Kungl. Maj:ts propositon med förslag till Iag om ändring i förorordningen (1968:576) om stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
1974 · 25 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 17 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1974:76, Kungl. Maj:ts propositon med förslag till Iag om ändring i förorordningen (1968:576) om stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj-.ts
proposition nr 76 år 1974 Prop. 1974: 76
Nr 76
Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i förordningen (1968: 576)
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar;
given den 1 mars 1974.
Kungl.
Majrt vUl härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, föreslå riksdagen att bifalla del förslag om vars avlåtande
tUl riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
CARL GUSTAF
G.
E. STRÄNG
Propositionens
huvudsakliga innehåO
I
propositionen föreslås en höjning av grundfonden för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
från 3,9 miljarder till 5 miljarder kronor. Vidare föreslås all den nuvarande
begränsningen av sladshypoteksför-enrngarnas belånrngsområden tiU s. k. hälsovårdslätorter
slopas. Föreningarna föreslås också få möjlighet att lämna lån för anordnande
av allmänna samlingslokaler.
1
Riksdagen 1974.1 saml Nr 76
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974: 76
Förslag till
Lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
Härigenom
förordnas att 13, 20 och 28 §§ förordningen (1968r 576) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Som
grundfond för kassan ställer staten till förfogande en av riksgäldsfuUmäktige
utfärdad garantiförbindelse på fem miljarder kronor.
13 §1 Som grundfond för kassan ställer staten lUl
förfogande en av riksgäldsfuUmäktige utfärdad garantiförbindelse på tre
miljarder nio hundra miljoner kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
20 §2 Ansökan om tillstånd att bilda förening göres hos
Konungen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konungen
bestämmer förenings verksamhetsområde. Inom detta får förening utöva låneverksamhel
avseende fasl egendom eller med tomträtt upplåten fastighet som bebyggs för
att användas huvudsakligen till bostäder eller affärslokaler. Långivningen
får avse även annan bebyggelse, om den finansieras med stöd av statligt
bostadslån eller statligt lån för anordnande av allmän samlingslokal.
Konungen bestämmer förenings verksamhetsområde. Inom detta
får förening i område där hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser för
hälsovårdstätort gäller utöva låneverksamhet avseende fasl egendom eller med
tomträtt upplåten fastighet som bebyggs för att användas huvudsakligen lUl bostäder
eller affärslokaler. Långivningen får avse även annan bebyggelse, om den
finansieras med stöd av statligt bostadslån.
Verksamhet får utövas även i annat tätare bebyggt område i
den mån Konungen bestämmer.
Förening får ej börja sin verksamhet, innan den hos kassan
anmält sig vilja erhålla lån till ell minimibelopp som Konungen bestämmer.
28 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förening får,
om ej annat följer av 31 eller 34 §, lämna liln endast mot säkerhet av
inteckning i fasl egendom eller tomträtt.
Förening
får, om ej annat följer av 31 eller 34 §, lämna lån endast mot betryggande
säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 Senaste lydelse 1970 r 719 Senaste lydelse 1972r 307
Prop. 1974: 76 3
För
att täcka kostnader under tiden för uppförande av byggnad på fasl egendom eller
med tomträtt upplåten fastighet får förening lämna lån i form av byggnadskreditiv.
Byggnadskrediliv får dock lämnas endast om låntagaren utöver säkerhet, som föreskrives
i första stycket, ställer annan betryggande säkerhet för lånet.
Denna
lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
It
Riksdagen 1974.1 saml. Nr 76
Prop. 1974: 76
Utdrag
av protokollet över finånsärenden hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,
Hertigen av Halland, i statsrådet den 1 mars 1974.
Närvarande:
statsministern PALME, minislern för ulrikes ärendena ANDERSSON, statsråden
STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG,
CARLSSON, FELDT, SIGURDSEN, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, HJELM-WALLÉN.
Chefen
för finansdeparlemente;l, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i förordningen (1968:576) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar och
anför.
1
Inledning
Sladshypoleksinslitulionen
består av en central kassa Konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt 21
lokall verksamma stadshypoteksföreningar. Stadshypotekskassan har till uppgift
all genom upplåning mol obligationer skaffa medel tUl utlåning genom
föreningarna. Storleken av upplåningen bestäms av storleken på den grundfond
som staten ställer till kassans förfogande. Ujjplåningen får inle överstiga ett
belopp som motsvarar tio gånger grundfondens storlek. Grundfonden, som består
av en garantiförbindelse sora utfärdats av fullmäktige i riksgälds-kontoret,
uppgår f. n. till 3,9 miljarder kronor. Föreningarna har till uppgift all var
och en inom sill geografiskt bestämda verksamhels-område lämna lån mol inteckningssäkerhel
i fast egendom eller tomträtt och lån åt samfällighetsförening.
Låneverksamheten får i princip drivas endast i område där hälsovårdsstadgans
(1958r 663) regler för hälsovårdstälorl gäller och skall avse bebyggelse för
bostäder eller affärslokaler eller, om byggandet sker med stöd av statligt
bostadslån, även annan bebyggelse (s. k. bosls:dskomplemenl).
Kungl.
Majrt gav den 26 maj 1972 bostadsstyrelsen i uppdrag att överväga frågan om
åtgärder i syfte att undanröja de svårigheter som kan uppslå för låntagare i
orter där behovet av lån med bättre förmånsrätt än statslånet inle kan
tillgodoses. Bostadsslyrelsen har i sin anslagsframställning för budgetåret
1974/75 redovisat resultatet av sina överväganden. Förutom vissa förslag som
avser det statliga bostadslånets storlek (se prop. 1974 r 1 bU. 14 s. 8992)
föreslår bostadsslyrelsen att begränsningen av stadshypoleksföreningarnas
verksamhet lUl områden, där hälsovårdsstadgans särskUda bestämmelser för
hälsovårdstätort gäller, slopas i de fall där byggandet sker med stöd av
statligt bostadslån.
Prop.
1974: 76 5
Över
bosladsstyrelsens framställning har efler remiss yttranden avgetts av
bankinspektionen, delegationen för bostadsfinansiering. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.
Sparbankernas inleckningsakliebolag (SPINTAB), Svensk bostadsfinansierhig AB BOFAB,
Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen och Sveriges
jordbrukskasseförbund. Styrelsema för aUmänna pensionsfonden har avstått från
att avge yttrande.
