med förslag till lag ont allmänna fjärrvärmeanläggningar, m.m.
109 sidor, varav 94 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 94 av 109 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1975/76:149, med förslag till lag ont allmänna fjärrvärmeanläggningar, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:149 Regeringens proposition
1975/76:149
med förslag till lag om allmänna fjärrvärmeanläggningar, m.
m.;
beslutad den 4 mars 1976.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som
har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar:
OLOF PALME
LENNÄRT GEIJER
Propositionens huvudsakliga Innehåll
I propositionen läggs fram förslag till lag om allmänna
fjärrvärmeanläggningar. Distributionen av fjärrvärme har hittills inte varit
lagreglerad och kommunerna har varit hänvisade till att träffa avtal med
fastighetsägarna om anslutning tUl kommunens fjärrvärmenät.
Enligt propositionen skaU statens industriverk på ansökan
av den som driver en fjärrvärmeanläggning kunna förklara anläggningen för
allmän, om det finns behov av anläggningen från allmän synpunkt. Den föreslagna
lagen gäller endast för allmänna fjärrvärmeanläggningar. Kommunerna kan liksom
hittills själva avgöra om de viU engagera sig i utbyggnad av fjärrvärme.
Rättsförhållandet mellan huvudman för allmän
fjärrvärmeanläggning och fastighetsägarna regleras efter mönster av lagen
(1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen). Ägare av
fastighet inom anläggningens verksamhetsområde har rätt att få fastigheten ansluten
till fjärrvärmenätet, om fastigheten behöver anordningar för värme samt,
behovet inte kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Ä andra sidan är
sådana fastighetsägare i princip skyldiga att betala avgift enligt taxa som
huvudmannen fastställer. Avgifterna får dock inte överstiga det belopp som
behövs för att täcka kostnaderna, den s. k. självkostnadsprincipen. Avgifterna
skall vidare fördelas mellan fastigheterna på ett rättvist och skäligt sätt,
den s. k. likställighetsprincipen.
Tvister mellan huvudman och fastighetsägare skall prövas
av statens va-nämnd, som redan prövar motsvarande frågor enligt va-lagen.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1976.
1 Riksdagen 1975176. 1 saml. Nr 149
Prop. 1975/76:149 2
1
Förslag till
Lag om allmänna fjärrvärmeanliiggningar
Härigenom
föreskrives följande.
Inledande bestämmelser
1 §
Denna lag är tiUämplig på allmän fjärrvärmeanläggning. Med aU
män fjärrvärmeanläggnmg avses anläggning, som har tUl ändamål att
bereda bostadshus eller annan bebyggelse värmeförsörjning genom fjärr
värme och som förklarats för allmän enligt 2 §.
Den
som driver allmän fjärn'ärmeanläggning är anläggningens huvudman.
2 §
Statens industriverk kan på. ansökan av den som driver eller skaU
driva fjärrvärmeanläggning förklara anläggningen för allmän, om det
finns behov av anläggningen från alhnän synpunkt och sökanden såväl i
ekonomiskt avseende som i övrigt har förutsättningar för att fullgöra
uppgiften som huvudman för anläggningen.
Förklaras anläggning för
allmän skall industriverket bestämma visst område, utöver vUket anläggningens
verksamhetsområde ej får utsträckas.
3 §
Som ägare av fastighet anses vid tillämpningen av denna lag den
som enligt kommunalskattelagen (1928: 370) är skyldig att betala skatt
för garantibelopp för fastigheten.
Har huvudman för allmän
fjärrvärmeanläggning träffat avtal med annan än fastighetsägare om brukande av
anläggningen, gäUer för denne vad som i lagen föreskrives om fastighetsägare.
När omständigheterna
föranleder det tillämpas bestämmelse om fastighet i denna lag på byggnad eller
annan anläggning, som ej tilUiör ägaren till marken. Vad som i lagen föreskrives
om ägare av fastighet skall därvid gälla anläggningens ägare.
Verksamhetsområde
4 §
Allmän fjärrvärmeanläggnings verksamhetsområde är det område,
inom vilket värmeförsörjningen har ordnats eller skall ordnas genom an
läggningen.
Verksamhetsområdet skall
vara fastställt till sina gränser. Det får ej omfatta endast vissa av de
fastigheter som ingår i sådan samfällighet för värmeförsörjning som bildats i särskUd
ordning.
5 §
Huvudman för allmän fjärrvärmeanläggning bestämmer anlägg
ningens verksamhetsområde med tUlämpning av deima lag och före
skrift som meddelats med stöd av lagen.
Utan hinder av denna lag
kan huvudman efter avtal med ägare av fastighet utanför anläggningens
verksamhetsområde låta denne bruka anläggningen.
6 §
Önskar huvudman att verksamhetsområdet för hans allmänna
fjärrvärmeanläggning skall omfatta område som ingår eUer avses ingå i
Prop.
1975/76:149 3
verksamhetsområdet
för annan befintlig eller planerad fjärrvärmeanläggnmg, skall statens
industriverk, om överenskommelse ej kan träffas, bestämma tUl vUken anläggning
området skaU hänföras. I samband härmed kan mdustriverket ändra vad som
bestämts enUgt 2 § andra stycket.
7
§ Huvudman för allmän fjärrvärmeaiJäggning skaU meddela statens industriverk
vad han bestämt om anläggningens verksamhetsområde. Försummas det, kan
industriverket vid vite ålägga huvudmannen att fullgöra vad som åUgger honom.
Uppgift
om allmän fjärrvärmeanläggnings verksamhetsområde skall finnas tUlgänglig hos
industriverket.
Brukningsrätt
och avgiftsskyldighet
8 §
Huvudman för allmän fjärrvärmeanläggiung är skyldig att låta
ägare av fastighet inom anläggningens verksamhetsområde bmka an
läggningen, om fastigheten behöver anordnmgar för värme samt behovet
ej kan med större fördel tUlgodoses på aimat sätt. Huvudmannen är
dock berättigad tiU det anstånd med utförandet av de för bmkandet
nödvändiga arbetena som behövs för att samordningen med andra arbe
ten ej skaU väsentiigt försvåras.
Huvudman
som är berättigad tUl anstånd enligt första stycket skall i skäUg omfattning
medverka till att behövlig provisorisk anordning för värmeförsörjning inrättas
och skall tUl fastighetsägaren utge skälig ersättning för ökade kostnader tiU följd
av anståndet.
9 §
Ägare av fastighet inom aUmän fjärrvärmeanläggnings verksam
hetsområde skaU betala avgifter tUl huvudmannen, om fastigheten behö
ver anordningar för värme samt behovet ej kan med större fördel tiUgo
doses på annat sätt än genom anläggningen. För obebyggd fastighet,
som enligt stadsplan eller byggnadsplan är avsedd för bebyggande, skall,
om ej särskUda skäl föranleder annat, behovet av anordningar för värme
bedömas som om fastigheten vore bebyggd enligt planen.
Avgiftsskyldighet
inträder, när huvudmannen upprättat förbindelsepunkt som anges i 13 § och
underrättat fastighetsägaren därom.
10 §
Ny ägare av fastighet svarar ej gentemot huvudman för avgift
som förfaller tiU betalning före tiUträdesdagen.
Leveransskyldighet
11
§ Huvudman för allmän fjärrvärmeanläggning är skyldig att tiU-handahåUa energi
för erforderUg uppvärmning av fastighet som avses i 9§.
Leveransskyldighet
enligt första stycket föreligger ej när huvudmannen är ur stånd att fiUlgöra
leveransen tUl följd av hinder utom hans rådighet. Huvudmannen är vidare
berättigad att avbryta leveransen vid fara för personskada eller väsentlig
egendomsskada eUer när det behövs för sådana arbeten soni är nödvändiga för
fullgörande av leveransskyldigheten.
Prop. 1975/76:149 4
Anläggningen ; i
12 §
Allmän fjärrvärmeanläggnmg skall vara försedd med de an
ordningar som kräves för att den skall fyUa sitt ändamål och tUlgodose
skäUga anspråk på säkerhet.
Allmän
fjärrvärmeanläggning får ej inrättas i strid mot faststäUd plan eller
bestämmelser för markens bebyggande eller så att. ändamålsenlig bebyggelse
eller lämplig planläggning försvåras.
Så
länge allmän fjärrvärmeanläggning behövs skall huvudmannen underhålla
anläggningen och i övrif sörja för att den på tillfredsställande sätt fyller
sitt ändamål.
13 § Det åligger huvudman för alhnän
fjärrvärmeanläggning att för varje faslighet som avses i 9 § bestämma punkt,
där mkoppling av fastighetens ledningar till anläggningen skall ske
(förbindelsepunkt). Sådan punkt skall, om ej särskilda skäl föranleder annat,
vara belägen i eller i omedelbar närhet av byggnad som skall uppvärmas genom
fjärrvärmeanläggningen. Uppgift om punktens läge.skall lämnas fastighetsägaren
inom sådan tid soni är skälig med hänsyn till dennes intresse att kunna planera
för fastighetens utnyttjande.
14 § I allmän fjärrvärmeanläggning ingår sådana
ledningar och andra anordningar fram till förbindelsepunkterna som tillhör huvudmannen.
Inlösen
av värmeanordningar m. rn.
15 § Finns för fastighet som avses i 9 § anordning för
värmeförsörjning som kan användas för den allmänna fjärrvärmeanläggningen, är
ägaren av anordningen skyldig att på begäran av huvudmannen låta den införlivas
med anläggningen mot skälig ersättning.
16 § Anordning för värmeförsörjning, som blir onyttig
till följd av att allmän fjärrvärmeanlägghing kommer till stånd eller utvidgas,
skaU ersättas av huvudmannen i den mån det är skäligt med hänsyn tUl anordningens
art, ålder och skick, den fördel ägaren får av den allmänna
fjärrvärmeanläggningen och övriga omständigheter.
Fjärrvärmeinstallation
17 § Med fjärrvärmeinstallation förstås ledning för
fjärrvärme som för fastighet dragits från förbindelsepunkt samt värmeväxlare eUer
annan anordning som står i direkt förbindelse med den allmänna fjärrvärmeanläggningen.
18 § Fastighetsägare får inte utan huvudmannens
medgivande anordna eller förändra fjärrvärmeinstallation.
19 § Huvudman får i.allmänna, bestämmelser som avses i
22 § ange tekniska förutsättningar rörande fjärrvärmeinstallation.
20 § När det behövs, får huvudman låta undersöka
fjärrvärmeinstallation och dess brukande.
Prop.
1975/76:149 5
Brukande av allmän fjärrvärmeanläggning
21
§ Allmän
fjärrvärmeanläggning skall brukas så att olägenhet för huvudmannen och annan
såvitt möjligt undvikes.
22
§ Huvudman för aUmän
fjärrvärmeanläggning meddelar allmänna bestämmelser för anläggningens bmkande.
Fastighetsägares möjlighet att utnyttja anläggningen för dess ändamål får ej
genom sådana bestämmelser oskäligt begränsas eller försvåras.
23
§ Om
huvudmannen ändrar allmänna bestämmelser, skall berörda fastighetsägare
skriftligen underrättas om ändringens innebörd och tidpunkten för
ikraftträdandet i skälig tid innan ändringen träder i kraft. Motsvarande gäller
när huvudmannen i annat avseende ändrar förutsättningarna för
fjärrvärmeanläggnings bmkande.
A v gifter och taxa
24
§ Avgifter som
huvudman för allmän fjärrvärmeanläggning tager ut får ej överskrida vad som
behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen och den
tillhandahållna energin.
25
§
Avgiftsskyldighet skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis gmnd.
26
§ Avgift skaU
utgå enligt taxa som huvudman utformar i överensstämmelse med de grunder som
anges i 24 och 25 §§. Avgift kan utgå som engångsavgift och som periodiska
avgifter.
Engångsavgift får ej sättas högre än att den svarar mot
fastighetens andel i kostnaden för den allmänna fjärrvärmeanläggningens
utförande. Uppgår engångsavgift till belopp som är betungande med hänsyn tUl
fastighetens ekonomiska bärkraft och övriga omständigheter, skall, om
fastighetens ägare begär det samt godtagbar säkerhet ställes, avgiften fördelas
på årliga inbetalningar under viss tid, högst tio år.
27 § Avgift skaU betalas vid anfordran. På obetalt belopp
utgår ränta
enligt 6 § räntelagen (1975: 635) från dagen för anfordran.
Skall engångsavgift fördelas på årliga inbetalningar,
utgår ränta enligt 5 § räntelagen på varje del av avgiften som förfaller till
betalning i framtiden från den dag då den första inbetalningen skall ske till
dess ifrågavarande del av avgiften betalas eller ränta skall utgå enligt
första stycket.
Avtal om fjärrvärmefrågor
28 § Huvudman kan träffa avtal med fastighetsägare om
sådan fjärr
värmefråga som ej regleras i allmänna bestämmelser eller taxa.
Skadeståndsskyldighet m. m.
29 § Har huvudman eller fastighetsägare överskridit sin
rätt eller åsi
dosatt sin skyldighet i förhållande till den andre, skaU han återställa vad
som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts samt ersätta skadan.
Prop. 1975/76:149 6
Avstängning
av värmetillförsel
30
§ Försummar fastighetsägare att betala avgift som avses i denna lag eller att i
annat hänseende iakttaga vad som åUgger honom och är försummelsen väsentlig får
huvudmannen stänga av värmetUlförseln tiU fastigheten, om han ej genom anmaning
har kunnat åstadkomma rättelse och avstängning kan ske utan att sanitär
olägenhet uppkommer. Kostnad för avstängningsåtgärd får påföras
fastighetsägaren.
Särskilda
bestämmelser om vissa allmänna fjärrvärmeanläggningar
31 § För allmän fjärrvärmeanläggning som drives av
annan än kommun gäller 32 och 33 §§.,
32 § Konunun, inom vars område anläggningen har
sitt verksamhetsområde, får utse tillsynsman för anläggningen.
TiUsynsman
har tillträde till alla delar av anläggningen. Han får granska räkenskaper och
övriga handlingar rörande denna. Han avger årligen berättelse över sin tillsyn tiU
kommunen.
FörhåUande
som påkallar ingripande av kommunen, statens industriverk eller annan
myndighet skall av tillsynsmannen anmälas tUl kommu-
33
§ Kan med skäl antagas, att huvudman åsidosätter viss eller vissa fastigheters
intressen eller annars driver anläggningen på muidre lämpligt sätt, kan
statens industriveris förordna syssloman att i huvudmannens StäUe och för hans
räkning driva anläggningen. Syssloman kan entledigas av industriverket när
förhållandena föranleder det.
Syssloman har rätt till
arvode av huvudmannen. Industriverket bestämmer arvodets belopp.
Tystnadsplikt
34
§ Den som deltagit i undersökning enligt 20 § får ej obehörigen röja eller
nyttja yrkeshemlighet eller annat förhållande som han därvid fått kunskap om.
Motsvarande gäUer för tillsynsman eller syssloman med avseende på vad han
erfarit på grund av sitt uppdrag.
Prövning
av fjärrvärmefrågor
35
§ Statens industriverk kan i ärende enligt denna lag vid behov anlita
sakkunnig. Den sakkunnige har rätt till ersättning med belopp, som
industriverket bestämmer. Huvudmannen för den fjärrvärmeanläggning som ärendet
rör betalar ersättningen.
Talan mot beslut av
industriverket enligt 7 eller 33 § eUer om ersättning till sakkunnig som avses
i första stycket föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av
industriverket enligt denna lag föres talan hos regeringen genom besvär.
Föreskrifter om avgifter i
ärende hos industriverket enligt denna lag meddelas av regeringen eUer, efter
regeringens bemyndigande, av industriverket.
Prop. 1975/76:149 7
36 § Mål som anges i 37 § prövas av statens va-nämnd.
Bestämmelser om nämnden finns i lagen (1976: 000) om statens va-nämnd.
37 § Va-nämnden prövar mål angående inlösen eller
ersättning enligt 15 eller 16 § samt mål som rör tvist mellan huvudman och
fastighetsägare om
1. rätt att bmka allmän fjärrvärmeanläggning eller
skyldighet att genom avgift bidraga till kostnaderna för sådan anläggning,
2. tUlämpning eller tolkning av aUmänna bestämmelser
eller taxa,
3. giltigheten, beståndet eller rätta innebörden av
avtal mellan huvudman och fastighetsägare,
4. villkor för brukande av allmän fjärrvärmeanläggning
i den mån allmänna bestämmelser och taxa ej är tiUämpliga samt avtal ej kunnat träffas,
5. fordran på avgift till huvudman för allmän fjärrvärmeanläggiung,
6. skadestånd eUer annan påföljd enligt 29 eller 30 §,
7. skyldighet enligt 8 § andra stycket att medverka
till att provisorisk anordning för värmeförsörjning inrättas eller att utge
ersättning,
8. annan fjärrvärmefråga, som avses i denna lag.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1976.
2
Förslag till
Lag om statens va-nämnd
Härigenom
föreskrives följande.
Inledande bestämmelse
1 §
Statens va-nämnd prövar mål enligt lagen (1970: 244) om aU
männa vatten- och avloppsanläggningar samt mål enligt lagen
(1976: 000) om allmänna fjärrvärmeanläggningar.
Nämndens
sammansättning m. m.
2 §
Nämnden består av ordförande och fem andra ledamöter. Ordfö
randen skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv. Äv de övriga le
damöterna skall en ha sakkunskap och erfarenhet i tekniska frågor av
seende vatten och avlopp eller fjärrvärme. Två ledamöter skall vara väl
förtrogna med förvaltning och skötsel av allmän va-anläggning eller
med frågor avseende leverans av fjärrvärme. En ledamot skaU vara väl
förtrogen med bostadsfastigheters va-förhållanden eUer värmeförsörj
ning. En ledamot skall vara väl förtrogen med va-förhållanden eller vär
meförsörjning för annan bebyggelse än bostäder.
I
den utsträckning det behövs skall för ledamot finnas ersättare. Bestämmelsema
om ledamot gäller även ersättare.
3 § Regeringen förordnar ordförande, övriga ledamöter
och ersättare i nämnden. Ledamot förordnas för viss tid.
4 § Ledamot i nämnden skall vara myndig svensk
medborgare.
Prop.
1975/76:149 8
5
§ Bestämmdserna
i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande tUlämpning på
ledamot i nämnden.
6
§ Nämnden är beslutför
med oi-dföranden ensam'
1.
vid
förberedande åtgärd samt vid prövning av fråga om avvisning eller avskrivning
av mål,
2.
när talan i
målet medgivits eller parterna endast begär stadfästdse av förlikning, vid
meddelande av beslut enligt 15 § samt vid prövning av fråga om återförvisning
som avses i 2 § lagen (1976: 000) om betalningsföreläggande för fordringar som
skall prövas av statens va-nämnd.
Handläggning som avses i första stycket 1 kan enligt
uppdrag av ordföranden också ombesörjas av annan lagfaren tiänsteman vid
nämnden, vilken förordnats därtill av nämnden.
7 § Rättegångsbalkens regler om omröstning i tvistemål
äger motsva
rande tillämpning på avgörande av nämnden. Ordföranden skall dock
säga sin mening först.
Förfarandet vid nänmden
8 § Talan väckes hos nämnden genom ansökan, som skall
vara skrift
lig och innehålla uppgift om parternas namn och hemvist, den berörda
fastigheten samt sökandens yrkande och grunderna för detta.
UppfyUer ansökan ej vad som föreskrives i första stycket,
skall nämnden förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Efterkommes
ej föreläggandet, får ansökningen avvisas.
Återkallas ansökan, avskrives målet.
9 § Om ej ansökningen omedelbart avvisas, skall nämnden
bereda
motparten tillfälle att inom tid som nämnden utsätter skriftligen yttra
sig över den.
Vid behov skall nämnden föranstalta om ytterligare
skriftväxling.
10 § Nämnden skall hålla förhandling, om det ej är
uppenbart att för
handling ej behövs för frågans avgörande. Förhandling skall hållas på
plats som är välbelägen för parterna.
Underlåter sökanden att på kallelse infinna sig tiU
förhandling, skall målet avskrivas. Motparten kan vid vite föreläggas att
inställa sig.
11
§ Nämnden skall
klarlägga tvistefrågorna, vara verksam för att målet utredes och söka förlika
parterna.
12
§ Om det behövs
för utredning i särskild fråga, kan nämnden eller, efter förordnande av
ordföranden, ledamot i nämnden verkställa besiktning på platsen. Parterna
skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för besiktningen.
Lämnar part ej frivilligt tillfäUe till besiktning eller
till granskning av handling som är av betydelse för tvisten får nämnden
förelägga honom vite.
Vid behov kan nämnden anlita sakkunnig för särskild
utredning. Den sakkunnige har rätt till skälig ersättning av allmänna medel
enligt nämndens bestämmande.
Prop. 1975/76:149 9
13 § Nämnden kan inkalla i saken insatt person för att
höras i målet. Föreläggande får meddelas honom att inställa sig vid vite.
Ersättning för instäUdsen utgår av aUmänna medel enligt bestämmelser som regeringen
meddelar.
14 § I mål angående inlösen eller ersättning enligt 15
eUer 16 § lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar samt 15
eller 16 § lagen (1976: 000) om allmänna fjärrvärmeanläggningar skall huvudmannen
svara för kostnaderna på ömse sidor vid nämnden. Dock skall 18 kap. 6 och 8 §§
rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning.
I
annat mål än som avses i första stycket kan part på begäran tillerkännas
ersättning av mötparten för kostnad vid nämnden, om det finns särskilda skäl
för det.
15 § Nämnden kan på,begäran av part och efter att ha
lämnat andra parten tillfälle att yttra sig förordna om vad som skall gälla för
tiden till dess slutligt avgörande föreligger i målet. Beslut, varigenom sådant
förordnande meddelats, länder genast tUl efterrättelse som domstols lagakraftägande
dom men kan när som helst återkallas av nämnden.
16 § Om part kan föra talan mot beslut av nämnden
skall i detta anges vad parten därvid har att iakttaga.
Beslut
skall meddelas snarast möjligt sedan utredningen avslutats. Beslut tiUställes
part genom nämndens försorg.
17 §
Vid nämndens sammanträden och vid besiktning föres protokoU.
Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentiighet vid domstol
gäller i tillämpliga ddar.
Nämnden
är berättigad att för sina sammanträden förfoga över behövliga lokaler i
domstolsbyggnad eller annan allmän byggnad, som ej är för tillfället upptagen
för sitt huvudsakliga ändamål eller utgöres av gudstiänstlokal. Uppkommer
särskilda kostnader skall de ersättas.
18 §
Skall inlaga, kaUelse, föreläggande, beslut eller annan handling
enligt bestämmelse i denna lag eller eljest tillställas part, sker det genom
delgivning.
Om
beslut är sådant som avses i 16 § första stycket, skall beslutet del
ges part, som beslutet gått emot, på samma sätt som stämning i tviste
mål.
Fullföljd
av talan
19 §
Talan mot beslut av nämnden, som innebär avgörande av saken,
föres genom vad. Detsamma gäUer i fråga om beslut, varigenom nämn
den i samband med avgörande av saken utlåtit sig om ersättning enligt
14 §. Särskild vadeanmälan behövs ej.
Mot nämndens beslut,
varigenom nämnden avvisat ansökan, avskrivit mål, utlåtit sig om ersättning
enligt 12 § tredje stycket eller 13 § eller i annat fall än som avses i första
stycket utlåtit sig om ersättning enligt 14 § eller utiåtit sig ifråga som
avses i 15 §, föres talan genom besvär. Mot annat av nämnden meddelat beslut
som ej innebär avgörande av saken får talan föras endast i samband med sådan
talan som avses i första stycket första punkten.
Beslut
av nämnden får verkställas som domstols dom.
Prop. 1975/76:149 10
20 §
Talan mot nämndens beslut föres hos Svea hovrätt. Målet prövas
av hovrätten i dess sammansättning som vattenöverdomstol.
Vadeinlaga
och besvärshandling skall ha kommit in tiU hovrätten inom tre veckor från den
dag då klaganden fick del av beslutet. Har handlingen kommit m till nämnden,
utgör detta ej hinder mot att talan upptages tUl prövning, om handlingen kommit
in tUl nämnden före fuU-följdstidens utgång. Det ankommer på hovrätten att
avgöra humvida hinder mot talans prövning föreligger.
21 § Beträffande rättegången i hovrätten gäller, med
de avvikelser som följer av 20 och 22 §§, i tillämpliga delar vad som är
föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål och om besvär.
