Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition med förslag tilllag om ändring i byggnadslagen (1947:385), m.m.

1973 · 43 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 32 av 43 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1973:196, Kungl. Maj:ts proposition med förslag tilllag om ändring i byggnadslagen (1947:385), m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. IVIaj:ts
proposition nr 196 år 1973 Prop. 1973:196

Nr 196

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring
i byggnadslagen (1947:385), m. m.; given den 2 november 1973.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda
utdrag av slalsrådsprotokoUet över civilärenden,

dels föreslå riksdagen alt bifalla de förslag om vars
avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt,

dels bereder riksdagen tillfälle att avge yttrande över
vad föredragande departementschefen förordat.

CARL GUSTAF

SVANTE LUNDKVIST

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås - i avvaktan på en mera
genomgripande reform av byggnadslagstiftningen att byggnadsnämnd skall få
möjlighet att meddela tidsbegränsade förbud mot rivning av byggnad, belägen
inom område med stadsplan eller område, där förbud mot nybyggnad i avbidan på
stadsplaneläggning råder. Sådant rivningsförbud skall kunna meddelas, när det
är påkallat från bostadsförsörjningssynpunkt eller för bevarande av
kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse.

Reformen föreslås träda i kraft den 1 januari 1974.

1 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 196

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:196

1 Förslag till

Lag om ändring i byggnadslagen (1947:385)

Härigenom förordnas i fråga om byggnadslagen (1947:385)'
dels att 151 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 35 a §, av
nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lyddse

opaginerad Kontrollera mot PDF

35 a

Byggnadsnämnden får meddela förbud mot rivning av byggnad
inom område med stadsplan eller inom område där förbud mot nybyggnad råder
enligt 35 §, om förbud mot rivning är påkallat från bostadsförsörjningssynpunkt
eller för bevarande av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse.

Förbud enligt första stycket får meddelas för en tid av
högst tre år. Om synnerliga skäl föreUgger, får förbudet förlängas med högst
två år.

151 §

Länsstyrelses förordnande enligt 82 §, så ock
länsstyrelses beslut om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd eller mot schaktning,
fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd skall lända till efterrättelse
ulan hinder av förd klagan.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om
beslut av byggnadsnämnd enligt 35 a § om förbud mot rivning av byggnad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

Lagen omtryckt 1972:775.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:196

2 Förslag tiU

Kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

Härigenom förordnas att 24 § 1 mom. och 54 § 1 mom.
byggnadsstadgan (1959:612)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 § 1 mom.

När förordnande, innefattande förbud mot nybyggnad utan
särskilt tiUstånd enhgt 15, 35, 82, 86, 109, 110 eller 168 § byggnadslagen
eller mot schaktning, fyUning, trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd meddelas,
skall länsstyrelsen underrätta markägarna därom genom kungörelse i den eUer de
tidningar, i vilka kommunala meddelanden för orten inlagas, eller på annat lämpUgt
sätl.

Det område, som avses med förordnandet, skall å karta eUer
annorledes tydligt angivas till sina gränser.

Angående skyldighet att, sedan förordnandet vunnit laga
kraft, tillställa statens planverk, vederbörande fastighetsbUdningsmyndighet
ävensom vederbörande byggnadsnämnd avskrift av förordnandet jämte kopia av

kartan är
särskilt stadgat. ,.. , ,

törsta
och andra styckena äger

motsvarande tillämpning i fråga om byggnadsnämnds beslut
enligt 35 a § byggnadslagen om förbud mot rivning av byggnad. Vad som enligt
första och andra styckena åvilar länsstyrelsen skall därvid i stället fullgöras
av byggnadsnämnden. 54 § 1 mom.

Åtgärd, som enUgt 75 § är att hänföra lill nybyggnad, må
ej förelagas utan byggnadsnämndens lov (byggnadslov).

Byggnadslov erfordras jämväl för följande åtgärder,
nämligen

sådan till
nybyggnad ej hänförlig ändring av byggnad, som berör konstruktionen av dess
bärande delar eller av eldstäder, rök- eller ventilationskanaler eller som
avsevärt påverkar dess planlösning eller yttre utseende;

sådan till nybyggnad ej hänförlig ändring av byggnad, som
innefattar inrättande av ledningar för vattenförsörjning eller avlopp samt
därmed förbundna anordningar, så ock mera väsentlig ändring av befintlig sådan
ledning eller anordning;

ianspråktagande av byggnad eller del därav för väsentligen
annat ändamål än det, vartill byggnaden förut varit använd eller som finnes
angivet å

1 Stadgan omtryckt 1972:776.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse ' Föreslagen lydelse

godkänd
ritning;

uppförande
eller väsentlig ändring av mur, plank eller därmed jämförlig anordning;

schaktning,
fyllning eller annan liknande åtgärd inom tomt, såvida åtgärden innebär
avsevärd ändring av höjdläget för tomten eller del därav;

inrättande av fast cistern eller annan fast anordning
för hantering eller förvaring av brännbara vätskor, såvida åtgärden ej avser
allenast att tillgodose viss fastighets husbehov; samt

inrättande av upplag.

Inom område med stadsplan erfordras härutöver
byggnadslov för omfärgning av fasad som ej vetter mot kringbyggd gård eller
annan sådan plats, för utbyte av taktäckningsmaterial, för rivning av byggnad
samt för uppsättande eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning.
Vad sålunda gäller om skylt och ljusanordning äger motsvarande tillämpning
inom område med byggnadsplan.

Inom område med stadsplan erfordras härutöver byggnadslov
för omfärgning av fasad som ej vetter mot kringbyggd gård eller annan sådan
plats, för utbyte av taktäckningsmaterial, för rivning av byggnad samt för
uppsättande eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning. Vad sålunda
galler äger motsvarande tillämpning, i fråga om rivning av byggnad inom område
där förbud mot nybyggnad gäller enligt 35 § byggnadslagen och i fråga om
skylt och ljusan-ordning inom område med byggnadsplan. Med avseende å område,
som är beläget i närheten av befintlig eller tillämnad befästning, statlig
flygplats, annan än staten tillhörig flygplats för allmänt bruk, atomreaktor
eller annan alomenergianläggning, äger länsstyrelsen i den omfattning som
finnes erforderhg föreskriva skyldighet att söka byggnadslov för inrättande av
materialgård eller ljusanordning eller schaktning, fyllning eller därmed
jämförlig åtgärd jämväl där sådan skyldighet ej följer av de här förut givna
bestämmelserna. Föreskriften skall kungöras på sätt i 24 § 1 mom. första
stycket sägs.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1974.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:196

3 Förslag till

Lag om ändring i hostadssaneringslagen (1973:531)

Härigenom
förordnas alt 10 § bostadssaneringslagen (1973:531) skall ha nedan angivna
lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Beslut om uppruslningsåläggan-de
eller användningsförbud skall genast sändas till inskrivningsmyndigheten för
anteckning i fastighelsboken eller tomlrältsboken. Beslut om upprustningsåläggande
skall sändas även till länsarbetsnämnden och byggnadsnämnden.

Beslut om upprustningsåläggande
eller användningsförbud skall genast sändas till inskrivningsmyndigheten för
anteckning i fastighetsboken eller lomträllsboken. Beslut om uppmstningsåläggande
skall sändas även tiU byggnadsnämnden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har staten eller kommun förvärvat fastighet på vilken
finns lägenhet som avses med upprustningsåläggande eller användningsförbud,
skall på anmälan av staten eller kommunen göras anteckning i fastighetsboken
eller tomträttsboken att åläggandet eller förbudet förfallit.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

1* Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 196

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:196

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:l Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 2 november 1973.

Närvarande: Statsministern PALME, statsråden STRÄNG,
ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG,
BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om
provisorisk rivningsreglering enligt byggnadslagstiftningen och anför.

Inledning

I samband med all riksdagen våren 1973 behandlade bl.a. prop.
1973:22 med förslag till bostadssaneringslag m. m. jämte motioner gav riksdagen
Kungl. Maj :t som sin mening tUl känna vad civilutskottet anfört i sitt
betänkande 1973:20 om att Kungl. Maj:t borde överväga möjligheten att snarast
lämna förslag till en sådan provisorisk, ytterligare rivningsreglering som
.skulle medge att man i byggnadslovsärenden enligt byggnadslagstiftningen får liU
stånd en prövning motsvarande den som kommun ger uttryck för i tUlståndsärenden
enligt lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd m. m. (rskr 1973:209).

I en inom civildepartementet utarbetad promemoria (Ds C
1973:1) har lagts fram förslag till en sådan provisorisk rivningsreglering
enligt byggnadslagstiftningen. Förslaget torde få fogas rill
statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av
riksantikvarieämbetet, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens råd
för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning, statens
planverk, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Gotlands, Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län, 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65), boendeutredningen,
bostadsfinansieringsutredningen, bygglag-utredningen. Svenska kommunförbundet,
styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska bankföreningen.
Svenska sparbanksföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska
byggnadsentreprenörföreningen. Svenska byggnadsarbetareförbundet. Hyresgästernas
riksförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund, Hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. (HSB), Svenska riksbyggen, Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag (SABO) och NäringsUvets byggnadsdelegation.
Vidare har yttrande inkommit från Föreningen Sveriges Stadsarkitekter.

Svenska bankföreningen, Svenska
försäkringsbolags riksförbund.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:196 7

Svenska byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges
Fastighetsägareförbund har i sina yttranden hänvisat tUl yttrandet från Näringslivets
byggnadsdelegation.

Vissa remissinstanser har bifogat yttranden från
myndigheter, tjänstemän och kommuner. Yttranden har sålunda kommit in från
länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län, länsbostadsnämnderna i
Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Västmanlands och Västernorrlands län, Norrtälje, Kalmar, Gotlands, Vimmerby,
Västerviks, Göteborgs, Kungälvs, Mölndals och Uddevalla kommuner,
byggnadsnämnden i Stockholm samt landsantikvarierna i Stockholms, Kalmar och
Gotlands län.

Gällande ordning beträffande rivningsreglering

Byggnadslagstiftningen

Byggnadslagen (1947:385, omtryckt 1972:775, ändrad senast
1973: 312) (BL) innehåller bestämmelser om fysisk planering och byggande.
Närmare föreskrifter om tUlämpningen av lagen finns i byggnadsstadgan (1959:612,
omtryckt 1972:776, ändrad senast 1973:548) (BS).

Bestämmelser innefattande grundläggande krav på byggnads
yttre och inre utformning finns i BS (3849 §§). Enligt 50 § skall byggnad
underhållas så att hållfastheten inte äventyras och så att inte brandfara,
sanitär olägenhet eller vanprydnad uppkommer. Byggnadsnämnd kan enligt 70 §
andra stycket BS förelägga den som underiåter att underhålla byggnad att vid
vite fuUgöra sin skyldighet.

För vissa åtgärder med byggnad fordras byggnadslov. Bl. a.
krävs enligt 54 § 1 mom. BS byggnadslov för nybyggnad och för vad som jämställs
därmed samt för bl. a. vissa ändringsarbeten. Byggnadslov behövs också enligt
stadgandets tredje stycke för rivning av byggnad inom område med stadsplan.

Vid prövning av ansökan om byggnadslov skall enligt 56 § I
mom. BS byggnadsnämnden se till att det tillämnade företaget inte strider mot
tillämplig lagstiftning, t. ex. BL och BS, eUer med stöd av nämnda
författningar meddelade föreskrifter. Eftersom BL och BS inte innehåller någon
bestämmelse som i och för sig inskränker fastighetsägarens rätt alt riva
byggnad på sin fastighet och föreskrift om sådan begränsning inte i vart faU
utan fastighetsägarens medgivande - kan tas in i plan, saknas i aUmänhet
utrymme för alt i byggnadslovsärendet vägra rivning. Byggnadslovsprövningens
syfte är begränsat tUl att avse en tiUsyn att rivningen sker på ett från bl. a.
säkerhetssynpunkter och hygieniska synpunkter betryggande sätt.

Lagstiftning om byggnadstillstånd

Viss tillståndsprövning i fråga om rivning av
flerfamiljshus sker också enligt lagen om byggnadstillstånd m.m. och
kungörelsen (1971:1205,

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:196 8

ändrad senast 1973:540) om byggnadstillstånd. Enligt 1 §
kungörelsen gäller att byggnadstUlstånd fordras för bl. a. rivning av
flerfamiljshus inom område med stadsplan i kommun med mer än 30 000 invånare.
Fråga om tillstånd tUl rivning prövas, efter arbetsmarknadsstyrelsens
bemyndigande, av länsarbetsnämnd.

Med stöd av 4 § kungörelsen har arbetsmarknadsstyrelsen
utfärdat aUmänna föreskrifter bl. a. om länsarbetsnämndens handläggning av
ärendena angående rivning av flerfamiljshus. Enligt dessa föreskrifter skall
nämnden, innan sådant ärende avgörs, inhämta yttrande från kommunen om husets
tjänlighet som bostadshus.

