Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i brottsbalken, m.m.

1972 · 165 sidor, varav 99 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 99 av 165 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1972:138, Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i brottsbalken, m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj-.ts proposition nr 138 år 1972 Prop.
1972:138

Nr 138

Kungl.
Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i
brottsbalken, m. m., given Stockholms slott den 3 november 1972.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av
bUagda utdrag av StalsrådsprotokoUet över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlålande till
riksdagen föredragande departementschefen hemstäUt.

GUSTAF ADOLF

LENNART
GEIJER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

Genom proposhionen läggs fram förslag till ändrad
lagstiftning om mUitära straff och disciplmmedel. Dessa förslag innefattar ändringar
i brottsbalken och militära rättegångslagen (1948: 472) samt en ny lag om
disciplinstraff för krigsmän. Vidare föreslås att bestämmelserna om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig upphävs.

Förslaget innebär väsentiiga ändringar i den
militära strafflagstiftningen. Arreststraffet föreslås avskaffat. Samtidigt
föreslås att ett nytt discipUnstraff, benämnt fritidsstraff, införes. Detta
straff innebär förbud för den som är förlagd inom kasernområde e. d. alt under
en tid av 815 dagar på frilid vistas utom sådant område eller del därav.
Maximitiden för uttagande av disciplinbot höjs enligt förslaget från 20 tUl 40
dagar. Vidare föreslås vidgade möjligheter att använda tillrättavisning i
stället för disciplinstraff. Dessutom skall enligt förslaget bestraffningsberättigad
mUitär befatiningshavare få ökade möjligheter att avskriva mUitära mål.

Den
nya lagstiftningen avses träda i kraft den 1 juli 1973.

1
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 138

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:138

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken,

dels att 22 kap. 19 § skall upphöra att gäUa,

dels att 32 kap. 6 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 kap.

19 § När riket år i krig, må i
vissa fall tillämpas dödsstraff. Därom stadgas i särskild lag.

32 kap.

6§

opaginerad Kontrollera mot PDF

Disciplinstraff för krigsmän äro
arrest och disciplinbot.

Arrest ådömes i minst tre och högst
trettio dagar. Straffet verkställes i militärhäkte.

Disciplinbot utgöres av löneavdrag
eller motsvarande betalning i penningar enligt vad därom är särskilt stadgat
samt ådömes för minst en och högst tjugo dagar.

Disciplinstraff för krigsmän äro
fritidsstraff och discipUnbot.

Fritidsstraff utgöres,

för den som är förlagd inom
kasernområde, läger eller motsvarande område av förbud att under bestämd tid,
minst åtta och högst femton dagar, på fritid vistas utom sådant område eller
del därav som är upplåten åt viss avdelning, och

för den som är förlagd ombord på
fartyg av förbud att under bestämd tid, minst åtta och högst femton dagar,
eller under visst antal särskilda dagar, minst fem och högst åtta, på fritid
lämna fartyget.

Disciplinbot utgöres av löneavdrag
eller motsvarande betalning i penningar enligt vad därom är särskUt stadgat
samt ådömes för minst en och högst fyrtio dagar.

Disciplinbot må ådömas jämte
fritidsstraff enligt vad som är särskilt föreskrivet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138

2
Förslag till

Lag
om disciplinstraff för krigsmän

Härigenom
förordnas som följer.

1
§ Disciplinstraff för krigsmän
är, enligt vad som föreskrives i 32 kap. brottsbalken, fritidsstraff och
disciplinbot.

2
§ Disciplinstraff ålägges, utom
för brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, i stället för böter,
när fråga är om brott av krigsman enligt 2022 kap. brottsbalken eller om annat
av krigsman förövat brott av sådan beskaffenhet att straff för brottet kan
åläggas i disciplinmål. Böter får dock ådömas i stället för disciplinstraff, om
böter är en lämpligare påföljd än disciplinstraff med hänsyn tUl den brottsliges
tjänstgöringsförhållanden och brottets art. I fråga om brott som avses i 21
kap. 15 eUer 16 § brottsbalken ådömes bölema omedelbart i pengar, högst
femhundra kronor.

3
§ Har krigsman begått annat
brott än sådant som avses i 2 § och skall målet handläggas som militärt mål,
får disciplinstraff åläggas i stället för böter, om disciplinstraff är en
lämpligare påföljd med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden
och brottels art.

4
§ Verkställighet av
fritidsstraff får uppskjutas eUer avbrytas om det är påkallat med hänsyn till
tjänsten eUer den straffskyldiges hälsa eller då annat särskilt skäl
föreligger. Dag då avbrottet sker skall tUlgodoräk-nas den straffskyldige som
verkställighetstid, om hans fritid den dagen börjat vid avbrottet.

Kan fritidsslraff eller del av sådant straff ej
verkstäUas på grund av ändrmg i den straffskyldiges förläggning, skall sådan
ändring i straffet göras som påkallas därav. Ändringen får inte leda tiU att
straffet blir strängare.

Föreligger hinder för verkställighet av
fritidsstraff på gmnd av att den slraffskyldiges tjänstgöringsskyldighet
upphört eller kan i fall som avses i andra stycket ändring i straffet ej ske,
skall i stället för varje dag då verkställighet ej kan äga mm, löneavdrag ske
med belopp som anges i 5 § första stycket. Kan löneavdrag ej göras, skall den
straffskyldige betala motsvarande belopp. Om sådant belopp gäller 5 § tredje
stycket.

5 §
Löneavdrag vid disciplinbot göres med visst belopp för dag som

Konungen bestämmer. Kan löneavdrag ej ske, skall den brottslige åläg

gas alt för varje dag betala ett belopp i pengar, som är skäligt med hän

syn till löneavdraget för löntagare i molsvarande stäUning.

VerkstäUighet
av löneavdrag får fördelas på flera avlöningstiUfällen.

Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej
verkställas, skall i stället molsvarande belopp betalas. Sådant belopp och
disciplinbot som ålagts i pengar tUlfaller kronan. Oguldet belopp får ej
förvandlas tUl fängelse. I övrigt gäller om verkstäUigheten vad som är
föreskrivet om bötesstraff.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 4

6
§ Om det är påkallat för den
brottsliges tillrättaförande eller av hänsyn tUl disciplinen och ordningen inom
krigsmakten, får disciplinbot åläggas vid sidan av fritidsstraff.

7
§ Disciplinstraff som gemensamt
straff för flera brott ålägges med iakttagande av de gränser som anges i 32
kap. 6 § brottsbalken.

8
§ Disciplinstraff får, om ej
annat nedan sägs, användas som gemensamt straff för flera brott endast när
disciplinstraff kan följa på vart och ett av brotten.

Gemensamt straff för brott som förskyller
disciplinstraff och brott som förskyller böter skall bestämmas i böter, om ej
svårare straff ådömes. När särskUda skäl föreligger, får dock i stället dömas
tiU disciplinstraff. Högsta och lägsta gemensamma straff i böter eUer fängelse
beräknas, om disciplinstraff är utsatt för något av brotten, som om böter
eller, i fråga om brott som anges i 2 § sista punkten, böter omedelbart i
pengar varit stadgade för detla brott i stället för disciplinstraff.

Skall någon dömas för flera brott får, om särskUda
skäl föreligger, för brott varpå kan följa discipUnstraff sådant straff ådömas
jämte påföljd av annan art för brottsligheten i övrigt.

9 §
Förekommer på en gång till verksläUighet flera domar eller beslut

varigenom någon ålagts särskUda fritidsstraff, sammanlägges straffen

med varandra. Sammanlagda strafftiden får dock icke överstiga tjugo

fem dagar.

Från den sammanlagda strafftiden skall avräknas vad
den straffskyldige kan ha undergått av straffen eiler något av dem.

10 §
Förekommer på en gång till verkställighet dom eller beslut om

fritidsstraff och dom om fängelse på viss tid skall i stället för verkstäl

lighet av fritidsstraffet löneavdrag ske eller den straffskyldige åläggas

att betala visst belopp i pengar. Därvid skall 4 § tredje stycket äga till

lämpning.

Skall någon undergå behandling som avses i 28 kap.
3 § brottsbalken och förekommer samtidigt lill verksläUighet dom eUer beslul
om fritidsstraff, skall behandlingen träda i stället för fritidsstraffet eller
vad som återstår av detta straff.

11 §
Dom eller beslut om disciplinstraff skall befordras tiU verkstäl

lighet, om den straff skyldige tjänstgör vid viss avdelning, av befattnmgs

havare som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen och i

annat fall av bestraffningsberättigad befattningshavare som med hänsyn

till den straffskyldiges vistelseort är närmast därtiU.

Om ändring av fritidsstraff enUgt 4 § andra eUer
tredje stycket eUer 10 § samt om sammanläggning av fritidsstraff förordnar den
som har att befordra straff beslutet tUl verkställighet.

12 §
Har fritidsstraff ålagts någon och blk han i målet slutiigen dömd

tiU sådant straff eller till fängelse på viss tid, skaU från det nya straffet

avräknas vad han undergått av förstnämnda straff, varvid en dags fri

tidsstraff anses svara mot en halv dags fängelse. Uppkommer bmtet

daglal, skaU vad som avräknas jämkas tUl närmast högre hela tal.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 !* 5

13
§ Om den som ålagts
fritidsstraff blir i målet i stället slutligen dömd till disciplinbot, böter
eller suspension, får domstolen förordna att det senast ådömda straffet helt
eller tiU viss del skall anses verkställt genom vad den dömde undergått av
fritidsslraffet.

14
§ Blir den som ålagts
fritidsstraff i målet i stället slutligen dömd lill disciplinbot, böter eller
suspension och har enligt 4 § tredje stycket eller 10 § första stycket
löneavdrag verkställts eller den straff skyldige betalt visst belopp i pengar,
skall vad som innehållits eUer betalts avräknas från vad den dömde enligt det
senast meddelade straffbeslutet skall utge eller, i den män det ej kan ske,
återbetalas.

Blir den som ålagts fritidsstraff i målet i stället
slutligen dömd till annan påföljd än som avses i 12 §, 13 § eller första
stycket av denna paragraf eller befriad från påföljd eller frikänd från ansvar,
skall belopp som innehållits eller erlagts enligt 4 § tredje stycket eller 10
§ första stycket återbetalas. Vad nu sagts skall, när den som ålagts fritidsstraff
i målet slutiigen dömes tiU fritidsstraff på kortare tid, äga motsvarande
tillämpning såvitt avser tid varmed straffet förkortats.

Ändras dom eller beslut om discipUnbot efter det
att straffet helt eller delvis verkställts, skall belopp som innehållits eller
erlagts enligt 5 § återbetalas i den mån det ej kan avräknas från disciplinbot
eller böter som skall utges enligt det senast meddelade straffbeslutet.

15
§ Har med stöd av 27 kap. 2 §
eller 28 kap. 2 § brottsbalken disciplinstraff ådömts jämte vUlkorlig dom eller
skyddstillsyn, skall nöjdförklaring som avges enligt 38 kap. 1 § brottsbalken
avse jämväl disciplinstraffet.

16
§ Disciplinstraff bortfaller i
den mån straffet ej verkställts inom tre år efter det att straffbeslutet vann
laga kraft.

17
§ För förseelse av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplmmål
skaU tiUrättavisning användas i stället för disciplinstraff, om
tillrättavisning är lämpligare än sådant straff.

Som
tillrättavisning användes

varning;

åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller
för viss bestämd tid, högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra
handräcknuigsarbete eller annan särskUd uppgift (extratjänst);

för den som är förlagd inom kasemområde, läger
eller motsvarande område förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, på
fritid vistas utom sådant område eUer del därav som är upplåten åt viss
avdelning (utegångsförbud);

för den som är förlagd ombord på fartyg förbud att
under bestämd tid, högst sju dagar, eUer under visst antal särskilda dagar,
högst fyra, på fritid lämna fartyget (landgångsförbud).

Mer än ett slag av tillrättavisning får ej åläggas
för samma förseelse eller på en gång. Extratjänst får ej användas så att det
genom överansträngning eUer av annan orsak kan uppkomma men för den felandes
hälsa eller tjänstbarhet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 6

18
§ Närmare föreskrifter rörande verksläUighet av disciplmstraff och
tUlrättavisning meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973, då lagen
(1948: 449) om disciplinstraff för krigsmän skall upphöra att gälla.

Den gamla lagen tillämpas dock i fråga om
verkställighet av disciplinstraff som ålagts någon före nya lagens
ikraftträdande.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning
tUl föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skaU i stället den
nya bestämmelsen tillämpas.

3
Förslag tiU

Lag
om ändring i militära rättegångslagen (1948: 472)

Härigenom
förordnas i frågaom miUtära rättegångslagen (1948: 472), dels att 5456 §§
skall upphöra att gäUa,

dels att 8, 22, 40, 43, 49, 51, 53, 64, 66, 67 och
79 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

8 §

Straff
må åläggas i disciplinmål Straff må åläggas i discipUnmål

allenast
om den misstänkte står allenast om den misstänkte står

under
militärt befäl och straffet under militärt befäl och straffet

finnes
böra bestämmas tUl arrest finnes böra bestämmas till disci-

i
högst femton dagar eller disci- plinstraff.

plinbot.

Den som tUlhör hemvämet eller eljest förbundit sig
att såsom frivillig fuUgöra krigstjänst må dock bestraffas i disciplinmål,
ändå att han vid tiden för bestraffningens åläggande ej står under mUitärt
befäl.

22 §1

Har bestraffningsberättigad be- Har bestraffnuigsberättigad be

fattnmgshavare på gmnd av an- fattningshavare på grund av an

mälan eller eljest erhålUt känne- mälan eller eljest erhåUit känne

dom om brott som avses i 21 §, dom om brott som avses i 21 §,

skall han genast hänskjuta målet skall han genast hänskjuta målet

tUl åklagaren: tiU åklagaren:

1.
om i målet
finnes annan målsägande än kronan;

2.
om straff för brottet ej må /.
om straff för brottet ej må åläggas i disciplinmål; åläggas
i disciplinmål;

3.
om den bestraffningsberät- 2.
om den bestraffningsberätti-tigade enligt 29 § förordnat om gade
enligt 29 § förordnat om den misstänktes gripande; den
misstänktes gripande;

»
Senasle lydelse 1965: 591.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

4. om det finnes skäl antaga alt
straffet ej kommer att stanna vid arrest i högst femton dagar, discipUnbot
eller böter;

5. om det kan förutses att nöjaktig
utredning om brottet ej skall kunna åstadkommas genom den
beslraffningsberättigades försorg;

6. om den bestraffningsberätti-gade
eljest på gmnd av sakens beskaffenhet finner synnerliga skäl föreligga att
målet handlägges vid domstol; eller

7. om civil myndighet har att
verkställa utredning angående annat brott, som den misstänkte antages hava
begått, och ej genom målets hänskjutande vållas uppskov, som är lill
avsevärt men för krigslydnaden.

Målet skall hänskjutas till åklagare
vid den underrätt som är domstol för avdelningen, enligt den fördelning av
uppgifterna mellan olika åklagare som Konungen bestämt, eller till
justitiekanslern, när han är åklagare enligt 79 §.

Föreslagen lydelse

3.
om det finnes
skäl antaga att straffet ej kommer att stanna vid disciplinstraff eller böter;

4.
om det kan
föruises att nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna åstadkommas genom
den bestraffningsberättigades försorg;

5.
om den
bestraffningsberätti-gade eljest på grund av sakens beskaffenhet finner
synnerliga skäl föreligga att målet handlägges vid domstol; eller

6.
om civil
myndighet har att verkställa utredning angående annat brott, som den
misstänkte antages hava begått, och ej genom målets hänskjutande vållas uppskov,
som är lUl avsevärt men för krigslydnaden.

Målet skall hänskjutas till åklagare
vid den underrätt som är domstol för avdelningen, enligt den fördelning av
uppgifterna mellan olika åklagare som Konungen bestämt. Är fråga om
ämbetsbrott, som avses i 20 kap. 14 §§ brottsbalken, av den som bestrider
tjänst som regementschef eller därmed likställd eller högre tjänst, skall målet
hänskjutas till justitiekanslern eller riksåklagaren.

Om målel icke hänskjutes till åklagare och förundersökning angående
brottet ej ändock inletts av civU myndighet, skall utredning om brottet ske
'id militärförhör. Finnes tUlrättavisning vara tillfyllest, gäller vad i 67 §
stadgas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prövas saken vara av synnerUgen ringa vikt, äger
bestraffningsberättigad befattningshavare utan hinder av vad förut i denna
paragraf sägs avskriva målet, under förutsättning att däri ej finnes annan
målsägande än kronan samt att straff för brottet må åläggas i disciplinmål.

Är saken av mindre vikt, äger

bestraffningsberättigad befatt-

ningshavare
utan hinder av vad förut i denna paragraf sägs avskriva målet, om annan
målsägande än kronan ej finnes eller måls-äganden förklarar att han icke ämnar
föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet och ej heller eljest
påfordrar att målet handlägges vid domstol samt straff för brottet må åläggas i
disciplinmål. Beslut om avskrivning kan meddelas även om det

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

icke klarlagts att den misstänkte

begått
brottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har den bestraffningsberältiga-de ej själv hållit
mUitärförhöret, skall han, där det utan avsevärd olägenhet kan ske,
personligen höra den misstänkte, om denne gjort framställning om sådant förhör
eller om han ej fyllt aderton

Har den bestraffningsberättiga-de
ej själv håUit militärförhöret, skall han, där det utan avsevärd olägenhet kan
ske, personligen höra den misstänkte, om anledning förekommer att ålägga honom
arrest i mera än åtta dagar, så ock eljest om den misstänkte ej fyllt aderton
år eller han gjort framställning om sådant förhör.

Vid förhör som den
bestraffningsberättigade själv håller bör jämväl audilören vara tillslädes, om
den bestraffningsberättigade med hänsyn till brottets svårhetsgrad eller sakens
beskaffenhet i övrigt finner det erforderligt och det utan avsevärd olägenhet
kan ske. Audilören äger därvid framställa de frågor till den misstänkte, vilka
han anser kunna tjäna lill upplysning i målet.

43 § Vill någon föra talan mot
beslut i disciplinmål varigenom disciplinstraff, förverkandepåföljd eller
ersättnmgsskyldighet ålagts honom, må det ske hos den domstol som enligt 77
eller 78 § är behörig.

Avser klagan ålagt arreststraff,
har klaganden att inom två dagar från den dag, då han erhöll del av beslutet,
lill den som meddelat detsamma inkomma med fuU-följdsinlaga. Klagande som
lyder under kompanichef eller motsvarande chef må ock inom samma tid avlämna
inlagan till denne. Föres talan endast i fråga om annat än arreststraff,
skall fullföljds-inlagan avlämnas inom två veckor från den dag, då klaganden
erhöll del av beslutet.

Försummar klaganden vad sålunda
är föreskrivet, har han förlorat sin talan.

49 § Sedan åklagaren slutfört den
utredning som ankommer på honom, skall han skyndsamt tUl rätlen insända:

1. de handlingar som han mottagk i
målet;

2. av honom förda anteckningar
rörande utredningen; och

3. förklaring över
fullföljdsinlagan.

Åklagaren skall ock uppgiva de
bevis han vUl åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis.

Klaganden skall inom två veckor
från den dag, då han erhöll del av beslutet, tUl den som meddelat detsamma
inkomma med fullfölj dsinlaga. Klagande som lyder under kompanichef eller motsvarande
chef må ock inom samma tid avlämna inlagan till denne.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:138

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Har klaganden fullföljt talan mot
straffbeslut varigenom ålagts fritidsstraff, som skall verkställas utan hinder
av att beslutet ej vunnit laga kraft, skall åklagaren utan avbidan på sådan
utredning som avses i 48 § ofördröjligen till rätten översända
fullföljdsinlagan jämte handlingarna i målet. Till fullföljdsinlagan skall
åklagaren foga eget yttrande i frågan huruvida vidare verkställighet bör ske.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Avvisas ej klagandens talan, skola klaganden och åklagaren
kallas tUl förhör inför rätten. Om inställande av klagande, som avtjänar
arreststraff enligt det beslut mot vilket talan föres, förordnar rätten. Målet
må, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, avgöras utan hinder av att
klaganden uteblivit. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Vid avgörandet skall i underrätt
nämnd deltaga.

Avvisas ej klagandens talan, skola
klaganden och åklagaren kallas tUl förhör inför rätten. Förordnande om att
vidare verkställighet av fritidsstraff icke skall ske må dock meddelas utan
att part kallats till sådant förhör.

Målet må, om saken finnes kunna
nöjaktigt utredas, avgöras utan hinder av alt klaganden uteblivit. Rättens
avgörande av saken sker genom beslut.

Nämnd skäll deltaga vid underrätts
avgörande av saken.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Beslut i disciplinmål varigenom disciplinbot ålagts skall,
där den bestraffningsberättigade ej annorlunda förordnat, verkställas utan
hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft.

Beslut i disciplinmål varigenom disciplinstraff ålagts
skall, där den bestraffningsberättigade ej annorlunda förordnal, verkstäUas
utan hinder av alt beslutet ej vunnit laga kraft.

opaginerad Kontrollera mot PDF

54 § Beslut i disciplinmål
varigenom arrest ålagts må ej i andra fall än i 55 och 56 §§ sägs verkställas
innan den tid gått till ända, inom vilken den straffskyldige äger fullfölja
talan i ansvarsfrågan. Fullföljes talan i nämnda fråga, må verkställighet ej
äga rum, om den ej redan påbörjats.

' Senaste lydelse 1969:262. (jfr
1969: 514)

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:138 10

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

55 § Ändå att den tid ej gått till
ända, inom vilken den straffskyldige äger fullfölja talan mot beslut som sägs
i 54 §, må beslutet verkställas, om den straffskyldige i vittnes närvaro
inför den bestraffningsberättigade eller annan som denne förordnat avgiver
förklaring att han avstår från talan mot beslutet såvitt angår det ålagda
straffet och medgiver att detta må verkställas (nöjdförklaring).

56 §

Meddelas beslut som sägs i 54 §
angående någon som är tagen i förvarsarrest, må den bestraffningsberättigade,
om det med hänsyn till de omständigheter som föranlett arresteringen finnes vara
av synnerlig vikt att straffet omedelbart verkställes, med audi-törens
tillstyrkande förordna därom. 1 fall som avses i 39 § erfordras ej att
auditörens yttrande inhämtas.

Har beslut som sägs i 54 § meddelats
ombord på fartyg i främmande farvatten, må den bestraffningsberättigade
förordna att straffet skall omedelbart verkställas, om detta finnes vara av
synnerlig vikt för krigslydnadens upprätthållande.

64 §»

Mot beslut i ersättningsmål må Mot beslut i ersättningsmål må

talan föras av den ersättnings- talan föras av den ersättningsskyl-

skyldige. Ä sådan talan skall vad dige. Ä sådan talan skall vad i 8

i 8 kap. är stadgat om klagan kap. är stadgat äga motsvarande

som endast avser annat än arrest- tiUämpning. Handlägges fråga om

straff äga motsvarande tillämp- ersättningsskyldighet utan sam-

ning. Handlägges fråga om ersätt- band med ansvarsfråga, är rätten

ningsskyldighet utan samband dock domför med en lagfaren do-

med ansvarsfråga, är rätten dock mare.

domför med en lagfaren domare.

Kronans talan i målet föres av åklagaren.

» Senaste lydelse 1969: 262. (jfr
1969:514)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rätt
atl ålägga tillrättavisning enligt 14 § lagen om disciplinstraff för krigsmän
tillkommer de befattningshavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål, envar
i fråga om den personal över vilken han har sådan rätt.

Rätt
att ålägga tUlrättavisning enligt 17 § lagen om disciplinstraff för krigsmän
tUlkommer de befatiningshavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål, envar
i fråga om den personal över vilken han har sådan rätt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tillrätlavisningsrätt
mot underlydande tillkommer även den som, utan att äga bestraffningsrätt i
disciplinmål, innehar ovan i 13 § första stycket omförmäld befattning och har
lägst fänriks grad eller tjänsteklass, så ock chef för bataljon eller däremot
svarande avdelning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Såvitt
angår underlydande gruppbefäl och meniga må tiUrättavisning ock åläggas av
chef för kompani eller däremot svarande avdelning, chef för
utbildnings-anstalt, sekond å fartyg vars chef innehar lägst kommendörkaptens
grad och i de fall Konungen bestämmer annan befattningshavare vid krigsmakten.
Vad i detta stycke stadgas skall icke äga tUl-lämpning å hemvärnet.

Såvitt
angår underlydande som icke är underkastad ämbetsansvar rak tillrättavisning
ock åläggas av chef för kompani eller däremot svarande avdelning, chef för
ut-bUdningsanstall, sekond å fartyg vars chef innehar lägst kommendörkaptens
grad och i de fall Konungen bestämmer annan befattningshavare vid krigsmakten.
Vad i detta stycke stadgas skall icke äga tillämpning å hemvärnet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

67 § Innan någon meddelar tillrättavisning, skall
han vid förhör med den felande lämna denne tillfälle att förklara sig.

TUlrättavisad skall genast underrättas om hur han
skall förfara om han vill begära omprövning av tillrättavisningsbeslutet.

Över meddelade tUlrättavisningar skola föras anteckningar
enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.

79
§5

opaginerad Kontrollera mot PDF

Allmän
åklagare i militärt brottmål är, om annat ej stadgas i 15 kap., allmän
åklagare vid domstol som har att upptaga målet. Om fördelning av uppgifterna
mellan olika åklagare bestämmer Konungen. Justitiekanslern är åklagare i mål
om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, som avses i 20 kap.
14 §§ brottsbalken, av den som bestrider

Allmän
åklagare i mUilärt brottmål är, om annat ej stadgas i 15 kap., allmän åklagare
vid domstol som har att upptaga målet. Om fördelning av uppgifterna mellan
olika åklagare bestämmer Konungen. Justitiekanslern eller riksåklagaren är
åklagare i mål om ansvar eUer enskUt anspråk på grund av ämbetsbrott, som avses
i 20 kap. 14 §§ brottsbalken, av den som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Senaste lydelse 1972: 363. ' Senasle lydelse 1965: 591.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 12

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

regementschefs
eller därmed lik- bestrider regementschefs eller där-

stäUd
eUer högre tjänst. med likstäUd eUer högre tjänst.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1973.

Äldre bestämmelser tillämpas även därefter i fråga
om disciplinstraff som ålagts före ikraftträdandet.

4
Förslag till

Lag
om upphävande av lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i
krig

Härigenom förordnas, att lagen (1948: 450) om
dödsstraff i vissa fall då riket är i krig skaU upphöra att gälla vid utgången
av juni 1973.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 13

Utdrag
ar protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten 1 statsrådet pä Stockholms slott den 20 oktober 1972.

Närvarande:
Statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, ASPLING,
NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG,
LIDBOM, FELDT.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter
fråga om ändrad lagstiftning om miUtära straff och disciplinmedel och anför.

1
Inledning

I olika sammanhang har aktualiserats frågor om
ändringar i gällande lagstiftning om militära straff och disciplmmedel. Frågan
om avskaffande helt eller delvis av arreststraffet i fredstid fördes fram i
skrivelse den 1 april 1958 lill Kungl. Maj:t från försvarsväsendets
underbefälsförbund samt i motioner vid 1961 års riksdag och senare riksdagar.
I skrivelse den 28 februari 1961 tUl Kungl. Maj:t aktualiserade överbefälhavaren
(ÖB) frågan om de mUitära straffens och discipUnmedlens utformning i krigstid.

Den 15 december 1961 bemyndigade Kungl. Maj:t
chefen för justitiedepartementet att lUlkalla sakkunniga att utreda frågan om
straff och disciplinmedel mot krigsmän m. m. Med stöd av bemyndigandet tillkallade
dåvarande departementschefen tre sakkunniga, som antog namnet
militärstraffsakkunniga, i det följande kallade utredningen.

Utredningen avlämnade i juni 1970 betänkandet
MUitära straff och disciplinmedel (SOU 1970: 31).i Betänkandet mnehåUer bl. a.
förslag tiU lag om ändring i brottsbalken, en ny lag om disciplinstraff för
krigsmän och lag om ändring i militära rättegångslagen (1948: 472). Förslagen
torde få fogas lill statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts
av riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för övre
Norrland, ÖB efter hörande av bl. a, försvarsgrenschefema, rikshemvämschefen,
försvarets civilförvaltning, försvarets personalvårdsnämnd,
ämbetsan-svarskommittén, Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare (numera Föreningen Sveriges tingsrättsdo-

* Betänkandet är undertecknat av
justitieombudsmannen Gunnar Thyresson, ordförande, f.d. ledamoten av riksdagens
första kammare Per Jacobsson och riksdagsledamoten Bengt Gustavsson.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 14

mare,
i det följande kallad domareföreningen). Föreningen Sveriges auditörer,
Föreningen Sveriges statsåklagare (statsåklagareförenmgen). Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO), Vämpliktiga underofficerares
riksförbund och Centralförbundet för befälsutbUdning.

RÄ har bifogat yttranden av överåklagaren i
Stockholm samt av länsåklagarna i Östergötlands, Kristianstads, Skaraborgs och
Norrbottens län. ÖB har överlämnat yttranden, förutom av försvarsgrenscheferna,
av försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets materielverk, vämpliktsverket,
chefen för militärpsykologiska institutet, samtliga mUUärbefälhavare och
försvarsstabens personalvårdsbyrå.

Efter remissbehandlingen av betänkandet har Svenska
underofficersförbundet och Försvarsväsendets underbefälsförbund i en den 13
december 1971 dagtecknad skrivelse tUl chefen för justitiedepartementet fört
fram krav på att arreststraffet avskaffas snarast möjUgt.

Dessutom har i fråga om dödsstraffet i krig svenska
sektionen av Amnesty International tUl chefen för justitiedepartementet ingivit
skrivelser dagtecknade den 14 mars 1971 och den 1 juni 1972.

2
GäUande rätt 2.1 Allmänt

Militärstrafflagstiftningen undergick en
genomgripande reform år 1948. Straffen och disciplinmedlen för krigsmän fick då
i huvudsak sin nuvarande utformning. Bestämmelser i ämnet finns intagna i
brottsbalken (BrB) och i lagen (1948: 449) om disciplinstraff för krigsmän
(DL). Bestämmelser om handläggningen av mUitära mål, om tvångsmedel och om
verkställighet av disciplmstraff är intagna i mUitära rättegångslagen (1948:
472) (MRL) och i kungörelsen (1948: 691) angående den mUitära rättsvården
(MRK).

2.2
Begreppet krigsman

De militära straffen och disciplinmedlen är i
princip tillämpliga endast på den personal inom krigsmakten som skall anses
som krigsmän.

Krigsmän är eiUigt 21 kap. 20 § första stycket
första punkten BrB regementsofficerare, kompaniofficerare, plutonsofficerare,
gmppchefer, reservofficerare och meniga som är anställda vid krigsmakten,
värnpliktiga som inte fått tUlstånd tiU vapenfri tjänst samt hemvämsmän och
hemvärnsrekryter, samtiiga under den tid de är tjänstgöringsskyldiga i sådan
egenskap. Av samma paragraf första stycket andra punkten jämförd med 2 §
kungörelsen (1968: 333) om mnebörden i rättsligt hänseende

>
Enligt lagändring som trätt i kraft den 1 juU 1972 (SFS 1972: 362).

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 15

av
begreppen krigsmakten och krigsman framgår att som krigsmän också räknas
följande personalkategorier under lid då de är tjänstgöringsskyldiga, nämligen
civilmiUtär personal, personal som åtagit sig att frivilligt tjänstgöra i
befattning inom krigsorganisationen, civU personal i bl. a. kustbevaknings- och
luftbevakningstjänst och i tjänst på krigsmaktens fartyg eUer luftfartyg samt
personal som är anställd i svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst om inte
Kungl. Maj:t bestämmer annat.

Enligt 21 kap. 20 § andra stycket BrB skall den som
enligt det anförda är krigsman anses som sådan även under tid då
tjänstgöringsskyldighet ej föreUgger, nämligen då han i anslutning tUl
tjänstgöring är in- tagen i mUitärhäkte, vårdas i mUilärsjukhus, uppträder i
militär tjänstedräkt inom område eUer utrymme som nyttjas av krigsmakten eUer
el jest offentiigen, eUer vid fuUgörandet av honom åliggande anmälningsskyldighet
eller annan särskUd tjänsteplikt.

Vid utformningen av de anförda bestämmelserna har
fömtsätts att största delen av krigsmaktens civUa personal inte skaU stäUas
under de mUitärstraffrättsliga reglema. Av 22 kap. 14 § BrB följer emellertid
att under beredskapstiUstånd och då riket är i krig även denna personal skall
vara underkastad dessa bestämmelser i den mån Kungl. Maj:t inte annorlunda
förordnar. Detsamma gäller vissa andra personkategorier.

2.3
Påföljder för brott av krigsmän

För brott som begås av krigsman kan ådömas de i 1
kap. 3 § BrB angivna påföljderna. Dessa påföljder är böter och fängelse (de
allmänna straffen), suspension och avsättning för innehavare av befattning varmed
ämbetsansvar är förenat (ämbetsstraffen), disciplinstraff för krigsmän samt villkorUg
dom, skyddstUlsyn, ungdomsfängelse, intemering och överlämnande tiU särskUd
vård.

De krigsmän, som är underkastade ämbetsansvar och
följaktligen kan ådömas ämbetsstraff, är enligt 21 kap. 21 § Brfii befäl av
lägst överfu-rirs grad samt de som innehar motsvarande tjänsteställning.

Disciplinstraff för krigsmän är arrest och
disciplinbot. Dessa straff är tUlämpliga på alla krigsmän.

Arrest ådöms i minst tre och högst trettio dagar
samt verkstäUs i mi-litärhäkle. Överstiger strafftiden tio dagar, deltar
arreslanten från och med elfte dagen i tjänstgöring. I övrigt verkstäUs arrest
utan tjänstgöring, utom i vissa undantagsfaU. Arreslanten vidkänns löneavdrag
under hela strafftiden.

Disciplinbot ådöms för minst en och högst tjugo
dagar samt utgörs av löneavdrag.

I processuellt hänseende jämställs disciplinstraff
med böter (6 § MRL). Under fömtsättning att strängare straff inte skall
tillämpas får enligt

Se
not s. 14.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 16

2
och 3 §§ DL disciplinstraff ådömas vid samtiiga av krigsmän begångna brott av
beskaffenhet att mål därom skall handläggas som militärt brottmål (angående
mUitära brottmål se avsnitt 2.4). Disciplinstraff är inte obligatoriskt inom
det angivna tillämpningsområdet. Även böter kan komma i fråga. Vid valet mellan
disciplinstraff och böter skall den i varje särskUt fall lämpligaste
straffarten tiUämpas. Av disciplinstraffen är arrest en svårare påföljd än
disciplinbot. Vid valet mellan dessa båda slrafformer skall enligt 15 § DL
särskilt beaktas om den felande i övrigt förhållit sig väl i tjänsten eller om
han är under 18 år.

För mindre förseelser av viss beskaffenhet kan i
stället för disciplinstraff användas tillrättavisning i form av vaming, extratjänst,
utegångsförbud eller landgångsförbud. Extratjänst innebär åläggande för visst
antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst sju dagar, att utom
vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller annan särskUd uppgift.
Utegångsförbud innebär för den som är förlagd inom kasernområde, läger eller
motsvarande område, förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, på fritid
vistas utom sådant område eller del därav som är upplåten åt viss avdelning,
och för den, som inte är förlagd såsom angivits och inte heller ombord på
fartyg, förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom
bostaden. Landgångsförbud (motsvarigheten till utegångsförbud för den som är
förlagd ombord på fartyg) innebär förbud att under bestämd tid, högst sju
dagar, eller under bestämt antal särskilda dagar, högst fyra, på fritid lämna
fartyget.

Om landet skuUe komma i krig, kan i vissa fall
tillämpas dödsstraff (22 kap. 19 § BrB). SärskUda bestämmelser härom är
meddelade i lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

2.4
Militära brottmål och disciplinmål

Som militära brottmål anses enUgt 3 § MRL vissa mål
om ansvar för brott som förövats av krigsman. Till dessa brott hör fylleri och
förargelseväckande beteende enligt 16 kap. 15 och 16 §§ BrB, om den felande
vid gärningens begående var klädd i mUitär tjänstedräkt. Vidare räknas dit bl.
a. de i 810, 12 och 13 kap. BrB upptagna förmögenhetsbrotten och
skadegörelsebrotten, om brottet angått krigsmakten tUl-hörig eller för dess
behov avsedd egendom, de i 20 kap. 14 och 10 §§ BrB upptagna ämbetsbrotten
samt de i 21 och 22 kap. BrB upptagna brotten av krigsmän samt krigsartiklama.

De i 21 kap. BrB upptagna brotten är följande:
lydnadsbrott (1 §), grovt lydnadsbrott (2 §), myteri (3 §), ohörsamhet mot vakt
(4 §), missbmk av förmanskap (5 §), obehörig befälsutövnmg (6 §), våld eller
hot mot krigsman (7 §), missfirmelse mot krigsman (8 §), oskickUgt beteende (9
§), uppvigling av krigsmän (10 §), undanhållande (11 §), rymning

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 17

(12
§), övergivande av post (13 §), onyklerhet i tjänsten (14 §), fylleri (15 §)
och förargelseväckande beteende (16 §) samt för krigsmän som inte är
underkastade ämbetsansvar, tjänstemissbmk (17 §) och tjänstefel (18 §). För
brotten oskickUgt beteende, fylleri, förargelseväckande beteende och tjänstefel
som inte är grovt är stadgat disciplinstraff. För de övriga brotten, utom fall
som är att hänföra tUl grovt brott, är stadgat disciplinstraff eller fängelse.

Militära brottmål handläggs vid allmän domstol, om
mte annat är föreskrivet. I vissa miUtära brottmål får straff för brottet
åläggas av befattningshavare vid krigsmakten. Sådana mål benämns disciplinmål.
Straff får åläggas i disciplinmål endast om den misstänkte står under militärt
befäl från denna huvudregel finns dock visst undantag och straffet finnes
böra bestämmas tiU arrest i högst femton dagar eller disciplinbot. Endast i
fråga om vissa av de fömt angivna brotten kan straff åläggas i disciplinmål.

Bestraffningsrätten i disciplinmål är i princip
förbehållen sådana befattningshavare vid krigsmakten som har lägst
överstelöjtnants eller kommendörkaptens grad eller tjänsteklass. Regelmässigt
utövas bestraffningsrätten av chef för regemente eller motsvarande förband
eller av högre mUitär chef. För att biträda bestraffningsberättigade chefer vid
handläggning av disciplinmål finns auditörer. Endast den som uppfyller vUlkoren
för utövande av domarämbete och som har avlagt domared får tjänstgöra som
auditör (19 § MRL).

I 91 § MRL föreskrivs att domstols dom eller beslut
varigenom disciplinstraff ålagts skall, där domstolen inte annorlunda
förordnat, verkställas utan hinder av att domen eller beslutet inte vunnit
laga kraft.

När det gäller frågan vem som har rätt att ålägga
tillrättavisning gäller i huvudsak att kompanichef och motsvarande
befattningshavare har tillrätlavisningsrätt i fråga om underlydande gruppbefäl
och meniga, att bataljonschef och motsvarande har tiUrättavisningsrätt i fråga
om underlydande regements-, kompani- och plutonsofficerare, gmppbefäl och
meniga samt att regementschef och motsvarande har tillrättavisningsrält i fråga
om all personal inom förbandet över vilken han har bestraffningsrätt i
disciplinmål.

En ålagd tillrättavisning kan efter framställning
omprövas av den i förhållande till den som ålagt tUlrättavisningen närmast
högre befatt-rungshavaren med bestraffningsrätt. TUkättavisnmg går omedelbart i
verkställighet.

Enligt 22 § fjärde stycket MRL kan bestraffningsberättigad
befälhavare avskriva militärt mål om saken prövas vara av synnerligen ringa
vikt. Beslut om avskrivning får dock meddelas endast om det i målet inte finns
annan målsägande än kronan och straff för brottet får åläggas i disciplinmål.

> Enligt lagändring som trätt i kraft den 1 juU
1972 (SFS 1972: 363). 2 Riksdagen 1972.1 saml Nr 138

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 18

2.5
Rättstillämpningen

Utredningen har lämnat vissa statistiska uppgifter
dels om krigsmaktens personalstyrka, såvitt avser värnpliktiga och anställd
miUtär personal, dels om tillämpningen av olika påföljder i militära mål.
Dessa uppgifter avser år 1948, som är det sista år då den äldre mUitära
strafflagstiftningen tillämpades, samt åren 1954 och 19641968.

