Kungl. Maj:ts proposition med förslag till resegarantilag
1972 · 42 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 40 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1972:92, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till resegarantilag
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 92 år 1972 Prop. 1972: 92
Nr 92
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till resegarantilag;
given Stockholms slott den 17 mars 1972.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
KJELL-OLOF FELDT
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till ny resegarantilag.
Lagen är avsedd att ersätta nuvarande lag (1967: 203) om ställande av säkerhet
vid sällskapsresa till utlandet, vilken gäller till och med den 30 juni 1972.
Förslaget innebär, att den som anordnar sällskapsresa till
utom-nordiskt land liksom hittills skall vara skyldig att ställa säkerhet. För
reseagenter utsträcks skyldigheten att ställa säkerhet att gälla alla resor som
agenten förmedlar.
En annan utökning av lagstiftningens räckvidd följer av
att s. k. allt-i-ett-resor föreslås bli hkställda med sällskapsresor.
Säkerhet får enligt förslaget liksom enligt nuvarande
tillfälliga lag tas i anspråk för återbetalning av medel, vilka erlagts för
resa, som blir inställd. I fråga om sällskapsresa, som påbörjats men inte
slutförts, får säkerheten tas i anspråk för resenärernas uppehälle i utlandet
och deras återresa. Därutöver föreslås säkerheten kunna utnyttjas för att
lämna reseniirerna skälig ersättning för värdet av förmåner resenärerna går
miste om när en resa avkortas.
Säkerhet föreslås för arrangör gälla minst 200 000 kr.
Ärenden om ianspråktagande av säkerhet skall liksom
hittills prövas av resegarantinämnden.
Den nya lagen avses träda i kraft den 1 juli 1972.
1 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 92
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1972: 92
Förslag
till Resegarantilag
Härigenom
förordnas som följer.
1 §
Den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte anordnar säll
skapsresa till annat land än Danmark, Finland, Island, Norge eller Sve
rige skall, innan resan marknadsföres, ställa säkerhet hos kommerskol
legium oavsett om resan utgår från Sverige eller annat land.
Detsamma
gäller i fråga om den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte försäljer,
utbjuder eller eljest förmedlar inom eller utom riket anordnad sällskapsresa
med färdmål, som avses i första stycket.
2 §
Med sällskapsresa avses i denna lag resa, som utformats för en
under åtminstone någon del av resan sammanhållen grupp av resenärer.
Med
sällskapsresa likställes individuell resa, om resan marknadsföres med i förväg
uppgjort program och priset innefattar, förutom resekostnad, även kostnad för
övernattning på annan plats än på färdmedlet.
3
§ Om kommerskollegium icke
medger annat, skall säkerhet bestå av en av bank eller försäkringsbolag utfärdad
betalningsutfästelse, som fullgöres vid anfordran.
4
§ Säkerhet skall gälla det
belopp, som kommerskollegium med hänsyn till reseverksamhetens art och
omfattning bestämmer. Beloppet skall uppgå till minst 200 000 kronor för den
som anordnar sällskapsresa eller förmedlar utom riket anordnad sällskapsresa
och till minst 50 000 kronor för den som förmedlar inom riket anordnad
sällskapsresa. Om särskilda skäl föreligger, får kollegiet fastställa
säkerheten till lägre belopp eller helt efterge kravet på säkerhet.
5
§ Företagare är skyldig att
till kommerskollegium i den ordning kollegiet föreskriver lämna de uppgifter om
sin rörelse, som är nödvändiga för prövning av säkerheten.
Efterkommes
ej anmaning att lämna sådan uppgift, får kollegiet vid vite förelägga den
försumlige att fullgöra sin skyldighet.
6 §
Säkerhet får tagas i anspråk för återbetalning av medel, vilka
erlagts för sällskapsresa, som blir inställd eller eljest icke kommer till
stånd. I fråga om sällskapsresa, som påbörjats men icke slutförts, får
säkerheten tagas i anspråk för resenärernas uppehälle i utlandet, deras
återresa och skälig ersättning till dem för värdet av de förmåner, som
de gått miste om genom att resan avkortats.
Har
företagare som ställt säkerhet försatts i konkurs eller måste han antagas vara
på obestånd, får säkerheten tagas i anspråk även för att bestrida nödvändiga
kostnader för dels biträde åt deltagare i sällskapsresa som avbrutits, dels
utredning i ärende om säkerhetens ianspråktagande.
Medel
som utbetalats får återkrävas från resenär endast om denne genom otillbörligt
handlande orsakat kostnad för vilken medlen tagits i anspråk.
Prop. 1972: 92 3
7
§ Säkerhet, som ställts av den
som förmedlar sällskapsresa, får ej utnyttjas, om anordnare av resan ställt
säkerhet av beskaffenhet att kunna tagas i anspråk enligt denna lag.
8
§ Framställning om att säkerhet
skall få tagas i anspråk skall göras inom sex månader efter det att den resa,
som avses med framställningen, inställts, förklarats ej komma till stånd eller
avbrutits eller, i fall som avses i 6 § andra stycket, efter det att kostnaden
uppkommit. Försummas det, upphör rätten till ersättning ur säkerheten.
9
§ Ärende om ianspråktagande av
säkerhet prövas av en särskild nämnd, resegarantinämnden.
10 §
Nämnden består av ordförande och fyra andra ledamöter, av
vilka två utses bland personer, som kan anses företräda konsumentin
tressen, och två bland personer, som kan anses företräda företagarin
tressen. För varje ledamot finnes erforderligt antal ersättare. Ordföran
den och ersättare för honom skall vara lagkunniga och erfarna i domar-
varv.
Ordförande,
andra ledamöter och ersättare förordnas av Konungen.
11 §
Nämnden är beslutför, när ordföranden och två andra ledamöter
är närvarande. I beslut skall lika antal företrädare för konsumentintres
sen och företagarintressen deltaga.
Som
nämndens beslut gäller den mening varom de flesta ledamöterna förenar sig
eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.
Ordföranden
kan ensam på nämndens vägnar företaga förberedande åtgärd och pröva ärende av
mindre vikt.
12
§ Kommerskollegium verkställer
de utbetalningar, som nämnden beslutat.
13
§ Kommerskollegium skall
återlämna säkerhet, som icke längre fyller något ändamål.
14
§ Den som yrkesmässigt eller
eljest i förvärvssyfte anordnar sällskapsresa till annat land än Danmark,
Finland, Island, Norge eller Sverige, för vilken resa han ej före marknadsförandet
ställt säkerhet och kommerskollegium icke beslutat om eftergift, dömes till
böter eller fängelse i högst ett år.
Till
samma straff dömes den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte förmedlar
inom eller utom riket anordnad sällskapsresa med färd-mål, som avses i första
stycket, om han ej ställt säkerhet för resan och kollegiet icke beslutat om
eftergift.
Den
som vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt 5 § första stycket uppsåtligen
eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift dömes till böter, om ej gärningen är
belagd med straff i brottsbalken.
15 §
Mot kommerskollegiets beslut om vitesföreläggande får talan ej
föras. Talan mot annat beslut av kollegiet enligt denna lag föres hos
Konungen genom besvär.
Mot
resegarantinämndens beslut får talan ej föras.
Prop. 1972: 92 4
Har
säkerhet tagits i anspråk för betalning som bort utgå ur annan säkerhet, får
resegarantinämnden upptaga ärendet till ny prövning.
16
§ Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av kommerskollegium.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1972, då lagen (1967: 203) om ställande av
säkerhet vid sällskapsresa till utlandet upphör att gälla.
Den gamla lagen skall även
utöver vad som följer av ikraftträdandebestämmelserna till den lagen alltjämt
äga tillämpning på sällskapsresa, för vilken säkerhet ställts eller bort
ställas före den 1 juli 1972.
Från och med den dag, då
den nya lagen enligt därå meddelad uppgift utkommer från trycket i Svensk
författningssamling, får säkerhet ställas hos kommerskollegium enligt denna lag
och kollegiet pröva fråga om nedsättning eller eftergift av kravet på
säkerhet.
Prop. 1972: 92
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför
Hans Majrt Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 17 mars 1972.
Närvarande: Ministern för utrikes ärendena WICKMAN,
statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER,
BENGTSSON, LÖFBERG, CARLSSON, FELDT.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Feldt, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny
resegarantilagstiftning samt anför.
1 Inledning
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1971
tillkallades den 4 juni samma år en sakkunniga med uppdrag att utreda frågan
om fortsatt giltighet av lagen (1967: 203) om ställande av säkerhet vid
sällskapsresa till utlandet, vilken lag gäller till och med den 30 juni 1972.
Den sakkunnige, som arbetade under namnet
resegarantiutredningen, avlämnade den 24 januari 1972 betänkandet (Ds H 1972:
1) Ny resegarantilag. Betänkandet innehåller förslag till en permanent resegarantilag.
Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.
Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av socialstyrelsen, statens
järnvägar (SJ), luftfartsverket, kommerskollegium, resegarantinämnden,
näringsfrihetsombudsmannen (NO), konsumentombudsmannen (KO), statens pris- och
kartellnämnd (SPK), statens konsumentråd, Researrangörernas
samarbetsorganisation (RTS), Svenska busstrafikförbundet, Svenska
resebyråföreningen. Svenska turisttrafik-förbundet, Scandinavian airlines
system (SAS), Scanair, Sterling airways, Linjeflyg, Sveriges advokatsamfund,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges redareförening,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och Svenska kommunförbundet.
Kommerskollegiet har bifogat yttranden från handelskamrarna i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Örebro, Karlstad, Borås, Luleå och Visby.
' Regeringsrådet Åke Martenius.
Prop. 1972: 92 6
2
Gällande rätt
Den
nu gällande lagen om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
trädde i kraft den 1 juli 1967. Den har begränsad giltighetstid och gäller
till och med den 30 juni 1972.
Enligt
1 § första stycket skall den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte
anordnar sällskapsresa till utomnordiskt land ställa säkerhet hos
kommerskollegium. Säkerhet skall ställas oavsett om resan utgår från Sverige
eller från annat land. Skyldighet att ställa säkerhet föreligger vidare enligt
1 § andra stycket för den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte
försäljer, utbjuder eller eljest förmedlar utom riket anordnad sällskapsresa
till utomnordiskt land (agent).
Med
sällskapsresa avses i lagen varje resa som utformats för en under åtminstone
någon del av resan sammanhållen grupp av resenärer (1 § tredje stycket).
En
researrangör måste alltså ställa säkerhet inte bara om han har till yrke att
driva sällskapsreserörelse utan även om han tillfälligt anordnar en
sällskapsresa och därvid avser att bereda sig vinning i någon form. Skyldighet
att ställa säkerhet föreligger oberoende av resans utgångspunkt, varaktighet,
deltagarantal, typ (nöjes-, affärs- eller studieresa etc.) och färdsätt (flyg,
båt, tåg, buss eller bil).
Säkerheten
skall bestå av en av bank eller försäkringsbolag utfärdad betalningsutfästelse,
som fullgörs vid anfordran (2 §). Även andra typer av säkerheter kan dock
godtas av kommerskollegium. Det ankommer på kollegiet att med hänsyn till
reseverksamhetens art och omfattning bestämma säkerhetens belopp. Minsta
beloppet skall i regel vara 200 000 kr. (3 § första stycket). Om synnerliga
skäl föreligger, får dock kollegiet fastställa säkerheten till lägre belopp
eller helt efterge kravet på säkerhet. Företagaren är skyldig att till
kollegiet lämna de uppgifter om sin rörelse, som är nödvändiga för prövning av
säkerheten (3 § andra stycket).
Ställd
säkerhet får tas i anspråk för utbetalning i två fall. Det ena fallet avser
sällskapsresa som blir inställd. Därvid får säkerheten användas för att
återbetala medel, vilka erlagts för resan. Det andra fallet avser sällskapsresa
som påbörjats men inte slutförts. Säkerheten får då tas i anspråk för
resenärernas uppehälle i utlandet och deras återresa (4 § första stycket).
Medel som utbetalats får återkrävas från resenären endast om denne genom
otillbörligt handlande orsakat kostnad för vilken medlen tagits i anspråk (4 §
andra stycket).
Resenärerna
har inte tillförsäkrats rätt att med utnyttjande av garantimedlen stanna på
den främmande platsen under den tid, som ställts i utsikt vid reseavtalets
ingående. Lagen syftar nämligen i första hand till att ge resenärerna ett
socialt betingat minimiskydd och inte till att garantera, att reseföretaget
uppfyller alla sina åtaganden enligt
Prop.
1972: 92 7
reseavtalet.
Anser en resenär, att reseföretaget inte gett honom de förmåner som utlovats,
får han i vanlig ordning vända sig till reseföretaget för att få ersättning
för de förmåner han gått miste om. Kan frivillig uppgörelse inte nås, får
resenären vända sig till allmänna reklamationsnämnden eller anlita den vanliga
domstolsvägen.
Ärenden om ianspråktagande
av ställd säkerhet prövas av en särskild nämnd, resegarantinämnden (5 §).
Nämnden består av ordförande och två andra ledamöter, av vilka den ene utses
bland personer, som kan anses företräda konsumentintressen, och den andre bland
personer, som kan anses företräda företagarintressen. För varje ledamot skall
finnas ersättare. Ordföranden och ersättare för honom skall vara lagkunniga och
erfarna i domarvärv. Ledamöter och ersättare förordnas av Kungl. Maj:t. Som
nämndens beslut gäller den mening, varom de flesta förenar sig. Har alla
ledamöterna olika mening, gäller ordförandens (6 §).
