Kungl. Maj:ts proposition med förslag till riktlinjer för finansiering av lokaler för boendeservice m.m.
1972 · 42 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 41 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1972:72, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till riktlinjer för finansiering av lokaler för boendeservice m.m.
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1972 Prop. 1972: 72
Nr 72
Kungl.
Majtts proposition med förslag till riktlinjer för finansiering av lokaler för
boendeservice m. ra.; given Stockholms slott den 17 mars 1972.
Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vilkas
avlåtande tUl riksdagen föredragande departementschefen hemstäUt.
GUSTAF ADOLF
ERIC
HOLMQVIST
Propositionens
huvudsakUga innehåll
På
grundval av förslag från delegationen för bostadsfinansiering föreslås i
propositionen ett nytt ramsystem för bostadsbyggandet. Systemet innebär att en
gemensam ram för bostäder och servicelokaler införs med verkan fr. o. m. år
1974. Inom denna ram får kommunerna väga bostadsbyggnadsbehov och lokalbyggnadsbehov
mot varandra. I anslutning till det nya ramsystemet samt till nyligen
företagna ändringar av prioriteringsreglema för vissa krediter till
bostadsbyggandet föreslås delvis nya regler om vilka lokaler som får ingå i
pantvärdet för bostadslån.
Vidare
behandlas i propositionen vissa förslag av servicekommittén. För att underlätta
finansieringen av skoldelen i s. k. integrerade serviceanläggningar föreslås
att bostadslångivningen för lokaler den 1 juli 1973 vidgas till att omfatta
vissa skollokaler som ingår i sådana anläggningar. I syfte att främja en
förbättring av servicestandarden i äldre bostadsområden föreslås att vid samma
tidpunkt möjligheter öppnas att bevilja bostadslån för lokaler i bostadsområden
där husen har finansierats utan stöd av statliga lån. Den särskilda
långivningen till barnstugor föreslås upphöra vid utgången av budgetåret
1972/73. Därefter skall det stathga lånestödet lämnas enbart i form av
bostadslån.
1
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 72
Prop.
1972:72
Förslag till
Lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypotel&sföreningar
Härigenom förordnas, att 20 § förordningen (1968: 576) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skall
ha nedan angivna lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §1
Ansökan om tUlstånd att bilda förening göres hos Konungen.
Konungen bestämmer förenings Konungen bestämmer förenings
verksamhetsområde. Inom detta verksamhetsområde. Inom
detta
får förening i område där hälso- får förening i område där hälso
vårdsstadgans särskilda bestäm- vårdsstadgans särskilda bestämmd-
melser för hälsovärdstätort gäller ser för hälsovårdstätort gäller ut-
utöva låneverksamhet avseende öva låneverksamhet avseende fast
fast egendom eller med tomträtt egendom eller med tomträtt upp
upplåten fastighet som bebyggs för låten fastighet som bebyggs för att
att användas huvudsakligen till bo- användas huvudsakligen till bostä-
städer eller affärslokaler. Verk- der eller affärslokaler. Långiv-
samhet får utövas även i annat tä- ningen får avse även annan be
ttre bebyggt område i den mån byggelse, om den finansieras med
Konungen bestämmer. stöd av statligt bostadslån.
Verksamhet får utövas även i annat tätare bebyggt område i
den mån Konungen bestämmer.
Förening får ej börja sin verksamhet, innan den hos kassan
anmält sig vilja erhålla lån tiU ett minimibelopp som Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.
1 Senaste lydelse 1970:66.
Prop.
1972:72
Utdri av protokollet över inrikesärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 17 mars 1972.
Närvarande: ministem för utrikesärendena WICKMAN,
statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER,
BENGTSSON, LÖFBERG, CARLSSON, FELDT.
Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer
för finansiering av lokaler för boendeservice m. m. och anför.
Inledning
Servicekommittén tiUkallades med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 14 april 1967 med uppdrag att behandla vissa frågor angående
service i bostadsområden.
Kommittén utgav i augusti 1968 en informationsskrift med
titeln Boendeservice 1 (SOU 1968: 38) i syfte att öka intresset för
service-frågorna genom att ge den information för dimensionering och lokalisering
av serviceanläggningar i tätorter som det enligt direktiven var kommitténs
första uppgift att lämna.
Kommittén avgav i november 1970 betänkandet (SOU 1970: 68)
Boendeservice 2. I betänkandet angav kommittén de mål som enligt kommitténs
uppfattning bör främjas genom en förbättrad boendeservice. Vidare lade
kommittén fram förslag rörande finansieringen av service-lokaler och åtgärder
för att främja utvecklingsprojekt.
Yttranden över servicekommitténs betänkande har avgetts av
socialstyrelsen, riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen (SÖ), statens
naturvårdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), bostadsstyrelsen - efter
hörande av länsbostadsnämnderna - statens nänmd för samlingslokaler, statens
råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning, statens
planverk, statens handikappråd, statens råd för samhällsforskning, statens
ungdomsråd, statens konsumentråd, länsstyrelsema i Stockholms,
Statsrådet Camilla Odhnoff, ordförande, departementssekreteraren
Ingrid Dalen, byrådirektören Seved Eriksson, departementssekreteraren Sune Jussil,
forskningssekreteraren Ingrid Lundahl, direktörsassistenten Owe Lundevall,
andre vice talmannen Cecilia Nettelbrandt (t. o.m. den 31 december 1971), direktören
Erik Norberg, riksdagsledamöterna Gertrud Sigurdsen (fr. o. m. den 15 maj 1968)
och Anna-Greta Skantz, skoldirektören Karl-Erik Strömberg (fr. o.m. den 1
januari 1972) och förste forskningssekreteraren Ursula Wallberg.
Prop. 1972:72 4
Östergötlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och Västernorrlands län - efter hörande
av kommuner i den omfattning länsstyrelsema har funnit lämphgt -
socialutredningen, 1968 års barnstugeutredning, konsumentutredningen,
saneringsutredningen, bygglagutredningen, fullmäktige i riksbaiUcen, Svenska korrmiunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, LO, TCO, SACO, SAF, Svenska bankföreningen.
Svenska sparbanksföreningen. Svenska byggnadsindustriförbundet. Svenska byggnadsentreprenörföreningen
(SBEF), Sveriges fastighetsägareförbund. Svenska byggnadsarbetareförbundet.
Hyresgästerna riksförbund, Svenska riksbyggen. Hyresgästemas sparkasse- och
byggnadsföreningars riksförbund (HSB), Sveriges allmännyttiga bostadsföretag
(SABO), Näringslivets byggnadsddegation och konsultbyrån GAKO AB i Göteborg.
Svenska
baiUcföreningen, Svenska byggnadsindustriförbundet, SBEF och Sveriges
fastighetsägareförbund har i sina yttranden hänvisat till jfttrandet från Näringslivets
byggnadsdelegation.
Vissa
i betänkandet behandlade frågor har redovisats i prop. 1971: 1 (bil. 10, p. D
30) och prop. 1972: 1 (bil. 13, p. IV: 12), nämligen frågor om
anläggningsbidrag tUl skolbyggnader, målfrågor och frågor rörande utvecklingsprojekt
inom serviceområdet. I sistnämnda proposition angavs att frågor som har samband
med andra utredningar fick tas upp senare. Kommitténs förslag rörande
finansieringen av servicelokaler har sålunda starkt samband med de
undersökningar som delegationen för bostadsfinansiering har utfört beträffande
lokalbyggandet i samband med den statliga bostadslångivningen. De frågor
rörande statens stöd till aUmänna samlingslokaler som har behandlats av
kommittén hänger nära samman med samlingslokalutredningens uppdrag som nyligen
har redovisats i betänkandet (SOU 1971: 92) Finansiering av allmänna samlingslokaler.
Delegationen
för bostadsfinansiering (DFB) inrättades år 1966 för att bl. a. bereda och avge
förslag avseende vissa spörsmål och ärenden som har samband med
bostadsbyggandets finansiering. En uppgift för delegationen har varit att
genom årliga överenskommelser med bankema trygga byggnadskrediter tiU det
statligt belånade bostadsbyggandet. Delegationen har den 27 december 1971
avlämnat promemorian (Ds In 1971: 17) Lokalbyggandet i samband med den statliga
bostadslångivningen. Promemorian innehåller förslag tiU ändrat system för att
bestämma bostadsbyggandets omfattning i syfte bl. a. att åstadkomma en bättre
samordning i fråga om planeringen och finansieringen av bostäder och s. k. bostadskomplement.
över
promemorian har yttranden avgdts av socialstyrelsen, postbankens styrelse, SÖ,
AMS, bostadsstyrelsen - efter hörande av vissa läns-
Statssekreteraren
Rune Berggren, ordförande, riksbanksdirektören Kurt Eklöf, byråchefen Magnus
Elison, överdirektören Bertil Rehnberg och statssekreteraren Bo Jonas Sjönander.
Prop. 1972:72 5
bostadsnämnder
- statens nämnd för samlingslokaler, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötiands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och Västemorrlands län - vilka bifogat
yttranden från olika länsorgan och kommunala organ - socialutredningen,
servicekommittén, boende-utredningen, fullmäktige i riksbanken, Svenska
kommunförbundet, styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges fastighetsägareför-förbund,
HSB, Svenska rUcsbyggen, SABO, SBEF och Svenska byggnadsindustriförbundet
gemensamt. Svenska byggnadsarbetareförbundet och Näringslivets
byggnadsdelegation.
Svenska försäkringsbolags
riksförbund. Svenska baiUcföreningen och Sveriges fastighetsägareförbund har i
sina yttranden hänvisat till yttrandet från Näringslivets byggnadsdelegation.
I det följande behandlar
jag i ett sammanhang servicekortmiitténs och DFB:s förslag i fråga om
finansieringen av servicelokaler. De av servicekommittén behandlade frågorna
om statens stöd till allmänna samlingslokaler återkommer jag tiU i annat
sammanhang, när samhngslokalut-redningens betänkande har remissbehandlats.
Prop. 1972:72
Servicekommittén
En
redogörelse för kommitténs beskrivning av nuvarande förhåUanden och huvudmål
för finansieringssystemet har lämnats i prop. 1972: 1, bU. 13, vartUl hänvisas.
Kommittén
har betonat att de uppställda huvudmålen för finansieringssystemet - bl. a.
samordning meUan olika former av boendeservice och mellan olika huvudmän,
begränsning av antalet statliga stödmöjligheter och inblandade myndigheter och
samma finansieringsmöjligheter för bostäder och den del av boendemiljön som ligger
utanför bostädema - inte kan nås samtidigt. De åtgärder som föreslås bli
genomförda omedelbart utgör emellertid steg på väg mot de långsiktiga målen.
I
fråga om skolans betydelse när det gäller att förbättra servicen i bostadsområden
betonar kommittén att det ofta har visat sig lämpligt att göra den
eftersträvade samordningen och integreringen av lokaler för ohka ändamål med utgångspuiUct
i skolans lokaler och verksamheter. Genom samordnad planering och förvaltning
av olika lokaler kan dessa utnyttjas bättre, samtidigt som de boendes behov av
lokaler blir bättre tillgodosett. I dessa sammanhang har emellertid problem
uppstått som har samband både med den kommunala planeringen och förvaltningen
och med de statliga finansieringsformerna.
Beträffande
förvaltningen av skollokaler har kommittén funnit att kommunens styrelse eller
den nämnd som fullmäktige beslutat uppdra förvaltnmgen åt kan träffa avtal med
exempelvis bostadsföretag att svara för tUlhandahållande och viss förvaltning
av skollokaler. Någon ytterligare ändring av reglerna för förvaltning av
skollokaler behövs därför inte.
I
anslutning till ett av en grupp inom utbildningsdepartementet, stats-bidragsgmppen,
utarbetat diskussionsunderlag överväger kommittén olika möjligheter till finansiering
av skollokaler. Med hänsyn till den betydelse skolan har för att förbättra boendeservicen
och berika boendemiljön talar enligt kommitténs mening många skäl för att
skolor, i första hand låg- och mellanstadieskolor, får samma lånevillkor som
gäller för bostadslån till lokaler. Kommittén anser sig emellertid, i avvaktan
på den fortsatta prövningen av de frågor som statsbidragsgruppen har behandlat,
inte kunnat ta stäUning till frågan om skolbyggen generellt skall finansieras
med bostadslån eller andra statliga lån med villkor av samma slag som för
bostadslån.
När
det däremot gäller integrerade aiUäggningar, dvs. anläggningar där vissa
funktioner dubbdutnjtjas och lokaler och personal samordnas på ett
servicefrämjande och ekonomiskt sätt, föreslår kommittén att skoldelen skaU
kunna belånas med statliga lån. Lånen bör utgå med samma
Prop. 1972:72 7
villkor
som bostadslån tiU lokaler. Anläggningsbidraget bör utgå jämsides med det
statliga lånet och avräknas från låneunderlaget på samma sätt som nu sker
beträffande anläggningsbidraget tUl barnstugor.
Denna
utökning av den stathga belåningen stäUer ökade krav på statsmedel. Kommittén
föreslår att dessa medel, åtminstone under ett inledningsskede, utgår från en
särskild lånefond, som skall omhänderhas av bostadsstyrelsen och
länsbostadsnämnderna. Även bostadslånemedel som avser den integrerade
anläggningens övriga delar bör utgå från den särskUda lånefonden. Från fonden
bör vidare utgå medel för belåning av barnstugor, aUmänna samlingslokaler samt
ny- och ombyggnad av lokaler i tidigare inte statsbdånade bostadsområden.
Kommittén föreslår
beträffande anläggningsstödet till barnstugor, mot bakgrund av bl. a. det aUmänna
syftet att minska antalet stödformer, att antalet låneformer begränsas så att
ett enda statligt lån i fortsättningen utgår tiU barnstugor. För detta lån bör gäUa
samma villkor som för bostadslån tiU lokaler. Bostadsstyrelsen bör ombesörja
all långivning till barnstugor. Socialstyrelsens anläggningsbidrag tiU daghem
och fritidshem bör enligt kommitténs mening t. v. utgå på samma sätt som hittUls.
Om anläggningsbidraget till skolor ersätts av ett hyresbidrag, bör emellertid
ett liknande bidrag införas för barnstugor.
