkobokföring
i Sverige. Därigenom utesluts tillfälliga besökare och turister. Regeln
sammanhänger med utredningens förslag i fråga om tillträde till grundutbUdningen.
Utredningens förslag tillstyrks över lag av remissinstanserna.
För
att arbetsgivaren skall åläggas att ge ledighet och belala lön för dellagande i
undervisningen bör man ställa krav på att invandraren har så fast anknytning
till Sverige alt han kan väntas stanna här i vart fall någon tid. Ett kriterium
som direkt hänför sig lill arbetsmarknaden är att invandraren har arbetstillstånd.
Detta bÖr enligt min uppfattning vara huvudkravet. För cn stor kategori utiändska
arbetstagare, huvudsakligen medborgare i de övriga nordiska länderna, krävs
emellertid inte arbetstillstånd. För de gmpper som är befriade från krav på
arbetstillstånd finner jag utredningens förslag om kyrkobokföring vara en
lämplig anknytning.
I
anslutning tiU sitt förslag om grundutbUdningen i dess helhet förordar
utredningen, att möjligheten tUl ledighet och lön för deltagande i
utbildningen inte skall slå till buds för arbetstagare som har tillräckliga kunskaper
i svenska språket. Hit räknar utredningen den som har svenska (en del av
invandrarna från Finland), danska eller norska språket tiU modersmål eller som
eljest uppenbarligen behärskar något av dessa språk. Även i dessa delar kan
jag i likhet med remissinsianserna i princip ansluta mig till förslagel. SAF har
påpekat all man inle bör undanta endast den som uppenbarUgen behärskar
svenska, norska eller danska språket utan även den som redan har genomgått den
avsedda undervisningen eller som har motsvarande språkkunskaper. Enligt SÄF:s
mening kan denna undervisning inte anlas ge sådana insikter i svenska språket
alt det kan anses att man efler utbildningen behärskar svenska språket. Jag
delar SAF:s synpunkter i denna fråga. Då inte heller utredningen har gjort
gällande att den grundläggande undervisningen ger mer än en elementär
introduktion i svenska
Prop. 1972:100 24
språket,
föreslår jag att det ifrågavarande undantaget bestäms så att lagen inte
omfattar arbetstagare som redan har genomgått den i lagen avsedda
undervisningen eUer som har sådana kunskaper i svenska, danska eUer norska att
utbildningen inte kan anses erforderUg.
Den
första begränsningen ställer vissa krav på registrering av genomgången
undervisning. TUl denna fråga återkommer jag senare. Beträffande invandrare
som utan att ha genomgått den i lagen avsedda undervisningen har sådana
kunskaper i svenska språket att han inte bör vara berättigad att mot lön delta
i undervisningen uppstår inga problem när del gäller danskar och norrmän och inle
heller i fråga om finländare med svenska som modersmål. Däremot kan det
givetvis vara vanskligt atl bedöma språkkunskaperna hos övriga invandrare. Jag viU
redan nu fömlskicka att det är min avsikt att i enlighet med utredningen föreslå
att mål om lagens tillämpning skall avgöras av arbetsdomstolen, om
anställningsavtalet regleras av kollektivavtal, och eljest av allmän domslol.
Arbetsdomstolens ordförande framhåller med anledning av utredningens förslag i
denna del att frågan om en arbetstagares språkkunskaper inte är lämpad för
avgörande av domstol och ifrågasätter om inte denna prövning bör ske i
administrativ ordning.
Det
torde enligt min uppfattning inte komma att bli någon vanlig företeelse att en
arbetstagare som klarar sig hjälpligt på svenska väljer att trots detta della i
den föreslagna språkundervisningen. Det är emellertid angeläget atl det finns
ett lämpligt forum för avgörande av arbetstagarens språkkunskaper. Jag delar
den uppfattning som har framförts av arbetsdomstolens ordförande, att det inte
bör vara en uppgift för domstolen att bedöma en arbetstagares språkkunskaper. I
samråd med chefen för utbildningsdepartementet förordar jag att skolöverstyrelsen
får i uppdrag att komma in med förslag tUl hur man skaU kunna avgöra denna
fråga. Vägledning bör kunna hämtas från existerande verksamhet.