Antalet vämpliktiga som genomgick sin första
tjänstgöring var år 1948 35 000, år 1954 43 000 och åren 19641968 i medeltal
något över 50 000. Antalet värnplUctiga i repetitionsutbildning var år 1954 93
000, åren 19641966 och 1968 81 00090 000 samt år 1967 37 000.
Re-pelitionsutbUdningen omfattade, med vissa undanlag belräffande flottan och
flygvapnet, regelmässigt 18 dagar för meniga värnpliktiga, 25 dagar för
värnpUktiga i underbefälsbefattningar och 32 dagar för värnpliktiga i underofficers-
och officersbefattningar. Den fast anstäUda militära personalen uppgick under
de angivna åren till mellan 21 000 och 23 000 man.

Antalet fängelsestraff (och straffarbete) uppgick
år 1948 tiU 300, steg 1954 tUl nära 500, men sjönk åren 19641968 från 400 till
150. Flertalet av dessa straff drabbade värnpliktsvägrare. Antalet
bötesstraff, som år 1948 uppgick till endast ett hundratal, har stigit. Är 1954
var antalet 800 och åren 19641968 meUan 1 000 och 1 500 årligen.

Användningen av arreststraff har minskat successivt
sedan år 1948. Då verkställdes 5 500 arreststraff. Är 1954 var antalet
arreststraff 5 000. Med hänsyn tUl att den värnpliktiga personalstyrkan under
denna tid ökat från 35 000 till 43 000 man var minskningen relativt sett markant.
Åren 19641968 sjönk anlalet ålagda arreststraff från 4 000 tUl 3 000. I stort
sett kan sägas att en tredjedel av arreststraffen avsåg undanhållande, en
tredjedel fylleri och den återstående tredjedelen huvudsakligen tjänstefel,
lydnadsbrott, övergivande av post och onykterhet i tjänsten. Är 1968 var
ungefär två tredjedelar av arreststraffen kortare än 8 dagar. Den vanligaste
längden var 6 och 8 dagar. Mestadels var det i dessa fall fråga om
undanhållande eller fylleri. Antalet arreststraff som ålagts fast anställd
militär personal har gått ned avsevärt. Är 1948 var detta antal 1 000 och år
1954 400. Aren 1967 och 1968 var antalet så Utet som ett 40-tal, Under dessa
år ålades ingen officer arreststraff. Ar 1967 straffades 3 underofficerare med
arreststraff medan år 1968 inte förekom något sådant straff för underofficer. I
fråga om underbefäl med minst furirs tjänsteställning förekom 12 arreststraff
år 1967 och 9 år 1968. Beträffande övrigt underbefäl och fast anstäUda meniga
var antalet arreststraff 26 år 1967 och 27 år 1968.

Enligt numera föreliggande uppgifter har det totala
antalet verkstäUda arreststraff fortsatt att minska efter år 1968. Antalet
utgjorde år 1969 2 800, år 1970 2 500, år 1971 2 000 och under första halvåret
1972 750.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 19

Påföljden disciplinbot, som infördes genom 1948 års
reform, användes år 1954 i 1 500 fall och åren 19641968 i ungefär 1 800 fall
åriigen.

Antalet tillrättavisningar har ökat efter år 1954.
FörklarUigen till ökningen torde vara att tillrättavisning i större
ulsttäckning än tidigare kommit att användas i stället för disciplinstraff,
framför allt arrest. Ar 1964 ålades omkring 20 000 tiUrättavisningar. Troligen
har antalet hållit sig däromkring även under senare år. Utegångs- och
landgångsförbud tUl-lämpas i omkring 13 500 faU årUgen. Extratjänst förekommer
i ungefär 4 000 fall och vaming i omkring 2 500 fall per år.

2.6
Sanktionssystemet för krigsmän med ämbetsansvar jämfört med sanktionssystemet
för civila statstjänstemän med sådant ansvar

Civila statstjänstemän med ämbetsansvar kan för de
i 20 kap. BrB angivna ämbetsbrotten tjänstemissbmk, tagande av mula eller av
otiUbörlig belöning, brott mot tystnadsplikt och tjänstefel ådömas ämbetsstraffen
suspension och avsättning förutom de allmänna påföljder enligt BrB, som utdöms
för ifrågavarande lagöverträdelser. Om ämbetsman genom annat brott visat sig
uppenbarligen inte vara skickad att inneha sin befattning skall han dömas tUl
avsättning. Om han genom brottet i avsevärd mån skadat det anseende innehavaren
av befattningen bör äga, skall han suspenderas från befattningen för den
händelse han inte blir avsatt. Flertalet civUa statstjänstemän, såväl sådana
med ämbetsansvar som sådana utan sådant ansvar, kan vidare enligt bestämmelser
i slatstjänstemannalagen (1965: 274) för försummelse, oförstånd eller
oskicklighet i tjänsten bestraffas disciplinärt med vaming, löneavdrag,
suspension eller avsättning.

Fast anställd krigsman med ämbetsansvar varmed
avses befäl av lägst överfurirs grad och dem som innehar motsvarande
tjänstestäUningi skall för de i 20 kap. BrB upptagna ämbetsbrotten ådömas
samma påföljder som en civU statstjänsteman. Den fast anställde krigsmannen
får dock ådömas disciplinstraff arrest eller disciplinbot i stäUet för
böter (2 § DL). Sistnämnda bestämmelse ger den fast anstäUde krigsmannen en
särställning i förhållande tUl övriga statstjänstemän med ämbetsansvar.
Emellertid intar krigsmannen även i andra hänseenden en särställning. Han kan
sålunda i fredstid i sm egenskap av krigsman straffas för elt stort antal
speciellt militära brott, nämligen de i 21 kap. 116 §§ BrB upptagna brotten av
krigsmän, på vilka brott i regel kan följa disciplinstraff och fängelse. Vissa
av de brott som finns upptagna i 21 kap. BrB har sin motsvarighet i lagmm, som
är generellt tillämpliga, sålunda även på civUa statstjänstemän, exempelvis
våld eller hot mot krigsman (våld eller hot mot tjänsteman; 17 kap. 1 § BrB)
och missfirmelse mot

'
Se not s. 14.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 20

krigsman
(missfirmelse mot tjänsteman; 17 kap. 5 § BrB). CivUa statstjänstemän kan
tänkas begå även andra brott motsvarande dem, som upptas i 21 kap. BrB,
exempelvis lydnadsbrott, undanhåUande från tjänstgöring och onykterhet i
tjänsten. Sådana brott begångna av civila statstjänstemän bedöms i avsaknad av
särskilda straffbestämmelser som tjänstefel. Ytterligare en särställning intar
den fast anställde krigsmannen därigenom att han kan åläggas disciplinstraff
även för andra brott förutsatt att brottet är av beskaffenhet att straff
därför kan åläggas i disciplinmål (2 § DL). Han kan sålunda under vissa
förutsättningar åläggas disciplmstraff för exempelvis fyUeri och
förargelseväckande beteende utom mUitärt område samt för undandräkt och
åverkan.

Ämbetsansvarskommittén har i betänkandena
Ämbetsansvaret (SOU 1969: 20) och Ämbetsansvaret II (SOU
1972: 1) föreslagit en reform som i korthet innebär att det straffrättsliga
ämbetsansvaret avskaffas, att det i 20 kap. BrB straffbara området begränsas
till vissa föreslagna brott, nämligen missbruk av myndighet, vårdslöshet i
myndighetsutövning, mutbrott och brott mot tystnadsplikt, att straffansvaret
för vanliga tjänstefel avskaffas samt att för fel i tjänsten införs ett för så
gott som alla offentUga funktionärer enhetligt disciplinansvar av
utomstraffrättslig karaktär. Avsättning och suspension avskaffas som
brottspåföljder och ersätts av avskedsregler av civil karaktär.

Ämbetsansvarskommittén föreslår att den angivna
reformen till en del skall bli tiUämplig också på den militära sektorn. Bl. a.
avses detta gälla de föreslagna brotten i 20 kap. BrB, Det föreslås vidare att
avsättning och suspension avskaffas som brottspåföljder även inom den mUitära
sektom och ersätts av civila avskedsregler. Vissa anställda krigsmän med
typiskt civUa arbetsuppgifter avses bU underkastade den civila regleringen i
dess helhet.

I övrigt fömtsätter ämbetsansvarskommittén att de
tjänstemän som är krigsmän skall vara underkastade samma regelsystem som nu.
Fortfarande kommer det sålunda för denna kategori att finnas ett
straffrätts-ligt ansvar för vanliga tjänstefel. De militära straffen och
disciplinmedlen (lagen om disciplinstraff för krigsmän) bibehålls.

3
Utländsk rätt

I betänkandet lämnas en översiktUg framställning
över mUitära disciplinstraff och andra miUtära disciplinmedel i Danmark,
Norge, Finland, Förbundsrepubliken Tyskland, Schweiz, Frankrike,
Storbritannien, Amerikas förenta stater och Sovjetunionen.

Arreststraff förekommer i samtliga nu nämnda
länder. Även i övrigt förekommer i dessa länder i stort sett samma former av
straff och disciplinmedel som i vårt land. Dämtöver finns vissa andra
påföljder, t. ex.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 21

villkorligt
ålagt arreststraff (Danmark) och degradering, fördröjd befordran m. m. som
karriärstraff (Förbundsrepubliken Tyskland m. fl.).

I Danmark har nyligen för folketinget lagts fram
förslag om avskaffande av det miUtära arreststraffet

Vad angår dödsstraff under krigsförhållanden synes
läget nu vara följande. I Danmark, Norge, Schweiz, Frankrike, Storbritannien,
Amerikas förenta stater och Sovjetunionen är dödsstraff tillämpligt vid krig.
I Förbundsrepubliken Tyskland och i ÖsterrUce är dödsstraffet avskaffat under
krigsförhållanden. I Finland har nyligen beslutats att dödsstraffet ej längre
skall tUlämpas under krig.

4
Utredningen 4.1 Arreststraff

4.1.1
Värnpliktiga

Utredningen tar upp frågan om arreststraffet kan
avskaffas helt. Enligt utredningens mening är detta inte länkbart om man i
fortsättningen som disciplinstraff har tillgång endast till
disciplmbotstraffet. Följden av ett avskaffande av arreststraffet kan då bli
att vissa gärningar kommer atl bestraffas med fängelse även om en sådan
påföljd med hänsyn tiU den aktuella gärningens beskaffenhet i en del fall
skulle vara onödigt sträng. Enligt utredningens mening kan arreststtaffet inte
heller ersättas genom att disciplinbotsstraffet utökas eUer omvandlas efter
mönster av det civila bötesstraffet. Skälen härtiU är många. Bl. a. framhålls
att man då måste tänka sig att i vissa fall av bristande betalning förvandla
penningstraffet till fängelse eller arrest. En sådan lösning avvisas. Utredningen
stannar för att ett realistiskt alternativ till arreststraff skulle vara att
införa ett nytt disciplinstraff i form av elt förlängt utegångsförbud, uppbyggt
helt efter mönster av de nuvarande tillrättavisningsformerna utegångsförbud och
landgångsförbud. Ett sådant disciplinstraff, benämnt fritidsstraff, föreslås
infört. I prmcip innebär detta straff förbud att under bestämd tid, minst 8
och högst 15 dagar, på fritid lämna kasernområde eller del därav, fartyg eller
bostad. Utredningens förslag i fråga om fritidsslraffet kommer att beröras
närmare i ett senare avsnitt (4.3).

Om fritidsstraff införs som disciplinstraff vid
sidan av disciplinbot, kvarstår ändå frågan om arreststraffet kan undvaras
helt. Vid prövningen av denna fråga har utredningen rent principiellt utgått
från att ett totalt avskaffande av arreststraffet skulle vara ett
eftersträvansvärt framsteg i den svenska sttafflagstiftningen.

Utredningen framhåller att man måste räkna med att
krigsman begår brott som är av sådan svårighetsgrad att fängelse kan tänkas
komma i fråga som påföljd, exempelvis vissa lydnads- och våldsbrott samt rym-

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 22

ning
av allvarligare slag. Eftersom det föreslagna fritidsstraffet, även om det som
utredningen också föreslår kan kombineras med disciplinbot, inte skulle vara
tUlräckligt som påföljd i aUa sådana fall, skulle avsaknaden av arreststraff
kunna medföra att den brottsUge ådöms fängelse. Detta skulle vara olyckligt
från skilda synpunkter. Värnpliktig som döms tUl fängelse blU sålunda
regelmässigt hemförlovad på gmnd av straffverkställigheten. Det under
mUitärtjänstgöringen begångna brottet får under sådana förhållanden även andra
konsekvenser än om påföljdsfrågan "stannar inom krigsmakten". Inle
ens ett långvarigt arreststraff tiUmäts sålunda formellt annan betydelse än ett
bötesstraff och kommer därför inte att i någon högre grad läggas den felande
tiU last sedan han återgått tiU civU verksamhet. EiUigt kommitténs mening föreligger
därför behov av arrreststraff i vissa fall redan på gmnd av brottets art och
svårhetsgrad.

Utredningen konstaterar att upprätthållandet av
disciplinen och ordningen inom krigsmaklen ytterst syftar till att skapa och
bibehålla en effektiv krigsmakt. Vissa svårigheter skall därvid övervinnas,
främst bestående däri att huvuddelen av krigsmaktens personal verkar av tvång
och inte av fri vUja. Utredningen framhåUer att arreststraff såväl i Sverige
som i andra länder ansetts vara ett verksamt medel för att upprätthålla
disciplinen och ordningen inom krigsmakten. För egen del antar utredningen att
förekomsten av arreststraff har en till graden f. n. obestämd men inte
obetydlig brottsavhållande och disciplinfrämjande effekt. Fortsättningsvis
uttalas att de mUitära myndighelemas krav på straffmedel för disciplinens
upprätthållande inte helt kan tillgodoses med det föreslagna fritidsstraffet.
Utformningen av detta straff innebär bl. a. att den slraffskyldige inte kan
helt förhindras att avvika. Om den som ålagts ett maximalt fritidsstraff 15
dagar awiker till hemorten vid först infallande veckoslut men sedan
återkommer vid helgens slut, kan han kanske för detta undanhåUande åläggas ett
nytt maximalt fritidsslraff jämte disciplinbot. Om han då på n5t awiker skulle
man, om arrest inte finns att tillgå, sannoUkt tvingas att för detta sista
undanhållande döma den felande tUl fängelse. Detta skulle vara olyckligt, bl.
a. med hänsyn tUl slraffmätningssynpunkter och tUl att den dömde måste
hemförlovas på gmnd av straffverkställigheten. Om i stäUet arrest kan
tUlgripas, är denna påföljd inte bara tUlräcklig för att hävda efterlevnaden
av de disciplinära reglema utan är också av flera skäl att föredra framför
fängelsestraff. Det anförda ger enligt utredningens mening vid handen att
arreststraffet är motiverat i vissa fall för upprätthållandet av disciplinen
och ordningen inom krigsmakten.

Utredningen framhåUer vidare att den enskUdes
tjänstgöringsförhållanden ibland kan vara sådana att ett fritidsstraff skulle
bli helt verkningslöst. Om disciplinbotsstraff då anses otillräckligt, bör det
vara möj-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 23

ligt
att tiUgripa arreststraff, trots att ett fritidsstraff möjligen skulle kunna
vara tUlräckligt från andra synpunkter.

Utredningen diskuterar härefter vissa särskUda skäl
för och mot förekomsten av arreststraff. Det konstateras härvid att det gjorts
gällande att detta straff är mhumant och föga överensstämmande med våra dagars
humanitära gmndsyn och sttaffrättsUga principer. Mot detla påstående kan enligt
utredningen invändas att korta frihetsberövanden inte är främmande för
strafflagstiftnmgen på det civUa området. Härvidlag åberopas reglerna om
förvandUng av böter tiU fängelse samt vissa disciplinpåföljder enligt lagen
(1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt. Vidare åberopas att
Genévekonventionen den 12 augusti 1949 angående krigsfångars behandling medger
att krigsfångar som disciplinstraff får ådömas arrest i högst 30 dagar.

Enligt utredningens mening måste man när det gäller
att bedöma möjligheterna att avskaffa arreststraffet beakta risken för atl det
miUtära straffsystemet urholkas så att fängelse måste tillgripas i brist på specieUa
miUtära disciplinmedel. En sådan utveckling skulle med fog kunna betecknas som
inhuman. Bland de värnpliktiga finns liksom på det civila området en
minoritet som inte vill underkasta sig ordning över huvud taget och som
äventyrar krigsmaklens effektivitet. Det är denna minoritet som skapar behovet
av sådana särskUda disciplinmedel som arreststraffet.

Utredningen framhåller atl samtliga länder, vilkas
rättsordningar kan tjäna till ledning i detta sammanhang, lillämpar
arreststraff. VUka verkningar ett avskaffande av arreststraffet skulle få,
måste under sådana förhållanden med nödvändighet bli antaganden utan
erfarenhetsmässigt stöd. Av ett arrestraff i tillämpning föreUgger däremot
långvarig erfarenhet. Denna erfarenhet är enligt en samlad militär expertis
god.

Under vissa förutsättningar, exempelvis då ett
brott är ägnat att framkalla ohörsamhet och trots hos den övriga truppen, kan
det vara nödvändigt eller åtminstone av värde att kunna skUja den felande från
truppen för att förebygga ytterUgare disciplinupplösning. Arreststraffet kan då
vara ett lämpligt medel för att nå detta syfte. För ett omedelbart avskiljande
i anslutning till brott lär dock de särskUda militära tvångsmedlen
förvarsarrest och tagande i förvar ha större betydelse än arreststraffet.

Sammanfattningsvis uttalar utrednmgen att den rent
principiellt har sympatier för den uppfattning som går ut på att arreststraffet
bör avskaffas helt och hållet. Svårigheterna att förutsäga styrkan av de negativa
verkningar, som måste vara förenade med en sådan åtgärd och farhågorna för de
menliga konsekvenser ett avskaffande av arreststraffet skulle kunna få, har
emellertid lett till att utredningen slutligen valt att inte ta steget fullt ut
och omedelbart avskaffa arreststraffet. I stället har utredningen stannat för
att som en första etapp på vägen mot det

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 24

i
och för sig eftersträvansvärda målel att avskaffa arreststraffet föreslå att
möjlighetema att tillämpa straffet beskärs mycket kraftigt. Sedan de föreslagna
reglerna om begränsning av arreststraffets användning till-lämpats någon tid,
bör underlag föreligga för att pröva om areslstraffet kan avskaffas helt.
Utredningen har inte kunnat bortse från att om arreststraffet nu utan en sådan
prövotid avskaffas omedelbart, det finns risk för att utvecklingen skulle göra
det nödvändigt att sedermera införa straffet på nytt. Detta är enligt
utredningens menmg ett högst olyckligt framtidsperspektiv.

Med hänvisning till del anförda föreslår utrednmgen
att arreststraff skall få åläggas endast då det är särskUt påkaUat på grund av
brottets art, disciplinen och ordningen inom krigsmakten eller den tilltalades
tjänstgöringsförhållanden. Bestämmelser av detta innehåU tas upp i utrednmgens
förslag tUl 4 § i en ny lag av disciplinstraff för krigsmän. En tillämpning av
dessa bestämmelser kommer enligt utredningens uppfattning att nedbringa
antalet arreststraff till ungefär en tredjedel av det antal som f. n. åläggs.

4.1.2
Fast anställda

I ett särskilt avsnitt överväger utredningen
huruvida arreststraffet bör avskaffas för de krigsmän som är fast anstäUda.

Utredningen konstaterar att den fast anstäUde
krigsmannen intar en särställning i förhållande till övriga statstjänstemän
inte endast därigenom att han kan ådömas arreststraff utan också därigenom att
för honom uppställts ett antal särskilda straffbestämmelser, vari som påföljd
upptas bl. a. disciplinstraff. Ett avskaffande av arreststraff för enbart fast
anställda krigsmän synes enUgt utredningens mening kunna ske endast enligt
något av följande två alternativ. Det ena altemativel är att hell jämställa
fast anställda krigsmän med övriga statstjänstemän. Det andra och tUl synes
rimligare alternativet är alt för fast anstäUda krigsmän tiUämpa samma
straffbestämmelser som för de värnpliktiga som har ämbetsansvar med det
undantaget att som disciplinstraff för fast anställda bör förekomma endast ett
ekonomiskt straff som i möjligaste mån motsvarar det för den civUe
statstjänstemannen gällande bötesstraffet.

Ulredningen ställer frågan om arreststraffet behövs
för att avhålla fast anstäUda från att göra sig skyldiga till
tjänsteförsummelser och andra brott. Den frågan anser sig utredningen kunna
besvara nekande. Inhämtade statistiska uppgifter i fråga om brottsfrekvens,
brottens art och ålagda arreststraff for olika personalkategorier ger mot
bakgrunden av att den fast anställde inte är tagen i anspråk med tvång utan är
verksam inom krigsmakten på grund av ett tjänsteavtal enligt utredningens
mening klart belägg för att del från angivna utgångspunkt skulle vara
tUlräckligt om de fast anställda krigsmännen underkas-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 25

tas
samma slrafformer som civUa statstjänstemän i motsvarande tjänsteställning.
Samtidigt bör man enligt utredningens mening inte bortse från att arreststraff
i vissa undantagsfaU kan tänkas framstå som en förmån för den fast anställde
liksom fallet kan vara för den vämplik-tige. TUlgången till arreststraff medför
kanske att den brottslige i stället för fängelse ådöms ett långvarigt arreststraff
vilket innebär att påföljdsfrågan "stannar inom krigsmakten".

Utredningen har även övervägt frågan huruvida det
med hänsyn till principen om likhet inför lagen är motiverat att avskaffa
arreststraffet för de fast anställda. Enligt utredningens mening beror svaret
på denna fråga om den fast anställda personalen skall jämföras antingen med
civila statstjänstemän eller med värnpliktiga. Begreppet likhet inför lagen är
sålunda inte entydigt. Om man jämför med förhåUandena inom den enskilda sektorn
kan vidare förekomsten av ämbetsstraff och av disciplinär bestraffning inom det
allmännas verksamhet sägas i sig själv utgöra ett avsteg från den angivna
principen om likhet inför lagen. Ä andra sidan finns det även inom den enskUda
sektom speciella ansvarsregler t. ex. för läkare, veterinärer och advokater.
Även om det är önskvärt att få ett så enhetligt sanktionssystem som möjligt,
kan förekomsten av särbestämmelser för en viss grupp i och för sig inte anses
stötande om särbestämmelserna är dikterade av elt påtagligt behov. För att få
fast anstäUda krigsmän att avhålla sig från att göra sig skyldiga till
tjänsteförsummelser eller andra brott anser utredningen som nyss anförts inte
alt det behövs några bestämmelser om disciplinär bestraffning som awiker från
dem som gäller för civUa tjänstemän.

Emellertid framhåller utredningen att principen om
likhet inför lagen måsle övervägas också från de värnpliktigas synpimkt. Om
arreststraffet avskaffas för de fast anställda krigsmännen skulle resultatet
kunna bli att den vämpliktige bestraffas med arrest medan den fast anställde
erhåller ett ekonomiskt verkande straff trots att förseelserna är identiska.
Från de värnpliktigas sida skulle ett sådant förhåUande kunna betraktas som
stötande. De värnpliktiga är mycket lyhörda för förhållanden som för dem kan te
sig som mannamån i ansvarsfrågor. Det är fördenskull inte uteslutet att redan
vetskapen om att befäl och värnpliktiga i ansvarshänseende kan behandlas
olika, skulle kunna försämra förhållandet mellan befäl och värnpliktiga och
därigenom i viss mån äventyra andan inom krigsmakten.

Det måste enligt utredningens mening också beaktas
att om de stränga villkor för användningen av arrest som utrednmgen föreslagit
kommer att godtas, kan det förväntas att arreststraff i praktiken inte kommer
att tUlämpas på fast anställda. Att tUls vidare i straffrättsligt hänseende
jämställa de fast anställda med övriga krigsmän bör fördenskull inte medföra
några beaktansvärda ölägenheter för de fast anställda. SlutUg ställning till
frågan hur dessa sistnämnda skall behandlas i

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 26

straffhänseende
bör tas först sedan slutresultatet av ämbelsansvars-kommitténs utredning om
ämbetsansvar och disciplinärt ansvar föreligger. Utredningen föreslår därför
att arreststraffet bibehålls tUls vidare även för de fasl anställda
krigsmännen.

4.1.3
Särskilda frågor om arrest

Ulredningen uttalar att det föreslagna
fritidsstraffet och disciplinbotsstraffet eventuellt i kombination är
avsedda att ersätta de kortvariga arreststraffen. Bl, a, med hänsyn härtiU
finns inte längre något utrymme för mycket kortvariga arreststraff. Utrednmgen
föreslår därför att minimitiden för arrest bör vara åtta dagar i stäUet för
tre dagar. Förslaget föranleder ändring i 32 kap. 6 § BrB.

Utredningen har övervägt om inte arreststraff bör
förenas med skyldighet för arreslanten att under hela den tid verkställighet
pågår delta i tjänstgöringen, bl. a. med hänsyn tUl att värnpliktiga inte skall
gå miste om utbildning lUl följd av sådan straffverkställighet. När utredningen
likväl har stannat för uppfattningen att åtminstone första delen av straffet
liksom hittiUs bör verkställas utan tjänstgöring har den bl. a. åberopat att
det med hänsyn tUl disciplinen och ordningen inom krigsmakten kan vara
angeläget att den straffskyldige under den första delen av strafftiden
effektivt avskiljs från den övriga tmppen. Enligt gällande lag skaU ar-restant
i princip delta i tjänstgöring i den mån strafftiden överstiger tio dagar.
Utredningen anser att denna tid bör kunna minskas tUl åtta dagar. Förslag härom
har upptagits i 5 § förslag lill lag om disciplinstraff för krigsmän.

Enligt 4 § DL skall den som åtnjuter avlöning från
krigsmakten vidkännas löneavdrag under det han avtjänar arrest, vare sig
verkställigheten är förenad med tjänstgöringsskyldighet eller inte. Med hänsyn
bl. a. till den allmänna utvecklingen inom kriminalvården och mot bakgrund av
att löneavdrag under arrest på militärt håll allmänt uppfattas som en
dubbelbestraffning föreslår utredningen en ändring av innebörd att endast den
som till följd av arreststraff inte deltar i tjänstgöring skall vidkännas
löneavdrag. Förslaget innebär en återgång till vad som gällde före 1948 års
reform.

4.2
Disciplinbot

Utredningen konstaterar att mUitära bedömare har
hävdat alt erfarenhetema av disciplinbotssttaffet när det gäller mindre
allvarliga förseelser är goda. Enligt utredningens mening krävs inte heUer
några genomgripande ändringar av denna strafform. Med hänsyn till den föreslagna
begränsningen i möjligheten att ålägga arreststraff kan del emellertid vara
lämpligt att det öppnas möjlighet alt utdöma disciplinbot för längre tid än den
nuvarande maximitiden tjugo dagar. SärskUt är detta

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 27

motiverat
med tanke på de fast anställda krigsmännen, för vUka arreststraff antas i
praktiken komma att användas endast i sällsynta undantagsfall och beträffande
vilka det föreslagna nya fritidsslraffet över huvud taget aldrig lär komma att
tUlämpas. Utredningen föreslår att maximitiden för disciplmbot höjs tiU trettio
dagar.

Enligt utredningens mening finns det behov av att
kunna kombinera disciplinbotsstraff med ett fritidsstraff. Härigenom kan kanske
arreststraff i en del fall undvUcas. Bl. a. kan detta bli aktueUt i
situationer då enbart ett fritidsstraff på grund av förläggningsförhållanden
eller andra orsaker inte kommer att uppfattas som en tUlräckligt allvarlig
reaktion på förseelsen. Det föreslås att disciplinbot får åläggas jämte
fritidsstraff om det finnes påkaUat för den tiUtalades tUlrättaförande eller av
hänsyn tUl disciplinen och ordningen inom krigsmakten. Förslag av denna innebörd
är upptaget i 9 § förslag till lag om disciplinstraff för krigsmän.

4.3
Fritidsstrsff

Som jag tidigare har nämnt i avsnUt 4.1.1 föreslår
utredningen alt det införs ett nytt disciplinstraff benämnt fritidsslraff. De
grundläggande bestämmelserna om detta straff föreslås införda i 32 kap. BrB. I
motiveringen till förslaget anför utredningen följande.

Förslagen om en begränsning i användningen av
arreststraff (avsnitt 4.1.1) och om en höjiung av minimitiden för arrest
(avsnitt 4.1.3) väntas medföra att detta straff i stort sett kommer att åläggas
endast i undantagsfall. Dessa förväntningar kommer emellertid knappast att
infrias om inte vid sidan av arrest och disciplinbot införs en ny
disciplinstraffform som verkningsmässigt kan antas bli accepterad såväl av
militära myndigheter som av straffskyldiga och som även i övrigt är lämplig för
sitt ändamål.

Utredningen har stannat för att ett nytt
disciplinstraff måste utformas som en inskränkning för den felande att fritt
råda över sin fritid. I fråga om utformningen av detta straff har det ansetts
väsentiigt, dels att undvika ett omhändertagande av den straffskyldiges person,
dels att straffet inte skall inverka menligt på värnpliktsutbUdningen, dels att
aUa slraffskyldiga åtminstone värnpliktiga sådana skaU drabbas lika hårt
oberoende av deras ekonomiska förhållanden, och dels att det inte skall krävas
särskUda verkställighetslokaler eller stora personalresurser för kontinuerlig
övervakning av straffets verkställighet. A andra sidan har en förutsättning
ansetts vara att strafformen är så pass kännbar att den kan antas ersätta
åtminstone de kortvariga arreststraffen.

Utredningen konstaterar att
tUlrättavisningsformerna utegångsförbud och landgångsförbud, som får åläggas
för en bestämd tid av högst sju dagar, har tillämpats under lång tid och
överlag av mUitära bedömare anses ändamålsenliga och verksamma. Ett
utegångsförbud och land-

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 28

gångsförbud,
som är längre än sju dagar, skuUe enligt utredningens mening uppfylla alla de
krav som måste ställas på en ny strafform. Utredningen konstaterar i detta
sammanhang att det måhända kan göras gällande alt det skulle vara enklare att
höja maximigränserna för utegångsförbud och landgångsförbud i
tillrättavisningens form än att laborera med en ny strafform. Emellertid bör
det ifrågavarande disciplinmedlet omgärdas med samma rättssäkerhetsgarantier
som de nuvarande militära disciplmstraffen. Disciplinmedlet bör därför ha
karaktären av straff och inte tillrättavisning. Utredningen föreslår fördenskull
att en ny disciplinstrafform, med bibehållande av utegångsförbud och
landgångsförbud som tillrättavisnmgsformer, konstrueras helt efter mönster av
dessa tillrättavisningsformer med den skillnaden att det nya disciplinstraffet
kan åläggas även av domstol och för längre lid än tillrättavisningsformerna.
Det sålunda föreslagna nya disciplinstraffet har ansetts lämpligen kunna
benämnas fritidsstraff.

Mot fritidsstraffet kan enligt ulredningen riktas
den invändningen att detta straff inte är lämpligt för de fast anställda
krigsmännen som till skillnad från huvuddelen av de värnpliktiga regelmässigt
bor i civila bosläder utanför kasernområde o. d. Enda länkbara formen av
fritidsstraff är då förbud att lämna bostaden. Sådant förbud som f, n. kan
meddelas vid tillrättavisnmg, kommer inte att bU särskilt verkningsfullt.
Principiellt förefaUer det mindre välbetänkt att för de fast anställda skapa
en strafform, som på förhand kan sägas inte komma att tillämpas. Med hänsyn
till att hela komplexet om de fast anställdas ställning i ansvarshänseende
hänger samman med ämbetsansvarskommitténs arbete anser dock utredningen att de
fast anstäUda f. n. inte bör ges någon särställning i fråga om fritidsstraff.
Denna strafform föreslås därför bli formellt tiUämplig på alla krigsmän såväl
värnpliktiga som fast anställda.

När del gäUer verkställigheten av fritidsstraff
finner utredningen att det bör skapas samma möjligheter tUl kontroU av
efterlevnaden som nu gäller vid motsvarande tiUrättavisningsformer. Detta
innebär bl. a. att om kontrollen inte kan ordnas på annat lämpUgt sätt den
straffskyldige kan åläggas att anmäla sin närvaro eller fullgöra annan sådan
förpliktelse (49 § MRK). Verkställigheten av tiUrättavisningar har i allmänhet
inte medfört några allvarligare kompUkationer vare sig i kontrollhänseende
eller i övrigt. Den Ökning i kontrolluppgifterna som fritidsstraffet kommer
att medföra, kan enligt utredningens mening inte antas bli så betungande i
personellt hänseende att fritidsstraffet endast på grund därav skulle vara
olämpUgt.

I en del fall får man räkna med att den
straffskyldige inte kommer att respektera ett ålagt fritidsstraff utan kommer
att avlägsna sig från det område inom vilket han ålagts att uppehålla sig.
Genom att den som

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 29

sålunda
bryter mot fritidsstraffet och bUr upptäckt ådöms arreststraff, kan emellertid
respekten för fritidsstraffet upprätthållas.

Utredningen föreslår att minimitiden för
frUidsslraff då det gäller förbud att under bestämd tid vistas utom
kasemområde, läger eller motsvarande område eller utom bostaden eUer att lämna
fartyg, skall vara åtta dagar. MaximUiden föreslås vara femton dagar. Straffet
kan då omfatta två veckoslut. Att bestämma en längre maximitid så att straffet
skulle kunna omfatta tre veckoslut är enligt utredningens mening inte lämpligt.
VerkstäUigheten av fritidsstraff bygger mindre på bevakning och kontroll än på
förtroende för den straffskyldige. Mycket långvariga fritidsstraff skulle kunna
ställa den straffskyldiges lojalitet mot den militära ordningen på alltför
hårda prov och få till följd alt han i större utsträckning än vid kortare
fritidsstraff skulle frestas att bryta mot förbudet att lämna visst område.
När det gäller förbud att under ett bestämt antal särskilda dagar lämna fartyg
föreslås att minimitiden skall vara fem dagar och maximitiden åtta dagar.

Utredningen föreslår att fritidsstraffet i
motsats till vad som gäller arrest i princip skall få verkställas utan hinder
av alt straffbeslutet inte vunnit laga kraft.

4.4
TUlrättavisning

Tillrättvisningsinstitutet används huvudsakligen
endast vid förseelser mot ordnings- och tjänsteföreskrifter. Anledningen
härtill synes främst vara att tillrättavisning enligt gällande bestämmelser (14
§ DL) får användas endast för "mindre förseelser" och att de flesta
miUtära befattnmgshavare som har befogenhet att meddela tiUrättavisning anser
att härmed menas rena bagatellsaker. Ofta har hinder ansetts föreligga att meddela
tillrättavisning trots alt en sådan sanktion bedömts vara lämpligare än elt
disciplinstraff. En sådan ordning stämmer föga överens med grundsatserna i
brottsbalken enligt vUka den felande i princip inte bör utsättas för mera
ingripande åtgärder än som behövs för hans tiUrälta-förande. Kravet på att
förseelsen skall vara att bedöma som "mindre" för att
tillrättavisning skall kunna komma i fråga bör därför utgå. I stället föreslår
ulredningen en föreskrift av innebörd att tillrättavisning skall användas i
stället för disciplinär bestraffning om tUlrättavisning är lämpligare än
straff. En sådan bestämmelse har upptagits i 21 § förslag till lag om
disciplinstraff för krigsmän.

Utredningen anser att officerare, underofficerare
och underbefäl som är underkastade ämbetsansvar såväl fast anställda som
värnpliktiga bör vara jämstäUda i fråga om vem som skall ha
tiUrättavisningsrätt över dem. Den tillrättavisningsrätt som tillkommer chef
för kompani eller däremot svarande avdelning föreslås därför begränsad tiU att
avse

" Utredningens förslag utgår från
förhållandena före den 1 juli 1972. Jfr prop. 1972: 44 och SFS 1972:363.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 30

underlydande,
som har högst korprals grad eller molsvarande tjänsteställning.

Skäl föreligger inte enligt utredningens mening att
ändra bestämmelserna om att ålagd tiUrättavisning omedelbart skall gå i
verkställighet. Däremot föreslås en föreskrift av innebörd atl lUlrättavisad
genast skall underrättas om hur han skall förfara om han vUl begära omprövning
av tillrättavisningsbeslulet.

4.5 Avskrivning
av militära mål m. m.

Utredningen har uppmärksammat att en
bestraffningsberättigad befälhavares möjligheter att avskriva bagatellmål är
mycket begränsade. Den grundläggande fömtsättningen för sådan avskrivningsräll
är bortsett från atl straff för brottet måste kunna åläggas i disciplinmål
att saken prövas vara av synnerligen ringa vikt (22 § fjärde stycket MRL). Om
avskrivning inte kan ske, tvingas den bestraffningsberättigade i många fall alt
hänskjuta målet tiU åklagaren för utredning, fastän ett sådant hänskjutande ter
sig ganska meningslöst. Därmed belaslas den civila ul-redningsmyndigheten med
utredningar av förhållandevis bagatellartade förseelser. Varje utredning genom polismyndighet
av sådana bagatellförseelser torde ske på bekostnad av resursema för
utredningar av allvarligare saker och detta trots att det inte föreUgger något
egentiigt intresse vare sig allmänt eller speciellt militärt av att
utredning kommer till stånd i denna ordning.

Med hänsyn till det anförda anser utredningen att
bestraffningsberät-ligads möjligheter att avskriva mål bör vidgas. Bl. a.
föreslås sådan ändring i 22 § MRL att förulsätlning för avskrivning inte
längre skall vara att saken är av "synnerligen ringa vikt." Det skall
räcka alt saken är av "mindre vikt". Utredningen föreslår också vissa
andra ändringar i förutsättningarna för avskrivning av militära mål.

Enligt 22 § första stycket 1 MRL skall
bestraffningsberättigad befälhavare genast hänskjuta nulitärt mål tUl
åklagaren, om i målet finns annan målsägande än kronan. Utredningen anser att
även om det finns annan målsägande än kronan sådant hänskjutande inte skall
behöva ske under fömtsättning att målsäganden förklarar sig inte ha något
intresse av att saken handläggs vid domstol och straff för brottet eljest kan
åläggas i disciplinmål.

4.6 Verkställighetsfrågor

Utrednmgen finner inte skäl föreslå någon ändring
av bestämmelserna i 91 § MRL om verkställighet av domstols dom eUer beslut
varigenom disciplinstraff ålagts. Såvitt gäller verksläUighet av arreststraff
utgår utredningen därvid från sitt förslag om inskränkning i möjligheterna
att använda arreststraff.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 31

4.7
Krigsförhållanden

Med undantag för dödsstraffet finns inga särskilda
straff eller disciplinmedel som är avsedda för krigsmän under krig.
Utredningen menar att det fredstida disciplinsystemet i sin helhet lämpar sig
för användning under krig endast inom områden, där livet även i övrigt påminner
om fredstida gamisonstjänst. På de avsnitt där strider förs måste disciplinen
manas fram med andra åtgärder än användande av disciplinmedel.

Vad
först angår arreststraffet grundar sig dess verkan på att det starkt begränsar
den bestraffades rörelsefrihet och möjligheter att utnyttja fritiden. Ju
svårare situationer och primitivare förhållanden det dagliga livet framlevs i,
desto mindre är arreststraffets betydelse. Under frontförhållanden i krig är
därför arreststraffet betydelselöst. Den enda möjligheten att använda
arreststraffet i främsta linjen torde enligt utredningen vara att uppskjuta
verkställigheten till dess truppförbandet löses från sin fronttjänstgöring och
förflyttas tUl området bakom linjerna. Under den fömtsättningen kan arrest
eventuellt komma i fråga även när det gäller stridsförband.

Vad nu sagts om arreststraff gäller också det
föreslagna fritidsstraffet och tillrättavisningen utegångsförbud
(landgångsförbud), vUka inskränker den felandes rörelsefrihet.

Ett
mera ändamålsenligt disciplinmedel för frontförhållanden är då enligt
utredningens mening den form av tillrättavisning som utan att begränsa den
bestraffades frihet innebär en ökning av hans arbete och plikter, nämligen
extratjänst. Denna tiUrättavisningsform torde vara den enda, som ungefär lUca
effektivt kan användas under alla förhållanden.

Disciplinbotsstraffet har enligt utredningens
mening inte någon nämnvärd betydelse under frontförhåUanden.

