Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalagen (1953:753) m.m.
1972 · 76 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 45 av 76 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1972:12, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalagen (1953:753) m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 12 år 1972 Prop. 1972:12
Nr 12
Kungl. Maj:ts proposition med förslag tUl lag om ändring i
kommunallagen (1953:753) m. m.; given Stockholms slott den 14 januari 1972.
Kungl. Majli vill härmed, under åberopande av bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden, föreslå riksdagen alt bifalla
de förslag om vars avlätande lill riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
SVANTE LUNDKVIST
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag som innebär att
skyldigheten för kommun att underställa sina beslut Kungl. Maj :t eller annan
statlig myndighet skall begränsas. Det föreslås sålunda att underslällningsskyldigheten
skall slopas i fråga om reglemente för besvärsnämnd och kommuns beslul om
placering av penningmedel, som inte behövs för nära förestående utbetalningar,
saml i fråga om vissa offentiigrättsliga avgifter, nämligen torgavgifter, gatuhandelsavgifter
m. m., parkeringsavgifter och sotningsavgifter.
Enligt vad som föresläs i propositionen skall vidare torgavgiflerna,
som f. n. inte får utgå med högre belopp än som motsvarar kommunens kostnader
för upplåtelsen, liksom avgifter för gatuhandel m. m. få bestämmas till belopp
som är skäligt med hänsyn till bl. a. nyttjarens fördel av att plats upplåtits
åt honom.
Reformerna föreslås träda i kraft den I juli 1972.
1 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 12
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1972:12
1 Förslag tiU
Lag om ändring i kommunallagen (1953:753)
Härigenom
förordnas, alt 61, 74 och 75 §§ samt 76 § 3 mom. kommunallagen (1953:753)'
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
61 §
Penningar
och värdehandlingar, som kommunstyrelsen eller annan kommunal nämnd för
kommunens eller annans räkning har om händer, skola så förvaras och redovisas,
att de icke sammanblandas med andra penningar och värdehandlingar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Penningsmedel,
som ej erfordras för nära förestående utbetalningar, skola för kommunens räkning
insättas hos bank eller centralkassa för jordbrukskredit eller å postgirokonto
eller anbringas i sådana tillgångar, i vilka förmyndare äger utan överförmyndarens
tillstånd anbringa omyndigs medel.
Med länsstyrelsens medgivande må kommun anbringa penningmedel
även på annat sätt än nu sagts.
Penningmedel,
som ej erfordras för nära förestående utbetalningar, skola, där kommunfullmäktige
ej bestämt annat, för kommunens räkning in.sättas hos bank eller annan
penninginrättning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommunfullmäktiges beslut om nya eller förhöjda avgifter å
den allmänna rörelsen för begagnande av de platser, som anvisats åt densamma,
eller de inrättningar, som äro gjorda till dess betjänande, skola för all
vinna bindande kraft underställas Konungens prövning och fastställelse.
Fastställelse
av beslut om nya eller förhöjda hamnavgifter eller grundpenningar eller sluss-,
kanal-eller andra farledsavgifter må dock meddelas av myndighet som Konungen
därtill förordnar. Konungen må jämväl föreskriva, att i rö-
Kommunfullmäktiges
beslul. om nya eller förhöjda hamnavgifter eller grundpenningar eller sluss-,
kanal- eller andra farledsavgifter skola för att vinna bindande kraft understäUas
Konungens prövning och fastställelse.
Fastställelse av beslut, som avses i första stycket, må
meddelas även av myndighet som Konungen därtill förordnar. Konungen ma jämväl
föreskriva, att i rörelse, för vilken avgifter som nu sagts blivit fastställda,
avgifterna samt övriga
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1972:12
Föreslagen
lydelse intäkter må användas allenast för rörelsens direkta behov, där ej
myndighet som Konungen därtill förordnar medgiver, all medlen användas för
annat ändamål.
Nuvarande lydelse reise, för vilken avgifter som nu sagts
blivit fastställda, avgifterna samt övriga intäkter må användas allenast för
rörelsens direkta behov, där ej myndighet som Konungen därtill förordnar
medgiver, att medlen användas för annat ändamål.
Om vissa andra beslut, som skola underställas Konungens
prövning, sägs i 56 och 60 §§.
Beslut, som skall underställas Konungens prövning, skall
insändas till länsstyrelsen, vilken det åligger att överlämna handlingarna,
jämte eget yttrande, till Konungen.
75 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om
beslut, som skola underställas länsstyrelsens prövning, sägs i 52 och 61 §§
samt 76 § 3 mom.
Om beslut,
som skola underställas länsstyrelsens prövning, sägs i 52i.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Underställt beslut skall antingen oförändrat
fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl därför uppgivas.
Över vägrad fastställelse må kommunen föra klagan hos
Konungen.
76 §
3 mom.
Kommun må utse särskild nämnd med uppgift all upplaga och avgöra besvär över
kommunstyrelsens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av eller
förordnande å kommunal tjänstebefattning eller entledigande från sådan
befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över
beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom. Bestämmelserna i 4-10, 13-17, 19 och
20 §§ förvaltningslagen (1971:290) äga motsvarande tillämpning i ärende hos
sådan besvärsnämnd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Reglemente
för besvärsnämnd antages av kommunfullmäktige. Beslut om antagande av reglemente
skall underställas länsstyrelsens prövning. Där ej annat föreskrives i
reglementet, skall vad i 45 § sägs, med undantag av hänvisningen till 37 §
andra stycket och 40 § andra stycket, äga tillämpning å besvärsnämnd.
Reglemente
för besvärsnämnd antages av kommunfullmäktige. Där ej annat föreskrives i reglementet,
skall vad i 45 § sägs, med undanlag av hänvisningen lill 37 § andra stycket och
40 § andra stycket, äga tillämpning å besvärsnämnd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Sena.ste lydelse 1971:657.
Prop.
1972:12 4
Finnes besvärsnämnd, äger den som ej nöjes åt beslut,
varom i första stycket sägs, anföra besvär hos nämnden inom tid, som stadgas i
1 mom.
Beträffande klagan över besvärsnämnds beslut skall vad i I
mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning, och må till slöd för dylik klagan,
i den mån anledning därtill finnes, åberopas jämväl, att det hos besvärsnämnden
överklagade beslutet är oriktigt på någon sådan grund, som sägs i 1 mom.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1972:12
2 Förslag tiU
Lag om ändring i kommunallagen (1957:50) för Stockholm
Härigenom
förordnas, alt 65, 78 och 79 §§ saml 80 § 3 mom. kommunallagen (1957:50) för
Stockholm' skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Penningar och värdehandlingar, kommunal nämnd för
kommunens skola så förvaras och redovisas, all penningar och värdehandlingar.
Penningmedel, som ej erfordras för nära föreslående
utbetalningar, skola för kommunens räkning insättas hos bank eller centralkassa
för jordbrukskredit eller å postgirokonto eller anbringas i sådana tillgångar,
i vilka förmyndare äger utan överförmyndarens tillstånd anbringa omyndigs
medel.
Med länsstyrelsens medgivande må kommunen anbringa penningmedel
även på annat sätt än nu sagts.
som
kommunstyrelsen eller annan
eller
annans räkning har om händer,
de icke
sammanblandas med andra
Penningmedel, som ej erfordras för nära föreslående
utbetalningar, skola,dar kommunfuUmäktige ej bestämt annat, för kommunens
räkning insättas hos bank eller annan penninginrättning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommunfullmäktiges
beslut om nya eller förhöjda avgifter å den allmänna rörelsen för begagnande
av de platser, som anvisats åt densamma, eller de inrättningar, som äro gjorda
till dess betjänande, skola för att vinna bindande kraft underställas
Konungens prövning och fastställelse.
Fastställelse
av beslul om nya eller förhöjda hamnavgifter eller grundpenningar eller sluss-,
kanal-eller andra farledsavgifter må dock meddelas av myndighet som Konungen
därtill förordnar. Konung-' Lagen omtryckt 1969:766.
Kommunfullmäktiges beslul om nya eller förhöjda hamnavgifter
eller grundpenningar eller sluss-, kanal- eller andra farledsavgifter skola
för alt vinna bindande kraft underställas Konungens prövning och fastställelse.
Fastställelse av beslut, som avses i första stycket, må
meddelas även av myndighet som Konungen därtill förordnar. Konungen må jämväl
föreskriva, att i rörelse, för vilken avgifter som nu sagts blivit
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1972:12
Föreslagen
lydelse fastställda, avgifterna samt övriga intäkter må användas allenast för
rörelsens direkta behov, där ej myndighet som Konungen därtiU förordnar
medgiver, att medlen användas för annat ändamål.
Nuvarande lydelse en må jämväl föreskriva, att i rörelse,
för vilken avgifter som nu sagts blivit fastställda, avgifterna samt övriga
intäkter må användas allenast för rörelsens direkta behov, där ej myndighet
som Konungen därtill förordnar medgiver, att medlen användas för annat ändamål.
Om vissa andra beslut, som skola underställas Konungens
prövning, stadgas i 60 och 64 §§.
Beslut,
som skall underställas Konungens prövning, skall insändas till länsstyrelsen,
vilken det åligger att överlämna handlingarna, jämte eget yttrande, lill
Konungen.
79
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om beslul,
som för att erhålla bindande krafl skola underställas länsstyrelsens prövning,
stadgas i 56 och 65 §§ samt 80 § 3 mom.
Om
beslut, som för alt erhålla bindande kraft skola underställas länsstyrelsens
prövning, stadgas i 56 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Underställt beslul skall antingen oförändrat fastställas
eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl därför uppgivas.
Över
vägrad fastställelse må kommunen föra klagan hos Konungen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
80 §
3 mom. Kommunen må utse särskild nämnd med uppgift all
upplaga och avgöra besvär över kommunstyrelsens eller annan kommunal nämnds
beslut om tillsättande av eller förordnande å kommunal tjänstebefattning
eller entledigande från sädan befattning eller om disciplinär åtgärd mot
befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom.
Bestämmelserna i 4-10, 13-17, 19 och 20 §§ förvaltningslagen (1971:290) äga
motsvarande tillämpning i ärende hos sådan besvärsnämnd.
Reglemente
för besvärsnämnd antages av kommunfullmäktige. Beslut om antagande av reglemente
skall underställas länsstyrelsens prövning. Där ej annat föreskrives i
reglementet, skall vad i 51 § 1 mom. sägs, med undantag av hänvisningen till
39 § andra stycket och 42 § andra stycket, äga tillämpning å besvärsnämnd. '
Senaste lydelse 1971:658.
Reglemente
för besvärsnämnd antages av kommunfullmäktige. Där ej annat föreskrives i reglementet,
skall vad i 51 § 1 mom. sägs, med undanlag av hänvisningen lill 39 § andra
stycket och 42 § andra stycket, äga tillämpning å besvärsnämnd.
Prop. 1972:12 7
Finnes besvärsnämnd, äger den som ej nöjes ål beslut, varom
i första stycket sägs, anföra besvär hos nämnden inom tid, som stadgas i 1 mom.
Beträffande
klagan över besvärsnämnds beslut skall vad i 1 mom. är stadgat äga motsvarande
tillämpning, och må till slöd för dylik klagan, i den mån anledning därtill
finnes, åberopas jämväl, att det hos besvärsnämnden överklagade beslutet är
oriktigt på någon sådan grund, som sägs i 1 mom.
Denna lag träder i kraft den I juli 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1972:12
3 Förslag tiU
Lag om ändring i lagen (1961:436) om församUngsstyrelse
Härigenom
förordnas, att 75 och 88-§§ lagen (1961:436) om församlingsstyrelse skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
75
Penningar
och värdehandlingar, som kyrkorådet eller annan församlingens nämnd för
församlingens eller annans räkning har om händer, skola så förvaras och
redovisas, all de icke sammanblandas med andra penningar och värdehandlingar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Penningmedel,
som ej erfordras för nära föreslående utbetalningar, skola för församlingens
räkning insättas hos bank eller centralkassa för jordbrukskredit eller å postgirokonto
eller anbringas i sådana tillgångar, i vilka förmyndare äger utan överförmyndarens
tillstånd anbringa omyndigs medel.
Med länsstyrelsens medgivande må församling anbringa
penningmedel även på annat sätt än nu sagts.
Penningmedel,
som ej erfordras för nära förestående utbetalningar, skola, där
kyrkofullmäktige eller kyrkostämman ej bestämt annat, för församlingens
räkning insättas hos bank eller annan penninginrättning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om
beslut, som skola underställas länsstyrelsens prövning, sägs i 67 och 75 §§.
Om
beslut, som skola underställas länsstyrelsens prövning, sägs i 61 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Underställt beslul skall antingen oförändrat
fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl därför uppgivas.
Över vägrad fastställelse må församlingen föra klagan hos
Konungen.
Denna lag träder i krafl den 1 juli 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1972:12
4 Förslag tiU
Lag om ändring i landstingslagen (1954:319)
Härigenom föiordnas, att 65 § och 78 § 3 mom. landstingslagen
(1954:319) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
65 §
Penningar och värdehandlingar, som förvaltningsutskottet
eller annan nämnd för landstingskommunens eller annans räkning har om händer,
skola så förvaras och redovisas, att de icke sammanblandas med andra penningar
och värdehandlingar.
Penningmedel, som ej erfordras Penningmedel, som ej erfordras
för nära förestående utbetalning- för nära
förestående utbetalningar, skola, där landstinget ej be- ar,
skola, där landstinget ej bestämt annat, för landstingskom-
stämt annat, för landstingskommunens räkning insättas hos bank
munens räkning insättas hos bank eller centralkassa för jordbruks- eller
annan penninginrättning, kredit eller å postgirokonto eller anbringas i sådana
tillgångar, i vilka förmyndare äger utan överförmyndarens tiUstånd
anbringa omyndigs medel.
78 §
3 mom. Landstingskommun må utse särskild nämnd med uppgift
att upptaga och avgöra besvär över beslut av förvaltningsutskottet eller annan
nämnd om tillsättande av eller förordnande ä tjänstebefattning hos
landstingskommunen eller entledigande från sådan befattning eller om
disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest
skolat föras enligt 2 mom. Bestämmelserna 14-10, 13-17, 19 och 20 §§
förvaltningslagen (1971:290) äga motsvarande tillämpning i ärende hos sådan
besvärsnämnd.
Reglemente för besvärsnämnd Reglemente för besvärsnämnd
antages av landstinget. Beslut om antages av
landstinget. Där ej an-antagande av reglemente skall un- nal föreskrives
i reglementet, skall
S
derställas Konungens prövning. vad i 42 § andra stycket, 43
Där ej annat föreskrives i regle- 44 § andra stycket, 46 och 47 §§,
nientet, skall vad i 42 § andra 48 § första stycket, 49 § andra
stycket, 43 §, 44 § andra stycket, stycket saml 50 och 5 1 §§ är stad-
46 och 47 §§,48 § första stycket, gal med avseende å förvaltningsul-
' Senaste lydelse 1971:660.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse 49 § andra stycket samt 50 och 51 §§ är stadgat med avseende å
förvaltningsutskottet äga motsvarande tillämpning å besvärsnämnd.
Föreslagen
lydelse skottet äga motsvarande tillämpning å besvärsnämnd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finnes besvärsnämnd, äger den som ej nöjes äl beslut, varom
i första stycket sägs, anföra besvär hos nämnden inom lid, som stadgas i 1 mom.
Beträffande klagan över besvärsnämnds beslut skall vad i 1
mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning, och må till stöd för dylik klagan,
i den mån anledning därtill finnes, åberopas jämväl, att det hos besvärsnämnden
överklagade beslutet är oriktigt på någon sådan grund, som sägs i 1 mom.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1972:12
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att
uttaga avgift
för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m.
Härigenom
förordnas i fråga om lagen (1957:259) om räll för kommun att
uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m., dels att 3 och 4 §§
skall upphöra att gälla, dels att I och 2 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Har tillstånd lämnats att taga i anspråk plats som i i §
allmänna ordningsstadgan sägs för ändamål, varom i 2 § av stadgan förmäles, må
kommun, därest platsen stär under dess förvaltning, uttaga skälig avgift för
upplåtelsen enligt grunder, som beslutas av kommunens fullmäktige.
1
Föreslagen lydelse
§
Har tillstånd lämnats att laga i anspråk plats som i 1 §
allmänna ordningsstadgan sägs för ändamål, varom i 2 § av stadgan förmäles, må
kommun, därest platsen slår under dess förvaltning, uttaga avgift för
upplåtelsen. Rätt att uttaga avgift föreligger även i fråga om upplåtelse, som
avser salutorg eller liknande plats som i vederbörlig ordning upplåtits till
allmän försäljningsplats.
Avgift utgår med belopp, som kan anses skäligt med hänsyn
till ändamålet med upplåtelsen, nyttjarens fördel av denna, kommunens
kostnader med anledning av upplåtelsen och övriga omständigheter.
Grunder för beräkning av avgift beslutas av
kommunfullmäktige.
opaginerad Kontrollera mot PDF
För
rätt all under begränsad tid begagna av kommun för allmän parkering upplåten
plats å gata, torg eller annan allmän plats må kommunen, där så finnes påkallat
för trafikens ordnande, uttaga avgift med det belopp, som erfordras för att
tillgodose sagda ändamål. Grunder för beräkning av sädan avgift beslutas av
kommunens fuUmäklige.
För
rätt att under begränsad tid begagna av kommun för allmän parkering upplåten
plats å gala, torg eller annan allmän plats må kommunen, där så finnes påkallat
för trafikens ordnande, uttaga avgift med det belopp, som erfordras för att
tillgodose sagda ändamål. Grunder för beräkning av sädan avgift beslutas av kommunfuUmäktige.
Prop. 1972:12 12
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
För upplåtelse på allmän plats av särskild
uppställningsplats för fordon, som brukas i yrkesmässig trafik för
personbefordran, må kommunen uttaga avgift med belopp, som erfordras för att
täcka kommunen. kostnader med anledning av upplåtelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972, då punkt 44 Kungl.
