Kungl. Maj:ts proposition med förslag om nya regler för allmänna fastighetstaxering, m.m.
1973 · 475 sidor, varav 318 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 318 av 475 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1973:162, Kungl. Maj:ts proposition med förslag om nya regler för allmänna fastighetstaxering, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majits proposition nr 162 år 1973 Prop. 1973:162
Nr 162
Kungl.
Maj:ts proposition med förslag om nya regler för allmän fastighetstaxering, m.
m.; given den 26 oktober 1973.
Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlätande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
CARL GUSTAF
G.
E. STRÄNG
Propositionens
huvudsakliga innehåU
I
propositionen föreslås, inför 1975 års allmänna fastighetstaxering, nya regler
för allmän fastighetstaxering. De föreslagna reglerna innebär i huvudsak
följande.
Det
civilrättsliga fastighetsbegreppet skall i princip användas även inom
skatterätten. För att bibehålla ett såvitt möjligt oförändrat underlag för
beräkning av garantibeloppet, som ingår vid beräkningen av inkomst för kommunal
beskattning, kommer emellertid s. k. industritillbehör som hittills i stor
utsträckning behandlats som lös egendom i skatterätten att vara befriade från
skatteplikt.
Bestämmelserna
om bildande av taxeringsenhet moderniseras och anpassas tUl den nya
fastighetsbildningslagstiftningen. SamfäUighelernas behandling i
fastighetstaxeringshänseende regleras.
All
fastighetsvärdering vid fastighetstaxering således även av skogsmark och
växande skog skall ske med utgångspunkt i marknadsvärdet.
Taxeringsvärdenivån, som hittills bestämts genom rekommendationer på det s. k.
Stockholmsmötet, fastställs författningsmässigt till 75 % av den statistiskt
belagda marknadsvärdenivån vid ingången av året före taxeringsåret.
Byggnadsvärdet
skall redovisas som delvärde även vid taxering av jordbruksfastighet. I samband
därmed ändras den nuvarande delvärde-redovisningen på några smärre punkter,
såväl för jordbraksfastighet som
Riksdagen
1973.1 saml. Nr 162
Prop.
1973:162 2
för
annan fastighet. I det sistnämnda hänseendet kan nämnas att det särskilda
maskinvärdet inte skall redovisas längre.
För delvärdet
skogsbraksvärdet dvs. taxeringen av skogsmark och växande skog sker en rad
förändringar. Förutom övergången till marknadsvärdet som värderingsgrand införs
en ny skogsvärderings-instruktion som bättre än den nuvarande tar hänsyn till
regionala förhållanden och awerkningspolitiska överväganden. Även beräkningen
av kostnaderna för skogsbruket ger bättre differentiering än vad som kan ske
med nuvarande metoder.
En genomgående linje i
förslaget är att författningarna endast tar upp grundläggande värderingsfrågor
under det att detaljregleringen fär ankomma på riksskatteverket.
Förslaget
innefattar även organisations- och förfarandefrågor. I det förstnämnda
avseendet kan nämnas införandet av gemensamma fastighetstaxeringsnämnder för
taxering av komplicerade fastighetsförhållanden samt inrättandet av en
fastighetstaxeringsrätt i varje län som permanent skall handlägga
fastighetstaxeringsmål i andra instans. Fastighetstaxeringsrätt skall bestå av
ordförande, nämndemän och värderings-tekniska ledamöter. I fråga om förfarandet
sker vissa ändringar i tidsplanen för den allmänna fastighetstaxeringen.
Vidare kommer underrättelse om slutliga beslut vid allmän fastighetstaxering
att utsändas i rekommenderat brev i de fall sådan underrättelse skall lämnas.
En viss uppmjukning i besvärsreglerna föreslås dessutom.
I
propositionen föreslås även vissa följdändringar i fråga om inkomst-och
förmögenhetsskatten samt arvs- och gåvoskatten och stämpelskatten. Dessa
ändringar föranleds främst av den ändrade situationen i skattehänseende såvitt
gäller industritillbehören. Även den s. k. proportione-ringsregdn för beräkning
av underlag för byggnadsavskrivning i jordbruket föresläs ändrad till följd av
att byggnadsvärde skall redovisas vid taxeringen av jordbruksfastighet.
De
nya reglerna föreslås i princip skola tillämpas första gången vid 1975 års allmänna
fastighetstaxering och vid 1976 års årliga taxering.
Frop. 1973:162
1 Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)
Härigenom förordnas i fråga om kommunalskattelagen (1928:
370)
dels att 6 §, punktema 6 och 7 av anvisningama till 8 §,
punkterna 4 och 5 av anvisningarna tUl 9 §, punktema 4 a6 av anvisningama till
10 §, punkt 1 av anvisningarna till 13 § samt rabriken närmast före 6 § skall
upphöra att gälla,
dels att 4 §, 5 § 1 och 5 mom., 711, 47 och 60 §§, punkt
8 av anvisningarna till 5 §, punkt 1 av anvisningarna till 7 §, punkterna 15
av anvisningarna tUl 8 §, punkterna 1, 2 och 6 av anvisningarna till 9 §,
punktema 14 av anvisningama till 10 §, punkt 3 av anvisningarna till 22 §,
rubriken till andra kapitlet samt rubriken närmast före 4 § skall ha nedan
angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas närmast före 5 och 9 §§ nya
rubriker av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap. Om skattepUkt för fastighet 2 kap. Om
fastighetstaxering
Skattepliktig fastighet AUmänt
4 §3 ,
Garantibelopp som i 2 § sägs Underlag för beräkning av kom-
fastställes för skattepliktig munal inkomstskatt såvitt
gäller
fastighet. fastighet bestämmes vid fastighets-
taxering, om ej annat föreskrives.
Därvid beslutas även om och i vad
mån fastighet skall vara skatte
pliktig. Skatteplikt för fastighet
innebär att garantibelopp enligt 47
§ skall beräknas för fastigheten.
Skattepliktig är all inom riket Bestämmelserna i denna lag om
belägen fastighet med de undan- fastighet äga motsvarande
tillämp-
tag, varom stadgas i 5 §. ning i fråga om byggnad, som är
lös egendom, om ej annat före
skrives.
Med fastighet förstås i denna Fastighetstaxeringen skall, med
lag vad enligt allmän lag är att iakttagande av 9, 12 och
13 §§, hänföra till fast egendom, så ock ske på grundval av fastighets
be-byggnad, ändå att den enligt all- skaffenhet vid taxeringsårets inman lag
ej är hänförlig till fast gång.
1 Senaste lydelse av
6 § 1972:169
punkt 4
av anvisningarna till 9 § 1968: 729
punkt 5 av anvisningarna till 9 § 1968: 729
punkt 4 a av anvisningarna lill 10 § 1968: 729
punkt 4 b av anvisningarna tiU 10 § 1968: 729
punkt 5 av anvisningarna till 10 § 1963: 682
punkt 6 av anvisningarna till 10 § 1950:122
punkt 1 av anvisningama till 13 § 1972:169
2 Senaste lyddse 1953; 400.
3 Senaste lyddse 1966:136.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1973:162
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
egendom; dock skall registrering enligt lagen den 22 juni
1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om
rätt till elektrisk kraft med mera icke föranleda därtUl, att sålunda
registrerad egendom allenast på denna grund i beskattningsavseende hänföres
till fastighet. Med aUmän lag förstås härvid lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s.
1) angående vad till fast egendom är att hänföra, oaktat denna lag har upphört
att gälla.
Skatteplikt, beskattningsnatur och taxeringsenhet
5 §
1 m o m.* Från skatteplikt undantagas;
a)
nationalparker
och såsom a) nationalparker; naturminnesmärken fridlysta områden;
b)
staten samt
kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser, så ock
begravningsplatser;
c)
staten
tillhörig för försvarsändamål avsedd fastighet, i den mån den för sådant
ändamål nyttjas, försåvitt fastigheten ej är att anse som en fristående
industriell anläggning;
d) statens samt kommuns eller annan menighets byggnader
för all
män styrelse eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ord
ning eller säkerhet, barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller under
visning, sä ock byggnader, som avses i 18 § lagen om socialhjälp;
e) byggnader som tillhöra följande institutioner,
nämligen akademier,
Nobelstiftelsen samt stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond, så ock
allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av studerande vid
rikets universitet och högskolor i vilka de studerande enligt gällande
stadgar äro skyldiga att vara medlemmar saml samarbetsorgan för så
dana sammanslutningar med ändamål att fullgöra uppgifter som enligt
nämnda stadgar ankomma på sammanslutningarna, sjömanshus, kyrkor
och trossamfund som avses i 53 § 1 mom. e), sjukvårdsinrättningar
vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar
samt sädana stiftelser och föreningar som avses i nyssnämnda lagram,
därest byggnaderna äro avsedda för nämnda institutioners verksamhet
såsom sädana, ävensom dylika institutioner tillhöriga allmänna platser;
f) regementens, officerskårers och underofficerskårers
vid mötes
platser uppförda byggnader, avsedda tiU begagnande under tjänstgöring
därstädes;
g) nykterhetsföreningars byggnader, därest byggnaderna
äro avsedda
för nämnda föreningars verksamhet såsom sådana;
* Senaste lyddse 1970: 72.
Prop.
1973:162 5
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
h) sådana sammanslutningar eller enskilda tUlhöriga kyrkobyggnader
och bönehus, vari offentlig gudstjänst förrättas, i den mån desamma icke kunna
anses hänförliga under e) här ovan, samt museer och så kallade soldathem;
i) post- och tdgrafverkens för i) post- och televerkens för drif-
driftens omedelbara behov avsed- tens omedelbara
behov avsedda
da byggnader. byggnader.
Därest under d)i) angiven fastighet jämväl användes för
industriellt eller därmed jämförligt ändamål eUer mot vederlag upplåtes åt
annan till begagnande, föreligger skatteplikt för däremot svarande del av
fastighetens värde.
Från skatteplikt undantages vi- Från skatteplikt undantages vi-
dare prästgård, som avses i eckle- dåre prästgärd, som
avses i lagen
siastik boställsordning. (1970:939) om förvaltning av
kyrklig jord.
5 mom. Att främmande stat 5 mom. Från skatteplikt un-
tillhörig,
för dess beskickning eller dantages egendom, som avses i 2
konsulat härstädes avsedd fastig- kap. 3 § jordabalken, samt ledning
het i visst fall kan undantagas från ingående i det elektriska kraftöver-
skatteplikt, därom stadgas i 73 §. förings- eller kraftdistributions
nätet liksoni transformator- eller
kopplingsstation, som hör till detta
nät. Vidare undantages från skatte
plikt ledning liksom pump, pump
station och pumpanläggning för
allmän va-anläggning.
(Se vidare anvisningarna.) (Se vidare anvisningarna.)
7 §»
Fastighet taxeras såsom jordbruksfastighet, då den användes
för jordbruk eller skogsbruk, och såsom annan fastighet, då den användes för
annat ändamål.
Användes fastighet delvis för jordbrak eller skogsbrak och
delvis för annat ändamål, skall den del, som användes för jordbrak eller skogsbruk,
med därtill hörande byggnader och imättningar taxeras såsom jordbruksfastighet
och den del, som användes för annat ändamål, med därtill hörande byggnader och
inrättningar taxeras såsom annan faslighet.
Ligger fastighet oanvänd, skall fastigheten taxeras såsom
jordbraksfastighet, såframt ej påtagligt är, att densamma är avsedd att
användas för annat ändamål än jordbrak eller skogsbrak.
Under jordbruk inbegripes jämväl binäring tUl jordbruk.
I jord- eller fastighetsregistret I fastighetsregister särskilt upp-
särskilt upptaget fiskeri taxeras så- taget fiskeri taxeras såsom annan
som annan fastighet. fastighet.
(Se vidare anvisningarna.) (Se vidare anvisningarna.)
5 Senaste lydelse 1968: 729.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Varje taxeringsenhet skall, där ej annat följer av ö § 2
mom., åsättas särskilt taxeringsvärde.
Taxeringsenhet är inom var kommun för sig:
a) där ej annat följer av vad ne
dan under d) och e) stadgas, å
landet varje hemman eller lägen
het eller del därav, som skall i
jordregister särskUt redovisas, samt
i stad och annat samhälle, där fas
tighetsregister såsom för stad skall
föras, varje tomt eller stadsäga,
dock att del av dylik fastighet skall utgöra
taxeringsenhet, där fastighetsdelen antingen tillhör särskUd ägare eller
upplåtits till annan för självständigt, mera stadigvarande nyttjande eller
eljest stadigvarande brukas särskilt eller användes för annat ändamål än
fastigheten i övrigt;
b) i jord- eller fastighetsregist
ret särskilt upptaget fiskeri;
c) byggnad eller med varandra
sammanhörande byggnader å an
nans mark, därest byggnadens el
ler byggnadernas ägare icke inne
har marken med besittningsrätt för
obegränsad tid;
d) skogsområde, vilket är att
anse såsom brukningsenhet, samt
vid skifte avsatt samfällighet, som
står under särskild förvaltning,
även om området eller samfällig
heten består av flera hemman el
ler lägenheter eller delar av så
dana;
e) komplex av fastigheter eller
delar av fastigheter, varom i a)
sägs, därest de tillhöra samme äga
re och ligga i oskift samfällighet
eller i sambruk med gemensamma
åbyggnader eller av annan anled
ning icke kunna till sina inbördes
värden tillförlitligen bedömas.
Om fastighet eller komplex av
1 mo m. Fastighet indelas i
taxeringsenheter i enlig
het med 2 mom. Med taxeringsen
het avses vad som skall taxeras för
sig.
2 mom. Fastighet utgör taxe
ringsenhet, om ej annat föreskrives
i detta moment.
Har viss ägovidd av mark överlåtits, skall fastighet
indelas i taxeringsenheter sålunda att den överlåtna delen utgör en
taxeringsenhet och återstoden en taxeringsenhet. Motsvarande skall gälla, om
del av fastighet innehaves med sådan besittningsrätt att innehavaren därav
enligt 47 § i stället för ägaren skall upptaga garantibeloppet såsom
skattepliktig inkomst.
Användes fastighet eller del därav, som enligt första
eller andra stycket eljest skolat utgöra taxeringsenhet, för ändamål som sinsemellan
äro väsentligen olika och kan olikheten i användningssätt hänföras till skilda
områden av fastigheten, skall fastigheten eller delen, med utgångspunkt i de
olika användningssätten, uppdelas i flera taxeringsenheter.
Ha
fastigheter eller delar därav, som enligt förstatredje styckena eljest skolat
utgöra var sin taxeringsenhet, samma ägare, skola de sammanföras till en
taxeringsenhet, om fastigheterna eller delarna äro att hänföra till
beskattningsnaturen jordbruksfastighet och brukas tillsammans. Äro
fastigheterna eller delarna därav att hänföra till beskattningsnaturen annan
fastighet skall detsamma gälla, om fastigheterna eller delarna angränsa varandra
och användas på ett likartat sätt samt stå under gemensam förvaltning.
Taxeringsenhet får ej omfatta fastigheter eller fastighetsdelar av skilda
beskattningsnaturer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
e Senaste lydelse 1972:169.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
fastigheter eller delar av fastigheter, som eljest skulle
vara taxeringsenhet, är till viss del skattepliktig och till annan del icke
skattepliktig, skola dessa delar var för sig utgöra taxeringsenhet.
Tillhöra delar av taxeringsenhet olika administrativa
områden, inom vilka menighet äger utöva beskattningsrätt, eller är del av
taxeringsenhet belägen inom och annan del utom särskUt sådant område, skall
angivas, huru stor del av taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda särskilda
värden som anses skäligen belöpa å varje sådan del av taxeringsenheten.
Ingå i
taxeringsenhet flera fastigheter eller delar av fastigheter, som avses i
första stycket under a) här ovan, skall, därest ägare eller arrendator av dylik
fastighet eller del av fastighet det påfordrar, angivas, huru stor del av taxeringsvärdet
och de i 10 § omförmälda särskilda värden som belöper å fastigheten eller
fastighetsdelen.
(Se vidare anvisningarna.)
Föreslagen
lyddse
Byggnad på annans mark skall sammanföras med marken till
en taxeringsenhet, om byggnadens ägare enligt 47 § är skyldig att upptaga
garantibelopp för marken.
Till en
och samma taxeringsenhet få ej hänföras markområden i skilda kommuner.
3 mom.
Tillhöra delar av taxeringsenhet olika församlingar, skall angivas, huru stor
del av taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda delvärden som anses skäligen
belöpa på varje sådan del av taxeringsenheten.
Ingå i taxeringsenhet flera fastigheter eller delar av
fastigheter, skall, om ansökan därom göres av ägare eller arrendator av dylik
fastighet eller fastighetsdel eller av taxeringsintendent eller den kommun,
vari fastigheten eller delen är belägen, angivas, huru stor del av
taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda delvärden som belöper på fastigheten
eller fastighetsdelen. Sådan ansökan skall under år varunder allmän
fastighetstaxering äger rum ske hos fastighetstaxeringsnämnd samt eljest hos
taxeringsnämnd.
(Se vidare anvisningarna.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
9 §'
Taxeringsvärde skall, där ej annat följer av vad nedan
stadgas, åsättas till det belopp, som prövas utgöra taxeringsenhetens värde
efter ortens pris (allmänna saluvärdet).
Område,
som utgöres av skogsmark och växande skog, skall upptagas till det värde, det
kan anses
7 Senaste lydelse 1968: 729.
Taxeringsvärde
och delvärde
Taxeringsvärde skaU, om ej annat följer av tredje stycket,
åsättas varje taxeringsenhet.
Taxeringsvärde skall åsättas till det belopp som motsvarar
sjuttiofem procent av taxeringsenhetens
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
äga vid uthålligt skogsbruk. Kan området eller del därav
anses betinga ett högre allmänt saluvärde vid utnyttjande till tomtmark eller
till industriellt eller likartat ändamål än vid användning för skogsbruk,
skall dock området eller delen upptagas till allmänna saluvärdet.
(Se vidare anvisningarna.)
Föreslagen
lydelse
marknadsvärde. Nämnda värde skall bestämmas med hänsyn
till det allmänna prisläget vid ingången av året före taxeringsåret i enlighet
med de närmare föreskrifter riksskatteverket meddelar.
Taxeringsvärde skall ej åsättas taxeringsenhet, som
innefattar endast från skatteplikt undantagen egendom. Föreligger skatteplikt
för endast del av egendomens värde, skall egendomens hela taxeringsvärde
angivas samt vad av detta som belöper på den icke skattepliktiga delen. Är den
icke skattepliktiga delen att hänföra till egendom, som avses i 5 § 1 mom.
första stycket c) eller 5 mom., skall dock taxeringsvärde åsättas endast den
skattepliktiga delen.
(Se vidare anvisningarna.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
taxering av fastighet skola, i den män förhållandena därtill föranleda,
följande särskUda värden, vUka tUlsammans utgöra fastighetens taxeringsvärde,
redovisas, nämligen;
för
jordbruksfastighet:
a)
jordbruksv ä rde;
b)
skogsbruksv ä rde;
c)
värde av övrig
mark;
d) värde av särskilda
tillgångar;
e) exploateringsvärde;
för annan fastighet:
a)
markvärde
eller värdet av marken, däri inbegripet värdet av träd, trädgårdsanläggningar
och dylikt;
b)
byggnadsvärde
eller värdet av byggnader å fastigheten,
s Senaste lydelse 1968: 729.
Vid
taxeringen skola, i den mån förhållandena föranleda därtUl, redovisas följande
delvärden, vUka tUlsammans utgöra taxeringsvärde för taxeringsenheten i fråga,
nämligen:
för
jordbruksfastighet:
a) jordbruksv ä rde;
b) skogsbruksv ä rde;
c)
värde av övrig
mark;
d) byggnadsvärde;
e) värde av särskilda
tillgångar;
f) övervärde;
för annan fastighet: a) markvärde;
b) byggnadsvärde.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
skolande
särskilt angivas vad av byggnadsvärdet som belöper å maskiner och liknande
tillgångar, vilka äro avsedda att huvudsakligen tjäna industriellt eller därmed
jämförligt ändamål (särskilt maskinvärde).
(Se
vidare anvisningarna.)
Föreslagen lydelse
(Se
vidare anvisningarna.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Taxeringsvärde utföres i
fulla tusental kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt
tusental kronor, bortfaller. Likaledes skola de enligt 10 § redovisade
särskilda värden utföras i fulla tusental kronor, och skall härför erforderlig
jämkning ske, med iakttagande av att nämnda värden skola sammanlagt motsvara
det åsatta taxeringsvärdet.
Taxeringsvärde utföres i
fulla tusental kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt
tusental kronor, bortfaller. Likaledes skola de enligt 10 § redovisade
delvärdena utföras i fulla tusental kronor, och skall härför erforderlig
jämkning ske, med iakttagande av att delvärdena skola sammanlagt motsvara det
åsatta taxeringsvärdet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
47 §10
För
faslighet, som året näst före taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas
garantibelopp till två procent av fastighetens taxeringsvärde förstnämnda är.
Garantibeloppet upptages inom den kommun, där fastigheten är belägen, såsom
skattepliktig inkomst för fastighetens ägare. Såsom ägare anses jämväl den,
vilken innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag
besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande.
Vad som i föregående
stycke sägs om ägare skall i förekommande fall i stället gälla:
a) den, som innehar faslighet med äborält, med
tomträtt eUer med vattenfallsrätl, innehavare av så kallad ofri tomt i stad
samt den, som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt;
b) innehavare av skogsområde, b)
innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till som blivit av
staten upplåtet till
kanalbolag eller till
kommun eller annan menighet; samt
bergshanteringens
understöd, till kanalbolag eller till stad eUer annan menighet; samt
c) innehavare av publikt
boställe eller på lön anslagen jord.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Såsom innehavare av
publikt boställe eller på lön anslagen jord skall anses den tjänsteinnehavare
eller annan, som författningsenligt äger nyttja fastigheten eller tillgodonjuta
dess avkastning. Beträffande i ecklesiastik boställsordning
ö
Senaste lydelse 1972: 169. JO Senaste lydelse 1965: 120.
Såsom innehavare av
publikt boställe eller på lön anslagen jord skall anses den tjänsteinnehavare
eller annan, som författningsenligt äger nyttja fastigheten eller tillgodonjuta
dess avkastning. Beträffande sådant löneboställe som av-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
avsett löneboställe är vederbörande pastorat att anse
såsom innehavare.
Föreslagen lydelse
ses i lagen (1970: 939) om förvaltning av kyrklig jord är
vederbörande pastorat att anse såsom innehavare.
Skall
avkastning utöver husbehovet av skog å fastighet, som under a) eller c)
omförmäles, författningsenligt helt eller delvis tillkomma allmän fond eUer
inrättning, är denna alt anse såsom fastighetens innehavare, såvitt angår
fastighetens skogsvärde.
Där
beträffande fastighet, som innehaves med åborätt eller eljest med ständig
eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren på grund av denna sin rätt icke äger
utöver husbehovet tillgodogöra sig avkastning av skog å fastigheten, skall
garantibeloppet för honom icke beräknas å det i taxeringsvärdet ingående
skogsvärdet.
Skall avkastning utöver husbehovet av skog å fastighet,
som under a) eller c) omförmäles, författningsenligt helt eller delvis tUlkomma
allmän fond eller inrättning, är denna att anse såsom fastighetens innehavare,
såvitt angår fastighetens skogsbruksvärde.
Där beträffande fastighet, som innehaves med åborätt eller
eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren på grund av
denna sin rätt icke äger utöver husbehovet tUlgodogöra sig avkastning av
skog å fastigheten, skall garantibeloppet för honom icke beräknas å
det i taxeringsvärdet ingående skogsbruksvärdet.
Garantibelopp beräknas för beskattningsår. Omfattar
beskattningsåret kortare eller längre tid än 12 månader eller har fastigheten
förvärvats eller avyttrats under beskattningsåret, skall garantibeloppet jämkas
med hänsyn härtUl.
(Se vidare anvisningarna.)
60 §11
Innefattar kommun flera församlingar, skall fysisk person,
som skall mantalsskrivas i någon av församlingama, beskattas i denna församling
för hela den inkomst, som enligt bestämmelserna om beskattningsort skall
beskattas i kommunen. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då
oskift dödsbo efter avliden person, som varit vid dödsfallet bosatt här i
riket, skall beskattas inom kommun, som innefattar flera församlingar.
För annan än i första stycket avsedd skattskyldig skall,
om kommun innefattar flera församlingar, vid taxering enligt denna lag angivas,
huru stor del av den beskattningsbara inkomsten som belöper å varje församling,
och skola därvid de i 5659 §§ givna bestämmelserna om beskattningsort hava
motsvarande tillämpning. Innan sådan fördelning sker skall dock, om i den
skattskyldiges taxerade inkomst ingår garantibelopp för fastighet, sä stor del
av den beskattningsbara inkomsten, som motsvarar garantibeloppet, tUlföras den
församling, där fasligheten är belägen.
Finnes inom kommun munici-palsamhäUe eller annat än här
ovan omförmält administrativt område, inom vilket menighet äger ut-
11 Senaste lydelse 1954:158.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
öva beskattningsrätt, skola i fråga om vad som skaU där
beskattas bestämmelserna i nästföregående stycke äga motsvarande tillämpning
beträffande samtliga inom kommunen skattskyldiga. Ingår i skattskyldigs
taxerade inkomst garantibelopp för fastighet och understiger den
beskattningsbara inkomsten garantibeloppet, skall hela den beskattningsbara
inkomsten tagas till beskattning i den del av kommunen, där fastigheten är belägen.
(Se vidare anvisningarna.)
Föreslagen
lyddse
(Se vidare anvisningarna.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
8.
Huruvida fastighet skall helt eller delvis vara frikallad från skatteplikt,
skall i anslutning tUl regeln i 6 i mom. andra stycket bedömas efter
förhållandena vid taxeringsårets ingång. Detta bör, om fastighet tidvis
uthyrts, sä förstås, att fastigheten skall vid taxeringsårets ingång hava
varit disponerad på sätt, som inneburit, att fastigheten tidvis plägat
uthyras, även om uthyrningen ej ägt rum just vid tiden omkring årsskiftet.
8.
Huravida fastighet skall helt eller delvis vara frikallad från skatteplikt,
skall i anslutning till regeln i 4 § tredje stycket bedömas efter förhållandena
vid taxeringsårets ingång. Detta bör, om fastighet tidvis uthyrts, så
förstås, att fastigheten skall vid taxermgsårets ingång hava varit disponerad
på sätt, som inneburit, att fastigheten tidvis plägat uthyras, även om uthyrningen
ej ägt rum just vid tiden omkring årsskiftet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1.
Fastighets kamerala beskaffenhet är icke avgörande för frågan, huruvida
fastigheten skall i beskattningshänseende anses såsom iordbruksfastighet eller
såsom annan fastighet, utan beror detta av användningen. Användes sålunda i
mantal satt jord såsom underlag för industriell verksamhet, taxeras den såsom
annan fastighet, varemot tomtområde, därå jordbruk bedrives, taxeras såsom
jordbruksfastighet. Om å ägorna till en jord-braksegendom anlägges en fabrik
eller uppföres en till uthyrning avsedd byggnad, skola de områden.
1. Om å
ägorna till en jordbruksegendom anlägges en fabrik eller uppföres en till
uthyrning avsedd byggnad, skola de områden, som för sådant ändamål tagas i
anspråk, tillika med anläggningarna anses såsom annan fastighet, medan
egendomen i övrigt hänföres till jordbruksfastighet. Användes sådan byggnad
delvis tiU uthyrning eUer dyl. och delvis för ändamål, som bör föranleda byggnadens
hänförande till jordbraksfastighet, får den huvudsakliga användningen vara
avgörande. Likaledes skall, om visst område av en
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lyddse
som för sådant ändamål tagas i anspråk, tillika med
anläggningarna anses såsom annan fastighet, medan egendomen i övrigt hänföres
till jordbruksfastighet. Användes sådan byggnad delvis till uthyrning eller
dyl. och delvis för ändamål, som bör föranleda byggnadens hänförande tUl
jordbruksfastighet, får den huvudsakliga användningen vara avgörande. Likaledes
skall, om visst område av en jordbruksegendom utnyttjas för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk, detta område anses såsom annan fastighet. En torvmosse,
som tUlgodogöres i ett torvin-dustridlt företag, skall således taxeras såsom
annan fastighet, likaledes ett på arrende upplåtet sten- eller kalkbrott o. s.
v.
Föreslagen
lydelse
jordbruksegendom utnyttjas för annat ändamål än jordbruk
eUer skogsbruk, detta område anses såsom annan fastighet. En torvmosse, som
tUlgodogöres i ett torvindustri-ellt företag, skall således laxeras såsom annan
fastighet, likaledes ett på arrende upplåtet sten- eller kalkbrott o. s. v.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1. Vid
bestämmande av vad som skall särskUt för sig taxeras (taxeringsenhet) har man
att utgå frän den s. k. kamerala enheten, d. v. s. å landet hemman och i
jordeboken särskilt upptagen lägenhet samt i stad eller samhälle å landet, där
fastighetsregister såsom för stad skall föras, tomt eller stadsäga. Är den
kamerala enheten genom laga förrättning delad, skall i alhnänhet varje sålunda
uppkommen del vara taxeringsenhet. Där jord- eller fastighetsregister är
upprättat, bör följaktligen detta följas vid taxeringsenheternas bestämmande.
1. Vid bestämmande av vad som skall taxeras för sig
(taxeringsenhet) har man att utgå från gällande fastighetsindelning enligt
fastighetsregister. Huvudregel är sålunda att taxeringsenhet skall utgöras av
fastighet enligt fastighetsregister, däri inbegripet även jor-deboksfisken och
vattenverk i den mån de registrerats.
Marksamfällighet
eller gemensamhetsanläggning skall utgöra en taxeringsenhet, om den förvaltas
av juridisk person. Detta skall dock ej gälla om gemensamhetsanläggning, vari
de delägande fastigheterna uteslutande eller så gott som uteslutande utgöras
av sådana en-eller tvåfamiljsfastigheter för vilka intäkt beräknas enligt 24 §
2 mom. första stycket. Marksamfällighet eller gemensamhetsanläggning, som avser
enskild väg eller dike eller som har ett ringa ekonomiskt värde, skall icke
taxeras för sig och således icke utgöra en taxeringsenhet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
2,1- Emellertid måste i vissa fall en uppdelning i andra
och flera taxeringsenheter, än som följer av de i punkt 1 angivna regler, äga
rum.
I sådant hänseende är att märka, att, om fastighet, som
eljest skulle vara taxeringsenhet, är delad mellan olika ägare, så att varje
ägare har sin till området å marken bestämda del av fastigheten, varje sådant
område utgör taxeringsenhet.
Detsamma
gäUer, om del av fastighet upplåtits till annan för självständigt, mera
stadigvarande nyttjande. I enlighet härmed bör exempelvis torp, även torp för
skogsarbetare o. dyl, därå jordbruket av torpinnehavaren bedrives som
självständig näring och väsentligen med egna inventarier, särskUt taxeras. Om
däremot innehavet av torpet väsentligen är att anse såsom bostadsförmån eller
såsom en dd av den ersättning, som tUlkommer torparen för åtagen
ar-betsskyldighet tiU huvudfastigheten, bör torpet icke behandlas såsom
särskild taxeringsenhet. Är upplåtelsen av tillfällig art, så att det upplåtna
området kan förväntas inom kortare tid komma att i brukningsavseende
återförenas med den fastighet, varifrån upplåtelsen skett, föreligger ej anledning
att åsätta området särskilt taxeringsvärde. Ej heller medför upplåtelse av
sådant mindre område som till exempel lott i en s. k. koloniträdgård, att det
upplåtna området skall anses såsom särskild taxeringsenhet.
Vidare skall såsom taxeringsenhet anses från en fastighet
icke rättsligen avskilt område, vilket utan att vara till annan upplåtet
stadigvarande brukas särskilt eller stadigvarande användes för annat ändamål
än fastigheten i övrigt. Under denna bestämmelse
Föreslagen
lydelse
2. Till taxeringsenhet, som utgöres av byggnad på annans
mark, räknas tillbehör som avses i 2 kap. 2 och 3 §§ jordabalken, i den mån de
tUlhöra byggnadens ägare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
" Senaste lydelse 1932: 291,
Prop.
1973:162 14
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
faller exempelvis utgård med särskilda åbyggnader och
särskild drift. I övrigt torde stadgandet hava sin största betydelse för det
fall, att fastigheten visserligen huvudsakligen användes för jordbruk med
binäringar, men till en del av sitt område utgör underlag för eller eljest
nyttjas i samband med byggnader eller inrättningar, som ej höra till jordbruket
med binäringar, såsom bostadshus, avsedda för uthyrning, s. k. sommarnöjen
med trädgårds- eller planteringsland samt anläggningar för sådan drift, som
icke kan anses såsom binäring till jordbruk.
Under stadgandet i fråga inbegripes även det fall, att en
tomt i stad användes för skilda ändamål, såsom om den till ena hälften är
bebyggd med bostadshus till uthyrning och till andra hälften användes för
någon industriell anläggning. Under liknande förhållanden kan även ett sammanhängande
område av fastighet å landet, som användes för skilda ändamål, komma att uppdelas
i olika taxeringsenheter. Huruvida så skall ske eller icke beror väsentligen
därav, om området i ägarens hand är att anse såsom en enhet eller ej. Om
sålunda flera för uthyrning avsedda boningshus, exempelvis s. k. sommarvillor,
äro uppförda i omedelbar närhet av varandra, kan all den mark, som nyttjas till
dem, betraktas såsom ett särskilt för sig nyttjat område, utan hinder därav
att, praktiskt taget, olika delar av området kunna anses åtminstone
företrädesvis anvisade för begagnande av de olika hyresgästerna och för sådant
ändamål till äventyrs inhägnats eller eljest särskUt utmärkts (jfr punkt 2 av
anvisningarna till 18 §). Likaså må allenast ett, särskilt för sig nyttjat
område kunna anses föreligga i det fall, att flera skilda företag,
exempelvis
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
såg- och kvarnrördse, av samme företagare drivas å ett
sammanhängande område.
Byggnad
eller med varandra sammanhörande byggnader å annans mark skola ock särskilt
för sig taxeras. Användas byggnaderna för jordbruksändamål, exempelvis om
arrendator äger de till den arrenderade fastighetens drift använda byggnaderna
eller vissa av dem, skola de jämlikt 7 § upptagas såsom jordbruksfastighet.
Särskild taxering av den mark, därå byggnaderna äro uppförda, kommer då ej i
fråga, enär marken ingår i och taxeras tillsammans med jordbruksfastigheten i
övrigt. Användas däremot byggnaderna för annat ändamål, så att de skola
taxeras såsom annan fastighet, kommer den mark, därå byggnaderna äro uppförda
eller som eljest för dem tagits i anspråk, att vara taxeringsenhet. I sådant
fall bliva alltså byggnaderna, å ena sidan, och den mark, som till dem
nyttjas, å den andra, var för sig särskilt taxerade. Byggnad å annans mark skaU
icke särskilt för sig taxeras, när byggnadens ägare innehar marken med
besittningsrätt på obegränsad tid, såsom fallet exempelvis är vid åborätt, så
kallad ofri tomt i stad, skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens
understöd, m. m.
3.13 Understundom äro förhållandena sådana, att
fastigheter, som äro rättsligen skilda, eller områden, som tillhöra sådana
fastigheter, dock böra tillsammans bilda taxeringsenhet.
Detta är fallet med skogsområde, som är att anse såsom
bruk-tiingsenhet, ävensom vid skifte avsatt samfällighet, som står under
särskild förvaltning. Hit höra
Föreslagen lydelse
3. Uppdelning av fastighet i flera taxeringsenheter av
skäl, som anges i 2 mom. andra stycket andra punkten, torde såvitt gäller
ständiga eller ärftliga besittningsrätter komma i fråga främst då visst
markområde på fastighet innehaves med åborätt. Tomträtt och rätt tiU ofri tomt
i stad avser däremot alltid hel fastighet. Uppdelning, som nyss sagts, skall
även ske, då publikt
opaginerad Kontrollera mot PDF
13 Senaste lydelse 1963: 682.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
kronopark, vid utarrendering av staten tUlhörig
jordbruksdomän undantagen skog, boställsskog under skogsstatens omedelbara
vård och förvaltning, häradsallmänning och annan allmän skog, för vilken
garantibdopp skall enligt 47 § upptagas såsom skattepliktig inkomst för
innehavaren (gruvsko-gar, gruvallmänningar, kanalskogar, städernas skogar),
ävensom under särskild förvaltning ställd samfälld skog, såsom de s. k. besparingsskogarna
och vissa s. k. skogsundantag i Kopparbergs län. Såsom brukningsenhet må ock behandlas
enskUd skog, i den mån den i innehavarens hand bildar en i brukningshänseende
naturlig enhet (skogsblock).
Därest vid skifte undantagen samfällighet ej står under
särskUd förvaltning, skall värdet av den andel i samfälligheten, som hör till
varje särskild andelsberättigad egendom, komma i betraktande vid samma egendoms
taxering såsom en densamma tillhörande särskild förmån.
Vidare böra såsom en enhet taxeras fastigheter eller delar
därav, som tillhöra samme ägare och vilkas inbördes värden icke kunna vart
för sig tillförlitligen bedömas. Detta inträffar, då fastigheterna ligga i
oskift samfällighet eller i sambruk med gemensamma åbyggnader. I dessa fall
lära fastigheterna vara så intimt med varandra förenade i drift och utnyttjande,
att det svårligen låter sig göra att med tillförlitlighet angiva vad den ena
eller den andra av dem kan vara särskilt värd. Understundom kunna liknande
svårigheter att vid taxeringen följa de i punkt 1 här ovan angivna enheterna
uppkomma även av annan anledning, och bör även då det gemensamma komplexet behandlas
som en taxeringsenhet.
Föreslagen
lydelse
boställe utgöres av del av fastighet.
Exempel
på olika användningssätt som enligt 2 mom. tredje stycket skall föranleda
uppdelning i flera taxeringsenheter är användning för jord- och skogsbruk med
binäringar, för bostadsändamål, varmed avses användning för permanent bostad
eller fritidsbostad, för hyreshusändamål, för industriändamål eller för
exploatering. Vid användning för jord-och skogsbruk och för exploatering kan
en taxeringsenhet bestå av flera markområden, som ej angränsa varandra. Ett
annat exempel är ett områdes användning för ändamål som medför frihet från
skatteplikt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lyddse
En förutsättning för att sådan gemensam taxering, som nu
sagts, skall få ske, är dock, att fastigheterna ligga inom samma kommun.
Tillhöra de olika kommuner, måste under alla förhållanden vad som ligger inom
en viss kommun för sig taxeras.
Då
kameral enhet eller genom laga förrättning uppkommen del av dylik enhet utgör
del av taxeringsenhet, kan ägare eller arrendator stundom hava särskilt
intresse att få officiellt fastslaget, huru stort värde i taxeringshänseende
tillkommer den kamerala enheten eller delen därav. I följd härav skall det, om
ägaren eller arrendatorn sådant påfordrar, angivas, huru stor del av taxeringsvärdet
och de i 10 § omförmälda särskUda värden som kan anses belöpa på den kamerala
enheten eller delen av densamma. Därvid märkes, att, i samma mån som bebyggd
jordbruksfastighet är mera värd än obebyggd sådan, ett större värde tiUkommer
den del av taxeringsenheten, å vilken åbyggnaderna äro belägna. På-fordran, som
nyss är nämnd, må det år, varunder allmän fastighets-ta.xering äger rum, ske
hos fastighetstaxeringsnämnd samt eljest hos taxeringsnämnd.
4. Styckena under a) och e) böra tillämpas vid sidan av
varandra på sådant sätt, att ett komplex av sådana i förra delen av a) avsedda
fastigheter, vilka enligt bestämmelserna under e) skola taxeras gemensamt,
betraktas såsom e n fastighet, vara sedermera bestämmelserna i senare delen
av a) komma i tillämpning.
5. Det kan inträffa, att en taxeringsenhet inom en kommun
är fördelad på olika administrativa
Föreslagen
lydelse
4.
Inom
planlagt område bör endast fastighet eller del av fastighet inom ett kvarter
eller motsvarande sammanföras till en taxeringsenhet. Utanför planlagt område
kan sammanföring ske även om fastigheterna och fastighetsdelarna skiljas av
mark för kommunikationsändamål e. dyl. Exploateringsmark bör sammanföras till
en taxeringsenhet, även om den består av från varandra skilda markområden.
5.
Egendom
som avses i 5 §5 mom. skall ej utgöra särskild taxe ringsenhet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 Riksdagen 1973.1 saml. Nr 162
Prop. 1973:162 18
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
områden, enligt vilka menighet
äger beskattningsrätt, eller att en
dd av taxeringsenheten faUer in
om och en annan del utom sär
skilt sådant område, såsom i fråga
om municipalsamhällen ofta är fal
let. Administrativa områden, som
här avses, äro municipalsamhäUe,
kyrkoförsamling, skoldistrikt,
tingslag och väghållningsdisirikt. Där taxeringsenhet på
sådant sätt tillhör olika administrativa områden, måste taxeringsvärdet och de
i 10 § omförmälda särskilda värden i enlighet härmed uppdelas. Vid en dyUk
uppdelning bör å varje del av taxeringsenheten läggas det värde, som med
hänsyn till dess storlek och beskaffenhet i övrigt å den kan anses skäligen belöpa
av värdet å det hela, med iakttagande av att den del, å vilken åbyggnaderna
äro belägna, åsättes förhållandevis större del av det gemensamma värdet. Vad nu
är sagt äger tillämpning ej blott då fastighet sträcker sig över gränsen till
administrativt område utan jämväl då till en fastighet härer iitjord, urfjäll
eller annan för sig liggande äga, som tillhör annat dylikt område än
fastigheten i övrigt.
till 9 §
1.1* Med fastighets värde ef- 1. Med marknadsvär-
ter ortens pris (allmänna saluvär- det för en taxeringsenhet avses
det) förstås det belopp, som en det pris, som den sannolikt skulle
förståndig
köpare kan antagas vil- betinga
vid en försäljning. Härvid
ja betala
for fastigheten, om den avses priset utan avräkning för
tankes såld inom den kundkrets, gäld eller för kapitalvärdet av skyl-
som för en
dylik egendom kan an- dighet att utgiva undantag eller av
tagas vara att påräkna, och köpt annan privaträltslig förpliktelse,
för ett
tned hänsyn tiU fastighetens vilken ej är
hänförlig till servitut
beskaffenhet lämpligt utnyttjande, eller annat liknande förhållande,
utan
avräkning för gäld eller för Vidare avses, i fråga om byggnad
kapitalvärdet
av skyldighet att ut- som
ej är förenad med äganderätt
giva
undantag eller av annan pri- tUl marken, priset utan hänsyns-
vaträttslig
förpliktelse, vilken ej är tagande tiU att byggnadens ägare
hänförlig
till servitut eller annat ej jämväl äger marken.
liknande
förhåUande. Marknadsvärdet uppskattas i
i* Senaste lyddse 1937: 518.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Härav följer, att köpeskilling, som under senare tid
faktiskt betalts för en viss fastighet, icke får utan vidare anses som ett
exakt uttryck för det allmänna saluvärdet. Frånsett det att köpeskillingen
kan hava påverkats av särskilda förhållanden, såsom släktskap, affektionsvärde
o. dyl., kan densamma vara ett topp-pris eller ett bottenpris, som ingalunda
motsvarar det allmänna saluvärdet. Sådant kan föranledas av vid tiden för försäljningen
rådande abnorma konjunkturer å fastighetsmarknaden, av särskilt tvingande skäl
till försäljning eller köp vid en viss tidpunkt, av ett obetänksamt ingånget
avtal m. m. dylikt. Först om ett något så när tillräckligt antal olika
försäljningar föreligga, om vUka anledning ej finnes antaga, att ovidkommande
omständigheter inverkat å prisbildningen, kan ur dem dragas en tillförlitlig
slutsats angående det allmänna saluvärdet. Detta värde är sålunda att förstå
såsom ett normalt värde i handel och vandel, icke såsom beloppet av en i visst
fall för en viss fastighet faktiskt betald köpeskUling.
Vid
sidan av faktiskt betalda köpeskillingar vilkas betydelse såsom
uppskattningsgrund dock ingalunda må underskattas måste vid taxeringen
beaktas andra förhållanden, som kunna tjäna till ledning för bedömande av
allmänna saluvärdet å en fastighet, såsom fastighetens avkastning m. m.
Särskilt vad angår jordbruksfastighet böra till ledning
vid taxeringen gälla de enhetsvärden, som föreslagits i den ordning,
taxeringsförordningen närmare omförmäler.
Vid taxering av annan fastighet, särskilt
bostadsfastighet, kan ofta förfaras så, att man utgår från förhåUandena
beträffande ett tillräckligt antal för ändamålet utvalda
Föreslagen
lydelse
första hand med ledning av verk
ställda fastighetsförsäljningar i or
ten, om vilka anledning ef finnes
att antaga att ovidkommande om
ständigheter inverkat på prisbild
ningen. Då ortspriset ej ger erfor
derlig ledning kan marknadsvär
det uppskattas på grundval av
taxeringsenhetens avkastning,
byggnads
återstående varaktighetstid, den förräntning av insatt kapital, varmed man
allmänt räknar vid köp av fastigheter av ifrågavarande slag, m. m. Beträffande
taxeringsenhet, för vilken det är svårt att beräkna en normal avkastning, kan
marknadsvärdet uppskattas med utgångspunkt i åter-anskaffningskostnaden,
omräknad till nuvärde under beaktande av byggnads ålder, förslitning och
sannolika varaktighetstid m. m. (tekniskt nuvärde).
Oavsett enligt vilken metod marknadsvärdet uppskattas
skall värdet bestämmas under hänsynstagande till sådana för den ifrågavarande
taxeringsenheten säregna förhållanden som äro av beskaffenhet att inverka på
värdet.
Prop.
1973:162 20
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
fastigheter, vilka varit föremål för försäljning under
normala förhållanden i allmänna marknaden eller för vilka eljest det allmänna
saluvärdet är känt, och verkställer taxeringen under jämförelse med värdena å
dessa fastigheter. Vid en dylik jämförelse kan avkastningens och framför allt
hyresav-kastningens storlek tjäna till ledning. Stundom torde det emellertid
ej vara möjligt att använda en dylik uppskattningsgrund, utan måste
värderingsmetoden lämpas efter omständigheterna i det särskilda fallet.
Beträffande byggnad för industriellt ändamål eller annan byggnad, för vilken
det är svårt att direkt beräkna en normal hy resav kastning, kan det
exempelvis visa sig lämpligt att utgå från antingen den faktiska eller den
uppskattade anskaffningskostnaden, som förvandlas till nuvärde under
beaktande av ändringar i penningvärdet, byggnadens ålder, förslitning och
sannolika varaktighetstid m. m.
När allmänna saluvärdet skall utrönas väsentligen med
ledning av avkastningen, bör märkas, att fråga är om den normalt påräkne-liga
framtida avkastningen, samt att värdet vanligen erhålles genom kapitalisering
av denna enligt den procentsats, varmed för fastigheter av ifrågavarande slag
kalkyleras vid affärer å fastighetsmarknaden. Hänsyn måste emellertid tagas
jämväl till variationer i avkastningen och dennas sannolika varaktighet, vilka
förhållanden kunna böra föranleda modifikationer i det värde, som framkommer
vid enkel kapitalisering. Härvid bör beaktas, att nuvärdet av ett avkastningsbelopp
är mindre, ju längre avlägsen den tidpunkt är vid vilken avkastningsbeloppet
förväntas utfalla. Kan avkastningen även vid normal användning av fastig-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
heten antagas komma att förete mera avsevärda växlingar
eller bliva av kort varaktighet, kan en mera noggrann beräkning bliva erforderlig.
Därvid kan tillgå så, att varje beräknelig framtida nettoårsavkastning
diskonteras till ett nuvärde, varefter de sålunda erhållna nuvärdena
sammanläggas. Det torde ej sällan förekomma att, där värdet i första hand
utrönes efter annan metod än avkastningsmetoden, denna senare metod lämpligen
bör användas för kontroll och eventuell justering av värdesättningen.
Särskilt kan ett sådant förfaringssätt anbefallas, där för en äldre byggnad
förutses en jämförelsevis kort återstående varaktighetstid.
Allmänna
saluvärdet bör sålunda framgå såsom resultat av ett övervägande av olika
beträffande fastighetsvärdena i allmänhet och särskilt värdet å den ifrågavarande
fastigheten kända förhållanden.
Det må
anmärkas, att all mark regelmässigt har något, om ock stundom obetydligt
saluvärde. Ej ens s. k. impediment, vartill mossar, myrar, kärr, berg,
fjällmark och annan dylik mark med ingen eller ringa avkastningsförmåga ur
skoglig synpunkt äro hänförliga, kan i regel anses vara helt värdelöst, då det
kan tänkas äga användbarhet ur andra synpunkter.
2,15
Vid värdesättning av jordbruksfastighet till den del den ej utgöres av
skogsmark och växande skog skall noga beaktas, om och i vilken omfattning
ökning eller minskning av det värde, som erhålles vid tillämpning av de för
fastigheter av motsvarande storlek i orten antagna enhetspriser eller andra
allmänna taxeringsgrunder, bör äga rum till följd av förhållanden, vilka äro
Föreslagen lydelse
2. Om säkerheten vid uppskattningen av taxeringsenhets
marknadsvärde är lägre än normalt, såsom kan vara fallet då det uppskattade
värdet är betingat av att taxeringsenheten eller del därav kan väntas inom
överskådlig framtid bli exploaterad för bebyggelse, får taxeringsvärdet i skälig
mån nedsättas under det belopp som enligt 9 § eljest skolat åsättas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
15 Senaste lyddse 1932: 291.
Prop. 1973:162 22
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
för den fastigheten säregna, såsom:
fastighetens läge samt mer eller mindre goda eller dåliga
avsättnings- och användningsförhållanden;
ägornas inbördes läge och därav föranledda mer än vanligt
goda eller svåra brukningsförhållanden samt om fastigheten är i synnerligt god
hävd eller vanhävdad och förfallen;
åbyggnadernas beskaffenhet, om de skilja sig från i orten
för fastigheter av motsvarande storlek vanligt ineddbestånd, d. v. s. om å
fastigheten finnes, förnämligare bostadsbyggnad eller eljest ovanligt goda
åbyggnader eller om åbyggnaderna äro olämpliga, förfallna eller otillräckliga;
mera betydande trädgårdsanläggning eller bestånd av
växande träd å åker eller ang, som kan påverka fastighetens saluvärde;
särskilda naturtillgångar eller liknande förmåner, som
kunna finnas å fastigheten, såsom vattenfall, torvmosse, ej inmutningsbara fyndigheter,
möjlighet till jakt, fiskevatten o. dyl., försåvitt samma naturtillgång eller
förmån ej är av beskaffenhet att, efter ty under 8 § sägs, böra särskUt
taxeras;
servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller
last för fastigheten;
förekomsten av sådana ovan ej omförmälda förhållanden, som
avses i punkt 5 här nedan;
med mera sådant.
Jämväl vid värdesättning av a n-nan fastighet skall hänsyn
tagas till för varje fastighet säregna förhållanden såsom:
fastighetens läge med därav följande större eller mindre
möjligheter i fråga om dess utnyttjande, exempelvis för tomt i stad: om inskränkningar
gälla i rätten till dess bebyggande, om den ligger i stadens affärscentrum
eller i yttre område, om den ligger vid huvud-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
gata eller bigata, om den är hörn
tomt eller mellantomt o. s. v.; för
industrifastighet, upplagsplats,
stenbrott, grustäkt o. dyl.: om den äger bättre eller
sämre tillgång till erforderliga kommunikationer, o. s. v.;
markens
naturliga beskaffenhet och därav följande större eller tnindre lämplighet för
ett förmånligt tillgodogörande, exempelvis otn tomtmark företer synnerligen
goda eller dåliga grundläggningsförhållanden, om stenbrott, grustäkt o. dyl.
för sitt utnyttjande erbjuder större eller mindre av naturförhållandena
förorsakade svårigheter, o. s. v.;
förekomsten
av plantering, trädgårdsanläggning eller dyl., som kan göra fastigheten
särskilt begärlig;
servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller
last för fastigheten;
med mera sådant.
Vid
värdesättningen måste alltid fasthållas, att det, alldeles oavsett vilken
metod, som användes för denna, alltid är allmänna saluvärdet, som skall vara
avgörande för taxeringen. En riktig tillämpning av de här stadgade reglerna
bör således ej kunna medföra ett sådant resultat, som att en tomt med
tillhörande åbyggnad, taxerad som annan fastighet, erhåller högre
taxeringsvärde än ett aimat i närheten liggande lika värdefullt område med
liknande åbyggnad, vilket taxerats såsom jordbruksfastighet, allenast på den
grund att beträffande den senare fastigheten värdesättningen skett på grundval
av de i punkt 1 här ovan angivna enhetsvärden.
6.18 Qm två eller flera fastigheter, vilka äro belägna i
skilda kommuner, skulle, därest de hade varit belägna i samma kommun, hava
utgjort gemensam taxeringsenhet.
Föreslagen
lydelse
6. Om två eller flera fastigheter, vilka äro belägna i
skilda kommuner, skulle, därest de hade varit belägna i samma kommun, hava
utgjort gemensam taxeringsenhet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10 Senaste lydelse 1932: 291.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
bör taxeringen verkstäUas, som om detta varit förhållandet
och det i enlighet med föreskriften i tredje punkten sista stycket av anvisningarna
till 8 § skolat angivas, huru stor del av taxeringsvärdet som belöpt å vad som
faller inom varje särskild kommun.
tUl 1.1 Det i enUghet med bestämmelserna i 9 § åsatta
taxeringsvärdet skall jämlikt 10 § redovisas i särskilda värden. På sätt
framgår av 11 § skola dessa särskilda redovisningsvärden utföras i jämna tusental
kronor, och får därför vid redovisningsvärdenas bestämmande ske den jämkning,
som erfordras för att de skola jämnt motsvara det åsatta taxeringsvärdet.
2.1 Med
jordbruksvär-d e förstås fastighetens värde av annan produktiv mark än skogsmark
med de byggnader och andra anläggningar, som äro behövliga för
jordbruksdrift. Vid angivande av jordbruksvärde har man att utgå ifrån att
fastigheten i fråga användes till jordbruk med binäringar. I jordbruksvärdet
skall ingå värdet av fastighetens hela ägoområde i åker, tomt- och trädgårdsmark
och ängs- och betesmark samt byggnad som tillhör jordägaren och är behövlig
för jordbruksdriften, såsom mangårds-och driftbyggnad samt byggnader, avsedda
för jordbrukets binäringar. Om dylika byggnader tillhöra annan än jordägaren,
skall värdet å dem likaledes utföras såsom jordbruksvärde.
Föreslagen lydelse
bör taxeringen verkställas, som om detta varit
förhållandet och det i enlighet med föreskriften i 8 § 3 mom. sista stycket skolat
angivas, huru stor del av taxeringsvärdet som belöpt på vad soin faller inom
varje särskild kommun.
10 §
1. / 10 § angivna delvärden skola, där ej stadgandet i
punkt 2 av anvisningarna till 9 § föranleder till annat, vart för sig bestämmas
med tillämpning av den i 9 § andra stycket för åsättande av taxeringsvärde
angivna grunden.
2. Vid fastställande av j or d-bruksf as tighets delvärden
skall följande iakttagas:
a) Med jordbruksvärde
förstås värdet av den produktiva
marken med undantag av skogs
mark och tomt samt värdet av de
inom taxeringsenheten befintliga
markanläggningar, som användas
eller äro behövliga för växtodling
en.
Vid bestämmandet av jordbruksvärdet har man att utgå
ifrån att marken användes för jordbruk.
Från jordbruksvärdet skall åkervärdet urskUjas och
särskilt angivas.
b) Med skogsbruksvär-
d e förstås värdet av taxeringsen
hetens skogsmark med därå växan
de skog och med de inom taxe
ringsenheten befintliga markan
läggningar, som användas eller äro
behövliga för skogsbruk.
Vid bestämmandet av skogsbruksvärdet har man att utgå
ifrån att marken användes för skogsbruk. Till ledning vid bestämmandet
av skogsbruksvärdet skola
opaginerad Kontrollera mot PDF
" Senaste lydelse 1972:169. IS Senaste lydelse 1968:
729.
Prop.
1973:162 25
Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse
gälla de grunder varom stadgas i
skogsvärderingsinstruktionen (1973: 00).
Från skogsbruksvärdet skall skogsmarksvärdet urskiljas och
särskilt angivas.
c) Med värde av övrig
mar k förstås värdet av annan
till taxeringsenheten hörande mark
än åker-, ängs- och betesmark
samt skogsmark liksom värdet av
vattentäckt område som ingår i
taxeringsenheten. Såsom övrig
mark räknas sålunda tomt och
icke produktiv mark.
Vid bestämmandet av värdet har man att utgå ifrån att
marken, där den ej utgöres av s. k. impediment, användes som tomt. Till tomt
hänföres byggnadsplats och sådant område därintill som användes för
prydnadsträdgård, upplagsplats, parkeringsplats o. d.
Från värdet av övrig mark skall tomtvärdet urskiljas och
särskilt angivas.
d) Med byggnadsvärde
förstås värdet av de byggnader
som höra till taxeringsenheten.
Såsom byggnadsvärde skall redovisas det mervärde som taxeringsenheten
har på grund av att den är bebyggd. Vid bestämmandet av byggnadsvärdet skall
beaktas bl. a. värde av andel i samfäUighet i vad andelen avser byggnad.
Från byggnadsvärdet skall urskUjas och särskilt angivas
dels värdet av envar byggnad, som användes av ägare eller arrendator för
bostadsändamål, dels värdet sammanlagt av ekonomibyggnader, dels värdet av överbyggnad.
Med värdet av överbyggnad avses värdet av byggnad i den mån den ej är behövlig
för jordbruk eller skogsbruk.
e) Med värde av s ärs kil
da tillgångar förstås värdet
av sådana särskilda förmåner eller
naturtillgångar o. d. som skulle
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1973:162
Nuvarande lydelse
3.1 Med skogsbruksvär-d e förstås fastighetens värde av
växande skog med de byggnader och anläggningar, som äro behövliga för
skogsbruksdrift, samt värde av skogsmark. Såsom skogs-bruksvärde upptages
värdet av den växande skogen på all i fastigheten ingående skogsmark
(skogs-värdet) och värdet av skogsmarken (skogsmarksvärdet). I skogsvärdet
ingår värdet av de byggnader och andra anläggningar, som äro behövliga för
skogsbruksdrift.
19 Senaste lydelse 1968: 729.
26
Föreslagen lydelse
verka höjande på köpeskillingen vid en överlåtelse. Häri
inräknas exempelvis värdet av grusfyndig-heter, fiske, servitut, som ej avser
rätt till byggnad, samt värdet av rätt till ersättningskraft och sådana
anläggningar som ej användas eller äro behövliga för jord- eller skogsbruksdriften.
Vidare inräknas värdet av andel i samfäUighet i den mån andelen icke utgöres
av andel i byggnad. Såsom särskUd tiUgång räknas även värde av jakt i de fall
då särskilt goda möjUgheter till jakt eller till ekonomiskt utnyttjande av
jakt föreligga, dock att som särskild tillgång skall räknas endast den del av
jaktvärdet som överstiger det jaktvärde som vanligtvis är förenat med markinnehav.
Det jaktvärde som vanligtvis är förenat med markinnehav anses inbegripet i
jordbruksvärdet, skogsbruksvärdet och värdet av övrig mark.
f) Med
övervärde förstås det värde, som taxeringsenheten äger utöver jordbruksvärde,
skogsbruksvärde, värde av övrig mark, byggnadsvärde och värde av särskilda
tUlgångar på grund av att taxeringsenheten eller del därav kan väntas inom
överskådlig framtid bli exploaterad för bebyggelse eller eljest på grund av
att taxeringsenheten är från värdesyn-pimkt gynnsamt belägen.
3. Vid
fastställande av annan fastighets delvärden skall följande iakttagas:
a) Med markvärde förstås värdet av taxeringsenhetens mark
och markanläggningar.
Vid
bestämmandet av markvärdet skola beaktas bl. a. servitut, som ej avser rätt
till byggnad, rätt till ersättningskraft, andel i samfällighet i vad den avser
mark och markanläggning, rättighet att ansluta till allmän va-anläggning samt
om skyldighet att erlägga ga-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Skogsvärde och skogsmarksvärde skola uppskattas enligt de
grunder, som angivas i punkt 4 av anvisningarna till 9 §. Vid bestämmandet av
skogsbruksvärdet skall skogsmarksvärdet urskUjas ur totalvärdet och särskilt
angivas.
4." Med värde av övrig mark förstås fastighetens
värde av icke produktiv mark samt värde av vattentäckt område som hör till
fastigheten. Med icke produktiv mark avses sådan mark som på grund av sin
beskaffenhet ej kan ekonomiskt utnyttjas för jordbruk eller skogsbruk.
Föreslagen
lydelse
tukostnadsbidrag är fullgjord eller icke.
b) Med
byggnadsvärde förstås värdet av de byggnader som höra till taxeringsenheten.
Såsom byggnadsvärde skall redovisas det mervärde som taxeringsenheten
har på grund av att den är bebyggd.
Vid bestämmandet av byggnadsvärdet skall beaktas bl. a.
värde av andel i samfällighet i vad andelen avser byggnad. Värdet av skyldighet
att leverera ersättningskraft avräknas på byggnadernas värde.
4.
Värdet av mark, skog och byggnader av de slag och inom de områden, för vilka
riktvärden fastställts på sätt anges i taxeringsförordningen (1956: 623), bör
med beaktande av vad som föreskrives i punkt 1 sista stycket av anvisningarna
till 9 § bestämmas med ledning av nämnda riktvärden. Motsvarande skall gälla i
den mån grunder för värdesättningen eljest faststäUts på sätt nyss sagts.
opaginerad Kontrollera mot PDF
till 22 §
3.-1 Kostnad för anskaffande av byggnad, som är belägen på
fastigheten och som är avsedd att användas för driften i förvärvskällan, därunder
inbegripet behövlig bostadsbyggnad, dragés av genom årliga värdeminskningsavdrag.
För tillfällig byggnad, som är avsedd att användas endast ett fåtal år, får
dock anskaffningskostnaden i sin helhet dragas av för det år då byggnaden
anskaffades.
Som för driften behövlig bostadsbyggnad anses dels
byggnad, som är upplåten tiU personal (personalbostad), dels ock ägares eller
brukares bostadsbyggnad, i den mån byggnaden ej representerar ett större värde
än som behövs för jordbruk eller skogsbruk av motsvarande storlek. Avdrag får
sålunda avse endast så stor del av värdeminskningen som kan anses belöpa på
behövlig bostadsbyggnad. Med ekonomibyggnad avses annan driftbyggnad än
bostadsbyggnad.
1 byggnads anskaffningskostnad inräknas ej kostnaden för
sådana delar och tUlbehör som äro särskUt avsedda att direkt tjäna byggnadens
användning i driften. I enlighet härmed inräknas ej i anskaffningskostnad för
ekonomibyggnad kostnad för sådan tillgång som bås, box eller spilla,
bäsavskiljare, foderbord, fodergrind, vattenkopp, spaltgolv, utrustning för
skrap- och svämutgödsling med tillhörande urinbrunn eller gödsdbehåUare,
gödselstad, mjölkningsanläggning, kylbassäng,
-o Senaste lydelse 1968: 729. "1 Senaste lydelse
1972: 741.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
pump, sådan ledning för elektrisk ström, vatten eller
avlopp som är avsedd för driften eller fläkt eUer ventUationsanordning. I
byggnads anskaffningskostnad inräknas ej heller kostnaden för sådan tillgång
som silo- eller torkanläggning, fast transportör, hiss eller liknande. Däremot
inräknas i anskaffningskostnaden för byggnad kostnaden för sådan anordning som
är nödvändig för byggnadens allmänna användning, såsom ledning för vatten,
avlopp, elektrisk ström eller gas och annan liknande anordning.
I fråga om tillgång för vUken anskaffningskostnad enUgt
tredje stycket ej inräknas i anskaffningskostnad för byggnaden tillämpas i
stället föreskrifterna enligt punkt 5 om värdeminskningsavdrag för maskiner och
inventarier.
Av punkt 4 tredje stycket framgår att vissa ledningar, som
höra till marken, hänföras till avskrivningsunderlaget för byggnad.
Avdrag för årlig värdeminskning av byggnad beräknas enligt
avskrivningsplan till viss procent av byggnadens anskaffningskostnad. Byggnads
anskaffningskostnad beräknas enligt följande.
Har
byggnad uppförts under tid varunder ägaren innehaft fastigheten, är byggnadens
anskaffningskostnad ägarens kostnader för uppförande av byggnaden. Till
anskaffningskostnaden hänföres även kostnad för till- eller ombyggnad samt
värde av byggnad som enligt punkt 4 andra stycket av anvisningarna till 21 §
utgör intäkt av jordbruksfastighet för jordägaren.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
bebyggd fastighet förvär
vats genom köp, byte eller därmed
jämförligt fång, beräknas vad som
belöper på byggnaderna av fastig
hetens anskaffningskostnad på
grundval av det taxeringsvärde
som gällde för fastigheten vid för
värvet. Om i taxeringsvärdet icke
ingår exploateringsvärde, värde av
mera betydande naturtiUgångar
eller särskilda förmåner eller
skogsbruksvärde överstigande
25 000
kronor, skall 25 procent av fastighetens anskaffningskostnad anses belöpa på
byggnaderna. I annat fall skall på byggnaderna anses belöpa så stor del av
fastighetens anskaffningskostnad, som 25 procent av taxeringsvärdet tninskat
med exploateringsvärde, värde av mera betydande naturtillgångar eller
särskilda förmåner eller skogsbruksvärde till den del skogsbruksvärdet överstiger
25 000 kronor utgör av fastighetens hela taxeringsvärde. Naturtillgångar och
särskilda förmåner anses såsom mera betydande, om värdet
Har
bebyggd fastighet förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång,
skall på byggnaderna anses belöpa så stor del av fastighetens
anskaffningskostnad som det vid fastighetstaxeringen fastställda byggnadsvärdet
minskat med värde av överbyggnad utgör av fastighetens hela taxeringsvärde.
Vad som enligt denna beräkning anses belöpa på byggnaderna av faslighetens
anskaffningskostnad innefattar även sådan tillgång för vUken kostnaden enligt
tredje stycket ej skall inräknas i anskaffningskostnad för byggnad. Kostnaden
för tillgång av nu avsett slag skall således avräknas, varefter avskrivningsunderlaget
för byggnaderna erhålles. Detta avskrivningsunderlag får jämkas om den del av
fastighetens anskaffningskostnad som inte anses belöpa på byggnaderna jämte
nyss angivna tillgångar visas mera avsevärt över- eller understiga värdet av
mark, växande skog, naturtillgångar, särskUda förmåner m. m. som
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen
lydelse
förvärvats. Har bebyggd fastighet förvärvats på annat
sätt än genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, gäller för beräkning av
avskrivningsunderlaget för byggnaden punkt 3 b sista stycket av anvisningarna
till 29 § i tillämpliga delar.
Nuvarande lydelse
därav överstiger en tiondel av taxeringsvärdet minskat med
exploateringsvärde och skogsbruksvärde till den del skogsbruksvärdet
överstiger 25 000 kronor. Vad som enligt dessa bestämmelser skall anses belöpa
på byggnaderna av fastighetens anskaffningskostnad innefattar även sådan
tillgång för vilken kostnaden enligt tredje stycket ej skall inräknas i anskaffningskostnad
för byggnad. Kostnaden för tillgång av nu avsett slag skall således avräknas,
varefter avskrivningsunderlaget för byggnaderna erhålles. Vad som skall anses
belöpa på byggnaderna av fastighetens anskaffningskostnad får jämkas, om värdet
av bebyggelsen, däri inbegripet sådan tillgång för vilken kostnaden enligt
tredje stycket ej skall inräknas i anskaffningskostnad för byggnad, föranleder
ändring med minst en femtedel, dock minst 10 000 kronor. Har bebyggd fastighet
förvärvals pä annat sätt än genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, gäller
för beräkning av avskrivningsunderlaget för byggnaden punkt 3 b sista stycket
av anvisningarna tUl 29 § i tillämpliga delar.
Procentsatsen för värdeminskning i fråga om byggnad
bestämmes med hänsyn till den tid varunder byggnader av olika slag anses kunna
utnyttjas. Därvid skola beaktas även sådana omständigheter som att byggnads
användningslid kan antagas komma att röna inflytande av framtida
rationaliseringar, teknikens utveckling, omläggning av verksamhet och liknande
förhållanden. Har byggnad uppförts av nyttjanderättshavare och är jordägaren
icke enligt nylljanderätlsavtalet skyldig att vid nyttjanderättstidens utgång
eller avtalets upphörande lösa byggnaden, skall särskUd hänsyn tagas till
detta förhällande.
Skattskyldig får i fråga om ekonomibyggnad och
personalbostad göra avdrag inom avskrivningsplanen utöver årliga
värdeminskningsavdrag med 10 procent av den i planen upptagna kostnaden för
ny-, till- eller ombyggnad. Avdraget fördelas med 2 procent under vart och ett
av de första fem beskattningsåren räknat från och med det år då kostnaden
nedlagts. Överlåtes byggnaden inom denna tidrymd, får den nye ägaren på
motsvarande sätt tiUgodogöra sig de avdrag som åter-stodo för överlåtaren.
Utrangeras eller nedrives ekonomibyggnad eller personalbostad,
får
Prop.
1973:162 30
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
avdrag
ske för vad som återstår oavskrivet av anskaffningskostnaden, i den mån
beloppet överstiger vad som inflyter genom avyttring av byggnadsmaterid eller
dylikt i samband med utrangeringen eller rivningen.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1974 och tUlämpas första gången vid allmän
fastighetstaxering år 1975 och vid årlig taxering år 1976. Äldre bestämmelser
tUlämpas vid fastighetstaxeringar, som ägt rum före är 1975 samt 1975 ärs
taxering tUl inkomst och förmögenhet och vid eftertaxering för år 1975 eUer
tidigare år. Skattskyldig som ägt beräkna avskrivningsunderlag för byggnader
enligt punkt 3 sjunde stycket av anvisningarna tUl 22 § i dess äldre lydelse
får om den skattskyldige önskar det frän och med det beskattningsår för vUket
taxering i första instans verkställes år 1976 i stället använda ett
avskrivningsunderlag beräknat efter samma anvisningspunkt i dess nya lydelse.
Härvid skall dock de avdrag för årlig värdeminskning av byggnaderna som den
skattskyldige åtnjutit enligt avskrivningsplanen vid 1974 och 1975 års
taxeringar anses åtnjutna jämväl på den nya avskrivningsplanen.
Prop.
1973:162 31
2
Förslag till Skogsvärderingsinstruktion
Härigenom
förordnas följande.
A. Grundläggande
bestämmelser
Enligt
huvudregeln i 9 § kommunalskattelagen (1928: 370) skall taxeringsvärde åsättas
till det belopp som motsvarar sjuttiofem procent av taxeringsenhetens
marknadsvärde. EnUgt punkt 1 av anvisningarna till 10 § nämnda lag skall samma
grund tiUämpas vid bestämmandet av ddvärdet skogsbruksvärde.
I
fråga om skogsmark med därå växande skog och med inom taxeringsenheten
befintiiga markanläggningar, som användes eller är behövliga för skogsbraket,
kan marknadsvärdet för de särskilda taxeringsenheterna i allmänhet inte
bestämmas med omedelbar ledning av verkställda fastighetsförsäljningar i orten.
Marknadsvärdet skall därför bestämmas med ledning av värdetabeller. I
tabellerna skall marknadsvärdet vara beräknat på grundval av skogens
avkastning.
Tabellerna
upprättas enligt en schabloniserad värderingsmodell, byggd på förutsättningen
att ett efter förhållandena avpassat uthålligt skogsbruk bedrives.
B. Innebörden
av begreppet skogsmark
Skogsbruksvärde
skaU åsättas de delar av jordbruksfastighet som utgör skogsmark.
Med
skogsmark förstås vid fastighetstaxering mark som är lämplig för
virkesproduktion och ej väsentligen utnyttjas för annat ändamål. Till skogsmark
hänföres även sådan mark, på vilken jämsides med skogsbruk bedrives visst
betesbrak (hagmark), likaså förut såsom åker eller äng brukad mark som på grund
av nuvarande eUer förestående brukningsförhållanden ej längre bör redovisas som
sådan. Ljungmark och annan av ålder kal mark hänföres även till skogsmark om
den är lämplig för skogsproduktion.
C. Bestämmelser
om värderingen och förfarandet
Cl. Allmänt
Skogsbruksvärde
beräknas för varje värderingsenhet. En värderingsenhet skall i regel utgöras av
all skogsmark inom en taxeringsenhet. Om uppdelning av en taxeringsenhets
skogsmark i flera värderingsenheter kan leda till en riktigare taxering, får
sådan uppdelning ske. Skäl för uppdelning av en taxeringsenhet i flera
värderingsenheter kan bl. a. vara stora skillnader i markens godhetsgrad och i
kostnader för virkesproduktion. Likaledes får, om detta kan leda tiU en
riktigare taxering, värderingsenhet omfatta skogsmark på flera taxeringsenheter
i det fall taxeringsenheterna ligger i skilda kommuner och skulle ha
sammanförts till en taxeringsenhet om de varit belägna i samma kommun.
Prop.
1973:162 32
Värderingen
av en värderingsenhet sker med utgångspunkt i de värdefaktorer för skogsmark
och virkesförråd som avses i punkt C.2. Värderingen sker antingen enligt en
noggrannare metod eller enligt en förenklad metod. Då tillfredsställande
skogs-uppskattningshandlingar är tUlgängliga vid taxeringen skall värderingen
ske enligt den noggrannare metoden. I övriga faU skall den förenklade metoden
tillämpas.
Riket
skall för fastighetstaxering såvitt gäller skogsmark och växande skog indelas i
värderingsområden. Ett värderingsområde skall omfatta ett eller flera län eller
delar därav och såvitt möjligt vara enhetligt i fråga om produktions- och
avsättningsförhållanden för skog, Riksskatteverket fastställer vid varje allmän
fastighetstaxering den indelning i värderingsområden, som skall gälla under
den löpande taxeringsperioden,
C.2.
Värdefaktorer vid taxeringen
Taxering
av skogsmark och växande skog skall grundas på de värdefaktorer för skogsmark
och virkesförråd, som anges i det följande.
a. Skogsmark
Skogsmarken
graderas med hänsyn till godhetsklass och kostnadsklass.
Godhetsklass
Godhetsklassen
utgör ett uttryck för skogsmarkens produktionsförmåga. Varje värderingsområde
indelas i fem eller, om förhållandena därtill föranleder, ännu flera
godhetsklasser. För varje värderingsområde skall indelningen i godhetsldasser
anknytas till den genomsnittliga produktionsförmåga för området (bonitet) som
bestämts vid riksskogs-taxeringen.
Kostnadsklass
Värderingsenheterna
indelas i kostnadsklasser med hänsyn tUl de totala kostnaderna för
virkesproduktionen. Kostnadsklassen för en värderingsenhet bestämmes sålunda
främst på grundval av terrängens och skogens beskaffenhet samt med hänsyn tUl
transportkostnadernas andel i virkespriset och skogens belägenhet i förhållande
till ort där för skogsdriften påräkneUg arbetskraft är bosatt. Inom varje
värderingsområde fastställes fem eller, om förhållandena därtill föranleder,
ännu flera kostnadsklasser,
b. Virkesförråd
Det
på skogsmarken befintliga förrådet av växande skog, virkesförrådet, uppskattas
i skogskubikmeter (fast volym stamvirke ovan stubbe, inklusive topp och bark).
Virkesförrådet uppdelas på trädslagsklasser och, i vissa fall, trädslag eller
grupper därav samt på dimensions-klasser.
Trädslagsklass
och trädslag eller grupp därav
Trädslagsklasserna
är barrskog och lövskog. Om förhållandena därtUl föranleder skall inom
trädslagsklassen barrskog trädslagen tall och gran redovisas särskilt.
Inom trädslagsklassen löv-
Prop. 1973:162 33
skog
skall under motsvarande förhållanden ordinär lövskog (företrädesvis björk, asp
och al) och ädel lövskog (företrädesvis bok, ek, alm, ask, avenbok, lind och
lönn) redovisas särskUt,
Dimensionsklass
För
varje trädslagsklass och, i förekommande fall, trädslag eller grupp därav
uppdelas virkesförrådet på tre dimensionsklasser, nämligen
1) träd med en diameter av mindre än 15 centimeter
(klen skog),
2) träd med en diameter av 15 men mindre än 25
centimeter (me-delgrov skog) och
3) träd
med en diameter av 25 centimeter och däröver (grov skog),
Måttangivdserna avser trädens brösthöjdsdiameter i centimeter på
bark,
C.3.
Anvisningar
Före
varje allmän fastighetstaxering skall riksskatteverket, på sätt som föreskrives
i 143 § 1 mom. första stycket och 144 § 2 mom. taxeringsförordningen (1956:
623), fastställa anvisningar om riktvärden och andra grunder för
värdesättningen av skUda slag av fastigheter.
För
taxeringen av skogsmark och växande skog skall riktvärdena utgöras av
värdetabeller. Dessa skall upprättas för varje värderingsområde i enlighet med
vad som föreskrives under punkt C.4.
Riksskatteverket
meddelar de ytterligare anvisningar för värdesättningen av skogsmark, växande
skog och andra tillgångar på skogsmark som kan behövas, bl. a. för indelning i
godhets- och kostnadsklasser saml för bestämning av värdefaktorer.
C.4.
Värdetabeller
fl.
Tabellernas uppbyggnad m. m.
Värdetabellerna
upprättas på grundval av en schabloniserad värderingsmodell. Denna innebär alt
för varje värderingsområde upprättas en grundläggande avkastningskalkyl. TUl
grund fÖr kalkylen skall ligga en avverkningsberäkning för värderingsområdet i
dess helhet. Värderingsmodellen skall vara uppbyggd så att enligt denna kan
beräknas värden för olika värdeklasser inom värderingsområdet. Värde-klassema
utgör kombinationer av de värdefaktorer som är tillämpliga för området.
Värdetabellerna
för ett värderingsområde skall utarbetas och fastställas i huvudsak enligt
följande.
För
varje värderingsområde beräknas de totala awerkningsuttagen, fördelade på de
värdeklasser till vilka skogen i området är hänförlig med hänsyn till markens
beskaffenhet och läge samt virkesförrådets sammansättning.
Avverkningsberäkningen skall för de närmast följande tioårsperioderna göras
mera utförlig och för tiden därefter mera schablonmässig. Beräkningarna sker
med hänsyn tUl aktuellt skogstillstånd, framtida produktionsförutsättaingar för
skogen samt skogsindustrins rådande och förväntade efterfrågan på virke.
Aktuellt skogstillstånd och framtida produktionsförutsättningar för skogen
skall bedömas utifrån uppgifter från riksskogslaxeringen.
Värderingen
av de sålunda beräknade totala och på värdeklasserna
3
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 162
Prop. 1973:162 34
fördelade
virkesuttagen sker med hänsyn till rådande och förväntade prisföratsättningar
för virkesråvara och arbetskraft samt enligt den kalkylräntefot, som finnes
skälig på grund av prisrelationen mellan gammal och ung skog.
De
värden som beräknas för olika värdeklasser skall vara anpassade till
marknadsvärdenivå. Anpassningen skall grandas på jämförelser med erlagda
köpeskillingar för fastigheter som helt eller till betydande del består av
skog. Anpassningen till marknadsvärdenivå sker i huvudsak genom en omräkning av
antagen kalkylräntefot eller av antagna prisförutsättningar för virke och
arbetskraft.
Sedan
värdena för de olika värdeklasserna anpassats till marknadsvärdenivå skall de
nedräknas till föreskriven taxeringsvärdenivå och därefter införas i
värdetabeUema.
b.
Ingångsdata och tabellvärden
Tabellerna
skall upprättas i två serier för varje värderingsområde. Den ena serien skall
användas vid värdering enligt den noggrannare metoden och den andra serien vid
värdering enligt den förenklade metoden.
I den förra serien skall
för de värdeklasser som förekommer inom värderingsområdet tabellvärden, anges
dels för virkesförråd, dels för skogsmark. Ingångsdata i tabellerna skall vara
värdefaktorema godhets-klass, kostnadsklass, trädslagsklass och dimensionsklass
samt, i förekommande fall, trädslag eller grupp av trädslag. Tabellvärdena
skall för virkesförrådet redovisas per skogskubikmeter i dimensionsklassema
klen skog, meddgrov skog och grov skog. För skogsmarken skall tabellvärdena
ange markvärdet per hektar.
I den serie tabeller, som
avser värdering enligt den förenklade metoden, skall ingångsdata vara
värdefaktorerna godhetsklass och kostnadsklass samt, i stället för
dimensionsklass, virkesförrådets storlek per hektar skogsmark och den
procentuella andel av virkesförrådet som utgöres av grov skog (grovskogsprocenten).
Tabellvärdena skall avse skogsbruksvärdet per hektar skogsmark.
Skogsmarksvärde redovisas särskilt. Skogsmarksvärdet skall anses vara detsamma
som det skogsbruksvärde för kal skogsmark, som i tabellen anges vid den
godhetsklass och kostnadsklass som gäller för marken i fråga.
C.5.
Tillvägagångssätt vid taxeringen
Taxeringen
av skogsmark och växande skog skall grunda sig pä de uppgifter som lämnats i
fastighetsdeklaration. Föreligger behov av ytterligare uppgifter, skall sådana
lämnas av fastighetsägaren. Fastighetsägaren är skyldig att förete
skogsuppskattningshandlingar, som han innehar.
a.
Värdering enligt den noggrannare metoden
Vid
värdering enligt denna metod bestämmes godhetsklass och kostnadsklass för
skogsmarken. För virkesförrådet bestämmes trädslagsklass och, i förekommande
faU, trädslag eller grupp av trädslag samt fördelningen på dimensionsklasserna
klen skog, meddgrov skog och grov skog.
Ur
tUlämplig värdetabell framtages på grund av de sålunda bestämda
Prop. 1973:162 35
ingångsdata
dels för virkesförrådet värde per skogskubiknieter i de dimensionsklasser,
som förekommer på enheten och dels för skogsmarken markvärde per hektar.
Värdet per kubikmeter i varje dimensionsklass multipliceras med det
virkesförråd, uttryckt i skogskubikmeter, som finns på värderingsenheten i
dimensionsklassen i fråga. Markvärdet per hektar multipliceras med enhetens
skogsmarksareal, uttryckt i hektar. Det totala skogsbruksvärdet för
värderingsenheten erhålles genom att det framräknade totala värdet i
förekommande dimensionsklasser och det totala markvärdet sammanlägges,
varefter det sålunda beräknade värdet i förekommande fall justeras enligt vad
nedan under c. anges.
b. Värdering
enligt den förenklade metoden
Vid
värdering enligt denna metod bestämmes godhetsklass och kostnadsklass för
skogsmarken. Virkesförrådet klassificeras i enlighet med vad som anges i
tillämplig värdetabell. Klassificeringen avser virkesförrådets storlek per
hektar skogsmark och bestämmande av grovskogspro-cent. Ur värdetabellen
framtages på grund av sålunda bestämda ingångsdata skogsbruksvärdet och
skogsmarksvärdet per hektar. Det totala skogsbruksvärdet för värderingsenheten
erhålles genom att det framtagna skogsbruksvärdet per hektar multipliceras med
enhetens skogsmarksareal, uttryckt i hektar, varefter det sålunda beräknade värdet
i förekommande fall justeras enligt vad nedan under c, anges,
c. Justering
i vissa fall av det enligt tabell beräknade skogsbruksvärdet
Vid värderingen skall, enligt anvisningar som riksskatteverket medde
lar, hänsyn tagas till onormalt stor förekomst av tekniska fel i virket,
särskUda föryngringssvärigheter för skogen, meddelade skydds- eller
fridlysnmgsbestämmdser, skogens belägenhet nära gräns mot annat vär
deringsområde och andra jämförliga, på värdet inverkande omständig
heter, I fråga om värderingsenheter, för vUka föratsättningar föreligger
för tillämpning av nämnda anvisningar, skall därför det enligt reglerna
under a, eller b,
beräknade skogsbruksvärdet justeras i enlighet med vad
som anges i anvisningarna.
d. Redovisning
av fastställda värden
Omfattar
taxeringsenheten endast en värderingsenhet, skall det enligt reglerna under a.
eller b. beräknade värdet, sedan det i förekommande fall justerats efter vad
under c. sägs, utföras som taxerat skogsbruks-värde för taxeringsenheten. Om
taxeringsenheten omfattar flera värderingsenheter, skall de på motsvarande
sätt framtagna värdena för de olika värderingsenheterna sammanläggas och det
sammanlagda värdet utföras som taxerat skogsbraksvärde för taxerUigsenheten.
Om
värderuigsenheten består av skogsmarken på två eller flera, i skUda kommuner
belägna fastigheter eller delar därav (jfr punkt C. 1. första stycket) skall
vad ovan sägs om taxeringsenhet ha avseende å den av de ifrågavarande
fastigheterna eUer fastighetsdelarna bestående enheten. Om fördelning av
skogsbraksvärdet på respektive kommuner stadgas i punkt 6 av anvisningarna tUl
9 § kommunalskattelagen.
Denna
instruktion träder i kraft den 1 januari 1974 och tillämpas första gången vid
1975 års allmänna fastighetstaxering. Genom instrak-
Prop. 1973:162 36
tionen
upphäves skogsvärderingsinstraktionen (1951: 440), vilken dock skaU tUlämpas
vid 1974 års fastighetstaxermg och fastighetstaxeringar tidigare år.
Prop. 1973:162 37
3
Förslag till
Förordning
om ändring i förordningen (1947: 576) om statlig inkomstskatt
Härigenom
förordnas, att 3 § samt 6 § 1 mom, förordningen om statlig inkomstskatt (1947:
576) skaU ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
3 §1
Bestämmelserna
i 3 §, 4 § tredje Bestämmelserna i 3 och 4 §§
stycket
samt 6466 §§ kommu- samt 6466 §§ kommunalskatte-
nalskattdagen
skola äga motsva- lagen skola äga motsvarande till-
rande
tUlämpning vid taxering till lämpning vid taxering tUl statlig
statlig
inkomstskatt, inkomstskatt,
I
den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen eller i denna förordning
meddelade, med stadganden i kommunalskattelagen likartade bestämmelser äga
tillämpning vid taxeringen till statiig inkomstskatt, skola likaledes
anvisningama till kommunalskattelagen i motsvarande delar lända till
efterrättelse,
6 §
1 m o m,2 Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger, såframt ej annat
föreskrives i denna förordning eller i särskilda bestämmelser, meddelade på
grund av överenskommelse eller beslut, varom i 20 och 21 §§ sägs;
a) fysisk
person;
för
inkomst som avses i denna förordning enligt de grunder som angives i 53 § 1
mom, första stycket a) kommunalskattelagen samt, såvitt avser tid under vilken
han ej varit bosatt här i riket, för inkomst genom utdelning på andelar i
svenska ekonomiska föreningar;
b) svenska aktiebolag
och sådana bolag, som enligt särskUd för
fattning äro skyldiga alt avstå sin vinst, ekonomiska föreningar, sam
fund, stiftelser, verk, inrättningar och andra inländska juridiska per
soner, därunder inbegripna ägare av för gemensamt behov avsatta så
kallade besparingsskogar, häradsallmänningar samt andra likartade sam
fälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma räk
ning;
för
all inkomst, som av dem här i riket eller å utländsk ort förvärvats;
c) utiändska
bolag:
för
inkomst av här belägen fastighet; för inkomst av rörelse, som här bedrivits;
för
vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket eller
tillbehör till sådan fastighet eller rörelse;
för
slutlig skatt, fastighetsskatt för slutlig skatt eller tillkom-eller
tillkommande skatt, som resti- mande skatt, som restituerats, av-
1 Senaste
lydelse 1950: 253,
2 Senaste
lydelse 1970:163,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen lydelse
kortats
eller avskrivits, i den mån avdrag därför av bolaget åtajutits vid tidigare
års taxeringar; samt
Nuvarande
lydelse
tuerats,
avkortats eller avskrivits, i den mån avdrag därför av bolaget åtnjutits vid
tidigare års taxeringar; samt
för
inkomst genom utdelning å andelar i svenska ekonomiska föreningar.
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1975, Äldre bestämmelser tillämpas
dock vid 1975 års taxering och vid eftertaxering för år 1975 eller tidigare år.
Prop. 1973:162 39
4
Förslag till
Förordning
om ändring i förordningen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt
Härigenom
förordnas, att 1 §, 3 § 2 mom,, 4 och 7 §§ förordningen om statlig
förmögenhetsskatt (1947: 577) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Till
staten skall årligen erläggas förmögenhetsskatt enligt i denna förordning
givna bestämmelser.
Angående
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till statlig
förmögenhetsskatt stadgas i taxeringsförordningen.
Vid
taxeringen till förmögen- Vid taxeringen till förmögen
hetsskatt skola bestämmelserna i hetsskatt skola bestämmelserna i
3 §, 4 § tredje stycket, 64 § 2 3 och A §§, 64 § 2 mom, och 65 §
mom, och 65 § kommunalskatte- kommunalskattelagen äga motsva-
lagen äga motsvarande tUlämp- rande tillämpning. I den mån be-
ning. I den mån bestämmelserna i stämmelserna i kommunalskatte-
kommunalskattelagen eller i denna lagen eller i denna förordning
förordning meddelade, med stad- meddelade, med stadganden i kom-
ganden i kommunalskattelagen lik- munalskattdagen likartade be-
artade bestämmelser äga tUlämp- stämmelser äga tillämpning vid
ning vid taxeringen till förmögen- taxeringen till förmögenhetsskatt,
hetsskatt, skola likaledes anvis- skola likaledes anvisningama till
ningama till kommunalskattelagen kommunalskattelagen i motsvaran-
i motsvarande delar lända till ef- de delar lända till efterrättelse,
terrättdse.
3
§ 2 m o m." Såsom tillgångar vid förmögenhetsberäkningen upptagas
icke:
a) kapitalvärdet av kapitalförsäkring;
b) rätt till undantagsförmåner, till pension eller
annan livränta, som utgår på grund av försäkring, till pension och annan
förmån, som annorledes än i följd av försäkring åtnjutes på grand av
förutvarande tjänsteförhållande, samt till livränta som, enligt vad i lag
eller särskUd författning är stadgat, annorledes än på grund av försäkring
utgår vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring;
c) rätt till annan ränta, avkomst eller förmån än i b)
avses, därest densamma är bestämd att tillgodonjutas för den berättigades
livstid samt värdet av vad han årligen må i sådant avseende åtnjuta understiger
1 000 kronor;
d) rätt till
förmögenhet, varav annan för närvarande åtnjuter avkast
ningen;
e) möbler,
husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda för den
skattskyldiges och hans familjs personliga bruk;
1 Senaste
lyddse 1952: 407.
2 Senaste
lydelse 1950: 312.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
f) konstverk, bok-, konst- och därmed jämförliga
samlingar, såframt
ej ägaren med dem driver handel eller yrkesmässigt häller dem för all
mänheten tUlgängliga;
g) sädana tillgångar, som avses i 1 mom. e) här ovan,
därest samman
lagda värdet av dessa tillgångar icke överstiger 1 000 kronor;
h)
patent- och förlagsrätter, som icke äro tillgångar i rörelse, ävensom rätt tUl
firmanamn, varumärke, mönsterskydd, tidnings titel och dylikt;
opaginerad Kontrollera mot PDF
i) förråd av livsmedel eller andra förnödenheter, som äro
avsedda för den skattskyldiges och hans familjs personliga behov, samt kontant
hushållskassa eller därmed jämförlig, för den skattskyldiges löpande utgifter
avsedd kassa.
(Se vidare anvisningarna.)
i) förråd av livsmedel eller andra förnödenheter, som äro
avsedda för den skattskyldiges och hans familjs personliga behov, samt kontant
hushållskassa eller därmed jämförlig, för den skalt-skyldiges löpande utgifter
avsedd kassa;
j) fastighet, i den mån skatteplikt enligt 5 §
kommunalskattelagen (1928: 370) icke föreligger för fastigheten, utom såvitt
fråga är om sådana tillbehör till fastigheten som avses i 2 kap. 3 § jordabalken.
(Se vidare anvisningarna.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
4 § 3
Värdesättning av tillgångar, som i 3 § 1 mom. omförmälas,
skall ske med hänsyn tUl förhållandena vid beskattningsårets utgång och med
iakttagande av här nedan meddelade bestämmelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Faslighet
upptages lill det taxeringsvärde, som vid nämnda tidpunkt var för densamma
gällande. Var sådant värde då ej åsätt eller har under beskattningsåret omständighet
inträffat, som kan under taxeringsperioden påkalla förändrad värdering,
upptages fastigheten till det taxeringsvärde, som för taxeringsåret bliver
densamma åsätt.
Fastighet upptages tUl det taxeringsvärde, som vid nämnda
tidpunkt var för densamma gäUande. Var sådant värde då ej åsätt eller har
under beskattningsåret omständighet inträffat, som kan under taxeringsperioden
påkalla förändrad värdering, upptages fastigheten till det taxeringsvärde, som
för taxeringsåret bliver densamma åsätt. Finnas sådana tillbehör till
fastigheten som avses i 2 kap. 3 § jordabalken, skola dessa upptagas särskUt.
Bestämmelserna i fjärde stycket om värdesättning av lös egendom äga därvid
motsvarande tillämpning.
Tomträtt eller vattenfallsrätt skall upptagas till det
värde, som rättigheten med hänsyn till vUlkoren vid upplåtelsen och den tid,
som därför
8 Senaste lyddse 1968: 732.
Prop. 1973:162 41
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
återstår,
kan anses hava betingat vid en försäljning under normala förhållanden.
Lös
egendom, som är avsedd för stadigvarande bruk i jordbruk med binäringar, i
skogsbruk eller i rörelse, skall värdesättas i enlighet med vedertaget
affärsbruk inom det slag av verksamhet, däri egendomen är nedlagd.
Fordran,
som löper med ränta, skall, därest den icke är tUlgång i rörelse, upptagas tUl
sitt kapitalbelopp utan inberäkning av under beskattningsåret upplupen men ej
förfallen ränta.
Fordran,
som ej är förfallen och därå ränta ej skall beräknas för tiden före
förfallodagen, uppskattas till belopp, som efter en räntefot av fem procent
utgör fordringens förhandenvarande värde enligt vid denna förordning fogad
tabell I. Osäker fordran upptages till det belopp, varmed den kan beräknas
inflyta. Värdelös fordran upptages icke.
Värdepapper,
som noteras å inländsk eller utiändsk börs, upptages till det noterade värdet, såframt
antagas kan, att detta motsvarar vad som må hava varit påräkneligt vid
försäljning under normala förhållanden.
Annan
för evärddig tid utgående ränta, avkomst eller förmån än frälseränta uppskattas
till tjugu gånger det belopp,. vartUl den uppgått under beskattningsåret.
Kapitalvärdet
av på livstid eller viss tid utgående ränta, avkomst eller förmån uppskattas
efter det belopp, rättigheten motsvarat under beskattningsåret, och en
räntefot av fem för hundra om året enligt de vid denna förordning fogade
tabellerna II, III och IV.
Rättighet,
som icke är bestämd att utgå under någons livstid men ändock är av obestämd
varaktighet, uppskattas med ledning av tabellerna III och IV, såsom om den skolat utgå för den berättigades livstid, dock högst till
tio gånger det värde, rättigheten senast för helt år motsvarat.
Är
rättighet beroende av varaktigheten av flera personers liv sålunda, att
rättigheten upphör vid den först avlidnes frånfälle, bestämmes rättighetens
kapitalvärde efter den äldstes levnadsålder. Fortfar däremot rättigheten
oförändrad till den sist avlidnes frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes
ålder.
Andel
i ekonomisk förening, vars behållna tUlgångar vid likvidation allenast delvis
skola skiftas mellan medlemmarna, skall upplagas till ett värde motsvarande den
del av föreningens förmögenhet som skulle fallit på andelen därest föreningen
trätt i likvidation.
Övrig
lös egendom upptages till det värde, som den kan anses hava betingat vid
försäljning under normala förhållanden.
(Se vidare anvisningarna.)
7
§ I fråga om skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet likställas med ägare:
a) den som innehar fast eller lös egendom med
fideikommissrätt;
b) innehavare av fastighet med b)
innehavare av fastighet med stadgad åborätt; innehavare av så stadgad
åborält; innehavare av så kallad ofri tomt i stad och den kallad
ofri tomt i stad och den som eljest innehar faslighet med som
eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt; ständig
eller ärftiig besittningsrätt; innehavare av skogsområde, som
Prop. 1973:162 42
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
blivit
av staten upplåtet till bergshanteringens understöd;
c) efterlevande
make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen
av förmögenhet, tillhörande den först avlidne makens kvarlåtenskap;
d) annan,
som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmö
genhet, vartill äganderätten tillagts någon hans avkomling, adoptivbarn
eller adoptivbarns avkomling;
e) den som i enlighet
med stiftelses ändamål att tillgodose viss
familjs eller vissa familjers ekonomiska intressen under sin livstid äger
åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartUl äganderätten tUlkommer
stiftelsen;
f) så ock eljest den som
äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet,
vartill äganderätten tillkommer annan, därest sådant förhållande före
Ugger, att han finnes i avseende, varom nu är fråga, skäligen böra be
traktas såsom förmögenhetens ägare.
Föreskrifterna i e) och f)
här ovan må dock ej föranleda till alt förmögenheten beräknas högre än till
tjugufem gånger det belopp, som avkastningen av förmögenheten utgjort under
nästföregående beskattningsår.
(Se vidare anvisningarna.)
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1975. Äldre bestämmelser tUlämpas dock
vid 1975 års taxering och vid eftertaxering för år 1975 eller tidigare år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
5 Förslag till
Förordning om ändring i stämpelskatteförordningen (1964:
308)
Härigenom
förordnas, att 8 § 1 mom. stämpelskatteförordningen (1964: 308)1 siau h
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 mom. Vid tillämpningen av 7 § skall som värde av fast
egendom gälla taxeringsvärdet året närmast före det år, dä lagfart sökes. Vid
köp, där köpeskUlingen överstiger detta taxeringsvärde, skall dock egendomens
värde anses motsvara köpeskUlingen. Därvid skall i denna icke inräknas rätt
tUl avkomst eller annan förmån av egendomen, som förbehållits säljaren.
Vad i första stycket sagts om värderingsgrunden vid köp
skall, i den män det är möjligt, tillämpas även eljest, när förvärv sker mot
vederlag. Vid byte av fast egendom med olika taxeringsvärden å ömse sidor
skall värdet å vardera sidan anses motsvara det högsta av dessa
taxeringsvärden. Utgår vid byte av fast egendom mellan-gift i penningar eller
annan lös egendom, skall för vartdera förvärvet skatten beräknas efter värdet
av den fasta egendom förvärvet omfattar eller, om värdet av vad fångesmannen
erhållit i utbyte efter avdrag för den mel-langift denne må ha lämnat är högre,
detta värde. Därvid skall
1 Förordningen omtryckt 1971: 454.
1 mom. Vid
tUlämpningen av 7 § skall som värde av fast egendom gälla taxeringsvärdet året
närmast före det år, då lagfart sökes. Ingår i egendomen sådana tiUbehör till
fastighet som avses i 2 kap. 3 § jordabalken skall till taxeringsvärdet läggas
värdet av dessa tillbehör, fastställt av inskrivningsmyndigheten efter intyg
av sakkunnig eller annan utredning. Vid köp, där köpeskillingen överstiger
taxeringsvärdet och i förekommande fall värde av tillbehör till fastighet som
nyss sagts skaU dock egendomens värde anses motsvara köpeskillingen. Därvid
skall i denna icke inräknas rätt tUl avkomst eller annan förmån av egendomen,
som förbehåUits säljaren.
Vad i
första stycket sagts om värderingsgrunden vid köp skaU, i den mån det är
möjligt, tillämpas även eljest, när förvärv sker mot vederlag. Vid byte av
fast egendom med olika taxeringsvärden å ömse sidor skall värdet å vardera
sidan anses motsvara det högsta av dessa taxeringsvärden. Utgår vid byte av
fast egendom meUangift i penningar eller annan lös egendom, skall för vartdera
förvärvet skatten beräknas efter värdet av den fasta egendom förvärvet
omfattar eller, om värdet av vad fångesmannen erhållit i utbyte efter avdrag
för den mel-langift denne må ha lämnat är högre, detta värde. Därvid skall
Prop. 1973:162 44
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
som
värde av fast egendom gälla som värde av fast egendom gälla
det taxeringsvärde, som sägs i det värde, som sägs i första styc-
första stycket. ket första och andra punkterna.
Finnes
för egendomen icke särskilt taxeringsvärde för det i första stycket angivna
året, skall vid tillämpningen av 7 § i stället gälla egendomens värde vid
tidpunkten för upprättande av den handling, vara förvärvet grundas. Detta värde
fastställes av inskrivningsmyndigheten efter intyg av sakkunnig eller annan
utredning. Detsamma skall gälla om det visas att egendomen efter den tidpunkt,
som taxeringsvärdet för nämnda är avsett, men fÖre fångeshandlingens
upprättande nedgått i värde till följd av eldsvåda, vattenflöde eller annan
sådan tilldragelse, borttagande av byggnad eller annan anläggning på egendomen
eller tUlbehör till denna, skogsavverkning, nedläggning eller väsentiig förändring
av rörelse, i vilken egendomen varit använd, eller av annan liknande
anledning.
Visas
alt egendomens värde efter fångeshandlingens upprättande höjts till följd av
nybyggnad eller av annan liknande anledning, skall denna förhöjning av värdet
icke medräknas, när egendomens värde bestämmes.
I
fall, som avses i tredje stycket, äger inskrivningsmyndigheten, när särskUda
skäl föranleda det, hos länsstyrelsen påkalla, att egendomen åsättes värde till
ledning för skattens bestämmande. Därvid skall i tUl-lämpliga delar gälla vad
som är stadgat om åsättande av särskUt värde vid bestämmande av arvsskatt.
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre bestämmelser tillämpas
dock om förvärv av egendomen skett före ikraftträdandet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6 Förslag till
Förordning om ändring i förordningen (1941: 416) om
arvsskatt och gåvoskatt
Härigenom
förordnas, att 20 och 22 §§ förordningen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
20 §1
Vid uppskattning av egendom skall lända till efterrättelse
i bouppteckning eller, där skatt uttages efter deklaration, i denna upptaget
värde, så framt icke föreskrifterna i 21, 22 eUer 23 § föranleda åsättande av
annat värde. Njtj anderätt eller rätt tUl ränta, avkomst eller annan förmån,
som av arvlåtaren stiftats genom testamente, uppskattas enligt i 23 § meddelade
föreskrifter.
Att i
vissa fall skatt skall utgå efter lägre värde än nu sagts, därom stadgas i 27
§.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Såsom
fast egendom enligt denna förordning anses vad som är fast egendom enligt
lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1) angående vad till fast egendom är att hänföra,
oaktat denna lag har upphört att gälla. Vid tUlämpning av bestämmelserna i
2127 §§ skall byggnad dock alltid anses som fast egendom.
Vid
tillämpning av bestämmelserna i 2127 §§ skall vad som föreskrives om
fastighet äga motsvarande tillämpning i fråga om byggnad som är lös egendom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 mom.
Såsom värde å fast egendom vid tidpunkt, som avses i 21 §, skall, där ej
annat föranledes av vad i 2 mom. stadgas, gälla näst föregående årets taxeringsvärde.
1 mom. Såsom värde å fast egendom vid tidpunkt, som avses
i 21 §, skall, där ej annat föranledes av vad i 2 mom. stadgas, gälla näst
föregående årets taxeringsvärde. Finnes sådana tillbehör till fastigheten som
avses i 2 kap. 3 § jordabalken skola dessa upptagas särskilt. Bestämmelserna i
23 § vid F om värdesättning av lös egendom äga därvid motsvarande tillämpning.
2 m o m.2 Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst
föregående årets taxeringsvärde avsett, nedgått i värde genom eldsvåda, vattenflöde
eller annan dylik tUldragdse eller genom borttagande av byggnad eller annan
anläggning å egendomen eller av tillbehör därtill eller genom skogsavverkning
eller genom nedläggning eller väsentlig föränd-
1 Senaste lydelse 1967: 157.
2 Senaste lyddse 1958: 562.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
ring av rörelse, i vilken egendomen varit använd, eller av
annan liknande anledning, skall länsstyrelsen i det län där egendomen är
belägen på ansökan av skattskyldig, boutredningsman eller testatmenlsexekutor,
efter verkställd utredning, åsätta egendomen särskilt värde tUl ledning för
beräkning av på egendomen belöpande arvsskatt.
Där efter tidpunkt som nyss nämnts fortsatt bebyggelse
skett å fast egendom eller dess värde eljest förhöjts till följd av ny-, tUl-
eller ombyggnad eller väsentlig förändring av rörelse, vari egendomen varit
använd, eller annan liknande anledning, äger beskattningsmyndigheten hos
länsstyrelsen påkaUa att egendomen för ändamål, som i föregående stycke sägs,
åsättes särskUt värde.
Fast egendom, för vilken icke finnes särskilt
taxeringsvärde, skall ock av länsstyrelsen åsättas värde tiU ledning för
arvsskattens bestämmande. Det åligger skattskyldig, boutredningsman eller
testamentsexekutör att göra ansökan härom. Värdering som nu sägs är dock icke
erforderlig där det finnes uppenbart, att egendomens värde ej överstiger 10 000
kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid den
värdesättning, varom i detta moment är fråga, skall, under iakttagande i
övrigt i tilllämpliga delar av de i kommunalskattelagen stadgade grunder
för taxering av fastighet, hänsyn tagas till egendomens beskaffenhet vid
tidpunkt, som avses i 21 §. Sökande är pliktig meddela länsstyrelsen
erforderliga upplysningar för ansökningens prövning. Länsstyrelsen äger all
i ärendet höra ordföranden i faslighelstaxeringsnämn-den för del distrikt,
inom vilket egendomen är belägen, eller, om denna nämnd avslutat sin verksamhet,
ordföranden i taxeringsnämnden i orten. Där besiktning av egendomen prövas
nödig, må länsstyrelsen föranstalta därom såframt, då ärendet upptagits på
ansökan, sökanden efter anmaning bestrider kostnaderna för besiktningen. I
fall, som avses i andra stycket av detta moment, bestridas kostnaderna av
allmänna medel.
Vid den värdesättning, varom i detta moment är fråga,
skall, under iakttagande i övrigt i tiU-lämpliga delar av de i kommunalskattelagen
stadgade grunder för taxering av fastighet, hänsyn tagas till egendomens
beskaffenhet vid tidpunkt, som avses i 21 §. Vad i 22 § 1 mom. andra och tredje
punkterna är stadgat skall därvid äga motsvarande tillämpning. Sökande är
pliktig meddela länsstyrelsen erforderliga upplysningar för ansökningens
prövning. Länsstyrelsen äger att i ärendet höra ordföranden i
fastighetstaxerings-nämnden för det distrikt, inom vilket egendomen är
belägen, eller, om denna nämnd avslutat sin verksamhet, ordföranden i
taxeringsnämnden i orten. Där besiktning av egendomen prövas nödig, må
länsstyrelsen föranstalta därom såframt, då ärendet upptagits på ansökan,
sökanden efter anmaning bestrider kostnaderna för besiktningen. I fall, som
avses i andra stycket av detta moment, bestridas kostnaderna av aUmänna medel.
Över länsstyrelsens beslut i ärende, som avses i detta
moment, må klagan icke föras.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre
bestämmelser skall dock tillämpas om skattskyldigheten inträtt före ikraftträdandet.
Prop. 1973:162 47
7
Förslag till
Lag
om ändring i förordningen (1946: 324) om skogsvårdsavgift
Härigenom
förordnas, att 1 § förordningen om skogsvårdsavgift (1946:324) skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Den,
för vilken vid taxering tUl Den, för vilken vid taxering till
kommunal inkomstskatt såsom kommunal inkomstskatt såsom
skattepliktig inkomst upptagits ga- skattepliktig inkomst upptagits ga
rantibelopp för jordbruksfastighet, rantibdopp för jordbraksfastighet,
som vid fastighetstaxering åsätts som vid fastighetstaxering åsätts
särskilda värden för skogsmark delvärdet
skogsbruksvärde, är
och växande skog, är skyldig er- skyldig erlägga skogsvårdsavgift,
lägga skogsvårdsavgift. Sådan av- Sådan avgift utgår med högst en
gift utgår med högst en och en och en halv promille av skogs-
halv promille av summan utav de bruksvärdet,
värden å skogsmark och växande
skog, som legat till grund för be
räkning av garantibeloppet.
Har
garantibeloppet jämkats i enlighet med vad därom i 47 § sista stycket
kommunalskattelagen föreskrives, skall jämkning ske jämväl av underlaget för
beräkning av skogsvårdsavgift.
För
varje år bestämmes med vilket promilletal skogsvårdsavgiften skall för det året
utgå.
Skogsvårdsavgift skall
utgå i helt antal kronor, därvid iakttages att avgiftsbeloppet vid öretal över
femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt tUl närmaste hela
krontal.
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1975. Äldre bestämmelser tillämpas
dock i fråga om skogsvårdsavgift för år 1975 eller tidigare år.
'
Senaste lydelse 1953:403.
Prop.
1973:162 48
8
Förslag till
Lag
om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623)
Härigenom
förordnas i fråga om taxeringsförordningen (1956: 623)i
dels
att 131 § 2 mom., 134 §, 139 § 2 mom., 144 § 3 mom., 146 §, 154 § 3 mom,, 158 §
2 och 3 mom, samt 191 § 3 mom, skaU upphöra att gälla,
dels
att 2 § 2 mom,, 38 § 1 mom,, 102, 131, 133, 135, 135 a, 136, 137, 139, 142145
och 147 §§, 148 § 1 och 3 mom,, 149156, 158 och 159 §§, 164 § 13 mom,,
167169, 172 och 173 §§, 174 § 4 och 5 mom,, 184, 185, 186 a, 189191 och 193
§§, 195 § 2, 3 och 5 mom,, 197 och 200 §§ samt rubrikerna närmast före 164 och
193 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels
att i förordningen skall införas en ny paragraf, 143 a §, av nedan angivna
lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
2
§
2 m o m. Beteckningarna t a x e- 2 m o m. Beteckningarna taxe
ringsår, beskattningsår ringsår, beskattningsår
och hemortskommun ha- och hemortskommun ha
va i denna förordning samma in- va i denna förordning samma in
nebörd som i kommunalskattda- nebörd som i kommunalskattela
gen, gen {1928: 370).
Vidare skola vid taxering enligt denna förordning bestämmelserna i 4 §
andra stycket kommunalskattelagen äga motsvarande tillämpning.
Huruvida
någon är att anse såsom bosatt här i riket, skall avgöras efter de i
anvisningarna till 53 § kommunalskaltdagen stadgade grunderna.
Vad
i denna förordning stadgas om person, som varit här i riket bosatt, skall äga
tillämpning jämväl å person, som i Sverige stadigvarande vistats utan att vara
härstädes bosatt.
Vad
i denna förordning sägs om makar skall i tillämpliga delar jämväl gälla i
fråga om skattskyldiga som avses i 65 § sista stycket kommunalskattelagen.
38 §
1
mom. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag och rederi för regislreringsplikligt
fartyg skall varje år till ledning för delägares taxering utan anmaning
avlämna följande uppgifter angående bolaget eller rederiet, nämligen
a)
för varje kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt och
statlig förmögenhetsskatt: uppgift, särskilt för varje sådan delägare, vilken
uppgift skall avfattas enligt reglema för allmän självde-
'
Förordningen omtryckt 1971: 399.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
klaration
och tillika innehålla upplysning om den delägaren tillkommande andelen av
bolagets eller rederiets inkomst och värdet av hans andel eller lott i bolaget
eUer rederiet; samt
b)
för varje kommun, dit någon av bolaget eller rederiet innehavd förvärvskälla
är att hänföra: uppgift, avfattad enligt reglerna för särskUd självdeklaration,
med upplysning tillika om den andel av inkomsten, som å varje delägare belöper.
Äro
bolagets eller rederiets samtiiga delägare skattskyldiga till statlig
inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt i samma kommun, skall dock uppgift,
som i b) avses, icke lämnas för den kommunen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innefattar kommun flera
församlingar, skola vid avlämnande av uppgifter som ovan sägs i förekommande
fall jämväl lämnas erforderliga uppgifter för tillämpning av bestämmelserna
i 60 § kommunalskattelagen.
Finnes
inom kommun administrativt område, inom vilket menighet äger utöva
beskattningsrätt, skola vid avlämnande av uppgifter som ovan sägs i
förekommande fall jämväl lämnas erforderliga uppgifter för tillämpning av bestämmelserna
i 60 § kommunalskattelagen.
Vid
uppgift, som i denna paragraf sägs, skola fogas i 30 § 1 mom, första och andra
styckena omförmälda handlingar.
102 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har fastighets
taxeringsvärde legat till grund för inkomsttaxering eller förmögenhetstaxering
och sker genom beslut av regeringsrätten, kammarrätt eller skatterätt sådan
ändring beträffande fastighetstaxeringen att inkomsttaxeringen eller
förmögenhetstaxeringen bör bestämmas till annat belopp än som skett, må
besvär med yrkande om härav föranledd ändring i taxeringen för inkomst eller
förmögenhet anföras av den skalt-skyldige, taxeringsintendent och, såvitt angår
taxering till kommunal inkomstskatt, vederbörande kommun.
Har fastighets
taxeringsvärde legat till grund för inkomsttaxering eller förmögenhetstaxering
och sker genom beslut av regeringsrätten, kammarrätt eller fastighetstaxeringsrätt
sådan ändring beträffande fastighetstaxeringen att inkomsttaxeringen eller
förmögen-hetslaxeringen bör bestämmas till annat belopp än som skett, må besvär
med yrkande om härav föranledd ändring i taxeringen för inkomst eUer
förmögenhet anföras av den skattskyldige, taxeringsintendent och, såvitt angår
taxering till kommunal inkomstskatt, vederbörande kommun.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Besvären
skola anföras av skattskyldig eller kommun inom sex månader och av
taxeringsintendent inom åtta månader från den dag, då beslutet rörande
fastighetstaxeringen meddelades.
Besvär
enligt denna paragraf må ej företagas till avgörande, förrän laga kraftägande
beslut rörande fastighetstaxeringen föreligger,
131
§
1 mo m. För allmän fastighets- I län skola finnas lokala
taxering
skola i första instans fin- fastighetstaxeringsdi-
nas fastighetstaxeringsnämnder. strikt och gemensamma
4
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 162
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Fastighetstaxeringsnämnds verksamhetsområde är fastighet
s-taxeringsdistrikt.
Faslighetstaxeringsdistrikt
skall utgöras av kommun eller del av kommun. När särskilda skäl äro därtill, må
dock två eller flera kommuner sammanföras till ett fastighetstaxeringsdistrikt.
Indelning
i distrikt verkställes av länsstyrelsen senast den 1 mars året näst före
taxeringsåret.
Föreslagen lydelse
fastighetstaxeringsdistrikt.
Lokalt fastighefstaxeringsdi-strikt skall utgöras av
församling eller del därav eller av flera, inom samma kommun belägna församlingar.
För taxeringen av större industrifastigheter och därmed jämförliga
fastigheter, kraftverk, outbyggda vattenfall och regleringsdammar samt andra
slag av fastigheter för vilka från värderingssynpunkt speciella förhållanden
äro rådande skall i varje län vidare finnas ett eller flera g em e n-samma
fastighetstaxeringsdistrikt.
För
varje lokalt fastighetstaxeringsdistrikt skall finnas en 1 o-kal
fastighetstaxerings-n ämn d och för varje gemensamt
fastighetstaxeringsdistrikt skall fintias en ge m e n s a m fastig hetstaxering
s-n ä m n d.
Länsstyrelsen
meddelar efter hörande av de lokala skattemyndigheterna beslut otn antalet
gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt samt om distriktens omfattning och de
slag av fastigheter, som skola taxeras i varje sådant distrikt. Lokal
skattemyndighet utväljer efter anvisningar av skattechefen de fastigheter som
skola taxeras i gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt.
Länsstyrelsen
verkställer indelning i fastighetstaxeringsdistrikt senast den 1 mars året
näst före det år då allmän fastighetstaxering äger rum.
opaginerad Kontrollera mot PDF
133 § 1 mom. Fastighetstaxerings-nämnd består av
ordförande samt ytterligare, enligt vad nedan i denna paragraf angives, lägst
fyra och högst sju ledamöter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Ordföranden och ytterligare en ledamot förordnas av
länsstyrelsen i samband med indelningen i fas-tighetslaxeringsdistrikt,
/ övrigt inträda i nämnden:
å landet:
a)
en av
landstingskommunens förvaltningsutskott vald ledamot,
b)
tre av
kommunalfullmäktige valda ledamöter; samt
ista d:
tre av stadsfullmäktige valda ledamöter.
Därest med hänsyn till fastighetstaxeringsdistriktets
utsträckning eller eljest så finnes påkallat, må länsstyrelsen förordtia, att
på landet antalet av landstingskommuns förvaltningsutskott och av
kommunalfullmäktige valda ledamöter skall vara två respektive fyra samt att i
stad antalet av stadsfullmäktige valda ledamöter skall vara fem.
Består fastighetstaxeringsdistrikt av mer än en kommun,
skall länsstyrelsen bestämma hur många ledamöter som skola väljas inom de
olika kommunerna.
Val av ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd jämte
suppleanter, en för varje ledamot, skall förrättas senast den 30 juni året
näst före taxeringsåret. I samband med valet må ftdlmäktige utse en av ledamöterna
alt på kommunens bekostnad deltaga uti de i 144 § 1 mom. och 145 § omförmälda
sammanträdena.
Föreslagen lydelse
1 mom. Ordförande och ytterligare en ledamot i fastighetstaxeringsnämnd
förordnas av länsstyrelsen i samband med indelningen i faslighetstaxeringsdistrikt.
Övriga ledamöter väljas av kommun-fuUmäktige eller, såvitt angår gemensam
fastighetstaxeringsnämnd, av landstingskommunens förvaltningsutskott. Omfattar
gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt ej mer än en kommun, förrättas dock valet
av kommunfullmäktige.
Antalet
valda ledamöter i fastig-lietstaxeringsnämnd skall utgöra lägst tre och högst
sex. Antalet ledamöter bestämmes av länsstyrel-
Val av ledamöter i faslighels-taxeringsnämnd jämte
suppleanter, en för varje ledamot, skall förrättas senast den 31 mars året
näst före det år då allmän fastighetstaxering äger rum. I fråga om lokal
fastighetstaxeringsnämnd skola kommunfullmäktige i samband med valet utse en av
ledamöterna att på kommunens bekostnad deltaga dels i arbetet inom sådan arbetsgrupp,
som avses i 143 § 2 mom., och dels i de sammanträden som skola hållas enligt
144 § 1 mom. och 145 §. Vad angår gemensam fastighetstaxeringsnämnd skola de,
på vilka valet ankommer, i samband med valet utse en av ledamöterna att på
landstingskommunens eller, i fråga om distrikt som ej omfattar mer än en
kommun, på denna kommuns be-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
kostnad deltaga i sammanträde som skall hållas enligt 144
§ 1 mom.
Om
utgången av här omförmälda val har den som därvid fört ordet att underrätta
länsstyrelsen, ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden och de valda.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 mom.
Besvär över val av ledamöter och suppleanter i fastighetstaxeringsnämnd må
anföras hos länsstyrelsen inom tre veckor efter valets förrättande; och skall i
övrigt om vals överklagande i tillämpliga delar gälla vad i kommunallagen är
stadgat angående besvär över beslut av kommunens fullmäktige. Finner
länsstyrelsen efter besvär anledning förordna om nytt val på grund därav att
vid valet icke i enUghet med vad därom är stadgat i 172 §, jämförd med 13 § 1
mom., olika grupper av skattskyldiga blivit vederbörligen företrädda, har länsstyrelsen
att meddela föreskrift, hur många ledamöter för varje grupp som skola väljas.
Överklagas det därefter företagna valet och befinnes detsamma icke böra
fastställas, äger länsstyrelsen utse ledamöter i nämnden.
Över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.
2 mom. Bestämmelserna i 13 § angående ledamöter och suppleanter
i taxeringsnämnd skola äga motsvarande tillämpning beträffande ledamöter och
suppleanter i fastighetstaxeringsnämnd. Vad där föreskrives beträffande kännedom
om olika grupper av skattskyldiga skall därvid avse kännedom om olika slag av
fastigheter. Vidare skall vad som där föreskrives beträffande särskild taxeringsnämnd
tillämpas i fråga om gemensam fastighetstaxeringsnämnd.
3 mo m. Besvär över kommunfullmäktiges val av ledamöter
och suppleanter i fastighetstaxeringsnämnd må anföras hos länsstyrd-sen inom
tre veckor efter valets förrättande; och skall i övrigt om vals överklagande i
tillämpliga delar gälla vad i kommunallagen (1953: 753) är föreskrivet angående
besvär över beslut av kommunfullmäktige. Finner länsstyrelsen efter besvär
anledning förordna om nytt val på grund därav att vid valet kännedom om olika
slag av fastigheter icke blivit vederbörligen företrädd, har länsstyrelsen att
meddela föreskrift, hur många ledamöter med kännedom om respektive slag av
fastigheter som
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
skola väljas. Överklagas det därefter företagna valet och
befinnes detsamma icke böra fastställas, äger länsstyrelsen utse ledamöter i
nämnden.
Över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 mom.
Länsstyrelsen förordnar senast den 1 mars året näst före det år, då allmän fastighetstaxering
äger rum, erforderligt antal personer inom länet, som genom sin verksamhet kunna
antagas besitta sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering,
(fastighetstaxeringsombud) alt inom områden, som länsstyrelsen bestämmer, samordna
arbetet i fastighetstaxeringsnämnderna. Fastighetstaxeringsombuds
verksamhetsområde skall vara så stort, som omständigheterna lämpligen medgiva,
och omfatta flera fastighetstaxeringsdistrikt. Fastighetstaxeringsombud må
icke vara ledamot av fastighetstaxeringsnämnd i länet.
1 mom. Länsstyrelsen förord
nar senast den 1 mars året näst
före det år, då allmän fastighets
taxering äger rum, erforderligt an
tal personer inom länet, som ge
nom sin verksamhet kunna anta
gas besitta sakkunskap i fråga om
fastighetsvärdering (fastig-
hetstaxeringsombud),
alt inom områden, som länsstyrelsen bestämmer, samordna arbetet i lokal
fastighetstaxeringsnämnd. Fastighetstaxeringsombuds verksamhetsområde skall
vara så stort, som omständigheterna lämpligen medgiva, och omfatta flera lokala
fastighetstaxeringsdistrikt. Fastighetstaxeringsombud må icke vara ledamot av
fastighetstaxeringsnämnd i länet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Det
åligger fastighetstaxeringsombud att
opaginerad Kontrollera mot PDF
a)
för
överläggningar angående den förestående allmänna fastighetstaxeringen kalla
till sammanträde enligt 145 §,
b)
genom
deltagande i sammanträden i fastighetstaxeringsnämnderna inom SUt
verksamhetsområde följa taxeringsarbetet, i erforderlig utsträckning lämna
råd för arbetets bedrivande och även i övrigt verka för en jämn och likformig
taxering,
c)
fortlöpande
hålla förste taxeringsintendenten underrättad om arbetets fortskridande.
1) göra undersökning enligt
143 § 2 mom.,
2) för överläggningar angående den
förestående allmänna fastighetstaxeringen kalla tUl sammanträde enligt 145 §,
3)
genom
deltagande i sammanträden i lokal fastighetstaxeringsnämnd inom ombudets
verksamhetsområde följa taxeringsarbetet, i erforderlig utsträckning lämna råd
för arbetets bedrivande och även i övrigt verka för en jämn och likformig
taxering,
4) fortlöpande
hålla skatteche
fen underrättad om arbetets fort
skridande.
Fastighetstaxeringsombud äger deltaga i lokal
fastighetstaxeringsnämnds överläggningar men icke i dess beslut.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
2 mom. / län, där länsstyrelsen så finner erforderligt,
förordnar länsstyrelsen senast den 1 mars året näst före år, då allmän
fastighetstaxering äger ram, två personer (konsulenter för taxering av
vattenfalls-fastighet) att vid nämnda taxering biträda nämndertia, såvitt
angår taxering av outbyggda vattenfall, kraftverk och regleringsdammar. Av
konsulenterna skall den ene företräda taxeringsteknisk och den andre
vattenkraftteknisk sakkunskap.
Konsulenterna
skola biträda nämnderna vid taxeringen, huvudsakligen genom upprättande av
tiggare över vattenfallsfastigheter, som böra bliva föremål för taxering,
komplettering av deklarationsmaterialet samt avgivande av skriftliga
utiåtanden till ledning vid taxeringen.
Konsulent äger, då fråga är om taxering av
vattenfallsfastighet, närvara vid nämnds sammanträde med rätt att deltaga i
överläggning men ej i beslut.
Föreslagen lydelse
2 mom. Länsstyrelsen förord
nar senast den 1 mars året näst
före det år, då allmän fastighets
taxering äger rum, erforderligt an
tal personer med sakkunskap i
fråga om fastighetsvärdering
(konsulenter för fastig
hetstaxering) att vid den
allmänna fastighetstaxeringen bi
träda gemensam fastighetstaxe
ringsnämnd. Konsulent må icke
vara ledamot av fastighetstaxe
ringsnämnd i länet.
Det
åligger konsulent att granska de deklarationer och andra handlingar, som
nämnden för sådant ändamål överlämnar till honom, att efter erforderlig utredning
avge skriftiiga utlåtanden till ledning vid taxeringen samt att, i den
omfattning nämndens ordförande finner påkaUat, i nämnden föredraga ärenden i
vilka konsulenten avgivit utlåtande. Konsulent äger att beträffande av honom
granskade deklarationer dellaga i nämndens överläggningar men icke i dess
beslut.
3 m o m. Fastighetstaxerings
nämnd äger, i den mån behov av
särskUd sakkunskap föreligger vid
behandling av taxeringsfråga, ef
ter samråd med skattechefen anli
ta biträde av sakkunnig med insikt
och erfarenhet på det område frå
gan rör. Sådant samråd skall ske
även vid behov av tolk.
opaginerad Kontrollera mot PDF
135 a § Det åligger lokal skattemyndighet att
1)
ombesörja
sortering av inkomna deklarationer och andra uppgifter,
2)
svara för
längdföring av fas- 2) svara för längdföring av
fas-tighelstaxeringsnämnds beslut och tighetstaxeringshämnds beslut,
i fastighetslängden anteckna skiljaktig mening av
ordföranden,
3) ombesörja att anmäld eller på annat sätt känd
förändring i ägan
derätten till fastighet, som skall upptagas i fastighetslängd, införes i den
na längd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
4)
senast
den 15 maj under taxeringsåret, om ej länsstyrelsen föreskriver annat,
översända deklarationer och övriga handlingar som inkommit från fastighetstaxeringsnämnd
till länsstyrelsen samt fastighetslängderna på den tid och i den ordning Kungl.
Maj:t föreskriver,
5)
i den
omfattning Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen föreskriver, i övrigt medverka vid
taxeringsarbetet.
Föreslagen
lydelse
4) i den omfattning Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen
föreskriver, i övrigt medverka vid taxeringsarbetet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
136 §
1 mom. Till ledning vid allmän fastighetstaxering skall
för varje fastighet, med undantag för sådan, som avses i 5 § 1 mom. c), 2 mom.
eller 4 mom. kommunalskattelagen, av fastighetens ägare utan anmaning avgivas
deklaration (allmän fastighetsdeklaration).
Allmän
fastighetsdeklaration skall avfattas å blankett enligt fastställt formulär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Allmän
fastighetsdeklaration skall innehålla uppgifter om fastighetens areal av olika
ägoslag, användning och byggnader, gällande brandförsäkringsvärde, den senast
för fastigheten erlagda köpeskillingen, hyror och därmed jämförlig avkastning
av fastigheten samt till fastigheten hörande särskilda förmåner ävensom,
beträffande jordbruksfastighet, om åkerjordens dränering, kreatursbesättningen
och skogen, beträffande annan fastighet, om anskaffningsår och
anskaffningskostnader för sådana maskiner och liknande tillgångar, för vilka
särskilt maskinvärde skall angivas, samt beträffande fastighet, därå
vattenfall finnes, uppgifter om meddvattenfö-ring och brultofallhöjd vid
medel-vattenföring samt, där så kan ske, om magasinsvolym för års- och
kortlidsreglering, som är eller med sannolikhet väntas bliva genomförd, så
ock, därest vattenfallet är utbyggt, om anläggningsår och anskaffningskostnader.
Allmän
fastighetsdeklaration skall innehålla uppgifter om fastighetens areal av olika
ägoslag, användning och byggnader, den senast för fastigheten erlagda köpeskillingen,
hyror och därmed jämförlig avkastning av fastigheten samt till fastigheten
hörande särskUda förmåner ävensom, beträffande jordbruksfastighet, om
åkerjordens dränering, kreatursbesättningen och skogen samt beträffande
fastighet, därå vattenfall finnes, uppgifter om meddvattenfö-ring och
bruttofallhöjd vid medd-valtenföring samt, där så kan ske, om magasinsvolym för
års- och korttidsreglering, som är eller med sannolikhet väntas bliva genomförd,
så ock, därest vattenfallet är utbyggt, om anläggningsår och anskaffningskostnader.
Prop.
1973:162 56
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Kungl. Maj:t må föreskriva, att vid avgivande av allmän
fastighets-deklaration utöver de uppgifter, som nu sagts, uppgifter skola
lämnas för statistiskt ändamål.
2 mom. Efter anmaning är ägare av fastighet skyldig att
till ledning vid fastighetens taxering, avgiva uppgift jämväl angående andra
förhållanden än dem, som finnas angivna i deklarationsformuläret.
Ägare av fastighet är vidare skyldig att efter anmaning
förete skogsbruksplan eller annan uppskattningshandling som han innehar och
som avser skog på fastigheten.
137 §
Allmän fastighetsdeklaration Allmän fastighetsdeklaration,
skall avlämnas senast den 15 sep- som
avgives utan anmaning, skall
tember året näst före det, då all- inges till länsstyrelse, lokal skalte-
män fastighetstaxering skall äga myndighet
eller ordföranden i den
rum, och ingivas till vederbörande lokala eller gemensamma fastig-
fastighetstaxeringsnämnds ordfö- hetstaxeringsnämnd
på vilken taxe
rande eller till länsstyrelsen eller ring av fastigheten ankommer och
till lokal skattemyndighet i det län ha inkomnnt senast den 15 sep-
där taxeringen skall äga rum. tember
året näst före det, då all-
Har på föranstaltande av eller män fastighetstaxering skall äga
i samråd med länsstyrelsen i kom- ram. Bestämmelserna i 35 § and
mun vidtagits särskild anordning ra stycket äga motsvarande till
för mottagande av deklarationer, lämpning vid allmän fastighets-
må deklaration till ledning för taxering,
taxering inom länet i enlighet där
med avlämnas.
139 §
1 m o m. Till ledning vid allmän fastighetstaxering skall
lokal skattemyndighet avlämna de till myndigheten, enligt vad därom är särskilt
stadgat, överlämnade avskrifterna av lagfartsbevis för tiden från och med den
1 juli året näst före det, då allmän fastighetstaxering senast ägde rum, till
och med den 30 juni det år, då uppgiften skall avlämnas.
Hy pot eksinrättning skall utan anmaning lämna uppgift å
det värde, vartill i hypoteksinrättningen till belåning anmäld fastighet blivit
uppskattad vid värdering, som blivit för dylikt låns erhållande anställd och
godkänd under tiden från och med den 1 juli året näst
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse
före det, då allmän fastighetstaxering senast ägde rum,
till och med den 30 juni det år, då uppgiften skall avlämnas.
Byggnadsnämnd skall, med den begränsning som föreskrives
av riksskatteverket, lämna den lokala skattemyndigheten uppgift om arten och
omfattningen av den byggnadsverksamhet som avses med beviljade byggnadslov.
Uppgift skall lämnas för varje fastighet för sig senast två veckor efter
utgången av varje kvartal och omfatta de byggnadslov som beviljats under
kvartalet.
142 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Anmaning må utfärdas av fas-tighetsprövningsnämnd,
prövningsnämnd, laxeringsintendent, ordföranden i fastighetstaxeringsnämnd
samt konsulent för taxering av vattenfallsfastighet, den sistnämnde dock icke
i vad avser avgivande av allmän fastighetsdeklaralion.
Vad i
34 § 4 mom,, 52, 54 och 55 §§ är stadgat om anmaning skall i tiUämpliga delar
gälla jämväl beträffande anmaning som här avses. Bestämmelserna i 53 § skola
äga motsvarande tillämpning i fråga om ordförande i fastighetstaxeringsnämnd
samt beträffande taxeringsintendent, fastighetspröv-ningsnämnd, prövningsnämnd
och länsstyrelse.
Anmaning
må utfärdas av taxeringsintendent, fastighetstaxeringsnämnd samt konsulent
för fastighetstaxering, den sistnämnde dock icke i vad avser avgivande av allmän
fastighetsdeklaration.
Vad i 34 § 4 mom., 52, 54 och 55 §§ är stadgat om anmaning
skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande anmaning som här avses.
/ anmaning som utfärdas av taxeringsintendent eller
fastighetstaxeringsnämnd, må vite föreläggas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 mom.
Angående skyldighet dels för skogshögskolan att före allmän fastighetstaxering
fastställa centrala skogstaxeringsanvis-ningar samt till länsstyrelserna avlämna
arealuppgifter m. m. dels ock för skogsstyrelsen att före sådan taxering till
länsstyrelserna lämna uppgifter rörande virkespriser m. m. stadgas i
skogsvärderingsinstruktionen.
Det
åligger landskamreraren att, med biträde av skogssakkunnig, på grundval av
anvisningar och uppgifter som nu sagts samt i mån av behov inhämtade
upplysningar upprätta förslag till lokala skogs-taxeringsanvisningar varom
likale-
1 mom.
Senast den 1 mars året näst före det år, då allmän fastighetstaxering äger rum,
skall riksskatteverket faststäUa för taxeringen erforderliga anvisningar av
organisatorisk och värderingsteknisk natur. Verket skall ofördröjligen
tillställa länsstyrelserna nämnda anvisningar.
Vidare skall riksskatteverket senast den 1 maj tillställa
länsstyrelserna uppgifter om de riktvärden och andra grunder för värdesättningen
av skilda slag av fastigheter inom län eller delar av län, som verket
överväger att fastställa för tillämpning vid den förestående allmänna fastighetstaxering-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
des är stadgat i skogsvärderingsinstruktionen.
2 mom. Före sammanträde varom i 144 § 1 mom. förmäles, har
landskamreraren att på grundval av de uppgifter, som jämlikt 139 § avlämnats,
och de upplysningar, som eljest kunna vinnas, verkställa undersökning rörande
fastigheternas allmänna saluvärde. Länsstyrelsen äger kalla lämpligt antal
personer med ingående kännedom om fastighetsvärdena att därvid tillhandagå
landskamreraren med upplysningar.