Ulredningen
föreslår att utbildningens omfattning bestäms till 240 timmar. Avgörande för
utredningens ställningstagande har varit Europarådets resolution den 26 juni
1968 (se prop. 1969: 27) om språkundervisning för invandrande arbetare, där det
sägs att minst 200 timmars undervisning krävs för att man skall kunna föra ett
samtal på ett nytt språk. Med ledning härav och med stöd av pedagogisk sakkunskap
har utredningen stannat för att 240 timmars undervisning bör kunna ge ett
nödvändigt minimum av svenskkunskaper och samhäUsorientering. Beroende på
individuella förutsättningar och utbildningsbakgmnd kommer olika invandrare
att nå olika långt inom gmndutbildningen. Utredningen anser emellertid att både
principiella och praktiska skäl talar för att det gemensamma målet fixeras med
avseende på tiden och inte i fråga om mål för utbildningen av olika
Prop. 1972:100 25
grupper. Arbetsgivarnas skyldighet all ge ledighet och
betala lön bör enligt utredningen likaledes avse 240 timmar.
Så gott som samtiiga remissinstanser godtar all
utbildningens längd bestäms lill 240 timmar och även att arbetsgivarnas
skyldigheter med avseende på de anställda får motsvarande omfattning. Däremot
råder skilda uppfattningar bland remissinstansema om hur lång en lektionstimme
bör vara. Vidare förordar SÖ alt, sedan målet om 240 timmars undervisning
generellt har uppnåtts, för den fortsatta utbUdningen uppsatts ett mål som
möjliggör en förlängd språkundervisning gmndad på individuell kunskapsprövning.
Inte heller SAF har haft någon erinran mol att
grundutbildningen får en omfattning av 240 timmar. SÄF bestrider emellertid alt
arbetsgivarna skall vara skyldiga alt ge ledigt och betala lön för hela denna
lid. Enligt SAF bör arbetsgivarens skyldigheter i dessa avseenden omfatta
endast 60 timmar i enlighet med del avtal som år 1970 slöts mellan LO och SAF,
Inom den nuvarande svenskundervisningen finns inga
bestämmelser om undervisningstidens liingd i annan mån än att studiecirklama
vid intensivundervisning får omfatta högst 240 studielimmar. I förhållande
till den enskilde deltagaren är omfattningen av undervisningen inte begränsad.
För den föreslagna lagstiftningen måste emellertid ett mått fastställas i detta
avseende och jag gmndar mina bedömningar därvidlag på vad utredningen har anfört
i fråga om den allmänna utbildningens omfattning. Jag har med beaktande av
utredningens överväganden stannat för att föreslå alt arbetsgivaren skall vara
skyldig alt ge ledighet och betala lön för 240 timmars undervisning. Därvid
räknar jag med 45 minuters lektioner. I överensstämmelse med vad utredningen
har föreslagit bör en lektionstimme emellertid räknas som en hel arbetstimme i
fråga om arbetsgivarens skyldighet alt ge ledighet och betala lön.
Utredningen utgår i sitt lagförslag från att arbetslagaren
skall få möjlighet att deha i undervisningen på a r b e t s t i d. En
lektionstimme räknas därvid som en arbetstimme, vUket medger utrymme för
erforderliga raster. Dämtöver har utredningen uttalat att den förutsätter att
arbetstagaren får erforderiig ledighet även för atl kunna förflytta sig tiU
och från utbildningsplatsen.
Det stora flertalet remissinstanser understryker
betydelsen av att undervisningen äger mm under arbetstid. Man har bl. a. pekat
på att arbetet i sig självt tillsammans med de omställningssvårigheter det innebär
att flytta tiU ett främmande land är så tröttande, alt det inle rimUgen bör
kunna krävas att arbetstagaren därutöver deltar i svenskundervisning som är
förlagd till fritid. Flera remissinstanser, däribland SIV och LO, anser att gmndutbildningen
bör betraktas som en del av arbetet. Enligt SIV präglas hela arbetsUvet av
obligatorier som på ett långt
Prop. 1972:100 26
mera
kännbart sätt ingriper i den enskilde arbetstagarens situation. LO anser alt
invandraren bör informeras om alt han, likaväl som han är skyldig atl vara på
arbetsplatsen och arbeta, skall känna skyldighet att della i undervisning som
sker på arbetstid. SAF däremot gör gällande atl det inte bör stipuleras något
absolut krav på atl utbildningen skall ske på arbetstid. Man hänvisar lill de
svårigheter som möter företag med skiftarbete eller företag som har speciella
eller starkt varierande arbetstider. Några remissinstanser, bl. a. TCO, tar
upp frågan om restiden. Enligt TCO:s mening är det med hänsyn till atl
deltagarna enligt förslaget själva får vidkännas löneförlust för restid av
största vikt att studierna bedrivs så nära arbetsplatsen som möjligl.