Då
det gäller att bedöma fängelsestraffets användbarhet som påföljd för krigsmän
för brott som begåtts under krigsförhållanden framhåller uttedningen att de
vanligaste brotten under krig utgörs av de fall, då den felande på elt eller
annat sätt söker undfly de plikter, som åvUar honom som soldat. Han visar
feghet eller gör sig skyldig tiU desertering, självstympning, myteri etc. Om på
ett dyUkt brott under krig följer ett långvarigt frihetsstraff, uppnår den
brottsUge genom straffet på sätt och vis just det han eftersträvat med brottet.
Odiskutabelt är nämligen att vistelsen i straffanstalten är mera skyddad än ute
i eldlinjen. Som straff kvarstår sålunda endast den skam, som den brottslige
har att utstå. Men erfarenheterna från Finland under det senaste världskriget
visar att många ansåg att den kroppsliga integriteten gick före den vanära de
ådrog sig genom brotten.

I syfte att effektivisera fängelsestraffet under
krig har i Finland tUl-lämpats elt system med uppskov av verkstäUigheten av
ådömt fängelsestraff. Omedelbart efter rättegången återvände den dömde tUl
fronten

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 32

men
var samtidigt medveten om, att verkställigheten av det ådömda straffet väntade
honom framdeles, om han inte utmärkte sig i så hög grad att förmannen gjorde
framställning om straffets undanröjande genom benådning.

Utredningen anför att inte något av de länder, vars
mUitära strafflagstiftning utredningen tagit del av, har några särskilda för
krig avsedda militära straff och disciplinmedel. Samtiiga dessa länder, utom
Schweiz, har deltagit i det senaste världskriget och har haft anledning att
noga överväga hithörande frågor. Utredningen har för sin del inte kunnat finna
på något nytt, för användning under krig lämpligare straff eller disciplinmedel
än dem som vi redan har för fredstid. Något förslag om särskilda straff och
disciplinmedel för krig läggs därför inte fram.

Vad angår dödsstraffet, som endast är tillämpligt i
krig, har utredningen mycket allvarligt övervägt om det skulle kunna
avskaffas. Länder med krigserfarenhet har emellertid ansett sig inte kunna
undvara dödsstraffet. Utredningen anser det vara svårt att hävda en annan ståndpunkt
även om den inte vill underlåta att uttala att den principiellt är motståndare
till detta straff. Om vi i vårt land skulle avskaffa dödsstraffet, torde
risken vara stor att vi i händelse landet drogs in i krig skulle bli nödsakade
att på nytt införa detta straff, och då genom en lagstiftning med retroaktiv
verkan. Det senare skuUe strida helt mot våra rättsprinciper på
strafflagstiftningens område. Utredningen föreslår därför inte någon ändring
beträffande vår lagstiftning om dödsstraffet. TiU detta ställningstagande har i
hög grad bidragit att i Sverige såväl utdömandet av dödsstraff som
verkstälUgheten därav kringgärdas av ett flertal från fredstida
rättegångsordning avvikande bestämmelser tiU förekommande av missbruk.

5
Remissyttrandena 5.1 Arreststraff

5.1.1
Värnpliktiga

Utrednmgens förslag att arreststraffet skaU
behållas t. v. för värnpUktiga godtas av det stora flertalet remissinstanser,
nämligen RÄ, de två hörda hovrätterna, ÖB, de tre försvarsgrenscheferna,
försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, de sex
militärbefälhavarna, chefen för militärpsykologiska institutet, överåklagaren i
Stockholm, länsåklagarna i Kristianstads, Skaraborgs och Norrbottens län,
domareföreningen. Föreningen Sveriges auditörer. Föreningen Sveriges statsåklagare.
Statstjänstemännens riksförbund och Centralförbundet för befälsutbildning.

RA framhåUer att den mUitära verksainheten bedrivs
även i fredstid under så speciella förhåUanden att man inte kan i full
utsträck-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 33

ning
anlägga vedertagna kriminalpolitiska synpunkter på beivrandet av brott som
begås av krigsmän. Även om arreststraffet helst borde avskaffas, är de av
utredningen anförda skälen för behållande t. v. av detta straff övertygande.
Hovrätten över Skåne och Blekinge håller för troligt att minskningen i anlalet
arreststraff efter år 1948 huvudsakligen beror dels på alt disciplinbot visat
sig vara användbart i en del fall då arrest tidigare tiUämpades, dels på att de
värnpliktiga numera begår färre brott som är av den karaktären att arrest är
den vanliga påföljden. Nu liksom vid tUlkomsten av 1948 års lagstiftning är
det andra faktorer än bestraffningshotet som i första hand inverkar på
disciplinen inom krigsmakten. Ä andra sidan får man enligt hovrättens mening
inte se bort från det förhåUandet att mUitärutbildningen skapar en så specieU
miljö att man måste vara i viss mån försiktig när man bedömer möjligheten av
alt slopa arreststraffet helt. De flesta värnpliktiga lämnar under tjänstgöringen
sin vanliga miljö och står då inte längre under samma sociala tryck som där.
Arreststraffet kan inte anses vara så avseväri mer inhumant än de andra former
av frihetsberövande som vår lagstiftning känner alt del enbart av denna
anledning bör slopas hell. Chefen för armén framhåller att det finns eller kan
finnas krigmän som vid vissa tillfällen söker sabotera anda, ordning och
disciplin eller i övrigt motverka fullgörandet av krigsmaktens uppgift. Bl. a.
med hänsyn härtill är det angeläget alt militär chef förfogar över disciplinära
medel som kan tillgripas snabbt. Genom sin blotta förefintlighet kan dessa
medel ha en inte obetydlig brottsavhållande och disciplinfrämjande effekt samt
motverka etl uppsåtligt åsidosättande av order och föreskrifter. Enligt militärbefälhavaren
för Övre Norrlands militärområde har många värnpliktiga framför allt under
första tjänstgöringen mycket svårt att finna sig till rätta med de militära
förhållandena. Så länge denna situation inte påtagligt har förbättrats, behövs
ett korrektionsmedel som kan verka påtagligt avskräckande. Arreststraffet måste
därför behållas.

ÖB, som anser övervägande skäl tala för att
arreststraffet tills vidare bör behållas, erinrar om ett av lagrådet år 1961
gjort uttalande att "otill-räcldigt underbyggda och förberedda
reformåtgärder kan få långvariga följder som svårligen låter sig upphäva".
Det torde enligt ÖB också vara välbetänkt alt avvakta resultatet av
ämbetsansvarskommitténs arbete. Om arreststraffet behåUs t. v., bör vissa
särskilda regler iakttas bl. a. i fråga om läkarundersökning av arrestant samt
när del gäller utformningen av arrestlokalerna. Försvarets sjukvårdsstyrelse
anser att sådana regler är en förutsättning för arreststraffets behållande. Bl.
a. framhålls att arrestlokalerna i den mån så inte redan skett måste upprustas
så att de fyller de anspråk som nutida rättsvård kräver.

Försvarets civilförvaltning hyser den principieUa
uppfattningen att de särskilda militära straffen och disciplinmedlen bör
avskaffas hell. Det av utredningen presenterade materialet kan emellertid inte
läggas tUl 3 Riksdagen 1972.1 saml Nr 138

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 34

grund
för ett ställningstagande i denna fråga. En särskild ulredning torde därför
krävas för att bl. a. få klarlagt vilka ändringar eller tillägg som ett sådant
slopande kan föranleda i BrB och rättegångsbalken med följdförfattningar.

De fåtaliga remissinstanser som föreslår att
arreststraffet helt avskaffas för de värnpliktiga är försvarets
personalvårdsnämnd (majoriteten), försvarsstabens personalvårdsbyrå,
ämbetsansvarskommittén, Sveriges advokatsamfund, TCO och SACO. Länsåklagaren i
Östergötlands län är tveksam i frågan.

Försvarets personalvårdsnämnd vill understryka
försvarets integrerade ställning i den samhälleliga, verksamheten.
Särbestämmelser för det mUitära livet måste vara särskUt motiverade och
anpassas så långt möjligt till de normer och regler som tillämpas i övrig
samhällsverksamhet. Utifrån detla synsätt awisar nämnden förslaget att behålla
arreststraffet. Den humanisering av lagstiftning och behandlingsformer som
präglar den civila verksamheten och som bl. a. återspeglas i strävandena att
inte lösa problem genom frihetsberövanden, måste åtföljas av motsvarande
åtgärder inom försvaret. Arreststraff kan knappast få någon annan effekt än ett
olyckligt avbrott i den enskUdes möjligheter till resocialise-ring. Det bästa
sättet att lösa disciplinproblem m. m. under värnplikten torde i stället vara
att satsa kraftigare på personalvårdande åtgärder. Försvarsstabens
personalvårdsbyrå anser att som ersättning för arreststraffet bör i BrB
införas en motsvarande form av korttidsstraff av frihetsberövande natur. Detta
straff bör prövas av allmän domstol och avtjänas utanför försvaret.
Ämbetsansvarskommittén som förordar en samlad översyn av hela ansvarssystemet
för krigsmän anser att det skuUe vara en värdefull delreform att redan nu
helt avskaffa arrestslrsif-fet. Denna strafform kontrasterar mot det
påföljdssystem som i övrigt gäller för medborgarna. Kommittén är kritiskt
inställd till förslaget att under en viss tid pröva en inskränkt rätt att
tillämpa arreststraff. Det är alltför möjligt att prövningen inte kommer att
visa mer än att inga märkbara olägenheter uppstår vid en sådan begränsning av
arreststraffets användning. Efter prövningen skulle i allt väsentligt finnas
kvar problemet att väga intresset av arreststraffets avskaffande mot behovet av
effektiva medel för att upprätthålla disciplin och lydnad inom krigsmakten.
Otvivelaktigt lalar vissa skäl för att arreststraffet behålls vid vissa brott
eller i varje fall om möjligt ersätts med annat sanktionsmedel. Delvis bör
dessa skäl få vika vid intresseawägningen, delvis kan de bemötas med införandet
av det föreslagna fritidsstraffet. TCO framhåller att frågan om
arreststraffets avskaffande bör behandlas lika för samtliga kategorier
krigsmän, såväl värnpliktiga som anslällda. Under krig har arrest knappast
någon användning. I fred är strafformen sedan länge förlegad. Arreststraffet
bör därför utmönstras ur det mUitära straff- och discipUnsystemet. Detta bör
genomföras så snart som möjligt.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 35

Vidare
bor tillsättas en särskUd utredning med uppgift att företa en genomgripande
översyn av det militära straff- och disciplinsystemet. En sådan reform bör ta
sikte på att avskaffa disciplinstraffen och den militära bestraffningsrätten i
disciplmmål.

De remissinstanser som godtar förslaget att
arreststraffet skaU behållas t. v. för de värnplUctiga tillstyrker i allmänhet
också förslaget att detta straff skall få användas bara i starkt begränsad
omfattning. Länsåklagaren i Östergötlands län anser att begränsningen bör
klargöras tydligare än vad som skett i den föreslagna lagtexten. Kanske skuUe
det vara bättre att föreskriva att "arrest får användas endast då det finnes
av särskilda skäl påkallat". Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att
då det gäller att avgränsa det område inom vilket arreststraffet alltjämt skall
finnas kvar det bör finnas ett visst utrymme även för ett hänsynstagande till
individualpreventiva synpunkter. Bl. a. av detta skäl bör 15 § DL behållas men
undergå den jämkning som föranleds av att en ny form av disciplinstraff
införes. Enligt statsåklagareföreningens mening bör antalet arreststraff
minskas betydligt kraftigare än vad utredningen har fömtsatt. Arreststraffets
tillämpningsområde bör kunna inskränkas till att omfatta främst sådan
brottsUghet som består i att krigsman drar sig undan verkställighet av utdömt
fritidsstraff samt därutöver den brottslighet som är så svår att gränsen tiU fängelsestraff
tangeras. Enligt militärbefälhavaren för Västra militärområdet bör det klart
anges att arreststraff kan användas för att hindra upprepade förseelser av
mindre allvarligt slag. Chefen för militärpsykologiska institutet framhåller
alt begränsningen i användningen av arreststraffet är avhängig av möjligheterna
att komplettera disciplinstraffen med en ny strafform av lägre valör än
arreststraffet.

Militärbefälhavaren för övre Norrlands
militärområde synes avstyrka en minskad användning av arreststraffet.

5.1.2
Fast anställda

Flertalet av de remissinstanser som anser att
arreststraffet bör behållas t. v. för de värnpliktiga har den uppfattningen
att detta straff bör behållas också för de krigsmän som är fast anställda.
Till denna grupp hör hovrätten över Skåne och Blekinge, ÖB, cheferna för armén
och flygvapnet, försvarets sjukvårdsstyrelse, militärbefälhavarna för Södra,
Västra, Östra, Bergslagens och Nedre Norrlands militärområden, överåklagaren i
Stockholm, länsåklagarna i Kristianstads och Norrbottens län. Föreningen
Sveriges auditörer, statsåklagareföreningen och Centralförbundet för
befälsutbildning.

Chefen för Bergslagens militärområde finner det å
ena sidan rimUgt och naturligt att sträva efter likställighet mellan den fast
anstäUda personalen inom krigsmakten och övriga statstjänstemän bl. a. i fråga
om bestraffningar. A andra sidan är förhållandena inom krigsmakten spe-

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 36

cieUa.
Under varje slag av tjänstgöring gäller det all med all kraft svetsa ihop
meniga och befäl, värnpliktiga och fast anställda till enheler, starka nog att
tåla påfrestningarna under tjänst i fält. Därför ter det sig slötande om inom
krigsmakten ett och samma brott som begåtts under likartade förhållanden av en
fast anställd och en värnpliktig skulle bedömas efter olika grunder. Med
hänsyn tUl krigsmaktens särpräglade karaktär bör likställigheten mellan
personalen inom krigsmakten tillmätas större belydelse än likställigheten
mellan fast anställda krigsmän och övriga statstjänstemän. Likartade
synpunkter anförs av de nyssnämnda militärbefälhavarna och ÖB. Sistnämnda
instans tillägger atl frågan kan komma att påverkas av ämbetsansvarskommitténs
betänkande.

Några av de remissinstanser som anser att
arreststraffet bör behållas t. v. för de värnpliktiga har å andra sidan den
meningen att arreststraffet bör avskaffas för de fast anställda. Försvarets
civilförvaltning anser sålunda att del saknas anledning alt på de fast
anställda krigsmännen tillämpa andra lagförings- och påföljdsregler än som
gäller för annan statligt anställd personal. Militärbefälhavaren för övre
Norrlands militärområde, som har samma uppfattning, menar att frågan om arreststraff
för värnpliktigt befäl bör utredas ytterligare. Chefen för militärpsykologiska
institutet förklarar att varje straff i regel innebär betydligt svårare
konsekvenser för en fasl anställd än för en värnpliktig. I fråga om vämpliktiga
står det klart att etl undergånget arreststraff inte i någon högre grad läggs
den felande till last sedan han återgått till civil verksamhet. Denna skillnad,
som i praktiken innebär en olikhet inför lagen, talar jämte en del andra skäl
för att arreststraffet bör las bort för fast anslällda. Länsåklagaren i
Skaraborgs län anför liknande synpunkter. Skulle det inte anses möjligt att
skilja på värnpUktiga och fast anställda bör detta vara ett avgörande skäl för
att arreststraffet slopas helt. Även Statstjänstemännens riksförbund anser alt
arreststraffet bör avskaffas för de fast anställda krigsmännen.

RÄ, som är tveksam lill förslaget att behålla
arreststraffet för de fast anstäUda krigsmännen, kan inte inse alt det av
hänsyn lill de värnpliktiga skulle vara nödvändigt alt behålla denna påföljd
för ifrågavarande personal. Principen om likhet inför lagen synes snarare tala
för att den personal inom krigsmakten som inte är tagen i anspråk med tvång
utan är verksam på grund av tjänsteavtal i förevarande hänseende likställs med
civila statstjänstemän i motsvarande tjänsteställning. Därav följer enligt RÄ:s
mening den självklara slutsatsen atl vämpliktiga officerare, underofficerare
och underbefäl av furirs grad skall jämställas med övriga värnpliktiga och
således kunna ådömas arreststraff.

Även chefen för marinen ifrågasätter om inte arreststraffet
bör kunna avskaffas för de fast anställda krigsmännen. Inte heller
domareföreningen synes främmande för en sådan lösning.

>
Jfr not sid. 29.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 37

Hovrätten för Övre Norrland fäster väsentlig vikt
vid att det numera inte kan sägas föreligga någon avsevärd skUlnad mellan de
civila statstjänstemannen och de militära befälsgrupperna när det gäller
arbetsförhållandena i fredstid. Arrest synes böra behållas för de fast
anstäUda krigsmännen endast när med hänsyn lUl krigslydnaden eller eljest särskilda
skäl föreligger.

Rikshemvämschefen anser att arreststraff inte bör
vara tillämpligt på hemvärnspersonal.

De remissinstanser som ullalar sig för atl
arreststraffet bör tas bort för de värnpliktiga anser självfallet att detta
också bör gälla de fasl anställda. I denna grupp ingår försvarets
personalvårdsnämnd och ämbetsansvarskommittén. TCO framhåUer att det snarast
bör övervägas att inordna de militärt och civUnaililärt anstäUda tjänstemännen
i det regel-syslem som gäller eller kommer att utformas för civila
statstjänstemän. SACO vill peka på de problem som en särbehandling av olika
personal-gmpper inom krigsmakten skulle medföra. Att t. ex. behandla fast anställda
och värnpliktiga officerare olika i disciplinärenden ter sig helt orimligt.
Till den förevarande gmppen remissinstanser hör också Sve-riges advokatsamfund.
Även om arreststraffet skulle i princip behållas, bör det enligt samfundet inte
vara tillämpligt på anställt militärt och civilmilitärt befäl.

5.1.3
Särskilda frågor om arrest

Förslaget att höja minimitiden för arreststraffet
från tre till åtta dagar tillstyrks av hovrätten för Övre Norrland, ÖB,
cheferna för armén och flygvapnet, försvarets sjukvårdsstyrelse, chefen för
militärpsykologiska institutet, militärbefälhavarna för östra och Nedre
Norrlands militärområden, länsåklagaren i Skaraborgs län, domareföreningen och
Centralförbundet för befälsutbildning.

Militärbefälhavaren för övre Norrlands
militärområde, som menar att fylleriförseelser också i fortsättningen måsle
bestraffas med arrest, föreslår att den nuvarande mininutiden behålles. Samma
uppfattning om minimitiden har Sveriges advokatsamfund. Delsamma gäller
militärbefälhavaren för Västra militärområdet, som dock möjligen kan tänka sig
en höjning till fyra eller fem dagar. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt
militärbefälhavaren för Södra militärområdet förordar en minimitid av fem
dagar. Militärbefälhavaren för Bergslagens militärområde och Föreningen
Sveriges auditörer föreslår sex dagar. Enligt föreningen framstår det som
onödigt strängt att reagera med arreststraff i åtta dagar i fall då
fritidsstraff har överträtts exempelvis genom övemattning i hemmet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge vill att
maximitiden för arreststraffet sänks från 30 till 15 dagar. Som skäl härför
anföres, att de verk-ställighelsförhållanden som står till buds i regel måste
anses otiUfreds-

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 38

ställande,
att effekten av arreststraff närmast ligger i påföljden som sådan och inte i
arreststraffets längd samt att bestraffningsberättigad befälhavare kan
handlägga alla faU där påföljden bör bU arrest.

Förslaget att sänka gränsen för arrest utan tjänstgöring
från tio till åtta dagar tillstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge,
hovrätten för Övre Norrland, cheferna för marinen och flygvapnet,
inilitärbefälhavaren för Bergslagens miUtärområde, Sveriges advokatsamfund och
domareföreningen. Detsamma gäller militärbefälhavaren för Nedre Norrlands
militärområde, som dock kan länka sig en sänkning ända lill sex dagar. ÖB och
försvarets sjukvårdsstyrelse anser att vissa skäl talar för att hela
arresltiden förenas med tjänstgöring men biträder ändå förslaget.

Några remissinstanser, nämligen militärbefälhavarna
för Västra och Östra militärområdena, försvarets civilförvaltning,
försvarsstabens personalvårdsbyrå och länsåklagaren i Skaraborgs län förordar
att hela arresltiden förenas med tjänstgöring.

Ingen erinran görs mot förslaget att löneavdrag
inte längre skall ske under den tid då arrestant deltar i tjänstgöring.
Förslaget tUlstyrks uttryckligen av hovrätten för Övre Norrland, ÖB, cheferna
för marinen och flygvapnet, samtliga militärbefälhavare, Sveriges
advokatsamfund och domareföreningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser
att löneavdraget bör avskaffas helt.

5.2
Disciplinbot

Förslaget alt höja maximitiden för uttagande av
disciplinbot till trettio dagar lämnas ulan erinran av remissinstanserna.
Detsamma gäller i slort sett förslaget att fritidsstraffet skall kunna
kombineras med disciplinbot. Hovrätten för Övre Norrland är dock tveksam i
sistnämnda fråga och framhåller att förslaget innebär att två straff med
huvudsakligen allmänpreventivt syfte skall kunna ådömas samtidigt för samma
brott. Della utgör ett avsteg från huvudregeln i svensk rätt att flera
påföljder inte får ådömas för samma brott.

Rikshemvämschefen anser att disciplinbot inte
lämphgen bör tUlämpas på hemvärnspersonal.

5.3
Fritidsstraff

Flertalet remissinstanser tiUstyrker helt eUer i
princip förslaget att införa ett nytt disciplinstraff i form av s. k.
fritidsstraff. Till denna grupp hör RÅ, de två hörda hovrätterna, ÖB, de tre
försvarsgrenscheferna, försvarets sjukvårdsstyrelse, militärbefälhavarna för
Östra och Nedre Norrlands militärområden, överåklagaren i Stockholm,
länsåklagarna i Östergötlands, Kristianstads och Skaraborgs län,
ämbetsansvarskommittén, Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges
auditörer, stats-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 39

åklagareföreningen,
TCO, SACO och VärnpUktiga underofficerares riksförbund.

Doinareföreningen har från systematisk synpunkt
vissa erinringar mot utredningens förslag. Fritidsslraffet är avsett att skilja
sig från tillrättavisningsformen utegångsförbud (landgångsförbud) endast genom
ingripandets varaktighet. I båda fallen är det fråga om ett
"kasernförbud". Det kan enligt föreningen ifrågasättas om man skall
ha olika benämningar för samma ingripande beroende endast på längden av detta.
Det ler sig också egendomligt att disciplinbotsstraffet kommer att ligga mitt i
skalan för ett "kasernförbud".

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge finns det
anledning överväga om det finns behov av atl dela upp de specifikt militära
reaktions-formerna i disciplinstraff och tillrättavisningar, särskilt mot
bakgmnden av utredningens förslag att tUlämpningsområdet för tUlrättavisningar
skall bestämmas annorlunda än nu. Rimligtvis bör domstol ha samma möjlighet som
bestraffningsberättigad militär befattningshavare att till-lämpa de nuvarande
tillrättavisningsformerna utegångsförbud och extratjänst. Den skillnad i fråga
om registrering som nu föreligger mellan disciplinstraff och tillrättavisning
torde kunna behållas även om man använder disciplinstraff som en samlande
beteckning på alla former av militära reaktionsmedel. Eventuellt kan övervägas
att ha kvar uttrycket tillrättavisning som benämning på de fall då lägre
befälhavare än den som äger bestraffningsrätt i disciplinmål får ålägga visst
slag av disciplinstraff.

Enligt ämbetsansvarskommitténs mening kan vissa
frågetecken resas inför fritidsstraffets lämplighet. Kommittén anser det
emeUertid inte väga alltför tungt att fritidsslraffet svårligen låter sig
tillämpas på fast anställda som har egen bostad. Avgörande betydelse synes inte
heller böra tillmätas den omständigheten att det för anställda krigsmän i
övrigt endast i undanlagsfall kan anses föreligga något behov av den nya
strafformen. Det är betydelsefullt nog att den ter sig som en för majoriteten
av krigsmän, de värnpliktiga, godtagbar ersättning för arreststraffet. I och
för sig skulle kunna övervägas att inle göra fritidsstraffet tillämpligt på de
anställda krigsmännen. Emellertid bör frågor som rör dessa personers
jämställande med värnpliktiga eller med civila statstjänstemän lösas i samband
med en total reform av det mUitära ansvarssystemet. När det gäller möjligheten
att framdeles genomföra en sådan reform synes elt införande nu av den nya
sanktionsformen knappast böra ses som ett försvårande moment. Även i ett
reformerat system finns anledning anta att det kommer att finnas en
motsvarighet till utegångsförbud och fritidsstraff, vare sig det blir fråga om
ett straff-rättsligt institut eller om en sanktion som utkrävs i
civilprocessuell ordning. Eventuellt bör enligt kommitténs mening maximitiden
för det föreslagna fritidsstraffet förlängas något.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 40

Några av de postilivt inställda remissinstanserna
behandlar frågan humvida fritidsstraffets verkställande kommer att medföra
övervakningssvårigheter. Överåklagaren i Stockholm uttalar att det
naturligtvis kan uppslå svårigheter att kontroUera verkställigheten av fritidsstraffet
men att samma problem föreligger i nuvarande läge såvitt rör tillrättavisning i
form av utegångs- och landgångsförbud. Hovrätten för Övre Norrland vill
understryka att den nya strafformen bör ses som något av ett experiment och
omprövas om det skulle visa sig att kontrollmöjligheterna inte blir
betryggande. Chefen för armén anför att övervakningen av straffet kommer att
medföra inte oväsentiigt ökade arbelsuppgifter för främst dagbefäl och
vaktchefer. Med hänsyn till det befälsläge som kommer att råda under
överskådlig tid medför varje ökning av arbetsuppgifterna svårigheter. EnUgt
chefen för marinen kommer kontrollsvårigheter att föreligga med hänsyn bl. a.
till nyligen införda föreskrifter om bärande av civil klädsel inom
kasernområden m. m. Militärbefälhavaren för Östra militärområdet framhåller
nödvändigheten av atl övervakningsresurserna blir betryggande. Även
Värnpliktiga underofficerares riksförbund pekar på övervakningssvårigheterna.

Föreningen Sveriges auditörer ifrågasätter om inte
fritidsstraffet bör utformas fastare än vad som kan anses påkallat när det
gäller molsvarande form av tUlrättavisning. Sålunda bör övervägas att låta
fritidsstraffet i regel innebära förbud för den felande att på fritid vistas
utom sin förläggning, varmed skall förstås kompanilokaler och motsvarande. En
sådan bestämmelse skulle avsevärt underlätta kontroUen av straffets
efterlevnad.

Förslaget att fritidsstraffet skall vara tiUämpligt
på anställda eller andra som bor utanför kasern o. d. ogillas av några av de
instanser som i princip tillstyrker införandet av detta straff. Hit hör RÄ och
länsåklagaren i Skaraborgs län. Även ÖB anser alt fritidsstraffet är olämpligt
för fast anställd personal. Hovrätten för Övre Norrland anser att fritidsstraffet
inte bör tillämpas i fråga om fast anställda åtminstone sådana med
ämbetsansvar annat än när särskilda skäl föreligger. Chefen för marinen
ifrågasätter om fritidsslraffet med hänsyn till sin konstruktion fyller någon
funktion som korrektionsmedel för den fast anställda personalen.
Rikshemvämschefen anser att fritidsstraff inte lämpligen torde böra åläggas
hemvärnspersonal.

Hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrker att
förbud alt lämna bostaden skall utgöra form av fritidsstraff (och
tillrättavisning). Det är principiellt orikligt alt i lagstiftning uppta en
reaktionsform som man är på det klara med aldrig kommer att tillämpas.
Samtidigt biträder hovrätten förslaget alt fritidsslraffet inte skall vara
inskränkt till någon viss kategori av krigsmän. De krigsmän som inte är
förlagda inom kasernområde, läger eller molsvarande område eller ombord på
fartyg

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 41

torde
under verkslällighetstiden böra beredas sådan föriäggning. På så sätt kan
fritidsstraffet i praktiken tUlämpas på alla krigsmän.

Tveksam till förslaget att införa fritidsstraff är
försvarets materielverk. KontroU synes enligt verket vara en fömtsättning för
detta straff, även om genomförandet av en sådan kontroll i och för sig torde
skapa vissa svårlösta problem. Mililärbefälhavaren för Södra militärområdet,
som också är tveksam, framhåller att den övervakning som krävs för
verkställande av fritidstraff, innebär ökad tjänstgöringsplikt för fast anställd
personal, vilket är en avsevärd nackdel med hänsyn till befälsläget. Förslaget
kan därför inte tiUstyrkas utan att konsekvenserna har blivit närmare
undersökta. Äv samma skäl är chefen för militärpsykologiska institutet ytterst
tveksam tiU den föreslagna strafformen. Att till-lämpa ell eventueUt
fritidsstraff även för fast anställd personal, som numera i regel är bosatt
utanför kasern, synes direkt olämpligt. Till de tveksamma hör också
länsåklagaren i Norrbottens län.

Chefen för militärpsykologiska institutet föreslår
en viss försöksverksamhet rörande bl. a. möjlighetema att genomföra
fritidsslraffet. Därvid bör också företas olika sociologiska och
socialmedicinska undersökningar. ÖB anser sådana undersökningar lämpliga.

Militärbefälhavaren för Västra militärområdet anser
att fritidsstraffet i. n. inle bör införas. Mot utredningens förslag invänds
att en form av frihetsberövande ersätts med en annan. Det är f. ö. inte
självklart att ett fritidstraff omfattande 15 dagar med eller utan samtidigt utdömd
disciplinbot uppfattas som mUdare än t. ex. åtta dagars arrest (utan
tjänstgöring). Det är fuUt möjligt alt begränsa användningen av arreststraffet
även utan att införa någon ny strafform.

Till de instanser som avstyrker införande av
fritidsstraffet hör också militärbefälhavarna för Bergslagens och övre
Norrlands militärområden samt försvarsstabens personalvårdsbyrå. Dessa
instanser framhåller att det föreslagna straffet medför alltför stora
övervakningssvårigheter. Den förstnämnda instansen framhåller att
fritidsstraffet kräver en betryggande övervakning med hänsyn till att denna
reaklionsform får karaktären av straff. Överträdelser av frUidsslraff torde bli
ofrånkomliga och medför stora friktioner. Personalvårdsbyrån menar att i
stället för införande av fritidsstraff kan tillrältavisningsformen
utegångsförbud eventuellt utökas till högst tio dagar och kombineras med
disciplinbot. Också försvarets personalvårdsnämnd avstyrker fritidsslraffet.

Några remissinstanser anser att benämningen
fritidsstraff är mindre lämpUg. Militärbefälhavaren för Nedre Norrlands
militärområde och Föreningen Sveriges auditörer framhåller att denna benämning
kan förväxlas med uttrycket frUietsstraff. En lämpligare benämning enligt dessa
instanser Uksom enligt hovrätten för Övre Norrland är förläggnings-straff.
Föreningen kan också tänka sig benämningarna fritidsförbud och strängt
utegångsförbud. Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 42

benämningen
utegångsförbud och militärbefälhavaren för Södra militärområdet benämningen
utegångsslraff. ÖB anser däremot att benämningen fritidsstraff är lämplig.

Försvarets sjukvårdsstyrelse betonar vikten av att
den som undergår fritidsstraff får sedvanligt tillfäUe till nödvändig
utomhusvistelse i hälso-befrämjande syfte.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker att det
saknas en regel om hur man skall förfara när fritidsstraff kolUderar med
motsvarande form av tiUrättavisning. Härigenom uppkommer det egendomliga förhållandet
att maximiregeln i 12 § förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän inte
kan överskridas genom ytterligare fritidsstraff men väl genom att också
tillrättavisning i form av utegångsförbud tillkommer.

Vad angår den situationen att disciplinbot och
fritidsstraff kombineras anmärker militärbefälhavaren för Övre Norrlands
militärområde att sistnämnda straff i vissa fall kan omräknas tiU löneavdrag.
Den sammanlagda effekten kan då bli mycket stor, mer än trettio dagar. En
maximigräns efterlyses därför.

5.4
Tillrättavisning

I allmänhet tillstyrks förslaget att användningen
av tUlrättavisning skall vidgas. RÄ, som inte vUl avstyrka förslaget om det
finns behov av den föreslagna utvidgningen, anser dock denna något betänklig
från rättssäkerhetssynpunkt. Hovrätten för Övre Norrland anser att tUlrättavisning
bör begagnas i fråga om fast anställda endast om särskUda skäl föreligger, t.
ex. under fältförhållanden och tUl sjöss. Militärbefälhavaren för Östra
militärområdet menar att vissa brott, nämligen våld eller hot mot krigsman,
missfirmelse mot krigsman, rymnmg, onykterhet i tjänsten och fylleri bör
undantas från kompanichefs eller motsvarande befattningshavares
tillrätlavisningsrätt.

Förslaget att chef för kompani eller motsvarande
avdelning inte längre skall ha tiUrättavisningsrätt i fråga om underbefäl som
är underkastade ämbetsansvar tUlstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge,
ÖB, chefen för flygvapnet, militärbefälhavarna för Östra och Nedre Norrlands
militärområden samt länsåklagaren i Skaraborgs län. Chefen för armén biträder däremot
inte förslaget, bl. a. med motiveringen att kompanichefs möjlighet att snabbt
kräva ordning och rättelse bland personal under utbildning vid kompaniet skulle
eftersättas. När det gäller underbefäl av mslmästares och överfurirs grad
godtas dock för-slaget.i Även Centralförburidet för befälsutbildning är
kritiskt instäUt till förslaget och framhåUer att det synes orimligt om
bataljonschef skall behöva handha ärenden om tillrättavisning av kompaniernas
furirer.

Försvarsstabens
personalvårdsbyrå, som förordar en förskjutning från

Jfr
not s. 29.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 43

disciplinär
bestraffning mot tillrättavisning, anser att tillrättavisning bör kunna
överklagas vid domstol.

Militärbefälhavaren för östra militärområdet
föreslår att i författning klarläggs att bestraffningsberättigad chef kan
besluta om inhibition av verkställighet av tilhättavisning.

ÖB tiUstyrker förslaget att tiUrältavisad genast
skall underrättas om hur han skaU förfara om han viU begära omprövnmg av
tiUrättavis-ningsbeslutet. Detsamma gör länsåklagaren i Skaraborgs län, SACO
och militärbefälhavaren för Östra militärområdet. Sistnämnda instans menar alt
underrättelsen lämpligen bör meddelas i skriftUg form genom färdigställda
blanketter e. d. som försetts med förtydligande anvisningar.

5.5 Avskrivning
av militära mål m. m.

Förslaget att vidga bestraffningsberättigad
befattningshavares befogenhet att avskriva militära mål hälsas i allmänhet med
tiUfredsstäUelse av remissinstanserna. ÖB och militärbefälhavaren för Nedre
Norrlands militärområde anser att den vidgade befogenheten bör preciseras klarare
för att man skall undvika oUkheter i tillämpningen.

5.6 Krigsförhållanden

Utredningens ståndpimkt alt inte föreslå några
ändrade bestämmelser rörande krigsförhåUanden lämnas utan erinran av de två
hörda hovrätterna, ÖB, cheferna för marinen och flygvapnet, försvarets
sjukvårdsstyrelse, militärbefälhavarna för östra. Bergslagens och Nedre
Norrlands militärområden, ämbetsansvarskommittén, Sveriges advokatsamfund och
domareföreningen.

Chefen för armén ifrågasätter om utredningen i
tiUräcklig grad har beaktat de speciella omständigheter som ÖB framförde i sin
skrivelse år 1961 tUl Kungl. Maj:t.

Militärbefälhavaren för Västra militärområdet delar
utredningens menmg så lUl vida att konkreta förslag om särskUda straff- och
disciplinmedel knappast kan läggas fram nu. Det skulle emellertid vara av
stort värde om frågan kunde sluderas i altemativa, tänkta beredskaps- och
krigslägen. Förberedelser kan då göras för de modifieringar i
fredsbe-stämmelsema som i ett aktueUt läge kan bli önskvärda. Även länsåklagaren
i Kristianstads län uttalar sig för ett fortsatt utredningsarbete.

Försvarsstabens personalvårdsbyrå anser alt en
utbyggnad av tillrältavisningsformen extratjänst bör kunna bli ett effektivt
korrektionsmedel vid enklare förseelser under krigsförhåUanden.

I fråga om dödsstraffet anför RÅ att det finns
länder med krigserfarenhet som efter det andra världskriget har avskaffat
dödsstraffet även

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 44

för
krigslid. Också i Sverige torde man i de ytterligt få fall, då dödsstraff
enligt gäUande bestämmelser skulle kunna komma i fråga, ha möjlighet att
bemästra shuationen även utan tillgång till denna påföljd. RA förordar därför
att bestämmelserna om dödsstraff i vissa faU då riket är i krig upphävs. En
sådan åtgärd skulle stämma väl överens med Sveriges strävanden i Förenta
nationerna att få till stånd ett fullständigt avskaffande av dödsstraffet i
alla medlemsstater.

6
Departementschefen 6.1 Inledning

Sedan gammalt finns i vårt land en särskild
strafflagstiftnuig för försvarsväsendets personal. Den nu gällande
lagstiftningen, som i huvudsak fick sin nuvarande utformning i samband med den
strafflagsreform som genomfördes år 1948, har som disciplinstraff för krigsmän
upptagit arrest och disciplinbot. Dessa straff kan åläggas av såväl domstol
som bestraffningsberättigad mUilär befatiningshavare. För mindre förseelser kan
vissa militära befattningshavare ålägga tUhätlavisning i stället för
disciplinstraff. Tillrättavisning utgörs av vaming, extratjänst och
utegångsförbud (landgångsförbud). För tillämpningen av den mUitära
straffordningen finns ett särskilt processrättsligt regelsystem i 1948 års
mUitära rättegångslag.

Domstol kan i vissa särskilda fall döma liU böter i
stället för disciplinstraff. För vissa brott som begåtts av krigsmän kan
domstol vidare, under de fömtsättningar i övrigt som anges i brottsbalken, även
ådöma andra aUmänna påföljder, exempelvis fängelse och skyddstillsyn.

1948 års reform av den militära
strafflagstiftningen innebar en begränsning och en humanisering av lidigare
gällande lagstiftning. Användningen av arreststraffet minskades. Under
förarbetena tiU reformen övervägdes om del över huvud tagel var nödvändigt alt
behålla särskilda disciplinstraff för krigsmän.

En ytterligare reformering av de för krigsmän
avsedda militära straffen och disciplinmedlen har länge varit aktuell. Ar 1961
tillsatte min företrädare en utredning, miUtärstraffsakkunniga, som fick i
uppdrag att göra en översyn av det militära straffsystemet. Enligt direktiven
till utredningen skulle denna under beaktande av intresset att all krigsmaktens
personal, såväl värnpliktiga som fast anställda, bör vara underkastade en så
långt möjligt ensartad straffrältslig reglering undersöka möjligheterna att
helt eller delvis slopa de särskilda disciplinstraffen, främst arreststraffet,
för den inom krigsmakten fast anställda personalen. Syftet med en sådan reform
skulle vara att åstadkomma en större likställighet mellan försvarets fasl
anställda personal och övriga statstjänstemän. Beträffande de värnpliktiga
fick det enligt direktiven fömt-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 45

sättas
att det för disciplinens upprätthållande var nödvändigt att behålla särskilda
disciplinstraff. Det borde emellertid övervägas om det gick atl ytterligare
begränsa arreststraffets användning, exempelvis genom att utvidga och
effektivisera tillämpningen av disciplinbotsstraffet.

De förslag som utredningen nu har lagt fram innebär
bl. a. att arreststraffet i princip behåUs för alla kategorier krigsmän, såväl
värnpliktiga som fast anställda, men att möjligheterna att ålägga detla straff
minskas avsevärt. För att en sådan ordning skall kunna förverkligas föreslås
bl. a. att ett nytt discipUnstraff, s. k. fritidsslraff, införs som en
strafform mellan de nuvarande disciplinstraffen arrest och disciplinbot.
Fritidsstraffet har av utredningen konstruerats efter mönster av
tillrättvisnings-formen utegångsförbud (landgångsförbud). Bland de övriga
förslag som utredningen lägger fram kan nämnas vidgade möjligheter att använda
disciplinbotsstraffet och att i stället för disciplinstraff ålägga tillrättavisning.
Ulredningen uttalar principiella sympatier för att arreststraffet avskaffas
helt men anser att en sådan reform inte är möjlig att genomföra utan att man
först under en tid fått pröva den föreslagna begränsade användningen av
arreststraffet.