Möjligheten
tiU förbättringar av servicestandarden i äldre bostadsområden har övervägts av
kommittén, som konstaterar att bostadslån f. n. kan utgå till lokaler endast i
bostadsområden med hus som har finansierats med statiiga bostadslån. Kommittén
anser att lokaler även i andra områden i ökad utsträckning bör kunna
finansieras med statliga lån. Därför föreslås att statliga lån med villkor
motsvarande bostadslån till lokaler skall kunna utgå tiU såväl nybyggnad av
lokaler som ombyggnad och förbättring av befintliga lokaler i äldre
bostadsområden. Denna belå-nmg bör kunna ske även utan samband med upprustning
av bostäder. AUa lokaler och anläggningar som får ingå i låneunderlaget för
bostadslån eller andra statliga lån med samma vUlkor som bostadslån, med undantag
dock av bilplatser och större kommersieUa anläggningar, bör omfattas av denna
belåning.
Kommittén
har övervägt i vad mån och i vUken utsträckning det är nödvändigt att föreslå
ytterligare utvidgningar av den statliga långivningen utöver den utvidgning
som blir följden av kommitténs nyss nämnda förslag. Kommittén konstaterar
härvid att aUa serviceanläggningar i bostadsområden skall kunna belånas, i
första hand genom statliga bostadslån. Förslagen till mera generella
låneformer och lånevillkor som undanröjer hindren för flexibUitet och
stimulerar till samordning torde leda tiU att lokaler för nya behov lättare kan
tillskapas utan att nya bestämmelser behöver utformas så snart ett nytt behov
uppstår. Det äi därför enligt kommitténs mening inte nödvändigt att föreslå
några ytterligare utvidgningar.
Prop. 1972:72 8
I
ett avsnitt om beräkningsregler diskuterar kommittén belåningsvärdena för
serviceanläggningar och tar därvid upp bl. a. frågan vilka beräkningsmetoder
som skall tiUämpas vid bestämmande av låneunderlag och pantvärde för barnstugor
och skolor. Beträffande barnstugor anser kommittén att bostadsstyrelsens
beräkningsmetod bör användas. Vid beräkningen bör dock låneunderlaget per
plats maximeras. Det statliga lånet bör vidare kunna fördjupas så att eventueUa
försämringar jämfört med nuvarande lånemöjligheter undviks.
Även
beträffande skoldelen i integrerade anläggningar bör enligt kommitténs mening
bostadsstyrelsens beräkningsmetod användas. Beräkningen bör tiUgå så att
pantvärdet/låneunderlaget först fastställs för hela anläggningen med hjälp av
styrelsens metod. Därefter beräknas skolbyggnadsbidraget enligt
skolöverstyrelsens metod och frånräknas det tidigare erhåUna
låneunderlaget/pantvärdet.
Vad
angår behovet av planerings- och medelsramar för olika ändamål föreslår
kommittén att särskilda investeringsramar för skolbyggnader bibehålls. En
särskild investeringsram för belåning av lokaler i tidigare inte statsbdånade
bostadsområden föreslås vidare. Beträffande lån tUl bamstugor finner kommittén
att dessa har utgått i den omfattning som behövs för att tillgodose det
dokumenterade utbyggnadsbehov som ansökningar om lån och bidrag till utbyggnad
av barastugor årligen har angett. T. v. bör samma princip följas.
I
fråga om anspråken på resurser och medel framhåller kommittén att en
grundläggande föratsättning för dess förslag har varit att få ett bättre utayttjande
av resurser och medel som i dag tas i anspråk för boendeservice. Ökningen av
anspråken bestäms i huvudsak av kommunala ambitioner. I och för sig beräknas
kommitténs förslag öka anspråken på statsmedel endast i två avseenden.
Förslagen att med statliga lån belåna även skoldelen i integrerade
serviceanläggningar samt nybyggnad, ombyggnad och förbättring av lokaler i
äldre bostadsområden ökar meddsbehovet med ca 5 milj. kr. för vart och ett av
de två första budgetåren, varefter beloppet stiger till ca 15 milj. kr. det
tredje budgetåret.
I
särskilt yttrande anför ledamoten Nettelbrandt bl. a. att det, mot bakgrund av
de ringa insatser som hittiUs har gjorts, är värdefuUt om olika åtgärder vidtas
för att för boendeservice nödvändiga lokaler från belåningssynpunkt skall bli
behandlade på ett med bostäder mera likformigt sätt. Det är dock ovisst om
detta är tillräckligt för att snabbt åstadkomma den snara satsning på samlade
boendeserviceprojekt som är nödvändig. Någon form av differentiering av lånevillkoren
borde införas så att de som satsar på projekt med en utvecklad och samlad boendeservice
för bostadsdelen kunde erhålla något förmånligare villkor. Särskilda
stimulansåtgärder i den riktningen bör snarast övervägas.
Prop.
1972:72 9
Remissyttrandena över servicekommitténs förslag
Förslaget
att statiiga lån med villkor av samma slag som för bostadslån skall utgå tiU skoldelen
i integrerade anläggningar stöds av Svenska kommunförbundet, bostadsstyrelsen
och många länsbostadsnämnder. Också Svenska byggnadsarbetareförbundet tillstyrker
förslaget men anför att möjligheterna att genomföra integreringen av
servicefunktionerna torde vara sammankopplade med samhällsstorle-ken och
befolkningstätheten rant skolanläggningen. HSB och SABO understryker behovet av
en snar lösning av skolans integrering och finansiering.
Enligt
Näringslivets byggnadsdelegation, SAF, Svenska bankföreningen. Svenska
byggnadsindustriförbundet, SBEF, och Sveriges fastighetsägareförbund kan
följden av förslaget bli att den enskilde bostadskonsumenten belastas via
hyran för exempelvis driften av vissa fritidslokaler inom skolans område.
Bostadsstyrelsen,
flera länsbostadsnämnder, länsstyrelsen i Stockholms län och barnstugeutredningen
tUlstyrker förslaget att ett enda statligt lån i fortsättningen skall utgå till
barnstugor. Svenska kommunförbundet anför viss tveksamhet beträffande
fördelarna med förslaget för kommunerna från administrativ synpimkt. Eftersom
anläggningsbidraget liksom hittiUs tillhandahåUs av socialstyrelsen kommer
kommunerna att tvingas hänvända sig tiU två olika myndigheter.
Förslaget
att utsträcka den statliga långivningen till lokaler i äldre bostadsområden biträds
genomgående av de remissinstanser som uttalar sig i frågan. Hit hör statens
naturvårdsverk, statens planverk, statens konsumentråd, länsstyrelserna i
Stockholms samt Göteborgs och Bohus län, Stor-Stockholms planeringsnämnd.
Svenska kommunförbundet. Svenska sparbanksföreningen samt sammanläggningsde-legerade
i Norrtälje, Finspång och Helsingborg. Bostadsstyrelsen erinrar om att
styrelsen i sin anslagsframställning för budgetåret 1971/72 framförde ett
liknande yrkande, vUket bör äga företräde i avvaktan på att erfarenheter från
verksamheten vinns. Alla länsbostadsnämnder som har yttrat sig i frågan
tillstyrker förslaget utom länsbostadsnämnden i Gotlands län, som menar att det
bör prövas med utgångspunkt i de förslag som saneringsutredningen kan komma
att lägga fram. Saneringsutredningen finner det väsentiigt att projektering,
finansiering och förvaltning leder tiU en sådan hyresnivå i lokaler efter
sanering att återanvänd-ningen underlättas. Utredningen föratsätter att dessa
frågor blir föremål för ett samordnat studium i servicekommitténs fortsatta
arbete. Det finns emellerid behov redan nu att underlätta
finansieringsmöjligheterna. Saneringsutredningen anser därför att den nuvarande
begränsningen av bostadslån tUl lokaler bör modifieras och att en
försöksverksamhet med sådana lån till lokaler för viss boendeservice bör komma
till stånd i äldre, icke statsbdånade bostadsområden.
Prop. 1972:72 10
Kommitténs
förslag att införa en särskild lånefond för långivning tUl lokaler på samma vUlkor
som gäller för bostadslån möter invändningar från flertalet remissinstanser som
uttalar sig i frågan. Bostadsstyrelsen anser att en särskild lånefond och en särskUd
låneform kommer att innebära en administrativ belastning. Styrelsen kan inte
finna några olägenheter med att lånen för ifrågavarande lokaler utgår i form
av bostadslån från lånefonden för bostadsbyggande. Styrelsen avstyrker därför
förslaget och föreslår i stäUet att lån utgår enligt bostadslånekungörelsen
och från nämnda lånefond.
LO
tillstyrker förslaget men pekar på vikten av att det särskilda lånet utgår
samordnat med bostadslånet. Enligt Svenska riksbyggen förefaller vissa
fördelningsfrågor i samband med inrättandet av den särskilda lånefonden inte
vara tUhäckligt belysta i betänkandet. Svenska byggnadsarbetareförbundet framhåUer
att till fonden förda medel skall användas även för belåning av barnstugor,
allmänna samlingslokaler samt ny- och ombyggnad av lokaler i tidigare icke statsbdånade
bostadsområden. Detta medför enligt förbundet att nya nackdelar drabbar
finansieringen av dessa lokaler, varför något annat stimulerings- och
finansieringssystem bör utarbetas.
Vad
angår kommitténs förslag i fråga om investerings- och medelsramar anför
bostadsstyrelsen att långivningen till samlingslokaler och barnstugor inte
fordrar någon särskild begränsande ram. För långivningen till skolor i
integrerade anläggningar och tUl lokaler i äldre områden behövs däremot sådana
ramar. Deras utformning bör i båda fallen vara densamma. Ramarna kan uttryckas
i antingen låneunderlag eller kvadratmeter våningsyta för lokaler i
låneunderlag. Enligt riksrevisionsverkets mening bör begränsningen tiU en enda
låneform inte få utesluta en särredovisning av lånerörelsen på de skilda
ändamål beträffande vilka behov anses föreligga att belysa det statliga
låneunderstödets effekter m. m. Länsbostadsnämnden i Malmöhus län uttalar att,
om en god effekt skall kunna uppnås, formerna för prioriteringen av resurserna
måste bli sådana att nya bostadsområden får möjligheter tiU ett tidsbundet
utbyggnadsschema som anpassas till bostädernas färdigställande.
Delegationen
för bostadsfinansiering
AUmän
bakgrund
DFB
anför vid beskrivningen av den allmänna bakgrunden till sitt arbete att det i
anslutning tiU det statligt belånade bostadsbyggandet byggs också lokaler som
delvis har tUl ändamål att tiUgodose behov av service av olika slag för dem som
skall bo i bostadsområdena. Sådana lokaler, ofta kallade bostadskomplement, har
i ökande utsträckning uppförts i fri-
Prop. 1972:72 11
stående
hus. För en betydande andel av dessa lokaler utgår statliga bostadslån och i
dessa faU omfattas lokalernas finansiering under byggnadstiden av de
överenskommelser som under senare år årligen har träffats mellan DFB och
bankerna. Dylika fristående lokalhus har emellertid hittills inte omfattats av
gällande prioriteringar på kreditmarknaden. En bättre samstämmighet i prioriteringsreglema
har därför ansetts vara önskvärd.
På
grundval av bl. a. de överväganden som har skett inom DFB har riksbanken
meddelat att reglerna för stadshypotekskassans och kreditaktiebolagens
placeringar med verkan fr. o. m. den 1 januari 1972 ändras så att allt byggande
med statliga bostadslån kan inräknas bland dessa instituts prioriterade
utlåning. Även för övriga kreditinstituts del överväger riksbanken ändringar.
Gällande
bestämmelser om vilka lokaler som får finansieras med bostadslån och som eljest
omfattas av olika former av prioriteringar på kreditmarknaden har tillkommit
efter hand för att tiUgodose skilda lokalbehov i bostadsområdena. Senast har
servicekommittén i betänkandet (SOU 1970: 68) Boendeservice 2 betonat vikten av
samplanering av bostäder och bostadskomplement samt föreslagit bl. a. vissa
vidgningar av finansiering av lokaler genom bostadslån. RiksbanksfuUmäktige har
i an slutning härtill i reinissyttrande över kommitténs förslag anfört att det
sannolikt kan finnas goda motiv för att låta bostäder och boendeservice bilda
en enhet från administrativa, finansiella m. fl. synpunkter. Av samma skäl skuUe
emeUertid enligt fullmäktige ytterligare en rad, huvudsakligen kommunala,
samhällsfunktioner kunna tiUfogas. Den utvidgning av den prioriterade sektorn
på kreditmarknaden detta kunde innebära skulle, framhåller fuUmäktige, medföra
att möjligheterna att föra en kon-junkturstabiliserande kreditpolitik
begränsas.
DFB
konstaterar att nuvarande regler för att bestämma bostadsbyggandets omfattning
endast i ringa grad samtidigt är ägnade att bestämma omfattningen av det
lokalbyggande som finansieras i samband med bostadsbyggandet. Ett syfte med att
bostadsbyggandets omfattning bestäms - nämligen att bestämma hur stora samhäUsresurser
detta byggande kan tillåtas ta i anspråk - blir bara delvis tillgodosett, så
länge omfattningen av ifrågavarande lokalbyggande inte styrs bättre än f. n.
Med
hänsyn tiU dessa omständigheter har DFB gjort en översyn av nuvarande system
för att bestämma bostadsbyggandets omfattning. Översynen har haft tUl ändamål
att åstadkomma en förbättrad samordning av planeringen och finansieringen av
bostäder och bostadskomplement. Som ett resultat av översynen presenterar DFB
förslag till ett nytt ramsystem där såväl bostäder som bostadskomplement ingår.
Prop. 1972:72 12
Finansiering
av bostäder och lokaler
DFB
redogör för vissa bestämmelser om statliga bostadslån, vUka har betydelse för
belåningen av lokaler. En förutsättning för lån är att huset tiU minst 50 % av
våningsytan innehåller utrymmen för bostadsändamål eller belåningsbara
lokaler, dvs. lokaler som ingår i låneunderlaget (den s. k. 50 %-regeln). ViUkoren
för att lokaler skaU få räknas in i låneunderlaget är att de är avsedda att tiUhandahåUa
varor och tjänster åt de boende i ett område där bostäderna har finansierats
med statliga lån samt att det finns behov av dessa varor och tjänster i
området. För andra lokaler får tUlägg till pantvärdet göras, om de
representerar ett värde och inte är förenade med betydande kreditrisk. En sådan
ökning av pantvärdet medför ökat utrymme för bottenlån för dessa s. k.
pant-värdelokaler.
DFB
har undersökt omfattningen av det statsbdånade lokalbyggandet under perioden
1968-1970. Undersökningen gäller flerfamiljshus och rena lokalhus och bygger på
uppgifter hämtade från preliminära beslut om bostadslån. Det totala pantvärdet
för nämnda hus åren 1968-1970 framgår av följande tabell.