Kungörelsen innebär utnyttjande av en i 1 § lagen åt Kungl.
Maj:t given fullmakt att förordna att byggnadsarbete ej får påbörjas utan
särskilt tUlstånd, om sådant förordnande behövs med hänsyn till
samhällsekonomiska förhållanden eller lägel på arbetsmarknaden eller andra
väsentliga allmänna intressen. Fullmakten, som alltså har i huvudsak konjunkturpolitiskt
syfte, har i övrigt genom kungörelsen utnyttjats för att föreskriva byggnadstUlståndsplikt
beträffande allt så kallat opriorileral byggande, dvs. i huvudsak allt både
privat och kommunalt byggande som sker utan stöd av statliga lån.

Lagen om byggnadsminnen

Byggnad, som bevarar egenarten hos gången lids
byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse och som med
hänsyn därtill är att anse som synnerligen märklig, kan enhgt lagen (1960:690,
ändrad senast 1972:777) om byggnadsminnen förklaras för byggnadsminne av
riksantikvarien. 1 samband med sådan förklaring skall riksantikvarien meddela
skyddsföreskrifter, som bl. a. skall ange i vilka delar byggnaden inte får
ändras samt hur ägaren skall vårda byggnaden. Föreskrift får också meddelas alt
område kring byggnaden skall hållas i sådant skick att byggnadens utseende och
karaktär inte förvanskas. Medför skyddsföreskrifter att pågående användning av
byggnad eller område avsevärt försvåras, är fastighetsägaren berättigad till
ersättning av kronan för den skada han därigenom kan lida.

Offentliga utredningar

1965 års musei- och utställningssakkunniga

1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) (£1966:52,
U 1968:30) har enUgt sina direktiv till uppgift bl. a. att utreda mål och
organisation för samhällets kulturminnesvård. Enligt direktiven bör de
sakkunniga särskilt undersöka om gäUande föreskrifter rörande det offentliga
byggnadsväsendet i fråga om byggnadsminnesmärken och kyrkor m. m. kan
moderniseras och förenklas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:196 9

I betänkandet (SOU 1972:45) Kulturminnesvård har de
sakkunniga bl. a. lagt fram förslag om att i byggnadsminneslagen införa ett
skydd som även kan tillämpas på byggnadsmiljöer. Förslaget syftar tiU att ge de
kulturminnesvårdande organen möjlighet att genom registrering skydda även
kulturhistoriska byggnader som inte helt uppfyller kravet på att bli
byggnadsminne.

Bygglagu t redningen

Bygglagulredningen (K 1969:55), som år 1968 tillkallades
för all se över plan- och byggnadslagstiftningen, har år 1972 efter hemställan
av riksdagen (KrU 1971:26, rskr 1971:264) getts tilläggsdirektiv angående skydd
för kulturhistoriskt värdefulla bebyggelser och miljöer. Utredningen, som i
sitt arbete skall överväga de synpunkter som riksdagen anfört, har därvid all
samråda med MUS 65.

Saneringsutredningen

Saneringsutredningen (In 1970:26), som haft uppdraget att
utreda frågan om åtgärder för sanering av det äldre bostadsbeståndet, häri sina
betänkanden (SOU 1971:64-65) Sanering l-H resp. (SOU 1973:27) Sanering 111 bl.
a. behandlat frågan om rivningsreglering samt föreslagit viss lagstiftning. En
redogörelse härför lämnas i följande avsnitt.

Statsmakternas åtgärder år 1973 för att främja en sanering
av det äldre bostadsbeståndet

Planering och finansiering av saneringsyerksamheten

I prop. 1973:21 vilken bifaUUs av riksdagen (CU 1973:19, rskr
1973:208) anges de allmänna målen för saneringsverksamheten och dras upp
riktlinjer för hur kommunerna skall leda verksamheten och planera den genom att
upprätta bostadssaneringsprogram inom ramen för del kommunala bostadsbyggnadsprogrammel.
Genom riksdagens beslut med anledning av nämnda proposition anslås vidare medel
för alt i form av lån och bidrag främja en önskvärd saneringsverksamhet.

Bostadssaneringslagstiftning

Som ett komplement till de av statsmaktema vidtagna
åtgärderna för planering, genomförande och finansiering av
saneringsverksamheten har riksdagen vidare antagit särskild lagstiftning som
möjliggör för kommunen att få fastighetsägare ålagd att rusta upp
bostadslägenhet så att den uppfyller vissa krav på lägsta godtagbara standard,
bostadssaneringslagen (1973:531) (prop. 1973:22, CU 1973:20, rskr 1973:209).
Möter hinder mot upprustning av ekonomiska skäl eller kan byggnadslov till upprusl-

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:196 10

ningen inte påräknas ger lagen möjlighet att meddela
förbud mot all använda lägenheten för bostadsändamål. Fråga om upprustningsåläggande
eUer användningsförbud prövas av hyresnämnden. Underlåter fastighetsägare att
följa nämndens beslut om upprustning eller användningsförbud, kan kommunen påkaUa
vissa tvångsåtgärder mot fastighetsägaren, nämligen vite och, när beslutet
avser upprustning, tvångsförvaltning enligt lagen (1970:246) om
tvångsförvaltning av bostadsfastighel. I vissa fall har kommunen rätt att lösa
fastigheten.

Bostadssaneringslagen träder i kraft den 1 januari 1974.

När bostadslägenhet skall anses ha lägsta godtagbara
standard anges i kungörelsen (1973:532, ändrad 1973:748) om lägsta godtagbara
standard för bostadslägenhet i vissa fall. Krav släUs bl. a. i fråga om
anordning för uppvärmning, tillgång tUl varmt och kaUt vatten, avlopp,
personlig hygien, försörjning med elström, matlagning och tvätt.

Behandlingen av frågan om rivningsreglering i anslutnmg
till 1973 års åtgärder för att främja en sanering av det äldre bostadsbeståndet

Saneringsutredningens förslag

Till grund för de åtgärder för vUka redogjorts under
föregående avsnitt låg saneringsulredningens förslag i betänkandet (SOU
1971:64-65) Sanering I11. Utredningen redovisade också ett förslag till
rivningsreglering som skulle utgöra etl komplement till övriga föreslagna
åtgärder.

1 motiven till sitt förslag till rivningsreglering
erinrade utredningen om att syftet med bostadssaneringsprogrammet var att
åstadkomma en programmerad, successiv förbättring av det äldre
bostadsbeståndet. Det var därför enligt utredningen angeläget alt evakuering
och avgång av lägenheter följde programmets intentioner. Samhället måste därför
ha möjligheter alt hindra rivning av godtagbara bostadshus och att av
bostadsförsörjningsskäl uppskjuta rivning. De följdinvesteringar som drabbade
kommunen vid nybebyggelse av mark medförde att det var ett kommunalekonomiskt
intresse att bevaka rivningsverksamheten och hindra att godtagbara bostäder
undandrogs bostadsmarknaden av kommersiella skäl. Rivningsreglering kunde
också vara av betydelse för att bevara kulturhistoriskt intressanta byggnader
och från miljösynpunkt värdefull bebyggelse. Gällande rivningsreglering var
enligt utredningens mening inte liU fyllest för alt uppnå dessa syften och den
gav inte heller kommunen det önskvärda inflytandet.

Utredningens förslag innebar att i avvaktan på att frågan
om rivning av bebyggelse kunde regleras genom planbestämmelse eller på annat
sätt, frågor som utreds av bygglagutredningen nu gällande rivningsreglering
skulle ersättas med en provisorisk lagstiftning där beslutsfunktionen flyttades
från arbetsmarknadsmyndigheterna tUl kommunerna. Enligt utredningens förslag lill
rivningskungörelse skulle för rivning av hus, som helt eller till väsentlig del
användes för bostadsändamål och inrymde mer än två bostadslägenheter, fordras
tillstånd i den omfattning kommunen

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:196 11

beslutat. Ansökan om tillstånd skulle prövas av
byggnadsnämnden om inte kommunen beslutat att prövningen skulle ankomma på
annat kommunalt organ. Vid prövningen skulle bedömas husets betydelse från bostadsförsöriningssynpunkt,
varvid hänsyn skulle tas även till kullur-och miljömässiga värden. Påbörjades
rivningen eller vidtogs eller underläts åtgärder i syfte att underlätta rivning
innan tillstånd meddelats eller sedan tillstånd vägrats, skulle myndighet som
beslutat i tUlståndsärendet kunna ansöka hos hyresnämnden om Ivångsförvaltning
av fastigheten.

Saneringsulredningens förslag fick ett i aUt väsentligt
positivt mottagande vid remissbehandlingen. Bygglagutredningen anförde i sitt yttrande
att det fanns ett påtagligt behov av alt kommunerna snabbt gavs bättre
möjligheter att styra rivningsverksamheten. Kommunerna borde ha möjlighet alt
hindra rivning som skulle leda till en olämplig miljö eller till en
markanvändning som inte kunde passas in i en från kommunens synpunkt lämplig
etappindelning när det gällde exploatering och sanering. F. n. förelåg
emellertid enligt bygglagutredningens mening inte tillräckligt underlag för en
total reglering av rivningsverksamheten, varför utredningen tillstyrkte att en
rivningsreglering av den innebörd som framgår av saneringsutredningens förslag
genomfördes utan alt bygglagutredningens arbete avvaktades. Beträffande den laglekniska
utformningen ansåg bygglagutredningen att anledning saknades att göra
bestämmelserna tidsbegränsade. Vidare borde enligt utredningen prövningen
alltid göras av byggnadsnämnden. Från dessa utgångspunkter och med tanke på
sambandet med den fysiska planeringen i övrigt borde rivningsregleringen
inordnas i BS.

Prop. 1973:21 och prop. 1973:22

1 propositionerna togs saneringsutredningens förslag tiU
rivningsreglering inte upp lill behandling. Som motiv härför anfördes i
huvudsak följande (prop. 1973:22 s. 14).

I prop. 1973:21 har slagits fast att äldre byggnader av både
samhällsekonomiska, kulturhistoriska och miljömässiga skäl samt med hänsyn tiU
de boendes intressen bör bevaras och moderniseras i den utsträckning det är
tekniskt och ekonomiskt möjligt. Lånereglerna har i nämnda proposition därför
föreslagits bh utformade så att de ger bättre förutsättningar än nu för
moderniseringsverksamhet. Detta förhållande i förening med den prövning som
redan sker av rivningsärenden torde i stor utsträckning förhindra omotiverade
rivningar.

Härtill kom - hette det vidare i prop. 1973:22 att vissa
justeringar i gällande rivningsreglering samtidigt genomfördes. Sålunda gjordes
ett tillägg - ell nytt 4 mom. - till 56 § BS av innebörd att, om ansökan om upprustningsåläggande
enligt bostadssaneringslagen är föremål för prövning, byggnadslov rill rivning
av byggnad som avses med ansökningen inte får meddelas förrän frågan om
åläggande slutligt avgjorts. Har upprustningsåläggande utfärdals och har
åläggandel inte förfallit, får lov lUl

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:196 12

rivning av byggnad som avses med åläggande inte heller
meddelas (prop. 1973:22, CU 1973:20, rskr 1973:209, SFS 1973:548). Vidare gjordes
ett tillägg till kungörelsen om byggnadstillstånd (4 a §) av motsvarande
innebörd såvitt avser rivningstillslånd enligt kungörelsen (SFS 1973:540),

Riksdagens behandling av frågan om rivningsreglering

Civilutskottet (CU 1973:20) behandlade i anslutning tiU prop.
1973:22 en motion 1973:1951 vari hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t
skulle begära förslag tUl lagstiftning som ytterligare befäste kommunernas
möjligheter att skydda byggnader som borde bevaras av kulturhistoriska eller mUjömässiga
skäl. Utskottet anförde därvid, efter att ha återgivit vad prop. 1973:21 och
1973:22 innehöU i frågan om rivningsreglering.

Förslag liU ändringar i byggnadslagstiftningen m. m. på
grundval av bygglagulredningens kommande belänkande kan inte påräknas förrän om
några år. Den vidgade saneringsverksamheten stöds av flera åtgärder för att
snabbt kunna få avsedd omfattning. De ändringar som föreslås i fråga om
rivningsreglering i samband med byggnadslov och byggnadstillstånd täcker
endast fall som aktualiserats enligt bostadssaneringslagen men ger inte kommun
ökade möjligheter att genomdriva ett bevarandeintresse under ell programskede
och under förhandlingar med fastighetsägare. Även om kommunema genom sin
detaljplanering, i kanske inte aUlid utnyttjad utsträckning, skulle kunna
motverka olämplig rivning finns enligt utskottets mening skäl att nu pröva
frågan om ändrade regler för rivningsregleringen i avvaktan på
ställningstagande tiU bygglagutredningens kommande förslag.

En även genom provisoriska regler förbättrad
rivningsreglering skulle enligt utskottets mening slå i samklang med
inrikesministerns uttalande i prop. 1973:21 (s. 26) att det fortfarande bör
finnas möjligheteratt med stöd av särskUd lagstiftning kontrollera och reglera rivningsverksamhelen
och även kunna betona det önskvärda sambandet mellan bostadsförsörjningsplanen
och kommunal, fysisk planering. En självklar utgångspunkt bör vara att
bygglagutredningens arbete inte föregrip.