Talan får inte föras mot
resegarantinämndens beslut i fråga om ianspråktagande av säkerhet (7 §).
Kommerskollegium
verkställer de utbetalningar, som resegarantinämnden beslutat (8 §). Ställd
säkerhet, som inte längre fyller något ändamål, skall kollegiet återlämna (9 §).
Den som bryter mot föreskrifterna i 1 § kan enligt 10 § dömas till böter eller
fängelse i högst ett år.
Närmare föreskrifter för
tillämpningen av lagen får meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts
bemyndigande, av kommerskollegium (11 §). Några sådana föreskrifter eller
något sådant bemyn-diaande har dock inte meddelats.
3
Utredningen
3.1
Lagstiftningens allmänna uppläggning
Utredningen
erinrar om att den omedelbara anledningen till resegarantilagens tillkomst var
de s. k. skandalresorna, som under 1960-talets första hälft väckte stor
uppmärksamhet i pressen och i radio och teve. Det var härvid fråga om
sällskapsresor som helt plötsligt blivit inställda utan eller med mycket kort
varsel eller som kunnat avgå först efter det att särskilda åtgärder
tillgripits. Bakom skandalresorna stod i huvudsak ett fåtal små reseföretag
utan tillräckliga ekonomiska resurser och i många fall också utan andra
väsentliga förutsättningar för att kunna driva sin verksamhet på ett
tillfredsställande sätt. I förhållande till hela antalet sällskapsresor var
antalet skandalresor inte särskilt stort. Förekomsten av skandalresorna
bedömdes dock såsom ett så allvarligt missförhållande, att det påkallade
åtgärder från statsmakternas sida.
Prop.
1972: 92 8
Enligt utredningen har skandalresorna numera praktiskt
taget försvunnit. Orsaken härtill ligger dels i den allmänna utveckling och
stabilisering av resebranschen som ägt rum efter charterresornas genombrott
under slutet av 1950-talet och 1960-talets första år, dels i tillkomsten av
nuvarande lagstiftning. Emellertid har skandalresorna ef-terträtts av en annan
företeelse, s. k. resebyråkrascher, som från den enskilde resenärens synpunkt
ofta medför liknande olägenheter som en skandalresa och dessutom i allmänhet
drabbar avsevärt flera resenärer på en gång än vad skandalresorna brukade
göra.
Under den tid nuvarande lag gällt har ett tiotal
sällskapsresearrangörer inställt betalningarna och avbrutit sin verksamhet. Av
resegarantimedel har i dessa fall utbetalts drygt 1,4 milj. kr., varav ca 1,3
milj. kr. till omkring 2 500 personer i ersättning för förskottsbetalda
inställda resor och resterande 130 000 kr. till 500 resenärer som befunnit sig
utomlands. Av de sistnämnda har huvuddelen kunnat fullfölja sina resor eller
fått sina resor avkortade med högst en vecka. De ställda säkerheterna har då
kunnat tas i anspråk för betalning av kostnaderna för resenärernas uppehälle i
utlandet i avvaktan på hemfärden, och flygföretagen har i enlighet med
luftfartsverkets villkor för charterflygningar alltid ombesörjt hemtransporten
utan särskild kostnad för resenärerna. I fråga om ett mindre antal
bussresenärer har resegarantin använts till betalning av hemresan.
Flertalet krascher har drabbat företag, som i
branschkretsar betraktats såsom seriösa och som haft en branschkunnig och
välrenommerad ledning. Utredningen har inte närmare analyserat orsakerna till
krascherna men hävdar, att betalningsinställelserna mestadels synes ha
orsakats av otillräckliga ekonomiska resurser, ibland i förening med försök att
genomföra alltför ambitiösa och omfattande reseprogram eller satsning på
alltför exklusiva resmål. Sällskapsresebranschen är ganska konjunkturkänslig
och vidare har svängningar i resmålens popularitet, politiska störningar och
naturkatastrofer visat sig kunna bli ödesdigra för arrangörerna. Branschen är
också i viss utsträckning beroende av väderleksförhållandena. Priskonkurrensen
är hård och man kalkylerar med hög platsbeläggning i planen. Verksamheten kan
därför snabbt bU förlustbringande även vid ganska obetydliga rubbningar av de
förutsättningar som ligger till grund för ett företags reseprogram.
Utredningen betonar att det i ett på fri konkurrens
grundat näringsliv är naturligt och oundvikligt att företag av olika
anledningar kan råka i ekonomiska svårigheter och tvingas upphöra med sin
verksamhet. Risken för ett ekonomiskt sammanbrott för ett sällskapsreseföretag
är emellertid, framhåller utredningen, från allmän synpunkt allvarlig eftersom
en bred allmänhet deltar i sällskapsresor. Sällskapsresedeltagarna försätts
ibland i svåra situationer utomlands. Eftersom dessutom förskottsbetalning är
bruklig i branschen har resenärerna små möjlig-
Prop. 1972: 92 9
heter att undvika de förluster, som ett sammanbrott kan
föra med sig för dem.
Enligt utredningen råder det i vårt land också enighet om
att det för sällskapsresebranschens del föreligger ett så starkt behov av att
beakta konsumenternas intressen, att det måste ankomma på statsmakterna att
tillse att ett effektivt konsumentskydd finns inom denna bransch.
Vid
nuvarande lags tillkomst anfördes principiella betänkligheter från
näringsfrihetssynpunkt. Införandet av skyldighet för reseföretag att ställa
säkerhet var nämligen ett avsteg från den näringspolitiska linje, som följts
under senare år och som syftar till så fri konkurrens som möjligt mellan
näringsutövare. Med hänsyn till att lagstiftningen innebar en nyhet på det
näringsrättsliga området förordades att den skulle tas upp till förnyad
prövning, sedan man haft tillfälle att studera verkningarna. Lagens
giltighetstid begränsades därför till fem år.
Utredningen har vid sin undersökning av marknadsstrukturen
funnit att de mindre företagen i branschen liksom anordnande av sällskapsresor
i liten skala befinner sig på tillbakagång, medan en förskjutning mot ett antal
medelstora och större företag pågår. Ett tiotal av de större företagen inom
branschen svarar redan nu för omkring 3/4 av antalet sällskapsresenärer. Att se
minskningen av antalet små företag som en mer eller mindre direkt följd av
kravet på ställande av säkerhet finner utredningen knappast vara riktigt.
Snarare bör förändringen främst hänföras till orsaker liknande dem som på många
andra håll i näringslivet legat bakom utvecklingen mot stordrift och
företagskoncentration. Utredningen gör den bedömningen att ki"avet på
säkerhet måhända kan antas ha haft en viss ehuru inte alltför stark nyetable-ringshindrande
verkan och att kravet otvivelaktigt också haft en sanerande effekt till gagn
för konsumenterna. Lagens konkurrensbegränsan-de verkningar motiverar enligt
utredningen inte att lagen slopas eller ges en ändrad principiell utformning.
Med anledning av att det från branschhåll gjorts gällande, att det skulle kunna
vara värdefullt för företagens effektivitet och därmed även för konsumenterna,
om säkerheterna i stället för att ligga bundna kunde få arbeta i företagen,
har utredningen emellertid även övervägt två andra system. Det ena av dessa
skulle innebära att en för hela branschen gemensam fond upprättades och det
andra att en obligatorisk skyldighet att försäkra varje deltagare i en
sällskapsresa infördes.
Eftersom det nuvarande systemet befunnits fungera i
huvudsak utan allvarligare anmärkningar och då det efter preliminära övervägningar
framstått såsom i hög grad osäkert om en utformning av lagstiftningen efter
andra linjer över huvud taget är genomförbar, har dock utredningen inte
närmare utrett de två andra övervägda systemens verkningar vid alternativa
utformningar. Utredningen har i stället funnit det
Prop.
1972: 92 10
mest ändamålsenligt, att det nuvarande systemet bibehålls
tills vidare och får ligga till grund för en permanent lagstiftning på området
och att endast de ändringar vidtas, som betingas av de hittills gjorda erfarenheterna.
Först om det i framtiden skulle visa sig att ett skydd av samma värde för
allmänheten kan erhållas för lägre kostnad på annat sätt, bör enligt
utredningen övervägas om det finns anledning att utforma skyddet efter andra
principer.
3.2 Utredningens ändringsförslag
3.2.1 Lagstiftningens omfattning
Utredningen framhåller, att vid den nuvarande lagens
tillkomst intresset i första hand var inriktat på att man skulle ge hjälp åt
de sällskapsresedeltagare, som vid ett fallissemang befann sig på utrikes ort.
De rådande missförhållandena hänförde sig dock ej till sällskapsresor till de
nordiska länderna. Härtill kom, att en resekrasch, som drabbade resenärer i de
nordiska länderna, inte ansågs medföra samma problem som om händelsen inträffat
i ett utomnordiskt land. Därför föreskrevs, att skyldigheten att ställa
resegaranti endast skulle avse sällskapsresor till utomnordiska länder.
Lagen har enligt utredningen i praktiken kommit att få sin
kvantitativt största betydelse när det gäller återbetalning av medel, vilka erlagts
för deltagande i sällskapsresa som blivit inställd. En sådan återbetalning ur
ställda garantimedel anser utredningen vara lika angelägen oavsett om resan
avsett mål utom eller inom Norden. Den finner det därför från rättvisesynpunkt
önskvärt att alla deltagare i sällskapsresor erhåller ett likvärdigt skydd och
föreslår att lagen utvidgas till att omfatta även sällskapsresor inom Sverige
och övriga Norden. För att lagstiftningen inte skall komma att omfatta
kortvariga, ofta mycket billiga, gruppresor med buss och båt såsom sightseeingturer
av olika slag, veckoslutsresor med buss, shoppingresor till grannländerna etc,
föreslår utredningen att sällskapsresa inom Sverige eller till Danmark, Finland
eller Norge dock bara skall täckas av lagen, om i sällskapsresan ingår minst tre
övernattningar.
Den nuvarande lagens bestämmelser avser alla i Sverige
anordnade sällskapsresor. Emellertid förekommer det att en svensk sällskapsresearrangör
i sin verksamhet ibland anordnar sällskapsresor, som uteslutande avser utländska
turisters besök i Sverige (s. k. inkommande resor). Karakteristiskt för dessa
resor är att de marknadsförs uteslutande utomlands. Utredningen anser att det
knappast finns anledning att dessa resor omfattas av det skydd som
lagstiftningen ger. Utvidgningen av lagen till att avse alla sällskapsresor,
oavsett om en resa avser Sve-
Prop. 1972: 92 11
rige eller annat land, bör därför enligt utredningens
mening påkalla den begränsningen, att lagen förklaras avse endast sällskapsresa
"som helt eller delvis marknadsföres i Sverige".
3.2.2 Agents skyldighet att ställa säkerhet
Skyldigheten att ställa säkerhet är i lagen knuten till
den som anordnar en sällskapsresa. Den som för annans räkning försäljer eller
utbjuder eller eljest förmedlar deltagande i sällskapsresa (agent) behöver
däremot inte ställa säkerhet. Lagen utgår från att anordnaren gjort detta. Ett
undantag gäller emellertid därvidlag beträffande utomlands anordnade resor.
Eftersom anordnaren i dylika fall inte kunnat åläggas att ställa säkerhet
enligt den svenska lagen, har skyldigheten att ställa säkerhet i stället lagts
på agenten.
Inom sällskapsresebranschen förekommer det i mycket stor
utsträckning, att försäljning av sällskapsresor sker genom andra arrangörer
eller genom särskilda agenter (resebyråer). Det är i regel ganska svårt såväl
för allmänheten som för berörda myndigheter att skilja mellan anordnande och
förmedlande verksamhet och det förekommer att en företagare kan uppträda än som
agent, än som anordnare allt efter vad som för tillfället framstår såsom
tjänligast. Ofta har agenten rätt inte bara att med bindande verkan för anordnaren
sälja dennes resor utan också att för anordnarens räkning uppbära betalningen.
I andra fall åter har agenten inte rätt att sluta avtal eller uppbära likvid
för resan för anordnarens räkning. Föreligger inte någon oklarhet om resevillkoren
och är agenten solvent och likvid, saknar detta dock i allmänhet praktisk
betydelse. Agenten betalar in avgifterna för resan till anordnaren och resan
kommer till stånd i enlighet med det träffade reseavtalet. Om emellertid
agenten kommer på obestånd eller får likviditetssvårigheter, så att han inte
kan fullgöra betalningen till anordnaren för den av honom sålda resan, kan
saken lätt komma i ett annat läge. Arrangören lär i många sådana fall vägra
resenären att medfölja resan, om resenären inte själv betalar. Resenären kan då
förlora vad han betalat till agenten. Han kan i detta fall inte få ersättning
ur den av anordnaren ställda säkerheten.
Enligt utredningens mening är det angeläget att resenären
även i här avsedda fall, om det inte är uppenbart att han kan vända sig mot anordnaren,
skyddas mot ekonomiska förluster genom att också agenten får ställa garanti.
Sådana agenter som det här är fråga om har vanligen inte
ställt säkerhet såsom anordnare av sällskapsresor. De kan emellertid ibland i
sin verksamhet komma att självständigt anordna enstaka gruppresor, som i lagens
mening är att anse såsom sällskapsresor, t. ex. för en förening eller ett
företag. De har då rätteligen att ställa säkerhet såsom
Prop. 1972: 92 12
anordnare
av sällskapsresa. Eftersom sådana gruppresor inte annonseras föreligger
knappast några praktiska möjligheter att utöva effektiv kontroll över att
säkerhet verkligen kommer att ställas. Enligt utredningen talar därför skäl för
att dessa anordnare redan i sin egenskap av agenter förpliktas ställa viss
garanti.
