Sök i Ratio Lex

KungI. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lagstiftning om rätt att döda annans hund, m.m.

1974 · 43 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 35 av 43 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1974:81, KungI. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lagstiftning om rätt att döda annans hund, m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1974 Prop. 1974: 81

Nr 81

Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ändrad lagstiftning om rätt att döda annans
hund, m. m.; given den 8 mars 1974.

Kungl.
Majrt vUl härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars
avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemstäUt.

CARL GUSTAF

SVANTE
LUNDKVIST

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att jakträttsinnehavare fråntas den befogenhet som han
nu har enligt lagen (1938r 274) om rätt till jakt att döda annans hund som
löper lös och jagar eller ofredar villebråd. Det skall i stället ankomma på
polismyndigheten alt avgöra om hunden skall avlivas.

Vidare
föreslås att polismyndigheten skall inhämta yttrande från veterinär, innan
myndigheten enligt lagen (1943: 459) om tillsyn över hundar fattar beslut
huruvida s. k. bitsk hund skall avlivas. Dessutom begränsas nuvarande
bestämmelse i samma lag om rätt för envar att under vissa förutsättningar döda
bitsk hund till att gälla endast den som äger eller vårdar hemdjur.

I
propositionen föreslås därjämte smärre ändringar i rennäringslagen (1971 r 437)
och i lagen (1944r 219) om djurskydd.

1
Riksdagen 1974.1 saml. Nr 81

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.1974:
81

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas att 22 § lagen (1938r 274) om rätt
till jakt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §1

Löper hund lös i mark där viUebråd finnes, äger
jakträttsinnehavaren eller hans folk rätt att upptaga hunden. Det åligger den
som sålunda upptagit hund att därom ofördröjligen underrätta hundens ägare
eller innehavare eller, om denne är okänd eller icke kan träffas, polismyndigheten
i orten. Den som viU återfå upptagen hund skall lösa den med femtio kronor, om
hunden upptagUs under tiden den 1 marsden 20 augusti, och med tjugofem kronor
i annat fall samt utgiva ersättning för hundens föda och övriga kostnader. Har
ej ägaren eller innehavaren löst hunden inom en vecka efter det han
underrättades om upptagandet eller inom två veckor efter det polismyndigheten
underrättades, får jakträttsinnehavaren behålla hunden. Väcker han inom en
månad efter utgången av nu angiven tid talan om att i stället erhålla lösen, är
hundens ägare eller innehavare skyldig alt utgiva sådan enligt förut angivna
grunder.

Jagar
eller ofredar hund, som löper lös, villebråd, vare hundens ägare eller
innehavare skyldig ersätta jakträttsinnehavaren skada som därigenom må anses
hava skett å vUlebrådsbeståndet.

Låter hund, som löper lös och Låter hund, som löper lös och

jagar eller ofredar vUlebråd, sig jagar eller ofredar viUebråd, sig ic-

icke upplagas och fraingår av om- ke upplagas får polismyndigheten

ständigheterna uppenbarligen, att låta döda hunden, om det är ange

hundens löslöpande beror på äga- läget från viltvårdssynpunkt och

rens eller innehavarens vårdslös- försvarligt även med hänsyn till

het, må under tiden från och med övriga omständigheter. Polismyn-

den 1 mars till och med den 20 digheten kan uppdraga åt jakträtts

augusti jakträttsinnehavaren eller innehavaren eller hans folk att dö-

hans folk döda hunden. Den som da hunden,

sålunda dödat hund skall därom

ofördröjligen göra anmälan till po

lisman i orten vid äventyr att eljest

icke äga till sitt fredande åberopa

förhållande som nyss sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

> Senaste lydelse 1970r 192.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1974: 81

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1943: 459) om tillsyn över hundar

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1943r 459) om
tillsyn över hundar

dels att 6 och 7 §§ skall upphöra att gälla,

dels att
3 och 5 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Eftersattes tillsynen över hund, äger polischefen i orten
meddela de föreskrifter som omständigheterna påkalla, såsom att hunden skall
vara försedd med munkorg eller hållas bunden eller instängd. Vad sålunda
föreskrivits skall bevisligen delgivas hundens ägare eller annan som mottagit
hunden till underhåll eller nyttjande.

Är
fråga om hund som avses i 2 §, äger polischefen ock, där så finnes nödigt, låta
döda hunden. Anträffas hunden lös på område, varöver hundens ägare eller annan
som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande ef äger förfoga, må den av
envar dödas.

3 §

Eftersattes tillsynen över hund, äger polismyndigheten
meddela de föreskrifter som omständigheterna påkalla, såsom att hunden skall vara
försedd med munkorg eller hållas bunden eller instängd. Vad sålunda
föreskrivits skall bevishgen delgivas hundens ägare eller annan som mottagit
hunden till underhåll eller nyttjande.

Är fråga om hund som avses i 2 §, äger polismyndigheten
ock, där så finnes nödigt, låta döda hunden. Dessförinnan skall polismyndigheten
inhämta yttrande från veterinär, om det ej är uppenbart obe/iövligt eller fara
i dröjsmål.

Anträffas hund som avses i 2 § lös på område där hemdjur
finnas, får hunden, om den ej låter sig upptagas, dödas av den som äger eller
vårdar hemdjuren. Den som sålunda dödat hund är skyldig att snarast möjligt
anmäla förhållandet till polismyndigheten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Den som
icke iakttager vad som stadgas i 2 § eller föreskrivits med stöd av 3 § första
stycket, straffes med dagsböter.

Den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 § eller 3 § tredje stycket andra
punkten eller mot föreskrift som meddelats med stöd av 3 § första stycket, dömes
till böter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 juh 1974.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1974: 81

3
Förslag till

Lag
om ändring i rennäringslagen (1971: 437)

Härigenom
förordnas att 93 § rennäringslagen (1971 r 437) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

93
§ När renar befinner sig inom betesområde där renskötsel då är tUlåten, skall
hund i trakten som ej användes i renskötseln hållas i band eller instängd, om ej
länsstyrelsen medger annat. Detsamma gäller när renar flyttas, såvida hundens
ägare i förväg underrättats om tiden för flyttningen.

Anträffas
hund medan den jagar Anträffas hund medan den jagar

eller på annat sätt ofredar ren eller på annat sätt ofredar ren

inom område där renskötsel då är inom område där renskötsel då är

tillåten, får hunden dödas av den tillåten, får hunden, om den ej

som äger eller vårdar ren. Detsam- låter sig upptagas, dödas av den

ma skall gälla om hund utan till- som äger eller vårdar ren. Del-

syn anträffas omedelbart efter det samma skall gälla om hund utan

att den på sådant område jagat tillsyn anträffas omedelbart efter

eller på annat sätt ofredat ren. det att den på sådant område jagat

eller
på annat sätt ofredat ren.

Den
som sålunda dödat hund är Den som sålunda dödat hund

skyldig anmäla förhållandet till är skyldig att snarast möjligt an-

polismyndigheten, mala förhållandet tUl polismyndig

heten.

Denna
lag träder i kraft den 1 juh 1974.

4
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1944: 219) om djurskydd

Härigenom
förordnas att 7 och 9 §§ lagen (1944r 219) om djurskydd skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

7
§ Om slakt av husdjur är särskilt stadgat.

Närmare
bestämmelser om avlivning av djur i annat fall än som avses i första stycket
meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974: 81 5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §1

Nötkreatur som är äldre än åtta Nötkreatur som är äldre än
åtta

månader och hund får kastreras månader och hund får kastreras

endast om det är påkallat av medi- endast om det är påkaUat av me-

cinska skäl. dicinska skäl, såvida ef Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer förordnar
annat.

Kastrering av djur får utföras endast av veterinär, om ej
Konungen förordnar annat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

1 Senaste lydelse 1973r 269. fl Riksdagen 1974.1 saml Nr
81

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974: 81

Utdrag
av protokollet över jordbruksärenden hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,
Hertigen av Halland, i statsrådet den 8 mars 1974.

Närvarande:
statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden
STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG,
FELDT, SIGURDSEN, GUSTAFSSON, ZACHRISSON.

Chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om äird-rad lagstiftning om
rätt att döda annans hund, m. m. och anför.

1
Inledning

Om
rätt att döda annans hund finns bestämmelser bl. a. i lagen (1938 r 274) om
rätt till jakt (jaktiagen), lagen (1943: 459) om tillsyn över hundar (tillsynslagen)
och rennäringslagen (1971: 437).

1968
års riksdag hemställde hos Kungl. Majrt att frågan om rätt att döda annans hund
enligt 22 § tredje stycket jaktlagen skulle närmare utredas genom Kungl. Majrts
försorg (mot. 1968r Ir 84 och Iir 123, 3LU 1968r 59, rskr 1968r 326).

Enligt
beslut av 1969 års riksdag borde Kungl. Majrt i samband med utredningen i
anledning av nämnda beslut av föregående års riksdag överväga att komplettera
tillsynslagens bestämmelser om rätt för polischef att låta döda s. k. bitsk
hund med föreskrift att veterinärbesiktning skall ske, innan polischef fattar
beslut om att avliva sådan hund (mot. 1969r Ir 805 och Iir 922, 3LU 1969r 48, rskr
1969r 319).

Samtidigt
med att 1971 års riksdag antog rennäringslagen beslöt riksdagen att den
översyn som pågick i Kungl. Majrts kansli rörande rätt att döda annans hund
också skulle avse den reglering i samma ämne som upptogs i den antagna lagens
93 § (prop. 1971: 51, mot. 1971r 1279, JoU 1971 r 37 p. 13 och 14, rskr 1971:
216).

Svenska
kennelklubben har i framställning den 20 september 1968 till chefen för
justitiedepartementet om en allmän översyn av lagstiftningen i fråga om rätten
att hålla hund särskUt pekat på behovet av en omarbetning av bestämmelserna om
rätt att döda annans hund i jaktiagen och tillsynslagen. Framställningen har
överlämnats till jordbruksdepartementet.

Den
av riksdagen begärda översynen av gällande reglering i fråga om rätten att döda
annans hund har redovisats i en inom jordbruksdeparte-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974: 81 7

mentet
utarbetad promemoria (Ds Jo 1973: 9) med förslag tiU ändrad lagstiftning om
rätt att döda annans hund.

Efter remiss har yttranden
över promemorian avgetts av hovrätten för Övre Norrland, rikspolisstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk, Jägarnas riksförbund, Lantbmkamas
riksförbund (LRF), Svenska dreverklubben, Svenska jägareförbundet, Svenska kennelklubben,
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund och Svenska samernas riksförbund (SSR).
En skrift med vissa synpunkter på promemorians förslag har inkommit också från
Föreningen för svensk hjortavel.

I
framställningar den 22 oktober och den 12 december 1973 har lantbruksstyrelsen
föreslagit viss koinplettering av 7 resp. 9 § lagen (1944r 219) om djurskydd
(djurskyddslagen) (9 § ändrad senast 1973r 269). I framställningarna föreslås
att i 7 § skall införas en bestämmelse som bemyndigar lantbruksstyrelsen att
meddela föreskrifter om avlivning av sällskapsdjur m. m. och att i 9 § skall
läggas till en bestämmelse varigenom Kungl. Majrt eller myndighet som Kungl. Majrt
bestämmer får befogenhet att medge undantag från det i paragrafen intagna
förbudet att kastrera hund.

Efter
remiss har yttranden över lantbmksstyrelsens framställningar avgetts av
statens veterinärmedicinska anstalt, veterinärhögskolan, LRF, Svenska
lantarbetareförbundet, Sveriges veterinärförbund, Sveriges pälsdjursuppfödares
riksförbund, Föreningen Djurens vänners riksorganisation, Sveriges
djurskyddsföreningars riksförbund och Svenska djurskyddsföreningen.

2
Jaktlagen

2.1.
Gällande bestämmelser

Bestämmelserna
om rätt att döda annans hund i jaktiagen liksom motsvarande bestämmelser i
tillsynslagen och rennäringslagen bör ses mot bakgrund av vissa bestämmelser i
brottsbalken. Den som dödar annans hund utan att ha rätt eller lov därtUl gör
sig skyldig till skadegörelse enligt 12 kap. 1 § brottsbalken. Som straff
stadgas böter eller fängelse i högst sex månader. Den som vid avlivande av djur
otillbörligen utsätter djuret för lidande kan dömas för djurplågeri till böter
eller fängelse i högst två år enligt 16 kap. 13 § samma balk. En föratsättning
för straffansvar var tidigare att man handlat uppsåtligen. Genom lagändring
som trätt i kraft den 1 januari 1973 har straffansvaret emellertid utvidgats
till att omfatta även handlingar som innefattar grov oaktsamhet. Straffbestämmelsen
om djurplågeri är givetvis tiUämplig även i fall där djurets avlivande inte
innebär skadegörelse.

'
promemorians förslag till ändringar i jaktlagen, tillsynslagen och rennäringslagen
överensstämmer med propositionens författningsförslag, såvitt avser dessa lagar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974: 81 8

Enligt
22 § jaktiagen gäUer följande. Löper hund lös i mark där det finns villebråd,
har jakträttsiimehavaren eller hans folk rätt att upptaga hunden. Den som
sålunda fångat in annans hund är skyldig att genast underrätta hundens ägare
eller innehavare. Är denne okänd eUer oanträffbar, skall polismyndigheten i
orten underrättas. Den som vill få tUlbaka upptagen hund skall lösa den med 50
kr., om hunden upptagits under tiden den 1 marsden 20 augusti, och med 25 kr.
i annat fall. Han skall vidare utge ersättning för hundens föda och övriga
kostnader. Har ägaren eller innehavaren inte löst hunden inom en vecka efter
det han underrättades om upptagandet eller inom två veckor efler det polismyndigheten
underrättades, får jakträttsinnehavaren behålla hunden. Väcker han inom en
månad efter utgången av nu angiven tid talan om att i stället erhålla lösen, är
hundens ägare eller innehavare skyldig att utge sådan enligt fömt nämnda gmnder
(22 § första stycket).