Enligt utskottets mening bör Kungl. Maj:t därför överväga
möjligheten att snarast lämna förslag till en sådan provisorisk, ytterligare
rivningsreglering som skulle medge all man i byggnadslovsärenden får till
stånd en prövning motsvarande den kommunen ger uttryck för i byggnadstUl-ståndsärendena.
Övervägandena torde t. ex. kunna leda tUl att ge grund för att ansökan om
byggnadslov för att få anslutning tiU byggnadslagens planeringsgrunder - kan
i nu förevarande hänseende prövas även enligt i huvudsak de riktlinjer som
enligt 9 § byggnadsstadgan gäUer för detalj planläggning. Möjlighet torde
finnas att i övervägandena även beakta saneringsulredningens kommande förslag.

Med anledning härav hemstäUde utskottet att riksdagen med
bifall tiU motionen 1973:1951 skulle som sin mening ge Kungl. Maj:t tUl känna
vad utskottet anfört. Riksdagen beslöt i enlighet härmed (rskr 1973:209).

I en annan motion i samma ämne liU 1973 års riksdag
(1973:693) hemställdes att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle begära att ett
provisoriskt lagförslag till förhindrande av ändring eller rivning av kulturhistoriskt
värdefulla byggnader skyndsamt lades fram och att bygglagutredningen ålades att
påskynda utredningsarbetet om en skydds-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:196 13

lagstiftning för kulturhistoriskt värdefulla bebyggelser
och miljöer. Med anledning av motionen yttrade kulturutskottet i sitt
betänkande 1973:26, efter alt ha redovisat uttalandena i prop. 1973:21 och 22
angående rivningsregleringen.

De i det föregående redovisade uttalandena i
propositionerna 1973:21 och 22 ser utskottet som uttryck för den uppfattningen
att man i bebyggelseplaneringen bör ta betydande hänsyn tiU de kulturhistoriska
och mUjömässiga värden som kan vara förknippade med en äldre bebyggelse och att
frågor om rivning av dylik bebyggelse därför bör bedömas med ökad restriktivitet.
Samma uppfattning ligger bakom yrkandet i motionen 1973:693 liksom för övrigt
också bakom motionen 1973:1951 som behandlats av civilutskottet.

Kulturutskottet som delar nyssnämnda uppfattning har med
tillfredsställelse konstaterat alt civilutskottet i anslutning lill sistnämnda
motion föreslagit riksdagen all som sin mening ge Kungl. Maj:t tUl känna
utskottets i det föregående redovisade uttalande angående förslag tUl en
provisorisk, ytterligare rivningsreglering. Vid riksdagens bifall härtUl kan
även yrkandet i motionen 1973:693 om förslag till förhindrande av rivning eller
ändring av kulturhistoriskt värdefulla byggnader anses bli i sak tiUgodosett.
Vad gäller det i samma motion framställda yrkandet angående bygglagutredningens
arbete med en skyddslagstiftning på ifrågavarande område delar utskottet
motionärernas uppfattning om viklen av att detta arbete påskyndas. Utskottet förutsälter
att synpunkten beaktas av utredningen.

Med hänsyn tUl det anförda ansåg utskottet att motionen
inte behövde föranleda någon åtgärd av riksdagen. Utskottet hemstäUde därför
att riksdagen skulle avslå motionen. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

Nytt förslag av saneringsutredningen

1 sitt betänkande (1973:27) Sanering III, vari läggs fram
förslag av generell gUtighet om stöd från statens sida för upprustning av
kulturhistoriska byggnader och miljöer, anför saneringsutredningen att de i prop.
1973:22 föreslagna åtgärderna för att hindra rivning av bostadshus är OtUlräckliga.
Utredningen vidhåller därför sitt tidigare framförda förslag om
rivningsreglering. Utredningen vUl därutöver väcka tanken all göra sådan
justering i BL att byggnadsförbud som kan meddelas för viss tid i avvaktan på
planrevidering eller för att hindra tillkomst av icke önskvärd byggnad kan
avse också förbud mot rivning av byggnad.

Betänkandet har remissbehandlats och övervägs inom
inrikesdepartementet.

Departementspromemorian

I promemorian konstateras att rivning av bebyggelse som är
värdefull från kulturhistoriska synpunkter i vissa fall kan hindras med stöd av
byggnadsminneslagen. Vidare konstateras att byggnadstillstånd krävs inom ramen
för den byggreglering i främst konjunkturpohtiskt syfte som gäUerför s. k.
oprioriterat byggande, när fråga är om rivning av flerfamiljs-

2* Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 196

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:196 14

hus inom område med stadsplan i kommun med mer än 30 000
invånare.

Däremot innehåller enligt promemorian gällande
byggnadslagstiftning bortsett från det nyinförda stadgandet i 56 § 4 mom. BS
som behandlar rivningsfrågor i fall som aktualiserats enligt
bostadssaneringslagen inte några föreskrifter som inskränker markägarens
befogenhet all riva byggnad på hans mark. Då sådana föreskrifter inte heller
kan utfärdas med stöd av byggnadslagstiftningen, kan i aUmänhet i byggnadslovsärendet
rivning inte vägras. Byggnadslovsprövningen blir begränsad lill att vara en
tillsyn över att rivningen sker på ett från bl. a. säkerhetssynpunkter och
hygieniska synpunkter betryggande sätt.

Starka skäl talar enligt promemorian för att rivning av
byggnad på motsvarande sätt som nybyggnad och andra väsentliga
miljöförändringar, åtminstone i vissa fall, underkastas en planmässig
reglering. För att åstadkomma en från allmänna synpunkter ändamålsenlig
bebyggelseutveckling kan det mången gång vara väl så angeläget att samhäUet
har tUlgång tiU medel att bevara äldre bebyggelse som det är att medel att
styra nybebyggelse står till förfogande. Ett fall där det är särskUt angeläget
att från det allmännas sida kunna hindra rivning av byggnad är om genom
rivningen fastlagda samhälleliga intentioner i fråga om en sanering av del
befintliga bostadsbeståndet skulle motverkas. I synnerhet gäller delta i fråga
om bostadshus med kulturhistoriska och miljömässiga värden.

Del framhålls i promemorian att de beslut på det
saneringspolitiska området som statsmakterna fattade år 1973 innebär en
väsentlig förstärkning av samhällets och då främst kommunernas medel att
främja en sanering av det äldre bostadsbeståndet. Bl. a. hänvisas i nu
förevarande avseende tUl ändringarna i BS och kungörelsen om byggnads-tiUstånd,
varigenom föreskrivits att byggnadslov resp. byggnadstillstånd för rivning inte
får ges, om ansökan om upprustningsåläggande gjorts enligt
bostadssaneringslagen.

I promemorian konstateras att riksdagen vid sin behandling
av prop. 1973:22 med förslag till bosladssaneringslag inte gjorde någon annan
bedömning än att resultatet av bygglagulredningens arbete borde avvaktas innan
en mer fullständig rivningsreglering infördes. Däremot borde enligt riksdagen
en förbättrad rivningsreglering inom byggnadslagstiftningens ram åstadkommas
och ges en sådan utformning att det önskvärda sambandet mellan bostadsförsöqningsplanen
och den kommunala fysiska planeringen betonades.

När det gäller att söka tillgodose den enligt riksdagen
önskvärda rivningsregleringen inom byggnadslagstiftningens ram, innebärande att
man i byggnadslovsärenden får tiU stånd en prövning motsvarande den kommunen
ger uttryck för i byggnadstillståndsärendena, är det enligt promemorian
uteslutet att utan avbidan på resultatet av bygglagutredningens arbete
åstadkomma en sådan planmässig rivningsreglering som enligt vad som förut anförts
är angelägen. Över huvud taget synes det enligt promemorian vanskligt att, som ell
provisorium och utan en mera allsidig utredning som underlag, inom ramen för
byggnadslagstiftningen

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:196 15

genomföra en ordning varigenom öppnas en möjlighet att mer
generellt hindra rivning på planmässiga eller eljest skönsmässiga grunder. En
så genomgripande reglering skulle bl. a. förutsätta särskilda åtgärder för
samordning mellan prövningen inom ramen för byggnadslagstiftningen av
rivningsfrågan och den prövning av frågor om upprustningsåläggande som i vissa
fall kommer lUl stånd enligt bostadssaneringslagen. Prövningen i dessa faU
avser nämligen ofta delvis samma sak; alternativet till upprustning är ofta
rivning.

Emellertid
kan enligt promemorian den förbättrade rivningsreglering inom
byggnadslagstiftningens ram som riksdagen anser önskvärd utan olägenhet
åstadkommas genom väsentligt mindre genomgripande åtgärder. Det syfte som
skulle tiUgodoses genom den önskvärda regleringen är att under ett
förhandlingsskede hindra att ett sådant hus rivs som enligt kommunens planer
bör rustas upp och beträffande vilket kommunen förhandlar med ägaren om
upprustning. Detta syfte skulle tillgodoses om förbud mot rivning av
ifrågavarande byggnad kunde sältas i kraft för viss tid. Uppskattningsvis
skulle högst två år vara till fyUest, om möjlighet fanns att av synnerUga skäl
förlänga tiden ytterligare högst ett år. Skäl talar enligt promemorian vidare
för att en reform av denna karaktär begränsas tUl stadsplanelagda områden eller
områden inom vUka byggnadsförbud råder i avbidan på sådan planläggning. Också
en på detta sätt begränsad reform - som aUtså bara skulle ta sikte på saneringsmogen
bostadsbebyggelse torde enligt vad som framhålls i promemorian i väsentliga
stycken tillgodose det bl. a. vid riksdagsbehandUngen framförda önskemålet om
ökat skydd för kulturhistoriskt och miljömässigt värdefuU bebyggelse.

Det anförs
vidare i promemorian att ett rivningsförbud får för fastighetsägaren olika
betydelse beroende bl. a. på plansituationen. Ifrågavarande byggnad kan sålunda
t. ex. antingen stämma överens med gällande plan eUer innebära ett
underutnyttjande av den byggnadsrätt som planen medger. För bl. a. sistnämnda
fall kan rivningsförbudet innebära ekonomiskt avbräck. Genom alt
rivningsförbudet måste tidsbegränsas, behöver förslaget emeUertid inte
förknippas med överväganden om ekonomisk kompensation liU fastighetsägare.

I promemorian diskuteras frågan om vem som bör meddela
rivningsförbud. Delta bör enligt promemorian ankomma på ett kommunalt organ.
Den bedömning som skaU ligga till grund för rivningsförbudet är den som görs av
den för saneringsverksamheten ansvariga nämnden. Detta talar för all denna nämnd
handlägger även ärende om rivningsförubd. Det är å andra sidan angeläget att
bedömningen i ärende om rivningsförbud samordnas med den bedömning som kan ske
i ärende om byggnadslov eller annat ärende, som byggnadsnämnden handlägger,
rörande samma byggnad. Det får sålunda enligt promemorian inte förekomma att å
ena sidan rivningsförbud utfärdas och å andra sidan t. ex. byggnadslov för
omedelbart trängande förbättrings- eller ändringsarbeten vägras eller kanske t.
o. m. rivningsföreläggande med stöd av 51 § 1 mom. BS meddelas. Med hänsyn
härtill och liU byggnadslagstiftningens principiella

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:196 16

uppbyggnad med byggnadsnämnden som det normalt beslutande
kommunala organet vid sidan av kommunfullmäktige bör enligt promemorian
byggnadsnämnden vara det organ som beslutar om rivnings-forbud.

Etl rivningsförbud enligt den i promemorian angivna
ordningen förutsätts vara ett ullryck för kommunens planmässiga bedömningar och
har i sig själv karaktär av planbeslut. Delta skulle tala för att beslutet i
likhet med egentliga planer enligt byggnadslagstiftningen för all få
rättsverkningar underställs statlig myndighet, närmast länsstyrelsen, för
prövning. Det är emellertid enligt promemorian knappast andra skäl än
rättssäkerhetssynpunkter som skulle tala för ett underställningsförfarande och
dessa tillgodoses lika väl genom parts besvärsrätt. Besluten bör därför inte
behöva underställas. Besvär bör i sista instans föras hos Kungl. Maj:t i
statsrådet.

Vad som sålunda förordas föreslås i promemorian komma lill
uttryck genom att man inför en ny paragraf - 35 a § i BL, vilken föreskriver
att byggnadsnämnden får meddela tidsbegränsat förbud högst två år med
möjlighet tiU förlängning ytterligare högst ell år mot rivning av byggnad
inom område med stadplan eller inom område där förbud mot nybyggnad råder
enligt 35 § BL. I enlighet med syftet med nu ifrågavarande, begränsade reform
anges i promemorieförslaget tillämpningsområdet viss bostadsbebyggelse - med
direkt anknytning tiU 1 § bostadssaneringslagen. Som förutsättning för all
rivningsförbud skall kunna meddelas anges alt det är påkallat från bostadsförsörjningssyn-punkl.
Inom ramen för ett sådant rekvisit kan enligt promemorian önskvärd hänsyn också
tas tiU kulturhistoriska och miljömässiga synpunkter.