Utredningen
framhåller att garantibeloppet för agenterna i allmänhet torde när det inte
är fråga om försäljning av utomlands anordnade resor kunna sättas
förhållandevis lågt. Att ställa en mindre säkerhet bedömer utredningen
knappast böra bereda dessa företagare nämnvärda svårigheter. De betänkligheter
som från näringsfrihetssynpunkt kan hysas mot att även agent åläggs skyldighet
att ställa säkerhet torde därför minska i hög grad. Skyldigheten för agenterna
att ställa säkerhet kan även ha en viss branschsanerande verkan.
Av
agent ställd säkerhet skall enligt utredningens förslag få tas i anspråk
endast när det inte finns någon arrangörssäkerhet att utnyttja.
3.2.3
Begreppet sällskapsresa
Med
sällskapsresa avses enligt gällande lag resa, som utformjats för en under
åtminstone någon del av resan sammanhållen grupp av resenärer. Enligt
utredningens mening är denna bestämmelse väl ägnad att under lagen föra in alla
de slag av sådana gemensamma resor, vilkas deltagare bör åtnjuta skydd enligt
lagen, nämligen inte bara de turist- samt vilo- och rekreationsresor av olika
slag, som väl närmast brukar hänföras under begreppet sällskapsresa, utan också
andra gruppresor som anordnas eller initieras av föreningar av olika slag,
studentorganisationer etc. (s. k. slutna grupper).
Enligt
gällande lag omfattas ej individuella s. k. inclusive-tour-resor eller allt-i-ett-resor
av skyldigheten att ställa resegaranti. Dessa resor står ofta vissa typer av
sällskapsresor mycket nära, t. ex. sådana där deltagarna visserligen färdas
till och från resmålet med ett gemensamt charterflygplan men på
bestämmelseorten bor på olika hotell. Köpes allt-i-ett-resor gemensamt av en
grupp människor torde det för övrigt kunna ifrågasättas, om inte en
sällskapsresa föreligger. Det förekommer även att researrangörer anordnar dels
resor som företas enskilt, t. ex. sådana resor som "Berlin på egen
hand", dels alternativt något kostsammare sällskapsresor som skiljer sig
från alit-i-ett-resorna endast däri, att resenären på bestämmelseorten får
delta i vissa gemensamma arrangemang. Om en företagare, som sålt båda dessa
typer av resor, inställer betalningarna, är det svårt att förstå, varför bara
de som köpt sällskapsresorna skall kunna göra anspråk på att få tillbaka sina
förskottsinbetalningar ur garantin. Av rättviseskäl bör därför enligt
utredningens mening även individuella resor av här ifrågavarande slag
omfattas av lagstiftningen, och utredningen föreslår
Prop. 1972: 92 13
fördenskull att med sällskapsresa skall likställas annan
resa, om i ett gemensamt pris för resan ingår förutom resekostnaderna även kostnader
för annat logi än på färdmedlet.
3.2.4 Säkerhetens belopp
Enligt nuvarande lag gäller, att säkerheten skall fastställas
till det belopp, som kommerskollegium med hänsyn till reseverksamhetens art och
omfattning bestämmer, dock minst 200 000 kr.
Några större olägenheter kan ej anses ha uppstått till
följd av bestämmelsen om visst minimibelopp. Utredningen yrkar därför inte att
bestämmelsen om visst minsta belopp slopas eller att minimibeloppet sänks med
avseende på de företagarkategorier lagen redan nu omfattar.
Utredningen
påpekar att en anordnare av sällskapsresor också kan vara agent för andra
arrangörer, såväl svenska som utländska. Vid fastställande av säkerhet för en anordnare
bör därför också beaktas dennes åtaganden som agent. Detta är särskilt av
betydelse om han är agent . för en eller flera utländska arrangörer.
Utredningens avsikt är däremot inte att säkerheter skall fastställas både för
företagarens verksamhet såsom anordnare och för hans verksamhet som agent. Det
för en an-ordnares säkerhet angivna minsta beloppet 200 000 kr. bör därför enligt
utredningen gälla även för det fall att en anordnare samtidigt är agent. Omvänt
bör gälla att om en företagare, som ställt säkerhet såsom agent, själv skulle
anordna en resa utan att anmäla det till kollegiet säkerheten också får
gälla för hans förpliktelser i hans egenskap av anordnare.
Den säkerhet, som utredningen föreslår att de agenter som
försäljer eller förmedlar här i landet anordnade resor skall ställa, avser att
täcka en ganska obestämd risk. Utredningen anser därför att säkerheten bör
sättas till ett förhållandevis lågt minsta belopp. Utredningen föreslår ett
minsta belopp av 50 000 kr. men kan även tänka sig ett lägre belopp.
Enligt gällande bestämmelser äger kommerskollegium rätt
att fastställa säkerheten till lägre belopp än minimibeloppet eller helt
efterge kravet på säkerhet om synnerliga skäl föreligger. Utredningen anser att
kollegiet bör få något friare händer än nu att frångå minimikravet. Utvidgas
skyldigheten att ställa säkerhet till att alltid omfatta också agenterna blir
detta enligt utredningens mening av än större vikt. Utredningen föreslår
därför, att i den nya lagen orden "synnerliga skäl" bytes ut mot
"särskilda skäl". Med beaktande av den erfarenhet kollegiet numera
förvärvat på detta område synes vid en sådan uppmjukning av stadgandet inte
behöva befaras någon olämplig lagtillämpning, anför utredningen.
Prop. 1972: 92 14
3.2.5 Rätt
för flygföretag att ställa säkerhet
Enligt
luftfartsverkets villkor för charterflygning åligger det flygföretag, som
erhållit tillstånd till sällskapsreseflygning, att ombesörja både uttransport
och hemtransport av sällskapsresedeltagarna. Om ett sällskapsreseföretag
tvingas inställa betalningarna och nedlägga sin verksamhet, kan man därför
räkna med att flygföretaget ombesörjer resenärernas hemresa utan kostnad för
dem, oavsett om reseföretaget betalat hemtransporten i förskott eller ej. Den
av sällskapsreseföretaget ställda säkerheten behöver i detta fall alltså inte
tas i anspråk för den kostnadsposten.
Den
tanken har därför väckts, att om flygföretagen frivilligt ställde säkerhet för
resenäremas hemtransport, skulle den av sällskapsreseföretaget ställda
garantin kunna minskas med motsvarande belopp. I den mån flygföretaget är
kapitalstarkt och välkonsoliderat torde det kunna tänkas att det skulle ställa
sig billigare för detta företag att ställa denna del av säkerheten än för
sällskapsreseföretaget. I den mån en kostnadsminskning uppstår kunde detta bli
av värde även från konsumentsynpunkt. Utredningen föreslår därför, att det i
den nya lagen tas upp en bestämmelse av innebörd att om flygföretag, med vilket
anordnare av sällskapsresa slutit avtal om transport av sällskapsresenärer,
ställer säkerhet hos kommerskollegium för betalning av hemresa för de sällskapsresenärer,
vilkas utresa företaget ombesörjt, den säkerhet som anordnaren annars skulle
ha ställt får minskas med motsvarande belopp.
Enligt
utredningens förslag skall sådan av flygföretag ställd säkerhet endast få tas i
anspråk för betalning av hemtransport av de resenärer, vilkas utresa företaget
ombesörjt.
3.2.6 Säkerhetens
ianspråktagande
Enligt
gällande lag får säkerheten tas i anspråk för utbetalning endast i två fall,
nämligen för återbetalning av medel som erlagts för sällskapsresa som blir
inställd samt i fråga om sällskapsresa som påbörjats men inte slutförts
för resenärernas uppehälle i utlandet och deras återresa. Vid avbruten
sällskapsresa gäller i princip att säkerheten inte får tas i anspråk för att
möjliggöra för resenärerna att stanna kvar på den främmande platsen under hela
den avsedda tiden, utan återfärden bör företas snarast möjhgt med lämpligt
färdmedel. Gott-görelse utgår inte av garantimedel för att resan avkortats.
Utredningen
anser, att vid inställda resor återbetalning liksom hittills bör ske av hela
det belopp som inbetalats för resan. Ibland torde det förekomma att
inbetalning, åtminstone av anmälningsavgift, kan göras för en resa som tills
vidare inte är slutligt bestämd av arrangören. För att även denna situation skall
täckas av bestämmelsen, anser utredningen att denna bör formuleras så att den
avser även det fall, att en sällskapsresa icke kommer till stånd.
Prop.
1972: 92 15
Utredningen anför, att en orättvisa med gällande ordning
är att deltagarna vid inställda resor får tillbaka hela det inbetalade beloppet
medan deltagarna i avkortade resor ej får gottgörelse för avkortningen. Denna
orättvisa bör enligt utredningen undanröjas. Utredningen föreslår därför att
om en resa måste avbrytas, resenärerna skall med hjälp av garantimedlen i
första hand få fullfölja resan, om detta kan ske till skälig kostnad. I andra
hand, dvs. om resan ej kan fullföljas till skälig kostnad, skall resenärerna
liksom tidigare få betalt för hemresa och uppehälle i väntan på denna men
dessutom ersättning i pengar för värdet av de förmåner de gått miste om.
Utredningen har funnit att det utvidgade skyddet i stort sett kan rymmas inom
det nuvarande säkerhetssystemets kostnadsram.
Om en researrangör ej uppfyllt alla sina kontraktsenliga
åtaganden gentemot resenären, kan denne vara berättigad till skadestånd. Detta
skadestånd kan fastställas genom frivillig överenskommelse eller genom domstols
dom. Allmänna reklamationsnämnden kan också i en rekommendation uttala sig om
rätten till skadestånd och om beloppets storlek. Den enligt gällande lag
ställda säkerheten får inte tas i anspråk för sådana skadeståndsanspråk.
Utredningen framhåller att det uppenbarligen ej heller står i överensstämmelse
med lagstiftningens allmänna syfte att säkerheten generellt skall få utnyttjas
för betalning av skadestånd till resenär. Om emellertid en researrangör har
dålig ekonomi och står inför ett ekonomiskt sammanbrott, föreligger, anför
utredningen, uppenbarligen risk för att arrangören ej har förmåga eller vilja
att i alla detaljer uppfylla sina kontraktsenliga åtaganden. Försättes
arrangören därefter i konkurs eller måste han på grund av inträffade
omständigheter antas vara på obestånd, har resenären små eller inga möjhgheter
att från arrangören få ut skadestånd. I en sådan situation ligger det enligt
utredningens mening ganska väl i linje med lagens allmänna syfte att garantin
får tas i anspråk för att ge resenären gottgörelse. Utredningen föreslår
därför att för det fall en researrangör försätts i konkurs eller kan antas vara
på obestånd garantimedel skall få användas också för betalning av skadestånd på
grund av att företagaren uppenbarligen brustit i fullgörandet av sina
åtaganden enligt reseavtalet. De utbetalningar av garantimedel det i dessa fall
kan bli fråga om torde, framhåller utredningen, inte kunna förväntas bli så
stora att de på något sätt bör kunna påverka kraven på garantibeloppens
storlek.
Utredningen framhåller att dess förslag att säkerheten
skall få tas i anspråk för fullföljande av avbruten resa nödvändiggör att det
på platsen finns någon som kan hjälpa resenärerna till rätta, träffa överenskommelse
med hotellägare om gästernas kvarboende eller förflyttning till andra hotell
etc. samt även eljest ombestyra alla de uppgifter, som handhafts av
researrangörens platsrepresentant. Endast undantagsvis
Prop.
1972: 92 16
torde den konsulära representationen ha möjlighet att
åtaga sig alla dessa ofta mycket arbetskrävande uppgifter. Researrangörens
anställda på orten kan knappast förväntas i allmänhet vara kvar där och kan för
övrigt, om de fortfarande vill tjänstgöra, ibland antas få svårt att fylla sina
nya uppgifter då förtroendet för researrangören och även hans anställda kan ha
förverkats. På grund härav föreslår utredningen att resegarantinämnden får
möjlighet att, när sällskapsresa avbrutits och arrangörsföretaget försatts i
konkurs eller på grund av inträffade omständigheter måste antas vara på
obestånd, förordna att garantin får tas i anspråk för bestridande av nödvändiga
kostnader för biträde åt resenärerna.
Resegarantinämnden har i samband med att
sällskapsreseföretag inställt sin verksamhet vid fall av betalningsinställelse
eller konkurs haft svårt att från företaget erhålla de uppgifter som krävs för
utredning, kontroll och prövning av ärenden om ianspråktagande av säkerhet.
Utredningen föreslår därför en bestämmelse om att när företag som ställt
säkerhet försatts i konkurs eller på grund av inträffade omständigheter måste
antas vara på obestånd, säkerheten får tas i anspråk för nödvändiga kostnader
för utredning i ärenden angående ianspråk-taoande av säkerheten.
4 Remissyttrandena
4.1 Lagstiftningens allmänna uppläggning
Remissinstanserna är eniga om att gällande lag har haft
övervägande positiva effekter och att behov av fortsatt lagstiftning på området
föreligger.
Även i fråga om den principiella utformningen av
lagstiftningen ansluter sig flertalet remissinstanser till utredningens
förslag. I några remissyttranden görs dock invändningar mot förslaget.
Konitnerskollegium anser att summan av de garantier som f.
n. ställs är så hög att den inte står i rimlig relation till de risker
garantierna avser att täcka. Man bör enligt kollegiet söka närmare klarlägga om
inte systemet kan ändras så att en bättre balans ernås mellan säkerheter och
risker. En ny utredning angående alternativa lösningar bör därför företas.