Stadshypotekskassan
har i skrivelse den 24 oktober 1973 hemställt om höjning av kassans grundfond
till lägst 5 miljarder kronor. I skrivelsen har kassan vidare hemställt att sladshypoteksföreningarna
ges möjlighet att lämna lån för bebyggelse som finansieras med stöd av statligt
lån för anordnande av samlingslokal.
Efter
remiss har yttranden över stadshypotekskassans skrivelse avgelts av
bankinspektionen, bostadsslyrelsen, fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskonlorel.
2
Nuvarande ordning m. m.
De
viktigaste reglerna om stadshypoteksinslilutionernas verksamhet finns i
förordningen (1968r 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
(SF, ändrad senast 1973 r 1162) och i reglementet (1968r 654) för Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar (ändrat 1970r 67).
2.1
Stadshypoteksföreningamas belåningsorter samt objekt som får belånas hos
sådana föreningar
Regler
om siadshypoleksförenmgarnas verksamhetsområden och om belåningsorterna mom
dessa finns intagna i 20 § andra stycket SF (ändrad senast 1972r 307).
Kungl.
Majrt fastställer för varje stadshypoteksförening elt geografiskt bestämt
verksamhetsområde. Var och en av föreningarna har således sitt
verksamhetsområde, där ingen annan stadshypoteksförening får vara verksam.
Möjligheten att lämna lån inom verksamhetsområdet är dock begränsad tUl vissa
områden, föreningarnas belåningsorter. Enligt huvudregeln får låneverksamheten
drivas fritt inom område där hälsovårdsstadgans särskilda beslämmelser för hälsovårdstälorl
gäller. Med begreppet hälsovårdstätort avses i stadgan område för vilket
fastställts stadsplan eller byggnadsplan. Genom att kommun, i en lokal hälsovårdsordning
kan ange att de särskilda bestämmelserna för hälsovårdstälorl skall gälla för
områden utanför de egentliga hälsovårdstätorterna kan del bli möjligt för stadshypoteksförening
att fritt lämna lån också i sådana icke planlagda områden.
Prop.
1974: 76 6
Vidare
gäller enligl en dispensregel all stadshypoteksförening får vara verksam också
i annat tätare bebyggt område i den mån Kungl. Majrt bestämmer del.
Frågan
om en vidgning av stadshypoleksföreningarnas belåningsorler har tagils upp i
riksdagen i bl. a. två motioner tUl 1973 års riksdag (mot. 1973r 1448 och
1456). Motionerna syftade liU ett upphävande av den gällande begränsningen av
de fria belåningsorterna till områden där hälsovårdsstadgans särskilda beslämmelser
om hälsovårdslälort gäller. I motion 1448 framhölls bl. a. att bestämmelserna
skapade besvärliga gränsproblem och centralstyrde bostadsbyggandet på elt för bostadskon-sumenlerna
och kommunema besvärande sätt. Motionärerna menade att avgörandet i fråga om kreditvärdighelen
borde i vanlig ordning åligga kreditinstituten och all den nämnda begränsningen
därför borde tas bort för såväl sladshypoteksföreningarna som för de bosladsfinansierande
kredilaktiebolagen. I motion 1456 framhölls bl. a. all vid rationalisering av
jordbruksfastigheter bostadshus ofta friställdes, vilka hus skulle kunna säljas,
om rimliga lånemöjligheter fanns. Enligt motionärernas mening var det en stor
brist att inget kreditinstitut fanns för avlyft av bottenlån beträffande
fasligheter utanför lätorlema.
Näringsutskottet
(NU 1973 r 23) erinrade i sitt betänkande om det av Kungl. Majrt år 1972 givna
uppdraget åt bostadsslyrelsen att överväga frågan om åtgärder i syfte alt
undanröja de svårigheter som kan uppstå för låntagare i orter där behovet av
lån med bättre förmånsrätt än statslånet inte kan tUlgodoses. Med hiinsyn
härtill ansåg utskottet att någon åtgärd från riksdagens sida i anledning av
motionerna inte var erforderlig. Riksdagen biföll utskottets hemställan om
avslag på motionerna.
I
20 § andra stycket SF anges också de objekt som får belånas hos stadsliypoteksförening.
Låneverksamhetens huvudinriktning avser fast egendom eller med tomträtt
upplåten fastighet som bebyggs för att användas huvudsakligen till bostäder
eller affärslokaler, vari inbegripes kontorslokaler. Men även annan bebyggelse
får belånas hos stadshypoteksförening, om den finansieras med stöd av statligt
bostadslån. Denna möjlighet kom till år 1972 för att göra det möjligt för sladshypoleks-instilutionen
att lämna lån för byggande av s. k. bostadskomplement i form av skollokaler,
bibliotek etc. (prop. 1972r 72, CU 1972r 28, rskr 1972r 28, SFS 1972r 307).
De
återgivna reglerna lämnar hite utrymme för stadshypoteksförening att lämna lån
i fråga om byggnad som huvudsakhgen innehåller allmänna samlingslokaler.
Staten har sedan lång tid tillbaka lämnat ekonomiskt stöd för alt främja
tillkomsten och bevarandet av sådana lokaler. Samlingslokalutredningen, som
hade till uppgift att utreda vissa frågor om statens ekonomiska stöd för
allmänna samlingslokaler, föreslog i sitt år 1971 avlämnade betänkande (SOU
1971 r 92) att kredifslödel för
Prop. 1974: 76 7
sådana
lokaler skulle utgå bl. a. i form av statligt bostadslån. I den på grundval av
betänkandet avgivna propositionen (prop. 1973r 1, bU. 13 s. 218) föreslogs
emellertid att samlingslokallån också i fortsättningen skall vara en särskild
låneform. Förslagel godtogs av riksdagen. Bestämmelser om lån för anordnande
av samlingslokal har tagits in i kungörelsen (1973 r 400) om statligt stöd
till allmänna samlingslokaler.
2.2
Stadshypotekskassans grundfond
Huvudbestämmelsen
om grundfond finns i 13 § SF (ändrad 1970r 719). Enligl delta lagmm ställer
staten till kassans förfogande som grundfond en av riksgäldsfuUmäktige utfärdad
garantiförbindelse som lyder på 3,9 miljarder kronor. Gmndfonden bUdar det
yttersta underlaget för kassans verksamhet genom att den utgör grunden för
beräkningen av kassans upplåningsmaximum. Enligt 7 § första stycket SF får sammanlagda
beloppet av kassans låneskuld inte överstiga tio gånger grundfondens storlek.