22 § Om ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§
rättegångsbalken skall huvudmannen i mål som anges i 14 § första stycket alltid
själv bära såväl sina egna kostnader som kostnad vilken åsamkas motparten genom
att huvudmannen fuUföljt talan.
23 § Bestämmelserna i 21 och 22 §§ gäller i tUlämpliga
delar rättegången i högsta domstolen.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1976.
3
Förslag till
Lag
om betalningsföreläggande för fordringar som skall prövas av statens va-nänmd
Härigenom
föreskrives följande.
1 § För fordran på avgift tUl huvudman för allmän
vatten- och avloppsanläggning eller för aUmän fjärrvärmeanläggning får
huvudmannen söka betalningsföreläggande vid aUmän underrätt utan hinder av att
tvist om anspråket skall prövas av statens va-nämnd.
2 § Bestrider gäldenären ansökningen och hänskjutes
målet med anledning härav till rättegång, skall målet överlämnas till
va-nämnden. Talan får ej föras mot beslut om överlämnande. Har annan domstol
än högsta domstolen överlämnat målet skall nämnden, om den finner sig icke vara
behörig, visa målet åter till den domstol som överlämnat det. Sedan nämnden prövat
frågan om återförvisning får frågan huruvida målet hör under nämnden ej
upptagas på nytt.
3 § Talan i mål som enligt 2 § överlämnats till
statens va-nämnd skall anses väckt vid denna när ansökningen om
betalningsföreläggande gjordes hos den allmänna underrätten.
Har
allmän underrätt i mål om betalningsföreläggande på ansökningen tecknat bevis
att utmätning får ske och vill gäldenären söka återvinning skall han hos
va-nämnden göra ansökan enligt 8 § lagen (1976: 000) om statens va-nämnd inom
tid som anges i 35 § första stycket lagsökningslagen (1946: 808).
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
§ Beträffande förfarandet vid allmän underrätt i mål som avses i denna lag
gäller i övrigt i tillämpliga delar lagsökningslagen (1946: 808)
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1976, då lagen (1970: 245) om betalningsföreläggande
för fordringar på avgifter till huvudman för allmän vatten- och
avloppsanläggning skall upphöra att gälla.
4
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1970: 244) om allmänna vatten och avloppsanläggningar
Härigenom föreskrives
i fråga om lagen (1970: 244) om allmänna vatten och avloppsanläggningar dels
att 3854 §§ skall upphöra att gälla, dels att 13, 23, 27, 30, 34 och 36 §§ skaU
ha nedan angivna lyddse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Det åligger huvudman för
allmän va-anläggning att för varje fastighet vars ägare skall bruka anläggningen
bestämma punkt, där inkoppUng av fastighetens ledningar till aidäggningen skaU
ske (förbindelsepunkt). Sådan punkt skall, om ej särskUda skäl föranleder
annat, vara belägen i fastighetens omedelbara närhet. Uppgift om punktens läge
skaU lämnas fastighetsägaren inom sådan tid som är skälig med hänsyn tUl
dennes intresse att kunna planera för fastighetens utnyttjande.
Det åligger huvudman för
allmän va-anläggning att för varje fastighet som avses i 9 § bestämma punkt,
där inkoppling av fastighetens ledningar till anläggningen skall ske
(förbindelsepunkt). Sådan punkt skall, om ej särskilda skäl föraideder annat, vara
belägen i fastighetens omedelbara närhet. Uppgift om punktens läge skall
lämnas fastighetsägaren inom sådan tid som är skälig med hänsyn till dennes
intresse att kunna planera för fastighetens utnyttjande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om huvudman ändrar allmänna
bestämmelser, skall berörda fastighetsägare skälig tid innan ändringen träder i
kraft skriftiigen underrättas om ändringens innebörd och tidpunkten för
ikraftträdandet. Motsvarande gäUer när huvudman i annat avseende ändrar
förutsättningarna för va-anläggnings brukande.
Om huvudmannen ändrar allmänna
bestämmelser, skall berörda fastighetsägare skriftligen underrättas om
ändringens innebörd och tidpunkten för ikraftträdandet i skälig tid innan ändringen
träder i kraft. Motsvarande gäller när huvudmannen i annat avseende ändrar fömtsättningarna
för va-anläggnings brukande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
'
Senaste lydelse av 43 § 1975: 730 samt av 47, 49, 51 och 52 §§ 1971: 1158.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Avgift
skall utgå enligt taxa som huvudman utformar i överensstämmelse med de grunder
som anges i 2426 §§. Avgift kan utgå som engångsavgift eller som periodiska
avgifter.
Avgift
skall utgå enligt taxa som huvudman utformar i överensstämmelse med de grunder
som anges i 2426 §§. Avgift kan utgå som engångsavgift och som periodiska
avgifter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Engångsavgift
får ej sättas högre än att den svarar mot fastighetens andel i kostnaden för
den allmänna va-anläggningens utförande. Uppgår engångsavgift till belopp som
är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft och övriga
omständigheter, skall, om fastighetens ägare begär det samt godtagbar säkerhet
ställes, avgiften fördelas på årliga inbetalningar under viss tid, högst tio
år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Avgift
skall betalas vid anfordran. På obetalt belopp får skälig ränta räknas från
dagen för anfordran.
Avgift skall betalas vid anfordran. På obetalt belopp
utgår ränta enligt 6 § räntelagen (1975: 635) från dagen för anfordran.
Skall
engångsavgift fördelas på årliga inbetalningar, utgår ränta enligt 5 §
räntelagen på varje del av avgiften som förfaller till betalning i framtiden
från den dag då den första inbetalningen skall ske till dess ifrågavarande del
av avgiften betalas eller ränta skall utgå enligt tredje stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Försummar
fastighetsägare att betala avgift som avses i denne lag eller att i annat
väsentligt hänseende iakttaga vad som åligger honom och har huvudmannen ej
genom anmaning kunnat åstaä-komma rättelse, får huvudmannen stänga av
vattentillförseln till fastigheten, om detta kan ske utan att sanitär
olägenhet uppkommer. Kostnad för avstängningsåtgärd får påföras
fastighetsägaren.
Försummar fastighetsägare att betala avgift som avses i denna lag eller att i
annat hänseende iakttaga vad som åligger honom och är försummelsen väsentlig
får huvudmannen stänga av vattentillförseln till fastigheten, om han ej genom
anmaning har kunnat åstadkomma rättelse och avstängning kan ske utan att
sanitär olägenhet uppkommer. Kostnad för avstängningsåtgärd får påföras fastighetsägaren.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som
deltagit i undersökning enligt 20 § får ej obehörigen röja eller nyttja
yrkeshemlighet eller annat förhåUande som han
Den som
deltagit i undersökning enligt 20 § får ej obehörigen röja eller nyttja
yrkeshemlighet eller annat förhålUande som han
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse därvid fått kunskap om.
Föreslagen lydelse
därvid fått kunskap om. Motsvarande gäller för
tillsynsman eller syssloman med avseende på vad han erfarit på grund av sitt
uppdrag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
För
prövning av mål som- anges i 37 § finns statens va-nämnd. Denna består av
ordförande och fem andra ledamöter. Ordföranden skall vara lagfaren och erfaren
i domarvärv. Av de övriga ledamöterna skall en ha sakkunskap och erfarenhet i
va-tekniska frågor. Två ledamöter skall vara väl förtrogna med förvaltning och
skötsel av allmän va-anläggning. En ledamot skall vara väl förtrogen med
bostadsfastigheters va-förhållanden. En ledamot skall vara väl förtrogen med
va-förhållanden som avser annan bebyggelse än bostäder. Ledamot skall vara
myndig svensk medborgare.
I den utsträckning det behövs skall för ledamot finnas
ersättare, som uppfyUer de för ledamoten föreskrivna behörighetskraven.
Ledamöter och ersättare förordnas av regeringen för viss
tid.
Vid förberedande åtgärd, vid meddelande av beslut enligt
45 § samt vid prövning av fråga om avvisning eller avskrivning av mål kan
nämnden bestå av ordföranden ensam.
Mål som
anges i 37 § prövas av statens va-nämnd. Bestämmelser om nämnden finns i lagen
(1976: 000) om statens va-nämnd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976. Äldre
räntebestämmelser i 27 § gäller dock fortfarande i fråga om ränta för tid före
ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet,
gäller äldre bestämmelser även för tiden därefter.
' Senaste lydelse 1975:730.
Prop. 1975/76:149 14
5
Förslag till
Lag
om ändring i anläggningslagen (1973: 1149)
Härigenom
föreskrives att 1 § anläggningslagen (1973:1149) skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
1
§ EnUgt denna lag kan inrättas anläggning som är gemensam för flera fastigheter
och som tillgodoser ändaJnål av stadigvarande betydelse för dem (gemensamhetsanläggning).
Fråga om gemensamhetsanläggning prövas vid förrättaing.
Kan
enUgt bestämmelser i an- Kan enligt bestämmelser i an
nan författnmg än fastighetsbUd- nan författning än fastighetsbUd
ningslagen (1970: 988) fråga om ningslagen (1970: 988) fråga om
inrättande av anläggning gemen- inrättande av anläggning gemen
samt för flera fastigheter prövas samt för flera fastigheter prövas
av domstol eUer annan myndighet, av domstol eller annan myndighet,
gäller ej denna lag. Ej heller gäUer gäller ej denna lag.
Ej heller gäUer
lagen allmän vatten- och avlopps- lagen allmän vatten- och avlopps
anläggning, anläggning eller allmän fjärrvär
meanläggning.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1976.
6
Förslag till
Lag
om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)
Härigenom
föreskrives att 13 § 1 mom. kommunalskattelagen (1928: 370) skaU ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
13 §1
1 mom. Särskild fastighetstaxering skall verkställas de år då allmän
fastighetstaxering icke äger mm. Därvid skall ny taxering av fastighet ske, om
under löpande taxeringsperiod
1) ny taxeringsenhet bör bUdas eller taxeringsenhet ombUdas,
2) taxeringsenhets beskattningsnatur bör ändras,
3) taxeringsenhet, som förut varit undantagen från skattepUkt,
blivit skattepliktig eller förut skattepliktig taxeringsenhet övergått tiU att
vara icke skattepliktig,
4) bebyggelse skett på taxeringsenhet, som förut varit
obebyggd, eUer bebyggelsen på en fömt bebyggd taxeringsenhet rivits, bmnnit ned
eller förts bort,
5) taxeringsenhets värde ökat eller minskat genom
förändringar i
i
Senaste lydelse 1972:169.
Prop. 1975/76:149 15
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
fråga
om byggnadsbeståndet eller markanläggning eller till följd av markarbete,
6)
taxeringsenhets värde minskat genom skogsavverkning eller täkt-verksamhet eUer tUl
följd av skogsbrand, vattenflöde eller jämförlig händelse.
Har
under löpande taxeringspe- Har under löpande taxeringspe
riod taxeringsenhets värde ökat el- riod taxeringsenhets värde ökat el
ler minskat tUl följd av faststäUd ler minskat till följd av fastställd
generalplan, stadsplan eller bygg- generalplan, stadsplan eller bygg
nadsplan, skaU vid särskild fastig- nadsplan, skall vid särskild fastig
hetstaxering ny taxering ske, om hetstaxering ny taxering ske, om
den kommun inom vilken taxe- den kommun inom vilken taxe
ringsenheten är belägen eller taxe- ringsenheten är belägen eller taxe
ringsenhetens ägare begär det. ringsenhetens ägare begär det.
Detsamma skall gäUa om taxe- Detsamma skall gälla om taxe
ringsenhetens värde ökat eller ringsenhetens värde ökat eUer
minskat till följd av myndighets minskat till följd av myndighets
eller domstols beslut, som innebär eller domstols beslut, som innebär
ändring i fråga om förfoganderät- ändring i fråga om förfoganderät
ten eller eljest i fråga om rätten ten eller eljest i fråga om rätten
att utnyttja den, liksom tUl följd att utnyttja den, liksom tUl följd
av att avgift tiU aUmän va-anlägg- av att avgift till allmän va-an-
ning (anslumingsavgift) eller gatu- läggning eller allmän fjärrvär-
kostnadsbidrag erlagts för taxe- meanläggning (anslutningsavgift)
ringsenheten. eller gatumarksersättning eller
gatukostnadsbidrag
erlagts för taxeringsenheten.
Ny
taxering i faU som avses i första stycket 5 eller 6 eller andra stycket skall
ske endast om taxeringsvärdet bör ökas eller minskas med minst en femtedel,
dock minst 10 000 kronor. Har i fall som avses i första stycket 5 värdet ökat
på gmnd av nedlagda kostnader, som uppgår till minst en miljon kronor, får
emellertid ny taxering ändock ske.
Har
taxeringsenhets värde bestämts under fömtsättning att den användes i
förvärvsverksamhet av visst slag, och nedlägges verksamheten stadigvarande helt
eller i allt väsentligt under löpande taxeringsperiod, skall vid särskUd
fastighetstaxering ny taxering ske, om taxeringsenhetens ägare begär det och
taxeringsenhetens taxeringsvärde tUl följd av värdeminskning i anledning av
nedläggningen bör minskas med minst hälften.
Framställning
som avses i andra och fjärde styckena skall göras hos länsstyrelse eller lokal
skattemyndighet eller hos ordföranden i den taxeringsnämnd på vUken taxering
av fastigheten ankommer och ha inkommit senast den 15 febriiari under det år
då den nya taxeringen avses skola ske.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1976.
Prop. 1975/76:149 16
Utdrag
PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1976-03-04
Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Lundkvist, Geijer, Norling, Lidbom, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-WaUén,
Peterson
Föredragande:
statsrådet Geijer Proposition med förslag till lag om allmänna
fjärrvärmeanläggningar,
1
Inledning
Värmeanläggningsutredningen
(Ju 1973:06) tillkallades i februari 1973 för att pröva frågan om lagstiftning
om allmänna värmeanläggningar (1974 års riksdagsberättelse s. 7274).
Utredningen har i september 1974 avlämnat betänkandet (SOU 1974: 77)
Värmeförsörjning enligt värmeplan. Betänkandet innehåller bl. a. förslag till
lag om allmänna värmesystem. Utredningens förslag tUl lag om allmänna värme-syslem
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga.
Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av vattenöverdomstolen,
statskontoret, byggnadsstyrelsen, statens förhandlingsnämnd, statens
naturvårdsverk, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, bostadsstyrdsen, statens
planverk, statens va-nämnd, statens lantmäteriverk, statens industriverk,
statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström, statens vattenfallsverk,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, elutredningen
(I 1971: 01), Aktiebolaget Atomenergi, Föreningen ekonomisk rationell uppvärmning.
Hyresgästernas riksförbund. Hyresgästernas sparkasse- och byggnädsföreningars riksförbund
(HSB), Näringslivets byggnadsdelegation. Svenska elverksföreningen, Svenska
gasföreningen. Svenska kommunförbundet. Svenska kraftverksföreningen. Svenska
petroleum institutet, Svenska riksbyggen. Svenska värmeverksföreningen,
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Sveriges
fastighetsägareförbund, Sveriges villaägareförbund
'
Utredningsman överdirektören Helmer Wallner.
Prop. 1975/76:149 17
och
Ängpanneföreningen. Ett gemensamt yttrande har avgetts av Rörfirmornas
riksförbund. Rörledningsfirmornas arbetsgivareförbund. Svenska konsulterande
ingenjörers förening. Svenska konsulterande VVS-ingenjörers förening. Svenska rörgrossistföreningen,
WS-fa-brikantemas råd, VVS-information och VVS-tekniska föreningen (i fortsättningen
används benämningen VVS-branschen för detta remissyttrande).
Länsstyrelserna
har bifogat yttranden från Stockholms, Södertälje, Helsingborgs, Landskrona,
Lunds, Malmö, Göteborgs, Öckerö, Uddevalla och Lysekils kommuner, Nordvästra
Skånes kommunalförbund. Sydvästra Skånes kommunalförbund, Uppsala industriverk
och Göteborgs fastighetsägareförening.
2
Nuvarande ordning 2.1 Fjärrvärme
Fjärrvärme
innebär att centralt uppvärmt vatten distribueras i ett ledningsnät till
enskilda fastigheter, där värmeenergin utnyttjas för uppvärmning vari
inbegrips framstäUning av förbrukningsvarmvatten. Den anläggning där
fjärrvärmen produceras kallas fjärrvärmeverk. Vanligast är f. n.
hetvattencentraler som oftast kallas värmeverk. Dessa producerar enbart
hetvatten för fjärrvärmeändamål. I kraftvärmeverk produceras både fjärrvärme
och elenergi. Enligt Svenska värmeverksföreningen finns det f. n.
kraftvärmeverk i tolv av de 50 tätorter som har fjärrvärme i större eller
mindre omfattning (se den av föreningen i oktober 1975 publicerade utredningen
Kraftvärme 1975).
Hetvattencentraler
och kraftvärmeverk eldas hittiUs i huvudsak med olja, men de skulle i princip
kunna utföras även för eldning med fasta bränslen, dvs. kol eller ved. I några
fall är oljeeldade anläggningar av beredskapsskäl utförda så att de lätt kan
omställas till eldning med hi-hemska bränslen. Även sopor och annat avfall kan
användas som bränsle och så sker också i några tätorter, dock främst som ett
led i kvittblivningen av sopor.
I
en hetvattencentral kan man komplettera den bränsleddade pannan med en elpanna.
SärskUt om elpannan utnyttjas under lågbdastningstid på elnätet kan billig
elenergi utnyttjas för hetvattenproduktionen och dessutom kommer elenergin då i
huvudsak från vattenkraft- och kärnkraftanläggningar.
I
princip kan en hetvattencentral eller ett kraftvärmeverk också utföras som en kämenergianläggning.
Kämenergibaserade kraftvärmeverk diskuteras bl. a. för Stockholms- och
Malmöregionerna. När det gäller kärnenergibaserad ren hetvattenproduktion pågår
ett utvecklingsarbete
2
Riksdagen 1975176.1 saml. Nr 149
Prop.
1975/76:149 18
bl.
a. för att utröna om säkerhetskraven kan förändras så att en anläggning
lättare kan närförläggas.
Ett
kraftvärmeverk kan tekniskt sett byggas upp med olika typer av maskiner. HittUls
har kraftvärmeverk baserade på den s. k. mottrycks-principen varit dominerande.
Dessa mottrycksverk måste av ekonomiska skal ha en viss storlek. Den tekniska
utvecklingen har emellertid visat på möjligheter att tillverka även andra typer
av kraftvärmeverk baserade på exempelvis dieselmotor eller gasturbin och dessa
anläggningar behöver inte vara så stora som mottrycksverken.
I
hetvattencentraler och i kraftvärmeverk utnyttjas bränslet till ca 85 %. I en
enskild värmepanna utnyttjas bränslet till mellan 50 och 70 %. SkiUnaden i bränsleulnyttjning
är också stor mellan ett kraftvärmeverk och en anläggning för enbart
produktion av elenergi, värmekraftverk, som också benämns ångkraftverk eller
vanligast kondens-kraftverk. I ett fossUddat kondenskraftverk utvinns omkring
40 % elenergi medan kondensförlusterna är omkring 50 %. I ett kraftvärmeverk utvinns
av den tillförda energin omkring 35 % som elenergi och omkring 55 % som
fjärrvärme.
Svenska
värmeverksföreningen har i en broschyr publicerat följande statistiska
uppgifter rörande landets fjärrvärmeverk. Uppgifterna avser driftåret 1974/75
respektive 1975-06-30.
Levererad
värmeenergi 16 940 GWh
Ansluten
värmeeffekt 9 690 MW
Producerad
elenergi (kraftvärme) 3 420 GWh
Installerad
effekt (kraftvärme) 1 604 MW
Bränsleförbrukning
i verk
Eldningsolja 2 116 500 toe
varav
lågsvavlig 1 038 150 toe
Avfall (sopor) motsv. ' 47 340 toe
Elpanneenergi
motsv. 4 300 toe
Sammanlagd
ledningslängd 2 020 km
Kapitalinvesteringar 450 Mkr
GWh
betyger gigawattimme. Prefixet giga anger miljard. MW betyder megawatt.
Prefixet mega anger miljon. Förkortningen toe betyder lon ekvivalent olja.
Enligt en uppskattning som
har gjorts av Svenska värmeverksför-: eningen är f. n. ca 700 ÖOO lägenheter i
flerfamiljshus (av totalt två miljoner) och ca 30 000 småhus (av totalt en och
en halv miljon) anslutna till fjärrvärme. Dessutom uppvärms kontor, skolor,
affärer och industrilokaler med fjärrvärme motsvarande ytterligare ca 350 000
lägenheter.
Distributionen
av fjärrvärme är inte lagreglerad. Tvångsrätt att dra fram och begagna
erforderliga ledningar kan erhållas med stöd av led-
Prop.
1975/76:149 19
ningsrättslagen
(1973: 1144), expropriationslagen (1972: 719) eller byggnadslagen (1947: 385).
Erforderlig mark för produktionsanläggningar för fjärrvärme kan förvärvas med
stöd av expropriationslagen eller byggnadslagen.
Utredningen
(I 1975: 03) om kommunal energiplanering skall enligt direktiven överväga om
vid sidan av energiplaneringen krav på koncession bör införas för anläggande
och drift av fjärrvärmenät. Ett kärnkraftverk prövas f. n. enUgt
atomenergilagen (1956: 306) och enUgt miljöskyddslagen (1969: 387).
Koncessionsplikt enligt mUjöskyddslagen föreligger enligt 2 §
miljöskyddskungörelsen (1969: 388) förutom för kärnkraftverk för
ångkraftanläggning eller annan anläggning för eldning med fossUt bränsle med
tillförd effekt överstigande 50 MW samt för kol- eller spaltgasverk. För
gasturbinkraftanläggning gäller endast anmälningsplikt enUgt 8 §
miljöskyddskungörelsen.
Regeringen
skall enligt 136 a § byggnadslagen pröva tUlkomsten och lokaliseringen av
industriell eller liknande verksamhet, som är av väsentlig betydelse för bl.
a. hushållningen med energi eller med landets samlade mark- och
vattentillgångar. Bland de nyanläggningar som aUtid skall prövas av regeringen
nämns i 136 a § särskUt kärnkraftanläggning samt ångkraftanläggning och annan
anläggning för eldning med fossilt bränsle med tillförd effekt överstigande 500
MW.
2.2
Elvärme
Beträffande
elvärme skiljer man på direktverkande elvärme och ackumulerande elvärme. Vid direktverkande
elvärme omvandlas elenergin direkt till värme i radiatorer i varje rum i
byggnaden eller också används elenergin för att värma upp vatten i ett
konventionellt radiatorsystem för vattenburen värme. Uppvärmningen kan ske
antingen lokalt i varje fastighet eUer centralt vid exempelvis ett
fjärrvärmeverk. Sker uppvärmningen centralt blir det en form av fjärrvärme. Den
ackumulerande dvärmen, som oftast utförs med vattenburet värmesystem, innebär
att man exempelvis använder det överskott på elenergi som finns på natten när
den normala dbdastningen sjunker. Ett distributionsnät för hushåUsd kan inte
utan vidare användas för elvärme i stor skala. För detta krävs ledningar med
större kapacitet och ett tätare nät av transfor-matorstationer.
Eldistributionen
täcker hela landet och regleras i lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar (1902 års lag). Enligt denna lag krävs tiUstånd
(koncession) för framdragande eller begagnande av lednmg för elektrisk
starkström. Sådant tiUstånd meddelas antingen som Unjekoncession eller sorn
områdeskoncession. Innehavare av områdeskoncession är skyldig att
tillhandahålla el åt envar som inom området har behov därav för normalt
förbrukningsändamål.
Prop. 1975/76:149 20
Koncession
meddelas i allmänhet av statens industriverk som också prövar frågor om
distributionsplikt. Frågor om prissättning och övriga leveransvillkor prövas
däremot av en särskUd nämnd, statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström.
Utöver
vad som har angivits i föregående avsnitt kan beträffande lagregleringen av
elproduktionen anges att vattenkraftverk skall prövas enligt vattenlagen
(1918: 523). I fråga om ledningar och mark för produktion gäller detsamma som
för fjärrvärme med det tillägget att tvångsrätt kan erhållas även med stöd av
vattenlagen.