Pantvärde
för bostäder och lokaler åren 1968-1970 (milj.kr.)
1968 1969 1970
Pantvärde
bostäder 4 177 4154 4 328
lokaler 478 473 691
Totalt
pantvärde 4 655 4 627 5 019
Undersökningen
visar att lokalbyggandet var av samma omfattnmg år 1968 och år 1969 medan det år
1970 var 45 % högre. Vidare framgår att kostnaderna för lokaler utgjorde ca 10
% av den totala kostnaden för flerfamiljshus åren 1968 och 1969. Ar 1970 var
andelen närmare 14 %.
Omfattningen
av långivningen tiU lokalbyggandet, som beror på om lokalerna kan inrymmas i
låneunderlaget eUer endast i pantvärdet, framgår av följande tabeU.
Statliga
lån och bottenlån till lokaler åren 1968-1970 (milj. kr.)
År
Pantvärde-lokaler
därav lokaler i låneun-deriaget
Statiiga lån»
Bottenlån "i
Summa
1968 1969 1970
478 473 691
317 331 447
79
83
112
359 355 518
438 438 630
uppskattat
till 25 % av låneunderlaget " uppskattat till 75 % av pantvärdet
Prop.
1972:72 13
Uppgifter
om fördelningen av lokaler efter lokaltyp förehgger endast för lokaUiusen.
Fördelningen i dessa hus under perioden 1968-1970 framgår av följande tabeU.
Pantvärden
for lokalhus fördelade efter lokaltyp åren 1968-1970 (1 000-tal kr.)
Lokaltyp 1968 1969 1970
Barnstuga
14 997
13 617
43 109
Centrumanläggning,
butikshus
72 098
48 085
136 626
Ungdomsgård,
kvartersgård
6 242
4 149
Garage, P-hus,
P-däck
21 392
28 394
20 099
Värmeanläggning
486
375
3 021
Ospecifierade
lokaltyper
13 943
13 023
6 887
Samtliga
lokalhus
129 158
103 494
213 891
DFB
redovisar vissa uppgifter om lokalbyggandets andel av det totala byggandet med
statliga bostadslån under åren 1968-1970. Mätt i våningsyta var andelen under
de tre åren 2,7, 2,4 resp. 4,2 %. Lokalernas andel i pantvärdet var 6,4, 6,0
resp. 8,4 %.
Beträffande
lokalbyggandets regionala variationer konstaterar DFB att utbyggnaden av
service blir beroende av flera faktorer som gör att lokalbyggandet blir mindre
stabilt än bostadsbyggnadsbehovet och bostadsbyggandet, vilka båda kännetecknas
av en betydande stabUitet både lokalt och regionalt. DFB nämner följande
faktorer som påverkar utbyggnaden av service.
1. Lokahsering av nya bostäder i förhåUande tiU befinthg service
2. Befolkningsutveckling
3. Befolkningssammansättning
4. Centraliserad resp. decentraliserad service
5. Ambitionsnivån i fråga om service.
Mot
bakgrund av bl. a. dessa faktorer varierar lokalbyggandet kraftigt från ort
till ort och region till region. Inom samma ort eller region uppstår stora
variationer mellan olika år, vUket framgår av uppgifter om den länsvisa
fördelningen av preliminära beslut om bostadslån till lokaler i flerfamiljshus
och lokalhus åren 1968-1970. Sålunda varierade t. ex. lokalvolymen i
Östergötlands län meUan 13 milj. kr. år 1969 och 67 milj. kr. år 1970, dvs. den
var nära sju gånger större år 1970 än år 1969.
DFB
pekar på att ett större byggnadsprojekt kan ta flera år att bygga. Investeringskostnaderna
faller alltså på flera år men redovisas i bostadslånesammanhang på ett enda
år. Detta ger ett intryck av större variation i investeringsvolymen än vad som
är faUet i praktiken. Även med hänsyn till detta är emeUertid variationema
avsevärda under den undersökta perioden.
Prop. 1972:72 14
Delegationens
överväganden och förslag
Mot
bakgrand av de inledningsvis angivna förhållandena har DFB undersökt
möjligheterna att avgränsa och rambestämma det lokalbyggande som finansieras
inom låneunderlag och pantvärde i anslutning till det statligt belånade
bostadsbyggandet.
En
tänkbar sådan möjlighet skulle kunna vara vissa ändringar i nuvarande
finansieringssystem. DFB anför att i detta system lokaler kan byggas i huvudsak
»fritt». Den ram som gäller för bostadslångivningen är uttryckt i kvadratmeter
våningsyta för bostäder. De reella begränsningarna av lokalbyggandet sätts i
stället av möjligheterna för byggherrarna att finansiera driftskostnaderna för lokalema,
dvs. möjligheterna att hyra ut dem eller upplåta dem för kommunal verksamhet
eller inräkna dem i bostadshyran. 1 fråga om arten av lokaler finns däremot f. n.
en styrning av lokalbyggandet. Vissa lokaler räknas in i låneunderlaget - dvs.
får finansieras med statliga lån - medan andra inräknas i enbart pantvärdet -
dvs. kan finansieras med bottenlån. Vissa lokaler - sådana som inte
representerar ett värde eller är förenade med betydande kreditrisk - får inte
inräknas i vare sig låneunderlaget eUer pantvärdet.
Ser
man enbart på lånevUlkoren torde det knappast spela någon större roU för
byggherren om lokalerna inräknas i låneunderlaget eller enbart i pantvärdet. En
starkare styrningseffekt har den s. k. 50 % -regeln som innebär att bostadslån
kan utgå endast till hus som tUl minst 50 % av våningsytan innehåller utrymmen
för bostadsändamål eUer belåningsbara lokaler.
Den
styrningseffekt som uppkommer genom 50 %-regeln ger enligt DFB visserligen en
del inte avsedda resultat på grund av risk för överdimensionering av låneunderlagslokalerna
eller s. k. belåningsarkitektur. Men 50 %-regeln är viktig för att hindra att
byggherrarna utnyttjar bostadslånesystemet för att få prioriterade krediter
till lokalhus med övervägande lokaler som inte har samband med
bostadsförsörjningen. En restriktivare behandling av pantvärddokalerna, t. ex.
genom att 50 % -regeln höjs eller att begreppet pantvärddokaler helt avskaffas,
skulle minska de nyss påtalade problemen. Därmed skulle pantvärddokalerna begränsas
eller helt föras bort ur de statsbdånade projekten. Effekten av en sådan åtgärd
är svår att analysera vilket belyses av att lokaler inom samma lokalkategori i
de preliminära lånebesluten ibland klassificeras som låneunderlagslokaler och
ibland som pantvärddokaler.
Det
material som finns tiUgängligt tyder enligt DFB på att gränsdragningen mellan låneunderlagslokaler
och pantvärddokaler är vansklig, särskilt vid tidpunkten för preliminärt
beslut, när lokalerna finns endast »på papperet». En skärpning av 50 %-regeln
skulle medföra att länsbostadsnämnderna skulle få ett ökat tryck på sig att
godkänna tveksamma lokaler som låneunderlagslokaler för att inte stoppa i övrigt
angelägna projekt.
Prop. 1972:72 15
En
specificering av vilka lokaler som får inrymmas i pantvärdet är också tänkbar.
Svagheten med en dylik lösning är enhgt DFB att behoven skiftar från projekt
till projekt, från ort tiU ort och från tid tUl annan. Det finns därför enligt DFB:s
mening behov av den mellanform meUan belånade lokaler och lokaler helt utanför
bostadslångivningen som pantvärddokalerna representerar.
DFB:s
slutsats är att de syften, som delegationens översyn av nuvarande regler för
bostadsfinansieringen har, inte kan tiUgodoses genom ändruigar av
föreskrifterna om vilka lokaler som får inräknas i låneunderlag resp.
pantvärde eUer om andelen låneunderlagslokaler i hus som får belånas med
bostadslån.
Ett
alternativ till ändringar av gäUande föreskrifter är enligt DFB att införa en
ram för lokaler i statsbdånade hus. En sådan ram kan utformas antingen som en
särskild lokalbyggnadsram eller som en gemensam ram omfattande både bostäder
och bostadskomplement.
Variationema
i lokalbyggnadsbehovet spelar stor roU för frågan om användandet av ramar för lokalbdåningen.
Ramarnas storlek bör stå i viss proportion till det aktueUa lokalbyggnadsbehovet
lokalt och regionalt. De senaste årens utveckling visar enligt DFB att
historiska data inte kan ligga tiU grand för bedömningar av det regionala lokalbyggnadsbehovet
de närmaste åren. För rambestämning och ramfördelning skulle krävas att
kommunerna redovisade det planerade lokalbyggandet för viss tidsperiod.
Uppgifterna skulle få ställas samman regionalt och på riksnivå.
En
ram för preliminära beslut om bostadslån till lokaler skulle behöva fastställas
samtidigt som bostadsbyggnadsplanen fastställdes. Därefter skulle denna riksram
fördelas av bostadsstyrelsen och länsstyrelserna samtidigt som bostadsbyggnadsplanen
fördelades. Enligt denna modell skuUe sålunda två paraUeUa ramfördelningssystem
behöva byggas upp - ett för bostadsbyggandet och ett för lokalbyggandet.
Vid
bedömningen av det ändamålsenliga i ett sådant separat ramfördelningssystem för
lokaler bör, menar DFB, hänsyn tas tiU den förhåUandevis begränsade andel av
bostadslångivningen som hänför sig tiU lokaler. Kostnadema för lokalerna
utgjorde år 1970 ca 8,5 % av kostnaderna för det totala bostadsbyggandet. Mätt
i kvadratmeter våningsyta utgjorde lokalerna samma år endast drygt 4 % av det
totala stats-belånade bosadsbyggandet. Med hänsyn till variationema i
lokalbyggandet möter det svårigheter att fördela en ram av denna begränsade omfattning.
DFB:s
slutsats är att en särskUd lokalbyggnadsram i och för sig skuUe kunna tUlgodose
de syften som DFB:s översyn av nuvarande regler för bostadsfinansieringen har.
Men denna modell kräver två parallella ramfördelningssystem, dels det
nuvarande för bostadsbyggandet, dels ett nytt för lokalbyggandet, vilket
skulle medföra stora administrativa
Prop. 1972:72 16
svårigheter.
DärtiU kommer att man vid tUlämpningen av en sådan ram inte skulle kunna i
tillfredsställande grad lokalt samordna byggandet av bostäder och lokaler. Av
dessa skäl anser sig DFB inte böra förorda en sådan lösning.
Ett
principiellt annorlunda ramsystem skulle vara att samordna lokalramen med
bostadsbyggnadsramen till en gemensam ram. Ett sådant system skuUe innebära,
att en total ram för bostäder och lokaler fast-stäUdes och fördelades på län
och kommuner. Det skulle sedan ankomma på kommunema att utnyttja den
tilldelade ramen för bostäder och lokaler. Variationer i lokalbyggnadsbehovet
mellan olika år kan i detta system mötas av variationer i
bostadsbyggnadsvolymen.
Som
tidigare nämnts är variationerna i lokalbyggandet avsevärda samtidigt som
lokalvolymen i relation till det totala bostadsbyggandet är liten. Även
förhållandevis stora variationer i lokalvolymen kan sålunda inrymmas i en
gemensam ram genom små variationer i bostadsbyggandet. En redovisning av
kommunemas planerade lokalbyggande är inte någon föratsättning för tiUämpningen
av detta ramsystem. Men det skulle enligt DFB:s mening givetvis underlätta
fördelningen, om de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen innehöll uppgifter om det
planerade lokalbyggandet. Det ligger också ett värde i sig i att kommunernas
planering av bostadsbyggandet och lokalbyggandet sker samordnat.
I
ett system med gemensam ram för bostäder och lokaler förutsätts att både låneunderlagslokaler
och pantvärddokaler avräknas mot ramen. Det betyder att även icke statligt
belånade lokaler beläggs med ram, vilket kan förefalla omotiverat, om man ser
bara tiU statens utgifter för långivningen. Med de utgångspunkter DFB har för
sina överväganden har det emellertid stor betydelse i vilken utsträckning
lokaler hänförs till pantvärdelokaler. Dels bhr byggnadskreditiven för sådana
lokaler redan f. n. prioriterade genom DFB:s överenskommelser med bankerna.
Dels skulle också finansieringen i övrigt av lokalerna bli prioriterade på kreditmarknaden
i den utsträckning prioriteringsreglerna för denna belåning framdeles knyts an
till ramarna för den statliga bostadslångivningen.
I
vissa faU förekommer lokaler som varken finansieras med statliga lån eller kan
inräknas i pantvärdena. Det gäUer lokaler som är förenade med betydande
kreditrisk. Skäl att ändra på detta förhållande finns enligt DFB inte och
dessa lokaler bör då i det här diskuterade systemet inte avräknas mot ramen.
En
invändning som kan resas mot en gemensam totalram är att garantier inte kan
erhållas för att det av statsmakterna planerade antalet nya lägenheter kommer tiU
stånd. Kommunerna skulle nämligen inom en sådan ram kunna prioritera lokaler
framför bostäder. DFB erinrar emellertid om att det är kommunema som har det
primära ansvaret för bostadsförsörjningen i kommunen och att detta bör ge
garantier för att
Prop.
1972:72 17
bostadsbyggnadsbehovet
tUlgodoses inom det utrymme som ramen ger. Den gemensamma ramen bör dessutom
bestämmas med utgångspunkt i den lokalandel som vi har haft hittills, dvs.
under en period då lokalbyggandet har varit helt fritt från ramar. Det finns
av dessa skäl inte anledning att tro, att lokalbyggandet generellt ökar på
grand av att en ram införs, menar DFB.
Risken
för att den motsatta situationen - att lokalandelen skuUe reduceras till
förmån för bostäder - kan uppstå är svårare att bedöma. Sannolikheten talar emeUertid
enligt DFB inte för att en totalram skulle medföra några mer dramatiska
förändringar i lokalbyggandets omfattning.
Tekniken
med en gemensam ram för bostäder och bostadskomplement innebär, att kommunen
kan väga olika ändamål mot varandra. I ett längre tidsperspektiv är det möjligt
att utvidga denna valmöjlighet till att omfatta inte bara det statsbelånade
nybyggandet utan också ombyggnads- och förbättringsverksamheten med statliga
lån. Dessa frågor kan aktualiseras vid behandlingen av saneringsutredningens
nyligen avlänmade förslag och omfattas dessutom av boendeutredningens uppdrag.
Frågorna har därför inte övervägts närmare av DFB.