Regler om ianspråktagande av grundfonden finns i 14 § SF. Efler anmälan till riksgäldskonlorel
får gmndfonden tas i anspråk dels för fullgörande av förbindelser om medel
härför tillfälligtvis saknas, dels också vid kassans likvidation. Tas gmndfonden
i anspråk i annat fall än vid likvidation skall del använda beloppet snarast
möjligt återbetalas till staten. Vid återbetalning skall staten ersättas för
den ränta som staten kan ha utgett med anledning av all fonden tagits i anspråk.
Vid likvidation får grundfonden utnyttjas endast i den mån annan tillgång
saknas som svarar för kassans förbindelser.
Enligt 7 § andra stycket
SF krävs tUlstånd av Kungl. Majrt för alt kassan skall få ta upp nytt lån, om
grundfonden genom förluster som uppkommit på kassans rörelse i dess helhet går
ned med mer än 5 %. Är nedgången större än 10 % krävs dessutom riksdagens
medgivande. Enligt tredje stycket i samma paragraf skall kassan göra anmälan
till Kungl. Majrt, om grundfonden tas i anspråk för alt täcka förlust.
3
Bostadsstyrelsens framställning
Bostadsslyrelsen
konstaterar att påtalade svårigheter för låntagare i orter, där behovet av lån
med bättre förmånsrätt än statslånet inte kan tillgodoses, i praktiken gäller
endast vid belåning av nybyggda småhus och har samband med gällande
bestämmelser om maximering av låneunderlaget och den utsträckning i vilken
bostadslån får fördjupas. Bostadsstyrelsen anser del inte godtagbart all
bostadslån och bottenlån tillhopa i vissa fall inte uppgår till ett belopp som
såsom förutsatts motsvarar 90 % av pantvärdet. Det är enligt
bostadsstyrelsen inle rimligt att förutsättningarna för ett egnahemsbyggande
med statlig finansiering i olika orter skall kunna skifta beroende på
bottenlångivarnas vilja och/eller förmåga att lämna bottenlån i behövlig
utsträckning. Del
Prop.
1974: 76 8
bör
kunna förutsättas alt kommun och länsbostadsnämnd gör den erforderliga
prövningen från kredilvärdesynpunkt. Om projektet därvid är godtagbart bör
finansieringsförutsättningarna vara lika för alla projekt oavsett belägenhet.
En
lösning av problemet är att bottenlån lämnas i full ulslräckning i alla
ärenden. Del har vid olika tUlfällen efler överläggningar med långivarna varit
möjligt att få generella ökningar i deras engagemang. Styrelsen har nyligen
haft en ny sådan överläggning avseende möjligheterna all öka
bollenlångivningen i första hand i de fyra nordligaste länen. Del torde
emellertid knappast vara möjligt alt få genereUa utfästelser från långivarna
till full belåning i samtliga ärenden.
Elt
hinder härför är bl. a. all stradshypoteksföreningarna, BOFAB och SPINTAB i
princip är förhindrade att lämna, lån utanför s. k. hälsovårdstälorl. Bostadsslyrelsen
anser all denna regionala inskränkning i långivningen bör kunna slopas, när
fråga är om förelag med statligt bostadslån. Säkerhetssynpunkten borde enligl bostadsslyrelsen
vara tillgodosedd genom kommunens och länsbostadsnämndens prövning saml kommunens
borgen för en del av lånet. Härigenom skulle önskemålen bakom de förslag som
behandlats i näringsutskottets ullålande 1973 r 23 i huvudsak ha
tillgodosetts. Bostadsslyrelsen har emellertid i övrigt inle ansett sig böra
pröva och lägga firam förslag beträffande ifrågavarande regler för hypoteksinslilutens
långivning.
En
ändring av hypoteksinslilutens långivning enligl det sagda innebär emellertid inle
en garanti för att i samtliga ärenden bollenlån och bostadslån tillhopa kommer
att uppgå till 90 % av pantvärdet. Vad gäller bostadslånen lägger bostadsslyrelsen
därför fram vissa förslag i syfte att förbättra möjligheterna all finansiera
småhusbyggandet med hjälp av sådana lån (se prop. 1974r 1 bU. 14 s. 8992).
4
Stadshypotekskassans skrivellse
4.1
Kassans grundfond
Kassan
konstaterar att dess obligationsskuld den 30 september 1973 uppgick till 34 458
milj. kr. och all vid samma tidpunkt därutöver obligationer sålts för 18,8 mUj.
kr. som skulle likvideras senare. Den outnyttjade upplåningsrätten uppgick
således då tUl ca 4 523 milj. kr.
Till belysning av stadshypotekskassans
behov av upplåningsräll redovisas i framställningen följande uppställning i
fråga om utvecklingen under senare år av kassans obligationsskuld och
låneverksamhet. (För tiden före år 1969 inbegrips uppgifter för Svenska bostadskreditkassan
som genom fusion gick upp i stadshypotekskassan den 1 januari 1969.) Uppställningen
har vidare kompletterats med uppgifter för hela år 1973.
År Belopp' utelöpande Nettoökning av ute
obligationer stående hypotekslän
milj. kr. milj. kr. %
1963
9 465
691
1964
11 001
1431
1965
12 145
1255
1966
14 128
1978
1967
16 027
1893
1968
18 583
2 563
1969
22 353
3 699
1970
25 951
3 494
1971
29 733
4 282
1972
32 364
2 901
1973
36 074
3 418
7,8 15,0 11,4 16,1 13,3 15.9 19,8 1.5,6 16,5
9,6 10,3
1 I beloppen har räknats in vid resp. tidpunkt försålda
men ej likviderade obligationer.
Kassan anför att uppgiftema visar att låneverksamhelen
under de senaste åren ökat avsevärt men framhåller också alt det inle är
möjligt att med någon större grad av säkerhet bilda sig en uppfattning om de
låneökningar som verksamheten kan resultera i under den närmaste framliden. Med
beaktande av del pågående och planerade bostadsbyggandet bör kassan vara
beredd att t. v. möta låneanspråk av minst samma storleksordning som förelegal
under de senaste åren. Kassan framhåller vidare att beloppet av de balanser
inneliggande beviljade låneansökningar, som kassan till följd av lägel på kapUalmarknaden
inte kunnat effektuera den 30 september 1973, uppgick liU 8 771 milj. kr. Detta
belopp översteg avsevärt den samtidigt återstående outnyttjade upplåningsrälten.
