Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av skadeståndslivräntor m.m.
1973 · 135 sidor, varav 125 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 125 av 135 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1973:14, Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av skadeståndslivräntor m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 14 år 1973 Prop. 1973:14
Nr 14
Kungl.
Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av
skadeståndslivräntor m. m., given Stockholms slott den 19 januari 1973.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justltieärenden och lagrådets
protokoll, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till
riksdagen föredraganden hemställt.
GUSTAF ADOLF
CARL
LIDBOM
Propositionens
huvudsakliga innehåll
Genom propositionen läggs fram förslag till lag om
ändring av skadeståndslivräntor. Lagen avses reglera värdesäkringen av alla
livräntor på grund av skadehändelser efter utgången av år 1973. Livräntorna anpassas
inom vissa gränser till penningvärdets förändringar genom höjning eller
sänkning i anslutning till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.
Värdesäkringen blir en del av skadeståndsskyldigheten, och i skadeståndslagen
Införs en ermran om den nya lagen.
Förslaget innebär också värdesäkring av vissa
skadeståndslivräntor som utgår på grund av händelser före utgången av år 1973.
En lag om tillägg till vissa ansvarslivräntor föreslås gälla livräntor av detta
slag som utgår på grund av ansvarsförsäkring. Efter mönster av lagen (1967:
663) om tillägg till vissa trafiklivräntor skall ansvarslivräntorna räknas upp
till dagens penningvärde och i fortsättningen inom vissa gränser anpassas till
basbeloppets höjning genom indextillägg.
Vissa ändringar föreslås vidare i lagen om tillägg
till vissa trafiklivräntor och förordningen (1967: 666) om tillägg till vissa
trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m. m. Dessa författningar ersätts
för framtiden av den nya lagen om ändring av skadeståndslivräntor och begränsas
därför till livräntor på gmnd av skadehändelser före utgången av år 1973.
Vidare utvidgas möjligheterna att värdesäkra trafiklivräntor på grund av
skadehändelser utomlands.
Lagstiftningen
föreslås träda i kraft den 1 januari 1974.
1
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 14
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1973:14
1
Förslag till
Lag
om ändring av skadeståndslivräntor
Härigenom
förordnas som följer.
1
§ Livränta, som genom dom eller
avtal fastställts att utgå till fullgörande av skadeståndsskyldighet på gmnd
av händelse som inträffat efter utgången av år 1973, skall ändras i anslutning
till basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.
2
§ Ändring sker första gången
den 1 januari året närmast efter det år då basbeloppet för december månad med
minst fem procent över-eller underskridit basbeloppet för december 1973.
Ändring skall ånyo ske varje år den 1 januari, om
basbeloppet för december månad närmast föregående år över- eller underskridit
det basbelopp som legat till gmnd för senaste ändring med minst fem procent
eller det lägre eller högre procenttal som efter ökning eller minskning enligt
4 § uppgår till minst fem.
Ändring avser alla livräntor som fastställts före
den dag då ändringen skall ske samt livräntor som genom dom fastställts senare,
om första domstols dom i målet meddelats före nämnda dag.
3 §
Ändring sker med det procenttal med vilket basbeloppet ändrats
eller det högre eller lägre procenttal som följer av 4 §. Ändringen får
dock ej överstiga fem procent för år, räknat från den 1 januari 1974
eller, vid tillämpning av 2 § andra stycket, från den dag då ändring
senast skedde.
Uppkommer vid beräkning av det procenttal med
vilket ändring skall ske bmtet tal, avmndas det till närmast lägre hela tal.
Procenttalet fastställes av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
4 §
Vid tillämpning av 2 § andra stycket och 3 § första stycket första
punkten skall det procenttal varmed basbeloppet ändrats ökas eller mins
kas med sådant procenttal som på grund av 3 § första stycket andra
punkten eller andra stycket första punkten icke beaktats vid tidigare
ändring. Procenttalen beräknas med två decimaler.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1974.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1973:14
2
Förslag till
Lag
om tillägg till vissa ansvarslivräntor
Härigenom
förordnas som följer.
1 §
Tillägg enligt denna lag utgår till livränta som utges på gmnd av
ansvarsförsäkring hos svenskt försäkringsbolag eller utländskt försäk
ringsbolag med koncession i Sverige, om den händelse som föranlett
livräntan inträffat före utgången av år 1973.
Lagen gäller ej livränta på vilken lagen (1967:
663) om tillägg till vissa trafiklivräntor, förordningen (1967: 666) om tillägg
till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m. m. eller kungörelsen
(1971:14) om tillägg till vissa statliga skadelivräntor, m. m. är tillämplig,
ej heller livränta till följd av skada som uppkommit utomlands, om icke
livränte-tagaren vid tiden för den händelse som föranlett livräntan var svensk
medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige.
2
§ Tillägg utgår i form av
allmänt tillägg och indextillägg.
3
§ Tillägg enligt denna lag
tillkommer livräntetagaren som en särskild förmån utöver det skadestånd som
försäkrmgen har att täcka och utgår även om därigenom det belopp överskrldes
till vilket försäkringsgivarens ansvar är begränsat på grund av
försäkringsavtalet.
4
§ Allmänt tillägg till
livränta, som fastställts före utgången av år 1971, utgår enligt en procentsats
som utgör, om livräntan fastställts
år
1939 eller tidigare, trehundratjugofem procent,
år
1940, tvåhundrasextiofem procent,
år
1941, tvåhundratjugo procent,
åren
19421947, etthundranittio procent,
åren
19481950, etthundrasjuttio procent,
år
1951, etthundratrettio procent,
åren
19521955, etthundratio procent,
år
1956 eller 1957, nittio procent,
år
1958 eller 1959, sjuttiofem procent,
år
1960 eller 1961, sextiofem procent,
år
1962 eller 1963, femtiofem procent,
år
1964, femtio procent,
år
1965, fyrtio procent,
år
1966, trettiofem procent,
år
1967 eller 1968, tjugofem procent,
år
1969, tjugo procent,
år
1970, femton procent,
år
1971, fem procent.
5 §
Indextlllägg enligt denna lag utgår från och med den 1 januari
året närmast efter det år då basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om all
män försäkring för december månad med minst fem procent överskridit
basbeloppet för december 1972. Ytterligare indextillägg utgår varje år
från och med den 1 januari, om basbeloppet för december månad när
mast föregående år överskridit det basbelopp som legat till grund för
Prop. 1973:14 4
senaste
indextillägg med minst fem procent eller det lägre procenttal som efter ökning
enligt 7 § uppgår till minst fem.
Indextillägg
utgår endast till livränta som fastställts före den dag från och med vilken
tillägg skall räknas.
6 §
Indextillägg utgår med det procenttal med vilket basbeloppet ökat
eller det högre procenttal som följer av 7 §. Tillägget får dock ej över
stiga fem procent för år, räknat från den 1 januari 1973 eller, vid till
lämpning av 5 § första stycket andra punkten, från den dag då senaste
indextillägg började utgå.
Uppkommer vid beräknuig av det procenttal med
vilket indextillägg skall utgå brutet tal, avmndas det till närmast lägre hela
tal. Procenttalet fastställes av Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer.
7
§ Vid tillämpning av 5 § första
stycket andra punkten och 6 § första stycket första punkten skall det
procenttal varmed basbeloppet förändrats ökas med sådant procenttal som på
gmnd av 6 § första stycket andra punkten eller andra stycket första punkten
icke beaktats vid fastställande av tidigare indextillägg. Procenttalen
beräknas med två decimaler.
8
§ Allmänt tillägg beräknas på
livräntans belopp. Indextillägg beräknas på livräntans belopp ökat med tillägg
enligt denna lag.
9
§ Ändras livräntans belopp i
enlighet med vad som bestämts vid dess fastställande, ökas eller minskas
tillägg i motsvarande mån.
10
§ Tillägg utges av den
försäkringsinrättning som förvaltar livräntan. Ansvaret för tillägget
säkerställes i den ordning som gäller för livräntan enligt lagen (1948: 433)
om försäkringsrörelse eller, om tillägget utges av riksförsäkringsverket,
enligt motsvarande bestämmelser för verket,
11
§ Fordran hos
försäkringsinrättning på tillägg enligt denna lag får ej utmätas.
Bestämmelsen i första stycket hindrar ej utmätning
av livräntebelopp enligt vad som föreskrives i utsökningslagen (1877: 31 s. 1).
12 §
Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas
av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1974,
Prop. 1973:14
3
Förslag till
Lag
om ändring i skadeståndslagen (1972: 207)
Härigenom förordnas, att i skadeståndslagen (1972:
207) skall införas en ny paragraf, 5 kap. 9 §, av nedan angivna lydelse.
5
KAP.
9
§ Om ändring av skadeståndslivränta med anledning av förändringar i
petmingvärdet gäller särskilda föreskrifter.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1974.
4
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1967: 663) om tiUägg till vissa trafiklivräntor
Härigenom
förordnas, att 1, 4, 9 och 16 §§ lagen (1967: 663) om till-lägg till vissa
trafiklivräntor skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
1
§
Tillägg enligt denna lag utgår till livränta som
utges enligt lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon
eller på grund av annan försäkring mot ansvar för skada i följd av trafik med
motorfordon som avses i 2 § nämnda lag (trafiklivränta).
Lagen gäller ej trafiklivränta tUl följd av skada
som uppkommit utomlands och ej heller livränta på gmnd av försäkring på staten
tillhörigt motorfordon eller motorfordon som användes uteslutande inom
jämvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat sådant
Inhägnat område.
Föreslagen lydelse
Tillägg enligt denna lag utgår till livränta som
utges enligt lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon
eller på gmnd av annan försäkring mot ansvar för skada i följd av trafik med
motorfordon som avses i 2 § nämnda lag (trafiklivränta), om den händelse som
föranlett livräntan Inträffat före utgången av år 1973.
Lagen
gäller ej trafiklivränta till följd av skada som uppkommit utomlands, om icke
livräntetagaren vid tiden för den händelse som föranlett livräntan var svensk
medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige. Lagen gäller ej heller
livränta på gmnd av försäkring på staten tillhörigt motorfordon eller
motorfordon som användes uteslutande inom järnvägs-eller fabriksområde eller
inhägnat tävlingsområde eller annat sådant inhägnat område.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Allmänt
tillägg till trafiklivränta, som fastställts före utgången av år 1965, utgår
enligt en procentsats som utgör, om livräntan fastställts
år 1939 eller tidigare, tvåhundratjugofem procent,
år 1940, etthundrasjuttiofem procent,
år 1941, etthundrafyrtio
procent,
åren 19421947, etthundratjugo procent,
åren 19481950, etthundra procent,
år 1951, sjuttio procent,
åren 19521955, femtiofem procent,
år 1956 eller 1957, fyrtio
procent,
år 1958 eller 1959,
trettio procent,
år 1960 eller 1961, tjugofem procent,
år 1962 eller 1963, femton procent,
år 1964, tio procent,
år 1965, fem procent.
Allmänt tillägg till trafiklivränta, som
fastställts före utgången av år 1965 till följd av skada som uppkommit i
Sverige, utgår enligt en procentsats som utgör, om livräntan fastställts
år 1939 eller tidigare,
tvåhundratjugofem procent, år 1940, etthundrasjuttiofem procent, år 1941,
etthundrafyrtio procent, åren 19421947, etthundratjugo
procent, åren 19481950,
etthundra procent, år 1951, sjuttio procent, åren 19521955, femtiofem procent,
år 1956 eller 1957, fyrtio procent, år 1958 eller 1959, trettio procent, år
1960 eller 1961, tjugofem procent, år 1962 eller 1963, femton procent, år
1964, tio procent, år 1965, fem procent.
Allmänt tillägg till trafiklivränta, som
fastställts före utgången av år 1971 till följd av skada som uppkommit
utomlands, utgår enligt de procentsatser som anges i 4 § lagen (1973:000) om
tillägg till vissa ansvarslivräntor.
Indextlllägg
till trafiklivränta utgår från och med den 1 januari det år, då basbeloppet
enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring för januari månad
med minst fem procent överskrider basbeloppet för januari 1967. Ytterligare
indextillägg utgår från och med den 1 januari varje år basbeloppet för januari
månad med minst fem procent överskrider det basbelopp som hgger till grund för
senaste indextillägg.
Indextlllägg
till trafiklivränta utgår från och med den 1 januari det år, då basbeloppet
enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring för januari månad
med minst fem procent överskrider basbeloppet för januari 1967. Ytterligare
indextillägg utgår från och med den 1 januari varje år basbeloppet för december
månad närmast föregående år med minst fem procent överskridit det basbelopp
som ligger till gmnd för senaste indextillägg.
Prop. 1973:14 7
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
I fråga om trafiklivränta, som fastställes efter
det att mdextillägg till tidigare fastställda livräntor börjat utgå enligt
första stycket, utgår indextillägg från och med den dag närmast efter
livräntans fastställande då ytterligare indextillägg till de tidigare
fastställda livräntorna börjar utgå.
Indextillägg
utgår med det procenttal med vilket basbeloppet ökat. Brutet procenttal
avrundas till närmast lägre hela procenttal. Det procenttal med vilket
indextillägg skall utgå fastställes av Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer.
16 § Fordran hos försäkringsinrättning på tillägg
enligt denna lag får ej utmätas.
Bestämmelsen i första stycket hindrar ej utmätning
av livräntebelopp enligt vad som föreskrives i utsökningslagen (1877: 31 s.
1).
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1974.
Indextillägg
till trafiklivränta till följd av skada som uppkommit utomlands utgår tidigast
från och med den 1 januari 1974.
5
Förslag till
Lag
om ändring i förordningen (1967: 666) om tillägg till vissa trafiklivräntor,
som utgår av statsmedel, m. m.
Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ förordningen
(1967: 666) om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m.
m., skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Tillägg enligt denna förordning Tillägg enligt denna förordning
utgår
till livränta som i anledning utgår till livränta som i anledning
av skada, vilken uppkommit här av skada, vilken uppkommit till
i landet till följd av trafik med följd av trafik med motorfordon,
motorfordon, utges av statsmedel utges av statsmedel eller på gmnd
eller på grund av en av staten ta- av en av staten tagen ansvarig
gen ansvarighetsförsäkring (trafik- hetsförsäkring (trafiklivränta), om
livränta). Med motorfordon för- den händelse som föranlett liv-
stås därvid sådant fordon som av- räntan inträffat före utgången av
ses i 2 § lagen den 10 maj 1929 år 1973. Har skadan uppkommit
(nr 77) om trafikförsäkring å mo- utomlands, utgår dock tillägg
torfordon. endast om livräntetagaren vid ti-
den
för den händelse som föran lett livräntan var svensk medborgare eller
utlänning med hemvist i Sverige. Med motorfordon förstås
Prop. 1973:14 8
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
vid
tillämpning av denna förordning sådant fordon som avses i 2 § lagen den 10 maj
1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon.
6 § Fordran hos staten eller försäkringsinrättning
på tillägg enligt denna förordning får ej utmätas.
Bestämmelsen i första stycket hindrar ej utmätning
av livräntebelopp enligt vad som föreskrives i utsökningslagen (1877: 31 s.
1).
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1974.
Indextillägg till trafiklivränta till följd av
skada som uppkommit utomlands utgår tidigast från och med den 1 januari 1974.
Prop. 1973:14
Utdrag
av protokollet över justltieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 8 december 1972.
Närvarande:
Statsministem PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG,
ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL,
ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.
Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angående värdesäkring
av skadeståndslivräntor och anför.
1
Inledning
Vid personskada fastställs skadestånd för framtida
inkomstförlust oftast i form av livränta. Det finns inte några allmänna
bestämmelser om att sådan livränta skall följa penningvärdets förändringar.
Endast vissa slag av skadeståndslivräntor är f. n. värdesäkrade. Det är dels
livräntor som utgår på grund av skador i följd av trafik med motorfordon
(trafiklivräntor) och dels livräntor som utges av statsmedel.
Skadeståndskommittén (Ju 1967: 68) har bl, a. i
uppdrag att se över reglema om skadestånd vid personskada. Kommittén har i
januari 1972 avgett ett delbetänkande (SOU 1972: 12) "Skadestånd IV, Värdesäkring av skadeståndslivräntor".
Betänkandet innehåller bl, a. förslag till lagar om ändring av
skadeståndslivräntor och om tillägg till vissa ansvarighetslivräntor. Dessa
lagförslag torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
1.
Efter remiss har yttranden över betänkandet
avgivits av justitiekanslern (JK), Göta hovrätt, försvarets civilförvaltning,
riksförsäkringsverket (RFV), statens järnvägar (SJ), statens vägverk,
försäkringsinspektionen, statens avtalsverk, statens vattenfallsverk, statens
handikappråd. Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund.
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Trafikförsäkringsföreningen,
Utländska försäkringsbolags förening, Assu-ranceforeningen Skuld Aktiebolag,
Aktiebolaget Indemnitas och Sveriges Ångfartygs Assurans Förening (de tre
sistnämnda i fortsättningen kallade P & I-assuradörema),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens
riksförbund (SR), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) samt
Försäkringsjuridiska föreningen.
1 Justitierådet Erland Conradi, ordförande, samt
professorn Bertil Bengtsson och advokaten Carl Erik Lindahl.
Prop.
1973:14 10
En inom justitiedepartementet upprättad
sammanställning av remissyttrandena torde få fogas till protokollet som bilaga
2.
Under ärendets beredning i justitiedepartementet
har överläggningar hålUts med försäkringsinspektionen, RFV, Svenska
försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Utländska försäkringsbolags förening
och P & I- assuradörerna.
2
Gällande ordning m. m. 2.1 Skadeståndsreglerna
En skildring av de olika ersättningsanordningarna i
samhället fiims i betänkandet s. 1923. I det följande ges vissa gmndläggande
upplysningar om ersättning i form av skadestånd.
Skadestånd vid personskada fastställs enligt 5 kap.
2 och 3 §§ skadeståndslagen (1972: 207).
5 kap. 2 § iimehåller bestämmelser om ersättning
till den som har tillfogats personskada. De innebär bl. a. att den skadade
skall gottgöras hinder eller förlust i näring, dvs. den inskränkning i
förvärvsförmågan som skadan har fört med sig. Under den akuta sjukdomstiden
ersätts faktisk inkomstförlust. Om en bestående inskränkning i förvärvsförmågan
kvarstår därefter fastställs ersättning för framtida inkomstförlust
(invaliditetsersättning). Är den beräknade förlusten av någon betydelse bmkar
denna ersättning bestämmas i form av livränta, dvs. ett periodiskt belopp som
utgår under den skadades livstid eller till dess att han uppnår viss ålder. Om
man har anledning att räkna med förändringar i invaliditetstillståndet eller om
detta inte kan uppskattas förrän utvecklingen avvaktats under viss period
fastställs livränta endast för begränsad tid (provisorisk livränta).
Livräntan bestäms på grundval av bl. a. det s. k.
inkomstunderlaget. Detta motsvarar i princip den inkomst som det kan antas att
den skadade, om han inte blivit skadad, vid i huvudsak oförändrat penningvärde
skulle ha kunnat bereda sig under den tid livräntan avser. Man beaktar alltså
konkreta utsikter till löneökningar eller befordran för den skadades del. Livräntan
bestäms i aktuellt penningvärde. Man tar alltså hänsyn till sådana förändringar
i penningvärdet som har tagit sig uttryck i löneökningar inom den skadades yrke
under tiden mellan olycksfallet och ersättningsprövningen. När en definitiv
livränta bestäms i stället för en provisorisk låter man den påverkas av
lönehöjningar som har ägt rum under den tid som förflutit sedan skadeståndet
sist prövades.
Ersättning till efterlevande vid dödsfall bestäms
enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen. Den efterlevandes behov av underhåll
prövas med hänsyn till det bidrag som den avlidne har lämnat till hans
försörjning. Även i dessa fall bestämmer man ett inkomstunderlag, efter i
huvud-
Prop.
1973:14 11
sak
samma principer som vid invaliditet. I övervägande antalet fall torde
skadeståndet bestämmas som livränta.
Utöver vad som framgår av det sagda kan man normalt
inte anpassa «n livränta till förändringar i penningvärdet. Framtida sådana
förändringar har alltså i allmänhet inte någon inverkan såvitt gäller definitivt
fastställd livränta. Endast undantagsvis har domstolama medgivit omprövning av livränta med anledning av
penningvärdeförsämring (se NJA 1961 s. 572, där rätt till sådan omprövning hade
medgivits av den för ersättningen ansvarige). I övrigt har frågan om
värdesäkring av skadeståndslivräntor fått lösas genom lagstiftning på skilda
områden
2.2
Försäkringsförhållanden
2.2.1
Ansvarsförsäkringen
I dagens samhälle kan man räkna med att skadestånd
i de flesta fall utgår ur ansvarsförsäkring. Undantag gäller framför allt då
den skadeståndsskyldige är s. k. självförsäkrare, dvs. underlåter att teckna
försäkring därför att riskspridningen inom den egna verksamheten bedöms som tillräcklig.
Ansvarsförsäkring täcker i princip den skadeståndsskyldighet som enligt lag
eller avtal kan åläggas försäkringstagaren för person- eller egendomsskada,
tillfogad annan genom händelse under försäkringstiden. Frivillig
ansvarsförsäkring täcker i regel skadeståndsansvar i allmänhet, obligatorisk
ansvarsförsäkruig det ansvar som uppkommer för vissa typer av skador. Exempel
på obligatorisk försäkring av detta slag är trafilrförsäkringen.
För ansvarsförsäkringen gäller lagen (1948: 433) om
försäkringsrörelse (FRL). Ansvarsförsäkring får bedrivas endast av
försäkringsaktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag som fått koncession av
Kungl. Maj:t. Koncession kan också medges för utländsk försäkringsgivare enligt
lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva
försäkringsrörelse här i riket. Särskilda föreskrifter för trafikförsäkringen
fiims, förutom i koncessionsvillkoren, i lagen (1929: 77) om trafilcförsäkring
å motorfordon (TFL) samt i försäkringsinspektionens trafikförsäkringscirkulär.
Ansvarsförsäkring är en form av skadeförsäkrmg. För
denna gäller den s, k. soliditetsprincipen. Innebörden är att
försäkringstagaren skall kunna fordra garantier för att det bolag som meddelar
försäkringen har förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt
försäkringsavtalet. Principen återspeglas i ett antal bestämmelser i FRL, bl,a,
262 § 1 mom. Där sägs det att i försäkringsbolags balansräkning skall såsom
skuld tas upp värdet balansdagen av bolagets ansvarighet på grund av dels
inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv), dels löpande försäkringar
Prop. 1973:14 12
(premiereserv)
och dels, där rörelsen avser livförsäkring, tilldelad återbäring.
Vidare gäller för skadeförsäkring den s. k. skälighetspricipen,
varmed avses att försäkring skall beredas till en med hänsyn till försäkringens
art skälig kostnad. Principen anses också innebära att varje försäkringsgren
skall vara självbärande så att inte en verksamhetsgren subventionerar en
annan. Viss övervakning av premiesättningen förekommer genom
försäkringsinspektionens s. k. skälighetskontroll (282 §
2 mom. FRL),
2.2.2
Säkerställande av livränta
För ansvarsförsäkringen och trafikförsäkringen
gäller i huvudsak samma föreskrifter beträffande säkerställande av livränta.
Om en skada enligt skadeståndsreglerna medför rätt
till livränta skall livräntans värde jämte övriga kostnader för skadan belasta
försäkringsgrenen för det år då skadan har inträffat. Om skadan inte
slulregleras under detta år tas livräntevärdet upp i den s. k. ersättningsreserven,
som anger värdet av försäkringsinrättningens ansvarighet på grund av
inträffade, inte slutreglerade försäkringsfall. Där kvarstår beloppet till dess
att livräntan har slutligt fastställts. Den avförs då från skadeförsäkringen
och redovisas i stället i skadelivränterörelsens livräntefond. Om
försäkringsinrättningen inte har egen livränterörelse vilket är fallet med
bl. a. de flesta utländska försäkringsgivama får den köpa in livräntan hos
försäkringsgivare som har rätt att driva livförsäkringsrörelse. Trafiklivränta
kan enligt 12 § TFL inköpas hos RFV eller hos behörigt svenskt
försäkringsbolag. Ett altemativ till inköp av livränta är att inrättningen
begär koncession för ifrågavarande livränteförsäkring och i samband därmed
fastställande av livräntegrunder och därefter fonderar belopp enligt vad som
gäller för llvränte-rörelse. Förfarandet lär i praktiken aldrig förekomma.
Livförsäkringsrörelse skall enligt FRL bedrivas på
grundval av den s. k. kapitaltäckningsprinclpen. Fastställd livränta skall
bokföras som skuld i llvränterörelsen med belopp som svarar mot livräntans
kapita-liserade värde. Det sålunda fonderade beloppet ingår i premiereserven
och skall jämte viss antagen avkastning täcka de framtida utbetalning-ama av
livräntan. Det bestäms med hänsyn bl. a. till beräknad dödlighet och en antagen
ränteintensitet. Man räknar f. n. med en avkastning av
3 % på det avsatta
kapitalet.
Försäkringsfond för livförsäkringar skall enligt
274 § FRL i första band placeras i guldkantade obligationer och i
inteckningslån med fullgod säkerhet. En tiondel av fonden får placeras fritt,
dock inte i aktier. Livräntetagarna åtnjuter panträtt i värdehandlingarna till
säkerhet för sin fordran på försäkringsbolaget.
Skadelivränterörelsen
redovisas som särskild verksamhetsgren. Den
Prop.
1973:14 13
gottskrivs
alltid 3 % avkastning på llvräntefonden inom rörelsen, oavsett den faktiska
avkastningen på de pantsatta värdehandlingarna. Om den faktiska avkastningen
överstiger 3 % överförs överskottet till bolagets allmänna konsolidering.
Understiger avkastningen 3 % fylls bristen från de allmänna
konsoUderlngsmedlen. Den genomsnittliga placeringsräntan uppgår f. n. till ca 6,8
% (jfr Sveriges officiella statistik: "Enskilda försäkringsanstalter
1970", inledningen s. 128).
Särskilda gmnder för beräkning av engångspremie och
premiereserv gäller beträffande livränta som inköps hos RFV. Man räknar här med
en avkastning om 3 % under de första 10 åren och därefter 2,5 %, Livräntefonden
förvaltas enligt reglementet (1961: 265) angående förvaltningen av
riksförsäkringsverkets fonder. I huvudsak gäller samma placeringsbestämmelser
som enligt FRL, dock finns det inte någon föreskrift om pantsättning till
livräntetagarnas förmån.
Om livräntan i stället köps in hos svenskt
försäkringsbolag som har rätt att driva livförsäkringsverksamhet bestäms
premien enligt de fastställda grunderna för livförsäkring. Överskott som
uppkommer skall gå åter till försäkringstagaren i form av återbäring. På detta
sätt kan det inköpande bolaget gottgöras den vinst som det förvaltande bolaget
uppnår vid förvaltningen av livräntekapitalet,
2.3
Yärdesäkring utanför skadeståndsrätten
På olika områden där det utgår periodiska förmåner
i form av pension, livränta, underhåll eller liknande gäller i dag att förmånen
är värdesäkrad, dvs. följer penningvärdets utveckling. En mera detaljerad
skildring av de viktigaste värdesäkringssystemen finns i betänkandet s, 2730.
I allmänhet är värdesäkringen anknuten till
basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL).
Detta fastställs av Kungl. Maj:t för varje månad och utgör 4 000 ler.,
multiplicerat med det tal som anger förhållandet mellan det allmänna prisläget
under andra månaden före den som basbeloppet avser och prisläget i september
1957. Förhållandet beräknas på grundval av konsumentprisindex, som har 1949 som
basår. Ändring av relationstalet mellan prislägena föranleder inte ändring av
basbeloppet om detta inte skulle komma att öka eller minska med minst 3 % sedan
den närmast föregående ändringen vidtogs. Avrundning sker till närmaste
hundratal kronor.
Basbeloppets
utveckling framgår av följande tabell:
Basbelopp
för januari
Kalender å r
Basbe
1960
4 200
1961
4 300
1962
4 500
1963
4 700
1964
4 800
1965
5 000
Prop.
1973:
14
Kalenderår
Basbe
1966
5 300
1967
5 500
1968
5 700
1969
5 800
1970
6 000
1971
6 400
1972
7100
14
Basbelopp
för januari
opaginerad Kontrollera mot PDF
En jämförelse mellan konsumentprisindex och
basbeloppets utveckling månadsvis under åren 1971 och 1972 görs i följande
tabell:
Konsumentprisindex
Basbelopp
Månad
1971
1972
1971
1972
Januari
251
263
6 400
7 100
Februari
251
264
6 700
7100
Mars
252
265
6 900
7100
April
251
266
6 900
7100
Maj
250
267
6 900
7100
Juni
251
268
6 900
7100
JuU
252
270
6 900
7 300
Augusti
256
271
6 900
7 300
September
256
272
6 900
7 300
Oktober
259
273
6 900
7 300
November
258
6 900
7 300
December
261
7100
7 300
Inom den allmänna försäkringen värdesäkras
praktiskt taget alla folkpensionsförmåner genom att de anges till visst
procenttal av basbeloppet. Förmånerna från tilläggspensioneringen är också på
olika sätt anknutna till basbeloppet. Pensionstillskott, som utgår till
pensionärer vilka inte alls har tilläggspension eller har endast låg sådan
pension, följer penningvärdets utveckling genom att de anges i procent av basbeloppet.
En allmän värdesäkring av yrkesskadelivräntorna har
ägt rum genom lagen (1967: 919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.
och förordningen (1967: 920) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår
av statsmedel, m. m. Livräntorna anknyts enligt dessa författningar till
basbeloppet.
Inom den enskilda försäkringen förekommer också
värdesäkring. Underlaget för beräkning av pension enligt ITP-planen förändras i
takt med basbeloppets förändringar. Tillägg på pensionsförmånerna som
kompensation för penningvärdeförsämring utgår enligt de återbäringsgrunder som
fastställs av Svenska Personal-Pensionskassan (SPP). Inom den s.k. långa
sjukförsäkringen förekommer värdesäkrade förmåner i form av indexreglerad
sjukersättning. Den på LO-området gällande av-talsgruppsjukförsäkringen (ÄGS)
är sålunda värdesäkrad inom en årlig ram av 4 %.
Prop.
1973:14 15
EnUgt lagen (1966: 680) om ändring av vissa
underhållsbidrag anpassas familjerättsliga underhållsbidrag kontinuerligt till
basbeloppets förändringar. En ändring av basbeloppet med minst 5 % utlöser ändring
av underhållsbidraget med det procenttal med vilket basbeloppet har ändrats.
Också en eventuell sänkning av basbeloppet vid stigande penningvärde återverkar
på bidragets storlek. Lagen reglerar även uppräkning av äldre
underhållsbidrag.
Äldre bidragsbelopp som har uppräknats enligt
lagens regler samt belopp som bestämts efter utgången av år 1965 förändras 1
anslutning till basbeloppet första gången den 1 april det år basbeloppet för
april månad med minst 5 % över- eller underskrider basbeloppet för april 1966
och därefter den 1 april varje år basbeloppet för april månad med minst 5 %
över- eller underskrider basbeloppet vid tidpunkten för senaste ändring. Fr. o.
m. år 1973 gäller enligt SFS 1972: 583 att basbeloppet för mars i stället för
april månad skall vara avgörande för om ändring av bidragen skall ske den 1
april. Bidragsbeloppet ändras med det procenttal med vilket basbeloppet har
ändrats. Brutet procenttal avrundas till närmast lägre hela procenttal.
Procenttalet fastställs av statistiska centralbyrån.
2.4
Värdesäkring inom skadeståndsrätten
Gällande lagstiftning om värdesäkring av
skadeständslivräntor avser dels trafiklivräntorna och dels livräntor som utges
av statsmedel och som inte är trafiklivräntor.
2.4.1
Trafiklivräntorna
Trafiklivräntornas värdesäkring regleras i lagen
(1967: 663) om till-lägg till vissa trafiklivräntor (TLL) och förordningen
(1967: 666) om tillägg till vissa trafildivräntor, som utgår av statsmedel, m.
m, (TLF).
TLL gäller hvräntor som utges enligt TFL eller på
gmnd av bilansvarighetsförsäkring. Lagen avser emellertid inte livränta på
grand av bilansvarighetsförsäkring för staten tillhörigt motorfordon och inte heller
för s. k. områdesfordon, dvs. fordon som är befriat från trafikförsäkringsplikt
på grund av att det används uteslutande inom inhägnat område (1 §). TLF gäller
livräntor som utges av statsmedel med anledning av skada till följd av trafik
med motorfordon. Värdesäkringen gäller också livränta som utgår på grund av
bilansvarighetsförsäkring som staten har tagit och detta även om försäkringen
har gällt ett områdesfordon (1 § TLF).
Värdesäkringen innebär dels uppräkning av äldre
livräntor (fastställda före utgången av år 1965) till 1966 års penningvärde
och dels fortsatt anpassning av dessa livräntor och nytillkomna livräntor till
penningvärdets fall.
Prop. 1973:14 16
Uppräkningen har skett på det sättet att de äldre
livräntoma har försetts med allmänt tillägg. Detta utgör ett procenttal som
har bestämts med hänsyn till stegringen av konsumentprisindex sedan livräntan
fastställdes (4 § TLL), Den fortsatta anpassningen sker på det sättet att
uppräknade och nytillkomna livräntor följer basbeloppets stegring genom
indextillägg (9 §). Sådant tillägg utlöses endast vid sjunkande penningvärde.
Indextillägg kom i fråga första gången fr.o.m, den 1 januari det år då
basbeloppet för januari med minst 5 % överskred basbeloppet för januari 1967.
Ytterligare tillägg utlöses sedan fr, o.m, den 1 januari varje år basbeloppet
för samma månad med minst 5 % överskrider det basbelopp som låg till grund för
senaste tillägg.
Enligt 11 § TLL kan Kungl, Maj:t, om särskilda skäl
föreligger, för viss tid, högst ett år i taget, förordna att nytt indextillägg
inte skall utgå eller utgå endast i mindre omfattning än som följer av 9 §.
Ett indextillägg om 5 % har utlösts fr. o. m, den 1
januari 1969, ett tillägg om 10 % fr. o, m. den 1 januari 1971 och ett tillägg
om 10 % fr, o, m, den 1 januari 1972.
Värdesäkringen enligt TLL finansieras enligt
kapitaltäckningsprinci-pen, närmare bestämt enligt det system som
trafiklivräntekommittén i det betänkande (SOU 1966: 53) som låg till grund för
lagstiftningen kallade kapitaltäckningssystem A. Detta innebär att
indextilläggen kapitaliseras och fonderas enligt samma grunder som gäller för
själva livräntan (jfr avsnitt 2,2) och att kostnaden för fonderingen beaktas
vid bestämmandet av premierna. Kostnaderna tas alltså ut av det aktuella
trafikförsäkringskollektivet.
Man diskuterade vid tillkomsten av TLL också ett
kapitaltäckningssystem B, innebärande att en livränta redan från början görs
värdebeständig för all framtid genom att till grand för beräknande av kapitalvärdet
även läggs ett antagande om penningvärdets framtida utveckling. Detta kan ske
genom att beräkningsgrunderna kompletteras med ett antagande rörande realränta.
Med realränta avses skillnaden mellan förräntningen på avsatt kapital och
allmänna prisnivåns procentuella ökning. Om den genomsnittliga
placeringsräntan är 5 % och inflationen också 5 % är realräntan lika med 0.
Skall en årlig inflation om maximalt 5 % täckas och kan man räkna med en
avkastning om 6,5 % utgör realräntan minst 1,5 %.
Även de allmänna tilläggen kapitaliseras enligt
samma grunder som gäller för själva livräntorna. Kostnaderna för den
fonduppräkning som detta innebar ca 37 milj. kr har tagits ut av
försäkringstagama genom särskilt premietillägg (engångspremie).
Det
indextillägg som utlöstes den 1 januari 1969 kostade 12,6 milj. kr, tillägget
den 1 januari 1971 33,3 milj. kr och tillägget den 1 januari 1972 43 mUj, kr.
Vissa kategorier av trafiklivräntetagare bereds särskilda förmåner ge-
Prop. 1973:14 17
nom
TLL och TLF. Särskilt tillägg utgår under vissa fömtsättningar till skadad som
på grund av föreskrift i lag eller försäkringsavtal uppbär livränta med lägre
belopp än vad han har varit berättigad att få i skadestånd (6 § TLL). Extra
tillägg utgår i vissa fall till trafiklivränta till skadad som inte hade fyllt
16 år vid skadans uppkomst, under fömtsättning att livräntan har fastställts
före utgången av år 1959 (8 §).
Tillägg
enligt TLL tillkommer livräntetagaren som en särskild förmån utöver det
skadestånd som försäkringen har att täcka (3 §), Tillägget utges av den
försäkringsinrättning som utger själva livräntan (14 §). De
försäkringsanstalter som meddelar trafikförsäkring svarar solidariskt för
kostnaderna för tilläggen (15 §). De kostnader som har uppstått under ett år
fördelas mellan anstalterna i förhållande till premieinkomst för direkt
tecknade trafikförsäkringar under närmast föregående kalenderår. Fördelningen
sköts av Trafikförsäkringsföreningen,
2.4.2
Statliga skadeståndslivräntor
Genom kungörelsen (1971: 14) om tillägg till vissa
statliga skadelivräntor, m. m, (i fortsättningen kallad 1971 års kungörelse)
har skett en reglering av värdesäkringen av vissa statliga skadellvräntor. De
livräntor som avses är, om Kungl. Maj:t inte föreskriver annat, sådana som
utgår av statsmedel eller på gmnd av en av staten tagen ansvarsförsäkring med
anledning av skada som har uppkommit inom riket eller på svenskt fartyg utom
riket (skadelivränta). Kungörelsen gäller dock inte skadelivränta, på vilken
TLF eller 1967 års förordning om värdesäkring av yrkesskadellvräntor som utgår
av statsmedel är tillämplig, inte heller skadelivränta som har fastställts att
utgå med belopp som fortlöpande anpassas efter aktuell löne- eller
pensionsnivå, eller sådan del av skadelivränta som har bytts ut mot
engångsbelopp (1 §),
Regleringen, som tillämpas fr, o, m, den 1 januari
1971, innebär att äldre livräntor förbättras i ungefär samma mån som
trafikllvräntorna och enligt i huvudsak samma principer som gäller enligt TLL
och TLF.
Allmänt tillägg utgår till livräntor fastställda
före utgången av år 1968 (4 §), Tillägget beräknas med utgångspunkt i
medelvärdet av konsumentprisindex för år 1969,
Äldre
och nytillkommande livräntor värdesäkras för framtiden genom indextlllägg (5
§), Också på denna punkt har TLL och TLF utgjort förebild. Indextillägg till
livränta som har fastställts före utgången av år 1969 utgår med 6 % Ytterligare indextillägg till sådan livränta utgår
fr. o. m, den 1 januari det år då basbeloppet enligt AFL för januari månad med
minst 5 % överskrider basbeloppet för januari 1971, och därefter fr. o, m, den
1 januari varje år basbeloppet för januari månad med minst 5 % överskrider det
basbelopp som ligger till grund för senaste indextillägg. Till livränta som har
fastställts under år 1970 eller senare utgår indextillägg fr. o. m. den dag
närmast efter livräntans fast-
2
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 14
Prop.
1973:14 18
ställande
då ytterligare indextillägg börjar utgå till livräntor som fastställts före
utgången av år 1969. Indextillägg som grundar sig på ökning av basbeloppet
utgår med det procenttal med vilket basbeloppet har ökat. Procenttalet
fastställs av försäkringsinspektionen. Ett ytterligare mdextillägg om 10 % har
utlösts fr. o. m. den 1 januari 1972.
Särskild ersättning utöver tillägg kan utgå till
skadad som inte fyllt 16 år vid skadans uppkomst, om livräntan har fastställts
före utgången av år 1959 (12 §). Ersättningen svarar mot extra tillägg enligt 8
§ TLL,
2.5
Värdesäkring av livränta på grund av skada i utlandet
Enligt 1 § andra stycket TLL omfattar lagen inte
livränta till följd av skada som har inträffat utomlands. Motsvarande gäller
enligt 1 § TLF. 1971 års kungörelse avser endast livränta med anledning av
skada som har uppkommit inom riket eller på svenskt fartyg utom riket.
Skadestånd
i utomobligatoriska förhållanden bestäms enligt svensk internationell privaträtt
i överensstämmelse med lagen i det land där skadan har inträffat ("lex
loci dehcti commissi"). Samma grandsats gäller i de flesta andra
europeiska länder.
Det
sagda innebär att skadeståndsansvaret för svensk medborgare eller person med
hemvist här i allmänhet bedöms enligt lagen i det land där skadehandlingen ägde
rum. Enligt nämnda lag bestäms bl, a. skadeståndets form. I vissa andra länder
bl. a. Finland, Västtyskland och Österrike förekommer livränta som
skadestånd vid personskada, men på de flesta håll utomlands bestäms
skadeståndet som engångsbelopp.
Om
en svensk bilist orsakar trafikskada i utlandet kan han bli skadeståndsskyldig
enligt lagen i skadelandet. Men hans försäkringsskydd sträcker sig inte utan
vidare lika långt som hans skadeståndsansvar i fall av detta slag.
Trafikförsäkringen gäller nämligen enligt 3 § TFL endast beträffande skada som
har uppkommit vid trafik här i riket med det försäkrade fordonet. Försäkringen
har emellertid byggts ut för att behovet av försäkringsskydd också vid
utlandsfärd skall kunna tillgodoses. Det har skett på så sätt att
trafikförsäkringen gäller som ansvarsförsäkring utan tilläggspremie vid trafik
i Danmark, Finland och Norge samt i länder som är anslutna till det s. k, gröna
kortsystemet, vilket är fallet med praktiskt taget samtliga europeiska länder.
I andra fall måste biUsten själv bygga på sitt skydd genom att teckna en
särskild bilansvarighetsförsäkring (s, k, gränsförsäkring), I den mån
utlandsskador enligt det sagda gottgörs av trafikförsäkringen vilar
ansvarigheten på frivilligt åtagande från försäkringens sida.
Försäkringsbolagen har dock av försäkringsinspektionen medgivits att redovisa
de ökade kostnader som föranleds av sådana åtaganden som
trafikförsäkringskostnader.
Prop. 1973:14 19
När skadestånd enligt lex loci delicti-principen
prövas med tillämpning av utländsk lag kan detta innebära väsentligt mycket
sämre ersättnings-möjUgheter än om prövningen ägde mm enligt svensk lag. Detta
gäller självfallet även om den skadelidande är en annan svensk, t, ex. en
passagerare i den skadeståndsansvariges bil. Dessa förhållanden har föranlett
samtliga svenska trafikförsäkringsbolag att utvidga trafikförsäkringens ansvar
så att svensk rätt tillämpas under vissa förutsättningar då detta från den
skadelidandes synpunkt leder till förmånligare resultat än en tillämpning av
lex loci delicti.
Enligt bolagens åtagande skall följande gälla vid
reglering av skada som utomlands drabbar svensk medborgare eller person som är
mantalsskriven i Sverige i följd av trafik med i Sverige trafik- eller
bil-ansvarighetsförsäkrat motorfordon. Understiger den sammanlagda ersättningen
enligt skadelandets lag vad den skadelidande skulle få enhgt svensk
skadeståndsrätt regleras skadan enligt denna. Vid bedömning av vållandefrågan
tillämpas skadelandets lag. Om nämnda lag innebär att den skadelidande för att
få ersättning måste bevisa att föraren har vållat skadan, skall emellertid
skadeståndsskyldigheten bedömas enligt den svenska bilansvarighetslagen. Om
skadad passagerare är anhörig till föraren/ägaren eller gratispassagerare och
på grund härav enligt skadelandets lag utesluten frän rätt till ersättning äger
han dock få ersättning, beräknad enligt svensk lag.
Eftersom TLL inte omfattar livränta till följd av
skada som har inträffat utomlands har försäkringsinspektionen ansett sig inte
kunna tillstyrka att bolagens utvidgade åtagande även får omfatta
värde-säkringstillägg enligt TLL.
2.6
Beständen av olika skadeståndslivräntor
I betänkandet (s. 36) lämnar kommittén en
kortfattad översikt över antalet skadeståndslivräntor av olika kategorier.