I likhel
med ulredningen och det övervägande anlalel remissinstanser anser jag det vara
av stor betydelse för undervisningsresultatel alt arbetstagaren bereds
möjlighet att delta i undervisningen på arbetstid. Detla bör vara huvudregeln i
lagen. Jag finner det dock rimligt att arbetsmarknadens parter får möjlighet
att i kollektivavtal komma överens om begränsning i rätlen tUl ledighet,
innebärande att undervisningen förläggs till annan tid. Avsikten är alt lagen
skall tillämpas på hela arbetsmarknaden, alltså även på den offentUga sektorn.
I de fall då det inle finns någon arbetstagarorganisation som kan tillvarata
arbetslagar-gruppens intresse bör enskUt avtal få träffas mellan arbetsgivaren
och arbetstagaren. Jag vill erinra om att lagen enligl vad jag tidigare har
föreslagit skall gälla ulan inskränloiing till antalet anslällda.
Utredningen
har förutsatt atl undervisningen skall kunna ske under annan tid än arbetstid
och har därför föreslagit att även tid under vUken arbetstagaren på fritid
deltar i undervisningen skall räknas som tid under vilken han har utfört
arbete för arbetsgivarens räkning. Arbetstagaren är således erUigt utredrungen
berättigad till lön för denna lid enligt samma grunder som för undervisning som
sker under arbetstid. Enligt vad utredningen anför har man genom denna konstmktion
laglekniskt velat skilja mellan arbetsgivarens skyldighet atl bereda ledighet
för deltagande i undervisningen och hans skyldighet att betala lön för 240 ar-betslimmar.
Jag
delar utredningens uppfattning att man bör skilja mellan skyldighet att bereda ledighet
och skyldighet att betala lön för deltagande i svenskundervisning. Båda dessa
skyldigheter skall syfta till att göra det möjUgt för arbetstagaren alt delta
i 240 lektionstimmar om 45 minuter, motsvarande raster inräknade 240
arbetstimmar. Arbetsgivaren skall alltså, som jag nyss har anfört, enligt
huvudregeln bereda arbetstagaren ledighet under 240 arbetstimmar. För de
lektionstimmar arbetslagaren deltar i under denna tid skall han vara berättigad
till lön från arbetsgivaren. I den mån arbetstagaren inte hinner genomgå hela
utbildningen under den lediga tiden, fär han genomgå resterande
undervisningstimmar utanför arbetstiden.
Prop.
1972:100 27
Han
har då rält till lön för dessa återstående timmar enligt huvudregeln om
arbetsgivarens skyldighet atl belala lön under utbildningstid. Motsvarande
gäller i den utsträckning parterna har avtalat alt undervisningen skall
förläggas till frilid. Denna lösning överensstämmer med vad uttedningen har
föreslagit.
Som
tidigare nämnts avses förevarande lagstiftning på sätt utredningen föreslagit
gälla även för deltidsanställda. Dessa skall alltså vara berättigade till
såväl ledighet som lön för att delta i undervisningen. På en punkt anser jag emeUertid
en i förhåUande till ulredningens förslag inskränkande beslämmelse vara
påkallad. Med anledning av vad som har anförts av etl par av remissinstansema,
däribland Svenska landstingsförbundet, är det nämligen enligt min mening befogat
med en regel av innebörd att lönen för en deltidsarbetande, som genomgår
språkundervisning, inte får understiga den del av lönen som svarar mot
arbetstagarens arbetstid i förhållande till heltid. Vad nu har sagts bör gälla
även rätten till ledighet. Det anförda kan lämpligen belysas med ett exempel.