Kassans upplåningsmarginal får därför anses otillräcklig varför en höjning av
grundfonden är erforderlig.
Beträffande storleken av det belopp, med vilket
grundfonden bör ökas, erinrar kassan om de synpunkter som kassan anfört i
tidigare framställningar. Kassan har sålunda framhållit bl. a. alt
ifrågavarande låneanspråk i främsta rummet är beroende av omfattningen av det
bostadsbyggande som statsmakterna efter prövning från bostadspolitiska
synpunkter funnit vara av den angelägenhetsgrad att det bör ges utrymme i
investeringsplanerna. Kassan har också strukit under alt en grundfondshöjning
endast skapar formella förutsättningar för en ökad obligationsutgivning och
sålunda inte i och för sig bereder möjlighet till en ökad utlåning. Kreditgivningens
omfattning och inriktning är beroende av andra faktorer och måsle följa de
normer som föreslavas av den allmänna kredilpoliliken. Dessa uttalanden äger tiUämpning
jämväl beträffande den nu ifrågasatta höjningen. Med beaktande av det anförda
föreslår kassan att grundfonden ökas tiU minst 5 miljarder kronor.
Prop.
1974: 76 10
4.2 Lån för anordnande av samlingslokaler
Kassan anför att gällande regler om stadshypoleksföreningarnas
verksamhet medfört att sådana låneansökningar måst avvisas som avsett byggnad
innehållande huvudsakligen samlingslokaler. Vid den nyligen gjorda översynen av
statens medverkan vid anordnande av allmänna samlingslokaler synes dock
avsikten ha varit att sedvanliga bottenlån skall utgå vid uppförandel av
byggnad med sådana lokaler. Kassan hemställer att 20 § SF ändras så att del
blir möjligt för stadshypoteks-institulionen all lämna bottenlån i fråga om
byggnad som finansieras med stöd av statligt lån för anordnande av
samlingslokal.
5 Remissyttrandena
5.1 Yttrande över bostadsstyrelsens framställning
Remissinstanserna är genomgående positiva lUl all
anknytningen i förordningen till begreppet hälsovårdstälorl tas bort vid
angivandel av sladshypoteksförenuigarnas och de bosladsfinansierande kreditaktiebo-lagens
belåningsorter.
Bankinspektionen framhåUer beträffande sladshypoteksföreningarna
all avgränsningen till hälsovårdstälorl förestavals av säkerhetsskäl med tanke
på köparna av stadshypotekskassans obligationer och det solidariska ansvar som
gällde för låntagarna intill den 1 juli 1970. Ett annat motiv har sannolikt
varit att föreningarnas organisation har varit uppbyggd för att avse utlåning
till bostadsbebyggelse och därmed sammanhängande bebyggelse i tätorter. Innan
inspektionen går in på den föreslagna ändringen i reglerna för stadshypoleksinstitutionerna
berör inspektionen vad som gäller för de bosladsfinansierande
kreditaktiebolagen i motsvarande hänseende. Bolagsordningarna för BOFAB och SPINTAB
innehåller förutom en begränsning av verksamheten till hälsovårds-tätorter
också den i och för sig självklara regeln att lån får lämnas endast mot
säkerhet, som bolagets styrelse finner betryggande, och att därvid skall
beaktas alla omständigheter som skäligen kan beräknas komma alt påverka
fastighets viirde under låneliden. Häri kan anses ligga även ett påpekande om
att bolagen måste beakta vilken betydelse fastighetens belägenhet har för dess
värde såsom säkerhet. Utgångspunkten måsle vara att fasligheten är så belägen
all det kan förutsättas finnas köpare till den vid eventuell avyttring. Inte
sällan kan därvid andra faktorer än belägenhet inom hälsovårdslälort ha
avgörande betydelse. Fastighet inom område, som inte är sådan organiserad täl-ortsbildning
för vilken hälsovårdsstadgan gäller men som av andra skäl erbjuder en attraktiv
boendemiljö, kan naturligtvis med tanke på polen-
Prop.
1974: 76 11
lieUa
köpare ha lika stort säkerhetsvärde som fastighet inom en hälsovårdstätort,
som stagnerat eller är under avfolkning. Del måste dock under alla förhållanden
röra sig om sådan permanent bostadsbebyggelse och därmed sammanhängande
bebyggelse som är normal för tätorter. Med hänsyn till innebörden av regeln om
styrelsens säkerhels-prövning bör i fråga om kredilaktiebolagen den nuvarande
begränsningen av utlåningen till hälsovårdslätorter kunna slopas. Därmed skulle
del alltså bli möjligt all hos bolagen belåna kredilvärdiga bostadsfastigheter
även utanför de mera fasl organiserade tätorlsbildningarna. I överensstämmelse
med bolagsordningarnas allmänna föreskrifter bör det åvila bolagens styrelser
alt i de enskilda fallen tillse att fastighets belägenhet jämte övriga
omständigheter tillgodoser kravel på betryggande säkerhet. Inspektionen har i
sin lur att övervaka tillämpningen av föreskrifterna. I SF finns inte någon
bestämmelse om krav på att säkerheten skall vara betryggande och att hänsyn
vid kredilprövningen skall tas till alla omständigheter som skäligen kan komma
alt påverka låneobjektets värde under lånetiden. Enligl inspektionen uttrycker
emellertid en sådan bestämmelse endast en självklar princip som i praktiken redan
iakttages av sladshypoteksföreningarna. Den formella begränsningen till lätortsfastigheler
kan därför ulan olägenhet avskaffas. I enhetlighetens intresse bör emellertid
i 28 § SF införas samma allmänna krav på betryggande säkerhet som gäller i
fråga om kreditaktiebolagen. Stadshypotekskassan hävdar all bosladsstyrelsens
uppfattning att någon självständig kreditprövning av bottenlånegivare inle
behövs, när statlig belåning förekommer, inte är hållbar. Kassan framhåller att
den kredilprövning som görs av kommun och länsbostadsnämnd sker delvis från
andra utgångspunkter och med andra hänsynstaganden än den prövning som görs och
måste göras av botlenlåneinstitulen. Dessa har att med utgångspunkt i
obligationsköparnas intressen så långt det är möjligt pröva varje låneärende så
att varje förutsebar kreditrisk utesluts under den tid bottenlånet står ute,
dvs. 4050 år eller längre. Kommun och länsbostadsnämnd behöver däremot inte
anlägga ett lika långsiktigt perspektiv i sin kreditbedömning, bl. a. därför
att det statliga lånet förutsätts bli återbetalat inom 30 år. Kommun har
vidare att bedöma låneärenden med hänsyn till del ansvar för
bostadsförsörjningen som åvilar kommunen. Det är också att märka all någon
garanti inte finns för att stat eller kommun i sista hand svarar för även bollenlånedelen
i ett statligt belånat objekt. Den noggranna kreditprövning som sker inom stadshypoleksinshtulionen
vare sig objektet är slalsbelånal eller ej är således ofrånkomlig. Om denna
kreditprövning i undanlagsfall leder till att bottenlånet inte kommer all nå
upp till del statliga lånels undre gräns, kan de svårigheter som därigenom
uppkommer för låntagaren undanröjas genom fördjupning av bostadslånet. Även om
således bosladsstyrelsens motivering till förslagel alt slopa den regionala
be-
Prop. 1974: 76 12
gränsningen
till hälsovårdslälort inte är hållbar, finns ändå enligt kassan anledning att
ompröva ifrågavarande regler. Kassans slyrelse har fåll en omfattande
erfarenhet när det gäller all bedöma stadshypoleksföreningarnas belåningsorler.
