Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring, m.m.
1972 · 24 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 10 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1972:131, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majrts proposition nr 131 år 1972 Prop. 1972:131
Nr 131
Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1970: 412) om
otillbörlig marknadsföring, m. m.; given Stockholms slott den 20 oktober 1972.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Enligt
Vårt nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF
KJELL-OLOF
FELDT
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att konsumentombudsmannen
ges rätt att vid vite förelägga näringsidkare att inkomma med yttrande eller
upplysning i ärenden om otillbörlig marknadsföring eller om förbud mot otillbörliga
avtalsvillkor. Vidare föreslås att marknadsrådets namn ändras till
marknadsdomstolen.
1
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 131
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1972:131
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970: 412) om otillbörlig
marknadsföring
Härigenom förordnas i fråga om
lagen (1970: 412) om otillbörlig marknadsföring,
dels att i 1 och 9 §§ ordet
"marknadsrådet" skall bytas ut mot "marknadsdomstolen",
dels att 10, 11 och 13 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 6 a §, av nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
6a§
Näringsidkare är skyldig att på
anmaning av konsumentombudsmannen inkomma med yttrande eller upplysning i
ärende om tilllämpning av 1 §. Efterkommes icke sådan anmaning, får ombudsmannen
förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 5 000
kronor.
Mot ombudsmannens beslut om
vitesföreläggande får talan ej fö-
10
§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan om utdömande av vite föres vid allmän domstol av
åklagare. Sådan talan får väckas endast efter anmälan av konsumentombudsmannen
eller av annan som hos marknadsrådet ansökt om förbudet.
Talan om utdömande av vite föres vid allmän domstol av
åklagare. Sådan talan får väckas endast efter anmälan av konsumentombudsmannen
eller, / fråga om vitesförbud, av annan som hos marknadsdomstolen ansökt om
förbudet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Allmänt åtal för brott mot denna
lag får väckas endast efter anmälan eller medgivande av konsumentombudsmannen.
11 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid överträdelse av vitesförbud eller av föreskrift i 24
§§ kan domstol efter vad som är skäligt förordna, att vilseledande framställning
som finns på vara, förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt
skall utplånas eller ändras så att den icke längre är vilseledande. Kan detta
syfte ej
Vid överträdelse av vitesförbud eller av föreskrift i 24
§§ kan allmän domstol efter vad som är skäligt förordna, att vilseledande
framställning som finns på vara, förpackning, reklamtryck, affärshandling
eller dylikt skall utplånas eller ändras så att den icke längre är
vilseledande. Kan detta
Prop.
1972:131 3
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
uppnås på annat sätt, kan domsto- syfte ej uppnås på annat
sätt, kan
len förordna att egendomen skall domstolen förordna att egendomen
förstöras. skall förstöras.
Egendom som avses i första stycket
får tagas i beslag i avvaktan på förordnande som sägs där. Därvid gäller i
tillämpliga delar föreskrifterna om beslag i brottmål.
Första och andra styckena äger
motsvarande tillämpning på erbjudande som avses i 3 §.
13§ Konungen kan med avseende på
främmande stat förordna att följande bestämmelser skall gälla.
Beträffande vara som är försedd Beträffande vara som är försedd
med oriktig eller vilseledande ur- med
oriktig eller vilseledande ur
sprungsbeteckning, genom vilken sprungsbeteckning,
genom vilken
varan direkt eller indirekt anges varan
direkt eller indirekt anges
vara frambragt eller tillverkad i vara
frambragt eller tillverkad i
den främmande staten eller på nå- den
främmande staten eller på nå
gon inom denna belägen ort, får gon inom
denna belägen ort, får
domstol föreskriva åtgärd enligt aUmän
domstol föreskriva åtgärd
11 § även i andra fall än som av- enligt
11 § även i andra fall än
ses där. Detta gäller dock ej om som avses
där. Detta gäller dock
beteckningen enligt handelsbruk ej om
beteckningen enligt han-
endast tjänar att utmärka varans delsbruk
endast tjänar att utmärka
art eller om den åtföljes av upp- varans
art eller om den åtföljes av
gift som tydligt anger att varan ej uppgift
som tydligt anger att va-
frambragts eller tillverkats i den ran
ej frambragts eller tillverkats i
angivna staten eller på den an- den angivna
staten eller på den an
givna orten. givna orten.
