Kungl. Maj:ts proposition med förslag till bostadssaneringslag m.m.
1973 · 164 sidor, varav 145 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 145 av 164 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1973:22, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till bostadssaneringslag m.m.
Dokumentets text
Kungl.
Maj:ts proposition nr 22 år 1973 Prop. 1973: 22
Nr 22
Kungl.
Majits proposition med förslag till bostadssaneringslag m. m. given Stockholms
slott den 30 mars 1973.
Kungl. Maj:t viU härmed, under åberopande av bUagda
utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden och lagrådets protokoll,
föreslå riksdagen att bifaUa de förslag om vars avlåtande tUl riksdagen föredragande
departementschefen hemstäUt.
GUSTAF ADOLF
ERIC
HOLMQVIST
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs förslag fram tUl
bostadssaneringslag samt viss ändring i annan lagstiftning.
Den föreslagna bostadssaneringslagen utgör ett
komplement till de förslag i fråga om bl. a. planering och finansiering av
saneringsverksamheten som har lagts fram i prop. 1973: 21 om sanering av det
äldre bostadsbeståndet. Genom lagen föreslås hyresnämnd få möjlighet att på
ansökan av kommun ålägga fastighetsägare att rusta upp bostadslägenhet så att
den uppfyller kraven enligt den lägsta godtagbara standard varom förslag till
riktlinjer lagts fram i den nämnda propositionen. Möter hinder mot upprustning
av ekonomiska skäl eller kan byggnadslov till upprustningen inte påräknas,
föreslås att hyresnämnden skall kunna meddela förbud mot att använda lägenheten
för bostadsändamål (användningsförbud).
Lagförslaget innehåller dessutom bestämmelser om
tvångsåtgärder för de fall då fastighetsägare underlåter att ställa sig
hyresnämndens beslut till efterrättelse. De föreslagna tvångsåtgärderna, som
skall kunna tillgripas endast på ansökan av kommunen, är vite,
tvångsförvaltning enligt lagen (1970: 246) om tvångsförvaltning av
bostadsfastighet samt inlösen. Beslutar hyresnämnden om tvångsförvaltning,
skall det ingå i förvaltarens uppgifter att utföra den upprustning som
fastighetsägaren ålagts. I sådant beslut skall nämnden kunna ge förvaltaren
tUlstånd att ta upp nödvändigt lån till upprustningen och ansöka om inteckning.
ItUösen
1
Riksdagen 1973.1 saml Nr 22
Prop. 1973: 22 2
avses
komma till användning, när det kan antas att upprustning inte kan bli utförd
under tvångsförvaltning.
I
propositionen föreslås vidare följdändringar i lagen (1970: 246) om
tvångsföi-valtning av bostadsfastighet, byggnadsstadgan (1959: 612) och i det
förslag till lag om arrendenämnder och hyresnämnder som har lagts fram I prop.
1973: 23.
I
förköpslagen (1967: 868) föreslås den ändringen att kommun skall kunna utöva
förköp också när försäljning omfattar tomträtt.
De
förslag angående statligt ekonomiskt stöd till saneringsåtgärder som har lagts
fram i prop. 1973: 21 Innebär bl. a. att fastighetsägare i vissa fall kan komma
1 åtnjutande av subvention. För att sådan subvention skall komma de boende
till godo föreslås ändring i lagen (1942: 429) om hyresreglering.
Bostadssaneringslagen
och flertalet av lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1974.
Prop. 1973: 22
1
Förslag till Bostadssaneringslag
Härigenom
förordnas som följer.
Inledande
bestämmelser
1 §
Denna lag äger tillämpning på fastighet på vUken finns bostads
lägenhet som fastighetens ägare regelmässigt uthyr för annat ändamål
än fritidsändamål och som ej utgör del av hans egen bostad. Lagen
gäller dock ej fastighet som tillhör staten eller kommun.
När byggnad tillhör innehavare av inskriven
tomträtt, äger bestämmelserna i denna lag motsvarande tillämpning på tomträtten.
I fråga om byggnad som eljest tillhör annan än ägaren av marken gäller lagen i
tiUämpliga delar.
2 §
Har bostadslägenhet ej den lägsta standard som kan godtagas, får
hyresnämnd på ansökan av kommunen och under föratsättning som
anges i 5 eller 6 § ålägga fastighetens ägare att vidtaga åtgärd som
behövs för att lägenheten skall uppnå sådan standard (uppmstnings-
åläggande) eller förbjuda att lägenheten användes för bostadsändamål
(användningsförbud).
Står fastigheten under förvaltning enUgt lagen (1970:
246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet, skall hyresnämnden, i stället
för att meddela upprustningsåläggande, föreskriva att i förvaltningen skall
ingå att vidtaga de upprustningsåtgärder som nämnden föreskriver. Vad i lagen
sägs om upprustningsåläggande skall äga motsvarande tillämpning på sådan
föreskrift.
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
meddelar bestämmelser om vad som skall förstås med lägsta godtagbara standard.
3 §
Ansökan om upprustningsåläggande eller användningsförbud kan
riktas mot den för vilken lagfart senast är bevUjad eller sökt, även om
denne har överlåtit fastigheten iiman ansökan göres.
Överlåtes fastigheten sedan ansökan gjorts eller är
fall som avses i första stycket, skall rättegångsbalkens bestämmelser om verkan
av att det varom tvistas överlåtes och om tredje mans deltagande I rättegång
äga motsvarande tillämpning.
Om tvist angående äganderätten är antecknad i
fastighetsboken, kan ansökan riktas mot den som innehar fastigheten med
äganderättsanspråk.
4 §
I fråga om förfarandet vid hyresnämnden i ärenden enligt denna
lag finns bestämmelser i lagen (1973: 000) om arrendenämnder och
hyresnämnder.
Förutsättningar
för upprustningsåläggande och användningsförbud m. m.
5 §
Uppmstnlngsåläggande får meddelas, om fastigheten med hänsyn
till kostnaden for den åtgärd som avses med åläggandet kan beräknas
ge skäligt ekonomiskt utbyte.
Prop.
1973: 22 4
6
§ Användningsförbud får
meddelas, om fastigheten efter åtgärd som avses i 2 § första stycket kan
beräknas ej ge det utbyte som avses i 5 § eller om det kan antagas att
byggnadslov till åtgärden ej kommer att beviljas. Sådant förbud får meddelas
endast beträffande lägenhet som har betydande brister i förhållande till lägsta
godtagbara standard.
7
§ Har upprustningsåläggande
meddelats men beviljas ej byggnadslov till den åtgärd som avses med
åläggandet, är åläggandet förfallet.
Har byggnad vari finns lägenhet som avses med
upprustningsåläggande eller användningsförbud rivits, är åläggandet eller
förbudet förfallet.
Har sådan åtgärd vidtagits att lägenhet, som avses
med användningsförbud, uppnår lägsta godtagbara standard, är förbudet
förfallet.
Om i annat fall kommunen förklarar att den ej
påfordrar att åtgärd, som avses med upprustningsåläggande, vidtages eller att
användningsförbud skall iakttagas, är åläggandet eller förbudet förfallet.
Verkan
av beslut i vissa fall m. m.
8
§ Har upprustningsåläggande
eller användningsförbud meddelats och övergår fastigheten till ny ägare, gäUer
åläggandet eller förbudet mot denne.
9
§ I upprustningsåläggande skall
bestämmas viss tid inom vUken åtgärd som avses med åläggandet skall ha
vidtagits.
Föreligger särskilda skäl, får hyresnämnden på
ansökan av fastighetsägaren förlänga tiden. Sådan ansökan skall göras före
utgången av den löpande tidsfristen.
I
användningsförbud skall anges från vilken tidpunkt förbudet gäller.
Anteckning
i fastighetsboken m. m.
10 §
Beslut om upprustningsåläggande eUer användningsförbud skall
genast sändas till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighets
boken eller tomträttsboken. Beslut om uppmstnlngsåläggande skall sän
das även till länsarbetsnämnden och byggnadsnämnden.
Har staten eller kommun förvärvat fastighet på
vUken finns lägenhet som avses med upprustningsåläggande eUer
användningsförbud, skall på anmälan av staten eller kommunen göras anteckning i
fastighetsboken eller tomträttsboken att åläggandet eller förbudet förfallit.
11
§ När åtgärd som avses med
upprustningsåläggande vidtagits eller när enligt 7 § åläggande eller
användningsförbud förfallit, skall kommunen genast anmäla det till
inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken.
12
§ Gör ej kommunen anmälan som
avses i 11 §, skall hyresnänmden på ansökan av fastighetsägaren göra sådan
anmälan.
Vite,
tvångsförvaltning, inlösen m. m.
13 §
Upprustningsåläggande och användningsförbud får förenas med
vite.
Prop.
1973: 22 5
I fall som avses i 8 § gäller utsatt vite ej mot
den nye ägaren, men hyresnämnden får utsätta vite för denne.
14 §
Utför fastighetsägaren ej åtgärd som föreskrivits i uppmstnlngs
åläggande, får hyresnämnden på ansökan av kommunen, i stället för
att utsätta vite, besluta att ställa fastigheten under förvaltning enligt
lagen (1970: 246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet. Meddelas
sådant beslut eller ställes eljest fastighet, som berörs av upprustnings
åläggande, under förvaltning enligt nämnda lag, ingår i förvaltningen
att utföra de med åläggandet avsedda åtgärderna. Därvid skall bestäm
melserna i nämnda lag äga motsvarande tUlämpning, dock att hyres
nämnden redan vid förordnandet om tvångsförvaltning äger tUIåta för
valtaren att upptaga lån och ansöka om inteckning samt att befogenhet
enligt 13 § samma lag skall tillkomma även kommunen.
Förelägger hyresnämnden nytt vite, skall bestämmas
ny tid inom vilken åtgärden skall ha vidtagits.
15
§ Ansökan om tvångsförvaltning
skall göras inom två år från utgången av den tid som bestämts enligt 9 §
eller, om ny tid bestämts enligt 14 § andra stycket, inom två år från utgången
av den nya tiden. Ansökan, som ej sker inom föreskriven tid, upptages ej tUl
prövning.
16
§ Utför fastighetsägaren ej den
åtgärd som föreskrivits i upprustningsåläggande och är förhållandena sådana
att åtgärden kan antagas ej komma att bli utförd under tvångsförvaltning, får
kommunen lösa fastigheten, om ej åtgärden avser arbete av endast ringa
omfattning.
17
§ Talan om inlösen skall väckas
vid fastighetsdomstolen senast inom två år från utgången av den tid som
bestämts enUgt 9 § eller, om ny tid bestämts enligt 14 § andra stycket, inom
två år från utgången av den nya tiden. Väckes ej talan inom nämnda tid, är
rätten till talan förlorad. I fråga om inlösen gäller i övrigt
expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar, dock med undantag för 4
kap. 2 §. Bestämmelserna i 4 kap. 3 § expropriationslagen äger tUlämpning i
fråga om värdeökning som ägt mm under tiden från dagen tio år före det talan
väcktes vid domstol.
18
§ Överträder fastighetsägare
användningsförbud, får hyresnämnden utsätta nytt vite.
Övriga
bestämmelser
19 §
Kommunen får besiktiga fastighet I den mån det är nödvändigt
för att förbereda eller utföra talan enligt denna lag.
Lämnas
kommunen ej tUlfälle till besiktning som avses i första stycket, får
hyresnämnden förelägga fastighetsägaren att vid vite hålla fastigheten
tUlgänglig för besiktning.
20
§ Fråga om uttagande av vite
som förelagts med stöd av denna lag prövas av hyresnämnden på yrkande av
kommunen. Vite får ej förvandlas.
21
§ Mot beslut i fråga som enligt
denna lag skall prövas av hyresnämnd föres talan genom besvär, om beslutet
avser fråga om upprustningsåläggande eller användningsförbud eller åtgärd
enligt 12 §, hos
Prop.
1973: 22 6
Svea
hovrätt och eljest hos den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är
belägen.
Besvärshandlingen
skall inges tUl hovrätten eller, om talan skall fullföljas hos
fastighetsdomstolen, tUl denna inom tre veckor från den dag beslutet
meddelades. Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller
inom rätt tid, skall den avvisas. Har besvärshandlingen före besvärstidens
utgång kommit in till hyresnämnden, skall besvären ändå upptagas till prövning.
22 §
I besvärsmål vid fastighetsdomstol samt i Svea hovrätt, när talan
från hyresnämnd fullföljs direkt tUl hovrätten, skall part kallas att
muntligen höras, om ej sådant hörande saknar betydelse för utredningen.
I
fråga om handläggningen vid fastighetsdomstolen av besvärsmål äger utöver
första stycket 52 kap. 3 och 512 §§ rättegångsbalken motsvarande tillämpning.
Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället fastighetsdomstolen.
23
§ Bifalles fastighetsägarens
talan i besvärsmål, kan kommunen åläggas att ersätta honom hans
rättegångskostnad. I övrigt svarar vardera parten för sin rättegångskostnad, i
den män ej annat följer av 18 kap. 6 § rättegångsbalken.
24
§ Beträffande rättegången i
Svea hovrätt I mål som fullföljs från hyresnänmd gäller, med de avvikelser som
följer av 2123 §§, I tillämpliga delar vad som är föreskrivet i
rättegångsbalken om tvistemål och om besvär.
Första stycket gäller i tillämpliga delar även
rättegången i högsta domstolen.
Denna
lag träder I kraft den 1 januari 1974.
Bestämmelsen
i 17 § om tillämpningen av 4 kap. 3 § expropriationslagen (1972: 719) gäller
ej i fråga om värdeökning som ägt rum före utgången av juni 1971.
2
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1970: 246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet
Härigenom förordnas, att 1 § lagen (1970: 246) om
tvångsförvaltning av bostadsfastighet skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
1 § Om ägare av fastighet, vUken Innehåller
bostadslägenhet som är uthyrd av ägaren och ej utgör del av dennes egen
bostad, väsentligen försummar vården av fastigheten eller underlåter att
vidtaga uppenbart angelägna åtgärder för att bevara sundhet, ordning och skick
inom fastigheten och det finns anledning antaga att rättelse ej kommer att
ske, kan
1
Lagen omtryckt 1971: 544.
Prop. 1973: 22 7
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
hyresnämnden ställa fastigheten under förvaltning enligt
denna lag. Fastighet, som äges av staten eller av kommun, kan ej ställas under
förvaltning.
Bestämmelserna i denna lag om
fastighet äger, i fall då bostadshus tillhör innehavare av inskriven tomträtt,
motsvarande tillämpnuig på tomträtten. I fråga om bostadshus som eljest tillhör
annan än ägaren av marken gäller lagen i tUlämpliga delar. Såsom ägare av
fastighet anses, när omständigheterna föranleder det, annan som innehar
fastigheten.
Om möjlighet att i visst fall ställa
fastighet under förvaltning enligt denna lag finns bestämmelser i
bostadssaneringslagen (1973: 000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.
3 Förslag till
Lag om ändring i förköpslagen (1967: 868)
Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ förköpslagen (1967:
868) skaU ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Kommun har förköpsrätt enligt denna
lag vid försäljning omfattande sådan fast egendom som med hänsyn till den
framtida utvecklingen kräves för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning.
Föreslagen lydelse
1 §
Kommun har förköpsrätt enligt denna
lag vid försäljning omfattande sådan fast egendom som med hänsyn till den
framtida utvecklingen kräves för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning.
Förköpsrätt föreligger även vid försäljning av tomträtt i sådan egendom.
Vad i lagen sägs om fast egendom
eller fastighet skall, om ej annat är föreskrivet, i tillämpliga delar gälla
även tomträtt. Vad som sägs om lagfart skall, när försäljning omfattar
tomträtt, i stället avse inskrivning av förvärv av tomträtt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förköpsrätt får ej utövas, om
1.
den sålda
fastigheten eUer, när försäljning avser flera fastigheter, varje fastighet har
en ägovidd som understiger 3 000 kvadratmeter och ett värde som är lägre än
200 000 kronor,
2.
staten är
säljare,
3.
staten eller
landstingskommun är köpare,
4.
köparen är
säljarens make och ej heller om köparen eller, när makar förvärvar gemensamt,
endera av dem är säljarens eUer också, om denne är gift, hans makes avkomling,
syskon eller syskons avkomling,
5.
när
försäljningen sker på exekutiv auktion,
6.
försäljningen
avser endast andel av fastighet samt köparen redan äger annan andel i fastigheten
och denna andel förvärvats på annat sätt än genom gåva.
Förköpsrätt får ej utövas, om
1.
den sålda
fastigheten eller, när försäljning avser flera fastigheter, varje fcistighet
har en ägovidd som understiger 3 000 kvadratmeter och ett värde som ar lägre
än 200 000 kronor,
2.
staten är
säljare,
3.
staten eller
landstingskommun är köpare,
4.
köparen är
säljarens make och ej heller om köparen eller, när makar förvärvar gemensamt,
endera av dem är säljarens eller också, om denne är gift, hans makes
avkomling, syskon eller syskons avkomling,
5.
försäljningen
sker på exekutiv auktion,
6.
försäljningen
avser endast andel av fastighet samt köparen redan äger annan andel i fastigheten
och denna andel förvärvats pä annat sätt än genom gåva.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första stycket 1 äger motsvarande tillämpning, om
försäljningen avser del av fastighet. Frågan huruvida förköpsrätt får utövas
skall därvid bedömas som om köpet avsett den odelade fastigheten. Sökes lagfart
innan förköpsrätt utövas, bedömes frågan i stället med hänsyn till delen, om
denna är utbruten, eller, när försäljningen avser område av fastighet,
fastighetsbildningsbeslut meddelats.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Som värde gäller taxeringsvärdet på fastigheten eller den
taxeringsenhet, i vilken fastigheten ingår, året före det år då försäljningen
skedde. Sökes lagfart innan förköpsrätt utövas, gäller i stäUet taxeringsvärdet
året före det år då lagfart sökes eller, om särskilt taxeringsvärde icke finns
för det året, det värde som lägges tUl grund för bestämmandet av stämpelskatten.
Som värde gäller taxeringsvärdet
på fastigheten eller den taxeringsenhet, i vUken fastigheten ingår, året före
det år då försäljningen skedde. Sökes lagfart innan förköpsrätt utövas, gäller
i stället taxeringsvärdet året före det år då lagfart sÖkes eller, om särskilt
taxeringsvärde icke finns för det året, det värde som lägges till grund för
bestämmandet av stäm pelskatten.
Omfattar försäljningen tomträtt och
finns ej taxeringsvärde som nu sagts, bestämmes värdet till det belopp som
skulle ha lagts till grtmd för bestämmande av stäm-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sena.ste lydelse 1971: 892.
Prop. 1973: 22 9
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
pelskatt vid en överlåtelse som omfattat utom tomträtten även
äganderätten till fastigheten.
Förköp
i strid med bestämmelserna i denna paragraf är utan verkan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Lagen
äger icke till-lämpning på köp eller byte av tomträtt som skett före
ikraftträdandet. Vad som enligt 3 § första stycket 6 gäller för det fall att
andel förvärvats genom gåva avser icke andelsförvärv genom gåva som fullbordats
före ikraftträdandet.
4
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1973: 000) om arrendenämnder och hyresnämnder
Härigenom förordnas, att 4, 16 och 23 §§ samt
mbriken före 16 § lagen (1973: 000) om arrendenämnder och hyresnämnder skaU ha
nedan angivna lydelse.
Lydelse
enligt prop. 1973:23 Föreslagen lydelse
4 § Hyresnämnd som avses i 12 kap. 68 § jordabalken
har tUl uppgift att
1.
medla i hy res- eller
bostadsrättstvist,
2.
pröva tvist om överlåtelse av
hyresrätt enligt 12 kap. 3436 §§, upplåtelse av lägenhet i andra hand enligt
12 kap. 40 §, förlängning av hyresavtal eller villkor för sådan förlängning
enligt 12 kap. 49 §, hyresvillkor enligt 12 kap. 55 § eller uppskov med
avflyttning enligt 12 kap. 59 §, aUt jordabalken,
3.
pröva tvist om hyresvillkor
enligt 7 § sista stycket, upplåtelse av lägenhet i andra hand enligt 30 § andra
stycket eller medlemskap enligt 52 §, allt bostadsrättslagen (1971:479),
4.
pröva fråga om godkännande av
överenskommelse som avses i 12 kap. 45 eller 56 § jordabalken eller av beslut
som avses i 60 § första stycket 1 bostadsrättslagen,
5.
vara skiljenämnd i hyres- eller
bostadsrättstvist,
6. pröva
frågor enligt lagen 6. pröva frågor enligt lagen
(1970: 246) om tvångsförvaltning (1970: 246) om tvångsförvaltning
av bostadsfastighet. av bostadsfastighet och
enligt bo
stadssaneringslagen (1973: 000).
Ärende upptages av den hyresnämnd inom vars område
fastigheten är belägen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Lydelse
enligt prop. 1973: 23
Ärende angående tvångsförvaltning
Föreslagen lydelse
Ärende angående tvångsförvaltning och
bostadssanering
opaginerad Kontrollera mot PDF
16 §
Ansökan i fråga som avses i 4 § första stycket 6 skall
vara skriftlig samt innehålla uppgift om den berörda fastigheten och dess
ägare samt sökandens yrkande och grunderna för detta. Vad som föreskrives i 8
§ andrafemte styckena äger motsvarande tUlämpning.
Förhandling skaU håUas inför
nämnden, om det ej är uppenbart att förhandling ej behövs. Fastighetens ägare
kan vid vite föreläggas att uiställa sig till förhandling.
Ansökan i fråga som avses i 4 § första stycket 6 skall
vara skriftlig samt innehålla uppgift om den berörda fastigheten och dess
ägare samt sökandens yrkande och grunderna för detta. Ansökan i fråga enligt
bostadssaneringslagen skall dessutom vara åtföljd av den utredning i tekniskt,
ekonomiskt eller annat hänseende som behövs för ärendets prövning.
Vad som föreskrives i 8 § andrafemte styckena äger
motsvarande tillämpning / fråga om ansökan som avses i första stycket.
Förhandling skall hållas inför nämnden, om det ej är uppenbart
att förhandling ej behövs. Fastighetens ägare kan vid vite föreläggas att
instäUa sig tUl förhandling. Fastighetsägarens utevaro från förhandling i
ärende enligt bostadssaneringslagen utgör ej hinder för ärendets prövning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om rätt för part att klandra beslut av nämnd i
arrende-, hyres-eller bostadsrättstvist och om fullföljd av talan mot
hyresnämnds beslut i fråga om godkännande av beslut på föreningsstämma eller
i ärende angående tvångsförvaltning finns bestämmelser i 8 kap. 31 § och 12
kap. 70 § jordabalken, 16 § lagen (1957: 390) om fiskearrenden, 76 §
bostadsrättslagen (1971: 479) saml 17 § lagen (1970: 246) om
tvångsförvaltning av bostadsfastighet.
Om rätt för part att klandra beslut
av nämnd i arrende-, hyres-eller bostadsrättstvist och om fullföljd av talan
mot hyresnämnds beslut i fråga om godkännande av beslut på föreningsstämma
eller i ärende angående tvångsförvaltning eller bostadssanering finns bestämmelser
i 8 kap. 31 § och 12 kap. 70 § jordabalken, 16 § lagen (1957: 390) om
fiskearrenden, 76 § bostadsrättslagen (1971: 479), 17 § lagen (1970:246) om
tvängsför-valtnmg av bostadsfastighet samt 21 § bostadssaneringslagen (1973:
000).
Mot beslut av nämnd får talan föras hos
fastighetsdomstolen genom besvär, när nämnden
Mot beslut av nämnd får talan i
annat fall än som avses i sjätte stycket föras hos fastighetsdomstolen genom
besvär, när nämnden
1.
avvisat ansökan
som avses i 8, 11 eller 1416 §,
2.
avskrivit
ärende enligt 810 eller 16 §, dock ej när ärendet kan återupptagas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Lydelse enligt prop. 1973: 23 Föreslagen lydelse
3.
förordnat
angående ersättning för någons medverkan i ärendet,
4.
utdömt vite
eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga föreläggande eller ådömt
straff för förseelse i förfarandet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Besvärshandlingen skall inges tUl den fastighetsdomstol
som avses i 8 kap. 32 § och 12 kap. 71 § jordabalken, 17 § lagen (1957: 390)
om fiskearrenden, 77 § bostadsrättslagen (1971: 479) samt 11 § lagen (1970:
246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet inom tre veckor från den dag
beslutet meddelades. Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet
sätt eller inom rätt tid, skall den avvisas av fastighetsdomstolen. I övrigt
äger 52 kap. 3 och 512 §§ rättegångsbalken motsvarande till-lämpning.
Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stäUet fastighetsdomstolen.
Mot fastighetsdomstolens beslut med anledning av besvär enligt andra stycket
13 får talan ej föras.
Besvärshandlingen skall inges till
den fastighetsdomstol som avses i 8 kap. 32 § och 12 kap. 71 § jordabalken, 17
§ lagen (1957: 390) om fiskearrenden, 77 § bostadsrättslagen (1971:479), 11 §
lagen (1970: 246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet samt 21 § bostadssaneringslagen
(1973: 000) inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. Finnes besvärstalan
ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den avvisas
av fastighetsdomstolen. I övrigt äger 52 kap. 3 och 5 12 §§ rättegångsbalken
motsvarande tillämpning. Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället
fastighetsdomstolen. Mot fastighetsdomstolens beslut med anledning av besvär
enligt andra stycket 13 får talan ej föras.
Mot annat beslut av nämnd än som
avses i första och andra styckena får talan föras endast i samband med sådan
talan som avses i första stycket.
Undanröjes nämnds beslut om avskrlvnuig eller av\'isning,
åtemppta-ges ärendet av nämnden.
Andrafemte styckena äger
motsvarande tillämpning i ärende enligt bostadssaneringslagen angående
upprustningsåläggande eller användningsförbud eller åtgärd som avses i 12 §
samma lag, dock skall vad som sägs om fastighetsdomstol i stället gälla Svea
hovrätt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1973: 22 ]2
5
Förslag till
Kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612)
Härigenom förordnas, att i byggnadsstadgani (1959:
612) skaU införas ett nytt moment, 56 § 4 mom. av nedan angivna lydelse.
Föreslagen lydelse 56 §
4 mom. Är ansökan om upprustningsåläggande som
avses i 2 § första stycket bostadssaneringslagen (1973: 000) föremål för prövning,
får lov till rivning av byggnad som avses med ansökningen ej meddelas förrän
frågan om åläggande slutligt avgjorts.
Har upprustningsåläggande utfärdats och har
åläggandet ej förfallit, får lov till rivning av byggnad som avses med åläggandet
ej meddelas.
Denna
kungörelse träder i kraft den 1 januari 1974.
6
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1942: 429) om hyresreglering m. m.
Härigenom förordnas, att 3 § lagen (1942: 429) om
hyresreglering m. m.- skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
3 § Hyresvärden må icke mottaga, träffa avtal om
eller begära högre hyra än som motsvarar den för lägenheten tiUåtna bashyran,
där ej annat föranledes av vad nedan sägs. Såsom bashyra anses det hyresbelopp,
som enligt denna lag eller myndighets beslut gällde för lägenheten den 30
september 1972 och som ej avser sådan särskilt medgiven hyreshöjning som
belöper på ersättning enligt 4 § första stycket 1. Finnes ej sådan hyra,
faststålles bashyran till det belopp som med hänsyn till hyresläget för
jämförliga lägenheter i orten och övriga omständigheter är skäligt.
1 Stadgan
omtryckt 1972: 776.
2 Lagen
omtryckt 1971: 418.
Prop.
1973: 22 13
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Bashyra må höjas, om det är påkallat med hänsyn
1.
till att
lägenhetens värde ökats genom sådant ombyggnads-, ändrings- eller
underhållsarbete som är av ej endast ringa omfattning eller till annat skäl av
därmed jämförlig betydelse,
2.
tUl ökade
omkostnader för räntor, tomträttsavgäld, löner eller eljest för fastighetens
förvaltning.
Har ombyggnads-, ändrings- el- Har ombyggnads-, ändrings- el-
ler underhållsarbete eller åtgärd ler underhållsarbete
eller åtgärd
av därmed jämförlig betydelse be- av därmed jämförlig betydelse be
kostats av hyresgästen, må bashy- kostats av hyresgästen, må bashy
ran i anledning därav höjas endast ran i anledning därav höjas endast
om särskUda skäl äro därtill. om särskilda skäl äro därtUl. Bas-
hyran må icke höjas i den mån arbete eller åtgärd som
nämnts nu bekostats med ränte- och amorte-ringsfritt statligt lån eller med
statligt bidrag.
Höjning av bashyra må ej ske så,
att hyran kommer att överstiga vad som med hänsyn till hyresläget för
jämförliga lägenheter i orten och övriga omständigheter är skäligt.
Har lägenhetens skick avsevärt
försämrats eller hyresgäst tiUkomman-de förmåner påtagligt inskränkts, skall
bashyran nedsättas tUl skäligt belopp.
Höjning av bashyran medför ej
ändring av gällande hyresavtal. Ned-sättes bashyran, skall nedsättningen lända
till efterrättelse, oavsett vad parterna avtalat.
Hyresvärden må ej utan tillstånd av
hyresnämnden såsom vUlkor för uthyrning träffa avtal om eller begära
försträckning eller borgensförbindelse av hyresgästen eller av denne taga
eller begära annan liknande utfästelse.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.
Äldre bestämmelser tUlämpas i fråga
om lån eller bidrag som beviljats före ikraftträdandet.
Prop. 1973: 22 14
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 9 februari 1973,
Närvarande: Statsministem PALME, statsråden STRÄNG, ANDERSSON,
JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON,
NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.
Chefen för inrikesdepartementet,
statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga
ledamöter fråga om bostadssaneringslag m. m. och anför.
I Inledning
Med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndiganden tillkallades den 19 december 1968 och den 21 mars 1969
sakkunniga med uppdrag att göra en övergripande utredning av frågan om åtgärder
för sanering av det äldre bostadsbeståndet.
De sakkunniga, som antog benämningen
saneringsutrednmgen, avgav under hösten 1971 betänkandena (SOU 1971: 64 och 65)
Sanering I och
II med förslag till åtgärder för att
få till stånd en ökad bostadssanering.
Huvuddelen av de förslag som har lagts fram av saneringsutredningen
och som företrädesvis rör planering och finansiering av
saneringsverksamheten har tagits upp till prövning i den tidigare I dag av
Kungl. Maj:t beslutade prop. 1973: 21. Utrednmgens förslag till lagstiftning,
främst ett förslag till bostadssaneringslag, avser jag att nu ta upp till behandling.
Betänkandet Sanering I innehåller bl. a. förslag tUl bostadssaneringslag,
vilket torde få fogas till statsrådsprotokollet I detta ärende som bilaga 1.
De remissinstanser som har yttrat
sig över utredningens betänkanden finns förtecknade i prop. 1973: 21.
Innan jag går in på de frågor som
jag avser att presentera i det följande vill jag redan här beröra ett förslag
av utredningen om tiUstånds-prövningen i fråga om rivning av flerfamUjshus. F.
n. regleras sädana frågor i lagen (1971: 1204) om byggnadstiUstånd m. m. och
kungörelsen (1971: 1205) om byggnadstillstånd (ändrad senast 1972: 304). Enligt
1 § kungörelsen gäller att byggnadstillstånd fordras för rivning av flerfamiljshus
inom område med stadsplan i kommun med mer än 30 000 in-
1 Generaldirektören Bertil Sännäs,
ordförande, riksdagsledamoten Alvar Andersson, direktören Claes Breitholtz,
riksdagsledamoten Sven Ekström, kommunalrådet Erik Johannesson, direktören
Sten Källenius, riksdagsledamoten Bertil Petersson och förbundsordföranden Erik
Svensson.
Prop. 1973: 22 15
vanare.
Fråga om byggnadstillstånd prövas av Kungl. Maj:t, om byggnadskostnaden uppgår
till mmst tre milj. kr., och i annat faU av arbetsmarknadsstyrelsen eller,
efter dess bemyndigande, länsarbetsnämnden. Arbetsmarknadsstyrelsen har
meddelat sådant bemyndigande bl. a. beträffande frågor om rivning av
flerfamiljshus. Med stöd av 4 § kungörelsen har styrelsen utfärdat allmänna
föreskrifter bl. a. om länsarbetsnämndens handläggning av ärenden angående
rivnmg av flerfamiljshus. Enligt dessa skall nämnden innan sådant ärende avgörs
inhämta yttrande från kommunen om husets tjänlighet som bostadshus.
Saneringsutredningens förslag uinebär att
tillståndspröviungen i fråga om rivning av flerfamiljshus skall flyttas över på
kommunen genom en provisorisk lagstiftning i avbidan på att en permanent
reglering kommer till stånd efter förslag från bygglagutredningen.
Rivningsfrågan har berörts I prop. 1973: 21 i
samband med behandlingen av vissa låneregler. I propositionen har slagits fast
att äldre byggnader bör av både samhällsekonomiska, kulturhistoriska och
miljömässiga skäl samt med hänsyn till de boendes intresse bevaras och moderniseras
i den omfattning det är tekniskt och ekonomiskt möjligt. Lånereglerna har
därför i propositionen föreslagits bli utformade så att de ger bättre
förutsättnmgar än nu för modemiseringsverksamheten.
Detta förhållande i förening med den prövning som
redan nu sker av rivningsärenden torde i stor utsträckning förhindra
omotiverade rivningar. Jag kan dessutom anmäla att jag I det följande kommer
att ta upp en fråga om förbud för länsarbetsnämnden att ge tillstånd till rivning
i vissa fall.
Med hänsyn till vad jag nu har anfört och tiU att
bygglagutredningen behandlar frågan om reglering av rivningsverksamheten i ett
vidare perspektiv finner jag det inte vara nödvändigt att I detta sammanhang ta
upp utredningens förslag till rivningsreglering.
2
Nuvarande bestämmelser 2.1 Hälsovårdsstadgan
Bestämmelserna i hälsovårdsstadgan (1958: 663,
ändrad senast 1972: 675) (HS) gäller både för stad och för landsbygd. I vissa
hänseenden är bestämmelserna strängare för ort med fastställd stads- eller
bygg-nadsplan, s. k. hälsovårdstätort (5 §). Ytterligare föreskrifter om den aUmänna
hälsovården kan meddelas i lokal hälsovårdsordning (65 §). TiU-lämpningen av HS
ankommer främst på hälsovårdsnämnderna, länsstyrelserna och socialstyrelsen.
Hälsovårdsnämnden utövar det närmaste Inseendet över den allmänna hälsovården
Inom kommimen. Genom nämndens försorg skall Inom hälsovårdstätort utföras
återkommande besiktning av bl. a. bostäder (76 §).
Prop.
1973: 22 16
Hälsovårdsnämnd skall samarbeta med andra kommunala
organ och med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör hälsovårdsarbetet eller
vilkas bedömande är av betydelse vid genomförande av åtgärder inom hälsovården
(2 §). Innan hälsovårdsnämnd meddelar föreläggande eller förbud avseende åtgärd
av byggnadsteknisk art, skall byggnadsnämnden beredas tiUfälle att yttra sig
(74 §). Allmänt torde om gränsdragningen mellan hälsovårdsnämnds och
byggnadsnämnds uppgifter kunna sägas att hälsovårdsnämndens övervakning i
första hand inriktas på befintliga byggnader, medan byggnadsnämndens verksamhet
främst har avseende på nybyggnader.
HS innehåller ett särskilt kapitel (3 kap.) om
bostäder. Bestämmelserna gäller alla orter. Kapitlet inleds med en allmän
bestämmelse att byggnad, som inrymmer boningsmm, skall vara så anordnad och
inredd samt underhållas och skötas pä sådant sätt, att sanitär olägenhet inte
uppstår för dem som uppehåller sig i byggnaden (15 §). De följande paragraferna
(1619 §§) Innehåller närmare bestämmelser om bostadsutrymmens anordnande och
inredning m. m.
Beträffande boningsrum föreskrivs i 16 § 1) att det
skall vara av sådan storlek att det erbjuder däri boende tillfredsställande
utrymme, 2) att det skall vara försett med fönster som vetter omedelbart åt det
fria och som ger rummet god dager, 3) att det genom fönster eUer annan lämplig
anordning skall kunna erhålla erforderlig luftväxling, 4) att det skall kunna
håUas tillfredsställande uppvärmt, 5) att det skall erbjuda erforderligt skydd
mot fuktighet samt 6) att det skall vara försett med anordningar som medför i
möjligaste mån betryggande skydd mot olägenheter genom lukt, vattenånga,
värme, ljud och dylikt frän angränsande utrymmen. Bestämmelserna i punkterna
36 gäller även beträffande särskUt utrymme för matlagning. Sådant utrymme
skall dessutom ha en med hänsyn till matlagning ändamålsenlig inredning (17 §).
Bostadslägenhet skall enligt 18 § vara försedd med
dels förstuga, vindfång eller annan motsvarande anordning, dels garderob eller
annat för förvaring av kläder lämpligt utrymme som skall vara av erforderlig
storlek och om möjligt kunna hållas tillfredsstäUande uppvärmt och dels egen
klosett. Föreligger särskilda förhållanden kan klosett gemensam för flera
bostadslägenheter godtas. Har lägenheten särskilt utrymme för matlagning, skall
den vara försedd även med skafferi av erforderlig storlek och med tjänlig
ventilationsanordning. I stället för skafferi kan godtas annat för ändamålet
lämpligt utrymme. I mån av behov skall bostadslägenhet vidare ha tillgång tUl
tvättstuga och torkrum.
Bostadslägenhet skaU ha lätt tillgång till vatten i
erforderlig mängd och av tillfredsställande beskaffenhet till dryck, matlagning
och andra hushållsändamäl (19 §). Den bör vidare vara försedd med avlopp för
spillvatten. LägeiUiet inom fastighet med anslutning tUl alhnän vatten-och
avloppsanläggning skall vara försedd med de anordningar som be-
Prop. 1973: 22 17
hövs
för utnyttjande av anläggningen om det bedöms skäligt med hänsyn till
kostnaden och övriga omständigheter.
I 14 kap. HS finns bestämmelser om
hälsovårdskontroll. Hälsovårdsmyndigheterna kan på olika sätt Ingripa mot
missförhåUanden. Enligt en inledande, allmän bestämmelse (71 §) får
hälsovårdsnämnd antingen omedelbart eller efter råd eller uppmaningar och
skäligt anstånd meddela föreläggande och förbud som anses behövliga för
efterlevnad av bl. a. HS och lokal hälsovårdsordning. Närmare bestämmelser om
vad hälsovårdsnämnds beslut enligt 71 § kan avse ges i 72 §. Där nämns bl. a.
föreläggande att inom viss tid vidta åtgärd för att imdanröja bristfällighet
hos byggnad eller annan egendom och förbud mot att använda lägenhet eller lokal
för avsett ändamål till dess förekommande bristfällighet har undanröjts.
Förelägganden
och förbud kan allt efter omständigheterna riktas mot ägare eller
nyttjanderättshavare eller mot bådadera (73 §). Hälsovårdsnämnd kan enUgt 75 §
föreskriva vite för underlåtenhet att rätta sig efter föreläggande eller
förbud. Om någon underlåter att utföra arbete eller vidta åtgärd som åligger
honom enligt bl. a. HS eUer lokal hälsovårdsordning, kan nämnden under vissa
förutsättningar låta verkställa arbetet eller åtgärden på den försumliges
bekostnad. Hälsovårdsnämnd kan förordna att dess beslut skall lända till
efterrättelse utan hinder av förd klagan (86 §).
2.2
Byggnadslagstiftningen m. m.
Byggnadslagen (1947: 385, omtryckt 1972: 775) (BL)
InnehåUer bestämmelser om fysisk planering och om byggande. Närmare
föreskrifter om tUlämpningen av lagen finns i byggnadsstadgan (1959: 612,
omtryckt 1972: 776) (BS).
Ett särskilt kapitel (5 kap.) i BS handlar om
byggande och innehåller bl. a. bestämmelser om byggnads anordnande, inredning
m. m. (38 48 §§). Dessa bestämmelser gäller för nybyggnad, men därmed
jämställs mera genomgripande ändring samt inredning till väsentligt ändrad användning
av befintiig byggnad (75 §). Vid ändringsarbete som inte är att hänföra till
nybyggnad skaU dock bestämmelserna för nybyggnad om inte byggnadsnämnden
medger undantag äga motsvarande tUlämpning i fråga om de delar av byggnaden
som berörs av ändringen (49 §).
Enligt 46 § gäller att byggnad för stadigvarande
bmk som innehåller bostads- eller arbetsrum skall anordnas och inredas så, att
den ger möjlighet till trevnad och god hygien. Paragrafen innehåller dessutom
bestämmelser om bl. a. värme- och ljudisolering, skydd mot fukt, uppvärmning
och ventilation. Beträffande byggnad med mer än två bostadslägenheter
föreskriver 47 § bl. a. dels att tUl sådan lägenhet skaU höra vindskontor eller
annat därmed jämförligt förvaringsrum samt lämpligt
2
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 22
Prop.
1973: 22 18
utrymme
för förvaring av matvaror, dels att de boende skaU ha tillgång till tvättstuga
och torkrum.
Byggnad skall underhållas så att hållfastheten Inte
äventyras samt brandfara, sanitär olägenhet eller vanprydnad inte uppkommer (50
§).
Byggnadslov
krävs för bl. a. nybyggnad och vad som jämställs därmed samt i stor
utsträckning även för förändringsarbeten och arbeten för ändrad användning (54
§). Byggnadslov behövs också för rivning av byggnad inom område med stadsplan.
Någon prövning av angelägenheten av rivningen i fråga sker inte i
byggnadslovsärendet. Åtgärden får dock mte strida mot planer och andra
föreskrifter för området. Viss prövning av rivnings ändamålsenlighet sker nu
med stöd av den tidigare nämnda lagen om byggnadstillstånd m. m. Enligt 1 § kan
Konungen förordna att byggnadsarbete, varmed förstås även rivning av byggnad.
Inte får påbörjas utan särskilt tUlstånd, om sådant förordnande behövs med
hänsyn tUl samhällsekonomiska förhållanden eller läget på arbetsmarknaden
eller andra väsentliga allmänna Intressen. Enligt kungörelsen om
byggnadstillstånd behövs som tidigare framhölls byggnadstillstånd för rivning
av flerfamiljshus Inom stadsplanelagt område I kommun med över 30 000 Invånare.
2.3
Lagen om tvångsförvalfning av bostadsfastighet
Lagen (1970: 246) om tvångsförvaltning av
bostadsfastighet (omtryckt 1971: 544) (TvL) genomfördes för att möjliggöra
ingrepp mot fastighetsägare som mera systematiskt eftersätter skötseln av sin
fastighet. Lagen är tUlämpUg på fastighet med bostadslägenhet som är uthyrd av
ägaren och inte utgör del av hans egen bostad (1 §). Om ägaren väsentiigen försummar
vården av fastigheten eller underlåter att vidta uppenbart angelägna åtgärder
för att bevara sundhet, ordning och skick inom fastigheten, kan hyresnämnden
ställa fastigheten under förvaltning av annan om det finns anledning anta att
rättelse Inte kommer att ske. Undantagen från lagen är fastighet som ägs av
staten eller av kommun.
Behörig att ansöka om tvångsförvaltning är
hälsovårdsnämnden i den kommun där fastigheten är belägen, länsstyrelsen,
riksorganisation av hyresgäster eller förening som är ansluten till sådan
riksorganisation och inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen (13 §).
Tvångsförvaltning pågår normalt i tre år men
hyresnämnden kan besluta både om förlängning och om upphörande i förtid (7 §).
Den som utses till förvaltare skall svara för att
fastigheten får en tiU-fredsstäUande skötsel (3 §). Han skall bl. a. verka för
att de olägenheter som föranlett förvaltningsbeslutet undanröjs och att
fastigheten genomgår sådana förbättringar och moderniseringar som kan beräknas
ge skäligt ekonomiskt utbyte. Förvaltaren uppbär hyror och andra löpande intäkter
av fastigheten och företräder även i övrigt fastighetsägaren i an-
Prop.
1973: 22 19
gelägenheter
som rör fastigheten och dess förvaltning (4 §). Förvaltarens behörighet är så
till vida begränsad att han Inte har rätt att överlåta fastigheten eller på
annat sätt förfoga över den så att den helt eUer delvis frånhändes ägaren. Inte
heller får förvaltaren på egen hand belåna fastigheten eller medge inteckning
I den.
Finner
förvaltaren att fastigheten bör genomgå upprustning som måste finansieras med
andra medel än fastighetens normala avkastning, skall han sörja för att
upprustningsfrågan utreds (6 §). VUl fastighetsägaren inte medverka tiU
upprustningen, kan hyresnämnden lämna förvaltaren tillstånd alt genomföra den.
Nämnden kan då tillåta förvaltaren att ta upp lån för åtgärdema och att vid
behov ansöka om inteckning i fastigheten.
Om
fastigheten försäljs under pågående förvaltning, gäller beslutet om förvaltning
mot den nye ägaren (8 §). Beslut att fastighet skaU ställas under förvaltning
och beslut om förlängning eller upphörande av förvaltning skall antecknas i
fastighetsboken eller tomträttsboken (15 §).
Hyresnärrmds
beslut att ställa fastighet under förvaltning länder omedelbart till
efterrättelse. Om synnerliga skäl föreligger får hyresnämnden förordna om
förvaltning och utse förvaltare för tiden tUl dess slutligt beslut meddelats.
Mot beslut i nu berörda frågor får talan föras genom besvär hos den
fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen (17 §).
2.4
Lagen om arrendenämnder och hyresnämnder m. m.
Lagen (1970: 998) om arrendenämnder och
hyresnämnder (ändrad senast 1971: 560) innehåller i två inledande avsnitt
bestämmelser om arrendenämnds och hyresnämnds uppgifter och sammansättning m.
m. För hyresnämnds del finns dessa bestämmelser i 46 §§. Enligt 4 § har
hyresnämnd till uppgift bl. a. att medla i hyrestvist, att pröva vissa hy-restvister,
t. ex. angående förlängning av hjTesavtal eller villkor för sådan förlängning
enligt 12 kap. 49 § jordabalken och förstagångshyra enligt 55 § samma kap.,
samt att pröva fråga enligt lagen om tvångsförvaltning av bostadsfastighet.
Hyresnämnd består av lagfaren ordförande och två
andra ledamöter. När nämnden prövar ärende som rör bostadslägenhet skaU den ene
av dessa två ledamöter vara väl förtrogen med förvaltning av fajresfastighet
och den andre väl förtrogen med bostadshyresgästers förhåUanden (5 §).
Lagen
innehåller efter dessa inledande avsnitt särskilda bestämmelser för olika
ärenden, bl. a. för arrende- eller hyrestvist (712 §§) och för ärende om
tvångsförvaltning (15 §). För dessa ärenden gäller i princip att förfarandet
hos nämnden skall vara muntligt. I ärende angående tvångsförvaltning kan dock
förhandUng undvaras om det är uppenbart att sådan inte behövs.
Prop.
1973: 22 20
Bestämmelser som i allt väsentligt är gemensamma
för alla ärenden som handläggs av arrende- och hyresnämnd utgör det avslutande
avsnittet i lagen (1628 §§). Enligt 18 § gäller att, om anledning därtUl förekommer,
nämnden eller den nämnden förordnar skall besiktiga den fastighet ärendet rör.
Är annan utredning nödvändig får nämnden föranstalta också om sådan. I fråga
om fullföljd av talan mot hyresnämndens beslut i hyrestvist hänvisas i 22 §
första stycket till bestämmelserna i 12 kap. 70 § jordabalken. Där föreskrivs
att part som inte godtar nämndens beslut måste klandra detta genom att inom
viss tid väcka talan mot den andra parten. Av 71 § samma kap. framgår att
sådan talan skall väckas vid fastighetsdomstolen. Bestämmelser om fullföljd av
talan mot beslut i ärende om tvångsförvaltning finns som tidigare har berörts i
17 § lagen om tvångsförvaltning av bostadsfastighet.
Hyresnämnden prövar också ärenden enligt lagen
(1942: 429) om hyresreglering m.m. (omtryckt 1971:418, ändrad senast
1972:251). I fråga om förfarandet i dessa ärenden gäller lagen om arrendenämnder
och hyresnämnder i tiUämpliga delar. Till skUlnad mot hjTessättnlngs-målen
enligt 12 kap. jordabalken gäller här att talan mot hyresnämndens beslut skaU
föras hos statens hyresråd. Mot hyresrådets avgörande får talan inte föras.
2.5
Expropriationslagstiftningen
Den nya expropriationslagen (1972: 719) (ExL)
trädde i kraft den 1 januari 1973. Den innehåller regler om expropriation för
ett flertal ändamål. Bl. a. finns i 2 kap. 7 § bestämmelser om expropriation
vid vanvård av fastighet.
Även enligt den tidigare gällande lagen (1917: 189)
om expropriation berättigade vanvård tUl expropriation. Bestämmelser härom
infördes i samband med tillkomsten av tvångsförvaltningslagen. De innebar att
expropriation kunde ske för att vid föreliggande eller befarad grov vanvård
av byggnad, som till väsentlig del genom uthyrning användes för bostadsändamål,
försätta eller hålla byggnaden i tillfredsställande skick.
I
ExL har expropriationsmöjUghetema beträffande vanvårdad egendom vidgats.
Enligt 2 kap. 7 § kan expropriation ske för att försätta eller håUa fastighet
i tillfredsstäUande skick, när grov vanvård föreligger eller kan befaras
uppkomma. Medan de fömtvarande bestämmelserna, såvitt avsåg byggnader, medgav
expropriation endast i syfte att försätta eller hålla en byggnad I
tillfredsställande skick, öppnar nuvarande bestämmelser bl. a. möjlighet tlU
expropriation av vanhävdad fastighet i syfte att riva befintlig bebyggelse och
ersätta den med ny och mera ändamålsenlig sådan (prop. 1972: 109 s. 210).
I
prop. 1972: 109 med förslag tUl expropriationslag m. m. tog föredragande
statsrådet upp frågan om samhällets behov av tvångsmedel
Prop. 1973: 22 21
vid
genomförande av sanering av omodern bebyggelse och framhöll (s. 210) därvid att
det kan förtjäna övervägas att använda expropriation också för sanering av
bebyggelse som är omodem utan att vara vanvårdad. Enligt hans mening borde
emellertid frågan härom anstå till dess en samlad bedömning av
saneringsutredningens förslag förelåg.
3
kap. ExL innehåller bestämmelser om tUlstånd till expropriation m.m. Sådant
tillstånd meddelas av Kimgl. Maj:t. I exproprlatlonstill-stånd skall utsättas
en tidsfrist inom vilken saken skall fiUlfoljas genom ansökan om stämning till
domstol (6 §). Enligt vad som uttalas i förarbeten tUl lagen (prop. 1972: 109
s. 227) torde det i de flesta fall vara lämpligt att den sätts till ett är.
Möjlighet till förlängning av tidsfristen har i den nya lagen begränsats i
förhällande till tidigare praxis. Förlängning får nu beviljas endast under
förutsättning att särskilda skäl föreligger. En nyhet i lagstiftningen är
vidare att tidsfristen på fastighetsägarens begäran kan förkortas, om han
visar att hans olägenhet av att expropriationsfrågan håUs öppen har ökat
avsevärt. I anslutning tUl be-stämmelsema härom anförde föredragande statsrådet
bl. a. att, genom de förordade begränsningarna i den exproprierandes rätt att
hålla expropriationsfrågan öppen, fastighetsägarens och andra berörda parters
Intressen 1 stor utsträckning torde bli tillgodosedda. Emellertid kan det,
franUiöll statsrådet vidare, under en löpande tidsfrist inträffa
omständigheter som inte har fömtsetts i tillstånds- eller förlängningsärendet
och som avsevärt ökar fastighetsägarens olägenhet av att expropriationsfrågan
inte är avgjord. Det kan t. ex. visa sig behövUgt att tidigare än beräknat
vidta omfattande underhålls- eller förbättringsarbeten pä fastigheten. I
sådana och liknande faU är det befogat att ge fastighetsägaren möjlighet att
påskynda avgörandet av expropriationsfrågan.
Bestämmelserna om expropriationsersättning, vilka
finns I 4 kap., innebär i huvudsak följande.
För fastighet som exproprieras skall erläggas en
löseskiUing motsvarande fastighetens marknadsvärde vid tiden för expropriationsmålets
avgörande med de begränsningar som kan följa av de särskilda reglema om
förebyggande av markvärdestegrmg. När del av fastighet exproprieras, bestäms
ersättningen, kallad intrångsersättning, tUl skillnaden i marknadsvärde före
och efter expropriationen. Uppkommer i övrigt skada för ägaren genom
expropriationen, skall även sådan skada ersättas.
Vid värderingen gäller den allmänna regeln att, om
det företag för vars genomförande expropriationen äger rum har medfört inverkan
av någon betydelse på värdet av den fastighet som skall exproprieras,
löse-skilUngen skall bestämmas med hänsyn till det värde fastigheten skulle ha
haft utan sådan inverkan. Den allmänna regeln gäller dock endast i den mån det
är skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den allmänna
förekomsten av likartad inverkan under jämförliga förhållanden.
Prop.