Enligt promemorian blir rättsverkan av rivningsförbud,
utan särskild föreskrift, att byggnadslov inte får ges för rivning av
byggnaden. Att rivningsförbud enligt förslaget kan meddelas också för byggnad
inom område där byggnadsförbud råder i avbidan på stadsplaneläggning föranleder
vidgning av byggnadslovspliklen tUl all gälla också rivning av byggnad inom
sådant område. En ändring med denna innebörd föreslås därför i 54 § 1 mom.
tredje stycket BS.

Remissyttranden

Remissinstanserna delar allmänt uppfattningen i
promemorian att det behövs bättre möjligheter att reglera rivningsverksamheten.
Förslaget i promemorian att införa en sådan, provisorisk reglering inom byggnadslagstiftningens
ram tillstyrks också allmänt. Flera remissinstanser, såsom
arbetsmarknadsstyrelsen, statens planverk, bygglagutredningen, länsarbetsnämnden
i Göteborgs och Bohus län, länsbostadsnämnderna i Jönköpings samt Göteborgs och
Bohus län, Norrtälje, Vimmerby, Västerviks, Kungälvs och Mölndals kommuner.
Svenska kommunförbundet. Svenska sparbanksföreningen. Svenska
byggnadsarbetareförbundet och Hyresgästernas riksförbund, lämnar
promemorieförslaget helt eller i

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:196 17

allt väsentUgt utan erinran. Endast länsbostadsnämnden i Östergötiands
län avstyrker promemorieförslaget helt och anser all saneringsutredningens
förslag tiU rivningsreglering i stället bör genomföras.

Näringslivets
byggnadsdelegation, i vars yttrande Svenska bankföreningen. Svenska
försäkringsbolags riksförbund. Svenska byggnadsentreprenörföreningen och
Sveriges fastighetsägareförbund som tidigare nämnts instämmer, ifrågasätter om
ytterligare provisoriska bestämmelser om rivning är påkallade mot bakgrund av
den splittring som redan råder beträffande behandlingen av rivningsfrågorna.
Delegationen anser dock att promemorieförslaget förtjänar tillstyrkas.

Göteborgs
kommun finner att förslaget har vissa brister, som dock inte är av så allvarlig
art alt de bör föranleda en revidering av den provisoriska lagstiftningen med
åtföljande försening av ikraftträdandet.

Några
remissinstanser ifrågasätter en annorlunda reglering av rivningsfrågan inom
byggnadslagstiftningens ram. Sålunda anför Kalmar kom mun, att det slutliga
målet för en rivning i allmänhet innebär nybyggnad, förr eller senare. Gentemot
nybyggnad finns sedan mycket länge tidsbegränsade medel för förbud utan
ersättnings- eller inlösenkrav. En rivningsreglering kopplad tiU förbud mot
nybyggnad eller en separat sådan utan viUkor för användningssätt synes därför
helt rimlig med hänsyn till gällande lagstiftnings syfte, verkan och
konsekvenser för fastighetsägarna. Med hänsyn härtUl kunde det vara tillräckligt
med endast en komplettering av byggnadsförbudsinstitulets tolkningsinnebörd i
likhet med vad som nyligen föreslagits av saneringsutredningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslär att man
som ett alternativ till den föreslagna ändringen i BL överväger ett tillägg tiU
56 § 4 mom. BS, innebärande att lov tUl rivning inte får meddelas förrän det
slutligt avgjorts huruvida ansökan skall göras om upprustningsåläggande enligt
bostadssaneringslagen, dock senast innan två år förflutit från det ansökan om
rivningslov ingavs till byggnadsnämnden. Härigenom skulle man enligt
länsstyrelsen få en sådan reglering av förbudet att det korresponderar med
bostadssaneringslagen så att det inte bara i vissa fall utan generellt kan
övergå i förbud som nu avses i 56 § 4 mom. BS.

Gotlands kommun föreslår för sin del införande av en
bestämmelse, 34 a §, i BL som skulle ge möjlighet för byggnadsnämnd alt avslå
en ansökan om rivningslov utan all man belagt området med rivningsförbud.
Sådant avslagsbeslut bör enligt kommunen tidsbegränsas till högst tre år.

Flertalet
övriga remissinstanser biträder i och för sig förslaget i promemorian men anser
att detta i ett eUer flera avseenden är aUtför begränsat för all tillgodose
syftet med den av riksdagen begärda rivningsregleringen. Hit hör
riksantikvarieämbetet, bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna i Stockholms,
Kalmar, Malmöhus, Västmanlands, och Västernorrlands län, statens råd för
byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning, länsstyrelserna i
Stockholms, Kalmar, Gotlands, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, Gotlands
kommun, byggnadsnämnden i Stockholms kommun, landsantikvarierna i Kalmar,
Gotlands samt Göteborgs och Bohus läns, MUS 65, boendeutredningen, bostads-

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:196 18

finansieringsutredningen, HSB, Svenska riksbyggen, SABO
och Föreningen Sveriges Stadsarkitekter.

Dessa remissinstanser vänder sig framför allt mot
förslaget i promemorian att rivningsregleringen begränsas tiU sådan
bostadsbebyggelse, som avses i 1 § bostadssaneringslagen. Enligt
remissinstanserna bör man genom en rivningsreglering kunna skydda all
bebyggelse av kulturhistoriskt och miljömässigt värde. Riksantikvarieämbetet
anför sålunda, att bostadsförsörjningssynpunkten vanligen inte ensam kan anses
utgöra en hållbar motivering att vägra rivning, framför allt inte i vissa äldre
stadskärnor, där den kulturhistoriskt värdefulla centrumbebyggelsen ofta består
av små enheter, som på grund av sentida förändringar av användningen (inredande
av butiker i bottenvåningen etc.) inrymmer förhållandevis få bostäder. Med
hänsyn härtiU är del vidare angeläget att rivningsregleringen kan omfatta även
byggnader som innehåller mindre än två bostadslägenheter.

Länsbostadsnämnden i Kalmar län anför, att byggnad som har
använts för kommersiellt ändamål också kan ha ett kulturhistoriskt värde eUer
ingå i en äldre stadsmiljö som bör bevaras i sin helhet. Det finns enligt
nämnden exempel på sådana byggnader i Kalmar som de kommunala myndigheterna med
växlande framgång försökt förhindra rivning av. Kalmar kommun framhåller, att
den föreslagna regleringen är helt otillräcklig i centrala stadspartier. Husen
i sådana stadsdelar är oftast totalt ändrade i förhållande lUl sitt tidigare
användningssätt. Bostäderna har många gånger helt försvunnit genom ibland
enbart successiva ombyggnader eller ändrad användning. Lagändringen blir därför
verkningslös i stora delar av dessa stadsdelar, där bevarandeintresset, i
varje faU i Kalmar, är störst.

Statens råd för byggnadsforskning anser en begränsning lill
flerfamiljshus motiverad när det är fråga om saneringsmogen bebyggelse som
saknar kulturhistoriska värden och där åtgärderna i första hand bestäms av tekniska,
ekonomiska och sociala överväganden. Promemorieförslaget är emellertid enhgt
rådets mening otillräckligt för den kulturhistoriskt värdefuUa bebyggelsen.
Saneringsutredningens förslag beträffande bevarings-program och betoningen av
miljöaspekterna innebär en strävan all bevara sammanhängande områden där
helheten miljön kan betraktas som kulturhistoriskt värdefull. Eftersom
dessa områden i många städer har en blandad sammansättning av flerfamiljshus,
småhus och annan bebyggelse med t. ex. kommersiell anknytning bör utredningens
förslag förstärkas på denna punkt. Rådet anser därför, att en rivningsreglering
med anknytning till bevaringsområden bör omfatta även en- och tvåfamiljshus.

Flera av de remissinstanser, som förordar att
rivningsregleringen skall avse även annan bebyggelse än viss bostadsbebyggelse,
framhåller att det föreslagna villkoret att rivningsförbudet skall vara
påkallat från bostadsförsöriningssynpunkt i praktiken blir helt overksamt i
kommuner, där marknadsmässig balans i efterfrågan på bostäder uppnåtts. Statens
institut för byggnadsforskning anför sålunda, alt effekten av att införa

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:196 19

bostadsförsörjningssynpunklen som ett nödvändigt rekvisit
för att utfärda rivningsförbud får tUl följd att estetiska, kulturhistoriska,
miljömässiga och bostadssociala skäl att bevara befintlig bebyggelse kommer att
kunna åberopas endast på orter med bostadsbrist. Delta är enligt institutet
inte godtagbart ens som provisorium. Då bostadsbristen är avvecklad på en del
orter men inte på alla, kommer behandlingen av den befintliga, miljömässigt
värdefulla bebyggelsen all variera av helt irrelevanta skäl. En avveckling av
bostadsbristen, som är ett aUmänt omfattat politiskt mål, kommer automatiskt
att leda till att rivningsregleringen sätts ur spel.

Bygglagutredningen anför, alt från utredningens sida intet
finns att erinra mot att grunderna för att meddela tidsbegränsade
rivningsförbud enligt förslaget utvidgas till att omfatta även de
kulturhistoriska och miljömässiga intressena.

Länsstyrelsen
i Stockholms län anser, att även en provisorisk reglering bör få sådan
omfattning att den får en verklig betydelse för bevarande av kulturmiljöer. En
reglering som inte endast tar sUcte på bostadssanerings-frågor utan i lika hög
grad inriktar sig på skydd åt kulturhistoriskt värdefuUa byggnader och miljöer
i form av en planmässig reglering bör vara av värde för bygglagutredningens
fortsatta arbete genom all tUlföra material grundat på erfarenheter från
praktisk tillämpning av sädan reglering.

Planverket,
som i princip inte har något alt erinra mot promemorieförslagets begränsning
till bostadsbebyggelse, anser att det bör komma till klart uttryck i lagtexten
att man, inom ramen för bostadsförsöriningssyn-punkten, också kan ta hänsyn
till kulturhistoriska och miljömässiga synpunkter. Liknande synpunkter framförs
av länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län, länsbostadsnämnden i Östergötlands
län och styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

I
promemorian begränsas tillämpningsområdet för den föreslagna
rivningsregleringen till område med stadsplan eller område där förbud mot
nybyggnad enligt 35 § BL råder. Vissa remissinstanser framhåller att
tillämpningsområdet i detta hänseende bör vidgas. Sålunda anför länsstyrelsen
i Stockholms län att, om rivningsregleringen utvidgas till att omfatta även kullurmUjöer,
bortfaller skälen för den inskränkning som anknytningen till stadsplan utgör. I
åtskilliga fall är enligt länsstyrelsen bebyggelse som är värd att skyddas
belägen inom område med byggnadsplan eller på mark omfattad av endast utomplansbestämmelser.
Liknande synpunkter förs fram av byggnadsnämnden i Stockholms kommun.

Boendeutredningen
och bostadsfinansieringsutredningen anför, att en begränsning tiU i förslaget
angivna områden kan synas rimlig om rivningsregleringen ses som en
planfunktion. I avvaktan på bygglagutredningens arbete är dock inte detta
betraktelsesätt självklart. Byggnadsnämnds rätt alt meddela rivningsförbud bör
därför framför aUt av kulturhistoriska skäl kunna avse även andra områden i
kommunen. Även Svenska riksbyggen framhåller, att det är ell kommunalt intresse
att rivningsregleringen inte begränsas till de i promemorian
föreslagna

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:196 20

områdena utan att rivningsförbud bör kunna meddelas även
för andra områden i kommunen där det av kulturhistoriska eller andra skäl kan
vara av stort intresse att förhindra rivning.

Att rivningsförbuden tidsbegränsas godtas genomgående av
remissinstanserna. Den föreslagna tidsbegränsningen i första hand två år med
möjlighet tUl förlängning med högst ett år - anser några remissinstanser, bl.
a. boendeutredningen och bostadsfinansieringsutredningen, emellertid vara för
snäv. MUS 65 framhåller, att det med hänsyn till att kulturhistoriska byggnadsmUjöer
har en särskild känslighet för eftersatt underhåll är av största värde att den
tid präglad av osäkerhet om framtiden som inventering och planering innefattar
blir så kort som möjligt. Förslagets tidsbegränsade rivningsförbud ger därvid
kommunerna ett incitament till skyndsam planering tUl gagn för såväl den enskUde
som samhäUet. Utredningen anser dock att kommunernas och landsantikvariernas
resurser för inventering och restaureringsplanering är så knappa att den
föreslagna lidsbegränsningen bör utökas till att omfatta tre år med möjlighet
att förlänga förbudet med ytterligare två år. Samma förslag tiU tidsbegränsning
lämnas av riksantikvarieämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län och
planverket.

Byggnadsnämnden i Stockholms kommun anför, att
promemorians tidsbegränsning tiU högst tre år inte är tillräcklig för att täcka
in den komplicerade utrednings- och planprocessen i Stockholm kommun.
Rivningsförbudet bör därför kunna förlängas med högst två år i laget. Enligt
byggnadsnämnden borde vidare förordnande om nybyggnadsförbud automatiskt
innebära hinder mot rivning. Då det är angeläget att rivningsförbud gäller så
länge planläggning pågår för en fastighet måste nybyggnadsförbud och
rivningsförbud gälla under samma tid, vUket inte behöver vara fallet med den i
promemorian föreslagna ordningen.