Om
hund som löper lös jagar eUer ofredar vUlebråd, är hundens ägare eller
innehavare skyldig att ersätta jakträttsinnehavaren för skada som därigenom må
anses ha skett på vUlebrådsbeståndet (22 § andra stycket).

Under
tiden den 1 marsden 20 augusti gäller särskUda bestämmelser i fråga om hund
som löper lös och jagar eller ofredar villebråd. Kan i sådant fall hunden inte
fångas in och framgår det uppenbarligen av omständighetema att hundens
löslöpande beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet, får
jakträttsinnehavaren eller hans folk döda hunden. Den som sålunda har dödat
hund har skyldighet att genast göra anmälan om det inträffade till
polismyndigheten i orten. I annat fall får han inte tUl sitt fredande åberopa
nyssnämnda förhållande (22 § tredje stycket). Gärningen bUr i så fall att
bedöma enligt 12 kap. 1 § brottsbalken.

I straffrättsligt
avseende innebär stadgandet i 22 § tredje stycket jaktlagen, enligt vad högsta
domstolen uttalat (NJA 1966 r 441), att oavsett huruvida omständigheterna
sådana de ter sig för den som dödar löslöpande hund uppenbarligen ger honom
anledning att anta att lös-löpandet beror på ägarens vårdslöshet ansvar för
skadegörelse inte inträder, om det sedermera utreds att ägaren varit vårdslös.

Enligt
12 § jaktstadgan (1938r 279) gäller hundförbud i mark där det finns vUlebråd
under tiden den 1 marsden 20 augusti samt, i den mån det behövs till skydd för
viss djurart, under annan tid som länsstyrelsen bestämmer. Under förbudstid
skall såväl jakthund som annan hund hållas under sådan vård att den hindras
löpa lös i mark där förbudet råder. Har länsstyrelsen meddelat hundförbud tUl
skydd för viss djurart får dock hund som inte driver eller förföljer sådant vUlebråd
användas för jakt efter annat vUlebråd om länsstyrelsen medger det (1 mom.).
Även under tid då hundförbud inte råder gäller vissa restriktioner beträffande
hundhållningen. Under sådan tid skall såväl jakthund, när den

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974: 81 9

inte
används vid jakt, som annan hund hållas under sådan tUlsyn som behövs för att
hindra hunden från att driva eller förfölja villebråd (2 mom.).

Enligt
29 § 5 mom. jaktstadgan gäller följande straffbestämmelser. Löper hund lös i
mark där hundförbud råder till skydd för viss djurart, döms hundens ägare eller
innehavare till böter eller fängelse i högst sex månader. Löper hund i annat
fall lös i strid mot bestämmelserna i 1 mom., är straffet böter. Den som bryter
mot 2 mom. döms till böter, högst 500 kr.

2.2
Riksdagens skrivelse 1968:326

Vid
1968 års riksdag yrkades i två likalydande motioner (Ir 84 och Iir 123) att
riksdagen måtte besluta att bestämmelsen i 22 § tredje stycket jaktiagen skulle
upphävas. I motionerna anfördes bl. a. följande. Rätten för jakträttsinnehavaren
och hans folk att döda annans hund är en grym och inhuman bestämmelse som inte
låter sig förena med de krav som man har rätt att ställa på en modern lag. I
annan lagstiftning är det en vedertagen princip att ingen har befogenhet att själv
ta sig rätt. Ur denna synpunkt framstår bestämmelsen om rätt att omedelbart
inskrida mot löslöpande hund och döda densamma som en kvarleva från en lid då
var man hade rätt att ta lagen i egna händer. Det är orimligt att
jakträttsinnehavaren tillagts rätt att själv bestämma om hundens lösspringande
beror på ägarens vårdslöshet. Jakträttsinnehavarens berättigade intressen är
väl tillgodosedda redan genom bestämmelserna i 22 § första och andra styckena.
Det händer inte ofta att jakträttsinnehavare dödar annans hund, men de fall
som förekommer leder ofta till bråk och osämja mellan grannar.

I
remissyttranden över motionerna tillstyrktes förslaget av Svenska kennelklubben
medan det avstyrktes av rikspolisstyrelsen och statens naturvårdsverk. Jägarnas
riksförbund och Svenska dreverklubben föreslog att frågan skulle bli föremål
för utredning. Svenska jägareförbundet fann i sitt yttrande att den aktuella
bestämmelsen borde ges en ur hundägarens synvinkel bättre utformning än f. n.

Kennelklubben
anförde bl. a. att rätten att döda hund är ägnad att inge starka betänkligheter
av principiell natur. Lagen ger jakträttsinnehavaren denna befogenhet utan att
skapa garantier för att rätten inte missbrukas och utan att ge föreskrifter om
att dödandet skall ske under former som är förenliga med ett modernt djurskydd.
Bestämmelsen måste betraktas som kvarleva från en svunnen tid med en annan
rättsuppfattning än den vi har i dag. Det tillkommer de rättsvårdande myndigheterna
att i alla intressekonflikter göra en objektiv utredning och på grundval därav
skipa rätt mellan parterna. Det kan inte åberopas några bärande skäl för att
man tillämpar en annan ordning, då en hund kommit lös i annans jaktmark.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974: 81 10

Jägarnas
riksförbund uttalade bl. a. följande. Det förekommer många löslöpande hundar
under alla årstider och de s. k. sällskapshundarna är i obestridlig majoritet.
Dessa okontrollerade hundar kan orsaka mycken skada och mycket lidande för det
vilda. Förbundet anser att ett totalförbud för löslöpande hundar utom när de
används för jakt bör gälla under hela året. De hundar som tUlåts löpa lösa utan
tillsyn är uppenbart vanvårdade. De utsätts för allehanda faror och risker och
utgör vidare betydande trafikrisker under alla årstider. Förbundet är ense med
motionärerna om det otillfredsställande i den rätt som tillagts jakträttsinnehavare
eller hans folk i 22 § tredje stycket jaktiagen men anser att någon möjlighet
till ingripande bör finnas, särskilt under de tider då hundförbud råder på
grund av snöförhållanden.

Svenska jägareförbundet
anförde bl. a. följande. Lagrummet har tillkommit av djurvänliga skäl och
ingen tvekan kan råda om nödvändigheten av att föreskrifter om efterhållande
av hund måste finnas i jaktlagstiftningen. Sådana föreskrifter är att betrakta
som ett nödvändigt komplement till bestämmelserna i 3 § jaktstadgan, att jakt
skall bedrivas så, att vUlebrådet inte tillfogas onödigt lidande.
Jägareförbundet anser det vara konsekvent och nödvändigt att under den känsliga
perioden den 1 marsden 20 augusti bereda vUdnaden ett i möjligaste mån effektivt
skydd mot löslöpande hundar. Vad gäller sällskapshundar förhåller det sig ofta
så, att de är lika farliga för vUdnaden som jakthundarna. Detta har framgått
bl. a. av utredningar som verkställts angående de s. k. rådjurstragedierna.
Jägareförbundet delar icke uppfattningen att 22 § tredje stycket jaktlagen kan
upphävas. Med utgångspunkt i att en avvägning bör göras mellan två legala
intressen nämligen djurskyddssynpunkten, å ena sidan, och hundägarens
berättigade anspråk att icke få en löskommen hund omedelbart dödad, å den andra
förordar förbundet emellertid ändrad utformning av bestämmelsen. Från flera
håll har uttalats farhågor för att högsta domstolens avgörande NJA 1966 r 441
kommer att medföra en för hundägarna strängare rättstillämpning än den som
tidigare gällt. Jägareförbundet delar dessa farhågor. Nu föreskrivs att den som
dödat hund ofördröjligen skall göra anmälan därom tUl polisman i orten. Om
denna anmälningsskyldighet i stället måste fullgöras före elt eventuellt
avlivande, förhindras att hund dödas i hastigt mod eller på grund av osämja
mellan grannar. Genom en sådan ordning kan det vidare bli klarlagt, huruvida
hundens ägare anmält hundens försvinnande till polisen. Ägaren får då
möjligheter att hämta sin hund.

Rikspolisstyrelsen
anförde bl. a. De förutsättningar som enligt bestämmelsen måste vara uppfyllda
för att jakträttsinnehavaren skall ha rätt att döda en hund är så utformade att
stadgandets tillämpningsområde blir starkt begränsat. Stadgandet är vidare
tillämpligt endast under

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974: 81 11

den
del av året då vUlebrådet är särskilt känsligt för skador. Jakträttsinnehavaren
är vid utövandet av sin rätt underkastad kontroll genom den föreskrivna
skyldigheten att göra anmälan tUl polisman i orten. Enligt styrelsens mening
får djurskyddslagens bestämmelser anses utgöra tillräckliga garantier mot att
en skjuten hund inte åsamkats onödigt lidande. Den restriktiva utformning som
22 § tredje stycket jaktlagen har utgör enligt rikspolisstyrelsens uppfattning
en riktig avvägning mellan de skilda intressen som gör sig gällande i frågan.

Statens
naturvårdsverk uttalade att frågan om rätt att i vissa fall döda hund som löper
lös och ofredar viUebråd har prövats av riksdagen i anledning av prop. 1967r
136. Mot bakgrund härav samt med hänsyn till att den rätt som tUlkommer
jakträttsinnehavaren eller hans folk utnyttjas endast i mycket ringa omfattning
och vidare utgör ett ur naturvårdssynvinkel värdefullt korrektiv mot den mest
anmärkningsvärda hundhållningen, ansåg naturvårdsverket någon ändring inte
önskvärd.

Tredje
lagutskottet yttrade i sitt betänkande (3LU 1968r 59) följande. I
lagstiftningen har man i första hand genom bestämmelserna om straff och
skadestånd sökt skapa garantier mot att hundar löper lösa och jagar eller
ofredar villebråd. Därutöver har man emellertid beträffande den del av året då
villebrådet är särskUt känsligt för skador ansett erforderligt att införa
bestämmelserna om rätt att upptaga och i vissa fall även döda sådana hundar.
Befogenheten all döda har motiverats bl. a. av svårigheten att i praktiken
infånga en löslöpande hund och på så sätt oskadliggöra den. Bestärnmelsen har
ansetts ha sitt väsentiiga värde i möjligheten att genast avbryta pågående
jakt. Det synes emellertid inte kunna förnekas att den är svårtUlämpad och att
den inbjuder till missbruk och trakasserier. Redan vid stadgandets tUlkomst
framfördes inom lagrådet uppfattningen att stadgandet inte kunde anses uppfylla
berättigade krav i sistnämnda hänseende. Bland remissinstanserna har meningarna
varit delade. De båda jägarorganisationerna, som får anses besitta särskild
sakkunskap på området, har emellertid varit ense om att förhållandena f. n. inle
är tUlfredsställande. Svenska jägareförbundet har bl. a. hänvisat till att
utgången i rättsfallet NJA 1966r 441 kan medföra en för hundägarna strängare
rättstillämpning än den som tidigare gäUt. Dessa farhågor synes ha fog för
sig. Enligt utskottets mening bör stadgandet i enlighet med motionsförslaget
upphävas eller också ändras så att hundägarnas intressen tUlgodoses bättre än
som nu är fallet. Härvid kan ifrågakomma exempelvis att såsom Jägareförbundet
föreslagit stadga att anmälningsskyldigheten till pohsen skall fullgöras innan
hunden får dödas. Härigenom kan förhindras att hund dödas i hastigt mod eller
på grund av osämja mellan grannar. Även andra lösningar kan länkas.
Bestämmelser om rätt alt döda annans hund finns också

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974: 81 12

i
annan lagstiftning, nämligen tillsynslagen och renbeteslagen. Viss hänsyn
härtill måste tas, då det får anses önskvärt att så långt möjligt likartade
bestämmelser gäller på området. Utskottet är bl. a. med hänsyn härtill inle
berett att avge något förslag till lösning av frågan utan förordar att den
genom Kungl. Majrts försorg närmare utreds i enlighet med de riktlinjer
utskottet anfört. Det torde få ankomma på Kungl. Majrt alt bestämma formerna
för en sådan utredning.

Riksdagen
biföll utskottets hemställan om att riksdagen i anledning av ifrågavarande
motioner skulle ge Kungl. Majrt tUl känna vad utskottet anfört och att
motionerna i övrigt inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

2.3
Promemorian

I
promemorian framförs uppfattningen att bestämmelserna i 22 § tredje stycket
jaktlagen uppenbarligen tUlgodoser jakträttsinnehavarens intressen i en
utsträckning som inte kan anses förenlig med nutida uppfattning om hur
intressekonflikter mellan medborgarna bör lösas. Kravet att det skall föreligga
vårdslöshet från hundägarens sida för att hunden straffritt skall få dödas ger
t. ex. närmast intryck av att jakträttsinnehavaren tillagts befogenhet att
bestraffa hundägaren för att denne varit slarvig vid tillsynen av hunden. En
ändrad reglering bör därför såsom riksdagen begärt utformas så att hundägarintresset
tillgodoses bättre än vad som nu är fallet.

Frågan
om ändring av gällande bestämmelser kan emellertid inte ses enbart som en fråga
om avvägning mellan hundägarens och jakträttsinnehavarens intressen. Med det
synsätt som råder i dagens samhälle framstår det enligt promemorian som självklart
att även naturvårdsintresset måste beaktas i sammanhanget. Bl. a. med hänsyn tUl
angelägenheten av att så långt möjligt skydda den vUda faunan mot löslöpande
hundar synes bestämmelser som ger möjlighet att döda hund som ofredar villebråd
inte helt kunna undvaras i jaktiagstiftningen. De bestämmelser som behövs bör
enligt promemorian emellertid utformas restriktivt och i första hand syfta till
att tUlgodose viltvårdsintresset.