Maj:ts resolution på allmogens besvär den 1 augusti 1727 skall upphöra att gälla.
Prop. 1972:12
6 Förslag till
Kungörelse om ändring i brandstadgan (1962:91)
Härigenom förordnas, att 20 § brandstadgan (1962:91) skall
ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §
För kommun skall finnas sotningstaxa, upptagande de
avgifter som ägare och innehavare av byggnad, annan anläggning eller lägenhet
hava all erlägga för sotnings-, undersöknings- och besiklningsarbete, som utföres
av skorstensfejare.
Sotningstaxa antages och fast- Sotningstaxa antages av korn-
ställes på sätt stadgas om brand- mun fullmäktige,
ordning.
Denna kungörelse träder i krafl den 1 juli 1972.
Prop.
1972:12 14
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 14 januari 1972.
Närvarande: Statsministern PALME, statsråden STRÄNG,
ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF,
MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.
Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om
begränsning av kommunernas underställningsskyldighet, m. m. och anför.
Inledning
Med slöd av Kungl. Maj:ls bemyndigande tillkallades den 12
mars 1959 sakkunniga för utredning av vissa kommunalrällsliga frågor. De
sakkunniga antog benämningen kommunalrättskommittén.
I
direktiven för utredningen (se statsrådsprotokollet över inrikesärenden den 23
januari 1959) anförde chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Rune
Johansson, bl. a. att det från kommunalt håll hade hävdats att bestämmelserna om
underställning i flera fall utgjorde etl onödigt intrång i den kommunala
självbestämmanderätten och att det med den förvaltningsorganisation som
kommunerna hade inte skulle innebära några olägenheter om underslällningsskyldighetens
omfattning begränsades avsevärt. Med hänsyn till den utveckling som hade ägt
rum borde enligt departementschefen undersökas om underställningsskyldigheten
kunde begränsas. Sådan underställningsskyldighet som innebär intrång i den
kommunala självstyrelsen borde inte behållas, om inte de intressen som
tillgodoses genom underställningen måste anses väga över intresset av alt
kommunen själv får handha sina angelägenheter. I de fall då i princip statliga
uppgifter eller uppgifter i övrigt som väsentligen berör andra intressen än
kommunens har anförtrotts kommunala organ kunde statsuppsikten genom
underställning enligt departementschefen i allmänhet inte anses utgöra något
intrång i den kommunala självstyrelsen. Med hänsyn till bl. a. betydelsen av
central överblick och samordning på det ekonomiska området borde någon
begränsning av den underställningsskyldighet som föreligger i kommunala låne-,
borgens- och fondärenden inte ske.
Med anledning av en framställning lill Kungl. Maj:l från
Föreningen kommunala torg och slakthus fick kommittén genom tilläggsdirektiv
den 5 mars 1965 i uppdrag alt utreda om torgavgifterna borde regleras genom
lagen (1957:259) om räll för kommun all uttaga avgift för vissa upplåtelser å
allmän plats, m. m. (AvgL).
Kommittén har i februari 1970 redovisat de
utredningsuppdrag som nu
Prop. 1972:12 15
är i fråga i sitt betänkande XIII Kommuns och andra
kommunala menigheters skyldighet att underställa statlig myndighet vissa beslut
(Ds C 1970:2)'.
Efter
remiss har yttranden över belänkandet avgetts av hovrätten för Nedre Norrland,
rikspolisstyrelsen, statens järnvägar, kammarkollegiet, velerinärslyrelsen,
kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen, statens planverk, statens
brandinspektion, Skara och Luleå domkapitel, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Hallands och Västernorrlands län, hamnulredningen, Föreningen
kommunala torg och slakthus, Molororga-nisationernas samarbetsdelegation,
Riksförbundet gatukök & kiosknäring. Riksförbundet landsbygdens folk,
Svenska kommunförbundet. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund.
Svenska landstingsförbundet. Svenska lokaltrafikföreningen, AB Svenska
pressbyrån, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund,
Sveriges kioskägares riksförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
lantbruksförbund, Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund och Sveriges
trafikbilägares riksorganisation.
Remissinstanserna
har överlämnat, kommerskollegium yttranden från nio handelskammare, domkapitlen
yttranden från sex församlingar och kyrkliga samfälligheter samt
länsstyrelserna yttranden från tre landstingskommuner och ett flertal
kommuner.
Vissa av de frågor som tas upp i kommitténs betänkande
behandlas också i departementsutredningens promemoria nr 26 Om uttagande av
kommunala avgifter i vissa faU samt i statskontorets utredningsrapport Ärenden
rörande fastställande av sotningstaxa, som överlämnats till Kungl. Maj:t i mars
1965 resp. februari 1969.
Nuvarande ordning Statsuppsikten över kommunerna
I de författningar som reglerar kommunernas verksamhet
förekommer på skilda håll föreskrifter om att kommunala beslut för att få
bindande kraft skall underställas Kungl,. Maj:t eller statlig myndighet för
prövning och fastställelse. När sådan föreskrift har meddelats, får beslutet
inte verkställas innan det har blivit fastställt. Syftet med underställningsskyldighelen
är i princip att ge staten möjlighet att se till att kommunerna inte
överskrider eller missbrukar sina befogenheter.
Statsuppsikt över kommunerna kan också ske på annat sätt
än genom underställning, t. ex. genom kommunalbesvär, förvaltningsbesvär, s. k.
effeklivitelskontroll, föreskrifter om anmälnings-eller uppgiftsskyldighel
' Belänkandet har avgetts av landshövdingen Ingvar Lindell,
ordförande, landstingsrådet Torsten Andreé, riksdagsmannen Nils-Eric
Gustafsson, komnumal-nämndsordföranden Sture Holmqvist, riksdagsmannen Ivar Högström,
regeringsrådet Stig Nordlund, landslingsrådet l>ik A Lindli samt riksdagsmännen
Bertil Strandberg och Olle Westberg.
Prop.
1972:12 16
saml den tillsyn över kommunala nämndledamöter och
tjänstemän som riksdagens ombudsmän utövar.
Besvärsprövningen och fastställelseprövningen vid
underställning sker på enskilt resp. kommunalt initiativ.
Effektivitetskontrollen äger rum med stöd av olika specialförfatlningar som
ålägger kommunerna att svara för vissa förvaltningsuppgifter och föreskriver statlig
tillsyn över att uppgifterna fullgörs på ell tillfredsställande sätt. Den
statliga tillsynsmyndigheten ingriper självmant, t. ex. genom all lämna råd
och anvisningar, påkalla rättelse, förelägga kommunen att förfara på visst sätt
eller besluta i kommunens ställe. En styrning av kommunernas handhavande av
åtskilliga angelägenheter nås genom föreskrifter i statsbidragsförfattningarna
alt statsbidrag till en kommunal verksamhet får beviljas bara om vissa villkor
är uppfyllda.
Syftet med besvärsprövningen är all få till stånd en
kontroll av att kommunen använder sina maktbefogenheter i enlighet med dessas
ändamål och inte i strid mot andra allmänna eller berättigade enskilda
intressen. Vid kommunalbesvär kan statlig myndighet upphäva det kommunala organets
beslul, om det inte har tillkommit i laga ordning eller överskrider det
kommunala organets kompetens. Myndigheten kan däremot inte, som vid
förvaltningsbesvär, ändra beslutets innehåll. Besvärsprövningen vid föivaltningsbesvär
avser normall inte bara det överklagade beslutels laglighet utan också dess
lämplighet, ändamålsenlighet och skälighet.
Reglerna om kommunalbesvär finns i 76-78 §§ kommunallagen (1953:753)
(KL), 80-82 §§ kommunallagen (1957:50) för Stockholm (KLS), 89-92 §§ lagen (1961:436)
om församlingsstyrelse (FSL), 78 § landslingslagen (1954:319) (LL), 20 § lagen (1957:281)
om kommunalförbund (KFL) samt 23 och 43 §§ lagen (1919:293) om ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning (KIL). I det följande redogörs i första
hand för bestämmelserna i KL.
Kommunfullmäktiges beslut överklagas alllid genoni kommunalbesvär
(76 § I mom. KL). Enligt 76 § 2 mom. överklagas beslul av kommunstyrelsen
eller annan kommunal nämnd genom kommunalbesvär, om inte annat är särskilt
föreskrivet. I specialförfallningarna finns i allmänhet särskilda bestämmelser
om besvär mot beslut av nämnd för specialreglerad förvaltning. 1 fräga om
beslut som avses med sådana besvärsbesläin-melser gäller inte reglerna om kommunalbesvär.
Besvärsprövningen vid kommunalbesvär ankommer enligt 76 § 1 mom. på
länsstyrelsen, och länsstyrelsens beslut kan överklagas hos regeringsrätten.
När det gäller beslut hos landstingskommun eller kommunalförbund i vilket
landstingskommun ingår anförs besvären direkt hos regeringsrätten (78 § LL och
20 § KFL). Att etf beslut skall underställas Kungl. Maj:t eller annan statlig
myndighet hindrar i regel inte att besvär anförs mot beslutet.
Rätten all anföra kommunalbesvär tillkommer enligt 76 § I
mom. KL bara den som är medlem av kommunen. Det krävs inte att beslutet särskilt
rör kommunmedlemmen. Medlem av kommun är den som är mantalskriven där eller
äger eller brukar fast egendom eller är taxerad till
Prop. 1972:12
allmän kommunalskatt i kommunen (2 §). Enligt rättspraxis
kan talan mot länsstyrelsens beslut föras av den som har fält sin besvärstalan
helt eller delvis ogillad hos länsstyrelsen. Om länsstyrelsen har bifallit
besvären, anses talan mot länsstyrelsens beslul kunna fullföljas dels av
kommunen, dels av varje kommunmedlem.
Vid kommunalbesvär kan som grund för talan åberopas endast
all beslutet inte har tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag
eller författning, annorledes överskrider deras befogenhet som har fattat
beslutet, kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund
(76 § I mom.). Om besvärsmyndigheten finner att någon av dessa besvärsgrunder
är tillämplig, upphävs det överklagade beslutet. Som förut nämnts får
besvärsmyndigheten däremot inte ändra beslutets innehåll. Alt etl beslut av ett
kommunall organ har överklagats hindrar i princip inte att beslutet verkställs.
I den mån specialförfattningarna innehåller särskilda
bestämmelser om besvär mot beslut av nämnd för specialreglerad förvaltning
gäller, som förut sagts, inte reglerna om kommunalbesvär. I stället gäller bl.
a. att besvärsprövningen är allsidig och inte begränsad till frågan om det
överklagade beslutet är lagligt, att besvärsmyndigheten kan ändra beslutets
innehåll samt, enligt 11 § förvaltningslagen (1971:290), att besvär kan anföras
av den som beslutet angår, om det har gått honom emot.
Bestämmelser
om underställning finns både i kommunallagarna och i olika specialförfatlningar.
Enligt kommunallagarna skall underställning ske dels av vissa finansiella beslul,
nämligen beslut i låne-, borgens-, fond-och anslagsärenden, dels av reglemente
för besvärsnämnd, landstings beslut om valkretsindelning och beslut om
antagande av förbundsordning för kommunalförbund. Till följd av ändringar i KL
och KLS som trädde i kraft den 1 januari 1971 (SFS 1969:765 och 766) krävs
numera inte underställning av beslut om anlagande av reglemente för andra kommunala
nämnder än besvärsnämnder eller av plan beträffande hushållning med stads
donationsjord. Enligt olika specialförfattningar krävs länsstyrelsens fastställelse
av beslul om antagande av kommunala stadgor, t. ex. lokala ordningsstadgor (23
§ allmänna ordningsstadgan, 1956:617), hamnordningar (förordningen, 1874:26 s. II, angående hamnordningar och andra
ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket), brandordningar (2 §
brandstadgan, 1962:91) och hälsovärdsordningar (68 § hälsovårdsstadgan, 1958:663).
Vissa beslut om kommunala avgifter, t. ex. gatuhandels-, parkerings-, hamn-
och sotningsavgifter skall underställas statlig myndighets prövning. Enligt
byggnadslagen (1947:385) (BL) krävs statlig myndighels fastställelse av
flertalet kommunala planläggningsbeslul.
I ell underställningsmål skall en allsidig prövning av del
underställda beslutet företas. Prövningen avser inte bara beslutets laglighet
ulan också dess lämplighet, ändamålsenlighet och skälighet. Underslällningsmyndig-helen
skall antingen fastställa eller ogilla det underställda beslutet och den kan i
regel inte ändra beslutets innehåll. Rent formella ändringar utan saklig
innebörd är dock tillåtna. Enligt några specialförfatlningar har den högre
myndigheten rätt att besluta i kommunens ställe. Om fullmäk-
2 Riksdagen 1972. 1 saml Nr 12
Prop. 1972:12 18
tige inte antar lokal ordningsstadga med innehåll som
länsstyrelsen anser nödvändigt, kan länsstyrelsen själv besluta om lokal
ordningsstadga för kommunen. Länsstyrelsens beslut skall i sådant fall
underställas Kungl. Maj:ts prövning. Motsvarande gäller i fråga om hamnordning,
brandordning och hälsovårdsordning.
Ett underställt kommunalt beslut bör i princip inte
fastställas förrän del har vunnit laga kraft, eftersom fastställelsen skulle
förlora sitt objekt om det kommunala beslutet upphävs efter besvär. Vid
underställning enligt kommunallagarna har endast kommunen rätt att besvära sig
över länsstyrelsens beslut alt vägra fastställelse (75 § KL, 79 § KLS, 88 § FSL).
Vid underställning enligt specialförfattning har enligt 1 1 § förvaltningslagen
den som beslutet angår rätt all besvära sig över länsstyrelsens beslut att
meddela eller vägra fastställelse, om beslutet har gäll honom emot. I fråga om
rätten att överklaga faststäUelsebeslut enligt kommunallagarna råder viss
oklarhet. Möjligen kan sådan rätt anses tillkomma kommunmedlem. Besvär över
länsstyrelsens beslut i underställningsmål prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
I det
följande redovisas närmare bestämmelserna om underställning på de områden där
kommittén har övervägt om underställningsskyldigheten bör avskaffas.
Redogörelsen avser underställningsskyldigheten enligt kommunallagarna, dock
inte den underställningsskyldighet som föreligger i låne-, borgens-, fond- och
anslagsärenden, samt underslällningsskyldigheten i fråga om beslut om
kommunala avgifter. Kommittén har i sitt belänkande Kommunala bolag och andra
särskilda rättssubjekt för kommunal verksamhet (SOU 1965:40) föreslagit att
underställningsförfarandet skall slopas i kommunala låne-, borgens-, fond- och
anslagsärenden. Förslaget har inte lett till lagstiftning.
Reglemente för besvärsnämnd
För prövning av s. k. Ijänstebesvär har kommun,
landstingskommun och kommunalförbund men inte församling eller kyrklig samfällighet
möjlighet att inrätta en särskild besvärsnämnd som en extra besvärsinslans
mellan övriga kommunala nämnder och statlig besvärsinslans (76 § 3 mom. KL, 80
§ 3 mom. KLS, 78 § 3 mom. LL och 20 § KFL). Är 1966 fanns enligt vad kommittén
uppger besvärsnämnd i 18 städer, två köpingar, en landskommun och 21
landstingskommuner.
Reglemente
för besvärsnämnd är obligatoriskt. Beslut om anlagande av reglemente fattas av
fullmäktige resp. landstinget och måste underställas länsstyrelsens resp. Kungl.
Maj:ts prövning för alt bli gällande. Till följd av ändringar i KL och KLS år
1969 (se SFS 1969:765 och 766) är besvärsnämndsreglemente numera det enda nämndreglemenle
som är förenat med underställningsskyldighet.
Besvärsnämnd
kan enligt 76 § 3 mom. KL, 80 § 3 mom. KLS och 78 § 3 mom. LL få till uppgift
alt la upp och avgöra besvär över beslul av kommunstyrelsen, förvaltningsutskotlel
eller annan nämnd om tillsättande av eller förordnande på tjänstebefattning
hos kommunen eller lands-
Prop. 1972:12 19
tingskommunen, om entledigande frän sådan befallning eller
om disciplinär åtgärd mot sädan befattningshavare, när talan mot beslutet
annars skulle ha förts enligt reglerna om kommunalbesvär. I den mån annat inte
föreskrivs i reglementet, gäller i fråga om organisation och verksamhels-former
för besvärsnämnd bestämmelserna i KL, KLS och LL om nämnd för oreglerad
förvaltning. Flertalet av bestämmelserna i förvaltningslagen skall vidare
tillämpas i ärende hos besvärsnämnd (se SFS 1971:657,658 och 660).
Berättigad att anföra besvär hos besvärsnämnd är den som
inte är nöjd med annan nämnds beslut i fråga som tillhör besvärsnämndens kompetensområde.
Det är alltså inte bara kommunens medlemmar som kan besvära sig hos besvärsnämnden.
Som grund för besvären kan åberopas inte bara sådana grunder som får åberopas
vid kommunalbesvär utan ocksä andra skäl. Syftet med besvärsnämndens prövning
är nämligen att få lill stånd en materiell omprövning av det överklagade
beslutet. Besvärsnämnden kan upphäva beslutet eller föreskriva rättelse.
Klagan över besvärsnämnds beslut förs hos länsstyrelsen
eller, när fråga är om landstingskommunal besvärsnämnd, hos regeringsrätten.
Härvid gäller reglerna för kommunalbesvär. Endast kommunmedlemmar har
besvärsrätt. Om någon som inte är kommunmedlem har sökt en tiänst hos kommunen,
kan han således inte föra talan mot besvärsnämndens beslut i tillsättningsärendet.
Vid talan mot besvärsnämndens beslut kan inte åberopas andra grunder än att
delta beslut eller del hos besvärsnämnden överklagade beslutet är orikligt på
sådan grund som kan åberopas vid kommunalbesvär. Besvärsmyndigheten kan upphäva
men inte "rätta" besvärsnämndens beslut.