Under remissbehandlingen har utredningsförslaget
fåll ett övervägande positivt mottagande. Det stora flertalet remissinstanser
i huvudsak inom den militära sektorn delar sålunda utredningens uppfattning
alt arreststraffet tiUs vidare inte bör avskaffas men att användningen av
denna strafform bör beskäras kraftigt. En del remissinstanser anser det å andra
sidan angeläget att arreststraffet nu avskaffas för den fast anställda
personalen. Slutligen menar några instanser att man bör ta steget fullt ul och
helt slopa arreststraffet. Vad angår det föreslagna fritidsslraffet godtas
detta av ett övervägande antal remissinsanser. På en del håll intar man dock en
negativ hållning till denna strafform. Förslagen om en utvidgning av
disciplinbotsstraffets och tillrättavisningsinstitutets användningsområden
godtas allmänt.

6.2
Allmänna överväganden

6.2.1
Arreststraffet

I syfte att upprätthålla den militära disciplinen
har samhället ställt till förfogande särskilda straff och disciplinmedel för
krigsmän. Sedan länge har emellertid med rätta hävdats, att straffrättsliga
särbestämmelser för den militära verksamheten bör få förekomma endasl i den
mån de är oundgängligen nödvändiga för att upprätthålla krigsmaklens effektivitet.
Allmänl sett har utvecklingen under efterkrigstiden präglats av en strävan att
i möjligaste mån anpassa förhållandena inom den militära verksamheten tUl vad
som råder inom den civUa sektorn av samhällslivet. Denna strävan har gjort sig
gällande också när det gäller den mili-

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 46

tära
strafflagstiftningen. Ell betydelsefullt steg i denna riktning togs vid den
reform av militärstraffrätten som genomfördes år 1948.

Det straff som av ålder främst utmärker det miUtära
sanktionssystemet är arreststraffet. Förekomsten av detta sttaff har trängt så
in i det allmänna medvetandet att det på många håU kommit att uppfattas som något
självklart och oundgängligt. Emellertid har en allt starkare opinion i olika
sammanhang krävt att arreststraffet avskaffas. Bakom detta krav ligger
uppfattningen att arrest är ett otidsenligt sanktionsmedel som strider mot
moderna tankegångar inom kriminalpolitiken.

Kritiken
mot arreststraffet har enligt min mening en sådan tyngd att en omprövning av de
värderingar och överväganden som ligger bakom denna sanktionsform framstår som
angelägen. En reformering av de mUitära straffen och disciplinmedlen bör
sålunda i första hand inriktas på frågan huruvida arreststraffet över huvud
taget bör behållas. Arrest innebär ett frihetsberövande. Arreststraff åläggs
för en tid av lägst tre och högst trettio dagar. Straffet verkställs i
militärhäkte och i enrum. Överstiger strafftiden tio dagar deltar arreslanten
från och med elfte dagen i tjänstgöring. I undantagsfall kan föreskrivas att
den som undergår arreststraff skall delta i tjänstgöring från tidigare dag eUer
under hela strafftiden.

Den inspärrning och isolering från omgivningen som
arreststraffet innebär uppfattas inte sällan som förnedrande för den straffskyldige.
Denna omständighet liksom övriga förhållanden i samband med påföljdens
verkställighet kan i vissa fall länkas bli så påfrestande för arreslanten att
risk för psykiska skador föreligger. Delta måste anses otillfredsställande, i
all synnerhet i betraktande av att de gärningar för vUka arreststraff åläggs i
många fall är förhållandevis lindriga.

Det antal arreststraff som verkställs varje år är
fortfarande förhållandevis stort, även om antalet har minskat påtagligt under
senare år. Ar 1971 verkstäUdes sålunda omkring 2 000 arreststraff. Vid mitten
av 1960-talet var antalet nära dubbelt så stort. Eftersom arrest i stor utsträckning
verkställs utan att den straffskyldige deltar i tjänstgöring förorsakar
arreststraff ett betydande avbräck i den militära ulbildningen. De
tjänstgöringsdagar som årligen går förlorade på gmnd av verkställda
arreststraff uppgår tiU åtskiUiga tusental. Med hänsyn tiU de dryga kostnader
som varje utbildningsdag representerar, är detta förhållande inte
tillfredsställande.

Här påtalade nackdelar med arreststraffet kan
naturligtvis tiU en del undanröjas utan att detta straff avskaffas. De
personliga påfrestningarna för arreslanten kan sålunda lindras genom alt
verkställigheten humani-seras på olika sätt. Vidare kan intresset av att
arreslanten inte går miste om utbildning helt eller delvis tUlgodoses genom att
straffet förenas med tjänstgöring under hela strafftiden eller från en tidigare
dag än som gäller f. n.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 47

Det är emellertid min bestämda uppfattning att etl
sålunda modifierat arreststraff som ändå innebär att straffet behåller sin
principiella karaktär av frihetsberövande påföljd inte skulle innebära någon
helt tillfredsställande lösning. Resultatet av en sådan partiell reform kan
alltför lätt bli alt arreststraffet till följd av sin mildare utformning
fortfarande kommer att tillämpas i ganska stor utsträckning och för relativt
obetydliga förseelser. En sådan utveckling skuUe stå i direkt strid med de riktlinjer
som i dag är vägledande för den allmänna kriminalpolitiken. Från samhällelig
synpunkt framstår det som angeläget att sanktionssystemet på det militära
området så långt möjligt anpassas till civila förhållanden. Ett bibehåUande av
arreststraffet i nuvarande eller modifierad form är inte väl förenligt med
denna målsättning.

När det gäller anpassningen av sanktionssystemet på
det militära området till civila förhållanden gör sig särskilda synpunkter
gällande i fråga om den fast anställda militära personalen. Jag vill här till
en början framhålla att såväl utredningen som en aUmän remissopinion ansett att
arreststraffet är obehövligt från disciplinär synpunkt i fråga om de fast
anställda krigsmännen. Denna uppfattning vinner starkt stöd av det förhållandet,
att av hela det årliga antalet arreststraff endast elt försvinnande fåtal
åläggs fast anställd personal. Att utredningen ändå kommit till den slutsatsen
att arreststraffet bör behållas för de fast anställda sammanhänger med dess
strävan att tillgodose intresset av att ha en så långt möjligt ensartad
straffrättslig reglering för alla kategorier krigsmän.

Enligt gällande ordning skiljer sig
sanklionssystemet för de fast anställda krigsmännen påtagligt från det
sanktionssystem som gäller för statstjänstemän inom den civUa sektom. Om den
reformering av ämbetsansvaret inom den civUa sektom som ämbetsansvarskommittén
har föreslagit (SOU 1969: 20 och 1972: 1) genomförs, kommer denna skillnad att
accentueras ytterUgare. Från såväl aUmän som arbetsrättslig synpunkt är det
angeläget att få tiU stånd en utjämning, så att sank-tionsreglema för
funktionärer inom försvarsväsendet så långt möjligt anpassas till dem som
gäller inom den civUa sektorn. Ett betydelsefullt första steg mot en sådan
utjämning skulle vara att avskaffa arreststraffet.

Emellertid lär det knappast vara möjligt att
avskaffa arreststraffet för den fast anställda personalen men bibehålla det för
de värnpliktiga. Man skuUe då för dessa båda kategorier krigsmän få en påtaglig
olikhet i påföljdssyslemet som av de värnpliktiga säkerligen och inte utan fog
skulle uppfattas som omotiverad och orättvis. En sådan ordning skulle inte bara
kunna leda till en försämring av förhåUandet mellan befäl och vämpliktiga utan
även i övrigt kunna få negativa verkningai på de värnpliktigas aUmänna
instäUning tiU mUitärtjänstgöringen och därigenom på sikt äventyra krigsmaktens
effektivitet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 48

Nu anförda synpunkter talar för att ett förslag om
avskaffande av arreststraffet bör gälla för alla kategorier av krigsmän.

Vid bedömande av frågan om ett genereUt avskaffande
av arreststraffet bör främst beaktas humvida bibehållandet av detta straff är
nödvändigt för att upprätthålla disciplinen och ordningen bland de värnpliktiga
som utgör huvuddelen av krigsmaktens personal. EnUgt en allmänt uttalad
uppfattning möter det från disciplinär synpunkt inte något hinder att kraftigt
minska användningen av arreststraffet. Samtidigt hävdas av såväl utredningen
som en ganska betydande remissopinion framför allt de militära remissorganen
att arreststraffet inte kan undvaras helt. Som skäl för denna ståndpunkt
åberopas att de värnpliktiga, till skillnad från de fast anställda, tjänstgör
inom försvaret på grund av tvång och att detta förhållande i förening med den
militära tjänstens speciella natur gör att arreststraffet måste kunna tUlgripas
i vissa fall.

Bärkraften hos dessa argument för ett bibehållande
av arreststraffet kan enligt min mening starkt ifrågasättas. Disciplinen inom
försvarsmakten måste väsentiigen baseras på andra faktorer än hotet om
sanktioner. Det främsta medlet för upprätthållandet av disciplinen är
otvivelaktigt att det råder en positiv anda bland alla dem som är verksamma
inom krigsmaklen. TUl en god anda bidrar inte minst en övertygelse hos
personalen alt den militära tjänstgöringen har elt meningsfullt ändamål. Av
väsentlig belydelse för att de vämpliktiga skaU finna sig tillrätta i den
militära miljön är vidare att de blir föremål för en tillfredsställande social
omvårdnad under militärtjänstgöringen. Alt arbets- och levnadsförhållandena i
den militära verksamheten alltmer har anpassals till civila förhållanden har
haft en gynnsam effekt.

Den opinion som motsätter sig atl arreststraffet
avskaffas hänvisar i regel till att det bland de värnpliktiga finns en
minoritet som har en uttalad motvilja att vinderkasta sig militär ordning och
disciplin och att del är med tanke på denna kategori värnpliktiga som
arreststraffet behövs för att motverka ordningsstörningar och
disciplinupplösning. Denna synpunkt kan vinna visst stöd av tidigare
erfarenheter och måste kanske fortfarande tillmätas en viss betydelse. Det
finns emellertid i detta sammanhang anledning uppmärksamma det förhåUandet alt
personer som av psykiska eller andra skäl är olämpliga för militärtjänstgöring
numera frikallas från denna i betydligt större utsträckning än förr. Den
procentueUa andelen frikallelser bland dem som åriigen kallas tUl inskrivningsförrättningar
utgör f.n. omkring 10%. Ytteriigare omkring 10 % frikallas eller undantas
tillfälligt från tjänstgöringsskyldighet under den följande gmndutbUdningen. I
väsentiig omfattning torde den direkta orsaken tUl denna avgång vara psykisk
olämplighet för militärtjänst. Det förtjänar också nämnas att användningen av
arreststraff har minskat påtagligt under det senaste decenniet. En av orsakerna
härtill kan vara just det anmärkta förhållandet att personer som av olika skäl

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 49

har
svårt att anpassa sig efter militärtjänstgöringens krav i mindre ut sträckning
än tidigare fuUgör sådan tjänstgöring.

Det förhållandet att användningen av arreststraffet
minskat kraftigt under de senaste åren torde vidare till en del bero på en
ändrad praxis vid val av påföljd för vissa brott av krigsmän. Denna ändrade
praxis synes vara ett uttryck för uppfattningen att det från disciplinär synpunkt
inte är nödvändigt atl använda arreststraffet i samma utsträckning som
tidigare.

I detta sammanhang bör även understrykas atl i fall
då brott begås av sådana värnpliktiga som är socialt missanpassade det från
kriminal-politisk synpunkt inte sällan kan vara mera ändamålsenligt att
tiUgripa annan påföljd än arrest och samtidigt satsa på personalvårdande åtgärder
som är ägnade att undanröja missförhållandena.

Det har gjorts gällande att en särskUd fördel med
arreststraffet är att man genom användningen av denna påföljd snabbt kan skUja
den skyldige från tmppen, varigenom ytterligare brott mot disciplinen kan förhindras.
Som utredningen har framhållit är emellertid i detta hänseende de särskilda
tvångsmedlen tagande i förvar och förvarsarrest av större betydelse. Dessa
tvångsmedel bör även enligt min mening under alla förhåUanden behållas.

För bedömande av frågan om arreststraffet kan
undvaras med hänsyn till kravet på disciplin och ordning inom krigsmakten är
det vidare betydelsefullt att klarlägga vUka sanktioner som nu är tillämpliga
vid olika brott som begåtts av krigsmän och vilka sanktioner som kommer att stå
till buds om arreststraffet avskaffas.

För vissa brott som begås av krigsmän kan enligt
BrB med hänsyn till straffsatsen inte åläggas strängare påföljd än
disciplinstraff eller böter. Fängelse är alltså i dessa fall uteslutet. TUl
dessa brott hör fylleri (16: 15 och 21: 15), förargelseväckande beteende (16:
16 och 21: 16), oskickligt beteende (21: 9), tjänstemissbruk som är ringa (20:
1 och 21: 17), tjänstefel som inte är grovt (20: 4 och 21: 18) samt åverkan
(12: 2). Av tUlgängliga statistiska uppgifter, som dock inte avser de senaste
åren, framgår att arrest är den regelmässiga påföljden för fylleri och en ofta
använd påföljd för förargelseväckande beteende. Vid tjänstefel är disciplinbot
den klart vanligaste påföljden, men arrest åläggs i många fall. När det gäller
oskickligt beleende, Ijänstemissbruk som är ringa och åverkan saknas uppgifter
om användningen av olika påföljder. Uppgifter från de senaste åren tyder på atl
fylleri i allt högre grad bestraffas med disciplinbot. I vad mån detta är
förhållandet även i fråga om övriga nu nämnda brott har inte kunnat beläggas.

TiU en annan grupp hör de brott, för vUka enUgt
gäUande lag kan åläggas inte bara disciplinstraff eller böter utan även
fängelse samt andra i BrB upptagna påföljder, t. ex. skyddstUlsyn. Till denna
gmpp hör följande i 21 kap. BrB upptagna brott, nämligen lydnadsbrott (1 §),
my-

4
Riksdagen 1972.1 saml Nr 138

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 50

teri
i vissa fall (3 §), ohörsamhet mot vakt (4 §), missbruk av förmanskap (5 §),
obehörig befälsutövning (6 §), våld eller hot mot krigsman (7 §), missfirmelse
mot krigsman (8 §), uppvigling av krigsmän (10 §), undanhåUande (11 §), rymning
(12 §), övergivande av post (13 §) och onyklerhet i tjänsten (14 §).

Såvitt framgår av tillgänglig statistik åläggs
arrest i det stora flertalet fall av våld eller hot mot krigsman,
undanhållande, övergivande av posl och onykterhet i tjänsten. Arrest är vidare
den vanligaste påföljden för lydnadsbrott och en ofta tillämpad påföljd för
ohörsamhet mot vakt och rymning. Påföljden fängelse är vid rymning lika vanlig
som arrest men tiUämpas mera sällan vid övriga nu nämnda brott. Disciplinbot
och böter förekommer i varierande utsträckning vid samtiiga nu behandlade
brott.

Av del anförda framgår att arreststraffet
kvantitativt sett spelar en betydelsefull roll som påföljd för olika brott av
krigsmän. Avskaffas arreststraffet utan att det i övrigt görs någon ändring i
påföljdssystemet, skulle för den förstnämnda gruppen av brott, där fängelse
inte ingår i straffsalsema, domstol kunna ådöma endast disciplinbot eller i
vissa faU böter. I detta sammanhang bortses från påföljder som innebär
överlämnande tUl särskild vård (31 kap. BrB). För den andra gmppen av brott,
där fängelse ingår i straffsatserna, skulle domstolens val av påföljd komma att
stå mellan å ena sidan disciplinbot eller, i vissa fall, böter och å andra
sidan fängelse eller de andra påföljder som enligt BrB kan tillämpas när
fängelse ingår i straffskalan.

Som jag närmare skall utveckla i det följande torde
den begränsning i påföljdsvalet, som ett borttagande av arreststraffet enligt
det anförda skulle leda till, i åtskUliga fall inte vålla några olägenheter. I
andra fall åter uppstår frågan om inte ett borttagande av arreststraffet
behöver kompenseras genom också andra ändringar i sanktionssystemet. I det
följande kommer jag därför alt behandla de förslag tUl sådana ändringar som
utredningen har lagt fram.

6.2.2
Disciplinbot

Disciplinbot, som kan åläggas av både domstol och
bestraffningsberättigad befälhavare, är ett penningstraff. Det åläggs för
minst en och högst tjugo dagar samt utgörs av löneavdrag för dag. För
värnpliktiga gäller att de föriorar hela sitt penningbidrag. För fast anställd
personal bestäms löneavdraget tiU belopp som motsvarar viss procent av dagslönen.

Enligt vad utredningen uttalat är erfarenheterna av
disciplinbotsstraffet goda när del gäller mindre allvarliga förseelser. I
syfte alt öka möjligheterna att använda disciplinbotsstraffet har utredningen
föreslagit atl maximitiden för disciplinbot höjs liU trettio dagar. Detta
förslag har godtagits av remissinstanserna.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 51

Ett avskaffande eller en väsentligt minskad
användning av arreststraffet förutsätter alt möjligheterna att använda
påföljden disciplinbot vidgas genom att maximitiden höjs. Om arreststraffet
avskaffas kan det emellertid ifrågasättas om den av utredningen föreslagna
höjningen lill trettio dagar är tillräcklig. Utredningen övervägde för sin del
en kraftigare höjning men stannade likväl för en maximitid av trettio dagar.
Som huvudsakligt skäl för detta stäUningstagande åberopades den svaga
ekonomiska ställning som många värnpliktiga kan antas ha under sin
värnpliktstjänstgöring. Detta argument är givetvis i hög grad beaktans-värt.
Verkställighet av disciplinbot kan emellertid fördelas på flera avlöningstiUfällen.
Det fmns sålunda möjligheter att i denna ordning ta viss hänsyn till den
straffskyldiges ekonomiska ställning. Om arreststraffet skall slopas blir det
särskUt angeläget atl ha tUlgång till etl penningstraff som i fråga om sina
verkningar kan mäta sig bättre med dags-botsslraffet än vad
disciplinbotsstraffet i sin föreslagna utformning kan göra. Behov av ett kraftigt
disciplinbotsstraff kan föreligga inte minst i fall då det är fråga om brott
för vilket även fängelse ingår i straffsatsen eller då elt i och för sig
allvarligt brott begåtts av fast anställd krigsman för vilken annan sanktion än
disciplinbot inte lämpligen bör tillgripas.

Mot en höjning av maximitiden utöver trettio dagar
kan anföras alt disciplinbotsstraffet då kommer att bli en svårare påföljd än
det löneavdrag som utgör disciplinär sanktion för civila statstjänstemän.
Denna synpunkt bör dock inte tillmätas avgörande betydelse. Mellan sanktionssystemen
inom den miUtära och den civUa sektorn föreligger bl. a. den viktiga skillnaden
att disciplinbotsstraffet ulgör en slraffrättslig påföljd enligt BrB, under
det alt det civila löneavdraget utgör en administrativ sanktion.

Med hänsyn till det anförda anser jag det i och för
sig inte möta några hinder att maximitiden för uttagande av disciplinbot höjs
till fyrtio dagar.

6.2.3
Böter

Enligt gällande rätt kan böter under vissa
fömtsättningar ådömas i stället för disciplinstraff. I huvudsak rör det sig här
om fall då den tilltalade inte längre eller endast tillfälligt tjänstgör vid
krigsmakten. Även i vissa andra fall kan böter komma i fråga. Att införa en
möjlighet att mera allmänt utdöma dagsböter för brott som begås av krigsman
anser jag i likhet med utredningen inte vara lämpligt med hänsyn till de värnpliktigas
ekonomiska förhåUanden under militärtjänstgöringen och sättet för
verkställigheten av bötesstraff. Disciplinbotsstraffet framstår som en avsevärt
lämpligare och effektivare sanktion än böter. När det gäller fast anställd
personal kan däremot böter relativt oftare vara en lämplig påföljd. De
möjligheter som gällande lagstiftning erbjuder att i sådana fall ådöma böter
synes tillräckliga.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 52

6.2.4
Fritidsstraff

Även om disciplinbotsstraffet bör kunna få ett
väsentligt ökat användningsområde i anledning av alt arreststraffet avskaffas
eller får ett väsentligt minskat användningsområde framstår det som angeläget
att ha tiUgång till någon annan form av discipUnstraff som vid sidan av disciplinbotsstraffet
kan träda i arreststraffets stäUe. Det synes särskUt angelägel att domstolama
som ju till skillnad från bestraffningsberättigad befattningshavare inte kan
tUlgripa olika former av tillrättavisning inte tvingas tiU ett val
uteslutande meUan det tUl sin karaktär förhållandevis lindriga
disciplinbotsstraffet och en så ingripande påföljd som fängelse.

Utredningen har för sin del med, utgångspunkt
från sitt förslag att användningen av arreststraffet starkt begränsas
föreslagit att det införs ett nytt disciplinstraff, benämnt fritidsslraff,
utformat efter mönster av sådant utegångs- eller landgångsförbud som kan
meddelas såsom tiUrättavisning. Den huvudsakliga skillnaden mellan dessa
tiUrättavisningsformer och det föreslagna fritidsslraffet är att sistnämnda
påföljd skall kunna användas även av domstol och omfatta längre tid än utegångs-
eller landgångsförbud.

För den som är förlagd inom kasernområde, läger
eller motsvarande område skall det föreslagna fritidsstraffet avse förbud alt
under bestämd tid, minst 8 och högst 15 dagar, på fritid vistas utanför sådant
område eller del därav som har upplåtils åt viss avdelning. För den som är förlagd
ombord på fartyg innebär straffet förbud att under nyss angivna tid av 815
dagar eller under etl bestämt antal särskilda dagar, minst 5 och högst 8, på
frilid lämna fartyget. För den som inte är förlagd inom sådant område som nyss
angetts eller ombord på fartyg skall fritidsstraffet i stället avse förbud att
under bestämd tid, minst 8 och högst 15 dagar, på fritid vistas utom bostaden.

Remissinstanserna har i stort sett inte haft något
alt erinra mot utredningens uttalande om behovet av elt nylt disciplinstraff
för den händelse arreststraffet avskaffas eller dess användningsområde
avsevärt minskas. En övervägande remissopinion har i princip även tillstyrkt införandet
av ett fritidsstraff.

Från en del håll har emeUertid riktals invändningar
mot förslaget om ett särskilt fritidsstraff. Det har därvid bl. a. anmärkts att
det från principiell synpunkt ter sig egendomligt att ha elt disciplinstraff
som skiljer sig från tUlrättavisningsformen utegångs- eller landgångsförbud
endast genom sanktionstidens längd. Det har vidare påtalats att det kommer alt
bli mycket svårt att på ett effektivt sätt övervaka verkställigheten av
straffet. En annan invändning går ut på att fritidsstraffet är en olämplig
sanktionsform för den fast anställda personalen, eftersom

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 53

denna
i regel har egen bostad utanför förläggningen. Några remissmstanser har därför
föreslagit att fritidsstraff inte skall kunna åläggas fast anställd personal.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat, att förbud att lämna bostaden
över huvud taget inte utgör en lämplig form av fritidsstraff.

För egen del vill jag framhålla att ett
discipUnstraff som skall delvis ersätta arreststraffet nödvändigtvis måste ges
en påtagligt repressiv effekt. Samtidigt bör det utformas så att del inte blir
behäftat med arreststraffets nackdelar. Att som utredningen har föreslagit ge
elt nytt disciplinstraff karaktären av ett utegångsförbud som åläggs för
längre tid än molsvarande tillrättavisning synes vara en naturlig lösning. Ett
utegångsförbud innebär att den bestraffades möjligheter att fritt råda över
sin frilid blir kraftigt beskurna. Med hänsyn till de förhållanden under vilka
militärtjänsten normalt fullgörs, måste en sådan inskränkning antas i regel
bli ganska kännbar, särskilt om förbudet avser en längre, sammanhängande tid.
Samtidigt medför det påtagliga fördelar att påföljden inte innebär alt den
straffskyldige måste omhändertagas, att den inte vållar avbrott i den militära
utbUdningen och alt den drabbar lika hårt oberoende av den straffskyldiges
ekonomiska förhållanden.

Att fritidsstraffet inte skulle komma att skilja
sig från tUlrättavisningen utegångs- eller landgångsförbud på annat sätt än
genom påföljdens utsträckning i tiden synes mig inte vara en omständighet som
kan tas till utgångspunkt för en principiell kritik av förslaget. En skillnad
kommer även till synes i reglerna om förfarandet. En motsvarande skUlnad
upprätthålls redan f. n. i fråga om arreststraffet, eftersom sådant straff kan
åläggas endast av domstol till en tid överstigande 15 dagar. Skälet härtill är
givetvis atl en så ingripande påföljd inle bör kunna tUlgripas annat än efler
en prövning som är omgärdad av de rättssäkerhetsgarantier som endast ett domstolsförfarande
kan erbjuda. Av motsvarande skäl är det motiverat alt ett utegångsförbud av
längre varaktighet skaU kunna meddelas endast i den ordning som gäller för
åläggande av disciplinstraff och som från rättssäkerhetssynpunkter tillgodoser
slörre krav än lillrättavisningsförfarandet.

Elt utegångsförbud innebär inle ett
frihetsberövande i vederlagen mening. Den slraffskyldige är sålunda inte
omhändertagen i någon för detta ändamål särskUt iordningställd lokal, och han
är inte heller föremål för en kontinuerlig bevakning. I stäUet är det fråga om
ett till den straffskyldige riktat förbud att lämna viss lokal eller visst
område. Verkställigheten av utegångsförbud bygger alltså i viss mån på
förtroende för den straffskyldige. För att utegångsförbudet skall bli ett
effektivt sanktionsmedel krävs dels att viss kontroll äger mm, dels att den
som överträder förbudet genom att avvika drabbas av påföljd.

För
kontroll av efterlevnaden av tUlrättavisningsformen utegångs-

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 54

förbud
(landgångsförbud) gäUer enligt 49 § mUitära rältegångskungörel-sen (MRK) alt,
om sådan kontroll inle kan anordnas på annat lämpligt sätt, den som tilldelats
tillrättavisning kan åläggas att anmäla sin närvaro eller att fullgöra annan
sådan förpliktelse, dock inle i sådan utsträckning alt skyldigheten medför
väsentlig olägenhet för honom utöver vad tillrättavisningen innebär.

I fråga om krigsman som är förlagd inom
kasernområde, läger eller motsvarande område eller ombord på fartyg visar
erfarenhetema att efterlevnaden av utegångsförbud i form av tillrättavisning i
allmänhet varU god och inte förorsakat några mera betydande kontrollsvårigheter.
Ett förlängt utegångsförbud, ålagt som ett disciplinstraff, kan möjligen
erbjuda större svårigheter i detta hänseende. Det kan sålunda antagas att
frestelsen alt överträda förbudet kommer att öka med ingripandets längd.
Eftersom det föreslagna disciplinstraffet är avsett att till en del ersätla
arreststraffet och dessutom skall meddelas för längre tid än 7 dagar eller i
vissa fall 5 dagar som f. n. utgör maximum för motsvarande tillrättavisning,
kommer det att tillämpas främst vid förhållandevis allvarliga disciplinbrott.
Denna omständighet kan i och för sig tyda på alt risken för överträdelser blir
större om ett förbud meddelas i form av disciplinstraff. Med hänsyn härtill och
till att frekvensen av ifrågavarande straff kan antas bli relativt stor kan man
inte bortse från att det kan komma att uppstå vissa kontrollsvårigheter.
Emellertid bör det enligt min mening vara möjligt att anordna en tillräckligt
effektiv kontroll även när det gäller ett mera långvarigt utegångsförbud i form
av disciplinstraff. Gynnsammast är givelvis förutsättningarna för en sådan
kontroll när det gäller förbud atl lämna kompanilokaler e. d. eller fartyg. Men
även efterlevnaden av förbud att lämna kasernområde eller annat mer vidsträckt
område lorde normalt kunna kontrolleras på etl tUlfredsstäUande sätt.
Betydelsefullt är härvidlag utredningens förslag atl en bestämmelse om
anmälningsplikt e. d. skall införas efter förebild av den nuvarande
bestämmelsen i 49 § MRK.

SkuUe det visa sig att sådana kontroUåtgärder inte
blir tUlräckligt effektiva eUer att verkstäUigheten av fritidsstraff i vissa
fall förorsakar särskUda svårigheter föreligger i och för sig inte några hinder
mot att man vidtar åtgärder som innebär atl den som undergår sådant straff blir
föremål för en mera kontinuerlig övervakning.

Jag vill vidare framhålla att den som överträder
ett utegångsförbud genom att awika från förläggning eUer annat område, där han
skall uppehålla sig, gör sig skyldig tiU tjänstefel eller undanhållande och
ådrar sig straffansvar. Som påföljd för upprepade undanhåUanden kan i sista
hand fängelse komma i fråga. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

Vad härefter angår den som inte är förlagd inom
kasernområde eller Uknande område eller ombord på fartyg och som enUgt gäUande
lag i

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 55

tillrättavisningens
form kan meddelas förbud att vistas utom bostaden gör sig andra synpunkter
gällande. Utredningen har tänkt sig att sådant förbud skall kunna förekomma
också som disciplinstraff men har förutsatt att den praktiska användningen
härav blir ytterst begränsad. Principiell betydelse har denna fråga dels för
den fast anställda personalen, som i regel har bostad utanför den militära
förläggningen, dels för sådana vämpliktiga som har särskill tillstånd att
tillbringa nätterna i bostad utanför förläggningen.

Lämpligheten av att förbud att lämna bostad skall
kunna åläggas i form av ett disciplinstraff kan starkt ifrågasättas. I många
fall torde det knappast vara möjligt att över huvud taget kontrollera efterlevnaden
av ett förbud atl lämna en privatbostad. Frestelserna att bryta mot förbudet
kan därför lätt bli aUtför starka. Införandet av ifrågavarande påföljd för den
fast anställda personalen skulle innebära att etl betydande avsteg görs från
principen om en anpassning till förhållandena på den civila sektorn. Slutligen
kan det av hänsyn till den straffskyldiges familj eller andra personliga
förhåUanden i många fall vara olämpligt eller direkt inhumant alt låta
verkställighet av straffpåföljd ske i hemmet. Jag anser därför att förbud att
vistas utom bostad inte bör kunna åläggas som ett disciplinstraff.

De nu gjorda övervägandena har lett mig till
slutsatsen att etl avskaffande av arreststraffet eller en väsenilig minskning
av dettas användningsområde lämpligen bör kombineras med att ett nytt
disciplinstraff för krigsmän införs, utformat som ett ulegångs- landgångsförbud
för längre tid än motsvarande förbud i form av tUlrättavisning. Elt sådant
disciplinstraff bör även i övrigt utformas i enlighet med vad utredningen har
föreslagit, dock att förbud alt lämna bostad inte bör kunna åläggas i form av
sådant straff. Enligt min mening torde ett sådant disciplinstraff i många fall
bli en lämpUg påföljd för brott av krigsmän. I likhet med utredningen förordar
jag alt det nya straffet benämns fritidsstraff.

Utredningen har föreslagit, att för etl och samma
brott skall kunna åläggas fritidsstraff i förening med disciplinbot, om så är
påkallat för den tilltalades tUlrättaförande eller av hänsyn till disciplinen
och ordningen inom krigsmakten. Förslaget har godtagits av nästan samtliga
remissinstanser. Även jag biträder förslaget. En sådan påföljdskombination
torde kunna bli en värdefull beståndsdel i sanktionssystemet, i all synnerhet
om arreststraffet avskaffas.

6.2.5
Tillrättavisning

Tillrättavisning, som meddelas av mUitär
befattningshavare, utgörs av varning, extratjänst samt ulegångs- eller
landgångsförbud för en tid av högst 7 dagar. Enligt gällande bestämmelser får
tillrättavisning användas i stället för disciplinstraff för mindre förseelser
av sådan beskaffenhet atl straff därför kan åläggas i disciplinmål (14 § DL).
I praktiken

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 56

används
tillrättavisning i huvudsak vid ordningsförseelser och brott mot
tjänsteföreskrifter.

I syfte att tillrättavisning skall kunna användas i
större utsträckning än f. n. föreslår utredningen sådan ändring av den berörda
bestämmelsen att i framtiden tUlrättavisning skall användas i stället för
disciplinstraff, om tillrättavisning är lämpligare än straff. Detta förslag,
som i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna, ansluter jag mig tiU. En
sådan utvidgning av tiUrättavisningsinstitutet torde vara ägnad att underlätta
ett avskaffande av arreststraffet. Möjligt är nämligen att en del brott, som nu
föranleder korta arreststraff, kan komma att beivras genom tUlrättavisning,
särskUt då i form av utegångs- eller landgångsförbud.

Som jag fömt anfört (avsnitt 6.2.4) bör av vissa
skäl förbud att lämna bostad inte kunna åläggas i form av fritidsstraff. I
huvudsak samma skäl talar för att sådant förbud inte heller bör kunna åläggas
som tUlrättavisning. Denna form av tiUrättavisning torde i stort sett redan nu
sakna praktisk betydelse. Jag förordar därför att den nuvarande bestämmelsen
om tillrättavisning i form av förbud att lämna bostad borttages.

6.2.6
Andra sanktioner

Genom en utvidgning av disciplinbotsstraffet och
införandet av ett fritidsstraff, som skall kunna kombineras med disciplinbot,
samt i någon mån genom en ökad användning av tillrättavisning torde man i väsentlig
utsträckning kunna fylla det tommm som ett avskaffande av arreststraffet
skulle medföra. Vissa problem kvarstår dock. I första hand tänker jag på sådana
mer allvarliga brott som nu förskyller arreststraff på relativt lång tid och
för vUka nyss nämnda sanktioner kan visa sig otillräckliga. I huvudsak rör det
sig här om vissa våldsbrott, lydnadsbrott och allvarligare fall av rymning.

Ett
problem är också vilken påföljd som skall bestämmas i sådana faU då brottet
består i att den straffskyldige awikit från ett ålagt fritidsstraff. Eftersom
fritidsslraffet är så konstruerat att det inte kan hell förhindras att den
straffskyldige awiker, får man räkna med att upprepade awikanden kan äga mm.
Om nytt fritidsstraff, kanske på maximal längd och i kombination med
disciplinbot, åläggs för det första avvikandet men den straffskyldige på nylt
awiker, torde det bl. a. från disciplinär synpunkt inte vara lämpligt att
ålägga ännu ett frUidsslraff. Den påföljd som, om arreststraffet tas bort,
närmast kommer i fråga för de här olika situationerna är fängelse.
Fängelsestraffet, som i likhet med arreststraffet innebär ett frihetsberövande,
skUjer sig från detta straff bl. a. genom att det inte kan ådömas på kortare tid
än en månad och genom att verkstäUigheten sker i civU ordning. Delta gör att
den som skall undergå fängelse i regel måste hemförlovas från militärtjänstgöringen.
HärtiU kommer att ett fängelsestraff många gånger skulle

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 57

medföra
negativa sociala följdverkningar av olika slag. Det är därför önskvärt att man
inte i aUa nu åsyftade fall ställs inför tvånget att tUlgripa fängelse som
påföljd.

Åtminstone när det gäller sådana brott som våldsbrott,
lydnadsbrott och allvarligare fall av rymning torde det trots allt få
accepteras att man i en del fall tillgriper fängelse. Denna utväg bör dock
anlitas endast i undantagsfall. Inte sällan lorde det vid lagföringen visa sig
att den tilltalade på grund av sociala svårigheter eller av andra skäl är i
behov av en individualpreventivt inriktad behandling. Det är då möjligt att
till-lämpa andra påföljder enligt BrB än fängelse. Bl. a. kan skyddstillsyn
komma i fråga. Även villkorlig dom bör kunna användas i vissa särskilda fall.

Mera tveksamt är om fängelse eller annan allmän
påföljd enligt BrB bör ådömas för sådant undanhållande som skett i samband med
att den dömde awikit under verkställighet av fritidsslraff. Ofta kan fängelse
framstå som alltför strängt i dessa fall. Är det emellertid fråga om upprepade
undanhåUanden och bör lämpligen varken disciplinstraff eller annan sanktion
enligt BrB användas, synes man av hänsyn till disciplinen och ordningen inom
krigsmakten inte kunna undgå att tillgripa fängelse. Att så sker torde dock bli
sällsynt och knappast alls bli aktuellt i fråga om den fast anställda
personalen. När del gäller de värnpliktiga synes i detta sammanhang bl. a. böra
beaktas att redan den omständigheten att den straffskyldige, efter att ha gjort
sig skyldig lill en förseelse som ådragit honom elt fritidsstraff, vägrar att
foga sig i påföljden utan i stället begår ny lagöverträdelse i vissa fall kan
vara ett tecken på att han är olämplig för fortsatt militärtjänst och alltså
bör hemförlovas. I all synnerhet kan della gälla om det är fråga om upprepade
avvikanden. Finns det däremot anledning tro att ett avvikande från
fritidsstraff skett mera av okynne eller i övrigt har karaktär av
engångsföreteelse, lorde i allmänhet ett nytt fritidsstraff, eventuellt i förening
med disciplinbot, vara tillräckligt för den skyldiges tUlrättaförande. Som jag
tidigare anfört torde det för övrigt även finnas vissa praktiska möjligheter
att genom särskilda kontrollåtgärder eller skärpt övervakning se till att den
straffskyldige inle kommer att undandra sig verkställigheten av ett nytt
fritidsstraff.

6.2.7
Slutsatser

Som jag tidigare har anfört har utredningen intagit
den ståndpunkten, att ett totalt avskaffande av arreststraffet skulle vara elt
eftersträvansvärt framsteg i den militära strafflagstiftningen. Utredningen
har emellertid inte ansett sig kunna nu förorda en sådan reform utan har menat
att erfarenhetema av en minskad användning av arreststraffet får utvisa om
denna påföljd kan tas bort helt i en senare etapp. För egen del är jag i likhet
med bl. a. ämbetsansvarskommittén inte övertygad om

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 58

att
man nu bör nöja sig med en begränsad reform. Del är från flera synpunkter
angeläget att arreststraffet utmönstras ur straffsystemet. Risken för att en
sådan reform skulle medföra ogynnsamma verkningar för disciplinen och ordningen
inom krigsmakten betraktar jag som obetydliga med hänsyn till de förändringar i
övrigt i sanktionssystemet som enligt vad jag har anfört i det föregående bör
genomföras i samband med ett avskaffande av arreststraffet. I de fall då
kraftfulla ingripanden krävs för att stävja disciplinupplösande företeelser
inom militärväsendet kommer enligt min mening tillräckligt effektiva sanktionsmedel
att finnas om dessa ändringar genomförs.

Sammanfattningsvis förordar jag sålunda, att
arreststraffet för krigsmän helt avskaffas, att i samband därmed
disciplinbotslraffet vidgas till att avse sådan bot under högst fyrtio dagar,
att ett nylt disciplinstraff för krigsmän, benämnt fritidsslraff, införs samt
atl möjlighetema alt använda tillrättavisning ökas.

Den föregående framställningen har tagU sikte på
förhållandena i fred. Jag vill i det följande särskilt ta upp frågan huruvida
arreststraffet bör behållas för krigsförhåUanden.

6.3
Sanktionssystemet under krig och beredskapstillstånd

Bortsett från dödsstraffet, som i vissa fall kan
utdömas om landet befinner sig i krig, finns inga straff eller disciplinmedel
som är särskilt avsedda atl användas under krig. Utredningen har övervägt
frågan om särskilda straff och disciplinmedel för krig men har inte funnit sig
böra lägga fram några förslag i det hänseendet.

Utredningens ståndpunkt har i stort sett
accepterats av remissinstanserna. Frän ell par håll har dock uttalats önskemål
om fortsatt utredning av frågan.

Straffordningen för krigsmän erbjuder speciella
problem när det gäller krigsförhållanden. Flertalet av de sanktioner som
enligt gäUande lagstiftning står till buds kan väntas vara mindre effektiva
under krig än i fredstid. Detta gäller särskilt arreststraffet, som under
frontförhållanden i krig fär antas bli i princip betydelselöst. Detla hänger
samman med atl den bestraffade under vistelse i ett militärhäkte sannolikt
skulle känna sig mera skyddad än om han befann sig i tjänst ute i eldlinjen och
alt han därför knappast skulle uppfatta straffet som någon repressiv påföljd
utan snarare som en förmån. På de avsnitt där strider förekommer måste, som
utredningen framhållit, disciplinen manas fram och upprätthållas med andra
åtgärder än användande av straff och disciplinmedel.

Under dessa förhållanden finns det enligt min
mening inte skäl att vid avskaffande av arreststraffet göra undantag för krig
och beredskapstiUstånd. I den mån det är nödvändigt att effektivisera
straffordningen för krigs- eller beredskapsförhållanden torde man i försia hand
böra lita

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 59

till
andra medel än arreststraffet. Skulle i ett akut läge väsentligt ändrade
förhållanden kräva det, finns självfallet möjligheten att genom särskild
lagstiftning återinföra arreststraff under krig eller beredskapstillstånd. I
likhet med utredningen finner jag det inte heller i övrigt påkallat att några
särskilda bestämmelser om straff och disciplinmedel för krigsförhållanden eller
beredskapstillstånd nu införs.

