Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om anställning av arbetskraft för byggnadsarbetare
1973 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1973:39, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om anställning av arbetskraft för byggnadsarbetare
Dokumentets text
Kungl.
Majrts proposition nr 39 år 1973 Prop. 1973: 39
Nr 39
Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om anställning av arbetskraft för
byggnadsarbete; given Stockholms slott den 16 februari 1973.
Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars
avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt,
GUSTAF ADOLF
ERIC
HOLMQVIST
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen läggs fram förslag till lagstiftning som innebär att arbetsgivare
som yrkesmässigt bedriver byggnadsverksamhet får anställa annan än kvalificerad
arbetssökande endast efter anvisning eller godkännande av den offentliga
arbetsförmedlingen. Motsvarande skall gälla när staten och kommun bedriver
byggnadsverksamhet. Lagstiftningen avser endast anställning för utförande av
betong-, trä- eller mureriarbete eller annat byggnads- eUer anläggningsarbete.
Med kvalificerad arbetssökande avses den som under de senaste 24 månaderna
haft anställning i sådant arbete som lagen avser under minst tolv månader eUer
som har genomgått utbildning för sådant arbete. Anställer arbetsgivaren annan än
kvalificerad sökande utan medgivande av arbetsförmedlingen kan arbetsmarknadsstyrelsen
enligt förslaget förordna att arbetsgivaren för sådant byggnadsarbete inte får
anställa annan än den som arbetsförmedlingen anvisat eller godtagit, dvs, all
anställning av byggarbetskraft för sådana arbeten skall ske genom arbetsförmedlingen.
Överträdelse mot dessa bestämmelser kan föranleda bijtesstraff.
1
Riksdagen 1973.1 saml Nr 39
Prop. 1973: 39
Förslag
till
Lag
om anställning av arbetskraft för byggnadsarbete
Härigenom
förordnas som följer,
1 §
Den som yrkesmässigt bedriver byggnads- eller anläggningsverk
samhet under sådana förhållanden att han är att anse som arbetsgivare
enligt lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring, så ock staten och
kommun, när de bedriver byggnads- eller anläggningsverksamhet under
samma förhållanden, får anställa endast kvalificerad arbetssökande för
utförande av betongarbete, träarbete, mureriarbete eller annat byggnads-
dier anläggningsarbete. Finnes icke kvalificerad arbetssökande att tillgå,
får arbetsgivaren anställa endast arbetssökande som den offentliga ar
betsförmedlingen har anvisat eller godtagit.
Med
kvalificerad arbetssökande avses
1,
den som i minst tolv månader
under de senaste 24 månaderna haft anställning i byggnadsarbete av samma slag
som det anställningen gäller,
2,
den som fullgjort utbildning
till sådant arbete inom lägst gymnasieskola eller motsvarande skola eller inom
arbetsmarknadsutbildningen eller
3,
den som genomgår utbildning i
byggnadsarbete av samma slag som det anställningen avser och anställningen
enligt fastställd utbildningsplan kan anses ingå som ett led i utbUdningen,
2 §
Arbetsförmedling har rätt att hos arbetsgivaren taga del av upp
gifter om de anställda som behövs för tillämpningen av denna lag.
För
tillsyn av efterlevnaden av denna lag har arbetsförmedling tillträde till
arbetsplats och får där företaga undersökning som föranledes av tillsynen.
Arbetsmarknadsstyrelsen
får förelägga arbetsgivare vid vite att lämna uppgifter, som avses i första
stycket, eller bereda arbetsförmedling tillträde till arbetsplats för
undersökning enligt andra stycket.
3
§ Har arbetsgivaren för
byggnadsarbete som avses i 1 § första stycket anställt annan än kvalificerad
arbetssökande utan anvisning eller medgivande av den offentliga
arbetsförmedlingen, får arbetsmarknadsstyrelsen efter anmälan av
länsarbetsnämnden förordna, att arbetsgivaren i fortsättningen icke får för
sådant byggnadsarbete anställa någon som ej anvisats eller godtagits av den
offentliga arbetsförmedlingen.
4
§ Arbetsgivare som anställer
arbetskraft i strid mot bestämmelserna i 1 eller 3 § dömes till böter. Allmänt
åtal får väckas endast efter anmälan av arbetsmarknadsstyrelsen.
5
§ Den som fått del av uppgift
som lämnats med stöd av denna lag får icke obehörigen yppa eller nyttja vad han
därvid erfarit om enskilt företags eller enskild sammanslutnings affärs- eller
driftförhållanden eller om enskUds personliga förhållanden. Den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till böter eller fängelse i högst ett
år.
Prop. 1973: 39 3
Allmänt
åtal får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är
påkallat från allmän synpunkt.
6
§ Talan mot
arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom
besvär.
7
§ Närmare föreskrifter för
tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, av arbetsmarknadsstyrelsen.
Denna
lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till utgången av
juni 1974.
Utan
hinder av 1 § får arbetsgivare för byggnadsarbete som avses i 1 § återanställa
den som vid lagens ikraftträdande har anställning i sådant byggnadsarbete hos
arbetsgivaren, om anställningen påbörjats före den 1 januari 1973,
It
Riksdagen 1973. 1 saml Nr 39
Prop. 1973: 39
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 16 februari 1973.
Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes
ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING,
NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM,
CARLSSON, FELDT,
Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om
anställning av arbetskraft för byggnadsarbete och anför.
Inledning
I årets statsverksproposition (prop, 1973: 1 bil, 13 s,
4548) anmälde jag förslag till åtgärder för att förbättra planeringen och
säsongutjämningen och därmed sysselsättningen inom byggnadsverksamheten m, m.