Kollegiet lutar för sin del åt uppfattningen att en kombination av det
nuvarande systemet med individuella säkerheter och av ett system med en
gemensam garantifond uppbyggd genom avgifter på resorna skulle vara att
förorda. Sedan en gemensam fond uppbyggts skulle antagligen kostnaderna för
säkerheterna kunna minskas betydligt. En gemensam garantifond skulle också
sannolikt minska de risker som i dag föreligger för resenärerna i de emellanåt
förekommande fallen då företagare underlåter att i tid ställa säkerhet.
Inställs eller avbryts re-
Prop. 1972: 92 17
sorna i dessa fall innan säkerhet ställts kan resenärerna
komma att bli utan ersättning. I avbidan på ytterligare utredning angående
systemets utformning bör enligt kollegiets uppfattning nuvarande lag förlängas
ytterligare ett år.
Liknande tankegångar angående garantisystemets utformning
framförs av SPK. Även 55 och Linjeflyg anser att man bör undersöka om inte
mindre kostsamma vägar att skapa ett effektivt konsumentskydd kan finnas och
föreslår därför att lagen ej görs permanent utan förlängs på fem år.
Handelskammaren
i Malmö framhåller att man inte kan blunda för att nuvarande lag, även om den
gett i stort sett goda erfarenheter, haft vissa negativa följder. Således har
kostnaderna för säkerheterna bidragit till de resebyråkrascher, som inträffat.
Därtill kommer att den ökade andel av den svenska sällskapsresemarknaden, som
utländska researrangörer på de svenska företagamas bekostnad under senare år
lyckats erhålla, främst i Syd- och Västsverige men även i Stockholmsområdet,
måhända har betingats av att lagen medfört ett försämrat konkurrensläge för de
svenska företagarna. Handelskammaren anser att dessa frågor bör ytterligare
utredas och att nuvarande lagstiftning i avbidan på denna kompletterande
utredning bör förlängas på ytterligare ett år.
Också NO är tveksam om den nya lagen bör göras permanent.
Svenska försäkringsbolags riksförbund understryker att det
alternativa system som diskuterats inom utredningen och som bygger på försäkringstanken
torde bli väsentligt dyrare för konsumenten än det föreslagna systemet.
4.2 Lagstiftningens omfattning
Förslaget att lagen skall omfatta även sällskapsresor inom
Sverige och övriga Norden avstyrks av kommerskollegium, handelskamrarna i Malmö
och Luleå samt NO, medan luftfartsverket och SPK ställer sig tveksamma till
utvidgningen. Övriga remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det
utan erinran.
Kommerskollegium framhåller att det eftersom några
reseinställelser berörande de nordiska länderna inte inträffat är svårt att se
att något starkare behov av att utvidga lagstiftningen till att omfatta även de
nordiska länderna föreligger. En sådan utvidgning skulle medföra onödigt
krångel och kostnadsfördyringar. Möjligen kan det te sig befogat att behandla
så avlägsna resmål som Island och Grönland på samma sätt som utomnordiska
länder.
Handelskammaren i Malmö uttalar att inga missförhållanden
med avseende på sällskapsresor inom Norden försports. Behov av att utvidga
2 Riksdagen 1972.1 saml. Nr 92
Prop. 1972: 92 18
lagen
till att omfatta även sådana resor har icke styrkts, anser handelskammaren.
NO
påpekar att av de klagomål som handlagts av allmänna reklamationsnämnden under
tiden 1.1.19681.12.1971 endast ett par har gällt egentliga sällskapsresor inom
Norden och att endast i fråga om en enda arrangör klagomålen haft samband med
betalningsinställelse. NO kan därför ej tillstyrka att lagen blir tillämplig på
sådana resor. I varje fall borde inte sällskapsresor inom Norden omfattas av
skyldigheten atl ställa säkerhet, om inte i resan ingår minst fem
övernattningar.
SPK understryker att de
skäl som vid lagens tillkomst anfördes mot att inbegripa de nordiska länderna i
regleringen alltjämt förefaller gälla. Några missförhållanden i form av
reseskandaler eller förluster på grund av inställda resor tycks knappast ha
förekommit. Önskemålet att icke onödigt belasta den statliga administrationen
kvarstår oförändrat. Lagen har genom att undanta de nordiska länderna från regleringen
lämnat nyetableringen fri inom denna mindre sektor. En duglig företagare med
små ekonomiska resurser har då haft möjlighet att börja en verksamhet inom det
fria området för att sedermera kanske bli kapabel att deponera säkerhet och starta
mera omfattande resebyråverksamhet. På detta sätt har ökad konkurrens inom
branschen kunnat främjas.
Enligt TCO är det önskvärt
att kommerskollegium kan koncentrera sina kontrolluppgifter till sådana företag
där en resekrasch kan väntas få mer betydande konsekvenser för resenärerna.
Organisationen anser därför att det bör krävas att sällskapsresor inom Norden
omfattar minst fem övernattningar för att dessa resor skall omfattas av lagen.
4.3
Agents skyldighet att ställa säkerhet
Endast
NO och handelskammaren i Malmö avstyrker förslaget att agent alltid skall
ställa säkerhet för de sällskapsresor han förmedlar. Scanair föreslår att agent
skall ställa säkerhet bara i den mån säkerhet ej redan ställts av annan för
ifrågavarande researrangemang.
Enligt NO har visserligen
resegarantinämnden haft att ta ställning till en del besvärliga frågor av
juridisk natur vid sin bedömning huruvida resenär skall kunna kompenseras ur sällskapsreseanordnarens
garanti för resa som icke kommit till stånd på grund av bristande betalning
från agenten till reseanordnaren. Bara i ett fall har dock resenärer ej kurmat
hållas skadeslösa ur garantin då de i ovetskap om och i strid mot en föreskrift
i sällskapsresearrangörens allmänna resevillkor erlagt full betalning utöver
anmälningsavgift till agent utan att i gengäld erhålla gällande färdhandlingar.
Något egentligt behov av att utvidga garantiskyldigheten till att omfatta alla
agenter synes därför inte föreligga.
Prop. 1972: 92 19
Statens konsumentråd anser det uppenbart att konsumenten
har samma behov av skydd oavsett om resan köps direkt av researrangör eller av
en agent. Även KO och SPK finner utredningens förslag i denna del innebära en
klar förbättring från konsumentsynpunkt.
För en
seriös agentverksamhet med ett välutvecklat förhållande till de arrangörer och
trafikföretag, vilkas resor förmedlas genom agenten, torde utvidgningen av
skyldigheten att ställa säkerhet till att omfatta även agenter inte komma att
medföra några problem, anför Svenska busstrafikförbundet. Utvidgningen kan
däremot få en starkt sanerande effekt på annan mindre välunderbyggd
agentverksamhet. Förbundet finner därför förslaget i denna del riktigt och
angeläget.
Svenska resebyråföreningen påpekar att skyldigheten för
agent att ställa garanti kan innebära att dubbla garantier ställs och resultera
i ökade kostnader för konsumenten. Ä andra sidan underlättas kommerskollegiets
övervakning av att lagstiftningen följs.
4.4 Begreppet sällskapsresa
Ingen remissinstans har någon principiell erinran mot
utredningens förslag att s. k. allt-i-ett-resor likställs med sällskapsresor.
SAS och Linjeflyg föreslår dock att garantiskyldigheten ej skall omfatta allt-i-ett-resor
företagna med reguljärt linjeflyg. Vidare påpekar SJ, resegaran-linämnden och
Svenska resebyråföreningen att endast sådana enskilda resor som programläggs
och marknadsförs i samma former som egentliga sällskapsresor torde böra
jämställas med dessa. För varje särskild resenär specialkomponerad
"skräddarsydd" resa skall således inte omfattas av lagstiftningen.
4.5 Säkerhetens belopp
Flertalet remissinstanser ansluter sig till eller lämnar
utan erinran utredningens förslag att säkerhet skall avse visst minimibelopp,
och ingen remissinstans avstyrker förslaget att kommerskollegium skall få
vidgade möjligheter att fastställa säkerheten till lägre belopp än minimibeloppet
eller att helt efterge kravet.
Beträffande frågan om minsta belopp för agentsäkerhet
ifrågasätter kommerskollegium om inte 25 000 kr. skulle vara tillräckligt,
medan handelskammaren i Malmö, som har uppfattningen att agent icke alls skall
ställa säkerhet (avsnitt 4.3), anser att agentsäkerhet i vart fall icke bör sättas
högre än 20 000 kr.
NO
förordar att kommerskollegium ges frihet att med hänsyn till förhållandena i
det enskilda fallet fastställa garantibeloppets storlek och att något
minimibelopp inte anges i lagen.
SPK
betonar att det är av särskild vikt att, så länge det nuvarande garantisystemet
bibehålls, kommerskolleguim får ökade möjligheter att
2t Riksdagen 1972.1 saml. Nr 92
Prop.
1972: 92 20
underskrida
angivna minimibelopp för säkerheternas storlek, eftersom gällande garantisystem
synes leda till att garantibeloppen blir högre än vad ett annat system skulle
kräva. En större flexibilitet på området är också önskvärd, om agenter blir
skyldiga att ställa säkerhet.
4.6
Rätt för flygföretag att ställa säkerhet
Beträffande
förslaget att flygföretag skall få ratt att frivilligt ställa säkerhet för
resenärernas hemtransport och att sällskapsreseföretagarens garanti skall få
minskas med motsvarande belopp råder delade meningar bland remissinstanserna.
Flertalet remissinstanser ansluter sig dock till utredningens förslag eller
lämnar detta utan erinran.
NO anför att förslaget
ligger helt i linje med hans uppfattning att man bör anpassa garantin till det
enskilda företagets egna åtaganden och undvika kostsamma övergarantier med nyetableringshindrande
effekt.
SJ finner förslaget kunna
ge upphov till mindre önskvärda komplikationer i tillämpningen, framförallt
när det gäller att bestämma den omfattning i vilken arrangörens eller agentens
säkerhet kan tas i anspråk i enskilda fall. SJ förordar därför att
flygföretagen såvitt gäller annan trafik än linjefart skall vara skyldiga att
ställa hemresegaranti. Även handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad samt
Svenska resebyråföreningen anser att flygbolagen bör vara skyldiga att ställa
garanti för resenärernas hemtransport.
Den garanti för
hemtransport som charterbolagen sedan lång tid tillbaka måste lämna för att få
tillstånd till chartertrafik har, påpekar Sterling airways, inte någon plats i
det skyddssystem för resenärerna som nu uppbyggts, eftersom resenärerna redan
har fullt tillräcklig säkerhet för återtransporten genom den garanti som
arrangören måste ställa. Denna onödiga dubbla säkerhet undviks genom
utredningens förslag med frivillig säkerhet. Ett bättre sätt att lösa problemet
är dock, anser flygbolaget, att helt slopa charterbolagens skyldighet att
garantera återtransport.
Luftfartsverket finner det
mycket tveksamt om den föreslagna ordningen skulle få någon praktisk
betydelse.
Resegarantinämnden
framhåller, att om en del av den totala säkerheten får användas endast för
betalning av resenärernas hemresa, så måste kravet på den totala säkerheten
sättas högre än om hela säkerheten får användas fritt. Man vet nämligen inte i
förväg för vilka ändamål den ställda säkerheten behöver tas i anspråk. Det är
därför inte möjligt, påpekar nämnden, att minska den säkerhet anordnare annars
skulle ha ställt med belopp "motsvarande" den av flygföretaget ställda
säkerheten.
Inte
heller kommerskollegium kan ansluta sig till utredningens för-
Prop. 1972: 92 21
slag angående flygföretags rätt att frivilligt ställa
säkerhet. Systemet skulle nämligen nödvändiggöra en detaljdestination av
säkerheterna och en fortlöpande uppföljning av samordningen som i hög grad
skulle komplicera handläggningen av dessa ärenden hos kollegiet. Svårigheterna
blir än större om researrangören anlitar flera flygföretag för en resa.
Kollegiet framhåller vidare att säkerheten bör ställas av det företag, som tar
emot förskott för resan, vilket inte flygföretaget gör.
4.7 Säkerhetens ianspråktagande
Utredningens förslag i fråga om de ändamål för vilka
säkerheten skall få användas godtas av nästan alla remissinstanser.
Sveriges
advokatsamfund hyser dock starka betänkligheter mot att en påbörjad men
avbruten resa skall kunna fullföljas med hjälp av garantimedel. Ett
fullföljande av en avbruten resa fordrar nämligen i regel ögonblickliga
ingripanden på platsen. Detta förutsätter att en representant för
resegarantinämnden finns tillgänglig där eller kan komma dit inom ett fåtal
timmar. En utbyggnad av nämndens organisation för att fylla dylika krav ter sig
enligt samfundet helt orealistisk, särskilt med tanke på att de populära
resmålen ständigt skiftar. Därjämte kommer nämnden i sådana fall att ikläda sig
funktionen av researrangör. I en sådan situation är det, framhåller samfundet,
tvivelaktigt om resenären har någon klagorätt till allmänna
reklamationsnämndens reseavdelning rörande resegarantinämndens faktiska
arrangemang. Därtill kommer att den ursprunglige arrangören och garantigivaren
inte har möjligheter att påverka resegarantinämndens dispositioner av
garantimedel och saknar klagorätt mot nämndens beslut.
Mot bakgrunden
av att förhållandet mellan resenär, researrangör och flygföretag är privaträttsligt
förefaller det luftfartsverket principiellt något tveksamt att ge lagen det
vidgade innehåll, som utredningen föreslår. Verket finner det naturligare att
låta resenären frivilligt teckna försäkring mot förlust, som kan åsamkas honom
på grund av avkortad resa.