2.3
Gasvärme
Gasverk
har i Sverige funnits i flera städer. Några har lagts ner. De övriga har byggts
om från koksgasverk tiU moderna s. k. spaltgasverk, som drivs med lättbensin
eller gasol. Stadsgas förekommer nu i tolv kommuner av vUka tio har egen
produktion. År 1973 användes av producerad gasmängd 37 % för industri, 26 %
för hushåll och 37 % för uppvärmning av hus. Då fanns 15 000 abonnenter med
installerad gasvärme. Gasledningarna till fastigheterna har normalt sådan
kapacitet att de kan utnyttjas för både hu:>håUsändamål och uppvärmning.
Naturgas fmns f. n. inte tillgänglig i Sverige.
Gasdistributionen
är inte lagreglerad. I fråga om ledningar och mark för produktion gäller
detsamma som för fjärrvärme. För kol- och spaltgasverk gäUer koncessionsplikt
enligt mUjöskyddslagen.
3
Utredningen 3.1 Allmänt
Utredningen
förutsätter att de övergripande energipolitiska frågor som inverkar på
inrättande av kollektiva värmesystem blir avgjorda i annat sammanhang än genom
den värmeplanering som regleras i utredningens lagförslag. Den aUtmer iikande
komplexiteten inom energiområdet förutsätter enligt utredningen att frågor om
energi i olika former bedöms i ett sammanhang och i samverkan mellan statliga
myndigheter, kommuner och skilda organisationer för producenter, distributörer
och konsumenter. För detta krävs enligt utredningen en översiktlig energiplanering.
Beträffande den del av denna energiplanermg som avser lokal verksamhet anser
utredningen att det behövs en lagstiftning om lokal energiplanering
(energiförsörjning). Om en sådan lagstiftning kommer till stånd bör en däri
reglerad energiplanering kunna bilda underlaget för den värmeplanering som
utredningen föreslår.
Utredningen
har begränsat sitt förslag tiU den lokala distributionen av energi för
uppvärmning. En värmeplan enligt utredningens förslag
Prop. 1975/76:149 21
innefattar
därför enbart energidistribution för uppvärmning. Den föreslagna värmeplanen
syftar tiU en optunal fördelning mellan de skUda uppvärmningsformerna (elvärme,
fjärrvärme och gasvärme). Genom värmeplaner främjas kollektiva
uppvärmningssystem och därmed skapas fömtsättningar både för en bättre luftvård
och för en effektivare bygg-nadsuppvämming.
Utredtungen föreslår att
lagstiftningen om lokal distribution av energi för uppvärmnmg (värmeplaner)
träder i kraft oberoende av en lag om lokal energiplanering. Detta kan dock
inte få leda till att en värmeplan upprättas utan att den inordnas i ett energipolitiskt
sammanhang. En värmeplan måste enligt utredningen aUtid grunda sig på åtmuistone
en begränsad mera översiktlig energiplanering. Innehållet i en sådan energiplanering
kan variera men ett visst minimiinnehåll måste den enligt utredningen dock ha.
Detta bestäms av en lagregel om leveransskyldighet (se vidare avsnitt 3.4).
Planeringen måste därför alltid innehåUa en redovisning av hur energin för
planerade kollektiva värmesystem enUgt värmeplanen skall anskaffas i sådan
omfattning att leveransskyldigheten kan fullgöras.
Om
energiplanering sedermera lagregleras kan enligt utredningen i lag komma att
föreskrivas en skyldighet för kommun att upprätta energiplan eller värmeplan
eller bådadera. Frågan därom är emeUertid av övergripande natur och bör inte
avgöras förrän efter en utredning om den lokala energiförsörjningen i
allmänhet. Utredningsförslaget innebär därför inte att kommunema åläggs att
upprätta värmeplaner. En lag om värmeförsörjnmg genom inrättande och drift av
ett eUer flera kollektiva värmesystem blir enligt utredningens uppfattrung
begränsad till kollektiva värmesystem enligt värmeplan. För sådant system
inför utredningen begreppet aUmänt värmesystem. Så länge kommunen inte är
skyldig att upprätta värmeplan kan kommunen välja mellan att låta den av utredningen
föreslagna lagen om allmänna värmesystem bli tUlämplig på kollektiva
värmesystem inom kommunen eller att låta ett eller fler av dem falla utanför tUlämpningen.
Utredningen
framhåller att fjärrvärme avser leverans av hett vatten för uppvärmning.
Elenergi och gas kan användas både för uppvärmning och för andra ändamål. Äv de
kollektiva uppvärmningsformerna kan elvärme utnyttjas både i tätort och
glesbygd. Fjärrvärmen och gasvärmen kan på gnmd av distributionssystemens
kapitalkostnader förekomma bara i tätort. Möjlighetema att effektivisera
uppvärmningen av byggnader genom att utnyttja kollektivt uppvärmningssystem är
därför störst i tätorter. De mUjömässiga skälen för att övergå till kollektiv
uppvärmning gör sig också starkast gällande i tätorterna. Utrednuigen anser därför
att en lag om värmeförsörjning med ett regelsystem om värmeplanering bör
begränsas tUl att gälla bara för tätorter. Lagen om värme-
Prop. 1975/76:149 22
försörjning
bör enligt utredningen bli tillämplig på alla de kollektiva uppvärmningsformerna,
alltså fjärrvärme, elvärme och gasvärme, där distributionen av energi sker i
affärsdrivande verksamhet.
3.2
Upprättande av värmeplan
Allmänna
värmesystem inrättas enligt utredningens förslag genom värmeplan. Värmeplan
upprättas genom kommunens försorg. Samordning med kommunens övriga
verksamhetsplanering och ekonomiska planering och med kommunens fysiska
planering och mUjövårdsarbete kan därvid ske på ett enkelt sätt. Samråd bör ske
på ett tidigt stadium med statens industriverk om de principiella
energipolitiska intressen som inverkar på kommunal energihantering. Förslag tUl
värmeplan skall liksom enligt byggnadslagstiftningen formellt stäUas ut med
möjligheter för fastighetsägare att komma in med erinringar mot förslaget. Värmeplan
antas av kommunfullmäktige och bUr därmed gällande. Efter antagandet är det
enligt utredningen angeläget att information därom lämnas tUl fastighetsägare
och andra energikonsumenter. Vidare skall ett exemplar av värmeplanen
överlämnas till industriverket och länsstyrelsen för kännedom.
Utredningen
har övervägt att föreslå en regel om att värmeplan skall fastställas av statlig
myndighet för att bli gällande men bar avstått därifrån. Enligt utredningen
kan det bli erforderligt med någon form av statlig överprövning i vissa
betydelsefulla frågor, exempelvis rörande produktion av energi och
långtransport av energi utöver vad som följer av dlagstiftningen och
miljöskyddslagen. Dessa frågor är emeUertid sådana att de bör lösas i ett mer översiktiigt
sammanhang. Utredningen anser att en statlig generell öveiprövning av värmeplan
kan undvaras även innan frågan om eventuell statlig styming blir utredd. Det är
enligt utredningen inte sannolikt att en värmeplanering med den begränsade
rättsverkan som avses vara förbunden med planen och med den frivillighet att
upprätta plan som tills vidare föreslås kan medföra någon väsentlig energipolitisk
bindning. Enligt utredningen bör dessutom en central styrning för att bli efifektiv
sättas in i produktionsledet. Slutiigen anser utredningen att den frivilliga (mergi-
och värmeplaneringen enligt utredningens förslag inte bör kringgärdas av
tyngande förfaranderegler som motverkar den stimulans till energiplanering som
i nuvarande läge är angelägen. Frågan om besvärsrätt behandlas i avsnitt 3.5.
Värmeplaneruigen
skall enligt utredningen vara rullande. För samordningen av värmeförsörjningen
inom kommunens område skall värmeplanering, även där den avser flera tätorter,
ske genom upprättande av en enda värmeplan som i den rullande planeringen
ändras för att fylla aktuella behov.
De
av utredningen föreslagna bestämmelserna om allmänna värme*
Prop.
1975/76:149 23
system
kan inte avse bara utbyggda system. Bestämmelserna om värmeplan och plans
genomförande måste enligt utredningen tUlämpas även under uppbyggnadsskedet.
Värmesystem måste vidare kunna utvidgas med tillämpning av lagens
bestämmelser, exempelvis i anslutning till tätorts utbyggnad. Verksamhetsområdet
för ett aUmänt värmesystem innefattar därför inte bara delar inom vUka
värmeförsörjningen redan har ordnats med ett visst kollektivt värmesystem utan
också delar där värmeförsörjningen skall ordnas på samma sätt enligt
värmeplanen.
Värmeplan
skall enUgt utredningen ha till syfte att åstadkomma en optimal fördelning mdlan
skilda värmesystem. Värmeplanens innehåll blir en redovisning områdesvis inom
vilka delar av tätorten skilda allmänna värmesystem skall inrättas. I
värmeplanen skall också anges vem som ansvarar för inrättande och drift av det
allmänna värmesystemet, dvs. är huvudman.
Frågan
om huvudmannaskap för allmänt värmesystem stäUer sig enligt utredningen olika
för å ena sidan elvärme och å andra sidan fjärrvärme och gasvärme. För distribution
av elenergi krävs koncession enligt 1902 års lag. Den som innehar sådan
koncession blir aUtså automatiskt huvudman för allmänt elvärmesystem. Gas
produceras och distribueras alltid av kommun. Enligt utredningen bör därför
kommunen få bestämma vem som skall vara huvudman för allmänt gasvärmesystem.
Kommunen kan alltså uppdra åt annan att svara för gasdistributionen.
Fjärrvärme
distribueras i huvudsak av kommun men annan distributör kan förekomma. Enligt
utredningens mening bör kommun ha ett avgörande inflytande över ledningsnät
som förorsakar stora ingrepp i gatunätet. Utredningen anser därför att kommun
bör få bestämma vem som skall vara huvudman för fjärrvärmeanläggning som
tillkommer efter värmeplanens antagande. I fråga om sådan ny anläggning bör
kommunen kunna förbehålla sig själv huvudmannaskapet eller låta ägare av
exempelvis kraftvärmeverk eller industri eller bjfggnadsföretag ta ansvaret
för verksamheten. Möjligt är också att angränsande kommun med fjärrvärmenät
nära kommungränsen vidtalas att bygga ut detta över gränsen.
Om
det redan finns en fjärrvärmeanläggning som är utbyggd av annan än kommunen
bör enligt utredningen frågan om huvudmannaskapet lösas efter förhandling
mellan kommunen och anläggningens ägare. Kan överenskommelse inte träffas blir
ägaren av anläggningen huvudman. Detta bör enligt utredningen alltid gälla när
ägaren är kommun, kommunalförbund, landstingskommun eUer statlig myndighet. Är
ägaren av anläggningen enskUd fysisk eller juridisk person bör hans samtycke inhämtas.
Vidare bör bedömas om han har förutsättningar att i fortsättningen driva
anläggningen enligt lagens regler.
Utredningen
har övervägt att föreslå regler som skulle ge kommunen
Prop. 1975/76:149 24
rätt
att ta över verksamheten i vissa fall även utan medgivande av anläggningens
ägare. UppenbarUgen skulle i sådant fall kommunen vara skyldig att lösa in
anläggningen mot skälig ersättning. Utredningen har emellertid inte funnit det
vara påkallat med särskilda regler om tvångsinlösen.
3.3
Genomförande av värmeplan
Värmeplanen
bör enligt utredningen ges rättsverkan både gentemot huvudman och
fastighetsägare. För huvudmannens dd medför värmeplan skyldighet att inrätta
sådant allmänt värmesystem som planen anger för hans område. Av ekonomiska och arbetsmässiga
skäl kan detta inte ske omedelbart utan systemet bör normalt inrättas
successivt. Huvudmannen bör aUtså ha skäligt anstånd. Enligt utredningen bör huvudmannen
i en mera långsiktig genomförandeplan informera fastighetsägarna om i vUken
ordning och i vilken takt utbyggandet planeras ske. Genomförandeplaneringen
lagregleras inte utan kan ordnas på sätt som befmnes lämpligt från fall tUl
fall.
Gentemot
fastighetsägare bör enligt utredningen värmeplanen innebära förbud att, såvitt
angår nybyggnad, inrätta anordning för värmeförsörjning utan anslutning till
allmänt värmesystem enUgt värmeplanen eller att förnya anläggning i befintlig
byggnad. Detta förbud kan enligt utredningens menmg dock inte göras
ovillkorligt.
I
fråga om fastighets anslutning till allmänt värmesystem föreslår utredningen
som huvudregel att anslutning sker genom överenskommelse. Förhandlingar måste
alltså alltid föras innan fastighet ansluts. Först när allvarliga
ansträngningar gjorts att träffa överenskommelse men detta inte lyckats, bör
tvångsanslutning kunna ske.
Enligt
lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen) är
ägare av fastighet inom allmän va-anläggnings verksamhetsområde skyldig att
betala avgifter till huvudmannen, om fastigheten behöver anordningar för
vattenförsörjning och avlopp samt behovet inte kan med störte fördel tiUgodoses
på annat sätt än genom anläggningen. Dessa regler är i och för sig lämpliga
också i en lagreglering av aUmänna värmesystem. K.raven på planering är
emellertid större i fråga om värmeförsörjning än beträffande va-frågor. I
stället för valagens regelsystem med skyldighet att betala avgift, fastän
anläggningen inte bmkas, bör därför införas en regel om rättsverkan av plan.
Va-lagens rekvisit om "större fördel" bör appliceras på en sådan
rättsverkanregel av förbudskaraktär. Vidare bör stadgas en direkt
anslutningsskyldighet, varvid va-lagens rekvisit om behov av anläggningen kan
användas för att beskriva den sUuation då anslutning bör ske.
När
det gäUer att pröva om en fastighets värmebehov med större fördel kan tiUgodoses
på annat sätt än genom det värmesystem som vär-
Prop. 1975/76:149 25
meplanen
anger bör man enligt utredningen först och främst utgå från att frågan skall
bedömas efter objektiva grunder. Det är fastighetens belägenhet och
användningssätt som skaU vara avgörande för om den skall anses med större
fördel kunna tillgodose sitt värmebehov på annat sätt. Utom annat bör beaktas
att det i värmeplan angivna värmesystemet inte får innebära en för fastigheten
sämre uppvärmningsform eller föranleda att fastighetsägaren blir underkastad
ett oförmånUgt avgifts- och taxesystem. Inte heller får värmeplanen hindra den
tekniska utvecklingen inom värmeområdet. Ett frångående av värmeplanen får å
andra sidan inte medföra olägenheter från lokal luftvårdssynpunkt.
Fastighet som inte äger
rätt att använda annan uppvärmningsform än värmeplanen anger skall enligt
utredningens förslag anslutas till det allmänna värmesystemet, när fastigheten
behöver anordning för värmeförsörjning. En invändning av fastighetsägaren mot
anslutning att han redan har en tillfredsställande uppvärmningsanläggning kan
enligt utredningen härvid inte tillmätas någon avgörande betydelse, om
huvudmannen är viUig att utge ersättning för den. Ersättning skall enligt
förslaget utges av huvudmannen om det är skäligt med hänsyn till värmeanordningens
art, ålder och skick, den fördel fastighetsägaren får av det allmänna
värmesystemet och övriga omständigheter. För att ersättning skall utgå fordras
att den befintliga anordningen för uppvärmning blir onyttig genom anslutningen tUl
det allmänna värmesystemet.
Vid
bedömningen av anslutnirigsfrågan bör beaktas att anslutnmgs-kostnader och
framtida avgifter blir lägre för den enskilde fastighetsägaren ju större
antalet anslutna fastigheter är. Fastighetens kostnader bör enligt utredningen
därför som regel beräknas med hänsyn även till de förhållanden som kan antas
föreligga när anläggningen är fuUt utbyggd. Kan en sådan kalkyl inte göras bör
bedömningen åtminstone gmndas på den tidsperiod huvudmannens långsiktiga
planering omfattar.
En
annan anslutningssituation uppkommer när fastighetsägare anser sig ha
berättigat krav på att få ansluta sig till ett befintligt värmesystem men
huvudmannen motsätter sig detta. En bestämmelse om en obegränsad
anslutningsrätt skulle medföra att huvudmannen berövades rätten att själv
bestämma i frågor rörande planläggningen och ordningen för Utbyggandet av
värmesystem. En sådan ordning kan enligt utredningen därför inte komma i fråga.
I va-lagen har frågan om anslutningsrätt lösts på samma sätt som frågan om
anslutningsskyldighet. Motsvarande bestämmelse Innefattar enligt utredningen en
lämplig reglering av frågan om rätt tUl anslutning till värmesystem. Liksom i
va-lagen bör tUl bestämmelsen fogas ett tiUägg angående rätt för huvudmannen
till skäligt anstånd med fastighetens anslutning om det behövs för att
samordning med andra arbeten inte skaU väsentligt försvåras. Härigenom
bibehålls huvudmannen vid bestämmanderätten i frågor som rör tidsplanen, arbetsledningen
och arbetenas tekniska anordning i övrigt.
Prop.
1975/76:149 26
Ett' anstånd med anslutning till ledningsnätet kan
innebära ett stort avbräck för fastighetsägare som önskar få. ansluten
exempelvis en nyuppförd byggnad som planerats för kollektiv värme eller en
äldre fastighet med nedsliten eUer otillräcklig värmeanordning. Det är enligt
utredningen för sådana fall skäligt att huvudmarinen medverkar till att behövliga
provisoriska anordningar för värmeförsörjning inrättas i fastigheten i väntan
på att kollektiv värme kan kopplas in. Det bör också åligga huvudmannen att
hålla fastighetsägaren skadeslös för ökade kostnader till följd av anståndet.
3.4 Driftsbestämmelser
Att en fastighet ansluts till ett allmänt värmesystem
innebär enligt förslaget att huvudmannen blir skyldig att leverera energi och
att fastighetsägaren blir skyldig att betala avgifter.
Leveransskyldigheten utgör en central del i
rättsförhållandet meUan huvudman och fastighetsägare. De krav som ställs på
leverantören är enligt utredningen höga redan vid rent privaträttsliga
förhållanden. Vid en offentUgt planerad energiförsörjning för uppvärmning finns
det enligt utredningens mening anledning att beakta kraven på att produktionen
och distributionen av energi planeras noggrant så att leveransskyldigheten
verkligen kan fullgöras så långt det är möjligt. Huvudman för en
fjärrvärmeanläggning bör exempelvis vara skyldig att försäkra sig om
energileverans till sig även i det faU att haveri uppstår i ett kraftvärmeverk
som han utnyttjar för hetvaltenleverans eller i den mån det är rimligt vid
brist på visst energislag som används för hetvattenproduktion. Vid bedömande av
vad somär rimligt torde sådana normer som utarbetas av statens planverk och
överstyrelsen för ekonomisk försvar bli vägledande.
Utredningen föreslår en lagregel om att leveransskyldighet
råder för erforderlig uppvärmning åt envar som är ansluten till allmänt
värmesystem. Regeln bör förses med ett undantag om att leveransskyldigheten
inte gäller när huvudmannen är ur stånd att fullgöra leveransen tUl följd av
hinder utom hans rådighet. Härmed avser utredningen att huvudmannen är skyldig
både att vidta rimliga åtgärder beträffande utformning och skötsel av
distributionssystemet och att vid ingående av avtal om energileverans till sig
ställa motsvarande krav på energiproducent. Huvudmannen bör även vara
berättigad att avbryta energUeverans vid fara för person- eller väsentlig
egendomsskada eller när det är erforderligt för sådana arbeten på
värmesystemet som är nödvändiga för fullgörandet av leveransskyldigheten.
Om distributionssystemet skadas eller energUeveransen till
huvudmannen bortfaller så att denne inte kan fullgöra sin leveransskyldighet
blir huvudmannen skadeståndsskyldig gentemot fastighetsägaren. Skade-
Prop.
1975/76:149 27
ståndsansvar
torde enligt utredningen i allmänhet inte uppkomma vid en ransonering som
drabbar huvudmannen. Har huvudmannen inte inom rimliga gränser försäkrat sig
om.en energileverans fiU sig grundad på produktion med utnyttjande av skUda
slag av råenergi i syfte att möta en bristsituation, torde skadeståndsansvar
enligt utredningens mening dock kunna uppkomma. Frågan huruvida fuUgörelse
eller skadestånd skall kunna utkrävas i sådana fall eller force majeure
föreligga får enligt utredningen bedömas i det enskilda fallet enligt allmänna rättsgmndsat--ser.
Avgifter för fjärrvärme
och gasvärme regleras f. n. endast genom avtal med den enskUde fastighetsägaren
och grundas på en av huvudmannen faststäUd taxa. Utredningen föreslår nu en
lagreglering av huvudmannens debiteringsrätt. Beträffande elvärme är läget ett
annat. Bestämmelser om prisreglering finns i 1902 års lag och utredningen har därför
inte lagt fram några förslag till ändring av dlagstiftningen.
Driften av allmänna
värmesystem är att anse som affärsdrivande verksamhet. För sådan verksamhet i
kommunal regi gäller enligt kommunal praxis den s. k. självkostnadsprincipen i
fråga om avgiftsuttagets storlek totalt sett och den s. k.
likställighetsprincipen för avgiftens för-delning mellan dem som
utnyttjar verksamheten. Utredningen föreslår regler härom för fjärrvärme och
gas som motsvarar vad som gäller en-Jigt va-lagen. Enligt förslaget skaU avgift
utgå enligt taxa. Avgift kan utgå som engångsavgift och som periodiska
avgifter. Engångsavgift får iinte sättas högre än att den svarar mot
fastighetens andel i kostnaden för det allmänna värmesystemets utförande.
Möjlighet finns till delbe-italning av engångsavgift. Utredningen påpekar i det
sammanhanget att till allmänt värmesystem räknas endast distributionssystemet.
Anläggningen för produktion av energi omfattas inte av värmesystemet.
För fjärrvärme tUlämpas
enligt utredningen f. n. i princip två olika Iberäkningsgrunder för taxorna. I
vissa kommuner med fullt utbyggda anläggningar gmndas taxan på
självkostnadsprincipen. Den f. n. vanligaste taxeformen är dock en av Svenska
värmeverksföreningen rekommenderad s. k. alternativtaxa, som syftar till att
värmeverken under uppbyggnadsskedet skaU leverera värme till högst samma
kostnad som i -enskilt system. Under uppbyggnadsskedet synes alternativtaxan ge
lägre avgifter än om självkostnadsprincipen tUlämpas. I ett fullständigt utbyggt
system finns det dock enligt utredningen anledning räkna med att -självkostnadsprincipen
blir fördelaktigare för konsumenterna. I praktiken anpassas avgiftsuttagen
till självkostnadsprincipen aUt eftersom systemen byggs ut. Utredningens
förslag ansluter till nuvarande ordning.
Avgiftsuttaget har,
framhåller utredningen, ett påtagligt intresse inte iiara för fastighetsägare
utan även för hyresgäster, eftersom hyresvärdeii äger få gottgörelse av
hyresgästerna för fastighetens.värmekostnad. I fråga om fjärrvärmeavgifter
förekommer samråd med hyresmarknadens
Prop. 1975/76:149 28
parter
sedan flera år. Den nyss nämnda alternativtaxan har tillkommit efter
överläggningar mellan Svenska värmeverksföreningen samt Hyresgästernas riksförbimd
och Sveriges fastighetsägareförbund. Överlägg-nmgarna resulterade i en
överenskommelse som innebär att de är skyldiga att verka för att priserna på
värmeleverans inte överstiger altema-tivtaxan. Utredningen föreslår mte någon
uttrycklig bestämmelse om samråd. Enligt utredningens mening är dock ett
samrådsförfarande vär defullt och önskvärt. Olika vägar är tänkbara.
Överenskommelse kan träffas mellan riksorganisationer för kontrahenterna om
riktlinjer för taxa och om att respektive huvudmän ansluter taxorna tUl dessa
riktlinjer. En annan möjUghet är att hu'tTtdmannen på det lokala planet samråder
med organisationer av fastighetsägare och av hyresgäster innan han bestämmer
taxan.
Utredningen
föreslår att huvudman för allmänt värmesystem avseende fjärrvärme eUer gas
skall meddela allmänna föreskrifter för utnyttjande av värmesystemet. Fastighetsägarnas
möjlighet att utnyttja värmesystemet får inte oskäligt begränsas eller
försvåras genom sådana föreskrifter. Föreskrifterna får inte avse beskaffenhet
och utförande av fastighetsägarens värmeinstallation. Huvudmannen föreslås dock
få rätt att föreskriva att fastighets värmeväxlare skall ingå i det allmänna
värmesystemet. Vidare föreslås rent allmänt gälla att fastighetsägare inte får
utan huvudmannens medgivande instaUera eller förändra värmeväxlare som står i
direkt förbindelse med det allmänna värmesystemet. I fråga om elvärme skall
gälla vad som föreskrivs med stöd av dlagstiftningen.
