Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring i lagen (1944:219) om djurskydd.
1973 · 30 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 24 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1973:31, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring i lagen (1944:219) om djurskydd.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 31 år 1973 Prop. 1973:31
Nr 31
Kungl.
Majrts proposition med förslag till ändring i lagen (1944: 219) om djurskydd;
given Stockholms slott den 9 fehruari 1973.
Kungl. Maj:t vUl härmed, under åberopande av
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbmksärenden, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag om vars avlåtande tUl riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
INGEMUND
BENGTSSON
Propositionens
huvudsakliga innehåU
För att stärka djurskyddet föreslås i propositionen
dels att Kungl. Maj:t eller myndighet som Ktmgl. Maj:t bestämmer bemyndigas
meddela bestämmelser om förprövningsskyldighet och andra från djurskyddssynpunkt
påkallade föreskrifter i fråga om stall eller annat förvaringsrum för djur,
dels att djurskyddslagens regler om kastrering och kupe-ring skärps. Med stöd
av bemyndigandet kan föreskrivas att djurstall inte får uppföras eller
väsentligt ändras utan att den planerade byggnaden eller åtgärden godkänts
från djurskyddssynpunkt. Förbud föreslås mot kastrering av nötkreatur, äldre än
åtta månader, och hund i andra fall än då medicinska skäl föreligger. Nuvarande
rätt för lekman att kastrera djur som inte uppnått fyra månaders ålder tas
bort. I stället slås fast att kastrering får utföras endast av veterinär.
Kungl. Maj:t får emellertid förordna om undantag. I de fall kupering av svans
är tillåten måste ingreppet enligt förslaget göras av veterinär, om djuret är
äldre än en vecka. F. n. är denna åldersgräns två månader.
1
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 31
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1973: 31
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1944: 219) om djurskydd
Härigenom förordnas, att 2, 9 och
10 §§ samt 14 § 1 och 3 mom. lagen (1944: 219) om djurskydd skaU ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 § Djur skall behandlas väl och
såvitt möjUgt skyddas mot lidande.
Stall eller annat förvaringsrum StaU eUer annat förvaringsnmi
för djur skall erbjuda tillräckligt för djur skall erbjuda
tUlräckligt
utrymme och skydd samt skall utrymme och skydd samt skall
hållas tillfredsställande rent. hållas tUlfredsstäUande rent. Ko-
nungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger
meddela bestämmelser om förprövnings-
r.lr...linl,f.* nt. n*t..f.
Å... /ii..
skyddssynpunkt påkallade föreskrifter i fråga om sådant
förvaringsrum.
Djur skall förses med erforderligt foder och vatten.
9 §
Kastrering av häst må utföras Nötkreatur som är äldre än åtta
endast av veterinär. månader och hund får kastreras
endast om det är påkallat av me
dicinska skäl.
Samma lag vare i fråga om an- Kastrering av djur får utföras
nat djur som uppnått fyra måna- endast av veterinär,
om ef Koders ålder, där ej Konungen an- nungen förordnar annat, norlunda
förordnar.
10 § Kupering av svansen på häst
må, såframt ej Konungen medgiver undantag, företagas allenast för att bota
sjukdom, skada eUer oart samt skall utföras av veterinär.
Kupering av svansen på an- Kupering av svansen på aimat
nat
djur må, där djuret uppnått djur må, där djuret uppnått en
två
månaders ålder, utföras en- veckas
ålder, utföras endast av ve-
dast av
veterinär. terinär.
Öronen på hund må ej kuperas. Öronen på hund må ej kuperas.
14 §
1 möm. Hälsovårdsnämnden i 1 mom. Hälsovårdsnämnden i
orten har att öva tiUsyn över dju- orten har att öva
tillsyn över djurens vård och behandling. För så- rens vård och
behandling. För så-
> Senaste lydelse 1971: 1111.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1973: 31
Föreslagen
lydelse
dant ändamål skaU nämnden utse en eller vid behov flera
tillsy-ningsmän. Vid tillsynen medverka distrikts- eller stadsveterinären enligt
vad därom närmare föreskrives.
Länsstyrelsen skall vaka över att hälsovårdsnämnder och
tillsy-ningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer fullgöra sina åligganden.
Nuvarande lydelse
dant ändamål skall nämnden utse en eller vid behov flera
tillsy-ningsmän. Vid tUlsynen medverka länsveterinären och distrikts- eller
stadsveterinären enligt vad därom närmare föreskrives.
Länsstyrelsen skall, med biträde av
länsveterinären, vaka över att hälsovårdsnämnder och tillsy-ningsmän samt
distrikts- och stadsveterinärer fullgöra sina åligganden.
Högsta tUlsynen tillkommer
lantbmksstyrelsen som har att till ledning för övriga tillsynsorgan meddela
erforderliga råd och anvisningar.
3 mom. Vid hälsovårdsnämndens
handläggning av ärende som rör vården eller behandlingen av djur äger
länsveterinären så ock distrikts-eller stadsveterinären vara tiUstädes och
deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Hans mening skall på begäran
antecknas i protokollet.
Veterinär som äger närvara vid
nämndens sammanträde skall kallas i god tid och därvid underrättas om ärendets
beskaffenhet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammanträde skall skyndsamt äga rum, när länsstyrelsen
eller länsveterinären begär det.
Sammanträde skall skyndsamt äga rum, när länsstyrelsen
begär det.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.
1 Senaste lydelse 1958:134. It
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 31
Prop.
1973: 31 4
Utdrag
av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen I
statsrådet på Stockholms slott den 9 februari 1973.
Närvarande:
statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST,
ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING,
LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet
Bengtsson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter
fråga om ändring i lagen (1944: 219) om djurskydd och anför.
1
Inledning
Dåvarande veterinärstyrelsen föreslog efter samråd
med lantbruksstyrelsen i en till Kungl. Maj:t den 6 mars 1970 gjord
framställning att regler om förprövning av djurstallar skulle införas i
djurskyddslagen (DL). Lantbmksstyrelsen, som numera övertagit
veterinärstyrelsens uppgifter inom djurskyddet, har därefter kompletterat
framställningen.
Efter remiss har yttranden över förslaget avgetts
av lantbmkshögsko-lan, veterinärhögskolan, statens planverk, länsstyrelserna i
Malmöhus, Skaraborgs, Uppsala och Västerbottens län, Lantbmkarnas riksförbund
(LRF), Sveriges veterinärförbund. Svenska lantarbetareförbundet. Föreningarna
Djurens vänners riksorganisation, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund
och Svenska djurskyddsföreningen. Länsstyrelserna i Skaraborgs och Uppsala
län har bifogat yttrande från resp. läns lantbruksnämnd.
I framställning den 2 maj 1972 har
lantbruksstyrelsen föreslagit ändring av bestämmelsema om kastrering av djur i
9 § DL.
Efter remiss har yttranden över framställningen
avgetts av LRF, Svenska lantarbetareförbundet. Föreningarna Djurens vänners
riksorganisation och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund.
Vid 1972 års riksdag hemstäUdes i motion (1972:
1300) att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om ett så utformat
lagförslag att kupering av svansen på hund ej fick utföras av annan än
veterinär. Över motionen lät jordbmksutskottet inhämta yttranden från
lantbruksstyrelsen, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund och Svenska
kennelklubben. I utlåtande (JoU 1972: 45) över motionen förordade utskottet att
den
Prop.
1973: 31 5
åldersgräns
för hund, över vUken endast veterinär får utföra svansku-pering, sänks från
nuvarande två månader till en å två veckor. Utskottet uttalade vidare att
riksdagen hos Kungl. Maj:t borde anhåUa om att frågan övervägdes och att
förslag om erforderUg ändring av 10 § DL förelades riksdagen. Utskottet
hemställde att riksdagen som sin mening skulle ge Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört om ändring av 10 § DL.
Riksdagen
biföll jordbruksutskottets hemställan (rskr 1972: 254).
EnUgt
beslut av 1971 års riksdag (prop. 1971: 62, JoU 1971: 42, rskr 1971: 219) är
länsveterinärerna inordnade i länsstyrelserna sedan den 1 januari 1972. Denna
organisationsförändring har aktualiserat frågan om viss redaktionell ändring av
tillsynsbestämmelserna i 14 § 1 och 3 mom. DL.
2
Förprövning av djurstallar 2.1 GäUande bestämmelser
DL avser enligt 1 § vård och behandUng av husdjur
och andra djur som hålls i fångenskap. I 26 §§ finns vissa allmänna
bestämmelser om behandlingen av sådana djur. Djur skall enligt 2 § behandlas
väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande. Stall eller annat förvaringsrum för
djur skall erbjuda tillräckligt utrymme och skydd och hållas tillfredsställande
rent. I 4 § första stycket föreskrivs att djur inte får hållas bundet eller
tindrat på ett för djuret plågsamt sätt eller så att det inte kan få behövlig
vila.
I
8 § finns bestämmelser om offentlig förevisning av djur. Med stöd av denna
paragraf har utfärdats kungörelsen (1959: 486) om offentlig förevisning av
djur. Enligt 7 § av kungörelsen får zoologisk trädgård, djuipark eller liknande
anläggning inte tas i bmk för offentlig förevisning av andra däggdjur än
sådana, som här i landet hålls som husdjur, såvida inte lantbruksstyrelsen
godkänt anordningarna för djuren.
Tillsynen
av att DL och med stöd av lagen utfärdade bestämmelser efterlevs utövas enligt
14 § 1 mom. av hälsovårdsnämnden genom en eller flera tillsyningsmän. Också
tjänsteveterinärerna medverkar i tUlsynen. Länsstyrelsen vakar över att
hälsovårdsnämnder, tiUsyningsmän och veterinärer fullgör sina åligganden.
Högsta tiUsynen tillkommer lantbmksstyrelsen, som meddelar erforderliga råd och
anvisningar tUl ledning för övriga tillsynsorgan.