Som framgår av vad som sagts förut föreligger det inte
någon skyldighet att inrätta besvärsnämnd. Genom bestämmelser i reglementet kan
kommunen begränsa besvärsnämndens kompetensområde t. ex. genom all undanta
någon eller några av de uppgifter som anges i lagtexten eller beslut av
kommunstyrelsen eller annan särskilt angiven nämnd. Beslut av fullmäktige eller
landstinget samt sådant beslut av kommunal eller landstingskommunal nämnd som
kan överklagas genom förvaltningsbesvär kan inte överklagas hos besvärsnämnd.
En viktig
begränsning av besvärsnämndernas kompetensområde följer av lagen (1965:275) om tjiinstemän
hos kommuner m. fl. Enligt 2 § lagen kan anställningsvillkor med vissa undanlag
regleras i kollektivavtal. Mål rörande kollektivavtal prövas enligt lagen (1928:254)
om arbetsdomstol av arbetsdomstolen. Kollektivavtalen för kommunaltjänstemän
behandlar bl. a. frågor om entledigande från tjänst och disciplinära åtgärder.
Bestämmelserna i KL, KLS och LL om nämnd för oreglerad
förvaltning gäller, som förut sagts, för besvärsnämnd i den mån annat inte
föreskrivs i reglementet. För besvärsnämnd i annan kommun än Stockholm gäller
således subsidiärt bestämmelserna i KL om valbarhet till ledamot eller
suppleant och avsägelse (32 §), suppleants inträde i avgången ledamots ställe
(33 § andra stycket), lid och plats för sammanträde (35 §), inkallande av
suppleant nar ledamot är förhindrad och suppleants
Prop.
1972:12 20
närvarorätt (36 §), beslutförhet (37 § första stycket),
förfarandet vid fattande av beslut (38 §), protokoll och protokolljustering (39
§), tillkännagivande av expeditionstid m.m. och arkivering av handlingar (40 §),
utseende av kassaförvaltare (41 §), ansvar och skadeståndsskyldighet för
ledamot (42 §) samt delegation och arkivvård (45 §). Bestämmelserna för
kommunstyrelsen om ledamotsanlal och tvång all utse suppleanter (31 §),
mandatperiodens längd, början och slut (33 § första stycket) saml val av
ordförande och vice ordförande (34 §) är däremot inte tillämpliga på
besvärsnämnden.
Kommunallagskommittén (SOU 1952:14 s. 355) ansåg att del i
reglemente för besvärsnämnd borde anges bl. a. antalet ledamöter och
suppleanter saml mandatperiodens längd. Särskilda bestämmelser kunde enligt
kommunallagskommittén behövas i fråga om beslutförhet och jäv.
Kommunalrättskommitlén lämnar vissa uppgifter om
innehållet i reglementena för de besvärsnämnder som år 1966 var inrättade hos
kommunerna. Av redogörelsen framgår bl. a. följande. Samtliga reglemen-len
behandlade nämndens sammansättning, val av ordförande, vice ordförande och
suppleanter samt mandattiden. För nästan alla besvärsnämnderna gällde att
ordföranden eller sekreteraren skulle vara jurist. Samtliga reglementen
innehöll bestämmelser om förfarandet hos besvärsnämnden. Det föreskrevs
genomgående att yttrande över besvären skulle inhämtas från den nämnd som hade
meddelat del överklagade beslutet och alt den som jämte klaganden berördes av
beslutet skulle få tillfälle all yttra sig. I samtliga reglementen föreskrevs
vidare alt den som deltagit i det överklagade beslutet inte fick delta i
handläggningen av besvärsärendet. Regelmässigt krävdes för beslutförhet all
nämnden var fulltalig och för ändring av det överklagade beslutet kvalificerad
majoritet.
Kommittén upplyser vidare all reglementena för
landstingskommunernas besvärsnämnder i huvudsak stämmer överens med etl
förslag till normalreglemente som Svenska landstingsförbundet har utarbetet. Också
Svenska kommunförbundet tillhandahåller förebilder för reglementen samt lämnar
råd och anvisningar för utformningen.
Flertalet av bestämmelserna i förvaltningslagen skall, som
redan nämnts, tillämpas i ärende hos besvärsnämnd. De bestämmelser som är tillämpliga
är reglerna om jäv (4 och 5 §§), rätt att anlita ombud eller biträde (6 §), när
handling skall anses inkommen (7 §), vägledning av part (8 §), rätt alt anUta
tolk (9 §), remiss (10 §), inhibition (13 §), partsinsyn (14 §), kommunikation
(15§), rätt för part att lämna muntlig uppgift (16 §), beslutsmotivering (17 §),
rättelse av beslul (19 §) saml ansvarsbestämmelsen i 20 §. 1 ärende som rör
tjänstetillsättning får avsteg göras från huvudregeln i 17 § att beslut
varigenom myndighet avgör ärende skall innehålla de skäl som har bestämt
utgången.
Extraordinär penningplacering
Bestämmelser om placering av penningmedel finns i öl § KL.
Penningar och andra värdehandlingar som kommunstyrelsen eller annan kommu-
Prop.
1972:12 21
nal nämnd har om hand får inte blandas samman med andra
penningmedel eller värdehandlingar. Penningmedel, som inte behövs för nära
förestående utbetalningar, skall för kommunens räkning sältas in hos bank eller
centralkassa för jordbrukskredit eller på postgirokonto eller placeras i sådana
tillgångar i vilka förmyndare fär anbringa omyndigs medel ulan överförmyndarens
tillstånd. Länsstyrelsens medgivande behövs, om kommunen vill placera
penningmedel på annat sätl.
Motsvarande bestämmelser finns i 65 § KLS och 75 § FSL. 16
§ KFL innehåller en hänvisning lill 61 § KL. Landsting kan däremot utan
underställningsskyldighet bestämma om penningplacering (65 § LL).
Äv 15 kap. 4§ föräldrabalken och förordningen (1924:474)
med särskilda bestämmelser om anbringande av omyndigs medel följer att
länsstyrelsens medgivande inte behövs, om kommun, församling, kyrklig samfällighet
eller kommunalförbund vill använda penningmedel för att förvärva fordran som
skrivs eller skrivits in i statsskuldboken eller för alt fötvärva vissa
obligationer. Länsstyrelsens medgivande behövs i regel inte heller för utlåning
av medel mot säkerhet av panträtt på grundval av inteckning i fast egendom
inom 60 procent av taxeringsvärdet.
Bestämmelserna om underställningsskyldighet innebär inte
att länsstyrelsens tillstånd behövs, om en kommun vill låna ut medel för alt
tillgodose ett ändamål som faller inom den kommunala kompetensen. 1 sådant fall
är del fråga om att anvisa eller nyttja, inte att placera, medel.
Valkretsindelning
Länsstyrelsen beslutar enligt 9 § KL, 9 § KLS och 12 § FSL
om indelning i valkretsar för val av kommunfullmäktige och kyrkofullmäktige.
Det antal fullmäktige som varje valkrets skall utse bestäms också av länsstyrelsen.
Beslut om indelning i valkretsar för val av landstingsman
och om det anlal landstingsmän som skall utses för varje valkrets fallas av
landstinget efter förslag av länsstyrelsen (13 § LL). Regler om grunderna för
valkretsindelningen finns i 10-12 §§. Landstingets beslut skall underställas Kungl.
Maj:ls prövning och fastställelse. Under fömtsättningar som anges i 1416 §§
kan landstinget jämka beslul om valkretsindelning och om antalet landstingsmän,
lämkningsbeslutet skall också underställas Kungl. Maj:l. För Stockholms län
gäller lagen (1969:216) om antalet landstingsman och valkretsindelningen i
Stockholms läns landstingskommun för valperioden 1971 1973. Länsstyrelsen
beslutar om indelningen i valkretsar och om hur de 149 mandaten skall fördelas
på valkretsarna (2 och 3 §§).
Kommunalvalskommittén har i betänkandet Kommunala val (SOU
1971:4) föreslagit att valsystemet vid landstingsvalen skall utformas på
motsvarande sätt som valsystemet vid riksdagsvalen samt att länsstyrelsen skall
besluta om valkretsindelningen och om fördelningen av de fasta valkrelsmandaten
pä valkretsarna.
Prop.
1972:12 22
Förbundsordning för kommunalförbund
Kommuner kan enligt 1 § 1 mom. KFL sammansluta sig lill
kommunalförbund. Kommunalförbund kan också bildas mellan landstingskommuner
samt mellan landstingskommun och kommun som inte tillhör landstingskommun.
Förbundsordning är obligatorisk. Den skall innehålla bestämmelser om förbundels
ändamål, dess organisation, ekonomiska förhållanden m. m. (4 §).
När förbundsordningen har blivit antagen, skall den prövas
av länsstyrelsen. Om länsstyrelsen finner att förbundsordningens bestämmelser
inte strider mot lag eller annan författning samt att del föreslagna förbundet
skulle medföra allmänt gagn, fastställer länsstyrelsen förbundsordningen och
bestämmer när förbundet skall träda i verksamhet (21 §). Motsvarande
underställningsskyldighet föreligger enligt 22 § när ny angelägenhet skall
läggas på förbundet, ny medlem skall inträda eller annan ändring skall göras i
förbundsordningen. Mot länsstyrelsens beslul kan besvär anföras hos Kungl. Maj:t
i statsrådet (35 §).
AUmänt om de kommunala avgifterna
Enligt 5 1 § KL, 55 § KLS och 57 § LL skall kommuns och
landstingskommuns medelsbehov täckas med allmän kommunalskatt resp. genom
utdebitering av landstingsskatt, i den mån det inte fylls på annat sätt.
Hänvisningen till täckning av medelsbehovel på annat sätt än med allmän
kommunalskatt eller landstingsskatt avser sådana inkomster som räntor av
kapital, avkastning av fastigheter, donationer, statsbidrag, specialskal-ter
och kommunala avgifter.
I 74 § KL och 78 § KLS föreskrivs
underställningsskyldighet för nya och förhöjda avgifter "å den allmänna
rörelsen." I övrigt regleras de kommunala avgifterna i särskilda
författningar, i den mån de inte grundas enbart på praxis.
Vid
uttagande av kommunala avgifter skall självkoslnads- och likställighetsprincipen
följas. Avgiftsrätten får inte utövas i vinstsyfte och avgifterna får inte
bestämmas så att vissa kommunmedlemmar blir särskilt gynnade eller missgynnade.
När avgifisrätlen regleras i särskild författning, förekommer det att avsteg
görs frän dessa principer.
De kommunala avgifterna brukar indelas i privaträttsliga
och offentligrättsliga avgifter. Som kännetecken på privaträttsliga avgifter
brukar anges alt dessa grundas på avtal mellan kommunen och den enskilde eller
alt denne frivilligt tar emot något som kommunen tillhandahäller.
Kännetecknande för offentiigrättsliga avgifter anses vara alt kommunens beslut
grundar avgiftsskyldighet. Rätten att ta ul sådana avgifter grundar sig enligt
detta betraktelsesätt på att kommunen är ett med tvångsmakt utrustat offentligrättsligt
subjekt. I det följande betecknas i stället kommunala avgifter som har ett
uttryckligt förfallningsslöd som offentligrättsliga, medan avgifter som saknar
sådant stöd betecknas som privaträttsliga.
Prop. 1972:12 23
Privaträttsliga avgifter förekommer i stor omfattning inom
ramen för den affärsmässiga verksamhet som kommunerna driver utan annat författningsstöd
än de allmänna kompetensföreskrifterna i 3 § KL och 3 § KLS. Sådana avgifter är
bl. a. avgifterna för gas, elektricitet och värme samt de avgifter som
kommunala trafikföretag tar ut. På dessa områden tillhandahåller kommunerna
tjänster på samma sätt som och ofta jämsides med enskilda företag. Kommunala
beslut om privaträttsliga avgifter behöver aldrig underställas statlig
myndighets prövning men sådana avgifter kan någon gång vara underkastade annan
form av statlig kontroll. Enligt 29 § förordningen (1940:910) angående
yrkesmässig aulomobillrafik m. m. fastställer länsstyrelsen sålunda taxa för
yrkesmässig trafik. Kontrollbeslämmelser av delta slag riktar sig inte just mot
kommunerna utan de gäller för verksamhet av visst slag oavsett om den drivs av
kommun eller av enskild.
Offentligrättsliga kommunala avgifter beslutas av
kommunalt organ. I vissa faU skall kommunens beslut underställas statlig
myndighet. Det är fallet med bidrag till gatubyggnadskostnader (67 § BL),
avgifter hos byggnadsnämnd för ritningsgranskning, besiktning m. m. (8 §
byggnadsstadgan, 1959:612), avgifter å den allmänna rörelsen (74 § KL och 78 §
KLS), gatuhandelsavgifter och parkeringsavgifter enligt lagen (1957:259) om
rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m. (AvgL)
och sotningsavgifter (20 § brandstadgan). Underställningsskyldighet föreligger
däremot inte i fråga om gatumarksersättning (56 66 §§ BL),
renhållningsavgifter (3 § lagen, 1965:54, om kommunala renhållningsavgifter),
vatten- och avloppsavgifter (27 § lagen, 1970:244, om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar), sjukvårdsavgifter (27 § sjukvårdslagen, 1962:242) eller
ersättning för upplåtelse av skolbyggnad (2 kap. 26 § skolstadgan, 1971:235).
Karaktäristiskt för de flesta offentligrättsliga kommunala
avgifterna är alt kommunen tillhandahåller den avgiftsbelagda nyttigheten i en
monopolställning och under ett tvång för den enskilde att ta nyttigheten i
anspråk. I fråga om några offentligrättsliga avgifter, huvudsakligen på det underställningsfria
området, anges vissa grunder för bestämmandet av avgifterna i författning.
Flera avgifter beslutas emellertid utan slöd av sådana föreskrifter.
Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd
Enligt 67 § BL kan stadsfullmäktige meddela bestämmelser
om skyldighet för fastighetsägare att bidra till kostnaden för
iordningställande av gata. Om fastighetsägare åläggs skyldighet som han inte
har haft fömt, skall bestämmelserna underställas Kungl. Maj:ts prövning. I
bestämmelserna skall anges bl. a. grunderna för beräkning av den kostnad som
skall påföras fastighetsägarna och för kostnadens fördelning mellan dem (68 §).
I 68 och 69 §§ föreskrivs vissa begränsningar i fråga om bidragsskyldigheten.
Bl. a. föreskrivs att fastighetsägarnas skyldigheter skall motsvara skäliga
anspråk på rättvisa och billighet.
Länsstyrelsen kan på framställning av kommun
utfärda taxa för
Prop.
1972:12 24
avgifter som skall betalas av den som hos byggnadsnämnden
påkallar åtgärd som föranleder granskning av ritningar, besiktning eller annan tids-eller
kostnadskrävande förrättning (8 § byggnadsstadgan).
Enligt förarbetena till byggnadsstadgan (prop. 1959:168 s.
200) bör länsstyrelsens prövning gå ut på all kontrollera att avgifterna inte
överstiger kommunens självkostnader.
Avgifter å den aUmänna rörelsen
I 74 § KL och 78 § KLS föreskrivs alt kommunfullmäktiges
beslut om nya eller förhöjda avgifter å den allmänna rörelsen för begagnande av
de platser som har anvisats åt denna eller de inrättningar som har gjorts för
alt betjäna den skall, för att vinna bindande kraft, underställas Kungl. Maj:ts
prövning och fastställelse. Fastställelse av beslut om nya eller förhöjda hamnavgifler
eller gmndpenningar eller sluss-, kanal- eller andra farledsavgifter kan dock
meddelas av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.
Motsvarighet till 74 § KL och 78 § KLS fanns redan i
förordningen (1862:13) om kommunalstyrelse på landet, förordningen (1862:14) om
kommunalstyrelse i stad och förordningen (1862:33) om kommunalstyrelse i
Stockholm.
Kommunallagskommittén anförde (SOU 1952:14 s.326) att en
översyn av bestämmelserna om underställning av avgifter å den allmänna
rörelsen kanske kunde anses motiverad för att få till stånd en precisering av
vilka avgifter som avsågs och, eventuellt, begränsa underställningsskyldigheten.
Enligt kommunallagskommittén var del emellertid knappast nödvändigt, om ens
möjligt, att ge bestämmelserna en klarare avfattning.
Underställningsskyldigheten ansågs inte särskilt betungande för kommunerna.
Innebörden av begreppet den allmänna rörelsen torde ha
varit oklart redan när 1862 års förordningar tillkom. Avsikten med
underställningsskyldigheten anses ha varit att förebygga att kommunerna, av
vilka främst städerna tidigare hade till stor del finansierat sin verksamhet
genom att med Kungl. Maj:ts tillstånd belägga trafik, handel och näringar med
avgifter, också i framtiden skulle använda en sådan finansieringsmetod.
Till avgifterna å den allmänna rörelsen hänförs enligt
praxis numera,
fömtom hamnavgifterna och övriga avgifter som nämns
i lagtexten,
avgifter för upplåtelse av bussuppställningsplatser på
allmän plats och
torgavgifter. Vid fastställelseprövningen har
utbildats den praxis att
avgifterna får läcka kommunens kostnader för ändamålet
men inte ge
något överskott.
Sedan gammalt har länsstyrelserna och städerna ansetts
kunna meddela
sådana föreskrifter om torghandel som behövts för att
främja allmän
ordning och renlighet. Denna förordningsmakt
har utbildats genom
praxis. Enligt 1 § ordningsstadgan (1868:22) för
rikels städer kunde
stadsfullmäktige bestämma vilka torg, hamnar etc. i staden
som skulle
Prop. 1972:12 25
upplåtas lill allmänna försäljningsplatser.
I allmänna
ordningsstadgan (1 956 :6 17) finns inga särskilda bestämmelser om torghandel.
I 2 § sägs dock alt kravet på tillstånd av polismyndigheten innan allmän plats
tas i anspråk för försäljningsändamål m. m. inte gäller i fråga om salutorg och
liknande plats som i vederbörlig ordning har upplåtits till allmän
försäljningsplats. Byggnadslagstiftningen ger kommunerna möjlighet men inte
skyldighet alt upplåta salutorg. Upplåtelserna brukar ske genom lokala ordningssladgor,
som antas av kommunfullmäktige och fastställs av länsstyrelsen enligt 23 §
allmänna ordningssladgan.