Är arbetstagaren halvtidsanställd och utgår lön med 14 kr. per timme, skall
ledigheten för denne omfatta 120 ar-betslimmar men lön utgå för 240
undervisningstimmar. För varje lektionstimme utgår emeUertid lön med endast
sju kr., om annat inte avtalats. Anledningen tUl detta ståndpunklslagande är
alt den deltidsarbetande har slörre möjligheter än den heltidsanställde att
genomgå undervisning på icke arbetstid. Vidare har jag ansett det vara av
värde att de tekniska svårigheter undanröjs som kan uppstå om arbetstagaren har
del-lidsanställning hos flera arbetsgivare.
Kvar
står den fråga som har berörts av några av remissinstanserna, nämligen om
deltagande i undervisningen skall betraktas som utförande av arbete för arbetsgivarens
räkning. Enligt min uppfattning bör deltagande i undervisningen inle vara elt
led i arbetet i den meningen att del skulle utgöra ett obUgatorium för arbetstagaren.
Har emellertid arbetstagaren förklarat att han vill delta i undervisningen,
bör ersättning utgå endast i den mån han verkligen har närvarit. Besked härom
bör arbetsgivaren kunna få av den som anordnar undervisningen. I övrigt
återkommer jag i specialmoliveringen till frågan huruvida deltagande i
undervisningen är att betrakta som utförande av arbele för arbetsgivarens
räkning.
I
likhet med utredningen finner jag det önskvärt att arbetstagaren snarast
möjligt efler anställningen bereds tillfälle att delta i svenskundervisningen.
Det bör vara en skyldighet för arbetsgivaren att tillse att så sker. Jag
föreslår därför att arbetsgivaren så snart det kan ske skall underrätta nyanställd
arbetstagare om hans rättigheter enligt lagen och inom sextio dagar från
anställningens början bereda arbetstagaren möjlighet till ledighet för att
påbörja undervisningen.
Arbetsgivarens
skyldighet alt ge ledighet och lön bör inte kunna
Prop. 1972:100 28
kvarstå
under obegränsad tid. Om en arbetstagare sedan två år har förflutit från det
han tUllrädde sin första anställning här i landet fortfarande inte har
utnyttjat lagens förmåner och påbörjat undervisningen, bör arbetsgivarens
skyldighet att ge ledighet och lön upphöra. En förutsättning härför måste dock
vara att arbetslagaren dessförinnan har fått föreskriven information och
möjlighet tiU ledighet för att delta i undervisningen. En begränsning av
arbetsgivarens skyldigheter enligl vad jag nu har anfört bör också kunna bidra
till alt förmå arbetslagarna atl ulan dröjsmål utnyttja sina rälligheler
enligt lagen.
Om
arbetstagaren byter anställning under den tid utbildningen pågår, bör han ha
rätt att i den nya anstäUningen få ledighet och lön för att fortsätta
utbildningen. Även för della ändamål får den registrering jag strax återkommer tiU
väsentlig betydelse. Den nye arbetsgivaren får därigenom möjlighet att la reda
på hur långt den nyan-stäUdes undervisning har fortskridit.
När
det gäller löneberäkningen för studietiden föreslår utredningen att lönen inte
får understiga den lön som skulle ha utgått om arbetstagaren under motsvarande
tid hade utfört arbele för arbetsgivarens räkning under ordinarie arbetstid. I
huvudsak lämnar remissinstanserna förslaget i denna del ulan erinran.
Arbetsdomstolens ordförande har dock pekat pä att arbetstagarens förmåner
enligt ulredningens förslag inte får inskränkas genom avtal samtidigt som enligl
vad ulredningen förutsätter avtal om lönesättningen i vissa situationer skall
kunna träffas. Enligt hans mening är det önskvärt att lagen uppställer en för
alla situationer tiUämplig, objektiv norm för lönens bestämmande. Normen bör
vara så enkel som möjligt och inle för sin tiUämpning förutsätta någon
ingående utredning om faktiska omständigheter. LO har å sin sida under
åberopande av yttrande från Svenska metallindustriarbetareför-bundet hävdat
att frågan om löneberäkningen bör bli föremål för avtal mellan parterna och att
detta bör klargöras i lagen.