3.5
Frövningsordning
Enligt
utredningens förslag är det kommunen som bestämmer innehåUet i värmeplan och omfattni).igen
av olika värmesystems verksamhetsområden. Vänneplanens bestämmelser är dock
inte ovillkorliga. De viUkor som gäUer för planens rättsverkan mot
fastighetsägare föreslås kunna prövas i särskUd ordning. Utredningen föreslår
därför inte någon bestämmelse om rätt för enskild att hos överordnad myndighet
påkalla prövning av själva planen (jfr avsnitt 3.2). Genom kommunalbesvär kan emellertid
den som är medlem av kommunen få beslut angående värmeplan prövat i
administrativ väg. För kommunalbesvär gäller inskränkningar i olika hänseenden
enligt 76 § 1 mom. kommunallagen (1953: 753, omtryckt 1969: 765).
Tvist
mellan huvudman och fastighetsägare kan tänkas uppkomma i flera olika
situationer. Som exempel nämner utredningen sådana grundläggande frågor som
fastighets anslutaing tiU aUmänt värmesystem, innebörden av det ingångna
avtalet eUer de vUlkor som huvudmaimen uppstäUer för värmesystemets brakande
samt omfattningen av fastig-
Prop. 1975/76:149 29
hetsägarens
avgiftsskyldighet. Enligt utredningen bör tvister i sådana och andra frågor som
avser förhållandet mellan parterna prövas i judiciell ordning.
F.
n. prövas frågor som rör rättsförhållandet mellan fastighetsägare och huvudman
av allmän domstol på grundval av det avtalsrättsliga förhållandet. Vad gäller
kommunal huvudman finns vid sidan härav möjlighet för kommunmedlem att få taxa
och generella föreskrifter som antagits av kommunfullmäktige prövade genom
kommunalbesvär. I fråga om el finns i 1902 års lag särskilda bestämmelser om
prisreglering.
Utredningen
bar övervägt tre olika altemativ för anordnande av den judicieUa prövningen,
nämligen prövnmg av fastighetsdomstol, prövning fördelad mellan
fastighetsdomstol och en särskild nämnd samt prövning enbart av denna nämnd.
Utredningen har funnit att övervägande skäl talar för sistnämnda altemativ och
föreslår att man inrättar en särskUd nämnd benämnd statens nämnd för lednmgsbunden
energi.
I
fråga om skäl för den föreslagna ordningen hänvisar utredningen till vad som
anfördes vid inrättande av statens va-nämnd år 1970. Bl. a. ansågs att
prövningen av va-frågor kunde vara av invecklad såväl teknisk som juridisk
natur och därför nödvändiggjorde en central instans med stor kompetens på
va-området. Samtidigt erhöll man enligt uttalanden i motiven ett förenklat
prövningssystem som var snabbt, smidigt och billigt.
I en
särskild lag föreslår utredningen förfarandebestämmelser för statens nämnd för
ledningsbunden energi som i stort sett har samma innehåll som gäller för
va-nämnden. Även kompetenskravet för ledamöterna bör utformas på motsvarande
sätt som för va-nämndens ledamöter. Överprövningen av mål från nämnden skall
koncentreras tUl Svea hovrätt. I motsats till vad som gäller för va-målen bör
enligt utredrungens mening målen dock inte prövas av hovrätten i dess
sammansättning som vattenöverdomstol utan av avdelning inom hovrätten som
handlägger fastighetsmål.
För
att undvika en kompetenskonflikt föreslår utredningen att den nya nämnden från
statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström övertar uppgiften att utöva
prisreglering enUgt 1902 års lag. Någon ändring av de materiella bestämmelserna
om prisreglering föreslås inte.
4
Remissyttrandena 4.1 AUmänt
Utredningens
förslag har i huvudsak fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen.
Från kommunalt håU understryks att det är angeläget att den föreslagna
lagstiftningen träder i kraft så snart som möjligt. Remissinstanserna
understryker aUmänt behovet av energiplanering som
Prop.
1975/76:149 30
grund för de av utredningen föreslagna värmeplanerna. Fyra
remissinstanser avstyrker förslaget och några ytterligare remissinstanser
anser att lagstiftningsfrågan bör anstå.
De positiva remissinstanserna anför olika synpunkter
främst om den föreslagna värmeplaneringens fiivilliga karaktär. Svenska
kommunförbundet anser i likhet med utredningen att värmeplaner skall behöva
upprättas endast i den;utsträckning kommunerna själva bedömer det erforderligt.
Värmeplanen är ett helt nytt rättsligt instrument och det är enligt
kommunförbundet ytterst angeläget att det blir successivt prövat på sådant sätt
att både kommuner, och fastighetsägare får tillfälle att undan för undan vinna
erfarenheter av hur värmeplaherna fungerar i praktiken. Stockholms kommun anser
det vara av betydande värde att det står kommun fritt att- underkasta sig
lagstiftningens bestämmelser eller inte. 1 kommuner med fullt utbyggda
fjärrvärmesystem eller med långt framskridna utbyggnader kan det vara mindre
angeläget att till-lämpa lagen än för kommuner som står i början av utbyggnaden
av olika kommunala värmesystem. Frågan huruvida Stockholms kommun bör
underkasta sig lagens bestämmelser bör tas upp till avgörande när lagens
slutliga utformning och samtliga förärbeten kan överblickas. Svenska
värmeverksföreningen finner att förslaget underlättar kommunernas planering av
en rationell värmeförsörjning och förhindrar att onyttiga investeringar kommer tUl
stånd. Hyresgästernas riksförbund vitsordar behovet av den föreslagna
lagstiftningen och tror att den kommer att få stor betydelse, även orn
värmeplanering inte kan tvingas fram i kommunerna. HSB hälsar förslaget med
tillfredsställelse.
Statens
industriverk anser att en rationell utbyggnad av landets fjärrvärmeförsörjning
är önskvärd och att en sådan utbyggnad gagnas av utredningens förslag. Ett
lagförslag om kommunal energiplanering måste dock snarast utarbetas. Dessa
planer bör för att bli gällande godkännas av industriverket. Enligt
Aktiebolaget Atomenergi finns det anledning att tro att huvuddelen av de med
förslaget åsyftade fördelarna kan erhållas genom frivUliga åtgärder. Statskontoret
ställer sig positivt tUl ätt kommunerna ges möjlighet att upprätta värmeplaner
med rättsverkan gentemot berörda parter och har inga invändningar mot att
upprättandet av värmeplan görs frivilligt. Statens naturvårdsverk ifrågasätter
däremot med hänsyn till värmeplanernas stora betydelse från energibesparings-
och miljösynpunkt om inte regeringen undantagsvis bör kunna ålägga en kommun
att utarbeta en värmeplan. Länsstyrelsen i Stockholms län finner det angeläget
att ett regelsystem upprättas för kollektiva uppvärmningsformer. Förslaget
stämmer i huvudsak med den praxis som utbildats inom området och är enligt
länsstyrelsens mening väl ägnat att fungera som styrmedel för ett mera rationellt
uppvärmnmgs-förfarande. Statens va-hämnd anser det angeläget att bestämmelsema
för va-frågor och värmeanläggnirigsfrågor bringas i. så nära över-
Prop.
1975/76:149 : 31
ensstämmelse med varandra som möjligt bl. a. därför ätt
frågorna på det
lokala planet kommer att handläggas av samma personer. Länsstyrelsen
i Malmöhus län anser det motiverat att förslaget genomförs'. Värmepla
nering i denna begränsade omfattning bör enligt länsstyrelsens mening
kunna genomföras oberoende av en ev. framtida energipolitisk plane
ring. Även SABO anger utlrycklijgen att förslaget kan genomföras obe
roende av lagstiftning om lokal energiplanering. Länsstyrelsen i Göte
borgs och Bohus län efterlyser ett klarläggande av i vad mån kommun
med stöd av hälsovårdsstadgan (1958: 663) eUer miljöskyddslagstift
ningen kan åläggas att vidta åtgärder för koUektiv uppvärmning inom
tätort. .
Fyra
remissinstanser avstyrker utredningens förslag, nämligen statens
vattenfallsverk. Föreningen ekonomisk rationell uppvärmning. Svenska petroleum
institutet och VVS-branschen. VattenfaUsverket avstyrker förslaget främst på
grund av nuvarande osäkerhet i fråga om förutsättningarna för en övergripande
energiplanering och likaså i fråga om de utvecklingslinjer för ny teknik inom
uppvärmningsområdet, som energibrist och höga energipriser driver fram. Skulle
en lagstiftning ändå genomföras bör den enligt vattenfallsverkets mening i
vart fall inte träda i kraft förrän förutsättningarna och formerna för den
totala energiplaneringen klarnat. Föreningen ekonomisk rationell uppvärmning
anser att det knappast är möjligt att ta ställning till lokal värmeplanering
innan fömtsättningama för lokal energiplanering utretts och att kompletterande
utredningar behövs om konsekvenserna från beredskapssynpunkt av en forcerad
övergång från flexibla individuella uppvärmningssystem till centraliserad
uppvärmning. Svenska petroleum institutet framför motsvarande synpunkter. Även VVS-branschen
anser att frågan om lokal energiplanering skall utredas innan ställning tas
till lokal värmeplanering.
Några
remissinstanser anser ätt lagstiftningsfrågan bör anstå. Enligt
bostadsstyrelsen fordras för en samordnad planering att värmeplanerna fogas in
i ett system med fullständiga regionala energiplaner. Den föreslagna lagen bör
därför irite träda i kraft förrän vissa övergripande policyfrägor beträffande
landets energiförsörjning kommit närmare sin lösning. Svenska
kraftverksföreningen anser att den föreslagna lagstiftningen bör anstå till
dess de energipolitiska riktlinjerna fastlagts. Statens prisregleringsnämnd för
elektrisk ström anser att ikraftträdandet bör göras beroende av att säkra
riktlinjer dragits upp för den framtida energipolitiken på riks- och
lokalplan. Även Svenska elverksföreningen förordar ett uppskov med
ikraftträdandet. En samstämmighet mellan först upprättade sekundära värmeplaner
och senare tUlkomna primära energiplaner kan knappast garanteras. Dessutom
saknas tills vidare slutUga politiska ställningstaganden i flera
energipolitiska frågor av betydelse även för värmeplaneringen i stort.
Prop. 1975/76:149 32
Några
remissinstanser har en inställning som delvis ansluter till de nu redovisade
negativa synpunktema. Vattenöverdomstolen anser det tveksamt om lagförslagen
bör träda i kraft oberoende av tiUkomsten av en lag om lokal energiplanering.
Förslaget reglerar inte på något sätt när en värmeplan skaU upprättas, eftersom
detta skall avgöras genom energiplaneringen. Enligt vattenöverdomstolens
mening bör det övervägas att lösa frågan om när värmeplan skaU upprättas efter
samma principiella uppläggning som i va-lagen, dvs. med skyldighet för kommun
att under vissa angivna fömtsättningar upprätta värmeplan. Statens förhandlingsnämnd
framhåller att utredningen inte redovisar några analyser av förslagets
samhällsekonomiska konsekvenser på kort och lång sikt och inte heller några
beräkningar av de ekonomiska följderna för de slutUga avnämarna. Om förslaget
genomförs kommer i praktiken kommunala värmemonopol att tillskapas. En
obligatorisk anslutning av stora byggnadskomplex skulle medföra risk för
samhällsekonomiskt omotiverade investeringar i kommunala anläggningar. Enligt
nämndens mening måste lagförslagets ekonomiska konsekvenser i oUka avseenden
närmare utredas före ett eventuellt genomförande. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län, som ansluter sig till förslaget, understryker behovet av övergripande
energiplanering inom kommun. Om sådan ej kommer till stånd ens i den förenklade
form som utredningen tänker sig kan förslagets intentioner komma att förfuskas.
EnUgt Svenska gasföreningen kan den föreslagna värmeplaneringen knappast
bedrivas med någon större säkerhet förrän pålitliga energipolitiska
målsättningar fastlagts.
Några
remissinstanser anser att den föreslagna lagstiftningen inte bör omfatta
elvärme eller gasvärme. Svenska kraftverksföreningen hemställer att dvärmen
utesluts, eftersom lagstiftningen uppenbarligen främst syftar till att skapa
förutsättningar för anläggande av fjärrvärmesystem genom bestämmelser om
anslutningstvång och anslutningsrätt. Förslaget präglas också härav, vilket
gjort det svårt att få de olika bestämmelsema tillämpliga på el. I fråga om el
är det inte möjligt att skUja på den del av leveransen och kostnaden som avser
elvärme och den del som avser annat. Genom förslaget skulle olii:a delar av en
tekniskt och täriffmässigt integrerad elleverans regleras i olika lagstiftning
alltefter användningen vilket enligt kraftverksföreningen måste vara olämpligt.
I 1902 års lag finns redan bestämmelser om leveransskyldighet för huvudmannen
och om skyldighet att underkasta sig prisreglering. Enligt kraftverksföreningens
menmg bör en konsument, om fjärrvärme inte kommer i fråga, ha möjlighet att
välja mellan de återstående alternativen elvärme eller separatuppvärmning med
olja eller ved. Prisregleringsnämnden för elektrisk ström anser det tveksamt om
det finns något behov att lagstifta om allmänna värmesystem som bygger på el.
Om man utesluter dvärmen förenklas den föreslagna lagen och undviks samröret
med 1902 års
Prop. 1975/76:149 33
lag.
Svenska elverksföreningen avstyrker utan ställningstagande i övrigt
förslaget tUl lagstiftning i vad det avser el. Föreningen ifrågasätter behovet
av den föreslagna lagstiftningen. I vart fall finns det inget sådant behov vad
gäller el och knappast heller såvitt föreningen kan bedöma vad gäller gas.
Eldistributören har leveransplikt redan enligt 1902 års lag och det finns inget
önskemål från eldistributöremas sida att ålägga konsumenterna skyldighet att
anordna och ansluta elvärme. Sådana tvångsåtgärder förefaUer tvärtom synnerligen
betänkliga från konsumentsynpunkt, inte minst mot bakgrund av rådande
osäkerhet beträffande prisutvecklingen för såväl olja som elkraft. Även om
förbud mot individuell oljeeldning av miljöskäl kan komma att utfärdas för
vissa områden, är enligt elverksföreningens mening den föreslagna lagstiftningen
obehövlig vad gäller el. Svenska gasföreningen anser det inte nödvändigt att i
en lagstiftning om värmeplaner ta med gasddade värmesystem och, såvitt kan
bedömas, inte heller dvärmesystem. Gasföreningen föreslår alltså att
lagstiftningen endast skall avse fjärrvärme. När naturgasen blir tillgänglig i
Sverige kan det däremot bli nödvändigt med en lagstiftning även på gasområdet.
Man kan då beakta erfarenheterna från lagstiftningen beträffande fjärrvärme.
4.2
Upprättande av värmeplan
Remissinstanserna
uppehåller sig främst vid formerna för upprättande av värmeplan. Svenska
kommunförbundet ansluter sig uttryckligen till utredningens förslag att någon
överprövning inte skall ske av kommunens beslut att anta värmeplan.
Kommunförbundet anser att det inte finns något behov av ett statUgt
prövningsförfarande och tillstyrker utredningens förslag att de fastställda värmeplanema
endast för kännedom skall tillställas industriverket och vederbörande länsstyrelse.
övriga remissinstanser som
särskUt yttrar sig i denna fråga har däremot en inställning som avviker från
utredningens. Statens vattenfallsverk anser att det finns risk för att de
övergripande energipolitiska aspekterna inte blir tUlgodosedda genom att
statlig myndighet inte skall fastställa värmeplan. Bestämmelser om
planeringssamarbete meUan stat, kommun och övriga intressenter inom
energiområdet bör tas in i lagen. Statens prisregleringsnämnd för elektrisk
ström anser att en föreskrift om fastställelse exempelvis av länsstyrelse skuUe
utgöra viss garanti mot genomförande av orationella värmeplaner. Enligt Svenska
elverksföreningen hade det varit motiverat med någon möjlighet till
överprövning i lämplig form. Statens planverk anser att det samband med
utformningen av en ny plan- och byggnadslagstiftning bör övervägas att göra
värmeplaneringen till ett obligatoriskt inslag i den fysiska planeringen. VVS-branschen
framhåller att samordningen med byggnadslagstiftningen och den fysiska planeringen
är ofullständigt preciserad i förslaget
3
Riksdagen 1975176.1 saml. Nr 149
Prop. 1975/76:149 34
jämfört
med vad som gäller enligt va-lagen. Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår en
skyldighet för kommunen att samråda med länsstyrelsen innan värmeplan antas.
Länsstyrelsen i Uppsala län framför motsvarande förslag och tillägger ätt
utarbetandet av värmeplan bör saihordnas med den kommunala bostadsplaneringen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att den föreslagna
samrådsskyldigheten med industriverket är tillräcklig för att tUlgodose
statliga övergripande intressen.
Länsstyrelsen
finner det dock angeläget med en föreskrift om att kommunen skall samråda med
myndigheter, sammanslutningar och enskilda personer som kan ha ett väsentligt
intresse i frågan. Enligt Hyresgästernas riksförbund måste hyresgästemas
möjlighet tiU inflytande över värmeplaneringen garanteras genom en lagstadgad
skyldighet för kommun att i god tid bereda hyresgästorganisation ansluten tUl
riksorganisation möjlighet att yttra sig över planförslag. Näringslivets
byggnadsdelegation föreslår en hänvisning tUl byggnadslagen så att värmeplanen
kan uppfattas som en del av gängse fysisk planering. En sådan hänvisning
skulle innebära att byggnadslagens särskilt reglerade besvärsordning blir tillämpUg.
Vidare skulle man slippa den dubbdprövnmg, som det innebär med ett beslut om
värmeplanens inrättande inklusive teknisk beskrivning av anläggningen och ett
annat beslut enligt byggnadslagen, som bekräftar fömtsättningana :för
anläggningens tillkomst från plansynpunkt. En altemativ lösning är enligt
byggnadsdelegationen att komplettera byggnadslagen med bestämmelser om
antagande av värmeplan.
I
fråga om värmeplans innehåU framförs några olika synpunker. Svenska
elverksföreningen framhåller att förslaget, bortsett från uppgifterna om
gränsdragning och huvudmannaskap, inte innehåUer några anvisningar angående
värmeplanens innehåll eller kvalitativa egenskaper (kostnadsunderlag, anslutnihgsvUlkor,
tekniska data m. m.). En värmeplan kan med andra ord komma att få högst
varierande sakinnehåll och omfattning, vilket enligt föreningen knappast är.
tillfredsställande. VVS-branschen finner ambitionsnivån låg i fråga om
innehållet i värmeplan. Inga krav ställs på redovisning av det underlag som
ligger till grund för allmänna värmesystems fördelning och utsträckning i en värmeplan.
Förslaget gör det vidare möjligt för kommunen att utesluta vissa fastigheter
inom ett område genom att kommunen själv definierar verksamhetsområdet.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker vikten av att
kartunderlaget får en sil.god utformning som möjligt från teknisk men framför
allt från fastighetsrättslig synpunkt.
Enligt
Uppsala industriverk ligger ett inom kommunen nyligen framlagt förslag till värmeförsörjningsplan
med indelning i fjärrvärme- och elvärmeområden helt i linje med utredningens
förslag. Värmeförsörjningsplanen kan lätt omformas till värmeplan. Stockholms
kommun upplyser att stora delar av kommunens tätbebyggda områden har varit
föremål för planläggning från värmesynpunkt, vilket resulterat i en relativt
omfattande fjärrvärmeutbyggnad.
Prop. 1975/76:149 35
Frågan
om huvudmannaskap för allmänt värmesystem berörs endast av Uddevalla kommun,
som framhåller att statens vattenfallsverk har en del av eldistributionen inom
kommunen och att det är förenat med svårigheter att genomföra en rationell
värmeplanering, om inte eldistributionen inom kommunen helt handhas av
kommunens energiverk.
Utredningen
har funnit att det inte är påkallat med regler om tvångsinlösen av värmesystem
som byggts ut av annan än kommunen. Denna fråga berörs endast av Hyresgästernas
riksförbund, som förordar att värmeplan skall kunna ge inlösenrätt i de faU där
överenskommelse inte kan nås. Anledningen tUl att man inte kan nå en
överenskommelse torde enUgt förbundet vara att ägaren inte är vUlig att
underkasta sig de skyldigheter som ett inkorporerande i värmeplanen skulle
medföra och konsumentema skuUe alltså i dessa fall få ett sämre skydd än andra.
Man bör enligt förbundets mening inte acceptera sådana avsteg från de principer
som ligger bakom förslaget.
I
fråga om verksamhetsområde anser statens naturvårdsverk att värmeplan alltid
bör omfatta de delar av kommunen där riktvärden för önskvärd miljökvalitet
överskrids eller kan komma att överskridas genom utsläpp från
byggnadsuppvärmningen.
En speciell fråga som
inte berörts av utredningen tas upp av vattenöverdomstolen. Konflikter kan
uppkomma mellan olika energidistributörer exempelvis genom att kommunen antar
en värmeplan som föreskriver fjärrvärme inom ett område där en elleverantör
redan har områdeskoncession. Enligt vattenöverdomstolens mening är det rimligt
att eldistributören kan få ersättning, om det ledningssystem som han har byggt
ut inom området förlorar i värde genom värmeplanen. Stockholms kommun tar upp
en liknande fråga. En ändring av värmeplan kan undantagsvis innebära att ett
område inte längre omfattas av planen och att kommunens skyldighet att ordna
värmeförsörjningen aUtså bortfaller. En sådan ändring kan vara tUl nackdel för
fastighetsägarnas planering och projektering och fråga uppkorrmier då om
fastighetsägarna kan resa krav på kompensation gentemot kommunen. Enligt
kommunen är det inte helt uteslutet att så kan ske på allmänna
skadeståndsrättsliga grunder.
4.3
Genomförande av värmeplan
Remissinstansema
uppehåUer sig främst vid den föreslagna anslutningsskyldigheten. Ett stort
antal av remissinstanserna framhåller att bestämmelserna härom är oklara från
lagteknisk synpunkt. Även i övrigt framförs åtskilliga synpunkter. Göteborgs
fastighetsägareförening anser att det inte finns några bärande motiv för att'införa
tvångsanslutning. Den föreslagna viUkorliga tvångsanslutningen innebär i stort
sett en reglering som bygger på hur det tidigare gått till i praktiken. Tvångsmo-
Prop.
1975/76:149 36
mentet
kommer dock att av fastighetsägaren uppfatfas som besvärande och kommer att
försvåra förhandlingarna. Svenska petroleum institutet kan inte acceptera
tvångsanslutning av exempelvis en vUla, ett kedje- eller radhus med
individuell oljeuppvärmning, oavsett om husets ägare finner anslutningen föreiUig
med suia intressen eller inte. Institutet anser inte att effektivitetsintresset
kan accepteras som ett tUlräckligt motiv för tvångsanslutning. Härtill kommer
att reglema om ersättning för en uidi-viduell värmeanläggning vid ansluming
fått en för fastighetsägaren oförmånlig utformning. Även Föreningen ekonomisk
rationell uppvärmning anser att förslaget bör överarbetas vad avser
anslutningstvång och ersättningsprinciper. Svenska värmeverksföreningen
förmodar att det förtroendefulla förhållandet mellan de kommunala fjärrvärmeverken
och fastighetsägarnahyresgästema kommer att bestå även i framtiden. När föreningen
nu är beredd att tUlstyrka förslaget att värmeplaner skall ges rättsverkan,
vilket kan innebära att fastighetsägare skall anslutas även mot sin vilja, sker
tillstyrkandet med uttryckUgt förbehåU för att lagen blir dispositiv. Till de
skäl som har lett tiU att föreningen har accepterat tanken på juridiskt
bindande värmeplaner hör att ett fjärrvärmenäts totalekonomi starkt påverkas
av anslutningsgraden inom distributionsområdet. Stockholms kommun framhåller
att samarbetet mellan kommu-nen och fastighetsägarna Uksom hittUls i första
hand bör baseras på fri-vUUga överenskommelser.
Enligt
utredningen skall anslutiiing ske om inte fastighetens behov avärmeförsörjning med större fördel kan tiUgodoses på annat sätt. Några
remissinstanser kommenterar särskilt vad som här skall avses med fördel.