Livräntor som utges direkt av den skadeståndsskyldige har inte kunnat
kartläggas. Antalet trafiklivräntor utgjorde enligt trafiklivräntekommittén den
1 juli 1964 5 439 till ett sammanlagt årUgt belopp av 6,8 milj. kr. Livräntor
på grund av bilansvarighetsförsäkring utgjorde 213 till ett sammanlagt årligt
belopp av 247 000 kr. Antalet livräntor på gmnd av ansvarsförsäkring
ansvarslivräntor har kommittén beräknat på grundval av uppgifter från
försäkringsinrättningama. Vid utgången av år 1967 utgjorde de 1 354 till ett
sammanlagt årligt belopp av 2,2 milj. kr.
3
Kommittén
Kommittén
delar in skadeståndslivräntorna i nya livräntor och äldre livräntor. Med nya
livräntor avses livräntor på grand av skadehändelse efter
Prop.
1973:14 20
ikraftträdandet
av en ny allmän lagstiftning om värdesäkring av skadeståndslivräntor.
Livräntor som gmndar sig på skadehändelser före nämnda ikraftträdande kallar
kommittén äldre livräntor.
3.1
Yärdesäkring av nya livräntor
3.1.1
Allmänna synpunkter
Kommittén erinrar om att man genom 1967 års
trafiklivräntelagstift-ning har åstadkommit en anpassning av trafiklivräntoma
till sjunkande penningvärde. Ett liknande skydd har uppnåtts för livräntor som
utges av statsmedel genom 1971 års kungörelse. Man kan enligt kommittén anta
att långt mer än hälften av alla skadeståndslivräntor omfattas av den redan
genomförda värdesäkringslagstlftnlngen. Denna lagstiftning har emellertid
medfört att de livräntetagare som inte gynnas av den har försatts i en påtaglig
undantagsställning, I kommitténs direktiv ingår frågan om en mera generell
lösning av skadeståndsllvräntornas värdesäkring, och kommittén har funnit att
denna fråga bör prioriteras framför övriga punkter i kommitténs
utredningsprogram.
Kommittén
anser det vara en angelägen uppgift att skydda de periodiska
skadeståndsförmånerna mot en värdeminskning genom penningvärdets fall. Kravet
på lämpliga åtgärder understryks enligt kommittén av att övriga förmåner av
någon vikt som i dag utgår till en skadad eller efterlevande redan är
värdesäkrade.
Kommittén
avvisar tanken att man skulle kuima åstadkomma ytterligare dellösningar utöver
den värdesäkringslagstlftning som hittills har genomförts på
skadeståndsområdet. Det är ett starkt rättvisekrav att alla livräntor inom
skadeståndsrätten får likartad behandling. De tekniska och juridiska problem
som är förknippade med separata lösningar på kvarvarande områden är betydligt
större än de som mötte regleringen av trafikllvräntorna och de statliga
livräntorna. De fördelar som ligger i att man så snabbt som möjligt uppnår
inflationsskydd för ytterligare begränsade kategorier av livräntetagare
uppväger under alla omständigheter inte de principiella och ekonomiska
nackdelar som är förenade med sådana reformer.
Kommittén framhåller vidare att man inte kan vänta
sig någon lösning av värdesäkringsfrågan genom utveckling av rättspraxis,
åtminstone inte efter tillkomsten av 1967 års trafiklivräntelagstiftning. Även
om domstolarna skulle ta ett steg i riktning mot indexreglerade skadeståndslivräntor
finns det ingen garanti för att man på denna väg når en tillfredsställande
generell reglering.
Kommittén har med hänsyn till det sagda stannat för
att man måste iiuikta sig på att lagstiftningsvägen försöka finna en lämplig
reglering som gäller alla skadeståndslivräntor.
Prop. 1973:14 21
3.1.2
Finansiering och juridisk konstruktion
Den viktigaste frågan är enligt kommittén hur ett
värdesäkrmgsskydd skall finansieras. I intimt samband härmed står frågan om
skyddets juridiska konstruktion.
Kommittén
avvisar tanken på finansiering med hjälp av skattemedel. Det är enligt
kommittén också uteslutet att man bekostar en generell värdesäkring av
skadeståndslivräntorna genom någon form av särskild uttaxering och clearing
inom vissa försäkringskollektiv, närmast trafikförsäkrings- och
ansvarsförsäkringskollektlven. Det är ogörligt att firma en juridiskt och
saldigt hållbar motivering för en sådan uttaxering, i varje fall om den avser
andra livräntor än sådana som kollektivet ändå har att svara för. Kommittén
konstaterar därför att man knappast kan finna någon vägledning i de metoder som
praktiseras vid värdesäkringen av trafiklivräntorna och som innebär att endast
försäkringsersättningen värdesäkras.
I stället bör enligt kommittén övervägas om inte
värdesäkringstilläg-gen kan bekostas på samma sätt som själva livräntoma. Man
skulle alltså utvidga skadeståndsskyldigheten i fråga om periodiska
prestationer av livräntenatur till att omfatta också tillägg som bibehåller
prestationen vid dess urspmngliga köpkraft för mottagaren. Samtidigt skulle
den skadeståndsskyldiges intressen kunna tillgodoses genom att livräntebeloppet
ändras också vid stigande penningvärde. De samhällsekonomiska konsekvenserna
torde bli i stort sett desamma om man väljer att värdesäkra skadeståndet i
stället för försäkringsersättningen.
Att
åberopa bristande betalningsförmåga hos den skadeståndsskyldige i de fåtal
fall där detme är en privatperson som av egna medel betalar en
skadeståndslivränta anser kommittén inte rimligt. Betalningssvårigheter hos
gäldenären har inte ansetts utgöra hinder mot värdesäkring av de
familjerättsliga underhållsbidragen. Man kan vidare utgå från att
skadeståndslivräntorna i det alldeles övervägande antalet fall betalas av
subjekt med god likviditet, såsom staten, större företag, försäkringsbolag
etc. Normalt finansieras livräntan då på det sättet att ett kapital som täcker
de framtida utbetalnlngama fonderas, eller genom att den successiva kostnaden
för utbetalningarna behandlas som en löpande utgift i den verksamhet som skall
bära livräntan. Det framstår inte som något oöverstigUgt ekonomiskt hinder att
man ytterligare belastar dessa utbetalningar med värdesäkringstillägg.
Kommittén
finner alltså att bristande betalningsförmåga inte är något avgörande argument
mot en värdesäkring skadeståndsvägen. Det finns däremot skäl som gör denna
lösning tilltalande från principiell synpunkt. Värdesäkringen kan ses som en
fråga om vem av den skadeståndsskyldige och den skadelidande som skall bära
följdema av att penningvärdet sjunker. När skadeståndet fastställts har man
avgjort vil-
Prop. 1973:14 22
ken
köpkraft som skall tillhandahållas den skadelidande genom livräntebeloppet.
Närmast till hands ligger enligt kommittén att den skadeståndsskyldige
ansvarar för att denna köpkraft inte minskas genom inflationen. Den
skadelidande gör en förlust som schematiskt sett svarar mot en vinst för
den betalningsskyldige om livräntan under hela sin löptid utgår i samma
nominella värde som gällde vid fastställandet.
Den situationen att penningvärdet stiger har i
dagens samhälle närmast teoretiskt intresse. Det hör dock enligt kommitténs
mening till bilden att en skadeståndslivränta regleras helt efter
penningvärdets utveckling. Om en tidigare inflation har lett till att
livräntan höjts, kommer höjningen således att reduceras om pengarnas köpkraft
ökar, t. o. m. i sådan grad att livräntans nominella belopp blir mindre än det
som en gång bestämdes när skadeståndet prövades. Om livräntan följer såväl
stigande som sjunkande penningvärde tillgodoses skadeståndsbeta-larens intresse
av att slippa ge ut en livränta vars köpkraft har ökat vid jämförelse med
förhållandena vid tiden för fastställandet, eller med andra ord ett större
skadestånd än som avsetts då det bestämdes.
Kommittén framhåller också en viktig fördel som
hänger samman med försäkringstäckningen av skadeståndsansvaret. Säkerställande
och utgivande av skadeståndslivränta är i dag väsentligen en fråga för försäkringsbolagen.
Om värdesäkringen blir en del av själva skadeståndsskyldigheten uppnår man
betydande försäkringsmässiga fördelar. Den kanske viktigaste är att man inte
behöver räkna med någon minskning av de svenska försäkringsbestånden inom
frivillig ansvarsförsäkring, vilket skulle kunna bli fallet om
värdesäkringstilläggen, i likhet med tillläggen enligt TLL, konstmerades som
en ren försäkringsförmån. En värdesäkringsförpliktelse som knyts till själva
skadeståndsskyldigheten drabbar den skadeståndsskyldige även om försäkringen
finns i utländskt bolag eller den skadeståndsskyldige bär självrisk.
Kommitténs slutsats är att ändringarna i
penningvärdet bör inverka på skadeståndsskyldighetens omfattning på så sätt att
en skadestånds-livränta följer dessa ändringar. Denna lösning förordas av
kommittén om de försäkringsmässiga förutsättningama för den föreligger.
3.1.3
Möjligheterna att täcka värdesäkringen genom försäkring
Om värdesäkringstilläggen blir en del av själva
skadeståndet måste ansvarsförsäkringen täcka tilläggen lika väl som andra delar
av skadeståndet. Man kan enligt kommittén anta att det alldeles övervägande
antalet skadeståndslivräntor utges på gmnd av trafikförsäkring eller annan
ansvarsförsäkring. Den situationen att en livränta utges direkt av den
skadeståndsskyldige torde ha praktisk betydelse endast beträffande statliga
eller kommunala livräntor eller livräntor som betalas av stora företag som har
burit självrisk. Försäkringslivräntornas dominerande position medför att frågan
om säkerställandet av en livränta, värdesak-
Prop.
1973:14 23
rad
enligt den ordning kommittén tänker sig, blir av avgörande betydelse.
Om livräntan inte utgör ett fixerat belopp utan ett
belopp som varierar i takt med penningvärdeutvecklingen kan man enligt
kommittén inte följa den vanliga ordningen för säkerställande av de framtida
liv-ränteutbetalningama (avsnitt 2.2,2). Anknytningen till penningvärdets
skiftningar kräver att det avsatta kapitalet täcker också tillägg som föranleds
av sjunkande penningvärde. Tänkbara alternativa lösningar är att den fond vari
det ursprungliga kapitalet förvaltas successivt tillförs ytterligare medel som
för framtiden säkerställer varje beslutat tillägg, eller att de kostnader som
varje år uppkommer för tillägg finansieras inom den löpande rörelsen utan att
medel i förväg har fonderats för ändamålet.
De frågor som här uppkommer är av delvis annan
natur än de som förelåg vid lagstiftningen om trafiklivräntorna. Det gällde då
bl, a. att räkna upp äldre livräntor till aktuellt penningvärde och bereda dem
fortsatt inflationsskydd, och helt naturligt kunde man inte via premier eller
andra tillskott lägga värdesäkringskostnaden på det försäkringskollektiv som
existerade då den skada uppkom som föranlett livräntan. Värdesäkringen måste av
bl, a. den anledningen utformas som en särskild förmån ur försäkringen,
bekostad av det kollektiv som finns när tillägg kommer i fråga.
Försäkringskollektivens solidaritet mellan olika generationer och
trafikförsäkringens obligatoriska karaktär kunde åberopas för denna lösning.
Kapitaltäckningssystem A (jfr avsnitt 2.4,1) utgjorde med trafikförsäkringens
obligatorium inte ett finansieringsalternativ som man måste avvisa av
principiella skäl. Med hänsyn till trafikförsäkringsplikten kunde man räkna
med att det under normala förhållanden alltid skulle finnas ett kollektiv som
kunde bära de framtida kostnaderna.
Skall värdesäkringen vara en beståndsdel av själva
skadeståndet ställs man emellertid inför problemet att med viss precision
placera kostnaden för värdesäkringstilläggen på "rätt betalare".
Skadeståndet skall i alla dess delar betalas av den skadeståndsskyldige eller
det försäkringskollektiv i vilket han ingår när skadeståndsskyldigheten
uppkommer. Det nuvarande förfarandet för säkerställande av grundlivränta vilar
på denna princip. Samma princip bör enligt kommittén följas när det gäller
värdesäkringskostnaderna. Fondavsättningen måste alltså trygga inte bara själva
livräntebeloppet utan också framtida tillägg som följer penningvärdets
utveckling. Från denna utgångspunkt avvisar kommittén kapitaltäckningssystem A.
Det innebär nämligen en successiv fondering allteftersom tillägg beslutas och
därmed en belastning på framtida försäkringskollektiv som inte är förenlig med
värdesäkringens skadeståndskaraktär. Systemet skulle också medföra risk för
att de framtida försäkringskollektiven försvagas genom t, ex. ökat
självrisktagande. Kom-
Prop. 1973:14 24
mitten
avvisar även en finansiering enligt ett fördelningssystem, eftersom detta
skulle innebära att hela bördan av värdesäkringen läggs på det kollektiv som
finns när tilläggen betalas ut.
Kommittén staimar i stället för att finansieringen
bör ske enligt kapi-taltäcloiingssystem B. Då avsätts redan från början hela
den beräknade kostnaden för värdesäkringen för all framtid. Till grund för
beräknandet av livräntans kapitalvärde måste då, utöver dödlighets- och ränteantagandena,
läggas ett antagande rörande realränta som uttrycker skillnaden mellan
förräntningen på det avsatta kapitalet och den allmänna prisnivåns procentuella
ökning (avsnitt 2.4.1). Med denna lösning kommer värdesäkringskostnaden att
belasta samma kollektiv som får svara för grundlivräntan. Däremot skapar man
enhgt kommittén inte försäkringsmässiga betingelser för en fullständig
värdeföljsamhet. Detta skulle nämligen till följd av den uppenbara
vanskligheten att göra prognoser i fråga om penningvärdets framtida utveckling
fömtsatta att försäkringsbolagen hade möjlighet att placera sina fondmedel i
värdebeständiga objekt. Några placerlngsmöjllgheter av detta slag som fyller
FRL:s bonitetskrav finns emellertid inte. Kommittén finner därför att
realränteantagandet måste åtföljas av en motsvarande maximering av
värdesäkringstilläggen.
Kommittén har under sitt arbete övertygats om att
det med den nämnda begränsningen är tekniskt möjligt för försäkringsgivarna att
praktiskt tillämpa system B. Erforderlig fondering för livränta och tillägg kan
uppskattas och därmed finns också det nödvändiga underlaget för
premieberäkningen. Försäkringsinspektionen har varit positiv till en lösning
enligt denna metod.
System B innebär alltså att tilläggen måste hållas
inom en viss ram. Kommittén anser för sin del att man måste acceptera att
livräntetagarna inte garanteras full täckning i alla situationer för
penningvärdeförsämringen, under fömtsättning att ramen inte är alltför snäv.
Kommittén erinrar om att TLL i 11 § innehåller en generell möjlighet att
bromsa eller reducera nya indextillägg om särskilda skäl föreligger. Kommittén
utgår i sina överväganden från att den skadeståndsrättsliga inflationsgarantin
bör begränsas till 5 % per år men att en viss balansering till följande år
skall kunna äga rum av procenttal som inte har kunnat utnyttjas ett visst år.
Med denna nivå kan man räkna med att den försämring i köpkraften som varit
normal under senare år kommer att kunna beaktas. Procenttalet bör emellertid
för enhetlighetens skull gälla också vid stigande penningvärde.
3.1.4
Kostnaderna för värdesäkringen
Även om finansieringen enligt det sagda är tekniskt
möjlig att genomföra kan det enligt kommittén tänkas att kostnaderna i form av
höjda premier motverkar en lösning.
Prop. 1973:14 25
Nu tillämpade gmnder för avsättning av livränta
innebär bl. a. ett ränteantagande om 3 %. Dessa grunder leder till avsevärda
ränteöverskott, eftersom den genomsnittliga faktiska kapitalavkastningen i
skadeförsäkringsbolagen i dag uppgår till omkring 6,5 %. Betydande delar av
överskotten kan föras till allmän konsolidering.
En
värdesäkring enligt de linjer som kommittén tänker sig innebär ökad avsättning
till livräntefonderna och därmed i princip också ökade premieuttag. Kommittén
framhåller att man mycket påtagligt ställs inför en avvägning mellan å ena
sidan kravet på tillfredsställande marginal för livräntomas och
värdesäkringstilläggens tryggande och å andra sidan intresset av att inte
belasta försäkringstagarna med alltför höga premier. Om fondavsättning för
livräntans grundbelopp plus tillägg inom ramen för en årlig inflation om 5 %
sker enligt nu gällande gmnder kommer effekterna av den stora skillnaden mellan
antagen och faktisk avkastning på livräntekapitalet att bli ännu mera framträdande
än f. n. Enligt kommittén ligger det med hänsyn härtill nära till hands att
undersöka om inte det 3-procentiga antagandet i grunderna kan förändras. Annars
är det tänkbart att de premier som måste tas ut blir så höga att värdesäkringen
inte kan förverkligas.
Om
inflationsgarantin begränsas till 5 % per år med möjlighet att föra över ej
utnyttjade procenttal till följande år och ränteantagandet åtminstone för de
första 10 åren grundas på den genomsnittliga faktiska avkastningen i dag torde
det enligt kommittén ändå finnas en betryggande marginal för
inflationstäckningen utan större premie-höjning än som kan bedömas som
acceptabel. Kommittén har disku-rat denna fråga med försäkringsinspektionen och
därefter bedömt det som möjligt att lägga fram ett förslag till allmän
värdesäkring enligt de antydda linjema.
Kommittén antar att uppkommande vinster inom
livränterörelsen kan utnyttjas för att minska premiebehovet för nytillkommande
livräntor. Den pekar särskilt på att sådana vinster successivt bör komma fram i
samma mån som inflationen blir mindre än som svarar mot det relativt höga
inflationsantagandet.
Kommitténs slutsats blir att finansieringsfrågan
inte skall hindra den tänkta lagstiftningen.
Av olika skäl går det enligt kommittén inte att ha
skilda bestämmelser beroende på om livräntan utgår ur försäkring eller inte.
Lagstiftningen skall följaktligen tillämpas beträffande såväl försäkringslivräntor
som livräntor vilka utges av den skadeståndsskyldige direkt.
3.1.5
Huvuddragen av värdesäkringen
Basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring bör
utgöra gmndläggande norm för ändringarna. Kommittén hänvisar till att
basbeloppet nu har satts som indexregulator i så många andra sammanhang att man
Prop. 1973:14 26
är
på väg att uppnå enhetlighet i värdesäkringsmekanismen för likartade förmåner
på olika områden. Någon fullständig följsamhet kan det emellertid inte bli
fråga om i detta sammanhang med hänsyn till den årliga 5-procentiga ram som
kommittén har funnit nödvändig.
Inte varje ändring av basbeloppet bör utlösa
ändring av livräntan. En spärregel bör finnas så att man undviker omräkningar
med åtföljande administrativa besvär och kostnader utan motsvarande reella
vinster för livräntetagarna. Endast viss minsta höjning eller sänkning av
basbeloppet bör utlösa tillägg till eller reduktion av livräntan. Basbeloppets
förändring bör utgöra minst 5 % vid jämförelse med det basbelopp som ligger
till grund för den senaste ändringen. Av administrativa och andra praktiska
skäl bör ändringarna samordnas så att de sker samtidigt och med samma
procenttal för alla livräntor.
Med hänsyn till det nu sagda bör huvuddragen i
systemet enligt kommittén utformas på följande sätt, varvid det förutsätts att
regleringen kan träda i kraft den 1 januari 1973.
Skadeståndslivränta ändras vid en ändring om minst
5 % av basbeloppet. Samtliga hvräntor som är fastställda vid ingången av det
år då ändring aktualiseras omfattas av ändringen. Ändringen sker enhetligt för
alla livräntor med samma procenttal som basbeloppet har ändrats.
De olika basbelopp som läggs till gmnd för
bedömningen bör lämpligen avse december månad. Ändring verkställs därefter
från den 1 januari påföljande år. Att kommittén här väljer basbeloppet för den
månad som ligger närmast före ändringsmånaden och inte som i TLL och TLF
basbeloppet för själva ändringsmånaden gmndas enligt kommittén på praktiska
erfarenheter från tillämpningen av den nu gällande
värdesäkringslagstiftningen. Basbeloppet fastställs nämligen så sent att
utbetalningen av indextillägg ibland har förskjutits.
Värdesäkringstillägg kan första gången komma i
fråga fr. o. m. det år då basbeloppet för december månad året innan stigit med
minst 5 % vid jämförelse med basbeloppet för december 1972. Nya tillägg utlöses
sedan vid ny stegring om minst 5 % av basbeloppet, räknat mellan december
månad året före det år då föregående ändring ägt rum och december månad ett
påföljande år. Efter motsvarande metod avgörs om livräntan skall sänkas vid
nedgång i basbeloppet.
Ökningen eller minskningen av livräntebeloppet
måste rymmas inom den årliga ram om 5 % som kommittén har funnit nödvändig.
Skulle t. ex. basbeloppet öka med mer än 5 % mellan december 1972 och december
1973 kan endast ett 5-procentigt tillägg komma i fråga från den 1 januari 1974.
Eftersom den årliga iaflationsgarantin maximeras till 5 % av livräntans
aktuella belopp och försäkringen förutsätts kunna täcka in denna garanti anser
kommittén att man inom 5-procentsramen bör bereda livräntetagarna bästa möjliga
skydd på det sättet att till kommande år får balanseras sådant helt procenttal
som inte har kunnat
Prop.
1973:14 27
-utnyttjas
visst år. Om basbeloppet har höjts med t. ex, 6 % från december ett år till
december påföljande år kan endast 5 % därav slå igenom som tillägg till
livräntan. Den balansering till följande år som kommittén tänker sig medför
att "överskottet", 1 %, kan läggas till den då aktuella
basbeloppshöjningen vid prövningen av om nytt tillägg kan komma i fråga.
I 11 § TLL infördes en möjlighet för Kungl, Maj:t
att, om särskilda skäl föreligger, förordna om begränsning i rätten att få ut
indextillägg ller förordna om lägre tillägg än som följer av regleringen i
övrigt. Sådana särskilda skäl angavs vara kraftig inflation i förening med en
mera väsentlig tillbakagång av trafikförsäkringens premieunderlag. För den nu
aktuella lagstiftningen saknar en nedgång i premieunderlaget enligt kommittén
mtresse, eftersom värdesäkringen inte till någon del finansieras av framtida
försäkringskollektiv. Behov i övrigt av en motsvarighet till 11 § TLL anser
kommittén inte föreligga med hänsyn till den procentuella begränsningen av
möjliga värdesäkringstillägg,
3.1.6 Förhållandena
vid stigande penningvärde
Samma ordning som vid en tänkt inflationsutveckling
bör enligt kommittén gälla vid en eventuell stegring av penningvärdet. De
försäkringsmässiga omständighetema är här visserligen av annan natur, men det
skulle ställa sig komplicerat att följa skilda principer vid inflation och
deflation, inte minst om penningvärdet under en period svänger mellan stegring
och fall. Kommittén understryker vidare att systemet med balanserade
procenttal bör i den skadeståndsskyldiges intresse tillämpas vid en
deflationistisk utveckling.
3.2
Värdesäkring av äldre livräntor
5.2.7 Den allmänna lagstiftningens förhållande
till existerande värde-
säkringslagstiftning
Kommitténs överväganden bygger på antagandet att en
allmän lag om ändring av skadeståndslivräntor kan träda i kraft den 1 januari
1973, Den kommer då att kunna tillämpas på livräntor på gmnd av skadehändelser
fr. o, m. nämnda datum, dvs. dem som kommittén kallar nya livräntor. Eftersom
värdesäkringen avses bli en del av skadeståndsskyldigheten griper den in också
på områden där värdesäkring av skadeståndslivräntor redan har införts.
Intresset av enhetliga bestämmelser om värdesäkringen på hela
skadeståndsområdet motiverar enligt kommittén att sådan särskild reglering
avlöses av den nya lagen. Existerande lagstiftning, dvs. TLL, TLF och 1971 års
kungörelse, bör därför i samband med ilcraftträdandet av den nya lagen
begränsas till äldre livräntor, dvs. livräntor på grund av skadehändelser före
Ikraftträdandet.
Prop. 1973:14 28
3.2.2
Frågan om ytterligare lagstiftning beträffande äldre livräntor
Kommittén har tagit upp frågan om inte i detta
sammanhang värdesäkring kan genomföras beträffande ytterligare gmpper av äldre
livräntor, som f. n. inte omfattas av gällande värdesäkringslagstiftning.
Redan år 1970 presenterade kommittén i en PM ett förslag till värdesäkring av
ansvarslivräntoma, dvs. de skadeståndslivräntor som utgår på gmnd av
ansvarsförsäkring. Denna PM (i betänkandet kallad 1970 års PM) remitterades
till försäkringsinrättningarna, vars inställning till förslaget emellertid
visade sig på vissa punkter negativt. Kommittén har övervägt om inte förslaget
ånyo kan aktuaUseras i modifierad form. Jag återkommer strax till kommitténs överväganden
i denna del.
Vad beträffar sådana äldre
livräntor som utges av de skadeståndsskyldiga själva har kommittén inte ansett
det möjligt att införa värdesäkring genom lagstiftning. Redan i samband med
lagstiftningen om trafiklivräntorna kom den ståndpunkten till uttryck, att man
inte torde kunna ålägga sådana skadeståndsskyldlga att utge
värdesäkringstillägg. Kommittén berör i detta sammanhang särskilt frågan om
värdesäkring av livräntor som betalas direkt av s, k, självförsäkrare, dvs,
rättssubjekt som med hänsyn till riskutjämningen inom den egna verksamheten
har funnit det förenligt med sina ekonomiska intressen att inte teckna
försäkring. Enligt kommittén bör en skadelidande inte försättas i sämre
situation därför att den skadeståndsskyldige uppträder som självförsäkrare än
om försäkring hade tecknats i sedvanlig omfattning. Från denna synpunkt är det
angeläget att också livräntor som självförsäkrare utger värdesäkras,
Självförsäkrare är i första hand staten och i undantagsfall kommunerna. För
statens del är värdesäkringsfrågan med hänsyn till 1971 års kungörelse inte
längre något problem. Frågan om värdesäkring av livränta som utges av kommun
bör enligt kommittén lämpligen avgöras av kommunen själv och följaktligen inte
regleras i lag, Konamittén anser sig på goda grunder kunna anta att kommunerna
frivilligt räknar upp och i fortsättningen värde-säkrar äldre livräntor. Som
förebild lär kommunerna kunna använda 1971 års kungörelse. Också större företag
är ofta självförsäkrare. Av praktiska skäl har kommittén inte kunnat kartlägga
livräntor som utges direkt av sådana självförsäkrare, men det är känt att
sådana existerar. Det framstår enligt kommittén som rimligt att
livräntetagarna genom frivilligt åtagande av de skadeståndsskyldiga eller genom
avtal blir delaktiga av en uppräkning och värdesäkring efter samma normer som
gäller i fråga om försäkrlngslivräntoma. Kommittén anser att frågan om sådana
avtal, där så är lämpligt och praktiskt möjligt, bör tas upp vid förhandlingar
mellan arbetsmarknadens parter.
Prop.
1973:14 29
3.2.3
Äldre ansvarslivräntor Avgränsning
Förslaget
i 1970 års PM avsåg livräntor som utgår på grund av ansvarsförsäkring
(ansvarslivränta).
I betänkandet anger kommittén närmare de kategorier
som avses med kommitténs överväganden. Det är livräntor på gmnd av frivillig
ansvarsförsäkring inom kategorierna företagsansvarsförsäkring, privatansvarsförsäkring
och annan ansvarsförsäkring, vidare sådana livräntor som härrör från bilansvarighetsförsäkring
tecknad för områdesfordon och som är undantagna från TLL (1 § 2 st,) samt inte
heller omfattas av TLF, dvs, utgår på grand av en av staten tagen
bilansvarighetsförsäkring. Sammanfattningsvis rör det sig alltså om äldre
livräntor som utgår på grund av ansvarsförsäkring och som inte faller under
TLL, TLF eller 1971 års kungörelse.
Möjligheterna
att använda TLL som förebild
Inledningsvis berör kommittén frågan i vilken
omfattning TLL kan användas som förebild för en lagstiftning om ansvarslivräntorna.
Det finns enligt kommittén vissa skillnader mellan trafikförsäkringen och annan
ansvarsförsäkring som gör att detta inte utan vidare är möjligt.
Strukturen
inom de båda försäkringsgrenama skiljer sig enligt kommittén väsentligt. På
ansvarsförsäkringsområdet är förhållandena till skillnad från vad som gäller
inom trafikförsäkringen ibland mindre enhetliga. I de flesta bolag är
ansvarsförsäkringen endast en bland många försäkringsgrenar, vilket bl, a.
medför svårigheter att använda premieinkomstema som fördelningsgrund vid en
eventuell omfördelning av värdesäkringskostnaderna. Vidare förelåg särskilda
försäkringsmässiga betingelser för en värdesäkring av trafiklivräntorna som
saknas i fråga om annan privat försäkring och enskilt skadestånd. Man kunde
bygga värdesäkringen på ett obligatoriskt försäkringssystem med en enhetlig
intressegrupp av försäkringstagare. Ansvarsförsäkringen vilar inte på samma
sätt på ett kollektiv som har bildats för ett och samma syfte och som hålls
samman av en lagreglerad försäkringsplikt. Den solidariska inriktning på att
hjälpa vissa kategorier skadelidande som kännetecknar trafikförsäkringen är
inte lika renodlad inom ansvarsförsäkringen. Kommittén anser dock att det
finns visst fog för att betrakta ansvarsförsäkringen som en tämligen fast
intressegemenskap på frivilllghetens grund och en betydelsefull faktor i
samhällets olika ersättningsmekanismer. Därför kan man i någon utsträckning dra
paralleller med den intressegemenskap inom yrkesskadeförsäkringen och inom
trafikförsäkringen som har motiverat att dessa kollektiv får bära
värdesäkringen på sina resp. områden. De principiella invändningar som kan
riktas mot att hänföra värdesak-
Prop. 1973:14 30
ringskostnaderna
till aktuella kollektiv har dock enligt kommittén större tyngd nu än i tidigare
sammanhang.
Vid trafiklivräntornas värdesäkring åberopades att
betydande skadekostnader har förts över till det allmänna genom den allmänna
försäkringens förmåner. Några principiella invändningar borde därför inte
resas mot att de vid varje tid aktuella försäkringstagarna bär kostnaderna för
värdesäkring av ersättningar i skadefall, där försäkringstagare från andra
perioder bär skadeståndsansvaret. Kommittén anser att dessa förhållanden kan
åberopas även nu.
Risken att ett försäkringskollektiv minskar om
ökade kostnader läggs på det har enligt kommittén uppenbarligen i princip
större vikt i fråga om ansvarsförsäkringen, som är frivillig, än i fråga om den
obligatoriska trafikförsäkringen. Om kostnadema för värdesäkringen medför sådan
ökning av premierna att försäkringstagare i någon utsträckning träder ut ur
kollektivet, försvagas dettas förmåga att bära de ökade kostnader som
värdesäkringen för med sig. När det gäller att bedöma riskema för en sådan
utveckling framhåller kommittén att det nu är fråga om att värdesäkra ett
begränsat antal livräntor, eftersom den allmänna ändringslagen i princip skall
tillämpas på framtida livräntor och särskild lagstiftning för
ansvarslivräntorna endast är tänkt att omfatta äldre sådana livräntor. Hur pass
betydande riskerna är sammanhänger också med det system man väljer för
finansieringen av värdesäkringen.
Val
av finansieringsmetod
Om man, här som enligt TLL, tillämpar kapitaltäckningssystem
A kommer kostnaden för uppräkningen av nu utgående livräntor att belasta det
kollektiv som är aktuellt vid tiden för uppräkningen, i den mån kostnadema
skall tas ut via premierna. Fondavsättningen för framtida tillägg till dessa
och till nytillkommande livräntor, gmndade på händelser före allmänna
ändringslagens ikraftträdande, finansieras däremot under samma förutsättning
via premier som betalas av det kollektiv som finns när tilläggen börjar utgå.
För detta system talar enligt kommittén bl, a, att den inledande belastningen
på det aktuella kollektivet blir mindre, Värdesäkringskostnadema fördelas
jämnare under livräntans löptid och de betalas i det penningvärde som är
aktuellt då tillägg kommer i fråga. Man får ett enhetligt system för
trafiklivräntor och ansvarslivräntor, eftersom TLL vilar på system A. Mot
systemet talar i första hand att fondavsättningen inte synes tillfredsställa
skuldfö-ringskravet enligt 262 § FRL, Man måste också beakta de komplikationer
som kan uppstå om någon försäkringsgivare i framtiden upphör med sin
verksamhet. En annan omständighet är riskerna för en försvagning av
kollektivet genom att försäkringstagarna definitivt går över till annat
försäkringsbolag, t, ex, utländsk försäkringsgivare, eller ökar
Prop.
1973:14 31
sin
självrisk. Eftersom den aktuella lagstiftningen bara avser en övergångsperiod
bör emellertid risker av detta slag inte överdrivas.
Tillämpar
man system B faller kostnaden för uppräkning av nu utgående livräntor, liksom
hela kostnaden för fortsatt värdesäkring av dessa, på det kollektiv som fiims
vid tiden för uppräkningen. Hela kostnaden för den framtida värdesäkringen av
nytillkommande livräntor, grundade på händelser före allmänna ändringslagens
ikraftträdande, faller enligt kommittén principiellt på det kollektiv som finns
skadeåret. Kostnaden för viss skada skall nämligen enligt avsättningsreglerna
belasta försäkringen det år då skadehändelsen har inträffat. För system B
talar enligt kommittén att värdesäkringen av samtliga livräntor blir säkerställd
för framtiden inom en kort tidrymd. Skuldförlngskravet i 262 § FRL tillgodoses
oberoende av eventuella senare frånfall av försäkringstagare. Man undgår också
de problem som kan uppkomma om den försäkringsgivare som svarar för livräntan i
framtiden upphör med sin verksamhet. Mot systemet talar att kostnaderna, som i
princip är av engångskaraktär, kan bli höga, särskilt under den begränsade tid
då kostnadema för uppräkning och värdesäkring av de gamla livräntorna skall
finansieras. Vad som blir aktuellt är ju en fondering som skall inkludera
inflationsgaranti för all framtid. En temporärt hög belastning på premierna
skulle kunna uppkomma. Erfarenheterna från trafikllv-räntornas värdesäkring antyder
dock att totalkostnaden för en värdesäkring enligt B-alternativet inte är
större än de kostnader för en värdesäkring enligt A-alternativet som man efter
hand kommer upp till under livräntornas återstående löptid.
Enligt
kommittén bör det finnas flera olika metoder att dämpa
vär-desäkringskostnademas inverkan på premiema. Dessa metoder skulle väsentligt
underlätta en värdesäkring enligt B-systemet men kan även främja en lösning
enligt A-systemet, Kostnaderna skulle kunna fördelas under ett visst antal år
närmast efter värdesäkringens genomförande. Effekten på varje år blir då
begränsad, kanske rentav i sådan grad att premiehöjning kan undvikas. Vidare
kan övergång till mera realistiska grunder för fondavsättningen än dem som nu
tillämpas medföra att fondmedel för nu aktuella förpliktelser kan frigöras.
Kommittén anför ett särskilt skäl för att man så
långt det är möjligt bör använda fondmedel. F. n. torde de medel som avsätts
för livräntorna ge betydligt högre avkastning än vad som behövs för att säkerställa
utbetalningen. Om som regelmässigt är fallet ansvarsbolaget inom egen
livränterörelse har behållit ansvarigheten för sina livräntor, kan det relativt
fritt tillgodogöra sig den överränteavkastning som uppkommer på de mot
livräntefonden svarande värdehandlingarna. Det har varit och är möjligt för
bolaget att använda awecklingsvinster på livränterörelsen till allmän
konsolidering eller till täckningsbidrag i den löpande rörelsen, t. ex. i den
som avser ansvarsförsäkring. Sådana bidrag
Prop. 1973:14 32
möjliggör
enligt kommittén ett lägre premieuttag än som annars skulle ha varit
nödvändigt. I de undantagsfall då livräntan har uppkommit i rörelse som drivs
av sådant bolag som inte har rätt att behålla ansvarigheten för sina livräntor
placeras den normalt hos livbolag (placering hos RFV kan också tänkas).
Livbolaget tillgodoför ansvarsbolaget överavkastningen vid
livränteförvaltningen i form av återbäring och/eller s, k, ränterabatt. Situationen
för ansvarsbolaget när det gäller överräntan torde därigenom vara i stort sett
jämförbar med den som gäller för bolag som själva behåller ansvarigheten för
sina livräntor. Det diskuterade argumentet har därför enligt kommittén bärkraft
också i de undantagsfall då livräntan har placerats hos annan
försäkringsgivare,
I
den mån sådana särskilda finansieringsmöjligheter som kommittén har berört inte
är tillräckliga kan det bli nödvändigt att bolagen belastar den löpande
ansvarsförsäkringen för att täcka värdesäkringskostnadema. Kommittén ser för
sin del inte en sådan belastning på annat sätt än andra variationer i
premienivån. Särskilt pekar den på att denna nivå i många bolag kan ha hållits
lägre än som annars hade varit nödvändigt tack vare räntevinsterna på
fonderade medel.
Kommitténs
slutsatser
Kommittén anser att en värdesäkring av
ansvarslivräntorna bör genomföras och att den i huvudsak bör kunna följa de
principer som TLL bygger på. Värdesäkringen bör innebära uppräkning till
aktuellt penningvärde av existerande livräntor och fortsatt värdesäkring av
dessa samt av nytillkommande livräntor som hänför sig till skadehändelser före
allmänna ändringslagens ikraftträdande och därför inte omfattas av denna lag.
Finansieringen bör, till skillnad från vad som gäller enligt TLL, ske enligt
kapitaltäckningssystem B. Kommittén fäster härvid avgörande vikt vid att kravet
på soliditet vid fondavsättningen i enlighet med 262 § FRL innebär full
kapitaltäckning av försäkringsinrättningarnas förpliktelser. Med ett kollektiv
av den typ som ansvarsförsäkringen representerar anser kommittén att detta
krav varken for mellt eller reellt kan tillgodoses om en del av
värdesäkringskostnaden skjuts över på kommande generationer av
försäkringstagare. Det kan visserligen sägas att också system B innefattar viss
risk för uttunning av försäkringsbestånden, men denna är enligt konnmittén mera
temporär än vid en värdesäkring enligt system A,
Kommittén
accepterar för sin del att den årliga inflationsgarantin begränsas till 5 %.
Det system med balanserade procenttal som kommittén föreslår beträffande
livräntor enligt allmänna ändringslagen bör tillämpas också här. En följd av
den begränsade inflatlonsgarantin är att någon motsvarighet till 11 § TLL inte
behöver tas upp i ansvars-llvräntelagen.
Kommittén
berör särskilt frågan om behandlingen av de livräntor
Prop. 1973:14 33
som
RFV förvaltar. De förut återgivna resonemangen om överräntan vid
livränteförvaltningen har enligt kommittén i princip tillämpning också på dessa
livräntor. Att avkastning utöver den enligt gmndema beräknade har uppkommit vid
förvaltningen utgör ett starkt argument för att gemensamma fondmedel ur
yrkesskadeförsäkringsfonden, i vilken livräntekapitalet förvaltas, används för
de tämUgen blygsamma kostnader som livräntomas uppräkning och fortsatta
värdesäkring drar med sig.
Kommittén
tar också upp frågan om värdesäkringen av ansvarslivräntoma skulle kunna
genomföras utan lagstiftning, t, ex. genom överenskommelse mellan bolagen.
Lagstiftning utgör emellertid enligt kommitténs mening den enda säkra garantin
för en enhetlig värdesäkring som kommer samtliga livräntetagare på det aktuella
området tUl godo. Man kan inte utgå från att en frivillig överenskommelse kommer
att omfatta samtliga berörda försäkringsinrättningar. Om en reglering med
fullständig anslutning inte kan åstadkommas är det tänkbart att en del
försäkringsbolag löser frågan på egen hand, och på så sätt skulle olika
principer kunna bli gällande för värdesäkringen i olika bolag, samtidigt som
livräntor i bolag som inte alls genomför värdesäkring ställs utan
inflationsskydd.
Huvuddragen
av ansvarslivräntornas värdesäkring enligt kommittéförslaget
Ett system fÖr uppräkning och fortsatt värdesäkring
av ansvarslivräntoma efter mönster av TLL synes kommittén kunna utformas enligt
följande. Utgångspunkten är att lagen härom träder i lo-aft den 1 januari 1973.
Livräntoma skyddas mot sådana förändringar i
penningvärdet som har lett eller leder till att livräntan förlorar sin
urspmngliga köpkraft. Skyddet utformas som tillägg till livräntoma och blir
juridiskt att anse som en särskild försäkringsförmån. Tilläggen skall alltså
inte betraktas som en del av skadeståndet.
Livräntor fastställda före utgången av år 1970
räknas upp genom till-lägg (allmänt tillägg) så att de når upp till 1971 års
penningvärde. Till grund för uppräkningen läggs medelvärdet av
konsumentprisindex för år 1971. Någon procentuell begränsning i
inflationskompensationen per år föreskrivs inte beträffande förfluten tid. En
sådan begränsning skulle ha mycket liten faktisk betydelse med hänsyn till
inflationsutvecklingen under gångna år.
Såväl uppräknade som nytillkomna livräntor
fastställda år 1971 eller senare men utgående på grund av händelse som
inträffat före den 1 januari 1973 ändras genom anpassning till basbeloppet.
Om basbeloppet under ett eller flera (hela) år har ökat med minst 5 % utlöses
tillägg till livräntorna (Indextlllägg). Liksom enligt allmänna ändrlngs-
3 Riksdagen 1973.1 saml. Nr 14
Prop.
1973:14 34
lagen
görs basbeloppsjämförelsen mellan december månad ett år och december månad
påföljande år. Indextillägget utgår med samma procenttal med vilket
basbeloppet har ökat. Eftersom fondavsättningen skall ske enligt
kapitaltäckningssystem B begränsas dock inflationsgarantin till 5 % per år.
Sänkning av basbeloppet inverkar inte på vare sig livräntan eller utgående
tillägg.
Ett första indextillägg utlöses fr. o. m. den 1
januari det år då basbeloppet för december månad året före överskridit
basbeloppet för december 1971 med minst 5 %. Indextillägget utgör högst 5 % av
livräntans aktuella belopp för varje år som omfattas av basbeloppsförändringen.
Nytt indextillägg utlöses sedan fr, o. m, den 1 januari varje år basbeloppet
för december månad året före med minst 5 % överskridit det basbelopp som ligger
till gmnd för senaste indextillägg. Motsvarande begränsning till 5 % av
aktuella livräntebeloppet för varje år som omfattas av basbeloppsförändringen
gäller beträffande de nya indextilläggen.
På gmnd av uppräkningen utgår livräntor fastställda
t, o. m, år 1970 i 1971 års penningvärde. Livräntor fastställda under år 1971
utgår också i detta penningvärde, som åtminstone vad beträffar senare delen
av året återspeglas i basbeloppet för december 1971. En minst 5-procentig
ökning mellan detta basbelopp och basbeloppet för december 1972 utlöser
indextillägg fr. o. m. den 1 januari 1973 till hvräntor fastställda t, o, m, år
1971, Livräntor fastställda under år 1972 bör också kunna få indextillägg om
minst 5-procentig ökning mellan basbeloppen för december 1971 och december 1972
äger rum. Kommittén anser sig ha anledning räkna med att hänsyn tas tiQ en snar
framtida höjning genom indextillägg när dessa livräntor fastställs och föreslår
därför inte någon särskild begränsning motsvarande den som för liknande fall
finns i punkt 2 i övergångsbestämmelserna tUl TLL, Livräntor fastställda under
år 1973 höjs tidigast fr. o, m. den 1 januari 1974, Samma princip att
indextillägg kan utlösas redan året efter fastställandet tlUämpas beträffande
senare fastställda äldre livräntor. Överkompensation undviks genom att man vid
fastställandet av en livränta tar hänsyn till indextillägg som kan beräknas
komma i fråga påföljande 1 januari.
Valet av kapitaltäckningssystem B för
finansieringen innebär beträffande uppräknade livräntor att medel måste
fonderas för att säkerställa att livräntans gmndbelopp plus allmänt tillägg kan
förses med indextillägg inom 5-procentsramen. Beträffande nytillkommande
livräntor skaU fondavsättningen trygga indextillägg till grundbeloppet inom samma
ram.