Eftersom kassan förbehållit sig rätten att bestämma i vilken ulslräckning
belåning skall ske inom område utanför fastställd stads- eller byggnadsplan,
har en fast över hela landet likartad praxis kunnat bildas. Den omständigheten
att de för hälsovårdslälort gällande bestämmelserna antagits för vidsträckta
områden utan fastställd stads- eller byggnadsplan har medfört alt kravel på
belägenhet inom hälsovårdslälort i praktiken ytterst sällan har inneburit någon
begränsning för utlåningsverksamhi;ten. Anledning kan därför finnas att slopa
detta krav. I stället skulle bestämmelsen kunna utformas så all belåning ulan
närmare begränsning får ske i tätare bebyggt område. Härigenom får det ankomma
på institutionen själv att avgöra olika gränsdragningsfrågor, varvid
självfallet tillbörlig hänsyn skall tas till kommunernas och
länsbostadsnämndernas bedömningar. Att helt slopa kravel på tätbebyggelse
skulle eiUigl kassan innebära en så stor ändring av sladshypoleksinstitutionens
verksamhet, all den med hänsyn till obligationshavarnas säkerhet inle bör komma
i fråga ulan närmare utredning. Inte heUer bör del komma i fråga alt begränsa
eventuell långivning utanför hälsovårdslälort till att avse enbart bebyggelse
som finansieras med stöd av statligt bostadslån.
Även
bankföreningen och BOFAB riktar kritik mot bosladsstyrelsens uppfattning att
säkerhetsfrågan är tUlgodosedd genom den prövning som sker av kommun och länsbostadsnämnd.
BOFAB framhåller vidare att anknytningen till hälsovårdstälorl har tUl syfte
att inskränka hypo-teksinstilutens långivning till tätorter av viss storlek och
är delvis ell uttryck för strävan all säkerställa institutens solvens. Vid
sidan av hälsovårdsstadgans krav på viss stands.rd i fråga om vatten, avlopp,
renhållning m. m. för belåningsobjekten finns del emellertid andra minst lika viktiga
förutsättningar som måste med i bilden vid kredilbedömningen. Hänsyn måste
sålunda las till förekomsten även på längre sikt av en relativt utbyggd
service inom bekvämt räckhåll, skolor och andra samhälleliga organ samt till
regelbundna och någorlunda täta kommunikationer, vilkel allt bidrar till all
konstituera kreditobjeklels värde. Genom att allt flera kommuner utsträcker
begreppet hälsovårdstälorl, som tidigare förbehållits den egentliga
tätbebyggelsen, alt omfatta hela kommunen tenderar begreppet att förlora
egenskapen att vara en lämplig geografisk avgränsning av ullåningsverksamhelen.
BOFAB är därför medvetet om att föreskriften att ett objekt skall vara beläget
"i områden, där hälsovårdsstadgans särskilda beslämmelser för hälsovårdstälorl
gäller" för alt kunna belånas kanske bör ersättas med en annan formulering,
som mera konkret åskådliggör förulsällningarna för erhållande av lån. BOFAB är
dock inle f. n. berett alt lägga fram något förslag
Prop.
1974: 76 13
i
detta hänseende. Även om den "regionala inskränkningen i långivningen"
formellt skulle slopas för statligt belånade småhus, kvarstår som nödvändig den
mera allsidiga prövning av objektet, som berörts i del föregående och som
omfattar också andra väsentliga omständigheter vid sidan av anordningar för
vallen och avlopp m. m. Härvid kan förutses att skUjaktigheter i
uppfattningarna om kreditvärdet i många fall ofrånkomligen inträffar. Del kan
då vara lämpligt alt, såsom bostadsstyrelsen föreslår, slopa begränsningar av
möjligheterna tUl fördjupning av bostadslånet, varigenom de påtalade finansieringssvårighe-lerna
för vissa objekt synes kunna bringas ur världen.
Jordbrukskasseförbundet,
sparbanksföreningen och SPINTAB tillstyrker all begränsningen för hypoteksinslilutens
långivning till hälsovårdslälort slopas vad gäller såväl statligt som inte
statligt belånade projekt och betonar alt kreditinstitutet i varje enskilt fall
har att ta ställning till objektels lånevärde oberoende av dess belägenhet.
Jordbrukskasseförbundet anför att förbudet för hypoleksinsliluten all lämna
lån utanför hälsovårdstätort relativt sett utgör ett väsentligt större problem
för jordbrukskasserörelsens kunder än för övriga bankinstituts kunder.
Jordbrukskassorna tvingas sålunda att mer än som är önskvärt ägna sig åt
långfristig utlåning till men för annan kreditgivning.