RTS vänder
sig emot att garantimedlen skall kunna tas i anspråk även om en resa inställts
eller avbrutits på grund av force majeure. Garantimedlen borde enligt
organisationens uppfattning endast få tas i anspråk då resa inställs eller
avbryts på grund av bristande betalningsförmåga hos arrangören.
Enligt
kommerskollegium bör det ursprungliga syftet att i första hand ge resenärerna
ett socialt betingat minimiskydd vidgas till att avse ett mer omfattande
konsumentskydd. Kollegiet tillstyrker därför utredningens förslag men anser att
resenärerna även bör kunna få ersättning ur garantin för tillgodohavanden i
form av presentkort hos en researrangör.
Prop.
1972: 92 22
Statens konsumentråd understryker vikten av att
garantibeloppet får tas i anspråk även för resenärens fullföljande av sin resa.
Härigenom minskas de negativa effekter en spolierad semester medför. Även socialstyrelsen
betonar vikten av att avbrutna resor får fullföljas enligt reseavtalet, om det
kan ske till skälig kostnad. Det har nämligen inträffat, påpekar styrelsen,
att hälsoresor för handikappade avbrutits efter endast några dagar oaktat
resorna haft en planerad längd på flera veckor. Detta har medfört svåra och
mycket dyrbara konsekvenser för ekonomiskt svaga grupper.
KO stöder också utredningens förslag i denna del och
framhåller att det är angeläget att de resenärer som på grund av en resekrasch
måste resa hem efter endast en kort tids vistelse på semesterplatsen inte
försätts i en sämre situation än de som över huvud taget inte kommer i väg.
Scanair och Sterling airways framhåller att om hotell och
restauranger skall få ersättning ur garantimedel för att resenärerna skall få
fullfölja sina avbrutna resor i konsekvens härmed även flygföretagen borde få
ersättning för hemtransporten av resenärerna.
Genom den nya lagstiftningens utvidgning beträffande
omfattningen av de anspråk, som kan riktas mot den som ställt säkerhet, kommer
vid en eventuell resebyråkrasch en större andel av säkerheten att behöva tas i
anspråk än vid den nu gällande provisoriska lagstiftningen, påpekar Svenska
försäkringsbolags riksförbund. Detta synes framförallt, framhåller förbundet,
gälla resegarantins omfattning vid force majeure, Med hänsyn till detta kan den
relativa säkerhet försäkringsbolagen begär av den som är pliktig att ställa
säkerhet behöva ökas, vilket framförallt för ej välkonsoliderade företag och
för nystartade företag kan innebära ett försvårande av marknadsföringen på
sällskapsreseområdet.
5 Departementschefen
5.1 Lagstiftningens allmänna uppläggning
Frågan om lagstiftning rörande sällskapsresor har under
efterkrigstiden varit aktuell vid flera tillfällen. Ar 1967 tillkom lagen om
ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet. Denna lag, som allmänt
kallas resegarantilagen, innebär i huvudsak att researrangör är skyldig att
ställa en säkerhet, vilken får tas i anspråk för återbetalning till resenärerna,
om en resa inställs, och för resenärernas uppehälle och återfärd, om en resa
avbryts. Syftet med dessa regler är att ge resenärerna ett socialt betingat minimiskydd
och att undanröja de missförhållanden som ofta förekommit i samband med s. k.
reseskandaler.
I samband med resegarantilagens tillkomst anfördes att
lagen kunde väcka principiella betänkligheter från näringsfrihetssynpunkt.
Införandet
Prop. 1972: 92 23
av skyldighet för reseföretag att ställa säkerhet var
nämligen ett avsteg från den näringspolitiska linje, som följts under senare år
och som syftar till så fri konkurrens som möjligt mellan näringsutövare. Med
hänsyn till att lagstiftningen innebar en nyhet på det näringsrättsliga
området, förordade dåvarande chefen för handelsdepartementet i prop. 1967: 106,
att den skulle tas upp till förnyad prövning, sedan man haft tillfälle att
studera verkningarna. Lagens giltighetstid begränsades på grund därav till fem
år.
Resegarantiutredningen
har i januari 1972 avgett ett betänkande om lagens verkningar och behovet av en
fortsatt lagstiftning på området. Av betänkandet framgår, att lagen medfört en
sanering på sällskapsresemarknaden och att erfarenheterna i övrigt av lagens tillämpning
varit goda. Några nyetableringshindrande och konkurrensbegränsande verkningar
av större betydelse synes lagen inte ha haft. Utredningen föreslår att
sällskapsresorna också i fortsättningen skall vara underkastade en reglering
av samma principiella innebörd som den nuvarande. Förslaget har fått ett
övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen. Även jag delar
uppfattningen att resenärerna liksom hittills bör garanteras skydd genom
lagstiftning av denna art.
Vad
beträffar lagstiftningens utformning har utredningen i korthet berört två
alternativ till det nuvarande systemet, som kräver, att för varje arrangör
ställes individuell garanti. Det ena alternativet bygger pä tanken om
fondbildning en för hela branschen gemensam fond skulle upprättas och det
andra bygger på försäkringstanken. Utredningen har emellertid inte närmare
utrett verkningarna av sådana andra system utan föreslår att det nuvarande
systemet behålls tills vidare och får ligga till grund för en permanent
lagstiftning.
De flesta
remissinstanserna ansluter sig till utredningens förslag om en permanent lag
utformad med gällande lag som grund. Några instanser anser dock att man nu
endast bör förlänga den gällande lagen någon tid för att få tillfälle att
ytterligare utreda utformningen av lagstiftningen. Vid en sådan kompletterande
utredning bör man enligt kommerskollegium och SPK bl. a. undersöka om inte en
kombination av det nuvarande systemet och ett system med en gemensam garantifond
uppbyggd genom avgifter på resorna vore att föredra.
De
alternativa förslag som sålunda skisserats avser inte omfattningen av skyddet
för resenärerna utan den mera tekniska frågan om olika metoder för
finansiering av garantisystemet. Genomförandet av en ny resegarantilagstiftning
bör enligt min mening inte fördröjas av ytterligare utredningar i denna fråga.
Jag anser därför att utredningens förslag nu bör läggas till grund för
lagstiftning. Eftersom lagregleringen framstår som erforderlig under
överskådlig tid och något behov av ytterligare en provperiod inte kan anses
föreligga, delar jag även utredningens uppfattning att lagen bör bli permanent.
Prop.1972: 92 24
Vad
jag nu har anfört hindrar inte att de förslag till ändrad utformning av
garantisystemet som nyss har berörts prövas närmare. Jag avser att i lämplig
form ta upp frågan om en sådan utredning.
5.2
Lagstiftningens omfattning
De
missförhållanden som föranledde gällande lagstiftning hänförde sig inte i
nämnvärd utsträckning till sällskapsresor inom Norden. Ett fallissemang, som
drabbade resenärer i de nordiska länderna, medförde ej heller samma problem,
som om händelsen berörde resenärer i ett utomnordiskt land. Lagstiftningen
begränsades därför till att avse resor till utomnordiska länder.
Lagen har kommit att få
sin största betydelse när det gällt återbetalning av medel, som erlagts för
deltagande i sällskapsresa som blivit inställd. Utredningen anför att det inte
är ovanligt att en researrangör anordnar resor till såväl inomnordiska som utomnordiska
resmål och att det i händelse av en resebyråkrasch i sådant fall framstår som
orättvist att de som förskotterat en inomnordisk resa inte får ersättning ur garantimedlen.
Utredningen föreslår därför att lagen utvidgas till att omfatta även resor inom
Norden, dock endast sådana i vilka ingår minst tre övernattningar. Som en följd
av detta förslag anför utredningen även att skyldigheten att ställa säkerhet
bör begränsas till att avse resor som helt eller delvis marknadsförs i Sverige.
Genom denna begränsning skulle sällskapsresor som vanligtvis uteslutande avser
utländska turisters besök i Sverige ej omfattas av lagstiftningen.
Flera remissinstanser
anför emellertid att något behov av den föreslagna utvidgningen i fråga om
resor inom Norden inte har gjort sig gällande. SPK framhåller också att
utvidgningen skulle försvåra nyetablering inom resebranschen.
Jag finner liksom de nu
angivna remissinstanserna att tillräckliga skäl inte anförts för den föreslagna
utvidgningen av lagens tillämpningsområde. Varken av utredningens redogörelse
för verksamheten vid allmänna reklamationsnämndens reseavdelning under åren
1968 1971 eller av betänkandet i övrigt framgår att problemen för konsumenterna
under senare år ökat i nämnvärd omfattning såvitt gäller sällskapsresor inom
Norden. Det är också av värde att ett visst utrymme finnes för nyetablering av
reseföretag, som kan bygga upp sin verksamhet utan att belastas med tvånget att
ställa säkerhet. I fråga om resor inom Norden synes detta kunna ske utan att
konsumentintresset åsidosätts. Jag anser därför att lagstiftningen inte heller
i fortsättningen bör Wi tillämplig på sådana resor.
Prop.
1972: 92 25
5.3 Agents
skyldighet att ställa säkerhet
Enligt
nu gällande lag skall den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte
försäljer, utbjuder eller eljest förmedlar sällskapsresor med färdmål utanför
Norden ställa säkerhet endast om resorna anordnas utomlands. I sådana fall kan
nämligen inte anordnaren åläggas skyldighet att ställa säkerhet.
Utredningen föreslår att
agent i fortsättningen alltid skall vara skyldig att ställa säkerhet för
sällskapsresor, som han erbjuder resenärerna, oavsett om resorna anordnas i Sverige
eller utomlands. Agenten skall enligt förslaget vara skyldig att ställa denna
säkerhet även om arrangören ställt garanti för samma resa. Agents säkerhet
skall dock inte få tas i anspråk, om av anordnare ställd säkerhet får
utnyttjas.
Utredningens ställningstagande
betingas främst av att det ibland förekommit att en agent tagit upp
förskottsbetalning för en resa utan att ha rätt till det och att resenären
sedan av arrangören vägrats medfölja på resan på grund av att agenten, som
kanske kommit på obestånd, ej inlevererat förskottsbetalningen. I en sådan
situation kan resenären inte få ersättning ur arrangörens garanti och kan
därför komma att förlora det han betalat till agenten. För resenären är det
ofta svårt att i förväg skydda sig mot en sådan förlust, eftersom det kan vara
vanskligt att bedöma agentens solvens och det dessutom inte alltid är så lätt
att avgöra om företagaren, som säljer resan, uppträder som agent eller som anordnare.
Det övervägande antalet
remissinstanser biträder utredningens förslag i denna del. Även jag anser att
skyddet för resenärerna behöver förstärkas genom att agenterna blir skyldiga
att alltid ställa säkerhet för de resor de tillhandahåller. Om skyldigheten för
agent att ställa säkerhet får den omfattning utredningen föreslår och
möjligheterna att utnyttja säkerheten begränsas till de fall då säkerhet som
ställts av anordnare inte får tas i anspråk, torde garantibeloppet för
agenterna kunna sättas jämförelsevis lågt. Kostnaderna för garantin blir då ej
särskilt betydande. Under sådana förhållanden bör det inte möta några
betänkligheter av betydenhet från näringsfrihetssynpunkt att utvidga agents
skyldighet att ställa säkerhet. Jag biträder således utredningens förslag såväl
beträffande omfattningen av agents skyldighet att ställa säkerhet som
beträffande reglerna om denna säkerhets ianspråktagande.
5.4 Begreppet
sällskapsresa
Enligt
gällande rätt avses med sällskapsresa sådan resa, som utformats för en under
åtminstone någon del av resan sammanhållen grupp av resenärer.
Utredningen
anser att såväl begreppet "sällskapsresa" som defini-
Prop. 1972: 92 26
tionen av begreppet bör bibehållas i lagen. Emellertid
föreslår utredningen att med sällskapsresor skall likställas s. k. allt-i-ett-resor.
Remissinstanserna har inga invändningar mot detta förslag. I några remissyttranden
betonas dock att sådana resor som specialkoraponerats för varje särskild
resenär icke skall omfattas av lagstiftningen.
Även jag anser att begreppet "sällskapsresa" med
nu gällande definition bör bibehållas i lagtexten och att en allt-i-ett-resa
bör likställas med sällskapsresa i den mån allt-i-ett-resan inte specialkomponerats
för resenären i fråga.
5.5 Säkerhetens belopp
Den säkerhet anordnare och i förekommande fall agent
enligt gällande lag har att ställa skall gälla ett belopp, som
kommerskollegium med hänsyn till reserverksamhetens art och omfattning
bestämmer. Säkerheten skall i princip gälla ett belopp som motsvarar de
ekonomiska förpliktelser företagaren åtagit sig, dock minst 200 000 kr.
Kollegiet får emellertid, om synnerliga skäl föreligger, fastställa säkerheten
till lägre belopp än 200 000 kr. eller helt efterge kravet på säkerhet.
Utredningen föreslår ingen principiell ändring beträffande
säkerhetens storlek såvitt gäller de företagarkategorier, som redan enligt
gällande lag är skyldiga att ställa garanti. För agent som försäljer, utbjuder
och förmedlar här i riket anordnad resa, som omfattas av garantiskyldigheten,
föreslår utredningen att säkerhet skall gälla för minst 50 000 kr. Vid
fastställande av anordnares säkerhet bör kommerskollegium, påpekar
utredningen, även beakta anordnarens åtaganden som agent. Omvänt skall agents
säkerhet gälla även för resor som agenten, utan att ha anmält detta för
kollegiet, själv anordnat.