Kostnaderna för värdesäkringen bör enligt kommittén
i största möjliga utsträckning begränsas med hänsyn till att de i viss
omfattning läggs på ett kollektiv som åtminstone delvis inte är detsamma som
det vilket har ansvaret för livräntornas utgivande. Detta leder till att några
prop. 1973:14 35
speciella
förmåner motsvarande särskilt tillägg enligt 6 § TLL, extra tillägg enligt 8 §
TLL eller särskild ersättning enligt 12 § 1971 års kungörelse inte bör komma i
fråga i den aktuella lagstiftningen.
Kostnaderna
för uppräkningen
Kommittén har samlat in vissa uppgifter om det
existerande beståndet av ansvarslivräntor den 1 januari 1968. På grundval av
dessa uppgifter har kommittén beräknat årligt belopp och kapitalvärde av
allmänna tillägg till dessa livräntor, Beräkningama gmndar sig på en
finansiering enligt kapitaltäckningssystem A, Uppgifter och beräkningar
redovisas i bilaga 1 till betänkandet. Beträffande kommitténs kommentarer
härtill kan hänvisas till betänkandet s, 5758,
Uppskattningen av ansvarslivräntebeståndet har
gällt kapitalvärdet för utgående livräntor och en fullständig indexhöjning vid
utgången av år 1967 beräknat efter en ränteintensitet av 3 % (som f, n,
tillämpas). Kapitalvärdet har sedan framräknats för att dock endast i tidshänseende
motsvara kommitténs aktuella förslag. Sålunda har kapitalvärdet enligt f, n,
tillämpade beräkningsgrunder den 1 januari 1973 av utgående ansvarslivräntor,
fastställda t, o, m, år 1970, beräknats till ca 50 milj, kr och av allmärma
tillägg till dessa livräntor till ca 13 milj, kr. De nämnda livräntorna skulle alltså
efter höjnmg med allmänt till-lägg enligt kapitaltäckningssystem A och med nu
tillämpade beräknings-gmnder kräva en fondering av 63 milj, kr. Om
åldersfördelningen och sammansättningen i övrigt i det aktuella beståndet av
ansvarshvräntor i huvudsak överensstämmer med motsvarande fördelning och sammansättning
i trafiklivräntebeståndet skulle man enligt kommittén kunna grovt uppskatta
fonderingsbehovet den 1 januari 1973 enligt kapitaltäckningssystem B till ca
100 milj, kr vid tillämpning av ett realränteantagande = O, resp. till ca 85
milj. kr vid tillämpning av ett realränteantagande av 1 %. Under angivna
förutsättningar avseende åldersfördelning, beståndssammansättning och
realränteantaganden av O resp, 1 % skulle genomförandet av kommitténs förslag
enligt finansieringssystem B beträffande ansvarslivräntorna således kräva en
fondförstärkning av ca 50 milj, kr resp. ca 35 milj, kr, eller ca fyra resp,
ca tre gånger den förut angivna kostnaden för allmänna tillägg enligt finansieringssystem
A (beräknad enligt nu tillämpade gmnder). Skillnaden mellan beloppen 50 och 35
milj. kr belyser effekten av en ändring av realränteantagandet med 1 %.
Enligt kommittén skall varje bolag som meddelar
ansvarsförsäkring betala uppräkningen av de ansvarslivräntor som bolaget nu
förvaltar samt den fortsatta värdesäkringen av dessa och av nytillkommande livräntor
inom den egna rörelsen. Kommittén har emellertid funnit anledning överväga om
kostnaderna bör omfördelas mellan försäkringsinrättningama, såsom fallet är
med kostnadema för värdesäkringen av
Prop.
1973:14 36
trafiklivräntoma
(15 § TLL), Genom en sådan omfördelning skulle man kimna uppnå en utjämning av
olikheter i de skilda bolagens förmåga att bära kostnaderna för
inflationsskyddet.
Kommittén diskuterar olika tänkbara grunder för en
omfördelning av detta slag (se betänkandet s, 5961). Den finner det svårt att
kon-stmera en lämplig fördelningsnyckel och anser det därför ytterligt tveksamt
om man genom en omfördelning uppnår den eftersträvade utjämningen mellan
bolagen. Kommittén vill tvärtom inte utesluta risken att de ojämnheter som
finns mellan bolagen ytterligare förstärks. Kommittén framhåller också att den
åtgärd det nu är fråga om är mera begränsad och av mindre ekonomisk betydelse
än värdesäkringen av trafiklivräntoma. Något avgörande skäl för ett
omfördelningssystem har kommittén inte kunnat finna.
De
av RFV förvaltade livräntorna kräver enhgt kommittén inte ett
omfördelnlngssystem. De kommer enligt uttalande av verket att kurma värdesäkras
med hjälp av medel ur yrkesskadeförsäkringsfonden. Det är enligt kommittén
knappast aktuellt att i detta sammanhang överväga en fördelning av kostnaderna
för värdesäkring av livräntor som möjligen kan komma att inköpas hos RFV och
som kommer att falla under den nu aktuella lagstiftningen. Kommittén utgår med
hänsyn till det anförda från att någon omfördelning inte skall bU nödvändig för
att Idara tillägg till inköpta livräntor.
Om ett bolag inte får behålla ansvarigheten för
sina hvräntor eller i framtiden skulle upphöra med sin verksamhet på annat sätt
än i samband med överlåtelse av rörelsen, bör det enligt kommittén avhända sig
ansvarigheten för sina livräntor genom inköp hos RFV på sådana villkor att RFV
också svarar för den framtida värdesäkringen av livräntoma, dvs. mot en premie
som beräknats på grundval av system B. Något clearingsystem för att säkra
fortsatta indextillägg till livräntor i bestånd hos bolag som upphör med sin
verksamhet har inte aktualitet om system B tillämpas på värdesäkringen.
3.2.4
Äldre trafiklivräntor
Om allmänna ändringslagen genomförs blir enligt
kommittén TLL, TLF och 1971 års kungörelse övergångslagar av samma karaktär som
den tänkta lagen om värdesäkring av äldre ansvarslivräntor.
Kommittén tar upp frågan om TLL bör bringas i
närmare överensstämmelse med den föreslagna lagstiftningen på de två
väsentliga punkter där skillnader annars kommer att föreligga, nämligen sättet
för finansiering av värdesäkringen och begränsningen av den årliga
inflationsgarantin till 5 %,
Värdesäkringen av trafiklivräntorna finansieras
enligt kapitaltäckningssystem A, medan kommitténs tanke är att värdesäkringen
av ansvarslivräntorna, hksom av nya skadeståndslivräntor, skall ske enligt
Prop.1973:14 37
system
B. Att för trafiklivräntornas del övergå till en finansiering enUgt B-systemet
anser kommittén emellertid av bl. a. ekonomiska och administrativa skäl
olämpligt. En annan sak är att eventuella nya grunder för fonderingen av
livräntekapital kommer att slå igenom också på trafiklivränteområdet och leda
till en omräkning av trafik-livräntefonderna. Går man över till ett mera
realistiskt ränteantagande vid beräkning av livräntans kapitalvärde, ter det
sig enligt kommittén naturligt att tillämpa detta antagande även för de
nuvarande fondema för trafiklivräntor. Betydande belopp koimner då att frigöras.
Kommittén anser att dessa borde kunna användas för den fortsatta värdesäkringen
av trafiklivräntoma och åtminstone temporärt minska behovet av finansiering
via trafikförsäkringspremierna.
Om
man inte begränsar indextilläggen enligt TLL till 5-procentsnivån kommer
trafiklivräntetagarna i en fördelaktigare position än andra Uv-räntetagare vid
en kraftig inflation, Inflatlonskompensationen för en livränta enligt allmänna
ändringslagen eller ansvarslivräntelagen skulle automatiskt begränsas tUl
nämnda nivå, medan kompensationen enUgt TLL inte skulle begränsas på annat sätt
än genom att tilläggen kan bromsas genom särskilt förordnande enligt 11 § en
åtgärd som emellertid med hänsyn till intentionerna bakom stadgandet måste
betraktas som en undantagsföreteelse.
Kommittén
anser att en enhetlig reglering för samtUga livräntor av möjlig inflationskompensation
i och för sig är önskvärd men att det från flera synpunkter är olämpligt att nu
göra ett ingrepp i TLL för att åstadkomma denna enhetlighet. Åtgärden skuUe
iimebära en försämring för trafiklivräntetagarna i jämförelse med den
värdesäkring de i dag har tillförsäkrats genom TLL, Man kan inte gäma göra en
uppdelning av livräntor som utgår enligt TLL före och efter ett ingrepp i
lagen och låta begränsningen gälla enbart sistnämnda kategori. En livränta som
utgår i dag och vars innehavare åtnjuter den praktiskt sett obegränsade
värdesäkring som nu gäller skulle följaktligen också drabbas av ändringen. Man
kan vidare inte utesluta att komplikationer kan uppkomma iör
försäkringsinrättningama. Att en 5-procentsgräns kanske inte får någon
betydelse vid en normal inflationsutveckling innebär inte att man kan se bort
från de nu berörda nackdelarna med en ändring i TLL, Kommittén finner för sin
del att lagen bör lämnas orubbad på den aktuella punkten,
3.3
Yärdesäkring av livräntor med intemationell anknytning
3.3.1
Äldre trafiklivräntor
Med anledning av en framstäUning från
försäkringsinspektionen har kommittén tagit upp frågan om slopande av
utlandsundantaget i 1 § andra stycket TLL. Bakgrunden till framställningen är
trafikförsäk-
Prop. 1973:14 38
ringsbolagens
åtagande att ersätta i utlandet trafikskadade svenskar enligt svensk
skadeståndsrätt om detta innebär förmånligare ersättning för den skadade
(avsnitt 2,5), Inspektionen har ansett sig inte kunna, mot det uttryckliga
undantaget i TLL, medge att livränta som bestäms enUgt det utvidgade åtagandet
kan få del av värdesäkringen enligt lagen.
När trafiklivräntelagstiftningen tillkom fanns inte
något utvidgat åtagande av det slag som nu föreligger. Det föreföll i det
sammanhanget naturligt att värdesäkringen begränsades tUl livräntor på grund av
skador som har uppkommit i Sverige. Lösningen överensstämde väl med lex
loci-principen, och det befanns olämpUgt att ge inflationsskydd åt Uvräntor som
normalt bestäms med tillämpning av skadeståndsreglerna i utländska rättssystem
(SOU 1966: 53 s. 7983, prop. 1967: 137 s. 47 48).
Kommittén konstaterar nu att trafikförsäkringens
åtagande på ett praktiskt betydelsefullt sätt modifierar lex loci-regeln.
Olyckslandets lag sätts ur spel om tillämpning av svensk rätt medför
fördelaktigare behandling av den skadelidandes ersättningsanspråk. Kommittén
ser med tillfredsställelse på det vidgade åtagandet men påpekar att det i viss
mån har förändrat de förutsättningar under vilka undantaget i TLL för utlandsskador
tiUkom. Eftersom undantaget utgör ett hinder att i full utsträckning garantera
skadelidande det skydd som avses med trafikförsäkringens åtagande är det
motiverat att undantaget omprövas, även om en modifiering av TLL på derma punkt
kan antas få begränsad praktisk betydelse på grund av förslaget att
värdesäkringen i fortsättningen skall knytas till skadeståndsskyldigheten
(avsnitt 3.1.2).
Om undantaget helt slopas, kommer lagen att omfatta
också andra slag av livräntor än sådana som kan hänföras till det vidgade
åtagandet. Som exempel nämner kommittén livränta som utgår till svensk person
eller utlänning ur svensk försäkring men gmndas på främmande lag.
Om svensk person får del av utvidgningen får detta
enligt kommittén bedömas som positivt. Mera anmärknmgsvärt kan det synas vara
att värdesäkringstillägg i vissa situationer skulle kunna komma att utgå till
utlänning på grand av skada i utlandet. Redan nu kan dock livränta till
utlänning, bosatt i utlandet, värdesäkras enligt TLL:s regler, nämligen om
olyckshändelsen har inträffat i Sverige, Även om försäkringsinspektionen inte
har berört någon annan lösning av frågan än att in-skränladngen beträffande
utlandsskador helt slopas anser kommittén att man i första hand bör överväga en
mera begränsad utvidgning av lagen. Inspektionen har också under hand instämt i
denna ståndpunkt. Otvivelaktigt kan det enligt kommittén tänkas situationer
där det framstår som uppseendeväckande att livränta till utlänning värdesäkras.
Kommittén vill inte heller förbise att det kan uppstå tekniska komplikationer
vid en skadereglering som sköts av utländskt försäkringsbolag eller utländsk
byrå.
Prop.
1973:14 39
Varje begränsning som uteslutande vilar på krav på
svenskt medborgarskap eller hemvist här i landet måste enligt kommittén
uteslutas. Detta skulle kurma medföra en försämring för vissa skadelidande i
förhållande tUl vad som f. n, gäller, Samma invändning kan i viss mån riktas
mot en begränsning som innebär att TLL tillämpas endast när Uvräntan har
bestämts enligt svensk rätt. Här skulle det också vara nödvändigt att vid
skaderegleringen, som i de allra flesta fall äger rum utom rätta, klarlägga
vUket lands lag som tillämpas med hänsyn till frågans betydelse för
värdesäkringen. Kommittén stannar i stället för att man i huvudsak knyter
utvidgningen till livräntor till följd av utlandsskador som har drabbat
personer tillhörande de kategorier som försäkringens åtagande omfattar, dvs.
svenska medborgare och utlänningar med hemvist i Sverige. Man tillgodoser
därmed de intressen som bär upp försäkringsinspektionens framställning. Oavsett
om en livränta har bestämts enligt svensk eller utländsk rätt kommer den att
värdesäkras, under fömtsättning att svensk trafikförsäkring gäller. Om värdesäkringen
får gälla också vid utlandsskador antar kommittén att de fall då utländsk rätt
bedöms fördelaktigare än svensk rätt blir av endast teoretiskt intresse.
Kommittén föreslår vidare att även TLF ändras så
att förordningen inte längre begränsas till livränta med anledning av skada som
har uppkommit här i landet. Kommittén utgår härvid från att en reglering av
passagerarskada som har orsakats vid utlandstrafik med fordon tillhörigt
svenska staten sker efter samma principer som har kommit till uttryck i
trafikförsäkringens vidgade åtagande.
3.3.2
Äldre ansvarslivräntor
Inom ansvarsförsäkringen finns inte någon
motsvarighet till trafikförsäkringens vidgade åtagande, och därför är
problemen på detta område enligt kommittén av i viss mån annan karaktär än när
det gäller trafiklivräntoma. Det kan knappast komma i fråga att låta den
föreslagna lagstiftningen om värdesäkring av äldre ansvarslivräntor bli
tillämpUg på alla skadeståndsUvräntor bara av den anledningen att ersättning
utgår ur svensk ansvarsförsäkring. Man får anta att en livränta på gmnd av
utlandsskada oftast åläggs enligt utländsk rätt, och det synes kommittén
principiellt och praktiskt olämpligt att värdesäkringstiUägg utgår till sådan
livränta. Detta gäller i viss mån även om den skadelidande är svensk medborgare
eller bosatt i Sverige. De fall där svensk lag till-lämpas på utlandsskada
bedömer kommittén som så hypotetiska att de kan lämnas ur räkningen. Kommittén
påpekar också att frågan med lagstiftningens övergångskaraktär har mycket
begränsad praktisk betydelse.
Mot denna bakgrund har kommittén stannat för att
den föreslagna lagen om äldre ansvarslivräntor inte bör gälla livränta till
följd av skada som har uppkommit utomlands.
Prop.
1973:14 40
3.3.3
Nya livräntor
Kommitténs förslag att skadeståndslivränta skall
följa penningvärdets växlingar genom tUlägg vid fallande och reduktion vid
stigande penningvärde innebär att värdesäkringsförpliktelsen blir en del av
själva skadeståndsskyldigheten. Förpliktelsen att utge värdesäkringstillägg
skall följa vad som tillämpas i fråga om skadeståndet i övrigt.
Skadestånds-Uvränta som enligt den internationella privaträttens regler eller
jämlikt åtagande av den förpliktade bestäms enligt svensk lag på gmnd av
händelse som har inträffat efter den nya lagens ikraftträdande kommer
följaktligen att få värdesäkringstillägg oavsett om händelsen har inträffat här
i landet eller utomlands. Någon särskild reglering av värdesäkringens
omfattning vid skada med utländsk anknytning är enUgt kommittén inte nödvändig
med den valda konstraktlonen av värdesäkringsförpliktelsen.
Den nu angivna lösningen kan synas innebära en
försämring för de skadeUdande i förhållande till vad som följer av TLL i dess
föreslagna nya lydelse. Det nya utlandsundantaget i TLL kommer nämligen inte
att hindra värdesäkring av livränta som har bestämts med tillämpning av
utländsk rätt. Kommittén tror dock att denna nackdel inte skall komma till
praktiskt uttryck. Bedömningen av frågan om vilket lands lag som är
fördelaktigast för den skadelidande måste nämligen ske med beaktande också av
att svensk lag innebär värdesäkring av en eventuell livränta,
4
Föredraganden
4.1
Inledande synpunkter
På flera områden där periodiska förmåner utgår till
enskilda personer i form av pension, livränta, underhållsbidrag eller liknande
har under senare år genom olika mekanismer införts en ordning som innebär att
förmånens värde automatiskt anpassas till penningvärdets förändringar. Sådan
värdesäkring gäller f, n, i fråga om bl, a, pensioner från den allmänna
försäkringen, livräntor från yrkesskadeförsäkringen och familje-rättsUga
underhållsbidrag. Detsamma är fallet med den kollektivavtals-reglerade tjänstepensionen
enligt ITP-planerna och avtalsgmppsjukför-säkringen på LO-området.
Det finns emellertid också förmåner som inte är
anpassade till penningvärdets växlingar utan under hela sin löptid står kvar i
samma nominella värde som gällde när de fastställdes, Skadeståndskommitténs
förslag avser en stor kategori av detta slag, nämligen skadeståndslivräntorna.
Visserligen har ett par betydelsefulla grapper av skadeståndslivräntor,
nämligen trafiklivräntorna och de livräntor som utgår av statsmedel, värdesäkrats
genom lagstiftning. Någon generell lösning av inflationsskyddet på
skadeståndsområdet har dock ännu inte åstadkommits. Stora
Prop. 1973:14 41
gmpper
av livräntetagare saknar därför skydd mot penningvärdets förändringar. Enligt
kommittén är det ett starkt rättvisekrav att alla livräntor inom
skadeståndsrätten får likartad behandling. Kommittén har därför lagt fram
förslag till lagstiftning om värdesäkring dels av alla nya
skadeståndslivräntor, dvs. sådana som föranleds av skadehändelser inträffade
efter det att kommitténs förslag genomförts, dels av de äldre f. n, inte
värdesäkrade Uvräntor som utgår på gmnd av ansvarsförsäkring.
För
egen del biträder jag kommitténs åsikt att det är en angelägen uppgift för
lagstiftningen att genomföra ett i möjligaste mån allmängU-tlgt
värdesäkringssystem beträffande de skadeståndslivräntor som inte omfattas av
den gällande värdesäkringslagstiftningen. Jag behandlar i det följande först
frågan om värdesäkring av nya livräntor och tar därefter upp problemet med de
äldre livräntoma.
4.2
Yärdesäkring av nya livräntor
4.2.1
Allmänna synpunkter
Vad beträffar nya livräntor innebär kommitténs
förslag att aUa livräntor som utgår till fullgörande av skadeståndsskyldighet
skall under sin löptid anpassas till förändringarna i penningvärdet.
Regleringen avses bli generell och följaktligen omfatta även Uvräntor av de
slag som faUer under redan existerande lagstiftning om värdesäkring av skadeståndslivräntor,
i den mån de grundar sig på skadehändelser efter den nya lagstiftningens
genomförande. Nuvarande lagstiftning på området kommer följaktligen att gälla
bara äldre Uvräntor och så småningom helt förlora sin betydelse.
Huvudtanken i förslaget är att den som skall betala
livräntan också skall svara för värdesäkringskostnaden. Värdesäkringen blir en
del av själva skadeståndet. I detta avseende skiljer sig den föreslagna lagen
från redan existerande reglering, enligt vilken värdesäkringstilläggen utgör en
särskild förmån vid sidan av skadeståndet. Förslaget innebär att den
skadeståndsskyldige skall sörja för tillägg till livräntan som vid sjunkande
penningvärde behåller denna vid sui urspmngliga köpkraft. Men också stigande
penningvärde skall återspeglas i skadeståndsförpliktelsens omfattning. Om
penningvärdet stiger skall nämligen Uvräntan reduceras, och det skall t, o, m.
vara möjligt att den sjunker under sitt ursprungliga belopp. Av främst
försäkringsmässiga skäl har dock kommittén ansett det nödvändigt att begränsa
följsamheten till penningvärdeförändringarna. Den årliga förändringen av
livräntan får sålunda enligt förslaget inte överstiga 5 %.
Kommitténs förslag till allmän reglering av
värdesäkringen har fått ett övervägande positivt mottagande vid
remissbehandlingen. Endast två remissinstanser avstyrker att förslaget läggs
till grund för lagstiftning nämligen RFV och SAF, Ett skäl för denna negativa
inställning synes
Prop. 1973:14 42
vara
att de båda remissinstansema uppfattar den föreslagna konstraktlonen med
direkt anknytning till skadeståndsskyldigheten som en oåterkallelig
inflationsgaranti och att de anser att en sådan garanti inte är möjlig, RFV
konstaterar att någon allmän skyldighet att försäkra livränteförpliktelsen
inte föreslås och att garanti för den ersättningsskyldlges betalningsförmåga
inte skulle föreligga i samtliga fall som omfattas av den föreslagna
lagstiftningen, SAF påpekar att man inom andra periodiska system för utgivande
av ersättning vid sjukdom och av pensioner inte vågat gå så långt som till ett
oåterkalleligt värdesäkringsåtagande,
SAF framför ett alternativt förslag, enligt vilket
värdesäkring av skadeståndslivräntor får förekomma endast vid kollektivt
ansvarstagande genom försäkring eller kollelctivavtal. Tillägg skulle få utges
endast i den utsträckning kostnaderna täcks av uppkommande överskott. Vidare
bör enligt föreningen livräntor baserade på låga invaliditetsgrader undantas
från värdesäkringen.
Gentemot RFV:s och SAF:s uttalanden vill jag till en
början framhålla att det här inte är fråga om att förse vissa periodiska
förmåner med garanterade värdesäkringstillägg utan att avgöra vilkendera av den
skadeståndsskyldige och den skadelidande som i första hand bör bära de
förluster som penningvärdeförsämringen för med sig. En lagstadgad värdesäkringsförpliktelse
innebär naturUgtvis inte en garanti för att inflationstilläggen under alla
förhållanden kommer att utgå. Någon sådan effekt har inte nuvarande
skadeståndsregler beträffande de olika ersättningsposter som
skadeståndsskyldigheten omfattar. Inte heller på de familjerättsliga
underhållsbidragens område innebär nu gällande värde-säkringsregler någon
garanti för att bidragshöjningarna betalas. En annan sak är att man måste göra
en lösning av värdesäkringsproblemen på skadeståndsområdet avhängig av
möjUgheterna att genom ansvarsförsäkring täcka värdesäkringsförpliktelserna.
Till denna fråga återkommer jag i det följande.
Redan av vad jag har anfört tidigare framgår att
jag delar kommitténs uppfattning att man nu bör eftersträva en ordning som
iimebär att värdesäkringsfrågan blir löst för aUa skadeståndslivräntor. Man
når inte tUl-fredsställande resultat genom fortsatta partiella reformer som tar
sikte bara på vissa kategorier av de livräntor som hittills inte har fått något
inflationsskydd. Jag kan därför inte förorda en lösning enligt det alternativa
förslag som SAF har skisserat. Det gäller även den del av förslaget som innebär
att livräntor baserade på mycket låga invaUditetsgrader undantas från ett i
övrigt generellt värdesäkringssystem. Även om det sannolikt förhåller sig så
att mycket låg invaliditet ofta inte medför någon verklig ekonomisk förlust,
bör det överkompensationsfenomen som man här står inför inte lösas via
undantagsregler i ett värdesäkringssystem utan genom en reformering av de
grundläggande skadeståndsrättsliga reglerna för beräkning av ersättning för
framtida inkomstförlust vid be-
Prop. 1973:14 43
stående
arbetsoförmåga. Hithörande frågor är f. n. under övervägande inom
skadeståndskommittén.
Mot bakgmnd av det nu anförda anser jag inte att
den kritik RFV och SAF har anfört mot kommittéförslaget är bärande. Förslaget
synes mig tvärtom vara väl ägnat att läggas till gmnd för lagstiftning.
4.2.2
Finansiering och juridisk konstruktion
Av största intresse när det gäller att utforma ett
värdesäkringssystem är frågan vem som skall bekosta värdesäkringen. Som jag
nämnde har kommittén stannat för att ändringarna i penningvärdet bör inverka på
själva skadeståndsskyldighetens omfattning, dvs. att värdesäkringen bör
finansieras av den skadeståndsskyldige själv resp. av det kollektiv i vilket
han på gmnd av ansvarsförsäkring ingår. Kommittén avfärdar sålunda tanken att
värdesäkringstilläggen skulle bekostas av allmänna medel. Den finner det också
uteslutet att man uttaxerar tilläggen på vissa mera begränsade kategorier av
medborgare, t. ex. vissa försäkringskoUektiv. Enligt kommittén är det ogörligt
att sakligt motivera en sådan ordning och att finna en juridiskt hållbar
konstruktion av ett sådant system.
Ett
par remissinstanser anser emellertid att man bör diskutera altemativa
lösningar av det antydda slaget. Särskilt gäller detta möjlighetema att bekosta
värdesäkringen med allmänna medel, SAF ifrågasätter om inte staten bör svara
för värdesäkringen och motiverar detta med att staten i högre grad än en
enskild betalningsförpUktad eller ett kollektiv av försäkringstagare kan
påverka de inflationsdrivande faktorerna. Försäkringsjuridiska föreningen
anser det önskvärt att man bättre undersöker möjlighetema att finna lösningar
enUgt vilka man imdviker att belasta vare sig skadelidande eller
skadeståndsskyldlga med de förluster som uppstår tUl följd av penningvärdets
fall. Avsaknaden av en diskussion härom försvårar enligt föreningen bedömningen
av de lösningar som kommittén föreslår.
Enligt
min mening måste man redan av principiella skäl avvisa tanken att bekosta
värdesäkringen med statsmedel, I lildiet med kommittén anser jag mig inte
heller kunna förorda en lösning som innebär att man lägger kostnadema på mera
begränsade kategorier av medborgare, t. ex, vissa kollektiv av
försäkringstagare.
För egen del anser jag att såväl principiella som
sakliga skäl talar för kommitténs lösning. Avsikten med ett skadestånd i form
av Uvränta är att den skadeUdande skall få täckning för förlust av inkomst
eller underhåll under livräntans löptid. Det åligger med andra ord den
skade-ståndsslqfldige att bidra till den skadelidandes kontinuerliga
försörjning i en omfattning som svarar mot förlusten. Om penningvärdet växlar
under livräntetiden är detta liktydigt med att förlusten varierar i omfattning.
Att sådana variationer kan komma att inträffa är möjligt att föratse när man
prövar skadeståndsfrågan. Det är från dessa utgångs-
Prop.1973:14 44
punkter
väl motiverat att man - om en sådan lösning är tekniskt möj-Ug redan från
början bestämmer ersättningsskyldigheten så att den svarar mot den faktiska, under
årens lopp varierande förlusten.
4.2.3
Möjligheterna att täcka värdesäkringen genom försäkring
Ansvarsförsäkringens dominerande ställning på
skadeståndsområdet gör det nödvändigt att pröva försälaingens fömtsättningar
att sörja för ett inflationsskydd för Uvräntoma. Värdesäkringssystemet måste
vara utformat på sådant sätt att kostnadema kan täckas inom ramen för
försäkringen.
Under
förarbetena tiU TLL diskuterade trafiklivräntekommittén två olika altemativ för
lösning av frågan om finansiering av värdesäkringen inom trafikförsäkringens
ram. De båda alternativen betecknades som kapitaltäckningssystem A och B. EnUgt
A-systemet finansieras värdesäkringstilläggen successivt under livräntans
löptid så att kostnadema för varje tillägg kommer att belasta det vid tiden
för tilläggets fastställande aktuella försäkringstagarkollektivet. Enligt
B-systemet fonderas från början ett så stort belopp att det skall täcka
framtida värde-säkringstUlägg, vilket innebär att kostnadema för dessa i sin
helhet drabbar skadeårets kollektiv av försäkringstagare. För
trafiklivräntornas del valdes kapitaltäckningssystem A. Skadeståndskommittén
har emeUer-tid vid sina överväganden kommit till att en allmän värdesäkring av
skadeståndslivräntor bör fmansieras enligt system B,
Av
remissinstansema är det endast LO som har förespråkat A-systemet, Kommittén
har som en nackdel med A-systemet framhålUt risken för att
försäkringskollektivet minskar under Uvräntans löptid, t, ex, genom att
försäkringstagama övergår till självrisk. En sådan utveckling skulle försvaga
kollektivets förmåga att klara framtida fondavsättningar. Enligt LO skulle
emellertid denna risk kunna motverkas genom att ansvarsförsäkringen gjordes
obUgatorisk, Organisationen upprepar sitt tidigare i olika sammanhang framförda
krav på obligatorisk ansvarsförsäkring för arbetsgivare.
Med anledning av dessa synpunkter vUl jag erinra om
att riksdagen i samband med sin behandling av prop, 1972: 5 med förslag till
skadeståndslag m. m. har uttalat att utbredningen av ansvarsförsäkring bör
kartläggas sedan skadeståndslagen har varit i kraft någon tid och att frågan om
införandet av en obligatorisk ansvarsförsäkring för arbetsgivare bör prövas
först efter en sådan kartläggnmg (LU 1972: 10, rskr 192). En obligatorisk
försäkring för arbetsgivare är således en fråga på längre sikt, som inte nu bör
påverka övervägandena i värdesäkringsfrågan. Men även om en sådan försäkring
skulle införas undgår man inte de befarade effektema av A-systemet i förhånande
till de stora kollektiv bl. a. privatansvarsförsäkringen beträffande vilka
obUgatorisk försäkringsplikt inte över huvud taget lär bli aktuell. B-systemet
Prop. 1973:14 45
däremot
innefattar uppenbarUgen inte samma risker för avtappning från
försäkringstagarkoUektivet som A-systemet. Under remissbehandlingen har
visserUgen RFV uttalat tvekan om möjlighetema att tiU-lämpa B-systemet utanför
ramen av en obUgatorisk försäkring. Någon sådan tveksamhet hyser emellertid
varken försäkringsinspektionen eUer de enskilda försäkringsinrättningarna,
vilka i första hand skall svara för värdesäkringens genomförande, och jag har
inte heller för egen del funnit RFV:s betänkUgheter väga tungt,
Kapitaltäckningssystem B är även av principiella skäl att föredra framför
system A, eftersom det innebär att hela värdesäkringskostnaden läggs på det
försäkringstagar-koUektiv som existerar vid tidpunkten för skadan.
Som
kommittén har konstaterat måste av försäkringstekniska skäl det
realränteantagande (se avsnitt 2.4,1) på vilket värdesäkringen enligt
kapitaltäckningssystem B bygger kompletteras med en maximering av
inflationsskyddet. Kommittén har för sin del stannat för en årlig begränsning
till 5 %, med möjlighet att i viss omfattning till kommande år föra över procenttal
som inte har kunnat utnyttjas visst år. Denna ordning synes mig lämplig.
Systemet innebär att inte hela inflationsutvecklingen under alla
omständigheter kommer att rymmas inom garantin utan att de skadelidande i viss
omfattning får stå självrisk. LO har beklagat den föreslagna begränsningen och
har förordat att man, sedan det nya systemet har varit i praktisk tillämpning
under ca 5 år, prövar om inte procenttalet kan höjas. Jag kan självfallet inte
nu uttala mig om behovet av eller möjlighetema till en sådan höjning.
4.2.4
Kostnaderna för värdesäkringen
Även med en begränsning av inflationsskyddet tiU 5
% per år kommer kostnadema för värdesäkringen att bli betydande. Värdet för de
enskUda av en allmän indexreglering på skadeståndsområdet bör emellertid väga
tungt när man bedömer vilka kostnader som kan godtas från samhäUs- och
privatekonomiska synpunkter. Det är ofrånkomligt att en lagstiftning om allmän
värdesäkring måste påverka premienivån inom ansvarsförsäkringen på de områden
där någon värdesäkring inte förekommer i dag. Jag anser mig emeUertid kunna
räkna med att premie-höjningama skall kunna håUas inom en godtagbar ram. Som
uttalats av kommittén och från flera håll under remissbehandlingen bör
kostnaderna kunna begränsas på olika sätt, främst genom att försäkringsbolagen
får göra fondavsättningama på gmndval av mera realistiska ränteantaganden än
dem som tillämpas f. n. Det får ankomma på försäkringsinspektionen att efter
överläggningar med försäkringsgivama fastställa lämpligt avvägda gmnder i detta
hänseende som tillgodoser både intresset av en rimlig premienivå och behovet
av betryggande säkerhet för gjorda åtaganden.
Prop. 1973:14 46
4.2.5
Möjlighet att inköpa värdesäkrad livränta
En värdesäkring enligt det system som nu har
beskrivits medför sär-slrilda problem för försäkringsgivare som inte har egen
livränterörelse utan fuUgör sin skyldighet mot den skadelidande genom att köpa
en Uvränta hos RFV eller hos Uvförsäkringsbolag ("livbolag"). Utländska
försäkringsbolags förening och P & I ("Protection and
Indemnity")-assuradörema har i sina remissyttranden understmkit betydelsen
av att det blir möjligt att göra inköp av livräntor som är värdesäkrade inom
den ram som kommittén har föreslagit.
Frågan om livränteköp av detta slag har diskuterats
vid de överläggningar med försäkringsinspektionen och försäkringsgivama som
jag berörde i inledningen. Det har då framkommit att RFV kan tUlhanda-håUa
värdesäkrad trafiklivränta och, om särskilda föreskrifter härom utfärdas, även
annan skadeståndslivränta, men att livräntoma med hänsyn till de grunder som
verket nu tillämpar för kostnadsberäkningen, särskilt i fråga om realräntan,
skulle bli så dyra att inköp i praktiken inte skulle förekomma.
Livbolagens företrädare har ställt sig tveksamma
till tanken att livbolagen skulle försälja värdesäkrade livräntor, eftersom
inflationsgarantin innebär ett element som hittills har varit främmande för
livförsäkringen. Den försäkringstekniskt enklaste lösningen är enligt
försäkringsbolagens mening att inköp görs i skadeförsäkringsbolagens
Uvränterörelse. Om en livränta köps hos ett skadeförsäkringsbolag med egen
livränterörelse tillförs premien den fond där detta bolag förvaltar de medel
som avsatts för bolagets egna skadeståndslivräntor (jfr avsnitt 2.2.2). De överskott
som eventuellt uppkommer bör i form av återbäring tillkomma den inköpande
försäkringsgivaren.
Också försäkringsinspektionen har ansett denna
lösning vara praktiskt genomförbar och vara en lämpligare ordning än att
livbolagen säljer skadeståndslivräntor. I den ändrade koncession som blir
nödvändig för skadeförsäkringsbolag med egen Uvränterörelse bör enligt
inspektionens mening föreskrivas skyldighet för sådant bolag att tillhandahålla
livränta enligt det tänkta förfarandet, detta för att försäkringsgivare som är
beroende av inköpsmöjligheter skall kunna vara säkra på att inköp är möjliga.
Som föratskickades redan vid inspektionens överläggningar med kommittén är
inspektionen beredd att överväga nya gmnder för avsättning till livräntefond,
och det är givet att sådana gmnder kommer att återverka på premien vid
försäljning av livränta.
Under dessa förhåUanden anser jag mig kunna utgå
från att de önskemål som Utländska försäkringsbolags förening och P &
I-assuradö-rerna framfört kommer att kunna tillgodoses och att problemet med
inköp av värdesäkrade livräntor följaktligen inte utgör något hinder mot den
tänkta lagstiftningen.
Prop. 1973:14 47
4.2.6
Huvuddragen av värdesäkringen av nya livräntor
Ändring av skadeståndslivränta bör, som kommittén
har föreslagit, utlösas av ändring av basbeloppet enligt AFL. EnUgt LO:s
uppfattning bör varje ändring av basbeloppet inverka på livräntoma. En sådan
ordning skulle emellertid skapa mycket stora administrativa svårigheter. I
likhet med kommittén anser jag det därför nödvändigt att begränsa
ändringstillfällena tiU högst en gång per år och göra ändringen beroende av att
basbeloppet sedan senaste ändring gjordes har höjts eller sänkts med minst 5 %,
Detta överensstämmer i princip med vad som nu gäller för trafiklivräntorna.
Samma ordning kan tillämpas såväl vid sjunkande som vid stigande penningvärde.
Jag ansluter mig också till kommitténs förslag att
jämförelsen skall ske mellan decembermånadema och att eventuell ändring av
livräntorna skall äga rum följande 1 januari. En sådan ordning gör det möjligt
att meddela föreskrifter om ändring av livräntoma i så god tid att ändringen
kan genomföras från avsedd tidpunlrt. För att systemet skall bli enkelt och
lättillämpafbör samtliga livräntor ändras samtidigt och med samma procenttal.
Jag ämnar föreslå att de nya reglema skall träda i
kraft den 1 januari 1974. Detta innebär att december 1973 bUr första
jämförelsemånad. Har basbeloppet för december 1974 stigit eller sjunkit med
minst 5 % vid jämförelse med basbeloppet för december 1973 skall Uvräntoma
ändras den 1 januari 1975, Ändringen skall omfatta alla livräntor som har
faststäUts före denna dag. Om basbeloppet inte har förändrats med minst 5 %
mellan december 1973 och december 1974 skal] ny jämförelse ske i december 1975,
också då med basbeloppet för december 1973, En höjning eller sänkning med
minst 5 % föranleder ändring fr. o. m. den 1 januari 1976 av aUa livräntor
faststäUda före nämnda datum. Har basbeloppet inte heller då förändrats
tillräckligt får ny jämförelse ske mellan basbeloppen för december 1973 och december
1976.
När ändring en gång utlösts bUr basbeloppet för
decembermånaden närmast före den dag då ändringen skedde utgångspunkt för nästa
jämförelse. Om basbeloppet för december 1974 överstiger basbeloppet för
december 1973 med minst 5 % och livräntoma alltså höjts den 1 januari 1975,
skall sedermera basbeloppet för december 1974 jämföras med basbeloppet för
december 1975, etc.
Den årliga maximeringen av inflationsgarantin tiU 5
% innebär att en höjning av basbeloppet med mer än 5 % under ett år inte slår
igenom fullt ut i höjning av livräntorna. Som jag har uttalat i det föregående
bör emellertid överskjutande procenttal kunna "balanseras" och tas i
betraktande vid senare jämförelsetillfälle. Om basbeloppet ökar med t. ex, 7 %
meUan december 1973 och december 1974 höjs Uvräntoma
Prop. 1973:14 48
med
5 % den 1 januari 1975, medan 2 % av basbeloppshöjningen balanseras tUl nästa
ändringstillfälle. Det räcker då med en höjning om 3 % av basbeloppet mellan
december 1974 och december 1975 för ett nytt tillägg om 5 % fr, o. m. den 1
januari 1976.
Mot bakgmnd av det nu anförda kan jag i allt
väsentUgt ansluta mig tiU kommitténs förslag tUl lösning av frågan om en allmän
värdesäkring av nya skadeståndslivräntor. Till vissa detaljfrågor rörande
värdesäkringssystemets funktionssätt återkommer jag i specialmotiveringen.
43
Yärdesäkring av äldre livräntor
4.3.1 Den
allmänna lagstiftningens förhållande till existerande lagstift
ning
I lildiet med kommittén anser jag att en allmän
reglering av skade-ståndsUvräntornas värdesäkring bör avlösa sådan lagstiftning
om värdesäkring av livräntor som redan har genomförts på skadeståndsområdet.
Efter samråd med chefen för finansdepartementet och med statsrådet Löfberg har
jag därför kommit fram tUl att TLL och TLF liksom 1971 års kungörelse om
tillägg till vissa statliga skadelivräntor i samband med att den allmänna
regleringen träder i kraft bör begränsas till att gälla livräntor på grand av
händelser som har inträffat före ikraftträdandet.
4.3.2 Frågan
om ytterligare lagstiftning beträffande äldre livräntor
Det är självfaUet angeläget att den
värdesäkringsreform jag nu föreslår kommer så många Uvräntetagare som möjUgt
till godo. Frågan om eller på vilket sätt också sådana äldre livräntor som
utges av den skade-ståndsskyldlge själv kan värdesäkras bör därför prövas fömtsättningslöst.
För egen del anser jag det inte möta några avgörande principiella hinder att
låta en lagstiftning som iimebär att själva skadeståndsansvaret utvidgas
omfatta också livräntor vilka hänför sig till skadefall före den nya
lagstiftningens ikraftträdande. Den i början av 1950-talet genomförda
lagstiftningen om värdesäkring av familjerättsliga underhållsbidrag gavs på
detta sätt en retroaktiv verkan. Detsamma gäller de år 1935 genomförda
ändringar i 11 kap. 28 § giftermålsbalken varigenom infördes möjlighet att
jämka genom avtal faststäUt underhållsbidrag till frånskild make vid
väsentligt ändrade förhållanden. Vid båda tillfäUena berördes frågan om
lagstiftningens retroaktivitet under förarbetena. Som ett avgörande skäl för
att låta de nya bestämmelserna om jämkning resp. värdesäkring omfatta också
redan fastställda underhållsbidrag åberopades, att avtal om familjerättsliga
underhållsbidrag, inte minst med hänsyn till arten av de sociala och etiska
in-
Prop. 1973:14 49
tressen
som framträder på familjerättens område, väsentligen skiljer sig från vanliga
förmögenhetsrättsliga avtal (prop, 1935: 41 s, 10, 1952: 222 s, 43), Ser man
skadeståndslivräntoma från synpunkten av deras sociala funktion kommer de
familjerättsliga underhållsbidrag mycket nära. De "sociala och etiska
intressen" som åberopades i de tidigare lagstiftningsärendena gör sig
enligt min mening gällande med samma styrka på nu förevarande område. Sakligt
sett talar därför starka skäl för att en lagstiftning om värdesäkring av
skadeståndslivräntor får omfatta samtliga före ikraftträdandet fastställda
Uvräntor.
Förhållandena på nu förevarande område skiljer sig
emeUertid i ett väsentligt hänseende från förhållandena på familjerättens
område. Periodiskt utgående underhållsbidrag betalas undantagslöst av den
underhållsskyldige själv. Flertalet skadeståndslivräntor däremot utgår av ansvarsförsäkring.
Kommittén har föreslagit att sådana livräntor, efter mönster av trafiklivräntelagstiftningen,
skall värdesäkras genom att de räknas upp till dagens penningvärde och därefter
indexregleras samt att kostnadema för denna värdesäkring skall bestridas
gemensamt av samtliga de försäkringstagare som vid lagstiftningens
ikraftträdande tillhör ansvarsförsäkrrngskollektivet. Det lär inte heller
finnas någon annan metod som ger tillfredsställande garantier för att
värdesäkringstilläggen verkligen utgår. Som jag kommer att utveckla i det
följande biträder jag, i Ukhet med majoriteten av remissinstanserna, kommitténs
förslag i denna del.
Den angivna metoden för värdesäkring av äldre s, k,
ansvarslivräntor innebär, att i det enskilda fallet kostnaden för
värdesäkringen inte kommer att drabba den skadeståndsskyldige själv annat än
möjligen i form av en relativt sett obetydlig höjning av
ansvarsförsäkringspremien. Om han inte längre har någon ansvarsförsäkring,
undgår han helt att bidra till finansieringen, A andra sidan kommer bidrag att
lämnas av samtliga försäkringstagare, oberoende av om de själva tillhör kretsen
av de skadeståndsskyldiga eller inte.
Det är av flera skäl, bl, a, rent tekniska och
administrativa, inte tänkbart att lägga kostnadema för värdesäkring av sådana
äldre livräntor, som inte utgår av ansvarsförsäkring, på ansvarsförsäkringskollektivet.