Under
senare hälften av 1 800-talel avslog Kungl. Maj:l vid ett flertal tillfällen
ansökningar från städer om all få la ut stånd- och platsavgifter vid
månadsmarknader och torgdagar. Också under 1900-lalels börian tillämpades en
restriktiv praxis vid prövningen av sådana ansökningar. Är 1928 fastställde Kungl.
Maj:t emellertid med stöd av 74 § förordningen om kommimalstyrelse i stad ett
förslug till taxa för platser på salutorgen i Borås (Regeringsrättens årsbok
1928 not. S 239). Därmed slogs fast att torgavgifterna var alt anse som
avgifter å den allmänna rörelsen.
Kommunens beslut om nya eller förhöjda lorgavgifter skall
alltså enligt 74 § KL resp. 78 § KLS underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Avgifterna får läcka kommunens kostnader men de får inte ge något överskoll.
Som kostnadsposter har godtagils bl. a. kostnad för renhållning, snöröjning,
sändning, bokföring, underhåll av lorgbod, försäkringar samt ersättningar lill inkasserare,
tillsyningsman och torghandelsföreståndare.
Av punkt 44 Kungl. Maj:ts resolution på allmogens besvär
den 1 augusti 1727 följer att kommunerna är skyldiga att upplåta vissa
avgiftsfria platser för torghandel. Resolutionen har i denna del följande
lydelse.
Att en del småstäder fordra slåndpenningar av allmogen,
som med sina varor lill marknaderna ditfara och dem på öppna torget eller gatan
försälja, det finner Kungl. Maj:t så mycket mera olagligt, som ingen Kungl.
förordning giver dem därtill anledning, och vill fördenskull härmedelst hava en
sådan egenvillighet alldeles förbjuden.
Ärenden om underställning av kommunalt beslul om avgifter
för bussuppslällningsplatser är numera mycket ovanliga. Kommittén upplyser att
frågor om fastställelse av avgifter för jämförliga reservationer av allmänplatsmark
för trafikanter inte lär ha förekommit. Från Svenska laxiförbundet har
kommittén inhämtat alt kommunerna inte tar upp avgifter för upplåtelse av
hållplatser för taxibilar. Avgifter i trafikreglerande syfte för gatuparkering
regleras i AvgL. Sådana avgifter hör inte till avgifterna å den allmänna
rörelsen.
Bestämmelser om hamnavgifter, grundpenningar saml sluss-,
kanal- och andra farledsavgifter finns i kungörelsen (1950:152) om fastställelse
av hamn- och gmndpenningtaxor samt taxor å sluss-, kanal- och andra
farledsavgifter. Kungörelsen föreskriver inte skyldighet för ägare eller
innehavare av hamn, sluss, kanal eller annan farled all ha fastställd taxa. För
kommunernas del följer sädan skyldighet av 74 § KL och 78 § KLS.
Prop. 1972:12 26
På ansökan av ägare eller innehavare av allmän hamn
fastställer sjöfartsverket (se kungörelsen, 1955:674, om överflyttande å
sjöfartsverket av de uppgifter, som tillkomma lotsverket och sjökarteverket,
ävensom av vissa uppgifter, som tillkomma kommerskollegium samt väg-och
vallenbyggnadsstyrelsen) enligt 1 § 1950 års kungörelse taxa ä ersättning för
begagnande av hamnen med tillhörande kajer, bryggor och andra förlöjningsanordningar
(hamnavgift). Huvudregeln är att hamnavgift inte får fastställas till högre
belopp än alt den årliga uppbörden tillsammans med övriga intäkter av
hamnrörelsen för år beräknas motsvara summan av kostnaderna för hamnens drift
och underhåll, skälig ränta på anläggningskapitalet saml skälig avskrivning på
anläggningarna (2 §). Närmare föreskrifter om grunderna for hamnavgift ges i
6-20 §§.
Grundpenningtaxa fastställs av sjöfartsverket på ansökan
av ägare eller innehavare av lastageplats varifrån utskeppning av varor äger
rum i större omfattning och där mera betydande anstalter för sjöfartens
trygghet och bekvämlighet har vidtagits (27 §). Motsvarande gäller taxa för
sluss-, kanal- och andra farledsavgifler (39 §). Grundpenningar eller sluss-,
kanal- och andra farledsavgifter får i princip inte bestämmas så att
verksamheten lämnar överskott (28 och 42 §§).
Över sjöfartsverkets beslut i taxeärende kan besvär
anföras hos Kungl. Maj:t (26, 37 och 42 §§). Ersättning för åtskilliga av de
tjänster som hamnarna lämnar sjöfarten kan bestämmas ulan prövning av statlig myndighet.
Så är fallet med bl. a. ersättning för lagring på kajer och i magasin och hyra
för upplåtelse av mark för oljedepåer och upplag.
Gatuhandelsavgifter, parkeringsavgifter m. m. enligt AvgL
Som förut antytts får enligt 2 § allmänna ordningsstadgan
allmän plats inom sladsplanelagl område i stad, köping eller annat samhälle,
där byggnadslagens bestämmelser för stad gäller, inte användas för upplag eller
avstjälpning eller tas i anspråk för försäljningsstånd, ställningar e. d. utan
polismyndighetens tillstånd. Polismyndighetens tillstånd krävs också för att
sådan allmän plats skall få användas på ett sätt som inte stämmer överens med
det ändamål för vilket den har upplåtits eller anvisats eller som inte är
allmänt vederlaget. Salutorg eller liknande plats, som i vederbörlig ordning
har upplåtits lill allmän försäljningsplats, får dock ulan sådant tillstånd las
i anspråk för försäljningsändamål.
Om tillstånd enligt 2 § allmänna ordningssladgan har
lämnats, får kommunen ta ut skälig avgift för upplåtelse av plats som står
under kommunens förvaltning (I § AvgL). Kommunen får också, när del är påkallat
för trafikens ordnande, ta ut avgift, som behövs för att tillgodose delta ändamål,
för rätt att under begränsad tid begagna plats som kommunen har upplåtit för
allmän parkering på gata, torg eller annan allmän plats (2 §).
Kommunfullmäktige bestämmer grunderna för avgifter som avses i I och 2 §§. För
all vinna bindande kraft skall fullmäktiges beslut enligt 3 § underställas
länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan fastställa beslutet helt eller delvis eller
ogilla det.
Prop. 1972:12 27
Redan innan AvgL infördes hade kommunerna, främst städerna,
ansett sig berättigade alt ta ut avgifter av dem som efter tillstånd av
polismyndigheten hade tagit gatumark eller andra allmänna platser i anspråk
för t. ex. försäljningsstånd, reklampelare, automater, restaurantverandor eller
bensinstationer. Avgifter av detta slag ansågs inte vara hänförliga till den
allmänna rörelsen och först genom AvgL skapades ell stöd i författning för
kommunens rätt all ta ul dem. Parkeringsavgifterna räknades däremot lill
avgifterna å den allmänna rörelsen och de fick alltså inte tas ul med belopp
som översteg kommunernas självkostnader. Genom AvgL blev del möjligt alt
differentiera parkeringsavgifterna så att de kunde främja syftet att öka
omsättningen av bilar på de mest eftersökta parkeringsplatserna.
I fråga om
den skälighetsbedömning som skall göras enligt I § AvgL anförde föredragande
departementschefen i prop. 1957:157 (s. 54) alt avgifterna inte är bundna vid
kommunens direkta kostnader till följd av upplåtelsen. Syftet med föreskriften
att avgifterna skall vara skäliga är att hindra att kommunerna tar sådan hänsyn
till ekonomiska vinningssynpunkter all avgifterna kommer att framstå som
obilliga. Hänsyn får enligt vad som anförs i propositionen tas till ändamålet
med en viss upplåtelse, hur stort markutrymme upplåtelsen avser, platsens
belägenhet och Irafikintensiteten på platsen samt den vinst som en rörelse av
visst slag och på viss plats kan beräknas lämna. När det gäller vinsten bör man
utgå frän en objektiv beräkning av vad som för den avsedda platsen kan anses
normalt för en rörelse av det slag det gäller. Avgiften får inte sättas i
relation till omsättningen eller lönsamheten i det enskilda fallet. Avgifterna
skall utgå enligt fastställda gmnder eller taxor och de får alltså inte grunda
sig på avtal mellan kommunen och rörelseidkaren.
Departementschefen
framhöll vidare all det är angeläget att opåkallade intrång inte görs i den
kommunala självbestämmanderätten (propositionen s. 56). Han ansåg alt tiden
var inne för en omprövning av hela frågan om i vilken utsträckning kommunala
beslut borde underställas statlig myndighels prövning men all det i avbidan på
en särskild utredning härom borde föreskrivas alt kommunens beslut om avgifter
för gatuhandel m. m. skall fastställas av högre myndighet.
Sotningsavgifter
Föreskrifter om sotning finns i brandstadgan och i de
kommunala brandordningarna. Brandordning antas av kommunfullmäktige och fullmäktiges
beslut skall underställas länsstyrelsens prövning (2 § brandstadgan). 1
brandordningen skall finnas bestämmelser om kommunens indelning i sotningsdistrikt.
För varje sotningsdistrikt skall finnas en skorstensfejarmästare (16 §). Denne
kan vara kommunalanställd eller enskild företagare. I båda fallen har han i
princip uteslutande rätt att ombesörja eldstadsbrandsyn och föreskriven sotning
(12 § 2 och 3 mom. samt 17§).
För kommun skall enligt 20 § finnas sotningstaxa
som upptar de
Prop.
1972:12 28
avgifter som skall erläggas för sotnings-, undersöknings-
och besiktnings-arbete av skorstensfejare. Liksom brandordning skall taxan
antas av fullmäktige och underställas länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen
kan fastställa taxan ulan ändring eller också vägra att fastställa den.
I prop. 1962:12 med förslag till brandlag och brandsladga m.m.
anförde föredragande departementschefen följande.
Gällande bestämmelser om att sotningstaxa för att vara
gällande skall fastställas av länsstyrelsen är ett led i stalsuppsiklen. Det av
brandlagsrevisionen som skäl för slopande av denna underställning anförda
förhållandet att sotningstaxorna numera grundas på normalsotningstaxor, tillkomna
efter förhandlingar mellan kommunernas och skorstensfejaremäs-tarnas
organisationer, anses av flera remissinstanser ej avgörande. Såsom överståthållarämbetet
anför är sotningstaxans innehåll av betydelse för sotningskostnadernas
fördelning på skilda sotningsobjekt. På grund härav och då, såsom påpekas i
några yttranden, kommunalbesvär ej medger samma fullständiga prövning som
underställning, anser jag sotningstaxorna alltjämt böra bli föremål för statlig
kontroll i form av underställning och fastställelse av länsstyrelsen.
Departementsutredningens och statskontorets förslag m. m.
1 departemenlsutredningens promemoria nr 26, Om uttagande
av kommunala avgifter i vissa fall, föreslås alt fullmäktiges beslul om nya
eller förhöjda torgavgifter skall underställas länsstyrelsens, inte som f. n.
är fallet Kungl. Maj:ts, prijvning. Utredningen anför att kommunerna vanligen
inte belägger uppställningsplatser vid buss- och laxislationer med avgifter och
all torgavgiflerna därför är de enda avgifterna å den allmänna rörelsen som
enligt 74 § KL resp. 78 § KLS skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. FaststäUelseärendena
är emellertid inte av sådan omfattning eller vikt alt prövningen, som är av
formell natur, bör ankomma på Kungl. Maj:t.
Föreningen kommunala torg och slakthus föreslår i
framställningen till Kungl. Maj:t alt torghandeln i avgiftshänseende likställs
med gatuhandeln. Någon artskillnad föreligger enligt föreningen inte mellan
dessa handelsformer. Föreningen uppger att torgavgiflerna är väsentligt lägre
än gatuhandelsavgifterna. Trots vissa transport- och lagerkostnader kan
torghandeln räkna med betydligt lägre kostnader än den bofasta handeln.
Föreningen anser all lorghandlarna, i strid mot den kommunala likställighetsprincipen,
gynnas framför andra grupper genom att hänsyn inte fär tas till affärsmässiga
faktorer, när torgavgiflerna bestäms. Enligt förarbetena till AvgL skall
hänsyn tas lill vissa svårbeslämda faktorer, bl. a. den beräknade objektiva
vinsten, när gatuhandelsavgifterna bestäms. I verkligheten bestäms avgifterna
vanligen på grundval av förhandlingar mellan kommunen samt rörelseidkarna eller
deras organisationer. Enligt föreningen finns del från rättssäkerhetssynpunkt
inte något att erinra mot att skälighetskravet i AvgL anses uppfyllt, om
avgifterna har beslämts på detta sätt.
Prop. 1972:12 29
1 utredningsrapporten Ärenden rörande fastställande av sotningstaxa
föreslår statskontoret att underslällningsskyldigheten på detta område slopas.
Statskontoret erinrar om all normalsotningstaxor har utarbetats på grundval av
överenskommelser mellan kommunerna och Sveriges skorstensfejaremästares
riksförbund saml att kommunalbesvär kan anföras över kommunfullmäktiges beslut
att anta sotningstaxa. Eftersom kommunerna praktiskt taget alltid följer normalsotningstaxorna,
inskränker sig länsstyrelsens prövning i regel till en kontroll av all så har
skett. En sotningstaxa som är konstruerad så att vissa sotningsobjekt
subventioneras strider mot likställighetsprincipen. Kommunfullmäktiges beslul
all anta en sådan taxa kan därför upphävas, om kommunalbesvär anförs mot
beslutet.
Kommunalrättskommittén AUmänna synpunkter
De bestämmelser om underställningsskyldighet som finns i
andra författningar än KL, KLS, FSL, LL, KFL och AvgL har enligt kommittén
sådant samband med författningarnas materiella innehåll at( frågan om
underställningsskyldigheten bör behållas inte bör avgöras från de allmänna
utgångspunkter som anges i direktiven. Andra intressen än kommunernas berörs
vidare på ett sådant sätl att kommittén enligt direktiven inte bör ta upp
frågan om underslällningsskyldigheten bör behållas. Kommittén har därför i
fråga om dessa författningar funnit anledning att överväga reformer endast när
det gäller de kommunala avgifterna.
Kommittén konstaterar att underställningsinstilutel efter
hand har fått ett minskat användningsområde och att del numera används främst
för att skapa laglighets- och rätlvisegaranlier. Kommunerna har i olika
hänseenden fått bättre resurseratt handha sina uppgifter. Kommumndel-ningsreformen
medför att möjligheterna all ge kommunerna ökad frihet blir än större. Frågan
om underställningsskyldighelen bör slopas på ell visst område bör enligt
kommittén övervägas främst från den synpunkten om del med hänsyn lill
kommunernas utvecklingsgrad och det demokratiska styrelseskickets inneboende
balans kan anses lämpligt alt överlämna åt kommunerna att besluta utan annan
kontroll än den som kan utövas vid kommunalbesvär.
Kommittén anför att erfarenheterna av den underställningsfria
ordning som gäller i fråga om vissa ekonomiskt viktiga avgifter är goda. De
gemensamma dragen för de olika avgiflsgrupperna, erfarenheterna av underslällningsfriheten
där den förekommer saml intresset av förenkling och rationalisering av
förvaltningsförfarandet utgör enligt kommittén starka argument för en
utvidgning av den underställningsfria ordningen. Den nuvarande ordningen
präglas knappast av några enhetliga, genomgående principer. Ätskilliga
avgifter av stor ekonomisk betydelse är underställningsfria, medan
underställningsskyldighet gäller i fråga om mindre betydelsefulla avgifter på
andra områden.
Prop.
1972:12 30
Reglemente för besvärsnämnd
Enligt kommittén bör underställningsskyldighelen i fråga
om reglemente för besvärsnämnd inte slopas utan att en närmare lagreglering av
förfarandet hos nämnden införs. De bestämmelser som gäller för nämnder för
oreglerad förvaltning är i vikliga hänseenden mindre lämpliga för besvärsnämnd.
Att överlämna åt varje kommun att självständigt utforma förfaranderegler för
nämnden skulle innebära en betydande avvikelse från den ordning som gäller för
övriga nämnder. För besvärsnämnderna, vilka har att utöva rättskipning inte
bara inom området för den kommunala självstyrelsen ulan också som en instans i
den ordinära kommunalbesvärs-processen, föreligger enligt kommittén etl
särskilt behov av fasta och i huvudsak enhetliga normer för verksamheten.
Behovet av ordnade handläggningsformer minskar inte av alt den materiella
prövningen i ärendena är oreglerad och i princip fri. Det framstår som
angeläget att förfarandet ger garantier för materiellt riktiga resultat och
rättssäkerhet i övrigt.
Det
nuvarande systemet för reglering av besvärsnämndernas verksamhet har enligt
kommitténs mening medfört i stort sett godtagbara och enhetliga former för
besvärsnämndernas verksamhet och underställningsskyldigheten kan, med hänsyn lill
reglementenas betydelse för den enskildes rättssäkerhet, inte uppfattas som
något onödigt intrång i den kommunala självstyrelsen. Kommittén föreslår därför
att underslällning.s-skyldighelen behålls.
Extraordinär penningplacering
Kommittén anför att det i kommunalförvaltningarna knappast
förekommer några kassaöverskott som lämpar sig för en annan placering än sådan
som anges i 61 § KL, 65 § KLS resp. 75 § FSL. Utvecklingen beträffande
betalningsrutiner och betalningsmedel har kraftigt begränsat användningen av
kontanter. Behoven av kassaförlag tillgodoses i första hand genoni
checkräkningar, postgiro o. d. Kommittén anser därför all begränsningen av den
fria placeringsrätlen knappast hindrar en rationell och ändamålsenlig
medelsförvaltning.