Ar 1921 avskaffades dödsstraffet som straff art i
Sverige under fredstid. Sedan dess kan dödsstraff tiUämpas endast i vissa fall
om landet kommer i krig. Nu gällande bestämmelser om detta straff finns i 22
kap. 19 § BrB och i lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa faU då riket är i
krig.

Enligt 1 § sistnämnda lag kan den som, då riket är
i krig, gör sig skyldig till uppror eller försök därtill eUer begår brott som
sägs i 19, 21 eller 22 kap. BrB dömas till dödsstraff, under förutsättning att
fängelse på livstid kan följa på brottet. Har riket kommit i krig och har någon
genom gärning som nyss sagts väsentligen bidragit till framkallande av kriget eUer
genom sådan gäming, begången då uppenbar fara för kriget förelåg, åstadkommit
väsentligt men för rikets försvar eller väsentligen underlättat fiendens
krigsföring, kan han också dömas till dödsstraff, under fömlsättning att
fängelse på livstid kan följa på brottet.

En fömtsättning för att dödsstraff skall kunna
ådömas är, som framgår av det anförda, att fängelse på livstid ingår i
straffsatsen för brottet. Av de i 1 § nyssnämnda lag avsedda gärningarna är
detta fallet i fråga om uppror eller försök därtill, högförräderi, trolöshet
eller i vissa fall egenmäktighet vid förhandling med främmande makt, grovt spioneri,
vissa fall av brotten grovt lydnadsbrott, myteri, våld eUer hot mot krigsman
och övergivande av post, vidare landsförräderi, överlöpande lill fienden,
undergrävande av stridsviljan, försummande av krigsförberedelse om brottet är
grovt, dagtingan, grova fall av stridsförsumlighet samt folkrättsbrott som är
grovt. Så gott som samtliga nu åsyftade brottsliga gärningar innefattar angrepp
på krigsmaklens effektivitet eller riktar sig i övrigt mot riket eller dess
högsta organ.

Med hänsyn tUl dödsstraffets karaktär och behovet
av särskUda rätts-säkerheisgarantier föreskrivs i 1948 års lag att i fall då
underrätt dömt till sådant straff målet alltid skall underställas hovrättens
prövning. Vidare gäller att ett dödsstraff aldrig får verkställas utan att
Kungl. Maj:t meddelat liUstånd därtiU. Meddelas inte sådant tiUslånd skall den
dömde i stället undergå fängelse på livstid.

I förarbetena tUl 1948 års lagstiftning uttalades
bl. a. (prop. 1948: 144 sid. 61 jämfört med SOU 1948: 83 sid. 52) att de
erfarenheter som det senaste kriget medfört har bestyrkt alt dödsstraffet i en
sådan nödsituation som föreligger under krigstid inte kan undvaras. Det
erinrades i detta sammanhang om vad som förekommit i våra grannländer Dan-

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 60

mark
och Norge i samband med andra världskriget. Erfarenheten hade sålunda visat att
det vid återinförande av dödsstraffet, när behov därav blev aktuellt, kunde bli
nödvändigt att ge detta straff retroaktiv giUig-het. En sådan utveckling borde
uppenbarligen undvikas.

Utredningen har på i huvudsak de skäl som anfördes
i samband med 1948 års lagstiftning inle ansett sig böra föreslå någon ändring
beträffande gällande lagstiftning om dödsstraffet.

Under remissbehandlingen har RA framhållit att det
inte saknas exempel på länder med erfarenheter från andra världskriget som
sedermera ansett sig kunna undvara dödsstraff även för krigstid. Det bör kunna
förutsättas att man också i Sverige i de ytterligt få faU då ett dödsstraff
skulle kunna komma i fråga, skall ha möjlighet att bemästra situationen utan
tillgång till denna påföljd. RA förordar därför att samma reform genomförs i
Sverige och betonar därvid att en sådan åtgärd skulle stämma väl överens med
Sveriges strävanden för ett internationellt avskaffande av dödsstraffet.

Av de rapporter som under 1960-talel och i början
av 1970-talet publicerats inom ramen för Förenta nationernas arbeie rörande
frågan om dödsstraff framgår bl. a. att utvecklingen i olika länder går mot ett
avskaffande av dödsstraffet. I en del länder har sålunda della straff helt
upphävts. I andra länder, där dödsstraffet finns kvar i lagstiftningen, har
den fakliska användningen av detta straff minskat.

Dödsstraffets avskaffande eller minskade användning
i olika länder hänför sig i aUmänhet till fredsförhållanden. Det vanliga är
sålunda att man har kvar möjligheten att vid vissa brott tillämpa dödsstraff
under krig eller därmed jämförliga förhållanden, I en del länder har man
emellertid tagit steget fullt ut och helt utmönstrat dödsstraffet ur landets
lagstiftning. Bl. a. är detta fallet i Förbundsrepubliken Tyskland, Österrike
(år 1968) och Finland (år 1972), som alla har erfarenheter från det senaste
världskriget.

Debatten om dödsstraffets berättigande har förts
under mycket lång tid på såväl nationellt som internationellt plan. Att i detta
sammanhang ta upp denna debatt i hela dess vidd synes inte vara nödvändigt. Vad
saken nu gäller är endast att klargöra om de skäl som tidigare ansetts kunna
rättfärdiga etl bibehållande av dödsstraffet under krig är tillräckligt
bärkraftiga även med utgångspunkt från uppfattningar och värderingar som är
förhärskande i vårt land i dag.

Bland de argument som bmkar anföras för ett
bibehållande av dödsstraffet i krig nämns i allmänhet i första hand
dödsstraffets stora avskräckande effekt och därmed brottsförebyggande verkan.
Antagandet att dödsstraffet har en preventiv effekt som inte kan uppnås med
andra medel vinner emellertid inte stöd av de undersökningar som avsett förekomsten
av vissa brott i olika länder å ena sidan medan dödsstraffet varit i bmk och å
andra sidan under tid då det har varit avskaffat.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 61

Resultatet av dessa undersökningar kan visserligen
på gmnd av deras begränsade räckvidd inte läggas tiU grund för aUmängUtiga och
säkra slutsatser. Undersökningarna ger dock anledning att starkt ifrågasätta,
om argumentet om dödsstraffets allmänpreventiva betydelse har sådan tyngd att
det uppväger de skäl som kan åberopas mot en tUlämpning av ett sådant straff
och som kan sammanfattas i den etiskt-humanitära gmndsatsen, att ingen människa
bör berövas sitt liv på grund av sina gärningar, hur avskyvärda de än må vara.
Härtill kommer den risk för misstag som tyvärr aldrig synes kunna helt undvikas
ens i ett mycket högt utvecklat rättssamhälle.

Anhängarna av dödsstraffets bibehållande under
krigsförhållanden har hävdat, att de värden som slår på spel under krig är så
stora att samhället, för att skydda sin egen existens, inte kan avvara
dödsstraffet. Enligt min mening kan det emellertid starkt betvivlas atl hotet
om dödsstraff, under de särpräglade förhållanden som råder under krig, allmänt
sett skulle vara ett effektivare medel än andra tänkbara påföljder att avhålla
personer från alt begå sådana brott för vilka dödsstraff skulle kunna komma i
fråga. Den typ av handlingar som det här är fråga om begås oftast av personer,
vilkas ideologiska eller politiska övertygelse eller vinningslystnad är så
stark att de över huvud taget inte frågar efler vilka risker för dem själva som
är förknippade med ett avslöjande. HärtiU kommer att dödsstraffet i krigslägen,
när var ocb en dagligen upplever en påtaglig risk att förlora livet, generellt
sett måste antas ha en betydUgt mindre preventiv effekt än under fredsförhållanden.
Enligt min mening skulle därför ett bibehållande av dödsstraffet under krig i
endast obetydlig, om ens någon utsträckning förbättra samhällets möjligheter
att upprätthålla laglydnaden och förebygga brott av det slag för vilka ett
dödsstraff skulle kunna ifrågakomma.

Mot att avskaffa dödsstraffet under krig har
anförts att vi i händelse landet dras in i krig skulle riskera att tvingas
införa detla straff på nytt och då genom en lagstiftning med retroaktiv verkan.
Med anlednmg härav vill jag framhålla följande. Ställningstagandet tUl frågan
om dödsstraff bör ske på grundval av de värderingar som är rådande i dag. Det
kan tänkas att dessa värderingar kan förändras under påverkan av förhållanden
som uppkommer i ett krigsläge. Frågan om dödsstraff får då bedömas på grundval
av den situation som då råder. Det kan därvid inte helt uteslutas att man i ett
sådant läge kan bli tvungen att återinföra dödsstraffet. Men jag anser det
uteslutet, med hänsyn tUl våra rättsprinciper och åtaganden i internationella
konventioner, att en sådan åtgärd skulle vidtas med retroaktiv verkan. Enbart
den omständigheter att ett eventuellt återinfört dödsstraff inte skulle kunna
tillämpas i fråga om gärningar som begåtts före återinförandet anser jag inte
vara tiU räckli?t skäl för att bibehålla dödsstraffet.

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 62

Det bör i detta sammanhang slutligen också beaktas,
att Sverige i Förenta nationerna länge har verkat aktivt för alt dödsstraffet
skall avskaffas i alla världens stater. Det skulle inte harmoniera väl med
dessa strävanden att nu avvisa framförda önskemål om ett upphävande av den
sista resten av vår egen dödsslrafflagstiftning.

Mot bakgmnd av vad jag sålunda anfört förordar jag
att de bestämmelser i vår lagstiftning som avser användning av dödsstraff
under krig upphävs.

6.4
Avskrivning av militära mål, m. m.

Enligt 22 § fjärde stycket MRL har
bestraffningsberättigad militär befattningshavare vissa möjligheter att
avskriva bagatellmål. Om han finner atl saken är av synnerligen ringa vikt kan
han sålunda avskriva målet, under förutsättning att annan målsägande än kronan
inte finns och att straff för brottet kan åläggas i disciplinmål. Avskrivning
kan ske oavsett om det är ådagalagt att den misstänkte begått gämingen eller
inte.

Det förhållandet att avskrivning kan ske endast om
saken prövas vara av synnerligen ringa vikt begränsar starkt den
beslraffningsberättigades möjligheter att avskriva bagatellmål. I många fall
då denna fömlsättning för avskrivning saknas, har den misstänkte inle erkänt
gärningen. Tillrättavisning eller disciplinstraff kan då inte åläggas av militär
befattningshavare, eftersom en fömtsättning härför regelmässigt är alt
gärningen är erkänd (jämför mUitieombudsmannens ämbetsberät-telse år 1961 sid.
68 och år 1965 sid. 118 samt justitieombudsmannens ämbetsberättelse år 1970
sid. 144). Följden blir alt den bestraffningsberättigade tvingas hänskjuta
målet lill åklagaren för utredning även om brottet är av förhållandevis
bagatellartad natur. Med hänsyn till kravet på skyndsamhet i handläggningen av
militära brottmål måste den civila utredningen ofta ske tUl förfång för
ulredningen i allvarligare mål. Att märka är i detta sammanhang alt åklagare i
nu avsedda fall saknar möjlighet att enligt 20 kap. 7 § första stycket 1
rättegångsbalken besluta atl inte tala å brottet (84 § första stycket MRL).

För aft komma till rätta med dessa svårigheter har
utredningen föreslagit atl bestraffningsberättigad befälhavares möjligheter
att avskriva mål vidgas.

Enligt förslaget skall det för beslut om
avskrivning inte längre krävas att saken prövas vara av "synnerligen ringa
vikt" utan det skaU räcka att saken är av "mindre vikt".
Förslaget har i allmänhet gUlats av remissinstanserna. Två av dessa, däribland
ÖB, har emellertid ansett att den vidgade avskrivningsmöjligheten bör
preciseras klarare för undvikande av olikheter i tiUämpningen.

För
egen del finner jag förslaget i denna del välgrundat. Några ris-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 63

ker
för att den föreslagna avgränsningen skaU leda till mera betydande olikheter i
tillämpningen torde knappast föreligga. Under alla förhållanden torde någon
närmare precisering inle kunna ske i lagtext. Om behov visar sig föreligga alt
meddela närmare anvisningar i fråga om utnyttjandet av de vidgade avskrivningsmöjligheterna
och därigenom säkerställa en enhetiig tillämpning lär sådana anvisningar kunna
meddelas i administrativ ordning. Jag ansluter mig sålunda tUl utredningens
förslag.

Även i ett annat hänseende har utredningen
föreslagit en ändring i förutsättningarna för avskrivning enligt 22 § fjärde
stycket MRL. Som jag förut nämnt kan f. n. avskrivning inte ske om det finns
annan målsägande än kronan. Utredningen har föreslagit att avskrivning skall
få ske även i sådant fall, under förutsättning att målsäganden förklarar att
han inte ämnar föra talan om enskUt anspråk i anledning av brottet och inte
heller i övrigt begär att målet skall handläggas vid domstol. Förslaget har
lämnats ulan erinran av remissinstanserna.

Ett genomförande av detla förslag skulle i och för
sig kunna leda till all bl. a. vissa ärenden som rör brott av förman mot
underlydande kan komma atl avskrivas ulan närmare ulredning. Farhågor i denna
riktning uttalades av dåvarande chefen för justitiedepartementet i ett lagstiftningsärende
år 1952. De brott som här är särskUt aktueUa är våld eller hot mot krigsman,
missfirmelse mot krigsman och oskickligt beteende. Som utredningen anfört kan
det emeUertid antas att målsäganden i dessa fall regelmässigt förmår själv
tillvarata sin rätt samt att mUitära bestraffningsberättigade chefer liksom f.
n. kommer att ägna mål av denna beskaffenhet särskUd omsorg. Det bör också
framhållas att avskrivningsbeslut av bestraffningsberättigad befälhavare inte
hindrar målsäganden från att anmäla brottet hos åklagare eller polismyndighet.
Jag anser därför att den föreslagna ändringen bör genomföras.

Enligt 22 § försia stycket 1 MRL skall
bestraffningsberättigad befattningshavare genast hänskjuta mUitärt brottmål
tiU åklagaren, om i målet finns annan målsägande än kronan. Detla innebär alt
civil myndighet i dessa fall alllid måste anlitas för utredningen av brottet,
även om målsäganden själv inte har något anspråk på alt målet skall handläggas
vid domstol och nöjaktig utredning i och för sig skuhe kunna ombesörjas av
den bestraffningsberättigade. Erfarenheten visar, att åklagaren i ett stort
antal fall av denna art efter utredningen återlämnar saken lill den
bestraffningsberättigade för avgörande. MUitärstraffsak-kunniga har mot denna
bakgrund föreslagit den ändringen i förevarande bestämmelse att hänskjutande
inte skaU behöva ske om målsäganden förklarar sig inte ämna föra talan om
enskilt anspråk i anledning av brottet och inte heller eljest påfordrar att
målet handläggs vid domstol samt hinder i övrigt inte möter mot att straff för
brottet åläggs i disciplinmål.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 64

Den sålunda föreslagna vidgningen i
bestraffningsberättigad befattningshavares möjligheter att företa utredning av
militära mål har inte föranlett några erinringar från remissinstanserna.

Som skäl för den gäUande bestämmelsen att miUlärt
brottmål skall hänskjutas till åklagaren om i målet finns annan målsägande än
kronan har i tidigare lagstiftningssammanhang (prop. 1948:216) åberopats hänsyn
till målsägandens rättssäkerhet. Som utredningen har anfört torde emellertid
numera några betänkligheter mot att låta militär myndighet utreda saken även i
förevarande faU inte göra sig gällande, under förutsättning atl målsäganden kan
påfordra att målet skall handläggas vid domstol. Särskilt är att märka att
förutsättningar för att bestraffningsberättigad chef skaU kunna utreda mål av
detta slag är att straff för brottet kan åläggas i disciplinmål, vUket bl. a.
innebär att gärningen i regel måste vara erkänd. Jag ansluter mig därför i
princip till utredningens förslag. Förslagets närmare utformning ämnar jag
behandla i anslutning tUl de särskUda bestämmelserna.

6.5
Följdändringar i annan lagstiftning

Den reform som jag förordar enligt det föregående
föranleder vissa ändringar i den militära strafflagstiftningen. Som framgått av
vad jag redan anfört berör dessa ändringar brottsbalken, lagen (1948: 449) om
disciplinstraff för krigsmän som i enlighet med vad utredningen har föreslagit
bör ersättas med en ny disciplinlag militära rättegångslagen (1948: 472) och
lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa faU då riket är i krig.

Reformförslagen föranleder ändringar i vissa
kungörelser, nämligen kungörelsen (1948: 691) angående den mUitära rättsvården
och värn-pliktsavlöningskungörelsen (1970: 676). Dessutom bör som en följd av
arreststraffets avskaffande kungörelsen (1965: 664) om löneavdrag för vissa
krigsmän under avtjänande av arrest ersättas med en ny kungörelse angående
löneavdrag vid disciplinbot. Jag ämnar senare för Kungl. Maj:t anmäla dessa
följdändringar.

Enligt 79 § MRL är justitiekanslern åklagare i mål
om självständigt ämbetsbrott av den som bestrider regementschefs eller därmed
likställd eller högre tjänst. Viss ändring i denna bestämmelse är påkallad till
följd av skadeståndslagen (1972: 207) och kungörelsen (1972: 416) om
statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall. Jag återkommer till frågan i
specialmotiveringen.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 65

6.6
Lagförslag

I enlighet med det anförda har inom
justitiedepartementet upprättats förslag lUl

1.
lag om ändring i brottsbalken,

2.
lag om disciplinstraff för
krigsmän,

3.
lag om ändring i militära
rättegångslagen (1948: 472),

4.
lag om upphävande av lagen
(1948: 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

Förslagen
torde få fogas till protokollet i detta ärende som. bilaga 2.

6.7
Specialmotivering

6.7.1
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

32
kap.

6
§

I denna paragraf, som motsvarar 6 § gäUande lag och
69 §§ utredningens förslag, har lagits upp de grundläggande bestämmelsema om
discipinstraff för krigsmän. Som framgår av den aUmänna motiveringen har jag
förordat att arreststraffet avskaffas och att som nytt disciplinstraff vid
sidan av disciplinbot mförs påföljden fritidsslraff. Som disciplinstraff har i
enlighet härmed i förevarande paragraf tagits upp fritidsstraff och
disciplinbot. Av dessa båda slrafformer är fritidsstraff i princip alt anse
som den svårare.

Angående fritidsstraffets utformning får jag,
utöver vad jag har sagt i den allmänna motiveringen (6.2.4) anföra följande.

Fritidsstraff utgör en begränsning under bestämd
tid eller under visst antal särskilda dagar i den straffskyldiges möjligheter
att fritt förfoga över sin fritid genom att han inle får förflytta sig utanför
visst område eller del därav eller utanför viss lokal. Vad som generellt utgör
fritid bestäms av Kungl. Maj:l i kommandoväg. Bestämmelser härom finns i
tjänslereglementet för krigsmakten (TjRK). Därav framgår atl tiden efter
tjänstens slut och till klockan 24 dagen före närmast följande tjänstgöringsdag
i regel räknas som fritid för meniga och gruppbefäl av lägre än överfurirs
tjänstegrad. Frilid för övriga krigsmän är alla dagar från tjänstens slut lill
tjänstens början närmast följande tjänstgöringsdag (TjRK 11: 37). Den tid
vamnder krigsman åtnjuter tjänstiedighet eller annan ledighet räknas inte som
fritid i nu angiven bemärkelse.

Möjligheten att ålägga fritidsslraff under visst
antal särskilda dagar avser, som framgår av paragrafens lydelse, krigsmän som
är förlagda ombord på fartyg. Denna möjlighet måste finnas med hänsyn tUl att
fartyg ofta inte ligger i hamn någon längre sammanhängande tid. För att
fritidsstraffet under sådana förhållanden skall bli verksamt måste

5
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 138

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 66

verkställigheten
kunna förläggas till ett antal särskUda dagar då fartyget befinner sig i hamn.

När det gäUer krigsmän som är förlagda inom
kasernområde, läger eller motsvarande område kan fritidsstraffet avse antingen
förbud att vistas utom delta område eller också förbud att vistas utom sådan
mindre del därav som är upplåten ål viss avdelning. Med del av område som nu
sagts avses företrädesvis kompanilokaler eller motsvarande. Som hovrätten för
Övre Norrland framhållit i sitt remissyttrande måste vid åläggande av
fritidsstraff klart utsägas, huruvida straffet avser kasernområde eller
motsvarande eller viss begränsad del därav. Straffet kan också bestämmas så,
alt det för viss del av strafftiden avser exempelvis kompanilokalerna och för
den återstående tiden kasernområdet. För att domstolen på angivna sätt skall
kunna precisera straffets innebörd krävs givetvis atl det i del enskUda fallet
föreligger utredning om förläggningsförhållandena.

VerkstäUigheten av fritidsstraff får inte
bortsett från anmälningsplikt e. d. i syfte att kontrollera att förbudet
efterlevs för den straffskyldige medföra andra inskränkningar i hans rätt
att fritt förfoga över sin fritid än dem som följer av själva förbudet att
vistas utom visst område. Avser fritidsstraffet förbud att vistas utom
kasemområde och finns inom kasernområdet ett marketenteri skall den
straffskyldige sålunda vara oförhindrad att besöka detta. Om straffet avser
förbud att vistas utom kompanUokaler skall den straffskyldige kunna uppehålla
sig i t. ex. dagrum som inrättats inom dessa lokaler.

Fritidsstraff i form av förbud alt vistas utom
kompanilokaler e. d. torde för den straffskyldige framstå som strängare än ett
förbud att vistas utom kasernområde. Huruvida den ena eller andra formen av
förbud skall tillämpas får bero av omständigheterna i det enskilda fallet. I
de fall då fritidsslraffet avser förhållandevis lång tid torde det inte sällan
vara lämpligt att låta åtminstone den senare delen av verkställighetstiden
avse endast förbud att lämna kasernområde.

En värnpliktig som har tiUslånd att bo utom
kasemområde (s. k. ständig nattpermission) torde utan hinder härav få anses
förlagd inom det kasernområde tUl vilket hans avdelning hör, tmder fömtsättning
att sängplats m. m. finns reserverad för honom i logement e. d. Fritidsstraff
bör därför kunna åläggas honom. Härvid bör emeUertid uppmärksammas att enligt
nu gällande bestämmelser tiden mellan klockan 24 och tjänstens början följande
dag i regel inte utgör fritid för värnpliktig och således inte omfattas av
fritidsstraff. Den omständigheten att den straffskyldige i enlighet med
beviljat liUstånd tillbringar natten i bostad utom kasemområde bör i och för
sig inte hindra verkställigheten av fritidsstraff. Många gånger torde det dock
för den slraffskyldige framstå som naturligt att inte utnyttja tillståndet
under verksläUighet av fritidsstraff. Om de skäl som föranlett tUlståndet inle
ger anledning lill annat

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 67

bedömande,
bör det vidare vara möjligt att temporärt upphäva tiUstån-det för tid varunder
fritidsslraffet verkställs (jfr emellertid mUitieombudsmannens
ämbetsberättelse år 1950 sid. 251). Om detta med hänsyn till omständighetema är
olämpUgt, vUket kan vara fallet bl. a. om medicinska eller sociala skäl
föranlett tillståndet, kan situationen ibland vara sådan att fritidsstraff inte
bör åläggas.

För de grupper av värnpliktiga som på grund av
generella föreskrifter åtnjuter ständig nattpermission gäller atl hela liden
från tjänstens slut till klockan 6 f. m. närmast följande tjänstgöringsdag är
fritid. Fritidsslraffet kommer under denna fömtsättning atl omfatta även
nattimmarna.

Det kan fömtsättas att fritidsstraffet på gmnd av
sin konstruktion inte är fullt ändamålsenligt i alla situationer. Den
slraffskyldiges förläggningsförhållanden kan vara sådana att fritidsstraffet
inte framstår som fullt verksamt. Särskilt kan detta gälla under
fältförhållanden. De svårigheter som här föreUgger torde i vissa fall kunna
mötas genom att man kombinerar fritidsstraffet med disciplinbot. I andra faU,
då fritidsstraffet inte alls bör eller kan tillämpas, torde
disciplinbotsstraffet, om del sätts högt, ofta innefatta en tillräcklig
reaktion på brottet.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen föreslås
i fråga om disciplinbot den ändringen att maximitiden för uttagande av sådan
bot sätts tUl fyrtio dagar i stället för tjugo dagar. Förevarande paragraf har
ändrats i enlighet härmed.

Elt disciplinbotsstraff på mer än tjugo dagar
kommer i många fall att utgöra en mycket kännbar reaktion. Det bör därför
betonas att den prunära avsikten med den föreslagna höjningen inte är att
åstadkomma någon allmän skärpning av disciplinbolsstraffen. Den övre delen av
Straffskalan synes sålunda i huvudsak böra reserveras för sådana fall då valet
står mellan ett mycket kännbart disciplinstraff och annan svårare påföljd.

Många fall, som nu föranleder arrest, bör enligt
min mening i fortsättningen kunna bestraffas med disciplinbot. Detla gäller i
särskilt hög grad i fråga om den gmpp av brott där fängelse inle ingår i
straffsatsen, alltså bl. a. fyUeri och tjänstefel. Dessa båda brott torde
svara för en belydande andel av hela antalet arreststraff. Men även i fråga om
brott, där både disciplinstraff och fängelse ingår i straffsatsen, bör det vara
möjligt att i inte obetydlig utsträckning ålägga disciplinbot i sådana faU som
nu föranleder arrest.

Paragrafens fjärde stycke, som saknar motsvarighet
i gäUande lag, innehåUer en bestämmelse om att disciplinbot kan ådömas jämte
fritids-straff. Fömtsättningama för denna påföljdskombination har intagits i 6
§ förslaget tUl disciplinlag.

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:138 68

6.7.2
Förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän

Arreststraffets avskaffande och införandet av det
nya disciplinstraffet fritidsstraff innebär så väsentUga ändringar i
lagstiftningen om disciplinstraff att det synes lämpligt att DL i enlighet med
utredningens förslag ersätts med en helt ny disciplinlag.

1 §

Paragrafen, som har viss motsvarighet i 1 § DL
anger, att lagen i överensstämmelse med 32 kap. 6 § brottsbaUcen är tillämplig
på fritidsstraff och disciplinbot.

2 §

Paragrafen, som motsvarar 2 § i såväl gällande lag
som utredningsförslaget inleds med en bestämmelse vari generellt anges vid
vUka brott disciplinstraff företrädesvis skall användas. Bestämmelsen
överensstämmer i sak med 2 § första stycket DL. Även i fortsättningen skall
alltså disciplinstraff åläggas, utom för brott mot bestämmelse vari sådant
straff är utsatt, i stäUet för böter när fråga är om brott av krigsman enligt
2022 kap. BrB eller om annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet att
straff därför kan åläggas i disciplinmål.

I 2 § DL upptas två undanlag från huvudregeln
angående användande av disciplinstraff. Det första undanlaget berör endast
arreststraff och innebär att den, som inte fullgör tjänstgöring vid krigsmakten
eller vars tjänstgöring är av tUlfällig art, skall om han finnes förskylla
arrest dömas tUl böter i stället för arrest om det med hänsyn till brottets
art och övriga omständigheter kan ske utan fara för disciplinen och särskUda
skäl inte föranleder tiU annal. Det andra undantaget, som gäUer såväl arrest
som disciplinbot, innebär att böter får ådömas även i andra faU än det nämnda
om med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art
bötesstraff finnes vara lämpligare än disciplinstraff.

Om arreststraffet avskaffas föreligger inget behov
av förstnämnda undanlag. Det andra undantaget synes ge tillräckliga möjligheter
att döma tUl böter i stället för disciplinstraff och har därför efter vissa
re-daktioneUa ändringar behållits. Detta undantag kommer i fortsättningen alt
innebära att böter under angivna fömtsättnmgar kan ådömas i stället för
fritidsstraff och disciplinbot. Ifrågavarande möjlighet torde få betydelse
inte minst i fall då fritidsstraffet inle kan eller bör tiUämpas på gmnd av den
brottsliges förläggningsförhållanden samtidigt som ett discipUnbotsstraff inte
framstår som tillräckligt kännbart.

Utredningen har föreslagit att uttrycket "den
brottslige" generellt byts ut mot "den tilltalade" för att
överensstämmelse skall nås med BrB:s terminologi. Som. hovrätten över Skåne och
Blekinge anmärkt är denna

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 69

ändring
omotiverad eftersom uttrycket "den tUltalade" fömlsäller att åtal
väcks, vilket inte sker i disciplinmål. Jag anser därför att ullrycket
"den brottslige" bör behållas.

3 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 3 § i såväl
gällande lag som utredningens förslag.

4 §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande lag,
överensstämmer i stort sett med 7 § utredningens förslag. Den innehåller
bestämmelser om uppskov med eUer avbrott i verkställighet av fritidsstraff.

TUl en början bör anmärkas att när det gäller
beräkning av tid för fritidsstraff någon motsvarighet inte har upptagits till
den bestämmelse rörande arreststraffet som nu finns i 4 § tredje stycket DL och
som innebär alt varje dag räknas till 24 timmar. Detta förhåUande medför att
ett fritidsstraff om exempelvis tio dagar, som skall verkstäUas under tiden den
817 mars, börjar verkställas vid den tidpunkt den 8 mars då den
straffskyldiges fritid inträder samt upphör alt verkställas i och med att hans
fritid den 17 mars upphör, dvs. senast klockan 24 nämnda dag. Någon uttrycklig
föreskrift om att strafftidsberäkningen skall ske på detta sätt anser jag till
skiUnad från utredningen inte behövlig.

Enligt första stycket får verkställighet av
fritidsslraff uppskjutas eller avbrytas om det är påkallat med hänsyn tUl tjänsten
eller den straffskyldiges hälsa eller då annat särskilt skäl föreligger.
Uppskov eller avbrott med hänsyn tUl tjänsten torde ifrågakomma om den
straffskyldige skulle erhålla en tjänstgöring som gör att hans fritid under
längre lid, exempelvis en vecka, blir synnerligen begränsad eller helt upphör
samt straffet till följd därav under denna tid ter sig så gott som
verkningslöst.

Utom då hänsyn tUl tjänsten eUer den
straffskyldiges hälsa påkallar uppskov eller avbrott bör särskUt skäl för sådan
åtgärd anses föreligga exempelvis när den straffskyldige behöver besöka
närstående som är svårt sjuk eUer bevista närståendes begravning eller, i vissa
fall, närvara vid närståendes högtidsdag.

Jag
kommer i det följande (avsnitt 6.7.3) alt föreslå sådan ändring av 53 § MRL att
beslut i disciplinmål varigenom fritidsstraff ålagts skall verkställas utan
hinder av att beslutet inte vunnit laga krafl, om inte den
bestraffningsberättigade i straffbeslutet förordnat annorlunda. Genom ändring
av 40 § MRK torde böra föreskrivas att fritidsstraff skall ta sin början så
snart ske kan, där inte uppskov finnes böra meddelas enligt vad därom är
särskUt föreskrivet samt att den som har att befordra straffet tUl
verkslälhghet bestämmer strafftidens början och slut. Av det anförda framgår
att ett ålagt fritidsstraff inte automatiskt och omedelbart går i
verkställighet i och med straffbeslutets medde-

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 70

lande.
Beslut om fritidsstraff måste bl. a skriftiigen delges den mot vUken beslutet
riktor sig (42 § MRL). Den straffskyldige kommer i flertalet fall inte ens att
vara personligen närvarande när slraffbeslut meddelas, i motsats tUl vad som i
allmänhet torde vara förhåUandet beträffande beslut om tUlrättavisning. Eftersom
straffverkstäUigheten skall börja så snart ske kan, ges emellertid mte något
större utlrymme för dröjsmål. Även om av praktiska skäl ofta någon dag måste
förflyta mellan slraffbeslutet och verkställighetens början får dock inte den
som har att befordra straffet tiU verkställighet förhala verkställigheten av
den anledningen alt han önskar all straffet genom dess föriäggning i liden
skall drabba den straffskyldige hårdare. Om exempelvis ett fritidsstraff om
tio dagar kan börja verstäUas en tisdag och avslutas torsdagen följande vecka,
får inte den som skall befordra straffet lill verkställighet, utan att skäl
föreligger för uppskov enligt vad därom är särskilt föreskrivet, fördröja
straffverkställighetens början tUl fredagen enbart för att strafftiden skall
omfatta två veckoslut.

Det ankommer på den som har atl verkställa straffet
att avgöra om verkställigheten skall uppskjutas eUer avbrytas. Någon skyldighet
att meddela uppskov eller avbrott bör inte föreligga enbart på den grund all
straffet inte kan verkställas i den utsträckning som ursprungligen är avsedd.
Mycket korta uppskov eller avbrott bör i allmänhel undvikas. Om hindret mot
verksläUighet kan antas vara endast en eller annan dag bör det i regel inte
påverka verkställigheten. Jag ansluter mig härvidlag till de synpunkter som
utredningen har anfört (SOU 1970: 31 s. 100101).

Tid varunder avbrott enligt särskilt beslut därom
äger rum, skall givetvis inte räknas den straffskyldige till godo som
strafflid. Den dag då avbrotlsbeslul meddelas skall dock tillgodoräknas den
straffskyldige som verkställighetstid under förutsättning att hans frilid
börjat när beslutet meddelades. Bestämmelse härom har inlagils i andra punkten
av paragrafens första stycke.

Andra stycket innehåller bestämmelser för det fall
att den slraffskyldiges tjänstgöringsskyldighet upphör innan verkställighet av
fritidsstraff påbörjats eller slutförts. Straffet kan då inte verkställas som
fritidsslraff för tiden efler tjänstgöringsskyldighetens upphörande. I likhet
med utredningen anser jag att vad som i sådant fall återstår av straffet bör
omräknas tUl ett penningbelopp som motsvarar det belopp som ett
disciplinbotsstraff för samma antal dagar skulle ha omfattat. Sammanträffar i
nu avsedda fall fritidsstraffet med disciplinbotsstraff som ålagts vid sidan av
fritidsstraffet kan omräkningen leda tUl att den straffskyldige får utge ett
belopp som rent faktiskt kommer att överstiga ett maximalt disciplinbotsstraff.

Om den som ålagts fritidsslraff i form av förbud
att lämna kasernområde e. d. förläggs ombord på fartyg innan straffet helt
verkställts.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 71

uppkommer
frågan hur återstoden av straffet skall verkställas. Motsvarande fråga kan
uppkomma om den som ålagts fritidsstraff i form av förbud att lämna fartyg
förläggs i kasernområde, läger eller motsvarande område. I vissa fall torde man
kunna lösa detta problem genom att besluta om avbrott i verkställigheten till
dess alt den straffskyldiges förläggning åter ändrats. I andra fall, då frågan
inte kan lösas på delta sätt, torde fritidsstraffet kunna jämlikt grunderna för
bestämmelsen i 4 § andra stycket förvandlas till löneavdrag eller skyldighet
att betala motsvarande belopp.

5 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 6 § DL och 8 §
utredningens förslag.

6 §

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 9 §
utredningens förslag, saknar motsvarighet i DL. Den anger förutsättningarna för
åläggande av disciplinbot vid sidan av fritidsstraff. Enligt förslaget skall
denna påföljdskombinalion få användas om det är påkallat för den brottsliges
tillrätlaförande eller av hänsyn till disciplinen och ordningen inom
krigsmakten. Härav följer att bestraffningsberättigad befälhavare och domstol
har ganska vida valmöjligheter.

Som jag har påpekat i det föregående kan
ifrågavarande påföljdskombinalion vara lämplig att använda bl. a. när det på
grund av förlägg-ningsförhållanden eller andra orsaker finns anledning befara
att elt fritidsslraff inte kommer att utgöra en tillräckligt kännbar reaktion
på brottet. Det bör även kunna komma i fråga att använda påföljdskombinationen
i fall då den straffskyldige visserligen misskött ett lidigare ålagt
fritidsslraff men förhållandena likväl lalar för alt han på nytt bör ådömas
endast ell disciplinstraff. Vidare kan tänkas att en värnpliktig gör sig
skyldig till undanhållande för all tjäna pengar genom tillfäUigt civilt arbete.
Det kan då vara av värde att vid sidan av fritidsslraff kunna använda en
ekonomisk sanktion i form av etl disciplinstraff.

7 §

Lagrummet, som överensstämmer med 7 § DL och 10 §
utredningens förslag, upptar en bestämmelse att disciplinstraff som gemensaml
straff för flera brott skall åläggas med iakttagande av de gränser som anges i
32 kap. 6 § BrB.

8 §

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 8 § DL och
11 § utredningens förslag, innehåller bestämmelser om när disciplinstraff får
användas som gemensamt straff för flera brott och om hur gemensamt

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 72

straff
för brott som förskyller disciplinstraff och brott som förskyller böter skall
beslämmas.

9
§

I paragrafen har upptagits regler om sammanläggning
av flera fritidsstraff, som på en gång förekommer till verkställighet.
Lagrummet, som motsvarar 12 § utredningsförslaget, har utformats efter mönster
av den nuvarande bestämmelsen om sammanläggning av arreststraff i 9 § DL. Om på
en gång förekommer lill verkställighet flera domar eller beslut varigenom någon
ålagts fritidsstraff skall sålunda enligt paragrafens första stycke straffen
sammanläggas med varandra. Sammanläggning bör ske inte bara i fall då intet av
straffen ännu börjat verkställas utan också i fall då elt tidigare sttaffbeslut
redan till någon del verkställts när ett senare beslut är klart för
verkställighet (jfr mUitieombudsmannens ämbetsberättelse år 1955 sid. 117 f).

I första stycket föreskrivs vidare alt
fritidsslraffet aldrig får omfatta längre sammanhängande tid än 25 dagar.
Överskjutande dagantal som uppkommer vid sammanläggning bortfaller således.
Anledningen till denna begränsning är bl. a. angelägenheten av att den
slraffskyldiges vUja att respektera straffet, som i kontroUhänseende i
väsentlig mån bygger på förtroende för den straffskyldige, inte sätts på aUtför
hårda prov.

Det sammanlagda straffet avtjänas i en följd efter
avräkning av vad den straffskyldige redan kan ha utstått av straffen eller
något av dem. En erinran om att sådan avräkning skall ske har tagils in i
paragrafens andra stycke.

Det kan inte uteslutas att ett fritidsstraff i
något fall kan förekomma till verkställighet redan dagen efter det
verkställigheten av etl annat fritidsstraff har upphört och att den sammanlagda
strafftiden överstiger 25 dagar. I etl sådant fall synes det med hänsyn till
grunderna för regeln i första stycket om maximering av fritidsstraff efter
sammanläggning till 25 dagar vara lämpligt att den som skall befordra straffet
till verkställighet med stöd av 4 § första stycket meddelar uppskov med
verkställigheten av det sist ålagda straffet någon eller några dagar eller
möjligen, om särskild anledning förekommer därtill, meddelar beslut om avbrott
under samma tid efter det att exempelvis tio dagar verkställts av det sista
straffet.

Sammanläggning av fritidsstraff med
tillrättavisning i form av utegångs- eller landgångsförbud skall självfallet
inte förekomma. Givetvis skall inte heller tillrättavisning i form av sådant
förbud verkställas under tid då fritidsstraff verkställs. Däremot är det inle
något som hindrar att verkställighet av ett fritidsstraff och motsvarande form
av tillrättavisning verkställs omedelbart efter varandra, under fömtsättning
att verkstäUighetstiden sammanlagt inte överstiger 25 dagar.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 73

10 §

Paragrafens första stycke, som i sak överensstämmer
med 14 § tredje stycket utredningsförslaget, upptar en bestämmelse om hur det
skaU förfaras om på en gång förekommer tiU verksläUighet dom eUer beslut
varigenom ålagts fritidsstraff och dom varigenom ådömts fängelse på viss tid.

I andra stycket har intagits en bestämmelse om att
i dom på skyddstillsyn föreskriven behandling enligt 28 kap. 3 § BrB skall
konsumera fritidsstraff.

11 §

I paragrafens första stycke ges bestämmelser om vem
som skall befordra dom eller beslut om disciplinstraff till verkställighet.
Bestämmelsema, som motsvarar 15 § första stycket utredningsförslaget, har
överförts i sak oförändrade från 10 § första stycket DL.

Andra stycket, som saknar motsvarighet i DL,
innehåller bestämmelse om vem som skall förordna om sammanläggning av
fritidsslraff. Bestämmelsen överensstämmer med vad som i detta hänseende föreslagits
i 15 § andra stycket utredningsförslaget.