Om reformen utvidgades till att omfatta även sådana Uvräntor, skuUe det därför
bli nödvändigt att i stället i det enskilda faUet lägga hela värdesäkringskostnaden
på den skadeståndsskyldlge, I många fall skulle detta kunna bli en mycket betungande
börda. Om den skadeståndsskyldige numera har en ansvarsförsäkring skulle han
dessutom bli tvungen att bidra till finansieringen av värdesäkringen av
ansvarslivräntorna. Det skulle sannolikt bli nödvändigt att göra undantag för
de troligen inte alltför
sällsynta fall då den skadeståndsskyldige avlidit och dödsboet efter honom
skiftats. Rerformen skulle sålunda medföra att olika skadeståndsskyldiga skulle
komma att behandlas väsentligt olika.
4
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 14
Prop.
1973:14 50
Sådana
konsekvenser är enligt min mening inte godtagbara. Härtill kommer att en reform
enligt dessa riktlinjer skulle ge upphov till avsevärda lagtekniska
kompUkationer. Det skulle bli nödvändigt att genomföra en mycket omfattande
reglering, nämligen dels allmänna skadeståndsrättsliga bestämmelser om
värdesäkringsskyldigheten, omfattande samtliga äldre livräntor, dels regler av
tvingande natur om skyldighet för ansvarsförsäkringsgivama att bestrida
kostnaderna för värdesäkringen av de livräntor som utgår av ansvarsförsäkring.
Under nu angivna förhåUanden är jag inte beredd att
lägga fram förslag om värdesäkring även av sådana äldre skadeståndslivräntor
som inte utgår ur ansvarsförsäkring.
Den
omständigheten att sådana livräntor lämnas utanför den nya lagstiftningen
kommer emellertid enUgt min bedömning inte att få större praktisk betydelse. De
faU då skadeståndslivränta utges av enskild fysisk person torde vara fåtaliga.
I åtskilliga av dessa fall t, ex, när det gäller skadestånd på gmnd av brott
torde den skadeståndsskyldige sakna ekonomiska resurser att fuUgöra sina
förpliktelser, och en lagstadgad värdesäkringsförpliktelse skulle inte få
någon praktisk ekonomisk betydelse för den skadelidande. Av större betydelse
är de fall då livräntan utges av kommun eUer annan juridisk person, som
uppträder som självförsäkrare eller av annan anledning inte hade ansvarsförsäkring
vid den tid då skadan inträffade, Gmppen av livräntor som utges av
självförsäkrare torde vara den största. I dessa fall får man i avsaknad av
lagstiftning lita till att de skadeståndsskyldiga frivilligt åtar sig att
värdesäkra Uvräntoma efter de grunder som enligt den nya lagstiftningen avses
gälla för de äldre ansvarslivräntoma. Såvitt gäller Uvräntor som utges av
kommun anser jag mig i likhet med kommittén kunna utgå från att sådana
åtag;mden görs. Det är måhända mer osäkert om andra enskilda
skadeståndsskyldiga kommer att göra motsvarande utfästelser. För egen del
hyser jag dock ingen tvekan på den punkten när det gäller sådana större företag
som uppträder som självförsäkrare. För de återstående, sannolikt ganska
fåtaliga livräntefaUen är situationen mera oviss. Jag anser det emellertid inte
uteslutet att frågan i viss omfattning kan få sin lösning efter förhandlingar
mellan arbetsmarknadens parter. I övrigt anser jag mig kunna räkna med att
företagamas intresseorganisationer är beredda att genom rekommendationer
stimulera sina berörda medlemmar att frivilUgt medverka till en för de
skadeUdande tillfredsställande lösning av värdesäkringsproble-met.
Att enstaka livräntor kommer att helt sakna
indexreglering lär dock vara oundvikligt. Under remissbehandlingen har
ifrågasatts att man för dessa fall skulle lösa värdesäkringsfrågan genom att
staten trädde in och bestred kostnadema för värdesäkringen av allmänna medel.
Av skäl som jag har anfört tidigare (avsnitt 4,2,2) anser jag mig dock inte
kunna förorda en sådan lösning.
Prop. 1973:14 51
4.3.3
Äldre ansvarslivräntor
Kommittén lägger fram förslag till en särskild lag
om uppräkning och fortsatt värdesäkring av sådana äldre skadeståndslivräntor
som utgår på gmnd av ansvarsförsäkring och som inte redan har värdesäkrats
genom TLL, TLF eller 1971 års kungörelse om tUlägg tUl vissa statliga
skadellvräntor. Lagförslaget är i huvudsak uppbyggt med TLL som förebild. TUl
äldre ansvarslivräntor, fastställda t, o. m, tredje året före det år då lagen
träder i kraft, skall utgå allmänt tillägg, varigenom Uvräntoma räknas upp
till det genomsnittliga penningvärdet andra året före ikraftträdandet. Såväl de
uppräknade livräntoma som övriga äldre livräntor dvs. de som fastställts
eller fastställs fr. o. m. andra året före ikraftträdandet förses sedan,
alltefter permingvärdeutveckUngen, med indextillägg inom en årlig ram av 5 %,
Fondering för dessa tillägg skall ske enligt kapitaltäckningssystem B (avsnitt
2,4). Kommittén anser att fonderingen i princip skall täckas med hjälp av
löpande premieinkomster från de kollektiv som existerar vid tiden för
värdesäkringens genomförande. Försäkringsbolagen bör emellertid även kunna ta
vissa konsoUderingsmedel i anspråk. Kommittén pekar här på de räntevinster som
bolagen har gjort på det kapital som ursprungligen fonderats för de
ifrågavarande livräntorna. Kommittén diskuterar också andra metoder att
undvika alltför hård belastning på dagens försäkringskollektiv.
Kommitténs
motivering för den tänkta ordningen följer i viss omfattning de argument, som
åberopades tUl stöd för att trafikförsäkrings-koUektivet borde svara för
uppräkning och värdesäkring av de äldre traflkUvräntoma. Som jag har redovisat
i det föregående pekar kommittén emeUertid också på vissa skillnader som har
betydelse när man jämför trafikförsäkring och de oUka slag av ansvarsförsäkring
som nu är aktuella.
De
flesta remissinstanser, bland dem JK, försäkringsinspektionen, Sveriges
advokatsamfund och de hörda arbetstagareorganisationerna, har tillstyrkt
förslaget eUer lämnat det utan erinran. Svenska försäkringsbolags riksförbund
har med vissa reservationer godtagit den tänkta lagstiftningen. Flera
instanser, såsom RFV, SAF och Försäkrings juridiska föreningen, redovisar
emellertid en kritisk instäUning, Som alternativ föreslås att allmänna medel
tas i anspråk för värdesäkringen. En remissinstans för också fram tanken på en
friviUig uppräkning och fortsatt värdesäkring med hjälp av fondmedel på så sätt
att livräntetagarna kommer i samma läge som de personer som har tecknat pensionsförsäkring
eller Uvränteförsäkring,
För
egen del anser jag starka sociala skäl tala för att en indexreglering av de
äldre ansvarslivräntorna kommer tiU stånd. Det är angeläget att man i samband
med införandet av en allmän värdesäkring av framtida skadeståndslivräntor
prövar alla utvägar att nå en tUlfreds-ställande lösning också av denna fråga.
Prop. 1973:14 52
Åtskilliga synpunkter talar för att frågan löses
genom lagstiftning. Härigenom kan man få klara normer for värdesäkringens
organisation och finansiering, och endast på detta sätt kan man uppnå säkra
garantier för en enhetlig reglering. Jag kan därför inte ansluta mig till tanken
att det skulle överlämnas åt försäkringsinrättningama att själva lösa
värdesäkringsfrågan genom friviUiga åtaganden.
Som jag tidigare har framhåUit bör det inte komma i
fråga att ställa allmänna medel tiU förfogande för finansiering av en
värdesäkring av skadeståndslivräntor. EnUgt min mening bör i stäUet en
indexreglering av de livräntor det nu är fråga om bekostas av ansvarsförsäkringen.
Från främst försäkringsbolagens sida har visserligen riktats principiella
invändningar mot tanken att utnyttja ansvarsförsäkringen på detta sätt. Man har
bl, a, pekat på att förfarandet skuUe strida mot den för försäkringsrörelse
gällande skäUghetsprincipen, eftersom kostnadema skulle komma att drabba ett
annat försäkringskollektiv än det som fanns när den skada som föranlett
livräntan uppkom. Invändningar av detta slag kan emellertid med samma
berättigande riktas mot den lagstiftning om värdesäkring av trafiklivräntorna
som statsmakterna antog redan för flera år sedan. Visserligen finns det, som
kommittén har påvisat, vissa skillnader mellan trafikförsäkring och vanlig
ansvarsförsäkring beträffande organisation och struktur m. m. Dessa
skiljaktigheter synes mig dock inte vara av sådan art att de motiverar ett
annat principiellt ståndpunktstagande nu än när det gällde trafiklivräntoma.
Även om några principiella hinder inte föreligger
mot en värdesäkring inom ansvarsförsäkringens ram måste givetvis frågan om'
kostnadema för en sådan ordning tiUmätas avgörande vilrt när det gäUer att ta
ställning tUl om den bör genomföras och i så fall vUken omfattning
värdesäkringen bör få. Som kommittén har påpekat får ansvarsförsäkringskollektlven
antas vara mera känsliga än t. ex. trafikförsäkringskollektivet för ökad
belastrung genom premiehöjningar. Vidare måste hänsyn tas till de krav på
försäkringsbolagens verksamhet som FRL uppstäUer. Olika tänkbara lösningar har
i dessa avseenden varierande effekt.
Liksom när det gällde traflkUvräntoma står valet
mellan de båda ka-pitaltäckningssystemen A och B. A-systemet innebär som
kommittén har påpekat vissa fördelar, framför allt att kostnadema i det
inledande skedet bin: mindre betungande än enligt B-systemet. Jag delar
emellertid kommitténs och försäkringsinspektionens uppfattning att! A-systemet
samtidigt har nackdelar som gör det olämpligt i detta sammanhang. För det
första kan kravet på soliditet vid fondavsättningen inte tiUgodo-ses om en del
av värdesäkringskostnadema skjuts över på kommande generationer av
försäkringstagare. För det andra och detta argument har visst samband med det
första finns det med A-systemet en betydande risk för att koUektiven
försvagas genom att ett antal försäkrings-
Prop. 1973:14 53
tagare
antingen går över till annat bolag med ingen eller i varje fall mindre
belastning på premierna eller också ökar sin självrisk. Dessa förhållanden
medför enligt min uppfattning att man är hänvisad till den lösning som
B-systemet innebär.
Jag utgår alltså från att finansieringen bör ske
enligt kapitaltäckningssystem B. Eftersom detta system i princip innebär att
full kapitaltäckning skall finnas för bolagens förpliktelser medför det bl, a,
att kostnadema för värdesäkringen koncentreras till det år då lagstiftningen
träder i tUlämpning och möjligen några få år därefter. Frågan blir då om den
belastning på försäkringskollektiven som härigenom uppkommer blir för stor för
att kunna accepteras från de synpunkter som jag nyss angav.
Vissa uppskattningar av kostnaderna har gjorts av
kommittén. De fömtsätter att lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1973.
Kapitalvärdet nämnda dag av utgående ansvarslivräntor, fastställda t. o. m. år
1970, uppskattas enligt f. n. tillämpade beräkningsgrunder till ca 50 milj. kr.
Beräknad erforderlig fondökning den 1 januari 1973 för dessa livräntor enligt
B-systemet skulle dra en kostnad av ca 50 milj, kr. vid ett
realränteantagande=O och ca 35 milj, kr. vid ett realränteantagande=l.
Kommittén har utgått från att nya grunder fastställs, vilka bygger på mera
realistiska ränteantaganden än de nuvarande och att också förräntningen av
existerande fonder beräknas efter dessa nya gmnder.
De motsvarande uppskattningar som har gjorts av
försäkringsbolagen bygger också på ett ikraftträdande den 1 januari 1973 men
utgår i övrigt från delvis andra fömtsättningar. Svenska försäkringsbolags
riksförbund hävdar att man, förutom de Uvräntor som kommittén har räknat med,
måste ta hänsyn till livräntor i ersättningsreserven, dvs, ansvarslivräntor
som inte har fastställts vid tidpunkten för ikraftträdandet men som hänför sig
tUl skador före denna tidpunkt och för vilka medel har reserverats (avsnitt
2,2,2), Dessa Uvräntor drar enligt förbundets uppskattning en
värdesäkringskostnad av ca 40 milj, kr, Värdesäkringskostnaden för fastställda
livräntor beräknar förbundet till 75 milj, kr, i stället för 50 milj. kr.
Skillnaden beror på att förbundet förutsätter att de nya grunder för
fondavsättning som kan komma att fastställas skall tillämpas endast vid
beräkningen av det ytterligare fonderingsbehov som uppkommer genom
värdesäkringen, medan förräntningen av existerande fonder alltjämt skall
beräknas enligt hittills tUlämpade gmnder. En omräkning av fonderingsbehovet
med avseende på redan gäUande förpliktelser på grundval av nya
realränteantaganden skulle enligt förbundet försvaga försäkringsbolagens
allmänna konsolidering.
Totalt överstiger förbundets beräkningar dem som
kommittén har gjort med ca 65 mUj, kr. Enligt uttalanden av företrädare för
förbundet vid de överläggningar som har ägt mm i samband med departementsbehandlingen
av lagstiftningsärendet motsvarar kostnadema för värde-
Prop. 1973:14 54
säkringen,
beräknade enligt den metod förbundet har använt, ungefär en årspremie inom
ansvarsförsäkringen, Folksam har för sui del bedömt att kostnadema svarar mot
ungefär en halv årspremie.
Skillnaderna
meUan kommitténs och förbundets beräkningar kan i huvudsak förklaras av två
omständigheter. Den första är att kommitténs uppskattningar inte innefattat
livräntor som ingår i ersättningsreserven vid den tidpunkt då värdesäkringen
träder i tillämpning. Att dessa livräntor måste beaktas är emeUertid
uppenbart. Kostnadema för värdesäkring av dem kommer att belasta
ansvarsförsäkringen, på samma sätt som kostnadema för värdesäkring av de
livräntor som redan är fastställda vid ikraftträdandet. Den andra
omständigheten är att kommittén tiU skUlnad från förbundet utgår från att
fonderingsbehovet för försäkringsbolagens hittUlsvarande förpUktelser skall
räknas om enligt de nya grunder för fondavsättnmg som kan komma att fastställas
i samband med värdesäkringens genomförande och som enligt vad kommittén
fömtsätter skall bygga på mer realistiska realränteantaganden. Kommittén
uppskattar med andra ord det totala fonderingsbehovet efter samma
beräkningsgrunder för såväl existerande förpliktelser som de förpliktelser den
nya lagstiftningen för med sig beträffande de äldre ansvarslivräntoma.
Kommitténs beräkningsmetod innebär, att värde-säkringen tiU en del finansieras
med konsolideringsmedel.
De
nya gmnder för fondavsättning som kan fömtsättas bU fastställda i samband med
värdesäkringens genomförande torde komma att bygga på en förändrad och mer
realistisk bedömning av de fonderade medlens förräntning. Gmndema måste
emeUertid givetvis även i fortsättningen vara utformade så att soUditetskravet
tillgodoses. Det är svårt att finna något sakligt hållbart skäl för att dessa
grunder inte skuUe tillämpas också när det gäller beräkningen av
fonderingsbehovet för redan existerande förpliktelser. Att de nya gmndema
tUlämpas även beträffande de existerande förpliktelserna och därvid frigjorda
fondmedel används för finansiering av en del av de nya förmånema innebär
visserligen att den allmänna konsolideringen i bolagen minskar. Häremot får
emellertid vägas fördelen av att belastningen på premiema blir mindre. Man får
i detta sammanhang inte heller bortse från att den nuvarande konsolideringen
har vunnits genom att försäkringstagama fått betala premier gmndade på
ränteantaganden med mycket höga säkerhetsmarginaler.
Kommitténs alternativa realränteantaganden (O resp.
-f 1 %) bygger på antaganden om en förräntning av fondmedlen efter 5 resp. 6 %.
Som jag tidigare har nämnt får det ankomma på
försäkringsinspektionen att efter överläggningar med försäkringsgivarna
fastställa lämpligt avvägda gmnder för fondavsättning. Vid denna avvägning bör
hänsyn tas tiU försäkringsbolagens möjligheter att i dagens läge placera
fondmedel till en relativt hög nyplaceringsränta, bunden på viss tid.
Prop.
1973:14 55
Den följande uppskattningen av
fonderingskostnaderna vid övergången till det nya systemet bygger på
kommitténs antagande om en 5-procentig förräntning av fondmedlen. Detta innebär
givetvis inte något föregripande av den slutliga utformningen av
försäkringsbolagens be-räknlngsgmnder.
Fonderingskostnaderna
per den 1 januari 1973 för fastställda livräntor kan med dessa utgångspunkter
uppskattas till ca 50 milj. kr, HärtUl kommer kostnadema för sådana livräntor i
ersättningsreserven som skulle komma att bli delaktiga av värdesäkringen. Också
här bör nya gmnder inverka på storleken av fonderingsbehovet. Med hänsyn
härtill anser jag att det av förbundet beräknade beloppet ca 40 milj, kr. kan
reduceras tUl ca 30 milj. kr. Om värdesäkringen genomfördes den 1 januari
1973 skulle kostnadema följaktligen uppgå tUl ca 80 milj. kr. Jag räknar
emellertid med att lagstiftningen inte kan träda i kraft förrän den 1 januari
1974. En förskjutning av ikraftträdandet påverkar storleken av kostnaderna för
värdesäkring av de äldre ansvarslivräntorna, eftersom fonderingsbehovet
beträffande en nytillkommen årgång kan antas inte obetydUgt överstiga
fonderingsbehovet för livräntor som under motsvarande tidsperiod upphör att
utgå och den besparing man gör genom att värdesäkringen för övriga äldre
Uvräntor omfattar ett år mindre än som annars skuUe ha blivit faUet. Det är
svårt att ange hur stor ökningen av fonderingsbehovet kan bli. Jag anser
emellertid inte att man har anledning att räkna med högre belopp än ca 10 milj.
kr.
Slutsatsen av dessa överväganden blir att den
sammanlagda ökningen av fonderingsbehovet i samband med värdesäkringen av de
äldre an-svarsUvräntorna kan uppskattas tiU ca 90 milj. kr. Beloppet är i och
för sig av den storleken att det framstår som befogat att överväga olika
möjligheter att reducera det och därmed mildra belastningen på dagens
försäkringskollektiv.
Flera remissinstanser har förordat att vissa
livräntor utesluts från värdesäkringen, nämligen Uvräntor i faU med låg
invaliditetsgrad, där den skadelidandes förlust erfarenhetsmässigt är ringa
eller obefintiig. Svenska försäkringsbolags riksförbund har föreslagit att
gränsen dras vid en invaliditetsgrad av 20 eller 30 %. Ett tänkbart altemativ
är enUgt förbundet att man i varje enskUt fall undersöker den skadelidandes
ekonomiska situation och på grandval av denna undersökning bestämmer om
livräntan skall värdesäkras. Förbundet har beräknat att kostnaden kan
nedbringas med hälften, om värdesäkringen begränsas tUl Uvränte-faU där
invaliditeten uppgår tiU minst 30 %. Andra utvägar att minska belastningen på
det aktuella ansvarsförsäkringskoUektivet har diskuterats vid överläggnuigama
med försäkringsinspektionen och försäkringsbolagen under
departementsbehandlingen. En möjUghet är att man begränsar inflationsgarantin
till 4 % i stället för 5 % per år eller att begränsningen av
inflationsgarantin tUlämpas också vid beräkningen av all-
Prop. 1973:14 56
mänt
tiUägg, dvs. vid uppräkning av äldre livräntor till penningvärdet vid
lagstiftningens ikraftträdande.
Av skäl som jag har anfört i det föregående
(avsnitt 4.2.1) anser jag mig inte kunna förorda en lösning som innebär att man
schablonmässigt eUer efter individuell prövning utesluter livräntor med viss
lägre invaliditetsgrad från lagstif mingen om värdesäkruig.
Att för samtliga äldre Uvräntor begränsa
inflationsgarantin till 4 % per år i stäUet för 5 % skulle medföra en besparing
på 20 % av den del av fonderingskostnadema som belöper på framtida
indextillägg. Om denna andel schematiskt beräknas till ca 75 mUj. kr. av de
sammanlagda kostnadema om ca 90 milj. kr. blir besparingen ca 15 milj. kr.
Denna lösning kan enligt min mening väljas endast om man genomför en motsvarande
reducering av inflationsgarantin också för nya skadeståndslivräntor. Ett
system med olikvärdiga inflationsgarantier för skilda slag av Uvräntor, där
garantins omfattning blir beroende på vid vUken tidpunkt livräntan fastställts,
skulle enligt min mening innebära en diskriminering av vissa livräntetagare som
inte sakligt kan försvaras. HärtUl kommer att ett sådant system skulle ge
upphov till administrativt krångel och besvär med ökade kostnader som följd,
vilka delvis skulle neutralisera de besparingar man vill åstadkomma. Å andra
sidan är jag inte beredd att förorda en generell försvagning av
inflationsgarantin genom att procentsatsen sänks från 5 till 4 % för både nya
och äldre livräntor. Det råder praktiskt taget full enighet om att ramen för
värdesäkringen bör bestämmas tiU 5 %, och det har t. o. m. gjorts gällande att
denna ram kan behöva vidgas i en framtid. Under dessa förhållanden anser jag
det inte kunna ifrågakomma att generellt reducera värdet av inflationsgarantin
med 20 % enbart för att bespara dagens försäkringskollektiv en engångsutgift på
15 mUj. kr.
Det kan visserligen sägas möta mindre
betänkligheter att införa mindre förmånliga beräkningsgrunder i fråga om
aUmänt tillägg till äldre livräntor än vad kommittén har föreslagit, t. ex. genom
att låta uppräkningen ske med vissa schematiskt beräknade procenttal i stället
för att utgå från den faktiska penningvärdeförsämringen. Även om en sådan metod
tillämpades mycket drastiskt skulle emeUertid besparingen bli så obetydlig
den av kommittén beräknade totala kostnaden för uppräkningen uppgår inte till
mer än ca 13 milj. kr. att vinsten för försäkrings-kollektivet inte står i
rimlig proportion till de enskilda livräntetagarnas förluster.
Av nu anförda skäl anser jag mig inte kunna föreslå
att omfattningen av värdesäkringen inskränks i förhållande till kommitténs
förslag. Det finns dock vissa andra möjligheter att lindra belastningen på
ansvarsförsäkringen. Vad jag framför allt syftar på är en uppdelning av
kostnaderna på mer än ett försäkringsår. En viss spridning uppkommer redan av
den anledningen att vissa Uvräntor, som lagstiftningen skulle komma att
Prop. 1973:14 57
omfatta,
ännu inte är fastställda vid tidpunkten för ikraftträdandet. Vad gäller de före
denna tidpunkt faststäUda Uvräntoma kan visserligen göras gällande att
soUditetskravet enligt FRL i pruicip kräver att den totala förpliktelsen
skuldförs och säkerstäUs genom fondavsättning i ett sammanhang. Enligt min
mening bör man emellertid kurma godta att kostnadema fördelas över en begränsad
tidsperiod, exempelvis så att full täckning har uppnåtts ett par år efter
ikraftträdandet. Om beslut i lagstiftningsfrågan fattas i god tid före
ikraftträdandet bör uppbyggandet av fondema kunna inledas redan innan de nya
reglerna träder i kraft, vUket i praktiken innebär en ytterligare utsträckning
av perioden för täckning av de nya förpliktelsema. Från
försäkringsinspektionens sida har man vid tidigare nämnda överläggningar
förklarat sig vara i princip beredd att godta en sådan uppdelning, under
fömtsättning att statsmakterna accepterar en sådan ordning.
Med
hänsyn tUl intresset av att i största möjliga utsträckning begränsa den börda
på ansvarsförsäkringen som värdesäkringen kommer att innebära anser jag i
Ukhet med kommittén att någon motsvarighet till sådant särskUt tUlägg eUer
extra tUlägg som enligt TLL och TLF kan utgå tUl trafiklivränta inte bör
införas i den nu aktueUa lagstiftningen.
Kommitténs
uppfattning att någon omfördelning mellan försäkringsgivama av kostnaderna för
uppräkning och värdesäkring inte bör ske har vunnit anslutning under
remissbehandlingen. Jag har för egen del inte någon avvikande mening i den
frågan.
Med
utgångspunkt från att lagstiftningen träder i Icraft den 1 januari 1974 kommer
uppräkningen och den fortsatta värdesäkringen av ansvarslivräntoma enligt mitt
förslag att ske enligt följande.
Livräntor
fastställda före utgången av år 1971 räknas upp så att de når 1972 års
penningvärde. Detta sker genom att de förses med allmänt tillägg, beräknat på
grundval av medelvärdet av konsumentprisindex för år 1972. Någon procentuell
begränsning av inflationsgarantin bör inte ske vid beräkningen av allmänt
tillägg.
Till de uppräknade livräntoma liksom till övriga
äldre ansvarshvräntor dvs. de som fastställts eller fastställs fr. o. m. år
1972 utgår i fortsättningen indextlllägg. Sådant tillägg utlöses enligt de
principer som föreslås gälla för ändring av nya Uvräntor. Sänkning av
basbeloppet inverkar dock inte på utgående tUlägg. Ett första indextillägg
utgår fr. o. m. den 1 januari året efter det år då basbeloppet för december
månad överstigit basbeloppet för december 1972 med minst 5 %. Ytterligare
indextillägg utgår sedan fr. o. m. den 1 januari året efter det år då basbeloppet
för december stigit med minst 5 % i jämförelse med det basbelopp som senast
utlöst ändring. Jag kan om den tänkta ordningen i övrigt hänvisa tUl vad som
har anförts angående nya livräntor (avsnitt 4.2.6). Vad som där sägs om ändring
av sådana livräntor, om balansering av icke utnyttjade procenttal etc. får
motsvarande tillämpning vid fastställandet av indextUlägg tUl äldre
ansvarslivräntor.
Prop.
1973:14 58
Efter de allmänna tilläggen får livräntor faststäUda
t, o. m, år 1971 anses utgå i 1972 års penningvärde. Livräntor fastställda
under år 1972 utgår också i detta penningvärde, IndextUlägg tiU nu nämnda
Uvräntor, dvs. dem som är faststäUda t, o, m. år 1972, bör kunna utgå redan fr.
o. m. den 1 januari 1974. Det innebär att första jämförelsemånad skaU vara
december 1972, Om basbeloppet stiger med minst 5 % mellan december 1972 och
december 1973 kan ett indextillägg tUl livräntor fastställda t, o. m, år 1972
komma i fråga redan den 1 januari 1974, då lagstiftningen föreslås träda i
kraft.
Kommittén
har ansett att också livräntor fastställda under året närmast före
ikraftträdandet vUket enligt mitt förslag innebär livräntor fastställda under
år 1973 skall kunna få indextiUägg på grund av en minst 5-procentig
basbeloppsökning under fastställelseåret. Jag delar denna uppfattning och
fömtsätter liksom kommittén att hänsyn vid fast-stäUandet av livräntorna tas
tiU möjligheten av att indextiUägg kan komma att utgå redan från följande
årsskifte.
IndextiUägg
tUl livräntor fastställda efter det att lagstiftningen har trätt i Iffaft
följer de principer jag har angett i det föregående. Det innebär att tillägg
kommer i fråga tidigast fr. o. m. den 1 januari året efter fastställelseåret
Också här bör man, för att undvika överkompensation, vid fastställandet ta
hänsyn tUl möjligheten av indextillägg från följande årsskifte.
4.3.4
Äldre trafiklivräntor
Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 4.3.1) bör
tUlämpningen av TLL och TLF i enlighet med kommitténs förslag begränsas till
livräntor på grund av skadehändelser som har inträffat före ikraftträdandet av
den aUmänna lagen om ändring av skadeståndslivräntor, dvs. enligt mitt förslag
före den 1 januari 1974.
Kommittén anser att trafiklivräntelagstiftningen i
övrigt bör behåUas oförändrad och följaktligen inte bringas att överensstämma
med den allmänna lagen om ändring av skadeståndslivräntor och ansvarslivräntelagen
på de punkter där olikheter föreligger, t. ex. beträffande finansieringssystem
och begränsning av den årliga inflationsgarantin. Derma ståndpunkt har
kritiserats under remissbehandlingen. Man har pekat på värdet av enhetiiga
regler när indextillägg beräknas men också på det orättvisa i att
trafikUvräntetagama blir en mera gynnad gmpp än övriga som uppbär skadeståndsUvränta.
De mest betydelsefulla olikheterna meUan
trafikUvräntelagstiftningen och den föreslagna nya lagstiftningen hänför sig
tiU valet av kapitaltäckningssystem och tUl inflationsgarantins storlek. Dessa
två frågor hänger nära samman, Kapitaltäckningssystem B, som innebär att
fondavsättningen skall ske i ett sammanhang, förutsätter nämUgen att
indextilläggen begränsas inom en årlig procentuell ram. Valet av finansieringssystem
beror alltså på om en sådan ram kan godtas eller inte.
Prop.
1973:14 59
Den enda begränsning som nu finns i TLL och TLF är
möjUgheten för Kungl. Maj:t att, om särskUda skäl föreligger, förordna att nytt
indextiUägg inte skaU utgå eller att det skaU utgå endast i mindre omfattning
än som annars skuUe vara faUet (11 § TLL, 2 § TLF). Som kommittén har
konstaterat innebär TLL och TLF att den som uppbär en tra-fikUvränta för
närvarande åtnjuter praktiskt sett obegränsad värdesäkring. En begränsning av
inflationsgarantin tiU 5 % per år skulle alltså innebära viss försämring för
livräntetagama vid jämförelse med nuvarande förhåUanden. Utvecklingen av
LndextUläggen enUgt trafiklivränte-lagama ger en påtaglig praktisk Ulustration
tiU detta. Om inflationsgarantin hade varit begränsad tUl 5 % redan enligt TLL
och TLF skuUe det senaste indextUlägget, som utgår fr. o. m. den 1 januari 1972
med 10 %, ha stannat vid 5 %.
Jag
vUl rent allmänt framhålla att det måste krävas mycket starka skäl för en
lagändring som försämrar de nuvarande livräntetagamas förmåner enUgt
trafiklivräntelagstiftningen. Jag kan inte finna att remissinstansemas
argument har tiUräcklig tyngd för att motivera en sådan lagändring. De
påtalade administrativa svårigheterna torde kunna övervinnas, och de skillnader
i indextUläggens storlek som kan bli resultatet av att skadeståndslivräntor
värdesäloras enligt två skilda system får ses som en direkt konsekvens av att
de båda systemen vUar på olika fömtsättningar. Det rör sig i ena fallet om
värdesäkring inom ramen för ett obligatoriskt garantrförsäkringssystem och i
det andra fallet om värdesäkring av livräntor som utges på grundval av
friviUig ansvarsförsäkring. Det bör f. ö. uppmärksammas att livräntor som
regleras enligt TLL och TLF blir en övergångskategori som i och med att den
allmänna lagen om ändring av skadeståndslivräntor genomförs kommer att utgöra
en allt mindre del av det totala livräntebeståndet och som så småningom kommer
att helt försvinna.
I enlighet med det anförda bör alltså det nuvarande
finansieringssystemet och den i princip obegränsade inflationsgarantin
behållas beträffande de äldre trafiklivräntoma. Detta bör gälla även sådana
trafik-livräntor som fastställs efter den nya lagstiftningens ikraftträdande
men på vilka äldre lag blir tiUämpUg därför att skadan har inträffat dessförinnan.
EnUgt uttalande av kommittén bör ett mera
realistiskt räntetagande inverka även på de nuvarande trafiklivräntefonderaa.
Denna bedömning har vid remissbehandlingen vunnit stöd av Folksam, Frågan om
eyen-tueU omräkning av fonderingsbehovet inom trafiicförsäkringen prövas i
första hand av försäkringsinspektionen. Vid uppskattningen av kostnadema för
värdesäkringen av äldre ansvarslivräntor har jag utgått från att även
fonderingen för existerande förpliktelser bör kunna påverkas av ett nytt
ränteantagande. Detsamma synes mig böra gälla i fråga om de äldre
trafikUvräntoma.
Prop. 1973:14 60
4.4
Yärdesäkring av livräntor med internationell anknytaing
4.4.1 Äldre
trafiklivräntor
TLL och TLF medger i dag inte att
värdesäkringstiUägg utgår till livränta tiU följd av skada som har inträffat
utomlands. Kommittén föreslår den ändringen att tUlägg skall kunna utgå till
sådan Uvränta om den uppbärs av svensk medborgare eller av utlänning med
hemvist i Sverige. Förslaget är utformat med beaktande av att
trafikförsäkringsbolagen sedan ett par år har åtagit sig att tillämpa svensk
skadeståndsrätt vid reglering av trafikskador som i utlandet drabbar svenskar
eller här bosatta utlänningar, om en sådan tUlämpning är tiU förmån för den
skadade.
Kommitténs förslag har inte mött några erinringar
under remissbehandlingen. Försäkringsinspektionen anser att det tillgodoser
syftet med den framstäUning som inspektionen har gjort i syfte att få en
lagändring tUl stånd (avsnitt 3,3,1),
Jag instämmer med kommittén i att det åtagande som
trafikförsäkringsbolagen har gjort bör hälsas med tillfredsställelse. Som
kommittén konstaterat har åtagandet i viss mån förändrat de fömtsättningar
under vUka udandsundantagen i TLL och TLF tUlkom, Det bör framdeles inte
föreligga hinder mot att utge värdesäkringstUlägg tUl livräntor som utgår tUl
svenskar och här bosatta utiärmingar, vilka har trafikskadats utomlands och
vilkas rätt till skadestånd bedöms enligt svensk rätt. Jag anser att kommitténs
förslag utgör en lämplig lösning av denna fråga. Emellertid bör vid tiden för
lagstiftningens ikraftträdande fastställda livräntor på grund av utiandsskador,
vilka med hänsyn till utiandsundantaget i TLL inte värdesäkrats, förses med
allmänt tillägg enligt samma grunder som gäUer för äldre ansvarslivräntor. Jag
skall i specialmotiveringen behandla denna och övriga frågor som uppkommer med
anledning av ett förändrat utlandsundantag i trafiklivräntelagstiftningen.
4.4.2 Äldre
ansvarslivräntor
Beträffande de äldre ansvarslivräntorna tänker sig
kommittén ett mera restriktivt utiandsundantag än i fråga om de äldre
trafiklivräntorna. Lagstiftningen om äldre ansvarslivräntor bör enligt
kommittén över huvud taget inte gälla livränta till följd av skada som har
inträffat utomlands.
JK har ifrågasatt om inte även äldre
ansvarslivräntor på grund av utlandsskada bör värdesäkras i faU då den
skadelidande är svensk medborgare eller bosatt i Sverige. I övrigt har
kommittéförslaget inte mött några invändningar under remissbehandlingen.
I likhet med kommittén räknar jag med att livränta
endast undantagsvis förekommer som skadestånd vid skada som har inträffat i utlandet.
Här finns inget utvidgat åtagande från försäkringsbolagens sida
Prop. 1973:14 61
om
tUlämpning av svensk skadeståndsrätt. Om Uvränta skulle förekomma är det på
gmnd av lex loci deUcti-regelns dominans troligt att den har bestämts med
tUlämpning av utländsk lag. Jag kan visserligen instämma i kommitténs
uppfattning att det är principiellt och praktiskt olämpligt att en livränta som
har bestämts enligt utländsk lag förses med värdesäkringstillägg, men samma
situation kan uppkomma med den utvidgning av TLL:s tUlämpning som jag enligt
det tidigare sagda förordar. Även om de fall där äldre ansvarslivränta på gmnd
av skada i utiandet har faststäUts på grund av svensk lag torde vara sällsynta
finner jag att intresset av likformighet i lagstiftningen om äldre Uvräntor
och av rättvisa meUan olika kategorier av Uvräntetagare motiverar att
ansvarslivräntelagen i det nu berörda avseendet får samma tUlämpUghet som TLL,
4.4.3
Nya livräntor
Den ordning för värdesäkring av nya livräntor som
jag föreslår innebär en utvidgning av skadeståndsskyldigheten. Den som enligt
svensk lag åläggs att utge skadeståndslivränta bUr samtidigt skyldig att håUa
livräntan värdesäkrad. Avgörande för om värdesäkring skaU ske eller inte är
följaktiigen om svensk lag tUlämpas vid prövningen av skade-ståndsskyldlgheten.
I detta avseende bör inte göras någon skUlnad mellan värdesäkringstillägg och
andra skadeståndsposter som kan komma i fråga enligt svensk lag. Det är sålunda
enligt min mening från principiella och praktiska synpunkter inte lämpligt att
utvidga värdesäkringsförpliktelsen att gälla också i fall då skadeståndet
bestäms enUgt utländsk lag. Jag kan därför inte tiUmötesgå de önskemål JK har
framställt om tUlämpning av värdesäkringsreglema också i andra fall än då
skadeståndet bestäms enligt svensk lag. Beträffande trafikskador som drabbar
svenskar eller här bosatta utlänningar utomlands och för vilka svenskt
trafikförsäkringsbolag svarar torde f. ö, det förutnämnda åtagandet i
praktiken leda till att svensk lag så gott som alltid blir tillämpad. Inte
heUer är jag beredd att föreslå någon inskränkning i tillämpningen, innebärande
att endast livräntor tUl personer av svensk nationalitet eller med hemvist i
Sverige värdesäkras. De argument på denna punkt som har anförts av P &
I-assuradörerna har inte övertygat mig om nödvändigheten att göra ett
principieUt så betydelsefullt ingrepp i tiUämpUghe-ten av skadeståndsreglerna
som en inskränkande föreskrift av detta slag skuUe innebära,
4.5
Lagtekniska frågor
JK har ifrågasatt om inte all
värdesäkringslagstiftning beträffande skadeståndslivräntor bör samlas i en enda
författning. Jag kan för min del instämma i att man härigenom kan vinna viss
överskådlighet, men jag viU samtidigt påpeka att åtgärden innefattar åtskilliga
komplika-
Prop.
1973:14 62
tioner
av lagteknisk natur. Värdesäkringssystemen för nya och äldre Uvräntor kommer
med mitt förslag att skUja sig åt i viktiga avseenden, liksom systemen för
äldre trafiklivräntor och äldre ansvarslivräntor kommer att på vissa punkter
innehåUa olikheter sinsemeUan. Vidare bör i sammanhanget beaktas att
regleringen beträffande äldre Uvräntor är av övergångsnatur. Jag anser mot
denna bakgmnd att avgörande skäl talar för en uppdelning av reglema på skilda
författningar.
I
enlighet med kommitténs förslag anser jag att bestämmelsema om ändring av nya
skadeståndsUvräntor bör tas upp i en särskUd lag. I skadeståndslagen bör
införas en hänvisning tUl derma lag, I fråga om äldre ansvarsUvräntor bör också
en särskUd lag utfärdas. Vissa mindre ändringar bör samtidigt göras i TLL och
TLF. TUl dessa ändringar återkommer jag i specialmotiveringen.
5
Upprättade författningsförslag
I enlighet med det anförda har inom
justitiedepartementet upprättats förslag tUl
1)
lag om ändring av
skadeståndslivräntor,
2)
lag om tiUägg tiU vissa
ansvarslivräntor,
3)
lag om ändring i
skadeståndslagen (1972: 207),
4)
lag om ändring i lagen (1967:
663) om tillägg tiU vissa trafildivräntor,
5)
lag om ändring i förordningen
(1967: 666) om tiUägg tiU vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m. m.
Förslagen torde få fogas tUl statsrådsprotokollet i
detta ärende som bilaga 3.
Rörande de enskUda bestämmelsema i förslagen vill
jag ytterligare anföra följande.
6
Specialmotivering
6.1
Förslaget till lag om ändring av skadeståndslivräntor
1§
Denna
paragraf innehåller den grundläggande föreskriften att skadeståndsUvränta
skall ändras i anslutning tiU basbeloppet enligt AFL. Som framgår av den
allmänna motiveringen (avsnitt 4,2.1) skall livräntan följa såväl stigande som
sjunkande penningvärde. Därför sägs i paragrafen att livräntan skall ändras.
Index för ändringama är basbeloppet erUigt AFL, Att värdesäkringens omfattning
begränsas inom viss årlig ram framgår av 3 § första stycket andra punkten.
Vad
som förstås med livränta kan i allmänhet inte vara svårt att av-
Prop.
1973:14 63
göra.
Periodisk ersättning som bestäms med tillämpning av 5 kap, 2 eUer 3 § skadeståndslagen
eller annan regel om skadestånd vid personskada hör hit
EnUgt kommitténs mening bör även en s. k,
provisorisk livränta omfattas av lagen. Denna ståndpunkt har kritiserats från
flera håll under remissbehandlingen. Det framhåUs att man, då en provisorisk
livränta beräknas, kan ta hänsyn tiU eventuellt förestående löne- och kostnadsutveckling.
Vid omprövning av livräntan görs som regel en justering med hänsyn även tiU
utfallet för gången tid. ErUigt Svenska försäkringsbolags riksförbund ingår provisoriska
livräntor i den fortlöpande regleringen av skadan tUl dess att Uvräntan blir
definitiv och kapitalbelopp fonderas.
För egen del anser jag att kritiken mot kommitténs
ståndpunkt har avsevärd tyngd. Jag viU också peka på svårigheten att beträffande
livräntor som inte har slutligt prövats ange utgångspunkten för värdesäkringen.
Vidare måste det mången gång bli svårt att dra gränsen meUan en provisorisk
livränta och sådan a conto-betalning av ett periodiskt belopp som görs i
avvaktan på en grundligare prövning av skadeståndet och som enligt kommitténs
mening inte bör jämställas med livränta. Jag förordar av nu angivna skäl att
värdesäkringen skall omfatta bara slutiigt fastställda livräntor. Ett
livräntebelopp som inte har blivit definitivt fastställt får i stället
anpassas tUl penningvärdeförändringama genom att beloppet justeras vid
eventuell omprövning eller vid det slut-Uga faststäUandet, Jag anser mig kunna
räkna med att försäkringsbolagen vid sin skadereglering kommer att se tUl att
en sådan anpassning kommer till stånd. I övrigt viU jag i detta sammanhang
endast tiUfoga att lagen givetvis skall vara tUlämpUg på faststäUd livränta
beträffande vilken vid fastställandet har föreskrivits att den skall omprövas
vid viss tidpunkt
Enligt mitt förslag skall lagstiftningen träda i
kraft den 1 januari 1974. Den kan då tillämpas på livräntor som gmndar sig på
händelser vUka har inträffat nämnda datum eller senare. Tidpunkten för den skadeorsakande
händelsen är avgörande för lagens tUlämpUghet, inte tidpunkten för livräntans
fastställande. Denna tidpunkt får däremot betydelse för frågan om en livränta
skall ändras (2 § tredje stycket). Om den skadeorsakande händelsen har
inträffat före ikraftträdandet kan någon av de lagar som reglerar värdesäkringen
av äldre livräntor i stället gälla,
Lagen innebär en utvidgning av
skadeståndsskyldigheten i förhållande till vad som gäller f, n. Skadeståndet
skall omfatta också belopp som behövs for att anpassa livräntan till
penningvärdets utveckling.
För att en Uvränta skall värdesäkras fömtsätts att
den har fastställts tUl fuUgörande av skadeståndsskyldighet. Den dom eUer det
avtal som bestämmer skyldigheten skall grunda sig på skadeståndslagen, skadeståndsrättslig
speciallagstiftning eUer i rättspraxis utbildade gmndsatser
Prop. 1973:14 64
om
skadeståndsansvar. Som kommittén har framhållit innebär en uttrycklig eller
underförstådd hänvisning i speciallag eller i avtal till allmärma
skadeståndsregler i fortsättningen att livränta som bestäms enligt speciallagen
eller avtalet skall vara värdesäkrad. Livränta som utgår på grand av s. k.
trygghetsförsäkring bör omfattas av värdesäkring, eftersom ersättningen enligt
denna försäkring skall bestämmas efter samma gran-der som skadestånd.
Kommittén behandlar även det fallet att någon tar
på sig betalningsskyldighet utöver skadeståndsreglerna, t, ex, i
förlikningsavtal. Jag instämmer i kommitténs uppfattning att det ofta bör vara
naturligt att värdesäkring då skall gälla, särskUt om åtagandet endast till en
del går utöver skadeståndsreglerna. Däremot måste man, när det gäller olika
former av ersättning "ex gratia" eller annan gottgörelse som inte
innebär fullgörande av skadeståndsskyldighet, kräva uttryckligt stöd i särskUd förklaring
e. d, för att värdesäkring skall komma i fråga.