Föreslagen lydelse
en. I fråga om mark skola riktvärdena ange genomsnittliga
värden per ytenhet mark av visst eller vissa ägoslag därvid värdena, i den mån
det är påkallat från värderingssynpunkt, anges särskilt för olika
godhetsklasser och brukningsförhållanden. I fråga om byggnader skola
riktvärdena ange genomsnittliga värden för byggnader av visst eller vissa slag
vid olika storlek, ålder, standard och andra förhållanden av beskaffenhet att
erfarenhetsmässigt inverka på värdet. Riktvärden skola framtagas för de
ägoslag och de slag av byggnader, beträffande vilka så lämpligen kan ske. För
villabyggnader och andra småhus liksom för bostadsbyggnader pä jordbruksfastigheter
skola värdena anges i form av byggnadsvärdetabeller, som för olika prislägen utvisa
värderelationerna mellan hus av olika hustyp, storlek, ålder och standard.
Riktvärden skola faststäUas även i fråga om skogsmark och växande skog m. m.,
varvid värdena skola anges i form av tabeller på sätt stadgas i
skogsvärderingsinstruktionen (1973: 00).
1 detta
moment nämnda anvis
ningar och uppgifter skola genom
skattechefens försorg tillställas
ordförandena i fastighetstaxerings
nämnderna, fastighetstaxeringsom
buden och konsulenterna för fas
tighetstaxering.
2 mom.
Fastighetstaxerings
ombud skall, sedan de i 1 mom.
nämnda uppgifterna om de till
tänkta grunderna för värdesätt
ningen kommit honom till hända
i enUghet med föreskrifter som
skattechefen meddelar föranstalta
om undersökning i syfte att utrö
na om en tillämpning av nämnda
grunder skulle medföra taxerings
värden, som med hänsyn till för
hållandena i orten framstå som
riktiga. Vid nämnda undersökning
skall även övervägas vilka bygg-
Prop. 1973:162 59
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
nadsvärdetabeller, som med hänsyn till rådande prisläge
böra komma till användning inom olika delar av fastighetstaxeringsombudets
verksamhetsområde. Undersökningen skall vidare omfatta upprättandet av
förslag till markvärdekartor, vilka för tätbebyggda delar av
verksamhetsområdet utvisa genomsnittligt värde på tomter av den storlek som för
de olika delområdena är normal.
Undersökning enligt första stycket skall inom varje
lokalt fastig-hetstaxeringsdistrikt göras av fas-tighetstaxeringsombudet och underställas
en arbetsgrupp inom fastighetstaxeringsnämnden bestående av ordföranden och
den av länsstyrelsen utsedde ledamoten av nämnden samt den ledamot som därtill
utsetts enligt 133 § 1 mom. tredje stycket. Undersökningen skall omfatta ett
lämpligt antal fastigheter inom ombudets verksamhetsområde, därvid i första
hand utväljas fastigheter som försålts efter närmast föregående allmänna
fastighetstaxering.
143 a § Före sammanträde enligt 144 § 1 mom. har
skattechefen att på grundval av tillgängliga uppgifter rörande sådana försäljningar
av fastigheter inom länet, som skett efter närmast föregående allmänna
fastighetstaxering, och de upplysningar, som eljest kunna vinnas, verkställa
undersökning om marknadsvärdet på fastigheter av skilda slag inom länet.
Länsstyrelsen äger kalla lämpUgt antal personer med ingående kännedom om
fastighetsvärdena att därvid tillhandagå skattechefen med upplysningar.
144 §
1 m o m. Senast den 20 septem- 1 m o m.
Senast den 30 juni året
ber året
näst före det, då allmän näst före det, då allmän
fastig-fastighetstaxering skaU äga ram, hetstaxering äger rum, skola efter
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
skola efter kallelse av länsstyrd-sen ordförandena i
fastighetstaxeringsnämnderna, de ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd, som utsetts
enligt 133 § 1 mom. sjätte stycket, de ledamöter i sådan nämnd, som utsetts av
landstingskommunens förvaltningsutskott, samt fastighetstaxeringsombuden
sammanträda inför landskamreraren pä lämpUg ort för förberedande
överläggningar om tillämpningen av de allmänna grunderna vid den förestående
allmänna fastighetstaxeringen. Länsstyrelsen kan tUl dessa sammanträden kalla
även andra personer, som på grund av sin verksamhet eUer av annan anledning
kunna antagas äga sakkunskap om fastighetsvärdena inom länet eller om
värdering av fastigheter.
Vid
sådant sammanträde redogör landskamreraren för priserna vid försäljning av
fastigheter inom länet under tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering
och för de slutsatser om fastigheternas allmänna saluvärde, som enligt hans
mening kunna dragas av dessa priser, saml för övriga förhållanden av
beskaffenhet alt inverka på nämnda varde. Därjämte skall landskamreraren
framlägga det förslag till lokala skogstaxerings-anvisningar som upprättats
enligt 143 § 1 mom, andra stycket samt i behövlig utsträckning förslag till
särskilda anvisningar i andra hänseenden, såsom angående förfarandet vid
bestämmande av olika ddvärden samt enhetliga grunder för taxeringen av
jordbruksfastighet och annan fastighet med mera. Avser sammanträdet överläggning
angående taxeringen inom endast viss del av länet, skola redogörelserna och
förslagen därefter lämpas.
För sådana trakter inom länet, där jordbruksfastigheterna
kunna med avseende å ägoslag och jor-
Föreslagen
lydelse
kallelse av länsstyrelsen ordförandena i
fastighelstaxeringsnämnder-na och de ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd, som
därtill utsetts enligt 133 § 1 mom, tredje stycket, samt
fastighetstaxeringsombuden och konsulenterna för fastighetstaxering sammanträda
inför skattechefen på lämplig ort för förberedande överläggningar om
tiU-lämpningen av de allmänna grunderna vid den förestående allmänna
fastighetstaxeringen. Länsstyrelsen kan lUl dessa sammanträden kalla även
andra personer, som pä grund av sin verksamhet eller av annan anledning kunna
antagas äga sakkunskap om fastighetsvärdena inom länet eller om värdering av
fastigheter.
Vid sådant sammanträde redogör skattechefen för priserna
vid försäljning av fastigheter inom länet under tiden efter senaste allmänna
fastighetstaxermg och för de slutsatser om fastigheternas marknadsvärde, som
enligt hans mening kunna dragas av dessa priser, samt för övriga förhållanden
av beskaffenhet att inverka på nämnda värde. Vidare lämnas redogörelse för de
grunder för värdesättningen av fastigheter inom länet, som riksskatteverket
enligt 143 § 1 mom, andra stycket preliminärt föreslagU, samt för de i
anslutning därtUl verkställda undersökningarna enligt 143 § 2 mom.
På grundval av de redogörelser som lämnats enligt andra
stycket ha de i sammanträdet del-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
dens beskaffenhet anses vara väsentligen likartade, böra
de vid dessa sammanträden närvarande på grundval av den redogörelse,
landskamreraren enligt vad nyss är sagt har att avgiva, beträffande fastigheter
i skilda storleksgrupper föreslå vissa värden för ytenhet mark av olika
ägoslag, godhetsklasser och brukningsförhållanden under förutsättning av
normalt byggnadsbestånd, vilka enhetsvärden må tjäna till ledning vid taxeringen
av jordbruksfastigheter. Jämväl i fråga om annan fastighet samt beträffande
värdesättning av skogsmark och växande skog skola övervägas enhetliga grunder
för taxeringen.
Föreslagen
lydelse
tagande att överväga om och i vad mån jämkning enligt
deras mening bör ske av de riktvärden och andra grunder för värdesättning av
fastigheter inom länet, som riksskatteverket sålunda föreslagit. Vidare
överväges i vad mån anvisningar för fastighetstaxeringen inom länet erfordras
utöver dem, som riksskatteverket fastställt eller föreslagit, samt hur dessa ytterligare
anvisningar böra vara utformade. I samband därmed överväges om de
byggnadsvärdetabeller och markvärdekartor, som de i 143 § 2 mom. nämnda arbetsgrupperna
ansett böra användas för olika områden inom länet, äro ägnade att medföra en
för länet i dess helhet likformig och rättvis taxering eller om, för uppnående
av nämnda syfte, andra byggnadsvärdetabeller böra väljas eller markvärdekartor
böra ändras.
2 mom.
På grundval av vad som förekommit vid sammanträde, som avses i 1 mom. och de
upplysningar som i övrigt kunna vinnas har skattechefen att upprätta och
senast den 1 augusti året näst före det år, då allmän fastighetstaxering äger
rum, till riksskatteverket avge yttrande över de av verket föreslagna
riktvärdena och andra grunder för värdesättningen av fastigheter inom länet.
Skattechefen skall därvid ange vilka ändringar i och tUlägg till nämnda
grunder som anses påkallade för att taxeringsvärdena skola bliva rätt åsatta.
Senast
den 10 september året häst före taxeringsåret skall riksskatteverket
fastställa och till länsstyrelserna överlämna anvisningar upptagande de
riktvärden och andra grunder för värdesättningen av skilda slag av fastigheter
inom olika län eller delar av län, som verket finner böra centralt fastställas
att gälla för den förestående allmänna fastighetstaxeringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1973:162
Nuvarande lydelse
62
Föreslagen lydelse
Sedan anvisningarna kommit skattechefen till hända skall
denne, så snart det kan ske, fastställa de ytterligare anvisningar för fastighetstaxeringen
inom länet, som äro påkallade utöver de av riksskatteverket fastställda,
däribland anvisningar rörande vilka byggnadsvärdetabeller och markvärdekartor
som böra användas för olika områden.
De för länet gällande anvisningarna skola genom
skattechefens försorg utan dröjsmål tillställas ordförandena i
fastighetstaxeringsnämnderna, fastighetstaxeringsombuden, konsulenterna för
fastighetstaxering och riksskatteverket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sedan de
av fastighetsprövnings-nämnden fastställda lokala skogs-taxeringsanvisningarna
och övriga anvisningar för fastighetstaxeringen kommit
fastighelstaxeringsom-budet och ordförandena i fastighetstaxeringsnämnderna
tillhanda och innan nämnderna börja det egentliga arbetet, skall
fastighels-taxeringsombudet, efter samråd med förste taxeringsintendenten
angående tid och plats, sammankalla ordförandena och de av länsstyrelsen och
landstingskommunens förvaltningsutskott utsedda ledamöterna i
fastighetstaxerings-nämnderna inom sitt verksamhetsområde ävensom de ledamöter
i dessa fastighetstaxeringsnämnder, som enligt 133 § 1 mom. sjätte stycket
utsetts att deltaga i sådant sammanträde, till överläggningar rörande det
förestående taxeringsarbetet. Även andra ledamöter i nämnderna få kallas om
särskilda skäl föreligga. Vid överläggningarna skola förenämnda anvisningar,
särskilt de däri angivna värderingsgrunderna, genomgås. Uppmärksamhet bör
ägnas åt åtgärder för befordrande av likformighet
Sedan de i
144 § 2 mom. nämnda anvisningarna kommit fastighetstaxeringsombudet och ordförande
i lokal fastighetstaxeringsnämnd till hända och innan nämnden börjar det
egentliga arbetet, skall fastighetstaxeringsombudet, efter samråd med
skattechefen i fråga om tid och plats, sammankalla ordförandena och de av länsstyrelsen
förordnade ledamöterna i de lokala fastighetstaxeringsnämnderna inom sitt
verksamhels-område ävensom de ledamöter i dessa nämnder, som enligt 133 § 1
mom. tredje stycket utsetts att deltaga i sådant sammanträde, tUl
överläggningar rörande det förestående taxeringsarbetet. Även andra ledamöter
i nämnderna få efter länsstyrelsens medgivande kallas om särskilda skäl
föreligga.
Vid överläggningarna skola förenämnda anvisningar,
särskilt de däri angivna värderingsgrunderna, genomgås. Uppmärksamhet bör ägnas
åt åtgärder för befordrande av likformighet och rättvisa i taxeringen samt åt
spörsmål, som kunna förväntas vålla fastighetstaxeringsnämnderna svårigheter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
och rättvisa i taxeringen samt ät spörsmål, som kunna
förväntas vålla fastighetslaxeringsnämnderna svårigheter.
147 § Länsstyrelsen har att vaka över att
fastighetstaxeringsarbetet inom länet ordnas och bedrives ändamålsenligt.
Det åligger förste taxeringsintendenten att övervaka
fastighetstaxeringsnämndernas och fastig-hetstaxeringsombudens arbete samt att
vid behov lämna råd, upplysningar och annat bistånd.
Bestämmelserna i 17 § äga motsvarande tiUämpning vid
allmän fastighetstaxering. Skattechefen får kalla även fastighetstaxeringsombud
med verksamhetsområde inom länet, konsulenten för fastighetstaxering i länet
och andra i fastighetsvärdering kunniga och erfarna personer för att erhålla
upplysningar av dem,
Fastighetslaxeringsnämndens ordförande åligger
huvudsakligen:
1)
att
tillhandahålla deklarationsblanketter samt meddela den som därom framstäUer
begäran erforderliga upplysningar om honom åliggande deklarationsskyldighet
och sättet för dess fullgörande,
2)
mottaga och
granska deklarationer, uppgifter och andra handlingar,
3)
vidtaga
åtgärder för felande deklarationers och andra uppgifters införskaffande.
Bestämmelserna i 17 § äga motsvarande tillämpning vid
allmän fastighetstaxering. Förste taxeringsintendenten får kalla även fastighetstaxeringsombud
med verksamhetsområde inom länet och andra i fastighetsvärdering kunniga och
erfarna personer för att er-hälla upplysningar av dem.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4) kalla
nämndens ledamöter till sammanträde, leda nämndens arbete samt vid
sammanträdena föra ordet och vara föredragande.
4) kaUa nämndens ledamöter till sammanträde, leda nämndens
arbete och vid sammanträdena föra ordet samt vara föredragande i nämnden, i den
mån han icke uppdragit föredragningen åt kon-sidenten för fastighetstaxering,
5) ombesörja förandet av nämndens
protokoll samt övriga göromål av expeditionen art,
6) avgiva yttranden i besvärsmål.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
fullgörande av honom åliggande uppgifter må ordförande åtnjuta biträde av
personal, som för sådant ändamål kan anvisas. För avgivande av yttrande i besvärsmål,
som är anhängigt i fastighets-prövningsnämnd, må ordföranden rådgöra med
ledamot av fastighets-
Vid
fullgörande av honom åliggande uppgifter må ordförande åtnjuta biträde av
personal, som för sådant ändamål kan anvisas. För avgivande av yttrande i
besvärsmål, som är anhängigt i fastighetstaxeringsrätt, må ordföranden rådgöra
med ledamot av fastighets-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
taxeringsnämnden. Ordföranden må för ändamålet även kalla
ledamöterna till sammanträde utan hinder av alt nämndens arbete i övrigt är
avslutat.
Föreslagen lyddse
taxeringsnämnden. Ordföranden må för ändamålet även kaUa
ledamöterna till sammanträde utan hinder av att nämndens arbete i övrigt är
avslutat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 mom.
Fastighetstaxeringsnämndens sammanträden hållas å tid och plats, som
ordföranden bestämmer. Det åligger honom att i god tid underrätta
länsstyrelsen och vederbörande fastighetstaxeringsombud om utsatt tid och
plats för sammanträde. Möter för ledamot hinder att lillstädeskomma, skall
han i sitt stäUe kalla sin suppleant och tillika härom underrätta
ordföranden i nämnden.
1 mom. Fastighetstaxeringsnämndens sammanträden hållas å
tid och plats, som ordföranden bestämmer. Det åligger honom att i god tid
underrätta skattechefen och vederbörande fastighetstaxeringsombud eller, såvUt
angår gemensam fastighetstaxeringsnämnd, konsulenten för fastighetstaxering om
utsatt tid och plats för sammanträde. Möter för ledamot hinder att
tUlstädeskomma, skall han i sitt StäUe kaUa sin suppleant och tiUika härom
underrätta ordföranden i nämnden.
Vid
sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet justeras
av två av nämnden utsedda ledamöter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 mom.
Förste taxeringsintendenten eUer av honom beordrad tjänsteman äger närvara vid
sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd tiU fuUgörande av vad honom åligger
enligt 147 § andra stycket.
Fastighetstaxeringsombud
äger närvara vid sådant sammanträde och därunder deltaga i överläggningen men
ej i besluten.
3 mom.
Skattechefen eller av honom beordrad tjänsteman äger närvara vid sammanträde
med fastighetstaxeringsnämnd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
fastighetstaxeringsnämndens första sammanträde skall ordföranden, innan
taxeringsarbetet tager sin början och i närvaro av faslighelslaxeringsombudet,
avgiva noggrann redogörelse för värde-ringsgrander och andra anvisningar, som
fastighetsprövningsnämn-clen faststäUt och som berör distriktet samt de
slutsatser om fastigheternas aUmänna saluvärde i orten, som enligt
ordförandens mening kunna dragas av priser som tillämpats vid
fastighetsköp
Fastighetstaxeringsnämndens
första sammanträde skall äga rum senast den 5 oktober året näst före
taxeringsåret. Vid detta sammanträde skall ordföranden, i närvaro av
fastighetslaxeringsombudet eller, såvitt avser gemensam fastighetstaxeringsnämnd,
i närvaro av konsulenten för fastighetstaxering, avgiva noggrann redogörelse
för värderingsgrunder och andra anvisningar, som fastställts av riksskatteverket
eller skattechefen och som berör distriktet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
under tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering.
Finnas inom distriktet fastigheter med skog, skall i redogörelsen även ingå
upplysning om det virkesförråd, som i medeltal per hektar finnes inom det
område av länet, vari distriktet är beläget, samt virkesförrådets fördelning på
trädslagsklasser, förrådsgrupper och om det har betydelse trädslag inom samma
område.
150
1
mom.
Fastighetstaxeringsnämnden skall preUminärt åsätta fastigheterna i distriktet
taxeringsvärden och, sedan ägare av fastighet, som skall taxeras, beretts tUlfälle
inkomma med erinringar, slutligt fastställa taxeringsvärdena.
2
mom.
Fastighetstaxeringsnämndens preliminära beslut till taxering skola upptagas i
taxeringslängd (fastighetslängd). Närmare
föreskrifter angående längdens förande meddelas av Kungl. Maj:t.
Föreslagen
lydelse
§
1
mom.
Fastighetstaxeringsnämnden skall meddela preliminärt beslut om taxering av
fastighet, som ingår i distriktet. Sedan fastighetsägaren beretts tUlfälle att
inkomma med erinringar, skall nämnden meddela slutligt beslut om taxering av
fastigheten.
2
mom.
Fastighetstaxeringsnämndens slutliga beslut om taxering skola upptagas i
fastighetslängd. De preliminära besluten om taxering skola upptagas i stomme
till fastighetslängd.
Nämndens beslut i fråga om fastigheter, som avses i 5 § 4
mom. kommunalskattelagen (1928: 370), skola dock icke upptagas i fastighetslängd
eller i stomme till sådan längd.
Närmare föreskrifter angående fastighetslängd meddelas av
Kungl. Maj:t.
3 mom.
Fastighetstaxerings
nämnden skall pröva hos nämn
den gjord framställning om sådant
särskilt angivande av värden av
olika i taxeringsenhet ingående
fastigheter eller delar av fastighe
ter som avses i 8 § 3 mom. sista
stycket kommunalskattelagen
(1928:370).
opaginerad Kontrollera mot PDF
151 § Vad i 62 och 64 §§ är stadgat om jäv och omröstning
i taxeringsnämnd skall äga motsvarande tUlämpning beträffande fastighetstaxeringsnämnd.
5 Riksdagen 1973.1 saml. Nr 162
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen
lydelse
Beslut om taxering må icke fattas av
fastighetstaxeringsnämnd såvida icke ordföranden och minst två andra
ledamöter äro tUlstädes. Dock skall den omständigheten, att ledamot av
nämnden har att avträda vid behandling av viss taxering, icke utgöra hinder
mot att beslut fattas rörande ifrågavarande taxering.
Annat
nämndens beslut än som avses i andra stycket må fattas av ordföranden ensam.
Nuvarande lydelse
Beslut må icke fattas av fastig-
helstaxeringsnämnd å landet, så
vida icke ordföranden samt en av
landstingskommunens förvalt-
ningsutskott vald och en kommunvald ledamot äro
tillstädes, samt av fastighetstaxeringsnämnd i stad, såvida icke ordföranden
och minst två ledamöter äro tUl-städes. Dock skall den omständigheten, att
ledamot av nämnden har att avträda vid behandling av viss taxering, icke utgöra
hinder mot att beslut fattas rörande ifrågavarande taxering.
Är
ordföranden av skiljaktig mening såvitt avser beslut om taxering, skall han
på deklaration eller därvid fogad handling anteckna sin mening samt i protokoUet
ange de faU, i vilka detta skett.
Anser ordföranden att värde bort åsättas annorlunda än
fastighetstaxeringsnämnden beslutat, skall han på deklaration eller därvid
fogad handling angiva det värde, han ansett böra åsättas, samt i protokollet
anteckna de fall, i vilka detta skett. Ordförande skall underrätta lokal
skattemyndighet härom i den ordning, som föreskrives av Kungl. Maj:t eller myndighet
som Kungl. Maj:t bestämmer.
Annan
ledamot, som deltagit i nämndens beslut, äger anföra reservation mot beslutet.
Reservation skall anmälas innan sammanträdet avslutas samt, om den närmare
utvecklas, avfattas skriftligen och avgivas sist vid justeringen av
protokollet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Av nämnden
anlitad sakkunnig äger alt beträffande taxering, vid vars handläggning han
biträtt, anteckna särskUd mening till protokollet.
Konsulenten
liksom av nämnden anlitad sakkunnig äger att beträffande taxering, vid vars
handläggning han biträtt, anteckna särskild mening till protokollet.
Ordföranden
skall, i den ordning som föreskrives av Kungl. Maj:t eller myndighet som
Kungl. Maj:t bestämmer, underrätta lokal skattemyndighet om sådan skiljaktig
mening, reservation eller särskUd mening som antecknats i protokoll eller
annan handling.
opaginerad Kontrollera mot PDF
152 §
Fastighetstaxeringsnämndens arbete bör taga sin början
senast den 5 oktober året näst före taxerings-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen lydelse
Nuvarande
lydelse
året. Arbetet skall vara avslutat senast den 25 mars under
taxeringsåret.
Fastighetstaxeringsnämndens
preliminära beslut om taxering skola föreligga färdiga senast den 25 januari
under taxeringsåret. Senast påföljande dag skaU nämndens ordförande ha
tUlstäUt lokal skattemyndighet samtliga fastighetsdeklarationer. Sedan lokal
skattemyndighet infört de preliminära besluten i stomme till fastighetslängd,
skall myndigheten så snart det kan ske återsända deklarationerna till
ordföranden.
Lokal skattemyndighet skall ombesörja att ägare av
fastighet senast den 15 februari under taxeringsåret underrättas
1) om
innehållet i fastighetstaxeringsnämndens preliminära beslut.
Fastighetstaxeringsnämndens prdimuiära beslut om taxeringsvärden
skall föreUgga färdigt senast den 25 januari under taxeringsåret. Senast
påföljande dag skall nämndens ordförande ha tillställt lokal skattemyndighet
samtliga fastighetsdeklarationer. Sedan lokal skattemyndighet infört fastighetstaxeringsnämndens
preliminära beslut tUl taxering i fastighetslängden skall myndigheten så
snart det kan ske återsända deklarationerna tiU ordföranden.
Lokal skattemyndighet skall senast den 15 februari under
taxeringsåret underrätta ägare av fastighet, som skall taxeras,
1)
om den
taxering och de enligt 10 § kommunalskattelagen redovisade särskilda värden
för fastigheten som preliminärt bestämts,
2) om att ägaren äger senast den 10
mars till fastighetstaxeringsnämndens ordförande avgiva skriftiiga erinringar
mot förslaget.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3)
om att särskild
underrättelse om det slutliga beslutet kommer att utsändas endast om ägaren avgivit
erinringar mot preliminärt åsätt taxering eUer om fastighetstaxeringsnämnden,
utan att erinringar avgivits, beslutat åsätta fastighet annat taxeringsvärde
än som preliminärt bestämts eller eljest frångått det preliminära beslutet,
4)
om vad som
skall iakttagas vid anförande av besvär över fastighetstaxeringsnämndens
beslut om taxeringen.
Sedan de preliminärt åsatta taxeringsvärdena blivit
upptagna i fastighetslängden skall längden under tio dagar viss angiven tid på
dagen hållas tillgänglig inom kommunen på lämplig expedition.
3)
om att särskUd
underrättelse om det slutliga beslutet kommer att utsändas endast om ägaren avgivit
erinringar mot det preliminära beslutet eller om fastighets-taxeringsnämnden,
utan att erinringar avgivits, beslutat åsätta fastighet annan taxering än som
preliminärt bestämts eller eljest frångått det preliminära beslutet,
4)
om vad
som skall iakttagas vid anförande av besvär över fastighetstaxeringsnämndens
beslut om taxeringen samt om skiljaktig mening, reservation eller särskild
mening, som antecknats i protokoll eller annan handling.
Sedan de
preliminära besluten om taxering blivit upptagna i stommen till
fastighetslängden skall stommen under tio dagar viss angiven tid på dagen
hållas tillgänglig inom kommunen på lämp-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
med rätt för ägare av fastighet inom distriktet att på
sätt och inom tid som angives i föregående stycke avgiva erinringar. Lokal
skattemyndighet skall efter samråd med ordförande i fastighetstaxeringsnämnd
senast den 15 februari under taxeringsåret utfärda kungörelse härom.
Lokal
skattemyndighet skall så snart det kan ske efter den 10 mars översända
fastighetslängden till fastighetstaxeringsnämndens ordförande.
Föreslagen
lydelse
lig expedition, med rätt för fastighetsägarna att avgiva
erinringar på sätt och inom tid som angives i föregående stycke. Lokal skattemyndighet
skall efter samråd med ordförande i fastighetstaxerings-nämnd senast den 15
februari under taxeringsåret utfärda kungörelse härom.
Lokal
skattemyndighet skall så snart det kan ske efter den 10 mars översända stommen
till fastighetslängden tUl ordföranden i den lokala fastighetstaxeringsnämnden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sedan
tiden för avgivande av erinringar tilländagått, skall
fas-lighetslaxeringsnämnden sammanträda för att slutiigt besluta om
taxeringarna. Därest erinran avgivits eller känt blivit, att beträffande i
fastighetslängden uppförd fastighet inträffat sådan omständighet, som bör
föranleda, att fastigheten skall uppdelas i flera taxeringsenheter eller
eljest anledning förekommit att åsätta annat taxeringsvärde än längden
utvisar, skall ordföranden närmare redogöra härför och nämnden särskUt besluta
härom.
Nämndens beslut skall, om det skUjer sig från det
preliminära beslutet, antecknas och meddelas till lokal skattemyndighet i den
ordning som föreskrives av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t
bestämmer.
När taxeringarna slutligt fastställts, skall
fastighetstaxeringsnämndens ordförande ofördröjligen meddela detta till den
lokala skattemyndigheten samt återsända fastighetslängden och fastighetsdeklarationerna.
Lokal skattemyndighet antecknar i längden slutligt beslut som skiljer sig från
preliminärt beslut och underskriver därefter längden.
Sedan tiden för avgivande av erinringar tilländagått,
skall fastighetstaxeringsnämnden sammanträda för att slutiigt besluta om
taxeringarna. Om erinran avgivits eller anledning förekommer att bestämma
taxeringen annorlunda än som preUminärt bestämts, skall ordföranden närmare
redogöra härför och nämnden särskilt besluta härom.
Fastighetstaxeringsnämndens
arbete skall vara avslutat senast den 31 mars under taxeringsåret. Senast
samma dag skall nämndens ordförande till lokal skattemyndighet återsända
fastighetsdeklarationerna och, såvitt avser lokal fastighetstaxeringsnämnd i
lokalt fastighetstaxeringsdistrikt, den enligt 152 § sista stycket till nämnden
överlämnade stommen till fastighetslängd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 mom. Har ägare av fastighet avgivit erinringar mot
preliminärt åsätt taxermg eller har fastighetstaxeringsnämnden, utan att
erinringar avgivits, beslutat åsätta fastighet annat taxeringsvärde än som
preliminärt bestämts eller eljest frångått det preUminära beslutet, skall den
lokala skattemyndigheten senast den 5 maj under taxeringsåret tillsända ägaren
underrättelse om den taxering och de enligt 10 § kommunalskattelagen
redovisade särskilda värden, som av fastighetstaxeringsnämnden slutligt
bestämts. Underrättelsen skall innehålla upplysnuig om vad som skall iakttagas
vid anförande av besvär över fastighetstaxeringsnämndens beslut.
2 mom. Senast den 31 mars skall
fastighetstaxeringsnämndens ordförande till länsstyrelsen insända
fastighetstaxeringsnämndens protokoU och övriga handlingar.
1 mom. Har ägare av fastig
het avgivit erinringar mot prelimi
närt beslut otn taxering eller har
fastighetstaxeringsnämnden, utan
att erinringar avgivits, frångått sUt
preliminära beslut, skall den lo
kala skattemyndigheten senast den
15 maj under taxeringsåret till
sända ägaren underrättelse om in
nehållet i nämndens beslut. Vidare
skall den lokala skattemyndighe
ten så snart det kan ske sända un
derrättelse till sökande som begärt
fördelning av taxeringsvärdet en
ligt 8 § 3 mom. sista stycket kom
munalskattelagen (1928: 370). Un
derrättelsen skall innehålla upplys
ning om vad som skall iakttagas
vid anförande av besvär över fas
tighetstaxeringsnämndens beslut
samt om skiljaktig mening, reser
vation eller särskild mening som
antecknats i protokoll eller annan
handling.
Underrättelse om innehållet i slutligt beslut om taxering
skall tillstäUas även den som före utgången av februari månad under
taxeringsåret ej erhållit underrättelse om det preliminära beslutet och som
senast den 25 mars under taxeringsåret hos den lokala skattemyndigheten i det
fögderi där fastigheten är belägen anmcUer att han önskar erhålla underrättelse
om innehållet i slutligt beslut.
Underrättelse enligt första och andra styckena skall
tillställas ägaren i rekommenderat brev. Återkommer försändelsen såsom
obestäUbar och finns anledning antaga att ägaren kan anträffas, bör
underrättelsen delgivas honom där så lämpligen kan ske.
2 mom. Fastighetslängden
skall i bestyrkt avskrift under en
tid av minst tre veckor före den
15 juni under taxeringsåret finnas
offentligen framlagd inom kom
munen i den ordning Kungl. Maj:t
föreskriver.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen lydelse 155 §
Nuvarande
lydelse
Kungl. Maj:t meddelar de
närmare föreskrifter om fastighetstaxeringsnämnds och fastighetstaxeringsombuds
arbete som behövas utöver bestämmelsema i demia förordning.
Kungl. Maj:t meddelar de
närmare föreskrifter om fastighets-taxeringsnämnds, fastighetstaxeringsombuds
och konsulents för fastighetstaxering arbete som behövas utöver bestämmelsema
i denna förordning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
156
§
Har
fastighetstaxeringsnämnds beslut om taxering ej införts i fastighetslängd inom
föreskriven tid eller har taxering införts i fastighetslängd för annan
fastighet än den taxeringen avsett eUer eljest uppenbarligen felaktigt eUer har
anteckning om ägare i fastighetslängd bUvit oriktig, må den lokala
skattemyndigheten besluta om rättelse av fastighetslängden i denna del.
Har
fastighetstaxermgsnämnds beslut om taxering blivit oriktigt tiU följd av
1) uppenbar felräkning, eUer
2) uppenbart felaktig överföring av belopp eller annan
uppgift från den allmänna fastighetsdeklarationen,
må
den lokala skattemyndighe- må den lokala skattemyndighe-
ten,
om ej särskilda skäl föranleda ten, om ej särskilda skäl föranleda
att
fastighetstaxeringsrätten bör avgöra frågan, besluta om rättelse i denna del.
att
fastighetsprövningsnämnden bör avgöra frågan, besluta om rättelse i denna del.
Efter
den 1 oktober under taxeringsåret må rättelse enUgt denna paragraf beslutas
endast om anmärkning i fråga om felaktigheten gjorts dessförinnan hos den
lokala skattemyndigheten.
Innan rättelse beslutas
skaU, om detta ej är överflödigt, yttrande inhämtas från
fastighetstaxeringsnämndens ordförande och, om hinder ej möter, fastighetens
ägare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den lokala
skattemyndigheten skall, om detta ej är uppenbart överflödigt, inom två veckor
tUl-ställa fastighetens ägare underrättelse om beslut i fråga om rättelse i
den ordning som i 69 § 4 mom. andra stycket föreskrives för underrättelse
beträffande taxeringsnämnds beslut samt underrätta förste taxeringsintendenten
och vederbörande kommun om beslutet i fråga om rättelse.
Talan mot beslut i fråga
om rättelse enligt denna paragraf må ej föras särskilt. Talan mot taxeringen
må även i den del beslutet avser föras i den ordnuig som föreskrives i 158
och 167 §§.
Den lokala
skattemyndigheten skall, om detta ej är uppenbart överflödigt, inom två veckor
tUl-ställa fastighetens ägare underrättelse om beslut i fråga om rättelse i
den ordning som avses i 154 § 1 mom. tredje stycket, samt underrätta
skattechefen och vederbörande kommun om beslutet.
Talan
mot beslut i fråga om rättelse enligt denna paragraf må ej föras särskilt.
Talan mot taxeringen må även i den del beslutet avser föras i den ordning som
föreskrives i 158,159 och 167 §§.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Närmare
föreskrifter om förfarandet vid rättelse enligt denna paragraf meddelas av
Kungl. Maj:t.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 mom.
Talan mot fastighets-taxeringsnämnds beslut må genom besvär hos fastighetsprövningsnämnden
föras av ägare av den fastighet beslutet rör samt av vederbörande kommun och
taxeringsintendent.
Har
fastighetsprövningsnämnd avgjort besvär över viss taxering, må
taxeringsintendenten ej anföra besvär hos nämnden rörande samma taxering.
Talan
mot fastighetstaxeringsnämnds beslut föres genom besvär hos
fastighetstaxeringsrätten.
Besvär får
anföras av ägare av den fastighet beslutet rör samt av vederbörande kommun och
taxeringsintendent.
Bestämmelserna
i 75 § skola äga motsvarande tillämpning på besvär enligt denna paragraf.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beslut av fastighetsprövningsnämnd, som till följd av
skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet,
får rättas av länsskatterätten. Om det ej år obehövligt, skall tUlfälle lämnas
part att yttra sig innan rättelse sker.
VII. Om besvär över fastighets-prövningsnämnds och
kammarrätts beslut
Besvär av ägare av fastighet skola ha inkommit senast den
15 juni under taxeringsåret.
Kommuns besvär skola anföras före utgången av september månad
under taxeringsåret.
Taxeringsintendent äger anföra besvär intill utgången av
oktober månad under taxeringsåret. Han skall inom samma tid angiva yrkanden
och grunder för besvärstalan, om ej med hänsyn till utredningens vidlyftighet
eller andra synnerUga skäl fastighetstaxeringsrätten medgiver anstånd.
Inkomna besvär från ägare av fastighet efter den i första
stycket angivna tiden men före utgången av oktober månad under taxeringsåret,
får fastighetstaxeringsrätten pröva besvären om taxeringsintendenten helt
eller delvis biträder besvären i sak.
Har fastighetstaxeringsrätten avgjort besvär över viss
taxering, får besvär ej anföras hos fastighetstaxeringsrätten rörande samma
taxering.
VII. Om besvär över fastighetstaxeringsrätts och
kammarrätts beslut
opaginerad Kontrollera mot PDF
164 § 1 mom. Besvär över fastig- 1 mom.
Besvär över fastig-hetsprövningsnämnds beslut må hetstaxeringsrätts
beslut må anfö-anföras hos kammarrätt av ägare ras av ägare av den
fastighet, som
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
av den fastighet som beslutet avser samt av vederbörande
kommun,
1) om klaganden besvärat sig hos
fastighetsprövningsnämnden över fastighetstaxeringsnämndens beslut men hans
talan icke bifallits,
2)
om
fastighetsprövningsnämnden ändrat fastighetens taxering utan att sådan ändring
påyrkats av honom.
2 mom. Taxeringsintendent
må hos kammarrätt anföra besvär,
om fastighetsprövningsnämnden
icke bifallit av honom anförda be
svär eller fastighetsprövnings
nämnden efter besvär av annan
ändrat fastighetstaxeringsnämnds
beslut.
3 mom. Besvär till kammar
rätt må endast innefatta fullföl
jande helt eller delvis av yrkande,
som klaganden framställt hos fas
tighetsprövningsnämnden. Har
denna ändrat fastighetstaxerings
nämnds beslut utan att yrkande
därom framställts av klaganden,
må besvären till kammarrätten
icke innefatta längre gående yrkan
de än taxeringens bestämmande i
enlighet med fastighetstaxerings
nämndens beslut.
Föreslagen
lydelse
beslutet avser, samt av vederbörande kommun,
1)
om klaganden
besvärat sig hos fastighetstaxeringsrätten över fastighetstaxeringsnämndens
beslut men hans talan icke bifallits,
2)
om
fastighetstaxeringsrätten ändrat fastighetens taxering utan att sådan ändring
påyrkats av klaganden.
2
mom.
Taxeringsintendent må anföra besvär över fastighetstaxeringsrätts beslut, om
fastighetstaxeringsrätten icke bifallit av taxeringsintendenten anförda besvär
eller efter besvär av annan ändrat fastighetslaxeringsnämnds beslut.
3
mom. Mot
fastighetstaxeringsrätts beslut i fråga som avses i 8 § 3 mom. sista stycket
kommunalskattelagen (1928: 370) får talan ej föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 mom. Den som enligt 158 § 1 mom. äger föra talan mot fastighetstaxeringsnämnds
beslut må i särskild ordning anföra besvär,
1)
om
fastighet genom förbiseende icke blivit taxerad,
2)
om
taxering ägt rum av annan egendom än som enligt 4 § tredje stycket
kommunalskattelagen är att hänföra till fastighet,
3)
om
fastighet upptagits såsom skattepliktig fastän den är undantagen från
skatteplikt, eller undantagits från skatteplikt, trots att så icke bort ske,
4)
om
fastighet taxerats på mer än en ort eller eljest taxerats i fall.
1 mom.
Har ägare av fastighet, som skolat erhålla underrättelse enligt 154 § 1 mom.,
icke erhållit sådan underrättelse senast den 25 maj under taxeringsåret, må
ägaren anföra besvär intill utgången av året efter taxeringsåret.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
där taxering av fastigheten icke bort äga rum,
5)
om
taxeringsbeslut beträffande fastigheten blivit oriktigt på grund av felräkning,
misskrivning eller annat uppenbart förbiseende,
6)
om
eljest sådana omständigheter föreligga, som bort föranleda väsentligt
annorlunda taxering, och särskilda skäl föreligga för prövning av besvären,
7)
om
underrättelse som avses i 152 § tredje stycket eller 154 § 1 mom. haft
felaktigt innehåll.
Besvär
enligt denna paragraf prövas av länsskatterätten. Har taxeringen prövats av
länsskatterätten, skall kammarrätt pröva målet. Har taxeringen prövats av
kammarrätten eller regeringsrätten, skall regeringsrätten pröva målet.
Regeringsrätten och kammarrätten må, om besvär enligt
denna paragraf finnas böra upptagas till prövning, förordna att målet skall
upptagas och vidare handläggas av länsskatterätt.
2 mom. Besvär enligt 1 mom. skola vara inkomna före utgången
av femte året efter taxeringsåret.
Föreslagen
lydelse
2 mom. Den som enligt 158 § äger föra talan mot
fastighetstaxeringsnämnds beslut må före utgången av femte året efter taxeringsåret
anföra besvär,
1)
om
fastighet genom förbiseende icke blivit taxerad,
2)
om
taxering ägt rum av annan egendom än fastighet,
3)
om
fastighet upptagits såsom skattepliktig fastän den är undantagen från
skatteplikt, eller undantagits från skatteplikt, trots att så icke bort ske,
4)
om
fastighet taxerats på mer än en ort eller eljest taxerats i fall, där taxering
av fastigheten icke bort äga rum,
5)
om
taxeringsbeslut beträffande fastigheten blivit oriktigt på grund av
felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende,
6)
om
eljest sådana omständig-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
3 mom. Anföras besvär i särskild ordning hos
länsskatterätt, äger 75 § motsvarande tillämpning.
Föreslagen lydelse
heter föreligga, som bort föranleda väsentligt annorlunda
taxering, och särskilda skäl föreligga för prövning av besvären,
7) om
underrättelse som avses i 152 § andra stycket eller 154 § 1 mom. haft felaktigt
innehåll.
3 mom.
Besvär enligt denna
paragraf prövas av fastighetstaxe
ringsrätten. Har taxeringen prö
vats av fastighetstaxeringsrätten,
skall kammarrätt pröva målet.
Har taxeringen prövats av kam
marrätt eller regeringsrätten, skall
regeringsrätten pröva målet.
Regeringsrätten
och kammarrätten må, om besvär enligt denna paragraf finnas böra upptagas till
prövning, förordna att målet skall upptagas och vidare handläggas av
fastighetstaxeringsrätt.
4 mom.
Anföras besvär i
särskUd ordning hos fastighets
taxeringsrätt, äger 75 § motsva
rande tUlämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
168 §
Besvärsrätt tillkommer den som vid ingången av laxeringsåret är ägare av
fastighet liksom den som därefter, dock senast före ingången av femte året
efter taxeringsåret, blivit ägare av fastigheten ävensom arrendator, vUken
jämlikt avtal, ingånget efter kommunalskalldagens ikraftträdande, gentemot
ägare har att ansvara för skatt för fastighets garantibelopp.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad i 107,
108, 110, 111 och 113 §§ är stadgat rörande besvär över taxering för inkomst
eller förmögenhet skall i tillämpliga delar gäUa jämväl beträffande besvär
över allmän fastighetstaxermg.
Beslut av
kammarrätt eller regeringsrätten beträffande allmän fastighetstaxering skall,
därest beslutet innefattar ändring av fastig-hetsprövningsnämnds eller länsskatterätts
beslut, för kännedom tUlställas, förutom klaganden, den som äger fastigheten,
den kommun, där fastigheten är belägen, skattechefen i det län, där fastigheten
är belägen, så ock, där fas-
Vad i 106,
107, 108, 110, 111 och 113 §§ är stadgat rörande besvär över taxering för
inkomst eller förmögenhet skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande
besvär över allmän fastighetstaxermg.
Beslut av
kammarrätt eller regeringsrätten beträffande allmän fastighetstaxering skall,
därest beslutet innefattar ändring av fastighetstaxeringsrätts beslut, för
kännedom tillställas, förutom klaganden, den som äger fasligheten, den
kommun, där fastigheten är belägen, skattechefen i det län, där fastigheten är
belägen, så ock, där fastighetens ägare har sin hem-
Prop.
1973:162 75
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
tighetens
ägare har sin hemorts- ortskommun i annat län, skattekommun i annat län,
skattechefen chefen i det länet, i det länet.
Vid
sådant beslut beträffande allmän fastighetstaxering, som i 102 § första stycket
sägs, skall fogas underrättelse tUl den skattskyldige om rätt för honom att
anföra besvär enligt nämnda paragraf och om vad han därvid har att iakttaga.
169
§
Finner
kammarrätt eller regeringsrätten vid prövning av besvär rörande allmän
fastighetstaxering, att taxeringen verkställts på orätt ort eUer underlåtits på
rätt ort, må rätten, efter vederbörandes hörande, vidtaga erforderlig rättelse.
Taxeringen må dock icke höjas utöver vad tidigare bestämts, om icke sådan
höjning yrkats i besvären.
Beträffande
skatterätts befogen- Beträffande fastighetstaxerings-
het
att vidtaga åtgärd som avses rätts befogenhet att vidtaga åtgärd
i första stycket skall 105 § 2 mom. som avses i första stycket skall
gälla i tUlämpliga delar. 105 § 2 mom. gälla i tillämpliga
delar.
172
§
Utöver
vad som ovan angivits skola följande bestämmelser rörande taxering för inkomst
och förmögenhet äga motsvarande tiUämpning eller hava avseende jämväl å allmän
fastighetstaxering:
1) 1315 §§, 16 § 2 och 3 1) 14 J,
16 § 2 och 3 mom. lUi-mom. liksom 18 och 19 §§ med som
18 och 19 §§ med vissa be-bestämmdser om taxeringsnämn- stämmelser
om taxeringsnämnder, der, riksskatteverket m. m., riksskatteverket m. m.,
2) 46 § angående uppgifter från statUg och kommunal
myndighet m. m.,
3) 4750 §§ angående gemen- 3) 4750
§§ angående gemensamma bestämmelser rörande de- samma bestämmelser
rörande deklarationer och andra uppgifter, klaralioner och andra
uppgifter, dock att samtliga ledamöter av dock att samtliga ledamöter av
fastighetstaxeringsnämnd, så ock fastighetstaxeringsnämnd liksom konsulent för
taxering av vatten- fastighetstaxeringsombud och kon-fallsfastighet äga
deltaga i gransk- sulent för fastighetstaxering äga ningen av
deklarationer och upp- deltaga i granskningen av dekla-gifter, som
avlämnats tiU ledning rationer och uppgifter, som av-vid allmän
fastighetstaxering, lämnats tUl ledning vid aUmän
fastighetstaxering,
4) 123125 §§ angående viten, samt
5) 126128 §§ med särskUda föreskrifter.
Om
fastighet innehaves av någon, som enligt 47 § kommunalskattelagen är att anse
såsom ägare eller är i ägarens ställe skyldig att erlägga skatt för
garantibelopp för fastigheten, gäller vad som föreskrives beträffande ägare i
stället sådan innehavare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 mom. Bestämmelserna i 129 § skola äga motsvarande
till-lämpning beträffande kostnader för allmän fastighetstaxering, varvid
följande skall iakttagas.
1)
Vad i
129 § 1 mom. vid 1) stadgas skall hava avseende å ersättning till ordförandena
i fastighetstaxeringsnämnderna och de av länsstyrelsen förordnade ledamöterna
i dessa nämnder ävensom fastighetstaxeringsombuden och konsulenterna för
taxering av vattenfallsfastighet.
2)
Vad i
129 § 5 mom. stadgas skall hava avseende å
de personer, som jämlikt 143 § 2 mom. inkallats av
länsstyrelsen för meddelande av upplysningar.
de personer, som till sammanträde enligt 144 § 1 mom.
särskilt inkallats av länsstyrelsen eller till sammanträde enligt 145 § inkallats
efter länsstyrelsens medgivande,
de ordförande i fastighetstaxeringsnämnd, som på
vederbörlig kallelse inställt sig till sådant sammanträde, som angives i 144 §
1 mom. eller 145 §,
de personer, som inställt sig på vederbörlig kallelse
enligt 147 § tredje stycket.
2
mom. I
165 § 2 mom. om-förmäld ledamot av kammarrätten åtnjuter för tid, varunder han
varit inkallad till tjänstgöring, ersättning av statsmedel enligt grunder,
som fastställas av Kungl. Maj: t.
3
mom. Vad
i 130 § första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning å kommunvald
ledamot (' fastighetstaxeringsnämnd.
1 mom. Av statsmedel bestridas:
1) ersättning åt ordförandena i fastighetstaxeringsnämnderna
och de av länsstyrelsen förordnade ledamöterna i dessa nämnder liksom
fastighetstaxeringsombuden och konsulenterna för fastighetstaxering samt
2) bidrag tiU kostnader, som kommun åtagit sig för
särskilda anstalter för taxeringsarbetet genom tillhandahållande av tjänstemän
enligt 172 § första stycket vid 1), jämfört med 16 § 2 mom., eller annorledes,
om dessa anstalter finnas äga särskilt värde för det allmänna.
Länsstyrelsen meddelar beslut enligt närmare bestämmelser
av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av riksskatteverket
om ersättningar och bidrag som ovan sägs.
2 mom. Sakkunnig eller tolk
erhåller gottgörelse av statsmedel
med belopp, som bestämmes av
länsstyrelsen.
I fråga om gottgörelse till sakkunnig eller tolk, som
anlitats av domstol, finnas särskilda bestämmelser.
3 mom. De personer, som
jämlikt 143 a § inkallats av läns
styrelsen för meddelande av upp
lysningar,
de personer, som enligt 144 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
För inställelse vid fastighetstaxeringsnämnds
sammanträden ävensom för inställelse vid sammanträden, som omförmälas i 144 §
1 mom. och 145 §, äger av landstingskommuns förvaltningsutskott utsedd ledamot
av sådan nämnd åtnjuta dagtraktamente och resekostnadsersättning av landstingskommunens
medel efter de för landstingsmän stadgade grunder.
Föreslagen
lydelse
1 mom. första stycket sista meningen kallats till
sammanträde, som i nämnda moment sägs, eller som enligt 145 § första stycket
sista meningen kallats till sammanträde, som avses i nämnda stycke,
de ordförande i fastighetstaxe-ringsnätnnd, som på
vederbörlig kallelse inställt sig till sådant sammanträde, som angives i 144 §
1 mom. eller 145 §, samt de av länsstyrelsen utsedda ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd
som efter kallelse inställt sig till sammanträde som anges i 145 §,
de personer, som inställt sig på vederbörlig kallelse
enligt 147 § andra stycket samt
de personer som på vederbörlig kallelse deltagit i
instruktionssammanträde avseende fastighetstaxering, som anordnats av
riksskatteverket eller länsstyrelse,
äga att för inställelsen åtnjuta ersättning av statsmedel
enligt bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj:t.
4
mo m. I
1Ö5 § 2 mom. om-förmäld ledamot av kammarrätt åtnjuter för tid, varunder han varit
inkallad till tjänstgöring, ersättning av statsmedel enligt grunder som
fastställas av Kungl. Maj:t.
5
m o m.
Av kommun valda ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd äga, om sådant beslutas
av kommunen, att av dess medel åtnjuta arvode, traktamente och resekostnadsersättning
efter de grunder som föreskrivas i kommunallagen (1953: 753) angående sådan
gottgörelse till ledamöter i kommunala nämnder.
Bestämmelsen i första stycket skall äga motsvarande
tUlämpning beträffande av landstingskommuns förvaltningsutskott valda ledamöter,
dock att ersättningen utgår efter de för ledamöter i landstingskommunens
nämnder stadgade grunder.
Prop. 1973:162 78
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Om kostnad för deltagande i arbete inom sådan arbetsgrupp, som avses
i 143 § 2 mom., samt för inställelse vid sammanträde enligt 144 § 1 mom. och
145 § finnas bestämmelser i 133 § 1 mom. tredje stycket.
174
§
4 mom.
SärskUd fastighetstaxeringsnämnd består av ordförande
samt ytterligare lägst fyra och högst åtta ledamöter.
Ordförande
och ytterligare en ledamot förordnas av länsstyrelsen i samband med förordnande
om särskUda fastighetstaxeringsdistrikt.
Övriga
ledamöter väljas av kommunfuUmäktige. Länsstyrelsen bestämmer antalet
ledamöter med hänsyn tUl det särskUda fastighetstaxeringsdistriktets
omfattning. Består särskUt fastighetstaxeringsdistrikt av mer än en kommun,
bestämmer länsstyrelsen hur många ledamöter som skola väljas inom de olika
kommunerna.
Val
av ledamöter i särskUd fastighetstaxeringsnämnd jämte suppleanter, en för
varje ledamot, skaU förrättas senast den 31 december året näst före
taxeringsåret. Den som därvid fört ordet har att underrätta länsstyrelsen,
ordföranden i den särskUda fastighetstaxeringsnämnden och de valda om utgången
av valet.
/
fråga om val av ledamöter och De bestämmelser, som enligt
suppleanter
i särskild fastighets- 13 § gälla i fråga om ledamöter
taxeringsnämnd gäller 13 § i till- och suppleanter i lokal taxerings
lämpliga delar. nämnd, skola gälla även beträf
fande ledamöter och suppleanter
i särskild fastighetstaxerings
nämnd.
Bestämmelserna i 133 § 2 mom. Bestämmelserna i 133 § 3 mom.
äga motsvarande tillämpning på äga motsvarande tillämpning på
särskUd fastighetstaxeringsnämnd. särskUd fastighetstaxeringsnämnd.
Bestämmelserna
i det följande om taxeringsnämnd eller ordförande i taxeringsnämnd gälla även
särskUd fastighetstaxeringsnämnd eller ordförande i sådan
fastighetstaxeringsnämnd, om ej annat föreskrives.
5 mom.
Taxeringsnämnd skall 5 mom. Taxeringsnämnd skall
pröva hos nämnden gjord fram- pröva hos nämnden gjord fram
stäUning om sådant särskilt an- ställning om sådant särskUt angi-
givande av värden av olika i taxe- vande av värden av olika i taxe
ringsenhet ingående fastigheter el- ringsenhet ingående fastigheter el
ler delar av fastigheter som avses ler delar av fastigheter som avses
i 8 § sista stycket kommunalskat- i 8 § 5 mom. sista stycket kommu-
lelagen. nalskattdagen.
184
§
Bestämmelsema
i 7 §, 16 § 3 mom. samt 17 och 59 §§ äga motsvarande tUlämpning vid särskild
fastighetstaxering.
Samtliga
ledamöter i taxeringsnämnden må deltaga i granskningen av särskUda
fastighetsdeklarationer samt uppgifter och andra hand-Ungar som ingivits tiU
ledning för den särskUda fastighetstaxeringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
För avgivande av yttrande i besvärsmål, som är anhängigt
i skatterätt, må ordföranden rådgöra med ledamot i taxeringsnämnden.
Ordföranden må för ändamålet även kalla ledamöterna till sammanträde utan
hinder av att nämndens arbete i övrigt är avslutat.
Föreslagen lydelse
För avgivande av yttrande i besvärsmål, som är anhängigt
i fastighetstaxeringsrätten, må ordföranden rådgöra med ledamot i
taxeringsnämnden. Ordföranden må för ändamålet även kalla ledamöterna till
sammanträde utan hinder av att nämndens arbete i övrigt är avslutat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bestämmelserna
i 61 § 1, 4 och 5 mom., 62 och 64 §§ samt 151 § fjärdesjunde styckena gälla
i tUlämpliga delar särskUd fastighetstaxering.
Bestämmelserna i 61 § 1, 4 och 5 mom., 62 och 64 §§ samt
151 § tredjefemte styckena gälla i tUl-lämpliga delar särskild fastighetstaxering.
Härutöver skall iakttagas att lokal skattemyndighet skall i den ordning, som
föreskrives av Kungl. Maj:t eller den myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer, underrättas
om reservation, som anförts av annan ledamot än ordföranden.
Beslut om taxering må icke fattas av taxeringsnämnd såvida
icke ordföranden och minst två eller, i taxeringsnämnd vars distrikt omfattar
mer än en kommun, minst tre andra ledamöter äro tUlstädes. Den omständigheten
att ledamot av nämnden har att avträda vid behandling av viss taxering, utgör
dock ej hinder mot att beslut fattas om denna taxering.
Annat nämndens beslut än som avses i andra stycket må
fattas av ordföranden ensam.
opaginerad Kontrollera mot PDF
186
Uppkommer fråga om ny taxering av fastighet i faU då
särskUd fastighetsdeklaration icke avgivils, skall taxeringsnämnden, innan
nämnden beslutar om laxeringen, bereda fastighetens ägare tillfälle att yttra
sig i ärendet, såvida det ej rör enbart ändring av fastighetens totala areal.
Ordföranden skall därvid underrätta ägaren om det tilltänkta taxeringsvärdet
och däri ingående särskilda värden enligt 10 § kommunalskattelagen (1928; 370)
samt om anledningen till den nya taxeringen.
Senaste lydelse 1972; 171. » Senaste lydelse 1972:171.
a §3
Uppkommer fråga om ny taxering av fastighet i fall då
särskUd fastighetsdeklaration icke avgivits, skall taxeringsnämnden, innan
nämnden beslutar om taxeringen, bereda fastighetens ägare tUlfälle att yttra
sig i ärendet, såvida det ej rör enbart ändring av fastighetens totala areal.
Ordföranden skall därvid underrätta ägaren om det tUltänkta taxeringsvärdet och
däri ingående delvärden enligt 10 § kommunalskattelagen (1928; 370) samt om
anledningen till den nya taxeringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse
Fastighetsägaren skall, på sätt som avses i första
stycket, beredas tUlfälle att yttra sig även då särskUd fastighetsdeklaration
avgivits och fråga uppkommit att åsätta taxeringsvärde med avvikelse i
väsentiigt hänseende från uppgift, som lämnats i deklarationen eller på annat
sätt av ägaren. Ordföranden skall därvid underrätta ägaren om innebörden av den
ifrågasatta avvikelsen och om de tUltänkta värdena.
189 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den lokala skattemyndigheten skall så snart det kan ske
sända underrättelse på blankett enligt fastställt formulär till den som var
ägare av fastighet vid ingången av laxeringsåret samt den som därefter blivit
ägare och som hos myndigheten anmält att han önskar erhålla sådan
underrättelse, om
ny taxering skett,
ny taxering icke skett i det fall särskUd
fastighetsdeklaration avgivits eller framställning om ny taxering gjorts,
taxeringsnämnden
med avvikelse från vad som varit gällande under nästföregående taxeringsår,
enligt 8 § sista stycket kommunalskattelagen fördelat taxeringsvärdet på
olika fastigheter eller delar av fastigheter som ingå i taxeringsenhet eller
avslagit framstäUning om vidtagande av sådan taxeringsåtgärd.
I underrättelsen skall lämnas upplysning om innehåUet i
taxeringsnämndens beslut samt, i förekommande fall, de enligt 10 §
kommunalskattelagen redovisade särskilda värden som bestämts. Underrättelsen
skall vidare innehålla upplysning om vad som skall iakttagas vid anförande av
besvär över taxeringsnämndens beslut samt om skiljaktig mening som antecknats i
protokoll eller annan handling.
Den lokala skattemyndigheten skaU så snart det kan ske
sända underrättelse på blankett enligt fastställt formulär till den som var ägare
av fastighet vid ingången av taxeringsåret samt den som därefter blivit ägare
och som hos myndigheten anmält att han önskar erhålla sådan underrättelse, om
ny taxering skett eller ny taxering icke skett i det fall särskild
fastighetsdeklaration avgivits eller framställning om ny taxering gjorts.
Vidare skall den lokala skatte
myndigheten så snart det kan ske
sända underrättelse till sökande
som begärt fördelning av taxe
ringsvärdet enligt 8 § 3 mom. sista
stycket kommunalskattelagen
(1928: 370).
I underrättelsen skall lämnas upplysning om innehållet i
taxeringsnämndens beslut samt, i förekommande fall, de enligt 10 §
kommunalskattelagen {1928: 370) redovisade delvärden som bestämts.
Underrättelsen skall vidare innehålla upplysning om vad som skall iakttagas vid
anförande av besvär över taxeringsnämndens beslut samt om skiljaktig mening,
reservation eller särskUd mening som antecknats i protokoll eller annan
handling.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I övrigt äga bestämmelsema i 69 § 4 mom. andra stycket
motsvarande tillämpning beträffande underrättelse som nu sagts.
« Senaste lydelse 1972; 171.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lyddse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bestämmelserna i 156 §
om rättelse av fastighetslängd och fastighetstaxeringsnämnds beslut, om
inhämtande av yttrande från nämndens ordförande och om underrättelse om
beslut som avser rättelse äga motsvarande tUlämpning på särskUd
fastighetstaxering. Rättelse må dock ej beslutas efter utgången av november
månad under taxeringsåret, om ej anmärk-lung i fråga om felaktigheten gjorts
dessförinnan hos den lokala skattemyndigheten.
Bestämmelserna
i 156 § om rättelse av faslighetslängd och fastig-helstaxeringsnämnds beslut,
om inhämtande av yttrande från nämndens ordförande och om underrättelse om
beslut som avser rättelse äga motsvarande tUlämp-nuig på särskild
fastighetstaxering. Därvid skall vad som sägs angående
fastighetsprövningsnämnd avse skatterätt. Rättelse må dock ej beslutas efter
utgången av november månad under taxermgsåret, om ej anmärkning i fråga om felaktigheten
gjorts dessförinnan hos den lokala skattemyndigheten.
Talan
mot beslut i fråga om rättelse enligt första stycket må ej föras särskUt. Talan
mot taxeringen må även i den del beslutet avser föras i den ordning som
föreskrives i 191 och 195 §§.
Närmare
föreskrifter om förfarandet vid rättelse enUgt denna paragraf meddelas av
Kungl, Maj;t,
191 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 mom. Talan mot taxeringsnämnds
beslut må genom besvär hos länsskatterätten föras av ägare av den fastighet
beslutet rör samt av vederbörande kommun och taxeringsintendent.
Har skatterätten avgjort
besvär över viss taxering, må besvär ej anföras hos skatterätten rörande samma
taxering.
2
m o m. Besvären skola ha inkommit senast, från ägare den 15 augusti under
taxeringsåret, från kommun den 30 september under taxeringsåret och från
taxeringsintendent den 30 aprU året efter taxeringsåret.
1 mom.
Talan mot taxerings
nämnds beslut må genom besvär
hos fastighetstaxeringsrätten föras
av ägare av den fastighet beslutet
rör samt av vederbörande kom
mun och taxeringsintendent.
Har
fastighetstaxeringsrätten avgjort besvär över viss taxermg, må besvär ej
anföras hos fastig-hetstäxeringsrätten rörande samma taxering.
Bestämmelserna
i 75 § skola äga motsvarande tillämpning på besvär enligt detta moment.
2 m
o m. Besvären skola ha in
kommit senast, från ägare den 15
augusti under taxeringsåret och
från kommun den 30 september
samma år.
Taxeringsintendent
äger anföra besvär intill utgången av april månad året efter taxeringsåret.
Han skall inom samma tid angiva yr-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1973:162
Nuvarande lydelse
82
Föreslagen lydelse
kanden och grunder för besvärstalan, om ej med hänsyn
till utredningens vidlyftighet eller andra synnerliga skäl fastighetstaxeringsrätten
medgiver anstånd.
Inkomna
besvär från ägare av fastighet efter den enligt första stycket för ägaren
gällande besvärstiden men före utgången av april månad efter taxeringsåret,
får fastighetstaxeringsrätten pröva besvären om taxeringsintendenten helt eller
delvis biträder besvären i sak.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vn. Om
besvär över skatterätts och kammarrätts beslut
VII. Om
besvär över fastighetstaxeringsrätts och kammarrätts beslut
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bestämmelserna
i 164 § om besvär över fastighetstaxeringsrätts beslut rörande allmän
fastighetstaxering äga motsvarande tillämpning på särskild
fastighetstaxering.
Bestämmdserna i 164 § om besvär över
fastighetsprövnings-nämnds beslut äga motsvarande tillämpning på särskild
fastighetstaxering. Därvid skall vad som sägs om fastighetsprövningsnämnd avse
skatterätt.
Bestämmelserna i 165 § äga motsvarande tillämpning på
kammarrätts handläggning av mål angående särskild fastighetstaxering och
därmed: sammanhängande frågor.
195 §
2 m o m. Den som enligt 191 § 1 mom. äger föra talan mot taxeringsnämnds
beslut må i särsldld ordning anföra besvär,
1) om fastighet genom förbiseende icke blivit taxerad,
opaginerad Kontrollera mot PDF
2) om
taxering ägt rum av annan egendom än faslighet.
2)
om taxering ägt
rum av annan egendom än som enligt 4 § tredje stycket kommunalskattelagen är
att hänföra till fastighet,
3)
om fastighet
upptagits såsom skattepliktig fastän den är undantagen från skatteplikt, eller
undantagits från skatteplikt, trots att så icke bort ske,
4)
om fastighet
taxerats på mer än en ort eller eljest taxerats i fall, där taxering av
fastigheten icke bort äga rum,
5)
om
taxeringsbeslut beträffande fastigheten blivit oriktigt på grand av felräkning,
misskrivning eUer annat uppenbart förbiseende,
6)
om eljest
sådana omständigheter föreligga, som bort föranleda väsentligt annorlunda
taxering, och särskUda skäl föreligga för prövning av besvären,
7)
om
underrättelse som avses i 189 § haft felaktigt innehåll.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
3 mom. Besvär enligt denna paragraf prövas av
länsskatterätten. Har taxeringen prövats av länsskatterätten, skall kammarrätt
pröva målet. Har taxeringen prövats av kammarrätten eller regeringsrätten,
skaU regeringsrätten pröva målet.
Regeringsrätten och kammar-rätlen må, om besvär enligt
denna paragraf finnas böra upptagas tUl prövning, förordna att målet skall
upptagas och vidare handläggas av länsskatterätt.
5 mom. Anföras besvär i särskild ordning hos länsskatterätt,
äger 75 § motsvarande till-lämpning.
Föreslagen
lydelse
3 mom. Besvär enligt denna paragraf prövas av fastighetstaxeringsrätten.
Har taxeringen prövats av fastighetstaxeringsrätten, skall kammarrätt pröva
målet. Har taxeringen prövats av kammarrätt eller regeringsrätten, skall regeringsrätten
pröva målet.
Regeringsrätten
och kammarrätten må, om besvär enligt denna paragraf finnas böra upptagas tiU
prövning, förordna att målet skall upptagas och vidare handläggas av
fastighetstaxeringsrätt.
5 mom. Anföras besvär i särskUd ordning hos fastighetstaxeringsrätt,
äger 75 § motsvarande tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om efter
taxeringsårets utgång fastighets taxeringsvärde med anledning av anförda
besvär ändras eUer taxeringsvärde åsättes fastighet, som ej blivit taxerad,
har skatterätten att efter anmälan av taxeringsintendent vidtaga däremot
svarande åtgärder för efterföljande år under taxeringsperioden, om ej
beträffande fastigheten sådant förhållande inträffat som enligt 13 § 1 mom.
kommunalskattelagen bör föranleda ny taxering av fastigheten.
Sådan anmälan hos skatterätten må jämväl göras av
fastighetens ägare eUer, om besvären anförts av annan än ägaren, av denne.
Om efter
taxeringsårets utgång fastighets taxeringsvärde med anledning av anförda
besvär ändras eller taxeringsvärde åsättes fastighet, som ej blivit taxerad,
har fastighetstaxeringsrätten att efter anmälan av taxeringsintendent vidtaga
däremot svarande åtgärder för efterföljande år under taxeringsperioden, om ej
beträffande fastigheten sådant förhållande inträffat som enligt 13 § 1 mom.
kommunalskaltdagen bör föranleda ny taxering av fastigheten.
Sådan anmälan hos fastighetstaxeringsrätten må jämväl
göras av fastighetens ägare eller, om besvären anförts av annan än ägaren, av
denne.
opaginerad Kontrollera mot PDF
200 § Om fastighet innehaves av någon, som enligt 47 §
kommunalskattelagen är att anse såsom ägare eller är i ägarens stäUe skyldig
att erlägga skatt för garantibelopp för fastigheten, gäller vad som föreskrives
beträffande ägare i stället sådan innehavare.
Bestämmelserna i denna förord- Bestämmelserna i denna förord
ning om taxeringsnämndernas ning om
taxeringsnämndernas
verksamhet beträffande taxeringen verksamhet
beträffande taxeringen
för inkomst och förmögenhet samt för inkomst
och förmögenhet samt
' Senaste lydelse 1972: 171.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1973:162 x 84
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
för
sådan taxering meddelade ge- för sådan taxering meddelade ge
mensamma bestämmelser om de- mensamma bestämmelser om de
klarationer och andra uppgifter klarationer och andra uppgifter
liksom föreskrifterna om riksskat- liksom föreskrifterna om riksskat
teverket, de särskilda föreskrifter- teverket, de särskUda föreskrifter
na om viten i 123125 §§ och om na om viten i 123125 §§ och om
kostaader för taxeringsarbetet i kostnader för taxeringsarbetet i
129 §, 130 § och 173 § 2 mom. 129 och 130 §§ äga motsvaran-
äga motsvarande tillämpning i de tillämpning i fråga om hand-
fråga om handhavandet av sär- hävandet av särskild fastighets-
skUd fastighetstaxering i den mån taxering i den mån ej annat före-
ej annat föreskrivits. skrivits.
Ledamot
av kammarrätten åtnjuter för tid, varunder han varit inkallad tUl tjänstgöring
enligt 193 § andra stycket, ersättning av statsmedel enligt grunder, som
fastställas av Kungl. Maj:t.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1974 och tillämpas första gången, i fråga om
bestämmelser som avser allmän fastighetstaxering, vid 1975 års allmänna
fastighetstaxering och i övrigt vid 1976 års årUga taxering; dock att äldre
bestämmelser om länsskatterätts befattning med mål om fastighetstaxering skaU
fr. o. m. den 1 juli 1975 avse fastighetstaxeringsrätt.
Äldre
bestämmelser tUlämpas vid 1975 års taxering för inkomst och förmögenhet och vid
eflertaxermg för år 1975 eller tidigare år.
9
Förslag till
Lag
om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291)
Härigenom
förordnas, alt 1, 9, 27 och 33 §§ förvaltningsprocesslagen (1971: 291) skaU ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Denna
lag gäller rättskipning i Denna lag gäller rättskipning i
regeringsrätten, kammarrätt, skat- regeringsrätten, kammarrätt, skat
terätt och länsrätt. terätt, fastighetstaxeringsrätt och
länsrätt.
9
§
Förfarandet
är skriftligt.
I
handläggningen får ingå muntiig förhandling beträffande viss fråga, när det kan
antagas vara tUl fördel för utredningen.
I
kammarrätt, skatterätt och I kammarrätt, skatterätt, fastig-
länsrätt
skall muntlig förhandling hetstaxeringsrätt och länsrätt skall
hållas,
om enskild som för talan muntlig förhandling hållas, om en-
i
målet begär det samt förhand- skild som för talan i målet begär
lingen
ej är obehövlig och ej hel- det samt förhandlingen ej är obe-
ler
särskilda skäl talar mot det. hövlig och ej heller särskUda skäl
talar
mot det.
Prop.
1973:162 85
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
27
§
Finner skatterätt eller länsrätt Finner skatterätt, fastighets-
att
förhör med vittne eller sak- taxeringsrätt eller länsrätt att för-
kunnig lämpligen bör hållas av hör med vittne eller sakkunnig
annan skatterätt eller länsrätt, får lämpligen bör hållas av annan
rätten efter samråd med denna be- skatterätt, fastighetstaxeringsrätt
sluta härom. eller länsrätt, får rätten efter sam-
råd
med denna besluta härom.
I
fråga om bevisupptagning enligt första stycket gäller 35 kap. 10 och 11 §§
rättegångsbalken i tUlämpliga delar.
33 §
Mot
skatterätts och länsrätts Mot skatterätts, fastighetstaxe-
beslut
föres talan hos kammarrätt, ringsrätts och länsrätts beslut föres
Mot
kammarrätts beslut föres ta- talan hos kammarrätt. Mot kam-
lan hos regeringsrätten.
Talan fö- marrätts beslut föres talan hos
res
genom besvär. regeringsrätten. Talan föres genom
besvär.
Talan
får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1975.
10
Förslag tiU
Lag
om ändring i lagen (1971: 52) om skatterätt och länsrätt
Härigenom
förordnas i fråga om lagen om skatterätt och länsrätt (1971; 52),
dels
att rabriken till lagen samt 13 och 514 §§ skaU ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall
införas en ny paragraf, 9 a §, av nedan angivna lydelse.
Lag
om
skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
1
§
I varje län finns en länsskatte- I varje län finns en länsskatte
rätt och en länsrätt. För hela lan- rätt, en fastighetstaxeringsrätt och
det finns en mellankommunal skat- en länsrätt. För hela landet finns
terätt. en meUankommunal skatterätt.
2§
Länsskatterätt och länsrätt har Länsskatterätt, fastighetstaxe-sitt
kansli i länsstyrelsen. Den mel- ringsrätt och länsrätt har sitt kansli
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
lankommunala skatterätten har sitt kansli i
riksskatteverket.
Skatterätt och länsrätt sammanträder på den ort där den
har sitt kansli. När det föreligger särskUda skäl, får rätten sammanträda på
annan ort.
Föreslagen
lyddse
i länsstyrelsen. Den meUankom-munala skatterätten har sitt
kansli i riksskatteverket.
Skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt och länsrätt sammanträder på den ort där den har sitt
kansli. När det föreligger särskilda skäl, får rätten sammanträda på annan ort.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 § Vid skatterätt handlägges mål enligt skatte-,
taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna i den utsträckning som
är föreskrivet i dessa författningar.
Vid fastighetstaxeringsrätt handlägges mål om
fastighetstaxering enligt vad därom är särskilt föreskrivet samt mål om
uppdelning av taxeringsvärde enligt 8 § 3 mom. kommunalskattelagen (1928: 370).
opaginerad Kontrollera mot PDF
5 § Skatterätt och länsrätt består av ordförande och
nämndemän, om ej annat följer av 6 §. Rätten är domför med ordförande och tre
nämndemän. Fler än fyra nämndemän får ej tjänstgöra i rätten.
Fastighetstaxeringsrätt består av ordförande,
värderingstekniska ledamöter och nämndemän, om ej annat följer av 6 §. Rätten
är domför med ordföranden och tre andra ledamöter, varav minst en
värderingsteknisk ledamot och minst två nämndemän. Fler än fyra ledamöter,
utöver ordföranden, får ej tjänstgöra i rätten. Sammanträde med samtliga
ledamöter får dock hållas för överläggning rörande de värderingsgrunder som
avses skola tillämpas.
Konungen
bestämmer hur många nämndemän som skall finnas i varje län för tjänstgöring
i länsskatterätt och länsrätt samt vid den mellankommunala skatterätten.
Konungen bestämmer hur många nämndemän som skall finnas i
varje län för tjänstgöring i länsskatterätt och länsrätt samt vid den
mellankommunala skatterätten. Konungen bestämmer också hur många
värderingstekniska ledamöter och nämndemän som skall finnas i varje län för
tjänstgöring i fastighetstaxeringsrätt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
6 §
Skatterätt och länsrätt
är domför utan nämndemän
Skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt och länsrätt är domför med ordföranden ensam
1.
när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages.
2. vid sådant förhör med
vittne eller sakkunnig som begärts av annan skatterätt eller länsrätt.
2.
vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt eller länsrätt,
3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning,
felskrivning eUer annat uppenbart förbiseende,
4. vid beslut att tills vidare återkaUa körkort eller
turistkörkort eller att tiUs vidare vägra godkännande av utiändskt körkort, när
det är uppenbart att sådant beslut bör meddelas,
5. vid annat beslut som ej innefattar slutligt
avgörande av mål,
6. vid avgörande ay mål i vilket saken är uppenbar.
Om det ej är påkallat av
särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, är skatterätt och
länsrätt domför utan nämndemän vid beslut som ej innefattar prövning av
målet i sak.
Om
det ej är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt,
är skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt domför med ordföranden
ensam vid beslut som ej innefattar prövnmg av målet i sak.
Vad
som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av
1. mål om utdömande av vite,
2. mål om handräckning vid taxeringsrevision,
handlings undantagande från taxeringsrevision och befrielse från skyldighet
att lämna kontrolluppgift enligt taxeringsförordningen (1956: 623),
3.
mål om omhändertagande för utredning
enligt 30 § barnavårds-lagen (1960: 97),
4. mål enligt uppbörds-
och folkbokföringsförfatlningarna med undantag av mål om arbetsgivares
ansvarighet för arbetstagares skatt.
4. mål enligt uppbörds- och
folkbokföringsförfattningarna med undantag av mål om arbetsgivares ansvarighet
för arbetstagares skatt,
5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 8 § 3
mom. sista stycket kommunalskattelagen (1928: 370).
opaginerad Kontrollera mot PDF
I länsskatterält och
länsrätt finns en eller flera ordförande vilka innehar tjänst vid
länsstyrelsen. Sådan tjänst tillsättes av Konungen, I den mellankommunala
skatterätten finns en eller flera ordförande vilka förordnas av Konungen för
viss tid.
I länsskatterätt,
fastighetstaxeringsrätt och länsrätt finns en eller flera ordförande vilka
innehar tjänst vid länsstyrelsen. Sådan tjänst tillsättes av Konungen, I den
mellankommunala skatterätten finns en eller flera ordförande vilka förordnas
av Konungen för viss tid.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Om
bevUjande av ledighet och förordnande av vikarie för ordförande i skatterätt
och länsrätt meddelas bestämmelser av Konungen,
Ordförande
i skatterätt och länsrätt skaU vara lagfaren. Ordförande och föredragande i
skatterätt och länsrätt skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig eller
i konkurstUlstånd får ej tjänstgöra som ordförande eller föredragande.
Föreslagen lydelse
Om
beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för ordförande i skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt och länsrätt meddelas bestämmelser av Konungen,
Ordförande i skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt och länsrätt skaU vara lagfaren. Ordförande och föredragande
i sådan rätt skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig eller i
konkurstillstånd får ej tjänstgöra som ordförande eller föredragande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8 §
Nämndeman i länsskatterätt
och länsrätt utses genom val. Valet förrättas av landstinget eller, om i länet
finns kommun som ej ingår i landstingskommun, av landstinget och kommunfullmäktige
med den fördelnuig dem emellan som länsstyrelsen bestämmer efter
befolkningstalen. I Gotlands län förrättas valet av kommunfullmäktige i
Gotlands kommun.
Nämndeman i
länsskatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt utses genom val. Val
förrättas av landstinget eller, om i länet finns kommun som ej ingår i
landstingskommun, av landstinget och kommunfuUmäktige med den fördelning dem
emellan som länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen. I Gotlands län
förrättas va av kommunfullmäktige i Gotlands kommun.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nämndeman
i den mellankonmiunala skatterätten förordnas av Konungen.
Värderingsteknisk ledamot i fastighetstaxeringsrätt förordnas av
länsstyrelsen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
.9
Valbar
tUl nämndeman i länsskatterätt och länsrätt är myndig svensk medborgare, som
är mantalsskriven och bosatt uiom länet och ej har fyllt sjuttio år. Till
nämndeman i den mellankommunala skatterätten får utses endast myndig svensk
medborgare, som ej har fyllt sjuttio år.
§
Valbar
till nämndeman i läns-skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt är
myndig svensk medborgare, som är mantalsskriven och bosatt inom länet och ej
har fyllt sjuttio år. Till nämndeman i den mellankommunala skatterätten får
utses endast myndig svensk medborgare, som ej har fyllt sjuttio år.
Tjänsteman
vid länsstyrelse, länsnykterhetsnämnd eller under länsstyrelse lydande
myndighet, länsläkare, biträdande länsläkare, socialvårdskonsulent, lagfaren
domare, åklagare eller advokat eller annan som har till yrke att föra andras
talan inför rätta får ej vara nämndeman.
Den som har fyllt sextio
år eller uppger annat giltigt hinder är ej skyldig att mottaga uppdrag som
nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är ej skyldig att mottaga nytt
uppdrag förrän efter sex år.
Rätten
prövar självmant den valdes behörighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
9 a §
Värderingsteknisk
ledamot i fastighetstaxeringsrätt skall vara myndig svensk medborgare och ha
sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering. Bland de värderingstekniska .
ledamöterna skall finnas företrädd sådan sakkunskap beträffande olika slag av
fastigheter.
Bestämmelsen i 9 § andra stycket skall äga motsvarande
tillämpning beträffande värderingsteknisk ledamot.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10 §
Nämndeman
utses för sex år men får avgå efter två år. Om nämndeman visar giltigt
hinder, får skatterätt eller länsrätt entlediga honom tidigare. Den som har
fyllt sextio år har rätt att frånträda uppdraget. Upphör nämndeman att vara
valbar eller behörig, förfaller uppdraget.
Nämndeman / skatterätt och länsrätt utses för sex år men
får avgå efter två år. Om nämndeman i sådan rätt visar gUtigt hinder, får
rätten entlediga honom tidigare. Den som har fyllt sextio år har rätt att
frånträda uppdraget. Upphör nämndeman att vara valbar eller behörig, förfaller
uppdraget.
Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande
tillämpning beträffande nämndeman i fastighetstaxeringsrätt, dock att sådan
nämndeman utses för tiden från och med den 1 juli det år, då allmän
fastighetstaxering äger rum, till och med den 30 juni det år då sådan taxering
sker nästa gång.
Värderingsteknisk ledamot i fastighetstaxeringsrätt
förordnas för tid som sägs i andra stycket.
När
ledighet uppkommer, utses ny nämndeman för återstående tid.
När
ledighet uppkommer, utses ny nämndeman eller förordnas ny värderingsteknisk
ledamot för den tid som i vartdera fallet återstår.
opaginerad Kontrollera mot PDF
11 §
Ledamot
och föredragande i skatterätt och länsrätt skall ha avlagt domared eller
försäkran enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken.
Ledamot
och föredragande i skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt skall ha
avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken.
opaginerad Kontrollera mot PDF
12 §
De som
står i sådant förhållande till varandra som sägs i 4 kap.
De som
står i sådant förhållande till varandra som sägs i 4 kap.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
12
§ rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamöter i skatterätt
eller länsrätt.
Föreslagen lydelse
12
§ rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamöter i skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt eller länsrätt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I fråga om omröstning i
skatterätt och länsrätt gäller bestämmelserna i 16 och 29 kap. rättegångsbalken
om omröstning i domstol med endast lagfama ledamöter. Ordföranden säger först
sin mening.
I fråga om omröstning i
skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt gäller bestämmelsema i 16 och
29 kap. rättegångsbalken om omröstning i domstol med endast lagfarna
ledamöter. Ordföranden säger först sin mening.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konungen meddelar
ytterUgare föreskrifter om skatterätts och länsrätts organisation och verksamhet.
Konungen meddelar
ytterligare föreskrifter om skatterätts, fastighetstaxeringsrätts och
länsrätts organisation och verksamhet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1975, dock att lagen skaU gäUa redan dessförinnan
i fråga om åtgärder som erfordras för lagens tUl-lämpning efter
ikraftträdandet.
Prop.
1973:162 91
Utdrag
av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 26 oktober 1973.
Närvarande:
statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden
STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF,
MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT,
Chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter fråga om nya regler för fastighetstaxeringen,
m. m. och anför.
1
Inledning -
Allmän
fastighetstaxering skall ske vart femte år. Den senaste allmänna
fastighetstaxeringen ägde rum år 1970. Nästa allmänna fastighetstaxering skall
således ske år 1975. Särskild fastighetstaxering verkställs de år då allmän
fastighetstaxering inte äger ram.
Ett omfattande arbete med
modernisering av fastighetstaxeringsreglerna har företagits under de senaste
fem åren. Översynen påbörjades inför 1970 års allmänna fastighetstaxering av
1966 års fastighetstaxeringskommittéer. Dessa lämnade förslag till nya regler
inom olika områden av den allmänna fastighetstaxermgen. Förslaget har legat
lill grund för lagstiftning (prop. 1968: 154, BeU 1968: 72, rskr 1968: 376, SFS
1968: 729734). Efter förslag av fastighetstaxeringskommitteérna har nya
organisatoriska och andra formella bestämmelser om särskUd fastighetstaxering
införts (prop. 1970; 160, BeU 1970: 61, rskr 1970: 386, SFS 1970: 673 och 935).
Vidare har efter förlag av fastighetstaxeringskom-mittéema och efter
utredningar, som företagits inom finansdepartementet, ytterligare ny
lagstiftning om fastighetstaxering skett under nyssnämnda tidsperiod (prop.
1969: 96, BeU 1969; 43, rskr 1969: 210, SFS 1969: 210 och 211, prop. 1969; 147,
BeU 1969: 70, rskr 1969: 409, SFS 1969: 709 och 710, prop. 1970: 132, BeU 1970;
43, rskr 1970: 269, SFS 1970:231, prop. 1971:68, SkU 1971:32, rskr 1971:162,
SFS 1971: 171).
I
december 1970 tillkallades 1971 års fastighetstaxeringsutredning för den
fortsatta översynen av fastighetstaxeringsreglerna. Efter förslag i ett
delbetänkande av fastighetslaxeringsutredningen (Ds Fi 1971: 13), Ny-och
omtaxering av fastighet, har bl. a. nya materiella regler införts vid särskUd
fastighetstaxering (prop. 1972:49, SkU 1972:23, rskr 1972: 164, SFS
1972:169171 och 443).
Prop.
1973:162 92
TiU
följd av ändrmgar av den civilrättsliga fastighetslagstiftningen tillkallades i
april 1966 en särskUd sakkunnigi fö tt se över reglema för det skatterättsliga
fastighetsbegreppet och därmed sammanhängande frågor. Utredningsmannen antog
för utredningsverksamheten beteckningen utredningen om det skatterättsliga
fastighetsbegreppet. Denna utredning har i november 1971 avgett betänkandet
(Ds Fi 1971: 15) Det skatterättsliga fastighetsbegreppet. Vidare har
utredningen i december 1972 avgett promemoria (Ds Fi 1972: 11) angående
beskattnmg av vissa gemensamhetsanläggningar. Promemorian innehåller förslag
såväl om fastighetstaxeringen av gemensamhetsanläggningar enUgt lagen (1966;
700) om vissa gemensamhetsanläggningar som om inkomst- och
förmögenhetstaxeringen av sådana anläggningar.
1971
års fastighetstaxeringsutredning2 har i januari 1973 avgett sitt slutbetänkande
(SOU 1973:4) Fastighetstaxering. Detta umehåller förslag till nya och ändrade
bestämmelser i materiella samt organisatoriska och andra formeUa regler vid
fastighetstaxeringen. Vidare har inom finansdepartementet i febraari 1973
upprättats promemoria angående fastighetsbegreppet i skatterätten, m. m. (Ds
Fi 1973; 7). Utom förslag som avser fastighetsbegreppet innehåller promemorian
främst förslag tiU ändrade regler om taxeringsenhet.
Remissyttranden
avgivna över betänkandet Det skatterättsUga fastighetsbegreppet har
sammanställts i bihang tUl promemorian angående fastighetsbegreppet i
skatterätten, m. m. vartill hänvisas i delta avseende. Efter remiss har
yttranden vidare avgetts över samtiiga tre övriga förslag, nämligen
betänkandet Fastighetstaxering (kallas i fortsättningen utredningsförslaget)
samt promemoriorna angående beskattning av vissa gemensamhetsanläggningar (i
det följande benämnt promemorieförslaget om gemensamhetsanläggnmgar) och
fastighetsbegreppet i skatterätten, m. m. (kallas i fortsättningen
promemorieförslaget om fastighetsbegreppet) av kammarrätterna i Stockholm och
Göteborg, Göta hovrätt, byggnadsstyrelsen, riksskatteverket (RSV),
centralnämnden för fastighetsdata (CFD), lantbraksstyrdsen,
lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, bostadsstyrelsen, länsstyrelsema i
Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs,
Västernorrlands, Jämtiands och Västerbottens län, realisationsvinstkommittén,
bostadsskattekommit-tén. Föreningen auktoriserade revisorer, HSB:s riksförbund
(HSB), Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Lantbrukarnas riksförbund.
Statstjänstemännens riksförbund (SR), Svenska bankföreningen. Svenska
byggnadsentreprenörföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska
kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet. Svenska revi-
»
Länsrådet S. Villner.
"
F. d. generaldirektören R. Dahlgiren, ordförande, fastighetsrådet B. Hall, länsrådet
S. Manhem, professorn N.-E. Nilsson och kammarrättsrådet U. Wadell.
Prop. 1973:162 93
sorsamfundet,
Svenska sparbanksföreningen, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),
Sveriges aUmänna hypoteksbank, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges
hantverks- och industriorganisalion (SHIO), Sveriges industriförbund, Sveriges
jordbrukskasseförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
redovisningskonsulters förbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund (TOR). Lantbruksstyrelsen har till
sitt yttrande fogat utlåtanden från lantbraksnämnderna i flertalet län.
Skogsstyrelsen har bifogat sammanställning över skogsvårdsstyrelsernas
yttranden tUl skogsstyrelsen angående skogstaxeringen. Länsstyrelsen i
Östergötlands län har bifogat yttrande från den lokala skattemyndigheten i
Linköping och länsstyrelsen i Jönköpings län yttranden frän de lokala
skattemyndigheterna i Jönköping, Tranås och Vetianda. Sveriges allmänna
hypoteksbank har bifogat yttrande frän Smålands m. fl,, provinsers
hypoteksför-ening.
Länsstyrelsen
i Östergötlands län har i sitt yttrande i fråga om skogstaxeringen hänvisat
tUl och överlämnat ett av länsstyrelsens skogssakkunnige avgivet utiåtande.
Länsstyrelsen i Jämtiands län åberopar i fråga om skogslaxeringen
skogsvårdsstyrelsens i länet avgivna yttrande tUl skogsstyrelsen. Beträffande
speciella frågor vid taxeringen av skogsbrak och jordbruk hänvisar
länsstyrelsen i Hallands län tUl överlämnade yttranden av skogsvårdsstyrelsen
resp, lantbruksnämnden i Hallands län, Lantbrakarnas riksförbund hänvisar i
sitt yttrande till ett inom Lantbrukets skattedelegation upprättat utlåtande,
Samma utiåtande åberopas i huvudsak av Sveriges jordbrukskasseförbund och av
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, SR åberopar vad SACO anfört i sitt
yttrande. Svenska bankföreningen åberopar i angivna delar ett inom
Näringslivets skattedelegation upprättat utlåtande. Detta utlåtande åberopar
vidare Sveriges industriförbund och Sveriges köpmannaförbund såsom sitt yttrande.
I utlåtandet av Näringslivets skattedelegation åberopas i vad gäller
skogstaxeringen vad som anförts i Skogsindustriemas samarbetsutskotts nedan
angivna remissyttrande.
Därutöver
har remissyttranden avgetts över utredningsförslaget (SOU 1973; 4) av
statskontoret, justitiekanslem, Svea hovrätt, statistiska centralbyrån (SCB),
statens vattenfallsverk, statens naturvårdsverk, statens institut för byggnadsforskning,
domänverket, bankinspektionen, tekniska högskolan i Stockholm,
lantbrakshögskolan, skogshögskolan, länsstyrelsen i Värmlands län. Föreningen
Sveriges fögderichefer. Landsorganisationen i Sverige (LO), Samfundet för
fastighetsvärdering. Skogsindustriernas samarbetsutskott, Svensk
industriförening. Svenska dverksföre-. ningen. Svenska kraftverksföreningen.
Svenska riksbyggen, Sveriges jordägareförbund och Tjänstemännens
centralorganisation (TCO). Skogsmdustriemas samarbetsutskott hänvisar utom i
fråga om skogs-taxeringen tiU NärmgsUvets skattedelegations utlåtande.
Prop. 1973:162 94
Efter
remiss har yttranden över promemorieförslaget om gemensamhetsanläggningar (Ds
Fi 1972:11) avgetts av allmänna ombudet för mellankommunala mål, försäkringsinspektionen,
företagsskattebered-ningen. Samfundet för fastighetsvärdering och TCO. TUl
promemorieförslaget har bifogats skrivelse från Hummelvretens
anläggningssamfällighet angående den skatterättsliga behandlingen av
gemensamhetsanläggningar.
Över
promemorieförslaget om fastighetsbegreppet (Ds Fi 1973; 7) har remissyttranden
även avgetts av kammarkollegiet, SCB, statens vattenfallsverk, aUmänna ombudet
för meUankommunala mål, lantbrakshögskolan, företagsskatteberedningen.
Skogsindustriemas samarbetsutskott, Svensk induslriförening. Svenska
elverksföreningen och Svenska kraftverksföreningen. Skogsmdustriemas
samarbetsutskott hänvisar utom såvitt gäller frågor om skog tUl utiåtande av
Näringslivets skattedelegation. Yttrande över förslaget har vidare inkommit
från Aktiebolaget Sydvatten.
2
Allmän orientering
2.1
Garantibeskattningen
Fastighetstaxeringens
ursprungliga syfte är att ta fram ett underlag för den kommunala
fastighetsbeskattnmgen främst i form av laxermgs-värden på fastigheterna. Den
kommunala beskattningen av fastighet är utformad som en garantiskatt. Detta
innebär att den kommun, där en fastighet är belägen, skall garanteras att få
viss skatt från fastigheten. Enligt nuvarande bestämmelse i 47 §
kommunalskattelagen (1928: 370, KL) sker detta genom att till fastighetsägarens
inkomster av olika slag läggs ett belopp, det s. k. garantibeloppet,
motsvarande 2 % eller det s. k, repartilionstalet av fastighetens
taxeringsvärde. Vid den kommunala beskattningen avräknas emeUertid det s, k,
procentavdraget från nettointäkten av fastigheten. Procentavdraget är lika
stort som garantibeloppet för fastigheten (45 § KL). För kommunerna innebär
garantibeskattningen en merinkomst endast om den är effektiv, vUket den är om
procentavdraget inte kan eller endast delvis kan utnyttjas samt garantibeloppet
helt eller delvis kvarstår trots grandavdrag. Vidare iimebär
garantibeskattaingen att den kommun där fastighet är belägen har en garanti för
att minst 2 % av taxeringsvärdet av varje inom kommunen belägen skattepliktig
fastighet skall inkomstbeskattas där.
Fastighetstaxeringsutredningen
har gjort vissa beräkningar i vilken grad garantibeloppen kan anses vara
effektiva. Man har då funnit att effektivitetsgraden ligger vid 20 % för
jordbruksfastigheter och industrifastigheter, 75 % för villor, fritidshus samt
hyres- och affärsfastigheter och 100 % för exploateringsfastigheter.
Motsvarande beräkningar har
Prop.
1973:162 95
gjorts
inom finansdepartementet. Man har därvid kommit tUl ett i stort sett likartat
resultat. Med utgångspimkt i den beräknade effektivitetsgraden samt från de
skattepliktiga taxeringsvärden, som uppges i SCB;s sammanställning över
slutresultatet av 1972 års fastighetstaxering gör
fastighetstaxeringsutredningen dock utan att göra anspråk på exakthet
följande uppställning, för att utvisa storleksgraden av den nuvarande
effektiva garantibeskattningen.
Taxerings-
Garanti-
Effekti-
Effektiva
värde
belopp
vitetsgrad
garanti-
1972
milj. kr.
%
belopp
miljarder kr.
milj. kr.
Jordbruk
33,2
664
20
132,8
ViUor
och fritidshus
86,5
1730
75
1 297,5
Hyres-
och affärs-
fastigheter
102,3
2 046
75
1 534,5
Industrifastigheter
57,7
1 154
20
230,8
Exploateringsfastig-
heter
2,8
56
100
56,0
Summa
282,5
5 650
3 251,6
Detta
gör vid en genomsnittlig utdebitering av 25 kr. en årlig inkomst för kommunerna
av ca 800 milj. kr. Efter 1975 års allmänna fastighetstaxering torde
motsvarande belopp kunna anges till ca 900 milj. kr.
2.2
Användningsområden i övrigt för uppgifter från fastighetstaxeringen
Uppgifter
från fastighetstaxeringen kommer till användning för åtskU-Uga andra ändamål än
garantibeskattningen, både inom och utom beskattningens område. För
beskattningens del kan nämnas den schablonmässiga inkomstbeskattningen av en-
och tvåfamiljsfastigheter samt fastigheter, som tilUiör bostadsföreningar m.
fl. Uppgifter från fastighetstaxeringen används för att ta fram underlag för
byggnadsavskrivningar och för beskattning av intäkt av skogsbruk. De har vidare
betydelse för realisationsvinstbeskattningen, för fördelning av inkomst av
faslighet mellan olika kommuner, för beräkning av förmögenhetsskatt, arvs- och
gåvoskatt, stämpelskatt och skogsvårdsavgift m. m.
Även
utanför beskattnUigen har rättsverkningar knutits till värden och andra
uppgifter som fastställs vid fastighetstaxeringen. I korthet kan här nämnas en
del av dessa f aU.
Taxeringsvärdets
storlek har betydelse för vissa placerings- och fon-deringsregler i bl. a.
förordningen (1924: 474) med särskUda bestämmelser om anbringande av omyndigs
medel, lagen (1972: 262) om understödsföreningar, lagen (1944: 705) om
aktiebolag, lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse, kommunallagen (1953:753),
förordningen (1956: 629) om erkända arbetslöshetskassor, reglementet (1961:
265) angående
Prop. 1973:162 96
förvaltningen
av riksförsäkringsverkets fonder och reglementet (1962: 401) angående
förvaltningen av de aUmänna försäkringskassornas fonder för den obligatoriska
och den friviUiga sjukförsäkringen.
Taxeringsvärdets
storlek kan även ha betydelse som fördelningsgrand t. ex. i fråga om bidrag tUl
vägförenmgs utgifter enligt lagen (1939; 608) om enskilda vägar och av
ansvarighetsbeloppet i fråga om gemensamt intecknade fastigheter enligt
jordabalken (JB). Enligt förköpslagen (1967: 868) får kommuns förköpsrätt inte
utövas i fråga om fastighet med mindre ägovidd än 3 000 m och med lägre
taxeringsvärde än 200 000 kr.
I
praktiken förekommer det vidare att fastighetsbelåningen anknyts till
taxeringsvärdena även om föreskriftema därom upphävts. Även vid
obligationsupplåning och som vUlkor för placering av stiftelses medel använder
man ibland taxeringsvärdena som grand för beräkning av belopp, intill vUket
inteckning i fastighet får godkännas som säkerhet vid utlåning eUer som
täckning för fonder.
Fastighets
beskattaingsnatur, dvs. dess karaktär av antingen jordbraksfastighet eUer
annan fastighet, sådan den faststäUs vid fastighetstaxeringen, är
grandläggande för inkomstbeskattningen av dessa fastigheter.
Beskattningsnataren har också avgörande betydelse vid tiUämpningen av
jordförvärvslagen (1965: 290) och jordhävdslagen (1969: 698). Inkomst av
jordbruksfastighet men ej av arman fastighet är vidare pensionsgrundande i
fråga om tiUäggspension enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.
Arealuppgifter som faststäUts vid fastighetstaxeringen har betydelse för
möjligheten att erhåUa särskilt övergångsbidrag och avgångsvederlag enligt
kungörelsen (1967; 422) om särskilt övergångsbidrag och avgångsvederlag åt
jordbrukare.
Såväl
statiiga och kommunala organ som det privata näringslivet, enskUda personer
och institutioner har användning av värden och andra uppgifter, som bestämts
vid fastighetstaxeringen, både då det gäller bedömningar av själva
fastighetsmarknaden och klarlägganden av fastighetsbeståndets straklur för
olika planeringsändamål och samhällspoli-tiska överväganden. Användbara för
nyssnämnda ändamål torde även vissa nya uppgifter vara som fr. o. m. 1970 års
taxering redovisats utöver de traditionella; de sistnämnda har avsett värden,
beskattningsnatur, skattepUktsförhållande, arealstorlek m. m. Antalet i
fastighetsläng-dema angivna koder är i fråga om beskattningsnatur två och
skatteplikt nio. De nya uppgiftema avser ägarkategorier, för vilka anges nio koder,
fastighetstyper, för vUka anges 20 koder, bebyggelseförhåUanden, för vilka fem
koder markeras, m, fl.
Prop. 1973:162 97
2.3
Statistikuppgifter
Vid
1970 års allmänna fastighetstaxeruig uppgick det totala taxeringsvärdet för
något över 2 milj. skattepliktiga taxeringsenheter till omkring 258 miljarder
kr. Av det sammanlagda taxeringsvärdet föll ca 33 miljarder eller ungefär 12 %
på jordbruksfastighet och i det närmaste 225 miljarder kr. eller ca 88 % på
annan fastighet.
Vid
1965 års allmänna fastighetstaxering var motsvarande siffror följande. Det
totala taxeringsvärdet för ca 1,8 milj. skattepliktiga taxeringsenheter uppgick
till 164 miljarder kr., varav omkring 26 miljarder kr. eller 16 % avsåg
jordbruksfastigheterna och återstoden, ca 137 miljarder kr. eller ungefär 84 %
annan fastighet. För jordbruksfastigheternas del steg sålunda taxeringsvärdet
27 % och för annan fastighet med 64 %. Motsvarande procenttal var i fråga om
höjningarna mellan 1965 och 1970 års taxeringar 20 % resp. 113 %.
I
fråga om delvärdena för de båda beskattningsnaturerna kan följande procentueUa
förändringar mellan 1965 och 1970 års laxeringar framhållas. Lantbruksvärdet
(jordbraksvärdet och värdet av särskilda tillgångar) uppgick år 1970 tUl
omkring 19 miljarder kr. och hade ökats med 28 %. Skogsbraksvärdet uppgick tiU
något mer än 13 miljarder kr. och hade stigit med 16 %. Exploateringsvärdet
(1965 års tomt- och industrivärde) var närmare 800 milj. kr. och hade höjts med
75%.
Markvärdet
på annan fastighet steg mellan 1965 och 1970 års taxeringar med 69 % och
byggnadsvärdet med 61 %. Markvärdets andel av det totala taxeringsvärdet på
annan faslighet sjönk från 19 % vid 1965 års taxering tiU 11 % vid 1970 års
taxering. Vid 1970 års taxering uppgick det totala markvärdet till omkring 44
miljarder kr, och byggnadsvärdet tUl något över 180 miljarder kr.
Det
sammanlagda antalet skattepliktiga taxeringsenheter var år 1970 något mer än 2
milj. Motsvarande antal vid 1965 års taxering var omkring 1,8 milj. Antalet
jordbruksfastigheter, som år 1970 var ungefär 351 000, minskade under perioden
19651970 med ca 33 000, Antalet taxeringsenheter med beskattningsnaturen
annan fastighet var år 1970 över 1,7 mUj. De hade mellan åren 1965 och 1970
ökat med nära 300 000,
Antalet
skattepliktiga taxeringsenheter av beskattningsnaturen annan fastighet
fördelade sig på olika fastighetstyper enligt följande:
Villafastigheter
1512 235
därav med
enfamiljsvilla
762 741
tväfarailjsvilla
83 623
rad- och kedjehus
54 826
fritidshus
420 418
Hyres-
och affärsfastigheter
114 555
Industrifastigheter
67 055
Exploateringsfastigheter
33 154
S:a
1 726
999
7
Riksdagen 1973.1 saml.
Nr
162
Prop. 1973:162 98
Fr,
o. m, 1970 års allmänna fastighetstaxering åligger det SCB att utföra den
statistiska bearbetningen av taxeringsmaterialel. Resultatet har redovisats för
hela riket, län. A-regioner, kommunblock och kommuner. Fr, o. m, år 1971 utför
SCB även bearbetningar av materialet från den särskilda fastighetstaxeringen.
Delta redovisas länsvis.
3
Frågor om grunder och värdering vid fastighetstaxeringen 3.1
Fastighetsbegreppet
3.1.1
Nuvarande ordning
Grundläggande
för fastighetstaxeringen är bestämmelser om vad som skall taxeras. Detta
regleras genom föreskrifter om vad som i skatterätten skall hänföras till
fastighet.
Skatterättsliga
bestämmelser om fastighetsbegreppet finns främst i KL. TUl dessa bestämmelser
hänvisas i förordningen (1947: 576) om statiig inkomstskatt (SI) och
förordningen (1947: 577) om statiig förmögenhetsskatt (SF). Vidare finns skatterättsliga
bestämmelser om fastighetsbegreppet i förordningen (1941: 416) om arvsskatt
och gåvoskatt (AGF). I förordningen (1968: 430) om mervärdeskatt (MF) och i
stämpelskatteförordningen (1964: 308) ingår regler som är avhängiga av det
fastighetsbegrepp, som tillämpas inom skatterätten.
Såvitt
gäller fastighetstaxeringen samt inkomst- och förmögenhetstaxeringen ges en
grandläggande definition i 4 § tredje stycket KL. Där föreskrivs att med
fastighet förstås i KL vad enligt allmän lag är att hänföra till fast egendom,
liksom byggnad, även om den enligt allmän lag inte är hänförlig till fast
egendom. Registrering enligt lagen (1920: 474) med vissa bestämmelser om
registrering av elektriska anläggningar samt om rätt tUl elektrisk kraft m. m.
skall emellertid inte föranleda alt sålunda registrerad egendom enbart på denna
grund i beskattningsavseende hänförs till fastighet. Med allmän lag förstås härvid
lagen (1895: 36 s. 1) angående vad till fast egendom är att hänföra, trots att
denna lag har upphört att gälla.
Enligt
1895 ärs lag är fast egendom jord på landet och i stad (1 §). Till jorden hör
därpå uppförda hus, vattenverk och andra byggnader, för stadigvarande bruk i
jorden anbragta ledningar och andra anläggningar, stängsel, pä rot stående
träd och andra växter tUlika med frukt därpå, samt gödsel (2 § första stycket).
Till byggnad hör fast inredning, såsom avbalkningar, ledstänger, spiltor,
krubbor och annat dylikt, ledningar för uppvärmning, belysning, luftväxling
samt vattens eller andra ämnens inledande eller bortförande, annat, som i vägg,
tak eller golv är inmurat eller intimrat, samt vad som anskaffats till stadigvarande
bruk för byggnaden, såsom dubbeldörrar, innanfönster, nycklar, järnspislar,
järnugnar, kaminer, brandredskap m. m. (3 § första
Prop.
1973:162 99
stycket),
TUl fabrik eller annan byggnad som inrättats för industriell verksamhet hör
dessutom varje motor, maskin, kärl eller därmed jämförligt redskap, som för
sin användning kräver och även vilar på fast, från grunden berett underlag,
liksom kraftledningar med därtill hörande inrättningar, dock med undantag av
sådana ledningar som överför kraft från det allmänna ledningssystemet till
särskild maskin som inte är att hänföra tUl fast egendom (3 § andra stycket).
Även om de tillhör jordägaren, hänförs inte byggnad, stängsel, ledning eller
annan anläggning, som är avsedd för gruvdrift, till den jord varpå gruvan är
belägen (4 § andra stycket). Såsom fast egendom anses byggnad på ofri tomt i
stad i förening med sådan rätt till tomten att densamma inte får återtas av
ägaren, så länge tomtören erläggs eller utan att lösen ges för byggnaden,
vattenverk på annans grund i förening med sådan rätt till grunden, att densamma
inte får återtas av ägaren så länge verket uppehålls, i jordeboken upptaget
fiskeri, varmed äganderätt till grunden inte är förenad, samt frälseränta (5
§),
Allmän
kommunalskatt utgår som kommunal inkomstskatt, som beräknas på grundval av
inkomst och av garantibelopp för faslighet (2 § första stycket KL),
Fastighet
skall taxeras (6 § 1 mom, första stycket KL), Allmän fastighetstaxering skall
ske vart femte år (12 §), De år då allmän fastighetstaxering inte äger rum
verkställs särskild fastighetstaxering, varvid i vissa fall ny taxering sker
(13 § 1 mom.).
Garantibelopp
fastställs för skattepliktig fastighet. Skattepliktig är all inom landet
belägen fastighet med de undantag som nämns i 5 § KL (4 § första och andra
styckena). Garantibeloppet, som tas upp till beskattning inom den kommun där
fastigheten är belägen, beräknas f. n. till 2 % av fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret (47 § första stycket).
Kommunal
inkomstskatt utgår för olika inkomstslag t. ex. inkomst av jordbraksfastighet
och annan fastighet. Fastighetsbegreppet får därvid betydelse främst då
taxeringsvärde eller delvärde utgör underlag för schablonbeskattning eller
beräkning av avskrivningsunderlag (jfr bl. a. 24 § 2 och 3 mom. samt punkt 3
sjunde stycket av anvisningarna till 22 § KL). Även vid
reaUsationsvinstbeskattnmgen används ibland taxeringsvärdet som
beräkningsunderlag (se anvisningama till 36 §).
Vid
taxeringen lill statiig inkomstskatt sker inkomstberäkningen i berörda
hänseende efter i princip samma regler som vid taxeringen till kommunal
inkomstskatt (2 § första stycket och 3 § SI).
På
grund av 3 § första stycket SI tUlämpas fastighetsbegreppet enligt 4 § tredje
stycket KL vid taxering till statlig inkomstskatt. Även för förmögenhetsskatten
tillämpas fastighetsbegreppet enligt 4 § tredje stycket KL (1 § tredje stycket
SF). Den skattepliktiga förmögenheten
Prop. 1973:162 100
utgörs
av värdet av de tillgångar, bl. a. fastighet, som anges i 3 § 1 mom. SF minskat
med skulderna. Fastighet tas i princip upp tiU taxeringsvärde som gällde för
den vid utgången av beskattningsåret (4 § andra stycket SF).
Beträffande
arvs- och gåvoskatten finns bestämmelser om innebörden av uttrycket fast
egendom i 20 § tredje stycket AGF. Där föreskrivs att såsom fast egendom
enligt AGF anses vad som är fast egendom enligt 1895 års lag angående vad till
fast egendom är att hänföra, trots att denna lag har upphört att gälla. Vid
tillämpningen av värderingsbestämmelserna i 2127 §§ AGF skall byggnad dock
alltid anses som fast egendom.
Skatteplikt
till mervärdeskatt föreligger enligt MF i regel för vara. Till vara hänförs bl.
a. ej mark eller byggnad (7 § MF). Byggnad, som utgör lagertillgång i
byggnadsrörelse, är emellertid enligt 9 § MF skattepliktig till mervärdeskatt.
Fastighet enligt 4 § KL utgör inte vara. Vara som inmonterats i fastighet
räknas som tillbehör till fastigheten (första stycket av anvisningama till 7 §
MF). Fast maskin och annat inventarium som hör till byggnad och som enligt
punkt 5 av anvisningarna till 10 § KL åsätts särskUt maskinvärde anses alltid
som vara enligt MF. Ä andra sidan räknas alltid ledning för överföring av elektrisk
kraft, värme, gas, vatten eller annan produkt, för teleförbindelse eller för
jämförligt ändamål som fastighet när ledningen inte ingår i fast maskin, som är
att anse som vara, eller i annat inventarium (andra stycket av anvisningarna
till 7 § MF).
Stämpelskatt
enligt stämpelskatteförordningen erläggs för bl. a. förvärv av fast egendom.
Någon definition av vad som avses med fast egendom finns inte i förordningen.
Som värde av fast egendom gäller taxeringsvärdet året närmast före det år då
lagfart söks. Vid köp, där köpeskUlingen överstiger detta taxeringsvärde, skall
egendomens värde anses motsvara köpeskillingen (8 § 1 mom. första stycket).
Under vissa förhållanden skall särskild värdering ske (8 § 1 mom, tredje
stycket),
1895
års lag angående vad till fast egendom är att hänföra har upphört att gälla
den 1 juli 1967. Oavsett detta har den som nämnts alltjämt gUtighet inom
skatterätten [jfr lagen (1966: 136) om ändrad lydelse av 4 § KL]. 1895 års lag
efterträddes inom civUrätten av lagen (1966:453) om vad som är fast egendom,
vilken lag med vissa ändringar infogats i JB.
I
1 kap. 1 § JB definieras begreppet fast egendom. Sådan anges vara jord. Denna
är indelad i fastigheter. Om fastighetsbildning finns bestämmelser i
fastighetsbildningslagen (1970: 988, FBL).
Bestämmelsen
i JB om fast egendom, som nära ansluter till 1 § i 1895 års lag angående vad
till fast egendom är att hänföra, motsvarar med formella jämkningar 1 § i 1966
års lag om vad som är fast egen-
Prop. 1973:162 lOi
dom.
Med begreppet jord avses inte bara själva jordytan utan också den därtill
hörande grunden.
Till
fastigheterna, dvs. de rättsliga enheter i vilka den fasta egendomen är
indelad, hör vissa föremål eller anordningar som är anbragta i eller på
marken. Bestämmelser om vad som är tUlbehör till fastighet meddelas i 2 kap.
JB.
Det
finns enligt dessa bestämmelser tre grapper av fastighetstillbehör, nämligen
omedelbara fastighetstillbehör, byggnadstillbehör eller industri-tillbehör.
Omedelbara
fastighetslillbehör är byggnad, ledning, stängsel och annan anläggning som
anbragts i eller ovan jord för stadigvarande bruk, på rot stående träd och
andra växter samt naturlig gödsel (2 kap. 1 § första stycket). Även sådan
byggnad eller annan anläggning som är uppförd utanför fastigheten hör till den,
om den är avsedd för stadigvarande bruk vid utövning av servitut till förmån
för fastigheten och inte hör tUl den fastighet där den finns (2 kap. 1 § andra
stycket).
1
fråga om byggnadstillbehören gäller att till byggnad hör fast inredning och
annat varmed byggnaden blivit försedd, om det är ägnat till stadigvarande bruk
för byggnaden eller del av den, såsom fast avbalkning, hiss, ledstång, ledning
för vatten, värme, ljus eller annat med kranar, kontakter och annan sådan
utrastning, värmepanna, element till värmeledning, kamin, kakelugn,
innanfönster, markis, brandredskap, civilförsvarsmaterid och nyckel, I
enlighet härmed hör därjämte i regel till byggnad, såvitt angår
bostad:
badkar och annan sanitetsanläggning, spis, värmeskåp och kylskåp samt maskin
för tvätt eller mangling,
butikslokal:
hylla, disk och skyltfönsteranordning,
samlingslokal;
estrad och sittplatsanordning,
ekonomibyggnad
tiU jordbruk: anordning för utfodring av djur och anläggning för
maskinmjölkning,
fabrikslokal:
kylsystem och fläktmaskineri (2 kap, 2 § första och andra styckena).
Reservdel
och dubblett till föremål som angetts hör inte lill bygg nåden (2 kap. 2 §
tredje stycket),
Reglema
om industritUlbehören lämnas i 2 kap, 3 §. Där stadgas att till fastighet som
helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet hör, utöver vad som
sålunda beskrivits, maskin och annan utrustning som tillförts fastigheten för
att användas i verksamheten huvudsakligen på denna. Fordon, kontorsutrustning
och handverktyg hör dock inte till fasligheten.
Föremål
som nyttjanderättshavare eller eljest annan än fastighetsägaren tillfört
fastigheten hör inte till denna, om inte föremålet och fastigheten kommit i
samma ägares hand. Detsamma gäller i fråga om industritillbehör och som
tillförts fastigheten av fastighetsägaren utan
Prop.
1973:162 102
att han ägde föremålet. Har fastighetsägaren lUlfört
fastigheten industritillbehör som förvärvats under s. k, ägarförbehåll, dvs,
där överlätaren under vissa omständigheter har rätt att återta det överlåtna
föremålet, hör detta inte till fastigheten så länge förbehållet gäller (2 kap.
4 § första stycket JB), Har fastighetsägaren däremot förvärvat annat föremål än
sådant som är industritillbehör med ägarförbehåll och sedan tillfört
fastigheten detsamma så att det hör till fastigheten, får ägarförbehållet
därefter inte göras gällande (2 kap, 5 § första stycket). Att i vissa fall
föremål som ingår i företagsintecknad verksamhet inte kan höra tUl fastighet
framgår av 2 kap, 4 § andra stycket.
Byggnad, stängsel och annan anläggning på område, som
besväras av inskriven tomträtt, samt anläggning för gruvdrift hör inte till fasligheten,
även om de tUlhör fastighetens ägare (2 kap, 6 §),
3.1.2 Utrednings- och promemorieförslagen Betänkandet Det
skatterättsliga fastighetsbegreppet
I betänkandet har en allmän översyn av reglerna för det
skatterättsliga fastighetsbegreppet verkställts. Såvitt möjligt har ett
skatterättsligt fastighetsbegrepp eftersträvats som är lätthanterligt inom de
beskattningsområden, där det får praktisk tUlämpning, Speciellt för rörelsefastigheter
har man ansett det erforderligt att göra betydande avvikelser från de
civilrättsliga reglerna. Sålunda föreslogs då fräga är om fastighet, som i
KL:s mening helt eller delvis ingår i rörelse, att ur det skatte-rätlsliga
fastighetsbegreppet skulle uteslutas alla anordningar, delar och tillbehör lill
mark och byggnad, som är avsedda alt direkt tjäna fastighetens användning för
rörelseändamål och inte är att hänföra liU s. k, markanläggning.
Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Indelningen i fast och lös egendom har enligt gällande
rätt betydelse för överväganden på skatterättens område. Den skatterättsUga
kategoriindelningen av förmögenhetstUlgångar i fast och lös egendom överensstämde
i allt väsentligt med den civilrättsliga fram till juli 1967, då nuvarande
regler om vad som är fast egendom i civUrättsligt hänseende till huvudsaklig
del antogs. Numera föreligger bristande överensstämmelse i betydelsefulla
hänseenden mellan det civUrättsliga och det skatterättsliga
fastighetsbegreppet.
Inom civilrätten är fast egendom jord. Denna är indelad i
fastigheter. Ordet fastighet används här för att beteckna en viss ägovidd av
jorden, under föratsättning att densamma består av ålder eller bestämts att utgöra
en för sig bestående fastighet vid fastighetsbildning. Bestämmelserna om
fastighetsbildning finns i FBL, Över fastigheterna förs fastig-helsregister.
Fastighetsbildning är fullbordad när uppgift om den införts i registret. Andra
förmögenhetstUlgångar än jord, indelad i fastigheter.
Prop.
1973:162 103
kan
inte i trängre terminologisk betydelse utgöra fastighet men väl tillbehör
till fastighet. Vanligtvis avses emellertid med ordet fastighet såväl själva
marken som fastighetstillbehören. Undantagsvis kan fastighet bestå av annat än
viss ägovidd av jord, t. ex. i vissa fall enbart av andel i samfällighet (s. k.
andelsfastighet).
Vid fastighetstaxeringen
som avser fastighet i skallerättslig bemärkelse avgörs i första hand vilka
fastigheter som enligt nuvarande terminologi är skattepliktiga till
garantibelopp. Skattepliktig är all fastighet i landet med de undantag som
finns uppräknade i 5 § KL, För att få underlag för fastighetstaxeringen har i
lagstiftningen skapats begreppet taxeringsenhet, som avser den egendomsmassa
som skall taxeras för sig. Begreppet taxeringsenhet kan enligt promemorian
närmast sägas motsvara begreppet registerfastighet inom civilrätten.
Taxeringsvärdena liksom taxeringen i övrigt hänför sig sålunda primärt till
taxeringsenhet, inte till fastighet i den betydelse detta begrepp har
terminologiskt. Reglerna om taxeringsenhet finns i 8 § KL.
Länsstyrelsen för på
magnetband register över fastigheter i länet, det s. k. fastighetsbandet [1 §
kungörelsen (1967: 497) om vissa register hos folkbokföringsmyndighet över
fastigheter och skattskyldiga]. Fastighetsbandet bildar underlaget för
fastighetslängden som innehåller de slutliga besluten om taxering av fastighet.
Med beslut om taxering avses, som framhållits i förarbeten till lagstiftning på
fastighetstaxeringens område på senare lid, utöver åsättande av
taxeringsvärde, varje taxeringsnämndens beslut som skaU längdföras (se bl, a,
prop 1972: 49 s, 68 och SOU 1973: 4 s. 284), Sålunda innefattas i begreppet
taxering t. ex, avgöranden i skattepliktsfrågor samt bestämning av
beskattningsnatur.
Garantibeloppet bestäms
med utgångspunkt i det vid fastighetstaxeringen fastställda taxeringsvärdet.
Detta fastställs i sin tur i princip på grandval av allmänna saluvärdet.
Garantibeloppets
beräkningsunderlag bör enligt promemorian, generellt sett, även i
fortsättningen utgöras av den fasta egendomen i varje kommun. Även byggnader
bör dock liksom nu inräknas i underlaget, även om de utgör lös egendom.
Emellertid finns åtskillig maskinell utrustning, som utgör tillbehör till
fastighet enligt den nya men inte enligt den tidigare civilrättsliga
lagstiftningen och som således är fast egendom och skulle ingå i
beräkningsunderlaget för garantibeloppet, om den fasta egendomen i ograverat
skick skulle läggas till grund för fastställandet av detta underlag. Detta
skulle enligt promemorian leda till en omotiverad skatteskärpning för vissa
industrier.
För fastighetstaxeringens
del finns det inte något behov av ett särskilt skatterättsligt
fastighetsbegrepp. Det har tvärtom framhålUts i t. ex. fastighetstaxeringsutredningens
remissyttrande över betänkandet. Det skatterättsliga fastighetsbegreppet att
en anknytning till de civilrättsliga bestämmelserna är den bästa
lösningen för fastighetstaxeringens del.
Prop. 1973:162 104
Denna
taxering skall utföras med hjälp av marknadsvärdering som till största delen
sker pä grandval av SCB:s fastighetsprisstatistik. Denna är i sin tur grundad
på uppgifter om priser för försålda fastigheter. Med försålda fastigheter avses
här i enlighet med vedertaget språkbruk såväl den försålda marken som de till
denna hörande fastighetstillbehören.
Bl.
a. med hänsyn till uppfattningen att den aktuella regleringen inte skall leda
till ändring av den materiella skatterätten, bör enligt promemorian den
enklaste och bästa lösnmgen på problemet med fastighetsbegreppet i KL vara att
man knyter detta till det faslighelsbegrepp som tillämpas inom civilrätten. Däraied
avses det vidare fastighetsbegrepp som nyss behandlats. Detta borde
terminologiskt korrekt definieras som fastighet med fastighetstillbehör. Ett
sådant tillvägagångssätt har inte ansetts behövUgt i den civUrättsliga
lagstiftningen. Även i skattelagstiftningen bör således den avsedda
förmögenhetsmassan kunna definieras genom ordet fastighet. Därmed bör sålunda
avses dels registerfastighet och sådan fast egendom eller fastighet som inte är
införd i fastighetsregister men som enligt gällande föreskrifter skall tas upp
i sådant register, dels den egendomsmassa som utgör fastighet i trängre
bemärkelse jämte tillbehör dvs. den fasta egendomen, i den mån den kan införas
i fastighetsregister.
I
promemorian anmärks vidare ett par förhållanden av intresse för taxeringen.
Först anges att alla fastigheter inte bildas av viss ägovidd av jorden. Så
hänförs enligt lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken vissa äldre
rättsinstitut såsom ofri tomt i stad, jordeboksfiske och vattenverk under vissa
föratsättningar lill fast egendom. Då t, ex. jordeboksfiske därvid införs i
fastighetsregister utgör sådant fiske fastighet i civilrättslig mening. Denna
bedömning bör då enligt promemorian även vara avgörande för skatterätten. Ett
fiske av nämnt slag skall alltså taxeras. Vidare framhålls att vissa
vattenområden och viss mark inte indelas i fastigheter och således inte heller
införs i fastighetsregister. Vattenområdena och marken i fråga utgör sålunda
inte fastighet och skall därvid inte taxeras. Detta gäller vattenområde som
enUgt lagen (1950: 595) om gräns mot allmänt vattenområde är allmänt och vidare
områden i stad som redovisas i det s, k, bihang C till fastighetsregistret
enligt de för stad meddelade bestämmelserna (stadsregister) dvs, vägar, gator,
torg och andra allmänna platser samt sådana områden som såvitt bekant inte hör
tiU en eller flera fastigheter enskUt,
Den
omständigheten att viss fast egendom, som skall indelas i fastighet och
registreras som sådan, ännu inte blivit indelad och/eller registrerad förtar
enligt promemorian inte egendomen dess karaktär av fastighet. Det firms t, ex,
alltjämt mänga äldre fastigheter som inte införts i fastighetsregister. Detta
gäller främst äldre avsöndringar. Egendom som enligt gällande föreskrifter
skall registreras, skall också taxeras, I fråga om fastighetstillbehören gäller
att dessa endast skall laxeras så länge de i
Prop. 1973:162 105
civilrättslig
mening har kvar sin karaktär av sådant tillbehör och inte avlägsnats från
fastigheten.
I
promemorian föreslås sammanfattningsvis att fastighetsbegreppet inom
skatterätten i princip helt bör stämma överens med det civilrätts-liga. När man
i skatterättsligt sammanhang talar om fastighet, bör därmed förstås fastighet i
civilrättslig bemärkelse. Något särskilt skatterättsligt fastighetsbegrepp bör
inte tillskapas,
3.1.3
Remissyttrandena Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Principfrågan
om samordning mellan det civilrättsliga och det skatterättsliga
fastighetsbegreppet har tagits upp av de flesta remissinstanserna. Det helt
övervägande flertalet har tillstyrkt den föreslagna samordningen. Bland dessa
är kammarrätterna i Stockholm och Göteborg, RSV, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, statens vattenfallsverk, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och
Västerbottens län, bo-stadsskattekommittén, HSB, SACO, Svenska
sparbanksföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges
redovisningskonsulters förbund och TOR. Även bostadsstyrelsen anser att ett
enhetligt och entydigt fastighetsbegrepp måste vara väsentligt ur
samordningssynpunkt inte minst för kreditgivare, vilka liksom bostadsstyrdsen
beviljar län lill övervägande del mot säkerhet i fastigheter. SCB tiUstyrker
det nya förslaget till fastighetsbegrepp, då det i princip överensstämmer med
det fastighetsbegrepp som tiUämpas i fastighelsprisstatistiken och då det i
övrigt enbart synes vara fördelar med ett enhetiigt fastighetsbegrepp i
skatterätt och civilrätt. CFD anför att man genom det föreslagna förfarandet
erhåller en bättre grand i förhållande till nuläget för samordningen mellan
redovisningen i fastighetsdatabanken å ena sidan och fastighetsbandet samt
fastighetslängden å andra sidan.
ÅtskUliga
remissinstanser avstyrker förslaget och förordar alt ett skatterättsligt
faslighelsbegrepp utformas på sätt föreslagits av utredningen om det
skatterättsliga fastighetsbegreppet. Bl. a. Lantbrukets skattedelegation och
Näringslivets skatteddegation förordar en lösning av frågan efter denna linje.
Näringslivets skattedelegation anför bl. a. att utredningens om det
skatterättsUga fastighetsbegreppet förslag innebar fördelar bl, a, med
avseende på en riktig värdering av tillgångarna vid inkomst- och
förmögenhetsbeskattningen. Kritiken mot förslaget synes i huvudsak ha avsett
dess konsekvenser i fråga om fastighetstaxeringen och garantibeskaltningen. Det
i departementspromemorian framlagda förslaget tUl fastighetsbegrepp synes vara
helt inriktat på att tillgodose nyssnämnda kritiska synpunkter. Om man bortser
från att industri-
Prop. 1973:162 106
tillbehören
inte skall taxeras och därmed inte heller garantibeskattas, innebär förslaget
att man för skatterättens del ersätter det gamla civilrättsliga
fastighetsbegreppet med det nya. Därmed har inget väsentligt vunnits. Enligt
delegationens mening utgör förslaget inte någon godtagbar lösning av problemet
med det skatterättsliga fastighetsbegreppet vare sig på kort eller läng sikt.
Delegationen anser att fastighetstaxeringen och garantibeskattningen tillmätts
en alltför stor betydelse vid utformningen av promemorian. Liknande synpunkter
framförs av andra remissinstanser, t, ex, SHIO, Svensk industriförening och
Svenska revisorsamfundet, som avstyrker promemorieförslaget.
Även
företagsskatteberedningen anser alt syftet med promemorieförslaget varit att i
första hand tillgodose fastighetstaxeringens behov. Såvitt beredningen kan
bedöma innebär det föreUggande promemorieförslaget en enkel och praktisk
lösning för fastighetstaxeringens vidkommande. Beredningen ifrågasätter om
några väsentliga fördelar står att vinna från redovisnings- och
inkomsttaxeringssynpunkt, om reglerna om fastighetsbegreppet i stället
anpassades tiU de för avskrivningsberäkning gjorda avgränsningarna. Reglerna
som sädana är av relativt föränderligt slag. Principiella skäl kan därför
anföras mot en anknytning lill tillgångsgrupperingen i avskrivningshänseende,
då det skatterältsliga fastighetsbegreppet bör innefatta en hög grad av
kontinuitet. F. n, föreligger inte nägon samordning mellan avskrivningsreglerna
och nu gällande faslighelsbegrepp inom skatterätten. Denna ordning synes inte
ha medfört särskilda svårigheter vare sig vid inkomsttaxeringen eller frän rent
bokföringsteknisk synpunkt. Någon påtaglig fördel torde därför knappast uppnås
genom en eventuell samordning av dessa regelsystem.
Bland
andra frågor som särskilt tagits upp är fastighetsbegreppets betydelse för
fastighetsprisstatistiken. SCB anför bl. a. att en konsekvens av förslaget i
betänkandet Det skatterättsliga fastighetsbegreppet skulle bli att
fastighetsprisstatistiken inte skulle kunna utnyttjas för fastställandet av
rörelsefastigheternas allmänna saluvärde, vilket ligger till grund för
åsättandet av taxeringsvärde. Förslaget i promemorian innebär att det
skatterättsliga fastighetsbegreppet knyts till fastighetsbegreppet enligt JB,
som tillämpas i civilrättsliga sammanhang och som utgör registerenhet i
fastighetsregistret. SCB tillstyrker det sistnämnda förslaget tUl
fastighetsbegrepp, bl. a. då det i princip överensstämmer med det
fastighetsbegrepp som tillämpas i fastighetsprisstatistiken. RSV anför att
fastighetstaxeringen även i fortsättningen skall följa köpeskU-lingsstatistiken
som i sin tur baseras på försäljning av fastighet. Förslaget till
skatterättsligt fastighetsbegrepp i betänkandet Det skatterättsliga fastighetsbegreppet
skulle nästan helt ha uteslutit denna möjlighet. Liknande synpunkter framförs
av bl. a. länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands och Skaraborgs län.
Prop. 1973:162 107
Ett
antal remissinstanser framför en motsatt åsikt i fråga om förhållandet
fastighetsbegreppet-fastighetsprisstalistiken. Näringslivets skattedelegation
anför att det alltsedan de nu gällande avskrivningsreglerna infördes är 1969
varit nödvändigt för köpare och säljare av rörelsefastighet alt träffa avtal
om köpeskillingens fördelning mellan fastighet och inventarier. Detsamma gäller
numera också vid överlåtelse av jordbruksfastighet. Denna fördelning på
tiUgångsgrupper, som är av stor ekonomisk betydelse, har vid
inkomstbeskattningen godtagits av statsmakterna. Nägon riktigare
förddningsgrund torde inte heller kunna tänkas vid marknadsmässiga
överlåtelser. Den borde därför kunna accepteras också vid
fastighetstaxeringen. För att erhålla en saluvärdesstatistik, där de
registrerade saluvärdena svarar mot det fastighetsbegrepp som tillämpas vid
inkomstbeskattningen, erfordras endast att man i samband med behandlingen av
lagfartsärenden inhämtar uppgifter om ifrågavarande fördelning av
köpeskillingen. Bl. a. lantbrukshögskolan och Lantbrukets skattedelegation
redovisar likartade ståndpunkter. Svenska revisorsamfundet anför att det inte
torde vara omöjligt att komplettera statistiken i vart fall för år 1974
med uppgifter om fördelning i köpeavtal av köpeskillingarna på olika
tillgångsgrupper. Om nästa allmänna fastighetstaxering på grand därav måste
uppskjutas till är 1976 accepterar samfundet detta. Liknande synpunkter framförs
av SHIO, Svenska byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges fastighetsägareförbund.
Fastighetsbegreppets
betydelse vid samordningen mellan fastighetslängderna och den civilrättsliga
fastighelsregistreringen berörs av några remissinstanser. CFD anför bl. a. att
den föreslagna utökningen av det skatterättsliga fastighetsbegreppet att
omfatta fastighetstillbehör helt motsvarar redovisningen i fastighetsregistret.
Nämnden framhåller att en utökad rättighetsredovisning av intresse bl. a. vid
fastighetstaxering efter införandet av det civilrättsliga fastighetsbegreppet
skall ske i det nya fastighetsregistret.
Länsstyrelsen i
Östergötlands län, som i princip tillstyrker promemorieförslaget, föreslår en
modifikation i fråga om viss mark m. m, som f. n, är redovisad i bihang C.
Länsstyrelsen anför bl. a. att enligt kungörelsen (1973: 40) om ändring i
kungörelsen (1968: 379) om uppläggande av nytt fastighetsregister, m. m., som
trädde i kraft den 1 maj 1973, all mark som är redovisad i bihang C och som
inte är gemensam för flera fastigheter skall avföras ur bihanget och
registreras som en särskild faslighet. Även efter denna ändring är det enligt
länsstyrelsens mening befogat att dessa områden, som genom införande i
fastighetsregister blir särskUda fastigheter och vilka är undantagna från
skatteplikt, inte redovisas i fastighetslängderna.
Prop.
1973:162 108
Några remissinstanser diskuterar frågan om en definition
av fastighetsbegreppet i KL. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar uppfattningen
i promemorieförslaget att någon kodifiering av detta begrepp, som f. n.
återfinns i 4 § KL, inte längre behövs. I den mån det är nödvändigt att
antingen inskränka eller utvidga underlaget för vad som skall bli föremål för
taxering, anser länsstyrelsen att detta lämpligen, såsom föreslagits, kan
åstadkommas genom särskilda föreskrifter. RSV och lantbrukshögskolan anser
emellertid att man bör överväga om inte fastighetsbegreppet bör definieras i
KL.
3.2 Skatteplikt
3.2.1 Nuvarande ordning
I 2 § KL föreskrivs att allmän kommunalskatt utgår såsom
kommunal inkomstskatt och att den kommunala inkomstskatten beräknas på
grundval av inkomst och av garantibelopp för fastighet. Enligt 4 § första
stycket utgår garantibelopp för skattepliktig fastighet. Skattepliktig är
enligt andra stycket i samma paragraf all inom riket belägen fastighet med
vissa i 5 § nämnda undantag. I 5 § anges i fem moment den egendom som helt
eller delvis undantas frän skatteplikt. Bl, a. är nationalparker och såsom
naturminnesmärken fridlysta områden undantagna från skatteplikt enligt 5 § 1
mom, första stycket a). Till paragrafen hör anvisningar i åtta punkter med
förtydliganden m. m. I 47 § första stycket stadgas att för fastighet, som varit
skattepliktig under beskattningsåret, skall garantibeloppet beräknas till 2 %
av taxeringsvärdet.
3.2.2 Utrednings- och promemorieförslagen
3.2.2.1 AUmänt
Utredningsförslaget
Den översyn av bestämmelsema i 5 § KL, som
fastighetstaxeringsutredningen ansett sig böra göra, innebär i huvudsak endast
en anpassning av reglerna i denna paragraf till nu gällande lagstiftning på
vissa andra områden. Utredningen har emellertid anmärkt, att det inte är uteslutet
att man vid en mera fullständig översyn kan uppnå vissa praktiska förenklingar
av bestämmelserna i 5 §. Utredningen har därvid pekat pä möjligheten att
beträffande de delvis skattefria fastigheterna låta skattepliktsfrågan i
vidgad omfattning avgöras enligt huvud-saklighetsprincipen. Utredningen har
därför ifrågasatt om inte en fullständig översyn av hela skattepliktsfrågan
borde ske i lämpligt sammanhang.