Förslagen grundades på byggnadskraftsutredningensi huvudbetänkande (Ds In 1972:
18) Arbetskraften inom byggnadsverksamheten. Jag angav också min avsikt att
inom kort anmäla den återstående av utredningen upptagna frågan om reglering av
arbetskraftsrekryteringen till byggnadsarbete genom den offentiiga
arbetsförmedlingen. Jag anhåller nu att få ta upp denna fråga.
Yttranden över byggarbetskraftsutredningens betänkande har
avgetts av fortifikationsförvaltningen, postverket, televerket, statens
vattenfallsverk, statens järnvägar, statens vägverk, statskontoret,
byggnadsstyrelsen, statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet,
skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) efter hörande av
länsarbetsnämnderna och byggarbetsnämnderna, bostadsstyrelsen, länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län. Hyresgästernas riksförbund.
Landsorganisationen i Sverige (LO), Statsföretag AB, Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska byggnadsarbetareförbundet, Svenska
kommunförbundet, Svenska riksbyggen. Svenska väg- och vat-tenbyggamas
arbetsgivareförbund. Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Svenska
byggnadsindustriförbundet, Sveriges allmännyttiga bo-
' Direktören Bertil Olsson, ordförande,
planeringsdirektören Rune Beckman, andre förbundsordföranden i Svenska
byggnadsarbetareförbundet Börje Jönsson, direktören i Svenska
byggnadsindustriförbundet Christian Sjöbeck och ekonomidirektören Göran Waldau
(t. o. m. den 31 januari 1969).
Prop. 1973: 39 5
stadsföretag (SABO), Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges industriförbund,
TCO, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens
riksförbund (SR), Svenska byggnadsingenjörers riksförbund samt Sveriges
arbetares centralorganisation (SAC).
Enligt Kungl, Maj:ts bemyndigande den 17 november 1972
tillkallade jag sakkunniga med uppdrag att planera åtgärder i fråga om
sysselsättningen på kort sikt inom byggnadsverksamheten. De sakkunniga, som
för sitt arbete har antagit benämningen byggarbetsgruppen, har avlämnat
promemorian (Ds In 1973: 2) Sjfssdsättningen på byggarbetsmarknaden 19731974.
Byggarbetsgruppen föreslår en rad sysselsättnings-stimulerande åtgärder under
de närmaste åren på gmnd av den akuta sysselsättningssituationen inom
byggnadsbranschen. För att dessa åtgärder skall bli meningsfulla och effektiva
förordar gruppen att rekryteringen till byggsektorn regleras.
Byggarbetskraftsutredningen
Sysselsättningsproblemen för byggnadsarbetarna har enligt
utredningen gjort sig starkt gällande under flera år. Även under perioder med
hög efterfrågan på byggarbetskraft har arbetslösheten varit betydande i vissa
delar av landet. Den säsongmässiga uppgången i arbetslösheten har varit
avsevärd. Utredningen räknar med att tillväxttakten inom denna
investeringssektor kommer att dämpas och att sysselsättningsproblemen kommer
att förvärras under den närmaste tiden. Det är framför allt en nedgång i
bostadsbyggandet som bedöms medföra ökade svårigheter för byggnadsarbetarna att
finna sysselsättning, I en sådan situation anser utredningen att det finns
särskilda skäl att värna om den arbetskraft som redan finns i branschen. Det
kan ske genom att bl, a. rörligheten inom branschen ökas och att
utbildningsmöjligheterna förbättras. Rörligheten inom byggnadsarbetarkåren
begränsas emellertid enligt utredningens uppfattning av det förhållandet att
överblicken över arbetstillfällen och tillgänglig arbetskraft är bristfällig.
Rekryteringen sker av hävd i stor omfattning systematiskt vid sidan av
arbetsförmedlingen. Därvid får ofta det långsiktiga branschintresset av att så
effektivt som möjligt sysselsätta arbetskraften i kåren stå tillbaka för ett
mera kortsiktigt intresse att få ett akut arbetskraftsbehov tillgodosett.
När det gäller omfattningen inom byggnadssektorn av s, k,
bakvägsrekrytering, dvs, rekrytering av arbetskraft utan yrkesutbildning eller
branschvana, går åsikterna inom utredningen isär. Arbetsgivarsidans
' Statssekreteraren G, Rune Berggren, ordförande,
överdirektören Gunnar Andersson, byråchefen Magnus Elison,
departementssekreteraren Erling Jacobsson, andre förbundsordföranden i Svenska
byggnadsarbetareförbundet Börje Jönsson och direktören i Svenska
byggnadsindustriförbundet Gunnar Olofgörs.
Prop.
1973:39 6
representant gör gällande att endast ett mindre antal
anställningar av helt oerfaren byggarbetskraft sker. Byggnadsarbetareförbundet
hävdar å andra sidan att kåren varje år tillförs ett stort antal arbetare ulan
erfarenhet. Båda parter stöder sig därvid på egna undersökningar,
Byggarbetskraftsutredningen
pekar på vissa särdrag som utmärker byggsektorn. Till dessa särdrag hör
anställningsformen för större delen av dem som sysselsätts inom
byggnadsverksamheten. Den inom byggnadsverksamheten vanligen förekommande
objektanställningen innebär tätare anställningsbyten än s, k,
företagsanställning, vilken är vanligast för andra grupper på arbetsmarknaden.
Objektanställning innebär vidare alt det vid varje anslällningsbyte sker en
prövning av den arbetssökandes arbetsförmåga och förutsättningar för det nya arbetet
även om detta i princip är av samma art som det han hade tidigare.
Anställningsformen medför därför särskilda problem för de arbetstagare som av
olika skäl, t, ex. ålder, har svårigheter att nå upp lill de höga
produktivitetskrav som ställs inom byggnadsbranschen.