Kommittén diskuterar betydelsen i vissa sammanhang
av att värdeföljsamhet är en del av själva skadeståndsskyldigheten
(betänkandet s. 7172). Bl. a. påvisas att värdesäkringskostnaderna måste inräknas
vid prövningen av om skadeståndet tacks av de belopp vartill trafikförsäkringsgivares
ansvarighet begränsats enligt 11 § TFL eller begränsningsbelopp som gäller
enligt villkoren i vanlig ansvarsförsäkring. Om begränsningsbelopp av detta
slag inte räcker tUl kommer skadeståndsbördan tUl en del att falla på den
skadeståndsskyldige personligen. För trafikförsäkringens del saknar detta
förhållande praktisk betydelse eftersom begränsningsbeloppet vid personskada
redan nu är tUlräckligt högt. Men beträffande den frivUUga ansvarsförsäkringen
fömtsätter jag, i Ukhet med kommittén och försäkringsinspektionen, att en
höjning av begränsningsbeloppen kan behöva övervägas.
I vissa fall är själva skadeståndsskyldigheten
begränsad till visst belopp. Kommittén ger flera exempel på detta, bl. a.
reglema om begränsning av redares ansvar i 254 § sjölagen (1891: 35 s. 1). Om
värdesäkringen är en del av själva skadeståndet måste kostnaderna för den
rymmas inom det belopp tUl vilket skadeståndsansvaret har begränsats.
Underlag för beräkning av ändring är livräntans
gmndbelopp, eventuellt förhöjt eller reducerat med hänsyn till tidigare
ändringar enligt lagen. Detta är så naturligt att det inte särskilt behöver
uttalas i lagen. Också sådana förändringar i livräntans storlek som enligt det
beslut varigenom denna fastställts skall äga mm, t. ex. när livräntetagaren
uppnår viss ålder, inverkar givetvis på beräkningsunderlaget.
Om det i beslutet har angetts att livräntan vid
viss tidpunkt skall reduceras till viss kvotdel av tidigare belopp bereder det
inte nägra svårigheter att avgöra vUket underlag som skall gälla för beräkning
av ändring. Har det t. ex. bestämts att livräntan skall nedsättas till hälften
då livräntetagaren uppnår 67 års ålder skall senare tillägg eller avdrag räknas
på hälften av det livräntebelopp som utgick vid nämnda tidpunkt.
Prop.
1973:14 65
Skulle ett beslut om livränta däremot innebära att
Uvräntan vid viss framtida tidpunkt skall höjas eller sänkas till visst angivet
belopp är det inte lika givet vad som utgör underlag för beräkning av fortsatta
ändringar. Kommittén har för sin del tänkt sig att man till följd av den nya
lagen alltid bör ange förändringar i Uvräntan under dess löptid som kvotdel av
tidigare gällande livränta. Om framtida livräntebelopp i stället anges som ett
absolut tal, kan det enligt kommittén ifrågasättas om inte detta tal bör
justeras med hänsyn tUl de ändringar enligt lagen som har ägt rum under tiden
mellan fastställandet och den tidpunkt från vilken det nya beloppet skall
gälla. Jag anser emellertid att frågan bör lösas på det sättet att ändring
enligt den föreslagna lagen får giltighet beträffande alla fastställda
livräntebelopp, alltså även sådana som ännu inte har aktualitet när ändring
äger mm. Om det t. ex. i en dom eller ett avtal har angetts att livränta skall
utgå med 20 000 kr. per år fram till dess att livräntetagaren fyller 25 år och
därefter med 30 000 kr. per år innebär den av mig förordade principen att
beloppet 30 000 kr. vid den tidpunkt då det skall börja utgå har ändrats i
enlighet med vad som beslutats beträffande övriga Uvräntor under tiden mellan
fastställandet och nämnda tidpunkt. Begreppet livränta i förslaget avser i
enlighet härmed alla livräntebelopp som finns fastställda vid den tidpunkt då
ändring sker enligt 2 §, vare sig livräntan faktiskt utgår vid
ändringstillfället eller skall utgå först vid en framtida tidpunkt.
Skadeståndslivränta utgår ofta vid sidan av annan
förmån, t, ex, förtidspension enligt AFL eller yrkesskadelivränta enligt YFL,
Vissa sådana förmåner inverkar på skadeståndets belopp. Så är fallet t. ex, med
de nämnda förmånerna från socialförsäkringen men också med vissa förmåner som
arbetsgivare utger (se exempelvis betr, statiig sjukpension NJA 1955 s, 676).
Samordningen mellan skadeståndet och den andra förmånen kan äga rum enligt två
olika metoder, bruttoUvräntemetoden och nettolivräntemetoden (betänkandet s.
72). Valet av metod bestäms bl. a. av om regress kan utövas för
samordningsförmånen eUer inte. I regressfallen måste skadeståndsUvräntan
kontinuerligt anpassas till den andra förmånen. Livräntan bestäms därför tUl
ett bmttobelopp som inkluderar den andra förmånen, vUken sedan avräknas vid
varje utbetalning av livräntan. Är den som utger samordningsförmånen inte
berättigad tUl regress räcker det om skadeståndslivräntan och samordningsförmånen
anpassas till varandra när skadeståndet bestäms, eller med andra ord att
livräntan fastställs till ett belopp som motsvarar skillnaden mellan den
inkomstförlust som skall täckas och samordningsförmånen (nettolivräntemetoden).
Senare växlingar i samordningsförmånens storlek har ingen betydelse för
skadeståndsansvaret.
När samordningen sker enligt nettolivräntemetoden
kan det inte råda någon tvekan om att värdesäkringen enligt den nya lagen skall
beräknas enbart på den del av den samlade ersättningen som skadeståndslivräntan
utgör.
5
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 14
Prop.
1973:14 66
Används brattoUvräntemetoden kan frågan däremot bli
beroende av om samordningsförmånen är värdesäkrad eller inte. Man kan numera
utgå från att de flesta tänkbara samordningsförmåner är värdesäkrade. I dessa
fall bör sådan del av samordningsförmånen som utgör värdesäkringstillägg
lämnas ur räkningen när det gäller att fastställa det belopp som skall ligga
tUl grund för ändringen. Eljest kommer möjligheten att utöva regress
beträffande samordningsförmånen att vidgas och avse även indextUlägg eller
motsvarande gottgörelse, samtidigt som beräkningsunderlaget för
skadeståndslivräntans värdesäkring och därmed tilläggen enligt den nya
lagstiftningen minskar.
När nu berörda förhållanden övervägdes vid TLL:s
tUlkomst fann man att tillägg vid bruttosamordningen borde beräknas på
skadeståndsUvräntan minskad med samordningsförmånen utan därtiU knuten
värde-säkringsgottgörelse (prop, 1967: 137 s. 66 ff). Detta kom tiU uttryck i
10 § andra punkten, jämförd med 5 § andra stycket TLL, Kommittén har ansett att
motsvarande bör gälla vid tUlämpningen av den nu aktuella lagen men har inte
funnit särskUd föreskrift härom nödvändig, RFV hävdar däremot att en
bestämmelse i ämnet behövs.
För egen del vill jag ansluta mig tUl RFV:s
uppfattning. De fall, hänförliga tiU den nya lagstiftning som jag föreslår,
där brattoUvräntemetoden måste tillämpas vid samordning kan visserligen antas
vara mycket få, framför aUt beroende på att yrkesskadeförsäkringens
bestämmelser om regressrätt har upphävts fr, o, m, den 1 januari 1969, Men i
tydlighetens intresse bör förevarande lag, i likhet med de övriga
värdesäkrings-lagarna, innehålla en föreskrift om beräkningsunderlag vid
bmttosam-ordning mellan skadeståndslivränta och annan värdesäkrad periodisk förmån.
Utformningen av en sådan föreskrift berör jag vid 5 §.
Skulle samordningsförmånen vid brattosamordning
undantagsvis inte vara värdesäkrad bör enligt kommittén
värdesäkringsförpliktelsen omfatta hela livräntan, alltså även den del därav
som svarar mot samordningsförmånen. Kommittén anser att den skadelidandes
intresse motiverar en sådan ordning, som f, ö, enligt uttalande av
trafiklivräntekommittén skall gälla vid tillämpningen av TLL. I likhet med
kommittén anser jag att värdesäkringstUlägg bör beräknas så att hela livräntan
blir värdesäkrad. Någon uttrycklig lagreglering synes mig inte behövlig för de
säUsynta fall det kan bli fråga om.
RFV tar också upp frågan hur man skall förfara om
samordningsförmånens storlek inte är känd när skadeståndet skall bestämmas.
Detta problem har inte enbart samband med värdesäkringen utan rör mera allmänt
samordningen mellan skadestånd och andra förmåner. Behovet av regler för denna
samordning övervägs f. n. av skadeståndskommittén. I detta sammanhang kan
endast framhållas att nettometoden givetvis förutsätter kännedom om
samordningsförmånens slutliga belopp. Detta innebär att det någon gång kan bli
nödvändigt att låta skadeståndspröv-
Prop.
1973:14 67
ningen
anstå tUl dess man får klarhet i samordningsförmånens storlek. Det är
emellertid ingenting ovanligt att prövningen av en skadestånds-livränta skjuts
upp av olika anledningar. Några praktiska olägenheter av det slag som RFV
befarar har jag följaktligen svårt att se,
2
§
1 denna paragraf anges dels när ändring av livränta
skall ske (första och andra styckena), dels vilka Uvräntor som skaU ändras
(tredje stycket).
Ändring av livränta skall liksom enligt TLL äga mm
den 1 januari, I enlighet med vad jag tidigare har sagt (avsnitt 4,2,6) skall
emeUertid basbeloppet för december månad varje år ligga till grund för prövning
av frågan om livräntoma skall ändras vid följande årsskifte.
Eftersom lagstiftningen föreslås träda i kraft den
1 januari 1974 blir utgångspunkten för senare jämförelser basbeloppet för
december 1973, Jämförelse skall först ske med basbeloppet för december 1974, Är
detta förändrat med minst 5 % i förhållande tiU basbeloppet för december 1973
ändras livräntorna. Ändringen räknas fr, o, m, den 1 januari 1975. Uppgår
basbeloppets ökning eller minskning inte tiU minst 5 % sker ingen ändring, utan
ny jämförelse får ske med basbeloppet för påföljande decembermånad, alltså
december 1975, Om detta basbelopp är minst 5 % högre eller lägre än basbeloppet
för december 1973 ändras livräntoma den 1 januari 1976, dock med högst 10 % (3
§ första stycket andra punkten). Aimars görs en ny jämförelse i december 1976,
etc. Det kan aUtså vid en långsam förändring av basbeloppet tänkas att
jämförelsen sträcker sig över flera år.
De nu beskrivna förhållandena kommer tUl uttryck i
första stycket. Tidpunkten för senare ändringar bestäms efter samma principer i
aruira stycket. Det basbelopp med vilket jämförelse skall ske blir här det basbelopp
som har legat till grund för senaste ändring. Om höjning utlöses fr. o, m, den
1 januari 1975 på grund av en minst 5-procentig ökning av basbeloppet mellan
december 1973 och december 1974 är det sistnämnda basbelopp som ligger till
gmnd för följande jämförelser.
Vid jämförelserna enligt andra stycket skall man ta
hänsyn tiU inte bara de förskjutningar i basbeloppet som skett sedan föregående
änd-ringstUlfälle utan också procenttal från tidigare förändringar i basbeloppet
som enligt 4 § får balanseras från ett ändringstillfälle tUl ett annat. Detta
har i mitt förslag kommit till tydligare uttryck än i kommittéförslaget genom
att i andra stycket gjorts ett tillägg genom en hänvisning till
4 § av innebörd, att även mindre förändrmgar av
basbeloppet än 5 % kan leda till ändring av livränta och att å andra sidan en
förändring på
5
% eUer mer inte nödvändigtvis
alltid leder tUl sådan ändring.
Av 4 § följer att procenttalet för basbeloppets
förändring beräknas med två decimaler vid tillämpning av andra stycket av
förevarande paragraf.
Prop.
1973:14 68
Det kan tänkas att basbeloppet under en
jämförelseperiod ändrar sig i olika riktningar. Kommittén har som exempel nämnt
att basbeloppet först stiger med 4 % från den första jämförelsemånaden till den
andra och sedan sjunker med 2 % mellan den andra och tredje jämförelsemånaden.
Förändringen mellan basbeloppen för första och tredje jämförelsemånaderna är
bara 2 % och någon ändring aktualiseras inte heUer då. För höjning eller
sänkning av livränta krävs i delta läge att basbeloppet fram tUl en senare
jämförelsemånad antingen stiger med minst 3 % eUer sjunker med minst 7 %, Om i
stäUet basbeloppet sjunker med 2 % mellan första och andra jämförelsemånaderna
och sedan stiger med 6 % meUan andra och tredje jämförelsemånadema, utgör
förändringen, räknat i förhållande mellan första och tredje
jämförelsemånaderna, endast en ökning om 4 %. En ytterligare stegring av
basbeloppet med minst 1 % behövs för höjning enligt lagen.
Kommitténs förslag innebär dels att aUa livräntor
ändras som har fastställts före den dag fr, o, in. vUken ändring skall räknas,
dels att ändring sker enhetligt med samma procenttal för aUa livräntor (jfr vid
3 §). Kommittén har varit medveten om att detta kan medföra överkompensation för
nyfaststäUda Uvräntor eftersom en sådan livräntas storlek kan ha påverkats av
en penningvärdeförändring som ägt rum efter den senaste ändringsmånaden.
Kommittén har dock ansett att intresset av ett en-hetUgt och lättadministrerat
system måste väga över nackdelarna av möjlig överkompensation av detta slag.
Sveriges advokatsamfund anser att överkompensationen i vissa fall kan framstå
som direkt stötande och fram-håUer att man kan undvika sådant resultat genom en
föreskrift att första höjningen av en livränta inte får äga rum förrän vid det
årsskifte som följer närmast efter det att ett år har förflutit sedan livräntan
fastställdes. Samfundet förordar därför en regel av innebörd att livränta,
från lagens synpunkt, skall anses fastställd den 1 januari året efter fastställelseåret.
Vid bedömningen av samfundets förslag måste man
hålla i minnet att den ordning kommittén föreslår innebär möjligheter till inte
bara överkompensation utan också underkompensation. Om en förändring i basbeloppet
mellan två jämförelsemånader inte är så stor att ändring av Uvräntoma koimner i
fråga får livräntetagama vänta ytterligare ett, kanske flera år på
kompensation för redan inträffad inflation. Särskilt markerad kan
underkompensationen bli för livräntor som har fastställts i början av ett år. I
likhet med kommittén anser jag att möjligheterna tUl Överkompensation och
underkompensation i viss mån jämnar ut varandra, och jag anser att den ordning
som kommittén har föreslagit bör godtas. Som kommittén påpekar bÖr
överkompensation i någon mån kunna undvikas genom att en väntad ändrmg enligt
lagen beaktas när Uvräntas grundbelopp fastställs. Om en livränta fastställs i
slutet av ett år bör man sålunda i lämplig omfattiimg ta hänsyn till tUlägg som
kan
Prop.
1973:14 69
komma
att utlösas från påföljande årsskifte. På gmnd av det nu anförda har tredje
stycket utformats i enlighet med kommittéförslaget.
Avgörande för om en livränta skall omfattas av viss
ändring är tidpunkten för livräntans fastställande. Frågan när en livränta
skaU anses fastställd har behandlats av kommittén (betänkandet s. 73), som
anför att man i normala fall kan följa allmänna principer om verkan av domstolsavgöranden
och avtal men att fullfölj dsförfarandet kan skapa vissa problem när det gäller
livränta som har prövats av domstol. Om prövningen har skett i första instans
genom dom som har vunnit laga kraft bör enligt kommittén dagen för domstolens
dom eUer beslut gälla som fastställelsetidpunkt. Har högre instans prövat
Uvräntan bör frågan avgöras med hänsyn tUI om den högre instansen lagt ett
annat penningvärde tUl grund för Uvräntan än underinstansen. Om överinstansen
fastställt livräntan i aktueUt penningvärde anser kommittén att dagen för
detta avgörande skall bedömas som fastställelsetidpunkt. Jag kan ansluta mig
till dessa synpunkter, vilka överensstämmer med vad som anfördes vid tiUkomsten
av TLL, Normalt torde man kunna utgå från att överinstansen har gmndat sitt
avgörande på penningvärdet vid tiden för den lägre instansens avgörande
åtminstone i sådana fall då den har fastställt detta, Reglema om förbud mot s,
k, reformatio in pejus leder i vissa fall till att överinstansen är tvungen att
lägga penningvärdet vid tiden för underinstansens avgörande tUl grund. En
livränta som har bestämts i avtal skall som kommittén anför anses fastställd
den dag då avtalet träffades,
3§
Storleken
av ändring regleras i denna paragraf.
Huvudregeln är enUgt första stycket första punkten
att livräntoma skall följa basbeloppets förändringar. Ändringen av livräntoma
skall därför vara lika stor som ändringen av basbeloppet, med den modifikation
som kan följa av bestämmelsema i 4 §, Har basbeloppet ökat med 5 % från
december 1973 tUl december 1974 skaU sålunda livräntoma höjasmed 5 % fr, o, m,
den 1 januari 1975,
Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt
4,2,3) skaU emellertid en livränta inte kunna höjas eller sänkas med mer än 5
% per år. Bestämmelse härom finns i första stycket andra punkten. Om basbeloppet
har ökat med mer än 5 % mellan december månad ett år och december månad
påföljande år kan det överskjutande procenttalet emellertid balanseras och tas
i betraktande dels då man enligt 2 § andra stycket prövar om senare förändring
av basbeloppet skall föraiUeda ändring av livräntoma och dels då man enligt
förevarande paragraf avgör med vUket procenttal livräntoma skall höjas eller
sänkas, Balanse-rmg regleras i 4 §, Den kan leda tUl att högre eUer lägre
procenttal än det med vUket basbeloppet faktiskt har förändrats skaU läggas tUl
grund
prop.
1973:14 70
när
det gäller att bestämma om och med vUket procenttal ändring av livräntor skaU
ske. Därför sägs i förevarande paragraf att ändring sker med procenttalet för
basbeloppsförändringen eller det högre eller lägre procenttal som följer av 4
§,
Begränsningen av den medgivna ändringen tUl 5 % för
år hindrar dock inte att ändringen ett visst år överstiger 5 %, SkuUe t, ex,
basbeloppet mellan december 1973 och december 1974 öka med 4 % och mellan
december 1974 och december 1975 lUcaledes med 4 % skall livräntoma den 1
januari 1976 höjas med 8 %, Utrymmet för höjning utgör nämligen då 10 %
eftersom någon höjning inte ägde ram den 1 januari 1975,
Av
4 § framgår att procenttal för basbeloppsförändring skall beräknas med två
decimaler. Detta är av praktisk betydelse med hänsyn tUl de regler i nämnda
paragraf om balansering av procenttal, till vUka hänvisas i 3 § första
stycket. Ändring av livränta bör däremot som kommittén föreslagit ske med helt
procenttal, I andra stycket första punkten föreskrivs därför, att om brutet tal
uppkommer vid beräkning av det procenttal varmed ändring skall ske, detta skall
avrundas tUl närmast lägre hela tal. Enligt andra punkten i detta stycke skall
detta procenttal fastställas av Kungl, Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t
bestämmer. Dessa bestämmelser motsvarar i sak 3 § andra stycket resp. 5 § kommittéförslaget.
4§
Paragrafen innehåller bestämmelser om balansering
av procenttal som inte har kunnat utnyttjas på grund av 5-procentsgränsen i 3 §
första stycket andra punkten eller avrundningsregeln i 3 § andra stycket första
punkten.
ErUigt
kommitténs förslag beaktades endast nedåt avrandade procenttal vid balansermg
av procenttal. Mitt förslag innebär den förändringen att beräkningama i stället
skall gmndas på de procenttal, angivna med två decimaler, varmed basbeloppet
faktiskt har förändrats. En sådan beräkning kan vara fördelaktigare för
livräntetagama. Om basbeloppet stiger med t. ex. 6,75 % mellan december 1973
och december 1974, höjs livräntorna med 5 % den 1 januari 1975, Enligt
kommittéförslaget skulle av den återstående basbeloppshöjningen endast 1 %
beaktas vid följande jämförelsetUlfälle. Basbeloppet måste alltså stiga med
minst 4 % för att ny höjning skuUe komma i fråga. Mitt förslag innebär att 1,75
% balanseras, och att följaktiigen redan en höjning av basbeloppet om 3,25 %i
mellan december 1974 och december 1975 utlöser höjning av livräntoma,
Bestämmelsema i förevarande paragraf har utformats
i enUghet med det nu anförda, I första punkten föreskrivs, att vid tillämpning
av 2 § andra stycket och 3 § första stycket första punkten det procenttal var-
Prop.
1973:14 71
med
basbeloppet förändrats skall ökas eUer minskas med sådant procenttal som på
grund av vad som föreskrivs i 3 § första stycket andra punkten eller andra
stycket första punkten inte beaktats vid tidigare ändring, EnUgt andra punkten
beräknas procenttalen med två decimaler.
Den praktiska innebörden av paragrafen kan
Ulustreras på följande sätt.
Om basbeloppet för december 1974 är 7,15 % högre än
basbeloppet för december 1973 höjs livräntoma med 5 % och återstående 2,15 %
beaktas nästa gång jämförelse blir aktuell, dvs. när basbeloppet för december
1975 föreligger. Det balanserade procenttalet inverkar då på frågan om ändring
skall utiösas fr. o. m. den 1 januari 1976. Det räcker vid detta tillfälle att
basbeloppet överstiger basbeloppet för december 1974 med 2,85 %; för att
livräntoma skall höjas med 5 %. Om skUl-naden mellan basbeloppen för december
1974 och för december 1975 i StäUet utgör bara -f-2,20 % kommer ändring av
livräntoma inte i fråga utan procenttalet 2,15 får vid nästa jämförelsetUlfälle
(december 1976) läggas tiU den Ökning som då kan ha skett i förhållande till
basbeloppet för december 1974. På motsvarande sätt inverkar balanserade procenttal
vid minskning av basbeloppet.
Till ytterligare belysning av paragrafens
tillämpning må anföras följande exempel. Om basbeloppet för december 1974 är
6,79 % högre än basbeloppet för december 1973 höjs livräntoma med 5 % den 1 januari
1975, medan 1,79 % tas i betraktande när nästa jämförelse görs i december 1975.
Är basbeloppet för den månaden endast 3,05 % högre än basbeloppet för december
1974 utlöses inte ändring utan 1,79 % balanseras vidare. Om sedan basbeloppet
för december 1976 visar sig vara 6,25 % högre än basbeloppet för december 1974
utgör (6,25-f-1,79=) 8,04 % det tal som skall beaktas vid prövningen av om
ändring skall ske den 1 januari 1977. EnUgt 2 § utiöses ändring, och det tal
som skall gälla för ändringen är (8,04 % avmndat tUl) 8 %. (Enligt kommittéförslaget
skulle ändringen ha uppgått till endast [6,25-1-1,0=7,25 avmndat tUl] 7 %.)
Vad nu sagts har avseende på fall då vid ett eller
flera ändringstUl-fällen viss del av det eller de procenttal varmed basbeloppet
ändrats inte har kunnat utnyttjas på grund av 5-procentsgränsen i 3 § första
stycket andra punkten och i stället balanseras för att beaktas vid kommande
ändringstUlfälle. Balansering kan enligt denna paragraf emeUertid också ske av
procenttal som inte har beaktats på gmnd av regeln i 3 § andra stycket första
punlcten om avrundning nedåt tUl helt tal vid bestämmande av det procenttal vamied
ändring skall ske. Antag att under år 1974 basbeloppet ändras med 4,25 % och
under år 1975 med ytterligare 3,60 % eller alltså sammanlagt 7,85 %. Någon
ändring sker inte den 1 januari 1975, eftersom basbeloppshöjningen är mindre än
5 %. Den 1 januari 1976 är utrymmet för höjning 10 % men basbe-
Prop. 1973:14 72
loppshöjningen
bara 7,85 %. Ändring sker efter avrundning med 7 %. Resterande 0,85 %
balanseras och kan beaktas vid nästa ändringstUlfälle. MeUan december 1975 och
december 1976 behövs bara en basbeloppshöjning med 4,15 % för att ändring
skall ske den 1 januari 1977.
Balanseringen
av procenttal får självfaUet inte medföra att den årliga ramen om 5 % enligt 3
§ första stycket överslcrids. Stiger basbeloppet mellan december 1973 och
december 1974 med 10,25 % utlöses ett: tUlägg tUl livräntoma om 5 % fr. o. m,
den 1 januari 1975, Återstående 5,25 % balanseras och tas i betraktande när
basbeloppet för december 1974 jämförs med basbeloppet för december 1975, men
störte höjning av livräntoma än med 5 % kan inte komma i fråga fr. o. m, den 1
januari 1976. Om basbeloppsförändringen är 3,0 % höjs livräntoma med 5 %, och
3,25 % balanseras till nästa jämförelsetillfäUe,
Kommittén
har i betänkandet (s, 7577) närmare beskrivit förfarandet med balansering av
procent. Med anlednmg av ett påpekande av försäkringsinspektionen vUl jag dock
framhålla följande. Vissa av kommitténs uppställningar och exempel kan ge
intryck av att den procentuella basbeloppsförändringen mellan december ett år
och december påföljande år har betydelse oberoende av om förändringen är så
stor att den utiöser ändring av livräntoma eller inte. Innebörden av 2 § är
emellertid, som framgår av ordalydelsen och de exempel som har getts i det
föregående, att utvecklingen under ett enda år har omedelbar betydelse endast
om den är så stor att den ensam eller jämte balanserade procenttal når upp
tUl 5-procentsgränsen. Gör den mte det måste man avvakta den fortsatta
utvecklingen och jämföra basbeloppet för december månad påföljande år och samma
basbelopp som utgjort utgångspunkten för den första jämförelsen. Av de exempel
som jag har gett framgår att jämförelsen kan sträcka sig över flera år. Som
inspektionen har visat kan det ha praktisk betydelse om man räknar på detta
sätt eller om man så att säga adderar de procentuella ändringama av basbeloppet
under varje år.
5§
Paragrafen,
som inte har någon motsvarighet i kommittéförslaget, reglerar förfarandet då
man beräknar ändring av sådan livränta som samordnas enligt
brattoUvräntemetoden med annan värdesäkrad förmån. TiUämpningen av sådan
samordning beträffande livränta som faller under den föreslagna lagen har
nännare berörts vid 1 §.
FörebUd till bestämmelsen utgör 5 § andra stycket
TLL. I förhållande tUl detta lagrum har i förtydligande syfte gjorts vissa
ändringar av närmast redaktionell natur. Jag föratsätter emellertid att
bestämmelsen skall tillämpas på samma sätt som TLL:s regel.
Prop.
1973:14 73
Ikraftträdande-
och övergångsbestämmelser
Flera remissinstanser har haft synpunkter på
lämplig tidpunkt för ikraftträdandet. Av försäkringsinspektionens yttrande
framgår att soUditetskravet enligt FRL inte kan anses helt tillgodosett i den
mån försäkringspremie, som har förfallit till betalning före men som avser
även tiden efter ilcraftträdandet, har bestämts utan hänsyn tUl det utvidgade
ansvar som värdesäkringen irmebär. Försäkringsbolagen har framhållit behovet av
rådrum för nödvändiga administrativa åtgärder. Jag finner att de anförda
synpunkterna kan tillgodoses, om tidpunkten för lagens ikraftträdande bestäms
till den 1 januari 1974.
6.2
Förslaget till lag om tillägg till vissa ansvarslivräntor
1 §
Paragrafen
anger de Uvräntor som lagen gäller.
Lagen om ändring av skadeståndslivräntor skall
enligt mitt förslag till-lämpas på livränta på gmnd av händelse som inträffat
under år 1974 eller senare. Förevarande lag är därför begränsad tiU livränta på
grand av händelse som inträffat före utgången av år 1973. Förhållandet mellan
värdesäkringslagama framstår klarare om det anges att förevarande lag endast
gäller Uvränta på gmnd av händelse före viss tidpunkt än om tillämpligheten,
som i kommittéförslaget knyts tiU det faktum att "försäkringsfallet"
inträffat före den tidpunkt då lagen om ändring av skadeståndslivräntor träder
i kraft.
För värdesäkring enligt förevarande lag krävs att
livräntan utgår på grund av ansvarsförsäkring. Som kommittén har funnit bör i
detta sammanhang med ansvarsförsäkring i svenskt försäkringsbolag likställas
ansvarsförsäkring i utländskt försäkringsbolag som har tillstånd att driva
ansvarsförsäkringsrörelse i Sverige,
Nu
angivna fömtsättningar för lagens tiUämplighet har tagits upp i första stycket.
Den
föreslagna lagen tar sikte på sådana livräntor på grund av ansvarsförsäkring
som inte har värdesäkrats genom redan existerande lagstiftning, dvs. TLL, TLF
eller 1971 års kungörelse om tillägg till vissa statUga skadelivräntor. Detta
har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4,3,3). Begränsningen kommer
tUl uttryck 1 andra stycket. Där finns också det undantag beträffande livränta
till följd av skada i utlandet som jag har behandlat i avsnitt 4,4,2.
Till ansvarsförsäkring räknas i detta sammanhang även
s, k. bilansvarsförsäkring. Vissa livräntor på grand av sådan försäkring har
redan värdesäkrats genom TLL och TLF, med den lag som nu föreslås innebär
värdesäkring även av övriga livräntor inom denna kategori. Som kommittén har
framhålUt blir den nya lagen tUlämplig också på livräntor på grund av skador
som har uppkommit med motordrivna fordon
Prop. 1973:14 74
beträffande
vilka bilansvarighetslagen inte är tillämplig, under fömtsättning att skadan
täcks av vanlig ansvarsförsäkring (SOU 1972:12 s, 78),
Livräntor som kommer i fråga för tUlägg enligt
lagen skall vara slutligt fastställda. Jag viU alltså inte förorda att s, k,
provisoriska livräntor värdesäkras. Motiven för denna ståndpunkt har jag utvecklat
i anslutning tiU 1 § i den föreslagna lagen om ändring av
skadeståndslivräntor.
Livränta som har bytts ut mot engångsbelopp
omfattas inte av förslaget. Jag anser denna fråga så självklar att någon
motsvarighet till 13 § första stycket TLL inte behöver tas upp i detta
sammanhang.
2 §
I paragrafen anges de tillägg som kan komma i fråga
enligt lagen, nämligen allmänt tiUägg och indextiUägg.
Liksom i TLL, TLF och 1971 års kungörelse räknas
livräntorna upp till dagens penningvärde genom att de förses med allmänt
tillägg (4 §), medan de i framtiden anpassas till ändringar i penningvärdet
genom indextiUägg (57 §§).
3 §
Som fallet är med tilläggen enligt TLL skall
allmänna tillägg och indextiUägg enligt förevarande lag inte betraktas som en
del av skadeståndet utan som en särskild försäkringsförmån. Detta kommer tiU
uttryck i paragrafens första led. Karaktären av särskild försäkringsförmån
hindrar inte att tiUägg skaU utgå även om därigenom sådant belopp överskrids
tiU vUket försäkringsgivarens ansvar är begränsat på gmnd av
försäkringsavtalet. Föreskrift härom lämnas i andra ledet.
TCO har vid remissbehandlingen pekat på vissa
svårigheter som kan uppkomma vid tiUämpningen av sistnämnda föreskrift. TCO
erinrar om att man, i faU då försäkringssumman inte räckt tUl vid svårare
invaliditet, har löst livräntefrågan på olika sätt. En utväg har varit att
försäkringsbolaget betalar fuU livränta till dess att försäkringssumman har
förbmkats, varefter den skadeståndsskyldige själv övertar betalningsansvaret.
En annan lösning, som enligt organisationen ibland har förekommit, är att
försäkringsgivaren och den skadeståndsskyldige redan från början delar upp
ansvaret för betalningen av livräntan. En tredje lösning har varit att
försäkringsgivaren mot en av den skadeståndsskyldlge erlagd tUläggspremie åtar
sig att svara även för den del av livräntan som inte ryms inom den ursprangliga
ansvarssumman.
Med anledning av vad TCO har anfört vill jag till
en början framhålla att värdesäkringen enligt förevarande lag inte kan knytas
till annan del av en livränta än den som utgår på grund av ansvarsförsäkring.
Prop.
1973:14 75
Några
tolkiungssvårigheter synes mig inte behöva uppstå med en sådan avgränsning. Jag
kan däremot medge att lagstiftningens begränsning till livräntor som utgår på
grund av ansvarsförsäkring kan leda till resultat som i fall av den typ TCO tar
upp förefaUer otiUfredsställande, eftersom värdesäkringen kan bli beroende av
hur utbetalningen av livräntan tekniskt har ordnats. Som jag har anfört i den
allmänna motiveringen har jag emellertid inte ansett det möjligt att genom
lagstiftning lösa frågan om värdesäkring av skadeståndslivräntor som utges
direkt av den skadeståndsskyldige. Jag hoppas emellertid att det skall visa sig
möjUgt att på frivillig väg få till stånd värdesäkring av sådana livräntor och
således att också de problem TCO har pekat på skall få en tillfredsställande
lösning.
4 §
I paragrafen regleras vUka Uvräntor som får allmänt
tillägg och hur dessa tiUägg beräknas. Förebild är föreskriften i 4 § TLL om
allmänt tUlägg tUl trafiklivränta.
Som
jag har anfört i avsnitt 4.3.3 skall äldre ansvarslivräntor, fastställda t. o.
m. år 1971, förses med allmänt tiUägg. Med motsvarande tillämpning av kommitténs
förslag skall medelvärdet av konsumentprisindex för år 1972 läggas tUl grund
för beräkningen av tilläggen, vUket får anses innebära att livräntoma räknas
upp till 1972 års penningvärde.
De
i paragrafen angivna tUläggen motsvarar i princip den procentuella skillnaden
meUan konsumentprisindex för fastställelseåret och medelvärdet av
konsumentprisindex för år 1972. Eftersom detta medelvärde ännu inte är känt,
har beräkningama t. v. gjorts på gmndval av indextalet för juli 1972. Vad
beträffar index före år 1949, som är basår för konsumentprisindex, har jag
godtagit kommitténs beräkning (betänkandet s. 87).
Efter
förebUd av TLL och i enlighet med kommitténs förslag har beräkningen på vissa
punkter schematiserats. Dels har livräntorna delats in i årsgmpper genom att
livräntor som har fastställelseår med tämligen likartat penningvärde
sammanförts till en gmpp, dels har procenttalen avrandats tUl närmaste hela
femtal. Livräntor fastställda före år 1940 har enligt kommitténs förslag
samlats i en gmpp. Jag har inte ansett det lämpligt att, som LO förespråkat,
göra en uppdelning på flera kategorier av dessa äldre, numera tämligen
fåtaliga livräntor. Det är svårt att göra en sådan uppdelning eftersom man inte
har något säkert index att grunda beräkningama på.
De
avmndningar som har verkställts framgår av följande uppställning.
Prop.
1973:14 76
Fastställelseår Indexhöjning Avrundat
(Fastställelseperiod)
i % till
1939
329
330
1940
265
265
1941
221
220
1942 1947
193
195
1948 1950
170
170
1951
131
130
1952 1955
109
110
1956,
1957
90
90
1958,
1959
76
75
1960,
1961
68
70
1962,
1963
56
55
1964
49
50
1965
42
40
1966
34
35
1967
28
30
1968
26
25
1969
22
20
1970
14
15
1971
6
5
Beträffande frågan när en Uvränta skaU anses
fastställd kim jag hänvisa till vad jag anfört vid 2 § förslaget tUl lag om
ändring av skadeståndsUvräntor.
5
§
I denna paragraf anges när indextUlägg till
livränta skall utgå och vilka livräntor som kan få indextUlägg. Förebild tiU
paragrafen är dels 9 § första och andra styckena TLL; dels 2 § förslaget till
lag om ändring av skadeståndslivräntor.
1 avsnitt 4.3.3 har belysts hur värdesäkringen är
avsedd att fungera. Det första indextUlägget utlöses enligt paragrafens första
stycke av en minst 5-procentig ökning av basbeloppet, räknat från december 1972
till december månad ett påföljande år, tidigast 1973. Är basbeloppet för
december 1973 minst 5 % högre än basbeloppet för december 1972 utlöses ett
första indextillägg fr. o. m. den 1 januari 1974, dvs. samma dag som lagen
träder i kraft. Tilläggets storlek framgår av 6 §, Är ökningen av basbeloppet
mellan de nämnda månaderna mindre än 5 % görs en ny jämförelse när basbeloppet
för december 1974 föreligger. Är detta minst 5 % högre än basbeloppet för
december 1972 utiöses indextillägg fr, o. m, den 1 januari 1975,
Nytt indextillägg kommer i fråga när basbeloppet
ånyo har stigit med minst 5 %, räknat från det tillfäUe då det förra
indextillägget utlöstes. På grand av balanseringsregeln i 7 § är det ibland
tillräckligt med en mindre höjning,
IndextUlägg utgår enhgt andra stycket till alla
livräntor som är fastställda före den dag fr, o, m, vilken indextillägg skair
räknas. Om indextillägg utlöses den 1 januari 1975 skall tillägg utgå till aUa
livräntor
Prop.
1973:14 77
som
har faststäUts t. o, m, den 31 december 1974, På skäl som har anförts vid 2 §
förslaget till lag om ändring av skadeståndslivräntor har jag inte funnit
anledning att ansluta mig tiU ett förslag från Sveriges advokatsamfund om att
en Uvränta vid tiUämpning av värdesäkringslagstiftningen skall anses
fastställd den 1 januari året efter fastställelseåret,
6 §
Paragrafen reglerar i första stycket storleken av
indextUlägg. I andra stycket finns föreskrifter om avmndning av det procenttal
med vilket indextUlägg skaU utgå.
Enligt förslaget tUl lag om ändring av
skadeståndsUvräntor skall livränta ändras med samma procenttal med vUket basbeloppet
har ändrats. Reglerna om balansering av procenttal på gmnd av
5-procents-spärre-geln eller regeln om avrundning av procenttal kan emellertid
föranleda att ändring sker med ett avvikande procenttal. Ändringen får dock
inte i något fall överstiga 5 % för år. Som jag har angett i den allmänna
motiveringen (avsnitt 4.3.3) skall indextillägg tUl de äldre ansvarslivräntoma
beräknas efter samma gmnder, och jag kan därför hänvisa tUl de anvisningar som
har lämnats vid 3 och 4 §§ nyssnämnda lagförslag.
Föreskriften i andra stycket om avrundning av
procenttal har sin förebUd i 3 § andra stycket förslaget till lag om ändring av
skadeståndslivräntor.
7 §
Paragrafen
iimehåUer föreskrifter om balansering av procenttal.
Beträffande bestämmelsemas innebörd kan hänvisas
tUl 4 § förslaget till lag om ändring av skadeståndsUvräntor, som har utformats
på samma sätt.
8 §
Paragrafen anger i första stycket de belopp på
vilka tUlägg skall beräknas. Bestämmelserna torde uite kräva någon särskUd
kommentar.
I andra stycket regleras underlaget för beräkning
av tUlägg när livräntan är samordnad enligt brattoUvräntemetoden med annan
värdesäkrad förmån. Samordnas livräntan vid utbetalningen med annan värdesäkrad
periodisk förmån enligt denna metod, skall man vid beräkning av allmänt tillägg
och indextUlägg reducera livräntan med den andra förmånen, minskad med den del
av denna som utgör gottgörelse för peimingvärdeförsämring. Samma princip skall
tUlämpas enligt 5 § förslaget tUl lag om ändring av skadeståndslivräntor, och
jag viU hänvisa till vad som har anförts vid nämnda paragraf och vid 1 § samma
förslag.
Prop. 1973:14 78
Om livräntan skall samordnas enligt
bmttolivräntemetoden med annan periodisk förmån, som inte är värdesäkrad,
innebär kommitténs förslag att tUlägg skall beräknas på hela livräntan. För min
del har jag godtagit detta beräkningssätt vid tiUämpningen av lagen om ändring
av vissa skadeståndsUvräntor, och jag finner inte anledning att förorda någon annan
lösning i detta sammanhang.
9 §
I paragrafen föreskrivs att om livräntans belopp
ändras enligt vad som har bestämts när livräntan fastställdes tillägg skall
ökas eller minskas i motsvarande mån. Förebild är 12 § TLL,
10 §
Enligt första punkten skall tUlägg enligt lagen
utges av den försäkringsinrättning som förvaltar livräntan, I andra punkten
finns bestämmelser om hur ansvaret för tUläggen skall säkerställas.
En ansvarslivränta förvaltas i de flesta fall av
samma försäkringsinrättning som har meddelat den försäkring på gmnd av vilken
livräntan utgår. Det är då denna inrättning som skall utge tUläggen, Om livräntan
har placerats hos annan inrättning livbolag eller RFV är det den
förvaltande inrättningen som utger tUläggen, RFV är att anse som försäkringsinrättning
i paragrafens bemärkelse.
Frågan om vem som slutligen skall bekosta tilläggen
vållar inte några problem beträffande de Uvräntor som förvaltas inom
ansvarsförsäkringsgivarens egen livränterörelse. Finansieringen av tillägg
till livräntor som förvaltas av RFV lär enUgt uttalanden av verket inte heller
erbjuda svårigheter i den mån livräntan tillhör det avvecklingsbestånd som har
varit föremål för särskilda överväganden i kommitténs betänkande (s. 55), I
andra fall ligger det, som kommittén har uttalat, närmast tUl hands att den
inköpande ansvarsförsäkringsgivaren bekostar värdesäkringen. Skulle denne inte
längre driva ansvarsförsäkringsrörelse eller har han helt upphört med sin
verksamhet återstår endast den av kommittén anvisade utvägen att den inrättning
som utger livräntan jämte tillägg också slutligt svarar för tilläggen.
Enligt andra punkten säkerställs ansvaret för
tUlägg i samma ordning som gäller för själva livräntan. Den praktiska
innebörden av denna föreskrift blir som kommittén har påpekat i viss mån en
annan när det gäller ansvarslivräntoma än när det gäller motsvarande bestämmelse
för trafiklivräntorna i 14 § andra punkten TLL, Detta beror på att
värdesäkringen av ansvarslivräntor skall finansieras enligt kapitaltäckningssystem
B, Fondering skall därför ske så att fonderade medel täcker såväl den med
allmänt tillägg förhöjda livräntan som framtida indextUlägg till hela den
uppräknade livräntan inom den ram
Prop. 1973:14 79
som
anges i 6 §. I fråga om livräntor som har fastställts eller kommer att
fastställas efter utgången av år 1971 skall fonderingen täcka livräntebeloppen
jämte framtida indextUlägg inom nyss angivna ram,
11 §
Paragrafen innehåller i första stycket ett
utmätningsförbud och i andra stycket en förklaring att detta förbud inte
hindrar utmätning av livräntebelopp enligt vad som föreskrivs i
utsökningslagen. Motsvarighet till bestämmelsen i första stycket finns i 16 §
TLL. Förklaringen i andra stycket, som nu föreslås införd också i 16 § TLL och
6 § TLF jag återkommer till frågan om ändring av sistnämnda båda lagmm i det
följande (6,3,1 och 6,3.2) är utformad efter mönster av 20 kap. 6 § AFL.
12 §
ErUigt denna paragraf meddelas tillämpningsföreskrifter
till lagen av Kungl. Maj:t eUer myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.
6.3
Ändringama i trafiklivräntelagstiftningen
6.3.1
Förslaget till lag om ändring i lagen (1967: 663) om tillägg till
vissa trafiklivräntor j
1 §
Som jag har anfört i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4,3,1) bör den särskilda trafiklivräntelagstiftningen i samband med
genomförande av lagen om ändring av skadeståndslivräntor begränsas till att omfatta
Uvräntor som föranleds av händelser inträffade före utgången av år 1973. En föreskrift
av denna irmebörd har införts i paragrafens första stycke.