DFB:s
slutsats är att en gemensam ram för bostäder och lokaler fyller de anspråk på styming
av det ifrågavarande lokalbyggandet som DFB uppställt som ett av syftena med
översynen av ramsystemet. DFB har därför undersökt viUca konsekvenser i olika
avseenden som ett införande av en sådan totalram skulle få.
DFB
diskuterar först alternativa rammått mot bakgrand av att den förordade
gemensamma ramen för bostäder och lokaler föratsätter att ramen uttrycks i ett enhetiigt
mått för att möjliggöra fuU utbytbarhet mellan bostäder och lokaler. Ett
sådant mått kan uttryckas i antingen ekonomiska eller fysiska termer.
Som
ekonomiskt mått skuUe uppgiven produktionskostnad eUer pantvärde kunna komma i
fråga. Begreppet uppgiven produktionskostnad har den uppenbara nackdelen att en
noggrann kontroll av de uppgivna kostnaderna måste göras för att inte den som
medvetet uppger för låga kostnader skall få fördelar. DFB har inte funnit skäl
att närmare diskutera ett sådant mått. Som ekonomiskt mått har DFB därför
övervägt pantvärden. Dessa beräknas av länsbostadsnämnderna och har inte nyss nämnda
svaghet. Avräkning mot ramar uttryckta i pantvärden skuUe kunna ske för alla
ytor och nyttigheter som ingår i ett projekt. Påkostade utföranden och högre
standard skulle ta i anspråk större utrymme i ramen än enklare lösningar.
Vidare skuUe parkeringsdäck eller öppna bilplatser samt övriga anläggningar som
saknar avgränsade ytor, t. ex. parker och lekplatser, kunna avräknas mot en pantvärderam.
Det finns också
svårigheter förbundna med en pantvärderam. Svårigheterna är främst betingade
av reglerna för beräkning av pantvärdet samt de regionala och tidsmässiga variationema
i pantvärdenivån. 2 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 72
Prop. 1972:72 18
För
kommunernas del skulle en pantvärderam medföra att planeringen måste ske i pantvärdetermer
vilket torde vara mer komplicerat än en planering i fysiska termer.
DFB
vill inte utesluta att här nämnda tekniska och andra komplikationer vid
användandet av en pantvärderam kan lösas på ett tillfredsställande sätt. Det
har emellertid inte varit möjligt för DFB att inom ramen för den nu gjorda
översynen göra de närmare undersökningar som fordras innan stäUning kan tas
till frågan om det lämpliga och ändamålsenliga i att bestämma ekonomiska i
stället för fysiska ramar för bostadsbyggandet.
Mot
denna bakgrand har DFB stannat för att föreslå en ram uttryckt i fysiska
termer. I fråga om bostäder uttrycks ramen f. n. i kvadratmeter våningsyta. DFB
har ansett sig böra anknyta härtill. När det gäller att beräkna lokalyta inom
en gemensam bostads- och lokalram finns i princip två alternativ.
Det första altemativet
innebär att både våningsyta och biutrymmesyta för lokaler medräknas i ramen
och att det således inte görs någon skiUnad mellan dessa jtor vid bestämmande
av ramen. Våningsyta är yta för bostäder och inredda lokaler i plan medan
biutrymmesyta avser källarutrymmen och andra sekundärutrymmen. Genomsnittligt
är våningsytan dubbelt så dyr per kvadratmeter som biutrymmesytan. Om varje
kvadratmeter biutrymmesyta tar i anspråk samma utrymme av ramen som en
kvadratmeter våningsyta, uppstår stymingseffekter, som inte är avsedda. Strävan
från kommuner och byggherrar kan bli att biutrymmesytorna bantas ner och den
frigjorda ramen utnyttjas för ökat bostadsbyggande eller produktion av mer
kvalificerade lokaltyper. Som ett annat exempel nämner DFB att garage skulle
kunna bytas ut mot parkeringsdäck, parkeringshus med öppna sidor eller öppna
bilplatser, varigenom utrymme i ramen frigjordes för ökat bostads- och lokalbyggande.
Sådana stymingseffekter
skulle enligt DFB uppkomma även om en omräkningsfaktor införs, t. ex. att en
kvadratmeter våningsyta motsvarade två kvadratmeter biutrymmesyta. Det skuUe fortfarande
vara lönsam att byta ut garage mot parkeringsdäck eller andra typer av
bil-platser för att på så sätt vinna ram för andra ändamål.
Det
andra altemativet innebär att endast våningsytan för bostäder och lokaler
avräknas från den gemensamma ramen. Effekten blir att biutrymmen kan byggas
fritt i den omfattning som anses erforderlig.
DFB
anför att en rambeläggning av våningsytor verkar indirekt begränsande på
biutrymmesytorna genom den koppling som finns mellan dessa. Lagerlokaler tiU
butiker dimensioneras efter butikemas storlek och omsättning. Om våningsytorna
för butikslokaler begränsas genom införandet av en ram kommer detta att minska
behovet även av lokaler i biutrymmesyta.
De
lokaler som i detta alternativ skulle faUa utanför ramen är bl. a.
Prop.
1972:72 19
bilplatser.
För bUplatser gäller att ett visst minsta antal föreskrivs av byggnadsnämnden
på grundval av bestämmelsema i byggnadsstadgan. Detta minimiantal kan
byggherren inte påverka. Dylika bindande föreskrifter förekommer inte
beträffande andra lokaler.
DFB:s
slutsats är att totahamen för bostäder.och lokaler bör uttryckas i
kvadratmeter våningsyta. Förslaget innebär att nuvarande ram beträffande
bostäder utvidgas tiU att omfatta också lokaler i våningsyta. Utanför ramen
faller lokaler i biutrymmesyta. Detta innebär visserligen ett avsteg från DFB:s
principiella uppfattning att alla lokaler bör omfattas av ramen men är
motiverad av de icke avsedda styrningseffekter och det administrativa merarbete
som skulle uppkomma, om även biutrymmesytorna inräknades i ramen.
Införandet
av en gemensam ram för bostäder och bostadskomplement föratsätter i och för
sig inte några ändringar i bostadslånekungörelsen. I anslutning till detta
konstaterande erinrar emeUertid DFB om att sådana ändringar har aktualiserats i
annat sammanhang, nämligen av servicekommittén. DFB påpekar i anslutning till
servicekommitténs förslag att förslaget att föra samman vissa lån tiU en
särskild fond knappast kan förenas med den här föreslagna ramtekniken.
Kommitténs övriga förslag föratsätter emellertid inte att en sådan särskild
fond tiUskapas utan kan tillgodoses genom ändringar i bostadslånekungörelsen.
I
vissa faU innebär eii kombination av DFB:s och servicekommitténs förslag att
dubbla ramar kommer att tillämpas. DFB kan för sin del inte se några praktiska eUer
principieUa hinder att vissa lokaltyper får dubbla ramar, dvs. en ram för statsbidragsgivningens
omfattning och en ram för byggandet med stöd av bostadslån. Dessa ramar kan
fungera helt oberoende av varandra.
Beträffande
barnstugor anför DFB att såväl nuvarande ordning som kommitténs förslag kan
förenas med DFB:s förslag om en totalram för bostäder och bostadskomplement.
Det
förslag om en gemensam ram för bostäder och bostadskomplement som förs fram
innebär, enligt DFB, att en teknik skapas för att väga bostadsbyggnadsbehov och
servicebehov mot varandra inom samma ram. Kommunernas bedömningar av hur
resurserna skall disponeras kommer att bli avgörande för utformningen av nya
bostadsområden. Detta kommer att gälla också byggandet av bostadskomplement i
äldre områden 1 den mån den fortsatta beredningen av servicekommitténs förslag
leder till att även lokaler i inte statsbelånade bostadsområden kan belånas med
statliga lån. Genom en totalram skapas vissa garantier för att friare regler
för lokalbyggandet inom bostadsfinansieringens ram inte leder tiU okontrollerad
tiUväxt av den prioriterade sektorn på kreditmarknaden. Med dessa synpunkter
utgör, enligt DFB, de framlagda förslagen en komplettering av servicekommitténs
förslag.
DFB
diskuterar härefter vilket underlag som behövs för rambestäm-
Prop.
1972:72 20
ningen.
I de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen och i den kommunala ekonomiska
långtidsplaneringen (KELP) redovisas bostadsbyggandet resp.
exploateringsinvesteringar och investeringar i kommunala bostadskomplement.
Övrigt lokalbyggande i anslutning till bostadsbyggandet redovisas inte. Detta
innebär att den planerade omfattningen av statligt belånade bostadskomplement f.
n. inte redovisas uttömmande.
Införandet
av den av DFB föreslagna gemensamma ramen för bostäder och bostadskomplement
skulle underlättas väsentligt, om kommunerna redovisade sitt planerade
lokalbyggande. Det är härvid naturligt att de kommunala
bostadsbyggnadsprogrammen utvidgas med uppgifter om i första hand den planerade
omfattningen av lokaler i projekt avsedda att statsbelånas.
Bostadsbyggnadsprogrammen
arbetar med femårsperioder. Lokalbyggandet bör givetvis redovisas för samma
tidsperiod. Under ett inledningsskede kan det emeUertid visa sig svårt att
redovisa lokalbyggandet för hela den perioden på ett tillfredsstäUande sätt. I
första hand bör de första två åren av programperioden bli belysta. Med hänsyn tiU
att byggherrarna i sitt projekteringsarbete måste arbeta med minst ett par års
framförhållningstid bör så kunna ske. I takt med att planeringstekniken blir
intrimmad bör enligt DFB programperioden för lokalbyggandet förlängas till
samma tidsperiod som gäller för bostadsbyggandet.
DFB
övergår härefter till att diskutera fastställandet av totalramar för
bostadsbyggnadsplanen. Den totalram för bostäder och bostadskomplement som DFB
föreslår omfattar inte bara statiigt belånade bostäder och lokaler utan också pantvärdelokaler.
Det kan då inte längre anses helt korrekt att som f. n. tala om låneramar.
Detta får konsekvenser för fastställandet av bostadsbyggnadsplanen. Den kan
inte, som hittills för det statsbelånade byggandet, anges som en låneram
uttryckt i antal lägenheter.
Enligt
DFB:s förslag skall ramen uttryckas i kvadratmeter våningsja. Denna totala ram
kan kommunerna disponera för bostäder och bostadskomplement. Proportionerna
mellan ytor som används för bostäder resp. lokaler är inte given på förhand
utan bestäms av kommunerna. Variationerna mellan olika kommuner kan bli stora.
A andra sidan är det rimligt att anta att variationerna på riksnivå relativt
sett blir tämligen små. Det bör därför vara möjligt att presentera det
garanterade programmet uttryckt i ett uppskattat antal lägenheter. Redan med
nuvarande sätt att presentera bostadsbyggnadsplanen måste det verkliga antalet statsbelånade
lägenheter som kan få beslut inom ramen uppskattas.
DFB
föreslår därför att det garanterade programmet faststäUs till ett bestämt antal
kvadratmeter för bostäder och bostadskomplement med angivande av antalet
bostadslägenheter som uppskattas kunna byggas inom denna ram. Beslut om ianspråktagande
av projektreserven, som omfattar bostadsbyggandet med och utan statiiga lån,
bör beträffande
Prop.
1972:72 21
byggandet
med statliga lån uttryckas i kvadratmeter våningsyta med angivande av
uppskattat antal lägenheter som kan byggas inom detta tillskott till ramen.
Den
av riksdagen antagna bostadsbyggnadsplanen för fem år framåt skaU beträffande
det garanterade programmet fördelas på län och kommuner för de första två åren
och på orter med klart expansivt näringsliv och positiv befolkningsutveckling
för de tre sista åren. Fördelningen på län, expansiva kommuner och i vissa fall
orter med konkreta projekt sker genom bostadsstyrelsens försorg. Fördelningen
inom länen ombesörjs av länsstyrelsen efter yttrande från länsbostadsnämnden.
Tekniskt
sett blir fördelningen av den föreslagna totalramen likartad den som gäller
enligt nuvarande förhåUanden. Redan nu uttrycks de fördelade ramarna i
kvadratmeter våningsyta. Innebörden av de nya ramarna kommer dock att bli en
annan, eftersom även lokalbyggandet avräknas mot ramama. Detta betyder att
bostadsstyrelsen liksom länsmyndigheterna vid ramfördelningen, utöver den
hänsyn som tas till bostadsbyggnadsbehov och möjligt byggande, måste beakta
också lokalbyggnadsbehovet. Underlag för den bedömningen avses som förut
nämnts finnas i de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen.
Vid
fördelning av ramar på länsplanet kan man räkna med större variationer mellan
olika år än f. n. Vissa åtgärder kan emellertid vidtas för att hindra alltför
stora variationer i ramtiUdelningen mellan olika år. DFB nämner följande
åtgärder.
1. Större lokalprojekt - t. ex. centrumanläggningar
med en byggtid av flera år - bör avräknas mot ramen med de ytor som påbörjas
under resp. kalenderår.
2. Samråd mellan kommunerna - med länsbostadsnämnderna
som kontaktorgan - bör äga rum så att större projekt inte sammanfaller i tiden
mer än nödvändigt. För att möta större, kvarvarande variationer i lokalbyggnadsbehovet
bör viss del av den årliga ramen hållas i reserv hos bostadsstyrelsen för
fördelning under löpande år.
I
fråga om genomförandet av förslaget om gemensam ram för bostäder och
bostadskomplement anför DFB att förslaget lättare kan genomföras, om
kommunerna upprättar kommunala bostadsbyggnadsprogram där även lokalbyggandet
beaktas. Bostadsbyggnadsprogrammen redovisas den 1 februari varje år. En
utvidgning av innehållet i de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen kan
genomföras tidigast i de program som redovisas den 1 februari 1973. Från dessa
program kan uppgifter erhållas tUl ledning för den ramfördelning som skall
göras i mitten av år 1973 och avse år 1974. Avräkning mot en gemensam ram för
bostäder och bostadskomplement kan sålunda enligt DFB ske tidigast fr. o. m. år
1974.
Mot
bakgrand av dessa tidsperspektiv föreslår DFB
att
principbeslut under år 1972 fattas att en gemensam ram för bo-
3
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 72
Prop.
1972:72 22
städer och bostadskomplement som uppförs med statligt stöd
införs fr. o. m. år 1974,
att i statsverkspropositionen tiU 1973 års riksdag
framläggs förslag tUl ram för projekt som skall uppföras med statliga
bostadslån,
att som obligatorisk uppgift i de kommunala
bostadsbyggnadsprogrammen fr. o. m. programmet för perioden 1973-1977 skall
ingå bedömningar av omfattningen av lokalbyggandet med statligt stöd under
perioden,
att bostadsstyrelsen får i uppdrag att utarbeta anvisningar
för en redovisning i de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen av det planerade
lokalbyggandet.