Försummelse
att iaktta fömt angivna allmänna bestämmelser är inte straffbelagd i DL. I
stället stadgas i 14 § 2 mom. att hälsovårdsnämnden får meddela föreskrift om
vad den försumlige har att iaktta enligt dessa bestämmelser. Föreskrift kan
förenas med vite. Om det är nödvändigt får nämnden verkställa åtg'ärd på den
försumliges bekost-
Prop.
1973: 31 6
nad.
Enligt 4 mom. har också länsstyrelsen de befogenheter som enligt vad nu sagts tUlkommer
hälsovårdsnämnden. I samma moment ges länsstyrelsen rätt att meddela försumlig
djurägare förbud att handha djur under viss tid eller tills vidare. Sådant
förbud får meddelas den som ej efterkommer föreskrift som i angelägenhet av
väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt utfärdats av hälsovårdsnämnden
eller länsstyrelsen. Förbud får också meddelas i annat fall, om det föreligger
missförhållanden av allvarlig natur i fråga om djurs vård eller behandling.
Enligt 15 § är den som har djur i sin vård skyldig
att låta bl. a. hälsovårdsnämnden och tillsyningsmän samt läns-, distrikts-
eller stadsveterinär besiktiga djuret och stall eller annat förvaringsmm,
födoämnen, redskap och persedlar som är avsedda för djuret. Vid behov kan polismyndighet
meddela handräckning för att genomföra sådan besiktning.
Reglerna i 14 och 15 §§ gäUer inte djur som används
inom försvaret (16 §).
Ett åsidosättande av DL:s allmänna bestämmelser kan
vara att bedöma som djurplågeri. Bestämmelse om straff för djurplågeri finns i
16 kap. 13 § brottsbalken. För straffbarhet krävs att någon uppsåtiigen eller
av grov oaktsamhet genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på
annat sätt otillbörligen utsätter djur för lidande. Straffet är böter eller
fängelse i högst två år. Således kan djurägare som håller djur i en staUmiljö
som är sådan att djuren utsätts för lidande dömas för djurplågeri, om hans
handlande anses otillbörligt.
Enligt kungörelsen (1967: 453) om statligt stöd
till jordbrukets rationalisering m. m. lämnas statUgt stöd i form av
lånegaranti eller statsbidrag (2 §). Stödet kan ges bl. a. för inre
rationalisering såsom varaktig förbättring av ekonomibyggnad eller uppförande
av sådan byggnad (3, 10 och 18 §§). Fråga om statligt stöd handläggs och avgörs
av lant-bmksnämnden (27 §). I vissa undantagsfaU avgörs dock fråga om statligt
stöd av lantbruksstyrelsen. I sådana fall inges ansökan till lantbmks-nämnden
som med eget yttrande överlämnar ärendet till styrelsen (28 §). Innan statiigt
stöd beviljas till inre rationalisering, skaU på sökandens bekostnad upprättas
teknisk plan som lantbraksnämnden godkänner (29 § ). Den tekniska planen
beträffande byggnader omfattar regelmässigt ritningar och byggnadsbeskrivning.
Till ledning för lantbruksnämndernas prövning av stallar och andra
ekonomibyggnader finns vissa typritningar som rekommenderas av
lantbmksstyrelsen. TUl grund för styrelsens rekommendation ligger bl. a.
utiåtande från en av styrelsen organiserad rådgivande nämnd med uppdrag att
behandla frågor på lant-bmkets byggnads- och mekaniseringsområde. I n'ämnden
ingår veterinärer med särskUd kompetens i frågor rörande förhållandet mellan
djur-hälsa och stallmUjö. Efter beslut av lantbmksstyrelsen gäUer fr. o. m. den
1 juli 1970 att byggnadsritnmg och byggnadsbeskrivning i rationaliseringsärenden
vid lantbmksnämnden granskas från djurskyddssynpunkt
Prop.
1973: 31 7
av
särskUt förordnad djurskyddssakkunnig, som skall vara veterinär. Vid varje
lantbmksnämnd finns två sådana sakkunniga. Den ene av dem är i aUmänhet
länsveterinären. Det beräknas att på detta sätt förhandsgranskas imgefär
h'älften av alla ny- och ombyggnader av djur-staUar som äger mm varje år.
Förhandsgranskning som nyss sagts sker numera i ett
ökat antal fall beroende på att det statiiga stödet till jordbmkets
ekonomibyggnader utökats genom kungörelsen (1971: 420) om rationaliseringsstöd
till vissa jordbruk och kungörelsen (1972: 247) om rationaliseringsstöd till
vissa jordbruk med mjölkproduktion. Fråga om statUgt stöd enligt dessa kungörelser
handläggs och prövas i samma ordmng som gäller enligt 1967 års
rationaUseringskungörelse.
Inom område med fastställd generalplan, stadsplan
eller byggnadsplan gäller reglema om byggande och om byggnadslov i byggnadsstadgan
(1959: 612) även ekonomibyggnader för jordbmk, skogsbruk eller därmed jämförlig
näring (35 §). Inom övriga områden av landet, där det alldeles övervägande
antalet jordbmksföretag finns, gäller däremot inga sådana regler vilket innebär
att byggnadslov för ny-, till- eller ombyggnad av djurstall inte behövs. I den
mån de ändringar i planlagstiftningen som nyligen vidtagits i anslutning till
fysiska riksplaneringen (prop. 1972: 111, bil. 2 och 3, CU 1972: 35, rskr 1972:
348) leder tUl vidgad användning av generalplaneinstitutet, kommer antalet
byggnadslovspliktiga djurstallar att öka. I fråga om djurstall som inte är att
anse som ekonomibyggnad för näring som nyss sagts gäller bestämmelsema om
byggnadslov också inom område som inte är planlagt. Vid prövning av ansökan om
byggnadslov skall byggnadsnämnden enligt 56 § 1 mom. byggnadsstadgan tillse att
det tUlämnade företaget inte strider mot bl. a. byggnadslagen (1947: 385) och
miljöskyddslagen (1969: 387). Däremot är nämnden inte skyldig att pröva frågan,
huruvida byggnadsföretag överensstämmer med DL.
Enligt 2 § 37 miljöskyddskungörelsen (1969:388) får
ladugård för mer än 100 nötkreatur eUer stall eUer annan anläggning av
motsvarande storlek för andra djur ej anläggas utan att tillstånd eller
dispens erhållits enligt miljöskyddslagen. Prövningen syftar främst till att
motverka vattenförorening genom gödsel och urin.
2.2
Veterinärstyrelsens och lantbruksstyrelsens förslag
Veterinärstyrelsen anför i sin framställning att
det råder ett intimt samband mellan husdjurens närmUjö och deras hälsa. Det är
därför av gmndläggande betydelse för djurskyddet inom djurhållningen att stallutrymmena
är utformade med klart beaktande av djurskyddssynpunkter. En stor del av de
djurstallar som nyproduceras bUr förhandsgrans-kade från angivna synpunkter av
de särskUda djurskyddssakkunniga
2t Riksdagen 1973.1 saml. Nr 31
Prop.
1973: 31 8
som
biträder lantbmksnämnden. Även med beaktande härav och av att lantbmksstyrelsens
typritningar tUl djurstallar torde spela en viss roll som idégivare vid
utformningen av stallar som byggs utan statiigt stöd, är det enligt
veterinärstyrelsen otillfredsställande att låta samhällets bevakning av
djurskyddsaspekterna inom förevarande område vara beroende av om djurägaren
begär sådant stöd eller inte.
Lantbruksstyrelsen framhåller i sin kompletterande
skrivelse att det stora flertalet berörda djurägare uppskattat den
granskningsverksamhet som pågått sedan den 1 juli 1970 och den förebyggande
djurhälsovård som verksamheten inneburit. Emellertid har förekommit att
djurägare, som fått förslag om ändringar i planerad byggnation av djurstall
vilka varit nödvändiga från djurhälso- och djurskyddssynpunkt, inte velat
acceptera ändringarna utan återtagit ansökan om statligt stöd. Stallet har
därefter byggts utan sådant stöd. EnUgt lantbmksstyrelsen har i ett sådant fall
produktionen på gmnd av hög sjukdomsfrekvens blivit så förlustbringande att den
lagts ned. I ett annat fall räknar den djurskyddssakkunnige med att
hälsovårdsnämnden kommer att få ingripa med föreläggande för att rätta till
missförhållanden som väntas uppkomma.
Lantbruksstyrelsen
exemplifierar behovet av förprövning med följande fall. Under 1960-talet
utmstades ett flertal svinstallar med en speciell anordning för uppbindning av
svin, den s. k. protectabågen. Man fann senare att denna uppbindningsmetod
orsakade skador på svinen. Regeringsrätten fastställde år 1971 ett av
hälsovårdsnämnd meddelat föreläggande om förbud för viss djurägare att använda
metoden. Veterinärstyrelsen förklarade sedermera i anvisningar till
hälsovårdsnämndema att uppbindning av svin inte kunde accepteras från
djurskyddssynpunkt. Samtidigt uppmanades hälsovårdsnämnderna att förelägga
djurägare som använde protectabågen att upphöra därmed. Lantbmksstyrelsen har
därefter påvisat möjligheten för djurägare, som vid tiden för utfärdandet av
veterinärstyrelsens nyss nämnda anvisningar eller kort tid dessförinnan byggt
om sina svinstall för att tillämpa systemet med uppbindning av svinen, att
erhåUa statligt stöd för nödvändig ombyggnad av stallet. Ett flertal
ansökningar om sådant stöd kan förväntas. Byggandet av svinstallar inredda för
en ur djurhälso- och djurskyddssynpunkt olämplig djurhållningsmetod har
således orsakat såväl skador och lidanden för djuren som olägenheter för
djurägaren genom sämre produktionsresultat och kostnader för ombyggnad. Dessa
olägenheter hade enligt lantbruksstyrelsen kunnat undvikas om bestämmelser funnits
om obUgatorisk granskning av planer och ritningar tUl djurstallar.
Förslaget om förprövning av djurstallar går i
huvudsak ut på att DL skall kompletteras med en bestämmelse om skyldighet att
inhämta lant-braksnämndens godkännande av husdjursstall, innan nybyggnad eller
väsentlig tUl- eUer ombyggnad företas. Med husdjursstall avses alla slag
Prop.