Prop. 1973:162 109
Promemorieförslaget
om fastighetsbegreppet '
I
samband med att fastighetsskatten avskaffades år 1953 och ersattes med reglema
om garantibelopp gjordes vissa omdisponeringar av KL. Andra kapitlet var före
omläggningen rubricerat Om fastighetsskatt. Där behandlas de olika frågor, som
hade direkt samband med fastighetsskatten, t. ex. skatteplikt till sådan
skatt, och taxeringen i övrigt tiU grund för denna skatt dvs.
fastighetstaxeringen. Där avhandlades också vem som var skattskyldig för
fastighetsskatten. Vid omläggningen av garantibeskattningen på fastighet från
fastighetsskatt till inkomstskatt på garantibdopp överfördes dé' huvudsakliga
bestämmelserna om denna beskattning från det andra till det tredje kapitalet i
KL. I tredje kapUlet behandlas numera i 47 § skattskyldigheten för
garantibeloppet och hur detta belopp skall beräknas. Dessa för
garantibeskattningen grundläggande frågor regleras sålunda nu för sig, vitt
skilda från reglerna om fastställande av underlaget för denna beskattning.
Andra
kapitlet i KL innehåller sålunda numera endast regler om fastighetstaxering
vilket bör framgå av kapitelrubriken. Innebörden av fastighetstaxeringen bör
preciseras i en inledande paragraf. Därefter bör de olika huvudmomenten i
denna taxering bl. a. bestämningen av skaltepliktsförhållandena behandlas.
Det bör därvid klart sägas ut att vad som i fråga om skatteplikten för
fastighet nu behandlas i 2 kap. KL avser skatteplikten för fastigheten i fråga
om garantibeskattningen. Med hänsyn tUl att fastighetsskatten numera
avskaffats synes det enligt promemorian adekvatare att beträffande fastighet
byta ut begreppet skatteplikt och skattepliktig mot garanti plikt resp.
garantipliktig. Ordet garantiplikt avses ha samma materiella innebörd som
uttrycket skatteplikt i förevarande hänseende. Garantiplikt innebär således,
att garantibdopp enligt 47 § skall beräknas för fastigheten. Detta bör
föreskrivas i 4 §.
Någon
ändring såvitt avser de nu i 5 § angivna undantagen är inte avsedd med
förslagen i promemorian. Vissa redaktionella ändringar har emellertid
föreslagits,
3.2.2.2
IndustritUlbehör promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Avsikten
med förslaget i promemorian sägs vara att bibehålla ett oförändrat skatteuttag
vid garantibeskattningen genom att låta beräkningsunderlaget för
taxeringsvärdena i möjlig mån förbli detsamma som förut. Detta föreslås ske
inte genom inskränkning i det civUrättsliga fastighetsbegreppet eller i
innehållet i vad som skall särskilt för sig taxeras, dvs. taxeringsenheterna,
utan genom att till enhet hörande faslig-helstillbehör i vissa fall inte skall
omfattas av garantiplikten. De i 2
Prop. 1973:162 HO
kap.
3 § JB angivna industritillbehören har av detta skäl föreslagits bli undantagna
från garantiplikt i 5 § 5 mom. KL. Dessa tillbehör behöver då inte värderas. I
samband med detta förslag anförs i promemorian bl. a. följande.
Om
man skulle genomföra det förslag till gränsdragning i skatterättsligt
hänseende meUan fastighet och lös egendom, som utredningen om det
skatterättsUga fastighetsbegreppet lämnade, skulle vid en jämförelse med vad
som nu gäller en avsevärd del av underlaget för garantibeskattningen falla
bort. I första hand skulle de fasta maskiner m. m,, som enligt punkt 5 av
anvisningama lill 10 § KL åsätts särskilt maskinvärde, undantas från
garantibeskattningen. Det särskilda maskinvärdet uppgick vid 1970 års allmänna
fastighetstaxering lill ca 10,5 miljarder kr, och utgjorde ungefär en femtedel
av det totala taxeringsvärdet för industrifastigheter m, fl,, som uppgick till
i det närmaste 52 miljarder kr. Då garantibeskattningens effektivitetsgrad i
fråga om industrifastigheter anses ligga vid ca 20 %, skulle ett effektivt
garantibelopp av omkring 42 milj, kr. bortfalla om fasta maskiner inte hänförs
till fastighet och särskilt maskinvärde inte åsätts. Vid en kommunal
utdebitering av 25 kr. skulle detta medföra ett skattebortfall av något mer än
10 milj. kr. Emellertid kan det här enligt promemorian röra sig om högre
belopp, då de särskUda maskinvärdena till en större del än genomsnittet har
hänfört sig till kraftverk och regleringsdammar, där effektivitetsgraden ligger
högre än den för industrierna genomsnittliga, dvs. 20 %.
Förslaget
i betänkandet Det skatterältsliga fastighetsbegreppet innebar emellertid
avsevärt större konsekvenser i fråga om skattebortfall än enbart det som
sammanhängde med det särskilda maskinvärdet. Förslaget innefattade ett
undantagande från fastighetsbegreppet av åtskillig egendom utöver den, som
åsätts särskilt maskinvärde och som i StäUet är hänförlig till
byggnadstillbehör. Beräkningar av vad detta skulle innebära i fråga om
minskning av taxeringsvärden och skattebortfall finns inte i betänkandet men
bl. a. av remissyttrandena framgår att det rör sig om stora belopp. I fräga om
jordbruksfastigheter har beräknats att underlaget för taxeringen skulle minska
med ca 30 %. Då det gäller vissa fastigheter där det bedrivs industriell
verksamhet torde man få räkna med ett avsevärt större bortfall, särskUt med
tanke på den pågående utvecklingen i fråga om konstruktionen av
industribyggnader.
Möjligheten
att låta hela kretsen av industritUlbehör utgöra underlag för åsättandet av
taxeringsvärde finns givetvis, sägs det i promemorian. Liksom vad gäller
förslaget i Betänkandet Det skatterättsliga fastighetsbegreppet skulle ett
sådant tUlvägagångssätt medföra avsevärda förändringar av taxeringsvärdena i
förhållandet till nuläget. Denna förändring skulle bara avse industrifastigheterna.
TiUförlitliga beräkningar
Prop. 1973:162 111
av
vad effekten i ökade taxeringsvärden och ökad garantiskatt skulle bli för
industrifastigheterna vid detta alternativ har inte kunnat göras. Det står dock
klart att avsevärt över hälften av vissa industriers värden är att hänföra till
industritillbehör. I detta läge får det anses mindre lämpligt att låta
industritillbehören utgöra underlag för garantibeskaltningen, även om t. ex.
den panträttsliga behandlingen av industritillbehören kan tala för en
garantibeskattning av dessa. Vidare skulle vissa praktiska svårigheter vara
förenade med en värdering av industritillbehören vid fastighetstaxeringen.
Vid en målsättning om ett
såvitt möjligt oförändrat underlag för garantibeskattningen ligger enligt promemorian
det altemativ som innebär ett bortseende vid värderingen frän
industritillbehören närmast. Som nämnts kan därvid visst skatteunderlag falla
bort i och med att de fasta maskiner, som nu åsätts maskinvärde, därvid kunde
bli lös egendom. De särskUda maskinvärdena spelar erfarenhetsmässigt störst
roll i kraftverkskommunerna och vissa kommuner med stora petrokemiska
industrier. I det sammanhanget framhålls det att en stor del av den egendom,
som därvid åsätts särskilt maskinvärde, är sådan att den torde tUlhöra
"skräddarsydd" eUer likartad industri och som därför skall ingå i
byggnadsvärdet även i fortsättningen, då den får anses utgöra
byggnadstillbehör. En förutsättning för att maskinell utrustning i
skräddarsydda industribyggnader skall räknas till bygnadstillbehör bör vara att
industribyggnadens användning och värde är helt beroende av den maskinella
utrastningen i fråga. Maskiner av det slag som åsyftas är t. ex. masugnar,
tegelbruksugnar, turbiner och generatorer i kraftverk samt maskiner i silobyggnader.
Maskinerna skall alltså, för att vid värderingen anses som byggnadstillbehör,
representera stora värden och i regel ha en avsevärd storlek. Vidare kommer att
som byggnadstillbehör räknas även maskiner i industrilokaler av nyss nämnt
slag, vUka inte "kräver och jämväl vilar på fast, från grunden berett
underlag", vilket är det främsta kriteriet på de fasta maskiner, som
åsätts särskilt maskinvärde. Som exempel kan nämnas mobila generatorer,
instrumenteringspaneler m. m. I fastighets taxeringsvärde skulle sålunda
även om industritillbehören undantas från värderingen alltjämt ingå den mest
värdefuUa och väsentliga maskineUa utrustningen i kraftverk m. m. Övriga
särskUda maskinvärden, avseende mindre värdefulla fasta maskiner torde inte ha
någon större betydelse för garantibeskattningen. Med tanke på att i
fastighetsbegreppet skulle komma att ingå viss mobil och annan maskinell
utrustning, som tidigare inte var fast egendom, torde de skillnader i fräga om
underlaget för garantibeskattningen i förhällande till nuläget, som skulle
uppkomma vid ett förslag om bortseende från industritillbehören vid
värderingen, vara obetydliga. Man bör därför enligt promemorian kunna bortse
från dessa och därigenom erhålla en tUlfredsstäUande klar gränsdragning i fråga
om vad som skall värderas och inte värderas.
Prop. 1973:162 112
3.2,2,3
Ledningar m, m.
Betänkandet
Det skatterättsliga fastighetsbegreppet
Kraftledningar
på annans mark skaU enligt de nya reglerna i JB till skUlnad mot tidigare helt
följa allmänna regler, dvs, bli tillbehör till stationsfastigheten i den mån de
innehas med servitutsrätt till förmån för denna fastighet (2 kap, 1 § JB), Med
hänsyn till utredningens om det skatterättsliga fastighetsbegreppet
principiella ställningstaganden i fråga om fastighetsbegreppet i skatterätten
och till det sätt på vilket kraftledningar f. n. behandlas vid
fastighetstaxeringen talar skäl för alt sådana ledningar inte tas med i det
skatterättsliga fastighetebegreppet.
Värdet
av ledningar för vatten, avlopp, elektrisk ström, gas m, m., som är nödvändiga
för en byggnads allmänna användning, bör ingå i byggnadsvärdet. Ledningar
liksom alla andra anordningar, delar och tillbehör tUl mark och byggnad, som är
avsedda att direkt tjäna en fastighets användning för rörelseändamål och som
inte är att hänföra till markanläggning, bör däremot uteslutas ur det
skatterättsliga fastighetsbegreppet.
Tunnelanläggningar
föreslås bli behandlade enligt reglerna för byggnad.
Promemorieförslaget
om fastighetsbegreppet
I
promemorian anförs att markanläggningar, ledningar, tunnlar o, d. vid
fastighetstaxeringen i princip behandlas enligt de civilrättsliga reglerna
såvitt angår frågan om de skall hänföras till mark, byggnad eller inventarier,
I fråga om kraftledningar finns ett särskilt stadgande i 4 § KL, Där föreskrivs
att registrering enligt lagen med vissa bestämmelser om registrering av
elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. inte skall
föranleda att sålunda registrerad egendom endast på denna grund i beskattningsavseende
hänförs till fastighet.
De
nya reglerna i JB synes medföra förändring av den hittills tillämpade
skatterättsliga klassificeringen som fast eller lös egendom av här avsedda
anläggningar m. m. Främst följer detta av den nya bestämmelsen i 2 kap. 1 §
andra stycket JB om viss med servitutsrätt innehavd egendom. I detta lagrum
föreskrivs att tUl fastighet hör byggnad eller annan anläggning som är uppförd
utanför fastigheten, om den är avsedd för stadigvarande brak vid utövning av
servitut till förmån för fastigheten och inte hör tiU den fastighet där den
finns. Detta innebär i allt väsentligt utom vad gäller kraftledningar en
kodifiering av gällande fastighetsrättslig praxis.
I
enlighet med den huvudprincip i fråga om fastighetsbegreppet i KL, som
förslagits i promemorian, bör här avsedda anläggningar m. m.
Prop. 1973:162 113
hänföras
till fastighet i samma utsträckning som inom civilrätten. Om det skulle
befinnas lämpligt att undanta en del av dessa anläggningar m. m. från garantibeskattningen
trots att de utgör fastighet, bör detta ske enligt samma metod som föreslagits
i fråga om industritillbehören enligt 2 kap. 3 § JB, nämligen genom föreskrift
i 5 § KL om undantag från garantiplikt och genom särskUt hänsynstagande vid värderingen.
Skatterättslig
praxis synes generellt sett innebära att ledningar och Uknande anläggningar m.
m. som ligger på mark, vars ägare även äger ledningarna m. m., taxeras som
fastighetstillbehör under det att ledningar m. m. på annans mark ansetts utgöra
lös egendom. Av tUlgängliga rättsfall från skatterätten har inte framgått om
ledningarna m. m. på annans mark i dessa faU anlagts på grand av servitut. Det
torde dock stå klart, sägs det, att man i skatterätten, i motsats till civilrätten,
hänfört byggnader, anläggningar och ledningar på annans mark till lös egendom,
oavsett om rätten att anlägga byggnaden m, m. grundat sig på servitut eller
annan rätt. Det förändrade skatterättsliga läge, som inträffar i fråga om
ledningar m. m., om man inför fastighetsbegreppet i JB och följer bestämmelsen
i 2 kap. 1 § andra stycket JB, berör sålunda inte ledningar m. m., som ligger
på annan fastighets mark och som inte disponeras på grund av servitut enligt
nämnda lagrum. Dessa ledningar kommer nu liksom tidigare att utgöra lös egendom
och skall därför inte omfattas av garantiplikt. Till skillnad mot nu gällande
ordning kommer däremot ledningar och ledningsliknande anläggningar, som på
grund av 2. kap. 1 § andra stycket är hänförliga till fastighetstillbehör i
fortsättningen att garantibeskattas, om inte annat särskilt föreskrivs. Fråga
är därför i första hand om några av dessa ledningar, anläggningar och byggnader
bör undantas från garantiplikt.
Vissa
skäl synes tala för att en del av de ledningar och lednings-liknande
anläggningar, som utgör fastighetstUlbehör, undantas från garantiplikt utöver
dem som redan nu är undantagna frän skatteplikt. Delta gäller främst
kraftledningarna. Med målsättningen om ett i möjlig mån oförändrat skatteuttag
är en ändring av behandlingen i garantiskattehänseende i fråga om dessa
ledningar inte önskvärd. Sådana ledningar sträcker sig ofta över flera kommuner
och skulle, om de anlagts med stöd av servitut, kunna föranleda stora
höjningar av de härskande fastigheternas taxeringsvärden. Detta synes vidare
olämpligt, då kraftledningar, som framdragits på grund av nyttjanderätt, inte
skulle medföra sådana konsekvenser.
Numera
fmns tunnlar och pipdines, som anlagts på grund av servitut men som går långa
sträckor utanför den "egna" fastigheten. Sådana ledningsliknande
anläggningar fanns inte vid tiden för tUl-
8
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 162
Prop.
1973:162 114
komsten
av reglerna om skatteplikt i 5 § KL. Dessa anläggningar har många gånger
tillkommit i kommersiellt syfte. Garantiplikt bör åvila sådana ledningar och
ledningsliknande anläggningar.
I
fråga om vissa andra ledningar och ledningsliknande anläggningar, anlagda med
stöd av servitut enligt 2 kap. 1 § andra stycket JB, synes kunna övervägas om
de bör undantas från garantiplikt. Detta gäller sådana ledningar m. m. som
ingår i allmänt försörjnings- eller kommunikationssystem och drivs enligt
självkostnadsprincipen, såvida inte undantag från garantiplikt redan föreligger
på grand av bestämmelserna i 5 § 1 och 2 mom. KL. Därmed avses främst
ledningar o. d. utanför den "egna" fastigheten, som ingår i allmän
va-anlägg ning enligt lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanlägg
ningar. Även andra ledningssystem, t. ex. för gas och värme, skulle eventuellt
kunna likställas i garantiskattehänseende med allmänna va-anläggningar. Att
avgränsa de gas- och värmeledningsanläggningar, som drivs endast för täckande
av självkostnader mot andra slag av sådana anläggningar, sägs dock inte vara
lika lätt som då det gäller allmänna va-anläggningar.
På
grund av vad som anförts, föreslås i promemorian en bestämmelse i 5 § 5 mom.
KL om imdantag från garantipUkt för kraftledningar, varmed avses
kraftöveiföringsledningar och kraftdistributions-ledningar, samt ledningar och
därmed jämförUga anläggningar tiU allmän va-anläggning. Skäl anses tala för
att allmänna vattenledningar i garantiskattehänseende behandlas enhetligt med
avloppsledningarna för vilka redan nu beskattning av garantibelopp inte sker.
Taxesättningen vilar för dessa båda typer av anläggningar på principen om
självkostnadspris. Befrielse skall därvid gälla utom lednings- eller rörsystemet
även värde av rätten att nyttja erforderlig mark för anläggningen. Befrielse
från garantiplikt synes kunna utvidgas sedermera i den mån andra typer av
ledningssystem för allmän användning befinns drivna enligt
självkostaadsprincipen.
De
föremål som bör kunna undantas från garantiplikten bör avgränsas till föratom
egentliga ledningar även ledningar som utgörs av rör, tunnlar och likartade
anordningar.
3.2.2.4
Naturmmnen Utredningsförslaget
Nationalparker
och såsom naturminnesmärken fridlysta områden är f. n. enligt 5 § 1 mom. första
stycket a) KL undantagna från skatteplikt. Reglema om skydd av naturområden m.
m. finns i 1964 års naturvårdslag (1964:822, NVL). NVL upptar flera olika slag
av fridlysta naturskyddsobjekt däribland nationalpark (4 §), naturreservat (7
§) och naturminne (13 §). Enligt övergångsbestämmelser tUl NVL
Prop. 1973:162 115
skall
i fråga om fridlysning, som skett med stöd av äldre lag, anses som om beslutet
meddelats enligt motsvarande bestämmelse i nya lagen.
Fastighetstaxeringsutredningen
anför att begreppet naturminnesmärke utmönstrats ur NVL. Institutet naturpark
som behandlades i 1952 års naturskyddslag, vilken föregick NVL, har likaledes
utmönstrats. Vidare har begreppet naturminne i NVL fått en annan innebörd än
begreppet hade i den äldre naturskyddslagen. Som naturminnesmärken eller
naturminnen tidigare fridlysta områden eller tUl fastighet hörande
naturföremål är numera att anse som naturreservat, om skyddsobjektet är ett
markområde, och som naturminne, om objektet är ett naturföremål. På samma sätt
är ett tidigare som naturpark fridlyst område enUgt utredningen numera att
anse som naturreservat. Stadgandet i 5 § 1 mom. första stycket ä) KL om
undanlagande från skatteplikt av nationalparker och såsom naturminnesmärken
fridlysta områden bör därför ändras.
Anlednmg
saknas att ändra på nu gällande bestämmelse om nationalparks undantagande frän
skatteplikt. Vad åter angår fridlysning av visst naturföremål såsom naturminne
torde det för naturföremålet erforderliga skyddsområdet som jämväl omfattas
av fridlysningen oftast vara av ringa storlek. Även om skyddsföreskrifterna
för ett sådant skyddsområde skulle vara av ingripande natur, blir fridlysningens
påverkan på fastighetens marknadsvärde ofta ringa eller ingen, beroende på att
det är en så liten del av fastigheten som över huvud berörs av fridlysningen.
Utredningen
föreslår, att nationalparker bibehålls i katalogen över skattefria objekt i 5 §
1 mom. första stycket, att begreppet naturminnesmärke utmönstras ur katalogen
samt att hithörande fridlysnings- och skyddsföreskrifter i övrigt t. ex. i
fråga om naturreservat beaktas vid värdeuppskaltningen genom skälig nedsättning
av det taxeringsvärde som eljest skulle ha åsätts. I den mån särskilda anvisningar
behövs i detta hänseende torde det i vanlig ordning få ankomma på RSV eller
vederbörande skattechef att meddela sådana anvisningar.
3.2.3
Remissyttrandena 3.2.3.1 Allmänt Utredningsförslaget
Flera
remissinstanser delar fastighetstaxeringsutredningens uppfattning att en
översyn bör göras av bestämmelserna om skatteplikt till garantibdopp för
fastigheter. Denna mening framförs bl.a. av lantbrukshögskolan,
länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län,
lokala skattemyndigheten i Tranås och Svenska
Prop. 1973:162 116
landstingsförbundet.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför bl. a. att det i det praktiska taxeringsarbetet
ofta uppkommer svårigheter att avgöra om en viss fastighet skall vara skattefri
jämlikt 5 § KL. En ytterligare modernisering och en exaktare exemplifiering
skulle därför vara önskvärda. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen om inte kretsen
av folkrörelser, vars fastigheter undantas från skatteplikt, kan utvidgas ytterligare.
Landstingsförbundet ifrågasätter om inte en fullständig översyn av
skattepliktsreglerna i 5 § KL borde ske. En omarbetning av reglerna om
undantag från skatteplikt för vissa fastigheter är angelägen ur landstingens
synpunkt, t. ex. för fastigheter som helt används för vårdändamål, terapi etc.
Promemorieförslaget
om fastighetsbegreppet
Förslaget
till omdisponering av 2 kap. KL lämnas utan erinran av remissinstanserna. Det
föreslagna utbytet i 5 § KL av begreppen skatteplikt och skattepliktig såvitt
gäller garantibelopp för fastighet mot orden garantiplikt och garantipliktig
tas upp av några instanser. En negativ inställning till detta förslag
redovisar kammarrätterna i Stockholm och Göteborg, Göta hovrätt,
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Örebro län. Göta hovrätt anser att
benämningen garantiplikt civUrättsligt för tankama till annat än vad som
åsyftas. Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker utbytet.
3.2.3.2
IndustritUlbehör Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Frågan
om gränsdragningen mellan byggnadstillbehör och industritillbehör har
behandlats av bl. a. kammarrätterna i Stockholm ,och Göteborg, länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings saml Göteborgs och Bohus län.
Näringslivets skattedelegation och TOR. Kammarrätten i Stockholm anser att
förslaget om den maskinella utrustningen i s. k. skräddarsydda
industribyggnader och liknande fått en utformning som i stort sett överensstämmer
med kammarrättens uppfattning. Maskinerna i de skräddarsydda
industribyggnaderna bör hänföras till byggnadstillbehör endast om de
representerar stora värden och i regel har en avsevärd storlek. Maskiner i
kraftverksbyggnader uppfyller ofta inte dessa villkor men är ändå av så
specifik karaktär att de bör behandlas på samma sätt. Liknande synpunkter
framförs av kammarrätten i Göteborg och av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus
samt Jämtlands län liksom av TOR. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför
bl. a. att det med hänsyn tUl industrins snabba utveckling i samhället kan
befaras att svära gränsdragningsproblem kan uppkomma med angivna Imapphändiga
distinktion. Länsstyrelsen förklarar sig dock inse svårigheten med att i
förarbetena ge en mera detaljerad beskrivning av dessa anläggningar. Problemet
torde få över-
Prop. 1973:162 117
lämnas
till rättstillämpningen och eventuellt bli föremål för närmare anvisningar.
Kammarrätten i Göteborg och TOR föratsätter att RSV lämnar anvisningar angående
gränsdragningen mellan byggnadstillbehör och industritillbehör. Kammarrätterna
i Stockholm och Göteborg anser att man bör förtydliga lagtexten avseende
undantagande från skatteplikt för industritillbehör. Enligt kammarrätten i
Stockholm bör man i en anvisningspunkt till 5 § KL ange att tiU
industritillbehör inte hänförs maskiner i skräddarsydda industribyggnader och
sådana maskiner som tjänar tUl stadigvarande brak för industribyggnader i allmänhet.
Även
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings och Malmöhus län
understryker de tolkningssvårigheter som kan uppkomma i fråga om begreppen
byggnadstillbehör och industritillbehör. Detsamma gäller Sveriges
fastighetsägareförbund och Näringslivets skatteddegation. Näringslivets
skattedelegation anser att man skapar nya svårigheter med det föreslagna
fastighetsbegreppet genom bestämningen av kretsen tillbehör till
industribyggnad.
Statens
vattenfallsverk. Svenska elverksföreningen och Svenska kraftverksföreningen
har berört frågor om gränsdragning mellan byggnads-tillbehör och
industritUlbehör inom kraftindustrin. Kraftverksföreningen framhåller att så
gott som all utrustning av betydelse kommer, om förslaget genomförs, att
inräknas i taxeringsvärdet för kraflindustrin. Länsstyrelsen i Jämtlands län
anser det tillfredsställande att den mest värdefulla och väsentliga
utrustningen i kraftverk enligt förslaget kommer att ingå i taxeringsvärdet.
En
del remissinstanser har yttrat sig över den effekt på skatteutfallet som
promemorieförslaget om fastighetsbegreppet har. Bland dessa är kammarrätterna i
Stockholm och Göteborg, Lantbrukets skattedelegation, Näringslivets
skatteddegation. Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet.
Kammarrätten i Stockholm anför bl. a. alt en huvudprincip i det framlagda
förslaget varit att underlaget för taxeringsvärdet såvitt möjligt skuUe
bibehållas vid oförändrad storlek. Så synes enligt kammarrätten även i
huvudsak bli fallet, om förslaget genomförs. En fördel med ett i huvudsak
oförändrat taxeringsunderlag är bl. a. att en önskvärd kontinuitet därigenom
bibehålls såväl beträffande fastighetsvärdestatistiken som vad gäller själva
fastighetstaxeringen, som grandas på denna statistik. Kammarrätten i Göteborg
anför att den föreslagna lösningen för att undvika skatteskärpningar för vissa
fastighetsägare synes lämplig och förmodligen är den enda framkomliga vägen.
Svenska kommunförbundet anför att förbundsstyrelsen avstyrkte förslaget i
betänkandet Det skatterättsliga fastighetsbegreppet om utmönstring av maskiner
och andra tillbehör tUl rörelsefastigheter ur det skatterältsliga
fastighetsbegreppet på grund av att en sådan åtgärd kunde antas medföra
betydande skattebortfall för åtskUUga kommuner.
Prop. 1973:162 118
Med
målsättningen i det nu föreliggande förslaget att det materiella innehållet i
fastighetsbeskattningen skall förbli i stort sett oförändrat genom att
fastighetsbegreppet i skatterätten i princip bringas att överensstämma med det
civilrättsliga fastighetsbegreppet har styrelsen inte några invändningar mot
delta förslag. Svenska landstingsförbundet anför bl, a, att även om förslaget
kommer att medföra ett totalt sett oförändrat taxeringsvärdeunderlag kan dock
lokalt vissa avvikelser uppstå. För landstingskommunemas vidkommande torde
sådana avvikelser endast få marginell betydelse.
Näringslivets
skattedelegation anför att effekterna på garantibeskattningen av ett minskat
underlag inte redovisats. Av de uppgifter som lämnats om garantibeskattningens
effektivitet m. m. framgår att skattebortfallet om man godtagit förslaget i
betänkandet Det skatterättsUga fastighetsbegreppet skulle; blivit mycket
begränsat. Storleksordningen skulle varit 1020 milj. kr., motsvarande 12 % av
den totala skatt garantibeskattningen inbringar. En så obetydlig förändring i
skatteutfallet är försumbar i detta sammanhang. Skulle den drabba enskilda kommuner
på ett icke acceptabelt sätt, borde det vara möjligt att lämna kompensation för
skattebortfallet i annan ordning. Det är också möjligt att bygga på taxeringsvärdet
med ett värde på vissa fastighetsinventarier enkom för garantibeskattningen,
men sådana åtgärder synes, med hänsyn till den ringa ekonomiska betydelsen,
knappast motiverade. Liknande synpunkter framförs av Lantbrukets
skattedelegation och Svenska revisorsamfundet.
Särskilda
frågor om skatteutfallet för främst kraftindustrin och elverken vid det
föreslagna fastighetsbegreppet behandlas 2m
statens vattenfallsverk. Svenska elverksföreningen och Svenska
kraftverksföreningen. Statens vattenfallsverk anser att beräkningsunderlaget
för taxeringsvärdet kommer att öka för kraflverksinduslrin, då större delen av
den maskinella utrustningen enligt förslaget skall räknas som
byggnadstUlbehör. Verket anser att denna ökning bör neutraliseras genom att här
avsedda byggnadstillbehör får ingå i taxeringsvärdet med ett reducerat belopp.
Reduktionen bör åstadkommas genom en lägre taxeringsvärdenivå än den generella.
Vidare bör återanskaffningskostnaden för de fasta maskinerna reduceras med ca
35 å 40 % i stäUet för som f. n. 30 å 35 %, eftersom beräkningsunderlaget
enligt förslaget ökar. Svenska kraftverksföreningen och Svenska
elverksföreningen framför liknande synpunkter. Elverksföreningen tillägger bl.
a. att det är uppenbart att taxeringsvärdena för exempelvis kärnkraftverk
skulle öka med synnerligen stora belopp om allt större maskineri tiU
oreducerat värde räknades in i detta värde.
Prop. 1973:162 119
3.2.3.3
Ledningar m. m. Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Mot
förslaget att kraftledningar och ledningar för allmän va-anläggning skall
undantas från skatteplikt finns inte någon erinran i remissyttrandena.
Länsstyrelsen i Skaraborgs
län anser att uttrycket ledning för elektrisk kraft i förtydligande syfte bör
bytas ut mot lokutionen ledning för elektrisk kraftöverföring eller
kraftdistribution. Därigenom skulle man und-\\ka. misstaget att undantaget
skulle gälla vanliga ledningar för elektrisk ström.
Några remissinstanser
anser att undantagen från skatteplikt bör utvidgas att avse även vissa andra
liknande typer av anläggningar. Kammarrätten i Stockholm anser att det inte
finns anledning att behandla pipdines och tunnlar annorlunda än ledningar. I
lagtexten kunde därför anges att med ledningar för allmän va-anläggning avses
även pipdines och tunnlar.
Några remissinstanser tar
upp frågan om skatteplikt för vissa av stat och kommun indirekt ägda
fastigheter. Aktiebolaget Sydvatten uppger att bolagets uppgift är att trygga
Skånes framtida vattenförsörjning. Bolaget kan betecknas som ett kommunalt samarbetsorgan
i aktiebolagsform. Eslöv, Helsingborg, Landskrona, Lund och Maknö är
aktieägare. Bolaget skall bl. a. handha byggande och drift av en
fjärrvattenanlägg-ning. Vattenverket till anläggningen skall ligga i Riseberga
kommun. Från detta skall ett ledningssystem sprida sig över stora delar av
västra Skåne. Tunnel från ytvattentäkten, sjön Bolmen, kommer att gå genom
stora delar av Kronobergs och Kristianstads län. Verkslällbart tillstånd tUl
företaget föreligger. I 1972 års penningvärde beräknas anläggningen komma att
kosta 430 milj. kr. exkl. räntor. Därav belöper 164 milj. kr. på tunneln, 181
milj. kr. på distributionsledningarna samt 85 milj. kr. på det i Riseberga
kommun belägna vattenverket. Bolaget anser att dess anläggningar är av den art som
enligt den föreslagna lagstiftningens principer bör befrias från garantiplikt.
Lagtexten och motiven bör därför ges en sådan utformning att ett
fjärrvattenförelag som Sydvatten inordnas i undantagsbestämmelserna. Bolaget
framhåller att det vore olyckligt om ett helägt kommunföretag som med
allmännyttigt syfte arbetar på självkostnadsbasis inte skulle kunna komma i
åtnjutande av befrielse frän garantiplikt endast av det skälet att bolagsformen
valts för samarbetet. Länsstyrelsen i Stockholms län framför liknande synpunkter.
Det är numera vanligt att särskilt förvaltningsbyggnader ägs av helt
kommunalägda aktiebolag och att reningsverk och andra anordningar för
vattenvård ägs av aktiebolag och föreningar som i sin tur ägs av en eller flera
kommuner. För att uppnå i taxeringsävseen-de likformig behandling av
ifrågavarande byggnader bör övervägas om
Prop. 1973:162 120
inte
förutom av stat samt kommun eller annan menighet direkt ägda
förvaltningsbyggnader m, m, även av dessa indirekt ägda sådana byggnader borde
undantas från skatteplikt.
Statens
vattenfallsverk. Svenska elverksföreningen och Svenska kraftverksföreningen
anser all befrielsen från skatteplikt bör avse även vissa andra
eldistributionsanläggningar än ledningar för elektrisk kraft. Statens vattenfallsverk
anser att allmänna anläggningar för distribution av elkraft utgör
kommunikationsanstalt som bör befrias från skatteplikt genom att kretsen av
kommunikationsanstalter i 5 § 2 mom, KL ökas med allmänna anläggningar för
distribution av elkraft, Anläggningama inom stamlinjenätet ägs av staten och
får utayttjas av stamlinjetransitö-rer enligt en taxa som är avsedd att täcka
självkostnaden för anläggningarna. Regionala och lokala nät beslår av ett
mycket stort antal ledningar samt transformator- och kopplingsstalioner,
Anläggningama ägs och drivs i stor omfattning av stat och kommun eller dem
tillhöriga distributionsföretag. Kostnadema för anläggningama täcks genom
avgifter enligt taxor som bygger på självkostnadsprincipen. Det torde sålunda
enligt vattenfallsverkets åsikt vara möjligt att redan nu undanta hela distributionsnätet
och inte bara ledningarna från skatteplikt. Konsekvenserna för kommunema torde
vara ringa. Transformatorstationerna på stamlinjenätet har ett sammanlagt
taxeringsvärde under 200 milj. kr. fördelat på ett stort antal kommuner.
Sammanlagda taxeringsvärdet för övriga eldistributionsanläggningar är inte
känt. Med hänsyn till ägare-fÖrhållandena torde dock skattebortfallet för varje
kommun för sig vara av ringa betydelse. Dessutom skulle genom befrielsen från
garantiplikt taxeringsarbetet förenklas. Detta skulle vara av värde för både
taxeringsmyndigheterna och deklaranterna. De åsikter som vattenfallsverket
framför delas av Svenska dverksförenmgen och Svenska kraftverksföreningen.
Elverksföreningen anför bl. a. att i det elektriska distributionsnätet ingår
förutom de egentliga kraftledningarna ett stort antal transformatorstationer
och kopplingsstalioner av olika typ och utförande. Totalt finns i landet ca 90
000 transformatorstationer. Till denna siffra kommer ett ännu större antal
kabelskåp som eventuellt också skulle bli garantipliktiga. Att man i KL valt
att medge undantag från skatteplikt för post- och televerkets anläggnmgar samt
anläggningar tillhörande kanal, järnväg, spårväg och andra
kommunikationsanstalter torde i första hand bero på att dessa verksamheter
tillhör den s. k. infrastrukturen i samhället. Detsamma gäller emellertid även
det elektriska distributionsnätet med däri ingående anläggningar. En ändring
av skatteplikten för transformator- och kopplingsstalioner skulle kanske inte
omedelbart påverka eldistributionsföretagens kostnadsnivå. På sikt måste
emellertid effekten helt slå igenom i taxenivån. Om de aktuella eldistributionsanläggningarna
undantogs från skatteplikt, skulle både
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1973:162 12i
skattskyldiga
och myndigheter slippa ifrån ett avsevärt arbete. Effekten i form av
skattebortfall för kommunerna skulle bli av ringa omfattning och motsvaras av
en minskning pä kostnadssidan i eldistributionsföretagens taxekalkyler, som
kommer dabonnenlema till godo. I andra hand hävdar elverksföreningen dels att
vissa typer av stationer och andra anordningar t. ex. stolptransformatorer
och kabelskåp över huvud taget inte är byggnader utan integrerade delar i
ledningsnätet och att dessa anordningar därmed faller utanför det
fastighetsbegreppet, dels att det för andra typer av transformatorstationer, t.
ex. nätstationema, är uppenbart att flertalet är uppförda av prefabricerade
standardelement av plåt eller betong vilka kan kombineras med olika utrastning
och därför på intet sätt kan betraktas som "skräddarsydda". I dessa
fall bör det sålunda vara uteslutet att inräkna värdet av transformatorer och
andra apparater m. m. i taxeringsvärdet.
3.2.3.4
Naturminnen Utredningsförslaget
Förslaget
att nationalparker men inte naturminnen även i fortsättningen skall vara
undantagna från skatteplikt tUlstyrks av de remissinstanser som yttrat sig i
frågan. Detsamma gäller förslaget alt fridlysnings- och skyddsföreskrifter i
fråga om fastigheter, främst avseende naturreservat skaU beaktas vid
värderingen genom skälig reduktion av det taxeringsvärde som eljest skulle ha
åsätts.
Kammarrätten
i Stockholm anser att man skall ange i anvisningarna tUl 9 § KL att sådana
säregna förhållanden som är av beskaffenhet att inverka på värdet föreligger då
område förklarats utgöra naturreservat eller naturminne eller eljest blivit
föremål för beslut enligt NVL, lagen (1942: 350) om fornminnen, lagen (1960:
690) om byggnadsminnen eller jämförlig lagstiftning som kan anses påverka
taxeringsenhetens värde vid en överlåtelse. Likartade synpunkter framförs av
Göta hovrätt och statens naturvårdsverk. Även andra remissinstanser
understryker behovet av anvisningar i hitaörande frågor. Skogsstyrelsen
bedömer behovet av särskilda anvisningar starkt motiverat om
värdenedsättningarna skall bli rimliga med hänsyn lUl åsamkad värdeminskning
och för undvikande av aUtför stora regionala skillnader i beräkningsmetodiken.
Sveriges jordägareförbund framhåller att driften på de tiU förbundet anslutna
godsen mycket ofta av hävd har bedrivits under särskilt hänsynstagande till
naturvårdens krav. I anvisningarna för fastighetstaxeringen bör man ta in
föreskrifter om att inom taxeringsenheten förekommande inopti-mala driftsformer
inom jord- och skogsbrak, som är värdefulla ur allmän synpunkt, skall påverka
taxeringsvärdet i sänkande riktning. Detta är särskUt motiverat i de allt
vanligare faU, där markägarna har ingått bindande avtal med det allmänna om tUl
naturvården anpassade driftsformer.
Prop.
1973:162 122
Statens
naturvårdsverk tar upp frågan om skatteplikt för vissa, av staten förvärvade
fastigheter. Verket föreslår att föratom nationalparker även sådana
fastigheter, som staten inköpt för naturvårdsändamål och som bokförts på
naturvårdsfonden, undantas från skatteplikt. Det är här enligt verket, liksom
beträffande nationalparkerna, fråga om särskilt utvalda naturvårdsområden av
stort allmänt intresse, inte minst för den kommun, där områdena är belägna.
3.3
Taxeringsenhet
3.3.1
Nuvarande ordning
Bestämmelserna
om taxeringsenhet lämnas i 8 § KL. Enligt första stycket i denna paragraf
gäller f. n. att varje taxeringsenhet skall åsättas särskilt taxeringsvärde.
Undantag gäller enligt 6 § 2 mom., bl. a. för taxeringsenhet som avser
försvarsfastighet. Vidare är enligt 8 § andra stycket taxeringsenhet mom var
kommun för sig.
a) varje hemman eller lägenhet eller del därav, som
skall redovisas särskilt i jordregister, Uksom där fastighetsregister såsom
för stad skall föras varje tomt eller stadsäga, dock att del av sådan
fastighet skall utgöra taxeringsenhet, om fastighetsdelen antingen tillhör
särskUd ägare eller upplåtits till annan för självständigt, mera stadigvarande
nyttjande eUer annars stadigvarande brakas särskilt eller används för annat
ändamål än fastigheten i övrigt,
b) i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget
fiskeri,
c) byggnad eller med varandra sammanhörande byggnader
på annans mark, om byggnadens eller byggnadernas ägare inte innehar marken med
besittningsrätt för obegränsad lid,
d) skogsområde,
som är att anse som brakningsenhet, liksom samfäl
lighet, som avsatts vid skifte och som står under särskild förvaltnmg,
även om området eller samfälligheten består av flera hemman eller lä
genheter eller delar av sådana,
e) komplex
av fastigheter eller delar av fastigheter om de tillhör
samma ägare och ligger i oskift samfällighet eller i sambruk med gemen
samma åbyggnader eller av annan anledning inte kan tillförUtligen be
dömas till sina mbördes värden.
Om
fastighet eller komplex av fastigheter eller delar av fastigheter, som annars
skulle vara taxeringsenhet, är tUl viss del skattepliktig och till annan del
icke skattepliktig, skall dessa delar enligt 8 § tredje stycket var för sig
utgöra taxeringsenhet.
Enligt
8 § fjärde stycket skaU i fråga om taxeringsenhet som hör till olika
administrativa områden, inom vUka menighet äger utöva beskattningsrätt, anges
hur mycket av enhetens värden som belöper på resp. områden.
Prop. 1973:162 123
I
femte stycket lämnas föreskrift om uppdelning av värden på fastighet eller
fastighetsdel som ingår i taxeringsenhet. Sådan uppdelning skall göras efter
påfordran av ägare eller arrendator.
Till
8 § finns anvisningar, vari lämnas ytterligare föreskrifter om bestämmandet av
taxeringsenhet. I dessa anvisningar anges i huvudsak följande.
I
anvisningspunkt 1 sägs att man vid bestämmande av vad som är taxeringsenhet
skaU utgå från den kamerala enheten, dvs. på landet hemman och i jordeboken upptagen
lägenhet samt i stad m. m. tomt eller stadsäga. Var den kamerala enheten delad
genom laga förrättning, skulle vid förrättaingen uppkommen del i allmänhet vara
taxeringsen- het. Fanns jord- eller fastighetsregister, borde detta
därför följas vid taxeringsenheternas bestämmande.
I
punkt 2 av anvisningarna behandlas de fall då registerfastighet e. d. enligt 8
§ andra stycket a) skall delas upp på flera taxeringsenheter. Ett antal exempel
och typfall anges, då sådan uppdelning skall ske, varav följande kan återges
här.
För
att uppdelning skall ske, då delar av en fastighet tillhör olika ägare, skall
enligt andra stycket i punkt 2 delama vara "å marken bestämda".
Upplåtelse för självständigt mera stadigvarande nyttjande som skall medföra
uppdelning exemplifieras i tredje stycket av anvisningspunkten med "torp,
även för skogsarbetare o. dyl., därå jordbruket av torpirmehavaren bedrives som
självständig näring och väsentligen med egna inventarier". Som exempel på
del av fastighet, som utan att vara rättsligen avskild eller upplåten till
annan stadigvarande brakas särskilt eller stadigvarande används för annat
ändamål än fastigheten i övrigt och som tUl följd därav skall utgöra
taxeringsenhet, anges i fjärde stycket av anvisningspunkten bl. a.
"utgård med särskilda åbyggnader och särskild drift" samt på en
jordbruksfastighet befintliga "bostadshus, avsedda för uthjrning, s. k.
sommarnöjen med trädgårds- eller planteringsland samt anläggningar för sådan
drift, som icke kan anses såsom binäring lill jordbrak".
Förutom
nu angivna fall då uppdelning av fastighet på flera taxeringsenheter skall ske
och som främst avser jordbruksfastigheter, anges i anvisningspunkten
jftterligare exempel, då uppdelning skall ske. Fastigheten kan då vara
antingen jordbruksfastighet eller annan fastighet. Av dessa exempel kan nämnas
det fallet att delar av en faslighet används för särskUda ändamål och utgör
särskilda enheter för ägaren. Vidare anges att, om det på en del av en
fastighet finns flera för uthyrning avsedda bostadshus som är uppförda i
omedelbar närhet av varandra, denna del kan redovisas för sig som en
taxeringsenhet. Finns på ett sammanhängande område flera skilda företag, t.
ex. såg- och kvamrördse, som tillhör samma ägare, kan detta område avskiljas
till en särskild taxeringsenhet.
Prop. 1973:162 124
I
sjätte stycket av anvisningspunkt 2 sägs att byggnad på annans mark som
enligt 8 § andra stycket c) skall utgöra taxeringsenhet taxeras såsom
jordbruksfastighet om den används för jordbruksändamål och eljest såsom annan
fastighet. Från regeln att byggnad på annans mark skall taxeras som särskild
taxeringsenhet undantas likaså enligt 8 § andra stycket c) sådan byggnad,
vars ägare innehar marken med besittningsrätt på obegränsad tid, vilket i
anvisningen exemplifieras genom angivande av "äborält, så kallad ofri tomt
i stad, skogsområde, som blivit av staten upplåtet tUl bergshanteringens
understöd, m. m.".
I
punkt 3 av anvisningarna anges fall då rättsligen skilda fastigheter eller
delar därav enligt 8 § andra stycket d) och e) skall slås samman och tiUsammans
bilda en taxeringsenhet. Därvid tas först förhållanden upp som avser
skogsfastigheter samt vid skifte undantagna samfälligheter. Därefter behandlas
jordbruksfastigheter i övrigt och övriga fastigheter.
I
fråga om skogen anges i andra stycket av anvisningspunkt 2 fall då enligt
regeln i 8 § andra stycket d) till särskild taxeringsenhet bör avskiljas
skogsområde, vilket är att anse som särskild brakningsenhet, samt vid skifte
avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning. Detta gäller:
"Kronopark,
vid utarrendering av staten tillhörig jordbruksdomän undantagen skog,
bostäUsskog under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning,
häradsallmänning och annan allmän skog, för vilken garantibelopp skall enUgt
47 § upptagas såsom skattepliktig inkomst för innehavaren (gruvskogar,
gruvallmänningar, kanalskogar, städernas skogar), ävensom under särskild
förvaltning ställd samfälld skog, såsom de s. k. besparingsskogarna och vissa
s. k, skogsundantag i Kopparbergs län. Såsom brukningsenhet må ock behandlas
enskild skog, i den mån den i innehavarens hand bildar en i brakningshänseende
naturlig enhet (skogsblock),"
För
samfällighet, som undantagits vid skifte men som inte står under särskUd förvaltning,
lämnas en särskild föreskrift i tredje stycket av anvisningspunkt 3, Däri sägs
att värdet av den andel i samfälligheten, som hör till varje andelsberättigad
egendom, skall taxeras som en särskild förmän för den egendomen.
Andra
fall, då sammanslagning bör äga rum, anges i fjärde stycket vara att
fastigheters inbördes värden inte kan vart för sig tillförlitligen bedömas
vilket sägs inträffa då fastigheter ligger i oskift samfällighet eller i
sambrak med gemensamma åbyggnader. De anses då vara förenade på ett sådant sätt
att man inte tillförlitligen kan ange varje fastighets värde. De skall då
taxeras tillsammans liksom skall ske i vissa andra fall då liknande svårigheter
av annat skäl kan ha uppkommit att följa huvudregeln om att den kamerala enheten
o. d. skall utgöra taxeringsenhet.
Prop.
1973:162 125
I
det femte stycket av anvisningspunkt 3 lämnas ytterligare föreskrifter i fråga
om det i 8 § femte stycket reglerade s. k. uppdelningsvärdet.
I
punkt 4 av anvisningama lämnas vissa föreskrifter om sammanslagning av delar
av fastighet med komplex av fastigheter m. m. I punkt 5 behandlas fördelning av
värden m. m. på olika administrativa områden med egen beskattningsrätt, vilka
anges vara municipalsamhäUe, kyrkoförsamling, skoldistrikt, tingslag och
väghållningsdistrikt. En regel för taxering av mark, enklaverad i annan kommun
än den, till vilken den markägande fastigheten hör, lämnas i anvisningspunkt 6.
I anvisningspunkt 7 lämnas slutligen föreskrift om fastighetsbeteckningar i
taxeringslängd.
3.3.2
Utrednings- och promemorieförslagen
3.3.2.1
Allmänt
Promemorieförslaget
om fastighetsbegreppet
Reglerna
om taxeringsenhet är i många stycken föråldrade. De har i stort sett kvarstått
oförändrade sedan KL infördes år 1928. I första hand den nya fastighetsbildningslagstiftningen
med dess ändrade begreppsbestämningar och det ändrade materiella rättsläge,
som denna lagstiftaing i vissa avseenden medfört, påkallar enligt promemorian
en översyn av reglema om taxeringsenhet. Men även förslaget tiU anläggningslag
och lag om förvaltning av samhälligheter, grundat på en inom
justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1971: 16), vilket var föremål
för lagrådsremiss, är av betydelse för reglerna om taxeringsenhet som bl. a.
berör olika former av samfälligheter.
Grundvalen
för bildandet av taxeringsenhet bör enligt promemorian som hittills vara den
civUrättsliga fastighetsbildningen som den framgår av fastighetsregister.
Emellertid bör byggnad kunna utgöra taxeringsenhet även om den inte är
fastighetslillbehör utan lös egendom civUrättsligt sett.
Vid
indelning i taxeringsenheter bör hänsyn i främsta rummet tas till ekonomiska
enheter, dvs. vad som kan normalt sett utgöra objekt för överlåtelse eller
upplåtelse. Överlåtelse och upplåtelse kan ske även av enheter som bestämts på
annat sätt än som registerfastighet, t. ex. markområden eller byggnader. Redan
med gällande bestämmelser kan taxeringsenhet bildas för fall som de nu avsedda.
Taxeringsenhetens omfattnmg bör bestämmas, förutom av tillgångarnas art och
egenskaper att vara ekonomisk enhet, även av värderingsmöjligheterna vid
fastighetstaxeringen.
Skäl
att ändra den grundläggande systematiken i nuvarande bestämmelser om
taxeringsenhet synes inte föreligga. Den primära taxeringsenheten bör sålunda
aUtjämt vara den, som enligt gällande lagstiftning
Prop. 1973:162 126
förs
i de officieUa fastighetsregistren, dvs. numera registerfastigheten. Liksom nu
bör sekundära enheter bildas genom uppdelning på grund av bl. a. skUda sätt att
använda de primära enheterna. Tertiära enheter slutUgen bör liksom nu bildas
vid oUka former av gemensam användning av de tidigare nämnda enheterna. För
speciella fastighets-sammanslutningar, t. ex. vissa slag av samfälligheter, och
fastigheter, som irmehas med vissa särskUda former av besittningsrätt och
liknande, torde vidare alltjämt särskilda bestämmelser få meddelas. Reglerna
får emeUertid nu anpassas tUl de nya jordabalks- och fastighetsbildningsreglerna,
tiU annan ny lagstiftning på fastighetsrättens område och tUl de modernare
samhällsförhållanden som inträtt, sedan reglema om taxeringsenhet kom tUl.
3.3.2.2
Huvudregel om registerfastighet Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Inledningsvis
bör i 8 § KL fastslås att fastighet och byggnad som är lös egendom skall
indelas i taxeringsenheter. Vidare bör konstateras att med taxeringsenhet menas
det som skall taxeras särskilt för sig.
Därefter
bör de huvudsakliga inddnuigsgruppema för taxeringsenheterna anges. Den
grundläggande regeln bör vara att fastighet som är upptagen i
fastighetsregister (registerfastighet) skall utgöra taxeringsenhet.
Registerenheter i fastighetsregister är dels fastigheter, dels samfälligheter.
Den huvudsakliga indelningsgruppen bör fortsättningsvis lämpligast vara
registerfastigheten.
I promemorian
behandlas vidare indelningen i taxeringsenheter av garanlipliktiga
ledningssystem, arUäggningar och byggnader som på grand av servitut anlagts
utanför den härskande fastigheten och som därför och enligt bestämmelserna i 2
kap. 1 § andra stycket JB utgör tillbehör till denna fastighet.
Byggnader
anlagda utanför den härskande fastigheten på grund av servitutsrätt taxeras nu
enligt praxis som byggnad på ofri grund och utgör särskild taxeringsenhet.
Det
synes enligt promemorian vara motiverat bl. a. av systematiska skäl och från
värderingssynpunkt att även i fräga om ledningar, anläggningar och byggnader
som anlagts på grund av servitut utanför den härskande fastigheten i så hög
grad som möjligt hålla fast vid bestämmelserna i JB. Är ledningar, anläggningar
och byggnader, som är uppförda på grand av servitut som sägs i 2 kap. 1 § andra
stycket JB, belägna i samma kommun som den härskande fastigheten, bör värdet av
dem därför tilläggas den härskande fastighetens värde vid taxeruigen. Längdf
öringen av sådana beslut bör ske enligt metod som RSV bestämmer efter samråd
med CFD. Det sagda gäller inte endast ledningens, anläggningens och byggnadens
värde i sig utan även värdet av servitutet.
Prop. 1973:162 127
I
fråga om sådana ledningar, anläggningar och byggnader, som på grund av
servitutsrätt eller likartad rätt anlagts i annan kommun än den härskande
fastigheten, kunde principen att taxeringsenhet inte får sträcka sig över
kommungräns liksom synpunkten om fördelning av garantibeskattningen mellan kommunerna
efter nedlagda investeringar i fastighet, leda till den uppfattningen att
särskild taxeringsenhet borde bUdas av ledningen, anläggningen och byggnaden i
den kommun, där den är belägen. Taxeringsenheten skuUe därvid hänföras till
området för anläggningen m. m. Liksom då det gäller byggnader m, m, anlagda på
grand av servitut och belägna inom samma kommun som den härskande fastigheten,
talar emellertid systematiska och värderingstekniska skäl för att
"servitutsbyggnaden" m, m, vid taxeringen hänförs till den härskande
fastigheten även då byggnaden är belägen i annan kommun än den härskande
fastigheten. Praktiska skäl för ett sådant tillvägagångssätt föreligger också.
Fastighetsägaren fullgör sin deklarationsskyldighet i fråga om fastighet med
tillbehör av här aktuellt slag genom att avge deklaration endast till
taxeringsnämnden i det distrikt där registerfastigheten är belägen, I annat
fall kunde deklarationer få avges och taxering ske i fråga om samma fastighet
i flera kommuner, ibland i flera län. Registrering i fastighetsregister sker
endast av den härskande registerfastigheten ocb inte av
"servitutsbyggnaderna" m, m. Dessa skäl talar enligt
promemorieförslaget för att byggnader, anläggningar och ledningar som avses i 2
kap, 1 § andra stycket JB oavsett var de är belägna taxeras tUlsanmians med den
härskande fastigheten. Ifråga om kraftverkstunnlar sägs det emellertid att
dessa med hänsyn tiU den värderingsmetod som tUlämpas vid taxeringen av
vattenfallsfastigheter nu får och även framdeles synes böra få en särskild
behandling vid fastighetstaxeringen,
3.3.2,3
Uppdelning av registerfastighet
Utredningsförslaget
Jordbruksbeskattningskommittén
ifrågasatte i sitt betänkande (SOU 1971; 78) Jordbraksbeskattningen om inte
beträffande inkomstbeskattningen av jordbruksfastighet en med
schablonbeskattning av vUlor likartad effekt kunde nås genom ändrade regler om
fastighetstaxeringen. Ett tillvägagångssätt vore därvid att beträffande vissa,
främst mindre jordbruksfastigheter bryta ut bostadsbyggnaden tiU särskUd
taxeringsenhet.
Fastighetstaxeringsutredningen
anser inte att jordbruksbeskattnings-kommitténs förslag är en lämplig väg att
nå det åsyftade ändamålet. Det förekommer att fastigheter, som ägs och brukas
av "fritidsjordbrukare", "ddtidsjordbrakare" och liknande,
är lika stora som och i övrigt likartade med jordbruk som ägs och drivs av
hdtidsjordbrakare.
Prop. 1973:162 128
Det
bör beaktas att ägare av jordbruksfastighet numera i ökande omfattning brakar
sina fastigheter på deltid. Urvalet av taxeringsenheter, på vilka
bostadsbyggnaden skulle brytas ut till särskild taxeringsenhet, skulle få
baseras även på sådana faktorer som ägarens sysselsättning vid sidan av
jordbruket. Utredrdngen anser att förhållanden av detta slag inte bör vara
avgörande vid fastighetstaxeringen.
Promemorieförslaget
om fastighetsbegreppet
Efter
huvudregeln om att regislerfastighet skall utgöra taxeringsenhet bör följa en
grupp av regler om de fall då den primära enheten, register-fastigheten, skall
delas upp på flera, sekundära taxeringsenheter. Någon avsevärd förändring av
nuvarande praxis på området eftersträvas inte enligt promemorian. Anspassningen
lill nya regler om fastighetsbildning, m. m. synes dock påkalla vissa
innehållsmässiga ändringar.
I
nuvarande bestämmelser kan uppdelning av fastighet som angetts ske på en rad
grander. Sämjeddning har tidigare tolererats och olika former av upplåtelser,
t. ex. av skogstorp och kolonistugor, har också medfört uppdelning på
taxeringsenheter. Sämjeddnmg är numera utan verkan enligt JB. Äldre
sämjedelningar finns i stor omfattning. Dessa har fortfarande rättsverkan. De
kan liksom andra former av privat jorddelning som skett före den 1 juU 1962
legaliseras genom ett enkelt förrättningsförfarande. Därigenom blir de skilda
sämjelotterna m. m. registrerade som fastigheter i fastighetsregistret.
Legalisering är beroende av ansökan. Sämjedelningar torde komma att leva kvar
mycket länge. För att privat jorddelning eller upplåtelse i fortsättningen
skall kunna grunda uppdelning i taxeringsenheter, bör den enligt promemorian
vara av sådan karaktär att den med hänsyn tUl de nya fastighetsbildningsreglerna
och taxeringsintresset kan jämställas med fastighetsbildning. Sämjedelningen
eller upplåtelsen skall med andra ord ekonomiskt och - på ett sätt även
rättsligt fungera självständigt och bestående. Detta torde främst gäUa äldre
sämjdotter o. d. och sådana delar av regislerfastighet, för vUka innehavaren
enligt 47 § KL har att erlägga garanlibelopp. Ny privat jorddelning, dvs. sådan
som ägt ram efter den 30 juni 1962 och som kommer att ske, bör inte kunna
utgöra grund för uppdelning. Inte heller bör upplåtelse, som inte är så kvalificerad
att den, till vilken fastighetsdelen upplåtits, enligt 47 § i fråga om
skattskyldigheten för garantibeloppet trätt i ägarens ställe, medföra
uppdelning på flera taxeringsenheter. För tydUghetens skull bör enligt
promemorian föreskrivas att privat avtal efter den 30 juni 1962 om överlåtelse
av område inte skall leda till att området bryts ut till särskUd
taxeringsenhet, även om överlåtelsen är privaträttsUgt bindande och ansökan om
fastighetsbildning gjorts men denna inte lett till bUdande av fastighet och
fastighetsregistrering.
Prop. 1973:162 129
Ansökan
om avskiljande av försålt område skaU enUgt 4 kap. 7 § JB inges inom sex
månader från överlåtelsen tiU fastighetsbUdningsmyndigheten. Enligt 20 kap. 7
§ JB kan den nya ägaren därvid få vilande lagfart på förvärvet. Sedan
fastigheten bUdats och registrerats meddelas lagfarten. Meddelande om att överlåtelsen
skett kommer normalt inte skattemyndigheten till hända förrän
fastighetsbildnings-myndigheten dit översänder underrättelse om att den nya
fastigheten bildats. Det kan då, sägs det i promemorian, synas som om en
säljare av ett sådant område pä ett oskäligt sätt skulle kunna drabbas av fastighetsbeskattningen,
om den påförs honom under tiden intill det sålda området bildar egen
registerfastighet. Man skulle kunna finna det lämpligare alt utbrytningen av
området skedde, om inte vid köpet, som enligt nuvarande praxis, så i vart fall
sedan vilande lagfart meddelats. Emellertid blir ärenden av nu aktuellt slag
endast i undantagsfall liggande någon längre tid hos
fastighetsbildningsmyndigheten. Normalt har dessa ärenden avgjorts inom ett
halvår. Blir behandlingen mer långvarig, beror detta nästan undantagslöst på
alt det föreUgger tveksamhet om ansökningen bör föranleda bildande av ny
registerfastighet. Anledning kan vid sådant förhållande även föreligga till
försiktighet med utbrytning tUl särskild taxeringsenhet. Om skäl föreligger,
bör köparen och säljaren avtala om faslighetsbeskattningen för tiden mellan
överlåtelsen och registreringen.
Enligt
nu gällande regler skall del av fastighet brytas ut till särskild
taxeringsenhet, om delen stadigvarande brukas särskUt eller används för annat
ändamål än fastigheten i övrigt. Anledning lill att en utbrytning skall ske på
nu angivna grander torde enligt promemorian vara synsättet att taxeringsenheten
skall vara en ekonomisk enhet och att denna bör lämpa sig för värdering, vilket
oftast är fallet i fråga om enheterna med väsentligt skild användning. Den
ståndpunkt, som intagits i denna del, synes i allt väsentUgt alltjämt vara
riktig. Några större förändringar i sak föreslås därför inte i promemorian i
fräga om utbrytning på nu angivna skäl. I ett tredje stycke av 8 § 2 mom. KL
bör anges att uppdelning i olika taxeringsenheter skall ske vid väsentlig
skillnad i användningen av fastighet eller del därav och skillnaden i
användningen är hänförlig tUl olika markområden. Väsentlig skillnad i
användning anknyter därvid i första hand till de förhållanden som gäller
garantiplikt och beskattningsnatur. Föreligger skillnad i dessa avseenden i
fråga om oUka delar av fastighet skall en uppdelning på de olika delarna ske. I
övrigt bör exemplifieringen av de skilda användningssätt, som bör föranleda en
uppdelning, moderniseras.
En
regel om att utbrytning inte får ske av icke garantipliktiga ideella
fastighetsdelar föreslås, CFD har framhållit att svårigheter till samordning
mellan CFD:s registrering och registreringen i RSV:s fastig-
9
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 162
Prop.
1973:162 130
hetsband,
som lill största delen grundar sig på fastighetstaxeringen, uppkommer på grund
av uppdelningen vid taxeringen av viss egendoms värde på en skattefri och en
icke skattepliktig del. Dessa delar avser inte lokalt bestående fastighetsdelar
utan del av egendomens taxeringsvärde. Fr. o. m. 1973 års taxering gäller att
varje sådan värdedel skall vara taxeringsenhet. Så har redan tidigare i
praktiken varit fallet vid längdföringen m. m.
Det
förhållandet av taxeringsenheter bildas genom ideella kvotuppdelningar e. d.
av byggnad och motsvarande uppdelning av mark utan angivande av gränser på
marken väUar enligt CFD samordningsproblem och förekommer endast i fråga om
nyss nämnda delvis skattepliktiga egendom. Från RSV:s sida har framhållits att
denna svårighet kan undanröjas. Detta sägs lämpligast kunna ske genom att den
skattefria och den skattepliktiga delen av värdet av viss egendom i redovisningshänseende
behandlas på samma sätt som fastighet, innehavd med samäganderätt. Hela den
egendom, vars värde kommer att delas pä en garantipUktig och en icke
garantipliktig del, skall därvid utgöra en taxeringsenhet. De båda värdedelarna
redovisas emeUertid som två redovisningsenheter. För dén garantipliktiga
värdedelen kan därvid redovisas de totala värdena och de andra uppgifter,
såsom areal m. m., som skall längdföras för hela egendomen. I den
redovisningsenhet som avser den icke garanlipliktiga värdedelen anges däremot
endast det värde som ansetts belöpa pä delen i fräga. Oavsett vilket
tillvägagångssätt, som RSV efter samråd med CFD väljer, torde nägon svårighet
inte kvarstå för CFD:s del alt identifiera den egendom, som vid föreslaget förfarande
bUr värdebärande enhet och alltså avser hela den lokalt avgränsade egendomen.
Med
anledning av det anförda bör det inte längre föreskrivas att taxeringsenheter
skall bUdas av dels den skattepliktiga, dels den icke skattepliktiga delen av
fastighets taxeringsvärde. I stället bör det stadgas att då garantiplikt
föreligger för endast del av egendoms värde, egendomens totala taxeringsvärde
skall anges samt dessutom vad av detta som belöper pä den icke garantipliktiga
delen.
En
fråga som något berör uppdelning av fastighet är den rätt som fastighetsägare
och arrendator f. n. har att efter framställning hos fastighetstaxeringsnämnd
resp. särskild fastighetstaxeringsnämnd få veta vad av taxeringsvärdet som
belöper på viss fastighet. I promemorian föreslås att möjlighet att göra
framställning om s. k. uppdelningsvärde skall utvidgas alt omfatta
laxeringsintendent och kommun.
Prop.
1973:162 131
3.3.2.4
Sammanföring till en taxeringsenhet Utredningsförslaget
Frågan om de skogliga
taxeringsenhetemas omfattning har behandlats av
fastighetstaxeringsutredningen. Utgångspunkt har därvid varit bestämmelsen i 8
§ KL om att till särskild taxeringsenhet bör avskiljas skogsområde, som är att
anse såsom brukningsenhet liksom vid skifte avsatt samfällighet som står under
särskild förvaltning. Mot delta har utredningen inte något att erinra. Den
följande exemplifieringen av vad som avses med brukningsenhet och samfällighet
anser utredningen i åtskilliga delar vara inaktuell. Detta gäller bl. a. i
fråga om gruvskogar och gruvallmänningar, då bestämmelsema om
rekognitionssko-gar numera upphävts. Motsvarande gäller beträffande
bestämmelsen om byggnad på skogsområde, som blivit av staten upplåtet till
bergshanteringens understöd. Vidare borde uttryckssättet städernas skogar
ändras till kommunemas skogar. Vid en exemplifiering borde s. k. gemensamhetsskogar
enligt lagen (1921: 299) om förvaltning av bysamfäl-ligheter eller därmed
jämförliga samfällda ägor och rättigheter (bysamfäUighetslagen) vara av väl så
stort intresse som de angivna s. k. besparingsskogarna och vissa s. k.
skogsundantag i Kopparbergs län.
Beteckningen skogsblock i
anvisningspunkt 3 liU 8 § KL på en viss enskild skog, som bör bilda
taxeringsenhet, torde endast förekomma i detta sammanhang och bör därför
avföras ur anvisningstexten.
Vid bedöm.ning av vad som
sakligt sett bör ingå i den skogliga taxeringsenheten anser utredningen det
riktigt att man, såsom nu sker, utgår från brakningsenheten och i viss män
från vid skifte avsatt skog, som står under särskild förvaltning. Däremot bör
sådan exemplifiering, som anvisningspunkt 3 f. n. innehåller, inte lämpligen
ingå i anvisnings-texten.
Vid bedömning av vad som i
fråga om allmänna och enskilda skogar skall anses som brakningsenhet bör
avgörande vikt fästas vid vad som i administrativt hänseende och
redovisningsmässigt utgör en enhet. För skog i enskUd ägo torde det i allmänhet
inte föreligga svårigheter att avgöra vad som skall anses utgöra
brakningsenhet. Då det gäller stora bolagsskogar o, d. samt domänverkets skogar
har utredningen i princip den uppfattningen att de förvaltningsenheter för
skogen, av vilka dessa skogar består, bör anses som brukningsenheter. Skäl att
bryta ned dessa enheter i mindre delar än dem, för vUka redovisningen sker och
redovisningshandlingar o, d, i fråga om skogen upprättats dvs. för
domänverket i allmänhet dess revir och för skogsbolagen deras förvaltningar
synes inte föreligga. Detta skulle nämligen förorsaka deklarantema stort
besvär. Att en skoglig brakningsenhet kan komma att omfatta flera kommuner
synes inte vara något hinder härvidlag. Visserligen skall enligt 8 § KL den
inom varje kommun
Prop. 1973:162 132
belägna
delen av brakningsenheten utgöra en särskild taxeringsenhet. I enlighet med
föreskriftema i punkt 6 av anvisnmgarna till 9 § skaU emellertid taxeringen
verkställas som om fastigheterna i de olika kommunema var en taxeringsenhet,
varefter enligt punkt 3 av anvisningarna till 8 § skall anges hur stor del av
taxeringsvärdet som faller inom varje kommun. Brukningsenhet bör dock inte få
sträcka sig över länsgräns. En stor skoglig brakningsenhet som här avses bör
lämpligen kunna taxeras i sådant gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt, som utredningen
ämnar föreslå.
Promemorieförslaget
om fastighetsbegreppet
De
nuvarande reglema om sammanföring av fastigheter och fastighetsdelar hänför
sig främst till jordbruksfastigheter. Dessa regler avser till stor del
förhållanden som inte råder längre. I viss överensstämmelse med den tidigare
systematiken föreslås att reglerna om sammanföring skall delas upp på två
grupper. Den ena bör avse jordbruksfastigheter i aUmänhet, den andra övriga
fastigheter.
Ett
genereUt krav för sammanföring av delar av jordbraksfastighe-ler bör vara att
delarna brukas tUlsammans. Om jordbruket bedrivs på de ingående delama, bör
delarna ligga i sambruk för att sammanföring skall ske.
Vad
fastighetslaxeringsutredningen anfört om de skogliga laxerings-enheterna bör
enligt promemorian beaktas i praxis.
Reglerna
om sammanföring av fastigheter eller fastighelsddar av beskattningsnaturen
annan faslighet är knapphändiga. I stort sett har endast ett fall angetts, då
sammanföring bör ske i fråga om annan fastighet, nämligen då de uibördes
värdena mellan fastigheterna och fastighetsdelama i komplexet mte kan
tillförlitligen bedömas. Även i fortsättningen bör en mera restriktiv hållning
intas i fråga om sammanföring av fastigheter av annan fastighets natur. Detta
sammanhänger bl. a. med att handeln med detta slag av fastigheter oftast
avser registerfastigheter. I vissa fall, då sådana fastigheter ligger intUl
varandra och används på likartat sätt, kan fastighetskomplexet tänkas bli
föremål för försäljning och det kan under sådana förhållanden lämpligen utgöra
värderingsobjekt. En ytterligare förutsättning för att sammanföring skall få
ske i dessa fall bör dessutom vara att fastighetema eller delarna därav står
under gemensam förvaltnmg och används gemensamt. Såsom vid bildande av alla
slag av taxeringsenheter fordras vidare att aU egendom som skall ingå däri
har samma ägare och ligger i samma kommun. Däremot synes det olämpligt att, som
föreslagits i fråga om vissa fastigheter av jordbruksfastighets natur, bUda
taxeringsenheter av områden som är skilda från varandra, även om de bildar en
förvaltningsenhet. Det bör sålunda krävas att de i en taxeringsenhet ingående
fastighetema eller fastighetsdelarna av
Prop.
1973:162 133
annan fastighets natur skall förvallas gemensamt, användas
gemensamt och på ett likartat sätt samt att de skaU gränsa till varandra. Inom
planlagt om.råde bör endast enheter inom ett kvarter e. d. få föras samman.
Utanför planlagt område bör sammanföring fä ske även om enheterna skiljs av
mark för kommunikationsändamål, t. ex. väg. I fråga om exploateringsmark synes
man däremot inte behöva fasthälla kravet att enhetema skall gränsa till
varandra.
Vid preciseringen av vad som avses med likartad användning
bör man utgå från tidsenliga definitioner av fastighetstyper. Man bör därvid
kräva att enhetema skall vara hänförliga till samma fastighetstyp, t. ex.
hyreshus, fritidshus, industri.
Slutligen bör enligt promemorian intas en föreskrift för
del fall ägaren av en byggnad jämväl innehar marken på den fastighet där byggnaden
är belägen med sådan rätt som enligt 47 § KL medför att han skall erlägga
garantibelopp förutom för byggnaden även för marken. I så fall bör byggnaden
och marken sammanföras till en taxermgsenhet.
3.3.2.5 Samfälligheter
Promemorieförslaget om gemensamhetsanläggningar
Under senare år har intresse knutits tUl fastighetstaxeringen
av gemensamhetsanläggningar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
(LGA). Utredningen om det skatterättsliga fastighetsbegreppet har i
promemorieförslaget om gemensamhetsanläggningar redogjort för rättsläget i
denna fråga. Däri anförs bl. a. att LGA avser anläggningar som är gemensamma
för två eller flera fastigheter. Syftet är alt reglera frågor om samverkan för
utförande, underhåll och drift av anläggningar som är av stadigvarande
betydelse för fastigheterna. Som exempel anges parkeringsanläggning,
förbindelseled, gårdsutrymme, lekplats, anordning till skydd mot grundvatten,
anläggning för vattenförsörjning eller avlopp, ledning, värmeanläggning eller
tvättstuga (1 § första stycket). LGA gäller dock inte allmän va-anläggning och
inte heller anläggning, vars inrättande gemensamt för två eller flera
fastigheter kan enligt särskilda bestämmelser prövas av domstol eller annan
myndighet. Ursprungligen föll även enskUda va-anläggningar utanför LGA. Genom
lagändring (1970: 132) kan dock LGA numera tUlämpas på denna typ av anläggningar
samt även på byggnad pä ofri grund.
LGA reglerar samverkan mellan fastigheter, företrädda av
sina ägare resp. innehavare av tomträtt samt fideikommissinnehavare och
likställda, I första hand bygger lagen på frivilligt samgående. Denna princip
uttrycks i 2 § första stycket. Under vissa förutsättningar skall fastighet
även kunna anslutas utan ägares samtycke (2 och 3 §§). En gemensamhetsanläggning
tillkommer efter beslut (anläggningsbeslut) vid särskild förrättning (18 §),
Beslutet får, sedan det vunnit laga kraft, verkstäUas som lagakraftvunnen
dom. De fasligheter för vilka ge-
Prop. 1973:162 134
mensamhetsanläggning
inrättas skall enligt 5 § första stycket utgöra en samfällighet. I 5 § andra
stycket anges uttryckligen att fastighetemas rätt till anläggningen, inkl.
rätten i samfälligheten, skall höra lill fastigheterna. Härav följer att det
inte är möjligt att vid överlåtelse av en delägande, ansluten fastighet undanta
delaktigheten. Inte heller kan delaktigheten i en gemensamhetsanläggning
överlåtas för sig. Den sakrättsliga anknytningen har sådan styrka, att
sambandet mellan anläggningen och de anslutna fastigheterna kan brytas endast
om en objektiv prövning visar att tillräckliga skäl inte längre finns för
gemenskapens upprätthållande.
Samfällighelen
kan efter sakägamas eget bestämmande förvaltas på två olika sätt. Enligt det
första alternativet förvaltas samfälligheten utan särskilt förvaltningsorgan på
sätt fastighetsägarna gemensamt bestämmer (22 § första stycket). I det andra
fallet konstrueras samfälligheten som juridisk person med särskUt
förvaltningsorgan i form av styrelse. Beslut om att utse styrelse skall anmälas
lill länsstyrelse. Samfälligheten kan därefter förvärva rättigheter och ikläda
sig skyldigheter (22 § andra stycket).
Kostnaderna
för gemensamhetsanläggningens utförande, underhåll och drift fördelas mellan
fastighetsägarna efter andelstal (7 § första stycket). Andelstalen skall
bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till det behov som beräknas bli
tUlgodosett för varje fastighet genom anläggningen. En annan möjlighet är att
beräkna bidragsplikten efter det faktiska utnyttjandet. 7 § andra stycket
innehåller bestämmelser om förmånsrätt i de anslutna fastigheterna för
fordringar på bidrag till kostnader för driften. Samfälligheten har under vissa
förutsättningar tillerkänts förmånsrätt i delägares fastighet för dylika
bidrag. [UrsprungUgen enligt numera upphävda 17 kap. 6 § första stycket
handdsbalken; se punkt 2 av övergångsbestämmelserna till förmånsrältslagen
(1966: 701) samt 6 § samma lag.]
I
promemorian erinras bl. a. om att 1966 års fastighetstaxeringskommittéer ansåg
att det värdetillskott, som andelarna i en gemensamhetsanläggning medförde för
de delägande fastigheterna, borde inräknas i dessa fastigheters taxeringsvärden
(SOU 1968: 32 s. 45). I dåvarande riksskattenämndens (RN) anvisningar inför
1970 års allmänna fastighetstaxering uttalades i fråga om
gemensamhetsanläggningar enligt LGA:
"Sådan
gemensamhetsanläggning, som enligt KL:s allmänna regler skulle därest den
inte haft karaktär av gemensamhetsanläggning utgjort särskUd taxeringsenhet,
bör oavsett sin nämnda karaktär taxeras såsom en för sig bestående
taxeringsenhet med samfälligheten som skattskyldig samt åsättas typkod 00.
Beträffande
gemensamhetsanläggning av annat slag än ovan sagts bör gälla, att värdet därav
fördelas på de i samfälligheten ingående fastigheterna efter deras andelstal.
Värdet bör i fråga om jordbraksfastighet upptas såsom värde av särskilda
tillgångar samt i fråga om
Prop. 1973:162 I35
annan
fastighet tUläggas byggnadsvärdet eller markvärdet, allt efter gemensamhetsanläggningens
beskaffenhet.
Det sagda innebär
regelmässigt att, om en gemensamhetsanläggning helt upptar visst markområde,
anläggningen bör behandlas som särskild taxeringsenhet."
I
promemorian sägs vidare att fastighetstaxeringsnämndema och
fas-tighetsprövningsnämnderna i regel följt RN:s anvisningar vid 1970 års
allmänna fastighetstaxering. Kammarrätten, som i fastighetstaxeringsmål av
detta slag var sista instans, hade emellertid en annan uppfattning i några mål
som avgjorts den 30 november 1970.
Något självständigt värde
sägs i regel knappast återstå hos gemensamhetsanläggningen med hänsyn lill att
delaktigheten i denna är sä starkt sakrättsligt knuten till varje delägande
fastighet. Därför föreslås att värdet av gemensamhetsanläggning enligt LGA
skall tUläggas de delägande fastigheterna allt efter deras andelstal. Förslaget
gäller oavsett arten av den verksamhet som bedrivs på gemensamhetsanläggningen
och oavsett om förvaltningen sker enligt 22 § första eller andra stycket LGA.
Några större praktiska nackdelar med en sådan lösning synes inte föreligga även
om avsteg görs från gällande regler i KL om taxeringsenhet. Reglerna om
fastighetstaxering samt inkomst- och förmögenhetsbeskattning om
gemensamhetsanläggningar enligt LGA föreslås bli intagna i en särskild lag om
beskattning av vissa gemensamhetsanläggningar.
Promemorieförslaget
om fastighetsbegreppet
I
promemorian om fastighetsbegreppet framhålls att det i 8 § KL och anvisningarna
tUl denna paragraf finns föreskrifter om fastighetstaxeringen av vissa typer
av fastighetssammanslutningar och andra former för samverkan mellan
fastigheter. I 8 § andra stycket d) liksom i punkt 3 andra stycket av
anvisningarna till 8 § föreskrivs sålunda att vid skifte avsatt samfällighet,
som står under särskild förvaltning, skall utgöra särskild taxeringsenhet. I
tredje stycket av nämnda anvisningspunkt sägs vidare alt vid skifte undantagen
samfällighet, som inte slår under särskild förvaltning, inte skall utgöra
särskild taxeringsenhet, I stället skall värde av andel i sådan samfällighet
komma i betraktande vid den anddsberättigade egendomens taxering såsom en till
egendomen hörande särskUd förmån. Som exempel på under särskild förvaltning
ställd samfällighet har angetts vissa former av samfällda skogar, nämligen s,
k, besparingsskogar och vissa s, k, skogsundantag i Kopparbergs län. För andra
faslighelssammanslutningar, som alltjämt är av intresse, har regler lämnats i
fräga om häradsalhnänningar, vUka enligt punkt 3 andra stycket av anvisningarna
till 8 § bör utgöra särskild taxeringsenhet,
I
promemorian anförs vidare att ny lagstiftning avseende bl, a, ge-
Prop. 1973:162 136
mensamhetsanläggningar
föreslagits i promemorian Ds Ju 1971: 16. Sistnämnda promemoria innehåller
förslag tUl anläggningslag och lag om förvaltning av samfälligheter. Förslaget
syftar till att modernisera och så långt möjligt föra samman nuvarande
bestämmelser om inrättande av anläggningar som är gem.ensamma för flera
fastigheter samt om förvaltningen av sådana anläggningar och andra
gemensamhetsbUdningar.
Vidare
framhålls att bestämmelser om andra samfälligheter, fastighetssammanslutningar
och annan samverkan mellan fastigheter nu finns i åtskilliga författningar.
Dessa avser främst dels bildandet av samfällighetema och sammanslutningarna,
dels deras förvaltning. Samfällighetema kan med utgångspunkt i det intresse,
som fastighetstaxeringen företräder, sägas vara indelade i marksamfälligheter,
anläggningssamfälligheter och övriga samfälligheter eller samverkansformer.
Marksamfälligheter
bUdas med stöd av FBL. Därvid avsätts i allmänhet mindre marksamfälligheter
för gemensam användning, t. ex. grönområden och badplatser vid nybildning av
fastigheter för bostadsändamål eller fritidsbebyggelse utanför stads- eller
byggnadsplandagt område. Även stora marksamfälligheter kan bildas enligt FBL,
t. ex. gemensamhetsskogar. Motsvarande gällde tidigare enligt bestämmelser i
lagen (1926: 326) om delning av jord å landet. Enligt denna lag kunde vid
fastighetsbildning mark avsättas för gemensamt behov, t. ex. för samfäUda
vägar, grastäkter, skogsområden och strömfall. Enligt samma lag kunde vidare
för gemensamt skogsbruksändamål avsättas gemensamhetsskogar och enligt äldre
lagstiftning rörande awittring allmänningsskogar och vissa husbehovsskogar i
Västerbottens och Norrbottens län. Marksamfälligheter finns också av ålder, t.
ex. häradsallmänningar.
I 10
kap. byggningabalken finns föreskrifter om utnyttjande av samfälligheter
avseende rätt för delägande fastighet alt i oskiftad skog och mark för husbehov
la ved och timmer och i 16 kap. om sockenallmänningar. Vidare lämnas
föreskrifter om nyttjande och om förvaltning av marksamfälligheter i lagen
(1952: 166) om häradsaUmänningar (häradsallmänningslagen) och lagen (1952:
167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna (allmänningsskogslagen).
Regler om förvaltningen av bys eller annat skifteslags samfällda ägor, som vid
skifte e. d. undantagits för gemensamt behov, finns i bysamfällighetslagen.
Bysamfällighetslagens förvaltningsregler gäller för förvaltningen av marksamfälligheter,
som bUdats enligt annan lag, i den mån särskilda förvalt-ningsbestämmdser inte
finns i vederbörande lag.
Även
anläggningssamfälligheter kan f. n. bildas på grand av bestämmelser i
åtskiUiga författningar. I promemorieförslaget om fastighetsbegreppet nämns
samfälligheter, som tillkommer på grund av bestämmelser i vattenlagen (1918:
523). I 3 kap. denna lag lämnas bestämmelser om samfällighet för
vattenreglering, i 7 kap. för torrläggning av mark genom dikning, vattenledning
eller invallning samt i 8 kap. om
Prop. 1973:162 137
avledande
av avloppsvatten, I 2 kap. lagen (1939: 608) om enskilda vägar regleras
vägsamfälligheter och i 3 kap. samma lag vägföreningar. Av återstående
författningar, som behandlar anläggningssamfälligheter, torde LGA vara av
störst intresse.
Förslaget
tUl anläggningslag har avseende endast på anläggningssamfälligheter. Det
innehåUer bestämmelser om inrättande av gemensamhetsanläggning, dvs.
anläggning som är gemensam för flera fastigheter och som tillgodoser ändamål
av stadigvarande nytta för dem. Av förenämnda författningar skall anläggningslagen
ersätta 2 kap. lagen om enskilda vägar och lagen om vissa
gemensamhetsanläggningar. Förslaget har anpassats tUl FBL. Anläggningslagen
innehåller i motsats tUl lagen om enskilda vägar och LGA inte några
bestämmelser om förvaltningen. Sådana bestämmelser har i stället tagits in i
förslaget till lag om förvaltning av samfälligheter, som är avsedd att ersätta
bysamfällighetslagen, Lagen om förvaltning av samfälligheter skall sålunda
tiUämpas på både anläggnings- och marksamfälligheter, Lagen innehåUer bestämmelser
om två förvaltningsformer, delägarförvaltning och föreningsförvaltning. Vid
delägarförvaltning skall delägama själva omedelbart svara för förvaltningen.
Vid föreningsförvaltning bildas en särskUd juridisk person,
samfäUighetsförening, som omhänderhar förvaltningen. Den föreslagna
lagstiftningen är avsedd att, då den träder i kraft, ersätta främst LGA och
berörda delar av lagen om enskilda vägar resp. bysamfällighetslagen. På
anläggningssamfälligheter, som bildats före ikraftträdandet av den nya
lagstiftningen, skall de gamla reglerna gälla.
Vid
sidan av marksamfälligheter och faslighelssammanslutningar av typen
anläggningssamfälligheter finns en särskild typ av gemenskap meUan fastigheter,
nämligen fastighetssammanslutningar för jaktvård och fiskevård. De kan
tillskapas och förvaltas enligt lagen (1938: 274) om rätt till jakt och lagen
(1960: 130) om fiskevårdsområden.
Regleringen
i 8 § KL och anvisningarna till denna paragraf torde i första hand direkt avse
endast marksamfälligheter (vid skifte avsatt samfällighet, häradsallmänning,
allmänningsskog, samfälld skog) under det att promemorian angående beskattning
av vissa gemensamhetsanläggningar endast berör en form av
anläggningssamfälligheter. Enligt promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
skall till taxeringsenhet, som utgör hel fastighet, höra fastighetstillbehör
enligt JB, Detta gäller även bl, a. andel i samfälld mark, samfällt fiske och
delaktighet i gemensamhetsanläggning, vägsamfällighet och andra
fastighetssammanslutningar. Det har i sistnämnda förslag sålunda förutsatts
att värdet av vissa former av samfäUigheter skall delas upp på de delägande
fastigheterna. I första hand avses då de samfälligheter som förvaltas direkt
av delägarna.
I
8 § KL föreskrivs att vissa marksamfäUigheter, som står under särskild
förvaltning, skall utgöra särskild taxeringsenhet. Dessa be-
Prop. 1973:162 138
stämmelser avser enligt promemorian till viss del
föråldrade rättsinstitut. I praxis torde särskild taxeringsenhet ha bildats av
marksamfälligheter av skilda slag även sådana som inte nämnts i 8 § om de
stått under särskild förvaltning. Skäl kan enligt promemorian'tala för att så
även bör bli fallet i fortsättningen.
Enligt den
föreslagna nya lagen om förvaltning av samfälligheter skall de huvudsakliga
anläggningssamfälligheterna förvaltas enligt samma regler som gäller för
motsvarande marksamfälligheter. Man torde vid sådant förhållande och även av
andra skäl böra överväga om det är lämpligt alt samfälligheter med föreningsförvaltning
eller liknande skall behandlas olika vid fastighetstaxeringen beroende på om de
utgör marksamfäUighet eller anläggningssamfällighet. Skäl kan tala däremot.
Vidare synes böra övervägas om i vart fall inte samtliga anläggningssamfälligheter
bör få en enhetlig behandling vid fastighetstaxeringen,
I
promemorian anförs vidare att det inte synes föreligga anledning att bryta mot
tidigare praxis i fråga om fastighetstaxeringen av marksamfälligheter, som
står under föreningsförvaltning. Tveksamhet torde kunna föreligga om det, bl.
a. mot bakgrund av förslaget till lag om förvaltning av samfälligheter, är
sakligt befogat att vid fastighetstaxeringen behandla marksamfälligheter och
anläggningssamfälligheter olika. Reglerna om fastighetstaxeringen av samfäUigheterna
synes emellertid böra inflyta i 8 § KL. Om den lämpligaste lösningen i fräga om
fastighetstaxeringen av samfälligheter, som är föremål för föreningsförvaltning
e. d., skulle vara alt de skaU utgöra särskilda taxeringsenheter, synes
bestämmelse därom kunna anges i ett sista stycke av 8 §. Ta.xering av
samfällighet som särskild taxeringsenhet skulle i sig kunna sägas innebära dels
en uppdelning av fastighet genom avskiljande av värdet av andelen från den
anddsberättigade fastigheten, dels sammanföring av fastighetsdelar genom
sammanläggning av värdet av andelama. Det sista stycket av 8 § skulle vid ett
sådant ställningstagande förslagsvis kunna lyda: "Samfällighet, som
förvallas av samfällighetsförening eller motsvarande skall utgöra taxeringsenhet."
Vill man särreglera anläggnings-och marksamfälligheter i detta avseende torde
en sådan regel böra gälla för marksamfälligheter. Det kan vidare diskuteras om
undantag i nu aktuellt avseende bör göras för föreningsförvaltade
samfälligheter, vars värde understiger visst belopp, t. ex, 100 000 kr.
3.3.3 Remissyttrandena
3.3.3.1 AUmänt
Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
'Förslaget att i princip bibehålla den nuvarande
systematiken vid indelningen i taxeringsenheter tillstyrks av samtliga
remissinstanser som yttrat sig i frågan, t. ex. CFD och länsstyrelserna i
Göteborgs och
Prop.
1973:162 139
Bohus
samt Kopparbergs län. Detsamma gäller förslaget att modernisera bestämmelserna
om taxeringsenhet bl. a. för att uppnå bättre överensstämmelse med den nya
fastighetsbildningslagstiflningen. CFD anför bl. a, att det för ett rationellt
utnyttjande av CFD:s fastighetsdatabank är av stor vikt att såvitt möjligt
skapa enhetliga regler för den skatterättsliga indelningen i taxeringsenheter
och den uppdelning i redovisningsenheter som sker i fastighetsdatabanken. Med
en sådan enhetlighet underlättas arbetet med att vid allmän fastighetstaxering
överföra information från databanken, vars indelning grandas på bestämmelserna
ifastighelsbildningslagsliftningen,
3.3.3.2 Huvudregel
om registerfastighet
Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Förslaget
att registerfastighet skall vara primär enhet vid indelningen i
taxeringsenheter lämnas utan erinran i remissyttrandena.
Remissinstanserna gör inte
heller några invändningar mot förslaget att värdet av byggnader och
anläggningar, som uppförts på annans mark på grund av servitut som sägs i 2
kap, 1 § andra stycket JB, skall tillföras den taxeringsenhet i vilken den
härskande fastigheten ingår. Detta gäller både då
"servitutsbyggnaden" e, d, är belägen i samma kommun som den
härskande fasligheten och då den är belägen i en annan kommun. För det senare
fallet föreslår Göta hovrätt att ett förtydligande görs i 8 § KL eller
anvisningarna till denna paragraf, innebärande att regeln att vad som stadgats
om att taxeringsenhet inte får sträcka sig över kommungräns, inte gäller i fall
då byggnader och anläggningar, som avses i 2 kap, 1 § andra stycket JB, är
belägna i annan kommun än den härskande fastigheten. Svenska kommunförbundet
framhåller att det f, n, inte torde vara vanligt förekommande med anläggningar
och byggnader uppförda inom en kommun med den härskande fastigheten inom annan
kommun. Dessa representerar f. n, inte särskilt stora värden. Utvecklingen kan
dock leda till väsentiigt ändrade förhållanden i dessa avseenden.
Kommunförbundet anser alt man eventuellt får la upp frågan om en fördelning av
garantibelopp mellan berörda kommuner tUl ny prövning om väsentligt ändrade
förhållanden skulle inträffa,
3.3.3.3 Uppdelning
av registerfastighet
Utredningsförslaget
Frågan
om taxering som särskild taxeringsenhet av bostadsbyggnader på vissa
jordbruksfastigheter har berörts av några remissinstanser. Kammarrätten i
Stockholm anser att regler som medger ökad uppdelning av fastigheter på två
eller flera taxeringsenheter bör införas i synnerhet för de fall då en
jordbraksfastighets bostadsbyggnader används för fritidsändamål och resten av
fastigheten för jordbraks- och skogs-
Prop. 1973:162 140
bruksändamål. Liknande synpunkter framförs av bl, a.
länsstyrelsen i Västernorrlands län. Som exempel anger länsstyrelsen sådana
jordbruksfastigheter som består av bostadsbyggnad och i stort sett endast tomt
till denna samt däratöver något skogsskifte.
Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Mot det huvudsakliga innehållet i förslaget att
taxeringsenhet liksom hittUls skall kunna bildas genom uppdelning på vissa
angivna grunder av registerfaslighet, görs inte några erinringar av
remissinstanserna.
I den del förslaget innebär att taxeringsenhet inte längre
skall bildas, då del av registerfastighet avyttrats efter den 30 juni 1962 men
detta inte lett till fastighetsbildning, har del föranlett delade meningar hos
remissinstanserna. Av de remissinstanser som uttryckligen yttrat sig i frågan
tillstyrks förslaget av bl. a. RSV samt länsstyrelserna i Malmöhus och
Jämtlands län. Motsatt ställningstagande görs av bl. a. statens vattenfallsverk
samt länsstyrelserna i Östergötiands, Skaraborgs och Örebro län.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anför att det vid 1970 års
fastighetstaxering rådde viss osäkerhet rörande taxeringen vid sämjedelning
men alt de föreslagna reglema innefattar klargörande regler för taxering av
sådana enheter.
Några remissinstanser kritiserar förslaget med hänsyn lUl
de länga dröjsmål som de anser förekomma i fastighetsbildningsärenden. Länsstyrelsen
i Örebro län anför att del under senare år har observerats flera fall, där
fastighetsbildningen inte kommit tUl stånd förrän omkring fem år efter
förvärvet, särskilt gäller detta förvärv från jordbruks- och skogsbolag samt
från lantbruksnämnd. Även lantbruksnämnds förvärv av fastigheter eller
fastighetsdelar och sedermera rationaliseringsförsäljningar kan ibland dra
långt ut på tiden. I sådana fall bör en utbrytning av det sålda området till
särskild taxeringsenhet ske i samband med förvärvet. Det rör sig här ofta om
bebyggda områden, varför frågan om särskUd taxeringsenhet också kan få
betydelse vid såväl den årliga inkomsttaxeringen som vid realisationsvinstberäkning
vid senare försäljning. Samma inställning redovisar statens vattenfallsverk.
Verket anför att ärenden av nu aktuellt slag endast i undantagsfall hinner
behandlas hos fastighetsbUdningsmyndigheten inom ett halvår. Dessa ärendens
handläggning har vanligen tagit mellan två och tre år, och fall har förekommit,
då mellan fem och sex år förflutit innan ärendet kunnat avslutas. Även Sveriges
jordbrukskasseförbund anför att det enligt förbundets erfarenhet inte är
ovanligt att fastighetsbUdningen kan dra ut på liden upp till fyrafem år,
särskilt vid försäljningar för exploateringsändamål.
Effekterna av förslaget för beskattningen av byggnader på
det över-
Prop. 1973:162 141
lålna
området behandlas av ett antal remissinstanser. RSV anför att det förekommer
att avyttrat område bebyggs nästan omedelbart. Sådan byggnad skulle anses som
byggnad på ofri grund. Vid schablonbeskattningen beräknas därvid intäkten
endast på det taxerade byggnadsvärdet varjämte säljaren påförs garantibelopp
för fastighetsdel som han inte är ägare till. Länsstyrelsen i Östergötlands län
pekar på den situationen då tomtområde med bostadsbyggnad på en
jordbraksfastighet överlåts men fastighetsbildning inte hinner verkställas så
att ny taxering kan ske det påföljande året. Följden blir alt den nye ägaren
skall redovisa fastigheten såsom jordbruksfastighet (del av) vid de två
inkomsttaxeringar som följer efter hans förvärv, och att han under två år kan
företa arbeten på byggnaden och få avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader
för reparation och underhåll av byggnad.
Förslagets
följder för skattskyldigheten för garanlibelopp m. m. behandlas av bl. a.
statens vattenfallsverk och länsstyrelsen i Örebro län. Vattenfallsverket anför
att även om köpare och säljare i det enskilda fallet kan avtala om
fastighetsbeskattningen för tiden mellan överlåtelse och registrering,
föranleder ett längre dröjsmål mellan sistnämnda två tidpunkter mycket extra
arbete och besvär för berörda parter. Länsstyrelsen i Örebro län anför att man
redan nu i praxis i aUmänhet torde fördela garantibeloppet på köpare och
säljare efter skälig grund (jfr regeringsrättens årsbok 1963 not Fi 1262 och
1972 ref. 32). Om man underlåter att särtaxera sålda områden, torde detta
därför i och för sig inte få några nämnvärda konsekvenser i fräga om
garantibeskattningen. Det måste dock anses olämpligt att under kanske många är
sakna ett officiellt fastställt taxeringsvärde för området i fråga. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län framhåller att försäljning av ett område inte bara påverkar
garantibeskattningen utan också köparens och säljarens inkomst- och
förmögenhetstaxeringar, som oftast är av betydligt större intresse för
parterna. Någon praktisk möjlighet alt avtala om dessa taxeringar föreligger
inte.
Byggnadsstyrelsen
föreslår att uppdelning av fastighet, tillhörig staten, skall kunna ske då den
statiiga förvaltningen av en fastighet delats upp mellan olika ämbetsverk, t.
ex. på byggnadsstyrelsen för enbart byggnaderna och på domänverket för
faslighetens mark. Av redovisningstekniska skäl är det önskvärt, alt varje
verk kan bli taxerat för sin förvaltningsdel av fastigheten. Byggnadsstyrelsen
uppger att sådan uppdelning tillämpats redan fr. o. m. 1970 års allmänna
fastighetstaxering inom Stockholms län, där den statliga äganderätten ansetts
kunna knytas till resp. ämbetsverk och inte nödvändigtvis till staten som helhet.
Förslaget
att uppdelning på taxeringsenheter i fortsättningen inte skall göras av
fastighets skattepliktiga och icke skattepliktiga värdedelar har tillstyrkts
av de remissinstanser som yttrat sig därom bl. a.
Prop.
1973:162 142
kammarrätten i Stockholm och CFD. CFD framhåller vidare
att en samordning mellan fastighetsbanden och fastighetsregistret kräver ett
samordnat identifikalionssystem, utgående från de officieUa fastighetsbeteckningarna,
officiell numerisk områdesbeteckning m. m. En sådan samordning föreligger inte
mellan RSV;s och CFD:s nuvarande system.
3.3.3.4 Sammanföring till en taxeringsenhet
Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Det helt övervägande antalet remissinstanser har inte
något att erinra mot förslaget om sammanföring i vissa angivna fall av primära
och sekundära enheter till taxeringsenhet. Förslaget att fastigheter av beskattningsnaturen
annan fastighet skall fä sammanföras endast då de gränsar intill varandra
behandlas av länsstyrelsen i Östergötlands län. Länsstyrelsen anför all det i
fråga om större industrier hittills varit vanligt att byggnader av likartat
slag t. ex. personalbostäder, fabriksanläggningar med tUlhörande mark
inom vissa områden sammanförts till en taxeringsenhet. Dessa fastigheter
angränsar inte alltid varandra. Förfaringssättet har enligt länsstyrelsens
mening medfört vissa praktiska fördelar, bl. a. har antalet taxeringsenheter
nedbringats. Skogsindustriernas samarbetsutskott tillstyrker med viss
reservation förslaget om utvidgad möjlighet att sammanföra fastigheter av
beskattningsnaturen jordbruksfastighet lUl en taxeringsenhet. Förslaget innebär
ur fastighetstaxeringssynpunkt en klar förbättring, inte minst ur skoglig
synpunkt. Eftersom bestämningen av den fastighetstaxerings-mässiga enheten har
betydelse såväl för inkomstbeskattningen i förvärvskällan jordbruksfastighet
som vid realisationsvinstbeskattningen, anser utskottet all ändringar i denna
del inte bör göras tvingande utan vidare utredning och anpassning av övriga
skatteregler.
3.3.3.5 Samfälligheter
Promemorieförslaget om gemensamhetsanläggningar
Förslaget att värdet av gemensamhetsanläggningar enligt
LGA vid fastighetstaxeringen skall tilläggas de delägande fastigheterna allt
efter deras andelstal tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet av de
remissinstanser som yttrat sig i denna fråga. Bland dessa är byggnadsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, CFD, försäkringsinspektioncn, länsstyrelserna i
Stockholms, Östergötlands, Hallands, Örebro, Västernorrlands och Västerbottens
län, allmänna ombudet för mellankommunala mål, Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
redovisningskonsulters förbund och Svenska revisorsamfundet. CFD anför bl. a.
alt förslaget innebär att överensstämmelse med den föreslagna redovisningen i
fastighetsregistret ernås. Delaktighet i sammanslutning kommer vidare att
redovisas i fastighetsregistret. Uppgift lill grand för taxering av fastighet
ingående i sådan sammanslut-
Prop.
1973:162 143
ning kommer således att kunna erhållas från
fastighetsregistret. Vidare redovisas den belastning utövandet av
samfällighetens verksamhet innebär på fastighet som inte ingår i sammanslutningen.
Därigenom förbättras bl, a. underlaget för bedömning av taxeringsvärdet inte
bara för sådan fastighet som ingår i sådan sammanslutning utan även för
fastighet som inte deltar i anläggningssamfällighet men väl belastas av
densamma. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför bl. a, att övervägande
skäl, inte minst praktiska, talar för att en fastighets andel i
gemensamhetsanläggning endast skall påverka markvärdet.
Ytterligare remissinstanser är positiva till förslaget men
har en del tilläggsförslag. Detta gäller länsstyrelserna i Uppsala och
Kopparbergs län samt HSB. Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter om inte
vissa föreningsförvaltade anläggningssamfälligheter, vars värde är stort, borde
betraktas som självständig taxeringsenhet. Svårigheten är att bestämma den
beloppsgräns som i sådana fall är den mest lämpliga. Länsstyrelsen i Uppsala
län anser att de enda undantagen från huvudregeln om uppdelning av
samfällighets värde på delägarfastighetema bör utgöras av marksamfälligheter,
som redan är taxeringsenheter och som är föremål för föreningsförvaltning eller
motsvarande och på vilka lagen om förvaltning av samfäUigheter inte kommer att
bli tillämplig. HSB anför att avsikten med gemensamhetsanläggningarna bl. a. är
att de skall innebära vissa rationaliseringar för de betjänade fastigheterna.
Delägande fastighet bör därför påföras ett värde som understiger vad en egen
motsvarande anläggning skuUe värderats tUl, om anläggningen är av sådant slag
att enskUd anläggning kunnat utföras, t. ex. parkeringsanläggning. Genom
tUlkomst av gemensamhetsanläggning finns vidare risk för alt delägande
fastigheter och därmed indirekt bosladskonsumen-terna belastas med kostnader
för anläggningar, som vedertaget kommun eller annan myndighet skulle svarat
för. Detta problem uppmärksammades vid riksdagens behandling av förslaget till
LGA. Lagutskottet pekade på risken att man genom ändrad stadsplanemetodik
övervältrade på fastighetsägarna visst ansvar för anläggningar, som hittills
brukat bekostas av det allmänna, t, ex, lekplatser och vissa trafikleder (3 LU
1966: 57 s. 93). Departementschefen antydde också att tendenser i sådan
riktning inte kunde uteslutas och att fastighetsägarna därför ibland kunde få
särskUd anledning att bevaka sina intressen. TUl den del gemensamhetsanläggning
innehåller anläggning av sådant slag, som riksdagens uttalande avser, skall
enligt HSB delägande fastighet inte påföras något värde eller beräknad
avkastning därav.
Ett antal remissinstanser är i och för sig positiva till
förslaget men anser att frågan bör lösas i ett sammanhang för
gemensamhetsanläggningar enligt LGA och andra samfälligheter. Detta gäller bl,
a, lantmäteristyrelsen, Lantbrukets skattedelegation, Näringslivets
skattedelega-
Prop.
1973:162 144
tion. Samfundet för fastighetsvärdering, Sveriges
jordbrukskasseförbund och TOR.
SACO och TCO anser att ytterligare överväganden måste
göras och att utredningen måste kompletteras för alt man skall kunna la
ställning till frågan,
ÅtskUUga
remissinstanser avstyrker förslaget. Dessa anser genomgående alt samfällighet
som står under särskild förvaltning skall utgöra särskild taxeringsenhet. Bland
de remissinstanser som hävdar denna åsikt är RSV, kammarrätten i Stockholm,
länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads och Skaraborgs län,
företagsskatteberedningen och bo-stadsskattekommittén. Kammarrätten i Stockholm
framhåUer att förvaltningsformen f, n, är avgörande för hur samfäUighet
behandlas vid fastighetstaxering, Samfällighet som står under särskild
förvaltning är särskild taxeringsenhet. Förvaltas samfälligheten däremot direkt
av delägarna tillhör samfällighelen delägarnas fastigheter och upptas i
enlighet härmed vid taxeringen inte som särskild taxeringsenhet. Frågan är om
de enligt LGA bildade samfällighetema är av så speciell karaktär alt för deras
del anledning firms alt göra avsteg från vad som gäller samfällighet i
allmänhet vid bestämmande av taxeringsenhet. Avgörande för kammarrättens
ståndpunktslagande i denna fråga är bl, a. värderingssynpunkter. Kammarrätten
har i ett antal fastighetstaxeringsmål haft att ta ställning till taxering av
gemensamhetsanläggning bildad enligt LGA. Kammarrätten har därvid inte gjort
avsteg från gällande regler i KL om taxeringsenhet. Eftersom riktiinjerna för
gemensamhetsanläggningarnas liksom andra samfälligheters behandling vid
fastighetstaxering redan får anses angivna i gällande lagtext, ifrågasätter
kammarrätten, om det inte vore tUl fyllest att närmare tillämpningsföreskrifter
utfärdas av RSV. RSV anser att gemensamhetsanläggning som admUiislreras enligt
22 § andra stycket LGA bör taxeras som särskUd taxeringsenhet.
Förelags-skatleberedningen anser att principiella skäl talar för att man i
fråga om gemensamhetsanläggningama så nära som möjligt ansluter tUl KL:s nuvarande
bestämmelser. Samfällighet med särskilt förvaltningsorgan bör därvid anses
utgöra taxeringsenhet med samfällighelen som skattskyldig, föratsatt att till
samfälligheten hörande fastighet eller fastighetsdel skulle utgjort
taxeringsenhet enligt KL:s allmänna regler, om den inte haft karaktär av
gemensamhetsanläggning. Bostadsskatlekommittén anser att man med hänsyn till
inkomstbeskattningen inte bör behandla samtliga anläggningssamfälligheter
enhetligt vid fastighetstaxeringen. Förvaltas samfälligheten som juridisk
person och är gemensamhetsanläggningen utförd på av samfälligheten ägd
fastighet, bör denna jämte anläggningen utgöra taxeringsenhet med
samfälligheten som skattskyldig. Är anläggningen belägen på av samfälligheten
icke ägd mark tillhörande delägande eller utomstående faslighet eller
utgörande samfälld mark bör anläggningen utgöra taxeringsenhet med
samfälligheten
Prop. 1973:162 145
som
skattskyldig. Värde av ianspråktagen mark bör härvid tilläggas anläggningens
värde. Förvaltas samfälligheten gemensamt av fastighetsägarna bör värdet av
anläggningen tilläggas de delägande fastigheterna. Vid taxeringen av den
fastighet där anläggningen är belägen beaktas det men anläggningen kan medföra.
Lantmäteristyrelsen
anför att bl. a. marksamfälligheter kan vara mycket växlande till omfattning
och värde. Det finns stora häradsallmänningar, allmänningsskogar och
gemensamhetsskogar. Ofta utgörs de av mindre områden såsom vagmark, båtplatser,
grastag och kvarnplatser. Sådana områden kan i vissa tämligen sällsynta fall ha
fått en annan användning än den för vilken de ursprungligen avsatts genom att
de utnyttjas för stugbyar eUer utarrendering av tomtplatser. Till
marksamfälligheter är vidare att räkna samfällda vattenområden och samfällt
fiske. Ur de skattskyldigas synpunkt kan det vara önskvärt att båda typerna av
samfälligheter marksamfälligheter och anläggningssamfälligheter behandlas
lika vid såväl fastighetstaxering som inkomst- och förmögenhetstaxering, så
att svårigheten att skilja på de olika samfällighetsty-perna inte ger upphov
till felaktigheter och missförstånd. I de fall gemensamhetsanläggning ligger
på samfälld mark är det också olämpligt att taxering av anläggningen sker på
ett sätt och taxering av marken på ett annat sätt. I fråga om större
marksamfälligheter under särskild förvaltning, såsom exempelvis
häradsallmänningar och gemensamhetsskogar, bör redovisning och taxering från
både kontroll- och taxeringssynpunkt vara samlade i ett och samma
skattesubjekt så som f. n. är fallet. För detta talar också förhållanden som
har betydelse för skogsbrakets yttre rationalisering. Det är inte lämpligt att
skilja de båda samfällig-hetsgrapperna med ledning av enbart rättslig status
eller förvaltningsform. Huvudregeln bör vara att samfällighet inte skall
utgöra självständigt skattesubjekt, men att vissa samfälligheter undantas från
huvudre-. geln. Undantaget kan förslagsvis avse samfälligheter som slår under
särskild förvaltning och vars värde är relativt betydande samt vars intäkter i
huvudsak kommer från andra än ddägarfastigheter.
Frågan
om anslutningsavgifternas betydelse vid taxeringen tas upp bl.a. av
företagsskatteberedningen. Lantbrukets skattedelegation och Näringslivets
skattedelegation. Remissinstanserna anser att frågan är angelägen och att den
snarast bör lösas.
Promemorieförslaget
om fastighetsbegreppet
Bl.
a, kammarrätten i Stockholm samt länsstyrelserna i Kristianstads och Skaraborgs
län anser att frågan om fastighetstaxering av både mark-och
anläggningssamfälligheter kan lösas på sätt föreslagits i promemorian om
fastighetsbegreppet, enligt vilket samfällighet som förvaltas av
samfällighetsförening eller motsvarande skall utgöra taxeringsenhet,
10
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 162
Prop. 1973:162 146
Den
gränsdragning för taxering såsom särskild taxeringsenhet som ifrågasatts i
promemorieförslaget om fastighetsbegreppet och som avsåg en viss värdegräns för
samfälligheten, avstyrks bl, a, av länsstyrelsen i Skaraborgs län och
bostadsskatlekommittén. I viss mån motsatt ståndpunkt intas av
lantmäteristyrelsen.
3.4
Taxeringsvärde och värderingsgrunder m. m.
3.4.1
Nuvarande ordning
EnUgt
8 § första stycket KL skall varje taxeringsenhet, där inte annat följer av 6 §
2 mom., åsättas särskilt taxeringsvärde, I 6 § 2 mom, stadgas att
taxeringsvärde inte skall åsättas fastighet som avses i 5 § 1 mom, c), 2 och 4
mom. Därmed avses s, k, försvarsfastighet resp, s. k, kommunikationsfastighet
och byggnad på annans grund, värd under 5 000 kr. Vid taxeringens verkställande
skall hänsyn tas till förhållandena vid taxeringsårets ingång (6 § 1 mom, andra
stycket).
Vid
allmän fastighetstaxering skall fastighetsägare enligt 136 § 1 mom, första
stycket taxeringsförordningen (1956: 623, TF) utan anmaning avge allmän
fastighetsdeklaration utom såvitt gäller försvarsfastigheter,
kommunikationsfastigheter och byggnader på annans grund, värda under 5 000 kr,
Taxermgsbesluten skall upptas i fastighetslängd (150 § 2 mom,).
Enligt
9 § första stycket KL skall taxermgsvärde åsättas till det belopp som prövas
utgöra taxeringsenhetens värde efter ortens pris, det s, k, allmänna
saluvärdet. Område som utgörs av skogsmark och växande skog skall dock tas upp
till det värde det kan anses äga vid uthålligt skogsbruk. Om området i fråga
eller del därav anses betinga ett högre allmänt saluvärde vid utnyttjande tUl
tomtmark eller till industriellt eller likartat ändamål än vid användning för
skogsbruk, skall dock området eller delen tas upp till allmänna saluvärdet (9 §
andra stycket),
I
punkt 1 av anvisningama till 9 § KL lämnas bestämmelser om de generella
grunderna och metoderna för beräkning av det allmänna saluvärdet. Däri stadgas
att med fastighets värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet) förstås det
belopp, som en förståndig köpare kan antas vilja betala för fastigheten, om den
tankes såld inom den kundkrets, som för en dylik egendom kan antas vara att
påräkna, och köpt för ett med hänsyn till fastighetens beskaffenhet lämpligt
utnyttjande, utan avräkning för gäld eller för kapitalvärdet av skyldighet att
utge undantag eller av annan privaträttslig förpliktelse, vUken inte är
hänförlig till servitut eller annat liknande förhållande.
Enligt
andra stycket i anvisningspunkt 1 till 9 § får köpeskilling, som under senare
tid faktiskt betalts för en viss fastighet, inte utan vidare anses som ett
exakt uttryck för det allmänna saluvärdet. Frånsett att köpeskillingen kan ha
påverkats av särskilda förhållanden, såsom släktskap.
Prop. 1973:162 147
affektionsvärde
o, d,, kan densamma vara ett topp-pris eller ett bottenpris, som ingalunda
motsvarar det allmänna saluvärdet. Sådant kan föranledas av vid tiden för
försäljningen rådande abnorma konjunkturer på fastighetsmarknaden, av särskilt
tvingande skäl till försäljning eller köp vid en viss tidpunkt, av ett obetänksamt
ingånget avtal m, m, dylikt. Först om ett något så när tillräckligt antal olika
försäljningar föreligger, om vilka det inte finns anledning att anta att
ovidkommande omständigheter inverkat på prisbildningen, kan ur dem dras en
tillförlitlig slutsats angående det allmänna saluvärdet. Detta värde är
sålunda att förstå såsom ett normalt värde i handel och vandel, inte såsom
beloppet av en i visst fall för en viss fastighet faktiskt betald köpeskilling,
I
tredje stycket av sistnämnda anvisningspunkt sägs att man vid sidan av faktiskt
betalda köpeskillingar vilkas betydelse såsom uppskattningsgrund dock
ingalunda må underskattas vid taxeringen måste beakta andra förhållanden, som
kan tjäna till ledning för bedömande av allmänna saluvärdet, såsom fastighetens
avkastning m. m.
Fjärdeåttonde
styckena i anvisningspunkten umehåller tiU komplettering av den i första
hand angivna regeln om värdering efter erlagda köpeskillingar bl, a, vissa
regler för värdering av jordbrak efter enhetsvärden samt värdering av vissa
typer av annan fastighet enligt avkastnings- eller
anskaffningskostnadsmetoderna,Vidare lämnas föreskrift bl, a, om hänsynstagande
till särskilda förhållanden på en fastighet och om värdering av impediment,
I
punkt 2 av anvisningarna till 9 § specificeras närmare de för en fastighet
säregna förhållanden som medför att justering bör ske av det värde som
framräknats enligt allmänna taxeringsgrunder,
I
sista stycket av anvisningspunkt 2 föreskrivs bl. a. att, oavsett vilken metod
som används för värderingen, det allmänna saluvärdet alltid skall utom i fråga
om skogsfastigheter vara avgörande för taxeringsvärdet.
3.4.2
Utredningsförslaget
3.4.2.1
Åsättande av taxeringsvärde m. m.
Reglerna
om garantibeskattningen medför att taxeringsvärde måste finnas på all
skattepliktig egendom. Vid tidigare överväganden av frågan om åsättande av
taxeringsvärden på icke skattepliktiga fastigheter har flertalet av de
remissinstanser, som yttrat sig i frågan, uttalat sig för en avveckling av
taxeringsvärdena på åtminstone ytterligare en del av denna egendom. Till viss
del skilda problem föreligger då det gäller att förenkla taxermgen av å ena
sidan helt skattefria och å andra sidan delvis skattefria fastigheter.
Försvarsfastigheter,
kommunikationsfastigheter och byggnader på ofri grund, värda under 5 000 kr.,
är alltid helt skattefria fastigheter. Fastigheter och byggnader, som avses i
5 § 1 mom. första stycket c)-i) KL, dvs. statens och menigheters
förvaltningsbyggnader m. fl., kan däremot
Prop.
1973:162 148
vara
antingen helt skattefria eller delvis skattefria fastigheter. Klassificeringen
beror främst på om någon av de i 5 § 1 mom, andra stycket angivna
förutsättningarna föreligger eller inte dvs. om fastigheten delvis används för
industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåts åt
annan tiU begagnande. Vid bedömningen av om man för att förenkla taxeringen bör
underlåta att åsätta helt skattefria fastigheter taxeringsvärde, bör enligt
fastighetstaxeringsutredningen fastigheterna behandlas på samma sätt, oavsett
om de är hänförliga till den ena eller den andra gruppen av helt skattefria
fastigheter.
För egendom, som i sin
helhet är skattefri, föreligger från fastighetstaxeringssynpunkt inte behov av
att taxeringsvärden åsätts. Utredningen delar den åsikt som tidigare framförts
från flera håll att det snarast är en olägenhet att dessa fastigheter åsätts
taxeringsvärden, då värdena på grand av värderingssvärigheter oftast måste bli
schablonar-tade och orealistiska. På grund därav och med hänsyn till bl. a. den
arbetsinsats, som åtgår för att ta fram taxeringsvärden på dessa fastigheter,
skulle en omläggning av förfarandet så att taxeringsvärden inte vidare åsätts
helt skattefri fastighet vara till avsevärd fördel vid fastighetstaxeringen.
Utredningen anser att en sådan omläggning bör komma till stånd.
Upphör
man med att åsätta de helt skattefria fastigheterna taxeringsvärden kan detta
inverka på den i anvisningarna till 36 § KL intagna hjälpregdn för
realisationsvinstbeskattningen, som utgår från fastighetens taxeringsvärde
tjugo år före avyttringen. Realisationsvinstbeskattningen är f. n. föremål för
utredning inom realisationsvinstkommittén. Från realisationsvinstkommittén har
under hand meddelats att man, om ett förslag att avskaffa taxeringsvärdena på
helt skattefria fastigheter genomförs, utan större svårighet kan bemästrade
enstaka fall,som framdeles kan tänkas uppkomma då taxeringsvärden, som skulle
användas som ingångsvärden vid realisationsvinstbeskattningen, saknas.
Fysisk
person är skattskyldig till förmögenhetsskatt även för egendom, som enligt 5 §
KL är skattefri, I det sällan förekommande fallet att förmögenhetstaxering
skall åsättas fysisk person för sådan fastighet, skulle erfordras
taxeringsvärde även på de helt skattefria fastigheterna. Sådan
förmögenhetstaxering torde i stort sett ha kommit i fräga endast då det gäller
naturminnesmärke (naturtcservat) och sådana kyrkobyggnader och bönehus, vari
offentlig gudstjänst förrättas.
Materiellt
sett torde invändning knappast kunna göras mot att helt skattefria
kyrkobyggnader och bönehus undantas från skatteplikt vid
förmögenhetstaxeringen, även orn de tillhör fysisk person och inte endast,
såsom f, n, är fallet, om ägaren är förening, samfund eller stiftelse. Utredningen
föreslår, att sådan skattebefrielse införs.
Enligt
4 § andra stycket SF skall fastighet vid förmögenhetstaxeringen
Prop. 1973:162 149
upptas
till taxeringsvärdet vid beskattningsårets utgång eller, i vissa fall, tUl det
taxeringsvärde som åsätts för taxeringsåret. Nägon kompletterande
värderingsregel finns inte. Detta betyder, i fråga om kommunikationsfastigheter
och smärre byggnader på annans mark, att skattskyldighet till
förmögenhetsskatt som regel föreligger men att denna skyldighet inte kan
effektueras eftersom fastigheter av angivna slag inte skall åsättas
taxeringsvärde. I praxis sker inte heller någon förmögenhetsbeskattning i
dessa fall. Den nuvarande författaingstekniska konstruktionen är enligt
utredningen inte ändamålsenlig. Utredningen föreslår att en om-reglering kommer
tUl stånd. Denna bör syfta till att från skatteplikt lill förmögenhetsskatt
undanta fastigheter som inte skall åsättas taxeringsvärden, dvs. de helt
skattefria fastigheterna.
Flertalet
av de helt skattefria fastigheterna utgörs av försvarsfastighe-tema,
kommunikationsfastighetema och byggnaderna på ofri gnmd med värde under 5 000
kr. Beträffande dessa tre grupper av fastigheter är ägaren befriad från
skyldighet att utan anmaning avge allmän fastighets-deklaration. Vidare är
byggnaderna på ofri grand, värda under 5 000 kr., redan nu i praxis allmänt
undantagna från redovisning i fastighetslängd. Uppgifter om
försvarsfastigheterna lämnades vid 1970 års allmänna fastighetstaxering av
fortifikationsförvallningen resp. byggnadsstyrelsen lill vederbörande
länsstyrelse.
Även
de helt skattefria försvars- och kommunikationsfastighetema skall taxeras.
Taxeringsbeslutens huvudsakliga innehåll är att fastigheterna är helt
undantagna från skatteplikt. För att möjliggöra denna prövning måste
fastigheterna i fråga alltjämt upptas i länsstyrelses fastighetsband. Vid
angivna förhållande och då fastighetslängdema framställs maskinellt skulle den
arbetsbesparing som kunde uppnås genom att de helt skattefria försvars- och
kommunikationsfastigheterna uteslöts ur fastighetslängden bli mycket obetydlig.
De
helt skattefria försvars- och kommunikationsfastigheterna bör därför alltjämt
redovisas i fastighetslängderna. Om övervägande skäl talar för fortsatt
längdföring av de helt skattefria försvars- och kommunikationsfastighetema
gäller detta enligt utredningen i så mycket högre grad beträffande övriga helt
skattefria fastigheter, bl. a. då skattepliktsfrågan ofta är mera svårbedömd
beträffande fastigheter av sistnämnda slag än vad fallet vanligen är med
försvars- och kommunikationsfastigheterna.
Vad
härefter angår fastigheter, vars taxeringsvärde fördelats på en skattepliktig
och en icke skattepliktig del måste enligt utredningen vid
fastighetstaxeringen generellt sett hela egendomens värde uppskattas för att
taxeringsvärdet på den skattepliktiga delen skall kunna beräknas och bli
realistiskt. Det
Prop. 1973:162 150
föreligger
inte något behov av att för fastighetstaxeringens del ange den icke
skattepliktiga delens värde.
Vid
inkomsttaxeringen har uppgifter om taxeringsvärde och delvärden betydelse för
både den skattepliktiga och den icke skattepliktiga fastighetsdelen vid
fördelning av intäkter och kostnader mellan sagda fastighetsdelar. Motsvarande
gäller vid förmögenhetstaxeringen vid fördelning av intecknad gäld.
Tillämpningen av avskrivningsreglerna kräver vidare tUlgång till delvärden i
fräga om jordbruksfastighet och uppgift om byggnadsvärde i fräga om annan
fastighet. Utredningen anser därför att taxeringsvärden och delvärden bör
åsättas både de skattepliktiga och de icke skattepliktiga delarna av de delvis
skattefria fastigheterna.
Vad
därefter angår förmögenhetstaxeringen i fråga om de delvis skattefria
fastigheterna och fastighetskomplexen bör enligt utredningens mening vad som
sagts om de helt skattefria fastigheternas undantagande frän förmögenhetsskatt
äga motsvarande tillämpning beträffande de icke skattepliktiga delama av de
delvis skattefria fastigheterna och fastighetskomplexen. Detta bör gälla
oavsett att taxeringsvärde av skäl som nyss angetts åsätts även de
skattefria delarna.
3.4.2.2
Värderingsgrunder
Det
allmänna saluvärdet gäller f. n, som värderingsgrund vid taxeringen av alla
fastighetstyper utom skogsfastigheter; för skogsfastigheter gäller avkastningsvärdet
som värderingsgrund. Vid modern fastighetsvärdering utnj-ttjar man enligt
fastighetstaxeringsutredningen i första hand tre värdebegrepp
(värderingsgrunder) nämligen marknadsvärdet, avkastningsvärdet och
kostnadsvärdet. Värdebegreppen definieras med utgångspunkt i vissa
värderingssituationer; Marknadsvärdet är relevant i en överlåtelsesituation,
avkastningsvärdet i en innehavaresituation och kostnadsvärdet i en
produktionssitualion. För varje värdebegrepp kan olika värderingsmetoder komma
i fråga. Det är därvid enligt utredningen att märka att vilken värderingsmetod
som helst principiellt sett kan användas för att värderingen skall resultera i
åsyftat slag av värde.
En
fastighets marknadsvärde definieras som det mest sannolika priset vid en försäljning
av fastigheten. Definitionen av marknadsvärdet anknyter till den allmänna
marknaden pä fastigheter av ifrågavarande typ. Prisbildnmgen på denna
karakteriseras av att köpare och säljare varken har några speciella relationer
till varandra, som t. ex. släktskap, eller befinner sig i en tvångssituation.
De
värderingsmetoder som kommer till användning vid uppskattning av marknadsvärdet
är ortsprismetoden, avkastningsmetoden och produktionskostnadsmetoden.
Ortsprismetoden
är den värderingsmetod som främst kommer till användning vid uppskattning av
marknadsvärdet. Denna metod grundas
Prop.
1973:162 151
på
undersökningar av priser på jämförbara fastigheter. Som bas för undersökningen
läggs de jämförelseparametrar som befinns lämpliga, t. ex. areal, våningsyta,
exploateringsgrad, hyresintäkter o. d.
Avkastningsmetoden
innebär alt man söker bestämma värdet genom en omräkning tUl nutid av framtida
intäkter och kostnader. Metoden kräver en bestämning i tiden av kommande
intäkter och kostnader vid fastighetens användning.
Produktionskostnadsmetoden
innebär att man söker beräkna marknadsvärdet av en byggnad med utgångspunkt i
vad det skulle kosta att producera en likartad byggnad. Vid beräkningen av
värdet beaktas även den värdeminskning som byggnaden undergått genom ålder och
brak.
Avkastningsvärde
definieras som det sammanlagda nuvärdet av vid värdetidpunkten mest sannolika
framtida nettoavkastningar. Om man utgår frän ett driftprogram och en räntefot,
som är normal för fastighetsägare i allmänhet, kan värdet betecknas som ett
objektivt avkastningsvärde. Väljs nämnda förutsättningar med hänsyn till en
bestämd person, vanligen fastighetsägaren, kan värdet kallas ett subjektivt
avkastningsvärde. Den värderingsmetod som i praktiken förekommer vid beräkning
av ett sådant värde är en avkastningskalkyl.
Kostnadsvärde
definieras som det värde som svarar mot investeringskostnaderna för
yärderingsobjektet. Vid kostnadsvärdering uppskattar man vad det skulle kosta
att bygga upp en liknande byggnad e. d. De tre som kostnadsvärden betecknade
värdena är:
Historisk
kostnad (produktionskostnad) definieras som den kostnad som utgick då
värderingsobjektet anskaffades. Denna den verkliga produktionskostnaden
beräknas efter den prisnivå och det penningvärde som rådde vid anskaffningstillfället.
Äteranskaffningskostnad
(nyvärde) motsvarar den kostnad som man vid tidpunkten för värderingen
(värdelidpunkten) skulle ha att räkna med om man då skulle ersätta tUlgången
med en ny av likartad beskaffenhet.
Tekniskt
nuvärde definieras som återanskaffningskostnaden reducerad med hänsyn till
värderingsobjektets ålder och bruk.
De tillgångsvärden som ur
beskattningssynpunkt i första hand bör eftersträvas är saluvärden, dvs. värdet
av objektet vid en överlåtelsesituation. Utredningen anser därför att man
generellt bör övergå till en saluvärdering vid fastighetstaxeringen. Med en
generell tillämpning av systemet med saluvärdering dvs. en tillämpning av
detta system inte endast på en taxeringsenhets jordbruksdel utan även på dess
skogsdel vinner man bl. a. påtagliga fördelar i fråga om utnyttjandet av
köpeskillingsstatistiken. TUl frågan om värderingen av skogsfastigheterna återkommer
framstäUningen i det följande.
Det torde stå klart alt
någon skillnad inte föreligger mellan begreppen saluvärde och marknadsvärde,
som tillämpas vid modern fastighets-
Prop. 1973:162 152
värdering.
Vidare tyder enligt utredningens uppfattning föreskrifterna om det allmänna
saluvärdet på all de båda begreppen allmänt saluvärde och marknadsvärde skulle
vara identiska. De skillnader som kan föreligga i beskrivningama av de båda
värdena torde snarare vara betingade av att de tUlkoinmit under så avsevärt
skilda tidsperioder. I båda fallen synes man ha eftersträvat ett värde som
motsvarat det mest sannolika priset. Tekniskt förelåg vid lagtextens tiUkomst
inte möjlighet att vid taxering grunda uppskattningen på sådan omfattande och
differentierad statistik som numera ligger till grand för den ortsprismetod,
pä vilken man oftast grandar marknadsvärdet.
Marknadsvärdet
har numera införts som värderingsgrand vid all modern lagstiftning av
betydelse om fastighetsvärdering, såsom i den nya fastighetsbUdnings- och
expropriationslagstiftningen.
Med
anledning av vad som nu framhållits anser utredningen att begreppet allmänt
saluvärde på de ställen där detta förekommer i KL och avser värde av fastighet
skall bytas ut mot uttrycket marknadsvärde.
3.4.2,3
Allmänt om värderingsprinciper; centrala anvisningar
Enligt
fastighetstaxeringsutredningens uppfattning skall i KL endast redovisas
fastighetstaxeringens huvudsakliga värderingsprinciper och värderingsmetoder,
övrig reglering av värderingsmetodik och värderingsförfarande bör ske genom
RSV:s anvisningar och genom regler i en skogsvärderingsinstruktion,
I 9
§ KL bör endast tas in den generella principen för fastighetstaxeringen, som
enligt utredningens i avsnitt 3.5.2 återgivna förslag innebär att
taxeringsvärde skall åsättas till ett belopp som motsvarar viss procent av
taxeringsenhetens marknadsvärde. Definitionen av vad som avses med
marknadsvärde bör tas in i punkt 1 av anvisningarna till 9 § på samma sätt som
där tidigare lämnades en definition av innebörden i begreppet allmänt
saluvärde. Principiella undanlag, modifikationer och klarlägganden beträffande
den allmänna värderingsgrunden, marknadsvärdet, bör även till den del de
anses vara av sådan vikt att de bör komma till uttryck i KL tas in i
anvisningarna till 9 §,
Då
några väsentliga skillnader enligt utredningens mening inte föreligger mellan
de båda begreppen allmänt saluvärde och marknadsvärde, bör det inte finnas skäl
att göra några principiella ändringar av beskrivningama av värderingsmetoderna
i andrasjunde styckena av punkt 1 av anvisningarna till 9 §,
En
modemisering bör emellertid göras av beskrivningarna av värderingsmetoderna
ortsprismetoden, avkastningsmetoden och en kostnadsmetod.
En
beskrivrung i andra stycket av anvisningspunkt 1 tUl 9 § av de vanligast
använda värderingsmetodema bör enligt utredningens mening främst ge besked om att
ortsprismetoden generellt sett i första hand bör
Prop. 1973:162 153
komma
tUl användning. Endast då ortspriset inte ger erforderlig ledning bör annan
värderingsmetod tillgripas, I sådant fall bör i första hand en avkastningsmetod
och i andra hand en kostnadsmetod tillämpas, vilket bör framgå av
anvisningstexten.
Utredningen
föreslår att det nuvarande innehållet i anvisningspunkterna 2, 4 och 5 tUl 9 §
skall utgå. Det klarläggande beträffande bestämmandet av ett marknadsvärde
(allmänt saluvärde), som innefattas i dessa anvisningspunkter och som innebär
att den enskUda taxeringsenhetens omfattning och utformning i övrigt liksom de
särskilda omständigheterna i det enskilda fallet i princip alltid skall
beaktas, bör dock även fortsättningsvis komma tUl uttryck i anvisningstexten.
Närmare reglering bör lämnas i RSV:s anvisningar.
Fastighetstaxeringsutredningen
vill vidare behåUa det undantag frän saluvärderingsregeln, som f. n, gäller i
fråga om inverkan av skyldighet att utge undantag och av vissa privaträttsliga
förpliktelser. Dessa förhållanden skall inte beaktas vid värderingen.
Utredningen föreslär att undantag skall göras från regeln om marknadsvärdering
även då det gäller byggnader på annans mark eller på tomträttsmark. Utredningen
anför bl, a, att värdet av sådan byggnad kan vara lägre än om byggnaden legat
på fri och egen grand. Emellertid kan även det motsatta förhållandet vara för
handen. Så kan nämligen inträffa om byggnaden ligger på mark, som innehas med
nyttjanderätt för avsevärd tid framåt mot lågt årligt arrende. Frågan kan
ställas huravida exakt lika byggnader skall åsättas olika byggnadsvärde om
villkoren resp, nyttjanderättsavtal i fråga om marken inte är likvärdiga.
Utredningen anser för sin del att så inte bör ske. Byggnaden bör enligt
utredningen taxeras enbart på grundval av sitt värde såsom byggnad.
De
nuvarande värderingsreglema främst i anvisningama till 9 § KL härrör till
största delen från 1920-talel, De är i vissa delar föråldrade och de har i
stort sett fr, o, m, 1970 års allmänna fastighetstaxering i praktiken ersatts
av moderna anvisningar, utfärdade av RN. Utredningen anser att dessa särskilda
värderingsregler, som beskriver olika moment i en värderingsmetod eller
föreskriver beaktande av vissa särskilda omständigheter i det enskilda
värderingsfallet, inte bör lämnas i KL utan i stäUet i erforderlig utsträckning
meddelas av RSV. RN:s anvisningar inför 1970 års taxering i de aktuella
frågoma täcker mer än väl de regler som i dessa frågor lämnas i KL.
Utredningen
föratsätter att RSV kommer att fortsättningsvis utfärda anvisningar till
ledning för fastighetstaxeringen i minst samma omfattning som skett centralt
fr. o. m. 1970 års taxering. De kommande anvisningarna i värderingsfrågoma bör
enligt utredningens mening i princip ha samma eller likartat innehåll som RN:s
anvisningar år 1970 i dessa frågor.
Prop. 1973:162 I54
Utredningen
har funnit det ligga i linje med målsättningen då RSV inrättades att verket
skall ha ansvaret för det centrala arbetet med fastighetstaxeringarna. RSV gör
redan nu en kontinuerlig arbetsinsats i fräga om fastighetstaxeringen. Under
den löpande taxeringsperioden arbetar RSV sålunda med fastighetsprisstatistik,
fastighetslängder samt med materiella frågor vid särskilda
fastighetstaxeringar m. m. RSV representerar kontinuiteten i nu aktuellt
avseende och får anses ha störst kapacitet och resurser för arbetsuppgiften. I
den mån RSV inom sig skulle sakna tillräcklig expertis bör arbetsuppgiften
enligt utredningen fullgöras med hjälp av till verket tUlfälligt knutna
experter.
3.4.2.4
Författnings- och anvisningskomplexet
De
regler som f. n. gäller för fastighetstaxeringen och med fastighetstaxeringen
sammanhängande frågor ingår i en mångfald lagar och förordningar samt andra
regelsamlingar. De mest betydelsefulla är KL, skogsvärderingsinstruktionen
(1951:440, Skvl), TF och taxeringskungörelsen (1957: 513, TK).
Fastighetstaxeringsreglerna i KL har, sedan denna lag trätt i kraft den 1
januari 1929, kompletterats endast på förhållandevis få punkter fram till den
översyn som företogs av fastighetstaxeringskommittéerna inför 1970 ärs
allmänna fastighetstaxering. De är därför till stor del föråldrade.
Värderingsreglema avser till helt övervägande delen jordbruksfastigheterna.
De
avsnitt i de centrala skatteförfattningarna KL, TF och TK, som avser
fastighetstaxeringsregler, är omfattande både i sig och i förhållande till de
övriga reglerna i nämnda författningar. Av de 200 paragraferna i TF avser f.
n. 70 enbart fastighetstaxering; därutöver finns bestämmelser som delvis avser
fastighetstaxering. Motsvarande siffror för TK är totalt 100 paragrafer av
vilka 40 avser enbart fastighetstaxering. Bestämmelserna i publikationen
Skatte- och "taxeringsförfattningama 1970 avsåg till ca en tredjedel fastighelstaxeringsregler,
insprängda bland de andra skatte- och taxeringsreglerna. Vidare föreligger viss
bristande konsekvens i fråga om fastighetstaxeringsreglernas skiktning på de
olika författningama och anvisningssamlingarna efter bestämmelsemas valör eller
art.