I enlighet med vad som har sagts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 4,4,1) bör TLL:s tillämpningsområde utvidgas att omfatta
också vissa livräntor som föranleds av skador uppkomna i utiandet. Utvidgningen
bör i överensstämmelse med kommitténs förslag avse livränta till svensk
medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige, I mitt förslag har emellertid
klarlagts att de förhållanden som rådde vid tiden för skadehändelsen skall vara
avgörande i detta avseende. Paragrafens andra stycke har utformats i enlighet
härmed.
Kommittén har utgått från att livränta med
anledning av utlandsskada, som före ikraftträdandet av ändringen har
fastställts med tUl-lämpning av svensk lag i enlighet med trafikförsäkringens
utvidgade åtagande, kommer att värdesäkras genom friviUigt åtagande av vederbörande
trafikförsäkringsgivare. För egen del anser jag att lagen bör
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1973:14 8
göras
tillämplig på ifrågavarande Uvräntor på grund av skador i utlandet åven om
livräntorna skulle ha fastställts före ändringens ikraftträdande.
Livräntetagama kommer alltså att bli berättigade tUl indextUlägg i enlighet
med vad som gäller för övriga trafiklivräntor. Det sagda gäller dock
självfallet endast indextUlägg som utlöses efter ikraftträdandet. Som jag
berörde i den allmänna motiveringen anser jag att livräntor, fastställda före
ikraftträdandet, bör räknas upp efter samma gmnder som föreslås gälla för äldre
ansvarshvräntor enligt den särskilda lagstiftning jag föreslår härom.
Innebörden skulle vara att de livräntor på gmnd av utlandsskador som TLL
föreslås omfatta och som har fastställts år 1971 eller tidigare förses med
allmänt tillägg eiUigt de procentsatser som har angetts i 4 § förslaget tiU lag
om tUlägg till vissa ansvarslivräntor. En föreskrift om sådan uppräkning bör
lämpligen tas in i 4 §. Jag återkommer till frågan vid den paragrafen.
4 §
I enlighet med vad jag har sagt vid 1 § har i ett
nytt andra stycke av förevarande paragraf tagits in en föreskrift att livränta
tUl följd av utlandsskada, som har fastställts år 1971 eller tidigare skall
räknas upp och förses med allmänt tUlägg enligt de grunder som anges i 4 § förslaget
tUl lag om tUlägg tUl vissa ansvarslivräntor.
De livräntor på gmnd av utiandsskador som inte
berörs av bestämmelsen om allmänt tUlägg, dvs. de som har fastställts år 1972
eller senare, får liksom de uppräknade Uvräntoma indextUlägg första gången
sådant tUlägg utlöses efter ikraftträdandet,
I samband med att det nya andra stycket förs in i
paragrafen bör bestämmelsema i första stycket begränsas tUl trafiklivräntor
till följd av skador som har uppkommit i Sverige,
9
§
Enligt 9 § TLL i nuvarande lydelse görs jämförelse
meUan basbeloppen för januari månad vid prövningen av om indextillägg skall
utlösas eller inte. Enligt de föreslagna lagama om ändring av skadeståndslivräntor
och om tillägg till vissa ansvarslivräntor skall motsvarande jämförelse avse
basbeloppen för december månad. Denna ordning, som motiveras av praktiska
hänsyn (avsnitt 4.2.6), bör gälla även för trafiklivräntoma, och förevarande
paragraf föreslås ändrad i överensstämmelse härmed.
På grund av hänvisningen i 2 § TLF är reglerna om
tillägg i TLL tillämpliga också beträffande trafiklivräntor som utgår av
statsmedel. Den föreslagna ändringen i 9 § TLL får därför automatiskt betydelse
även för dessa Uvräntor.
Ändringen
av jämförelsemånad får inte någon betydelse när det gäl-
Prop. 1973:14 81
ler indextillägg som redan har utiösts vid tidpunkten för
ikraftträdandet. Kommittén föreslår en särskUd övergångsbestämmelse, enUgt vilken
man vid bestämmande av tidpunkten för och storleken av det första indextUlägg
som skall utgå efter lagändringens ikraftträdande skall använda basbeloppet för
december månad närmast före den månad under vUken senaste indextillägg har
utiösts, i stället för det basbelopp som har legat tlU gmnd för tUlägget
Härmed uppnår man i den skadelidandes intresse att jämförelseperioden blir
en månad längre än annars. Det kan emellertid ifrågasättas om denna ordning är
befogad. Den synes nämUgen i princip innebära att livräntetagarna får dubbel
kompensation för en månads penningvärdeförsämring. Någon motsvarande övergångsbestämmelse
har inte tagits upp i lagen (1972: 583) om ändring i lagen om ändring av vissa
underhållsbidrag. Jag har inte under dessa förhållanden funnit skäl att följa
kommitténs förslag på denna punkt.
16 §
Som kommittén har föreslagit bör
det nuvarande utmätningsförbudet i 16 § TLL kompletteras med en föreskrift att
förbudet inte hindrar utmätning av livräntebelopp enligt vad som föreskrivs i
utsökningslagen. En motsvarande regel har föreslagits i 12 § förslaget tUl lag
om tUIägg till vissa ansvarslivräntor.
6.3.2 Förslaget till lag om ändring i förordningen
(1967:666) om
tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m. m.
Ändringama i 1 § motsvarar de
ändringar som föreslås i 1 § TLL och det nya stycket i 6 § motsvarar det
föreslagna andra stycket i 16 § TLL. Som jag har påpekat vid 9 § TLL blir den
där föreslagna ändringen automatiskt tillämplig även inom TLF:s område.
6.3.3 Ikraftträdande
Lagen om tiUägg till vissa
ansvarslivräntor kommer, liksom TLL och TLF, med mitt förslag att vara
tillämplig endast på livräntor på grund av händelser som inträffar före
utgången av år 1973. Livräntor på gmnd av händelser efter denna tidpunkt faller
under lagen om ändring av skadeståndslivräntor. Ändringarna i
trafiklivräntelagstiftningen bör följaktiigen träda i kraft samtidigt med
sistnämnda lag, eller den 1 januari 1974.
6 Riksdagen 1973.1 saml. Nr 14
Prop. 1973:14 82
7
Hemställan
Jag
hemstäUer att lagrådets yttrande över förslagen tiU
1)
lag om ändring av
skadeståndslivräntor,
2)
lag om tUlägg till vissa
ansvarslivräntor,
3)
lag om ändruig i
skadeståndslagen (1972: 207),
4)
lag om ändring i lagen (1967:
663) om tUlägg till vissa trafiklivräntor
inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Vad
föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
bifalles av Hans Maj:t Konungen.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
Prop. 1973:14 83
Bilaga
1 Kommitténs förslag
1
Förslag tiU
Lag
om ändring av skadeståndslivräntor
Härigenom
förordnas som följer.
1
§ Livränta, som enligt dom
eller avtal fastställts att utgå tUl fullgörande av skadeståndsskyldighet på
grund av händelse som Inträffat år 1973 eller senare, skaU ändras i anslutning
till basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.
2
§ Ändring sker första gången
den 1 januari året närmast efter det år, då basbeloppet för december månad med
minst fem procent över-eller underskridit basbeloppet för december 1972.
Sedan ändring skett enligt första stycket, skall
ändring ånyo ske varje 1 januari, som infaller efter det att basbeloppet för
december månad närmast föregående år med minst fem procent över- eller
underskridit det basbelopp som legat tUl grand för senaste ändring.
Ändring avser alla livräntor som fastställts före
den dag från och med vilken ändringen skall räknas.
3 §
Ändrmg sker, Uka för alla Uvräntor, med det procenttal med vilket
basbeloppet ändrats. Ändringen får dock icke överstiga vad som motsva
rar fem procent för år, räknat från den 1 januari 1973 eller, vid tillämp
ning av 2 § andra stycket, från nästföregående ändringstillfälle.
Bratet
procenttal avrundas tUl närmast lägre hela procenttal.
4
§ Vid tillämpning av 2 § andra
stycket och 3 § första stycket första punkten skall där angivna procenttal ökas
eller minskas med sådant helt procenttal som vid tidigare ändringstillfälle
icke kunnat beaktas på grand av vad som föreskrives i 3 § första stycket andra
punkten.
5
§ Procenttalet enligt 3 och 4
§§ fastställes av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1973.
Genom denna lag upphäves lagen (1967: 663) om
tiUägg tiU vissa trafiklivräntor och förordningen (1967: 666) om tUlägg till
vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m. m., såvitt gäller livränta
som utges på grund av händelse som inträffat den 1 januari 1973 eller senare.
Prop.
1973:14 84
2
Förslag till
Lag
om tillägg till vissa ansvarighetslivräntor
Härigenom
förordnas som följer.
1 §
TUlägg enligt denna lag utgår tUl livränta som utges på grund av
ansvarighetsförsäkring hos svenskt försäkringsbolag eller utländskt för
säkringsbolag med koncession i Sverige, när försäkringsfallet inträffat
före den 1 januari 1973.
Lagen gäUer ej livränta på vilken lagen (1967: 663)
om tUlägg tUl vissa trafiklivräntor, förordningen (1967: 666) om tillägg till
vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m.m., eUer kungörelsen (1971:
14) om tiUägg tUl vissa statiiga skadeUviräntor, m. m., är tUlämplig, ej heller
livränta till följd av skada som uppkommit utomlands.
2
§ Tillägg utgår i form av
allmänt tiUägg och indextillägg.
3
§ TUlägg enligt denna lag
tUlkommer livräntetagaren som en särskUd förmån utöver det skadestånd som
försäkringen har att täcka och utgår även om därigenom det belopp överskrides
tUl vUket försäkringsgivarens ansvar är begränsat på grund av
försäkringsavtalet.
4
§ Allmänt tUlägg tiU livränta,
som fastställts före utgången av år 1970, utgår enligt en procentsats som
utgör, om Uvräntan fastställts
år
1939 eller tidigare, trehundra procent,
år
1940, tvåhundrafyrtio procent,
år
1941, tvåhundra procent,
åren
19421947, etthundrasjuttiofem procent,
åren
19481950, etthundrafemtio procent
år
1951, etthundrafemton procent,
åren
19521955, nittiofem procent,
år
1956 eller 1957, sjuttiofem procent,
år
1958 eller 1959, sextiofem procent,
år
1960 eller 1961, femtiofem procent,
år
1962 eller 1963, fyrtiofem procent,
år
1964, fyrtio procent,
år
1965, trettiofem procent,
år
1966, tjugofem procent,
år
1967, tjugo procent,
år
1968, femton procent,
år
1969, femton procent,
år
1970, fem procent.
5 §
IndextUlägg tiU livränta utgår från och med den 1 januari året
närmast efter det år, då basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om aUmän
försäkring för december månad med minst fem procent överskridit bas
beloppet för december 1971. Ytterligare indextiUägg utgår från och med
varje 1 januari, som infaller efter det att basbeloppet för december må
nad närmast föregående år med minst fem procent överskridit det bas
belopp som legat till grund för senaste indextillägg.
IndextUlägg utgår endast tUl Uvränta som
fastställts före den dag från och med vUken tiUägg skall räknas.
Prop. 1973:14 85
6 §
Indextillägg utgår med det procenttal med vilket basbeloppet ökat.
TiUägget får dock icke överstiga vad som motsvarar fem procent för år,
räknat från den 1 januari 1972 eller, vid tUlämpning av 5 § första
stycket andra punkten, från den tidpunkt då senaste indextillägg bör
jade utgå.
Brutet
procenttal avrundas till närmast lägre hela procenttal.
7 §
Vid tillämpning av 5 § första stycket andra punkten och 6 § första
stycket första punkten skall där angivna procenttal ökas med sådant helt
procenttal som vid tidigare höjningstUlfälle icke kunnat beaktas på
gmnd av vad som föreskrives i 6 § första stycket andra punkten.
8
§ Det procenttal med vilket
indextillägg skaU utgå fastställes Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer.
9
§ Bestämmelserna i 5 § andra
stycket, 10 och 12 §§, 13 § första stycket samt 14 § andra punkten lagen
(1967: 663) om tUlägg till vissa trafiklivräntor gäller i tillämpliga delar
för tillägg enligt denna lag.
10
§ Tillägg utges av den försäkringsinrättning
som förvaltar livräntan.
11
§ Fordran hos
försäkringsinrättning på tillägg enligt denna lag får ej utmätas.
Bestämmelsen
i första stycket hindrar ej utmätning av livräntebelopp enligt vad som
föreskrives i utsökningslagen (1877: 31 s. 1).
12 §
Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas
av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
av
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1973.
Prop. 1973:14 86
Bilaga
2
Sammanställning
av remissyttranden över Skadestånd IV. Värdesäkring av skadeståndslivräntor
(SOU 1972:12)
Yttranden har avgetts av justitiekanslern (JK),
Göta hovrätt, försvarets civilförvaltning, riksförsäkringsverket (RFV),
statens järnvägar (SJ), statens vägverk, försäkringsinspektionen, statens
avtalsverk, statens vattenfallsverk, statens handikappråd. Svenska
kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Svenska
försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Trafikförsäkringsföreningen, Utländska
försäkringsbolags förening, Assuranceforeningen Skuld Aktiebolag, Aktiebolaget
Indemnitas och Sveriges Ångfartygs Assurans Förening (de tre sistnämnda här
kallade P & I-assuradörema), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens riksförbund, Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF) och Försäkringsjuridiska föreningen.
1
Nya livräntor
1.1
Albnänna synpunkter
De flesta remissinstanser tillstyrker att nya
skadeståndslivräntor görs värdebeständiga genom lagstiftning. Praktiskt taget
alla instanser har lämnat kommitténs förslag till genomförande av
värdesäkringen utan erinran.
JK anser att kommitténs förslag i sak är väl ägnat
att läggas till grund för lagstiftning. Enligt försvarets civilförvaltning
synes kommitténs förslag på längre sikt utgöra en god generell lösning av
frågan om värdesäkring av förekommande skadeståndslivräntor. Försäkringsinspektionen
tillstyrker att den som uppbär skadeståndslivränta kompenseras för
peimingvärdeförsämringar på sätt kommittén föreslagit och utgår från att det
eftersträvade värdesäkringsskyddet i vad på försäkringsväsendet ankommer kan
åstadkommas efter förutsatta närmare överläggningar mellan inspektionen och försäkringsgivarna
rörande bl. a. finansieringsfrågorna. SJ, statens vägverk, statens avtalsverk.
Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet säger sig lämna förslaget
utan erinringar. Statens handikappråd finner att förslaget innebär en förbättrad
situation för personer som åtnjuter skadeståndslivräntor,
TCO hälsar med stor tiUfredsställelse den från
facklig och social synpunkt mycket angelägna reform som nu föreslås. SACO
tUlstyrker i princip att värdesäkring av skadeståndslivräntoma kommer tUl
stånd. LO uttrycker också sin tiUfredsställelse över att värdesäkringsfrågan nu
synes kunna lösas och framhåller vikten av att det föreliggande förslaget
utformas på sådant sätt att garantier skapas mot ytterligare urholkning av
skadeståndsersättningarna i framtiden. Det framlagda förslaget innebär enligt
LO i allt väsentligt en tUlfredsställande lösning av problemet
Prop.
1973:14 87
Försäkringsjuridiska föreningen delar kommitténs
uppfattning om angelägenheten av att söka skydda skadeståndslivräntor mot
värdeminskning genom penningvärdets fall och ansluter sig i princip tUl
förslaget om en i lag reglerad värdesäkring av sådana livräntor. Föreningen hälsar
med tillfredsställelse att värdesäkring av framdeles fastställda skadeståndslivräntor
kommer att ske efter enhetliga regler oavsett grunden för
skadeståndsskyldigheten. Liknande uttalande gör Svenska försäkringsbolags
riksförbund, som tUlstyrker förslaget till allmän ändringslag.
Trafikförsäkringsföreningen och Utländska försäkringsbolags förening har
förklarat sig instämma i förbundets yttrande.
Sveriges advokatsamfund, som i huvudsak tillstyrker
förslaget, delar kommitténs uppfattning att bristande betalningsförmåga hos den
skadeståndsskyldige inte rimligen kan åberopas mot en generell värdesäkring
av skadeståndslivräntorna.
P & I-assuradörerna ser det som något positivt
att värdesäkringen nu är avsedd att utgöra en del av själva
skadeståndsskyldigheten.
En
negativ inställning redovisar RFV och SAF.
RFV anser det vara av stort värde om
skadeståndslivräntoma kan anpassas tUl växlingarna i petmingvärdet. Verket har
inte heller någon erinran mot en begränsning av inflationsgarantin till 5 % per
år, med viss balansering som kommittén föreslår. Men verket ifrågasätter om
förslaget är fullt genomförbart. Bl. a. anförs att någon garanti för den
ersättningsskyldiges betalningsförmåga inte skulle föreligga i samtliga fall
som omfattas av den föreslagna lagstiftningen. Full säkerhet torde kunna
erhållas endast i fall som täcks av försäkring eller skattemedel.
SAF anser att en i och för sig önskvärd
värdesäkring av skadeståndslivränta kan genomföras endast under vissa närmare
angivna förutsätt-lungar. Föreningen framhåller att det visserligen från den
berättigades synpunkt ter sig naturligt att kräva kompensation för att en
inflatorisk utveckling försämrar honom tUlkommande förmåner men att det för den
betalningsskyldige ter sig som starkt belastande att han skall drabbas av
ökade kostnader trots att han Inte kan råda över de förhåUanden som leder till
inflation. Det kan diskuteras, menar föreningen, om inte staten, som i högre
grad än en enskild betalningsförpUktad eller ett kollektiv av försäkringstagare
kan påverka de inflationsdrivande faktorerna, bör svara för värdesäkring av
den speciella form av periodiska förmåner som skadeståndslivräntorna utgör.
Enligt föreningens mening ger en granskning av andra periodiska system för
utgivande av ersättning vid sjukdom och av pensioner vid handen att man där
inte vågat gå så långt som tiU ett oåterkalleligt värdesäkringsåtagande. Enda
avsteget torde vara en regel om värdesäkring som införts i
avtalsgrupp-sjukförsäkringen (ÄGS). Denna regel har kunnat godtas av SAF dels
därför att värdesäkringen avses rymmas inom ramen för uppkommande överskott och
dels därför att regeln försetts med vissa begränsningar. Värdesäkring av
skadeståndslivräntor bör enligt SAF endast förekomma vid kollektivt
ansvarstagande genom försäkring eller genom kollektivavtal. Under alla förhållanden
bör inflationsgarantin begränsas till 4 % per år.
1.2
Finansiering
Försäkringsjuridiska föreningen beklagar att i
betänkandet endast föga utrymme har ägnats åt frågan vem som rimligen bör bära
den
Prop. 1973:14 88
förlust
som uppstår genom att penningvärdets försämring medför att livräntomas
realvärde successivt avtar. Genom att kommittén redan från början avfärdar
tanken på en finansiering med hjälp av skattemedel blir grundvalen för den
följande diskussionen starkt begränsad. Man kan visserligen med allt fog hävda,
att den skadelidande ej bör bära förlusten av penningvärdets försämring. Ä
andra sidan har den skadeståndsskyldige, i aUa de fall där livränta utgår ur
försäkring, redan när livräntan fastställdes och ett kapitalbelopp motsvarande
premiereserven för Uvräntan avsattes, fullgjort hela sin ersättningsskyldighet,
uttryckt i dåvarande permingvärde. Gmnden för att ålägga de skadeståndsskyldiga
att ersätta den ytterligare förlust som uppstår tUl följd av penningvärdets
fall är således föga bärkraftig. Föreningen tillägger, att bestämmelserna i
lagen om försäkringsrörelse om placering av medel, svarande mot premiereserv
för livförsäkring, ger försäkringsföretagen ytterst begränsade möjligheter att
skydda sig mot den fortgående realvärdeminskningen av dessa medel. Den
omständigheten, att en inflationistisk utveckling i och för sig kan vara till
fördel för den som har att fullgöra periodiska betalningar, jävar inte detta.
Det vore önskvärt att man bättre undersökte möjligheterna att finna lösningar
enligt vUka man undviker att belasta vare sig skadelidande eller
skadeståndsskyldlga med dessa ytterligare förluster. Avsaknaden av en
diskussion härom försvårar bedömningen av de lösningar som föreslås i betänkandet.
Som nyss nämndes anser SAF att staten bör svara för
värdesäkringskostnaderna.
Försäkringsinspektionen uttalar allmänt att
försäkringsgivare som meddelar trafikförsäkring och annan ansvarsförsäkring
kommer att inom ramen för gäUande försäkringsbelopp överta skadeståndsansvaret
även till den del det gäller den framtida värdesäkringen av fastställda
livräntebelopp. Men hänsyn tUl de krav på soliditet som ställs på enskilda
försäkringsgivare bör dessa i sin framtida premiesättning ta hänsyn tUl den
kostnadsökning som det sålunda utvidgade ansvaret kan väntas medföra. Premierna
för varje avtalsperiod bör nänUigen täcka de kostnader som med viss sannolikhet
beräknas belöpa på perioden, varvid såväl premierna som kostnaderna i prmcip
bör beräknas med sina tUl samma tidpunkt kapitaliserade värden.
Kommitténs förslag att finansieringen av
värdesäkringen av nya livräntor skall ske enligt kapitaltäckningssystem B
kommenteras av flera remissinstanser.
En del av jRFF:s kritik mot förslaget tar sikte på
kommitténs val av metod för finansieringen. Verket säger sig betvivla att
metoden kan tillämpas i full utsträckning utanför ramen av en obligatorisk
försäkring. I de fall som inte täcks av obligatorisk försäkring och inte heUer
ersätts av allmänna medel är det tveksamt om metoden kan få avse försäkring i
vidare mån än man har täckning för i tillgängliga överskottsmedel.
Svenska försäkringsbolags riksförbund har däremot i
princip inte någon invändning mot valet av finansieringssystem. Förbundet framhåller
endast att kostnaderna för värdesäkring av nya livräntor kommer att utgöra en
integrerande del av riskpremien för motsvarande trafik- och
ansvarighetsförsäkringar och att de således bör medföra en generell höjning av
premienivån. Storleken av denna höjning sammanhänger med de antaganden om
ränta och inflation som med beaktande av skäUghetsprincipen må fastställas av
försäkringsinspektionen.
Prop. 1973:14 89
LO anser att kapitaltäckningssystem A i stället för
B hade kunnat väljas om ansvarsförsäkringen gjorts obligatorisk. Det främsta
hindret mot system A är att risken för att försäkringstagarkollektivet minskar
på grund av höjda premier är alltför stor. LO är medveten om att dessa
premieökningar kan för kostnadsmedvetna försäkringstagare innebära antingen
övergång till utländsk försäkringsgivare eller också ökat självrisktagande.
Värre är dock att premiehöjningar av den storlek, som kapitaltäckningssystem B
skulle ge, kan befaras medföra att åtskilliga försäkringstagare av ekonomiska
skäl avstår från att teckna ansvarsförsäkring eller underlåter att
vidmakthålla sådan försäkring. Härigenom minskar det kollektiv som skulle bära
de framtida värdesäkringskostnadema med ytterligare premiehöjningar som följd.
Det främsta hindret mot att genomföra kapitaltäckningssystem A är enligt
kommittén att ansvarsförsäkringen till skillnad från t, ex, trafikförsäkringen
inte är av obligatorisk karaktär. Nämnda förhållande styrker ytterligare LO:s
krav om att en obligatorisk straffsanktionerad försäkringsplikt införs för
arbetsgivare och vad kommittén anfört jävar ytterligare vad i denna del anförts
i prop. 1972:5 med förslag till skadeståndslag m, m, angående obligatorisk
ansvarsförsäkring, LO anser således att en obligatorisk ansvarsförsäkringsplikt
bör genomföras och kapitaltäckningssystem A tUlämpas, Någon begränsning av
inflationsgarantin behöver därvid inte genomföras,
LO kommenterar också begränsningen av
inflationsgarantin till 5 % per år. Helst hade LO sett att någon begränsning
inte hade behövt ske, LO förstår dock att den av försäkringstekniska skäl måste
accepteras åtminstone i ett initialskede om det föreslagna
kapitaltäck-ningssystemet förverkligas. Däremot kan det enligt LO ifrågasättas
om inflationsgarantin i och för sig inte skuUe kunna höjas, då det knappast är
troligt att statsmakterna under någon längre tidsperiod anser sig kunna
acceptera en penningvärdeförsämring av sådan storlek att garantin skulle
överskridas mer än något enstaka år under en femårsperiod. Det är därför
åtminstone motiverat att efter det att denna garanti varit i praktisk
tillämpning under ca fem år pröva, huruvida inte skäligen inflationsgarantin
bör höjas, LO:s accepterande av den nämnda begränsningen görs med utgångspunkt
från att det visar sig nödvändigt att tillämpa kapitaltäckningssystem B,
Enligt försvarets civilförvaltning får
5-procentsbegränsningen anses vara tillfredsställande, även om den, som
kommittén funnit, åtminstone tidvis kan antas innebära viss underkompensation.
Kommittén har funnit att kapitaltäckningssystem B
förutsätter ett mera realistiskt ränteantagande i gmnderna för avsättning till
livräntefond. Flera remissinstanser uttalar sig om kommitténs ståndpunkt i
denna del.
Från försäkringsinspektionens synpunkt är det av
största vikt att försäkringsgivarna dels värderar sina förpliktelser på ett
betryggande sätt, dels har medel att säkerställa dessa. Skyddet för
skadelidande tredje man träder här starkt i förgrunden. Med hänsyn till hur
ränteantagandena påverkar premiebehovet bör emellertid dessa på grund av
lagens krav på skälighet i premiesättningen inte göras överdrivet låga. Vad här
sagts gäller enligt inspektionen även valet av övriga beräkningsantaganden.
Inspektionen påpekar vidare att frågan om
antaganden för beräkning av kapitalvärden av skadeståndslivräntor inte kan
isoleras till skade-
Prop.
1973:14 90
försäkringsbolagens
verksamhet eUer ens tUl det enskilda försäkringsväsendet, eftersom detta slag
av Uvräntor kan förmedlas förutom av livförsäkringsbolag även av RFV. Som
kommittén framhållit får det ankomma på inspektionen att efter överläggningar
med berörda försäkringsgivare stadfästa de grunder som skall vara tillämpliga i
fråga om den enskilda försäkringsverksamheten. Även med vissa ändringar av
nuvarande beräkningsantaganden kommer enligt inspektionen en lagstiftning av
föreslagen art med de krav som måste ställas på ratio-neUt utformade grunder
att leda till en ökning av de förväntade kostnademas kapitaliserade värden
och därmed tiU en motsvarande höjning av erforderlig premienivå i
trafikförsäkring och annan ansvarsförsäkring.
Folksam framhåller att värdesäkringen av nya
livräntor medför omedelbart behov av premiehöjningar i ansvarsförsäkringen och
trafikförsäkringen. Detta behov kan emellertid, som kommittén har påpekat,
begränsas genom en övergång till mera realistiska ränteantaganden.
Andra
instanser är mera tveksamma om det lämpliga i att ändra ränteantagandet. RFV
påpekar att en avsättnUig redan från början av hela den beräknade kostnaden för
all framtid leder tUl en synnerligen hög premienivå vid tUlämpning av gällande
försäkringstekniska grunder. Kommitténs ståndpunkt är att premienivån kan
hållas nere genom en högre beräkningsränta än f. n., men skulle avkastningen på
fondkapitalet i verkligheten bil lägre är det enligt RFV tvivelaktigt om
inflationsgarantin kan infrias. SAF ifrågasätter starkt det berättigade i att
utgå från antaganden om en avsevärt högre marknadsränta än som hittills skett.
Bedömningar av möjlig kapitalavkastning måste givetvis göras med utgångspunkt
från ränteläget under en mycket lång observationsperiod. Föreningen kan därför
inte dela kommitténs mening att ränteantagandet skall kunna grundas på den
genomsnittliga fasta avkastningen "i dag" (betänkandet s. 44). SAF
erinrar om att den nuvarande beräkningsräntan för pensionsförsäkring enligt
den s. k. ITP-planen utgör 3,5 %. Det kan aUtså befaras att på längre sikt
kostnaden för en värdesäkring enligt kommitténs förslag kan komma att bli högre
än vad kommittén utgår från. Risk finns för att kostnaden för värdesäkringen
kan komma att redan inlednmgsvis uppgå till 1520 % av premien för
ansvarsförsäkringar. Föreningen anför som exempel trygghetsförsäkringen, som
vid olycksfall i arbetet ger arbetaren ersättning enligt skadeståndsrättsliga
grunder oavsett om vållande från arbetsgivare eller annan föreligger. Denna
försäkringsform, som kan sägas i viss mån innebära att skadeståndsrätt ersätts
med försäkringsrätt, har kunnat införas endast till relativt höga kostnader,
inom stuveribranschen 1,48 % och plåtslageribranschen 0,64 % på lönesumman för
samtliga arbetare i branschen. Det ter sig från arbetsgivarparternas synpunkt
oacceptabelt att kostnaderna för av parterna sålunda gjorda försäkringsåtaganden
utan deras medverkan skulle undergå så kraftiga höjningar som kommitténs
förslag innebär. En i och för sig från många synpunkter önskvärd utveckling mot
införande av denna försäkringsform även inom andra områden, vUket föreningen
hittills tillstyrkt, torde kunna allvarligt hotas om premieökningar av den
storlek som kommitténs förslag innebär tillkommer.
Även Försäkringsjuridiska föreningen framhåller
behovet av en säkerhetsmarginal i ränteantagandet. Föreningen anser det
betänkligt om
Prop. 1973:14 91
man
skulle frångå denna princip, som anses vara av fundamental betydelse inom
livförsäkringen.
SärskUda
problem uppkommer för försäkringsgivare som inte har rätt att behålla
ansvarigheten för livränta utan måste köpa livränta hos livbolag eUer RFV.
P
& 1-assuradörerna framhåller att det måste finnas möjlighet till Inköp av
värdebeständiga livräntor hos RFV. Livräntor är inom dessa bolags bransch
ytterst sällan förekommande. Men den föreslagna lagstiftningen kan tänkas
resultera i svårigheter för svenska redare och för deras P & I-assuradörer
att vid förhandlingar utverka att ersättning bestäms i form av engångsbelopp.
Skattetekniska hänsyn kommer med stor sannolikhet att spela en betydande roll.
En livränta kan säkerligen i många fall komma att te sig som en mera attraktiv
kompensation än ett engångsbelopp. För P & I-assuradörerna, vilka vid sin
premiesättning tillämpar ett individuellt "record system", skulle
förekomsten av livräntor i stället för engångsuppgörelser betyda en allvarlig
nackdel. Svårigheter uppkommer också gentemot reassuradörerna, såväl då det
gäller att taxera utestående krav som att avgöra när ett fall, som föranlett
livränteutbetalning, kan avslutas. Det måste därför finnas möjligheter att hos
RFV inköpa en försäkring, som är värdebeständig. Här torde en lagändring vara
erforderlig, eftersom lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring (YFL) inte
längre medger rätt för verket att med Kungl. Maj:ts medgivande överta rederiets
resp. P & I-assuradörens betalningsskyldighet.
Utländska
försäkringsbolags förening förutsätter att de skadeståndslivräntor som i
framtiden kan bil aktuella för dem att köpa i inhemska livbolag eller liknande
försäkringsanstalter är från början så konstruerade att värdesäkringsfrågan är
ordnad i linje med den förväntade lagstiftningen.
Enligt
RFV ger införandet av den allmänna lagen om ändring av skadeståndslivräntor
frågan om finansiering av värdesäkringen större betydelse än hlttiUs, Verket
har en särställning så till vida att verket endast utgör organ för förvaltning
och utbetalning av hos verket inköpta livräntor ("passiv
försäkringsgivare"), Periodiseringen av kostnadema tUl skadeåret
förutsätter avsevärda justeringsmöjligheter. Sålunda föreslår kommittén viss
återkommande omprövning och omfördelning av den s, k. realräntan. Det
effektivaste justeringsmedlet i en obligatorisk försäkringsform återfinns
emellertid enligt verkets mening ej i omfördelningen av räntevinsten utan i
direkt omprövning av premienivån. Som redan nämnts betvivlar verket för sin
del att den av kommittén föreslagna metoden för premieberäkningen kan tUlämpas
i full utsträckning utanför ramen av en obligatorisk försäkring. En passiv försäkringsgivare
som verket saknar över huvud taget möjlighet att premievägen täcka redan
uppkomna eller förväntade reservunderskott. En fullständig inflationsgaranti
skulle enligt verkets nuvarande beräkningsgrunder innebära en negativ
realränta på ca 2 % (=3 %5 %). Kommittén synes å sin sida räkna med en
aktuell realränta på 1 å 2 %, En sådan avvikelse i ränteantagandet med
motsvarande återverkningar på inköpspremier skulle i praktiken innebära att
nyinköp av livräntor hos verket upphör. Enligt RFV:s mening bör inköpen hos
verket fortfarande begränsas tUl nominella livräntebelopp och ej utvidgas tUl
automatiskt växande skadeståndsskyldigheter. Finansieringen av framtida
värdesak-
Prop.
1973:14 92
ringstillägg bör fortfarande ske genom kollektiva
inbetalningar enligt samma system som gäller enligt lagen om tUlägg till vissa
trafiklivräntor. Detta bör få motsvarande tillämpning om inköp av andra
kategorier av skadeståndslivräntor aktualiseras.
2 Äldre livräntor
2.1 Livräntor som utges av självförsäkrare
Det finns remissinstanser som
hävdar att lagstiftningen bör vara mer omfattande än kommittén tänkt sig. Hit
hör LO och TCO. Dessa organisationer anser att även livräntor som utges av
självförsäkrare bör värdesäkras. LO anser kommitténs ståndpunkt från rättvise-
och bUlig-hetssynpunkt helt oacceptabel. Självförsäkrarna har i lika hög grad
som försäkringsbolagen och deras försäkringstagare under de gångna åren gjort
icke föraktiiga inflationsvinster på de skadelidandes bekostnad. Även om vissa
självförsäkrare frivilligt räknar upp sina livräntor är detta enligt LO inte
tiUräckligt skäl att inte behandla alla livräntetagare lika, oavsett varifrån
ersättningen utgår. LO tror inte det är praktiskt möjligt att, som föresvävat
kommittén, lösa värdesäkringsfrågan vid förhandlingar meUan arbetsmarknadens
parter.
TCO anför åtskUliga skäl för
slutsatsen att en stor grupp livräntetagare i realiteten blir helt eller
delvis utan kompensation om inte lagens tillämpningsområde vidgas till att omfatta
även livräntor som inte utges av försäkringsbolag. Om det är omöjligt att
inordna självförsäkrarna under lagen bör det utredas om inte motsvarande
ersättning skulle kunna bekostas av allmänna medel.
TCO anför bl, a, följande.
Till gruppen självförsäkrare hör
många större företag. Även beträffande dessa självförsäkrare räknar kommittén
med frivillig reglering och hänvisar i övrigt arbetsmarknadens parter till att
förhandlingsvägen försöka åstadkomma avtal om justering av livräntorna. Som
motivering för att undanta de s, k, självförsäkrarna anför kommittén, att det
skulle innebära praktiska svårigheter att lösa frågan lagstiftningsvägen.
Enligt TCOis mening torde det emellertid vara helt uppenbart, att svårigheterna
blir ännu större om man lägger över ansvaret på de fackliga organisationerna.
Det må för det första anmärkas, att
flertalet s. k, självförsäkrare enligt organisationens erfarenhet inte är
större företag av den kategori som kommittén antar. Det rör sig vanligen om
medelstora och små företag, som helt enkelt försummat att teckna
ansvarsförsäkring, och dessa företag är i stor utsträckning oorganiserade. Om
det över huvud taget är möjligt att värdesäkra äldre livräntor genom
kollektivavtal med de olika arbetsgivarorganisationerna, så ästadkommes ändock
bara en partiell lösning. Arbetstagarorganisationerna skulle dessutom tvingas
att efter ett kartläggningsarbete träffa avtal med var och en av de enskilda
arbetsgivare som inte omfattas av de centrala kollektivavtalen.
Frågan kompliceras än mer av att en
stor grupp livräntetagare inte längre är fackligt organiserade. På grund av sin
invaliditet har de ofta tvingats lämna yrkeslivet och deras fackliga medlemskap
har därmed också upphört. Arbetstagarorganisationerna skulle således ha att göra
en undersökning bland sina f. d. medlemmar, och även om en sådan kartläggning
skulle kunna genomföras, löser det inte problemet för de arbetstagare som inte
ens vid skadetillfället var organiserade.
Prop. 1973:14 93
En brist i det föreslagna
tUlvägagängssättet är vidare att lagen inte ger några uttryckliga anvisningar
om hur en tvist skall lösas. Man måste självfallet räkna med att mänga
arbetsgivare vid förhandlingar ställer sig avvisande till ett yrkande om
uppräkning och värdesäkring av utgående livränta, och med den utformning
förslaget fått är det svårt för organisationerna att gör en förhandsbedömning
av utgången av en eventuell process.
2.2 Äldre ansvarslivräntor
2.2.1 Allmänna synpunkter
Kommitténs förslag om uppräkning
och fortsatt värdesäkring av äldre ansvarslivräntor har uttryckligen
tillstyrkts av flera instanser, medan andra ställt sig mera kritiska.
JK anser att i de flesta fall som åsyftas ekonomiska,
sociala och humanitära skäl av avsevärd styrka talar för en värdesäkring. Ingen
torde enUgt JK vara närmare att bära bördan av värdesäkringen än försäkringsgivaren.
De äldre ansvarslivräntor som förvaltas av RFV (avsnitt 5.6 i betänkandet)
kommer enligt verket att värdesäkras med hjälp av gemensamma medel ur
yrkesskadefonden.
De kritiska instanserna vänder sig
främst mot att kostnaden för uppräkning och fortsatt värdesäkring läggs på det
aktuella försäkringskollektivet. Från denna synpunkt vill flera instanser
avstyrka förslaget.
Folksams yttrande i denna del
återspeglar väl de principiella erinringar som framförs. Bolaget säger bl. a.:
Inom svensk lagstiftning försöker
man undvika att en lag får retroaktiv verkan. Det anses sålunda inte möjligt
att i lag ålägga skadeståndsskyldiga, som nu själva direkt utger livränta till
skadelidande, att också utge värdesäkringstillägg (betänkandet s. 48). Det
borde då heller inte vara möjligt att som nu är föreslaget, ålägga
försäkringsbolagen att utge värdesäkringstiUägg till ansvarslivräntoma. Dessa
är antingen fastställda av domstol eller genom överenskommelse mellan partema.
Situationen kan inte jämföras med
den som rådde beträffande trafiklivräntorna. Värdesäkringen av dem kan
betraktas som en skyldighet som samhället lägger på bilismen. I betänkandet
anförs att det ansågs föreligga "särskilda försäkringsmässiga
betingelser". Emellertid är värdesäkringen av trafiklivräntorna inte
något försäkringsmässigt. Samhället utnyttjar försäkringsbolagens
administrativa apparat att inkräva och distribuera kompensationen. Eftersom
försäkringsbolagen samtidigt kan ta ut kostnaden av bilägarna, blir bolagets
skyldighet att svara för kompensationen i realiteten mera av formell natur.
Kommittén är också medveten om att
förhållandena inte är likartade när det gäller ansvarslivräntorna. Emellertid
har detta inte påverkat utformningen av kommitténs förslag. Den anser att
kostnaden för värdesäkringstilläggen skall tas ut av de försäkrade i den mån
bolagen inte eventuellt kan använda fondmedel.
Vi kan inte se att rättvisesynpunkter
talar för att kostnaden skall tas ut av dem som i fortsättningen kommer att
vara ansvarsförsäkrade. Man kan jämföra ett företag som avstått från att
försäkra och alltså direkt betalat och betalar livräntor med ett företag som
fullgör sina skadeståndsförpliktelser genom att ha försäkring. Det förra
företaget har betalat livräntor allteftersom de förfallit till betalning och
följaktligen med undan för undan allt Sämre pengar. Det senare företaget har
fullgjort sin skadeståndsskyldighet
Prop. 1973:14 94
genom
premiebetalning i dåvarande penningvärde. Det är ju anmärkningsvärt om detta
företag i fortsättningen skaU bidra till att kompensera livräntetagarnas
inflationstörluster medan det oförsäkrade företaget inte bara som hittills
kommer billigare ifrån själva livräntan utan även slipper att värdesäkra den.
Ännu mera betänkligt är att helt nya företag och
andra nytillkommande försäkringstagare enligt förslaget skall få bidra till
värdesäkring av gamla livräntor.
Folksam vUl inte heller bortse från att somliga
företag kan teckna försäkring i utiandet eller avstå från försäkring. De undgår
därigenom att betala bidrag tUl värdesäkringen. Enligt Folksam minskar den som
tecknar försäkring med hög självrisk sitt bidrag, eftersom premien då blir
avsevärt lägre och bidragen inte gäma kan tas ut på annat sätt än som ett
procentueUt påslag på premiema. Om dessa och eventuellt andra omständigheter
gör att premieunderlaget minskar, kommer belastningen på det återstående
kollektivet att öka. Folksam anser det alltså varken riktigt eller kanske ens
möjligt att ta ut kostnaden för en värdesäkring genom tilläggspremier tUl
ansvarsförsäkringen. Folksam åtar sig i stället att tUlskjuta fondmedel för
uppräkning av livräntoma och därefter behandla livräntebeståndet som en
återbäringsberättigad gmpp (jfr nedan).
Också Svenska försäkringsbolags riksförbund anser
det betänkUgt med en lagstiftning som innebär en retroaktiv utvidgning av
definitivt träffade uppgörelser. Fel försäkringstagarkollektiv kommer i stor utsträckning
att belastas med de premiehöjningar som blir nödvändiga.
SAF framför som sin bestämda mening att förslaget i
denna del inte bör genomföras. Argumenten är väsentiigen desamma som Svenska
försäkringsbolags riksförbund och Folksam anfört.
Svenska försäkringsbolags riksförbund påpekar den
bristande överensstämmelse som kommer att råda mellan nya ansvarslivräntor och
äldre ansvarslivräntor i det att de nya livräntorna kan ändras såväl uppåt som
nedåt, medan de äldre livräntorna endast kan ändras uppåt. Denna anomali kan
enligt förbundet lätt upphävas genom ändringar i lagstiftningen som avser de
äldre livräntorna, i avsikt att för alla livräntor åstadkomma ändringslagens
möjligheter till såväl uppräkning som ned-räkning,
2.2.2
Kostnaderna för värdesäkringen
Från flera håll påpekas att kommittén uppskattat
kostnadema föi uppräkningen och den fortsatta värdesäkringen av
ansvarslivräntoma för lågt
Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att
kommittén vid sina kostnadsberäkningar förbiser två omständigheter. I detta
avseende säger förbundet följande.
Den i sammanhanget intressanta uppgiften är inte
storleken av den premiereserv som behöver avsättas vid början av år 1973 utan
kapitalvärdet av den förväntade ökning av livränteutbetalningar som blir
resultatet av den föreslagna lagstiftningen. Enligt förbundets mening bör man
därför kapitalisera de tillägg till livräntebeloppen som framkommer vid
antagandet om 5 % inflation per år och kapitalisera med användning av 5 %
ränta. Med ett sådant betraktelsesätt får man en kostnad på 75 milj, kr,, att
jämföra med kommitténs 50 milj, kr.
Prop. 1973:14 95
Det andra förbiseendet gäller det
bestånd av livräntor som skall betraktas såsom äldre livräntor. Kommittén har
vid beräkningama beaktat allenast de livräntor som fastställts före år 1971,
Under kategorin äldre livräntor ingår emellertid samtliga livräntor som
fastställts eller kommer att fastställas på grund av skadehändelser inträffade
före år 1973, Till den ovan betraktade gruppen måste man således lägga jämväl
livräntor som fastställts är 1971 eller följande år så länge några livräntor
kommer att fastställas på gmnd av skadehändelser före år 1973, Här skall räknas
med att denna grupp motsvarar fem år av normalt tillskott till ifrågavarande
livräntebestånd alltså med stöd av uppgifter som ges i betänkandet (s, 58)
motsvarande en premiereserv av 50 milj, kr beräknad enligt nu gällande grunder
och utan rätt till indexuppräkning. För denna kategori är inte något allmänt
tillägg aktuellt, men merkostnaden på grund av indexuppräkningen beräknad på
samma sätt som det ovan refererade beloppet, 75 milj. kr, uppgår till
storleksordningen 40 milj. kr.