1973: 22 22
Vid bestämmande av löseskUling skaU sådan ökning av
fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som ägt mm under tiden från dagen
tio år före ansökningen om expropriation, dock högst 15 år före talans
väckande vid domstol, räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett,
att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna
användningssätt (presumtlonsregeln). Avser expropriationen del av fastighet,
skall vad som sagts nu om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om
värdet före expropriationen. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens
skick när ersättningsfrågan avgörs eller, om fastigheten dessförinnan
tUltiätts, när tiUträdet skedde. Har stadsplan eller byggnadsplan fastställts
under tid då presiuntionsregeln är tillämplig men före ansökan om expropriation
skall regeln tUlämpas endast på värdestegring som ägt rum efter
planfastställelsen. Enligt en särskild övergångsbestämmelse gäller
presumtionsregeln inte värdeökning som har inträffat före utgången av juni
1971.
För vissa typer av fastigheter har det som ett
undantag från presumtionsregeln getts en regel som innefattar en uttrycklig
garanti för en ersättning som gör det möjligt för ägaren att skaffa sig en
likvärdig ersättningsfastighet. Garantin gäller fastighet som innehas i
huvudsakligt syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närstående, dvs. som
regel en- eller tvåfamiljshus.
Expropriationsmål prövas i första instans av
fastighetsdomstol. Talan kan fullföljas till högsta domstolen. Närmare
bestämmelser om rättegängen i sådana mål finns i 5 kap. ExL.
2.6
Förköpslagen
Enligt 1 § förköpslagen (1967: 868, ändrad senast
1971: 892) (FL) har kommun förköpsrätt vid försäljning och byte av sådan fast
egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen behövs för tätbebyggelse
eller därmed sammanhängande anordning. Förköpsrätten innebär att kommunen får
förvärva den egendom som köpet avser från säljaren på de villkor som avtalats
mellan denne och köparen. Från expropriation skiljer sig sålunda förköpet genom
att förvärvet aUtld sker först när ägaren är beredd att avhända sig egendomen
och till ett pris som säljaren och köparen kommit överens om. Förköp avser
endast äganderätt till fast egendom och kan således inte utövas vid överlåtelse
av tomträtt. Syftet med lagen var att förbättra kommunernas möjligheter att på
ett tidigt stadium förvärva mark som behövs för samhäUsutvecklingen och
därigenom åstadkomma en dämpning av prisutvecklingen I fråga om sådan mark.
Med den allmänna begränsningen i 1 § av
förköpsrättens tillämpningsområde kommer, framhålls i lagens förarbeten (prop.
1967: 90 s. 77), förköpsrätt i huvudsak att föreligga i fråga om obebyggd eller
gles-
Prop.
1973: 22 23
bebyggd
mark i anslutning till expanderande tätorter samt beträffande saneringsområden
och andra områden där behov att omdana bebyggelsen gör sig gällande. Utanför
förköpsrätten faller däremot sådan mark beträffande vilken någon förändring av
användningen inte kan förväntas.
Lagens
3 § innehåller en uppräkning av fall där förköpsrätt Inte får utövas. Detta
gäller bl. a. om fastigheten har en ägovidd som understiger 3 000 m- och
dessutom ett värde som är lägre än 200 000 kr. För att fastigheten skall gå fri
från förköp måste således båda dessa förutsättningar vara uppfyllda. Omfattar
en försäljning flera fastigheter, måste alla fastigheter uppfylla dessa
förutsättningar för att försäljningen skall gå fri från förköp. Som
fastighetens värde skall normalt gälla taxeringsvärdet pä fastigheten eller
taxeringsenheten året före det är då försäljningen skedde.
Förköpsrätten utövas genom att kommunen underrättar
säljare och köpare om kommunens beslut att utöva förköpsrätt samt anmäler beslutet
till inskrivningsmyndigheten (7 §). Förköpsrätten skall, med vissa undantag,
utövas sist på den inskrivningsdag som infaller närmast efter tre månader från
det lagfart söktes på köparens förvärv.
3
Utredningen
3.1
Förslaget till bostadssaneringslag
3.1.1
Behovet av lagstiftning m. m.
Saneringsutredningen föreslår bl. a. att kommunerna
skall upprätta bostadssaneringsprogram. Frågan har avhandlats i prop. 1973: 21.
Ett
konkret syfte med programmet skall enligt utredningen vara att de undermåliga
bostäderna i kommunen saneras inom viss tid. Programmet skall innehålla dels en
redovisning av behovet av förändringar i bostadsbeståndet under viss period,
dels en inventering av de fastigheter som bör åtgärdas under programperioden
och dels en genomförandeplan för saneringen. Planen skall klargöra vilken
bebyggelse som bör rivas under programperioden och ersättas av nyproducerade
bostadshus (totalsanering), vilka bostadshus som bör bibehållas och
moderniseras (ombyggnad), vilka hus som i avvaktan pä framtida totalsanering
bör undergå en begränsad modernisering (upprustning). Planen skall vidare ange
tidpunkten för de avsedda åtgärderna.
En
förutsättning för att åtgärderna i bostadssaneringsprogrammet skall kunna
fullföljas är att effektiva medel står kommunen till buds för att påverka en
fastighetsägare att dels undanröja sanitära och byggnadstekniska brister i sin
fastighet, dels tillse att lägenheterna i fastigheten uppfyller grundläggande
bostadsfunktionella krav. Enligt utredningens uppfattning har de nuvarande
bestämmelserna på området uppenbara
Prop.
1973: 22 24
brister
i detta avseende, och kommunerna har därför inte författningsenliga
möjligheter att effektivt genomdriva krav på upprustning. Det behövs
lagstiftning som innebär såväl en utvidgning av det fält hälsovårdsstadgan
täcker som en skärpning av dess nu gällande krav.
En rad faktorer måste beaktas när en sådan
lagstiftning tillskapas. Utredningen anger bl. a. att det måste närmare
preciseras vUka åtgärder fastighetsägaren skall kunna åläggas att utföra, att
kommimen måste få effektiva medel att tvinga fram sådana åtgärder eller, i
förekommande fall, möjlighet att utdöma lägenheter, samt att handläggningen av
upp-rustningsärenden utformas sä att den blir mindre omständlig och tidsödande
än den som gäller t. ex. ärenden enligt HS.
3.1.2 Tillämpningsområde
Utredningen har haft sitt huvudsakliga intresse
inriktat på att råda bot på brister i lägenheter i flerfamiljshus, i första
hand sådana som upplåts med hyresrätt. Utredningen är medveten om att det
förekommer småhus som upplåts med hyresrätt eller som tjänstebostäder samt att
det finns enstaka bostadslägenheter (bevakningslägenheter) Insprängda i hus för
annat ändamål än bostadsändamål men anser att sådana bostäder inte behöver
omfattas av lagen. Den kommer därmed att avse hus med mer än två lägenheter. Den
bör vara tillämpUg inte bara på själva huskroppen utan även på anordningar på
tomten, t. ex. ledningsserviser.
Utredningen framhåller vidare att en utgångspunkt
bör vara att samma krav skall gälla fastigheter I hela landet, samtidigt som
man vid tillämpningen måste kunna ta hänsyn till förhållandena på orten, vad
gäller bostadsförsörjningsläge, förekomsten av undermåliga bostäder,
stadsplaneförhåUanden och liknande lokala faktorer.
I blickpunkten kommer även förhållandet till de
fastigheter, som ingår i bostadssaneringsprogrammen. Enligt utredningens
mening är det uppenbart att tvångsåtgärder måste kuima sättas in oberoende av
om huset kommit att ingå i sådant program, eftersom detta oftast ligger senare
i tiden. Självfallet kan dock vissa hus under förfarandets gång komma att
inrymmas i programmet.
3.1.3 Lagstiftningens
utformning
De författningar som f. n. innehåller standardkrav
o. d. i fråga om bostadshus är, framhåUer utredningen, HS och BS. HS och
socialstyrelsens anvisningar till denna syftar till att undanröja sanitär
olägenhet och anger minimikrav bl. a. på bostäders anordnande och skötsel. BS
och de anvisningar som baseras på denna Svensk Byggnorm reglerar främst
byggnadstekniska förhållanden och brister som kan medföra risk för olycksfall.
Utredningen finner det i och för sig möjligt att
förändra HS så att den blir ett aktiverande medel med vars hjälp kommuner kan
initiera er-
Prop.
1973: 22 25
forderlig
uppmstnlng av dåliga bostäder. Det är emellertid förenat med nackdelar att
enbart göra ändringar där. HS är nämligen avsedd att tiU-gripas närmast i
situationer där hälsorisker uppkommit. Vad som därutöver erfordras, anför
utredningen, är medel för att generellt höja standarden i bristfälliga bostäder,
oavsett om det föreligger sanitära missförhållanden eller inte. Det gäller att
i konkreta termer ange den lägsta standard som från olika synpunkter kan
godtas. Med en sådan utformning skulle HS få ett annat och vidare syfte än den
f. n. har. En rad andra förhållanden av såväl materiell som formell art har
också betydelse. Utredningen finner det därför olämpligt att genomföra ändringarna
inom ramen för HS.
Utredningen
har också prövat möjUgheterna att samordna de nu avsedda bestämmelserna med
TvL. Av motiven till TvL framgår emellertid att meningen inte i och för sig är
att vidga fastighetsägarens skyldigheter att vårda sm fastighet och att sörja
för sundhet, ordning och skick utan att öka möjligheterna att komma till rätta
med faU då dessa skyldigheter påtagligt och mera fortlöpande eftersatts.
Utredningen finner detta förhållande, förutom annat, medföra att en samordning
inte ter sig lämplig eller möjlig.
De nu angivna betänkligheterna mot att i gällande
författningar infoga nya bestämmelser av den natur det här blur fråga om har
lett tUl att utredningen föreslär att bestämmelserna skall ingå i en för
ändamålet särskUd lag bostadssaneringslagen (BSL).
Utredningen utgår från att en lagstiftning om
bostadssanering inte rimligen bör eller kan innehålla allehanda detaljer om den
standardnivå som krävs. Denna är för övrigt föränderlig i tiden med hänsyn till
bl. a. den tekniska utvecklingen och andra faktorer. Lagen bör därför ange
endast den allmänna ramen för nivån och de faktorer som i första hand bör
fixeras.
Med hänsyn härtill måste tillämpningsföreskrifter
utfärdas, som närmare konkretiserar lagens allmänna termer. För
hälsovårdslagstiftningen är socialstyrelsen huvudman så till vida, att
styrelsen bl. a. äger utfärda anvisningar i anslutning till denna lagstiftning.
Med BSL:s inriktning är det enligt utredningens mening naturligt, att ansvaret
för åtgärder pä det centrala planet får ankomma på den myndighet, som handhar
frågor om den allmänna bostadsförsörjningen, dvs. bostadsstyrelsen. Helt naturligt
måste styrelsen därvid samräda med andra myndigheter, bl. a. med
socialstyrelsen och statens planverk.
Utredningen föreslår att författningsbestämmelserna
utfärdas av Kungl. Maj:t på grundval av förslag från bl. a. bostadsstyrelsen. I
lagen bör sålunda intas en föreskrift av innebörd att Kungl. Maj:t äger utfärda
föreskrifter för tillämpningen av lagen.
Utredningen lägger fram ett förslag till lägsta
godtagbara standard som i huvudsak innebär att bostadslägenhet skall vara
utmstad med an-
Prop.
1973: 22 26
ordningar
för kontinuerlig uppvärmning, kontinuerlig tiUgäng till varm-och kallvatten,
avlopp, toalett, tvättställ, bad eller dusch, matlagning och elförsörjning.
Vidare skall tillgång finnas tUl tvättstuga och förråd. När synnerliga skäl
föreligger skall under vissa förutsättningar toalett samt bad eller dusch kunna
accepteras utanför lägenheten. Förslaget innebär härutöver att krav skall
ställas på husets utförande och kondition, huvudsakligen avseende
byggnadsstomme, yttertak och ytterväggar, isolering samt installationer.
Kungl. Maj:t avses redovisa standardkraven i en särskild kungörelse. Förslaget
har behandlats i prop. 1973: 21.
3.1.4
Kommunens handläggning av ärenden enligt BSL m. m.
Utredningen föreslår att förfarandet i ärenden
enligt BSL inleds med att kommunen företar besiktning bostadsinspektion av
den ifrågavarande fastigheten för att utröna om den uppfyller kraven på lägsta
godtagbara standard. Inspektionen bör primärt inriktas på det sämsta beståndet,
där behovet av åtgärder från bostadsförsörjningssynpunkt är störst. Till
ledning för inspektionsverksamheten bör ligga de inventeringar som föregår
saneringsprogrammen.
Inspektionen bör enligt utredningens uppfattning
baseras på en kommunal ätgärdsplan varvid målet bör vara att tvångsåtgärder i
första hand inriktas på lägenheter som saknar någon eller några av
utmst-ningsdetaljema vatten, avlopp, centralvärme eller eget WC. Därefter bör
åtgärdema avse lägenheter som saknar eget bad eller duschram eller som tillhör
kvalitetsgrupperna 12 men ändå har en låg standard.
3.1.4.1
Ätgärdsföreläggande
Om det vid besiktning konstateras att en fastighet
inte uppfyller den lägsta godtagbara standarden, bör kommunen enligt
utredningen kunna omgående meddela fastighetsägaren ett föreläggande. Syftet
med föreläggandet skall vara att utröna fastighetsägarens syn på kravet om upprustning,
och det skall därför innehålla endast en uppmaning att ange om hinder enligt
hans mening möter mot de aktuella åtgärderna. Detta föreläggande skall vara
tidsbegränsat till viss tid efter delgivning. Normalt bör en tid av ca tre
månader vara tillräckligt. I mera komplicerade fall, där viss förprojektering
behövs för att fastighetsägaren skall kunna avgöra om tekniskt-ekonomiskt
gynnsamma fömtsättningar föreligger, bör en längre tidsfrist kunna medges.
Utredningen föreslår att sex månader får utgöra maximum. Underlåtenhet att
avge svar inom den tillmätta tiden skall inte utgöra hinder för den fortsatta
förrättningen utan får anses innebära att fastighetsägaren inte har någon
invändning. Utredningen framhåller emellertid särskUt att han därmed inte är
betagen rätten att senare under proceduren ange stridiga synpunkter.
Finner
kommunen efter tidsfristens utgång att framförda invänd-
Prop,
1973: 22 27
ningar
har bärkraft, bör kommunen enligt utredningens förslag lägga ned förfarandet
och överväga antingen senareläggning av åtgärderna, inplacering i
saneringsprogrammet eller utdömning av lägenheterna. Finner kommunen att det
hinder fastighetsägaren angivit inte bör beaktas, skall kommunen förelägga
denne att mom viss tid genomföra de ifrågavarande åtgärderna. Sådant
föreläggande skall meddelas även om fastighetsägaren medgivit att utföra
åtgärderna eller underlåtit att ange hinder. Utredningen föreslår att
åtgärdsföreläggande alltid skall förenas med vite.
I
fråga om bedömningen av angivna hinder framhåller utredningen att en modernisering
kan vara tekniskt-ekonomiskt oförsvarlig (moder-niseringskostnadema överstiger
byggnadskostnadema för en motsvarande nybyggnad) om den innebär att
ombyggnadsstandard skall införas. Detta utesluter emellertid inte att
upprustning kan vara tekniskt-ekonomiskt försvarbar, om den syftar till att
uppnå endast den lägsta godtagbara standarden. Om inte ens sådan upprustning är
försvarbar, torde rivning vara det enda acceptabla alternativet. Svårigheter
att skaffa medel, arbetskraft o. dyl. bör enligt utredningens uppfattning kunna
respekteras så till vida att genomförandet av åtgärderna förläggs till en
senare tidpunkt. Däremot bör sådana svårigheter inte föranleda att förfarandet
avbryts eller att föreläggandet undanröjs.
Utredningen
erinrar om att det i samband med ombyggnad har förekommit att fastighetsägare
inte kan förränta både fastighetens avkastningsvärde och
ombyggnadskostnaderna. När sådana kalkyler inte går ihop, kan det enligt
utredningens mening bero på att ingångsvärdet av den omoderna fastigheten satts
för högt eller att ombyggnadskostna-dema varit för höga.
För
höga avkastningsvärden erhålls, om man vid avkastningsvärderingen räknar med
för låg kapitaliseringsränta vid uppskattning av ägarekapitalet och/eller
bortser från nödvändiga iståndsättningskostnader i fastigheten. Om beräkningen
av avkastningsvärdet före ombyggnad grundas på en låg räntefot vid uppskattning
av ägarekapitalet, måste man, anser utredningen, bibehålla detta synsätt vid
hyressättning efter ombyggnaden. BUr sluthyran likväl för hög, kan detta bero
på att ingångsvärdet före modernisering beräknats utan hänsyn tUl kostnader
för nödvändig iståndsättning. Utredningen framhåller att bostadsinspektioner
och åtgärdsförelägganden kan, om de är verksamma, dokumentera kravet på
iståndsättning, vilket i sin tur får effekt på fastighetsmarknaden.
3.1.4.2
Användningsförbud
Med stöd av 72 § HS kan hälsovårdsnämnd meddela
förbud mot användning av bostad för avsett ändamål. Ett sådant förbud vilar på
förutsättningen, att sanitära brister har konstaterats föreUgga. Enligt
Prop.
1973: 22 28
utredningens
mening är det nödvändigt att även BSL innehåller bestämmelser som gör det
möjligt att förbjuda användning av lägenhet för bostadsändamål. Lagen syftar
visserligen primärt tUI att framtvinga en viss standardnivå, men det torde
enligt utredningen inte vara tillräckligt med åtgärdsföreläggande som enda
remedium mot bristerna i de undermåliga bostäderna. I de fall då
verkställighet av ett åtgärdsföreläggande skulle medföra orimliga kostnader,
t. ex. jämfört med kostnaderna för att riva och bygga nytt, anser utredningen
att det behövs ett annat korrektiv. Detsamma gäller om hinder föreligger enligt
BS, dvs. att byggnadslov inte kan erhållas. Om lagen endast angav
åtgärdsföreläggande som framkomstväg, skulle följaktligen ett besvärande
vakuum kunna uppstå. Utredningen anser att lagen därför bör kompletteras med
ett legalt instmment för att utdöma lägenheter.
Utredningen framhåller att utdömning av lägenheter
inte bör ges större omfattning än som kan rymmas inom rimlig avgång. Bedömning
härav bor göras med stöd av bostadssaneringsprogrammet. För övriga med brister
behäftade bostäder bör åtgärdsföreläggande utfärdas. Utredningen framhåller
vidare att sådana beslut som innebär förbud mot uthyrning för
bostadsanvändning från den dag hyresgästen avflyttar av flera skäl bör
undvikas. Ett av dessa är att sådant beslut inte främjar planmässig evakuering.
Ett annat är att hyresgäst genom sådant beslut fråntas sin bytesrätt och
sålunda begränsas i sin möjlighet att flytta, vilket i sin tur innebär att han
måste bo kvar i en undermålig bostad.
3.1.4.3
Inspektions- och beslutsorgan
Utredningen framhåller att det såväl från
organisatorisk synpunkt som med hänsyn till fastighetsägarna är angeläget, att
hälsovårds- och byggnadsnämndens samt andra nämnders inspektion och krav samordnas
så att inte nya krav framställs, t. ex. vid byggnadslovsprövningen.
Fastighetsägarna blir då från början underrättade om kommunens krav på åtgärder
vid modernisering. Organisatoriskt kan detta lösas på olika sätt. Ett exempel
är att bostadsinspektionen leds av en projektgrupp med företrädare frän olika
nämnder och utförs av tillgängliga inspektörer frän hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd.
Ett annat alternativ är att kommunen inrättar en enda bostadsinspektion, som
kan betjäna både hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd och som rekryteras med sikte
härpå. För egen del finner utredningen lämpligt att besiktningen utförs av det
kommunala organ som har störst erfarenhet av sådana frågor, dvs.
byggnadsnämnden, eller av det särskilt tillskapade kommunala organet.
Beslutanderätten i fråga om åtgärder enligt BSL
skall tillkomma kommunstyrelsen eller, efter kommunens bestämmande, annat kommunalt
organ.
Prop.
1973: 22 29
3.1.5 Kompetenskonflikter
mellan BSL samt HS och BS
Utredningen finner det uppenbart att kompetenskonflikter kan upp
komma med HS och BS vid tillämpningen av BSL. Ett åtgärdsföreläg
gande med stöd av BSL kan exempelvis komma att omfatta även sani
tära brister. Det är därför angeläget att denna fråga löses. Utredningen
framhåller i detta sammanhang att någon klar gränsdragning mellan
hälsovårds- och byggnadsnämndens kompetensområden inte finns. En
ligt BS skall nämligen byggnad underhållas så att hållfastheten inte
äventyras samt brandfara, sanitär olägenhet eller vanprydnad icke upp
kommer. Om fastighetsägaren eftersätter sina åligganden i dessa avseen
den, kan byggnadsnämnden ingripa med föreläggande.
Den
bästa utvägen att eliminera de antydda konfliktriskema är enligt utredningens
mening att i såväl HS som BS ta in en bestämmelse att hälsovårds- resp.
byggnadsnämndens kompetens bryts i de fall föreläggande meddelas enligt BSL. Utredningen
framhåUer emellertid att en sådan bestämmelse inte befriar nämnden från dess
skyldighet att besluta om åtgärder i anledning av brister I övrigt.
3.1.6 Tvångsmedel
m. m.
3.1.6.1
Verkan av åtgärdsföreläggande vid fastighetsöverlåtelse
Utredningen konstaterar att den nuvarande
handläggningen av Inspektionsärenden enligt HS är mycket omständlig och
tidsödande. En fastighetsägare som inte vill efterkomma ett föreläggande från
hälsovårdsnämndens sida har stora möjligheter att förhala ett sådant ärende
under flera år. Till en början kan hälsovårdsnämnden dra sig för att sätta ut
vite och i stället meddela ett föreläggande utan vitessanktion. Mot detta kan
talan föras I ett flertal Instanser, oavsett om det finns fog för klagomålen
eller inte. Besvärsinstanserna utsätter som regel ny tid, inom vilken åtgärden
senast skall vidtas. Enbart detta förfarande, framhåller utredningen, kan
därför dra ut på tiden flera år. Om hälsovårdsnämnden sedan fattar ett nytt
beslut av samma innehåU och dessutom förelägger vite kan samma förfarande
upprepas. Efterkommer fastighetsägaren inte föreläggandet, kan talan väckas om
utdömande av vitet. Sådan talan skall väckas av aUmän åklagare och prövas vid
allmän domstol. Fastighetsägaren har därvid möjlighet att överklaga ända upp
tiU högsta domstolen, varigenom ärendet ytterligare kan fördröjas. Utredningen
framhåller vidare att, om den verksamhet som föreläggandet avser under
besvärsförfarandet överlåts tiU annan person, besvärslnstan-serna blott har att
konstatera överlåtelsen, varvid förfarandet måste börja om från början mot den
nye ägaren.
Den
nuvarande ordningen enligt HS visar enUgt utredningens mening i flera avseenden
sä allvarliga brister, att det är angeläget att en rationel-
Prop.
1973: 22 30
lare
ordning åstadkommes. Utredningen framhåller att försök i den riktningen
tidigare har gjorts men inte lett till något påtagligt resultat. Bostadssociala
utredningen föreslog sålunda i sitt slutbetänkande Sanering av stadssamhällenas
bebyggelse (SOU 1947: 26) att förbud och föreläggande enligt HS i
bostadsärende skulle antecknas i vederbörande fastighetsbok och Intas I
gravationsbevis samt att förbud resp. föreläggande mot en fastighetsägare
skulle vara gällande mot ny ägare av fastigheten. Förslaget föranledde
emellertid inga lagstiftningsåtgärder.
Saneringsutredningen erinrar vidare om att frågan
ånyo aktuaUsera-des under remissbehandlingen av 1948 års
hälsovårdsstadgekommittés betänkande med förslag tUl ny hälsovårdsstadga m. m.
(SOU 1953: 31) och även togs upp av departementschefen i den proposition som
föranleddes av betänkandet (prop. 1958: B 46). Departementschefen framhöll
därvid, anför utredningen, bl. a. att bestämmelserna om vitesföreläggande
borde ges den utformningen, att hälsovårdsnämnd generellt tillades befogenhet
att vid vite ålägga ägare av byggnad, anläggning eller upplag att vid
försäljning omedelbart anmäla den nye ägarens namn och adress till nämnden.
Enligt departementschefen borde sådant åläggande kunna meddelas antingen på
samma gång som ett föreläggande att vidta viss åtgärd eller också senare, då
nämnden fått kännedom om att försäljning skett eller förbereds. Åläggandet
borde dessutom förbindas med bestämmelse om vitespäföljd. Riksdagen beslöt
sedermera i enUghet med departementschefens förslag.
Enligt saneringsutredningens mening är det en stor
olägenhet att verkställigheten av ett föreläggande med vitesinstitutets
nuvarande konstruktion kan förhalas avsevärd tid om den verksamhet som
föreläggandet avser överlåts tUl ny ägare. I förevarande sammanhang är intresset
emellertid koncentrerat på förelägganden som skall utfärdas i syfte att
åstadkomma uppmstnlng av bostadsfastigheter, dvs. sådana förelägganden som
riktar sig mot fastighetsägare. På grund härav torde ölägenheterna av en
överlåtelse enligt utredningens uppfattning kunna elimineras åtminstone till
viss del om föreläggande, på sätt som bostadssociala utredningen föreslog i
sitt betänkande, anknyts till fastigheten i fråga. Saneringsutrednmgen föreslår
därför att kommunens åtgärdsföreläggande skall kunna anmälas till
inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken. Utredningen
framhåller att vitet härigenom kommer att belasta fastigheten och vara gällande
mot ny ägare. I förhållande tiU de betydande nackdelar som är förknippade med
den nuvarande ordningen synes det nu förordade systemet enUgt utredningens
mening knappast komma att medföra några praktiska eller administrativa
ölägenheter. Inte heller från rättssäkerhetssynpunkt torde det föreslagna
förfarandet inge några betänkligheter.
Om fastighetsägaren efterkommer föreläggandet, har
han att anmäla detta tiU kommunen som får begära hos inskrivningsmyndigheten
att
Prop. 1973: 22 31
anteckningen
i fastighetsboken upphävs. Utredningen anser att kommunen för att en
tillfredsställande ordning skaU erhållas i ett sådant fall måste meddela ett
formligt beslut. Om kommunen och fastighetsägaren har olika uppfattning i
frågan humvida föreläggandet är efterkommet, skall besvär kunna föras över
beslut varigenom begäran att upphäva anteckning ogillas.
3.1.6.2
Rättskraften hos beslut med åtgärdsföreläggande
Utredningen framhåller att det i den juridiska
litteraturen allmänt fömtsätts att ett beslut om vitesföreläggande kan prövas i
vid omfattning när fråga uppkommer om utdömande av vitet. Domstolen kan, anför
utredningen, bl. a. pröva om myndighetens beslut angående den primära
förpliktelsen är i alla hänseenden lagligt och lämpligt och om myndigheten ägt
befogenhet att fästa vite vid förpliktelsen. Då domstolen sålunda kan pröva
frågan om lämplighet, kan även nya omständigheter beaktas. Om t. ex. den
påbjudna åtgärden inte längre är önskvärd eller erforderlig, torde vitet inte
böra utdömas. Om vite förelagts till oskäligt högt belopp, har domstolen i
praxis ansetts kunna nedsätta beloppet. Vidare förutsätts givetvis att
föreläggandet bevisligen delgivits den förpliktade. Ytterligare skall prövas om
den primära förpliktelsen blivit fullgjord enUgt sitt innehåll och inom utsatt
tidsfrist. Har förpliktelsen delvis fuUgjorts, kan domstolen tänkas jämka
vitet. I allmänhet kan både föreläggandet och beslutet om utdömande överklagas.
Enligt
utredningens uppfattning kan det i och för sig anföras goda skäl för att i mål
enligt BSL endast beslut om utdömande av vite skall vara överklagbart
tidsmässiga och processekonomiska skäl har här stor betydelse. Med hänsyn till
föreläggandenas uigripande natur och ekonomiska konsekvenser finner utredningen
emellertid inte möjligt att föreslå ett avskaffande av rätten att föra talan
mot föreläggandet.
Utredningen
redovisar en uppsats i Förvaltnlngsrättslig Tidskrift 1970 (s. 167 ff) av
regeringsrådet Sten Walberg, där den tanken framförs att frågan om
föreläggandets laglighet eller lämplighet i princip inte borde få upptas till
prövning i samband med utdömandet. Endast nya omständigheter eller
omständigheter kring underlåtenheten att fullgöra föreläggandet skulle beaktas.
Utredningen anser att en sådan ordning skulle vara ett viktigt bidrag tiU
strävandena att tillgodose aspekter av på en gång effektivitet och
rättssäkerhet och föreslår därför att den prövas i den nya BSL. Mot förslaget
kan i och för sig Invändas att det borde genomföras först vid en samlad översyn
av lagstiftningen om vitesfrågor över huvud. Enligt utredningens mening har
emellertid frågan så stor betydelse för BSL att en sådan översyn inte kan
avvaktas. Genomförs förslaget kan också den fördelen stå att vinna att
erfarenheter erhålls för den fortsatta allmänna behandlingen av dessa frågor.
Prop.
1973: 22 32
3.1.7
Instansordning vid utdömande av vite m. m.
Utredningen framhåller att talan mot ett av t. ex.
hälsovårdsnämnd meddelat vitesföreläggande förs i administrativ ordning men att
det, som förut har berörts, däremot ankommer på allmän domstol att på talan av
allmän åklagare pröva frågan om utdömande av vitet. Det förefaller utredningen
omotiverat att åklagare och allmän domstol skall behöva kopplas in på en
förvaltningsprocess, där det ofta gäller att bedöma sådana speciella och
Invecklade frågor som de administrativa domstolarna får anses ha större
erfarenhet av. Utredningen anser dessutom att det nuvarande systemet med två
olika instanskedjor Innebär så betydande olägenheter från effektivitetssynpunkt
att man bör söka åstadkomma en rationellare ordning. Det bör därför övervägas
att låta antingen de judiciella eller de administrativa myndigheterna ha hand
om besvärsprövningen.
En lösning på denna fråga kan enligt utredningen
vara att besvär inte medges över beslut om vitesföreläggande och att parten
hänvisas att i samband med vitets utdömande inför allmän domstol göra gällande,
att föreläggandet varit olagligt eller materiellt obefogat. En klagande skulle
då ha möjlighet att få vitesföreläggandet omprövat av allmän domstol i samband
med vitets utdömande. Enligt utredningens uppfattning torde emellertid de
allmänna domstolama ha sämre möjligheter att bedöma lagligheten och
lämpligheten i sak av ett vitesföreläggande än de administrativa domstolarna.
Med hänsyn till beskaffenheten av de ärenden som det här är fråga om, kan även
ifrågasättas lämpligheten att låta ju-dlciell myndighet pröva lagligheten av
ett av kommunal nämnd meddelat föreläggande.
Enligt utredningens menmg är det I stället
ändamålsenligt att ärenden angående utdömande av vite inom det nu aktuella
området prövas av administrativ myndighet. Utredningen föreslår därför att dessa
ärenden skall handläggas av länsmyndigheterna. I lagen (1971: 52) om skatterätt
och länsrätt anges vUka typer av mål som skall ankomma på länsrätt. Dit hör
emellertid inte ärenden av den art som skulle uppkomma vid tUlämpning av BSL.
Utredningen föreslår därför att prövningen av sådana ärenden, i vart fall t.
v., anförtros åt länsstyrelsen.
Utredningen kommer också in på frågan om
besvärssubjekten och redogör till en början för 11 § förvaltningslagen (1971:
290). Enligt denna paragraf får talan mot sådant beslut av myndighet, som kan
överklagas genom besvär, föras av den som beslutet "angår" om det
gått honom "emot". I motiven till lagen anges vissa kriterier på
besvärssubjekten, i huvudsak gmndade på hittUls utbildad rättspraxis hos
aUmänna domstolar och förvaltningsdomstolar.
I ett ärende enligt BSL finns, framhåller
utredningen, två parter: fastighetsägaren och kommunen. På
fastighetsägarsidan kan emeUertid
Prop.
1973: 22 33
växling
förekomma under förfarandet. Med förslaget i det föregående att beslut om
föreläggande och om förbud skall kunna ha sakrättslig verkan är det enligt
utredningens mening klart att även en ny ägare är part. Detta partsförhållande
bör anses föreligga redan I och med att köpehandlingen undertecknas och
oavsett att äganderätten måhända övergår senare och att den nye ägaren inte
sökt eller erhållit lagfart. Utredningen finner det uppenbart att besvärsrätt
bör tillkomma såväl fastighetsägaren i nu angiven mening som kommunen. Den nye
ägaren bör därvid självfallet inte åtnjuta längre besvärstid på gmnd av
överlåtelsen utan endast kunna utnyttja den tid som föranleds av beslutets
delgivning med den förre ägaren.
Ett beslut med vitesföreläggande kan emellertid
angå också hyresgäst (eller annan nyttjanderättshavare), det kommunala organet
för förmedling av statliga bostadslån m. m. (förmedlingsorganet) samt
intecknings-havare. Utredningen finner att de intressen som företräds av bl. a.
de nu nämnda subjekten är så svåröverskådliga och svårvärderade, att de inte
generellt bör avskäras från besvärsrätt. Frågan bör överlåtas åt rättspraxis.
3.1.8
Kommuns skyldighet att tillämpa BSL
För bl. a. brandväsende, byggnadsväsende,
civilförsvar, hälsovård, socialhjälp, barna- och ungdomsvård, nykterhetsvård
och undervisning utövar staten överinseende över kommunerna. Detta tUlkommer i
första hand länsstyrelsen. För de olika verksamhetsområdena finns, framhåUer
utredningen, centrala specialorgan, som bl. a. verkar genom att lämna råd och
anvisningar eller utfärda normalbestämmelser. Uppgiften att verka för en
höjning av bostadsstandarden och råda bot på de brister, som avses böra
undanröjas med hjälp av BSL, måste sakligt sett anses innebära utövande av en
statlig förvaltningsuppgift av samma typ som de nyss nänmda. Med hänsyn härtill
föreslår utredningen att länsstyrelserna ges befogenhet att utöva tillsyn över
kommunerna beträffande deras tillämpning av lagen.
3.2
Förslaget till ändringar i FL
Saneringsutredningen konstaterar att FL syftar tUl
att förbättra kommunemas möjligheter att på ett tidigt stadium förvärva mark
som behövs för samhällsutvecklingen. Som hjälpmedel i den kommunala markförvärvspolitiken
utgör förköp ett komplement till frivUliga uppgörelser och till förvärv genom
expropriation. Utredningen föreslår ändringar i lagen i tre avseenden.
Utredningen
tar upp frågan om att göra förköpsrätten tiUämplig på tomträtt.
Tomträttsinstitutet regleras i 13 kap. jordabalken. Kommun kan, framhåller
utredningen, säga upp en tomträtt men endast vid ut-
3
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 22
Prop.
1973: 22 34
gängen
av vissa i 13 kap. 14 § jordabalken angivna tidsperioder. Har längre tid ej
avtalats, utgör den första perioden 60 är samt varje följande 40 år från
utgången av närmast föregående period. Om marken behövs under löpande
avtalsperiod, kan kommunen få dispositionsrätt till marken endast genom
frivillig uppgörelse med tomträttshavaren eller genom att expropriera
tomträtten. Har kommunen däremot överlåtit marken med äganderätt, finns
möjlighet att förutom genom frivillig uppgörelse eller expropriation
förvärva marken genom förköp. Utredningen framhåller att tomträtt i många
andra sammaiUiang jämställs med fast egendom och föreslår att FL ändras så att
den blir tiUämplig även vid försäljning av tomträtt.
Utredningen
har från vissa kommuner inhämtat uppgifter om hur förköpsrätten utnyttjats
inom saneringsområden. Därvid har framkommit att den s. k. areal- och
värderegeln i 3 § FL medför att för kommunen intressanta fastigheter inom
saneringsområden faller utanför förköpslagens tillämpningsområde. Detta gäller
främst i medelstora och mindre tätorter där taxeringsvärdena även för centralt
belägna fastigheter i allmänhet är lägre än 200 000 kr.
Genom
bearbetning av material från 1970 års fastighetstaxering har utredningen funnit
att ca 60 % av affärs- och hyresfastigheterna i landet har ett taxeringsvärde
som är lägre än 200 000 kr. I kommuner med mer än 50 000 invånare exkl.
storstadsområdena är motsvarande andel 65 %. Kommunerna kan ha stort intresse
av att förvärva sådana fastigheter. Utredningen föreslår att problemet löses
genom att areal-och värderegeln slopas inom saneringsområden. Som lämplig grund
för avgörande om en fastighet är belägen inom saneringsområde anger utredningen
av kommunen upprättat och antaget saneringsprogram där saneringsområdenas
omfattning anges. Fastigheter som är belägna i sådana saneringsområden skall
rapporteras tUl inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken. För
dessa fastigheter skall förköpslagen gälla utan begränsningar med avseende på
areal och taxeringsvärde.
En kommun kan enligt utredningen i vissa fall ha
anledning att avstå frän förköp av fastighet, t. ex. om köparen har vilja och förmåga
att själv genomföra avsedd sanering. Det kan då finnas anledning för kommunen
att förena sig med köparen om att saneringen skall genomföras i enlighet med
kommunens fysiska planering och saneringsprogram. Ett problem i detta
sammanhang är emellertid att kommunen måste utöva sin förköpsrätt inom tre
månader. Förhandlingama med köparen kan av olika anledningar dra ut på tiden.
När köparen märker att tiden inte räcker till för kommunen att besluta om
förköp, kan dennes Intresse av att träffa avtal med kommunen minska.
Saneringsutredningen föreslår därför att möjlighet öppnas för partema att, i
avvaktan på att förhandlingar om saneringsavtal slutförs, träffa avtal om en
förlängning med tre månader av den tid inom vilken förköpsrätten skall utövas.
Prop. 1973: 22 35
3.3
Reser\'ationer
Mot utredningens förslag tUl BSL och ändringar i FL
reserverar sig två ledamöter i utredningen, nämligen Sten Källenius och Claes
Breitholtz.
3.3.1
Förslaget till BSL
3.3.1.1 Allmänt
Enligt reservantemas mening kan saneringsbehovet
närmast sägas vara ett resultat av brister i statsmaktemas och kommunemas handlande
under efterkrigstiden. Genom hyresreglering, eftersatt planarbete,
byggnadsförbud, byggnadsreglering, kreditkvotering m. m. har upprustning och
förnyelse av bostadsbeståndet hållits nere till förmån för bebyggelse på
råmark. Följderna av den förda politiken kan enligt reservantemas mening nu
registreras i det uppdämda saneringsbehovet, där de behövliga åtgärderna är mer
omfattande och därmed mer kapitalkrä-vande än om upprustning, modernisering och
totalsanering tUlåtits ske mera kontinuerligt. En attitydförändring från
samhällsorganens sida till saneringsverksamheten har därför alltmer kommit att
framstå som ofrånkomlig.
Reservanterna anser att utredningens arbete i
alltför liten utsträckning inriktats på åtgärder som främjar samverkan mellan
samhäUe och saneringsintressenter. Utredningens majoritet har uppenbart
underskattat näringslivets och fastighetsägamas vUja och förmåga att aktivt
delta i det fortsatta förnyelsearbetet inom bostadsbeståndet. Enligt
reservantemas mening behövs inte tvångsmedel av den drastiska karaktär som den
föreslagna BSL innehåller. I stäUet för stimulerande samverkanslös-nlngar av de
olika saneringsproblemen förordar majoriteten krav på sådan aktivitet och
styrning från samhäUsorganen, att det enligt reservanterna finns risk för ökad
byråkrati och alltför starkt utövande av kommunal beslutsfunktion. De anser
dessutom att rättsskyddsreglema i BSL är otillräckliga för den enskilde.
I stället för att såsom majoriteten föreslår
ytterUgare bygga ut och vidga området för regleringar och tvångsåtgärder anser
reservanterna att en smidig och till de ekonomiska realiteterna anpassad
successiv standardhöjning bör ske genom lättnader I gäUande regelsystem. Endast
därigenom kan lönsamheten av varje särskUt företag bedömas, och det är ytterst
det enda hållbara kriteriet på åtgärdemas effektivitet.
3.3.1.2 De ekonomiska betingelserna för
upprustning enligt BSL
EnUgt förslaget till BSL skall kommunen för fastighetsägaren ange de
uppmstningsåtgärder
som behövs. De hinder av teknisk-ekonomisk eller finansiell art som kan
föreligga mot kommunens krav skaU utredas och anges av fastighetsägaren. Härför
krävs från dennes sida projekte-
Prop.
1973: 22 36
ring
som bl. a. Innebär utredning om de tekniska förutsättningarna,
finansieringsfrågorna och lönsamheten. Regelmässigt måste ägaren anlita
teknisk och ekonomisk sakkunskap för dessa utredningar. Reservanterna finner
det uppenbart att det i många fall blir fråga om tidskrävande och dyrbara
utredningar. Enligt deras uppfattning bör sådant utredningsarbete inte rimligen
kunna åläggas ägaren. I vart fall skall kommunen svara för kostnaderna om
utredningen leder till att kommunen avbryter förfarandet.
I
fråga om den ekonomiska bedömning som kommunen enUgt majoritetens förslag
skall göra i ett upprustningsärende framhåller reservanterna att den beräkning
av intäkts- och kostnadsposterna som skall läggas till grand för pantvärdet
vid statligt bostadslån för ombyggnad resp. upprastning skall ske genom en
"normaliserad avkastningskal-kyl". Komponenterna i denna kalkyl är
schabloniserade och av annan karaktär än de som används på fastighetsmarknaden
vid projektering eller överlåtelser. Det står givetvis en långivare fritt att
avgöra på vUket sätt han beräknar ett pantvärde som villkor för belåning. En
helt annan sak är det kalkylmässiga underlaget för den prövning som skall ske,
om fastighetsägare skall förpliktas att vid betydande vite företaga uppmstningsåtgärder.
Enligt reservantemas mening bör frågan ses mot bakgrund av majoritetens
uttalande, att fastighetsägarna vid sanering tiU-mäter sina fastigheter
"för höga förväntningsvärden" samt att man får räkna med att kommande
planer kan verka värdesänkande i jämförelse med avkastningsvärdet vid
bibehållen förvaltning. Reservanterna anser att endast de marknadsmässiga
faktorerna bör beaktas vid prövningen. Leder föreläggandet till att
fastighetens ekonomi försämras t. ex. genom den övre gräns för intäkten som
bruksvärde- eller rikthyran medför och beaktas härvid inte ägarens påståenden
om hinder mot upprustningen, bör det enligt deras uppfattning finnas regler
som förpliktar kommunen att inlösa fastigheten till dess marknadsvärde före
föreläggandet.
3.3.1.3
Förbud att använda lägenhet
Användningsförbud utgör ett utomordentligt
aUvarligt ingrepp i för valtningen av en fastighet. Enligt reservanternas
uppfattning måste det av rättssäkerhetsskäl krävas att förutsättningarna för
användningsförbud noga anges och anknyts tUl de materiella brister som Inte
anses tolerab-la. Däremot bör Inte, såsom skett i majoritetens förslag,
rekvisiten helt allmänt knytas till fastighetsekonomiska faktorer och frågan
överlämnas åt kommunen att inom en vagt angiven ram besluta om förbud. Klart
preciserade rekvisit i sak behövs även för att prövningen skall kunna äga mm
från objektivt fastlagda utgångspunkter.
Enligt
majoritetens mening måste utdömning av bostäder ske med viss begränsning.
Oavsett om materiella skäl härför i och för sig kan anses
Prop. 1973: 22 37
vara
för handen, skall utdömnlngen inte ges större omfattning än som kan rymmas
"inom rimlig avgång" enligt bostadssaneringsprogrammet. För
"övriga" bostäder skall åtgärdsförelägganden göras. Denna rangordning
mellan utdömning och åtgärdsföreläggande är enligt reservanterna motsatt den
som anges i bostadssaneringslagen och I uttalandet att utdömning bör komma
först I andra hand. En annan begränsning av utdömning består i att denna inte
bör ske om det äventyrar hyresgästens bytesrätt. En sådan aspekt anser
reservanterna inte hör hemma i en lagstiftning som syftar till att ge
objektiva regler för bättre bostadsförhållanden.
Den av majoriteten föreslagna kombinationen av
åtgärdsförelägganden och användningsförbud medför enligt reservanternas mening
så stora betänkligheter i fråga om rättssäkerhet, precisering och konsekvens,
att de inte kan biträda förslaget I denna del.
3.3.1.4
Vitesbestämmelser m. m.
I anledning av majoritetens förslag såvitt avser
verkan av ett åtgärdsföreläggande vid fastighetsöverlåtelse framhåller reservanterna
att 1948 års hälsovårdsstadgekommitté uttalade, att tredska vore en
förutsättning för utdömande av vite och att därför ett överflyttande av vite
från en person till en annan av principiella skäl vore utesluten. Departementschefen
anslöt sig tUl denna uppfattning (prop. 1958: B 46) och uttalade att anteckning
i fastighetsboken av föreläggande eller övergång av föreläggandet på ny ägare
inte vore en godtagbar lösning. Enligt reservanternas mening torde
majoritetens ståndpunkt inte återge lagstiftårens intentioner vid tillkomsten
av HS. Reservanterna finner det inte rimligt att strängare regler om vite skall
gälla enligt BSL än enligt HS. De få undantagsfall, där det kan ha förekommit
att fastighet överlåtits för att försvåra genomförandet av föreläggande enligt
HS bör inte få bli vägledande för en lagstiftning av så generell och ingripande
karaktär som den nu föreslagna.
Den materiella prövningen av föreläggandena kommer
att avse invecklade tekniska och fastighetsekonomiska bedömanden som kräver stor
sakkunskap. Enligt reservanternas mening bör prövningen därför ske i reguljärt
processuella former, där argumenteringen kan framföras muntligen och med
erforderligt uppbåd av teknisk och ekonomisk expertis. Med denna utgångspunkt
ter sig en domstolsprövning som ofrånkomlig, och tanken riktar sig därvid
naturligen mot de nybUdade fastighetsdomstolarna, där sakkunskap kan påräknas.
Reservanterna anser därför att den materiella prövningen av vitesföreläggandet
bör ske vid fastighetsdomstol.
Reservanterna övergår härefter till frågan om
handläggningen bör ske i besvärsprocess över vitesföreläggandet eller i samband
med yrkande från kommunens sida om utdömande av vitet. De framhåller med
Prop.
1973: 22 38
hänvisning
till majoritetens motivering av förslaget om rättskraftsverkan av beslut om
vitesföreläggande att spörsmålet gäller allmänt principiella
stäUningstaganden till vitesinstitutet som sådant. EnUgt reservantemas mening
är majoritetens ställningstagande i detta avseende alltför litet underbyggt.
Majoriteten hänvisar tUl uttalanden i en uppsats av regeringsrådet Walberg i
Förvaltnlngsrättslig Tidskrift men nämner inte att författaren själv betraktar
sitt uppslag som ett första diskussionsinlägg i en debatt om en allmän översyn
av vitesinstitutet. Reservantema anser att problemen bör angripas från bredare
utgångspunkter och att bedömningen av frågan i vilket sammanhang prövningen av
föreläggandet skall ske bör gmndas på fortsatta överväganden i ärendet.
3.3.1.5
Administration
Tillskapandet av BSL vid sidan av BS och HS kommer
enligt reservantemas uppfattning att komplicera den redan nu vanskliga
gränsdragningen mellan byggnads- och hälsovårdsnämndens kompetensområden. I
särskilt hög grad blir detta faUet, då förelägganden enligt de skilda
för-fattnlngama kan avse samma typ av åtgärder, samtidigt som rekvisiten för
utdömande av vite skiljer sig från varandra, exempelvis i HS och förslaget till
BSL. Förhållandet blir inte mindre besvärande av att kraven på uppmstning
enligt lagförslaget i många fall avser en högre standardnivå än den som
förutsätts i BS och HS.
Utomordentligt
svårlösta förhållanden såväl vid tillämpningen av ifrågavarande författningar
som i den kommunala beslutsprocessen kommer enligt reservantemas mening att
uppstå vid ett genomförande av majoritetens förslag att hälsovårdsnämnds och
byggnadsnämnds kompetens skall brytas i de fall föreläggande meddelas enligt
BSL. Majoritetens förslag går emot de allmänna strävandena att söka sammanföra
alla byggnadstekniska bestämmelser på ett håll. Reservantema anser det erforderligt
med en samordning av de materiella föreskrifter som skall reglera ett
tvångsmässigt genomförande av uppställda standardkrav. Härigenom tUlgodoses
även den enskildes intresse av att inte behöva utsättas för förelägganden med
stöd av ett flertal olika författningar och med varierande förutsättningar för
tvångsåtgärder och viten.
De
nu angivna omständigheterna har enligt reservanternas mening också satt sin
prägel på majoritetens förslag om bostadsinspektionens organisation. Enligt
detta skall kommunen äga utöva på den ankommande åtgärder genom en nämnd som
bestäms av kommunen. Uppenbarligen får beslut om åtgärdsföreläggande från en
sådan nämnds sida en högre dignitet än samtidigt meddelade beslut från andra
nämnder, eftersom dessas kompetens skall vika när beslut om
åtgärdsföreläggande meddelas. Det torde enUgt reservantemas mening behöva
utredas, om denna nyhet går att anpassa tUl gällande kommunaUagstiftnlng. För egen
del finner de förfarandet opraktiskt och förenat med svåröverskåd-
Prop. 1973: 22 39
liga
komplikationer. På samma sätt som det författningsmässiga underlaget bör få en
enhetlig reglering bör också beslutsfunktionen i dess helhet ankomma på ett
och samma kommunala organ.
Ett genomförande av majoritetens förslag såvitt
avser de materieUa bestämmelsema om uppmstning kan enligt reservantema inte
lämna det nu rådande regelsystemet i HS och BS oberört. De anser att
majoritetens förslag om de organisatoriska formerna bör omarbetas med utgångspunkt
från ett rationellare och enhetligare synsätt.
3.3.1.6
Reservantemas förslag
Reservanterna lägger fram ett eget förslag tiU
åtgärder för en ökad saneringsverksamhet och framhåller som huvudföratsättnmg
härför att de hämmande regleringar som nu gäller blu: ändrade. Reservantema
åsyftar därvid i första hand hyresregleringen, byggnadsförbud i avvaktan på
framtida ovissa stadsplaneändringar och kreditgivningen som enUgt deras mening
nästan enbart inriktas pä nyproduktion på råmark.
Enligt reservanternas förslag skall som
huvuduppgifter i den kommunala saneringsplanläggningen ingå att företa
bostadsinventering och att upprätta tidsplan med turordning för
saneringsverksamheten. Bostadsinventering skall ske dels ex officio av
kommunerna, dels på begäran av fastighetsägare som ansöker om turordning av
saneringsprojekt I den kommunala saneringsplanläggnlngen.
Bostadsinventeringen bör lämpligen utföras genom
byggnadsnämndens försorg. Syftet med inventeringen skall vara att fastställa
vUka byggnader som inte fyller kraven på lägsta godtagbara standard. Sådan
standard skall krävas för alla bostäder inom detaljplanerade eller eljest
tätbebyggda områden. De bostadstekniska kraven bör regleras i BS. Kontroll över
efterlevnaden bör närmast ankomma på byggnadsnämnden.
I fråga om behandlingen av de fall där
uppmstningsåtgärder skaU vidtas föreslår reservanterna att fastighetsägaren
alltid skall ges praktisk möjlighet att avhjälpa konstaterade brister då det
gäller lägsta godtagbara standard. Han skall därvid i princip ha rätt att
välja den saneringsform (upprustning, ombyggnad eller totalsanering) som
enligt hans bedömning bör komma i fråga. Då tvångsingripanden har
aktualiserats genom krav pä lägsta godtagbara standard, bör den av
fastighetsägaren valda åtgärden alltid beviljas med förtur.
I vissa fall kan planhinder föreligga, som innebär
att fastighetens framtida disposition inte är klarlagd. Skilda krav från samhällets
sida kan då leda till ett dödläge. Å ena sidan får Ingen genomgripande förändring
av fastigheten ske av hänsyn till planförberedelser, å andra sidan krävs
åtgärder för att uppfylla lägsta godtagbara standard. Detta dödläge bör i
första hand brytas genom att föreliggande planhinder upphävs. Av
fastighetsägaren vald saneringsform bör om möjligt ges förtur inom planarbetet.
Prop.
1973: 22 40
Är en provisorisk upprastningsform inte ekonomiskt
genomförbar, bör i första hand anstånd med förelagd åtgärd lämnas. Kan sådant
anstånd inte beviljas, skall en fastighetsägare inte på obestämd tid behöva
underkastas provisorier och osäkerhet om den framtida användningen av
fastigheten. Han bör dä hos kommunen kunna påfordra inlösen av fastigheten till
dess marknadsvärde före åtgärdsföreläggandet. Denna lösenskyldighet bör enligt
reservanternas mening framgå av BL.
3.3.2
Förslaget till ändringar i FL
Beträffande majoritetens förslag att areal- och värderegeln
i FL inte skall gälla inom saneringsområde frantiiåller reservanterna
inledningsvis att det inte kan anses föreligga ett tillräckligt starkt behov av
någon ändring av nuvarande ordning. Detta torde framgå bl. a. av en inom justitiedepartementet
i januari 1971 upprättad PM (Ds Ju 1971: 1) angående erfarenheterna av FL.