Ansökan om åtgärd enligt andra
stycket får göras av åklagare eller, om denne beslutat att ej göra ansökan, av
någon som driver rörelse med vara av samma slag som den vara ansökningen avser.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971: 112) om förbud mot
otillbörliga avtalsvillkor
Härigenom förordnas i fråga om
lagen (1971; 112) om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor,
dels att i 1 och 6 §§ ordet
"marknadsrådet" skall bytas ut mot "marknadsdomstolen",
dels att 7 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en
ny paragraf, 3 a §, av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse 3a§
Näringsidkare är skyldig att på anmaning av
konsumentombudsmannen inkomma med yttrande eller upplysning i ärende enligt
denna lag. Efterkommes icke sådan anmaning, får ombudsmannen förelägga
näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 5 000 kronor.
Mot ombudsmannens heslut om
vitesföreläggande får talan ej föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan om utdömande av vite föres vid allmän domstol av
åklagare. Sådan talan får väckas endast efter anmälan av konsumentombudsmannen
eller av annan som hos marknadsrådet ansökt om förbudet.
Talan om utdömande av vite föres vid allmän domstol av
åklagare. Sådan talan får väckas endast efter anmälan av konsumentombudsmannen
eller, i fråga om vitesförbud, av annan som hos marknadsdomstolen ansökt om
förbudet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970: 417) om marknadsråd m. m.
Härigenom förordnas i fråga om
lagen (1970; 417) om marknadsråd m. m.
dels att i lagens rubrik och i
rubriken närmast före 3 § samt i 13, 610, 14, 1619, 21 och 22 §§ ordet
"marknadsråd" i olika böjningsformer skall bytas ut mot
"marknadsdomstol" i motsvarande form,
dels att i 2, 7, 9, 14, 16 och 18
§§ ordet "rådet" i olika böjningsformer skall bytas ut mot
"domstolen" i motsvarande form,
dels att 20 § skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §2 Skall inlaga, kallelse,
föreläggande, beslut eller annan handling tillställas part eller annan, sker
det genom delgivning.
' Senaste lydelse av
1 § 1971:113
3§ »
9§ » « Senaste lydelse 1971:
113.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Delgivning av beslut, som innefattar
vitesföreläggande enligt lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet, lagen (1970; 412) om otillbörlig marknadsföring
eller lagen (1971: 112) om förbud mot otillbörliga av-tulsvilikor, får ej ske
enligt 12 § delgivningslagen (1970: 428), med mindre anledning förekommer att
den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.
Föreslagen
lydelse
Delgivning av beslut av marknadsdomstolen,
vilkel innefattar vitesföreläggande enligt lagen (1953: 603) om motverkande i
vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, lagen (1970; 412) om
otillbörlig marknadsföring eller lagen (1971: 112) om förbud mot otillbörliga
avtalsvillkor, får ej ske enligt 12 § delgivningslagen (1970: 428), med mindre
anledning förekommer att den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
Härigenom förordnas i fråga om
lagen (1953; 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet,
dels att i rubriken närmast före 15
§ samt i 14, 1821, 25 och 29 §§ ordet "marknadsrådet" skall bytas
ut mot "marknadsdomstolen",
dels att i 18, 20 och 21 §§ ordet
"rådet" skall bytas ut mot "domstolen",
dels att 22 § skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 §
Ytterligare bestämmelser om Ytterligare
bestämmelser om
förfarandet inför inarknadsrådet förfarandet inför
marknadsdoin-
finnas i lagen (1970: 417) om stolen finnas i lagen (1970; 417)
inarknadsiåd. om marknadsdomstol m. m.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.
» Lagen omtryckt 1970; 418.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1972:131
5
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar
Härigenom förordnas, att i 20 § lagen (1937; 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar ordet
"marknadsrådet" skall bytas ut mot "marknadsdomstolen".
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1973.
Lagen
omtryckt 1971: 203.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1972:131
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 20
oktober 1972.
Närvarande: statsministern PALME, statsråden STRÄNG,
ANDERSSON, JOHANSSON, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF,
MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.
Chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Feldt, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga
ledamöter fråga om rätt för kousuinentombudsinannen att förelägga vue, m. in.,
och anför.
1 Inledning
1 skrivelse den 20 december 1971
har konsumentombudsmannen (KO) hemstäiit att hati får rätt att i samband med
utredning av ärenden enligt 1 § lagen (1970: 412) om otillbörlig
marknadsföring (MFL) och enligt lagen (1971: 112) om förbud mot otillbörliga
avtalsvillkor (O.AL) förelägga näringsidkare vid vite att inkomma med yttrande
eller upplysning.