Svenska värmeverksföreningen anser att anslutning skall ske om inte i enskilda faU
avgjorda samhäUsekonomiska fördelar kan konstateras med en annan ordning.
Enbart privatekonomiska fördelar för fastighetsägaren är alltså inte
tillfyllest. Om exempelvis en fjärrvärmeledning finns framdragen till
fastigheten bör anslutning ske om detta ger lägre totala kostnader för
fastighetsägare och huvudman än angivet altemativ. Enligt Svenska dverksföreningen
avser utredningen sannolikt en allmän eller samhällsekonomisk bedömning men det
är på grund av lämnade exempel inte uteslutet att i stäUet avses
fastighetsägarens ekonomiska fördel. Från tUlämpningssynpunkt vore den senare
tolkningen, troligen enklare. Ångpanneföreningen framhåller att begreppet med
större fördel kan tolkas på oUka sätt, som fördel för huvudmannen, mUjömässig
fördel, samhällsekonomisk fördel, fördel för fastighetsägaren etc. Det är
angeläget att den rätta innebörden klargörs.
HSB
anser att fastighetsägarna måste ha en obestridlig rätt att vägra anslutning om
den medför ökade boendekostnader. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län bör kostnadsfrågan i första hand för fastighetsägaren, tUlmätas betydelse
vid tvångsanslutning. Kostnadsfrågan bör emellertid också bedömas från de
fastighetsägares synpunkt som avser
Prop. 1975/76:149 37
att
ansluta till systemet. Om avgiftsbortfallet blir för stort kan förutsätt-nmgarna
för plangenomförande försvåras eller omintetgöras. Från genomförandesynpunkt är
det därför lämpligt att anslutningsfrågor slut-prövas innan värmeplan antas.
I
fråga om tvångsanslutningen framförs önskemål om större överensstämmelse med
va-lagen. Vattenöverdomstolen framhåUer att utredningen i StäUet för va-lagens
skyldighet att betala avgift, även om anläggningen inte bmkas, infört ett
system som bygger på faktisk anslutning. En konsekvens härav blir att
avgiftsskyldighet inte föreUgger för obebyggda fastigheter. Va-lagens system
torde i och för sig kunna användas även på förevarande område men vattenöverdomstolen
kan inte bedöma vilket system som är att föredra. Statens planverk finner det motiverat
med en större, samstämmighet med va-lagen i fråga om bl. a. anslutningsplikt
och skyldighet att erlägga avgifter. Statens va-nämnd och Göteborgs kommun
framför motsvarande synpunkt. Va-nämnden framhåller att kompUkationer uppkommer
om avgiftsskyldigheten görs direkt beroende av att faktisk tillkoppling ägt
rum.
Ytterligare synpunkter på
anslutningsskyldigheten framförs av några
remissinstanser. Statens naturvårdsverk framhåller att undantag från an
slutning aldrig bör medges om därmed riktvärden för miljökvalitet kan
komma att överskridas. Bostadsstyrelsen fömtsätter att anslutningsskyl
digheten tillämpas med väl tiUtagen övergångstid dels för att undvika
driftekonomiska intressekonfUkter dels för att i samhällets intresse ratio
nellt utnyttja befintiiga anläggningar, särskilt de större gemensamma
värmecentralerna. Statens industriverk framhåller att det omfattande
ledningsnät som behövs för fjärrvärme är kapitalkrävande och att det
måste redan från början anläggas för den totala belastningen. Det krävs
därför ofta en anslutning av praktiskt taget samtliga fastigheter inom
området. En sådan anslutrung är relativt lätt att genomföra på friviUig
väg i nybyggda områden men kan vara väsentligt svårare i befintlig be
byggelse. Flertalet av värmeverksföreningens medlemmar torde för fort
satt expansion i inte obetydlig utsträckning vara hänvisade tiU befintlig
bebyggelse. Genom sin kostnadsstruktur är fjärrvärmen hänvisad tiU
kommunernas tätbebyggda delar under det att dvärmen naturligen hör
hemma i den glesare bebyggelsen. En rationell värmeförsörjning kräver
enligt industriverket att detta beaktas men så är inte fallet i dag utan
varje elabonnent kan kräva att få elvärme. Hyresgästernas riksförbund
föreslår att anslutning av fastighet med bostäder upplåtna med hyresrätt
skall ske genom överenskommelse mdlan fastighetsägaren, huvudman
nen och hyresgästorganisation ansluten tUl riksorganisation. Sådan orga
nisation bör också få ta initiativ till anslutning. Enligt Näringslivets
byggnadsdelegation bör en omprövning av anslutningen vara möjUg vid
ändrade förhåUanden, på samma sätt som är bmkligt vid skilda former
av gemensamhetsanläggriingar. ' . . . ' ' i. , ; i-
Prop. 1975/76:149 38
I
fråga om anstånd för hu-vudmarmen med anslutning framförs några synpunkter.
Enligt Svenska kommunförbundet bör det på ett mera otvetydigt sätt anges att
fastighetsägarnas anslutningsanspråk måste bedömas mot bakgmnden av kommunens
långsiktiga planering och att alltså de fastställda ekonomiska ramarna för
kommunens verksamhet blir accepterade som objektivt godtagbara, gmnder för
denna bedömning. Lunds kommun anser att anstånd bör bevUjas inte bara för
samordning med andra arbeten utan också med hänsyn till behovet av
överenskommelser med ett antal andra fastigheter inom området för att
åtminstone på sikt få ekonomi på driften av anläggningen. Dessutom bör
utbyggnaden ligga inom ramen för företagets budget. Svenska elverksföreningen
framhåller att samordning med andra arbeten bara bör vara ett exempel på fall
då anstånd skall medges. Andra och svårare hinder för omedelbar anslutning kan
förutses och bör enligt föreningen anses vara godtagbara skäl för uppskov.
Enligt Sveriges fastighetsägareförbund bör anstånd för såväl kommunen som den
enskilde fastighetsägaren tas till med god marginal.
Göteborgs
kommun befarar att värmeplanering knappast kommer till stånd i önskad
omfattning, om huvudmannen i enUghet med förslaget blir skyldig att medverka
till provisoriska värmeanordningar och dessutom ersättningsskyldig för
merkostnad. Konununen anser att starka skäl talar för ett åtskiljande av
planering och genomförande.
4.4
Driftsbestämmelser
De
synpunkter som framförs i fråga om huvudmannens leveransskyldighet ansluter i
huvudsak tiU utredningens förslag. Vissa avvikelser förekommer dock. Svenska
värmeverksföreningen förklarar sig inte ha något att erinra mot förslaget, som
i huvudsak synes överensstämma med vad som redan tUlämpas vid värmeverken.
Svenska kommunförbundet har motsvarande inställning men tiUägger att
huvudmannens ansvar vid ransonering måste i högre grad än vad utredningen
tycks vara benägen att göra begränsas av tekniska och ekonomiska realiteter
samt vid varje tidpunkt förefintliga sannolikheter för vad som kan inträffa i
framtiden. Ju större säkerhetsmarginal huvudmannen förpliktas tiU desto dyrare
blir de normala värmeleveranserna. Stockholms kommun anser det önskvärt att det
i motiven framhåUs att kravet på huvudmannen att försäkra sig om altemativ energUeverans
vid krissituationer uite får StäUas för högt. Statens va-nämnd anser att
lagbestämmelser om leveransskyldighet kan undvaras och att frågan med
vägledande motivuttalanden kan överlämnas åt rättstUlämpningen. SABO ser med
tillfredsställelse fram emot att en leveransgaranti etableras.
ÅtskiUiga
synpunkter framförs i fråga om avgiftsbestämmelsema. Byggnadsstyrelsen föreslår
att minunikraven på en värmeplan utökas
Prop. 1975/76:149 39
med
krav på totalkostnadskalkyl under normal nyttjandetid (50 år) jämförd med
motsvarande kalkyl för fastighetsägare med egen anläggning. Det föreslagna
samrådsförfarandet med industriverket bör innefatta att industriverket bevakar
konsumentemas intressen i kostnadsfrågor. Statens förhandlingsnämnd understryker
vikten, av att, om ett kommunalt värmemonopol genomförs, regler skapas för pnhetUg
och öppen redovisning av kostnadema för produktion och distribution. I det
avseendet uppkommer speciella problem när kommunala bolag bildas. Bostadsstyrelsen
framhåUer att utredningen endast i förbigående har berört de privatekonomiska
konsekvenserna av i princip ovillkorlig skyldighet att utnyttja allmänt
värmesystem. Bostadsstyrelsen anser det angeläget från konsumentsynpunkt att
denna fråga ytterligare behandlas i samband med framtida överväganden om
taxepolitikens inriktning vid ev. kommunal dominans över värmeproducerande och
värmedistribuerande system. Enligt länsstyrelsen i Uppsala län ger
utredningens framhävande av självkostnadsprincipen anledning till viss oro.
Begreppet bör definieras bättre. Länsstyrelsen framhåller att vattenverkens och
elverkens prissättning brukar följa olika principer. Någon s. k.
koncessionsavgift som de kommunala elverken ofta tar ut bör under inga
omständigheter få ingå i priset för värmeenergi.
Näringslivets
byggnadsdelegation anser att självkostnadsprincipen knappast är entydig som
ekonomisk princip. Fortlöpande studier av kostnadsutveckling och
debiteringsprinciper är därför önskvärda bl. a. för att uppnå tillfredsställande
kostnadskontroll och rationell ekonomisk bedömning av utvecklingen. Underlag
för avgiftsuttag, anslutningsavgifter m. m. bör därför på lämpligt sätt
redovisas exempelvis tUl den föreslagna nämnden för ledningsbunden energi.
Enligt byggnadsdelegationen förefaller det vidare rimligt att överväga en
förlängning av maximitiden, tio år, för betalning av anslutningsavgift. Från
betalningssynpunkt förefaller en anpassning till den statliga långivningens
amorteringstider försvarbar med tanke på att anslutningen ofta kommer till
stånd i samband med statlig långivning tUl fastigheten. Enligt Sveriges
fastighetsägareförbund blir det avgörande för avgiftens storlek vilken
avskrivningsprocent som huvudmannen har att kalkylera med och hur hög räntan skall
vara på nedlagt kapital. Det är enligt förbundets mening önskvärt med några mera
vägledande uttalanden i frågan, eftersom eljest olika huvudmän kan komma att
göra bedömningar som avsevärt skiljer sig från varandra med därav följande
olikheter i taxorna. VVS-branschen finner likställighetsprincipen rimlig men
uttalar starka farhågor beträffande självkostnadsprincipen som inte ger tUlräckliga
krav på rationalitet i värmeförsörjningen. Huvudmannen har en mycket stark
ställning vid tvist. Branschen har den uppfattningen att det är synnerligen
vanskligt att för en affärsdrivande verksamhet i kommunal regi hävda att de
avskrivningstider, förräntningskrav och kostnadsfördelningsprinciper som
tillämpas är
Prop. 1975/76:149 40
oskäliga.
En utvärdering av va-nämndens arbete med avseende på de fall där besvär medfört
lägre avgifter eller taxor skulle därför vara av intresse.
Göteborgs kommun påpekar
att huvudmannen kan frestas att anlägga långa ledningar framför att bygga en
lokal hetvattencentral, eftersom avgiftsskyldigheten är bunden till kostnadema
för distributionsledningar. Kommunen föreslår därför att begreppet allmänt
värmesystem får omfatta även hetvattencentral. Svenska kommunförbundet tar upp
motsvarande problem och ifrågasätter om inte möjlighet borde lämnas att i
speciella fall låta en del av kapitalkostnaderna för produktionsanläggningar
bestridas genom engångsavgifter. Förbundet erinrar dock om att den av
utredningen föreslagna begränsningen till själva distributions-anläggningen är
förankrad i nuvarande praxis. Enligt kommunförbundets mening bör en begränsad
möjlighet till finansiering av produktions-anläggningar genom engångsavgifter
inte framstå som alltför avskräckande med tanke på den uppdelning av
avgifterna under avsevärd tid som kan ske.
Behovet av
beredskapsbestämmelser m. m. framhålls av några remissinstanser. Överstyrelsen
för ekonomiskt försvar framhåUer att målsättningen vid en pågående översyn av
Svensk byggnorm är att tillgodose beredskapskraven genom skärpta bestämmelser.
Enligt statens planverk förutsätter utredningen att normer som utarbetas av
verket och överstyrelsen skall vara vägledande. Gmnden för denna normgivning
och för normemas rättsliga verkan bör anges i lagen. Likaså bör behovet av att
kunna uppställa samhäUeliga krav rörande det tekniska utförandet av värmesystem
för gas eller fjäri-värme tUlgodoses genom erforderliga kompletteringar i
byggnadslagstiftningen. Statens industriverk anser det angeläget att behovet av
säkerhetsföreskrifter och tillsynsmyndighet för fjärrvärmesystem utreds. Verket
är berett att medverka i ett sådant utredningsarbete. VVS-branschen anser att
det finns behov av tillämpningsföreskrifter avseende installationer i byggnad
motsvarande vad som utfärdats av planverket med stöd av va-lagen.
Ångpanneföreningen, som projekterat ett stort antal fjärr\'ärmeanläggningar,
har konstaterat att beredskapsaspekterna nästan ständigt negligeras tUl följd
av avsaknaden av författningar och praktiska tillämpningsföreskrifter.
4.5
Prövningsordning
Utredningen
har inte föreslagit någon besvärsrätt utöver kommunalbesvär när det gäller
beslut om värmeplan. Viss kritik framförs mot detta. Svenska
kraftverksföreningen anser att lämpligheten av en värmeplan och dess innehåll
bör kunna prövas av högre instans än kommunfuUmäktige, exempelvis
industriverket, på talan av berörd fastighetsägare. Även statens
prisregleringsnämnd för elektrisk ström förordar
Prop.
1975/76:149 41
någon
form av besvärsrätt för den enskUde. Statens vattenfallsverk anser att både
eldistributör och distributör av fjärrvärme bör ha besvärsrätt. Stockholms
kommun framhåller att beslut efter kommunalbesvär kan komma i konflikt med beslut
av den nya nämnden eller högre instans. Avgörandet kan i båda fallen gäUa
exempelvis tiUämpningen av likställighetsprincipen. Motsvarande konflikt kan
uppkomma enligt va-lagen. Kommunen uttrycker en förhoppning att problemet till
övervägande del är av teoretisk art. Svenska elverksföreningen framhåUer att
motsvarande problemställning finns vid kommunalbesvärsprövning av ett kommunalt
taxebeslut resp. prisreglering enligt 1902 års lag.
Utredningens förslag
innebär att en ny nämnd skall inrättas, statens nämnd för ledningsbunden
energi. Svenska kommunförbundet ansluter sig till lösningen med en särskUd
nämnd framför allt därför att den medger en likartad bedömning av uppkommande
tvister. SABO delar utrednmgens uppfattning i valet mellan de presenterade
alternativen. Sveriges villaägareförbund finner att det är en rationell lösning
med en central nämnd av samma kraktär som statens va-nämnd. Länsstyrelsen i
Uppsala län finner det däremot tveksamt om man bör inrätta ytterligare en
specialdomstol.
Övriga
remissinstanser som yttrar sig i denna del förordar någon form av samordning
med statens va-nämnd. Enligt vattenöverdomstolen bör den nya närrmden
integreras med va-nämnden. Den föreslagna lagstiftningen bygger pä va-lagens
principer och en integrering skulle medföra organisatoriska fördelar både
kanslimässigt och i fråga om utnyttjande av ledamöternas kapacitet. Statens
planverk anser att starka skäl talar för att de båda nämnderna samordnas med
gemensam ordförande och gemensamt kansli. Även från administrativ sida innebär
det den enklaste lösningen. Planverket, som har det administrativa ansvaret för
va-nämnden, bedömer det merarbete som kan uppkomma för verket som ringa och är
berett att ta på sig detta. Va-nämnden framför motsvarande synpunkter och tUlägger
att flera av nämndens ledamöter har sakkimskap och erfarenhet även inom det nya
området.
Den
nya nämndens sammansättning kommenteras av några remissinstanser.
Byggnadsstyrelsen anser att nämnden bör få en balanserad sammansättning genom
att ombud för producenter och den enskUde konsumenten ingår i den, samtidigt
som minst två ledamöter bör vara förtrogna med ekonomisk fastighetsdrift.
Lunds kommun anser att den föreslagna sammansättningen inte är helt
tillfredsställande. Konsument-representanter i egentlig bemärkelse saknas helt.
Vidare bör nämnden utökas numerärt så att den får exempelvis erforderlig
sakkunskap på elområdet. EnUgt Svenska elverksföreningen bör partsintressen
representeras i nämnden. De egentliga konsumentintressena blir inte alls representerade
med utredningens förslag. Näringslivets byggnadsdelegation föreslår att
nämnden erhåller sådan sammansättning att möjlighet
Prop. 1975/76:149 42
öppnas
för partsrepresentation. Svenska värmeverksföreningen anser att representanter
för hyresmarknadens parter på lämpligt sätt bör knytas till nämnden. Även
Hyresgästernas Riksförbund och Sveriges fastighetsägareförbund förordar
partsrepresentation i nämnden.
Talan
mot va-nämndens beslut prövas av Svea hovrätt i dess sammansättning som vattenöverdomstol.
Utredningen anser att värmemål bör prövas av avdelning inom hovrätten som
handlägger fastighetsmål. Vattenöverdomstolen kan inte godta utredningens
uppfattning att det inte är lämpligt att målen prövas av vattenöverdomstolen. I
domstolen, som alltså redan prövar de likartade va-målen, finns dessutom
sakkunskap såväl på energiområdet som i byggnadstekniska frågor. Stateris
vattenfallsverk anser att vattenöverdomstolen åtminstone tills vidare är den lämpliga
instansen med hänsyn tUl domstolens tekniska kompetens.
Utredningen
föreslår att statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström skall avskaffas.
Hyresgästernas riksförbund ogillar formerna för nuvarande prisreglering och
ansluter sig därför till utredningens förslag.
Övriga
remissinstanser som yttrar sig i denna fråga anser däremot att
prisregleringsnämnden bör vara kvar. De remissinstanser som har denna
inställning är prisregleringsnämnden, statens vattenfallsverk, elutredningen,
Svenska elverksföreningen och Svenska kraftverksföreningen. De remissinstanser
som yrkar att lagstiftningen inte bör omfatta el (se avsnitt 4.1) anser att
prisregleringsnämnden bör vara kvar även om el tas med. Elutredningen räknar
med att under utredningsarbetet pröva behovet av och formema för prisreglering
enligt 1902 års lag. Kraftverksföreningen framhåller att det av landets totalt
4,25 mUjoner el-abonnenter endast är drygt fem procent som har egentliga
elvärmeabonnemang. Elleveranser för uppvärmning kan inte skiljas från
leveranser för andra ändamål till samma abonnent. Elverksföreningen framhåller
i anslutning till denna fråga att talan inte får föras mot beslut om prisreglering
och att detta skulle vara direkt stötande, om den nya nämnden tog över
prisregleringen". En eUeverans kan många gånger gäUa betydligt större
värden än fjärrvärmeleveranser. Statens industriverk anser i fråga om
besvärsrätt att prisreglering för el inte bör behandlas annorlunda än annan
prisreglering.
5
Föredraganden
5.1
Allmänt
Ungefär
hälften av den energi som förbrukas i Sverige går åt tUl att värma upp
byggnader. Tre uppvärmningsformer dominerar, nämligen fjärrvärme, elvärme och
individuell oljeeldning.
Enligt
en uppskattning gjord av Svenska värmeverksföreningen är f. n. ca 700 000
lägenheter i flerfamiljshus (av totalt två mUjoner) och ca
Prop.
1975/76:149 43
30
000 småhus (av totalt en och en halv miljon) anslutna till fjärrvärmesystem.
Dessutom uppvärms kontor, skolor, affärer och industrUokaler motsvarande
ytterligare ca 350 000 lägenheter med fjärrvärme.
Det
har stor betydelse för vår energiförsörjning hur uppvärmningen av byggnader
ordnas. En effektivare energianvändning kan nås bl. a. genom att system för
kollektiv energiförsörjning byggs ut. Till sådana system hör fjärrvärmesystem.
Fjärrvärme
infördes i Sverige år 1948. Sedan dess har fjärrvärmesystem byggts i snabb
takt och ökningen av den anslutna värmeeffekten beräknas f. n. till ca 17 %
per år, vilket innebär en fördubbling ungefär vart fjärde år. Fjärrvärme
produceras i hetvattencentraler eller kraftvärmeverk. I en hetvattencentral
produceras enbart hetvatten medan i ett kraftvärmeverk produceras både
hetvatten och elenergi. Enligt Svenska värmeverksföreningen finns det f. n.
kraftvärmeverk i tolv av de 50 tätorter som har fjärrvärme i större eller
mindre omfattning. I hetvattencentraler och kraftvärmeverk utnyttjas bränslet
bättre än i enskilda värmepannor eller i s. k. kondenskraftverk, som enbart
producerar elenergi. Fjärrvärmen kan alltså bidra tUl att effektivisera
produktionen av värmeenergi. I ett kraftvärmeverk får man dessutom en
effektivare produktion av el än i en oljeddad kondenskraftstation. Fjärrvärmen
har fördelar också när det gäUer förbättrad luftvård. Genom att hetvattnet produceras
i stora anläggningar är det möjligt att till rimliga kostnader förse dem med fUter
för rökgasrening och vidta andra luftvårdande åtgärder. Viktigt är också att
drift och underhåll underlättas i centraliserade anläggningar, vilket kan
minska luftföroreningar och bränsleåtgång.
I de
riktlinjer för energihushållningen som riksdagen godkände våren 1975 (prop.
1975: 30 bU. 1 s. 361362) förutses att totala elproduktionen år 1985 skall
uppgå tUl 159 terawattimmar (TWh), varav 15 TWh beräknas produceras i
kraftvärmeverk. (Prefixet lera anger bUjon). I nu befintUga eUer beslutade
kraftvärmeverk kan produceras 8,5 TWh. Dämtöver behöver den årUga kapaciteten
alltså ökas med 6,5 TWh. Detta innebär en jämförelsevis snabb utveckUng för
kraftvärmeverken.
I
propositionen om energihushållningen anförde chefen för industridepartementet (prop.
1975: 30 bU. 1 s. 341) att kommunernas roll inom ramen för en utbyggd
samhällelig planering har förstärkts under senare år bl. a. beträffande den
fysiska planeringen. Erfarenheterna av den ökade kommunala
planeringsverksamheten var goda. Det är med tanke på bl. a. de starka
beröringspunkterna med annan samhällsplanering, med bostadsförsörjning, med
byggande av vatten och avlopp etc. enligt industriministerns mening naturligt
att kommunerna tar en stor del av ansvaret för en utbyggd planering av
hushållningen med energiresurserna. Han ansåg att särskild lagstiftning om
kommunal
Prop. 1975/76:149 44
energiplanering
borde införas. En sådan planering borde avse produktion och distribution av i
princip aUa energislag för alla konsumtionsändamål oavsett vem som äger
produktions- eller distributionsanläggningarna. Genom lagstiftning om sådan
energiplanering skulle förutsättningarna att genomföra en bättre
energihushållning förbättras avsevärt.. Bl. a. skulle åtgärder som innebär en
samordning av energiförsörjningen mellan kommuner och industri samt mellan
flera kommuner underlättas med en ändamålsenlig kommunal energiplanering.
Planeringen borde få formen av att energiplaner upprättas. Regional samverkan
över kommungränserna på frivUlighetens grund borde eftersträvas. Det borde
också eftersträvas att finna en ordning som medför nödvändig koordinering av
de kommunala planerna sett i ett större sammanhang. Därigenom skulle en
översiktlig energiplanering kunna garanteras som omfattar hela landet. Inom t.
ex. elförsörjningen är detta önskvärt av tekniska skäl med hänsyn till det
landsomfattande samkörande ledningsnätet och lokaliseringen av stora
produktionsanläggningar.
Dessa
uttalanden av chefen för industridepartementet föranledde inte några erinringar
från riksdagens sida (NU 1975: 30 s. 30).
I
anslutning till behandlingen av riktlinjerna för energihushållningen (se prop.
1975: 30 bU. 1 s. 341) tillkallade chefen för industridepartementet enligt
bemyndigande den 5 juni 1975 en utredning (I 1975: 03) om kommunal
energiplanering. I direktiven understryks bl. a. att planeringen för landets
framtida elförsörjning förutsätter en avsevärd utbyggnad av kraftvärmeverk.