Saneringsområden kommer, framhåller reservanterna,
i de flesta fall sannolikt att inrymma både fastigheter som kräver
totalsanering eller modernisering och fastigheter vilka mte berörs av sådana
åtgärder. Förslagets verkningar kommer därigenom att sträcka sig utöver dess
egentliga syfte. En så betydelsefull åtgärd som att bilda saneringsområde
torde kräva mer preciserade överväganden än som skett såväl i fråga om de
materiella rekvisiten som beträffande förfarandet. Förslaget är enligt
reservanterna inte tillräckligt underbyggt. Det skulle dessutom leda till
bristande rättvisa markägare emellan till följd av att fastigheter inom saneringsområden
skulle bli utsatta för värdeminskning.
Reservanterna kan på grund av det nu anförda inte
biträda majoritetens förslag i denna del. Inte heller kan de biträda förslaget
om förlängning i vissa fall av den tid inom vilken förköpsrätt skall utövas.
Detta ter sig så lite underbyggt i fråga om den praktiska utformningen och det
legala innehållet, att det inte kan läggas tUl gmnd för lagstiftning utan
förnyade överväganden.
4
Remissyttrandena 4.1 Förslaget till BSL
4.1.1
Behovet av lagstiftning
Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker
eller har ingen erinran mot att samhället får möjlighet att med stöd av
lagstiftning uppställa minimikrav i fråga om den byggnads- och bostadstekniska
standarden i bostadshus. Till de remissinstanser som är positivt Inställda tUl
lagstiftning hör Svea hovrätt, bostadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, statens
hyresråd, statens planverk, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus,
Malmöhus, Örebro och Gävleborgs län, de flesta länsbostadsnämnderna, de flesta
kommuner som yttrat sig. Svenska kom-
Prop. 1973: 22 41
munförbundet,
boendeutredningen, LO, TCO, Hyresgästernas riksförbund, HSB, Svenska
riksbyggen och SABO.
Negativt inställda till lagstiftning är hovrätten över
Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt. Näringslivets byggnadsdelegation.
Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund, Skånes
handelskammare. Handelskammaren i Göteborg och Västra Östergötlands
fastighetsägareförening.
Bostadsstyrelsen tillstyrker i princip införandet
av en lagstiftning som ger kommunerna legala möjligheter att realisera sina
planer på en successiv förbättring av det gamla och omoderna bostadsbeståndet.
En sådan lagstiftning torde behövas som komplement till kommunens egna
åtgärder beträffande dess eget fastighetsinnehav och tUl systemet med statligt
kreditstöd som stimulans tUl modemisering. Styrelsen påpekar dock att den
effekt BSL kan få helt beror på kommunens ambitioner samt personella och
ekonomiska resurser. En begränsande faktor kan vara vad kommunerna anser sig ha
möjUgheter att göra med sina egna fastigheter. Det måste vidare ställas krav på
kvalificerad personal, med såväl ekonomiskt som tekniskt kunnande, för
inspektion och för bedömning av framförda hinder för åtgärder.
Enligt Svea hovrätt bör saneringsverksamheten i
första hand bedrivas med frivillig samverkan från fastighetsägamas sida.
Hovrätten antar emellertid att det kommer att finnas fall där tvångsingripande
kan behövas och förklarar sig inte ha något att erinra mot att regler
tillskapas som ger myndighet möjligheter att vid behov företa sädana
Ingripanden. Även statens hyresråd anser att det i fall där samverkan inte kan
uppnäs föreligger behov av ett instrument för en tvångsvis höjning av den bostads-
och byggnadstekniska standarden i bostadslägenheter.
Länsstyrelsen i Stockholms län understryker
saneringsfrågans stora betydelse och angelägenheten av att en lagstiftning
snabbt kommer till stånd, som gör det möjligt för vederbörande kommuner att så
skyndsamt som möjligt, metodiskt och i erforderlig skala bedriva saneringsverksamhet.
Länsstyrelsen framhåller vidare att de utredningar av mera omfattande karaktär,
som påkallas för ett vidare grepp på hela saneringsproblematiken, inte får ge
anledning till dröjsmål med den nödvändiga lagstiftning som behövs för att
saneringarna i fråga om bostads-fastigheter snabbt skall kunna fullföljas och
bedrivas i större skala. Om inte praktiska förutsättningar mom kort skapas,
riskerar man fortsatt slumbUdning och ytterligare segregation med de sociala
missförhållanden som därvid utvecklas. Man får en markant skiUnad meUan å ena
sidan bostadsstandarden i områden, som är nybyggda resp. utmstade med den
minimistandard som rimligen bör uppställas, och å andra sidan bostadsområden
med från moderna synpunkter helt otillfredsstäUande standard, dvs. en olikhet i
levnadsförhållanden som Inte kan accepteras.
Stockholms
kommun (generalplaneberedningens expertutskott) anser
Prop.
1973: 22 42
att
bostadsinspektion av den karaktär som utrediungen föreslagit är ett viktigt
hjälpmedel för en målmedveten förnyelseverksamhet samt att nuvarande HS och BS
är otillräckliga i dessa avseenden. Svenska kommunförbundet hälsar med
tillfredsställelse förslaget om författningsbestämmelser med en klart högre
målsättning än de nu gällande. Enligt boende-utredningen ger den föreslagna
lagstiftningen saneringskraven ökad tyngd och bUr dessutom ett stöd för
genomförandet. Lagstiftningen klargör för fastighetsägaren oavsett om denne
är en enskild person, en kommun eller annan som hyr ut lägenheter de
standardkrav som måste uppfyllas vid uthyrning. Denne bör alltså normalt kunna
avgöra vilka handlingsalternativ som föreligger och efter samråd med kommunen
kunna ta ställning tlU dessa. Boendeutredningen framhåller vidare att
lagstiftningen bör kunna ge hyresgäst möjlighet att bättre än nu bedöma vilka
krav som kan ställas på fastigheten och att på ett tidigt stadium framföra sin
åsikt om förändringarna.
LO
stöder alla de i utredningen föreslagna åtgärdema som kan öka kommunernas
kontroll över bostadsmarknaden. BSL bör därvid tUlsam-mans med bl. a. den nya
ExL och TvL ge kommunerna förbättrade möjligheter att genomdriva en planmässig
saneringsverksamhet. Även TCO anser att utredningens förslag innehåller
nödvändiga instrument för att öka samhällets inflytande över
saneringsverksamheten.
Hyresgästernas
riksförbund, HSB, Svenska riksbyggen och SABO tillstyrker utredningens förslag
utan närmare kommentar. SABO anser dock att den närmare utformningen av BSL bör
ytterligare övervägas.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att
utredningen inte visat skäl för en tvångslagstiftning där grunden för
ingripandet är att lägenheterna inte når upp till en viss standard. De
tvångsåtgärder som behövs bör kunna genomföras med stöd av byggnads- och
hälsovårdslagstiftningen. Enligt hovrättens uppfattning har utredningen nar
det gäller att bedöma behovet av och målsättningen för saneringsverksamheten
varit alltför bunden av den indelning av lägenheter i olika kategorier som
förekommer i folk- och bostadsräkningama. Därmed har alldeles för stort
avseende fästs vid om en lägenhet har eller saknar vissa utrustningsdetaljer.
Svenska byggnadsentreprenörföreningen avstyrker
lagstiftning och anser att kommunen i första hand bör söka frivillig samverkan
med fastighetsägarna. SamhäUets åtgärder för att främja sanering bör i första
hand inriktas på avveckling av föreliggande hinder och samtidigt Införande av
stimulansmedel. Skulle detta inte leda tUl godtagbart resultat kan föreningen
acceptera överväganden om tvångsåtgärder. Även Stockholms tingsrätt, Sveriges
fastighetsägareförbund, Skånes handelskammare. Handelskammaren i Göteborg och
Västra Östergötlands fastighetsägareförening avstyrker lagstiftning och anser
i likhet med byggnadsentreprenörföreningen att saneringsverksamheten i stället
skall uppmuntras ge-
Prop. 1973: 22 43
nom
att samhället avvecklar gällande regleringssystem såsom hyresreglering samt
långvariga expropriationstillstånd och byggnadsförbud.
En kritisk inställning till lagstiftning har också
Sveriges advokatsamfund som anser att man bör kunna räkna med att redan
genomförda lättnader i hyresregleringen och denna lagstiftnings förestående
avveckling medför ökat Intresse bland privata fastighetsägare att rusta upp
sina fastigheter. Saneringsverksamheten torde också kunna stimuleras genom
effektivare samhällsplanering och ökade lånemöjligheter. Advokatsamfundet
finner det vidare angeläget att en fast praxis rörande bmks-värdehyran får
utbUdas utan störningar av nya och svåröverskådliga regleringar. Mot bakgrand
av dessa omständigheter vUl samfundet ifrågasätta om tvångsingripanden och detaljregleringar
är erforderliga eller lämpliga åtgärder för att uppnå utredningens målsättning.
Det synes vara mer ändamålsenligt att t. v. avvakta effekten av redan
genomförda åtgärder inom hyreslagstiftningens område.
4.1.2
Allmänna synpunkter på lagförslaget
Näringslivets byggnadsdelegation anser att
förslaget innebär en djupgående förändring av lagstiftningspraxis och påpekar
inledningsvis att BSL inte har karaktären av en s. k. politUagstiftning i
vedertagen bemärkelse, dvs. en lagstiftning som innehåller likartade
uppfyllelsekrav från samhällets sida mot alla berörda. Lagen måste i stället
karaktäriseras som en tvångslagstiftning, som syftar till ingrepp i det
enskUda fallet av varierande art och omfattning. Med stöd av bostadspolitiska
eller kommunala värderingar genomförs skiftande ingrepp efter en bedömning
från fall till fall. Trots den olikformiga tillämpnuigen, föreslås samhället
kunna kräva fullgörelse av den enskilde med användning av utomordentliga
tvångsmedel.
Delegationen framhåller att en sådan
Individualiserad form av fullgörelse med tvångsrätt framför aUt förekommer
inom expropriationslagstiftningen och närbesläktad tvångslagstiftning inom
fastighetsrätten. En fullgörelse av anspråken förutsätter i dessa fall
regelmässigt, att den enskilde får ersättning. Regler som syftar till påbud
att medverka tiU tiU-komsten av fastighetsinvesteringar förekommer inom
åtskillig speciallagstiftning på fastighetsrättens område. Sådana ingrepp
fömtsätter i allmänhet att åtagandena leder tUl en påtaglig båtnad för berörda
parter, dvs. en beräknad vinst.
Enligt delegationens uppfattning innebär den nu
föreslagna lagstiftningen mycket kännbara rådighetsinskränkningar för den
enskilde. Inom ramen för BSL kan den enskilde tvingas till investeringsåtaganden
på begäran av kommun, åtaganden som ofta kan bli betydligt mer ekonomiskt
kännbara än exempelvis permanenta byggnadshinder som grundas på planering
enligt BL. Investeringspåbud med stöd av lagen synes inte heller kunna
jämställas med sådana ekonomiska åtaganden.
Prop.
1973: 22 44
som kan genomföras tvångsvis med stöd av exempelvis lagen
om gemen-samhetsanläggnlngar, eller enskUda väglagen. Åtgärdskraven får riktas
mot enskilda, även om investeringama kan väntas bli förlustbringande.
Bätnadsprincipen synes till den grad ha blivit övergiven, att syftet med
ingreppen rent av får gå ut på att förorsaka enskilda sådana förluster, att
fastigheterna sjunker i värde.
Enligt delegationens mening bör den
av utredningen rekommenderade miniminivån för bostadsstandard eftersträvas med
hjälp av stimulansåtgärder. "Kravlistan" bör därför i första hand
endast få den verkan att den ställs som vUlkor för statlig långivning. Skall
standardkrav upprätt-håUas med sanktioner från samhället, kan endast en
lagstiftning som innebär likformig och samtidig uppfyllelse av samtliga
berörda godtas. Kraven i en sådan lagstiftning måste bli betydligt mer
begränsade än utredningens lagförslag och torde kuiuia genomföras genom
justeringar inom ramen för bestämmelserna i HS och BS.
4.1.3 Tillämpningsområde
Ett tjugotal remissinstanser tar
upp frågan om tillämpningsområdet för BSL. Ungefär hälften av dessa är kritiskt
inställda till förslaget att lagen skall avse endast fastigheter med mer än två
bostadslägenheter. Sålunda anser socialstyrelsen att hyresgäster som bor i
småhus bör ha samma rätt till en godtagbar standard som de som bor i
flerfamiljshus och att lagen därför bör omfatta alla hus med lägenheter som upplåtes
med hyresrätt. StjTelsens uppfattning delas av Malmö tingsrätt, Malmö kommun
(hälsovårdsnämnden), SABO, Svenska arkitekters riksförbund och Svettska
kommunaltekniska föreningen.
Bostadsstyrelsen påpekar att en
begränsning av saneringen tiU flerfamiljshus inte får ske i den kommunala
bostadsplaneringen. Den måste omfatta bostadsförsörjningen och bostadsbeståndet
i dess helhet och följaktiigen beakta moderniserings- och ersättningsbehov även
i småhusbeståndet såväl I tätorter som I glesbygd. Liknande synpunkter anförs
av länsstyrelsen i Malmöhus län.
Stockholms kommun
(generalplaneberedningens expertutskott) och Stor-Stockholms planeringsnämnd
framhåller att utredningen nästan helt har inriktats på sanering av lägenheter
i flerfamiljshus med bristande ufrustnlngsstandard. Något stöd för dessa
begränsningar kan varken utläsas ur direktiven eUer av den statistik
utredningen redovisar. Direktiven avser hela det äldre bostadsbeståndet i
tätortema, dvs. även småhus. Enligt utredningens uppgifter uppgick i tätorterna
antalet omoderna lägenheter i flerfamiljshus år 1965 tUl ca 230 000 och i
småhus tUl 147 000, Ca 40 % av det omoderna lägenhetsbeståndet i tätorter har
således inte behandlats av utredningen. För Stor-Stockholms del innebär
begränsningen att 20 % av de omoderna lägenheterna inte berörs av ut-
Prop. 1973: 22 45
redningens förslag. Denna begränsning kan inte anses vara
tillfredsställande.
Stockholms tingsrätt och Malmö tingsrätt påpekar att
utredningens lagförslag har en sådan utformning att fastigheter som är upplåtna
med tomträtt inte kommer att omfattas av lagen. Enligt båda tingsrättemas
mening bör någon skillnad mellan äganderätt och tomträtt i detta sammanhang
inte göras.
Även de övriga remissinstanser som yttrar sig i denna
fråga har en kritisk inställning till utredningens förslag men anser i motsats
till de tidigare nämnda instanserna att lagens tiUämpningsområde är alltför
vidsträckt. En sådan uppfattning har Solna kommun. Näringslivets byggnadsdelegation.
Handelskammaren i Göteborg, Svenska byggnadsentreprenörföreningen och Skånes
handelskammare vilka samtliga ifrågasätter om åtgärdsföreläggande bör få
meddelas beträffande fastighet som ej finns upptagen i kommunens bostadssaneringsprogram.
De framhåller att risk föreligger att ett föreläggande beträffande sådan
fastighet inte kan efterkommas på grund av bristande möjlighet att få krediter,
igångsättningstillstånd, byggnadslov m. m.
4.1.4 Lagstiftningens utformning
De remissinstanser som yttrar sig
över utredningens förslag att ta in de nya bestämmelserna i en särskild lag kan
1 stort Indelas i två gmpper, av vilka den ena stöder förslaget och den andra
anser att bestämmelserna skall Inarbetas i BS och andra berörda författningar.
Till de instanser som stöder förslaget om en särskild lag
hör bostadsstyrelsen och flertalet länsbostadsnämnder, statens planverk,
bygglagutredningen, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus (majoriteten)
samt Örebro län. Svenska kommunförbundet (majoriteten) och flertalet av de
kommuner som yttrat sig. Bostadsstyrelsen har ingen erinran mot förslaget att
tillskapa en ny lagstiftning vid sidan av hälsovårdslagstiftningen som delvis
har samma syfte som BSL. En konsekvens av detta är dock att man måste få till
stånd en samordning av den bostadsinspektion som utförs med stöd i de skUda
lagstiftningskomplexen. Risken för överorganisation och dubbelarbete måste
undvikas. Även statens planverk är positivt instäUt till en särskUd lag men
framhåller att lagförslagets målsättning bl. a. fömtsätter att frågan om den
lägsta godtagbara standardnivån är löst. Denna nivå, som är ett kriterium på
när åtgärdsföreläggande skall tillämpas, måste preciseras genom
tillämpningsbestämmelser innan lagförslaget kan träda i kraft. Planverket
framhåller vidare att standardkraven enUgt utredningens förslag omfattar även
sådana byggnadstekniska krav som I dag regleras av byggbestämmelsema i BS och
Svensk Byggnorm, bl. a. vad avser hållfasthet, fukt-, värme- och
ljudisolering. Dessa krav på lägsta godtagbara standard för bostadshus skulle
aUtså komma att regleras av den nya BSL
Prop.
1973:22 46
med
tillhörande tUlämpningsföreskrifter, för vilka bostadsstyrelsen föreslås som
huvudman. Krav på övriga standardnivåer för bostadshus samt krav för andra
typer av lokaler, t. ex. arbetslokaler, som inte omfattas av lagen regleras
däremot som hittUls av BS och Svensk Byggnorm. Denna utformning av lagen
innebär alltså att kvaUtetskrav av samma karaktär skulle komma att regleras av
två olika bestämmelsekomplex, vilket enligt planverkets mening måste medföra
komplikationer för alla berörda parter. Sedan länge har det, anför planverket
vidare, ansetts angeläget att rensa bort byggbestämmelser ur olika
specialförfattningar och överföra dessa tUl BS och Svensk Byggnorm.
Utredningens förslag innebär således att denna princip skuUe frångås då det
gäller modernisering och upprustning av bostäder. Då planverket anser att
någon sådan principiell ändring inte bör ske, avstyrker verket att
byggbestämmelser införs genom BSL. Planverkets synpunkter I denna fråga delas
av länsstyrelsen i Östergötlands län och HSB.
Enligt
bygglagutredningens mening kan det, med hänsyn tUl sambandet med
planläggningen och kontrollen över byggandet I stort, ifrågasättas om inte
reglema om bostadsinspektion och åtgärdstvång borde tas m i
byggnadslagstiftningen. I avbidan på att bygglagutredningen slutför sitt arbete
synes det emellertid godtagbart att reglema tas in i en särskild lag. I likhet
med planverket anser utredningen att de föreslagna kraven pä lägsta godtagbara
standard har starkt samband med de byggbestämmelser som f. n. utfärdas av
statens planverk och att det därför är lämpligast att planverket blir den
myndighet som jämte Kungl. Maj:t blir huvudmän för standardkraven. På
huvudsakligen samma skäl som bygglagutredningen anser också länsstyrelsen i
Stockholms län att de nya bestämmelserna bör tas in i en särskUd lag.
Svenska kommunförbundet (majoriteten) instämmer i
utredningens uppfattning att den inom ramen för HS bedrivna bostadsinspektionen
är behäftad med påtagliga brister. Med hänsyn härtiU hälsar förbundet med
tillfredsställelse förslag om författningsbestämmelser med klart högre
målsättning än de nuvarande. Enligt förbundet kan möjligen övervägas att
bestämmelser införs i HS eller BS men detta skulle kräva en översyn av
stadgorna, eftersom de nya bestämmelsema är principieUt artskUda frän nu
gäUande regler. En sådan översyn torde riskera att dra långt ut på tiden,
vilket skulle Innebära att den föreslagna reformen, som är av central betydelse
I saneringsutredningens förslag, fick skjutas på framtiden under en obestämd
tid. Med hänsyn till de stora sanerings-behoven är det ett vitalt intresse att
beslut i lagstiftningsfrågan fattas så snart som möjligt. Det anförda synes
enUgt förbundet utgöra ett starkt skäl för att de erforderliga bestämmelsema
tas in I en särskild lag. Denna uppfattning delas av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län (majoriteten) samt en minoritet inom Göteborgs kommunfullmäktige.
Till
de remissinstanser som anser att erforderliga bestämmelser bör
Prop.
1973: 22 47
inarbetas
i BS och andra berörda författningar hör hovrätten över Skåne och Blekinge,
hyresnämnderna för Stockholm och Malmöhus län, länsstyrelserna i Göteborg och
Bohus (minoriteten) samt Västernorrlands län. Svenska kommunförbundet
(minoriteten), Stockholms och Göteborgs (majoriteten) kommuner samt socialstyrelsen
och Riksförbundet för allmän hälsovård. Enligt hovrättens mening bör behövliga
tvångsåtgärder, vidtas med stöd av byggnads- och hälsovårdslagstiftningen. Om
författningsändringar behöver ske på gmnd av att standardkraven för lägenheter
ställs högre, anser hovrätten att ändringarna bör göras inom den befintliga
lagstiftningens ram. Hyresnämnden för Malmöhus län anser att det med hänsyn
till risken för kompetenskonflikter vid tiUämp-nlngen av HS och BS samt BSL
skulle vara angeläget att författnuigstek-niskt samla i stället för att
splittra så likartade bestämmelser som det här är fråga om. Liknande synpunkter
anför hyresnämnden för Stockholms län.
Länsstyrelsen
i Västernorrlands län framhåller att översynen av den kommunala
planeringsverksamheten bör ske i så samlad form som möjligt och att man därför
i avbidan på en ny bygglag inte bör tillskapa nya organisationsformer för
en trots allt så begränsad sektor som saneringsverksamheten utgör. Enligt
länsstyrelsens mening bör de nya bestämmelsema inarbetas i HS och BS. Göteborgs
kommunfullmäktige (majoriteten) påpekar att utredningens förslag kräver en
omfattande, kvalificerad och dyrbar organisation. Det skuUe vara avsevärt
biUlgare att effektivisera och bygga ut redan befintUga förvaltningar (hälsovårdsnämnd
och byggnadsnämnd) och att ändra lagstiftningen för dessa. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län (minoriteten) anser också att en sådan effektivisering
och utbyggnad är att föredra framför utredningens förslag. Det är inte
tillfredsstäUande att målsättningar för bostadsstandard uppställs i tre skilda
lagkomplex, nämligen BS, HS och den nu föreslagna lagen. Stockholms kommun
anser att erforderliga bestämmelser bör Inarbetas I byggnadslagstiftningen.
Även
Svenska kommunförbundet (minoriteten) anser att de nya standardkraven bör
komma till uttryck genom författningsändringar Inom främst HS och anför I
huvudsak följande tiU stöd för sui uppfattning. Bestämmelsema I HS har redan
från början även haft ett klart standardfrämjande syfte, vilket också framgår
av deras praktiska tUlämpning. De har dock haft en alltför vag utformning för
att ge utrymme för några längre gående ambitioner i detta avseende. Väsentliga
brister har också vidlått hälsovårdsnämndens administrativa möjligheter att
genomdriva sina krav. Det största hindret för en i verklig mening effektiv
bostadsinspektion har dock varit av ekonomisk art, eftersom fastighetsägama
mänga gånger saknat reella ekononuska möjUgheter att verkstäUa erforderlig
uppmstning av ett äldre bostadsbestånd. Denna faktiska omöjlighet har haft en
dämpande inverkan på hälsovårdsnämndens aktivitet på
Prop.
1973: 22 48
området.
Den utökade bostadsinspektionen som skall ske enligt BSL anknyter direkt till
hälsovårdsnämndens nuvarande Inspektioner enligt HS, Dessa två typer av
inspektioner måste ovillkorligen samordnas för att inte skapa en ohållbar
situation med separata bostadsinspektioner av samma objekt enligt två olika
lagstiftningar.
I minoritetens yttrande anförs vidare att
hälsovårdsnämnden sedan länge har svarat för bostadsinspektionen I kommunen och
därvid i vissa fall arbetat med en förhållandevis hög ambitionsnivå även om
denna på tidigare anförda skäl inte nått upp tUl utredningens intentioner om
"lägsta godtagbara standard". Att hälsovårdsnämnden skulle vara ett
>i och för sig mindre lämpligt organ för att utöva de funktioner som bör
ankomma på en bostadsinspektion har inte blivit belagt.
TUl förmån för att bestämmelsema skall inarbetas i
HS uttalar sig även socialstyrelsen. I sitt yttrande anknyter styrelsen
inledningsvis till utredningens uttalande att HS är avsedd att tillgripas
närmast i situationer där hälsorisker uppkommit. Det förefaller styrelsen som
om utredningen med hälsorisker I första hand synes avse omedelbara risker för
människans kroppsliga hälsa. Enligt modern internationell definition är
emellertid hälsa inte bara frånvaro av sjukdom utan även ett tillstånd av
psykiskt och socialt välbefinnande. Styrelsen framhåller vidare dels att det enligt
nuvarande bestämmelser i HS åligger hälsovårdsnänmden att inom hälsovårdstätort
utföra återkommande bostadsinspektioner, dels att nämnden även utför
inspektioner på grund av klagomål från hyresgäster eller vid särskild
misstanke om missförhållanden. Vid inspektionen ägnas uppmärksamhet åt 1)
faktorer som utgör risk för hälsan (t. ex. mläckande gas, bristande uppvärmning
och fukt), 2) bristande underhåll (t. ex. trasiga tapeter, söndrig
golvbeläggning och putsskador etc), 3) störande faktorer I omgivning (t. ex.
rök och buller från industrier och buller från trafikleder) och 4) brister
beträffande lägenhetens utrustning (t. ex. vatten och avlopp, samt komplement
tiU bostaden såsom tvättstuga etc). Inspektionema omfattar också lägenhetens
ventilationssystem m. m. Även frågor om skötsel av bostaden, trångboddhet etc.
handläggs av hälsovårdsnämnderna. Enligt socialstyrelsens mening torde dessa
bostadsinspektioner i allmänhet innebära mer kvalificerade bedömningar än de
bostadsinspektioner som utrednmgen skisserar. Styrelsen anser det vara
lämpligare att utnyttja den befUitliga organisation för bostadsinspektion som
finns inom hälsovårdsnämnderna och att i HS göra sådana ändringar att krav på
den boendestandard som anses såsom den lägsta godtagbara Införs I denna. I
allt väsentUgt samma synpunkter som socialstyrelsen anför även Riksförbundet
för allmän hälsovård.
Prop.
1973: 22 49
4.1.5 Kommunens handläggning av ärenden enligt BSL m. m.
4.1.5.1. Bostadsinspektionens inriktning
Bostadsstyrelsen, statens hyresråd, boendeutredningen,
Malmö tingsrätt, Stockholms kommun, Stor-Stockholms planeringsnämnd. Svenska
byggnadsentreprenörföreningen samt Näringslivets byggnadsdelegation tar upp frågan
om inriktningen av bostadsinspektionen och framhåller betydelsen av att
möjligheter tUl frivlUig samverkan från fastighetsägarens sida tas tUl vara.
Enligt bostadsstyrelsens mening är
det angeläget att åtgärder vidtas för att förenkla förfarandet. Styrelsen anser
det troligt att det i samband med besiktningen ofta kan konstateras att
fastighetsägaren är beredd att vidta påfordrade upprustningsåtgärder. Den
fortsatta handläggningen bör enligt styrelsen då rättas efter detta, vilket
skulle kunna innebära att ett formellt förfarande enligt lagen inte skuUe bli
behövligt. Bostadsstyrelsens uppfattning delas av boendeutredningen.
Stockholms kommun (generalplaneberedningens expertutskott) och Stor-Stockholms
planeringsnämnd anser att inspektionen i första hand bör betraktas som en form
för samråd och kommunal service. Kommunen bör sträva efter uppgörelse med
fastighetsägaren på frivllUghetens grund. Åtgärdsförelägganden och andra
korrektiva hjälpmedel kan finnas i bakgrunden om sanering inte utförs. I allt väsentligt
samma synpunkter anför även de övriga remissinstanser som yttrat sig i frågan.
4.1.5.2 Åtgärdsföreläggande
Utredningens förslag tUl
bestämmelser om utfärdande av ätgärdsföreläggande har mött kritik i första
hand från företrädare för det enskilda näringslivet. Andra remissinstanser som
kritiserar eller föreslär komplettering av bestämmelsema är Stockholms
tingsrätt, hyresnämnden för Stockholms län, länsstyrelsen i Örebro län,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges fastighetsägareförbund och Lunds kommun.
Näringslivets byggnadsdelegation
finner det orimligt att samhället med viteshot skulle kunna kräva genomförande
av åtgärder, om andra samhäUsorgan, t. ex. byggnadsnämnden, förbjuder
genomförande av samma åtgärder. Exempelvis synes 21 § I lagförslaget fömtsätta
att sanktionsformen användningsförbud får användas, om åtgärdsföreläggande
inte kan fullgöras på grand av byggnadsförbud. Enligt delegationen vore det
rimligt att varje form av sanktionsförfarande skaU avbrytas, om fuUgörelsen
hindras av andra samhällsorgan. Byggnadsförbud och långvariga
expropriationstillstånd torde fä betraktas som så långtgående Inskränkiungar
för fastighetsägaren, att åtgärder enligt BSL över huvud inte borde få inledas.
Att stapla ytterligare sanktionsformer ovanpå av samhäUet i annan ordnmg
sanktionerade förbud anser delegationen inte vara försvarbart. Snarare synes
den enskUde ha försatts i
4 Riksdagen 1973.1 saml. Nr 22
Prop.
1973: 22 50
ett
sådant tvångsläge, att ett inlösenförfarande på hans begäran förefaller
runligt. I syrmerhet måste en sådan möjlighet stå till buds, om fastigheten
redan är underkastad expropriationstillstånd.
Sveriges fastighetsägareförbund, som förutskickar
att fastighetsägarens angivande av hinder mot uppmstnlng främst kommer att
avse de ekonomiska konsekvenserna, anser att fastighetsägaren rimligen bör
kunna kräva att uppmstningen inte skall leda till förlust eller, med andra ord,
att den erforderliga investeringen skall kunna förräntas. Utredningen har
emellertid inte i något sammanhang angivit detta krav som förutsättning för att
föreläggande skall fä ske. I denna del görs vissa uttalanden som i stället
tyder pä att man bör räkna med en nedskrivning av det ingående
fastighetsvärdet för att visa räntabilitet för det upprustade objektet.
Ståndpunkten grundas härvidlag på tanken att ingångsvärdet kan nedsättas genom
att en hög kapitaliseringsprocent används vid nuvärdeberäkningen av
ägarkapitalet. Vad utredningen åsjrf-tar framgår av uttalandet att
förelägganden enligt BSL "får effekt på fastighetsmarknaden". Enligt
förbundets mening måste man i detta sammanhang som vid all annan
värdeuppskattning utgå från marknadsmässiga förhåUanden.
Kapitaliseringsprocenten måste därför bestämmas utifrån kända förhållanden
avseende realvärdebeständiga investeringar. Förbundet ifrågasätter vidare om
inte lösenplikt under vissa föratsättningar bör Införas, då uigrepp enligt BSL
aktualiseras. Detta gäller främst för det fall att tvångsåtgärderna på grund av
regleringssystemet leder till förlust. Även i andra fall kan emellertid
upprustningen visa sig överstiga fastighetsägarens förmåga. Det alldeles övervägande
antalet h3rresfastigheter innehas nämligen av privatpersoner och drivs som små
eller medelstora rörelser gmndade på förhållandevis blygsamma sparkapital, där
resurser för investering av ytterligare ägar-kapital saknas.
Även Stockholms tingsrätt, hyresnämnden för
Stockholms län och Sveriges advokatsamfund framhåller att en fastighetsägare
inte bör kunna åläggas att utföra åtgärder som leder till att fastighetens
ekonomi undermineras. Advokatsamfundet erinrar i detta sammanhang om att
fastighetsägaren efter en upprustning inte har möjlighet att ta ut högre hyra
än vad som kan medges enligt hyreslagens bestämmelser om bruksvärdehyra. Även
Lunds kornmun påpekar att fastighetsägaren inte har någon garanti för att han
får täckning för upprustningskostnaden, något som enligt kommunens mening kan
te sig stötande mot bakgrund av att upprustningen skett på kommunalt Initiativ,
i yttersta fall genom vitesföreläggande.
Den av fastighetsägareförbundet m. fl. framförda
tanken på inlösenskyldighet för kommunen i vissa fall delas av hyresnämnden
för Stockholms län och länsstyrelsen i Örebro län. Länsstyrelsen ifrågasätter
om inte sådan skyldighet bör föreligga t. ex. när fastighetsägaren saknar för-
Prop. 1973: 22 51
måga
att genomföra fordrade åtgärder på grund av ålderdom, bristande ekonomiska
resurser eller andra skäl.
En annan fråga, som tas upp av Sveriges
fastighetsägareförbund. Näringslivets byggnadsdelegation, Sveriges
advokatsamfund och Handelskammaren i Göteborg, är ansvaret för kostnader m. m.
för erforderliga utredningar. EnUgt fastighetsägareförbundet och
handelskammaren bör det åligga kommunen att som underlag för tvångsföreläggande
presentera en fullständig utredning om de tekniska och ekonomiska betingelserna
för upprustningen, att garantera finansieringen och att tlUse att arbetskraft
kan ställas till förfogande. Om utredningsuppgifter läggs på fastighetsägaren,
bör kommunen ersätta de kostnader härför som mte kan förräntas genom ökad
hyresintäkt. Liknande synpunkter på utred-ningskostnadema återfinns i
yttrandena från Näringslivets byggnadsdelegation och Sveriges advokatsamfund.
4.1.5.3
Användningsförbud
Av det fåtal remissinstanser som yttrat sig särskUt
över förslaget att kommunen skall ha möjlighet att besluta om användningsförbud
tUlstyrker bostadsstyrelsen förslaget men framhåller att utdömning bör komma i
fråga endast då upprustning kan konstateras vara tekniskt-ekonomiskt icke
försvarbar och då lägenheterna i fråga tillhör de sämsta kvarvarande 1
kommunen. Den starkaste kritiken kommer från Näringslivets byggnadsdelegation
och Sveriges fastighetsägareförbund. Kritiskt inställt är också Sveriges
advokatsamfund, medan övriga remissinstanser har erinringar av mindre
ingripande natur.
Förslaget
avstyrks av Näringslivets byggnadsdelegation som framhåller att det av
kommentarerna i betänkandet vUl synas som om användningsförbud skulle kunna få
användas som alternativ tUl åtgärdsföreläggande efter kommunens eget
bedömande. Inom ramen för en "rimlig avgång" skulle kommunen
alternativt kunna tillgripa en utdömning. Detta torde emellertid få anses vara
ett sä hårt sanktionsmedel, att det bör kunna tillgripas endast i mycket
extrema fall, om rättelse inte kan uppnås genom åtgärder. En friviUig
uppfyllelse av åtgärdskraven bör under alla omständigheter hindra fastighetens
utdömning för bostadsändamål. Delegationen framhåller vidare att
användningsförbud enligt bestämmelserna i 21 § i lagförslaget skall kunna
meddelas om en upprustning medför orimliga kostnader. EtUigt 12 § torde
emellertid enligt delegationen olönsamhet få betraktas som en ekonomisk
invändning, som skall kunna åberopas med befriande verkan från ägarens sida.
Det förefaller således föga rimligt att en enligt 12 § godtagbar invändning
skall kunna utgöra grand för en ännu hårdare sanktion i form av utdömning
eiUigt 21 §. Har bristande lönsamhet visats på ett godtagbart sätt, bör åtgärdsförfarandet
läggas ned. SärskUt egendomUgt skulle läget bU, om 21 § finge förstås så, att
utdömning fick tUlgripas t. o. m. när tvist rådde
Prop.
1973: 22 52
om
åtgärdskostnadernas rimlighet och lönsamhet. I så fall skulle nämligen
användningsförbudet kunna utnyttjas som ett påtryckningsmedel mot den enskilde
att acceptera olönsamma uppmstningsåtgärder i tveksamma fall. Att samhället pä
här antytt sätt skulle få använda sanktioner för att förmå en part att inte
hävda en berättigad invändning, är inte godtagbart. Inte heller kan det enligt
delegationens uppfattning godtas att, som utredningen föreslår, byggnadsförbud
skall kunna utgöra grand för kommunen att meddela ett användrungsförbud. Det
vore stötande, om samhället skulle kunna påkalla sanktioner för en utebliven
upprustning, som samhället självt bär ansvaret för genom mot den enskUde riktade
byggnadsförbud. Rådande byggnadsförbud måste accepteras som en godtagbar
Invändning frän den enskilde mot ätgärdsföreläggande.
Delegationen
framhåller avslutningsvis att det knappast förefaller rim-Ugt att utdömning
över huvud taget får användas som sanktion vid varje konstaterad avvikelse frän
kravlistan. Både av hänsyn tiU ägaren och de boende torde användningsförbud
böra få en begränsad användning. Detta talar för att användningsförbudet enbart
bör få komma i fråga för sådana_brister som t. ex. kan föranleda att bostaden
måste dömas ut med stöd av bestämmelserna I HS eUer BS. Något särskUt institut
för utdömning enligt BSL synes mot denna bakgmnd knappast vara erforderligt.
Bestämmelsema om användningsförbud bör samordnas med bestämmelsema om
rivnmgslov. När husets användning som bostad förbjuds, måste det både med
tanke på ekonomi och bostadsförsörjning vara förnuftigast, om byggnaden får
avlägsnas och ersättas med en ny eller erhålla en annan användning.
Sveriges fastighetsägareförbund anser att förslaget
inger betänkligheter och dessutom ter sig svårtolkat. Innebörden av rekvisitet
orimUg kostnad förefaller exempelvis vara oviss. Det synes även osäkert om utdömning
skall ske i alla de fall där uppmstning inte bedöms som genomförbar och om
utdömning således blir en automatisk följd av att åtgärdsföreläggande inte
kommer tUl stånd. En utdömning Innebär, framhåller förbundet, i allmänhet en
ekonomisk katastrof för fastighetsägaren. Hotet härom som ett alternativ tUl
uppmstning medför att även en förlustbringande sådan kan framstå som det minst
ofördelaktiga alternativet. Dessa överväganden kan finna en naturlig och av
marknads-kraftema styrd lösning i en fri marknad. Utredningens förslag som helt
bygger på reglering och tvång ger inte utrymme för en anpassning tUl
marknadsförhållanden. Så bUr t. ex. fallet om bruksvärde- eUer rikthyran Inte
medger förräntning av ägarkapitalet, under det att efterfrågan I och för sig
hade medgivit en sådan. Förbundet påpekar vidare att lagförslaget saknar
såväl föreskrifter om rätt för fastighetsägaren att yttra sig innan förbud
meddelas som bestämmelser om påföljd i fall då användningsförbud överträds.
Förbundet delar reservantema Breitholtz' och Källenius' kritik av det sätt på
vilket fömtsättningen för använd-
Prop.
1973: 22 53
ningsförbudet
knutits endast till en svårbedömd ekonomisk prövning och Inte till de faktiska
förhållandena I fråga om lägenhetemas utrustning och skick. I Ukhet med
fastighetsägareförbundet påpekar Stockholms tingsrätt och Malmö tingsrätt att
lagförslaget inte innehåUer någon bestämmelse om påföljd för överträdelse av
användningsförbud. Sveriges advokatsamfund framhåller att betydande ekonomisk
förlust kan uppkomma vid användningsförbud om rivning och nybebyggelse är
utesluten på grund av byggnadsförbud. Ett så allvarligt ingrepp måste enligt
samfundets mening gmndas på objektivt konstaterbara, i lag klart angivna
rekvisit, vilket inte är fallet i utredningens förslag.
I anledning av utredningens uttalande att utdömning
av lägenheter inte bör ges större omfattning än som kan rymmas Inom rimlig
avgång, påpekar socialstyrelsen att även hälsovårdsnämnden regelmässigt utdömer
lägenheter. Den totala utdömnlngen kan därför bU större än vad som avses I
bostadssaneringsprogrammet, eftersom en utdömning enligt HS är relaterad tUl
lägenhetens förutsättningar att kunna fungera som bostad. Vidare ifrågasätter
socialstyrelsen i Ukhet med Riksförbundet för allmän hälsovård hur den enskilde
hyresgästens intressen skall bli tUlgodosedda när användningsförbud meddelas.
4.1.5.4
Beslutsorgan m. m.
Ett trettiotal remissinstanser tar upp frågan om
utrednmgens förslag att kommunstyrelsen eller annat kommunalt organ skaU ha
beslutanderätten beträffande åtgärder enligt BSL. Kritiska mot förslaget är
hovrätten över Skåne och Blekinge, Malmö tingsrätt, Svenska byggnadsentreprenörföreningen
samt Näringslivets byggnadsdelegation. Dessa Instanser anser att frågor om
åtgärdsföreläggande bör prövas I dom-stolsmässiga former och avstyrker därför
förslaget. Hovrätten anser att, om vitesföreläggande skall användas i den
utsträckning som utredningen angivit och om föreläggandet skall få rättskraft,
det är viktigt att förfarandet utformas på ett sätt som är ägnat att inge
förtroende för opartiskheten i bedömningen. Från denna synpunkt är det enligt
hovrättens mening tveksamt om kommunen bör utfärda vitesföreläggande. I och
för sig fiims det ingen anledning att tro annat än att kommunen kommer att
sköta verksamheten på ett tillbörligt sätt. Kommunen intar emellertid som
pådrivare av saneringsverksamheten partsställning i förhållande tUl
fastighetsägaren och det är därför bättre om en opartisk myndighet tUlerkänns
befogenhet att utfärda förelägganden. Med hänsyn tUl arten av de avgöranden
som därvid måste träffas anser hovrätten att muntiig förhandling bör ingå som
ett normalt inslag i förfarandet och att prövningen lämpUgen bör anförtros åt
hyresnämnd. Malmö tingsrätt framför i allt väsentligt samma synpunkter som
hovrätten.
Svenska byggnadsentreprenör föreningen anser det
inte vara rimligt att en bedömning av fastighetsägarens ekonomiska åtaganden
och åtgärds-
Prop. 1973: 22 54
skyldighet skall fä prövas av kommunala organ. Kommunens
ståndpunkter i detta sammanhang torde få sägas vara partsbetingade, särskilt
som det säkerligen i flera fall kommer att råda mycket delade meningar mellan
den enskUde och den kommunala administrationen. Föreningen framhåller att de
föreslagna reglema om föreläggande och utdömande av vite avviker från
jämförbara bestämmelser i t. ex. HS och BS. Reglema tUlgodoser emellertid inte
på ett rimligt sätt rättssäkerhetens krav och måste enligt föreningens
uppfattning därför ges en annan utformning. Enligt lagförslaget skall till
grund för ingripande ligga bedömningar som I stora stycken synes ha mycket
gemensamt med en reguljär exproprlatlonsvärdering. I båda fallen gäller det
genomförande av tvångsåtgärder som fordrar en ekonomisk värdering. Vid
expropriation gäller att bedöma ett rättvist vederlag; vid åtgärdsföreläggande
att bedöma det rimliga åtgärdsomfånget. Gemensamt för problemen är i båda
fallen, att det normalt kan råda betydande skillnad i uppfattningen mellan det
allmänna och den enskilde om tvångsingreppets berättigande och dess ekonomiska
konsekvenser. Mot bakgrand av dessa omständigheter anser föreningen att
kommunen bör kunna betraktas som en sökandepart i detta sammanhang och
kommunens anspråk bör därför bli föremål för en objektiv prövning av domstol.
Byggnadsentreprenörföreningens uppfattning i frågan delas av Näringslivets
byggnadsdelegation.
Övriga remissinstanser som yttrar sig i fråga om
beslutanderätten kan i stort indelas i två grupper, av vUka den ena ansluter
sig till utredningens förslag att kommunstyrelsen eller annat kommunalt organ
skall äga rätt att besluta om åtgärder, medan den andra gruppen anser att beslutanderätten,
med hänsyn till den myndighetsutövning den innebär, skall tillkomma en nämnd
som utövar s. k. specialreglerad funktion.
Till den grupp som ansluter sig till utredningens förslag
hör bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus (majoriteten) samt Göteborgs
och Bohus län (majoriteten) och Svenska kommunförbundet (majoriteten).
Bostadsstyrelsen framhåller att det måste råda ett starkt samband mellan
bostadsinspektionen och arbetet med kommunens bostadsbyggnadsprogram. Enligt
styrelsens mening bör på grund härav ansvaret för till-lämpnlngen av BSL åvila
samma organ som har ansvaret för upprättandet och genomförandet av
bostadsbyggnadsprogrammet, dvs. kommunstyrelsen. Länsstyrelsen i Malmöhus län
(majoriteten) delar utredningens uppfattning i frågan och erinrar i
sammanhanget om att bygglagutredningen har till uppgift bl. a. att se över
kontrollen av allt byggande, inte enbart bostadsbyggandet. Vad som nu föreslås
i fråga om bostadsinspektionen bör därför endast betraktas som ett provisorium.
Enligt länsstyrelsens mening är det inte tillrådligt att för en begränsad tid
genomföra radikala ändringar i den kommunala administrationen. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län (majoriteten) och Svenska kommunförbundet (majoriteten)
anser att frågan vilket kommunalt or-
Prop.
1973: 22 55
gan
som bör väljas för ändamålet på ett smidigt sätt bör kunna lösas av de enskilda
kommunerna med hänsyn till vad som i de särskilda fallen befinnes lämpligt.
Bygglagutredningen framhåller att det torde vara av
stort värde för den kommunala verksamheten att delegation I största möjliga män
kan ske av ärenden av mindre principiell vikt. Utredningen rekommenderar därför
den ordningen att åtgärdsföreläggande skall utfärdas av byggnadsnämnden om
fastigheten ligger inom fastställt saneringsområde och av kommunstyrelsen i
övriga fall.
Den andra gruppen av remissinstanser, som anser att
beslutanderätten bör ligga hos en nämnd med specialreglerad funktion, omfattar
socialstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län, Stockholms kommun (generalplaneberedningens
expertutskott). Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister.
Handelskammaren i Göteborg, Sveriges advokatsamfund och Sveriges
fastighetsägareförbund. Enligt socialstyrelsen blir förhållandet, om
beslutanderätten inte läggs hos en sådan nämnd, att samma kommunala organ som
förvaltar kommunens fastigheter och uppträder som kommunens representant vid
förvärv av fastigheter även skall ha att bevaka att lägsta godtagbara standard
uppnås och vid behov bl. a. förelägga fastighetsägare att vid vite företa viss
åtgärd. Samma kommunala organ skulle vidare ha möjlighet att genom beslut bryta
bl. a. hälsovårdsnämndens kompetens. Detta kan bl. a. medföra att ett beslut av
hälsovårdsnämnden riktat mot en kommunalägd fastighet skulle kunna hävas genom
beslut av det kommunala organ som förvaltar fastigheten. Även kommunalrättsliga
synpunkter torde enligt socialstyrelsens mening kunna läggas på dessa
förhållanden. I allt väsentligt samma skäl som socialstyrelsen anför är
avgörande även för inställningen hos de övriga remissinstanserna inom denna
grupp.
En uppfattning som i viss mån liknar socialstyrelsens
har statens planverk som påpekar att många kommuner själva är stora
fastighetsägare och att BSL därför bör utformas så att misstankar om olikartad
behandling av skilda ägarkategorier inte skall behöva uppstå. Enligt planverkets
mening bör lagen kompletteras med bestämmelser om inspektion och föreläggande
beträffande kommunägda bostäder.
Kritik mot utredningens förslag rörande den
organisatoriska lösningen av bostadsinspektionen framförs av socialstyrelsen
som anser att kompetenskonflikter kommer att uppstå oberoende av om man använder
sig av en projektgrupp eller om kommunen inrättar en enda bostadsinspektion.
Det förslag utredningen förordar inspektion genom byggnadsnämndens försorg
anser styrelsen kunna medföra organisatoriska svårigheter, eftersom inspektion
av samma fastighetsbestånd under sådana förhållanden skulle ske enligt två
olika författningar av två olika kommunala organ. Utan att på något sätt
förringa byggnadsnämndernas verksamhet måste framhållas, anför styrelsen, att
det inte finns
Prop. 1973: 22 56
något
kommunalt organ som har större erfarenhet än hälsovårdsnämnden i fråga om den
typ av byggnader där upprustning i första hand är aktuell.
En positiv inställning till utredningens förslag i
denna del har däremot statens planverk som i likhet med utredningen anser
byggnadsnämnden vara det kommunala organ som har störst erfarenhet av besiktningar
av bostadshus. Det vore enligt planverkets uppfattning olämpligt om inte en och
samma myndighet verkstäUde de med varandra sammanhörande funktionema i samband
med föreläggande av vissa krav på uppmstnlng samt följande
byggnadslovsprövnlng. Med vissa utökade resurser bör byggnadsnämndema i
vederbörligt samråd med främst hälsovårdsnämnder och brandmyndigheter kunna
utgöra ett effektivt organ för inspektion av bostadshus liksom även av andra
byggnader.
Planverket anser vidare att BSL bör kompletteras
med bestämmelser som ger de boende möjlighet att påkalla bostadsinspektion.
Samma uppfattning har Hyresgästernas riksförbimd som emellertid samtidigt
ifrågasätter om en sådan befogenhet bör vara allmän. Enligt förbundets mening
bör det möjligen övervägas om man inte kan tillämpa samma ordning som i TvL
där hyresgästorganisation tillagts möjlighet att påkalla ingripande.
4.1.6
Kompetenskonflikter mellan BSL samt HS och BS
Ett trettiotal remissinstanser tar upp frågan om
sambandet mellan BSL samt HS och BS. Inställningen bland dessa till
utredningens förslag är övervägande negativ. Till de kritiskt inställda hör JK,
statens planverk, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Örebro och
Gävleborgs län, hyresnämnderna för Stockholms och Malmöhus län, bygglagutredningen,
företrädare for det enskilda näringslivet och Riksförbundet för allmän hälsovård.
JK anser att kompetenskonflikterna inte kan lösas
enbart på det sätt utredningen föreslagit. Enligt JK:s mening bör det övervägas
om man inte skall samordna de olika möjligheter tUl tvångsingripande som skuUe
tillkomma oUka kommunala myndigheter gentemot den enskilde enligt HS och BS
samt BSL. Det kan inte vara rimligt att den enskilde skall för likartade
ändamål utsättas för förelägganden av flera kommunala myndigheter enligt skilda
författningar. JK anser att frågan om den författningstekniska utformningen
bör göras till föremål för ytterligare överväganden. Liknande synpunkter anför
hyresnämnderna för Stockholms och Malmöhus län samt Näringslivets
byggnadsdelegation.
Statens planverk påpekar det otillfredsställande i
att en myndighet förelägger krav på viss standard medan en annan myndighet
granskar samma frågor vid byggnadslovsprövningen samt att olika bestämmelse-
Prop. 1973: 22 57
komplex
tillämpas i de båda faUen. Detta bör enligt verkets mening föranleda
omarbetning av lagförslaget och komplettering av BS.
Socialstyrelsen anser det nödvändigt att
hälsovårdsnämndens kompetens inte bryts om kompetenskonfUkter uppstår med det
organ som skall fatta beslut enUgt BSL, eftersom sådana beslut inte alltid är
grundade på så direkta brister hos bostaden som beslut enligt HS. Även för det
fall att fastighetsägarens invändningar mot uppmstning godtas och förfarandet
skjuts framåt i tiden är det enligt socialstyrelsens uppfattning angeläget att
hälsovårdsnämndens kompetens inte bryts om hälsovårdsnämnden utdömt en
lägenhet. Riksförbundet för allmän hälsovård finner utredningens uppfattning
och förslag i denna del föga övertygande. Enligt förbundets mening talar mycket
för att det här rör sig om konfliktsituationer som kan bli kärmbara inte minst
för bostadsinnehavaren, eftersom det kan Ifrågasättas om hälsovårdsnämnden
formeUt äger rätt att ingripa i ett ärende rörande fastighet som blivit föremål
för handläggning enligt BSL. Det förefaller förbundet helt orimligt att
hyresgäster i saneringsfastigheter skulle berövas möjligheten att med
hälsovårdsnämndens medverkan få akuta åtgärder avhjälpta exempelvis fel på
värmesystem, gas- eller vattenledning. Från hälsovårdsnämndernas sida är det av
stort uitresse om den föreslagna bostadsinspektionens personal kommer att få ta
hand om de klagomål frän hyresgäster över sanitära olägenheter, som ligger
utanför BSL men som blir en direkt följd av dess tillämpning.
4.1.7
Tvångsmedel m. m.
4.1.7.1
Utredningens val av tvångsmedel m. m.
Utredningens val av vite som medel att förmå
fastighetsägare att efterkomma ett åtgärdsföreläggande diskuteras av endast
ett fåtal remissinstanser, nämligen hovrätten över Skåne och Blekinge, Malmö
tingsrätt, Stockholms kommun samt Näringslivets byggnadsdelegation. Alla dessa
är kritiskt inställda till att vite används som påtryckningsmedel i detta
sammanhang. Hovrätten anser att man inte bör göra sig någon överdriven
föreställning om effekten av vitesförelägganden. Vitet är ett utmärkt medel när
det gäller att förmå personer till relativt enkla hand-Ungar. Annorlunda
ställer det sig däremot när det blir fråga om så komplicerade åtgärder som att
upprusta fastigheter. I de fall upprustningen av fastighetsägaren bedöms som
inte ekonomiskt försvarbar ställs denne genom vitesföreläggandet i en
valsituation, där han hur han än handlar, enligt sin egen bedömning kommer att
få sin ekonomi försämrad. Särskilt när uppmstningen är omfattande är det enligt
hovrättens uppfattning otUlfredsställande att tUlgripa vitesföreläggande.