Marknadsrådet har i skrivelse den
16 november 1971 hemställt att rådets n.imn ändras till marknadsdomstolen.
Över KO;s och marknadsrådets
framställningar har efter remiss yttranden avgetts av rikspolisstyrelsen,
kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och
kartellnämnd (SPK), statens konsiimentråd, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
industriförbund, Sveriges giossistförbund, Sveriges köpmannaförbund. Svenska företagares
riksförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Svenska
annonsörers förening, Sveriges marknadsförbund, Svenska reklambyrå förbundet.
Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) och Sveriges akademikers centralorganisation (SACO).
Kommerskollegiet har bifogat yttranden från handelskamrarna i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Norrköping, Örebro, Jönköping, Karlstad, Borås, Gävle och
Visby. Vidare har marknadsrådet yttrat sig över KO;s framställning och KO över
rådets. Flera remissinstanser har i sina yttranden åberopat en promemoria den
4 februari 1972 upprättad av Näringslivets delegation för marknadsrätt.
Prop.
1972:131 8
2 Tvångsmedel för KO 2,1 Gällande bestämmelser
KO handhar uppgifter som tillkommer
honom enligt MFL och OAL. 1 dessa lagar förutsattes att KO i första hand genom
förhandlingar skall söka förmå näringsidkare att frivilligt avslå från sådana
marknadsföringsåtgärder eller avtalsvillkor som KO anser vara otillbörliga
enligt 1 § MFL eller 1 § OAL.
KO kan inte tillgripa tvångsmedel
mot en näringsidkare som vägrar förhandla med honom. Hans enda möjlighet att nå
kontakt med företagaren i en sådan situation är att utnyttja den rätt till
delgivning han har enligt delgivningslagen (1970; 428) och
delgivningskungörelsen (1970; 467). KO har alltså inte rätt att vid vite
förelägga någon att inkomma med yttrande eller upplysning.
För utredning av fråga, som kan
vara av betydelse för tillämpning av OAL kan KO evhålla viss hjälp av SPK
enligt 3 § instruktionen (1965; 655) för SPK.
I ärende, som KO för upp till
maiknadsrådet, kan rådet enligt 18 § lagen (1970; 417) om marknadsråd m. m. vid
vite förelägga part eller annan, som kan antagas ha upplysning att lämna som är
av betydelse i ärendet, att inställa sig personligen inför rådet. Part kan även
föreläggas vid vite att tillhandahålla rådet handelsböcker, korrespondens och
övriga handlingar som kan ha betydelse i ärendet. Detta innebär dock ej
skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.
2.2 KO:s framställning
KO framhåller i sin skrivelse att
flertalet företagare i enlighet med lagstiftarens intentioner ingår i
förhandlingar med honom och att dessa förhandlingar i regel leder till
uppgörelser, som är tillfredsställande från konsumentsynpunkt. Emellertid,
anför KO, har det i vissa fall inte visat sig möjligt att vare sig
förhandlingsvägen eller på annat sätt nå rättelse i ärenden som avsett
överträdelser av 1 § MFL eller 1 § OAL. Det är fall där KO med nuvarande
resurser över huvud taget inte kan komma i kontakt med den ansvarige
företagaren därför att denne vägrar att svara pä brev eller telefonsamtal från
KO eller utan angivande av orsak avbryter förhandlingar, som inletts med
KO.
KO framhåller att han inte har
någon formell möjlighet att begära utredning från annan myndighet i ärenden
enligt MFL i andra fall än då överträdelse av straffbestämmelserna i 24 §§ MFL
ifrågasätts. I ärenden enligt OAL har KO rätt till visst biträde av SPK, men
detta biträde är avsett för KO:s systematiska övervakning av OAL och syftar
inte till att komma till rätta med företagare som vägrar ingå i svaromål eller
lämna erforderliga upplysningar.
Prop.
1972:131 9
För KO framstår det som ytterligt
otillfredsställande att företagare genom passivitet eller obstruktion kan
hindra önskvärda rättelser i marknadsföring eller avtalsvillkor. Enligt KO;s
mening bör missförhållandena undanröjas genom att KO ges rätt att vid vite
förelägga näringsidkare att inkomma med yttrande eller upplysning i ärenden enligt
MFL eller OAL. I detta sammanhang hänvisar KO till att JO tilllagts rätt att
förelägga vite enligt instmktionen (1967: 928) för riksdagens ombudsmän.