1973: 31 9
av
byggnader för andra husdjur än sällskapsdjur. Till- eller ombyggnad skall
betraktas som väsentlig, om den utan att innebära utrymmesökning är
genomgripande i avseenden som är av intresse från djurskyddssynpunkt.
Lantbmksstyrelsen föreslås få rätt medge undantag från skyldigheten att söka
godkännande vad gäller mindre djurstallar. Lantbruksnämnden skall höra förut
nämnda djurskyddssakkunniga i ärenden om godkännande. Enligt förslaget skall
den som fått godkännande och byggt enligt detta vara skyddad mot ingripanden av
hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse enligt 14 § 2 mom. första stycket DL, om
inte synnerliga skäl för sådant ingripande föreligger. Någon straffsanktion
vid underlåtenhet att söka godkännande föreslås ej.
När det gäller frågan om vilken myndighet som skall
ha hand om förhandsgranskningen har hälsovårdsnämnden övervägts som alternativ
till lantbmksnämnden. Till förmån för lantbmksnämnden talar enligt förslaget
att nämnden redan har tiU sig knutna tidigare omtalade djurskyddssakkunniga.
Vidare framhålls att lantbmksnämnden till skillnad från hälsovårdsnämnden kan
anlägga jordbmksekonomiska synpunkter vid granskningen och låta dessa
synpunkter direkt samordnas i enskilda ärenden med de djurskyddsaspekter som de
sakkunniga har att bevaka.
2.3
Remissyttrandena
Samtliga remissinstanser utom planverket och
lantbruksnämnden i Uppsala län tiUstyrker i princip förslaget att nybyggnad och
väsentlig om- eller tillbyggnad av djurstall skall förhandsprövas från
djurskyddssynpunkt.
I flertalet yttranden understryks behovet av att
djurskyddssynpunk-ter får ökat inflytande vid utformningen av djurstallar.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att djurhållningen i det moderna
lantbruket med starkt ökat djurantal per skötare och ytenhet i många fall
medfört en försämrad närmiljö för djuren. Till följd härav har frekvensen av
skador kraftigt ökat. Sådana förhållanden är helt otillfredsställande ur
djurskyddssynpunkt och leder dessutom till stora ekonomiska förluster för
djurägaren. Även länsstyrelsen i Malmöhus län pekar på att den förändring som
sker inom djurhållningen och som innebär specialiserad, intensiv och utökad
drift utsätter husdjuren för större påfrestningar än tidigare. LRF framhåller
att nya tekniska lösningar införts inom djurhållningen under senare år och att
den nya tekniken inte varit prövad i alla avseenden, innan den förts ut i praktisk
drift. Detta gäller inte minst den nya teknikens konsekvenser i
djurskyddshänseende. Åtskilliga djurägare har därigenom åsamkats förluster på
gmnd av att de tvingats bygga om sina stall redan efter kort tid. Enligt LRF
borde obligatorisk förhandsgranskning innebära en viss garanti för att sådana
förluster inte uppstår. Veterinärhögskolan finner det vara otillfreds-
Prop.
1973: 31 10
ställande
att samhällets bevakning av frågor om djurskydd och djur-hälsa vid planering av
stallar, såsom nu är fallet, är beroende av om statligt ekonomiskt stöd utgår
tUl byggnationen eller ej. Samma uppfattning hyser Lantarbetareförbundet,
Föreningarna Djurens vänners riksorganisation och Svenska djurskyddsföreningen.
Veterinärhögskolan
uttalar vidare att åtgärder som vidtas för att öka djurskyddet också ger
fömtsättningar för en förbättrad djurhälsa. Om förslaget genomförs, torde det
bli ett verksamt led i den aUtmer betydelsefulla preventiva
veterinärmedicinen. Djurskyddsföreningen anför liknande synpunkter.
Att lantbmksstyrelsen får rätt att medge undantag
från skyldigheten att söka godkännande tillstyrks av de remissinstanser som
yttrat sig i frågan.
Planverket anser att det behov som kan föreligga
att stärka djur-skyddsaspekteraa vid utformningen av stallbyggnader bör
tillgodoses i första hand genom att myndigheterna utfärdar erforderliga
anvisningar som kan ligga till grund för projekteringen av sådana byggnader.
Lant-
skäl
att införa obligatorisk förprövning. Nämnden framhåller därvid att dess
verksamhet på byggnadsområdet i form av rådgivning och projektering omfattar
en mycket väsentlig del av den totala byggnationen på detta område. Detta beror
bl. a. på den utökning av det statliga stödet tiU jordbrukets ekonomibyggnader
som skett fr. o. m. den 1 juli 1972 genom rationaliseringsstödet tiU vissa
jordbmk med mjölkproduktion och statsbidrag till miljövårdande åtgärder inom
jordbmksföretag. Men det beror också på att lantbruksnämnden lämnar råd och
projekterar ekonomibyggnader även i många fall där statligt ekonomiskt stöd
inte begärs.
Förslaget att den obligatoriska förprövningen skaU
anförtros lantbruksnämnden godtas av samtliga remissinstanser med undantag av
planverket, länsstyrelsen i Malmöhus län och lantbruksnämnden i Uppsala län.
Veterinärhögskolan och länsstyrelsen i Uppsala län
anser att förslaget om att djurskyddsgranskningen skall förläggas till
lantbmks-nämnderna garanterar att stallmiljön i framtiden blir så
"djurvänlig" som möjligt. Med hänsyn till den kontakt som råder meUan
å ena sidan lantbmksstyrelsen, lantbruksnämnderna och djurskyddssakkunniga och
å andra sidan den forskning som f. n. bedrivs rörande sambandet mellan
stallmiljö och djurskydd kommer nämligen resultatet av denna forskning att
snabbt slå igenom vid planeringen av staUbygg-nader. Länsstyrelsen i
Västerbottens län yttrar sig på liknande sätt. LRF uttalar att
byggnadslösningar som rekommenderas i lantbruksnämndernas praktiska rådgivning
inte bör få underkännas av den som granskar planerna från
djurskyddssynpunkter. Då det således krävs
Prop. 1973:31 11
samordning
mellan rådgivningsverksamhet och prövningsförfarande bör lantbmksnämnden och
inte hälsovårdsnämnden utföra prövningen. EnUgt Veterinärförbundet är det
angeläget att hänsyn tas tUl de jordbmksekonomiska aspekterna på planerad
produktion vid djurskyddsgranskningen. Lantbruksnämnden torde ha större
möjligheter att ta sådana hänsyn än hälsovårdsnämnden. Liknande uppfattning ger
Lantarbetareförbundet uttryck åt. Lantbruksnämnden i Skaraborgs län uttalar
viss tvekan om det lämpliga i att fråga om förprövning skall handläggas av
lantbmksnämnd. Nämnden finner att erinringar kan riktas mot att
lantbmksnämndemas funktioner som kontrollorgan utvidgas, eftersom dylik
myndighetsutövning inte ligger helt i linje med nämndemas väsentliga
arbetsuppgift som rationaliseringsorgan. Då lantbruksnämnderna redan svarar
för djurskyddskontrollen beträffande byggnadsföretag, för vilka statiigt stöd
bevUjas, anser nämnden dock ändamålsenligt att nämnderna handhar kontrollen
även beträffande övriga företag.
Lantbrukshögskolan understryker i sitt yttrande att
lantbmksnämnden vid bedömning av byggnadsobjekt, till vilka statligt stöd ej
utgår, strängt bör skilja mellan de minimikrav som från djurskyddssynpunkt
gäller enligt 2 § DL och de önskemål som nämnden framställer i sin
rådgivningsverksamhet.
Planverket
framhåller att det inte finns skäl att komplettera byggnadslovsskyldigheten
med prövning hos länets lantbruksnämnd i de fall djurstall är underkastat sådan
skyldighet. Syftet med lantbmksnämn-dens prövning torde i dessa fall kunna
uppnås genom den gällande ordningen med prövning hos byggnadsnämnd. Härigenom
kommer medverkan från hälsovårdsnämnd att kunna ske på ett smidigare sätt. De
krav rörande djurskyddsförhållanden som bör beaktas vid byggnadsnämndemas
prövning torde erfordra vissa anvisningar, som bör utfärdas av planverket
efter samråd med lantbmksstyrelsen och införas i Svensk Byggnorm. I fråga om
stallbyggnader utanför planlagda områden anser planverket, mot bakgrund av att
byggnadsstadgan inte är tilllämplig på dessa, det vara olämpligt att införa
ett prövningsförfarande på länsnivå i stället för på kommunal nivå. Såsom förut
redovisats bör djurskyddssynpunkterna i dessa fall enUgt planverkets mening
tillgodoses genom att erforderliga anvisningar utfärdas.
Föreningen Djurens vänners riksorganisation yrkar
på att straff stadgas för såväl försummelse att ansöka om förhandsprövning som
underlåtenhet att iaktta vad som föreskrivits i beslut om godkännande. Även
länsstyrelsen i Malmöhus län anser att straffsanktion måste införas, om syftet
med förslaget skall nås.
Prop.
1973: 31 12
3
Kastrering av djur
3.1
Gällande bestämmelser m.m.
Kastrering innebär att djurets testiklar eller
äggstockar avlägsnas eller avdödas. Därigenom upphör möjligheten till
fortplantning. Operationen inverkar på organismen i såväl fysiskt som psykiskt
hänseende. De flesta kastreringar görs på handjur. Avlägsnande av testiklarna
sker genom operativt ingrepp. Testiklarnas avdödande kan ske genom s. k.
oblodig kastrering, varigenom testiklarnas till- och avförande blodkärl samt
sädesledarna krossas. Genom att vävnaden dör blu: testiklarna overksamma.
Oblodig kastrering sker med tång.
Kastrering av husdjur sker i relativt stor
omfattning utan att operationen är motiverad av medicinska skäl. Sådan
kastrering utförs dels för att göra vissa djur mer lätthanterliga, dels för att
på ett för människan fördelaktigt sätt påverka köttet hos vissa slaktdjur
såsom exempelvis svin. Syftet med kastrering kan också såsom inom renskötseln
Vtrtyn ni-4- *i1 n
11* M n-».i *-111 »* ryy-rt 1 r\ f r-n ri jn-rrt »-vti -» y-»-c* 1 rl *i-i *> o/ ii t/-*t" riTr*! U& U.