Förbundet finner för sin del att
den merkostnad som lagstiftningen kommer att medföra för de äldre
ansvarslivräntoma utgör ett belopp av storleksordningen 115 milj. kr, beräknat
och värderat i överensstämmelse med de antaganden som lett kommittén till
beloppet 50 mUj. kr men under hänsynstagande till de omständigheter som
kommittén synes ha förbisett
Också SAF kritiserar kommitténs kostnadsberäkningar, och
hänvisar till de synpunkter som Svenska försäkringsbolags riksförbund framfört.
Folksam bedömer kostnadema för ett säkerställande av sina
livräntor enligt den föreslagna lagstiftningen till ca 12 milj. kr. Eftersom
premieinkomsten för ansvarsförsäkringen under år 1972 torde komma att uppgå
till omkring 25 mUj. kr motsvarar värdesäkringskostnaden ca 50 % av ett års
premieinkomst. Även om denna kostnad fördelas på några år blir den enligt
Folksam kännbar. Folksam påpekar också att kommittén ställt kostnaden i
relation till premieinkomsten i hela försäkringsgrenen Allmän egendoms-,
inkomst- och ansvarsförsäkring. Relationssiffran torde enligt Folksam vara
missvisande därför att kommitténs uppskattning av totalkostnaden synes vara
alldeles för låg. Men resonemanget är ovidkommande, anser Folksam. Att belasta
hela försäkringsgrenen torde strida mot skäUghetsprincipen. Det är svårt att
försvara att t. ex. många försäkringstagare som drabbats av kraftiga
premiehöjningar på gmnd av den tilltagande brottsligheten dämtöver skuUe
drabbas av ett påslag för värdesäkringstillägg av livräntor. Försäkringstagare
i bolag som inte alls eller bara i liten skala driver ansvarsförsäkring skulle
också gå helt eller delvis fria från förpliktelsen.
Försäkringsjuridiska föreningen
framhåller att förstärkningen av premiereserven kan bU särskUt kännbar
eftersom ersättningsreserven i regel måste förstärkas samtidigt.
2.2.3 Finansieringen
Enligt Svenska försäkringsbolags
riksförbunds mening bör egentiigen statsmedel tillskjutas för finansiering av
de äldre llvräntomas värdesäkring, eftersom de lösningar som eljest står tUl
buds synes komma att lädera det i lagen om försäkringsrörelse inskrivna kravet
på skälighet. Om statsmedel inte tillskjuts, måste finansieringen enligt
förbundet ske genom premiehöjningar. Som nämnts ovan är förbundets uppfattning
att dessa premiehöjningar från flera synpunkter kommer att drabba fel
Prop. 1973:14 96
kollektiv.
De kommer inte att belasta det kollektiv inom vilket skadorna har uppkommit
utan dagens försäkringstagare, i den mån dessa inte föredrar att stå självrisk
eller överflytta försäkringen till här inte koncessionerad försäkringsgivare.
Även en successiv utbyggnad av socialförsäkringen Uksom trygghetsanordningar,
uppbyggda enligt överenskommelser på arbetsmarknaden, kommer att minska
underlaget för den traditionella ansvarsförsäkringen, varigenom det
försäkringsbestånd inom vUket man av praktiska skäl kan lägga premiehöjningarna
blir reducerat. Av flera orsaker kan vidare en förskjutning av bestånden
bolagen emellan uppkomma. Förbundet förutsätter att om bolag i framtiden
skulle komma att få svårigheter att fullgöra ifrågavarande förpliktelse,
särskUda åtgärder får övervägas för dessa bolags del.
Kommitténs argument för att ansvarsförsäkringen bör
bära kostnaderna för värdesäkringen av ansvarslivräntorna föranleder kommentarer
från flera remissinstanser.
Särskilt gäller det sagda kommitténs synpunkter på
bolagens ränteöverskott under gångna år. Folksam erinrar om att bedömningen
inte bara får avse utfallet av ränteantagandet. Gmnderna bygger också på
antaganden om dödlighet och omkostnader. Vidare bör beaktas att räntan ofta är
bunden för åtskilliga år framåt, t, ex, vid placering i statsobligationer. Det
höga ränteläget under de senaste åren har därför bara i viss utsträckning fått
effekt på tidigare fonderade medel. I den mån överskott uppstått har emellertid
detta ingått i verksamheten och bidragit till att premienivån kunnat hållas
något lägre än eljest, vilket Folksam anser vara i överensstämmelse med
skäUghetsprincipen, Man kan dock anta att överskottet i någon mån bidragit
till den allmänna konsolideringen. Därför är Folksam berett till en viss subventionering
av värdesäkringen genom fondmedel. Folksam åtar sig att tUlskjuta fondmedel för
uppräkning av livräntorna till innevarande tidpunkt. Därefter kommer detta
livräntebestånd att behandlas som en återbäringsberättigad gmpp.
Svenska försäkringsbolags riksförbund finner det
såväl principiellt som från soliditetssynpunkt betänkligt att hämta
erforderliga medel ur konsolideringsfonderna, eftersom konsolideringen inom
svensk skadeförsäkring inte håller takt med beståndets tillväxt. Någon
försvagning av försäkringsbolagens konsolidering på grund av en reform som den
föreslagna bör därför inte övervägas. Enligt förbundets mening bör den
principieUa inställningen vara att varje utökning av försäkringsförmå-nema får
en motsvarande premiehöjning som effekt.
Kommitténs tankegångar om ränteöverskotten inger
betänkligheter, anser Försäkringsjuridiska föreningen. Den vänder sig mot att
kommittén inte närmare analyserar vilka konsekvenser det skulle medföra, att
överskott inte längre kommer att stå till förfogande för konsolidering. Enligt
föreningen är det en allmän uppfattning bland försäkringsbranschens
företrädare i ansvarig ställning, att skadeförsäkringens konsolideringsfonder
efter en följd av allvarliga förlustår redan i dag är för knappa för att
medge en ytterligare nämnvärd uttunning. Snarare anses fonderna vara i behov av
förstärkning. För framtiden accentueras denna situation av den fortgående
inflationen. Eventuellt uppkommande ränteöverskott anses erforderliga för
säkrande av bolagens konsolidering. Om, såsom kommittén tänker sig,
finansiering av värdesäkring av livräntorna skall ske med eventuellt
tillgängligt konsolideringskapital, hade det varit önskvärt att kommittén
anvisat hur denna ökade
Prop.
1973:14 97
belastning skall genomföras och vem som skall bära
densamma. Så har emellertid inte skett i betänkandet. Denna oklarhet försvårar
en bedömning av rimligheten i den föreslagna finansieringsmetoden. SkäUghetsprincipen
anses innebära, att varje försäkringsgren skall vara självbärande så att inte
en verksamhetsgren subventionerar en annan. Överskottsmedel som uppsamlats
inom en rörelsegren skall disponeras uteslutande inom denna gren. Att
finansiera värdesäkring av skadeståndslivräntor med medel från andra branscher
står knappast i överensstämmelse med denna princip.
Flera remissinstanser diskuterar
olika möjligheter att underlätta en finansiering av värdesäkringen. Det
framförs synpunkter på dels en uppdeliung av kostnaderna över flera år, dels
olika sätt att begränsa omfattningen av värdesäkringen för att få ned
kostnadema.
Tanken på en uppdelning av
kostnadema över ett antal år förs fram av försäkringsinspektionen. Den
konstaterar att uppräkningskostnaden i kombination med kostnaden för
livräntornas framtida värdesäkring enligt kapitaltäckningssystem B i princip
avses belasta 1973 års försäkringstagare med ansvarsförsäkring för att de livränteförvaltande
försäkringsinrättningama därigenom snarast möjligt skulle kunna säkerställa
sina värdesäkringsförpUktelser. Som kommittén förutsatt skulle man kunna
överväga en utjämning i tiden av erforderliga tilläggspremier från
försäkringstagare genom att säkerställandet av förpliktelserna i form av
skuldföring och häremot svarande pantsättning fick ske under en viss
övergångstid. Inspektionen är, som den förklarat vid underhandskontakt med
såväl kommittén som representanter för försäkringsgivarna, beredd att överväga
sådana övergångsbestämmelser. Inspektionen har däremot inte vid dessa kontakter
velat förorda kapitaltäckningssystem A, som när det gäller frivillig
ansvarsförsäkring lämnar sämre garantier för att de lagfästa förpliktelserna
uppfylls av den enskUda anstalt som enligt förslaget har att utge aktuella
tillägg.
Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Försäkringsjuridiska föreningen förutsätter att förstärkningen
av premiereserven får genomföras under en följd av år.
Ett par remissinstanser går in på
frågan om man kan på något sätt begränsa värdesäkringslagstiftningens
omfattning för att hålla kostnaderna nere.
Svenska försäkringsbolags
riksförbund anser det diskutabelt om äldre livräntor, där invaliditetsgraden är
relativt låg, behöver värdesäkras. Gjorda undersökningar har t. ex. visat att
vid invaliditetsgrader under 20 % antalsmässigt ungefär hälften av beviljade
livräntor den medicinska invaliditetsgraden oftast översteg den
förvärvsmässiga. Även andra undersökningar i Sverige och i utlandet bestyrker
att Uvräntetagare med lägre invaliditetsgrad numera i allmänhet efter någon
tids tUlvänjning har anpassat sig så att den reella förlusten blir ringa eller
ingen. En uppräkning och fortsatt värdesäkring av sådana livräntor skulle enligt
förbundet endast medföra ytterligare överkompensation. En rättvis metod att
undvika detta vore förvisso att i varje enskilt fall undersöka hur den skadades
ekonomiska situation i verkligheten har utvecklats och därefter begränsa
uppräkningen till de fall där det visas att förlust de facto föreligger.
Uppräkningen skulle i så fall anpassas till den visade förlusten. Då en sådan
utredning kan vara svår att objektivt genomföra kan man i stället enligt
förbundet väl tänka sig en regel att endast livräntor där invaliditetsgraden
uppgår till visst inte aUtför lågt
7 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 14
Prop.
1973:14 98
procenttal
uppräknas. Förbundet upplyser att kostnadema uppskattningsvis torde kunna
nedbringas med en tredjedel, om detta procenttal sätts till 20 och med hälften
om procenttalet sätts till 30. Rent tekniskt bör man för de lägsta
invaliditetsgradema tUlämpa en glidande skala för att undvika tröskeleffekter.
Också SAF anser att undantag bör göras för
livräntor baserade på låga uivaliditetsgrader.
Flera instanser framhåller att provisoriska
livräntor också bör undantas från värdesäkringen. Frågan, som har betydelse
även beträffande nya livräntor, berörs under specialmotiveringen nedan.
Någon omfördelning av kostnaderna för uppräkning
och fortsatt värdesäkring av ansvarslivräntoma bör enligt särskilt uttalande av
Svenska försäkringsbolags riksförbund och Utländska försäkringsbolags förening
inte äga mm.
2.3
Äldre trafiklivräntor
Kommittén föreslår inte några mera ingripande
ändringar i lagen (1967: 663) om tUlägg till vissa trafiklivräntor (TLL) eUer
förordningen (1967: 666) om tUlägg tUl vissa trafiklivräntor, som utgår av
statsmedel, m. m. (TLF), i samband med genomförandet av den föreslagna lagstiftningen.
Ståndpunkten innebär bl. a. att finansieringen av trafiklivräntornas
värdesäkring fortfarande bör ske enligt kapitaltäckningssystem A och att någon
procentuell begränsning av inflationsgarantin inte bör införas i
trafiklivräntelagstiftningen.
Kommitténs åsikt accepteras inte av alla
remissinstanser. Försvarets civilförvaltning hävdar att de nya reglerna bör
gälla även för övriga äldre livräntor, dvs. dem som regleras i TLL, TLF och
kungörelsen (1971: 14) om tiUägg till vissa statiiga skadelivräntor, m.m. (1971
års kungörelse). Värdet av enhetliga regler vid beräknande av indextillägg är
enligt förvaltningen så stort att det motiverar att man utesluter möjligheten
för vissa livräntetagare att tidvis få högre indextillägg än de nya reglerna
medger. Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam,
Trafikförsäkringsföreningen och Försäkringsjuridiska föreningen är av samma
uppfattning. Förbundet anser det otUlfredsställande att olika regler gäUer för
trafik- och ansvarslivräntor beträffande maximeringen av värdesäkringen,
Folksam finner det inte vara rättvist att de äldre trafiklivräntoma skall få
utgöra en mera gynnad gmpp än övriga Uvräntor vid en viss inflationsutveckling.
Folksam påpekar att kommitténs förslag skulle leda tUl att nya försäkringstagargenerationer
kan få betala en praktiskt taget obegränsad värdesäkring av de äldre
trafiklivräntorna utan att kunna räkna med att själva få samma förmån. En dylik
skUlnad skuUe bli än mer stötande om skadeståndslivräntoma i framtiden kommer
att maximeras. De komplikationer för försäkringsbolagen som kommittén befarar
om man inför begränsningen till 5 % också i TLL bedömer Folksam som inte
särskUt påtagliga. Försäkringsjuridiska föreningen framhåller att bristen på
enhetlighet måste te sig svårförståelig och opåkaUad för allmänheten.
Föreningen viU starkt understryka önskvärdheten av uniformitet även beträffande
de äldre livräntoma. Sådan torde inte möta svårighet att genomföra. Eftersom
förslagets maxi-meringsregel synes välgrundad, förordar föreningen att en
motsvarande regel genom lagändring genomförs beträffande de äldre trafiklivräntoma.
Prop.
1973:14 99
Försäkringsinspektionen, som tillstyrker de
föreslagna ändringarna i TLL och TLF, erinrar om att finansieringen av tUlägg
enligt TLL liksom hittiUs enligt kapitaltäckningssystem A med successiv
skuldföring och finansiering alltefter det tilläggen blir fastställda får
bestridas av kommande års trafikförsäkringstagare så länge detta slag av
betalningsförpliktelser kvarstår, vilket alltså leder till en ytterligare
belastning under en ganska lång tid framöver även om den givetvis avtar med
åren. Denna tillämpning av kapitaltäckningssystem A för trafiklivräntorna kan
sägas strida mot syftet med skuldförlngskravet i 262 § lagen (1948: 433) om
försäkringsrörelse (FRL). Inspektionen anser dock att de gällande
bestämmelserna för de försäkringsanstalter som meddelar den obligatoriska
trafikförsäkringen om dels solidariskt ansvar, dels fördelning mellan dem av
värdesäkringskostnaderna får anses tillräckligt betryggande från
livräntetagamas synpunkt.
Folksam
förklarar sig dela kommitténs uppfattning om lämpligheten av att tiUämpa ett
mera realistiskt ränteantagande även för de nuvarande fondema för trafiklivränta.
Folksam menar att det inte är rimligt att bUägama, som i detta fall dessutom är
ett annat kollektiv än de som har att svara för själva livräntan, belastas med
så stora tilläggspremier som behövs när kapitalisering av värdesäkringstUlägg
sker med ränteantagande av bara 3 %, När det gäller de gamla trafiklivräntorna
kan enligt Folksams mening f, ö. ifrågasättas om inte hela finansieringsfrågan
borde tas upp till förnyad prövnmg. Därvid skulle kunna övervägas om inte
värdesäkringen tUl väsentlig del kan finansieras på i princip samma sätt som
Folksam tänkt sig för de äldre ansvarsUvräntornas del. Om värdesäkringen
begränsas tUl 5 % per år, borde behovet av särskUda uttag från bilägarna bli
ganska måttligt. Eftersom alla bilägare solidariskt skaU svara för
värdesäkringen av de gamla trafiklivräntebe-stånden, kan det vidare ligga nära
tUl hands att överväga ett sammanförande av dessa bestånd.
Det kan i detta sammanhang erinras om att JK anser
att regleringen av värdesäkringen bör sammanföras tUl en enda författning (jfr
nedan).
3
Värdesäkring av livräntor med internationell anknytning
P & I-assuradörerna framhåller som sin bestämda
uppfattning att värdesäkringen bör begränsas tUl skador, som åsamkats personer
av svensk nationalitet eUer med hemvist i Sverige. Mot svenska redare med fart
på exempelvis USA framställs i stor utsträckning skadeståndsanspråk från
stuveriarbetare av utländsk nationalitet. Frånsett att olycksfaUet inträffat på
ett svensk fartyg eller på den närliggande kajen, finns här ingen som helst
anknytning till svenska förhållanden. Det kan rimligtvis inte sägas föreligga
något välgrandat svenskt intresse att tillgodose önskemål från utländska
stuveriarbetare eller sjömän ofta med kortvarig anställning att bli
tUldömda värdebeständiga livräntor från svenska redare. Här bör uppmärksammas
att utbetalningar till framför allt stuveriarbetare i USA, men även på vissa
andra håll såsom Storbritannien eller Australien, årligen uppgår till avsevärda
summor och givetvis inverkar på premiesättningen. Problemet kan därför för
svensk sjöfarts vidkommande ingalunda betecknas såsom marginellt. Lagen om
ändring av skadeståndslivräntor synes innebära, att även en livränta som
utdömts av utländsk domstol blir värdebe-
Prop.
1973:14 100
ständig.
Om den föreslagna lagstiftningen kommer tUl stånd, kan kännedom om innehållet
i den nya lagen tänkas resultera i svårigheter för svenska redare och deras P
& I-assuradörer att vid förhandluigar med utländska skadelidande utverka
uppgörelser, innebärande ersättning med engångsbelopp. Det förefaller troligt
att de skadelidande i fortsättningen kommer att yrka ersättning i form av
livränta i stället för ett engångsbelopp. På gmnd härav bör sålunda i allmänna
ändringslagen göras ett uttryckligt undantag för skador som uppkommit
utomlands i paritet med vad som skett i förslaget tiU lag om ändring i TLL, I
sådant faU bör värdesäkruig medges endast under förutsättning att livräntetagaren
är svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige.
JK ifrågasätter om inte även äldre ansvarslivräntor
och s. k. nya livräntor tUl följd av skada som uppkommit utomlands bör värdesäkras
i fall då den skadelidande är svensk medborgare eller bosatt i Sverige
(betänkandet s. 69). Att så sker synes bäst överensstämma med den grandsyn som
präglar betänkandet.
Enligt försäkringsinspektionen tUlgodoser den
föreslagna begränsningen av utiandsundantaget i TLL syftet med inspektionens framställning
tUl kommittén.
4
Specialmotiveringen
Frågan om värdesäkring av skadeståndslivräntor
konimer enligt JK att regleras förutom i skadeståndslagen i fem olika
författningar. Med hänsyn tUl att författnuigama i princip har samma syfte och
torde komma att bestå under överskådlig tid bör det enligt JK övervägas om inte
värdesäkringssystemet kan sammanföras i en enda författning.
4.1
Allmänna ändringslagen
1
§
Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att
värdesäkringen, på sätt som gäller för trafiklivräntor, inte bör gälla
provisoriska livräntor utan endast definitivt fastställda livräntor. En
provisorisk livränta gäller som regel endast för en kortare tid ett eller
annat år. Vid beräkningen kan tiden överblickas och hänsyn tas bl. a. tUl eventuell
förestående löne- och kostnadsutveckling. Man vinnlägger sig således om att
anpassa livräntan till belopp som svarar mot känt och beräknat inkomstbortfall
för den angivna tiden. Vid omprövning görs som regel en justering med hänsyn
även tUl utfallet för gången tid. Att under sådana förhållanden jämväl förse
livräntan med generellt indexpåslag kan sägas innebära en dubbel värdesäkring
och därmed en överkompensation som inte kan accepteras. En provisorisk
livränta är som regel en a contoutbetalning i avvaktan på att livräntan
faststäUs definitivt. En sådan livränta kan därför också kallas a contoUvränta
och då det gäller a contoutbetalningar har kommittén klart deklarerat att
sådana inte bör betraktas som livräntor fallande under värdesäkringsbestämmelserna.
TUl detta kommer att s. k. provisoriska livräntor inte så att säga lämnar
skadeakten utan ingår i den fortlöpande regleringen av skadan tUl dess
livräntan blir definitiv och kapitalbelopp kan fonderas. Folksam och
Försäkrings juridiska föreningen anför liknande synpunkter.
Prop. 1973:14 101
Försäkringsinspektionen utgår liksom kommittén från
att en höjning av försäkringsbeloppen kommer att ske som följd av
lagstiftningen.
RFV
erinrar om att den föreslagna värdesäkringsordningen bygger på att
fastställandet av det värdesäkrade skadeståndet i fortsättningen sker efter
nettolivräntemetoden. I och med att regressrätten för
so-cialförsältringsförmåner slopats har möjligheterna ökat att tillämpa denna metod.
Huvuddelen av samordnlngsfallen har grundlivräntan enligt YFL som avdragspost.
För att nettolivräntemetoden skall kunna användas i dessa fall måste man,
påpekar RFV, känna till grundlivräntans storlek. Detta torde särskUt i vad
gäUer det definitiva skadeståndet ofta komma att avsevärt fördröja
faststäUandet av den totala skadeståndsramen. Fall kan också förekomma där
nettolivräntemetoden ej strikt kan fullföljas. Som exempel härpå kan nämnas
skadeståndsfrågor som prövas av domstol innan avdragslivräntan blivit definitivt
fastställd och fall där avdragslivräntan efter skadeståndets bestämmande
ändras retroaktivt. Behovet av en lösning som ej lämnar utrymme för
misstoUcningar blir enUgt RFV särskUt aktueUt i de faU där
skadeståndsskyldigheten genom inköp överlåtes på annat försäkringsbolag eller
verket. RFV vUl samtidigt ifrågasätta om inte, för de fall då bmttoUvränta
trots allt kan behöva fastställas, en bestämmelse motsvarande den i TLL 10 §
andra punkten jämförd med 5 § andra stycket samma lag är erforderlig för
undvikande av överkompensation i värdesäkringshänseende.
2§
LO kan inte finna att administrativa eller andra
praktiska skäl kan anföras mot att varje förändring av basbeloppet i jämförelse
med den senaste ändringen bör årligen utlösa värdesäkringsgarantin. Med den
datateknik som nu finns är det på intet sätt betungande att räkna upp utgående
skadeståndslivräntor, oavsett vUken procentuell höjning som sker av
basbeloppet. I den mån 5-procentsspärren vid något enstaka tUlfälle överskrids,
bör givetvis i likhet med vad kommittén föreslagit härvid överskjutande
procenttal kunna balanseras tUl kommande år.
Försäkringsinspektionen
anser det vara en klar fördel att det är december månads basbelopp som kommer
att ligga tUl grund för bedömning av penningvärdeförändringarna vilket kommer
att ge bättre arbetsbetingelser än hittiUs när livräntehöjningarna
aktualiseras,
Sveriges
advokatsamfund förklarar sig medvetet om nödvändigheten av ett enhetligt och
lättadministrerat system vid höjningarnas praktiska genomförande. Den från
denna synpunkt sett enkla regeln i 2 § tredje stycket allmänna ändringslagen
medför såsom kommittén beaktat
oftast en viss överkompensation
för nyfaststäUda Uvräntor, Denna överkompensation måste enligt styrelsens
mening i vissa fall för den skadeståndsskyldige framstå som direkt stötande,
vilket styrelsen anser sig kunna konstatera bl. a. på grundval av erfarenheter
från tillämpningen av lagen om ändring av vissa underhållsbidrag, som har ett
liknande stadgande i 3 §, Genom att höjning sker redan årsskiftet närmast
efter livräntans faststäUande kan nämUgen höjningen komma att ske efter helt
kort tid kanske redan efter några dagar
och då avse kompensation för en
penningvärdeförsämring som inträffat under en tid av ett å två år före
fastställandet av livräntan. Första höjningen bör inte få äga rum förrän från
det årsskifte som följer närmast efter det att ett år förflutit sedan Uvräntan
fastställts
Prop. 1973:14 102
(jfr
betänkandet s. 77 2 st,). Detta skulle innebära att alla livräntor från de
föreslagna lagamas synpunkt anses fastställda den 1 januari året efter
fastställelseåret. En justering av lagförslagen i den riktningen kan enligt
samfundet inte rimUgen medföra några administrativa problem för
försäkringsbolagen eller andra som har att utge skadestånd,
4
§
Försäkringsinspektionen
anser att den i 4 § föreslagna bestämmelsen synes kunna uttryckas mera
stringent genom att "där angivna procenttal" ersätts med t, ex,
"basbeloppets förändring i procent", I anslutning tUl 4 §
lagförslaget vill inspektionen ifrågasätta om inte kommittén felaktigt
återgivit innebörden av denna bestämmelse när kommittén i sin specialmotivering
söker beskriva hur balanseringen av procenttal skall ske. Av nämnda paragrafs
lydelse framgår att det enbart är fråga om balansering av sådant helt
procenttal som vid tidigare ändringstillfälle inte kunnat beaktas. Därför synes
det inspektionen vilseledande när kommittén på s. 76 i betänkandet specificerar
basbeloppsändringen meUan två på varandra följande år och endast sådana
ändringar även när ändring av livränta inte är aktuell. En sådan tillämpning
står i strid med 2 § första resp. andra stycket i vilka sägs att det är
basbeloppet för december månad 1972 resp, det basbelopp som legat till grund
för senaste ändring som skall ligga tUl gmnd för jämförelse med senare
basbelopp. Enligt den föreslagna lagtexten skulle det därför inte bli aktuellt
att som kommittén gör i exemplet på s, 76 räkna ut basbeloppsförändringen
mellan december 1974 och december 1973 (utan december 1972) och ej heller den
meUan åren 1978 och 1977 (utan 1976). Den beskrivning som inspektionen
ifrågasätter kan åtminstone
teoretiskt leda tUl att höjning inte kommer i fråga trots att så borde ske.
Antag exempelvis rent hypotetiskt att basbeloppen för december månad skulle
utgöra 8 000, 8 100 och 8 400 för resp, åren 1972, 1973 och 1974. Med
kommitténs exemplifierade uträkningsmetodik balanseras först 1 % (egentligen
1,25 %) svarande mot förändringen från 8 000 tUl 8 100 och sedan ytteriigare 3
% (egentiigen 3,70 %) svarande mot ändringen från 8 100 tUl 8 400, vilket
alltså inte skulle aktualisera ändring den 1 januari 1975. Rätteligen skall
till en början successiva förändringar relateras tUl basbeloppet för december
1972, vilket ger exakt 5 % förändring under tiden fram tUl december 1974 och
höjning skaU därför enligt 2 § första stycket lagförslaget ske med 5 % per 1
januari 1975 i det här tänkta fallet.
Ikraftträdande
Försäkringsinspektionen anmärker följande. Under
förutsättning att en försäkringsgivare inom ramen för gällande
försäkringsbelopp har att svara for värdesäkringen även i de fall
försäkringsavtal ingåtts före den 1 januari 1973 och premie beräknats utan
hänsyn till det sålunda utvidgade ansvaret kan redan nu konstateras att
gällande solidi-tetskrav inte helt kan uppfyllas i vad avser de premier som
förfallit före år 1973 och där avtalstiden sträcker sig över årsskiftet
1972/73.
Svenska försäkringsbolags riksförbund anför att
arbetet med utarbetande av nya tariffer och ADB-mtiner med anledning av
nödvändiga premiehöjningar är arbetskrävande och tidsödande och endast till en
viss gräns kan förberedas innan lagstiftningen definitivt antagits. Härtill
kommer det faktum att premiehöjningar, när de efter lagens an-
Prop.
1973:14 103
tagande
väl kan effektueras, inte får faktisk effekt förrän vid förfallodagarna för
resp, försäkringar, så att full genomslagskraft i försäkringsbestånden uppnås
först ett år efter det premiehöjningen börjat effektueras. Med hänsyn till
dessa förhållanden anser riksförbundet att lagstiftningen om riksdagsbeslut
fattas under hösten 1972 inte bör träda i kraft förrän den 1 januari 1974,
Folksam instämmer i önskemålet att lagen inte
träder i kraft förrän den 1 januari 1974,
4.2
Ansvarslivräntelagen
3 §
TCO pekar på de tolkningssvårigheter som kan uppstå
vid tillämpningen av 3 § om lagen begränsas till att avse livräntor som utgår
från försäkringsbolag. Enligt denna bestämmelse skall tillägg till livräntan utgå
även om den s, k, ansvarssumman därigenom överskrids. Huvudparten av de
livräntor som faller under lagen hänför sig till den tid då ansvarssummoma var
av storleksordningen 100 000200 000 kr. Vid svårare invaliditet visade det sig
ofta att ansvarssumman ej förslog till full livränta. Livräntefrågan har därför
lösts på olika sätt, I vissa fall betalar försäkringsbolaget full livränta till
dess ansvarssumman förbrukats, varefter arbetsgivaren övertar
betalningsansvaret, I andra fall delar försäkringsbolaget och arbetsgivaren
redan från början betalningsansvaret och utger således var sin del av
livräntan. En tredje lösning är att arbetsgivaren betalar en tUläggspremie i
form av ett kapitalbelopp och därmed försäkrar även den del av livräntan som
överstiger den ursprungliga ansvarssumman. Det är enligt TCO uppenbart att 3 §
inte bara är svår att applicera på dessa olika lösningar utan också leder till
helt olika materieUa resultat beroende på vilken lösning som har valts och vid
vilken tidpunkt ansvarssumman har förbmkats,
4 §
De föreslagna allmänna tilläggens storlek är enligt
LO acceptabla. Emellertid har alla ansvarslivräntor fastställda år 1939 eller
tidigare åsatts samma procenttal. Även under förkrigstiden förekom i Sverige
inte obetydliga fluktuationer i penningvärdet. Beståndet av livräntor
fastställda före år 1940 torde inte vara särskilt omfattande, varför LO inte
kan anse de praktiska skäl, som kommittén anfört för sin lösning i detta
avseende, vara särskilt tungt vägande. För de skadelidande som fick sina
livräntor fastställda under depressionsåren och då till mycket blygsamma
belopp, måste det synas från rättvisesynpunkt stötande att få tUlgodogöra sig ett
procenttal beräknat efter 1939 års penningvärde, LO vill därför ifrågasätta om
inte ett något mera nyanserat tiUäggsschema bör utarbetas beträffande de före
år 1940 fastställda livräntorna,
9 §
Vissa synpunkter på beräkning av livränta enligt
nettolivräntemetoden har anförts av RFV (jfr ovan vid aUmänna ändringslagen 1
§).
Försvarets civilförvaltning anmärker att tillägg
inte bör beräknas på annat än nettobelopp. Kommittén föreslår inte någon
ändring av vad som f, n, gäller enligt TLL och 1971 års kungörelse. Vid
remissbehandlingen avseende kungörelsen fann förvaltningen och försvarets
skaderegleringsnämnd, att de i nämnda författningar beskrivna reglerna i
Prop. 1973:14 104
fall
av samtidigt utgående värdesäkrad, periodisk förmån kunde och borde
tillämpas på sådant sätt att varken över- eller underkompensation uppkom.
Eftersom den härvid fömtsatta bmttolivräntemetoden även fortsättningsvis kan
komma att användas, bör detta inte medföra att tillägg skall beräknas på annat
än nettobeloppet,
4.3
1971 års kungörelse
Enligt RFV kommer inte tUl klart uttryck hur det
skaU förfaras med skadelivränta, där skadehändelsen inträffar år 1973 eller
senare och 1971 års kungörelse eljest skuUe vara tUlämpUg. Verket framhåller
att kungörelsen avser även andra livräntor än dem som har bestämts i dom eller
avtal.
Prop.
1973:14 105
Bilaga
3
1
Förslag till
Lag
om ändring av skadeståndslivräntor
Härigenom
förordnas som följer,
1
§ Livränta, som enUgt dom eUer
avtal fastställts att utgå tiU fullgörande av skadeståndsskyldighet på grund
av händelse som mträffat efter utgången av år 1973, skall ändras i anslutning
till basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring,
2
§ Ändring av Uvräntor enligt
denna lag sker första gången den 1 januari året närmast efter det år då
basbeloppet för december månad med minst fem procent över- eller underskridit
basbeloppet för december 1973,
Sedan ändring skett enligt första stycket, skall ändring
ånyo ske varje år den 1 januari, under fömtsättning att basbeloppet för
december månad närmast föregående år över- eller underskridit det basbelopp
som legat tUl grand för senaste ändring med muist fem procent eUer det lägre
eller högre procenttal som efter ökning eller minskning enligt 4 § uppgår till
minst fem.
Ändring avser alla livräntor som fastställts före
den dag då ändringen skall ske,
3 §
Ändring sker med det procenttal med vilket basbeloppet ändrats
eller det högre eUer lägre procenttal som följer av 4 §, Ändringen får
dock ej överstiga fem procent för år, räknat från den 1 januari 1974
eller, vid tillämpning av 2 § andra stycket, från den dag då ändring
senast skedde.
Uppkommer vid beräkning av det procenttal med vUket
ändrmg skall ske brutet tal, avrundas det tiU närmast lägre hela tal.
Procenttalet fastställes av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer,
4
§ Vid tillämpning av 2 § andra
stycket och 3 § första stycket första punkten skall det procenttal varmed
basbeloppet ändrats ökas eUer minskas med sådant procenttal som på grand av 3
§ första stycket andra punkten eller andra stycket första punkten icke beaktats
vid tidigare ändring. Procenttalen beräknas med två decimaler,
5
§ Göres vid utbetalning av
livränta avdrag för annan periodisk förmån som är värdesäkrad, skall vid
beräkning av ändring enligt 3 § livräntan minskas med den andra förmånen, dock
icke med den del av denna som utgör gottgörelse för försämring av
penningvärdet.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1974.
Prop. 1973:14 106
2
Förslag till
Lag
om tillägg till vissa ansvarslivräntor
Härigenom
förordnas som följer.
1 §
TiUägg enligt denna lag utgår till livränta som utges på grund av
ansvarsförsäkring hos svenskt försäkringsbolag eUer utländskt försäk
ringsbolag med koncession i Sverige, om den händelse som föranlett
livräntan inträffat före utgången av år 1973.
Lagen
gäUer ej livränta på vUken lagen (1967: 663) om tiUägg tUl vissa
trafiklivräntor, förordningen (1967: 666) om tiUägg till vissa trafiklivräntor,
som utgår av statsmedel, m. m., eller kungörelsen (1971: 14) om tillägg till
vissa statliga skadelivräntor, m. m., är tUlämplig, ej heller livränta tiU
följd av skada som uppkommit utomlands, om icke livräntetagaren vid tiden för
den händelse som föranlett Uvräntan var svensk medborgare eller utlänning med
hemvist i Sverige.
2
§ TUlägg utgår 1 form av
alhnänt tillägg och indextiUägg.
3
§ Tillägg enligt denna lag
tUlkommer livräntetagaren som en särskild förmån utöver det skadestånd som
försäkringen har att täcka och utgår även om därigenom det belopp överskrides
tUl vilket försäkringsgivarens ansvar är begränsat på grand av
försäkringsavtalet.
4
§ Allmänt tillägg till
livränta, som faststäUts före utgången av år 1971, utgår enUgt en procentsats
som utgör, om Uvräntan fastställts
år
1939 eller tidigare, trehundratrettio procent,
år
1940, tvåhundrasextiofem procent,
år
1941, tvåhundratjugo procent,
åren
19421947, etthundranittiofem procent,
åren
19481950, etthimdrasjuttio procent,
år
1951, etthundratrettio procent
åren
19521955, etthundratio procent,
år
1956 eller 1957, nittio procent
år
1958 eller 1959, sjuttiofem procent,
år
1960 eller 1961, sjuttio procent,
år
1962 eller 1963, femtiofem procent,
år
1964, femtio procent,
år
1965, fyrtio procent,
år
1966, trettiofem procent,
år
1967, trettio procent,
år
1968, tjugofem procent,
år
1969, tjugo procent,
år
1970, femton procent,
år
1971, fem procent.
5 §
Indextillägg enligt denna lag utgår från och med den 1 januari
året närmast efter det år då basbeloppet enUgt lagen (1962: 381) om all
män försäkring för december månad med minst fem procent överskridit
Prop.
1973:14 107
basbeloppet
för december 1972. Ytterligare indextillägg utgår varje år från och med den 1
januari, under förutsättning att basbeloppet för december månad närmast
föregående år överskridit det basbelopp som legat tUl gmnd för senaste
indextUlägg med minst fem procent eUer det lägre procenttal som efter ökning
enligt 7 § uppgår till minst fem.
IndextUlägg
utgår endast till livränta som fastställts före den dag från och med vilken
tiUägg skall räknas.
6 §
Indextillägg utgår med det procenttal med vUket basbeloppet ökat
eller det högre procenttal som följer av 7 §. Tillägget får dock ej över
stiga fem procent för år, räknat från den 1 januari 1973 eller, vid till
lämpning av 5 § första stycket andra punkten, från den dag då senaste
indextillägg började utgå.
Uppkommer
vid beräkning av det procenttal med vilket indextiUägg skaU utgå brutet tal,
avrandas det tiU närmast lägre hela tal. Procenttalet faststäUes av Konungen
eUer myndighet som Konungen bestämmer.
7
§ Vid tUlämpning av 5 § första
stycket andra punkten och 6 § första stycket första punkten skaU det procenttal
varmed basbeloppet förändrats ökas med sådant procenttal som enligt 6 § första
stycket andra punkten eller andra stycket första punkten icke beaktats vid
fastställande av tidigare indextUlägg. Procenttalen beräknas med två decimaler.
8
§ Allmänt tiUägg beräknas på
livräntans belopp. Indextillägg beräknas på livräntans belopp ökat med tUlägg
enligt denna lag.
Göres
vid utbetalning av Uvränta avdrag för arman periodisk förmån, som är
värdesäkrad, skaU vid beräkning av tiUägg livräntan minskas med den andra
förmånen, dock icke med den del av denna som utgör gottgörelse för försämring
av penningvärdet.
9 §
Ändras livräntans belopp i enUghet med vad som bestämts vid
dess fastställande, ökas eUer minskas tUlägg i motsvarande mån.
10
§ TUlägg utges av den
försäkringsinrättning som förvaltar livräntan. Ansvaret för tUlägget
säkerstäUes i den ordning som gäller för livräntan enligt lagen (1948: 433) om
försäkringsrörelse eller, om tUlägget utges av riksförsäkringsverket, enUgt
motsvarande bestämmelser för verket.
11
§ Fordran hos
försäkringsinrättning på tillägg enligt denna lag får ej utmätas.
Bestämmelsen i första stycket hindrar ej utmätning
av livräntebelopp enligt vad som föreskrives i utsökningslagen (1877: 31 s. 1).
12 §
Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas
av Konungen eUer myndighet som Konungen bestämmer.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1974.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3
Förslag till
Lag
om ändring i skadeståndslagen (1972: 207)
Härigenom förordnas, att i skadeståndslagen (1972:
207) skall införas en ny paragraf, 5 kap. 9 §, av nedan angivna lydelse,
5
KAP.
9
§ Om ändrmg av skadeståndslivränta med anledning av förändringar i
penningvärdet gäller särskilda föreskrifter.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1974.
4
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1967: 663) om tillägg till vissa trafiklivräntor
Härigenom förordnas, att 1, 4, 9 och 16 §§ lagen
(1967: 663) om tiU-lägg till vissa trafiklivräntor skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
TiUägg enligt denna lag utgår till livränta som
utges enligt lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon
eller på grand av annan försäkring mot ansvar för skada i följd av trafik med
motorfordon som avses i 2 § nämnda lag (trafiklivränta).
Föreslagen
lydelse
1
§
TUlägg enligt denna lag utgår tUl livränta som
utges enligt lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon
eller på grand av annan försäkring mot ansvar för skada i följd av trafik med
motorfordon som avses i 2 § nämnda lag (trafiklivränta), om den händelse som
föranlett livräntan inträffat före utgången av år 1973.
Lagen
gäller ej trafiklivränta till följd av skada som uppkommit utomlands och ej
heller livränta på grand av försäkring på staten tillhörigt motorfordon eUer
motorfordon som användes uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde
eller inhägnat täv-Ungsområde eller annat sådant inhägnat område.
Lagen gäUer ej trafiklivränta tiU följd av skada
som uppkommit utomlands, om icke livräntetagaren vid tiden för den händelse
som föranlett livräntan var svensk medborgare eller utlänning med hemvist i
Sverige. Lagen gäller ej heller livränta på gmnd av försäkring på staten
tUlhörigt motorfordon eller motorfordon som användes uteslutande inom
jämvägs-eller fabriksområde eller Inhägnat tävlingsområde eller annat sådant
inhägnat område.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Allmänt tillägg tUl trafiklivränta, som fastställts före
utgången av år 1965, utgår enligt en procentsats som utgör, om livräntan fastställts
år 1939 eller tidigare, tvåhundratjugofem
procent,
år 1940, etthundrasjuttiofem procent,
år 1941,
etthundrafyrtio procent,
åren 19421947, etthundratjugo
procent,
åren 19481950, etthundra procent,
år 1951, sjuttio procent
åren 19521955, femtiofem procent,
år 1956 eller 1957, fyrtio procent,
år 1958 eller 1959, trettio procent,
år 1960 eUer 1961, tjugofem procent
år 1962 eUer 1963, femton procent,
år 1964, tio procent,
år 1965, fem procent.
Allmänt tillägg till trafikllvrän-ta, som fastställts före
utgången av år 1965 till följd av skada som uppkommit i Sverige, utgår enligt
en procentsats som utgör, om Uvräntan fastställts
år 1939
eller tidigare, tvåhundratjugofem procent, år 1940, etthundrasjuttiofem procent,
år 1941, etthundrafyrtio procent, åren 19421947, etthundratjugo
procent,
åren 19481950, etthundra procent, år 1951, sjuttio procent, åren 19521955,
femtiofem procent, år 1956 eller 1957, fyrtio procent, år 1958 eller 1959,
trettio procent, år 1960 eller 1961, tjugofem procent, år 1962 eller 1963,
femton procent, år 1964, tio procent år 1965, fem procent.
Allmänt tillägg till trafiklivränta, som fastställts före
utgången av år 1971 till följd av skada som uppkommit utomlands, utgår enligt
de procentsatser som anges i 4 § lagen (1973:000) om tillägg till vissa
ansvarslivräntor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Indextillägg tlU trafiklivränta utgår från och med den 1
januari det år, då basbeloppet enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om aU-män
försäkring för januari månad med minst fem procent överskii-der basbeloppet för
januari 1967. Ytterligare mdextillägg utgår från och med den 1 januari varje år
basbeloppet för januari månad med minst fem procent överskrider det basbelopp
som ligger till grand för senaste indextillägg.
Indextillägg tUl trafiklivränta utgår från och med den 1
januari det år, då basbeloppet enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring för januari månad med minst fem procent överskrider basbeloppet för
januari 1967. Ytterligare indextillägg utgår från och med den 1 januari varje
år basbeloppet för december månad närmast föregående år med minst fem procent
överskridit det basbelopp som ligger tUl grund för senaste indextUlägg.
Prop. 1973:14 110
Nuvarande
lydelse . Föreslagen lydelse
I fråga om trafikllvränta, som fastställes efter
det att indextiUägg tUl tidigare fastställda livräntor börjat utgå enligt
första stycket, utgår indextillägg från och med den dag närmast efter
livräntans fastställande då ytterligare indextillägg till de tidigare
fastställda livräntorna börjar utgå.
IndextUlägg utgår med det procenttal med vUket
basbeloppet ökat. Bmtet procenttal avmndas tUl närmast lägre hela procenttal.
Det procenttal med vilket indextillägg skall utgå fastställes av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer.
16 § Fordran hos försäkringsinrättning på tillägg
enligt denna lag får ej utmätas.
Bestämmelsen i första stycket hindrar ej utmätning
av livräntebelopp enligt vad som föreskrives i utsökningslagen (1877: 31 s.
1).
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1974.
5
Förslag till
Lag
om ändring i förordningen (1967:666) om tillägg till vissa
trafiklivräntor,
som utgår av statsmedel, m. m.
Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ förordningen
(1967: 666) om tiUägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m.
m., skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
1 §
TUlägg enligt denna förordning TiUägg enligt denna förordning
utgår
tUl livränta som i anledning utgår tiU livränta som i anledning
av skada, vUken uppkommit här av skada, vilken uppkommit till
i landet till följd av trafik med följd av trafik med motorfordon,
motorfordon, utges av statsmedel utges av statsmedel eller på grund
eller på grund av en av staten ta- av en av staten tagen ansvarig
gen ansvarighetsförsäkring (trafik- hetsförsäkring (trafiklivränta), om
livränta). Med motorfordon för- den händelse som föranlett liv
stås därvid sådant fordon som av- räntan inträffat före utgången av
ses i 2 § lagen den 10 maj 1929 år 1973. Har skadan uppkommit
(nr 77) om trafikförsäkring å mo- utomlands, utgår dock tillägg
torfordon. endast om livräntetagaren vid ti-
den
för den händelse som föranlett livräntan var svensk medborgare eller utlänning
med hemvist i Sverige. Med motorfordon förstås vid tillämpning av denna
förordning sådant fordon som avses i 2 § la-
Prop. 1973:14 111
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
gen
den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon.