Även om del praktiska behovet av möjligheter till annan än
ordinär placering är ytterst begränsat, kan det enligt kommittén vara olämpligt
att ha stela och undantagslösa placeringsregler. Det bör lämnas utrymme för
fullmäktige all meddela föreskrifter för de förvaltande organens
medelshantering och fullmäktige bör därvid ha befogenhet att göra avsteg från
huvudregeln. Del kan inte antas att länsstyrelsen skulle vara bättre skickad än
fullmäktige alt bedöma lämpligheten av sådana modifikationer. Enligt kommitténs
mening kan det anförtros äl kommunerna alt ulan bindande bestämmelser i
författning och utan underställningsskyldighet meddela föreskrifter om
placering av penningmedel. En fri placeringsrält utan underställningsskyldighet
har sedan år 1955 prövats för landstingskommunernas del och den har inte
medfört några olägenheter. Kommittén kan inte finna något sakligt
skäl alt behålla den
Prop.
1972:12 31
restriktiva ordning som gäller enligt KL, KLS och FSL.
Kommittén anser också alt de nuvarande placeringsreglerna
ger anledning till invändningar av lagleknisk art. Om del kan undvikas, bör
den centrala kommunallagsliflningen inte hänvisa till exempelvis bestämmelser
i föräldrabalken. Att reglerna om förmyndares självständiga befogenheter vid
förvaltning av omyndigs medel har ansetts passa för den kommunala
medelsförvaltningen är en tillfällighet.
Kommittén föreslår att de nuvarande placeringsreglerna i
KL, KLS, FSL och LL ersätts med förenklade och enhetliga regler som anger normalförfarandel
med överskottsmedel, nämligen insättning hos bank eller annan penninginrällning,
och som i likhet med nuvarande bestämmelser i LL ger de beslutande
församlingarna rätt att utan underställning meddela andra
placeringsföreskrifter.
Valkretsindelning
Till förfarandet vid allmänna val anknyter enligt vad
kommittén anför starka allmänna intressen av sådan art att ell statligt
inflytande framstår som särskilt motiverat. Ätt landstingens beslut om
valkretsindelning skall underställas Kungl. Maj:ts prövning kan därför inte
anses innebära något onödigt intrång i den kommunala självstyrelsen. Kommittén
föreslår att underslällningsskyldigheten får stå kvar.
Förbundsordning för kommunalförbund
Kommittén anför att länsstyrelsens beslut att fastställa
förbundsordning för kommunalförbund har konstitutiv verkan. Fastställelsen
innebär att en eller flera kommunala angelägenheter överläs av en specialkommun
som blir berättigad att av medlemskommunerna ta ut bidrag till förbundels
verksamhet och att ta emot statsbidrag i den mån sådana utgår för nämnda
angelägenheter. Kommittén anser att det är lämpligt alt statlig myndighet
medverkar när kommunalförbund skall bildas. Eftersom den nuvarande
underställningsskyldigheten inte kan betraktas som ett onödigt intrång i den
kommunala självstyrelsen, anser kommittén att den bör behållas.
Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd
Frågor om underställning enligt byggnadslagstiftningen bör
enligt kommittén bedömas med hänsyn till den reglering som kan bli en följd av
den allmänna översyn av byggnadslagstiftningen som f. n. görs av bygglagulredningen
(K 1969:55). Kommittén anser därför att det inte finns anledning att nu ta upp
frågan om underställning enligt 67 § BL eller att ändra gäUande ordning i fråga
om fastställelse av sådana avgifter som avses i 8 § första stycket
byggnadsstadgan.
Prop.
1972:12 32
Gatuhandels- och torgavgifter m. m.
Kommittén ansluter sig till vad Föreningen kommunala torg
och slakthus anför i framställningen till Kungl. Maj:t dels om att den skillnad
som f. n. görs mellan gatuhandelsavgifter och torgavgifter har skapat en konstlad
gräns mellan två likartade handelsformer och gett upphov till gränsdragningsproblem,
dels om all uttalandena i förarbetena lill AvgL om skälighetsbedömningen i fräga
om gatuhandelsavgifterna m. m. har lett lill lillämpningssvårigheter.
Enligt kommitténs förslag skall gatuhandelsavgifterna och torgavgiflerna
samordnas så alt kommunen i båda fallen får rätt att ta ul en avgift som
motsvarar fördelen för rörelseidkaren att med uteslutande av andra få begagna
plats på gator och torg för försäljningsändamål. I samband därmed bör
kommunernas skyldighet att tillhandahälla friplalser på salutorgen utgå.
Den angivna avgifisrätlen bör enligt vad kommittén anför
föreligga också när allmän plats upplåts för annonsering, uteservering,
bensinförsäljning och liknande kommersiella ändamål, där tillgången till
platsen kan sägas ha etl marknadsvärde och del av rättviseskäl är önskvärt att
kommunen får ta ut avgifter efter affärsmässiga gmnder. Något hinder bör inte
föreligga mot alt ta hänsyn till omsättning eller bruttovinsl, fömtsatt alt
resultatet av rörelsen väsentligen beror på försäljningsplatsens läge.
När del gäller andra upplåtelser enligt 2 § allmänna ordningssladgan
är nyttjarens fördel av upplåtelsen enligt kommittén inte alllid ekonomiskt
mätbar eller ägnad att ge en rimlig avgiftsmaximering. Detta gäller exempelvis
när allmän plats upplåts för byggnadsställningar, baracker, upplag,
provisoriska valbyråer eller anordningar vid insamling för välgörande ändamål.
I sådana fall bör främst kommunens direkta kostnader i anledning av upplåtelsen
eller en ekonomisk värdering av intrånget vara vägledande vid avgiftssältningen.
Med hänsyn lill all ändamålen med upplåtelserna varierar
och till att gränserna mellan kommersiella och andra ändamål ibland är oklara
anser kommittén att etl visst utrymme måste.lämnas för en fri prövning av vad
som med hänsyn lill objektiva omständigheter kan anses rimligt.
Kommittén föreslår att punkt 44 Kungl. Maj:ts resolution
den 1 augusti 1727 upphävs, all 1 § AvgL ändras så att den kommer all omfatta
också torgavgiflerna, vilket f.n. regleras i 74 § KL och 78 § KLS, samt att det
föreskrivs att avgift för upplåtelse som avses i 1 § AvgL får las ul med belopp
som kan anses skäligt med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen, nyttjarens
fördel av upplåtelsen, kommunens kostnader i anledning av upplåtelsen och
övriga omständigheter. Enligt förslaget skall grunderna för beräkning av
avgifterna bestämmas av kommunfullmäktige. Det föreslås all underslällningsskyldigheten
slopas. Enligt vad kommittén anför skapas en presumtion för all den taxa som
kommunfullmäktige har bestämt uppfyller skälighetskravet, om taxan utformas i
samförstånd med representativa förelriidare för de avgiflsskyldiga.
Prop. 1972:12 33
Kommittén framhåller att förslaget inte är avsett att
hindra att kommunerna även i fortsättningen tillhandahåller ett antal
avgiftsfria platser på salulorgen saml att det alljämt bör stå kommunerna fritt
att vid upplåtelse för kioskhandel och liknande försäljning anlägga sociala
synpunkter på avgiflsfrägan och således ta hänsyn lill all en rörelse skall
bedrivas av en person som är partiellt arbetsför.
Parkeringsavgifter m. m.
Kommittén anför att kommunerna själva bäst kan anpassa
parkerings-avgifterna med hänsyn till del trafikreglerande syftet. Del är ell
kommunalt intresse att avgifterna inte bestäms lill högre belopp än som behövs
för all parkeringsplatserna skall fylla sin uppgift i den allmänna samfärdseln.
Kommittén föreslår därför alt underställningsskyldigheten slopas.
För upplåtelse på allmän plats av särskild
uppställningsplats för fordon skall kommun enligt kommitténs förslag ha rätt
att av den som utövar sådan linjetrafik för befordran av passagerare som avses
i 4 § förordningen (1940:910) angående yrkesmässig aulomobillrafik m.m. la ul
avgift med det belopp som behövs för att täcka kommunens kostnad för
upplåtelsen. Det föreslås att föreskrift härom tas in i 2 § AvgL. Avgifterna
för upplåtelse av bussuppslällningsplatser pä allmän plats skall således inte
längre regleras i 74 § KL resp. 78 § KLS. Rätten att ta ut avgift skall enligt
förslaget inte förenas med underställningsskyldighet.
Hamnavgifter m. m.
Kommittén konstaterar att utvecklingen inom hamnväsendet
innebär bl. a. att de traditionella kajerna ersätts med kostnadskrävande
terminaler och andra specialanordningar. Utvecklingen har lett lill att mellanhavan-dena
mellan hamnägarna och redarna inte längre kan lösas pä det sätl som fömtsätts i
1950 års kungörelse. Med slöd av särskilda dispenser av Kungl. Maj:l har
kungörelsens avgiftsregler och därmed också underställningsskyldigheten satts
ur spel i fråga om de mest kostnadskrävande tjänsterna. Den nuvarande
regleringen av hamnavgiflerna framstår enligt kommittén som otidsenlig.
Hamnutredningen (K 1966:40) avser att behandla taxefrågorna i ett kommande
betänkande och det kan väntas att en genomgripande översyn av den nuvarande
regleringen därigenom kommer till stånd.
Vid översynen bör enligt kommittén en förenklad reglering
som ger utrymme åt en mera affärsmässig prissättning eftersträvas. Med hänsyn lill
att hamnarna i stor utsträckning betjänar andra än de hamnägande kommunernas
medlemmar kan etl visst statligt inflytande över kommunernas hamnpolitik vara
motiverat. Kommittén anser att ett sådant inflytande bör garanteras på annat
sätt än genom föreskrifter om underställning.
Komtnillén anser att hamnavgifterna och de övriga avgifter
på sjöfar-
3 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 12
Prop. 1972:12 34
tens område som f. n. hänförs till avgifterna å den
allmänna rörelsen inte längre bör regleras i KL och KLS utan i en särskild
författning. I avbidan på resultatet av hamnutredningens överväganden föreslår
kommittén att föreskrifterna om dessa avgifter tas bort ur 74 § KL och 7 8 § KLS
samt att Kungl. Maj:t bemyndigas all bestämma när författningsändringarna i
fråga om dessa avgifter skall träda i kraft.
Sotningsavgifter
Kommunernas förmåga all, med ledning av de normalsotningstaxor
som upprättas efter förhandlingar mellan kommunernas och skorstensfejarmästarnas
organisationer, göra en rättvis fördelning av sotningskostnaderna kan enligt
kommittén knappast sältas i fråga. Kommittén föreslår därför alt
kommunfullmäktiges beslut att anta sotningstaxa inte längre skall underställas
länsstyrelsens prövning. När skorstensfejarmästaren är anställd av kommunen
och denna alltså är huvudman för verksamheten i ekonomiskt avseende, bör sotningsavgifter
inte fä tas ut med högre belopp än som krävs för att täcka kommunens kostnader
för verksamheten. Kommittén anser att nägra uttryckliga bestämmelser härom inte
behövs, särskilt som fallet är mycket sällsynt.
Remissyttrandena AUmänna synpunkter
Kommitténs förslag i fråga om gatuhandels- och torgavgiflerna
har föranlett kritik frän några remissinstanser. I övrigt har så gott som
samtliga remissinstanser tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat dem utan
erinran. Omkring en tredjedel av remissinstanserna tillstyrker förslagen utan
särskild motivering.
Några remissinstanser anför vissa allmänna synpunkter på
frågan om statskontrollen över kommunerna. Stadsfullmäktige i Härnösand anser
alt del är angeläget all underställningsskyldighelen, som härrör från en tid
när de kommimala förvaltningarna var svagt utvecklade, upphör. De nuvarande
kommunerna har en förvaltningsapparat som förhindrar maktmissbruk och ger tillräckliga
garantier för rättssäkerhet. Liknande synpunkter anförs av stadsfullmäktige i
Sundsvall och av Svenska landstingsförbundet.
Enligt yttrandena från Stockholms handelskammare och
Gotlands handelskammare är syftet med underställningsskyldighelen att ge staten
möjlighet att övervaka alt kommunerna inte överskrider eller missbrukar sina
befogenheter. Risken för alt en kommun skulle utnyttja ett markinnehav på ett
oskäligt sätt vid avgiftsbeläggning synes numera inte vara sä stor. Med hänsyn lill
utvecklingen hos kommunerna och till önskemålet om ett så praktiskt och
rationellt förfarande som möjligt är det enligt handelskamrarna moliverat att
kommunala beslut i ökad utsträckning blir underställningsfria.
Underställningsskyldigheten utgör ibland en förutsättning för en enhetlig
praxis och den är också av
Prop. 1972:12 35
betydelse från rättssäkerhetssynpunkt, särskilt som det
vid kommunalbesvär endast är lagUgheten och inte lämpligheten av det
överklagade beslutet som prövas. Även om underställningsskyldigheten är av
betydelse från dessa synpunkter, tillmäter handelskamrarna de praktiska
fördelarna av ett underställningsfritt förfarande större vikt.
Reglemente för besvärsnämnd
KammarkoUegiet, planverket, länsstyrelserna i Stockholms
och Västernorrlands län, Stockholms och Uppsala läns landstings förvaltningsutskott,
stadskollegiet i Stockholm och Svenska landstingsförbundet ansluter sig till
kommitténs förslag all beslut om antagande av reglemente för besvärsnämnd också
i fortsättningen skall underställas länsstyrelsens resp. Kungl. Maj:ls
prövning. Svenska landstingsförbundet hänvisar i sitt yttrande lill önskemålet
att föreskrifterna för besvärsnämndernas verksamhet och arbetsformer blir så
likartade som möjligt.
De skäl
som kommittén anför till stöd för sitt ställningstagande är enligt
stadsfullmäktige i Solna inte övertygande, särskilt med hänsyn till att
kommunerna har rätt men inte skyldighet att inrätta besvärsnämnd som en extra
besvärsinstans i Ijänstetillsättningsärenden. Svenska kommunförbundet anser
också att underställningsskyldigheten bör slopas i fråga om reglemente för
besvärsnämnd och framhåller att underställningsskyldighet inte föreligger i
fråga om något annat nämndreglemenle. Det är bara ell tjugotal kommuner som har
inrättat besvärsnämnder och de flesta nämnderna har handlagt bara ett fåtal
ärenden. Deras blotta existens har utgjort en ytterligare garanti för all Ijänstelillsällningsären-dena
handläggs gmndligt och objektivt. Reglementena för de besvärsnämnder som har
inrättats företer bara mindre avvikelser från varandra. Den nödvändiga
samordningen bör kunna tillgodoses genom all Svenska kommunförbundet liksom hiltills
tillhandahåller förebilder lill reglemen-len och lämnar råd och anvisningar.
Svenska kommunförbundet anser att ett slopande av underställningsskyldigheten
inte ger anledning lill några farhågor för den enskildes rättssäkerhet.
Extraordinär penningplacering
Bara två remissinstanser, länsstyrelsen i Stockholms län
och Skånes handelskammare, anför invändningar mot kommitténs förslag att de
nuvarande placeringsbestämmelserna i KL, KLS, FSL och LL skall ersättas med en
regel som anger normalförfarandet med överskottsmedel, nämligen insättning hos
bank eller annan penninginrättning, och som efter mönster från LL ger den
beslutande församlingen frihet att utan underställning bestämma om annan
placering.
Anlitandet
av checkräkningar, bankgiro och postgiro har numera kraftigt begränsat
användningen av kontanter, anför kyrkorådet i Borås och Brämhults kyrkliga samfällighet.
Eftersom några större konlant-innehav inte brukar förekomma, kan föreskrifterna
förenklas i enlighet
Prop. 1972:12 36
med kommitténs förslag. Svenska kommunförbundet anser att
det praktiska behovet av möjligheter lill annan än ordinär placering av
kommunala medel, som inte behövs för nära förestående utbetalningar, är ganska
begränsat. Den fria placeringsrätlen har för landstingskommunernas del inte
medfört några olägenheter och enligt Svenska kommunförbundet kan kommunerna
anses väl skickade all själva besluta i dessa frågor. Stockholms handelskammare
och Gotlands handelskammare, vilka också tillstyrker förslaget, framhåller att
det av lagtexten bör klart framgå att huvudregeln skall vara att kassaöverskott
sätts in på bank eller annan penninginrällning.
Underslällningsskyldigheten har fortfarande en viss
betydelse i fråga om beslut om extraordinär penningplacering, anför Skånes
handelskammare. 1 yttrandet från länsstyrelsen i Stockholnis län redogörs för
ett ärende i vilket en kyrklig samfällighet anhöll om tillstånd att få placera
ett belopp hos en kommun, som på grund av rådande kredilreslriktioner inte
kunde få ell lån i bank. Länsstyrelsen anmärker alt del uppenbarligen var fråga
om etl nyttjande av samfällighetens medel lill ett ändamål som låg utanför samfällighetens
kompetensområde. Med hänsyn till att fall av denna typ har stor principiell
betydelse, även om de inte kan bli många, anser länsstyrelsen det tveksamt om underställningsskyldighelen
bör upphävas.
Valkretsindelning
De remissinstanser som yttrar sig på denna punkt anser,
liksom kommittén, att landstingets beslut om valkretsindelning även i fortsättningen
bör underställas Kungl. Maj:ls prövning.
Förbundsordning för kommunalförbund
Remissinstanserna ansluter sig lill kommitténs uppfattning
alt underställningsskyldigheten i fråga om beslut att antaga förbundshandling
bör behållas. Enligt Svenska kommunförbundet har den nuvarande ordningen vid
fastställande av förbundsordning inte inneburit sådana olägenheter att fastställelseförfarandet
bör upphöra.
Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd
Remissinstanserna har inte något att invända mot vad
kommittén anför om all del f. n. inte finns anledning att ta upp frågan om
underställning enligt 67 § BL lill prövning eller att ändra gällande ordning
beträffande fastställelse av avgifter enligt 8 § första stycket
byggnadsstadgan.
Prop. 1972:12 37
Gatuhandels- och torgavgifter m. m.