Vad
gäller den närmare utformningen av regleringen anförs i promemorian att
Jägareförbundets förslag att jakträttsinnehavaren skall i förväg anmäla tiU
polismyndigheten att han avser att döda löslöpande hund inte i tillräcklig grad
tUlgodoser naturvårdsintresset. Visserligen skulle därigenom, som tredje
lagutskottet anfört, i vissa fall kunna förhindras att hund dödas i hastigt
mod eller på grund av osämja mellan grannar. Men det skulle alltjämt ligga i
jakträttsinnehavarens hand att avgöra om hunden skall avlivas. Dessutom kan
enligt promemorian mot förslaget invändas att det ofta skulle vara omöjligt att
kontrollera huruvida anmälan verkligen gjorts innan hunden dödades. Lämpligare synes
vara att befogenheten att avgöra huruvida en löslöpande hund skall

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974: 81 13

avlivas
överflyttas till polismyndigheten. Denna bör därvid enligt promemorian ha
möjlighet att antingen själv låta döda hunden eller, om det befinnes lämpligt,
uppdra åt jakträttsinnehavaren eller hans folk att vidta åtgärden. Förutom det
i gäUande lag uppställda kravet att det är fråga om hund som löper lös och
jagar eller ofredar vUlebråd och som inte låter sig upptagas bör som villkor
för att polismyndigheten skall få besluta om dödande av hunden föreskrivas att
åtgärden är angelägen från viltvårdssynpunkt och försvarlig även med hänsyn
till övriga omständigheter. I sistnämnda hänseende bör enligt promemorian
kunna beaktas t. ex. huruvida hunden sluppit lös rent tUlfälligtvis eller om
det är fråga om ett upprepat beteende. Den omständigheten att en hund kommit
lös på grund av ägarens vårdslöshet kan i och för sig beaktas men bör inte som
nu tUlmätas avgörande vikt. Genom den föreslagna ordningen bortfaller enligt
promemorian den risk för trakasseringsåt-gärder som är förbunden med det
nuvarande systemet. Polismyndigheten förutsätts göra en objektiv bedömning med
tyngdpunkten lagd på naturvårdssynpunkter. I promemorian anförs vidare att
ärende om dödande av hund givetvis inte bör få avgöras utan att
polismyndigheten i enlighet med 15 § förvaltningslagen (1971 r 290) berett
hundägaren tillfälle att yttra sig, såvida inte en sådan åtgärd kan befaras
avsevärt försvåra beslutets genomförande eller får underlåtas på annan i
nämnda lagrum angiven gmnd.

Som
tidigare nämnts får jakträttsinnehavaren och hans folk f. n. på vissa vUlkor
döda hund som löper lös under tiden den 1 marsden 20 augusti. Med hänsyn till
den betydelse som enligt vad nyss sagts naturvårdsintresset bör tillmätas i
sammanhanget föreslås i promemorian att polismyndighetens befogenhet i fråga om
dödande av hund utsträcks till att gälla hela året.

2.4
Remissyttrandena

Promemorians
förslag till ändring i 22 § tredje stycket jaktlagen har fått ett positivt
mottagande av remissinstanserna. Sålunda tillstyrker samtliga remisshistanser
utom två förslaget att till polismyndigheten överflytta befogenheten att avgöra
huruvida löslöpande hund skall avlivas. Enligt naturvårdsverket är den
föreslagna ändringen väl ägnad att tillgodose de intressen som gör sig gällande
när fråga uppkommer om att döda hund som löper lös och därvid jagar eller
ofredar villebråd. Liknande uppfattning kommer till uttryck i bl. a. LRF:s
yttrande. Kennelklubben finner förslaget vara synnerligen välbetänkt. Klubben
anser vidare att anmälan till polismyndigheten om löslöpande hund som ofredar vUlebråd
bör kunna göras inte bara av jakträttsinnehavaren eller hans folk utan ocksä av
markägare eller arrendator som inte samtidigt är jakträttsinnehavare.

Svenska
jägareförbundet förutser att polismyndighetens utredning

t2
Riksdagen 1974.1 saml Nr 81

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974: 81 14

regelmässigt
torde bli så omfattande och kräva sådan tid att ingripanden knappast kan
företas i akuta situationer, när avlivning av löslöpande hund som ofredar
villebråd är erforderlig. Förbundet framhåller att ifrågavarande reglering bör
ses som ett skydd för villebrådsstammarna och inte som om
jakträttsinnehavarnas intressen står mot hundägarnas. Mot bakgrund av olika
inträffade händelser där hundar oberättigat har avlivats tillstyrker emellertid
Jägareförbundet den föreslagna ändringen. Jägarnas riksförbund vill inskränka
polismyndighetens rätt att låta avliva hund tUl att gälla endast under tiden
fr. o. m. den 1 mars t. o. m. den 20 augusti samt under övrig tid då hund inte
får löpa lös.

Hovrätten
för Övre Norrland och rikspolisstyrelsen som båda avstyrker förslaget anser
nuvarande reglering i ämnet lämpligare för att tUlgodose viltvårdsintresset.
Båda dessa remissinstanser påpekar att det väsentligaste värdet med nuvarande
rätten att döda löslöpande hund är möjligheten att genast avbryta hundens jakt
och därmed undanröja elt akut hot om viltskada. Denna möjlighet anses gå
förlorad, om förslaget genomförs. Enligt hovrätten är den föreslagna ordningen
opraktisk genom att situationen i fråga om en löslöpande hund grundligt torde
ha ändrats, när polismyndighetens utredning och beslut föreligger. Drevet kan
ha slutat med att hunden bitit ihjäl villebrådet eller det kan pågå på helt annan
plats. Det kan också av annan anledning vara ogörligt att anträffa hunden.
Enligt hovrättens bedömande skulle det dock vara värdefullt, om det vid sidan
av nuvarande ordning fanns en möjlighet för jakträttsinnehavare eller annan att
anmäla förekomsten av löslöpande hund till polisen. Efter utredning skulle
sedan polisen på de skäl som föreslagits i promemorian få ombesörja atfhunden
dödas. En sådan ordning skulle enligt hovrätten måhända ofta komma att anlitas
i första hand, men den kan inte göra nuvarande ordning överflödig. Rikspolisstyrelsen
anför att en sådan polisutredning som föreslås i promemorian kan förväntas
skjuta upp beslutet om den löslöpande hundens öde minst två veckor.

3
Tillsynslagen

3.1
Gällande bestämmelser

Enhgt
1 § tillsynslagen skaU hund håUas under sådan tUlsyn som med hänsyn till dess
natur och övriga omständigheter erfordras för att förebygga alt den orsakar
skada eller annan avsevärd olägenhet.

Hund
som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur (s. k. bitsk hund) får
enligt 2 § inte vara lös utomhus, om den inte håUs inom område som är
betryggande inhägnat och till vUket utomstående inte äger tillträde. Hålls får
ute i trakten gäller detta även beträffande hund som visat benägenhet att driva
får.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974: 81 15

Eftersatts
tillsynen över hund äger polischefen i orten jämlikt stadgande i 3 § första
stycket meddela de föreskrifter som omständigheterna påkallar såsom att hunden
skall hållas bunden eller instängd. I fråga om bitsk hund ger andra stycket
polischefen vidgad befogenhet. Om polischefen anser det nödvändigt, får han
nämligen låta döda sådan hund. Anträffas hunden lös på område, varöver ägaren
eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande inte äger
förfoga, får envar döda hunden. Angående sistnämnda bestämmelse anförde departementschefen
i remissen till lagrådet (prop. 1943r 191 s. 20) att vissa invändningar kunde
resas mot att envar fick rätt att döda farliga hundar när det inte sker för att
avvärja ett angrepp. Enligt departementschefen syntes det dock inte lämpligt
att bortta det skydd som denna rätt medförde särskilt för fåraveln och
boskapsskötseln.

I 4 § tillsynslagen
föreskrivs att skada som orsakas av hund skall ersättas av ägaren, ändå att han
ej är vållande till skadan. Samma ansvar för skada har också den som mottagit
hunden till underhåll eller nyttjande.

Jämlikt
5 § är straffet dagsböter för den som bryter mot 2 § eller föreskrift som
meddelats med stöd av 3 § första stycket.

I
6 § finns bestämmelser om vid vilken domstol talan om ansvar och talan om
skadestånd skall anhängiggöras. I 7 § stadgas att böter som ådömes enligt tillsynslagen
skall tillfalla kronan.

I brottsbalkens 24 kap.
finns regler om nödvärn och annan nödhandling som inskränker det straffbara
området i förhållande tUl vad som direkt framgår av brottsbeskrivningarna för
olika brott. Dessa regler beskriver vissa typfall av intressekollision då
gärningen går straffri, nämligen nödvärn (1 §), laga befogenhet för polisman
och likställd befattningshavare resp. krigsman att bruka våld (2 och 3 §§),
nöd (4 §) och förmans befallning (6 §). Av dessa bestämmelser är främst 4 § av
intresse för frågan om rätten att döda annans hund. Den som i annat fall än som
sägs i 13 §§ för att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom
eller av annan sådan orsak handlar i nöd, är enligt 4 § också fri från ansvar,
om gärningen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan
och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig. I den före brottsbalken
gällande rätten fanns icke något liknande allmänt stadgande om straffrihet på
grund av nöd. En typisk nödsituation är att någon blir anfallen av en farlig
hund. Om den anfallne eller någon som kommer denne tUl hjälp dödar hunden och handhngen
med hänsyn till omständigheterna framstår som försvarlig, går han alltså fri
från straff. För att en handling skall anses försvarlig torde i allmänhet
krävas att den är behövlig för att tUlgodose ett intresse av betydligt större
vikt än det som offras genom handlingen. Den som gjort större våld eller
svårare skada än som i varje fall är

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974: 81 16

medgivet
döms likväl inte till ansvar, om omständigheterna var sådana att han svårligen
kunde besinna sig. Om gärningen dock anses brottslig får domstol döma till
lindrigare straff än för brottet är stadgat. Nu återgivna regler om s. k.
nödvärnsexcess tas upp i 5 §.

3.2
Riksdagens skrivelse 1969: 319

I
två likalydande motioner tUl 1969 års riksdag (Ir 805 och Ilr 922) hemställdes
att riksdagen måtte anhålla hos Kungl. Majrt om förslag till sådan ändring i tUlsynslagen
att dels obligatorisk veterinärbesiktning sker, innan polischef tar ställning
till frågan om avlivande av hund, dels rätten för envar att döda annans hund "uteslutes
då ej nödrätt eller nödhandling föreligger". Rörande polischefs befogenhet
att låta döda annans hund redogjordes i motionerna för ett samma år i
dagspressen behandlat fall vari polismyndighet efter anmälningar omhändertagit
och beslutat avliva viss hund. Först därefter konstaterades vid undersökning
av sakkunnig att hunden inte var farlig eller aggressiv. Beslutet om avlivande
ändrades till en föreskrift om att hunden skulle hållas i koppel. I anslutning
till detta anfördes i motionerna att det var uppenbart att en polischef inte
utan vidare är sakkunnig när det gäller att avgöra frågan om en hund är farlig
eller inte. Det borde därför vara obligatoriskt med veterinärbesiktning, innan
polischef meddelar beslut om att avliva viss hund. Bestämmelsen om att envar
under vissa omständigheter har rätt att döda annans hund ansågs av
motionärerna alltför summarisk och hård mot bakgrund av det ekonomiska och
känslomässiga värde en hund kunde ha för sin ägare. Det var felaktigt att en
privatperson, vilken som helst, skulle ha rätt att efter egen bedömning skjuta
en hund som kommit lös. Detta stadgande borde mjukas upp. Avgörandet borde
läggas i polismyndighetens hand.

Tredje
lagutskottet, till vilket motionerna hänvisades, lät inhämta yttranden från
rikspolisstyrelsen, dåvarande veterinärstyrelsen och Kennelklubben. Samtliga tUlslyrkte
förslaget att veterinärbesiktning skall ske, innan polischef tar ställning tUl
frågan om det är nödvändigt att avliva hund. Kennelklubben tUlslyrkte också att
den rätt alt döda annans hund, som tillagts "envar" genom
bestämmelsen i 3 § andra stycket sista punkten tillsynslagen upphävs.
Rikspolisstyrelsen ansåg däremot att det inte förelåg skäl för upphävande av
delta stadgande. Veterinärstyrelsen åter ansåg sig inte böra avge yttrande i
den frågan.

I
utiåtande över motionerna (3LU 1969r 48) förklarade sig utskottet dela
uppfattningen att obligatorisk undersökning av veterinär bör ingå som ett led i
den utredning som föregår polischefs avgörande om en hund skall avlivas eller
inte. Utskottet uttalade däremot tveksamhet inför förslaget om upphävande av
rätten för envar att under vissa förutsättningar döda annans hund. I den frågan
anförde utskottet att vär-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop.1974:
81 17

det
av bestämmelsen ligger däri att den ger möjlighet tUl ingripande för att
avvärja ett pågående angrepp mot främst får och annan boskap. På grund härav
och då intet framkommit som tydde på att bestämmelsen missbrukades förelåg
enligt utskottets mening inte skäl att upphäva stadgandet.

Med
hänvisning tUl sitt föregående år gjorda uttalande (3LU 1968r 59) att det fick
anses önskvärt med så långt möjligt hkartade bestämmelser i tillsynslagen,
jaktlagen och renbeteslagen såvitt gäller rätt alt döda annans hund, framhöll
utskottet alt denna synpunkt naturligtvis gjorde sig gäUande också beträffande
föreliggande förslag om att veterinärbesiktning skall ske, innan polischefen
enligt 3 § andra stycket tillsynslagen tar ställning till frågan om det är
nödvändigt att avliva en bitsk hund. Förslaget syntes därför böra övervägas
samtidigt med att ifrågavarande bestämmelser i jaktlagen och renbeteslagen sågs
över.