Jag
delar ulredningens uppfattning att rätten till lön under utbildningstiden inte
får inskränkas genom avtal. Däremot anser jag i likhet med LO att
arbetsmarknadens parter bör kunna träffa kollektivavtal om hur lönen skall
beräknas. Enskilt avtal i denna fråga bör i likhet med vad jag har förordat i
fråga om utbildningens förläggning till annan lid än arbetstid kunna träffas meUan
arbetsgivare och arbetstagare, om det inle finns någon arbetstagarorganisation
som kan tUlvarata arbetstagarens intressen. En beslämmelse av denna innebörd
bör enligt min mening las in i lagen. I fråga om löneberäkningen viU jag
slutligen understryka vad utredningen har anfört om att undervisning på frilid
inte bör grunda rätt till övertidsersättning, medan å andra sidan arbetstagaren
inte av det skälet att han önskar åtnjuta svenskundervisning får placeras i
arbete som ger lägre löneförmåner än han eljest skulle ha haft.
Prop. 1972:100 29
Utredningens
förslag innehåller inga sanktioner gentemot arbetsgivare som underlåter alt
iaktta sina här föreslagna skyldigheter. Detta förhållande har påtalals av ett
par remissinstanser, bl. a. arbetsdomstolens ordförande. Denne framhåller att
utan lagfästa sanktioner arbetstagare kan bli berättigad till ersättning endasl
för det fall han genom arbetsgivarens försummelse åsamkas ekonomisk skada. Det
kan emellertid knappast göras gällande, alt en arbetstagare som vägras ledighet
för att della i grundutbildning härigenom lider ekonomisk förlust. Den skada
han i sådant fall åsamkas lorde vara av ideell natur och dylik skada lär inte
vara ersättningsgill utan positivt lagstadgande därom. Det synes föga tiUfredsstäUande,
alt skadestånd inte skall kunna utdömas i den angivna situationen. Härtill
kommer att, i avsaknad av skadeståndsregler i lagen, en omotiverad skillnad i
fråga om sanktioner uppkommer för det fall kollektivavtal sluts rörande de i
lagen behandlade ämnena. Av utredningens lagförslag framgår, atl sådant
kollektivavtal kan slutas med bindande verkan under fömtsättning att det inte
inskränker arbetstagarens förmåner enligt lagen. Därest koUektivavtal slutils,
blir emellertid vid brott mot delta kollektivavtalslagens sanktionssystem all tiUämpa
och därvid kan även ersättning för ideell skada ifrågakomma. Arbetsdomstolens
ordförande förordar därför att beslämmelser införs om arbetslagarens rätt lill
skadestånd vid arbetsgivarens underlåtenhet atl uppfylla sina förpliktelser
enligt lagen.
Jag
delar de synpunkler som har anförts av arbetsdomstolens ordförande och
föreslår därför att en bestämmelse införs om skadeståndsskyldighet.
Bestämmelsen bör lämpligen ha samma innehåll som motsvarande beslämmelse i
lagen (1971: 199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare. I enlighet med
vad som förordas av arbetsdomstolens ordförande bör också samma
preskriptionsregler införas i fråga om rätten att föra talan om skadestånd, som
gäller enligt nyssnämnda lag.
Utredningen
föreslår att dagen för lagens ikraftträdande bestäms tiU den 1 januari 1973.
Som jag inledningsvis har anfört är det önskvärt att arbetsmarknadens parter
får tUlfälle att i god tid förbereda sig för lagens ikraftträdande och träffa
de överenskommelser som de finner nödvändiga. Vidare bör studieförbund,
arbetsgivare och fackföreningar få tid att planera så att undervisningen resp.
arbetsförhållandena kan anpassas till den nya lagen. Jag föreslår att lagen
skall träda i kraft den 1 juli 1973 men omfatta utiändska arbetstagare som
anställs fr. o. m. den 1 januari 1973.