12 §

Paragrafen, som motsvarar delar av 16 och 17 §§
utredningsförslaget, upptar bestämmelser om hur det skall förfaras när någon
som ålagts fritidsstraff sluthgen blU i målet dömd tiU sådant straff eUer tiU
fängelse på viss tid. Bestämmelsema innebär att vad den straffskyldige utstått
av det först ålagda straffet skall avräknas från det slutUga straffet. En dags
fritidsslraff skall därvid anses svara mot en halv dags fängelse.

13 §

I paragrafen, som motsvarar del av 17 §
utredningsförslaget, föreskrivs alt domstol skall kunna förordna, när någon
döms till disciplinbot, böter eller suspension i stäUet för fritidsstraff, att
det sålunda ådömda nya straffet helt eUer delvis skall anses verkställt genom
vad den dömde undergått av fritidsstraffet.

14 §

Denna paragraf, som motsvarar 18 § andra, tredje
och fjärde styckena utredningsförslaget, reglerar frågan hur vid förändring av
påföljd eller befrielse från påföljd skaU förfaras med belopp som innehållits
eller betalats enligt 4 § andra stycket eller 5 §.

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 74

15 §

I detla lagrum, som motsvarar 12 § DL och 19 §
utredningens förslag, har föreskrivits att om disciplinstraff ådömts jämte
villkorUg dom eller skyddstillsyn, enligt 38 kap. 1 § BrB avgiven
nöjdförklaring skall avse även disciplinstraffet.

16 §

Paragrafen, som motsvarar 20 § utredningsförslaget,
innehåller regler om preskription av discipUnstraff.

För fritidsstraff synes böra gälla samma
preskriptionsbestämmelse som f. n. gäller för disciplinbot. Med viss avvikelse
från utredningsförslaget har därför föreskrivUs att disciplinstraff bortfaller
i den mån straffet ej verkställts inom tre år efter det att slraffbeslutet
vann laga kraft. Denna bestämmelse omfattar självfallet också löneavdrag eller
betalning enUgt 4 § andra stycket.

17 §

Paragrafen
motsvarar 21 § utredningsförslaget och 14 § DL. I 14 § DL föreskrivs att för
mindre förseelser som är av sådan beskaffenhet att straff därför kan åläggas i
disciplinmål må, i stället för disciplinär bestraffning, såsom tUlrättavisning
användas varning, extratjänst, utegångsförbud och för den som är förlagd
ombord på fartyg landgångsförbud. I paragrafen anges vidare vad de olika
lillrätta-visningsformerna innebär. För de tre sistnämnda
tUlrättavisningsformerna anges samtidigt tillåtna minimi- och maximilatituder.
Slutligen föreskrivs atl för samma förseelse eller eljest på en gång inte får
åläggas mer än ett slag av tillrättavisning samt alt extratjänst inte får
användas så att genom överansträngning eller av annan orsak uppkommer men för
den felandes hälsa eller tjänstbarhet.

De återgivna bestämmelserna i 14 § DL har med vissa
ändringar förts över tUl ifrågavarande paragraf. Därvid har som en fömtsättning
för att tillrättavisning skall kunna meddelas inte föreskrivits att förseelsen
skall betraktas som "mindre" utan i stäUet angetts att
tUlrättavisning är lämpUgare än straff. Vidare har föreskrivits att
tiUrättavisning skaU användas, när angivna fömtsättning är uppfylld. Som
framgår av vad jag anfört i den allmänna motiveringen har dessutom den
ändringen vidtagits att tillrättavisning inte längre skall kunna ske i form av
förbud att lämna bostaden.

Frågan i vilka faU tUlrättavisning skall anses
lämpligare än disciplinär bestraffning kan inte anges generellt utan får
bedömas med hänsyn tiU bl. a. förseelsens art, omständigheterna vid dess
begående, den felandes person samt hans förhållande i tjänsten i övrigt. Som
utredningen närmare utvecklat (SOU 1970: 31 s. 107108) synes det dock av
skilda

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 75

anledningar
i allmänhet inte vara lämpligt att beivra fyUeri med tillrättavisning.

Bestämmelserna i paragrafens andra stycke har
utformats i nära överensstämmelse med den föreslagna nya lydelsen av 32 kap. 6
§ BrB.

18
§

I förevarande paragraf, som överensstämmer med 16 §
DL och 22 § utredningsförslaget, har angetts att närmare föreslcrifler rörande
verkställighet av disciplinstraff och tillrättavisning meddelas av Konungen.

6.7.3.
Förslaget till lag om ändring i militära rättegångslagen (1948: 472)

8 §

Ändringarna i paragrafens första stycke är en följd
av arreststraffets avskaffande samt införandet av den nya disciplinstrafformen
fritidsstraff och möjligheten att kombinera sådant straff med discipUnbot.

22
§

I 22 § första stycket 1 MRL föreskrivs att bestraffningsberättigad
befattningshavare genast skall hänskjuta mUitärt brottmål till åklagaren om i
målet finns annan målsägande än kronan. Som framgår av den aUmänna
motiveringen förordar jag i detta hänseende en ändring som innebär att sådant
hänskjutande inte skall behöva ske när målsäganden förklarar att han inte ämnar
föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet och inte heUer eljest
begär att målet skall handläggas vid domstol samt hinder i övrigt inte möter
mot att straff för brottet åläggs i disciplinmål.

Rörande den lagtekniska utformningen av denna
ändring har utredningen för sin del föreslagit att nyss angivna
förutsättningar skall anges i punkt 1 i förevarande lagrum. Hovrätten över
Skåne och Blekinge har med anledning härav invänt att i sak samma resultat nås
om punkt 1 i SläUet upphävs. Jag delar denna uppfattning. Av 10 § 2 framgår,
att straff inte får åläggas i disciplinmål om annan målsägande än kronan finns
och denne förklarar sig ämna föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet
eUer eljest påfordrar att målet handläggs vid domstol. Vidare föreskrivs i 22
§ första stycket 2 att mUitärt brottmål skaU hänskjutas till åklagaren om
straff för brottet inte får åläggas i disciplinmål. Om 22 § första stycket 1
upphävs, följer av 22 § första stycket 2 jämfört med 10 § 2 att hänskjutande
tiU åklagaren skall ske om i målet finns annan målsägande än kronan och denne
förklarar sig ämna föra tolan om enskUt anspråk i anledning av brottet eUer
eljest påfordrar att målet handläggs vid domstol. Därmed har i praktiken nåtts
samma resultat som med den av utredningen föreslagna ändrade lydelsen av
bestämmelsen i 22 § första stycket 1. Jag förordar därför att sistnämnda
bestämmelse upphävs.

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 76

Ändringen i första stycket 4 har föranletts av
förslaget om arreststraffets avskaffande samt införande av fritidsstraffet och
kombinationen av sådant straff med disciplinbot.

Pcffagrafens andra stycke har undergått viss
justering till följd av ändringen i 79 §.

I den allmänna motiveringen har jag förordat att
möjligheterna för bestraffningsberättigad befattningshavare att avskriva mål
vidgas. Förslaget härom har kommit till uttryck i ändringar i fjärde stycket
av förevarande paragraf.

40
§

Förevarande paragrafs första stycke anger i vilka
fall den bestraffningsberättigade är skyldig att personligen hålla förhör med
den misstänkte. Enligt paragrafens nuvarande lydelse föreUgger i regel sådan
skyldighet dels om anledning förekommer att ålägga den misstänkte arrest i mer
än åtta dagar, dels om den misstänkte inte fyUt 18 år, och dels om den
misstänkte gjort framställning om sådant förhör. Arreststraffets avskaffande
har till följd att den förstnämnda situationen bortfaller.

Om den bestraffningsberättigade avser att ålägga
fritidsstraff och särskilt om det blir aktuellt att ålägga sådant straff i
kombination med disciplinbotsstraff kan det, som utredningen framhåUit, många
gånger vara lämpligt att den bestraffningsberättigade personligen hör den misstänkte.
Någon bindande föreskrift härom har emellertid inte ansetts påkaUad.

43
§

Paragrafens andra stycke, som innehåller
bestämmelser om lid för fuUföljd av talan mot beslut i disciplinmål, har fått
ändrad lydelse tUl följd av förslaget om arreststraffets avskaffande. Eftersom
fritidsslraff föreslås i regel gå i verkställighet utan hinder av alt beslutet
inte vunnit laga kraft (53 § MRL), finns det inte skäl att föreskriva så kort
fuUföljds-tid som nu gäller i fråga om arrest, I likhet med vad som gäller i
fråga om disciplinbot har fullföljdstiden när det gäUer fritidsslraff beslämts
till två veckor.

49
§

I likhet med utredningen anser jag att beslut om
fritidsstraff i princip skall kunna verkställas uton hinder av att
straffbeslutet inte vunnit laga kraft. Förslag med denna innebörd kommer att
redovisas under 53 §. Om den straffskyldige i sådant fall fullföljt talan mot
slraffbeslutet bör domstolen ha möjlighet att skyndsamt pröva frågan om
inhibition av straffverkställigheten. I detta syfte har i förevarande paragrafs
tredje stycke intagits en bestämmelse, vilken medför skyldighet för åklagaren

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 77

alt
vid fullföljd av talan mot straffbeslut varigenom ålagts fritidsstraff som
skall verkstäUas utan hinder av att straffbeslutet inte vunnit laga kraft, utan
avbidan på sådan ulredning som avses i 48 §, ofördröjligen lUl rätten översända
den slraffskyldiges fullfölj dsinlaga jämte handlingarna i målet. Rätten blir
då i tUlfälle atl, om skäl härför anses vara för handen, omedelbart förordna
att vidare verkställighet inte skall ske. Då det är av värde att åklagaren
yttrar sig i frågan huruvida inhibition bör ske eller inte, har vidare
föreskrivits alt åklagaren vid översändande av fullföljdsinlagan skall bilägga
eget yttrande i inhibitionsfrågan.

51
§

I paragrafen, som innehåller bestämmelser om
förfarandet vid domstol, har intagits en uttrycklig föreskrift om att
Uahibitionsbeslut kan meddelas utan att part kaUats tUl förhör mför rätten. Den
nuvarande bestämmelsen om alt rätten skaU förordna att klagande som avtjänar
arreststraff skall inställas tUl sådant förhör föreslås upphävd. För tydlighetens
skull har vidare angetts att domförhelsregeln i tredje stycket gäller vid
avgörande av själva saken.

53
§

5356 §§ i gällande lydelse innehåller bestämmelser
om tiden för verkställighet av beslut i disciplinmål varigenom ålagts
disciplinbot eller arrest. Bestämmelserna innebär i huvudsak att beslut om
discipUnbot i regel skall verkställas utan hinder av att beslutet inte vunnit
laga kraft men att däremot beslut om arrest i regel går i verkställighet först
sedan beslutet har vunnit laga kraft.

Utredningen har föreslagit att den
verkställighetsbestämmelse som f. n. gäller i fråga om disciplinbot skall efter
en mindre jämkning vidgas att gälla även i fråga om fritidsslraff. Detta
förslag har avstyrkts av hovrätten över Skåne och Blekinge, som ansett
övervägande skäl tala för att fritidsslraff skall följa de
verkställighetsregler som nu gäller för arrest och som innebär att beslut om
arrest i disciplinmål i regel inte går i verkställighet omedelbart.

TiU stöd för den av utredningen valda lösningen kan
enligt min mening starka skäl anföras. Allmänt sett gäUer att ett
disciplinmedel är verksammare om det kan bringas tiU verksläUighet i nära
anslutning tUl förseelsen än om lång tid förflyter, vUket skuHe kunna bli faUet
om verkstälUgheten kan ske först när beslutet vunnit laga kraft. Fritidsstraffet
framstår uppenbarligen som ett mmdre aUvariigt ingripande än arreststraffet.
Rättssäkerhetshänsyn gör sig följaktligen inte gällande med samma styrka i
fråga om fritidsstraff som när det gäller anest. Det Ugger närmare tUl hands
att göra en jämförelse med tillrättavisningen utegångsförbud, från vilket
fritidsstraffet skiljer sig praktiskt taget endast genom alt det åläggs för
längre tid. Utegångsförbud

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 78

går
i verkställighet omedelbart (69 §). VisserUgen tar det betydligt längre tid för
domstol att efter fullföljd av talan ändra ett beslut om fritidsstraff än det
tar att få etl beslut om utegångsförbud omprövat av högre militär
befatiningshavare. Det kan sålunda antagas oftare inträffa i fråga om
fritidsstraff än när det gäUer utegångsförbud att påföljden helt eller delvis
redan har verkställts, när målet slutiigt avgörs. A andra sidan torde
olägenheterna med en sådan ordning till viss del begränsas genom den i 49 §
tredje stycket föreslagna bestämmelsen som gör det möjUgt för domstol efter fullföljd
talan mot beslut om fritidsslraff att skyndsamt förordna om inhibition av
verkstälUgheten. Eftersom mUitär befattningshavare får ålägga discipUnstraff
endast om det föreUgger nöjaktig ulredning om att den misstänkte begått förseelsen,
vilket praktiskt sett innebär att denne måste ha erkänt de faktiska
omständighetema, föreligger ingen reell risk för felaktiga straffbeslut såvitt
gäller själva skuldfrågan. I fråga om gämingens straffbarhel och
straffmätningen torde auditörens medverkan vid straffbesluten utgöra en
tillräcklig rättssäkerhelsgaranti.

Till det anförda kommer att i vissa fall av mycket
korta tjänstgöringstider fritidsstraffet skulle kunna bU helt illusoriskt om
det inle skulle kunna verkställas förrän straffbeslutet vunnit laga kraft.
Eftersom fritidsslraff lill skillnad från arreststraff kan verkställas endast
under lid då den straffskyldige är tjänstgöringsskyldig skulle nämligen den
straffskyldige genom fullföljd av talan kunna hålla verkställighetsfrågan
öppen till dess tjänstgöringsskyldigheten upphört.

Med hänsyn tUl det anförda anser jag i likhet med
utredningen att beslut i disciplinmål varigenom fritidsslraff ålagts bör,
liksom när det gäller beslut om disciplinbot, gå i verkställighet utan hinder
av att beslutet inte vunnit laga kraft, om inte den bestraffningsberättigade
annorlunda förordnal. Bestämmelsen i förevarande paragraf har avfattats i
enlighet härmed.

5456
§§

Dessa paragrafer har upphävts tUl följd av
förslaget om arreststraffets avskaffande.

64
§

Paragrafen har undergått en mindre justering som en
följd av förslaget om avskaffande av arreststraffet.

66
§

Paragrafen mnehåUer bestämmelser om vUka
befattningshavare som har rätt att ålägga tiUrättavisning.

Enligt tredje stycket i dess lydelse före den 1
juli 1972 vUken utgår från det fömtvarande tjänsteställningssystemet mom
krigsmakten

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 79

hade kompanichef och motsvarande chef
tiUrättavisningsrätt i fråga om underlydande underbefäl och meniga. Utredningen
föreslog att denna befogenhet inte längre skall gälla i fråga om underbefäl som
är underkastat ämbetsansvar, dvs. enligt det fömtvarande systemet befäl av
lägst furirs grad. Sådant underbefäl bör enligt förslaget vara jämställt med
officerare och underofficerare i fråga om vem som skall ha tillrättavisningsrätt
över dem.

Utredningens förslag har i allmänhet lämnats utan
erinran av remissinstanserna. Chefen för armén har dock avstyrkt förslaget
utom såvitt gäUer underbefäl av mslmästares och överfurirs grad. Som skäl för
avstyrkandet har anförts att kompanichefs möjlighet atl snabbt kräva ordning
och rättelse bland personal under ulbildning vid kompaniet skulle eftersättas
om förslaget genomförs. Även Centralförbundet för befälsutbildning har ställt
sig kritiskt till förslaget.

I samband med införandet fr. o. m. den 1 juli 1972
av det nya tjänsteställningssystemet inom krigsmakten (prop. 1972: 44, FU 13,
rskr 166) har vidtagits viss ändring i förevarande bestämmelser. Ändringen, som
inte utgör något ställningstagande lUl utredningens nyssnämnda förslag, innebär
att kompanichefs och motsvarande chefs tUlrättavisningsrätt skaU gälla i fråga
om gmppbefäl (tidigare furir, korpral och vicekorpral) och meniga. I sak
innebär detta att de av fömtvarande underbefäl som i det nya systemet fått
sergeants eller fanjunkares tjänstegrad, dvs. i huvudsak det förutvarande äldre
yrkesunderbefälet, inte längre kan tiU-rältavisas av chef för kompani eller
motsvarande chef. Såtillvida utgör aUtså ändringen elt steg i riktning mot
genomförande av det förslag som utredningen lagt fram.

Efter det nya tjänsteställningssystemets
genomförande är befäl av lägst överfurirs grad samt de som innehar motsvarande
tjänsteställning underkastade ämbetsansvar. I fråga om fast anställd personal
innebär detta inte någon ändring i sak av vad som gällt tidigare. Den som utexamineras
från instruktörskola I eller motsvarande skola blir i det nya
tjänsteställningssystemet överfurir i stället för som tidigare furir. Vad angår
värnpliktiga kommer den som enligt det nya systemet undergår UtbUdning tiU
befattning för plutons- eUer kompanibefäl vilket motsvarar utbUdning tUl
vämpliktig underofficer eUer officer enligt det fömtvarande systemet att
liksom hittUls vid gmndutbUdningens avslutande befordras från furir tUl
sergeant. Ifrågavarande vämpliktiga blir alltså på grund av den ändrade
bestämmelsen om ämbetsansvaret underkastade sådant ansvar vid en senare
tidpunkt än vad som gällt tidigare.

Enligt min mening synes det rimligt att överfurirer
enligt det nya tjänsteställningssystemet undantas från kompanichefs
tUlrättavisningsrätt. Däremot bör tUl skUlnad mot vad utredningen föreslagit
värnpliktiga furirer som undergår utbUdning tUl plutons- eller kompanibefäl
liksom hittUls vara underkastade ifrågavarande tUlrättavisningsrätt. I

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 80

detla
hänseende anser jag mig alltså böra tUlgodose de synpunkter som framförts under
remissbehandlingen. På gmnd av det anförda bör den tUlrättavisningsrätt som
tillkommer chef för kompani eller därmed svarande avdelning avgränsas så, alt
den skall avse underlydande som inte har ämbetsansvar.

67
§

Den som vill begära omprövning av tUlrättavisning
som ålagts honom skaU enligt 68 § MRL skriftiigen eller muntligen göra
framställning därom hos närmast högre befattningshavare som har
bestraffningsrätt. I likhet med utredningen anser jag det vara ett
rättssäkerhetskrav att den tiUrältavisade genast får besked om denna möjlighet
atl få beslutet omprövat. Någon bestämmelse om underrättelseskyldighet finns
emellertid inte i gällande lag. I enlighet med vad utredningen föreslagit har
därför i etl nytt andra stycke i förevarande paragraf intagits en bestämmelse
att tillrättavisad genast skall underrättas om hur han skall förfara om han
vill begära omprövning av tUlrältavisningsbeslutet.

79
§

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om vem
som är åklagare i militärt brottmål. Som jag anfört i den allmänna
motiveringen är viss ändring i paragrafen påkallad till följd av
skadeståndslagen (1972: 207) och kungörelsen (1972: 416) om statsmyndigheternas
skadereglering i vissa fall. Jag viU härom anföra följande.

Skadeståndslagen, som trätt i kraft den 1 juli
1972, innebär en väsentlig utvidgning av det skadeståndsansvar som kan drabba
staten. Sålimda skall staten i princip ersätta skada som vållas genom fel eUer
försummelse vid myndighetsutövning. Enligt den nyssnämnda kungörelsen regleras
sådan skada för statens räkning i vissa faU av justitiekanslem. Denne
förhandlar därvid för statens räkning med den som kräver skadestånd och för
statens talan i saken inför domstol.

Man får räkna med att det kan komma att resas
skadeståndsanspråk mot staten i anledning av förfarande av tjänsteman vilket
innefattar ämbetsbrott. Givetvis är det angeläget att juslitiekanslerns
funktion som statens ombud i skadeståndsmålet inte kommer i konflikt med hans
uppgifter som särskUd åklagare i fråga om ämbetsbrott. Risken för sådana
konfliktsituationer har emellertid till väsentlig del eliminerats genom att
åklagarinstruktionen (1964: 739) ändrats i samband med skadeståndslagens
ikraftträdande (SFS 1972: 417). Sålunda kan riksåklagaren numera generellt
vara allmän åklagare i mål om ansvar på gmnd av s. k. självständigt ämbetsbrott
av statstjänsteman som inte är underkastad disciplinär bestraffning. Tidigare
hade riksåklagaren denna befogenhet endast i fråga om tjänsteman inom
åklagarväsendet (3 § första stycket åklagarinstmktionen i dess lydelse före den
1 juli 1972). Riksåklagaren

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 81

kan
sålunda i nu avsedda fall enligt den nya ordningen från justitiekanslern
överta mål där konflikter av det berörda slaget kan tänkas uppkomma.

På grund av 79 § MRL saknar emellertid
riksåklagaren fortfarande befogenhet att vara åklagare när det gäller
självständigt ämbetsbrott av krigsman som bestrider regementschefs eller därmed
likstäUd eller högre tjänst. Enligt paragrafen är nämligen justitiekanslern
ensam behörig att vara åklagare i sådant mål. TiU undvikande av berörda
konfliktsituationer bör riksåklagaren kunna fungera som allmän åklagare även i
dessa fall. Jag förordar därför att förevarande paragraf ändras så, att
riksåklagaren i mål av ifrågavarande slag får samma befogenhet som f. n.
tillkommer justitiekanslem.

6.7.4.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Den
föreslagna lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1973.

Några övergångsbestämmelser till ändringarna i BrB
torde inte behövas.

I 5 § BrB:s promulgationslag föreskrivs, att straff
skaU bestämmas efler den lag som gällde när gärningen företogs men att om annan
lag gäller när dom meddelas, den lagen skall tUlämpas om den leder tiU frihet
från straff eUer tUl lindrigare straff. Vid bedömandet om den nya
lagstiftningen leder till lindrigare straff skall sålunda en jämförelse ske
mellan de resultat till vilka man kommer i det konkreta faUet genom tillämpning
av den äldre och den nya lagen. I allmänhet torde i fall som det i förevarande
sammanhang är fråga om jämförelsen leda lill att den nya lagen skall tUlämpas.
Särskilt är att märka att den nya strafformen fritidsstraff är en lindrigare
påföljd än arreststraffet.

I fråga om verkställighet efler nya disciplinlagens
ikraftträdande av disciplinstraff som ålagts enligt den äldre lagen bör
sistnämnda lag till-lämpas. En övergångsbestämmelse av delta innehåll har
upptagils i andra stycket av övergångsbestämmelserna till den nya
disciplinlagen.

För tydlighetens skull har i en övergångsbestämmelse
till lagen om ändring i MRL föreskrivits atl äldre bestämmelser fortfarande
skall till-lämpas i fråga om disciplinstraff som ålagts enligt äldre lag.

7
Hemställan

Jag
hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen till

1.
lag om ändring i brottsbalken,

2.
lag om disciplinstraff för
krigsmän,

3.
lag om ändring i militära
rättegångslagen (1948: 472),

4.
lag om upphävande av lagen
(1948: 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig

inhämtas
genom utdrag av protokollet.

6
Riksdagen 1972.1 saml Nr 138

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:138 82

Vad
föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemstäUt
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur
protokollet: Margit Edström

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga
1 (Utredningens förslag)

Förslag
till

Lag
om ändring i brottsbalken

Härigenom
förordnas dels att 32 kap. 6 § brottsbalken skall erhåUa ändrad lydelse på sätt
nedan anges, dels att 7 § i samma kapitel skall erhålla paragrafnummer 10 dels
ock att tre nya paragrafer med nummer 7, 8 och 9 skall ingå i kapitlet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

opaginerad Kontrollera mot PDF

6 §

DiscipUnstraff för krigsmän äro arrest och
disciplinbot.

Arrest ådömes i minst tre och högst trettio dagar.
Straffet verkställes i militärhäkte.

Disciplinbot
utgöres av löneavdrag eller motsvarande betalning i penningar enligt vad därom
är särskilt stadgat samt ådömes för minst en och högst tjugo dagar.

6
§

Disciplinstraff för krigsmän äro arrest,
fritidsstraff och disciplinbot.

7 §

Arrest ådömes i minst åtta och högst trettio dagar.
Straffet verkställes i mUitärhäkte.

8 §

Fritidsstraff utgöres

för den som är förlagd inom kasernområde, läger
eller motsvarande område av förbud att under bestämd tid, minst åtta och högst
femton dagar, på fritid vistas utom sådant område eller del därav som är
upplåten åt viss avdelning,

för den som är förlagd ombord å fartyg av förbud
att under bestämd tid, minst åtta och högst femton dagar, eller under bestämt
antal särskilda dagar, minst fem och högst åtta, på fritid lämna fartyget, och

för den som icke är förlagd såsom förut angivits
av förbud att under bestämd tid, minst åtta och högst femton dagar, på fritid
vistas utom bostaden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9 § Disciplinbot utgöres av löneavdrag eller
motsvarande betalning i penningar enligt vad därom är

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 84

(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)

särskilt stadgat samt ådömes för minst en och högst trettio dagar.
Sådant straff må ådömas jämte fritidsstraff enligt vad som är särskilt
föreskrivet.

Denna
lag träder i kraft den

Förslag
till

Lag
om disciplinstraff för krigsmän

Härigenom
förordnas som följer.

1 §

Disciplinstraff för krigsmän är, enligt vad i 32
kap. brottsbalken stadgas, arrest, fritidsslraff och disciplinbot.

2 §

Disciplinstraff ådömes, utom för brott mot
bestämmelse vari sådant straff är utsatt, även i stället för böter när fråga är
om brott av krigsman enligt 2022 kap. brottsbalken eUer om annat av krigsman
förövat brott av beskaffenhet all straff därför kan åläggas i disciplinmål.

Böter får dock användas i stäUet för
disciplinstraff, om med hänsyn till den tilltalades tjänstgöringsförhållanden
och brottets art bötesstraff är lämpligare än disciplinstraff.

Vid tillämpning av andra stycket skall böterna, i
fall då discipUnstraff är utsatt för brottet, ådömas i dagsböter; för brott
som sägs i 21 kap. 15 eller 16 § brottsbalken ådömes dock böterna omedelbart i
penningar, högst femhundra kronor.

3 §

I fråga om annat än i 2 § avsett, av krigsman
begånget brott av beskaffenhet all mål därom skall handläggas såsom militärt
mål får i stället för böter ådömas disciplinstraff, om sådant straff är
lämpligare med hänsyn till den tilltalades tjänstgöringsförhållanden och
brottels art.

4 §

Arrest får åläggas endast då det är särskilt
påkallat på grund av brottets art, disciplinen och ordningen inom krigsmakten
eller den tilltalades tjänstgöringsförhållanden.

5 §

Den som undergår arrest dellager i tjänstgöring i
den mån strafftiden överstiger åtta dagar. I övrigt verkställes arrest utan
tjänstgöring, om ej i straffbeslutet på grund av tjänstens krav eller eljest
föreliggande

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 85

särskilda
skäl annorlunda förordnals. Om arrest utan tjänstgöring skulle medföra fara för
arrestanlens hälsa, skall han under hela strafftiden eller återstoden därav
deltaga i tjänstgöring.

Under strafftiden skall den som till följd av
straffet icke dellager i tjänstgöring och som åtnjuter avlöning från
krigsmakten vidkännas löneavdrag med belopp som Konungen bestämmer.

Vid
beräkning av tid för arrest räknas varje dag till tjugofyra tim-

6 §

Den som undergår arrest får ej åtnjuta annan kost
eller bekvämlighet än som bestås vid häktet. Arrestant som ej deltager i
tjänstgöring skall beredas tillfälle att dagligen vistas utomhus minst en timme
samt får i häktet utföra lämpligt arbete som anvisas honom. Arrestant äger rätt
tiU läsning och brevskrivning i den utsträckning Konungen bestämmer. Han äger
mottaga besök endast då det i särskilt faU medges.

Avbrott i eller uppskov med verkstäUigheten av
arrest får äga rum i den mån det är nödvändigt med hänsyn tUl tjänsten eller
den arresterades hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligger. Som
sådant synnerUgt skäl skall anses att under tjänstgöringsperiod, vilken ej överstiger
fyrtio dagar, verkställighet ej kan ske utan olägenhet för utbildningen.

7 §

Fritidsstraff
beräknas efter kalenderdag.

Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av
fritidsstraff får äga rum i den mån det finnes påkallat med hänsyn tUl tjänsten
eUer den straffskyldiges hälsa eller då särskUda skäl därtill eljest
föreligger. Dag vamnder beslut om avbrott meddelas skall tUlgodoräknas den
straffskyldige såsom verkställd om fritid inträtt för honom före beslutet.

Om fritidsstraff icke kan verkställas på grund av
att den straffskyldiges tjänstgöringsskyldighet upphört, skall i stället för
varje dag, under vilken verkställighet ej kan äga mm, löneavdrag ske med
belopp som i 5 § sägs. Kan löneavdrag ej göras, skaU motsvarande belopp gäldas.
Om sådant belopp gäller vad nedan i 8 § tredje stycket stadgas.

8 §

Disciplinbot utgöres av löneavdrag, vilket
bestämmes för dag lill belopp som i 5 § sägs. Är löneavdrag ej tillämpligt,
skall den tilltalade förpliktas att för varje dag gälda ett belopp i
penningar, som är skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i
motsvarande ställning.

VerkstäUighet
av löneavdrag får fördelas på flera avlönmgstiUfäUen.

Kan disciplmbot som ålagts i form av löneavdrag ej
verkställas, skaU i StäUet molsvarande belopp gäldas. Sådant belopp ävensom
disciplinbot som ådömes i penningar tUlfaller kronan. Förvandling av oguldet
belopp till fängelse får ej äga rum. I övrigt skall i nu avsedda fall rörande
verkställigheten gälla vad som är stadgat beträffande bötesstraff.

9 §

Om det är påkallat för den tilltalades
tiUrättaförande eller av hänsyn tUl disciplinen och ordningen inom
krigsmakten, får disciplinbot åläggas vid sidan av fritidsstraff.

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 86

10 §

Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera
brott ådömes med tillämpning av de högsta och lägsia mått som anges i 32 kap.
79 §§ brottsbalken.

11 §

Disciplinstraff får, om ej annat nedan sägs,
användas såsom gemensamt straff för flera brott endast när disciplinstraff kan
följa å vart och ett av brotten.

Gemensamt straff för brott som förskyller
disciplinstraff och brott som förskyller böter skall, såframt ej svårare straff
ådömes, bestämmas i böter; om särskUda skäl föranleder därtUl, får dock i
stähet dömas till disciplinstraff. Högsta och lägsia gemensamma straff i böter
eller fängelse beräknas, då disciplinstraff är utsatt för något av brotten,
såsom om böter som i 2 § tredje stycket sägs vore stadgade i stället för
disciplinstraffet.

Skall någon dömas för flera brott får, om särskUda
skäl är därtill, för brott vara kan följa disciplinstraff sådant straff ådömas
jämte påföljd av annan art för brottsligheten i övrigt.

12 §

Förekommer på en gång lUl verkställighet flera
domar eller beslut varigenom någon blivit fälld till särskUda arreststraff,
sammanlägges straffen med varandra. Motsvarande gäller om särskUda
fritidsstraff på en gång förekommer tiU verkställighet. Sammanlagd strafflid
får icke överstiga arrest i fyrtio dagar eller fritidsstraff i tjugofem dagar.

Från den sammanlagda strafftiden skall avräknas vad
den slraffskyldige kan ha utstått av straffen.

13 §

Skall på en gång verkstäUas dels dom eller beslut
varigenom någon fällts tUl arrest, dels ock dom eUer beslut varigenom han
fällts till fritidsstraff, skall i den mån den slraffskyldige är
tjänstgöringsskyldig fritidsstraffet eller vad som återstår därav övergå till
arrest. Därvid skall en dags fritidsstraff anses svara mot en halv dags arrest.
Brutet daglal förfaller. Sammanlagda arresltiden får icke överstiga fyrtio
dagar. Från arresltiden skall avräknas vad den straffskyldige kan ha utstått av
del tidigare arreststraffet.

Om del av fritidsstraff ej enligt första stycket
kan övergå tiU arrest tUl följd av att den straffskyldige ej är
Ijänstgöringsskyldig gäller vad i 7 § tredje stycket sägs.

14 §

Skall på en gång verkställas dels dom eller beslut
varigenom någon fäUts tUl arrest eller beslut varigenom fritidsslraff
sammanlagts med arrest, dels ock dom eUer beslut varigenom han dömts tiU
fängelse på viss tid, vare sig det omedelbart ådömts eUer utgör
förvandlingsstraff för böter, skaU arreststraffet övergå till fängelse. Därvid
skall varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse. Från den sammanlagda
strafftiden skall avräknas vad den straffskyldige kan ha utstått av straffen.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 87

Förekommer, när den dömde skall undergå behandling
varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken, samtidigt tUl verkställighet dom
eller beslut om arrest eller beslut varigenom fritidsstraff sammanlagts med
arrest, skall behandlingen träda i stället för arreststraffet eUer vad som
återstår därav.

Vid sammanträffande av verkställighet av dels dom
eller beslut om fritidsstraff, dels ock dom om fängelse på viss tid skall
fritidsstraffet på sätt som stadgas i 7 § tredje stycket övergå till löneavdrag
eller gäldande av visst belopp i pengar. Skall någon undergå behandling varom
stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken och förekommer samtidigt tUl verkställighet
dom eller beslut om fritidsstraff, skall behandlingen träda i stället för
fritidsstraffet eller vad som återstår därav.

15 §

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts
skall befordras tUl verkställighet, om den dömde tjänstgör vid viss avdelning,
av befattningshavare som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen
och eljest av bestraffningsberättigad befattningshavare som med hänsyn till den
dömdes vistelseort är närmast därtill.

Om sammanläggning av arreststraff, av fritidsslraff
och av arreststraff med fritidsstraff förordnar den som har atl befordra
straffbesluten tUl verkställighet. Förordnande om sammanläggning av arrest med
fängelse meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

16 §

Har arrest ålagts någon och blir han i målet
slutligen dömd till arrest på längre tid eller tUl fängelse på viss tid, skall
från detta straff avräknas vad han utstått av förstnämnda straff, därvid varje
dags arrest anses svara mot en dags fängelse. Motsvarande gäller om någon som
ålagts fritidsstraff slutligen dömes tUl sådant straff på längre tid eller till
arrest eller till fängelse på viss tid, varvid varje dags fritidsstraff anses
svara mot en halv dags arrest eUer en halv dags fängelse. Uppkommer brutet
dagtal, skall den brutna dagen anses som hel dags arrest eller fängelse.

17 §

Om den som ålagts arrest eller fritidsstraff
slutligen i målet dömes till sådant straff på kortare tid, skall från det nya
straffet avräknas vad den dömde utstått av det först ålagda straffet. Dömes
någon tUl fritidsstraff eller sådant straff jämte disciplinbot i stället för
arrest eller lUl disciplinbot, böter eller suspension i stället för arrest
eller fritidsstraff, får domstolen förordna alt straffet enligt det nya
straffbeslutet helt eller till viss del skall anses verkställt genom vad den
dömde utstått av arresl-eller fritidsstraffet.

18 §

Dömes den som ålagts arrest slutiigen i målet till
arrest på kortare tid eller till fritidsstraff i stället för arrest, skall till
honom utbetalas vad enligt 5 § innehållits för lid vamnder innehållande ej
skolat ske enligt det nya slraffbeslutet. Utbetalning skall dock ej ske i den
mån innehållet belopp enligt vad i andra stycket sägs kan avräknas å disciplinbotsstraff
som enligt det nya straffbeslutet ådömts jämte frUidsslraff.

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 88

Har arrest eUer fritidsstraff ålagts någon och blir
han i målet slutligen dömd tiU disciplinbot, böter eller suspension, skall
enligt 5 § eller 7 § tredje stycket innehållet belopp avräknas å vad han enligt
det nya slraffbeslutet har att vidkännas eller, i den mån det ej kan ske,
utbetalas.

Om den som ålagts arrest eller fritidsslraff
slutligen i målet dömes till annan påföljd än i 1618 §§ sägs eller befrias
från påföljd, skall enligt 5 § eUer 7 § tredje stycket innehållet belopp
utbetalas.

Om dom eller beslut, varigenom disciplinbot ålagts
någon, ändrats efter det straffet helt eller delvis verkställts, skall enligt 8
§ innehållet eller eriagt belopp utbetalas i den mån det ej, om han dömes tUl
disciplinbot eller böter, kan avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutct
har att vidkännas.

19 §

Har med stöd av 27 kap. 2 § eller 28 kap. 2 §
brottsbalken disciplinstraff ådömts jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn, skall
nöjdförklaring enligt 38 kap. 1 § brottsbalken avse jämväl disciplinstraffet.

20 §

Arrest och fritidsstraff bortfaller om
verkställighet ej börjat inom tre år från del slraffbeslutet vann laga kraft.
Avbrytes påbörjad verkställighet, skall vad nu sagts äga molsvarande
tUlämpning i fråga om den fortsatta verkstäUigheten. Har ej inom samma tid lill
fullo skett i 7 § avsett löneavdrag eller gäldande av motsvarande belopp, får
vidare verkställighet icke ske.

Disciplinbot bortfaUer i den mån straffet ej
verkställts inom tre år från del beslutet om disciplinbot vann laga kraft.

21 §

För förseelser av beskaffenhet att straff därför
kan åläggas i disciplinmål skall tUlrättavisning användas i stället för
disciplinär bestraffning om tillrättavisning är lämpligare än straff.

Såsom
tillrällavisning får tillämpas

varning;

åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller
för viss bestämd tid, högst sju dagar, atl utom vanlig ordning utföra
handräckningsarbete eUer annan särskUd uppgift (extratjänst);

för den som är förlagd inom kasernområde, läger
eller motsvarande område förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, på
frilid vistas utom sådant område eller del därav som är upplåten åt viss
avdelning (utegångsförbud);

för den som är förlagd ombord å fartyg förbud att
under bestämd tid, högst sju dagar, eller under bestämt antal särskilda dagar,
högst fyra, på fritid lämna fartyget (landgångsförbud);

för den som icke är förlagd såsom förut angivits
förbud att under bestämd lid, högst sju dagar, på fritid vistas utom bostaden
(utegångsförbud).

Det är ej tillåtet all för samma förseelse eller
eljest på en gång ålägga mer än ett slag av tillrättavisning. Extratjänst får
ej användas så att genom överansträngning eller av annan orsak uppkommer men
för den felandes hälsa eUer tjänstbarhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

22 §

Närmare föreskrifter rörande
verkställighet av disciplinstraff och tillrättavisning meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den , då lagen den 30 juni 1948 (nr

449) om disciplinstraff för krigsmän skall upphöra att
gälla.

Vad som stadgas i den nya lagen
skall med undantag för fall som avses i de två nästföljande styckena äga
tillämpning även då fråga är om brott som förövats före lagens ikraftträdande.

Har, innan den nya lagen trätt i
krafl, disciplinstraff ålagts av militär befattningshavare eller domstol, skall
äldre bestämmelse om sådant straff tillämpas även då högre rätt efler nya
lagens ikraftirädande dömer till ansvar i målet.

I fråga om verkställighet efter nya
lagens ikraftträdande av disciplinstraff som ålagts enligt äldre lag skall
dittUls gäUande bestämmelser äga tillämpning.

Uppställning
för underlättande av jämförelse mellan den nuvarande och den föreslagna
disciplinlagen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag om disciplinstraff för krigsmän den 30 juni 1948

Förslag
till

Lag om
disciplinstraff för krigs-

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande lydelse)

1 § Disciplinstraff för krigsmän
äro, enligt vad i 32 kap. brottsbalken stadgas, arrest och disciplinbot.

2 §

Disciplinstraff ådömes, utom för
brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, jämväl i stället för
böter när fråga är om brott av krigsman enligt 2022 kap. brottsbalken eUer om
annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas
i disciplinmål.

Den som icke eller endast tillfäUigt
tjänstgör vid krigsmakten skall dock dömas till böter i stället för arrest, om
det med hänsyn till brottets art och övriga omständigheter kan ske utan
fara för

Härigenom förordnas som följer.

(Föreslagen lydelse)

1 §

Disciplinstraff för krigsmän är,

enligt vad i 32 kap. brottsbalken stadgas, arrest,
fritidsstraff och disciplinbot.