Delegationen
för bostadsfinansiering erinrar om att de obligations-finansierade
kreditinstituten stadshypoteksinstilutionen, BOFAB och SPINTAB numera
svarar för så gott som all bottenlångivning. Begränsningen för dessa institut
till hälsovårdslätorter innebär därmed också en begränsning av
lånemöjligheterna i andra områden, där särskilt sparbankerna tidigare svarade
för bollenlångivningen. Strukturförändringarna på bosladskreditmarknaden har i
viss mån ökat kraven på främst fördjupning av det statliga bostadslånet men
också på för-skottsutbeialning av della, eftersom bankerna i regel är
försiktiga med att bevilja krediter under byggnadstiden, när sedvanligt
bottenlån inte kan påräknas. Kraven på ökat statligt engagemang i
bostadsfinansieringen har dock i betydande utsträckning uppvägts av
lånemyndigheternas fortlöpande strävanden att i enlighet med statsmakternas
allmänna riktlinjer öka kreditinstitutens engagemang i bostadsfinansieringen
och att i motsvarande mån begränsa den statliga bosladslångivningen lUl avsedd
omfattning och inriktning. Delegationen kan med utgångspunkt i erfarenheterna
från tillämpningen av de överenskommelser som delegationen årligen träffar med
kreditinstituten beträffande krediterna till del statligt belånade
bostadsbyggandet verifiera all del föreligger vissa kreditförsörjningsproblem i
orter som inte är hälsovårdslätorter. I flertalet sådana låneärenden är det
möjligt för länsbostadsnämnderna all både lolalfördjupa bostadslånet och att
betala ut detta i förskott. I regel utnyttjar också länsbostadsnämnderna dessa
möjligheter. I några fall har emellertid länsbostadsnämnderna med hänsyn till
det tillfredsstäl-
Prop.
1974: 76 14
lande
kreditvärdel inte ansett det rimligt att staten skall svara för både krediten
under byggnadstiden och tillgodose hela bottenlånebehovet. Länsbostadsnämndernas
handlancle har i sådana fall bestämts med utgångspunkt i statsmakternas nyss
nämnda allmänna riktlinjer. Enligt delegationens mening skulle en 'idgning av
de obligationsfinansierade kreditinstitutens möjligheter att lämna lån även
utanför hälsovårdstätorter kunna bidra till en bättre ansvarsfördelning i
fråga om bostadsfinansieringen mellan dessa kreditinstitut och bostadslånemyndighelerna.
Om del formella hindret för bottenlångivning utanför hälsovårdslätorter
försvann, skulle nämligen sladshypoteksföreningarna och de bostads-finansierade
kredilaktiebolagen tvingas till sedvanlig kredilvärdebedöm-ning av även
låneobjekten i sådaina orter, varvid länsbostadsnämndernas
fördjupningsverksamhet i första hand kunde begränsas till de objekt som kan
anses vara förkni]ppade med de största kreditriskerna. Delegationen anser
således alt nuvarande inskränkning i möjlighetema till bollenlångivning utanför
hälsovårdstätort kan undanröjas. Delegationen vUl samtidigt understryka
nödvändigheten av alt långivnmgen vare sig den sker genom bosladslånemyndigheterna
eller genom de obligationsfinansierade kreditinstituten föregås av sedvanlig
kredit-värdebedömning. Den förordade ordningen bör således enligl delegationens
mening inte få medföra generösare kreditvärdebedömning än vad som tillämpas vid
långivning i allmänhet.
5.2
Yttranden över stadshypotekskassans skrivelse
Framställningen
om höjning a\' stadshypotekskassans grundfond har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av remissinstansema.
Beträffande frågan om
möjlighet för sladshypoteksinstitutionen att lämna lån för anordnande av
samlingslokal anför bankinspektionen att det synes ha förutsatts att förutom
statliga lån och bidrag kredit skall lämnas av kreditinstituten och att även
möjlighet till långfristig bottenbelåning skall finnas. Inspektionen vill
därför inte motsätta sig att sladshypoteksföreningarna får legal möjlighet all
lämna lån för angivet ändamål. Inspektionen framhållet all kredilbedömningen i
regel torde leda till all belåningen får hålla sig väsentligt under den
belåningsgräns som vanligtvis tUlämpas för bollenlån i bostadsfasligheter. För
kredit mellan botlenlånet och det statliga lånet får låntagaren vända sig till
kreditinstitut som har möjlighet alt lämna kredit mot annan säkerhet än
inteckning i låneobjektet, t. ex. borgen av kommun.
Riksbanksfullmäktige har
inte någon principiell invändning mot att även samlingslokaler godlas som
belåningsobjekt för stadshypoteksinstilutionen. Det torde enligt fullmäktige
inte heller vara en fråga av större praktisk betydelse för kassans placeringar,
eftersom del gäller förhållandevis små belopp. Ramen för beslut om anordnings-
och inventarie-
Prop.
1974: 76 15
bidrag
saml lån tUl allmänna samlingslokaler uppgår innevarande budgetår till 20
milj. kr. och väntas stiga förhållandevis litet under de närmaste åren. Detta
belopp skulle i runt tal täcka hälften av medelsbehovet för samlingslokalema.
På kredilmarknaden i dess helhet skulle ungefär lika mycket behöva upplånas. FuUmäktige
vill därför inte motsätta sig den föreslagna ändringen i 20 § SF.
Bostadsstyrelsen
tillstyrker den föreslagna vidgningen av stadshypoteksföreningamas
låneverksamhet. Bostadsstyrelsen påpekar bl. a. att reglerna i kungörelsen om
statligt stöd till allmänna samlingslokaler innebär att när låneunderlag och
pantvärde uppgår till samma belopp behovet av bollenlån som skulle tas upp på
den aUmänna kredilmarknaden normalt kommer alt avse drygt 40 % av
låneunderlaget. Anspråken på boltenkredit ökas när pantvärdet är högre än låneunderiaget,
vilket är vanligt i fråga om större lokalföretag som inrymmer även annat än
samlingslokaler. För alt öka möjligheterna att erhålla bottenlån i tillräcklig
omfattning är det enligt bostadsslyrelsen önskvärt att den föreslagna ändringen
i SF genomförs.