I
utiåtandet hemställdes slutligen att riksdagen i anledning av förevarande
motioner skulle ge Kungl. Majrt till känna vad utskottet anfört om obligatorisk
veterinärbesiktning och att motionerna i övrigt inte skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Riksdagen
biföll utskottets hemställan.

3.3
Promemorian

Med
hänsyn till vad som anförts i det nyss nämnda, av riksdagen gillade
utskottsutlåtandet (3LU 1969r 48), får det enligt promemorian anses klarlagt
alt tillsynslagens reglering av rätten att döda bitsk hund behöver
kompletteras med en bestämmelse om att polismyndighet skall inhämta yttrande
från veterinär, innan beslut om att avliva sådan hund fattas. Kan
polismyndigheten utan vidare fastställa att viss hund är farlig, t. ex. på
grund av de skador hunden åsamkat människor eUer djur, bör myndigheten
självfallet inte vara skyldig att föranstalta om veterinärundersökning. I
undantagsfall kan dessutom tänkas, heter del i promemorian, att avgörandet ej
bör skjutas upp i avbidan på undersökning, t. ex. om hunden inte kan infångas
och dess löslöpande bedöms vara alltför riskfyllt för människor eller hemdjur.
Undantag från skyldigheten att inhämta yttrande från veterinär bör därför
föreskrivas för det fall att sådant yttrande uppenbarligen är obehövligt eller
det är fara i dröjsmål. Bestämmelsen i 3 § andra stycket föreslås i promemorian
ändrad i överensstämmelse med vad nu anförts. Även i fråga om ärende om dödande
av hund enligt tillsynslagen bör gäUa att sådant ärende ej får avgöras av
polismyndighet utan att hundägaren beretts tillfälle att yttra sig, såvida inle
en sådan åtgärd kan befaras avsevärt försvåra beslutets genomförande eller får
underlåtas på grund av annan i 15 § förvaltningslagen angiven grund.

Vad
sedan gäller enskUd persons rätt att döda bitsk hund ger som nämnts
tillsynslagen var och en sådan rätt under förutsättning alt hun-

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974: 81 18

den
anträffas på område varöver dess ägare eller vårdare inte förfogar. Är hunden
att anse som bitsk, gäller således ifrågavarande befogenhet, oavsett om
godtagbar anledning att döda hunden finns eller inte. Denna bestämmelse står
enligt promemorian i strid med den princip som ligger bakom de ändringar i
jaktlagen och tUlsynslagen som riksdagen väckt förslag om, nämligen att annans
hund inte bör få dödas i andra fall än då objektiva och från allmän synpunkt
godtagbara skäl föreligger. Det framstår därför enligt promemorian som i hög
grad inkonsekvent att införa en bestämmelse om veterinärundersökning av bitsk hund,
innan polismyndighet får avgöra om hunden skall avlivas, och samtidigt behålla
bestämmelser som ger enskUd vittgående befogenhet att själv avgöra den saken.
Det anses därför enligt promemorian ofrånkomligt att i detta sammanhang ta upp
frågan om inskränkning av den befogenhet att döda bitsk hund som nu tillkommer
envar enligt tillsynslagen.

Även tillkomsten av
stadgandet om nöd i 24 kap. 4 § brottsbalken har enligt promemorian
aktualiserat frågan om inskränkning i tillsynslagens bestämmelser om rätt att
döda annans hund. Nödstadgandet ger envar befogenhet att straffritt döda hund,
om det behövs för att avvärja inlett eller förestående angrepp från hunden och
det framstår som försvarligt med hänsyn tiU omständigheterna i övrigt. I
promemorian uttalas att det aUtid torde få anses försvarligt att döda hund, om
människors liv eller hälsa är i fara. Angriper hund boskap torde det likaså
anses försvarligt alt döda hunden, om angreppet kan befaras medföra aUvarligare
skador. Hur långt nödrätten i detta hänseende i övrigt sträcker sig är enligt
promemorian svårt att ange närmare. Allmänt gäller dock, framhålls det i
promemorian, att åtgärden att avliva hund måste för att framstå som försvarlig
tillgodose ett intresse av betydligt större vikt än hundägarens intresse av
att behålla hunden levande.

Enligt förut nämnda
motioner till 1969 års riksdag borde rätten för envar att döda bitsk hund
upphävas utom för fall av nöd. Enligt promemorian är det mycket som talar för
en sådan lösning. Den stora allmänheten torde knappast kunna anses ha ett från
allmän synpunkt godtagbart behov av att kunna avliva bitsk hund i andra
situationer än nödsituationer. Det anspråk på skydd mot bitska hundar som
medborgarna i allmänhet med fog kan ställa får sålunda enligt promemorian anses
tillräckligt tUlgodosett genom brottsbalkens bestämmelser om nöd, och särskUd
reglering i tUlsynslagen är inte erforderlig.

När
det gäller boskapsskötseln kan det emeUertid enligt promemorian ifrågasättas om
brottsbalkens reglering i ämnet ger tillräckligt skydd mot bitska hundar. Denna
näringsverksamhet är särskilt utsatt för risk att åsamkas skador på grund av
att sådana hundar löper lösa. Med hänsyn härtiU och då det är osäkert hur långt
nödrätten sträcker sig

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974: 81 19

vid
hunds angrepp på boskap bör det vara rimligt att i boskapsskötselns intresse
ha kvar en reglering som ger enskUd möjlighet att döda bitsk hund i överensstämmelse
med vad tredje lagutskottet föreslagit i sitt utlåtande (3LU 1969r 48). I
promemorian föreslås att bestämmelsen efter mönster av rennäringslagens stadganden
om rätt att döda annans hund utformas så att ägare eller vårdare av hemdjur
berättigas att döda bitsk hund, om hunden anträffas lös på område där djuren
samtidigt vistas. Kan hunden upptagas, bör den inte få dödas. Att den
föreslagna regleringen ger boskapsägaren en befogenhet att döda annans hund
som måhända går utöver den befogenhet som följer av brottsbalkens stadgande om
nöd bör enligt promemorian från allmän synpunkt kunna accepteras med hänsyn
till den uppenbara risk för skada i näringsverksamhet som typiskt föreligger i
den beskrivna situationen.

Bestämmelsen
om rätt för ägare eller vårdare av hemdjur att döda bitsk hund bör enligt
promemorian tas upp i elt nytt tredje stycke i 3 § tillsynslagen, samtidigt som
nuvarande bestämmelse i andra stycket om rätt för envar att döda sådan hund tas
bort. 1 promemorian föreslås vidare att i tredje stycket likaså efter förebild
av rennäringslagen bör tas in en föreskrift om skyldighet för den som dödat
hund att anmäla förhållandet lUl polismyndigheten. Denna skyldighet bör
fullgöras snarast möjligt.

I
konsekvens med vad som föreslagits beträffande andra och tredje styckena i 3 §
bör enligt promemorian uttrycket "polischefen i orten" i paragrafens
forsla stycke ersättas med "polismyndigheten".

Den
som bryter mot föreskriven anmälningsskyldighet bör enhgt promemorian kunna
straffas. Fördenskull måste ändring göras i 5 §. Samtidigt föreslås i
promemorian att denna paragraf i redaktionellt hänseende ges en modern
utformning.

I
promemorian anmärks slutiigen beträffande tillsynslagen att de bestämmelser
som upptagits i 6 och 7 §§ blivit överflödiga genom ikraftträdandet av rättegångsbalken
resp. brottsbalken. Därför föreslås att dessa paragrafer upphävs.

3.4
Remissyttrandena

Samtliga
remissinstanser tillstyrker eller lämnar ulan erinran vad i promemorian
föreslagits rörande ändring i tillsynslagen. Hovrätten för Övre Norrland finner
att den föreslagna veterinärbesiktningen stärker hundägares skyddsvärda
intresse av att polismyndighet inte meddelar förhastade beslut all avliva till
synes bitska hundar.

Rikspolisstyrelsen
uppger att det enligt erfarenheter från Stockholms polisdistrikt ofta
förekommer att hund som visat benägenhet att bita människor eller djur inte
anses bitsk när den bedöms i neutral miljö. Det är således ägarens olämpliga
inflytande på hunden som framkallar

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:81 ' 20

benägenheten
att bita. Enligt styrelsen bör det även i sådana fall finnas befogenhet att
ingripa effektivt. Styrelsen anser vidare alt förslaget kommer att medföra
ökade kostnader för förvaringen av hundar under utredningstiden. Det är därför
angeläget att i lagen införa en bestämmelse om vem som skaU svara för sådana
kostnader.

Jägarnas
riksförbund föreslår att polismyndigheten skall få rätt att sätta ut vite för
att förmå hundägare alt efterkomma sådana föreskrifter som meddelats med stöd
av 3 § första stycket tiUsynslagen.

Enligt
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund bör det föreslagna tredje stycket i
3 § kompletteras med en föreskrift om skyldighet för den som dödat hund att överlämna
hundkroppen till polismyndigheten. Därigenom skulle tillvägagångssättet vid
avlivningen kunna kontrolleras.

Föreningen
för svensk hjortavel har anfört bl. a. att dov- och kronhjort alltmer börjar
uppfödas i hägn. Då hägnaderna inle till rimliga kostnader kan göras så säkra
att de utestänger hundar, finns risk att löslöpande hund tar sig in och dödar
eller skadar en eller flera hjortar. Eftersom dessa djur i lika hög grad som
hemdjur har ekonomisk betydelse för uppfödaren, borde det enligt föreningen av
de nya bestämmelserna klart framgå att uppfödare av hjortar i hägn har samma
befogenhet att döda bitsk hund som ägare av hemdjur.

4
Rennäringslagen

4.1 Gällande
bestämmelser

I 93
§ första stycket rennäringslagen föreskrivs att hund i trakten som ej används i
renskötseln skall hållas i band eller instängd, när renar befinner sig inom
betesområde där renskötsel då är tiUålen. Länsstyrelsen kan medge undantag.
Enligt samma lagrum gäller vad nu sagts också när renar flyttas, om hundens
ägare i förväg underrättats om tiden för flyttningen.

Enligt
paragrafens andra stycke får hund dödas av den som äger eller vårdar ren, om
hunden anträffas medan den jagar eller på annat sätt ofredar ren inom område
där renskötsel då är tillålen. Detsamma gäller om hund utan tiUsyn anträffas
omedelbart efter det att den på sådant område jagat eller på annat sätt ofredat
ren. I tredje stycket föreskrivs skyldighet för den som sålunda dödat hund att
anmäla förhållandet till polismyndigheten.

I
94 § stadgas bötesstraff för den som bryter mot 93 § första eller tredje
stycket.

4.2 Riksdagens
skrivelse 1971: 216

Bestämmelser
om oskadliggörande av renjagande hundar och om skyldighet för hundägare att
hålla sina hundar borta från renarna fanns upptagna i 38 § i den genom
rennäringslagen upphävda lagen (1928r

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974: 81 21

309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.
I sitt huvudbetänkande (SOU 1968 r 16) Rennäringen i Sverige föreslog
rennäringssakkunniga en reglering i hithörande ämne som i huvudsak motsvarade
innehållet i 38 § renbeteslagen. Med i stort sett endast en redaktioneU ändring
togs de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna upp i 93 § av det förslag tiU
rennäringslag som förelades riksdagen i prop. 1971r 51.

Under
riksdagsbehandlingen av nämnda proposition yrkades i anledning av de
föreslagna bestämmelserna öm rätt att döda hund som ofredar ren i mot. 1971r
1279 att 93 § i lagförslaget skulle ändras så att dels hund som låter sig
uppkopplas inte får dödas, dels skyldigheten alt anmäla dödandet tiU
polismyndigheten skaU fullgöras omedelbart. Till stöd för dessa yrkanden
anfördes bl. a. följande. Det har förekommit upprörande fall där hundar
infångats och bundits vid träd, varefter de slagits tUl döds. Riskerna för
sådana övergrepp skulle kunna minskas om en bestämmelse införs i lagen att
hund som låter sig infångas och kopplas inle får dödas. Om hund måste dödas ute
i markerna, bör avlivandet få ske endast med skjutvapen. En hund representerar
ofta betydande värde för sin ägare. Anmälan om att viss hund dödals bör därför
göras omedelbart till polismyndighet för att inle ägaren skall orsakas onödiga
kostnader för hundens efterspanande.