Statens råd för byggnadsforskning anser, alt upprättandet
av sanerings-och bevaringsprogram för kommuner med förhållandevis stor andel
äldre bebyggelse innebär ett omfattande arbete med inventeringar och tek-niskt-ekonomiska
utredningar samt ett komplicerat samrådsförfarande med berörda intressenter.
Erfarenheterna från hittillsvarande arbete med kommunala saneringsprogram pekar
på behovet av en utsträckt tidsbegränsning. Detta särskUt som ett
utvecklingsarbete beträffande arbetsrutiner och förfaringssätt fortfarande
pågår. Många kommuner saknar dessutom personella och ekonomiska resurser för en
forcerad planering. Med tanke på att det är frågan om en provisorisk
lagstiftning vill rådet föreslå att tidsbegränsningen utsträcks tiU fem år i
avvaktan på bygglagutredningens förslag.

Också länsstyrelsen i Malmöhus län anser att möjligheten
att förlänga ett rivningsförbud bör vara mindre restriktiv. Frågan om
förlängning av sådant förbud bör enligt länsstyrelsen följa samma ordning och
praxis som gäller för nybyggnadsförbud enligt 15 § BL.

Näringslivets byggnadsdelegation anser däremot att
promemorians föreslagna ordning med ett högst treårigt rivningsförbud synes
vara lämpligt avvägd. Härigenom skapas det ytterligare rådrum som eventuellt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:196 21

kan behövas för att bedöma vilka åtgärder som kan behöva tiUgripas
med stöd av bostadssaneringslagen eller byggnadsminneslagen för att permanent
förhindra rivning av värdefull bebyggelse.

I några
remissyttranden diskuteras frågan om vilket organ som skall besluta om
rivningsförbud. Planverket delar uppfattningen i promemorian att beslut om
rivningsförbud inte skall behöva underställas statlig myndighet för alt få
rättsverkningar. De senaste årens lagstiftning när det gäller frågor om
markanvändning har inneburit ett ökat inflytande för kommunala organ. Den
fortgående utvecklingen på detta område kan också förväntas gå i samma
riktning. Planverket finner det naturligt att byggnadsnämnden bör vara det
organ som beslutar om rivningsförbud. Också Hyresgästernas riksförbund anser
att ansvaret för utfärdande av rivningsförbud bör läggas på byggnadsnämnden,
varvid förutsätts att det för saneringsverksamheteri ansvariga organet håller
byggnadsnämnden väl informerad om behovet av rivningsreglering. Förbundet, som
i andra sammanhang starkt understrukit vikten av att bostadssaneringen skall
vara en kommunal angelägenhet, instämmer också i promemorians förslag att
beslut om rivningsförbud inte skall behöva underställas statlig myndighet. Även
Svenska riksbyggen finner del naturligt att byggnadsnämnden är det organ som
handlägger och beslutar om rivningsförbud. Frågan om rivningsförbud utgör en
del av de olika åtgärder och bedömningar som måste ske i form av planläggning,
byggnadslov o. d. Byggnadsnämnden medverkar också normalt i framtagande av
underlaget för bostadsförsörjnings- och saneringsplaner. Det bör emellertid
stadgas skyldighet för byggnadsnämnd att i frågor av nu förevarande art svara
för samråd på i huvudsak samma sätt som sker vid planläggning i övrigt.

Länsstyrelsen
i Stockholms län har ingen erinran mot att byggnadsnämnd betros med
beslutsfunktionen, i vaqe fall inte om regleringen slutligen skulle inskränkas tUl
bostadssaneringsfallen. En sådan uppgiftsfördelning inom kommunen avviker
visserligen enligt länsstyrelsen från vad som tidigare i princip gällt enligt
byggnadslagstiftningen men överensstämmer å andra sidan väl med
byggnadsnämndens ställning i samband med de ändringar i BL som trädde i kraft
senaste årsskifte. Om regleringen emeUertid ges den större omfattning som
länsstyrelsen förordar innefattande kulturmiljöer bör övervägas att i
avvaktan på erfarenheter lägga beslutsfunktionen hos länsstyrelse. I sådant
fall aktualiseras nämligen intressen som ibland går utöver de rent kommunala
och kan nå styrkan av riksintresse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför att en av de brister i
tidigare byggnadslagstiftning som uppmärksammades i prop. 1972:111 angående den
fysiska riksplaneringen var den oenhetlighet som ofta rådde i fråga om den
formella handläggningen av särskilda beslut vid olika planinstitut. En bättre
samordning har nu skett. Att tillägga byggnadsnämnden enbart befogenhet att
utfärda rivningsförbud skulle avvika från den nyss vunna samordningen. Det i
promemorian förda resonemanget att rättssäkerheten tiUgodoses genom besvärsmöjlighelen
skulle lika gärna kunna föras i fråga om t. ex. nybyggnads- och schaklningsförbud.
Med hänsyn

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:196 22

härtUl är länsstyrelsen tveksam liU att byggnadsnämnden skaU
utfärda rivningsförbud. Länsstyrelsen saknar i sammanhanget också en diskussion
kring möjligheten att ge kommunfullmäktige inflytande i frågan.

Uddevalla kommun anför att man bort analysera
byggnadsnämnds och kommunfullmäktiges olika roller i byggnadsregleringen och
även betydelsen av statliga organs kontroller vid underställningsförfarande
och fastställdseprövning. Kommunen anför därvid, att byggnadsnämnds
fackkompetens i byggprocessen omfattar främst planteknik, byggnadsteknik och i
begränsad mening mUjöfrågor. Bostadsförsörjning, bostadssociala aspekter,
hygien och kommunalekonomi behärskas av andra kommunala organ. Formerna för
upprättande och anlagande av stadsplaner medverkar tUl att fackkunnande och
politiskt ansvar för de olUca sektorerna sammanvägs. Kommunen anser, att även
rivningsförbud på sätt promemorian avser har sådana följder att en allsidig
prövning skulle krävas liknande den vid stadsplaneantagande. Kommunen menar
därför att lagstiftningen bör ges sådan form att kommunfullmäktige garanteras
styra förbuden. En jämförelse kan göras med tidsbegränsade förordnanden om
nybyggnadsförbud som beslutas av kommunfuUmäktige och även fastställs av
länsstyrelsen.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anser att, med hänsyn tUl del angivna förbudets
anknytning till kommunens bostadsförsöqning, byggnadsnämndens funktion som
beslutande organ synes böra ersättas av kommunens fullmäktige och fastställdseprövning
ske av länsstyrelsen för att i och för sig omotiverad avvikelse från andra
arter av förbud skall undvikas och bättre samordning med länsstyrelsens
funktion enligt byggnadsminneslagen i dess föreslagna nya lydelse åstadkommas.
Därigenom undviks också sådana problem rörande karaktären hos besvär över
byggnadsnämndens beslut om förbud enligt 35 a § BL, som sammanhänger med frågan
huruvida förvaltningsbesvärsinstitutel sakligt sett är riktigt på ifrågavarande
område, där kommunalbesvär enligt länsstyrelsen synes ligga närmast tiU.

Riksantikvarieämbetet föreslår införande av rätt för
ämbetet och landsantikvarien att anföra besvär över beslut om rivningsförbud
för all tillgodose kulturminnesvårdens intressen. Även landsantikvarien i Göteborgs
och Bohus' län vill införa besvärsrält för den antikvariska myndigheten.

Några remissinstanser tar upp uttalandena i promemorian om
vad som bör krävas som underlag för kommunens bedömning av frågan om
rivningsförbud skall utfärdas eller inte. Riksantikvarieämbetet anför därvid
att, om man som i promemorian förutsätter att t. ex. en färdig saneringsplan eUer
plan enhgt BL skall föreligga, detta kommer att innebära att något
rivningsskydd i själva verket inte finns under det ofta långa, kritiska ulredningsskede
som riksdagen särskilt avsåg. Ämbetet framhåller, att ett förverkligande av
saneringsutredningens intentioner i många fall kan komma att innebära en
närmast total omarbetning av planeringen. Det är därför nödvändigt all en
rivningsreglering kan träda i kraft omedelbart och tillämpas under
hela ulredningsskedel. Även

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:196 23

MUS 65 anser att man oberoende av faststäUda planer skall
kunna besluta om förbud mot rivning, såvida antikvariska myndigheter vidimerat ell
kulturhistoriskt värde.

Enligt planverkets uppfattning skuUe kravet på en saneringsplan
eUer en plan enligt BL, som förankrats i kommunfullmäktige, kunna leda tiU att
bevarandeintresset motverkas. Rivningsförbuden bör i stället ge de kommunala
myndigheterna den lidsfrist som är nödvändig för att göra de inventeringar och planutredningar
som avses i promemorian, eUer med andra ord tjäna samma syfte som
nybyggnadsförbuden.

Hyresgästernas riksförbund anför att syftet med
promemorieförslaget är att ge kommunerna möjlighet att förhindra rivning av
byggnad under ett skede av förhandlingar med berörd fastighetsägare, dvs. även
innan saneringslagens möjUghet tiU upprustningsåläggande utnyttjats. Rivningsförbudet
skaU emeUertid motiveras av all bostäderna enligt kommunens bedömning behövs
för bostadsförsörjningen. TUlämpning av de föreslagna ändringarna torde således
förutsätta att detta behov styrkts genom en antagen plan. EnUgt förbundets
mening måste man räkna med att det ännu kommer alt dröja innan kommunerna
hunnit göra de inventeringar och överväganden som en faststäUd planering av
saneringsverksamheten förutsälter. Del vore synnerligen olyckligt om enskilda
fastighetsägare under planeringsskedet skulle ha möjlighet att av
företagsekonomiska skäl riva bostadsbyggnad som sedermera kunde blivit föremål
för en bostadspolitiskt motiverad upprustning. Förbundet förordar därför att
det i den provisoriska lagstiftningen ges möjlighet för kommunerna att
förhindra rivning även under inventerings- och planeringsskedet.

Byggnadsnämnden i Stockholms kommun framhåller i fråga om
angivna uttalanden i promemorian att - mot bakgrund av att ifrågavarande
rivningsreglering avses träda i kraft redan den 1 januari 1974 en sådan
omfattande saneringsplan som förutsätts i promemorian inte kommer att föreligga
för Stockholm inom de närmaste åren. De bostadssaneringsprogram som kommer att
upprättas enligt 3 a § kungörelsen angående kommunala bostadsbyggnadsprogram
kommer enligt nämnden inte att ge tillräckligt underlag för prövning av behovet
av rivningsförbud.

Statens institut för byggnadsforskning anför att beslut om
att rivning av en byggnad inte får ske normall är helt avgörande för
möjligheterna att genomföra ell nybyggnadsprojekt och att sådana avgörande
beslut helst bör fattas innan programarbete och projektering påbörjas. Beslut
om rivningsförbud bör lämpligen fattas i samband med sladsplanearbetet vid den
tidpunkt då övriga stadsplanemässiga förutsättningar för ett visst
nybyggnadsföretag normall brukar undersökas.

Riksantikvarieämbetet framhåller att en omsorgsfull
kulturhistorisk bedömning givelvis bör göras i varie särskilt faU då inte en
kulturhistorisk inventering eUer bevaringsplan redan föreligger. Föreligger
inte en sådan bör yttranden regelmässigt inhämtas från landsantikvarie (eller
motsvarande) och i vissa fall från riksantikvarieämbetet. Om en färdig
inventering eller ett klart uttalande från antikvariska
myndigheter

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:196 24

föreligger, finns enligt ämbetets mening fullt tiUfredsställande
garantier mot en skönsmässig bedömning. Landsantikvarien i Stockholms län anser
det ofrånkomligt att byggnadsnämnden, innan rivningsförbud meddelas, åläggs
inhämta yttrande från vederbörande landsantikvarie. Även kommunernas
kulturnämnder bör beredas tillfälle att avge yttranden.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser att frågan om ersättning liU
fastighetsägare, som berörs av rivningsförbud av någon längre varaktighet,
borde ha behandlats närmare i promemorian.