ULL i31U U-l. J.i,U.LlUJ Lii. OJM.l.X
l_/WU\./i,110 V Ui, CL llllllUJL XUIHUU AWl, U V VI.
I 9 § DL stadgas att kastrering av häst får utföras
endast av veterinär. Detsamma gäUer annat djur som uppnått fyra månaders
ålder, om inte Kungl. Maj:t förordnar annorlunda. Enligt detta förbehåll torde
Kungl. Maj:t kunna göra bestämmelsen om anlitande av veterinär undantagslös
beträffande vissa djur, fastställa en lägre eller högre åldersgräns eller från
bestämmelsens gUtighet helt undanta visst djurslag. Sådant undantag har gjorts
beträffande ren i kungörelsen (1966: 513) med vissa bestämmelser om kastrering
och slakt av ren. I 1 och 3 §§ föreskrivs att också ren som uppnått fyra
månaders ålder får kastreras av annan än veterinär, om kastrermgen utförs med
tång av typ som godkänts av lantbruksstyrelsen. Enligt DL föreUgger således
intet hinder mot kastrering av husdjur eller andra djur som hålls i fångenskap.
Lagens reglering i ämnet innebär bara att veterinär måste anUtas för
kastreringen när det gäller häst samt annat djur med undantag av ren om det
uppnått en ålder av fyra månader.
Den som bryter mot bestämmelserna om kastrering
straffas med böter enligt 21 § DL. Om ett kastrerande ingrepp är att anse som
otillbörligt och orsakat djmret Udande, kan gärningsmannen straffas för djurplågeri
enUgt 16 kap. 13 § brottsbalken.
3.2
Lantbruksstyrelsens framstäUning
Lantbruksstyrelsens förslag i fråga om kastrering
av djur grundar sig på ett förslag från Sveriges veterinärförbimds utskott för
djurskydd i skrivelse den 29 maj 1971 tUl veterinärstyrelsen och yttranden över
sistnämnda förslag som avgivits av statens veterinärmedicinska anstalt, länt-
Prop. 1973: 31 13
bmksnämndema
i Hallands, Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs och Stockholms län, professorema
vid veterinärhögskolan Paul Holtenius, Nils Lannek och NUs Obel samt
chefveterinären vid djursjukhuset i Helsingborg Fritz Sevelius, Sveriges
slakteriförbund. Föreningen Svensk husdjursskötsel. Svenska
svinavelsföreningen. Svenska fåravelsförening-en och Svenska kennelklubben.
Lantbmksstyrelsen anför tiU en början att ingreppet
vid kastrering av djur varierar i storlek och svårighetsgrad med djurslag och
djurets ålder. DL:s bestämmelser om kastrering bör med h'änsyn därtUl utformas
mer differentierat med beaktande av djurslag och ålder än vad f. n. är fallet.
Vid kastrering kan bedövning komma i fråga endast när ingreppet görs av
veterinär. Enligt lantbruksstyrelsens mening följer av DL och allmänna
veterinärinstruktionen (1971: 810) att veterinär vid kastrering är skyldig
använda bedövning.
I fråga om nötkreatur anför lantbmksstyrelsen
följande. Eftersom det inte går att åstadkomma tillräcklig smärtlindring vid
kastrering av äldre djur, måste det ur djurskyddssynpunkt anses fördelaktigt
att utföra tjur-kastrering på ett tidigt stadium. Förslaget från
Veterinärförbundets utskott för djurskydd, innebärande att kastrering av
nötkreatur bara skall vara tUlåten upp till en viss högsta ålder hos djuret, är
därför värt beaktande. Uppgifter från veterinärerna ute på fältet visar att
djurägarna i allmänhet är positivt inställda tUl tidig kastrering. Under
förutsättning att de informeras grundligt och i god tid om innebörden av
eventuella skärpta bestämmelser och ges möjlighet anpassa sin uppfödning därefter,
torde kastrering av äldre tjurar mycket sällan komma att påfordras och inga
ekonomiska olägenheter av någon betydelse behöva uppkomma. Styrelsen anser att
en föreskrift om högsta tUlåtna ålder för kastrering av nötkreatur bör intas i
DL. Styrelsen finner åtta månader vara den lämpligaste åldersgränsen för
normalfallen. Det bör dock finnas möjlighet att kastrera även äldre djur när så
anses påkallat av veterinärmedicinska skäl. Annan än veterinär bör vidare
kunna få utföra kastrering av tjurkalvar under fömtsättning att det rör sig om
djur under två månaders ålder samt att operationen sker oblodigt med av
styrelsen godkänd tång.
När det gäller kastrering av svin redovisas i
lantbmksstyrelsens framställning uppgifter från bl. a. Veterinärförbundets
utskott och Svenska svinavelsföreningen. Enligt utskottets uppgifter kastreras
praktiskt taget alla galtgrisar. TUl stöd för detta förhållande kan åberopas
både samhällsekonomiska och andra skäl. Kastrering utförs regelmässigt av lekmän
utan föregående bedövning. Det är inte realistiskt att h'ävda att ingreppet i
stället skulle göras av veterinär. Lämplig ålder för kastrering är enligt
utskottet trefyra veckor. Lekmän bör inte tUlåtas kastrera svin som uppnått en
ålder av sex veckor. Enligt svinavelsföreningen är tre fem veckor normal
kastreringstid i besättningar med slaktsvin. I avelsbe-
Prop. 1973: 31 14
sättningar
sker däremot kastrering av de galtar som ej godkänns tUl avel ofta först efter
sex veckors ålder, eftersom urvalet i stor utsträckning baseras på
utvecklingen efter awänjningen. Föreningen anser därför att ifrågavarande
åldersgräns bör dras vid åtta veckor. Lantbmksstyrelsen framhåller att
griskastrering bör ske så tidigt som möjUgt. Med beaktande av det anförda
föreslår styrelsen två månader som lämplig åldersgräns.
Beträffande spörsmålet om kastiering av får
ansluter sig lantbruksstyrelsen i sin framställning tiU yttrande som avgivits
av Svenska får-avelsföreningen. Däri påpekas att det inte är försöksmässigt
utrett huruvida det från fåmäringens synpimkt är nödvändigt eller fåmpUgt att
kastrera bagglamm. I Sverige är kastrering av får sällsynt. För
lekman-nakastreringar gäUer i övriga länder i Europa samma regel som här,
nämUgen att lekman tUlåts kastrera bagglamm, om djuren inte uppnått fyra
månaders ålder. Lekman bör vid kastrering använda tång av godkänd typ. Av nu
anförda skäl föreslår lantbruksstyrelsen bara den ändringen i gällande
bestämmelser om lekmans kastrering av får att ingreppet skall utföras med tång
av typ som godkänts av styrelsen.
EnUgt lantbruksstyrelsens framstäUning förekommer
det att friska hanhundar kastreras. Frekvensen av sådana kastreringar uppvisar
lokala variationer. Enligt styrelsen finns inte vägande skäl att kastrera en
frisk hund. Kastreringen synes i dessa faU i hög grad vara föranledd av subjektiva
föreställningar hos ägaren. Sådan kastrering bör inte tUlåtas.
Lantbmksstyrelsen föreslår därför att kastrering av hund skall få göras endast
när det föreligger medicinska skäl. Till sådana skäl bör räknas abnormt ökad
könsdrift och vissa former av aggressivitet.
I fråga om häst och ren föreslår lantbmksstyrelsen
ingen ändring av gällande bestämmelser.
Vad slutligen g'äller övriga djur på vilka DL är
tillämpUg föreslår lantbruksstyrelsen att kastrering av sådant djur i
förekommande fall alltid skall företas av veterinär.
Sammanfattningsvis innebär lantbruksstyrelsens
förslag att DL:s bestämmelser om kastrering bör få följande innehåll.
Kastrering av nötkreatur över åtta månaders ålder och av hund får utföras bara
om medicinska skäl föreligger. Endast veterinär får utföra kastrering av djur.
Undantag från sistnämnda regel skall dock gälla för nötkreatur och svin under
två månaders ålder och för får under fyra månaders ålder. När kastrering av
nötkreatur eller får utförs av annan än veterinär, skall tång av typ som
godk'änts av lantbmksstyrelsen användas. För kastrering av ren skall Kungl.
Maj:t kunna meddela särskilda bestämmelser.
Prop. 1973: 31 15
3.3
Remissyttrandena
Lantbruksstyrelsens förslag har mottagits positivt
av remissinstanserna. PrincipieUa synpunkter på kastrering av djur har anlagts
av några remissinstanser. Svenska lantarbetareförbundet framhåller att
kastrering av levande varelser utgör en såväl kroppslig som mental stympning.
Då dessutom själva det operativa ingreppet ofta förorsakar djuren Udande, bör
enligt förbundets mening kastrering förekomma endast i fall då verkligt bärande
skäl föreligger. Som bärande skäl för sådant ingrepp i djurens natur har sedan
länge betraktats ekonomisk vinning. Förbundet kan acceptera denna mänskUgt
egoistiska princip under förutsättning att de men och lidanden djuren åsamkas
står i rimlig proportion till de ekonomiska fördelama. Sveriges
djurskyddsföreningars riksförbund anmärker att kastrationen är en del av den
störte frågan om operativa ingrepp på djur. Ingreppen kan ha tiU syfte att
avlägsna kroppsdelar eller organ för att därigenom åstadkomma ett förbättrat
produktionsresultat eller ge djuret ett bättre utseende. Enligt riksförbundets
uppfattning är det nödvändigt att utreda denna större fråga men en sådan utredning
bör inte få fördröja föreslagen ändrad lagstiftning om kastrering.
Förslaget om förbud mot kastrering av nötkreatur
som uppnått åtta månaders ålder och av hund, om ej medicinska skäl föreligger,
tUlstyrks allmänt. Föreningarna Djurens vänners riksorganisation anser dock att
åldersgränsen för nötkreatur bör sättas vid sex månader. Djurskyddsföreningarnas
riksförbund föreslår i detta sammanhang införande av en regel att djur äldre än
sex månader över huvud ej får kastreras annat än om vägande skäl föreligger.