6 § Fordran hos staten eller försäkringsinrättning
på tillägg enligt denna förordning får ej utmätas.
Bestämmelsen i första stycket hindrar ej utmätning
av livräntebelopp enligt vad som föreskrives i utsökningslagen (1877: 31 s.
1).
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1974.
Prop. 1973:14 112
Protokoll,
hållet i lagrådet den 18 januari 1973.
Närvarande:
justitierådet PETRÉN, regermgsrådet WIESLANDER, justitierådet HOLMBERG,
justitierådet GÄRDE WIDEMAR.
Enligt lagrådet den 10 januari 1973 tillhandakommet
utdrag av protokollet över justltieärenden, håUet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 8 december 1972, har Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
yttrande skall inhämtas över upprättade förslag till
1.
lag om ändring av
skadeståndsUvräntor,
2.
lag om tillägg till vissa
ansvarslivräntor,
3.
lag om ändring i
skadeståndslagen (1972: 207),
4.
lag om ändring i lagen (1967:
663) om tiUägg till vissa trafiklivräntor.
Förslagen,
som finns bUagda detta protokoll, har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Erland Strömbäck. Lagrådet yttrar:
Förslaget
till lag om ändring av skadeståndslivräntor
Genom den förevarande lagen regleras i visst
avseende omfattningen av skadevållarens ersättningsskyldighet mot den
skadelidande. Reglema i lagen har emellertid ej utformats så att de direkt
anger skyldighetens omfattning. Lagen fömtsätter, att ersättningen bestämmes
genom dom eUer avtal. Först därefter ingriper lagen och utsäger att livränta
skall utgå med annat belopp än vad domen eller avtalet utvisar. Enligt lagrådets
mening vore det naturligt, att omfattningen av skadevållarens
ersättningsskyldighet direkt angavs i skadeståndslagen. Med hänsyn till det
samband som föreligger mellan den nu föreslagna lagstiftningen och 1967 års
reform beträffande trafikUvräntoma och till det läge i övrigt, i vilket
lagstiftningsärendet nu kommit, får dock den valda metoden anses kunna
godtagas.
1
§
Enligt förevarande paragraf gäller för lagens
tillämplighet att livränta skall utgå till fullgörande av
skadeståndsskyldighet. För att så skall vara fallet får, såsom föredragande
statsrådet framhåller, fordras att skyldigheten att utgiva Uvräntan gmndar sig
på skadeståndslagen, skadeståndsrättslig speciallagstiftrung eller i
rättspraxis utbildade gmndsatser om skadeståndsansvar. Har såsom skett i
avtalen på arbetsmarknaden om s. k. trygghetsförsäkring någon åtagit sig att
utgiva ersättning för skada som inträffar i vissa angivna situationer och
uppkommer senare
Prop.
1973:14 113
sådan
skada, blir livränta som utgår till följd av detta åtagande icke obetingat att
hänföra till sådan livränta som avses i förevarande paragraf. Härför erfordras
att situationen är sådan att livräntan skulle utgått även om åtagandet ej
förelegat. TUl den del åtagandet avser förpliktelse att utgiva livränta utan
att skyldighet därtill eljest förelegat är åtagandets innehåll avgörande för
frågan om storleken av den ersättning som skall utgå, däribland spörsmålet om
säkerställandet av en livräntas realvärde vid inflation. En annan sak är att om
i åtagandet angives att ersättning skall bestämmas enligt allmänna
skadeståndsregler, åtagandet som regel torde vara att så förstå att
värdesäkring enligt förevarande lag skall tillämpas på en livränta som utgår på
gmnd av åtagandet.
Som
annan fömtsättning för lagens tillämplighet gäller att Uvräntan skall ha
faststäUts. Så får anses vara fallet när genom dom eller avtal uppkommit en
förpliktelse att utgiva en till beloppet bestämd Uvränta, Utgivande av
provisoriska livräntor torde oftast ske utan att sådan förpliktelse föreligger
och de är då ej heller att anse som fastställda i lagens mening, A andra sidan
kan den omständigheten, att vid fixerandet av förpliktelse att utge en bestämd
livränta förbehåll intages att livräntan skaU kunna omprövas vid en viss
framtida tidpunkt, ej anses innebära att livräntan ej är fastställd. Lagen är
därför i och för sig tiU-lämpUg på livräntan.
Ett
spörsmål som ej diskuteras i remissen är betydelsen av att vid bestämmandet av
livränta överenskommelse träffats om att värdesäkring skall ske på aimat sätt
än lagen anger eller att lagens regler om värdesäkring ej skall tillämpas, t,
ex, därför att den skadelidande er-hålUt högre gmndlivränta än den som eljest
skolat utgå, Lagens ordalydelse utvisar ej att den skulle vara indispositiv.
Ej heller kan anses ligga i sakens natur att lagen måste vara tvingande.
Fastmera talar den omständigheten att avtalsfrihet föreligger beträffande
frågan om ersättning över huvud taget skall utgå i form av Uvränta starkt för
att sådan frihet gäller även beträffande värdesäkringen. Anledning föreUgger
därför ej att antaga annat än att vUlkor av nyss antydd art är gällande.
Lagen är ej så utformad att av den kan direkt
utläsas i vad mån den blir tillämplig på livränta tUl följd av skada som
uppkommit utomlands. I remissprotokollet framhålles emellertid, att avgörande
häratin-nan är om svensk lag tiUämpas vid prövrungen av skadeståndsskyldigheten.
Såvitt gäUer trafikskador, som utomlands drabbar svenskar och här bosatta
utiänningar, framhåUes vidare under hänvisning tUl tra-fUrförsäkringsbolagens
åtagande beträffande tillämpning av svensk skadeståndsrätt vid reglering av
utlandsskador att bolagens åtagande i praktiken torde leda till att svensk
lag så gott som alltid blir tUlämpad. I anledning härav får lagrådet framhålla
att enligt allmän gmndsats skadestånd i utomobligatoriska förhållanden bestäms
i enlighet med la-
8 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 14
Prop.
1973:14 114
gen
i det land där skadan inträffade, I fråga om utiandsskador har därför svensk domstol
i allmänhet att tiUämpa utländsk lag vid prövningen av
skadeståndsskyldigheten, om den som våUat skadan ej medger annat, och detta
förhållande påverkas icke av det av försäkringsbolagen gjorda åtagandet
beträffande trafikskador utomlands. En annan sak är att man torde ha anledning
räkna med att den skadeståndsskyldige praktiskt sett aldrig kommer att
motsätta sig tiUämpning av svensk rätt, om av honom tecknad försäkring svarar
för skadestånd som genom att svensk rätt tUlämpas kan åläggas honom. Skulle
försäkrmgs-bolag i fall som nu avses utge livränta utan att skadevållaren
medgivit eller får anses ha medgivit tUlämpning av svensk rätt, torde livräntan
icke kunna anses utgå tUl fullgörande av skadeståndsskyldighet, och förevarande
lag blir då icke tUlämplig på livräntan,
2
§
I specialmotiveringen tUl förevarande paragraf gör
föredragande statsrådet vissa uttalanden angående innebörden av tredje stycket.
Till vad där sägs må anföras följande.
Om mål om bestämmande av livränta fullföljes i
flera instanser, torde livräntan få anses fastställd genom dom av den domstol
som slutligen prövat frågan. Att så är fallet om den högre instansen ändrat
det livräntebelopp som lägre instans bestämt eller bestämt att livränta skall
utgå i ett fall då lägre instans ogUlat yrkande därom, torde vara självfallet.
Detsamma måste emellertid anses gälla, om högre instans fastställt lägre
instansens dom.
I fråga om den situation som föreligger, då ändring
av fastställda livräntor enligt förevarande paragraf skall ske från en tidpunkt
som ligger efter den lägre instansens men före den högre instansens dom,
uttalar föredragande statsrådet, att avgörande för om livräntan skall anses
vara fastställd av den högre instansen bör vara om den högre instansen lagt ett
annat penningvärde till grund för livräntan än den lägre instansen. Att
uttrycket "fastställts" i den föreliggande situationen skall ha
denna innebörd torde emellertid svårligen kunna utläsas av det föreslagna
stadgandet; ordet kan här näppeUgen ha annan innebörd än i 1 §, där den högre
instansens avgörande uppenbarligen åsyftas. Mot förslaget kan även riktas
anmärkningen, att ett stadgande med angivna innehåll har den svagheten att
betydande svårigheter kan vållas de tillämpande myndigheter som har att tolka
den högre instansens dom. Någon presumtion för att fastställelse av lägre
instansens dom betyder att den högre instansen lagt penningvärdet vid tiden för
den lägre instansens dom till grund för sitt avgörande torde icke kuima anses
föreligga. Föredragande statsrådet har hänvisat till att reglerna om förbud mot
reformatio in pejus i vissa fall leder tUl att den högre instansen är tvungen
att lägga ett tidigare penningvärde tUl gmnd, Hum-
Prop.
1973:14 115
vida
dessa regler verkligen måste få denna konsekvens kan, med hänsyn tUl den
frikoppUng från fast penningvärde som den föreliggande och Ukartade reformer
innebär, ifrågasättas men skall här icke närmare analyseras.
Möjlighet finns att skapa en ordnmg, varigenom sådana
tolkiungssvårigheter som nu berörts såvitt möjligt förebygges. För detta syfte
skulle det i tredje stycket upptagna stadgandet kunna kompletteras med en
bestämmelse om att ändring även skall ske av Uvränta som genom dom fastställts
senare, dvs, senare än den dag då ändringen skall ske, om första domstols dom i
målet meddelats före nämnda dag.
Genom en sådan regel skulle den skadelidandes
intresse tUlgodoses i den utsträckning lagstiftningen åsyftar. Regeln skulle
tvinga den högre instansen att vid prövningen ta hänsyn till att det belopp den
bestämmer skall utgå med den procentuella ändring som skett beträffande
livräntor efter den lägre instansens dom.
3
§
Enligt förevarande paragraf får ändring ej
överstiga fem procent för år från den dag då ändring senast skedde. Detta
innebär, att om ett år ändring ej skett, det på detta år belöpande utrymmet för
ändring står till förfogande följande år. Så snart en ändring skett, kommer
däremot ett då förefintligt utrymme, som ej tagits i anspråk, ej att stå tUl förfogande
ett kommande år; ändringen ett sådant år får nämligen enligt stadgandet ej
överstiga de 5-procentiga utrymmen som uppkommit efter den senaste ändringen.
Till belysning av det anförda må följande exempel åberopas. Antag att under
två år pennmgvärdet ej undergår någon ändring men att det tredje året en
sänkning av penningvärdet med 6 procent inträder. TUlgängUgt utrymme för
höjning av Uvräntan uppgår då det tredje året till 15 procent, medan den
ändring som sker uppgår till 6 procent. Outnyttjat utrymme för ändring är 9
procent Antag vidare att det fjärde året en sänkning av penningvärdet på 12
procent inträder. Eftersom föregående år ändring skett, är det fjärde året
tiU-gängUgt utrymme för ändring endast 5 procent föregående år tillgängliga
men ej i anspråk tagna 9 procent har ju fallit bort och ändring kommer
alltså att ske med 5 procent, medan återstående procenttal 7 procent
balanseras till ett kommande år. Kommer i fortsättningen penningvärdet att
vara konstant, kan livräntetagaren dessa år få höjning svarande mot de
balanserade 7 procenten. Inträffar däremot under återstående tid livräntan
utgår en årlig penningvärdesförsämring på 5 procent, kommer livräntetagaren
aldrig i åtnjutande av den 7-procentiga höjning han bort få. Det sagda innebär,
att livräntetagaren gör en förlust i vart fall på det sättet att höjnmgen
kommer senare än egentligen är avsett eller eventuellt så att den helt uteblir,
medan en motsvarande vinst göres av skadevåUaren eller i praktiken
Prop.
1973:14 116
försäkringsinrättnuigen,
som torde ha uttagit premier beräknade efter en årlig höjning på 5 procent.
Den ofullständighet i konsekvens som på denna punkt
föreligger kan botas om man i Ukhet med vad som föreslagits beträffande ej
tUl-godosedda procenttal av verkligen inträffad penningvärdesförändring
tUlåter, att ej utnyttjat utrymme för ändring får balanseras även från ett år
då ändring av livräntan skett. Detta kan ernås om tUl andra punkten i
förevarande paragrafs första stycke göres ett tillägg av följande
innehåll: "----- senast
skedde samt dämtöver med, om vid tidigare
ändring
tiUgängligt utrymme för ändring ej helt tagits i anspråk, vad som återstår
därav",
5
§
Av uttalanden i samband med 1967 års reform
beträffande trafiklivräntoma framgår, att en fömtsättning för att TLL:s
motsvarighet tUl den 1 förevarande paragraf upptagna samordningsregeln skaU
fyUa det syfte som avsetts bedömdes vara, att utbetalaren av samordningsförmånen
ej utövade regressrätt mot skadevållaren för de värdesäkringstUl-lägg han
skulle utgiva på basis av samordningsförmånen. Har utbetalaren av
samordningsförmånen regressrätt i sådant hänseende, bUr nämligen följden att
indextUläggen på den livräntedel skadevållaren eUer hans ansvarsförsäkring
har att direkt utgiva skulle komma att helt eller delvis tagas i anspråk för
att tillgodose regresskravet; är tUläggen på samordningsförmånen större än
tilläggen på den livränta skadevållaren har att direkt utgiva, kommer även
denna livräntas gmndbelopp att naggas i kanten.
De samordningsförmåner som vanligen kommer i fråga
torde numera på gnmd av tydlig lagföreskrift sakna regressrätt på såväl
förmånens grandbelopp som tillägg därå. Det synes dock ej kunna uteslutas, att
faU kan föreligga då regressrätt är för handen för såväl samordningsförmånen
som värdesäkring därav. Som ett tänkbart exempel kan anges den värdesäkrade
livränta en arbetsgivare enligt anställningsavtal har att utgiva till en
arbetstagare, som invalidiserats genom en skadevål-lare. MöjUgt är dock att faU
av denna tänkta art över huvud taget ej längre förekommer och att man därför
kan bortse från dem.
Ett annat spörsmål är humvida tUlkomsten av
förevarande lagstiftning kan påverka frågan huruvida regressrätt för
värdesäkringstillägg på samordningsförmånen föreligger. Det kan hävdas, att
denna lag ej sysslar med frågan om skadevållarens ansvar för
samordningsförmånen och dess värdesäkring och att därför regressrätten för den
som utger värdesäkringsförmånen ej påverkas av lagen. Har denne regressrätt för
värdesäkringen av samordningsförmånen, skall vid utbetalning av de
livräntebelopp skadevåUaren har att utgiva avdrag ske utom för
sam-ordningsförmånens grundbelopp även för värdesäkring därav. Skyddet
Prop.
1973:14 117
för
livräntetagaren blir med en sådan ordning uppenbarligen ej vad som åsyftats med
lagstiftningen. Den andra möjUgheten är att genom denna lagstiftning och då främst
genom förevarande stadgandes utformning utgivaren av värdesäkringstillägg på
samordningsförmånen skall, när det kan gå ut över livräntor på vilka lagen är
tillämplig, vara betagen regressrätt för värdesäkringsbelopp på samordningsförmånen.
Det måste emellertid anses tvivelaktigt om förevarande bestämmelse kan ha en
sådan effekt. Det är nämUgen svårt att förklara varför regressrätten för
samordningsförmånen skall vara en annan än eljest just därför att en livränta
utgår jämsides.
En
särskild svårighet uppkommer i det fall att den värdesäkrade
samordningsförmånen skall utgå endast under viss begränsad tid och att därför
den av skadevållaren direkt utgivna livräntan skall i motsvarande mån ökas vid
samordningsförmånens upphörande. Det rimliga vore att skadevållaren därefter
hade att utgiva livränta med brattobeloppet jämte tillägg, som beräknas på
brattobeloppet och summan av de tUlägg som skulle ha utgått på detta belopp
alltifrån livräntans fastställande. Någon tydlig regel om det underlag på vilket
tillägg efter samordningsförmånens upphörande skall beräknas innehåller ej
lagen. Dess ordalydelse leder närmast till att tUlägget beräknas endast på skadevållarens
egen livräntedel jämte därå staplade tUlägg samt samordningsförmånens
grundbelopp.
Med
den föreslagna regeln måste på sätt nu antytts vara förenade vissa
vanskligheter. Dessa skulle på det hela taget undvikas med en ordning enligt
vilken tillägget beräknas på livräntans hela bmttobelopp, såsom sker när
samordningsförmånen ej är värdesäkrad, samt vid utbetalningen av den del
skadevållaren eller hans ansvarsförsäkringsgivare har att direkt utgiva till
den skadelidande avdrag sker för vad som faktiskt utgivits som
samordningsförmån, däri inbegripet värdesäkringen av densamma. Understrykas må
emeUertid, att om värdesäkringen av samordningsförmånen är för den skadeUdande
fördelaktigare än vad som följer av denna lag, den skadelidande blir mindre
väl tillgodosedd än enligt det remitterade förslaget. Är däremot värdesäkringen
av samordningsförmånen sämre än enligt denna lag, blir förhållandet det
motsatta.
För att den nu antydda ordningen skall vinna
tiUämpning synes någon särskild regel ej erforderlig utan den följer av
allmänna gmndsatser. Vid en lösning av den behandlade frågan efter denna linje
bör alltså 5 § utgå ur förslaget utan att ersättas av annat stadgande.
Genom
vad som framkommit i ärendet framgår ej i vad mån värdesäkrade
samordningsförmåner med regressrätt fortfarande kan uppkomma. Ej heUer är
klarlagt i vad mån värdesäkringen av samordnings-förmånema generellt sett är
mer eller mindre förmånliga än den säkerhet förevarande lag erbjuder. Med
hänsyn tUl dessa förhållanden och då
Prop.
1973:14 118
därjämte
valet av lösning i viss mån innebär ställningstagande i en
in-tresseawägningsfråga anser lagrådet sig ej böra intaga bestämd ståndpunkt
till spörsmålet utan inskränker sig till att ha genom vad som anförts i det
föregående sökt belysa detsamma.
Förslaget
till lag om tillägg till vissa ansvarslivräntor
5 §
Vid 2 § lagen om ändring av skadeståndslivräntor
har lagrådet ifrågasatt en tiUäggsregel i syfte att undanröja
tolkningssvårigheter när livränta fastställts av högre domstol efter det att
en höjning utlösts sedan den lägre rätten dömde i målet. Den ifrågasatta regeln
utgör anledning för högre domstol att framdeles iakttaga viss ordning vid
avgörande av mål om livräntor. Förevarande lag skall gälla främst livräntor som
är bestämda före lagens ikraftträdande och motsvarighet tUl regeln torde
därför ej behöva upptagas i lagen. Liksom enligt TLL får överlåtas åt
rättspraxis att tolka de domstolsavgöranden som berörs av problemet.
6 §
Därest tUl 3 § första stycket lagen om ändring av
skadeståndslivräntor fogas av lagrådet ifrågasatt tillägg i syfte att
möjliggöra balansering av utrymme för ändring, bör ett motsvarande tillägg
göras till förevarande paragrafs första stycke.
10
§
Med anledning av föredragande statsrådets uttalande
om att det bör kunna godtagas, att kostnaderna för värdesäkringen av de äldre
ansvarslivräntorna fördelas över en begränsad tidsperiod, exempelvis så att
fuU täckning uppnås ett par år efter ikraftträdandet av förevarande lag, må
framhållas, att så kan ske endast om förfarandet är förenligt med de krav FRL
uppstäUer beträffande täckningen av de förpliktelser som åvUar en
försäkringsanstalt. Vid bedömandet av denna fråga är att beakta att såsom
framgår av vad föredragande statsrådet i annat sammanhang anfört redan i och
med lagens ikraftträdande förpliktelse föreligger för försäkringsanstaltema
att värdesäkra livräntorna för hela dessas därefter återstående löptid.
Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen
(1972: 207) Förslaget länmas utan erinran.
Prop.
1973:14 119
Förslaget
till lag om ändring i lagen (1967: 663) om tillägg tiU vissa trafiklivräntor
1 §
Föredragande
statsrådet framhåller vid förevarande paragraf att indextillägg tUl de
livräntetagare som avses med utvidgningen av lagens till-lämpningsområde genom
ändringen i paragrafens andra stycke, dvs. till Uvränteberättigade på gmnd av
skador utomlands, skall utgå endast såvitt gäUer tillägg som utlöses efter
lagens ikraftträdande. Enligt 9 § i förevarande lag skall emellertid tiUägg
utgå från och med den 1 januari det år då basbeloppet för januari månad med
minst 5 procent överskrider basbeloppet för januari 1967. Motsvarande gäller
för ytterligare indextillägg följande år. För att den åsyftade ordningen skall
gälla för utlandslivräntor, fastställda före 1973, synes därför erforderligt
med en undantagsregel, enligt vilken indextiUägg skall kunna utgå tidigast från
och med den 1 januari 1974.
Införes
en sådan regel, är vidare att beakta, att enligt 10 § indextUl-lägg beräknas på
trafiklivräntans belopp ökat med tUlägg enligt denna lag. EnUgt 4 § i det
remitterade förslaget kommer utlandslivräntorna att erhålla allmänt tillägg
avseende tiden fram tUl den 1 januari 1972, medan tUlägg för tiden därefter ej
skulle utgå. Detta innebär, att om från och med den 1 januari 1973 ett
indextUlägg utgår till de vanliga trafiklivräntorna de underlag på vilka en
efter den 1 januari 1974 inträffande indexhöjning skall beräknas ej skulle
vara fullt jämställda; i utlandslivräntomas underlag skuUe nämligen saknas
motsvarighet tUl det tUlägg som från och med januari 1973 kan ha lagts tUl de
vanliga trafikUvräntoma, En särskild regel till undanröjande av denna olikhet
synes påkallad.
De
här förordade reglema är av beskaffenhet att lämpligen kunna upptagas som övergångsbestämmelser
tiU lagen. Det förordas därför, att efter föreskriften om lagens ikraftträdande
upptages stadgande av följande innehåll: "IndextUlägg tUl trafiklivränta
till följd av skada som uppkommit utomlands utgår tidigast från och med den 1
januari 1974, Då sådant tillägg första gången skall utgå, beräknas det på
trafiklivräntans belopp ökat med allmänt tillägg och med ett tillägg
motsvarande det indextUlägg som från och med den 1 januari 1973 kan ha utgått
till trafiklivräntor till följd av skador uppkomna 1 Sverige,"
Slutbestämmelsen
Såsom lagrådet anfört vid 1 § torde till
ikraftträdandebestämmelsen böra fogas ett stadgande av innehåll som därvid
angivits.
Vid protokollet: Ingrid Hellström
Prop. 1973:14 120
Utdrag
av protokollet över justltieärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 19 januari 1973.
Närvarande:
Statsministem PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG,
ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF,
MOBERG, BENGTSSON, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT,
Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande över förslagen till
1)
lag om ändring av
skadeståndslivräntor,
2)
lag om tillägg tUl vissa
ansvarslivräntor,
3)
lag om ändring i
skadeståndslagen (1972: 207),
4)
lag om ändring i lagen (1967:
663) om tUlägg till vissa trafiklivräntor.
Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.
Som lagrådet uttalar blir den föreslagna lagen om
ändring av skadeståndsUvräntor enligt 1 § tillämplig när genom dom eller avtal
har uppkommit en förpliktelse att utge en till beloppet bestämd livränta, S, k,
provisoriska livräntor torde som regel utges a conto, och i den mån utgivandet
inte grundas på förpliktelse av angivet slag medför lagstiftningen inte någon
skyldighet för utgivaren att hålla livräntan värdesäkrad. När sådan
förpliktelse väl uppkommit inträder emellertid också värdesäkringsskyldigheten,
även om livräntan skulle ha provisorisk karaktär. Förbehåll om omprövning av
livräntan inverkar följaktligen inte, som framgår av lagrådets uttalanden, på
lagens tiUämplighet.
Jag delar lagrådets uppfattning att uttrycket
"fastställts" i 2 § tredje stycket bör ges samma innebörd som i 1 §.
Detta innebär att uttrycket i fall av överklagande bör syfta på den dom av
högre instans som innefattar det slutiiga avgörandet. Om den högre instansen
har lagt aktueUt penningvärde till gmnd för livräntan, missgynnas
livräntetagaren inte med denna tolkning, även om ändring skulle ha utiösts
efter första domstols dom men före det slutliga avgörandet. Har den högre
instansen däremot lagt penningvärdet vid tiden för första instansens dom till
grund för sin prövning kan livräntetagaren gå miste om kompensation för sådan
penningvärdeförsämring som har resulterat 1 ändring av livräntor från en
tidpunkt mellan första och sista prövningen av livräntefrågan. Som lagrådet
har funnit bör förevarande stadgande därför kompletteras med en regel som
medför att tidpunkten för första dom-
Prop.
1973:14 121
stolens
dom beträffande en Uvränta alltid blir avgörande för frågan om ändring av
livräntan skall ske eller inte. Detta innebär, som lagrådet har påpekat, att
den högre instansen vid sin prövning måste ta hänsyn tUl att det belopp den
bestämmer skall utgå med den procentuella ändring som kan ha skett beträffande
livräntor efter den lägre instansens dom.
Den
nu förordade lösningen kan i vissa fall tänkas medföra avvikelse från vad som
på gmnd av uttalandena vid tUlkomsten av TLL och TLF får antas gälla vid
tUlämpningen av den lagstiftningen. Även dessa principer som, i enUghet med
vad lagrådet har uttalat, inte bör ändras nu torde emellertid i många fall
leda tUl samma praktiska resultat som den regel jag förordar. Olägenhetema av
att i viss mån skilda principer blir gällande på angränsande rättsområden kan
därför antas bli mindre framträdande.
Lagrådet
har förordat att 3 § första stycket i det remitterade förslaget ändras så att
också sådana procenttal inom den årliga 5-procentiga ramen som inte har
utnyttjats visst år kan föras över till följande år och då utvidga det för
ändring disponibla utrymmet, I ett exempel har lagrådet illustrerat de
nackdelar det remitterade förslaget på denna punkt kan medföra om en period av
fast penningvärde avlöses av en period med stark inflation.
Den
av lagrådet tänkta regeln torde kunna uttryckas så att ändring av livräntorna
inte får överstiga 5 % per år, räknat från lagstiftningens ikraftträdande. Det
utrymme som vid ett visst framtida ändringstillfälle är disponibelt kommer
följaktiigen att utgöra 5 % gånger det antal år som har förflutit sedan den 1
januari 1974 minus sådana procenttal som har tagits i anspråk genom tidigare
ändring. Utgör den sammanlagda inflationen under den första 5-årsperioden 21 %
är det disponibla utrymmet vid utgången av perioden i princip (25 21) 4 %.
Vid en inflationsutveckling om 5 % eller strax däröver per år tas det årliga
utrymmet i sin helhet i anspråk varje år, och några senare disponibla utrymmen
uppkommer inte. Men så snart inflationen understiger 5 % kan man räkna med
sådana utrymmen, och dessa ökar kraftigare ju mer dämpad penningvärdeförsämringen
är. Om inflationen har uppgått tiil 3 % per år under 5-årsperioden är utrymmet
vid periodens slut 10 %, om den varit 2 % är det 15 % etc.
En
förutsättning för att den av lagrådet föreslagna regeln skall gynna
livräntetagama är följaktligen att uppsparade utrymmen uppkommer på gmnd av
att penningvärdet under en period är tämligen stabUt, Avlöses en sådan period
av ett antal år under vilka inflationen överstiger 5 % per år kan med lagrådets
förslag inflationen snabbare slå Igenom i höjning av livräntorna än enligt det
remitterade förslaget. Lagrådet har med ett exempel på en mera osannolik
utveckling gett en illustration härav. Vid den mera normala utveckling man har
anledning förutse, utan tvära omkastningar i penningvärdet, torde den
Prop.
1973:14 122
av
lagrådet föreslagna regeln emellertid inte innebära några mera påtagliga
fördelar för livräntetagarna. Om inflationen under den första 10-årsperioden
uppgår tUl 3, 3, 6, 5, 4, 3, 3, 4, 5 och 4 % medför det remitterade förslaget
höjning av livräntorna med 6 % andra året, 5 % tredje året, 5 % fjärde året, 5
% femte året, 6 % sjunde året och 9 % nionde året, medan lagrådets förslag
innebär ändring med 6 % andra året, 6 % tredje året, 5 % fjärde året, 7 %
sjätte året, 7 % åttonde året och 5 % nionde året. Vid utgången av tionde året
utgör enligt båda metoderna det sammanlagda procenttal varmed livräntoma har
höjts 36, men balanserat utrymme är med lagrådets beräkningsmetod 14 % och med
det remitterade förslagets metod 4 %,
Mot
de fördelar som under särskUda förhållanden kan vara förknippade med lagrådets
regel måste vägas vissa nackdelar. Som jag nämnde innebär en inflation om 5 %
och strax därander att det balanserade utrymmet successivt ökar, kraftigare ju
lägre inflationen har varit. När man vid en framtida tidpunkt beräknar
erforderlig fondering för en nytUl-kommen livränta måste man ta hänsyn inte
blott till de framtida 5-procentiga höjningar som följer av lagens gmndprincip
utan även till möjlig ändring inom ramen för balanserat utrymme som hänför sig
till förfluten tid. Det kan antas att uttaget av premier inom
ansvarsförsäkringen kommer att påverkas av dessa förhållanden. Det är
emellertid svårt att motivera en ordning enligt vUken skyddet mot framtida
mflation blir mer omfattande och därmed belastningen på premiema större ju
måttligare den tidigare penningvärdeförsämringen har varit. Ytterligare bör
beaktas att balanseringen av ej utnyttjat utrymme kommer att gälla även vid
sänkning av livräntorna på grund av att penningvärdet stiger. Det normala blir
antagligen att utrymmet för sänkning enligt det remitterade förslaget gäller
också här en 5-procentsram inte tas i anspråk till någon del, och redan efter
några år skulle därför med lagrådets förslag även en mycket kraftig deflation
leda tUl omedelbar motsvarande sänkning av livräntorna.
Den regel lagrådet har föreslagit kan följaktiigen
tänkas medföra en
förstärkning av livräntetagarnas skydd i vissa mera osannolika lägen,
men den ger i övrigt inte några påtagliga fördelar i förhållande till det
remitterade förslaget. Däremot kan den, när det gäller försäkringstäck
ningen av livränteförpliktelserna, få vissa följder som synes otillfreds
ställande. Jag finner därför att det remitterade förslaget inte bör från
gås när det gäller utformningen av 3 §,
En beräkningsregel av det slag som har tagits upp i
5 § föratsätter att samordningsförmånens värdesäkringsdel lämnas ur räkningen
också vid utbetalningen av skadeståndslivräntan. Eljest verkar regeln till
livränte-tagarens nackdel. När motsvarande föreskrift infördes i
trafiklivräntelagstiftningen utgick man från att regress inte skulle komma'
att utövas beträffande värdesäkringsdelen av de samordningsförmåner som man då
Prop.
1973:14 123
hade
för ögonen (jfr prop, 1967: 137 s, 71). Om regressmöjUgheten hållits öppen
hade det varit nödvändigt att ange en annan beräkningsmetod, eftersom avdrag då
måste ske för såväl grundbeloppet som värdesäkringsdelen av
samordningsförmånen. Det hade antagligen legat närmast tUl hands att
föreskriva, att indextUläggen i sådana fall skulle beräknas på hela
bruttolivräntan.
Beräkningsregeln i 5 § tar, i likhet med förebilden
i TLL, sikte på sådana brattosamordningsfall där regress beträffande
samordningsförmånens värdesäkringsdel inte behöver föratses. Jag har utgått
från att regeln skall tillämpas på motsvarande sätt som TLL:s bestämmelse,
vilket som jag nämnde bl. a. innebär att vid livräntans utbetalning avdrag
skall göras endast med samordningsförmånens grundbelopp. Nu angivna förhållanden
framgår inte av lagtexten. Lagrådet har pekat på de vanskligheter som med
hänsyn härtUl kan uppkomma när lagen skall tillämpas i ett läge där man inte
kan bortse från regress beträffande samordnUigs-förmånens värdesäkringsdel. Jag
delar lagrådets uppfattning att man inte helt kan utesluta sådana fall.
Den
föreslagna regeln kan följaktligen tänkas leda tUl osäkerhet vid tUlämpningen
av den föreslagna lagstiftningen. Denna osäkerhet skulle kurma förebyggas genom
en ytterligare regel som behandlar regressfallen. Jag finner emellertid inte
en sådan åtgärd motiverad av de undantagsfall som det här kan vara fråga om.
Den lämpligaste lösningen anser jag i stället vara att 5 §, som lagrådet har
antytt, får utgå. Detta bör inte hindra att man i rättstillämpningen använder
det beräkningssätt som paragrafen gav uttryck för vid brattosamordning i sådana
fall där regress inte behöver påräknas beträffande samordningsförmånens
värdesäkringsdel. De nackdelar som kan uppkomma om samordningsförmånen upphör
tidigare än skadeståndet torde knappast ha någon praktisk betydelse. Om det
inte kan uteslutas att samordningsförmånens värdesäkringsdel föranleder regress
bör däremot som jag har förordat för de fall där samordningsförmånen inte är
värdesäkrad ändring beräknas på hela brattolivräntan och vid utbetalningen
avdrag ske med sam-ordningsförmånen i dess helhet. Begränsningen i 3 § första
stycket andra punkten av det årliga inflationsskyddet kan visserligen verka
till Uvräntetagarens nackdel om samordningsförmånen har en för livräntetagaren
gynnsammare värdesäkring, men häremot skall vägas den fördel det kan innebära
att skadeståndsreglernas inflationsgaranti kommer att gälla hela
brattoUvräntan.
Vad lagrådet i övrigt har anfört i fråga om
förevarande förslag föranleder inte någon erinran från min sida.
Som
lagrådet har uttalat bör någon motsvarighet till det föreslagna tiUägget i 2 §
förslaget till lag om ändring av skadeståndslivräntor inte tas upp i 5 §
förslaget till lag om tillägg till vissa ansvarslivräntor.
Som
jag har redovisat ovan kan jag inte ansluta mig till lagrådets
Prop.
1973:14 124
förslag
tUl tiUägg i 3 § första stycket förslaget till lag om ändring av
skadeståndslivräntor, och 6 § första stycket i det remitterade förslaget tUl
lag om tillägg tUl vissa ansvarslivräntor bör följaktiigen också kvarstå
oförändrat
Ur förslaget bör 8 § andra stycket utgå. Jag
hänvisar tiU de skäl som föranleder att 5 § förslaget till lag om ändring av
skadeståndslivräntor skall utgå.
Vad lagrådet har uttalat i anslutnmg tUl 10 §
föranleder endast det påpekandet att med FRL:s soliditetskrav ansetts förenligt
att kostnadema för indextUläggen enligt TLL får täckas också av framtida försäkringskollektiv.
I enUghet med lagrådets förslag bör genom en
undantagsregel i övergångsbestämmelserna klarläggas att före utgången av år
1972 fastställda trafiklivräntor på grand av skador utomlands kan få
indextUlägg tidigast fr. o. m. den 1 januari 1974. Eftersom något indextUlägg
inte har utlösts fr. o. m. den 1 januari 1973 är den ytterligare
övergångsregle-rmg som lagrådet har ifrågasatt beträffande ifrågavarande livräntor
inte erforderlig.
Medelvärdet av konsumentprisindex för år 1972, som
skall läggas till grand för beräkningen av allmänt tillägg enligt 4 § förslaget
till lag om tillägg till vissa ansvarslivräntor, föreligger nu. Det uppgår tiU
269, och indexhöjning samt avrandade procenttal för allmänt tillägg framgår av
följande tabell (jfr tabell i specialmotiveringen till nyssnämnda paragraf):
Fastställelseår
Indexhöjning
Avrundat
Fastställelseperiod)
i%
till
-1939
327
325
1940
264
265
1941
220
220
1942-1947
192
190
1948-1950
169
170
1951
130
130
1952-1955
109
110
1956,
1957
89
90
1958,
1959
76
75
1960,
1961
67
65
1962,
1963
55
55
1964
49
50
1965
42
40
1966
33
35
1967
27
25
1968
25
25
1969
22
20
1970
14
15
1971
6
5
Av tabellen framgår att procenttalen för allmänt
tillägg till livräntor fastställda år 1939 eller tidigare, åren 19421947, år
1960 eller 1961 samt år 1967 skall ändras i förhållande tUl det remitterade
förslaget.
Prop. 1973:14 125
Utöver vad som följer av det anförda bör vissa
redaktionella jämkningar göras i 1 och 2 §§ förslaget till lag om ändring av
skadeståndslivräntor samt i 5 och 7 §§ förslaget till lag om tUlägg tUl vissa
ansvarslivräntor.
Jag hemställer att Kungl, Maj:t föreslår riksdagen
att antaga
dels
de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna änd-
rmgar,
dels
förslaget till lag om ändring i förordningen (1967: 666)
om
tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel,
m,
m.
Med
bifall tUl vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att tiU riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bUaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokoUet: Britta Gyllensten
Prop. 1973:14 126
Innehåll
Propositionen..................................................... .... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll....................... .... 1
Lagförslag ...................................................... .... 2
Utdrag
av statsrådsprotokollet över justltieärenden den 8 december
1972
............................................................ 9
1
Inledning .................................................... ... 9
2
Gällande ordning m, m...................................... 10
2.1
Skadeståndsreglerna ............................. 10
2.2
Försäkringsförhållanden ............................. ... 11
2.2.1
Ansvarsförsäkrmgen .......................... ... 11
2.2.2
Säkerställande av livränta...................... ... 12
2.3
Värdesäkring utanför
skadeståndsrätten ....... 13
2.4
Värdesäkring inom
skadeståndsrätten............. 15
2.4.1
Trafiklivräntorna ............................... 15
2.4.2
StatUga skadeståndsUvräntor................ 17
2.5
Värdesäkring av livränta på
grund av skada i utiandet .... 18
2.6
Bestånden av olika
skadeståndslivräntor.......... ... 19
3 Kommittén
................................................. ... 19
3.1 Värdesäkring
av nya Uvräntor 20
3.1.1
Allmänna synpunkter............................. ... 20
3.1.2
Finansiering och juridisk
konstruktion........ 21
3.1.3
Möjlighetema att täcka
värdesäkringen genom försäkring 22
3.1.4
Kostnaderna för värdesäkringen ............. 24
3.1.5
Huvuddragen av värdesäkringen ............. 25
3.1.6
FörhåUandena vid stigande
penningvärde ... 27
3.2 Värdesäkring
av äldre Uvräntor 27
3.2.1
Den allmänna, lagsttftrungens
förhållande till existerande värdesäkringslagstiftning 27
3.2.2
Frågan om ytterligare
lagstiftning beträffande äldre livräntor 28
3.2.3
Äldre ansvarslivräntor ........................ 29
Avgränsning
.................................... 29
Möjligheterna
att använda TLL som förebUd 29
Val
av finansieringsmetod...................... 30
Kommitténs
slutsatser ........................ ... 32
Huvuddragen
av ansvarslivräntornas värdesäkring en
ligt kommitté förslaget......................... 33
Kostnaderna
för uppräkningen................ 35
3.2.4........................................................ Äldre
trafiklivräntor 36
3.3 Värdesäkring
av llATäntor med internationell anknytning 37
3.3.1
Äldre trafiklivräntor ............................. .. 37
3.3.2
Äldre ansvars livräntor ....................... 39
3.3.3
Nya livräntor ..................................... .. 40
Prop. 1973:14 127
4 Föredraganden
.......................................... 40
4.1
Inledande synpunkter ................................. .... 40
4.2
Värdesäkring av nya livräntor........................ .... 41
4.2.1
Allmänna synpunkter............................ .... 41
4.2.2
Finansiering och juridisk
konstruktion....... .... 43
4.2.3
Möjligheterna att täcka
värdesäkringen genom försäkring 44
4.2.4
Kostnadema för värdesäkringen ............ 45
4.2.5
Möjlighet att inköpa
värdesäkrad livränta.. .... 46
4.2.6
Huvuddragen av värdesäkringen
av nya Uvräntor .. 47
4.3 Värdesäkring
av äldre livräntor 48
4.3.1
Den allmänna lagstiftningens
förhållande till existerande lagstiftning 48
4.3.2
Frågan om ytterligare
lagstiftning beträffande äldre livräntor 48
4.3.3
Äldre ansvarslivräntor ........................ .... 51
4.3.4
Äldre trafiklivräntor ............................. .... 58
4.4 Värdesäkring
av livräntor med internationell anknytning .. 60
4.4.1
Äldre trafiklivräntor ............................. 60
4.4.2
Äldre ansvarslivräntor ....................... 60
4.4.3
Nya livräntor ..................................... 61
4.5 Lagtekniska
frågor 61
5
Upprättade
författningsförslag ........................ 62
6
Specialmotivering ....................................... 62
6.1
Förslaget till lag om ändring
av skadeståndslivräntor .... 62
6.2
Förslaget till lag om tillägg
till vissa ansvarslivräntor .... 73
6.3
Ändringarna i
trafiklivräntelagstiftningen......... ... 79
6.3.1
Förslaget tiU lag om ändring i
lagen (1967: 663) om tillägg till vissa trafiklivräntor 79
6.3.2
Förslaget till lag om ändring i
förordningen (1967: 666) om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av
statsmedel, m. m............................ 81
6.3.3
Ikraftträdande ................................ ... 81
7 Hemställan
.................................................. ... 82
Bilaga
1: Kommitténs lagförslag ......................... 83
BUaga 2: Sammanställning av remissyttranden över
Skadestånd IV. Värdesäkring av skadeståndsUvräntor (SOU 1972:
12)
................................................. 86
1 Nya
livräntor ...................................... 86
1.1
AUmänna synpunkter ....................... ... 86
1.2
Finansiering ................................. ... 87
2 Äldre
livräntor...................................... 92
2.1
Livräntor som utges av
självförsäkrare. ... 92
2.2
Äldre ansvarslivräntor....................... 93
2.2.1
Allmänna synpunkter.................. 93
2.2.2
Kostnaderna för värdesäkringen ... 94
2.2.3
Finansieringen ...................... ... 95
Prop. 1973:14 128
2.3
Äldre trafiklivräntor.......................... ... 98
3
Värdesäkring av livräntor med
internationell anknytning 99
4
Specialmotiveringen ......................... 100
4.1
Allmänna ändringslagen ................... 100
4.2
Ansvarslivräntelagen .................... 103
4.3
1971 års kungörelse..........................
104
BUaga
3: Remitterade lagförslag ........................ 105
ProtokoU,
håUet i lagrådet den 18 januari 1973 ....... 112
Utdrag av statsrådsprotokollet över justltieärenden
den 19 januari
1973 ......................................................... 120
FÖRKORTNINGAR
M. M.
AFL
lagen (1962: 381) om allmän försäkring
FRL
lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse
TFL lagen (1929: 77) om
trafikförsäkring å motorfordon
TLF KF (1967: 666) om
tUlägg tUl vissa trafiklivräntor, som utgår av
statsmedel,
m. m. TLL lagen (1967: 663) om tUlägg tiU vissa trafiklivräntor YFL lagen
(1954: 243) om yrkesskadeförsäkring Ny livränta livränta på grund av
skadehändelse efter den 1 januari
1974 Äldre livränta livränta på grand av
skadehändelse före den 1 januari
1974
MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1973 720444
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
15 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (14)
14 kopplingar i 8 dokument.
- Prop. 2003/04:5 Reformerade regler om värdesäkring av skadeståndslivräntor s. 34 om s. 44 · s. 54 om s. 69 i texten
- Ds 2003:9 Reformerade regler om värdesäkring av skadeståndslivräntor s. 62 om s. 44 · s. 90 om s. 69 i texten
- Bet. 1988/89:LU4 Vissa skadeståndsfrågor s. 15 om s. 45 · s. 16 i texten
- Prop. 1981/82:50 om sättet att fastställa basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, m.m. s. 47 i texten
- Bet. 1979/80:LU29 med anledning av motion om uppräkning av skadeståndslivräntor s. 3 · s. 4 om s. 45 · s. 5 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- JT 2008/09 s. 779 s. 784 i texten · dokumentnivå