Remissyttrandena över DFB:s förslag
De av delegationen angivna syftena med översynen av nuvarande
system för att bestämma bostads- och lokalbyggandets omfattning - att
åstadkomma en kvantitativ styrning av resurserna för lokalbyggandet, att
underlätta ett samordnat byggande av bostäder och bostadskomplement och att
skapa förutsättningar för en bättre sam" ordning av den statliga
långivningen och prioriteringen på kreditmarknaden - har vunnit anslutning
bland samtliga remissinstanser som har uttalat sig om dessa syften. Till dessa
hör .socialstyrelsen, AMS, bostadsstyrelsen, statens nämnd för
samlingslokaler, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs- och Bohus
samt Västernorrlands län, servicekommittén, boendeutredningen, riksbanksfuUmäktige,
Hyresgästernas riksförbund, SBEF, Svenska byggnadsindustriförbundet och
Svenska byggnadsarbetareförbundet.
Servicekommittén anser att huvudprincipen i det framlagda
förslaget - att byggandet av bostäder och servicelokal er skall ses som en
helhet och i handläggningen behandlas som en sammanhållen problematik -hgger
väl i linje med de långsiktiga mål för finansieringen som kommittén har angett
i sitt betänkande Boendeservice 2. Boendeutredningen finner delegationens
syften angelägna och anser det utomordentiigt viktigt av både ekonomiska och
sociala skäl att ett samordnat utbyggande av bostäder och bostadskomplement
underlättas.
Hyresgästernas riksförbund hänvisar till att förbundet
tidigare har pekat på den bristande samordningen av krediter till bostäder och
bostadskomplement och framhållit angelägenheten av att en översyn av nuvarande
system sker.
Några remissinstanser, däribland länsstyrelsen i
Östergötlands län, ansluter sig till syftet att åstadkomma överensstämmelse
mellan reglerna för statsbelåning och riksbankens prioriteringsregler men
ställer sig tveksam tiU om införandet av en kvantitativ styrning av resurserna
för lokalbyggandet är en nödvändig åtgärd. Näringslivets byggnadsdelegation.
Prop.
1972:72 23
Svenska
försäkringsbolags riksförbund. Svenska bankföreningen och Sveriges
fastighetsägareförbund anser att samordningen när det gäUer kreditgivningen
synes välbetänkt men är tveksam om kommunens rätt att fritt fördela resurserna
mellan bostäder och lokaler ökar kommunens handlingsfrihet i jämförelse med
nuvarande förhållanden.
Svenska
byggnadsarbetareförbundet förordar mera långtgående samordning mellan
bostadsbyggandet och dess följdinvesteringar i vidare mening, t. ex. även
vägar, reningsverk, skolor m. m., och erinrar om de förslag som har förts fram
i förbundets utredning Bygg 70. Förbundet ansluter sig tiU DFB:s slutsatser att
nuvarande regler för att bestämma bostadsbyggandets omfattning endast i ringa
grad är ägnade att samtidigt bestämma omfattningen av det lokalbyggande som
finansieras i samband med bostadsbyggandet. Liksom DFB anser vidare förbundet
att syftet med reglema - att bestämma hur stora samhällsresurser byggandet kan tiUåtas
ta i anspråk - blir bara delvis tUlgodosett, så länge omfattningen av
lokalbyggandet inte styrs bättre än f. n.
Delegationens
förslag att en gemensam ram för bostäder och lokaler införs tillstyrks av aUa
remissinstanserna utom ett par länsbostadsnämnder. Svenska kommunförbundet
anför sålunda att fastställandet av en gemensam ram för byggande av bostäder
och bostadskomplement med statliga lån innebär påtagliga fördelar jämfört med
nuvarande system. Det föreslagna systemet ger möjlighet att byta ut bostadsyta
mot lokalyta och omvänt inom den givna ramen och ger alltså utrymme för ökad
flexibilitet i byggandet. Svenska riksbyggen tiUstyrker förslaget om gemensam
ram och säger sig dela delegationens uppfattning att kommunerna utan risk för
snedvridning av proportionerna mellan byggande av bostäder och lokaler skall
kunna handha denna fördelning. Också SABO finner att förslaget öppnar goda möjligheter
tiU en enkel lösning av de praktiska problem som har varit förknippade med
lokalbyggande i samband med bostadsbyggande. Det är värdefuUt att fördelningen
mellan bostäder och lokaler kan göras på kommunal nivå inom en given ram.
Möjligheter till förbättrad planering öppnas härigenom och den enskilda
kommunen får bättre tillfälle att förverkliga sin målsättning i fråga om
boendeservice. Samma uppfattning har servicekommittén, som betonar att en
gemensam ram ger kommunerna bättre möjligheter att anpassa boendemiljön tiU de boendes
behov och skapar förutsättningar för en bättre tidsmässig samordning av
bostadsbyggandet och dess kompletteringsinvesteringar. Kommittén framhåUer
vidare att syftet med den av kommittén föreslagna särskilda lånefonden för
vissa bostadskomplement tUlgodoses genom den av DFB föreslagna gemensamma
ramen.
Riksbanksfullmäktige
har ingen erinran mot det föreslagna ramsystemet. Utöver ökad
styrningsmöjlighet torde ett ramsystem som inkluderar bostadskomplement även
medföra en bättre ekonomisering i byggandet.
Prop.
1972:72 24
Den
gemensamma ramen ger bättre flexibilitet genom att den enskUda kommunen i
önskad utsträckning kan disponera sin del av den gemensamma ramen antingen tUl
bostäder eller tiU bostadskomplement. Växlingen i behovet av dessa båda
element i bostadsförsörjningen kan vid sådan ramstyrning bättre tillgodoses än
vid separata ramar.
Flertalet
hörda länsbostadsnämnder är positiva till förslaget om gemensam ram för
bostäder och bostadskomplement. Till dem hör länsr bostadsnämnderna i
Jönköping, Hallands, Örebro och Gävleborgs län. Länsbostadsnämnden i Stockholms
län tillstyrker förslaget med motiveringen att man om förslaget genomförs får
betydligt större möjligheter att möta variationerna i lokalbyggandet. Någon
risk för att kommunerna i en situation med brist på bostäder annat än rent
tillfälligt och i rena undantagsfall eftersätter byggandet av nödvändiga
bostadskomplement föreligger knappast.
Negativ
tiU förslaget är länsbostadsnämnden i Kronobergs län, eftersom gemensamma
ramar bedöms medföra bl. a. väsentligt merarbete och risk för besvärande
ryckighet i det rena bostadsbyggandet. Nämnden föreslår i stället att
prioriteringen av krediter för bostadskomplement sker genom kreditlistning.
Spärr för länsbostadsnämndens list-ning kan införas genom maximerad länsram för
bostadskomplement som då inte bör omfatta i bostadshus insprängda mindre
lokaler. Även länsbostadsnämnden i Västmanlands län anser att DFB:s förslag
innebär vissa väsentliga nackdelar. Nämnden syftar i första hand på den
valsituation en kommun kan komma i när efterfrågan på bostäder är stor och
servicen samtidigt behöver byggas ut. Kraven på att servicen byggs ut i stort
sett samtidigt är både starka och legitima. Mot bakgrund av de kraftiga
variationerna i lokalbyggnadsvolymen kan kommunernas valsituation bh i det
närmaste orimlig. I många kommuner med likartat näringsliv växer
utbyggnadsbehovet parallellt, varför utjämning genom samråd meUan kommunerna
försvåras. Om DFB:s förslag genomförs, måste även länsramarna varieras från år tUl
år med hänsyn till lokalbyggnadsbehovet, vilket torde vara betydligt mer svåradministrerat
än när det gäller fördelningen på länsplanet. Också länsbostadsnämnden i
Västmanlands län framför som alternativ till rambeläggning av lokalbyggandet
ett system som bygger på de listor som nämnderna upprättar tiU ledning för
bankernas kreditgivning.
Med
anledning av DFB:s påpekande om att en kombination av DFB:s och
servicekommitténs förslag i vissa faU innebär att dubbla ramar kan komma att tiUämpas
anför SÖ bl. a. följande. SÖ accepterar i princip inte att den beräknade
kostnaden för ett skolbygge överstiger bidragsunderlaget. Det kan tänkas råda
olika uppfattningar i länsbostadsnämnd resp. SÖ om när ett bygge är dyrt. SÖ
framhåller i sammanhanget sin uppgift att se till att en ökning av
investeringsramarna inte medför ökade byggnadskostnader. Det bör emellertid
enligt SÖ vara
Prop.
1972:72 25
möjligt
att i gemensamma anvisningar från bostadsstyrelsen och SÖ reglera förhåUandet.
Om så blir faUet syns inte några praktiska eller principiella hinder mot dubbla
ramar föreligga.
Bostadsstyrelsen
och några länsbostadsnämnder har behandlat frågan om regler för bestämning av pantvärdeloka-lernas
omfattning och karaktär, framför allt tilllämp-ningen av den s.k. 50 %-regeln.
Sålunda påpekar bostadsstyrelsen att en totalram minskar motiven för en strikt tiUämpning
av 50 % -regeln och hemstäUer, i enlighet med vad styrelsen föreslog i sin anslagsframstäU-ning
för budgetåret 1971/72, att regeln modifieras. Länsbostadsnämnden i Malmöhus
län anser däremot att en skärpning av regeln behövs, förslagsvis tiU 70 % av
våningsytan. Även länsbostadsnämnden i Örebro län menar att 50 % -regeln bör
ses över eller uttryckas på ett mera koncist sätt. Vidare anser nämnden, liksom
länsbostadsnämnden i Jönköpings län, att föreskrifterna om vilka lokaler som
får inräknas i pantvärdet bör kompletteras, bl. a. med hänsyn tiU den ökade
andelen integrerade lokaler.
Ett
stort antal remissinstanser tiUstyrker förslaget att uttrycka ramen i kvadratmeter
våningsyta. TUl dessa hör bostadsstyrelsen, samtliga länsbostadsnämnder som
har tillstyrkt förslaget om gemensam ram, de länsstyrelser som har behandlat
frågan. Svenska kommunförbundet och HSB. Boendeutredningen säger sig ännu sakna
förutsättningar att ta definitiv ställning till frågan om vilket mått ramen
skall uttryckas i. Denna fråga omfattas av utredningens uppdrag och kommer att
prövas i ett senare skede av utredningens arbete. Förslaget att uttrycka ramen
i kvadratmeter förefaller enligt utredningen välgrundat i nuvarande läge.
Flera
remissinstanser ifrågasätter om kvadratmeter våningsyta i längden är det
lämpligaste rammåttet. Enligt servicekommitténs mening bör närmare undersökas
om pantvärderamar är lämpliga och ändamålsenliga. Svenska riksbyggen hänvisar
till att boendeutredningen har tUl uppgift att bl. a. pröva ramfrågorna. Det
är därför riktigt att ge boendeutredningen frihet att göra sina överväganden
och komma med förslag i detta avseende. Svenska byggnadsarbetareförbundet anser
i likhet med DFB att det kan finnas avgörande skäl för att övergå till finansieUa
rammått men att effekterna av en sådan reform först måste noga utredas så att eventueUa
negativa bieffekter kan elimineras. Liknande synpunkter anläggs av riksbanksfuUmäktige,
som menar att en ram i värdetermer skulle ha betydande fördelar. Även om man av
praktiska skäl t. v. får acceptera att ramarna bestäms i kvadratmeter, bör
utredningsarbetet fortsätta med syfte att i framtiden övergå till värdemässigt
bestämda ramar. Produktionskostnadsramar är då enligt fullmäktiges mening av
särskilt intresse eftersom de skulle ge det starkaste incitamentet till kostnadsnedpressning,
SBEF, Svenska byggnadsindustri-
Prop.
1972:72 26
förbundet. Näringslivets byggnadsdelegation. Svenska
försäkringsbolags riksförbund. Svenska bankföreningen och Sveriges
fastighetsägareförbund franUiåller starkt nödvändigheten av att den
värdemässiga omfattningen av byggandet beräknas och får ligga till grund för
fastställandet av ramarna. Detta är nödvändigt inte minst för att man skaU
kunna göra bättre bedömning av kreditmarknadsanspråken och bättre avvägningar
gentemot andra sektorers behov. Även postbanken och Svenska sparbanksföreningen
förordar en ram uttryckt i värdetermer framför en ram i kvadratmeter
våningsyta.
Många remissinstanser understryker vikten av att den gemensamma
ramens omfattning blir sådan att det rena bostadsbyggandet inte begränsas.
Till dessa hör bostadsstyrdsen och flera länsbostadsnämnder, flera
länsstyrelser, boendeutredningen och SABO, Servicekommittén påpekar att den
föreslagna ramkonstraktionen kan få negativa effekter på lokalbyggandet, om
den totala ramen för kommunen blir otillräcklig. Flera andra remissinstanser
betonar starkt angelägenheten av att ramen inte bestäms ensidigt på grundval
av tidigare lokalbyggande utan på grundval av det faktiska lokalbyggnadsbehovet.
Några länsbostadsnämnder anför vissa betänkligheter mot de
av DFB framförda förslagen i fråga om ramsystemets konstruktion och bostadsbyggnadsplanen.
Enligt länsbostadsnämnden i Stockholms län bör såväl bostads- som
lokalbyggandet avräknas mot ramen vid beslutstillfället. I den mån utjämning
behövs mellan ohka år, bör den åstadkommas genom ett från länsplanet förmedlat
samråd meUan kommunerna. Vidare torde en större del av ramarna behöva sparas
som reserv än vad som hittUls har skett. Motsvarande synpunkter har
länsbostadsnämnden i Jönköpings län. Länsbostadsnämnden i Västmanlands län
anser att variationerna i lokalbyggnadsvolymen kan mötas endast med
ramutvidgningar. Systemet med samråd mellan kommunerna finner nämnden vara svårtillämpat
i regioner av typ Västmanlands län, där näringslivsutveckling och därmed
bostadsbyggnadsbehov löper paralleUt i de olika orterna. Länsbostadsnämnden i
Östergötlands län föreslår att lokaler som utgör komplement till befintlig
service i bostadsområden vilka har påbörjats före utgången av år 1973 får
påbörjas utan ramavräkning fram till utgången av år 1978.
Styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
hävdar att gällande författningsbestämmelserom stadshypo-teksinstitutens utlåning
inte torde medge att lån lämnas mot säkerhet av objekt av typ skollokaler,
bibliotek, samlingslokaler etc. Egendom som skaU belånas skall nämligen enligt gäUande
förordning vara bebyggd för att användas huvudsakligen till bostäder eller
affärslokaler.
Prop. 1972:72 27
Departementschefen
Inledande synpunkter
Det
av staten stödda lokalbyggandet i bostadsområden har betydande omfattning.
Lokalbyggandet i samband med bostadslångivningen uppgick år 1970 tiU närmare
700 milj. kr. och byggandet för grundskolans behov har under senare år uppgått
till 400-500 mUj. kr. årligen. HärtiU kommer byggandet med särskilt statligt
stöd av barnstugor, allmänna samlingslokaler, ungdomslokaler,
fritidsanläggningar m. m. Det statliga stödet har tiUkommit genom en rad
delreformer allt eftersom skilda behov har uppstått och kunnat tillgodoses.
Behovet av större enhetlighet i fråga om både målen och formerna för statens
stöd till det lokalbyggande som utgör ett komplement till bostadsbyggandet har
behandlats av servicekommittén i betänkandet Boendeservice 2. Liksom servicekommittén
anser jag att stödet nu har fått sådan storlek och betydelse att det finns skäl
att åstadkomma bättre samordning av de statliga insatserna och att se över reglema
för det statliga stödet till lokalbyggandet på olika områden. De allmänna målen
i dessa hänseenden har jag berört i prop. 1972: I (BU. 13 s. 250), som jag får
hänvisa till.
För bostadslångivningen är
låneunderlag och pantvärde centrala begrepp. På grundval av låneunderlaget
bestäms det statliga lånets storlek, medan lånesäkerhetens förmånsrättsläge
bestäms av pantvärdet. Vissa lokaler med nära anknytning till de boendes behov
får räknas in i låneunderlaget och kan alltså finansieras med statliga lån.
Andra lokaler får inte ingå i låneunderlaget men väl i pantvärdet, vilket
innebär att de inte kan finansieras med statliga lån men att utrymme ges för
bottenlån med förmånsrätt före det statliga lånet. Slutligen finns vissa
lokaler som inte får räknas in i vare sig låneunderlag eller pantvärde.
Beträffande
de regler för bostadslån som bestämmer i vilken omfattning och på vilka
villkor lokaler får beaktas i långivningen vill jag särskilt framhålla
betydelsen av den s.k. 50 %-regeln. Den utvecklades i praxis redan under
1940-talet och innebar att lån utgick endast för hus, vars lägenhetsyta tiU
minst hälften upptogs av bostäder. Denna praxis, som syftade till att
koncentrera långivningen tiU bostadshus i egentlig bemärkelse, omvandlades
genom beslut av 1956 års riksdag till en fastställd låneregel. Samtidigt
öppnades möjlighet att efter prövning i varje särskUt faU göra undantag från
regeln när det gällde lokaler som utgjorde naturliga komplement tiU bostäderna
och en disposition av bebyggelsen enligt 50 %-regeln framstod som mindre
lämplig från fastighetsekonomisk synpunkt. Genom beslut av 1962 års riksdag
fick 50 %-regeln ett i viss mån ändrat innehåU. Beslutet innebar att
långivningen (låneunderlaget) i princip skulle omfatta sådana lokaler, som
utgjorde naturliga och nödvändiga komplement tUl bostäderna inom ett mindre
bostadsområde, där bostäderna hade tillkommit med statiiga lån.
Prop.
1972:72 28
Pantvärdet
skulle få överstiga låneunderlaget med värdet av mark, byggnad eller annan
nyttighet som inte omfattades av låneunderlaget. Någon annan begränsning i
fråga om pantvärddokalernas omfattning och karaktär skulle inte finnas än att pantvärdelokalernas
yta i ett hus inte fick överstiga den sammanlagda ytan av bostadsutrymmen och
av lokaler som ingick i låneunderlaget. Härigenom fick 50 %-regeln det innehåll
som den aUtjämt har.
Den
nu beskrivna ändringen av lånereglerna bar inneburit en anpassning dels till
behoven av boendeservice, dels tiU en teknisk utveckling som har medfört att
det ofta har ställt sig produktionsekonomiskt fördelaktigt att bygga fristående
lokalhus i stället för att som tidigare inrymma lokaler i källare eller i
markvåningen till bostadshus. Sådana produktionsekonomiskt fördelaktiga
lösningar har emeUertid när det gäller pantvärdelokaler ibland hindrats av 50 %-regeln.
S.k. lånearkitektur har uppstått, dvs. lösningar som har stått i
överensstämmelse med lånereglerna och därmed gett finansiella fördelar har
föredragits framför lösningar som har varit de mest fördelaktiga från
funktionella, tekniska och ekonomiska synpunkter. Sålunda har regeln i en del
fall lett till sammanbyggnader av olika huskroppar i syfte att i ett och samma
»hus» inrymma så stor yta för bostäder och låneunderlagslokaler att erforderligt
utrymme skapas för pantvärdelokaler inom ramen av 50 % av den totala
våningsytan i huset.
Också
förhållandena på kreditmarknaden har haft betydelse för denna utveckling.
Genom statsmakternas åtgärder för att prioritera krediterna tUl
bostadsbyggandet i förening med restriktioner för närliggande investeringsområden
har det blivit påtagligt fördelaktigt att finansiera lokaler i samband med
bostadslångivningen framför att finansiera dem på annat sätt. Eftersom
prioriteringsreglerna i viss utsträckning har varit knutna till
pantvärdebegreppet, har detta fått större betydelse än det hade tidigare.
Frågan att få räkna in vissa lokaler i pantvärdet har tilldragit sig allt
större intresse från låntagarnas sida och har skapat problem för
länsbostadsnämnderna vid tUlämpningen av nuvarande låneregler.
Dessa
problem har i några fall uppmärksammats i samband med den försöksverksamhet som
har inletts i enlighet med de riktiinjer som anges i prop. 1970: 1 (bil. 13, s.
215) beträffande finansiering av skoldelen i s. k. integrerade
serviceanläggningar. Jag är angelägen att i detta sammanhang understryka att
den integrering av lokaler för skilda verksamheter som pågår inom
samhällsbyggnadsområdet väsentiigen har till syfte att befintliga resurser
skall utnyttjas bättre samtidigt som de boendes behov av lokaler tUlgodoses i
större utsträckning, något som är ägnat att öka tryggheten och gemenskapen i
bostadsområdena. När integreringen avser både lokaler som får inräknas i
låneunderlaget och lokaler som kommunerna vanligtvis finansierar uppkommer emeUertid
Prop.
1972:72 29
frågan i vilken utsträckning de sistnämnda lokalema skaU
få imäknas i pantvärdet, dvs. få en prioriterad ställning på kreditmarknaden.
Frågan vad
som i bostadslånesammanhang skaU vara prioriterat på kreditmarknaden har
aktualiserats också i samband med de överenskommelser som under senare år har
träffats mellan DFB och de större kreditinstituten beträffande krediter tiU
bostadsbyggandet under byggnadstiden. Fristående lokalhus till vUka bostadslån
kan utgå omfattas av dessa överenskommelser. I fråga om den slutliga,
långfristiga belåningen har emeUertid finansieringen av sådana lokalhus inte
omfattats av gäUande prioriteringar. Den långfristiga belåningen har således
fått tiUgodoses på den icke prioriterade sektorn av kreditinstitutens utlåning.
Detta har i många fall medfört svårigheter att få avlyft av byggnadskrediter, vUket
i sin tur har påverkat institutens vUlighet att ge sådana krediter. Dessa
förhållanden har utgjort en utgångspunkt för den översyn som DFB har gjort av
nuvarande system att bestämma bostadsbyggandets omfattning.
De förut
beskrivna ändringarna av reglerna för bostadslån tUl lokaler och den därmed
sammanhängande utvecklingen av lokalbyggandet har aktualiserat frågan vilka
lokaler som skall omfattas av prioriteringar på kreditmarknaden. I anslutning tiU
DFB:s undersökningar har riksbanken nu omprövat prioriteringsbestämmelserna och
deras samband med bostadslångivningen. De ändrade bestämmelser som har blivit
resultatet av bankens omprövning är enligt min mening ägnade att åstadkomma
bättre enhetlighet och samordning i fråga om lokalfinansieringen.
Bestämmelserna innebär i korthet följande.
Reglerna för stadshypoteksföreningarnas och
kreditaktiebolagens utlåning har från årsskiftet 1971-1972 ändrats så att allt
byggande med statliga bostadslån kan inräknas bland dessa kreditinstituts
prioriterade placeringar. Det betyder i princip att bottenlån kan erhållas inte
bara för hus med mer än 50 % bostäder utan även för hus som till övervägande dd
innehåUer lokaler som ingår i låneunderlag eller pantvärde för bostadslån.
För sparbankerna och postbanken har i enlighet med dessa
instituts tidigare inriktning av utlåningen gällt placeringskvoter. Under senare
år har dessa banker i ökande utsträckning svarat för bostadsbyggandets behov
av krediter under byggnadstiden. I enlighet med denna ändring av utlåningens
inriktning gäller från årsskiftet att dessa banker får övergå från
placeringskvoter till likviditetskvoter. Detta medför att de beträffande
krediter under byggnadstiden, liksom affärsbankerna, inte är underkastade särskUda
prioriteringsbestämmelser i fråga om denna utlåning utöver vad som följer av
överenskommelsen mellan kreditinstituten och DFB.
Genom dessa ändringar föreligger numera samstämmighet
mellan riksbankens prioriteringar och reglerna för bostadslångivningen.
Det
4 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 72
Prop.
1972:72 30
innebär
i princip att alla hus som innefattas i pantvärdet för bostadslån får
garanterad finansiering vad beträffar både i krediter under byggnadstiden och
slutliga, långfristiga lån.
Ny
ram för bostadsbyggandet
Frågan
om möjligheterna att i förväg bedöma och bestämma ow/a»-ningen av
lokalbyggandet utgör en väsentlig utgångspunkt för DFB:s överväganden. Frågan
har nära samband med de av riksbanken genomförda ändringarna i
prioriteringsreglerna. Jag vUl vidare erinra om att riksbanksfullmäktige i sitt
yttrande över servicekommitténs förslag har ställt sig tveksamma till den
utvidgning av den prioriterade sektorn på kreditmarknaden som skulle kunna bli
följden av ett genomförande av kommitténs långsiktiga mål att bostadskomplement
i lånesammanhang skall ha samma betydelse som bostäderna. Denna utvidgning
skulle enligt fullmäktige kunna innebära att möjligheterna att föra en konjunk-turstabiliserande
kreditpolitik begränsades.
DFB
har i sin promemoria pekat på att nuvarande regler för att bestämma
bostadsbyggandets omfattning endast i ringa grad påverkar omfattningen av det
lokalbyggande som finansieras i samband med bostadslångivningen. Detta beror
på att den i våningsyta angivna bostadslåneramen avser endast bostadsutrymmen.
Lokaler i låneunderlag och pant-varde kan alltså byggas utan rambegränsning.
Medelsramen för beslut oin bostadslån avser visserligen också låneunderlagslokaler
men denna ram är sekundär i förhåUande till ytramen och har inte en sådan konstraktion
att den kan utayttjas i begränsande syfte. Bostadsbyggnadsramarna tillgodoser
således endast delvis sitt huvudsyfte, att bestämma omfattningen av de
samhällsresurser som bostadsbyggandet, inklusive lokaler, kan tiUåtas ta i
anspråk.
Mot
denna bakgrund har DFB föreslagit att en gemensam ram för bostäder och lokaler
införs. En sådan ram innebär enligt DFB att kommunerna får frihet att väga
behoven att bygga bostäder och lokaler inot varandra samtidigt som byggandet av
bostäder och lokaler, dvs. de samhällsresurser som detta byggande tUlåts ta i
anspråk, blir maximerat. Det nya ramsystemet bör, framhåller DFB, bygga på
kommunala bostadsbyggnadsprogram där även lokalbyggandet beaktas. Med hänsyn
till den tid det tar innan programmen kan vidgas på detta sätt föreslår DFB att
ramen införs fr. o. m. år 1974. Vidare föreslås att principbeslut om införande
av ramsystemet fattas redan under år 1972. Förslaget har vunnit allmän
anslutning bland remissinstanserna.
En enhetiig
behandling av bostäder och lokaler både i ramsammanhang och i fråga om
kreditprioritering är enligt min bedömning fördelaktig från allmänna
bostadspolitiska och administrativa synpunkter.
Prop.
1972:72 31
DFB:s förslag ligger, som servicekommittén har påpekat,
väl i linje med de långsiktiga mål för finansieringen som kommittén har angett.
Systemet ger kommunerna ökad frihet och flexibilitet i fråga om avvägningen
mellan lägenhets- och lokalbyggandet, något som bl. a. Svenska kommunförbundet
har sett som en fördel. Från allmän konjunktur-politisk synpunkt är det
angeläget att den prioriterade sektorn på kreditmarknaden inte kan växa genom
en oreglerad tillväxt av lokalbyggandet utan endast genom statsmaktemas beslut
om ramvidgningar. Detta underlättar dessutom riksbankens kreditpolitik,
kreditinstitutens planering av utlåningen och statsmakternas möjlighet att
bedöma resursbehovet inom bostadssektorn. Jag förordar därför i enlighet med DFB:s
förslag att en för bostäder och lokaler gemensam ram införs.
Jag ansluter mig också till vad DFB har anfört om
betydelsen av att de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen kompletteras med
uppgifter om lokalbyggandet och om tidpunkter för genomförande av det nya
ramsystemet.
Dessa ställningstaganden innebär att jag ansluter mig till
DFB:s uppfattning att syftena med den gjorda översynen av nuvarande regler
inte kan tillgodoses genom en mer restriktiv behandling av pantvärde-lokalerna.
Det finns emellertid enligt min mening anledning att med delvis andra
utgångspunkter än dem DFB har haft för sitt arbete ta upp frågan om vilka
lokaler som skall få ingå i pantvärdet.