I
fråga om dessförinnan anställda invandrare innebär utredningens förslag att de
ställs vid sidan av rättigheterna enligt lagen. Denna ståndpunkt har
kritiserats från många håll, bl. a. av LO och SIV. Man menar att lagen bör
omfatta aUa utiändska arbetarsta-gare som är i behov av språkundervisning. Jag
ansluter mig helt tUl
Prop. 1972:100 30
uppfattningen
alt det är angelägel att även tidigare anstäUda invandrare som inte fått
svenskundervisning eller lärt sig tala svenska på annat sätt får motsvarande
stöd som senare anställda till sådan undervisning. Som framhålls i ett särskUt
yttrande av en expert i invandramtredningen reser emellertid denna fråga
problem som inte kan lösas utan särskild utredning. En sådan utredning har
satts igång inom inrikesdepartementet. Enligt vad jag har erfarit avser vidare
de fackliga organisationerna att inom kort börja en undersökning rörande
omfattningen av UtbUdningsbehovet bland redan anställda invandrare och alt
utarbeta planer för tillgodoseendet av föreliggande utbildningsbehov. Jag
räknar med alt resultatet av dessa utredningar skall utgöra ett tillräckligt underlag
för alt lägga fram förslag lill frågans lösning för nästa års riksdag.
I
anslutning till den lagstiftning som jag har förordat i det föregående viU jag
erinra om att lagstiftningen gmndar sig på den svenskundervisning som bedrivs f.
n. och anordnas av studieförbunden. I viss utsträckning har studieförbunden
planerat och genomfört den hittills bedrivna undervisningen i samarbete med de
fackliga organisationerna, framför allt i de fall då undervisningen har gmndats
på överenskommelser med arbetsgivare om vissa förmåner för utländsk
arbetstagare som deltar i undervisningen. Efter genomförandet av den här
föreslagna lagstiftningen framstår det som än angelägnare än hittills alt
studieförbunden samverkar med berörda fackliga organisationer i frågor om
anordnandet av UtbUdningen.
Som
jag tidigare har antytt aktualiserar lagstiftningen frågan om r e-gistrering
av arbetstagarnas deltagande i undervisningen. Arbetsgivare och fackföreningar
kommer efter lagens ikraftträdande alt ha ett behov av att kunna kontrollera om
en arbetstagare tidigare fått del av de förmåner som tillkommer honom enligt
lagen. Även arbetstagaren kommer all ha elt behov av alt kunna visa i vilken
utsträckning han erhållit förmånerna resp. att han har rätt tUl dem. F. n. sker
ingen sådan registrering centralt. Endast de lokala studieorganisationerna kan
lämna uppgifter om vilka personer som deltagit i svenskundervisningen. Denna
information är alltför svårtillgänglig för atl kunna vara till nytta i detta
sammanhang. Enligt min mening kan behovet av upplysning för arbetsgivare,
fackliga organisationer och arbetstagare tillgodoses endast genom central
registrering. Det bör ankomma på det studieförbund som anordnar undervisning
att tiU ett sådant centralt register anmäla när en arbetstagare påbörjar
undervisningen, när han avbryter den varvid bör anges det antal timmar han
närvarit samt när han avslutat 240 limmars utbildning. Frågan om vUken
myndighet som bör ha hand om en sådan central registrering kommer att anmälas i
ett senare sammanhang. Utöver nu behandlade informationsbehov kommer
arbetsgivare och
Prop. 1972:100 31
berörda
fackföreningar att kontinuerligt behöva kunskap om under hur många undervisnuigstimmar
arbetstagaren är närvarande. Detla bör kunna tiUgodoses genom överenskommelse
mellan arbetsgivaren, berörd fackförening och vederbörande studieförbund. Om en
arbetstagare byter anställning innan han genomgått 240 timmars undervisnmg,
skall han - i enlighet med vad jag tidigare har föreslagit få tillfälle att
fullfölja utbildningen under anställningen hos den nye arbetsgivaren. Den nye
arbetsgivaren och fackföreningen har då behov av att veta inte endast hur många
undervisningstimmar som arbetstagaren deltagit i utan också hur många timmars
ledighet han fått för atl della i undervisningen. Detta informationsbehov bör
enklast kunna tUlgodoses genom ett intyg från den tidigare arbetsgivaren. Jag
anser att särskilda bestämmelser härom inte är nödvändiga.
Upprättat
lagförslag
1 enlighet
med vad jag har anfört i del föregående har inom inrikesde
partementet upprättats förslag till lag om rätt till ledighet och lön vid
deltagande i svenskundervisning för invandrare.