Utredningen
anser att man inte kan acceptera en ökad arbetslöshet i branschen i den mån en
sådan är betingad av överrekrytering vid sidan av ungdoms- och
arbetsmarknadsutbildningen. För att reducera sådan överrekrytering bör det ske
en samordning av arbelskraftsrekryte-ringen. Det förhållandet att
anställningsformen objektanställning dominerar inom branschen förstärker
enligt utredningens mening behovet av sådan samordning. Utredningen har ansett
att en lämplig rekryteringsordning borde kunna komma till stånd genom en
överenskommelse mellan parterna på byggarbetsmarknaden. Överläggningar i denna
fråga har ägt rum mellan parterna. Ett förslag till överenskommelse om en
rekryteringsordning som har lagts fram har emellertid förkastats av
arbetsgivarsidan. Utredningen finner det angeläget att frågan om rekrytering av
arbetskraft får en lösning som innefattar de väsentliga delarna av den
föreslagna överenskommelsen och förordar därför att fortsatta förhandlingar
kommer till stånd. Om emellertid överläggningar mellan berörda parter inte
leder till resultat, föreslår utredningen att frågan görs tili föremål för
särskild lagstiftning. För statens eget byggande föreslår utredningen att en
ordning med obligatorisk arbetsförmedling genomförs omgående.
Den av utredningen föreslagna ordningen går ut på att all
rekrytering av arbetare för utförande av sådant byggnadsarbete, till vilket
personal bmkar rekryteras genom s, k, objektanställning, skall ske genom arbetsförmedlingen.
Prioritet skah därvid ges åt kvalificerade sökande i branschen. Med sådan
sökande avser utredningen den som genomgår eller har genomgått utbildning i
byggnadsarbete eller den som under de senaste 24 månaderna har arbetat inom
byggnadsindustrin under minst tolv månader och som är lämpad att utföra
arbetet. Vägrar arbetsgivare att anstäUa sökande som har anvisats av
arbetsförmedlingen och kan
Prop.
1973: 39 7
annan
kvalificerad sökande inte anvisas, skall enligt förslaget arbetsförmedlingen överlägga
i saken med arbetsgivaren och arbetstagarorganisation. Kan samförstånd inte
uppnås, skall anställningsfrågan hänskjutas till byggarbetsnämnds avgörande.
Ledamoten
Sjöbeck reserverar sig mot utredningens förslag i denna del. Sjöbeck anför bl,
a. att personella resurser av stor omfattning skulle behöva tillföras
arbetsförmedlingen om varje anställning inom byggnadsverksamheten måste ske
genom arbetsförmedlingen. Det ökade personalbehovet för dessa uppgifter
beräknar Sjöbeck till minst 140 heltidsanställda arbetsförmedlare.
Remissyttrandena
Utredningens
allmänna bedömning av situationen på byggarbets marknaden vitsordas eller
lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser,
LO
framhåller att en bättre överblick över arbetstillfällena allmänt framstår som
synnerligen önskvärd för att arbetsförmedlingen skall kunna spela en central
roll på arbetsmarknaden. När det krävs särskUda arbetsmarknadspolitiska
insatser i en bransch, måste dessa kanaliseras genom arbetsmarknadsorganen.
Arbetsförmedlingen får därmed en central roll. Därigenom kan också avvägningen
mellan hela arbetsmarknadens intressen och ätgärder inom en viss sektor göras
i ett sammanhang, LO anser vidare alt utredningens förslag om förtur åt
kvalificerade byggnadsarbetare har principiella likheter med ett åter-anställningsskydd.
En
synpunkt som ofta kommer till uttryck är att det inom byggnadsbranschen råder
alldeles speciella förhållanden med stor rörlighet och betydande otrygghet
förorsakad framför allt av den s. k, objektanställningen, AMS påpekar att den
betydande nedgång i arbetskraftsbehovet som kan förutses under de närmaste åren
kommer att framhäva de redan nu stora sysselsättningsproblemen i branschen, I
ett skede av arbetslöshet och när risk för ytterligare försvagning av
sysselsättningen föreligger bör enligt AMS efterfrågan bättre inriktas på den
arbetskraft som redan finns i branschen. Med anledning av utredningens bedömning
att den s. k, bakvägsrekryteringen bör reduceras framhåller SAF att sådan
rekrytering förekommer i endast obetydlig omfattning. Som grund för denna
bedömning åberopas undersökningar som Svenska byggnadsindiistriförbundet har
gjort. Liknande synpunkter som SAF:s framförs av byggnadsindustrins
arbetsgivarorganisationer och av övriga remissinstanser på arbetsgivarsidan.
Byggnadsarbetareförbundet hävdar däremot att rekryteringen till branschen av
icke yrkesutbildad arbetskraft är omfattande. Som exempel anförs att i
Göteborgsregionen 400 branschovana arbetare tillfördes kåren under
Prop.
1973: 39 8
år 1971, Denna rekrytering har enligt förbundet fortsatt
under år 1972 samtidigt som arbetslösheten i branschen har varit omkring 10 % i
regionen. För åldersgruppen 6066 år har arbetslösheten uppgått till omkring
25 %.
I flera remissyttranden efterlyses mera preciserade
uppgifter om bakvägsrekryteringens omfattning. Av några länsarbetsnämnders
yttranden framgår att rekryteringen till kåren vid sidan om den som sker genom
ungdoms- och arbetsmarknadsutbUdningen varierar från län till län men att
problemen är koncentrerade till yrkesgrupperna betongarbetare och övriga
byggnadsarbetare. En sådan bedömning gör även Byggnadsarbetareförbundet.