Lokaler som inte omfattas av låneunderlaget kan f. n.
räknas in i pantvärdet enligt endera av två regler. Den ena regeln innebär att tUl-lägg
till pantvärdet får göras för värdet av vad som ingår i eUer hör tiU
fastigheten men inte omfattas av byggnadsföretaget. Regeln avser i princip
nyttigheter som finns när byggnadsföretaget påbörjas och torde ha ringa
tillämpning beträffande andra lokaler än ekonomibyggnader på
jordbruksfastighet. Den andra och i detta sammanhang viktigaste regeln är att pantvärdetillägg
får göras för lokaler som inte ingår i låneunder laget men som inryms i huset
inom ramen för 50 %-regeln. På dessa lokaler ställs i övrigt endast kravet att
de inte får vara förenade med betydande kreditrisk. Ett statsbelånat hus kan
alltså intill hälften av våningsytan innehålla lokaler som inte har något
samband med bostadsförsörjningen men som ändå genom att de inräknas i
pantvärdet får del av de prioriterade krediter, som i princip är avsedda för
byggandet av bostäder och bostadskomplement. Det finns enligt min mening skäl
att överväga vilket utrymme lokaler av detta slag i fortsättningen skall ha
inom den prioriterade kreditgivningen.
Det nya ramsystem som jag har förordat torde visserligen i
stort sett medföra att kommunerna prioriterar bostäder och lokaler som utgör
bostadskomplement framför andra lokaler. Det kan emeUertid inte uteslutas att tiUddad
ram ibland kan komma att utnyttjas för sådana andra lokaler. Detta kan tänkas
bli fallet t. ex. om behovet av bostäder och
Prop. 1972:72 32
bostadskomplement
minskar efter det att ramen har fördelats eller om det av ekonomiska skäl
bedöms som angeläget att utnyttja denna finansieringsmöjlighet för lokaler som
inte har direkt samband med bostadsbyggandet.
Det
står enligt min mening väl i överensstämmelse med de förut angivna huvudsyftena
med det nya ramsystemet att ramen i princip avser endast bostader och
bostadskomplement. Lokaler som inte har någon servicefunktion inom
bostadsområdet bör således i princip inte få utrymme i ramen.
För
att ge ramen denna innebörd bör pantvärdereglema ändras i överensstämmelse med
den nyss angivna principen. Häi-vid bör också beaktas att de nuvarande reglerna
medför vissa tUlämpningssvårigheter och kan leda till s. k. lånearkitektur,
något som jag inledningsvis har redogjort för och som har påpekats också från
lånemyndigheternas sida. Dessa olägenheter bör undanröjas i den mån det är
möjligt.
De
angivna syftena bör enligt min mening uppnås på följande sätt.
Som
allmän föratsättning för att lokaler skall få räknas in i pantvärdet bör gälla
att de, liksom låneunderlagslokalerna, har till ändamål att förse de boende
inom ett bostadsområde med varor och tjänster. Gränsen mellan låneunderlags-
och pantvärdelokaler bör dras så att tUl låneunderlaget hänförs, liksom
hittills, de lokaler som det finns ett klart behov av inom området. I enbart
pantvärdet bör inräknas lokaler inom ormådet som är till påtaglig nytta för de
boende inom samma område och som kan anses fylla ett normalt servicebehov.
I
likhet med vad som gäller f. n. beträffande låneunderlagslokaler bör pantvärdet
inte omfatta lokaler som betjänar ett större tätortsområde. För båda typema av
lokaler bör gälla att deras ändamål i huvudsak tillgodoser ett bostadsområde
där bostäderna ligger inom normalt gångavstånd från lokalerna.
Begreppet
bostadsområde bestäms enligt gällande regler också på det sättet att bostäderna
i området skaU ha finansierats med stöd av statliga lån. Till frågan om en
ändring av reglerna på den punkten återkommer jag i det följande.
TiU
lokaler, som i fortsättningen inte kan ingå i pantvärdet med den nu föreslagna
utformningen av huvudreglerna för bestämningen av begreppet pantvärdelokaler,
hör bl. a. lokaler som i första hand utgör arbetsplatser, t. ex. kontors- och
industrilokaler, samt sjukvårdsinrättningar för sluten eller halvöppen vård,
vissa kyrkolokaler och större kommersiella anläggningar.
Från
huvudreglerna bör några undantag göras.
Vissa
skollokaler, framför allt sådana som avser låg- och mellanstadiet, utgör i
princip låneunderlagslokaler men har hittiUs inte räknats in i låneunderlaget.
Inom utbildningsdepartementet pågår utredning beträffande finansieringen av
skollokaler. I avvaktan på resultatet av det
Prop.
1972:72 33
arbetet
bör skoUokaler i aUmänhet t. v. fortfarande inte omfattas av låneunderlag eller
pantvärde för bostadslån. TUl frågan om bostadslån för vissa s. k. integrerade
skollokaler återkommer jag i det följande vid behandlingen av servicekommitténs
förslag.
Lokaler
som enligt huvudreglerna inte ingår i pantvärdet bör av praktiska skäl få
räknas in i detta, om de är av ringa omfattning eller om det eljest finns särskUda
skäl härför. Detta är motiverat av bl. a. den av DFB påtalade ovisshet som
ibland råder om den framtida användningen av vissa lokaler. Hänsyn bör kunna
tas också till omständighetema som visar att det av tekniska, ekonomiska eUer
funktionella skäl är motiverat att dessa lokaler ingår i det hus för vilket
låneunderlag och pantvärde beräknas.
Det
bör ankoinma på Kungl. Maj:t att besluta om de ytterligare undantag som kan
visa sig behövliga.
Som
jag tidigare har nämnt har nuvarande regler medfört olägenheter i form av s. k.
lånearkitektur. Detta har samband med framför allt 50 %-regeln och kommer till
uttryck i eljest omotiverade sammanbyggnader av olika huskroppar. Om begreppet
pantvärddokal får en funktionsbestämning på det sätt som jag har förordat,
synes det vara möjligt att utan olägenheter i övrigt slopa 50 % -regeln och
undgå dess inte önskvärda styrningseffekter. Avgörande för pantvärdetilläggen
för lokaler blir deras funktion och inte deras andel av husets våningsyta. En
följd härav blir att bostadslån kan utgå för ett hus som innehåUer bostäder
eller låneunderlagslokaler till mindre än 50 % av våningsytan. Vidare kan ett
hus som inrymmer enbart pantvärdelokaler räknas in i pantvärdet, om det uppförs
på samma fastighet som ett hus för vilket bostadslån utgår.
De
ändrade regler för pantvärdebestämningen som jag har förordat bör tillämpas i
preliminära lånebeslut fr. o. m. den 1 juli 1972. De nuvarande reglerna bör
dock få tillämpas under en skälig övergångstid i låneärenden som avser
byggnadsföretag, vUka har projekterats enligt dessa regler.
Den
gemensamma ramen för bostäder och lokaler föratsätter att ramen uttrycks i ett
enhetligt mått för att möjliggöra full utbytbarhet meUan bostäder och lokaler.
Detta mått kan uttryckas antingen i ekonomiska eller fysiska termer. DFB har
övervägt dessa mått och förordat att ramen för bostäder och lokaler uttrycks i
kvadratmeter våningsyta. Ytramen för bostäder vidgas härigenom tUl att omfatta
även lokaler. Det har enligt DFB inte varit möjligt att i samband med den nu
gjorda översynen ta ställning till möjligheterna att uttrycka ramen i pantvärdetermer,
som skulle medföra att alla lokaler utan undantag kunde avräknas mot ramen.
Fördelarna
med ekonomiska ramar är emellertid, som både DFB och många remissinstanser har
pekat på, så påtagliga att frågan om att in-
Prop.
1972:72 34
föra
sådana ramar bör övervägas ytterligare så snart de tekniska förutsättningarna
härför har iitretts närmare.
T.
v. måste den gemensamma ramen uttryckas i andra mått än ekonomiska. Den
nuvarande ramen för bostäder uttrycks i kvadratmeter våningsyta. Vid en
vidgning av ramen till att omfatta även lokaler anser jag det därför vara
naturligt att, som DFB har föreslagit, anknyta tiU kvadratmeter våningsyta. HärtiU
kommer att lånemyndigheter, konununer och byggherrar är vana vid detta beräkningssätt.
Den gemensamma ramen bör därför enligt min mening uttryckas i kvadratmeter
våningsyta.
Rammåttet
våningsyta har, som DFB pekat på, den nackdelen att vissa lokaler faUer utanför
ramen. Det gäller bl. a. käUaratrymmen och andra sekundärutrynmien vilkas ytor
inte rubriceras som våningsyta utan som biutrymmesyta. DFB har undersökt
möjligheterna att avräkna även biutrymmesyta mot ramen men har funnit att detta
skulle medföra administrativt merarbete och icke avsedda styrningseffekter. DFB
har vidare pekat på att biutrymmesytomas storlek i allmänhet är beroende av
storleken av våningsytoma och att rambeläggningen av våningsytor därigenom
också indirekt begränsar biutrymmesytoma. Jag ansluter mig tUl DFB:s bedömning
och vill ytterligare peka på att t. ex. vissa bilplatser inte kan hänföras
till vare sig väningsyta eller biutrymmesyta och således skulle faUa utanför
ramen även om den omfattade biutrymmesyta.
Den
gemensamma ramens omfattning skall enligt DFB:s förslag beträffande
lokalvolymen bestämmas med utgångspunkt i hittillsvarande lokalvolym samt med
ledning av uppgifter om lokalbyggnadsbehovet i de kommunala
bostadsbyggnadsprogrammen. Förslag till ram bör framläggas i
statsverkspropositionen till 1973 års riksdag. Bostadsstyrdsen bör enligt DFB
få i uppdrag att utarbeta anvisningar för en redovisning i de kommunala
bostadsbyggnadsprogrammen av det planerade lokalbyggandet. Många
remissinstanser har understrakit vikten av att totalramen blir så vid att
omfattningen av det rena lägenhetsbyggandet inte äventyras. Flera
remissinstanser har härvid betonat att ramen inte bör bestämmas enbart på
grandval av tidigare lokalbyggande utan med hänsyn till det faktiska lokalbyggnadsbehovet.
Det
är enligt min mening ofrånkomligt att lokalbyggnadsvolymen i ett inledningsskede
bestäms i huvudsak med utgångspunkt i tidigare lokalbyggande. Det skulle med
ledning av nu tiUgängliga uppgifter om detta byggande innebära ett tillägg till
bostadsbyggnadsramen med ca 4 %. Vidare bör beaktas de uppgifter om
lokalbyggandet som redovisas i kommunernas bostadsbyggnadsprogram. I dessa
program kan av tekniska skäl tas in uppgifter om planerat lokalbyggande första
gången för perioden 1973-1977. De bör så småningom kunna utgöra ett
tillförlitligt underlag för rambestämningen. Möjligheterna att
Prop. 1972:72 35
bestämma den gemensamma ramen och dess fördelning med
utgångspunkt i de faktiska bostads- resp. lokalbyggnadsbehoven kommer härigenom
successivt att öka.
Förslag beträffande de gemensamma ramarnas storlek för
åren 1974-1978 avser jag att anmäla i samband med min anmälan av anslagen under
elfte huvudtitehi för budgetåret 1973/74.
I fråga om den gemensamma ramens konstruktion och
bostadsbyggnadsplanen föreslår DFB att det garanterade programmet faställs
till ett bestämt antal kvadratmeter våningsyta för bostäder och bostadskomplement
med angivande av antalet bostadslägenheter som uppskattas kunna byggas inom
denna ram. Beslut om ianspråktagande av projektreserven bör beträffande byggandet
med statliga lån likaså uttryckas i kvadratmeter våningsyta med angivande av
uppskattat antal lägenheter som kan byggas inom detta tiUskott. Vid
fördelningen av ramar på länsplanet kan man enligt DFB räkna med större
variationer mellan olika år än f. n. DFB anger därför olika åtgärder som kan
vidtas för att utjämna dessa variationer.
Jag förordar att den gemensanmia ramen konstraeras och
infogas i bostadsbyggnadsplanen på det sätt som DFB har föreslagit. Variationerna
i lokalbyggnadsvolymen bör i första hand lösas genom samråd mellan kommunerna -
med länsbostadsnämnderna som kontaktorgan -och genom att en större del av ramama
än f. n. innehålls för senare fördelning. DFB:s förslag att större
lokalbyggnadsprojekt skall avräknas mot ramarna under en längre tidsperiod får
övervägas senare, om behov härav visar sig föreligga.
Jag vill i detta sammanhang ta upp frågan om regler/ta för
stads-hy poteksinstitutionens utlåning. Som styrelsen för Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa har framhållit i sitt yttrande över DFB:s förslag torde gäUande
författningsbestämmelser inte medge stadshypotekinstitu-tionen att lämna lån
mot säkerhet i objekt av typ skoUokaler, bibliotek, samlingslokaler etc.
Egendom som skall belånas skall nämligen enligt gäUande förordning vara bebyggd
för att användas huvudsakligen till bostäder eUer affärslokaler. Efter samråd
med chefen för finansdepartementet förordar jag att reglerna för stadshypoteksinstitutionens
utlåning anpassas till de av mig förordade ändringama i ramsystemet och
pantvärdereglerna. Detta bör ske genom ett tillägg till 20 § andra stycket
förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
av innebörd att utlåningen får avse även andra lokaler än affärslokaler, om de
ingår i låneunderlag eller pantvärde vid den statliga bostadslångivningen. I
enlighet härmed har inom inrikesdepartementet upprättats förslag tiU lag om
ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar.
Prop.
1972:72 36
Finansiering
av servicelokaler
Med
det aUmänna målet att samordna och begränsa antalet statliga stödformer i fråga
om bostäder och bostadskomplement har servicekommittén föreslagit en utökad
finansiering med statliga lån av skoldelen i s. k. integrerade anläggningar,
barnstugor och lokaler i äldre bostadsområden. Remissinstansema har anslutit
sig till huvudlinjerna i förslagen, men invändningar har vid remissbehandUngen
riktats mot vissa delförslag, bl. a. förslaget om en särskUd lånefond för
finansiering av vissa servicelokaler. I denna fråga har kommittén i sitt
remissyttrande över DFB:s promemoria uttalat att syftet med den föreslagna
särskilda lånefonden för vissa bostadskomplement tillgodoses genom det av DFB
föreslagna ramsystemet. Jag ansluter mig till denna bedömning och anser mig
därför inte ha anledning att vidare behandla förslaget om en särskild
lånefond.
Kommittén
har föreslagit att skoldelen i en integrerad anläggning skall kunna belånas med
statliga lån. Det statliga anläggningsbidraget som f. n. utgår för uppförande
av skoUokaler skall enligt förslaget alltjämt utgå jämsides med det statliga
lånet och avräknas från låneunderlaget på samma sätt som nu sker beträffande
anläggningsbidrag till barnstugor, vilket utgår samtidigt med bostadslån.