I sitt
yttrande över förevarande motionsyrkanden erinrade jordbruksutskottet (JoU 1971r
37 s. 53) tiU en början om de bestämmelser rörande rätlen alt döda annans hund
som finns i jaktiagen och tillsynslagen. Sedan utskottet därefter redogjort för
de åren 1968 och 1969 fattade riksdagsbesluten angående dessa beslämmelser
anförde utskottet följande. Jordbmksutskottet ansluter sig för sin del till de
uttalanden som gjorts av 1968 och 1969 års riksdagar om alt det bör finnas
såvitt möjligt likartade bestämmelser om rätt att döda annans hund i
tillsynslagen, i jaktlagen och i den nya rennäringslagen. Från denna synpunkt
anser utskottet det beklagligt att den i förslaget till rennäringslag medgivna
befogenheten att döda hund är betydligt mer vittgående än i jaktlagen.
Visserligen är behovet av skydd för ren och behovet av skydd för villebråd
inte fullt jämförbara. För renägaina utgörs inte den stora olägenheten av att
hunden jagar eller biter en enstaka ren utan i stället av att hunden kan
skingra hjorden vilken det sedan kan ta åtskilliga dagar att återsamla. Enligt
utskottets mening bör dock hund inte få dödas om den låter sig uppkopplas.
Såsom motionärerna framhållit är det här ofta fråga om värdefulla jakthundar,
och om de är väldresserade och låter sig omhändertas bör de återföras till
ägarna. Utskottet vill i anledning av vad motionärerna anfört om sättet för
dödande av hund understryka att, därest hund måsle dödas, detta får ske endast
på sätt som inle förorsakar hunden onödigt lidande. Av den föregående
redogörelsen framgår att bestämmelserna om rätt att döda annans hund är föremål

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974: 81 22

för
översyn i Kungl. Majrts kansli. Någon ändring i de föreslagna bestämmelserna i
rennäringslagen i syfte att jämställa dessa med t. ex bestämmelserna i
jaktlagen bör därför inte ske. I stället bör enligt utskottets mening i
anledning av mot. 1971r 1279 ges Kungl. Majrt till känna alt ifrågavarande
översyn även bör avse 93 § rennäringslagen oeh att därvid bör beaktas vad
utskottet anfört om att hund som låter sig uppkopplas inte bör få dödas och att
i de fall, då dödande måste ske, detta inte får förorsaka hunden onödigt
lidande. Vad slutligen beträffar yrkandet att anmälan om att hund dödats skall
göras omedelbart till polismyndighet är utskottet ense med motionärerna om att
anmälan bör ske så snart detta är möjligt. Med hänsyn till de stora avstånden i
fjällvärlden till närmaste polismyndighet bör dock inte i lagtexten anges att anmälan
skall ske omedelbart. Molionsyrkandet därom bör följaktligen avslås.

Riksdagen
godkände utskottets betänkande i förevarande del (JoU 1971r 37 p. 13 och 14, rskr
1971r 216).

4.3 Promemorian

Vid
den i promemorian redovisade översynen av rennäringslagens bestämmelser om
rätt för ägare eller vårdare av ren att döda annans hund har enligt riksdagens
önskemål beaktats vad jordbruksutskottet i nyss nämnt utlåtande anfört om att
hund som låter sig uppkopplas inte bör få dödas. Sålunda föreslås i promemorian
att 93 § andra stycket i lagen kompletteras så att det uttryckligen framgår att
där reglerad befogenhet att döda hund endast får utövas mot hund som inte låter
sig upptagas. Därigenom uppnås likformighet med jaktlagens och tillsynslagens
motsvarande bestämmelser.

Den i paragrafens tredje
stycke föreskrivna skyldigheten att till polismyndighet anmäla nar hund dödats
bör enligt promemorian vara utformad på samma sätt som i tillsynslagen. Därför
föreslås den ändringen att anmälan skall göras snarast möjligt.

I anslutning tUl vad jordbruksutskottet
uttalat om att hund som dödas inte får tillfogas onödigt lidande framhåUs i
promemorian att om hund måste dödas detta inte får ske på ett sätt som
förorsakar hunden otillbörligt lidande. I annat fall kan gärningsmannen dömas
för djurplågeri enligt brottsbalken. Enligt promemorian gäller delta givetvis oavsett
vUken laglig grund som kan finnas för hundens avlivande. Efler lagändring år
1972 är djurplågeri numera straffbart även vid grov oaktsamhet. Ytterligare
bestämmelser i denna fråga torde ej behövas enligt promemorian.

4.4 Remissyttrandena

Den
föreslagna ändringen i rennäringslagen godtas av nästan alla remissinstanser.
Endast SSR ställer sig direkt avvisande till förslaget.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974: 81 23

Hovrätten
för övre Norrland finner förslaget innebära en befogad inskränkning i samernas
mycket vittgående rätt alt döda jagande eller ofredande hund. LRF, Jägarnas
riksförbund och Svenska jägareförbundet går i sina yttranden längre och yrkar
på att ytterligare inskränkningar görs i denna rätt. LRF föreslår sålunda att
hund inte skall få dödas under tiUålen jakttid, om inte renägaren lämnat
berörd markägare och jakträttsinnehavare meddelande om flyttning av renar.
Konflikter mellan renägare och hundägare uppkommer enligt riksförbundet främst
under älgjakten. Det har alltför ofta hänt att "strörenar"
uppehållit sig på områden där älgjakt bedrivits och att renägare begagnat sig
av sin rätt av avliva hundar, även om dessa bara stört "strörenar".
LRF anser vidare att skyldigheten att underrätta polismyndigheten om att hund
dödats bör fullgöras omedelbart. Jägarnas riksförbund anser också att renägares
rätt att döda hund under jakttid bör inskränkas. I sådant hänseende föreslås
ett tillägg till 93 § varigenom föreskrivs att hund inte får dödas under tiden
den 21 augustiden 31 oktober med mindre polismyndigheten beslutat därom.
Svenska jägareförbundet är kritiskt mot den i 93 § andra stycket andra punkten
stadgade befogenheten att döda hund som utan tillsyn anträffas omedelbart efter
det den jagat eller på annat sätt ofredat ren. Även mycket väldresserade och
värdefulla hundar får på grund av detta stadgande dödas efter en kortare
förlöpning, oavsett om det föreligger fara för förnyat angrepp eller inte.
Enligt Jägareförbundet bör stadgandet i denna punkt upphävas. Också Kennelklubben
finner förslaget otillräckligt från hundägarsynpunkt, bl. a. därför att det
inte går att kontrollera att möjligheten att upptaga hunden verkligen
allvarligt prövats, innan dödandet skett.

SSR uttalar att det
föreslagna tillägget, varigenom hund som kan upptagas inte får dödas,
överensstämmer med det förfarande som i dag i praktiken tillämpas.
Riksförbundet förutser dock att föreslagen ändring kommer att medföra
betydande svårighet i fråga om den bevisning som skall föras i vad mån hund
kunnat upptagas eller inte i de fall hund måst dödas. Problemen med hundangrepp
på renar kommer säkerligen att öka markant inom samhällen i renbetesområdena
med hänsyn till att antalet hundar väntas stiga kraftigt. Om ändringarna vidtas
trots förbundets avstyrkande, bör i motiven göras ett uttalande om bevisbördan
vid talan om skadestånd mot den som dödat hund. Enhgt SSR bör det åvila den som
yrkar skadestånd att styrka att den dödade hunden under olika förhållanden
låtit sig upptagas även av främmande personer.

5
Djurskyddslagen

5.1
GäUande bestämmelser

Djurskyddslagen
avser enligt 1 § vård och behandling av husdjur och andra djur som hålls i
fångenskap. I 26 §§ finns vissa allmänna be-

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974: 81 24

stämmelser
om behandlingen av sådana djur. I 2 § första stycket ges den i sådant hänseende
grundläggande föreskriften ätt djur skall behandlas väl och såvitt möjligt
skyddas mot lidande. Enligt 5 § skaU djur som blivit sjukt eller skadat
omhändertas för erforderlig omvåirdnad utan dröjsmål, om inte sjukdomen eller
skadan är så svårartad att djuret bör dödas. I 7 § sägs att särskUda
bestämmelser gäller i fråga om slakt av husdjur.

Med
sistnämnda stadgande åsyftas lagen (1937r 313) om släkt av husdjur (ändrad
senast 1971r 1110) och kungörelsen (1973r 271) om viss renslakl. Enligt lagens
1 § skaU husdjur vid slakt bedövas omedelbart före blodets avtappande. Fjäderfä
och kaniner får dock avlivas utan föregående bedövning, om huvudet hastigt
skiljs från kroppen. Den som är under 18 år får vid slakt av husdjur endast
bedöva och tappa av blod under uppsikt av äldre person (2 §). I 1 § kungörelsen
öm viss renslakt föreskrivs att ren skall bedövas med slaktpistol eller annan
liknande slaktapparat vid slakt som företas på annat ställe än i offentligt
slakthus eller kontrollslakteri. Vid slakt till husbehov får dock bedövning
ske genom nackstick med kniv. Förvildad ren och strövren får nedläggas med
skott från kulvapen. Enligt 2 § skall redskap och vapen som avses i 1 § vara av
typ som godkänts av lantbraksstyrelsen.

1
djurskyddslagen finns ytterligare bestämmelser om dödande av djur. Sålunda
föreskrivs i 13 § att djur som används för vetenskaplig forskning eller
liknande ändamål inte får tillfogas större lidande än som är oundgängligt och
att sådant djur skaU dödas snarast, om det kan antas att avsevärt lidande
åsamkas djuret också sedan operativt ingrepp eller annan åtgärd slutförts.
Enligt 17 § får länsstyrelsen förordna att djur som är utsatt för djurplågeri
skall omhändertas. Det ankommer på polismyndighet att efter värdering låta
sälja eUer döda djur som omhändertagits. Slutligen stadgas i 20 § att veterinär,
polisman och i synnerligen trängande fall envar annan får föranstalta om
dödande av djur som påträffas så svårt sjukt eller skadat ätt det omedelbart
bör avlivas.

Djurskyddslagens
bestämmelser om kastrering av djur i 9 § har ändrats genom beslut av 1973 års
riksdag (prop. 1973r 31, JoU 1973r 20, rskr 1973r 171, SFS 1973r 269). Den nya
regleringen innebär följande. Nötkreatur som är äldre än åtta månader och hund
får kastreras endast om det är påkallat av medicinska skäl (första stycket). Kastrering
av djur får utföras endast av veterinär, om inte Kungl. Majrt förordnar annat
(andra stycket). Med stöd av sistnämnda bestämmelse har Kungl. Majrt närmare
reglerat den tUlåtna kastreringen genom kungörelsen (1973r 272) om kastrering
av vissa husdjur. Enligt kungörelsens 1 § fåt den som inte är veterinär kastrera
handjur av nötkreatur, får och svin, om djuret inte uppnått viss närmare
angiven ålder, samt äv ren oavsett djurets ålder. Kastrering som nu avses får
företas endast om därvid används instrument av typ som godkänts av
lantbruksstyrelsen (3 §).

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974: 81 25

Styrelsen
får enligt 4 § meddela tiUämpningsföreskrifter. Den som bryter mot
bestämmelserna om kastrering kan dömas till böter enligt 21 § i lagen. Ansvar
för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken torde också kunna ifrågakomma.

TUlsynen
på djurskyddslagens område utövas lokalt av hälsovårdsnämnden, regionalt av
länsstyrelsen och centralt av lantbruksstyrelsen. Sistnämnda myndighet har att tiU
ledning för övriga tillsynsorgan meddela erforderliga råd och anvisnmgar (14 §
1 mom. djurskyddslagen). Lantbruksstyrelsen har dock inte något hknande allmänt
bemyndigande att meddela anvisningar eller föreskrifter som direkt riktar sig
till allmänheten.

Försummelse att iaktta de
i djurskyddslagen intagna allmänna bestämmelserna rörande djurs vård och behandhng
beläggs inle med straff i själva lagen. Sådan försummelse kan emellertid
innebära djurplågeri och bestraffas då enligt brottsbalken.

5.2
Lantbruksstyrelsens förslag

I
framställningen om föreskrifter rörande avlivning av sällskapsdjur och pälsdjur
konstaterar lantbruksstyrelsen inledningsvis att statsmakterna vid
lagstiftning som under senare år företagits på djurskyddets område starkt
strukit under önskemålet att i möjligaste mån skydda djur mot lidande i alla
sammanhang. Styrelsen konstaterar vidare att djurskyddslagens grundläggande
bestämmelse att djur skall behandlas väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande
också gäller för situationer när djur måste avlivas. I fråga om avlivning av
hund, katt eller annat sällskapsdjur eller pälsdjur i fångenskap fmns emellertid
utöver denna allmänna bestämmelse inga bestämmelser som närmare reglerar det
sätt på vUket avlivning skall eller bör ske. Det är enligt styrelsen en
olägenhet att dylika bestämmelser saknas bl.a. därför att dessa djur många
gånger avlivas av personer som inte har utbildning för uppgiften.

Enligt
lantbruksstyrelsen har såväl veterinärer som andra under senare år framfört
önskemål om detaljerade anvisningar rörande avlivning av sällskapsdjur och
pälsdjur. Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund har hos styrelsen gjort en
direkt framställning om att sådana bestämmelser skulle utarbetas. Domstolar
har vid flera tillfällen begärt yttrande i mål rörande ifrågasatt djurplågeri
i samband med avlivning. Enligt lantbmksstyrelsens uppfattning behövs det
således detaljerade och för olika arter anpassade bestämmelser för avlivning av
sällskapsdjur och pälsdjur. Sådana bestämmelser bör inte tas in i
djurskyddslagen eller annan lag utan de bör utfärdas av styrelsen. Ett
bemyndigande för styrelsen att meddela ifrågavarande bestämmelser bör
lämpligen tas upp i 7 § djurskyddslagen. På grund av det anförda föreslår lantbmksstyrel-

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974: 81 26

sen
att 7 § djurskyddslagen kompletteras med en bestämmelse innebärande att
lantbruksstyrelsen får meddela närmare föreskrifter om avlivning av
sällskapsdjur och pälsdjur som hålls i fångenskap.

Vid lantbruksstyrelsens framstäUning
har fogats ett utkast tUl sådana föreskrifter som avses med det föreslagna
bemyndigandet. Utkastet har utarbetats efter hörande av sakkunniga inom
veterinärmedicin. För att belysa arten av de föreskrifter styrelsen anser
erforderliga redovisas här utkastels innehåll i korthet. Utkastet inleds med
allmänna förhåll-ningsregler vid avlivning av här avsedda djur. Därefter följer
föreskrifter, uppdelade i avsnitt för olika djurarter, i fråga om metoder för
avlivning av dels hund och katt, dels kanin, marsvin, hamster, råtta och mus,
dels pälsdjur. I de allmänna föreskrifterna sägs bl. a. att avlivning av
sällskapsdjur bör utföras av veterinär. I vissa fall kan godtas att avlivning
utförs av polisman eller annan som fyllt 18 år. Luftgevär får inle användas för
att avliva sällskapsdjur.