Majoriteten inom kommunförbundels styrelse, LO,
länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Norrbottens
län liksom länsarbetsnämnderna i Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Göteborgs
och Bohus, Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands län samt Svenska riksbyggen
och SABO tillstyrker förslaget att en reglering av rekryteringen kommer till
stånd genom avtal eller, om sådant inle kan träffas, genom lagstiftning,
LO anför att det förslag till lagstiftning rörande
anställningsskydd som väntas torde ge underlag för en bedömning om en särskUd
lagstiftning om reglering av anställning av arbetskraft inom byggnadsbranschen
bör realiseras. Om lagstiftning av sistnämnt slag införs bör den utformas så
att den ger AMS möjlighet att komma överens med parterna om hur rekryteringen
skall ske. Lagstiftningen bör enligt LO:s mening innefatta möjlighet till
kontroll av rekryteringen genom arbetsförmedlingen. En sådan kontrollmöjlighet
bör utformas i enlighet med utredningens förslag, Inle minst för att hävda de
äldre byggnadsarbetarnas intressen samt för att ge ökade
sysselsättningsmöjligheter åt personer med arbetshinder är ett samlat grepp
över rekryteringen till branschen genom arbetsförmedlingen nödvändig, LO
stryker vidare under att lagstiftningen bör göra del möjligt att tillämpa ett
liknande förfarande även inom andra branscher där förhållandena motiverar att
rekryteringen av arbetskraft regleras.
Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker utredningens
förslag som ett provisorium men förordar modifieringar i utformningen och generös
dispensgivning för glesbygdsområdena. Liknande synpunkter frain-förs av
länsstyrelsen i Norrbottens län.
Inom många länsarbetsnämnder har oenighet förelegat i
frågan om huruvida en lagfäst förmedling av byggarbetskraft bör införas. Att
branschen har speciella förhållanden som motiverar särskilda åtgärder framhålls
allmänt. De ökade problem som uppkommer genom nedgången i bl, a,
bostadsinvesteringarna påpekas av flera länsarbetsnämnder. Många nämnder tar
fasta på att utredningens huvudförslag är att fortsatta överläggningar mellan
parterna bör prövas. Länsarbetsnämn-
Prop. 1973: 39 9
den i Gotlands län vill ha en tidsbegränsad
försöksverksamhet med obligatorisk arbetsförmedling att grunda ett slutligt
ställningstagande på. Länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län förordar en
försöksverksamhet anpassad till de lokala förhållandena. Länsarbetsnämnden i
Västernorrlands län föreslår en fullmaktslag som ger Kungl, Maj:t möjlighet att
förordna om arbetsförmedlingsobligatorium för vissa grupper och inom vissa
områden.
Till
förmån för omedelbar lagstiftning uttalar sig länsarbetsnämnderna i
Stockholms, Skaraborgs och Jämtlands län samt Byggnadsarbetareförbundet.
Länsarbetsnämnden i Stockholms län menar att en lagstiftning enligt förslaget
bör betraktas som ett provisorium under en övergångsperiod. Länsarbetsnämnden
i Skaraborgs län betonar att lagstiftningen endast skall gälla nyrekrytering
av arbetskraft. Byggnadsarbetareförbundet uttalar att utvecklingen inom
byggnadsbranschen påkallar snara åtgärder. Förbundet betraktar inte
förhandlingsvägen som framkomlig i nuvarande situation.
Majoriteten inom AMS' styrelse, en minoritet inom
kommunförbundets styrelse, länsstyrelserna i Malmöhus, Västmanlands,
Västernorrlands och Västerbottens län samt länsarbetsnämnderna i Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Hallands, Älvsborgs, Västmanlands,
Gävleborgs och Västerbottens län tillstyrker förhandlingar om en reglerad rekryteringsordning
men avstyrker ett lagfäst arbetsförmedlingstvång. Grunden till avstyrkandet är
i flera fall den allmänna och mer principiella ståndpunkten att man i svensk arbetsmarknadspolitik
varit angelägen att ge parterna på arbetsmarknaden utrymme för egna initiativ.
En sådan argumentering utvecklas i bl, a. yttranden från länsstyrelserna i
Västernorrlands och Västerbottens län.
En
reglering genom lagstiftning avstyrks vidare av TCO och SACO samt av SAF,
Sveriges fastighetsägareförbund, SHIO och Sveriges industriförbund i ett
gemensamt yttrande. Samma ståndpunkt intar Svenska
byggnadsentreprenörföreningen. Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska
väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund i gemensamt yttrande. Svenska
byggnadsingenjörers riksförbund, statens vattenfallsverk och statens vägverk
uttalar sig också mot lagstiftning. TCO anför att både praktiska skäl och
rättvisehänsyn motiverar en utbyggnad av arbetsförmedlingen för arbetstagare
inom alla branscher och yrken, SACO menar att det finns mer angelägna uppgifter
för arbetsförmedlingen än obligatorisk förmedling av en viss grupp. Flera
remissinstanser som avstyrker lagstiftning anför som skäl att kraven på särlagstift-ning
kan komma att resas av flera grupper på arbetsmarknaden. Länsarbetsnämnden i
Västmanlands län samt statens vattenfallsverk anför sådana synpunkter och pekar
på de speciella branschproblem som måste anses föreligga även för anställda
inom t. ex. jord- och skogsbruk.
Prop. 1973:39 10
tekoindustrin
m. fl. sektorer. Förslaget motverkar en önskvärd rörlighet på arbetsmarknaden
menar bl. a. SAF.
SAC
motsätter sig att rekryteringen till byggnadsarbete regleras. Både partsöverenskommelsen
enligt utredningsförslaget och lagstiftningsalternativet avvisas under
hänvisning till att de skulle innebära en sträng facklig monopolism.
Flera
länsarbetsnämnder uttrycker oro inför möjligheterna att klara kontrollfunktionen
om obligatorisk arbetsförmedling för all byggaibetskraft genomförs. Särskilt småarbetssektom
bedöms bli svårkontrollerad. En sådan uppfattning ger även
arbetsgivarorganisationerna uttryck åt. SAF hyser farhågor för att
arbetsförmedlingen kan komma att uppfattas mer som ett byråkratiskt kontrollorgan
än som ett serviceorgan med reella möjligheter att förmedla arbeten åt
arbetssökande och arbetskraft åt företagen.