Remissinstanserna stöder kommitténs förslag. I flera yttranden understryks att
vissa hinder mot samordning skulle undanröjas genom en enhetiig belåning.
Jag
har tidigare närrmt att skollokaler i allmänhet inte bör omfattas av
låneunderlag och pantvärde för bostadslån. Som kommittén och många
remissinstanser har påpekat har emeUertid skolan stor betydelse när det gäller
att förbättra servicen i bostadsområden. I åtskilliga byggnadsprojekt försöker
man tillvarata möjligheterna att samordna skolans lokaler med andra lokaler i
syfte att dessa lokaler skall kunna utnyttjas på ett effektivare sätt samtidigt
som de boendes behov av lokaler blir bättre tiUgodosett. Dessa försök till samordning
kan enligt min mening underlättas genom belåning på det sätt kommittén har
föreslagit. Jag förordar därför efter samråd med chefen för
utbildningsdepartementet att statliga lån skall kunna utgå till skoldelen i en
integrerad anläggning. Avgörande för frågan om skollokalerna skall få ingå i
låneunderlaget bör vara att de utgör en integrerad del av en anläggning vars
våningsyta till övervägande del består av lokaler som fyller annan
servicefunktion för de boende. Anläggningen bör vara utformad på ett sådant
sätt att förekomsten av skollokalerna i väsentlig utsträckning nedbringar
behovet av övriga lokaler i bostadsområdet. I avvaktan på erfarenheter av
belåning av skollokaler i integrerade anläggningar bör beslut om bostadslån
till skoUokaler under en övergångstid fattas av Kungl. Maj:t.
Av
vad jag har anfört i det föregående om begreppet låne-
Prop. 1972:72 37
underlagslokaler
följer att det i huvudsak är grundskolans lokaler som skall kunna räknas in i
låneunderlaget, framför allt lokaler för låg- och mellanstadierna. Ändringen av
lånereglerna bör inte medföra någon ändring av nuvarande system för angelägenhetsgradering
av skolbyggnadsföretag. När statligt anläggningsbidrag för skollokalerna utgår
jämsides med bostadslån bör låneunderlaget minskas med bidraget.
Jag
förordar att de ändrade reglema för belåning av integrerade skollokaler
genomförs den 1 juli 1973. Under tiden dessförinnan torde tUlfredsställande finansieringsföratsättningar
föreligga genom den i prop. 1970: 1 (bU. 13, s. 215) redovisade möjligheten att
efter prövning i varje särskilt fall i pantvärdet räkna in skoldelen i
integrerade anläggningar. Även de ändringar av pantvärdereglema i övrigt som
jag har förordat bör skapa ökad klarhet i fråga om finansieringsförutsättningarna
för sådana anläggningar.
Några
remissinstanser har uttryckt farhågor för att en utsträckt och mera enhetlig
lokalbelåning kan medföra höjning av bostadshyrorna. Det är enligt min mening
en självklar förutsättning för en byggherres åtagande att uppföra och förvalta
skolbyggnader att kommunen utfäster sig att betala hyror som täcker kostnaderna
för skolans lokaler. En överföring av lokalkostnader tiU bostadshyrorna är f. ö.
inte förenlig med hyreslagens bruks värderegler. De uttryckta farhågoma anser
jag därför inte vara befogade.
Lån
till barnstugor kan lämnas av både socialstyrelsen och bostads-lånemyndighetema.
Båda lånen kan inte utgå samtidigt. Däremot kan det statiiga
anläggningsbidraget tiU barnstugor utgå jämsides med lån. När bidraget utgår
samtidigt med bostadslån minskas låneunderlaget med bidragsbeloppet. Kommittén
föreslår, mot bakgrand av bl. a. det aUmänna syftet att minska antalet
stödformer, att långivningen i fortsättningen begränsas till ett enda statiigt
lån och att långivningen skall handhas av bostadslånemyndigheterna.
Möjligheten
att belåna barnstugor med bostadslån utnyttjas redan f. n. i betydande
utsträckning. Det sker framför allt när barnstugor byggs tiUsammans med andra
lokaler i nyexploateringsområden. När barnstugorna byggs utan samband med
nybyggnad av bostäder anlitas däremot det särskilda lånestödet. Kommitténs
förslag, som i stort sett inte har mött några invändningar vid
remissbehandlingen, utgör ett steg på vägen mot en minskning av antalet statiiga
stödformer.
Efter samråd med
statsrådet Odhnoff ansluter jag mig till förslaget att långivningen till bamstugor
skall ske med enbart bostadslån. Ändringen bör genomföras fr. o. m. budgetåret
1973/74. Det ankommer på bostadsstyrelsen och socialstyrelsen att i sina anslagsframstäUningar
för nämnda budgetår redovisa de anslagsberäkningar m. m. som ändringen föranleder.
Bostadslån
till lokaler kan f. n. utgå endast i områden med bostadshus
Prop. 1972:72 38
som
har finansierats med statiiga lån. Kommittén har föreslagit att statliga lån
med villkor motsvarande bostadslån till lokaler skaU kunna utgå även till
lokaler i äldre bostadsområden utan hinder av att bostadshusen i området inte
har belånats med bostadslån. Utöver det aUmänna önskemålet att underlätta
möjligheterna att finansiera förbättringar av servicestandarden i äldre
bostadsområden har kommittén sett förslaget som en konsekvens av förslaget
beträffande belåning av barnstugor. Sådana måste finnas även i bostadsområden
som inte finansieras med statliga bostadslån.
Förslaget
har vunnit så gott som fullständig anslutning bland de remissinstanser som har
uttalat sig i frågan. Saneringsutredningen har pekat på att vissa frågor i
samband med upprustningen av servicestandarden i äldre områden bör bli föremål
för fortsatta studier. Enligt utredningens mening finns det emellertid redan nu
behov av att underlätta finansieringsmöjligheterna. Den nuvarande
begränsningen av långivningen bör därför modifieras och en försöksverksamhet
med bostadslån tiU lokaler för viss boendeservice bör komma till stånd i äldre
icke statsbelånade bostadsområden.
Jag
anser det angeläget att åtgärder vidtas för att förbättra servicestandarden i
äldre områden. I syfte att främja sådana åtgärder förordar jag att med tiUämpning
fr. o, m. den 1 juh 1973 möjUgheter öppnas att bevilja bostadslån för lokaler i
bostadsområden där husen har finansierats utan stöd av statliga lån. Det
ligger i sakens natur att denna långivning i viss mån får karaktären av
försöksverksamhet. Det är därför önskvärt att utvecklingen av verksamheten med
upprustning av servicestandarden i äldre områden följs med uppmärksamhet av
lånemyndigheterna. Det gäller bl. a. frågan hur de årliga kostnaderna för lokalerna
tas ut.
Servicekommittén
har föreslagit att bilplatser och större kommersieUa anläggningar i äldre
områden skall undantas från långivningen. Frågan om sådana undantag kommer emeUertid
i ett annat läge i det nya ramsystemet med den särskilda ram för lokaler i
äldre områden som jag" föreslår i det följande. Med häns3'n härtill och i
avvaktan på erfarenheter av långivningen anser jag mig inte böra förorda de
föreslagna undantagsbestämmelserna.
I
servicekommitténs betänkande behandlas vissa frågor om beräkningsregler i
samband med den statliga långivningen, vUka det ankommer på Kungl. Maj:t att
fastställa grandema för. Jag anser det emellertid lämpligt - för att ge en
allsidig bild av den framtida lokallångivningen - att något beröra kommitténs
förslag att den metod som nu används för att faststäUa låneunderlag och pantvärde
för lokaler skall tillämpas också för barnstugor och skoldelen i integrerade
anläggningar, dock med viss maximering av låneunderlaget för barnstugor.
Jag
viU med anledning av dessa förslag erinra om att barnstugoi
Prop.
1972:72 39
redan nu i betydande omfattning finansieras med bostadslån
och att de därvid omfattas av gällande metod för beräkning av låneunderlag och
pantvärde. Den omständigheten att bostadslån skaU ersätta de särskilda barnstugelånen
ger inte anledning att ändra de nuvarande principerna för beräkningsreglema. I
fråga om skollokaler tillämpas särskilda regler för beräkning av
bidragsunderlag i samband med fastställandet av statsbidrag till lokalema.
Detta utgör i princip inte något hinder för att storleken av bostadslån för
sådana lokaler bestäms på grundval av ett låneunderlag som beräknas efter samma
regler som tillämpas för andra lokaler. Det är från allmänna synpunkter
önskvärt att lånereglerna är så enhetliga som möjligt. I fråga om principerna
för vilken kostnad för skoldelen som kan godtas och avräknas mot investeringsramen
för skolbyggnader förutsätter jag i anslutning tiU vad skolöverstyrelsen har
anfört i denna fråga att samråd i erforderlig omfattning kommer tUl stånd
mellan överstyrelsen och bostadsstyrelsen.
Innebörden av vad jag nu har anfört är således att
vidgningen av bostadslångivningen i fråga om barnstugor och skollokaler i
princip inte föranleder någon ändring i grandema för beräkning av låneunderlag och
pantvärde. Vissa detaljändringar i beräkningsreglerna kan komma att behöva
göras. Sådana ändringar torde jag få anmäla senare i den mån det behövs.
Kommittén
har vidare berört en fråga om särskilda fördjupningsmöjligheter beträffande
bostadslån för barnstugor. Kommitténs förslag torde syfta till att en eventuell
försämring jämfört med nuvarande belåningsmöjligheter skall kunna undvikas, om
svårigheter skulle uppkomma att för barnstugor få bottenlån upp till
statslånets undre gräns. Frågan torde få övervägas närmare, om det vid den
framtida långivningen skulle visa sig att behov av fördjupning uppkommer.
I fråga om behandlingen i ramsystemet av de nu förordade
ändringarna har servicekommittén beträffande medels- och investeringsramar
föreslagit att skoldelen i integrerade anläggningar, liksom aUmänna samlingslokaler,
avräknas mot nuvarande investeringsramar. För belåning av lokaler i tidigare
inte statsbelånade bostadsområden föreslås en särskild investeringsram. Lån tiU
barnstugor bör t. v., liksom hittills, enligt kommitténs mening utgå i den
omfattning som behövs för att tillgodose det dokumenterade utbyggnadsbehovet.
Kommitténs förslag bör bedömas mot bakgrunden av det av DFB
föreslagna och av mig förordade ramsystemet. Detta innebär som jag tidigare har
redovisat att en gemensam ram fr. o. m. år 1974 skaU gälla för bostäder och
bostadskomplement som uppförs med statiigt stöd. Ramen skaU uttryckas och
fördelas i kvadratmeter våningsyta. Detta ramsystem kan tillgodose syftena med
de särskilda investerings- och me-delsramaraa som kommittén föreslår. Jag
förordar att skoldelen i integrerade anläggningar ingår i och avräknas mot den
gemensamma ramen
Prop.
1972:72 40
för bostäder och lokaler. Kostnaden för sådana skollokaler
bör som jag nyss har sagt avräknas även mot den särskUda investeringsramen för
skolbyggnader.
Lån till barnstugor bör som hittUls utgå i den omfattning
som behövs för att tillgodose utbyggnadsbehovet. Detta gör det nödvändigt att
ägna barnstugornas behandling i ramsystemet särskild uppmärksamhet. Den
gemensamma ramens storlek bör bestämmas så att detta utbyggnadsbehov får
erforderligt utrymme i ramen, varvid hänsyn bör tas bl. a. tiU behovet av
bostadslån för det barnstugebyggande som nu sker med stöd av de särskilda bamstugelånen.
Vid fördelningen på kommuner av ramar bör därför behovet av barnstugebyggande
täckas i första hand. Jag föratsätter att kommunema vid sin bedömning av rambehovet
och vid fördelningen av dem tiUddade ramar av barnstugebyggan-det den
prioriterade ställning som motsvarar syftena med de nyss angivna riktlinjerna
för avvägningen av ramens storlek.
Den gemensamma ramen bör omfatta även lokalbyggandet i
äldre områden. I avvaktan på närmare erfarenheter bör en viss del av totalramen
avsättas för detta ändamål. TiU de lokaler som kan behöva byggas i äldre
områden hör bl. a. barnstugor. Vad jag nyss har anfört om barnstugomas
behandling i ramsystemet gäller därför även denna del av ramen. Frågan om den
delens storlek får tas upp i nästa års statsverksproposition i samband med
behandlingen av frågan om storleken av den gemensamma ramen.
I fråga om ombyggnad av lokaler i äldre områden vill jag
erinra om all bostadslån för det ändamålet enligt gällande bestämmelser skall
avräknas mot den särskilda meddsram som finns för beslut om bostadslån för
ombyggnad och räntebärande förbättringslån.
Hemställan
Under åberopande av vad jag har anfört i det föregående
och under framhållande av att ärendet bör behandlas under riksdagens vårsession
hemställer jag att Kungl. Maj:t
dels föreslår riksdagen att
1) antaga förslaget till lag om ändring i förordningen
(1968:576) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksfö
reningar,
dels föreslår riksdagen att godkänna
2) de av mig förordade riktlinjerna
för en gemensam ram för bostäder och lokaler som uppförs med statligt stöd,
3) den av mig förordade ändringen i grandema
för inräknande av lokaler i låneunderlaget och pantvärdet för bostadslån,
4) den av mig förordade utvidgningen av bostadsjångivningen
för
lokaler till att omfatta även skollokaler i integrerade serviceanläggningar
Prop. 1972:72 41
och
lokaler i områden där bostäderna inte har finansierats med statliga lån,
dels
föreslår riksdagen att
5) besluta att den
särskilda långivnmgen tiU barnstugor skaU upphöra vid utgången av budgetåret
1972/73.
Med
bifall tiU vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemstäUt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga tUl detta protokoU utvisar.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
opaginerad Kontrollera mot PDF
ESSELTE
TRYCK, STOCKHOLM 1972 722038
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
17 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (17)
17 kopplingar i 12 dokument.
- Bet. 1974:CU14 Civilutskottets betänkande i anledning av dels propositionen 1974:1 i vad avser vissa anslag för budgetåret 1974/75 för bostadsbyggande m.m., dels propositione… s. 9 · s. 18 i texten
- Prop. 1974:1 Statsverkets tillstånd och behov under bugetåret 1974/75 i texten
- Prop. 1973:1 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1973/74 i texten
- Prop. 1973:21 Kungl. Maj:ts proposition angående sanering av det äldre bostadsbeståndet s. 74 · s. 77 · s. 80 · s. 98 i texten
- Rskr. 1972:201 i texten