2 §

Disciplinstraff ådömes, utom för

brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, även i
stället för böter när fråga är om brott av krigsman enligt 2022 kap, brottsbalken
eller om annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför kan
åläggas i disciplinmål.

Böter får dock användas i stället
för disciplinstraff, om med hänsyn tUl den tilltalades tjänstgöringsförhållanden
och brottets art bötesstraff är lämpligare än discipUnstraff.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande lydelse)

disciplinen
och särskilda skäl ej föranleda till annat. Böter må ock eljest användas i
stället för disciplinstraff, om med hänsyn till den brottsliges
tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff finnes vara lämpligare
än disciplinstraff.

Vid tillämpning av andra stycket skola böterna, i
faU då discipUnstraff är utsatt för brottet, ådömas i dagsböter; för brott som
sägs i 21 kap. 15 eller 16 § brottsbalken ådömas dock böterna omedelbart i
penningar, högst femhundra kronor.

3 § I fråga om annat än i 2 § avsett, av krigsman
begånget brott av beskaffenhet att mål därom skall handläggas såsom militärt
mål må i stället för böter ådömas disciplinstraff, därest sådant straff finnes
lämpligare med hänsyn tUl den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och
brottets art.

(Föreslagen lydelse)

Vid tiUämpning av andra stycket skall böterna, i
fall då disciplinstraff är utsatt för brottet, ådömas i dagsböter; för brott
som sägs i 21 kap. 15 eller 16 § brottsbalken ådömes dock böterna omedelbart
i penningar, högsl femhundra kronor.

3 § I fråga om annat än i 2 § avsett, av krigsman
begånget brott av beskaffenhet att mål därom skall handläggas såsom mUitärt mål
får i stället för böter ådömas disciplinstraff, om sådant straff är lämpligare
med hänsyn tUl den tilltalades tj änstgöringsförhållan-den och brottets art.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 § Den som undergår arrest deltager i
tjänstgöring i den mån strafftiden överstiger tio dagar, I övrigt verkställes
arrest utan tjänstgöring, där ej i straffbeslutet på gmnd av tjänstens krav
eller eljest föreliggande särskUda skäl annorlunda förordnats. Finnes arrest
utan tjänstgöring medföra fara för arrestanlens hälsa, skall han under hela
strafftiden eUer vad därav återstår deltaga i tjänstgöring.

Under strafftiden skall den som åtnjuter avlöning
från krigs-

4 § Arrest får åläggas endast då det är särskilt
påkallat på grund av brottets art, disciplinen och ordningen inom krigsmakten
eller den tilltalades tjänstgöringsförhållanden.

5 §

Den som undergår arrest deltager i tjänstgöring i
den mån strafftiden överstiger åtta dagar, I övrigt verkställes arrest utan
tjänstgöring, om ej i straffbeslutet på gmnd av tjänstens krav eller eljest
föreliggande särskUda skäl annorlunda förordnats. Om arrest utan tjänstgöring
skulle medföra fara för arrestanlens hälsa skall han under hela strafftiden
eller återstoden därav dellaga i tiänstgöring.

Under strafftiden skall den som till följd av
straffet icke deltager

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande
lydelse)

makten
vidkännas löneavdrag med belopp som Konungen bestämmer.

Vid beräkning av tid för arrest räknas varje dag
tiU tjugofyra tun-mar.

5 §

Den som undergår arrest må ej åtnjuta annan kost
eller bekvämlighet än som bestås vid häktet. Arrestant som ej deltager i
tjänstgöring skaU beredas tillfälle att dagligen vistas utomhus minst en timme
samt må i häktet utföra lämpligt arbeie som anvisas honom. Arrestant äger rätt
tUl läsning och brevskrivning i den utsträckning Konungen bestämmer. Han äger
mottaga besök endast då det i särskilt fall medgives.

Avbrott i eUer uppskov med verkställigheten av
arrest må äga rum i den mån det finnes nödvändigt med hänsyn tiU tjänsten eUer
den arresterades hälsa eUer då synnerliga skäl därtUl eljest föreligga. Som
sådant synnerligt skäl skaU anses att under tjänstgöringsperiod, vilken ej
överstiger fyrtio dagar, verkstälUghet ej kan ske utan olägenhet för
utbildningen.

(Föreslagen lydelse)

i
tjänstgöring och soin åtnjuter avlöning från krigsmakten vidkännas löneavdrag
med belopp som Konungen bestämmer.

Vid beräkning av tid för arrest räknas varje dag
tiU tjugofyra timmar.

6 §

Den som undergår arrest får ej åtnjuta annan kost
eller bekvämlighet än som bestås vid häktet, Arrestant som ej deltager i
tjänstgöring skall beredas tillfäUe att dagligen vistas utomhus minst en timme
samt får i häktet utföra lämpligt arbete som anvisas honom. Arrestant äger
rätt tiU läsning och brevskrivning i den utsträckning Konungen bestämmer. Han
äger mottaga besök endast då det i särskilt fall medges.

Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av
arrest får äga rum i den mån det är nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller
den arresterades hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligger. Som
sådant synnerUgt skäl anses all under tjänstgöringsperiod, vUken ej överstiger
fyrtio dagar, verksläUighet ej kan ske utan olägenhet för utbildningen.

7 §

Fritidsstraff beräknas efter kalenderdag.

Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av
fritidsstraff får äga rum i den mån det finnes påkallat med hänsyn till
tjänsten eller den straffskyldiges hälsa eller då särskiliia skäl därtill
eljest föreligger. Dag varunder beslut om avbrott meddelas skall tillgodoräknas
den straffskyldige såsom verkställd om fritid inträtt för honom före beslutet.

Om fritidsstraff icke kan verkställas på grund av
att den straffskyldiges tjänstgöringsskyldighet upphört, skall i stället för
varje

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande lydelse)

6
§

Disciplinbot utgöres av löneavdrag, vUket
bestämmes för dag tUl belopp som i 4 § sägs. Är löneavdrag ej tiUämpligt,
skall den brottslige förpliktas att för varje dag gälda elt belopp i penningar,
vilket fastställes efter ty prövas skäligt med hänsyn tUl löneavdraget för
löntagare i motsvarande ställning.

VerkstäUighet av löneavdrag må fördelas på flera
avlöningstillfällen.

Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej
verkställas, skall i stället motsvarande belopp gäldas. Sådant belopp ävensom
disciplinbot som ådömes i penningar tillfaller kronan. Förvandling av oguldet
belopp lUl frihetsstraff skall ej äga mm. 1 övrigt skall i nu avsedda fall rörande
verkställigheten gälla vad som är stadgat belräffande bötesstraff.

(Föreslagen lydelse)

dag,
under vilken verkställighet ej kan äga rum, löneavdrag ske med belopp som i 5 §
sägs. Kan löneavdrag ej göras, skall motsvarande belopp gäldas. Om sådant
belopp gäller vad nedan i 8 § tredje stycket stadgas.

8 § Disciplinbot ulgöres av löneavdrag, vilket
bestämmes för dag tUl belopp som i 5 § sägs. Är löneavdrag ej tiUämpligt, skaU
den tilltalade förpliktas att för varje dag gälda ett belopp i penningar, som
är skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande
ställning.

Verkställighet av löneavdrag får fördelas på flera
avlöningstillfällen.

Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej
verkställas, skaU i StäUet motsvarande belopp gäldas. Sådant belopp ävensom
disciplinbot som ådömes i penningar tillfaller kronan. Förvandling av oguldet
belopp tUl fängelse får ej äga mm. I övrigt skall i nu avsedda fall rörande
verkställigheten gälla vad som är stadgat beträffande bötesstraff.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7 § Disciplinstraff såsom gemensamt straff för
flera brott ådömes med tiUämpning av de högsta och lägsta mått som angivas i 32
kap. 6 § brottsbalken.

9 §

Om
det är påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till
disciplinen och ordningen inom krigsmakten, får disciplinbot åläggas vid
sidan av fritidsstraff.

10 §

Disciplinstraff såsom gemen

samt straff för flera brott ådömes

med tillämpning av de högsta och

lägsta mått som anges i 32 kap.

79 §§ brottsbalken.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande lydelse)

8 §

DiscipUnstraff må, om ej annat sägs, användas såsom
gemensamt straff för flera brott allenast när discipUnstraff kan följa å vart
och elt av brotten.

Gemensamt straff för brott som finnes förskylla
disciplinstraff och brott som finnes förskylla böter skall, såframt ej svårare
straff ådömes, bestämmas i böter; om särskilda skäl äro därtill, må dock i
stället dömas liU discipUnstraff. Högsta och lägsta gemensamma straff i böter
eller fängelse beräknas, då disciplmstraff är utsatt för något av brotten,
såsom om böter som i 2 § tredje stycket sägs vore stadgade i stället för disciplinstraffet.

Skall någon dömas för flera brott må, om särskUda
skäl äro därtill, för brott vara kan följa disciplinstraff sådant straff ådömas
jämte påföljd av annan art för brottsligheten i övrigt.

9§

Förekomma på en gång till verksläUighet flera
domar eller beslut varigenom någon blivit fäUd tUl särskilda arreststraff,
sammanläggas straffen med varandra. Sammanlagda strafftiden må icke överstiga
fyrtio dagar.

(Föreslagen lydelse)

11
§

Disciplinstraff får, om ej annat nedan sägs,
användas såsom gemensamt straff för flera brott endast när disciplinstraff
kan följa å vart och etl av brotten.

Gemensamt straff för brott som förskyller
disciplinstraff och brott som förskyller böter skall, såframt ej svårare
straff ådömes, bestämmas i böter; om särskilda skäl föranleder därtill, får
dock i stället dömas till discipUnstraff. Högsta och lägsta gemensamma straff i
böter eUer fängelse beräknas, då disciplinstraff är utsatt för något av
brotten, såsom om böter som i 2 § tredje stycket sägs vore stadgade i stället
för disciplinstraffet.

Skall någon dömas för flera brott får, om särskilda
skäl är därtill, för brott vara kan följa disciplinstraff sådant straff
ådömas jämte påföljd av annan art för brottsligheten i övrigt.

12 § Förekommer på en gång tUl verkställighet
flera domar eller beslut varigenom någon blivit fälld tiU särskilda
arreststraff, sammanlägges straffen med varandra. Motsvarande gäller om
särskilda fritidsstraff på en gång förekommer till verkställighet. Sammanlagd
strafftid får icke överstiga arrest i fyrtio dagar eller fritidsstraff i
tjugofem dagar.

Från den sammanlagda strafftiden skall avräknas
vad den straffskyldige kan ha utstått av straffen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

13 § Skall på en gång verkställas dels dom eller
beslut varigenom någon fällts till arrest, dels ock dom eller beslut varigenom
han fällts tiU fritidsstraff, skaU i den mån den straffskyldige är tjänstgöringsskyldig
fritidsstraffet eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande
lydelse)

Skola på en gång verkställas dels
dom eUer beslut varigenom någon fällts tiU arrest, dels ock dom eUer beslut
varigenom han dömts tiU fängelse på viss tid, vare sig det omedelbart ådömts
eller utgör förvandlingsstraff för böter, skall arreststraffet övergå tUl
fängelse. Därvid skaU varie dags arrest anses svara mot en dags fängelse.

Förekommer till verkställighet dom
eller beslut om arrest när den dömde skall undergå behandling varom stadgas i
28 kap. 3 § brottsbalken, skall denna behandling träda i stället för
arreststraffet eller vad som återstår därav.

(Föreslagen
lydelse)

vad som återstår därav övergå till arrest. Därvid skall en
dags fritidsstraff anses svara mot en halv dags arrest. Brutet dagtal förfaller.
Sammanlagda arresltiden får icke överstiga fyrtio dagar. Från arresltiden skall
avräknas vad den straffskyldige kan ha utstått av det tidigare arreststraffet.

Om del av fritidsstraff ej enligt
första stycket kan övergå till arrest till fölfd av att den straffskyldige ej
är tjänstgöringsskyldig gäller vad i 7 § tredje stycket sägs.

14 §

SkaU på en gång verkställas dels
dom eller beslut varigenom någon fällts till arrest eller beslut varigenom
fritidsstraff sammanlagts med arrest, dels ock dom eller beslut varigenom han
dömts tUl fängelse på viss lid, vare sig del omedelbart ådömts eller utgör
förvandluigsstraff för böter, skall arreststraffet övergå tiU fängelse. Därvid
skall varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse. Från den sammanlagda
strafftiden skall avräknas vad den straffskyldige kan ha utstått av straffen.

Förekommer, när den dömde skall
undergå behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken, samtidigt till verkställighet
dom eller beslut om arrest eller beslut varigenom frUidsslraff sammanlagts med
arrest, skall behandlingen träda i stället för arreststraffet eUer vad som
återstår därav.

Vid sammanträffande av verkställighet
av dels dom eller beslut om fritidsstraff, dels ock dom om fängelse på viss tid
skall fritidsstraffet på sätt som stadgas i 7 § tredje stycket övergå till
löneavdrag eller gäldande av visst belopp i pengar. Skall någon undergå
behandling varom stadgas

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande lydelse)

10
§

Dom eUer beslut varigenom disciplmstraff ålagts
skall befordras till verkstälUghet där den dömde tjänstgör vid viss avdelning,
av befattningshavare som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelnmgen
och eljest av bestraffnuigsberättigad befattningshavare som med hänsyn tiU den
dömdes vistelseort är närmast därtill.

Om sammanläggning av arreststraff förordnar den
som har att befordra straffbesluten till verkställighet. Förordnande om sammanläggning
av arrest med fängelse meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

11 §

Har arrest ålagts någon och

varder han i målet slutligen dömd

till arrest på längre tid eUer till

fängelse på viss tid, skall från det

la straff avräknas vad han utstått

av förstnämnda straff, därvid var

je dags arrest anses svara mol en

dags fängelse.-----

(Föreslagen lydelse)

i
28 kap. 3 § brottsbalken och förekommer samtidigt till verkställighet dom
eller beslut om fritidsstraff, skall behandlingen träda i StäUet för
fritidsstraffet eller vad som återstår därav.

15
§

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts
skaU befordras till verkställighet, om den dömde tjänstgör vid viss avdelning,
av befattningshavare som har bestraffningsrätt i discipUnmål vid avdelningen
och eljest av bestraffningsberättigad befattningshavare som med hänsyn till
den dömdes vistelseort är närmast därtUl.

Om sammanläggning av arreststraff, av
fritidsstraff och av arreststraff med fritidsstraff förordnar den som har alt
befordra straffbeslulen tUl verkställighet. Förordnande om sammanläggning av
arrest med fängelse meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

16 § Har arrest ålagts någon och blir han i målet
slutiigen dömd tUl arrest på längre tid eller till fängelse på viss tid, skall
från detta straff avräknas vad han utstått av förstnämnda straff, därvid varje
dags arrest anses svara mot en dags fängelse. Motsvarande gäller om någon som
ålagts fritidsstraff slut-ligen dömes till sådant straff på längre tid eller
till arrest eller till fängelse på viss tid, varvid varje dags fritidsstraff
anses svara mot en halv dags arrest eller en halv dags fängelse. Uppkommer brutet
dagtal, skall den brutna dagen anses som hel dags arrest eller fängelse.

17
§ Om den som ålagts arrest eller fritidsstraff slutligen i målet dömes till
sådant straff på kortare tid, skall från det nya straffet

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande
lydelse)

--------- -en dags fängelse. Dö

mes han till arrest på kortare tid,

skall vad enligt 4 § innehållits för

överskjutande tid utbetalas.

--------- överskjutande tid utbe

talas. Dömes han tUl disciplinbot,

böter eller suspension, skall enligt

4 § innehållet belopp avräknas å

vad han enligt det nya straffbe

slutet har att vidkännas eUer, i

den mån det ej kan ske, utbetalas;

och skall i övrigt det andra straf

fet anses verkställt genom utstå

ende av arreststraffet i den mån

domstolen funnit skäligt så för

ordna. Dömes han annorlunda än

förut är sagt eller befrias han från

ansvar i målet, skall enligt 4 §

innehållet belopp utbetalas.

Därest dom eller beslut, varigenom
disciplinbot ålagts någon, ändrats efter det straffet helt eUer delvis
verkställts, skaU enligt 6 § innehållet eller eriagt belopp utbetalas i den
mån det ej, om han dömes tiU disciplinbot eUer böter, kan aväknas å vad han
enUgt det nya straffbeslutet har att vidkännas.

(Föreslagen
lydelse)

avräknas vad den dömde utstått av det först ålagda
straffet. Dömes någon till fritidsstraff eller sådant straff jämte
disciplinbot i stället för arrest eller till disciplinbot, böter eller
suspension i stället för arrest eller fritidsstraff, får domstolen förordna att
straffet enligt det nya straffbeslutet helt eller till viss del skall anses
verkställt genom vad den dömde utstått av arrest- eller fritidsstraffet.

18 §

Dömes den som ålagts arrest
slutligen i målet till arrest på kortare tid eller till fritidsstraff i stället
för arrest, skall till honom utbetalas vad enligt 5 § innehållits för tid
varunder innehållande ef skolat ske enligt det nya straffbeslutet. Utbetalning
skall dock ej ske i den mån innehållet belopp enligt vad i andra stycket sägs
kan avräknas å disciplinbotsstraff som enligt det nya straffbeslutet ådömts
jämte fritidsstraff.

Har arrest eller fritidsstraff
ålagts någon och blir han i målet slutligen dömd tUl disciplinbot, böter eller
suspension, skall enligt 5 § eller 7 § tredje stycket innehållet belopp
avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att vidkännas eller, i den
mån det ej kan ske, utbetalas.

Om den som ålagts arrest eller
fritidsstraff slutligen i målet dömes till annan påfölfd än i 16 18 §§ sägs
eller befrias från påföljd, skall enligt 5 § eller 7 § tredje stycket
innehållet belopp utbetalas.

Om dom eller beslut, varigenom
disciplinbot ålagts någon, ändrats efler det straffet helt eUer delvis
verkställts, skall enligt 8 § innehållet eUer eriagt belopp utbetalas i den
mån det ej, om han dömes till disciplinbot eller böter, kan avräknas å vad han
enligt det nya slraffbeslutet har alt vidkännas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande lydelse)

12 §

Har med stöd av 27 kap. 2 § eller
28 kap. 2 § brottsbalken disciplinstraff ådömts jämte vUlkorlig dom eller
skyddstillsyn, skall nöjdförklaring enligt 38 kap. 1 § brottsbalken avse
jämväl discipUnstraf-fet.

13 §

Arrest bortfaller, om verkställighet
ej börjat inom tre år från det arrestbeslutet vann laga kraft. Avbrytes
påbörjad verkställighet, skall vad nu sagts äga motsvarande tiUämpning i fråga
om den fortsatta verkställigheten.

DiscipUnbot bortfaller i den mån
straffet ej verkställts inom tre år från det beslutet om discipUnbot vann laga
kraft.

14 § För mindre förseelser av beskaffenhet
att straff därför kan åläggas i disciplinmål må, i stället för disciplinär
bestraffning, såsom tUlrättavisning användas

varmng;

åläggande för visst antal gånger,
högst fyra, eller för viss bestämd lid, högst sju dagar, atl utom vanlig
ordning utföra handräckningsarbete eller annan särskild uppgift (extratjänst);

förbud att under viss bestämd tid,
högst sju dagar, på fritid vistas utom kasernområde, läger eller däremot
svarande område eller åt viss avdelning upplåten del därav eller, såvitt avser
den som icke är sålunda förlagd, utom bostaden (utegångsförbud);

förbud ombord å fartyg, att un-

7 Riksdagen 1972. 1 saml Nr 138

(Föreslagen
lydelse)

19 §

Har med stöd av 27 kap. 2 § eller
28 kap. 2 § brottsbalken discipUnstraff ådömts jämte vUlkorlig dom eller
skyddstillsyn, skall nöjdförklaring enUgt 38 kap. 1 § brottsbalken avse jämväl
disciplinstraffet.

20 §

Arrest och fritidsstraff bortfaller,
om verkställighet ej börjat inom tre år från det straffbeslutet vann laga
kraft. Avbrytes påbörjad verkställighet, skall vad nu sagts äga motsvarande
tUlämpning i fråga om den fortsatta verkstälUgheten. Har ef inom samma tid
till fullo skett i 7 § avsett löneavdrag eller gäldande av motsvarande
belopp, får vidare verksläUighet icke ske.

Disciplinbot bortfaller i den mån
straffet ej verkställts inom tre år från det beslutet om disciplinbot vann laga
kraft.

21 §

För förseelser av beskaffenhet att
straff därför kan åläggas i discipUnmål skall tiUrättavisning användas i
stället för disciplinär bestraffning om tillrättavisning är lämpligare än
straff.

Såsom tiUrättavisning får tillämpas

varning;

åläggande för visst antal gånger,
högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst sju dagar, att utom vanlig
ordning utföra handräckningsarbete eller annan särskild uppgift
(extratjänst);

för den som är förlagd inom
kasernområde, läger eller motsvarande område förbud att under bestämd tid,
högst sju dagar, på fritid vistas utom sådant område eller del därav som är
upplåten åt viss avdelning (utegångsförbud);

för den som är förlagd ombord

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande lydelse)

der
viss bestämd tid, högst sju dagar, eller för visst antal särskUda dagar, högst
fyra, på fritid lämna fartyget (landgångsförbud).

Ej må för samma förseelse eller eljest på en gång
åläggas mer än ett slag av tiUrättovisning, ej heller extratjänst så användas
att genom överansträngning eUer av annan orsak uppkommer men för den felandes
hälsa eller tjänstbarhet.

15 §

/ fråga om användandet i visst fall av arrest,
disciplinbot eller tillrättavisning skall särskilt beaktas om den felande i
övrigt i tjänsten förhållit sig väl eller om han är under aderton år.

16 §

Närmare föreskrifter rörande verkstälUghet av
discipUnstraff och tiUrättavisning meddelas av Konungen.

(Föreslagen lydelse)

å
fartyg förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, eUer under bestämt antal
särskilda dagar, högst fyra, på frUid lämna fartyget (landgångsförbud);

för den som icke är förlagd såsom förut angivits
förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom bostaden
(utegångsförbud).

Det är ej tillåtet att för samma förseelse eUer
eljest på en gång ålägga mer än ett slag av tUlrättavisning. Extratjänst får
ej användas så att genom överansträngning eller av annan orsak uppkommer men
för den felandes hälsa eller tjänstbarhet.

22 § Närmare föreskrifter rörande
verkställighet av disciplinstraff och tillrättavisning meddelas av Konungen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag
till

Lag
om ändring i militär rättegångslag den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom
förordnas, att 8, 22, 40, 49, 51, 53 och 66 §§ militära rättegångslagen den 30
juni 1948 skaU erhåUa ändrad lydelse på sätt nedan anges.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

opaginerad Kontrollera mot PDF

8 §

Straff
må åläggas i discipUnmål Straff må åläggas i disciplinmål

allenast
om den misstänkte står allenast om den misstänkte står under
militärt befäl och straffet under militärt befäl och straffet

' Senaste lydelse av 22 § se 1965: 591, av 51 § se
1969: 262 och av 66 § se 1968: 330.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande lydelse)

finnes
böra bestämmas till arrest i högst femton dagar eller disciplinbot.

(Föreslagen lydelse)

finnes
böra bestämmas tiU arrest i högst femton dagar, //// fritidsstraff eller
sådant straff jämte disciplinbot eller til! disciplinbot.

Den som tUlhör hemvärnet eller eljest förbundit sig
att såsom fri-vilUg fullgöra krigstjänst må dock bestraffas i disciplinmål,
ändå att han vid tiden för bestraffningens åläggande ej står under miUtärt
befäl.

22
§

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har bestraffningsberättigad befattningshavare på
grand av anmälan eUer eljest erhållit kännedom om brott som avses i 21 §,
skall han genast hänskjuta målet tUl åklagaren:

1. om i målet finnes annan målsägande än kronan;

2.
om strEiff för brottet ej må
åläggas i disciplinmål;

3.
om den bestraffningsberättigade
enligt 29 § förordnat om den misstänktes gripande;

4.
om det finnes skäl antaga atl
straffet ej kommer att stanna vid arrest i högst femton dagar, disciplinbot
eUer böter;

5.
om det kan förutses att nöjaktig
utredning om brottet ej skall kunna åstadkommas genom den beslraffningsberättigades
försorg;

6.
om den bestraffningsberättigade
eljest på gmnd av sakens beskaffenhet finner synnerliga skäl föreligga att
målet handlägges vid domstol; eUer

7.
om civil myndighet har att
verkställa utredning angående annat brott, som den misstänkte antages hava
begått, och ej genom målels hänskjutande vållas uppskov, som är till avsevärt
men för krigslydnaden.

7t
Riksdagen 1972.1 saml Nr 138

Har bestraffningsberättigad befattningshavare på
gmnd av anmälan eller eljest erhålUt kännedom om brott som avses i 21 §,
skall han genast hänskjuta målet tiU åklagaren:

1.
om i målet finnes annan
målsägande än kronan, såvida denne ej förklarar sig icke ämna föra talan om
enskilt anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordra att målet
handlägges vid domstol och hinder i övrigt ej möter mot att straff för brottet
ålägges i disciplinmål;

2.
om straff för brottet ej må
åläggas i disciplinmål;

3.
om den bestraffningsberättigade
enligt 29 § föi ordnat om den misstänktes gripande;

4.
om det finnes skäl antaga att
straffet ej kommer alt stanna vid arrest i högst femton dagar, vid fritidsstraff
eller sådant straff jämte disciplinbot eller vid disciplinbot eller böter;

5.
om det kan förutses att nöjaktig
utredning om brottet ej skall kunna åstadkommas genom den
beslraffningsberättigades försorg;

6.
om den bestraffningsberättigade
eljest på gmnd av sakens beskaffenhet finner synnerliga skäl föreligga att
målet handlägges vid domstol; eller

7.
om civU myndighet har att
verkställa utredning angående annal brott, som den misstänkte antages hava
begått, och ej genom målets hänskjutande vållas uppskov, som är till avsevärt
men för krigslydnaden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)

Målet skaU hänskjutas tUl åklagare vid den
underrätt som är domstol för avdelningen, enligt den fördelning av uppgiftema
mellan olika åklagare som Konungen bestämt, eUer tUl justitiekanslern, när han
är åklagare enUgt79 §.

Om
målet icke hänskjutes till åklagare och förundersökning angående brottet ej
ändock inletts av civU myndighet, skall utredning om brottet ske vid
miUtärförhör. Fmnes tiUrättavisning vara tillfyllest, gäller vad i 67 §
stadgas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prövas
saken vara av synnerligen ringa vikt, äger bestraffningsberättigad
befattningshavare utan hinder av vad förut i denna paragraf sägs avskriva
målet, under förutsättning att däri ej finnes annan målsägande än kronan samt
att straff för brottet må åläggas i disciplinmål.

Är saken av mindre vikt, äger bestraffningsberättigad
befattningshavare utan hinder av vad fömt i denna paragraf sägs avskriva målet,
därest annan målsägande än kronan ej finnes eller målsäganden förklarar att han
icke ämnar föra talan om enskUt anspråk i anledning av brottet och ej heller
eljest påfordrar att målet handlägges vid domstol samt hinder i övrigt ej möter
mot att straff för brottet skulle få åläggas i disciplinmål. För avskrivning
krävs dock ej att det klarlagts att den misstänkte begått brottet.

Finnes annan målsägande än kronan skall han, ont
förutsättning i övrigt föreligger för att ålägga straff i disciplinmål,
tillfrågas om han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller
eljest påfordrar att målet handlägges vid domstol.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40 §

Har
den bestraffningsberättigade ej själv håUit mUUärförhöret, skaU han, där det
utan avsevärd olägenhet kan ske, personligen höra den misstänkte, om anledning
förekommer att ålägga honom arrest, så ock eljest om den misstänkte ej fyllt
aderton år eller han gjort framställning om sådant förhör.

Har den bestraffningsberättigade ej själv hålUt mUitärförhöret,
skall han, där det utan avsevärd olägenhet kan ske, personligen höra den
misstänkte, om anledning förekommer att ålägga honom arrest / mera än åtta
dagar, så ock eljest om den misstänkte

ej
fyllt aderton år eUer han gjort framställning om sådant förhör.

Vid förhör som den bestraffningsberättigade själv
håller bör jämväl audilören vara tillslädes, om den bestraffningsberättigade
med hänsyn tiU brottels svårhetsgrad eUer sakens beskaffenhet i övrigt finner
det erforderiigt och det utan avsevärd olägenhet kan ske. Audilören äger
därvid framstäUa de frågor tiU den misstänkte, vUka han anser kunna tjäna tUl
upplysning i målet.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 101

(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)

49 § Sedan åklagaren slutfört den utredning som
ankommer på honom, skall han skyndsamt tUl rätlen insända:

1.
de handlingar som han mottagit
i målet;

2.
av honom förda anteckningar
rörande utredningen; och

3.
förklaring över
fullföljdsinlagan.

Åklagaren skall ock uppgiva de bevis han vill
åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis.

Har klaganden fullföljt talan mot straffbeslut
varigenom ålagts arrest- eller fritidsstraff, som må verkställas utan hinder av
att beslutet ej vunnit laga kraft, skall åklagaren utan avbidan å sådan
utredning som avses i 48 § ofördröjligen till rätten översända
fullföljdsinlagan jämte handlingarna i målet. Till fullföljdsinlagan skall
åklagaren foga eget yttrande i frågan om vidare verkställighet bör ske.

51 §

Avvisas ej klagandens talan, sko- Avvisas ej klagandens talan, sko

la klaganden och åklagaren kallas la Idaganden och åklagaren kallas

tUl förhör inför rätten. Om instäl- till förhör inför rätten. Förord-

lände av klagande, som avtjänar nande om att vidare verkställighet

arreststraff enligt det beslut mot av arrest- eller fritidsstraff icke

vilket talan föres, förordnar rät- skall ske må dock meddelas utan

ten. Målet må, om saken finnes att part kallats till sådant förhör.

kunna nöjaktigt utredas, avgöras Om inställande av klagande,

utan
hinder av att klaganden ute- som avtjänar arreststraff enligt det

blivit. Rättens avgörande av sa- beslut mot vilket talan föres, tor

ken sker genom beslut. ordnar rätten. Målet må, om sa

ken finnes kunna nöjaktigt utre

das, avgöras utan hinder av att

klaganden uteblivit. Rättens av

görande av saken sker genom be

slut.

Nämnd skall deltaga vid underrätts avgörande av saken.

53 §

Beslut i disciplinmål varigenom Beslut i disciplinmål varigenom

disciplinbot ålagts skall, där den fritidsstraff eller disciplinbot ålagts

bestraffningsberättigade ej annor- får, där den bestraffningsberätti-

lunda förordnat, verkstäUas utan gade ej annorlunda förordnat,

hinder av alt beslutet ej vunnit verkställas utan hinder av att be

laga kraft. slutet ej vunnit laga kraft.

66 § Rätt att ålägga tiUrättovisning enligt 14 §
lagen om disciplinstraff för krigsmän tUlkommer de befattningshavare som äga
bestraffningsrätt

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 102

(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)

i
disciplinmål, envar i fråga om den personal över vUken han har sådan rätt.

TiUrättavisningsrätt mot underlydande tUlkommer
även den som, utan att äga bestraffningsrätt i discipUnmål, innehar ovan i 13 §
första stycket omförmäld befattning och har lägst underofficers grad eUer
tjänsteklass, så ock chef för bataljon eller däremot svarande avdelning.

Såvitt
angår underlydande un- Såvitt angår underlydande som

derbefäl
och meniga må tiUrätta- icke är underkastad ämbetsansvar

visning
ock åläggas av chef för må tillrättavisning ock åläggas av

kompani
eller däremot svarande chef för kompani eller däremot

avdelning,
chef för utbildningsför- svarande avdelning, chef för ut-

band,
sekond å fartyg vars chef bUdningsförband, sekond å fartyg

innehar
lägst regementsofficers vars chef innehar lägst regements-

grad
och i de faU Konungen be- officers grad och i de fall Ko-

slämmer
annan befattningshavare nungen bestämmer annan befatt-

vid
krigsmakten. Vad i detta styc- ningshavare vid krigsmakten. Vad

ke
stadgas, skall icke äga tillämp- i detta stycke stadgas skall icke

ning
å hemvämet. äga tillämpning å hemvämet.

67 § Innan någon meddelar tUlrättavisning, skaU han
vid förhör med den felande lämna denne tillfälle att förklara sig.

Tillrättavisad skall genast underrättas om hur han
skall förfara om han vill begära omprövning av tillrättavisningsbeslutet.

Över meddelade tillrättovisnmgar skola föras
anteckningar enUgt bestämmelser som meddelas av Konungen.

Denna
lag träder i kraft den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga 2 (Remitterade förslaget)

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken,

dels att 22 kap. 19 § skall upphöra att gälla,

dels alt 32 kap. 6 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 kap.

19 § När riket är i krig, må i
vissa fall tillämpas dödsstraff. Därom stadgas i särskUd lag.

32 kap.

6§

opaginerad Kontrollera mot PDF

Disciplinstraff för krigsmän äro
arrest och disciplinbot.

Ärrest ådömes i minst tre och högst
trettio dagar. Straffet verkställes i militärhäkte.

Disciplinbot ulgöres av löneavdrag
eller motsvarande betalning i penningar enligt vad därom är särskUt stadgat
samt ådömes för minsl en och högst tjugo dagar.

Disciplinstraff för krigsmän äro
fritidsstraff och disciplinbot.

Fritidsstraff utgöres,

för den som är förlagd inom
kasernområde, läger eller motsvarande område av förbud att under bestämd tid,
minst åtta och högst femton dagar, på fritid vistas utom sådant område eller
del därav som är upplåten åt viss avdelning, och

för den som är förlagd ombord på
fartyg av förbud att under bestämd tid, minst åtta och högst femton dagar,
eller under visst antal särskilda dagar, minst fem och högst åtta, på fritid
lämna fartyget.

Disciplinbot utgöres av löneavdrag
eller motsvarande betalning i penningar enligt vad därom är särskilt stadgat
samt ådömes för minst en och högst fyrtio dagar.

Disciplinbot må ådömas jämte fritidsstraff
enligt vad som är särskilt föreskrivet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 104

2
Förslag till

Lag
om disciplinstraff för krigsmän

Härigenom
förordnas som följer.

1
§ Disciplinstraff för krigsmän
är, enligt vad som föreskrives i 32 kap. brottsbalken, fritidsstraff och
disciplinbot.

2
§ Disciplinstraff ålägges, utom
för brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, i stället för böter,
när fråga är om brott av krigsman enligt 2022 kap. brottsbalken eller om
annat av krigsman förövat brott av sådan beskaffenhet att straff för brottet
kan åläggas i disciplinmål. Böter får dock ådömas för sådant brott, om böter är
en lämpligare påföljd än disciplinstraff med hänsyn tUl den brottsliges
tjänstgöringsförhåUanden och brottets art. I fråga om brott som avses i 21 kap.
15 eller 16 § brottsbalken ådömes böterna omedelbart i pengar, högst femhundra
kronor.

3
§ Har krigsman begått annat
brott än sådant som avses i 2 § och skall målet handläggas som militärt mål,
får disciplinstraff åläggas i stället för böter om disciplinstraff är en
lämpligare påföljd med hänsyn lUI den brottsliges tjänstgöringsförhåUanden och
brottets art.

4
§ Verkställighet av fritidsstraff
får uppskjutas eller avbrytas om det är påkallat med hänsyn tUl tjänsten eller
den straffskyldiges hälsa eller då annat särskilt skäl föreligger. Dag då
beslut om avbrott meddelas skall tillgodoräknas den slraffskyldige som
verkställighetstid, om hans fritid börjat när beslutet meddelades.

Kan fritidsstraff eller del av sådant straff ej
verkställas på gmnd av att den straffskyldiges tjänstgöringsskyldighet upphört,
skall i stället för sarje dag då verkställighet ej kan äga rum, löneavdrag ske
med belopp som anges i 5 § första stycket. Kan löneavdrag ej göras, skall den
straffskyldige betala motsvarande belopp. Om sådant belopp gäller 5 § tredje
stycket.

5 §
Löneavdrag vid disciplinbot göres med visst belopp för dag som

Konungen bestämmer. Kan löneavdrag ej ske skall den straffskyldige

åläggas att för varje dag betala ett belopp i pengar, som är skäligt med

hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.

VerkstäUighet
av löneavdrag får fördelas på flera avlöningstillfällen.

Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej
verkställas, skall i StäUet motsvarande belopp betalas. Sådant belopp och
disciplmbot som ålagts i pengar tUlfaller kronan. Oguldet belopp får ej
förvandlas till fängelse. I övrigt gäller om verkställigheten vad som är
föreskrivet om bötesstraff.

6 §
Om det är påkallat för den brottsliges tUlrättaförande eller av

hänsyn tUl disciplinen och ordnmgen inom krigsmakten, får disciplinbot

åläggas vid sidan av fritidsstraff.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 105

7
§ Disciplmstraff som gemensamt
straff för flera brott ålägges med iakttagande av de gränser som anges i 32
kap. 6 § brottsbalken.

8
§ Disciplinstraff får, om ej
annat nedan sägs, användas som gemensamt straff för flera brott endast när
disciplinstraff kan följa på vart och ett av brotten.

Gemensamt straff för brott som förskyller
disciplinstraff och brott som förskyller böter skall bestämmas i böter, om ej
svårare straff ådömes. Nar särskilda skäl föreligger, får dock i stället dömas
till disciplinstraff. Högsta och lägsta gemensamma straff i böter eller
fängelse beräknas, om disciplinstraff är utsatt för något av brotten, som om
böter eller, i fråga om brott som anges i 2 § sista punkten, böter omedelbart
i pengar varil stadgat för detta brott i stället för disciplinstraff.

Skall någon dömas för flera brott får, om särskilda
skäl föreligger, för brott varpå kan följa disciplinstraff sådant straff ådömas
jämte påföljd av annan art för brottsligheten i övrigt.

9 §
Förekommer på en gång tUl verksläUighet flera domar eller beslut

varigenom någon ålagts särskilda fritidsstraff, sammanlägges straffen

med varandra. Sammanlagda strafftiden får dock icke överstiga tjugo

fem dagar.

Från den sammanlagda strafftiden skaU avräknas vad
den straffskyldige kan ha undergått av straffen eller något av dem.

10 §
Förekommer på en gång till verkställighet dom eller beslul om

fritidsstraff och dom om fängelse på viss tid skall, på sätt som före

skrives i 4 § andra stycket, i stället för verkställighet av fritidsstraffet

löneavdrag ske eller den straffskyldige åläggas att betala visst belopp i

pengar.

Skall någon undergå behandling som avses i 28 kap.
3 § brottsbalken och förekommer samtidigt lill verkställighet dom eller beslut
om fritidsstraff, skall behancUingen träda i stället för fritidsslraffet eller
vad som återstår av detta straff.

11 §
Dom eller beslut om disciplinstraff skall befordras till verkstäl

lighet, om den straffskyldige tjänstgör vid viss avdelning, av befattnings

havare som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen och i

annat fall av bestraffningsberättigad befattningshavare som med hänsyn

till den straffskyldiges vistelseort är närmast därtill.

Om sammanläggning av fritidsstraff förordnar den
som har att befordra straffbesluten till verkställighet.

12 §
Har fritidsstraff ålagts någon och blir han i målet slutiigen dömd

till sådant straff eller till fängelse på viss lid, skall från det nya straffet

avräknas vad han undergått av förstnämnda straff, varvid en dags fritids

straff anses svara mot en halv dags fängelse. Uppkommer brutet dagtal,

sker avmndning till närmast högre hela tal.

13 §
Om den som ålagts frUidsslraff slutligen i målet i stället dömes

tUl disciplinbot, böter eller suspension, får domstolen förordna att det

senast ådömda straffet helt eller tUl viss del skaU anses verkställt genom

vad den dömde undergått av fritidsstraffet.

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 106

14
§ Blir den som ålagts fritidsslraff i målet slutligen i stället dömd tUl
disciplinbot, böter eller suspension och har enligt 4 § andra stycket
löneavdrag verkstäUts eller den straffskyldige betalt visst belopp i pengar,
skall vad som innehållits eller betalts avräknas från vad den dömde enligt det
senast meddelade straffbeslutet skall utge eller, i den mån det ej kan ske,
återbetalas.

Blir den som ålagts frUidsslraff slutligen i målet
i stället dömd till annan påföljd än som avses i 12 §, 13 § eller försia
stycket av denna paragraf eller befriad från påföljd eUer frikänd från ansvar,
skall belopp som innehållits eller erlagts enligt 4 § andra stycket
återbetalas.