Nästan
samtliga länsarbetsnämnder och länsstyrelser liksom AMS anser att betydande personella
resurser behöver tillföras arbetsförmedlingsorganisationen om en obligatorisk
arbetsförmedling av all byggarbetskraft införs. Några av de länsarbetsnämnder
som avstyrker lagstiftning anser att en förstärkning av arbetsförmedlingens
resurser kan ge lika god effekt på byggsektorn som lagstiftning om obligatorisk
arbetsförmedling. Flera remissinstanser är kritiska mot att utredningen har
underlåtit att göra några bedömningar av personalåtgången på arbetsförmedlingarna.
Kritik av det slaget framförs av bl. a. arbetsgivarorganisationerna inom
byggnadsbranschen. Det behov av ytterligare 140 arbetsförmedlare som en
obligatorisk arbetsförmedling skulle medföra enUgt reservanterna i
utredningen, anser organisationema vara tUl-taget i underkant. SACO anser att
det betydande merarbete som ett förmedlingsobligatorium inom byggnadsbranschen
skulle föra med sig, måste stå tillbaka för andra, mer angelägna uppgifter för arbetsförmed-Hngen.
Konsekvenserna
för annan arbetskraft av den föreslagna rekryteringsordningen tas upp av några
remissinstanser, t. ex. konjunkturinstitutet, som anser att det
rekryteringssystem som utredningen föreslår har vissa fördelar. Institutet
menar dock att dessa kan tas tUl vara på annat sätt och förordar bl. a. att
yrkeskunskaperna breddas genom den yrkesutbildning som har föreslagits i annat
sammanhang av utredningen. Institutet varnar för att införa någon slags auktorisation
för byggnadsarbetare. Auktorisation kan leda till stelhet i branschen som kännetecknas
av snabb utveckling på den produktionstekniska sidan. Ett sådant system kan
enligt konjunkturinstitutet bidra till minskad sysselsättning för annan
arbetskraft. Länsstyrelsen i Stockholms län är inne på samma tankegång och
menar att särskild hänsyn måste tas till berättigade krav på sysselsättning
för ortsbunden arbetskraft i exempelvis Stockholms skärgård. Liknande
synpunkter framförs av länsstyrelsen
Prop. 1973:39 11
/
Norrbottens län. Statens vattenfallsverk konstaterar att man i betydande
utsträckning har rekryterat personer utan egentlig branschtillhörighet för
verkets byggnadsverksamhet i bl. a. Norrland. Många personer har rekryterats
från jord- och skogsbruk. Rekryteringen har ofta skett genom
arbetsförmedlingen. Även i nu rådande arbetsmarknadssituation har verket
svårigheter att rekrytera yrkesutbildade byggnadsarbetare i vissa delar av
landet.
Flera remissinstanser som
i övrigt har avvisat förslaget om arbetsförmedlingstvång instämmer i
utredningens förslag att obligatorisk arbetsförmedling omgående och utan
vidare förhandlingar genomförs i fråga om statens eget byggande. Från statiigt
håll framförs däremot invändningar. Så anför t. ex. byggnadsstyrelsen att ett
eventuellt arbetsförmedlingsobligatorium bör sammanfalla i tiden med en allmän överenskommelse
eller lagstiftning. Om statlig byggnadsverksamhet skulle komma att regleras av
särbestämmelser finns risk för ökade kostnader och högre anbud till staten.
Även kontrollen av efterlevnaden anser byggnadsstyrelsen blir betungande.
Statens vägverk anser inte förslaget vara tillämpligt för verkets del bl. a.
med hänvisning till de problem som skulle uppstå i relationerna till
entreprenörer. Vattenfallsverket avstyrker helt utredningens förslag orn
obligatorisk arbetsförmedling och menar att redan nu tillgängliga
samarbetsformer ger möjlighet att nå praktiskt taget samma resultat.
Departementschefen
Under
första hälften av 1960-talet ökade byggandet i landet snabbt med en kraftig
tillströmning av arbetskraft till byggnadsbranschen som följd. Efter år 1965
har en dämpning av tillväxttakten inträtt samtidigt som produktivitetsökningen
fortsatt i ungefär samma takt som tidigare. Långtidsutredningen räknade i sitt
betänkande (SOU 1970: 71) Svensk ekonomi 19711975 med utblick mot 1990 med en
volymmässig ökning av byggandet på 3,3 % under perioden 19651970, vilket
innebar drygt hälften jämfört med ökningen under närmast föregående
femårsperiod. För perioden 19701975 räknade utredningen med en volymmässig
tillväxt på 3 % per år. Nyproduktionen av bostäder antogs komma att minska och
den offentiiga sektorns byggande förutsattes öka i betydligt mindre grad än
tidigare. Trots en dämpad tillväxttakt i sektorns investeringar och samma
kraftiga produktivitetsutveckling som under 1960-talet räknade
långtidsutredningen med ungefär oförändrat antal sysselsatta inom branschen
fram till år 1975, Bl. a. menade utredningen att arbetstidsförkortningen skulle
komma att delvis kompensera volymminskningens sysselsättnmgsbegränsande effekter.
Byggarbetskraftsutredningen
gör i sitt betänkande delvis andra bedömningar. Enligt dessa är det sannolikt
att tillväxten blir något svagare
Prop. 1973: 39 12
än
vad långtidsutredningen antog. Vidare förutses en snabbare produktivitetsutveckling
bl. a. på gmnd av den goda tillgången på tekniker. Sysselsättningsminskningen
skulle enligt byggarbetskraftsutredningen, om hänsyn tas tUl
arbetstidsförkortningen, uppgå till totalt 2 % per år med väsentliga
variationer mellan olika grupper av arbetare inom branschen.