Faslighetstaxeringskommittéerna
framhöll inför 1970 års allmänna fastighetstaxering den bristande
likformigheten mellan anvisningarna i sakliga frågor för fastighetstaxeringen i
olika län och föreslog att arbetet med anvisningarna för fastighetstaxeringen
till större del än tidigare borde utföras centralt.
RN
utfärdade därefter inför 1970 års allmänna fastighetstaxering anvisningar för
taxeringen av flertalet typer av fastigheter. Anvisningarna intogs i en av RN
och fastighetstaxeringskommittéerna sammanställd handledning för allmän
fastighetstaxering år 1970.
Genom
de centrala anvisningarna kompletterades värderingsreglerna i
Frop. 1973:162 155
KL
i de hänseenden, där sådana regler redan fanns i viss omfattning, så-«om
beträffande jordbruksfastigheter. För fastigheter med beskattningsnaturen
annan fastighet, för vilka värderingsreglerna utom i vad avser
vattenfallsfastigheter är knapphändiga i KL, t. ex. för villafastigheter,
meddelade RN utförliga anvisningar. RN:s anvisningar avser vidare taxeringen
av sådana fastighetstyper och tillgångar för vilka särskUda bestämmelser inte
lämnats i KL eller Skvl t. ex. gruvor, gemensamhetsanläggnmgar, fiske, jakt,
takter, exploateringsfastigheter m. m.
Genom
det anvisningskomplex som utarbetats av RN i samarbete med
fastighetstaxeringskommittéema har fastighetstaxeringsreglerna inom vissa
områden anpassats efter nuvarande samhällsförhållanden.
Delar
av reglerna om fastighetstaxering i KL, Skvl och TF får anses vara föråldrade.
Fastighetstaxeringsutredningen har i dessa avseenden i enlighet med sina
direktiv föreslagit vissa ändringar. Komplexet av regler om fastighetstaxering
är omfattande. Det är fördelat på ett stort antal författningar m. m.
Regelkomplexets straklur har gjort att fastighetstaxeringsreglerna som helhet
blivit ohanterliga och i viss mån svåröverskådliga. I direktiven till
fastighetstaxeringsutredningen framhölls att utredningen borde överväga om det
är lämpligt att sammanföra de bestämmelser om fastighetstaxering som nu finns
i skilda författningar till ett författningskomplex. Utredningen förordar att
en sådan omarbetning av regelkomplexet sker men har på grund av tidsbrist inte
hunnit utarbeta förslag till detta.
3.4.3
Remissyttrandena
3.4.3.1
Åsättande av taxeringsvärde m. m.
Många
remissinstanser har yttrat sig om förslaget att inte åsätta helt skattefria
fastigheter taxeringsvärden och att undanta skattefri faslighet eller
fastighetsdel från förmögenhetsbeskattning. Bland dessa är kammarrätten i
Stockholm, RSV, byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Jämtlands och Västernorrlands län,
realisationsvinstkommittén. Föreningen Sveriges fögderichefer, Svenska
landstingsförbundet. Svenska sparbanksföreningen och TCO. Samtliga tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran utom Svenska sparbanksföreningen som
anser att icke skattepliktiga fastigheter även i fortsättningen bör åsättas
såväl mark- som byggnadsvärde och längdföras, i vart fall sådana fastigheter
som kan bli föremål för belåning.
Frågan
om deklarationsskyldigheten för ägare av helt skattefria fastigheter tas upp
av några remissinstanser. Länsstyrelsen i Örebro län anser att ägarna tUl
dessa fastigheter bör befrias frän deklarationsskyldigheten utom efter
särsldld anmaning. För en kontroll av detta fastighetsinnehav anser
länsstyrelsen det tillräckligt alt ägaren i stället avlämnar
Prop.
1973:162 156
en mera summarisk redovisning för innehavda fastigheter
och deras areal på särskUd blankett. Även byggnadsstyrelsen anser att ett
enklare deklarationsförfarande bör övervägas.
3.4.3.2 Värderingsgrunder
Fastighetstaxeringsutredningens förslag att orden allmänna
saluvärdet skall bytas ut mot begreppet marknadsvärde tillstyrks eller lämnas
utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser, bl, a, RSV, kammarrätterna
i Stockholm och Göteborg, lantbruksstyrdsen, lantmäteristyrelsen, tekniska
högskolan i Stockholm, statens vattenfallsverk, länsstyrelserna i Uppsala,
Östergötlands, Örebro och Västernorrlands län, bo-stadsskattekommittén, LO,
Samfundet för fastighetsvärdering. Svenska kommunförbundet och Svenska
landstingsförbundet.
Några remissinstanser är tveksamma tUl förslaget. Detta
gäller bl, a. Svenska byggnadsentreprenörföreningen, som ifrågasätter om det
föreslagna bytet i terminologi kommer att medföra någon påtaglig fördel,
Sveriges fastighetsägareförbund avstyrker förslaget då någon materiell ändring
inte är avsedd och begreppet allmänt saluvärde har långvarig hävd i
beskattningssammanhang.
Den helt övervägande delen av remissinstanserna förordar
att marknadsvärdet (aUmänna saluvärdet) i princip skall vara gemensam värderingsgrund
för samtliga fastighetstyper. Särskilda frågor om marknadsvärdering av skog
och skogsmark behandlas i avsnitten 3.6.2.7 och 3.6.3.7. Sveriges
jordägareförbund anser alt alla slag av jordbruksfastigheter skall värderas
med avkastningsvärdet som riktmärke. För en avkastningsvärdering talar enligt
förbundet bl. a. den väsentliga skillnad i värde, som föreligger mellan de på
någon sikt bestående enheterna, och de fastigheter, som omsätts på den allmänna
marknaden. Värdet av de på allmänna marknaden försålda fastigheterna bestäms
mycket ofta av att försäljningen syftar tUl att lägga samman den försålda
fastigheten med en redan bestående taxeringsenhet. För värdesättningen av sådan
tUlskottsmark blir helt andra faktorer utslagsgivande än de långsiktiga
avkastningsbedömningar, som i praktiken måste bli bestämmande för värdet av det
stora flertalet av de på sikt bestående taxeringsenheter, som är föremål för
taxering. Den allmänna marknaden för jordbruksfastigheter är i mycket mindre
grad representativ för värderingen av på någon sikt bestående taxeringsenheter
än vad som är fallet i fråga om motsvarande marknader för andra slag av
fastigheter, t. ex. villafastigheter eller hyresfastigheter. Förbundet anser
att en avkastnings-värdering av jordbruksfastigheter med ett lämpligt underlag
i praktiken torde vara betydligt lättare att genomföra än en marknadsvärdering.
Lantbrukshögskolan anför att det är förenat med så stora svårigheter
Prop. 1973:162 157
att
med någon grad av säkerhet beräkna ett avkastningsvärde för
jordbruksfastigheter att tanken t. v. måste förfalla. Problemet bör dock enligt
högskolan bli föremål för ytterligare studium.
3.4.3.3
Allmänt om värderingsprinciper; centrala anvisningar
Förslaget
att endast de huvudsakliga värderingsreglerna skall tas in i KL och att
återstoden av reglerna skall lämnas främst i Skvl och i anvisningar av RSV
tillstyrks av den helt övervägande delen av de remissinstanser som yttrat sig
i frågan, t. ex. RSV, SCB, kammarrätterna i Stockholm och Göteborg,
lantbruksstyrdsen, lantmäteristyrelsen, bostadsstyrdsen, länsstyrelserna i
Stockholms, Uppsala, Hallands, Skaraborgs, Örebro och Västernorrlands län.
Svenska kommunförbundet, SACO, TCO och TOR. Länsstyrelsen i Hallands län anför
bl. a. att de gällande otidsenliga och svårtillgängliga värderingsreglerna i KL
speciellt vid 1970 års taxering fått kompletteras med omfattande centrala
anvisningar. Det nu framlagda förslaget innebär i princip en anpassning av
lagbestämmelserna till vad som redan tillämpats i praktiken. Rent principiellt
kan man hysa betänkligheter mot att ersätta lagregler med anvisningar från
myndighet. De värderingsregler som erfordras för en tUlförlitlig taxering är
emellertid så omfattande att de inte ryms inom ramen för en något så när
överskådlig författningstext. Dessutom föreligger behov av alt på ett
smidigare och snabbare sätt än lagstiftningsvägen kunna omsätta gjorda
erfarenheter och nya metoder och rön till föreskrifter för
taxeringsmyndigheterna. Det är liinsstyrdsens uppfattning att den föreslagna
lagtexten ger en tillräckligt fast ram inom vilken den anvisningsgivande
myndigheten har att röra sig och att den kombination av lagregler och
anvisningar som föreslås kommer att på ett tUlfredsstäUande sätt tiUgodose
kravet på likformighet och rättvisa.
Lantbrukets
skattedelegation och Sveriges fastighetsägareförbund är tveksamma inför
förslaget. Delegationen ifrågasätter om den av utredningen föreslagna
gränsdragningen mellan lagtext och anvisningar är lämpligt avvägd och om inte
gränsen borde dras något snävare till förmån för lagstiftningsformen. Som skäl
anges bl. a. att det inträffat att kammarrätten som högsta instans ansett sig
inte kunna följa RN:s anvisningar. Sveriges fastighetsägareförbund anser att
något skäl att utmönstra värderingsreglema ur KL inte föreligger.
En
del synpunkter lämnas på de föreslagna metoderna för beräkning av
taxeringsvärdet. Bostadsskatlekommittén anför att fastigheter som Ugs av
allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag endast i undantagsfall är till
salu, varför någon marknadsprisbildning för deras del inte sker.
Produktionsvärdet bör där liksom hittills få bilda utgångspunkt vid
värderingen, Sveriges jordägareförbund anser alt man vid en marknads-
Prop.
1973:162 158
värdering
av jordbruksfastighet klart måste ange att taxeringen i praktiken ofta måste
grunda sig på överväganden rörande taxeringsenhetens avkastning. För
taxeringsenheter tUlhörande bestående fideikommiss eller fideikommissaktiebolag
kan endast taxering på grund av avkastningsvärdet komma i fråga. Statens
vattenfallsverk anser alt återanskaffningskostnaden för industribyggnader
utgör övre gränsen för marknadsvärdet och att detta bör framgå av kommande
anvisningar,
Sveriges
fastighetsägareförbund anser att det är oundvikligt att större utrymme
tillskapas för hänsyn till säregna förhållanden som kan inverka på fastighetens
värde. Svenska bankföreningen anser att de föreslagna bestämmelsema om
marknadsvärderingen bör förtydligas. Om försäljningen kan anses ha skett utan
att ovidkommande omständigheter inverkat på priset men detta ändå avviker frän
statistiken för liknande objekt, synes tveksamhet kunna uppstå, huruvida
marknadsvärdet då skall bestämmas med utgångspunkt från försäljningen eller
från statistiken. Enligt bankföreningens mening bör köpeskillingsstatistiken
ha företräde framför den faktiskt uppnådda köpeskillingen, vilket klart bör
framgå av anvisningama. Föreningen anser vidare att man bör kunna använda t.
ex, avkastningsmetoden där det är lämpligt t, ex, vid värdering av hyreshus
även om det finns underlag för ortsprismetoden. Det föreslås därför, att RSV
skall ha frUiet att bestämma att avkastningsmetoden genast får tUlämpas för
viss typ av fastigheter. Föreningen anser att marknadsvärdet inte bör få
bestämmas med ledning av ett tekniskt nuvärde, I det tekniska nuvärdet kan
nämligen ligga kostnader av olika slag som en säljare inte alls får täckta vid
en avyttring. Föreningen ansluter sig lill principen att särskUda
omständigheter alltid skall beaktas i det enskUda fallet. Uttryckssättet
säregna förhållanden, som används i nuvarande och föreslagen lagtext, kan dock
leda tanken till att det skall vara fråga om exceptionella förhållanden, något
som inte synes ha stöd i motiveringen till det föreslagna stadgandet. Svenska
försäkringsbolags riksförbund anser att orden säregna förhållanden bör bytas
mot särskilda förhållanden. Vidare bör orden ovidkommande omständigheter bytas
ut mot tUlfälliga omständigheter.
Några
remissinstanser kritiserar det undantag från regeln om marknadsvärderingen som
föreslagits för byggnader på ofri grund. Lantbrukshögskolan, länsstyrelserna i
Uppsala och Jönköpings län samt Lantbrukets skattedelegation anser att man bör
beakta inverkan på byggnadens värde av den rätt med vUken marken innehas.
Det
helt övervägande antalet remissinstanser tillstyrker förslaget om en utvidgning
av den centrala anvisningsverksamhet, som skall ombesörjas av RSV, Bland de
remissinstanser som tillstyrker förslaget är SCB, kammarrätterna i Stockholm
och Göteborg, RSV, bostadsstyrelsen, länt-
Prop.
1973:162 159
bruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, statens vattenfallsverk, länsstyrelserna i Uppsala,
Hallands, Skaraborgs, Örebro och Västernorrlands län, LO, SACO och TCO.
3.4.3.4
Författnings- och anvisningskomplexet
Samtiiga
remissinstanser som yttrat sig om förslaget att föra samman
fastighetstaxeringsreglerna till ett särskUt författnings- och anvisningskomplex
anser att en sådan omarbetning bör komma tUl stånd. Detta gäller bl. a. RSV,
kammarrätten i Göteborg, Göta hovrätt, länsstyrelserna i Östergötlands,
Hallands, Skaraborgs och Jämtlands län samt Svenska kommunförbiindet.
Länsstyrelsen i Hallands län anser att det varit angeläget att de föreslagna
åtgärdema kunnat genomföras redan tUl 1975 års taxering. Då emellertid många
frågor, såsom angetts av utredningen, ännu återstår att lösa för
fastighetstaxeringens del, hoppas länsstyrelsen att en aUmän översyn, som
resulterar i ett fullständigt och systematiskt uppbyggt författnings- och
anvisningskomplex för fastighetstaxeringen, kommer tUl stånd inom en snar
framtid.
3.5
Taxeringsvärdenivå
3.5.1
Nuvarande ordning m. m.
Före
1970 års aUmänna fastighetstaxering här man vid angivande av den åsyftade
taxeringsvärdenivån förfarit så att man med hjälp av köpe-skillingsstalistiken
tog fram den genomsnittliga överprisprocenten dvs. det procenttal varmed
köpeskillingarna genomsnittligt överstigit de försålda fastigheternas
taxeringsvärden för de år som förflutit efter den senaste allmänna
fastighetstaxeringen. Överprisprocenten framtogs särskilt för varje kategori av
fastigheter. De framräknade överprisprocenterna reducerades av försiktighetsskäl
med ett visst antal enheter; re-duklionstalet kunde vara olika för olika
kategorier av fastigheter. De sålunda reducerade procenttalen rekommenderades
i samband med det s. k. Stockholmsmötet som riktpunkt för den genomsnittliga
lyftningen av taxeringsvärdenivån. Detta innebar att taxeringsvärdenivån bestämdes
"nedifrån" nämligen genom en rekommendation om uppräkning med viss
procent av de äldre taxeringsvärdena. Rekommendationerna gällde de
genomsnittliga nivåerna.
Vid
1970 års allmänna fastighetstaxering övergick man efter beslut vid
Stockholmsmötet till ett nytt system för angivandet av den åsyftade
taxeringsvärdenivån. Det nya systemet innebar att taxeringsvärdenivån i stället
bestämdes "uppifrån" dvs. genom en anknytning tUl sista årets
salupriser, skäligen nedräknade för att tillgodose det traditionella försiktighetskravet.
Vid
det i samband med Stockholmsmötet hållna interna mötet med landskamrerarna
och förste taxeringsintendenterna m. fl. beslöts en
Prop. 1973:162 160
taxeringsvärdenivå av 75 % för villor och
jordbruksfastigheter samt 80 % för hyresfastigheter, kombmerade bostads- och
affärsfastigheter samt "rena" affärsfasligheter, därvid nivåerna i
princip skulle grandas pä 1968 ärs statistiskt belagda köpeskiUingsnivå. Vidare
uttalades att, i den mån saluvärdet lades till grund för taxeringsvärdet,
taxeringsvärdenivån borde vara 80 % även för industrifastigheter.
Vid skogstaxeringen, som har avkastningsvärdet som
värderingsgrund, har nivåfrågan reglerats på annat sätt än taxeringsvärdenivån
i övrigt. I fråga om skogen har riksdagen beslutat om viss reduktion av det
avkastningsvärde som framräknats enligt Skvl, s. k. säkerhetsmarginal.
Bestämmelser om säkerhetsmarginal har meddelats inför de all-; manna
fastighetstaxeringar, som ägt ram sedan Skvl trätt i kraft, dvs. taxeringarna
åren 1957, 1965 och 1970. Genom säkerhetsmarginalen har det väntade utfallet
av skogstaxeringen korrigerats för att önskat resultat skolat uppnås i fråga om
nivå m. m.
Säkerhetsmarginalemas utformning har varit följande: Vid
1957 års taxering räknades bort högkonjunkturäret 1951 vid medelprisberäkningen,
då detta ärs priser ansågs vara ej representativa. Brattopriserna reducerades
dessutom med 20 % (SFS 1956: 179). Vid 1965 års taxering reducerades skogsvärdet
per m3 skog med 3 kr., dock högst med 30 % (SFS 1964: 117). Vid 1970 års
taxering reducerades skogsvärdet med ett fast avdrag om 100 kr. per hektar
skogsmark, dock högst 30 % av summan av skogsvärdet, beräknat utan reduktion,
och skogsmarksvärdet (SFS 1969: 209).
3.5.2 Utredningsförslaget
3.5.2.1 Bestämmelser om taxeringsvärdenivå
Främst tre skäl åberopades för den övergäng, som skedde
vid 1970 års taxering, till en ny metod för bestämnmg av taxeringsvärdenivån.
För det första tog den äldre metoden inte tillräcklig hänsyn lill sista årets
överpriser. Vidare kunde rekommendationerna om genomsnittiig höjning av resp.
fastighetstypers tidigare taxeringsvärden med viss angiven procentsats
motverka den individuella taxeringen av fastigheterna. Slutligen var metoden
ägnad att medföra orättvisor mellan län eller andra områden för vUka särskilda
överprisprocenter beräknats. Den ned-räkning av den genomsnittliga
överprisprocenten med ett bestämt antal enheter, som den gamla metoden innebar,
hade nämligen helt olika verkan, då reduktionen gjordes i ett område med ett
högt överprisprocenttal och då nedräkningen gjordes från ett procenttal som
var avsevärt lägre. Metoden ansågs sålunda i och för sig vara ägnad att medföra
vissa orättvisor de olika länen emellan.
Utfallet av 1970 års taxering har visat att den
eftersträvade taxerings-värdenivän beräknad enligt den nya metoden och grandad
på 1968 års
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1973:162 16i
marknadsvärdenivå
i stort sett uppnåtts. Även i övrigt har den nya metoden visat sig fungera väl
som utgångspunkt för värderingen.
Enligt
fastighetstaxeringsutredningen är det uppenbart att den bestämning av
taxeringsvärdenivån, som görs före de allmänna fastighetstaxeringarna, har en
avgörande inverkan såväl på storleken av de taxeringsvärden, som åsätts de
enskilda fastigheterna, som på det samlade taxeringsresultatet. Utredningen
finner det vara en brist att nivåbestämningen görs utan att fråga därom finns
uttryckligen reglerad i lag eller annan författning. Den centralt utfärdade
rekommendationen torde nämligen inte ha annan författningsmässig täckning än
det allmänna försiktighetskrav vid åsättande av taxeringsvärden, som KL:s
regler i ämnet förutsätter.
Som
tidigare berörts bör enligt utredningens mening även skogsfastigheterna och
skogsdelen av jordbruksfastigheterna marknadsvärderas. Om detta förslag antas,
skulle om nuvarande system för bestämmande av taxeringsvärdenivån tiUämpades
även i fortsättningen följden bli att även dessa fastigheters
taxeringsvärdenivå bestämdes utan riksdagens medverkan. Detta vore enligt
utredningens mening inte lämpligt.
Utredningen
anser det i stället vara riktigast att riksdagen tar ställning till hela frågan
om taxeringsvärdenivån, eftersom denna är av avgörande betydelse för
taxeringen av de enskilda fastigheterna och också är väsentlig för det samlade
taxeringsutfallet. Utredningen föreslär att detta sker i fortsättningen.
Med
det nu angivna ståndpunktstagandet uppkommer frågan om särskUda beslut om
nivån bör fattas inför varje allmän fastighetstaxering eller om man nu kan ta
principiell ställning till frågan om procentsatsen på grundval av de
undersökningar som utredningen i delta sammanhang låtit företa.
Utredningen
anser det sistnämnda alternativet vara lämpligast. Därigenom uppkommer bl. a.
den fördelen att en fastighetsägare kan med ett visst mått av säkerhet bedöma
hur ett kommande taxeringsvärde på hans fastighet bör vara beskaffat.
Utredningen anser sålimda att föreskrift nu bör lämnas i KL om den
taxeringsvärdenivå som skall eftersträvas.
Antas
förslaget, får det ankomma på RSV att bevaka om behov av en extra
säkerhetsmarginal i förhållande till den lagfästa taxeringsvärde-nivån skulle
föreligga inför en allmän fastighetstaxering. Skulle behov av en sådan särskild
säkerhetsmarginal befinnas föreligga, bör RSV påkalla lagstiftning därom.
11
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 162
Prop. 1973:162 162
3.5.2.2
Marknadsvärdenivåns tidsanknytning
Fastighetstaxeringsutredningen
behandlar frågan om vilket års marknadsvärdenivå som bör läggas tUl grund för
beräkningen av taxeringsvärdenivån.
Vid
1970 års allmänna fastighetstaxering lade man den då statistiskt belagda
köpeskillingsnivån i huvudsak 1968 års nivå till grund för beräkningen av
taxeringsvärdenivän. Principiellt borde köpeskillingsstatistiken fram tUl
ingången av är 1970 ha ingått i underlaget. Delta kunde emellertid inte ske av
tekniska skäl. Senare statistik än den som avsåg 1968 års nivå gick inte att la
fram till våren 1969, då rekommendationen om nivå skuUe göras och värderingstabeUer
m. m. med utgångspunkt däri skulle upprättas. I den mån senare statistik var
tillgänglig torde den i vissa fall ha.utnyttjats för inställning av tabeUer m.
m.
Vid
1975 ärs allmänna fastighetstaxering kommer, såvitt utredningen kan bedöma,
samma läge att föreligga i nu förevarande hänseende som är 1970. Det torde med
andra ord inte finnas tekniska möjligheter för att vid nivåbestämningen
utnyttja senare köpeskillingsstatistik än den som gäller det andra året före
taxeringsåret, dvs. år 1973.
Vid
angivna förhållande torde följande altemativ stå till buds i fråga, om
utformningen av bestämmelserna om marknadsvärdenivåns lidsanknytning.
Vid
1975 års taxering bör värderingen ske på grundval av laxerings-objektets
beskaffenhet den 1 januari 1975. Vad därefter angår marknadsvärdenivån synes
nivåbestämningen kunna anknyta antingen till den statistiskt belagda
köpeskillingsnivån andra året före taxeringsåret, dvs. i fråga om 1975 års
taxering tUl nivån under år 1973, eller lill den pro- . gnosticerade prisnivån
vid taxeringsårets ingång, dvs. i fråga om 1975 års taxering till den
prognosticerade nivån den 1 januari 1975, eller tUl köpeskUlingsnivån vid
ingången av året före taxeringsåret. Med hänsyn till förberedelsearbetet före
idlmän fastighetstaxering, måste prisnivån bestämmas redan under de första
månaderna av året före taxeringsåret. Prisnivån bör ha samma tidsanknytning
för hela riket och för alla slag av fastigheter.
Det
första alternativet dvs. att nivåbestämningen skulle generellt och utan jämkningsmöjlighet
anknyta tUl den statistiskt belagda köpeskillingsnivån andra året före
taxeringsåret vill utredningen inte förorda. Nivån bör anknytas till en så sen
tidpunkt som möjligt. En taxering på basis av köpeskillingsnivån andra året
före taxeringsåret skulle knappast kunna godtas om starka förskjutningar i
fastighetsprisema börjat inträda vid slutet av andra året före taxeringsåret.
Om fastighetspriserna vid nämnda tidpunkt notoriskt börjat att kraftigt falla,
skulle en taxermg på basis av den tidigare högre prisnivån knappast godtas av
fastighetsägama.
Prop. 1973:162 163
Utredningen
förordar inte heller det andra alternativet, innebärande att nivåbestämningen
skulle kunna anknyta tUl den prognosticerade prisnivån vid taxeringsårets
ingång. Man kan knappast förvänta sig alt fas-: tighetsägama skulle ha
förtroende för en taxering, som sker på basis av en obligatoriskt föreskriven
prognos beträffande prisutvecklingen.
Såsom
ett tredje alternativ i fråga om nivåbestämningen har utredningen angett att
man anknyter till köpeskUlingsnivån vid ingången av året före taxeringsåret,
dvs. i fråga om 1975 års taxering till nivån den 1 januari 1974. Detta skulle
betyda att man utgår från den senaste statistik, som finns tillgänglig, eller
köpeskillingsstatistiken för år 1973 och, om anledning därtill finns, justerar
siffrorna med hänsyn till prisrörelserna under året. Bedömningen härvidlag bör
ankomma på RSV med hjälp av den expertis, som enligt vad utredningen föreslår
tillfälligt bör knytas tUl verket under tiden för förarbetena tUl allmän
fastighetstaxering. Om fastighetsmarknaden under år 1973 varit i huvudsak
oförändrad, bör alltså 1973 års köpeskiUingsstatistik kunna godtas såsom uttryck
för prisnivån den 1 januari 1974. Om åter RSV i början av år 1974 skulle finna,
att under år 1973 skett sådana påtagliga prisrörelser på fastighetsmarknaden
att köpeskUlingsstatistiken för är 1973 inte ger en i stort sett rättvisande
bild av prisnivån den 1 januari 1974, bör RSV föranstalta om den korrigering av
den statistiskt belagda köpeskillingsnivån som nämnda prisrörelser skäligen
bör föranleda.
Utredningen
föreslår, att nivåbestämningen sker enligt det sist angivna alternativet.
Detta innebär att utredningen förordar ett system, som i sakligt hänseende i
stort sett överensstämmer med vad som tillämpades vid 1970 års allmänna
fastighetstaxering.
3.5.2.3
Val av taxeringsvärdenivå
Till
en början konstaterar fastighetstaxeringsutredningen att, om det hade varit
möjligt att exakt föratse fastigheternas pris vid försäljning under normala
förhållanden, det inte hade funnits anledning att åsätta fastigheterna lägre
taxeringsvärden än som fullt ut motsvarade försäljningspriset. Fastigheterna
hade då bort taxeras till fulla värdet på samma sätt som man t. ex. vid förmögenhetstaxeringen
upptar börsnoterade aktier tUl fulla värdet enligt den noterade köpkursen, I
fråga om fastigheter kan man över huvud inte tala om deras verkliga eller sanna
värde. Köpeskillingarna för likartade fastigheter kommer även vid för-'
säljning under normala förhållanden att variera inom vissa gränser. Vidare kan
man vid de allmänna fastighetstaxeringarna aldrig räkna med alt ha vare sig tid
eller sakkunnig personal tUl förfogande i sådan omfattnmg att man kan göra en
så noggrann värdering som i och fÖr sig vore önskvärd. Rättssäkerheten kräver
därför att taxeringsvärdet fastställs tUl viss procent av det marknadsvärde,
som man vid taxermgen bedömer att fastigheten äger. Även kommande
fastighetstaxeringar bör
Prop.
1973:162 164
därför
enligt utredningens menmg ske på basis av viss angiven taxeringsvärdenivå.
Denna nivå anger alltså det procenttal av marknadsvärdet, varmed
taxeringsvärdet skall utföras.
Som
en bakgrand för sina förslag om val av taxeringsvärdenivå framlägger
utredningen vissa statistiska uppgifter och beräkningar samt en undersökning om
spridning i taxeringsvärdenivåer vid allmän fastighetstaxering som utförts mom
institutionen för fastighetsekonomi vid tekniska högskolan i Stockholm under
lednuig av professorn Erik Carle-grim.
De
taxeringsvärdenivåer (vägda tal) som uppnåddes för jordbruksfastighet vid
19331965 års taxeringar var enligt utredningen följande;
Taxeringsår
Taxeringsvärdenivå
1933
90%
1938
88 %
1945
71 %
1952
66%
1957
79%
1962
67%
Enligt
Carlegrims undersökning i fräga om 1970 års taxering, som grundat sig på 1970
års priser, var taxeringsvärdenivån för jordbruksfastigheter vid sagda
taxering i genomsnitt 70 %. De rekommendationer som gavs inför 1970 års
taxering byggde på 1968 års prisnivå. Med hänsyn till uppgifter från SCB om
skillnader i 1968 och 1970 års prisnivåer (vägta tal) anser utredningen att
taxeringsvärdena för jordbruksfastigheter vid 1970 års taxering genomsnittligt
utgjorde omkring 75 % av 1968 års priser.
För
annan fastighet kan enligt utredningen separata siffror för villor och för
hyres- och affärsfastigheter redovisas först fr. o. m. 1952 års taxering. För
villor uppnåddes följande nivåer, nämligen år 1952 67 %, år 1957 71 % samt år
1965 68 % för permanentbostäder och 59 % för fritidshus. För hyres- och
affärsfastigheter blev nivåerna år 1952 75 %, år 1957 83 % och år 1965 76 %.
Carlegrim
redovisar i fräga om 1970 års taxering utifrån samma förutsättningar som nyss
angetts för hans undersökning av taxeringsvärdenivån för jordbraksfastigheterna
följande genomsnittliga taxeringsvärdenivåer för olika huvudsakliga
fastighetstyper av beskattningsnaturen annan fastighet:
Fastighelstyp
Taxeringsvärdenivå
Tomt för
fritidsbostad
66 %
Villor,
rad- och kedjehus
74 %
Fritidshus
77 %
Hyreshus,
bostad
80 %
Hyreshus,
ej bostad
81 %
Industrifastigheter
m. fl.
84 %
Tomt för
permanentbostad
94 %
Prop. 1973:162 I65
Med
hänsyn till inträffade ändringar i prisnivåer mellan år 1968 och år 1970 torde
enligt utredningen på samma sätt som angetts i fråga om
jordbruksfastigheterna 1970 års taxeringsvärdenivå för en- och
tvåfamiljsfastigheter ligga 6 å 7 procentenheter högre än den av Carlegrim
redovisade taxeringsvärdenivån. För bostads- och affärsfastigheter (exkl.
"rena" affärsfastigheler) har någon prisförändring däremot inte
konstaterats. Någon uppjustering av de procenttal som Carlegrim angett för
dessa fastigheter skall därför inte ske.
Frågan
om taxeringsvärdenivån kan uppdelas i två delfrågor nämligen dels om man
aUtjämt bör arbeta med två (eller flera) skilda taxeringsvärdenivåer och dels
vilken nivå (vilka nivåer) som skäligen bör väljas.
Frågan
om man bör arbeta med mer än en nivå är avhängig av dels den genomsnittliga
säkerhetsgrad, med vUken åsyftad taxeringsvärdenivå kan uppnås i fräga om olika
fastighetstyper, dels spridningen kring detta genomsnitt i fråga om de olika
taxeringsobjekten.
Som
tidigare nämnts har de genomsnittliga taxeringsvärdeniväer för det helt
övervägande antalet fastighetstyper uppnåtts på ett tillfredsställande sätt.
En spridning av taxeringsvärdena kring genomsnittet är enligt utredningen
naturUg. Ett skäl härtill är alt de faktiska köpeskillingarna av mer eller
mindre subjektiva grander ofta avviker från de värden, som en kunnig och
erfaren värderingsman skuUe åsätta objekten i fråga. Spridningen har i fråga om
grupperna villor, rad- och kedjehus, hyreshus (bostadshus), kombinerade
hyres-, kontors- och/eller affärshus samt rena kontors och/eller affärshus
visat sig vara förhållandevis ringa.
De
skillnader, som förekommit mellan de olika fastighetskategorierna i fråga om
den säkerhet, med vilken åsyftad genomsnittlig taxeringsvärdenivå uppnåtts och
om spridningen kring genomsnittet, kan enligt utredningen anses tala för att
taxeringsvärdenivån borde bestämmas olika för olika fastighetskategorier.
Emellertid bör man enligt utredningen även beakta den allmänna trenden i fråga
om prisutvecklingen på fastighetsmarknaden. En fastighetsägare kan lättare
acceptera ett något högt taxeringsvärde om han med en viss säkerhet kan räkna
med att fastigheten redan om något år "vuxit i" sitt taxeringsvärde
till följd av den rådande pristrenden. Detta betyder också, att man lättare
kan acceptera en viss, icke obetydlig spridning av taxeringsvärdena i fråga om
fastigheter inom de kategorier, där sannolikheten talar för fortsatt stegring
av fastighetspriserna. Enligt av SCB lämnade uppgifter uppgår skillnaden mellan
1968 och 1970 års prisnivåer i vägda tal, för en- och tvåfamiljsfastigheter
(permanentbostäder) till drygt 9 %, för fritidshus till drygt 10 % och för
jordbruksfastigheter tUl nära 7 %. För bostads- och affärsfasligheter (exkl.
"rena" affärsfastigheter) har någon prisförändring däremot inte
inträtt. Enligt utredningens mening har man även under den nästkommande
taxeringsperioden sannolikt att räkna med
Prop. 1973:162 166
prisstegringar
på villor för permanent boende samt, om ock i mindre grad, på fritidshus och
jordbruksfastigheter. Beträffande hyreshus och industrifastigheter får däremot
prisutvecklingen anses mera osäker.
Enligt utredningens mening
har man vid val av taxeringsvärdenivå att välja meUan tre altemativ. Det ena
altemativet är att man väljer olika taxeringsvärdenivåer för oUka
fastighetskategorier. Olika taxeringsvärdenivåer innebär att man behandlar
fastighetsägarna inom resp. fastighetsgrupper olika trots att den stora
mängden av fastigheter är "rätt" taxerade. Detta måste innebära en
orättvisa mellan fastighetsägarna in-. hördes. Om man skulle ha olika nivåer,
borde frågan överlämnas till RSV för avgörande i form av anvisningar för
taxeringen. Utredningen anser emellertid att nivåfrågan bör regleras
lagstiftningsvägen och att olika taxeringsvärdenivåer helst inte bör förekomma.
De
båda andra altemativen innebär att man har en enda taxeringsvärdenivå. De
nivåer, som man därvid har att välja mellan, är enligt utredningens mening 75
% eller 80 % dvs. endera av de vid 1970 års allmänna fastighetstaxering
rekommenderade nivåerna. En lägre nivå än 75 % bör enligt utredningens mening
inte accepteras. Osäkerheten vid taxeringen kan inte för någon
fastighetskategori anses motivera ett lägre procenttal. Å andra sidan anser
utredningen, att man inte bör välja en högre nivå än 80 %. En högre nivå får
anses utesluten med hänsyn till den påvisade spridningen av taxeringsvärdena
kring genomsnittet för vissa fastighetskategorier.
En
75-procentig nivå måste principieUt anses låg med tanke på att taxeringsvärdena
till huvudsaklig del måste anses "rätt" åsatta. Man kan här inte
underlåta att göra jämförelse med ägare av förmögenhetstillgångar av andra
slag, som förmögenhetstaxeras till fulla värdet. Rättviseskäl får därför anses
tala för att man inte väljer en lägre nivå än som är påkallad med hänsyn till
ofullkomligheter i fråga om taxeringsförfarandet. Carlegrim har belyst dessa
ofuUkomligheter bl. a. genom en redovisning av övertaxeringsfrekvensen. Termen
övertaxering har därvid använts i betydelse av att köpeskUlingen vid senare
skedd försäljning varit lägre än taxeringsvärdet, Övertaxeringsfrekvensen har
varit påfallande hög i fråga om obebyggda villatomter och industrifastigheter,
Dén har varit hög även beträffande kombinerade hyres-, kontors- och/eller
affärshus samt "rena" kontors- och/eller affärshus. Den omständigheten,
att en fastighet blivit övertaxerad innebär inte i och för sig att fastigheten
blivit taxerad felaktigt. Taxeringsvärdet bör bestämmas i relation tUl
marknadsvärdet dvs. det mest sannolika priset på den allmänna marknaden. Bl. a.
på grund av omständigheter som sammanhänger, med köparens eUer säljarens
individuella förhållanden varierar köpeskillingarna inom ganska vida gränser.
Därav följer att man inte kan påstå, att en fastighets marknadsvärde
understiger taxeringsvärdet, enbart av den anledningen att vid skedd
försäljning köpeskillingen för fastigheten un-
Prop. 1973:162 167
derstiger
taxeringsvärdet och fastigheten därför klassas som övertaxerad.
Vid en bedömning av
säkerheten vid taxeringen av olika fastighetstyper uttalar utredningen först
att den anser säkerheten i taxeringen av villafastigheter m. fl. vara så god
att en nivå av 80 % ter sig motiverad.
För hyres- och
affärsfastigheterna blev den uppnådda taxeririgsvär-denivån särskilt i fråga om
de större objekten inte oväsentiigt högre än den rekommenderade nivån, 80 %,
Redan en taxeringsvärdenivå av 80 % innebär sålunda vid en bättre genomförd
taxering i åtskilliga fall en sänkning av taxeringsvärdena. En
taxeringsvärdenivå av 75 % skulle om inga prisstegringar på hyreshusen skuUe
uppkomma under nu löpande taxeringsperiod innebära en allmän sänkning
av taxeringsvärdena för denna fastighetskategori.
Även för
industrifastigheterna blev den uppnådda taxeringsvärdenivån något högre än den
rekommenderade, 80 %, Industrifastighetema erbjuder problem antingen nivån bestäms
tUl 75 eUer tiU 80 %. Detta sammanhänger med att någon egentiig marknad inte
finns i fråga om industrifastigheter. Utredningen räknar emellertid med att de
ändringar av taxeringsorganisationen och taxeringsförfarandet som utredningen
föreslär skall göra det möjligt att åstadkomma en förbättrad och mera likformig
taxering av industrifastigheterna. Utredningen anser därför skäl föreligga att
för dessa fastigheter bibehålla den vid 1970 års allmänna fastighetstaxering
rekommenderade nivån 80 %,
Jordbruksfastighetema
utgör antalsmässigt 16 % av de skattepliktiga fastigheterna i riket men
värdemässigt endast 11 å 12 %, Den rekommenderade nivån vid 1970 års allmänna
fastighetstaxering var 75 %. Att denna nivå valdes, får i huvudsak ses som en
konsekvens av ställningstagandet i fråga om villor; dessa grupper ansågs böra
behandlas likartat. Enligt Carlegrims undersökning uppnåddes den rekommenderade
nivån i fråga om fastigheter med taxeringsvärde över 100 000 kr. Däremot blev
den genomsnittUga nivån enligt nämnda undersökning något lägre än den
rekommenderade för mindre jordbruksfastigheter. Spridningen kring genomsnittet
var inte oväsentlig. Jordbruksfastigheterna utgör enligt utredningens mening
en alltför liten grapp av fastigheterna i riket för att de skall få styra
valet av en för de olika fastighets-grupperna gemensam taxeringsvärdenivå.
Valet står därför mellan att fastlägga en nivå av 80 % även för
jordbruksfastigheterna eller att för dessa fastigheter ha en särskUd, lägre
nivå dvs, 75 %, Utredningen anser emellertid som tidigare angetts att olika
taxeringsvärdenivåer helst inte bör förekomma. Utredningen har stannat för
uppfattningen att jordbruksfastighetema i fråga om val av taxeringsvärdenivå
bör behandlas lika med fastighetsbeståndet i övrigt. Även för
jordbruksfastighetema föreslås sålunda en nivå av 80 %.
Prop.
1973:162 168
Utredningen
anför att man för alt kunna håUa en viss önskad taxeringsvärdenivå måste vara
beredd alt vid varje allmän fastighetstaxering genomföra sådana genomsnittliga
taxeringsvärdehöjningar som motsvarar prisstegringen för resp.
fastighetskategori under den gångna taxeringsperioden. De genomsnittliga
taxeringsvärdehöjningar, som erfordras år 1975, sammanhänger emellertid
föratom med inträffade prisstegringar även med valet av taxeringsvärdenivå för
1975 års taxering och med den taxeringsvärdenivå, som uppnåddes vid 1970 års
allmänna fastighetstaxering. Utredningen anser att om man vid 1975 års
taxering väljer en nivå av 80 % det endast beträffande jordbruksfastigheterna
fordras en taxeringsvärdehöjning som är nämnvärt större än som motsvarar
skillnaden mellan 1968 och 1973 ärs prisnivåer för resp. fastighetskategorier.
Den
taxeringsvärdehöjning som vid en taxeringsvärdenivå av 80 % genomsnittligt
skulle krävas för jordbraksfastigheter ligger inte fullt tio procentenheter
över den höjning som är erforderlig för att kompensera de antagna
prisstegringarna. På motsvarande sätt blir de taxeringsvärdehöjningar, som
genomsnittiigt skulle krävas vid en 75-procentig taxeringsvärdenivå, inte
fullt 10 % lägre än de antagna prisstegringama utom beträffande
jordbruksfastigheter, för vilka taxeringsvärdehöjning-ama skuUe bli av samma
storleksordning som prisstegringarna.
Utredningen
föreslår att i 9 § KL skall inskrivas att taxeringsvärde skall åsättas till
belopp, som motsvarar 80 % av taxeringsenhetens marknadsvärde.
Med
hänsyn till den osäkerhet som kan föreligga på grund av väsentliga
omläggningar vid taxeringen av jordbruksfastigheter föreslår utredningen i
andra hand att KL ändras på sätt förut angetts men att som övergångsbestämmelse
föreskrivs, att vid 1975 års allmänna fastighets
Utredningen
föreslår vidare vissa säkerhetsregler i förhållande till nyssnämnda genereUa
nivåregel. Detta gäller fastighetstyper, i fråga om vilka säkerheten vid
värderingen är lägre än normalt, t. ex. fastigheter med exploateringsvärde och
vissa stora jordegendomar. För dessa föreslås en föreskrift som innebär att,
om säkerheten vid uppskattningen av taxeringsenhets marknadsvärde är lägre än
normalt, taxeringsvärdet får i skälig mån nedsättas under det belopp som eljest
skolat åsättas. Vidare skall det enligt utredningen ankomma på RSV att vid
onormala marknadssituationer påkalla lagstiftning om
"säkerhetsmarginal" i förhållande tiU stadgad taxeringsvärdenivå.
Prop. 1973:162 169
3.5.3
Remissyttrandena
3.5.3.1 Bestämmelser
om taxeringsvärdenivå
Förslaget
alt taxeringsvärdet bör bestämmas lill viss angiven procentandel av
taxeringsenhetens marknadsvärde har mottagits positivt av den helt övervägande
delen av remissinstanserna. Detsamma gäller förslaget att taxeringsvärdenivän
skall fastställas med riksdagens medverkan och lagfästas i KL. Bland de
remissinstanser som ger uttryck för denna ståndpunkt är RSV, kammarrätten i
Göteborg, Göta hovrätt, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
länsstyrelserna i Östergötlands och Skaraborgs län. Lantbrukets skattedelegation
och Svenska kommunförbundet.
Skogshögskolan,
lantbrukshögskolan och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker i
princip förslaget men anser att riksdagen bör pröva taxeringsvärdenivåns höjd
inför varje allmän fastighetstaxering.
Några
remissinstanser framför kritiska synpunkter på förslaget. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län ifrågasätter om inte huvudregeln även fortsättningsvis bör
vara att taxeringsvärdet i princip skall motsvara taxeringsenhetens
marknadsvärde. Med en lagstadgad 80 % laxerings-värdenivå förlorar
undervärderingen sin karaktär av säkerhetsmarginal. En ny säkerhetsmarginal
torde därför komma att sökas under 80 % vilket kan verka som en omotiverad
press nedåt pä taxeringsvärdena.
3.5.3.2 Marknadsvärdenivåns
lidsanknytning
Förslaget
att man vid nivåbestämningen skall anknyta tiU marknadsvärdenivån vid ingången
av året före taxeringsåret tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet
remissinstanser, t. ex. RSV, kammarrätten i Göteborg, lantbruksstyrelsen samt
länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Örebro och Kopparbergs län. RSV
anför bl. a. att senare köpeskillingsstatistik inte kommer att finnas
tillgänglig. Systemet innebär vid stigande priser en säkerhet mot att en för
hög nivå skulle komma att ligga till grund för taxeringen. Länsstyrelsen i
Malmöhus län anser att taxeringsvärdenivåns anknytning till köpeskillingsnivån
den 1 januari 1974 innebär att påtagUga prisrörelser under år 1973 blir iakttagna
vilket befrämjar strävandena alt få större anknytning till aktuella värden.
Några
remissinstanser bl. a. bankinspektionen, lantbrukshögskolan och Lantbrukets
skattedelegation anser att anknytningen bör ske till köpeskillingsnivån under
hela andra året före taxeringsåret. Bankinspektionen framhåller att marknadsvärdenivån
bör bestämmas på grundval av ett så säkert statistiskt underlag som möjligt.
Det statistiska underlaget torde knappast vara tillräckligt för att för
enskilda orter tillåta några säkra slutsatser om förskjutningar i
marknadsvärdenivån under en så begränsad tid som senare delen av ett år.
Lantbrukets skattedelegation anför bl. a. att om man skall försöka utiäsa en
pristrend under det
Prop. 1973:162 170
aktuella
underlagsåret är risken påtaglig att riktvärdena kommer att påverkas av mer
eller mindre tiltfälliga omständigheter. Någon justering uppåt av värdena bör i
vart faU inte få förekomma med mindre mycket starka belägg finns därför.
Lantbrakshögskolan anser att ett frångående av den genomsnittliga prisnivån för
andra året före taxeringsåret skulle kunna komma i fråga endast om en tydlig
trend kunnat märkas även under tidigare år.
Länsstyrelsen
i Uppsala län anser att fastighetens värde vid taxeringsårets ingång även i
fortsättningen i princip skall ligga lill grund för taxeringsvärdet. Tekniska
och praktiska svårigheter beträffande prisstatistiken m. m. föranleder inte
länsstyrelsen till annan bedömning.
3.5.3.3
Val av taxeringsvärdenivå
Förslaget
om en gemensam taxeringsvärdenivå för alla fastighetstyper tillstyrks i princip
av den helt övervägande delen av remissinstanserna. Kammarrätten i Göteborg
framhåUer att framför allt rättvisesynpunkter talar för att taxeringsvärdenivån
bör vara gemensam för alla fastigheter. CFD anför att en gemensam
taxeringsvärdenivå för alla fastighetstyper innebär en förenkling för användare
av taxeringsuppgifter. Nuvarande system med differentierade nivåer kräver
tillgång lill kod för beskattningsnatur och typkod för att av taxeringsvärden
få fram ett underlag för marknadsvärden.
Några
remissinstanser förordar en differentierad taxeringsvärdenivå. Sveriges
jordbrukskasseförbund anser att taxeringsvärdenivån bör vara 75-% för
jordbruksfastigheter men att den kan vara högre för andra fastighetstyper.
Utredningens
i första hand gjorda förslag att taxeringsvärdenivän skall bestämmas till 80 %
för alla fastigheter tillstyrks av många remissinstanser, t. ex. RSV,
kammarrätten i Stockholm, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kristianstads,
Skaraborgs och Västerbottens län, LO, SACO, Svenska kommunförbundet. Svenska
landstingsförbundet och TCO. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför bl. a. att
såsom utredningen framhållit innebär den omständigheten att en fastighet
blivit övertaxerad i och för sig inte att den blivit felaktigt taxerad. Bl, a,
kan köparens eller säljarens individuella förhållanden ha påverkat köpeskillingen.
I och för sig är en övertaxeringsfrekvens av 12 % som Carlegrim redovisat när
det gäller köp som skett under taxeringsåret inte stor. BUden av
undertaxeringsfrekvensen har blivit undanskymd i betänkandet. Vid bedömningen
av vad som kan vara skälig taxeringsvärdenivå bör man inte bortse från att
taxeringsvärdena avser en femårsperiod. En övertaxering under taxeringsåret
blir under normala förhållanden inhämtad efter ett eller annat år och i slutet
av femårsperioden vanligen förbylt i undertaxering. I princip borde taxerings-
Prop.
1973:162 171
värdet vara identiskt med marknadsvärdet. Eftersom det av
naturliga skäl inte är möjligt att göra bedömningen exakt, måste man i fortsättningen
liksom hittills ha en viss säkerhetsmarginal. Den föreslagna
taxeringsvärdenivån 80 % är enligt länsstyrelsens mening uttryck för en långt
driven försiktighet.
Åtskilliga
remissinstanser förordar att en 75-procentig taxeringsvärdenivå bestäms för
samtliga fastigheter. Detta gäller bl. a. tekniska högskolan i Stockholm,
bankinspektionen. Lantbrukets skattedelegation, SHIO, Svensk industriförening
och Svenska revisorsamfundet. Bankinspektionen anför att redan en
taxeringsvärdenivå på 75 % skulle medföra icke obetydliga
övertaxeringsfrekveriser. EnUgt inspektionens mening kan en taxeringsvärdenivå
på 75 % principiellt inte anses låg. Den rekommenderade taxeringsvärdenivän för
vUlafastig-heter inför 1970 års allmänna fastighetstaxering utgjorde 75 %,
medan den uppnådda nivån uppgick till ca 80 %. En liknande differens torde inte
kunna uteslutas vid kommande allmänna fastighetstaxeringar. Även detta
förhållande manar tUl försiktighet vid fastställande av taxeringsvärdenivån.
Tekniska högskolan i Stockholm framhåller att resultatet av 1970 års allmänna
fastighetstaxering visar att man måste tillämpa stor försiktighet vid
fastighetstaxeringen om övervärdering i väsentlig utsträckning skall kunna
undvikas. Man bör med hänsyn till tidigare erfarenheter hålla en betryggande
säkerhetsmarginal intill dess en uppföljning av kommande taxeringar visar att
marginalen kan minskas. Högskolan understryker vidare vikten av att man tar
hänsyn lill prisutvecklingen över en längre period och framhåller särskilt
angelägenheten av att tendenser till sjunkande fastighetspriser beaktas så att
övervärderingar vid fastighetstaxeringen i görlig mån undviks.
Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i fråga om
taxeringsvärdenivåns höjd tiUstyrker utredningens andra hands förslag att
nivån generellt skall vara 80 % men att i övergångsbestämmelse skall
föreskrivas att jordbruksfastigheterna skall laxeras efter en 75-procenlig nivå
vid 1975 års allmänna fastighetstaxering. Bland de remissinstanser som förordar
detta alternativ är kammarrätten i Stockholm, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus,
Hallands, Kopparbergs och Jämtlands län, Samfundet för fastighetsvärdering och
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Länsstyrelsen i Stockholms län
anser att övergängen till 80-procentig taxeringsvärdenivå bör göras så mjuk som
möjligt för jordbruksfastigheterna och att man därför vid 1975 års taxering bör
inrikta sig på en nivå av 75 %, Härför talar också den ovisshet beträffande
taxeringsvärdenivån som de nya grunderna för skogstaxering för med sig. Svenska
landstingsförbundet anför att en 80-procentig nivå skulle innebära endast en
mindre ökning av garantibeloppen för jordbruksfastigheter. Med hänsyn
därtUl viU förbundet, som i princip
Prop. 1973:162 172
förordar
en 80-procentig nivå, inte motsätta sig utredningens andra hands förslag.
Bl,
a. Svenska byggnadsentreprenörföreningen anser att en 80-procentig nivå är för
hög samt att det bör ankomma på RSV att rekommendera lämplig
taxeringsvärdenivå.
Förslagen
om extra säkerhetsmarginaler har behandlats av några remissinstanser.
Lantbrukets skattedelegation anser att den extra säkerhetsmarginalen bör
användas då ny lagstiftning, som kan förväntas medföra sänkta
fastighetspriser, är förestående. I ett sådant läge måste risken för
övertaxering framstå som mycket stor och därför påkalla extra åtgärder.
Sveriges jordägareförbund anför bl. a. att man redan i de grundläggande
bestämmelserna i 9 § KL bör hänvisa till de i anvisningarna angivna möjUghetema
att frångå den normala taxeringsvärdenivän. I anvisningama bör som exempel på
jämkning anges även den situationen, att tillgängligt ortsprismaterial inte är
representativt för värderingen av taxeringsenheten. RSV föreslår att man i
anvisningstexten skall ange att säkerhetsmarginalen kan behöva tillämpas bl.
a, i fråga om mycket stora jordbruksfastigheter, Lantbrakets skatteddegation
ger uttryck för liknande synpunkter, Bostadsskatlekommittén understryker vikten
av att de antagna marknadsvärden, på vilka taxeringsvärdena beräknas, blir så
realistiska som möjligt. Både rättssäkerhetsskäl och hänsyn till
kreditväsendet talar för att taxeringsvärdena bibehåller sin karaktär av
försiktigt beräknade värden, som normalt skall kunna uttas även vid en
nödtvungen realisation.
Vissa
särskilda frågor om taxeringsvärdenivån vid taxeringen av
vat-lenfallsfastigheter och kraflindustrin i övrigt har tagits upp av statens
vattenfallsverk och Svenska kraftverksföreningen. Vattenfallsverket anför att
om förslaget genomförs kommer taxeringsvärdena för vattenkraftanläggningar att
sjunka eftersom taxeringsvärdenivän för dessa enligt särskilda anvisningar
bestämts tUl 100 % vid 1970 års taxering. Vattenkraftkommunerna skulle därigenom
få minskat skatteunderlag inte bara vid effektiv garantibeskaltning utan även
när inkomst av kraftproduktion skall fördelas, särskilt med hänsyn tUl en
väntad höjning av kärnkraftstationernas taxeringsvärden. Verket förklarar sig
berett bl, a. att tillstyrka åtgärder vid fastighetstaxeringen som hindrar att
garantibeloppen inom vattenkraftkommunerna minskar till följd av nu aktuell
reglering, I värderingssammanhang bedöms investering i maskinell utrustning
vara ett större risktagande än investering i byggnader. Försiktighetsregeln
bjuder alt taxeringsvärdenivån för byggnader med tillbehör avsedda för
industriell produktion, bör sättas lägre än för övriga byggnader. Vid 1970 års
taxering utgjordes i genomsnitt byggnadsvärdet lill ca 25 % av värdet på fasta
maskiner. För värmekraftverk (kämkraft, oljekondens, gasturbiner etc) utgör
andelen maskiner mellan 70 och
Prop. 1973:162 173
90
%, För verkets värmekraftanläggningar bestämdes taxeringsvärde-nivån oftast tUl
ca 65 % för de fasta maskinema, medan vissa andra maskiner som vid 1975 års
taxering skulle komma att ingå i taxeringsvärdet, hittills varit lös egendom.
Förslaget innebär således en för värmekraftanläggningar avsevärt höjd
taxeringsvärdenivå. Verket anser att i lagtexten skall anges undantag från den
genereUa taxeringsvärdenivån i de faU taxeringsenheten består av fastighet med
byggnadstillbehör som huvudsakligen består av maskinell utrastning för
industriell produktion. Kraftverksföreningen framför liknande synpunkter men
anser att nivån i fråga om värmekraftverken skall kunna sättas vid 60 %,
Värmekraftverkens livslängd torde med hänsyn bl, a, till den snabba tekniska
utvecklingen vara 20 å 25 år. Det torde vidare bli vanligt att
värmekraftverken efter kanske halva livslängden blir omoderna och får stå som
reservan-läggnmg. Kraftverksföreningen föreslår därför att man anger i anvisningstexten
att den generella taxeringsvärdenivän reduceras, om byggnadsvärde för
kraftproduktionsanläggning till betydande delar härrör från maskinell utrastning
med relativt kort livslängd eller där särskilda skäl i övrigt föreligger.
Skulle större delen av värdet härröra från sådan utrustning, får
taxeringsvärdet nedsättas till 60 % av marknadsvärdet (det tekniska nuvärdet).
Beträffande vattenkraftverk gäller att andelen fasta maskiner i stort sett
sammanfaller med genomsnittet för industrifastigheterna i landet och att dessa
maskiner har en längre livslängd än för värmekraftanläggningar. För
vattenkraftverken fordras inga särskilda undantag frän den generella
taxeringsvärdenivån.
Frågor
om den framtida prisutvecklingens betydelse vid val av taxeringsvärdenivå
berörs bl. a. av tekniska högskolan i Stockholm och Svenska
byggnadsentreprenörföreningen. Tekniska högskolan anför att vad gäller samtliga
slag av bostäder imder de senaste åren har börjat uppkomma ett balanstillstånd
och i vissa orter har t. o. m. uppkommit betydande överskott av
bostadslägenheter. Dessa överskott måste på sikt få konsekvenser för värdenivån
för hyresfastigheter. Samtidigt pågår en överflyttning av bostadsproduktionen
från flerfamiljshus till småhus, vUket så småningom bör verka reducerande
också på prisnivån för småhusfastigheter. Byggnadsenlreprenörföreningen
framhåller bl. a. att förslag tUl lagstiftaing frän bostadsfinansieringsutredningen
och bostadsskatlekommittén väntas få en avgörande betydelse för prisbUdningen
på hyresfastigheter resp. villafastigheter. Det är osannolikt att dessa
verkningar kommer att kunna beaktas via köpeskUlingsstatistiken vid 1975 års
allmänna fastighetstaxering. Inte heller konsekvenserna av den nya
saneringslagstiftningen samt av det förslag som framlagts av den s. k,
byggnadskonkurrensutredningen torde komma fram i denna statistik.
Prop. 1973:162 174
3.6
Skogstaxeringen
3.6.1
Nuvarande ordning
I
Skvl lämnas dels materiella föreskrifter om den metod som skall användas vid
skogstaxeringen, dels formella regler avseende förfarandet m.m, vid denna
taxering, Skvl är uppdelad på sju avdelningar. Av dessa avser de första två
värderingen. De övriga avdelningarna hänför sig till förfarandet.
I
avdelning A. Allmänna värderingsgrunder ges en närmare bestämning av det
avkastningsvärde, som enligt 9 § KL skall vara en skogsfas-tighels
taxeringsvärde. Däri stadgas bl. a. att skogsmark med därå växande skog skall
värderas med hänsyn till markens produktionsförmåga, det tillstånd vari den
växande skogen befinner sig samt den avkastning i penningar som med beaktande
av dessa omständigheter kan antas för framtiden bli uttagen under förutsättning
att ett efter förhållandena avpassat uthäUigt skogsbruk kommer att bedrivas
där.
I
avdelning A föreskrivs vidare att utgångspunkt för den föreskrivna
värderingsmetoden är den s. k. normaliserade genomsnittsskogen. Sådan skog
anges inom skogligt sett likartade s. k. tUlväxtområden. Prissättningen på
rotstående skog sker för oUka avsättningslägen, betingade av variationer i
avverknings- och transportkostnader. Till grund för prissättningen läggs
bruttopriser samt avverknings- och transportkostnader enligt en s. k. femårsregd.
Denna hänför sig tiU medeltalen av gällande meddhöstpriser och motsvarande
kostnader under den period om fem kalenderår, som utgår med tredje kalenderåret
före taxeringsåret. Priserna (kostnadema) förutsätts förbli konstanta även vid
framlida avverkningar.
För
varje års avkastning, uppskattad i penningar, görs avdrag för beräknade
allmänna kostnader. Nettoavkastningarna diskonteras därefter till nuvärden och
sammanläggs. Därigenom erhålls skogens hela nuvärde (s. k. förväntningsvärde),
vUket är det resultat som eftersträvas vid taxering enligt Skvl.
En
sammanfattande beskrivning lämnas härefter av uppskattningsförfarandet. Detta
sker för varje taxeringsenhet med utgångspunkt i dels markens godhetsgrad, dels
det mätbara virkesförrådet. Detta är uppdelat på trädslagsklasser och
förrådsgrupper.
Förväntningsvärdet
bestäms vidare med ledning av skogskubikmeterpriset för ett grövre och ett
klenare typträd inom varje trädslagsklass i varje avsättningsläge samt
markvärde- och skogsvärdefaktorer, uträknade på grandval av prisrelationer
mellan det grövre och det klenare typträdet. Avdrag görs därvid för det
beräknade nuvärdet av framtida allmänna kostaader.
Den
detaljerade utformningen av värderingsmetoden redovisas under tretton punkter i
avdelning B. I punkt 1 definieras vad som förstås med
Prop. 1973:162 175
skogsmark.
Enligt denna punkt gäller främst alt såsom skogsmark skall tas upp all icke
odlad mark som, vare sig den vid tillfället är skogbärande eller ej, är
lämplig att använda för skogsproduktion.
I
punkt 2 lämnas regler för hur skogsmarksarealen skall beräknas och i punkt 3
föreskrivs att riket med hänsyn till olikheter i skogsmarkens
produktionsförmåga och det sätt varpå skogsbruket bedrivs skall indelas i sex
tillväxtområden. Enligt punkt 4 skall markens godhetsgrad bestämmas i fyra
eller flera godhetsklasser per län. Godhetsgraden bedöms efter markens
beskaffenhet med hänsyn till den virkesavkastning, som framdeles kan förväntas.
I
punkt 5 lämnas regler för uppskattning av virkesförrådets storlek.. Enligt
denna punkt kan uppskattningen göras enligt tre metoder. Dessa är dels en
fullständig uppskattningsmetod, dels två summariska metoder. Virkesförrådet
skall anges i m3 skog, definierat som m3 fast mått pä bark.
Den
fullständiga uppskattningsmetoden skall användas, då tUlfredsstäUande
uppgifter för en uppskattning av virkesförrådet fmns. Virkesförrådet fördelas,
då den fullständiga metoden används, på tre trädslagsklasser, fördelade på två
eller tre förrådsgrupper med hänsyn .till virkets grovlek.
Den
ursprungliga summariska metoden kan användas om en barrskog är normal till sin
sammansättaing, därvid grovskogen anges i tiotal procent. Om tall och gran
behandlats som skUda prisgrupper skall förekomsten av gran upptas med en
noggrannhet av minst 25 %. I vissa fall kan även lövskog uppskattas enligt
denna metod.
Den
andra summariska metoden, som införts och använts först vid 1970 års taxering,
kan tillämpas på taxeringsenheter om mindre än 50 ha i de fem nordligaste länen
och mindre än 25 ha i övriga län. Därvid hänförs virkesförrådet till en av tre
eller fyra virkesförrädsklasser och den grova barrskogen tUl en av tre eller
fyra grovleksklasser,
I
punkt 6 lämnas bestämmelser om skogskubikmeterpriset. Detta fastställs för ett
grövre (30 cm) typträd och ett klenare (20 cm) typträd för varje trädslagsklass
inom olika avsättaingslägen i varje enhetligt prisområde inom ett län.
Skogskubikmeterpriset är avhängigt av den aptering av typträd som för olika
apteringsområden fastställs av skogshögskolan efter samråd med skogsstyrelsen.
Skogskubikmeterpriset är ett nettopris, som erhålls sedan från femårsmeddtalen
för bruttopriserna dragits motsvarande medeltal för de direkta avverknings-
och transportkostnaderna. Hänsyn till variationer i de direkta kostnaderna och
avsättningsläget kan tas genom fördelning av skogarna på olika
omkostaadsklasser. Skogskubikmeterpriset kan reduceras vid förekomst av
tekniska fel i virket.
För
de s, k. allmänna kostnadema inom skogsbraket lämnas föreskrifter i punkt 7.
Därmed avses kostaaderiia för förvaltning och bevakning.
Prop.
1973:162 176
för
skogens vård samt för föryngrings- och skyddsåtgärder. Vidare avses kostnader
för väg- och dikesunderhåll, för skogsindelning samt sådana övriga kostnader
för fasta anläggningar och fast arbetskraft, som inte inryms i direkta
avverknings- och transportkostnader, liksom vissa skatter. Dessa kostnader
beräknas till 33 % av skogskubikmeterpriset. Förhöjt avdrag för aUmänna
kostnader upp till 50 % av skogskubikmeterpriset kan efter prövning medges bl.
a. om avsättningsläget är dåligt.
Förhållandet
mellan skogskubikmeteqDriserna för ett grövre (30 cm) och ett klenare (20 cm)
typträd (prisrelationen) inom en trädslagsklass bestämmer enligt punkt 8
priserna för samtliga dimensioner inom klassen. Detta sker genom tillämpning
av skogsvärde- och markvärdefaktorerna, som fastställs av Kungl. Maj:t enligt
föreskrift i avdelning C i instruktionen. Nämnda faktorer utnyttjas då
skogsvärdet resp. skogsmarksvärdet framräknas. Reglema härför lämnas i
punkterna 9 och 10. I punkt 9 sägs bl. a. att skogsvärdet per förrädsgrupp
erhålls genom att virkesförrådet multipliceras dels med skogskubikmeterpriset
för det grövre typträdet efter avdrag för allmänna kostnader, dels med tillämplig
skogsvärdefaktor. Skogsvärdet för fastigheten erhålls genom att värdena av de
olika förrådsgmpperna därefter sammanläggs.
Under
punkt 11 lämnas föreskrifter om förfarandet vid prisvariationer inom en
trädslagsklass och i punkt 12 sägs att om ett skogsområde belastas med servitut
eller annan liknande rättighet, kan på grund därav nedsättning ske av
skogsvärdet eller skogsmarksvärdet.
I
punkt 13 anges den uppskattningsenhet för vilken skogstaxeringen skall ske. I
princip skall en taxeringsenhet uppskattas efter de skogliga förhållanden, som
i genomsnitt råder på hela taxeringsenheten. Om i skogligt avseende väsentligt
skilda förhållanden råder på olika delar av taxeringsenheten, får dock om
taxeringen därigenom avsevärt underlättas särskild uppskattning ske av de
olika delama.
Processuella
och andra formella regler om skogstaxeringen finns i Skvl och TF. Vidare lämnas
sådana regler i centrala och lokala anvisningar.
Enligt
avdelning C i Skvl skall Kungl. Maj:t före allmän fastighetstaxering
fastställa tabeller med skogs- och markvärdefaktorema. Dessa skall anges i
tabellen för varje tillväxtområde. I avdelning C anges även den
förräntningsprocent (diskonteringsprocent) efter vUken förväntningsvärdet
(avkastningsvärdet) på skog och mark skall beräknas. Den är 5 %. Enligt
avdelning D i Skvl skall skogshögskolan senast den 15 april året före
taxeringsåret efter samråd med skogsstyrelsen fastställa de centrala
skogstaxeringsanvisningar, som skall gälla för den kommande taxeringsperioden.
Dessa skall innehålla vissa apteringsanvis-ningar och omräkningstal.
Skogshögskolan skall vidare senast den 1 augusti året före taxeringsåret lämna
på riksskogstaxeringama grundade
Prop. 1973:162 177
uppgifter
till varje länsstyrelse om skogliga förhåUanden i länet såsom areal skogsmark,
genomsnittlig godhelsgrad m. m. I avdelning E föreskrivs att skogsstyrelsen
senast den 15 aprU året före taxeringsåret skall efter samråd med
domänstyrelsen och skogshögskolan tUl varje länsstyrelse lämna uppgifter öm
bruttohöstpriser och direkta avverknings- och transportkostnader (s. k.
femårsmedeltal) samt förslag om vilka trädslag, som skall behandlas som en
särskUd grapp inom en trädslagsklass och vilka priser som skall tillämpas för
olika typträd.
Innehållet
i de lokala skogstaxeringsanvisningarna regleras i avdelning F i Skvl.
Anvisningarna skall upprättas för län eller del av län och innehålla alla de
skogliga uppgifter som är nödvändiga för taxeringen av skogsfastigheter, såsom
uppgifter om virkesförråd, trädslagsklass, förrådsgrupper och trädslag samt
godhetsklasser. TUl stor del skall anvisningarna ges form av hjälptabeUer.
Enligt
143 § 1 mom. TF åligger det landskamreraren att med biträde av skogssakkunnig
upprätta förslag till lokala skogstaxeringsanvisningar. Förslaget diskuteras därefter
vid det möte inför landskamreraren, som enligt 144 § 1 mom. skall hållas senast
den 20 september året före den allmänna fastighetstaxeringen. Senast den 20
augusti skall landskamreraren ha sänt in sitt förslag till RSV, som senast den
15 september skall återställa förslaget tUlsammans med eventuella erinringar.
Fastighetsprövningsnämnden skall därefter fastställa de lokala
skogstaxeringsanvisningarna i sådan tid att de senast den 30 september kan
tUlställas bl. a. ordförandena i fastighetslaxeringsnämnderna.
I
den sista avdelningen i Skvl, avdelning G, behandlas vissa uppgifter som
ankommer på beskattningsnämnd. Däri anges kortfattat gängen vid taxeringen med
utnyttjande av de hjälptabeUer som skall vara tillgängliga vid
skogstaxeringen.
I
Skvl finns även vissa regler om längdföring o. d.
3.6.2
Utredningsförslaget
3.6.2.1
Ny skogsvärderingsinstruktion; riktlinjer och grandläggande bestämmelser
Bestämmelsema
i Skvl har nu gällt under tre taxeringsperioder, dvs. för de allmänna
fastighetstaxeringarna åren 1957, 1965 och 1970. Skvl har i stort sett fungerat
på det sätt som eftersträvats. Reglerna i instruktionen har emellertid medfört
en ojämn taxering inom olika regioner främst beroende på konstruktionen av
avdraget för allmänna kostnader.
RSV:s
ställning vid skogstaxeringen bör vara densamma som föreslagits i fråga om
övrig fastighetstaxering. RSV skall sålunda genom centrala anvisningar m. m.
styra taxeringen så att utfallet därav i princip kommer att utgöra viss
fastslagen procentaeU del av marknadsvärdet.
12
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 162
Prop.
1973:162 178
Utredningen
har bl. a. därför den uppfattningen att en detaljreglering av skogstaxeringen
av den omfattning, som anges i nuvarande Skvl, motverkar RSV:s möjlighet att
med denna målsättning ordna och reglera skogstaxeringen på ett effektivt och
lämpligt sätt.
En
översyn av värderingsmodellen för skogstaxeringen får vidare anses önskvärd
bl. a. med hänsyn till att denna modell grandas på data från den andra
riksskogslaxeringen (19381952), vilka nu kan anses föråldrade. Utredningen
framhåller att beräkningsmodeUen i Skvl föratsätter, att det föreligger en
jämn åldersfördelning i skogama. Det aktuella skogstillståndet, i landet
karaktäriseras emellertid av en uttalat skev åldersfördelning främst genom
överskott av gammal avverknings-mogen skog. Utredningen har bl. a. därför
ansett det önskvärt att finna en mera realistisk grund för
awerkningsberäkningen än den nuvarande som utgår från den normaliserade
genomsnittsskogen. Man bör i stället eftersträva att anpassa
awerkningsberäkningarna till dels aktueUt skogstillstånd med föreliggande
skevhet i åldersklassfördelning m. m., dels den för överskådlig framtid
förväntade awerkningspolitiken, sådan denna kommer till uttryck i regionala
awerkningsberäkningar.
Av
nu angivna skäl och då utredningen föreslår en marknadsvärdering av skogen
anser utredningen att nuvarande Skvl bör ersättas med en ny
skogsvärderingsinstruktion (i fortsättningen betecknad NSkvI),
Skvl innehåller till
övervägande delen regler som skall medföra att inom länen framställs lokala
skogstaxeringsanvisningar med tabellverk av sådant innehåll, som avses i Skvl,
I praktiken har emellertid det arbete, som skulle utföras länsvis, alltsedan
Skvl:s tillkomst huvudsakligen utförts centralt. Skogshögskolan har nämligen
utan att särskild föreskrift förelegat därom upprättat tabellverken för
skogstaxeringen i de olika länen samt tagit fram förebilder för anvisningarna
i övrigt. Enligt utredningens mening bör det centrala arbetet med skogstaxeringsanvisningarna
övertas av RSV med biträde av till verket för ändamålet knutna experter,
RSV bör inte i NSkvI
bindas annat än i avseende å de grandläggande principerna och huvuddragen av
värderingsmetodiken samt i fråga om innehållet i de värdetabeller vilka bör
liksom nu i praktiken är fallet bli bindande och avgörande för skogstaxeringen.
Kortfattade föreskrifter
till ledning för den, som skall utföra taxeringen, om hur tabeUerna skall
användas och hur taxeringen i övrigt skall tillgå, bör finnas i NSkvI Uksom i
Skvl, Den enskilde bör vidare med utgångspunkt i regler med beskrivningar av
vissa för skogstaxeringen grundläggande begrepp kunna bUda sig en uppfattning
om uppnått taxeringsresultat är skäligt.
Innehållet
i NSkvI bör inskränkas tUl att i huvudsak avse regler om grundprinciper och
allmänna bestämmelser med bl, a, begreppsdefinitioner i fråga om den metod,
som skaU användas,vid värderingen, samt
Prop. 1973:162 179
kortfattade
instraktioner i nyss berörda avseende för RSV och taxeringsmyndigheterna. Med
de aUmänna riktlinjer, som nu redovisats, bör NSkvI kunna göras avsevärt mera
kortfattad och överskådlig än Skvl.
Den
generella modell för värdering av skogsbruk, som utredningen föreslår, företer
enUgt utredningen inte några stora skUlnader från modellen i Skvl vad
beträffar erforderliga grunddata för de enskilda fastigheterna. Liksom i denna
behövs uppgifter om skogsmarkens storlek, belägenhet och godhetsklass samt data
om virkesförrådet, fördelat på trädslag och dimensionsklasser. Med hjälp av
dessa skogsbraksdata bör emellertid konstraeras en mera realistisk
värderingsmodell varigenom skogens värde uppskattas under vissa förutsättningar
beträffande virkesförrådets tillväxt och avverkning somt priser på virke,
kostnader och diskonteringsprocent. Genom jämförelser mellan sålunda beräknade
värden och köpeskillingsstatistiken i fråga om skogsfastigheler erhålls
riktlinjer för justering av de framtagna värdena till en nivå, som är relaterad
till marknadsvärdet.
Under
en huvudrubrik A i NSkvI, betecknad Grandläggande bestämmelser, bör anges bl.
a. att skogsbruksvärde skall åsättas till det belopp, som motsvarar den
genereUt stadgade taxeringsvärdenivån. Vidare bör de generella reglema i fråga
om hur marknadsvärdet skall framtas vid taxeringen redovisas under avdelning A.
Däri bör anges att marknadsvärdet i fråga om skogsmark med därå växande skog
och med inom taxeringsenheten befintliga markanläggningar, som används eller är
behövliga för skogsbraket, i allmänhet inte kan bestämmas för de särskilda
taxeringsenheterna med omedelbar ledning av verkställda fastighetsförsäljningar
i orten. Marknadsvärdet skall därför bestämmas med ledning av värdetabeller.
Det
är enligt utredningens bedömning nödvändigt att i botten av beräkningen av skogsbraksvärdet-
ha en beräkning enligt en avkastningsmetod. I avdelning A bör därför vidare
anges alt marknadsvärdet, som det kommer till uttryck i tabellerna, skall vara
beräknat på grundval av skogens avkastning av virke.
Med
hänsyn tUl den förhållandevis korta tidsperiod under vilken den allmänna
fastighetstaxeringen av alla skogsfastigheterna skall utföras kan en
fullständig uppskattning av skogens värden inte ske. Uppskattningen måste
nödvändigtvis grunda sig på mer eller mindre summariska förfaranden. Detta bör
klarläggas i de grandläggande bestämmelserna liksom att metoden med hänsyn tUl
bl. a. kraven i skogsvårdslagen (1948: 237) skaU grunda sig på förutsättningen
av ett uthålligt skogsbruk. Med hänsyn därtill bör i avdelning A föreskrivas
att tabellerna skall upprättas enligt en schabloniserad värderingsmodell, byggd
på förutsättningen att ett efter förhållandena avpassat uthålligt skogsbrak
bedrivs.
Prop.
1973:162 180
3.6.2.2 Skogsmarken
Utredningen
föreslår att skogsmarksvärdet inte längre skall redovisas särskilt vid
fastighetstaxeringen eller i fastighetslängderna; värdet skall ingå i
skogsbruksvärdet. Skogsmarksvärdet för en taxeringsenhet skall emellertid
alltid kunna framtas ur värdetabeUema. Kvar står enligt utredningen
skogsmarkens betydelse såsom komponent vid framräkningen av skogsbruksvärdet.
Det hade varit en klar
fördel om en enhetiig bestämning av skogsmarksbegreppet gjordes i
skogsvårdslagens, riksskogstaxeringens och SCB:s bestämmelser och vid
fastighetstaxeringen. Det är emellertid nödvändigt att bestämningen av
skogsmarksbegreppet vid fastighetstaxeringen utformas med hänsyn till vad som
är lämpligast ur värderingssynpunkt. Utredningen framhåUer den starka
anknytning som nu finns i "fråga om en mängd regler i Skvl till de uppgifter
som framtas vid riks-skogstaxeringen. Detta gäller t. ex.
bonitetsklassificeringar samt kontroller av virkesförråd och
skogsmarksarealer. Denna anknytning av skogs-taxeringsbestämmdsema till
riksskogslaxeringen anser utredningen aUtjämt vara väsentlig för resultatet av
taxeringen, bl. a. med hänsyn till den tillgång till siffermaterial och
möjlighet till kontroll som därigenom erbjuds. Därför synes det ur
värderingssynpunkt mest ändamålsenligt att definitionen av skogsmarksbegreppet
i NSkvI överensstämmer med den som tillämpas vid riksskogslaxeringen.
Utredningen
föreslår därför att i avdelning B i NSkvI tas in en definition av
skogsmarksbegreppet som med några mindre redaktionella ändringar
överensstämmer med den som tillämpas vid riksskogslaxeringen,
3.6.2.3 Allmänna
värderingsbeslämmelser m. m.
De
regler som bör ingå i NSkvI utöver dem som föreslagits bli intagna i
avdelningarna A och B bör kunna sammanfattas i en. avdelning C med rubriken
Bestämmelser om värderingen och förfarandet.
Utredningen
understryker det ur taxeringssynpunkt angelägna i att bestämmelserna om
uppdelning vid värderingen på uppskattningsenheter verkligen kommer till
användning i de fall då en riktigare taxering därigenom kan erhållas. Detta bör
särskilt uppmärksammas, då en mycket stor skoglig brukningsenhet taxeras som
en taxeringsenhet. Det får ankomma på taxeringsmyndigheten att avgöra när
värderingen skall ske på grundval av uppdelning i uppskattningsenheter.
Utredningen föreslär att det i Skvl använda begreppet uppskattningsenhet
ersätts med begreppet värdering senhet.
Den
individuella värderingen av värderingsenheterna skall ske med utgångspunkt i de
särskilda värdepåverkande faktorerna. Dessa har sin betydelse för den
individuella taxeringen, men de utgör även ett moment i den generella
värderingsmodellen. Dessa faktorer föreslås bli beteck-
Prop. 1973:162 181
nade
värdefaktorer och avser dels skogsmarken, dels virkesförrådet.
Mot
bakgrand av de erfarenheter som vunnits vid senaste allmänna
fastighetstaxering, bör man återgå till ett system med endast två indivi-dueUa
värderingsförfaranden. Av dessa bör ett utgöra en noggrannare metod,
motsvarande den nuvarande fullständiga metoden. Vid tUlämpning av denna metod
kormner värdefaktorerna att användas som direkta ingångsdata i tabellerna.
Metoden skall tillämpas i de fall tillfredsställande
skogsuppskattningshandlingar är tillgängliga vid taxeringen. Detta
överensstämmer med vad som gäller enligt Skvl. I övriga fall skall en förenklad
metod tillämpas. Denna metod utgör en schablonisering av den noggrannare
metoden.
Utredningen
behandlar härefter frågan om vUka områden, som skall bestämmas för
awerkningsberäkningarna i värderingsmodellen i NSkvI. Det bör slås fast att en
indelning skall göras i ett antal sädana områden. Områdena föreslås bli
betecknade värderingsområden. Bestämningen av omfattningen av de oUka
värderingsområdena bör vara avhängig av värderingstekniska och praktiska
bedömanden. Ett värderingsområde bör omfatta ett eller flera län eller delar
därav och bör såvitt möjligt vara enhetligt i fråga om produktions- och
avsättningsförhållanden för skog. Antalet värderingsområden bör bli omkring
tio, RSV bör vid varje allmän fastighetstaxering fastställa den indelning i
värderingsområdeii, som skall gälla under den löpande taxeringsperioden,
3,6,2,4
Värdefaktorer
I
Skvl är de faktorer, som bestämmer den enskilda fastighetens värde,
godhetsklass och omkostaadsklass för skogsmarken samt trädslagsklass och
förrådsgrupp för virkesförrådet. Det system som i denna del gäller i Skvl
föreslås i huvudsak bli gällande även i NSkvI, Vid sådant förhållande har de
resonemang, som redovisats i förarbetena till Skvl i fråga om dessa faktorer,
giltighet även för utredningens förslag. Närmare motiveringar i fråga om de föreslagna
värdefaktorerna lämnas därför av utredningen endast i den mån dessa avviker
från motsvarande faktorer i Skvl.
a.
Skogsmarkens produktionsförmåga
Skogsmarken
bör även i fortsättningen graderas i godhetsklasser. Då den
övre-höjdsbonileringen ännu är behäftad med en del brister, torde det vara
nödvändigt att t. v. hålla fast vid Jonsons bonite-ringssystem, på vilket
system även riksskogstaxeringen bygger.
Vid
riksskogstaxeringen har sedan många år parallellt med Jonson-boniteringen
insamlats boniteringsdata avseende övre-höjd och bröst-höjdsälder. Det är
därför möjligt att genomföra en viss modifiering av
Prop. 1973:162 182
Jonson-systemet
på så sätt att kurvor för övre-höjd och brösthöjdsåldern konstrueras för de
olika Jonson-klasserna. Arbetet med en sådan modifiering pågår, och det blir
därigenom möjligt att skapa en översättningsnyckel mellan Jonson-systemet och
övre-höjdsbonitering.
Systemet
med en centrerad klassificering kring meddboniteten i varje enskilt
tillväxtområde bör i princip behållas men appliceras på värde-ringsomrädena.
Alternativet härtill torde vara att gå över till ett gemensamt system för hela
riket med betydligt flera klasser. Genom den centrerade klassificeringen
erhåller man sannolikt bättre differentiering.
I
NSkvI bör föreskrivas att skogsmarken skall graderas med hänsyn till bl. a.
godhetsklass. Godhetsklassen skall utgöra ett uttryck för skogsmarkens
produktionsförmåga. Varje värderingsområde bör indelas i fem eller, om
förhållandena därtill föranleder, flera godhetsklasser.
b.
Kostnader för skogsproduktionen
Skillnadema
i värde mellan skogsfastigheter med olika avsättningsläge har i Skvl beaktats
genom bestämmelserna om omkostnadsklasser. Dessa skillnader hänför sig främst
till olikheter i fråga om de kostnader som direkt avser avverkningar och
virkestransporter. Emellertid skall hänsyn tas även till kostnader, som hänför
sig tUl skogens förvaltning och skötsel och som i huvudsak är oberoende av
avverkningarna. Dessa kostnader har i Skvl benämnts allmänna kostnader. Avdraget
är ett schablonavdrag som beräknas till 33 % av skogskubikmeterpriset och
avräknas frän detta pris. Förhöjt avdrag för allmänna kostnader upp till 50 %
av skogskubikmeterpriset har kunnat medges bl. a. vid särskilt ogynnsamt
avsättningsläge eller där trängande behov föreligger att inom en nära framtid i
en omfattning uppenbarligen överstigande den normala uppföra enkom för
skogsbrukets behov avsedda byggnader, vilka måste antagas icke kunna i huvudsak
förräntas genom uthyrning eUer dylikt.
Konstraktionen
av schablonavdraget för allmänna kostnader har föranlett missnöje på en del
håU. Missnöjet bottnade främst i de ojämnheter i taxeringen som avdraget
medförde speciellt mellan de norra och södra delarna av landet. I välbdägna
skogar av god kvalitet blev avdraget mycket högt i förhållande till sämre
skogar, vilket inte motsvarade det verkliga förhållandet i fråga om de avsedda
kostnaderna för förvaltning m. m. I direktiven för utredningen har uttalats,
att en lösnmg av frågan om avdrag för allmänna kostnader i skogsbruket nu
framstod som angelägen.
En
annan fråga, som utredningen i direktiven förelagts att överväga, är taxeringen
av skogsbrukets byggnader. Denna fråga har i direktiven angetts ha ett visst
samband med utformningen av reglerna för avdrag för allmänna kostnader i
skogsbraket,,I skogsbruksvärdet upptas bl.a, fastighetens värde av de byggnader
och anläggningar, som är behövliga
Prop.
1973:162 183
för
skogsbruksdrift. Detta har motiverats med att värdet av dessa byggnader och
anläggningar med hänsyn till Skvl:s konstraktion påverkar skogsvärdet på grund
av bl, a, utformningen av avdraget för allmänna kostnader.
Med anledning av det
förslag om ett särskilt byggnadsvärde, innefattande samtiiga byggnader på
jordbraksfastighet inkl, skogsbrakets byggnader, som utredningen framlägger i
det följande, bör vid bestämmande av skogsbraksvärdet hänsyn inte tas till den
eventuellt värdenunskande eller värdehöjande effekt som skogsbrukets byggnader
kan ha. Därför behöver man vid bestämningen av de avdragsposter, som
ifrågakommer vid beräkningen av skogsbraksvärdet, inte ta hänsyn till
kostnaderna för skogsbrukets byggnader.
Betydelsen av tUlgång på
byggnader på taxeringsenheten för skögs-brakets arbetskraft har enligt
utredningen på grund av samhällsutvecklingen avtagit kraftigt under senare
tid. Vid tiden för förarbetena till Skvl var det aUtjämt förhållandevis vanligt
att bostad bereddes skogsär-betskraften på taxeringsenheten. För omkring 1015
år sedan inträffade den förändringen att skogsarbetarna samlades till s, k,
skogsstationer eller skogsarbetarbyar. Numera är det i allt väsentligt sä att
skogsarbetarna flyttat från skogen till samhällena. Byggnadsförhållandena på
taxeringsenheten bör bl, a, därför inte påverka skogsbraksvärdet, Dé ändrade förhållandena
i fräga om arbetskraften fär i stället beaktas genom att hänsyn i det enskilda
fallet tas till att kostnaderna varierar bl, a, med hänsyn tUl
taxeringsenhetens belägenhet i förhållande till den ort (den bygd) där den för
skogsdriften påräkneUga arbetskraften är bosatt.
De
allmänna kostnaderna beräknas, som nämnts, f, n, som ett procentuellt avdrag
på skogskubikmelerpriset. Detta leder i vissa fall till underskattning, i
andra till överskattning av kostnadema. Detta är en av orsakerna tUl att man
vid de senaste fastighetstaxeringarna fått tillämpa olika typer av
säkerhetsmarginaler. För ett ställningstagande till frågan om lämplig
konstruktion av avdraget för allmänna kostnader har utredningen ansett en
närmare analys erforderlig och en sådan har utförts inom skogshögskolan. De
resultat som framkommit har föranlett utredningen att föreslå att de allmänna
kostnaderna kombineras med de kostnader, som hittUls påverkat skogsbruksvärdet
genom klassificeringen i omkostnadsklass. Samtliga kostnader, som skall påverka
skogsbruksvärdet för en taxeringsenhet, bör sålunda beaktas genom en
gerriensam klassificering, därvid den ifrågavarande värdefaktorn lämpligen bör
betecknas kostnadsklass.
De
allmänna kostnaderna bör vara relaterade tUl både markens produktionsförmåga
och avverkad virkesvolym. En av lantbraksnämnderna tillämpad beräkningsmodell
har av utredningen ansetts vara i princip riktig och lämpUg. De totala aUmänna
kostnadema är enligt den därvid
Prop. 1973:162 184
tUlämpade
formeln lika med K1XAXB+K2XV. A är därvid = produktiv skogsmarksareal i
hektar, B = idealbonitet, V = avverkad kubikmassa i m3 skog. Kl = konstant (f.
n. = 0: 50 kr. vid lantbruksnämndernas värderingar) och K2 = konstant (f. n.
2: 00 kr. vid lant-braksnämndernas värderingar).
Kostnadsklassernas
utformning bör liksom utformningen av övriga värdefaktorer bestämmas för varje
värderingsområde. Kostnadsklassen bör liksom hittills gällt i fråga om
omkostnadsklassen bestämmas på grundval av fastighetens läge i förhållande till
aktuellt prissättnings-ställe. Vidare bör klassificeringen ta hänsyn till
inverkan av terrängens och skogens beskaffenhet samt skogens belägenhet i
förhållande till bygden.
Antalet
kostnadsklasser per värderingsområde bör hållas så lågt som lämpligen kan ske
med hänsyn till möjligheterna att i praktiken utföra en relevant
klassificering. Minsta antalet kostnadsklasser för varje värderingsområde bör
dock vara fem.
c. Trädslagsklasser
m. m.
Virkesförrådets
storlek och beskaffenhet är av dominerande betydelse för värderingen. Några
större ändringar i grandema för virkesförrådets uppskattning sätts inte i
fråga. Liksom enligt Skvl bör virkesförrådet redovisas fördelat på
trädslagsklasser. Såsom trädslagsklasser bör anges barrskog och lövskog.
Utredningen anser emellertid att en uppdelning på trädslagsklasserna barrskog
och lövskog kan visa sig otUlräcklig. Beträffande barrskogen bör sålunda
liksom i Skvl trädslagsklassen barrskog, då förhållandena föranleder därtUl,
delas på trädslagen gran och tall. Den i Skvl generellt föreskrivna fördelningen
av lövskog på trädslagsklassema ordinär lövskog och ädel lövskog synes däremot
inte nödvändig. I stället bör gäUa att trädslagsklassen lövskog endast om
detta är särskUt fördelaktigt ur värderingssynpunkt delas på
trädslagsgrupperna ordinär lövskog och ädel lövskog.
d. Virkesförrådets
storlek
En
fördelning på grovleksgrapper torde även i fortsättningen vara nödvändig. Ur
värderingsteknisk synpunkt skulle en fördelning av virkesförrådet på
åldersklasser bjuda betydande fördelar. Utredningen anser det emellertid inte
vara realistiskt att vid taxeringen efterfråga sådana grunddata hos
fastighetsägarna. Sådana data skulle kunna göras tillgängliga endast för
jämförelsevis få fastigheter.
När
det gäller fördelningen på grovleksgrupper bör den indelning, som föreskrivs i
Skvl, i stort sett bibehållas då den har visat sig ändamålsenlig. Dessutom är
man numera vid skogsinventeringar oftast inställd på att kunna redovisa en
fördelning enligt dessa grunder. Emeller-
Prop. 1973:162 185
tid
bör tUl skUlnad mot vad som gäller enligt Skvl även lövskogen redovisas i tre
grovleksgrapper. Grovleksgrapperna bör benämnas dimensionsklasser. Dessa bör
vara klen skog, meddgrov skog och grov skog. De tre klasserna skall avse träd
med en diameter i brösthöjd i centimeter på bark av resp. mindre än 15 cm, 15
men mindre än 25 cm samt 25 cm och däröver.
3,6.2.5
Värderingsmetoder
F.
n. kan som anförts tre värderingsmetoder tUlämpas vid skogstaxeringen, en
fullständig och två summariska. Erfarenheterna från 1970 års allmänna
fastighetstaxering ger enligt utredningen vid handen, att införandet vid 1970
års taxering av ytterligare en värderingsmetod (den s. k. TO-metoden) inte
underlättat taxeringens utförande i den utsträckning som man hoppats pä. Den
äldre summariska metoden, den s. k. Tl-me-toden, har ofta föredragits av
nämndema även i sådana fall, där deklarationerna upprättats för värdering
enligt TO-metoden. Utredningen anser alt det bör vara möjligt och lämpligt att
sammanföra de summariska metodema till en metod. Denna metod skulle bygga pä
TO-metodens idé med en klassindelning i fråga om virkesförrådet, samt en
klassificering med hänsyn lUl grovskogsprocent i enlighet med nuvarande
Tl-me-tod.
Alltjämt
bör dock de fastighetsägare, som kan framlägga tUlfredsstäl-lande
skogsuppskattningshandlingar, ha rätt att fä sin skog taxerad i enlighet med
dessa dvs. enligt den noggrannare metoden.
Utredningen
föreslår sålunda att endast en summarisk metod skall finnas för värderingen. Denna
metod utgör en schablonisering av den fullständiga metoden. EnUgt denna
förenklade metod bör virkesförrådet hänföras tUl lämpligt antal klasser,
därvid förrådet uttrycks i m skog per hektar. Virkesförrådsklasserna bör
fördelas på grupper med olika grovskogsprocent.
Då
tillfredsstäUande skogsuppskattningshandlingar är tillgängliga vid taxeringen
skall taxeringen enligt utredningens mening ske enligt en noggrannare metod.
Därvid bör en fullständig värdering göras med den noggrannhet, som över huvud
taget är möjlig med hänsyn till tidsramen för taxeringen och tUlgången på
sakkunnig arbetskraft. Man bör eftersträva att i så stor utsträckning som
möjligt få tillgång tUl skogsuppskattaingshandlingar så att den noggrannare
metoden kan användas. Den summariska metod, som utredningen förordat, bör
kunna tiUämpas på skogsfastigheter i hela riket utan geografiska begränsningar
eller begränsningar i fråga om taxeringsenheternas storlek. Den slutiiga
avvägningen av bredden på virkesförrådsklassema och grupperna för grovskogsprocent
i den summariska metoden bör enligt utredningen göras av RSV inför de allmänna
fastighetstaxeringarna. Riktiinjerna för metodernas utformning föreslås bli
intagna i NSkvI.
Prop. 1973:162 186
3.6.2.6
Anvisningar
Enligt
systemet i Skvl har avsikten varit att de lokala skogstaxeringsanvisningarna
skuUe utarbetas inom länen. I realiteten har underlaget för de olika
skogstaxeringsanvisningama utarbetats vid skogshögskolan. Vid 1970 års
fastighetstaxering framställdes samtiiga värderingstabeller med hjälp av ADB
genom skogshögskolans försorg. Utredningen framhåller att det erforderliga
beräkningsarbetet är så komplicerat och omfattande, att en central
handläggning nästan är oundgänglig. Reglerna om meddelandet av anvisningar bör
därför bringas i överensstämmelse med de förhållanden som i realiteten
föreligger och också måste föreligga, nämligen att detta arbete omhänderhas av
en central myndighet.
Arbetet
med centrala värderingsanvisningar bör ombesörjas av RSV. Centralt upprättade
värdetabeller för skogstaxeringen bör vara bindande i det närmaste
undantagslöst. Utredningens förslag beträffande skogstaxeringen grundar sig
tiU stor del härpå. I avsnitten 5.2.2.1 och 5.2.2.2 redogörs för utredningens
förslag om RSV:s skyldighet att meddela anvisningar och förfarandet i samband
därmed. Dessa innebär kort sagt, att RSV bl. a. skall senast den 1 mars året
före taxeringsåret lämna anvisningar av värderingsteknisk natur. Vidare skall
RSV senast den 1 maj lämna uppgifter om preliminära riktvärden (värdetabeller)
och andra preUminära grunder för värdesätlningen. Sedan de preliminära anvisningama
testats i länen skall de återställas tUl RSV, som fastställer anvisningar
senast den 10 september. Skattechefen kan meddela kompletterande anvisningar.
Det
förfarande, som föreslagits beträffande andra fastighetstyper, bör gälla även
för skogstaxeringen. RSV bör i god tid knyta den expertis till sig som fordras
för upprättande av anvisningar för skogstaxeringen. Dessa anvisningar
innefattar främst värdetabeller med riktvärden för hela riket. Detta omfattande
arbete, som tidigare utan särskild föreskrift därom utförts på skogshögskolan,
blir därigenom reglerat, vilket synes önskvärt.
Målsättningen
bör vara att antalet värdetabeller inskränks i möjlig mån. F. n. upprättas
tabeller inom varje län. Med utredningens uppläggning skall tabellverken
upprättas för varje värderingsområde, vilka angetts bli ca tio tUl antalet.
Det bör vidare eftersträvas alt antalet tabeller inom varje värderingsomräde
hålls nere i den mån det är möjligt utan nämnvärt eftersättande av taxeringens
kvalitet.
I
NSkvI bör även föreskrivas att RSV skall utöver värdetabeUema utfärda de
ytterligare anvisningar om grunder för värdesättningen av skogsmark, växande
skog och andra tUlgångar på skogsmark som kan behövas. Därmed avses bl. a.
anvisningar om tekniska fel i virket och särskilda föryngringssvärigheter för
skogen och om indelningen i godhets- och kostnadsklasser samt bestämning av
värdefaktorema. Skogs-
Prop.
1973:162 187
taxeringsanvisningarna
utgör ett sammanhängande regelkomplex av komplicerad natur och förutsätts
utarbetade med biträde av framstående skoglig expertis. Vid sådant förhållande
får det i allmänhet anses olämpligt med kompletterande länsanvisningar för
skogstaxeringen, fastställda av skattechefen.
3.6.2.7
Värderingsmodell
Värderingsmetoden
i Skvl utmärks av att den avverkningsberäkning, som behövs för att göra en
avkastningsvärdering av skog, liksom modellen för värderingen i övrigt vilar
på föratsättningen av ett tänkt normal-eller jämviktstillstånd hos skogen, som
därvid antas ge en jämn årlig avkastning. Till grund för beräkningarna i Skvl
har lagts tillståndet i en s. k. normaliserad genomsnittsskog.
För
värderingen av skogsfastigheterna indelas riket med hänsyn till bl. a. den
skogliga produktionsförmågan i tillväxtområden och inom dessa i godhetsklasser.
Sedan en skogsfastighet hänförts till en godhetsklass, beräknas
skogsbruksvärdet genom att man värderar det awerk-ningsuttag, som med hänsyn
till den normaliserade genomsnittsskogens sammansättning anses kunna göras från
skogen. Värderingen sker genom kapitalisering av ett nettovärde per
skogskubikmeter.
Den
för skogstaxeringen konstruerade avkastningsmodellen är nu ganska föråldrad.
Det måste anses önskvärt att konslraera en värderingsmodell, grundad på det
aktuella skogstillståndet. Värderingsmodellen bör därför anknytas tUl en
awerkningsberäkning som är anpassad till aktueUt skogstUlstånd och tUl den
awerkningspolitik som man med hänsyn till utförda regionala
awerkningsberäkningar kan förvänta för överskådlig framtid. Man skulle
därigenom fä mera korrekta värderelationer mellan ung och gammal skog, varvid
förekommande överhållning av äldre skog skulle bli beaktad. Detta skulle
jämfört med en normal-skogsvärdering utan beaktande av överhåUning minska
värdeskiUnaden mellan äldre och yngre skog. Man skulle också få ett bättre
grepp om fördelningen på gallring och slutawerkning av skog, vilket är
betydelsefullt för beräkning av awerkningskostnaden. Värderingsmodellen bör
grundas på de bästa regionala awerkningsberäkningar som är tillgängliga vid
förberedelsearbetet för taxeringen.
Utredningen
har låtit utföra visst utvecklmgsarbete i syfte att modernisera och förenkla
metodiken vid skogstaxeringen. Därvid företagna undersökningar har utförts vid
institutionen för skogstaxering på skogshögskolan av professorn Nils-Erik
Nilsson och skog. lic. Ulf Wahlström. Utvecklingsarbetet har bl. a. avsett
lämplig metod för beräkning av avverkningarna. Arbetet har bl. a. grundat sig
på vissa provtaxeringar och analyser.
I
en sammanfattning av undersökningsresultatet, i vilket utredningen i allt
väsentligt mstämmer, anförs bl. a. att den modemiserade värderings-
Prop. 1973:162 188
modeUen
bör bli baserad på senast utförda regionala avverkningsberäkningar, AVB 69
(Awerkningsberäkning 1969, institutionen för skogstaxering, skogshögskolan,
rapport nr 15, 1970). Dessa awerknmgsberäk-ningar grundas på skogstillståndet
under perioden 19641968 och skulle i värderingsmodellen definiera
skogslillståndet i utgångsläget, skogsskötselmodellen och avverkningsnivån
under den första 10-årspe-rioden.
Följande
ramar bör tillämpas för de områdesvisa awerkningsberäkningarna:
Period
19751984. Samma uttagsnivå och fördelning på gallring och slutawerkning som
alternativ C i AVB 69. För landet i dess helhet innebar detta ett årligt uttag
av 81,5 milj. skogskubikmeter med fördelning 40 % gallring och 60 %
slutavverkning.
Period
19851994. Uttagsnivån 5 % lägre än under 19751984. Samma fördelning på
gallring och slutawerkning.
Period
19952004. Uttagsnivän ytterUgare 5 % lägre än 19851994. Fortfarande samma
fördelning på gallring och slutawerkning.
Period
2005 och därefter. Framtida uttag antas till storlek och dimensionsfördelning
svara mot tillväxten under första 5-ärsperioden (2005 2009).
I
fråga om beräkningarna i AVB 69 anförs bl. a. att de är grundade på data från
ca 50 000 provylor, som är beskrivna med avseende på de värdefaktorer som är av
betydelse för skogsvärderingen. Varje provyta representerar därigenom en viss
andel av den totala avverkningen. Den avkastningsvärdering som skall utföras
sägs därför innebära att man primärt beräknar värdetillskotten från varje
enskild provyta. Detta möjliggör att det totala avkastningsvärdet inom ett
sådant område, för vUket avverkning och övriga skogliga förhållanden bör
bedömas, ett värderingsområde, kan fördelas på de olika kombinationer av
värdefaktorer, som bör redovisas i värdetabeUema för området. Dessa
kombinationer betecknas värdeklasser.
Man
har vidare funnit att ett hos Forskningsstiftelsen Skogsarbeten befintligt
program Volym- och värdeberäkningar för långsiktsplanering bör efter
jämförelsevis små modifieringar kunna användas för det fortsatta
beräkningsarbetet avseende värdering av virkesuttagen och nivåsättning.
Informationen
i programmet består bl. a. av drivningsdata samt pris-och kostaadsdata. Dessa
föreslås bl. a. i vad de avser bruttopriser samt avverknings- och
transportkostnader, bli använda som instrument vid marknadsrdateringen av
avkastningsvärdena.
Även
kalkylräntefoten kan, sägs det, användas som ett instrument för erhållande av
marknadsmässiga relationer mellan yngre och äldre skog och bör därför kunna
varieras. Samma kalkylräntefot som nu tillämpas, 5 %, antas vara en lämplig
utgångspunkt för värde- och nivåberäkningar i detta sammanhang.
Prop.
1973:162 I89
Genom
att hela beräkningsgången blir lagd på dator med stor beräkningskapacitet
kommer behovet av det nuvarande s. k. rdalivprissyste-met att bortfalla.
Det
fortsatta förberedelsearbetet för 1975 års allmänna fastighetstaxering avses
skola ske inom ramen för RSV:s förberedelsearbete.
Utredningen
behandlar i detta sammanhang marknadsvärdeanpassningen av skogsfastigheternas
värden. För att göra en sådan anpassning möjlig bör RSV kunna omräkna antagen
kalkylräntefot och/eller antagna prisförutsättningar för virke och
arbetskraft. I professorn Eric Carlegrims tidigare nämnda undersökning har följande
köp av skogsfastigheter under är 1970 redovisats:
Skogsbruksvärde Antal köp
O25
% av taxeringsvärdet 1 283
2550
% » » 463
5075
% » » 244
över
75 % » » 68
Carlegrims
undersökning har endast avsett försäljningar av hela bebyggda
taxeringsenheter. Däratöver torde i det närmaste lika många försäljningar ske
av obebyggda skogsfastigheter och av bebyggda sådana, som inte utgör hel
taxeringsenhet. Vid en bedömning av marknadsvärdenivån torde det även vara
möjligt att utnyttja köp under flera år. Vid en bedömning av marknadsvärdenivån
inför 1975 års allmänna fastighetstaxering bör man enligt utredningen kunna
använda köp ingångna under åren 19701973.
Frågan om
marknadsvärdeanpassning av skogsfastigheternas värden har undersökts dels av
lantmäteristyrdsens värderingsbyrå och av lantbruksstyrelsen under medverkan
av vissa lantbraksnämnder, dels inom skogshögskolan. Sammanfattningsvis
framhåller utredningen i fräga om undersökningarna alt påtagliga avvikelser
förekommer från den genomsnittliga taxeringsvärdenivå för bebyggda jord- och
skogsbruksegendomar, som kommit till uttryck genom 1970 års köp. Vidare pekar
utredningen på en viss tendens tUl lägre köpeskillingskoefficient vid mindre
skogsandel for såväl bebyggda som obebyggda fastigheter. Då det gäller rena
skogsfastigheter uppvisar undersökningarna av de mycket små fastighetema i
många fall ett högre värde per hektar än större fastigheter. Till den del detta
värde överstiger värdet för medelstora och stora fastigheter torde det ofta ha
karaktär av sådant mervärde som utredningen i det följande föreslår skall
utgöra ett delvärde på jordbraksfastighet och som inte bör påverka
skogsbruksvärdet. Under arbetet inför 1975 års allmänna fastighetstaxering bör
fortsatta undersökningar äga rum bl. a. om inverkan av förenämnda förhållanden
vid försäljningar av skogsfastigheter liksom om köpeskillingsnivåer och
pristendenser i öv-
Prop. 1973:162 190
rigt
i fråga om skogsfastigheter. Utredningen har framlagt förslag om revidering av
fastighetsprisstatistiken. Förslaget berör även skogsvärderingen.
Anpassningen
tUl marknadsvärdenivån kan ses som en justering av de värden, som framtagits på
grandval av avkastningsmetoden. De medel, som står till buds för en sådan
justering, är de s. k. n i v å f a k t o-rerna.
Anpassningen
kan därvid, sägs det, uttryckas såsom en omräkning av vid avkastningskalkylen
antagen ränta eller antagna prisföratsättningar för virke och arbetskraft. I
realiteten torde marknadsvärdeanpassningen i möjlig mån ske redan vid
uträkningarna enligt den primära avkastningskalkylen. Redan i dessa
uträkningar, som sker genom ADB, bör givetvis beaktas den aktuella
prisstatistik som vid uträkningstillfället finns tillgänglig. Endast om en
sådan preliminär anpassning inte kunnat ske eller om det vid därefter företagna
kontroller genom jämförelser med köpeskillingar för skogsfastigheter av olika
typ i fråga om storlek, godhetsklass, virkesförråd m. m. framkommer att
ytterligare anpassning av de framtagna värdena bör ske, kommer en omräkning av
tidigare angivet slag till användning.
3.6.2.8
Värdetabdler
NSkvI
bör innehålla dels en reglering av den principiella uppbyggnaden av
värderingsmodellen och dels de huvudsakliga reglerna för upprättandet av
värdetabeUema. I avdelning C i NSkvI bör under en rabrik Värdetabeller tas in
bestämmelser om tabellernas uppbyggnad. Däri bör anges att värdetabeUema skall
upprättas på grundval av en schabloniserad värderingsmodell, vilken i princip
innebär att för varje värderingsområde skall upprättas en grundläggande
avkastningskalkyl som vilar på en awerkningsberäkning för hela området.
Föreskrift bör lämnas om att värdena i de värdetabeller som upprättas för varje
värderingsområde skall kurma beräknas för de olika värdeklasser som förekommer
inom området. Med värdeklass förstås en kombination av värdefaktorer som till
resultat ger en värdeangivelse i en "ruta" i värdetabell.
Utredningen
anser det lämpligt att man i författningstexten gör en stegvis beskrivning av
huvuddragen i fråga om upprättandet av värdetabellerna. Beskrivningen bör
inledas med en föreskrift om att för varje värderingsområde skall beräknas de
totala awerkningsuttagen, fördelade på de värdeklasser, till vilka skogen i
området är hänförlig med hänsyn till markens beskaffenhet och läge samt
virkesförrådets sammansättning. Därefter bör fastslås att
awerkningsberäkningen bör vara mera utförlig i fråga om virkesultagen under de
närmast följande 10-årsperio-derna samt att awerkningsberäkningen för tiden
därefter skall göras mera schablonmässig. I anslutning härtill bör föreskrivas
att awerkningsberäkningarna skall ske med hänsyn tUl aktuellt skogstillstånd.
Prop. 1973:162 191
framtida
produktionsförutsättaingar för skogen samt skogsindustrins rådande och
förväntade efterfrågan på virke. I samband därmed bör anges att aktuellt skogstillstånd
och framtida produktionsföratsättningar för skogen skall bedömas utifrån
uppgifter från riksskogstaxeringen.
I
en stegvis gjord beskrivning av huvudlinjerna vid skogstaxeringen följer
härefter bestämmelsema om värderingen av virkesultagen. Dessa bestämmelser bör
innehålla grandema för värderingen mot bakgrand av vad som tidigare anförts om
nivåfaktorerna. Värderingen skall avse både det beräknade totala virkesuttaget
inom värderingsområdet och det virkesuttag, som beräknas falla på varje värdeklass
inom området. I enlighet härmed bör, sägs det, föreskrivas, att värderingen av
de beräknade totala och på värdeklasserna fördelade virkesuttagen skall ske
med hänsyn till rådande och förväntade prisförutsättnmgar för virkesråvara och
arbetskraft samt enligt den kalkylräntefot som befinns skäUg på grund av
prisrelationen mellan gammal och ung skog.
Beträffande
marknadsvärdeanpassningen bör föreskrivas att de värden, som beräknas för de
olika värdeklasserna, skall vara anpassade till marknadsvärdenivå och att
anpassningen skall grandas på jämförelser med erlagda köpeskillingar för
fastigheter som helt eller till betydande del beslår av skog. Föreskrift bör
lämnas om att denna anpassning skall ske i huvudsak genom en omräkning av
antagen kalkylräntefot eller av antagna prisföratsättningar för virke och
arbetskraft.
Det
sista momentet i arbetet med upprättande och fastställande av värdetabeUema, om
vilket föreskrift bör lämnas i NSkvI, utgör en ned-räkning av de värden, som
enligt den föregående beskrivningen framtagits, till föreskriven
taxeringsvärdenivå, dvs. enligt utredningens förslag 80 % av
marknadsvärdenivån.
Utredningen
föreslår vidare att innehållet i värdetabellerna i vad avser främst
ingångsdata, tabellvärden och tillvägagångssättet vid taxering skall regleras.
Inledningsvis bör föreskrivas att tabellerna skall upprättas i två serier för
varje värderingsområde. Av dessa skall den ena användas vid värdering enligt
deii noggrannare metoden och den andra vid värdering enligt den förenklade
metoden. Vidare bör en beskrivning lämnas av de båda tabellserierna.
I
den tabellserie, som avser den noggrannare metoden, bör i de värdeklasser, som
förekommer inom värderingsomrädet, anges tabellvärden dels för virkesförråd,
dels för skogsmark. Ingångsdata i tabellerna för de olika värdeklasserna skall
vara värdefaktorerna. Vidare bör tillvägagångssättet vid taxering enligt denna
metod och med användning av nämnda tabellserie beskrivas.
I
tabellserien för den förenklade metoden, som är en schablonisering av den
noggrannare metoden, skall ingångsdata vara, föratom värdefaktorerna
godhetsklass och kostnadsklass, vissa klassificeringar i fråga om
Prop. 1973:162 192
virkesförrådets
storlek och den andel därav som utgörs av grov skog. Vidare bör motsvarande
beskrivning göras i fråga om tillvägagångssättet vid taxering enligt den
förenklade metoden som föreslagits beträffande den noggrannare metoden.
I
tabellerna avses hänsyn inte skola tas tUl mera extraordinära förhållanden som
kan föreligga beträffande vissa skogar. Härvid åsyftas onormalt stor förekomst
av tekniska fel i virket, särskilda föryngringssvärigheter för skogen,
meddelade skydds- eller fridlysningsbestämmdser, skogens belägenhet nära gräns
mot annat värderingsområde och andra jämförliga, på värdet inverkande
omständigheter. Vid värderingen måste alltså hänsyn tUl värdepåverkande
omständigheter av nu angiven art tas efter det tabellvärdet för skogen
framtagits. Den justering av tabellvärdet, som i vissa fall kan erfordras bör
inte detalj regleras i NSkvI utan detta bör ske genom anvisningar av RSV.
3.6.2.9
Övriga frågor
Skogstaxeringens
resultat i fråga om de enskilda taxeringsenheterna är till väsentlig del
beroende av tillgången till uppgifter om resp. fastigheter vid taxeringen.
Utredningen vill därför lägga ökad vikt vid införskaffandet av sådana
uppgifter till grund för taxeringen. De uppgifter om skogen som skall
efterfrågas på deklarationsblanketten vid 1975 års allmänna fastighetstaxering
får av RSV anpassas efter de föreslagna nya reglerna för godhetsklass,
kostnadsklass, virkesförråd, värderingsmetoder m.m.
Erfarenheterna
från tidigare taxeringar har visat att deklarationsblanketten ofta inte ifylls
på ett tillfredsställande sätt, då det gäller uppgifter om virkesförrådets
storlek och sammansättning. Skogstaxeringen har med hänsyn tUl det delvis
dåliga uppgiftslämnandet i fråga om skogen till stor del kommit att vila på den
kännedom om de olika skogsfastigheterna, som den av länsstyrelsen förordnade
skogssakkunnige för fastighetstaxeringsnämnden har. Vid 1970 ärs taxering
kunde de skogssakkunniga i vissa fall, på grund av möjligheter att enligt
Kungl. brev den 21 februari 1969 skaffa in visst material, t. ex. områdesvis
utarbetade skogsbruksplaner och fotogrammetriskt material från skogsvårdsstyrelse,
inför nämndema lämna dokumentation som bakgrand tUl sina stånd-punktstaganden.
Det bästa utgångsmaterialet för beslutsfattandet vid skogstaxeringen, nämligen
skogsuppskattningshandlingar för de särskilda fastighetema, fanns däremot inte
tillgängligt vid taxeringen i önskvärd utsträckning. Fastighetsägama var inte
alltid villiga att lämna detta material vid taxeringen och någon möjlighet att
framtvinga materialet fanns inte.
Utredningen
anser det naturligt att fastighetstaxeringen skall grundas på ett så gott
material, som med hänsyn till omständigheterna är möj-
Prop. 1973:162 193
ligt.
Något godtagbart skäl för att skogsuppskattningshandlingar, över vilka
fastighetsägaren förfogar, inte skulle göras tillgängliga vid taxeringen, föreligger
inte enligt utredningens mening. Sådana handlingar torde lika ofta leda tUl ett
lägre som till ett högre taxeringsvärde än det, som åsätts utan handlingarna,
och handlingarna skulle framför allt leda till ett riktigare taxeringsresultat.
Skogsbraksplaner och andra uppskatt-nmgshandlingar utgör antingen
handlingarna är nya eller inte det bästa underlaget för skogslaxeringen. Är
handlingarna inte mer än omkring fem år gamla kan de, om awerkningskvantitet
sedan föregående allmänna fastighetstaxering uppges i deklarationen, i
allmänhet direkt tjäna som underlag för taxeringen. Är de äldre fär de först
korrigeras med hänsyn till avverkning och tillväxt.
Då
sålunda en riktigare och även snabbare skogstaxering kan genorn-föras, om
skogsuppskattningshandlingar blir tUlgängliga, anser utredningen att sådana
medel bör ställas till taxeringsmyndigheternas förfogande, som ger dem
möjlighet att få tillgäng till dessa handlingar, då de finns hos
fastighetsägaren eller skogsvårdsstyrelse. Nuvarande regler innefattar inte
sådan möjlighet. Utredningen föreslår därför att ägare av fastighet skall vara
skyldig att, om skogsbruksplan eller annan handling avseende skog på
fastigheten finns upprättad, efter anmaning förete handlingen.
Utredningen
föreslår vidare att förbudet mot vite i samband med infordrande av handlingar
vid allmän fastighetstaxering slopas och ersätts med ett generellt stadgande
att vite får föreläggas i anmaning som vid allmän fastighetstaxering utfärdas
av taxeringsintendent eller fastighetstaxeringsnämnd.
Utredningen
framhåller att de skogsuppskattningshandlingar, som upprättats av
skogsvårdsstyrdse på uppdrag av enskild och finns hos skogsvårdsstyrelse, inte
är offentliga handlingar. De får därför inte utan uppdragsgivarens samtycke
utiämnas till allmänheten förrän efter 20 år. Detta utesluter dock enligt
utredningen inte att taxeringsmyndighet får tillgång lill dessa handlingar. Då
ett utlämnande av skogsuppskattningshandlingar tUl vederbörande
taxeringsmyndighet inte kan anses strida mot det intresse, som avses skola
skyddas genom sekretessbdäggningen av handlingarna i fråga, och då tillgång
till dessa handlingar är av stor betydelse för en riktig taxering, anser
utredningen att det bör stadgas att, om sådana handlingar finns hos skogsvårdsstyrelse,
handUngarna kan rekvireras därifrån om taxeringsmyndigheten så finner lämpligt.
Slutiigen
föreslär utredningen som en följd av förslaget att skogsvärde och
skogsmarksvärde inte skaU redovisas separat några huvudsakligen redaktionella
ändringar i förordningen (1946: 324) om skogsvårdsavgift och i 47 § KL.
13
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 162
Prop.
1973:162 194
3.6.3
Remissyttrandena
3.6.3.1
Ny skogsvärderingsinstruktion; riktiinjer och grundläggande bestämmdser
Förslaget
att skogstaxeringen i princip skall ske med marknadsvärdet som värderingsgrund
har mottagits positivt av den helt övervägande delen av remissinstanserna t.
ex. RSV, kammarrätterna i Stockholm och Göteborg, lantbruksstyrdsen,
lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, do' mänverket, skogshögskolan,
bankinspektionen, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus,
Kopparbergs och Västerbottens län, LO och Svenska landstingsförbundet. Detsamma
gäller flertalet skogsvårdsstyrelser. Domänverket anser att avkastningsvärde
och marknadsvärde kan förväntas visa god överensstämmelse i varje fall över
längre perioder. Skogshögskolan anser att det inte finns några principiella
skäl tUl att skogsfastigheter vid fastighetstaxeringen skulle värderas efter
någon speciell värderingsgrund. När man i samband med fastighetstaxering talar
om avkastningsvärde av ett skogsbruk så antas detta värde ha en speciell
betydelse, samtidigt som marknadsvärdet av t. ex. en hyresfastighet så gott som
regelmässigt fastställs genom en avkastningsvärdering. Skogshögskolan ser ingen
reell skillnad mellan värdering av bostadsfastighet enligt anvisningarna tUl 9
§ KL och värdering av skogsbruk enligt Skvl. LO finner förslaget att likartad
värdering skall tillämpas för jordbraks- och skogsfastigheter och andra
fastigheter tUlfredsstäUande. En koordinering av normer och nivå bör åstadkomma
mera realistiska värden.
En
del remissinstanser, som i princip förordar att marknadsvärdet skall vara
värderingsgrund också vid skogstaxeringen, anser av olika skäl såsom framgår av
det följande att marknadsvärdering inte skall ske i fråga om skogen vid 1975
års taxering.
Ett
bibehållande av avkastningsvärdet som värderingsgrund vid skogstaxeringen
förordas av bl. a. Sveriges jordägareförbund.
Den
föreslagna utformningen av NSkvI tillstyrks eller lämnas utan erinran av
samtiiga remissinstanser som yttrat sig i frågan, bl. a. RSV, kammarrätterna i
Stockholm och Göteborg, skogshögskolan. Skogsindustriernas samarbetsutskott
och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. De remissinstanser som anser
att man skall skjuta upp införandet av marknadsvärdering av skogen till efter
1975 års taxering vill att detta skall komma till uttryck i NSkvI. Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund förklarar att det i stort kan ansluta sig
till det förenklade förslaget till ny skogsvärderingsinstruktion. Det bör
enligt förbundets mening bortsett från marknadsvärdeprincipen kunna komma till
användning vid 1975 års taxering. På basis av de erfarenheter som då kan ha
vunnits av den nya skogsvärderingsinslruklionens tillämpning bör man överväga
en precisering av lagtexten.
Prop.
1973:162 195
3.6.3.2 Skogsmarken
Förslaget
till definition av skogsmark i NSkvI har lämnats utan erinran av
remissinstanserna.
Förslaget
att inte särredovisa skogsmarksvärdet som delpost vid taxeringen och i
fastighetslängden tillstyrks uttryckUgen av kammarrätten i Stockholm,
lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen. Lantbruksstyrelsen anför att någon
särskild statistik över markvärden inte finns och att värderingskalkyler blir
helt beroende av valet av diskonteringsprocent. En enda procentenhet kan
påverka kalkylvärdet med 100 %. Lantmäteristyrelsen anser att det är mycket
svårt att på principiella grunder göra en uppdelning och att sådana
uppdelningar i samband med lantmäteri-förrättningar förorsakat många problem.
Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund anser att skäl kan föreligga ur
realisationsvinst- och inkomstskattesynpunkt att även i fortsättningen ange
skogsmarksvärde.
3.6.3.3 Allmänna
värderingsbestämmelser m. m.
Mot
de generella förslagen om indelning av riket i värderingsomräden och om
beräkning av skogens och skogsmarkens taxeringsvärde per värderingsenhet med
utgångspunkt i angivna värdefaktorer och enligt antingen en noggrannare eller
en förenklad metod gör remissinstanserna inte några invändningar.
Lantbruksstyrelsen anför emellertid att den använder en värderingsmetod som
inriktar sig på marknadsvärdering och som är intagen i lantbraksstyrdsens
trycka anvisningar serie C nr 15. Sedan några år är metoden programmerad för
databearbetning. Sedan över 20 år har metoden i praktisk tUlämpning visat sig
ge en god överensstämmelse med värdenivån vid flertalet marköverlåtelser,
såväl med lantbruksnämnderna som part som mellan enskilda och skogsbolag. Eftersom
styrelsens metod redan är marknadsanpassad och dessutom prövad under läng tid,
vore det naturligt att använda den även vid fastighetstaxeringen.
3.6.3.4 Värdefaktorer
De
föreslagna värdefaktorema har i stort sett mottagits positivt av remissinstanserna.
Värdefaktorn godhetsklass
har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Skogsvårdsstyrelsen i Örebro
län understryker behovet av en bo-niteringsnyckd som anger sambanden mellan
olika boniteringssystem och vid taxeringen använda godhetsklasser.
Förslaget att
sammanföra de s. k. allmänna kostnaderna och övriga kostaader för skogsbruket
till en värdefaktor, kostnadsklassen, lämnas också i stort sett utan erinran.
Särskilda frågor om de allmänna kostnadema behandlas bl. a. av domänverket,
länsstyrelsen i Stockholms län.
Prop.
1973:162 196
Lantbrukets
skattedelegation och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Domänverket
anför bl. a. att det i Skvl föreskrivna sättet för beräkning av de allmänna
omkostnaderna inte varit tUlfredsstäUande. Verket har också bl. a. vid
förberedelserna för 1970 års fastighetstaxering påtalat detta. Det nu
föreslagna tvåprissystemet synes vara väl värt att pröva. Effekten blir dock
beroende av vilka värden man avser alt använda för produktionsförmåga och m3
skog avverkat virke. De värden på konstanterna, som lantbraksnämnderna anges
tillämpa f. n., har framtagits i syfte att användas i samband med köp av skogs-
och jordbruksfastigheter. Vid fastighetstaxeringen måste emellertid andra
värden komma till användning. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser
den föreslagna metoden för beräkning av avdrag för allmänna kostnader böra
bidra till en jämnare taxering och rimligare värderelationer. Samma uppfattning
framförs av Lantbrukets skattedelegation. Länsstyrelsen i Stockholms län anser
att den föreslagna konstruktionen av allmänna omkostnader är bättre än den
tidigare använda men att det är tveksamt om utslaget blir rättvisande för
jämförelser mellan t. ex. södra och norra Sverige eller mellan gammal och ny
skog. Utfallet skulle möjligen bli jämnare om allmänna omkostnader beräknades
som en funktion av areal och avverkning.
Övriga förslag om
behandlingen av skogsbrakets kostnader har tUlstyrkts av remissinstanserna.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att den modernisering av
värderingsmodellen som föreslås på kostnadssidan innebär ökade möjligheter
lill en differentiering som bättre tar hänsyn lill förekommande skUlnader
mellan olika fasligheter än den tidigare schablonmetoden. Förbundet anser att
denna förändring är väl motiverad och att den möjliggör en rättvisare bedömning
av en fastighet i kostnadshänseende. Liknande synpunkter redovisas av
Lantbrukets skattedelegation. Delegationen anför bl. a. att frågor om
kostnader för fastigheter i vissa extremlägen och liknande frågor över huvud
taget ligger bättre till för smidiga lösningar i den föreslagna
värderingsmodellen än i den nu gäUande, rätt fastiåsta och stela metoden. I
anslutning till detta berör delegationen taxeringen år 1970 av vissa skogsfastigheter
i delar av nedre och övre Norrland, som, enligt vad delegationen anför, i
mångas ögon fick orealistiskt låga skogsbraksvärden. De låga skogs-braksvärdena
hade sitt ursprung i bl. a. de använda pris- och avsätt-ningsföratsättningarna.
Skogsbruksvärdena beräknades med utgångspunkt från att allt virke avsattes och
prissattes vid norrlandskusten. Eftersom en inte obetydlig del av i vart fall
sågtimret avsätts vid inlandsindustri, kom värdena inte sällan att i vissa
områden förlora anknytningen tUl den faktiska avkastningsnivån. Sådana för
delar av Norrland speciella problem bör enligt delegationens mening väl kunna
lösas inom ramen för den föreslagna avkastnuigsvärderingen. Liknande åsikter
framförs
Prop. 1973:162 I97
av
länsstyrelsen i Jämtlands län och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.
Den
ena av värdefaktorerna avseende virkesförrådet, trädslagsklass, trädslag eller
grapp därav, godtas i stort sett av remissinstanserna. Några remissinstanser
berör behandlingen av den föreslagna gruppen av trädslag, ädel lövskog.
Skogshögskolan anför att det enligt Skvl har funnits möjlighet till
värdereduktion med hänsyn till förekomst av ädel lövskog. Högskolan anser att
denna fräga bör prövas ånyo. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund framhåUer
att gruppen ädel lövskog ofta betingar ett mycket lågt pris vid försäljning
till industri eller i vissa fall inte ens mottas. Detta måste enligt förbundet
mer än tidigare beaktas när en fastighet har stora inslag av dessa trädslag.
Skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads och Hallands län anser alt ädel lövskog
och ordinär lövskog kan slås samman till en trädslagsgrapp.
Förslaget
om den andra värdefaklom för virkesförrådet, dimensions-klassen, lämnas utan
erinran av flertalet remissinstanser. En del remissinstanser anser emeUertid
att man bör överväga en fördelning på åldersklasser. Skogsstyrelsen anför att
enligt uppgifter som är tillgängliga för styrelsen föreligger skogsbraksplaner
eller därmed jämförliga uppskattningshandlingar av tämligen modernt utförande
på ca 4 500 000 ha skogsmark i enskild ägo. Till helt övervägande del är därvid
virkesförråden fördelade på åldersklasser och inte i något fall på
grovleksklasser. Det är därför lättare för deklaranten att ange virkesförrådets
fördelning på åldersklasser än på dimensionsklasser. Möjligheterna att använda
den noggrannare taxeringsmetoden ökar därigenom. Även för de ca 12 milj. ha som
tUlhör storskogsbraket finns i regel uppgifter om virkesförrådets fördelning på
åldersklasser. Styrelsen föreslår därför att värdetabdler för den noggranna
värderingsmetoden framräknas i avseende på såväl virkesförrådets
åldersklassfördelning som på dess dimensionsfördelning. Länsstyrelsen i Örebro
län framför samma mening. Markägaren torde vela betydligt mer om åldern på sin
skog än om dess fördelning på grovleksgrupper. Markägarens ovilja eller
försumlighet vad gäller ifyllandet av för fastighetstaxeringen erforderliga
data beror säkerligen på alt de uppgifter som efterfrågas är för honom mycket
oklara begrepp. Med tanke på att de större markägamas planer även upptar
åldersklassfördelningen synes det riktiga vara att helt övergå till detta
begrepp vid infordrandet av uppgiftema och deras bearbetning. Skogsvårdsstyrelserna
anser överlag att en meningsfull användning av skogsuppskattningshandlingar
liksom möjlighet för deklarant att ange relevanta taxeringsdata ur sin
skogsbraksplan kan erhållas först då den noggrannare metoden anpassas tUl en
åldersfördelning av virkesförrådet. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att
virkesförrådet bör kunna delas upp i ålders- och/eUer dimensionsklasser.
Prop.
1973:162 198
Skogsvårdsstyrelserna
i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län anser att det är omotiverat ur
värdesynpunkt att dela upp lövskogen i tre dimensionsklasser.
3.6.3.5 Värderingsmetoder
Förslaget
att endast två värderingsmetoder, den noggrannare och den förenklade metoden,
skall komma tUl användning vid taxeringen och principerna för metodernas
uppbyggnad har lämnats utan erinran av remissinstanserna.
3.6.3.6 Anvisningar
Förslaget
att den centrala anvisningsverksamheten även i fråga om skogstaxeringen skall
ankomma på RSV tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.
Skogsstyrelsen räknar med
att upprättandet av anvisningar för skogstaxeringen kommer att kräva expertis
inom ett flertal skogliga ämnesområden, I vissa avseenden förefaller även
representanter för olika skogsägarekategorier och landsdelar böra utgöra
referenser med hänsyn till de skilda förhållanden under vilka skogsbruket
bedrivs i landets olika delar. Stockholmsmötets skogliga sektion, vilken
tidigare fungerat som en sådan bred referensgrupp med möjligheter att påverka
taxeringsarbetet, synes med den nya uppläggningen komma att bli utan reell betydelse,
Skoglig sakkunskap av allmänt övergripande kompetens och god kännedom om
ifrågavarande arbete torde även behövas vid insamlande, granskning och
utvärdering av den mängd primärdata och annat grundmaterial som kommer att
erfordras för utarbetandet av kompletta skogsanvisningar. Skogsstyrelsen
förefaller i detta avseende vara det naturliga samrådsorganet. Tekniska
högskolan i Stockholm anser att det föreslagna skogstaxeringsförfarandet inte
ger möjlighet till motsvarande öppna diskussion och bedömning som det nuvarande
förfarandet.
Skogsindustriernas
samarbetsutskott finner det angeläget att det skogliga biträdet vid
utarbetandet av anvisningarna sker via förslag och underlag från
skogshögskolan och inte genom hos RSV särskilt tillkallade experter. Man bör
vidare ge större utrymme för prövning och avvikelse frän RSV:s anvisningar än
som förutsatts i utredningens betänkande. Liksom vid 1970 års
fastighetstaxering uppstår självfallet även nu specialproblem vid utformningen
av värdenivån och av länsanvisningama. Som exempel anges att värdena på
skogsfastigheter inom vissa delar av Norrland på grund av otillräckliga
spärregler eller brist på alternativa värderingsnormer kommit under en skälig
värdenivå. Detaljfrågor av detta eller likvärdigt slag torde behöva bli föremål
för diskussion vid överläggningar av den typ som föregått tidigare
fastighetstaxeringar, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att det
är ett väsentiigt
Prop.
1973:162 199
krav
att underlaget för skogstaxeringen liksom hittUls underställs organisationer
och myndigheter för yttranden och erinringar innan beslut om värdenivå och
fastställandet av anvisningar m, m, kommer till stånd. Länsstyrelsen i
Jämtlands län anser att skogsstyrelsen i stället för RSV bör utarbeta
skogstaxeringsanvisningar men att RSV skall fastställa dem och
marknadsvärdeanpassa tabellvärdena.
Frågan
om anvisningar om jakt på skogsmark tas upp av bl. a. skogshögskolan.
Högskolan anför att skogsbraksvärdetabeUema enligt förslaget skall ange värdet
av virkesproduktionen. Att tilldela dessa virkesproduktionsvärden några
generella jaktvärden är oförenligt med den föreslagna värderingsmetodiken.
Enligt högskolans mening är det väsentUgt att man bearbetar reglerna för
värdering av jakt så att även dessa kan komma att uppfylla kravet pä en
likformig taxering.
Bankinspektionen
berör frågan om bundenheten vid skogstaxeringsanvisningarna. Inspektionen
föreslår att i NSkvI intas ett särskilt stadgande av innebörd att man skall
jämka det med ledning av tabell beräknade värdet, om detta är högre än del
pris som med hänsyn lill verkställda fastighetsförsäljningar i orten eller
eljest antas kunna erhållas vid en försäljning av fastigheten.
Förslaget
att kompletterande skogstaxeringsanvisningar inte bör utfärdas länsvis lämnas
nästan genomgående utan erinran. Sveriges jordägareförbund förklarar sig
emellertid med anledning av de lokala förhållandenas stora betydelse för
värderingen inte kunna godta att kompletterande länsanvisningar för
skogstaxeringen slopas helt.
3.6.3.7
Värderingsmodell
Den
föreslagna schabloniserade modellen för avkastningsvärdering av
skogsfastigheterna har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
samtliga remissinstanser utom länsstyrelsen i Östergötlands län.
Lantbruksstyrelsen anser emellertid, såsom tidigare beskrivits, att en av
verket tillämpad metod i stället kan komma till användning vid laxeringen.
Bland de remissinstanser som är positiva till den föreslagna värderingsmodellen
är RSV, skogsstyrelsen, domänverket, skogshögskolan, länsstyrelserna i Stockholms
och Kopparbergs län. Lantbrukets skattedelegation. Skogsindustriernas
samarbetsutskott och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Även
skogsvårdsstyrelserna är överlag positiva tUl den föreslagna
värderingsmodellen. Lantbrukets skattedelegation. Skogsindustriernas
samarbetsutskott och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund finner att den
modemiserade värderingsmodellen i huvudsak kan komma tUl användning.
Lantbrukets skattedelegation anför emellertid att den värderingsmodell som
utredningen förordar och anger huvudlinjerna till inte är färdigutvecklad. Den
fortsatta utvecklingen föratsätts skola ske inom ramen för RSV:s förberedelser
inför
Prop. 1973:162 200
1975
ärs allmänna fastighetstaxering. Delegationen anser det otillfredsställande
att utredningen inte presterat en till alla delar färdigutvecklad
värderingsmodeU.
Den
föreslagna metoden för avverkningsberäkningen behandlas av flera
remissinstanser. Skogsstyrelsen anför bl. a. att en avkastningsvärdering med
föreslagen utformning med utgångspunkt i en awerkningsberäkning baserad på det
aktuellaste material som står att få och ett modernt program för
avkastningsberäkning bör ge tillräckligt tillförlirtiga avkastningsvärden, som
sedan kan ligga tiU grand för åsättande av taxeringsvärden.