Som förut sagts har kommitténs förslag i fråga om gatuhandels-
och torgavgifterna föranlett kritik frän några remissinstanser. Av de remissinstanser
som yttrar sig särskilt i fråga om gatuhandels- och torgavgiflerna tillstyrker
kammarkollegiet, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad, stadsfullmäktige i Härnösand
och Sundsvall, Föreningen kommunala torg och s/akthus. Svenska kommunförbundet
och Sveriges köpmannaförbund förslaget på denna punkt. Den grupp
remissinstanser som anför kritiska synpunkter är tämligen liten. Kritiken avser
bl. a. den föreslagna samordningen mellan gatuhandels- och torgavgiflerna, de
föreslagna grunderna för bestämmandet av avgifterna saml förslaget all imderställ-ningsskyldigheten
skall tas bort.
Nästan
alla remissinstanser som går in på frågan om enhetliga regler i princip bör
gälla för gatuhandelsavgifterna och torgavgiflerna tillstyrker kommitténs
förslag om en samordning i delta avseende. Med hänsyn till den alltmer minskade
skillnaden mellan de båda handelsformerna anser länsstyrelsen i Stockholms län
att enhetliga grunder bör gälla för avgiftssättningen. Liknande synpunkter
anförs av Stockholms handelskammare, Gotlands handelskammare, stadskollegiet i
Stockholm, stads-fuUmäktige i SundsvaU och Svenska kommunförbundet. Till de
remissinstanser som uttryckligen tillstyrker kommitténs förslag på denna punkt
hör vidare kommerskollegium, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
Skånes handelskammare, stadsfullmäktige i Härnösand, Föreningen kommunala torg
och slakthus. Riksförbundet gatukök & kiosknäring och Sveriges kioskägares
riksförbund.
En annan uppfattning kommer till uttryck i yttrandena från
näringsfrihetsombudsmannen och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.
Förbundet delar inte uppfattningen att någon väsentlig skillnad i allmänhet
inte föreligger mellan torghandeln och gatuhandeln. De kiosker som svarar för
den övervägande delen av gatuhandeln är oftast av permanent karaktär och de har
i allmänhet en betydande omsättning. Kioskägarna är i regel tvungna att
investera stora summor i kioskerna och dessa blir då jämförliga med vanliga
butiker. Torgplatserna röjs däremot av varje dag. Det är därför enligt
förbundet naturligt att anlägga andra synpunkter på gatuhandeln än på den
torghandel där ortens befolkning säljer t. ex. trädgårdsprodukter. Under
förutsättning all den hittillsvarande självkoslnadsprincipen behålls i fråga
om torgavgifterna tillstyrker förbundet emellertid en formell och administrativ
samordning av torgavgifterna och gatuhandelsavgifterna.
Enligt näringsfrihetsombudsmannen är kommitténs förslag
att AvgL skall göras tillämplig ocksä på torghandeln tillsammans med förslaget
om nya grunder för avgiftssältningen ägnat att medföra en minskning av
torghandelns och eventuellt också av gatuhandelns konkurrensförmåga i
fölhållande till övrig handel. Att en kommun genom avgiftsbeläggning belastar
torghandeln så att den får omkostnader som är jämförliga med
Prop. 1972:12 38
den bofasta handelns ligger inte i konsumenternas
intresse. Näringsfrihetsombudsmannen anser vidare alt en skillnad i avgiftssältningen
mellan torghandeln och gatuhandeln är motiverad. Hänsyn bör tas lill att
torgplatserna upplåts bara viss del av dagen och till all torghandeln kan vara
begränsad till några dagar i veckan, medan markupplåtelsen vid gatuhandel är
stadigvarande. Torghandeln åsamkas vidare särskilda kostnader för transport och
hantering av varor och torgstånd. Näringsfrihetsombudsmannen tillstyrker
emellertid förslaget att AvgL skall göras tillämplig också på torghandeln,
eftersom förslaget medför administrativa fördelar. Han anser däremot inte
motiverat att, som kommittén föreslår, ändra lagens bestämmelser om grunderna
för avgiftssältningen.
En positiv
inställning till kommitténs förslag i fråga om reglerna för
skälighetsbedömningen vid avgiftssättningen redovisas i yttrandena från kommerskoUegium,
länsstyrelsen i Stockholms län, stadskollegiet i Stockholm, stadsfullmäktige i
Härnösand, Föreningen kommunala torg och slakthus samt Svenska kommunförbundet.
Enligt Svenska kommunförbundet blir det med den föreslagna utformningen
möjligt alt bestämma avgifterna efter vad som med hänsyn till objektiva
omständigheter kan anses rimligt. Föreningen anför alt de nuvarande gmnderna
för avgiftssältningen vid gatumarksupplåtelse har varit svåra att tillämpa.
Hänsyn skall tas till bl. a. den beräknade vinsten av rörelsen. Därvid skall
man utgå från en objektiv beräkning av vad som kan anses vara normalt för en
rörelse av det slag det gäller och inte frän det verkliga utfallet av rörelsen.
Att göra en objektiv vinstberäkning för rörelser av samma slag som bedrivs vid
olika delar av en gata är i de flesta fall omöjligt.
Kommitténs förslag innebär enligt Stockholms
handelskammare och Gotlands handelskammare att kommunerna ges stora möjligheter
till en skönsmässig prövning av avgifternas storlek. I den mån rörelsens
resultat beror av läget kommer hänsyn att kunna tas till omsättning och brultovinst,
vilket f. n. inte får ske. Handelskamrarna motsätter sig inte att förslaget
genomförs men anmärker att riktlinjer behövs för hur kravet på skälighet i
praktiken skall uppfyllas.
Som
framgår av det förut sagda avstyrker näringsfrihetsombudsmannen och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
kommitténs förslag i fråga om grunderna för avgiftssältningen. Skånes
handelskammare. Riksförbundet gatukök & kiosknäring. Svenska pressbyrån och
Sveriges kioskägares riksförbund avstyrker också förslaget. Enligt handelskammaren
bör avgifterna liksom f. n. inte fä sättas i relation till omsättningen eller
lönsamheten i det enskilda fallet.
Kommitténs
förslag ger enligt Svenska pressbyrån utrymme för godtyckliga bedömningar av nyttjarens
fördel av upplåtelsen och "övriga omständigheter". Avgifterna bör
bestämmas efter objektiva grunder. Kommunens kostnader i anledning av
upplåtelsen kan vara en sådan objektiv grund. Svenska pressbyrån anför vidare
att kommunerna ofta har en felaktig uppfattning om kioskhandelns lönsamhet, vilket
kan leda till alltför höga avgifter. Det är ett samhällsintresse alt
kioskhandelns existensmöjligheter inte försämras ytterligare genom en kraftig
höjning av
Prop. 1972:12 39
avgifterna för upplåtelse av kommunal mark.
Tillämpningen
av de nuvarande gmnderna för avgiftssältningen har enligt Riksförbundet gatukök
& kiosknäring inte vållat några svårigheter. Avgifterna bestäms redan nu
efter affärsmässiga grunder. Koi"nmitléns förslag, särskilt förslaget att
hänsyn skall tas till nyttjarnas fördel av upplåtelsen och lill "övriga
omständigheter", lämnar däremot fältet fritt för olika tolkningar.
Förslaget är knappast tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Del kan,
anför riksförbundet, leda till att avgifterna beräknas efter generella taxor
och bestäms till en viss procent av omsättningen utan hänsyn till om denna
beror på försäljningsplatsens läge eller är en frukt av rörelseidkarens
prestationer. Riksförbundet anser att etl genomförande av kommitténs förslag
innebär en risk för att kommunerna beaktar vinningssynpunkter i sådan
utsträckning alt avgifterna blir oskäliga. Det kan bli vanligt att marken
upplåts till företag som vill skaffa sig ett visst monopol inom gatuhandeln och
som därför erbjuder sig att betala avgifter som inte står i rimlig proportion
till vad försäljningsplatserna kan anses värda enligt en objektiv bedömning.
En
liknande uppfattning redovisas i yttrandet från Sveriges kioskägares
riksförbund. Enligt riksförbundet ligger det i sakens natur att en sådan
skälighetsbedömning som måste göras när gatuhandelsavgifter skall bestämmas
innebär svårigheter. Svårigheterna kommer att bli än större, om kommitténs
förslag genomförs. Om kommunerna får bestämma avgifterna med hänsyn till nyttjarens
fördel av upplåtelsen, lämnas fältet fritt för subjektiva bedömningar.
Kommunerna har sällan tillgång lill experter som kan göra affärsmässiga
bedömningar som kan läggas till gmnd för en avgiflstaxa.
Kommerskollegium,
Stockholms handelskammare, Gotlands handelskammare och Föreningen kommunala
torg och slakthus understryker vikten av att avgiftstaxorna utformas i
samförstånd med representativa företrädare för näringslivet. Genom ett sådant
samråd åstadkoms enligt kommerskollegium, Föreningen kommunala torg och
slakthus och Svenska kommunförbundet en presumtion för alt taxorna uppfyller
kravet på skälighet. Riksförbundet gatukök & kiosknäring är av motsatt uppfattning.
Kammarkollegiet,
stadsfullmäktige i Härnösand och Sundsvall, Svenska kommunförbundet och
Föreningen kommunala torg och slakthus tillstyrker kommitténs förslag att
skyldigheten för kommunerna ati tillhandahålla friplatser för viss torghandel
skall upphävas. Motivet för bestämmelsen härom, angelägenheten av att den livsmedelsproducerande
lantbefolkningen ges tillgång lill avgiftsfria försäljningsställen, är enligt
föreningen inte längre aktuellt.
Enligt
hovrätten för Nedre Norrland är del fortfarande angeläget alt lämpliga
torgplatser mot låg avgift ställs till förfogande för jordbrukare och andra som
önskar sälja egna produkter. Kommitténs förslag i fråga om grunderna för avgiftssättningen
hindrar visseriigen inte att avgifterna differentieras eller att sociala
synpunkter beaktas, när avgifterna bestäms. Hovrätten anser dock att intresset
av att torgplatser för försäljning av
Prop.
1972:12 40
egna produkter tillhandahålls lill låg avgift bör skyddas
genom uttryckliga bestämmelser. KommerskoUegium och Skånes handelskammare
anser all det är tveksamt om skyldigheten att lillhandahälla friplatser bör
upphävas. Försäljningen av egna lantbruksprodukter på salutorgen spelar enligt
handelskammaren visserligen en obetydlig roll inom vamhandeln. Den utgör dock etl
uppskattat inslag i stadsbilden. Ävgiflsfrihelen, som har gammal hävd, tillgodoser
ett socialt ändamål och saknar ekonomisk betydelse för kommunerna.
Enligt kommerskoUegium, Stockholms handelskammare,
Gotlands handelskammare, stadsfullmäktige i Sundsvall och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
är det motiverat att torgavgifterna differentieras så att lägre avgifter
bestäms för ortens odlare och tillfällig torghandel än för stadigvarande
torghandel och handel av kringföringsnatur. En sådan differentiering blir
enligt kammarkollegiet, kommerskoUegium, Stockholms handelskammare och
Gotlands handelskammare fortfarande möjlig, om kommitténs förslag genomförs.
Kommerskollegium ifrågasätter dock om inte en uttrycklig erinran om denna
möjlighet bör tas in i AvgL.
För flertalet av de kommunala avgifterna är del enligt kommerskoUegium
karaktäristiskt alt kommunen tillhandahäller den avgiftsbelagda nylligheten i
en monopolställning. Ell monopol innebär alltid en risk för att situationen
utnyttjas för att ta ut för höga avgifter. Kommerskollegium tror dock inte att
förslaget all underställningsskyldigheten skall slopas i fråga om gatuhandels-
och torgavgiflerna innebär några påtagliga risker för all kommunerna kommer att
missbruka sin monopolställning. Intresset av förenkling och rationalisering av förvallningsförfarandet
talar vidare för att underställningsskyldighelen slopas. Kommerskollegium
tillstyrker därför förslaget. Stockholms handelskammare, Gotlands
handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, handelskamrarna
i Göteborg, Borås och Karlstad, näringsfrihetsombudsmannen, stadsfullmäktige i
Härnösand och SundsvaU, Föreningen kommunala torg och slakthus saml Svenska
kommunförbundet är också positiva till förslaget. Enligt handelskamrarna i
Göteborg, Borås och Karlstad samt Svenska kommunförbundet ger rätten all anföra
kommunalbesvär tillräckliga garantier för alt kravet på skälighet blir
tillgodosett.
Underställningsskyldighelen kan enligt länsstyrelsen i
Stockholms län anses innebära en garanti mot alt avgifterna i alltför hög grad
bestäms efter rörelseidkarens omsättning eller på annat sätl görs oskäligt
höga. Kommunalbesvärsinstilutels effektivitet ökas, om grunderna för skälighetsbedömningen,
som kommittén föreslår, anges i AvgL. Det är emellertid tydligt att rätten att
anföra kommunalbesvär inte kan lill alla delar ersätta underslällningsskyldigheten.
Länsstyrelsen anser därför att del är tveksamt om underställningsskyldigheten
bör slopas.
Riksförbundet gatukök & kiosknäring. Svenska
pressbyrån och Sveriges kioskägares riksförbund motsätter sig all underslällningsskyldigheten
slopas. Alt kommunerna har fåll bättre utvecklade förvaltningsapparater
betyder inte alt det kommersiella tänkandet i kommunerna
Prop. 1972:12 41
dämpas, anför Riksförbundet gatukök & kiosknäring, som
också erinrar om all prövningen vid kommunalbesvär bara avser det överklagade
beslutets laglighel. Svenska pressbyrån anser all underställningsskyldigheten
ger staten en ofta behövlig insyn i den kommunala förvaltningen och all
förslaget alt den skall slopas innebär en försämring från
rättssäkerhetssynpunkt. Enligt Sveriges kioskägares riksförbund kan det befaras
att kommunernas handläggning av avgiftsärendena blir mycket summarisk, om underställningsskyldighelen
slopas.
Underställningsskyldigheten
har enligt Skånes handelskammare en viss uppgift all fylla när del gäller
avgifter för bensinstationer, gatukök, reklampelare o. d. Sådana anläggningar
kräver ofta stora utrymmen, varför avgifterna är av betydelse från
kostnadssynpunkt. Stora meningsmotsättningar i fräga om avgifternas storlek
eller sättet för deras beräknande föreligger ofta. Handelskammaren anser att en
garanti mot maktmissbruk behövs och all den bästa garantin är all
underställningsskyldigheten behålls.
Parkeringsavgifter m. m.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att ett
besvärsförfarande inte kan lill alla delar ersätta den nuvarande underslällningsskyldigheten
och att det är tveksamt om denna bör slopas i fråga om parkeringsavgifterna. Övriga
remissinstanser som ullalar sig på denna punkt, nämligen stadskollegiet i
Stockholm, Motororganisationernas samarbetsdelegation. Svenska kommunförbundet,
Svenska lokaltrafikföreningen och Sveriges trafikbilägares riksorganisation,
tillstyrker däremot kommitténs förslag.
Behovet av
att ta ut parkeringsavgifter är enligt Svenska lokaltrafikföreningen
självfallet störst inom tätorlsbebyggelse med slark trafik och inom en tätorlskommun
krävs med hänsyn lill syftet med parkerings-avgifterna en kraftig variation av
avgifternas storlek. Föreningen delar kommitténs uppfattning alt kominunerna
själva bäst kan anpassa avgifterna med hänsyn till det trafikreglerande syftet
och all det inte behöver befaras att avgifterna sätts högre än som behövs för
att parkeringsplatserna skall fylla sin uppgift i den allmänna samfärdseln.
Föreningen finner det tillfredsställande att det i kommitténs förslag till
författningstext i fräga om avgifter för allmänplatsmark som upplåtits lill bussuppställningsplals
sägs klart att avgiften får uppgå bara till belopp som behövs för att täcka
kommunens kostnader för upplåtelsen.
Hamnavgifter m. m.
Hamnutredningen delar kommitténs uppfattning att en sådan
reglering av hamnväsendets ekonomiska förhållanden bör eftersträvas som gördel
möjligt att tillämpa företagsekonomiska principer inom den kommunala hamnverksamhelen.
I linje med sådana principer ligger intresset av en förenkling i förhållande lill
nuvarande ordning med dess underställnings-förfarande. Utredningen, som ämnar
behandla hamnlaxefrågorna i ell
4 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 12
Prop. 1972:12 42
kommande betänkande, anför att den omplacering av reglerna
om hamnavgifter som kommittén föreslår lämnar utredningen frihet att välja den
lösning som senare visar sig lämplig. Utredningen har därför inte något att
erinra mot kommitténs förslag. Förslaget tillstyrks också av länsstyrelsen i
Stockholms län och stadsfullmäktige i Härnösand, medan Skånes handelskammare
framhåller alt laxehöjningar kan ha stor ekonomisk betydelse och att de kan
inverka menligt på trafikens utveckling. Handelskammaren anser därför att underställningsskyldighelen
bör behållas inte bara i avvaktan på hamnutredningens förslag.
Sotningsavgifter
Kommerskollegium, Stockholms handelskammare, Gotlands
handelskammare, Skånes handelskammare, planverket, brandinspektionen, länsstyrelsen
i Stockholms län, stadskollegiet i Stockholm, stadsfullmäktige i Härnösand och
Sundsvall, länsbrandinspektören i Västernorrlands län och Svenska
kommunförbundet ansluter sig till kommitténs förslag att
underställningsskyldigheten skall slopas i fråga om sotningstaxorna.
Eftersom solningstaxorna bestäms på grundval av förhandhngar
mellan kommunerna och Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund och man
knappast kan sätta kommunernas förmåga att med ledning av normalsotningstaxorna
göra en rättvis fördelning av sotningskostnaderna på de enskilda objekten i
fråga, finns det enligt Svenska kommunförbundet inte anledning att behålla
underställningsskyldigheten.
Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges skorstensfejaremästares
riksförbund är kritiska mot kommitténs förslag i fråga om sotningstaxorna.
Sedan år 1951 har enligt riksförbundet centrala överenskommelser om generella
höjningar av sotningsavgifterna med anledning av inträffade kostnadshöjningar
träffats efter förhandlingar mellan riksförbundet samt Svenska kommunförbundet
eller, intill år 1968, Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet.