Enligt föredragande statsrådets mening talar starka skäl för att en lokal energiplanering
omfattande i princip produktion och distribution av alla energislag för alla
konsumtionsändamål bör genomföras. Energiplaneringen bör vara en kommunal
angelägenhet. Enligt direktiven bör utredningen överväga om vid sidan av
energiplaneringen krav på koncession bör införas för anläggande och drift av
fjärrvärmenät i likhet med vad som gäller för eldistribution.
Värmeanläggningsutredningen
har i september 1974 lagt fram förslag om värmeförsörjning enligt värmeplan.
Förslaget omfattar fjärrvärme samt uppvärmning genom el eller gas. Förslaget är
begränsat tUl den lokala distributionen av energi för uppvärmning. Det
omfattar alltså inte energiproduktionen och inte heller distribution för andra
ändamål än uppvärmning.
Förslaget
innebär att kommunerna skall upprätta kommunala värmeplaner som syftar till en
optimal fördelning mellan de skilda kollektiva uppvärmningsformerna (elvärme,
fjärrvärme, gasvärme). Planeringen föreslås bli friviUig och skall endast
omfatta värmeförsörjningen i kommunens tätorter.
Utredningens
förslag har vid remissbehandlingen fått ett i huvudsak positivt mottagande.
Från kommunalt håll understryks att det är angeläget att den föreslagna
lagstiftningen träder i kraft så snart som möjligt.
Prop. 1975/76:149 45
Remissinstanserna
understryker allmänt behovet av energiplanering som grund för de av utredningen
föreslagna värmeplanerna. Fyra remissmstanser avstyrker dock utredningens
förslag, nämligen statens vattenfallsverk, Förenmgen ekonomisk rationell
uppvärmning, Svenska petroleum institutet och WS-branschen. Några ytterligare
remissinstanser anser att lagstiftningsfrågan bör anstå. Alla dessa
remissinstanser åberopar som skäl sammanfattningsvis att de energipolitiska riktiinjerna
inte bar lagts fast och att förutsättningarna för lokal energiplanering inte
har utretts.
Efter samråd med chefen
för industridepartementet vill jag för egen del anföra följande om behovet av
de av värmeanläggningsutredningen föreslagna värmeplanerna. Frågan har kommit i
ett nytt läge genom beslutet att utreda den kommunala energiplaneringen. Den
lokala energiplanering som f. n. utreds avser både produktion och distribution
av energi. De av värmeanläggningsutredningen föreslagna värmeplanerna avser
endast distribution för uppvärmning. För att man skall kunna uppnå de
eftersträvade positiva effektema av en planering, är det nödvändigt med
heltäckande energiplaner. Värmeplaner som endast täcker n sektor utgör i detta
avseende en halvmesyr. Härtill kommer att det kan uppstå svårigheter när det
gäller att samordna upprättade värmeplaner med senare tUlkomna energiplaner.
Mot denna bakgrund framstår värmeplanerna som onödiga och olämpliga. Enligt
min mening bör utredningens förslag i vad det avser värmeplaner inte genomföras
ens som ett provisorium i avbidan på lagstiftning om kommunala energiplaner.
Mitt
ställningstagande i fråga om behovet av värmeplaner påverkar emellertid inte möjUgheterna
att i övrigt utnyttja utredningens förslag. Utredningen föreslår nämligen också
en reglering av rättsförhållandet mellan huvudman och brukare av kollektiva
värmesystem (elvärme, fjärrvärme, gasvärme). I denna del motsvarar förslaget i
huvudsak vad som på ett angränsande rättsområde gäller enligt lagen (1970: 244)
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen). Jag vUl nu gå in på
frågan om utredningens förslag i detta hänseende bör föranleda lagstiftning.
Eldistributionen
regleras i lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar (1902 år lag). Denna lag innehåller bestämmelser både
om distributionsplikt för koncessionshavare och om möjlighet för konsumenter
att få frågor om prissättnmg och övriga leveransvUlkor prövade av en särskild nämnd,
statens prisreglerings-nämnd för elektrisk ström. I budgetpropositionen (prop.
1975/76:100 bil. 15 s. 168) har chefen för industridepartementet uttalat att
det vid industriverket bör inrättas ett råd för eldistributionsfrågor med
uppgift att bistå verket vid behandlmgen av ärenden som hör samman med eldistributionen.
Gasdistributionen är inte lagreglerad. Beträffande både el och
Prop. 1975/76:149 46
gas
gäller att det inte går att särskUja en leverans för uppvärmningsändamål från
en leverans för andra ändamål. På grund av det anförda har jag efter samråd med
chefen för industridepartementet kommit tUl den slutsatsen att el och gas bör
lämnas utanför en eventuell ny lagstiftning.
Distributionen av fjärrvärme
är inte lagreglerad. Fjärrvärmen svarar redan för en betydande del av behovet
av uppvärmning. En avsevärd utbyggnad av kraftvärmeverk måste ske under den
närmaste tioårsperioden. Utbyggnaden av ledningar för fjärrvärme
(fjärrvärmenät) är mycket kapitalkrävande och nätet måste redan från början
anläggas för den totala belastningen. Ett fjärrvärmenäts totalekonomi påverkas
givetvis starkt av anslutningsgraden inom distributionsområdet. Det krävs
därför ofta en anslutning av praktiskt taget samtliga fastigheter inom området.
En sådan anslutning är relativt, lätt att genomföra på frivUlighetens väg i nybyggda
områden men kan vara väsentligt svårare i befintlig bebyggelse. För att
kommunernas planering skall underlättas och onyttiga investeringar undvikas är
det nödvändigt att anslutningsgraden kan förutses. Totalekonomin har betydelse
inte bara för kommunen som huvudman utan även för de fastigheter som är
anslutna. Om fjärrvärme har bedömts vara den bästa uppvärmningsformen för ett
visst område kan det därför enligt min mening inte accepteras att
fastighetsägare utan bärande skäl vägrar att ansluta suia fastigheter till
fjärrvärmenätet. Det finns alltså behov av en lagreglering som ger kommunerna
möjlighet att, även om överenskommelse inte kan träffas, ansluta fastigheter
inom distributionsområdet tUl fjärrvärmenätet. Fastighetsägarna bör å sin sida
ha garantier för att energileveranserna fullgörs. De bör också ha möjlighet
att få anslutningsskyldigheten och de villkor som skall gäUa för anslutning
prövade i särskUd ordning.
Under remissbehandlingen
har från några håll anförts att det borde anstå med en lagstiftning i ämnet i
avvaktan på att förutsättningarna och formerna för den övergripande
energiplaneringen klarnar och på de utvecklingslinjer för ny teknik inom
uppvärmningsområdet, som energibrist och höga energipriser driver fram. Jag
vill med anledning härav till en början framhåUa att det på grundval av
statsmakternas stälhiingsta-ganden vid behandlingen år 1975 av energipolitiken
kan slås fast att det krävs en lokal energiplanering och att kommunerna kommer
att bli huvudmän för denna. Fjärrvärme existerar redan i åtskilliga kommuner
och ytterligare utveckling av fjärrvärmeanläggningar kan förutses. Det står
därför helt klart att det föreligger såväl behov av som förutsättningar för en
lagstiftning om anslutning tUl fjärrvärme och att kommunema bör ges huvudansvaret
för tUlämpningen. Jag förordar därför att en sådan lagstiftning genomförs nu.
Som redan har antytts bör lagstiftningen i stora delar kunna läggas upp med
va-lagen som modell.
Några
lagstiftningstekniska svårigheter att framdeles anpassa en lag i ämnet till en
kommande lagstiftning om. kommunal energiplanering
Prop.
1975/76:149 47
finns
inte. Det förhållandet att till en början kommunala energiplaner inte kan
läggas till grund för tUlämpningen något som för övrigt kommer att i awaktan
på planeringens genomförande gälla avsevärd tid även efter det att en lag om
kommunal energiplanering har införts påverkar emellertid utformningen av
lagstiftningen i inledningsskedet. Jag återkommer tiU denna fråga i det
följande.
Enligt va-lagen är det i
princip en kommunal skyldighet att svara för anordningar för vatten och avlopp.
Kommunen kan av länsstyrelsen vid vite föreläggas att fullgöra sin skyldighet.
Enligt min mening är det f. n. inte tänkbart att ålägga kommunerna motsvarande
skyldighet när det gäller värmeförsörjningen. Denna fråga kan dock med hänsyn
tiU både energUiushållningens och mUjöskyddets krav komma i ett nytt läge vid
tUlkomsten av en lagstiftning om kommunal energiplanering. TUls vidare är det
klart ätt det bör vara frivilligt för kommunerna att engagera sig i utbyggnad
av fjärrvärme. Jag återkommer i följande avsnitt tUl en annan fråga, nämligen
i vad mån kommunerna bör ha valfrihet att låta en befintlig eller planerad
fjärrvärmeanläggning omfattas av den nya lagregleringen för fjärrvärme eller
inte.
5.2
Allmän fjärrvärmeanläggning
Va-lagen
avser endast aUmän va-anläggning. En va-anläggning är allmän om den drivs av
kommun eller, om den drivs av annan, har förklarats för allmän av
länsstyrelsen efter särskUd ansökan av huvudmannen. En anläggning som drivs av
ett kommunalförbund anses som allmän medan för en anläggning som drivs av ett
kommunalt bolag krävs förklaring för att den skall räknas som allmän.
Fjärrvärmeanläggningar
drivs i allmänhet av kommun eller av helägda kommunala bolag. Det förekommer
dock att fjärrvärme distribueras av annan. Enligt min mening bör det finnas
möjlighet att låta den nya lagen gälla även om huvudmannen är ett privat
rättssubjekt vare sig detta utgörs av ett kommunalt bolag eller ett företag som
kontrolleras av enskilda.
Den nu aktuella lagstiftningen
kommer att innebära vissa fördelar för huvudmännen i form av möjlighet att även
utan överenskommelse ansluta fastigheter. Enligt min mening är det rimligt att
i detta läge kräva viss lämplighetsprövning innan lagen blir tiUämplig på en
fjärrvärmeanläggning. Denna prövning bör utformas så att lagen blir tUlämplig endast
på anläggning som efter ansökan av huvudmannen förklarats för allmän av statens
industriverk. Detta kommer alltså att gälla både för kommunala anläggningar och
för andra anläggningar.
Att det krävs en ansökan
om allmänförklaring för att lagen skall bli tiUämplig innebär att huvudmannen
själv kan avgöra om han vill att lagen skall bli tiUämplig. Den huvudman som vUl
det är å andra sidan skyldig att underkasta sig en lämplighetsprövning av
industriverket.
Prop. 1975/76:149 48
Den
som ansöker om allmänförklaring blir givetvis vid bifall tUl ansökan huvudman
för anläggningen med de rättigheter och skyldigheter som följer med detta. En
eventuell överlåtelse av anläggnuigen bör sedan inte medföra att anläggningen
förlorar sin karaktär av allmän. .
När det gäller kommunala
anläggningar som nu är i drift torde industriverkets prövning närmast kunna
bli av formell natur. Annorlunda förhåller det sig med planerade anläggningar
eller utvidgningar av befintliga anläggningar. Industriverket bör här
kontrollera att anläggningen inte strider mot gällande riktlinjer för
energihushållningen. För att behov av anläggningen skall anses föreligga
behöver någon omfattande nybyggnadsverksamhet eller uppmstning av den
befintliga bebyggelsen inte vara aktuell. I det senare fallet Ikan det
nämligen från energihushållnings- eller miljöskyddssynpunkt vara angeläget att
man inom det befintliga byggnadsbeståndet övergåri till uppvärmning med fjärrvärme.
Vidare bör anläggningen vara förenlig med lämpliga lösningar i övrigt av de
lokala och regionala energiförsörjningsfrågorna. Sålunda kan ibland ett
samarbete mellan angränsande kommuner i fråga om värmeförsörjningen vara
önskvärt. Verket bör genom samråd med de berörda kommunerna verka för sådant
samarbete. Anläggningar som strider mot en sådan lämplig samordning, bör
naturligtvis inte accepteras. Industriverket bor också med ledning av
resultatet av de ekonomiska kalkyler som har gjorts för anläggningen kontroUera
att anläggningen inle är uppenbart ogynnsammare från ekonomisk synpunkt än
andra alternativ att ordna värmeförsörjningen. Det blir här fråga om en
översiktlig ekonomisk bedömning. Samrnanfattningsvis bör för bifall till en
ansökan om allmänförklaring krävas att det finns behov av anläggningen från
allmän synpunkt.
En
kommun måste anses ha förutsättningar att fullgöra uppgiften som huvudman. I
fråga om huvudman som inte är kommun bör industriverket utöver vad jag förut
har angivit pröva att sökanden såväl i ekonomiskt avseende som i övrigt har
förutsättningar för att fullgöra uppgiften som huvudman för anläggningen.
Prövningen bör ha samma innebörd som enligt va-lagen. Ändamålet med de
ekonomiska garantier som bör krävas är främst att bereda ägarna av de anslutna
fastigheterna ett visst mått av trygghet för att huvudmannen är i stånd att
uppfylla de förpliktelser som en allmänförklaring medför. Det bör krävas att huvudmannen
med säkerhet kan komma att disponera ett kapital som förslår till att bestrida
de med utförandet förenade utgifterna och att han har möjlighet att låta detta
kapital förbli bundet i anläggningen i den omfattning det behövs för att
avgifterna från de anslutna fastigheterna skall kunna hållas på en lämplig
nivå. De ekonomiska garantierna kommer i regel att bestå i utfästelser av den
kommun där anläggnuigen är belägen men kan också föreligga i den formen att
anläggningen handhas av ett företag som disponerar tUlräckligt eget kapital. I
övrigt bör krävas att
Prop.
1975/76:149 49
huvudmannen
har tillgång tUl kompetent personal och andra resurser som inte är av ekonomisk
art.
Enligt va-lagen krävs för
allmänförklaring att berörd kommun tillstyrker ansökningen. Detta är naturligt
mot bakgrund av att kommunen i sista hand har ansvaret för anordnande av vatten
och avlopp. Någon motsvarande skyldighet har kommunen inte när det gäUer
fjärrvärme och kommunen kan därför inte ges någon formell vetorätt. När en icke-kommunal
huvudman ansöker om allmänförklaring av en fjärrvärmeanläggning måste det dock
vara så att kommunens inställning bör tillmätas den allra största betydelse.
Jag vill vidare framhålla att vissa särbestämmelser bör gälla för icke-kommunal
huvudman för allmän fjärrvärmeanläggning. Liksom enligt va-lagen bör kommun,
inom vars område anläggningen har sitt verksamhetsområde, få utse tillsynsman för
anläggningen. Om anläggningen drivs på ett mindre lämpligt sätt bör vidare
syssloman kunna förordnas att driva anläggningen i huvudmannens StäUe.
I industriverkets ärende
om allmänförklaring bör inte bara berörd kommun få tillfälle att yttra sig.
Även sammanslutningar och enskilda med ett väsentligt intresse i saken bör
beredas tiUfälle att framföra sina åsikter. Eldistributör med koncession inom
området bör få tillfälle att yttra sig. Väsentligt är också att länsstyrelsen
får framföra aUmänna planeringssynpunkter. Jag anser för min del att några uttryckliga
lagbestämmelser i ämnet inte behövs.
Huvudmannen bör i sin
ansökan om allmänförklaring ange det område som kan komma att omfattas av
anläggningen. Industriverket bör sedan med ledning av de synpunkter som har
kommit fram i ärendet bestämma visst område utöver vUket anläggningens
verksamhetsområde inte får utsträckas. Det är alltså i första hand fråga om yttergränserna
för verksamheten. Inom dessa yttergränser kan emellertid finnas storförbrukare
med befintliga uppvärmningsanläggningar, t. ex. sjukvårdsinrättningar och mUitära
förband samt större industrier, beträffande vUka det redan från början står
klart att uppvärmning genom fjärrvärmeanläggningen inte medför några fördelar,
därför att de har möjlighet att själva ordna en effektiv värmeförsörjning som
inte innebär några nackdelar från allmän synpunkt jämfört med
anslutningsalternativet. Eftersom det är av vikt för huvudmannen att han redan
från början kan planera anläggningen med utgångspunkt i en realistisk
uppfattning om anslutningsgraden, bör i sådana fall storförbmkaren uteslutas
från fjärrvärmeanläggningens verksamhetsområde. Vad gäller den statliga
sektorn bör underlag för bedömningen kunna inhämtas från bl. a. statens förhandlingsnämnd.
Inom de av industriverket
bestämda gränserna bör det liksom enligt va-lagen ankomma på huvudmannen att
själv bestämma anläggningens verksamhetsområde. Någon skyldighet för
huvudmannen att ge verk-
4
Riksdagen 1975176.1 saml. Nr 149
Prop. 1975/76:149 50
samhetsområdet
viss omfattning bör inte föreligga. Huvudmannen bör inte heller vara skyldig
att förse visst område med fjärrvärme innan han har beslutat att
verksamhetsområdet skall omfatta detta område. Eftersom verksamhetsområdets
utsträckning är av betydelse för huvudmannens och fastighetsägarnas
rättigheter och skyldigheter, bör uppgifter om verksamhetsområdet alltid finnas
tUlgängliga hos industriverket. Härigenom kommer det att vara möjligt att på
ett enkelt sätt ta reda på vad som gäller i fråga om verksamhetsområdet.
Enligt
va-lagen kan länsstyrelsen på begäran av kommun föreskriva att allmän
va-anläggnings verksamhetsområde skall omfatta sådan del av kommunen för vUken
vattenförsörjning och avlopp inte kan med större fördel ordnas på annat sätt.
När det gäller den nu aktuella lagstiftningen för fjärrvärme är den
principiella utgångspijnkten att eii kommun inte kan tvingas att ordna
fjärrvärme. En kommunal eller ickekommunal huvudman bör då, som jag nyss har
anfört, irite heller kunna tvingas att utvidga sitt verksamhetsområde utöver
vad han själv finner lämpligt. Det bör också kunna stå kommunen fritt att
utanför verksamhetsområdet ansluta fastigheter tiU fjärrvärmeanläggning på
frivillig basis. Jag anser därför att ifrågavarande bestämmelse i va-lagen
inte bör få någon motsvarighet när det gäUer fjärrvärme.
Enligt
va-lagen kan länsstyrelsen avgöra tvist mellan olika huvudmän i fråga om
verksamhetsområde. Önskar huvudrrian, att-verksamhets- området för hans
va-anläggning skall omfatta område som ingår dier-avses ingå i
verksamhetsområdet för annan befmtlig eller planerad allmän va-anläggning,
skall länsstyrelsen, om överenskommelse inte kan träffas, bestämma tUl vilken
anläggning området skall häriförås. Denna bestämmelse bör få en motsvarighet
när det gäller fjärrvärme med den ändringen att avgörandet bör ligga hos
industriverket. Vidare bör huvudman för en allmän fjärrvärmeanläggning- på
detta sätt få hjälp att komma till ett avgörande inte bara med huvudman för
annan allmän anläggning utan även med huvudman för en anläggning som inte har
förklarats för allmän.
Jag
vUl vidare nämna ätt lagförslaget inte innehåUer några regler om tvångsövertagande
av annan fjärnärmeanläggning. Utredningen har diskuterat denna fråga men har
inte ansett det påkallat med-särskilda regler härom. Jag anser för min del att
frågan om tvångsinlösen bör övervägas först i samband med en eventuell
lagstiftning om koncession för anläggande och drift av fjärrvärmenät (se
beträffande motsvarande frågeställning vid eldistribution prop. 1975/76: 100 bU.
15 S; 168).'
5.3
Brukningsrätt och avgiftsskyldighet
Den
vanligaste situationen är att huvudman och fastighetsägare är överens om att en
fastighet skall anslutas till den allmänna fjärrvärmeanläggningen. Fjärrvärme
lär medföra sådana fördelar även för fas-
Prop.
1975/76:149 51
tighetsägarna
att de i allmänhet inte har någon anledning att motsätta sig anslutning. För
det fall att partema inte kan komma överens är det däremot nödvändigt med
bestämmelser om anslutningsrätt och anslutningsskyldighet för
fastighetsägarna. Jag vUl därför först beröra vUka skyldigheter som bör åvila
huvudmannen i förhåUande till ägare av fastigheter inom verksamhetsområdet.
Enligt
va-lagen är huvudman för allmän va-anläggnmg skyldig att låta ägare av
fastighet inom anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen, om
fastigheten behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt behovet
inte kan med större fördel tiUgodoses på annat sätt. Huvudmannen är dock
berättigad till det anstånd med utförandet. av de för brukandet nödvändiga
arbetena som behövs för att samordningen med andra arbeten inte skall väsentligt
försvåras.
Utredningens
förslag överensstämmer i sak med va-lagens bestämmelser och förslaget har i
denna del endast utsatts för kritik av lagteknisk natur. Jag anser det lämpligt
att bestämmelserna om brukningsrätt för fastighetsägare och om rätt till
anstånd för huvudmannen ges en utformning som exakt motsvarar vad som gäller
enligt va-lagen. För anstånd bör alltså gälla att huvudmannen måste ha starka,
objektivt godtagbara motiv för att få uppskjuta arbetena.
Ett anstånd med anslutning
kan i vissa fall innebära ett stort avbräck för fastighetsägaren. Detta gäller
exempelvis en nyuppförd byggnad som har planerats för fjärrvärme eller en äldre
byggnad med nedsliten eller . OtUlräcklig värmeanordning. För sådana fall
föreslår utredningen att huvudmannen skaU vara skyldig att i skälig omfattning
medverka tUl att behövlig provisorisk anläggning för värmeförsörjning inrättas
och att utge skälig ersättning tUl fastighetsägaren för ökade kostnader tUl
följd av anståndet. Förslaget, som torde överensstämma med vad som tUlämpas i
praxis vid flera värmeverk, har vid remissbehandlingen kritiserats endast av
Göteborgs kommun. Kommunen befarar att förslaget skulle kunna minska mtresset
för värmeplanering. Jag anser för min del att förslaget utgör en lämplig a'wägning
mellan huvudmannens och fastighetsägarnas intressen. Utredningens förslag, som
saknar motsvarighet i va-lagen, bör alltså genomföras i denna del.
Jag
går nu över tUl att behandla den situationen att fastighetsägaren motsätter sig
anslutning. Enligt va-lagen skall ägare av fastighet inom allmän va-anläggnings
verksamhetsområde betala avgifter tiU buvud-marmen, om fastigheten behöver
anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt behovet inte kan med större
fördel tUlgodoses på annat sätt än genom anläggningen. Förutsättningarna för
denna avgiftsskyldighet överensstämmer alltså med vad som gäUer för bmkningsrätt
enUgt den redogörelse jag nyss har lämnat För obebyggd fastighet som enligt stadsplan
eller byggnadsplan är avsedd för bebyggande, skall, om inte särskilda skäl
föranleder annat, behovet av anordningar för vattenför-
Prop. 1975/76:149 52
sörjning
och avlopp bedömas som om fastigheten vore bebyggd enligt planen.
Avgiftsskyldigheten inträder när huvudmannen har upprättat s.k.
förbindelsepunkt och har underrättat fastighetsägaren om det.
Utredningen
föreslår, i stället för va-lagens regelsystem med skyldighet att betala
avgift, en regel som innebär, att fastigheten faktiskt måste anslutas tUl v'ärmesystemet
om fastigheten behöver värmeförsörjning och huvudmannen begär att fastigheten
skall anslutas. Utredningen föreslår också en regel om rättsverkan av plan som
innebär förbud att inrätta eller förnya anordning för värmeförsörjning som
inte stämmer överens med värmeplanen. I fråga om förutsättningarna för detta
förbud och för anslutningsskyldighet överensstämmer förslaget i sak med vad som
gäller enligt va-lagen. Några remissinstanser finner det motiverat med en
större samstämmighet med va-lagen. Utredningens förslag bar utsatts för kraftig
kritik av lagteknisk natur.
Jag
har redan konstaterat att utredningens förslag i vad det avser värmeplaner
inte bör genomföras och att förslaget bör begränsas att gäUa fjärrvärme. I
detta läge talar enligt min mening starka skäl för att valagens beprövade och
effektiva system med avgiftsskyldighet ges motsvarande tillämpning när det
gäller fjärrvärme. Detta möjliggör också avgiftssuttag från fastigheter där
byggnadsrätten ännu inte har utnyttjats. Jag anser det alltså lämpligt med
bestämmelser om avgiftsskyldighet som exakt motsvarar vad som gäller enligt
va-lagen.