Rörande
de enskUda bestämmelsema i lagförslaget viU jag ytterligare anföra följande.
Specialmotivering
2 och
3 §§ Första stycket i 2 § iimehåUer bestämmelserna om rätt tUl
ledighet under 240 arbetstimmar på ordinarie arbetstid. Med ordinarie
arbetstid avses tid då arbetslagaren normalt ulför arbete för arbetsgi
varens räkning. Bedrivs undervisningen på ordinarie arbetstid bör de
arbetstimmar som avser deltagande i undervisning gälla som arbetad
tid. Att så sker är som framgår av vad arbetsdomstolens ordförande
har anfört nödvändigt bl. a. för att tiden skall vara semeslergmndande
enligt semesterlagen (1963: 114). Den bör likaledes betraktas som ar
betad tid i den mening som avses i allmänna arbetstidslagen (1970: 103).
Av
skäl som jag har redovisat i den allmänna motiveringen (s. 26) har i andra
stycket upplagils bestämmelser som gör del möjligt för parterna att träffa
överenskommelse om förläggning av undervisningen till fritid. För att
möjliggöra att sådana överenskommelser träffas i fråga om offentligt anslällda
har i andra stycket i 2 § uttryckligen undantag gjorts från bestämmelserna i 3
§ andra stycket statstjänstemannalagen (1965: 274) och 2 § andra stycket kommunaltjänstemannalagen
(1965: 275).
Av
2 §:s konstruktion följer, att huvudregeln i första slyckel gäller tills
eventuell överenskommelse träffas enligt andra stycket. Vidare framgår av 4 §,
att arbetsgivaren är skyldig att inom 60 dagar från anställningens början
bereda arbetstagaren möjlighet tiU ledighet för att
Prop.
1972:100 32
delta i undervisningen. Blir förhandlingar om begränsning
enligt 2 § andra slyckel långvariga, får arbetstagaren alltså under tiden rätt
till ledighet enUgt huvudregeln, dvs. på ordinarie arbetstid, för att delta i
undervisningen.
Undervisning som bedrivs på fritid bör till skillnad från
undervisning på ordinarie arbetstid enligt min mening inte betraktas som arbetad
tid enligt allmänna arbetstidslagen (1970: 103). Arbetarskyddsslyrelsen har i
sitt remissyttrande påpekat att paragrafen bör få en formulering som gör att
den inte kan uppfattas som en tolkningshänvisning till nämnda lag.
I fråga om sociala förmåner bör emellertid
undervisningstid betraktas som arbetad tid oberoende av om den är förlagd tUl
fritid eUer ej. Detta gäUer främst förmåner enligt semesterlagen (1963: 114)
och lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring. Lönen bUr vidare ÄTP-gmndan-de
oavsett om den utgår för undervisning på arbetstid eller på fritid.
De överväganden som jag nu har redovisat har kommit tiU
ullryck i beslämmelser i 2 § Iredje stycket resp. 3 § tredje stycket.
4
§ I paragrafen
har intagits bestämmelser som reglerar dels förhållandel när arbetstagaren
byter anställning under den tid han deltar i undervisningen, dels upphörandet
av arbetsgivarens skyldigheter om arbetslagaren inte börjar undervisningen inom
viss tid. Dessa frågor har behandlats i den allmänna motiveringen (s. 28).
5
§ I denna
paragraf uttalas atl arbetstagarens rätt till lön enligt lagen inle får
inskränkas genoni avtal. Enligt ulredningens förslag skulle inte heller
förmånen att erhålla ledighet på ordinarie arbetstid få inskränkas men såsom
framgått av den allmänna motiveringen (s. 26) har möjlighet härtill öppnats
genom bestämmelsema i 2 § andra stycket.