Eftersom hyressättning-en av de upprustade lägenheterna förutsattes ske enligt
bruksvärdemetoden, är det inte heller otänkbart att fastighetsägare många
gånger kom-
Prop.
1973: 22 58
mer
att tillfogas förluster genom uppmstningen. Hovrätten anser starka skäl tala
mot ett flitigt och slentrianmässigt användande av vitesföreläggande vid
modemisering av hyreshus. När det gäller mindre omfattande ändringsarbeten bör
dock vitesföreläggande kunna vara ett lämpligt påtryckningsmedel. I motsats
till utredningen anser hovrätten dock att vitesföreläggande inte bör användas
mot fastighetsägare som gått med på att upprusta sin fastighet. Även Malmö
tingsrätt ifrågasätter om vitesföreläggande bör användas annat än i
okomplicerade fall. Enligt tingsrättens mening kan en lösning eventuellt vara
att en kommun, som mot fastighetsägarens bestridande gör gällande att sanering
på visst sätt kan och bör ske, får rätt eller skyldighet att lösa fastigheten
för att själv genomföra saneringen.
Möjligheten
att i större skala använda föreläggande och utdömning som hjälpmedel i en
utökad förnyelseverksamhet Ifrågasätts också av Stockholms kommun
(generalplaneberedningens expertutskott). Även om kommunen 1 hög grad delar
utredningens önskan om kort handläggningstid mnan upprustningen sätts i gång,
måste det enligt kommunen vara rimligt att räkna med längre tider än
utredningen gjort. Ölägenheterna och osäkerheten för hyresgästen under en lång
tid motiverar enligt kommunens uppfattning att mer omedelbart verkande medel
ställs till förfogande för att eliminera brister som konstateras vid bostadsinspektionen.
Efter det att åtgärdsföreläggande utfärdats kan det dröja lång tid innan beslut
om lägenheten träffats och ytterUgare lång tid innan faktiska byggnadsåtgärder
kom.mer till stånd. Under denna tid kan man räkna med att fastighetsägaren
tenderar att dra in allt underhåll för den aktuella lägenheten. Hyresgästens
möjlighet till byte av bostad på den öppna marknaden blir också i praktiken
eliminerade. Kommunen anser att en bostad som vid inspektionen befunnits vara
betydligt sämre än den lägsta godtagbara standarden bör kunna dömas ut
omedelbart. Om så sker bör hyresgästen, om inte fastighetsägaren omedelbart rustar
upp lägenheten, beredas möjlighet att genom kommunens försorg få en bostad som
han kan acceptera. Medel bör vidare tiUskapas för att hela hyran för en utdömd
bostad skall kunna hållas inne. Lagliga möjligheter till detta bör enligt
kommunens mening övervägas som altemativ till vitesföreläggande vilket kan
tUlämpas i avvaktan på vitesdom.
Näringslivets byggnadsdelegation framhåller att
vite är ett reguljärt tvångsmedel inom politilagstiftningen men anser mot
bakgmnd av att BSL inte har samma karaktär som en politUag att vitet är ett
olämpligt instrument för att tillgodose samhällets anspråk på fullgörelse.
Över huvud taget torde konsekvenserna för den enskilde inte ha övervägts
tiUräckligt av utredningen. Kostnaderna för åtagandena kan ju visa sig bli
avsevärt högre än vad den ansvariga myndigheten kalkylerat med vid sitt
föreläggande om vite. Delegationen finner det anmärkningsvärt att utredningen
inte berört vare sig frågan hur den enskilde skall be-
Prop.
1973: 22 59
handlas om han t. ex. nödgas avbryta en upprustning
beroende på oförutsedda svårigheter eller vem som skall bära ansvaret för att
den enskilde mot sin vUja tvingas in i en kanske ekonomiskt ohållbar upprustning.
Enligt delegationens uppfattning förefaller en ekonomisk gottgörelse från
samhällets sida påkallad i fall då den enskUde tvingats in i ett
förlustbringande företag.
4.1.7.2 Verkan av åtgärdsföreläggande vid
fastighetsöverlåtelse
Utredningens förslag att ett
åtgärdsföreläggande skall belasta fastigheten och vara gällande mot ny ägare
tUlstyrks av det helt övervägande antalet remissinstanser. Till de instanser
som är kritiskt inställda tUl förslaget hör JK, Svea hovrätt, hovrätten över
Skåne och Blekinge, Malmö tingsrätt, länsstyrelsen i Stockholms län, Stockholms
kommun (generalplaneberedningens expertutskott), Sveriges advokatsamfund.
Svenska kommunal-tekniska föreningen, Sveriges fastighetsägareförbund samt
Näringslivets byggnadsdelegation.
JK påpekar att frågan om vitets övergång i samband med
fastighetsöverlåtelse behandlades under förarbetena till HS (prop. 1958: B 46)
men att tanken då avvisades av departementschefen som bl. a. av principiella
skäl inte ansåg det godtagbart att vitet övergick frän en person till en annan.
Denne kunde nämligen inte anses ha ådagalagt den tredska som var en
förutsättning för vitet. De skäl som åberopades i 1958 års prop. anser JK lika
bärande i fråga om utredningens förslag. Frågan bör enligt JK:s mening utredas
närmare och i ett större sammanhang. JK anser sig således inte kunna
tillstyrka utredningens förslag men påpekar att man, för att åtminstone i någon
mån vinna samma syfte, kan överväga en bestämmelse motsvarande 73 § andra
stycket HS. Där föreskrivs att hälsovårdsnämnd vid meddelande av föreläggande
eller förbud gentemot bl. a. ägare av byggnad kan ålägga ägaren att vid
försäljning omedelbart lämna nämnden uppgift om den nye ägarens namn och
adress. Även Svea hovrätt anser att frågan bör utredas närmare och i ett större
sammanhang.
Utredningens förslag i denna del är enligt Malmö tingsrätt
behäftat med brister i olika avseenden. Utredningen har exempelvis inte
klarlagt om vite skall kunna tas ut ur fastigheten eller av fastighetsägaren
personligen. Det framgår inte heller hur man skall förfara vid ägarbyte eller,
om vite skall uttas ur fastigheten, vilken förmånsrätt ett utdömt vite skall
tUlerkännas. Hovrätten över Skåne och Blekinge ansluter sig tiU vad tingsrätten
anfört och anser bristerna i förslaget vara sä stora att det inte utan omfattande
bearbetningar kan läggas till grund för lagstiftning. Näringslivets
byggnadsdelegation gör liknande påpekanden som tingsrätten.
Sveriges advokatsamfund framhåller
att vite kan förvandlas tUl fängelse och att utredningens förslag kan få till
följd att en ny ägare ådöms
Prop.
1973: 22 60
fängelse
för den förre ägarens underlåtenhet. Sveriges fastighetsägareförbund finner
det uppenbart orimligt att ett till fängelse omvandlingsbart vite skulle kunna
följa fastigheten. Förbundet ansluter sig i övrigt till vad Breitholtz och
Källenius i sin reservation tUl utredningsförslaget anför i denna fråga.
Några
remissinstanser påpekar att det även med utredningens förslag finns möjligheter
att förhala förfarandet eller omintetgöra effekten av ett vitesföreläggande.
Hyresnämnden för Malmöhus län framhåller sålunda att en fastighetsägare genom
att överlåta fastigheten på det stadium som beskrivs i 12 och 13 §§ i
lagförslaget torde kunna åstadkomma att nytt föreläggande måste utfärdas mot
den nye ägaren. I yttrandet från Näringslivets byggnadsdelegation påpekas att
en Ulojal fastighetsägare kan omintetgöra effekten av ett vite I vart fall i
förhållande till en ny ägare genom att överinteckna sin fastighet inför ett
befarat vitesföreläggande.
4.1.7.3
Rättskraften hos beslut med åtgärdsföreläggande
Utredningens förslag att lagligheten eller
lämpligheten av ett åtgärdsföreläggande inte skall få prövas i samband med
utdömandet av vitet kommenteras av endast ett fåtal remissinstanser, av vilka
Svenska kommunförbundet, bostadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Stockholms
och Malmöhus län tUlstyrker förslaget.
Om
man bortser från de principiella betänkUgheterna mot en speciallösning av
vitesfrågan i detta sammanhang, synes det enligt länsstyrelsen i Stockholms län
inte vara något att erinra mot nykonstruktionen. Länsstyrelsen framhåller dock
att det kan bli vanskligt att konstatera när ett föreläggande har vunnit laga
kraft, eftersom besvärstiden räknas från dagen för delgivning av beslutet och
utredningen avvisar tanken pä en begränsning av kretsen besvärsberättigade.
Länsstyrelsen anser att det med hänsyn härtill kan finnas anledning att införa
särskUda bestämmelser som reglerar dessa förhållanden.
En
annan grupp remissinstanser, bestående av Malmö tingsrätt. Näringslivets
byggnadsdelegation och Sveriges fastighetsägareförbund anser att förslaget kan
tillstyrkas under vissa villkor. Malmö tingsrätt förklarar sig sålunda inte ha
någon erinran mot förslaget under förutsättning dels att vitesföreläggande får
den begränsade användning tingsrätten förordat, dels att föreläggandena
meddelas av en opartisk myndighet. Näringslivets byggnadsdelegation och
fastighetsägareförbundet anser att förslaget kan tillrådas endast om
föreläggandet prövats av judiciella organ.
Helt negativa till utredningens förslag är fyra
remissinstanser, nämUgen JK, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge
samt hyresnämnden för Stockholms län.
JK
instämmer i utredningens önskemål att hindra oskäliga dröjsmål
Prop. 1973: 22 61
genom
överklaganden men framhåller att det av regeringsrådet Walberg skisserade
förslaget, pä vilket utredningen bygger sitt, närmast är att betrakta som ett
inlägg i en debatt om en allmän översyn av vitesinstitutet. Då Walbergs förslag
således torde böra behandlas vid en utredning i ett större sammanhang, kan JK
Inte tillstyrka att förslaget genomförs på prov beträffande förelägganden inom
ett specieUt område. Än mindre bör förslaget enligt JK:s mening prövas inom ett
område som det förevarande, där stora ekonomiska Intressen för den enskUde
berörs. Även Svea hovrätt avstyrker förslaget och anser att det bör tas upp tUl
bedömning I samband med en mera samlad prövning av vitesinstitutet.
En
förutsättning för en ordning i enUghet med utredningens förslag måste enligt
hovrätten över Skåne och Blekinge vara att garantier skapas för att det när
frågan om åtgärdsföreläggande skaU prövas finns en så fullständig utredning att
det på ett meningsfuUt sätt kan bedömas om åtgärdema är tekniskt genomförbara
och ekonomiskt försvarbara. Hovrätten anser att utredningens förslag inte
innehåller några sådana garantier. Det framstår i stället som uppenbart att
vitesföreläggande I många fall skulle komma att utfärdas utan projektering. Det
torde även vara svårt för en fastighetsägare att veta vilken utredning som
behövs för att övertyga kommunen om att ett verkligt hinder föreUgger. Skulle
det sedermera framstå som uppenbart att det inte är ekonomiskt försvarbart att
genomföra de förelagda åtgärdema, går det inte att ta hänsyn tUl detta vid
utdömandet av vitet. Fastighetsägaren får bära hela risken av att utredningen
kan vara ofullständig, och det blir helt beroende av kommunens välvUja om vitet
inte döms ut. Ett sådant system kan enUgt hovrättens mening inte godtas. SkaU
vitesföreläggande tillerkännas rättskraft, bör det fumas en materleU regel som
föreskriver att vitesföreläggande får tUlgripas endast om det efter tUlbörliga
tekniska och ekonomiska undersökningar visar sig försvarbart att genomföra de
ifrågasatta åtgärderna. Om inte fastighetsägaren själv utför sådana
undersökningar, får de genomföras av kommunen, eventuellt på fastighetsägarens
bekostnad. Hovrätten anför sammanfattningsvis att utredningen bristfälUgt har
belyst de rättsliga konsekvenserna av sitt förslag och att det inte är möjligt
att på föreliggande material ta ställning till om förslaget går att genomföra.
Även hyresnämnden för Stockholms län gmndar sin avstyrkan på att risken för
felaktiga beslut i första instans är stor.
4.1.8
Instansordning vid utdömande av vite m. m.
4.1.8.1
Instansordningen
Ett tjugotal remissinstanser yttrar sig särskilt
över utredningens förslag tiU Instansordning. Endast fem av dessa tiUstyrker
förslaget, nämUgen JK med viss reservation bostadsstyrelsen,
länsstyrelserna i Örebro och Malmöhus län samt Svenska kommunförbundet. JK
utveck-
Prop.
1973: 22 62
lar närmare sina synpunkter i frågan och förklarar sig
dela utredningens uppfattning att föreläggande och utdömande av vite i princip
bör ankomma på organ som tillhör samma instanskedja. JK anser vidare uppenbart
att mål om föreläggande och utdömande av vite vilka har utpräglat rättslig
karaktär bör prövas i domstolsmässiga former. Inte minst gäller detta då
föreläggandet avser invecklade eller ekonomiskt betydande frågor, vilket ofta
torde bli fallet enligt den föreslagna BSL. JK delar utredningens uppfattning
att förvaltnmgsdomstolarna torde vara väl så skickade som de allmänna
domstolarna att handha de ofta speciella frågor som uppkommer i mål om
egentliga förvaltningsviten. Enligt JK:s mening bör därför prövningen av
förevarande mål ankomma pä förvaltningsdomstolarna, vilket innebär att det
skulle tillkomma länsrätten i stället för länsstyrelsen att dels pröva besvär
över kommuns beslut om föreläggande, dels som första instans besluta om utdömande
av vite. Detta förutsätter emellertid en vidgad kompetens för länsrätterna och
JK anser att en sådan reform snarast bör upptas till övervägande. JK
tillstyrker emellertid utredningens förslag på förevarande punkt som en
provisorisk lösning.
Återstoden av de remissinstanser
som yttrar sig angående den föreslagna instansordningen anser att i vart fall
frågor om utdömande av vite bör prövas av allmän domstol. Vissa instanser anser
att även överklagade ätgärdsförelägganden bör prövas i denna ordning.
Stockholms tingsrätt framhåller sålunda att den nuvarande ordningen där utdömande
av vite ankommer på allmän domstol, är en från rättssäkerhetssynpunkt viktig
omständighet med tanke på vitets straff karaktär; utdömt vite kan ju i sista
hand om förbud inte stadgas förvandlas till fängelse.
Även Svea hovrätt, Gävle kommun, Sveriges advokatsamfund och Skånes
handelskammare anser att allmän domstol bör pröva mål om utdömande av vite.
Sveriges fastighetsägareförbund framhåller att de ekonomiska aspekterna i mål
enligt BSL blir av utomordentligt komplicerad natur och att prövningen av föreläggande
därför bör göras av någon instans med tiUgång till betydande sakkunskap i fråga
om fastighetsvärdering, lämpligen av fastighetsdomstol. Om prövningen av vitesföreläggande
skall ankomma på länsstyrelsen, anser förbundet att utdömandet bör avgöras av
domstol, varvid såväl lagligheten som lämpligheten bör kunna prövas. Sveriges
advokatsamfund och Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister delar
uppfattningen att prövning av åtgärdsföreläggande skall ske vid
fastighetsdomstol.
4.1.8.2 Besvärssubjekten
Avgränsningen av de
besvärsberättigades krets diskuteras i yttrandena från bostadsstyrelsen, Malmö
kommim (fastighetsnämnden) och Näringslivets byggnadsdelegation. En
besvärsrätt för hyresgäst kan enligt bostadsstyrelsen medföra risk för väsentiig
tidsutdräkt till men för hela
Prop.
1973: 22 63
förfarandet,
särskilt om samtliga besvärsinstanser anlitas. Det torde enligt styrelsens
mening få förutsättas att kommunerna inom rimliga gränser bevakar hyresgästemas
Intressen och ger dessa tillfälle att i samband med besiktningen framföra
synpunkter på ifrågasatta upprust-ningsätgärder. Styrelsen påpekar vidare att
besvärsrätten endast kan bli aktuell i de fall kommunen helt tUlämpar ett
förfarande enligt lagen, och således inte när en uppgörelse träffas mellan
kommun och fastighetsägare eller när fastighetsägaren själv beslutar att göra
en modernisering. Även Malmö kommun påpekar att en hyresgäst inte kan
förhindra eller inverka på åtgärder som fastighetsägare i hyresförhållande
självmant vidtar i standardhöjande syfte. Näringslivets byggnadsdelegation
finner det egendomligt, om hyresgäster vid sidan av hyreslagstiftningen skulle
kunna komma med krav på upprustning enligt BSL utöver vad den egentliga politilagstiftningen
i HS och BS förutsätter. En besvärsrätt för kommunens förmedlingsorgan kan
ytterligare fördröja och komplicera förfarandet genom överklaganden, som kan
bli besvärande för den enskilde. Övervägande skäl talar enligt delegationens
mening för att besvärsrätten i detta fall bör inskränkas så att enbart kommunen
och av åtgärdskrav berörda fastighetsägare blir taleberättigade parter.
4.1.9
Kommuns skyldighet att tillämpa BSL
Frågan om länsstyrelsernas tillsyn över kommunernas
tillämpning av BSL tas upp av bostadsstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län
och Malmö kommim (fastighetsnämnden). Tillämpningen av BSL är bara en av de
många kommunala åtgärder som behövs för en förbättring av bostadsförsörjningen.
Därför kan enligt bostadsstyrelsen ifrågasättas om en statlig myndighet skall
öva tillsyn över kommunerna beträffande till-lämpningen av lagen. En kommun kan
i andra väsentliga avseenden handla pä ett sätt eUer underlåta att handla som
också skulle behöva påtalas. Bostadsstyrelsen förutsätter att tillsynen skall
avse lagens konsekventa tillämpning och mera allmän underlåtenhet att tUlämpa
lagen och sålunda inte avse enskilda fall. Styrelsen avstyrker därför att i
lagen tas in en bestämmelse om en statlig tUlsynsverksamhet. En viss bevakning
från statliga myndigheters sida av kommunernas samlade bostadsförsörjningsåtgärder
sker redan nu genom länsbostadsnämndernas yttranden över
bostadsbyggnadsprogrammen. I program av den typ som nu förutsätts skall också
moderniseringsåtgärder ingå. Bostadsstyrelsen anser att utredningens förslag
genom denna utvidgning av åliggandet för nämnderna kommer att i stor
utsträckning kunna tUlgodoses. Malmö kommun påpekar att sådan förnyelse av
byggnadsbeståndet, som brukar inrymmas i begreppet sanering, har med bortseende
från planeringsfrågorna ansetts ligga helt inom ramen för den kommunala
självstyrelsen. De åtgärder, som nu kommer i fråga, synes ligga i linje med
saneringsverksamheten i konventionell mening och skilja sig från
Prop.
1973: 22 64
de
specialreglerade funktioner som omhänderhas av t. ex. brand-, byggnads- och
hälsovårdsmyndigheter. Någon speciell tUlsyn från länsstjrel-sens sida synes
därför enligt kommunens mening inte lämplig eller erforderlig. Länsstyrelsen i
Malmöhus län anser att frågan inte är tillräckligt utredd och att ett
ställningstagande inte nu bör ske.
4.2
Förslaget till ändringar i FL
Flertalet remissinstanser som yttrar sig över
utrediungens förslag tUI ändringar i FL tUlstyrker eUer har ingen erinran mot
förslaget. Några instanser ifrågasätter emeUertid nödvändigheten av
ändringarna. Till dessa hör statens planverk, som stöder utredningens
uppfattning att en aktiv kommunal markpoUtlk är viktig för genomförande av
saneringsprogrammen. Planverket framhåller emellertid beträffande förslaget
att upphäva areal- och värderegeln inom saneringsområde att det i de fall
bestämmelsen skulle komma att tiUämpas föreUgger ett i saneringsprogrammet
dokumenterat inttesse från kommunens sida att förvärva fas-tighetema. De
möjUgheter de nyligen antagna ändringarna i ExL erbjuder kommunema i detta
avseende är inte mindre än FL:s. Expropria-tlonsreglerna för
tätbebyggelseändamål har nänUigen utformats efter mönster av FL. Frågan är,
anför planverket, om expropriation och förköp är tUlräckliga instrument för
saneringsprogrammens genomförande. Ytterligare förstärkning av kommunemas
möjligheter att föra en aktiv markpolitik kan behövas. Helsingborgs kommun har
Ingen erinran mot utredningens förslag men ifrågasätter om inte expropriation,
efter vissa förenklingar av förfarandet, skulle vara ett bättre markpolltlskt
hjälpmedel, t. ex. om tUlståndsprövnlngen hos Kungl. Maj:t i viss omfattning
kunde delegeras tUl länsstyrelsen.
Till
de övriga remissinstanser som tillstyrker eller inte har någon erinran mot att
FL görs tUlämplig också på tomträtt hör Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och
Blekinge, Stockholms tingsrätt, bostadsstyrelsen, samtliga länsbostadsnämnder
som behandlar frågan, statens hyresråd, länsstyrelserna i Malmöhus samt
Göteborgs och Bohus län, Stockholms, Linköpings, Malmö, Örebro, Nora och
Sundsvalls kommuner, Handelskammaren i Göteborg, boendeutredningen, bygglagutredningen.
Svenska kommunförbundet. Svenska sparbanksföreningen, LO, TCO, Svenska
byggnadsarbetareförbundet. Hyresgästernas riksförbund, HSB, SABO, Svenska
kommunaltekniska föreningen, Sveriges lantmätareförening samt Östra och Västra
Östergötlands hyresgästförening.
Stockholms kommun (generalplaneberedningens
expertutskott) uppger att ca 40 % av alla fastigheter inom kommunen är
upplåtna med tomträtt. En utvidgning av förköpsrätten tUl att avse även
tomträtt är för Stockholms vidkommande därför mycket angelägen. Stadsjuristen
Prop.
1973: 22 65
/ Stockholm påpekar att det med tanke på gällande
värdegräns 200 000 kr. i taxeringsvärde är tveksamt om förköpsrätt
beträffande tomträtt kommer att avse samma fastighetskategorier som vid kommunens
äganderättsförvärv genom förköp. Endast om man knyter värdegränsen i fråga om
förköp av tomträtt inte bara till värdet av byggnaden utan också till värdet
av marken trots att marken inte är föremål för äganderättstransaktion
uppstår kongruens mellan förköp av fastigheter och tomträtter.
Malmö kommun (fastighetsnämnden)
framhåller att ett förköp av tomträtt före upplåtelseperiodens utgång i
allmänhet bör ställa sig fördelaktigare än en tidsödande och kostnadskrävande
expropriation under löpande upplåtelseperiod eUer Inlösen efter uppsägning.
Kommunen påpekar även att möjligheten till uppsägning vid upplåtelseperiodens
slut är begränsad.
Några remissinstanser är kritiska
till eller motsätter sig den föreslagna utvidgningen av förköpsrätten tiU att
omfatta även tomträtt. Till dessa hör Malmö tingsrätt, Norrköpings och
Göteborgs kommuner samt Sveriges advokatsamfund.
Malmö tingsrätt tillstyrker att
kommun får möjlighet att förköpa tomträtter inom saneringsområde. Tingsrätten
anser däremot inte att tlUräckliga skäl har anförts för att Införa förköpsrätt
till tomträtter utanför sådant område. Norrköpings kommun (fastighetsnämnden)
framhåller att tomträttsinstitutet allmänt har ansetts ge tomträttshavar-na det
bästa skyddet för att marken under hela nyttj andetiden kan utnyttjas för det
ändamål till vilket den från början varit avsedd. Om förköp nu skall kunna
utövas på sådana fastigheter innebär detta att man frångår en av de
fundamentala principerna för tomträtt. Kommunen föreslår därför, I likhet med
tingsrätten, att denna förköpsrätt endast skaU utnyttjas inom av kommunen
preciserat saneringsområde. En på så sätt avgränsad förköpsrätt föreslår också
Göteborgs kommun som bl. a. framhåller att den administrativa belastningen
skulle bli betydande i vart faU för de större kommunema om varje överlåtelse
av tomträtt skulle bU föremål för förköpsprövning. Möjlighet att förköpa
tomträtt torde enligt Sveriges advokatsamfund vara av endast marginell nytta
för kommunerna men väsentligt öka omfattningen av förköpslagens negativa konsekvenser.
Utredningens förslag om upphävande
av a r e a 1- och värderegeln inom sanermgsområden har också mottagits I
huvudsak positivt. Till dem som tillstyrker eller inte har någon erinran mot
förslaget hör Svea hovrätt, Stockholms och Malmö tingsrätter, bostadsstyrelsen,
samtliga länsbostadsnämnder som berör frågan, statens hyresråd,
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län,
Stockholms, Linköpings, Malmö, Lunds, Örebro, Nora och Gävle kommuner,
boendeutredningen, bygglagutredningen. Svenska kom-
5 Riksdagen 1973.1 saml. Nr 22
Prop.
1973: 22 66
munförbundet.
Svenska sparbanksföreningen, LO, TCO, Svenska byggnadsarbetareförbundet.
Hyresgästernas riksförbund, HSB, Svenska riksbyggen, SABO, Svenska
kommunal-tekniska föreningen, Föreningen Sveriges stadsarkitekter samt Östra
och Västra Östergötlands hyresgästförening.
Svenska kommunförbundet framhåller att den
föreslagna utvidgningen förbättrar kommunemas möjligheter att utnyttja
förköpsinstitutet som markpolltlskt hjälpmedel, eftersom areal- och värderegeln
många gånger medför att för kommunema Intressanta fastigheter inom ett saneringsområde
faller utanför FL:s tillämpningsområde.
Flera av de remissinstanser som är positiva till
ett upphävande av areal- och värderegeln inom saneringsområden är kritiska till
utredningens förslag rörande saneringsområdets bestämmande. Enligt Svea
hovrätt är det inte lämpligt att en kommun ensidigt bestämmer omfattningen av
saneringsområde. Kommuns beslut härom bör, såsom i fråga om detaljplaner,
understäUas länsstyrelsen för fastställelse. Liknande synpunkter anför statens
hyresråd. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att saneringsprogrammen
åtminstone med den irmebörd de getts av utredningen torde bli alltför
flexibla för att kunna utgöra underlag för ett avsteg från FL:s areal- och
värderegel. Från rättssäkerhetssynpunkt finner länsstyrelsen det betänkligt
att kommunema ensidigt och utan att sakägarna fått tUlfälle att framföra sina
synpunkter skall kunna bestämma om ett för den enskilde så betydelsefullt
avsteg från FL:s huvudregel. Länsstyrelsen ifrågasätter om inte undantaget från
areal- och värderegeln i stället skulle kunna knytas direkt tUl de
genomförandeplaner som kommer att ingå i saneringsprogrammen. Länsstyrelsen
fömtsätter då att det blir fråga om fysiska planer som handläggs i den ordning
som föreskrivs för antagande av generalplan. Stockholms kommun
(generalplaneberedningens expertutskott) anser det angeläget att man finner
andra former för borttagande av areal- och värderegeln än att anknyta till
bostadssaneringsprogrammen. Även Malmö kommun (fastighetsnämnden) framhåller
att frågan om precisering av saneringsområde bör ägnas speciell uppmärksamhet.
Liknande synpunkter anför Svenska riksbyggen. Bygglagutredningen tillstyrker
utredningens förslag under förutsättning att saneringsområdena får en
tUlfredsställande rättsUg stäUning.
Några remissinstanser är kritiska till eUer
motsätter sig ett upphävande av areal- och värderegeln Inom saneringsområden.
TUl dessa hör hovrätten över Skåne och Blekinge, statens institut för
byggnadsforskning. Handelskammaren i Göteborg, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Sveriges fastighetsägareförbund. Näringslivets byggnadsdelegation, Sveriges
advokatsamfund samt Sveriges lantmätareförening.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att
utredningen Inte har anfört tillräckliga skäl för ändring av den avvägning
meUan olika in-
Prop.
1973: 22 67
tressen som vid lagens tiUkomst tog sig uttryck i areal-
och värderegeln. Sveriges fastighetsägareförbund påpekar att begreppet
saneringsområde kommer att få direkta rättsverkningar och aUtså inte endast
tjänar som gmndval för bostadspolitiska överväganden. Bestämmandet av
sane-ringsomrädets gränser kräver därför noggranna överväganden och reglerade
former. Saneringsomräde bör i detta hänseende jämställas med planinstituten
enligt byggnadslagstiftningen. De markägare som berörs av förslag tUl
saneringsområde bör ha möjlighet att yttra sig över förslaget. Vidare bör en
överprövning av kommunens beslut kunna ske. Ett genomförande av utredningens
förslag skulle enligt förbundet leda till en från rättvisesynpunkt inte
godtagbar värdeminskning för fastigheter inom jämfört med fastigheter utanför
området. Handelskammaren i Göteborg och Svenska byggnadsentreprenörföreningen
anför liknande synpunkter. Även Sveriges advokatsamfund understryker risken
för värdemuiskningar eftersom den normala fastighetsomsättningen sannolikt I
det närmaste skuUe upphöra. Härigenom riskeras att området snabbt deklasseras
och successivt förslummas.
Även förslaget om förlängning i
vissa fall av den tid under vilken förköp kan utövas har i huvudsak fått ett
positivt mottagande bland remissinstansema. Sålunda stöds förslaget av
bostadsstyrelsen, samtliga länsbostadsnämnder som uttalar sig om förslaget,
länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län, samtliga kommuner
som behandlar frågan, boendeutredningen. Svenska kommunförbundet, Svenska
sparbanksföreningen, LO, TCO, Svenska byggnadsarbetareförbundet. Hyresgästernas
riksförbund, HSB, SABO, Svenska kommunaltekniska föreningen, Sveriges
lant-nmtareförening samt Östra och Västra Östergötlands hyresgästförening.
Gävle kommim anser att den
föreslagna ändringen endast har en marginell betydelse eftersom en lösning
alltid brakar kunna uppnås när partema är överens. Med hänvisning tUl att den
nu normala tiden om tre månader visat sig vara för kort ifrågasätter Sundsvalls
kommun om inte tiden kan utsträckas till sex månader oberoende av överenskommelse
mellan partema.
Näringslivets byggnadsdelegation
framhåUer att förslaget erbjuder en möjlighet tUl förhandling. Att utövningen
av tvångsrätt begränsas tUl förmån för frivUUga uppgörelser synes
eftersträvansvärt. En frivilUg medverkan tUl sanering bör emellertid
uttryckligen få utgöra hinder mot utövning av tvångsrätt. Denna princip bör
enligt delegationen utsträckas så att frlvilUga uppgörelser kan ersätta
utövnmg av tvångsrätt även inom annan lagstiftning, t. ex.
expropriationslagstiftningen.
Kritiska till förslaget är
hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms och Malmö tingsrätter, Skånes
handelskammare, bygglagutredningen, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges
advokatsamfund, Skå-
Prop.
1973: 22 68
nes
handelskamare samt Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister.
En utsträckning av tiden för utövande av
förköpsrätt kan enligt Malmö tingsrätt mnebära allvarliga olägenheter för den
som förvärvat en fastighet, t. ex. för att använda den till egen bostad. Det är
därför av vikt att tillräckUga rättssäkerhetsgarantier skapas för den enskilde
köparen. Bygglagutredningen anser att förslaget är alltför opreciserat för att
kunna läggas tUl grand för lagstiftning. Utredningen föreslär att tiden för
förköpsrättens utövande generellt sträcks ut till sex månader för fastigheter
Inom saneringsområden.
5
Departementschefen
5.1
Förslaget tiU bostadssaneringslag
5.1.1
Behovet av lagstiftning
I prop. 1973: 21 om sanering av det äldre
bostadsbeståndet framhöll jag bl. a. att det allmänna bostadspolitiska målet
att hela befolkning en skall beredas goda bostäder till skäliga kostnader
omfattar hela bo-stadsförsörjnmgen. Det innebär att de åtgärder som krävs för
att målet skaU nås omfattar inte bara nybyggnad av bostäder utan också sanering
av det äldre bostadsbeståndet genom att bostäderna förbättras till godtagbar
standard eller tas ur bruk för bostadsändamål. Trots den snabba utvecklingen på
saneringsområdet finns som jag också har belyst i propositionen fortfarande
ett betydande saneringsbehov, särskilt i tätorterna och i
flerfamiljshusbeståndet. Det är därför en angelägen bostadspolitisk uppgift att
genom ökade insatser frän samhällets sida främja en snabb avveckling av
nuvarande brister i det äldre bostadsbeståndet.
Som ett led i arbetet på att nå detta mål har I den
nämnda propositionen lagts fram förslag om finansiering och planering på grundval
av saneringsutredningens betänkanden. I planeringshänseende föreslås bl. a.
att kommunernas hittillsvarande uppgifter i fråga om planering av
bostadsbyggandet vidgas till att omfatta kommunala bostadssaneringsprogram.
Förslaget I denna del innebär att bostadssaneringen inordnas på ett klarare
sätt än tidigare i planeringsarbetet. Härigenom skapas ökade förutsättningar
för kommunema att göra samlade bedömningar av bostadsförsörjningen och
avvägningar av olika åtgärder avseende nybyggnad i exploateringsområden,
totalsanering, modemisering och bostadskomplement. Den föreslagna ordningen
förutsätter ett samarbete mellan kommun, fastighetsägare och hyresgäster. Vid
genomförandet av saneringsverksamheten, i vilken kommunen bör ha en ledande och
styrande roll, bör samverkan mellan kommun och fastighetsägare eftersträvas.
Det kan dock inte uteslutas att enighet mellan partema inte kan
Prop. 1973: 22 69
nås
I vissa fall. För sådana situationer måste övervägas att ge kommunen
tvångsmedel så att nödvändig sanering ändå kan genomföras. Det är frågor om
sådana medel som jag nu avser att behandla.
F. n. står olika medel till buds för att
upprätthålla kravet på att det befintliga bostadsbeståndet hålls i gott skick.
Hälsovårds- och byggnadsmyndigheter kan ingripa mot missförhåUanden i olika
former, exempelvis genom vitesförelägganden. Tvångsförvaltning kan tUlgripas om
fastighetsskötseln mera systematiskt åsidosätts. De regler som gäller för det
allmännas läne- och bidragsgivning är utformade så att de gynnar strävandena
att få fram bostäder med god standard. Lagstiftningsreformer på hyresområdet
har stärkt hyresgästernas stäUnlng och samtidigt ökat fastighetsägarnas
ekonomiska möjligheter att upprätt-håUa en tillfredsställande
fastighetsskötsel. Om man bortser från reglerna för det allmännas låne- och
bidragsgivning, medger emellertid nu gällande bestämmelser i huvudsak endast
sådana ingripanden mot fastighetsägare som sker i syfte att hålla beflntUg
utrastning inom fastigheten i ett godtagbart skick. Standardhöjande åtgärder
kan framtvingas endast i undantagsfaU.
För att göra det möjligt att oberoende av
fastighetsägares bedömning åstadkomma standardförbättrande åtgärder i det
befintliga bostadsbeståndet föreslår saneringsutredningen en särskUd lagstiftning
på området. Förslaget innebär att kommunen skall kunna ålägga ägare tUl flerfamUjshus
att rusta upp huset och anordningar I husets närmaste omgivning tUl viss
standard, enligt utredningens benämning den lägsta godtagbara standarden.
Enligt förslaget skall bostadslägenhet för att ha sådan standard vara utrustad
med anordningar för kontinuerlig uppvärmning, avlopp, toalett, personlig
hygien (tvättställ samt anordning för bad eller dusch), matlagning och
elförsörjning. I lägenheten skall vidare finnas kontinuerlig tillgång till
varmt och kallt vatten. Dessutom skall tillgång finnas till tvättstuga och
förråd. När synnerliga skäl föreligger skaU toalett samt bad eUer dusch kunna
accepteras utanför lägenheten. Förslaget innebär härutöver att krav skall kunna
ställas på husets utförande och kondition, huvudsakligen avseende
byggnadsstomme, yttertak och ytterväggar, isolering samt installationer.
Kungl. Maj:t har, i enlighet med vad jag har förordat i prop. 1973: 21,
godtagit att den lägsta godtagbara standarden bör innehålla krav på lägenhets
utrustning i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag. Jag
återkommer senare till utredningens förslag beträffande husets utförande och
kondition.
Enligt utredningens lagförslag skall kommunen Innan
åläggande om uppmstning utfärdas företa besiktning av fastigheten. Konstateras
därvid att den behöver rustas upp för att uppfylla lägsta godtagbara standard,
skall kommunen förelägga fastighetsägaren att ange hinder mot uppmstningen.
Medger fastighetsägaren upprastningen eller an-
Prop. 1973: 22 70
ger
han inte hinder mot denna eller finner kommunen att angivet hinder inte bör
beaktas, skaU kommunen förelägga fastighetsägaren att genomföra upprastningen.
Sådant föreläggande skaU vara förenat med vite. Fuiner kommunen att upprustning
skulle medföra orimliga kostnader eller att byggnadslov härtiU inte kan
erhåUas, skall kommunen i stället kunna besluta om förbud mot lägenheternas
användning för bostadsändamål (användningsförbud). Beslutanderätten i fråga om
åtgärder enligt lagförslaget skall tillkomma kommunstyrelsen eller, efter
kommunens bestämmande, annat konmiunalt organ.
Flertalet
remissinstanser godtar att en lagstiftning av det slag som utredningen har
föreslagit införs. En negativ inställning tUl lagstiftning har företrädare för
det enskUda närlngsUvet. Dessa anser I Ukhet med dem som reserverat sig på
denna punkt i utredningen, att kommunen i första hand bör söka frivUlig
samverkan med fastighetsägama och att saneringsverksanUieten skall uppmuntras
genom avveckling av nuvarande regleringssystem såsom hyresreglering samt
långvariga expropriationstillstånd och byggnadsförbud. Vidare framhålls att
lagförslaget syftar tiU ingrepp I det enskilda fallet av varierande art och
omfattning och ger utrymme för mycket kännbara rådighetsinskränkningar. Den
enskUde kan tvingas tiU investeringar på begäran av kommunen även om
Investeringama kan väntas bil förlustbringande. Sådana ingrepp I äganderätten
till fast egendom enligt annan lagstiftning är regelmässigt förenade med rätt
tUl ersättning för den enskUde.
Jag
vill framhålla att det är av bostadssociala skäl nödvändigt att kräva viss
standard på våra bostäder. Det måste vara ett krav från samhällets sida att den
som hyr ut bostäder håller dessa på sådan standardnivå som samhället vid varje
tidpunkt finner förenligt med de bostadssociala målen. Detta innebär att
standardkraven kan ge uttryck för höjda ambitioner. För att standarden inom
det befintliga bostadsbeståndet skall kunna förbättras måste till samhällets
förfogande ställas instrument som begränsar fastighetsägarnas handlingsfrihet.
Det
är främmande för svensk lagstiftning att rörelseldkare till vilka också
fastighetsägare får räknas får ersättning när samhället i olika sammanhang
föreskriver att en viss standard skall iakttas. Som exempel kan nämnas
mUjöskyddslagen (1969: 387; omtryckt 1972: 782). Den innehåller bestämmelser om
vatten- och luftförorening och innebär bl. a. att företag som fanns när lagen
trädde i kraft kan åläggas att vidta åtgärder som man inte hade anledning att
räkna med när kalkylerna för företagets utförande och drift gjordes.
Beträffande de standardhöjande åtgärder som kommer i fråga vid förbättring av
bostäder bör f. ö. framhållas att de i regel grundar rätt till hyreshöjning.
Slutligen
vill jag erinra om de i propositionen 1973: 21 föreslagna nya
lånebestämmelserna i fråga om saneringsverksamheten. Dessa har
Prop. 1973: 22 71
utformats
sä att de ger förbättrade ekonomiska förutsättningar för förbättrings- och
ombyggnadsarbeten. Vidare är sådana arbeten som genomförs med stöd av statliga
lån prioriterade på kreditmarknaden på samma sätt som statligt belånade
nybyggnader. Jag vUl också peka på att bostadssaneringsprogrammen fömtsätts bli
utförda så att de blir förenliga med en sund ekonomisk fastighetsförvaltning.
Härigenom öppnas möjlighet tUl en långtgående samverkan mellan kommun och
fastighetsägare. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört finns det också
anledning att räkna med att flertalet fastighetsägare kommer att finna det
förenligt med sina intressen att även utan påtryckningar från kommunens sida
rusta upp sina fastigheter.
De
invändningar som rests mot förslaget kan sålunda enligt min uppfattning inte få
vara avgörande för bedömningen. Med hänsyn härtill och tUl de betydande
samhälleliga och bostadssociala fördelar som kan uppnås med en lagstiftning,
som ger kommunen möjlighet att åstadkomma upprastning också i sådana fall där
fastighetsägaren underlåter detta, förordar jag att lagstiftning genomförs på
området.
I det följande återkommer jag bl. a. tUl den av
vissa remissinstanser och reservanter aktualiserade frågan om samverkan mellan
kommun och fastighetsägare.
5.1.2
Tillämpningsområde
Utredningen har haft sitt huvudsakliga intresse
inriktat på att råda bot på brister i lägenheter I flerfamiljshus och föreslår
att den nya lagen skall gälla endast fastighet med mer än två
bostadslägenheter, företrädesvis lägenheter som upplåts med hyresrätt.
Av
de remissinstanser som kommenterar förslaget i denna del är några kritiskt
inställda till att lagen skall omfatta endast flerfamUjshus. De anser att
hyresgäster i småhus bör ha samma rätt tiU en godtagbar standard som hyresgäster
i flerfamiljshus och föreslår att lagens till-lämpningsområde utvidgas i
enlighet härmed.
Jag
delar den uppfattning som kommer till uttryck i yttrandena från dessa
remissinstanser och anser således att de nya bestämmelsema bör vara tillämpliga
även på enfamiljshus. Det finns emeUertid anledning att härvidlag göra en viss
begränsning till följd av att sådana hus oftast bebos av ägaren. Eftersom denne
har möjlighet att själv påverka sin boendemiljö i den riktning han önskar, kan
det inte anses befogat att bestämmelserna omfattar enfamiljshus som bebos av
ägaren. TiUämp-ningsområdet bör avgränsas i enlighet härmed.
Utredningens
lagförslag innehåller också den begränsningen att bestämmelsema skall gälla
företrädesvis sådana lägenheter som upplåts med hyresrätt. Detta innebär att
lägenheter upplåtna med bostadsrätt i princip faUer utanför tUlämpningsområdet.
Jag anser att i allt väsentligt samma synpunkter kan läggas på
bostadsrättslägenheter som på
Prop. 1973: 22 72
enfamiljshus
bebodda av ägaren. Även sådana lägenheter bör därför undantas från de nya
bestämmelserna.
Det synes inte heller vara nödvändigt att
lagstiftningen omfattar bostadslägenheter som ägs av kommun. Många kommuner
äger visserligen åtskUliga hus som är i behov av upprastning, men det rör sig
då i allmänhet om fastigheter som har förvärvats i saneringssyfte. Det måste
förutsättas att kommunen, som skall ta initiativ tUl och leda saneringsverksamheten,
rustar upp sina egna omodema fastigheter. Inte heller finns anledning att låta
kommun få möjUghet att bestämma över statens saneringsverksamhet.
På grand av vad jag nu har anfört föreslår jag att
de nya bestämmelsernas tillämpningsområde avgränsas på samma sätt som skett i
lagen om tvångsförvaltning av bostadsfastighet (TvL). Härigenom kommer
bestämmelserna att omfatta fastighet, tillhörande annan än staten eller kommun,
vUken innehåller bostadslägenhet som är uthyrd av ägaren och som inte utgör del
av dennes bostad. Jag anser det vara lika befogat I detta sammanhang som när
det gäller tvångsförvaltning att undanta lägenhet som utgör del av ägarens
bostad.
Utredningen tar upp en särskUd fråga som rör
lagstiftnmgens till-lämpnlngsområde, nämUgen om det skall inbegripa även
fastigheter som inte ingår i kommunens bostadssaneringsprogram. Enligt utredningens
uppfattning är det uppenbart att uppmstning måste kunna tvingas fram oberoende
av om fastigheten i fråga kommit att Ingå i sådant program. Några
remissinstanser, huvudsakligen företrädare för det enskilda näringslivet,
ifrågasätter utredningens uppfattning i denna fråga. Enligt deras mening kan
det, om föreläggande om uppmstning meddelas beträffande en fastighet som inte
ingår i programmet, finnas risk för att föreläggandet inte kan efterkommas på grand
av bristande möjlighet att få krediter, igångsättningstillstånd, byggnadslov m.
m.
Att begränsa de nya bestämmelsernas tillämpning
till sådana fastigheter som ingår i kommunens bostadssaneringsprogram skulle
inte vara förenligt med bestämmelsernas primära syfte, nämligen att vara ett
led i strävandena att bereda var och en tillgång tUl en god och ändamålsenlig
bostad. Jag ansluter mig därför till utredningens uppfattning i denna del. Med
anledning av vad remissinstansema anfört vill jag emellertid framhålla att det,
innan en fastighetsägare åläggs att rusta upp sin fastighet, självfallet måste
vara klarlagt att faktiska förutsättningar för upprustningen finns. Jag
återkommer till denna fråga i det följande.
5.1.3
Lagstiftningens utformning
I nuvarande lagstiftning finns bestämmelser med
standardkrav på bostadslägenheter huvudsakligen I byggnadsstadgan (BS) och
hälsovårdsstadgan (HS). Bestämmelserna i BS avser i första hand nybyggda
Prop. 1973: 22 73
lägenheter,
medan HS främst tar sUcte på det befmtiiga bostadsbeståndet.
HS innehåUer ett särskilt kap. om bostäder. Det
inleds med en allmän bestämmelse att byggnad, som inrymmer boningsrum, skall
vara så anordnad och inredd samt underhållas och skötas på sådant sätt, att
sanitär olägenhet Inte uppstår för dem som uppehåller sig i byggnaden. Vidare
finns bestämmelser om bostadsutrymmens anordnande, inredning m. m. Boningsrum
skall vara av sådan storlek att det erbjuder de däri boende tillfredsställande
utrymmen. Bestämmelser finns också om ljusförhållanden, luftväxling,
uppvärmning m. m. Beträffande utrymme för matlagning föreskrivs att det skall
ha en med hänsyn tUl matlagning ändamålsenlig inredning. Bostadslägenhet skall
vidare vara försedd med bl. a. utrymme för klädförvaring och egen klosett samt
i mån av behov ha tillgång till tvättstuga och torkrum. Föreligger särskilda
förhållanden kan klosett gemensam för flera lägenheter godtas. Lägenhet skall
dessutom ha lätt tillgång tUl vatten för dryck, matlagning o. d. och bör vara
försedd med avlopp för spUlvatten.
HS är, enligt vad som uttalas i dess förarbeten,
avsedd att I princip innehålla endast allmängiltiga regler om hygienisk
mmimistandard i olika hänseenden.
Utredningen har övervägt möjUghetema att inarbeta
bestämmelsema om lägsta godtagbara standard i HS men finner det förenat med
olägenheter att göra ändringar enbart där. HS är, framhåller utredningen,
närmast avsedd att tUlgripas i situationer där hälsorisker uppkommit. Vad som
nu behövs är bestämmelser som möjliggör standardhöjning i bristfälliga bostäder
oavsett om det föreligger sanitära missförhållanden. Med sådana bestämmelser
skulle HS enligt utredningens mening få ett annat och vidare syfte än den har
nu. Utredningen föreslår bl. a. på grund härav att de nya bestämmelserna skall
tas in i en särskild lag.
Flertalet remissinstanser ansluter sig till
utredningens förslag om en särskild lag. I några remissvar föreslås däremot att
de nya bestämmelsema skall tas in i HS och andra berörda författningar. Som
skäl för den ståndpunkten anförs bl. a. att behovet av att den
bostadsinspektion som utredningen föreslår samordnas med hälsovårds- och
byggnadsnämndemas inspektionsverksamhet.
Jag delar utredningens uppfattning att det skulle
föra med sig problem om de nu aktuella bestämmelsema tas in i HS.
Bestämmelserna har som utredningen har framhållit en delvis annan inriktning än
föreskrifterna i HS, tiU en del beroende på att bestämmelserna syftar tUl en
standardhöjning men framför allt på grund av att de är avsedda att utgöra ett
medel för samhällets strävanden att aktivt styra och påverka bostadsmarknaden.
Det skulle naturligtvis i och för sig vara möjligt att ändra föreskriftema I HS
om bostäder i överensstämmelse med de syften jag nu har angivit. Som några
remissinstanser framhåller skulle
Prop.
1973: 22 74
emeUertid
arbetet med en sådan genomgripande omarbetning av HS sannoUkt ta lång tid i
anspråk och försena genomförandet av den angelägna verksamhet som saneringen
utgör. I detta sammanhang måste också det arbete som pågår inom
bygglagutredningen beaktas. Den övergripande översyn av byggnadslagstiftningen
som utredningen har att göra kommer nämligen sannolikt att få tUl följd bl. a.
att saneringsfrågorna måste sättas in i ett större planmässigt sammanhang. Att
mot den bakgrunden göra omfattande ändringar i gällande bestämmelser finner
jag inte välbetänkt. Jag ansluter mig därför till sanerings-utredningens
förslag att de nya bestämmelserna skall tas In I en särskild lag. Den bör
benämnas bostadssaneringslag (BSL).
5.1.4
Upprustningsskyldighet m. m.
Enligt utredningens lagförslag skall en
fastighetsägare kunna åläggas att rasta upp sin fastighet till lägsta
godtagbara standard om inte hinder mot detta kan anses föreUgga. I fråga om
bedömningen av frågan om hinder föreligger framhåller utredningen att en
modernisering kan vara tekniskt-ekonomiskt oförsvarlig
(moderniseringskostnaderna överstiger byggnadskostnaderna för en motsvarande
nybyggnad) om den innebär att vad utredningen kallar ombyggnadsstandard skall
införas. Detta utesluter emellertid inte att upprustning kan vara tekniskt-ekonomiskt
försvarbar, om den syftar till att uppnå endast den lägsta godtagbara
standarden. Om inte ens sådan upprastning är försvarbar torde enligt
utredningens uppfattning rivning vara det enda acceptabla alternativet. I
samband med ombyggnad har det förekommit, framhåller utredningen, att
fastighetsägare inte har kunnat förränta både fastighetens avkastningsvärde och
ombyggnadskostnadema. När sådana kalkyler inte går ihop, kan det enligt
utredningens mening bero på att ingångsvärdet av den omoderna fastigheten satts
för högt eller att ombyggnadskostnaderna varit för höga. Utredningen anser att
man, om beräkningen av avkastningsvärdet före ombyggnad grundas på en låg
räntefot vid uppskattning av ägarekapitalet, måste bibehålla detta synsätt vid
hyressättning efter ombyggnad. Blir sluthyran likväl för hög, kan detta bero på
att ingångsvärdet före modemisering beräknats utan hänsyn till kostnader för
nödvändig iståndsättning. Bostadsinspektioner och åtgärdsförelägganden kan, om
de är verksamma, enligt utredningens uppfattning dokumentera kravet på
iståndsättning, vUket i sin tur får effekt på fastighetspriserna.
Utredningens resonemang i denna del har mött stark
kritik huvudsakligen från fastighetsägareförbundet och andra företrädare för
det enskilda näringslivet. Förbundet framhåller sålunda i likhet med reservanterna
Breitholtz och Källenius i utredningen att man vid de beräkningar det här
blir fråga om måste utgå från marknadsmässiga förhållanden och därför bestämma
kapitaliseringsprocenten frän kända förhållanden avseende realvärdebeständiga
investeringar. Förbundet ifråga-
Prop.
1973: 22 75
sätter
vidare om inte kommunen under vissa förutsättningar bör ha skyldighet att
inlösa fastighet när upprustning påkallas. Enligt förbundets mening gäller
detta främst sådana fall då upprustning leder till förlust. Även från andra
remissinstanser har krav på lösenskyldighet framförts.
Kungl. Maj:t har, som jag tidigare nämnde, godtagit
att den lägsta godtagbara standarden bör innehålla krav på bostadslägenhets
utrustning och inredning i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens
förslag. Detta innebär att lägenheten skall vara försedd med anordningar för
kontinuerlig uppvärmning, avlopp, toalett, personlig hygien (tvättställ samt
anordning för bad eller dusch), matlagning och elförsörjning. I lägenheten
skall vidare finnas kontinuerlig tillgång till varmt och kallt vatten. Man
torde inte kunna hävda annat än att detta utgör elementära krav som man måste
kunna ställa på en lägenhet i dagens samhälle.
De av utredningen föreslagna kraven på husets
utförande och kondition avser stonune, yttertak, ytterväggar, isolering och
instaUatloner. I prop. 1973: 21 har jag, i anslutning till de förslag tUl
ändringar i BS som anmäls senare av chefen för civildepartementet, anfört att
bestämmelserna i BS utgör ett lämpligt underlag för de krav på lägsta
godtagbara standard som bör ställas i dessa avseenden.