6
Departementschefen
Sladshypoleksinslitulionen
kom tUl år 1909 för att på ell effektivt och billigt sätt ordna faslighelskreditema
i städerna och de sladsliknan-de samhällena. Denna inriktning av verksamheten
har kommit till uttryck i såväl den gällande som äldre förordningar om
institutionens verksamhet. Genom förordningen (1963 r 573) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skedde en anknytning
till det i 1958 års hälsovårdsstadga införda begreppet hälsovårdslälort. I
nämnda förordning angavs all stadshypoteksförening inom sitt verksamhetsområde
fick utöva verksamhet dels i städer och köpingar och i de områden utom stad
eller köping där hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser för
hälsovårdstätort gäUer, dels i annat tätare bebyggt område i den mån Kungl. Majrt
förordnade om det. Vid den år 1968 genomförda översynen av reglerna för sladshypoleksinstitutionens
verksamhet fördes nämnda bestämmelser i sak oförändrade över till den nu gällande
förordningen [förordningen (1968r 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar]. Som en följd av att beteckningarna stad och
köping genom lagstiftning år 1968 mönstrades ul ur kommunallagarna ändrades
bestämningen av stadshypoleksföreningarnas fria belåningsorter till att avse
enbart områden där hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser om
hälsovårdstätort gäller (prop. 1969r 171, BaU 1970r 6, rskr 76, SFS 1970r 66).
Innebörden härav är att stadshypoteksförening ulan tUlstånd av Kungl. Majrt får
lämna lån dels inom område för vUket faststäUts stadsplan eller byggnadsplan,
dvs. s. k. hälsovårdstätort, dels inom annat kommunområde
Prop.
1974:76 16
som
enligt föreskrift i lokal hälsovårdsordning omfattas av de bestämmelser i
hälsovårdsstadgan i fråga om vallen, avlopp m. m. som gäller för hälsovårdstälorl.
Liksom tidigare finns dessutom möjlighet för förening att lämna lån också i
annat tätare bebyggt område i den mån Kungl. Majrt bestämmer. Vid sidan av
dessa regler i stadshypoleksför-ordningen har stadshypotekskassan i anvisningar
för föreningarnas verksamhet föreskrivit, all belåning av fastighet som ligger
inom område för vUkel inte faststäUts stads- eller byggnadsplan får ske endast
om kassan medgett det.
Mol bakgrund av alt del
vid byggande av småhus som uppförs med stöd av statligt bostadslån i vissa fall
förekommit svårigheter att erhålla boltenlån från kreditinstitut i erforderlig ulslräckning
föreslår bostadsslyrelsen bl. a. att begränsningen av stadshypoteksföreningamas
belåningsorter till områden som har karaktär av hälsovårdstälorl las bort i de
fall där statligt bostadslån utgår. Enligt bosladsstyrelsens uppfattning är
säkerhetssynpunkterna tillgodosedda genom den prövning som kommunen och
länsbostadsnämnden gör. Remissinstanserna delar inle denna uppfattning ulan
framhåller allmänl all det kreditinstitut som lämnar boltenlån måsle göra en
självständig bedömnmg av byggnadsprojektets kredilvärde. Vissa remissinstanser
betonar alt bedömningen bl. a. på grund av att bottenlånel löper på längre
lid än det stathga bostadslånet kan skUja sig från den som gjorts av kommun
och länsbostadsnämnd. Flertalet remissinstanser anser emellertid all sladshypoleksinstitutionens
självständiga kreditprövning gör all begränsningen till hälsovårdslälort är
onödig. Slladshypolekskassan och BOFAB finner för sin del att den omständigheten,
att inom åtskilliga kommuner de för hälsovårdslälort gällande bestämmelserna
anlagils för stora områden utanför de planlagda områdena, har gjort den
nuvarande bestämningen av belåningsorlerna mindre meningsfull och all den av
denna anledning bör las bort. Kassan anser dock all hänsynen till obligationsköparnas
säkerhet motiverar att i irorordningen skrivs in krav på alt låneverksamheten
får drivas enbart inom tätare bebyggt område.
För
egen del vUl jag anföra följande. Grunden för den starka ställning som stadshypotekskassans
ob ligalioner har på obligationsmarknaden är alt söka i den goda intecknuigssäkerhet
som utgör en förutsättning för institutionens långivning tUlsammans med
institutionens eget riskkapital och det statliga engagemanget i form av en av
staten tillskjuten grundfond. Del förhållandel alt stadshypoleksföreningarnas
belåningsområden i författning begränsats till tälortsbUdningar får främst ses
som ett inslag i strävan efter all skapa garantier för att köparna av kassans obli-gahoner
ges elt fullgott skydd. Den formella avgränsningen av föreningarnas
belåningsområden till s. k. hälsovårdstätorter torde emellertid i och för sig
sakna betydelse för obhgalionsinnehavarnas säkerhet. Detta gäller särskilt som hälsovårdstälortsområde
i en del kommuner utsträckts
Prop.
1974: 76 17
tUl
alt omfatta stora områden utanför de egentliga hälsovårdstätorterna, dvs.
utanför de planlagda områdena. Anknytningen till hälsovårdstät-ortsbegreppel
har därför, som framhåUits vid remissbehandlingen, efter hand blivit mindre
meningsfull. Sålunda kan en fastighet som ligger utanför område som gäller som
hälsovårdstätort ändå av ohka skäl ha lika stort eller rent av större säkerhetsvärde
än fastighet inom sådan ort. Möjlighet finns för föreningarna all hos Kungl. Majrt
begära alt belåningsområdet skall avse också sådant område som ligger utanför
område för vilket gäller reglerna för hälsovårdstälorl. Den omständigheten alt
föreningarna inte utnytliat denna möjlighet skuUe kunna lyda på alt ett
slopande av anknytningen lUl hälsovårdstälorl inle skulle medföra någon ändring
i låneverksamhelen. Det finns emellertid anledning tro att en sådan åtgärd i
praktiken skulle kunna leda till all viss bebyggelse utanför hälsovårdstälorl,
som tidigare avvisats som belå-ningsprojekl, i fortsättningen .skall godtagas
för belåning i stadshypoteksförening.
Några
tvivel om all stadshypoteksinstilutionen driver sin utlåning med nödig omsorg
från säkerhetssynpunkt förehgger icke. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av
vad jag anfört i del föregående anser jag all del är mest rationeUt att inle i
författning binda institutionens verksamhet till vissa områden. Jag anser
sålunda all del fortsättningsvis helt kan överlåtas ål sladshypoleksinslitulionen
att bedöma om ett låneobjekt utgör tillräcklig säkerhet för att ell boltenlån
skall kunna lämnas. I sammanhanget bör också beaktas alt institutionens
verksamhet sedan år 1970 står under tillsyn av bankinspektionen. Jag förordar
sålunda all den nuvarande begränsningen av sladshypoleksförenings belåningsområde
till hälsovårdslälort slopas.