KO tillägger att det skulle kunna
hävdas att marknadsrädet har vissa tvångsmedel till sitt förfogande och att KO
skulle kunna föra upp ärenden till rådet och där begära att företagare
föreläggs att yttra sig eller att interimistiskt upphöra med viss åtgärd. Detta
framstår emellertid som en helt orealistisk utväg. Det bör vara uteslutet att
på utredningsstadiet belasta marknadsrådet med ärenden och att använda
marknadsrådet som en utredningsinstans åt KO bara därför att KO inte har tillgång
till nödvändiga tvångsmedel. Det synes heller inte ändamålsenligt att i
ärenden enligt OAL, i vilka företagare underlåter att ingå i svaromål, söka få
fram utredning via SPK med hjälp av lagen (1956: 245) om uppgiftsskyldighet
rörande pris- och konkurrensförhållanden.
2.3 Remissyttrandena
Flertalet remissinstanser
tillstyrker KO;s framställning eller lämnar den utan erinran. Det understryks
att det är otillfredsställande att en företagare genom passivitet eller
obstruktion skall kunna hindra önskvärda rättelser i marknadsföring eller
avtalsvillkor.
Statens konsumentråd tillstyrker
förslaget under åberopande att KO;s effektivitet skulle ökas och tillgängliga
resurser utnyttjas bättre till gagn för konsumenterna.
Enligt markiiadsrådets bedömning
ter det sig ändamålsenligt att KO ges rätt att vid vite förelägga en
näringsidkare att yttra sig eller lämna viss upplysning. Tvångsmedlet bör dock
utformas så, att det inte medför skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk
natur.
KO;s arbetsinsatser är av stort
värde för konsumenterna, framhåller LO, och eftersom framställningen syftar
till att underiätta KO;s arbete tillstyrker LO denna.
Även TCO finner det angeläget att
KO ges de befogenheter som krävs för att han på ett tillfredsställande sätt skall
kunna fullgöra ålagda uppgifter och tillstyrker därför KO:s framställning.
Sveriges advokatsamfund anser att
KO bör få rätt att i begränsad omfattning förelägga näringsidkare vid vite att
inkomma med yttrande eller upplysning. Vitesföreläggande bör emellertid enligt
samfundets mening få tillgripas endast för att avtvinga näringsidkaren ett
ställningstagande till KO;s begäran om yttrande eller upplysning. Om nä-
Prop. 1972: 131 10
ringsidkarens
ställningstagande är i sak otillfredsställande enligt KO;s uppfattning, bör han
däremot inte genom förnyat vitesföreläggande kunna tvingas till den ytterligare
medverkan i utredningen som KO anser önskvärd. I sådana fall kan KO föra saken
till marknadsrådet och utnyttja de möjligheter som enligt 18 § lagen om
marknadsråd m. m. öppnas för erhållande av ytterligare upplysningar. Samfundet
anser vidare att det vitesbelopp som KO skall ha rätt att förelägga bör begränsas
till förslagsvis 5 000 kr.
SPK upplyser att nämnden vid tillämpningen av lagen
om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden vid något enstaka
tillfälle hotat med vitesföreläggande men att nämnden aldrig behövt tillgripa
detta tvångsmedel. Möjligheten att förelägga vite synes därför ha sin betydelse
främst genom själva sin existens. Nämnden anser, att man, även om situationen
för KO kan tänkas bli något annorlunda än för nämnden, torde kunna utgå från
att vitesföreläggande inte skall behöva tillgripas annat än rent undantagsvis
och att tvångsmedlet främst kommer att fylla sin funktion som ett verksamt hot.
Nämnden betonar vidare att det biträde, nämnden ålagts att lämna KO vid
utredning i fråga som kan vara av betydelse för tillämpningen av OAL, är avsett
för KO:s systematiska övervakning av OAL och inte för att komma till rätta med
företagare, som vägrar gå i svaromål. Det förefaller därför nämnden motiverat
att KO erhåller rätt att förelägga vite under förutsättning att detta kan ske
utan att en särskild uppgifts-skyldighetslag tillskapas för detta ändamål. Ett
eventuellt bemyndigande bör begränsas till att avse förelägganden för
företagare att inkomma med för KO;s utredning erforderliga sakuppgifter
exklusive uppgifter som skulle kunna röja yrkeshemligheter av teknisk natur.
Någon skyldighet att inkomma med "yttrande" i betydelsen inlaga,
innehållande någon form av argumentering eller motivering för visst
handlingssätt, torde ej kunna föreskrivas, framhåller nämnden.