Innan
jag går närmare in på frågan om föratsättningarna för upp-rastningsskyldighet
viU jag något beröra förslaget till ändringar i BS. I 3848 §§ BS finns
bestämmelser om byggnads yttre och inre utformning vid nybyggnad. Begreppet
nybyggnad enligt BS (75 §) innefattar emeUertid inte bara uppförande av helt
ny byggnad. Även bl. a. till- eller påbyggnad eller ombyggnad eUer annan
ändring med avseende på byggnads yttre eller inre utförande av så genomgripande
beskaffenhet, att den kan anses jämförlig med ombyggnad, skall hänföras till
nybyggnad. Detta medför att upprastning och modemisering av äldre byggnader i
allmänhet faller inom nybyggnadsbegreppet. När åtgärd som enligt BS är att anse
som nybyggnad vidtas, krävs i princip att hela byggnaden bringas att
överensstämma med gällande bestämmelser om hur ny byggnad skall utformas. Det
räcker således inte att bara de delar av byggnaden som direkt berörs av
ändringen utförs i enlighet med dessa bestämmelser. Är ändringen inte att
hänföra till nybyggnad skall däremot enligt 49 § BS bestämmelserna om ny
byggnads utformning tillämpas bara beträffande de delar av byggnaden som berörs
av ändringen. Det förslag till ändringar i BS som nu läggs fram innebär att,
vid sådan ändring av byggnad som är att hänföra tiU nybyggnad, kraven på
nybyggnadsstandard skall tUlämpas endast beträffande sådana delar av byggnaden
som berörs av ändringen och endast i den omfattning som behövs för att dessa
delar av byggnaden skall uppfylla skäliga anspråk på säkerhet, god hygien och
trevnad. Beträffande övriga delar av byggnaden skall tUlses att sådana brister
blir undanröjda som innebär så avsevärda olägenheter i fråga om hållfasthet,
brandsäkerhet och
Prop.
1973: 22 76
sanitära
förhållanden att de inte skäligen kan godtas. Ett genomförande av förslaget
underlättar uppmstning av befintiiga byggnader och gör det möjligt att
genomföra upprastnmgen till lägre kostnader än vad som nu kan ske.
Avsikten med kraven på lägsta godtagbara standard
är att bereda var och en tillgång till en god och ändamålsenlig bostad. De krav
som i enUghet med vad jag förut har anfört bör uppställas kan inte anses vara
högre än att de bör kunna genomföras i de allra flesta fall utan att
kostnaderna bli så höga att fastigheten därefter kommer att gå med förlust. Jag
vill i detta sammanhang erinra om vad jag i mitt anförande tUl prop. 1973: 21
yttrade om målen för saneringsverksamheten. Jag framhöll att den indelning av
lägenheten i kvalitetsklasser som utredningen har gjort grundas på förekomsten
eller avsaknaden av viss utrustning i lägenheterna men att en sådan indelning
ger endast ett ungefärligt mått på saneringsbehovet I stort. I det enskilda
faUet måste saneringsbehovet bedömas mera nyanserat. Med anledning av
påpekanden från flera remissinstanser om betydelsen av andra brister eller
kvaliteter än sådana som avser lägenheternas utrustning främst i fråga om lägenhetens
funktion i övrigt, husets skick och dess närmaste omgivning anförde jag att
sådana omständigheter bör jämte utrustningsstandarden ingå i en
helhetsbedömning av lägenheterna, huset och den yttre miljön. De standardkrav
som skall ställas i samband med till-lämpningen- av BSL och vid långivningen
bör, fortsatte jag, utformas med beaktande av sådana helhetsbedömningar och
alltså inte göras aUtför bindande i detalj.
Beträffande frågan vilka förutsättningar som bör
föreligga för att en fastighetsägare skall kunna åläggas att rasta upp ett hus
som inte uppfyller de krav på lägsta godtagbara boendestandard som uppställs i
lagstiftningen kan jag i aUt väsentligt ansluta mig tUl vad utredningen har
anfört. Utredningens förslag är väl ägnat att tillgodose syftet med saneringslagstiftningen.
Med hänsyn till den remisskritik som har framförts anser jag mig dock böra
utveckla min syn på denna fråga något utförligare.
Vid avgörandet av om ett hus bör rustas upp eller
rivas spelar självfallet de byggnadstekniska och ekonomiska förutsättningarna
för en upprastning en avgörande roll. Jag vill emellertid erinra om att det föreligger
en rad andra faktorer som först måste beaktas vid avgörande av om det är
rimligt att en upprustning sker eller om huset i stället bör rivas. Som exempel
på sådana faktorer kan nämnas plantekniska synpunkter, kulturhistoriska
synpunkter, andra miljösynpunkter i vidsträcktaste bemärkelse samt inte minst
bostadsförsörjningssynpunkter och allmänna fastighetsekonomiska synpunkter.
Som jag närmare kommer in på i det följande bör
ordningen vara den att planhinder och eventuella andra hinder mot byggnadslov
är
Prop.
1973: 22 77
klarlagda
innan frågan om upprustnlngsföreläggande tas upp. Vad gäller de
kulturhistoriska aspektema är det befogat att utgå frän att dessa inte vållar
något problem i sammanhanget, eftersom de normalt torde kunna förenas med det
syfte som bär upp förslaget till BSL. Som jag ser det blir det därför i regel
allmänna miljösynpunkter och bostadsförsörjningssynpunkter som får vägas mot
de fastighetsekonomiska synpunkterna vid detta första ställningstagande. Vid
beaktande av de fastighetsekonomiska synpunkterna kan det som utredningen har
anfört vara anledning att jämföra upprastningskostnaderna med kostnader för
en motsvarande nybyggnad. Härigenom undgår man risken för att
fastighetskapitalet utnyttjas på ett orationellt sätt. Görs
förränt-ningskalkyler bör man, som utredningen har påtalat, använda samma räntekrav
på ägarekapitalet vid värderingen av fastigheten som vid upprättande av
hyreskalkyler med utgångspunkt I kostnaderna för erforderlig iståndsättning.
Visar det sig utifrån nu anförda synpunkter att en
rivning av huset om möjligt bör hindras, föreligger normalt föratsättningar för
att ålägga fastighetsägaren att rasta upp huset. Jag anser emellertid att det
från rättsskyddssynpunkt är angeläget att även i BSL införa en regel som
innebär att en fastighet behöver rustas upp bara om det finns tekniska och
ekonomiska föratsättningar för en upprustning. Principen bör vara att en
upprastning skall kunna utkrävas endast om det finns byggnadstekniska
föratsättningar att genomföra åtgärden med skäligt ekonomiskt utbyte. Härvid
skall självfallet värdet av fastigheten före åtgärden anses belastat av de
krav på upprastning som kan ställas med stöd av lagen.
Vad jag nu har sagt innebär att det vid prövningen
av frågan om förutsättningar för upprastning föreligger måste ske en
uppskattning av den hyra som med hänsyn till bruksvärdereglerna i 12 kap.
jordabalken kan godtas efter upprastningen. Ger uppskattningen till resultat
att upp-mstningskostnadema kan förräntas Inom ramen för blivande hyra vUket
med hänsyn till vad jag har anfört om en nyanserad bedömning av de standardkrav
som bör ställas regelmässigt torde bli fallet har fastigheten ett positivt
ingångsvärde, och fastighetsägaren bör då inte kunna undandra sig uppmstning.
Förräntningskalkyler bör gmndas på erfarenhetssiffror från jämförbara projekt,
varvid allmännyttiga bostadsföretag kan spela en prisledande roll. Ger
uppskattningen motsatt resultat och fastighetens ingångsvärde således är
negativt, bör ett yrkande om upprastning inte bifallas.
Jag är medveten om att det kan uppkomma problem med
att i förväg uppskatta bmksvärdehyran för en upprastad lägenhet. Jag vill
emellertid erinra om vUket jag skall närmare beröra i det följande att
statsrådet Lidbom tidigare denna dag fått bemyndigande att tillkalla sakkunniga
för att utreda bl. a. frågan om överprövning av ärenden
Prop.
1973: 22 78
enligt
den nu föreslagna BSL. Tanken är att man i bl. a. dessa ärenden bör ha endast
två Instanser med överprövningen förlagd tUl statens hyresråd. Om en sådan
ordning genomförs, torde gynnsamma föratsättningar föreligga för att en
enhetlig praxis tämligen snart utbildas i upp-rastningsfrågor.
Vad
sedan gäller hyressättningen efter uppmstning vUl jag mot bakgrand av vad jag
nyss har sagt om hyresuppskattningen framhålla att vid tUlämpningen av
braksvärdereglema rimlig hänsyn kan tas tUl att upprustningen skett efter
åläggande enligt BSL.
Från flera remissinstanser och även från
reservanterna Breitholtz och Källenius i utredningen har framförts krav på
lösningsskyldighet för kommunen i vissa fall, bl. a. när en upprastning skulle
leda tUl förlust för fastighetsägaren. Jag kan inte biträda sådant krav.
Fastighetsägare intar i detta hänseende inte annan ställning an andra som
tillhandahåller allmänheten olika nytttgheter, pä vilka samhället ställer kvaUtetskrav.
I fråga om bostäder tiUkommer det kommunen att bestämma vilka
saneringsåtgärder som behöver vidtas. En lösningsskyldighet skulle härvid på
ett olämpligt sätt begränsa kommunens handlingsfrihet.
Avslutningsvis
vill jag erinra om de bestämmelser i 12 kap. jordabalken om hyra som kan bli
tUlämpUga i samband med upprastning. I regel gäUer att hyresgästen har rätt
tUl förlängning av hyresavtalet det s. k. besittningsskyddet om hyresvärden
säger upp avtalet. Bestämmelser härom finns i 4553 §§. I vissa fall är
emellertid rätten tUl förlängning utesluten eller begränsad. Det gäller bl. a.
när huset skall undergå större ombyggnad. Enligt 46 § första stycket 4. har
hyresgästen i ett sådant fall inte rätt till förlängning om det inte är
uppenbart att hyresgästen kan sitta kvar i lägenheten utan nämnvärd olägenhet
för ombyggnadens genomförande och det inte är obUligt mot hyresgästen att
hyresförhållandet upphör.
Av förarbetena tUl 46 § framgår att frågan om det är
obilUgt att hyresförhållandet upphör skall bedömas med hänsyn tagen till
hyresgästens möjlighet att skaffa annan bostad. Angående detta hänsynstagande
uttalas i förarbetena bl. a. att det kan ha skiftande innebörd beroende på
situationen på hyresmarknaden. Om förhållandena är sådana att hyresgästen inte
rimligen själv kan skaffa annan lämplig bostad, bör en bilUghetsprövning leda
tUl att denne får åtnjuta ett s. k. relativt besittningsskydd, dvs. ett
besittningsskydd som bryts bara om hyresgästen erbjuds annan bostad med vilken
han skäligen bör nöjas. I situationer med en inte alltför svårartad
bostadsbrist bör enligt förarbetena finnas utrymme för skUda former av
begränsat skydd, såsom krav på hyresvärdens medverkan tUl anskaffande av
ersättningsbostad utan att hela bördan skall åvUa honom, uppskov med
avflyttningen, möjlighet att un-
Prop.
1973: 22 79
der
en övergångstid hänvisa tUl provisorisk bostad med rätt till återflyttning
eller ekonomisk ersättning.
Jag vill här endast erinra om de uttalanden jag har
gjort i prop. 1973: 21 om att sådana upprastningsmetoder bör eftersträvas att
evakuering om möjligt inte behöver företas.
5.1.5
Användningsförbud
EnUgt utredningens mening är det inte tillräckligt
med upprustningsåläggande som medel mot bristerna i undermåliga bostäder. Om
endast detta medel finns, framhåller utredningen, kan ett besvärande vakuum
uppstå i sådana fall då verkställighet av ett ätgärdsföreläggande skulle
medföra orimliga kostnader eller då hinder föreligger enligt BS, dvs. att
byggnadslov inte kan erhållas. Utredningen föreslår därför, som komplement till
reglerna om upprustningsåläggande, bestämmelser som gör det möjligt att
förbjuda lägenhets användning som bostad i dessa fall. Sådant användningsförbud
bör emellertid enligt utredningen inte ges större omfattning än som kan rymmas
inom rimlig avgång av lägenheter inom kommunen.
Kritik mot förslaget har huvudsakligen kommit från
företrädare för det enskUda näringslivet. Näringslivets byggnadsdelegation
framhåller bl. a. att användningsförbud är ett så hårt sanktionsmedel att det
bör kunna tillgripas endast i mycket extrema fall. Fastighetsägareförbundet
anser i likhet med reservanterna Breitholtz och Källenius att förutsättningarna
för användningsförbud bör anknytas tiU utrustning och skick hos lägenheterna
och inte till en svårbedömd ekonomisk prövning som utredningen föreslår.
Som utredningen famhåller behövs andra medel än
åtgärdsföreläggande, om man skall kunna komma till rätta med bristerna i
sådan?i fastigheter som av ekonomiska skäl inte kan rustas upp eller till vars
förbättring byggnadslov inte kan erhållas.
Vad först angår sådana fastigheter där en
upprastning är utesluten av ekonomiska skäl vore det enligt min mening
otUlfredsställande om kommunen skulle sakna möjUghet att ingripa mot bristema.
Ofta torde det mest omodema bostadsbeståndet återfinnas inom sådana fastigheter.
Visserligen finns möjlighet för hälsovårdsnämnd att med stöd av bestämmelsema i
HS förbjuda lägenhets användning för bostadsändamål, men en föratsättning är
då att lägenheten har sanitära brister. Eftersom bestämmelserna i den
föreslagna BSL syftar tUl en höjd bostadsstandard, måste det enligt min
uppfattning finnas möjlighet för kommunen att ingripa, oavsett om sanitära
brister finns, när en standardhöjning i lägenheten inte är möjlig att
genomföra. I Ukhet med utredningen förordar jag att användningsförbud skaU få
utfärdas i dessa fall. Enbart den omständigheten att fastigheten efter
upprastning till lägsta godtagbara standard kan antas inte ge skäligt
ekonomiskt utbyte
Prop.
1973: 22 80
kan
emellertid inte få vara avgörande för frågan om användningsförbud skall
meddelas. Jag vUl även i detta sammanhang erinra om vad jag har anfört i prop.
1973: 21 om en nyanserad bedömning av saneringsbehovet i det enskilda fallet
och om betydelsen av andra brister eller kvaliteter än sådana som avser
lägenhetens utrastningsstandard. En på så sätt nyanserad bedömning måste göras
också när fråga uppkommer om att meddela användningsförbud. I lagtexten bör
detta komma tUl uttryck så, att förbud skall få meddelas endast om lägenhetens
brister i jämförelse med lägsta godtagbara standard är betydan de. En
ytterligare föratsättning är givetvis att fastigheten efter en upprastning tUl
lägsta godtagbara standard inte skulle ge skäligt ekonomiskt utbyte.
Att
med exempel belysa hur bestämmelsen bör tillämpas är vanskligt och skulle
sannolikt inte bU särskilt vägledande, eftersom förhållandena i de enskilda
fallen är så växlande. En omständighet som bör beaktas vid tUlämpningen är
emellertid de boendes intressen. I den nämnda propositionen har jag framhållit
att det finns skäl att beakta hyresgästemas intressen bl. a. när det gäller att
bedöma eventuella öns-. kemål från fastighetsägaren att göra avkall på en
allmänt tillämpad lägsta standard. Även när det gäller att bedöma om
användningsförbud skall meddelas bör enUgt min mening hyresgästernas intressen
beaktas i motsvarande utsträckning.
Beträffande sådana fall då byggnadslov till
upprustning inte kan påräknas vUl jag till en början framhålla nödvändigheten
av att handläggningen inom kommunen av ett upprustningsärende sker så att alla
nämnder som berörs av frågan får tUlfälle att yttra sig. Av naturliga skäl
kommer byggnadsnämndens yttrande att få särskild betydelse. Det är således
uppenbart att upprustning inte kan bli aktuell om nämnden förklarar att
byggnadslov inte kommer att beviljas. Detta torde i regel komma att inträffa
endast när fastigheten är belägen inom område där nybyggnadsförbud råder och
nämnden finner att upprastningen är att jämställa med nybyggnad.
Jag vUl här erinra om bestämmelserna i 75 § andra
stycket BS att anordnande av värmeledning eller vattenklosett eller andra hygieniska förbättringar i befintlig
byggnad inte skall anses som nybyggnad under föratsättning att byggnaden, även
om sådan anordning inte skuUe tUlåtaS, måste antas komma att stå kvar under
längre tid. Det från byggnadsteknisk synpunkt mest ingripande kravet enligt den
lägsta godtagbara standard jag har föreslagit torde otvivelaktigt vara
anspråken på bostadslägenhetens hygieniska utrastning. Också övriga standardkrav
torde ofta kimna genomföras utan att byggnadsåtgärderna blir så omfattande eUer
av sådan beskaffenhet att de blir jämställda med nybyggnad.
I
och för sig skulle ändring av byggnad och andra åtgärder som en-
Prop.
1973: 22 81
ligt
75 § BS skall hänföras till nybyggnad kunna undantas från nybyggnadsbegreppet.
Detta skuUe få tUl följd bl. a. att åtgärderna kunde vidtas utan hinder av att
de strider mot nybyggnadsförbud. Frågan tas upp i den tidigare nämnda
propositionen med förslag till ändring i BS. Chefen för civildepartementet
framhåller där att det emellertid är svårt att utan närmare utredning med
tillräcklig säkerhet överblicka följderna i övrigt av ett sådant undantagande.
Departementschefen förordar därför att BS som jag nyss anförde i stället
ändras så, att vid sådan ändring av byggnad som är att hänföra tUl nybyggnad
kraven på nybyggnadsstandard skall tUlämpas endast beträffande sådana delar av
byggnaden som berörs av ändringen och endast i den omfattning som behövs för
att dessa delar skall uppfylla skäliga anspråk på säkerhet, god hygien och
trevnad. Skulle det visa sig att bestämmelserna om vad som enligt BS är att
hänföra till nybyggnad utgör hinder för en tlU-lämpning av BSL på avsett vis,
får frågan om ytterligare författningsändringar enligt departementschefens
mening tas upp senare.
Med
hänsyn till det nu anförda anser jag det befogat att utgå från att hinder mot
upprustning från byggnadslovssynpunkt kommer att föreligga endast i ett
begränsat antal fall. I dessa är det emellertid nödvändigt liksom när
uppmstning är utesluten av ekonomiska skäl att kommunen får möjlighet att
ingripa mot förekommande brister. Jag föreslår därför att användningsförbud
skall få utfärdas också när byggnadslov till uppmstning inte kan påräknas.
Inte heller i dessa situationer bör dock användningsförbud få meddelas annat
än om bristerna i jämförelse med lägsta godtagbara standard kan bedömas som
betydande.
Jag
har nyss framhållit betydelsen av samordning vid handläggningen inom kommunen
av upprustningsfrågor. Om detta sker på ett effektivt sätt, torde risken vara
minimal för att en fastighetsägare som har ålagts upprustning därefter får
avslag på sin ansökan om byggnadslov. Det kan emellertid inte uteslutas att
sådant hinder någon gång kan uppkomma. Jag föreslår därför att åläggande om
upprustning skall anses förfallet, om byggnadslovsansökan rörande upprastningen
avslås. Har åläggandet förfallit och är bristema betydande, kan användningsförbud
givetvis meddelas.
Jag
vill i sammanhanget erinra om bestämmelsema i 12 kap. jordabalken om verkan av
myndighets beslut om förbud mot att använda lägenhet för avsett ändamål. Enligt
16 § jämfört med 10 § andra stycket gäller att hyresavtal förfaller om
myndighet under hyrestiden på gmnd av lägenhetens beskaffenhet meddelar sådant
förbud utan att hyresgästen givit anledning tUl det. Att hyresavtalet
förfaller innebär att hyresgästen inte längre har någon rätt till lägenheten
och att han kan avhysas därifrån. I anslutning härtill vill jag framhålla att
det naturligtvis är angeläget att kommunen inte aktualiserar frågor om använd-
6
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 22
Prop.
1973: 22 82
ningsförbud
i större omfattning än att det är möjligt att bereda de hyresgäster soni berörs
av ett förbud godtagbara ersättningsbostäder. Problemet med
ersättningsbostäder bör självfallet vara löst när frågan om användningsförbud
skall prövas. Jag vill också erinra om vad jag nyss anförde om hänsynen till de
hyresgästemas intressen.
5.1.6
Bostadsinspektionen
Enligt utredningens lagförslag skall förfarandet i
ärenden om upprustning inledas med att kommunen företar fastighetsbesiktning
för att utröna om kraven på lägsta godtagbara standard är uppfyllda. Besiktningsverksamheten
är avsedd att primärt inriktas på det sämsta beståndet, där behovet av
åtgärder från bostadsförsörjningssynpunkt är störst. TUl ledning för
inspektionsverksamheten skaU ligga de inventeringar som föregår
saneringsprogrammen.
Om det vid besiktningen konstateras att fastigheten
inte uppfyller kraven enligt den lägsta godtagbara standarden, skall kommunen
förelägga fastighetsägaren att ange om hinder enligt hans mening möter mot en
upprastning av fastigheten så att kraven blir uppfyllda. Sådant föreläggande
skall vara tidsbegränsat. Finner kommunen efter tidsfristens utgång att
framförda invändningar har bärkraft, bör kommunen enligt utredningens förslag
lägga ned förfarandet och överväga antingen senareläggning av åtgärderna,
inplacering i saneringsprogrammet eller utdömning av lägenheterna. Anser
kommunen att fastighetsägarens invändningar inte bör beaktas, skall kommunen
förelägga honom att inom viss tid genomföra de ifrågavarande åtgärderna.
Sådant föreläggande skall meddelas även om fastighetsägaren medger att utföra
åtgärdema eller underlåter att ange hinder.
Endast ett fåtal remissinstanser diskuterar
utredningens förslag till förfarande i uppmstningsärenden. Den allmänna
uppfattningen i frågan bland dessa instanser är att möjligheterna till
frivillig samverkan från fastighetsägarens sida bättre bör tas tUl vara.
Bostadsstyrelsen framhåller sålunda att det i samband med besiktningen ofta
torde kunna konstateras att fastighetsägaren är beredd att vidta påfordrade
uppmstningsåtgärder. Den fortsatta handläggningen bör enligt styrelsens uppfattning
då rättas efter detta, vilket skulle kunna innebära att ett formellt
förfarande enligt lagförslaget inte skulle behövas.
Utredningen har när den utarbetat sitt lagförslag
sett det som en angelägen uppgift att skapa en effektiv och tidsbesparande
handlägg-nmgsordning i upprustningsärenden. Ett genomförande av förslaget
skulle sannolikt också medföra tidsvinster i jämförelse med t. ex. den ordning
som gäller för ärenden enUgt HS. Jag ansluter mig tUl det av utredningen omfattade
syftet i nu berörda avseende. Emellertid kan man inte bortse från att
utredningens förslag innebär att omfattande uppgifter läggs på kommunema, och
att detta i sin tur på många håll
Prop.
1973: 22 83
torde
komma att medföra ett behov av personalförstärkning och organisatoriska
förändringar. En annan omständighet som också måste beaktas är att
saneringsfrågan, som jag tidigare har påpekat, framdeles kan komma att sättas
in i ett större planmässigt sammanhang. En länsstyrelse tar upp detta och
framhåller bl. a. att det, med tanke på det arbete som bedrivs inom
bygglagutredningen, inte är tillrådligt att för en begränsad tid genomföra
radikala ändringar i den kommunala organisationen. Jag delar länsstyrelsens
uppfattning och menar att lagstiftningens syfte kan uppnås genom att den av
utredningen föreslagna handläggningsordningen förenklas och ges en delvis annan
inriktning.
Som jag i annat sammanhang anfört håUer jag det för
sannolikt att flertalet fastighetsägare kommer att självmant rasta upp sina
fastigheter tUl följd av de förbättrade lånemöjligheter som har föreslagits i
prop. 1973: 21. De positiva effektema av dessa förslag bör enligt min mening
tas till vara när man utformar bestämmelser om handläggningen av
upprastningsärendena. Det kan t. ex. inte vara nödvändigt att för sådana faU,
då fastighetsägaren medger kommunens krav på uppmstning, tillämpa ett så
formbundet förfarande som utredningen föreslår. Även med andra utgångspunkter
är det enligt min uppfattning befogat att överväga ett friare förfarande. Jag
tänker närmast på den ordning som några remissinstanser har diskuterat,
nämligen att kommunens inspektionsverksamhet i första hand bör betraktas som
en form för samråd och kommunal service och att kommunen bör sträva efter
uppgörelse med fastighetsägaren på frivUlighetens grand.
En bostadsinspektion upplagd enUgt dessa principer
bör liksom en. ligt utredningens förslag inledas med en besiktning varvid skall
undersökas om fastigheten har brister i förhållande tUl den lägsta godtagbara
standarden. Det följande förfarandet synes närmast böra få formen av en
överläggning mellan kommunen och fastighetsägaren, där dels kommunen
preciserar sitt upprustningskrav och redovisar fömtsättningama för upprastningen
såvitt avser bl. a. byggnadslov, finansiering och arbetskraft, dels
fastighetsägaren lägger fram sina synpunkter på upprastningen. Syftet med en
sådan överläggning skall vara att möjliggöra en överenskommelse mellan partema.
Hur denna del av förfarandet närmare bör utformas är en uppgift som parterna
ofta kommun och fastighetsägarorganisation som företrädare för den enskilde
fastighetsägaren samt företrädare för hyresgästintressena själva torde vara
mest lämpade att lösa med ledning av de erfarenheter som efter hand uppkommer.
En bostadsinspektion enligt de principer jag nu har
redovisat torde i förening med de nya lånebestämmelserna utgöra ett tiUräckligt
medel för att i de allra flesta faU få tUl stånd en upprastning på frivUlig
väg.
Under remissbehandlingen har från bl. a.
planverkets sida framförts krav på att en lagstiftning om upprustning skall
innehålla bestämmelser
Prop.
1973: 22 84
om
h3'resgästs rätt att påkaUa bostadsinspektion. Jag har förståelse för de
synpunkter som Ugger bakom detta förslag men viU framhålla att det även utan
sådana bestämmelser givetvis står varje hyresgäst fritt att hos det kommunala
organ som får i uppdrag att handha sanerings-verksamheten påtala brister i det
hus där han bor och att begära att åtgärder skall vidtas för att få till stånd
en ändring. Slutligen vill jag erinra om att jag, som närmare utvecklats i
prop. 1973: 21, avser att anmäla åtgärder för att belysa frågan om de boendes
medinflytande vid bestämmandet av moderniseringsstandarden och vid
genomförandet av saneringsverksamheten.
5.7.7
Prövningen av upprustningsärenden m. m.
Prövning av fråga om en fastighetsägare skall
åläggas att rusta upp sin fastighet eller om användningsförbud skall meddelas
skall enligt utredningens förslag ankomma på kommunens styrelse eller, efter
kommunens bestämmande, annat kommunalt organ. Ett beslut om åtgärder kan
emellertid, framhåller utredningen, komma att omfatta även sanitära eller byggnadstekniska
brister, dvs. frågor som f. n. faller under hälsovårds- resp. byggnadsnämndens
kompetensområde. I syfte att eliminera risken för kompetenskonflikter föreslår
utredningen att i såväl HS som BS skall Införas en bestämmelse som innebär att
resp. nämnds kompetens bryts i de fall föreläggande om åtgärder beslutas.
Samtidigt framhåller emellertid utredningen att en sådan bestämmelse inte
befriar nämnd från dess skyldighet att besluta om åtgärder i anledning av
brister i övrigt hos den Ifrågavarande fastigheten.
Utredningens
förslag angående beslutanderätten har utsatts för stark kritik under
remissbehandlingen. Några instanser anser att prövningen av frågor om
skyldighet att vidta upprastningsåtgärder bör ske 1 domstolsmässiga former,
medan andra framhåller att beslutanderätten i dessa frågor bör ligga hos en
kommunal nämnd med s. k. specialreglerad funktion. Även utredningens förslag
till lösning av problemet med kompetenskonflikter har mött kritik.
För min del vill jag i anslutning till de kritiska
synpunkter som har förts fram mot utredningens förslag i denna del anföra
följande. Av vad jag tidigare har sagt framgår att planeringsverksamheten i
fråga om sanering skall bedrivas av kommunen och att kommunen därvid skall ha
en ledande och styrande roll. Det är kommunen som fattar beslut om vUka
fastigheter som skall omfattas av saneringsprogrammen. Huvudansvaret för
saneringen vUar aUtså på kommunen. I denna del överensstämmer mitt förslag med
utredningens.
Som jag nyss har föreslagit bör genomförandet av
saneringen ske i första hand i samverkan mellan kommunen och fastighetsägaren.
Behov av en särskUd ordning för prövning av saneringsärenden uppkommer därför
endast i sådana faU där kommunen och fastighetsägaren
Prop.
1973: 22 85
inte
kommer överens i frågan om upprustning skall komma till stånd eller där
användningsförbud har aktualiserats.
Utredningen föreslår att upprastningsåläggande
skall få förenas med vite. Denna sanktionsform, som är den enda utredningen
föreslår, anser jag inte vara tillräcklig för att kommunen skall kunna
genomföra sitt saneringsprogram även I de fall fastighetsägare vägrar ställa
sig ett föreläggande till efterättelse. Som framgår av det följande kommer jag
därför att föreslå att tvångsförvaltning under vissa föratsättningar skall få
tillgripas. Frågan om prövningen av uppmstningsärenden kommer då i ett annat
läge än det som utredningen utgått från. Det torde nämligen inte kunna komma i
fråga att låta kommunen besluta om ett sådant tvångsmedel. Med hänsyn tUl
kommunens partsställning kan det inte heller anses tUlfredsställande att på
konununen lägga uppgiften att meddela upprastningsföreläggande och
användningsförbud i tvistiga ärenden. De frågor som uppkommer i samband med
sådant föreläggande eller förbud kommer f. ö. sannoUkt att ofta bli av
invecklad beskaffenhet, såväl praktiskt som tekniskt. Dessa frågor bör I
stället bedömas av samma organ som meddelar beslut om tvångsförvaltning. Slutligen
vill jag framhålla att det torde vara till fördel för kommunen med ett system
där ett utomstående organ beslutar i tvistiga frågor. Det kan många gånger vara
lättare att med ett sådan system nä överenskommelse med fastighetsägaren om
upprustning. Mot bakgrand av det anförda anser jag det lämpligast att
prövningsrätten anförtros åt en opartisk myndighet. Under remissbehandlingen
har som lämplig prövningsinstans föreslagits såväl hyresnämnd som
fastighetsdomstol.
Enligt lagen om arrendenämnder och hyresnämnder
består hyresnämnd av lagfaren ordförande och två andra ledamöter. När nämnden
prövar ärende som rör bostadslägenhet, skall den ene av dessa två ledamöter
vara väl förtrogen med förvaltning av hyresfastighet och den andre väl
förtrogen med bostadshyresgästers förhåUanden. Nämnden har bl. a. till uppgift
att medla i hyrestvister. Varje tvist angående hyresförhållande kan hänskjutas
till nämnden för medling. Nämnden har också att pröva vissa slag av
hyrestvister. Det gäller bl. a. överlåtelse av hyresrätt, upplåtelse av
lägenhet i andra hand, förlängning av hyresavtal beträffande bostadslägenhet
eller villkor för sådan förlängning. Hyresnämnds beslut i sådana tvister kan
överklagas genom att beslutet klandras. Detta går till så att den part, som är
missnöjd med hyresnämndens beslut, väcker talan mot den andra parten vid
fastighetsdomstol. Det bör nämnas att hyresnämnd handlägger också ärenden
enligt TvL och bostadsrättstvister. I prop. 1973: 23 har denna dag lagts fram
förslag till ny lag om arrendenämnder och hyresnämnder. Någon ändring av
principerna för den nu gällande lagstiftningen föresläs emellertid inte i
propositionen.
Enligt
3 § lagen om fastighetsdomstol består fastighetsdomstol i mål
Prop.
1973: 22 86
angående
hyra av två lagfarna ledamöter och tre nämndemän. Teknisk ledamot får efter
ordförandens bestämmande ingå i domstolen i stället för en av nämndemännen, om
målets beskaffenhet eller annat särskilt skäl föranleder det. Sådan ledamot
skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av fastighetsbildning eller
fastighetsvärdering.
Prövningen
av ärenden enUgt BSL kommer huvudsakligen att angå frågan huravida tekniska och
ekonomiska fömtsättningar för en upprustning tUl viss standardnivå föreligger.
Härvid kommer, som jag förut har anfört, uppskattningen av hyrans storlek efter
upprastningen att få stor betydelse. Eftersom hyresnämnden som första instans
prövar bl. a. hyressättningsärenden, synes det naturligt att även ärenden
enligt BSL läggs på nämnden. Andra omständigheter som talar för en sådan lösning
anser jag vara dels att hyresmarknadens parter finns representerade inom
nämnden, dels att förfarandet inför nämnden är snabbt och förenat med
jämförelsevis låga kostnader. Det kan möjligen uppfattas som en nackdel att
hyresnämnden saknar teknisk ledamot, eftersom ärenden enligt BSL sannolikt
kommer att ha också en tämligen stark teknisk prägel. Ölägenheterna härav kan
emellertid inte anses vara så stora. Man skall hålla i minnet att de nuvarande
statliga hyresnämnderna började sin verksamhet den 1 januari 1969 och att de
under den gångna tiden förskaffat sig betydande erfarenheter på hyresområdet,
inte minst av teknisk natur. Jag vill vidare erinra om att hyresnämnden har
möjUghet att föranstalta om den utredning som bedöms nödvändig. Skulle det i
något fall visa sig behövligt att tillföra ett ärende utredning av sakkunrug
finns således möjlighet härtill. Slutligen vill jag framhålla att ett
ytterligare väsentligt skäl till att ärenden enligt BSL bör läggas på
hyresnämnd är att nämnden handlägger ärenden om tvångsförvaltning.
På grund av det nu anförda finner jag övervägande
skäl tala för att prövningen av ärenden enligt BSL bör läggas pä hyresnämnden.
Jag föreslår därför, efter samråd med statsrådet Lidbom, att bestämmelsema i
det i prop. 1973: 23 framlagda förslaget till ny lag om arrendenämnder och
hyresnämnder ändras i enlighet härmed. Jag kommer i annat sammanhang i detta
ärende att lägga fram förslag till de ändringar i lagen som blir nödvändiga.
Den ordning som jag har föreslagit Innebär således
att kommunen i första hand skall söka träffa överenskommelse med vederbörande
fastighetsägare om uppmstning. Kan detta inte åstadkommas har kommunen att
överväga om frågan skall föras vidare till hyresnämnden för prövning. Någon
skyldighet för kommunen att påkalla prövning av hyresnämnden bör inte
föreskrivas utan kommunen bör ha möjlighet att själv bedöma denna fråga.
EnUgt utredningens förslag skall länsstyrelse ha
befogenhet att utöva tUlsyn över kommunerna beträffande deras tillämpning av
BSL. Med
Prop.
1973: 22 87
det
förslag beträffande bostadsinspektion och prövning av frågor om upprustning och
användningsförbud som jag lägger fram ankommer inte någon lagtUlämpning på
kommunen. Det saknas därför anledning att ta upp utredningens förslag i denna
del.
Utredningen
påpekar att en sådan ordning för beslutanderätten i fråga om
upprustningsåläggande och användningsförbud som utredningen föreslår kan orsaka
kompetenskonflikter mellan kommunstyrelsen samt hälsovårds- och
byggnadsnämnden, eftersom ett beslut med föreläggande om upprustning kan komma
att omfatta brister av sanitär eller byggnadsteknisk art. I och med att beslutanderätten
rörande upprustning och användningsförbud i det förslag som jag lägger fram
anförtros åt hyresnämnden i stället för åt kommunen elimineras i stor
utsträckning risken för sådana kompetenskonflikter. En annan följd av mitt
förslag blir att det inte finns anledning att här gä in på frågan vUket
kommunalt organ som skall ha ansvaret for saneringsverksamheten. Denna fråga
bör lösas av kommunen enligt de principer den finner lämpliga.
Även
om någon myndighetsutövning således inte skall ankomma på det kommunala
organet, kan man inte bortse från att dess arbete kommer att beröra andra
kommunala nämnders kompetensområden. De närrmder som jag härvid närmast har i
åtanke är hälsovårds- och byggnadsnämnderna vilka handlägger frågor som i hög
grad blir aktuella i samband med saneringsverksamheten. Någon klar
gränsdragning mellan dessa nämnders kompetensområden finns inte. Som jag
tidigare har framhålUt torde alltmänt kunna sägas att hälsovårdsnämndens
verksamhet är inriktad på befintiig bebyggelse medan byggnadsnämndens främst
avser nybebyggelse. En konfliktförebyggande föreskrift finns såväl i HS som i
BS. Bestämmelsen innebär att nämnd har att samarbeta med övriga myndigheter
vilkas verksamhet berör nämndens arbetsområde.
En av förutsättningarna för att kommunens
verksamhet pä saneringsområdet skaU bli meningsfull är att det organ som skall
ha hand om verksamheten upprätthåller ett nära samarbete med de övriga kommunala
organ vars verksamhet berörs. Av skäl som jag nyss har nämnt är det av särskild
betydelse att samarbetet med hälsovårds- och byggnadsnämnden blir effektivt.
Som exempel vUl jag anföra att det givetvis är av grundläggande betydelse att
det på ett så tidigt stadium som möjlig blir klarlagt om en uppmstning fyller
de krav hälsovårdsnämnden ställer och om byggnadslov kan beviljas. Att uppstäUa
några regler för samarbetet på det kommunala planet är inte lämpligt och inte
heller nödvändigt. De kommunala organen torde vara väl skickade att själva
bedöma behovet av och lämpliga former för ett sådant samarbete.
Avslutningsvis vill jag i klarhetens intresse
endast framhålla att någon ändrad praxis vid tUlämpningen av HS eller BS inte
bör komma i fråga med anledning av att en fastighet är föremål för
saneringsorganets verksamhet. Även om upprustning av fastigheten har
aktualiserats, kan
Prop.
1973: 22 88
det
ju dröja avsevärd tid innan den genomförs. Fastighetsägaren skall således i ett
sådant läge kunna åläggas att t. ex. omedelbart undanröja sanitär olägenhet.
Jag
går nu över till frågan om förfarandet vid hyresnämnden.
Av de ärenden som handläggs av hyresnämnd torde
frågor om tvångsförvaltning vara de som tUl sin karaktär mest liknar ärenden
enligt BSL.
Enligt förslaget till lag om arrendenämnder och
hyresnämnder i prop. 1973: 23 skall ansökan om tvångsförvaltning vara skriftlig
och innehålla bl. a. uppgift om den berörda fastigheten och dess ägare samt
sökandens yrkande och grunderna för detta. Uppfyller ansökan inte dessa
föreskrifter, skall nämnden förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss
tid. Efterkommer denne inte föreläggandet, får ansökningen avvisas. Om ansökan
återkallas, skall ärendet avskrivas. FörhandUng skall håUas inför nämnden om
det inte är uppenbart att detta inte behövs. Fastighetens ägare kan vid vite
föreläggas att inställa sig tUl förhandling. Nämnden eller den nämnden
förordnar skall besiktiga den fastighet som ärendet rör, om anledning till det
föreligger. Vid sådan besiktning skall parterna beredas tillfälle att närvara.
Nämnden kan också föranstalta om annan nödvändig utredning.
De bestämmelser som sålunda gäller för ärenden
angående tvångsförvaltning synes enligt min mening i stor utsträckning
ändamålsenliga också för ärenden enligt BSL. Vissa kompletteringar är dock
nödvändiga.
Vad först gäller bestämmelserna om ansökan bör
beaktas att prövningen av ett ärende om upprustning eller användningsförbud i
regel förutsätter att nämnden har tUlgång tUl handlingar som visar bl. a. dels
i vilka avseenden fa.stigheten avviker från den lägsta godtagbara standarden,
dels de tekniska och ekonomiska föratsättningarna för upprustning. Kommunen
bör därför ge in utredning härom tUlsammans med ansökan. Om kommunen har hört
hyresgästförening eller de boende, bör kommunen redovisa vad dessa anfört.
Vidare bör kommunen ge in yttrande från de kommunala nämnder som upprustningen
kan angå. Jag kommer i annat sammanhang i detta ärende att lägga fram förslag
till de ändringar som blir nödvändiga i lagen om arrendenämnder och hyresnämnder.
I fråga om vilka krav som skall ställas på den
utredning som kommunen skall ge in tillsammans med sin ansökan bör följande
framhållas. Normalt synes det vara tillräckligt att kommunen ger in, förutom
yttrande från berörda kommunala nämnder, dels protokoll från besiktningen av
fastigheten, dels utredning om de tekniska och ekonomiska förutsättningarna
för en uppmstning. Sådan utredning synes lämpligen kunna baseras på
erfarenheter beträffande utförande och kostnader vid upprastning av jämförbara
fastigheter. Utredningskravet får emellertid inte drivas sä långt att kommunen
kommer att svara för någon
Prop.
1973: 22 89
form
av projektering. Sådana åtgärder ankommer det på fastighetsägaren att vidta.
Finner fastighetsägaren att utredningen behöver
kompletteras står det honom naturligtvis fritt att göra det. Ger han inte in
någon egen utredning eller låter han inte ens höra av sig i ärendet, bör en
utredning av i huvudsak den omfattning jag har angivit kunna utgöra tUlräckligt
underlag för att nämnden skall kunna pröva ärendet. Finner hyresnämnden att
ansökningshandlingarna behöver kompletteras i något avseende, kan nämnden
förelägga kommunen att göra detta. Nämndens möjlighet att föranstalta om
utredning genom sakkunnig har jag tidigare berört.
Ansökan tUl nämnden skall som har nämnts innehålla
uppgift bl. a. om fastighetens ägare. Problem med att fastställa vem som är
rätt ägare kan emellertid ibland föreligga, t. ex. när överlåtelse sker strax
innan ansökan ges in. Om förfarandet i upprastningsärenden skall bli effektivt
är det nödvändigt att sådana problem undanröjs. Jag föreslår därför att i lagen
tas in en bestämmelse av innebörd att talan skall kunna riktas mot den som
senast har beviljats eller sökt lagfart på fastigheten. Om tvist angående
äganderätten är antecknad i fastighetsboken, bör talan kunna riktas mot den som
Innehar fastigheten med äganderättsanspråk. Jag återkommer tiU denna fråga i
specialmotiveringen.
I ansökan till hyresnämnden skaU kommunen ange bl.
a. sina yrkanden. De kan avse antingen åläggande om upprastning eller
användningsförbud. Kommunen är givetvis oförhindrad att yrka uppmstning i
första hand och användningsförbud i andra hand. Finner hyresnämnden att
ekonomiska föratsättningar för en upprustning finns, skall nämnden, om kommunen
yrkar det, i princip ålägga fastighetsägaren att rasta upp. Saknas däremot de
ekonomiska föratsättningarna för en upprustning kan nämnden, om kommunen yrkar
det, utfärda användningsförbud. Det nu anförda aktualiserar vissa ytterligare
frågor som jag nu tänker ta upp.
Om hyresnämnden beslutar ålägga fastighetsägaren
upprustning av fastigheten, bör nämnden i beslutet bestämma en tidsfrist inom
vilken uppmstningen skall vara utförd. Fristens längd får bedömas med hänsyn
till omständigheterna i varje särskilt fall. Fastighetsägaren bör emellertid
ha möjlighet att få fristen förlängd om arbetena av oförutsedd anledning skulle
ta längre tid i anspråk än beräknat. Ansökan om förlängning bör prövas av
hyresnämnden, och sådan ansökan bör givetvis inges innan tidsfristen har gått
ut.
Beslutar hyresnämnden att utfärda
användningsförbud, bör beslutet innehålla uppgift bl. a. om den tidpunkt från
vilken förbudet skall gälla. Som jag har framhållit i det föregående bör
kommunen inte ansöka om användnbgsförbud förrän det är klart att de berörda
hyresgästerna kan få godtagbara ersättningslägenheter. Den tidpunkt då förbudet
skall träda i kraft bör bestämmas så att hyresgästerna får skäligt rådram.
Prop.
1973: 22 90
Utredningen framhåller i sitt betänkande att
erfarenheter från hälsovårdsnämndernas verksamhet visar att ett ärende om
avhjälpande av sanitär olägenhet kan förhalas genom överlåtelse av fastigheten.
Stora olägenheter skulle uppstå om ett beslut om upprustning eller användningsförbud
skulle kunna omintetgöras genom överlåtelse av fastigheten. Jag anser därför
att sådant beslut i likhet med beslut om tvångsförvaltning enligt TvL bör
gälla mot ny ägare av fastigheten.
TUl upplysning för fastighetsspekulanter,
panträttshavare och framtida långivare bör beslut om upprustningsåläggande och
användningsförbud antecknas i fastighetsboken resp. tomträttsboken. Hyresnämnden
bör därför ha skyldighet att genast sända beslutet till inskrivningsmyndigheten
för sådan anteckning.
Om upprustningen fullgörs, måste fastighetsägaren
ha möjlighet att få detta antecknat på motsvarande sätt. Samma möjlighet måste
finnas om en med användningsförbud belagd fastighet har rivits eller om den
t. ex. efter överlåtelse tiU kommunen har rastats upp så att den uppfyller
kraven på lägsta godtagbara standard. Har åläggande om upprastning förfallit
på grand av att ansökan om byggnadslov avslagits, bör även detta antecknas.
Föreskrift bör därför meddelas om att anmälan till inskrivningsmyndighet skall
göras i de situationer jag nu har angivit. Av naturliga skäl bör anmälan inte
få göras av fastighetsägaren. Behörig men också skyldig att göra anmälan bör vara
kommunen.
Det kan emellertid tänkas uppkomma fall där
kommunen och fastighetsägaren har olika uppfattning i frågan om
föratsättningar för anmälan till inskrivningsmyndigheten föreligger. Eftersom
kommunen uppenbarligen inte kan göra anmälan i strid med sin uppfattning,
måste frågan kunna hänskjutas till en opartisk bedömning. Det lämpligaste synes
vara att fastighetsägaren bereds möjlighet att ansöka hos hyresnämnden om
prövning av frågan. Beslutar hyresnämnden att anmälan skall göras, bör beslutet
givetvis sändas tUl inskrivningsmyndigheten sedan det vunnit laga kraft.
5.1.8
Sambandet med gällande rivningsreglering
En omständighet som enligt min mening måste beaktas
i detta sammanhang är om fastighetsägaren har möjlighet att göra ett beslut om
upprustning verkningslöst genom rivning av det hus som skall upprustas. Det
finns f. n. ingen bestämmelse som föreskriver skyldighet att bibehålla en
fastighet som bostadsfastighet. Däremot finns föreskrifter i olika
författningar som inskränker fastighetsägarens handlingsfrihet i detta
avseende, t. ex. i jordabalken om hyresgästs rätt till förlängning av
hyresavtal och i BS om byggnadslov för rivning av byggnad inom område med
stadsplan. En viss prövning av en rivnings ändamålsenlighet sker nu med stöd
av lagen om byggnadstUlstånd m. m. och kungörelsen om byggnadstillstånd.
Enligt 1 § i kungörelsen behövs bygg-
Prop. 1973: 22 91
nadstillständ
bl. a. för rivning av flerfamiljshus inom stadsplanelagt område i kommun med
över 30 000 invånare. Fråga om byggnadstillstånd prövas av Kungl. Maj:t, om
byggnadskostnaden uppgår till minst tre milj. kr., och i annat fall av
arbetsmarknadsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, länsarbetsnämnden. Om
någon utför arbete utan byggnadstiUstånd när sådant fordras, kan han vid vite
förbjudas att fortsätta arbetet. Arbetsmarknadsstyrelsen får meddela närmare
föreskrifter bl. a. om länsarbetsnämndens handläggning av tillståndsärenden.
Med stöd av detta bemyndigande har styrelsen den 12 januari 1972 föreskrivit
(Allmänna föreskrifter angående tUlämpningen av författningarna om
byggnadsreglering, cirkulär B:l) bl. a. att länsarbetsnämnden när ansökan
avser rivning av flerfamUjshus skall inhämta yttrande från kommunen om husets
tjänlighet som bostadshus.
Även
om länsarbetsnämnden i allmänhet torde följa de rekommendationer kommunen ger
i sitt yttrande, finns ingen föreskrift om att nämnden har skyldighet härtill.
Jag anser att garantierna mot rivning behöver förstärkas i de fall då kommunen
för en uppmstningsfråga till hyresnämnden. Detta bör lämpligen ske genom att en
bestämmelse införs att tUlstånd tUl rivning av flerfamUjshus inte får meddelas,
om hyres- nänmden har ålagt husets ägare att rasta upp detta eller ansökan om
sådant åläggande har givits in till nämnden. Det torde ankomma på Kungl. Maj:t
att utfärda de bestämmelser som behövs. Jag vUl framhålla att detta givetvis
inte bör föranleda upphävande av den nu gällande föreskriften för
länsarbetsnämnden att inhämta kommunens yttrande över ansökan om rivning av
flerfamiljshus.
I
detta sammanhang vUl jag erinra om att i prop. 1973: 21 har förordats att
äldre byggnader av bl. a. kulturhistoriska och miljömässiga skäl bör bevaras
och moderniseras i den omfattning det är tekniskt och ekononuskt möjligt. Det
är därför angeläget att frågan om rivning av äldre byggnader med
kulturhistoriska och miljömässiga värden bedöms med ökad restriktivitet.
Jag
nämnde nyss att byggnadslov behövs för rivning av byggnad inom område med
stadsplan. Bestämmelser härom finns i 54 § 1 mom. BS. Jag anser det nödvändigt
att också dessa bestämmelser kompletteras med föreskrifter om att lov till
rivning inte får ges om hyresnämnden har ålagt ägare tiU byggnaden att rasta
upp denna eller ansökan om sådant åläggande har ingivits till nämnden. Jag
förordar, efter samråd med chefen för civUdepartementet, att föreskrifter av
denna innebörd införs i BS. Jag kommer senare I detta ärende att lägga fram
förslag till föreskrifter.
Prop. 1973: 22 92
5.1.9
Tvångsmedel in. m.
I sitt lagförslag har utredningen valt att använda
vite som tvångsmedel. Enligt förslaget skall föreläggande om upprustning
alltid förenas med vite, således även när fastighetsägaren medger upprustning.
För att göra förfarandet så effektivt som möjligt föreslår utredningen dessutom
vissa förändringar av de regler som f. n. gäller beträffande vite, bl. a. att
vite skall kunna anknytas tUl fastigheten i stället för till dess ägare.
Endast ett fåtal remissinstanser diskuterar
utredningens val av vite som tvångsmedel. Alla dessa är mer eller mindre
kritiskt inställda. I yttrandet från Stockholms kommun framhålls att lång tid
kan förflyta mellan beslutet om föreläggande och igångsättningen av
byggnadsarbetena samt att fastighetsägaren under denna tid sannolikt kommer
att dra in allt underhåll. Olägenheterna och osäkerheten för hyresgästen under
denna tid motiverar att mer omedelbart verkande medel ställs till förfogande
för att eliminera brister som konstateras vid bostadsinspektionen. I yttrandet
föresläs bl. a. att en bostad som vid inspektionen befunnits vara betydligt
sämre än den lägsta godtagbara standarden bör kunna dömas ut omedelbart.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser starka skäl tala mot ett flitigt och
slentrianmässigt användande av vitesföreläggande vid modernisering av
hyreshus. Särskilt när upprustningen är omfattande är det enUgt hovrättens
mening otillfredsställande att tillgripa vitesföreläggande. När det däremot
gäller mindre omfattande arbeten anser hovrätten att vite kan vara ett
lämpligt påtryckningsmedel.
I
det föregående har jag framhållit att bestämmelserna i HS blir tillämpliga även
på en fastighet som skall rustas upp på grund av bestämmelserna i BSL. Med
hänsyn härtill anser jag det inte påkallat att här behandla frågan om utdömning
av lägenhet i andra fall än de jag förut har berört, dvs. när ekonomiska skäl
hindrar en upprustning av fastigheten eller när byggnadslov till upprustningen
inte kan erhåUas.
Om
lagstiftningen skall bli effektiv, är det enligt min mening nödvändigt att
hyresnämnden får möjlighet att förena upprustningsåläggande eller
användningsförbud med vite. Vad hovrätten anför om användningen av vite kan
jag i huvudsak ansluta mig tUl. Jag vill emellertid framhålla att frågan om
tvångsmedel kommer i ett delvis annat läge med den ändrade prövningsordning som
jag i det föregående har föreslagit. Man måste hålla i minnet att tvångsmedel
enligt mitt förslag blir aktuella endast i fall där överenskommelse om
uppmstning inte har kunnat träffas och frågan förs till hyresnämnden samt att
fastighetsägarens upprustningsskyldighet i dessa fall prövas av hyresnämnden
efter muntiig förhandUng. Pä grand av det nu anförda föreslår jag att nämnden
skall få sätta ut vite i samband med upprastningsåläggande eller
användningsförbud. Jag återkommer senare tUl frågan om användningen av vite.
Prop.