Vidare föreslår utredningen att kommerskollegium skall få
vidgade möjligheter att fastställa säkerheten till lägre belopp än minimibeloppet
eller att helt efterge kravet.
Det övervägande antalet remissinstanser framför inte några
erinringar mot utredningsförslaget i förevarande del. NO förordar emellertid
att något minimibelopp inte anges i lagen, och ett par remissinstanser anser
att minsta belopp för agentsäkerhet bör kunna sättas betydligt lägre än enligt
utredningens förslag.
Gällande regler om säkerhets storlek synes inte ha medfört
några olägenheter av betydenhet. Jag delar utredningens mening att säker heten
även i fortsättningen för att resenärerna i en krissituation skall få effektiv
hjälp bör gälla för belopp som vid varje tillfälle motsvarar företagarens
ekonomiska åtaganden. Liksom hittills bör anordnare av sällskapsresa och agent
för utom riket anordnad resa ställa säkerhet för minst 200 000 kr. Säkerheten
bör avse även anordnares åtaganden som agent och vice versa.
Prop.
1972: 92 27
Den
säkerhet som agent enligt vad jag tidigare anfört (avsnitt 5.3) skall ställa
för inom riket anordnad resa avser att täcka en såvitt man kan bedöma
förhållandevis ganska obetydlig risk, eftersom vanligtvis av anordnare ställd
säkerhet torde finnas beträffande resan i fråga. I likhet med utredningen
anser jag dock att även för denna företagarkate-ori ett visst minsta belopp bör
bestämmas för säkerheten. Detta belopp kan lämpligen såsom utredningen
föreslagit anges till 50 000 kr. Genom att minimibeloppet sätts så högt torde
säkerheten'oftast komma att räcka till även för ersättningar i samband med
enstaka resor som agenten, utan att underrätta kommerskollegium, själv kan ha
anordnat.
Kommerskollegimn har vid
tillämpningen av gällande lag som regel bestämt säkerheten till belopp under
200 000 kr. endast när vederbö-randes huvudsakliga verksamhet ej fallit under
resegarantilagen utan bestått i andra aktiviteter, såsom t. ex. reguljär
busstrafik. Däremot har enbart den omständigheten att en verksamhet varit av
ringa omfattning inte betraktats som ett synnerligt skäl att sätta kravet på
säkerhet lägre än 200 000 kr. Om resegarantilagen får den utformning som jag
föreslagit imder 5.3, torde behovet av undantag från bestämmelsen om
minimibelopp öka. Jag förordar därför i likhet med utredningen att
kommerskollegium får något friare händer att underskrida minimibeloppet genom
att i lagen orden "synnerliga skäl" byts ut mot "särskilda
skäl".
5.6
Rätt för flygföretag att ställa säkerhet
Flygföretag
som erhållit tillstånd till charterflygning av luftfartsverket måste ombesörja
både uttransport och hemtransport av resenärerna. Vid en resebyråkrasch kan man
därför räkna med att flygföretaget ombesörjer resenärernas hemresa utan kostnad
för resenärerna oavsett om researrangören betalat hem transporten eller ej.
Researrangörens säkerhet behöver då inte tas i anspråk för denna kostnad.
Garantibeloppet bestäms dock med beaktande av att även ifrågavarande kostnad
skall täckas av säkerheten.
Utredningen antar att det
ibland kan ställa sig billligare för flygföretaget än för reseföretaget att
ställa säkerhet för den del av resan som avser hemtransporten. Denna
kostnadsminskning skulle kunna bli av värde för konsiunenten anser utredningen.
Den föreslår därför att flygföretag frivilligt skall få ställa säkerhet för
resenäremas hemresa och att anordnarens säkerhet i sådant fall skall få minskas
med motsvarande belopp. Den av flygföretaget ställda säkerheten skall enligt
förslaget få tas i anspråk endast för betalning av resenärernas hemresa.
Olika
meningar framförs i remissyttrandena angående utredningens förslag i
förevarande del. Flertalet remissinstanser ansluter sig visser-
Prop.
1972: 92 28
ligen
till förslaget eller lämnar detta utan erinran, men några anser att det bör
vara en skyldighet för flygföretagen att ställa säkerhet. Kommerskollegium och
resegarantinämnden åter hävdar att flygföretagen ej bör få ställa frivillig
garanti, därför att en sådan ordning i hög grad komplicerar handläggningen av
resegarantiärendena hos kollegiet.
Enligt min mening bör
lagen få en sådan utformning att den blir enkel att tillämpa. Således bör man
eftersträva att garantibeloppens storlek ändras så få gånger som möjligt under
året. Om man inför en regel av den innebörd utredningen här föreslår, kommer
kommerskollegium att behöva ompröva anordnarens säkerhet inte bara när anordnaren
ökar eller minskar sin produktion i mer betydande omfattning utan också när anordnaren
övergår till att anlita andra flygföretag eller ändrar fördelningen av sin
produktion mellan olika flygföretag. Därtill kommer att flygföretaget även kan
tänkas komma att ändra sitt garantiåtagande under säsongen, vilket också leder
till att anordnarens garanti måste omprövas. De nackdelar det föreslagna
systemet således kan medföra synes inte uppvägas av de fördelar konsumenten måhända
skulle ktmna få ifall flygföretag ges möjlighet att frivilligt ställa säkerhet.
Under sådana förhållanden är jag inte beredd att föreslå en regel av angiven
innebörd.
5.7
Säkerhetens ianspråktagande
Den
ställda säkerheten får enligt gällande lag tas i anspråk för återbetalning av
medel som erlagts för sällskapsresa som blir inställd och i fråga om påbörjad
men icke avslutad resa för bekostande av resenärernas uppehälle i utlandet och
deras återresa. Däremot får i princip garantimedlen inte användas för att
fullfölja avbruten resa i enlighet med programmet eller för att kompensera
resenär för att en resa avkortats. När kostnadsskäl talat för att resenären
inte borde resa hem omedelbart, har medlen dock i många fall kunnat utnyttjas så
att resenären fullföljt sin resa eller fått den avkortad endast obetydligt.
Enhgt utredningens förslag
skall säkerheten liksom hittills få användas för återbetalning av medel som erlagts
för resa som blir inställd. Utredningen föreslår dock det tillägget i lagtexten
att ersättning skall utgå även för resa "som icke koimner till
stånd". Härigenom skulle lagen täcka även fall där resan icke blir av men
där man inte kan säga att resan inställs. Vidare föreslår utredningen att
avbrutna resor i första hand skall få fullföljas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som avtalats, om det kan ske för skälig kostnad. I
annat fall skall på samma sätt som nu garantimedlen få användas för utgifterna
för resenäremas uppehälle och återresa samt därjämte för skälig ersättning
till resenärerna för värdet av de förmåner de gått miste om genom resans avkortning.
Prop.
1972: 92 29
Majoriteten
av remissinstanserna godtar utredningens förslag i denna del. Sveriges
advokatsamfund uttalar dock starka betänkligheter såvitt gäller förslaget att
en påbörjad men avbruten resa skall få fullföljas med hjälp av garantimedel.
Den föreslagna ordningen medför, framhåller samfundet bl. a., att
resegarantinämnden ikläder sig funktionen som researrangör och att nämndens
organisation måste utvidgas i en omfattning som ter sig helt orealistisk.
Jag delar uppfattningen
att det skydd som lagen ger resenärerna i samband med att en resa avbryts bör
förstärkas. Detta står helt i överensstämmelse med lagens allmänna syfte att
ge allmänheten ett socialt betingat minimiskydd.
I och för sig vore det
önskvärt att resenärerna alltid skulle ha rätt att fullfölja en avbruten resa
med hjälp av garantimedel. Det är emellertid också av stor vikt att
regelsystemet är så enkelt som möjligt och inte vållar alltför stora problem
vid den praktiska tillämpningen. Om man inför regeln att säkerheterna får tas i
anspråk för att resenärerna skall få fullfölja en avbruten resa enligt det
uppgjorda programmet, kan svåra tillämpningsproblem befaras. Således torde en
beredskapsorganisation av betydande omfattning behöva byggas upp, om man skall
klara de problem som kan uppstå på platsen i samband med att man skall söka
fullfölja en avbruten resa. Vidare kommer resegarantinämnden att ställas inför
den vanskliga uppgiften att avgöra huruvida en resa skall fullföljas när någon
eller några eller kanske flertalet av resenärerna önskar avbryta resan. Vidare
kan erinras om att redan det nuvarande systemet i praktiken inneburit att de
resenärer, som befunnit sig utomlands när en resa avbrutits, vanligtvis fått
fullfölja resan eller fått den avkortad med högst en vecka. På grund av
reglernas utformning har denna praxis varit möjlig utan att sådana problem uppkommit,
som enligt vad nyss anförts skulle följa med en generell regel om rätt att
fullfölja en avbruten resa. Jag utgår ifrån att denna praxis inte kommer att
ändras. Däremot bör inte som princip gälla att resor skall få fullföljas med
hjälp av garantimedel.
Emellertid
kan resenärernas behov av skydd vid avbruten resa tillgodoses på annat sätt.
Den väsentliga svagheten i de nuvarande reglerna kan nämligen undanröjas genom
att resenärerna får gottgörelse av garantimedel för vad de förlorar genom
resans avkortning. Jag förordar därför att reglerna byggs ut så, att
säkerheterna vid avbruten resa får tas i anspråk förutom för resenärernas
uppehälle och återresa för skälig ersättning för värdet av de förmåner de
gått miste om.
I
övrigt biträder jag utredningens nu berörda förslag. Sammanfattningsvis
förordar jag alltså att ersättning skall utgå ur garantimedlen dels för resa
som inställs eller eljest inte kommer till stånd, dels vid påbörjad men inte
avslutad resa för utgiftema för resenärernas uppehälle och återresa, dels
därjämte för skälig ersättning till de rese-
3
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 92
Prop. 1972: 92 30
närer,
vilkas resor avkortats, motsvarande värdet av de förmåner de gått miste om.
Jag
vill i detta sammanhang tillägga att det inte finns någon anledning att, som
en remissinstans ifrågasatt, frångå den nuvarande grundsatsen att
garantimedlen skall kunna tas i anspråk även då en resa inställs eller avbryts
på grund av en omständighet, som kan betecknas som force majeure.
Utredningen
föreslår ytterligare att säkerheten skall få tas i anspråk för betalning av
skadestånd till resenär på gmnd av att företagaren uppenbarligen brustit i
fullgörande av sina åtaganden enligt reseavtalet. Detta skulle dock gälla
endast i de fall företagaren försatts i konkurs eller måste antagas vara på
obestånd.
En skadeståndsregel av den
föreslagna arten skulle medföra civilrättsliga problem som är svåra att helt
överblicka. Bl. a. uppkommer frågan i vad mån allmänna skadeståndsrättsliga grandsatser
skulle gälla vid regelns tillämpning. Resegarantinämnden skulle i viss
utsträckning få avgöra tvister om reseavtalets civilrättsliga innebörd, vilket
inte är lämpligt. Det har heller inte påvisats att det föreligger något
egentligt behov av den föreslagna skadeståndsregeln. Jag har därför inte funnit
skäl att i lagförslaget ta in en bestämmelse av detta slag.
I
anslutning till förslaget att avbrutna resor skall få fullföljas anför
utredningen att denna ordning torde kräva att det finns någon på platsen, som
kan hjälpa resenärerna till rätta, träffa överenskommelse med hotellägare om
gästernas kvarboende etc. Om researrangören har försatts i konkurs eller är på
obestånd måste, när den konsulära representationen ej kan bistå med
erforderlig hjälp, biträde åt resenärerna anlitas. Utredningen föreslår därför
att garantimedel får användas för att bestrida nödvändiga kostnader för sådant
biträde.
Även
om, såsom jag förut anfört, garantimedlen inte bör få användas för att ge
resenärerna möjlighet att fullfölja en avbruten resa, torde det ibland vara
nödvändigt att någon, som kan hjälpa resenärerna till rätta i samband med att
en resa avbryts, finns på platsen. Jag föreslår därför att en bestämmelse om
sådant biträde av den innebörd utredningen föreslagit tas in i lagen.
Det
har enligt utredningen visat sig vara svårt för resegarantinämnden att från
företagare erhålla erforderliga uppgifter för prövning av säkerhetens ianspråktagande,
när företagaren som ställt säkerhet har försatts i konkurs eller måste antas
vara på obestånd. Utredningen föreslår därför att garantimedel i detta läge får
tas i anspråk för nödvändiga kostnader för utredning. Jag biträder detta
förslag, som inte mött någon erinran från remissinstanserna.
Prop.
1972: 92 31
6 Upprättat
lagförslag
I
enlighet med det anförda har inom handelsdepartementet upprättats förslag till
resegarantilag.
Rörande de enskilda
bestämmelserna i lagförslaget vill jag anföra följande.
7 Specialmotivering
Som
jag redan nämnt har nuvarande lag allmänt kommit att benämnas
resegarantilagen. All anledning finnes därför att i enlighet med vad
utredningen föreslagit åsätta den nya lagen detta namn.
1 §
Paragrafen
innehåller bestämmelser om omfattningen av skyldigheten att ställa säkerhet
vid sällskapsresor. Den motsvaras i 1967 års lag liksom i utredningens förslag
av 1 § första och andra styckena.
I enlighet med de
överväganden som jag har redovisat i den allmänna motiveringen (5.2 och 5.3)
föreskrivs att såväl anordnare som agent skall ställa säkerhet för
sällskapsresor till utomnordiska länder.