Rikspolisstyrelsen, som avstyrker framställningen,
har uppfattningen att det finns skäl antaga att det, i det ringa antal fall där
näringsidkare vägrar inkomma med upplysning eller att inleda förhandling, är
fråga om verksamhet av mindre omfattande och/eller kortvarig natur och att
vitesföreläggande endast i ett fåtal av dessa fall torde medföra önskat resultat.
Bedöms ärendet vara av mera omfattande eller principiell natur finns
möjligheten för KO att hänskjuta ärendet till marknadsrådet för prövning.
Styrelsen påpekar också att JO;s rätt till tvångsåtgärder grundar sig på hans
funktion som åklagare. Liknande synpunkter framförs av handelskamrama i
Göteborg, Borås och Karlstad.
KommerskoUegium finner vitesbestämmelsen diskutabel
mot bakgrund av rättegångsbalkens stadganden om parts rätt att vägra medverkan.
Eftersom kollegiet därjämte anser det tveksamt om KO genom vitesföreläggande
verkligen kan förmå näringsidkare att på ett me-
Prop. 1972:131 11
ningsfullt
sätt medverka vid utredning, ifrågasätter kollegiet om förslaget bör godtas.
NO påpekar att den rätt som tillagts JO att vid
vite begära förklaring eller upplysning avser endast myndigheter och
tjänstemän. NO finner det tveksamt om KO bör ges samma rätt beträffande
yttrande från näringsidkare och om detta medel blir verksamt mot företagare,
som inte svarar på anmodan. NO ifrågasätter om inte ett tänkbart sätt att komma
till rätta med missförhållandena vore en för dessa fall konstruerad
lagbestämmelse eventuellt i anslutning till stadgandet i 9 § MFL om förbudsföreläggande
av innebörd att uteblivet svar inom viss tid efter verkställd delgivning fick
en rättslig effekt i ärendet.
KF
anför att det av KO:s framställning inte framgår huruvida KO prövat utvägen,
att ansöka hos marknadsrådet om förbud mot fortsatt anviindning av viss
marknadsföringsåtgärd, då företagare vägrat yttra sig eller på annat sätt
obstruerat. Med hänsyn till den omvända bevisbörda, som råder i ärenden enligt
1 § MFL torde, hävdar KF, marknadsrådet redan enligt nu gällande ordning kunna
meddela sädan företagare förbud vid vite att fortsätta med åtgärden i fråga.
KF anser det inte orealistiskt att KO till marknadsrådet för sådana ärenden
där vederbörande företagare vägrar gå i svaromål. Detta är enligt KF:s
uppfattning inte liktydigt med att använda marknadsrådet som en
utredningsinstans åt KO. KF avstyrker KO:s framställning.
3
Marknadsrådets namn
3.1 Gällande
bestämmelser
Marknadsrådet inrättades den 1 januari 1971 genom
lagen (1970; 417) om marknadsråd m. m. Rådet är dömande instans vid tillämpning
av MFL och OAL. Vidare handlägger det ärenden enligt lagen (1953; 603) om
motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.
Ärendena hos marknadsrådet handläggs i
rättegångsliknande former och i stort sett efter rättegångsbalkens principer.
Enligt 7 § lagen om marknadsråd m. m. skall ledamot och ersättare i
marknadsrådet ha avlagt domared innan han börjar tjänstgöra i rådet. För
ordföranden och vice ordföranden föreskrivs därjämte att de skall vara
lagkunniga och erfarna i domarvärv (4 §). Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken
om jäv mot domare äger motsvarande tillämpning på ledamot i marknadsrådet (8
§).
3.2 Marknadsrådets
framställning
I sin inledningsvis nämnda skrivelse framhåller
marknadsrådet att det under den tid rådet bedrivit sin verksamhet visat sig att
missför-
Prop.
1972:131 12
stånd angående verksamhetens an och inriktning varit
talrika och av skiftande slag. En särskilt spridd missuppfattning har varit att
marknadsrådet är en rådgivande nämnd till KO:s förfogande. Över huvud synes
föreställningen om marknadsrådet såsom ett slags serviceorgan till NO och KO ha
vunnit visst insteg, påpekar rådet. Vidare har i pressen hävdats att
marknadsrådet agerar som åklagare vid de allmänna domstolarna i mål enligt
marknadsföringslagen. Den stora allmänheten, till och med företrädare för
dagstidningar och andra massmedia har, framhåller marknadsrådet vidare, i stor
utsträckning inte haft någon som helst uppfattning vare sig riktig eller
oriktig om vad marknadsrådet är för något.