I fråga om lekmannakastrering av djur framför
remissinstanserna en del från' förslaget avvikande uppfattningar.
Lantarbetareförbundet uttalar sålunda att alla kastreringsingrepp i princip
borde företas av veterinär med tiUgång tUl djursjukhusmässig utmstning. Man
torde dock ännu för lång tid få godta att kastrering utförs av djurägarna och
hos dem anställda. Svårigheten att utan veterinärt kunnande och utrustning
snabbt och utan större lidande utföra operationen ökar med djurens ålder.
Därför bör den högsta ålder, vid vUken lekm'än tillåts utföra kastrering,
sättas så låg som möjligt. Sex veckor torde enligt förbundets mening vara en
godtagbar åldersgräns för samtliga djurslag. Antalet fall, då det kan bli
aktuellt med kastrering senare än vid sex veckor, torde vara rätt begränsat vid
en ordentlig planering av djurhållningen. En'är den veterinära servicen är
starkt subventionerad, bör det för djurägarna vara ekonomiskt överkomligt att i
dessa få fall anlita veterinär.
LRF finner föreslagna åldersgränser i stort sett
väl avvägda, men anser det dock vara tveksamt om det är motiverat att för
kastrering av
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1973: 31 15
3.3
Remissyttrandena
Lantbruksstyrelsens förslag har mottagits positivt
av remissinstanserna. PrincipieUa synpunkter på kastrering av djur har anlagts
av några remissinstanser. Svenska lantarbetareförbundet framhåUer att
kastrering av levande varelser utgör en såväl kroppslig som mental stjonpning.
Då dessutom själva det operativa ingreppet ofta förorsakar djuren lidande, bör
enligt förbimdets mening kastrering förekomma endast i fall då verkligt bärande
skäl föreligger. Som bärande skäl för sådant mgrepp i djurens natur har sedan
länge betraktats ekonomisk vinning. Förbim-det kan acceptera denna mänskligt
egoistiska pruicip under förutsättning att de men och lidanden djuren åsamkas
står i rimlig proportion tUl de ekonomiska fördelama. Sveriges
djurskyddsföreningars riksförbund anmärker att kastrationen är en del av den
större frågan om operativa ingrepp på djur. Ingreppen kan ha till syfte att
avlägsna kroppsdelar eller organ för att därigenom åstadkomma ett förbättrat
produktionsresultat eller ge djuret ett bättre utseende. Enligt riksförbundets
uppfattning är det nödvändigt att utreda denna större fråga men en sådan utredning
bör inte få fördröja föreslagen ändrad lagstiftning om kastrering.
Förslaget
om förbud mot kastrering av nötkreatur som uppnått åtta månaders ålder och av
hund, om ej medicinska skäl föreligger, tUlstyrks allmänt. Föreningarna Djurens
vänners riksorganisation anser dock att åldersgränsen för nötkreatur bör sättas
vid sex månader. Djurskyddsföreningarnas riksförbund föreslår i detta
sammanhang införande av en regel att djur äldre än sex månader över huvud ej
får kastreras annat än om vägande sk'äl föreligger.
I fråga om lekmannakastrering av djur framför
remissinstanserna en del från'förslaget avvikande uppfattningar.
Lantarbetareförbundet uttalar sålunda att alla kastreringsingrepp i princip
borde företas av veterinär med tillgång tiU djursjukhusmässig utmstning. Man
torde dock ännu för lång tid få godta att kastrering utförs av djurägarna och
hos dem anstäUda. Svårigheten att utan veterinärt kunnande och utmstning
snabbt och utan större lidande utföra operationen ökar med djurens ålder.
Därför bör den högsta ålder, vid vUken lekmän tillåts utföra kastrering, sättas
så låg som möjligt. Sex veckor torde enligt förbundets mening vara en
godtagbar åldersgräns för samtiiga djurslag. Antalet fall, då det kan bli
aktuellt med kastrering senare än vid sex veckor, torde vara rätt begränsat vid
en ordentlig planering av djurhållningen. Enär den veterinära servicen är
starkt subventionerad, bör det för djurägarna vara ekonomiskt överkomligt att i
dessa få fall anlita veterin'är.
LRF finner föreslagna åldersgränser i stort sett
väl avvägda, men anser det dock vara tveksamt om det är motiverat att för
kastrering av
Prop.
1973: 31 17
4.2
Riksdagens skrivelse
I den inledningsvis nämnda motionen (1972: 1300)
anfördes att kupering av svansen på hund, när den utförs av lekman, ofta
vållar hunden onödigt lidande och även kan förorsaka besvärande infektioner.
Endast veterinär borde därför tillåtas utföra sådant ingrepp. I motionen hemställdes
att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhåUa om ett lagförslag som tillgodosåg
denna uppfattning.
Lantbruksstyrelsen avstyrkte förslaget i sitt
yttrande över motionen och anförde bl. a. följande. Då svanskupering är lättare
att utföra ju yngre djuret är, utför hundägarna det alldeles övervägande
antalet kuperingar redan när valpama är ett par dagar tUl någon vecka gamla.
Valpar som närmar sig två månaders ålder förs däremot enligt uppgift till
veterinär. Varken tUl dåvarande véterin'ärstyrelsen eller lantbmksstyrelsen
har rapporterats att djuren i samband med av ägarna utförda kuperingar
förorsakats besvärande infektioner. Enligt lantbruksstyrelsens menuig medför
dessa ingrepp inte några olägenheter ur djurskyddssynpunkt. Redan vid
remissbehandlingen av det förslag som låg till gmnd för DL ansåg ett par
remissinstanser att svanskupering på hund inte borde tUlåtas annat än av
medicinska skäl, medan andra ville sänka åldersgränsen för kupering som utförs
av annan än veterinär tUl två veckor. Lantbruksstyrelsen anser sig av flera
skäl böra avstå från att nu aktualisera frågan om principiellt förbud mot
svanskupering på hund. Däremot synes erfarenheterna från de senaste decennierna
tala för att stadgandet angående åldersgränsen bringas i överensstämmelse med
praxis, vilket innebär att gränsen sätts vid två veckor.
Motionen avstyrktes också av Svenska kennelklubben
som i sitt yttrande uppgav bl. a. följande. Kupering av svansen på hund utförs
normalt då valpen är två till tre dygn gammal. Tekniken är mycket enkel och
ingreppet synes inte förorsaka valpen någon smärta eller medföra några negativa
följdverkningar. Uppfödare av hundar av de s. k. kuperingsrasema har i många
fall skaffat sig en betydande erfarenhet av svanskupering. Det saknas
anledning att biträda motionärernas yrkande att ingreppet skulle få företas
enbart av veterinär. Däremot bör frågan om maximiåldern för kupering utförd av
lekman omprövas. Den i lagen angivna maximiåldern bör ändras tUl förslagsvis
sju dygn.
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund biträdde
motionen. Med hänsyn till att det också förekommer att svansen på svin kuperas,
ansåg riksförbundet det angeläget att en sk'ärpning av bestämmelserna för
svanskupering inte enbart kommer att gälla för hund.
Jordbruksutskottet
anförde i sitt betänkande (JoU 1972: 45) bl. a. Med hänsyn tiU vad som
framkommit vid remissbehandlingen finner utskottet inte tiUräckliga skäl för
att förorda förbud mot att kupering av svans på hund alltjämt i viss
utsträckning gÖrs av annan person än
Prop. 1973: 31 18
veterinär.
När kupering förekommer, bör den givetvis utföras på sådant sätt att hunden
åsamkas minsta möjliga lidande. Emellertid vill utskottet förorda att den
åldersgräns, över vUken endast veterinär får utföra kupering, för hund sänks
från nuvarande två månader tUl exempelvis en a två veckor.
5
Departementschefen
5.1
Förprövning av djurstallar
Enligt den gmndläggande bestämmelsen i lagen (1944:
219) om djurskydd (DL) skall husdjur och andra djur som hålls i fångenskap behandlas
väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande. När det gäller sådana djurs
StallmUjö föreskriver lagen att stall eller annat förvaringsrum skall erbjuda
tillräckligt utrymme och skydd och hållas tillfredsställande rent. Vidare
föreskrivs att djur inte får hållas bundet eller tjudrat på ett för djuret
plågsamt sätt eller så att det inte kan få behövlig vUa.
Tillsynen
av att DL:s bestämmelser efterlevs utövas lokalt av hälsovårdsnämnden genom en
eller flera tillsyningsmän. Också tjänsteveterinärerna deltar i tillsynen.
Länsstyrelsen utövar tillsyn inom länet. Högsta tUlsynen över lagens
efterlevnad tillkommer lantbmksstyrelsen, som meddelar de råd och anvisningar
till ledning för övriga tUlsynsor-gan som behövs.
Åsidosätts
lagens bestämmelser om staU, får hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen meddela
föreskrift om rättelse. Föreskrift kan förenas med vite. I sista hand kan
föreskriven åtgärd verkställas på den försumliges bekostaad. Sådant
åsidosättande är inte belagt med straff i DL, men det kan föranleda ansvar för
djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken, om gämingen skett uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet och medfört att djur otUlbörUgen utsatts för Udande.
Inom
område med generalplan, stadsplan eller byggnadsplan gäller skyldighet att söka
byggnadslov för stall. Även utanför sådant område gäller byggnadslovsskyldighet
för vissa djurstallar, nämligen sådana som inte är att anse som ekonomibyggnad
för jordbmk, skogsbmk eller därmed jämförlig näring. Byggnadsnämndens
granskning i dessa fall avser inte byggnadens utformning från
djurskyddssynpunkt utan är inriktad på bl. a. frågor av byggnadsteknisk art och
brandsäkerhetsfrågor. Det alldeles övervägande antalet jordbmksföretag är
emellertid inte skyldiga söka byggnadslov för sina stallbyggnader, eftersom
företagen ligger utanför planlagt område.