1973: 22 93
Som jag nyss nämnde föreslår utredningen för att
göra förfarandet så effektivt som möjligt vissa förändringar av de regler som
f. n. gäller beträffande vite, bl. a. att vite skall kunna anknytas till
fastigheten i stället för som nu i regel tUl ägaren. Jag delar den under
remissbehandlingen framförda uppfattningen att de förändringar utredningen
föreslår inte bör tas upp i detta begränsade sammanhang. Syftet med förändringarna
torde f. ö. bli helt tUlgodosett bl. a. genom de förslag till tvångsmedel som
jag i det följande kommer att lägga fram för sådana fall där en fastighetsägare
inte efterkommer ett åläggande om upprastning. Jag tar därför inte upp
utredningens förslag i dessa delar.
Jag anser det sannolikt att de fastighetsägare, som
efter prövning av hyresnämnden eUer, efter överklagande, av överinstans ålagts
att rusta upp sin fastighet eller förbjudits att använda den för bostadsändamål
i det övervägande antalet fall rättar sig efter vad som sålunda blivit bestämt.
Att enbart förlita sig på fastighetsägarens goda vilja skulle emellertid inte
vara realistiskt. Man måste räkna med att det kommer att finnas fastighetsägare
som av olika skäl inte bryr sig om ett åläggande eller ett användningsförbud.
Det är nödvändigt att tvångsmedel står till förfogande som gör det möjligt att
komma till rätta med dessa fall.
För upprastningsfallens del uppkommer frågan om
sådana tvångsmedel när den av hyresnämnden bestämda tidsfristen har gått ut
och det konstateras att de förelagda åtgärdema inte har blivit utförda. Här kan
olika medel behövas för olika situationer. Initiativet tUl ingripanden mot
fastighetsägaren i dessa fall måste självfallet komma från konamunen.
Vad först gäller sådana fall, där det kan antas att
fastighetsägaren i det längsta kommer att dra sig undan en upprustning, synes
det ligga nära till hands att överväga införande av tvångsförvaltning.
Tvångsförvaltning kan f. n. tillgripas endast om
ägaren till ett bostadshus väsentligen försummar vården av fastigheten eller
underlåter att vidta uppenbart angelägna åtgärder för att bevara sundhet,
ordning och skick inom fastigheten och det finns anledning anta att rättelse
inte kommer att ske. Den primära uppgiften för den som utses till förvaltare
är att verka för att de olägenheter som föranlett förvaltningsbeslutet
undanröjs och att fastigheten genomgår sådana förbättringar och moderniseringar
som kan beräknas ge skäligt ekonomiskt utbyte. Förvaltaren uppbär hyror och
andra löpande intäkter av fastigheten och företräder även i övrigt ägaren i
angelägenheter som rör fastigheten och dess förvaltning.
Finner förvaltaren att det behöver utföras arbeten
på fastigheten som kräver tillskott av andra medel än de som inflyter vid den
löpande förvaltningen, skall han enUgt 6 § ombesörja utredning om lämpliga åtgärder,
kostnaderna för dem och möjUghetema att genom belåning av fastigheten eller på
annat sätt skaffa medel för åtgärderna. Om hyres-
Prop. 1973: 22 94
värden
inte vill medverka till att åtgärdema genomförs, kan hyresnämnden lämna
förvaltaren tillstånd att företa dem samt att ta upp nödvändigt lån och vid
behov ansöka om inteckning i fastigheten.
Fördelarna med tvångsförvaltning i ärenden om
upprustning enligt den föreslagna BSL skulle naturligtvis ligga däri att
förvaltaren kan få företa förbättringsåtgärder och ta upp lån för dessa. Sådan
utredning som förvaltaren enligt 6 § TvL skall ombesörja innan tillstånd lämnas
föreligger redan i ett sådant upprustningsärende. Dessutom har såväl behovet av
åtgärdema som de tekniska och ekonomiska föratsättningarna för dem bUvit
prövade av hyresnämnden. Mot den bakgrunden bör det inte föreUgga några
betänkligheter mot att redan i beslutet om tvångsförvaltning lämna förvaltaren
tillstånd att dels företa upprast-ningsåtgärderna, dels ta upp nödvändigt lån
för dessa och vid behov ansöka om inteckning I fastigheten. Jag föreslår
därför, efter samråd med statsrådet Lidbom, att en sådan ordning kommer till
stånd.
Om TvL blir tUlämplig i de fall jag nu har berört
följer därav bl. a. att förordnande kan meddelas om att beslutet om
tvångsförvaltning och tillstånd tUI upprustning skall lända tUl efterrättelse
genast och att beslutet gäller mot ny ägare till fastigheten.
Möjligheten att tillgripa tvångsförvaltning bör
inte stå öppen under obegränsad tid. En föreskrift om att talan skall väckas
inom två år efter utgången av den tid som bestämts för arbetenas slutförande är
enUgt min mening lämplig.
I de fall jag nu har berört kan emeUertid
situationen vara den att en tvångsförvaltning skulle vara gagnlös. Fastighetsägaren
kan t. ex. ha tagit ut och belånat inteckningar tUl så högt belopp att
finansieringen av en upprustning inte kan ordnas. Den enda möjligheten att få
till stånd en upprustning av fastigheten torde då vara att den övergår i kommunens
ägo. Jag föreslår därför att kommunen i dessa fall får möjlighet att påkalla
inlösen av fastigheten. Därvid bör bestämmelserna i ExL gälla i tillämpUga
delar. Inlösen bör dock inte få komma i fråga om uppmstningen är av endast
ringa omfattning.
Även i fråga om inlösen bör en tidsfrist bestämmas
inom vilken talan skall väckas. Jag förordar att den i likhet med vad som
föreslås gälla för tvångsförvaltning sätts till två år från utgången av den för
upp-rastnlngens slutförande bestämda tiden.
Som jag tidigare nämnde bör tvångsförvaltning och
inlösen tillgripas huvudsakligen i de fall då fastighetsägaren kan förmodas i
det längsta dra sig undan en upprustning. Fastighetsägarens underlåtenhet kan
emellertid bero på i och för sig ursäktliga omständigheter. Som exempel kan
nämnas det fallet att det råder tvist mellan kommunen och fastighetsägaren i
frågan om föreskrivna åtgärder vidtagits och tvisten avgörs till kommunens
fördel. I sådana och liknande situationer bör tvångsförvaltning inte komma i
fråga. Enligt min mening bör ägaren i
Prop. 1973: 22 95
stället
föreläggas vid vite att fullgöra uppmstningen. Givetvis skall en ny tidsfrist
för arbetena då sättas ut.
Vad härefter angår sådana fall där hyresnämnden har
beslutat om användningsförbud, vill jag först erinra om att jag tidigare har
föreslagit att hyresnämnden skall få sätta ut vite i sådant beslut. För det
fall att fastighetsägaren överträder ett användningsförbud, kan enligt min
mening annan påföljd inte komma i fråga än att nytt högre vite utsätts.
Vad slutligen angår prövningen av frågor om
tvångsåtgärder när fastighetsägaren inte efterkommer hyresnämndens beslut, har
jag tidigare föreslagit att ExL skall gälla i tUlämpliga delar för
inlösenfallen. På grand härav kommer fastighetsdomstolen att ha hand om prövningen
av dessa. När det gäller ingripande med tvångsförvaltning eller vite anser jag
att någon annan instans än hyresnämnden inte kan komma i fråga. Ett av skälen
till förslaget att hyresnämnden skall pröva frågor om upprastning och
användningsförbud är just att det ankommer på nämnden att handlägga ärenden
enligt TvL.
Beträffande utdömande av vite vill jag anmärka att
hyresnämnden i prop. 1973: 23 med förslag tUl ny lag om arrendenämnder och
hyresnämnder föreslås få rätt att utdöma processuella viten som nämnden
förelägger med stöd av lagen. Jag anser det vara lämpligt att nänmden får pröva
också utdömande av vite som föreläggs med stöd av BSL.
5.1.10
Fullföljdsfrågor
Ärenden om tvångsförvaltning enUgt TvL anhängiggörs
vid hyresnämnd, medan expropriationsmål handläggs vid fastighetsdomstol som
första instans. I båda fallen gäller att talan kan fullföljas ända upp till
högsta domstolen. I fråga om fullföljd av talan i mål om inlösen enligt
förslaget till BSL vUka skaU handläggas enligt bestämmelsema i ExL finns
inte anledning att göra avsteg från denna princip. Inte heller beträffande
ärenden om tvångsförvaltning enligt lagförslaget finns det f. n. skäl att
frångå gällande ordning. Härigenom kommer prövning i dessa ärenden att kunna
ske i fyra instanser, nämUgen hyresnämnd, fastighetsdomstol, hovrätt och högsta
domstolen. Denna ordning bör gälla också för ärenden om utsättande eller
utdömande av vite.
När det gäller fullföljd i ärenden om prövning av
skyldighet att rusta upp en fastighet eller om användningsförbud anser jag dock
att det kan vara motiverat att överväga andra fullföljdsregler än de nyss
nämnda. Jag åsyftar det nära samband som råder mellan hyressättningsärenden och
ärenden om upprastning och användningsförbud. Detta föranleder överväganden om
en särskild fullföljdsordning för sådana ärenden. I denna fråga får jag efter
samråd med statsrådet Lidbom anföra följande.
Den
diskussion som under senare tid har förts om fullföljd mot fas-
Prop.
1973: 22 96
tighetsdomstolarnas
domar i hyressättningsmål visar att den nuvarande ordningen för överprövning av
hyresnämnds avgöranden i dessa mål inte i alla delar är tUlfredsställande. Det
är framför allt två anmärkningar som kan riktas mot den. Dels är det inte
möjligt att få till stånd en enheUig praxis, dels medverkar partsrepresentanter
endast i hyresnämnderna. Med den ställning som partsorganisationerna numera
har på hyresmarknaden är det naturligt att de är representerade också i den
eller de instanser som skall överpröva sådana avgöranden av hyresnämnd som är
av särskild betydelse för organisationerna.
Frågor om upprustning och om användningsförbud
enligt förslaget till BSL hör otvivelaktigt till den typ av ärenden där behovet
av partsorganisationernas medverkan är särskilt påtagligt. Det rör sig här om
avgöranden som bl. a. kräver hyrespolitisk överblick. Det är också angeläget
att få tUl stånd en ordning som ger möjlighet till en enhetlig praxisbildning.
På gmnd härav finner jag det befogat att för dessa ärenden överväga en
fullföljdsordning som bättre än den för hyressättningsmålen gällande kan
tillgodose kravet på inflytande från hyresmarknadens organisationer och på en
enhetiig bedömning.
Mot
den nu antydda bakgrunden har statsrådet Lidbom tidigare denna dag hemställt
om och fått Kungl. Maj:ts bemyndigande att som jag förut nämnde tillkaUa
sakkunniga för att utreda frågan om överprövning av hyresnämndens avgöranden.
De sakkunniga skall i första hand överväga en fullföljdsordning för
hyressätmingsmål och mål enligt den nu föreslagna BSL. Tanken är att man i
sådana mål bör ha endast två instanser, av vUka den första skall vara
hyresnämnden, och att över-prövningen liksom i hyresregleringsmålen bör ligga på
statens hyresråd. Vidare skall övervägas om även andra mål, företrädesvis
tvister om tvångsförvaltning, bör fullföljas till hyresrådet och om hyresnämndsorganisationen
bör kompletteras med teknisk sakkunskap i bostadsförbättringsfrågor.
I avvaktan pä att fullföljdsfrågan utreds är det
nödvändigt att tUl-skapa en provisorisk ordning för talan mot hyresnämndens
avgöranden i ärenden om upprustning och användningsförbud. För att i görlig män
undvika de olägenheter som enligt vad jag tidigare har anfört är förenade med
den nuvarande ordningen i hyressättningsmål och redan från början skapa
förutsättningar för en enhetlig praxis i hithörande frågor, anser jag att
prövningen i andra instans bör ske vid en enda domstol, lämpligen Svea hovrätt.
Mot hovrättens avgörande bör talan kunna fullföljas till högsta domstolen.
Samma ordning bör gäUa för hyresnämndens beslut i ärende om anmälan till
inskrivningsmyndigheten om anteckning i fastighetsbok eller tomträttsbok om
fullgjord upprustning m. m. Efter samråd med statsrådet Lidbom föreslår jag
därför att
Prop. 1973: 22 97
talan
mot hyresnämnds avgörande i de ärenden jag nu har berört skall föras hos Svea
hovrätt och att talan mot hovrättens avgörande skall få föras hos högsta domstolen.
5.1.11
Rättegångskostnadsfrågor
Beträffande rättegångskostnader i hyresnämnden
gäller den principen att vardera parten skall bära sina kostnader. Under
remissbehandlingen har bl. a. fastighetsägareförbundet tagit upp frågan om
ansvaret för de utredningskostnader som uppkonuner i ett upprustnings-ärende.
Om utredningsuppgifter läggs på fastighetsägaren, bör enligt förbundets mening
kommunen bära de kostnader som inte kan förräntas genom ökad hyresintäkt. Jag
kan för min del inte finna en sådan ordning motiverad. Jag vill erinra om att
jag har föreslagit skyldighet för kommunen att tiUsanunans med ansökan om
upprustningsåläggande till hyresnämnden inge den utredning som behövs för
prövning av ärendet. Vidare vill jag framhålla att de standardförbättrande
åtgärder som det här blir fråga om i regel gmndar rätt till hyreshöjning. Jag
anser mig därför inte ha anledning att förorda något avsteg från principen att
vardera parten skall bära sina rättegångskostnader i hyresnämnden.
Vad
angår kostnader som uppkommer I samband med fullföljd av talan mot
hyresnämndens beslut vill jag erinra om den ordning som gäller enligt TvL när
länsstyrelse eller hälsovårdsnämnd är sökande i ärende om tvångsförvaltning. I
princip gäUer då att vardera parten skall bära sin kostnad. För den händelse
fastighetsägaren vinner besvärsmål, kan han emellertid få ersättning för sina
kostnader av statsverket när länsstyrelsen är motpart och av kommunen om
motparten är hälsovårdsnämnden.
På grand av det nära samband som råder mellan
ärenden enligt TvL och ärenden enligt den föreslagna BSL anser jag att samma
rättegångskostnadsregler bör gälla för dessa ärenden. Undantag härifrån måste
dock göras för mål om inlösen i vUka bestämmelsema i ExL enligt vad jag
tidigare har föreslagit skall gälla I tUlämpliga delar.
5.2
Förslaget till ändringar i förköpslagen
Vid försäljning och byte av sådan fast egendom som
med hänsyn till den framtida utvecklingen behövs för tätbebyggelse eller därmed
sammanhängande anordning äger kommun rätt att förköpa egendomen. Förköpsrätten
kan dock inte göras gällande vid försäljning av tomträtt. Om marken behöver tas
i anspråk av kommimen under den tid tomträttsavtalet löper, kan komunen därför
skaffa sig dispositionsrätt tUl marken endast genom frivillig uppgörelse med
tomträttshavaren eller genom att expropriera tomträtten. Saneringsutrednuigen
framhåller att
7
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 22
Prop. 1973: 22 98
tomträtt
i många andra sammanhang jämställs med fast egendom och föreslår att
förköpslagen (FL) ändras så att den blir tillämplig även vid försäljning av
tomträtter. Förslaget har i huvudsak fått ett positivt mottagande av
remissinstanserna.
Förköpsrätten syftar bl. a. till att underlätta för
kommunerna att på ett tidigt stadium förvärva mark som behövs för
samhällsutvecklingen. Inom vissa kommuner som under lång tid har tiUämpat
tomträtt vid upplåtelse av mark för bebyggelse kommer emellertid ett växande
antal fastigheter inom områden med äldre saneringsmogen bebyggelse att falla
utanför förköpsrätten till följd av att fastigheterna är upplåtna med
tomträtt. Stockholms kommun uppger t. ex. I sitt remissyttrande att ca 40 % av
alla fastigheter inom kommunen är upplåtna med tomträtt. Behovet för en kommun att
förvärva bebyggda fastigheter är f. ö. inte begränsat till områden med äldre
saneringsmogen bebyggelse. I samband med t. ex. utbyggnad av trafikleder kan
kommun tvingas ta i anspråk fastigheter med fullt moderna byggnader. Är
fastigheterna upplåtna med tomträtt, är kommunen i ett sådant fall hänvisad
till att träffa en frivillig uppgörelse med tomträttshavaren eller att
tillgripa expropriation. Det anförda visar sålunda vilket bestyrks av
remissutfallet att det finns ett stort behov hos kommunerna av att ha
möjlighet till förköp även av tomträtter.
Under remissbehandlingen har från några håll
framhållits att en utvidgning av förköpsrätten till att omfatta även tomträtter
kan uppfattas som en försämring av tomträttsinstitutet. Otvivelaktigt medför en
sådan utvidgning av förköpsrätten vissa olägenheter för såväl köpare som
säljare av tomträtter, bl. a. med hänsyn tUl att överlåtelsen blir definitiv
först efter utgången av den tid under vilken kommunen kan utöva sin
förköpsrätt. Man får dock i sammanhanget inte glömma att säljaren visat avsikt
att frånträda tomträtten för det pris och på i huvudsak de villkor i övrigt
som kommunen är skyldig att godta, om förköp sker. För en köpare kan det också
många gånger vara en fördel att vid förvärvstillfället bli informerad om att
den aktuella fastigheten avses få en annan användning. En expropriation några
år efter det att köparen tillttätt fastigheten torde medföra betydUgt större
olägenheter för köparen och upplevas som ett väsentiigt större intrång än ett
förköp. En utvidgning av förköpsrätten tUl att omfatta även tomträtt kan enligt
min mening därför inte antas nämnvärt försvaga tomträttsinstitutet. I likhet
med saneringsutredningen förordar jag därför, efter samråd med statsrådet
Lidbom, att FL ändras så att kommun får förköpsrätt även vid försäljning som
omfattar tomträtt.
Från förköpsrätten undantas bl. a. fastigheter som
har en areal mindre än 3 000 m och ett värde som är lägre än 200 000 kr. Som
värde gäller taxeringsvärdet pä fastigheten eller den taxeringsenhet i vilken
fastigheten ingår. För att likformighet skall uppnås mellan
Prop.
1973: 22 99
förköp
av fast egendom och tomträtt bör som tomträttens värde gälla taxeringsvärdet på
den fastighet i vUken tomträtten är upplåten, dvs. såväl mark- som
byggnadsvärde.
Denna
areal- och värderegel medför enligt utredningen att ett stort antal fastigheter
inom saneringsområden faller utanför FL:s tillämpningsområde. Genom
bearbetnuigar av material frän 1970 års fastighetstaxering har utredningen
sålunda kommit fram till att 60 % av affärs-och hyresfastigheterna i landet har
ett taxeringsvärde som är lägre än 200 000 kr. För att ge kommunerna ökade
möjligheter att förköpa fastigheter inom saneringsområden föreslår utredningen
att areal- och värderegeln inte skall gälla inom sådant saneringsområde som
redovisas i saneringsprogram som antagits av kommunen. Förslaget har I huvudsak
fått ett positivt mottagande. Några remissinstanser är dock kritiska och
framhåller bl. a. att fastställande av saneringsområde måste ske i andra och
mer reglerade former än vad utredningen tänkt sig.
Den
avgränsnlng av förköpsrätten som ligger i areal- och värderegeln och de
konsekvenser den för med sig vid den praktiska tillämpningen är frågor som rör
omfattningen av förköpsrätten som sådan. Avgränsningen har således betydelse
utöver de fall som saneringsutredningen åsyftar. En eventuell ändring av areal-
och värderegeln bör därför ske vid en prövning av hela förköpsinstitutet. F. n.
finns inte underlag för en sådan prövning. Efter samråd med statsrådet Lidbom
förordar jag därför att utredningens förslag i denna del inte genomförs.
Vad angår utredningens förslag om förlängning av
den tid inom vilken förköp skall utövas, anser jag att det kan ifrågasättas om
förslaget i praktiken skulle medföra några fördelar av betydelse. Däremot står
det klart att det skulle vålla betydande administrativa besvär för Inskrivningsmyndigheterna.
På grund härav anser jag att förslaget inte bör genomföras.
6
Upprättade lagförslag
I enlighet med det anförda har inom
inrikesdepartementet upprättats förslag till
1)
bostadssaneringslag,
2)
lag om ändring i lagen (1970:
246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet,
3)
lag om ändring i förköpslagen
(1967: 868).
Förslagen
torde få fogas tUl statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.
Prop. 1973: 22 lOO
7 Specialmotivering
7.1 Förslaget till bostadssaneringslag
Inledande bestämmelser
I lagförslagets inledande avsnitt
har samlats bestämmelser om tillämpningsområdet och andra grandläggande
föreskrifter för tillämpningen.
TiUämpnlngsområdet anges I 1 § och
överensstämmer som jag har föreslagit i den allmänna motiveringen med TvL:s.
Detta Innebär bl. a. att de föreslagna bestämmelsema Inte kan tillämpas på hus
som bebos enbart av ägaren eller på hus som tillhör bostadsrättsförening och
vars samtiiga lägenheter upplåts med bostadsrätt, även om bostadsrättsha-varen
i sin tur hyr ut lägenheten.
I paragrafens andra stycke sägs att
lagen inte gäller fastighet som tiUhör staten eller kommun. Åläggande om
upprastning eller användningsförbud skall således inte kunna meddelas
beträffande sådan fastighet. Däremot åligger det naturligtvis såväl staten som
kommun att efter förvärv av en fastighet stäUa sig tUl efterrättelse vad
hyresnämnden dessförinnan kan med stöd av BSL ha beslutat beträffande fastigheten.
För att anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken skall kunna ske när
t, ex. föreskriven upprustning I ett sådant fall har blivit utförd, föreskrivs
i paragrafen att bestämmelsema i 11 och 12 §§ om anteckning I fastighetsboken
m. m. skall gälla vid sådant förvärv.
EnUgt 1 § tredje stycket skall
lagen vara tillämplig på vissa nyttjande-rätter. Bestämmelserna, som har
utformats efter mönster av 1 § andra stycket TvL, Innebär till en början att
tomträtt vid tillämpningen av BSL likställs med fast egendom. När bostadshus
eljest tillhör annan än ägaren av marken skall lagen gälla I tiUämpliga delar. Enligt
tredje stycket sista punkten skall, när omständigheterna föranleder det, som
ägare av fastighet anses annan som Innehar fastigheten. Bestämmelsen syftar bl.
a. på sådana fall då innehavaren på grund av föreskrift I testamente lyfter
fastighetens avkastning med skyldighet att ombesörja skötsel och underhåll.
12 finns de grandläggande
bestämmelsema om att hyresnämnden kan ålägga fastighetsägare att rasta upp
fastigheten till lägsta godtagbara standard eller meddela användningsförbud.
Av bestämmelsema framgår att endast kommunen är behörig att ansöka om sådant
åläggande eller förbud.
I första stycket talas om åtgärd
som behövs för att bostadslägenhet skaU uppnå lägsta godtagbara standard.
Därunder faller inte bara åtgärder Inom bostadshuset utan även sådana åtgärder
utanför detta som fastighetsägaren är ansvarig för och som behövs för att t.
ex. vatten-och avloppssystemet skaU fungera tUlfredsställande eller för att
huset I övrigt skaU fylla sin funktion som bostadshus.
Prop. 1973: 22 101
Angående det materiella innehållet i den lägsta
godtagbara standarden får jag hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna
motiveringen.
Som jag tidigare har framhållit skall den
omständigheten att en fastighet har blivit föremål för kommunens
saneringsverksamhet inte hindra t. ex. hälsovårdsnämnden att ålägga
fastighetsägaren att undanröja sanitär olägenhet. Möjlighet att i sädana fall
ingripa mot fastighetsägaren måste finnas bl. a. därför att det kan förflyta
lång tid från det upprastning av fastigheten aktualiseras till dess att
upprastningen blir genomförd. På grund härav kan det uppkomma fall då t. ex. en
fråga om föreläggande av hälsovårdsnämnd mot fastighetsägaren inte är avgjord
när hyresnämnden skall pröva ansökan om upprastning av samma fastighet. Några
olägenheter av att frågan inte är slutligt avgjord behöver dock inte uppstå.
Man måste komma ihåg att ett föreläggande enligt HS ofta avser enstaka konkreta
brister, medan frågan om upprustning i regel kommer att avse hela huset och
innefatta undanröjande av såväl sanitära som andra brister. Skulle
upprastningen ha påbörjats när frågan om föreläggande är avgjord, torde
föreläggandet vara inaktuellt och inte bli fullföljt. Skulle det anses nödvändigt
att genomföra de åtgärder som avses med föreläggandet innan uppmstningen
börjar, påverkar detta inte hyresnämndens möjligheter att pröva
uppmstningsfrågan. Förhållandena blir I allt väsentligt desamma om ansökan hos
hyresnämnden avser användningsförbud. En pågående process om åtgärder enligt HS
utgör därför i regel inte något hinder mot att hyresnämnden beträffande samma
fastighet prövar fråga om upprustning eller användningsförbud. Det nu anförda
torde vara tUl-lämpligt också när den pågående processen avser åtgärder enligt
BS.
Som jag har framhållit I den allmänna motiveringen
är det nödvändigt att BSL innehåller sådana bestämmelser att prövningen av ett
ärende inte hindras av att äganderätten till fastigheten är svår att fastställa.
I 3 § har därför med 5 kap. 11 § ExL som förebild tagits in bestämmelser om
att ansökan skall kunna riktas mot den som senast erhälUt eller sökt lagfart på
fastigheten, även om denne överlåter fastigheten, innan ansökan ges in tiU
hyresnämnden. Detta innebär att nämndens beslut blir bindande för den eller dem
som härleder sin rätt till fastigheten från den för vUken lagfart senast är
beviljad eller sökt. Däremot torde beslutet inte bli bindande för den som inte
längre har lagfart på fastigheten men som likväl är dess rätta ägare. Några
olägenheter av betydelse torde dock inte uppkomma på grand av att verkan av
beslutet är avgränsad på detta sätt.
I 5 kap. 11 § ExL föreskrivs för det fall, att
fastigheten överlåts utan att den nye ägaren söker lagfart innan talan om expropriation
väcks, att den till vilken fastigheten sålunda överlåtits skall ha samma ställning
i målet som om överlåtelsen skett under rättegängen. Detta innebär bl. a. att
bestämmelserna i 13 kap. 7 § rättegångsbalken om över-
Prop.
1973: 22 102
låtelse
av tvisteföremålet och reglerna i 14 kap. samma balk om inter-venients
deltagande i rättegång blir tillämpliga.
Av 13 kap. 7 § rättegångsbalken följer bl. a. att,
om svaranden överlåter tvisteföremålet, den nye ägaren får Inträda I målet i
svarandens ställe om käranden ger sitt samtycke. Å andra sidan är ny ägare i
ett sådant fall skyldig att på kärandens yrkande inträda som part i rättegången.
Av bestämmelserna i 14 kap. följer bl. a. att den som inte är part i
rättegången men vars rätt saken rör kan få delta i rättegången som intervenient
oberoende av parternas samtycke.
Varken den nu gällande lagen om arrendenämnder och
hyresnämnder eller förslaget i prop. 1973: 23 till ny sådan lag Innehåller
några bestämmelser för det fall att överlåtelse sker av tvisteföremålet.
Det kan ifrågasättas om det för ärenden enligt BSL
finns behov av några regler motsvarande dem i 5 kap. 11 § ExL om ny ägares
StäUning. I så gott som alla fall torde nämligen eventuella planer på
överlåtelse bli kända i samband med den besiktning av fastigheten som kommunen
gör, och kommunen kan då rätta sitt fortsatta handlande därefter. Med hänsyn
till att hyresnämndens avgörande enligt vad jag tidigare har föreslagit skall
gäUa mot ny ägare av fastigheten anser jag det dock nödvändigt att bestämmelser
av motsvarande innebörd som i 5 kap. 11 § ExL finns också i BSL. I 3 § har
därför tagits in en föreskrift att den som förvärvar fastigheten innan ansökan
ges in tUl hyresnämnden skall ha samma ställning som om fastigheten hade
överlåtits under ärendets handläggning. Som jag nyss anförde saknar lagen om
arrendenämnder och hyresnämnder regler angående förfarandet när tvisteföremålet
överlåts. Detta torde emellertid inte göra det nödvändigt med någon särskUd
reglering i BSL utan rättegångsbalkens regler i detta avseende torde utan
olägenhet kunna tUlämpas analogiskt.
Som en kompletterande regel föreskrivs i 3 § sista
punkten att, om tvist angående äganderätten är antecknad i fastighetsboken,
ansökan kan riktas mot den som innehar fastigheten med äganderättsanspråk.
4 § innehåUer bestämmelser om att lagen om
arrendenämnder och hyresnämnder skall gälla i fråga om förfarandet I
hyresnämnden.
Förutsättningar
för åläggande om åtgärder och för användningsförbud
I 5 och 6 §§ anges föratsättnmgama för åläggande om
åtgärder resp. användningsförbud. EnUgt 5 § får fastighetsägaren åläggas att
utföra de åtgärder som behövs för att bostadslägenhet inom fastigheten skall
uppnå lägsta godtagbara standard under förutsättning att fastigheten med hänsyn
till kostnaden för åtgärderna kan beräknas ge skäligt ekonomiskt utbyte. I den
allmänna motiveringen har jag utvecklat vad som skall avses med skäligt
ekonomiskt utbyte. Som jag tidigare har anfört måste det kunna förutsättas att
kommunen, innan ansökan om upprustningsåläggande ges in till hyresnämnden,
förvissar sig om att
Prop. 1973: 22 103
byggnadslov
till de aktuella åtgärderna kommer att beviljas.
Förutsättningarna
för användningsförbud avhandlas i 6 §. Sådant förbud skall kunna meddelas
antingen då ekonomiska förutsättningar för upprustning inte föreligger eller då
byggnadslov till upprustningen Inte kan påräknas. Eftersom kommunens ansökan
tUl hyresnämnden regelmässigt kommer att åtföljas av yttrande från
byggnadsnämnden, får hyresnämnden kännedom om byggnadsnämndens inställning i
upprustningsfrågan. Framgår det av yttrandet att byggnadslov inte kan påräknas,
bör detta i regel utgöra tillräckUg grund för hyresnämnden att bifalla ett
yrkande om användningsförbud. Enligt paragrafens sista punkt får dock
användningsförbud meddelas endast beträffande lägenhet som har betydande
brister i förhållande till lägsta godtagbara standard. I den allmänna
motiveringen har jag närmare belyst denna fråga.
Jag
vUl i detta sammanhang framhålla att ett användningsförbud medför skyldighet
för fastighetsägaren att aktivt verka för att lägenheten blir utrymd.
I
7 § har tagits in bestämmelser om att upprustningsåläggande skall anses
förfallet, om byggnadslov inte kan erhållas. Som jag tidigare har påpekat är
hyresnämnden i ett sådant fall oförhindrad att på ansökan av kommunen och under
de föratsättningar som anges i 6 § besluta om användningsförbud.
Verkan
av beslut i vissa fall m. m.
Enligt 8 § första stycket blir beslut med åläggande
om åtgärder eller användningsförbud gällande mot ny ägare av fastigheten. Av
skäl som jag har anfört i den aUmänna motiveringen bör denna verkan av beslutet
inte omfatta vite som sätts ut I beslutet. En bestämmelse om detta har tagits
in i paragrafens andra stycke. Det bör påpekas att beslut om åläggande eller
användningsförbud gäller även mot den som förvärvar en fastighet på exekutiv
auktion.
19
föreskrivs bl. a. att i beslut med upprustningsåläggande skall bestämmas viss
tid inom vilken upprastningen skall vara genomförd. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att jag i prop. 1973: 21 framhållit som önskvärt att modernisering
av äldre hus sker så att evakuering undviks, t. ex. genom att moderniseringen
utförs i etapper. Även om arbetena genomförs på detta sätt, blir det i regel
nödvändigt att prövningen hos hyresnämnden omfattar upprustningen i dess
helhet. Om arbetena skall utföras etappvis, kan det vara lämpligt att nämnden
bestämmer en tidsfrist för varje etapp.
Anteckning
i fastighetsboken m. m.
Avsnittet om anteckning i fastighetsboken m. m.,
som omfatar 10 J2 §§, inleds med bestämmelser dels om skyldighet för
hyresnämnden att sända beslut om upprustningsåläggande eller användningsförbud
tiU
Prop. 1973: 22 104
bl.
a. inskrivningsmyndigheten (10 §), dels om vad som skall iakttas när
fastighetsägaren har efterkommit sådant åläggande eller när byggnadslov till
upprustning avslagits eller när ett användningsförbud på grund av rivning eller
upprustning förlorat sin aktualitet (11 §). I 10 § föreskrivs att beslut om
upprustningsåläggande skall sändas också till länsarbetsnämnden och
byggnadsnämnden. Anledningen tUl föreskriften är att byggnadstUlstånd eller
byggnadslov till rivning enligt vad jag föreslagit i den allmänna motiveringen
inte skall få meddelas beträffande byggnad som enligt hyresnämndens beslut
skall rustas upp.
Bestämmelserna i 12 § är avsedda i första hand för
det fall att kommunen och fastighetsägaren har olika uppfattning i frågan om
en föreskriven upprastning har blivit utförd. Bestämmelsema är emellertid
till-lämpliga också om tvist föreUgger t. ex. i frågan om en med användningsförbud
belagd lägenhet har förbättrats så att den uppnår lägsta godtagbara standard. I
enlighet med vad jag har föreslagit i den allmänna motiveringen får
fastighetsägaren i situationer som dessa ansöka hos hyresnämnden om anmälan
till Inskrivningsmyndigheten i och för anteckning i fastighets- eller tomträttsboken.
Vite,
tvångsförvaltning, inlösen m. m.
13 § innehåller bestämmelser om hyresnämndens
möjlighet att sätta ut vite i beslut med upprastningsåläggande eller
användningsförbud. I paragrafens andra stycke finns bestämmelser för det fall
att överlåtelse sker av fastighet beträffande vilken upprustningsåläggande
eller användningsförbud utfärdats. Bestämmelserna, som innebär att hyresnämnden
då kan sätta ut nytt vite, skall ses mot bakgrund av föreskriften i 8 § andra
stycket att beslut om vite inte gäller mot ny ägare av fastigheten.
Vitesbeloppet får bestämmas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt
fall. Några bestämmelser om detta anser jag inte nödvändiga.
Om fastighetsägaren inte efterkommer hyresnämndens
beslut, kan kommunen, som. jag tidigare har framhållit, genom ansökan till
hyresnämnden påkalla tvångsåtgärder mot honom. De påföljder som då kan komma i
fråga är tvångsförvaltning och vite. I den allmänna motiveringen har jag
angivit de principer som bör vara vägledande vid valet av påföljd för
underlåten upprastning. I aUmänhet torde fastighetsägarens underlåtenhet utgöra
tUlräcklig grund för att hyresnämnden skall kunna besluta om
tvångsförvaltning. Om förvaltningen skall få avsedd effekt, torde det nästan
undantagslöst bli nödvändigt att lämna förvaltaren tillstånd att utföra
upprustningen, ta upp nödvändiga lån och verkställa pantförskrivning.
Bestämmelser om tvångsförvaltning finns i 14 § första stycket. För det fall att
hyresnämnden i stället för tvångsförvaltning förelägger fastighetsägaren nytt
vite, föreskrivs i paragrafens andra stycke att nämnden skall bestämma ny tid
inom vilken åtgärden skall ha
Prop. 1973: 22 105
vidtagits.
Bestämmelsen är påkallad bl. a. på grund av att tidsfristen för ansökan om
tvångsförvaltning skall räknas från utgången av den tid som bestämts för
uppmstnlngsåtgärdemas genomförande (75 §). Jag anser det inte nödvändigt med
någon motsvarande bestämmelse för det fall att hyresnämnden beslutar om
tvångsförvaltning.
16 § anger förutsättningarna för inlösen. Denna
sanktion kan tiUämpas antingen om det på förhand kan bedömas att
tvångsförvaltning skulle vara verkningslös eller om detta visar sig under
pågående förvaltning. En förutsättning för inlösen är att åtgärderna inte är
av endast ringa omfattning. Vid bedömnuigen härav kan man naturligtvis inte enbart
se tUl åtgärderna som sådana, utan bedömningen måste göras mot bakgnmd av bl.
a. det Ifrågavarande husets storlek och värde.
I enlighet med vad jag har föreslagit i den
allmänna motiveringen föreskrivs i 17 § alt ExL skaU gäUa i tiUämpliga delar i
mål om inlösen. Undantag har emellertid föreskrivits i fråga om bestämmelserna
i 4 kap. 2 § ExL. Enligt dessa gäller att, om det företag för vars genomförande
expropriationen äger rum har medfört inverkan av någon betydelse på
fastighetens värde, löseskillingen skall med vissa begränsningar bestämmas
på grundval av det värde fastigheten skulle ha haft utan sådan inverkan.
Bestämmelserna gäller oavsett om företaget har haft en positiv eller negativ
Inverkan på fastighetsvärdet och skulle således kunna medföra att kommunen vid
inlösen måste betala en löseskUling motsvarande det marknadsvärde fastigheten
skulle ha haft om den inte varit belastad med krav på upprastning. Som jag har
framhållit i den aUmänna motiveringen skall värdet av fastigheten vid
prövningen av frågan om upprustningsskyldighet föreUgger anses belastat med de
krav på uppmstning som kan ställas med stöd av bestämmelsema i lagförslaget.
Eftersom samma bedömningsgrunder i detta avseende bör tUlämpas när det gäller
inlösen, anser jag det nödvändigt att uttryckligen undanta 4 kap. 2 § ExL från
tillämpning i dessa mål.
I 17 § har vidare tagits in en bestämmelse om att
den s. k. presumtionsregeln i 4 kap. 3 § ExL skall avse värdeökning som ägt
rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.
18 § innehåller bestärrunelser om att hyresnämnden
vid överträdelse av användningsförbud får sätta ut nytt vite.
Övriga
bestämmelser
I 19 § har tagits in bestämmelser om kommuns rätt
tiU besiktning av fastighet. Även om det normalt inte torde uppkomma något
problem för kommunen med att få tUlträde tUl en fastighet för besiktning, anser
jag det nödvändigt med en uttrycklig bestämmelse om kommunens rätt i detta
avseende. En av föratsättningarna för att hyresnämnden skall kunna pröva en
ansökan om upprastningsåläggande eller användningsförbud är ju att bristema i
lägenhetema och i huset är preciserade.
Prop.
1973: 22 106
I
paragrafens andra stycke har därför också tagits in en bestämmelse om att
hyresnämnden kan förelägga fastighetsägaren att vid vite hålla fastigheten
tUlgänglig för besiktning.
2024 §§ innehåller bestämmelser om utdömande av
vite, fullföljd mot hyresnämndens beslut och rättegångskostnad vid fullföljd.
I enlighet med vad jag har föreslagit i den
allmänna motiveringen föreskrivs i 20 § bl. a. att talan om utdömande av vite
skall föras vid hyresnämnden. Paragrafen innehåller dessutom bestämmelser om
att talan om utdömande av vite skall föras av kommunen och att utdömt vite ej
får förvandlas.
I den allmänna motiveringen har jag utförligt
behandlat frågan om fullföljd mot hyresnämndens beslut. I enlighet med vad jag
har föreslagit där finns bestämmelser i 21 § om att talan mot hyresnämndens
beslut i ärende om upprustningsåläggande eller användningsförbud eller i ärende
enligt 12 § skall föras hos Svea hovrätt samt att talan mot nämndens beslut i
övriga fall skall föras hos fastighetsdomstolen.
Med beslut i fråga som enligt denna lag skall
prövas av hyresnämnd avses nämndens beslut i sak. Talan mot andra beslut av
nämnden kommer på grund av 4 § att regleras i lagen om arrendenämnder och
hyresnämnder. Detta innebär, om förslaget i prop. 1973: 23 genomförs, att
talan i dessa fall skall föras hos fastighetsdomstolen.-Bestämmelserna i 21 §
tredje stycket om besvärstidens längd och sättet för beräkningen av denna tid
överensstämmer med vad som kommer att gälla för tvångsförvaltning om förslaget
härom i nämnda prop. genomförs. I tredje styckets sista punkt har tagits in en
bestämmelse av samma Innebörd som 52 kap. 2 § rättegångsbalken, nämligen att
besvärstalan skall avvisas om den Inte har fullföljts på föreskrivet sätt
eller Inom rätt tid. Bestämmelsema i 22 § om parts hörande i besvärsmål har
utformats efter mönster i TvL.
I 23 § finns bestänmielser om rättegångskostnad i
högre rätt. Bestämmelserna har kommenterats närmare i den aUmänna
motiveringen.
I den avslutande paragrafen, 24 §, har tagits in
bestämmelser som klargör att rättegångsbalkens regler om tvistemål och besvär
skall, med de avvikelser som följer av 2123 §§, gälla beträffande rättegången
i hovrätt och högsta domstolen i mål som fullföljs frän hyresnämnd.
Lagen
föreslås träda i kraft den 1 januari 1974.
I överensstämmelse med vad som föreskrivs i punkt
13 av övergångs-bestämmelsema tiU ExL föreslås att bestämmelserna I 17 § om
tillämpning av presumtionsregeln inte skall gälla värdeökning som inträffat
före utgången av juni 1971.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1973: 22 701
7.2 Förslaget
till lag om ändring i lagen om tvångsförvaltning av bostads-
fastighet
I 1 § föreslås ett tredje stycke med en erinran om
att BSL innehåller bestämmelser om tvångsförvaltning i vissa fall. Stycket är
föranlett av förslaget att hyresnämnden enligt 14 § BSL skall kunna besluta om
tvångsförvaltning om fastighetsägaren inte utför de upprustningsåtgärder
hyresnämnden ålagt honom.
Den föreslagna ändringen är avsedd att träda i
kraft samtidigt med BSL.
7.3 Förslaget
till lag om ändring i förköpslagen
I FL föreslås tUlägg I 1 och 3 §§ med anledning av
förslaget att förköp skall kurma utövas även vid överlåtelse av tomträtt.
Som jag har föreslagit i den aUmänna motiveringen
bör som tomträttens värde gälla taxeringsvärdet på den fastighet i vilken
tomträtten är upplåten, dvs. såväl mark- som byggnadsvärde. Detta medför att bestämmelserna
i 3 § tredje stycket FL behöver kompletteras. Där sägs nämligen att, om
taxeringsvärde inte finns, i stället skall gälla det värde som läggs till grund
för bestämmandet av stämpelskatten. Enligt 8 § 2 mom. stämpelskatteförordningen
(1964: 308, omtryckt 1971: 454) gäller bl. a. att, vid beräkning av
stämpelskatt för förvärv av tomträtt, det taxerade byggnadsvärdet skall gäUa
som taxeringsvärde. Om 3 § tredje stycket FL inte kompletteras skulle således
värdet av tomträtt i de fall som nu avses motsvara endast byggnadsvärdet.
För
det fall att fast egendom saknar taxeringsvärde som kan läggas till grund för
bestämmande av stämpelskatt, gäller enligt 8 § 1 mom. tredje stycket
stämpelskatteförordningen att inskrivningsmyndigheten fastställer egendomens
värde efter intyg av sakkunnig eller annan utredning. EnUgt 1 mom. femte
stycket kan inskrivningsmyndigheten, när särskilda skäl föranleder det, hos
länsstyrelsen påkalla att egendomen skall åsättas värde till ledning för
skattens bestämmande.
För att värdet av tomträtt i de fall jag nu har
berört skall kunna beräknas enligt samma principer som när det gäller fast
egendom, föreslås ett tillägg tUl 3 § tredje stycket av innebörd att
fastighetens värde skall bestämmas på det sätt som föreskrivs i 8 § tredje och
femte stycket stämpelskatteförordningen.
I
3 § första stycket punkt 5 föreslår jag en redaktionell ändring.
De föreslagna ändringarna avses träda i kraft
samtidigt med BSL. Försäljning eller byte av tomträtt som skett före
ikraftträdandet skall inte omfattas av de nya bestämmelserna.
I 13 kap. 7 § jordabalken föreskrivs att
bestämmelserna om fast egendom I första avdelningen av balken (118 kap.)
skall, om inte annat
Prop. 1973: 22 108
följer
av särskUda bestämmelser om tomträtt, äga motsvarande tillämpning i fråga om
överlåtelse av tomträtt och om rättighet i eller till förmån för tomträtt samt
om rättsförhållanden I övrigt angående tomträtt. Vad gäller bestämmelserna i
balkens andra avdelning (1923 kap.) finns regler av motsvarande innebörd i 21
kap. 7 § om inskrivning av tomträtt och i 22 kap. 15 § om inteckning i
tomträtt. Den föreslagna ändringen i FL torde därför inte föranleda någon
följdändring i jordabalken.
8
Hemställan
Jag
hemställer att lagrådets utlåtande över förslagen tUl
1)
bostadssaneringslag,
2)
lag om ändring i lagen (1970:
246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet,
3)
lag om ändring i förköpslagen
(1967: 868) inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad
föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur
protokollet: Gunnel Anderson
Prop.
1973: 22 109
Bilaga
1 Saneringsutredningens lagförslag
Förslag
till Bostadssaneringslag
Allmänna
bestämmelser
1 §
I enUghet med denna lag äger kommun ålägga ägare av fastighet
inom kommunen att upprusta hus och anordningar i husets närmaste
omgivning till viss standard eller att förbjuda husets användning för bo
stadsändamål.
Åläggande eUer förbud skall kunna avse fastighet
med mer än två bostadslägenheter och företrädesvis sådana som upplåts med
hyresrätt.
2
§ Åläggandets syfte är att, med
hänsyn till tidens krav och ortens sed, undanröja uppenbara brister från
bostadsfunktionella och byggnadstekniska synpunkter så att en lägsta godtagbar
standard uppnås.
3
§ Kungl. Maj:t utfärdar i
särskUd ordning föreskrifter om den lägsta godtagbara standarden.
Standardkraven skall avse lägenhets utrustning och inredning samt komplement
till denna ävensom husets utförande och kondition.
4
§ Såvitt gäller lägenhets
utrastiung och Inredning samt komplement till denna skall föreskrifterna enligt
3 § företrädesvis avse uppvärmningen, tillgängen till vatten och avlopp,
klosett, dusch och tvättställ, elinstallationen, tUlgången tUl utrymme för matlagning
samt tvättstuga och förrådsutrymme.
5
§ Beträffande husets utförande
och kondition skall föreskrifterna enligt 3 § företrädesvis avse
byggnadsstommens tUlstånd med hänsyn till sprickbildning o. d., frihet från
vattenläckage i yttertak och ytterväggar, värmeisolering i ytterväggar och
bjälklag, frihet från rostbildning samt igensättning o. d. i Installationer
ävensom beskaffenheten av ljudisoleringen mot omgivningen och mellan olika
lägenheter,
6
§ Kommunstyrelsen, eller efter
kommunens bestämmande annat kommunalt organ, beslutar om åtgärder enligt denna
lag.
7
§ Kommunen skall tidsmässigt
planera bostadsinspektionen enligt 911 §§ så att bostäder av den sämsta
beskaffenheten i första hand omfattas av åtgärder enligt denna lag.
8
§ Länsstyrelsen skall vaka över
tUlämpningen av denna lag i länet och tUlse att lämpliga åtgärder vidtas för
att undanröja missförhållanden som kommit till dess kännedom.
Besiktning
9 §
Kommunen skall besiktiga fastigheten för att utröna dess brister i
förhållande till utfärdade föreskrifter om lägsta godtagbara standard.
Prop. 1973:22 110
10 §
TUl besiktningen skall kallas fastighetens ägare eller företrädare
för denne. Utevaro är ej hinder för förrättningen.
Över
besiktningen skall upprättas protokoU, som tUlställs fastighetsägaren.
11 §
Handräckning får begäras från polismyndigheten om tillträde för
besiktning vägras utan godtagbart skäl.
Föreläggande
att ange hinder
12
§ Om besiktningen föranleder
det skaU kommunen förelägga fastighetsägaren att ange hinder mot
upprustningen. Uppgivet hinder skall hänföra sig i första hand till att
upprustningen är tekniskt-ekonomiskt olämplig, att svårigheter föreligger att
skaffa medel eller arbetskraft eller tUl att formella skäl föreligger,
13
§ Föreläggandet skall innehålla
föreskrift att hinder skall anges senast inom viss tid. Tiden skall bestämmas
till tre månader eller, om särskilda skäl föreligger, högst sex månader efter
delgivning av föreläggandet.
14
§ Över föreläggande att ange
hinder får besvär ej anföras.
Vitesföreläggande
15
§ Har fastighetsägaren medgivit
upprustningen eller ej angivit hinder eller finner kommunen att uppgivet
hinder inte bör beaktas skall kommunen förelägga fastighetsägaren att upprusta
fastigheten.
16
§ Föreläggandet skall avse att
åtgärderna är genomförda viss dag och senast Inom 2 år efter delgivning av
beslutet. Om skäl föreligger därtill med hänsyn till åtgärdemas omfattning kan
tiden dock sättas senare.
17
§ Föreläggandet skall vara
förenat med vite.
Vitet bestämmes till belopp som är skäligt med
hänsyn till åtgärdernas omfattning, dock högst 200 000 kronor.
18
§ Föreläggandet är gällande mot
ny ägare av fastigheten efter anmälan till inskrivningsmyndigheten och
vederbörlig anteckning i fastighetsboken,
19
§ Har de förelagda åtgärderna
genomförts kan fastighetsägaren hos konununen begära att anteckningen om
föreläggandet upphävs hos inskrivningsmyndigheten.
20
§ Besvär över vitesföreläggande
eller vägrad begäran om upphävande av anteckning förs hos länsstyrelsen.
Besvär
över länsstyrelsens beslut förs hos kammarrätten.
Förbud
mot användning av bostad
21 §
Finner kommunen efter besiktning eller efter invändning om hinder att
genomförandet av åtgärderna kommer att medföra orimliga kostnader eller att
byggnadslov ej kan erhållas äger kommunen att i stället
Prop. 1973:22 111
för
att meddela föreläggande besluta om förbud mot lägenheternas användning för
bostadsändamål.
22 §
Besvär över beslut om förbud förs på sätt som gäller för besvär
över vitesföreläggande.
Utdömande
av vite
23
§ Har tiden för fullgörelse
utiupit utan att åtgärderna vidtagits äger kommunen hos länsstyrelsen begära
vitets utdömande.
24
§ Besvär över länsstyrelsens
beslut om utdömande av vite förs hos kammarrätten.
25
§ Vid prövningen av fråga om
utdömande av vitet skall lagakraft-vunnet vitesföreläggande anses äga
rättskraft, så att endast nya omständigheter eller omständigheter i samband
med underlätenhet att fullgöra föreläggandet beaktas.
Tillämpningsföreskrifter
26 §
Kungl, Maj:t äger utfärda föreskrifter för tillämpningen av den
na lag i vad avser frågor enligt 1, 2 samt 6 och 7 §§.
Prop.
1973:22 112
Bilaga
2 De remitterade förslagen
1
Förslag till Bostadssaneringslag
Härigenom förordnas som följer. Inledande
bestämmelser
1 §
Denna lag äger, med de undantag som följer av andra stycket,
tillämpning på fastighet på vilken finnes bostadslägenhet som är uthyrd
av fastighetens ägare och ej utgör del av dennes egen bostad.
Lagen gäUer ej fastighet som tillhör staten eller
kommun. Förekommer anteckning som avses i 10 § beträffande fastighet som
staten eller kommun förvärvar, gäller dock bestämmelserna i 11 och 12 §§ i tilllämpliga
delar.
När bostadshus tillhör Innehavare av inskriven
tomträtt, äger bestämmelserna I denna lag motsvarande tillämpning på
tomträtten. I fråga om bostadshus som eljest tillhör annan än ägaren av marken
gäller lagen i tillämpUga delar. Såsom ägare av fastighet anses, när
omständig-hetema föranleder det, annan som Innehar fastigheten.
2 §
Uppnår bostadslägenhet inom fastighet som avses i 1 § första
stycket ej lägsta godtagbara standard, får hyresnämnden efter ansökan
av kommun och under de föratsättningar som anges i 5 eller 6 § ålägga
fastighetens ägare att vidtaga åtgärd som behövs för att lägenheten skall
uppnå sådan standard eller förbjuda att lägenheten användes för bo
stadsändamål (användningsförbud).
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
meddelar bestämmelser om vad som skall förstås med lägsta godtagbara standard.
3
§ Ansökan om åläggande att
vidtaga åtgärd som avses i 2 § första stycket eller om användningsförbud kan
riktas mot den för vilken lagfart senast är beviljad eUer sökt, även om denne
Innan ansökan Ingives har överlåtit fastigheten. Den till vilken fastigheten
sålunda överlåtits har i ärendet samma ställning som om överlåtelsen skett
under ärendets handläggning. Om tvist angående äganderätten är antecknad i
fastighetsboken, kan ansökan riktas mot den som Innehar fastigheten med
äganderättsanspråk.
4
§ I fråga om förfarandet vid
hyresnämnden i ärenden enligt denna lag finns bestämmelser i lagen (1973: 000)
om arrendenämnder och hyresnämnder.
Förutsättningar
för åläggande om åtgärder och för användningsförbud
5 §
Åläggande för fastighetsägare att vidtaga åtgärd som avses i 2 §
första stycket får meddelas, om fastigheten med hänsyn till kostnaden
för åtgärden kan beräknas ge skäligt ekonomiskt utbyte.
Prop.