Skogsvårdsstyrelserna sätter vid sin bedömning av värderingsmodellen främst
den föreslagna anknytningen till en awerkningsberäkning för ca tio
värderingsområden med utgångspunkt i AVB 69. Man framhåller dock att ännu
aktuellare underlagsmaterial hade varit önskvärt liksom att fördelningen
slutawerkning gallring bättre anpassats till den fördelning som varit rådande
under senare år. Det senare anses angeläget med hänsyn till beräkningen av
avverknings-kostnaderna. Skogshögskolan accepterar att som utgångspunkt och första
led i avverkningsberäkningen lagts AVB 69 som marknadsmässigt
värderingsunderlag. Den relativt stora gallringsandelen kan därvid diskuteras.
Skogshögskolan ser den som en produktionsmässig föratsättning för det
jämförelsevis höga totaluttaget samtidigt som den leder till ett lägre
genomsnittligt rånetio, dvs. en försiktig värdering.
Den
föreslagna värderingen av virkesuttagen och de därvid tillämpade niväfaktorerna
behandlas av åtskilliga remissinstanser. Skogshögskolan anser att
nivåfaktorerna skall kunna varieras för att man skall uppnå marknadsmässiga
relationer mellan skogar av olika beskaffenhet. Högskolan anser emellertid
också att det i samband med den praktiska tillämpningen ligger en svaghet i att
kalkylräntan kan rubbas från taxering tUl taxering. Denna kan på lång sikt
behöva höjas eller sänkas sammanhängande med att värdeförhållandet mellan grov
och klen skog varaktigt förändrats. De mindre justeringar, som kan behövas, bör
enligt högskolan kunna ske genom aUmänna omkostnaders fördelning med hänsyn
till dimension.
Några
remissinstanser tar upp frågan om räntans höjd i avkastningskalkylen.
Lantmäteristyrelsen anför att utredningen i fråga om valet av räntefot ansett 5
% vara en lämplig utgångspunkt för värdeberäkningen. Styrelsen instämmer däri
och tiUägger, att denna räntefot vanligen befunnits ge värden som bäst
motsvarar marknadsvärdet och att den numera tillämpas vid lantmäteriets
skogsvärderingar i samband med fastig-helsregleringar, vid vUka ersättnmgar
mellan sakägare skall bestämmas med hänsyn till marknadsvärdet.
Lantbruksstyrelsen anser att då diskonteringsprocentens storlek påverkar
värdet på mogen skog endast obetydligt men är synnerligen avgörande för värdet
av ung skog är den
Prop. 1973:162 201
ränteuppfattning
sannolikt mest realistisk som ger ett ungskogsvärde som är ungefär lika
attraktivt som värdet av äldre skog. Enligt lantbruksnämndemas erfarenhet ger
5 1/2 % diskonteringsprocent den bästa avvägningen mellan ung och gammal skog.
RSV pekar på möjligheten att använda en variabel kalkylräntefot för att erhålla
marknadsmässiga relationer mellan yngre och äldre skog. Vid fastställande av
värderings-modeUer för skog bör RSV inte vara bunden av den kalkylräntefot, 5
%, som tillämpades vid de närmast föregående allmänna fastighetstaxeringarna.
Lantbrukets skattedelegation anför bl. a. att räntefoten 5 % för skogsägama i
gemen ter sig oförklarligt låg. Driver man en lågränte-linje tvingas man i
stället att på ett eller annat sätt i motsvarande mån räkna försiktigt i fräga
om virkesutfall, virkespriser m. m,, så att man därigenom erhåller totalt sett
rimlig värdenivå. En sådan ordning kan klart spåras i tidigare
fastighetstaxeringar men i mindre mått i den föreslagna värderingsmodellen.
För att erhålla dels en genereUt sett acceptabel och verklighetsbetonad
avkastningsvärdenivå, dels en realistisk avkastningsvärderelation mellan ung
och gammal skog, är det i samband med övergången till den modernare
värderingsmodellen därför nödvändigt att nu höja kalkylräntefoten. Vid 1975
års taxering måste räntefoten sättas till i vart fall 6 %. Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund redovisar samma uppfattaing.
Förslaget
att de värden som framtagits på grundval av den föreslagna avkastningsmetoden
skall marknadsvärdeanpassas vid 1975 års taxering har föranlett delade meningar
bland remissinstanserna. Det övervägande flertalet tillstyrker eller lämnar
förslaget utan erinran. Bland de remissinstanser som tillstyrker en
marknadsvärdeanpassning vid 1975 års taxering är RSV, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, skogshögskolan, domänverket och länsstyrelsen i
Kopparbergs län.
Lantbruksstyrelsen
anför bl, a, att verket sedan 1950-talet med goda erfarenheter tillämpar en
värderingsmetod med stark anknytning till marknadsvärdet. De invändnmgar mot
marknadsvärdet som tidigare framförts från olika håll har baserats på alltför
höga krav på tillförlitligheten hos köpeskillingsstatistiken. Kritiken har
bortsett från att avkastningsvärderingar på grund av svårigheten att göra
tillförlitliga, långsiktiga prognoser beträffande virkespriser, kostnader, m,
m, lätt kan leda till avsevärt mycket större fel än vad även en begränsad
köpeskillings-statistik gör, om den är rätt upplagd. Lantbruksstyrelsens egen
köpeskillingsstatistik baseras på lantbraksnämndernas köp och försäljningar av
skogsfastigheter. Lantbruksnämndernas slrukturpersonal har i sitt dagliga
arbete med köp och försäljningar av fastigheter i allmänhet skaffat sig stor
erfarenhet av var en realistisk marknadsvärdenivå ligger för skogar med
varierande innehåU, Som utredningen framhåller bör åtgärder vidtas för att
förbättra köpeskillingsstatistiken. Utom lantbraksnämnder-
Prop.
1973:162 202
nas
värderingar förekommer ett icke obetydligt antal värderingar som utförs av
andra institutioner såsom skogsvårdsstyrelserna, lantmäteriet, domänverket,
skogsägareföreningar, skogsbolag. Skogssällskapet m, fl. En lämplig målsättning
vore att alla nämnda värderingar, som kan ledas fram till en fastighets
överlåtelse, finge ingå i ett statistikunderlag tUl grund för
marknadsvärdebestämning av skogsbruk. Svenska sparbanksföreningen anser att
marknadsvärdet på vissa mindre skogsmarksområden, som ligger insprängda inom
landets bättre jordbruksbygder och som motsvarar vad man förr benämnde
husbehovsskog regelmässigt ligger betydligt över avkastningsvärdet. Sådan skog
är sålunda förenad med näraliggande jordbruk. Att härvidlag använda
avkastningsvärdebe-räkningar synes föga meningsfullt. Rimligt vore att i dessa
fall öppna möjlighet för taxeringsnämnderna att utnyttja ortprismetoden. Skogshögskolan
framhåUer bl, a, att det torde erfordras synnerligen gött omdöme vid
fastläggande av marknadsvärdenivån för skogsfastigheter. Tidigare har
värdenivån i fräga om skogsfastigheler analyserats för vissa tUl sin
sammansättning kända medelfastigheter i olika delar av landet. Man har därvid
beräknat de värden som erhålls med prisföratsättningar på skogsprodukter, som
statistiskt kan härledas från närmast föregående prisperiod. Den värdenivå som
därvid erhålls har prövats av riksdagen till att avse en acceptabel nivå. De
analyser som gjorts av utfallet efter skilda taxeringar visar att man med små
marginaler lyckats genomföra taxeringen till åsyftad nivå. Den föreslagna
metoden torde medföra större riskmoment och mindre säkerhet att genom
taxeringen erhålla den förändring av värdena som man önskar åstadkomma. Högskolan
anser att tyngdpunkten vid beräkningarna bör ligga på
avkast-ningsvärdetabellema och att avstämningen mot fastighelsprisstatistiken
är ett sista moment, som får ske på de punkter där det finns tillräckligt
material.
Åtskilliga remissinstanser
anser att en övergång till marknadsvärdeanpassning av skogsbruksvärdena bör
anstå till efter 1975 års taxering. Skogsstyrelsen anser att en sådan övergång
bör närmare övervägas först till 1980 års taxering. Länsstyrelsen i Jämtlands
län. Lantbrukets skattedelegation. Skogsindustriernas samarbetsutskott och
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att en övergång inte kan ske
till 1975 års taxering. Skälet för att uppskjuta övergången till
marknadsvärdeanpassning anges främst vara brister i prisstatistiken för
skogsfastigheler.
Skogsstyrelsen pekar på
problemet att avgöra hur stor del av köpeskillingen som i realiteten är hänförlig
tUl skogsbruksdden. Detta problem borde närmare ha belysts. Utredningen har
inte tagit definitiv ställning till vilken metod som bör användas vid
reducering av köpeskillingar till att omfatta endast skogsvärdet. Det
förhållandet att ett stort antal köp är tillköp tUl redan befintliga
brukningsenheter torde inte sällan innebära att ett strikt avkastningsvärde
spelar en underordnad roll
Prop.
1973:162 203
vid
fastställande av köpeskillmgen. Man har kunnat konstatera att
köpe--skillingarna för tillköpen i medeltal varit avsevärt högre än för nyköpen
räknat per hektar åkermark och produktiv skogsmark. Man har även märkt en klar
successiv ökning av antal tillköp, vilka för år 1972 uppgick till mer än
hälften av totala antalet köp av jordbruksfastigheter. En -starkt bidragande
faktor tUl detta förhållande anges vara de gynnsamma skatteregler som gäller
vid fastighetsreglering (ensidigt ägoutbyle). Det svaga samband som ofta råder
mellan erlagda köpeskillingar per hektar skogsmark och aktuellt skogstUlstånd
kan också orsakas av det förhållandet, att såväl nyköp som tillköp ofta följs
av avverkningar upp till vad skogsvårdslagen tUlåter som engångsuttag. Sådant
skogsbruk kan inte karaktäriseras som uthålligt och utgör då inte heller
lämplig grund för indirekt bestämning av taxeringsvärde. Skogsstyrelsen anser
att pro-'blematiken omkring marknadsvärdeanpassningen av skogstaxeringen kräver
fortsatta analyser av de faktorer som påverkar eller kan tänkas påverka
prisbildningen av skogsfastigheter och tillgänglig köpeskillingsstatistik.
Lantbrukets skattedelegation framhåller att värdeinnehället i skogen inte är på
långt när så stabilt som för varje annat taxeringsobjekt (mark, byggnader m,
m,). Värdet konstitueras till övervägande del av mängden virke vid
värderingstillfället. Virkesvolymen utgör emellertid ofta till en väsentlig del
ackumulerad avkastning, tUl vilken en stor del av skogens värde koncentreras,
bl. a. för att uttagstidpunkten ligger nära. Värdeuttaget drabbas med visst
undantag av inkomstskatt och ibland även av allmän arbetsgivaravgift m. m.
Några motsvarande förhållanden råder inte i fråga om t. ex. villa- och
hyresfastigheter. Skillnaden bör på något sätt komma till uttryck vid
värdesättningen. Vidare torde inga andra fastighetstaxeringsobjekt i fråga om
värdet vara underkastade konjunkturens växlingar så som skogen. Delegationen
ifrågasätter om uppnådda försäljningspriser för en ytterligt liten del av
landets totala skog och skogsmark över huvud taget bör påverka värdesättningen
av de fastigheter, som utgör och skall förbli självständiga, bestående
enheter. Den helt övervägande delen av de skogsbraksfastigheter som tillförs
fastighetsmarknaden uppgår i andra, ofta angränsande skogsbraksegendomar. De
höga priser som betalas för sådana fastigheter betingas utan någon tvekan av
att fastigheterna har marginalvärden för köparen. Men priserna på
tUlskottsmarkema påverkar också prisnivån på de få skogsfastigheter som i öppna
marknaden kan köpas av nyeta-blerare. Dessa måste givetvis ge ett pris som gör
att de kan konkurrera med och slå ut dem som vill köpa för sambrak med annan
egendom, I köpeskillingarna vid skogsindustriföretagens allt vanligare förvärv
inbakas ofta bl, a, en del av företagens organisationskostnader, som skulle
uppkommit om motsvarande virkeskvantitet anskaffats genom rotposter eller på
annat sätt. Tillräckliga analyser av de förhållanden som konsti-
Prop. 1973:162 204
tuerar
fastighetspriser och hur priset skall fördelas på olika komponenter i en
kombinerad enhet föreligger inte. Sä länge dessa förhållanden kvarstår, kan en
marknadsvärdering av skogen inte ske. Riksdagen bör som hittUls besluta om den
värdenivå som med hänsyn till alla påverkande omständigheter skall gälla för
skogen. Några förändringar av den generella värdenivån vid 1975 års taxering
bör inte komma i fråga. För en oförändrad värdenivå talar också t, ex,
osäkerheten i fråga om den framlida skogsbeskattningen och skogspolitiken i
allmänhet och de konsekvenser för skogens avkastning och fastighetspriserna
detta kan ha. Liknande synpunkter framförs av Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott.
Marknadsvärdeanpassning
genom föreslagen omräkning av nivåfaktorerna behandlas av bl, a, tekniska
högskolan i Stockholm och lantmäteristyrelsen. Lantmäteristyrelsen anser att
nivåanpassningen i första hand bör ske genom valet av räntefot. För den
ytterligare justering av avkast-ningsvärdenivån som därutöver kan erfordras bör
komma i fräga en procentuell korrigering eller ett fast tUlägg eller avdrag per
objekt eller per enhet av någon värdefaktor inom objektet. Detta ger en bättre
inblick i värderingsförfarandet och gör det lättare för de skattskyldiga att
bilda sig en uppfattning om värderingsresultatens skälighet. Den föreslagna
omräkningen av pris- och kostnadsföratsättningarna tillgodoser inte detta
önskemål, även om den i och för sig kan leda till samma slutresultat. Tekniska
högskolan framför liknande synpunkter,
3.6.3.8 VärdetabeUer
Förslagen
om värdetabellernas innehåll godtas i stort sett av remissinstansema. Bl. a.
skogsstyrelsen anser emellertid som tidigare nämnts att tabeUema för den
noggrannare värderingsmetoden bör innehålla värden som hänför sig lill såväl
virkesförrådets åldersklassfördelning som på dess dimensionsfördelning.
3.6.3.9 Övriga
frågor
I
fråga om deklarationerna tUl ledning för skogslaxeringen har bl. a.
skogsstyrelsen och skogshögskolan uttalat sig. Skogshögskolan anför att det
skulle underlätta taxeringen, om deklarationsblanketten utformas så att
uppgifter om virkesförrådets åldersklassfördelning kan redovisas i densamma.
Skogsstyrelsen framför liknande synpunkter och anför vidare att de lämnade
deklarationsuppgifterna erfarenhetsmässigt alltför ofta är helt utan eller av
mycket begränsat värde vid taxeringen. Det skulle därför vara av väsentlig
betydelse om deklaranterna kunde bringas att i sina deklarationer lämna sådana
uppgifter som dels är relevanta för taxeringen, dels fyUer rimliga anspråk på
säkerhet.
Skogsvårdsstyrelserna
i Jönköpings och Västerbottens län anför att
Prop. 1973:162 205
den
tid per fastighet som den skogssakkunnige i taxeringsnämnden hai till
förfogande för åsättande av skogsbruksvärde är för kort. Man föreslär
typfasligheter, utökad tid per taxeringsenhet och ökat antal skogssakkunniga
som verksamma åtgärder för en förbättring av taxeringen.
Förslaget
att skogsuppskattningshandlingar skall kunna infordras dels från
fastighetsägare genom anmaning och med vitesföreläggande, dels från
skogsvårdsstyrelse har behandlats av åtskilliga remissinstanser. Bl. a,
länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och Jämtlands län tillstyrker
förslaget. Länsstyrelsen i Stockholms län anför att tillgång tUl skogsbruksplan
ökar säkerheten vid taxeringen och att det därför förefaller helt naturligt att
markägaren skall vara skyldig att uppvisa befintliga uppskattningshandlingar.
Länsstyrelsen i Västerbottens län understryker betydelsen av att alla
skogsuppskattningshandlingar i vems hand de än må vara obetingat ställs
till taxeringsmyndighetens förfogande.
Negativa
till förslaget om utiämnande av skogsuppskattningshandling-arna är bl. a.
skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen. Lantbrukets skattedelegation och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund. Detsamma gäller åtskilliga skogsvårdsstyrelser.
Skogsstyrelsen anför att det primära syftet med skogsbraksplanen är att skapa
underlag för en planmässig drift av skogsfastigheterna. Flera
skogsvårdsslyrdser framför att risk föreligger att skogsägarnas intresse för
upprättande av skogsbraksplaner minskar om man genomför förslaget rörande
skyldighet att efter anmaning överlämna sådana handlingar. Skogsstyrelsen är
väl medveten om det goda underlag planema utgör för taxeringsarbetet. Lämnade
skogsuppskattningshandlingar torde lika ofta kunna leda till ett lägre som ett
högre taxeringsvärde än det som skulle åsättas utan sådana handlingar. Allt
eftersom detta blir känt bör ett utökat frivilligt utlämnande kunna förväntas.
Styrelsen anmäler stor tveksamhet till förslaget att av skogsvårdsstyrelserna
kunna tvångsvis infordra sådana skogsuppskattningshandlingar som är upprättade
på uppdrag av enskild markägare. Styrelsen anser dock att skyldighet med
vitesföreläggande bör föreligga för fastighetsägare att lämna ytterligare
uppgifter utöver vad som lämnats i deklarationen, om detta är angeläget för
taxeringen.
3.7
Övriga frågor vid taxering av jordbraksfastighet
5.7.7
Nuvarande ordning
I
anvisningarna till 9 § KL lämnas bl. a. särskilda regler för värdesättning av
sådant område på jordbruksfastighet som inte utgörs av skogsmark och växande
skog. Även för sådant område av jordbruksfastighet som kan exploateras för
bebyggelseändamål ges särskilda värderingsregler.
Prop.
1973:162 206
Enligt
punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna till 9 § KL bör vad angår
jordbraksfastighet till ledning vid uppskattningen av det allmänna saluvärdet
gäUa de enhetsvärden, som föreslagits i den ordning som närmare sägs i TF. Om
enhetsvärdena stadgas i 144 § 1 mom. TF. Däri sägs alt vid sammanträde inför
landskamreraren med bl. a. ordförandena i fastighetstaxeringsnämnderna,
fastighetstaxeringsombuden och andra fastighetsvärderingssakkunniga skall
föreslås enhetsvärden för ytenhet mark av olika ägoslag, godhetsklasser och
brakningsförhåUan-den under förutsättning av normalt byggnadsbestånd. Efter
eventueUa justeringar av förslagen på grand av erinringar av RSV (RN) fastställdes
värdena i fastighetsprövningsnämndernas anvisningar.
Vid
värdesättning av jordbraksfastighet till den del den inte utgörs av skogsmark och
växande skog skaU enligt punkt 2 av anvisningarna tUl 9 § KL noga beaktas om
det föreligger för fastigheten säregna förhållanden som bör föranleda ökning
eller minskning av fastighetens taxeringsvärde. Ett flertal exempel på sädana
förhållanden, som bör beaktas vid värderingen, anges i anvisningspunkten.
Såvitt gäller byggnaderna, i fräga om vilka man utgår från förutsättningen av
normalt byggnadsbestånd, anges som sådana säregna förhållanden att åbyggnadernas
beskaffenhet skiljer sig frän i orten för fastigheter av motsvarande storlek
vanligt medelbeständ, dvs. om på fastigheten finns förnämligare bostadsbyggnad
eller eljest ovanligt goda åbyggnader eUer om åbyggnaderna är olämpliga,
förfaUna eller otUlräckliga.
I
fråga, om byggnader på skogsmark stadgas i punkt 4 av anvisningarna till 9 §
att sådan byggnad, som är behövlig för skogsbruks-drift, inte skall åsättas
särskilt värde. Dennas värde anses ingå i skogsvärdet. Vidare föreskrivs alt
skogskojor och liknande mera tillfälliga byggnader inte skall åsättas särskilt
värde ulan att deras värde skall anses ingå i skogsmarkens värde.
I
punkt 5 av anvisningarna till 9 § lämnas regler om värderingen av sådan mark på
jordbraksfastighet som har ett övervärde på grund av möjligheter att exploatera
den för bebyggelseändamål. I anvisningspunkten sägs bl. a. alt ett sådant
högre värde i allmänhet endast finns på sådan jordbraksfastighet, som är
belägen i närheten av större stad eller i tillväxt varande industri-, järnvägs-
eller annat tätare bebyggt samhälle eller grav- eller vattenkraftsanläggning,
m. m. Vid värderingen bör iakttas att värdet oftast är beroende av
utvecklingens hastighet och att hänsyn skall tas till detta. Om område, som
utgörs av skogsmark och växande skog, har ett högre värde vid utnyttjande för
bebyggelseändamål än för skogsbruk, skall det värderas efter det aUmänna
saluvärdet i stället för efter avkastningsvärdet.
I
10 § och anvisningarna till denna paragraf lämnas främst föreskrifter om de
särskUda värden, s. k. delvärden, som tillsammas utgör en fastighets
taxeringsvärde, samt vad de olika delvärdena avser. Vi-
Prop. 1973:162 207
dåre lämnas vissa föreskrifter om beräkningen av
delvärdenas storlek m. m. Delvärdena är för jordbraksfastighet jordbruksvärde,
skogsbraksvärde, värde av övrig mark, värde av särskilda tUlgångar och exploateringsvärde.
Värde av byggnader kan ingå i jordbraksvärde, skogsbraksvärde och värde av
särskilda tiUgångar.
Byggnadernas värde fördelas på delvärdena enligt de regler
som lämnas i punktema 2, 3 och 4 a av anvisningarna till 10 § KL. I punkt 2
föreskrivs att med jordbraksvärde förstås en fastighets värde av bl. a. de
byggnader och andra anläggningar, som är behövliga för jordbruksdrift. I
jordbraksvärdet skaU ingå värdet av byggnad som tillhör jordägaren och är
behövlig för jordbraksdriften, såsom mangårds- och driftbyggnad samt byggnader,
avsedda för jordbrukets binäringar. I punkt 3 stadgas att med skogsbraksvärde
förstås fastighetens värde av bl. a. de byggnader och andra anläggningar som är
behövliga för skogs-braksdrift. Vidare föreskrivs att värdet av sistnämnda
byggnader och anläggningar skall ingå i skogsvärdet. Enligt punkt 4 a förstås
med värde av särskUda tillgångar fastighetens värde av bl. a. sådana särskilda
förmåner, som skulle verka höjande på köpeskillingen vid en överlåtelse. Häri
inräknas, föreskrivs det, exempelvis värdet av sådana byggnader och
anläggningar, som inte kan anses behövliga för jordbraks- eller
skogsbraksdrift.
Enligt punkt 4 b av anvisningarna till 10 § förstås med
exploateringsvärde det värde, som fastigheten eller del därav äger utöver
jordbruksvärde, skogsbraksvärde, värde av övrig mark samt värde av särskilda
tillgångar på grand av att mark som hör tiU fastigheten kan tiUgodo-göras för
bebyggelse.
För värdesättning av åker, byggnader m. m. på
jordbraksfastighet lämnade RN utförliga anvisningar inför 1970 års allmänna
faslighets-taxering.
3.7.2 Utredningsförslaget 3.7.2.1 Byggnadsvärde Allmänt
Som en bakgrand till sina förslag framhåller utredningen
bl. a. det samband som råder mellan frågan om ett särskilt byggnadsvärde på
jordbruksfastighet och reglerna om avskrivning på sådan fastighet.
Delvärdet byggnadsvärde, som redovisats för annan
fastighet, har bl. a. haft betydelse i vissa fall vid inkomsttaxeringen för
bestämmande av avskrivningsunderlaget för byggnader. Då byggnadsvärdet inte
redovisats särskilt för jordbruksfastighetema har motsvarande möjlighet inte
stått tiU buds vid taxering av inkomst av jordbruksfastighet. Man har i fråga
om dessa fastigheter i stället fått utgå från ett schablonmässigt framräknat
underlag för byggnadernas; avskrivning, vilket
Prop. 1973:162 208
enligt
punkt 2 a av anvisningarna till 22 § KL utgör två tredjedelar av summan av
taxerat jordbruksvärde, skogsmarksvärde, värde av övrig mark och värde av
särskilda tillgångar med viss reduktion av skogsmarksvärdet och värdet av do
särskilda tillgångarna.
Förslag
till ändrade regler för avskrivning av byggnader på jordbruksfastighet hade
framlagts i prop. 1972: 120. Enligt dessa regler skulle avdrag för
värdeminskning av byggnader på jordbraksfastighet i framtiden alltid beräknas
på grundval av anskaffningsvärdet, dvs. den faktiska byggnadskostnaden, med s.
k. planenlig avskrivning. Om utredning om de faktiska anskaffningskostnaderna
för byggnader saknades, skulle avskrivningen göras på ett underlag beräknat på
följande sätt. Om i taxeringsvärdet inte ingick exploateringsvärde, värde av
mera betydande naturtillgångar eller särskilda förmåner eller skogsbruksvärde
överstigande 25 000 kr., skulle 25 % av fastighetens anskaffningskostnad anses
belöpa på byggnaderna. I annat fall skuUe på byggnaderna anses belöpa vad som
svarar mot 25 % av taxeringsvärdet minskat med exploateringsvärde, värde av
mera betydande naturtUlgångar eller särskilda förmåner eller skogsbruksvärde
tUl den del skogsbruket översteg 25 000 kr. Det schablonmässigt framräknade
avskrivningsunderlaget skulle regleras i punkt 3 av anvisningarna tUl 22 § KL.
Det borde kunna jämkas om det i avsevärd mån över- eller understiger vad som
kunde anses rimligt i det särskilda fallet.
I
frågan om avskrivningsprocenten anförde föredragande departementschefen att så
länge ett särskilt byggnadsvärde inte redovisades vid fastighetstaxering
avskrivning i normalfallet borde ske kollektivt enligt en enhetlig procentsats
för hela landet. Det borde ankomma på RSV att efter samråd med
lantbruksstyrelsen och jordbrukets organisationer lämna anvisningar om
tillämplig avskrivningsprocent vid koUektiv resp. individuell avskrivning. I
fråga om den koUektiva avskrivningen kunde det enligt departementschefen i
normalfaUet synas lämpligt med 3 %.
Vid
övergång till redovisning enligt bokföringsmässiga grander skulle enligt
propositionen som ingångsvärde för byggnad i första hand tas upp den faktiska
anskaffnmgskostnaden. Då anskaffningskostnaden inte kunde utredas föreslogs
avskrivning få ske med hjälp av den schablonregel som fanns i anvisningspunkt 2
a till 22 § KL, dvs. två tredjedelar av taxerade jordbraksvärdet m. m., i
förekommande fall med tillägg för senare kostnader för ny-, till- eUer
ombyggnad. Hade fastighet förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt
fång efter utgången av år 1969 och kunde anskaffningskostnaden för byggnaden
inte visas fick avskrivningsunderlaget beräknas enligt den nya, i punkt 3
sjunde stycket av anvisningama tUl 22 § intagna proportioneringsregeln, i
förekommande fall med tillägg för kostnader som efter förvärvet nedlagts på
ny-, till- eUer ombyggnad. Hade den skattskyldige förvärvat fastigheten på
annat sätt än genom köp, byte eUer
Prop. 1973:162 209
därmed
jämförUgt fång före den 1 januari 1973, fick han som ingångsvärde för
byggnadsbeståndet uppta samma värde som överlåtaren vid övergång fått uppta
enligt förenämnda bestämmelser.
I
propositionen anförde föredragande departementschefen bl. a. alt
fastighetstaxeringsutredningen enligt sina direktiv hade i uppdrag alt finna en
metod för redovisning av ett särskUt delvärde för byggnader pä
jordbruksfastighet vid fastighetstaxeringen. I den mån det framdeles kom i
fräga att vid fastighetstaxeringen redovisa särskilt byggnadsvärde borde
givetvis de då aktuella spörsmålen på inkomsttaxeringens område omprövas.
Utredningen
framhåUer att den enligt sina direktiv ålagts att framta ett särskilt byggnadsvärde
på jordbraksfastighet och återger direktiven i denna del;
För
värdering av jordbruksfastighet finns f. n. två metoder, den s. k.
konventionella metoden och den s. k, norrlandsmetoden. Den konventionella
metoden innebär alt värdet av de byggnader som hör till jordbruket räknas in i
heklarvärdena för åkermarken. Med norrlandsmetoden sker värderingen av
åkerjord och byggnader separat med ledning av särskUda enhetsvärden för åker
och byggnader. Oberoende av vilken av dessa metoder som kommer tUl användning
är det angeläget att få fram ett system där särskilt byggnadsvärde kan anges
för varje taxermgsenhet. En av fastighetstaxeringens grundpruiciper är
emellertid att värdet av en taxeringsenhet skall motsvara taxeringsenhetens
allmänna saluvärde. Undantag från denna princip har av särskilda skäl hittills
gjorts endast för område som utgörs av skogsmark och växande skog. En
taxeringsmetod som innefattar särskUt angivande av byggnadsvärde bör således
inte få leda till ett åsidosättande av den angivna grundprincipen.
Principiella
överväganden
Det
första av de principiella krav, som enligt utredningen bör ställas på ett
taxerat byggnadsvärde, är att det skall kunna användas vid beräkning av
avskrivning av jordbrukets och skogsbrukels byggnader. Med denna utgångspunkt
och målsättning bör värdet av en jordbruksfastighets hela byggnadsbestånd ingå
i det särskilda byggnadsvärdet. Värde av byggnader på jordbruksfastighet ingår
f, n, i jordbruksvärde, skogsbruksvärde och värde av särskilda tillgångar, TiU den
omdisponering av delvärdena, som följer av en utbrytning av värde av byggnader
ur nuvarande jordbruksvärde, skogsbruksvärde och värde av särr skilda
tillgångar, återkommer framstäUningen senare.
Förutom
kravet att det taxerade byggnadsvärdet skall utgöra ett skäligt
avskrivningsunderlag måste enligt utredningens mening ytterligare två
prindpella krav ställas på detta värde. Som ett andra krav måste gälla att
byggnadsvärdet defmieras och bestäms så att det totala taxeringsvärdet kommer
att återspegla hela taxeringsenhetens marknadsvärde. Byggnadsvärdet måste kunna
åsättas inom ramen för en marknadsvärdering av taxeringsenheten i dess helhet.
14
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 162
Prop. 1973:162 210
Det
tredje principiella kravet sammanhänger med värderingen av den till
taxeringsenheten hörande marken. I fråga om annan fastighet är det föreskrivet
i KL att byggnadsvärdet skall utgöra skUlnaden mellan taxeringsenhetens
allmänna saluvärde i dess helhet och markvärdet. Eftersom byggnadsvärdet är
ett restvärde, kan likvärdig tomtmark värderas likartat oavsett skiljaktigheter
i fråga om byggnaderna på de olika tomtema. Enligt utrednuigens mening skulle
del framstå som svårförståeligt och inkonsekvent om på grand av olikheter i
bebyggel-seförhåUandena skilda hektarvärden åsättes t. ex. åkern på två lika
stora taxeringsenheter med samma godhetsgrad i fråga om marken och i övrigt
helt likartade förhåUanden. Kravet om en enhetlig värdering av mark av samma
slag, kvalitet m. m. som enligt vad nyss sagts är uppfyllt i fråga om annan
fastighet bör även gälla vid taxering av jordbraksfastighet. Värdet av marken
på en jordbruksfastighet, dvs. åker, skogsmark och annan mark, bör sålunda
bestämmas oberoende av om taxeringsenheten är bebyggd eller inte.
Mot
bakgrund av de tre principiella krav som utredningen enligt det nyss sagda viU
ställa på byggnadsvärdet diskuterar utredningen ett antal alternativa
definitioner av byggnadsvärdet på jordbruksfastighet.
Utredningen behandlar
först det alternativ som innebär att byggnadsvärdet fastställs enligt den s.
k. mervärdepri ne i p e n. Med byggnadsbeståndets värde avses därvid skillnaden
mellan taxeringsenhetens hela värde och dess markvärde. En tUlämpning av denna
princip skulle innebära att byggnadsvärdet bestämdes utifrån skillnaden mellan
taxeringsenhetens marknadsvärde i bebyggt och obebyggt skick. Marken dvs.
åkern, skogsmarken och annan mark skulle därvid värderas med utgångspunkt i
marknadsvärdet för mark i obebyggt skick. Mervärdeprincipen har, sägs det, med
fördel utnyttjats vid taxeringen av annan fastighet. Det torde också vara den
princip som vid en marknadsvärdering av jordbraksfastigheterna i deras helhet
ter sig mest naturlig från värderingssynpunkt. Den tveksamhet som kan råda i
fråga om detta alternativ hänför sig tUl kravet att byggnadsvärdet skaU kunna
ge ett skäligt avskiivningsunderlag. Erfarenhetsmässigt vet man att ett
byggnadsvärde, som bestämts enligt denna princip, kommer att understiga ett
byggnadsbestånds tekniska nuvärde.
Det
andra alternativ, som enligt utredningens mening bör diskuteras, är ett
byggnadsvärde som bestäms med utgångspunkt i ett modifierat tekniskt nuvärde
för byggnadsbeståndet. Det principiella kravet att värdet av marken på
taxeringsenheten skall åsättas med utgångspunkt i markens marknadsvärde i
obebyggt skick är här uppfyllt. Vidare kan kravet på att byggnadsvärdet skall
innebära ett skäligt avskrivningsunderlag lättare uppfyllas enligt detta
alternativ än om man utgår frän värdering enligt meivärdeprindpen. Däremot
torde altemativet att bestämma byggnadsvärdet på grandval av tekniskt nuvärde
inne-
Prop.
1973:162 211
bära
att kravet på ett fasthållande vid marknadsvärdeprincipen i fräga om
värderingen av den totala taxeringsenheten inte uppfylls. Ytterligare en del
förhållanden minskar det tekniska nuvärdets användbarhet som grund för
bestämmande av byggnadsvärdet.
Enligt ett tredje
alternativ skulle man kunna fasthålla vid marknadsvärdeprincipen i fråga om
värderingen av en taxeringsenhet i dess helhet trots att byggnadsvärdet
bestämdes med utgångspunkt i ett tekniskt nuvärde eller modifierat tekniskt
nuvärde. Därvid fick emellertid marken dvs, åker, skogsmark och annan mark
liksom eventuellt särskilda tillgångar m. m, värderas med utgångspunkt i
skillnaden mellan en taxeringsenhets hela marknadsvärde och dess byggnadsvärde.
Kravet att byggnadsvärdet skall innebära ett skäUgt avskrivningsunderlag torde
visserligen bli uppfyUt enUgt detta alternativ. Det medför däremot att man
måste frångå kravet om värdering av marken enligt dess marknadsvärde i
obebyggt skick. Utredningen finner en lösning enligt denna linje ge ett ej
godtagbart resultat.
För fullständighetens
skull bör enligt utredningen nämnas ett fjärde alternativ, vilket bygger på en
proportionering av framtagna värden. Enligt detta altemativ skulle i första
hand bestämmas dels ett modifierat tekniskt nuvärde för byggnaderna och dels
marknadsvärdet av obebyggd åker, skogsmark och annan mark. Med utgångspunkt i
dessa värden skulle man proportionera sig fram till delvärden för byggnader och
för olika slag av mark, sä att summan av delvärdena anknöt lill
taxeringsenhetens totala marknadsvärde. Av de tre grundläggande principiella
krav, som utredningen har ställt, synes därvid kravet om värdering av marken
vara det som främst blir eftersatt. Vidare skulle den antydda metodiken bli
omsländUg och svårförståelig i den praktiska tUlämpningen. En lösning enligt
denna linje förordas av angivna skäl inte av utredningen.
Slutligen tar utredningen
upp etl femte alternativ enligt vilket delvärdena skuUe bestämmas enligt
nuvarande system, därvid värdet av jordbrakets byggnader skulle ingå i
jordbraksvärdet, skogsbrukets byggnader i skogsbraksvärdet och överbyggnader i
värde av särskilda tillgångar. Vid sidan härav och skUt från
jordbruksfastigheternas delvärden skulle värde för byggnadsbeståndet
uppskattas som ett tekniskt nuvärde eller ett modifierat sådant värde och
antecknas särskilt i fastighetslängden. Framtagandet av detta värde skulle
sålunda ske uteslutande i syfte att värdet skuUe tjäna som underlag för
beräkning av byggnadsavskrivning. Genom denna dubbla byggnadsvärdering skulle
enligt utredningen ett merarbete uppkomma. Detta fick dock bedömas såsom
relativt begränsat, TUlvägagångssättet låter sig knappast förenas med
direktiven för utredningen.
Mot
bakgrund av det anförda har utredningen funnit att det altemativ i fråga om
bestämmande av byggnadsvärde, som i första hand bör
Prop. 1973:162 212
närmare
undersökas, är ell byggnadsvärde, beräknat enUgt mervärdeprincipen. Ett sådant
värde fyller de principiella krav utredningen vill ställa i fråga om
byggnadsvärdets effekt vid marknadsvärdering av taxeringsenheten i dess helhet
och med hänsyn till önskemålet om enhetiig behandling av Ukartad mark. För
utredningen har det återstått att utreda om ett sådant byggnadsvärde kan anses
tillfredsställande med hänsyn till de krav som får stäUas ur
avskrivningssynpunkt. Om så inte är fallet får såsom andra hands alternativ
övervägas antingen ett byggnadsvärde, bestämt som ett tekniskt nuvärde eller
modifierat sådant värde, eller en metod som innebär att man bestämmer och i fastighetslängden
redovisar, förutom taxeringsvärdet och dess delvärden, ett särskilt värde på
byggnadsbeståndet som underlag för avskrivning av byggnaderna.
Företagna
undersökningar
Utredningen
har föranstaltat om undersökningar av dels utfaUet av en taxering av byggnader
på jordbraksfastighet främst enligt mervärdeprincipen, dels lämpliga metoder
för värdering av byggnadsbeståndet på jordbruksfastighet med utgångspunkt i
tekniska nuvärden. Undersökningen om byggnadsvärdets genomsnittliga storlek
vid olika definitioner av begreppet byggnadsvärde m, m, har utförts med hjälp
av personal från lantmäteristyrdsens värderingsbyrå. Undersökningen har verkstäUts
inom 19 undersökningsområden som avgränsats sä att flertalet
åkergraderingsklasser enligt lantbruksstyrelsens graderingssystem blev
företrädda samtidigt som varje område endast representerade en klass. Med
hänsyn tiU alt lantmäteristyrdsens värderingsbyrå i annat sammanhang inom
Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus och Örebro län samt kustlandsdelen av
Västerbottens län gallrat ut representativa köp, lades undersökningsområdena
inom dessa län. Undersökningsområdena företräder såväl den bästa jordbruksbygden
i södra och mellersta Sverige som mellan- och skogsbygd i södra, mellersta och
norra Sverige.
Undersökningen
omfattar sådana köp, lagfarna under åren 1970 och 1971 och ingångna under
perioden 19681971, som bedömts vara representativa. Undersökningen
begränsades med några få undantag tiU att omfatta fastigheter, vars värde tiU
mer än 75 % hänför sig tiU åkervärde, dvs. värde av åker och
jordbruksbyggnader. Bebyggda fastigheter som inte omfattade mer än 5 ha åker
uteslöts. Härefter kom undersökningsmaterialet att bestå av 524 fastigheter,
varav 255 obebyggda och 269 bebyggda. Inom vissa områden gjordes en
fullständig klassificering av byggnadsbeståndet vid besök på fastigheterna
främst för att införskaffa underlag för beräkning av tekniska nuvärden.
För
samtliga förvärv inom de 19 undersökningsområdena beräknades den del av
köpeskillingen som motsvarar åker och eventuella jord-
Prop. 1973:162 213
bruksbyggnader.
Köpeskillingen har uttryckts som ett pris per hektar åker både för de obebyggda
och de bebyggda fastigheterna.
Uppdelningen
av det genomsnittliga värdet per hektar för bebyggda fastigheter i etl
åkervärde och ett mervärde för byggnaderna inom de olika undersökningsområdena
har gett tiU resultat att de genomsnittUga mervärdena för resp. områden ligger
relativt väl samlade inom intervaUet 35 000 kr./ha. Samtiiga bebyggda
fastigheter inom de fem länen har uppdelats i tre storleksgrupper, fastigheter
med 610 ha åker, fastigheter med 11-20 ha åker och fastigheter med mer än 20
ha åker. Mervärdet inom alla tre storleksgrapperna blev av samma
storleksordning som medelvärdet för samtliga fastigheter, ca 3 500 kr./ha. Det
genomsnittliga mervärdet per hektar synes inte vara beroende av
fastighetsstorleken, om man undantar de allra minsta fastigheterna.
För
de fastigheter, som fullständigt byggnadsklassificerats, har en schematisk
uppdelning av byggnadsbeståndet i tre klasser skett, en bättre, en normal och
en sämre. Mervärdet för fastigheterna med det bästa byggnadsbeståndet blev i
genomsnitt ca 5 000 kr./ha, för fastigheterna med noimalt byggnadsbestånd ca 3
000 kr./ha och för fastigheterna med det sämre beståndet ca 2 000 kr./ha.
De
mervärden som framtagits hänför sig givelvis till den del av fastighetsbeståndet
som gått i försäljning. Även om företagna jämförelser inte har gett något
direkt stöd för antagandet att de försålda fastigheterna genomsnittligt sett
skulle ha ett sämre byggnadsbestånd än nomialt, har utredningen likväl den
uppfattningen att så ofta är fallet. Utredningen anser därför att det
genomsnittliga mervärdet kan antas vara något högre än vad
undersökningsresultaten visar. Då dessutom de i undersökningen angivna värdena
kan anses hänförliga tiU prisläget omkring den 1 juli 1970, är det enligt
utredningens mening befogat att räkna med ett genomsnittligt mervärde av ca 4
000 kr./ha. Om man dessutom beaktar den prisstegring, som kan beräknas ske under
tiden fram till 1975 års aUmänna fastighetstaxering, torde mervärdet vid
nämnda taxering vid en taxeringsvärdenivå av 80 % kunna antas motsvaras
av ett taxerat byggnadsvärde av ca 3 500 kr ./ha åker. För en 15-hektarsgärd
beräknas det genomsnittiiga mervärdet till ca 60 000 kr. För en 50-hektarsgärd
skulle mervärdet i genomsnitt uppgå tUl 200 000 kr., om man förutsätter att
det rena åker-värdet är lika per hektar vid små och stora åkerarealer. Vill man
utgå från ett något lägre hektarvärde för åkern vid stora åkerarealer, blir
mervärdet för byggnaderna i motsvarande grad högre.
Vid
en jämförelse av de beräknade mervärdena med de värden för byggnader på
jordbruksfastighet, som kan framräknas med stöd av 1970 års
taxeringsanvisningar, konstaterar utredningen sammanfall-
Prop. 1973:162 214
ningsvis
att mervärdena enligt anvisningarna uppgår till 9001 700 kr./ha för
genomsnittligt bebyggda fastigheter om värdet beräknas med ledning av
skillnaden meUan hektarvärdena för normalt bebyggda och för mycket dåligt
bebyggda eller obebyggda fastigheter enligt anvisningarna för samvärdering. Om
byggnadsvärdet beräknas med ledning av skUlnaden mellan hektarvärdena för
normalt bebyggda fastigheter enligt anvisningarna för samvärdering och
hektarvärdet för åker enligt anvisningarna för särvärdering uppgår värdet till
1 300 2 900 kr./ha.
Enligt
de båda beräkningssätten för mervärden enligt taxeringsanvisningarna uppgår
det totala mervärdet för genomsnittligt bebyggda fastigheter
för
5-hektarsgården till ca 20 000 kr., för 15-hektarsgården till ca 20 000 kr.
resp. ca 35 000 kr., för 25-hektarsgården till ca 30 000 kr. resp. ca 50 000
kr. samt för 50-hektarsgården till ca 60 000 kr. resp. ca 95 000 kr. De på
grundval av anvisningarna för 1970 års allmänna fastighetstaxering beräknade
mervärdena är därför, framhåller utredningen, lägre än de som framkommit på
grundval av utredningens undersökning. EmeUertid bör i sammanhanget beaktas,
att 1970 års taxering i huvudsak byggde på prisläget år 1968.
För
beräkning av tekniska nuvärden pä jordbruksbyggnader har utredningen låtit
företa en ingående analys och undersökning av det lämpligaste sättet att
konstruera en ändamålsenlig och enkel beräkningsmetod. Detta arbete har
utförts vid institutionen för lantbrukets byggnadsteknik inom
lantbrukshögskolan under ledning av professorn vid lantbrukshögskolan Rolf
Henriksson. Undersökningen utmynnade i tre altemativa metoder för bestämning av
tekniskt nuvärde på jordbrukets ekonomibyggnader och i tre alternativa metoder
för bestämning av tekniskt nuvärde på bostadshus. Utredningen redogör för
dessa metoder.
I
samband med utredningens undersökning om byggnadernas mervärde har det
tekniska nuvärdet beräknats för de 136 fastigheter vilkas byggnadsbestånd
inventerats fullständigt genom besök på fastigheterna. Utredningen redogör för
tekniken vid beräkningen av de tekniska nuvärdena och anför att storleken av
det tekniska nuvärdet per hektar åker varierar mellan ca 12 000 kr. för små
fastigheter i skogsbygder och ca 5 000 kr. för större fastigheter i
slättbygderna. Den stora variationen mellan olika undersökningsområden
förklaras enligt utredningen, förutom av det ringa antalet gårdar i varje
område, främst av att medelstorleken på fastigheterna i de olika områdena är
mycket olika. Det till grand för undersökningen liggande materialet uppvisar
för gruppen 610 ha ett medelvärde per hektar av 10 000 kr. I storleks-
Prop. 1973:162 215
klassen
1120 ha är medelvärdet 6 700 kr. och för fastigheter större än 20 ha utgör
motsvarande värde 5 300 kr. Medelvärdet för samtliga byggnadsinventerade
fastigheter med mer än 5 ha åker uppgår till ca 6 300 kr./ha. Detta innebär att
för en 15-hektarsgård det genomsnittliga tekniska nuvärdet utgör ca 100 000
kr. och för en 50-hektarsgård ca 250 000 kr. Utredningen anser som tidigare
anförts att det finns anledning anta, att de försålda fastigheternas byggnader
ofta är något sämre än vad som är normalt för hela fastighetsbeståndet. De
angivna värdena synes därför böra höjas med 1015 %, om de skall belysa de för
hela fastighetsbeståndet genomsnittliga tekniska nuvärdena.
Då byggnadernas mervärde
per hektar som nyss nämnts i medeltal uppskattas tUl ca 4 000 kr,, blir
förhållandet mellan byggnademas mervärde och deras tekniska nuvärde i medeltal
ca 0,5, Det kan också uttryckas så att genomslagskraften av det tekniska
nuvärdet på marknadsvärdet är ca 50 %. Utredningen förklarar att det dock är
svårt att uttala sig om säkerheten i en på detta sätt angiven genomslagskraft.
För olika storleksklasser skulle genomslagskraften komma att variera. För
fastigheter större än 20 ha i medeltal var genomslagskraften ca 65 %, medan den
för fastigheter mellan 6 och 20 ha stannade vid ca 40 %. För fastigheter mindre
än 6 ha tyder materialet pä en genomslagskraft som överensstämmer med den
genomsnittiiga på 50 %. Den beräknade genomslagskraften avser det totala
byggnadsbeståndet.
Undersökningens
resultat tyder enligt utredningen på att genomslagskraften är större för
bostadsbyggnader än för ekonomibyggnader. Relationen i fräga om
genomslagskraften synes vidare vara sådan att, om genomslagskraften förutsätts
vara 7080 % för bostäder oavsett fastighetsstorlek, detta medför att
genomslagskraften för ekonomibyggnaderna blir ca 15 % för fastigheter med en
åkerareal mellan 6 och 20 ha och ca 50 % fÖr fastigheter med större åkerareal.
Förslag
Utredningen
uttalar sammanfattningsvis att det genomsnittliga mervärde, som enligt de
företagna undersökningarna tillkommer jordbruksfastighetema för att de är
bebyggda, kan beräknas ligga mellan 3 000 och 5 000 kr./ha. Vidare har framgått
av undersökningarna alt medelvärdet för samtliga fastigheter kan skattas till
ca 4 000 kr./ha. Mervärdet per hektar för bebyggelsen på jordbruksfastighet
har visat sig vara i stort sett oberoende av fastighetsstorleken, då denna
överstiger 5 ha åker, och av belägenhet i landet.
De
erfarenheter, som vunnits i fråga om mervärdets förhållandevis lagbundna
storlek vid olika förutsättningar, visar enligt utredningen att
mervärdepruicipen kan läggas till grund för bestämmandet av byggnadsvärde på
jordbruksfastighet. Denna lagbundenhet och erfarenheterna om de tekniska
nuvärdenas genomslagskraft kan vidare ligga till
Prop. 1973:162 216
grund
för överväganden om vUken eller vilka avskrivningsprocenter som bör föreskrivas
i fråga om jordbrukets byggnader.
Mervärdets
genomsnittliga storlek torde komma att överstiga det schablonmässigt beräknade
byggnadsvärde som föreslagits i prop. 1972: 120. Vid sådant förhållande får
byggnadsvärden på jordbruksfastighet, beräknade enligt mervärdeprincipen, anses
vara av tillräcklig storlek för att kunna användas vid fastställande av
avskrivningsunderlag för byggnaderna. I sammanhanget framhåller utredningen
att, om utredningens förslag om en taxeringsvärdenivå av 80 % godtas, det
taxerade byggnadsvärdet skall uppräknas med 25 % för att motsvara marknadsvärdet.
I de fall byggnadsvärdet direkt skall tjäna som avskrivningsunderlag, bör
detta underlag alltså utgöra det taxerade byggnadsvärdet ökat med 25 %.
Såväl
ur rena värderingssynpunkler som med hänsyn till de intressen, som direkt är
knutna till fastighetstaxeringen, bör mervärdeprincipen enligt utredningens
mening väljas för beräkningen av byggnadsvärde på jordbruksfastighet. Ett
sådant byggnadsvärde är vidare av sådan storlek att det kan läggas tUl grund
för beräkning av avskrivning på jordbrukets byggnader. Skulle emellertid
utredningens ståndpunkt härvidlag inte godkännas, bör detta likväl inte medföra
att man går över tiU en metod enligt vilken de tekniska nuvärdena blir
bestämmande för de taxerade byggnadsvärdena. Även i ett sådant läge bör man
fasthålla vid mervärdeprincipen. Behovet av ett större avskrivningsunderlag
kan tillgodoses genom att man vid beräkning av underlaget för avskrivning av
byggnader på jordbruksfastighet, i de fall då anskaffningsvärdet inte kan
visas, använder sig av det laxerade byggnadsvärdet ökat med viss kvotdel
därav.
Utredningen
föreslår att i 10 § KL föreskrivs att vid taxeringen av jordbruksfastighet
skall redovisas del värdet byggnadsvärde saml alt i anvisningama till 10 §
föreskrivs att med byggnadsvärde förstås värdet av bostads- och ekonomibyggnader,
som hör till taxeringsenheten. I fråga om principvalet för beräkning av
byggnadsvärdet bör föreskrivas att såsom byggnadsvärde skall redovisas det
mervärde som taxeringsenheten har på grand av att den är bebyggd. Den närmare
reglering, som är erforderlig för bestämmande och åsättande av byggnadsvärden
på jordbruksfastighet bl. a. fastställande av värdetabdler bör ske i form
av anvisningar från RSV och eventuellt i form av kompletterande anvisningar
från skattechefen i länet. RSV föratsätts därvid anlita biträde av bl. a. den
expertis på området som finns hos lantbruksstyrdsen.
Utredningen
berör i detta sammanhang vissa frågor om inkomstbeskattningen av
jordbraksfastighet som har samband med fastighetstaxeringen. Utredningen anför
att de byggnadsvärden, som utredningen föreslår skall åsättas
bostadsbyggnaderna på jordbruksfastighet, i prin-
Prop. 1973:162 217
cip
överensstämmer med de värden som åsätts villafastigheter. De torde därför vara
ägnade att tjäna som underlag för en schablonbeskattning av bostäderna på
jordbruksfastighet. Utredningen framhåller emellertid att bostadsbeskattningen
numera är föremål för övervägande inom bo-stadsskattekommittén.
Enligt
utredningens mening är en särredovisning av ekonomibyggnadernas värde påkallad
med hänsyn till frågan om värdeminskningsavdrag vid inkomsttaxeringen. Något
egentligt merarbete föranleds inte av en sådan särredovisning, eftersom man vid
det praktiska arbetet med fastighetstaxeringen regelmässigt måste behandla
bostadsbyggnaderna för sig och ekonomibyggnaderna för sig. Det föreslagna
stadgandet om jordbruksfastighets byggnadsvärde bör kompletteras med en föreskrift
att vid redovisning av nämnda värde särskilt skall anges vad av värdet som
belöper pä ekonomibyggnader.
Utredningen
framhåUer vidare att ett urskiljande av en eventuell överbyggnadsdel måste ske
med hänsyn tUl inkomstbeskattningsreglerna. Denna arbetsuppgift bör av
rationella skäl fullgöras vid fastighetstaxeringen. Överbyggnad bör redovisas
endast i sådana fall då det är uppenbart att en byggnad av inte obetydligt
värde eller en väsentlig del därav är stadigvarande obehövlig för driften på
fastigheten. Fastighetstaxeringsnämndens beslut bör i de relativt fåtaliga
fall, då överbyggnad förekommer, innefatta jämväl ett ställningstagande till
frågan vad som är att anse som överbyggnad och hur mycket av byggnadsvärdet
som belöper på överbyggnaden.
Byggnadsvärdet
skall med hänsyn till gällande regler i avskrivningshänseende reduceras tUl
följd av att sådana delar och tillbehör, som direkt tjänar byggnadens
användning i driften, är avsedda att avskrivas enligt de för inventarier
gällande reglerna. Om särskilda byggnadsvärden skall tjäna som underlag för
avskrivning av byggnaderna på jordbruksfastighet, kan man, anför utredningen,
som dock inte framlägger något förslag i ämnet, lämpligen med förebUd i den
praxis som utbildats på grundval av RN:s ansvisningar (Meddelanden från RN
1954: 1 och avdeln. I, 1970 nr 9: 3) föreskriva att byggnadsvärdet skall
reduceras med endast 50 % av värdet av de delar av och tillbehör till
byggnaden, som avskrivs enligt de för inventarier gällande reglerna. Därigenom
beaktas den förhåUandevis låga genomslagskrafl på marknadsvärdet, som
investeringar i ekonomibyggnader har.
Köpeskillingsstatistik
för jordbruksfastigheter; metoder och anvisningar för värderingen.
Utredningen
anser alt de nya värderingsregler som föreslagits för jordbruksfastigheterna
medför att behov av ändringar av köpeskUlingsstatistiken för dessa
fastigheter. Det krav som man ur taxeringssynpunkt bör kunna ställa på en
fastighetsprisslatistik för jordbruksfastig-
Prop.
1973:162 218
heter
är att den skall dels visa den genomsnittliga prisnivån för bebyggda och
obebyggda fastigheter inom ett antal områden, dels mera generellt belysa hur
marknaden reagerar för skilda avvikelser frän genomsnittsförhållanden.
Det
är i fråga om jordbruksfastigheter tre fastighetskategorier som i första hand
är av intresse vid upprättandet av värderingsnormer för åker och byggnader samt
skog och skogsmark. De olika fastighets-kategorierna skulle kunna definieras
såsom bebyggd fastighet, vars värde till mer än 75 % utgörs av värde av
byggnader och åker, obebyggd fastighet, vars värde tiU mer än 75 % utgörs av
värde av åker, obebyggd fastighet, vars värde till mer än 75 % utgörs av
skogsbruksvärde. I andra hand kommer övriga bebyggda fastigheter och övriga
obebyggda fastigheter.
Av
SCB:s statistik kan bl.a. utläsas att antalet sökta lagfarter (exkl. fullföljda
ansöknuigar) åren 1968, 1969 och 1970 avseende köp av jordbraksfastighet
uppgått tiU 12 180, 10 899 resp. 11014. Av nedanstående tabell framgår hur de
köp, på vilka lagfart söktes år 1970, fördelar sig på olika
fastighetskategorier och typer av fång. Fångets art anges genom s, k,
fångeskod, Fängeskod 12 avser normala frivilliga köp, Fångeskodema 0107 och
1314 avser köp vars representativitet i värderingssammanhang ansetts vara mera
tveksam. Som exempel kan nämnas kommuns köp, lantbruksnämnds försäljning,
förköp och exekutiv auktion. Fångeskod 02 avser förköp enligt förköpslagen, dä
lagfart inte sökts på det ursprungliga fånget. Fångeskoderna 0810 avser
släktköp.
Tabell
Antal sökta lagfarter år 1970 avseende köp (exkl. fullföljd) uppdelade efter
fastighetskategori och fångeskod (källa SCB)
Fastighetskategori
Antal
sökta lagfarter år 1970 avseende köp, efter fångeskod
uppdelade
12
01-07,13,14
08-10
Summa
Fastighet
med: > 74 % jbr-värde 26-75 % jbr-värde
Summa
2 328
1525
921
1967
6 741
177 137 106
387
807
1 163
1 174 387 742
3 466
3 668
2 836
1414
3 096
11014'
'
Totala antalet sökta lagfarter (exkl. fullföljd) avseende jordbruksfastighet
var 25 109. Antalet benefika fång utgjorde således ca 14 000
Utgångsmaterialet
för prisstatistiken består av köp med fångeskodema 02 och 12. Den följande
tabellen visar det antal köp som uteslutits på olika grunder och det antal köp
som kvarstår efter prövningen.
Tabell
Uteslutningsgrander vid upprättande av SCB:s prisstatistik år 1970 (källa SCB)
Fastighets-
Antal
köp
lagfarna
år 1970
Antal
uteslutna köp
Antal
Utesk
itningsgrund
pris-
enl. kod
2o. 12
Köpekoeff
Tax.v
Ej hel
Köp tax. äldre
Övrigt för år 1970
>3,0
enhet
än 6 mår
1.
Fastighet
med: > 75 % jbr-värde
2 333
168
140
67
276
190
363
1 129
26-75 % jbr-värde
1528
140
91
18
205
125
218
731
922
85
260
100
107
79
197
94
okänt tax.-
värde
1969
1969
Summa
6 752
393
491
2 154
588
394
778
1954
Sammanfattningsvis
torde enligt utredningens mening det antal köp som kan läggas tUl grund för en
prisstatistik kunna uppskattas sålunda.
Bebyggda
fastigheter, vars värde till mer än 75 % utgörs av värde av byggnader och åker:
9001 200 köp/år. Vid en noggrann utgall-ring av de mindre
jordbruksfastigheter, som säljs för fritids- eller bostadsändamål, torde
antalet stanna vid ca 900 köp/år. Antal förvärv med åkerareal mellan 10 och 20
ha kan uppskattas till 200250 per år och sådana med åkerareal av 20 ha eller
däröver till 100150 per
Obebyggda
fastigheter, vars värde till mer än 75 % utgörs av åkervärde: 400700 köp/år.
Härav torde ca 50 % ha en åkerareal mindre än 10 ha och ca 50 % en åkerareal av
10 ha eller däröver.
Obebyggda
fastigheter, vars värde till mer än 75 % utgörs av skogsbruksvärde: ca 500
köp/år. Härav synes ca 40 % ha en areal under 10 ha och ca 60 % en areal av 10
ha eller däröver.
Övriga
bebyggda fastigheter: 1 0001 200 köp/år.
Övriga
obebyggda fastigheter: ca 500 köp/år.
En
revidering av prisstatistiken bör resultera i att den utökas att avse även
obebyggda fastigheter och att den utbyggs med en redovisning av genomsnittspris
per hektar åker och per hektar skogsmark för bebyggda jordbruksfastigheter,
vUkas värde till mer än 75 % utgörs av. värde av byggnader och åker, obebyggda
jordbruksfastigheter med mer än 75 % åkervärde resp, obebyggda
jordbruksfastigheter med mer än 75 % skogsbruksvärde.
En
svårighet uppstår emellertid vid en utökning av statistiken genom att denna i
betydande omfattning kommer att innefatta fastigheter och
Prop. 1973:162 220
fastighetsdelar
som inte är identiska med taxeringsenheter och för vilka det därför saknas
uppgifter om areal och byggnadsbestånd. Delta medför enligt utredningens
mening att en uppgiftsinsamling frän lantbruksnämnderna aktualiseras. Det
förhållandet alt lantbruksnämnderna i samband med sin jordförvärvsprövning
måste mformera sig om den överlåtna egendomens omfattning och beskaffenhet, gör
enligt utredningens mening nämndema till den i särklass lämpligaste informationskällan
rörande ingångna köpeavtal.
Utredningen
anser att en revidering av den officiella prisstatistiken för fastigheter av
tidsskäl bör anstå till efter 1975 års allmänna fastighetstaxering, dvs,
införas fr. o, m, 1975 års statistik. Däremot bör en provisorisk komplettering
göras av nuvarande statistik för att ligga till grund för 1975 års allmänna
fastighetstaxering.
Utredningen
lämnar därefter förslag till värderingsmetodik för åker och byggnader. Vidare
redovisar utredningen sin uppfattning om uppbyggnaden av anvisningarna för
dessa tillgångsslag.
3.7.2.2
Övriga delvärden
I
delvärdena jordbraksvärde, skogsbruksvärde och värde av särskilda tillgångar
ingår värde av byggnader. Förslaget om särskUt byggnadsvärde på
jordbruksfastighet och även andra överväganden gör att systematiken för
uppdelning på jordbruksfastighets delvärden bör ses över. Därvid bör i 10 § KL
och dess anvisningar i huvudsak anges endast gällande delvärden och deras
definitioner.
Någon
saklig ändring av den inledande bestämmelsen i 10 § enligt vilken delvärdena
tillsammans utgör fastighetens taxeringsvärde föreslås inte. Teoretiskt
innebär konstruktionen med delvärden att man delar upp det framräknade
totalvärdet på vissa delvärden. Vid den praktiska värderingen vid taxeringen byggs
emellertid det totala taxeringsvärdet merendels upp genom en sammanläggning av
delvärdena. Detta är enligt utredningen en nödvändighet för den mera
schablon-artade värdering som av tidsskäl måste utföras vid den allmänna fastighetstaxeringen.
Man arbetar där till stor del med schablonmetoder för uppskattningen av de
olika delvärdena.
Utredningen
diskuterar frågan om det föreligger tillräckliga skäl att redovisa delvärdena
särskilt. Utredningen pekar därvid först på den betydelse för beskattningen
som vissa delvärden har. Skogsbraksvärdet har alltjämt betydelse vid
skogsbeskattningen. Som underlag för beräkning av värdeminskningsavdrag har på
jordbruksfastighet vissa angivna delvärden och på annan fastighet byggnadsvärde
kommit i fråga. Detsamma torde vara avsikten med det byggnadsvärde på
jordbruksfastighet som utredningen har att föreslå. Även i andra fall kan
delvärdena ha betydelse vid beskattningen.
Betydelsen
för fastighetstaxeringen av att delvärdena redovisas torde
Prop. 1973:162 221
enligt
utredningen främst ligga i att de tillsammans med övriga beslutsfaktorer som
nu skall redovisas i beslut och längd ger fastighetsägarna möjlighet att
kunna bedöma uppbyggnaden och skäligheten av den taxering som åsätts deras
taxeringsenheter. En redovisning av delvärdena medför vidare inte någon
arbetsmässig belastning vid värderingen, då beräkningen av delvärdenas storlek
i allmänhet ingår som ett led i värderingsmetodiken.
Delvärdena
är slutprodukten av den värderingsmetodik som skall komma till användnmg vid
taxeringen och således i viss mån bestämmande för utformningen av
värderingsmetoderna och värderingsförfarandet. Eftersom bestämmelser därom
enligt utredningens förslag fortsättningsvis skall ingå i KL endast i mindre
omfattning och den närmare utformningen av metodema m. m. kommer att ske genom
RSV:s anvisningar, har utredningen strävat efter att ge definitionerna av delvärdena
ett tydligt och i enlighet med utredningens intentioner styrande innehåll.
Därför är det nödvändigt att liksom tidigare definiera inte endast vad som
konkret skall ingå i delvärdet utan även vilken användning, som skall
förutsättas för tillgången e. d.
Utredningen
har funnit att man vid en sammanläggning av beloppen för de nuvarande
delvärdena beträffande vissa jordbruksfastigheter inte kommer upp till ett
värde, som motsvarar det eftersträvade marknadsvärdet (allmänna saluvärdet).
De fasta gränsdragningarna för de olika delvärdena har i vissa fall medfört att
en del av taxeringsenheternas värde kommit att lämnas utanför värderingen. För
att fä möjlighet att infånga de värden, som tidigare inte taxerats och som
utredningen anser hänförliga till taxeringsenheten, föreslär utredningen att
ddvärdet exploateringsvärde byts ut mot ett m e r v ä r d e, i vilket skulle
ingå förutom det nu gällande exploateringsvärdet även sådant värde som eljest
föreligger på grund av taxeringsenhetens gynnsamma belägenhet ur
värdesynpunkt. Delvärdena föreslås fortsättningsvis vara
a) åkervärde,
b) skogsbraksvärde, däri inräknat värde av skogsmark,
c) värde av annan mark,
d) byggnadsvärde,
därvid särskUt skall anges vad av byggnadsvärdet
som belöper på ekonomibyggnader,
e) värde
av särskUda tUlgångar och
f) mervärde
på grund av möjlighet att exploatera mark för bebyggd-
se eller eljest på grund av taxeringsenhetens belägenhet,
ylkervärdet
föreslås bli definierat som värdet av åkermarken med därå växande gröda och med
de inom taxeringsenheten befintliga markanläggningar, som används eller är
behövliga för växtodlmgen. Det användningsändamål som man i definitionen av
åkervärdet bör utgå ifrån är att marken används för jordbruk.
Skogsbruksvärdet
bör definieras som värdet av skogsmarken
Prop. 1973:162 222
med
därå växande skog och med de inom taxeringsenheten befintliga markanläggningar,
som används eller är behövliga för skogsbruk. Vidare bör användningsändamålet
anges vara skogsbruk, varmed avses markens utnyttjande för virkesproduktion.
Slutligen bör den värderingsregeln lämnas alt till ledning vid bestämmandet av
skogsbruksvärdet skall gälla de grunder varom stadgas i
skogsvärderingsinstruktionen.
I
anvisningarna om värde av annan mark bör anges alt med nämnda värde förstås
värdet av annan till taxeringsenheten hörande mark än åker- och skogsmark samt
värdet av vattentäckt område som ingår i taxeringsenheten. I förtydligande
syfte bör anges att såsom annan mark räknas tomt- och trädgårdsmark samt ängs-
och betesmark och icke produktiv mark. I samma syfte bör även anges, att i
värdet skall imäknas värde av på marken växande träd, buskar och gröda samt
trädgårdsanläggning och annan inom taxeringsenheten befintiig markanläggning
som används eller är behövlig för jordbraksdrift och som inte skolat beaktas
vid bestämning av åkervärdet. Användningsändamålet för detta delvärde anges så
att marken, där den inte utgörs av impediment, används som tomtplats eller för
jordbrak med binäringar eller för skogsbrak.
Med
byggnadsvärde bör avses värdet av bostads- och ekonomibyggnader, som hör tUl
taxeringsenheten. Något annat användningsändamål bör inte föreskrivas än att
byggnadema hör till taxeringsenheten. Vidare bör föreskrivas alt som
byggnadsvärde skall redovisas det mervärde som taxeringsenheten har på grund av
att den är bebyggd.
Definitionen
av vad som förslås med värde av särskilda tillgångar bör tUl stor del
överensstämma med den nuvarande definitionen av detta delvärde. Som
ytterligare exempel på förmåner som kan verka höjande på köpeskillingen bör
anges rätt till ersättningskraft och andel i samfälld mark. Byggnader som
tidigare förts till detta delvärde bör ingå i byggnadsvärdet. Detta gäller
även de s. k. överbyggnaderna. I vad avser värde av jakt har utredningen
funnit lämpligt med en fylligare anvisningstext än den nu gällande. I
anvisningen bör anges, att såsom särskild tillgång även skall räknas värde av
jakt i de fall då särskUt goda möjligheter till jakt eller tUl ekonomiskt
utnyttjande av jakt föreligger, dock att som särskild tillgång skall räknas
endast den del av jaktvärdet som överstiger det jaktvärde som generellt är
förenat med markinnehav. Det jaktvärde som generellt är förenat med markinnehav
anses inbegripet i åkeivärdet, skogsbruksvärdet resp. värdet av annan mark.
Slutligen
bör mervärdet definieras. Där bör tiU en början beskrivas vad som enligt
gällande lydelse hänförs till exploateringsvärde. Med mervärde bör sålunda
förstås det värde som taxeringsenheten äger utöver åkervärde, skogsbruksvärde,
värde av annan mark, byggnadsvärde och värde av särskilda tUlgångar på grund
av att taxeringsenheten
Prop. 1973:162 223
eller
del därav kan väntas inom överskådlig framtid bli exploaterad för bebyggelse.
Vidare bör till mervärde räknas det värde en taxeringsenhet har utöver de
andra delvärdena på grund av att enheten är ur värdesynpunkt gynnsamt belägen.
Sådan belägenhet kan föreligga exempelvis då enheten ligger i närheten av
tätort eller vid sjö eller i särskilt naturskön trakt.
3.7.3
Remissyttrandena
3.7,3.1
Byggnadsvärde
Förslaget
att ett byggnadsvärde skall införas även för jordbruksfastigheter tillstyrks
eller lämnas utan erinran av alla remissinstanser utom länsstyrelsen i
Kristianstads län. Kammarrätten i Stockholm finner att såsom föreslagits
byggnadsvärdet bör omfatta hela byggnadsbeståndet på jordbraksfastighet.
Länsstyrelsen i Hallands län finner det särskUt tillfredsställande att den
omstridda frågan om värdering av byggnader på skogsfastighet får sin lösning.
Länsstyrelsen
i Kristianstads län vUl bibehålla nuvarande system för redovisning av
delvärdena på jordbruksfastighet. Det skulle bli ett komplicerat arbete att
uppställa tabeller för all ta fram byggnadsvärden. En metod borde kunna
tUlskapas för att få fram en proportioneringsregel för den relativt lilla del
av jordbruksfastighetema som går i försäljning. Centrala anvisningar skulle
kunna utfärdas så att byggnadsvärdena kom att ingå i åkervärdena med en rimlig
del.
Förslaget
att byggnadsvärdet skall beräknas enligt den s. k. mervärdeprincipen tUlstyrks
eller lämnas utan erinran av den helt övervägande delen av remissinstansema.
Bland dessa är RSV, kammarrätterna i Stockholm och Göteborg,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, domänverket, länsstyrelserna i
Östergötlands, Malmöhus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Jämtlands och
Västerbottens län. Samfundet för fastighetsvärdering och Svenska sparbanksföreningen.
Lantbruksstyrelsen konstaterar att de nya reglerna för jordbruksbeskattning
nödvändiggör åsättande av byggnadsvärde och detta i sin tur innebär att
taxering av jordbruksfastighet i framtiden kommer att ske genom
sär-värderingsmetoden. Samvärdering har varit en riktig metod under en period
då nära nog alla jordbruk hade driftformer av i stort sett samma slag. Då
fanns praktiskt taget ett värdesamband mellan åkerstorlek och byggnadernas
omfattning och utrustning och värdet varierade med gårdens storlek och
byggnadernas bättre eller sämre skick. Genom jordbrukets specialisering och
strukturförändring är detta samband i många fall upplöst och jordbraksbyggnader
är numera inte ett enhetligt begrepp. Den väntade utvecklingen inom jordbruket
torde komma att medföra ytterligare upplösning av nämnda värdesamband. Särvärdering
förutsätter att ett marknadsvärde kan åsättas obebyggd
Prop.
1973:162 224
åker
och annan jordbruksmark. Sådan mark går i handeln i ganska stor omfattning
och i praktiskt taget samtliga fall rör det sig om tillköp för utvidgning av
jordbruksfastigheter. Priset på tillskottsmark påverkas ofta av att köparen
ibland måste betala för medföljande byggnader som han har ringa eller ingen
användning av. Vidare har marktillskottet ett marginalvärde då köparen till
följd av arealutvidgningen bättre kan utnyttja sina redan tillgängliga
resurser. Konkurrens föreligger också ofta om salubjuden tillskottsmark.
Priset på tUlskottsmark är således ofta högre än det värde marken har som
delvärde i hela den fastighet den kommer ifrån. Det finns ingen särskild
statistik som visar antal och arealer vid köp av tillskottsmark. Man kan bedöma
att ungefär en tredjedel av fysiska personers förvärv av jordbruksfastigheter
under de senare åren har avsett tillskottsmarker med åker. Av denna tredjedel
utgör lantbruksnämndernas äkerförsäljningar mer än hälften av antalet och man
har inom lantbruksnämnderna kännedom om marknadsvärdet för tillskottsmark.
Detta värde kan inte utan viss reducering användas för att bestämma delvärdet
för obebyggd åker och annan jordbruksmark. Utan reducering skulle delvärdet
byggnadsvärde bli för lågt för att kunna användas för beräkning av skäligt
avskrivningsunderlag. Styrelsen lämnar förslag till hur reduceringen kan ske.
Undersökningen om byggnadsvärdets genomsnittliga storlek enligt mervärdeprincipen
omfattar ett tämligen litet material men har sitt värde som metodstudie som
bör kunna nyttiggöras vid det fortsatta förberedelsearbetet inför 1975 års fastighetstaxering.
När denna taxering avslutals, bör det föranstaltas om en undersökning som
klarlägger om taxerings-resultaten är skäliga för avskrivningsändamål. Skulle
det då visa sig all byggnadsvärdena blivit för låga, kan man vidta sådan
uppräkning av byggnadsvärdet som utredningen föreslagit. Även länsstyrelsen i
Örebro lan anser att man efter en undersökning av 1975 års taxeringsresultat
eventuellt kan företa sådan uppräkning som föreslagits. Lantmäteristyrelsen
anser att obebyggda och bebyggda jordbruksfastigheter utgör två skilda
delmarknader pä fastighetsmarknaden. De obebyggda fastigheterna köps och
försäljs som tillskottsjord och utgör en form av kompletteringsköp, för vilket
köparen kan betala ett högre pris per hektar än om marken skulle ingå i en
självständig brukningsenhet. Vid ortsprisundersökningar rörande obebyggd annan
fastighet betraktas oftast kompletteringsköp som icke representativa och
bortsorteras ur köpeskiUingsmaterialet. Om obebyggd tillskottsjord har ett
högre värde än marken på en bebyggd jordbraksfastighet ger det av utredningen
föreslagna beräkningssättet i princip ett för lågt byggnadsvärde. Det torde
dock vara det enda möjliga beräkningssättet vid tillämpningen av
mervärdeprincipen, emedan köp av obebyggd mark oftast utgör
kompletteringsköp. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför att grunden för
beräkningen av mervärdet är att jord värdet kan utkristalliseras
Prop. 1973:162 225
på
ett tillfredsställande sätt. Lantbruksnämnden i länet har den uppfattningen att
nämnden med hänsyn tiU sin kännedom om marknadsläget m. m. kan göra en
rättvisande bedömning av de olika typer av värden som kan bli aktuella. RSV
anser att de enligt mervärdeprincipen beräknade byggnadsvärdena kan förväntas
utgöra lämpligt underlag vid inkomsttaxeringen. Länsstyrelsen i Skaraborgs län
anför att det inte är ovanligt att jordbruksbyggnader är i sådant skick att en
köpare betraktar dem enbart som en belastning. I detta fall ger byggnaderna
naturligtvis inte fastigheten något mervärde, utan fastigheten har i stället
ett mindre värde än om den var obebyggd. Något byggnadsvärde bör inte åsättas
en sådan fastighet. Rätteligen bör taxeringsvärdet reduceras med beaktande av
den minusfaktor som byggnadsbeståndet i detta fall utgör.
Tekniska
högskolan i Stockholm är tveksam om man av utredningens undersöknuig kan dra
slutsatsen att det genomsnittliga mervärdet för byggnader är relativt konstant.
Högskolan ifrågasätter om inte hänsynen till byggnadsvärdenas variation kan
ske direkt med hjälp av tabeller utan att man såsom föreslagits går via
tekniska nuvärden.
En
del remissinstanser är kritiska mot att byggnadsvärdet beräknas enligt
mervärdeprincipen och förordar att ett annat tillvägagångssätt väljs. Detta
gäller bl. a. lantbrukshögskolan, länsstyrelsen i Stockholms län. Lantbrukets
skat te delegation. Näringslivets skattedelegation, Sveriges
jordbrukskasseförbund och Sveriges jordägareförbund. Lantbrukshögskolan anför
alt de obebyggda fastigheter som ingår i undersökningen lill övervägande del
torde utgöra tillskottsköp som oftast sker till högre priser än vad som kan
anses normalt vid köp av självständiga enheter. Följden skulle bli att
markvärdet blir oproportionerligt högt och byggnadsvärdet oproportionerligt
lågt. Högskolan förordar i stället att delvärdena mkl. byggnadsvärde bestäms
efter det altemativ som bygger på en proportionering av de olika delvärdena
inom ramen för fastighetens marknadsvärde. Bristerna i metoden kvarstår men
deras betydelse minskar vid proportioneringen. För byggnaderna bestäms enligt
detta alternativ ett modifierat tekniskt nuvärde, vUket efter proportionering
skulle kunna ligga lUl grand för byggnadsavskrivningarna. Detta byggnadsvärde
skulle komma att ligga på en tUl synes skäligare nivå än den som erhålls med
utredningens förslag. Som utredningen framhåUer skulle altemativet kunna
itmebära att åker av visst bestämt slag skulle kunna få olika värde på grand av
byggnationen. Detta torde emellertid ofta vara förhållandet i verkligheten då
det finns konkurrerande eller kompletterande produktionsmöjligheter på en gård.
Samma lösning förordas av Lantbrukets skatteddegation. Delegationen anför bl,
a. att målsättningen måste vara att tUlskapa ett byggnadsvärde som fungerar
beträffande de bestående driftsenheterna. Dessa enheter omfattar så gott som
regelmässigt såväl mark som bygg-
15
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 162
Prop. 1973:162 226
nåder.
Att marken skulle ha något åtkomligt egenvärde i sammanhanget är orealistiskt.
Skall något restvärde förekomma bör detta avse marken och inte byggnaderna.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser den bästa lösningen vara det alternativ
som innebär att man håller fast vid marknadsvärdering för hela
taxeringsenheten men beräknar byggnadsvärdet med utgångspunkt i ett tekniskt
nuvärde och värderar övriga tillgångar som skUlnaden mellan taxeringsenhetens
totala marknadsvärde och byggnadsvärdet. I Stockholms län finns det inte någon
egentlig prisstatistik för obebyggda jordbruksfastigheter. Det torde därför
vara i det närmaste omöjligt att fastställa riktiga värden för marken.
Sveriges jordbrakskasseförbund anser att mervärdeprincipen inte kan accepteras
ur kreditgivarsynpunkt då mark och byggnader med denna metod inte får i
förhållande till varandra korrekta värden. Förbundet förordar altemativet
enligt vilket den nuvarande metoden vid fördelning av byggnadernas värden på
delvärden behålls och värdet av byggnadsbeståndet vid sidan därav och skilt
från delvärdena uppskattas som ett tekniskt nuvärde och antecknas särskilt i
fastighetslängden för att tjäna som värdeminskningsunderlag. Näringslivets
skattedelegation finner det nödvändigt att mervärdeprincipen kompletteras med
en anläggningskostnadsberäkning, avsedd att garantera byggnadsvärden som är
rimliga med hänsyn tUl att de skall tjäna till ledning vid fastställande av
värdeminskningsunderlag, Sveriges jordägareförbund föreslår att byggnadsvärdet
beräknas som en nybyggnadskostnad justerad med hänsyn till de befintliga
byggnadernas ålder och skick.
Förslaget
att man skall särskilt ange vad av byggnadsvärdet som belöper på
ekonomibyggnaderna tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga
remissinstanser. Bostadsskatlekommittén anför att genom sär-redovisningen av
värdet av bostadsbyggnader och ekonomibyggnader underlättas en eventuell
framtida övergång till ett neutralt skattesystem omfattande även bostäder på
jordbruksfastigheter. RSV och TOR anser att särskilda ddvärden bör anges för
värde av bostadsbyggnader och värde av ekonomibyggnader.
Förslaget
om att värdet av s. k. överbyggnad skall ingå i byggnadsvärdet men antecknas
särskilt i fastighetslängden och att värdet skall beräknas med försiktighet
tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.
Realisationsvinstkommittén
anser det erforderligt att i vart fall den del av byggnadsvärdet som belöper på
bostadsbyggnader eller huvudsakliga bostadsbyggnader specificeras så att det
framgår hur beloppet är sammansatt. Skälet därtill är att fasta avdrag under
vissa förutsättningar skall medges vid realisationsvkistberäkningen om
avyttring av fastighet omfattat byggnad som i huvudsak är avsedd att användas
för bostadsändamål. Det är mycket väsentligt att man i efterhand kan
konstatera hur aUa de byggnader, som kan finnas pä fastigheten, klassificerats
vid fastighetstaxeringen.
Prop. 1973:162 227
Mänga
remissinstanser har tagit upp frågan om behandlingen av f a
s-tighetsprisstatistiken vid taxermgen av jordbruksfastighet. Även förslagen om
metodik och anvisningar vid värderingen av jordbruk har väckt intresse. SCB
framhåUer att den löpande fastighetspris-statistiken fr. o. m. år 1973 kommer
att omfatta även obebyggda fastigheter. Även i övrigt delar verket
utredningens uppfattning att prisstatistiken bör ses över med anledning av
ändringar i de allmänna fastighetstaxeringarna. Verket förklarar sig berett
att om medel stäUs till förfogande åta sig att såsom föreslagits för RSV:s
räkning provisoriskt komplettera statistiken och utföra ytterligare
bearbetningar. Lantbrukets skattedelegation framhåller att i prisstatistiken
över köp av jordbruksfastigheter ingår endast 20 % av totala antalet köp av
sådana fastigheter. En strävan bör vara att få med så många köp som möjligt i
underlaget. Delegationen diskuterar därför om släktköpen skall tas med i
prisstatistiken. Dessa köp utgjorde enligt 1971 års statistik 27 % av totala
antalet köp. Köpeskillingskoefficienten för släktköpen år 1971 var såväl vägd
som ovägd 1,16. Prissättningen vid köp av släktgård sker numera i allmänhet med
beaktande av vilka möjligheter köparen har att ekonomiskt klara gärdens drift
och med hänsyn till realisationsvinstbeskattningen. Om släktköpen tas med i
det statistiska underlaget får detta sannolikt en dämpande effekt på
marknadsvärderna. Ä andra sidan finns redan i statistiken vissa köp som har
motsatt verkan, nämligen tillskoltsköpen. Om såväl släktköpen som
lillskottsköpen tas med i statistiken skuUe en någorlunda tillfredsställande
balans erhållas i underlaget. Undantas släklköpen måste även tillskottsköpen
uteslutas ur statistiken. Man bör undersöka i vad mån samtliga frivilliga köp
med undantag av sådana fasligheter som uppenbarligen inte kommer att utnyttjas
för lantbruksändamål kan medtas i statistiken. Därigenom skulle man
åstadkomma etl någorlunda realistiskt underlag vid värderingen av
jordbruksfastigheter. Liknande synpunkter framförs bl. a. av lantbrukshögskolan
och Sveriges jordbrukskasseförbund. RSV anser att fastighetspriserna vid
släktköp vanligtvis inte är representativa för vad som normalt betalas för
sådana fastigheter och att de därför inte bör gå in i prisstatistiken. En
minoritet inom verket hävdar dock motsatt mening. Lantbruksstyrdsen anser
såsom nämnts att priserna på tillskottsmark är högre än det värde marken har
som delvärde i hela den fastighet som den kommer från. Med ledning av
verksamhetsstatistiken för lantbruksnämnderna kan man bedöma att ungefär en
tredjedel av fysiska personers förvärv av jordbruksfastigheter under de senare
åren avsett tillskottsmarker med åker. Av denna tredjedel utgör lantbruksnämndernas
åkerförsäljningar mer än hälften av antalet. Inom lantbruksnämnderna har man
kännedom om marknadsvärdet för dessa marker. Lantbruksstyrelsen är positivt
inställd till att lantbruksnämnderna i framtiden deltar i uppgiftssamlingen
och gallringen av data för prisstatistiken.
Prop. 1973:162 228
3.7.3.2
Övriga delvärden
Den
föreslagna indelningen i delvärden har mottagits positivt av flertalet
remissinstanser, t. ex. kammarrätten i Göteborg, skogsstyrelsen; domänverket,
länsstyrelserna i Hallands och Kopparbergs län, LO, Samfundet för
fastighetsvärdering och Sveriges jordägareförbund. Jordägareförbundet
framhåller emellertid att med hänsyn till den definition som getts mervärdet
ett på motsvarande sätt beräknat mindervärde i princip synes kunna förekomma
lika ofta. Ett sådant mindervärde kan bero på t. ex. taxeringsenhetens avsides
belägenhet, att taxeringsenheten är i hög grad utsatt för störningar av t. ex.
det s. k. rörliga friluftslivet, att bostadsbyggnaderna har en utsatt och
otrivsam belägenhet, att marken genom samhäUets planläggning definitivt
undantagits från varje form av bebyggelse eller att inom taxeringsenheten
förekommer skyddsvärda natur- och kulturmiljöer.
Flera
andra remissinstanser, som i övrigt tiUstyrker den föreslagna ddvärdesindelningen,
är kritiska mot det föreslagna delvärdet mervärde. Detta gäller bl, a. RSV,
kammarrätten i Stockholm, länsstyrelsen i Östergötlands län. Lantbrukets
skattedelegation. Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Svenska
revisorsamfundet, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges
redovisningskonsulters förbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.
Liksom Sveriges jordägareförbund förutsätter Lantbrukets skattedelegation,
Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
att negativa faktorer som inte kunnat beaktas i övriga delvärden kan bli
korrigerade såsom ett mindervärde. Lantbrukets skatteddegation anför vidare
bl, a, att det måste ifrågasättas om belägenhelsfaktorn över huvud medför något
mervärde som inte kommer tiU uttryck i övriga delvärden. Det kan inte bestridas
att närheten till tätort kan ha en värdeförhöjande effekt. Enligt delegationens
uppfattning kommer emellertid denna värdeförhöjning i allmänhet fram i ortens
pris och ingår därför redan i övriga delvärden. RSV anser att den del av
mervärdet som utgörs av belägenhetsvärde ofta kommer att ge uttryck för en
subjektiv uppfattning. Det överpris, som eventuellt har betalts för en
jordbraksfastighet, skaU inte påverka värdet annat än om detta kan vara direkt
hänförUgt tiU ett bestämt delvärde. Den del av marknadsvärdet, som påverkas av
faktorer av det här slaget, bör kunna fördelas på delvärdena åker, skog m. fl.
utan att man skapar ett nytt delvärde. RSV föreslår att delvärdet mervärde ersätts
av det tidigare gällande exploateringsvärdet.
Motsatt
inställning tiU det föreslagna mervärdet redovisas bl. a. av länsstyrelsen i
Stockholms län som anser förslaget vara välbetänkt. På jordbruksfastigheter
belägna i närheten av storstäder finns i allmänhet ett visst övervärde på grand
av att fastigheten kan användas för bostadsändamål av den icke jordbrukande
befolkningen. Skattesystemets nuva-
Prop. 1973:162 229
rande
utformning gör alt bosättning på fastighet som taxeras som jordbraksfastighet ofta
kan te sig ekonomiskt fördelaktigare än annan boendeform, varför värdet på
dessa fastigheter överstiger del värde som motiveras med hänsyn tUl
fastighetens avkastning. Mervärde föranlett av naturskön belägenhet bör dock
bl. a. med hänsyn till värderingssvårigheter inte åsättas.
Andra
remissinstanser, som inte motsätter sig att delvärdet mervärde införs, anser
att sådant värde skaU åsättas med försiktighet och restriktivitet. Detta
gäller bl. a. lantbruksstyrelsen, domänverket och TOR. Domänverket anför att
en avsevärd del av domänverkets markinnehav har en gynnsam belägenhet och
därför skuUe åsättas mervärde. Verkets markinnehav i sin helhet är avsett för
normalt, ekonomiskt skogsbruk och något undantag utgör inte dessa marker. Många
gånger förekommer dock en viss inskränkning i dessa markers utnyttjande
hänförlig till deras stora mUjökänsUghet, vilket medför en ekonomisk
belastning för verket. Ett särskilt högt taxeringsvärde skuUe innebära
ytterligare en ekonomisk belastning. Mervärde bör få sättas under iakttagande
av stor restriktivitet eller endast då alternativ användning av befintiig
skogsmark är en realistisk möjlighet inom relativt nära framtid.
Beteckningen
mervärde för det avsedda ddvärdet finner bl. a. lantmäteristyrelsen vara
mindre lämplig. Mervärde används vid skogsvärderingen enligt tabeUmetoden och
även vid bestämning av byggnadsvärde enligt mervärdeprincipen.
Åtskilliga
remissinstanser förordar en annan indelning i delvärden, delposter och ägoslag
än som föreslagits. Bland dessa är lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
tekniska högskolan i Stockholm, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings och
Skaraborgs län samt Sveriges jordbrukskasseförbund.
Lantbruksstyrdsen
föreslår att delvärdena skall vara jordbruksvärde, skogsbraksvärde, däri
inräknat värde av skogsmark, värde av övrig mark, byggnadsvärde, därvid
särskilt skall anges vad av byggnadsvärdet som belöper på ekonomibyggnader,
värde av andra tUlgångar och särskilt värde på grund av möjlighet att
exploatera mark för bebyggelse eller eljest på grund av särskilda
omständigheter. En ändamålsenlig uppdelning av taxeringsvärdet för
jordbruksfastighet i ddvärden sammanhänger med hur man definierar och
redovisar de olika ägoslagen. För att uppnå en så riktig ägoslagsredovisning som
möjligt i fastighelsdekla-rationema är det angeläget att överensstämmelsen
mellan fastighetstaxeringens och lantbraksregistrets definitioner bibehålls så
långt det är möjligt. En jordbrukare skall varje år avge uppgifter tiU
lantbruksregistret och ungefär två månader därefter avge allmän
fastighetsdeklaration de år sådan skall lämnas. Den önskvärda överensstämmelsen
kommer alt brytas om förslaget att föra ängs- och betesmark lill annan mark
genom-
Prop.
1973:162 230
förs. Till ängs- och betesmark hänförs i gäUande
taxeringsföreskrifter de båda ägoslagen kultiverad betesmark och annan
gräsbärande mark. Dessas avkastning och värde är lägre än åkerns men detta kan
inte vara tillräckligt skäl för att de skall föras bort från jordbruksvärdet
och redovisas som annan mark tillsammans med inte produktiv mark. De tre
ägoslagen åker, kultiverad betesmark och annan gräsbärande mark bör bUda en
redovisningsgrupp och deras sammanlagda värden utgöra ett delvärde som bör
kallas jordbruksvärde. Värdet av tomt och trädgärd bör som utredningen föreslår
ingå i delvärdet annan mark. Den här föreslagna ändringen leder till att det
därefter saknas anledning att ändra det nu gällande begreppet övrig mark till
annan mark. Om man bortser från vattenläckta områden, kan en fullständig
överensstämmelse därigenom ernås mellan ägoslagsbeteckningar och
ägodelsdefinitioner i både fastighetstaxeringen och lantbruksregistrel. Det
föreslagna delvärdet åkervärde bör således ersättas av jordbruksvärde, vari
kommer att ingå värdet av taxeringsenhetens hela jordbruksproduktiva areal.
Den föreslagna definitionen av mervärde innebär att sådant värde kan
föranledas av förhåUanden som inte alltid är direkt påtagliga. Det är således
fråga om värde av särskild art. Ordet mervärde bör förslagsvis utbytas mot
orden särskUt värde. Av främst terminologiska skäl bör dä också värde av
särskUda tUlgångar få en ändrad beteckning, förslagsvis värde av andra
tillgångar. Jordbruksvärde, skogsbruksvärde, värde av övrig mark och
byggnadsvärde är påtagliga tillgångar på en jordbruksfastighet. Värde av andra
tiUgångar är också påtagliga men av mer varierande art och mer oregelbundet
förekommande än de föregående. Särskilt värde kommer därefter att innehålla
sådana värden som bör tUläggas taxeringsenheten på grund av särskilda
omständigheter och som grundas på en mer allmän bedömning.
Lantmäteristyrelsen anser liksom länsstyrelsen i
Jönköpings län och Sveriges jordbrukskasseförbund alt värde av särskilda
tillgångar och mervärde (exploateringsvärde) kan föras samman till ett
delvärde, benämnt övervärde. Lantmäteristyrelsen anser att det inte torde uppkomma
några svårigheter att urskilja de faktorer som orsakat att ett övervärde åsätts
taxeringsenheten, emedan dessa skall redovisas genom en särskild kod eller anteckning
i anmärkningskolumnen. Tekniska högskolan i Stockholm anser att
jordbruksfastigheters värde borde indelas i sex delvärden, nämligen
bostadsvärde avseende bostadsbyggnadsvärde och bostadsmarksvärde,
jordbruksvärde avseende jordbruksbyggnadsvärde, åkervärde och värde av annan
jordbraksmark, skogsbruksvärde avseende skogsbruksbyggnadsvärde, skogs- och
skogsmarks\'ärde saml värde av annan skogsbraksmark. De återstående delvärdena
skulle vara värde av övrig mark, värde av särskilda tUlgångar och övervärde för
annan markanvändning. Alternativt kunde bostadsvärdet ersättas med etl
bostadsbyggnadsvärde, därvid bostadsmarksvärdet överfördes till övrig
Prop.
1973:162 231
mark. Motsvarande överföring kunde göras av värde av annan
skogsbruksmark.
Flera remissinstanser tar upp frågan om till vilket
delvärde ängs- och betesmarken skall hänföras. Detta gäller bl. a. tekniska
högskolan i Stockholm, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings och Skaraborgs län
samt Sveriges jordbrukskasseförbund. Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår att
denna mark skall redovisas som särskUt delvärde. De andra remissinstanserna
anser liksom lantbruksstyrelsen att den skaU sammanföras med åkermarken och
redovisas i ett jordbruksvärde. Sveriges jordbrakskasseförbund anser inte att
man skall sammanföra sådan produktiv mark som kulturbete med improduktiv mark
som impediment. Delta anser förbundet ur kreditgivarsynpunkt vara närmast
vilseledande. Förbundet anser att man utöver jordbraksvärde och byggnadsvärde
endast behöver redovisa delvärdena skogsbruksvärde och värde av övriga tillgångar.
Det sistnämnda skulle då avse t. ex. värde av grustäkt och impediment samt
exploateringsvärde. Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller att det i
åtskilliga fall uppkommer avgränsningsproblem t. ex. mellan betesmark och åker.
Det blir allt vanligare att man odlar upp betesmarken och i länet sker
därigenom en fortgående ökning av åkerarealen. Antagandet att betesmarken
skulle vara av underordnad betydelse för jordbrukets värde är därför knappast
riktigt.
Den föreslagna definitionen av åkervärde tas upp av några
remissinstanser. RSV, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Kopparbergs län och
Lantbrukets skattedelegation anser att uttrycket med därå växande gröda skall
utgå. Lantbrukets skattedelegation anför att taxeringsvärdet inte bör påverkas
av den gröda som råkar finnas vid laxeringstillfäl-let. Särsldld redovisning av
värde av tomt- och trädgårdsmark vore enligt bostadskattekonimittén värdefull
med tanke på en eventuell övergång lill ändrad beskattning av jordbrukets
bosläder.
En del remissinstanser har yttrat sig om tillgångar som
skulle ingå i ett sådant övervärde eller särskilt värde som bl. a.
lantmäteristyrelsen förordat. Lantmäteristyrelsen anför att speciella problem
kan uppkomma vid värdering av tillgångar som avses ingå i de föreslagna delvärdena
särskilda tillgångar och mervärde bl. a. med tanke på de ändringar i NVL och
byggnadslagen (1947: 385) som har skett eller är att vänta. I värde av särskUda
tUlgångar inräknas för närvarande bl. a. värde av läkt. I PM om ersättning
enUgt naturvårdslagen vid vägrat tillstånd till täktverksamhet (Ds Ju 1972:
34) har föreslagits att rätten till ersättning för utebliven läkt skall slopas.
Det torde i framtiden, om denna lagändring genomförs, bli lättare att i
översiktliga planer reglera lokaliseringen av täktverksamheten. Där sådana
saknas uppstår problem vid taxering av takter, emedan de har ett värde endast
om täkttillstånd kan erhållas. I begreppet mervärde avses bl. a. det gamla
begreppet exploateringsvärde ingå. Genom de ändringar i byggnadslagen och NVL
Prop.
1973:162 232
som
trätt i kraft den 1 januari 1973 skall all bebyggelse föregås av prövning av
var och när den från allmän synpunkt bör få komma lill stånd. En sådan prövning
torde vanligen ske inom ramen för översiktlig planläggning. Vid taxering torde
i många fall därur kunna utläsas möjligheten alt få byggnadstUlstånd eller
ersättning. Ersättning skall, bl. a. vid genomförande av generalplan och vid
förordnande enligt NVL, utgå endast för sådant intrång i pågående
markanvändning som förorsakas av planen eUer bestämmelsernas innehåll.
Ersättning för förväntnings-värden, som bortfaller, skall inte utgå. Dessa
lagförslag resp. lagändringar innebär alt ett förändrat synsätt i förhåUande
till nu gällande regler och anvisningar måste tillämpas vid åsättandet av
delvärdena värde av särskUda tiUgångar och mervärde. Utredningen har endast
ytiigl berört denna problematik. Liknande synpunkter framförs av bl. a. länsstyrelsen
i Stockholms län. Lantbrukets skattedelegation och Samfundet för
fastighetvärdering.
Förslaget
om värdering av jakt har tagils upp av några instanser. Domänverket anser det
vara en klar förbättring att detta värde normalt skall ingå i fastighets skilda
markvärden och endast i speciella fall taxeras som särskUd tillgång.
Länsstyrelsen i Östergötlands län redovisar i princip samma ståndpunkt men
anser att det i praktiken blir svårt att bedöma om ett värde Överstiger normalt
jaktvärde. Lantmäteristyrelsen har samma uppfattning. Styrelsen anför vidare
att erfarenheter från arbetet med fastighetsrationalisering i skogsmark har
visat all värdet av jakt många gånger är betydande relativt sett, särskilt på
små fastigheter. Länsstyrelsen i Hallands län finner skäl inte föreligga alt
låta jaktvärdet utgöra särskUd tUlgång. Länsstyrelsen anser att jaktvärde
aldrig kan utgöra annat än en bråkdel av totala taxeringsvärdet. Det
föreslagna särskilda jaktvärdet torde endast komma att föreligga på större
egendomar. Beräkningen av jaktvärde bedömer länsstyrelsen under alla omständigheter
vara osäker.
3.8
Taxering av annan fastighet
3.8.1
Nuvarande ordning
Delvärdena
för annan fastighet är enligt 10 § KL markvärde och byggnadsvärde. Beträffande
byggnadsvärdet skall särskilt maskinvärde redovisas för sig. I punkt 5 av
anvisningarna tiU 10 § stadgas att hänsyn skall tas till de i anvisningarna tUl
9 § angivna förhållandena. I sistnämnda anvisningar lämnas bl. a. regler för
värderingen av annan fastighet. I punkt 5 av anvisningama till 10 § sägs
vidare att om mark och byggnad på aiman fastighet är i samme ägares hand, skall
byggnadsvärdet utföras med det belopp, som utgör skillnaden mellan
faslighetens aUmänna saluvärde i dess helhet och markvärdet. Anvisningspunkten
innehåUer även utförliga bestämmelser om särskilt maskinvärde.
Prop. 1973:162 233
3.8.2
Utrednings- och promemorieförslagen Betänkandet Det skatterättsliga
fastighetsbegreppet
Utredningen
om det skatterätlsliga fastighetsbegreppet har till följd av sin inställning i
principfrågan om fastighetsbegreppet i skatterätten föreslagit att delposten
särskilt maskinvärde inte längre skall redovisas i byggnadsvärdet.
Utredningsförslaget
De
allmänna synpunkter som fastighetstaxeringsutredningen anfört angående
delvärdena på jordbruksfastighet bör gälla även beträffande delvärdena på
annan faslighet och på definitionerna av dessa värden. Då värderingsmetodikens
närmare utformning enligt utredningens förslag kommer att ligga utanför
bestämmelsema i KL, har utredningen ansett det lämpligt alt genom tydliga
definitioner ge uttryck för sin uppfattning om hur slutresultatet dvs.
delvärdet av en använd värderingsmetod bör vara beskaffat.
Utredningen
föreslår inte någon ändring av uppdelningen på delvärden utom så tUl vida att
särredovisning av delposten särskUt maskinvärde föreslås utgå. I anvisningarna
till 10 § KL bör definitionerna av vad som förstås med byggnadsvärde och
markvärde moderniseras. De förslag tUl ändrade anvisningar, som utredningen
lämnar, avses i allt väsentligt anknyta tUl den värderingsmetodik som
anvisades av RN till 1970 ärs taxering angående taxeringen av annan fastighet.
Principerna och metoderna i dessa anvisningar bör behållas i stort sett
oförändrade i de anvisningar för taxeringen av annan fastighet, som RSV
förutsätts utfärda till 1975 års aUmänna fastighetstaxering. De föreslagna
definitionerna av markvärde och byggnadsvärde anknyter i uppläggningen i möjlig
mån till dem som föreslagits för jordbrukets delvärden. Användningsändamål
behöver inte anges. Däremot anser utredningen det vara lämpligt med ett
klarläggande av till vilket delvärde värdet av vissa anläggningar m. m. skall
hänföras.
Utredningen
föreslår en definition av markvärde, vilket i och för sig inte funnits
tidigare. Med markvärde bör förstås värdet av taxeringsenhetens mark med därå
växande träd, buskar och andra växter samt markanläggningar av skilda slag.
Vidare bör anges att vid bestämmandet av markvärdet skall beaktas bl. ä.
servitut, rätt till ersättningskraft, andel i gemensamhetsanläggning, i vad den
avser mark och markanläggning, rättighet att ansluta till allmän va-anläggning
samt om skyldighet att erlägga gatukostnadsbidrag är fuUgjord eller inte.
Definitionen
av byggnadsvärde föreslås bli ändrad i överensstämmelse med vad som föreslagits
beträffande byggnadsvärde på jordbruksfastighet. Ändringsförslaget innebär
inte någon sakUg ändring av den nu gällande principen. Med byggnadsvärde bör i
fortsättningen förstås värdet
Prop.
1973:162 234
av på taxeringsenheten befintiiga byggnader. Såsom
byggnadsvärde skall redovisas det mervärde som taxeringsenheten har på grund av
att den är bebyggd. Vidare bör anges att vid bestämmandet av byggnadsvärdet
skall beaktas bl. a. andel i gemensamhetsanläggning, i vad den avser byggnad, samt
att värdet av skyldighet att leverera ersättningskraft avräknas på byggnadens
värde.
Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Redovisning av delposten särskilt maskinvärde föreslås
inte ske i fortsättningen.
3.8.3 Remissyttrandena
Förslaget i bl. a. betänkandet Det skatterättsliga
fastighetsbegreppet att delposten särskUt maskinvärde skaU utgå tillstyrkts
eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.
Den redovisning och de definitioner av delvärden på annan
fastighet som förordas i utredningsförslaget har allmänt godtagits av remissinstanserna.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser emellertid att ett
särskilt inventarievärde skall införas. Länsstyrelsen anför att om inte
inventarier ingående i jordbraksfastighet och hänförUga till 2 kap. 2 § JB
redovisas separat viss dubbelredovisning kan befaras vid
förmögenhetstaxeringen. Värdet kan då komma att ingå både i taxeringsvärdet och
i värdet på inventariekontoret. Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser att man
av redovisningstekniska skäl bör som särskilt delvärde redovisa värdet av
sådana byggnadstillbehör som avskrivs som inventarier.
Statens vattenfallsverk framhåller det angelägna i att
fallvärde även i fortsättningen redovisas i fastighetslängden.
Definitionen av begreppet byggnadsvärde har enligt Svenska
bankföreningen fått en oklar avfattning. Föreningen föredrar den nu gällande
definitionen av byggnadsvärde.
Definitionerna av och anvisningarna om bestämmande av
markvärde bör enligt HSB göras utförligare. Vid exploatering sker ofta, sägs det,
styckning för oUka användningsändamål av i enheten ingående fasligheter. En
stamfastighet uppdelas i t. ex. olika fastigheter såsom byggnadstomter,
gatumark samt park- och grönområde. Gatumark och grönområden har efter sådan
fastighetsbildning inte särskilt marknadsvärde. Sådana fastigheter åsätts ändå
ibland taxeringsvärden med betydande belopp. Även om formellt delägarskap inte
föreligger beträffande grönområden m. m, kan övervägas en uppdelning av värdet
för sådana områden på övriga fastigheter i grannskapet. Grönområden utan
marknadsvärde dvs. i gällande plan faststäUda grönområden o. d. bör inte
åsättas taxeringsvärde eUer möjligen symboliskt sådant.
Prop. 1973:162 235
4
Organisationen vid fastighetstaxeringen 4.1 Fastighetstaxeringsnäninder och
distrikt
4.1.1 Nuvarande ordning
För
allmän fastighetstaxering skall i första instans finnas fastighetstaxeringsnämnder.
En sådan nämnds verksamhetsområde (fastighetstaxeringsdistrikt) skall utgöras
av kommun eller del av kommun. När särskilda skäl föreligger, får två eller
flera kommuner sammanföras till ett fastighetstaxeringsdistrikt. Indelning i
distrikt görs av länsstyrelsen senast den 1 mars året före taxeringsåret (131
§ 1 mom. TF).
Fastighetstaxeringsnämnds
sammansättning regleras i 133 § 1 mom. TF. Där stadgas att sådan nämnd skall
bestå av ordförande samt ytterligare lägst fyra och högst sju ledamöter. Av
ledamöterna förordnas ordföranden och ytterligare en ledamot av länsstyrelsen
i samband med indelningen i distrikt. I övrigt skall nämnden består av
pä
landet:
a) en ledamot som valts av landstingskommunens
förvaltningsutskott,
b) tre ledamöter, som valts av kommunalfullmäktige, samt i stad:
tre
ledamöter som valts av stadsfullmäktige.
Om
länsstyrelsen med hänsyn till faslighetstaxeringsdistriktets utsträckning
eller av annat skäl finner det påkallat, får länsstyrelsen enligt samma
stadgande förordna att på landet antalet ledamöter som väljs av
landstingskommunens förvaltningsutskott och av kommunalfullmäktige skall vara
två resp. fyra samt att i stad antalet av stadsfullmäktige valda ledamöter
skall vara fem.
Om
fastighetstaxeringsdistrikt består av mer än en kommun, skall länsstyrelsen
bestämma hur många ledamöter som skall väljas inom de olika kommunerna. Val av
ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd jämte suppleanter, en för varje ledamot,
skall ske senast den 30 juni året före taxeringsåret.
För
ledamöter och suppleanter i fastighetstaxeringsnämnd gäller enligt 172 § TF
samma behörighelsvUlkor och kompetenskrav som i 13 § är föreskrivna för
ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd. I 13 § 1 mom. tredje stycket sägs
beträffande ledamöter och suppleanter i lokal taxeringsnämnd, att vid val av
dessa skall tillses att kännedom om olika grupper av skattskyldiga inom
distriktet och om distriktets olika delar om möjligt kommer att finnas inom
nämnden. I fjärde stycket av samma moment stadgas beträffande ledamöter och
suppleanter i särskild taxeringsnämnd att därtUl skall utses personer, som
besitter särskild insikt och erfarenhet i de taxeringsfrågor som ankommer på
nämnden. Därjämte bör tUlses, att kännedom såvitt möjligt kommer att finnas om
olika delar av distriktet.
Prop. 1973:162 236
4.1.2
Utredningsförslaget
4.1.2.1
Lokala fastighetstaxeringsdistrikt
Länsstyrelsen
kan vid årlig taxering förordna alt område inom länet skaU utgöra särskUt
fastighetstaxeringsdistrikt. Motsvarande behov all förordna om större
fastighetstaxeringsdistrikt än kommun torde numera inte finnas vid den allmänna
fastighetstaxeringen. Med hänsyn lill å ena sidan de nya kommunernas relativt
betydande storlek från 1974 års ingång och å andra sidan det begränsade antal
fastigheter, som ett faslighetstaxeringsdistrikt vid aUmän fastighetstaxering
bör omfatta, synes det inte heUer svara mot något praktiskt behov att ange
kommun som område för sådant distrikt. Utredningen anser det mest
ändamålsenligt att som område för fastighetstaxeringsdistrikt vid allmän
fastighetstaxering i första hand ange församling eller flera, inom samma kommun
belägna försanUingar; församlingar inom olUca kommuner bör däremot inte få
sammanföras tiU ett distrikt. Inom åtskilliga kommuner framför allt i
Stockholm och övriga större städer finns även sådana församlingar som är
aUtför stora för att odelade utgöra fastighetstaxeringsdistrikt vid allmän
fastighetstaxering. Vid 1970 års allmänna fastighetstaxering var 258
församlingar uppdelade på olika distrikt. Antalet distrikt, som bestod av
endast del av församling, utgjorde 690 och omfattade i rant tal 800 000
taxeringsenheter eUer omkring 40 % av hela fastighetsbeståndet. Man måste även
fortsättningsvis vid allmän fastighetstaxering ha möjlighet att bilda distrikt,
som omfattar endast en del av en församling; däremot synes det inte lämpligt
alt delar av olika församlingar sammanförs till ett distrikt.
Utredningen
kommer att lämna förslag om gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt för
taxeringen av vissa specialfastigheter. För att kunna åtskilja de olika typer
av fastighetstaxeringsdistrikt, som enligt utredningen bör kunna förekomma vid
den allmänna fastighetstaxeringen, föreslås att de geografiskt bestämda
distrikten, där även framdeles den helt övervägande delen av taxeringen bör
verkställas, benämns lokala fastighetstaxeringsdistrikt.
Sedan
det nya systemet med enhetskommuner genomförts bör särskilda bestämmelser inte
gälla för fastighetstaxeringsnämnder på landet och i stad.
I
fastighetslaxeringsnämnder i lokala fastighetstaxeringsdistrikt såväl på landet
som i de förutvarande stadskommunema bör liksom nu ordföranden och ytterligare
en ledamot utses av länsstyrelsen. Antalet valda ledamöter i nämndema bör, i
överensstämmelse med vad som f. n. gäller, bestämmas till lägst tre och högst
sex. Antalet bör bestämmas under beaktande av distriktets omfattaing och
intresset av att inom nämnden finns företrädd kännedom om olika delar av
distriktet och om de typer av fastigheter som där är vanliga. Med hänsyn
därtill bör antalet leda-
Prop. 1973:162 237
möter
bestämmas av länsstyrelsen dvs. samma ordning gälla som för särskild fastighetstaxeringsnämnd
vid den årliga taxeringen.
Kommunfullmäktige
bör välja ledamöterna och suppleanterna i de fastighetstaxeringsnämnder, som
skall fungera i de lokala fastighetstaxeringsdistrikten, liksom i princip är
fallet beträffande nämndema för årlig taxering. Skäl att behålla
landstingsvalda ledamöter anser utredningen inte föreligga numera.
I
prop. 1970:160 (s. 00) uttalade föredragande departemenschefen att
länsstyrelserna borde till ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd, som
ombesörjer särskild fastighetstaxering, utse person som hade kunskaper om
fastighetstaxering. Motsvarande bör enligt utredningen gälla de av
länsstyrelsen utsedda ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnd.
För
de valda ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnd torde f. n. samma
kompetensregler gälla som för de valda ledamöterna i lokal taxe-rmgsnämnd.
Någon annan ändring i detta avseende föreslås inte än att kravet på kännedom om
olika grapper av skattskyldiga skall för de valda ledamöterna i
fastighetstaxeringsnämnd i lokalt distrikt gälla i fråga om kännedom om olika
slag av fastigheter.
4.1.2.2
Gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt
I
samband med ändringar av faslighetslaxeringsreglerna under senare år har
önskemål framförts om att svårbedömbara fastigheter t. ex. outbyggda
vattenfall, vatten-, värme- och atomkraftverk samt större och svårbedömda
industri- och hyresfastigheter skulle taxeras i fastighetstaxeringsdistrikt
inrättade för dessa fastigheter. Därigenom kunde ett jämnare taxeringsutfall
nås och alltför stora olikheter i taxeringens värdenivå kommunerna emellan
undvikas.
Vid
taxeringen av s, k, specialfastigheler och andra fastigheter, vars värden varit
svära alt uppskatta, har fastighetstaxeringsnämnderna sedan länge fått biträde
av sakkunniga som förordnats av länsstyrelsen. För biträde åt nämnderna vid
taxering av vattenfallsfastigheter har länsstyrelsen, där så funnits
erforderligt, kunnat förordna två konsulenter för taxering av
vattenfallsfastigheter (135 § 2 mom. TF),
Vid
1970 års allmänna fastighetstaxering utfärdade RN anvisningar om förfarandet
vid taxeringen av svårbedömbara fastigheter.
Betydande
olägenheter har enligt utredningen ibland uppkommit vid den praktiska
hanteringen av deklarationsmaterialet i fråga om svårbedömbara fastigheter,
vilket sänts från olika nämnder i länet till taxeringsintendenten för
vidarebefordran till sakkunniga och vice versa. Då nämndema under långa
tidsperioder inte förfogat över det deklarationsmaterial, som de överlämnat
till de sakkunniga, har svårigheter förelegat vid nämndernas planering av sitt
arbete och förseningar i nämndernas tidsschema har även uppkommit.
En
än större olägenhet torde ha varit att nämnderna, sedan de sak-
Prop.
1973:162 238
kunniga
återställt deklarationerna med förslag till taxering m. m., enligt vad
erfarenheten utvisar i allmänhet inte frångått eller jämkat de taxeringsförslag
som de sakkunniga liimnat. Detta torde vara förståeligt, då
fastighetstaxeringsnämnderna inte annat än i undantagsfall haft ledamöter med
sådan kännedom om fastighetsvärdering att de ansett sig kunna ifrågasätta
ändringar i en sakkunnigs värdering.
Kravet
på en i möjlig mån riktig taxering bör vidare enligt utredningen ställas högt
särskilt i vad avser de ekonomiskt betydelsefulla objekt, som det här gäller.
Utredningen förordar därför att taxeringen av fastigheter av vissa slag skall
utföras av fastighetstaxeringsnämnder med annan sammansättning och kompetens
samt i viss mån annan arbetsmetod än nämnderna i de lokala
fastighetstaxeringsdislrikteri. Taxeringen av de ifrågavarande fastighetema
bör därför sammanföras till fastighetstaxeringsnämnder i gemensamma
fastighetstaxeringsdistrikt. I varje län bör finnas ett eller flera sådana
distrikt. Sådant distrikt bör omfatta länet eller del därav.
Fråga
uppkommer enligt utredningen om vilka fastighetstyper, som bör taxeras i
gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt.
Mycket
kan tala för att indelningen i fastighetstaxeringsdistrikt till så stor del som
möjligt sker med utgångspunkt i de' olika fastighetstyperna. Särskilt skulle
därvid vissa värderingsfrågor kunna beaktas pä annat sätt än vad som hillills
varit fallet. Avsevärda praktiska svårigheter torde dock möta, om indelningen i
huvudsak skulle ske efter fastighets kategoritillhörighet. Utredningen
förordar därför inte en generell övergång till kategoriinddade
fastighelslaxeringsdistrikl.
Med
hänsyn till bl. a. de brister, som vidlåder den nuvarande handläggningen av
taxeringen av särskilt svårbedömbara fastigheter, föreslår utredningen att
följande slag av fastigheter hänvisas till gemensamma
fastighetstaxeringsdistrikt, nämligen större industrifastigheter och därmed
jämförUga fastigheter, kraftverk samt outbyggda vattenfall och
regleringsdammar. Vidare bör föreskrivas att dit skall hänföras även andra slag
av fastigheter för vilka ur värderingssynpunkt speciella förhållanden är
rådande, t.ex. större varuhusanläggningar samt sädana jordbruksfastigheter som
har specialinredda ekonomibyggnader med betydande värde eller där eljest
nyinvesteringar i ekonomibyggnader skett till betydande belopp.
Länsstyrelsema
bör i god tid innan indelning i fastighetstaxeringsdistrikt skall ske bl. a.
genom information från de lokala skattemyndigheterna i resp. län kartiägga
beståndet av sådana fastigheter i länet som bör taxeras av fastighetstaxeringsnämnd
i gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt. RSV bör föranstalta om ett möte med
skattecheferna för överläggningar om urvalet av de fastigheter som skall
taxeras i de gemensamma distrikten i syfte att få till stånd gemensamma linjer
för urvalet.
Prop. 1973:162 239
Beslut
om indelning i gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt bör meddelas av
länsstyrelsen senast den 1 mars året näst före det år allmän fastighetstaxering
äger rum, dvs. senast samma dag som gäller för indelningen i lokala
fastighetstaxeringsdistrikt. Länsstyrelsens beslut om gemensamma
fastighetstaxeringsdistrikt bör avse antalet sådana distrikt, distriktens
omfattning och de slag av fastigheter, som skall taxeras i varje sådant
distrikt, samt bör meddelas efter hörande av de lokala skattemyndigheterna.
Avgörandet
av vUka enskilda fastigheter av angivna slag, som skall utväljas för taxering i
gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt, bör ankomma på de lokala
skattemyndigheterna. Urvalet bör ske efter anvisningar frän skattechefen.
Lokal skattemyndighets urval av fastigheter torde i de flesta fall kunna göras
maskinellt. I vissa andra fall får lokal skattemyndighet använda en manuell
teknik vid framtagandet av de eftersökta fastigheterna. Det torde få ankomma
på RSV alt meddela närmare anvisningar om de system för lokal skattemyndighets
fastighetsurval som lämpligen bör komma till användning.
Det
arbete som länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna får lägga ned
inför 1975 års taxering för att möjliggöra för länsstyrelsema att inrätta
lämpliga gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt blir till största delen en
engångsföreteelse, Samma indelning och urval bör gälla vid kommande allmänna
fastighetstaxeringar.
Eftersom
länet i dess helhet bör vara verksamhetsområde för nämnd i gemensamt
fastighetstaxeringsdistrikt, bör de valda ledamöterna i nämnden utses av
landstingets förvaltningsutskott. Ordförande och ytterligare en ledamot bör
dock i dessa nämnder liksom i nämnderna i de lokala distrikten förordnas av
länsstyrelsen. Skulle gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt inte omfatta mer
än en kommun, bör dock val förrättas av kommunfullmäktige och inte av
förvaltningsutskottet.
Antalet
valda ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd i gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt
bör liksom i lokalt distrikt vara lägst tre och högst sex. Antalet ledamöter
bör även i nämnderna i de gemensamma distrikten bestämmas av länsstyrelsen.
Valet
bör förrättas senast den 31 mars året näst före det år då allmän
fastighetstaxering äger rum.
För
att nämnden i ett gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt skall kunna åstadkomma
ett bättre taxeringsresultat i fråga om de svårbedömbara fastighetema föreslås
att tUl dessa nämnder knyts konsulenter för fastighetstaxering, vUka är
experter på olika typer av de svårbedömbara fastigheterna. Konsulenterna bör
biträda nämnderna med granskning av deklarationer, föredragning m. m. För
förslaget om konsulenter för fastighetstaxering redogörs i det följande.
Kompetenskraven
för ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnd i gemensamt
fastighetstaxeringsdistrikt bör ställas högre än i fräga om
Prop.
1973:162 240
nämndemännen i de lokala distrikten. Nämnden bör
visserligen ha karaktär av lekmannanämnd men detta bör inte hindra att till
ledamöter i nämnden utses personer som är så kunniga som möjligt i frågor som
rör bedömning av fastigheter och deras värden. För ledamöterna i sådan nämnd
bör därför gälla motsvarande särskilda kvalifikationsgrund som nu gäller vid
årlig taxering för ledamot i särskild taxeringsnämnd dvs. särskUd insikt och
erfarenhet i de taxeringsfrågor, som ankommer på dylik nämnds handläggning.
Vidare bör tillses, att inom nämnden kännedom såvitt möjligt kommer att finnas
om olika delar av nämndens verksamhetsområde. Motsvarande kompetenskrav bör gälla
för ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnd i gemensamt
fastighetstaxeringsdistrikt.
4.1.3 Remissyttrandena
4.1.3.1 Lokala fastighetstaxeringsdistrikt
De föreslagna bestämmelsema om sammansättning av
fastighetstaxeringsnämndema i de lokala distrikten samt om val och
kompetenskrav i fråga om ledamöterna i dessa nämnder lämnas utan erinran i
remissyttrandena. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser dock att länsstyrelsen
i distrikt, där taxeringsarbetet kan väntas bli omfattande, bör kunna utse dels
ordförande och dels en eller högst tre ledamöter i likhet med vad som numera
gäller vid inkomsttaxeringen i fråga om antal kronoombud.
Förslaget om lokalt fastighetstaxeringsdistrikts
geografiska omfattning tUlstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna
med undantag för Svea hovrätt och länsstyrelsen i Örebro län. Svea hovrätt
anför bl. a. att anknytningen tUl församling praktiskt torde ha föranletts av
att vissa längder nu upprättas församlingsvis men att det ter sig något
överraskande att nu här utan tvingande skäl införa det kyrkliga begreppet
församling. Länsstyrelsen i Örebro län anser att man i större städer kan vinna
vissa fördelar genom att inrätta fastighetstaxeringsdistrikt som i sig beslår
av delar av oUka församlingar.
Den lokala skattemyndigheten i Linköping anser alt man bör
föreskriva att länsstyrelsen skall höra de lokala skattemyndigheterna vid
in-ddnmgen i lokala fastighetstaxermgsdistrikt.
4.1.3.2 Gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt
Förslaget om inrättande av gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt
har fått ett positivt mottagande av remissinstanserna. Bland dem som
uttryckligen tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran är statskontoret,
RSV, Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus, Kopparbergs,
Västernorrlands och Jämtlands län. Föreningen Sveriges fögderichefer, LO,
Näringslivets skattedelegation, SACO, SHIO, Svensk industriförening. Svenska
bankföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska
revisorsamfundet, Sveriges fastighetsägareförbund, TCO och
Prop. 1973:162 241
TOR.
Remissinstanserna uttrycker allmänt uppfattningen att gemen- ~ samma
fastighetslaxeringsnämnder bör bli rationella och vara ägnade att höja
kvaliteten på taxeringen i första instans. Statskontoret anför att den
specialisering som nås genom alt bilda gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt
bör medföra ett bättre utnyttjande av tillgängliga resurser. Kammarrätten i
Göteborg anser att de lokala fastighetstaxeringsnämnderna kommer att avlastas
en stor arbetsbörda och att de därför bör kunna ägna taxeringen äv de övriga
fastighetema större omsorg. Förslaget bör medföra en minskning av antalet
besvär eller i vart fall av ändringsfrekvensen i fastighetslaxeringsmålen i
andra instans.
Endast
länsstyrelsen i Östergötlands län anser att det nuvarande systemet med enbart
lokala fastighetstaxeringsnämnder, som i svårare taxeringsfrågor biträds av
sakkunniga, innebära sä påtagliga fördelar att det bör bibehållas, I varje fall
anser länsstyrelsen att det inte skall föreskrivas kategoriskt att gemensamma
fastighetstaxeringsdistrikt skall inrättas i varje län ulan möjligen alt så får
ske, om länsstyrelsen anser det erforderligt.
Remissinstanserna
redovisar synpunkter på bl, a. vilka fastighetskategorier som bör hänföras tUl
de gemensamma distrikten, TCO atiser alt en ytterligare utbyggnad av systemet
med gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt kan övervägas, så att de vanliga
nämnderna kunde koncentrera arbetet på obebyggda fastigheter, villafastigheter
och jordbruksfastigheter. Samfundet för fastighetsvärdering anser att det om
en fastighetskategori förekommer i mycket ringa antal inom de lokala distrikten
kan vara rationellt att hänskjuta dessa fastigheter till gemensamt
fastighetstaxeringsdistrikt. Som exempel på en sådan fastighetskategori nämns
hyreshus i mindre orter. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i
Kopparbergs län och lantmäteristyrelsen.
En
del remissinstanser anger olika fastighetstyper som enligt deras mening är
svårvärderade och bör taxeras i gemensamt distrikt. Detta gäller enligt Svensk
industriförening alla industrifastigheter och enligt lantmäteristyrelsen
exploateringsfastigheter främst i storstadsregionerna. Enligt länsstyrelsen i
Jämtlands län bör detsamma gälla turisthotellen i fjälltrakterna med till dessa
hörande skidlinbanéanläggningaf och enUgt Svenska bankföreningen även udda
fastigheter, såsom lager- och skjulbyggnader, samfunds, ideella föreningars
och institutioners fastigheter med egna lokaler, mindre fabriks- och
affärsfastigheter, kulturbyggnader m. m, Lantbruksstyrdsen anser det lämpligt
ätt inte bara jordbraksfastigheter med ekonomibyggnader av betydande värde
utan. även jordbruksfastigheter med stor åkerareal taxeras i gemensamma
distrikt. Lantbrukets skattedelegation tillstyrker däremot inte förslaget att
vissa jordbruksfastigheter skaU taxeras i gemensamma distrikt då lokalkännedom
och praktisk erfarenhet hos nämndledamöterna är av största vikt
16
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 162
Prop.
1973:162 242
för
en rätt avvägning mellan taxeringsvärdena på de enskilda fastigheterna i
orten.
Vissa förslag om
organisationen av nämnderna i de gemensamma distrikten o, d, har tagits upp av
remissinstanserna, RSV anser att det skulle vara till fördel och underlätta
taxeringen mellan distrikten om fastighetstaxeruigsombud förordnades för dessa
nämnder i de län där tre eller flera gemensamma distrikt inrättas med
geografisk indelning. Ombudets verksamhetsområde skulle då vara länet i dess
helhet. Svenska landstingsförbundet finner att tveksamhet kan råda om förslaget
att val bör förrättas av kommunfullmäktige och inte av landstingets förvaltningsutskott
till gemensamt distrikt som inte omfattar mer än en kommun. Länsstyrelsen i
Uppsala län ifrågasätter om inte antalet valda ledamöter i nämnd i gemensamt
distrikt bör vara fler än sex med hänsyn lill att dessa distrikt kan tänkas bli
omfattande. Vidare föreslår länsstyrelsen att minst ett gemensamt
fastighetstaxeringsdistrikt skall finnas även vid särskild fastighetstaxermg.
Statens vattenfallsverk anser att en förutsättning för att expertisen i de
gemensamma distrikten skall kunna arbeta effektivt är att den inte binds för
hårt genom centrala värderingsanvisningar och i lag föreskriven
taxeringsvärdenivå,
Svea
hovrätt pekar på det antal nämnder som kommer att handha fastighetstaxeringen
lokal taxeringsnämnd och särskild fastighetstaxeringsnämnd vid den årliga
taxeringen samt fastighetstaxeringsnämnd i lokalt och i gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt
vid allmän fastighetstaxering och ifrågasätter om det är anledning att
längre dröja med en önskvärd formell samordning i vissa delar av hithörande
organisation,
4.2
Andra instans i fastighetstaxeringsmål
4.2.1
Nuvarande ordning
För
ärenden om allmän fastighetstaxering har t, o, m, 1970 års taxering
fastighetsprövningsnämnden fungerat som andra instans, Bestämmelsema om
fastighetsprövningsnämndens organisation finns i 134 § TF och innebär, att
fastighetsprövningsnämnd skall bestå av ledamöterna (och suppleanterna) i
dåvarande prövningsnämnden och dessutom av nio ledamöter (och sex suppleanter)
som utses av länsstyrelsen. Av sistnämnda nio ledamöter, som skall utses
senast den 15 augusti året före taxeringsåret, skall sex vara ledamöter av
fastighetstaxeringsnämnd och tre vara fastighetsvärderingssakkunniga men inte
ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd, Suppleantema utses enligt samma grunder,
I Stockholms län sammanträder fastighetsprövningsnämnden på fem avdelningar.
Efter framställning av länsstyrelsen i annat län kan Kungl, Maj:t medge alt
fastighetsprövningsnämnden sammanträder på två avdelningar (134 § jämförd med
numera upphävda 11 § 1 mom.).
Ordföranden
i prövningsnämnden skulle vara fastighetsprövnings-
Prop.
1973:162 243
nämndens
ordförande (134 § fjärde stycket TF), I Stockholms län förordnades förste
länsassessor vid prövningsnämndsavddningen att vara ordförande på avdelning
(numera upphävda 12 § 1 mom, första stycket), För den särskilda
fastighetstaxeringen har prövningsnämnden till den 1 juli 1971 då
länsskatterättema inrättades fungerat som andra instans (numera upphävda 175
§).
4.2.2
Utredningsförslaget
4.2.2,1
Allmänt om fastighetsprövningsnämnder och länsskalterätter m, m,
Faslighetstaxeringsutredningen
lämnar vissa statistiska uppgifter om fastighetsprövningsnämndernas verksamhet.
Av dessa framgår bl, a, att totalt 36 497 besvärsärenden under år 1970 ingavs
tUl fastighelspröv-ningsnämnderna, I förhållande tUl antalet värdebärande
taxeringsenheter innebär detta en genomsnittlig besvärsfrekvens på 1,7 %.
Stora differenser föreligger enligt utredningen de olika länen emellan i
Stockholms län har besvärsfrekvensen varit i det närmaste tre gånger riksgenomsnittet.
Vidare
framgår att i det närmaste tre fjärdedelar av hela antalet besvär avsett
småhusfastigheter. Besvärsfrekvensen inom de olika fastig-hetskategoriema har
procentuellt varit högst i fråga om hyres- och affärsfastigheter (2,7 %) och
lägst i fråga om jordbraksfastigheter (1,5 %) och bebyggda småhusfastigheter
(1,6 %),
Av
utredningens statistik framgår vidare att 94 % av besvären inkommit inom
ordinarie besvärstid. Av antalet besvärsmål har 60 % lett till ändring av
fastighetstaxeringsnämnds beslut medan 40 % föranlett avslag. Även här föreligger
stora differenser länen emellan. De av fastig-helsprövningsnämndema vidtagna
ändringarna innebär beloppsmässigt endast obetydliga förändringar i
taxeringsutfallet (0,4 % för skattepliktig jordbruksfastighet och 0,3 % för
skattepliktig annan fastighet).
Utredningen
anför att ett flertal utredningar angående bl, a, den regionala
förvaltningsrätlskipningen har pågått under 1960-talel, Dessa utredningar har
nu resulterat i bl, a, alt nya förvaltningsdomstolar, länsskatterätter och
länsrätter inrättats i länen.
Fr,
o, m, den 1 juli 1971 fungerar länsskatterätter som andra instans i praktiskt
taget alla skattemål. Detta gäller även mål om särskild fastighetstaxering
samt mål om rättelse av fel i fastighetsprövningsnämnds beslut och mål om
extraordinär besvärsrätt vid allmän fastighetstaxering. Mål avseende 1970 års
allmänna fastighetstaxering, som anförts i ordinär ordning, skulle vara
avgjorda senast den 15 december 1970. Bestämmelser om länsskatterättemas
organisation m. m. lämnas i lagen (1971: 52) om skatterätt och länsrätt.
Konungen kan enligt 14 § denna
Prop. 1973:162 244
lag
meddela ytterligare föreskrifter öm skatterätts och länsrätts organisation och
verksamhet. Sådana föreskrifter har lämnats i kungörelse (1971: 455) om
skatterätt och länsrätt.
4.2.2.2
Fastighetstaxeringsrätter
Vid
de överväganden, som utredningen enligt sina direktiv förelagts alt göra av
frågan om lämpligaste organisationsform m. m. för det organ som skall avgöra
mål om fastighetstaxering i andra instans, har utredningen ansett att man först
bör pröva om detta bör vara knutet till länsstyrelsen eller inte. I första hand
bör alltså prövas om detta organ bör gä in i förvaltningsavdelningen vid
länsstyrelsen, på annat sätt vara knutet till länsstyrelsen eller vara fristående
från länsstyrelsen.
Fristående
skatteverk och länsskatterätter synes t. v. inte vara aktuella. Tendensen
synes numera vara att man vill undvika att tillskapa specialdomstolar av olika
slag. I den mån sådana domstolar finns synes man föredra att om möjligt
organisera om dem och låta dem gå in som en del i en befintlig organisation
såsom skett t. ex. beträffande de i tings-rättema ingående
fastighetsdomstolarna, i vilka de tidigare speciella vattendomstolarna gått
upp. Av bl. a. anförda skäl synes det inte böra ifrågakomma att nu tillskapa
ett fristående organ för fastighetslaxeringsmålen i andra instans. Även
praktiska skäl såsom tUlgången på domare, kansli m. m. talar för att
fastighetstaxeringsmålen avgörs inom länsstyrelserna. Vid anhopning av mål
angående allmän fastighetstaxering bör ordförandena i länsrätt och
länsskatterätt kunna fungera som ordförande vid behandlingen av
fastighetstaxeringsmål, vilket torde underlätta detta arbete.
Fastighetstaxeringsmålen i andra instans bör sålunda avgöras inom
länsstyrelseorganisationen. Det organ, som skall behandla
fastighetstaxeringsmålen, bör vara anknutet till länsstyrelsens förvalt-,
ningsavddning. Utredningen anser att tre alternativ därvid bör prövas, vilka
innebär att fastighetstaxeringsmålen skulle avgöras av resp. den nuvarande
länsskatterätten, länsskatterätlen med en särskild sammansättning för
fastighetstaxeringsmål eller ett särskilt organ anknutet till
förvaltningsavdelningen.
Det
första alternativet har förordats i några remissyttranden, som avgetts med
anledning av landskontorsutredningens betänkande (SOU 1967: 22)
Skatteförvaltningen och den inom finansdepartementet upprättade promemorian
(SOU 1967: 24) Lag om skatterätt. Både i betänkandet och promemorian förordade
man att skatterätten vid avgörande av fastighetstaxeringsmål skulle ha en
ändrad sammansättning. I stort sett motsvarade den därvid föreslagna ändrade
sammansättningen av skatterätten för fastighetstaxéringsmål den skillnad som
tidigare förelegat mellan prövningsnämnd och fastighetsprövningsnämnd. .
Det
torde enligt utrednirigénvara klartatt i mål, söm. avser fastighe--ter, deras
värden och beskaffenhet, förekommer många och ofta kom-
Prop. 1973:162 245
plicerade
bl. a. värderingstekniska och andra tekniska frågor. I de domstolar, som haft
att avgöra olika typer av fastighetsmål, t. ex. expropria-tionsdomstolarna,
fastighetsdomstolarna, kammarrätten m. fl., har man funnit det erforderligt att
låta ledamöter med sakkunskap i fråga om fastigheter ingå. I dessa domstolar, i
vilka samtiiga ingår särskilda sakkunniga ledamöter, har man vidare, i den män
nämndemän förekommit, ställt krav på viss kännedom om fastighetsförhållanden
även på dessa.