När
det gäller att avgöra om en fastighet behöver anordningar för värme och om
behovet inte kan med större fördel tiUgodoses på annat sätt än genom fjärrvärmeanläggningen
kan givetvis den praxis som har utbildat sig vid tillämpning av va-lagen tjäna
till ledning. Bedömningen bör ske efter objektiva gmnder. Det är fastighetens
belägenhet, användningssätt och möjlighetema att lösa uppvärmningsfråga på
fördelaktigare sätt än med fjärrvärme som skall läggas till grund för
bedömningen och fastighetsägarens egen uppfattning saknar självständig
betydelse. Även om fastighetsägaren avstår från att begagna anläggningen bör
han kunna åläggas att betala avgifter för denna. Vid bestämmande av avgifterna
bör dock hänsyn kunna tas till att anläggningen inte utnyttjas (se vidare
avsnitt 5.4).
Remissinstanserna
ger uttryck för viss osäkerhet när det gäller tolkningen av begreppet
"med större fördel". Jag vill därför uppehåUa mig något vid den
saken. I tätbebyggelse där uppvärmningsbehovet är relativt koncentrerat kan
fjärrvärme hävda sig ekonomiskt p. g. a. låga bränslekostnader till följd av
god verkningsgrad och de prisförmåner köpare av större bränslemängder erhåller.
I sådana fall, där alltså en fjärrvänrie-; anläggning är en från ekonomisk
synpunkt riktig lösning på uppvärmningsfrågan inom ett visst område totalt
sett, -finns förutsättningarna för att erbjuda abonnenterna vUlkor som är
godtagbara jämfört med tiUgängliga alternativ om göd anslutningsgrad kan påräkrias.
Fastigheter,
Prop. 1975/76:149 53
vUkas
ägare ändå inte går med på anslutning, bör kunna tvångsanslutas. Det kan röra
sig om fastigheter i områden där stora investeringar i fjärrvärme har gjorts
och där ägaren hoppas att anläggningsinnehavaren med tiden skall tvingas sänka
avgifterna för att i varje fall delvis få sina fasta kostnader täckta.
En
tvångsanslutning av ett antal fastigheter kan sålunda i särskilda fall vara
motiverad, även om den skulle vara ekonomiskt ofördelaktig för dessa
fastigheters ägare. En tämligen hög anslutningsgrad inom verksamhetsområdet kan
ju vara en förutsättning för att det skall vara ekonomiskt möjligt att driva
fjärrvärmeanläggningen. En högre anslutningsgrad gör det vidare möjligt att ta
ut lägre avgifter av varje förbrukare, eftersom de fasta kostnaderna då kan
slås ut på flera förbrukare. En förutsättning för det resonemang som jag nu
har fört är att uppvärmning med fjärrvärme kan vara fördelaktig från allmän synpunkt
genom att leda till ett bättre och effektivare utnyttjande av våra
energitillgångar och till förbättrande av vår yttre miljö genom effektivare
luftvårdsåtgärder. Fördelar av detta slag måste enligt min mening beaktas vid
bedömningen av om en fastighet skall anslutas eller inte till den allmänna
fjärrvärmeanläggningen.
När
det gäller storförbrukare av typ sjukvårdsinrättningar och mUitära förband
samt större industrier kan befintiig uppvärmningsanordning vara sådan att
några väsentliga vinster från energihushållnings- och miljöskyddssynpunkter
inte uppkommer, om förbrukaren ansluts till fjärrvärmeanläggningen. I sådana faU
bör anslutningsskyldighet inte föreligga, om en anslutning blir ekonomiskt
ofördelaktig för förbrukaren.
Som
vissa remissinstanser har framhållit bör lagstiftningen inte få hindra den
tekniska utvecklingen inom uppvärmningsområdet. Änslut-ningsskyldighet bör således
inte föreligga när alternativet till fjärrvärme exempelvis är att utforma en
byggnad för avancerat tillvaratagande av solvärme eller att utnyttja värmepump.
Detsamma gäller om huvudparten av uppvärmningsbehovet täcks med spillvärme
från installationer med annat huvudändamål än uppvärmning.
Som
utredningen anför bör en invändning av fastighetsägaren att han redan har en tUlfredsställande
uppvärmningsanordning inte tUlmätas någon avgörande betydelse, om huvudmannen
är villig att utge ersättning för den. Liksom enligt va-lagen bör huvudmannen
vara skyldig att utge ersättning för anläggning för värmeförsörjning som blir
onyttig i den mån det är skäligt med hänsyn till anordningens art, ålder och
skick, den fördel fastighetsägaren får av fjärrvärmeanläggningen och övriga omständigheter.
En sådan reglermg torde tUlgodose det under remissbehandlingen framförda
kravet på en övergångstid för anslutning till fjärrvärmeanläggning.
Jag
har nu endast talat om ägare av fastighet. LUcsom enligt va-lagen bör emeUertid
med ägare jämstäUas tomträttshavare och ägare av bygg-
Prop. 1975/76:149 54
nad
på ofri grund. Hu-vudman kan också träffa avtal med den som endast brukar en
fastighet eller med én sammanslutning av fastighetsägare. Jag återkommer tiU
dessa frågor i specialmotiveringen. När det- gäller hyresgäster eller
hyresgästorganisation har de möjlighet att hos huvudmannen ta initiativ till
övergång från enskUd uppvärmning av fastigheten till uppvärmning med
fjärrvärme. Jag anser det däremot inte lämpligt att, som Hyresgästernas
riksförbund föreslår, formeUt göra dem tiU avtalspart jämte fastighetsägaren.
5.4
Leveransskyldighet samt bestämmelser om avgifter och taxa m. m.
I
va-lagen finns det inte någon bestämmelse om leveransskyldighet för huvudmannen.
Utredningen föreslår emdlertid en uttrycklig bestämmelse om skyldighet för
huvudmannen att leverera energi. Förslaget godtas av remissinstansema utom i
vad avser skyldighet för huvudmannen att försäkra sig om alternativ energUeverans
vid krissituationer. Svenska värmeverksföreriingen anför att förslaget i
huvudsak överensstämmer med vad sOm redan tUlämpas vid värmeverken. Statens
va-nämnd anser att frågan med vägledande motivuttalanden kan överlämnas åt rättstiUämpningen.
Jag
anser att leveransskyldigheten utgör en så central del av rättsför-håUandet
mellan huvudman och brukare att en lagbestämmelse inte kan undvaras.
Utredningens förslag är i huvudsak lämpligt avvägt. Bestämmelserna bör utformas
på följande sätt. Huvudregeln är tämligen självklar och innebär att
huvudmannen är skyldig att tillhandahålla energi för erforderlig uppvärmning av
fastighet för vUken avgiftsskyldighet föreligger. Om huvudmannen inte fullgör
sin leveransskyldighet blir han skadeståndsskyldig gentemot fastighetsägaren. FIu'vudregeln
måste förses med två undantag, som delvis itmebär ett lagfästande av vad som i
detta sammanhang förstås med force majeure. Leveransskyldighet bör för det
första inte föreligga när huvudmannen är ur stånd att fullgöra leveransen till
följd av hinder utom hans rådighet. Detta innebär att huvudmannen är skyldig
både att vidta rimliga åtgärder beträffande utformning och skötsel av
anläggningen och att vid ingående av avtal exempelvis om leverans av olja tUl
anläggningen ställa motsvarande krav på leverantören. För det andra bör gäUa
att huvudmannen skall vara berättigad alt avbryta leverensen vid fara för
person- eller väsentlig egendomsskada eller när det behövs för sådana arbeten
på anläggningen som är nödvändiga för fullgörande av leveransskyldigheten.
Huvudmannen
kan bli ur stånd att leverera fjärrvärme.tUl följd av sådant haveri i den
producerande anläggningen, inklusive reservanordningar, som kan anses ligga
utom hans rådighet eller därför att ransonering införs exempelvis på olja. I
allmänhet torde enligt mitt förslag någon skadeståndsskyldighet inte uppkomma
i sådana situationer, eftersom
Prop. 1975/76:149 55
hindret
är utom huvudmannens rådighet. Han bör emellertid vara skyldig att i viss
utsträckning försäkra sig om alternativa energUeveranser resp. att hålla lager
med olja för krissituationer. Omfattningen av denna skyldighet kan i huvudsak
bedömas enligt gällande författningar om beredskapsåtgärder. Någon närmare
reglering av de nu berörda frågorna bör inte ske i lag utan saken får
överlämnas åt rättstUlämpningen. Chefen för handelsdepartementet kommer senare
denna dag att anmäla förslag till åtgärder för försörjningsberedskapen
utgående från bl. a. betänkandet (SOU 1975: 60 och 61) Energiberedskap för
kristid. Jag vUl vidare erinra om att frågan om ett nytt program för
beredskapslagring av oljeprodukter m. m. f. n. utreds av 1975 års oljdagringskommitté
(H 1975: 03).
Utredningen föreslår
bestämmelser om avgiftsuttaget som i huvudsak överensstämmer med vad sorn
gäller enligt va-lagen. Avgörande är den s. k. självkostnadsprincipen i fråga
om avgiftsuttagets storlek totalt sett och den s. k. likställighetsprincipen
för avgiftens fördelning mellan dem som utnyttjar verksamheten. Utredningens
förslag har med vissa kritiska synpunkter godtagits av remissinstanserna.
Jag anser att de nämnda
principerna är lämpliga även vid bestämmande av avgift för brukande av allmän
fjärrvärmeanläggning och ansluter mig till utredningens förslag. Den praxis
som har utbUdats vid till-lämpning av va-lagen bör tjäna till ledning. Jag
föreslår därför att den avgift huvudmannen tar ut inte får överskrida vad som
behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen och den tiUhandahållna
energin. Vidare bör i lagen anges att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan
fastigheterna efter skälig och rättvis grund.
Avgift
skall enligt utredningen utgå enligt taxa. Avgift kan utgå som engångsavgift
och som periodiska avgifter. Jag har för min del ingenting att invända mot
förslaget i den delen.
Enligt utredningen får
engångsavgift inte sättas högre än att den svarar mot fastighetens andel i
kostnaden för utförande av fjärrvärmenätet. Kostnaden för den producerande
anläggningen skall alltså inte räknas med. Den begränsningen kritiseras av
kommunförbundet och Göteborgs kommun. De framhåller att hu'vudmannen kan
frestas att anlägga långa ledningar framför att bygga en lokal hetvattencentral.
Utredningens ståndpunkt
bör ses mot bakgrund av att utredningen till begreppet aUmänt värmesystem
hänför bara själva distributionssystemet men inte den energiproducerande
enheten. Någon motsvarande begränsning har inte gjorts i va-lagen. Enligt
va-lagen kan engångsavgift avse inte bara ledningsnätet utan också vatten- och
avloppsverken. Utredningens förslag medför påfrestningar på huvudmännens, i
praktiken främst kommunernas, likviditet, eftersom de bara genom periodiska
avgifter kan kompensera sig för kostnader för anläggningen av den energiproducerande
enheten. Enligt min menuig
Prop. 1975/76:149 56
är
det inte lämpligt att begränsa huvudmännens handlingsfrihet på det föreslagna
sättet. Jag förordar därför att lagen även på denna punkt utformas efter
förebild av va-lagen.
Som
jag redan har konstaterat kan avgiftsskyldighet föreligga även om den allmänna
fjärrvärmeanläggningen inte utnyttjas av fastighetsägaren. Enligt va-lagen anses
avgifterna böra bestämmas med hänsyn härtill och alltså minskas med den
besparing som uppkommer för huvudmannen. Motsvarande bör enligt min mening
gälla för fjärrvärme. Denna begränsning är av särskild betydelse för obebyggd
fastighet.
Kostnaderna
för leverans av fjärrvärme har ett påtagligt intresse inte bara för
fastighetsägarna utan även för hyresgästerna, som i enlighe» med gällande
hyresavtal kommer att få betala dessa kostnader. Sedan flera år förekommer
också samråd med hyresmarknadens parter i fråga om fjärrvärmeavgifter. Detta
samråd är enligt min mening äv stort värde och bör givetvis fortsätta. Olika
vägar är som utredningen framhåUer tänkbara. Överenskommelse kan träffas
mellan riksorganisationer för kontrahenterna om riktimjer för taxa och om att
respektive huvudman ansluter taxorna till dessa riktlinjer. En annan möjlighet
är att huvudmannen på det lokala planet samråder med organisationer av fastighetsägare
och av hyresgäster innan han bestämmer taxan.
Ett
uttryck för det samråd som skett med Sveriges fastighetsägareförbund och
Hyresgästernas riksförbund är en av Svenska värmeverksföreningen rekommenderad
s. k. altemativtaxa. Denna syftar tUl att värmeverken under uppbyggnadsskedet
skall leverera fjärrvärme tUl högst samma kostnad som i individuellt system.
Under uppbyggnadsskedet torde alternativtaxan f. n. ge lägre avgifter än om
självkostnadsprincipen tillämpas medan i ett fullt utbyggt system
självkostnadsprincipen torde bli fördelaktigare. Det finns enligt min mening
inget hinder mot att huvudmännen även fortsättnuigsvis använder alternativtaxan
om den i uppbyggnadsskedet blir förmånligare för fastighetsägarna. Det finns dock
anledning att tro att de nya reglerna om avgiftsskyldighet för fastighetsägare
kan ge huvudmännen en så god kostnadstäckning och kostnadsfördelning att
fjärrvärmen redan från början blir bUligare för fastighetsägarna än enskild
uppvärmning.
I
likhet med vad som gäller enligt va-lagen bör huvudman för allmän fjärrvärmeanläggning
kunna meddela allmänna bestämmelser för anläggningens bmkande.
Fastighetsägarnas möjlighet att utnyttja anläggningen för dess ändamål får
inte genom sådana bestämmelser oskäUgt begränsas eller försvåras. Som framgår
av några remissyttranden kari det finnas behov av ytterligare
säkerhetsföreskrifter och beredskapsbe-stämmdser för fjärrvärmeanläggnihgar.
Frågan om sådana föreskrifter kommer emellertid att tas upp i annat sammanhang.
Jag
har tidigare talat om att kostnaderna för leverans av fjärrvärme är av ett påtagligt
intresse för hyresgästerna och att samråd bör ske med
Prop. 1975/76:149 57
hyresmarknadens
parter om taxa för fjärrvärmeavgifter. Hyresgästerna kan också ha intresse av
allmänna bestämmelser som huvudmannen, meddelar för anläggnuigens brukande. Jag
vill. i detta sammanhang erinra om att hyresrättsutredningen (Ju 1975: 06)
överväger frågan om vissa s. k. bränsleklausuler i samband med hyresavtal. Jag
förutsätter att utredningen kommer att överväga även frågan om ytterligare
möjligheter för hyresgästorganisation att påverka utformningen av aUmänna bestämmelser
och taxa för fjärrvärme.
5.5
Prövningsordning
Jag
har redan föreslagit att industriverket bör pröva ansökningar om allmänförklaring
och att industriverket skall kunna avgöra tvist mellan olika huvudmän om
utsträckningen av verksamhetsområdet (avsnitt 5.2). Talan mot industriverkets
beslut bör föras hos regeringen (industridepartementet) genom besvär. I fråga
om motsvarande beslut av länsstyrelse enligt va-lagen ankommer överprövningen
också på regeringen.
Utredningen
föreslår att tvister mellan huvudman och brukare skall prövas av en särskUd
nämnd, benämnd statens nämnd för ledningsbunden energi. Den föreslagna
prövningsordningen ansluter till vad som gäller enligt va-lagen. Motsvarande
tvister enligt va-lagen prövas av statens va-nämnd med fullföljd till vattenöverdomstolen
och högsta domstolen. Jag bar föreslagit bestämmelser om rättsförhållandet
mellan huvudman och brukare, som med några undantag exakt överensstämmer med
vad som gäller enligt va-lagen. Detta gör det enligt min mening naturligt att
låta va-nämnden pröva även fjärrvärmefrågor. Härigenom utnyttjar man den
erfarenhet som redan finns samlad hos va-nämnden och behöver inte heller bygga
upp en helt ny organisation med en i in-ledninsskedet oviss arbetsbelastning.
Jag anser alltså att va-nämnden bör ha hand om prövningen även av
fjärrvärmefrågor. De förfarandebestämmelser som gäller för nämnden behöver inte
ändras på grund härav men bör föras över från va-lagen tUl én särskUd lag om
statens va-nämnd.
Va-nämnden
består av ordförande och fem andra ledamöter. Ordföranden är jurist med
domarerfarenhet. En ledamot skall vara tekniker. Två ledamöter skall vara väl
förtrogna med förvaltning och skötsel av va-verk och två väl förtrogna med
va-förhållanden som avser bostadsfastigheter resp. annan bebyggelse.
Kompetensreglerna
för va-nämndens ledamöter bör ändras så att ledamot med erfarenhet m. m. av
vatten och avlopp alternativt bör ha motsvarande erfarenhet av fjärrvärme. EnUgt
vad jag har inhämtat har några av va-nämndens nuvarande ledamöter dubbel
kompetens, dvs. erfarenhet även av fjärrvärmefrågor. Dessutom finns möjUghet
att förordna ersättare med annan kompetens än den ordinarie ledamoten. Det
torde alltså inte komma att möta några svårigheter att få kompetens och
erfarenhet i nämnden för dess nya uppgifter.
Prop. 1975/76:149 58
Viss
remisskritik framförs mot att det inte finns några egentlijga konsumentrepresentanter.
SärskUt föreslås att hyresmarknadens parter på lämpligt sätt bör knytas tiU
nämnden. Jag uttalade vid tUlkomsten av valagen att inga ledamöter bör utses
som företrädare för vissa partsintressen men att det trots det kunde vara
lämpligt att organisationer som företräder berörda intressen bereddes tUlfälle
att framföra synpunkter på valet av ledamöter (prop. 1970:118 s. 121). Vad jag
då uttalade bör alltjämt gäUa. Enligt min mening lämnar kompetensreglerna gott
utrymme för en allsidig sammansättning av nämnden. Förordnandena för nuvarande
ledamöter löper ut den 1 juli 1976. Efter samråd med chefen för
bostadsdepartementet kan jag omtala att samråd med berörda intresseorganisationer
kommer att ske innan förordnanden meddelas för tiden efter den 1 juli 1976.
Kommunala
beslut öm fjärn'ärme exempelvis om fastställande av taxa kommer att kunna
prövas inte bara i den nu föreslagna ordningen av va-nämnden med fullföljd till
vattenöverdomstolen och högsta domstolen utan även efter kommunalbesvär av
länsstyrelsen och regeringsrätten. Detta är en ordning som gäller även enligt
va-lagen och exempelvis 1902 års lag. För kommunalbesvär gäller inskränkningar
i olika hänseenden. Denna dubbelprövning är det svårt att undvika när det
gäller verksamhet som bedrivs både av kommun och av andra huvudmän.
6
Upprättade lagförslag
I
enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
1. lag om allmänna fjärrvärmeanläggningar,
2. lag om statens va-nämnd,
3. lag om betalningsföreläggande för fordringar som
skall prövas av statens va-nämnd,
4. lag om ändring i lagen (1970: 244) om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar,
5. lag om ändring i anläggningslagen (1973: 1149),
6. lag
om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370).
Beträffande förslaget under 6 har samråd ägt ram med chefen för fi
nansdepartementet.
7
Specialmotivering
7.1
Förslaget till lag om allmänna fjärrvärmeanläggningar
Förslaget
ansluter mycket nära tU} va-lagen. En grandläggande skillnad är dock att
förslaget inte innebär någon skyldighet för kommun att. ordna fjärrvärme. Detta
medför att de inledande bestämmelserna i för-
rop. 1975/76:149 ; 59
slaget
är utformade på ett annat sätt än i va-lagen. Bestämmelser i övrigt som saknar
motsvarighet i va-lagen är 8 § andra stycket (provisorisk anordning för
värmeförsörjning m. m.) och 11 § (leveransskyldighet).
Av
förslagets underrubriker är det endast rubriken leverarisskyldighet -som saknar
motsvarighet i va-lagen. Förslaget är disponerat på följande sätt: Inledande
bestämmelser (13 §§), Verksamhetsområde (47 §§), Brukningsrätt och
avgiftsskyldighet (810 §§), Leveransskyldighet
Inledande
bestämmelser 1§
Paragrafen
innehåUer en definition av begreppen' allmän fjärrvär-aneanläggning och
huvudman. Paragrafen avviker delvis från motsvarande bestämmelser i 1 §
va-lagen.
Första
stycket inleds med en förklaring att den föreslagna lagen är tiUämplig på
allmän fjärrvärmeanläggning (se vidare vid 5 § andra styc-Jcet). Med
allmän fjärrvärmeanläggning avses anläggning, som bar tUl ändamål att bereda
bostadshus eller annan bebyggelse värmeförsörjning enom fjärrvärme och som
förklarats för allmän enligt 2 §. Jag kan i äiuvudsak hänvisa till vad jag
anfört i den aUmänna motiveringen (avsnitt 5.2). I motsats tUl vad som gäller
enligt va-lagen krävs förklaring både för kommunala och icke kommunala
anläggningar.
Värmeförsörjning avser
inte bara uppvärmning av byggnad utan även framställning av
förbrukningsvarmvatten (tappvarmvatten). I anslutning till den värmeväxlare söm
överför värme från fjärrvärmenätet till en byggnads värmesystem är oftast i
samma enhet kopplad en värmeväx-' lare som med fjärrvärmevattnet som
värmekälla framställer förbruk-aiingsvarmvatten.
Begreppet
aUmän va-anläggnmg omfattar både vattenverk och reningsverk samt erforderliga
ledningar. Utredningens förslag (2 §) innebär däremot att begreppet aUmän
fjärrvärmeanläggning skulle begränsas till distributionssystemet. Denna
begränsning hänger samman med att de av utredningen föreslagna värmeplanerna
endast avser distribution av energi. Jag anser att begränsningen är omotiverad
i det nu framlagda förslaget. Begreppet allmän fjärrvärmeanläggning i mitt
förslag omfattar alltså som naturligt är både den aiUäggning där fjärrvärmen
produceras hetvattencentral eller kraftvärmeverk) och ledningsnätet för
överföring
Prop. 1975/76:149 60
av
fjärrvärmen. I vissa fall kan det tänkas att en fjärrvärmeanläggning inte har
någon produktionsenhet utan att man köper varmvatten från ett värmeverk som
tillhör annan ägare. I dessa fall bör man givetvis kunna ha en allmän fjärrvärmeariläggning
som endast består av distributionssystemet. Jag återkommer vid behandlingen av
14 och 17 §§ tUl gränsdragningen mellan den allm'änna fj'ärrvärmeanläggningen
och de enskilda fastigheternas fjärrvärmeinstallationer. I princip dras gränsen
i den s. k. förbindelsepunkten.
Enligt
paragrafens andra stycke är den som driver allmän fjärrvärmeanläggning
anläggningens huvudman. Bestämmelsen överensstämmer helt med motsvarande
bestämmelse i 1 § andra stycket va-lagen. Det är enligt 2 § endast den som
driver eller skall driva fjärrvärmeanläggning som får ansöka om
allmänförklaring av anläggningen. Som jag har framhållit i den allmänna
motiveringen (avsnitt 5.2) innebär en eventuell överlåtelse av anläggningen
inte att denna förlorar sin karaktär av allmän. Detta överensstämmer med vad
som gäller beträffande va-anläggning som har förklarats för aUmän. Den nye
ägaren blir automatiskt huvudman för anläggningen med de rättigheter och
skyldigheter som följer med delta. Förslaget innehåUer i huvudsak samma
bestämmelser för kommunala och icke kommunala huvudmän. I 3133 §§ finns dock vissa
särbestämmelser (om tillsynsman och syssloman) som gäller endast för icke
kommunala huvudmän. Om en kommun överlåter en allmän fjärrvärmeanläggning till
en huvudman som inte är kommun blir dessa bestämmelser tiUämpliga liksom
givetvis om en sådan buvudman får bifall till en ansökan om allmänförklaring
av sin anläggning.
2
§
Paragrafen
innehåller bestämmelser om att fjärrvärmeanläggnmg kan förklaras för allmän.
Bestämmelserna har en lagteknisk förebild i 31 § va-lagen.
Att
en fjärrvärmeanläggning förklaras för allmän är en förutsättning för att
förslagets regelsystem skall bli tillämpligt. Förslaget är som jag redan har
nämnt (1 §) endast tUlämpligt på allmän fjärrvärmeanläggning.