Förprövning av djurstallar sker också enUgt vissa
författningar om statiigt stöd till jordbmkets rationalisering. Granskningen
utförs av länt-
Prop.
1973: 31 19
bmksnämnden.
Stöd till staUbyggnader beviljas bara om lantbruksnämnden godkänner teknisk
plan som innefattar ritnuigar och byggnadsbeskrivning. Till ledning för
granskningen finns vissa typritningar som rekommenderats av lantbmksstyrelsen.
Enligt beslut av styrelsen skall ärenden rörande staUbyggnader fr. o. m. den 1
juli 1970 särskUt granskas från djurskyddssynpunkt. Vid denna granskning
medverkar djurskyddssakkimnig som är veterinär. Vid varje lantbmksnämnd finns
två sådana sakkunniga. Den ena av dem är f. n. som regel länsveterinären.
Lantbruksnämndens förhandsgranskning omfattar i dag sannolikt mer än hälften av
de ny- och ombyggnader av jordbmkets stallar som årligen företas. Även i fall
som inte berörs av denna förprövning kan viss påverkan av stallbyggnaders utformning
från djurskyddssynpunkt ske genom lantbruksn'årtmdens rådgivningsverksamhet,
som också omfattar företag som inte begär statligt stöd.
I
framställning från lantbruksstyrelsen och dåvarande veterinärstyrelsen
föreslås att DL kompletteras med bestämmelser om skyldighet att inhämta
lantbmksnämndens godkännande av stall avsett för andra husdjur än
säUskapsdjur, innan nybyggnad eller väsentlig tUl- eller ombyggnad företas.
Lantbmksstyrelsen föreslås få rätt att medge undantag från skyldigheten vad
gäller mindre djurstallar. Till stöd för förslaget åberopas bl. a. följande.
Eftersom husdjurens hälsa är starkt beroende av deras närmiljö, blir det av
grundläggande betydelse för djurskyddet inom djurhåUningen att stallen är
utformade med klart beaktande av djurskyddsaspekter. Det har förekommit fall
där relativt nyuppförda stallar varit utformade på sådant sätt att de givit
upphov tUl så stor sjukdomsfrekvens hos husdjuren att produktionen blivit
förlustbringande. I en del svinstallar har använts viss inredningsdetalj, s. k.
protectabåge, som skadat djuren och därför ansetts oacceptabel från
djurskyddssynpunkt. I sistnämnda fall har ett flertal djurägare nödgats bygga
om inredningen i stallen. Från djurskyddssynpunkt olämpUga djurstallar orsakar
sålunda sjukdom, skador och lidande för djuren och olägenheter för djurägaren i
form av sämre produktionsresultat och kostnader för ombyggnad. Den granskning
av planerade djurstaUar från djurskyddssynpunkt som pågått vid
lantbruksnämnderna sedan den 1 juli 1970 har enUgt lantbmksstyrelsen
uppskattats av de allra flesta djurägare som berörts av verksamheten. Styrelsen
anser det otillfredsställande att samhällets bevakning av att
djurskyddsaspektema tillgodoses vid uppförande eller ändring av stallbyggnader
är beroende av om djurägaren begär statligt stöd eller inte.
Samtliga remissinstanser utom planverket och
lantbmksnämnden i Uppsala län tUlstyrker förslaget i princip. Under
remissbehandlingen har kraftigt understmkits vikten av att man tar störte
hänsyn än f. n. till djurskyddssynpunkter vid utformningen av husdjursstallar.
Det mås-
Prop.
1973: 31 20
te
från allmän synpunkt anses otillfredsställande att djurstallar som byggs utan
statligt stöd inte obUgatoriskt är underkastade sakkunnig granskning från
djurskyddssynpunkt. Utvecklingen inom jordbraket ger anledning anta att antalet
ny- och ombyggnader av djurstallar kommer att öka markant under 1970-talet.
Vissa beräkningar tyder på att mer än halva antalet befintiiga stallar kommer
att byggas om eller ersättas med nya. Inte minst mot bakgrund härav anser jag
det angeläget att i överensstämmelse med förslaget den ordningen införs att i
huvudsak samtliga djurstallar underkastas förprövning från djurskyddssynpunkt.
Denna reform synes lämpligen i överensstämmelse
med numera tiUämpad lagstiftningsteknik böra genomföras på det sättet att det
allmänna stadgandet om stall i 2 § DL kompletteras med ett bemyndigande för
Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att i fråga om stall
eller annat förvaringsrum för djur meddela bestämmelser om
förprövningsskyldighet och andra föreskrifter som påkallas från
djurskyddssynpunkt. Med stöd härav bör sedan Kungl. Maj:t kunna meddela de
bestämmelser om förprövningsskyldighet som behövs. Motsvarande
lagstiftningsmetod används i DL bl. a. i fråga om transport av djur (6 §) och i
fråga om offentlig förevisning av djur (8 §). För riksdagens information vill
jag i det följande nämna några av huvudpunkterna i den reglering i ämnet som
jag avser att föreslå Kungl. Maj:t.
I
likhet med remissinstanserna godtar jag att förprövningen skall omfatta stallar
avsedda för i första hand husdjuren häst, nötkreatur, ren, svin, får, get och
fjäderfä, medan stallar eller förvaringsmm för sällskapsdjur bör lämnas utanför
regleringen. Denna kommer sålunda tUl alldeles övervägande del att gälla
jordbmkets stallbyggnader. Av sällskapsdjuren torde endast hundar i vissa fall
hållas i sådan omfattning eller under sådana förhållanden att djurens förvaringsutrym-men
behöver ägnas s"ärskild uppmärksamhet från djurskyddssynpunkt. Jag syftar
därvid på hundar som hålls för yrkesmässig uppfödning eller försäljning och på
bandhundar. Frågan om kontroll från djurskyddssynpunkt av förvaringsrum för
dessa båda kategorier hundar får anses tillfredsställande löst i gällande lag.
Enligt 8 a § DL får yrkesmässig hunduppfödning inte bedrivas utan tUlstånd av
hälsovårdsnämnden. Byggnader och andra utrymmen för hundarna torde prövas
samtidigt med fråga om tillstånd. Beträffande bandhund stadgas i 8 b § DL att
hunden enligt föreskrifter som meddelas av lantbruksstyrelsen skall ha tUlgång
till koja eller annan viloplats som ger tillfredsställande skydd mot väder och
vind.
Skyldighet
att i förväg inhämta godkännande av djurstallar bör gäUa inte bara nybyggnad i
byggnadsstadgans (1959: 612) mening utan också sådan ändring av befintligt
stall som, utan att räknas tUl nybyggnad, har väsentlig betydelse från
djurskyddssynpunkt. Undantag bör dock
Prop. 1973: 31 21
kunna
göras för de minsta stallen. Vidare bör krigsmaktens stallar vara undantagna.
Vid utformningen av jordbrukets stallbyggnader
måste givetvis hänsyn tas även till andra faktorer än sådana som gäller
djurskyddet. Ekonomiska och produktionstekniska faktorer måste beaktas.
Samtidigt medför större hänsynstagande till djurskyddssynpunkter vid
utform-rungen av stallar såsom framhållits av lantbruksstyrelsen och av några
remissinstanser ofta ekonomisk fördel för djurägaren. Ett bättre djurskydd
leder nämligen till bättre djurhälsa som i sin tur ger ökat produktionsresultat.
EnUgt min mening är det viktigt att den myndighet som anförtros uppgiften att
pröva fråga om godkännande från djurskyddssynpunkt av husdjursstall är
kompetent att i varje enskilt fall samordna och avväga de faktorer som inverkar
på utformningen av stallet, så att resultatet av prövningen på bästa sätt
tUlgodoser både djurskyddets och jordbmkets intressen. Liknande synpunkter har under
remissbehandlingen framförts av bl. a. LRF och Veterinärförbundet. Jag anser i
likhet med så gott som samtliga remissinstanser att lantbruksnämnden i dag är
den myndighet som är bäst lämpad att pröva frågor om förhandsgodkännande. Det
bör därför anförtros åt lantbmksnämnden att i samverkan med de
djurskyddssakkimniga handha denna uppgift.
Skyldighet att söka byggnadslov föreligger i
huvudsak endast för det fåtal djurstallar som uppförs inom planlagt område.
Lantbruksnämndens godkännande bör givetvis inte avse sådana byggnadstekniska
förhållanden som skall prövas av byggnadsnämnd i byggnadslovsärende. Särskilda
föreskrifter om samordning av prövningsförfarandet i övrigt synes f. n. inte
erforderliga. Jag vill i sammanhanget peka på bestämmelserna i 57 § och 58 § 1
mom. byggnadsstadgan om skyldighet för byggnadsnämnden att i
byggnadslovsärenden uppmärksamma tillståndsskyldighet som kan föreligga enligt
annan lagstiftning.
Den föreslagna förprövningen är uttryck för en
strävan att ge husdjuren en god stallmiljö. Resultatet kan emellertid bli
illusoriskt, om djurägaren i ett stall som byggts enligt godkännande håller ett
större antal djur än stallet är avsett för. Enligt min mening bör därför i
beslut om godkännande alltid bestämmas det högsta antal djur som stadigvarande
får hållas i stallet eller i avgränsad del därav. Det kan vidare finnas behov
av att förena godkännande med viUkor.
Det bör ankomma på tillsynsmyndighet att bevaka att
föreskrifter och villkor efterlevs. Den som annat än i ringa omfattning bryter
mot föreskrift eller vUlkor bör kunna straffas med böter. I likhet med ett par
remissinstanser anser jag det påkallat att stadga sådant straff också för den
som åsidosätter skyldigheten att inhämta godkännande. För vissa fall bör också
finnas möjlighet att åstadkomma rättelse genom vitesföreläggande.
Prop.
1973: 31 22
Jag ämnar sålunda föreslå Kungl. Maj:t att i
tUlämpningsförfattaing ta upp bestämmelser om förprövning av djmtallar i
huvudsakUg överensstämmelse med vad jag nu upplysningsvis anfört.
Det föreslagna tillägget till 2 § DL ger Kungl.
Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer befogenhet att meddela inte
bara bestämmelser om förprövning utan också andra föreskrifter beträffande
djurstallar som är påkallade från djurskyddssynpunkt. Sådana föreskrifter kan
t. ex. avse inredningsdetaljer i staUar eller normer för det utrymme som varje
djur skall ha i burar, boxar eller liknande förvaringsmm. Föreskrifterna kan
också gälla utformningen av staU eller annat förvaringsmm som inte omfattas av
förprövningsskyldighet. Genom bemyndigandet får samhäUet möjlighet att vid
behov snabbt ingripa med föreskrifter som smidigt kan anpassas till
utvecklingen på djurhållningens område.
Förprövnmgen av djurstallar kommer att ge
lantbmksnämndema och de djurskyddssakkunniga ökat arbete. I ärende om
förprövning måste finnas tillgång till ritning eller åtminstone skiss över den
planerade byggnadsåtgärden. Lantbmksnämndema torde i betydligt större omfattning
än i dag få åta sig att mot ersättning enligt lantbmksnämndstaxan upprätta
dylikt underlag i fråga om ny-, tUl- eller ombyggnad av stallar som uppförs
utan statligt stöd, eftersom det utanför nämnderna knappast finns
byggnadsteknisk expertis på detta område i erforderlig utsträckning. Reformen
kommer vidare att medföra en ökning av nämndernas rådgivning i frågor som rör
utformningen av staUar från djurskyddssynpunkt eller från ekonomisk eller
produktionsteknisk synpunkt. De djurskyddssakkunnigas arbetsuppgifter kan
förväntas bli fördubblade. De kostnadsökningar som således förorsakas nämndema
för budgetåret 1973/74 är svåra att f. n. bedöma. Förslagsanslaget tUl lantbruksnämnderna
för nästa budgetår torde dock behöva överskridas.
5.2
Kastrering av djur
Kastrering av djur förekommer i relativt stor
omfattning inom husdjursskötseln främst i fråga om djur av hankön. Kastrering
sker också i viss omfattning av hund och katt. Kastrering kan vara en åtgärd
som vidtas för att behandla sjukdom eller skada hos ett djur. Det övervägande
antalet kastreringar utförs emellertid på friska djur. Syftet med kastreringen
är i sådana fall att få fogligare och mera lättskötta djur eller beträffande
vissa slaktdjur att få ett bättre kött. Syftet kan också såsom inom renskötseln
vara att slå ut handjur som bedöms vara mindre lämpade för avel. Kastrering av
handjur sker antingen genom att testiklarna avlägsnas eller genom att
sädesledarna och testiklamas tUl- och avförande blodkärl krossas (oblodig
kastrering). Vid kastrering torde bedövning förekomma bara när ingreppet görs
av veterinär.
Prop.
1973: 31 23
Enligt 9 § DL får endast veterinär kastrera häst.
Samma regel gäller för annat djur som uppnått fyra månaders ålder, om inte
Kungl. Maj:t förordnar annat. Beträffande ren har genom 1 § kungörelsen (1966:
513) med vissa bestämmelser om kastrering och slakt av ren förordnats att annan
än veterinär får kastrera även ren som uppnått fyra månaders ålder. Den som
bryter mot bestämmelserna om kastrering dömes till böter. Om ett ingrepp skett
i otillbörligt syfte och medfört lidande, kan den som utfört ingreppet straffas
för djurplågeri.
Lantbmksstyrelsen
hemställer om ändring av bestämmelserna i DL om kastrering. Enligt styrelsen
behövs mera differentierade bestämmelser som tar hänsyn till djurslag och
djurets ålder. Beträffande nötkreatur föreslås att djur äldre än åtta månader
inte får kastreras, om inte medicinska skäl föreligger. Därvid åberopas bl. a.
att det från djurskyddssynpunkt är fördelaktigt med tidig kastrering och att
det vid kastrering av äldre nötkreatur inte går att åstadkomma tillräcklig
smärtfrihet genom bedövning. Vidare föreslås att lekman skall tUlåtas kastrera
endast djur under två månaders ålder och då med tång som godkänts av
lantbruksstyrelsen (oblodig kastrering). Rörande kastrering av svin föreslår
lantbruksstyrelsen att veterinär skall anlitas så snart djuret uppnått två
månaders ålder. Även i detta fall åberopas att kastreringen bör utföras så
tidigt som möjUgt. Styrelsens framställning ger vid handen att så gott som
samtliga galtgrisar kastreras och att ingreppet som regelmässigt utförs av
lekman helst bör ske innan djuret uppnår sex veckors ålder. Behov av en något
högre åldersgräns kan emellertid förekomma inom avelsbesättningar. Beslut om
att godkänna en galtgris för avel kan nämligen i allmänhet inte fattas förrän
grisen är omkring sex veckor gammal. De galtgrisar som inte godkänns kastreras.
I fråga om kastrering av får påyrkar lantbmksstyrelsen inte annan ändring i
gällande bestämmelser än att föreskrift införs att lekman vid kastrering skall
vara skyldig använda tång av typ som godkänts av styrelsen. I denna del anförs
att det inte är genom försök utrett om det från fåmäringens synpunkt är
nödvändigt eller lämpligt med kastrering. I likhet med vad som är regel i
övriga länder i Europa bör enligt styrelsen åldersgränsen för kastrering som
utförs av lekmän bibehållas vid fyra månader. När det gäller hund innebär
lantbmksstyrelsens förslag att kastrering förbjuds, om inte ingreppet påkaUas
av medicinska skäl. Till stöd för detta förbud anför styrelsen att det saknas
vägande skäl att kastrera en frisk hund. Kastrering av friska hanhundar förekommer
emeUertid. Frekvensen uppvisar lokala variationer. Ingreppen uppges i hög grad
vara föranledda av subjektiva föreställningar hos hundägaren. Beträffande
kastrering av häst och ren föreslår lantbruksstyrelsen ingen saklig ändring. I
fråga om övriga djur föreslår styrelsen slutligen att den nuvarande rätten för
lekmän att utföra kastrering på djur som ej uppnått fyra månaders ålder tas
bort och att det i stället
Prop. 1973: 31 24
införs
skyldighet att anlita veterinär för sådana ingrepp. Lantbruksstyrelsens
hemställan om ändring av bestämmelsema om kastrering grundar sig på förslag
och yttranden från underordnade myndigheter, veterinärmedicinsk expertis och
sammanslutningar inom lantbmk och djurhållning.
Lantbruksstyrelsens förslag innebär alltså två väsentliga
nyheter i förhåUande tUl gäUande rätt, nämligen införande av förbud mot kastrering
av nötkreatur över viss ålder och av hund samt skyldighet att anlita veterinär
vid kastrering utom i vissa i lagen angivna undantagsfall,
Remissinstansema har mottagit förslaget positivt.
Man är ense om att DL:s bestämmelser om kastrering behöver skärpas. De
avvikande uppfattningar som anmälts har på ett undantag när innefattat krav på
strängare regler för kastrering än som föreslagits av lantbruksstyrelsen.
Enligt
nuvarande lagstiftning godtas att friska djur kastreras i vissa fall, n'ämUgen
när det av ekonomiska eller praktiska skäl anses nödvändigt att göra djuren
mera lätthanterliga eller mera användbara för bestämda ändamål såsom till
människoföda. Det är också ekonomiska och praktiska skäl som föranleder att
lekmän i viss omfattning tillåts utföra sådana ingrepp. Det är här sålunda inte
fråga om behandlingsmetod för sjukdom utan om tillgodoseende av mänskliga
intressen som av Lantarbetareförbundet med viss rätt karakteriseras som
egoistiska. Med hänsyn till anförda förhållanden får det enligt min mening
anses föreligga en moralisk förpliktelse att inte kastrera djur annat än om
vägande skäl finns och att göra ingreppet så litet smärtsamt som möjligt i de fall
kastrering måste ske. Jag anser att bestämmelser om kastrering av djur bör
grundas på denna instäUning.
Det av lantbruksstyrelsen föreslagna förbudet mot
kastrering av nötkreatur över viss ålder och av hund överensstämmer med denna
principiella inställning och tUlstyrks av samtliga remissinstanser. Även jag
biträder förslaget. Den åldersgräns som föreslagits beträffande nötkreatur,
åtta månader, finner jag utgöra en godtagbar avvägning mellan de skilda
intressen som gör sig gällande i denna fråga. Jag delar lantbruksstyrelsens
uppfattning att överdriven könsdrift och vissa former av aggressivitet hos hund
bör kunna utgöra skäl för kastrering.
Kastrering
av djur torde orsaka djuret visst lidande, även om bedövning används vid
ingreppet. En kastrering som utförs fastän det inte finns vägande skäl, innebär
därför att djuret utsätts för lidande i onödan. Ingreppet måste i sådant fall
anses otillbörligt och kan bestraffas som djurplågeri. Det får förutsättas att
veterinär inte begår eller medverkar tUl djurplågeri i sin yrkesverksamhet. Den
av lantbruksstyrelsen föreslagna huvudregeln att kastrering av djur bara får
utföras av veterinär har ej mött kritik under remissbehandlingen. Regeln får om
den genomförs verkan av ett förbud mot kastrering av djur utan bärande
Prop. 1973: 31 25
skäl.
Denna konsekvens står helt i samklang med den principiella inställning som jag
nyss redovisat. Jag ansluter mig sålunda till lantbruksstyrelsens förslag att
veterinär i princip skall anlitas vid kastrering av djur. Undantag härifrån bör
få göras när det framstår som befogat med hänsyn tUl jordbmksnäringens och
rennäringens intressen.
I
likhet med vad som nu gäller bör det även i fortsättningen ankomma på Kungl.
Maj:t att besluta om de undantagsbestämmelser som bör tUlämpas på visst eller
vissa djurslag.
Med
h'änvisning till vad jag nu anfört viU jag förorda att 9 § DL ges ny lydelse
enligt följande. I paragrafen upptas först en bestämmelse att nötkreatur som är
äldre än åtta månader och hund får kastreras endast om det är påkallat av
medicinska skäl. Som ett andra stycke införs en regel att kastrering av djur
får utföras endast av veterinär, om ej Kungl. Maj:t förordnar annat.