Kommunförbunden har rekommenderat kommunerna att följa de centrala
överenskommelserna och riksförbundet har hos kommunerna begärt höjningar enligt
överenskommelserna. Kommunerna har i regel följt de centrala överenskommelserna.
Riksförbundet anser därför att underställningsskyldigheten är onödig. Del
påpekas emellertid att skorstensfejarmästarna inte har någon rätt att påkalla
förhandlingar i fråga om sotningsavgifterna, vare sig med Svenska
kommunförbundet eller med en enskild kommun. En kommun är inte tvungen att
följa den centrala överenskommelsen och en skorstensfejarmästare kan inte vidta
några stridsålgärder för att få förbättrade ekonomiska villkor för
verksamheten. Han är vid straffansvar bunden av sina skyldigheter enligt brandlagstiflningen.
Kommunalbesvär ger, anför riksförbundet vidare, inte samma möjlighet lill
statskontroll som förvaltningsbesvär eller underställning. Besvärsprövningen
vid kommunalbesvär avser bara beslutets laglighet och ger således knappast ulrymrhe
för en prövning av de beslutade avgifternas skälighet. Besvärsrätten är vidare
begränsad till kommunmedlem och det förekom-
Prop. 1972:12 43
mer alt en skorstensfejarmästare inte bor i den kommun där
han är verksam. Riksförbundet tillstyrker därför förslaget om att underställningsskyldigheten
skall slopas endast under förutsättning att möjlighet införs att anföra
förvaltningsbesvär mot en kommuns beslul om antagande av sotningstaxa.
Sveriges fastighetsägareförbund avstyrker kommitténs
förslag och anför att rätlen att anföra kommunalbesvär är av obetydUgt värde,
när kommunens beslut har tillkommit i laga ordning. Någon prövning av
avgifternas skälighet kan ju inte ske vid kommunalbesvär. Normalsotningstaxorna
innebär enligt förbundet inte någon garanti mot att oskäliga sotningsavgifter
tas ut. Fastighetsägarna deltar ju inte i utformningen av normalsotningstaxorna
och de kan därför inte påverka prisutvecklingen.
Departementschefen Allmänna synpunkter
Staten utövar i stor utsträckning kontroll över den
kommunala verksamheten. Statsuppsikten tillgodoser skilda syften och sker i
olika former. Genom besvärsprövning och, i vissa fall, prövning efter underställning
av kommunala beslut utövas kontroll av att kommunen inte överskrider sina
befogenheter eller på annat sätt handlar i strid med vad som är föreskrivet i
lag eller annan författning. Inom den specialreglerade kommunala förvaltningen
omfattar besvärsprövningen och prövningen vid underställning också frågan om
det kommunala beslutet är i sak lämpligt. Inom vissa sektorer av den kommunala
förvaltningen utövar staten härutöver en effektivitetskontroll, dvs. en tillsyn
över att uppgifterna fullgörs på ett tillfredsställande sätt, genom att lämna
råd och anvisningar, påkalla rättelse, förelägga kommunerna att förfara pä
visst sätt eller besluta i kommunens ställe. Kommunernas handhavande av
åtskilliga angelägenheter kan vidare styras genom föreskrift i statsbidragsförfattning
att statsbidrag till en kommunal verksamhet får beviljas bara om vissa villkor
är uppfyllda. Statskontrollen har i stor utsträckning utformats under en tid då
den kommunala förvaltningen var väsentligt mindre utbyggd än f. n. I takt med
den starka expansionen av den kommunala verksamheten har emellertid kommunernas
förvaltningsorganisation blivit allt större och allt bättre utrustad.
Kommunerna har därigenom fått väsentligt ökad tillgång till kvalificerad
sakkunskap på olika områden. Den nu pågående kommunindelningsreformen, vilken i
huvudsak kommer att vara genomförd den 1 januari 1974, har avgörande betydelse
för denna utveckling. Den service som Svenska kommunförbundet och Svenska
landstingsförbundet lämnar sina medlemmar har också i avsevärd mån stärkt
förutsättningarna för effektivitet och enhetlighet i den kommunala
förvaltningen.
Den antydda utvecklingen motiverar överväganden från
delvis nya utgångspunkter om statens tillsyns- och kontrolluppgifter gentemot
kommunerna. Flera initiativ till sådana överväganden har också tagils.
Prop. 1972:12 44
Länsberedningen (C 1970:28), som har till uppgift att göra
en allmän översyn av uppgiftsfördelningen mellan stal och kommun, skall enligt
sina direktiv vid övervägandena om relationerna mellan stat och kommun bl. a.
beakta alt kommunerna genom indelningsreformen kan väntas mera allmänt bli
rustade att bedriva sin verksamhet på sådant sätt att detaljerad tillsyn och
kontroll från statens sida kan minska. Bygglagutredningen (K 1969:55) skall
enligt sina direktiv bl.a. överväga en begränsning av den statliga
detaljgranskningen inom planväsendel. Indelningsreformens fullföljande har
vidare föranlett att relationerna mellan stat och kommun ägnas större
uppmärksamhet inom Kungl. Maj:ls kansli. Tillkomsten av bättre rustade kommuner
ger sålunda anledning att se över metoderna för och omfattningen av den
statliga tillsynen över kommunerna på skilda verksamhetsområden. En särskild
enhet inom civildepartementet har till uppgift bl. a. att ta initiativ till och
samordna en översyn inom berörda departement av statsbidragsförfatlningar i
syfte all utmönstra onödiga delaljföreskrifter som kan försvåra den kommunala
verksamheten. Etl sådant arbete pågår nu inom flera departement. En promemoria
med förslag till åtgärder i angivet syfte inom skolsektorn som upprättats inom
utbildningsdepartementet (Ds U 197 1:3) har remissbehandlats och bereds f. n.
inom nämnda departement.
Ett annat led i arbetet på att avveckla överflödig
statskontroll över kommunerna är den översyn av bestämmelserna om
underställning av vissa kommunala beslut som kommunalrättskommittén redovisat i
belänkandet (Ds C 1970:2) Kommuns och andra kommunala menigheters skyldighet
att underställa statlig myndighet vissa beslul. Översynen har enligt utedningens
direktiv varit begränsad till underställning av beslut enligt kommunallagarna -
utom vissa finansiella beslul, bl. a. beslut alt la upp lån eller gå i borgen
och av beslul om kommunala avgifter. Utredningen som praktiskt taget
genomgående behandlats positivt av remissinstanserna visar att väsentliga
förenklingar när del gäller statskontrollen står att vinna inom detta område.
Reglemente för besvärsnämnd
Reglemente för besvärsnämnd skall underställas
länsstyrelsens eller, i fråga om landstingskommunal besvärsnämnd, Kungl. Maj:ls
prövning. Underställningsskyldighet föreligger numera inte i fråga om andra kommunala
nämndreglemenlen. Kommunallagarnas bestämmelser för nämnder för oreglerad förvaltning
gäller bara om annat inte föreskrivs i reglementet för besvärsnämnden.
Kommittén anser all underställningsskyldigheten bör
behållas. Frän rättssäkerhetssynpunkt finns del enligt kommittén ell behov av
fasta och i huvudsak enhetliga normer för besvärsnämndernas verksamhet. Bara
två remissinstanser anser all underställningsskyldighelen bör slopas.
Del ligger i sakens natur att det är angeläget att
förfarandet hos besvärsnämnderna ger bästa möjliga garantier för materiellt
riktiga resultat och för rättssäkerhet i övrigt. I likhet med kommittén anser
jag därför
Prop. 1972:12 45
att det behövs fasta och i huvudsak enhetliga normer för
verksamheten.
Som förut sagts föreligger det inte någon skyldighet att
inrätta besvärsnämnd. Att en besvärsnämnd inrättas medför inte att den enskildes
möjligheter att få sin talan prövad av statlig myndighet blir mindre. Jag
ansluter mig till vad Svenska kommunförbundet anför om att besvärsnämndernas
blotta existens har utgjort en garanti för att tjänste-tillsältningsärendena
handläggs grundligt och objektivt.
Som förut sagts skall de flesta bestämmelserna i
förvaltningslagen, vilken trädde i kraft den 1 januari 1972, tillämpas i ärende
hos besvärsnämnd. Det gäller bl. a. bestämmelserna om jäv, vilka är strängare
än motsvarande bestämmelser i kommunallagsliflningen, samt bestämmelserna om
rätt för pari all ta del av vad som har tillförts ärendet, kommunikation och
beslutsmotivering. Genom att förvaltningslagen i huvudsak skall tillämpas hos
besvärsnämnderna tillgodoses lill stor del behovet av fasta och enhetliga
normer för besvärsnämndernas verksamhet. Kompletterande bestämmelser i
reglemente kommer fortfarande att behövas och en del av de ytterligare
bestämmelser som kan behövas, t. ex. föreskrifter om beslutförhet och
omröstning, är av betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt min mening
finns det emiellertid inte anledning att befara att en kommun eller
landstingskommun som inrättar en besvärsnämnd inte skulle se till att
reglementet för nämnden tillgodoser vad som krävs från rättssäkerhetssynpunkt.
Av betydelse i detta saminanhang är det biträde som kan lämnas av Svenska
kommunförbundet resp. Svenska landstingsförbundet.
Med slöd av vad jag nu har anfört förordar jag att
skyldigheten för kommunerna och landstingskommunerna att underställa beslut om
antagande av reglemente för besvärsnämnd länsstyrelsens resp. Kungl. Maj:ts
prövning avskaffas.
Extraordinär penningplacering
Enligt 61 § KL krävs länsstyrelsens medgivande för all
kommun skall fä placera penningmedel, som inte behövs för nära förestående
utbetalningar, på annat sätt än som anges i paragrafen. Motsvarande bestämmelser
finns i 65 § KLS och 75 § FSL. 16 § KFL hänvisar till 61 § KL. Enligt 65 § LL
kan landsting däremot utan underställningsskyldighet bestämma om placering av
penningmedel.
Kommittén föreslår att de nuvarande placeringsreglerna i
KL, KLS, FSL och LL ersätts med förenklade och enhetliga regler som anger
normalförfarandet med överskottsmedel, nämligen insättning hos bank eller annan
penninginrättning, och som i likhet med nuvarande bestämmelser i LL ger de
beslutande församlingarna rätt att utan underställning meddela andra
placeringsföreskrifter. Behovet av möjligheter till annan placering än sådan
som f. n. får ske utan länsstyrelsens medgivande är enligt vad kommittén anför
mycket begränsat. Kommittén anser emellertid alt stela och undantagslösa
regler kan vara olämpliga samt all fullmäktige bör, utan att inhämta länsstyrelsens
medgivande, få meddela
Prop. 1972:12 46
föreskrifter föi de förvaltande organens
medelsförvaltning. Enligt kommittén kan det inte antas alt länsstyrelsen
skulle vara bättre skickad än fullmäktige att bedöma om en viss
penningplacering är lämplig.
Två remissinstanser ger ullryck för tveksamhet inför
förslaget alt underställningsskyldigheten skall las bort, medan de övriga
lämnar kommitténs förslag ulan erinran.
Jag ansluter mig till vad kommittén anför och förordar,
såvitt gäller ändringarna i FSL, efter samråd med det statsråd som handlägger
frågor enligt nämnda lag att kommitténs förslag genomförs.
Valkretsindelning
Landstingets beslul om indelning i valkretsar för val av
landstingsman och om del anlal landstingsman som skall utses för varje valkrets
skall enligt 13 § LL underställas Kungl. Maj:ts prövning.
I likhet med remissinstanserna ansluter jag mig till
kommitténs uppfattning att ett statligt inflytande på detta område framstår som
särskilt motiverat. Ell ytterligare skäl att inte nu ändra gällande ordning är
att frågan om att införa ett nytt valsystem för landstingsvalen aktualiserats
genom kommunalvalskommitténs belänkande (SOU 1971: 4) Kommunala val. Jag anser
därför liksom kommunalrättskommittén och remissinstanserna alt
underställningsskyldigheten inte bör upphävas nu.
Förbundsordning för kommunalförbund
När förbundsordning för kommunalförbund har antagils,
skall den enligt 21 § KFL underställas länsstyrelsens prövning. Motsvarande
underställningsskyldighet föreligger vid ändring av förbundsordningen (22 §).
I och med fastställelsen övertas, som kommittén anför, en eller flera kommunala
angelägenheter av en specialkommun, det nybildade kommunalförbundet. Liksom
kommittén anser jag att det är lämpligt att statlig myndighet medverkar när
kommunalförbund skall bildas och att underställningsskyldigheten inte kan
anses innebära något onödigt intrång i den kommunala självstyrelsen. Jag
ansluter mig därför till kommitténs uppfattning att underställningsskyldigheten
bör behällas.
Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd
En allmän översyn av byggnadslagstiftningen görs f. n. av
bygglagutredningen. I väntan på resultatet av utredningens arbete saknas
enligt min mening anledning att slopa skyldigheten att söka fastställelse av
bestämmelser om skyldighet för fastighetsägare att bidra till kostnader för iord-ningsstäUande
av gata eller av sådana avgifter hos byggnadsnämnd som avses i 8 § första
stycket byggnadsstadgan. Jag ansluter mig alltså också på denna punkt till
kommitténs och remissinstansernas mening.
Prop. 1972:12 47
Gatuhandels- och torgavgifter m. m.
Kommunfullmäktiges beslul om nya eller förhöjda avgifter å
den allmänna rörelsen för begagnande av de platser som har anvisats åt denna
eller de inrättningar som har gjorts för all betjäna den skall, för att vinna
bindande kraft, underställas Kungl. Maj:ts prövning (74 § KL och 78 § KLS).
Till avgifterna å den allmänna rörelsen hänförs numera torgavgifter, avgifter
för busstationer på allmän plats samt hamnavgifter och vissa andra avgifter på
sjöfartens område. Gemensamt för dessa avgifter är bl. a. alt de anses få läcka
kommunernas kostnader men inte ge något överskott. Av punkt 44 Kungl. Maj:ls
resolution den I augusti 1727 följer att kommunerna är skyldiga att upplåta
vissa avgiftsfria platser för torghandel. Torgavgifterna behandlas i detta avsnitt
och övriga avgifter å den allmänna rörelsen i det följande.
Enligt 2 § allmänna ordningsstadgan krävs
polismyndighetens tillstånd bl. a. när allmän plats inom stadsplanelagt område
av stad, köping eller annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad
gäller, skall användas för upplag eller avstjälpning eller tas i anspråk för
försäljnings-stånd, ställningar e.d. Salutorg eller liknande plats som i vederböriig
ordning har upplåtits till allmän försäljningsplats får dock ulan sådant tillstånd
las i anspråk för försäljningsändamål. För upplåtelse på sådan plats kan
kommunen med stöd av 74 § KL resp. 78 § KLS ta ut lorgav-gift.
Om tillstånd som avses i 2 § allmänna ordningsstadgan
föreligger, får kommunen ta ut skälig avgift för upplåtelse av plats som slår
under kommunens förvaltning (1 § AvgL). Grunderna för avgifterna bestäms av
kommunfullmäktige men för att vinna bindande kraft skall fullmäktiges beslut
underställas länsstyrelsens prövning (3 §). Avgifterna är inte bundna vid
kommunens kostnader till följd av upplåtelsen. När avgifterna bestäms, får
enligt förarbetena lill AvgL (prop. 1957:157 s. 54) hänsyn tas till bl. a. den
vinst som en rörelse av visst slag och på viss plats kan beräknas lämna. Man
bör därvid utgä frän en objektiv beräkning av vad som för den avsedda platsen
kan anses normalt för en rörelse av del slag det gäller. Avgifterna får inte
sättas i relation till omsättningen eller lönsamheten i det enskilda fallet.
Kommittén anför att den skillnad som f. n. görs mellan gatuhandelsavgifter
och torgavgifter har skapat en konstlad gräns mellan två likartade
handelsformer och gett upphov lill gränsdragningsproblem. Enligt kommittén har
vidare uttalandena i förarbetena till AvgL om skälighetsbedömningen i fråga om
gatuhandelsavgifterna lett lill tillämpningssvårigheter.
Kommittén föreslår att 1 § AvgL ändras så att den kommer
att omfatta också torgavgiflerna samt att det föreskrivs att avgift för
upplåtelse som avses i paragrafen får tas ut med belopp som kan anses skäligt
med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen, nyttjarens fördel av upplåtelsen,
kommunens kostnader med anledning av upplåtelsen och övriga omständigheter.
Grunderna för beräkning av avgifterna skall enligt
Prop. 1972:12 48
förslaget bestämmas av kommunfullmäktige. Förutsatt att
resultatet av en rörelse väsentligen beror på försäljningsplatsens läge skall
hänsyn också kunna tas till omsättningen eller brutlovinsten. Underställningsskyldighelen
föreslås slopad liksom skyldigheten för kommunerna att avgiftsfritt upplåta
vissa försäljningsplatser på salutorgen.
Remissinstanserna är i huvudsak positiva lill förslaget
att torgavgifterna skall regleras i AvgL och att enhetliga regler i princip
skall gälla för torgavgifterna och gatuhandelsavgifterna. Enligt min mening
föreligger det inte längre sådana skillnader mellan torghandeln och gatuhandeln
att det framstår som motiverat alt helt skilda regler gäller för de två
handelsformerna. Jag vill erinra om att 1 § AvgL avser inte bara gatuhandelsavgifter
utan också t. ex. avgifter för upplåtelser för ickekommersiella ändamål. Inte
heller kan del anses motiverat att behålla skyldigheten för kommunerna att
upplåta vissa försäljningsplatser på salutorgen utan avgift. Jag förordar
därför alt förslaget, att torgavgifterna skall inordnas under 1 § AvgL och alltså
inte längre regleras av bestämmelser i KL resp. KLS, genomförs liksom
förslaget all punkt 44 Kungl. Maj:ts resolution den 1 augusti 1727 skall
upphävas.