I gällande lag finns inte
klart angivet vid vilken tidpunkt säkerheten skall ställas. Utredningen har
föreslagit att det i lagtexten uttryckligen anges när säkerheten senast skall
vara ställd. Härigenom skulle de företagare som skall ställa säkerhet inte
behöva sväva i tvivelsmål om när de kan börja utbjuda sina resor.
Utredningen påpekar att
det från konsumentens synpunkt inte är nödvändigt att säkerheten är ställd
redan när sällskapsreseverksamheten påbörjas t. ex. genom att researrangören
sluter avtal med transportföretag och hotell. Avgörande bör i stället vara den
tidpunkt, då sådan skada som säkerheten kan tas i anspråk för tidigast kan
uppkomma. Denna tidpunkt sammanfaller med den då betalning för resan tidigast
kan komma att erläggas. Detta inträffar så snart en resa börjar marknadsföras.
Utredningen föreslår därför att det i lagtexten anges, att den som anordnar
sällskapsresa skall ställa säkerhet hos kommerskollegium före marknadsförandet.
I enlighet med vad
utredningen sålunda föreslagit föreskrivs i förevarande paragraf att säkerhet
skall ställas före marknadsförandet av sällskapsresan.
2 §
I
denna paragrafs första stycke, som motsvarar 2 § första punkten i utredningens
förslag, ges en definition av begreppet sällskapsresa som överensstämmer med 1
§ tredje stycket i 1967 års lag.
Prop. 1972: 92 32
Andra
stycket, som motsvarar 2 § andra punkten i utredningens förslag, innehåller en
regel om s. k. allt-i-ett-resor i enlighet med vad som anförts i den allmänna
motiveringen. Regeln har formulerats så, att individuell resa likställs med
sällskapsresa, om resan marknadsförs med i förväg uppgjort program och om
priset utöver resekostnaderna innefattar kostnader för övernattning på annan
plats än på färdmedlet. Denna utformning av lagtexten innebär en redaktionell
jämkning i förhållande till utredningens förslag, så att det klart framgår att
resor, som specialkomponerats för varje särskild resenär, ej omfattas.
3 §
Paragrafen
innehåller bestämmelser om säkerheternas beskaffenhet. Den överensstämmer med 2
§ i 1967 års lag och 3 § i utredningens förslag.
4 §
1
denna paragraf behandlas frågan om säkerheternas storlek. Paragrafen motsvarar
4 § första stycket i utredningens förslag och har i 1967 års lag viss
motsvarighet i 3 § första stycket.
Beträffande
de allmänna överväganden som ligger till grund för paragrafens bestämmelser hänvisas
till vad jag anfört i den allmänna motiveringen (5.5).
Enligt
kommerskollegiets hittillsvarande praxis har säkerheten fastställts till
belopp understigande det i lagen föreskrivna minimibeloppet endast när företagarens
huvudsakliga verksamhet ej fallit under resegarantilagen utan bestått i andra
aktiviteter, såsom t. ex. reguljär busstrafik eller resebyrå- eller reseagentrörelse.
Även tidningsföretag som anordnat resor för sin läsekrets, frivilliga studieförbund
som anordnat resor for sina medlemmar och privatpersoner som anordnat mera tillfälliga
sällskapsresor har haft möjlighet att ställa lägre säkerhet än 200 000 kr.
Förevarande
paragraf innebär att kollegiet ges möjlighet att medge lättnader i kravet på
säkerhet i större utsträckning, t. ex. i sådana fall då ett garantibelopp på
200 000 kr. respektive 50 000 kr. står i uppenbart missförhållande till
verksamhetens omfattning.
Sveriges
redareförening har med hänvisning till speciella förhållanden inom rederinäringen
hemställt att svenska rederier efter ansökan skall medges undantag från
reglerna om ställande av säkerhet för allt-i-ett-resor eller i varje fall från
föreskriften om minimibelopp. Jag vill i denna fråga endast hänvisa till att
det ankommer på kommerskollegium att pröva sådana ansökningar.
Prop.
1972: 92 33
5 §
Paragrafen innehåller föreskrifter om företagares
skyldighet att tillhandahålla kommerskollegium uppgifter och motsvarar 5 § i
utredningens förslag. Första stycket motsvarar 3 § andra stycket i 1967 års
lag.
Säkerheten bör i princip gälla för ett belopp som vid
varje tillfälle motsvarar de ekonomiska åtaganden som företagaren då får anses
ha iklätt sig. För att kunna pröva hur stor säkerheten enligt denna måttstock
bör vara måste kommerskollegium ha tillgång till utförliga uppgifter från
företagarna angående reseverksamhetens art och omfattning, betalningsvillkor m.
m. Dessa uppgifter behöver kollegiet få fortlöpande för att kunna pröva om
säkerheten, med hänsyn till mer väsentliga förändringar i företagarens
verksamhet, bör ökas eller nedsättas. I första stycket av förevarande paragraf
föreskrivs därför att företagare är skyldig att i den ordning kollegiet
föreskriver lärrma de uppgifter om sin rörelse som är nödvändiga för prövning
av säkerheten.
Med hänsyn till betydelsen, inte minst från allmänhetens
synpunkt, av att uppgiftsskyldigheten fullgörs bör kollegiet kunna förelägga en
försumlig uppgiftsskyldig lämpligt vite. Detta bör dock ske endast om företagaren
inte efterkommer anmaning att lämna uppgiften. En bestämmelse av detta
innehåll har tagits in i paragrafens andra stycke.
6 §
Paragrafen, som upptar bestämmelser om i vilka fall
säkerhet får tas i anspråk, motsvarar 4 § i 1967 års lag samt delvis 6 och 7 §§
och 15 § andra stycket i utredningens förslag.
De allmänna överväganden som ligger till grund för
paragrafens bestämmelser har jag redovisat i den allmänna motiveringen (5.7).
I första stycket första punkten föreskrivs att
garantimedel får användas för återbetalning av medel, som erlagts för resa som
blir inställd eller eljest icke kommer till'stånd. Uttrycket "icke kommer
till stånd" återfinns inte i nu gällande lag. Avsikten med detta tillägg
är att göra det möjligt för en resenär att få ersättning för t. ex. en
förskottsbetalning, som gjorts för en resa som ej slutligt bestämts av
arrangören och sedan ej blir av. Även det fall, att en resenär betalar förskott
till en agent som inte är behörig att uppbära förskott och som ej heller inlevererar
beloppet till arrangören, med påföljd att denne vägrar, resenären att medfölja
på resan, faller in under bestämmelsen. Självfallet är det i ett sådant fall
agentens och inte arrangörens säkerhet som skall tas i anspråk. Tilläggas kan
att det ligger i sakens natur, att ersättning av garantimedel inte skall utgå,
om,en resenär avstår från en resa av privata skäl.
Återbetalningen i samband med resa, som inte blir av,
skall inbegripa alla avgifter som inbetalats för resan, således också
inbetalningar för
Prop.
1972: 92 34
anslutningsresor,
när dessa kan anses ingå i det beställda arrangemanget.
Vid
avbruten resa, varom bestämmelser finns i första stycket andra punkten, får
säkerheten liksom enligt gällande lag tas i anspråk för resenärernas uppehälle
och återresa med lämpligt färdmedel. Hemresan skall anträdas vid första
lämpliga tidpunkt. Resan bör vanligtvis äga mm gemensamt för hela gruppen.
Lämpligt färdmedel är t. ex. flygplan som flygföretag ställer till förfogande
för att fullgöra sin hem-transportskyldighet. Har utresan företagits med buss,
bör i regel buss eller tåg i andra klass och inte ordinarie linjeflyg användas
för återresan.
För värdet av de förmåner
resenärerna gått miste om genom att resan avkortats skall de få ersättning i
pengar ur garantimedlen. Det ankommer på resegarantinämnden att bestämma
ersättningens storlek. Såsom en hjälpregel bör gälla att för varje dag som en
resa avkortas ersättning utges med en motsvarande kvotdel av resans pris, så
att om t. ex. en 14-dagarsresa avkortats 5 dagar ersättning utgår med 5/14 av
resans pris. Skäliga jämkningar av denna regel måste dock göras med hänsyn till
omständigheterna i de enskilda fallen. Detta kan t. ex. vara berättigat när
fråga är om en resa till ett mycket avlägset färdmål.
7
§
Denna paragraf motsvarar 8
§ första stycket i utredningens förslag. Den innehåller bestämmelser om vilken
säkerhet som får utnyttjas, när såväl av anordnare som av agent ställd säkerhet
finns. Lagrummet saknar motsvarighet i gällande rätt.
En
viss omdisposition av lagtexten i förhållande till utredningens förslag har
vidtagits efter påpekanden från några remissinstanser. Således föreskrivs att
säkerhet, som ställts av den som förmedlar sällskapsresa, inte får utnyttjas,
om anordnare stäUt säkerhet av beskaffenhet att kunna tas i anspråk enligt
lagen. Avsikten med denna föreskrift är att av agent ställd säkerhet inte skall
få tas i anspråk, om anordnare, som är bunden av reseavtal, ställt säkerhet.
Detta skulle strida mot lagens principiella uppbyggnad. Inte ens om anordnarens
säkerhet ej förslår till att täcka de anspråk för vilka även agent ställt
säkerhet får alltså agentens säkerhet nyttjas.
Agents säkerhet torde främst
komma att utnyttjas i de fall när agenten sålt eller förmedlat utomlands
anordnad resa, när agenten sålt eller förmedlat av annan företagare anordnad
resa och agenten uppburit betalning helt eller delvis för resan utan att anordnaren
blivit bunden av avtalet gentemot resenären samt när agenten sålt eller förmedlat
resa för en här i riket verksam anordnare, som ej själv ställt säkerhet.
Prop.
1972:92 35
8
§
Paragrafen
innehåller en bestämmelse om när anspråk på ersättning ur säkerheten senast
skall framställas. Den motsvarar i huvudsak 9 § i utredningens förslag.
Bestämmelsen saknar motsvarighet i gällande rätt.
Säkerhet som inte längre
fyller något ändamål skall återlämnas. För att kunna återlämna säkerheten måste
dock kommerskollegium först konstatera att alla som kan göra anspråk på
ersättning ur garantimedlen fått gottgörelse. För att frågor om gottgörelse ej
skall stå öppna under lång tid och hindra att säkerheten återställs inom rimlig
tid, upptas därför i förevarande paragraf en regel av den principiella
innebörden att krav på ersättning lU" garantimedel skall framställas inom
sex månader från den dag ersättningsanspråket uppkommit.
Lagtexten har efter
påpekande från bl. a. SJ ändrats något i förhållande till utredningens
förslag. Således har. tidpunkten för ersättningsanspråks framställande ej i
något fall gjorts beroende av tiden för företagares försättande i konkurs
eller inträffade insolvens. Med den utformning lagtexten fått erhålls en
tidsregel, som ej torde vålla större tillämpningssvårigheter.
Den omständigheten att
framställning om ersättning inte gjorts inom den föreskrivna tidsfristen
innebär givetvis inte att resenären förlorat sin rätt till ersättning av den
företagare som ställt säkerheten, utan därvidlag gäller den vanliga
preskriptionstiden. Vad resenären förlorar är den förmån som det innebär att få
ersättning ur garantin.
911
§§
I
dessa paragrafer, som motsvarar 1013 §§ i utredningens förslag, ges bestämmelser
om resegarantinämnden. Motsvarande bestämmelser finns nu i 5 och 6 §§ i 1967
års lag.
Då nu gällande lag tillkom
existerade inte någon särskild branschförening för sällskapsresearrangörer.
Researrangörerna var emellertid vid denna tid vanligtvis medlemmar i Svenska
resebyråföreningen. Av denna anledning föll det sig naturligt att Svenska
resebyråföreningen skulle representera företagarintressena i den genom lagen
tillskapade resegarantinämnden. Sedan lagens tillkomst har emellertid arrangörsintressena
fått en egen representation genom den år 1968 bildade särskilda
branschföreningen, Researrangörernas samarbetsorganisation RTS. Utredningen
anser att företrädare för RTS bör beredas plats i resegarantinämnden utan att
fördenskull resebyråföreningen förlorar sin plats i nämnden. Utredningen
föreslår därför att antalet partsföreträdare i nämnden bestäms till fyra, av
vilka två utses bland personer som kan anses företräda konsumentintressen och
två bland personer som kan anses företräda företagarintressen.
Prop.
1972: 92 36
Jag delar uppfattningen att resegarantinämnden bör få en
från såväl företagar- som konsumentsynpunkt mer representativ sammansättning
än för närvarande. Nämnden bör lämpligen utöver ordföranden ha fyra ledamöter.
I 10 § första stycket föreskrivs därför att nämnden består av ordförande och
fyra andra ledamöter, av vilka två utses bland personer, som kan anses
företräda konsumentintressen, och två bland personer, som kan anses företräda
företagarintressen.
Utredningen har övervägt ett förslag i en promemoria (nr
122) från departementsutredningen om att ledamöter och ersättare i resegarantinämnden
skulle förordnas av kommerskollegium. Utredningen har dock stannat för att
ledamöter och ersättare liksom hittills bör förordnas av Kungl. Maj:t. Jag
delar denna uppfattning. En bestämmelse av den angivna innebörden finns i 10 §
andra stycket.
11 § första stycket avser nämndens beslutförhet. För att
nämnden skall kunna sarmnanträda med kort varsel föreskrivs att nämnden är beslutför,
när ordföranden och två andra ledamöter är närvarande. Vidare föreskrivs att i
beslut skall delta lika antal företrädare för konsumentintressen och
företagarintressen.