Det
sagda innebär att jag inle ansluter mig Ull stadshypotekskassans förslag att
ersätta de nuvarande bestämmelserna med ell krav på alt låneverksamheten skall
utövas inom tätare bebyggt område. Det ligger i sakens natur att den
omständigheten att en byggnad är belägen i någon form av tätortsbildning
oftast har väsentlig betydelse för bedömningen av byggnadens säkerhetsvärde.
Det kan dock länkas förekomma fall där på grund av särskUda förhållanden en
fastighet, trots att den inte ingår i en tätbebyggelse, kan anses ha ett
varaktigt kreditvärde som motiverar att institutionen lämnar boltenlån. Det
avgörande är således om en fastighet med beaktande av alla omständigheter som
har betydelse i sammanhanget kan anses utgöra betryggande säkerhet för det lån
som beviljas. Jag tillstyrker sålunda bankinspektionens förslag att kravel alt
säkerheten skall vara betryggande vilket krav angetts i bolagsordningarna
för de bosladsfinansierande kredilaktiebolagen skrivs in i förordningen.
Därmed vinns också överensstämmelse med bestämmelsen i 40 § reglementet (1968r
654) för stadshypotekskassan och sladshypoteksföreningarna att förening skall
kräva fyllnadssäkerhet, om pant
Prop. 1974:76 18
under lånetiden nedgått i värde i sådan utsträckning att
den inte längre kan anses utgöra betryggande säkerhet.
Bosladsstyrelsens förslag om slopande av hälsovårdslätortsbegreppet
vid bedömningen av sladshypoleksinstitutionens belåningsorler avser enbart
bebyggelse som uppförs med stöd av statligt bostadslån. Av vad jag anfört i det
föregående framgår att jag i likhet med flera remissinstanser anser alt
reglerna om föreningarnas belåningsområden bör utformas enhetligt oavsett om
belåningen avser bebyggelse med eller utan statslån. Jag vill emellertid
erinra om att för sladshypoteksföreningarna gäller en särskild beslämmelse om
fastställande av fastighets uppskatlningsvär-de, om statligt bostadslån
beviljats. TUl grund för bedömningen bör nämligen i sådana fall läggas det för
bostadslånet fastställda pantvärdet, om inle särskUda skäl föranleder annat (30
§ SF, ändrad 1973r 1162). I sammanhanget vill jag också erinra om att Kungl. Majrt,
i avvaktan på resultat av den översyn av bostadsfrågorna som sker inom de
arbetande bostadsutredningarna, inte tagit ställning till de övriga förslag
till en förbättrad småhusbelåning som bostadsstyrelsen framfört i sin anslagsframställning
för det kommande budgetåret (se prop. 1974r 1 bil. 14 s. 127).
Jag förordar sålunda att ändringar i enlighet med del
sagda vidtas i 20 och 28 §§ SF. Vad gäller 20 § förordar jag dessutom att
paragrafen utformas så all del i överensstämmelse med stadshypotekskassans
förslag, som godtagits av remissinstanserna, blir möjligt för stadshypoteksförening
att lämna lån också till uppförande av sådan byggnad med allmän samlingslokal
som finansieras med. stöd av statligt lån.
Vad jag sagt i det föregående tar sikte på stadshypoleksinslUutionens
låneverksamhet. Jag vill emellertid tillägga att det får anses önskvärt att de bosladsfinansierande
kreditaktiebolagens bolagsordningar anpassas tUl de föreslagna ändringarna i
SF. Vad BOFAB och SPINTAB anfört i sina remissyttranden ger anledning till
antagande att erforderliga ändringar i bolagsordningarna kommer all föreläggas
Kungl. Majrt för godkännande.
Jag övergår nu till att behandla stadshypotekskassans
förslag om höjning av grundfonden. Denna fond utgör grunden för beräkning av
kassans rätt till upplåning och clärmed för möjligheten alt finansiera stadshypoleksföreningarnas
verksamhet. Upplåning får sålunda ske till högst tio gånger grundfondens
belopp. Den senaste grundfondshöjningen skedde år 1970 då fonden höjdes med 1
miljard till 3,9 mUjarder kronor.
Det är självfallet svårt all bUda sig en säker uppfattning
om den fortsatta låneutvecklingen. Nettoökningen av utestående hypotekslån var
under åren 19711973 4,2, 2,9 resp. 3,4 miljarder kronor. Balanserna den 30
september 1973 av beviljade låneansökningar, som till följd av lägel på
kapitalmarknaden inle kunnat effektueras, uppgick
Prop.
1974: 76 19
till
ca 8,8 miljarder kronor. Della belopp översteg väsentligt den vid samma
tidpunkt outnyttjade upplåningsrälten, vUken motsvarade ca 4,5 miljarder
kronor. Vid utgången av år 1973 utgjorde den outnyttjade upplåningsrätten ca 3
miljarder kronor. Remissinstanserna har inte haft någon invändning mol kassans
hemställan om en höjning av gmndfonden. Med hänsyn lUl att kassans nuvarande
upplåningsmarginal inte kan anses medge tillräcklig rörelsefrihet för kassan anser
även jag att grundfonden bör höjas. Jag förordar i överensstämmelse med stadshypotekskassans
förslag all grundfonden höjs med 1,1 miljard kronor eller från 3,9 miljarder
kronor liU 5 mUjarder kronor.
Den
av mig förordade grundfondshöjningen föranleder ändrmg i 13 § SF. I klarhetens
intresse vUl jag påpeka, alt höjningen endast innebär formella möjligheter lUl
ökad upplåning. Den faktiska upplåningen måste liksom förut följa de normer som
förestavas av den allmänna kredilpoliliken.
7
Hemställan
Under
åberopande av det anförda hemställer jag alt Kungl. Majrt föreslår riksdagen
alt
dels
antaga inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i
förordningen (1968r 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
dels
bemyndiga fullmäktige i riksgäldskonlorel att utfärda en garantiförbindelse på
5 miljarder kronor all utgöra stadshypotekskassans grundfond i stället för den
nuvarande förbindelsen på 3,9 miljarder kronor.
Med
bifall tUl vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådels övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur
protokollelr Eva Dybeck
iMARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1974 7401 » 4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- Rskr. 1974:223 i texten
- Bet. 1974:NU31 Näringsutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:76 med förslag till lag om ändring i förordningen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypot… i texten
- Prop. 1974:127 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i förordningen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa s. 8 i texten
- Prop. 1975/76:158 om ändring i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, m.m. s. 13 i texten