Vad
som anförts beträffande fastighetsdomstolarna, kammarrätten
m. fl. torde i stort sett äga giltighet även beträffande det organ som
i andra instans skaU handlägga fastighetstaxeringsmålen. Dessa synpunk
ter har också beaktats tidigare i fråga om organisationen av faslighets-
prövningsnämndema. . '
Utredningen
framhåUer det poshiva i lekmännens medverkan vid behandlingen av
fastighetstaxeringsmålen i andra instans. Utredningen anser emellertid att det
är nödvändigt att sakkunskap i fräga om fastigheter och fastighetsvärdering
tillförs det organ som skäU avgöra fastighetstaxeringsmålen. Länsskatterätten
med dess nuvarande sammansättning fyller enligt utredningens mening inte detta
kompetenskrav. Utredningen förordar därför inte att de nuvarande
länsskatterättemas kompetensområde utvidgas att avse även målen om allmän
fastighetstaxering.
Altemativet
med en länsskatterätt med särskild sammansättning skulle medföra vissa
fördelar. Den nuvarande länsskatterätten skulle därvid förstärkas med särskilda
ledamöter som var experter på faslig-hetsvärdering. Ett liknande system används
vid kammarrättens i Stockholm fastighetstaxeringsavdelning och torde där
enligt utredningen fungera väl. Den skillnaden skulle emellertid föreligga
mellan en förstärkt länsskatterätt och det system, som tillämpas i fråga om
kammarrätten, att de av kammarrättens ordinarie ledamöter som deltar i
fastighetstaxeringsavdelningens arbete, oftast är konstant eller åtminstone
för läng tid placerade där och därför blir väl förtrogna med ifrågavarande
typer av mål. Så skulle knappast bli faUet i fråga om de cirkulerande nämndemännen
i länsskatterätten.
Den
stora anhopningen av fastighetstaxeringsmål i samband med den allmänna
fastighetstaxeringen synes vidare göra det nödvändigt med en utökning av
antalet nämndemän. Antalet nämndemän vid länsskatterätt och länsrätt är avvägt
med tanke på den normala arbetskvantiteten för dessa rätter. En lösning som
innebär en utökning av antalet nämndemän i länsskatterätt och länsrätt kunde
om beträffande de ytterligare nämndemännen valet inriktades på personer
med,kännedom om fasliga hetsvärdering och under förutsättning att rätten också
förstärktes med särskilda värderingstekniska ledamöter anses
tillfredsställande från utredningens synpunkt. Emellertid uppkommer ett problem
som försvårar en organisatorisk anpassning av en på angivet sätt förstärkt
länsskatterätt till vad som i övrigt gäller länsskatterättema. I 10 § lagen om
Prop. 1973:162 246
skatterätt
och länsrätt stadgas nämligen att nämndeman skall utses för sex år. Utredningen
anser att det organ, som skall handlägga målen om allmän fastighetstaxering,
bör med i princip oförändrad sammansättning behandla de fastighetstaxeringsmål,
som förs till andra instansen under en löpande taxeringsperiod. Skälet till
utredningens ståndpunkt är främst att samma grander skall gälla för
fastighetstaxeringen under den allmätma fastighetstaxeringen och därefter under
den löpande taxerings-perioden. De särskUt för fastighetstaxeringen utsedda
ledamöterna i domstolen, som blivit förtrogna med grunderna för den allmänna
fastighetstaxeringen, bör ha en mandattid, som är anpassad tUl en löpande
taxeringsperiod. Därmed avses enligt 12 § KL tiden från ingången av det
taxeringsår, då allmän fastighetstaxering sker, till ingången av det
taxeringsår då allmän fastighetstaxering fem år därefter sker nästa gång.
Mandattiderna
för ledamöterna i ifrågavarande organ bör sålunda överensstämma med längden av
en löpande taxeringsperiod. Mål rörande allmän fastighetstaxering kan inte
länkas bli behandlade i andra instans före den 1 juli under taxeringsåret. A
andra sidan kan mål rörande den särskilda fastighetstaxering, som sker under
året närmast före en allmän fastighetstaxering, behandlas i andra instans under
första halvåret det år då den allmänna fastighetstaxeringen äger rum.
Detta
leder till att mandattiden för ledamöterna i det organ, som skall ersätta
fastighetsprövningsnämnden, bör bestämmas till att avse perioden fr. o. m. den
1 juli det år, då allmän fastighetstaxering äger rum, t. o. m. den 30 juni det
år då sådan taxering sker nästa gång.
Utredningen föreslår att
för faslighetstaxeruigen i andra instans inrättas ett tUl länsstyrelsens
förvallningsavddning knutet organ. Liksom i fråga om länsskatterätten bör
anknytningen ske till rättsenheten. Detta organ bör ha en med länsskatterätten
och länsrätten integrerad organisation, i de flesta avseenden överensstämmande
med vad som gäller den gemensamma organisationen för länsskatterättema och
länsrätterna och bör benämnas fastighetstaxeringrätt.
Bestämmelser
om fastighetstaxeringsrätt föreslås bli intagna i lagen om skatterätt och
länsrätt. Denna lag bör fortsättningsvis benämnas lag om skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt och länsrätt.
Huvuddelen
av reglerna för länsskatterätt och länsrätt bör gälla även för
fastighetstaxeringsrätt. För fastighetstaxeringsrätt liksom för länsskatterätt
och länsrätt bör sålunda gälla att län skall utgöra rättens domkrets. Rätterna
bör ha gemensamt kansli och sammanträda på den ort där kansliet finns. Om
särskilda skäl föreligger, får sammanträde ske på annan ort.
Fastighetstaxeringsrätts
sakliga kompetensområde bör vara mål enligt skatte- och
taxeringsförfattningama i den utsträckning som är föreskrivet i dessa
författningar. Bestämmelsema om enmansmål för skatterätt och länsrätt bör gälla
även för fastighetstaxeringsrätt. Be-
Prop. 1973:162 247
stämmelserna
om att i länsskatterätt och länsrätt skall finnas en eller flera lagfama
ordförande, som innehar tjänst vid länsstyrelsen och tillsätts av Kungl.
Maj:t, bör gälla även ordförande i fastighetstaxeringsrätt. Det bör även
föreskrivas att för fastighetstaxeringsrätt gäller liksom för skatterätt och
länsrätt att ledamot och föredragande skall ha avlagt domared eller försäkran
enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken och att de som är gifta med varandra eller
i övrigt slår i sådant förhållande till varandra som sägs i 4 kap. 12 §
rättegångsbalken inte samtidigt får tjänstgöra som ledamöter i rätten. Samma
regler bör även gälla för omröstning. Vidare bör bestämmelsen om att Kungl.
Maj:t meddelar ytterligare föreskrifter om skatterätts och länsrätts
organisation och verksamhet även gälla fastighetstaxeringsrätt.
Nya
bestämmelser om fastighetstaxeringsrätts sammansättning och om värdetekniska
ledamöter i sådan rätt bör införas. Särskilda bestämmelser bör också meddelas angående
mandattiden m. m. för de värderingstekniska ledamöter och nämndemän som skall
tjänstgöra i fastighetstaxeringsrätt. Vidare synes särskilda domförhetsregler
böra gälla för fastighetstaxeringsrätt.
Faslighelstaxeringsrätt
bör i mål, som inte är enmansmål, bestå av ordförande samt värderingstekniska
ledamöter och nämndemän. Därigenom åvägabringas en viss organisatorisk
överensstämmelse med andra domstolar som behandlar fastighetsfrågor, såsom
fastighetsdomstol och kammarrätt. Vidare kommer i fråga om organisationsformen
en viss kontinuitet att föreligga mellan den tidigare fastighetsprövningsnämnden
och den nya fastighetstaxeringsrätten.
Tekniska ledamöter av
olika slag har funnits i expropriationsdomstol, ägoddningsdomstol och
vattendomstol och finns nu i fastighetsdomstol och kammarrätt. Avsevärda
värderingstekniska problem finns vid värdesättningen särskilt av sådana
fastigheter som industrifastigheter, skogsfastigheter och
vattenfallsfastigheter. Det är ett naturligt krav att tillräcklig sakkunskap
skall finnas bland de värderingstekniska ledamöterna i
fastighetstaxeringsrätten i fråga om värdering av fastigheter av bl. a. de
specieUa typer, som nu nämnts.
De värderingslekniska
ledamöterna bör utses främst bland personer med värderingsteknisk kunskap i
fråga om de fastighetstyper som dominerar i länet. Dock bör även utses
värderingstekniska ledamöter som är sakkunniga beträffande sädana
specialfastigheter som i någon omfattning förekommer i länet. För värderingen
av specialfastigheter av sädana slag, som inom länet förekommer endast i
enstaka fall, bör i stället sakkunnig tillkallas.
Antalet
värderingstekniska ledamöter bör bestämmas med hänsyn till vad som kan anses
lämpligt för varje län. Antalet bör bestämmas av Kungl, Maj;t, Däremot bör det
ankomma på länsstyrelsen att utse dessa värderingstekniska ledamöter liksom det
tidigare ankommit på
Prop. 1973:162 248
länsstyrelsen
att utse de ledamöter i fastighetsprövningsnämnden som inte varit medlemmar i
prövningsnämnden. Länsstyrelsen har goda förutsättningar att bedöma vilken
värderingsteknisk sakkunskap som med hänsyn till fastighetsbeståndet i länet
bör finnas företrädd i fastighets-taxeringsrätlen.
Person
som medverkat i taxeringsarbetet såsom ledamot i fastighetstaxeringsnämnd bör
inte vara ledamot av besvärsinstans. Detsamma gäller även ledamöter i sådan
taxeringsnämnd, som handhaft särskUd fastighetstaxering, och ledamöter i
särskUd fastighetstaxeringsnämnd. Av samma skäl bör inte heller
fastighetstaxeringsombud, konsulenter för fastighetstaxering eller sakkunniga
åt nämnderna vara ledamöter i fastighetstaxeringsrätt.
Enligt
lagen om skatterätt och länsrätt är vissa tjänstemän inte valbara tiU
nämndemän. Dessa bör inte heller kunna utses till värderingstekniska
ledamöter. Detta gäller främst tjänstemän vid länsstyrelse eller under
länsstyrelse lydande myndighet. Därigenom utesluts från valbarhet
överlantmätare och länsarkitekt samt andra som är anställda vid deras kontor.
Tillräckligt antal sakkunniga torde dock finnas i länen hos den del av
lantmäteristaten som finns där, dvs. distriktslant-mätarkontoren och den s. k.
serviceenhelen vid länsstyrelsema, hos lantbruksnämnder, hos
skogsvårdsstyrelser, bland värderingsmän hos banker och försäkringsbolag, bland
fristående konsulenter, m. fl. Man torde få utgå från att dessa
värderingsspecialister, som kan väljas till värderingstekniska ledamöter,
ställer sig till förfogande för uppdraget endast om de inte nödgas delta i
alltför tätt återkommande sammanträden. Tätare sammanträden för fastighelstaxeringsrättens
del ifrågakommer dock endast under höstperioden under det år då allmän fastighetstaxering
äger rum. För återstoden av den löpande taxeringsperioden torde endast ett
fåtal sammanträden behövas varje år.
Det
aUmänna kvalifikationskravet på de värderingstekniska ledamöterna bör vara att
de skall ha sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering. Bland dessa ledamöter
skall sådan sakkunskap finnas företrädd beträffande olika slag av fastigheter.
I
enlighet med utredningens uppfattning att fastighetstaxeringsrätten bör fungera
under en hel löpande taxeringsperiod förordas att värderingsteknisk ledamot
skall förordnas under tiden från och med den 1 juli det år, då allmän
fastighetstaxering äger rum, tUl och med den 30 juni det år då sådan taxering
sker nästa gäng. Av samma skäl bör även för de nämndemän, som skall utses till
ledamöter i sådan rätt, gälla samma mandattid som föreslagits för
värderingsteknisk ledamot.
I
övrigt bör bestämmelserna om nämndemän i länsskatterätt och länsrätt gälla för
nämndemän i fastighetstaxeringsrätt. Detta gäller i fråga om de allmänna
valbarhetsreglema m. m. För att nämndemännen i fastighetstaxeringsrätten skall
kunna på bästa sätt fullgöra sin
Prop. 1973:162 249
uppgift
bör vid valet av dessa nämndemän tUlses att de som väljs besitter kännedom om,
fastighetsförhållanden. Utredningen anser därför att valmyndigheten ulan alt
särskild föreskrift därom synes behöva tas in i lagen bör se till, att till
nämndemän i fastighetstaxeringsrätt såvitt möjligt väljs personer som har
sådan kännedom om fastighetsförhållanden som erfordras för att vederbörande
skall kunna på ett meningsfullt sätt delta i målens handläggning i
fastighelstaxerings-rälten. Nämndemännen i fastighetstaxeringsrätten bör därför
och med hansyn till den särskilda mandattiden endast tjänstgöra i faslighelstaxeringsrätt
och inte cirkulera såsom nämndemännen i länsskatte-rätt och länsrätt.
Det
val genom vilket nämndeman i fastighetstaxeringsrätt skall utses bör, liksom i
fråga om nämndemän i länsskatterätt och länsrätt, i princip förrättas av
landstinget. Nägon generell regel om hur många nämndemän som bör finnas i
fastighetstaxeringsrätt bör inte fastställas i lag.
Skatterätt
och länsrätt är domför med ordförande och tre nämndemän. Fler än fyra
nämndemän får inte tjänstgöra i rätlen. Utredningen anför i detta sammanhang
alt, även om någon slutdag för fastighetstaxeringsrättens arbete med ordinära
besvär om allmän faslighels-taxering enligt utredningens mening inte bör
föreskrivas, det ligger i sakens natur att dessa mål bör avgöras snarast och
lill den alldeles övervägande delen före utgången av det år då den allmänna
fastighetstaxeringen skett. Det är därför angeläget att de sammanträden, som
utsätts under nu sagda period, verkUgen kan hällas och inte måste inställas
på grund av förfall för ledamot.
Fastighetstaxeringsrätts
sammansättning bör kunna variera något med hänsyn till arten av de mål som
skall handläggas under rättegångsdagen i fråga. I princip bör alllid en
värderingsteknisk ledamot vara närvarande. Sammansättningen bör normalt kunna
växla så att utöver ordföranden tjänstgör antingen två värderingstekniska
ledamöter och två nämndemän eller en värderingsteknisk ledamot och tre
nämndemän. Bestämmelse bör ges om alt fastighetstaxeringsrätlen är domför med
ordförande och fyra andra ledamöter, varav minst en värderingsteknisk ledamot
och minst två nämndemän, samt att, om inkallad ledamot får förfall, rätten är
domför med ordförande och tre andra ledamöter. Vidare bör stadgas att fler än
fyra ledamöter, utöver ordföranden, inte får tjänstgöra i rätten.
Fastighetstaxeringsrätten
bör ges tillfälle till en gemensam genomgäng av och överläggning om de
generella principerna för den allmänna fastighetstaxeringen och även de mer
specieUa reglerna för densamma, I samband därmed kan det även vara värdefullt
om fastighetstaxeringsrätten i dess helhet har möjlighet att göra vissa besiktningar
och exkursioner för t. ex. bedömning av s. k. typskogar. Utred-
Prop.
1973:162 250
ningen
föreslår därför att oavsett vad som i övrigt är föreskrivet om högsta antalet
tjänstgörande ledamöter i sådan domstol sammanträde med samtiiga ledamöter i
fastighetstaxeringsrätt skall få hållas för överläggning rörande de
värderingsgrunder som avses skola till-lämpas.
4.2.3
Remissyttrandena
Flertalet
remissinstanser tUlstyrker eller lämnar förslaget att inrätta
fastighetstaxeringsrätter utan erinran, bl. a. RSV, kammarrätten i Stockholm,
lantmäteristyrelsen, statens vattenfallsverk, länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, Lantbrukets
skattedelegation, LO, Näringslivets skattedelegation, SACO, SHIO, Svenska
kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet, Svenska revisorsamfundet och
TCO. Svenska landstingsförbundet anser att ett breddat
förtroendemannainflytande därigenom torde erhållas. SACO anser att förslaget
bör kunna leda till materiellt bättre avgöranden i fastighetstaxeringslvister
än om målen handläggs i länsskatterätterna. Samtidigt avlastas länsskatterätterna
dessa ärenden, varigenom handläggningen kan ske snabbare i såväl
fastighetstaxeringsärenden som i andra mål. Kammarrätten i Stockholm
framhåller alt kammarrätten har mycket goda erfarenheter av medverkan i domstolen
av ledamöter med särskUd erfarenhet i fastighetsvärdering.
Lantmäteristyrelsen
instämmer i förslaget att de värderingstekniska ledamöterna inte bör vara
heltidsanställda vid fastighetstaxeringsrätten utan inkallas till tjänstgöring
i huvudsak efter samma princip som tidigare gällde för expropriationstekniker.
På så sätt kan ett större antal värderingsspecialisters kunskaper stå till
förfogande efter det behov som föreligger i de aktuella fallen,
Lantmäteristyrelsen förordar att val av värderingstekniska ledamöter i
faslighelstaxeringsrätt sker den 1 mars året före taxeringsåret för att ett
större urval av värderingsspecialister skall stå till förfogande.
Länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län framhåller den stora
tillströmningen av fastighetstaxéringsmål i andra instans och anser att en
förstärkning av organisationen därför är nödvändig. Länsstyrelsen i Stockholms
län anför bl. a. alt det i länet anfördes 11 890 besvär över 1970 års allmänna
fastighetstaxering. Arbetet med dessa mål under hösten 1970 föranledde att
väsentligen all verksamhet inom prövningsnämnden nedlades. Därigenom uppkom en
mycket stor balans hos prövningsnämnden vilken balans med hänsyn till en
fortsatt ökning av målen angående inkomsttaxering endast med största svårighet
därefter kunnat bemästras.
Flera
av de remissinstanser som tillstyrker förslaget om fastighetstaxeringsrätter
anser att en slutdag bör föreskrivas för fastighetstaxe-
Prop.
1973:162 251
ringsrätts
arbete. Detta gäller bl. a. länsstyrelsen i Malmöhus län. Näringslivets
skatteddegation och Sveriges fastighetsägareförbund. I aUmänhet förordas att
den 31 december under taxeringsåret blir slutdag för fastighetstaxeringsrätts
arbete med ordinära besvär i mål om allmän fastighetstaxering. Näringslivets
skattedelegation anför att handläggningstiderna i länsskatterätt sedan
tidigare föreskriven slutdag slopats på många håll blivit avsevärt förlängda.
En motsvarande förlängning av handläggningstiderna för besvär över allmän
fastighetstaxering skulle vara olycklig. Eftersom de vid den allmänna
fastighetstaxeringen fastställda värdena skall tillämpas vid inkomst- och
förmögenhetstaxeringen skulle en fördröjd handläggning av
fastighetstaxeringsbesvären medföra att fastställda inkomst- och
förmögenhetstaxeringar i ökad utsträckning fick tas upp för korrigering i
länsskatterätt.
Synpunkter på förslagen om
sammansättning och domförhetsregler m, m, i fastighetstaxeringsrätt har
framförts av några remissinstanser. Länsstyrelsen i Östergötlands län
framhåller att det bland de nämndemän som tjänstgör i länsskatterätten och
länsrätten i länet finns flera som mycket väl fyller de av utredningen nämnda
kvalifikationskraven för nämndemän i fastighetstaxeringsrätt. Några av dessa
är t. ex. nämndemän även i fastighetsdomstolen i länet. Länsstyrelsen
förutsätter att det inte kommer att föreligga något hinder mot att sådana
nämndemän utses för tjänstgöring jämväl i fastighetstaxeringsrätten. Samma
åsikt framförs av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Länsstyrelsen framhåUer
vidare att om en särskild nämndemannakår med speciella kvalifikationer
tillskapas för fastighelstaxeringsrättema, så bör också i lagtexten ges uttryck
för de särskilda kvalifikationsvillkoren. Samma uppfattning framförs av
justitiekanslem. Vill man inte binda valmyndigheten genom direkt påbud om viss
kompelens i fastighetsvär-deringsfrägor, kan regeln enligt justitiekanslem
utformas som en bestämmelse om alt valmyndigheten bör välja personer med
angiven kompetens.
Länsstyrelsen i Stockholms
län anser att fastighetstaxeringsrätlen bör arbeta med ett högsta antal av fem
ledamöter förutom ordföranden. Länsstyrelsen anser inte att en speciell
domförhetsregd vid förfall för ledamot behövs. Även Svea hovrätt och Göta
hovrätt ifrågasätter om särskild domförhetsregd krävs vid förfallssituation.
Åtskilliga remissinstanser
förordar att målen om fastighetstaxering i andra instans avgörs av
länsskatterätten förstärkt med ledamöter som är kunniga i fastighetsfrågor.
Bland dessa är justitiekanslem, Svea hovrätt, Göta hovrätt, kammarrätten i
Göteborg, statskontoret samt länsstyrelserna i Uppsala, Kopparbergs, Jämtlands,
Västerbottens och Västernorrlands län. Man föreslår därvid lösningar som i
vissa avseenden skiljer sig från varandra.
Prop. 1973:162 252
Länsstyrelsen
i Uppsala län föreslår att fastighetstaxeringsmålen avgörs av skatterätten
förstärkt med värderingstekniska ledamöter samt att det nuvarande antalet
nämndemän utökas med i första hand nämndemän som besitter kännedom om
fastighetsförhållanden. Länsstyrd-sen i Kopparbergs län anser att skatterätten
vid handläggning av mål angående fastighetstaxering skall förstärkas med en
eller tvä ledamöter med särskUd sakkunskap, dock att de särskUda ledamöterna
inte skall delta beträffande mål som inte kräver särskUd expertis. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län finner alt alternativet med förstärkt länsskatterätt bör
ytterligare övervägas. Vikten av alt fastighetstaxeringsrätlen har oförändrad
sammansättning under hela taxeringsperioden synes ha överbetonats. Faran för bristande
enhetlighet i rättens beslut bör inte överdrivas. I stor utsträckning torde
nämndemännen erhålla förnyade mandat. Man kan vidare förordna de
värderingstekniska ledamöterna för den femårsperiod som fastighetstaxeringen
omfattar. Det torde vara tillräckligt betryg.gande om dessa ledamöter tillika
med rättens ordförande får ställning som kontinuitetsbevarare. Länsstyrelsen
ifrågasätter, om inte för domförhet utöver ordföranden bör krävas
sex ledamöter, bland vilka två värdermgstekniska ledamöter bör ingå.
JustitUekanslern anser att det föreligger behov av särskild sakkunskap för
prövningen av fastighetstaxeringsmälen men att de nuvarande reglerna om
nämndemännens i länsrätt och länsskatterätt mandatperioder inte utgör ett
avgörande hinder mot att inom länsskatle-rättens ram organisera överprövningen
av fastighetstaxeringsmälen. Med den nuvarande organisationen av
länsskatterätten är väl förenligt att för fastighetstaxeringsmålen ha nämndemän
och tekniska ledamöter valda för en period motsvarande en taxeringsperiod. I
fastighetslaxeringsmålen skulle högsta antalet ledamöter kunna höjas tUl fem
eller sex för att bereda möjlighet att i fastighetstaxeringsmål komplettera
länsskatterätten med värderingstekniska ledamöter och nämndemän med särskild
insikt i fastighetstaxeringsfrågor.
Länsstyrelsen
i Örebro län förordar att länsskatterätten för mål angående allmän
fastighetstaxering förstärks med särskUda värderingstekniska ledamöter och i
län, där så erfordras med hänsyn till antalet mål, det ytterligare antal
nämndemän som Kungl. Maj:t bestämmer, medan mål om särskild fastighetstaxering
och extraordinära besvär över allmän fastighetstaxering liksom hittUls
handläggs av länsskatterätlen. Vid avgörande av mål där behov av expertis
beträffande speciella värderingsfrågor gör sig gällande torde rätten genom att
utnyttja sakkunniginstitutet mycket väl kunna avgöra även sådana mål. Ingenting
torde enligt länsstyrelsen hindra att rätten vid behov som sakkunnig utnyttjar
exempelvis någon av de värderingstekniska ledamöterna i den förstärkta
länsskatterätten.
Prop. 1973:162 253
Länsstyrelsen
i Skaraborgs län anser att mål om allmän och särskild fastighetstaxering i
andra instans bör handläggas av de nuvarande länsskatterättema med ordinarie
sammansättning. Nära hälften av besvären i länet avsåg småhusfastigheter, där
taxering av byggnader huvudsakligen sker efter tabeller och taxering av marken
efter kvadratmeterpriser. Tendensen synes ha varit ungefär densamma i övriga
län. Även om målinströmriingen skulle fördubblas föreligger för dessa mål
rimligen inte tillräckliga skäl för alt tillskapa en särskild förvaltningsdomstol
för fastighetstaxering och inte heller att ha en särskild sammansättning på
länsskatterätten. Några värderingstekniska ledamöter synes med hänsyn till de
resurser, som föreslås pä fastighetstaxeringen i första instans, inte behöva
tillföras länsskatterätterna i dessa mål. Endast ett förhållandevis mycket
ringa antal beslut av fastighetstaxeringsnämndema överklagas. Utredning saknas
i regel inte i dessa fall. Det föreligger endast oenighet mellan
fastighetsägare och fastighetstaxeringsnämnd om hur utredningen skall tolkas.
Denna bevisvärdering kan givetvis vara komplicerad men knappast, i varje fall
inte generellt sett, mera komplicerad än vad som gäUer på inkomsttaxeringens
område. Det tillhör en domstols normala uppgifter att värdera bevisning i hos
domstolen anhängiga mål. Så bör kunna ske även i fastighetstaxeringsmål utan
att domstolen för det ges en speciell sammansättning. I undantagsfall kan
rätten dessutom enligt 24 § förvaltningsprocesslagen (1971; 291) förordna egen
sakkunnig för komplettering av utredningen i målet.
Bestämningen
av enmansmål diskuteras av statskontoret. Med hänsyn bl. a. till den kraftiga
ökning av måltillströmningen vid 1975 års taxering, som inte är osannolik,
anser statskontoret det angeläget att sä långt möjligt förenkla handläggningen.
Möjlighet bör därför ges att delegera besvär över smärre
taxeringsvärdeförändringar till ordföranden.
4.3
Fastighetstaxeringsombud, konsulenter för och sakkunniga vid fastighetstaxering
4.3.1
Nuvarande ordning
Fastighetstaxeringsombuden
förordnas äv länsstyrelsen senast den 1 mars året före det år då allmän
fastighetstaxering skall äga rum. Till sådana ombud skall förordnas personer
inom länet, som genom sin verksamhet kan antas besitta sakkunskap i fråga om
fastighetsvärdering. Ombuds verksamhetsområde skall vara så stort som
omständigheterna lämpligen medger och omfatta flera
fastighetstaxeringsdistrikt. Ombudens uppgift är i huvudsak att samordna
arbetet i de fastighetstaxeringsnämnder som ingår i dé områden som tUlddats
dem (135 §
Prop. 1973:162 254
1
mom. första stycket TF). Ombuden skaU enligt 135 § 1 mom. andra stycket bl. a.
i erforderlig utsträdcning lämna råd för arbetets bedrivande samt i övrigt
verka för en jämn och likformig taxering.
Enligt
148 § 3 mom. äger fastighetstaxeringsombud att närvara vid
fastighetstaxeringsnämnds sammanträde och delta i överläggningen men inte i
besluten.
I 135 § 2 mom. stadgas att
länsstyrelsen senast den 1 mars året före det, då allmän fastighetstaxering
skall äga rum, kan förordna två konsulenter för taxering av
vattenfallsfaslighet att biträda nämnderna vid taxering av outbyggda vattenfaU,
kraftverk och regleringsdammar. Av konsulenterna skall den ene företräda
taxermgsteknisk och den andre vattenkraftsteknisk sakkunskap. Konsulentemas
arbete skall huvudsakligen bestå i upprättande av liggare över
vattenfallsfastigheter, komplettering av deklarationsmaterialet samt avgivande
av skriftliga utlåtanden till ledning vid taxeringen. Konsulent äger, då fråga
är om taxering av vattenfallsfastighet, närvara vid nämnds sammanträde med rätt
att delta i överläggning men inte i beslut.
I TF lämnas vissa
föreskrifter om sakkunnigs medverkan vid utarbetande av lokala
skogstaxeringsanvisningar och övriga anvisningar till ledning för
fastighetstaxeringen i länet (jfr 143 § och 144 § 1 mom.).
Föreskrift om sakkunnig
som skall biträda fastighetstaxeringsnämnderna lämnas främst i 172 § första
stycket vid 1). Där görs hänvisning bl. a. till 15 §, vari stadgas att
taxeringsnämnd vid behandUng av taxeringsfråga, som kräver särskild sakkunskap,
får efter samråd med skattechefen anlita biträde av sakkunnig. Sakkunnig, som
anlitas av fastighetstaxeringsnämnd, äger att anteckna särskild mening till
protokollet beträffande taxering vid vars handläggning den sakkunnige biträtt
(151 § sista stycket).
Förste
taxeringsintendenten äger enligt 147 § andra stycket på grund av däri gjord
hänvisning till 17 § anlita sakkunniga för utredning av taxeringsfråga som
kräver särskild sakkunskap.
Ytterligare
föreskrifter om sakkunniga lämnas i förvaltningsprocesslagen.
4.3.2
Utredningsförslaget
Inför
1970 års allmänna fastighetstaxering lade man ned mycken omsorg på att
förbättra resultatet av fastighetstaxeringsombudens arbete. Detta skedde främst
genom att man såsom ombud tUl den helt övervägande delen anlitade
värderingssa.kkunniga. Minst 225 av totalt 267 fastighetstaxeringsombud kan
hänföras till denna grupp. I någon utsträckning utnyttjades även möjligheten
att dela ombudens verksamhetsområden.
En
klart dominerande uppfattning hos dem, som deltagit i taxe-
Prop.
1973:162 255
ringsarbetet
vid 1970 års allmänna fastighetstaxering, har varit att fastighetstaxeringsombudens
arbete varit tUl stor nytta vid taxeringen och att det utförts på ett
förtjänstfullt sätt.
Fastighetstaxeringsombudens
arbete har bl. a. bestått i att medverka i förberedelsearbetet för taxeringen.
Deras uppgift torde därvid främst ha varit att utarbeta förslag till
markvärdekartor och till byggnadsvärdetabeller för villor. Detta arbete har
utförts under tiden innan det egentliga taxeringsarbetet börjat den 5 oktober
året före taxeringsåret. Ombuden föreslås vid den kommande allmänna
fastighetstaxeringen bli tilldelade en än mer betydelsefull funktion än
tidigare. Under det förberedelsearbete, som föregår den allmänna
fastighetstaxeringen och som utredningen vUl omorganisera, utöka och
tidigardägga, bör ombuden inta en betydelsefull plats. De föreslås bl. a. skola
under maj-juni året före taxeringsåret leda vissa undersökningar i syfte att
utröna verkningama av tUltänkta anvisningar m. m. för värde-sättningen, innan
dessa slutgiltigt fastställs. Framställningen återkommer till den närmare
innebörden av dessa förslag i det följande.
Frågan
om att till nämnderna i de föreslagna gemensamma distrikten knyta särskilda
sakkunniga, som kunde betecknas konsulenter för fastighetstaxering, har berörts
i det föregående. Enligt utredningens uppfattning är det förberedande arbetet
för taxeringen av även andra specialfastigheter än vattenfallsfastigheter, för
vilkas taxering konsulenter f. n. finns, innebärande deklarationsgranskning,
upprättande av taxeringsförslag och föredragning m. m., så betungande och
kvalificerat att arbetet i allmänhet inte bör läggas på ordförandena i
nämnderna i de gemensamma distrikten utan i stort sett på specialister på
ifrågavarande fastighetstyp. Därför föreslås att erforderligt antal konsulenter
för fastighetstaxering utses att vid den allmänna fastighetstaxeringen biträda
fastighetstaxeringsnämnd i gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt.
Konsulenterna bör förordnas av länsstyrelsen senast den 1 mars året före
taxeringsåret. De bör inte få vara ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd i
länet.
Om
förslaget angående konsulenter för fastighetstaxering genomförs, bör de
särskilda bestämmelsema om konsulenter för taxering av vattenfallsfastighet
utmönstras ur TF. Vidare bör bestämmelserna i TF om liggare över
vattenfallsfastigheter utgå.
Konsulent
för fastighetstaxering bör få delta i överläggningar inom nämnden beträffande
de deklarationer, som han granskat. Däremot bör konsulent inte få delta i
nämndens beslut., Konsulent bör ha skyldighet att på deklaration eller därvid
fogad handling anteckna sin mening, om den avviker från nämndens beslut om
taxering. I nämndens protokoll bör även antecknas, i vilka fall detta skett.
Bestämmelser
om sakkunniga vid fastighetstaxering var intagna i
Prop.
1973:162 256
1928
års taxeringsförordning men finns numera inte. I avsaknad av föreskrifter om
länsstyrelsens möjUghet att vid allmän fastighetstaxe-' ring träffa avtal med
sakkunniga har RN inför 197Ö års taxering lämnat vissa anvisningar i detta
hänseende.
Bestämmelser
bör meddelas av Kungl. Maj:t angående tUlvägagångs-sättet m. m., då
länsstyrelsen utser och avtalar med personer att lämna sakkunnighjälp vid
fastighetstaxeringen under förberedelse- och taxeringsarbetet samt under olika
skeden av taxeringsprocessen.
Om
utredningens förslag om konsulenter för fastighetstaxering bi-falles, kommer
behovet av sakkunniga under taxeringsarbetet att minska. En del taxeringar av
fastigheter av speciell typ torde även i fortsättningen komma att ske hos
nämnderna i de lokala distrikten. Antalsmässigt torde därvid skogsfastigheter
komma att utgöra huvudparten. Dessa har genomgående taxerats efter beredning av
skogssakkunniga. Detta torde också framdeles böra bli fallet.
Sakkunniga
kommer således alltjämt i viss utsträckning att behövas för att biträda
fastighetslaxeringsnämnderna, i vart fall i de lokala fastighetstaxeringsdistrikten.
Även i nämnd i gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt kan det tänkas komma upp
svåra taxerings- och värderingsfrågor som ligger utanför konsulenternas
sakkunskap och för vilka därför särskUda sakkunniga behöver tillkallas. Liksom
i huvudsak nu gäller bör därför fastighetstaxeringsnämnd, i den mån behov av
särskild sakkunskap föreligger vid behandling av viss taxeringsfråga, efter
samråd med skattechefen äga anlita sakkunnig med insikt och erfarenhet på det
område frågan rör.
4.3.3
Remissyttrandena
Förslagen
om fastighetstaxeringsombud, konsulenter för fastighetstaxering och andra
sakkunniga har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstansema. RSV
och länsstyrelsen i Uppsala län anser att fastighetstaxeringsombud bör
förordnas även för de gemensamma fastighetstaxeringsdistrikten. Länsstyrelsen i
Östergötlands län anser att ombuden bör ges en mycket stark ställning, främst i
samband med det förberedande arbetet med den allmänna fastighetstaxeringen. Nuvarande
avvägning av ombudens områdesindelning synes bra. Vidare bör möjlighet kvarstå
alt förordna ombud för skilda kategorier av fastigheter.
Lantbruksstyrelsen
anför att en konsulent för taxeringen av jordbruk torde behövas i varje län
utom i de mest betydande jordbrukslänen där två konsulenter kan behövas. Det
förefaller ändamålsenligt att skattechefen som sakkunnig beträffande taxering
av jordbraksfastigheter anlitar den konsulent som skall biträda med
jordbrukstaxering i gemensamt distrikt. Denna konsulent bör också anlitas vid
test-
Prop. 1973:162 257
ning
av de preliminära anvisningarna från RSV. Lantbruksstyrdsen är liksom vid
föregående fastighetstaxeringar viUig bereda befattningshavare inom
lantbraksorganisationen ledighet för att fullgöra uppdrag av olika slag i
taxeringsarbetet i den omfattning som är möjlig med hänsyn till deras orduiarie
arbetsuppgifter.
Förslaget
att de nuvarande bestämmelsema i TF om liggare över vattenfallsfastigheter skaU
utgå. lämnas utan erinran av remissinstanserna.
4.4
Övriga organisatoriska frågor
4.4.1
Nuvarande ordning
Enligt
gällande ansvarsfördelning inom länsstyrelsen ansvarar förste
taxeringsintendenten för den allmänna fastighetstaxeringen (jfr t.ex. 145, 147
och 156 §§ TF). I 143 och 144 §§ har föreskrivits att landskamreraren i
samband med allmänna fastighetstaxeringar skall företa vissa undersökningar,
upprätta förslag till anvisningar, hålla informationsmöten m. m.
Under
förberedelserna för och genomförandet av den allmänna fastighetstaxeringen år
1970 har länsstyrelserna beretts möjlighet att mot särskilt arvode i
allmänhet motsvarande två löneklasser avdela viss tjänsteman,
fastighetstaxeringsspecialist, för göromål som varit föranledda av
fastighetstaxeringen. Specialister har funnits vid flertalet länsstyrelser vid
de särskilda fastighetstaxeringarna därefter.
I
133 § 1 mom. sjätte stycket TF föreskrivs att val av ledamöter i
fastighetstaxeringsnämnd jämte suppleanter skall förrättas senast den 30 juni
året näst före taxeringsåret. I samband därmed fär fullmäktige utse en av
ledamöterna att på kommunens bekostnad delta i de sammanträden som dels landskamreraren
enligt 144 § 1 mom. och dels fastighetstaxeringsombudet enligt 145 § skall
hälla. Bestämmelser om besvär över val lämnas i 133 § 2 mom.
I
173 § lämnas föreskrifter om bestridande av kostnadema vid allmän
fastighetstaxering. I 173 § 1 mom. görs en generell hänvisning tUl
bestämmelserna i 129 § om bestridande äv kpstnaderha för taxeringsarbetet vid
inkomst- och förmögenhetslaxeringen. Vissa specialregleringar görs i 173 §
beträffande ersättningen till olika grupper av personer som medverkar vid den
allmänna fastighetstaxeringen.
I
173 § 2 mom. lämnas bestämmelse om ersättning av statsmedel för särskUd ledamot
i kamrharrätten.
I
173 § 3 mom. första stycket föreskrivs att vad som i 130 § sägs om ersättning
till av kommun vald ledamot skall äga mötsvarande till-lämpning på kommunalvald
ledamöt i fastighetstaxeringsnämnd. I andra stycket av samma moment lämnas
föreskrifter om ersättning till av landstingskommun utsedd ledamot i
fastighetstaxeringsnämnd.
17
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 162
Prop. 1973:162 258
Enligt
200 § skall 129 och 130 §§ samt 173 § 2 mom. äga motsvarande tillämpning i
fråga om kostnaderna vid särskild fastighetstaxering.
4.4.2
Utredningsförslaget
4.4.2.1
Länsstyrelsen, fastighetstaxeringsspecialister, m. m.
Ändringar
av ansvarsfördelningen inom länsstyrelsen har ägt ram vid den omfattande
omorganisation som skett beträffande skatteförvaltningen i länen. Detta
påverkar reglerna om den allmänna fastighetstaxeringen. Ansvaret för denna
taxering åvilade tidigare förste taxeringsintendenten i resp. län. Numera bör
skattechefen såsom chef för skatteavdelningen vid länsstyrelserna överta denna
funktion.
Skyldigheten
att övervaka den allmänna fastighetstaxeringen åligger enligt 147 § TF förste
taxeringsintendenten. Denna bestämmelse bör utmönstras vid den allmänna
fastighetstaxeringen såsom skett vid den årliga taxeringen. Ansvaret för
övervaknmgen bör utan särskUd föreskrift åvila länsstyrelsen som sådan.
Skattechefen
bör vidare överta landskamrerarens arbetsuppgifter med att företa förberedande
undersökningar, upprätta förslag till anvisningar, leda informationsmöte m. m.
Fastighetstaxeringskommittéema
föreslog att tjänster som fastighetstaxeringsspecialister skulle inrättas vid
länsstyrelserna. Förslaget om fasta tjänster för fastighetstaxeringsspedalistema
avslogs efter avstyrkande i prop. 1968: 154.
Sedan frågan om
fastighetstaxeringsspecialister ånyo aktualiserats av
fastighelstaxeringskommitléerna, uttalade föredragande departementschefen i
prop. 1970: 160 (s. 90) att frågan om fastighetstaxeringsspeda-Uster med tanke
på länsstyrelsernas förestående omorganisation då inte borde tas upp. I
regleringsbrev för budgetåret 1971/1972 har emellertid varje länsstyrelse
medgetts att av anslagsposten Lönekostnader använda högst 5 000 kr. för
ersättning tiU tjänsteman, som fullgör uppgifter som s. k.
fastighetstaxeringsspecialist. Ersättningen skulle utgå i form av dagarvode
enligt kommittékungörelsen (1946; 394). Sådan specialist förordnades i samband
med 1972 års särskilda fastighetstaxering vid 16 länsstyrelser.
Med
de ändringar i fråga om förberedelsearbetet för allmän fastighetstaxering, som
utredningen föreslår och de utökade och betydelsefulla arbetsuppgifter, som i
samband därmed föreslås skola åvila skattechefen, anser utredningen det vara
ett angeläget krav att på varje länsstyrelse skall finnas en
befattningshavare, som kontinuerligt följer aUa frågor som har samband med
fastighetsmarknaden i länet. Man kan inte räkna med att förberedelsearbetet för
en allmän fastighetstaxering skall bli av den kvalitet, som är önskvärd, om
fastighetstaxeringsspecialisten
Prop.
1973:162 259
fungerar
endast under tiden närmast före den allmänna fastighetstaxeringen. Han bör
redan vid förberedelsearbetets början vara väl insatt inte bara i
fastighetstaxeringens regler utan i alla frågor, som rör länets
fastighetsförhållanden.
Sedan
förberedelsearbetet för en aUmän fastighetstaxering avslutats, bör
fastighetstaxeringsspecialisten biträda skattechefen vid dennes arbete med
ledning och övervakning av taxeringen. Efter taxeringsarbetets slut i första
instans bör specialisten biträda skatteavdelningen vid handläggning av
besvärsärenden. Behov av faslighelstaxeringsspecialistens sakkunskap och
arbetsinsatser föreUgger om ock i mindre omfattning i fråga om de särskUda
fastighetstaxeringarna under meUanåren. Fastighetstaxeringsspecialisterna bör
vidare med fördel kunna medverka vid handläggningen av ansökningar om åsättande
av fastighetsvärden till ledning för arvs- och gåvoskattens bestämmande eller
om faststäUande av särskilt uppskattningsvärde för fastighetsbeläning
(preliminärt taxeringsvärde).
På
grund av det anförda föreslås som en minimiåtgärd, att den nuvarande ordningen
med arvoderade fastighetstaxeringsspecialister bibehålls. För vissa län måste
man räkna med att arbetsvolymen i förening med knapphet på personal
nödvändiggör inrättandet av ny tjänst för alt det skall bli möjligt att avdela
viss befattningshavare som fastighetstaxeringsspecialist. De länsstyrelser,
vid vUka sådan åtgärd är påkallad, torde få göra framstäUning därom i samband
med sina petita.
4.4.2.2
Val- och ersättningsbestämmelser
Tyngdpunkten
av förberedelsearbetet bör förläggas avsevärt tidigare än som hittUls varit
föreskrivet. Med anledning därav föresläs att tidpunkten för val av ledamöter
och suppleanter i fastighetstaxeringsnämnd bestäms tiU senast den 31 mars i
stället för den 30 juni året före taxeringsåret.
Kommunfullmäktige
bör i samband med valet utse en av ledamöterna att på kommunens bekostnad delta
inte bara i de sammanträden, som skall hållas enligt 144 § 1 mom. och 145 § TF,
utan även i arbetet inom sådan arbetsgrapp som under förberedelsearbetet
föreslås arbeta med testning av centrala anvisningar m. m. Motsvarande
föreskrifter bör ges angående fastighetstaxeringsnämnd i gemensamt
fastighetstaxeringsdistrikt. Därvid bör dock gälla att vald ledamot i sådan
nämnd endast har att delta i det för länet gemensamma sammanträde varom
föreskrivs i 144 § 1 mom.
Bestämmelserna
i 173 § om kostnader vid allmän fastighetstaxering har ansetts vara
svåröverskådliga. De bör därför omredigeras i förtydligande syfte, därvid
hänvisningar bör utgå och ersättningsfrågorna i stället regleras genom direkta
bestämmelser i 173 §. Vidare fordras det att
Prop.
1973:162 260
bestämmelser
om ersättning tiU föreslagna konsulenter meddelas. Ersättning åt dem bör
bestridas av sUitsmedd. Utredningen föreslår viss omläggning av de möten m.
m., tUl vilka ordförande och ledamöter skall kallas. Även detta föranleder
ändringar i ersättningsbestämmelserna.. Bestämmelse om ersättning tUl
landstuigsvalda ledamöter i nämnderna i gemensamma distrikt måste lämnas.
Frågan
om ersättning till taxeringsfunktionärer vid dellagande i kurser för UtbUdning
i fastighetstaxering bör behandlas i detta sammanhang. Beträffande taxeringen
för inkomst och för förmögenhet stadgas bl. a. att de ordförande och kronoombud
i taxeringsnämnd, som på vederbörlig kallelse inställt sig vid
instraktionssammanträde som anordnats genom länsstyrelsens försorg, äger att
för inställelsen åtnjuta-ersättning av statsmedel enligt bestämmelser som
meddelas av Kungl. Maj:t. Denna bestämmelse äger inte motsvarande tillämpning
vid allmän fastighetstaxering.
Inför
1970 års allmänna fastighetstaxering anordnades undervisning i
fastighetstaxering genom statens försorg, såväl centralt som länsvis. Utredningen
anser det ofrånkomligt att sådan kursverksamhet anordnas före varje allmän
fastighetstaxering. Det förhållandevis långa tidsinter-vallet mellan de
allmänna fastighetstaxeringarna och ämnets svårighetsgrad gör att man inte kan
räkna med ett gott utfall av taxeringsarbetet utan att detta föregåtts av
utbildningskurser anordnade genom RSV:s och länsstyrelsernas försorg. Ddtagama
i sådana kurser bör för inställelsen vid kurserna erhåUa ersättning av
statsmedel enligt bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj:t. Principbestämmelse
härom bör intas i 173 § TF med bestämmelser om ersättningar vid allmän
fastighetstaxering.
4.4.3
Remissyttrandena
Förslaget
om ändringar bl, a, av ansvarsfördelningen inom länsstyrelsen till följd av
företagen omorganisation lämnas utan erinran av remissinstansema.
Frågan
om fastighetstaxeringsspecialister har behandlats ay samtliga länsstyrelser som
avgett yttranden. Länsstyrelserna understryker vikten av att sådana speciaUster
medverkar vid den aUmänna fastighetstaxeringen för att länsstyrelserna skall
kunna klara sina arbetsuppgifter vid denna taxering och för att
fastighetstaxeringens resultat skall bli gott. Det öven'ägande antalet
länsstyrelser som yttrat sig bl, a, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,
Hallands, Skaraborgs, Jämtlands och Västerbottens län påyrkar att permanenta
tjänster inrättas för fastighetstaxeringsspecialister. Länsstyrelsen i Uppsala
län anför bl, a, att fastighetstaxeringsspecialisten med hänsyn till
arbetsmängden och tidspressen inför en allmän fastighetstaxering helt måste
avdelas för fastighetstaxering-
Prop. 1973:162 261
en.
Länsstyrelsen i Hallands län anför att avsikten varit att varje förordnad
specialist skulle ha kvar.sin befattning under relativt lång tid och att hans
kunskaper skulle kunna nyttiggöras vid flera allmänna fastighetstaxeringar.
Av de specialister som förordnades år 1969 torde nu knappt hälften finnas kvar
i sin befattning. Övriga har försvunnit genom befordran till tjänster, som inte
kunnat förenas méd deras specia-listuppdrag. Länsstyrelsen anser därför ätt
specialistfunktionen bör ges en fastare stäUning och alt särskilda tjänster för
befattningshavare med specialisternas arbetsuppgifter bör inrättas fr. o. m.
budgetåret 1973/74. Tjänsterna bör besättas med relativt kvalificerad personal,
som kan arbeta självständigt och i eget namn föra talan i besvärsmål. I sådana
län där fastighetstaxeringsarbetet trots de fr. o. m. år 1975 utvidgade arbetsuppgifterna
inte tar hela specialistens tid i anspråk, kan han lämpligen biträda vid
inkomsttaxeringen i mål som rör realisationsvinstbeskattning vid
fastighetsförsäljning och nyttjanderättsupplåtelse, värdeminskning av skog,
reparation och underhåll av byggnad, taxering av tomtrördse och liknande.
De föreslagna
bestämmelserna om tidpunkt för val av nämndledamöter och om ersättningar
lämnas utan erinran av remissinstanserna. Länsstyrelsen i Stockholms län
förordar dock att den kommunvalde ledamoten i den föreslagna arbetsgrappen för
förberedelsearbetet bör ersättas med statsmedel. Arvode för sammanträden enligt
144 § 1 mom. och 145 § TF bör även bestridas med statsmedel.
5
Taxeringsförfarandet vid fastighetstaxering 5.1 Allmänt
Bestämmelserna
om taxeringsförfarandet är till största delen intagna i TF och TK. Även RN har
utfärdat anvisningar därom. Vidare gäller förvaltningslagen (1971: 290) om inte
i lag eUer i författning, som beslutats av Kungl. Maj:t eller riksdagen,
meddelats bestämmelse som avviker från förvaltningslagen.
De formella reglema för
den särskilda fastighetstaxeringen är nyligen översedda. De förslag som
fastighetstaxeringsutredningen framlägger om taxeringsförfarandet avser därför
endast' den allmänna fastighetstaxeringen utom i vissa faU då ändringar av den
särskilda fastighetstaxeringens regler föreslås i syfte att vinna anpassning
till bestämmelserna om allmän fastighetstaxering.
Taxeringsförfarandet vid
allmän fastighetstaxering kan sägas bestå av två skUda arbetsfaser, nämligen
förberedelsearbetet och taxéringsarbetét, TUl förberedelsearbetet hör främst
utarbetandet av anvisningar samt informationsmöten m. m. TUl själva
taxeringsarbetet hör bl. a. beslutsfat-
Prop. 1973:162 262
tände, beslutsregistrering, databehandling och
underrättelseförfarande. Utredningen anser att reglema för själva
taxeringsarbetet i stort sett fått en tillfredsställande lösning. Översyn av
vissa rutiner m. m. bör dock ske.
Utredningen
har funnit att väsentliga förbättringar av taxeringen kan vinnas genom en
omdisposition av förberedelsearbetet. Därvid bör ändringar, såväl tidsmässiga
som innehållsmässiga, ske i reglema både för anvisningsförfarandet och för de
arbets- och informationsmöten som hålls under denna arbetsfas.
5.2 Förberedelsearbetet
5.2.1 Nuvarande ordning
Den 1 mars året före det år då allmän fastighetstaxering
skall ske är den tidigaste dag då enligt meddelad föreskrift åtgärd skall
vidtas inför den kommande allmänna fastighetstaxeringen. Nämnda dag skall länsstyrelsen
förordna fastighetstaxeringsombud och konsulenter för taxering av
vattenfallsfastighet (135 § 1 mom. resp. 2 mom. TF), ordförande i
fastighetstaxeringsnämnd och ytterligare en ledamot i sådan nämnd (133 § 1
mom.), verkstäUa indelning i fastighetstaxeringsdistrikt (131 § 1 mom.) och i
verksamhetsområden för fastighetstaxeringsombud (135 § 1 mom,). Vidare meddelar
länsstyrelsen, om så finnes påkallat, samma dag förordnande om att antalet
kommun- och landstingsvalda ledamöter i nämnd skall utökas utöver det generellt
föreskrivna antalet samt bestämmer hur många ledamöter som skall väljas inom
olika kommuner om fastighetstaxeringsdistrikt består av mer än en kommun (133 §
1 mom,).
Stockholmsmötet
för fastighetstaxeringsnämndsordförande m. fl. hölls vid föregående allmänna
fastighetstaxering i närvaro även av bl. a. landskamrerarna och förste
taxeringsintendenterna den 12 och 13 maj 1969 i anslutning till det sammanträde
den 14 maj för överläggning om den allmänna fastighetstaxeringen, som RN höll
på grund av bestämmelserna i 65 § TK.
Den 20
augusti skall landskamrerarna ha sänt in till RSV förslag till anvisningar för
fastighetstaxeringen i länet och tiU lokala skogstaxeringsanvisningar (144 § 3
mom. TF). RSV skall den 15 september tUl landskamrerarna återställa förslagen
tUl anvisningar med eventuella erinringar (144 § 3 mom.). Senast den 20
september skaU landskamreraren hålla möte med ordförandena i
fastighetstaxeringsnämnd, fastighetstaxeringsombud m. fl. (144 § 1 mom.) och
senast den 30 september skall fastighetsprövningsnämnden fastställa
anvisningar till ledning för fastighetstaxeringen i länet, vilka anvisningar
senast nämnda dag skall tUlställas ordförandena i
fastighetstaxeringsnämnderna, fastighetstaxeringsombuden och RSV (144 § 3
mom.).
Prop. 1973:162 263
Vidare
skall fastighetstaxeringsombuden hålla ett första möte med
fastighetstaxeringsnämndsordförandena m. fi. inom sitt verksamhetsområde (145
§ TF). Detta möte avser bl. a. arbete med markvärdekartor, vilket bör vara
utfört i god tid före fastighetstaxeringsnämndens första sammanträde. Detta
skall enligt 149 § hållas innan taxeringsarbetet tar sin början senast den 5
oktober året före taxeringsåret (152 § första stycket).
5.2.2
Utredningsförslaget
5.2.2.1
Utarbetande av anvisningar, informationsmöten m. m.
Förberedelsearbetet
på lokal nivå skall enligt utredningens förslag inledas redan i början av maj.
Det offentliga inledandet av taxeringen, som Stockholmsmötet anses utgöra, bör
därför flyttas till en tidigare tidpunkt, lämpligen mellan den 1 och 15 aprU.
Förberedelsearbetet
bör, utöver att ge information genom kursverksamhet m. m., främst syfta till
att anvisningar av så hög kvalitet som möjligt skall kunna utarbetas för de
olika länen och för olika områden. Utredningen anser att ansvaret härför mer än
tidigare skall vila på den centrala skattemyndigheten.
Utredningen föratsätter
att RSV skall utfärda anvisningar av den typ som RN gjorde inför 1970 års
taxering. Utredningen föreslår i detta avseende att RSV skaU senast den 1 mars
året före taxeringsåret fastställa för den allmänna fastighetstaxeringen
erforderliga anvisningar av organisatorisk och värderingsteknisk natur samt
att verket ofördröjligen skall tillställa länsstyrelsema dessa anvisningar.
Utöver centrala
anvisningar av nu nämnt slag bör RSV även i övrigt utfärda de anvisningar som
verket anser behövliga för taxeringsarbetet och som verket inte anser böra
utfärdas på länsplanet. Dessa anvisningar skall avse riktvärden för jordbruk,
skogsvärdetabeUer, byggnadsvärdetabeller m. m. Senast den 1 maj bör RSV
tillställa länsstyrelserna uppgifter (preliminära anvisningar) om de riktvärden
och andra grander för värdesättningen av skilda slag av fastigheter inom län
eller delar av län, som verket överväger att fastställa för tillämpning vid den
förestående allmänna fastighetstaxeringen. I fråga om mark bör riktvärdena
ange genomsnittliga värden per ytenhet mark av visst eller vissa ägoslag,
främst åkermark, därvid värdena, i den mån det är påkaUat ur värderingssynpunkt,
anges särskilt för olika godhetsklasser och brukningsförhållanden. I fråga om
byggnader bör riktvärdena ange genomsnittliga värden för byggnader av visst
eller vissa slag vid olika storlek, ålder, standard och andra förhållanden av
beskaffenhet att erfarenhetsmässigt inverka på värdet. Det bör föreskrivas att
riktvärden skall framtas för de ägoslag och de slag av byggnader, beträffande
vUka så lämpligen kan ske. Vidare bör föreskrivas att för villabyggnader och
andra småhus
Prop. 1973:162 264
skall
värdena anges i form av byggnadsvärdetabeUer, som för olika prislägen utvisar
prisrelationen mellan likartade hus av olika storlek, ålder och standard, samt
att för skogsmark och växande skog värdena skall anges i form av tabeller i
enlighet med föreskrifterna i skogsvärderingsinstraktionen.
I
enlighet med utredningens principiella inställning skall den större delen av
regleringen av fastighetstaxeringen ske genom anvisningar av RSV. Utredningen
föreslår därför att i anvisningama till 9 § KL skaU föreskrivas att värdet av
mark, skog och byggnader, för vilka riktvärden fastställts på sätt anges i TF,
bör bestämmas med ledning av riktvärdena men med hänsynstagande tiU för
taxeringsenheten säregna förhållanden. Motsvarande föreslås gälla för andra av
RSV meddelade anvisningar om grunder för värdesättningen.;
Vid
utarbetandet av anvisningama bör som underlag tjäna material, som pä uppdrag av
RSV framtas av centrala myndigheter och expert-grupper. Utredningen förutsätter
att skogshögskolan skall medverka vid utarbetandet av skogsanvisningar,
lantbraksstyrdsen vid jordbruksanvisningar m. m.
Anledningen
till att nu nämnda, fastställda resp. preliminära anvisningar bör utfärdas
senast den 1 mars resp. den 1 maj är att arbetet i länen bör börja senast under
maj året före taxeringsåret.
Skattechefen
skall verkställa undersökning om marknadsvärdet på fastigheter av skUda slag
inom.länet före det sammanträde för överläggningar om fastighetstaxeringen,
som avses skola hållas inför honom senast den 25 juni året före taxeringsåret.
Länsstyrelsen skall äga kalla lämpligt antal personer med ingående kännedom om
fastighetsvärdena att därvid tillhandagå skattechefen med upplysningar.
Sedan
de fastställda och preliminära anvisningarna från RSV i början av maj kommit
nämndordförandena, fastighetslaxeringsombuden och konsulenterna till banda, bör
förberedelsearbetet lokalt ta sin början. Detta bör utföras av en särskild
arbetsgrupp samt vara mera omfattande och ha ett delvis annat innehåll än vid
1970 års taxering. En sådan arbetsgrupp bör tillsättas för varje lokalt
fastighetstaxeringsdistrikt. Arbetsgrappen bör utgöras av vissa av
fastighetstaxeringsnämndens ledamöter, nämligen ordföranden, den av
länsstyrelsen utsedde ledamoten och en av kommunen vald ledamot, som utsetts
att delta i arbetsgruppen. Arbetet bör ske under fastighetstaxeringsombudets
inseende. Varje fastighetstaxeringsombud skall vidare, sedan RSV:s preliminära
riktvärden kommit ombudet till hända, undersöka om dessa skulle medföra
taxeringsvärden, som med hänsyn tUl förhållandena i orten framstår som riktiga.
Arbetsgrappens
uppgift är bl. a. att bland de äv RSV upprättade byggnadsvärdetabellerna
utvälja dem som med hänsyn till prisläget i
Prop. 1973:162 265
orten
bör användas för att taxeringsvärdena skall bli riktiga. Om arbetsgrappen
därvid anser viss justering av tabell böra ske, bör detta proto-koUföras och
tabellen omräknas i den ifrågavarande,delen. Då sådan partiell omräkning av.
byggnadsvärdetabell sker, bör anmälan göras till RSV i samband med att
skattechefen, efter den 25 juni avger yttrande till RSV över de av verket
preUminärt angivna anvisningama för fastighetstaxeringen. Arbetsgruppens
överväganden kan vidare utmynna i att ytterligare tabeller utöver de av RSV
överlämnade behövs för att man skall kunna uppnå det taxeringsresultat, sorn
arbetsgrappen bedömer som riktigt. I så fall bör RSV underrättas därom och de
behövUga nya tabellerna skyndsamt utarbetas.
Vid
undersökningen bör även upprättas förslag till markvärdekartor, vilka för
tätbebyggda delar av verksamhetsområdet utvisar genomsnittligt värde på tomter
av den storlek som för olika delområden är, normal.
Arbetet
med byggnadsvärdetabellerna och markvärdekartorna utgör ett så viktigt inslag i
det lokala förberedelsearbetet att uttryckliga föreskrifter därom bör lämnas i
TF. Det är angeläget att testnmg sker beträffande de av RSV prelirninärt
angivna riktvärden och andra grander för värdesättningen, innan anvisningarna
definitivt faststäUs av RSV. En sådan testning kan vara en absolut föratsättnmg
för att RSV skaU kunna på ett meningsfullt sätt slutpröva frågan om
värderingsanvisningarna.
För
att underlätta för arbetsgrappen att utföra sitt arbete, som bör vara färdigt
omkring mitten av juni, bör karta för distriktet, på vilken angetts de
fastigheter som varit föremål för försäljning eller eljest ingår i
undersökningen, stå till grappens förfogande. Därför förordas att skyldighet
föreskrivs för fastighetsbUdningsmyndighet att enligt de närmare föreskrifter,
som RSV meddelar, vid nämnda undersökning lämna biträde genom att på karta
utmärka de av undersökningen omfattade fastigheterna samt att stäUa
befattningshavare hos myndigheten lill förfogande såsom föredragande vid
arbetsgruppens sammanträden. Faslig-hetstcixeringsombud, som är
befattningshavare hos fastighetsbildningsmyndigheten, bör även kunna förordnas
att vara föredragande hos arbetsgruppen.
Arbetsgrapperna
bör redovisa sitt resultat för skattechefen före.det möte med nämndordförande i
länet, vissa ledamöter i nämnderna m. fl. som skattechefen avses skola hålla
enligt 144 § 1 mom. TF. Detta länsmöte bör hållas senast den 25 juni året före
taxeringsåret. Vid mötet bör redogörelse lämnas för försäljningarna inom länet,
för RSV:s preliminära anvisningar och för de i anslutaing därtill av
arbetsgrapperna gjorda undersökningarna.
De
lämnade redogörelserna bör föranleda en ingående diskussion mellan
mötesdeltagarna om marknadsvärdena på fastigheter i länet resp. dess olika
delar. På grandval av redogörelserna skall mötesdeltagarna
Prop. 1973:162 266
överväga
om och i vad mån jämkning enligt deras mening bör ske av de riktvärden och
andra grander för värdesättning av fastigheter inom länet, som RSV preliminärt
angett. Vidare skaU enligt utredningens mening övervägas i vad män anvisningar
för fastighetstaxeringen inom länet erfordras utöver dem, som RSV fastställt
eller preliminärt angett, samt hur dessa ytterligare anvisningar bör vara
utformade enligt mötesdeltagarnas mening. Vid mötet bör vidare övervägas om de
föreslagna byggnadsvärdetabellerna och upprättade markvärdekartorna är ägnade
att för länet i dess helhet medföra en likformig och rättvis taxering eUer om
för vissa områden andra byggnadsvärdetabeUer bör väljas eller ändring bör ske
av upprättade förslag tUl markvärdekartor.
5.2.2.2
Fastställande av anvisningar
Det
bör ankomma på RSV att besluta vUka centrala och regionala anvisningar verket
skall faststäUa. Principen bör vara att RSV fastställer anvisningar i de ämnen
och i den omfattning detta lämpligen kan ske centralt. I de faU anvisningar
inte lämpar sig för centralt fastställande, bör anvisningarna däremot
fastställas på länsnivå. De på länsnivå faststäUda anvisningarna bör
komplettera men inte gå emot de anvisningar som RSV faststäUt.
Skattechefen skall enligt
utredningens mening yttra sig över RSV;s preliminära värderingsanvisningar.
Skattechefen skall därvid ange vilka ändringar i och tiUägg tUl nämnda grunder
som anses påkallade för att taxeringsvärdena skaU bU rätt åsatta. Skyldighet
att tUl RSV insända markvärdekartorna bör inte föreskrivas. RSV kan under den
tid som står tiU förfogande inte utföra något meningsfullt granskningsarbete i
fräga om detta omfångsrika material. Inte heUer torde böra föreskrivas
skyldighet för skattechefen att lUl RSV anmäla vilka byggnadsvärdetabeller som
avses skola komma till användning för olika områden inom länet. Om RSV skulle
finna det önskvärt, bör verket från vederbörande skattechefer kunna infordra
nämnda kartor och tabeller.
Sedan
RSV mottagit yttrandena från skattecheferna i de olika länen bör verket
sammanställa och bearbeta vad som framkommit genom skattechefernas yttranden.
RSV skall därefter avgöra i vUken omfattning verket skall fastställa sina
preliminära anvisningar och om dessa eventuellt skall kompletteras eller
ändras. RSV:s arbete bör vara avslutat den 10 september, då verkets anvisningar
angående värdesättningen senast bör fastställas.
De
anvisningar för fastighetstaxeringen som skattechef anser erforderUga utöver
dem, som RSV fciststäUt, skall skattechefen själv utarbeta och fastställa.
Skattechefens kompletterande anvisningar bör fastställas så snart det kan ske
och i vart fall före taxeringsarbetets början den 5 oktober.
Prop. 1973:162 267
Till
följd av det föreslagna förberedelsearbetet uppnås en bättre styrning av taxeringsarbetet
och riskerna för sakligt inte motiverade skUjaktigheter i fråga om värdenivå
och värderingsprinciper mellan län och delar av län reduceras. Betydelsefullt
är också att den tid om över en månad, som i början av taxeringsarbetet i
nämnderna ägnats åt prov-taxeringar, i stället kan användas för det egentliga
taxeringsarbetet.
5.2.3
Remissyttrandena
5.2.3.1
Utarbetande av anvisningar, informationsmöten m. m.
Principen
att reglera en större del av fastighetstaxeringen genom anvisningar av RSV har
som tidigare nämnts mottagits positivt av den övervägande delen av
remissinstansema.
Frågan
om bundenheten vid RSV:s anvisningar har berörts av bl. a. RSV, Lantbrukets
skattedelegation och Svenska kommunförbundet. RSV anför att enligt förslaget
skaU anvisningarna för fastighetstaxeringen i princip vara bindande för
beskattningsmyndigheterna. Utredningen synes ha eftersträvat att anvisningarna
för fastighetstaxeringen bör vara av samma valör som exempelvis RSV;s
anvisningar för avdrag för kostnad för resor med bil mellan bostad och
arbetsplats. I lagstiftningen har föratsätts att RSV skall utfärda anvisningar
för inkomsttaxeringen. Med hänsyn tUl att dessa anvisningar liksom vissa
anvisningar vid fastighetstaxering berör ett stort antal skattskyldiga resp.
fastigheter är det från likformighetssynpunkt särskilt angeläget att
anvisningarna följs och att avsteg från dem görs endast i rena undantagsfall.
Lantbrukets skattedelegation anför bl. a. att man inte slaviskt kan följa de
angivna riktvärdena utan att man inte säUan måste använda sig av sunt förnuft
vid taxeringen. Detta gäUer särskilt då underlaget för riktvärdena, dvs.
prisstatistiken, är brislfäUigt.
Kammarrätten
i Stockholm anför att erfarenheterna från 1970 års allmänna fastighetstaxering
har visat att tabellverk och anvisningarna därtiU är ett utomordentligt
hjälpmedel vid fastighetstaxeringen. Erfarenhetema har också visat att det kan
föreligga stora svårigheter för fastighetsägaren att argumentera mot
tillämpUgheten av tabeUverk och anvisningar i hans speciella fall, eftersom
tabeller och anvisningar i regel inte är tiUgängliga för honom. Hittills har
han dock haft viss möjlighet att med ledning av lagtexten bilda sig en
uppfattning om hur han skall föra sin talan. Om lagtexten beskärs på sätt
föreslagits synes det kammarrätten erforderligt att av RSV utarbetade
upplysningar för fastighetstaxering görs tUlgängliga på samma sätt som sker
vid inkomsttaxeringen. Statens vattenfallsverk anser att vid utformningen av
RSV:s anvisningar för taxering av objekt med mycket stora värden, t. ex. kraftverk
och annan speciell industri, samråd bör ske med representanter för dessa
taxeringsobjekt. Sveriges jordägareförbund understryker att anvis-
Prop. 1973:162 268
ningar
av erforderlig kvalitet förutsätter alt anvisningarna utarbetas under största
möjliga offentUghet för att möjliggöra en allmän debatt och insyn från berörda
fastighetgare.
Förslaget
att Stockholmsmötet skaU häUas även inför 1975 års taxering har behandlats av
statskontoret, RSV och Lantbrukets skattedelegation. Dessa remissinstanser
ifrågasätter om mötet kommer att fylla någon egentlig funktion. RSV anför bl.
a. att om förslaget om lagfäst ta,xe-ringsvärdenivå genomförs, bortfaller en av
de främsta anledningarna att hålla mötet. RSV måste genomföra en mycket
omfattande information inför 1975 års taxering. Det synes inte ändamålsenligt
att bl. a. för detta syfte ha överläggningar i stormötesform.
Den
föreslagna principiella uppläggningen av förberedelsearbetet, bl. a. tidsplanen
för detta arbete, har i huvudsak mottagits positivt av remissinstanserna. RSV
anser den föreslagna tidsplanen reaUstisk.
En
del remissinstanser framhåller att arbetsgruppernas testningar m. m. i tiden
sammanfaller med arbetet med inkomsttaxeringen och att förslaget i denna del
därför kan bli svårt att genomföra. Detta gäller bl. a. statskontoret,
länsstyrelserna i Östergötlands,. Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs och
Västernorrlands län, TCO samt TOR. Statskontoret anför att det inte visats att
det egentliga fastighetstaxeringsarbetet vid den senaste allmänna taxeringen
bedrivits under speciellt svåra tidsmässiga förhållanden i nämnderna. Det
synes inte heller motiverat att RSV:s preliminära anvisningar skall testas i
samtliga fastighetstaxeringsdistrikt. Länsstyrelsema anser i huvudsak att
arbetet bör utföras av fastighetslaxeringsombudet och därefter presenteras för
arbetsgruppen. TOR finner att testningar inte behöver ske i samtliga
fastighetstaxeringsdistrikt. TCO anser att testningarna i allmänhet kan tänkas
bli utförda utan medverkan av fastighetstaxeringsnämndsordförandena.
Länsstyrelsen
i Värmlands län föreslår att arbetet skall utföras av de särskUda
fastighetstaxeringsnämndema.
Framflyttningen
av länsmölet med taxerLngsfunktionärerna tUl den 25 juni året före
taxeringsåret tiUstyrks t. ex. av länsstyrelsen i Örebro län som emellertid
ifrågasätter om detta sammanträde kan få annan karaktär än ett
informationssammanträde.
Förslaget
om arbetsgruppernas verksamhet under förberedelsearbetet har väckt intresse
bland remissinstansema. Svenska byggnadsentreprenörföreningen föreslår med
hänsyn till den betydelse arbetsgruppens resultat kommer att få för
bestämmande av rätt taxeringsvärdenivå att skattskyldiga bereds tillfälle yttra
sig över arbetsgruppens resultat. En tänkbar möjlighet anser föreningen vara
att förslaget hålls tUlgängligt för allmänheten under viss tid, varandet
synpunkter för de skattskyldiga eller deras organisationer kan framföras tiU
arbetsgruppen. Sveriges fastighetsägareförbund iramYiggeT ett likaxtat
förslag.
Prop. 1973:162 269
En
del remissinstanser redovisar synpunkter på arbetsgrappens sammansättning och
liknande, frågor. Länsstyrelserna i Östergötlands och Kopparbergs län anser att
hela fastighetstaxeringsnämndén bör medverka i förberedelsearbetet.
Bostadsskatlekommittén ifrågasätter om infe arbetsgruppens ledamöter vid
lämplig tidpunkt bör få samråda med övriga ledamöter i
fastighetstaxeringsnämnden. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om inte
ytterligare en kommunvald ledamot bör ingå i arbetsgrappen.
Mot förslaget om medverkan
av faslighelsbildningsmyndigheten vid arbetsgrappens arbete görs inte någon
erinran. Lantmäteristyrelsen tiUstyrker förslaget och anför bl. a. att
fastighetsbUdningsmyndighet enligt lantmäteriinstraktionen (1971: 1100) har
skyldighet att biträda statlig myndighet i bl. a. fastighetsekonomiska frågor
och när det gäller att tiUhandahåUa information om fastighetsbeståndet. De
föreslagna arbetsuppgifterna ryms inom lantmäteriinstruktionens ram. Lantmäteristyrelsen
finner det ändamålsenligt att fastighelsbildningsmyndigheternas erfarenhet och
underlagsmaterial används vid fastighetstaxeringen och tillstyrker
utredningens förslag i denna del.
Frågor om utformningen m.
m. av de preliminära anvisningarna berörs av några remissinstanser.
Lantbruksstyrelsen anför bl. a. att det för jordbruksfastigheter på detta
stadium av förberedelsearbetet borde vara tillräckligt att anvisningarna består
av serier av tabeller. Den testning av de preliminära anvisningarna som skall
företas i maj och juni bör få tiU resultat de värdenivåer på jordbruksmark och
ekonomibyggnader som bör tillämpas inom ett anvisningsområde. Testningen kan
beträffande jordbraksfastigheter knappast bedrivas meningsfullt i så små
områden som de lokala distrikten. En särskUd arbetsgrupp bör tillsättas för
varje anvisningsområde inom ett län eller för hela länet, om detta skulle vara
mera praktiskt. Grappens arbete bör ledas av konsulent, som skall vara
sakkunnig i jordbruksvärdering i gemensamt distrikt, och i övrigt bör
fastighetstaxeringsombud och eventuellt någon eller några ordföranden i
fastighetstaxeringsnämnd med personlig erfarenhet av marknaden med
jordbraksfastigheter delta.
I fräga om markvärdekarlor
o. d. har några remissinstanser bl. a. kammarrätten i Stockholm, CFD och
lantmäteristyrelsen yttrat sig. Lantmäteristyrelsen som tillstyrker den
föreslagna skyldigheten för fastighetsbUdningsmyndighet att biträda vid
arbetsgruppens arbete förutsätter att de närmare föreskrifter rörande
fastighetsbUdningsmyndighe-ternas medverkan som erfordras utarbetas av RSV i
samråd med lantmäteristyrelsen. CFD anför att nämnden i princip
koordinatregistrerar samtliga fastigheter. Med utnyttjande av dessa koordinater
är det möjligt alt på karta redovisa de fastigheter som ingår i arbetsgrappens
undersökning genom automatisk kartering. System för liknande bearbet-
Prop. 1973:162 270
ningar
har framtagits av CFD. CFD avser att avsätta resurser för framtagande av
markvärdekartor som kan utnyttjas vid 1975 ärs allmänna fastighetstaxering. F.
n. har fastighetema i Stockholms, Uppsala, Skaraborgs, Örebro och Gävleborgs
län samt del av Norrbottens län koordi-natregistrerats och fram till sommaren
1974 torde även fastigheterna i Malmöhus och Västmanlands län ha
koordinatregistrerats.
5.2.3.2
Fastställande av anvisningar
Förslagen
om den avslutande delen av förberedelsearbetet har i stort sett godtagits av
remissinstanserna. Några av dessa har redovisat särskilda synpunkter. RSV
anför att de av verket faststäUda värderingsanvisningarna och tabellerna med
riktvärden bör vara så utförUga att det endast undantagsvis krävs lokala
anvisningar på länsplanet. I ett avseende skall emellertid särskilda
länsanvisningar utfärdas, nämligen beträffande val av byggnadsvärdetabeUer och
inom länen upprättade markvärdekartor. Enligt RSV:s uppfattning bör endast
dessa anvisningar ha samma valör som RSV:s anvisningar av typen
bilanvisningama, vilka förutsatts av lagstiftningen. De anvisningar skattechef
sålunda har att fastställa bör sändas tUl RSV för granskning innan de
fastställs av skattechefen. Häratöver bör skattechefen självfallet kunna ge
råd och vägledning tUl fastighetstaxeringsnämndema även i andra frågor. Sådana
uttalanden bör inte ges formen av anvisningar utan få karaktären av rekommendationer.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att det förberedande arbete som bl. a.
består i provtaxeringar och val av byggnads-värdelabell bör anstå tUl dess man
har tUlgång tiU 1975 års fastighetsdeklarationer. Dessa bör lämnas senast den
1 september i stället för den 15 september året före taxeringsåret, varvid bl.
a. provtaxeringar kunde påbörjas tidigare. Även TCO anför att arbetet
underlättas om deklarationsmaterialet föreligger komplett så tidigt som
möjligt och anser att förtryckta deklarationsblanketter t. ex. kunde
tillhandahällas fastighetsägama.
5.3
Taxeringsarbetet
5.3.1
Nuvarande ordning
Senast
den 5 oktober året före taxeringsåret skall fastighetstaxerings-nämndernas
arbete påbörjas (152 § TF).
Enligt
152 § andra stycket TF skall fastighetslaxeringsnämndens preliminära beslut om
taxeringsvärden föreligga färdigt senast den 25 januari under taxeringsåret.
Ägare av fastighet skall av lokal skattemyndighet senast den 15 febraari under
taxeringsåret underrättas om den taxering och de delvärden för fastigheten som
preliminärt bestämts. I underrättelsen skall upplysas om att ägaren senast den
10 mars äger till
Prop. 1973:162 271
fastighetstaxeringsnämndens
ordförande avge skriftiiga erinringar mot det preUminära beslutet. Vidare skall
upplysas om att särskild underrättelse om det slutliga beslutet kommer att
utsändas endast om erinringar avgetts mot preliminärt åsätt taxering eller om
fastighetstaxeringsnämnden, utan att erinringar avgetts, beslutat åsätta
fastighet annat taxeringsvärde än som preliminärt bestämts eller eljest
frångått det preliminära beslutet. Slutligen stadgas att underrättelsen skall
innehålla upplysning om vad som skall iakttas vid anförande av besvär över
fastighetslaxeringsnämndens beslut om taxering. Senast den 15 februari skall
lokal skattemyndighet utfärda kungörelse om när och var stommarna till fastighetslängder
skall vara utiagda under tio dagar före den 10 mars (152 § tredje stycket).
Fastighetstaxeringsnämndens
arbete skall vara avslutat senast den 25 mars (152 § första stycket TF). Har
ägare avgett erinringar mot preliminärt åsätt taxering eller har
fastighetstaxeringsnämnden, utan att erinringar avgetls, beslutat åsätta
fastighet annat taxeringsvärde än som preliminärt bestämts eller eljest
frångått det preliminära beslutet, skall den lokala skattemyndigheten senast
den 5 maj under taxeringsåret tillsända ägaren underrättelse om den taxering
och de delvärden, som fastighets-taxeringsnämnden slutligt bestämt. Underrättelsen
skall innehålla upplysning om vad som skall iakttas vid anförande av besvär
över fastighetstaxeringsnämndens beslut (154 § 1 mom.).
Före
utgången av mars skall dels ordföranden i fastighetstaxeringsnämnd enligt 154
§ 2 mom. TF ha sänt in protokoll och övriga handlingar till länsstyrelsen,
dels lokal skattemyndighet ha underskrivit fastighetslängden (76 § 1 mom. TK).
Senast
den 15 maj skall lokal skattemyndighet sända in deklarationer och andra
handlingar från fastighetstaxeringsnämnd till länsstyrelsen (135 a § TF).
Fastighetslängden skall läggas ut under tre veckor i maj på tid och plats som
skall kungöras av länsstyrelsen (154 § 3 mom. TF och 76 § 2 mom. TK).
5.3.2
Utredningsförslaget
5.3.2.1
Underrättelser om preUmuiär och slutlig taxering
För
den allmänna fastighetstaxeringen har den formella delgivningen av såväl
preliminära som slutiiga beslut skett genom offentiig utläggning av
fastighetslängd i vUken fastighetstaxeringsnämnds beslut skall vara upptagna
(150 § 2 mom. och 153 § TF). Vid särskild fastighetstaxering utsänds
underrättelser om preliminära beslut till fastighetsägama i fall som anges i
186 a §. Den formella delgivningen av slutiigt beslut vid särskild
fastighetstaxering sker genom att underrättelse enligt 189 § tillställs
fastighetsägaren i rekommenderad försändelse.
Skillnaderna
i delgivningen av slutliga beslut vid årlig taxering och
Prop.
1973:162 272
vid
allmän fastighetstaxering har betydelse bl. a. för fastighetsägarens
möjligheter att anföra extraordinära besvär över åsätt taxering. Utebliven
underrättelse vid allmän fastighetstaxering medför inte, såsom är fallet vid
den särskilda fastighetstaxeringen, extraordinär besvärsrält, då delgivningen
vid allmän fastighetstaxering sker genom utläggning av fastighetslängd.
I
åtskilliga remissyttranden över en inom finansdepartementet uppirät-tad
promemoria (Stencil Fi 1969: 7) med förslag till ändringar i
besvärs-förfarandet vid allmän fastighetstaxering m. m. blev frågan om en utvidgning
av underrättelseplikten föremål för uppmärksamhet. Sveriges industriförbund,
SHIO samt länsstyrelsen i Västmanlands län ansåg att samtliga fastighetsägare
borde få skriftlig underrättelse om fastighetstaxeringsnämndens beslut i
rekommenderad försändelse. Kammarrätten och RN föreslog att underrättelserna om
de slutliga taxeringarna skulle sändas i rekommenderat brev. Svenska
bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund uttalade att beslut
om slutlig taxering borde delges varje berörd fastighetsägare.
I
direktiven för fastighetstaxeringsutredningen har delgivningsförfarandet
framhållits som en av de frågor som särskilt bör ägnas uppmärksamhet. En
betydelsefull faktor i sarhmanhanget är kostnadsaspekten vilket understrakits i
direktiven.
Utläggning
av fastighetslängd bör enligt utredningen ske även i fortsättningen, oavsett
om besluten om allmän fastighetstaxering delges fastighetsägarna personligen.
Fastighetsägaren kan därigenom göra jämförelser mellan laxeringen av hans egen
och andra fastigheter, vilket är värdefullt för hans bedömning.
Vid
sammanträffande av ogynnsamma omständigheter kan det inträffa att en
fastighetsägare går förlustig den rätt att föra talan som han kunnat utnyttja
om taxeringsbeslutet ddgetts honom personligen. Utredningen delar därför den
kritiska inställning till det gällande systemet som kommit till uttryck bl, a,
i de återgivna remissyttrandena.
Beträffande
de praktiska svårigheter som kan föreligga dels för de enskilda, dels för
postverket vid distribution av rekommenderade underrättelser anför utredningen
först alt det för den enskilde visserligen kan uppkomma något merarbete, då den
rekommenderade försändelsen skall avhämtas på postanstalt. Detta merarbete
synes dock inte väga så tungt vid jämförelse med besväret att ta del av utlagd
fastighetslängd, särskilt om man samtidigt beaktar den större rättssäkerhet som
skulle uppkomma vid personlig delgivning.
Postverket
kan utan alltför stor omgång bemästra de praktiska svårigheter, som skulle
uppkomma vid delgivning av taxeringsbesluten genom rekommenderade brev. Enligt
postverkets bedömande når vanliga postförsändelser och rekommenderade
försändelser mottagaren i ungefär
Prop. 1973:162 273
samma
utsträckning. Däremot tar det avsevärt längre tid innan en viss mängd
rekommenderade brev når mottagarna.
Den fördröjning, som
skulle uppkomma vid personlig delgivning av faslighetstaxeringsbesluten är en
aspekt som man måste ta hänsyn till vid planeringen av de skeden av
taxéringsarbetét som infaller, då underrättelserna skall sändas ut. De
slutliga besluten skulle t, ex, på grand av lidsförskjutningar inte kunna vara
fattade den 25 mars.
Vissa tidsmässiga
förskjutningar av taxeringsarbetet skulle vid personlig delgivning av samtliga
underrättelser få ske, vilka dock torde kunna bemästras. Praktiska svårigheter
uppstår också vid en övergång till personlig delgivning av samtliga
underrättelser men dessa utgör inte enligt utredningen något absolut hinder för
en övergäng till ett sådant delgiv-ningssystem.
Med utgångspunkt i nu
befintligt antal taxeringsenheter och med hänsyn till den ökning av detta
antal som kan föratses inträffa till 1975 års allmänna fastighetstaxering, kan
beräknas att ca 2,8 milj, underrättelser om preliminär taxering och 0,2 milj.
underrättelser om slutlig taxering kommer att sändas ut till fastighetsägare
vid 1975 års taxering.
En fullständig övergång
till personlig delgivning genom rekommenderade försändelser för underrättelser
beträffande både preliminära och slutliga beslut skulle innebära att 3 mUj,
rekommenderade underrättelser skulle utsändas. Som ett andra alternativ har
utredningen övervägt en ordning enligt vilken de preliminära besluten, ca 2,8
mUj., sänds i lösbrev men de slutiiga underrättelserna, ca 0,2 milj., sänds
med rekommenderade försändelser. Därmed bör jämföras kostnaderna om nuvarande
syslem behålls oförändrat, därvid ca 3 milj, underrättelser skulle sändas i
lösbrev.
Enligt utredningens
beräkningar, som utgår från portoläget den 1 oktober 1971, innebär de tre
alternativen kostnader om för det första alternativet 7,2 milj, kr,, för det
andra alternativet 2,16 milj, kr, och för det tredje alternativet 1,8 milj,
ler. Skillnaden i porlokostnader mellan det nuvarande systemet och ett syslem
med rekommenderade brev för både de preliminära besluten och de slutliga besluten
är 5,4 milj, kr. En sådan kostnadsökning bör ställas mot den totala kostnaden
för 1970 års allmänna fastighetstaxering, som uppskattas till ca 32 milj. kr.
Ännu större kostnadsökning skulle uppkomma om såväl besluten om preliminär taxering
som samtliga beslut om slutiig taxering skulle sändas tiU fastighetsägarna med
rekommenderade försändelser.
Utredningen anser den
lämpligaste lösningen vara att underrättelser om samtliga preliminära beslut
liksom hittiUs sänds med lösbrev och att underrättelserna om slutlig taxering
sänds i rekommenderade brev. Genom att de preliminära besluten sänds i lösbrev
undviker man dels en kostnadsökning om ca 5 mUj, kr,, dels för taxeringsarbetet
försvårande
18
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 162
Prop. 1973:162 274
tidsförskjutningar.
Enligt utredningens mening när underrättelserna i lösbrev fastighetsägarna utom
i undantagsfall.
En
risk föreligger emellertid för att en fastighetsägare inte skall kunna ta del
av underrättelse om preliminärt beslut. Utredningen syftar därvid pä de fall då
fastighetsägaren är sjuk, bortrest e. d. vid den lid, dä dessa underrättelser
sänds ut och då han äger avge erinringar. Uttedningen föreslår därför, som
närmare kommer att utvecklas i det följande, att en fastighetsägare i vissa
fall skall kunna få sin besvärstid förlängd, om han inte fått del av preliminär
underrättelse, Samma förlängning av besvärstiden bör tillkomma en
fastighetsägare, till vilken underrättelse om slutlig taxering skall sändas,
om han inte senast den 25 maj under taxeringsåret fått sådan underrättelse.
Rekommendering av underrättelserna om de slutliga besluten vilket utredningen
föreslär skulle vid ett antal försändelser av 200 000 stycken medföra en
kostnadsökning som enligt portoläget den 1 oktober 1971 uppgår lill endast 360
000 kr. Rekommendering och postddgivning av underrättelser om de slutiiga
besluten bör ske i överensstämmelse med de grander som gäller för personlig delgivning
av underrättelser om definitiv avvikelse vid inkomsttaxeringen.
Utredningen
anser att de rättssäkerhetskrav, som inom rimliga gränser kan ställas på
underrättdseförfarandet vid fastighetstaxeringen, blir till en acceptabel
kostnad uppfyllda genom det framlagda förslaget.
I
de slutliga underrättelserna om särskild fastighetstaxering skall anges alla
de uppgifter om fastigheten som skall längdföras.
Motsvarande
underrättelseskyldighet vid den allmänna fastighetstaxeringen avser det totala
taxeringsvärdet, delvärdena, skattepliktsförhål-landel och fastighets karaktär
av jordbruksfastighet eller annan fastighet.
De
skilda delgivningsförfarandena vid allmän och vid särskild fastighetstaxering
har tidigare i viss män kunnat utgöra skäl för att underrättelserna vid de
båda taxeringarna haft olika innehåll. Förslaget om att vissa rättsverkningar
skall knytas till underrättelserna om preliminärt och slutligt beslut vid
allmän fastighetstaxering bör medföra att dessa underrättelser liksom de
slutliga underrättelserna vid den särskilda fastighetstaxeringen skall
innehålla alla de uppgifter om fastigheten som skall längdföras. Därigenom
underrättas fastighetsägaren om taxeringen och grandema därför.
Vid
särskild fastighetstaxering har stadgats skyldighet för lokal skattemyndighet
att i underrättelse om sådan taxering lämna upplysning om skiljaktig mening som
antecknats i protokoll eller annan handling. Utredningen anser att
underrättelseskyldigheten skall avse även särskild mening som anförts av
sakkunnig. Utredningen föreslår därför en omformulering av 189 § TF, så att
underrättelseskyldigheten vid särskild
Prop. 1973:162 275
fastighetstaxering
otvetydigt kommer att avse inte bara reservation (av ledamot) utan även sådan
särskild mening (av annan än ledamot) som antecknats i protokoll eller annan
handling. Samma regler bör gälla vid allmän fastighetstaxering. Därvid bör
lokal skattemyndighets skyldighet att i fastighetslängden anteckna skiljaktig
mening av fastighetstaxerings-nämndens ordförande utgå.
5.3.2.2
Övrigt
Bestämmelserna
i 149 § TF synes kunna tolkas så att nämndens första sammanträde skall äga rum
före den 5 oktober, då taxeringsarbetet senast skall börja. I praktiken torde
emellertid det första sammanträdet enligt 149 § ha förlagts i direkt anslutning
tUl påbörjandet av taxeringsarbetet. Det bör klart anges att det i 149 § angivna
sammanträdet inte skall behöva hållas innan taxeringsarbetet tar sin början
senast den 5 oktober.
Vid
den särskilda fastighetstaxeringen liksom vid övrig årlig taxering kan
ordföranden ensam fatta beslut i vissa frågor (185 § tredje stycket resp. 63 §
andra stycket TF). Detta föreslås även bli fallet vid den allmänna
fastighetstaxeringen. Vid avgörande av vissa ärenden t. ex. om sekretessfrågor
och anmaning kan enligt utredningen ett snabbt beslut vara av betydelse.
För
att bereda fastighetstaxeringsnämnderna något längre tid för att slutiigt
fastställa taxeringarna efter det erinringar med anledning av de preliminära
besluten avgetts den 10 mars föreslår utredningen, att arbetsperiodens slutdag
ändras från den 25 mars till den 31 mars. Det är dock angeläget, alt flertalet
av ärendena slutbehandlas och redovisas redan före den 31 mars.
När taxeringarna slutligt
fastställts skall fastighetslaxeringsnämndens samtiiga beslut, med undantag
dock i fråga om byggnader på ofri grund med värde understigande 5 000 kr.,
upptas i ny stomme till fastighetslängd. Sedan lokal skattemyndighet
fullständigat den nya stommen med behöriga anteckningar, skall den lokala
skattemyndigheten senast den 10 maj underskriva den nya stommen som därefter
utgör faslighetslängd för taxeringsåret.
Med hänsyn till förslaget,
att slutdagen för underskrivandet av fastighetslängden skall bestämmas till
den 10 maj, bör nu föreskrivna sista dag för utsändandet av de slutliga
underrättelserna, den 5 maj, framflyttas till den 15 maj under taxeringsåret.
Detta nödvändiggör i sin lur en framflytlning av besvärstiden samt ändring av
tiden för den offentliga utläggningen av fastighetslängden. Dessa frågor
behandlas i det föl jande.
Prop.
1973:162 276
5.3.3
Remissyttrandena
5.3.3.1 Underrättelser
om preliminär och slutlig taxering
Det
föreslagna underrättelseförfarandet liksom förslaget om innehållet i
underrättelserna tUlstyrks eller lämnas utan erinran av den övervägande delen
av remissinstanserna, bl. a. kammarrätterna i Stockholm och Göteborg,
länsstyrelserna i Stockholms, Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro och
Kopparbergs län. Föreningen Sveriges fögderichefer. Lantbrukets
skattedelegation. Näringslivets skattedelegation, SACO, SHIO och TCO.
Föreningen Sveriges fögderichefer anser förslaget lämpligt avvägt men
framhåller att delgivningsförfarandet innebär ett inte obetydligt merarbete för
de lokala skaltemyndighetema. Dessa har dessutom vid denna tidpunkt på grand av
arbetet med inkomsttaxeringen svårt att avstå personal till denna nya uppgift.
Hänsyn härtill måste vid meddstillddningen tas tUl bestyret med den aUmänna
fastighetstaxeringen.
Sveriges
fastighetsägareförbund finner det olämpligt att underrättelse om
fastighetstaxeringsnämnds preliminära beslut tillställs fastighetsägaren i
lösbrev. Skäl för extraordinär besvärsrätt måste i sådant fall anses föreligga
så fort fastighetsägaren påstår att han inte fält underrättelse om det
preliminära beslutet med hänsyn tiU fastighetsägarens svårigheter att visa att
lösbrevet inte kommit honom tUl banda. Länsstyrelsen i Jämtlands län avstyrker
de föreslagna ändringarna av underrättelseförfarandet med hänsyn till kravet
på fastighetsägarnas rättssäkerhet särskilt mot bakgrand av den ökade
betydelse taxeringsvärdet fått för den enskilde fastighetsägaren.
5.3.3.2 Övrigt
Förslaget
till tidsschema och tidsfrister lämnas utan erinran av flertalet
remissinstanser. Några av dem anser emellertid att tidsschemat m. m. alltjämt
är för snävt tilltaget. Svenska bankföreningen anser att de tidsfrister, som
står de skattskyldiga till buds bl. a. för att inkomma med erinringar mot
preliminärt beslut är korta. Det material, som den skattskyldige kan behöva
införskaffa, kan vara omfattande. Likaså förefaller den tid, inom vilken
fastighetstaxeringsnämnden skall behandla inkomna erinringar mot preliminära
beslut, orimligt kort. De tidsfrister, som gäller för såväl inkomst- och
förmögenhetstaxering som för särskild fastighetstaxering, borde också bli
gällande för den allmänna fastighetstaxeringen. Länsstyrelsen i Kristianstads
län anser att fastighetstaxe-ringsnämndemas arbete bör vara avslutat den 10
april i stället för den 31 mars som föreslagits.
Prop.
1973:162 277
6
Besvärsförfarandet 6.1 Den ordinära processen
6.1.1 Nuvarande
ordning
Senast
den 5 maj under taxeringsåret skall den lokala skattemyndigheten tillsända
ägaren underrättelse om den taxering och de delvärden, som slutligt bestämts
(154 § 1 mom. TF). Fastighetslängden skall offentligen framläggas inom
kommunen under minst tre veckor i maj (154 § 3 mom.).
Besvär
över fastighetstaxeringsnämnds beslut skall under taxeringsåret ha kommit in
senast frän ägare den 31 maj, från kommun den 30 juni och från
taxeringsintendent den 31 oktober (158 § 2 mom.).
Enligt
numera upphävda 163 § skulle fastighetsprövningsnämnds arbete vara avslutat
senast den 15 december under taxeringsåret.
6.1.2 Utredningsförslaget
Förslaget
att underrättelsema om slutUga beslut skall sändas till resp. fastighetsägare i
rekommenderade brev kommer att medföra att genomsnittiigt flera dagar tas i
anspråk för överbringande av underrättelserna än vad som tidigare varit fallet.
Slutdagen för utsändandet av de slutliga underrättelsema har föreslagits bli
framflyttad till den 15 maj. Utredningen har funnit det mest ändamålsenligt
att behålla ordningen med en fast besvärstid för samtiiga ägare. För de ägare,
som skolat erhålla slutlig underrättelse men inte fått sådan inom viss
föreskriven tid, föreslår utredningen utvidgad extraordinär besvärsrätt.
Med
anledning av dels att längre tid kan väntas gå åt för all underrättelserna om
de slutliga besluten skall komma fastighetsägama tUl hända, dels alt slutdagen
för utsändandet av de slutliga underrättelserna föreslagits framflyttad, anser
utredningen att den fasta besvärstiden för ägarna bör flyttas fram till den 15
juni under laxeringsåret.
Om
besvärstiden för ägare utsträcks bör även tiden för utläggandet av
fastighetslängden ändras. Som en konsekvens av den ändrade besvärstiden bör
fastighetslängden finnas offentligen framlagd inom kommunen under en tid av
minst tre veckor före den 15 juni. De nu föreslagna ändringarna bör inte
medföra att senaste tidpunkt för kommuns och taxeringsintendents besvär
rubbas.
Vid
inkomst- och förmögenhetstaxeringen föreskrivs numera beträffande laxeringsintendenten
att han skall före utgången av den för honom gällande besvärstiden ange
yrkanden och grunder för sin besvärstalan, om skatterätten inte med hänsyn
till utredningens vidlyftighel eller andra synnerliga skäl medger anstånd.
Utredningen föreslår att samma bestämmelse bör gälla vid fastighetstaxeringen.
Prop.
1973:162 278
Vid den årliga taxeringen har vidare viss förlängning
skett av skatt-skyldigs besvärstid vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen.
Skatterätten får sålunda pröva skattskyldigs besvär, även om de kommit in
efter ordinarie besvärstid under förutsättning att taxeringsintendenten helt eller
delvis biträder besvären i sak. En ytterligare förutsättning är att besvären
kommit in senast den dag då taxeringsintendenlens besvärstid utgår. Under
dessa förutsättnmgar har en skattskyldigs besvärstid utsträckts med åtta och
en halv månad vid den ärliga taxeringen.
Utredningen anser att samma princip bör gälla för
fastighetsägares besvär till fastighetstaxeringsrätt i fräga om allmän
fastighetstaxermg. Fastighetsägares besvärstid skulle, om nämnda
förutsättningar föreligger, förlängas från den 15 juni till den 31 oktober,
vilket utredningen finner lämpligt med hänsyn bl. a. till
delgivningsförfarandet i fråga om beslut vid allmän fastighetstaxering.
Fastighetstaxeringsrätten bör därför i de fall då besvär inkommer frän ägare
efter den 15 juni men före utgången av oktober under taxeringsåret få pröva
besvären, om taxerings-intendenten helt eller delvis biträder besvären i sak.
Som en anpassning till gällande regler för inkomst- och
förmögenhetstaxeringen föreslår utredningen även att reglerna vid
fastighetstaxeringen om gränser för lalerälten vid besvär till kammarrätt
skall utmönstras.
6.1.3 Remissyttrandena
Förslaget om förlängd besvärstid för fastighetsägare samt
förslagen om anpassning av besvärsförfarandet till regler som införts för
inkomst-och förmögenhetslaxeringen tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.
Några
remissinstanser föreslär ändrade besvärstider i andra instans för kommun och
laxeringsintendent. Länsstyrelsen i Stockholms län anser med hänsyn till de
stora kommunernas svårigheter att inom nuvarande besvärstid hinna bedöma om
besvär skall anföras att kommuns besvärslid bör förlängas till den 30
september. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att taxeringsintendentens
besvärstid bör förlängas till den 15 november. Vidare bör tiden för utläggning
av fastighetslängden kunna minskas från tre tUl två veckor.
6.2 Den extraordinära processen
Ö.2.1 Nuvarande ordning
I 167 § 1 mom. första stycket TF anges grunderna för
besvär i särskild ordning vid allmän fastighetstaxering.
Sådan besvärsrätt föreligger bl. a. om taxering skett av
egendom, som enligt 4 § KL inte är att hänföra till fastighet, och om underrättelse
om preliminär eller slutiig taxering haft felaktigt innehåll.
Prop. 1973:162 279
Vid
den särskUda fastighetstaxeringen gäller enligt 195 § 2 mom. TF samma
besvärsgrunder vid den extraordinära processen som vid allmän
fastighetstaxermg. Vid den särskilda fastighetstaxeringen får vidare enligt 195
§ 1 mom. ägare som inte senast den 15 juli under laxeringsåret erhållit
underrättelse om slutlig taxering anföra besvär intill utgången av året efter
taxeringsåret.
6.2.2
Utredningsförslaget
En
utvidgning bör ske av den extraordinära besvärsrätten vid allmän
fastighetstaxering i första hand med förebild i den extraordinära besvärsrätten
vid den årliga taxeringen. Rätt att anföra besvär i särskUd ordning skuUe
därvid föreligga för en fastighetsägare, som genom personlig delgivning skulle
erhäUa underrättelse om slutlig taxering men inte fått sådan viss tid före den
senaste dagen för anförande av ordinära besvär. Vid den årliga taxeringen, där
den ordinära besvärstiden går ut den 15 augusti, är stadgat att extraordinär
besvärsrält föreligger om de slutiiga underrättelserna inte ddgetts senast den
15 juli, dvs. en månad före den ordinära besvärstidens utgång. Vid den allmänna
fastighetstaxeringen har föreslagits att den ordinära besvärstiden, som tidigare
gått ut den 31 maj, skall förlängas tiU den 15 juni, SkuUe liksom vid den årliga
taxeringen en månad ligga mellan sista dag för delgivning och den ordinära
besvärstidens utgång, borde sista ddgivningsdag vara den 15 maj. Med hänsyn
lill förslaget att de slutliga underrättelserna skall utsändas senast den 15
maj föreslås emellertid, att den 25 maj skall vara sista ddgivningsdag för de
slutliga underrättelsema. Om delgivning inte skett denna dag, bör
fastighetsägaren ha rätt att anföra besvär i särskild ordning tUl utgången av
året efter taxeringsåret. Fastighetsägaren har därvid minst tre veckor på sig
att anföra besvär före utgången av den ordinära besvärstiden den 15 juni, vUket
bör vara tillräckligt.
För att ytterligare minska
risken för rättsförlust på grund av bristande kännedom om fastighetstaxeringen
bör även utebliven underrättelse om preliminär taxering i vissa fall medföra
rätt för fastighetsägaren att anföra besvär i särskild ordning. I realiteten är
det genom underrättelserna om preliminär taxering som det helt övervägande
antalet fastighetsägare fär kännedom om taxeringen av sina fastigheter. Av
olika skäl har utredningen stannat för förslaget att dessa underrättelser i
fortsättningen liksom hittills skall sändas ut i lösbrev. Om fastighetsägaren
gör sannolikt att han inte fått denna underrättelse, bör han fä anföra extraordinära
besvär under samma tid som den fastighetsägare, som inte mottagit föreskriven
underrättelse om slutligt beslut, dvs. till utgången av året efter taxeringsåret.
Det kan möjligen göras gällande att en tung bevisbörda läggs på
fastighetsägaren om man såsom föratsättning för extraordinär besvärsrätt
stadgar att ägaren skall göra sannolikt, att han
Prop. 1973:162 280
inte
mottagit underrättelsen om det preliminära beslutet. Enligt utredningens
mening bör emellertid kraven på fastighetsägarens bevisning i dessa fall inte
ställas höga. Kan fastighetsägaren visa alt han vid den lid då de preliminära
besluten sänds ut och då han själv har att överväga om han skall komma in med
erinringar varit sjuk eller bortrest och påstår han att han därför inte fått
del av underrättelsen om del preliminära beslutet, synes skäl föreligga att
medge honom förlängd besvärstid. Sådan besvärsrätt bör föreligga om ägaren inte
den sista februari fått den preliminära underrättelsen. Vad nu sagts om
extraordinär besvärsrätt vid utebliven underrättelse om preliminär taxering
bör gälla endast under förutsättning att ägaren inte senare erhåller
föreskriven underrättelse om slutiig taxering,
6.2.3
Remissyttrandena
Förslaget
om utvidgad extraordinär besvärsrätt vid utebliven underrättelse om slutlig
taxering tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.
Förslaget
om extraordinär besvärsrätt för fastighetsägare som gör sannolikt att han på
grund av bortavaro eller sjukdom eller annan anledning inte inom viss tid
mottagit underrättelse om preliminär taxering tillstyrks eller lämnas utan
erinran av flertalet remissinstanser, bl, a, kammarrätterna i Stockholm och
Göteborg, SACO och TCO.
Några
remissinstanser understryker att kravet på bevisning om att fastighetsägaren
inte fått del av den preliminära underrättelsen bör sättas lågt. Detta gäller
bl, a. Lantbrukets skattedelegation och Näringslivets skattedelegation.
Några
länsstyrelser är tveksamma eller negativa inför förslaget om extraordinär
besvärsrätt vid utebliven preliminär underrättelse. Länsstyrelserna i
Jämtlands och Västernorrlands län anser att nuvarande föreskrift i 167 § 1 mom,
6) TF får anses tUl fyllest för den åsyftade situationen. Länsstyrelsen i
Västemorrlands län anför vidare att man inte kan utesluta risken att
fastighetsägaren påstår sig inte ha fått preliminär underrättelse utan
möjlighet för det allmänna alt motbevisa påståendet. Man kan befara att alltför
mänga laxeringar hålls flytande under lång lid, vilket medför olägenheter både
för den enskilde och det aUmänna,
7
Fastighetsbegreppets betydelse vid beskattning av inkomst, förmögenhet, arv
och gåva m. m.
7.1
Nuvarande ordning
Inkomstskatt
enligt SI resp, KL beräknas i åtskilliga fall med utgångspunkt i bestämningen
av vad som är fastighet och i fastighets taxeringsvärde eller delvärde.
Taxeringsvärdet utgör t. ex. underlag för schablon-
Prop. 1973:162 281
beskattning
av en- och tvåfamiljsfastigheter (24 § 2 mom. KL). Vid beskattning av
reaUsationsvinst är det av avgörande betydelse om egendom hänförs lill
faslighet eller inte (35 § 2 mom.). Fastighets ingångsvärde kan därvid i vissa
fall beräknas med utgångspunkt i ett taxeringsvärde för denna (punkt 2 av
anvisningarna till 36 §).
Vid beskattning av inkomst
av rörelse gäller att avskrivningsunderlaget för byggnad, i de fall
anskaffningsvärdet inte kan visas, bestäms genom proportionering av
köpeskillingen för fasligheten. Av köpeskillingen skaU enligt punkt 7 sjätte
stycket av anvisningarna till 29 § KL på byggnaden belöpa så stor del, som det
vid fastighetstaxeringen fastställda byggnadsvärdet (minskat med särskilt
maskinvärde) utgör av hela taxeringsvärdet (minskat med särskilt maskinvärde).
Vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet finns motsvarande
proportioneringsregel i punkt 3 sjunde stycket av anvisningarna till 22 §.
Enligt denna skall 25 % av fastighetens anskaffningskostnad anses belöpa på
byggnaderna, om inte exploateringsvärdet m. m, överstiger 25 000 kr. För
beräkning av värdeminskningsavdrag i jordbruk och rörelse gäller för delta ändamål
särskUt utformade regler för gränsdragning mellan mark, markanläggningar,
byggnader och inventarier (se punktema 35 av anvisningarna tUl 22 § resp.
punkt 7 av anvisningarna tUl 29 §).
Fastighetsbegreppets
betydelse i bestämmelserna om beräkning av förmögenhetsskatt, arvs- och
gåvoskatt, mervärdeskatt och stämpelskatt samt för vissa placerings- och
fonderingsbestämmdser m. m. har berörts i avsnitt 3.1.1. Delsamma gäller
anknytningar i sädana bestämmelser till fastighets taxeringsvärde eller
delvärde.
Ärlig förmögenhetsskatt
erläggs till staten enligt SF. Den skattepliktiga förmögenheten utgörs av
värdet av de tUlgångar, bl, a. fastighet, som anges i 3 § 1 mom, SF, minskat
med skulderna. Fastighet tas i princip upp tUl del taxeringsvärde som gällde
vid utgången av beskattningsåret (4 § andra stycket). För förmögenhetsskatten
tillämpas fastighetsbegreppet enligt 4 § tredje stycket KL (1 § tredje
stycket).
Skatt utgår enligt 1 §
första stycket AGF för egendom, som förvärvas genom arv eller testamente
(arvsskatt) eller genom gåva (gåvoskatt). Som värde på fast egendom gäller i
princip det taxeringsvärde som gällde året före det år då skattskyldigheten
inträdde. Vissa särskilda värderingsregler finns emellertid för speciella fall
(22 §). I 20 § tredje stycket föreskrivs att såsom fast egendom enligt AGF
avses vad som är fast egendom enligt 1895 års lag angående vad till fast
egendom är att hänföra trots att denna lag har upphört att gälla. Vid
tillämpningen av värderingsbeslämmdserna i 2127 §§ skall byggnad alltid anses
som fast egendom.
Skalleplikt
till mervärdeskatt föreligger enligt MF i regel för vara.
Prop.
1973:162 282
Till
vara hänförs bl. a. ej mark eller byggnad (7 § MF). Byggnad, som utgör
lagertillgång i byggnadsrörelse, är emellertid enligt 9 § MF skattepliktig tUl
mervärdeskatt. Fastighet enligt 4 § KL utgör uite vara. Vara som inmonterats i
fastighet räknas som tillbehör lUl fastigheten (första stycket av anvisningama
tiU 7 § MF). Fast maskin och annat inventarium som hör till byggnad och som
enligt punkt 5 av anvisningarna till 10 § KL åsätts särskilt maskinvärde anses
alltid som vara enligt MF, Ledning för överföring av elektrisk kraft, värme,
gas, vatten eller annan produkt, för teleförbindelse eller för jämförligt
ändamål räknas alltid som fastighet när ledningen inte ingår i fast maskin, som
är att anse som vara, eller i annat inventarium.
Stämpelskatt
enligt stämpelskatteförordningen erläggs för bl, a, förvärv av fast egendom.
Någon definition av vad som avses med fast egendom finns inte i förordningen.
Som värde av fast egendom gäller taxeringsvärdet året närmast före det år då
lagfart söks. Vid köp, där köpeskillingen överstiger detta taxeringsvärde,
skall dock egendomens värde anses motsvara köpeskUlingen (8 § 1 mom, första
stycket). Under vissa förhållanden skall särskild värdering ske (8 § 1 mom,
tredje stycket).
Det
skatterätlsliga fastighetsbegreppet, representerat av taxeringsvärdet, spelar
alltjämt en viss roll i reglerna för placering av kapital med fast egendom som
säkerhet. Föreskrifter där det skatterätlsliga fastighetsbegreppet fortfarande
används finns i förordningen med särskilda bestämmelser om anbringande av
omyndigs medel (2 §), lagen om försäkringsrörelse (274, 275 och 277 §§),
kommunallagen (61 § andra stycket), kommunallagen (1957: 50) för Stockholm (65
§ andra stycket), lagen (1957: 281) om kommunalförbund (16 § första stycket),
landstingslagen (1954: 319) (65 § andra stycket), förordningen om erkända
arbetslöshetskassor (42 §), reglementet angående föivaltningen av riksförsäkringsverkets
fonder (9 §), lagen (1961:436) om församlingsstyrelse (75 § andra stycket),
reglementet angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas fonder
för den obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen (2 §) och lagen om
understödsföreningar (24 §), Bestämmelser av likartad karaktär och med
motsvarande syfte är vissa redovisningsregler i lagen om aktiebolag (72 § 2
mom,, 100 § 2 mom, och 103 § 1 mom,).
Föreskrifterna
i lagen (1933; 359) angående vad med fastighets taxeringsvärde i vissa faU
skall förstås och lagen (1971: 171) om särskilt uppskaltningsvärde pä fastighet
har betydelse för fastighetsbeläningen i vissa fall när taxering ännu inte
hunnit ske. Det skatterältsliga fastighetsbegreppet är grund för värderingen
(2 § lagen om särskilt uppskattningsvärde på fastighet).
Prop.
1973:162 283
Ansvaret
för inteckning, som beviljats i flera fastigheter, vUar på var och en av
fastigheterna till det belopp som faller på fasligheten efter förhållandet
meUan dennas särskilda värde och sammanlagda värdet av alla fastigheterna. Som
fastighets värde gäller därvid taxeringsvärdet för året innan inteckningen
söktes eller, om särskilt taxeringsvärde då inte fanns för fastigheten, det
taxeringsvärde som därefter först fastställs. Om någon av fastigheterna skall
säljas ulmätningsvis och taxeringsvärde inte finns för var och en av
fastigheterna, gäller de värden som överexekutor låter åsätta fastigheterna
enligt lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom (6 kap. 10 §
första stycket JB). En motsvarande regel finns för fördelning av brist, som
uppstått vid försäljning av en fastighet, på återstående gemensamt intecknade
fasligheter (6 kap. 10 § andra stycket).
Bidrag
till vägförenings utgifter utgår enligt huvudregeln i förhållande till de i
vägföreningen ingående fastigheternas senast fastställda taxeringsvärden (76 §
första stycket lagen om enskilda vägar).
7.2
Utrednings- och promemorieförsiagen
7.2.1
Beskattningsfrågor
Betänkandet
Det skatterättsliga fastighetsbegreppet
Då
fråga är om fastighet, som i KL:s mening helt eller delvis ingår i rörelse, har
man föreslagit att alla anordningar, delar och tillbehör till mark och byggnad,
som är avsedda att direkt tjäna fastighetens användning för rörelseändamål och
inte är att hänföra till markanläggning skall i skatterätten i motsats till
civilrätten räknas som lös egendom. På dessa tillgångars anskaffningsvärde
föratsätts föreskrifterna om värdeminskningsavdrag för maskiner och
inventarier i punkterna 3 och 4 av anvisningarna till 29 § KL vara tillämpliga
utan den begränsning som stadgas i punkt 5 av övergångsbestämmelserna liU lagen
om ändring i KL. Vad beträffar jordbraksfastighet anförde man att fråga kunde
uppkomma att behandla denna egendom efter samma principer som föreslagits för
rörelsefastigheterna. I avvaktan på nya regler för jordbruksbeskattningen fann
man inte anledning att föreslå ändrade regler i fräga om jordbruksfastigheterna.
Begreppet
särskilt maskinvärde föreslogs bli slopat i alla sammanhang.
I
byggnadsvärdet skuUe inräknas sådana markanläggningar som ledningar för
vatten, avlopp, elektrisk ström, gas m. m., vilka är nödvändiga för byggnadens
allmänna användning. Tunnelanläggningar föreslogs i princip skola behandlas
enUgt reglema för byggnad.
Prop.
1973:162 284
Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Behov i och för sig av ett särskilt skatterättsligt
faslighelsbegrepp torde inte finnas för bestämmdserna om inkomstbeskattningen.
Något hinder mot att låta ordet fastighet genomgående i KL avse det nya civilrättsliga
begreppet torde inte föreligga. Vill man uttrycka att man med fastighet
särskilt åsyftar registerfaslighet eller fast egendom eller viU man från
fastighetsbegreppet i visst fall utesluta något slag av fastighetstillbehör,
får detta anges särskilt. Behov av sådana föreskrifter torde inte föreUgga f.
n.
I promemorian framhålls att uttryck såsom fastighetens taxeringsvärde
nu och fortsättningsvis skall avse taxeringsvärdet på den taxeringsenhet, i
vilken ifrågavarande fastighetsdel eller fastighet ingår. Ägare eller
arrendator kan efter framställning få uppgift om hur stor del av
taxeringsvärdet som belöper pä viss fastighet. MöjUgheten att göra sådan
framställning har föreslagits bli utvidgad att omfatta även taxeringsintendent
och kommun.
Innehållet
i fastighetsbegreppet har såvitt gäller den skattelagstiftning, som inte avser
inkomstbeskattningen, främst betydelse för värderingsreglerna i SF, AGF och
stämpdskatleförordningen. Enligt dessa utgår enligt huvudregeln skatt för
fastighet på grundval av fastställt taxeringsvärde. Detta gäller dock för
stämpelskatt endast under föratsättning att köpeskUlingen inte överstiger
taxeringsvärdet. Man har att överväga om förslaget att industriliUbehör inte
skall beaktas vid åsättande av taxeringsvärde bör inverka på nämnda
föreskrifter. De föremål som hänförs till industritillbehör har tidigare
beskattats antingen genom att de utgjort del av underlaget för beräkning av
taxeringsvärdet eller såsom inventarier,
IndustritUlbehören
representerar stora värden, ehuru man inte tillför-litiigen kan ange hur stora.
Det torde under sådana förhåUanden knappast kunna anses försvarbart att inte
beskatta dessa värden vid förmögenhetsbeskattningen och i samband med arv och
gåva. Med hänsyn härtill bör i 4 § SF och 22 § AGF intas bestämmelse om att då
det finns industritUlbehör skall dessa upptas särskilt. De bör därvid
värdesättas enligt reglerna om värdering av lös egendom. Någon bestämmelse av
sådant innehåll torde inte behövas i stämpelskatteförordningen med hänsyn
lill bestämmelsema däri att skatt skall utgå efter köpeskillingen om denna
överstiger taxeringsvärdet.
Även såvitt gäller MF bör en anpassning ske till det i
promemorian föreslagna fastighetsbegreppet. Reglerna om mervärdeskatten är f.n.
under översyn. Denna verkställs av mervärdeskatteutredningen. Med anledning
därav lämnas i promemorian inte något förslag tiU författningsändring såvitt
gäUer MF.
Prop.
1973:162 285
7.2.2 Frågor om fondering och placering
Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
Även då det gäller lagstiftning utanför skatterättens
område, i vilken taxeringsvärdet har betydelse för regler om fondering och
placering och såsom förddningsgrund m. m. bör övervägas, om förslaget att
industritillbehörens värde inte skall ingå i fastighets taxeringsvärde, bör
medföra följdändringar.
De aktuella fonderings- och placeringsreglerna består i
huvudsak av tre grupper. Den ena gruppen omfattar sådan lagstiftning enligt
vilken lån inte får meddelas i industrifastigheter. Dit hör förordningen om erkända
arbetslöshetskassor och reglementet angående förvaltningen av de allmänna
försäkringskassomas fonder för den obligatoriska och den frivilliga
sjukförsäkringen. För dessa författningar torde förslaget i promemorian i allt
väsentligt sakna intresse.
Enligt 2 § förordningen med särskUda bestämmelser om
anbringande av omyndigs medel får utlåning av omyndigs medel utan överförmyndares
samtj'cke ske endast mot säkerhet av panträtt på grundval av inteckning i fast
egendom inom 60 % av det senast fastställda taxeringsvärdet. Avser inteckning
annan fastighet än jordbruksfastighet, får utlåning dock endast ske om fastigheten
är belägen inom stadsplan eUer byggnadsplan och det finns byggnad på
fastigheten, som huvudsakligen innehåller bostadslägenheter för uthyrning samt
inteckningen ligger inom det belopp, för vilket byggnaden är brandförsäkrad. I
flera författningar ställs samma villkor för utlåning som i nyss återgivna
bestämmelse. Detta gäller kommunallagen, kommunallagen för Stockholm,
landslingslagen, lagen om kommunalförbund och lagen om församlingsstyrelse. Av
nyssnämnda bestämmelser i 2 § förordningen med särskilda bestämmelser om
anbringande av omyndigs medel framgår att förslaget att värdet av
industritUlbehör inte skall ingå i taxeringsvärdet knappast kan ha något
intresse.
Den tredje gruppen gäller försäkringsbolags och liknande
institutioners fonderingar. I korthet kan sägas att dessa bolag m. fl. får
placera medel med säkerhet genom inteckning i fast egendom inom två tredjedelar
av taxeringsvärdet. Detta gäller enligt lagen om försäkringsrörelse,
reglementet angående förvaltning av riksförsäkringsverkets fonder och lagen om
understödsföreningar. För dessa bestämmelser kan förslaget om behandlingen av
industritillbehören vid fastighetstaxeringen ha viss betydelse. Föreskriftema i
22 kap. JB om inteckning i fast egendom avser även panträtt genom inteckning i
industritUlbehör. Med hänsyn till dessa panlrattsliga regler kunde det synas
följdriktigt att underlaget för försäkringsbolagens m. fl. säkerheter då det
gäller fastighet vidgades i motsvarande mån, dvs. genom att
industritillbehörens värde beaktades
Prop. 1973:162 286
vid åsättande av taxeringsvärde eller genom att till detta
värde lades värdet av industritillbehören.
Emellertid
tillkommer i detta avseende frågor om man materiellt sett vill utvidga
underlaget för säkerheterna. Förslaget i promemorian avser att bibehålla
underlaget för taxeringsvärdet vid såvitt möjligt oförändrad storlek. De
förändringar av taxeringsvärdena som sannolikt inträffar vid den allmänna
fastighetstaxeringen år 1975 torde i allt väsentligt medföra att medgivna
inteckningar kommer att ligga inom föreskriven del av taxeringsvärdet. Mot
bakgrund av det anförda lämnas iite något förslag i frågan utan det bör, sägs
det, övervägas i annan ordning om konsekvensändringar av angivet slag bör komma
tUl stånd. Detsamma sägs gälla redovisnings- och uppskrivningsregler i lagen om
aktiebolag och regler om fördelning av ansvaret för gemensamma inteckningar efter
taxeringsvärdet. Inte heller i vad avser förköpslagen, enligt vilken kommuns
förköpsrätt inte får utövas i fråga om fastighet med lägre taxeringsvärde än
200 000 kr. (3 §), har förslag om konsekvensändring ansetts böra övervägas i
promemorian.
7.3 Remissyttrandena
7.3.1 Beskattningsfrågor
Betänkandet Det skatterättsliga fastighetsbegreppet
Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet finns
som tidigare angetts i bihang till promemoria angående fastighetsbegreppet i
skatterätten m. m. Här återges endast huvudlinjerna i remissyttrandena såvitt
dessa avsåg inkomstbeskattningen. Dessa innefattade bl. a. kritik mot all
underlaget för den kommunala garantibeskattningen skulle minskas vid ett
genomförande av förslaget. Någon närmare precisering av effekterna i detta
hänseende ansågs inte ha lämnats i betänkandet. Man efterlyste närmare
klarlägganden av de kommunalekonomiska verkningarna och förslag lill åtgärder
för att motverka det försämrade skatteutfallet. Vidare framfördes åtskiUiga
detaljanmärkningar. Bland dessa kan nämnas kritiken mot reglerna i belänkandet
för kombinerade hyres- och rördsefastigheler, ifrågasättandet av förslaget om
behandling av tunnlar och ledningar samt påpekandet om konsekvenserna av förslaget
såvitt gäller realisationsvinstbeskattningen. Många remissinstanser förordade
emellertid förslaget om särskilt fastighetsbegrepp för rörelsefastigheter bl.
a. med hänsyn till att det ansågs användbart inom olika beskattningsområden.
Promemorieförslaget om fastighetsbegreppet
I tidigare avsnitt har de remissyttranden över promemorian
redovisats som avser principfrågan om samordning mellan det civilrättsliga och
det
Prop. 1973:162 287
skatterättsliga
fastighetsbegreppet samt fastighetsbegreppets betydelse för
fastighetstaxeringen m. m. I det följande anges ytterligare synpunkter på
fastighetsbegreppets betydelse för inkomst- och kapitalbeskattningen som
framlagts i remissyttrandena.
Några
remissinstanser har yttrat sig över det föreslagna fastighetsbegreppets
användbarhet vid den s. k. proportioneringsregeln och i övrigt i samband med
avskrivning vid beräkning av inkomst av jordbruk och av rörelse. Företagsskatteberedningen
ifrågasätter om några väsentliga fördelar står att vinna från redovisnings- och
inkomsttaxeringssynpunkt, om reglema om fastighetsbegreppet anpassades till de
för avskrivningsberäkning gjorda avgränsningarna. Avskrivningsreglerna som
sådana är av relativt föränderligt slag. Principiella skäl kan därför anföras
mot en anknytning till tUlgångsgrapperingen i avskrivningshänseende, då det
skatterättsliga fastighetsbegreppet bör innefatta en hög grad av kontinuitet.
F. n. föreligger inte någon samordning mellan avskrivningsreglema och nu
gällande fastighetsbegrepp inom skatterätten. Denna ordning synes inte ha
medfört särskilda svårigheter vare sig vid inkomsttaxeringen eller från rent
bokföringsteknisk synpunkt. Någon påtaglig fördel torde därför knappast uppnås
genom en eventuell samordning av dessa regelsystem. Beredningen förbehåUer sig
möjligheten att studera problemet. Förslaget att slopa särskUt maskinvärde
torde påkalla en översyn av proportioneringsregeln vid rörelsebeskattningen.
Man bör undersöka om en ny bestämmelse erfordras om reduktion av
taxeringsvärdet för värdet av sådana maskiner och inventarier i
industribyggnader som avses skola behandlas som byggnadstillbehör och därför
ingå i byggnadsvärdet. Den till proportioneringsregeln knutna jämkningsregeln
bör även ses över. Lantbrukets skattedelegation anser att
proportioneringsreglema bygger på de tillgångsgrupperingar som gjorts i
avskrivningsreglerna. Om inte taxeringsvärdet fastställs med beaktande av dessa
inkomstskatteregler kan proportioneringsreglema över huvud taget inte fungera
och detta leder till att underlaget för en företagsekonomiskt riktig avskrivningsprincip
undanröjs. Liknande synpunkter framförs bl. a. av lantbrukshögskolan.
Några
remissinstanser bl. a. länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det av
redovisningstekniska skäl vore ändamålsenligt om man vid taxeringen kunde
såsom särskUd delpost redovisa värdet av sådana byggnadstillbehör som avskrivs
som inventarier. Länsstyrelsen anser vidare att en anvisning behövs om rätten
till avdrag för värdeminskning av till uthyrd fastighet hörande
industritillbehör. Begreppet reparation och underhåll av faslighet kan i
fortsättningen få ett delvis nytt innehåll i vad avser uthyrd industribyggnad.
Vidare bör det komma till klart uttryck i vad mån utbyte av industritUlbehör
kan anses som avdragsgill kostnad.
Förslagets
betydelse för realisationsvinstbeskattningen behandlas av
Prop. 1973:162 288
bl.
a. lantbrukshögskolan, länsstyrelsen i Malmöhus län, realisationsvinstkommittén
och Lantbrukets skattedelegation. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det
föreslagna begreppet, som inkluderar industritillbehören, avsevärt förändrar
det reella innehållet i realisationsvinstreglerna. Länsstyrelsen anser det
tveksamt om bl, a, överlåtelse av industritUlbehör skall anses som överlåtelse
av del av fastighet eller av lös egendom. Tillämpningen av den schablonregel
för realisationsvinst-beräkningen, som utgår från visst taxeringsvärde blir
orimlig i fråga om industrifastigheter vars värde tUl stor del utgörs av
uthyrda industri-tillbehör. Lantbrukshögskolan anför bl, a, att man enligt de
nya avskrivningsreglerna i fråga om rörelse och jordbruksfastighet på
intäktssidan tar upp endast fastighetsvärdet exkl, de tillbehör vilka vid beräkning
av värdeminskningsavdrag behandlas som inventarier, I de avtal om förvärv av
fast egendom som nu upprättas måste en sådan uppdelning ske men tidigare har
detta inte varit fallet. Om inte reglerna för beräkning av realisationsvinst på
fastighet ändras, kommer under mycket lång tid att saknas delvärden på
jordbruks- och rörelsefastigheter som kan användas vid
realisationsvinstberäkningen. Realisationsvinstkommittén anför bl, a. att det
kan antas att bestämmelsemas utformning i viss utsträckning kan inverka på
kommitténs uppdrag att göra en översyn av realisationsvinstreglerna. Kommittén
har ännu inte tagit slutlig ställning till spörsmålen på det område av
realisationsvinstbeskattningen som avser avyttring resp. upplåtelse av
fastighet, varför det synes vara för tidigt alt nu uttala sig om hur förslagens
detaljföreskrifter kan tänkas påverka en kommande lagstiftning på detta
område. Härtill kommer att det får anses mera väsentligt med en allmän
anpassning av bestämmelserna om fastighet i skatterätten till bl. a.
fastighetstaxeringen än att de på något sätt tillrättaläggs med tanke på att
realisationsvinstbeskattning eventuellt kan aktuaUseras i en viss bestämd
situation. Kommittén betonar att det är av betydelse för
realisationsvinstbeskattningen, alt inte den fasta relation som nu finns mellan
å ena sidan en fastighets taxeringsvärde och å den andra sidan dess
marknadsvärde upplöses. Om man skall beräkna en fastighets hela värde, vUket
kan bli erforderligt bl. a. i en upplåtelsesituation, synes man få utgå från
fastighetens taxeringsvärde, och det är i delta sammanhang vitalt, att
taxeringsvärdet någorlunda återspeglar faslighetens marknadsvärde.
Några
remissinstanser har tagit upp vissa kapitalbeskattningsfrågor. Länsstyrelsen i
Malmöhus län påpekar att i förslagen tUl 1 § SF och 22 § 1 mom. AGF inte
angetts att särskilt värde skall tas upp för sädana ledningar för elektrisk
kraft som ingår i fastighet. Länsstyrelsen utgår vidare frän att förslaget om
särskild värdesättning av industriliUbehör vid arvs- och gåvobeskattningen
skall göras av länsstyrelsen. Länsstyrelsen ifrågasätter om en särskild
ordning för värderingen bör tillskapas
Prop. 1973:162 289
för
detta fall. Lantbrukets skattedelegation anför att fastighetsinventarierna i
räkenskaperna redovisas på kontot för maskiner och mventarier. Vid
förmögenhetsbeskattningen måste då den del av det totala inventarievärdet som
avser fastighetsinventarier utbrytas och särredovisas om inte en
dubbelbeskattning skall ske vid förmögenhelstaxeringen. Denna bUd kompliceras
ytterligare av att i fråga om industrifastigheter industritUlbehör enligt 2
kap. 3 § JB inte skaU ingå i fastighetsbegreppet, varigenom alltså gruppen
fastighetsinventarier i räkenskaperna måste delas mellan dessa industritiUbehör
och industritUlbehör i övrigt, om förmögenhetsredovisningen skall kutma bli
korrekt.
Förslaget
att man vid beräkning av stämpelskatt inte skall la upp industritillbehören
med särskilt värde utöver taxeringsvärdet kritiseras av kammarkollegiet och
kammarrätten i Stockholm. Dessa remissinstanser anser att även värdet av
industritillbehör skall läggas tUl grand för beräkningen av stämpelskatten
eftersom det är fastighetsförvärvet som beskattas. Kammarkollegiet föreslår
att i 8 § stämpelskatteförordningen skall föras in en bestämmelse härom.
7.3.2
Frågor om fondering och placering
Betänkandet
Det skatterättsliga fastighetsbegreppet
Remissutfallet
i förevarande frågor har redovisats i bihang till promemorieförslaget om
fastighetsbegreppet, till vilket hänvisas.
Promemorieförslaget
om fastighetsbegreppet
Förslaget
att det förordade fastighetsbegreppet inte skall föranleda några ändringar i
detta sammanhang i fonderings- och placeringsregler har lämnats utan erinran av
remissinstanserna.
8
Departementschefen
8.1
Allmänna synpunkter
AUmän
fastighetstaxering, vilket innebär en nyvärdering av landets hela
fastighetsbestånd, skall ske vart femte år. Senaste allmänna fastighetstaxering
ägde rum år 1970. Nästa allmänna fastighetstaxering skall således ske år 1975.
Det
ursprangliga och alltjämt främsta syftet med fastighetstaxeringen är att ta
fram underlag för den kommunala s.k. garantibeskattningen.
Fastighetstaxeringen utnyttjas emellertid också för en mängd andra ändamål,
såväl på skatterättens område som i andra sammanhang, och synes snarare få
ökad betydelse med tiden. Jag kan erinra om betydelsen för
schablonbeskattningen av villor och för realisationsvinstberäkningen, för att
ta några exempel på användningen inom skatteområdet. Utanför skatterätten
används uppgifter från fastighets-
19
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 162
Prop.
1973:162 290
taxeringen
i t, ex, fastighetsbelåning och för förvärvstillståndsärenden. En närmare
översikt över de olika användningsområdena för fastighetstaxeringen eller
uppgifter som därvid tas fram har lämnats i det föregående (avsnitt 2,1 och
2,2).
Det
totala taxeringsvärdet för skattepliktiga fastigheter uppgick vid 1970 års
allmänna fastighetstaxering till omkring 258 miljarder kr., varav ca 33
miljarder kr. eller ungefär 12 % för kategorin jordbruksfastighet och i det
närmaste 225 miljarder kr. eUer ca 88 % för kategorin annan fastighet. Antalet
skattepUktiga taxeringsenheter uppgick totalt till drygt 2 milj., varav ca 350
000 eUer nästan 17 % taxerades som jordbruksfastighet och återstoden, något
över 1,7 milj. eller ungefär 83 %, taxerades som annan fastighet.
Motsvarande
siffror från den närmast föregående aUmänna fastighetstaxeringen, som skedde
år 1965, var följande. Det totala taxeringsvärdet belöpte sig tiU omkring 164
miljarder kr., varav ca 26 miljarder eller ungefär 16 % avsåg kategorin
jordbraksfastighet och ca 137 miljarder eller 84 % sålunda kategorin annan
fastighet. Antalet taxeringsenheter var totalt omkring 1,8 milj. Antalet
enheter ta.xerade som jordbraksfastigheter var år 1970 ca 33 000 färre än år
1965, under det att antalet enheter taxerade som annan fastighet ökade frän år
1965 tiU år 1970 med nära 300 000.
Den
allmänna fastighetstaxeringen regleras av en mängd föreskrifter i olika
författningar och anvisningar. En del av dessa föreskrifter, företrädesvis
sådana som rör organisationsfrågor samt procedurer och längdföringen, har
tillkommit på senare tid och inneburit relativt omfattande moderniseringar och
förbättringar (SFS 1968: 729734, SFS 1969; 210211,709710,SFS 1970; 231,673
och 935,SFS 1971: 171). Bl. a. har därigenom rationaliseringsvinster kunnat
göras genom införandet av ADB-teknik. I stort sett är emellertid de materiella
reglerna för värdering och åsättande av taxeringsvärde av rätt gammalt datum,
även om också här en modernisering och rationalisering av metodiken kurmat
genomföras tack vare förutvarande riksskattenämndens och nu riksskatteverkets
möjligheter att meddela anvisningar.
Under
en taxeringsperiod, dvs. åren mellan två allmänna fastighetstaxeringar, sker
s. k. särskild fastighetstaxering av alla fastigheter. Detta innebär dock, för
huvuddelen av landets fastigheter, inte någon ny värdering eller särskild
prövning. Genom ett formellt nytt beslut varje taxeringsår faststäUs föregående
års taxeringsvärde. I vissa närmare i kommunalskattdagen (1928: 370, KL)
angivna fall kan dock ny-taxering ske även under taxeringsperioden. Reglerna
för den särskilda fastighetstaxeringen har helt nyligen genomgått en
genomgripande ändring (prop. 1972: 49, SkU 1972: 23, rskr 1972; 164, SFS 1972:
169 171).
Prop. 1973:162 291
Trots
de sålunda fortlöpande revideringarna av det omfattande författningskomplex
som berör fastighetstaxeringarna kvarstår åtskiUigt reformarbete. Vad som
behöver göras kan i princip uppdelas på tre huvudfrågor, nämligen frågan om det
skatterättsliga fastighetsbegreppet och den därmed sammanhängande bestämningen
av begreppet taxeringsenhet, den materiella frågan om grandema för
taxeringsvärdet, dvs. värderingsunderlag och värderingsmetod samt frågan om ny
organisation av prövningsinstansen efter 1971 års länsslyrelsereform.
Frågan om det
skatterättsliga fastighetsbegreppet fick aktualitet genom att lagen (1895: 36 s.
1) angående vad till fast egendom är att hänföra upphörde att gälla den 1 juli
1967 på civilrättens område. Där gäller f. n. bestämmelser i jordabalken (JB).