I 11 § tredje stycket föreskrivs att ordföranden ensam på
nämndens vägnar kan företa förberedande åtgärd och pröva ärende av mindre vikt.
Denna bestämmelse behövs för att handläggningen inte skall bli tungrodd.
12 §
I paragrafen föreskrivs att kommerskollegium verkställer
de utbetalningar som nämnden beslutat. Lagrummet överensstämmer med 8 § i 1967
års lag och 15 § första stycket i utredningens förslag.
13 §
Paragrafen anger att kommerskollegium skall återlämna
säkerhet, som icke längre fyller något ändamål. Den överensstämmer med 9 § i
1967 års lag och 16 § i utredningens förslag.
14 §
Paragrafen innehåller straffbestämmelser. Den motsvarar 10
§ i 1967 års lag och 17 § i utredningens förslag.
Av agent ställd säkerhet omfattar även dennes till
kommerskollegium ej anmälda åtaganden som anordnare (avsnitt 5.5). Agenten
skall därför ej straffas enligt förevarande lagrum, om'han underlåtit att
anmäla att han även anordnat resor. Motsvarande gäller för anordnare, som
ställt säkerhet i denna egenskap men som även fungerat som agent. Inte heller
kan anordnare straffas för att han sedan säkerhet ställts utvidgat sin
reseverksamhet utan att underrätta kommerskollegium Kollegiet skall dock
kontinuerligt följa företagarnas verksamhet och när det är
Prop.
1972: 92 37
påkallat
bestämma att säkerhet skall ställas med högre belopp än tidigare. Ställs då ej
ytterligare säkerhet, kan straff utdömas enligt förevarande lagrum.
15 §
I
första och andra styckena av denna paragraf upptas bestämmelser om talan mot
beslut som meddelas enligt lagen.
Det kan ibland råda tvekan
om huruvida det är agentens eller anordnarens säkerhet som skall tas i anspråk.
Nämnden måste då göra en civilrättslig bedömning av frågan på grundval av det
material som föreligger. Nämndens beslut måste vanUgtvis fattas på kort tid.
Dessa förhållanden medför att besluten i vissa fall kan komma att vila på ett
underlag som inte är helt tillfredsställande. Det kan inte uteslutas att en
domstol, vid vilken en mera fullständig utredning kan förebringas, i ett senare
avgörande kommer till en annan slutsats. Med hänsyn särskilt till att talan
inte får föras mot nämndens beslut, synes det rimligt att nämnden bör kunna
förordna om sådan ändring av sitt beslut, att den säkerhet som rätteligen
skulle ha svarat för en betalning också kommer att få svara därför. En
bestämmelse av denna innebörd har tagits upp i tredje stycket av förevarande
paragraf. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i gällande lag, överensstämmer
med 14 § andra stycket i utredningens förslag.
16 §
Paragrafen,
som innehåller bemyndigande att meddela tillämpningsföreskrifter,
överensstämmer med 11 § i 1967 års lag och 18 § i utredningens förslag.
Slutbestämmelsen
Den
nya lagen bör träda i kraft den 1 juh 1972, då 1967 års lag upphör att gälla.
Av
ikraftträdandebestämmelserna till den gamla lagen framgår att vissa
bestämmelser i den är tillämpliga även sedan giltighetstiden löpt ut för lagen
i övrigt. Bl. a. gäller lagens föreskrifter även efter den 30 juni 1972 i
ärenden om ianspråktagande av säkerhet, vilka anmälts till resegarantinämnden
under lagens giltighetstid. När lagstiftningen nu avses bli permanent, är det
rimligt att nämnden även prövar ärenden som anmäls efter den 30 juni 1972 och
som avser säkerhet ställd enligt den gamla lagen. Annars kan rättsförlust
uppstå för resenärerna, om en resa inställs eller avbryts omedelbart före den
angivna dagen. Med hänsyn härtill föreskrivs i en övergångsbestämmelse till den
nya lagen, att den gamla lagen även efter den 1 juli 1972 skall äga till-lämpning
på resor för vilka säkerhet ställts eller bort ställas enligt den lagen.
/
/l
Prop.
1972: 92 38
I
den nya lagen har också tagits in en övergångsbestämmelse, som medger att frågor
om ställande av säkerhet enligt den nya lagen handläggs av kommerskollegium så
snart som lagen kommit ut från trycket.
8
Hemställan
Jag
hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att antaga förslaget till
resegarantilag.
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Mai:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
Prop.
1972: 92 39
Bilaga
(Utredningens förslag)
Förslag
till Resegarantilag
Härigenom
förordnas som följer.
1 §
Den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte anordnar säll
skapsresa som helt eller delvis marknadsföres i Sverige skall innan mark
nadsförandet ställa säkerhet hos kommerskollegium oavsett om resan
utgår från Sverige eller annat land.
Detsamma
gäller den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte försäljer, utbjuder
eller eljest förmedlar sällskapsresa.
Sällskapsresa
inom Sverige eller till Danmark, Finland eller Norge omfattas dock bara av
skyldigheten att ställa säkerhet om i resan ingår minst tre övernattningar.
2
§ Med sällskapsresa avses i
denna lag resa, som utformats för en under åtminstone någon del av resan
sammanhållen gmpp av resenärer. Med sällskapsresa likställes annan resa om i
ett gemensamt pris för resan ingår föratom resekostnaderna även kostnader för aimat
logi än på färdmedlet.
3
§ Om kommerskollegium icke
medger annat skall säkerhet bestå av en av bank eller försäkringsbolag utfärdad
betalningsutfästelse, som fullgöres vid anfordran.
4
§ Säkerhet skall gälla det
belopp, som kommerskollegium med hänsyn till reseverksamhetens art och
omfattning bestämmer. För anordnare av sällskapsresa och för den som
försäljer, utbjuder eller eljest förmedlar utom riket anordnad sällskapsresa
skall säkerheten dock gälla minst 200 000 kronor samt för annan minst 50 000
kronor. Om särskilda skäl föreligger, får kollegiet fastställa säkerheten till
lägre belopp eller helt efterge kravet på säkerhet.
Ställer
flygföretag, med vilket anordnare av sällskapsresa slutit avtal om transport av
sällskapsresenärer, säkerhet hos kollegiet för betalning av hemresa för de
sällskapsresenärer vilkas utresa företaget ombesörjt, får den säkerhet, som anordnaren
annars skulle ha ställt, minskas med motsvarande belopp.
5 §
Företagare är skyldig att till kommerskollegium lämna de uppgif
ter om sin rörelse, som är nödvändiga för prövning av säkerheten. Har
säkerhet ställts åligger det företagaren att i den ordning kollegiet före
skriver lämna fortlöpande uppgifter om verksamhetens omfattning och
art.
Efterkommes
inte anmaning att lämna sådan uppgift, får kollegiet förelägga den försumlige
lämpligt vite.
Prop. 1972: 92 40
6 §
Säkerhet får tagas i anspråk för återbetalning av medel, vilka
erlagts för deltagande i sällskapsresa, som blir inställd eller som icke
kommer till stånd.
Avbrytes
sällskapsresa innan den slutförts får säkerheten tagas i anspråk, om resan kan
fullföljas för skälig kostnad i huvudsaklig överensstämmelse med vad som
avtalats, för utgiftema härför samt eljest för utgifterna för resenärernas
uppehälle och återresa med lämpligt färdmedel samt skälig ersättning till
resenärerna för värdet av de förmåner som de gått miste om genom resans avkortning.
7 §
Har företag som ställt säkerhet försatts i konkurs eller måste
sådant företag på grund av inträffade omständigheter antagas vara på
obestånd, får säkerheten vidare tagas i anspråk
1) för betalning till resenär av skadestånd på grund
av att företaget uppenbarligen brustit i fullgörande av sina åtaganden enligt
avtal om sällskapsresa, samt
2) för bestridande av nödvändiga kostnader för dels
biträde åt resenärer när sällskapsresa avbrutits dels utredning i ärenden om ianspråktagande
av säkerhet.
8 §
Säkerhet, som ställts av den som försäljer, utbjuder eller eljest
förmedlar sällskapsresa, får tagas i anspråk bara om av anordnare ställd
säkerhet ej finnes att taga i anspråk.
Av
flygföretag ställd säkerhet får tagas i anspråk bara för betalning av hemresa
för de sällskapsresenärer vilkas utresa företaget ombesörjt.
9 §
Framställning om att säkerhet skall få tagas i anspråk skall göras
inom sex månader efter det att den resa, som avses med framställning
en, inställts, förklarats ej komma till stånd eller avbrutits eller, i fall
som i 7 § sägs, efter det att företaget försatts i konkurs eller kommit på
obestånd.
10
§, Ärenden om ianspråktagande
av säkerhet prövas av en särskild nämnd, resegarantinämnden.
11
§ Resegarantinämnden består av
ordförande och fyra andra ledamöter, av vilka två utses bland personer, som
kan anses företräda konsumentintressen, och två bland personer, som kan anses
företräda företagarintressen. För varje ledamot finnes erforderligt antal
ersättare. Ordföranden och ersättare för honom skall vara lagkunniga och i
domarvärv erfarna.
Ledamöter
och ersättare förordnas av Konungen.
12 §
Resegarantinämnden är beslutför, när ordföranden samt en
företrädare för konsumentintressen och en företrädare för företagar
intressen är närvarande. I beslut skall lika antal ledamöter från vardera
sidan deltaga.
Ordföranden
kan ensam på nämndens vägnar dels handlägga och avgöra ärenden av mindre vikt
dels i övriga ärenden företaga förberedande åtgärder.
13 §
Som resegarantinämndens beslut gäller den mening varom de
flesta ledamöterna förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som
ordföranden biträder.
Prop. 1972: 92 41
14 §
Mot resegarantinämndens beslut om ianspråktagande av säkerhet
får talan icke föras.
Har
säkerhet tagits i anspråk för betalning ehuru annan säkerhet bort svara därför,
får nämnden förordna om rättelse.
15 §
Kommerskollegium verkställer de utbetalningar, som nämnden
beslutat.
Medel
som utbetalats får återkrävas från resenär endast om denne genom otillbörligt
handlande orsakat kostnad för vilken medlen tagits i anspråk.
16
§ Kommerskollegium skall
återlämna säkerhet, som icke längre fyller något ändamål.
17
§ Den som yrkesmässigt eller
eljest i förvärvssyfte anordnar sällskapsresa, som helt eller delvis
marknadsföres i Sverige, utan att säkerhet ställts innan marknadsförandet dömes,
om kommerskollegium icke beslutat om eftergift, till böter eller fängelse i
högst ett år.
Till
samma straff dömes den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte
försäljer, utbjuder eller eljest förmedlar här eller utom riket anordnad
sällskapsresa om han ej ställt säkerhet och kollegiet icke beslutat om
eftergift.
Den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa, vid fullgörande av
uppgiftsskyldighet enligt 5 § första stycket lämnar oriktiga uppgifter dömes
till böter.
18 §
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas
av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande av kommerskol
legium.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1972.
För
verksamhet som bedrives den dag, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommer från trycket i Svensk författningssamling, får säkerhet fr. o. m.
samma dag ställas hos kommerskollegium enligt denna lag och kollegiet pröva
fråga om nedsättning eller eftergift av kravet på säkerhet.
Prop. 1972: 92 42
Innehåll
Lagförslag........................................................... 2
1
Inledning ................................................... 5
2
Gällande rätt................................................... .... 6
3
Utredningen
3.1
Lagstiftningens allmänna
uppläggning ........... 7
3.2
Utredningens ändringsförslag
3.2.1
Lagstiftningens omfattning ............... 10
3.2.2
Agents skyldighet att ställa
säkerhet ... 11
3.2.3
Begreppet sällskapsresa ..................... .. 12
.
3.2.4 Säkerhetens belopp ................... .. 13
3.2.5
Rätt för flygföretag att ställa
säkerhet . .. 14
3.2.6
Säkerhetens ianspråktagande
......... 14
4 Remissyttrandena
4.1
Lagstiftningens allmänna
uppläggning.............. 16
4.2
Lagstiftningens omfattning............................ 17
4.3
Agents skyldighet att ställa
säkerhet.............. .. 18
4.4
Begreppet sällskapsresa ........................... 19
4.5
Säkerhetens belopp.................................... 19
4.6
Rätt för flygföretag att ställa
säkerhet ........... .. 20
4.7
Säkerhetens ianspråktagande .................... 21
5 Departementschefen
5.1
Lagstiftningens allmänna
uppläggning ........... 22
5.2
Lagstiftningens omfattning............................ .. 24
5.3
Agents skyldighet att ställa
säkerhet.............. .. 25
5.4
Begreppet sällskapsresa............................... 25
5.5
Säkerhetens belopp ................................. .. 26
5.6
Rätt för flygföretag att ställa
säkerhet ........... 27
5.7
Säkerhetens ianspråktagande .................... .. 28
6
Upprättat lagförslag ......................................... .. 31
7
Specialmotivering .......................................... .. 31
8
Hemställan...................................................... .. 38
Bilaga
Utredningens förslag till resegarantilag ........... .. 39
MARCUS BOKTR. STHLM 1571 7201 90
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
43 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (43)
43 kopplingar i 23 dokument.
- SOU 2016:56 Ny paketreselag s. 89 om s. 9 · s. 93 om s. 11 · s. 215 om s. 30 i texten
- SOU 2013:38 Vad bör straffas? s. 286 i texten
- SOU 2007:46 Ansvarsfrågan vid odling av genmodifierade grödor s. 142 om s. 7 i texten
- Bet. 2004/05:LU8 Konsumentfrågor i texten
- Bet. 2003/04:LU8 Konsumentfrågor i texten