Förutom att rådets namn föranlett
dessa missförstånd har namnet också orsakat att institutionen förväxlats med
andra institutioner. Således föreligger klara förväxlingsrisker med åtminstone
två inom näringslivet organiserade s. k. marknadsråd.
I förarbetena till MFL och lagen om
marknadsråd m. m., anför marknadsrådet, betonades betydelsen av att
marknadsrådet får tillräcklig auktoritet (se t. ex. prop. 1970: 57) och
särskilt framhölls därvid att rådet skulle ha karaktär av domstolsmässig
institution. Det framstår som tydligt, anför marknadsrådet vidare, att
arbetsdomstolen i avsevärd utsträckning tjänat som modell för uppbyggnaden av
rådet och för utformningen av dess verksamhet.
Nu nämnda omständigheter utgör
enligt rådet anledning att ändra rådets namn till marknadsdomstolen.
3.3 Remissyttrandena
Marknadsrådets framställning
avstyrks endast av rikspolisstyrelsen och Sveriges köpmannaförbund. Sveriges
advokatsamfund anser att ett namnbyte bör komma till stånd, men att
beteckningen domstol bör undvikas. Handelskammaren i Jönköping föreslår
benämningen "marknadsföringsdomstolen" och handelskamrarna i
Göteborg, Borås och Karlstad ifrågasätter om inte ett namnbyte till
"statens marknadsråd" vore tillräckligt. Övriga remissinstanser
tillstyrker framställningen eller lämnar den utan erinran.
Enligt Sveriges advokatsamfund är
benämningen "marknadsdomstolen" ägnad att ge det intrycket att
tillämpningen av de lagar som nu utgör kodifieringen av den svenska
marknadsrätten uteslutande anförtrotts myndigheten i fråga, vilket ej är
fallet. Dessutom är de uppgifter som åligger marknadsrådet i väsentlig
omfattning av annan art än vad uttrycket "domstol" anger, framhåller
samfundet. Sålunda är rådets befattning med ärenden enligt
konkurrensbegränsningslagen av en art som inte motiverar att myndigheten
betecknas som domstol. Typiska domstolsavgöranden enligt den lagen har lagts
på de allmänna domstolarna.
Prop. 1972:131 13
Genom
MFL och OAL har marknadsrädet anförtrotts uppgifter som i större utsträckning
än dess uppgifter enligt konkurrensbegränsningslagen är av domstolskaraktär.
Myndigheten äger nämligen enligt 1 § MFL och 1 § OAL meddela förbud, som normalt
skall förenas med vite, mot fortsatt eller framtida handlande av viss angiven
art. Emellertid är utdömande av förelagt vite förbehållet allmän domstol.
Vidare innehåller MFL i 24 §§ straffbestämmelser för vissa allvarliga former
av otillbörlig marknadsföring. Talan med yrkande om ansvar enligt dessa lagmm
skall föras vid allmän domstol. Likaledes åligger det allmän domstol att utdöma
skadestånd som enligt 12 § MFL kan ifrågakomma vid brytande av förbud som
marknadsrådet meddelat med tillämpning av generalklausulen i 1 §. Samfundet
finner vidare att arbetsdomstolen och marknadsrådet företer väsentliga
olikheter. Arbetsdomstolen är en verklig specialdomstol för mål rörande
kollektivavtal. Förfarandet enligt lagen om arbetsdomstol ansluter i allt väsentligt
till rättegångsbalken. Anhängiggörande sker genom ansökan om stämning.
Begreppen mål och dom används. Vittnesförhör under ed eller försäkran tillåts.
1 lagen om marknadsråd m. m. talas i stället om ansökan, ärende och beslut, och
rådet äger inte uppta utsaga under ed eller försäkran. Av dessa skäl bör, anser
samfundet, vid byte av namn på marknadsrådet, beteckningen "domstol"
undvikas samtidigt som det nya namnet bör ge uttryck för myndighetens
marknadssanerande uppgift.
Allmänheten
har en viss uppfattning om de regler som gäller för de allmänna domstolarna,
framhåller Sveriges köpmannaförbund, och det torde därför lätt uppstå en
snedvriden uppfattning om de regler som gäller för handläggning av ärenden i
marknadsrådet om rådets namn ändras till marknadsdomstolen. Förbundet anser att
denna risk för oklarhet är så pass stor och så pass allvarlig att det inte
anser sig böra stödja förslaget om namnändring. Därtill kommer att namnet
marknadsrådet enligt förbundets uppfattning redan fått en god och respekterad
etablering i allmänhetens medvetande. Verksamheten har pågått så lång tid att
en namnändring måste bli kopplad till en rätt omfattande informationskampanj.