Ändras dom eller beslut om disciplinbot efter det
att straffet helt eller delvis verkställts, skall belopp som innehållits eller
eriagls enligt 5 § återbetalas i den mån det ej kan avräknas från disciplinbot
eller böter som han har att utge enligt det senast meddelade straffbeslutet.

15
§ Har med stöd av 27 kap. 2 §
eller 28 kap. 2 § brottsbalken disciplinstraff ådömts jämte vUlkorlig dom eller
skyddstillsyn, skall nöjdförklaring som avges enligt 38 kap. 1 § brottsbalken
avse jämväl disciplinstraffet.

16
§ Disciplinstraff bortfaller i
den mån straffet ej verkställts inom tre år efler det att straffbeslutet vann
laga kraft.

17
§ För förseelse av beskaffenhet
att straff därför kan åläggas i disciplinmål skall tUlrättavisning användas i
stället för disciplinstraff, om tillrättavisning är lämpligare än sådant
straff.

Som
tillrättavisning användes

varning;

åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller
för viss bestämd tid, högst sju dagar, atl utom vanlig ordning utföra
handräcknings-arbete eller annan särskild uppgift (extratjänst);

för den som är förlagd inom kasernområde, läger
eller motsvarande område förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, på
fritid vistas utom sådant område eller del därav som är upplåten åt viss
avdelning (utegångsförbud);

för den som är förlagd ombord på fartyg förbud att
under bestämd lid, högst sju dagar, eller under visst antal särskUda dagar,
högst fyra, på fritid lämna fartyget (landgångsförbud).

Mer än ett slag av tiUrättavisning får ej åläggas
för samma förseelse eller på en gång. Extratjänst får ej användas så att det
genom överansträngning eller av annan orsak kan uppkomma men för den felandes
hälsa eUer tjänstbarhet.

18
§ Närmare föreskrifter rörande verkställighet av disciplinstraff och
tUlrättavisning meddelas av Konungen.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1973, då lagen
(1948: 449) om disciplinstraff för krigsmän skall upphöra att gälla.

Den gamla lagen tUlämpas dock i fråga om
verkstälUghet av disciplinstraff som ålagts någon före nya lagens
ikraftträdande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förekommer i lag eller annan förfatlnmg hänvisnmg
till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den
nya bestämmelsen tUlämpas.

3
Förslag till

Lag
om ändring i militära rättegångslagen (1948: 472)

Härigenom
förordnas i fråga om mUitära rättegångslagen (1948: 472), dels att 5456 §§
skaU upphöra att gälla,

dels
att 8, 22, 40, 43, 49, 51, 53, 64, 66, 67 och 79 §§ skaU ha nedan angivna
lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

8 §

Straff må åläggas i disciplinmål allenast om den misstänkte står
under mUitärt befäl och straffet finnes böra bestämmas tUl disciplinstraff.

Straff må åläggas i disciplinmål allenast om den
misstänkte står under militärt befäl och straffet finnes böra bestämmas lill arrest
i högst femton dagar eller discipUnbot.

Den som
lUlhör hemvärnet eUer eljest förbundit sig att såsom frivUlig fuUgöra
krigstjänst må dock bestraffas i discipUnmål, ändå att ban vid tiden för
bestraffningens åläggande ej står under militärt befäl.

opaginerad Kontrollera mot PDF

22 § 1

Har bestraffningsberättigad befattningshavare på
grund av anmälan eUer eljest erhåUit kännedom om brott som avses i 21 §, skaU
han genast hänskjuta målet till åklagaren:

1.
om i målet finnes annan
målsägande än kronan;

2.
om straff för brottet ej må
åläggas i disciplinmål;

3.
om den bestraffningsberättigade
enligt 29 § förordnat om den misstänktes gripande;

4.
om del finnes skäl antaga att
straffet ej kommer att stanna vid arrest i högst femton dagar, disciplinbot
eller böter;

5.
om det kan förutses att nöjaktig
utredning om brottet ej skall kunna åstadkommas genom den
beslraffningsberättigades försorg;

6.
om den bestraffningsberättigade
eljest på gmnd av sakens beskaffenhet finner synnerliga skäl föreUgga att målet
handlägges vid domstol; eller

'
Senaste lydelse 1965: 591.

Har bestraffningsberättigad befattningshavare på
gmnd av anmälan eller eljest erhållit kännedom om brott som avses i 21 §,
skall han genast hänskjuta målet till åklagaren:

i. om straff för brottet ej må åläggas i
disciplinmål;

2.
om den bestraffningsberättigade
enligt 29 § förordnat om den misstänktes gripande;

3.
om det finnes skäl antaga att
straffet ej kommer att stanna vid disciplinstraff eller böter;

4.
om det kan förutses atl nöjaktig
utredning om brottet ej skall kunna åstadkommas genom den
bestraffningsberättigades försorg;

5.
om den bestraffningsberättigade
eljest på grund av sakens beskaffenhet finner synnerliga skäl föreUgga att
målet handlägges vid domstol; eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

7. om civU myndighet har att
verkställa utredning angående annat brott, som den misstänkte antages hava
begått, och ej genom målets hänskjutande våUas uppskov, som är till avsevärt
men för krigslydnaden.

Målet skaU hänskjutas till åklagare
vid den underrätt som är domstol för avdelningen, enligt den fördelning av
uppgiftema mellan olUca åklagare som Konungen bestämt, eller till
jusitiekanslern, när han är åklagare enligt 79 §.

Föreslagen lydelse

6. om civU myndighet har alt
verkställa utredning angående annat brott, som den misstänkte antages hava
begått, och ej genom målets hänskjutande vållas uppskov, som är till avsevärt
men för krigslydnaden.

Målet skall hänskjutas tUl åklagare vid den underrätt som
är domstol för avdelningen, enligt den fördelning av uppgifterna
mellan olika åklagare som Konungen bestämt. Är fråga om
ämbetsbrott, som avses i 20 kap. 14 §§ brottsbalken, av den som bestrider
tjänst som regementschef eller därmed likställd eller högre tjänst, skall målet
hänskjutas till justitiekanslern eller riksåklagaren. Om målet icke hänskjutes
till åklagare och förundersökning angående brottet ej ändock inletts av civU
myndighet, skall utredning om brottet ske vid militärförhör. Finnes
tiUrättavisning vara tUlfyllest, gäller vad i 67 § stadgas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prövas saken vara av synnerligen ringa vikt, äger
bestraffningsberättigad befattningshavare utan hinder av vad förut i denna
paragraf sägs avskriva målet, under förutsättning att däri ej finnes annan
målsägande än kronan samt att straff för brottet må åläggas i disciplinmål.

Är saken av mindre vikt, äger bestraffningsberättigad
befattningshavare utan hinder av vad förut i denna paragraf sägs avskriva
målet, om annan målsägande än kronan ef finnes eller målsäganden förklarar
att han icke ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet och ej
heller eljest påfordrar att målet handlägges vid domstol samt straff för
brottet må åläggas i disciplinmål. Beslut om avskrivning kan meddelas även om
det icke klarlagts att den misstänkte begått brottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har den bestraffningsberättigade ej själv hålUt
militärförhöret, skall han, där det utan avsevärd olägenhet kan ske,
personligen höra den misstänkte, om anledning förekommer att ålägga honom
arrest i mera än åtta dagar, så ock eljest om den misstänkte ej fyllt aderton
år eller han gjort framställning om sådant förhör.

Har den bestraffningsberättigade ej själv hållit
militärförhöret, skall han, där det utan avsevärd olägenhet kan ske,
personligen höra den misstänkte, om denne gjort framställning om sådant förhör
eller om han ej fyllt aderton år.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 109

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Vid förhör som den bestraffningsberättigade själv
håUer bör jämväl audilören vara liUstädes, om den bestraffningsberättigade med
hänsyn till brottets svårhetsgrad eUer sakens beskaffenhet i övrigt finner det
erforderligt och det utan avsevärd olägenhet kan ske. Audilören äger därvid
framställa de frågor tiU den misstänkte, vilka han anser kunna tjäna tUl
upplysning i målet.

43 § Vill någon föra talan mot beslut i
disciplinmål varigenom disciplinstraff, förverkandepåföljd eller
ersättningsskyldighet ålagts honom, må det ske hos den domstol som enligt 77
eUer 78 § är behörig.

Avser klagan ålagt arreststraff, Klaganden
skall inom två vec-har klaganden att inom två dagar kor från den dag, då han
erhöll från den dag, då han erhöll del del av beslutet, tiU den som med-av
beslutet, lill den som meddelat delat detsamma inkomma med delsamma
inkomma med full- fuUföljdsinlaga. Klagande som ly-följdsinlaga.
Klagande som lyder der under kompanichef eller mot-under kompanichef eUer
motsva- svarande chef må ock inom sam-rande chef må ock inom samma ma tid
avlänma inlagan tiU denne, tid avlämna inlagan till denne. Föres talan
endast i fråga om annat än arreststraff, skall fullföljdsinlagan avlämnas
inom två veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

Försummar klaganden vad sålunda är föreskrivet, har
han förlorat sin talan.

49
§

Sedan åklagaren slutfört den utredning som ankommer
på honom, skaU han skyndsamt till rätten insända:

1.
de handungar som han mottogit i
målet;

2.
av honom förda anteckningar
rörande utredningen; och

3.
förklaring över
fullföljdsinlagan.

Åklagaren skall ock uppgiva de bevis han vill
åberopa och vad han viU styrka med varje särskUt bevis.

Har klaganden fullföljt talan mot straffbeslut
varigenom ålagts fritidsstraff, som skall verkställas utan hinder av att
beslutet ej vunnit laga kraft, skall åklagaren utan avbidan på sådan utredning
som avses i 48 § ofördröjligen till rätten översända fullföljdsinlagan jämte
handlingarna i målet. Till fullföljdsinlagan skall åklagaren foga eget yttrande
i frågan huruvida vidare verkställighet bör ske.

8 Riksdagen 1972. 1 saml Nr 138

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Avvisas ej klagandens talan, skola
klaganden och åklagaren kallas tiU förhör inför rätten. Om inställande av
klagande, som avtjänar arreststraff enligt det beslut mot vilket talan föres,
förordnar rätten. Målet må, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, avgöras
ulan hinder av att klaganden uteblivit. Rättens avgörande av saken sker genom
beslut.

Vid avgörandet skall i underrätt
nämnd deltaga.

Avvisas ej klagandens talan, skola
klaganden och åklagaren kallas tiU förhör inför rätten. Förordnande om att
vidare verkställighet av fritidsstraff icke skall ske må dock meddelas utan
att part kallats till sådant förhör.

Målet må, om saken finnes kunna
nöjaktigt utredas, avgöras utan hinder av att klaganden uteblivit. Rättens
avgörande av saken sker genom beslut.

Nämnd skall deltaga vid underrätts
avgörande av saken.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Beslut i disciplinmål varigenom disciplinbot ålagts skall,
där den bestraffningsberättigade ej annorlunda förordnat, verkställas utan
hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft.

Beslut i disciplinmål varigenom disciplinstraff ålagts
skaU, dar den bestraffningsberättigade ej annorlunda förordnat, verkställas
utan hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft.

opaginerad Kontrollera mot PDF

54 § Beslut i disciplinmål
varigenom arrest ålagts må ej i andra fall än i 55 och 56 §§ sägs verkställas
innan den tid gått till ända, inom vilken den straffskyldige äger fullfölja
talan i ansvarsfrågan. Fullföljes talan i nämnda fråga, må verkställighet ef
äga rum, om den ej redan påbörjats.

55 §

Ändå att den tid ej gått till ända,
inom vilken den straffskyldige äger fullfölja talan mot beslut som sägs i 54 §,
må beslutet verkställas, om den straffskyldige i vittnes närvaro inför den
bestraffningsberättigade eller annan som denne förordnat avgiver förklaring
att han avstår från talan mot beslutet såvitt angår det ålagda straffet och
medgiver att detta må verkställas (nöjdförklaring).

« Senaste lydelse 1969: 262.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 111

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

56
§

Meddelas beslut som sägs i 54 § angående någon som
är tagen i förvarsarrest, må den bestraffningsberättigade, om det med hänsyn
till de omständigheter som föranlett arresteringen finnes vara av synnerlig
vikt att straffet omedelbart verkställes, med auditörens tillstyrkande
förordna därom. 1 fall som avses i 39 § erfordras ej att auditörens yttrande
inhämtas.

Har beslut som sägs i 54 § meddelats ombord på
fartyg i främmande farvatten, må den bestraffningsberättigade förordna att
straffet skall omedelbart verkställas, om detta finnes vara av synnerlig vikt
för krigslydnadens upprätthållande.

64 §3

Mot
beslut i ersältningsmål må Mot beslut i ersältningsmål må

talan
föras av den ersättnings- talan föras av den ersättningsskyl-

skyldige.
A sådan talan skall vad dige. A sådan talan skall vad i 8

i
8 kap. är stadgat om klagan kap. är stadgat om klagan över

som
endast avser annat än arrest- beslut i disciplinmål äga motsva-

straff
äga motsvarande tillämp- rande tUlämpning. Handlägges

ning.
Handlägges fråga om ersätt- fråga om ersättningsskyldighet

ningsskyldighet
utan samband utan samband med ansvarsfråga,

med
ansvarsfråga, är rätten dock är rätten dock domför med en

domför
med en lagfaren domare, lagfaren domare.

Kronans
talan i målet föres av åklagaren.

66 %*

Rätt att ålägga tillrättavisning Rätt att ålägga tillrättavisning

enligt 14 § lagen om disciplin- enligt 17 § lagen om disciplin

straff för krigsmän tillkommer de straff för krigsmän tillkommer de

befatiningshavare som äga be- befattningshavare som äga be

straffningsrätt i disciplinmål, en- straffningsrätt i disciplinmål, en

var i fråga om den personal över var i fråga om den personal över

vilken han har sådan rätt. vUken han har sådan rätt.

Tillrätlavisningsrätt mot underlydande tillkommer
även den som, utan att äga bestraffnmgsrätt i disciplinmål, innehar ovan i 13 §
första stycket omförmäld befallning och har lägst fänriks grad eller tjänsteklass,
så ock chef för bataljon eller däremot svarande avdelning.

"
Senaste lydelse 1969: 262. Senaste lydelse 1972: 363.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Såvitt angår underlydande gruppbefäl och meniga må
tillrättavisning ock åläggas av chef för kompani eller däremot svarande
avdelning, chef för utbUdnings-anstalt, sekond å fartyg vars chef innehar lägst
kommendörkaptens grad och i de fall Konungen bestämmer annan befattningshavare
vid krigsmakten. Vad i detta stycke stadgas skall icke äga tiU-lämpning å
hemvärnet.

Föreslagen lydelse

Såvitt angår underlydande som icke är underkastad
ämbetsansvar må tillrättavisning ock åläggas av chef för kompani eller däremot
svarande avdelning, chef för ut-bildningsanslalt, sekond å fartyg vars chef
innehar lägst kommendörkaptens grad och i de fall Konungen bestämmer annan befattningshavare
vid krigsmakten. Vad i detta stycke stadgas skall icke äga tillämpning å hemvärnet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

67 § Innan någon meddelar tiUrättavisning, skall
han vid förhör med den felande lämna denne tiUfälle atl förklara sig.

Tillrättavisad skall genast underrättas om hur han
skall förfara om han vill begära omprövning av tillrättavisningsbeslutet.

Över meddelade tiUrättavisningar skola föras
anteckningar enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.

79 §5

opaginerad Kontrollera mot PDF

Allmän
åklagare i mUilärt brottmål är, om annat ej stadgas i 15 kap., allmän åklagare
vid domstol som har att upptaga målet. Om fördelning av uppgifterna meUan olika
åklagare bestämmer Konungen. Justitiekanslern är åklagare i mål om ansvar eUer
enskilt anspråk på gmnd av ämbetsbrott, som avses i 20 kap. 14 §§
brottsbalken, av den som bestrider regementschefs eller därmed lUc-stäUd eUer
högre tjänst.

Allmän
åklagare i militärt brottmål är, om annat ej stadgas i 15 kap., allmän
åklagare vid domstol som har att upptaga målet. Om fördelning av uppgifterna
mellan olika åklagare bestämmer Konungen. Justitiekanslern eller riksåklagaren
är åklagare i mål om ansvar eUer enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, som
avses i 20 kap. 14 §§ brottsbalken, av den som bestrider regementschefs eller
därmed likstäUd eller högre tjänst.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1973.

Äldre bestämmelser tiUämpas även därefter i fräga
om disciplinstraff som ålagts före ikraftträdandet.

»
Senaste lydelse 1965:591.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 113

4
Förslag till

Lag
om upphävande av lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i
krig

Härigenom förordnas, alt lagen (1948: 450) om
dödsstraff i vissa faU då riket är i krig skall upphöra att gälla vid utgången
av juni 1973.

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 114

Utdrag
av protokoll, håUet i lagrådet den 31 oktober 1972.

Närvarande:
justUierådet PETRÉN, regeringsrådet WIESLANDER, justhierådet HOLMBERG,
justitierådet GÄRDE WIDEMAR.

Enligt lagrådet den 26 oktober 1972 tillhandakommet
utdrag av protokollet över justiiieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 20 oktober 1972, har Kungl. Maj:l
förordnat, att lagrådets yttrande skall inhämtas över upprättade förslag till

1.
lag om ändring i brottsbalken,

2.
lag om disciplinstraff för
krigsmän,

3.
lag om ändring i mUitära
rättegångslagen (1948: 472),

4.
lag om upphävande av lagen
(1948: 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

Förslagen,
som finns bUagda detta protokoll, har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Ake Ihrfelt. Lagförslagen föranleder följande yttranden.

Förslaget
till lag om ändring i brottsbalken

22
kap.

19
§

Justitierådet
Petrén:

En bestämmelse om dödsstraff inger stor olust.
Önskvärt är om man även under krigstid kan ha en ordning utan detta straff. Vid
tillkomsten 1948 av de nu gällande lagreglerna i ämnet gjordes, som det synes
utan meningsskiljaktighet, den bedömningen att i en sådan nödsituation som
föreUgger under krigstid dödsstraffet ej kan undvaras. I det remitterade
förslaget har nu motsatt ståndpunkt intagUs. MUitärstraffsakkunniga, som väl berörde
frågan om avskaffande av dödsstraffet, framlade ej något förslag i den riktning
remissen intager. Remissbehandlingen av utrednmgens förslag ger därför ej
heller upplysning om vilken ståndpunkt remissmstanserna skulle intagit tUl ett
sådant förslag och vilka synpunkter de därvid skulle anlagt.

Vad departementschefen anfört till stöd för det nu
framlagda förslaget synes kunna sammanfattas på följande sätt. Dödsstraffets
allmänpreventiva betydelse är överskattad och det kan ifrågasättas om den
uppväger de etiskt-humanitära skäl som talar mot ett sådant straff. Från risken
att misstag begås kan ej bortses. Det kan starkt betvivlas

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 115

att
hot om dödsstraff är ett effektivare medel än andra länkbara påföljder all
avhålla personer från att begå sådana brott, för vilka dödsstraff kan komma i
fråga. SkuUe i ett krigsläge värderingarna vara andra än de som råder i dag,
får frågan om dödsstraff bedömas på gmndval av då rådande situation.

Vad departementschefen anfört kan ej anses vara
några nya, tidigare ej beaktade synpunkter av beskaffenhet att i och för sig
utgöra skäl för att frångå den bedömning som gjordes 1948. Självfallet kan
olika meningar råda i frågan huruvida de etiskt-humanitära skäl som talar mot
dödsstraff har den tyngd att det icke under någon omständighet kan ifrågakomma
alt tUlämpa dödsstraff. Enligt min mening kan man cj bortse från att samhället,
när riket kommer i krig, ställer kravet på lojalitet från medborgarna så högt
att de skall vara beredda att i det helas intresse offra livet. Med hänsyn
härlUl måsle till varje pris motverkas, att risken för dem som lojalt ställer
sig samhällets krav till efterrättelse ökas genom förfaranden i strid mot vad
solidariteten bjuder. Atl beträffande osolidariska gärningar av antydd art,
när de är av grövsta slag, helt avstå från möjligheten att utdöma dödsstraff
kan enligt min tro medföra återverkningar som är ännu olyckligare än
tillämpningen av det självfaUet ytterst motbjudande dödsstraffet.

Med hänsyn till vad nu anförts kan jag ej finna att
vad i lagstiftningsärendet förekommit utgör tUlräckliga motiv för atl frångå
den ståndpunkt som svensk rätt hittiUs intagit i detta ämne. Jag avstyrker
därför förslaget atl upphäva förevarande paragraf i brottsbalken och lagen
(1948: 450) om dödsstraff i vissa faU då riket är i krig.

32
kap.

6 § Lagrådet:

En förutsättning för att fritidsslraff skall få
användas är att den brottslige är förlagd inom kasernområde, läger eller
motsvarande område. Samma fömtsättning gäller nu för utegångsförbud. Sådan
tillrättavisning kan inte ådömas av domstol ulan endast av därtiU berättigad
militär chef. Fritidsstraff, som till sitt innehåll inle skiljer sig på annat
sätt från utegångsförbud än att det omfattar längre tid, kan däremot såsom
disciplinstraff ådömas av domstol. Denna måste, innan fritidsstraff ådömes,
veta att den brottslige är förlagd inom område som nyss sagts. Bestämmelser om
förläggning finns i TjRK och med stöd därav meddelade föreskrifter. Ehuru det
ej direkt utsäges i bestämmelserna, framgår av dem att de som har rätt till fri
inkvartering i princip har skyldighet att vara förlagda där inkvarteringen
sker, dvs. för värnpliktiga inom nu avsedda områden. Enbart den omständigheten
alt någon krigsman faktiskt bor inom kasernområde kan inte utan vidare

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 116

medföra
att han skall anses förlagd inom området. Det måste fordras något mera;
föreskrift om skyldighet att bo inom området e. d. Det är angeläget att
bestämmelsema om förläggning är så utformade att tvekan inte uppstår huruvida
den brottslige är förlagd eller inte. Departementschefens uttalande, att en
värnpliktig som har s. k. ständig nattpermission, dvs. har tillstånd att bo
utom kasernområdet, torde få anses förlagd inom det kasernområde tUl vUket
hans avdelning hör, under förutsättning att sängplats m. m. fmns reserverad för
honom i logement e. d., förefaUer aUtför obestämt och tyder på att
bestämmelserna om förläggning bör ulformas med större pregnans. Är det ej klart
att någon är förlagd, kan nämligen fritidsstraff inte användas mot honom.

Bestämmelsen
om ikraftträdandet

Lagrådet;

TUl vad departementschefen anfört angående verkan
av stadgandet i 5 § BrB:s promulgationslag må fogas, att om beslut om arrest
meddelats före nya lagens ikraftirädande samt den straffskyldige fullföljt
talan mot beslutet, av nämnda stadgande följer att domstolen, om den träffar
sitt avgörande först efter ikraftträdandet, icke kan fastställa beslutet, även
om så skulle skett vid ett avgörande av målet före nya lagens ikraftträdande.
Domstolen måste i denna situation ändra beslutet och ådöma disciplinstraff
enligt nya lagen eller böter. Att efter ikraftträdandet ändra ett före denna
tidpunkt ådömt fängelsestraff tUl arrest är likaledes uteslutet.

Förslaget
till lag om disciplinstraff för krigsmän

Lagrådet:

4 § Enligt andra punkten i första stycket skall dag
då beslut om avbrott meddelas tUlgodoräknas den straffskyldige som
verkstäUighetstid, om hans fritid börjat när beslutet meddelades. Avgörande är
alltså huruvida beslutet meddelas sedan fritid för den straffskyldige börjat.
Är så faUet tillgodoräknas den dagen honom som verkställighetstid. Denna regel
kan passa i de fall avbrott sker omedelbart vid beslutets meddelande. Det
synes emellertid antagligt att beslut kan komma att meddelas om avbrott som
skall göras vid en senare tidpunkt än den då beslutet meddelas. För dessa faU
passar regeln icke. LämpUgare är enligt lagrådets mening med en regel enligt
vilken dag då avbrott göres får tiU-godoräknas den straffskyldige, om avbrott
sker sedan hans frilid börjat, dvs. sedan inskränkningen i rörelsefriheten
haft tUlämpning någon tid den dag då avbrottet göres. Det förordas därför att
den nyss

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 117

återgivna
bestämmelsen ersattes med en regel av innehåll, att dag då avbrottet sker skall
tUlgodoräknas den straffskyldige som verkställighetstid, om hans fritid den
dagen börjat vid avbrottet.

Departementschefen anför att jämlikt gmnderna för
bestämmelsen i andra stycket fritidsslraff torde kunna förvandlas tUl
löneavdrag eller skyldighet att betala motsvarande belopp i pengar även i vissa
andra fall än som anges i stadgandet. Det gäUer om den som ålagts fritidsslraff
i form av förbud att lämna kasemområde e. d. förläggs ombord å fartyg och
motsvarande fall då någon ålagts förbud atl lämna fartyg. En sådan tiUämpning
torde emellertid knappast vara möjlig med hänsyn tUl vad som skall gälla när andra
omständigheter medför att fritidsslraffet kommer att sakna reell innebörd. Ett
uttryckligt stadgande torde vara erforderligt om den av departementschefen
åsyftade förvandlingen skaU kunna göras.

Enligt lagrådets mening kan emellertid ifrågasättas
om icke en regel i ämnet borde ges ett annat innehåll. Det naturligaste synes
vara att, om någon får ändrad förläggning av det slag departementschefen berör,
fritidsstraffet jämkas så att förbudet att lämna kasernområde i stället får
avse förbud att lämna fartyg eller omvänt och, om förbudet att lämna fartyg
avsett visst antal dagar, fritidsslraffet får avse förbud att lämna
kasernområdet under en sammanhängande tid av motsvarande antal dagar. Liknande
frågor angående verkställigheten kan uppkomna, om någon som ålagts förbud att
lämna viss del av kasernområde förläggs tUl annat kasemområde eUer över huvud
taget om någon får en förläggning där straffbeslutet icke kan tillämpas enligt
sin lydelse.

Ett stadgande för nu berörda fall kan upptagas som
en första punkt i andra stycket med innehåll, att om fritidsstraff eller del av
sådant straff ej kan verkställas på grund av ändring i den straffskyldiges förläggning,
sådan jämkning i straffet skall göras som föraiUedes av ändringen. Orsakas
hindret av att den straffskyldiges tjänstgöringsskyldighet upphört, skall
förslagets bestämmelser om förvandling gälla.

Frågan om behörigheten alt falla nu avsedda beslut
behandlas vid 11 §.

9 § Enligt förevarande lagrum skaU särskilda
fritidsstraff kunna sammanläggas, därvid sammanlagda strafftiden inte får
överstiga tjugofem dagar. Departementschefen uttalar i specialmotiveringen
till paragrafen att sammanläggning av fritidsslraff och tillrättavisning i form
av utegångsförbud eller landgångsförbud självfallet inte skall förekomma.
Något hinder skulle emellertid inte föreligga för verkställighet av sådan
tUlrättavisning och fritidsstraff omedelbart efter varandra under fömtsättning,
att den sammanlagda verkställighetstiden inte överstiger tjugofem dagar.
Sistnämnda uttalande saknar stöd i lagrummets lydelse.

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 118

Inte
heller på annal stäUe i den föreslagna lagen finns någon regel om maximering av
tiden vid verkställighet av tiUrättavisning i samband med fritidsstraff. Utan
sådant stöd i lag synes det knappast möjligt att tiUämpa maximitiden tjugofem
dagar i dylika fall. Möjligen kan finnas behov av en maximeringsregel för dessa
fall, men med hänsyn till att tiUrättavisning endast skall användas om
tillrättavisning är lämpligare än disciplinstraff, synes fråga om
verkställighet av fritidsstraff och tUlrättavisning i en följd endast
undantagsvis kunna uppkomma. En lagregel om maximering av verkstäUighetstid i
dylika fall bör därför kunna undvaras.

10 §

Genomföres vad lagrådet föreslagit i fråga om 4 §
andra stycket, lorde första stycket av förevarande paragraf böra jämkas så, att
orden "på sätt som föreskrives i 4 § andra stycket" får utgå och i
stället i en särskUd punkt stadgas: Därvid skall 4 § andra stycket andrafjärde
punkterna äga tillämpning.

11 §

Skall
två eller flera fritidsstraff sammanläggas enligt 9 §, ankommer enligt andra
stycket i förevarande paragraf frågan därom på den som har att befordra
besluten till verkställighet. Även i andra fall än vid sammanläggning skall
träffas avgöranden, som innebär att fritidsslraff ej kommer atl verkställas i
enlighet med vad beslutet om straffet säger. Så skall enligt 4 § andra stycket
i det remitterade förslaget fritidsstraff utbytas mot löneavdrag eller skyldighet
att betala mot löneavdraget svarande belopp, när den slraffskyldiges
tjänstgöringsskyldighet upphört. Enligt vad lagrådet föreslagit vid sistnämnda
paragraf skall göras sådan jämkning i fritidsslraff som föranledes av ändring i
den straffskyldiges förläggning. Samtidig verksläUighet av beslut om
fritidsstraff saml dom om fängelse på viss tid eller behandling som avses i 28
kap. 3 § BrB föranleder enligt 10 § att fritidsstraff ej verkstäUes enligt vad
som sägs i beslutet. I lagförslaget utsäges ej uttryckligen vem som har all
fatta erforderliga beslul i de nu angivna faUen, Avgörandet bör i dessa
sUuationer liksom vid sammanläggning träffas av den som har att befordra
straffbeslutet till verkställighet och detta bör direkt framgå av lagtexten.
Vad nu förordats uppnås om andra stycket i denna paragraf får det innehållet
att om ändring av fritidsstraff enligt 4 § andra stycket och 10 § samt om
sammanläggning av frUidsslraff förordnar den som har att befordra
straffbeslutet till verkställighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

I första och andra styckena ges bestämmelser för
det faU att enligt 4 § andra stycket löneavdrag verkstäUts eller den
straffskyldige eriagt

s. 119 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 119

visst
belopp i pengar. Konsekvensen synes fordra att vad som stadgas bör gälla även
då löneavdrag verkställts eller penningbelopp erlagts enligt 10 § första
stycket.

Paragrafens
andra stycke upptar en bestämmelse om återbetalning, om någon som ålagts
fritidsslraff slutligen dömes till viss annan påföljd. Någon motsvarande regel
för det fall att fritidsstraffet slutiigen bestämmes till kortare tid än det
som verkställts finns icke i lagförslaget. Även i sådant fall torde det
emellertid vara påkallat att, om löneavdrag verkställts eller belopp betalts,
viss återbetalning sker. Äterbetalning bör då avse vad som belöper på de dagar
med vilka det verkställda straffet förkortats. Etl stadgande härom torde böra
upptagas i en andra punkl i andra stycket med innehåU, att vad nu dvs. i
första punkten sagts skall, när den som ålagts fritidsstraff blir i målet
slutiigen dömd till fritidsslraff på kortare tid, äga molsvarande tUlämpning
såvitt avser lid varmed straffet förkorlats.

Förslaget
till lag om ändring i militära rättegångslagen (1948: 472) Lagrådet: Förslaget
lämnas utan erinran.

Förslaget
till lag om upphävande av lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa fall då riket
är i krig.

Justitierådet
Petrén:

Under hänvisning till vad jag anfört vid 22 kap. 19
§ BrB avstyrker jag förslaget.

Ur
protokollet: Ingrid Hellström

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 120

Utdrag
av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 3 november 1972.

Närvarande:
Statsministern PALME, ministem för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden
HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON,
NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer,
anmäler eftei gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttranden
över förslagen tUl

1.
lag om ändring i brottsbalken,

2.
lag om disciplinstraff för
krigsmän,

3.
lag om ändrmg i militära
rättegångslagen (1948: 472),

4.
lag om upphävande av lagen
(1948: 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

Föredraganden
redogör för lagrådets yttranden och anför.

I fråga om 32 kap. 6 § brottsbalken anför lagrådet
att en förutsättning för att fritidsstraff skall få användas är att den
brottslige är förlagd inom kasernområde, läger eller molsvarande område.
Enligt lagrådels mening är det angeläget att bestämmelserna om förläggning är
så utformade att tvekan inte uppstår huruvida den brottslige är förlagd eller
inte. De nuvarande bestämmelserna om förläggning vilka finns i TjRK och med
stöd därav meddelade föreskrifter synes enligt lagrådets mening böra
utformas med större pregnans.

Jag delar lagrådets uppfattning om behovet av mer
entydiga bestämmelser om vad som menas med att en krigsman är förlagd inom
visst område. Någon tvekan skall i berörda hänseende inte behöva uppstå vid
tillämpningen av fritidsstraffet. Bl. a. bör av bestämmelserna klart framgå att
en vämpliktig är förlagd inom det kasernområde tUl vUket hans avdelning hör,
även om han har tillstånd enligt 13: 11 TjRK att bo utom kasernområdet. Sedan
jag i denna fråga samrått med chefen för försvarsdepartementet har denne
förklarat att han före den nya disciplmlagens ikraftirädande kommer att föreslå
Kungl. Maj:t att vidta de ändringar i TjRK som kan anses nödvändiga för alt
tillgodose nu angivna synpunkter.

Med anlednmg av lagrådets uttalande vill jag vidare
framhålla att den angivna fömtsättningen för fritidsslraff nämligen att den
straffskyldige är förlagd inom kasernområde e. d., bör hänföras till förhåUandena
vid tiden för straffbeslutet eller den tidpunkt strax därefter när
verkställighet normalt kan beräknas ske. Den omständigheten att den

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 121

brottslige
vid tiden för straffbeslutet några få dagar är förlagd utom kasernområde e. d.
i samband med en övning hindrar inte alt fritidsslraff åläggs honom.
Verkställigheten kan då uppskjutas till dess att den straffskyldige åter är
förlagd inom kasernområde e. d.

Vad lagrådet anfört i fråga om bestämmelsen
angående ikraftträdandet föranleder inte någon erinran från min sida.

De av lagrådet föreslagna ändringarna i 4 § försia
stycket samt 10, 11 och 14 §§ förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän
torde böra godtas.

Vad angår 4 § andra stycket godtar jag lagrådets
uppfattning att en uttrycklig bestämmelse bör införas för det fall att
fritidsslraff inte kan verkställas på gmnd av ändring i den straffskyldiges
förläggning. Bestämmelsen torde i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådet
föreslår böra ges det innehållet att sådan ändring i straffet då skall göras
som är påkaUad av de ändrade förläggningsförhållandena. Av rättssäkerhetshänsyn
bör emeUertid samtidigt föreskrivas alt ändringen inte får leda tiU att
straffet blU strängare. Sistnänmda regel får praktisk betydelse bl. a. i fall
då ett fritidsstraff som avser förbud att lämna fartyg under visst antal
särskUda dagar skall ändras tUl förbud att under bestämd tid lämna kasernområde
eller del därav.

Enligt del remitterade förslaget skall om
fritidsslraff eUer del av sådant straff inte kan verkstäUas på grund av att den
straffskyldiges tjänstgöringsskyldighet upphört, i stäUet löneavdrag ske eUer
motsvarande belopp betalas. Samma regel bör upptas för det fall att ändring i
fritidsslraff inte kan ske när förläggningsförhållandena ändrats enligt vad
nyss sagts.

I fråga om 9 § delar jag lagrådets uppfattning att
det inte behövs en regel om maximering av tiden vid verkställighet av
tillrättavisning i samband med fritidsstraff. Men jag fömtsätter likväl att man
i den praktiska rättstiUämpningen i görligaste mån kommer alt se till att
verkställigheten av tillrättavisning i form av utegångsförbud och fritidsstraff
inte kommer att innebära att någon under en längre sammanhängande lid än 25
dagar blir betagen möjligheten atl lämna visst militärt område.

Utöver vad som följer av det anförda bör vissa
redaktionella jämkningar göras i förslaget till lag om disciplinstraff för
krigsmän. Dessutom bör viss redaktionell ändring genomföras i den föreslagna
lydelsen av 64 § miUtära rättegångslagen (1948: 472).

Jag hemsläller, alt Kungl. Maj:t genom proposition
föreslår rUcsdagen

att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen
med vidtagna ändringar.

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 122

Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådels övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att tUl riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till della protokoll ulvisar.

Ur
protokollet: Britta Gyllensten

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 123

Innehåll

Sid.

Propositionen
................................................... ..... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ...................... ..... 1

Lagförslag
....................................................... 2

Utdrag
ur statsrådsprotokollet över justitieärenden den 20 oktober

1972
............................................................... 13

1
Inledning......................................................... ... 13

2
GäUande rätt ................................................ ... 14

2.1
Allmänt .................................................. ... 14

2.2
Begreppet krigsman....................................... 14

2.3
Påföljder för brott av krigsmän
....................... ... 15

2.4
MUitära brottmål och
disciplinmål ................... 16

2.5
RättstiUämpningen ..................................... 18

2.6
Sanktionssystemet för krigsmän
med ämbetsansvar jämfört med sanktionssystemet för civUa statstjänstemän med
sådant ansvar .............. ... 19

3
Utländsk rätt ................................................... ... 20

4
Utredningen ................................................. 21

4.1 Arreststraff
21

4.1.1
Vämpliktiga ........................................ ... 21

4.1.2
Fast anställda....................................... ... 24

4.1.3
Särskilda frågor om arrest ....................... ... 26

4.2
Disciplinbot ................................................ 26

4.3
Fritidsstraff .............................................. 27

4.4
Tillrättavisning ........................................ .. 29

4.5
Avskrivning av mUitära mål m. m...................... 30

4.6
Verkställighetsfrågor ................................... .. 30

4.7
Krigsförhållanden ...................................... 31

5 Remissyttrandena............................................. 32

5.1 Arreststraff
32

5.1.1
VärnplUctiga ...................................... 32

5.1.2
Fast anställda....................................... 35

5.1.3
Särskilda frågor om arrest ....................... 37

5.2
Disciplmbot ............................................... 38

5.3
Fritidsstraff ........................................... .. 38

5.4
Tillrättavisning............................................. .. 42

5.5
Avskrivning av mUitära mål m. m...................... 43

5.6
Krigsförhållanden ...................................... 43

6 Departementschefen
...................................... .. 44

6.1
Inledning ................................................. 44

6.2
AUmänna överväganden................................. 45

6.2.1
Arreststraffet ....................................... 45

6.2.2
Disciplinbot ....................................... 50

6.2.3
Böter ................................................ 51

6.2.4
Fritidsstraff ...................................... .. 52

6.2.5
Tillrättavisning .................................... .. 55

6.2.6
Andra sanktioner .................................. 56

6.2.7
Slutsatser ......................................... 57

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:138 124

6.3
Sanktionssystemet under krig
och beredskapstiUstånd 58

6.4
Avskrivning av miUtära mål, m.
m..................... .. 62

6.5
Följdändringar i annan
lagstiftning ................... .. 64

6.6
Lagförslag .............................................. .. 65

6.7
Specialmolivering ..................................... .. 65

6.7.1
Förslaget tUl lag om ändring i
brottsbalken.. 65

6.7.2
Förslaget till lag om
disciplinstraff för krigsmän .... 68

6.7.3
Förslaget till lag om ändring i
militär rättegångslag (1948:472) 75

7
Hemställan .................................................. 81

BUaga
1. Utredningens lagförslag ...................... .. 83

BUaga
2. Remitterade lagförslaget ....................... 103

Utdrag
av lagrådets protokoll den 31 oktober 1972 .... 114

Utdrag
av statsrådsprotokollet över justitieärenden den 3 novem

ber 1972................................................... :....... 120

HARCUS BOKTR. STHLM 1 » 71 720285

Doktrin (1)

  1. Ändring av fritidsstraff, SvJT 1974 s. 223, på s. 225 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

13 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (11)

11 kopplingar i 8 dokument.

  1. Bet. 1989/90:UU17 Godkännande av Förenta nationernas fakultativa protokoll om avskaffande av dödsstraff s. 3 i texten
  2. Bet. 1983/84:UU4 om godkännande av protokoll angående avskaffande av dödsstraffet (prop. 1983/84:31) s. 3 i texten
  3. Prop. 1980/81:106 om ändring i brottsbalken m.m. (främjande av flykt; s.k. falska telefonrecept m.m.) s. 11 om s. 54 i texten
  4. Bet. 1975/76:FöU12 Med anledning av motion om avskaffande av odemokratiska och auktoritära inslag i värn pliktsutbildningen, m. m., såvitt gäller yrkandet om en utredning i ämnet s. 4 · s. 5 i texten
  5. Prop. 1974:20 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny lagstiftning om kriminalvård i anstalt m.m. s. 113 i texten

Visa alla 8

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. NJA 1983 s. 262 om s. 51 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1974 s. 223 Ändring av fritidsstraff s. 225 i texten