De
båda utredningarna har således ungefär samma prognos i fråga om utvecklingen,
även om storleken av nedgången i sysselsättningen har bedömts något olika.
Bostadsbyggandets
omfattning är av väsentlig betydelse för sysselsättningen inom byggsektorn.
Nyproduktionen av bostäder har legat på en hög nivå i vårt land under många år
och ett fortsatt högt bostadsbyggande är motiverat med hänsyn till att ett
stort antal hushåll fortfarande är trångbodda. Det är emellertid uppenbart att
bostadsbyggandet kommer att behöva minskas jämfört med de närmast föregående
åren och en väsentiig nedgång fömtses för både år 1973 och år 1974. Samtidigt
kan en minskning av de kommunala och statliga byggnadsinvesteringarna väntas.
Effekten på sysselsättningen av båda dessa faktorer måste särskilt
uppmärksammas. Bostadsbyggandet och de offentliga investeringama svarar
nämligen för ungefär 60 % av den totala sysselsättningen inom
byggnadsbranschen.
Denna
utveckling mot en nedgång i antalet arbetstillfällen för byggnadsarbetare
skall ses också mot bakgrund av den redan nu relativt höga arbetslösheten inom
byggnadsyrkena. Arbetslösheten inom byggnadssektorn har sålunda under en lång
följd av år varit mer än dubbelt så hög som inom den fasta industrin. Räknat i
förhållande till antalet medlemmar i resp, arbetslöshetskassor var den
genomsnittliga arbetslösheten under år 1972 inom byggnadskassorna 7,2 % mot
2,4 % för övriga industrikassor och 2,4 % för samtliga arbetslöshetskassor. För
vissa byggnadsarbetargrupper redovisas ännu högre arbetslöshetstal. Murare och
gruppen övriga byggnadsarbetare hade sålunda en arbetslöshet på drygt 10 %
under år 1972 medan för träarbetare motsvarande siffra var knappt 5 %. Under
perioden 19691972 har antalet medlemmar i byggnadsarbetarnas
arbetslöshetskassor minskat med ca 15 000.
Som jag framhållit
tidigare har den inom inrikesdepartementet tillsatta byggarbetsgruppen
föreslagit att åtgärder snabbt vidtas för att stimulera byggandet under i
första hand åren 1973 och 1974. Enligt gruppens mening kan de föreslagna sysselsättningsskapande
åtgärderna få den effekt som är nödvändig i rådande läge endast om
rekryteringen till byggnadsarbetarkåren regleras under samma tid.
Av
vad jag nu anfört framgår att det föreligger en relativt sett hög arbetslöshet
inom byggnadsarbetarkåren, trots att kåren har reducerats kraftigt under de
senaste åren. Samtidigt är en avsevärd nedgång att vänta i fråga om byggnadsinvesteringama
under i vart fall åren 1973 och 1974. Redan dessa förhållanden talar för att
särskilda åtgärder vidtas
Prop.
1973:39 13
för
att förbättra sysselsättningsförhållandena inom byggsektorn. Härtill kommer att
arbetama inom denna sektor drabbas av de speciella otrygghetsproblem som är
förenade med den särskilda anställningsform, objektanställning, som är vanlig
inom sektorn. Utöver de åtgärder som har vidtagits för att öka antalets
arbetstillfällen anser jag därför i likhet med byggarbetskraftsutredningen och
byggarbetsgruppen att en reglering av byggarbetskraftsrekryteringen måste
komma tUl stånd under den närmaste tiden för att det skall bli möjligt att ge
sysselsättning i första hand åt den arbetskraft som redan finns i
byggnadsbranschen,
Byggarbetskraftsutredningen
har ansett det önskvärt att en sådan reglering kommer till stånd genom att all
rekrytering till byggnadsarbete sker genom den offentliga arbetsförmedlingen. I
första hand anser utredningen att detta bör åstadkommas genom avtal mellan
parterna på byggarbetsmarknaden. Samtidigt framhåller utredningen att
arbetsgivarparten har förkastat ett förslag till sådant avtal. Utredningen
anser dock att frågan bör bli föremål för ytterligare överläggningar mellan
parterna. Om sådana överläggningar inte tas upp eller ger skäligt resultat
föreslår utredningen att frågan om rekrytering av arbetskraft till byggnadsverksamheten
görs till föremål för särskild lagstiftning.
Det
har nu gått ett halvt år sedan utredningen lade fram sitt förslag utan att
parterna på byggarbetsmarknaden har tagit upp fortsatta överläggningar om en
bättre rekryteringsordning. Med hänsyn härtill anser jag det vara tveksamt om
ett sådant avtal kan komma till stånd inom en sådan tid att de aktuella
problemen kan bemästras. För att tillräckliga garantier skall skapas för
sysselsättningen av de arbetstagare som redan finns i byggnadsyrkena måste man
därför nu enligt min mening överväga att genom lagstiftning reglera rekryteringen
till byggnadsarbete.
Flera
remissinstanser har ställt sig negativa till en lagstiftning som reglerar
förhållandena inom en speciell bransch. De uppfattar en sådan lagstiftning som
ett avsteg från principen om parternas fria avtalsrätt på arbetsmarknaden. Jag
har förståelse för denna kritik. Invändningama har emellertid inte samma styrka
om lagstiftningen får en i tiden begränsad giltighet, vilket kan vara motiverat
med hänsyn till att det är främst akuta svårigheter på området som måste bemästras.
En lagstiftning på lång sikt kan sannolikt undvaras. I all synnerhet blir så faUet
om ett avtal framdeles kan träffas mellan parterna om en reglerad rekryteringsordning.