Det skulle i stället vara önskvärt att marknadsrådet avsatte eller begärde
medel för en brett upplagd information om marknadsrådets egentliga funktion och
status och om de regler som gäller vid handläggning av ärenden i rådet.
4
Departementschefen
KO har till uppgift att övervaka marknaden och söka
undanröja sådana marknadsföringsåtgärder eller avtalsvillkor som han anser
vara otillbörliga. Han skall därvid i första hand försöka att på frivillig väg
genom förhandlingar med näringsidkaren komma till rätta med otill-
Prop. 1972:131 14
fredsställande
förhållanden. Om KO ej kan få en rättelse till stånd på detta sätt kan han föra
talan hos marknadsrådet om förbud mot viss marknadsföringsåtgärd eller visst
avtalsvillkor. I fall som inte är av större vikt kan dock KO själv meddela
näringsidkaren förbudsföreläggande. Om detta godkänns av näringsidkaren, får
det samma verkan som ett av marknadsrådet meddelat förbud.
Innan KO vidtar någon åtgärd enligt MFL eller OAL,
gör han en utredning i ärendet. Han bör därvid i regel höra den som
anmärkningen riktas mot och försöka få denne att frivilligt avstå från det
klandrade förfarandet. 1 praktiken har det visat sig att denna ordning i det
stora hela fungerat väl. Således har flertalet företag ingått i förhandlingar,
som i regel lett till tillfredsställande uppgörelser.
Det har emellertid förekommit att företagare vägrat
svara på brev eller telefonsamtal från KO eller utan synbar orsak avbrutit
inledda förhandlingar. KO har i dag inga medel att ta till för att tvinga
företagare att ingå i svaromål. Hans enda möjlighet i dessa fall är att föra
ärendet till marknadsrådet, som kan förelägga företagaren att yttra sig. KO
som anser att marknadsrådet inte bör utnyttjas som utredningsinstans på detta
sätt föreslår att han får rätt att vid vite förelägga näringsidkare att
inkomma med yttrande eller upplysning i ärenden enligt MFL eller OAL.
Endast ett fåtal remissinstanser avstyrker eller
ställer sig tveksamma till KO;s framställning. Som huvudsakligt argument anförs
att en vitesbestämmelse knappast torde ge det resultat som eftersträvas.
I likhet med KO och flertalet remissinstanser
finner jag det otillfredsställande att företagare genom passivitet kan
försvåra och fördyra KO;s utredningsarbete eller rentav förhindra önskvärda
rättelser av marknadsföring eller avtalsvillkor. Att hänskjuta utredningen av
dessa fall till marknadsrådet anser jag inte särskilt lämpligt. Jag förordar
därför att KO i dessa situationer får använda vitesföreläggande som tvångsmedel,
om inte näringsidkaren på begäran inkommer med yttrande eller upplysning. Vid
detta ställningstagande beaktar jag särskilt de positiva erfarenheterna av
vitesbestämmelsen i lagen (1956; 245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och
konkurrensförhållanden. SPK har aldrig behövt tillämpa denna bestämmelse utan
redan den omständigheten att vitesmöjligheten föreligger har lett till att SPK
fått de uppgifter som begärts.
De
nya bestämmelserna bör lämpligen införas som 6 a § i MFL och som 3 a § i OAL.
De bör fastslå, att näringsidkare är skyldig att i ärende om tillämpning av 1
§ MFL eller ärende enhgt OAL på anmaning av KO inkomma med yttrande eller
upplysning. Vidare bör bestämmelserna innehålla att KO om anmaningen inte
följs får förelägga näringsidkaren vid vite att fullgöra sin skyldighet.
Syftet med bestämmelserna är främst att få till stånd ett menings-
Prop. 1972:131 15
utbyte
mellan KO och näringsidkaren. Några särskilda krav på innehållet i vad
näringsidkaren anför eller de upplysningar han lämnar behöver inte uppställas.
Jag vill erinra om att näringsidkaren i ärenden enligt 1 § MFL har bevisbördan
för att en framställning inte är oriktig eller vilseledande. Om näringsidkaren
i sådana ärenden visserligen inte medverkar i utredningen i önskvärd
utsträckning men ändå yttrar sig till KO, bör inte förelagt vite anses
försuttet eller nya vitesförelägganden utfärdas. I stället kan näringsidkarens
bristfälliga medverkan i utredningen medföra att ärendet kommer att avgöras
till hans nackdel.