1973: 22 113
6
§ Användningsförbud får
meddelas om fastigheten efter åtgärd som avses i 2 § första stycket kan
beräknas ej ge det utbyte som avses i 5 § eller om det kan antagas att
byggnadslov tUl åtgärden ej kommer att beviljas. Sådant förbud får dock
meddelas endast beträffande lägenhet som har betydande brister i förhållande
till lägsta godtagbara standard.
7
§ Har fastighetsägaren ålagts
att vidtaga åtgärd som avses i 2 § första stycket men beviljas ej byggnadslov
till åtgärden, är åläggandet förfaUet.
Verkan
av beslut i vissa fall m. m.
8 §
Åläggande eller användningsförbud enligt 2 § första stycket gäl
ler även mot ny ägare av fastigheten.
Första
stycket gäller ej vite som förelagts med stöd av denna lag.
9 §
I beslut varigenom fastighetsägare ålägges att vidtaga åtgärd som
avses i 2 § första stycket skaU bestämmas viss tid inom vilken åtgärden
skall ha vidtagits.
Föreligger särskilda skäl får hjTresnämnden efter
ansökan av fastighetsägaren förlänga tiden. Sådan ansökan skall göras före
utgången av den löpande tidsfristen.
I beslut om användningsförbud skall anges från
vilken tidpunkt förbudet gäller.
Antecluiing
i fastighetsboken m. m.
10
§ Beslut, varigenom
fastighetsägare ålägges att vidtaga åtgärd som avses 1 2 § första stycket eller
användningsförbud meddelas, skall genast sändas tUl Inskrivningsmyndigheten
för anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken. Beslut om åläggande att
vidtaga åtgärd skaU även sändas till länsarbetsnämnden och byggnadsnämnden.
11
§ När fastighetsägaren har
utfört de åtgärder som föreskrivits i beslutet, skall kommunen genast anmäla
det till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller
tomträttsboken.
Anmälan
enligt första stycket skall också göras om
1.
ansökan om byggnadslov
avslagits eller
2.
fastighet som avses med
användningsförbud rivits eller sådana förbättringsåtgärder vidtagits att
bostadslägenheterna inom fastigheten uppnår lägsta godtagbara standard.
12 §
Gör ej kommunen anmälan som avses I 11 §, får hyresnämnden
pä ansökan av fastighetsägaren besluta om sådan anmälan.
Vite,
tvångsförvaltning, inlösen m. m.
13 §
Åläggande eller användningsförbud enligt 2 § första stycket får
förenas med vite.
Hyresnämnden får utsätta nytt vite, om fastighet
som avses med åläggande eller användningsförbud övergår tiU ny ägare.
14 §
Utför fastighetsägaren ej de åtgärder som föreskrivits i hyres
nämndens beslut, får nämnden på ansökan av kommunen utsätta nytt
8
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 22
Prop.
1973:22 114
vite
eller besluta att fastigheten skall ställas under förvaltning enligt lagen
(1970: 246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet. Nämnden får därvid lämna
förvaltare tUlstånd enligt 6 § andra stycket i nämnda lag att utföra
åtgärderna.
Förelägger hyresnämnden nytt vite, skall bestämmas
ny tid inom vilken åtgärderna skall ha vidtagits.
Beslutar hyresnämnden om tvångsförvaltning, gäller
i den mån ej annat följer av denna lag bestämmelsema i lagen om
tvångsförvaltning av bostadsfastighet i tillämpliga delar.
15
§ Ansökan om tvångsförvaltning
skall göras inom två år frän utgången av den tid som bestämts enligt 9 §
eller, om ny tid bestämts enligt 14 § andra stycket, inom två år från utgången
av den nya tiden. Sker ej ansökan inom föreskriven tid, upptages den ej tiU
prövning.
16
§ Utför fastighetsägaren ej de
åtgärder som föreskrivits i hyresnämndens beslut och är förhåUandena sådana
att åtgärderna ej kan antagas komma att bil utförda under tvångsförvaltning,
får kommunen Inlösa fastigheten om åtgärderna ej avser arbeten av endast ringa
omfattning.
17
§ Talan om Inlösen skall väckas
vid fastighetsdomstolen senast inom två år från utgången av den tid som
bestämts enligt 9 § eUer, om ny tid bestämts enligt 14 § andra stycket, inom
två år från utgången av den nya tiden. Vackes ej talan mom denna tid, är rätten
tUl talan förlorad. I fråga om inlösen gäUer i övrigt expropriationslagen
(1972: 719) i tillämpliga delar, dock med undantag för 4 kap. 2 §. 4 kap. 3 §
expropriationslagen äger tiUämpning i fråga om värdeökning som ägt mm under
tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.
18
§ överträder fastighetsägare
användningsförbud, får hyresnämnden utsätta nytt vite.
Övriga
bestämmelser
19 §
Kommun får besiktiga fastighet i den mån det är nödvändigt för
art förbereda eUer utföra talan enligt denna lag.
Lämnas kommunen ej tUlfälle till besiktning som
avses i första stycket, får hyresnämnden förelägga fastighetsägaren att vid
vite hålla fastigheten tillgänglig för besUctnlng.
20
§ Talan om utdömande av vite
som förelagts med stöd av denna lag föres vid hyresnämnden av kommunen. Utdömt
vite får ej förvandlas.
21
§ Mot beslut i fråga som enligt
denna lag skaU prövas av hyresnämnd får talan föras genom besvär.
Mot hyresnämndens beslut i ärende angående åtgärd
eller användningsförbud som avses i 2 § första stycket eller i ärende enligt
12 § skaU besvär anföras hos Svea hovrätt. Mot annat beslut av nämnden skaU besvär
anföras hos den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.
Besvärshandlingen skaU mges till hovrätten eller,
om besvären skall prövas av fastighetsdomstolen, tUl denna inom tre veckor från
den dag beslutet meddelades. Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på
föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den avvisas.
Prop. 1973:22 115
22 §
I besvärsmål skall part kallas att muntligen höras, om ej sådant
hörande saknar betydelse för utredningen.
I fråga om handläggningen vid fastighetsdomstolen
av besvärsmål äger utöver första stycket 52 kap. 3 och 512 §§ rättegångsbalken
motsvarande tillämpning. Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället
fastighetsdomstolen.
23
§ Bifalles fastighetsägarens
talan i besvärsmål, kan kommunen åläggas att ersätta honom hans
rättegångskostnad. I övrigt svarar vardera parten för sin rättegångskostnad, i
den mån ej annat följer av 18 kap. 6 § rättegångsbalken.
24
§ Beträffande rättegången I
hovrätt i mål som fullföljs från hyresnämnd gäller, med de avvikelser som
följer av 2123 §§, i tillämpliga delar vad som är föreskrivet i
rättegångsbalken om tvistemål och om besvär.
Första stycket gäller i tillämpliga delar även
rättegången i högsta domstolen.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1974.
Bestämmelsen i 17 § om tUlämpningen av 4 kap. 3 §
expropriationslagen (1972: 719) gäller ej i fråga om värdeökning som ägt rum
före utgången av juni 1971.
2
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1970: 246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet
Härigenom förordnas, att 1 § lagen (1970: 246) om
tvångsförvaltning av bostadsfastighet skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
1 § Om ägare av fastighet, vUken innehåller
bostadslägenhet som är uthyrd av ägaren och ej utgör del av dennes egen
bostad, väsentligen försummar vården av fastigheten eller underlåter att
vidtaga uppenbart angelägna åtgärder för att bevara sundhet, ordning och skick
inom fastigheten och det finns anledning antaga att rättelse ej kommer att ske,
kan hyresnämnden ställa fastigheten under förvaltning enligt denna lag.
Fastighet, som äges av staten eller av kommun, kan ej ställas under
förvaltning.
Bestämmelsema i denna lag om fastighet äger, i fall
då bostadshus tillhör innehavare av inskriven tomträtt, motsvarande tUlämpning
på tomträtten. I fråga om bostadshus som eljest tillhör annan än ägaren av
marken gäller lagen i tUlämpliga delar. Såsom ägare av fastighet anses, när
omständighetema föranleder det, annan som innehar fastigheten.
Om möjlighet att ställa fastighet under
förvaltning i vissa fall finns bestämmelser i bostadssaneringslagen (1973:
000).
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1974, ' Omtryckt 1971: 544,
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 Förslag till
Lag om ändring i förköpslagen (1967: 868)
Härigenom förordnas att 1 och 3 §§ förköpslagen (1967:
868) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommun har förköpsrätt enUgt denna
lag vid försäljning omfattande sådan fast egendom som med hänsyn till den
framtida utvecklingen kräves för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande
anordning.
1 §
Kommun har förköpsrätt enligt denna
lag vid försäljning omfattande sådan fast egendom eller tomträtt i sådan
egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen kräves för tätbebyggelse
eller därmed sammanhängande anordning.
Vad i lagen sägs om fast egen dom
eller fastighet skall, om ej annat är föreskrivet, i tillämpliga delar gälla
även tomträtt. Vad som sägs om lagfart skall, när försäljning omfattar
tomträtt, i stället avse inskrivning av förvärv av tomträtt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förköpsrätt får ej utövas, om
1.
den sålda
fastigheten eller, när försäljning avser flera fastigheter, varje fastighet
har en ägovidd som understiger 3 000 kvadratmeter och ett värde som är lägre
än 200 000 kronor,
2.
staten är säljare,
3.
staten eller
landstingskommun är köpare,
4.
köparen är
säljarens make och ej heller om köparen eller, när makar förvärvar gemensamt,
endera av dem är säljarens eller också, om denne är gift, hans makes
avkomling, syskon eller syskons avkomling,
5.
när
försäljningen sker på exekutiv auktion,
6.
försäljningen
avser endast andel av fastighet samt köparen re-
' Senaste lydelse 1971: 892.
Förköpsrätt får ej utövas, om
1.
den sålda
fastigheten eller, när försäljning avser flera fastigheter, varje fastighet
har en ägovidd som understiger 3 000 kvadratmeter och ett värde som är lägre
än 200 000 kronor,
2.
staten är
säljare,
3.
staten eller
landstingskommun är köpare,
4.
köparen är
säljarens make och ej heller om köparen eller, när makar förvärvar gemensamt,
endera av dem är säljarens eller också, om denne är gift, hans makes
avkomling, syskon eller syskons avkomling,
5.
försäljningen
sker på exekutiv auktion,
6.
försäljningen
avser endast andel av fastighet samt köparen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen lydelse
redan
äger annan andel i fastigheten och denna andel förvärvats på annat sätt än
genom gåva.
Nuvarande
lydelse
dan
äger annan andel i fastigheten och denna andel förvärvats på annat sätt än
genom gåva.
Första stycket 1 äger motsvarande tiUämpning, om
försäljningen avser del av fastighet. Frågan huravida förköpsrätt får utövas
skall därvid bedömas som om köpet avsett den odelade fastigheten. Sökes lagfart
innan förköpsrätt utövas, bedömes frågan i stället med hänsyn till delen, om
denna är utbraten, eller, när försäljningen avser område av fastighet,
fastighetsbUdningsbeslut meddelats.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Som
värde gäUer taxeringsvärdet på fastigheten eller den taxeringsenhet, i
vUken fastigheten ingår, året före det år då försäljningen skedde. Sökes
lagfart innan förköpsrätt utövas, gäller i stället taxeringsvärdet året före
det år då lagfart sökes eller, om särskilt taxeringsvärde icke finns för det
året, det värde som lägges till gmnd för bestämmandet av stämpelskatten.
Som fastighets eller tomträtts värde gäller
taxeringsvärdet på fastigheten eller den taxeringsenhet, i vilken fastigheten
ingår, året före det år då försäljningen skedde. Sökes lagfart innan
förköps-rätt utövas, gäller i stället taxeringsvärdet året före det år då lagfart
sökes eller, om särskilt taxeringsvärde icke finns för det året, det värde som
lägges till grund för bestämmandet av stämpelskatten. Omfattar försäljningen
tomträtt och finns ej taxeringsvärde som nu sagts för fastigheten bestämmes
fastighetens värde på sätt som sägs i 8 § tredje och femte stycket
stämpelskatteförordningen (1964: 308).
Förköp
i strid med bestämmelserna i denna paragraf är utan verkan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Lagen
äger icke tillämpning på försäljning eller byte av tomträtt som skett före
ikraftträdandet.
Prop.
1973: 22 118
Utdrag
av protokoU, hållet i lagrådet den 27 mars 1973.
Närvarande:
justitierådet PETRÉN, regeringsrådet WIESLANDER, justitlerådet HOLMBERG,
justitierådet GÄRDE WIDEMAR.
Enligt lagrådet den 22 mars 1973 tUUiandakommet
utdrag av protokollet över Inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 9 febmari 1973, har Kungl. Maj:t förordnat att lagrådets utlåtande
skall Inhämtas över upprättade förslag tUl
1.
bostadssaneringslag,
2.
lag om ändring i lagen (1970:
246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet,
3.
lag om ändring i förköpslagen
(1967: 868).
Förslagen,
som finns bilagda detta protokoll, har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Lars Uno Didon. Förslagen föranleder följande yttranden:
Förslaget
till bostadssaneringslag
Lagrådet:
Under
lagstiftningsärendets behandling i departementet har beslutanderätten
beträffande upprastningsåläggande och användningsförbud flyttats från kommunen
tUl hyresnämnd. Detta har också medfört annan fullföljdsordning. Den gjorda
omläggningen är från rättssäkerhetssynpunkt tUlfredsställande. Förslaget i
denna del har emellertid ej varit föremål för remissbehandling och den
belysning av skilda spörsmål som erhåUes genom en sådan saknas följaktiigen.
Vid sin granskning har lagrådet funnit att otydligheter föreUgger på åtskUliga
punkter samt att andra frågor, som bör regleras, helt förbigåtts. Detta gäller
även spörsmål som ej direkt sammanhänger med förfarandet. Även i redaktionellt
hänseende har lagrådet furmit åtskilliga jämkningar påkallade eller önskvärda.
För
att ge en bättre överblick över vad lagrådets förslag innebär fogas till
föreliggande yttrande en bilaga upptagande bostadssaneruigs-lagen med den
lydelse lagrådet förordar. De avvikelser som denna företer från det
remitterade förslaget och som ej direkt beröres av lagrådets uttalanden vid de
särskilda bestämmelserna är av redaktionell natur.
1
§ Lagrådet:
Bestämningen i förevarande paragrafs första stycke
av lagens tlll-lämpningsområde överensstämmer med motsvarande
bestämmelser i
Prop.
1973: 22 119
TvL.
De två lagarnas inriktning är dock ej helt densamma. Så avser TvL att
säkerställa att de hyresgäster som finns i en fastighet kommer i åtnjutande av
de förmåner som följer med fastighetsägarens skyldighet att bevara sundhet,
ordning och skick inom fastigheten. Förevarande lag avser att till gagn för
nuvarande och framtida hyresgäster få till stånd en standardhöjning av
fastigheten. Med hänsyn härtill framstår det som tveksamt huruvida kravet
enligt det remitterade förslaget att bostadslägenhet i fastigheten "är
uthyrd" helt svarar mot vad som åsyftas. Skulle t. ex. en fastighet av en
eller annan anledning vara outhyrd faller den sålunda ej under lagen, även om
den normalt är uthyrd för bostadsändamål. När det gäller flerfamUjshus är en sådan
situation visserligen ytterst ovanlig. Men när fråga är om enfamiljshus kommer
saken i ett annat läge. Fastighetsägaren kan på grand av sitt arbete för några
år bo på annan ort och hyr då ut sin fastighet för att, när han återkommer,
ånyo bosätta sig i den. Det synes knappast vara tanken med förslaget att en
sådan fastighet skall kunna tvångsvis upprustas. Om däremot ett byggnadsföretag
äger ett antal enfamiljshus som användes för uthyrning, avses tydligen att
lagen skall gälla dem. Vad sålunda får anses vara förslagets innebörd skulle
enligt lagrådets mening bättre komma till uttryck om kravet angives vara att
det på fastigheten skaU finnas bostadslägenhet "som fastighetens ägare
regelmässigt uthyr". Härmed uteslutes också den med förslagets ordalydelse
i och för sig förenliga läsarten att, sedan åläggande att upprusta fastigheten
givits och fastigheten därför utrymts, lagen ej längre skulle vara tiUämplig på
fastigheten. Å andra sidan blir med den nu förordade formuleringen lagen mot
vad som torde gälla enligt förslaget tUl-lämplig på fastigheten även om den
skulle vara outhyrd när fråga om åläggande eller förbud prövas.
Då enligt förslaget enfamiljshusen medtagits utan
inskränkning kommer lagen att omfatta också uthyrning för fritidsändamål. Av
rerrusspro-tokollet framgår ej humvida avsikten ar att kräva att alla de
lokaler som uthyres för t. ex. kortare sommarvistelser, stundom nog så avlägset
belägna, uppmstas till vad som åsyftas med lägsta godtagbara standard,
formuleringen lagen mot vad som torde gälla enligt förslaget tUl-att avse
fastighet med bostadslägenheter som regelmässigt uthyrs för annat ändamål än
fritidsändamål.
Någon
närmare bestämning av vad som avses med bostadslägenhet lämnas ej i
remissprotokollet. Med hänsyn till sambandet med uthyrning får antagas att den
i 12 kap. 1 § tredje stycket JB givna beskrivningen skall gälla även vid
tillämpning av denna lag. Såsom fastighet torde vara att anse sådan enhet som
skall upptagas i fastighetsregister.
Lagen skall enligt andra stycket i förevarande
paragraf ej gälla fastighet som tillhör staten eller kommun. Beträffande den
situation
Prop. 1973: 22 120
som
uppkommer, om staten eller kommun förvärvar fastighet sedan förfarande inletts
enligt lagen, uttalar departementschefen, att det "naturligtvis"
åligger staten eller kommunen att ställa sig till efterrättelse vad
hyresnämnden kan ha beslutat beträffande fastigheten. Att sådan skyldighet
åvilar staten eller kommunen kan emeUertid icke utläsas av det föreslagna
stadgandet. Avfattningen torde snarast leda till att hyresnämndens beslut i den
föreliggande situationen är förfallet, och annat kan ej heller anses följa av
8 § i förslaget. Avses att den angivna skyldigheten skall inträda, varmed torde
följa skyldighet att underkasta sig bestämmelsema om vite och
tvångsförvaltning, synes en uttrycklig bestämmelse vara erforderlig. Enligt
lagrådets mening kan dock ifrågasättas, om en sådan bestämmelse bör meddelas.
De skäl som anförts för att fastigheter som tUlhör staten eller kommun skall
vara undantagna från den nu föreslagna lagen synes kunna åberopas för att
bestämmelserna i lagen ej heller skall gäUa fastighet som staten eller kommun förvärvar
sedan hyresnämnden meddelat beslut enligt lagen.
Ålägges staten eller kommun skyldighet att ställa
sig hyresnämndens beslut till efterrättelse, torde bestämmelsema i förslagets
11 och 12 §§ bli tillämpliga utan särskild föreskrift; andra punkten i
förevarande paragrafs andra stycke kan då utgå. Godtages däremot vad lagrådet
förordat, torde föreskrift böra meddelas om anteckning i fastighets-boken eller
tomträttsboken. Stadgande härom torde kunna upptagas i ett andra stycke i 10 §.
Den i första punkten i förevarande paragrafs andra stycke upptagna bestämmelsen
torde därvid kunna upptagas som en andra punkt i paragrafens första stycke.
Det är fullt i sin ordning att lagstiftningen skall
gälla även byggnad på mark som är upplåten med tomträtt. Byggnaden utgör då
tillbehör till tomträtten. Tomträtten och därigenom byggnaden kan genom inteckning
utnyttjas som kreditunderlag. Anteckning om åläggande att upprasta byggnaden
kan tUl upplysning för spekulant på tomträtten göras i fastighetsbokens upplägg
för tomträtten.
När fråga är om fall då eljest byggnad tillhör
nyttjanderättshavare så torde vara fallet främst vid bostads- och
anläggningsarrenden föreligger ingen bindning mellan byggnaden och
nyttjanderätten. Byggnaden är lös egendom tillhörig nyttjanderättshavaren.
Bortsett från företagsinteckning torde någon reell möjlighet att utnyttja
byggnaden som kreditunderlag knappast finnas. Anteckning om åläggande till upplysning
för spekulanter kan ej ske. Med hänsyn härtill avviker förhållandena, när det
gäller nu åsyftade byggnader, så mycket från dem för fast egendom att de för
sådan egendom avpassade reglema ej omedelbart kan utan olägenhet tillämpas på
nyttjanderättshavarens byggnader.
Prop. 1973: 22 121
De
byggnader varom här är fråga torde endast ytterst säUan vara sådana
uthyrningsfastigheter som i främsta rammet avses med lagstiftningen. Vid nu
angivna förhållanden talar enligt lagrådets mening övervägande skäl för att
lämna de byggnader som nu åsyftas utanför lagstiftningen.
När fråga är om tomträtt har förutsättningen för
lagens tillämplighet angivits vara att tomträttshavaren äger
"bostadshus". Vad därmed förstås angives ej. Tillämplighet synes
emellertid böra föreligga om en bostadslägenhet i en byggnad, oavsett dennas
karaktär, ej uppfyller kraven på godtagbar standard, t. ex. en vaktmästarbostad
i en fabriks-eller kontorsbyggnad. Ordet "bostadshus" synes därför
böra utbytas mot uttrycket "byggnad".
Enligt sista punkten i tredje stycket skall såsom
ägare av fastighet anses annan som innehar fastigheten, när omständighetema
föranleder det. I remlssprotokollet anges som exempel dä regeln skulle vara
till-lämplig det fall att på grund av testamente någon lyfter fastighetens
avkastning med skyldighet att ombesörja skötsel och underhåll. Att beakta är
emellertid att vid lagens tillämpning ej är fråga om skötsel och underhåll utan
om en kapitalinvestering. Genom de åtgärder som skall vidtagas höjes
fastighetens värde och det är då naturligt att kostnaden härför skall bäras av
den som tillgodoförs värdet, nämligen ägaren. Finansiering av
upprustningskostnaden torde mycket ofta komma att ske genom att fastigheten
utnyttjas som kreditunderlag. Ägaren, som erhåller fastighetens värdeökning,
bör då också svara för den ökade inteckningsbelastnlngen. En annan sak är att
nyttjanderättshavaren, som får åtnjuta avkastningen av det ökade värdet, som
regel bör gentemot fastighetsägaren svara för förräntningen av den gjorda
investeringen. Anmärkas må att situationen enligt TvL är en annan än här.
Enligt TvL är nämligen i första hand fråga om att tillse att In-täktema kommer
fastigheten och därmed hyresgästerna i behörig omfattning till godo och då kan
det vara naturligt att erforderliga åtgärder riktas mot den som åtnjuter
avkastningen. På grund av det anförda förordar lagrådet att sista punkten i
tredje stycket får utgå.
2§
Lagrådet:
I förevarande paragraf upptages den centrala
bestämmelsen om vad som skall gälla i materiellt hänseende I fråga om
bostadslägenhets skick eller, med det uttryckssätt lagen använder, vad som
skall vara den lägsta godtagbara standarden för en lägenhet. Lagtexten ger
emellertid Intet besked på denna punkt. Enligt lagen uppdrages det åt Kungl.
Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att utfärda bestämmelser
om vad som skall förstås med lägsta godtagbara standard. Detta innebär att det
helt lagts i Kungl. Maj:ts hand att bestämma lagens innehåll på denna punkt.
Prop.
1973: 22 122
Av departementschefens uttalanden framgår vilka
utrustningsdetaljer som normalt bör krävas för att en lägenhet skall anses
vara av den angivna standarden. Emellertid framgår också att kraven måste bedömas
nyanserat. Så synes avsikten vara att lägenhetens standard ej enbart är att
bedöma med hänsyn till förefinUigheten av de antydda utrastningsdetaljema utan
att därvid även sådana omständigheter som exempelvis husets skick och dess
närmaste omgivning skall inverka. Standardkraven måste därför enligt
departementschefen utformas med beaktande av en helhetsbedömning och alltså ej
göras alltför bindande i detalj.
Angivna
omständigheter gör att det kan möta vissa svårigheter att i den sammandragna
form en lagtext kräver beskriva vad som åsyftas och att det är lättare att
angiva normerna genom bestämmelser utfärdade i administrativ ordning. Även med
beaktande härav kan det emellertid enligt lagrådets mening ej anses
tillfredsställande att lagen på en så central punkt som det här gäller icke
upptager något om vad den avses innebära. Enligt lagrådets mening är det därför
påkallat att lagen upptager vissa grundläggande regler om vad som normalt
kräves för att lägsta godtagbara standard skall anses föreligga. Vidare bör av
lagen framgå att, såsom departementschefen synes avse, avsaknad av en eller
annan utrastningsdetalj ej under alla omständigheter gör att lägenheten är
under godtagbar standard. Brist i en utrustningsdetalj bör sålunda kunna
kompenseras av att lägenheten eller dess närmaste omgivning i annat hänseende
är särskilt attraktiv. Hinder bör ej möta att Kungl Maj:t eller myndighet som
Kungl. Maj:t bestämmer inom en av lagen sålunda uppdragen ram utfärdar närmare
bestämmelser i ämnet.
EnUgt vad som stadgas i förevarande paragraf samt 5
och 6 §§ "får" hyresnämnd på ansökan av kommun meddela åläggande om
upprustning av fastighet eller användningsförbud. Huruvida förslagets innebörd
är, att nämnden, när i paragraferna angivna förutsättningar är för handen,
också "skall" meddela åläggande eller användningsförbud framgår ej
klart av remissen.
I flera sammanhang framhåller departementschefen,
såsom lagrådet redan antytt, att hänsyn skall tagas till skilda synpunkter vid
saneringsverksamheten.
När det gäller att fastställa lägsta godtagbara
standard måste, uttalas det, saneringsbehovet bedömas nyanserat. Lägenhetens
funktion, husets skick och dess närmaste omgivning bör jämte
utrastningsstan-darden ingå i en helhetsbedömning av lägenhetema, huset och den
yttre miljön. I prop. 1973: 21, till vilken hänvisas, sägs att den omständigheten,
att modemiseringen i viss omfattning bör kunna avpassas efter de boendes
intresse, har betydelse också för utformningen av vissa
Prop.
1973: 22 123
standardkrav.
Av vad nu återgivits synes framgå att utrymme avses skola finnas för skUda
uppfattningar, humvida i visst fall lägenhet har denna standard, och att därför
avgörandet om vad som är lägsta godtagbara standard kommer att ligga hos
hyresnämnden.
Vid avgörandet i visst fall humvida ett hus som ej
håller lägsta godtagbara standard bör rustas upp eller rivas måste, uttalar
departementschefen, vid sidan av de byggnadstekniska och ekonomiska förutsättningarna
beaktas en rad andra faktorer, såsom plantekniska och kulturhistoriska synpunkter,
andra miljösynpunkter i vidsträcktaste bemärkelse samt
bostadsförsörjningssynpunkter och allmänna fastighetsekonomiska synpunkter.
Det framhålles vidare, att en omständighet att beakta är de boendes intresse.
Det erinras om uttalanden i prop. 1973: 21 enligt vilka det finns skäl att
beakta hyresgästernas intressen, bl. a. när det gäller att bedöma eventuella
önskemål från fastighetsägaren att göra avkall på en allmänt tillämpad lägsta
standard och när det gäller att bedöma om användningsförbud skall meddelas. Det
sägs också, att frågan om ersättningsbostäder bör vara löst, när frågan om användningsförbud
skall prövas.
Att hänsyn skall tagas till intressen av det slag
som nu nämnts vid prövningen inför hyresnämnden framgår ej av den föreslagna
lydelsen av nu berörda paragrafer. Av åtskUliga uttalanden, som betonar kommunens
ansvar för saneringsverksamheten, torde få dragas slutsatsen att, vilket också
lagtexten närmast ger vid handen, hyresnämnden på kommunens ansökan
"skall" meddela beslut så snart de i 5 och 6 §§ angivna
förutsättningarna är för handen. De uttalanden om beaktande av skilda
synpunkter som nyss återgivits är då att uppfatta såsom riktlinjer för
kommunemas överväganden. Det betyder att hyresnämnden, om t. ex. de boende
anser att kommunen i sin ansökan icke till-räckUgt beaktat deras intressen,
icke har möjlighet att taga hänsyn härtill. En annan sak är att en hyresgäst
åtminstone när fråga är om användningsförbud, vilket medför att
hyreskontraktet förfaller äger inställa sig inför nämnden och framföra sina
synpunkter samt kan föra talan mot hyresnämndens beslut. För att hyresgästen
skall ha framgång i sak torde dock krävas, att de förutsättningar lagen
uppställer för ett bifall till kommunens talan ej föreligger.
Regeringsrådet
Wieslander och justitierådet Holmberg:
I ytterligare ett avseende är förslagets innebörd
beträffande omfattningen av hyresnämndens prövning ej fullt klar. Enligt
förevarande paragraf skall upprastningsåläggande avse vidtagande av åtgärd som
behövs för att lägenhet skall uppnå lägsta godtagbara standard. Det kan tänkas
föreligga faU, då byggnadstekniska hinder finns mot en fullständig upprastrung
till vad lägsta godtagbara standard i allmänhet kräver men t. ex.
kulturhistoriska synpunkter talar för att huset be-
Prop. 1973: 22 124
varas.
I vissa fall torde en sådan helhetsbedömning, som enligt departementschefens
uttalande skall ske, kunna leda till att lägsta godtagbara standard nås även
genom en begränsad upprustning. Även om så icke skulle vara faUet, synes det
rimligt att kommunen skall kunna begränsa sitt yrkande tiU att avse endast
vissa åtgärder. Hyresnämnden skulle då icke behöva avslå ansökningen utan kunna
meddela åläggande för fastighetsägaren att vidtaga viss eUer vissa åtgärder
trots att lägsta godtagbara standard därmed icke uppnås, givetvis dock endast
om de ekonomiska föratsättningarna föreligger. Är detta förslagets ståndpunkt,
uppkommer frågan, om hyresnämnden på fastighetsägarens begäran kan meddela ett
begränsat åläggande om åtgärder, när ekonomiska förutsättningar för fullständig
upprastning ej föreligger. För fastighetsägaren kan finnas Intresse av att ett
sådant åläggande meddelas, när kommunen framställt alternativt yrkande om användningsförbud.
Rent faktiskt kan en fastighetsägare genom en begränsad upprustning förebygga
ett användningsförbud, om nämligen lägenhetema efter upprustning icke längre
kan anses ha betydande brister i förhållande tUl lägsta godtagbara standard.
EnUgt
vår mening ger den föreslagna lagtexten närmast vid handen, att hyresnämnden
icke, vare sig på kommunens eller fastighetsägarens begäran, kan meddela
åläggande om begränsad upprastning. Om annat ej stadgas torde få anses, att
hyresnämndens beslut skall avse åläggande om upprustning till lägsta godtagbara
standard eller användningsförbud. Finns ej förutsättningar för sådant beslut,
skall kommunens ansökning avslås.
Justitieråden
Petrén och Gärde Widemar:
Vad
angår frågan om möjlighet att meddela åläggande om begränsad upprustning är
att beakta att frågan om upprustning liksom användningsförbud enligt det
remitterade förslaget helt beror av initiativ frän kommunens sida. Med hänsyn
härtill får det anses att trots lagtextens utformning hinder ej föreligger för
kommunen att inskränka sin begäran om upprustning att avse någon eller några av
de utrustningsdetaljer som brister. Däremot kan knappast antagas att
fastighetsägaren skulle ha en rätt att mot kommunens bestridande få
upprastningsåläg-gandet begränsat tUl vissa av bristema.
Lagrådet:
Ett upprastningsåläggande kan föranleda att
fastighetsägaren säger upp sina hyresgäster för att kunna genomföra
upprustningen, medan hyresgästerna påfordrar att få sitta kvar under åberopande
av sitt besittningsskydd. Departementschefen berör spörsmålet utan att dock
taga någon ställning till hur 12 kap. 46 § 4 JB i ett sådant läge är att
tUlämpa. Frågan måste självfallet bedömas efter omständigheterna i
Prop.
1973: 22 125
det
särskilda fallet. Emellertid synes rimligt att om hyresgästens kvar-sittande
Innebär nämnvärd olägenhet för ombyggnaden det måste krävas mycket starka skäl
för att hyresförhållandets upphörande skall anses obilligt mot hyresgästen. En
annan sak är att, såsom departementschefen rekommenderar, kommunen bör förfara
så, att situationer som den antydda ej behöver uppkomma.
Meddelas
användningsförbud kommer enligt 12 kap. 16 § JB gällande hyresavtal att
förfalla. Därmed inträder skyldighet för hyresgästen att avflytta men det är
tänkbart att denne likväl kvarsitter. Enligt departementschefen medför
användningsförbudet skyldighet för fastighetsägaren att aktivt verka för att
lägenheten blir utrymd. Man kan vara tveksam huruvida fastighetsägaren har att
utan uttryckligt stadgande i lagen taga på sig den kostnad och otrevnad det
innebär att få till stånd en vräkning. Med lagförslagets uppbyggnad att
åtgärder riktas endast mot fastighetsägaren och att kommunen därför ej har
möjlighet påkalla vräkning torde emellertid skyldighet i angivet hänseende
få anses Inbegripet under användningsförbudet. Underlätenhet att ombesörja
vräkning kommer då att kunna föranleda att vite utdömes.
I formellt hänseende vill lagrådet föreslå att
beteckningen upprustningsåläggande införs i lagtexten. Den kan när så är
lämpligt användas i efterföljande stadganden varigenom dessa blir
lättillgängUgare.
På
sätt förordas vid 14 § bör upptagas en särskild regel om att hyresnämnd när
fastighet redan står under tvångsförvaltning enligt 1970 års lag i ämnet i
stället för att meddela upprastningsåläggande skall föreskriva att i
förvaltningen skall ingå att vidtaga de upprustningsåtgärder som hyresnämnden
föreskriver. Därjämte torde upptagas en regel av innehåll att vad i lagen sägs
om upprastningsåläggande skall äga motsvarande tillämpning på sådan föreskrift.
Därmed blir klart att t. ex. reglerna i 10 § om anteckning i fastighetsbok och
i 16 § om lösningsrätt för kommunen gäller även när föreskrift meddelats. Att
bestämmelserna om vite ej är tillämpliga ligger i sakens natur.
Vid bifall till vad lagrådet förordat vid 3 och 4
§§ blir paragraf numret 3 ledigt. De i det föregående förordade bestämmelserna
om innebörden i begreppet lägsta godtagbara standard synes lämpligen kunna
upptagas i 3 §.
3
och 4 §§
Lagrådet:
För förfarandet vid hyresnämnd gäller, om ej
särskilda bestämmelser meddelats, reglerna i förvaltningslagen. Denna upptager
ingen reglering av vad som skall gälla när det objekt som avses med förfarandet
under detta överlåtes från en som intager partsställning till någon som står
utanför förfarandet. Med hänsyn tiU nu angivna förhåUanden erfordras
Prop.
1973: 22 126
en
särskUd bestämmelse för att de regler i RB som givits för den situationen att
det varom tvistas överlåtes med säkerhet skall bil tillämpUga vid hyresnämnden.
Då den av departementschefen tänkta ordningen synes i sak lämplig, bör andra
punkten i 3 § utbytas mot en regel av innehåll, att om fastighet överlåtes
sedan ansökan gjorts eller om fall som i första punkten avses är för handen,
rättegångsbalkens bestämmelser om verkan av att det varom tvistas överlåtes
skall äga motsvarande till-lämpning.
De I 3 § upptagna reglema gäller detaljer i
förfarandet. Enligt 4 § skall bestämmelserna i lagen om arrendenämnder och
hyresnämnder gälla beträffande förfarandet i ärenden enligt förevarande lag.
Bestämmelsen i 4 § är primär i förhållande till stadgandena i 3 §. Regeln i 4
§ borde därför rätteUgen upptagas först. Med hänsyn tUl arten av reglema i 3 §
får emeUertid deras rätta placering anses vara i hyresnämndslagen. Lagrådet
förordar därför, att stadgandena i det remitterade förslagets 3 § utgår ur
förevarande lag och att därmed avsedda frågor behandlas i samband med de
föratskickade ändringarna i hyresnämndslagen, som icke underställts lagrådet.
5§
Justitieråden
Petrén och Holmberg:
Föratsättning för åläggande att vidtaga viss åtgärd
är enligt förevarande paragraf att fastigheten med hänsyn till kostnaden för
åtgärden kan beräknas ge skäligt ekonomiskt utbyte. Innebörden härav kan trots
de uttalanden departementschefen gör i ämnet ej anses helt klar. Vid bedömandet
av om fastigheten efter åtgärden kommer att lämna skäligt ekonomiskt utbyte är
att taga i betraktande fastighetens värde före åtgärden. Härom säger
departementschefen endast att detta värde självfallet skall anses belastat av
de krav på upprustning som kan ställas med stöd av lagen. Riktigheten härav
efter det att förevarande lag trätt i kraft kan ej bestridas. Emellertid
innebär detta att genom lagens ikraftträdande lägges på det äldre
fastighetsbestånd varom här är fråga en belastrung som kan vara nog så
betydande. Belastningens åläggande kan antagas korruna att påverka
fastigheternas marknadsvärde. VUken förändring som inträder kan vara vanskUgt
att angiva. En äldre fastighet av låg standard kan för dagen giva en god avkastning;
fastighetens ålder och låga standard medför ofta att sådan avkastning dock på
grand av olika marknadsmässiga skäl ej kan påräknas under alltför lång tid.
Marknadsvärdet får då redan på grund av marknadsförhållandena antagas vara
relativt lågt. Den genom lagstiftningens införande stadgade, på lagen grandade
belastningen genom skyldigheten att upprusta eller ej använda fastigheten för
bostadsändamål torde då ej i högre grad inverka på marknadsvärdet. Är däremot
omständighetema sådana, att den avkastning som nu utgår kan trots
Prop. 1973: 22 127
fastighetens
låga standard påräknas för längre tid, får antagas att den genom lagens
ikraftträdande ålagda belastningen ofta kommer att sänka fastighetens värde.
Av departementschefens uttalanden synes vidare
framgå, att om avkastningen enligt bruksvärdesreglema förslår till förräntning
av upprustningskostnaden, fastighetsägaren bör vara skyldig vidtaga upprastningen.
Departementschefen synes alltså ej ställa kravet att fastighetens värde före
upprastnmgen skaU ens till någon del kunna förräntas för att
upprastnlngsskyldighet skall föreligga. Skulle däremot, trots de gjorda
uttalandena, avsikten vara att förräntning skall kunna ske även av det värde
fastigheten representerade före upprustningen, är att beakta, att med detta
värde i allt fall åsyftas endast det värde som erhålles med hänsyn tagen tUl
den belastning den lagstadgade upp-rastningsskyldigheten innefattar,
Föratsättning för upprastning kan däremot tydligen aldrig vara att även det
värde som kan ha bortiallit vid lagstiftnmgens ikraftträdande skall komma i
betralctande.
Utan att vi anser oss böra taga stäUning i sak vill
vi framhålla som önskvärt, att innebörden i kravet på att fastigheten efter
upprustningen kan beräknas ge skäligt ekonomiskt utbyte under
lagstiftningsärendets fortsatta behandling blir bättre klarlagd än hittills.
Regeringsrådet
Wieslander och justitierådet Gärde Widemar:
Föratsättning för att fastighetsägaren skall kunna
åläggas att rusta upp en lägenhet är enUgt förevarande paragraf att fastigheten
med hänsyn tUl kostnaden för åtgärden kan beräknas ge skäligt ekonomiskt
utbyte. Departementschefen har i den allmänna motiveringen utvecklat vad som
skall avses med skäligt ekonomiskt utbyte. Innebörden härav förefaller oss inte
vara helt otvetydig såvitt avser det värde som skall tillmätas fastigheten före
upprastningen. Av departementschefens uttalande om de ekonomiska
föratsättningarna för en upprastning torde dock, oaktat dess något oklara
utformning, framgå att avsikten är att förräntning skall kimna ske även av
fastighetens värde före upprastningen, varvid skaU beaktas att detta värde är
belastat med de krav som en önskvärd upprastning innefattar. När
departementschefen talar om att uppskattningen av brakshyrans storlek efter
upprustningen ger till resultat att upprastningskostnaderna kan förräntas Inom
ramen för blivande hyra får han anses avse att mom deima ram också skall rymmas
en skälig förräntning av fastighetens värde före upprastningen, beräknat på
sätt nyss angivits. Det får I det enskUda fallet ankomma på hyresnämnden att
med stöd av den utredning partema förebringar utifrån nu angivna
utgångspunkter och vad departementschefen i övrigt anfört bedöma om de
ekonomiska fömtsättningama för en upprustning föreligger, innan ett
upprustningsåläggande meddelas.
Prop.
1973: 22 128
Lagrådet:
I anslutning till förevarande paragraf må tillika
beröras ett uttalande av departementschefen att vid tillämpning av
bruksvärdesreglema då hyran efter uppmstningen skall uppskattas rimlig hänsyn
kan tagas till att upprustningen skett efter åläggande eiUigt förevarande lag.
Med den utformning 12 kap. 48 § JB har kan enligt lagrådets mening den
omständigheten att upprastning skett efter sådant åläggande ej föranleda att
braksvärdeshyran bestämmes på annat sätt än eljest. Det framstår också som
tydligt att hyran bör bestämmas enligt samma grander för en fastighet som
ägaren upprustat efter överenskommelse med kommunen som för en fastighet som
sanerats efter åläggande enligt förevarande lag.
6§.
Lagrådet:
Användningsförbud skall enligt förslaget kunna
meddelas, förutom av ekonomiska skäl, om det kan antagas att byggnadslov till
upprustningsåtgärd ej kommer att beviljas. Meningen är att kommunen under sin
handläggning av ett uppmstningsärende skall inhämta yttrande frän
byggnadsnämnden i byggnadslovsfrågan.
Departementschefen har anfört, att det är uppenbart
att upprustning Inte kan bli aktuell om nämnden förklarar att byggnadslov inte
kommer att beviljas och att detta i regel torde komma att Inträffa endast när
fastigheten är belägen inom område där nybyggnadsförbud råder och nämnden
finner att upprustningen är att jämställa med nybyggnad.
Visserligen är såsom departementschefen vidare
anfört förhållandet det att anordnande av värmeledning eller vattenklosett
eller andra hygieniska förbättringar i befintlig byggnad inte skall anses som
nybyggnad under förutsättning att byggnaden, även om sådan anordning inte
skulle tillåtas, måste antagas stå kvar under längre tid. Emellertid kan det
inträffa att kravet på uppmstningsåtgärder blir så omfattande att nybyggnad
måste anses föreUgga. Så kan bli fallet om förutom hygieniska förbättringar
anordningar för matlagning och elförsörjning samt för tUlgång tUl tvättstuga
och förråd kräves och de medför så omfattande ändringar på byggnadens utförande
att nybyggnad föreUgger.
Även om dessa fall inte blir så vanliga kan
emellertid den samlade effekten av nybyggnadsförbud och användningsförbud bli
mycket kännbar för fastighetsägaren. Nybyggnadsförbud enligt byggnadslagstiftningen
kan förekomma i många oUka situationer. Ett fall som Inte är ovanligt är att
nybyggnadsförbudet beror på att detaljplan skall fastställas eller ändras.
Sådana nybyggnadsförbud kan bestå imder mycket
Prop.
1973: 22 129
lång tid och kan i sig själva vara till meo för
fastighetsägarens möjligheter att utnyttja sin fastighet.
Byggnadslagstiftningen utgår från att fastighetsägaren, då nybyggnadsförbud
råder, skall kunna fortsätta att begagna sin fastighet i befintligt skick. Om
fastighetens standard för bostadsändamål inte är tillfredsställande, kan
fastighetsägaren, även om han är beredd att vidtaga upprastningsåtgärder och
har ekonomisk möjlighet därtiU, på grund av nybyggnadsförbudet inte vidtaga
dessa åtgärder och kan dessutom bli förhindrad att nyttja fastigheten till
följd av ett användningsförbud som grundar sig just på nybyggnadsförbudet.
I många fall kan troligen sådana
konsekvenser undvikas genom att dispens meddelas från nybyggnadsförbudet. Det
torde enligt lagrådets mening få ankomma på kommunen att vid handläggningen av
upprast-ningsärende medverka till att befogade dispenser meddelas av byggnadsnämnden
eller söks hos länsstyrelse eller Kungl. Maj:t.
V§ Lagrådet:
I förevarande paragraf stadgas att
upprastningsåläggande i visst fall är förfallet. Några bestämmelser som i
övrigt reglerar när ett åläggande eller ett användningsförbud upphör att gälla
innehåller förslaget icke. De i 11 § upptagna bestämmelserna om anmälan tlU Inskrivningsmyndigheten
för viss anteckning angående åläggande eller förbud bygger uppenbarligen på
uppfattningen att åläggandet eller användningsförbudet upphört i där angivna
fall. Att ett användningsförbud är förfallet när huset rivits och den utdömda
lägenheten ej finns kvar är tydligt. Tänkbart är, att sedan ett
användningsförbud meddelats, fastighetsägaren likväl upprustar fastigheten så
att den svarar mot lägsta godtagbara standard. I sådant fall måste
uppenbarligen möjlighet finnas att få användningsförbudet ur världen. Har sådan
upprastning skett som avses med ett meddelat åläggande, får anses ligga i
sakens natur att åläggandet ej vidare skall ha någon verkan.
Med hänsyn till att enUgt 10 §
anteckning skall göras i fastighetsboken om meddelade upprastningsålägganden
och användningsförbud måste någon ordning finnas, enligt vilken sådan
anteckning förlorar verkan när anledning ej längie finns att upprätthålla
åläggandet eller förbudet. Å andra sidan erfordras något slag av kontroll av
att läget verkligen är sådant att åläggandet respektive förbudet i
fortsättningen är obehövligt.
Av 11 § framgår att denna kontroll
I första hand skall ankomma på kommunen. Detta är enligt lagrådets mening också
väl förenUgt med den StäUning som enligt lagförslaget tillkommer kommunen. Det
kan emeUertid ifrågasättas om icke kommunens handlingsfrihet bör sträcka sig
ännu något längre och att konununen bör ha befogenhet att, all-
9 Riksdagen 1973.1 saml. Nr 22
Prop.
1973: 22 130
deles
oavsett hur det i sak förhåller sig, förklara att den ej påfordrar att åtgärd
som avses med upprustningsåläggande vidtages eller att användningsförbud skall
iakttagas. Efter en sådan förklaring bör åläggandet resp. förbudet vara förfallet.
I
det remitterade förslaget har, såsom framgår av det förut anförda,
bestämmelserna, som visar att åläggande eller förbud upphört, givits
väsentligen i 11 § såsom regler om när anmälan skall göras för anteckning i
fastighetsbok. EnUgt lagrådets mening är lämpligare att i förevarande paragraf
upptaga fylligare regler om den gmndläggande frågan när åläggande resp. förbud
upphör att gälla. Föreskrifterna om anmälan till inskrivningsmyndigheten bör
därefter anknyta till dessa regler.
Under
hänvisning till vad sålunda anförts förordar lagrådet att i förevarande
paragraf upptages bestämmelser dels i enlighet med det remitterade förslaget
om att upprastningsåläggande förfaller om byggnadslov ej beviljas för åtgärd
som avses med åläggandet, dels om att upprastningsåläggande eller
användningsförbud förfaller om byggnad, vari finns lägenhet som avses därmed,
rivits, dels om att användningsförbud är förfallet om sådan åtgärd vidtagits
att lägenhet, som avses med förbudet, uppnår lägsta godtagbara standard.
Häratöver bör meddelas den i det föregående förordade bestämmelsen om
befogenhet för kommunen att beträffande upprustningsåläggande och användningsförbud
göra viss förklaring med verkan att åläggandet eller förbudet är förfallet.
I
anslutning till vad nu anförts vill lagrådet ifrågasätta om icke en omprövning
av hyresnämnds beslut enligt 5 och 6 §§ bör kunna ske i några fall. Ett sådant
fall föreligger, om en byggnad, beträffande vilken upprustningsåläggande
meddelats, skadats t. ex. genom brand eller sprängning så att en upprastning
Icke längre är ekonomiskt genomförbar. I något fall kan tänkas att
förhållandena i annat avseende utvecklat sig annorlunda än vad som förutsatts
vid hyresnämndens beslut och att en fullständig upprastning icke bör framtvmgas.
Det ankommer på kommunen att se till att hyresnämndens beslut iakttages och att
vid behov ansöka om tvångsåtgärder. Såsom framgår av vad förut anförts torde
någon förpliktelse emellertid icke finnas för kommunen att vara verksam i fall,
då enligt kommunens mening anledning att genomdriva den beslutade
saneringsåtgärden icke längre föreligger. Med den kommunen enligt lagrådets
förslag tUlagda befogenheten att meddela förklaring angående åläggande eller
förbud med verkan att det förfaller föreligger vidsträckt möjlighet att få icke
längre påkallade ålägganden och förbud ur världen. Föreligger delade meningar
mellan kommunen och fastighetsägaren huravida, trots inträdd ändring av
förhållandena, fömtsättningama för åläggandet eUer förbudet föreligger, torde
en omprövning i realiteten vara möjlig när kommunen påyrkar tvångsåt-
Prop. 1973:22 131
gärd såsom vite eUer tvångsförvaltning. Med hänsyn till
vad nu anförts synes en bestämmelse om rätt till omprövning kunna undvaras.
8§ Lagrådet:
I förslagets aUmänna motivering uttalar departementschefen
att upprustningsåläggande och användningsförbud i princip skall vara knutna
till fastigheten såsom sådan och icke tUl fastighetens ägare. I enlighet härmed
upptar första stycket i förevarande paragraf en bestämmelse att sådant
åläggande och förbud skall gälla även mot ny ägare till fastigheten.
När upprustningsåläggandet eller användningsförbudet
övergår på den nye ägaren upphör det helt naturligt att gälla mot den förre ägaren.
Vitesföreläggande som i samband med åläggandet eller förbudet utfärdats mot den
förre ägaren upphör också automatiskt att gälla mot denne i samband med att
förpliktelsen bortfallit. Detta står i överens-stärrunelse med vad som allmänt
gäller om vitesförelägganden. Vad angår utformningen av förevarande stycke
avviker den från ordalydelsen av motsvarande bestämmelse i TvL. Utformningen
bör enligt lagrådets mening jämkas till överensstämmelse med denna.
I 13 § första stycket återfinns regeln att
vitesföreläggande kan meddelas i samband med upprustningsåläggande eller
användningsförbud och i andra stycket stadgas att nytt vite kan sättas ut mot
ny ägare till fastigheten. Sådant föreläggande bestämmes av hyresnämnden och,
även om det inte utsägs direkt, synes härför böra fordras framställning från
kommunen.
Den i förevarande paragrafs andra stycke upptagna regeln,
som innebär att vitesföreläggande meddelat mot en fastighetsägare ej gäller
mot ny ägare, har sådant samband med 13 § att den lämpligen bör inarbetas i
denna.
10 §.
Lagrådet:
Godtages vad lagrådet förordat vid
1 § andra stycket, bör i förevarande paragraf införas ett andra stycke med
bestämmelser i det hänseende som där angivits.
11 §
Lagrådet:
Under hänvisning till vad som anförts vid 7 § förordas,
att i förevarande paragraf måtte stadgas, att när åtgärd som avses med upprastningsåläggande
vidtagits eller när enligt 7 § åläggande eller användningsförbud förfallit,
kommunen genast skall aiunäla det till inskrivningsmyndigheten för anteckning
i fastighetsboken eller tomträttsboken.
Prop. 1973: 22 132
12 §
Lagrådet:
Syftet med bestämmelsen i
förevarande paragraf torde komma till klarare uttryck om det stadgas, att om
kommunen ej gör anmälan som avses i 11 §, hyresnämnden skall på begäran av
fastighetsägaren göra sådan anmälan.
13 §
Lagrådet:
Bestämmelsen bör jämkas i enlighet
med vad lagrådet förordat vid 8§.
Det ligger i sakens natur att föreläggande vid vite att
något fullgöra måste angiva den tid inom vilken åtgärden skall ha vidtagits.
När vite skall riktas mot ny ägare, kan så kort tid återstå av den i åläggandet
enligt 9 § utsatta tiden att det är omöjligt för nye ägaren att medhinna
arbetet mom samma tid. Utan särskilt stadgande i lag måste hyresnämnd äga att i
en sådan situation bestämma ny tid.
14 §
Lagrådet:
Enligt förslaget skall tvångsförvaltning kunna anordnas om
fastighetsägare inte utför åtgärd som föreskrivits i upprustningsåläggande.
Tanken är att bestämmelsema I TvL skall tUlämpas. Beslutar hyresnämnd efter
ansökan av kommun att ställa fastigheten under sådan förvaltning därför att
upprastningsåtgärder ej vidtagits, kommer förvaltningen att omfatta även
åtgärder enUgt nämnda lag. Redan i beslutet om tvångsförvaltning skall
förvaltaren kunna lämnas tillstånd att företaga upprustningsåtgärder och att
taga upp nödvändiga lån för dessa samt vid behov ansöka om inteckning i
fastigheten. Vad nu sagts skulle komma till tydligare uttryck om paragrafen
med de justeringar som föranleds av vad lagrådet tidigare anfört utformades
pä sätt framgår av bilagan. Därvid bör tillfogas ett stadgande som ger kommunen
samma befogenhet som enligt 13 § TvL tUlkommer hälsovårdsnämnden m. fl.