Mot denna bakgrund förordar jag att rekryteringen till byggnadsarbete regleras
genom lagstiftning men att lagstiftningen blir av tillfällig natur. Den bör
träda i kraft omedelbart och gälla till utgången av juni 1974. Därefter får
bedömas om fortsatt lagreglering är påkallad. Härvid får beaktas bl, a, den
inverkan som de nyligen avlämnade utredningsförslagen i betänkandet (SOU 1973:
7) Trygghet i anställningen
Prop. 1973:39 14
får,
om de genomförs, på förhållandena inom byggnadsbranschen i de avseenden som här
är aktuella.
Flera
remissinstanser framför allt bland länsarbetsnämnderna har påtalat att en
föreskrift om att all rekrytering av arbetskraft till byggnadsarbete skall ske
genom den offentliga arbetsförmedlingen kommer att ställa krav på en ökning av
de personella resurserna hos både länsarbetsnämnderna och
arbetsförmedlingarna. En sådan obligatorisk förmedling medför att en mängd
registreringar måste göras till föga gagn bara för att systemet som sådant
skall fungera. Det är mot den bakgrunden nödvändigt att överväga en ordning
som inte belastar arbetsförmedlingskontoren med onödigt arbete men ändå ger
rimliga garantier för att syftet med lagstiftningen uppnås. Jag föreslår
följande ordning.
Lagstiftningen
bör för det första gälla endast anställning av arbetskraft för utförande av
egentliga byggnadsarbeten, dvs. betongarbete, träarbete, mureriarbete och
annat byggnads- eller anläggningsarbete. Härigenom kommer anställning av
arbetskraft för måleri-, plåtslageri-, elek-triker-, ws- och glasmästeriarbeten
inte att omfattas av lagen. Lagen bör vidare gälla endast för sådan
arbetsgivare som driver rörelse inom byggnadsbranschen. Egnahemsägare och
jordbrukare kan sålunda utan hinder av lagen själva anställa arbetskraft för
utförande av byggnadsarbete på den egna fastigheten.
För
byggnadsarbete som här avses får arbetsgivare anställa kvalificerad
arbetssökande på det sätt som han finner lämpligt. Som kvalificerad
arbetssökande anses dels den som har haft anställning i byggnadsarbete tolv
månader under de senaste 24 månaderna, dels den som fullgjort utbildning till
sådant arbete inom lägst gymnasieskola eller motsvarande skola eller inom
arbetsmarknadsutbildningen. Även den som genomgått annan byggnadsteknisk
utbildning än den som ges inom gymnasieskolan skall således anses kvalificerad.
Slutligen bör som kvalificerad anses den som genomgår utbildning och söker
praktikanställning. Om kvalificerad arbetssökande inte finns att tillgå får
arbetsgivaren inte anställa annan än den som arbetsförmedlingen anvisar eller
godkänner. För att kunna kontrollera efterlevnaden av lagen bör arbetsförmedlingen
ha rätt att hos arbetsgivare ta del av de uppgifter som behövs härför och äga
tillträde till arbetsplats.
Om
arbetsgivare bryter mot dessa anställningsregler bör detta i första hand leda
till ett föreläggande om att all anställning av arbetskraft i fortsättningen
skall ske genom arbetsförmedlingen, alltså i fråga om både kvalificerad och
okvalificerad arbetskraft. Sådant föreläggande bör utfärdas av AMS efter
anmälan av länsarbetsnämnden. AMS bör dessutom i sådant faU kunna anmäla
arbetsgivaren till åtal om överträdelsen är att anse som grov. Underlåtenhet
att iaktta föreläggande om arbetsförmedlingstvång bör likaledes kunna anmälas
till åtal av .'MS.
Prop. 1973: 39 15
Länsstyrelserna
i Stockholms och Norrbottens län påpekar i sina yttranden att en reglering av
rekryteringen till byggnadsarbete måste ta hänsyn till berättigade krav på
sysselsättning för ortsbunden arbetskraft. Frågan blir aktuell i de fall då
arbetsgivaren inte själv kan rekrytera kvalificerad arbetskraft. Jag vill peka
på att hänsyn till den ortsbundna arbetskraften normalt måste tas i det
praktiska förmedlingsarbetet. Arbetsförmedlingens möjligheter att i det
enskilda fallet underlätta för äldre, ortsbunden arbetskraft att få arbete bör
inte begränsas. Även vid anvisning tUl beredskapsarbete måste förmedlingen ha
möjlighet att anpassa åtgärderna till uttalade lokala behov. Det förhållandet,
att inte branschvana arbetstagare under särskilda omständigheter genom
arbetsförmedlingen fått temporär sysselsättning inom byggnadsområdet, innebär
inte att dessa arbetstagare tillförs den permanenta byggnadsarbetarkåren och betraktas
som kvalificerade byggnadsarbetare. Frågan om vilka arbetssökande som
arbetsförmedlingen skall anvisa får prövas från fall till fall. Jag vill i
detta sammanhang erinra om vad jag har anfört i årets statsverksproposition (prop,
1973: 1 bil. 13 s. 4647), Ökade uppgifter har tilldelats byggarbetsnämnderna
under senare tid. Samarbetet och informationsutbytet inom byggarbetsnämnderna
är av stort värde för det planeringsarbete som länsarbetsnämndema har att
utföra. Den betydande kännedom om byggarbetsmarknaden som finns samlad inom
byggarbetsnämnderna bör enligt min mening utgöra en god grund för bedömning
och för rådgivning till arbetsförmedlingar och länsarbetsnämnder även i frågor
som rör rekrytering av arbetskraft,
SpecialntotiverJng
1 §
Lagstiftningen
avser att reglera rekryteringen av byggarbetskraft för vissa slag av
byggnadsarbeten, I paragrafens första stycke avgränsas lagstiftningen i två
avseenden. Bestämmelserna gäller för det första endast arbetsgivare som
bedriver yrkesmässig byggnadsverksamhet, dvs. den som driver byggnadsrörelse i
någon form, Avgränsnmgen är i detta hänseende densamma som i förordningen
(1960: 77) angående byggnadsforskningsavgift. Genom avgränsningen undantas bl,
a, industriföretags, jordbrukares, egnahems- och sportstuguägares
byggnadsverksamhet i egen regi med avseende på den egna fastigheten, I fråga om
arrendator och hyresgäst gäller undantaget den arrenderade resp, hyrda
fastigheten (lägenheten). På grund av uttryckligt stadgande omfattas däremot
all byggnadsverksamhet som bedrivs av staten och kommun.