Beträffande yrkeshemlighet av teknisk natur innebär
här angivna tillämpning av de föreslagna bestämmelserna att näringsidkaren inte
är skyldig att röja hemligheten i och för sig för KO men att han måste ange sin
ståndpunkt, t. ex. att fråga är om en teknisk yrkeshemlighet som han ej vill
avslöja. Svarar näringsidkaren ingenting alls, bör vitet anses försuttet oaktat
fråga är om sådan yrkeshemlighet.
Något behov av att föreskriva uppgiftsskyldighet
för annan än näringsidkare torde inte föreligga. Bestämmelserna bör därför
avse endast näringsidkare och inte annan som kan drabbas av förbud enligt 1 §
MFL eller 1 § OAL.
Några höga viten torde inte behövas för att syftet
med de föreslagna bestämmelsema skall uppnås. Jag förordar därför att
vitesbeloppet begränsas till högst 5 000 kr.
Av praktiska skäl föreslår jag vidare att ett
beslut av KO om vitesföreläggande inte skall kunna överklagas. En regel av
denna innebörd bör inte möta betänkligheter, om vitesbeloppet begränsas enligt
vad jag nyss har anfört. Jag vill även erinra om att frågor om utdömande av
vite, som föreläggs i samband med förbud enligt 1 § MFL eller OAL, prövas av
allmän domstol. Samma regler avses gälla viten av den karaktär som här
föreslås.
Vad härefter angår frågan om marknadsrådets namn vill
jag understryka att rådet i mycket har en ställning som dömande organ. I samband
med reformen på förvaltningsrättskipningens område uttalade också lagrådet,
att de uppgifter som anförtrotts marknadsrådet i allt väsentligt är av samma
natur som de som brukar tillkomma domstolar och att marknadsrådet ej borde
betraktas som en förvaltningsmyndighet på vilken förvaltningslagen blev
tillämplig. Lagrådets uppfattning rörande marknadsrådets ställning godtogs vid
förvaltningsrättsreformens genomförande. På grund härav anser jag i likhet med
övervägande antalet remissinstanser att marknadsrådets namn bör ändras i enlighet
med rådets framställning.
Den föreslagna namnändringen medför ändringar av
väsentligen formell natur i ett flertal författningar av vilka några har
beslutats med riksdagen.
Prop. 1972:131 16
I enlighet med det anförda har inom
handelsdepartementet upprättats förslag till
1.
lag om ändring i lagen
(1970:412) om otillböriig marknadsföring,
2.
lag om ändring i lagen (1971:
112) om förbud mot otillböriiga avtalsvillkor,
3.
lag om ändring i lagen (1970;
417) om marknadsråd m. m.,
4.
lag om ändring i lagen (1953;
603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet,
5.
lag om ändring i lagen (1937;
249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
I fråga om förslagen under 2 och 5 har samråd ägt
rum med chefen för justitiedepartementet.
Jag hemställer att Kungl. Maj;t föreslår riksdagen
att antaga förslagen.
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet: Margit Edström
MARCUS BOKTR. STHLM 1 97 » 720498
Doktrin (1)
- Ulf Bernitz, Utvecklingen mot en standardavtalsrätt II. Avtalsvillkorslagen, SvJT 1974 s. 81, på s. 95 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
17 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (13)
13 kopplingar i 9 dokument.
- Prop. 2019/20:120 Nya befogenheter på konsumentskyddsområdet s. 48 om s. 14 i texten
- SOU 2019:12 Nya befogenheter på konsumentskyddsområdet s. 72 om s. 14 i texten
- SOU 2016:49 En utökad beslutanderätt för Konkurrensverket s. 66 om s. 15 i texten
- Prop. 2006/07:6 Kompletterande bestämmelser till EG-förordningen om konsumentskyddssamarbete s. 31 om s. 15 · s. 58 om s. 15 i texten
- Prop. 1981/82:165 med förslag till konkurrenslag s. 199 i texten
Doktrin (4)
4 kopplingar i 3 dokument.
- Bernitz, Svensk marknadsrätt, 1991 s. 26 · s. 212 i texten
- Heuman, Reklamationsnämnder och försäkringsnämnder, 1980 s. 458 om s. 14 i texten
- SvJT 1974 s. 81 Ulf Bernitz, Utvecklingen mot en standardavtalsrätt II. Avtalsvillkorslagen s. 95 i texten