Arbetsmarknadsstyrelsen
och Näringslivets byggnadsdelegation tar i sina remissyttranden över
promemorieförslaget upp frågan om det fortsatta behovet av den särskilda
rivningsregleringen inom ramen för lagstiftningen om byggnadstillstånd.
Arbetsmarknadsstyrelsen anför därvid alt åtgången av arbetskraft för rivning
av en byggnad i allmänhet är ringa. Arbetet utförs inom de områden, som i detta
avseende berörs av byggnadsregleringen, vanligen av på rivningsarbete
specialiserade firmor, vilkas personal sällan sysselsätts med kvalificerade byggnadsarbeten.
Det är därför från arbetsmarknadssynpunkt mindre angeläget att över huvud laget
reglera ingångsättningslider och arbetskraftåtgång för rivningsarbete.
Beträffande frågan om rivningstUlslånd skaU lämnas eUer inte har
länsarbetsnämndernas beslut därför helt fått baseras på vederbörande kommunala
myndigheters yttranden. Att arbetsmarknadsmyndigheterna inkopplas på
rivningsregleringen i vad avser bedömning av sanerings-mognad och planfrågor
finner styrelsen innebära att uppgifter ålagts verket, som faller utanför dess
normala kompetensområde. Styrelsen har också i sitt yttrande angående
saneringsutredningens förslag till bostadssaneringslag förklarat sig inte ha
något att erinra mot all bestämmelserna om viss rivningsreglering inom byggnadsregleringen
kan utgå ur gällande författning. Styrelsen vUl därför ifrågasätta, om i
fortsättningen en särskild rivningsreglering inom byggnadstillslåndslagstiflningens
ram är erforderlig, under förutsättning att del i promemorian framlagda förslaget
genomförs. Styrelsen hemställer att denna fråga prövas i anslutning liU det
framlagda förslaget.

NäringsUvets byggnadsdelegation vill starkt betona
önskemålet om en förenkling av den nuvarande regleringsfloran när del gäUer
rivning. Om de nu föreslagna provisoriska reglerna genomförs, torde i vart faU
den särskUda arbelsmarknadspoUtiska regleringen av rivningsfrågorna kunna
avvaras, med tanke på den dubbelprövning som annars kommer tiU stånd. De sysselsättningskrävande
och därmed arbetsmarknadspolitiskt betydelsefulla frågorna ligger enligt
delegationen inte i rivningsverksamheten, utan är förknippade med de
byggnadsåtgärder, som regleras enligt den arbelsmarknadspoUtiska lillståndslagstiftningen.
Ulan byggnadsmedgivande enligt denna särskilda lillståndslagstiftning torde
för övrigt en rivning merendels framstå som ekonomiskt oförnuftig, vUket talar
för att en särskild rivningsreglering från arbetsmarknadspolitisk synpunkt
också av den anledningen framstår som umbärlig.

När det gäUer enskildheter i promemorieförslaget anför
planverket alt, för all syftet med förslaget till fullo skall uppnås, beslut om
rivningsför-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:196 25

bud - i likhet med vad som gäller enligt 151 § BL i fråga
om bl.a. nybyggnadsförbud bör lända tiU efterrättelse utan hinder av förd
klagan. Det bör enligt planverket även övervägas om inte 24 § BS bör
kompletteras med föreskrifter om underrättelse till markägarna om beslut om
rivningsförbud. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Stockholms län.

Enhgt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framgår del
inte klart av lagförslaget hur det föreslagna rivningsförbudet avses bli
handlagt. Enär byggnadslov för rivning avses gälla inom förbudsområde uppkommer
i varje ärende om lov för rivning inom dylikt område fråga om tillämpning av
förbudsbestämmelserna i 35 a § BL. Om det i ärendet framgår att förbud ej
meddelats, synes byggnadsnämnden vara oförhindrad att i samma ärende
beträffande det aktuella rivningsföretaget besluta om förbud enligt 35 a § BL.
1 allmänhet kan emellertid förbudsbestämmelsen i 35 a § BL väntas bli
tillämpad för visst område utan anknytning till aktuellt ärende, för att
kommunen i enlighet med upprättat bostadssaneringsprogram skall ges rådrum för
förhandlingar med berörd fastighetsägare inom hela förbudsområdet under
förbudstiden. Ur kommunens synpunkt kan ett förfarande med beslut om förbud i
direkt anslutning till aktuellt rivningsföretag innebära viss fördel i fråga om
tidsvinst.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför att förslaget till
utvidgning av kravet på byggnadslov för rivning i 54 § 1 mom. BS gäller byggnad
inom område där förbud mot nybyggnad gäller enligt 35 § BL. Länsstyrelsen anser
att skyldigheten att söka byggnadslov för rivning av byggnad inom sådant område
bör begränsas till att gälla byggnad, som avses i den föreslagna 35 a § i BL,
nämligen viss bostadsbebyggelse. Bestämmelserna bör således i förevarande
avseende korrespondera med varandra. I annat fall kommer formellt krav på
byggnadslov att gälla även andra byggnader inom område, där ifrågavarande
byggnadsförbud gäller, utan att byggnadslov för rivning i allmänhet kan vägras.
- Länsstyrelsen anför vidare, att det bör övervägas om inte byggnadsnämnden,
när särskilda skäl föreligger, bör kunna ge dispens från ett rivningsförbud,
som avser byggnader inom ett visst område. Fall kan tänkas föreligga när viss
byggnad inom ett aktuellt område kan rivas ulan att det medför olägenheter ur
allmän synpunkt. Förbud enligt byggnadslagstiftningen i övrigt är i regel dispen-sabla.
Befogenheten för byggnadsnämnd att bevilja dispens bör enligt länsstyrelsen
anges i BL.

Departementschefen

Under senare år har synen på bevarandet av äldre byggnader
och miljöer vidgats. I olika sammanhang har betonats önskvärdheten av att
samhället får bättre medel att tillgodose bevarandeintressena. Ett uttryck för
detta synsätt är tilläggsdirektiven är 1972 till bygglagutredningen (K
1969:55), enligt vilka utredningen i sitt arbete skall överväga de synpunkter
som 1971 ärs riksdag anfört (KrU 1971:26) på skydd för kulturhisto-

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:196 26

riskt värdefulla bebyggelser och miljöer - således inte
bara enstaka byggnader. Bygglagutredningen överväger från bl. a. sådana
utgångspunkter frågan om en mer generell rivningsreglering inom
byggnadslagstiftningens ram.

Bevarandet av äldre byggnader är av stort allmänt
intresse. De intressen som gör sig gällande är främst samhäUsekonomiska,
kulturhistoriska och miljömässiga vartill kommer, när det gäller bostadshus,
hänsynen till de boende. Genom statsmakternas beslut våren 1973 på det
saneringspolitiska området har också slagits fast, att bostadsbyggnader bör
bevaras och moderniseras i den utsträckning det är tekniskt och ekonomiskt
möjligt (prop. 1973:21 och 22, CU 1973:19 och 20, rskr 1973:208 och 209).

Statsmakternas beslut på det saneringspolitiska området
innebär en väsentlig förstärkning av samhällets medel att främja en sanering av
det äldre bostadsbeståndet. Härigenom har samhället - och då särskilt
kommunerna - fått förbättrade möjligheter all planera, genomföra och finansiera
saneringsverksamheten inom äldre bostadsområden. Med stöd av
bostadssaneringslagen (1973:531) kan kommun få fastighetsägare ålagd att rusta
upp bostadslägenhet så att den uppfyller vissa krav på lägsta godtagbara
standard.

En omständighet som beaktades i samband med bostadssaneringslag-sliftningen
var att en fastighetsägare kunde göra ett beslut enligt bostadssaneringslagen
om upprustning verkningslöst genom rivning av det hus som skulle rustas upp.
Föredragande departementschefen konstaterade i prop. 1973:22 (s. 91) med
förslag tiU bostadssaneringslag m. m.,att garantierna mot rivning i sådant fall
behövde förstärkas. Genom tUlägg tiU författningar som reglerar rivningsfrågor
i vissa fall, nämligen byggnadsstadgan (1959:612) (BS) och kungörelsen (1971:1205)
om byggnadstillstånd, har sålunda föreskrivits att byggnadslov resp. byggnadstillstånd
för rivning inte får ges, om ansökan om upprustningsåläggande gjorts eller
sådant åläggande gäller.

Även om samhällets möjligheter att hävda bevarandeinlressena
sålunda förbättrats, finns det skäl att ställa frågan om dessa möjligheter i
avvaktan på ställningstagande till bygglagutredningens kommande förslag, är
tillräckliga för att tillgodose intresset av att rivning av t. ex. kulturhistoriskt
eller miljömässigt värdefull bebyggelse inte sker. Jag vill därför något uppehåUa
mig vid den lagstiftning som f. n. reglerar rivning och därmed sammanhängande
frågor.

Markägare är med avseende på markens användning för olika
slags bebyggelse underkastad de inskränkningar som föreskrivs i byggnadslagstiftningen
eller som meddelats med stöd av denna. I sådant hänseende föreskrivs bl. a. att
mark i allmänhet inte får användas för bebyggelse med mindre den vid
planläggning prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Nybyggnad får
inte ske i strid med fastställd plan. Med stöd av byggnadslagstiftningen kan
vidare i olika situationer utfärdas förbud mot nybyggnad.

Vid byggnadslovsprövningen kontrolleras att den byggande
iakttar vad

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:196 27

som sålunda föreskrivs. Byggnadslov får inte ges om tUlämnat
byggnadsföretag strider mot bl. a. byggnadslagstiftningen eller med stöd av
denna

t.
ex. i plan meddelade föreskrifter.

Byggnadslov krävs för nybyggnad och därmed jämförliga
åtgärder samt för bl. a. vissa ändringsarbeten på byggnad. Vidare krävs byggnadslov
för rivning av byggnad inom stadsplanelagt område.

Byggnadslagstiftningen
innehåller emellertid fömtom det nyss nämnda i samband med bostadssaneringslagsliftningen
gjorda tillägget till BS inga föreskrifter som innebär inskränkning i markägarens
befogenhet att riva byggnad på hans mark. Inte heller kan med stöd av
byggnadslagstiftningen i vart fall inte mot fastighetsägarens bestridande

utfärdas föreskrifter med sådan verkan. I
byggnadslovsärendet kan

därför i aUmänhet rivning inte vägras. Byggnadslovsprövningen är begrän

sad tUl att vara en tillsyn att rivningen sker på ett från bl. a. säkerhetssyn

punkter och hygieniska synpunkter betryggande sätt.

Däremot kan rivning av bebyggelse som är värdefull från
kulturhistoriska synpunkter hindras med stöd av lagen (1960:690) om
byggnadsminnen. Enligt denna lag kan nämligen byggnad, som bevarar egenarten
hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse
och som med hänsyn därrill är att anse som synerligen märklig, förklaras för
byggnadsminne av riksantikvarien, varvid denne kan meddela skyddsföreskrifter
av innebörd bl. a. att byggnaden inte får rivas.

Vidare är
även rivning i vissa fall av bostadshus underkastad den byggreglering enligt
lagstiftningen om byggnadstillstånd i främst konjunkturpolitiskt syfte som
gäller för s. k. oprioriterat byggande, dvs. i huvudsak allt både privat och
kommunalt byggande som sker utan stöd av statliga lån. Sålunda krävs inom ramen
för denna reglering byggnadstillstånd för rivning av flerfamiljshus inom område
med stadsplan i kommun med mer än 30 000 invånare. Ansökan om byggnadstillstånd
för rivning prövas av arbetsmarknadsmyndigheterna. 1 rivningsärendena inhämtas
yttrande av kommunen om husets Ijänlighet som bostadshus.

Under förarbetena till bostadssaneringslagsliftningen
övervägdes också ett förslag av saneringsutredningen alt nuvarande
rivningsreglering skulle ersättas med en för all bostadsbebyggelse i
flerfamiljshus gällande särskild rivningsreglering med en kommunal nämnd, i
allmänhet byggnadsnämnden, som prövningsmyndighet. Vid prövningen av rivningstUlslånd
enligt den föreslagna rivningsregleringen skulle bedömas husets betydelse från
bostadsförsörjningssynpunkt, varvid hänsyn skulle tas till även -kultur-och
miljömässiga värden. Utredningen förutsatte att denna ordning skulle vara
provisorisk i avbidan på resultatet av bygglagutredningens arbete.

I prop. 1973:22 erinrade föredragande departementschefen,
med anledning av saneringsulredningens förslag, om att ett mål för saneringsverksamheten
var att äldre byggnader borde bevaras och moderniseras i den omfattning det var
tekniskt och ekonomiskt möjligt. Lånereglerna hade därför föreslagits bli
utformade så att de gav bättre förutsättningar

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:196 28

för moderniseringsverksamheten. Detta förhållande i
förening med den prövning som redan skedde av rivningsärenden torde enligt
departementschefen i stor utsträckning förhindra omotiverade rivningar. Med
hänsyn bl. a. härtill och till att bygglagutredningen behandlade frågan om
reglering av rivningsverksamhelen i ett vidare perspektiv fann departementschefen
det inte vara nödvändigt att då ta upp utredningens förslag till
rivningsreglering.

Civilutskottet anförde emellertid i sitt av riksdagen
gillade betänkande (CU 1973:20, rskr 1973:209) i anledning av proposUionen, att
förslag tiU ändringar i byggnadslagstiftningen m. m. på grundval av
bygglagutredningens kommande betänkande inte kunde påräknas förrän om några
år. De ändringar som föreslagits i fråga om rivningsreglering i samband med
byggnadslov och byggnadstUlstånd täckte endast fall som aktualiserats enligt
bostadssaneringslagen men gav inte kommun ökade möjligheter att genomdriva ett
bevarandeintresse under ett programskede och under förhandlingar med
fastighetsägare. Även om kommunerna genom sin detaljplanering, i kanske inte
alltid utnyttjad utsträckning, skulle kunna motverka olämplig rivning, fanns
det enligt utskottets mening skäl att nu pröva frågan om ändrade regler för
rivningsregleringen i avvaktan på ställningstagande till bygglagutredningens
kommande förslag. Enligt utskottet borde därför Kungl. Maj:t överväga
möjligheten att snarast lämna förslag till en sådan provisorisk, ytterligare
rivningsreglering som skulle medge att man i byggnadslovsärenden får tiU stånd
en prövning motsvarande den kommunen ger uttryck för i byggnadstillståndsärendena.
Möjlighet torde enligt utskottet finnas att i övervägandena även beakta saneringsutredningens
kommande förslag.