För
det andra gäller lagen endast anställning för utförande av betongarbete,
träarbete, mureriarbete eller armat byggnads- eller anläggningsarbete. Med
annat byggnads- eller anläggningsarbete avses grov-och diversearbete samt
arbete som utförs av t.ex. maskin- och trak-
Prop.
1973:39 16
torförare
eller kranskötare m, fl. Utanför regleringen faller t. ex, måleri-och plåtslageriarbeten,
elektriska arbeten samt ws- och glasmästeriarbeten. Av beskrivningen i
lagtexten följer också att arbetsledare, byggnadstekniker, ingenjörer,
arkitekter och kontorspersonal m, fl. är undantagna,
Lagen
omfattar alla anställningsformer, objektanställning såväl som
företagsanställning.
Enligt
paragrafens första stycke får arbetsgivaren anställa endast kvalificerad
arbetssökande om inte arbetsförmedlingen har medgett annat. I andra stycket av
paragrafen anges vad som menas med kvalificerad arbetssökande. Vid
tillämpningen av punkt 1 skall 24-månadersperioden räknas från anställningstiUfället.
Den
offentliga arbetsförmedlingen i orten bör anvisa i första hand kvalificerad
arbetssökande. Finns inte kvalificerad sökande anmäld hos förmedlingen i orten
men hos annan förmedling bör, såvida inte särskUda omständigheter föranleder
annat, sådan kvalificerad sökande anvisas. Sådana särskilda skäl kan vara
arbetslöshetens omfattning i orten och förekomsten av äldre ortsbunden
arbetskraft. Några generella regler för hur dylika och andra situationer skall
lösas kan givetvis inte ges. 1 förekommande fall bör förmedling vända sig till
länsarbetsnämnden för råd eller överläggningar.
3
och 4 §§
Sanktionerna
mot den arbetsgivare som inte följer bestämmelserna i 1 § är av två slag. AMS
kan enligt 3 §, efter anmälan från länsarbetsnämnden, förordna att
arbetsgivaren inte får anställa annan än den som den offentliga
arbetsförmedlingen har anvisat eller godtagit. Arbetsgivaren kan också ådömas
böter enligt 4 §,
Genom regeln i 3 § fråntas
arbetsgivaren rätten att anställa kvalificerad arbetssökande för arbete som
avses i 1 §. Sådant förordnande kan ges för viss tid eller tills vidare. Bötessanktionen
bör tillgripas i sådana fall då arbetsgivaren gjort sig skyldig tiU en grov
överträdelse av bestämmelserna i 1 §, såsom när han har anställt ett större
antal okvalificerade arbetssökande eller upprepade gånger anställt sådana
sökande trots påpekanden från arbetsmarknadsmyndigheterna, Bötessanktionen bör
tillgripas också i sådana fall då arbetsgivaren inte på länge eller inte alls
kommer att fortsätta sin verksamhet. Ett förordnande enligt 3 § kan inte
sträcka sig längre än lagens giltighetstid. Upptäcks först mot slutet av lagens
gUtighetstid att arbetsgivare har burit mot 1 § bör bötessanktionen
tillgripas.
Böter
kan enligt 4 § tUlgripas om arbetsgivare inte iakttar förordnande enligt 3 §.
Prop. 1973:39 17
Ikraftträdandet
Den
kan inte anses rimligt att den som vid lagens ikraftträdande har varit anställd
en längre tid hos en arbetsgivare i byggnadsarbete som avses i 1 § och som är
att anse som okvalificerad i lagens mening skall behöva godkännas av
arbetsförmedling för att kunna överflyttas till annat arbetsobjekt hos samma
arbetsgivare, endast därför att överflyttningen iimebär att den innehavda
anställningen upphör och ersätts med ny. Därför föreskrivs i andra stycket av
ikraftträdandebestämmelsen att återanställning utan arbetsförmedlingens
medverkan får ske om den tidigare anställningen har påbörjats före den 1
januari 1973. Det skall som framgår av lagtexten vara fråga om en
sammanhängande anställningstid.
HemstäUan
Jag
hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att
antaga förslaget till lag om anställning av arbetskraft för byggnadsarbete.
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
MARCUSBOXTR. STOCKHOLM 1973 730139
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
11 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (6)
6 kopplingar i 3 dokument.
- Rskr. 1973:122 i texten
- Bet. 1973:InU13 Inrikesutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973:39 med förslag till lag om anställning av arbetskraft för byggnadsarbete jämte motioner s. 1 · s. 3 · s. 6 · s. 8 i texten
- Prop. 1973:129 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om anställningsskydd m.m. s. 355 i texten
Doktrin (5)
5 kopplingar i 3 dokument.
- Selberg, Arbetsgivarbegreppet och arbetsrättsligt ansvar i komplexa arbetsorganisationer, 2017 s. 193 · s. 542 i texten
- Henning, Tidsbegränsad anställning, 1984 s. 107 · s. 584 i texten
- JT 1995/96 s. 430 s. 431 om s. 13 i texten