Det är tänkbart att en fastighet, som bör upprastas, redan
när frågan därom väckes står under förvaltning enligt TvL eller att den, sedan
upprastningsåläggande meddelats, ställes under sådan förvaltning. Förevarande
lagförslag innehåUer ingen reglermg av de spörsmål som därvid kan uppkomma. FaU
av denna art torde visserligen få antagas bli ytterst fåtaliga och det kunde
därför ifrågasättas att lämna dem oreglerade. Oklarheten om vad som skall anses
gälla blir emellertid då betänkligt stor.
Står fastigheten när fråga om upprastning blir aktuell under
tvångs-
Prop.
1973: 22 133
förvaltning,
synes väl, det oaktat, rätten att tala för fastigheten i upprustningsfrågan
tUlkomma fastighetsägaren. Men det synes uteslutet att rikta ett
upprastningsåläggande som kan förenas med vite mot honom; genom
tvångsförvaltningen saknar han nämligen den rådighet över fastigheten som är
nödvändig för att genomföra en upprustning. Å andra sidan synes förvaltarens
uppdrag som regleras av TvL ej omfatta genomförandet av en upprustning.
Redan på grund härav synes det icke kunna komma i fråga att rikta
upprustningsåläggande mot honom; f. ö. synes det över huvud taget ej förenligt
med den ställning som tillkommer förvaltaren att rikta ett åläggande,
eventuellt förenat med vite, mot honom. Lösningen av föreliggande spörsmål
synes lämpligen vara att hyresnämnden i stället för att meddela ett upprastningsåläggande
föreskriver att i förvaltningen skall ingå att vidtaga de upprustningsåtgärder
som hyresnämnden föreskriver. Härför erfordras en särskild regel, vilken bör
placeras i 2 §.
Skulle
åter tvångsförvaltning enligt TvL komma tUI stånd sedan upprustningsåläggande
meddelats, medför förvaltningen att fastighetsägaren ej längre så disponerar
över fastigheten att han kan genomföra upp-rastningsåtgärderna. Å andra sidan
finns intet skäl varför ej upprustningen ändock bör komma tiU stånd.
Förvaltarens på förordnande enligt TvL grandade uppdrag omfattar emellertid ej
upprustningsåtgärderna. Spörsmålet synes kunna lösas på det sättet, att vid
förordnande om tvångsförvaltning enligt TvL i förvaltningen skall ingå att
vidtaga de åtgärder som avses med åläggandet. Erforderlig bestämmelse härom kan
lämpligen inarbetas i den i förevarande paragraf upptagna regeln om innebörden
av beslut om tvångsförvaltning enligt denna lag.
På sätt lagrådet angivit vid 13 § måste i ett
föreläggande vid vite att fullgöra något angivas den tid inom vilken åtgärden
skall ha vidtagits. Den i andra stycket av förevarande paragraf upptagna
regeln om att ny tid skall bestämmas vid utsättande av nytt vite kan därför
utgå.
15
och 17 §§ Lagrådet:
Vad
lagrådet vid 13 och 14 §§ anfört i fråga om bestämmande av tid vid utsättande
av vite föranleder att förevarande paragrafer i redaktionellt hänseende bör
jämkas.
20
§ Lagrådet:
EnUgt förslaget kommer det att vila pä kommunen att
se till att de beslut hyresnämnden meddelat enligt förevarande lag efterleves.
Om kommunen anser att ett genomdrivande av beslut om upprustning eller
Prop.
1973: 22 134
användningsförbud
ej längre är påkallat, kan kommunen avstå från att begära att tvångsåtgärder
vidtages.
En ny prövning av beslut om uppmstnmg eller
användningsförbud kan komma att få göras i fall då kommunen ansöker om
tvångsåtgärder. Hyresnämnden torde I ärenden om utsättande av nytt vite eller
om tvångsförvaltning om fastighetsägarens invändningar föranleder det icke
kunna undgå att pröva om förutsättningarna för beslutet alltjämt föreligger.
En sådan prövning torde även få göras av fastighetsdomstolen i mål om inlösen.
Förslaget upptager icke några särskilda
bestämmelser angående prövningen av talan om utdömande av vite. Även i sädana
mål torde därför de rättsliga föratsättningarna för det grundläggande beslutet
kunna komma under bedömande och även nya omständigheter beaktas.
Enligt förslaget skall talan om utdömande av vite
föras hos hyresnänmd. För att låta samma myndighet som ålägger vitet pröva
utdömandet talar, att det föreligger ett nära samband mellan ett utdömande av
vite och valet av åtgärd när nämndens beslut ej efterleves. Med den ordning
för prövning och fullföljd av talan I mål om utdömande av vite som föreslås
finns ej anledning tUl erinran mot förslaget i denna del. Emellertid torde
paragrafen böra i formellt hänseende jämkas på sätt framgår av bilagan.
21,
22 och 24 §§. Lagrådet:
I avbidan på resultatet av den beslutade
utredningen om överprövningen av hyresnämnds avgöranden har för ärendena om
upphistnings-åläggande och användningsförbud såsom ett provisorium skapats den
nya och, om man bortser från mål med vattenrättslig anknytning, unika
full-följdsordnlngen att besvär från samtliga hyresnämnder skall föras i Svea
hovrätt. Genom utredningen synes man främst avse att uppnå att prövningsinstansen
för hyressättningsärenden och ärenden enligt bl. a. förevarande lag skall bli
densamma, att organisationerna på hyresmarknaden skall medverka i
prövningsinstansen, att prövningsinstansen skall ha hyrespolitisk överblick,
att en enhetlig praxis skapas samt att antalet instanser begränsas till två.
Den nu föreslagna lösningen medför väl att man får, utom en begränsning av
antalet instanser, en gemensam prövningsinstans för hela riket. Det sistnämnda
talar för att enhetlighet i praxis kan ernås. Däremot synes hovrätten mindre
än fastighetsdomstolen svara mot de önskemål i övrigt som skall gälla för
överprövningsinstansen. Så saknar hovrätten närmare kontakt med
hyressättningsfrågoma och måste antagas mindre än fastighetsdomstolen ha
kännedom om de lokala förhållanden på hyresmarknaden som kan vara av betydelse.
Hovrättens förbindelse med hyresmarknadens parter är i vart fall ej större än
fastighetsdomstolens. Bärande skäl att som ett provisorium tiUskapa
Prop.
1973: 22 135
en
speciell fullföljdsordning för nu diskuterade ärenden kan ej anses ha
förebragts. Otvivelaktigt lämpligare är att intUl dess en ny, mera generell
fullföljdsordning skapats, även för dessa ärenden tUlämpa den ordning som nu I
princip gäller för andra likartade ärenden och då närmast dem enligt TvL.
Utöver
de nu anförda mer aUmänna skälen för att gängse fullföljdsordning skall gälla
även i ärendena om upprustningsåläggande och användningsförbud kan åberopas de
komplikationer som det remitterade förslaget medför. Enligt vad som uttalas i
motiven avses ärenden om utsättande av vite och om tvångsförvaltning skola
fullföljas tUl fastighetsdomstolen. Av lagtexten framgår ej att annan ordning
skall gälla om vite utsattes redan då upprustningsåläggande beslutes. Detta
innebär att i ett sådant fall talan mot själva åläggandet skall föras i Svea
hovrätt medan vitesföreläggandet skall överprövas i fastighetsdomstolen. Om
åter vitesföreläggande eller tvångsförvaltning yrkas i ett fristående ärende
samt fastighetsägaren som invändning åberopar omständighet som i sak Innebär
att själva upprustningsåläggandet får omprövas, måste alla de sålunda
föreliggande frågoma bedömas av fastighetsdomstolen, ehuru denna enligt det
remitterade förslaget rätteligen ej skall befatta sig med frågan huravida
förutsättningar för upprastning föreligger.
Lagrådet
förordar därför att i alla slag av ärenden talan mot hyresnämndens beslut
enligt förevarande lag skall fullföljas hos fastighetsdomstol och därifrån
till hovrätt och högsta domstolen. En lösning efter denna linje föranleder att
andra stycket första punkten i 21 § i det remitterade förslaget får utgå.
Vidare saknas anledning att upptaga reglerna i 24 § om förfarandet i hovrätt
och högsta domstolen; utan särskilt stadgande blir nämligen reglerna i RB
tillämpUga beträffande fullföljd från fastighetsdomstol.
Med en ordning med fullföljd av samtiiga mål till
fastighetsdomstol bör regeln i 22 § första stycket gälla endast
fastighetsdomstolen. I högre instans bör vanliga regler gälla beträffande
muntligt hörande av part.
Föreskrifterna
i 21 och 22 §§ bör häratöver undergå vissa jämkningar av redaktionell natur på
sätt framgår av bUagan tUl detta protokoll. Därvid torde i överensstämmelse med
vad som föreslås i proposition 1973: 30 jämväl upptagas bestämmelse att om
besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in tUl hyresnämnden,
besvären ändå skall upptagas tUl prövning.
Skulle emellertid det remitterade förslaget med
Svea hovrätt som full-följdsinstans i vissa frågor vidhållas, är en formell
omarbetning av förevarande paragrafer påkallad.
Så synes 21 § kunna givas följande lydelse:
"Mot beslut i fråga som enligt denna lag skall prövas av hyresnämnd föres
talan genom besvär, om beslutet avser fråga om upprustningsåläggande eller
användnings-
Prop.
1973: 22 136
förbud
eller åtgärd enligt 12 §, hos Svea hovrätt och eljest hos den fastighetsdomstol
inom vars område fastigheten är belägen.
Besvärshandlingen skall inges till hovrätten eller,
om talan skall fullföljas hos fastighetsdomstolen, till denna inom tre veckor
från den dag beslutet meddelades. Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på
föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den avvisas. Har besvärshandlingen
före besvärstidens utgång kommit in till hyresnämnden, skall besvären ändå
upptagas tUl prövnmg."
Vad angår 22 § bör dess första stycke gälla endast
den instans som är närmast över hyresnämnden. I en än högre instans bör vanliga
regler gälla beträffande muntligt hörande av part. Stadgandena i andra stycket
i det remitterade förslaget avser förfarandet vid fastighetsdomstol. Den 1 24
§ första stycket upptagna regeln om förfarandet i hovrätten är i vart fall ej
påkallad för aimat fall än då Svea hovrätt är direkt överinstans till
hyresnämnden. Regelns rätta placering skulle då vara som tredje stycke i 22 §.
Med hänsyn tUl innehållet i 21 § RP får emellertid regeln Uksom den givna
bestämmelsen i 24 § om högsta domstolen anses obehövlig. Dessa bör därför
utgå. Med beaktande av det anförda skulle 22 § kunna givas följande lydelse:
"I besvärsmål vid fastighetsdomstol samt i Svea hovrätt, när talan från
hyresnämnd fullföljes direkt till hovrätten, skall part kallas att muntligen
höras, om ej sådant hörande saknar betydelse för utredningen.
I fråga om handläggningen vid fastighetsdomstolen
av besvärsmål äger utöver första stycket 52 kap. 3 och 512 §§ rättegångsbalken
motsvarande tiUämpning. Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället
fastighetsdomstolen."
Av
skäl som förat anförts bör 24 § helt utgå.
Förslaget
till lag om ändring i lagen (1970: 246) om tvångsförvaltning av
bostadsfastighet.
Lagrådet:
Lagrådet förordar att det föreslagna tillägget tUl
1 § redaktionellt jämkas och får följande lydelse: "Om möjUghet att i
visst fall ställa fastighet under förvaltning enligt denna lag finns
bestämmelser i bostadssaneringslagen (1973: 000)."
Förslaget
till lag om ändring i förköpslagen (1967: 868)
Lagrådet:
1§
Den föreslagna ändringen i paragrafens första
stycke avser att uttrycka att förköp skall kunna utövas även vid överlåtelse av
tomträtt. Detta skulle komma tUl tydUgare uttryck om i stället till nuvarande
första
Prop. 1973: 22 137
stycket
fogades en ny mening av innehåll att förköpsrätt föreligger även vid
försäljning av tomträtt i sådan egendom, dvs. sådan fast egendom som avses i
styckets första punkt.
3§
För att I fråga om värdegränsen likformighet skall
uppnås mellan förköp av fast egendom och av tomträtt har departementschefen uttalat
att som tomträttens värde bör gälla taxeringsvärdet på den fastighet i vilken
tomträtten är upplåten, dvs. såväl mark- som byggnadsvärde. Med hänsyn tUl att
fastighet i vilken finns tomträtt enligt stadgad praxis taxeras som om marken
och byggnaden var i samma ägares hand behövs inte någon ändring i regeln i
paragrafens tredje stycke för att uppnå det angivna syftet. Den föreslagna
ändringen i stycket är dessutom onödig med hänsyn till innehållet i det
föreslagna andra stycket till 1 §. Vad angår det fall att taxeringsvärde inte
finns behövs däremot, för att tillgodose vad departementschefen åsyftar, att
förevarande paragrafs tredje stycke kompletteras. Denna komplettering måste
emellertid för att få avsedd verkan ges det innehållet, att om försäljningen
omfattar tomträtt och taxeringsvärde som nu sagts dvs. i bestämmelserna tidigare
i tredje stycket ej finns, värdet bestämmes tUl det belopp som skolat ligga
till grund för bestämmande av stämpelskatt vid en överlåtelse som omfattat utom
tomträtten även äganderätten till fastigheten.
Övergångsbestämmelsen
Det torde saknas anledning att icke utforma
övergångsbestämmelsen på samma sätt som vid lagens tillkomst. Vad som då sades
om verkan av andelsförvärv genom gåva före ikraftträdandet bör ges motsvarande
tillämpning i förevarande fall.
Ur
protokollet: Ingrid Hellström
10
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 22
Prop.
1973: 22 138
Bilaga Bostadssaneringslag Inledande bestämmelser
1 §
Denna lag äger tiUämpning på fastighet på vUken finns bostads
lägenhet som fastighetens ägare regelmässigt uthyr för annat ändamål
än fritidsändamål och som ej utgör del av hans egen bostad. Lagen
gäller dock ej fastighet som tUlhör staten eller kommun.
När byggnad tillhör Innehavare av inskriven
tomträtt, äger bestämmelserna i denna lag motsvarande tillämpning på
tomträtten.
2 §
Har bostadslägenhet ej den lägsta standard som kan godtagas,
får hyresnämnd på ansökan av kommunen och under förutsättning
som anges i 5 eller 6 § ålägga fastighetens ägare att vidtaga åtgärd
som behövs för att lägenheten skall uppnå sådan standard (upprustnings
åläggande) eller förbjuda att lägenheten användes för bostadsändamål
(användningsförbud).
Står fastigheten under förvaltning enligt lagen
(1970: 246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet, skall hyresnämnden, i
stället för att meddela upprustningsåläggande, föreskriva att i förvaltningen
skall ingå att vidtaga de upprustningsåtgärder som hyresnämnden föreskriver.
Vad i lagen sägs om upprustningsåläggande skall äga motsvarande tillämpning på
sådan föreskrift.
3
§ För att bostadslägenhet skall
anses ha lägsta godtagbara standard kräves att den har anordningar för kontinuerlig
uppvärmning, för kontinuerlig tillgång till varmt och kallt vatten, för
avlopp, för personlig hygien, såsom toalett, tvättställ och badkar eller dusch,
för matlagning och för försörjning med elektrisk ström ävensom att det finns
förrädsutrymme och tillgång tUl tvättstuga. Utan hinder av att lägenhet i
något eller några hänseenden ej uppfyller nu angivna krav, kan den anses ha
lägsta godtagbara standard, om särskilda skäl föreligger därtill. Närmare
bestämmelser om lägsta godtagbara standard meddelas av Konungen eUer myndighet
som Konungen bestämmer.
4
§ I fråga om förfarandet vid
hyresnämnden i ärenden enligt denna lag finns bestämmelser i lagen (1973: 000)
om arrendenämnder och hyresnämnder.
Förutsättningar
för upprustningsåläggande och användningsförbud
5
§ Upprastningsåläggande får
meddelas, om fastigheten med hänsyn till kostnaden för därmed avsedd åtgärd
kan beräknas ge skäligt ekonomiskt utbyte.
6
§ Användningsförbud får
meddelas, om fastigheten efter åtgärd som avses i 2 § kan beräknas ej ge det
utbyte som avses i 5 § eller om det kan antagas att byggnadslov till åtgärden
ej kommer att bevUjas. Sådant förbud får dock meddelas endast beträffande
lägenhet som har betydande brister i förhållande till lägsta godtagbara
standard.
Prop.
1973:22 139
7
§ Har upprustningsåläggande meddelats men bevUjas ej byggnadslov för åtgärd som
avses därmed, är åläggandet förfallet.
Har byggnad, vari finns lägenhet som avses med
upprustningsåläggande eller användningsförbud, rivits, är åläggandet eller
förbudet förfallet.
Har sådan åtgärd vidtagits att lägenhet, som avses
med användningsförbud, uppnår lägsta godtagbara standard, är förbudet
förfallet.
Om i annat fall kommunen förklarar, att den ej
påfordrar att åtgärd, som avses med upprastningsåläggande, vidtages eller att
användningsförbud skall iakttagas, är åläggandet eller förbudet förfallet.
Verkan
av beslut I vissa fall m. m,
8
§ Har upprustningsåläggande
eller användningsförbud meddelats och övergår fastigheten till ny ägare, gäller
åläggandet eller förbudet mot denne.
9
§ I upprastningsåläggande skall
bestämmas viss tid inom vilken åtgärd som avses med åläggandet skall ha
vidtagits.
Föreligger särskilda skäl, får hyresnämnden på ansökan
av fastighetsägaren förlänga tiden. Sådan ansökan skall göras före utgången av
den löpande tidsfristen.
I
användningsförbud skall anges från vilken tidpunkt förbudet gäUer.
Anteckning
i fastighetsboken m. m.
10 §
Besked om meddelat upprustningsåläggande och användnings
förbud skall hyresnämnden genast sända tUl inskrivningsmyndigheten
för anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken. Besked om upp
rustningsåläggande skall sändas även till länsarbetsnämnden och bygg
nadsnämnden.
Har staten eller kommun förvärvat fastighet på
vilken finns lägenhet som avses med upprustningsåläggande eller
användningsförbud, skall på anmälan av staten eller kommunen göras anteckning i
fastighetsboken eller tomträttsboken att åläggandet eller förbudet förfallit.
11
§ När åtgärd som avses med
upprustningsåläggande vidtagits eller när enligt 7 § åläggande eller
användningsförbud förfallit, skall kommunen genast anmäla det tUl
inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken.
12
§ Gör ej kommunen anmälan som
avses i 11 §, skall hyresnämnden på begäran av fastighetsägaren göra sådan
anmälan.
Vite,
tvångsförvaltning, inlösen m. m.
13
§ Upprastningsåläggande och användningsförbud får förenas med vite.
I
fall som avses I 8 § gäller utsatt vite ej mot den nye ägaren, men hyresnämnden
får utsätta vite för denne.
Prop.
1973: 22 140
14
§ Utför fastighetsägaren ej
åtgärd som föreskrivits i upprustningsåläggande, får hyresnämnden på ansökan
av kommunen, i stället för att utsätta vite, besluta att stäUa fastigheten
under förvaltning enligt lagen (1970: 246) om tvångsförvaltning av
bostadsfastighet. Meddelas sådant beslut eller ställes eljest fastighet, som
berörs av upprustningsåläggande, under förvaltning enligt nämnda lag, ingår i
förvaltningen att utföra de med åläggandet avsedda åtgärderna. Därvid skall
bestämmelserna i nämnda lag äga motsvarande tillämpning, dock att hyresnämnden
redan vid förordnandet om tvångsförvaltning äger tillåta förvaltaren att
upptaga län och ansöka om intecknuig och att befogenhet enligt 13 § samma lag
skaU tillkomma även kommunen.
15
§ Ansökan om tvångsförvaltning
skall göras inom två år frän utgången av den tid som bestämts i
upprustningsåläggandet eller, om ny tid bestämts vid utsättande av vite eller
eljest, från utgången av denna tid. Ansökan, som ej sker inom föreskriven tid,
upptages ej tUl prövning.
16
§ Utför fastighetsägaren ej
åtgärd som föreskrivits i upprustningsåläggande och är förhåUandena sådana att
åtgärden kan antagas ej komma att bli utförd under tvångsförvaltning, får
kommunen lösa fastigheten, om ej åtgärden avser arbete av endast ringa
omfattning.
17
§ Talan om inlösen skall väckas
vid fastighetsdomstolen senast inom två år från utgången av den tid som
bestämts i upprustningsåläggandet eller, om ny tid bestämts vid utsättande av
vite eller eljest, från utgången av denna tid. Väckes ej talan inom föreskriven
tid, är rätten tUl talan förlorad. I fråga om inlösen gäller i övrigt expropriationslagen
(1972: 719) i tillämpUga delar, dock med undantag för 4 kap. 2 §.
Bestämm.elserna i 4 kap. 3 § expropriationslagen äger tillämpning i fråga om
värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes
vid domstol.
18
§ Överträder fastighetsägare
användningsförbud, får hyresnämnden utsätta nytt vite.
Övriga
bestämmelser
19 §
Kommunen får besiktiga fastighet i den mån det är nödvändigt
för att förbereda eUer utföra talan enligt denna lag.
Lämnas kommunen ej tillfälle till besiktning som
avses i första stycket, får hyresnämnden förelägga fastighetsägaren att vid
vite hålla fastigheten tillgänglig för besiktning.
20
§ Fråga om uttagande av vite
som förelagts med stöd av denna lag prövas av hyresnämnden på yrkande av
kommunen. Vite får ej förvandlas.
21
§ Mot beslut i fråga som enligt
denna lag skall prövas av hyresnämnd föres talan genom besvär hos den
fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.
Besvärshandlingen
skall inges till fastighetsdomstolen Inom tre veckor
Prop.
1973:22 141
från
den dag beslutet meddelades. Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på
föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den avvisas av fastighetsdomstolen.
Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till hyresnämnden,
skall besvären ändå upptagas till prövning.
22
§ Vid fastighetsdomstolen skall
part kallas att muntligen höras, om ej sådant hörande saknar betydelse för
utredningen. I övrigt äger i fråga om handläggningen vid fastighetsdomstolen 52
kap. 3 och 5 12 §§ rättegångsbalken motsvarande tUlämpning. Bestämmelse som avser
hovrätt gäller därvid i stället fastighetsdomstolen.
23
§ Bifalles fastighetsägarens
talan i besvärsmål, kan kommunen åläggas att ersätta honom hans
rättegångskostnad. I övrigt svarar vardera parten för sin rättegångskostnad, i
den mån ej annat följer av 18 kap. 6 § rättegångsbalken.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1974.
Bestämmelsen
i 17 § om tillämpningen av 4 kap. 3 § expropriationslagen (1972: 719) gäUer ej
i fråga om värdeökning som ägt ram före utgången av juni 1971.
Prop.
1973: 22 142
Utdrag
av protokoliet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 30 mars 1973,
Närvarande:
Statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST,
ASPLING, LUNDKVIST, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM,
CARLSSON, FELDT.
Chefen för Inrikesdepartementet, statsrådet
Holmqvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter på
nytt fråga om bostadssaneringslag m. m. och anför.
Lagrådets
yttrande
Lagrådet har den 27 mars 1973 avgett yttrande över
de den 9 febmari 1973 till lagrådet remitterade förslagen till
1.
bostadssaneringslag,
2.
lag om ändruig i lagen (1970:
246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet,
3.
lag om ändring i förköpslagen
(1967: 868).
Beträffande de olika pmiktema i lagrådets yttrande
vUl jag anföra följande.
Beträffande bestämningen av BSL:s tiUämpningsområde
i 7 första stycket torde det av såväl prop. 1973:21 som remissprotokollet
framgå att de förslag som i detta sammanhang läggs fram syftar till att få till
stånd sanering av det lägenhetsbestånd som reguljärt används som permanenta
bostäder. Att några åtgärder skulle vidtas t. ex. i fråga om beståndet av
fritidshus är inte avsett. Jag har därför inget att erinra mot att denna
begränsning av tUlämpningsområdet som lagrådet åsyftar kommer tUl direkt
uttryck i lagtexten. Jag kan också ansluta mig till de ändringar lagrådet i
övrigt föreslår beträffande första stycket.
Av det remitterade lagförslaget och vad jag i
övrigt har anfört i remissprotokollet torde framgå att bestämmelserna i BSL
inte skall vara tilllämpliga när fastighet tillhör staten eller kommun och att
några tvångsåtgärder inte skall kunna tUlgripas i ett sådant fall. Mitt
uttalande i remissprotokollet att det åligger staten eller kommun att vid
förvärv av fastighet ställa sig till efterrättelse vad hyresnämnden kan ha
beslutat beträffande fastigheten skall ses endast som ett uttryck för det
ansvar för saneringsverksamhetens genomförande som ligger på staten och kommunerna.
Jag kan med detta uttalande biträda vad lagrådet förordar i anslutning till 1 §
andra stycket.
Prop.
1973: 22 143
Vad Jagrådet anför till stöd för att 1 § tredje
stycket andra punkten i det remitterade lagförslaget bör utgå finner jag inte
övertygande. Bestämmelsen bör således bibehållas. Som lagrådet föreslår bÖr
emellertid "bostadshus" i tredje stycket bytas ut mot
"byggnad". Jag biträder förslaget att sista punkten i tredje stycket
utgår.
Lagrådet
diskuterar ingående innehållet i 2 i det remitterade lagförslaget och
framhåller bl. a. att det inte kan anses tillfredsställande att BSL inte
innehåUer något om vad som skall avses med lägsta godtagbara standard utan att
det helt har lagts i Kungl. Maj:ts hand att bestämma lagens Innehåll på denna
punkt. Jag kan så till vida dela denna uppfattning som att det i och för sig
är ett önskemål att lagtexten klart anger förutsättningarna för beslut enligt
lagen. Ä andra sidan är det, som jag har utvecklat både i prop. 1973: 21 och i
remissprotokollet, nödvändigt att med hänsyn till de mycket skiftande
förhåUandena i de enskilda saneringsfallen lämna ett betydande utrymme för
nyanserade bedömningar av upprastningsfrågoma. Detta synsätt präglar det
remitterade förslaget tUl handläggning av frågorna och kommer till uttryck
särskilt i att tyngdpunkten i handläggningen ligger på överläggningar mellan
kommunen och fastighetsägaren om en lösning som beaktar omständighetema I det
särskilda fallet. Även i de fall då sådana överläggningar inte leder fram till
överenskommelse om upprustningen och kommunen begär upprustningsåläggande är
det naturligt att vad som har förekommit vid över-läggnlngama utgör ett
grundmaterial för prövningen av upprustnings-frågan. Vad jag nu har anfört ger
vid handen att en definition i lagen av vad som avses med lägsta godtagbara
standard en definition som med nödvändighet måste bli formaliserad och
kortfattad inte kan ge ett adekvat uttryck för den i stor utsträckning
kasuistiska prövning som det blir fråga om. Jag kan av dessa skäl inte ansluta
mig tiU lagrådets uppfattning på denna punkt.
I
remissprotokollet (s. 63 och 64) framhålls att en rad faktorer måste beaktas,
bl. a. plantekniska, innan ställning tas i frågan om upprustning bör komma till
stånd. Som torde framgå av remissprotokollet ankommer det pä kommunen att göra
denna första bedömning. Vad angår hyresnämndens prövning ligger det i sakens
natur att nämnden måste ta hänsyn till vad utredningen i ärendet innehåller och
beakta om faktiska hinder mot upprustning finns. Det kan t. ex. inte komma i
fråga att utfärda åläggande om upprustning, om utredningen skulle visa att
byggnadslov inte kan påräknas. Finns inga sådana faktiska hinder och föreligger
de ekonomiska förutsättningarna för upprustning skall nämnden meddela åläggande
härom. Sådant åläggande skall som lagtexten också torde utvisa avse
upprustning tUl lägsta godtagbara standard. Som framgår av vad jag nyss har
anfört om lägsta godtagbara standard kan hyresnämnden vid sin prövning komma till
en annan slutsats än
Prop. 1973: 22 144
kommunen
i frågan vilken lägsta standard som är godtagbar med hänsyn till förhållandena
i det särskilda fallet.
Lagrådet tar i samband med behandlingen av 14 § upp
frågan om särskilda bestämmelser bl. a. för det fall att fastighet står under
tvångsförvaltning, när upprustningsfrågan prövas, och föreslår att 2 §
kompletteras med regler härom. Som jag närmare kommer att anföra vid 14 § har
jag inget att erinra mot en sådan komplettering. Jag kan också biträda
lagrådets förslag att beteckningen upprastningsåläggande införs i lagtexten.
ErUigt lagrådets mening bör reglema i3 § flyttas
till lagen om arrendenämnder och hyresnämnder. Reglema är visserligen som
lagrådet påpekar av processuell natur, men enligt min mening är de så specieUt
inriktade på handläggningen av saneringsärenden att de bör tas in i BSL. Jag
biträder alltså inte lagrådets förslag i detta avseende.
I remissprotokollet har jag uttalat bl. a. att de
regler som enligt rättegångsbalken gäller vid överlåtelse av tvisteföremälet
utan olägenhet torde kunna tiUämpas också i hyresnämnden vid handläggning av
ärenden enligt BSL. För att dessa regler med säkerhet skall bli tillämpliga
vid hyresnämnden anser lagrådet att en särskild bestämmelse bör införas om att
rättegångsbalkens regler om verkan av att det varom tvistas överläts skall äga
motsvarande tillämpning. Jag har inget att erinra häremot men anser att i en
sådan bestämmelse bör tas in också rättegångsbalkens bestämmelser om tredje
mans deltagande i rättegång.
Jag finner det inte påkallat att ändra den inbördes
ordningen mellan 3 och 4 §§ i remissprotokollet.
I anledning av vad lagrådets ledamöter anför i
anslutning till 5 § rörande kravet på att fastigheten efter upprustningen kan
berälcnas ge skäligt ekonomiskt utbyte vill jag framhålla att innebörden i
detta krav som också framhålls i remissprotokollet är att avkastningen
efter upprustningen måste antas kunna förränta kostnaderna för åtgärderna. Kan
sådan förräntning icke uppnäs, skall något upprustningsåläggande inte kunna
meddelas. I allmänhet kommer avkastningen att mer än väl täcka
upprustningskostnaderna. Att ett överskott sålunda I regel kan antas uppkomma
är ett uttryck för att fastigheten har ett värde före upprastningen även med
hänsyn tagen till den belastning som den lagstadgade upprustningsskyldigheten
innebär.
I remissprotokollet har jag framhållit att rimlig
hänsyn vid tillämpningen av bruksvärdereglerna kan tas till att upprustningen
har skett efter åläggande enligt BSL. I anledning av vad lagrådet anför i fråga
om detta uttalande viU jag erinra om att uttalandet har gjorts mot bakgrund av
mitt antagande att upprustningskostnaderna, med hänsyn till att en nyanserad
bedömning skall ske av standardkraven, regelmässigt torde kunna förräntas inom
ramen för bUvande hyra. BSL syftar tUl att åstadkomma en lägsta godtagbar
standard, i sista hand genom åläggande om
Prop.
1973: 22 145
upprustning.
Inom ramen för bruksvärdeprövningen kan enligt min mening rimlig hänsyn tas
till angelägenheten av att skapa ekonomiska förutsättningar för den
eftersträvade standardhöjningen inom det äldre bostadsbeståndet.
Jag
ansluter mig till vad lagrådet anför vid 6 och 7 §§.
Jag
ansluter mig också tUl lagrådets förslag till ändrad utformning av 8 § första
stycket. Som lagrådet förordar bör regeln I andra stycket om att
vitesföreläggande ej gäller mot ny ägare tas in i 13 §.
På grimd av vad jag har anfört i det föregående bör
10 och 11 §§ utformas på sätt lagrådet föreslår. Jag biträder också förslaget
till ändrad utformning av 12 §.
I
anslutning till 13 § uttalar sig lagrådet om hyresnämndens möjlighet att i
samband med utsättande av vite bestämma ny tid inom vUken upprustningsåtgärden
skall ha vidtagits. Enligt lagrådets uppfattning måste hyresnämnden utan
särskUt stadgande i lag äga bestämma ny tid för åtgärden, t. ex. när vite
skall riktas mot ny ägare och så kort tid återstår av den enligt 9 § utsatta
tiden att det är omöjligt för den nye ägaren att hinna med arbetet. Jag kan
inte dela lagrådets uppfattning på denna punkt. Enligt 8 § i lagförslaget skall
upprustningsåläggande gälla mot ny ägare av fastigheten. Sådant åläggande
innefattar skyldighet för fastighetsägaren inte bara att utföra uppmstningen
utan också att genomföra den inom föreskriven tid. Övergår fastigheten tUl ny
ägare, har denne således att iaktta bl. a. den i åläggandet bestämda
tidsfristen. Anser han att tidsfristen är för kort, kan han ansöka hos
hyresnämnden om förlängning. Enligt 9 § andra stycket i lagförslaget skall
nämnden kunna besluta om sådan förlängning, om särskUda skäl föreUgger. Någon
omprövning av tidsfristen skall således inte utan ansökan av den nye ägaren
ske på grand av att nämnden sätter ut vite för denne.
Det syfte som skulle nås med en befogenhet för
hyresnämnden att bestämma ny tid i samband med utsättande av vite måste således
anses tillgodosett genom de föreslagna bestämmelserna i 9 § andra stycket. På
grund av det nu anförda kan jag inte heller biträda lagrådets förslag att 14 §
andra stycket skall utgå och att 15 och 17 §§ bör jämkas.
Vid
14 § avhandlar lagrådet bl. a. frågan om reglering av sådana fall då
tvångsförvaltning enligt TvL kommer tUl stånd sedan upprastningsåläggande har
meddelats. Som lagrådet också framhåller torde fall av denna art bli ytterst
fåtaliga. Jag har emellertid inte något att erinra mot att en reglering av
dessa fall tas in i 14 § och att regleringen sker pä det sätt lagrådet föreslår.
Inte heller har jag någon erinran mot vad lagrådet i övrigt föreslår
beträffande 14 § första stycket.
Jag
ansluter mig till vad lagrådet anför vid 20 §.
Lagrådet avhandlar ingående förslaget tUl
fullföljdsregler i 21, 22 och 24 §§ och anser att bärande skäl saknas att
införa en speciell fullföljdsordning för bl. a. ärenden om
upprustningsåläggande och användnings-
Prop. 1973: 22 146
förbud. Enligt lagrådets mening kan förslaget i denna del
dessutom medföra komplikationer. För egen del föreslår lagrådet att talan även
i nämnda ärenden skall fullföljas hos fastighetsdomstol och därifrån tUl
hovrätt och högsta domstolen. Jag kan inte ansluta mig till vad lagrådet anför
i denna del. Som jag har uttalat I remlssprotokollet är det av betydelse att
förutsättningar redan från början skapas för en enhetlig praxis i ärenden
enligt BSL. Den i remissprotokollet föreslagna ordningen är ägnad att
tillgodose detta krav. Nämnvärda risker för komplikationer med denna ordning
anser jag inte föreligga. Jag kan inte heller dela lagrådets uppfattning i
frågan om den fullföljdsordning som skall gälla när vite sätts ut i
upprustningsåläggande. Av 21 § första stycket i det remitterade förslaget,
liksom av den motsvarande regel som lagrådet föreslär, måste anses följa att
den fullföljdsordning som skall gälla för talan mot beslut om
upprustningsåläggande gäller också vite som kan ha förenats med åläggandet.
Jag har ingen erinran mot lagrådets
förslag till utformning av 21 och 22 §§. Däremot anser jag att 24 § i
klarhetens intresse bör stå kvar.
Jag biträder vad lagrådet anför om
förslaget till lag om ändring i lagen om tvångsförvaltning av bostadsfastighet
och förslaget tUl lag om ändring i förköpslagen.
Utöver vad jag har anfört i det
föregående bör vissa redaktionella jämkningar vidtas i några av de remitterade
förslagen.
Övriga lagförslag
Lagen om arrendenämnder och hyresnämnder
Förslaget att hyresnämnden skall
pröva ärenden enligt BSL medför, som jag tidigare har anfört, att ändringar
måste göras i det förslag till ny lag om arrendenämnder och hyresnämnder som
har lagts fram i prop. 1973: 23.
I 4 § första stycket lagförslaget
finns en uppräkning i sex punkter av hyresnämnds uppgifter. Den sjätte punkten,
enligt vilken nämnd har att pröva frågor enligt TvL, föreslås nu kompletterad
så att därav framgår att nämnd prövar också frågor enligt BSL. Att dessa frågor
tas in i sjätte punkten medför bl. a. att nämnds avgörande i sådan fråga,
liksom i fråga enligt TvL, kommer att omfattas av rättskraftsregeln i 22 §.
Förslaget till ny lag om
arrendenämnder och hyresnämnder Innehåller i likhet med den nu gällande lagen
ett avsnitt med särskUda bestämmelser om förfarandet i olika ärenden, bl. a.
ärenden angående tvångsförvaltning. Sådana bestämmelser behövs också för
ärenden enligt BSL. På grund av att dessa och ärenden enligt TvL är av likartad
beskaffenhet föreslås att de nya bestämmelsema skall inarbetas i den paragraf
som avhandlar förfarandet i ärenden om tvångsförvaltning, dvs. 16 § lagförslaget.
Paragrafens första stycke föreslås kompletterad med bestämmelser om den
särskilda utredning som skall ges in i ärende enligt BSL.
Prop.
1973: 22 147
I
den allmänna motiveringen har frågan om utredningens innehåll och Omfattning
närmare avhandlats.
Enligt 16 § andra stycket lagförslaget i prop.
1973i 23 skall förhandling hållas inför nämnden i ärende om tvångsförvaltning,
om det inte är uppenbart att förhandling inte behövs. I samma stycke sägs
vidare att fastighetsägaren kan vid vite föreläggas att inställa sig till
förhandling. Någon bestämmelse som medger att hyresnämnden prövar ärende utan
hinder av fastighetsägarens utevaro finns inte En sådan bestämmelse har ansetts
kunna undvaras med hänsyn tUl att nämnden kan interimistiskt förordna om
tvångsförvaltning och utse förvaltare (14 § andra stycket TvL). Enligt
förvaltningslagen (1971: 290) får sådant beslut meddelas utan att part beretts
tUlfälle att yttra sig (jfr 15 § förvaltningslagen samt prop. 1971: 30 s. 608
och prop. 1973: 23 s. 204). I BSL föreslås inte någon bestämmelse om
interimistiskt beslut. För att inte handläggningen av saneringsärenden skall
fördröjas genom att fastighetsägaren uteblir från förhandling, föreslår jag
att en särskild bestämmelse tas in i 16 § lagen om arrendenämnder och
hyresnämnder av innebörd att fastighetsägarens utevaro från förhandling i
ärende enligt BSL inte skall utgöra hinder för ärendets prövning.
Enligt lagförslaget i prop. 1973: 23 innehåller 16 §
första stycket förutom bestämmelser om innehållet i ansökan en hänvisning
till 8 §, som avhandlar bl. a. avvisning och avskrivning av ansökan i vissa
fall. För att 16 § efter den nu föreslagna kompletteringen skaU bli sä överskådlig
som möjligt föreslås att hänvisningen i första stycket till 8 § tas upp som ett
andra stycke av paragrafen och att bestämmelsema om förhandling inför nämnden
m. m. får bUda tredje stycket.
23 § i lagförslaget i prop. 1973: 23 innehåller
bestämmelser om fullföljd av talan mot arrende- eller hyresnämnds beslut som
mte innefattar prövning 1 sak. Paragrafens första stycke, som Innehåller en
erinran om de fullföljdsbestämmelser som gäller beträffande nämndens avgörande
i sak, föresläs kompletterad med en erinran om hithörande bestämmelser i BSL.
Enligt andra stycket i den nämnda 23 § skall talan
mot vissa beslut av nämnd som inte innefattar prövning i sak föras hos
fastighetsdomstolen. Som framgår av det förut anförda föreslår jag att talan
mot nämndens beslut i fråga om upprustningsåläggande, användningsförbud eller
åtgärd enligt 12 § BSL skall föras hos Svea hovrätt. Denna fullföljdsordning
bör enligt min mening gälla också när talan skall föras mot beslut i dessa
ärenden som inte innebär prövning i sak. Bestänmielser härom har tagits in I
ett sjätte stycke av 23 §. Eftersom någon avvikelse i övrigt frän vad som skall
gälla enligt 23 § andrafemte styckena inte bör göras, har bestämmelserna
utformats så att dessa stycken skall äga motsvarande tUlämpning i ärende
enligt BSL angående upprustningsåläggande eller användningsförbud eller åtgärd
enligt 12 § men att vad som
Prop.
1973: 22 148
sägs
om fastighetsdomstol i stället skall gälla Svea hovrätt. Som en följd av de nya
bestämmelsema har 23 § andra stycket kompletterats med en föreskrift om att
talan skall fullföljas till fastighetsdomstolen utom i fall som avses i sjätte
stycket.
Byggnadsstadgan
1 enUghet med vad jag, efter samråd med chefen för
civildepartementet, har förordat i remissprotokollet bör bestämmelser tas in i
BS som hindrar rivning av byggnad i de fall då kommunen för en uppmstningsfråga
tUl hyresnämnden. Jag föreslår att bestämmelsema tas in i ett nytt moment 4
mom. i 56 §.
I
det nya momentets första stycke föreslås bestämmelser av innebörd att lov tUl
rivning av byggnad inte får meddelas, om ansökan om uppmstnlng av lägenhet
inom byggnaden är föremål för prövning. Förbudet gäller till dess ansökan
slutligt har avgjorts. Med slutligt avgörande avses såväl avgörande i sak som
beslut om avvisning eller avskrivning. Avvisas eller ogillas ansökningen eller
avskrivs ärendet, är byggnadsnämnden, sedan beslutet därom har vunnit laga
kraft, oförhindrad att meddela rivningslov beträffande byggnaden. Bifalles
ansökningen, fortsätter förbudet mot rivningslov att gälla pä gmnd av de
bestämmelser som föreslås i momentets andra stycke. Enligt dessa skall nämUgen
rivningslov inte få meddelas beträffande byggnad som omfattas av
upprustningsåläggande enligt BSL. Eftersom syftet med bestämmelserna är att
hindra att ett åläggande omintetgörs genom rivning av byggnaden, har som
ytterUgare förutsättning för förbudet uppställts att åläggandet inte får vara
förfallet. När åläggande skall anses förfallet framgår av 7 och 10 §§ BSL.
Genomförs
vad jag nu har föreslagit, måste byggnadsnämnden, innan den prövar ansökan om
lov till rivning, undersöka om hinder mot bifall föreligger på grund av
bestämmelserna i 56 § 4 mom. I syfte att underlätta nämndens arbete i detta
avseende har, som jag tidigare berört, i 10 § BSL tagits in en bestämmelse om
att beslut om upprustningsåläggande skall sändas bl. a. tUl byggnadsnämnden.
Lagen
om hyresreglering m. m.
I prop. 1973: 21 har Kungl. Majit hemställt om
riksdagens godkännande av bl. a. vissa ändringar i grunderna för
förbättringslån och av förslag tiU initialstöd till upprastning av lägenheter i
flerfamiljshus. De föreslagna ändringarna i fråga om förbättringslån innebär
att sädana lån, enligt de nya regler som riksdagen antog förra året (prop.
1972: 124, CU 1972: 30, rskr 1972: 306, SFS 1972: 759), skall kunna utgå tUl
alla byggherrekategorier. Lånet är under viss tid ränte- och amorterings-fritt
intUl ett belopp av 12 000 kr. per lägenhet.
Prop.
1973: 22 I49
Som jag har framhålUt i propositionen bör rimliga
garantier föreligga för att den subvention som ränte- och amorteringsfriheten
innebär kommer de boende tUl godo vid hyressättningen.
Enligt 3 § andra stycket punkt 1 lagen om
hyresreglering m. m. gäller att den för lägenheten tillåtna bashyran får
höjas, om det är påkallat med hänsyn till att lägenhetens värde har ökats
genom sådant ombyggnads-, ändrings- eller underhållsarbete som är av ej endast
ringa omfattning eller till annat skäl av därmed jämförlig betydelse. Denna bestämmelse
bör inte få tillämpas i den mån arbetet har bekostats med ränte- och
amorteringsfri del av förbättringslän. Inträder senare skyldighet att förränta
och amortera den delen av lånet, bör fråga om höjning av bashyran kunna tas upp
på nytt.
Förslaget till initialstöd i propositionen innebär
att särskilt stöd under vissa förutsättningar skall kunna utgå av statliga
medel tUl modernisering av bostäder i flerfamUjshus. Stödet skall utgå med 20
% av de godkända ombyggnadskostnadema, dock med högst 6 000 kr. per lägenhet.
Vidare krävs I princip att ombyggnaden påbörjas under tiden den 1 juli 197331
december 1974. Inte heller i den män ombyggnadsarbeten bekostats med sådant
initialstöd som nu nämnts bör bashyran fä höjas med hänsyn till arbetena.
Detsamma bör emellertid gälla andra statliga bidrag som framdeles kan komma i
fråga. Jag förordar därför att som allmän princip skall gälla att ombyggnads-,
ändrings- eller underhållsarbeten och liknande åtgärder inte får föranleda
höjning av bashyran, i den mån statUgt bidrag har utgått för arbetet eller
åtgärden.
I 3 § tredje stycket hyresregleringslagen
föreskrivs att, om ombyggnads-, ändrings- eller underhållsarbete eUer åtgärd
av därmed jämförlig betydelse bekostats av hyresgästen, bashyran med anledning
därav får höjas bara om särskilda skäl föreligger till det. I överensstämmelse
med vad jag förut har anfört förordar jag att i en ny andra punkt i tredje
stycket föreskrivs att bashyran inte får höjas i den mån ränte-och
amorteringsfritt statligt lån eller statligt bidrag har utgått för arbete eller
åtgärd som avses i första punkten.
Den föreslagna bestämmelsen blir, på grand av
reglerna i 4 § andra stycket, tillämplig också om hyresvärden och hyresgästen
enligt 4 § träffar avtal om ersättning för arbetet eller åtgärden och hyresnämnden
därefter prövar ersättningen på hyresgästens begäran. Däremot föreslås inte
någon ändring I 26 § andra stycket, enligt vUket hyresnämnden på framställning
av hyresvärd eller hyresgäst skall förordna att hyresregleringslagen skall
upphöra att gälla för hus eller del av hus, om huset eller husdelen har
undergått omfattande ombyggnad. Det är i sådant hänseende inte möjligt att
skilja mellan vad som har bekostats av hyresvärden själv och vad som bekostats
med allmänna medel.
Eftersom initialstödet ersätter en annan form av
statligt bidrag, nämligen lönekostnadsstöd, och de nya reglema inte bör gälla
arbeten som
Prop.
1973: 22 150
redan
har påbörjats, krävs en särskild övergångsregel av innebörd
att
äldre
bestämmelser tUlämpas i fråga om lån eller bidrag som har be
viljats före ikraftträdandet.
Hemställan
Under åberopande av vad jag nu har anfört
hemställer jag att Kungl. Maj: t
dels föreslår riksdagen att antaga de av lagrådet
granskade lagförslagen med vidtagna ändringar samt förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1973: 000) om
arrendenämnder och hy
resnämnder
2. lag
om ändring i lagen (1942:429) om hyresreglering m. m.,
dels bereder riksdagen tillfälle att avge yttrande över förslaget till
kungörelse om ändring i
byggnadsstadgan (1959: 612).
Med
bifall tUl vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att tUl riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga tiU detta protokoll utvisar.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
Prop.
1973: 22 151
Innehåll
Sid.
Propositionen...................................................... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll........................ ..... 1
Lagförslag
1.
Förslag tUl bostadssaneringslag
....................... ..... 3
2.
Förslag till lag om ändring i
lagen (1970: 246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet 6
3.
Förslag till lag om ändring i
förköpslagen (1967: 868) 7
4.
Förslag tUl lag om ändring i
lagen (1973: 000) om arrendenämnder och hyresnärrmder 9
5.
Förslag till kungörelse om
ändring i byggnadsstadgan (1959:
612)
........................................................ .... 12
6. Förslag till lag om ändring i lagen (1942: 429)
om hyresregle
ring m. m..................................................... .... 12
Utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden den 9 februari
1973
............................................................ .... 14
1.
Inledning .................................................. .... 14
2.
Nuvarande bestämmelser................................. .... 15
2.1
Hälsovårdsstadgan.................................... 15
2.2
Byggnadslagstiftningen m. m....................... .... 17
2.3
Lagen om tvångsförvaltning av
bostadsfastighet 18
2.4
Lagen om arrendenämnder och
hyresnämnder m. m. .. 19
2.5
Expropriationslagstiftningen......................... 20
2.6
Förköpslagen ........................................... ... 22
3. Utredningen
............................................... 23
3.1.
Förslaget till bostadssaneringslag .............. 23
3.1.1
Behovet av lagstiftning m. m................. 23
3.1.2
TUlämpningsområde ............................ 24
3.1.3
Lagstiftningens utformning.................... ... 24
3.1.4
Kommunens handläggning av
ärenden enligt BSL
m.
m................................................ ... 26
3.1.5
Kompetenskonflikter mellan BSL
samt HS och BS 29
3.1.6
Tvångsmedel m. m.............................. ... 29
3.1.7
Instansorditing vid utdömande
av vite m. m 32
3.1.8
Kommuns skyldighet att tillämpa
BSL....... ... 33
3.2
Förslaget tUl ändringar I FL........................ ... 33
3.3
Reservationer........................................... ... 35
3.3.1
Förslaget tUl BSL................................ ... 35
3.3.2
Förslaget till ändringar i FL.................... ... 40
4. Remissyttrandena
.......................................... ... 40
4.1
Förslaget till BSL....................................... 40
4.1.1
Behovet av lagstiftning ...................... ... 40
4.1.2
Allmänna synpunkter på
lagförslaget....... 43
4.1.3
TiUämpningsområde ......................... ... 44
4.1.4
Lagstiftningens utformning.................... ... 45
4.1.5
Kommunens handläggning av
ärenden enligt BSL
m.
m................................................. 49
Prop. 1973: 22 152
Sid.
4.1.6 Kompetenskonflikter meUan BSL samt
HS och BS 56
4.1.7 Tvångsmedel m. m....................................... .... 57
4.1.8 Instansordning vid utdömande av
vite m. m 61
4.1.9 Kommuns skyldighet att tUlämpa BSL.......... 63
4.2 Förslaget till ändringar i FL................................... 64
5. Departementschefen.................................................. .... 68
5.1 Förslaget
till bostadssaneringslag 68
5.1.1
Behovet av
lagstiftning............................... 68
5.1.2
Tillämpningsområde
.................................. 71
5.1.3
Lagstiftningens
utformning ....................... 72
5.1.4
Upprustningsskyldighet
m. m...................... 74
5.1.5
Användningsförbud
.................................. 79
5.1.6
Bostadsinspektionen
............................... 82
5.1.7
Prövningen av
upprustningsärenden m. m. ..... 84
5.1.8
Sambandet med
gällande rivningsreglering 90
5.1.9
Tvångsmedel m.
m. .................................. 92
5.1.10 Fullföljdsfrågor............................................ ..... 95
5.1.11 Rättegångskostnadsfrågor......................... ..... 97
5.2 Förslaget
till ändringar i förköpslagen 97
6.
Upprättade
lagförslag .............................................. 99
7.
Specialmotivering....................................................... 100
7.1 Förslaget till bostadssaneringslag........................ 100
7.2 Förslaget till lag om ändring i
lagen om tvångsförvaltning
av bostadsfastighet............................................. ... 107
7.3 Förslaget tiU lag om ändring i förköpslagen......... ... 107
8. HemstäUan ........................................................... 108
Bilagor
1.
Saneringsutredningens
förslag till bostadssaneringslag 109
2.
De remitterade
förslagen........................................... 112
1.
Förslag till
bostadssaneringslag............................ 112
2.
Förslag till
lag om ändring i lagen (1970: 246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet 115
3. Förslag till lag om ändring i förköpsJagen (1967: 868)
. . 116
Utdrag av
protokoll, hållet i lagrådet den 27 mars 1973... 118
Utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden den 30
mars
1973 ............................................................................. 142
Lagrådets yttrande........................................................ 142
Övriga lagförslag ......................................................... 146
Hemställan..................................................................... 149
MARCUSBOKTR, STOCKHOLM 1973 7300
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
62 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (56)
56 kopplingar i 26 dokument.
- Ds 2025:13 Rätt att installera laddpunkt hemma s. 87 om s. 133 · s. 88 om s. 120 i texten
- SOU 2000:76 Hyresgästinflytande vid ombyggnad s. 86 om s. 77 i texten
- Prop. 1993/94:199 Ändringar i hyresförhandlingslagen m.m. s. 45 om s. 76 · s. 46 om s. 77 · s. 98 om s. 77 i texten
- Prop. 1990/91:92 med förslag till ny bostadsrättslag, m.m. s. 426 om s. 105 i texten
- Prop. 1984/85:96 med förslag till lag om viten m.m. s. 32 om s. 93 i texten
Doktrin (6)
6 kopplingar i 2 dokument.
- Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985 s. 631 · s. 633 om s. 89 · s. 648 om s. 29 · s. 651 om s. 103 i texten
- Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 2, 1991 s. 196 om s. 36 · s. 196 om s. 70 i texten