För skatterättens vidkommande gäller fortfarande 1895 års lag provisoriskt.
Frågan om det skatterältsliga fastighetsbegreppet har utretts av en sakkunnig i
betänkandet (Ds Fi 1971: 15) Det skatterältsliga fastighetsbegreppet. Betänkandet
har remissbehandlats.
De övriga nyssnämnda
huvudfrågorna har behandlats av 1971 års fastighetstaxeringsutredning i
betänkandet (SOU 1973:4) Fastighetstaxering. Även detta betänkande har remissbehandlats.
I detta sammanhang bör
även nämnas frågan om behandlingen i beskattningshänseende av s. k. gemensamhetsanläggningar.
Förslag i ämnet har lagts fram av samma sakkunnig som enligt vad nyss nämnts
utrett frågan om det skatterättsUga fastighetsbegreppet. Förslaget återfinns i
en promemoria (Ds Fi 1972: 11) angående beskattning av vissa gemensamhetsanläggningar,
som också remissbehandlats.
Slutiigen bör påpekas att
betänkandet (Ds Fi 1971: 15) Det skatterättsliga fastighetsbegreppet samt
vissa andra fastighelstaxeringsrättsliga frågor överarbetats i en promemoria
(Ds Fi 1973: 7) angående fastighetsbegreppet i skatterätten, m. m. Promemorian
har utarbetats inom finansdepartementet och remissbehandlats tiUsammans med en
sammanställning av remissutfallet såvitt avser betänkandet Det skatterättsUga
fastighetsbegreppet. Sammanställningen återfinns i bihang lill promemorian
angående fastighetsbegreppet i skatterätten, m. m.
I
det följande avser jag att ta upp de här berörda spörsmålen tiU närmare
behandling vart och ett för sig.
Dessförinnan vill jag
emellertid i korthet yttra mig om framförda önskemål om ett uppskjutande av
1975 års allmänna fastighetstaxering. Sädana önskemål tycks förekomma varje
gång som det blir aktuellt med en allmän fastighetstaxering och förestavas i
huvudsak helt naturligt av farhågor för att ökade taxeringsvärden skall
leda tiU skärpt beskattning. Från den principiella och viktiga utgångspunkten
om jämnhet och rättvisa i taxeringen kan emellertid långa uppehåll mellan de
allmänna fastighetstaxeringarna inte tolereras. Dessutom måste
Prop.
1973:162 292
man
beakta det inflytande på prisutvecklingen som taxeringsvärdet har. Olyckliga
snedvridningar i fastighetsprisutvecklingen kan således bli följden av att den
allmänna fastighetstaxeringen skjuts upp. Jag kan med hänsyn tUl det nu anförda
inte ansluta mig till tanken på ett uppskov. Verkningarna i inkomst- och
förmögenhetsskattehänseende får studeras när fastighetstaxeringens preliminära
uppgifter om utfallet föreligger och åtgärder i syfte att motverka eventuella
omotiverade skatteskärpningar diskuteras i detta sammanhang.
Vidare
viU jag påpeka att en fråga som rör 1975 års allmänna fastighetstaxering inte
behandlas i denna proposition. Frågan rör taxering av vattenfallsfastigheter
och övervägs f. n. inom finansdepartementet. Förslag i ämnet avses skola
föreläggas nästa års riksdag.
Den
föreliggande propositionen behandlar huvudsakligen frågor om fastighetstaxering.
I det sammanhanget kommer emellertid några konsekvensändringar att föreslås om
inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Sådana 'ändringar har nu varit
aktuella även i fråga om gemensamhetsanläggningar enligt lagen (1966: 700) om
vissa gemensamhetsanläggnmgar. Som nämnts föreligger ett utredningsförslag i
detta ämne. EmeUertid har bl. a. under remissbehandlingen av sistnämnda förslag
framkommit önskemål om en översyn av beskattningen av inte bara gemensamhetsanläggningar
utan även av andra slag av samfälligheter. Vidare har riksdagen medan arbetet
med föreliggande proposition pågått förelagts förslag till anläggningslag och
lag om förvaltning av samfälligheter (prop. 1973: 160). De beskattningsfrågor
som rör olika samfälligheter bör därför över\'ägas ytterligare inom
finansdepartementet innan förslag till nya beskattningsregler i dessa frågor
framläggs.
Totalutgifterna
för 1970 års allmänna fastighetstaxering uppgick tUl ca 32 milj. kr. I beloppet
ingick även landstingens och kommunernas kostnader. Fastighetslaxeringsutredningen
har gjort en beräkning av den kostnadshöjning, som man skulle ha att räkna med
om man genomför utredningens förslag. För jämförelsens skuU har vid beräkningen
i tUlämpliga delar använts de ersällningsnormer som gäUde vid 1970 års
taxering. Merkostnaderna skulle då uppgå till omkring 725 000 kr.
8.2
Fastighetsbegreppet
Begreppen
fast egendom och fastighet används på mångskiftande områden inom
lagstiftningen. Av historiska skäl är behovet av och begreppsbildningen kring
dessa juridiska distinktioner emellertid främst att söka inom civUrätten. Såväl
de legala definitionerna som flertalet rättsregler av väsentlig betydelse i
sammanhanget återfinns i JB eller till JB knuten lagstiftning. När emeUertid
bestämmelser erfordras i
Prop. 1973:162 293
fråga
om fast egendom eller fastighet i annat avseende än det som omedelbart rör civUrättsliga
förhållanden, brukar man allmänt använda de civUrättsliga begreppen och
rättsreglerna. Så är i princip förhållandet även beträffande skatterätten.
Den
grundläggande bestämmelsen, som ges i 4 § tredje stycket KL, är av den
innebörden att civUrättsliga regler skall bestämma omfattningen av begreppet
fastighet såvitt gäller tillämpningen av KL. Som jag framhållit i det
föregående har emeUertid de civilrättsliga reglerna nyligen ändrats, under det
att de skatterättsliga bestämmelserna i avvaktan på närmare utredning
materiellt sett fick kvarstå oförändrade.
De
nya civilrättsliga reglerna i JB har i väsentligt avseende fått behålla äldre
bestämning av vad som är fastighet och fast egendom. En betydelsefull
utvidgning har emellertid skett. Utöver de tidigare huvudsakliga tillbehören tUl
fastighet byggnader, andra direkta fastighetstillbehör samt byggnadstiUbehör,
bl. a. s. k. fasta maskiner hänförs nämligen numera även s. k. industritiUbehör
till fast egendom. Industritillbehör är maskin och annan utrastning som
tillförts industrifastighet för att användas i verksamheten huvudsakligen på
denna. Fordon, kontorsutrastning och handverktyg är dock inte industritillbehör.
En
omedelbar tiUämpning av det utvidgade civilrättsliga fastighetsbegreppet på
skatterättens regler skulle ha medfört långt gående rubbningar i
beskattningshänseende, rubbningar som dels var svåra att föratse tUl sin exakta
innebörd, dels såvitt principiellt sett kunde bedömas redan vid genomförandet
av den nya civUrättsliga regleringen inte var önskvärda. Mot denna bakgrand tillkaUades
år 1966 en särskild sakkunnig för att se över reglerna för det skatterätlsliga
fastighetsbegreppet och därmed sammanhängande frågor. Under utredningsarbetets
gäng tillskapades nya regler för avskrivning av fastighet och inventarier i
förvärvskällorna inkomst av annan fastighet och inkomst av rörelse (prop. 1969;
100, BeU 1969; 45, rskr 1969; 233, SFS 1969: 363364).
Belänkandet Det skatterätlsliga
fastighetsbegreppet, som lämnades år 1972, utmynnar i korthet i att man inom
skatterätten såvitt gäller rördsefastigheler bör hänföra till fastighet endast
sådana delar av fastighet som enligt de nya avskrivningsreglema inte kan
avskrivas enligt reglerna för inventarieavskrivning. Andra delar av fastigheten
bör således behandlas som lös egendom. I betänkandet framhölls alt motsvarande
synsätt principiellt sett borde tUlämpas för bedömningen av begreppet
jordbruksfastighet. Jag vill erinra om att nya avskrivningsregler numera också
genomförts för förvärvskällan jordbruksfastighet (prop. 1972: 120, SkU 1972;
67, rskr 1972: 343, SFS 1972: 741747). Dessa avskrivningsregler motsvarar i
stora delar vad som gäller i fråga om rörelsefastigheter.
Prop.
1973:162 294
Vid remissbehandlingen av detta betänkande framfördes
åtskillig kritik mot förslaget. Det framhölls bl. a. att förslaget innebar en
avsevärd minskning av kommunemas inkomster genom garantibeskattningen men att
förslagets konsekvenser på denna punkt inte var närmare belysta. Dessutom framhöUs
att förslaget var behäftat med sådana tekniska brister att det inte kunde
genomföras. En av fastighetstaxeringens grundprinciper är att värderingen
skall ske med utgångspunkt i det allmänna saluvärdet. Att vid sådant
förhållande skapa ett värderingsunderlag för byggnadsskal m. m. som enligt
förslaget skulle hänföras till fastighet och sålunda värderas, ansågs ogörligt
av många remissinstanser, bl. a. av 1971 års fastighetstaxeringsutredning.
Fastighetsprisstatistiken, som utgör det. huvudsakliga underlaget för fastställande
av prisnivån och som därför har avgörande betydelse för värderingen, bygger
nämligen på de civilrättsliga fången. Ur denna statistik kan man inte ta fram
siffror avseende inventariebestånd som civUrättsligt hör tUl fastigheten och
endast såvitt gäller avskrivning i beskattningshänseende behandlas som lös egendom.
I
promemorian angående fastighetsbegreppet i skatterätten, m.m. har som nyss
framhållits frågan ånyo setts över, varvid hänsyn tagits till den remisskritik
som riktals mot den sakkunniges förslag. Enligt det överarbetade förslaget
anses det civUrättsliga fastighetsbegreppet skola i princip gäUa inom
skatterätten. För byggnad på ofri grund skall, som hittills, reglerna för
fastighet äga motsvarande' tiUämpning. För att i möjligaste mån bibehäUa
effekterna i garantiskaltehänseende föresläs emellertid att industritUlbehören
skall undantas från underlaget vid beräkning av garantibeloppet. Vissa
specialbestämmelser för industritillbehör har enligt förslaget visat sig
nödvändiga också såvitt gäller arvs-, gåvo- och förmögenhetsbeskattningen.
Vid remissbehandlingen av det överarbetade förslaget har
mottagandet varit övervägande positivt. På vissa håll bland näringslivets organisationer
anses emellertid att den sakkunniges förslag bör genomföras.
För egen del vill jag framhåUa följande. Frågan om den skatterätlsliga
definitionen av fastighetsbegreppet kan synas vara en fråga av underordnad
betydelse. De rättsregler vi f. n. har fungerar pä det stora hela taget rätt
väl. Att märka är då att vi egentiigen inte arbetar med något enhetligt
fastighetsbegrepp. Så t. ex. används inom fastighetstaxeringen det
traditionella fastighetsbegreppet så som det så småningom kommit att utarbetas
vid tillämpningen av 1895 års numera civilrättsligt avskaffade regelsystem,
kompletterat med de föreskrifter som föranleds av bestämmelserna om
fastighetsregistrering och. som behövs för indelning i taxeringaenheter och längdföring.
När det gäller skattepliktens omfattning finns särskilda regler, som tar sikte
närmast på fastighetens användning och som ingalunda strikt följer fas-
Prop.
1973:162 295
tighetsbegreppet
såsom det annars är vedertaget. Vidare har, som framgår av det föregående, för
inkomsttaxeringens vidkommande numera införts avskrivningsregler för rörelse-
och jordbruksfastigheter enligt vUka regler det traditionella
fastighetsbegreppet materiellt sett helt och hållet genombrutits och ersatts
med företagsekonomiskt motiverade distinktioner. Även på andra områden inom
skatterätten, t. ex. såvitt gäUer kapitalbeskattningen och mervärdeskatten, är
fastighetsbegreppet inte enhetligt.
Just
detta på senare tid manifesterade behov av differentierade rättsregler för olUca
funktioner inom skatterätten leder emellertid enligt min mening tUl att man bör
överge tanken på att skapa ett särskilt skatterättsUgt fastighetsbegrepp. Detta
kan ju ändå knappast göras enhetligt. Den enklaste och från terminologisk
synpunkt redigaste lagstiftningsmetoden synes därför vara att helt begagna sig
av de civUrättsliga definitionerna och med utgångspunkt häri meddela de sär-föreskrifter
som behövs i de olika sammanhangen. Det överarbetade förslaget i promemorian
angående fastighetsbegreppet i skatterätten, m. m. innebär en lösning efter de
linjer som jag nu har uttalat mig för. TUl den författningsmässiga utformningen
liksom effekterna härav i ma-terieUt avseende återkommer jag i det följande.
8.3
Materiella regler för fastighetstaxeringen
8.3.1
Fastighet och skatteplikt
Vid
fastighetstaxeringen bestämmer man underlaget för beräknjng av garantibelopp
samt av inkomsten delvis i förvärvskällorna jordbruksfastighet, annan
fastighet och rörelse. Någon ändring i detta hänseende är inte avsedd. Tvärtom
får det anses önskvärt att fastighetstaxeringen utnyttjas så långt det är
möjligt för att få fram underlag för inkomsttaxeringen.
F. n. finns inte någon
bestämmelse om att man vid fastighetstaxe
ringen skaU besluta huruvida faslighet är skattepliktig eller inte. Denna
fråga är emellertid av stor betydelse för fastighetstaxeringen och påver
kar frågoma om indelning i taxeringsenheter och längdföring såväl som
själva värderingen. Det förefaller lämpligt att föreskriva alt frågan om
skatteplikt prövas vid fastighetstaxering, vilket f.n. sker i praktiken. Jag
vill erinra om att nytaxering under taxeringsperioden skall ske redan en
ligt gällande bestämmelser, om förhållandena föranleder ändring i skat
tepliktshänseende. Några olägenheter av att frågan om skatteplikt av
görs i fastighetstaxeringssammanhang torde inte uppkomma. Förslaget i
promemorian angående fastighetsbegreppet i skatterätten, m.m. att byta
ordet skatteplikt mot ordet garantiplikt och därav följande konsekvens
ändringar finner jag inte motiverat. . ,
Fastighetstaxeringsutrednmgen
har ansett att reglerna om undantag
Prop. 1973:162 296
från
skatteplikt är otidsenliga och även i andra hänseenden otillfredsställande.
Utredningen har emeUertid ansett det ligga utanför sitt uppdrag att göra en
mera genomgripande översyn av dessa regler men anser liksom åtskUliga remissinstanser
alt en sådan översyn bör ske.
Utredningen
har dock redan nu till anpassning av nya regler i naturvårdslagen (1964;
822) föreslagit att naturminnen enUgt äldre lagstiftning i fortsättningen
inte skall vara undantagna från skatteplikt. Förslaget har lämnats utan erinran
av remissinstansema. Jag tillstyrker förslaget liksom förslaget att man vid
värderingen skall beakta beslutade skyddsföreskrifter enligt naturvårdslagen,
lagen (1942: 350) om fornminnen, lagen (1960: 690) om byggnadsminnen eller
jämförlig lagstiftning. Detta gäller i första hand naturreservat. Regleringen
av denna värderingsfråga bör emeUertid ombesörjas av riksskatteverket. SärskUda
föreskrifter därom i KL finner jag inte nödvändiga.
Andra
frågor som rör omfattningen av skatteplikten än vad som direkt föranleds av
förslagen till fastighelsbegrepp inom skatterätten är jag inte beredd att
diskutera i delta sammanhang.
I
promemorian angående fastighetsbegreppet i skatterätten, m. m. har föreslagits
ytterligare en del ändringar i reglema om skatteplikt. Dessa ändringar utgör
konsekvenser av förslaget att i fortsättningen tillämpa det civUrättsliga
fastighetsbegreppet inom skatterätten. För att bibehålla ett i princip såvitt
möjligt oförändrat underlag för beräkning av garantibeloppet föreslås att
industritillbehör enligt 2 kap. 3 § JB inte skall vara skattepliktiga. Vidare
föresläs att värdet av industritillbehör inte skall ingå i taxeringsvärdet.
Enligt
2 kap. 1 § andra stycket JB skall till fastighet höra byggnad eller annan
anläggning som är uppförd utanför fastigheten, om den är avsedd för
stadigvarande bruk vid utövning av servitut till förmån för fastigheten och
inte hör till den fastighet där den finns. Enligt gällande praxis vid
fastighetstaxeringen har sådana byggnader inte taxerats tillsammans med den
härskande fastigheten. Vid en tillämpning av det civilrättsliga
fastighetsbegreppet skulle ledningar för elektrisk ström som innehas med servitut
och som enligt särskild bestämmelse i 4 § tredje stycket KL inte anses såsom
fastighet, hänföras till fastighet och taxeras tillsammans med den härskande
fastigheten, om man inte inför en undantagsbestämmelse. I promemorian angående
fastighetsbegreppet i skatterätten, m. m. föreslås att ledningar av nu avsedd
typ undantas frän skatteplikt. Motsvarande förhållande synes gälla i fråga om
vattenledningar. Är dessa belägna utanför fastigheten med vattenverk och pumphus,
taxeras de enligt gällande praxis inte, även om de innehas med servitut. På
grand av bestämmelsen i 2 kap. 1 § andra stycket JB skulle emellertid taxering
ske, om förslaget i fråga om fastighetsbegreppet god-
Prop.
1973:162 297
tas.
Därför föreslås i nyssnämnda promemoria att ledningar tUl allmän va-anläggning
enligt lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall undantas
från skatteplikt. Därvid är alt märka att avloppsledningar och
avloppsanläggningar redan nu är undantagna från skatteplikt. Vidare föreslås i
promemorian att man skall bortse från ledningar för elektrisk ström och för
allmän va-anläggning liksom från industritillbehör då man åsätter
taxeringsvärde.
Förslaget
att undanta industritillbehören från skatteplikt för att bibehålla
kontinuiteten i fråga om underlaget för beräkning av garantibelopp har mottagits
positivt av flertalet remissinstanser. Åtskilliga framhåller emellertid att
det kommer att uppstå problem vid gränsdragningen mellan industritUlbehör och byggnadstiUbehör.
Enligt min mening bör promemorieförslaget godtas. Gränsdragningssvårigheter
kommer att uppstå hur man än drar gränsen för vad som skaU ingå i underlaget
för garantibdoppet och alltså såväl om man från taxeringen undantar tillgångar
för vUka avskrivning sker enligt reglema för maskiner och andra inventarier som
om man blir tvungen att skilja mellan industritUlbehör och lös egendom. Den särskUda
svårighet som är förknippad med de s. k. skräddarsydda industribyggnaderna har
uppmärksammats i promemorian. Ett tolkningsutlalande har gjorts i prop. 1966:
24 (s. 90). Detta tolkningsuttalande, tUl vUket jag tUl fullo ansluter mig,
innebär att i det fall en industribyggnad inte är åtminstone begränsat
användbar inom annan industriell verksamhet, byggnadens maskinella utrustning
bör betraktas som byggnadstUlbehör och inte som industritillbehör. Detsamma
gäller även om byggnaden runt en anläggning utgör ett i sig tämligen värdelöst
skal och måste rivas om anläggnmgen skall flyttas. Vad som i övrigt anförts i
promemorian i detta hänseende kan jag godta.
Förslaget
alt ledningar för elektrisk ström skall undantas från skatteplikt har lämnats
utan erinran av remissinstanserna. Statens vattenfalls-verk. Svenska
elverksföreningen och Svenska kraftverksföreningen anser att befrielsen från
skatteplikt bör avse även vissa andra eldistributions-anläggningar än ledningar
för elektrisk ström, såsom transformator-och koppluigsstationer på
kraftdistributions- och kraftöverföringsnätet. Taxeringen av dessa stationer
skulle bli besvärlig och inte medföra taxeringsvärden av betydelse.
Kostnaderna för anläggningarna täcks genom avgifter enligt taxor som bygger på
självkostnadsprincipen.
Största
delen av de transformator- och kopplingsstationer som ingår i kraftöverförings-
och kraftdistribulionsnätet torde inte ha taxerats vid 1970 års allmänna
fastighetstaxering, eftersom värdet av dem i allmänhet understeg 5 000 kr. Om
de innehas med servitut, skall emellertid enligt det nu diskuterade förslaget
deras värde i vissa fall läggas till värdet av den härskande fastigheten.
Därigenom kommer underlaget för beräkning av garantibeloppet att ökas. Även i
fråga om sådana större anlägg-
Prop.
1973:162 298
ningar
som inte taxerades tidigare eftersom de inte ansågs som byggnad men som i och
med ett genomförande av förslaget torde komma att tillhöra en härskande
fastighet kan en utvidgning av skatteplikten komma att bli följden. En sådan
effekt är emellertid inte önskvärd. Dessutom uppkommer olägenheter och merarbete
i värderingshänseende som inte uppvägs av några samhällsekonomiska vinster.
Sålunda skulle man bli tvungen att taxera mer än 100 000 transformator- och
kopplingsstationer. Stationer av nu angiven art kan jämföras med jämvägsstationer
och landsvägsbroar, vilka liksom jämvägs- och landsvägsnätet är befriade från
skatteplikt.
Mitt
förslag i delta hänseende är således att såväl ledningar som transformator- och
kopplingsslationer som ingår i kraftöverförings- och kraftdistributionsnätet
skall undantas från skatteplikt. Transformator-och kopplingsstationer som
direkt hör till kraftverk skall dock givetvis inte undantas.
Förslaget att ledningar
för allmän va-anläggning skall undantas frän skatteplikt tiUstyrks av
remissinstanserna. Det bör enligt min mening genomföras. För att nå
överensstämmelse vid behandlingen av olika typer av va-anläggningar anser jag
emellertid att befrielsen från skatteplikt bör avse även pumpstationer,
pumpanläggningar och pumpar på vattenledningssystem. Motsvarande anläggningar m.
m. i avloppssystem är redan nu befriade frän skatteplikt. Den nu föreslagna
utvidgningen av befrielse från skatteplikt innebär inte skattebortfall av någon
betydelse. Vidare har från en del håll framhållits att ledningar i olika försörjnings-
och kommunikationssystem såsom t. ex. Aktiebolaget Sydvattens vattenförsörjningssystem
för vissa delar av Skåne bör kunna befrias från skatteplikt även om de endast
indirekt ägs av slät eUer kommun och inte ingår i allmän va-anläggning enligt
lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Jag anser dessa synpunkter
värda alt överväga. Överväganden i denna fråga liksom angående skat-lepliklsförhåUandena
för t. ex. vissa ledningsliknande tunnlar och pipe-lines bör emellertid ske i
annat sammanhang.
8.3.2
Taxeringsenhet, samfälligheter m. m. Taxeringsenhet
I
promemorian angående fastighetsbegreppet i skatterätten, m. m. har
bestämmelserna om taxeringsenhet föreslagits moderniserade. Förslaget anknyter tUl
den principiella systematiken för nuvarande bestämmelser. Liksom hittills avses
sålunda fastighetsindelningen enligt de officiella fastighetsregistren utgöra
grundval för bildandet av taxeringsenheter. Emellertid förordas i promemorian
längre gående anpassnmg än f. n. till de civilrättsUga reglerna om fastighet,
fastighetsbildning och fastighetsregistrering. Vidare föreslås i promemorian,
till skillnad mot vad som nu
Prop.
1973:162 299
fäller,
att särskUd taxeringsenhet inte skall bildas av värdedel för vUken skatteplikt
inte föreligger. Skälet härtill är att samköming då inte kan ske med de
register som handhas av centralnämnden för fastighetsdata (CFD).
Remissinstanserna
har allmänt accepterat förslaget i princip. Register-fasligheten skall således bUda
den primära taxeringsenheten. Sekundära taxeringsenheter sägs liksom nu böra få
komma till stånd genom uppdelning av den primära enheten. En uppdelning bör
kunna grundas t, ex, på skilda sätt att använda olika delar av den primära
enheten. Tertiära enheter bör vidare liksom nu få bildas vid olika
former av gemensam användning av primära eller sekundära enheter. Till det här
skisserade förslaget till principiell uppbyggnad av taxeringsenhetssystemet kan
även jag ansluta mig.
Till
den primära taxeringsenheten, registerfastigheten, skall enligt
promemorieförslaget höra alla tUlbehör till fastighet. Som en följd av de civilrättsUga
reglerna kommer härigenom byggnad som uppförts med stöd av servitut att
omfattas av den taxeringsenhet som den härskande fastigheten utgör, och detta
även om byggnaden ligger i en annan kommun än den härskande fastigheten. Nägon
invändning häremot har inte njorls i remissyttrandena, och jag godtar en sådan
ordning.
I
detta sammanhang vill jag behandla ett förslag i promemorian som väckt intresse
under remissbehandlingen och som innebär att fastighetsdel inte skall få utgöra
särskild taxeringsenhet innan fastighetsdelen avstyckats. Enligt
skatterättslig praxis anses den som köpt en faslighet eller fastighetsdel såsom
ägare i och med att köpekontrakt eUer motsvarande handling undertecknats.
Härvid saknar det således betydelse om fastighetsbildning, som fånget föratsätter,
rättsligen genomförts. Garantibelopp bestäms för fastighetsdelen. Den är även
underkastad förmögenhetsskatteplikt. Vidare beaktas fastighetsdelen vid
beräkning av inkomst i den av köparens förvärvskällor vari fastighetsdelen
ingår. Vid tillämpning av reglema om skatt för reaUsationsvinst räknas
innehavstiden frän dagen för kontraktet. Enligt nuvarande regler kan ny
taxeringsenhet bildas av fastighetsdelen året efter köpet även om det inte
föranlett fastighetsbildning. En förutsättning är emellertid att köpet avsett
ett arealförvärv, dvs, ett på marken bestämt område, S, k. sämjedelning efter
den 1 juli 1962 föranleder däremot inte att ny taxeringsenhet skall bildas, Sämjdolten
har då ansetts som en ided andel i fastigheten, och sådana andelar bryts inte
ut tUl särskUda taxeringsenheter.
Förslaget
att särskild taxeringsenhet inte skall få bildas förrän fastighetsbUdning rättsligen
skett och sålunda fastigheten registrerats liksom, i konsekvens härmed, att säiskUd
taxeringsenhet inte skall bildas i de fall ett fång blir ogiltigt tUl följd av
att fastighetsbildningen inte kan genomföras har föranlett meningsskiljaktigheter
bland remissinstanserna. De
Prop. 1973:162 300
flesta
är positiva till förslaget. ÅtskUliga har dock anmärkt att en lång tid, ibland
flera år, kan förflyta innan fastighetsbUdningsmyndigheten avgör ansökningar om
fastighetsbildning. Härigenom skulle fastighetsdelar sakna taxeringsvärde under
mellantiden, vilket i sin tur kan skapa svårigheter i taxeringsarbetet.
Från
lantmäteristyrelsen har inhämtats att antalet oavgjorda ansökningar om avstyckning
vid ärfkiftet 19721973 uppgick till sammanlagt omkring 25 000, Därav grandade
sig ca 10 000 på fång av olika slag. Under senare år har fastighetsbildningsmyndigheterna
avgjort minst 25 000 avstyckningsärenden om året. Den genomsnittliga väntetiden
utgör således omkring ett år T flertalet fall är väntetiden dock mindre än ett
år.
Enligt
min uppfattning bör praktiska hänsyn få spela den avgörande rollen i den här
diskuterade frågan. Av det nyss anförda framgår att man inom skatterätten har
behov av att särskilt för sig behandla fastighetsdel, som ännu inte rättsligen
avskilts. Vidare kan nämnas att ett stort antal taxeringsenheter, som bildats
med stöd av nuvarande regler, omfattar fastighetsdelar som fortfarande inte
blivit registrerade som särskilda fastigheter men som aUtså redan har
utrustats med taxeringsvärden. Någon ändring av nu gällande ordnuig bör
således inte ske på denna punkt.
En
annan fråga, som också den rör uppdelning i sekundära enheter på grundval av
ägandeförhållandena, har tagits upp av byggnadsstyrelsen. Styrelsen anser att
det är önskvärt av redovisningstekniska skäl att varje verk blir taxerat för
sin förvaltningsdel av statligt ägda fastigheter. Detta innebär att t, ex,
domänverket taxeras som innehavare av marken och byggnadsstyrelsen för byggnadema.
Som förvaltande myndigheter kan knappast komma i fråga andra än
byggnadsstyrelsen, domänverket, fortifikationsförvaltningen och
lantbruksnämnderna.
En
uppdelning av den primära taxeringsenheten i det hänseende byggnadsstyrelsen
föreslagit synes inte föranleda olägenheter vid taxeringen. En uppdelning av
nu avsett slag bör emellertid få ske endast mellan mark å ena sidan och
byggnader å andra sidan. Däremot bör uppdelning t, ex, i procentuella delar
eller mellan våningar i en byggnad inte få äga rum, eftersom då samköming med CFD:s
register inte kan ske.
Förslagen
om sammanföring tUl tertiära enheter har på det hela taget mottagits positivt.
Skogsindustriernas samarbetsutskott har ansett att förslaget att bUda stora
skogliga taxeringsenheter är riktigt från värderings- och
fastighetstaxeringssynpunkt. Samarbetsutskottet har samtidigt framhållit att
regeln inte bör göras tvmgande med hänsyn till den inverkan som indelningen i
taxeringsenhet har på de fasta avdragen för bostadsbyggnad vid
realisationsvinstbeskattningen. Jag vill i detta avseende
Prop. 1973:162 301
hänvisa
till vad realisationsvinstkommitlén anfört i sitt remissyttrande. Kommittén
framhåller att reglerna om fastighet och fastighetstaxering i första hand måste
bestämmas. De problem som kan uppkomma i fråga om regleringen av
realisationsvinstbeskattningen anser kommittén kunna bemästras utan större
svårigheter. Av kommitténs yttrande framgår vidare att kommittén särskilt har
uppmärksammat frågan om sambandet mellan bestämningen av taxeringsenheter och
de fasta avdragen för bostadsbyggnader. Kommittén förordar att man vid
fastighetstaxeringen redovisar uppgifter om bostadsbyggnaderna.
Sammanfattningsvis
vUl jag sålunda framhålla att jag ansluter mig till promemorieförslaget såvitt gäUer
bildandet av taxeringsenhet utom på en punkt, nämligen när det gäller fastighetsdelar,
som ännu inte utgör rättsligen bildade fastigheter. Där anser jag att man bör
behålla nuvarande ordning.
Samfälligheter
m. m.
Särskilda
regler för fastighetstaxeruig finns för endast ett fåtal typer av samfälligheter,
t, ex. häradsallmänningar och s. k. besparingsskogar. Dessa samfälligheter
utgör särskilda taxeringsenheter. En särskild regel gäller dock för samfälligheter,
som undantagits vid skifte och som inte står under särskild förvaltning. Värdet
av sådan samfällighet skall tas upp som värde av särskild förmån vid taxering
av den anddsberättigade egendomen. Praxis vid fastighetstaxering av samfälligheter
är att man bildar särskild taxeringsenhet av alla samfälligheter som står under
särskild förvaltning av juridisk person. I fråga om andra slag av samfälligheter
fördelas värdet mellan de fastigheter som har del i samfälligheten.
I
promemorian angående beskattning av vissa gemensamhetsanläggningar har
föreslagits att värdet av gemensamhetsanläggning, som bildats enligt lagen om
vissa gemensamhetsanläggningar, alltid skall fördelas på de fasligheter som
ingår i samfällighelen. De remissinstanser som yttrat sig i frågan har i de
flesta fall uttalat sig för att man bör söka en samtidig lösning för alla slag
av samfälligheter. Många remissinstanser har dessutom ansett önskvärt att även
närliggande problem, som rör taxeringen av anslutningsavgifter,
anläggningsbidrag m. m., behandlas i detta sammanhang.
Reglema
vid fastighetstaxering av samfälligheter bör i första hand möjliggöra en
realistisk värdering enligt förhållandevis enkla metoder. Man bör dessutom i
detta speciella avseende, likaväl som rent aUmänt sett, sträva efter att göra
fastighetstaxeringen så användbar som möjligt som underlag vid inkomsttaxeringen.
Vidare bör även taxeringen av samfälligheter så långt som möjligt ske på
grundval av en samordning med fastighetsregistret och CFD:s register. Reglerna
om taxering av
Prop.
1973:162 302
samfällighet
bör därför ha sin utgångspunkt i de.civilrättsliga reglerna om samfällighet.
Samfällighet är enligt 1
kap. 3 § fastighetsbUdningslagen (1970: 988) mark som hör tUl flera fastigheter
gemensamt. Sådan samfällighet är liksom fastighet registerenhet i
fastighetsregistret. Det hade varit lämpligt, om samfällighet av nu nämnt
slag, dvs. mark som är gemensam för flera fastigheter (i det följande benämnd marksamfäUighet)
hade kunnat utgöra taxeringsenhet. Därigenom hade bl. a. enhetlig
arealredovisning kunnat ske i fastighetsregistret och fastighetslängden.
Emellertid kommer registreringen av marksamfälligheterna, såvitt nu kan
bedömas, vid 1975 års allmänna fastighetstaxering att vara genomförd endast
inom begränsade delar av landet. En sådan lösning måste därför skjutas på
framtiden.
Föreskrifter
om förvaltning av marksamfälligheter lämnas f. n. i första hand i särskilda
lagar för häradsallmänningar, för vissa aUmänningsskogar och för bysamfäUigheter.
Dessa lagar är lagen (1952: 166) om häradsallmänningar (häradsallmänningslagen),
lagen (1952: 167) om aUmänningsskogar i Norrland och Dalama (allmänningsskogslagen)
samt lagen (1921: 299) om förvaltning av bysamfäUigheter (bysamfällighetslagen).
Bysamfällighetslagens förvaltningsregler gäller även för förvaltningen av marksamfälligheter,
som bildats enligt annan lag, om denna inte innehåller särskilda
förvaltningsbestämmelser.
Ett
förslag om bl. a. nya förvaltningsregler för samfälligheter har numera
förelagts riksdagen i prop. 1973: 160. Kommer detta förslag att genomföras, blir
innebörden härav alt nya förvallningsregler kommer att gälla för de marksamfälligheter,
där förvaltningen nu regleras av bysamfällighetslagen. Denna lag avses
nämligen bli ersatt av en lag om förvaltning av samfälligheter. Den nya lagen
avses emellertid komma att till-lämpas inte bara på marksamfälligheter utan
även på anläggningar, som enligt lag är gemensamma för flera fastigheter, s. k.
anläggningssamfälligheter. För både marksamfälligheter och anläggningssamfälligheter
föratsätts enligt lagen om förvaltning av samfälligheter två förvaltningsformer
komma i fråga, nämligen föreningsförvallning och delägarförvaltning. Vid
föreningsförvaltning bildas en juridisk person.
De
materiella reglerna för anläggningssamfälligheter avses skola i huvudsak
samlas i en anläggningslag. Även ett förslag i detta ämne har förelagts
riksdagen i prop. 1973: 160. Bestämmelserna i den föreslagna lagen är avsedda
att träda i stället för främst lägen om vissa gemensamhetsanläggningar samt 1,
2 och 4 kap. i lagen (1939: 608) om enskilda vägar. För laxeringens del är de
avsedda sakliga ändringarna av endast mindre betydelse.
I
promemorian angående beskattnmg av vissa gemensamhetsanläggningar har som nyss
nämnts föreslagits att värdet av gemensamhetsan-
Prop. 1973:162 303
läggning
enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar alltid skall fördelas på de
fastigheter som deltar i anläggningen. Detta skulle i och för sig överensstämma
med den fastighetsrättsliga registreringen sådan denna är ordnad f. n. Det är
dock avsett att sådana anläggningssamfälligheter som inrättas med stöd av
anläggningslagen skall redovisas i fastighetsregister.
Promemorieförslaget har
emellertid inte helt och hållet accepterats av remissinstansema. Meningarna har
varit delade, i synnerhet när det gäller frågan huruvida anläggningssamfällighet
som förvaltas av juridisk person skall medföra bUdande av särskild
taxeringsenhet eller ej.
En lämplig utgångspunkt
för stäUningstagande i frågan om taxering av samfälligheter är enligt min
mening praktiska överväganden för vär-deruigsarbelet. Därvid bör också i förenkUngssyfte
undersökas i vilken utsträckning likformiga regler kan åstadkommas.
Normalt sett torde det
inte möta några svårigheter att värdera en andel i samfällighet tillsammans
med den delägande fastigheten. Samfälligheter av olika slag bör således,
liksom nu ofta är fallet i praxis, inte bilda särskilda taxeringsenheter. Vissa
samfälligheter bör emellertid undantas från denna huvudregel. Undantaget bör i
princip avse samfälligheter som står under särskild förvaltning av juridiska
personer. Det. rör sig här ofta om samfälligheter av stort ekonomiskt värde.
Värderings-tekniskt sett är det härvid betydligt enklare att värdera samfälligheten
för sig. Genom att förvaltningen ombesörjs av juridisk person, kommer
sammanslutningen att kunna för egen del ha rättigheter och ikläda sig
skyldigheter. Vidare tillkommer den omständigheten att deklarationsskyldigheten
lättare fullgörs för samfälligheten som sådan än för de särskilda andelama.
Även kontrollaspekten bör beaktas. Liksom nu bör sålunda marksamfällighet, som
förvaltas av juridisk person, utgöra taxeringsenhet och sålunda taxeras
särskilt för sig. Så blir då fallet i fråga om t. ex. häradsallmänningar och gemensamhetsskogar.
Motsvarande bör gälla i fråga om anläggningssamfälligheter som förvaltas som
juridisk person. Emellertid bör finnas undantag även från regeln att samfälligheter
som förvaltas av juridiska personer skall taxeras särskilt för sig. Undantaget
avser två grupper av samfälligheter, som förvaltas av juridisk person, nämligen
vissa typer av anläggningssamfälligheter och vissa ekonomiskt mindre
betydelsefulla samfäUigheter, vare sig de är anläggnings- eller marksamfälligheter.
Vissa typer av anläggningssamfälligheter
som förvaltas av juridisk person bör sålunda enligt min mening vid
fastighetstaxeringen behandlas på samma sätt som anläggningssamfälligheter
under ddägarförvaltaing. Detta gäUer i första hand gemensamhetsanläggningar där
de delägande fastigheterna utgörs av vUlor. Av bl. a. värderingstekniska skäl
bör gemensamhetsanläggning, som hör till villor, inte utgöra särskild
Prop. 1973:162 304
taxeringsenhet.
Vid taxeringen beräknas lämpligast värdet av villan inkl. den förmån, t. ex.
garagemöjlighet, som anläggningen innebär för vUlan. Värdet av själva
anläggningen skall i detta fall således fördelas på de fastigheter som ingår i samfälligheten.
Det är av flera skäl lämpligt att låta den här föreslagna metoden för
fastighetstaxering av gemensamhetsanläggning för villor få komma till
användning endast då de fastigheter som ingår i samfälligheten uteslutande
eller så gott som uteslutande utgörs av villor, dvs. en- och tvåfamiljsfastigheter.
Också
i fråga om vissa andra slag av anläggningssamfälligheter än de nyss nämnda,
såsom vägsamfäUigheter, vägföreningar, dikessamfällighe-ter o. d. bör särtaxering
av samfällighelen inte ske, även om samfälligheten utgör juridisk person.
Detta fall är inte inskränkt till att avse endast samfällighet för villor. Det
värde som sålunda kan förekomma i fall som nu avses t. ex. i fråga om dikessamfäUighet
bör alltså innefattas i värdet av de delägande fastigheter som ingå i samfälligheten.
Vissa typer av nu aktuella anläggningar är dessutom undantagna från skatteplikt,
eftersom de är s. k. kommunikationsfastigheter. Som sådana skall de inte heller
åsättas taxeringsvärde. Hit hör t. ex. allmänna vägar. TUl sådana anläggningar
hör främst vägbana och väganordningar. Man kan enligt min mening ha delade
uppfattningar om det är riktigt att undanta från skalleplikt sådana delar av
kommunikationssystemet som aUmänna vägar men inte sådana enskilda vägar som
inte är upplåtna för allmän trafik och dikessamfälligheter. Skäl kan anses
föreligga att undanta även sådana anläggningar från skatteplikt. Denna fråga
bör emellertid prövas i annat sammanhang, tUlsammans med frågan om
omfattningen av skatteplikt för fastighet. Som nyss antytts bör värdet
innefattas i värdet av de fastigheter som ingår i samfälligheten.
Den
andra gruppen av undantag från den föreslagna regeln att samfälligheter som
förvaltas av juridiska personer skall taxeras särskilt för sig omfattar mark-
och anläggningssamfälligheter av ringa ekonomisk betydelse. Även i detta fall
är det utan betydelse vUken typ av fastighet de tillhör. Samfälligheter av det
slag som i praktiken kan sägas sakna ekonomiskt värde utgörs vanligen av
oansenliga markområden, samfäUda diken och vägar, gamla samfällda, ej utbyggda
båtplatser eller tvättplatser e. d. De torde i det närmaste undantagslöst
sakna betydelse vid inkomsttaxeringen. Värdegränser för samfälligheter, som på
grand av ringa värde inte skall utgöra taxeringsenhet fastän de förvaltas av
juridiska personer, kan lämpligen bestämmas av riksskatteverket. Ett lämpligt
normalvärde för gränsen är enligt min mening 20 000 kr.
Frågan
om på vilket sätt värde av samfällighet skall påverka värdet av delägande
fasligheter bör lämpligen kunna lösas genom anvisningar av riksskatteverket.
Skall värde av samfällighet ingå i delägande fastigheter bör andelens värde
till den del det inte hänför sig till byggnad
Prop.
1973:162 305
ingå i värde av särskilda tUlgångar, om den delägande fastigheten är jordbruksfastighet.
Avser andelsvärdet byggnad bör det ingå i det bygg-, nadsvärde för jordbraksfastighet,
som jag föreslår i det följande. Är den delägande fastigheten annan fastighet,
bör andelsvärdet ingå i byggnadsvärdet i den mån den omfattar byggnad och i
övrigt i markvärdet.
Värdering
av mark- och anläggningssamfälligheter skall i princip ske efter de generella
värderingsprinciper som anges i KL och de särskilda anvisningar om värdering av
sädana samfälligheter som riksskatteverket meddelar. En fråga som särskilt
gäller värderingen av gemensamhetsanläggningar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
har berörts av några remissinstanser. Dessa framhåller att syftet med anläggningarna
är att åstadkomma ett rationellare utnyttjande av fastigheterna. Värdet av
andel i sådan anläggning bör således i princip vara lägre än värdet av
motsvarande enskild anläggning på fastigheten. Vidare framhålls att ansvaret
för sådana anläggningar, som normalt utförs och bekostas av kommunen, t. ex.
lekplatser och vissa slag av trafikleder, ibland övervältrats på enskilda
fastighetsägare genom planbestämmelser. Kostnaderna belastar då de delägande
fastigheterna och därigenom indirekt bostadskonsumenterna. Nyssnämnda
remissinstanser anser att andel i sådan anläggning inte bör medföra ökat värde
för delägande fastighet.
Min
mening i den nu aktuella frågan är följande. Till grand för värderingen skall
ligga det allmänna saluvärdet eller marknadsvärdet. Delta gäller även for gemensamhetsanläggning,
såväl då den skall utgöra särskUd taxeringsenhet eller annars värderas
särskilt för sig, som då den ingår med sitt andelsvärde i den delägande
fastigheten. Del är emellertid inte uteslutet att det finns anläggningar som
saknar egentligt marknadsvärde. Naturligtvis kan det i sådant fall inte heller
bli tal om att åsätta andelama något värde. Vanligtvis är emellertid gemensamhetsanläggningar
en tillgång som medför ökat värde för de fastigheter som ingår i samfälligheten.
I
detta sammanhang har några remissinstanser tagit upp frågan om behandlingen i
taxeringshänseende av vissa anslutningsavgifter och anläggningsbidrag.
Vid
1970 års allmänna fastighetstaxering lämnade dåvarande riksskattenämnden
anvisningar i fråga om anslutningsavgifter till allmän va-anläggning för
fastigheter av beskattningsnaturen annan fastighet. Anslutningsavgifterna
skulle påverka de anslutna fastigheternas markvärde. För både vUlor och andra
småhusfastigheter lämnades anvisningar som innebar att erlagda
anslutningsavgifter normalt kunde förväntas öka värdet. Vid åsättande av värde
på en normaltomt skulle vanligen förutsättas att förekommande anslulnmgsavgifter
erlagts.
20
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 162
Prop. 1973:162 306
Alt
avgift för anslutning till allmän va-anläggning i princip skall beaktas vid
fastighetstaxeringen följer av att den medför en brukningsrätt som följer
äganderätten till fastigheten. Den brukningsrätt som förvärvas genom erläggande
av anslutningsavgift till allmän va-anläggning är reglerad i lagen om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar. Brukningsrättens konstruktion gör att den vid
fastighetstaxeringen närmast bör jämställas med servitut. Eftersom
brukningsrätten utan att särskilda åtgärder vidtas följer äganderätten till
faslighet, måste del allmänna saluvärdet på en fastighet även anses innefatta
värdet av brukningsrätten. Det är emellertid inte givet att fastighetens värde
påverkas i förhällande till avgiftens storlek, även om detta synes vara det
naturligaste. Den värdehöjande effekt som följer av att anslutningsavgift till
allmän va-anläggning erlagts kan enligt 13 § 1 mom. KL i vissa fall medföra ny
taxering vid den årliga fastighetstaxeringen. Fastighetslaxeringsutredningen
har föreslagit att man lagfäster skyldigheten att vid fastighetstaxeringen
beakta den inverkan på annan fastighets värde som bl. a. rätt lill anslutning lill
allmän va-anläggning kan medföra.
Frågan
om behandlingen i fastighetstaxeringshänseende av anslutningsavgifter tUl
allmän va-anläggning kan sålunda sägas vara uppmärksammad redan. Det ligger
inom riksskatteverkets kompetensområde alt meddela närmare anvisningar i denna fräga.
Inverkan av andra anslutningsavgifter, t, ex, för anslutning till
fjärrvärmeverk eller eldistributionsnät, har däremot inte tidigare behandlats.
Det bör framhållas all de rättigheter som avgifter av nu angiven typ avser inte
alltid innebär en ständig brukningsrätt, knuten till fastigheten, och som
därför i och för sig enligt vedertagen laxeringsprindp skall beaktas vid
fastighetstaxeringen. RältsförhåUandet kan i stället regleras genom
leveransavtal mellan den aktuella ägaren och leverantören. Om anslutningen
inte utgör en rätt knuten till fastigheten, skall den således inte i och för
sig beaktas vid fastighetstaxeringen. Annars skall den beaktas i den mån den
påverkar marknadsvärdet. Riksskatteverket är behörigt att lämna de ytterligare
anvisningar som behövs i dessa frågor.
Även
värderingen av va-anläggningen, fjärrvärmeverket m. m. kommer att påverkas av avgiftspoUtik
och distribulionsskyldighetens omfattning. I övrigt kan anmärkas att
värderingen bör ske enligt de normer som i allmänhet tillämpas för
industrifastigheter.
I
fråga om anläggningsbidrag som erläggs av fastighetsägare till anläggning
eller byggnad, som är belägen utanför den egna fastigheten och som inte är
bunden till fastigheten genom servUut, bör följande framhållas. Föreligger
enligt myndighets beslut e. d. skyldighet att erlägga visst bidrag och är denna
skyldighet knuten till fasligheten som sådan, skall den värdeförändring som
denna skyldighet kan innebära för fastighetens värde beaktas vid
fastighetstaxeringen. Delta gäller t. ex. gatukostnads-
Prop.
1973:162 307
bidrag och andra liknande bidrag, som fastighetsägaren är
skyldig alt erlägga, om skyldigheten till sin natur är sådan att den övergår
efterföljande ägare. Ell uttryck härför är regeln i 13 § 1 mom. andra stycket
KL om att ny taxering kan ske på grund av den värdeändring som uppkommit när
gatukostnadsbidrag erlagts för en fastighet. Del förhällandet att
fastighetsägare i visst sammanhang förelagts skyldighet alt bidra med viss
engångsersättning och bidragit med sådan ersättning, skall inte i och för sig
påverka fastighetens värde. Är skyldigheten all erlägga vissa anläggningsbidrag
inte bunden till fastigheten på sådant sätt som nyss sagts kommer skyldigheten
normalt inte att inverka pä vare sig fastighetens marknadsvärde eller dess
taxeringsvärde.
För de
fastigheter av olika slag som mottar bidrag för utförande av vissa anläggningar
m. m. skall vid taxeringen beaktas i vilken utsträckning de utförda
anläggningarna höjer fastighetens marknadsvärde. Investeringar t. ex. för
utbyggnad av en industri som finansieras med statsbidrag torde i normalfallet
inte höja marknadsvärdet med belopp som motsvarar investeringarnas storlek.
Något statsbidrag skulle i sådant fall inte annat än undantagsvis vara
motiverat. Riksskatteverket bör meddela anvisningar i dessa avseenden. Vid
beräkning enligt produktionskostnadsmetoden av värdet av en industri e. d. som
uppförts helt eller delvis med statsbidrag bör man särskUt beakta i vUken mån
den del av produktionskostnaderna som täckts av statsbidraget inte verkat
höjande på industrins marknadsvärde samt reducera den beräknade produktionskostnaden
i den utsträckning påverkan inte förekommit.
8.3.3 Taxeringsvärde, värderingsgrunder m. m. Allmänt
Taxeringsvärden bestäms med utgångspunkt i ortens pris
(allmänna saluvärdet). Denna värderingsgrund gäller alla fastigheter med
undanlag för skogsmark och växande skog. Skogsmark och växande skog taxeras i
stället på grundval av avkaslningsvärdet.
Fastighetslaxeringsutredningen
har föreslagit alt termen aUmänna saluvärdet byts ut mot termen marknadsvärde.
Någon saklig ändring åsyftas inte, eftersom termerna har samma betydelse.
Termen marknadsvärde används i modem lagstiftning, t. ex. i den nya fastighetsbildnings-och
expropriationslagstiftningen. Den helt övervägande delen, av remissinstanserna
tUlstyrker denna terminologiska ändring. Jag ansluter mig till förslaget.
Värderingsgrunder
I modern fastighetsvärdering arbetar man med i huvudsak
tre olika värdebegrepp, nämligen marknadsvärdet, avkastningsvärdet och kostnadsvärdet.
De olika värdebegreppen svarar mot behovet av att uttrycka
Prop. 1973:162 308
fastighetens
värde i olika situationer. Sålunda är marknadsvärdet av intresse vid
överlåtelse, avkastningsvärdet vid innehav och koslnadsvär-det i en
produktionssituation. Oavsett vilket värdebegrepp som ligger till grund för värderingen
kan olika värderingsmetoder användas.
En fastighets
marknadsvärde definieras som det mest sannolika priset vid en försäljning av
fastigheten. Definitionen av marknadsvärdet anknyter till den allmänna
marknaden på fastigheter av den typ det är fråga om. Prisbildningen skall
karakteriseras av att köpare och säljare varken har några speciella relationer
till varandra, som t. ex. släktskap, eller befinner sig i en tvångssituation.
Avkastningsvärdet
definieras som det sammanlagda nuvärdet yid tidpunkten för värderingen
(värdetidpunkten) av de mest sannolika framtida nettoavkastningarna. Om man
utgår från ett driftprogram och en förräntning, som är normala för
fastighetsägare i allmänhet, kan värdet betecknas som ett objektivt
avkastningsvärde. Väljs nämnda föratsättningar med hänsyn till en bestämd
person, vanligen fastighetsägaren, kan värdet kallas ett subjektivt
avkastningsvärde.
Kostnadsvärdet definieras
som det värde som svarar mot investeringskostnaderna för värderingsobjektet.
Vid kostnadsvärdering uppskattar man vad det skulle kosta att bygga upp ett
liknande objekt e. d. Man skiljer mellan historisk kostnad,
(produktionskostnad), vilken definieras som den faktiska kostnad som förelåg
när värderingsobjektet anskaffades, äteranskaffningskostnad (nyvärde), som
motsvarar den kostnad som man vid värdetidpunkten skulle ha att räkna med, om
man då skulle ersätta tiUgången med en ny av likartad beskaffenhet, samt
tekniskt nuvärde, vilket definieras som återanskaffningskostnaden reducerad
med hänsyn till värderingsobjektets ålder och brak.
De
värderingsmetoder som kommer till användning är ortsprismetoden,
avkastningsmetoden och produktionskostnadsmetoden.
Ortsprismetoden är den
värderingsmetod som främst kommer till an-vändrung vid uppskattning av
marknadsvärdet. Denna metod grandas på undersökningar av priser på jämförbara
fastigheter. Som bas för undersökningen läggs de jämförelseparametrar som
befinns lämpliga, t. ex. areal, våningsyta, exploateringsgrad, hyresintäkter o.
d.
Avkastningsmetoden
innebär att man söker bestämma värdet genom en omräkning till nutid av framtida
intäkter och kostnader. Metoden kräver en bestämning i tiden av kommande
intäkter och kostnader vid fastighetens användning.
Produktionskostnadsmetoden
innebär att man söker beräkna marknadsvärdet av en byggnad med utgångspunkt i
vad det skulle kosta att producera en likartad byggnad. Vid beräkningen av
värdet beaktas även den värdeminskning som byggnaden undergått genom ålder och
bruk.
Som
nyss sagts kan olika värderingsmetoder användas för att få fram värdet, oavsett
vilket värdebegrepp man utgår från. Vill man exempelvis
Prop.
1973:162 309
använda
avkastningsmetoden för att bestämma marknadsvärdet måste naturligtvis det
framtagna värdet justeras med hänsyn tUl den värderelation mellan det sålunda
framtagna värdet och marknadsvärdet som i allmänhet föreligger vid värdelidpunkten
för fasligheter av den typ värderingen gäller.
Fastighetslaxeringsutredningen
föreslår att marknadsvärdet skall bli värderingsgrund vid all
fastighetstaxering, dvs. även vid taxeringen av skogsmark och växande skog.
Åsikten att all fastighetstaxering skall ske efter i princip samma värderingsgrund,
med utgångspunkt i marknadsvärdet, omfattas av i det nämiaste alla remissinstanser.
Många av dem är emellertid tveksamma i fråga om möjligheten att införa marknadsvärdering
fullt ut, dvs. även för skogsmark och växande skog, redan vid 1975 års aUmänna
fastighetstaxering. Jag återkommer till denna fråga i det följande vid den närmare
behandlingen av taxeringen av skogen.
Fasiighetsprisstatistiken
Som
nyss sagts grundar sig värderingen vid den allmänna fastighetstaxeringen med
undantag såvitt gäller skogsmark och växande skog på det aUmänna saluvärdet,
dvs. det som hädanefter avses kaUas marknadsvärdet. Genomsnittliga köpeskUlingar
för olika fastighetstyper tas fram av statistiska centralbyrån (SCB) i den
officiella fastighetsprisstatistiken (tidigare benämnd köpeskUlingsstatistiken).
Frågor i samband med fasiighetsprisstatistiken är av så stort intresse för
fastighetstaxeringen att vissa av dessa frågor bör redovisas i detta
sammanhang.
Fastighetsprisslatistiken
behandlar frivilliga köp på en öppen marknad. Detta är en förutsättning för
att den bearbetade statistiken skall kunna ge upplysning om marknadsvärden och
marknadsvärdenivåer. Prisuppgiftema i statistiken avser försäljningar av vad
som inom civilrätten hänförs tiU fastighet. Fastighetsprisstatistiken används
föratom vid fastighetstaxeringen i olika sammanhang där man har behov av uppgifter
om genomsnittliga köpeskUlingar för skilda faslighelsslag eller om förändringar
i prisnivån för olika fastighelstyper. För sådant ändamål utnyttjas statistiken
av centrala och regionala myndigheter, kommuner, kreditinrättningar, enskUda
personer m. fl.
Fastighelsprisstatistik
har beträffande jordbruksfastighet producerats sedan år 1945 och beträffande
annan fastighet sedan år 1957. En omfattande revidering av statistiken har emeUertid
gjorts fr. o. m. 1970 års redovisning. Revideringen har avsett såväl
insamlings- och granskningsra-tinema som den statistiska redovisningen, vilken
blivit betydligt mer omfattande än tidigare. Den främsta anledningen till att
statistiken lades om var de nya fastighetstaxeringsregler och rutiner som
infördes i anslutning till 1970 års allmänna fastighetstaxering. Omläggningen
av taxeringsförfarandet år 1970 innebar bl. a. införande av en förfinad taxe-
Prop. 1973:162 310
ringsmetodik och en systematisering av värderingsförfarandet.
För detta ändamål kompletterades fastighelsprisstatistiken med nya tabeller,
som möjliggör uppföljning. Härigenom kan statistikens informationer om fastighetsprisema
efter analys återföras och direkt nyttiggöras i taxeringsarbetet. Det nya redovisningssystemet
möjliggör bl. a. en analys av köpeskillingarna med hänsyn till olika faktorer,
såsom byggnaders storlek, standard och ålder, vilket allt påverkar
fastigheternas värde.
Moderniseringen
av fastighetsprisstatistiken har till stor del möjliggjorts genom alt man fr.
o. m. år 1970 begagnat sig av ADB vid faslig-hetstaxeringen. Moderniseringen
inriktades främst på fastigheter av annan fastighets natur. För dessa gjordes
en omfattande klassificering och kodsällning, som kunnat tillgodogöras vid de
statistiska bearbetningarna av fastighetstaxeringsmalerialet och vid
utarbetande av värderingsmetoder. Jag avser att i det följande föreslå mera
differentierade värderings-och taxeringsmetoder för jordbruks- och skogsfastigheler.
Jag grundar mig därvid på det förslag som lagts fram av
fastighetstaxeringsutredningen. Fastighetstaxeringsutredningen har framhållit
att det oavsett om någon större förändring av taxeringen av jordbruks- och
skogsfastigheter kommer tUl stånd är motiverat med en revidering av
prisstalis-tiken för dessa fastigheter. Fastighetstaxeringsutredningen har läm.nat
vissa förslag till en sådan revidering. Förslagen liksom remissutfallet i detta
hänseende har redovisats i tidigare avsnitt.
De förhåUandevis
genomgripande nyheter i fråga om taxeringen av jordbruks- och skogsfastigheler
som jag ämnar föreslå medför att jag i likhet med utredningen och åtskilliga
remissinstanser anser det nödvändigt att förbättra prisstatistiken för dessa
fasligheter. Till 1975 års aUmänna fastighetstaxering torde man emellertid
endast hinna genomföra en viss komplettering av denna statistik. Efter 1975 års
allmänna fastighetstaxering får fastighelsprisstatistiken ånyo övervägas och en
förbättring kan förutsättas komma till stånd. Omläggningen synes i huvudsak
böra ske enUgt de riktlinjer som dragits upp av fastighetstaxeringsutredningen.
Frågan om ytterligare köp bör tas med i prisstatistiken fär behandlas vid den
närmare utformningen av denna statistik, I samband med mina förslag om
taxeringen av byggnader på jordbruks- och skogsfastigheter samt om
skogstaxeringen återkommer jag till särskilda statistikfrågor som berör resp,
område. Jag vill emellertid redan här uttala mig i några principieUa frågor som
föranlett åtskillig diskussion under remissbehandlingen. Jag tar först upp den
statistiska behandlingen av s. k. släktköp och tillskottsköp.
Beträffande jordbruksfastighet diskuteras ofta om inte de s.
k. släktköpen, dvs. köp mellan nära anhöriga, borde ingå i statistiken med hänsyn
tiU deras relativt stora andel av det totala antalet köp. Med allmänna
saluvärdet eller marknadsvärdet av en fastighet avses det pris
Prop. 1973:162 311
som
sannolikt skulle betalas för fastigheten, om den bjöds ut lill försäljning på
den allmänna fastighetsmarknaden. Detta pris bestäms under inverkan av den
tillgång och den efterfrågan på likartade fastigheter som föreligger i orten
med hänsyn till bl. a. föreliggande jordförvärvs- och byggnadslagstiftningar.
Del är uppenbart alt priset för en fastighet i de fall särskilda relationer
föreligger meUan köpare och säljare kan bestämmas mot annan bakgrund än att
säljaren söker att få ut högsta möjliga pris för sin egendom. Att så normalt är
fallet vid de s. k. släktköpen framgår bl. a. av SCB:s fastighetsprisstatistik
för bebyggda jordbruksfastigheter försålda åren 1970 och 1971. I samtliga
värdeklasser ligger här de fria köpen ca 50 % över de s. k. släktköpen. Jag
anser med hänsyn härtUl uteslutet att med bibehållandet av allmänna saluvärdet
eller marknadsvärdet som riktpunkt för taxeringen kunna beakta de köpeskillingar
som erlagts vid släktköp. Vid fastighetsvärdering tas f. ö. inte hänsyn till
släktköp i något fall där värderingen syftar till att bestämma ett
marknadsvärde. Mot de köpeskillingar, som erlagts vid till-skollsköp, har
riktats den anmärkningen att de inte kan anses relevanta för värderingen av
bestående jordbruk. Jag delar denna mening så långt att den prisnivå som
framkommit vid s. k. tillskoltsköp naturligtvis är tillämplig endast
beträffande egendom med motsvarande förutsättningar, dvs. att den också skulle
kunna försäljas som tillskottsjord. Lantbruksnämnderna bör, som faslighetstaxeringsutredningen
och lantbruks-styrelsen anfört, medverka vid arbetet med prisstatistiken för
jordbruksfastigheterna. Denna medverkan får ske på sätt lantbraksstyrdsen
efter samråd med riksskatteverket och SCB bestämmer.
Jag finner anledning alt
uppehålla mig vid ytterligare en statistikfråga av allmän karaktär. Tidigare
har nämnts att främst en del remissinstanser som representerar näringslivet
anser att man bör skjuta på den allmänna fastighetstaxeringen något år.
Därigenom skulle man även få tillfälle att göra vissa omläggningar och
kompletteringar av fastighetsprisstatistiken och annan statistik m. m.
Huvudsakligen önskar man ulföra dessa omläggningar m. m. för alt göra det
möjligt alt införa del fastighetsbegrepp inom skatterätten som man förordar,
nämligen det som föreslagits i betänkandet Det skatterätlsliga fastighetsbegreppet.
Även om jag redan tidigare från principiella utgångspunkter ställt mig
avvisande till detta förslag, vill jag bemöta vad man anfört om möjligheterna
att till år 1976 ta fram användbar fastighelsprisstatistik för värdering av de
byggnadsskal och stommar som under angivna förhåUanden skulle taxeras på
jordbruksfastigheter och rörelsefastigheter. Man anför att den av säljare och
köpare gjorda fördelningen på tillgångsgrupper enUgt avskrivningsreglerna
godtas vid inkomstbeskattningen. För att få fram en saluvärdesstatistik, där
de registrerade saluvärdena svarade mot det fastighetsbegrepp som tillämpas i
reglerna om
Prop. 1973:162 312
avskrivning
i förvärvskäUorna inkomst av rörelse och inkomst av jordbraksfastighet, anser
man behövligt endast alt man i samband med behandlingen av lagfartsärenden
inhämtar uppgifter om den här aktuella fördelningen av köpeskillingen. Jag
anser som nämnts alt de värden, som därvid skulle komma att hänföras tiU
byggnaderna, inte på något sätt avser saluvärden. Vidare anser jag det vara en
orealistisk tanke att man redan år 1974 för fastighetsprisstatistiken skulle
kunna genomdriva skyldighet för parterna att vid köp av vissa fastighetstyper i
samband med lagfartsansökan ange sin fördelning av köpeskillingen. Likaså torde
det vara ogenomförbart att föreskriva den avsevärda granskningsomgång som
statistikbehandlingen skulle kräva. Det statistikmaterial som skulle kunna
produceras enligt denna metod skulle inte fungera som taxeringsunderlag år
1976. Vidare avser jag t. ex. i fråga om skogsfastigheter att föreslå att
flera års prisstatistik läggs till grund för vissa marknadsvärdeberäkningar.
En retroaktiv fördelning av köpeskillingarna, t. ex. under åren 19701973, och
en därpå grundad statistikbehandUng framstår som helt omöjlig. Skulle framdeles
behov visa sig av en redovisning av de särskUda värden som i
avskrivningsreglerna för rörelse och jordbruk hänförs till
avskrivningsunderlaget för byggnad resp. inventarier, får man naturligtvis ta
upp frågan tiU nytt övervägande. Till skillnad mot vad som sålunda föreslagits
från en del häll bör emellertid eftersom man bör hälla fast vid principen om
värdering på grundval av marknadsvärdet tillvägagångssättet därvid bli
följande. Det värde man i första hand skall söka för varje fastighet är dess
totala marknadsvärde. Detta skall liksom nu ske främst med hjälp av fasiighetsprisstatistiken.
Enligt gällande och föreslagna regler bestäms därefter vad som av det totala
värdet belöper på byggnaden. Med hjälp av lämplig produktionskostnadsberäkning
kan därefter värdet av de byggnadstillbehör uppskattas som får avskrivas som
inventarier. Sedan detta inventarievärde fråndragits, återstår värdet av
byggnadsskalet. Ett sådant taxeringsförfarande är emellertid tekniskt
komplicerat att genomföra i nämnderna. Jag anser bl. a. därför att det inte nu
finns tillräckliga skäl att genomföra en sådan reform. I stället bör man nu
studera effektema av de här föreslagna reglerna vid 1975 års allmänna
fastighetstaxering.
8.3.4
Taxeringsvärdenivån
Storleken
av de enskilda fastigheternas taxeringsvärden och det totala UtfaUet av
fastighetstaxeringen har lill stor del beslämts genom centrala direktiv för val
av taxeringsvärdenivå. Detta har skett med riksdagens medverkan endast i fråga
om taxeringen av skogsmark och växande skog. För denna taxering har riksdagen
inför de tre senaste allmänna fastighetstaxeringarna meddelat bestämmelser om
reduktioner (s. k. säkerhetsmarginaler) av de värden som annars skolat framräknas
enligt
Prop. 1973:162 313
skogsvärderingsinstraktionen
(1951: 440, Skvl). Värdena på skogsmark och växande skog är enligt vad som
framhållits i det föregående f. n. avkastningsvärden. De värden som skolat
framkomma vid tUlämpning av Skvl har emellertid ansetts bli för höga. De har
därför justerats nedåt tUl en nivå som ansetts acceptabel. Detta har medfört
alt taxeringsvärden på skogsmark och växande skog nu genomsnittligt torde
ligga pä en något lägre nivå i förhållande till marknadsvärdenivån än jordbraksfastigheter
i allmänhet. De centrala direktiven för val av taxeringsvärdenivå för
fastigheter i övrigt har lämnats som rekommendationer i samband med de s, k.
Stockholmsmötena, Före 1970 års allmänna fastighetstaxering rekommenderades
därvid en uppräkning av tidigare taxeringsvärde med visst procenttal för olika
fastighetstyper. Procenttalen, de s. k. överprisprocenten, beräknades på
grandval av SCB:s köpeskillingsstatistik. Vid 1970 års taxering infördes en ny
metod för bestämningen av taxeringsvärdenivån. Denna rekommenderades till
visst procenttal av en statistiskt dokumenterad marknadsvärdenivå för fastigheterna
(i allmänhet 1968 års marknadsvärdenivå). Vid 1970 års aUmänna
fastighetstaxering rekommenderades taxeringsvärdenivån till 75 % av
marknadsvärdenivån för villor och jordbruksfastigheter. För hyres- och
affärsfastigheter rekommenderades alt taxeringsvärdenivån skulle ligga vid 80 %
av marknadsvärdenivån.
Fastighetstaxeringsutredningen
anser att bestämning av taxeringsvärdenivå är en central beskattningsfråga av
sådan betydelse att den bör avgöras med riksdagens medverkan.
Utredningen
föreslår alt taxeringsvärdenivån för alla fastighelstyper skall ligga vid 80 %
av marknadsvärdenivån vid ingången av året före taxeringsåret. I andra hand
föreslår utredningen alt taxeringsvärdenivän för jordbruksfastigheterna
övergångsvis vid 1975 års taxering skall läggas vid 75 % i stället för 80 % av
marknadsvärdenivån.
Remissinstanserna
har i allmänhet godtagit uppfattningen att riksdagen skall fullt ut bestämma
valet av taxeringsvärdenivå. Några har emellertid framfört tanken att
avgörandet bör kunna överlämnas ät riksskatteverket. Meningarna har varit mera
delade när det gäller själva valet av nivå. Många har stannat för utredningens
förslahandsförslag, så t. ex. löntagarorganisationerna. Några anser att nivån
bör fastställas till 75 % för alla fastighetstyper. Bland dessa kan främst
märkas branschorganisationerna. Från detta håll befaras annars övertaxeringar
och för stora taxeringsvärdeförändringar. Flertalet finner utredningens and-rahandsförslag
lämpligt. Detta gäller bl. a. jordbruks- och skogsorganisationerna samt
myndigheter, som är verksamma på jordbruks- och skogsområdet.
Även
enligt min uppfattning är valet av taxeringsvärdenivå en sä central och viktig
fråga alt den bör prövas av riksdagen. Det är mot
Prop.
1973:162 314
bakgrund av grandprincipen rättvisa och likformighet i
taxeringen önskvärt alt taxeringsvärdenivån bestäms under den förutsättningen
att den skall vara bestående en längre tid. Det är sedan de tiUämpande myndigheternas
i första hand riksskatteverket och SCB som bör utarbeta och förfina
prisstatistiken så att riktiga och rättvisa taxeringsvärden kan åsättas.
Valet av taxeringsvärdenivå måste ske mot bakgrunden av
osäkerhels-faktorer som inte helt kan bringtis ur världen. Det ideala
tillståndet är att taxeringsvärdet helt motsvarar fastighetens aktuella
marknadsvärde. Därvid nås, med taxeringsvärdet som grundval, den rättvisaste beskattningseffekten.
Ett för lågt taxeringsvärde i förhållande till marknadsvärdet verkar gynnsamt
för ägaren i inkomst- och förmögenhetsskattehänseende vUket i sin tur har
prishöjande effekt genom att fastigheten blir "värdefullare" på
marknaden. Av delta resonemang kan man lätt inse att det i längden är av ondo
för fastighetsmarknaden med för låga taxeringsvärden. Av säkerhetsskäl behöver
man inte gå under en taxeringsvärdenivå som ligger vid 75 % av marknadsvärdet.
Det kan tUläggas alt denna taxeringsvärdenivå av delvis statistiskt tekniska
skäl måste beräknas på fastigheternas marknadsvärden ett å två år före taxeringen.
Därigenom skapas ytterUgare en säkerhetsmarginal mot övertaxering. Väljer man
en nivå vid 75 % behövs enligt min mening ingen utvidgning av möjligheterna
till ny taxering under taxeringsperioden. Jag föreslår således att man väljer
en nivå av 75 % av marknadsvärdet.
Fastighetslaxeringsutredningen har föreslagit att
taxeringsvärdenivån skall bestämmas i förhållande till marknadsvärdenivån vid
ingången av året före taxeringsåret i enlighet med de närmare föreskrifter riksskatteverket
meddelar. För bestämmande av marknadsvärdenivån bör man enligt utredningen
normalt ta de statistiska medeltalen för priserna under hela andra året före
taxeringsåret. Senare fastighetsprisstatistik kan av tekniska skäl inte ligga tUl
grund för taxeringen. Om någon klart urskiljbar trend förekommer under senare
hälften av det andra året före taxeringsåret bör denna trend beaktas vid
nivåsättningen. I fråga om skogstaxeringen uttalar utredningen att man bör
kunna lägga flera års fastighelsprisstatistik till grund för bedömningen av
marknadsvärdenivån vid ingången av året före taxeringsåret. I stort sett har
utredningens ställningstagande accepterats av remissinstanserna. Några anser
emellertid att man bör avstå från att beakta pristrender i vart fall uppåtgående
under senare delen av andra året före taxeringsåret och alt man i stäUet bör
hålla sig till medeltalen för detta år. Jag ansluter mig emeUertid till
utredningens förslag. Genom att överlämna det slutliga bestämmandet av
prisnivån vid ingången av året före taxeringsåret till riksskatteverket och
till verket knutna experter i dessa frågor bör den bästa möjligheten föreligga
för en riklig bedömning i förevarande fråga.
Prop.
1973:162 315
Självfallet skall någon säkerhetsmarginal inte användas
vid bestämmande av ifrågavarande prisnivå. Säkerhetsmarginalen för
taxeringsvärdet ligger i stället i det nyssnämnda valet av taxeringsvärdenivå
och anknytningen till år för bestämmande av marknadsvärdenivå.
Fastighetstaxeringsutredningen föreslår vidare vissa säkerhetsregler
i förhåUande tUl den avsedda generella nivåregeln. Detta gäller fastighetstyper
där säkerheten vid värderingen är lägre än normalt. Utredningen har som exempel
nämnt fastigheter med exploateringsvärde. Vidare skall det enligt utredningen
ankomma på riksskatteverket att vid onormala marknadssituationer påkalla
lagstiftning om säkerhetsmarginal i förhällande tUl taxeringsvärdenivå som
annars gäller. Dessa förslag har tillstyrkts av i det närmaste samtliga
remissinstanser. Man har emellertid framfört önskemål om att ytterligare
exempel bör ges på fastigheter som på grund av värderingsosäkerhet bör taxeras
efter reducerad nivå. Man har framhållit stora skogs- och jordbruksfastigheter
samt fastigheter som till mycket stor del består av maskiner.
Utredningens förslag motsvaras i sak av vad som skedde
inför 1970 års allmänna fastighetstaxering. Då sattes taxeringsvärdenivän
enligt dåvarande riksskattenämndens anvisningar särskilt lågt för jordbruksfastigheter
med exploateringsvärde och exploateringsfasligheter i övrigt. Utredningen har
uttalat alt andra fastighetstyper, som t, ex, stora jordbruksfastigheter, bör
kunna komma i fråga för en utökad säkerhetsmarginal men alt detta bör avgöras
av riksskatteverket och regleras i verkets anvisningar. Jag delar utredningens
mening. Frågor av denna värderingstekniska natur bör regleras i riksskatteverkets
anvisningar. Jag återkommer i det följande lill de speciella svårigheterna i
vad avser skogsfastigheterna vid anknytning av taxeringsvärdenivån till
marknadsvärdenivån vid 1975 års allmänna fastighetstaxering.
5.5.5 Delvärden på jordbruksfastighet och annan fastighet
Allmänt
Taxeringsvärdet är uttrycket för taxeringsenhetens totala
värde. Vid fastighetstaxeringen redovisas emellertid också särskilda värden, s.
k. del-värden. För jordbruksfastighet redovisas delvärdena jordbruksvärde,
skogsbruksvärde, viirde av övrig mark, värde av särskilda tillgångar och
exploateringsvärde. För annan fastighet redovisas ddvärdena markvärde och
byggnadsvärde. Som skogsbruksvärde redovisas summan av värdena på skogsmark och
växande skog, varvid skogsmarksvärdet redovisas särskilt. Inom ramen för
byggnadsvärdet särredovisas i förekommande fall såsom särskilt maskinvärde vad
som belöper på maskiner och Uknande tillgångar som är avsedda att huvudsakligen
tjäna industriellt eller därmed jämförliga ändamål.
Ett av fastighetstaxeringsutredningens centrala
arbetsfält har varit
Prop. 1973:162 316
översynen
av ddvärdesredovisningen, i synnerhet för kategorin jordbraksfastighet. I det
tidigare har jag gett uttryck för min åsikt att fastighetstaxeringen så långt
som möjligt bör utnyttjas för inkomsttaxeringen. Som jag närmare skaU utveckla
i det följande har ett viktigt önskemål varit att få fram tillförlitliga
byggnadsvärden som underlag för byggnadsavskrivningen inom
jordbruksbeskattningen. Ett annat problem är förknippat med skogsbruksvärdet.
Skogsbruksvärdet anges som nyss sagts det sammanlagda värdet av skogsmark och
växande skog. Till skUlnad mot övriga värden vid fastighetstaxeringen skall
detta värde enligt gällande regler inte grundas på marknadsvärdet utan på avkastningsvärdet.
Nuvarande metoder för framräkning av skogsbraksvärdet har visat sig vara
föråldrade, och utredningen har därför föreslagit ett nytt värderingssystem.
Vidare har förslag lagts fram om vissa justeringar av bestämmelserna om
delvärden även för kategorin annan fastighet.
Byggnadsvärde
på jordbruksfastighet
I
olikhet mot vad som gäller för annan fastighet redovisas inte byggnadsvärdet
som delvärde vid laxeringen av jordbruksfastighet. Värdet pä byggnaden ingår i släUet
i jordbruksvärdet. Vid bestämmandet av jordbruksvärde uppskattas värdet av
ägoslagen, bl. a. åkermarken, på grand av s. k. enhetsvärden. Dessa beräknas
per arealenhet med hänsyn till markens godhetsgrad och såvitt gäller åkern med
hänsyn till byggnadernas beskaffenhet. I sammanhanget kan nämnas att värdet av
skogsbrukets byggnader ingår i skogsbruksvärdet. Värde av s. k. överbyggnader
ingår i värdet av särskilda tiUgångar.
Den
metod för bestämning av jordbruksvärdet i vilken åkern och jordbrukels
byggnader värderas tillsammans och som här beskrivits kallas den
konventionella metoden eller samvärderingsmetoden. Denna metod har normalt
använts vid de senaste taxeringarna, särskilt i de södra och mellersta delarna
av landet, och för jordbruksfastigheter som omfattar mer än 510 ha åker. En
annan metod har emellertid använts framför allt i Norrland. Enligt denna har
jordbrukets byggnader värderats separat. Denna metod kallas Norrlandsmetoden
eller särvärderings-metoden. Det bör emellertid framhållas att även om Norrlandsmetoden
används vid värderingen, något särskUt byggnadsvärde inte redovisas.
Som
nyss nämnts har frågan om bestämmande av särskilt byggnadsvärde på
jordbruksfastighet stått i centram för uppmärksamheten genom önskemålet att få
fram ett lämpligt och tillförlitligt underlag för byggnadsavskrivningarna i jordbraksbeskattningen.
Nya regler för inkomstbeskattning av jordbraksfastighet gäller fr. o. m. år
1973 (prop. 1972: 120, SkU 1972: 67, rskr 1972: 343, SFS 1972: 241247). Enligt
dessa regler gäller i fråga om underlag för byggnadsavskrivning en särskild
regel för det fall när byggnaderna inte uppförts av jordägaren utan
Prop. 1973: 162 317
fastigheten
anskaffats med befintiigt byggnadsbestånd. Regeln innebär att vad som belöper
på byggnaderna av fastighetens anskaffningskostnad skall beräknas på grundval
av fastighetens taxeringsvärde vid förvärvet. Om i taxeringsvärdet inte ingår
exploateringsvärde, värde av mera betydande naturtillgångar eller särskilda
förmåner eller skogsbraksvärde överstigande 25 000 kr. skall byggnadsvärdet
beräknas till 25 % av fastighetens anskaffningskostnad. I annat fall skall på
byggnaderna anses belöpa så stor del av fastighetens anskaffningskostnad, som
25 % av taxeringsvärdet minskat med exploateringsvärde, värde ay mera betydande
natartillgångar eUer särskilda förmåner eller skogsbruksvärde till den del skogsbraksvärdet
överstiger 25 000 kr. utgör av fastighetens hela taxeringsvärde. Jämkning av
det byggnadsvärde som sålunda tagits fram kan ske under vissa omständigheter.
Vid övergång från redovisning av förvärvskällan jordbruksfastighet enligt kontantme-toden
tUl redovisning enligt bokföringsmässiga grunder finns särskUda bestämmelser
(se SFS 1972; 742). Som ingångsvärde för byggnad skall i första hand tas upp
den faktiska anskaffningskostnaden. Då anskaffningskostnaden inte kan utredas
får som ingångsvärde tas upp två tredjedelar av summan av vid övergången
gällande taxerat jordbruksvärde, skogsmarksvärde med högst 25 000 kr., värde av
övrig mark och värde av särskilda tillgångar, minskal med skäligt värde av mera
betydande naturtillgångar och särskilda förmåner. I förekommande fall får liUägg
göras för senare nedlagda kostnader för ny-, till- eller ombyggnad. Har
fastighet förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång efter
utgången av år 1969 och kan anskaffningskostnaden för byggnaderna inte visas,
får avskrivningsunderlaget beräknas enligt den nyss angivna
proportioneringsregeln.
De
nu redovisade reglerna för byggnadsavskrivning är emellertid att betrakta som
ett provisorium. I prop. 1972: 120 (s. 203) anfördes att i den mån det
framdeles kom i fråga att vid fastighetstaxeringen redovisa särskilt
byggnadsvärde, hithörande spörsmål på inkomsttaxeringens område givetvis borde
omprövas.
Fastighetstaxeringsutredningen
har stäUt tre principiella krav på byggnadsvärdet som ett delvärde vid
taxeringen av jordbraksfastighet. Det första kravet är att värdet skall kunna
användas som underlag vid beräkning av avskrivning på jordbrakets och
skogsbrakets byggnader. En följd härav är att samtiiga byggnader på en
taxeringsenhet av jordbruksfastighets natur bör omfattas av byggnadsvärdet.
Det andra kravet är att byggnadsvärdet skall kunna åsättas inom ramen för en
marknadsvärdering av taxeringsenheten i dess helhet. Det tredje kravet
slutligen är att en enhetlig värdering skall kunna ske av mark av samma slag,
kvalitet m. m. Värdet av åker och annan mark måste således kunna bestämmas
oberoende av huravida taxeringsenheten är bebyggd eller inte. Mot bakgrund av
dessa tre krav som i motsvarande mån är uppfyUda när
Prop.
1973:162 318
det gäller värderingen av annan fastighet diskuterar
utredningen fem alternativa bestämningar av begreppet byggnadsvärde. Av de fem
bestämningar som utredningen diskuterar bygger fyra på en beräkning av
tekniska nuvärden på byggnaderna. Den femte innebär att byggnadsbeståndels
värde anses motsvara skillnaden mellan taxeringsenhetens värde i bebyggt och
obebyggt skick, den s. k. mervärde principen. Det är samma princip som används
vid uppskattning av byggnadsvärde på annan fastighet. Marken, dvs. åkern,
skogsmarken och annan mark, skall därvid värderas med utgångspunkt i
marknadsvärdet för mark i obebyggt skick. Utredningen anser att meivärdeprindpen
är den princip som vid en fastighetstaxering på grundval av marknadsvärde ter
sig mest naturlig frän värderingssynpunkt.
De fyra övriga bestämningarna utgår som nyss sagts från
ett beräknat tekniskt nuvärde för byggnadsbeståndet. Då ett sådant värde erfarenhetsmässigt
inte ryms inom taxeringsenhetens marknadsvärde, om man inte krymper markvärdels
marknadsvärde, måste det tekniska nuvärdet modifieras. Avsevärda värderingsmässiga
svårigheter uppkommer emellertid enligt utredningen vid detta tillvägagångssätt.
Enligt etl alternativ kan ett tekniskt nuvärde åsättas byggnadsbeståndet och
markvärdet beräknas som en restpost, motsvarande skillnaden mellan det totala
marknadsvärdet och byggnadsvärdet. Ett annat alternativ bygger på en
proportionering av framtagna värden. Enligt detta alternativ skulle i första
hand bestämmas dels ett modifierat tekniskt nuvärde för byggnaderna och dels
marknadsvärdet av obebyggd åker, skogsmark och annan mark samt andra tillgångar
på fastigheten. Med utgångspunkt i dessa värden skulle man proportionera sig
fram tiU delvärden för byggnader och för olika slag av mark m, m, så att summan
av delvärdena anknöt till taxeringsenhetens totala marknadsvärde. Slutligen har
utredningen som sista alternativ tagit upp en metod enligt vilket delvärdena
skulle bestämmas på samma sätt som nu sker, varvid värdet av jordbrukets
byggnader skulle ingå i jordbruksvärdet, skogsbrukets byggnader i
skogsbruksvärdet och överbyggnader i värde av särskilda tiUgångar, Vid sidan
därav och skilt frän jordbraksfastigheternas delvärden skulle ett värde för
byggnadsbeståndet uppskattas som ett tekniskt nuvärde eller ett modifierat
sådant värde och antecknas särskilt i fastighetslängden. Detta värde skuUe
sålunda uteslutande tjäna som underlag för beräkning av byggnadsavskrivning.
Denna dubbla byggnadsvärdering innebär enligt utredningen ett merarbete, vilket
dock kan bedömas såsom relativt begränsat till sin omfattning. Utredningen har
emellertid ansett att lillvägagångssätlet knappast låter sig förenas med
utredningens direktiv.
Utredningen har låtit undersöka utfallet av taxering av
byggnader på jordbruksfastighet med utgångspunkt i de nyssnämnda olika
värderings-alternativen. Resultatet av dessa undersökningar har föranlett utredningen
att föreslå en taxering av byggnadsvärdet enligt mervärdeprinci-
Prop. 1973:162 319
pen.
Vid taxering enligt mervärdeprincipen visar undersökningen att det genomsnittiiga
mervärde som uppkommer för jordbruksfastigheterna för att de är bebyggda kan
beräknas ligga mellan 3 000 och 5 000 kr,/ha åkermark. Vidare framgår att det genomsnittiiga
mervärdet för olika fastighetstyper kan skattas till ca 4 000 kr./ha. Mervärdet
per hektar för bebyggelse på jordbraksfastighet har visat sig vara i stort sett
oberoende av såväl faslighetsstorleken, när denna överstiger 5 ha åker, som geografisk
belägenhet. Utredningen anser sig vidare kunna dra vissa begränsade slutsatser
i fråga om genomslagskraften av byggnadernas tekniska nuvärde i förhållande lill
deras byggnadsvärde beräknat enligt mervärdeprincipen, på
jordbruksfastigheternas marknadsvärde. Generellt sett torde genomslagskraften
på marknadsvärdet vara 50 %. Genomslagskraften sägs vara större ju större och
modernare byggnaderna är.
Det
genomsnittliga mervärdet för bebyggda jordbruksfastigheter i förhåUande till
obebyggda sådana dvs, vad som med utredningens förslag kommer att motsvara
byggnadsvärdet kommer enligt utredningen sannolikt att överstiga det
avskrivningsunderlag fÖr byggnader som skall tas fram enligt den
proportioneringsmetod som nu gäller på jordbraksbeskattningens område och för vUken
redogjorts i del föregående. Om man taxerar byggnadsvärden på
jordbruksfastighet enligt mervärdeprincipen, kommer avskrivningsunderlaget för
byggnaderna således inte alt minskas. Utredningen framhåUer vid sidan härav att
även om man inte skulle genomföra förslaget om taxering av byggnadsvärde
enligt mervärdeprincipen, ett taxerat byggnadsvärde baserat pä ett tekniskt
nuvärde under alla förhållanden ar olämpligt som underlag för
byggnadsavskrivning vid inkomstbeskattningen,
Samtiiga
remissinstanser utom länsstyrelsen i Kristianstads län instämmer i önskemålet
om ett särskilt byggnadsvärde för jordbruksfaslig-heter. Nämnda länsstyrelse
anser emellertid att värderingen av jordbruksfastighet skall ske enligt
nuvarande bestämmelser i oförändrat skick i det nu aktuella hänseendet. Även
förslaget att beräkna byggnadsvärdet enligt mervärdeprincipen har fått en
myckel god anslutning under remissbehandlingen. Några remissinstanser förordar
emellertid att byggnadsvärdet skall tas fram, antingen enligt något av de andra
alternativen som utredningen behandlat eUer på annat sätt.
För
egen del vill jag framhålla följande. Behovet av ett särskUt byggnadsvärde som
delvärde vid taxeringen av jordbruksfastighet har länge varit känt.
Utredningens överväganden liksom remissutfallet har ytterligare imderstrakit
detta behov. Alt man hittUls inte lyckats tUlgodose önskemålet om ett särskilt
byggnadsvärde måste tillskrivas de vanskligheter som är förenade med att få
fram ett tUlförUtiigt och användbart sådant. Detta gäller i synnerhet som man
inte är betjänt av andra värden än sådana som är förenliga med den allmänna
grundprincipen vid svensk fastighetstaxering, nämligen principen att
taxeringsvärdet skall
Prop.
1973:162 320
vara
ett uttryck för marknadsvärdet. Utredningen har här på ett ytterst ambitiöst
sätt analyserat problemet och klarlagt förutsättningarna liksom de linjer
efter vilka tänkbara lösningar står att finna. Jag har i det föregående
sammanfattat denna diskussion. Med hänsyn tiU svårighetema i denna fråga är
det naturligt att man inte kunnat nå full enighet om principerna för
värderingen av byggnader på jordbruksfastighet. Mot de principer för
byggnadsvärdering som bygger på framtagande av något slags tekniskt nuvärde
synes mig med fog kunna göras den invändningen att man därvid helt bortser
från jordbruksföretagets behov och njftta av byggnaderna. Ett sådant värde
torde inte kunna återspegla byggnadsbeståndets inverkan på fastighetens totala
marknadsvärde.
Jag
kan med hänsyn härtill inte biträda den mening som förordar ett byggnadsvärde
framtaget som ett tekniskt nuvärde.
I
klarhetens intresse vill jag i sammanhanget framhålla att jag av samma skäl
inte heller kan förorda den metod som innebär att värdet av marken och andra
tillgångar utom byggnader pä jordbruksfastighet beräknas som ett restvärde
sedan byggnadernas tekniska nuvärde bestämts. Dessutom delar jag utredningens
uppfattning alt mark av samma slag, kvalitet, belägenhet m. m, bör åsättas
samma värde, oberoende av huruvida bebyggelse finns eller inte.
En värdering av
byggnaderna enligt mervärdeprincipen har sedan länge skett med gott resultat i
fråga om fastigheter av beskattningsnaturen annan fastighet. På sina håll har
emellertid rests invändningar mot principens tillämpbarhet på
jordbruksfastigheter. Man. har t. ex. framhållit att skilda marknader inte
finns för obebyggd och bebyggd jordbruksmark i samma utsträckning som
föreligger i fråga om annan faslighet. De statistiskt framtagna värdena på tUlskottsmark
är enligt denna uppfattning inte relevanta vid bedömningen av värdet av marken
på bestående jordbruk och skogsbruk. Priset på tillskottsmark anses nämligen
vara för högt i förhållande till vad som kan anses normall som markpris för en
helt obebyggd jordbruksfastighet.
De
invändningar som sålunda rests i fråga om mervärdeprincipens tillförlitlighet
som värderingsprincip är enligt min mening knappast bärande. Man måste komma
ihåg att det här gäller en värdering av ett delvärde, som inte är avgörande
för totalvärdet. För totalvärdet finns betryggande underlag i
fastighetsprisstatistiken. Byggnadsvärdet har huvudsaklig betydelse för
framtagande av underlag för byggnadsavskrivningar. I det fall byggnaderna är
uppförda av jordägaren själv får denne med nuvarande regler ett
avskrivningsunderlag baserat på den faktiska byggnadsinvesteringens storlek.
Det taxerade byggnadsvärdet är tänkt alt komma till användning i huvudsak i de
fall när tillfredsställande utredning saknas i fråga om fördelningen på mark
och byggnader av anskaffningskostnaderna för en jordbraksfastighet. Den
föreslagna metoden för beräkning av byggnadsvärden ger generellt sett ett
gynnsammare
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1973:162 32i
resultat som avskrivningsunderlag än den nyligen
genomförda s. k. Iju-gofemprocentsschablonen. TUl skillnad mot denna schablonmelod
ger den dessutom en individuell värdebedömning av byggnadema på jordbruksfastigheter.
Som underlag för beräkning av byggnadsvärde är värderingsprincipen sålunda
godtagbar även från rättvisesynpunkt. Till frågan om eventuellt nya
avskrivningsregler med anledning av det diskuterade byggnadsvärdet återkommer
jag i det följande.
Som
ytterligare ett skäl för ett godtagande av utredningens förslag till värdering
av byggnader på jordbruket vUl jag framhålla att mervärdeprincipen med gott
resultat används vid beräkning av byggnadsvärdet för annan fastighet. I den män
det gäller bostadsbyggnader pä jordbruk och i mänga fall, i synnerhet på små
jordbruk, utgör bostadsbyggnaderna den värdefullaste delen av taxeringsenheten
är det från rättvisesynpunkt angeläget med en likformig bedömning av tUlgängens
värde.
Sammanfattningsvis
vUl jag således säga att jag ansluter mig tUl utredningens förslag i princip
om en särredovisning av värdet av byggnadsbeståndet på jordbruksfastighet
enligt mervärdeprincipen. Riksskatteverket är behörigt att meddela de närmare
anvisningar om prisnivå o. d, som behövs för en tUlämpning i taxeringsarbetet
av denna princip. Jag återkommer i specialmotiveringen lill vissa grundfrågor i
vad avser utformningen av riktvärden för åker och byggnader.
Utredningens
förslag i övrigt om byggnadsvärdet pä jordbruksfastighet har mottagits
positivt av remissinstanserna. Förslagen avser främst att redovisning som
särskild delpost i fastighetslängden skall ske av vad som av byggnadsvärdet
belöper på ekonomibyggnader samt att särskild anteckning i fastighetslängden
skall göras av vad som av byggnadsvärdet belöper på s. k, överbyggnader. Dessa
redovisningsrutiner är avsedda att underlätta regleringen av byggnadsavskrivningarna
vid inkomsttaxeringen, Särredovisningen av värdet av bostadsbyggnaderna kan
vidare tjäna som underlag vid en eventuell ändring av reglerna för beräkning av
förmån av bostad på jordbruksfastighet.
Denna
fråga övervägs f. n. inom bostadsskatlekommittén, som under hand framfört
önskemål om att man skall kunna urskilja värdet av var och en av de byggnader,
som används som bostad ät ägare och arrendator vid ingången av det år då
allmän fastighetstaxering äger rum. En sådan uppdelning föranleder inga
värderingssvårigheter. Som tidigare åtskilliga gånger framhållits bör de
värden som åsätts vid fastighetstaxeringen få en så vid användning som möjligt
vid inkomsttaxeringen. De här aktuella förslagen har detta syfte och jag
tillstyrker dem.
Skogsbruksvärdet
Taxeringen av skogsmark och växande skog regleras i allt
väsentligt i Skvl, som gällt fr. o. m. 1957 års allmänna fastighetstaxering.
Taxering
21 Riksdagen 1973.1 saml. Nr 162
Prop.
1973:162 322
av
skogsmark och växande skog sker, som redan nämnts, på grundval av skogsmarkens
och skogens avkastningsvärde. Avkastningsvärderingen i Skvl bygger på
förhållanden som råder i den teoretiskt konstruerade s. k. normalskogen.
Normalskogen kännetecknas av ett jämviktstillstånd hos skogen, som då ger en
jämn årlig avkastning. Beräkningsunderlaget i Skvl är grundat på skogarnas
medeltillstånd enligt den andra riksskogstaxeringen, som ägde ram mellan åren
1938 och 1952. I Skvl förutsätts alt anvisningar för taxering av skogen, bl.
a. tabellverken för skogsvärderingen, skall utarbetas länsvis. Skvl innehåUer
därför omfattande och komplicerade regler, bl. a. till ledning för
upprättandet av de s. k. lokala skogstaxeringsanvisningarna för länen. I
praktiken har arbetet med anvisningarna för skogstaxeringen utförts centralt,
nämligen hos skogshögskolan.
Utredningen
har, som redan nämnts, föreslagit att man vid taxeringen av skogsmark och
växande skog överger avkastningsvärdet och att här liksom vid all övrig
fastighetstaxering marknadsvärdet skall vara värderingsgrund. Värderingen
avses emellertid liksom nu skola ske med hjälp av en avkastningsmetod och
värdena får därefter justeras med hänsyn till uppskattad marknadsvärdenivå.
Utredningen anser dessutom att de uppgifter frän riksskogstaxeringen som f, n,
ligger till grund för Skvl är föråldrade. En uppdatering i detta avseende skuUe
emellertid innebära ett mycket omfattande arbete. Vidare har utredningen
föreslagit att man inte längre skall använda konstruktionen normalskog i
beräkningsunderlaget för skogstaxeringen. Utredningen framhåller att
avverkningsberäkningarna i Skvl bygger på den förutsättningen att
åldersfördelningen är jämn i landets skogar. Det aktuella skogstUlslåndet i
landet karakteriseras emellertid av en uttalad skevhet i åldersfördetaingen,
främst genom överskott av gammal awerkningsmogen skog. TUl grund för beräkningarna
av virkesuttagen bör därför ligga så moderna och realistiska avverkningsberäkningar
som möjligt. Reglema i Skvl om avdrag för direkta och indirekta kostnader för
skogsbruket har inte medfört avsedd värdedifferentiering mellan fastigheterna.
Ett nytt system för beräkning av dessa kostnader föreslås därför.
Utredningen
har föreslagit att riksskatteverket skall lämna de nödvändiga anvisningarna
för värderingen av skogsmark och växande skog. Emellertid bör de grundläggande principema
tas in i en ny skogsvärde-ringsinstraktion.
De
regler som utredningen föreslagit skola tas in i den nya skogsvärderingsinstruktionen
har i huvudsak följande innehåll. Marknadsvärdet skall, som nyss nämnts, tas
fram med ledning av en avkastningsmelod och bestämmas med ledning av
värdetabeller, som upprättas av riksskatteverket och beräknas på grundval av
skogens avkastning i virke. Tabellerna skall innehålla värden som bygger på
förutsättningen om ett uthålligt skogsbruk.
Prop. 1973:162 323
De
avverknings- och avkastningsberäkningar som avses skola ligga till grund för
värdetabellerna skall göras för varje värderingsomräde. Det skall finnas
omkring tio värderingsområden, vilkas omfattning skall bestämmas närmare av riksskatteverket.
Inom varje värderingsområde skall hänsyn tas liU en avverkningsberäkning, som
är anpassad till det aktuella skogstillståndet inom området med dess skevhet i
åldersklassfördelningen samt till den avkastningspolitik som är att förvänta
inom området inom en överskådlig framtid. Vid 1975 års allmänna fastighetstaxering
avses den s. k. AVB 69 (Awerkningsberäkning 1969, institutionen för
skogstaxering, skogshögskolan, rapport nr 15, 1970) skola ligga till grund för
avverkningsberäkningarna. Värderingen av virkesutlagen och niväsättningen föreslås
skola ske enligt de riktiinjer som följts i ett program som utarbetats hos
Forskningsstiftelsen Skogsarbeten i vilken intressenterna är bl. a.
domänverket, skogsbolagen och skogsägareorga-nisationema. Programmet heter
Volym- och värdeberäkningar för långsiktsplanering. Fördelningen av värdena pä
de skilda skogsfastigheterna avses skola ske med utgångspunkt i uppgifter som i
samband med den senaste riksskogstaxeringen registrerats för ett stort antal
provytor. Utredningen föreslår vidare att föreskrifter om niväfaktorerna
pris, kostnad och räntefot bUr intagna i den nya skogsvärderingsinstruktionen,
TiU skillnad mot vad som nu gäUer avses emellertid kravet pä utnyttjande av
dessa faktorer vid taxeringen inte bli helt fastlåst. Syftet med detta är att riksskatteverket
skall kunna anpassa de skogsbruksvärden, som tagils fram enligt den här
beskrivna avkastningsmetoden till motsvarande marknadsvärden. Taxeringsvärdet
framkommer sedan med tillämpning av regeln för taxeringsvärdenivå.
De
enskilda skogsfastigheterna föreslås bli taxerade enligt antingen en
noggrannare värderingsmetod, som skall användas då skogsuppskattningshandlingar
fUins tillgängliga, eller i övriga fall en förenklad metod. För varje
värderingsområde skall värdetabdler lämnas för båda metoderna. Den noggrannare
metoden är i stort sett densamma som den nuvarande s. k. fuUständiga metoden (T2-metoden).
Den förenklade metoden utgör en kombination av de båda nu gällande summariska
värderingsmetoderna (TI- och TO-meloderna). Ingångsdata vid taxeringen skall
bestämmas i stort sett efter samma system som nu gäller. Värdefaktorerna
föreslås sålunda bli godhetsklass, kostnadsklass, trädslagsklass och
dimensionsklass. De föreslagna värdefaktorerna skiljer sig från de nuvarande
främst i fråga om kostnadsklassen. Denna föreslås avse samtiiga kostnader för
virkets tillgodogörande, dvs. både de kostnader som i Skvl beaktas genom
klassificering i omkostnadsklasser och de som hänförs till s. k. allmänna
kostnader.
I
övrigt har utredningen föreslagit att skogsmarksvärdet inte skall redovisas
separat. Utredningen framhåUer vidare att kvalitén på resultaten
Prop.
1973:162 324
av
skogstaxeringen till största delen är beroende på de uppgifter som ligger tUl
grund för taxeringsarbetet dvs. främst deklarationerna. För att grunda taxeruigen
på ett så gott material som möjligt föreslår utredningen bl. a. att skogsuppskattningshandlingar
skall kunna infordras från fastighetsägarna samt att sädana handlingar som
finns hos skogsvårdsstyrelse skall kunna rekvireras därifrån om
taxeringsmyndighet finner det lämpligt.
I det närmaste samtiiga
remissinstanser anser som jag tidigare nämnt det vara i princip riktigt att
tillämpa samma grund, marknadsvärdet, vid aU fastighetstaxering, dvs. även vid
taxering av skogsmark och växande skog. Många är emellertid kritiska till
möjligheterna att införa en marknadsvärdering av skogen redan vid 1975 års
allmänna fastighetstaxering. Till den föreslagna skogsvärderingsinstruktionen i
övrigt och den nya värderingsmodellen har remissinstanserna i allt väsentligt
ställt sig positiva.
Skälet till den tveksamhet
varmed man från remisshåll mött förslaget om marknadsvärdering av skogen vid
1975 års allmänna fastighetstaxering är främst uppfattningen att man då ännu
inte kommer att ha tillgång till tUlförlitiig fastighetsprisstatistik som
underlag för en sådan värdering. Även utredningen har antytt att det kan
finnas svårigheter att få fram statislikmaterialet för skogstaxeringen.
SCB:s fastighetsprisstatistik
för jordbraksfastigheter omfattar ca 2 000 köp av hela bebyggda
taxeringsenheter per år. Vissa utredningar, som under propositionsarbetet
gjorts inom finansdepartementet, visar att det totala antalet lagfarna köp av
fastighet med någon skogsmark uppgår till 3 0003 500 per är. Den lagfartsslatistik
som förs medger en uppdelning av dessa köp på sådana som avser hel
taxeringsenhet (köpesummekod 1) och sädana som inte avser hel taxeringsenhet
(köpesummekod 2 och 3). Beträffande de köp som avser hel taxeringsenhet kan
man med utgångspunkt i fastighetslängden urskilja sådana fastigheter vars värde
väsentligen utgörs av skogsbruksvärde samt om de är bebyggda eller inte.
För en bedömning av
underlagets tillförlitlighet som mätare av den del av köpeskillingen som kan
anses falla på skogen är det lämpligt att utgå från köp där fastighetens
skogsdel är dominerande. Man kan t. ex. i första hand välja fall där mer än 75
% av den köpta egendomens taxeringsvärde utgörs av skogsbruksvärde. Följande tablå
visar underlagets fördelning på olika typer av skogsfastigheter och spridningen
i landet. Förhållandena avser det ungefärliga antalet köp per år.
Prop.
1973:162
325
Köpesummekod
Kod 1
Kod 2-h3
Andel
skogsbruksvärde
150
%
51
75
%
> 75 %
1-100 %
B = Bebyggd GB = Obebyggda
B
GB
B
GB
B
GB
B GB
Götaland
800
40
200
20
80
100
300
Svealand
400
20
50
10
30
125
250
Gävleborgs,
Väster-
norrlands
och
Jämtlands
län
175
10
30
10
10
90
100
Västerbottens
och
Norrbottens
län
150
10
15
10
5
60
100
Riket
1500
80
300
50
125
375
750
Inom
kategorin där mer än 75 % av taxeringsvärdet utgörs av skogsbruksvärde avser
29 % av köpen fastigheter med skogsareal 110 ha, 24 % 1130 ha, 33 % 31100 ha
och 14 % mer än 100 ha. Någon säker kännedom om fördelningen av de köp som
inte avser hel taxeringsenhet (köpesummekod 2 och 3) finns f. n. inte.
Vid
allmän fastighetstaxering torde normalt inemot fyra års köp av skogsfastigheter
kunna läggas till grund för marknadsvärdeanpassningen. Om man begränsar sig
till kategorin där mer än 75 % av taxeringsvärdet utgörs av skogsbruksvärde
och ställer upp kravet alt köpet skall avse minst 10 ha skogsmark, synes drygt
1 500 köp kunna användas i underlaget.
Under
propositionsarbetet har gjorts en preliminär sammanställning av köp som
avtalats och lagfarits under tiden den 1 januari 1970den 31 augusti 1972.
Sammanställningen omfattar endast köp som avser hel taxeringsenhet (dvs.
köpesummekod 1) och som tillhör den kategori där mer än 75 % av taxeringsvärdet
utgörs av skogsbraksvärde. Om fastigheten åsätts annat taxeringsvärde än skogsbraksvärde
har köpeskillingen för skogen ansetts utgöra så stor andel av köpesumman som
det taxerade skogsbraksvärdet utgör av det totala taxeringsvärdet. Sammanställningen
redovisas här.
Gbebyggda
Region
Antal
Köpeskil-
Taxerat
Proportio-
lingskoeffi-
skogsbruks-
nerad
köpe-
cient
värde/ha
skilling/ha
Västerbottens
och
Norrbottens
län
79
3,1
150
450
Gävleborgs,
Väster-
norrlands
och
Jämtlands
län
144
2,7
300
800
Svealand
167
2,0
650
1 300
Götaland
135
1,9
1 100
2 050
Riket
525
2,1
550
1150
Prop.
1973:162
326
Bebyggda
Region
Antal
Köpeskillingskoefficient
Taxerat
skogsbruksT
värde/ha
Proportionerad köpeskilling/ha
Västerbottens och Norrbottens län Gävleborgs, Västernorrlands
och Jämtlands län Svealand Götaland
Riket
8
24
58
193
283
2,0
2,4 1,7 1," 1,8
350
400 1050 1400
1 200
700
900
1 800
2 400
2 150
De
erinringar som kan framställas mot det här redovisade materialet hänför sig
främst till materialets representativitet för sådana fastighelstyper som
endast i begränsad utsträckning gått i försäljning, I fräga om dessa är det emeUertid
uppenbart att marknadsvärdet måste bedömas med utgångspunkt i den fastlagda
prisnivån och med hänsynstagande till de skillnader som kan föreligga mellan
fastighetstyperna i fräga. Vidare kan påpekas att värdet för Norrbottens och
Västerbottens län är hänförUgt i huvudsak tUl kustområdet, eftersom flertalet
köp skett där.
Bestämmandet
av marknadsvärdenivån för skog för år 1973 försvåras av att priserna på
skogsfastigheter under detta år förväntas uppvisa en stark höjning och
betydande variationer på grund av hastigt stigande virkespriser. Då motsvarande
situation inträffade under den s. k. Koreakrisen löstes nivåfrågan på det
sättet att man vid 1957 års allmänna fastighetstaxering uteslöt toppkonjunkturåret
1951 ur den prisperiod, 19501954, som normalt skolat ligga lUl grund för
prissättningen vid taxeringen. Jag föreslår därför att man vid 1975 års
allmänna fastighetstaxering inte bestämmer taxeringsvärdenivån för skog med
utgångspunkt i 1973 års prisnivå utan i stället utgår från genomsnittet av
1970 1972 års prisnivåer och räknar upp denna i förhållande lill den prisstegring
som jordbruksfastigheter med begränsat skogsinnehav uppvisar. Om man utgår från
en marknadsvärdeanpassning av skogsbruksvärdet på grundval av de överväganden
som jag redovisat i det föregående skulle man vid en taxeringsvärdenivå som
ligger vid 75 % av marknadsvärdenivån få följande genomsnittliga
taxeringsvärdehöjningar av 1970 års skogsbruksvärden, nämligen i norra
Norrlands kustland ca 250 kr./ ha, i södra Norrland ca 350 kr./ha, i Svealand
ca 500 kr./ha och i Götaland ca 700 kr./ha. För Norrlands inland, liksom
undantagsvis inom andra områden där uttalad prisnivå saknas till följd av
avsaknad av representativa köp, kan inga uppskattningar göras f. n. Prisnivån
där fär man försöka uppskatta mot bakgrund av skälighetsöverväganden, vid vilka
skillnaden i lönsamhet mellan dessa områden och sådana likartade områden där
uttalad prisnivå föreligger bör spela en framträdande roU.
Prop.
1973:162 327
Sammanfattningsvis
kan jag således redovisa min ståndpunkt på följande vis. Det statistikmaterial
som står till förfogande vid 1975 års allmänna fastighetstaxering bör vara
tillräckligt för att man då skall kunna genomföra en marknadsvärdeanpassning av
taxeringsvärdena för skogen. Prisstatistiken kan sålunda ge en allmän
vägledning för upprättandet av värdetabeller för olika värderingsområden
baserade på värdenivåer som är relaterade till marknadsvärdet. Det system för niväanpass-ning
genom en av riksskatteverket styrd användning av de s. k, nivåfaktorerna bör genom
sin flexibilitet vara avsevärt att föredra framför de förhållandevis stelare
säkerhetsmarginaler vid skogstaxeringen som antogs inför 1957, 1965 och 1970
års allmänna fastighetstaxeringar och som fick till följd vissa mindre
önskvärda ojämnheter mellan olika delar av landet. Jag föreslär sålunda att
taxeringsvärdena för skogen marknadsvärdeanpassas vid 1975 års allmänna
fastighetstaxering i princip i enUghet med vad jag nu anfört. Det ankommer
sedan på riksskatteverket att utarbeta närmare anvisningar.
Jag
ansluter mig vidare liksom den helt övervägande delen av remissinstanserna
till förslaget om ny skogsvärderingsinstruktion. Man har på några håll beklagat
att utredningen inte slutfört arbetet med den nya värderingsmodeUen innan
förslaget lades fram. På grund härav har man funnit det svårt att helt
överblicka konsekvenserna av förslaget. Slutförandet av arbetet med
värderingsmodellen är avsett alt ske inom ramen för riksskatteverkets
förberedelsearbete inför 1975 års allmänna fastighetstaxering. Det bör enligt
min mening kunna anses till fyllest med den redovisning av riktlinjer och
principer för värderingen som utredningen gjort i sitt förslag. Arbetet med
värderingsmodellen är omfattande. Det kan därför anses rimligt att förslaget
lagts fram i den principiella form som det fått innan slutgiltig ställning tas
till hur det skall utformas i detalj. Det framlagda förslaget till
värderingsmodell innehåller de moment som skall bestämmas av skogsvärderingsinstruktionen.
Den
modernisering av värderingsmodellen och den anknytning lill moderna
förhållanden som den innebär har som nyss antytts vunnit anslutning överlag
hos remissinstansema. Detta gäller även förslagen om värderingsenheter,
värderingsområden, värderingsmetoder, värdefaktorer, värdetabdler m, m. Den
föreslagna värdefaktorn kostnadsklass anses aUmänt innebära en avsevärt bättre
lösning av kostnadsfrågan än det nuvarande systemet. Då det gäller awerkningsberäkningarna
har man funnit det tillfredsställande att man inte längre avser att utgä från
normalskogen utan att AVB 69 skall ligga till grund för avverkningsberäk-ningama
vid 1975 års allmänna fastighetstaxering. Några remissinstanser har framfört
önskemål om att ännu färskare avverkningsberäkningar skall läggas lill grund
för taxeringen. Jag har erfarit att man inom skogshögskolan på uppdrag av riksskatteverket
arbetar med en ny av-
Prop.
1973:162 328
verkningsberäkning
för hela landet att användas vid skogstaxeringen. Därmed synes detta önskemål
kunna tillgodoses.
En
del remissinstanser avstyrker förslaget att skogsuppskattningshandlingar skall
ställas till förfogande av fastighetsägare och skogsvårdsstyrelser vid
fastighetstaxeringen. Som emellertid framhållits även av de flesta av dessa
remissinstanser kan det i princip knappast finnas något reellt acceptabelt skäl
tUl att inte låta dessa handlingar ligga till grand för taxeringen med hänsyn
till deras betydelse för ett förbättrat laxeringsresultal. Jag är emellertid f.
n. inte beredd alt föreslå någon allmän skyldighet att utlämna skogsuppskattningshandUngar.
Av detta skäl inskränker jag mig nu till alt föreslå skyldighet av här avsett
slag endast såvitt gäller fastighetsägaren.
Slutligen
vill jag beröra förslaget att skogsmarksvärdet inte skall särredovisas i
besluten och längderna men att det skall kunna utiäsas ur värdetabell för varje
särskild fastighet. Nuvarande bestämmelser om beskattning av inkomst av
skogsbrak föratsätter emellertid att värdet av skogsmark redovisas separat. Jag
kan därför inte tillstyrka förslaget alt skogsmarksvärdet inte skall redovisas
särskilt inom delvärdet skogsbraksvärde. Jag återkommer vidare till frågan om ddvärderedovisning
i det följande.
Övriga
delvärden på jordbruksfastighet
Som
nämnts i det föregående redovisas i fråga om jordbraksfastighet delvärdena jordbraksvärde,
skogsbruksvärde, värde av övrig mark, värde av särskilda tillgångar och
exploateringsvärde,
F, n,
ingår värdet på byggnader i flera av dessa delvärden. Enligt utredningen är
det lämpligt med en översyn av bestämmelserna för samtliga delvärden i samband
med att byggnadsvärdet redovisas som ett särskilt delvärde. Utredningen
föreslår att för jordbruksfastighet skall redovisas delvärdena åkervärde,
skogsbruksvärde, byggnadsvärde, värde av annan mark, värde av särskilda
tillgångar och mervärde,
I
jordbruksvärdet ingår f. n, värde av ekonomibyggnader och bostadsbyggnader för
jordbraket. Den mark som ingår i jordbruksvärdet är åker, tomt- och
trädgårdsmark saml ängs- och betesmark. Enligt förslaget skall byggnaderna
ingå i det särskilda byggnadsvärdet. Av återstående markslag har utredningen
funnit del angeläget, främst från värderingssynpunkt, att värdet av åker
redovisas för sig som ett delvärde, åkervärde, medan ägoslagen tomt- och trädgårdsmark
samt ängs- och betesmark föreslagits bli redovisade tillsammans med de
tillgångar som nu ingår i delvärdet värde av övrig mark, Äkervärdet föreslås
avse värdet av åkermark med därå växande gröda samt befintliga markanläggningar
för växtodlingen. Vid värderingen utgår man enUgt förslaget från att marken
används för jordbrak. De tillgångar som nu redovisas i
Prop.
1973:162 329
värde
av övrig mark är improduktiv mark och vattentäckt område. Det nya ddvärdet, som
utöver improduktiv mark och vattentäckt område avses skola omfatta även tomt-
och trädgårdsmark samt ängs- och betesmark, föreslås skola benämnas värde av
annan mark. I detta inräknas även värde av växtlighet på den mark som delvärdet
avser samt sådan markanläggning för jordbruksdriften som finns där och inte
beaktats i åkervärdet. Skogsbraksvärdet föreslås skola kvarstå. Däri avses
skola liksom nu ingå värde av skogsmark och skog samt av markanläggningar. Man
utgår därvid från att marken används för skogsbruk, dvs, virkesproduktion.
Värdet av skogsbrakets byggnader, som nu ingår i skogsbruksvärdet, föreslås
skola brytas ut och i stället ingå i byggnadsvärdet.
Värdet
av särskilda tillgångar omfattar enligt förslaget liksom f, n. övriga mera
påtagliga tillgångar och förmåner på en jordbruksfastighet. Det föreslagna
delvärdet mervärde avses skola innefatta förutom det som nu ingår i
exploateringsvärdet även sådana värden som taxeringsenheten kan ha på grund av
att den är gynnsamt belägen.
Den
nya ddvärderedovisning som sålunda föreslagUs har utom såvitt avser mervärdet
inte mött några allvarligare erinringar hos remissinstanserna. Genomförs
förslaget kommer något byggnadsvärde inte att ingå i något av de övriga
delvärdena. Det förhällandet att värde av andel i samfällighet liksom nu avses
skola ingå i värde av särskilda tillgångar och att i värdet av andelen kan ingå
även värde av byggnad irmebär enligt min mening emellertid ett avsteg från den
föreslagna huvudregeln. Jag anser således all man i stället bör låta samfällighetens
natur vara avgörande för redovisningen,' Till den del värde av andel i samfällighet
hänför sig till byggnad, bör det redovisas i byggnadsvärdet. Annars bör
värdeandelen redovisas i värde av särskilda tillgångar.
Om
man bortser från det föreslagna mervärdet, avser diskussionen om delvärdena i
remissyttrandena främst frågan huruvida den produktiva jordbraksmarken, dvs,
åker samt ängs- och betesmark, skall redovisas tUlsammans eller om, som fastighetslaxeringsutredningen
föreslagit, åkern skall redovisas för sig och ängs- och betesmarken tUlsammans
med den improduktiva marken, Bostadsskatlekommiltén anser i sitt remissyttrande
att värdet av tomt- och Irädgårdsmark bör redovisas särskilt för att utgöra
underlag vid en eventuell ändring av reglerna för beskattning av bostadsförmån
på jordbruksfastighet. Några remissinstanser vill slå samman flera av de
nuvarande eller föreslagna delvärdena till ett delvärde. Ett särskilt förslag
är därvid att värde av särskilda tillgångar och mervärde slås samman lill ett
särskilt värde.
Min
uppfattning är följande. I det föregående har jag flera gånger framhållit
önskvärdheten av att reglema för fastighetstaxeringen utformas så att de i så
stor utsträckning som möjligt kan komma tUl nytta vid inkomsttaxeringen. Detta
innebär således med andra ord att fastighets-
Prop.
1973:162 330
taxeringen bör inriktas på att samla in och redovisa
speciellt de fastighetsdala som behövs vid inkomsttaxeringen. Härmed avser jag
naturligtvis inte att fastighetstaxeringen inte skulle få utnyttjas för
insamlande av fastighetsdata som behövs för andra samhällsändamål, t. ex. statistik
eller samhällsplanering. Men fastighetstaxeringsorganisalionen är hårt
ansträngd och en utvidgning eller omläggning av rutinerna för uppgiftsinsamlande
och prövning i taxeringsinstanserna bör inte ske utan att behovet därav och
samhällsintresset är mycket påtagligt.
För inkomsttaxeringens vidkommande är det påkallat med en
särskild redovisning av skogsbruksvärde och byggnadsvärde, liksom en utbrytning
av skogsmarksvärdet ur skogsbruksvärdet. Den uppdelning som jag föreslagit av
byggnadsvärdet kan tjäna motsvarande syfte. Värderingstekniska skäl motiverar
härjämte en särredovisning även av värdena på den produktiva jordbruksmarken,
värdet av övriga tiUgångar och det eventuella övervärde som en fastighet kan ha
på grand av t. ex, exploateringsmöjligheter eller särskilt gynnsamt läge. Av
bl, a, jordbrukspolitiska skäl bör åkervärdet redovisas särskilt. Det önskemål
som framförts av bostadsskatlekommittén om en särredovisning av värdet på olika
bostadskategorier liksom av värdet på tomt- och trädgårds-mark låter sig göra
utan värderingssvårigheter. Inte heller redovisningstekniska svårigheter
hindrar en sådan redovisning. Eftersom en sådan särredovisning kan komma till
användning för beskattningsändamål förordar jag att så sker.
I fråga om det föreslagna s. k. mervärdet vill jag
ytterligare framhålla följande. Förslaget har föranlett delade meningar bland
remissinstanserna. Flertalet har dock lämnat förslaget utan erinran. Några
anser att ett sådant varde är mycket svårt alt uppskatta, andra att etl
jordbruks-dier skogsbruksföretag inte bör belastas med ett sådant värde. Den
uppfattningen finns också att värden av detta slag bör slås ut på de andra
delvärdena. Vidare hävdas att man på samma sätt som i fråga om det föreslagna
mervärdet bör ta hänsyn till motsvarande mindrevärden. För egen del vUl jag
erinra om att man vid tidigare taxeringar hänfört odefinierade övervärden av
här avsett slag till t. ex. jordbruksvärdet. Därigenom har det totala
taxeringsvärdet kunnat innefatta ett värde av den här aktuella typen utan att
det klart framgått av taxeringsbeslutet vartill värdet egentiigen hänför sig
och utan att fastighetsägaren särskilt underrättats om värdets förekomst.
Detta förfarande har ansetts oriktigt och skulle enligt dåvarande
riksskattenämndens anvisningar till 1970 ärs allmänna fastighetstaxering inte
få förekomma. Erfarenhetsmässigt har det sedan visat sig att värden av det här
avsedda slaget inte taxerats vid denna fastighetstaxering. Enligt min mening är
en sådan konsekvens inte heller riktig. Värden av nu avsett slag bör, i den mån
de förekommer, i princip bli taxerade. De bör emellertid redovisas som en särskild
post. Jag anser därför att utredningens förslag i denna
Prop.
1973:162 331
del
i princip är riktigt. Givelvis bör motsvarande mindrevärden beaktas vid
taxeringen. Detta bör dock i regel ske inom ramen för de olika delvärdena för
jordbruk och skogsbruk eftersom värdeminskningen normalt hänför sig till
minskade möjUgheter att använda marken för jordbruk och skogsbruk. Med vissa
smärre ändringar och med byte av beteckningen mervärde till övervärde anser jag
således att utredningsförslaget bör godtas.
Av
vad jag i det föregående anfört framgår således att redovisning bör ske särskUt
av värdet på produktiv jordbruksmark (jordbruksvärde), skogsbruksvärde, värde
av övrig mark, byggnadsvärde, värde av särskilda tillgångar och övervärde.
Dessutom bör särskild redovisning inom ramen för resp. delvärde ske av
följande värden, nämligen
värde
av ekonomibyggnader och av ägares samt arrendators bostadsbyggnader inom ramen
för byggnadsvärdet,
åkervärde
inom ramen för jordbruksvärdet,
skogsmarksvärde
inom ramen för skogsbraksvärdet,
lomlvärde
inom ramen för värdet av övrig mark.
I fräga
om byggnadsvärdet viU jag slutligen anmärka att det är lämpligt att antalet
bostadsbyggnader anges i taxeringsbeslutet. I detta skall även antecknas värde
av s. k, överbyggnader.
Delvärden
på annan fastighet
För
fastigheter av beskattningsnaturen annan fastighet är delvärdena markvärde och
byggnadsvärde. I byggnadsvärdet ingår särskilt maskinvärde som separatredovisad
delpost. Särskilt maskinvärde avser värdet av s. k. fasta maskiner enligt 3 §
andra stycket i 1895 ärs lag angående vad till fast egendom är att hänföra. Dä
tUlgångsgruppen fasta maskiner inte definieras vare sig i JB eller i
skatterättens avskrivningsregler och då någon fördel inte ansetts följa av alt
urskilja dem vid värderingen, har särredovisningen av särskUt maskinvärde
föreslagits utgå.
Remissinstanserna
har inte haft några erinringar mot detta förslag och jag ansluter mig tiU det.
Bl. a. företagsskatteberedningen har berört effekten på den s. k. proportioneringsregdn
vid inkomstbeskattningen av att särredovisningen av det särskilda maskinvärdet
utgår. Jag återkommer tUl delta i det följande.
Förslagen
beträffande delvärdena på annan fastighet är i övrigt av redaktionell natur
och har tillkommit i förtydligande syfte. Bl. a. har föreslagits en definhion
av markvärdet vUket i och för sig inte funnits tidigare. Detta finner jag
ändamålsenligt.
Prop. 1973:162 332
8.4
Organisationen vid fastighetstaxeringen
8.4.1 Allmänt
Allmän
fastighetstaxering verkställs i första instans av fastighelstaxe-ringsnämnder
med fastighetstaxeringsdistrikt som verksamhetsområde. Mål om
fastighetstaxering avgjordes tidigare i andra instans av fastighetsprövningsnämnd.
I fråga om extraordinära besvär över allmän fastighetstaxering och om särskild
fastighetstaxering fungerade prövningsnämnd som andra instans.
Sedan
senaste allmänna fastighetstaxering har rättskipningen i bl. a. andra instans
inom länsstyrelserna undergått en genomgripande omorganisation genom 1971 års föivallningsrätlsreform.
Genom reformen inrättades länsskatterätlerna för handläggning av de mål som
tidigare behandlats av prövningsnämnd. Enligt sina direktiv har fastighetstaxeringsutredningen
tagit upp också frågan om organisationen av den allmänna fastighetstaxeringen
i andra instans.
8.4.2 Fastighetstaxeringsnämnder
Enligt
de regler som gällde vid 1970 års allmänna fastighetstaxering utfördes
taxeringen i första instans av fastighetstaxeringsnämnder, vars
verksamhetsområden (fastighetstaxeringsdistrikt) alllid var lokall avgränsade.
Distrikten utgjordes av kommun eUer del av kommun. Två eller flera hela
kommuner fick föras samman till ett distrikt om särskUda skäl förelåg. Antalet
ledamöter i nämnderna på landet och i stad var olika. I båda typerna av nämnder
utsåg länsstyrelsen ordförande och ytterligare en ledamot. TUl nämnderna på
landet valde landstingels förvaltningsutskott en eller två ledamöter och
kommunalfullmäktige tre eller fyra ledamöter. Till nämnd i stad valde
stadsfullmäktige tre fem ledamöter.
Fastighetslaxeringsutredningen
föreslår med hänsyn till den genomförda kommunreformen och för att underlätta
samordningen av längdföringen att de lokalt avgränsade fastighetslaxeringsdistrikten
skall utgöras av församling, del av församling eller flera inom samma kommun
belägna församlingar. Vidare föreslår utredningen att fastighetstaxeringsnämnderna
i dessa lokala faslighetstaxeringsdistrikt i princip skall ha samma
sammansättning oavsett var de är belägna. Ordförande och ytterligare en ledamot
föreslås liksom nu bli utsedda av länsstyrelsen. Övriga ledamöter bör väljas av
kommunfullmäktige. Antalet valda ledamöter bör vara lägst tre och högst sex.
Antalet bör bestämmas av länsstyrelsen.
Remissinstansema
tiUstyrker tämligen genomgående förslagen. Därvid framhålls att förslaget om avgränsnuigen
av de lokala distrikten är praktiskt betingat och bör genomföras. En
länsstyrelse anser all ordförande samt entre ledamöter bör i likhet med vad
som gäller vid inkomst-
Prop. 1973:162 333
taxeringen
kunna utses av länsstyrelsen. Jag anser ett sådant utvidgat
länsstyrelseinflytande i de lokala nämnderna knappast vara lämpligt. Inte
heller anser jag det vara av arbetsskäl betingat att öka antalet ledamöter i
dessa nämnder såsom föreslagits. Jag ansluter mig till utredningens förslag.
Fastighetstaxeringsutredningen
har vidare föreslagit att fastighetstaxeringsdistrikt, i princip gemensamma
för hela län, s. k. gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt, skall inrättas för
taxeringen av svårvärderade eller eljest svårbedömbara fastigheter. Frågan om
taxeringen av dessa objekt, som ofta representerar stora värden, har
aktualiserats redan vid tidigare taxeringar. Man har ansett att dessa
fastigheter inte blivit tillfredsställande laxerade och alt tillvägagångssättet
vid taxeringen varit opraktiskt.
Indelningen
i gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt skall enligt utredningsförslaget
göras av länsstyrelsen senast den 1 mars året före taxeringsåret. Distrikten
skall i princip avse hela län men bör också kunna begränsas tUl del därav, I
det förra fallet föreslås landstingets förvaltningsutskott välja tresex
nämndemän. Antalet bestäms av länsstyrelsen, som också utser ordförande och en
ledamot. Omfattar distriktet endast en kommun bör valet förrättas av
kommunfullmäktige. Nämndemännen i nämnd i gemensamt
fastighetstaxeringsdistrikt bör enligt förslaget ha särskild insikt och
erfarenhet i de taxeringsfrågor, som ankommer på nämnden.
Utredningen
diskuterar också vilka typer av fastigheter som bör laxeras i nämnd i
gemensamt distrikt. Enligt förslaget bör sådan taxering ske av större
industrifastigheter, kraftverk, oulbyggda vattenfall och regleringsdammar samt
av andra slag av fastigheter för vilka ur värderingssynpunkt speciella
förhållanden är rådande. Länsstyrelsen skall rådgöra med de lokala
skattemyndigheterna om omfattningen och sammansättningen av de gemensamma
fastighetstaxeringsdistrikten i länet. Efter anvisningar från skattechefen
skall lokal skattemyndighet utvälja de fastigheter som skall taxeras i
gemensamt distrikt.
Till
nämnderna i de gemensamma distrikten bör enligt utredningen knytas konsulenter
som har sakkunskap i värdering av olika slag av fastigheter. Konsulenterna
avses göra det förberedande arbetet för taxeringsbesluten. De skall bl, a,
granska deklarationerna och upprätta förslag till taxering. Konsulent föreslås
få delta i nämndens överläggningar i de ärenden som han granskat men däremot
inte i nämndens beslut.
Samtliga
remissinstanser som yttrat sig om förslaget om gemensamma
fastighetstaxeringsdistrikt och om konsulenter för fastighetstaxering har
ställt sig positiva. Jag delar denna inställning och anser att förslaget bör
genomföras. Olika förslag har framförts under remissbehandlingen
Prop. 1973:162 334
om
hur man bör göra urvalet av fastigheter som skall handläggas i nämnd i
gemensamt distrikt. Detta gäller dels vilka fastighetstyper som skall hänföras
till sådant distrikt och dels hur urvalet tekniskt skall ske, I och för sig
anser jag att de riktiinjer som utredningen dragit upp i detta hänseende bör
följas. Frågorna är emellertid av sådan art att de bör överlämnas till riksskatteverket
för närmare reglering.
8.4.3
Andra instans i fastighetstaxeringsmål
Fastighetsprövningsnämnd
bestod av ledamöterna i prövningsnämnden i länet samt därutöver nio ledamöter
som utsågs av länsstyrelsen. Av dessa nio ledamöter skulle sex vara ledamöter i
fastighetstaxeringsnämnd och tre vara fastighetsvärderingssakunniga men inte
ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd.
Sedan
de nya förvaltningsdomstolarna inom länsstyrelsernas ram, länsskatterätlen och
länsrätten, trätt i funktion den 1 juli 1971, har länsskatterätlen avgjort
alla i andra instans anhängiggjorda skattemål, bl. a. målen om fastighetstaxering.
Dessa har vanligen avsett särskild fastighetstaxering, Länsskatterätlen liksom
länsrätten består av ordförande och nämndemän utom i vissa enmansmål. Rätten är
domför med ordföranden och tre nämndemän. Fler än fyra nämndemän får inte
tjänstgöra i rätten. Nämndeman väljs i princip av landstinget för en mandattid
av sex år,
Fastighetslaxeringsutredningen
har funnit att det organ som skall avgöra fastighetstaxeringsmålen i andra
instans bör tillhöra förvaltningsavdelningen vid länsstyrelserna liksom länsskatterättema
och länsrätterna. Utredningen diskuterar tre alternativa lösningar. De innebär
att fastighetstaxeringsmälen avgörs av den nuvarande länsskatterätlen med oförändrad
sammansättning, av länsskatterätlen med särskild sammansättning för fastighetstaxéringsmål
eller av ett särskilt organ anknutet till förvaltningsavdelningen.
Av
de angivna alternativen har utredningen stannat för det sistnämnda.
Utredningen föreslår sålunda att man för fastighetstaxeringen i andra instans
inrättar ett särskilt organ, benämnt fastighetstaxeringsrätt, som anknyts till
rättsenheten vid länsstyrelsernas förvaltningsavdelningar, I fastighelstaxeringsrätten
bör ingå ledamöter med särskUd kunskap om fastigheter. Härigenom kan man enligt
utredningen på ett effektivt sätt bemästra den stora måltUlströmningen i
samband med den aUmänna fastighetstaxeringen och samtidigt tillskapa ett
organ, som under den löpande taxeringsperioden vidmakthåller en kontinuerlig
tillämpning av taxeringsprinciperna och har erforderlig kännedom om fastighetsvärdering.
Utredningen erinrar om att samma grander för taxeringen skall gälla under den
allmänna fastighetstaxeringen och den därefter löpande laxeringsperioden, dvs,
normalt i fem år. Mandattiden för
Prop. 1973:162 335
ledamöterna
i det organ som skall avgöra fastighetstaxeringsmålen bör därför vara anpassad
till en löpande taxeringsperiod.
Bestämmelser
om fastighetstaxeringsrätt föreslås bli intagna i lagen om skatterätt och
länsrätt. Huvuddelen av reglerna för dessa domstolar bör gälla även för
fastighetstaxeringsrätt. Fastighetstaxeringsrätten bör ha en med
länsskatterätten och länsrätten integrerad organisation. Särskilda regler för
fastighetstaxeringsrätt bör dock enligt utredningen finnas i vissa hänseenden
som jag återkommer till i det följande.
Vid
remissbehandlingen har frågan om fastighetstaxeringen i andra instans föranlett
delade meningar. Vad först gäller altemativet att läns-skatterätten i sin
nuvarande sammansättning skall handlägga målen om fastighetstaxering har det
förordats av endast ett fåtal remissinstanser. Härvid har anförts att
fastighetstaxeringsmålens svårighetsgrad ofta överdrivits och att länsskatterättema
kan bemästra de värderingsproblem som uppkommer, bl. a. genom att utnyttja
sakkunniga.
Alternativet
att fastighetstaxeringsmålen avgörs av en förstärkt länsskatterätt vinner stöd
av bl. a. justitiekanslem, Svea hovrätt och Göta hovrätt. Även flera
länsstyrelser ansluter sig till denna uppfattning. Som skäl anförs bl. a. att aUtför
få fastighetstaxeringsmål kommer in under den löpande taxeringsperioden, sedan
de ordinarie besvären om den allmänna fastighetstaxeringen behandlats, för att
en särskild domstol för fastighetstaxéringsmål skall vara motiverad i de mindre
länen under denna tid. Vissa remissinstanser anser också förslaget om fastighetstaxeringsrätter
strida mot det nu härskande synsättet att specialdomstolar inte bör inrättas.
Jag vill i sammanhanget erinra om att i utredningsförslaget om inrättande av
länsskatterätterna ("Skatteförvaltningen", SOU 1967: 22) förutsattes
att målen om fastighetstaxering skulle avgöras av länsskatterätlen med särskild
sammansättaing.
Fastighelstaxeringsutredningens
förslag om inrättande av särskilda fastighetstaxeringsrätter tillstyrks
emellertid av flertalet remissinstanser. Del gäller t. ex. riksskatteverket,
kammarrätten i Stockholm samt länsstyrelserna i Stockholms, Östergötiands,
Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.
Förslaget
tillstyrks vidare överlag av de enskilda organisationerna samt av
kommunförbunden.
För
egen del vill jag säga följande. I samband med föregående allmänna
fastighetstaxering är 1970 avgjorde fastighetsprövningsnämm-derna ca 36 500 mål
om fastighetstaxering. Därav föll över 11 000 på Stockholm. MåltUlströmningen
kan väntas öka ytterligare. Ändringsfrekvensen är hög i fråga om
fastighetstaxeringsmålen i andra instans. Fastighetstaxeringsnämndernas beslut
anses sålunda böra frångås relativt ofta, vilket ställer särskilda krav på taxeringen
i andra instans. Det är nödvändigt att den stora mängden fastighetstaxeringsmål
behandlas av
Prop.