Liksom kommittén anser jag att det i lagtexten bör ges
exempel på olika omständigheter som bör beaktas, när kommunfullmäktige bestämmer
grunderna för avgiftssältningen. Flertalet remissinstanser tillstyrker
kommitténs förslag på denna punkt. Enligt förarbetena till AvgL fär hänsyn las
till bl. a. den beräknade vinsten av rörelsen. Man skall därvid utgå från en
objektiv beräkning av vad som kan anses normall för en rörelse av det slag det
gäller och inte från del verkliga utfallet av rörelsen. Avsikten är således att
man skall kunna la hänsyn till den fördel
.som det innebär för en rörelseidkare att få la en viss
försäljningsplats i anspråk men däremot inte till den vinstökning som beror av
hans egna prestationer. I princip anser jag att denna ordning bör tillämpas
även i fortsättningen. I praktiken kan det emellertid vara nästan omöjligt att
göra en sådan objektiv beräkning som avses i förarbeten till AvgL.
Kommitténs förslag att hänsyn skall få tas lill bl. a. nyttjarens
fördel av upplåtelsen innefattar möjlighet all ta viss hänsyn lill omsättningen
eller bruttovinsten i det enskilda fallet. På denna punkt är nägra remissinstanser,
nämligen Skånes handelskammare. Riksförbundet gatukök & kiosknäring.
Svenska pressbyrån och Sveriges kioskägares riksförbund, kritiska. Det anförs
bl. a. att förslaget ger utrymme för helt godtyckliga bedömningar och att
förslaget kan leda till att avgifterna bestäms till en viss procent av
omsättningen och utan hänsyn lill om denna beror på försäljningsplatsens läge
eller är en fiukt av rörelseidkarens prestationer. I den mån det är möjligt att
beräkna den fördel det kan innebära att få ta i anspråk en plats med ett från
försäljningssynpunkt gynnsamt läge är det enligt min mening inte mer än rimligt
all fördelen beaktas, när grunderna för avgifterna bestäms. Det är också klart
att omsättningen eller brutto-vinsten ofta kan ge god vägledning, när det
gäller att bedöma i vilken mån upplåtelsen innebär en sådan fördel. En
föreskrift om att hänsyn får tas till nyttjarens fördel av upplåtelsen får till
följd att del blir tillåtet att
Prop. 1972:12 49
använda omsättningen eller bruttovinsten som etl
hjälpmedel vid bedömningen av nyttjarens fördel. En sädan föreskrift kan
däremot inte åberopas till slöd för att också på annat sätl lägga omsättningen
eller brutlovinsten till grund för avgiftssältningen. Jag ansluter mig därför
till kommitténs förslag att en sådan föreskrift skall las in i 1 § AvgL.
Enligt min mening är det inte nödvändigt att, för alt förhindra alt
omsättningen eller bruttovinsten ges självständig betydelse, när grunderna för
avgifterna skall bestämmas, föreskriva att omsättningen av bruttovinsten inte
skall anses som sådana övriga omständigheter som enligt kommitténs förslag
skall få beaktas vid sidan av de särskilt angivna omständigheterna.
Mot förslaget att hänsyn vid avgiftssältningen skall få
las lill kommunens kostnader med anledning av upplåtelsen och lill ändamålet
med upplåtelsen finns enligt min mening inte anledning lill erinringar. Om
förslaget genomförs, blir det liksom hittills möjligt att differentiera
avgifterna så alt avgift kan las ut efter olika grunder beroende på om
upplåtelsen görs för försäljningsändamål eller för t. ex. byggnadsställningar
eller valbyråer. Det blir också möjligt att ställa upp skilda grunder beroende
på vilket slag av försäljningsändamål upplåtelsen avser. Som näringsfrihetsombudsmannen
och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund anför bör del beaktas om
upplåtelsen är stadigvarande eller, som oftast är fallet vid torghandel,
begränsad till viss del av dagen eller till några dagar i veckan.
I det
föregående har jag föreslagit att kommunernas skyldighet att upplåta vissa försäljningsplatser
på salutorgen ulan avgift skall upphävas. På många håll har det varit brukligt att
torgplalser upplåtils avgiftsfritt eller mot särskilt låga avgifter till sådana
torghandlare som huvudsakligen säljer produkter från egna odlingar. Ett upphävande
av kommunernas skyldighet att upplåta vissa avgiftsfria försäljningsplatser bör
enligt min mening inte leda till alt kommunerna blir förhindrade att i fräga om
nyssnämnda och liknande kategorier upplåta torgplalser avgiftsfritt eller mot
särskilt låga avgifter. Inte heller bör kommimerna vara förhindrade att, i
enlighet med hittills tillämpad praxis, anlägga sociala synpunkter på avgiftsfrågan
och alltså t. ex. la viss hänsyn lill om en rörelse skall drivas av en
partiellt arbetsför person. Genom förslaget att vid avgiftssättningen hänsyn
skall få tas till, utöver vissa särskilt angivna omständigheter, också övriga
omständigheter blir det möjligt för kommunerna att beakta omständigheter av
det slag som jag nu har nämnt.
I enlighet med kommitténs förslag föreslår jag därför att
del i 1 § AvgL föreskrivs all avgift för upplåtelse som avses i paragrafen får
tas ut med belopp som kan anses skäligt med hänsyn till ändamålet med
upplåtelsen, nyttjarens fördel av upplåtelsen, kommunens kostnader i anledning
av upplåtelsen och övriga omständigheter. Liksom hittills bör grunderna för
beräkning av avgifterna bestämmas av kommunfullmäktige.
I frågan om underställningsskyldighelen bör tas bort
föreligger delade meningar bland remissinstanserna. De flesta remissinstanser
som yttrar sig på denna punkt tillstyrker kommitténs förslag och åberopar bl.
a. intresset av förenkling av förvaltningsförfarandet och möjligheten alt
Prop.
1972:12 50
anföra kommunalbesvär över fullmäktiges beslul.
Riksförbundet gatukök & kiosknäring. Svenska pressbyrån, Sveriges
kioskägares riksförbund och Skånes handelskammare anser däremot att
underställningsskyldigheten bör behållas. De anför bl. a. att del kan befaras
att kommunernas handläggning av avgiflsärendena blir summarisk om
underställningsskyldigheten las bort, att det behövs en garanti mot missbruk
av avgiftsrätten och att prövningen vid kommunalbesvär bara avser det
överklagade beslutels laglighet.
I likhet med kommerskollegium anser jag att risken för att
kommunerna skall komma all missbruka sin monopolställning och la ul oskäliga
avgifter om underställningsskyldigheten slopas inte är påtaglig. I fråga om
många kommunala avgifter föreligger inte någon underställningsskyldighet och
erfarenheterna av den underställningsfria ordningen är goda. Vidare kan det
hävdas alt del inte är konsekvent att kräva underställning vid upplåtelse av
mark på allmän plats men inte vid upplåtelse av annan mark, som kommunen
disponerar. Övervägande skäl talar enligt min mening för att
underställningsskyldigheten avskaffas.
Parkeringsavgifter m. m.
Kommittén föreslår att underställningsskyldigheten slopas
i fråga om både parkeringsavgiflerna och avgifterna för upplåtelse av bussuppslällningsplatser
på allmän plats. Enligt förslaget skall sistnämnda avgifter inte längre
regleras i kommunallagarnas bestämmelser om avgifter å den allmänna rörelsen
ulan genom särskilda bestämmelser i 2 § AvgL. Avgifts-rätten skall enligt
förslaget omfatta särskilda uppställningsplatser på allmän plats för fordon
som brukas i linjetrafik för befordran av passagerare. Självkostnadsprincipen
skall fortfarande gälla i fråga om avgifter för upplåtelse av sådana platser.
Liksom Svenska lokaltrafikföreningen delar jag kommitténs
uppfattning att kommunerna själva bäst kan anpassa parkeringsavgiflerna med
hänsyn till det trafikreglerande syftet. Det behöver knappast befaras att
avgifterna bestäms till högre belopp än som behövs för att de skall fylla sin
uppgift. Underställningsskyldigheten bör därför upphävas.
Remissinstanserna har inte haft något alt invända mot
kommitténs förslag i fråga om avgifter för upplåtelse på allmän plats av
särskilda uppställningsplatser för fordon som brukas i linjetrafik för befordran
av passagerare. I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag att underslällningsskyldigheten
bör slopas, alt rätlen att la ut avgifter bör regleras genom särskilda
bestämmelser i 2 § AvgL, att självkoslnadsprincipen fortfarande bör gälla i
fråga om dessa avgifter samt att avgifisrätlen bör omfatta inte bara
bussuppställningsplatser utan också uppställningsplatser för andra fordon, t.
ex. personbilar. Enligt min mening saknas dock anledning att göra skillnad
mellan linjetrafik och beställningstrafik. Jag anser därför alt rätten att la ul
avgifter bör avse särskilda uppställningsplatser på allmän plats för fordon
som brukas i yrkesmässig trafik för personbefordran enligt förordningen
(1940:910) angående yrkesmässig
Prop.
1972:12 51
aulomobillrafik m.m., oavsett om fråga är om linjetrafik
eller besläli-ningstrafik.
Hamnavgifter m. m.
Enligt kommittén framstår den nuvarande regleringen av
hamnavgifterna som otidsenlig. Hamnutredningen ämnar i etl kommande betänkande
behandla frågorna om hamnavgifter och de övriga avgifter på sjöfartens område
som f. n. hänförs till avgifterna å den allmänna rörelsen. Kommittén anser att
en förenklad reglering, som ger utrymme ål en mera affärsmässig prissättning,
bör eftersträvas. Ett visst statligt inflytande över kommunernas hamnpolilik
kan enligt kommittén vara motiverat men det bör tillgodoses på annat sätt än
genom föreskrifter om underställning. I väntan på resultatet av hamnulredningens
överväganden föreslär kommittén att bestämmelserna om hamnavgifter och övriga
avgifter på sjöfarten tas bort ur 74 § KL och 78 § KLS samt all Kungl. Maj:t
bemyndigas att bestämma när författningsändringarna i fråga om dessa avgifter
skall träda i krafl.
Hamnutredningen lämnar kommitténs förslag ulan erinran och
anför att det ger utredningen frihet att välja den lösning som kan visa sig
lämplig.
Ställning i sak till frågan om den framtida regleringen av
hamnavgifterna och övriga avgifter på sjöfarten kan inte tas i detta
sammanhang. Om de förslag som jag har lagt fram i det föregående godtas, blir
dessa avgifter de enda avgifter som fortfarande omfattas av begreppet avgifter ä
den allmänna rörelsen. Jag förordar att detta begrepp las bort ur 74 § KL och
78 § KLS men att de nuvarande bestämmelserna om sådana avgifter alltjämt skall
gälla för hamnavgifterna och de övriga avgifter på sjöfartens område som nu är
i fråga.
Sotningsavgifter
Kommittén föreslår att fullmäktiges beslut enligt 20 §
brandstadgan att anta sotningstaxa inte längre skall behöva underställas
länsstyrelsens prövning. Till stöd för förslaget anför kommittén att man
knappast kan sätta i fräga kommunernas förmåga att, med ledning av de normalsotr
ningstaxor som upprättas efter förhandlingar mellan kommunernas och skorstensfejarmästarnas
organisationer, göra en rättvis fördelning av sotningskostnaderna på de skilda sotningsobjekten.
Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker
kommitténs förslag i fråga om sotningsavgifterna. Två remissinstanser är dock
kritiska mot förslaget. Sveriges fastighetsägareförbund anför att
fastighetsägarna inte deltar i utformningen av normalsotningstaxorna, att dessa
därför inte utgör någon garanti mot oskäliga sotningsavgifter och att någon skälighetsprövning
inte kan ske vid kommunalbesvär. Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund
påpekar att skorstensfejarmästarna inte har någon rätt att påkalla
förhandlingar i fråga om sotningsavgifterna, att kommu-
Prop. 1972:12 52
nerna inte är skyldiga alt följa normalsotningstaxorna och
att skorstensfejarmästarna vid straffansvar är skyldiga att fullgöra sina
åligganden enligt brandlagstiftningen. Kommunalbesvär ger enligt riksförbundet
inte samma möjligheter till statskontroll som förvaltningsbesvär eller underställning.
Erfarenheterna av den underställningsfria ordning som
gäller i fråga om bl. a. renhållningsavgifter, vatten- och avloppsavgifter samt
elavgifter är som jag förut har nämnt goda. Det finns därför knappast anledning
befara att kommunerna kommer all fastställa oskäligt höga sotningsavgifter, om
underslällningsskyldigheten tas bort. En sotningstaxa som innebär alt vissa sotningsobjekt
otillbörligt gynnas eller missgynnas strider mot likställighetsprincipen.
Kommunfullmäktiges beslul att anta en sådan sotningstaxa kan därför upphävas,
om kommunalbesvär anförs mot beslutet.
Enligt min mening finns det inte heller anledning befara
att en kommun skulle komina att fastställa så låga sotningsavgifter alt en skorstensfejarmästare,
som är egen företagare, inte skulle kunna driva sin verksamhet med godtagbart
ekonomiskt resiUtat. En sådan avgiftssältning ligger självfallet inte i
kommunernas intresse.
Med stöd av vad jag nu har anfört förordar jag att underställningsskyldighelen
slopas i fråga om sotningstaxorna.
Ikraftträdande
De författningsändringar som jag har förordat i del
föregående bör träda i kraft den I juli-1972.
Hemställan
1 enlighet med det anförda har inom civildepartementet
upprättats förslag till
1) lag om ändring i kommunallagen (1953:753),
2)
lag om
ändring i kommunallagen (1957:50) för Stockholm,
3)
lag om
ändring i lagen (1961:436) om församlingsslyrelse,
4)
lag om
ändring i landstingslagen (1954:319),
5)
lag om
ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa
upplåtelser å allmän plats, m. m.,
6)
kungörelse
om ändring i brandstadgan (1962:91).
Jag hemställer all Kungl. Maj:t
dels föreslår riksdagen att antaga förslagen under 1-5,
dels bereder riksdagen tillfälle all avge yttrande över
förslaget under 6.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen alt lill
riksdagen skall avlålas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
Prop. 1972:12 53
Innehåll
Propositionen .................................................................. 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll................................ .... 1
Förfatlningsförslag
........................................................ 2
Utdrag av statsrådsprotokollet den 14 januari 1972 ..... 14
Inledning .................................................................... 14
Nuvarande ordning ...................................................... 15
Stalsuppsiklen över kommunerna ........................... 15
Reglemente för besvärsnämnd ................................ .. 18
Extraordinär penningplacering ............................... 20
Valkretsindelning .................................................... .. 21
Förbundsordning för kommunalförbund ................... 22
Allmänt om de kommunala avgifterna .................... 22
Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd 23
Avgifter å den allmänna rörelsen ............................ .. 24
Gatuhandelsavgifter, parkeringsavgifter m. m. enligt AvgL
... 26
Sotningsavgifter ...................................................... 27
Departemenlsutredningens och statskontorets förslag m. m.
... 28
Kommunalrättskommittén ............................................ .. 29
Allmänna synpunkter ............................................... 29
Reglemente för besvärsnämnd ................................ 30
Extraordinär penningplacering ............................... 30
Valkretsindelning ..................................................... 31
Förbundsordning för kommunalförbund ................... .. 31
Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd 31
Gatuhandels- och torgavgifter m.m............................. .. 32
Parkeringsavgifter ni. m.............................................. .. 33
Hamnavgifter m.m....................................................... 33
Sotningsavgifter ...................................................... .. 34
Remissyttrandena ..................................................... 34
Allmänna synpunkter .............................................. .. 34
Reglemente för besvärsnämnd ............................... .. 35
Extraordinär penningplacering ............................... 35
Valkretsindelning ..................................................... 36
Förbundsordning för kommunalförbund ................... .. 36
Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd 36
Gatuhandels- och lorgavgifter m. m............................ .. 37
Parkeringsavgifter m. m.............................................. 41
Hamnavgifter m. m...................................................... .. 41
Sotningsavgifter ....................................................... .. 42
Departementschefen ................................................ .. 43
Allmänna synpunkter .............................................. .. 43
Reglemente för besvärsnämnd ................................ .. 44
Prop. 1972:12 54
Extraordinär
penningplacering ........................ . 45
Valkretsindelning
.......................................... . 46
Förbundsordning
för kommunalförbund .............. . 46
Gatubyggnadskostnadsbidrag
och avgifter hos byggnadsnämnd 46
Gatuhandels-
och torgavgifter m.m.................... . 47
Parkeringsavgifter
m. m.................................... . 50
Hamnavgifter
m. m.......................................... . 51
Sotningsavgifter
.......................................... 51
Ikraftträdande
............................................. . 52
Hemställan ....................................................... 52
Goteborgs Offsettrycken AB, Sttilitt 72 629 S
Doktrin (1)
- Gunnar Bramstång, Upplåtelse av allmän plats. Offentligrättsligt beslutsfattande eller privaträttsligt kontraherande, FT 1992 nr 4 s. 402, på s. 406 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
75 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (59)
59 kopplingar i 14 dokument.
- Prop. 2002/03:18 Ersättning vid flygolyckor Prop. 2002/03:18 i texten
- Bet. 1976/77:NU8 Med anledning av motion om torghandeln s. 2 i texten
- Prop. 1975:107 Regeringens proposition angående föreskrifter om avgifter hos byggnadsnämnd s. 10 i texten
- Bet. 1973:KU7 Konstitutionsutskottets betänkande med anledning av motioner angående den kommunala demokratin s. 8 · s. 11 i texten
- Bet. 1972:KU31 Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972:97 med förslag till lag om närvarorätt vid sammanträde med kommunal eller landstingskommun… s. 12 i texten
Doktrin (16)
16 kopplingar i 3 dokument.
- Bohlin, Kommunala avgifter, 1984 s. 30 · s. 31 · s. 160 · s. 181 · och 9 till i texten
- Ragnemalm, Allmän plats, 1978 s. 54 om s. 38 · s. 55 om s. 48 i texten
- FT 1992 s. 402 Gunnar Bramstång, Upplåtelse av allmän plats. Offentligrättsligt beslutsfattande eller privaträttsligt kontraherande s. 406 i texten