Med anledning av väckta motioner framhöll kulturutskottet,
likaledes vid 1973 års vårsession, i sitt betänkande (KrU 1973:26), vilket
godtogs av riksdagen, att man i bebyggelseplaneringen borde ta betydande hänsyn
till de kulturhistoriska och miljömässiga värden som kunde vara förknippade med
en äldre bebyggelse och att frågor om rivning av dyhk bebyggelse därför borde
bedömas med ökad restriktivitet. Utskottet framföll att ett sådant krav skulle
bli i sak tillgodosett vid bifall lill civilutskottets förslag till provisorisk
rivningsreglering.

I sitt nya betänkande (SOU 1973:27) Sanering Hl anför
saneringsutredningen att de i prop. 1973:22 föreslagna åtgärderna för alt
hindra rivning av bostadshus är otillräckliga. Utredningen vidhäUer därför sitt
tidigare förslag om rivningsreglering. Utredningen vill därutöver väcka tanken
att göra sådan justering i byggnadslagen (1947:385) (BL) att byggnadsförbud
som kan meddelas för viss tid i avvaktan på planrevidering eller för att
hindra tUlkomst av icke önskvärd byggnad kan avse också förbud mot rivning av
byggnad.

Betänkandet har remissbehandlats och övervägs f. n. inom
inrikesdepartementet.

I enlighet med riksdagens önskemål har i en inom
civildepartementet upprättad promemoria (Ds C 1973:1) lagts fram förslag till
en provisorisk rivningsreglering. Promemorian har remissbehandlats.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:196 29

1 promemorian föreslås rivningsregleringen ske inom
byggnadslagstiftningens ram. En sådan principlösning, som så gott som
genomgående tillstyrkts av remissinstanserna, står i överensstämmelse med den
av riksdagen skisserade regleringen och även jag anser den vara lämplig.

Som konstateras i promemorian talar starka skäl för att
rivning av byggnad på motsvarande sätt som nybyggnad och andra väsentliga
miljöförändringar, åtminstone i vissa fall, underkastas en planmässig
reglering. För att åstadkomma en från allmänna synpunkter ändamålsenlig
bebyggelseutveckling kan det mången gång vara väl så angelägel att samhället
har tUlgång till medel att bevara äldre bebyggelse som det är att medel att
styra ny bebyggelse står tUl förfogande. Bygglagutredningen överväger från
sådana vidare utgångspunkter frågan om en mer genereU rivningsreglering inom
byggnadslagstiftningens ram.

I enlighet
med vad riksdagen uttalat bör en självklar utgångspunkt för en provisorisk
rivningsreglering vara att bygglagutredningens arbete inte föregrips. I promemorian
framhålls också att det är uteslutet att utan avbidan på resultatet av
bygglagutredningens arbete åstadkomma en sådan planmässig rivningsreglering som
enligt vad jag anfört är angelägen. Jag delar denna uppfattning. Över huvud
laget synes det, vUket också framhåUs i promemorian och godtas av flertalet
remissinstanser, vanskligt all, som ett provisorium och utan en mera allsidig
utredning som underlag, inom ramen för byggnadslagstiftningen genomföra en
ordning varigenom öppnas en möjlighet att mer generellt hindra rivning.

Det
förslag lill provisorisk rivningsreglering som läggs fram i promemorian syftar
till att hindra att ett sådant hus rivs som enligt kommunens planer bör rustas
upp och beträffande vilket kommunen förhandlar med ägaren om upprustning. Detta
syfte skulle enligt promemorian tillgodoses om förbud mot rivning av
ifrågavarande byggnad kunde sättas i kraft för viss tid. Enligt förslaget i
promemorian skulle högst två år vara till fyllest, om möjlighet fanns alt av
synnerliga skäl förlänga liden ytterligare högst ett år. Reformen begränsas i
promemorian vidare till stadsplanelagda områden och områden inom vilka
byggnadsförbud råder i avbidan på sådan planläggning. Enligt vad som framhålls
i promemorian torde också en på detta sätl begränsad reform som alltså bara
skulle ta sikte på saneringsmogen bostadsbebyggelse i väsentliga stycken
tillgodose det bl. a. vid riksdagsbehandlingen framförda önskemålet om ökat
skydd för kulturhistoriskt och miljömässigt värdefull bebyggelse.

Förslaget i promemorian alt åstadkomma en
rivningsreglering genom tidsbegränsade rivningsförbud har nästan genomgående
tillstyrkts av remissinstanserna. Enligt vad jag nyss anfört är det uteslutet
att i den provisoriska reform, varom nu är fråga, få tUl stånd en mera
genomgripande reglering. Jag finner mot denna bakgrund förslaget vara
ändamålsenligt.

Enligt
promemorieförslaget skall bostadsförsörjningssynpunkten vara avgörande vid
bedömningen av frågan om rivningsförbud skall utfärdas. Inom ramen för denna bedömning
- som inte, vilket vissa remissinstanser synes anse, är avsedd att vara
begränsad till endast flerfamiljshus - skall

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:196 30

man enligt promemorian i väsentliga stycken kunna
tillgodose också behovet av skydd för kulturhistoriskt och miljömässigt
värdefull bebyggelse. Emellertid har ett mycket stort antal remissinstanser
motsatt sig en begränsning av regleringen till bostadsbebyggelse. Enligt dessa
remissinstanser talar starka skäl för att man genom en rivningsreglering skall
kunna skydda all bebyggelse av kulturhistoriskt och miljömässigt värde, oavsett
om det rör sig om bostadsbebyggelse eller ej.

Promemorieförslaget synes ligga i linje med vad civilulskottet
avsett med sitt uttalande i sitt av riksdagen gillade betänkande CU 1973:20.
Detta uttalande gjordes i samband med behandlingen av förslaget tiU
bostadssaneringslag, och avsikten var att ge kommun ökade möjligheter att
genomdriva ett bevarandeintresse under ett programskede och under förhandlingar
med fastighetsägare. Utskottet uttryckte därvid önskemålet om en sådan
rivningsreglering som medgav att man i byggnadslovsärenden enligt
byggnadslagstiftningen fick tiU stånd en prövning motsvarande den kommunen gav
uttryck för i ärendena angående byggnadstillstånd. Jag vill framhålla att den
prövning som kommunen har att göra i byggnadstUlståndsärendena avser just
husets tjänlighet som bostadshus.

Emellertid har den starka remissopinionen på nu
ifrågavarande punkt övertygat mig om att promemorieförslaget getts en något för
stark begränsning. Vad som kommit fram under remissbehandlingen visar sålunda
att det många gånger, då kulturhistoriska eUer mUjömässiga skäl särskUt starkt
talar för ett bevarande, skulle bli omöjligt att hävda bevarandeintresset, om
man begränsade rivningsregleringen till bostadshus. Som jag också i börian av
mitt anförande framhållit är bevarandet av äldre byggnader över huvud taget av
stort allmänt intresse. Jag finner därför de skäl som förebragts för att rivningsregleringen
skall omfatta även annan bebyggelse än bostadshus övertygande och förordar att
i denna provisoriska reform rivningsförbud skall kunna utfärdas, om förbudet är
påkallat från bostadsförsöriningssynpunkt eller för bevarande av kulturhistoriskt
eller miljömässigt värdefull bebyggelse. Som en konsekvens härav bör den i
promemorian föreslagna anknytningen till bostadssaneringslagen inte behållas.

Den i promemorian gjorda begränsningen av
tillämpningsområdet för rivningsförbud till område med stadsplan eller område
där förbud mot nybyggnad enligt 35 § BL råder har mött erinringar från några
remissinstanser. Dessa anser att tillämpningsområdet bör vidgas, eftersom
bebyggelse som framför aUt av kulturhistoriska skäl är värd att skyddas kan
vara belägen även inom andra områden än de i promemorian angivna.

Som dessa remissinstanser framhållit är naturligtvis
sådana fall tänkbara, där ett bevarandeintresse kan göra sig gällande även
utanför sådana områden som avses i promemorieförslaget, särskilt om man som jag
har förordat i det föregående inte begränsar rivningsförbud till
bostadsbebyggelse utan låter det omfatta all kulturhistoriskt eller
miljömässigt värdefuU bebyggelse. Emellertid måste rivningsskyddet anses ha
sitt aUra största berättigande inom äldre stadskärnor och dylika

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:196 31

områden, dvs. områden som regelmässigt ligger inom
stadsplan eUer i vart fall är föremål för nybyggnadsförbud och där man kan
befara en forcerad rivning. Att i den provisoriska, tUl tiden begränsade
reform, som det nu är fråga om, utvidga liUämpningsområdet ytterligare kan
enligt min mening komma att medföra en alltför stor belastning på det organ som
har att meddela rivningsförbud och förhindra att man koncentrerar sig på de
områden, som enligt vad jag nyss har anfört är i behov av särskilt skydd. Jag
biträder därför promemorieförslaget.

I promemorian föresläs att rivningsförbuden begränsas till
att gälla högst två år med möjlighet till förlängning ytterligare högst ett år
om synnerliga skäl föreligger. Det kan ifrågasättas om en tidsbegränsning över
huvud taget kan anses motiverad, om man i enUghet med vad jag förordat i det
föregående inte längre anknyter till enbart bostadsförsöriningssyn-punkten och hostadssaneringslagen
utan utsträcker tillämpningsområdet för rivningsförbudet till alla
kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefulla byggnader. Som jag emellertid
flera gånger tidigare har framhållit är det fråga om en provisorisk reform i avbidan
på den väntade, mera genomgripande rivningsreglering, som kan bU resultatet av
bygglagutredningens kommande betänkande. För att inte föregripa och i aUtför
stor utsträckning binda den kommande regleringen förordar jag därför i likhet
med promemorian att rivningsförbuden tidsbegränsas. Jag vill också framhålla
att, när det gäller annan kulturhistoriskt intressant bebyggelse än
bostadsbebyggelse där åtgärder enligt bostadssaneringslagen inte kan komma i
fråga, ett tidsbegränsat rivningsförbud i många fall kan ge det rådrum som eventueUt
kan behövas för att bedöma om åtgärd enligt byggnadsminneslagen bör tillgripas.

När det gäller omfattningen av tidsbegränsningen framhålls
i flera remissyttranden att de i promemorieförslaget angivna tiderna är för
korta med hänsyn till kommunernas och de kulturvårdande myndigheternas resurser
för inventering och planering. Jag finner de skäl som anförts för en
förlängning av tidsfristerna vara övertygande. Jag förordar, i likhet med de
flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan, en förbudstid om högst tre år
med möjlighet tUl förlängning med högst två år. Av det sagda framgår att jag i
denna provisoriska reform inte kan biträda väckta förslag om att i stället
anknyta till de tider under vilka förbud mot nybyggnad gäller. En sådan ordning
kan medföra att rivningsfrågan hålls öppen under en alltför lång tid.

Genom att rivningsförbuden tidsbegränsas anser jag, i
likhet med vad som anförs i promemorian, det inte behövligt med regler om
ekonomisk kompensation till fastighetsägare.

De senaste årens lagstiftning rörande
markanvändningsfrågor har inneburit etl ökat inflytande för kommunala organ och
den fortsatta UtveckUngen kan förväntas gå i samma riktning. I enlighet med vad
riksdagen har uttalat och i likhet med promemorieförslaget förordar jag därför
att det skaU ankomma på ett kommunalt organ att handha frågor om
rivningsförbud. I promemorian föreslås att byggnadsnämnden skall

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:196 32

vara det kommunala organ som beslutar i frågan. Förslaget
tillstyrks av bl. a. planverket, som finner det naturligt att beslutsfunktionen
handhas av byggnadsnämnden. Några remissinstanser anser emellertid att beslut
om rivningsförbud i stället skall fattas av kommunfullmäktige i Ukhet med vad
som är fallet vid t. ex. anlagande av stadsplan.

En rad olika synpunkter kan behöva läggas på ett ärende om
rivningsförbud, t. ex. plansynpunkter, tekniska och ekonomiska synpunkter,
bostadsförsörjningssynpunkter och kulturhistoriska synpunkter. Sådana
synpunkter företräds av olika kommunala organ, men något organ måste ha den
samordnande och beslutsfattande funktionen. Skäl kan naturligtvis tala för att
kommunfullmäktige ges den roUen.