Som metod för avlivning av
hund eller kalt föreskrivs i första hand tillförsel av narkosmedel i överskott
eller annat för ändamålet speciellt avsett medel. Metoden kan i undantagsfall
få användas av annan än veterinär under förutsättning alt vederbörande är
särskilt utbildad för metoden. I fråga om pälsdjur föreskrivs samma metoder som
rörande hund och katt. Men dessutom sägs att avlivning också får företas på
annat sätt, om bedövning först sker på något av de sätt som närmare anges.

I framställningen från
lantbruksstyrelsen om viss komplettering av kastreringsbestämmelserna i 9 § djurskyddslagen
erinras om alt den år 1973 vidtagna ändringen i paragrafen grundade sig på en
framställning från styrelsen. När sistnämnda framstäUning gjordes kände
styrelsen inte till att försvarets hundskola i Sollefteå under senare år
övergått till att rutinmässigt kastrera vid skolan utbildade blindledarhundar.
Det är regelmässigt endast tikar som utbildas för detta ändamål. Syftet med
operationen, som i detta fall innebär att äggstockar och livmoder opereras
bort, är att göra djuren bättre lämpade för sin uppgift. De blir lugnare och
man slipper alla störningar under löpningstiden. Inte heller under ärendets
remissbehandling påpekades att kastrering gjordes på blindledarhundar. Skälet
för kastrering av dessa kan inte rubriceras som medicinskt men är enligt
styrelsens mening av sådan art och vikt att ingreppet bör få göras utan hinder
av 9 §. Styrelsen anser därför att 9 § bör ändras för alt möjliggöra delta.
Del kan enligl styrelsen inte uteslutas alt det kan uppkomma andra fall där
dispens från förbudet att kastrera hund av annan anledning än medicinska skäl
kan anses befogad. På grund av det anförda föreslår lantbmksstyrelsen att 9 §
djurskyddslagen får elt tUlägg av innebörd alt Kungl. Majrt eller myndighet som
Kungl. Majrt bestämmer ges möjlighet medge undantag från förbudet.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974: 81 27

5.3 Remissyttrandena

Lantbruksstyrelsens båda förslag till ändring i
djurskyddslagen godtas i princip av samtiiga remissinstanser.

Beträffande
förslaget om föreskrifter rörande avlivning av sällskapsdjur och pälsdjur
uttalar veterinärhögskolan sin tillfredsställelse med att sådana föreskrifter
kommer till stånd. Svenska lantarbetareförbundet finner lantbruksslyrelsens synpunkter
och förslag väl avvägda. Sveriges veterinärförbund anser att djurskyddskraven
beträffande metoder för avlivning av ifrågavarande djur behöver skärpas. Enligt
förbundet kommer bestämmelser av del slag det här är fråga om inte bara att bli
normgivande för domstolarnas bedömning av ifrågasatt djurplågeri i samband med
avlivning av djur utan också att på sikt positivt påverka den allmänna
attityden till djurskyddet. LRF anser att beslämmelser rörande avlivning av
sällskapsdjur är angelägna med hänsyn till att hållandet av sällskapsdjur
snabbt ökar i omfattning. Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund och
Svenska djurskyddsföreningen framför i ett gemensamt yttrande att det bör övervägas
huruvida inte ifrågavarande föreskrifter också borde omfatta avlivning av
burfåglar och vissa andra exotiska djur som hålls i fångenskap.

Flera remissinstanser däribland statens
veterinärmedicinska anstalt, veterinärhögskolan och Sveriges veterinärförbund
har i sina yttranden lämnat detaljerade synpunkter på det av lantbruksstyrelsen
upprättade utkastet till föreskrifter rörande avlivning av sällskapsdjur och
pälsdjur.

När det
gäUer förslaget om viss komplettering av kastreringsbestämmelserna i 9 § djurskyddslagen
bör det enligl veterinärhögskolan finnas möjUghet alt medge undantag från
förbudet att kastrera hund inte bara för blindledarhundar ulan också för tikar
som ägs av äldre, handikappade eller sjuka människor. Det kan vara lämpligt att
tiken i sådana fall kastreras främst för alt eliminera skötselsvårigheler i
samband med löpningen. För dessa fall föreslår högskolan att frågan om
undantag skall få avgöras av två veterinärer. Dessa skall åläggas skyldighet
att meddela lantbmksstyrelsen om varje ingrepp och skälen tUl detsamma. Ett
liknande förslag förs fram i ett gemensamt yttrande från Sveriges
djurskyddsföreningars riksförbund och Svenska djurskyddsföreningen.

6 Departementschefen

6.1 Jaktlagen

Enligt 22 § lagen (1938: 274) om rätt tUl jakt (jaktiagen)
får jakträttsinnehavaren eller hans folk upptaga hund som löper lös i mark där
det finns villebråd. Ägaren som skall underrättas om åtgärden är skyldig att
betala visst belopp i lösen för hunden (första stycket). Han är även

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974: 81 28

skyldig
ersätta den skada som får anses ha skett på villebrådsbeståndet (andra
stycket). Går det inte att fånga in hund som löper lös och ofredar villebråd,
får jakträttsinnehavaren eller hans folk enligt tredje stycket i paragrafen
under tiden fr. o. m. den 1 mars t. o. m. den 20 augusti döda hunden om det av
omständigheterna uppenbarligen framgår att hundens löslöpande beror på ägarens
eller innehavarens vårdslöshet. Den som sålunda dödat hund skall ofördröjligen
anmäla saken till polisman i orten. Han äger annars inte till sitt fredande
åberopa ifrågavarande befogenhet. Den som dödar annans hund utan att ha rätt därtiU
gör sig skyldig tiU skadegörelse enligt 12 kap. 1 § brottsbalken. Om någon uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet avlivar djur på ett sätt varigenom djuret otillbörligen
utsätts för lidande, döms han för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § samma balk.

Högsta
domstolen har i fråga om 22 § tredje stycket jaktlagen uttalat (NJA 1966r
441), att oavsett huruvida omständighetema sådana de ter sig för den som
dödar löslöpande hund uppenbarligen ger honom anledning att anta att löslöpandet
beror på ägarens vårdslöshet ansvar för skadegörelse inte inträder, om det
sedermera utreds att ägaren varit vårdslös.

Hundägare
som inte håller sin hund under erforderlig uppsikt riskerar inte bara att få hunden
dödad utan också att själv bli bötfälld. Enligt 12 § jaktstadgan (1938r 279)
råder nämhgen hundförbud i mark där det finns villebråd under tiden den 1
marsden 20 augusti och under annan tid som länsstyrelsen bestämmer. Under
förbudstid får hund inte löpa lös i mark där förbudet gäller. Även under annan
tid skall såväl jakthund, när den inte används vid jakt, som annan hund håUas
under sådan tUlsyn alt den hindras från att driva eller förfölja villebråd.
Brott mot dessa bestämmelser föranleder bötesstraff.

Vid
1968 års riksdag yrkades i två Ukalydande motioner att ifrågavarande
bestämmelser i 22 § tredje stycket jaktiagen om rätt för jakträttsinnehavaren
eller hans folk att döda annans hund skulle upphävas. Bestämmelserna kunde
enligt motionärerna inte anses överensstämma med den i modern lagsliftning
vedertagna principen att ingen har befogenhet alt själv ta sig rätt. I
motionerna anfördes vidare att det ofta ledde till bråk och osämja mellan
grannar, när hund dödades med stöd av dessa bestämmelser. Efter
remissbehandling av motionerna yttrade Iredje lagutskottet (3LU 1968r 59) bl.
a. att det inte kan förnekas att ifrågavarande stadgande är svårt alt tiUämpa
och inbjuder till missbmk och trakasserier. De hörda jägarorganisationerna har
varit ense om att förhållandena f. n. inte är tUlfredsställande. Det finns risk
för att rättsfallet NJA 1966 r 441 kan medföra strängare rättstillämpning mot
hundägarna. Enligt utskottet borde stadgandet upphävas i enlighet med motionsförslaget
eller också ändras så att hundägarnas intressen tUlgodosågs bättre än som nu är
fallet. Bl. a. med hänsyn till att bestämmelser om

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974: 81 29

rätt
att döda annans hund också fanns i annan lagstiftning var utskottet inte berett
att avge något förslag till frågans lösning utan förordade att frågan genom Kungl.
Majrts försorg skulle utredas närmare i enlighet med de riktlinjer utskottet angett.
Genom skrivelsen 1968r 326 gav riksdagen Kungl. Majrt till känna vad utskottet
sålunda anfört.

Den av riksdagen begärda
utredningen har redovisats i en inom jordbruksdepartementet utarbetad
promemoria (Ds Jo 1973r 9). Enligt promemorian tillgodoser ifrågavarande
bestämmelser i 22 § tredje stycket jaktlagen uppenbarligen
jakträttsinnehavarens intressen i en utsträckning som inte kan anses förenlig
med nutida uppfattning om hur intressekonflikter mellan medborgarna bör lösas.
Bestämmelserna bör därför såsom riksdagen begärt ändras så att hundägarintresset
tillgodoses bättre. Frågan om ändring av gällande bestämmelser kan emellertid
inte, heter det i promemorian, ses enbart som en avvägning mellan hundägarens
och jakträttsinnehavarens intressen. Med det synsätt som råder i dagens
samhälle framstår .det enligt promemorian som självklart att också naturvårdsintresset
måste beaktas i sammanhanget. För att skydda den vilda faunan mot löslöpande
hundar synes bestämmelser som ger möjlighet att döda sådan hund inte helt
kunna undvaras i jaktlagstiftningen. De bestämmelser som behövs bör enligt
promemorian utformas restriktivt och i första hand syfta till att tillgodose
viltvårdsintresset. Därför föreslås i promemorian att befogenheten att avgöra
huruvida löslöpande hund skall avlivas flyttas över till polismyndigheten som
bör ha möjlighet att antingen själv låta döda hunden eller, om det befinnes lämpligt,
uppdra åt jakträttsinnehavaren eller hans folk att vidta åtgärden. Förutom det
i gällande lag uppställda kravet att det är fråga om hund som löper lös och
jagar eller ofredar vUlebråd och som inte låter sig upplagas bör enhgt
promemorian som villkor för att polismyndigheten skall få besluta att döda
hunden föreskrivas att åtgärden skall vara angelägen från viltvårdssynpunkt
och försvarlig även med hänsyn till övriga omständigheter. Har hund kommit lös
på grund av ägarens vårdslöshet, bör den omständigheten i och för sig kunna
beaktas, men den bör enligt promemorian inte såsom nu är fallet tiUmätas
avgörande vikt. I promemorian anförs att den risk för trakasserier som är
förbunden med nuvarande bestämmelser faller bort genom den föreslagna
ordningen. Polismyndigheten förutsätts göra en objektiv bedömning med tyngdpunkten
lagd på naturvårdssynpunkter. Ärende om dödande av hund bör inte, heter det i
promemorian, få avgöras utan att polismyndigheten i enlighet med 15 §
förvaltningslagen (1971 r 290) berett hundägaren tUlfälle att yttra sig,
såvida inte en sådan åtgärd kan befaras avsevärt försvåra beslutets
genomförande eller får underlåtas på annan i nämnda lagrum angiven grund.
Jakträttsinnehavarens befogenhet att döda hund som löper lös får enligt
nuvarande bestämmelser utövas endast under tiden den 1 marsden 20 augusti. I
promemorian föreslås att polismyndighetens rätt att döda sådan hund skall
gälla under hela året.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974: 81 30

Promemorieförslaget
har överlag tiUstyrkts av remissinstanserna. Naturvårdsverket framhåller att
förslaget är väl ägnat att tillgodose de olika intressen som gör sig gällande
när fråga uppkommer om att döda löslöpande hund. Liknande uppfattning kommer
till uttryck i bl. a. LRFrs remissyttrande. Hovrätten för Övre Norrland och
rikspolisstyrelsen finner däremot nuvarande reglering lämpligare och avstyrker
förslaget.

Jag
instämmer i den i promemorian uttalade uppfattningen att bestämmelser som ger
möjlighet alt döda löslöpande hund inte helt kan undvaras i jaktiagstiftningen.
Av promemorian och övrig utredning framgår emellertid att nuvarande reglering
på orhrådet är mindre lämplig i vissa avseenden. Sålunda måste gällande
bestämmelser anses på ett otidsenligt sätt i alltför stor utsträckning tUlgodose
jakträttsinnehavarens intressen. Vidare ger bestämmelserna möjlighet till
missbruk genom att de kan användas bl. a. i trakasserande syfte. Jag vUl erinra
om att Svenska jägareförbundet tillstyrkt promemorieförslaget med hänvisning
till alt hundar oberättigat avlivats med stöd av nuvarande bestämmelser. Promemorians
förslag innebär att hundägarens ställning stärks och att risken för missbruk
elimineras. Förslaget får även anses ha fördelar från vill-vårdssynpunkt med
hänsyn till att ingripande mot löslöpande hund skall kunna ske under hela året.