För riksdagens information vUl jag i det följande
redogöra för huvudsakliga innehållet i de bestämmelser om undantag från
skyldigheten att anlita veterinär som jag ämnar föreslå Kungl. Maj:t.
Frågan
humvida lekmän bör tillåtas kastrera djur synes ha aktualitet endast
beträffande handjur av nötkreatur, svin, får och ren. Lekmannakastrering av
dessa djur förekommer sedan gammalt inom husdjursskötseln. Så gott som
samtliga kastreringar av svin och ren utförs av lekm'än. Kastrering av
nötkreatur utförs däremot numera i de allra flesta fall av veterinär.
Kastrering av får förekommer i dag bara i sällsynta fall. Det är med hänsyn tUl
det sagda berättigat att anta att lekmannakastrering har stor ekonomisk
betydelse vid uppfödning av svin och ren men inte aUs samma betydelse vid
uppfödning av nötboskap och får. Enligt min mening finns befogad anledning göra
undantag från tvånget att anlita veterinär när det gäller kastrering av svin
och ren. Mot bakgrund av det principiella resonemang jag tidigare fört synes
det inte lika motiverat att medge sådant undantag i fråga om nötkreatur eller
får. Emellertid finns f. n. inte tillräckligt underlag för att frångå gällande
ordning enligt vilken lekmannakastrering av nötkreatur och får är tUlåten i
viss utsträckning. Om det framdeles visar sig att lekmannakastreringar av
tjurkalvar eller bagglamm har ringa ekonomisk betydelse för uppfödare av dessa
djur, bör sådana kastreringar givetvis inte vidare tUlåtas.
Kastrerande
ingrepp som görs av lekman sker utan bedövning. Det finns uppenbarligen större
risk för att det skall uppstå komplikationer vid ingreppet eller därefter, än
när ingreppet görs av veterinär. Ingreppets storlek och risken för
komplikationer ökar med djurets ålder. Det är därför angeläget att kastrering
företas så tidigt som möjligt.
I
fråga om nötkreatur har två månader föreslagits som åldersgräns för kastrering
som utförs av lekmän. Både Slakteriförbundet och LRF har emellertid förordat
att åldersgränsen sätts vid fyra månader. Vad
Prop. 1973: 31 26
som
åberopats tUl stöd härför ger enligt min mening inte belägg för att en gräns
vid två månader skulle medföra nämnvärda nackdelar för näringen. Jag ansluter
mig här till lantbmksstyrelsens förslag.
Beträffande svin har ett flertal remissinstanser
uttalat sig för att åldersgränsen bestäms till sex veckor och inte såsom
lantbmksstyrelsen föreslagit tUl två månader. I bes'ättningar med slaktsvin
sker kastreringen regelmässigt n'är djuren är tre till fyra veckor gamla. I
avelsbesättningar sker kastrering av de galtsvin som inte skall gå vidare tUl
avel först när djuren är omkring sex veckor gamla. Kastrering av en galt som är
på gränsen till sex veckors ålder är ett förhållandevis stort operativt
ingrepp. Redan av denna anledning är det tveksamt om lekman skall tUlåtas kastrera
galtar som är äldre. Om åldersgränsen för lekmannakastrering sätts vid sex
veckor, kommer behövliga kastreringar i avelsbesättningar ibland inte att kunna
företas innan djuren uppnår den åldern. I så fall måste följaktiigen veterinär
anlitas. Det fmns emellertid anledning anta att antalet sådana fall blir
ytterst ringa i förhållande tUl totala antalet kastreringar som utförs inom
svinproduktionen. Enligt min mening bör näringen i djurskyddets intresse bära
den obetydliga merkostnad som uppkommer för anlitande av veterinär, om
åldersgränsen för lekmannakastreringar sänks från föreslagna två månader till
sex veckor. Jag ämnar därför förorda sistnämnda åldersgräns.
Enligt gällande bestämmelser är det tiUåtet för
annan än veterinär att kastrera får som ej uppnått fyra månaders ålder. Denna
regel som är vaiUig i övriga länder i Europa bör enligt lantbmksstyrelsens
förslag bibehållas. Under remissbehandlingen har förslaget i denna del mött
kritik. Man har bl. a. menat att djurskyddsstandarden i övriga Europa inte i
alla avseenden bör vara normgivande för vårt land. Då en sänkning av gällande
åldersgr'äns till två månader inte kan anses vara till förfång för fårnäringen,
ämnar jag föreslå Kungl. Maj:t denna åldersgräns för lekmannakastrering av
får.
Jag avser inte att föreslå någon ändring i sak av
gnällande bestämmelser om kastrering av ren.
Jag vUl slutligen nämna att jag 'ämnar föreslå
Kungl. Maj:t att uppdra åt lantbmksstyrelsen att utfärda närmare bestämmelser
om de instmment som lekman skall vara skyldig att använda vid kastrermg.
Styrelsen bör vidare i mån av behov kunna utfärda även andra förhållningsregler
som skall iakttas av lekman vid kastrering.
5.3
Kupering av svansen på hund m. m.
Gällande bestämmelser om kupering finns i 10 § DL
och reglerar kupering av svansen på häst och annat djur samt kupering av
öronen på hund. Kupering av svansen på häst får företas endast för att bota
Prop.
1973: 31 27
sjukdom,
skada eller oart, om Kungl. Maj:t inte medger undantag. Kuperingen skall
alltid utföras av veterinär. Vid kupering av svansen på annat djur föreligger
skyldighet att anlita veterinär först om djuret uppnått två månaders ålder.
Det är förbjudet att kupera öronen på hund.
Kupering av svansen på friska djur torde till helt
övervägande del gäUa hundar. Kuperad svans utgör som bekant kännetecken på
vissa hundraser. I anledning av motion med yrkande om förbud för lekmän att
kupera svansen på hund har 1972 års riksdag hemsfällt att frågan om sänkning av
åldersgränsen för sådan kupering övervägs av Kungl. Maj:t och att förslag om
erforderlig ändring av 10 § DL föreläggs riksdagen. I jordbruksutskottets av
riksdagen gUlade betänkande förordas en sänkning av åldersgränsen tiU en å två
veckor.
Av
yttranden som avgivits över motionen av lantbmksstyrelsen och Svenska
kennelklubben framgår dels att kupering av svansen på hund som utförs av
hundägare i de allra flesta fall företas, när valpen är endast några dagar
gammal, dels att ingreppet då inte torde vara förenat med nämnvärd smärta eller
följdverkningar för valpen. Ej heller i andra avseenden synes dessa ingrepp
medföra olägenheter från djurskyddssynpunkt. Båda dessa remissinstanser anser
att åldersgränsen bör sänkas och bringas i överensstämmelse med den praxis som
råder beträffande lekmannakuperingar. Lantbruksstyrelsen föreslår att gränsen
sätts vid två veckor, medan Kennelklubben förordar en vecka.
Enligt min mening ger den utredning som förebragts
i denna fråga vid handen att lekman bör kunna tUlåtas kupera svansen på hund
men att den nu gällande åldersgränsen två månader bör kunna sättas ned tUl en
vecka. Vid behandlingen av denna fråga har helt naturligt också aktualiserats
frågan om kupering av svansen på andra djur än häst eller hund. Jag har genom
lantbmksstyrelsen låtit undersöka denna sak och erfarit att det inte med hänsyn
till husdjursskötselns behov eller eljest föreligger skäl att låta lekman
utföra svanskupering på djur som är äldre än en vecka. På grund av det anförda
föreslår jag att 10 § DL ändras så att kupering av svansen på annat djur än
häst får utföras endast av veterinär, om djuret uppnått en veckas ålder.
5.4
Viss redaktioneU ändring av tillsynsbestämmelsema
Enligt gällande lydelse av 14 § 1 mom. första
stycket DL medverkar länsveterinären och distrikts- eller stadsveterinären i
den lokala tillsynen över djurens vård och behandling. I momentets andra
stycke föreskrivs att länsstyrelsen med biträde av länsveterinären skall vaka
över att hälsovårdsnämnden och tillsyningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer
fullgör sina åligganden. Enligt 14 § 3 mom. äger länsveterinären och distrikts-
eller stadsveterinären vara närvarande vid hälsovårdsnämnds handläggning av
ärende som rör vården eller behandlingen av
Prop, 1973: 31 28
djur
och delta i överläggningarna men inte i besluten (första stycket). Sammanträde
skall skyndsamt äga rum, när länsstyrelsen eller länsveterinären begär det
(tredje stycket).
Länsveterinären
är sedan den 1 januari 1972 inordnad i länsstyrelsen. Han handhar där bl. a. de
uppgifter inom djurskyddet som åvilar länsstyrelsen. Från nämnda dag är
följaktUgen länsveterinären inte längre en självständig regional myndighet inom
djurskyddet. Med hänsyn tiU det anförda förordar jag, efter samråd med chefen
för civUdepartementet, den jämkningen i 14 § 1 mom. första och andra styckena
samt 3 mom. tredje stycket DL att orden "länsveterinären och",
"med bitr'äde av länsveterinären" resp. "eller
länsveterinären" utgår.
6
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag att
Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att antaga inom jordbruksdepartementet upprättat
förslag tUl lag om ändring i lagen (1944: 219) om djurskydd.
Med
bifall tiU vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemstäUt förordnar Hans Maj:t Konungen att tiU riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur
protokollet: Gunnel Anderson
KUNGL. BOKTR. STOCKHOLM J973 730109
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
12 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (10)
10 kopplingar i 7 dokument.
- SOU 2024:56 Animalieproduktion med hög konkurrenskraft och gott djurskydd s. 304 i texten
- SOU 2011:75 Ny djurskyddslag, del 1 s. 621 i texten
- Prop. 1993/94:68 Lagändringar på djurhälsoområdet s. 23 om s. 21 i texten
- Prop. 1987/88:93 om djurskyddslag, m.m. . s. 17 i texten
- Skr. 1974:3 1974:3 s. 33 i texten
Doktrin (2)
2 kopplingar i 1 dokument.
- Kyrönviita, Odla fisk rätt, 2022 s. 192 · s. 285 i texten