Jag vUl emellertid erinra om att rivningsförbud, både
enligt vad jag har förordat och enligt promemorieförslaget, skall kunna
meddelas både för alla byggnader inom visst område och för viss byggnad. Som
jag skall utveckla närmare i det följande förutsätts rivningsförbud i allmänhet
ha föregåtts av någon form av planmässig bedömning. Det synes naturligast att
sådana bedömningar görs av kommunfullmäktige, medan den närmare prövningen från
fall tiU fall får ankomma på byggnadsnämnden. Som jag närmare skall utveckla i
det följande kan fråga om rivningsförbud ibland tänkas uppkomma först i ärende
om byggnadslov för rivning.

Som framhålls i promemorian är det vidare angeläget att
bedömningen i ärende om rivningsförbud samordnas med den bedömning som kan ske
i ärende om byggnadslov avseende t. ex. ombyggnad eller annat ärende som
handläggs av byggnadsnämnd rörande samma byggnad. Det får sålunda inte
förekomma att å ena sidan rivningsförbud meddelas och å andra sidan t. ex.
byggnadslov för trängande förbättrings- eller ändringsarbeten vägras eller
kanske t. o. m. rivningsföreläggande med stöd av 5 1 § 1 mom. BS utfärdas.

Med hänsyn till del anförda förordar jag att
promemorieförslaget i denna del genomförs.

Jag delar också uppfattningen i promemorian all beslut om
rivningsförbud inte skall behöva underställas statlig myndighet för att få
rättsverkningar. Som anförs i promemorian finns det knappast andra skäl än
rättssäkerhetssynpunkter som skulle tala för etl underställningsförfarande och
dessa tillgodoses lika väl genom parts besvärsrätt. Besvär bör i sista instans
föras hos Kungl. Maj:t.

Företrädare för de antikvariska intressena har i detta
sammanhang föreslagit införande av rätt för riksantikvarieämbetet och
landsantikvarie att anföra besvär över beslut om rivningsförbud. Jag finner det
angeläget att de antikvariska intressena blir väl belysta i detta sammanhang.
Det bör emellertid ske genom ett samråd mellan kommunen och de antikvariska
myndigheterna: Att införa besvärsrätt för dessa myndigheter skulle stämma
mindre väl överens med det sätt varpå relationerna mellan statliga och
kommunala myndigheter bör byggas upp på detta område.

Som jag redan antytt anförs i promemorian att formerna för
kommunens bedömning av frågan om viss byggnad bör stå kvar inte synes

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:196 33

behöva regleras men att bedömningen normalt torde framgå
av en upprättad saneringsplan eller plan enligt BL. Jag delar uppfattningen att
detta normall bör vara fallet. Jag vill emellertid betona att varken
promemorieförslaget eller vad jag har förordat innebär att byggnadsnämnden för
den skull skulle vara förhindrad att meddela rivningsförbud när sådan plan inte
finns. Så snart det i det enskilda fallet står klart att förutsättningar för
rivningsförbud föreligger kan självfallet ett sådant meddelas. Ofta kan detta
vara fallet just när någon planläggning i bevarandesyfte inte upprättats.
Sålunda kan tänkas att det först genom att rivningsfrågan aktualiserats i ett
byggnadslovsärende kommer fram att en sådan planläggning behövs. Givetvis skall
rivningsförbud då kunna meddelas för att möjliggöra att erforderliga
inventeringar och planulred-ningar utförs.

Remissbehandlingen av promemorieförslaget har föranlett
vissa påpekanden rörande erforderliga följdändringar i BL och BS. Jag
återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen till författningsförslagen.

Arbetsmarknadsstyrelsen och Näringslivets
byggnadsdelegation har tagit upp frågan om den nuvarande rivningsregleringen
inom ramen för lagstiftningen om byggnadstillstånd bör upphävas, om de förslag
jag nu har lagt fram blir genomförda. Som styrelsen anfört måste det anses som
mindre angeläget från arbelsmarknadssynpunkt att ha en särskild reglering
beträffande rivningsarbete. Inte heller från bostadsförsöriningssynpunkt finns
det behov av att behålla en sådan reglering vid sidan av de bestämmelser som
jag nu har föreslagit. Enligt vad jag har erfarit kommer chefen för
inrikesdepartementet att, om de nu framlagda förslagen genomförs, i ett senare
sammanhang ta upp frågan om att upphäva den nuvarande rivningsregleringen inom
ramen för lagstiftningen om byggnadstillstånd. Detta medför att en mindre
ändring måste göras i bostadssaneringslagen.

Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom civildepartementet
upprättats förslag Ull

1
lag om ändring
i byggnadslagen (1947:385),

2
kungörelse om
ändring i byggnadsstadgan (1 959:61 2) och

3
lag om ändring
i bostadssaneringslagen (1973:531).

Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen

35 a §

Bestämmelserna om rivningsförbud föreslås i enlighet med
promemorieförslaget införda i en ny paragraf, 35 a §, i BL. Paragrafen har,
med hänsyn till att dess tillämpningsområde i enlighet med vad jag anfört i

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:196 34

den allmänna motiveringen begränsats till att gälla inom
område med stadsplan eller område med förbud mot nybyggnad i avbidan på antagande
eller ändring av stadsplan, sin naturliga plats bland bestämmelserna om
nybyggnadsförbud i BL:s tredje avdelning, som handlar om stadsplan och
stadsplans rättsverkningar.

I enlighet
med vad jag anfört i den allmänna motiveringen anges i första stycket såsom
förutsättning för att rivningsförbud får utfärdas att förbudet skaU vara påkaUat
från bostadsförsöriningssynpunkt eller för bevarande av kulturhistoriskt eUer
miljömässigt värdefuU bebyggelse.

Paragrafen är utformad så att det framgår all
rivningsförbud kan avse viss byggnad eller byggnaderna inom visst område.

I andra
stycket anges att rivningsförbud får meddelas för en tid av högst tre år men
att, om synnerliga skäl föreligger, förbudet får förlängas med högst två år. Av
uttrycket synnerliga skäl följer att förlängning av förbudet bör ske endast i undantagsfaU.
Beslut om förlängning skall meddelas innan giltighetstiden för det ursprungliga
förbudet gått ut och sådant beslut kan meddelas endast en gång.

151 §

I paragrafen ges bestämfnelser om att vissa beslut av
länsstyrelse enligt BL, t. ex. om förbud mot nybyggnad, skaU lända tiU
efterrättelse utan hinder av förd klagan. Såsom bl. a. planverket framhåUit bör
också ett beslut om rivningsförbud, för att få avsedd betydelse, ha samma
verkan. I ett nytt andra stycke föreskrivs därför att vad som föreskrivs i
paragrafen om beslut av länsstyrelse också skall gälla byggnadsnämnds beslut om
rivningsförbud.

Förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan

24 § 1 mom.

Paragrafen föreskriver bl. a. skyldighet för länsstyrelsen
att underrätta markägarna om vissa förbud, bl. a. mot nybyggnad, enligt BL och
att på karta eller annorledes tydligt ange det område som avses med förbudet. I
ett nytt sista stycke till stadgandet föreskrivs att motsvarande skyldighet att
underrätta markägarna och att ange området skall åvUa byggnadsnämnd i fråga om
beslut om rivningsförbud.

54 § I mom.

Systematiskt bör rivningsförbudet utformas så att det utan
särskUd föreskrift skall ha den verkan att byggnadslov för rivning skall
vägras. Att rivningsförbud kan meddelas också för byggnad inom område där
byggnadsförbud råder i avbidan på stadsplaneläggning föranleder vidgning av
byggnadslovsplikten lill att gälla också rivning av byggnad inom sådant område.
Stadgandets näst sista stycke föreslås därför ändrat i enUghet härmed.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:196 35

Med hänsyn till att rivningsförbuden i enlighet med vad
jag tidigare har förordat kommer att få en begränsad giltighetstid finner jag
inte, som länsstyrelsen i Kalmar län förordat, erforderligt att införa
möjlighet att medge undantag från ett rivningsförbud. Ett rivningsförbud kan
givetvis upphävas helt eller till viss del av byggnadsnämnden, om det inte
längre anses behövligt t. ex. på grund av att planeringsarbetet avslutats eller
åtgärder kommit till stånd enligt bostadssaneringslagen i önskad omfattning.

Förslaget till lag om ändring i bostadssaneringslagen

10 § första stycket bostadssaneringslagen föreskriver bl.
a. skyldighet att sända beslut om upprustningsåläggande till länsarbetsnämnden.
Den nu föreslagna ändringen, som innebär att denna skyldighet upphör, är
föranledd av all den nuvarande rivningsregleringen inom ramen för
lagstiftningen om byggnadstillstånd avses bli upphävd, om de förslag jag har
lagt fram blir genomförda.

Ikraftträdande

Författningsändringarna bör, i likhet med
bostadssaneringslagen, träda i kraft den 1 januari 1974. Några särskilda
övergångsbestämmelser behövs inte.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t

dels föreslår riksdagen att antaga förslagen
till lag om ändring i

byggnadslagen (1947:385) och lag om ändring i
bostadssaneringslagen

(1973:531),

dels bereder riksdagen tillfälle att avge yttrande över
förslaget till

kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan (1959:612).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:196 36

Bilaga

1 Förslag till

Lag om ändring i byggnadslagen (1947:385)

Härigenom förordnas att i byggnadslagen (1947:385)' skall
införas en ny paragraf, 35 a, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35 a §

Byggnadsnämnden får meddela förbud mot rivning av byggnad
inom område med stadsplan eller inom område där förbud mot nybyggnad råder
enligt 35 §, om byggnaden inrymmer bostadslägenhet som ägaren regelmässigt
uthyr för annat ändamål än fritidsändamål och som ej utgör del av hans egen
bostad och om sådant förbud är påkallat från bostadsförsörjningssynpunkt.

Förbud enligt första stycket får meddelas för en tid av
högst två år. Om synnerliga skäl föreligger får förbudet förlängas ytterligare
högst ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

Lagen omtryckt 1972:775.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:196 37

2 Förslag tUl

Kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

Härigenom förordnas att 54 § 1 mom. byggnadsstadgan
(1959:612)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

54 § I mom.

Åtgärd, som enligt 75 § är all hänföra tiU nybyggnad, må
ej förelagas utan byggnadsnämndens lov (byggnadslov).

Byggnadslov erfordras jämväl för följande åtgärder,
nämligen

sådan lUl nybyggnad ej hänförlig ändring av byggnad, som
berör konstruktionen av dess bärande delar eller av eldstäder, rök- eUer
ventilationskanaler eller som avsevärt påverkar dess planlösning eUer yttre
utseende;

sådan till nybyggnad ej hänförlig ändring av byggnad, som
innefattar inrättande av ledningar för vattenförsörjning eller avlopp samt
därmed förbundna anordningar, så ock mera väsentlig ändring av befintlig sådan
ledning eller anordning;

ianspråktagande av byggnad eller del därav för väsentligen
annat ändamål än del, vartill byggnaden förut varit använd eller som finnes
angivet å godkänd ritning;

uppförande eUer väsentlig ändring av mur, plank eUer
därmed jämförlig anordning;

schaktning, fyUning eller annan liknande åtgärd inom tomt,
såvida åtgärden innebär avsevärd ändring av höjdläget för tomten eller del
därav;

inrättande av fast cistern eller annan fast anordning för
hantering eller förvaring av brännbara vätskor, såvida åtgärden ej avser
allenast alt tillgodose viss fastighets husbehov; samt

inrättande av upplag.

Inom område med stadsplan Inom område med stadsplan er-

erfordras härutöver byggnadslov fordras härutöver
byggnadslov för

för omfärgning av fasad som ej omfärgning av fasad som ej vetter

vetter mot kringbyggd gård eller mot kringbyggd gård eUer annan

annan sådan plats, för utbyte av sådan plats, för utbyte av laktäck-

laktäckningsmaterial, för rivning ningsmaterial, för rivning av bygg-

av byggnad samt för uppsättande nad samt för uppsättande eUer

eller väsentlig ändring av skyll el- väsentlig ändring av skylt eUer

ler ljusanordning. Vad sålunda gäl- ljusanordning. Vad sålunda gäller

ler om skylt och ljusanordning äger motsvarande tillämpning, i

äger motsvarande tUlämpning in- fråga om rivning inom område där

om område med byggnadsplan. förbud mot nybyggnad gäller en-

I Stadgan omtryckt 1972:776.

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:196 38

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ligt 35 § byggnadslagen och i fråga om skylt och
ljusanordning inom område med byggnadsplan.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1974.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

12 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (12)

12 kopplingar i 10 dokument.

  1. Prop. 1985/86:1 med förslag till ny plan- och bygglag i texten
  2. Bet. 1974:CU13 Civilutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:1 i vad avser åtgärder inom bostadspolitikens ram för bevarande av kulturhistoriskt och miljömässi… s. 4 i texten
  3. Bet. 1974:CU4 Civilutskottets betänkande i anledning av motion om förbud mot ändring eller rivning av kulturhistoriskt värdefulla byggnader i texten
  4. Prop. 1974:1 Statsverkets tillstånd och behov under bugetåret 1974/75 i texten
  5. Prop. 1974:150 Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer för bostadspolitiken m.m. s. 302 i texten

Visa alla 10