Hovrätten
och rikspolisstyrelsen har som skäl för sitt avstyrkande anfört att det på
grund av den tid som krävs för polismyndighetens utredning och beslut kommer
att bli praktiskt omöjligt att genast avbryta löslöpande hunds jakt och
därigenom avvärja ett akut hot om viltskada. Med den föreslagna ordningen kan
det enligl dessa remissinstanser inte väntas att polismyndigheten annat än
undantagsvis omedelbart beslutar att låta avliva en hund, när det första gången
anmäls att den löper lös och jagar eller ofredar vUlebråd. Den utredning som en
sådan anmälan får antas föranleda torde emellertid ofta ge tUlräckligt underlag
för att polismyndigheten tämligen omgående skall kunna uppdra åt jakträttsinnehavaren
att döda hunden, om denne på nytt anmäler att hunden löper lös. I sammanhanget
förtjänar framhållas alt möjligheterna att genast avbryta löslöpande hunds jakt
första gången den anträffas i markerna är ganska begränsade även med nuvarande
bestämmelser. Under tiden den 1 marsden 20 augusti utövas nämligen jakt i
förhållandevis ringa omfattning på grund av att de flesta vilda däggdjur och
fåglar då är fridlysta. Med hänsyn härtill torde jakträttsinnehavare i gemen inle
medföra skjutvapen i markerna under ifrågavarande tid. Det kan därför med fog
antas att det i allmänhet inte är faktiskt möjligt för jakträttsinnehavare att
genast döda löslöpande hund under tid då detta är tUl-låtet. Om
jakträttsinnehavaren har skjutvapen med sig, när han första gången anträffar
sådan hund, utgör lagens krav att löslöpandet uppenbarligen skall bero på
ägarens vårdslöshet en avhållande omständighet. Med hänsyn till det anförda kan
den föreslagna ordningen enhgt min

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974: 81 31

menmg
inte anses innebära någon mer påtaglig försämring i jämförelse med vad som
hittills gällt såvitt avser möjligheterna att döda löslöpande hund. Då
förslaget samtidigt såsom jag nyss anfört har beaktansvärda fördelar främst med
hänsyn till att nuvarande risk för missbruk till skada för hundägaren
elimineras och att viltvårdsintresset blir bättre tUlgodosett, förordar jag
att ifrågavarande ändringar i jaktlagen genomförs.

6.2
Tillsynslagen

Enligt
1 § lagen (1943r 459) om tUlsyn över hundar (tUlsynslagen) skall hund hållas
under erforderlig tUlsyn för att förebygga att den orsakar skada eller annan
avsevärd olägenhet. Hund som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur
får enligt 2 § inte vara lös utomhus på annat område än sådant som är
betryggande inhägnat och tiil vilket utomstående inte har tillträde. Hålls får
ute i trakten, gäller detta också beträffande hund som visat benägenhet att
driva får. Hund på vilken 2 § är tillämplig kallas vanligen bitsk hund. Om tUlsynen
över hund eftersatts, äger polischefen i orten enligt 3 § första stycket
meddela de föreskrifter som omständigheterna påkallar, såsom att hunden skall
hållas bunden eller instängd. Är fråga om bitsk hund får polischefen enligt andra
stycket i samma paragraf i stället för att meddela föreskrifter låta döda
hunden, om han anser det nödvändigt. Anträffas sådan hund lös på område varöver
ägaren eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande inte
förfogar, får envar döda hunden. Sistnämnda bestämmelse innebär sålunda att det
är tillåtet för vem som helst att döda bitsk hund som löper lös på t. ex.
allmän plats. Skada som orsakas av hund skall enligt 4 § ersättas av ägaren
oavsett om vållande föreligger eller inte. Den som bryter mot 2 § döms till
böter.

I
två likalydande motioner tUl 1969 års riksdag yrkades att tillsynslagen skulle
ändras i två avseenden. Dels borde i lagen föreskrivas att hund alltid skall
besiktigas av veterinär, innan polischef tar ställning till frågan om hunden
skall avlivas. Sådan besiktning borde vara obligatorisk, eftersom polischef
inte utan vidare kan anses sakkunnig när det gäller att avgöra frågan om en
hund är farlig eller inte. Dels borde nuvarande rätt för envar att döda annans
hund upphävas utom för fall av nöd. Det var enligt motionärerna felaktigt att
en privatperson, vilken som helst, skulle ha rätt att efter egen bedömning döda
en hund som kommit lös, om inle hunden uppträdde aggressivt. I sådana fall lorde
alltid nödrätt föreligga. Motionerna hänvisades lUl tredje lagutskottet (3LU 1969r
48) som förklarade sig dela motionäremas uppfattning att obligatorisk undersökning
av veterinär borde ingå som ett led i den utredning som föregår polischefs
avgörande om en hund skall avlivas eller inte. Utskottet framhöll att
ifrågavarande förslag borde övervägas i samband med den översyn av
bestämmelser om rätt att döda annans hund som skedde i anledning av tidigare
nämnt beslut av 1968 års riksdag.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974: 81 32

Beträffande
förslaget att upphäva bestämmelsen om rätt för envar att avliva annans hund
anförde utskottet bl. a. att värdet av denna beslämmelse ligger däri att den
ger möjlighet till ingripande för att avvärja pågående angrepp mot främst får
och annan boskap. Enligt utskottets mening förelåg inte skäl att upphäva
bestämmelsen. Riksdagen biföU utskottets hemstäUan all riksdagen skulle ge Kungl.
Majrt tUl känna vad utskottet anfört om obligatorisk veterinärbesiktning och
att motionerna i övrigt inte skulle föranleda någon åtgärd (rskr 1969r 319).

I
den förut nämnda departementspromemorian har även redovisats överväganden i
anledning av ifrågavarande riksdagsbeslut. Enligt promemorian får med hänsyn tUl
vad som anförts i tredje lagutskottets utlåtande anses klarlagt att
polismyndighets rätt att låta döda bUsk hund behöver kompletteras med en bestämmelse
om att yttrande från veterinär skall inhämtas, innan beslut om att avliva
hunden fattas. Kan polismyndigheten utan vidare fastställa alt en hund är
farlig, bör myndigheten dock inte vara skyldig att föranstalta om
veterinärundersökning. Detsamma bör enligt promemorian gälla fall där
avgörandet inte kan skjutas upp i avbidan på undersökning, t. ex. om hunden
inte kan infångas och dess löslöpande bedöms vara alltför riskfyllt för
människor eller hemdjur. Undantag från skyldigheten att inhämta yttrande från
veterinär bör därför enligt promemorian föreskrivas för det fall sådant
yttrande uppenbarligen är obehövligt eller det är fara i dröjsmål. I promemorian
föreslås att 3 § andra stycket tillsynslagen ändras i enlighet med det anförda.
I sammanhanget påpekas all det också i ärende om dödande av hund enligt
tillsynslagen bör gälla att sådant ärende inte får avgöras av polismyndigheten
utan att hundägaren beretts tUlfälle att yttra sig, om inte sistnämnda åtgärd
får underlåtas enligt 15 § förvaltningslagen.

Promemorian
tar sedan upp frågan om enskild persons rätt att döda bitsk hund, varvid
understryks att ifrågavarande rätt kan utövas, oavsett om godtagbar anledning
att döda hunden finns eller inte. Enligt promemorian framstår det som inkonsekvent
att införa en bestämmelse om veterinärundersökning av bitsk hund, innan
polismyndighet får avgöra om hunden skall avlivas, och samtidigt behålla
bestämmelser som ger enskild vittgående befogenhet att själv avgöra den saken.
Tillkomsten av stadgandet om nöd i 24 kap. 4 § brottsbalken har också
aktualiserat frågan om inskränkning i tillsynslagens beslämmelser om enskUds
rätt att döda annans hund. Nödstadgandet ger nämligen envar befogenhet att slraffritl
döda hund, om det behövs för att avvärja inlett eUer förestående angrepp från
hunden och det framstår som försvarligt med hänsyn till omständigheterna i
övrigt. Enligt promemorian torde det alltid få anses försvarligt att döda hund,
om människors liv eller hälsa är i fara. Likaså torde det anses försvarligt att
döda hund som angriper boskap, om angreppet kan befaras medföra allvarligare
skador. I detta

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974: 81 33

hänseende
är det enligt promemorian svårt att närmare ange hur långt nödrätten sträcker
sig. Det torde knappast finnas något från allmän synpunkt godtagbart behov att
kurma avliva bitsk hund i andra situationer än nödsituationer. Det anspråk på
skydd mot bitska hundar som medborgare i allmänhet med fog kan ställa får
sålunda enligt promemorian anses tillräckligt tiUgodosett genom brottsbalkens
bestämmelser om nöd, och särskild reglering i tillsynslagen är inte
erforderlig. När det gäller boskapsskötseln kan dock enligt promemorian
ifrågasättas, om brottsbalkens reglering i ämnet ger tillräckligt skydd mot
bitska hundar. Boskapsskötseln får nämligen anses särskilt utsatt för risk att
åsamkas skador på gmnd av att sådana hundar löper lösa. Med hänsyn härtill och
då det är osäkert hur långt nödrätten sträcker sig vid hunds angrepp på boskap
bör det enligt promemorian i överensstämmelse med vad tredje lagutskottet
ansett vara rimligt att i boskapsskötselns intresse ha kvar en reglering som
ger ägare av boskap möjhghet att döda bitsk hund. På gmnd av det anförda
föreslås i promemorian att nuvarande bestämmelse i 3 § andra stycket om rätt
för envar att döda bitsk hund upphävs samt att i ett nytt tredje stycke i
paragrafen införs en bestämmelse som efter mönster av rennäringslagen
berättigar ägare eller vårdare av hemdjur att döda bitsk hund, om hunden
anträffas på område där djuren samtidigt vistas. Kan hunden upptagas, skall den
dock inte få dödas. Enhgt förslaget bör vidare efter förebild av reimäringslagen
föreskrivas skyldighet för den som dödar hund att anmäla förhållandet tiU polismyndigheten.
Denna skyldighet bör fullgöras snarast möjligt, och den som bryter däremot
skall enligt promemorieförslaget dömas till böter. Därför föreslås också viss
ändring i 5 §. I promemorian föreslås slutligen att uttrycket
"polischefen i orten" i 3 § första stycket skall bytas ut mot
"polismyndigheten" och att 6 och 7 §§ som innehåller vissa
föreskrifter om forum och böter, vilka blivit överflödiga genom ikraftträdandet
av rättegångsbalken resp. brottsbalken, upphävs.

Promemorians
förslag till ändringar i tUlsynslagen har överlag tillstyrkts av
remissinstanserna. Förslaget är också enligt min mening välgrundat, och jag
kan instämma i den motivering som givits i promemorian.

Föreningen
för svensk hjortavel har hemställt att den som föder upp hjortar inom hägnade
områden skall jämställas med ägare av hemdjur såvitt gäller befogenhet att döda
hund som angriper djur inom sådant område. Jag kan medge att det finns vissa
skäl som talar för föreningens förslag. Ifrågavarande form av vUtuppfödning är
emellertid en förhållandevis ny verksamhet som ätmu har begränsad omfattning.
Det är oklart i vad mån verksamheten i olika avseenden skall bedömas som
boskapsskötsel eller jakt. Också verksamhetens betydelse från naturvårdssynpunkt
är oklar. Bl. a. kan omfattande hägnader i markerna innebära en olägenhet från aUemansrättslig
synpunkt. Enligt vad jag

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974: 81 34

inhämtat
är frågan om hållande av vUt inom hägnad och därmed sammanhängande problem föremål
för granskning inom naturvårdsverket. Med hänsyn till det anförda är jag inte f.
n. beredd att tUlstyrka föreningens yrkande. Jag vill i sammanhanget framhålla
att uppfödare av hjortar torde ha rätt att med stöd av brottsbalkens
bestämmelser om nöd avliva hund som angriper djuren, om åtgärden med hänsyn tUl
omständigheterna måste anses försvarlig. Även jaktiagens bestämmelser om dödande
av löslöpande hund torde kunna bli tillämpliga i vissa fall.

I
anledning av påpekande av rikspolisstyrelsen vill jag framhålla att en hund
måste anses som bitsk enligt tillsynslagen, även om benägenheten att angripa
t. ex. människor endast beror på ägarens dåliga inflytande och sålunda inte
föreligger, när hund och ägare är skilda åt. Polismyndigheten har följaktiigen
rätt att låta döda en sådan hund, om det inte går att på annat sätt
stadigvarande skilja hunden från dess ägare. Styrelsen har vidare anfört att
förslaget synes medföra ökade kostnader för förvaring av hunden under
utredningstiden och hemstäUt om bestämmelser i ämnet. Jag är f. n. inte beredd
att föreslå ändring i nuvarande ordning enligt vilken det allmänna står för
dylika kostnader.

Jag
är inte heller beredd att tillmötesgå ett förslag från Jägarnas riksförbund
att vite skall införas som påföljd i stället för böter när det gäller brott mot
sådana föreskrifter som polismyndigheten med stöd av 3 § första stycket
meddelat ägaren i fråga om tillsyn av hund. Jag är inte övertygad om att vite skuUe
vara överlägset böter som medel att trygga efterlevnaden av föreskrifter varom
här är fråga.

På
grund av det anförda förordar jag i samråd med chefen för justitiedepartementet
att promemorians förslag tUl lagändring genomförs.

6.3
Rennäringslagen

När
renar befinner sig inom betesområde där renskötsel då är tUlåten, skall enligt
93 § första stycket rennäringslagen (1971: 437) hund i trakten hållas i band
eller instängd, om inte länsstyrelsen medger annat. Enligt paragrafens andra
stycke får hund dödas av den som äger eller vårdar ren, om hunden anträffas
medan den jagar eller på annat sätt ofredar ren inom område där renskötsel då
är tillåten. Detsamma gäller om hund utan tillsyn anträffas omedelbart efter
det att den på sådant område jagat eller på annat sätt ofredat ren. Enligt
tredje stycket är den som sålunda dödat hund skyldig att anmäla förhållandet
till polismyndigheten.