1973:162 336
domstolsledamöter
som har kännedom om fastighetsförhållanden. Motsvarande särskilda kunskaper föratsätts
inte för ledamöterna i länsskatterätterna och länsrätterna. Vidare bör så
långt möjligt samma ledamöter behandla mål om allmän fastighetstaxering och
särskild fastighetstaxering.
Enligt
min mening tillgodoses kraven på en tillfredsställande fastighetstaxering i
andra instans bäst genom att man inrättar ett särskilt organ för ändamålet. Med
hänsyn till de fördelar som står att vinna anser jag detta kunna ske utan
hinder av uppfattningen att specialdomstolar inte bör inrättas. Jag
tillstyrker aUtså utredningsförslaget. Denna lösning är också organisatoriskt
att föredra framför det under remissbehandlingen gjorda förslaget att man till
länsskatterätlen väljer särskilda ledamöter för fastighetstaxeringen med en
annan mandattid motsvarande taxeringsperioden än andra ledamötema i denna
domstol.
Vad härefter gäller de
närmare bestämmelserna om fastighelstaxeringsrättema föreslår utrednmgen
följande. Fastighetstaxeringsrätt består i mål, som inte är enmansmål, av
ordförande samt värderingstekniska ledamöter och nämndemän. Ledamöterna utom
ordföranden väljs för en mandatperiod som avser tiden fr, o, m, den 1 juli det
år, då allmän fastighetstaxering äger rum t, o, m, den 30 juni det år, då
sådan taxering sker nästa gäng. Antalet värderingstekniska ledamöter och nämndemän
bestäms av Kungl, Maj:t. Länsstyrelsen utser de värderingslekniska ledamöterna
och landslingen väljer i princip nämndemännen. De värderingstekniska
ledamöterna skall ha sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering. Bland
ledamöterna skall finnas sådan sakkunskap företrädd beträffande olika slag av
fastigheter. Till värderingsteknisk ledamot får inte väljas tjänsteman vid
länsstyrelse m. fl. myndigheter i likhet med vad som enligt 9 § andra stycket
lagen om skatterätt och länsrätt gäller i fråga om nämndemän. Fastighetstaxeringsrälten
är domför med ordföranden och fyra andra ledamöter, varav minst en
värderingsteknisk ledamot och minst två nämndemän. Vid förfall för ledamot är
rätten domför med ordförande och tre andra ledamöter. Fler än fyra ledamöter
utöver ordföranden får inte tjänstgöra i rätten. För att ge tUlfälle till
gemensam genomgång av generella och specieUa regler för taxeringen samt för att
möjliggöra vissa besiktningar m. m. föresläs dock att sammanträde med samtliga
ledamöter fär hållas.
Utredningen
framhåller att det torde finnas erforderlig tillgång på lämpliga
värderingstekniska ledamöter inom länen, t. ex. i lantmäteristaten och det
privata näringslivet. Till ledamot i fastighetstaxeringsrätt bör enligt
utredningen inte väljas den som medverkat i fastighetstaxeringen i första
instans. SärskUd föreskrift därom har inte föreslagits.
Utredningsförslaget
i dessa delar har i och för sig lämnats utan erinran under remissbehandlingen.
Även jag ansluter mig till förslaget. Som
Prop. 1973:162 337
ordförande
i fastighetstaxeringsrättema bör självfallet fungera de tjänstemän som f. n. är
ordförande i länsskatterätt och länsrätt. Jag vill erinra om att länsskatterätten
redan nu prövar mål om fastighetstaxering. Man bör kunna underlätta
behandlingen av fastighetstaxeringsmålen i mmdre län om man väljer några därtUl
kvalificerade nämndemän i länsskatterätt och länsrätt till nämndemän i
fastighetstaxeringsrätt. Liksom då det gäller länsskatterätt anser jag slutdag
för fastighetstaxeringsrätts arbete med visst års taxering inte böra fastställas.
Från kostnadssynpunkt ställer sig enligt utredningens beräkning handläggningen
i fastighetstaxeringsrätt inte oförmånligare än handläggningen i fastighetsprövningsnämnd
och prövningsnämnd.
8.4.4
övrigt
Skatteförvaltningen
i länen har organiserats om sedan föregående allmänna fastighetstaxering.
Därvid har ansvarsfördelningen mellan tjänstemän i länsstyrelsen i viss mån
ändrats. Fastighetstaxeringsutrednmgen föreslår tUl följd därav ändring av en
del regler för fastighetstaxeringen. Skattechefen bör sålunda i stället för
förste taxeringsintendenten ha ansvaret för den allmänna fastighetstaxeringen.
Vidare bör skattechefen ha de uppgifter som tidigare vUade på landskamreraren vid
förberedelsearbetet för den allmänna fastighetstaxeringen. Skyldigheten att
övervaka den allmänna fastighetstaxeringen föreslås ligga på länsstyrelsen i
stället för förste taxeringsintendenten. Förslagen om anpassning av förevarande
organisatoriska regler till reglerna om skatteförvaltningen i övrigt i länen
har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag förordar att förslagen
genomförs.
Fastighetstaxeringsnämndema
har i sitt arbete biträtts av olika slags sakkunniga. Utom konsulenter, som
funnits för taxeringen av vattenfallsfastigheter, har sakkunniga och
fastighetstaxeringsombud medverkat vid fastighetstaxeringen i första instans.
Fastighetstaxeringsutredningen föreslår vissa redaktionella ändringar i fråga
om reglema för sakkunniga och ombud. Remissinstansema har lämnat dessa förslag
utan erinran. Även jag biträder förslaget.
Fastighetslaxeringsombuden,
som anses ha utfört ett mycket förtjänstfullt arbete vid 1970 års taxering, är
förordnade för ett antal lokala fastighetstaxeringsdistrikt med uppgift främst
att samordna arbetet mellan distrikten. Vid remissbehandlingen har föreslagits
att sådana ombud skall förordnas även för samordningen mellan gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt.
Jag anser inte att sådana bestämmelser behövs. Samordningen bör kunna ske genom
att ett samarbete meUan konsulenter i olika distrikt kommer till stånd enligt
vad länsstyrelsen finner lämpUgt, t. ex. efter anvisningar av riksskatteverket
om riktiinjer för sådant samarbete. Länsstyrelsema har sedan år 1969 haft
möjlighet att förordna tjänstemän för handläggningen av
fastighetstaxeringsärenden
22
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 162
Prop. 1973:162 338
och
vissa andra frågor om fastigheter. Länsstyrelsema har inom ramen för ordinarie
löneanslag kunnat ge dessa s. k. fastighetstaxeringsspecialister på visst sätt
beräknat arvode. Fastighetslaxeringsutredningen framhåUer att förslag om
permanenta tjänster för dessa specialister framlades inför 1970 års allmänna
fastighetstaxering men att detta förslag inte genomfördes bl. a. med hänsyn tUl
pågående omorganisation inom länsstyrelsema. Utredningen anser att frågan om
fastighetstaxeringsspecialisterna ånyo bör tas upp tUl prövning och framhåller
att man åtminstone bör behålla den nuvarande ordningen med arvoderade
fastighetstaxeringsspecialister. I vissa län med stor arbetsvolym behövs en särskUd
tjänst för fastighetstaxeringsspecialisten. Då sådan åtgärd är påkallad, bör länsst)T:elsen
enligt utredningen göra framställning därom i samband med sina petita.
De
länsstyrelser som här yttrat sig framhåller vikten av att fastighetstaxeringsspecialister
medverkar vid den allmänna fastighetstaxeringen. Även under återstående del av
taxeringsperioden finns enligt länsstyrelserna ett stort behov av sådana
specialister för ärenden om särskild fastighetstaxering, för besvärsärenden om
fastighetstaxering m. m. Länsstyrelserna anser genomgående att permanenta
tjänster bör imättas för fastighetstaxeringsspecialistema. Ett skäl tUl detta
anges vara att specialistema, som får särskUd utbildning om fastighetstaxering
och även stor erfarenhet av dessa ärenden, bör bli kvar i sina befattningar
under relativt läng tid, så att deras kunskaper skall kunna nyttiggöras vid
flera taxeringar.
Enligt
min mening har remissbehandlingen visat alt ett klart behov finns av att ha en
tjänsteman vid länsstyrelserna som väsentligen ägnar sig åt
fastighetstaxeringen och därmed sammanhängande frågor. Detta gäller flertalet
län och i vart fall de större länen. Jag anser därför att det i många fall kan
vara befogat att inrätta särskild tjänst för fastighetstaxeringsspecialist.
Med hänsyn till förberedelsearbetet för fastighetstaxeringen bör länsstyrelsema
efter framställning kunna tilldelas medel för inrättande av sådan tjänst redan
fr. o. m. den 1 januari 1974.
Fastighetstaxeringsutredningen
har föreslagit vissa klarlägganden av reglerna om val och ersättnmgar vid
fastighetstaxeringen. Utredningen har vidare föreslagit att deltagare i kurser
om fastighetstaxering skall få ersättning av statsmedel enligt bestämmdser som
meddelas av Kungl. Maj:t liksom sker vid inkomsttaxeringen. Mot dessa förslag
har inte gjorts några invändnmgar i remissyttrandena. Jag förordar att förslagen
genomförs.
Prop. 1973:162 339
8.5
Taxeringsförfarandet och besvärsförfarandet vid fastighetstaxeringen
8.5.1 Allmänt
Taxeringsförfarandet
i första instans vid allmän fastighetstaxering kan indelas i två skeden. Dessa
är förberedelsearbetet för taxeringen och det egentliga taxeringsarbetet. Förberedelsearbetet
pågår främst under året före taxeringsåret tUl dess att det egentiiga
taxeringsarbetet påbörjas. Detta sker enligt 152 § TF senast den 5 oktober
året före taxeringsåret. Taxeringsarbetet pågår in i maj månad under taxeringsåret,
då underrättelserna om slutlig taxering sänds ut. Besvärsförfarandet vid
fastighetstaxeringen regleras genom särskilda bestämmelser för ordinära och
extraordinära besvär.
Fastighetslaxeringsutredningen
anser att arbetet med den allmänna fastighetstaxeringen kan rationaliseras och
ge väsentligt bättre resultat främst genom en innehålls- och tidsmässig omdisposition
av förberedelsearbetet inför denna taxering. Utredningen framhåller att det
egentliga taxeringsarbetet i stort sett fungerat väl enligt de nya regler som tUlkommit
inför 1970 års allmänna fastighetstaxering. Vissa rutiner, främst
underrättelseförfarandet men även hanteringen av fastighetslängder, dessas
indelning m. m., har emellertid påkallat översyn. I fråga om besvärsförfarandet
föreslås viss förlängning av besvärstiden och utökning av grandema för
extraordinära besvär. Remissinstanserna har i allt väsentiigt varit positiva
till förslagen om ändringar i förfarandet. Även jag ansluter mig i huvudsak lill
utredningens förslag, för vilka redogörelse lämnas i de följande avsnitten.
8.5.2 Förberedelsearbetet
Till
förberedelsearbetet vid allmän fastighetstaxering hör utarbetandet av
anvisningar, informationsmöten med taxeringsfunktionärer m. m. Denna verksamhet
bör som jag nämnt överföras i väsentliga delar från länsstyrelsema till riksskatteverket.
Vidare bör enligt uttedningen detta arbete tidigardäggas i förhållande tUl vad
som skedde vid 1970 års taxering. Utredningens förslag tiU tidsschema m. m. i
fråga om förberedelsearbetet har i huvudsak följande innehåll.
Riksskatteverket
bör tidigt utarbeta anvisningar av organisatorisk och värderingsteknisk natur.
Dessa anvisningar bör faställas senast den 1 mars året före taxeringsåret.
Därefter vidtar kursverksamhet för taxeringsfunktionärer m. fl. rörande
fastighetsvärdering och fastighetstaxering. Det s. k. Stockholmsmötet bör
hållas under första hälften av aprU. Riksskatteverket bör därefter senast den 1
maj sända preliminära värderingsanvisningar tiU länen. Dessa utgörs av preliminärt
beslutade riktvärden i form av värdetabeller för skog, viUor m. m. och andra
anvisningar för värdesättaingen av olika slag av fastigheter.
Snarast
efter den 1 maj påbörjas det lokala förberedelsearbetet.
Prop.
1973:162 340
Därvid
bör bl. a. de preliminära anvisningarna testas av arbetsgrapper. En sådan grupp
bör utses för varje lokalt fastighetstaxeringsdistrikt. Grappen bör bestå av
fastighetstaxeringsnämndens ordförande, den av länsstyrelsen utsedde ledamoten
samt en av kommunen vald ledamot. Grappen bör arbeta under fastighetstaxermgsombudets
inseende och vara färdig i mitten av juni. Arbetsgruppen bör även överväga
vilka byggnadsvärdetabeller som bör användas inom distriktet samt upprätta
förslag till markvärdekartor. Det arbete som nu föreslagits bli utfört av arbetsgrappen
har tidigare till väsentlig del utförts sedan det egentliga taxeringsarbetet
påbörjats och därför fördröjt laxeringen. Arbetsgrupperna redogör för sitt
arbete vid sammanträde inför skattechefen senast den 25 juni. Skattechefen
förutsätts parallellt och i visst samarbete med arbetsgrupperna före sagda
tidpunkt ha företagit undersökningar i fråga om fastighetema inom länet. För
dessa undersökningar redogör skattechefen vid sammanträdet. De i sammanttädet
deltagande har att överväga om och i vad mån jämkning enligt deras mening bör
ske av de av riksskatteverket preliminärt angivna värderingsanvisningarna.
Skattechefen skall
därefter senast den 1 augusti bl. a. med ledning av vad som framkommit vid nyssnämnda
sammanträde insända yttranden tUl riksskatteverket över verkets preliminära
värderingsanvisningar. Yttrandet skall inte avse val av byggnadsvärdetabeller
och markvärdekartor inom länet. Anvisningar därom bör faststäUas av
skattechefen. Riksskatteverket fastställer senast den 10 september
anvisningarna med riktvärden och andra grander för värde-sättnmgen av skUda
slag av fastigheter inom länen. Anser skattechefen att däratöver erfordras
kompletterande anvisningar för länet bör dessa fastställas snarast och i vart
fall före den 5 oktober, då taxeringsarbetet tar sin början.
Vid remissbehandlingen har
den föreslagna tidsplanen för förberedelsearbetet accepterats överlag av
remissinstanserna liksom i huvudsak även övriga förslag om förberedelsearbetet.
Emellertid anser bl. a. riksskatteverket och statskontoret att man bör
överväga effektivare former för information än Stockholmsmötet. Några
remissinstanser har ansett att den föreslagna tiden för arbetsgruppernas
testningar under maj och juni är för knapp. Tiden för arbetsgruppernas arbete
sammanfaller med den tid, då arbetet i taxeringsnämndema och hos lokal
skattemyndighet med inkomsttaxeringen är särskilt hektiskt. Det föreslås
därför att arbetsgruppernas arbete utförs av fastighetstaxeringsombuden. Andra
förslag är att arbetsgruppen skall bestå av flera eller färre nämndledamöter än
som utredningen föreslagit och att arbetsgrappens resultat skall hållas tUlgängligt
för offentligheten för att fastighetsägarna skall få tillfälle yttra sig i
detta för anvisningarnas utformning avgörande skede. Man vill också att
arbetsfördelningen
Prop.
1973:162 341
meUan
arbetsgrapperna och fastighetstaxeringsombuden samt ansvaret för
arbetsgruppemas arbete skall anges klarare.
För egen del vUl jag i
detta hänseende säga följande. Stockholmsmötet i dess nuvarande utformning
kommer att förlora sin väsentliga uppgift om taxeringsvärdenivän lagfästs såsom
föreslagits. Detta möte bör därför ersättas med informationsmöten som på
lämpligt sätt arrangeras av riksskatteverket.
Jag anser farhågorna för
att arbetsgrupperna inte skall hinna med sina uppgifter vara överdrivna. Den
föreslagna ordnmgen finner jag i huvudsak ändamålsenlig. Förtydliganden bör
emellertid göras innebärande att arbetet med att upprätta förslag tiU
markvärdekartor och med det förberedande arbetet i övrigt samt med
föredragningen av resultatet därav skall åvUa fastighetstaxeringsombudet.
Arbetsgruppen bör sedan vid ett lämpligt antal sammanträden (eventuellt besiktaingar)
ta ställning tUl fastighetstaxeringsombudets förslag i berörda frågor.
Arbetsgruppens ståndpunktstagande bör tas in i protokoll som redovisas för
skattechefen vid sammanträdet meUan honom och arbetsgrupperna. Genom att det egentiiga
arbetet under testningsperioden läggs på fastighetstaxeringsombudet bör den
omständigheten att arbetet med testaingama och inkomsttaxeringen delvis
sammanfaller inte medföra särskUda svårigheter för ledamöterna i nämnderna.
Förslagen i
remissbehandlingen om att arbetsgrappens ställningstaganden skall hållas tUlgängliga
för offentligheten finner jag i och för sig intressanta. Emellertid får fastighetsägamas
intresse i samband med fastighetstaxeringen anses bU tillgodosett genom de i
demokratisk ordning valda fastighetstaxeringsnämnderna. Ytterligare
representation för partsintressen synes f. n. inte kunna inarbetas i systemet
för fastighetstaxeringen.
Förberedelsearbetet i
nämnderna i de gemensamma distrikten får regleras av länsstyrelserna efter vad
som är lämpligt i varje län. Riksskatteverket kan eventuellt lämna
rekommendationer i detta hänseende.
Bl. a. riksskatteverket
har tagit upp frågan om i vUken mån riksskatteverkets anvisningar är bindande
vid fastighetstaxeringen. Min uppfattning i denna fråga är att de anvisningar,
som man i lagstiftning förutsatt att riksskatteverket skall utfärda vid
fastighetstaxeringen, t, ex, VärdetabeUer för skogen, liksom vid inkomsttaxermgen
t, ex, i fråga om bUanvisningar skall följas och att avsteg från dem får göras
endast med stöd av den allmänna bestämmelsen i punkt 1 tredje stycket an
visningarna till 9 § KL, Av främst praktiska skäl bör byggnadsvärdetabeUer och
markvärdekartor inte fastställas eller sändas in tUl riksskatteverket. Inte
heller på länsplanet lämnade kompletterande anvisningar bör fastställas av riksskatteverket.
Även dessa tabeller, kartor och anvisningar bör i princip följas ehura de inte
har samma valör som riksskatteverkets anvisningar.
Prop.
1973:162 342
Jag
förordar att fastighetstaxeringsutredningens förslag om förberedelsearbetet
genomförs med de ändringar jag nu angett.
För
att underlätta för fastighetsägarna och även för att få ett bättre och
fullständigare underlag för taxeringen kommer förtryckta deklarationsblanketter
att sändas till fastighetsägarna inför 1975 års allmänna fastighetstaxering.
Även om deklarationsskyldigheten enligt förslaget inte bör avskaffas för
fastighetsägare, som anser att hans fastighet inte är skattepliktig, kommer
detta att medföra att uppgiftslämnandet i fråga om dessa fastigheter kommer att
bli avsevärt förenklat, F. n. finns inte några regler i TF om att erinringar
skall sändas tUl fastighetsägama, om allmän fastighetsdeklaration inte har
avgetts. På grund av anvisning av dävarade riksskattenämnden utsändes sådana
erinringar vid föregående allmänna fastighetstaxermg. De förtryckta deklarationsblanketterna
som skall sändas ut tUl fastighetsägarna bör komma att fylla samma funktion som
erinringarna. Bl. a, i rationaliseringssyfte och för att spara in tid vid
taxeringen bör därför, generellt sett, erinringar i fortsättningen inte
tillställas fastighetsägarna.
8.5.3
Taxeringsarbetet
Det
egentUga taxeringsarbetet vid allmän fastighetstaxering innefattar bl. a.
beslutsfattande, beslutsregistrering, databehandling och underrättelseförfarande.
Fastighetstaxeringsutredningen anser att taxeringsarbetet i stort sett
fungerat väl enligt de nya regler som tillkommit inför 1970 års allmänna
fastighetstaxering. Utredningen föreslår emellertid vissa tidsmässiga
förskjutningar av den senare delen av det egentliga taxeringsarbetet. I övrigt
avser förslaget främst underrättelseförfarandet.
För
att bereda nämnderna något längre arbetstid föreslås sista dagen för
avslutandet av arbetet bli framflyttad från den 25 till den 31 mars. Lokal
skattemyndighets undertecknande av fastighetslängden föreslås bli framskjutet
från den 31 mars tUl den 10 maj. Även i övrigt föreslås vissa
rationaliseringsåtgärder i fråga om hanteringen av fastighetslängdema, dessas
indelning m. m. Med hänsyn till att slutdagen för underskrivandet av
fastighetslängden föreslås bli den 10 maj bör sista dagen för utsändande av de
slutliga underrättelsema framflyttas från den 5 maj tUl den 15 maj.
Remissinstanserna
har allmänt lämnat förslaget om ändringar av tidsschemat utan erinran. Några
instanser finner dock att tidsfristerna alltjämt är något snäva. För min del
anser jag utredningsförslaget väl avvägt inom den tillgängliga tiden för
taxeringsarbetet och ansluter mig till det.
Utredningen
har också behandlat underrättdseförfarandet vid allmän fastighetstaxering.
Delgivning av beslut om allmän fastighetstaxering har hittiUs skett genom utiäggning
av fastighetslängd. Utsändandet av underrättelser om preliminär och slutlig
taxering, som skett
Prop.
1973:162 343
genom
lösbrev, har ansetts som en serviceåtgärd lill vilken rättsliga konsekvenser
inte är knutna. Utredningen föreslår att slutlig underrättelse skall tUlställas
ägaren i rekommenderat brev. Om denna försändelse återkommer bör den delges
ägaren. Vidare föreslås att både de preliminära och de slutiiga underrättelsema
vid allmän fastighetstaxering skall innehåUa bl. a. samtliga uppgifter om
fastighetens taxering och grandema för denna.
Utredningsförslaget om
ändrat underrättelseförfarande tillstyrks i det närmaste enstämmigt av
remissinstanserna. Några anser emellertid att såväl de preliminära som de
slutliga underrättelserna bör sändas till fastighetsägarna i rekommenderat brev
och att de bör delges fastighetsägarna.
För egen del anser jag att
ett förfarande som innebär delgivning av både de preliminära och de slutliga
underrättelserna är förenat med vissa nackdelar. Delgivning av de preliminära
besluten skulle medföra förseningar av taxeringsarbetet. Ökad användning av
rekommenderade försändelser skulle också höja kostnaderna betydligt. Man kan enUgt
utredningen räkna med att ca 2,8 milj. underrättelser om preliminär taxering
och 0,2 mUj. om slutlig taxering skall sändas ut till fastighetsägare vid 1975
års taxering. Enligt det portoläge som låg till grund för utredningens beräknmgar
skulle portokostnaderna enligt utredningens förslag bli 2 160 000 kr. under det
att kostnaderna för rekommendering av samtliga underrättelser skulle uppgå till
7 200 000 kr. Utredningens förslag, som medför en merkostnad i förhållande tiU
nuvarande system på ca 360 000 kr., är enligt min mening kostnadsmässigt
godtagbart. Det bör inte heller möta invändningar ur rättssäkerhetssynpunkt,
särskilt mot bakgrund av den utvidgning av den extraordinära besvärsrätten
som jag förordar i det följande. Jag biträder alltså utredningsförslaget.
8.5.4
Besvärsförfarandet
Faslighetstaxeringsutredningen
har föreslagit vissa ändringar i reglerna för de ordinära och extraordinära
besvären vid allmän fastighetstaxering. Förslagen avser en anpassning till
motsvarande regler i fråga om den årliga taxeringen och tUl utredningens
förslag om tidsförskjutningar under taxeringsarbetet och utformningen av underrätlelseför-farandet.
Till följd av förslaget om framflytlning av sista dag för lokal
skattemyndighets utsändande av slutliga underrättelser bör enligt utredningen
tidsfristen för fastighetsägarens besvär över fastighetstaxeringsnämnds beslut
förlängas från den 31 maj tUl den 15 juni. I likhet med vad som gäller vid
årlig taxering föreslås att fastighetstaxeringsrätten får pröva
fastighetsägares besvär som kommer in efter den ordinarie besvärstidens utgång
om taxeringsintendenten helt eller delvis biträder besvären. Senaste dag för
sådana besvär föreslås vara den 31 oktober under taxeringsåret.
Prop. 1973:162 344
I
samband med förslaget att de slutliga underrättelsema men inte de preliminära
underrättelsema skall utsändas i rekommenderade brev och delges fastighetsägama,
har utredningen av rättssäkerhetsskäl föreslagit viss utvidgning av den
extraordinära besvärsrätten. Fastighetsägare, som skulle ha fått slutiig
underrättelse men inte fått sådan senast den 25 maj under taxeringsåret,
föreslås ha rätt att anföra extta-ordinära besvär till utgången av året efter
taxeringsåret. Vidare föreslås extraordinär besvärsrätt intiU sistaämnda
tidpunkt för fastighetsägare som gör sannolikt att han på grund av bortovaro
eller sjukdom eller av annan anledning inte fått preliminär underrättelse före
utgången av febraari under taxeruigsåret.
Förslagen
om ändrade bestämmelser för fastighetsägares ordinära besvär lämnas utan
erinran av remissinstansema. Även jag ansluter mig tUl förslagen. Några
remissinstanser har anfört att den ordinarie tiden för besvär i andra instans
bör förlängas även för kommun och taxeringsintendent. Jag delar denna
uppfattning såvitt gäller kommunema. Jag föreslår alltså att även kommuns
besvärstid utsträcks. Sista dag för kommims besvär över
fastighetstaxeringsnämnds beslut bör vara den 30 september under taxeringsåret.
Utredningsförslagen
om utvidgning av den extraordinära besvärsrätten tiUstyrks i huvudsak av
remissinstanserna. Några anser emeUertid att den föreslagna utvidgnuigen vid
utebliven preliminär underrättelse inte bör genomföras bl. a. då man anser att
den kan missbrukas. Andra remissinstanser understryker vikten av att kravet pä
bevisning om att underrättelsen uteblivit stäUs lågt.
För
egen dd vill jag framhålla följande. Frågan om sättet för underrättelse om
taxeringsbeslut vid allmän fastighetstaxering har ingående diskuterats i olika
sammanhang. Det hittUls gällande systemet med offentiigt utläggande av
fastighetslängden under en period av tre veckor har kritiserats, i synnerhet
därför att systemet inte ger tUlräcklig grad av säkerhet för att
fastighetsägaren blir delaktig beslutet. Ett system med personlig delgivning av
alla slutiiga taxeringsbeslut alltså iimefattande även de preliminära beslut
som inte blir ändrade skulle StäUa sig onödigt kostsamt och säkerligen inte
behövligt för att tillgodose kravet på information. Det förslag som nu
föreligger underrättelse i vanligt brev av preliminärt beslut samt
underrättelse i rekommenderat brev eventuellt också delgivning om slutligt
beslut när erinringar avgetts eUer ändring av preliminärt beslut skett är väl
avvägt enligt min menuig. För att undanröja den eventueUa osäkerhet som kan
finnas kvar har utredningen föreslagit extraordinär besvärsrätt i de fall någon
som inte fått slutligt beslut kan göra antagligt att han inte heller fått den
preliminära underrättelsen före utgången av februari. I princip är detta en
framkomlig utväg. Jag vill emellertid förorda en något annorlunda lösning än
den utredningen föreslagit.
Prop. 1973:162 345
Utredningens
förslag gynnar nämligen i för hög grad sådana som inte deklarerat eller annars
uppgivit korrekt adress för mottagande av underrättelser. Jag anser det vara
bättre om fastighetsägare, som inte fått preliminärt beslut före utgången av
februari får tillfälle att senast den 25 mars hos lokala skattemyndigheten
anmäla att han önskar få underrättelse om slutligt beslut om taxeringen. Han
skall då få underrättelsen sig tillsänd i rekommenderat brev liksom i de övriga
faU då underrättelse om slutligt beslut sker. Om fastighetsägare, som anmält
att han önskar slutlig underrättelse, inte fått underrättelsen senast den 25
maj, bör han få extraordinär besvärsrätt t, o, m, året efter taxeringsåret,
liksom gäller för andra fastighetsägare som inte fått del av underrättelse om slutUgt
beslut på sätt föreskrivits. Jag vUl här också erinra om den förlängning av
fastighetsägares besvärstid till den 31 oktober taxeringsåret som föreligger i
de faU där taxeringsintendenten helt eller delvis biträder besvären i sak.
Genom den ordning jag föreslår har enligt min mening skälig hänsyn tagits tUl
sädana fastighetsägare som på grand av utebliven underrättelse inte
uppmärksammats på fastighetstaxeringsnämndens beslut.
8.6
Andra frågor
8.6.1
Fastighetsbegreppet i skattelagstiftningen.
Som
framgår av den tidigare redogörelsen har begreppet fastighet betydelse i olika
skattesammanhang utöver själva fastighetstaxeringen. Så t, ex, beräknas statlig
och kommunal inkomstskatt med utgångspunkt i antingen begreppsbestämningen som
sådan eller fastighetsdispositioner av olika slag. Detsamma gäller vid andra
beskattningsformer, såsom förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt,
mervärdeskatt och stämpelskatt,
I
det föregående har jag föreslagit alt det civUrättsliga fastighetsbegreppet i JB
skall användas även inom skatterätten och att, i de fall man vUl åstadkomma
materiella avvikelser, särskilda föreskrifter skall lämnas om det, I det
civilrättsliga fastighetsbegreppet ingår s, k. industritillbehör. Av skäl som
redovisats i det föregående har jag föreslagit vissa modifikationer i detta
avseende för fastighetstaxeringens vidkommande. Förslaget innebär i detta
hänseende i stort sett att industritillbehören inte skall beaktas vid
beräkning av taxeringsenhets taxeringsvärde. Detta får givetvis konsekvenser i
de fall taxeringsvärdet eller delvärde därav skall ligga till grand vid
beräkning av skatt, t, ex, förmögenhetsskatt, I detta sammanhang viU jag dock erima
om att byggnad som är lös egendom enligt förslaget även i fortsättningen skall
behandlas som fastighet i skatterätten.
Olika
meningar har, som tidigare sagts, framförts av remissinstanserna då det gäller
frågan om tillskapandet av ett nytt fastighetsbe-
Prop. 1973:162 346
grepp
inom skatterätten. Vissa förordar den lösning som föreslagits i betänkandet Det
skatterättsliga fastighetsbegreppet och som anknyter till tillgångsgrupperingama
i reglerna om avskrivningar i förvärvskällan inkomst av rörelse.
Man
anser att detta är tUl fördel bl. a såväl för realisationsvinstbeskattningen
som för tiUämpnmgen av de s. k. proportioneringsreglema. Enligt dessa beräknas
avskrivningsunderlaget för byggnad, då anskaffningskostnaden inte kan visas,
till så stor del av köpeskillingen för fastigheten som byggnadsvärdet utgör av
fastighetens taxeringsvärde. De flesta remissinstanserna är emeUertid av den
uppfattningen att det civilrättsliga fastighetsbegreppet principiellt sett bör
tillämpas även inom skatterätten. Man har bl. a. framhållit vikten av att
fastighetsbegreppet blir såvitt möjligt oföränderUgt, vilket inte skulle bli
fallet, om begreppet fastighet bestämdes enligt den tUlgångsgrappering som
gäller för avskrivningsändamäl.
Som
jag anfört i det föregående innebär mitt förslag i fråga om särskUt
fastighetsbegrepp inom skatterätten att man helt bör utgå från begreppets
civilrättsliga användning och meddela avvikande föreskrifter i de särskilda
fall behov därav föreligger. Det civUrättsliga fastighetsbegreppet skiljer sig
i vissa väsentliga avseenden frän det fastighetsbegrepp som hittills begagnats
inom skatterätten. Utöver de avvikelser från de civilrättsliga reglerna, som
jag ansett nödvändiga vid fastighetstaxeringen och för vilka jag tidigare
redogjort, samt de avvikelser, som föreslagits i promemorian angående fastighetsbegreppet
i skatterätten, m. m. och till vilka jag strax skall återkomma, kan behov
finnas av ytterligare särföreskrifter. Förslaget i vad avser ändrad tillämpning
av begreppet fastighet avses inte träda i kraft förrän tidigast den 1 januari
1975. Det finns därför god lid att överväga frågan om ytterligare avvikelse
från de civilrättsUga regler som i princip kommer att gälla. Jag vill erinra om
att vissa områden där sådana avvikelser kan visa sig erforderliga är föremål
för översyn. Här kan nämnas utredningsarbete som görs av
företagsskatteberedningen, reaUsationsvinstkommittén och
mervärdeskatteutredningen. Företagsskatteberedningen och realisations-vinstkoramittén
har tillsyrkt förslaget om ändrad tiUämpning av fastighetsbegreppet.
Mervärdeskatteutredningen har speciella frågor att överväga i vad avser
mervärdeskatt på fastigheter och fastighetstillbehör.
Förslaget
i promemorian angående fastighetsbegreppet i skatterätten, m. m. innebär i
fråga om kapitalbeskattningen av fastighet att värde av industritUlbehör
beräknas särskUt efter de värderingsregler som gäller för lös egendom och läggs
tUl taxeringsvärdet vid beräkning av förmögenhetsskatt samt arvs- och gåvoskatt
men däremot inte stämpelskatt. Skälet till att en särskild värderingsregel
inte föreslagits för industritillbehören i fråga om stämpelskatten är att
sådan skatt skall utgå efter köpeskillingen, då denna överstiger
taxeringsvärdet. Mot förslaget har kritik riktats endast såvitt gäller
stämpelskatten.
Prop. 1973:162 347
Man
anser att motsvarande bestämmelse om industritillbehörens värdering bör gälla
som föreslagits för förmögenhetsskatten samt arvs-och gåvoskatten. Jag delar
denna uppfattning. Tillägg för industritillbehörens värde bör sålunda göras
vid samtliga former av kapitalbeskattning.
8.6.2 Taxeringsvärdet
utanför skatterätten
I
ett tidigare avsnitt har redogjorts för följderna utanför skatterättens område
av förslaget om ett nytt skatterättsligt fastighetsbegrepp. De i det
föregående föreslagna reglerna för fastighetstaxering får konsekvenser såvitt
nu är i fråga främst för försäkringsbolagens placeringar, redovisningen och
rätten tUl uppskrivning av tUlgångar i aktiebolag samt kommuners förköpsrätt. I
likhet med remissinstanserna anser jag att denna fråga bör lösas i annat
sammanhang.
8.6.3 Nya
inkomstskatteregler till följd av nytt byggnadsvärde på jord
bruksfastighet
I
avsnittet Delvärden på jordbruksfastighet och annan fastighet (8.3.5) har jag
under rubriken Byggnadsvärde på jordbraksfastighet redogjort för de nyUgen
antagna reglerna för avskrivning av byggnader i jordbruket. Som där framhålUts
är dessa regler att betrakta som ett provisorium i avvaktan på tillskapandet av
byggnadsvärdet som ett särskilt delvärde på jordbruksfastighet.
Mitt i det föregående
framlagda förslag till redovisning av byggnadsvärdet på jordbraksfastighet vid
fastighetstaxeringen tar sikte främst just på möjligheten tUl användning vid
beräkning av underlag för byggnadsavskrivningar. Det ter sig då naturligt att
man i detta sammanhang ersätter det nuvarande provisoriet med definitiva bestämmelser
om beräkiung av avskrivningsunderlag.
Vid utformningen av de nya
jordbraksbeskaltningsreglerna hämtades i stora delar förebilder från
rörelsebeskattningen, eftersom förhållandena inom det modema jordbraket
principiellt sett inte skUjer sig från annat näringsidkande. Jag bortser här
från förhållandena inom skogsbraket, där f. ö. ett nytt regelsystem övervägs
inom finansdepartementet.
På rörelsebeskattningens
område gäller i fall som nu är av intresse, dvs. när byggnad förvärvats tUlsammans
med mark varpå den är belägen, en särskUd proportioneringsregel för beräkning
av byggnads-avskrivningsunderlaget. På byggnad anses belöpa så stor del av
fastighetens anskaffningskostnad som det vid fastighetstaxeringen fastställda
byggnadsvärdet utgör av fastighetens hela taxeringsvärde. Vid denna
proportionsberäkning bortses emellertid hela tiden från eventuellt förekommande
särskUt maskinvärde. Om den återstående delen av anskaffnmgskostnaden för
fastigheten visas mera avsevärt över- eller
Prop. 1973:162 348
understiga
ett skäUgt markvärde, får dock det värde som beräknats för byggnaden jämkas.
TiU
anskaffningsvärdet räknas även de kostnader för till- eller ombyggnad som
nedlagts efter förvärvet av byggnaden.
Enligt
min mening bör nyssnämnda proportioneringsregel med fördel kunna användas även
för beräkning av byggnadsavskrivningsunderlag inom jordbruket.
Rörelsebeskattningens jämkningsregel för det fall att den del av
anskaffningskostnaden för hela fastigheten, som återstår efter beräkning av
byggnadsvärdet, visas mera avsevärt över-eUer understiga ett skäligt markvärde
bör för jordbrakets vidkommande ersätta den speciella jämkningsregel som finns
för provisoriet. Här bör emellertid märkas att det finns andra ddvärden på
jordbruksfastighet förutom byggnadsvärde och markvärde. Jämkningsregeln bör
omfatta alla fall då återstående värde visas mera avsevärt över- eller understiga
skäligt värde för återstoden av fastigheter sedan byggnaderna undantagits.
Den
här föreslagna nya proportioneringsmetoden för framtagande av byggnadsavskrivningsunderlag
på jordbruksfastighet kan inte tUl-lämpas förrän taxeringsåret 1976. Då kan
åtskilliga jordbrak redan förväntas tillämpa den provisoriska
proportioneringsmetoden. Det bör vara möjligt för dem som använder Ijugofemprocentsschablonen
att vid 1976 års taxering så att säga byta underlag. De belopp varmed avskrivning
enligt avskrivningsplanen redan skett bör emellertid i så fall räknas av.
9
Författningsförslag
I
enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag lill
1. lag om ändring i kommunalskattdagen (1928: 370),
2. skogsvärderingsinstruktion,
3. förordning om ändring i förordningen (1947: 576) om
statiig inkomstskatt,
4. förordning om ändring i förordningen (1947: 577) om
statiig förmögenhetsskatt,
5. förordning om ändring i stämpelskatteförordningen
(1964: 308),
6. förordning om ändrmg i förordningen (1941: 416) om
arvsskatt och gåvoskatt,
7. lag om ändring i förordningen (1946: 324) om
skogsvårdsavgift,
8. lag om ändring i taxeringsförordningen (1956; 623),
9. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:
291),
10.
lag om ändring i lagen (1971: 52) om skatterätt och länsrätt.
Prop. 1973:162 349
10
Specialmotivering
Fastighetstaxermgen
regleras av en mängd föreskrifter i olika författningar. På grand härav är
området svåröverskädUgt. Faslighetstaxeringsutredningen har i princip förordat
en omarbetaing av regelkomplexet med en utbrytning av
fastighetstaxeringsreglerna tUl en särskUd fastighetstaxeringsinstruktion men
inte lagt fram något konkret förslag i denna riktning. En sådan åtgärd är
påkallad även enligt min mening. Eftersom en systematisk ordning av författaingskomplexet
är en omfattande operation är det inte lämpligt att utan underlag och sedvanlig
remissbehandling lägga fram förslag härom. Emellertid pågår ett arbete härmed
inom finansdepartementet och resultatet torde kunna redovisas inför den
fastighetstaxering som skall äga ram år 1980.
En
viss förenkling kan dock komma till stånd redan inför 1975 års alhnänna
fastighetstaxering. Utredningen har föreslagit att endast huvudprinciperna för
värderingen bör finnas kvar i de författningar som antas av riksdagen. Däri bör
därför endast lämnas korta beskrivningar av värderingsgrund, värderingsmetoder,
ddvärden och ett fåtal andra speciella värderingsregler. Den detaljreglering
som behövs bör ske i anvisningar som riksskatteverket meddelar.
Den
föreslagna uppläggningen har vunnit anslutning hos den helt övervägande delen
av remissinstansema. Även jag anser att detaljregleringen av
fastighetstaxeringen bör ske genom anvisningar av riksskatteverket.
10,1
Kommunalskattelagen
Rubriken
till andra kapitlet. Andra kapitlet inleds f. n. av rubriken Om skatteplikt för
fastighet. Detta kapitel handlar enligt mitt förslag huvudsakligen om
fastighetstaxering. Rubriken bör motsvara kapitlets innehåll och har således
fått rabriken Om fastighetstaxering.
4 §.
Närmast före 4 § finns f. n, delrubriken Skattepliktig fastighet. Denna rabrik
avser även 5 §. Närmast före 6 § finns delrubriken Grunder för taxering av
fastighet.
Bestämmelserna
i 4 § i förslaget avser en del allmänna bestämmelser för fastighetstaxeringen.
Nuvarande 6 § innehåller bl. a. vissa allmänna grander för fastighetstaxering.
De nuvarande bestämmelserna i 6 § 1 mom. har i huvudsak överförts tUl 4 §
tredje stycket. Nuvarande delrubrik närmast före 4 § har därvid ersatts med
delrubriken Allmänt. Den nuvarande rubrUcen närmast före 6 § utgår samtidigt. I
stället har 58 §§ fått rabriken Skatteplikt, beskattningsnatur och taxeringsenhet.
I
de båda första styckena av nuvarande 4 § anges bl. a., vilken fastighet som är
skattepliktig samt för vUken fastighet garantibelopp skall
Prop. 1973:162 350
fastställas.
Bestämmelserna om skatteplikt för fastighet har utgått ur 4 § och i stället
tagits in i 5 §.
Paragrafens
nuvarande tredje stycke, som innehåller en defmition av det skatterättsliga
fastighetsbegreppet och som föreslagits skola utgå, har behandlats i det
föregående.
Även
innehållet i de föreslagna första och andra styckena av paragrafen har
behandlats tidigare.
Till
det föreslagna tredje stycket har, som tidigare berörts med viss redaktioneU
ändring flyttats bestämmelserna i nuvarande 6 § 1 mom.
Fastighetstaxeringen
omfattar alla fastigheter i landet. Ett par förhållanden av intresse i detta
sammanhang kan nämnas. För det första bör påpekas att alla fastigheter mte
bildas av viss ägovidd av jorden. Så hänförs enligt lagen (1970: 995) om
införande av nya jordabalken vissa äldre rättsinstitut såsom ofri tomt i stad, jordeboksfiske
och vattenverk under vissa förutsättningar tUl fast egendom. Då t. ex. jordeboksfiske
därvid införs i fastighetsregister utgör sådant fiske otvivelaktigt fastighet
i civilrättslig menmg. Denna bedömning bör då även vara avgörande för
skatterätten. Ett fiske av nämnt slag skall alltså taxeras. Vidare bör
framhållas att viss mark inte indelas i fastigheter och således inte heller
införs i fastighetsregister. Denna mark utgör sålunda inte fastighet och skall
därvid inte taxeras. Detta gäller vattenområde som enligt lagen (1950: 595) om
gräns mot allmänt vattenområde är allmänt och vidare områden i stad som
redovisas i det s. k. bihang C tUl fastighetsregistret enligt de för stad
meddelade bestämmelserna (stadsregister) dvs. vägar, gator, torg och andra
allmänna platser samt sådana områden som såvitt bekant är inte hör lill en
eller flera fasligheter enskUt. Den omständigheten att viss fast egendom som
skall indelas i fastighet och registreras som sådan ännu inte blivit indelad
och/ eller registrerad förtar inte egendomen dess karaktär av fastighet. Det
finns t. ex. alltjämt många äldre fastigheter som inte införts i fastighetsregister.
Detta gäller främst äldre avsöndringar. Egendom som sålunda enligt gällande
föreskrifter skall registreras, skall också taxeras. I fråga om fastighetstUlbehören
gäller givetvis att dessa skall taxeras endast så länge de i civUrättslig
mening har kvar sin karaktär av sådant tillbehör och inte avlägsnats från
fastigheten. Det bör anmärkas att bihang C f. n. är under avveckling och att
däri redovisad mark m. m. skall registreras som fastighet eller tULföras befintiiga
fastigheter. De förhållanden som här berörts behöver emeUertid inte
lagfästas. FörhåUandena kan påpekas i de anvisnuigar som riksskatteverket
meddelar.
5
. I paragrafen lämnas föreskrift om skatteplikt för fastighet. Liksom nu anges
vidare i 5 § i vUka faU fastighet skall undantas från skatteplikt.
Prop. 1973:162 351
Några
sakliga ändringar är inte avsedda. Däremot har utöver ändringen i fråga om
naturminnen som berörts i det föregående skett vissa redaktionella ändringar.
Sålunda har i 1 mom. första stycket 1) ordet telegrafverkens bytts mot den
nyare benämningen televerkens. Vidare har hänvisningen till den ecklesiastika bostäUsordningen,
som inte längre gäller, ändrats att avse lagen (1970; 939) om förvaltnmg av
kyrklig jord. Dessutom utgår nuvarande 5 mom, såsom överflödigt.
Förslaget
i 5 mom, om att skattepUkt inte skall åvila industtitillbehör och vissa
ledningar och anläggningar m, m, har behandlats i det föregående,
6 §.
Paragrafen upphör att gäUa, Bestämmelserna i 1 mom, har
flyttats till 4 §, De bestämmelser i 2 mom, som gäller åsättande av
taxeringsvärde på viss icke skattepliktig fastighet har överförts till 9 §
tredje stycket. Den förstnämnda ändringen har berörts i det föregåen
de. Den senare behandlas i det följande.
Nuvarande
första moment innebär bl. a. att taxeringen skall ske med hänsyn tUl
förhållandena vid taxeringsårets ingång. I den föreslagna lydelsen i 4 § tredje
stycket anges att taxeringen skaU ske på grundval av fastighetens beskaffenhet
vid taxeringsårets ingång. Inverkan på taxeringen av förhåUandena i övrigt i
fråga om fastigheten har i förslaget tagits in i 9 § andra stycket, som
behandlas i det följande.
7
§. I paragrafens femte stycke har
skett en redaktionell ändring för anpassning till nya regler om
fastighetsbildning och fastighetsregister.
8
§. Bestämmelsen i det nuvarande första
stycket om att varje taxeringsenhet med visst angivet undantag skall åsättas
taxeringsvärde har i förslaget överflyttats tiU 9 § första stycket.
I
det nuvarande andra stycket lämnas regler för indelning i taxeringsenheter
utom i vad avser delvis skattepliktiga fastigheter. Reglema har anpassats till
den nya fastighetsbildningslagstiftaingen och även i övrigt moderniserats. Med
i huvudsak bibehållen systematik har reglerna flyttats tUl 8 § 2 mom. i
förslaget. Regler om fastighetstaxering av sådana samfälligheter som nämns vid
d) i nuvarande andra stycket av 8 §, dvs. en del samfälligheter som står under särskUd
förvaltning, har förts över tiU anvisningarna tUl denna paragraf.
Förslaget
att slopa den särskUda bestämmelsen i det nuvarande tredje stycket av 8 § om
uppdelning på fler taxermgsenheter av fastighet som är delvis skattepliktig
har berörts i det föregående.
Bestämmelsema
i det nuvarande fjärde stycket om fördelning av taxeringsvärdena på vissa
administrativa områden har med några redaktioneUa ändringar tagits upp i 8 § 3
mom. första stycket.
Det
nuvarande sista stycket avser s. k. uppdelningsvärde. Dessa bestämmelser har
med viss ändring förts över till 8 § 3 mom. andra stycket.
I
8 § 1 mom. i förslaget lämnas huvudregeln om att indelning av
Prop. 1973:162 352
taxeringsenheter
skall ske. Där föreskrivs även att med taxeringsenhet avses vad som skall
taxeras för sig. Med taxering avses vidare inte endast åsättande av
taxeringsvärde utan även fastställande av skattepUktsförhållande,
beskattningsnatur m. m.
Grunderna
för indelning i taxeringsenheter anges i 8 § 2 mom. i förslaget. Dessa grunder
har berörts tidigare. Med fastighet jämstäUs i indelningshänseende byggnad som
är lös egendom.
Till
taxeringsenheten hänförs även tillbehör som enligt 2 kap. JB tUlhör fastigheten
liksom servitut för fastigheten samt byggnader och anläggningar som tUlhör
fastigheten med stöd av servitut som avses i 2 kap. 1 § andra stycket JB. Även
andel i samfäUighetl hänförs till taxeringsenheten. Detta innebär att enligt
huvudregeln värde av samfäUighet skall fördelas på de delägande fastighetema,
om annat inte föreskrivs. Att emellertid olika regler för bUdande av taxeringsenhet
för samfällighet gäller framgår av punkt 1 av anvisningarna till 8 § i
förslaget.
I
det föreslagna andra stycket tas upp huvudfallet för uppdelning av den primära
enheten i sekundära taxeringsenheter. Detta skall således ske om viss ägovidd
av en fastighet försålts. Därvid skall dels det försålda området, dels
återstoden av stamfastigheten bUda taxeringsenhet. SkatterättsUg praxis i
fråga om tidpunkt för övergång av äganderätten skaU därvid följas, som
tidigare framhållits. På samma sätt skall taxeringsenhet bUdas av område på
fastighet, om området innehas med sådan rätt som enligt 47 § medför skyldighet
att ta upp garantibelopp för området som skattepliktig intäkt. Bestämmelse därom
har också tagits in i 8 § 2 mom. andra stycket i förslaget.
Endast
uppdelning av fastighets ägovidd kan föranleda fastighetens uppdelning i flera
taxeringsenheter. Fastighet, som har flera delägare och som förvaltas enligt
lagen (1904: 48 s. 1) om samäganderält, får inte delas upp på flera
taxeringsenheter.
I
tredje stycket föreskrivs att uppdelning av fastighet på flera taxermgsenheter
kan ske i vissa faU vid väsentligen skild användning av olika delar av fastighet.
Detsamma gäller f. n
I
fjärde och femte styckena behandlas bUdandet av s. k. tertiära taxeringsenheter
genom sammanföring. Liksom nu. gäller skall enligt fjärde stycket de
fastigheter eUer fastighetsdelar, som skall föras samman, ha samma ägare och
vara av samma beskattningsnatur. Vidare gäller för att sammanföring skaU få
ske, att fastigheterna eller delama sambrukas, om de är av beskattaingsnaturen jordbraksfastighet,
och i annat faU att de gränsar till varandra, har likartad användning och
samförvaltas.
I
femte stycket föreskrivs att byggnad på annans mark skall föras samman med
marken tUl en taxeringsenhet, om byggnadens ägare innehar marken med sådan rätt
att han enligt 47 § skall ta upp garan-
Prop. 1973:162 353
tibdoppet
för marken. Detta innebär ett förtydligande av den nu gällande bestämmelsen i
punkt 2 sjätte stycket av anvisningarna tUl 8 §. Av förslaget framgår att s. k.
tomträttsfastighet skall utgöra en taxeringsenhet vilket f. n. inte är helt
klart.
I
sista stycket av 8 § 2 mom. föreskrivs att i en och samma taxeringsenhet inte
får ingå mark, som ligger i skilda kommuner. En motsvarande regel gäller f. n.
enligt 8 § andra stycket. Det bör påpekas däremot att byggnad eller anläggning
som innehas med servitut enligt 2 kap, 1 § andra stycket JB skall hänföras till
den härskande fastigheten och den taxeringsenhet, som bildats därav, även om
denna ligger i annan kommun än byggnaden eller anläggningen. Denna fråga har
behandlats i det föregående, Riksskatteverket kan meddela de ytterligare
anvisningar om indelning i taxeringsenheter som behövs,
8 §
3 mom. första stycket i förslaget motsvarar i sak nuvarande
8 § fjärde stycket. Ändringarna är av redaktionell natur och har
berörts tidigare.
1
det föreslagna momentets andra stycke regleras s. k. uppdelningsvärden. Som
tidigare framhållits finns en motsvarande regel i nuvarande 8 § sista stycket.
Rätt att ansöka om uppdelning på sådant värde skall enligt förslaget tillkomma
förutom fastighetsägaren även taxeringsintendent och den kommun vari
fastigheten är belägen.
9 .
I paragrafen lämnas f. n. regler om generell värderingsgrund.
I 9 § första stycket i förslaget har som huvudregel föreskrivits att
taxeringsvärde
skall åsättas alla taxeringsenheter. Detta motsvarar vad som f. n. föreskrivs i
6 §, Ett undantag ges emellertid för vissa fall. Bestämmelse därom har tagits
in i 9 § tredje stycket i förslaget. Där finns också en föreskrift om åsättande
av taxeringsvärde på delvis skattepliktiga taxeringsenheter.
Den
generella värderingsgrunden för alla slags fastigheter skall i fortsättningen
vara marknadsvärdet. Taxeringsvärdet skall motsvara 75 % av marknadsvärdet. Den
närmare motiveringen har lämnats i det föregående. Reglerna har tagits in i 9 §
andra stycket i förslaget. Där finns även bestämmelsen om den tidpunkt till
vilken marknadsvärdenivån och därmed också taxeringsvärdet skall anknytas,
I
tredje stycket i förslaget har, som nyss antytts, tagits in bestämmelserna om
undantag från huvudregeln att taxeringsvärde skall åsättas alla
taxeringsenheter. Taxeringsenhet, som innefattar endast icke skattepliktig
egendom, skall inte åsättas taxeringsvärde. Är egendomen delvis skattepliktig
fortares olika beroende på anledningen tiU skattepUkten, Föreligger
skattefrihet av annan anledning än att fastigheten används för försvarsändamål
eller att det är fråga om egendom om avses i 5 § 5 mom. i förslaget dvs. industriliUbehör,
ledningar m, m, skall taxeringsenheten totalvärderas, varefter taxeringsvärdet
uppdelas på den skattepliktiga resp, icke skattepliktiga delen av
taxeringsenheten, Förelig-
23
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 162
Prop. 1973:162 354
ger
skattefrihet på grund av användning för försvarsändamål skall emellertid den
skattefria delen inte åsättas taxeringsvärde, I detta avseende innebär
förslaget f, ö, ingen ändring i förhållande till vad som nu gäller. I fråga om
egendom som avses i 5 § 5 mom. i förslaget industritillbehör m. m. ingår
sådan egendom i taxeringsenheten i sin egenskap av tillbehör till fastighet.
Såvitt gäller industritillbehör är det av kontrollskäl lämpligt att förekomst
härav markeras i fastighetslängden, Nägon värdering av industritillbehör och
ledningar m, m, skall emellertid inte ske och till följd härav kommer nämnda
slag av egendom inte att omfattas av taxeringsvärdet,
10 §. Paragrafen innehåller de grandläggande reglema
för taxeringsvärdets redovisiung i delvärden. Motivering har lämnats i det
föregående,
11 §. Ändringen är av redaktionell natur,
47
§. Som en anpassning till ny lagstiftning, innebärande att de s, k, rekognitionsskogarna
avskaffats, bör bestämmelsen i andra stycket vid b) om skogsområde, som är
upplåtet till bergshanteringens understöd, utgå. Vidare har ordet
"stad" utbytts mot ordet "kommun",
I tredje stycket har
hänvisningen till den ecklesiastika bostäUsordningen, som inte längre gäUer,
ändrats att avse lagen (1970: 939) om förvaltning av kyrklig jord,
I
fjärde och femte styckena har ordet skogsvärde bytts ut mot skogsbruksvärde.
Skogsvärdet särredovisas numera inte vid fastighetstaxeringen utan ingår i skogsbraksvärdet.
Den sakliga ändring som förslaget medför får anses vara av ringa ekonomisk
betydelse.
60 §.
Bestämmelsema i tredje stycket om municipalsamhäUe och annat administrativt
område inom kommun är inaktuella och föreslås utgå.
Anvisningarna
till 5 §.l punkt 8 har skett en redaktionell ändring.
Anvisningarna
till 7-§. Genom ändringen av punkt 1 har inaktueUa fastighetsbildnings- och
registreringsbegrepp utmönstrats.
Anvisningarna
till 8 §. Huvudregeln i nuvarande punkt 1 om indelning i taxeringsenheter
anknyter till föråldrade fastighetsbildningsbegrepp.
1
den föreslagna punkt 1 första stycket utvecklas huvudregeln om att man vid
indelningen i taxeringsenheter skall utgå från registerfastig-helen.
1
andra stycket lämnas regler för taxering av samfälligheter som förvaltas av
juridisk person. Denna fråga har tidigare behandlats. Därutöver kan vidare i
detta sammanhang anföras följande om laxeringen av samfälligheter som förvaltas
av juridisk person och därför enligt huvudregeln skaU utgöra särskUda
taxeringsenheter.
Såväl
marksamfällighet som gemensamhetsanläggning kan under vissa förutsättningar
utgöra särskild taxeringsenhet. Härvid antecknas sam-
Prop.
1973:162 355
fällighetsföreningen
som ägare, och enhetens värde skall inte uppdelas på de delägande
fastigheterna.
En marksamfäUighet
omfattar alltid ett bestämt markområde. Då marksamfälligheten skall redovisas
som särskild taxeringsenhet skall alltid markens areal anges i
taxeringsbeslutet. Vidare kan det som nämnts ifrågakomma att det på marksamfälligheten
finns byggnad, tillhörig samfälligheten. I sådant fall skall även byggnadsvärde
redovisas.
En anläggningssamfällighet
måste för att kunna utföra den avsedda anläggningen disponera visst utrymme
(mark) för anläggningen. An-läggningssamfällighetens delägare kommer att
disponera detta utrymme, dvs, marken, för anläggningen antingen med äganderätt
eller på grund av servitut. Äganderätt kan komma i fråga, när t, ex, mark lill
anläggningen inlösts. Enligt den föreslagna anläggningslagen bildar för-rältningsmyndigheten
därvid en marksamfällighet för den inlösta marken, Anläggningssamfälligheten
får därvid rätt att disponera marksam-fällighetens mark. Täcker anläggningen i
sådant fall hela marken, tillhörig marksamfälligheten, saknar marksamfälligheten
värde. Det kan emellertid förekomma att de båda samfällighetema inte täcker
varandra. Marksamfälligheten kan således avse ett större markulrymme än det anläggningssamfälligheten
disponerar, I sådant fall bör man beräkna ett särskilt värde för marksamfälligheten
vilket beroende av formen för förvaltning av samfälligheten fördelas på de
delägande fastighetema eller förs till den taxeringsenhet som utgörs av marksamfälligheten.
Vanligen
disponerar emellertid anläggningssamfällighet utrymme för sin anläggning med
stöd av ett servitut, som tillhör samfällighelen. Liksom nyss framhållits kan
anläggningen därvid täcka hela den fastighet, på vilken utrymme tagits i
anspråk för anläggningen, eller del därav. Vid taxeringen av denna mark bör man
ta hänsyn till den inverkan som arUäggningen kan ha på markens värde, Anläggnings-samfällighetens
rätt tiU anläggningen tillkommer genom bildandet av samfälligheten.
Anläggningen utgör därigenom tUlbehör till de delägande fastigheterna, AnläggningssamfäUigheten
förvärvar ett servitut som ger de delägande fastigheterna rätt att disponera
utrymme på viss fastighet för anläggningen. Taxeringsvärdet på den fastighet tUl
vilken marken hör blir beroende av de sakrättsUga förpliktelser som föreligger
gentemot anläggningssamfälligheten. För anläggningen gäller å andra sidan att
värdet av servitutet, dvs, av rätten till marken, inverkar på anläggningens
värde.
För
en gemensamhetsanläggning gäller sålunda att när den taxeras som särskild
taxeringsenhet, markareal inte skall redovisas. Däremot har gemensamhetsanläggningen
i princip alltid ett markvärde, som härflyter av rätten att disponera
markutrymmet. Sådant markvärde skall
Prop. 1973:162 356
redovisas
då gemensamhetsanläggningen utgör särskild taxeringsenhet. Markvärde för sådan
anläggning kan vidare avse värde av anläggningen, på eller ovan mark, under
förutsättning att den inte skall redovisas som byggnad,
I
punkt 2 i förslaget har intagits en regel om alt tillbehör till fastighet
enligt 2 kap, 2 och 3 §§ JB skall räknas till taxeringsenhet, som utgörs av
byggnad på annans mark, under föratsättning att tillbehören ägs av byggnadens
ägare. Denna föreskrift är en konsekvens av den föreslagna regeln i 4 § andra
stycket att bestämmelserna i KL om fastighet skall äga motsvarande tUlämpning i
fräga om byggnad, som är lös egendom,
I nuvarande punkt 2
utvecklas grunderna för uppdelning av en fastighet på flera taxeringsenheter.
Vad däri anförts avser som tidigare berörts delvis otidsenliga förhållanden.
Motsvarande anvisningar i moderniserat och något förkortat sldck har tagits in
i punkt 3 i förslaget. För de föreslagna reglerna om uppdelning i
taxeringsenheter har tidigare redogjorts, Däratöver kan följande nämnas. Den i
punkt 3 första stycket åberopade regeln att uppdelning på grund av att del av
fastighet innehas med sådan rätt att innehavaren enligt 47 § skall erlägga garantibelopp
för delen har tidigare berörts. Vissa förtydliganden har gjorts. Bl. a. sägs
att tomträtt och rätt tUl ofri tomt i stad alllid avser hel fastighet.
Uppdelning skall ske även när del av fastighet utgörs av publikt boställe.
Såsom
tidigare nämnts skall skilda användningssätt av olika delar av faslighet
föranleda uppdelning av fastigheten på flera taxeringsenheter. Exempel på
olika användningssätt som skall föranleda uppdelning har lämnats i andra
stycket i punkt 3 i förslaget. Som föratsättning för att uppdelning skall få
ske vid skilda användningssätt bör naturligtvis krävas att den olikartade
användningen skall bestå under en längre tid, dvs. är av viss varaktighet.
I
de nuvarande punkterna 3 och 4 behandlas sammanföring av fastigheter och
fastighetsdelar till en taxeringsenhet. Dessa punkter har ersatts med en
omarbetad anvisningspunkt 4. För sammanföring av fastigheter och
fastighetsdelar till en taxeringsenhet bör följande huvudregel gälla.
Fastigheter, där jordbruk bedrivs, skall ligga i sambruk för att sammanföring
skall ske. Skogsområde, som är alt anse som brukningsenhet eUer administrativ
redovisningsenhet, bör sammanföras till taxeringsenhet kommunvis och i den mån
det sträcker sig därutöver, lill en värderingsenhet. Fastigheter med
beskattningsnaturen annan fastighet skall, som förat nämnts, sammanföras till
en taxeringsenhet om de angränsar varandra och används på ett likartat sätt
samt står under gemensam förvaltning. För att likartad användning skall anses
föreligga, bör fastigheterna vara hänförliga till samma fastighelstyp, t.ex.
hyreshus, fritidshus, industri. Liksom tidigare gällt synes även
Prop. 1973:162 357
fortsättningsvis
grupper av enheter med likartad användning på en faslighet i vissa fall böra
föras samman till en taxeringsenhet. Om det sålunda på en fastighet
(taxeringsenhet) finns flera uthyrda fritidshus med tomter, som gränsar till
varandra, bör de utgöra en ta.xeringsenhel, om de både såvitt gäller mark och
byggnader står under gemensam förvaltning. Motsvarande bör gäUa i fråga om grapper
av hyreshus resp. industribyggnader med därtill hörande mark. Vid användning
för bostads-, hyreshus- och industriändamål bör en taxeringsenhet endast
undantagsvis bildas av fasligheter eller fastighetsdelar, som inte gränsar till
varandra. I nu berörda avseenden synes riksskatteverket kunna meddela
anvisningar. I punkt 4 i förslaget har lämnats anvisningar om den betydelse för
sammanföringen till taxeringsenhet, som i vissa fall bör tillmätas det
förhållandet att fasligheter ligger i samma kvarter o. d.
Den
nuvarande punkt 3 sista stycket av anvisningarna behandlar det s. k.
uppdelningsvärdet. Detta stycke kan utgå med hänsyn lill den bestämmelse om
uppdelningsvärde, som tagits in i 8 § 3 mom. sista stycket KL och föreskrifter
om framställning om sådant värde i 150 § 3 mom. TF.
I
nuvarande punkt 5 lämnas bestämmelser om fördelning av värden på administrativa
områden inom en kommun. Frågan om fördelning av värden på församlingar blir
reglerad i 8 § 3 mom. första stycket. Bestämmelserna i nuvarande
anvisningspunkt 5 utgår därför. I denna anvisningspunkt har i stället
föreskrivits att egendom, som enligt. 5 § 5 mom. undantagits från skatteplikt,
inte skaU utgöra särskild taxeringsenhet.
Även
punkterna 6 och 7 utgår. Regeln i punkt 6 om taxering av egendom tillhörig
registerfastighet i en kommun men enklaverad i annan kommun är med hänsyn till
de nya indelningsreglerna inte längre aktuell. I punkt 7 lämnas föreskrift om
utformningen av fastighetsspe-cifikalioner m. m. i taxeringslängd
(fastighetslängd). Längdföringsföre-skrifter bör inte meddelas i KL.
Anvisningar
till 9 . I nuvarande punkt 1 första stycket definieras begreppet allmänt
saluvärde. I andra- sjunde styckena lämnas beskrivningar av de
värderingsmetoder som bör användas för uppskattningen av allmänna saluvärdet.
Punkt
1 i förslaget har samma principiella uppbyggnad som den nuvarande
anvisningspunkten men den har förkortats avsevärt. I första stycket har lämnats
en definition av den föreslagna generell värderingsgranden, marknadsvärdet,
vilken tidigare behandlats. I samma stycke anges vissa undantag frän
marknadsvärdeprincipen. Dessa avser kapitalvärdet av vissa privaträttsliga
förpliktelser m. m. Etl slopande av undanlagsregeln som gällt sedan länge har
inte ansetts kunna ske. Skälet till detta är bl. a. svårighetema att få
kännedom om alla privat-
Prop.
1973:162 358
rättsliga
förpliktelser som kan påverka marknadsvärdet och till de möjligheter som skulle
öppnas att, disponera över fastigheternas marknadsvärden, om undantagsregeln
slopades. Denna har särskild betydelse i fråga om taxeringen av de s. k,
tomträttsfastigheterna och byggnader på ofri grand. För dessa bör gälla att
byggnadsvärdet bör bestämmas som om byggnadens ägare varit ägare tiU även
marken. Markvärdet bör bestämmas som om tomtplatsen varit obebyggd men bebyggbar
och med bortseende från tomträtlsavgäldens eller arrendebeloppets storlek.
Varken byggnadsvärdet eller markvärdet kommer därvid alt påverkas av
privaträttsliga förpliktelser som inte är av servitutskaraktär.
I
punkt 1 andra stycket i förslaget beskrivs i korthet de värderingsmetoder som
skall användas för beräkning av marknadsvärdet. För dessa metoder har tidigare
redogjorts.
I
punkt 1 tredje stycket i förslaget har intagits regeln om att taxeringen skall
vara individuell. Liksom nu skall således omständighetema i det enskilda fallet
beaktas.
I
nuvarande punkt 1 åttonde stycket finns en föreskrift om taxering av mark med
obetydligt värde. Frågan kan regleras i anvisningar av riksskatteverket.
I
nuvarande punkterna 2, 4 och 5 lämnas utförliga värderingsregler för olika
typer av fastigheter. Dessa är tiU stor del föråldrade. De har i praktiken i
huvudsak ersatts av moderna anvisningar i värderingsfrågor som lämnats av
dåvarande riksskattenämnden och av riksskatteverket. Enligt den
lagstiftningsprincip för värderingsreglerna som tidigare förordats utgår de
nuvarande värderingsanvisningarna i punkterna 2, 4 och 5.1 punkt 2 har tagits
in en regel om undantag i vissa fall från den generella taxeringsvärdenivän.
Undantaget har tidigare Ijehandlats.
Särbestämmelsen
i nuvarande punkt 6 om s.k. gemensam taxeringsenhet som sträcker sig över
kommungräns gäller fortfarande. Den föreslagna ändringen är av redaktioneU
natur.
Anvisningar
till 10 §. I nuvarande punkt 1 föreskrivs att taxeringsvärdet skall redovisas
i del värden och att dessa skall utföras i jämna tasen-tal kronor. Dessa
bestämmelser blir intagna i 10 och 11 §§ och kan darr för utgå ur punkt 1. Där
tas nu i stället in regeln att ddvärden liksom det totala taxeringsvärdet i
princip skall beräknas till den procentuella nivå och efter de övriga grander
som gäller enligt 9 §.
I
de nuvarande punkterna 24 b lämnas definitioner för de delvärden som skall
redovisas för jordbruksfastighet. I nuvarande punkt 5 lämnas motsvarande
uppgifter beträffande annan fastighet.
Nya
regler för delvärdesredovisning har föreslagits för jordbruksfastighet. För
dessa har tidigare redogjorts. Definitionerna härav anges i punkt 2 i
förslaget.
I
fråga om det nya delvärdet byggnadsvärde har tidigare framhåUits att det i
princip skall utgöra det mervärde som fastigheten har på
Prop. 1973:162 359
grund
av alt den är bebyggd. Detta medför i praktiken all jordbraksvärdet och skogsbraksvärdet
skall vara detsamma för bebyggda och obebyggda fastigheter, som i övrigt är
likartade. Om man tiUs vidare bortser frän de arealmässigt mycket stora
taxeringsenheterna, bör inte heller jordbruks- och skogsbraksvärdena påverkas
av fastighetsstorleken.
Utformningen
av normerna för bestämmande av jordbraksvärde, skogsbruksvärde och
byggnadsvärde måste samordnas. Härvid bör uppmärksammas särskilt de frågor som
sammanhänger med utarbetandet av riktvärden för åker, bostadsbyggnader och
ekonomibyggnader.
Till
ledning vid bestämmande av taxeringsvärdet för åker bör inom varje
anvisningsområde, där gemensamma regler för åsättande av åkervärde skall
gälla, finnas tabeller som utvisar åkervärdet vid varierande förutsättningar i
fråga om t. ex. dränering. Värdenivän i dessa tabeller skaU i princip
återspegla den prisnivå som utbildats vid köp av obebyggda fastigheter.
Byggnadsvärdet för jordbraksfastighets bostadsbyggnader skall i princip
bestämmas enligt den byggnadsvärdetabell (P-tabell) som tillämpas för viUafastigheter
i området.
Byggnadsvärdet
för omoderna ekonomibyggnader är vanUgen obetydligt och bör kunna beräknas
mycket schablonartat. För halvmoderna och moderna ekonomibyggnader kan byggnadsvärdetabeller
upprättas av i princip samma slag som skett beträffande bostadshus på villafastighet.
Även beträffande specialbyggnader och stora nybyggda ekonomibyggnader kan
riktlinjer för värderingen lämnas av riksskatteverket. För att få behövlig
sakkunskap vid taxering av sådana byggnader är det lämpligt att fastigheter av
här aktuellt slag överförs till gemensamt distrikt, som har tillgäng till
Särskild sakkunskap.
En
väsentlig del av den fastighetsprisstatistik soin finns att tillgå avser bebyggda
fastigheter med omoderna ekonomibyggnader. Med ledning av denna får avgöras i
vilken utsträckning det är möjligt att tillgodose både principen och låta
prisnivån på obebyggd åkermark styra äkervärdet och att samma normer skall
tillämpas för taxering av bostadshus på jordbruksfastighet och likabelägna
villafastigheter. De erfarenheter som fastighetslaxeringsutredningen lämnat i
sin undersökning tyder på alt de båda önskemålen blir svårare att tiUgodose ju
större fastighetsarealen är. För att inte de bebyggda fastighetemas totalvärde
skall bli för högt, torde det därför bli nödvändigt dels att lägga värdenivån
på åker något under den prisnivå som framkommer vid försäljningar av obebyggda
fastigheter, dels att reducera det bostadsbyggnadsvärde som framkommer ur de
byggnadsvärdetabeller som skall tillämpas för likabelägna viUafastigheter
utom möjligen för de allra minsta jordbraksfastigheterna. Genom dessa
justeringar minskar man risken för att prisnivån på obebyggda fastigheter ger
ett för högt genomslag för åker tillhörande bebyggd fastighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1973:162 36o
För
halvmoderna och moderna ekonomibyggnader kan ledning för nivåställning av
värdetabellerna hämtas främst ur den fastighetsprisstatistik som avser
försäljning av fastigheter med sådana byggnader. Tillgången på köp av
fastigheter tillhörande denna kategori är relativt liten men detta kompenseras
av att dessa tabeller kan baseras på förhåUandena i större regioner.
Vid
redovisningen av byggnadsvärdet skaU urskiljas och särskilt anges bl. a.
byggnad, som används av ägare eller arrendator för bostadsändamål. Till sådan
byggnad skaU naturligtvis räknas även byggnad som för nu avsett ändamål används
av ägarens eller arrendatoms familjemedlemmar. I uttrycket bostadsändamål
ligger även användning av ickepermanent slag, t. ex. som sommarbostad e. d.
Vid
bestämmandet av åkervärdet för mycket stora fastigheter bör en viss mindre
reduktion göras av de hektarvärden som framtagits för övriga
fastighetsstorlekar.
I
delta sammanhang kan erinras om att riktvärdena för åker och byggnader m. m.
inte avses skola fastställas förrän de varit föremål för en omfattande testning
på det lokala planet. Syftet därmed är främst att kontrollera att föreslagna
riktvärden leder till att föreskriven taxeringsvärdenivå uppnås för skilda
fastighetskategorier.
Mark
som f. n. hänförs till tomt- och trädgårdsmark skall hänföras till ägoslaget
tomt. Med tomt avses här byggnadsplats och sådant område därintill som används
för prydnadsträdgård, upplagsplats, parkeringsplats o. d. Någon saklig
förändring avses inte i förhållande till vad som gäller f, n. Ägoslaget skall
emellertid särredovisas under delvärdet värde av övrig mark.
Delvärdet
övervärde utgör i princip ett restvärde. Det skall sålunda innefatta sådana
värden som inte skall innefattas i övriga delvärden, I praktiken synes man dock
knappast kunna tänka sig några andra slag av sådana överskjutande värden än de
båda som exemplifierats i lagtexten. Det bör dessutom observeras att taxeringsvärdenivån
beträffande detta delvärde enligt punkt 2 av anvisningarna tUl 9 § i förslaget
normalt får antas bli nedsatt. Det ankommer på riksskatteverket att utfärda
närmare anvisningar om tillämpningen. Här kan dock erinras om att åsättandet av
övervärde på grund av exploaleringsmöjlighet vid 1975 års allmänna
fastighetstaxering bör bli föremål för särskild uppmärksamhet med hänsyn till
de ändrade regler rörande rätt till ersättning vid mistad bebyggelserält som
införts i bl, a, naturvårdslagen (1964; 822), ändrade regler i byggnadslagen
(1947: 385) om fastighets glesbebyggelsemöjlighet samt införandet av en presumtionsregel
i expropriationslagen (1972: 719), som begränsar möjUghetema att erhålla
ersättning för förväntningsvärden tillkomna efter den 1 juli 1971, Frågan om åsättande
av övervärde med hänsyn till exploateringsmöjlighet i vissa områden, 1. ex, i
Stockholmsregionen, torde vara av sådan karak-
Prop. 1973:162 361
tär
att berörda fastigheter bör laxeras i gemensamt fastighetstaxeringsdistrikt,
I
punkt 3 i förslaget har definitionerna för delvärdena på annan fastighet tagils
in, I fråga om dessa har den sakliga ändringen gjorts alt särskilt maskinvärde
inte skall redovisas särskilt i byggnadsvärdet. Detta har behandlats tidigare.
Vidare har vissa redaktioneUa och förtydligande ändringar gjorts av defmitionerna
av markvärde, som tagits in i punkt 3 a) och av byggnadsvärde, som angetts i
punkt 3 b). Från nuvarande punkt 6 har vidare överförts en föreskrift om
taxering av rätt till ersättningskraft. Såvitt gäller rätt till
ersättningskraft på jordbruksfastighet har motsvarande bestämmelse lämnats i
samband med definitionen av delvärdet värde av särskilda tillgångar. Eftersom
nuvarande punkt 6 i övrigt endast innehåller längdföringsregler och sädana
regler inte bör ingå i KL, har denna punkt utgått.
Anvisningarna
till 13 §. Punkt 1 innehåller föreskrifter om åsättande av taxeringsvärde vid
ny taxering. Med hänsyn till det föreslagna innehållet i 9 § tredje stycket
har anvisningspunkten utgått.
Anvisningarna
till 22 §. I punkt 3 åttonde stycket har den föreslagna regeln om
proportionering av anskaffningskostnaden för jordbruksfastighet tagits in.
Förslaget har behandlats tidigare.
10.2
Skogsvärderingsinstruktionen
Den
nuvarande skogsvärderingsinstruktionen (1951: 440) ersätts av en ny skogsvärderingsinstruktion.
Denna består av tre avdelningar, A, B och C.
A. Grundläggande
bestämmelser. I denna avdelning anges de prin
cipieUa bestämmelsema om skogsvärderingen vid fastighetstaxering.
Skogsbruksvärdet skall beräknas till 75 % av marknadsvärdet för den
växande skogen och skogsmarken. Marknadsvärdet skall bestämmas
med ledning av värdetabeller. Denna fråga liksom de grandläggande
principerna för tabellernas upprättande, vilka intagits i avdelning A,
har berörts i det föregående.
B. Innebörden
av begreppet skogsmark. I avdelning B lämnas den
definition av ägoslaget skogsmark; som skall användas vid fastighets
taxeringen. Definhionen motsvaras i princip av den definition som an
vänds vid riksskogstaxeringen.
C. Bestämmelser
om värderingen och förfarandet. Först ges allmän
na bestämmelser om s. k. värderingsenhet, liksom om de områden som
riket skall indelas i för skogstaxeringen, s. k. värderingsområden. Mo
tiveringen har lämnats i det föregående.
Därefter
lämnas bestämmelser om värdefaktorerna, dvs. godhetsklass, kostnadsklass,
trädslagsklass och trädslag eller grapp därav samt dimensionsklass. Även värdefaktorema
har behandlats i det föregåen-
Prop. 1973:162 362
de.
Då det gäller kostnadsklassen anges transportkostnadernas betydelse för priset
på virket som en omständighet som inverkar på klassificeringen i
kostnadsklass.
I
deklarationerna skall uppgifter kunna lämnas om skogens dimension och/eller
ålder. Lämnas åldersklassuppgifter, kan de omräknas för att grunda bestämningen
av dimensionsklass. Anvisningar till ledning för sådan omräkning kommer att
lämnas av riksskatteverket.
Som
tidigare nämnts avses skogstaxeringen skola ske enligt två olika metoder, den
noggrannare och den förenklade metoden. För vardera metoden kommer att finnas
en tabeUserie. Den noggrannare metoden skall tillämpas då skogsuppskattningshandlingar
är tillgängliga.
TabeUvärdena
bör följas utom i undantagsfall. I skogsvärderingsinstraktionen har angetts
vissa fall då en justering kan ske av det värde som beräknats med ledning av
värdetabell. Detta skall gälla t.ex. då det föreligger tekniska fel i virket,
vilket är en omständighet som påverkar värdet även enligt gällande bestämmelser.
Bland omständigheter som kan inverka på värdet anges skydds- och fridlys-ningsföreskrifter.
10.3 Förordningen
om statlig inkomstskatt
3
§. Ändringen innebär att hänvisningen tiU nu gäUande skatterätlsliga
fastighetsbegrepp utgår och alt hänvisning i stället görs till vad som särskilt
sägs i 4 § KL om bl. a. fastighet och byggnad som är lös egendom.
6
§. Ändringen är av redaktionell art.
10.4 Förordningen
om statlig förmögenhetsskatt
1 §.
Ändringen är av samma slag som föreslagits i fråga om 3 § SI.
3
§. Ändringen innebär att icke skattepliktig fastighet, på vilken taxeringsvärde
inte skall åsättas, inte skall tas upp som tillgång vid förmögenhetsberäkningen.
Det skattebortfall som ändringen kan föra med sig torde i praktiken vara helt
betydelselöst. Redan enligt den nu gällande regeln i 6 § 2 mom, KL sätts inget
taxeringsvärde på sådan egendom som avses i 5 § 1 mom, första stycket c), 2
mom, och 4 mom,, dvs. försvarsfastigheter, kommunikationsfastigheter och
byggnader på ofri grund värda under 5 000 kr. Till grund för
förmögenhetsbeskattningen skall enligt 4 § andra stycket SF såvitt gäller
fastighet läggas taxeringsvärdet, Nägon förmögenhetsbeskattning av egendom som
nu nämnts kommer således inte i fråga. Egendom i övrigt enligt 5 § 1 mom, KL
innehas endast undantagsvis av enskild person. De ägarkategorier som kan komma
i fråga är genomgående fria från skattskyldighet till förmögenhetsskatt. Av
egendom, som omfattas av 5 § 1 mom, KL i dess nuvarande lydelse
Prop. 1973:162 363
torde
enskild ägare kunna förekomma endast i fråga om naturminne och sådana
kyrkobyggnader och bönehus vari offentlig gudstjänst förrättas. Någon
invändning kan inte riktas mot att enskild ägare blir fri från förmögenhetsskatt
för sådant objekt, eftersom någon förmögenhetsskatt f. n, inte utgår, om ägaren
är förening, samfund eller stiftelse.
Vidare bör anmärkas att
för den egendom som enligt 5 § 5 mom, KL i dess föreslagna lydelse avses bli
undantagen från skatteplikt en särskild regel vid förmögenhetsbeskattningen
lämnas för industritiUbehör enligt 2 kap. 3 § JB. IndustritUlbehören skall
givetvis omfattas av förmö-genhetsskalteplikt, men kommer i värderingshänseende
alt behandlas som lös egendom. Värderingsregeln återfinns i 4 § SF. I fråga om
övrig egendom som enUgt 5 § 5 mom. KL i dess föreslagna lydelse avses bli
undantagen från skatteplikt kan anmärkas att elektriska kraftdistributions-
eller kraftöverföringsledningar f. n. inte taxeras och sålunda inte förmögenhetsbeskattas
i den mån de är hänförliga tiU fast egendom. Allmänna va-anläggningar ägs i
huvudsak av kommun som inte är skattskyldig vid förmögenhetsbeskattningen. Även
annan kan driva sådan anläggning om länsstyrelsen bifallit ansökan därom. Sådan
ägare torde generellt sett kunna föratsättas inte vara skattskyldig för förmögenhetsbeskattning
enligt gällande regler. Skulle emellertid skattskyldighet i något
undantagsfall föreligga enligt gällande regler synes det materiellt sett vara
befogat med undantag från skatteplikt även i förmögenhetshänseende för
egendomen. Även för transformator- och kopplingsstalioner för det elektriska kraftdistributions-
och kraftöverföringsnätet samt pumpar, pumpstationer och andra
pumpanläggningar för allmän va-anläggning gäller i stort sett samma synpunkter
som nyss redovisats i fråga om ledningar för allmän va-anläggning. Transfor-niatorstationer
och kopplingsstationer för det elektriska kraftdistributions- och
kraftöverföringsnätet skulle till en mycket stor del åsättas ett lägre
taxeringsvärde än 5 000 kr. De taxeras därför vanligtvis inte med de regler som
gäller f. n. och blir följaktligen inte heller förmögen-hetsbeskattade. För att
transformator- och kopplingsstalionerna skall befrias från skatteplikt enligt 5
§ 5 mom. KL, och därmed enligt förslaget också från skalleplikt i
förmögenhetshänseende, krävs att de skall tillhöra överförings- eller
distributionsnät för elektrisk kraft. Dessa typer av ledningsnät tillhör i
övervägande grad staten, kommun, aktiebolag eller annat sådant rättssubjekt som
är befriad från skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt. Den effekt på
utfallet av förmögenhetsbeskattningen som förslaget ändå möjligen kan ha,
torde väl uppvägas av de inbesparingar som förslaget medför vid
taxeringsarbetet.
4
§. Ändringen har motiverats under 3 §.
7
§. Se motiveringen till 47 § KL.
Prop. 1973:162 364
10.5 Stämpelskatteförordningen
8
§ 1 mom. 1 momentet har tagits in en regel om industritillbehör, liknande
regeln i 4 § SF och 22 § 1 mom. AGF. Regeln har motiverats tidigare.
Fastställandet av värdet för industriliUbehör avses skola göras av
inskrivningsmyndigheten med stöd av intyg från sakkunnig eller annan utredning.
Det kan erinras om att inskrivningsmyndigheten har möjlighet att enligt 33 §
andra stycket stämpelskatteförordningen förelägga den skattskyldige att tiUhandahåUa
myndigheten de bevis och intyg, som fordras för skattens fastställande till
riktigt belopp,
10.6 Förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt
20
§. Det civilrättsliga fastighetsbegreppet skall i princip gälla på alla områden
inom skatterätten. Hänvisningen till lagen (1895: 36 s, 1) angående vad till
fast egendom är att hänföra i 20 § tredje stycket har därför utgått,
22 §
1 och 2 mom. I 1 mom. första stycket har tagits in en värderingsregel för
industritillbehör av samma innebörd som regeln i 4 § SF, Som konsekvens härav
har även 2 mom. fjärde stycket ändrats.
10.7 Taxeringsförordningen
2
§ 2 mom. Enligt 4 § andra stycket KL skaU reglerna i KL om fastighet tillämpas
även på byggnad på ofri grund som är lös egendom. Motsvarande regel har tagits
in i TF.
38 §.
Hänvisningen i 1 mom. andra stycket till administrativt område, inom vilket
menighet äger utöva beskattningsrätt, är delvis inaktuell. Den har ändrats att
avse församling.
102 §.
Ändringen är redaktionell och en följd av att faslighetstaxe-ringsrätt är andra
instans i fastighetstaxéringsmål.
131
§. I det nuvarande första momentet lämnas föreskrifter om organisationen av
fastighetstaxeringen i första instans. Bestämmelsema avser bl. a. indelningen i
fastighetstaxeringsdistrikt och omfattningen av dessa distrikt. De nya reglerna
innebär bl. a. att taxeringsarbetet fördelas på två slag av
fastighetstaxeringsdistrikt, lokala och gemensamma distrikt. Nämnderna i dessa
distrikt har betecknats lokala fastighetstaxerings-nämnder resp. gemensamma
fastighetstaxeringsnämnder. Reglerna har behandlats i det föregående.
De
gemensamma fastighetstaxeringsnämndernas uppgift är att förbättra och
effektivisera taxeringen av svårvärderade fasligheter. I andra stycket i
paragrafen har angetts exempel på sådana svårbedömbara fastigheter som avses.
Tidigare har nämnts ytterligare fastighelstyper som får anses vara
svårvärderade och som därför bör taxeras av gemen-
Prop. 1973:162 365
samma
fastighetstaxeringsnämnder. Detta gäller jordbruksfastigheter med
specialbyggnader och stora nybyggda ekonomibyggnader samt fastigheter med
övervärde. Motsvarande gäller även för exploateringsfastigheter. Till denna
grupp fastigheter bör även vissa andra fastighelstyper mera generellt föras,
t. ex. vissa stora jord- och skogsegendomar.
Gemensamma
fastighetstaxeringsdistrikt skall finnas i alla län. Om man för att utnyttja
tillgänglig sakkunskap i de gemensamma fastighetslaxeringsnämnderna i vissa
län finner det lämpligt att till sådan nämnd föra även andra svårbedömbara
fastighetstyper, t. ex. takter av olika slag, än de som centralt rekommenderats
för taxering i gemensam nämnd, finns inga hinder däremot.
Andra
momentet i paragrafen innehåller regler om organisationen m. m. av fastighetsprövningsnämnd,
Fastighetsprövningsnämndens uppgifter skall överläs av
fastighetstaxeringsrätt. Reglerna för fastighetstaxeringsrätt ges i lagen
(1971: 52) om skatterätt och länsrätt, som i sammanhanget får ny rabrik och
kallas lag om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt, samt i förvaltningsprocesslagen
(1971: 291), Bestämmelserna i andra momentet utgår,
133 §. De nuvarande
bestämmelserna i förstafjärde styckena av första momentet avser
fastighetstaxeringsnämndernas sammansättning, I det femte stycket lämnas
bestämmelser om val av ledamöter i fastighetstaxeringsnämndema. Vidare
föreskrivs där att ledamot kan utses av kommunen att på dess bekostnad delta i
vissa sammanträden under förberedelsearbetet inför taxeringen.
Bestämmelserna
om de lokala och gemensamma fastighetstaxeringsnämndernas sammansättning har
tagits in i första och andra styckena i momentet. Förslagen har behandlats
tidigare.
I tredje stycket har
tagits in bestämmelser om val av fastighetstaxeringsnämnd. Valet skall ske den
31 mars året före taxeringsåret i stället för som nu den 30 juni detta år,
eftersom hela förberedelsearbetet för den allmänna fastighetstaxeringen lidigardäggs.
En ledamot i varje lokal fastighetstaxeringsnämnd skall väljas att på
kommunens bekostnad delta i det förberedelsearbete som skall utföras av en
arbetsgrupp inom varje sådan nämnd. I gemensam fastighetstaxeringsnämnd skall
en ledamot väljas för alt på de väljandes bekostnad delta i sammanträde för
förberedelsearbete.
I
andra momentet finns f. n. bestämmelser om besvär över val av ledamöter och
suppleanter i fastighetstaxeringsnämnd. Dessa bestämmelser har flyttats till
ett nytt tredje moment. I stället har tiU andra momentet flyttats över
bestämmelser om nämndledamöternas kompetens. Motsvarande bestämmelser finns nu
i 172 § första stycket vid 1). Kompetenskravet för nämndemännen i lokal
fastighetstaxeringsnämnd har jämkats något och skall avse kännedom om olika
slag av fastigheter i faslig-hetstaxeringsdistriktet i stället för som nu olika
grupper av skattskyldiga
Prop.
1973:162 366
i
distriktet. Vidare har en kompetensföreskrift införts i fråga om ledamöterna i
gemensamma fastighetstaxeringsnämnder. För dessa skall gälla samma
kompetenskrav som för ledamöter i särskild taxeringsnämnd. De skall sålunda
besitta särskUd insikt och erfarenhet i de taxeringsfrågor som ankommer på
nämnden.
I ett nytt tredje moment
har som nyss nämnts bestämmelserna om besvär över val av ledamöter och
suppleanter i fastighetstaxeringsnämnd tagits in. De innebär endast en viss
redaktionell ändring i förhållande tiU nu gällande bestämmelser i 133 § 2 mom-
om besvär över val. I fräga om besvär över val av landstingels
förvaltningsutskott skall liksom tidigare reglerna i landstingslagen (1954:
319) gälla.
134 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om fastighetsprövningsnämnd.
Den utgår.
135 §. Första momentet innehåUer bestämmelser om
fastighetstaxeringsombuds verksamhet. Utökningen av ombudels arbetsuppgifter m.
m. har behandlats i det föregående.
Med hänsyn till ändringar
i ansvarsfördelningen inom länsstyrelsen i samband med omorganisationen av
skatteförvaltningen har i andra stycket orden förste taxeringsintendenten
bytts ut mot ordet skattechefen.
Bestämmelser
om att ombudet äger delta i fastighetslaxeringsnämndens överläggningar men
inte i dess beslut har flyttats till 135 § 1 mom. sista stycket från 148 § 3
mom. sista stycket.
I andra momentet finns nu
bestämmelser om konsulenter för vattenfallstaxering. Dessa bestämmelser utgår
med hänsyn till att konsulenter för fastighetstaxering knyts till de gemensamma
fastighetstaxeringsnämndema. Frågan om införandet av sådana konsulenter har
behandlats tidigare. Bestämmelsema om dessa konsulenter har tagils in i andra
momentet.
Föreskrift om upprättande
av liggare över vattenfallsfastighet, som nu finns i 2 mom. andra stycket,
behövs inte längre och utgår sålunda.
I
ett nytt 3 mom. har tagits in bestämmelser om sakkunniga för
fastighetstaxeringsnämnd och om tolk. Bestämmelserna, som flyttats över från
172 § första stycket vid 1), har omredigerats men är i sak oförändrade.
135 a §. Bestämmelsen vid
2) om skyldighet för lokal skaltemyndig
het att anteckna skiljaktig mening av ordförande i fastighetstaxerings
nämnd utgår. Den har ersatts med bestämmelse i 154 § 1 mom. om att
underrättelse till fastighetsägare skall innehålla uppgift om skiljaktig
mening.
Bestämmelsen vid 4) avser
översändande av handlingar m. m. från lokal skattemyndighet till
länsstyrelsen. Bestämmelsen utgår. Föreskrifter av den typ här är fräga, dvs.
skyldighet att sända handlingar m.m. statliga myndigheter emellan, kan
meddelas utan riksdagens medverkan.
136 §.
I första momentet ges föreskrifter om innehållet i allmän fas-
Prop. 1973:162 367
lighelsdeklaration.
Uppgift om brandförsäkringsvärde saknar numera betydelse i de flesta fall vid
värdering av fastighet, eftersom brandförsäkringen vanligtvis är en s. k. fullvärdesförsäkring.
Av dessa skäl utgår bestämmelsen i tredje stycket all uppgift skall lämnas om
brandförsäkringsvärdet. Vad som i samma stycke föreskrivs om anskaffningsår m.
m. för beräkning av särskilt maskinvärde utgår också, eftersom särskilt
maskinvärde inte skall redovisas i fortsättningen.
Ändringen
i 136 § 2 mom. avser skyldighet att förete skogsbruksplan. Frågan har
behandlats tidigare.
137
§. Paragrafen innehåller bestämmelser om avlämnande av allmän fastighetsdeklaralion.
Ändringen innebär att sådan deklaration skall kunna avlämnas tUl vilken länsstyrelse
eller lokal skattemyndighet som helst. Sådana regler har numera införts vid den
ärliga taxeringen,
759 §.
Första stycket i första momentet avser skyldighet för lokal skaltemyndighet alt
avlämna vissa handlingar tUl länsstyrelsen. Av skäl som angetts under 135 a §
utgår bestämmelsen.
Även
föreskrifterna i 1 mom, andra stycket och 2 mom, om skyldig-hel för hypoteksinrätlning
att lämna uppgift om belåningsvärde utgår. Sådana uppgifter har endast i
undantagsfall betydelse för värderingen,
142 §. Förutom redaktionella ändringar i första stycket
har rätten att anmana, i överensstämmelse med vad som gäller för den årliga taxe-.
ringen, tillagts fastighetstaxeringsnämndén i stället för ordförande i sådan
nämnd. I tredje stycket har den nuvarande hänvisningen till 53 § tagits bort.
Den tidigare begränsningen i rätten att förelägga vite i anmaning som följde
av 31. § 2 mom. andra stycket, tUl vUket 53 § hänvisade, har därmed fallit
bort. Ändringen torde främst ha betydelse vid infordrande av skogsuppskattningshandlingar.
Denna fråga har berörts i avsnitt 8.3.5 under rabriken Skogsbruksvärdet.
143 §. Nuvarande 1 mom. innehåller bestämmelser om
skogshögskolans och landskamrerarens förberedande arbete med skogstaxeringsanvisningar.
Dessa bestämmelser ersätts med de nya regler för förberedelsearbetet som
redovisats i det föregående.
Det
nuvarande andra momentet lämnar föreskrifter om undersökningar på länsplanet
under förberedelsearbetet. Motsvarande bestämmelser finns i 143 a § i
förslaget.
I
andra momentet i förslaget finns bestämmelser om undersökningar i de lokala fastighetstaxeringsdistrikten.Undersökningarna
omfattar bl. a. testningar och provtaxeringar med föreslagna riktvärden.
Redogörelse härför har lämnats tidigare. Vid dessa undersökningar bör
fastighetsbildningsmyndigheterna lämna biträde. Skyldighet att lämna sådant biträde
kan föreskrivas utan riksdagens medverkan. Närmare anvisningar om fastighetsbildningsmyndigheternas
insatser under detta arbete kan lämnas av riksskatteverket i samråd med lantmäteristyrelsen.
143
a§. I en ny paragraf, 143 a §, behandlas det förberedelsearbete
Prop. 1973:162 368
som
skall utföras inom länsstyrelsen. Motsvarande bestämmelse finns nu i 143 § 2
mom.
144 §.
I första momentet lämnas f. n. regler för det sammanträde
med taxeringsfunktionärer m. fl. som skall hållas av landskamreraren
inför den allmänna fastighetstaxeringen. Sammanträdet, som behand
lats i det föregående, ingår som ett led i det nya förberedelseförfaran
det. Senaste datum för det sammanträde som skattechefen skall hålla
för förberedande överläggningar om tillämpning av de allmänna grun
derna för fastighetstaxeringen är satt till den 30 juni året före taxerings
året.
I
ett nytt andra moment har tagits in föreskrifter om skattechefens yttrande över
riksskatteverkets preliminära anvisningar, om riksskatteverkets fastställande
av anvisningama senast den 10 september året före taxeringsåret samt om
kompletterande anvisningar av skattechefen. Även detta led i
förberedelsearbetet har redovisats i det föregående. Som en följd av bl. a.
reglerna i första och andra momenten i förslaget utgår nuvarande tredje
momentet.
145 §.
Förutom redaktionella ändringar har föreskrivits att andra le
damöter i nämndema än sådana som utsetts att delta i sammanträdet i
samband med valet, skall få kallas endast efter länsstyrelsens medgi
vande. Skälet härtill är att länsstyrelserna skall få bättre överblick över
kostnaderna.
14Ö
§. Första stycket i 1 mom. innehåller f. n. bestämmelser om att utdrag ur
jordregister skall ställas till fastighetstaxeringsnämndens förfogande och hur
delta skall ske. Förfarandet är omständligt och utförs manuellt. Genom riksskatteverkets
försorg utformas en rutin innebärande alt arealuppgifter kommer till fastighetsägarnas
och fastighels-taxeringsnämndemas kännedom genom att dessa uppgifter med ADB
förtrycks på fastighetsdeklarationema resp. fastighetstaxeringsavierna. Behov
av utdragen ur jordregistren föreligger då inte längre. Bestämmelsen i 1 mom.
första stycket utgår på grund härav.
Enligt
andra stycket skall nämndema ha tUlgång till fastighetslängden för föregående
allmänna fastighetstaxering. Med hänsyn till alt nämnderna får de uppgifter
som finns i senaste faslighetslängd förtryckta på fastighetstaxeringsavierna är
bestämmelsen obehövlig. Stycket utgår därför.
Andra
momentet avser översändande av vissa uppgifter. Av skäl som angetts under 135 a
§ utgår momentet.
147
§. Enligt andra stycket åligger det förste taxeringsintendenten bl. a. övervaka
den allmänna fastighetstaxeringen. Denna övervakning åligger emellertid i den
nya länsstyrelseorganisationen länsstyrelsen. I praktiken är det skattechefen
som utför åliggandet. Liksom tidigare skett i fråga om motsvarande bestämmelser
vid den årliga taxermgen utgår bestämmelsen i 147 § andra stycket.
Prop. 1973:162 369
En
nyhet, som tagits in i tredje stycket i förslaget, är att ordförande i gemensam
taxeringsnämnd skall kunna uppdra åt konsulent uppgiften att vara föredragande.
148 §.
Nuvarande första momentet innehåller bestämmelser om fas
tighetstaxeringsnämndens sammanträden. Enligt första stycket skall
bl. a. länsstyrelsen underrättas om sådant sammanträde. I fortsättningen
skall i stället skattechefen underrättas. Vidare skall konsulent underrät
tas om sammanträde i gemensam fastighetstaxeringsnämnd.
I
första stycket av tredje momentet har gjorts redaktionella ändringar.
Innehållet i bestämmelsen i andra stycket har som tidigare nämnts flyttats
till 135 § 1 mom, sista stycket. Andra stycket utgår därför.
149 §.
I paragrafen föreskrivs f. n. att fastighetstaxeringsnämndens
ordförande vid nämndens första sammanträde skall lämna redogörelse
för anvisningar m. m.
Ändringen
innebär att till paragrafen förts bestämmelsen om att taxeringsarbetet skall
börja den 5 oktober. Denna bestämmelse finns f. n. i 152 § första stycket. I
övrigt har redaktionella följdändringar och förtydliganden gjorts så att det
bl. a. framgår att nämndens första sammanträde inte skall behöva håUas före
den 5 oktober.
150 §.
Ändringarna i 1 mom. är av redaktioneU natur.
Enligt
den nuvarande lydelsen av 2 mom. skall fastighetstaxeringsnämndens preliminära
beslut tas upp i fastighetslängden. Närmare föreskrifter om längdens förande
meddelas av Kungl. Maj:t.
Ändringen,
som i praktiken inte medför några sakliga nyheter, innebär att endast de
slutliga besluten om taxering och således inte de preliminära besluten tas upp
i fastighetslängden. Delta framgår av första stycket i förslaget. Där
föreskrivs också att de preliminära besluten skall tas upp i stomme till faslighetslängd.
Nuvarande bestämmelser i första stycket om att närmare föreskrifter om faslighetslängd
meddelas av Kungl. Maj:t har flyttals tiU ett nytt tredje stycke.
Enligt
nuvarande praxis antecknas fastighetstaxeringsnämnds beslut om fastigheter som
avses i 5§ 4 mom; KL inte i fastighetslängden. Denna praxis har ansetts böra
lagfästas. Bestämmelse härom finns i 150 § 2 mom. andra stycket i förslaget,
I
tredje momentet har tagits in en bestämmelse om att framställning om
uppdelningsvärde enligt 8 § 3 mom, sista stycket KL skall prövas av
fastighetstaxeringsnämnd. Motsvarande gäller enligt 174 § 5 mom, vid särskUd
fastighetstaxering,
151 §.
1 andra stycket har domförhetsreglerna för fastighetstaxerings
nämnd ändrats med hänsyn till de förslag om ändrad sammansättning
av sådan nämnd som framlagts,
I
det föreslagna tredje stycket lämnas föreskrift om möjlighet att vid den
allmänna fastighetstaxeringen liksom vid årlig taxering avgöra ärenden som inte
avser taxering såsom enmansmål. Eftersom ärenden rö-
24
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 162
Prop.
1973:162 370
rande
uppdelning av värde enligt 8 § 3 mom, KL inte innefattar fastighetstaxering,
kan således sådant ärende avgöras av ordföranden ensam,
I
det nuvarande tredje stycket lämnas föreskrifter om att ordföranden skall
anteckna sin skiljaktiga mening. Sådan mening meddelas lokal skattemyndighet på
sätt föreskrivs av Kungl, Maj:t eller myndighet som Kungl, Maj:t bestämmer.
Motsvarande föreskrifter återfinns i det fjärde resp, sjunde stycket i
förslaget.
Enligt
sjätte stycket i förslaget får konsulent samma rätt att anteckna särskild
mening tUl protokollet som nu gäller för sakkunnig.
Enligt
sjunde stycket i förslaget skall ordförande i fastighetstaxeringsnämnd
underrätta lokal skaltemyndighet om skiljaktig mening, reservation samt
särskild mening. Det närmare förfarandet kan regleras utan riksdagens
medverkan. Som framgår av det följande skall även fastighetsägare underrättas
om skiljaktig mening, reservation eller särskUd mening förekommit.
152 §.
I paragrafens nuvarande första stycke lämnas föreskrifter om när
taxeringsarbetet skall börja och vara avslutat. Föreskrifterna har flyttats tUl
149 § första sycket resp, 153 § andra stycket,
I
nuvarande andra stycket av 152 §, som motsvaras av första stycket i förslaget,
har gjorts redaktionella ändringar.
Enligt
nuvarande tredje stycket skall lokal skattemyndighet underrätta fastighetsägama
om de preliminära taxeringsbesluten, I motsvarande stycke i förslaget, det
andra stycket, föreskrivs i stället att lokal skattemyndighet skall ombesörja
att fastighetsägama underrättas om taxeringen. Det ändrade uttryckssättet har
valts med hänsyn till att utsändandet av underrättelserna i huvudsak görs ADB-mässigt
och sker genom länsstyrelsernas försorg. Vidare föreskrivs enligt förslaget att
underrättelsen skaU återge innehåUet i fastighetstaxeringsnänmdens beslut.
Detta iimebär sakligt sett utvidgning av underrättelsernas innehåll jämfört
med vad som gällt vid tidigare allmänna fastighetstaxeringar. Då underrättades
fastighetsägarna om endast taxeringen och delvärdena. Underrättelserna vid den
allmänna fastighetstaxeringen avses få samma innehåU som underrättelserna vid
särskild fastighetstaxering. Utvidgningen av underrättelseskyldigheten har
behandlats tidigare. I detta-sammanhang kan emellertid nämnas att underrättelse
skall sändas även om en fastighetsägare avlämnat deklaration men nämnden finner
att hans fastighet ligger på ofri grand och är värd under 5 000 kr. samt till
följd därav nämndens beslut enligt 150 § 2 mom. andra stycket i förslaget inte
skall längdföras.
En
utökning av underrättelsesk7ldigheten ligger även i skyldigheten att, såsom
tidigare berörts, fastighetsägare skall underrättas om skiljaktig mening,
reservation och särskild mening. Denna bestämmelse återfinns i andra stycket i
förslaget. Övriga ändringar i 152 § är av redaktionell natur.
Prop. 1973:162 371
153 §.
Ändringarna i första stycket är av redaktionell art.
Nuvarande andra stycket innehåller bestämmelser av det slag som
inte kräver riksdagens
medverkan. De utgår därför.
I
andra stycket i förslaget har tagils in föreskrifter som nu återfinns i tredje
stycket, Längdföringsföreskriften utgår av samma skäl som nyss angetts. Vidare
har frän nuvarande 152 § första stycket flyttats bestämmelser om tidpunkten
för avslutandet av arbetet i fastighetstaxeringsnämnd. Datum är numera satt lill
31 mars under taxeringsåret,
154 §.
Enligt nuvarande 1 mom, första stycket skall underrättelse om
de slutiiga taxeringsbesluten sändas senast den 5 maj. Slutdagen~för ut
sändande av dessa underrättelser har ändrats tUl den 15 maj. Ändringen
har berörts i det föregående.
Innehållet
i de slutliga besluten har utökats i samma mån som innehållet i de preliminära
besluten. Föreskriften återfinns i 154 § 1 mom, första stycket i förslaget.
Föreskriften innebär att underrättelsen skall innehålla uppgifter om alla de
värden, faktorer m, m, som med gäUande praxis är att anse såsom en del av
taxeringsbeslutet. Vidare skall underrättelse lämnas om skiljaktig mening,
reservation eller särskild mening förekommit vid det slutiiga beslutet,
I
första stycket har vidare införts den ändringen att lokal skattemyndighet skaU
sända underrättelse om uppdelningsvärde enligt 8 § 3 mom. sista stycket till
såväl ägare och arrendator som vederbörande kommun eller taxeringsintendent,
när de gjort framställning om sådan uppdelning. Motsvarande bestämmelse gäller
vid den särskilda fastighetstaxeringen,
I
andra stycket i förslaget har tagits in bestämmelserna om rätt för
fastighetsägare som inte fått preliminärt beslut att anmäla att han önskar
erhålla slutiigt beslut om laxeringen av hans fastighet. Förslaget har
motiverats i det föregående,
I
tredje stycket i förslaget har bestämmelser om underrättelsesättet tagils in.
Även denna fråga har behandlats tidigare.
Det
nuvarande andra momentet innehåller föreskrifter om skyldighet att sända
protokoll och vissa andra handlingar till länsstyrelsen. Bestämmelsen härom
kan meddelas utan riksdagens medverkan. Föreskrifterna utgår därför, I andra
momentet har i stället tagUs in föreskrifter om offentlig utiäggning av
fastighetslängden. Längden skall vara utlagd för allmänheten under minst tre veckor
före den 15 juni under taxeringsåret. Motsvarande bestämmelse finns nu i 154 §
3 mom,, som utgår. Enligt nuvarande bestämmelse skall utläggningen ske under
tre veckor i maj, Framflyttningen av perioden för utläggningen av längden
sammanhänger med att slutdagen för utsändande av slutliga underrättelser och
för besvär framflyttats,
755
§. Ändringen innebär att Kungl, Maj:t skall kunna meddela särskilda
föreskrifter för konsulenterna för fastighetstaxering liksom f, n.
Prop. 1973:162 372
föreskrivs
i paragrafen i fråga om fastighetstaxeringsnämnd och fastighetstaxeringsombud,
156
§. Ändringarna är av redaktionell natur,
158 §.
I första momentet första stycket anges fastighetstaxeringsrätt
som första besvärsinstans.
Bestämmelserna
i nuvarande andra stycket har flyttats till sista stycket av 159 §.
Det
nuvarande andra momentet innehåller bestämmelser om tidsfrister för besvär
till andra instans. Sådana bestämmelser återfinns i de tre första styckena av
159 §. Andra momentet utgår därför.
Bestämmelserna
i tredje momentet har tagils in som ett tredje stycke i 158 §. 158 § 3 mom.
utgår därför.
159 §.
Bestämmelserna avser fastighetsprövningsnämnds möjlighet
till självrättelse. Till följd av förslaget om fastighetstaxeringsrätter ut
går nuvarande bestämmelse i 159 §. Fastighetstaxeringsrätts självrättel
se regleras inte i TF.
I
de tre första styckena av paragrafen i förslaget har i stället tagits in regler
om tider för besvär till fastighetstaxeringsrätt. Denna fråga har behandlats
tidigare.
. På motsvarande sätt som
gäller i fråga om besvär vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen har i tredje
stycket andra meningen i förslaget tagits in bestämmelse om att
taxeringsintendenten före utgången av den för honom gällande besvärstiden skall
ange yrkanden och grunder för sin besvärstalan, om fastighelstaxeringsrätten
inte med hänsyn tUl utredningens vidlyftighet eller andra synnerliga skäl
medger anstånd. Motsvarande regel finns för inkomst- och
förmögenhetstaxeringen i 76 § tredje stycket. Vad som anförts i denna fråga i prop.
1971; 60 (s. 86) synes i tillämpliga delar kunna gälla även vid
fastighetstaxeringen.
I
fjärde stycket av 159 § i förslaget har tagils in bestämmelse om viss
förlängning av besvärstiden för fastighetsägare. Innebörden i bestämmelsen är
att fastighetstaxeringsrätten får pröva fastighetsägares besvär även om de
kommit in efter ordinarie besvärstid, om taxeringsintendenten helt eller
delvis tillstyrker besvären i sak. En ytterligare förutsättning är att besvären
kommit in senast den dag då taxeringsintendentens besvärstid utgår, dvs. före
utgången av oktober under taxeringsåret. Motsvarande regel för inkomst- och
förmögenhetstaxeringen finns i 76 § fjärde stycket. Den motivering som lämnats
till sistnämnda bestämmelse i prop. 1971; 60 (s. 87) kan gälla även för besvär
över beslut om fastighetstaxeringen.
TiU
ett sista stycke i 159 § har frän 158 § 1 mom. sista stycket flyttats över
bestämmelse om att taxeringsintendent inte får föra talan i andra instans i
fråga om en taxering som tidigare prövats där.
1Ö4
§. I första och andra momentet har. gjorts redaktionella ändringar.
Prop. 1973:162 373
Det
nuvarande tredje momentet som utgår, innehåller f. n. en föreskrift om
bundenhet vid tidigare yrkanden och åsatta taxeringar vid besvär till
kammarrätten. Motsvarande regler om gränser för lalerätten har tidigare funnits
även vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen. Dessa bestämmelser fanns i 95 §
andra stycket men slopades i samband med ändringar i TF vid införandet av förvaltningsprocesslagen
(1971: 291).
Till
grund för dessa ändringar låg förslag i prop. 1971: 60. Däri uttalades i den
aktuella frågan (s. 98) att bestämmelsen i 95 § gav uttryck åt den s. k. instansordningsprincipen,
som innebär att yrkandena i besvärsinstansen i princip inte får gå utöver de
yrkanden som parten framställt i lägre instans. 29 § förvaltningsprocesslagen
innefattade en bestämmelse som gav uttryck för denna princip. Emellertid
innebar sistnämnda stadgande möjlighet för rätten att i vissa fall gå utanför
parternas yrkanden. Rätten skulle nämligen, om det förelåg särskilda skäl,
kunna även utan yrkande få besluta tUl det bättte för enskild (reformatio in melius),
när det kunde ske utan men för enskUt motstående intresse. Bestämmelsen i 95 §
andra stycket TF upphävdes. I stället avsågs 29 § förvaltningsprocesslagen
kunna tiUämpas vid besvär till kammarrätten i mål om inkomst- och
förmögenhetstaxering. Samma ständ-punktstagande bör gälla för
fastighetstaxeringen. Bestämmelsen i 164 § 3 mom, blir därmed obehövlig, I
detta sammanhang kan emellertid erinras om de särskilda svårigheter som
föreligger vid fastighetstaxeringen vid bedömandet av huruvida en viss ändring
av åsätt taxering är till fördel eller nackdel för en fastighetsägare. Denna
fråga har utvecklats närmare i prop, 1969: 147 (s, 90),
I 3
mom. i förslaget föreskrivs att besvär över fastighetstaxeringsrätts beslut om
uppdelningsvärde enligt 8 § 3 mom. sista stycket KL inte får föras.
1Ö7 §.
Reglerna om extraordinär besvärsrält finns f. n. i första och andra momenten.
Dessa regler tas in med i sakligt hänseende oförändrat innehåll i andra och
tredje momenten i förslaget. Bestämmelsen i nuvarande tredje momentet tas in i
ett nytt fjärde moment.
I första
momentet i förslaget återfinns bestämmelsen om extraordinär besvärsrätt för
den som inte i behörig ordning fått underrättelse om slutligt beslut.
Motivering har lämnats i det föregående.
I
andra momentet i förslaget har gjorts redaktionella ändringar i förhållande
till nuvarande lydelse av motsvarande bestämmelser.
168
§. 1 andra stycket har en hänvisning till 106 § tagits in. I denna paragraf
föreskrivs att taxeringsintendenten har rätt att föra talan till den
skattskyldiges fördel. Som nämnts kan det ibland vara svårt att med säkerhet
uttala sig om huravida ett yrkande vid fastighetstaxering är till en
fastighetsägares fördel. Nyssnämnda regel är emellertid motiverad även vid den
allmänna fastighetstaxeringen. Hithörande frågor
Prop. 1973:162 374
vid
den årliga taxeringen behandlades i prop. 1971:60 (s. 97). Ändringarna i
övrigt är av redaktionell natur. 769 §. Ändringarna är av redaktionell natur,
172 §. Ändringen i första stycket vid 3) innebär att
konsulent för fastighetstaxering, i stället för såsom f, n, konsulent för
taxering av vattenfallsfastighet, tilläggs rätt att delta i granskningen av
deklarationer o. d. Samma rätt har även tillagts fastighetstaxeringsombuden.
Konsulenten för taxering av vattenfallsfastigheter försvinner. I övrigt är ändringarna
av redaktioneU natur.
173 §. Bestämmelserna avser ersättning till
taxeringsfunktionärer och andra som medverkar vid taxeringen. Ändringarna är
övervägande av redaktionell natur och innebär att paragrafen såvitt möjligt
disponerats på samma sätt som 129 § som innehåller motsvarande regler för inkomst-
och förmögenhetstaxeringen.
I
sakligt hänseende har emellertid följande ändringar skett.
I
första momentet vid 1) i förslaget lämnas föreskrift om att konsulenterna för
fastighetstaxering skall ersättas med statsmedel. Enligt andra stycket skall
länsstyrelsen besluta om sådan ersättning enligt närmare föreskrifter av Kungl.
Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av riksskatteverket.
Enligt
tredje momentet i förslaget får liksom gäller vid årlig taxering personer
som på kallelse inställt sig till instruktionssammanträden (kurser), anordnade
av riksskatteverket eller länsstyrelse, för utbUdning o. d. i
fastighetstaxering ersättning av statsmedel.
I
femte momentet i förslaget har tagits in föreskrifter om ersättning av
kommunens resp. landstingskommunens medel till ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd
som valts av kommun eller av landstingets förvaltningsutskott. Vidare erinras
i samma moment om bestämmelserna i 133 § 1 mom. tredje stycket angående
ersättningen för sådana ledamöters deltagande i arbetet inom sådan arbetsgrupp
som tidigare föreslagits delta i förberedelsearbetet för laxeringen.
174 §.
Då samma kompetenskrav skall gäUa för ledamot i å ena sidan
taxeringsnämnd, som ombesörjer särskUd fastighetstaxering, och särskUd
fastighetstaxeringsnämnd, samt å andra sidan lokal taxeringsnämnd,
har hänvisningen i fjärde momentet till 13 § förtydligats.
Ändringen
i femte momentet är av redaktionell natur.
184 §.
Ändringen är av redaktionell natur.
185 §.
Ändringen i första stycket innebär att fastighetsägare vid
särskild fastighetstaxering Uksom föreslagits i fråga om den allmänna
fastighetstaxeringen skall underrättas om skiljaktig mening, reservation
och särskUd mening i samband med det preliminära beslutet om taxe
ring.
186 a
§. Ändringen är av redaktionell natur.
189
§. Ändringarna är i huvudsak av redaktioneU natur, I andra och
Prop. 1973:162 375
tredje
styckena finns ändringar av samma slag som gjorts i 154 § 1 mom, i förslaget,
190 §. Ändringen i första stycket följer av förslaget
om fastighetstaxeringsrätter,
191 §. Ändringarna i 1 mom, är av samma slag som i
fråga om 158 §, Se motiveringen vid 158 §,
Ändringarna
i 2 mom, är av samma slag som i fråga om 159 §. Se motiveringen vid 159 §.
193 §. Ändringen är en
följd av förslaget om fastighetstaxeringsrätter,
195 §. De föreslagna
ändringarna i 2 mom, är av samma slag som i fråga om 167 § 2 mom. Se
motiveringen vid 167 § 2 mom,
197
och 200 §§. Ändringarna är av redaktionell natur,
10.8 Förvaltningsprocesslagen
1,
9, 27 och 33 §§. Ändringarna innebär att föreskrifterna i nämnda lagrum
särskilt anges skola gälla förutom de däri nu uppräknade domstolarna även fastighelstaxeringsrätten.
10.9 Lag
om skatterätt och länsrätt
Bestämmelsema
i lagen om skatterätt och länsrätt skall avse även fastighelslaxeringsrätt. Den
skaU därför benämnas lag om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt.
1,
2, 7, 9, II, 12, 13 och 14 §§. Ändringarna innebär att föreskrifterna i de
nämnda lagrummen skall gälla även för fastighetstaxeringsrätt.
3
§. I andra stycket anges fastighetslaxeringsrätts kompetensområde.
5 §. I ett nytt andra
stycke har föreslagna bestämmelser om fastig-hetstaxeringsrätls sammansättning
tagits in. Vidare lämnas domförhetsregler för denna domstol. Dessa regler har
givits en något annan utformning än vad fastighetstaxeringsutredningen
föreslagit. Utredningen har ansett att domstolen normall skall vara domför med
ordförande och fyra andra ledamöter, varav minst en värderingsteknisk ledamot
och minst två nämndemän. Om förfall för en av ledamöterna inträffar, skulle
fastighetstaxeringsrätten vara domför med ordförande och tre ledamöter. I det
nya andra stycket i förslaget har i stället föreskrivits att rätten är domför
med ordförande och tre andra ledamöter. Samtidigt kvarstår regeln att utom i
ett angivet undantagsfall fler än fyra ledamöter utöver ordföranden inte får
tjänstgöra i fastighetstaxeringsrätten. Genom den ändrade utformningen av
regeln avses emellertid i sak inte nägon ändring av den ordning som
utredningen förordat. Normalt bör alltså fastighetstaxeringsrätten sammanträda
med
Prop. 1973:162 376
ordförande
och fyra andra ledamöter. Med utformningen av lagrummet behövs emellertid inte
särskild bestämmelse för förfallssituationen.
6
§. Ändringama är av samma slag som i fråga om 1 §. Vidare har gjorts
redaktionella ändringar. Dessutom har i tredje stycket under en ny punkt 5
såsom enmansmål särskilt upptagits mål om uppdelningsvärde enligt 8 § 3 mom.
sista stycket KL. Sådana mål kan avgöras av ordföranden ensam även i
fastighetstaxeringsnämnderna.
8 §. Ändring av samma slag som i fråga om 1 § har
gjorts i första stycket. Där har även ordet valet bytts mot ordet val.
Anledningen därtill är att nämndemännen i skatterätt och länsrätt, å ena sidan,
och fastighelslaxeringsrätt, å andra sidan, kommer alt väljas vid olika tidpunkter
med hänsyn till deras olika långa mandatperioder, sex år resp. fem är.
9 a §. Paragrafen, som är ny, innehåller i första
stycket kompetenskrav för de värderingstekniska ledamötema. Frågan har berörts
tidigare, I första stycket anges bl, a, att nämnda ledamöter skall vara myndiga
svenska medborgare, I andra stycket anges att de särskUda valbarhetsregler som
anges i 9 § andra stycket skall gälla även för de värderingstekniska
ledamöterna. Detta innebär bl. a. att tjänsteman vid länsstyrelse eller under
länsstyrelse lydande myndighet inte får utses till värderingsleknisk ledamot.
Tjänsteman vid överlantmätarmyndig-heten torde däremot kunna utses till
värderingsteknisk ledamot eftersom denna myndighet organisatoriskt är undersläUd
lantmäteristyrelsen och inte länsstyrelsen.
10 §.
Ändringarna i första stycket är av redaktionell art,
I de
föreslagna andra och ttedje styckena lämnas föreskrifter om mandatperioderna
för nämndemännen och de värderingstekniska ledamöterna i
fastighetstaxeringsrätt.
11
Hemställan
Jag
hemställer att Kungl, Maj:t föreslår riksdagen att antaga förslagen till
1, lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),
2, skogsvärderingsinstraktion,
3, förordning om ändring i förordningen (1947: 576) om
statiig inkomstskatt,
4, förordning om ändring i förordningen (1947: 577) om
stalUg förmögenhetsskatt,
5, förordning om ändring i stämpelskatteförordningen
(1964; 308),
6, förordning om ändring i förordningen (1941; 416) om
arvsskatt och gåvoskatt,
7, lag om ändring i förordningen (1946: 324) om
skogsvårdsavgift.
Prop. 1973:162 377
8. lag
om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623),
9, lag
om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291),
10,
lag om ändring i lagen (1971: 52) om skatterätt och länsrätt.
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposUion av den lyddse bUaga tUl detta protokoll utvisar.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
Prop. 1973:162 378
Innehåll
Propositionens huvudsakliga innehåll .............................. ..... 1
Författningsförslag
.......................................................... 3
1,
Inledning ................................................................ ... 91
2,
Allmän
orientering..................................................... 94
2.1
Garantibeskattningen
..................................... 94
2.2
Användningsområden
i övrigt för uppgifter från fastighetstaxeringen 95
2.3
Statistikuppgifter
.............................................. ... 97
3, Frågor om grunder och värdering vid
fastighetstaxeringen ,, 98
3.1 Fastighetsbegreppet......................................... ... 98
3.1.1
Nuvarande
ordning ................................. 98
3.1.2
Utrednings- och
promemorieförslagen ..... . 102
3.1.3
Remissyttrandena
................................... . 105
3.2 Skatteplikt ..................................................... . 108
3.2.1
Nuvarande
ordning ................................. 108
3.2.2
Utrednings- och
promemorieförslagen ... . 108
3.2.2.1
AUmänt............................................ 108
3.2.2.2
IndustritiUbehör
.......................... 109
3.2.2.3
Ledningar m, m................................ 112
3.2.2.4
Nalurminnen.................................... 114
3.2.3 Remissyttrandena
115
3.2.3.1
Allmänt ........................................... 115
3.2.3.2
Industritillbehör
........................... 116
3.2.3.3
Ledningar m. m............................... . 119
3.2.3.4
Naturminnen................................... . 121
3.3 Taxeringsenhet.................................................. . 122
3.3.1
Nuvarande
ordning ................................. . 122
3.3.2
Utrednings- och
promemorieförslagen....... . 125
3.3.2.1
AUmänt............................................ 125
3.3.2.2
Huvudregel om registerfaslighet
. . 126
3.3.2.3
Uppdelning av registerfaslighet
...... 127
3.3.2.4
Sammanföring
till en taxeringsenhet ,,,, 131
3.3.2.5
Samfälligheter
.............................. 133
3.3.3.................................................................. Remissyttrandena
138
3.3.3.1
AUmänt........................................... 138
3.3.3.2
Huvudregel om
registerfastighet..... 139
3.3.3.3
Uppdelning av regislerfastighet
..... 139
3.3.3.4
Sammanföring tUl
en taxeringsenhet ,.,, 142
3.3.3.5
SamfäUigheter
............................. 142
3.4 Taxeringsvärde och värderingsgrunder m. m..... 146
3.4.1
Nuvarande
ordning ................................. 146
3.4.2
Utredningsförslaget
................................ 147
3.4.2.1
Åsättande av
taxeringsvärde m. m. . 147
3.4.2.2
Värderingsgrander
....................... . 150
3.4.2.3
Allmänt om
värderingsprinciper; centrala anvisningar 152
3.4.2.4
Författnings-
och anvisningskomplexet .. 154
Prop. 1973:162 379
3.4.3
Remissyttrandena............................ 155
3.4.3.1 Åsättande av taxeringsvärde m. m 155
3.4.3.2 Värderingsgrunder ................. 156
3.4.3.3 Allmänt om värderingsprinciper; centrala
anvisningar 157
3.4.3.4 Författnings- och anvisningskomplexet .. 159
3.5 Taxeringsvärdenivå.................................. . 159
3.5.1 Nuvarande ordning m. m..................... . 159
3.5.2 Utredningsförslaget ,...................... . 160
3.5.2.1 Bestämmelser om taxeringsvärdenivå .... 160
3.5.2.2 Marknadsvärdenivåns tidsanknytning .. 162
3.5.2.3 Val av taxeringsvärdenivå ...... . 163
3.5.3.................................................... Remissyttrandena
169
3.5.3.1 Bestämmelser om taxeringsvärdenivå 169
3.5.3.2 Marknadsvärdenivåns tidsanknytning .. 169
3.5.3.3 Val av taxeringsvärdenivå ...... 170
3.6 Skogstaxeringen
................................... 174
3.6.1 Nuvarande ordning ......................... 174
3.6.2 Utredningsförslaget ........................ 177
3.6.2.1 Ny skogsvärderingsinstruktion; riktlinjer och
grundläggande bestämmelser ............................................. 177
3.6.2.2 Skogsmarken ...................... 180
3.6.2.3 Allmänna värderingsbeslämmelser m, m, 180
3.6.2.4 Värdefaktorer ........................ 181
3.6.2.5 Värderingsmetoder ................. 185
3.6.2.6 Anvisningar ........................... 186
3.6.2.7 Värderingsmodell....................... 187
3.6.2.8 Värdetabdler............................ 190
3.6.2.9 Övriga frågor........................... 192
3.6.3.................................................... Remissyttrandena
194
3.6.3.1 Ny skogsvärderingsinstruktion; riktiinjer och
grundläggande bestämmelser ............................................ 194
3.6.3.2 Skogsmarken........................... 195
3.6.3.3 Allmänna värderingsbestämmel.ser m. m, 195
3.6.3.4 Värdefaktorer ............ ".......... 195
3.6.3.5 Värderingsmetoder ................ 198
3.6.3.6 Anvisningar .......................... 198
3.6.3.7 Värderingsmodell ................. 199
3.6.3.8 Värdetabeller ...................... 204
3.6.3.9 Övriga frågor ....................... 204
3.7 Övriga
frågor vid taxering av jordbraksfastighet 205
3.7.1 Nuvarande ordning ......................... 205
3.7.2 Utredningsförslaget ....................... 207
3.7.2.1 Byggnadsvärde ...................... 207
3.7.2.2 Övriga delvärden .................... 220
3.7.3.................................................... Remissyttrandena
223
3.7.3.1 Byggnadsvärde ...................... 223
3.7.3.2 Övriga delvärden ..................... 228
3.8 Taxering
av annan fastighet...................... 232
3.8.1 Nuvarande ordning ......................... 232
3.8.2 Utrednings- och promemorieförslagen 233
3.8.3 Remissyttrandena .......................... 234
4.
Organisationen vid fastighetstaxeringen............ 235
Prop. 1973:162 38o
4.1 Fastighetslaxeringsnämnder
och distrikt....... 235
4.1.1 Nuvarande ordning........................... , 235
4.1.2 Utredningsförslaget................ ,,,,......
236
4.1.2.1 Lokala fastighetstaxeringsdistrikt 236
4.1.2.2 Gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt 237
4.1.3............................ Remissyttrandena
,,, 240
4.1.3.1 Lokala faslighetstaxeringsdistrikt ,.,.,, 240
4.1.3.2 Gemensamma fastighetstaxeringsdistrikt 240
4.2 Andra
instans i fastighetstaxeringsmål........ , 242
4.2.1 Nuvarande ordning............. ,,,........... 242
4.2.2 Utredningsförslaget ........................ 243
4.2.2.1 Allmänt om fastighetsprövningsnämnder och länsskalterätter
m. m 243
4.2.2.2 Fastighetstaxeringsrätter ........ 244
4.2.3..................................................... Remissyttrandena
250
4.3....................................................... Fastighetstaxeringsombud,
konsulenter för och sakkun
niga vid fastighetstaxering........................ 253
4.3.1 Nuvarande ordning............................ 253
4.3.2 Utredningsförslaget ........................ 254
4.3.3 Remissyttrandena............................. 256
4.4 Övriga
organisatoriska frågor...................... 257
4.4.1 Nuvarande ordning ......................... 257
4.4.2 Utredningsförslaget ........................ 258
4.4.2.1 Länsstyrelsen, fastighetstaxeringsspecialister, m.
m 258
4.4.2.2 Val- och ersättningsbestämmelser. 259
4.4.3..................................................... Remissyttrandena
260
5,
Taxeringsförfarandet vid fastighetstaxering ..... 261
5.1 AUmänt ............................................ 261
5.2 Förberedelsearbetet .......................... 262
5.2.1 Nuvarande ordning ......................... 262
5.2.2 Utredningsförslaget ........................ 263
5.2.2.1 Utarbetande av anvisningar, informationsmöten m, m
263
5.2.2.2 Fastställande av anvisningar ..... 266
5.2.3.................................................... Remissyttrandena
267
5.2.3.1 Utarbetande av anvisningar, informationsmöten m. m
267
5.2.3.2 Fastställande av anvisningar ..... 270
5.3 Taxeringsarbetet
.................................. 270
5.3.1 Nuvarande ordning ......................... 270
5.3.2 Utredningsförslaget ........................ 271
5.3.2.1 Underrättelser om preUminär och slutlig taxering 271
5.3.2.2 Övrigt..................................... 275
5.3.3.................................................... Remissyttrandena
276
5.3.3.1................................... Underrättelser
om preliminär och slutiig
taxering ................................. 276
5.3.3.2........................................... Övrigt
276
6.
Besvärsförfarandet........................................ 277
6.1
Den ordinära processen.......................... 277
6.1.1 Nuvarande ordning ......................... 277
6.1.2 Utredningsförslaget...........................
277
Prop. 1973:162 381
6.1.3
Remissyttrandena ......................... 278
6.2
Den extraordinära processen................... 278
6.2.1 Nuvarande ordning ......................... 278
6.2.2 Utredningsförslaget ........................ 279
6.2.3 Remissyttrandena .......................... 280
7............................................................... Faslighetsbegreppets
betydelse vid beskattning av inkomst,
förmögenhet, arv och gåva m. m..................... 280
7.1 Nuvarande ordning..................................
280
7.2 Utrednings- och promemorieförslagen.......... 283
7.2.1 Beskaltningsfrågor.............................
283
7.2.2 Frågor om fondering och placering ...... 285
7.3 Remissyttrandena....................................
286
7.3.1 Beskatlningsfrågor.............................
286
7.3.2 Frågor om fondering och placering ...... 289
8. Departementschefen.....................................
289
8.1 Allmänna synpunkter................................
289
8.2 Fastighetsbegreppet................................
292
8.3 Materiella regler för fastighetstaxeringen......
295
8.3.1 Fastighet och skatteplikt ................... 295
8.3.2 Taxeringsenhet, samfälligheter m. m..... 298
8.3.3 Taxeringsvärde, värderingsgrander m. m 307
8.3.4 Taxeringsvärdenivån.......................... 312
8.3.5 Delvärden på jordbraksfastighet och annan fastighet
315
8.4 Organisationen
vid fastighetstaxeringen .... 332
8.4.1 Allmänt ........................................ 332
8.4.2 Fastighetstaxeringsnämnder .............. 332
8.4.3 Andra instans i fastighetstaxeringsmål 334
8.4.4 Övrigt ........................................ 337
8.5....................................................... Taxeringsförfarandet
och besvärsförfarandet vid fastig
hetstaxeringen ..................................... 339
8.5.1 Allmänt ........................................ . 339
8.5.2 Förberedelsearbetet ....................... . 339
8.5.3 Taxéringsarbetét ......................... . 342
8.5.4 Besvärsförfarandet ....................... . 343
8.6 Andra
frågor ....................................... . 345
8.6.1 Fastighetsbegreppet i skattdagstiflnmgen 345
8.6.2 Taxeringsvärdet utanför skatterätten .. 347
8.6.3 Nya inkomstskatteregler tUl följd av nytt byggnadsvärde
på jordbruksfastighet 347
9. Förfaltningsförslag
...................................... 348
10. Special
motivering 349
10.1 Kommunalskaltdagen ........................... 349
10.2 Skogsvärderingsinstruktionen..................... 361
10.3 Förordningen om statiig inkomstskatt.......... 362
10.4 Förordningen om statlig förmögenhetsskatt 362
10.5 Slämpdskatteförordningen......................... 364
10.6 Förordningen om arvsskatt och gåvoskatt ... 364
10.7 Taxeringsförordningen .......................... 364
10.8 Förvaltningsprocesslagen ...................... 375
10.9 Lagen om skatterätt och länsrätt............... 375
11. HemstäUan
376
MARCUS BOKTR.STOCKHOLM H73 730563
Doktrin (1)
- Leif Norell, Skälig eller ”objektiv” expropriationsersättning?, SvJT 2007 s. 297, på s. 308 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
49 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (45)
45 kopplingar i 22 dokument.
- SOU 2016:31 Fastighetstaxering av anläggningar för el- och värmeproduktion s. 107 om s. 298 i texten
- SOU 2012:52 Bostadstaxering - avveckling eller förenkling s. 236 om s. 314 i texten
- SOU 2000:10 Fastighetstaxering - del 1 s. 217 om s. 297 · s. 331 · s. 378 om s. 295 · s. 381 om s. 294 i texten
- Prop. 1999/2000:2D1 Inkomstskattelagen i texten
- Prop. 1993/94:99 om ny mervärdesskattelag s. 108 om s. 295 i texten
Rättsfall (2)
2 kopplingar.
- RÅ 2002 ref. 49 om s. 301 ur registret
- HFD 2021 ref. 37 om s. 314 i texten
Doktrin (2)
2 kopplingar.
- SvJT 2007 s. 297 Leif Norell, Skälig eller ”objektiv” expropriationsersättning? s. 308 i texten
- Bergström, Skatter och civilrätt, 1978 s. 86 om s. 295 i texten