Även när det gäller lönen har emellertid i enlighet med
önskemål från LO getts möjlighet tUl förhandlingar mellan parterna. Denna förhandlingsmöjlighet
rör dock endast beräkningen av lönen och vidare frågan om när den skall
utbetalas. Frågan om utbetalningen hänger samman med frågan om när lönen är
förfallen lill betalning. I detta avseende torde skUlnaden mellan undervisning
på arbetstid och undervisning på fritid bli avgörande. Sker undervisningen på
ordinarie arbetstid bör tiden anses som arbetad tid, vilket i sin tur innebär
att lönen, om inle annat avtalas, förfaller tUl betalning samtidigt som lönen i
övrigi. Även när det gäller undervisning på fritid torde det lämpligaste vara,
att betalningen sker i samma terminer som arbetstagarens lön i övrigt. Ett skäl
härtUl är att en arbetstagare, som åtnjuter undervisning dels på arbetstid och
dels på fritid, kan komma att få vidkännas visst lönebortfall för restid. Om inte
annat avtalas bör således lönen utbetalas samtidigt som lönen i övrigt för
motsvarande tidsperiod.
Prop. 1972:100 33
6
§ I fall då avtal har träffats
i vederbörlig ordning får detla tillämpas även på oorganiserade arbetstagare,
som deltar i svenskundervisning. En uttrycklig regel med denna mnebörd har
tagits in i denna paragraf.
7 § Skadeståndsreglerna i denna paragraf är desamma
som i 8 § lagen (1971: 199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare. De är också
i huvudsak likalydande med 8 § kollektivavtalslagen (1928: 253). Därmed uppnås
alt samma skadeståndsregler kommer att gälla antingen part åsidosätter sina
förpliktelser enligt den föreslagna lagen eller enligl kollektivavtal som har ingåtts
med slöd av lagen.
8 § Paragrafen innehåller de
preskriptionsbestämmelser som jag omnämnt i den allmänna motiveringen (s. 29).
9 § Utredningen föreslår som jag tidigare har nämnt
all mål om tillämpning av lagen skall prövas av arbetsdomstolen, om
anställningsavtalet regleras av kollektivavtal, och i annat fall av allmän domslol.
Detta förslag, som allmänt har godtagits vid remissbehandlingen, överensstämmer
i huvudsak med motsvarande regler i lagen (1971: 199) om anställningsskydd för
vissa arbetstagare. Där ges emellertid möjlighet för partema att komma överens
om alt föra tvisten lill skiljemän i stället för till domstol. Jag biträder ulredningens
förslag men föreslår det tillägget att parterna även i nu förevarande fall
skall kunna komma överens om alt föra tvisten till skiljemän.
Övergångsbestämmelser
Det
förekommer redan nu vid en del företag alt arbetsgivaren enligt avtal ger
förmåner till utiändsk arbetstagare som deltar i svenskundervisning. Det synes
skäligt att en arbetsgivare som ger sådan förmån skall få möjlighet att räkna
av ledighet eller lön som han i sådant syfte har medgelt resp. betalt före
ikraftträdandet om dessa förmåner uppfyller lagens föreskrifter. En sådan avräknmg
blir aktuell endast för den av mig nyss berörda gruppen arbetstagare som
påbörjar anslällnuigen första halvåret 1973. Jag föreslår således en särskUd
övergångsbestämmelse med angivet innehåll.
Arbetsgivarens
skyldighet att inom 60 dagar upplysa arbetstagare om rätten till ledighet och
lön bör i fråga om den som påbörjat anställningen under första halvåret 1973
räknas från ikraftträdandet i stäUel för som eljest från anställningens början.
Hemställan
Jag
hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen alt antaga inom
inrikesdepartementet upprättat förslag till lag om rätt till ledighet och lön
för deltagande i svenskundervisning för invand-
Prop. 1972:100 34
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen atl till riksdagen skaU
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
MAdCUS BOKTR. STHLM 1 » 72 710157
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
30 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (30)
30 kopplingar i 16 dokument.
- Bet. 1979/80:AU22 Om anslag till invandrarpolitiken för budgetåret 1980/81 s. 13 i texten
- Prop. 1975:26 Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m. m. s. 4 i texten
- Bet. 1974:InU28 Inrikesutskottets betänkande i anledning av motion om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare s. 1 om s. 30 i texten
- Bet. 1974:UbU20 Utbildningsutskottets betänkande med anledning av propositionen 1974:1 i vad avser vissa anslag för budgetåret 1974/75 till vuxenutbildning jämte motioner s. 7 · s. 12 i texten
- Prop. 1974:1 Statsverkets tillstånd och behov under bugetåret 1974/75 s. 429 i texten