I
motion som väcktes under riksdagens behandling av prop. 1971r 51 med förslag lUl
rennäringslag m. m. yrkades alt nyss återgivna bestämmelser i 93 § skulle
erhålla ändrad utformning så att dels hund som låter sig uppkopplas inle får
dödas, dels skyldigheten alt anmäla dödandet skall fullgöras omedelbart. Jordbmksutskottet
som delade den i motionen framförda uppfattningen att hund som låter sig
uppkopplas inte

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974: 81 35

borde
få dödas anförde dämtöver i huvudsak följande. Det är här ofta fråga om värdefuUa
jakthundar, och låter de sig omhändertas bör de återföras tUl ägarna. Utskottet
vUl understryka att om hund måste dödas detta får ske endast på sätt som inte
förorsakar hunden onödigt lidande. Riksdagen bör ge Kungl. Majrt till känna
att den pågående översynen av jaktlagens och tiUsynslagens bestämmelser om
rätt alt döda annans hund även bör avse ifrågavarande bestämmelser i rennäringslagen
och att därvid bör beaktas vad utskottet nu anfört. Beträffande yrkandet att
anmälan om att hund dödats skall göras omedelbart var utskottet ense med
motionärerna att sådan anmälan bör ske så snart som möjligt för att inte ägaren
skall orsakas onödiga kostnader för hundens efterspanande. Med hänsyn tUl de
stora avstånden i fjällvärlden borde dock inte i lagtexten anges att anmälan
skall ske omedelbart. Motionsyrkandet därom borde därför enligt utskottet
avslås. Riksdagen godkände utskottets betänkande i förevarande del (JoU 1971 r
37 p. 13 och 14, rskr 1971r 216).

I den fömt nämnda
departementspromemorian har även redovisats den begärda översynen av 93 §
rennäringslagen. I promemorian har riksdagens önskemål beträffande
utformningen av andra stycket i paragrafen beaktats. Sålunda föreslås att
detta stycke i enlighet med vad jordbruksutskottet förordat kompletteras så
att det uttryckhgen framgår att där reglerad befogenhet att döda annans hund
endast får utövas mot hund som inte låter sig upptagas. Det påpekas att
likformighet därigenom uppnås med jaktlagens och tUlsynslagens motsvarande
bestämmelser. Enligt promemorian bör den i paragrafens tredje stycke föreskrivna
anmälningsskyldigheten vara utformad på samma sätt som i förslaget till
ändring i tillsynslagen. Därför föreslås i promemorian ett till-lägg
innebärande att anmälan om dödande av hund skall göras snarast möjligt.

I promemorian framhålls i
anslutning till jordbruksutskottets uttalande rörande sättet för dödande av
hund att den som vid avlivande av hund tillfogar djuret otUlbörligt lidande kan
dömas för djurplågeri enligt brottsbalken. Därvid erinras om att djurplågeri
efter lagändring år 1972 numera är straffbart även vid grov oaktsamhet. Enligt
promemorian torde ytterligare bestämmelser i denna fråga inte behövas.

Samtliga remissinstanser
utom Svenska samernas riksförbund (SSR) är positiva till att de ändringar i
rennäringslagen som föreslagits i promemorian genomförs. LRF, Jägarnas riksförbund
och Svenska jägareförbundet föreslår att renägares befogenhet att döda hund
inskränks ytterligare.

SSR som uppger att
förslaget överensstämmer med den ordning som i praktiken tillämpas i dag har
avstyrkt förslaget. Som skäl härför anförs att svårigheter skulle uppkomma
beträffande bevisningen i frågan om en hund kunnat upptagas. SSR hemställer
vidare om ett motivuttalande som

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974: 81 36

klargör
att den som yrkar skadestånd till följd av att hund dödats har bevisbördan för
påstående att hunden kunnat upptagas. Enligt min mening är SSRrs farhågor i
bevisfrågan överdrivna. Enligt allmänna processuella regler åligger det den
som kräver skadestånd att styrka de omständigheter på vilka han gmndar sitt
anspråk. Jag anser inte att vad SSR anfört bör föranleda att promemorians
förslag frångås. A andra sidan kan jag inte ansluta mig till de remissinstanser
som kräver att renägares rätt att döda annans hund skall inskränkas utöver vad
som föreslagits i promemorian. Jag utgår från att det i de flesta fall är
möjligt att etablera ett sådant mått av samarbete mellan renägare och jakträttsinnehavare
att konflikter i samband med användning av hund vid jakt kan undvikas.

Jag
förordar alltså att promemorians förslag till ändring i rennäringslagen
genomförs.

6.4
Djurskyddslagen

Lagen
(1944r 219) om djurskydd (djurskyddslagen) avser vård och behandling av husdjur
och andra djur som håUs i fångenskap. I det syftet ges i lagen dels vissa allmänna
bestämmelser och dels särskUda bestämmelser för skilda ämnen såsom i fråga om
hållande av bandhund och i fråga om kastrering och kupering m. m.

Beträffande
frågan om föreskrifter rörande avlivning av sällskapsdjur och pälsdjur bör
framhållas att lagens gmndläggande allmänna föreskrift att djur skall behandlas
väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande också gäller när djur avlivas. I
lagen ges polismyndighet rätt att låta döda djur som omhändertagits på grand av
att det varit utsatt för djurplågeri. Vidare äger polisman och i synnerligen
trängande fall envar annan rätt att döda djur som påträffas svårt sjukt eller
skadat. SärskUda bestämmelser rörande förfarandet vid avlivandet av djur finns
dock inte i djurskyddslagen. Däri erinras såvitt nu är i fråga endast om alt
det finns särskilda bestämmelser i fråga om slakt av husdjur (7 §). Åsyftade
bestämmelser tas upp i lagen (1937r 313) om slakt av husdjur och kungörelsen (1973r
271) om viss renslakt. TUl ledning för hälsovårdsnämnds och länsstyrelses
tillsynsverksamhet enligt djurskyddslagen meddelar lantbruksstyrelsen som är
central tUlsynsmyndighet erforderliga råd och anvisningar. Lantbruksstyrelsen
har däremot inte något liknande bemyndigande att meddela föreskrifter som
riktar sig till allmänheten.

I
framställning från lantbraksstyrelsen föreslås att styrelsen genom ett tillägg
i 7 § skall bemyndigas meddela närmare föreskrifter om avlivning av
sällskapsdjur och pälsdjur som hålls i fångenskap. Till stöd härför anförs bl.
a. följande. Eftersom djur varom nu är fråga många gånger avlivas av personer
som inte har utbUdning för uppgiften, är det en olägenhet att det saknas beslämmelser
som närmare reglerar sättet

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974: 81 37

för
avlivning. Hos styrelsen har under senare år gjorts framställningar om att
detaljerade sådana bestämmelser borde utarbetas. Domstolar har vid flera
tillfällen begärt yttranden i mål rörande ifrågasatt djurplågeri i samband med
avlivning. Enligt styrelsens uppfattning behövs det sålunda i fråga om
sällskapsdjur och pälsdjur detaljerade och för olika arter anpassade
föreskrifter om sättet för avlivning. Föreskrifterna bör inte tas in i
djurskyddslagen utan utfärdas av styrelsen med stöd av bemyndigande i lagen.

Vid
lantbruksstyrelsens framställning har fogals utkast till sådana föreskrifter
som avses med det föreslagna bemyndigandet. Beträffande innehållet i utkastet
får jag hänvisa till min tidigare redogörelse (avsnitt 5.2).

Förslaget tillstyrks av samtiiga
remissinstanser. Också jag anser att särskilda bestämmelser om avlivning av
djur behöver utfärdas. Såsom lantbruksstyrelsen föreslagit bör sådana
bestämmelser meddelas i administrativ ordning med stöd av bemyndigande i djurskyddslagen.
Oavsett att det f. n. måhända behövs föreskrifter endast för avlivning av sällskapsdjur
och pälsdjur, bör det bemyndigande som las in i lagen omfatta alla djur på vUka
lagen är tUlämplig. Därigenom kan föreskrifter vid behov meddelas rörande
avlivning av exempelvis burfåglar eller andra exotiska djur som hålls i
fångenskap såsom två djurskyddsorganisationer föreslagit. Bemyndigandet, som inle
bör inbegripa slakt av husdjur, synes i enlighet med förslaget lämpligen kunna
införas som ett andra stycke i 7 §. Delta bör innehålla att närmare beslämmelser
om avlivning av djur i annat fall än som avses i första stycket meddelas av Kungl.
Majrt eller myndighet som Kungl. Majrt bestämmer. Upplysningsvis vill jag nämna
att jag ämnar föreslå Kungl. Majrt att uppdra åt lantbruksstyrelsen att
meddela ifrågavarande bestämmelser.

Enligt
lantbruksstyrelsens förslag kommer bestämmelsema om avlivning väsentiigen att
ha karaktär av anvisningar och rekommendationer rörande lämpliga metoder för avlivning.
I flera fall avses anvisningar komma alt lämnas på altemativa metoder. Det är
givetvis inte uteslutet att också andra metoder än som rekommenderas i
styrelsens beslämmelser kan godtas från djurskyddssynpunkt. Den som inte
iakttar bestämmelserna torde i allmänhet kunna straffas för djurplågeri enligt
brottsbalken. Med hänsyn härtill föreligger enligt min mening åtminstone inte f.
n. något behov att genom särskilt stadgande slraffsanktio-nera brott mot
lantbruksstyrelsens bestämmelser om avlivning.

Lantbruksstyrelsen
har också hemställt om viss komplettering av kastreringsbestämmelserna i 9 § djurskyddslagen.
Dessa bestämmelser har tillkommit genom beslut av 1973 års riksdag (prop. 1973r
31, JoU 1973r 20, rskr 1973r 171, SFS 1973 r 269). Enligt paragrafens första
stycke får nötkreatur som är äldre än åtta månader och hund kastreras endast om
det är på-

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974: 81 38

kallat
av medicinska skäl. Enligt andra stycket får kastrering av djur utföras endast
av veterinär, om inte Kungl. Majrt förordnar annat. Med stöd av sistnämnda
bestämmelse har Kungl. Majrt närmare reglerat den tillåtna kastreringen genom
kungörelsen (1973 r 272) om kastrering av vissa husdjur. Den som bryter mot
bestämmelserna om kastrering kan dömas till böter enligt 21 § djurskyddslagen.

Lantbruksstyrelsen erinrar
om att 1973 års lagändring grundade sig på en framställning från styrelsen. När
denna ingavs kände styrelsen inte till att försvarels hundskola under senare år
övergått till att regelmässigt kastrera blindledarhundar som utbildas vid
skolan. Det är i huvudsak fråga om tikar. Syftet med operationen är att göra
djuren bättre lämpade för sin uppgift. Tikarna blir lugnare, och man slipper
störningar under löpningstiden. Skälet för kastrering av blindledarhundar kan
enligt styrelsen inte anses vara medicinskt men är av sådan art och vikt alt
ingreppet bör få göras utan hinder av 9 §. Enligt lantbruksstyrelsen kan inte
uteslutas att det även kan uppkomma andra fall där dispens från förbudet alt kastrera
hund kan anses befogad, trots att medicinska skäl inte kan åberopas. På grund
av det anförda föreslår lantbruksstyrelsen att i 9 § införs en bestämmelse som
ger Kungl. Majrt eller myndighet som Kungl. Majrt bestämmer möjlighet att medge
undantag från ifrågavarande förbud.

Samtliga remissinstanser
har ställt sig positiva till lantbruksstyrelsens förslag. Även jag finner
förslaget väl motiverat och tillstyrker att det genomförs. Jag föreslår sålunda
att 9 § första stycket djurskyddslagen ges det innehållet att nötkreatur som är
äldre än åtta månader och hund får kastreras endast om det är påkallat av
medicinska skäl, såvida ej Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
förordnar annat.

Jag
vill upplysningsvis nämna att jag, om förslaget antas, ämnar föreslå Kungl. Majrt
att i kungörelsen om kastrering av vissa husdjur ta in en bestämmelse varigenom
lantbmksstyrelsen får befogenhet att medge undantag från förbudet att kastrera
hund, om synnerliga skäl föreligger. Med synnerliga skäl avses i första hand
sådana skäl som föreligger i det aktueUa fallet med blindledarhundar. Men det
kan inte uteslutas att det undantagsvis kan förekomma också andra fall då
starka sociala skäl kan anses rättfärdiga ett ingrepp av ifrågavarande slag. Så
kan tänkas vara händelsen någon gång i det av veterinärhögskolan nämnda fallet
då en tik ägs av en äldre, handikappad eller sjuk person som har svårigheter
med skötseln under löpningstiden. Undantagsbestämmelsen bör självfallet
tillämpas restriktivt.

6.5
Ikraftträdande

Samtiiga
de lagändringar som jag nu redovisat bör träda i kraft den 1 juh 1974.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974: 81 39

7 Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Majrt
föreslår riksdagen

att antaga inom jordbruksdepartementet upprättade förslag
till

1.
lag om ändrhig
i lagen (1938r 274) om rätt tiU jakt,

2.
lag om ändring
i lagen (1943r 459) om tillsyn över hundar,

3.
lag om ändring
i rennäringslagen (1971r 437),

4.
lag om ändring
i lagen (1944r 219) om djurskydd.

Med bifall tUl vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten
att tUl riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bUaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollelr BrUta Gyllensten

MARCUS BOKTR.STOCKHOLM 1574 740141

Doktrin (1)

  1. Marie Doane, Sirkku Sarenbo, Är hundhållningsreglerna i lokala ordningsföreskrifter tids- och lagenliga samt anpassade efter lokala förhållanden?, FT 2019 nr 3 s. 369, på s. 385 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

14 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (13)

13 kopplingar i 9 dokument.

  1. SOU 2015:3 Med fokus på kärnuppgifterna s. 77 i texten
  2. Prop. 2006/07:126 Tillsyn över hundar och katter s. 36 om s. 32 i texten
  3. SOU 2003:46 Hund i rätta händer - del 1 s. 162 · s. 2002 i texten
  4. SOU 2002:117 Polisverksamhet i förändring s. 94 om s. 33 i texten
  5. Prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m. om s. 34 i texten

Visa alla 9

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 2019 s. 369 Marie Doane, Sirkku Sarenbo, Är hundhållningsreglerna i lokala ordningsföreskrifter tids- och lagenliga samt anpassade efter lokala förhållanden? s. 385 i texten