Enligt
första stycket kan statens industriverk på ansökan av den som driver eller
skall driva fjärrvärmeaiJäggning förklara anläggningen för allmän om det finns
behov av anläggningen från allmän synpunkt och sökanden såväl i ekonomiskt
avseende som i övrigt har förutsättningar för att fullgöra uppgiften som
huvudman för anläggningen. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2)
redogjort för vad denna prövning innebär. När det gäller ändamålet med
garantierna rörande huvudmannens ekonomi kan jag dessutom hänvisa till ett
alltjämt gUtigt uttalande av föredragande statsrådet vid tUlkomsten av lagen
(1955: 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggnmgar (prop. 1955: 121 s. 72
Prop. 1975/76:149 61
73).
Talan mot industriverkets beslut skall enligt 35 § tredje stycket föras hos
regeringen (industridepartementet) genom besvär.
Enligt
andra stycket skall industriverket bestämma visst område, utöver vilket
anläggningens verksamhetsområde inte får utsträckas. Jag hänvisar tUl vad jag
har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2). Bestämmelser om allmän
fjärrvärmeanläggnings verksamhetsområde finns i 47 §§. Vad industriverket
bestämt enligt 2 § andra stycket utgör inte hinder för huvudmannen att efter
avtal med ägare av fastighet utanför anläggnmgens verksamhetsområde låta denne
bruka anläggningen (5 § andra stycket). Det saknar härvid betydelse om
fastigheten ligger innanför eller utanför de av industriverket angivna yttergränserna.
Enligt
va-lagen kan uppkomma problem att avgöra vad som är en va-anläggning i motsats
till flera sådana. Huvudprincipen torde vara att till en och samma anläggning
räknas sådana anordningar som drivs av samma huvudman. Den nu föreslagna lagen
torde knappast komma att medföra motsvarande problem, eftersom huvudmannen
redan i ansökan till industriverket kommer att ange anläggningens omfattning.
Allmänförklaring kan ske av en av flera anläggningar med samme huvudman, under
förutsättning att anläggningarna har särskilda värmesystem.
3
§
Paragrafen
motsvarar 3 § va-lagen och 3 och 4 §§ samt punkt 2 av övergångsbestämmelserna i
utrednmgens förslag. I paragrafen anges vem som enligt lagen är att anse som
fastighetsägare. Vidare föreskrivs att reglerna om fastighet kan tUlämpas även
beträffande byggnad på ofri grund.
Jag
har i den aUmänna motiveringen (avsnitt 5.3) antytt irmehållet i dessa
bestämmelser. Utredningens förslag avviker när det gäller utformningen från
va-lagen. Dessa avvikelser, som kritiserats vid remissbehandlingen, är enligt
min mening omotiverade och bestämmelserna har utformats i exakt
överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i va-lagen.
Enligt
första stycket skall vid tiUämpningen av lagen som ägare av fastighet anses den
som enligt kommunalskattelagen (1928: 370) är skyldig att betala skatt för
garantibelopp för fastigheten. Åsyftad bestämmdse är 47 § kommunalskattelagen.
Den praktiskt mest betydelsefulla innebörden av bestämmelsen är att den som
innehar fastighet med tomträtt är att jämstäUa med fastighetsägare. Som ägare
skall vidare betraktas bl. a. den som innehar egendom med fideikommissrätt
eller annan testamentarisk vederlagsfri förfoganderätt.
Enligt
andra stycket kan huvudman för allmän fjärrvärmeanläggning träffa avtal med
annan än fastighetsägare om bi:ukande av anläggningen och då gäller för denne
vad som i lagen föreskrivs om fastighetsägare.
Prop. 1975/76:149 62
Bestämmelsen
möjliggör bl. a. för flera fastighetsägare att, genom en ekonomisk förening
eller på annat sätt, uppträda som en abonnent gentemot huvudmannen. Om
fastigheter exempelvis i en radhuslänga bUdar en samfällighet enligt
anläggningslagen (1973: 1149) för skötseln av ett gemensamt ledningssystem kan
en sådan samfällighet efter avtal med huvudmannen uppträda som brukare för
fastighetsägarnas räkning (Anläggningslagen behandlas ytterligare vid 4 §).
Vidare kan en nyttjanderättshavare ersätta fastighetsägaren. Äv bestämmelsens
lydelse framgår att nyttjanderättshavare och andra inte kan träda i
fastighetsägares ställe vid tUlämpning av bestämmelserna i 8 och 9 §§ om
brukningsrätt och avgiftsskyldighet. Har avtal redan träffats om brukande
saknas ju utrymme för att tUlämpa dessa paragrafer.
Enligt
tredje stycket skall, när omständigheterna föranleder det, bestämmelse om
fastighet i lagen tillämpas på byggnad eller annan anläggning, som inte tUlhör
ägaren tUl marken. Vad som i lagen föreskrivs om ägare av fastighet skall d'ärvid
gälla anläggningens ägare. Bestämmelsen innebär att ägaren av exempelvis en
kiosk på allmän mark eller ett bostadshus på arrenderad mark kan bli skyldig
att betala avgifter till huvudmannen resp. påkalla att få bruka
fjärrvärmeanläggningen.
Verksamhetsområde
4-7 §§
Paragraferna
innehåller bestämmelser om verksamhetsområde för allmän fjärrvärmeanläggning.
4 §, 5 § första stycket och 6 § motsvarar 4, 5 och 7 §§ va-lagen med den
ändringen att industriverket ersatt länsstyrelsen. 5 § andra stycket saknar
motsvarighet i va-lagen och 6 § har ett begränsat innehåll jämfört med 6 §
va-lagen. Bestämmelserna saknar med ett undantag (4 § andra stycket andra pimkten)
motsvarighet i utredningens förslag.
I 4
§ första stycket ges en formell definition äv vad. som menas med
verksamhetsområde. Allmän fjärrvärmeanläggnmgs verksamhetsområde är det område,
inom vilket värmeförsörjningen har ordnats eller skall ordnas genom
anläggningen. Enligt 4 § andra stycket skall verksamhetsområdet vara faststäUt
tUl sina gränser. Viktiga rättsverkningar är förenade med verksamhetsområdets avgränsning,
främst brukningsrätt och. avgiftsskyldighet enligt 8 och 9 §§.
I
4 § andra stycket finns vidare en bestämmelse om att verksamhetsområdet inte
får omfatta endast vissa av de fastigheter som ingår i sådan samfäUighet för
värmeförsörjning som bUdats i särskUd ordning. Liksom enligt va-lagen avser
bestämmelsen inte en grupp av fastigheter som utan samfällighetsbUdning har sin
värmeförsörjning anordnad gemensamt. Bestämmelsen hänger samman med de
problem.sorii gäller samordningen mellan en allmän fjärrvärmeanläggning och en
anlägg-
Prop. 1975/76:149 63
nmg
för värmeförsörjning som inrättats; enligt anläggningslagen. Dessa samordninsproblem
blir mindre om verksamhetsområdet omfattar alla fastigheter i samfälligheten.
Jag hänvisar tiU vad jag anförde om dessa problem vid tillkomsten av va-lagen (prop.
1970: 118 s. 122123). Jag vill särskilt framhåUa att jag då med uttalandet att
samfällighet inte i något fall kunde få ställning av brukare endast avsåg samfällighet
som bUdats för att vid sidan av den aUmänna va-anläggningen ha hand om va-försörjningsfrågor
(se vad jag nu uttalat vid 3 §). Bestämmelsen bör beaktas även av
industriverket vid bestämmande av område som avses i 2 § andra stycket. Jag
återkommer senare till samordningen med anläggningslagen (avsnitt 7.5.),,
Enligt 5 § första stycket
är det huvudman för allmän fjärrvärmeanläggning som bestämmer. anläggningens
verksamhetsområde med till-lämpning av lagen och föreskrift som meddelats med
stöd av lagen. Huvudmannen skall alltså iaktta bestämmelsen i 4 § andra
stycket, andra punkten samt vad industriverket bestämt enligt 2 § andra stycket.
Huvudmannens bestämmanderätt kan även vara inskränkt genom beslut av industriverket
enligt 6 §. När det gäller område där fjärrvärme skall ordnas bör enUgt min
mening, huvudmannen se tUl att planeringen har fortskridit så långt att
behövliga anordningar kommer att bli utförda inom en ganska nära framtid. I
annat fall kan beslutet om verksamhetsområde leda tiU svårigheter för
fastighetsägarna inom området (se vidare vid 8 § andra stycket).
Enligt 5 § andra stycket
kan huvudman utan hinder av denna lag ef
ter avtal med ägare av fastighet utanför anläggningens verksamhetsom
råde låta denne bmka anläggningen. Som jag redan har angivit kan fas
tigheten dessutom ligga utanför de av industriverket angivna yttergräri-
serna. Träffas sådant avtal om brukande blir denna lag inte tillämplig
på rättsförhållandet mellan huvudman och fastighetsägare utan detta
regleras av det träffade avtalet. Som ett praktiskt exempel kan anges att
en kommun skaU exploatera ett stort markområde utanför kommunens
tätort. Kommunen viU tUlämpa lagen på exploateringsområdet för att
uppnå en god anslutningsgrad men vill inte att lagen blir tiUämplig inom
fätorten. Ifrågavarande bestämmelse medför att detta blir möjligt och
att någon brukningsrätt inte uppkommer inom den befintiiga bebyggel
sen. 5 § andra stycket överensstämmer med vad som utan särskild lag
regel gäller enligt va-lagen. . ;
Enligt 6 § kan
industriverket avgöra tvist mellan olika huvudmän i fråga om
verksamhetsområdets utsträckning. Avgörandet sker efter fri prövning. Jag
hänvisar tiH vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2).
Paragrafen motsvarar 6 § andra punkten va-lagen. Första punkten i nämnda
paragraf har däremot inte fått någon motsvarighet (se avsnitt 5.2). T beslut
enligt 6 § kan industriverket ändra vad verket tidigare har beslutat i fråga,
om område som avses i 2 § andra
Prop. 1975/76:149 64
stycket.
Jag har funnit det motiverat med en erinran härom 16 §. Talan mot industriverkets
beslut enligt 6 § skall föras hos regeringen (industridepartementet) genom
besvär (se 35 § tredje stycket).
I 7
§ första stycket föreskrivs att huvudman skall meddela industriverket vad han
har bestämt om. verksamhetsområdet samt att industriverket kan vid vite ålägga
huvudman att fullgöra denna skyldighet. Det ankommer på domstol att pröva fråga
om utdömande av vite. Meddelandet om verksamhetsområdets utsträckning bör
lämnas i lämplig form, t. ex. genom att områdets gränser anges på karta eller
genom gränsbeskrivning. I 7 § andra stycket föreskrivs också att uppgift om allmän
fjärrvärmeanläggnings verksamhetsområde skall finnas tiUgänglig hos
industriverket. På så sätt har fastighetsägarna fått möjlighet att på ett
enkelt sätt få reda på vad som gäller i fråga om verksamhetsområdet.
Brukningsrätt
och avgiftsskyldighet 8 och 9 §§
Paragraferna
motsvarar 8 och 9 §§ va-lagen och innehåller bestämmelser om brukningsrätt och
avgiftsskyldighet. Bestämmelserna i 8 § andra stycket om provisoriska
anordningar saknar motsvarighet i va-lagen och är utformade i enlighet med 14 §
i utredningens förslag. I övrigt avviker paragraferna från utredningens förslag
(1012 §§) och är utformat i exakt överensstämmelse med va-lagen.
Jag
kan i huvudsak hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen
(avsnitt 5.3).
EnUgt
8 § första stycket är huvudmannen skyldig att låta ägare av fastighet inom
anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen, om fastigheten behöver
anordningar för värme samt behovet inte kan med större fördel tUlgodoses på
annat sätt. Av 3 § följer bl. a. att huvudmannen kan vara skyldig att låta
ägare av byggnad eller annan anläggning på ofri grund bruka
fjärrvärmeanläggningen.
I 8
§ första stycket föreskrivs vidare att huvudmannen dock är berättigad tUl det
anstånd med utförandet av de för brukandet nödvändiga arbetena som behövs för
att samordningen med andra arbeten inte skall väsentligt försvåras. Utöver vad
jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3) kan jag hänvisa tiU
vad som anfördes vid tillkomsten av motsvarande bestämmelse i va-lagen (prop.
1970: 118 s. 132, 189 och 203).
Enligt
8 § andra stycket skall huvudman som är berättigad tUl anstånd i skälig
omfattning medverka till att behövUg provisorisk anordning för
värmeförsörjning inrättas och skall till fastighetsägaren utge skälig
ersättning för ökade kostnader till följd av anståndet. Bestämmelsen skall ses
mot bakgrund av att det är huvudmannen som bestämmer verksamhetsområdet i
enlighet med sin planering och att fastighets-
Prop.
1975/76:149 65
ägarna
bör kunna lita på denna planering. Bestämmelsen gäller endast fastighet som kan
komma att sakna egen värmeanordning därför att den har byggts för anslutning
till fjärrvärme eller därför att befintlig värmeanordning är nedsliten eller
otillräcklig och måste ersättas. Detta anges i lagtexten genom att den
provisoriska anordningen skall vara behövlig. Huvudmannens skyldighet att medverka
med provisoriska åtgärder måste jämföras med den skyldighet han har enligt 16
§ att utge ersättning för anordningar som blir onyttiga. De provisoriska
anordningarna förutsätts vara tekniskt möjliga och ekonomiskt rimliga. Huvud-mannens
ersättningsskyldighet är begränsad på samma sätt som skyldigheten att medverka
med åtgärder. TUl den som har en fungerande värmeanordning bör inte utgå någon
ersättning till följd av anståndet. Huvudmannen bör utge skälig ersättning för
de merkostnader soih drabbar en fastighetsägare som till följd av anståndet
måste klara sig med provisoriska anordningar. Kostnadsjämförelsen bör här ske
med en tänkt drift av egen permanent uppvärmningsanordning. Av skälighetsrekvisitet
följer att det inte är ersättningsgillt att en fastighetsägare får vänta med övergång
till en för honom ekonomiskt fördelaktigare uppvärmning med fjärrvärme. Jag
vill erinra om att ifrågavarande bestämmelser endast avser den tid under vUken
huvudmannen har rätt tiU anstånd. Om anslutning inte sker när huvudmannen inte
längre har rätt tUl anstånd kan denne drabbas av skadeståndsskyldighet enligt
29 §.
Enligt
9 § första stycket skall ägare av fastighet inom aUmän fjärrvärmeanläggnings
verksamhetsområde betala avgifter till huvudmannen, om fastigheten behöver
anordningar för värme samt behovet inte kan med större fördel tillgodoses på
annat sätt än genom anläggningen. Av 3 § följer bl. a. att ägare av byggnad
eller annan anläggning på ofri grund kan bli skyldig att betala avgifter.
I
9 § första stycket föreskrivs vidare att för obebyggd fastighet, som enligt
stadsplan eller byggnadsplan är avsedd för bebyggande, behovet av anordningar
för värme skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, bedömas som om
fastigheten vore bebyggd enligt planen. Bedömningen av när undantag från
bidragsskyldigheten skäligen bör göras beror av omständigheterna. Är tillgången
på mark, som är avsedd för enskild bebyggelse, så stor att det kan bedömas
dröja flera år innan all sådan mark har tagits i anspråk, bör detta i rimlig
utsträckning vara skäl för undantag. Om underlåtenheten att bebygga fastigheten
kan tillskrivas åtgärd eller bristande aktivitet från myndighets eUer
kommunens sida t. ex. byggnadsförbud eller långvarigt dröjsmål med att
åstadkomma behövliga gemensamma anordningar, kan detta befria från
bidragsskyldighet. Om däremot fastighetsägaren har underlåtit att bebygga
fastigheten utan att faktiskt eller rättsligt hinder har förelegat, bör
avgiftsskyldighet normalt föreligga. Omfattnmgen av denna avgiftsskyldighet har
jag berört i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4). Vad jag nu har anfört
5
Riksdagen 1975/76.1 samL Nr 149
Prop.
1975/76:149 66
torde
överensstämma med vad som gäller enligt va-lagen (se prop. 1970: 118 s. 38 och
101). Jag viU erinra om att bestämmelserna om obebyggd fastighet endast gäller
inom område som omfattas av stadsplan eller byggnadsplan. För obebyggda
fastigheter utanför sådana områden men inom verksamhetsområdet kan
avgiftsskyldighet inte göras gällande.
Enligt
9 § andra stycket inträder avgiftsskyldighet, när huvudmannen upprättat
förbindelsepunkt som anges i 13 § och underrättat fastighetsägaren därom.
Avgiftsskyldigheten är alltså inte beroende av att faktiskt anslutning sker.
10 §
Paragrafen
motsvarar 11 § va-lagen och 16 § andra stycket i utredningens förslag.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om rättsverkan i fråga om
avgiftsskyldigheten när fastighet byter ägare. Jag vill erinra om att 10 §
va-lagen inte får någon motsvarighet i förslaget.
Enligt 10 § förevarande
lag svarar ny ägare av fastighet inte gentemot huvudman för avgift som förfader
tUl betalning före tillträdesdagen. Innebörden av denna regel jämförd med
bestämmelserna om avgiftsskyldighet för fastighetsägare är den att vid
överlåtelse av fastighet den nye ägaren svarar för alla avgifter som förfaller
till betalning efter tillträdet och den gamle ägaren för alla avgifter, som
förfaller till betalning före tillträdesdagen. Reglerna om betalningsansvaret
kan i vissa fall medföra svårigheter för huvudmannen om han inte underrättas om
äganderättsövergången. För att i största möjliga utsträckning undvika sådana
torde huvudmannen vara oförhindrad att i allmänna bestämmelser som avses i 22 §
föreskriva skyldighet för fastighetsägare att underrätta huvudmannen om
överlåtelse av fastigheten. Paragrafen reglerar endast ansvaret gentemot
huvudmannen. I samband med överlåtelsen kan givetvis träffas överenskommelse
om att endera parten skall svara för belopp som förfaller till betalning under
den andres innehavstid. En sådan överenskommelse gäller endast mellan parterna
och hindrar inte att huvudmannen kräver den som enligt lagen är ansvarig för
att betalningsskyldigheten fuUgörs. Jag finner det inte motiverat att som
Stockholms kommuns juridiska avdelning föreslår införa någon förmånsrätt för
inte betalda periodiska avgifter.
Leveransskyldighet
11 §
Paragrafen
motsvarar 15 § i utredningens förslag och saknar motsvarighet i va-lagen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om huvudmannens leveransskyldighet.
Jag
kan i huvudsak hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen
(avsnitt 5.4).
Prop. 1975/76:149 67
Enligt
första stycket är huvudman för allmän fjärrvärmeanläggning skyldig att
tillhandahålla energi för erforderlig uppvärmning av fastighet som avses i 9 §.
Leveransskyldigheten gäller alltså gentemot sådana fastigheter för vilka
avgiftsskyldighet föreligger.
I
andra stycket regleras undantagen från leveransskyldigheten. Leveransskyldighet
föreligger inte när huvudmannen är ur stånd att fullgöra leveransen till följd
av hinder utom hans rådighet. Huvudmaimen är vidare berättigad att avbryta
leveransen vid fara för personskada eller väsentlig egendomsskada eller när
det behövs för sådana arbeten, som är nödvändiga för fullgörande av
leveransskyldigheten.
Om
inte huvudmannen fullgör sin leveransskyldighet blir han skadeståndsskyldig
gentemot fastighetsägaren enligt 29 §.
Anläggningen
12 §
Paragrafen
motsvarar i huvudsak 12 § va-lagen och innehåller allmänna bestämmelser om
allmän fjärrvärmeanläggnings beskaffenhet och om vissa skyldigheter för
huvudman. Andra stycket om förhållandet till byggnadslagstiftningen motsvarar
17 § i utredningens förslag.
Första
stycket motsvarar 12 § första stycket andra punkten va-lagen. Allmän
fjärrvärmeanläggning skall vara försedd med de anordningar som krävs för att
den skaU fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet. Några
närmare föreskrifter om utformningen av anläggningen har däremot inte ansetts
behövliga.
Enligt
andra stycket får allmän fjärrvärmeanläggning inte inrättas i strid mot
fastställd plan eller bestämmelser för markens bebyggande eller så att
ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig planläggning försvåras. Jag har
föredragit va-lagens formulering framför den längre formuleringen i
utredningens förslag (17 §). Några särskilda regler om dispens från plan anser
jag inte behövliga.
Enligt
tredje stycket skall huvudmannen, så länge anläggningen behövs, underhålla den
och i övrigt sörja för att den på tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål.
13 §
Paragrafen
innehåller bestämmelser om s. k. förbindelsepunkt och motsvarar 13 § va-lagen
och 18 § i utredningens förslag.
Förbinddsepunkten
är av betydelse för gränsdragningen mellan den allmänna fjärrvärmeanläggningen
och fjärrvärmeinstaUationerna på de enskilda fastighetema (se vidare 14 och 17 §§).
Den är vidare av betydelse för fastighetsägarens avgiftsskyldighet enligt 9 §.
Enligt
13 § åligger det huvudman för allmän fjärrvärmeanläggning att för varje
fastighet som avses i 9 § bestämma punkt där inkoppling av
Prop. 1975/76:149 68
fastighetens
ledningar till anläggningen skall ske (förbinddsepunkt). Eftersom förbinddsepunkten
är avgörande för avgiftsskyldigheten även för obebyggd fastighet har va-lagens
formulering "fastighet vars ägare skall bruka anläggningen" ändrats
till det mera adekvata "fastighet som avses i 9 §". Motsvarande
ändring bör till undvikande av missförstånd göras även i va-lagen. Huvudmannen
bör givetvis samråda med fastighetsägaren om förbindelsepunktens placering.
I 13
§ föreskrivs vidare att förbindelsepunkt, om inte särskUda skäl föranleder annat,
skall vara belägen i eller i omedelbar närhet av byggnad som skall uppvärmas
genom fjärrvärmeanläggningen. Enligt va-lagens motsvarande huvudregel skall
förbindelsepunkten vara belägen i fastighetens omedelbara närhet. Det är
tekniska skäl som motiverar denna skillnad. Fjärrvarmdedning dras regelmässigt tiU
en punkt innanför grundmuren till byggnad som skall anslutas och förses där
med en avstängningsanordning. Fastighetens värmeväxlare ansluts tiU huvudmannens
ledning vid avstängningsanordningen, som utgör förbindelsepunkt.
Fjärrvärmesystemets hetvatten cirkulerar genom värmeväxlaren men får inte
fortsätta vidare in i fastighetens värmeinstallation bl. a. beroende på det
höga vattentrycket i fjärrvärmesystemet.
Fjärrvärmesystemet
är ett slutet system. Saknas källare, placeras värmeväxlare och avstängningsanordning
innanför husvägg. Det behövs enligt min mening ingen särskild lagregel om att
förbindelsepunkten skall placeras i det utrymme där vänneväxlaren skall
installeras. Jag återkommer tiU frågan om värmeväxlare vid 14 och 17 §§.
Självfallet måste man avvika från huvudregeln om placering av
förbindelsepunkten när det är fråga om en obebyggd fastighet. Annars kan jag
instämma i ett uttalande av va-nämnden att undantagsregeln bara är avsedd att
utnyttjas i speciella situationer, såsom exempelvis när fråga är om anslutning
av fastighet med tryggad tillgång till ett för flera fastigheter gemensamt ledningsnät.
I 13
§ föreskrivs slutligen att uppgift om punktens läge skall lämnas fastighetsägaren
inom sådan tid som är skälig med hänsyn tUl deimes intresse att kunna planera
för fastighetens utnyttjande.
Prövning
av om förbindelsepunkt upprättats på vederbörligt sätt kan bl. a. ske i samband
med att huvudmannen gör gäUande att avgiftsskyldighet föreligger för
fastigheten.
14
§
Paragrafen
motsvarar 14 § första stycket va-lagen. Den saknar motsvarighet i utredningens
förslag.
Enligt
14 § ingår i allmän fjärrvärmeanläggning sådana ledningar och andra anordningar
fram tUl förbinddsepunktema som tUlhör huvudmannen. Paragrafen kompletteras av
definitionen i 17 § av fjärrvärmeinstallation.
Prop. 1975/76:149 69
Reglerna
om allmän fjärrvärmeanläggnings omfattning har inte någon avgörande betydelse
för frågan om äganderätten till ledningar och andra anordningar. I princip är
det inte något som hindrar att huvudmannen äger anordningar som inte ingår i
anläggningen. Enligt utredningen till-lämpas i vissa kommuner systemet att
värmeväxlaren tillhör kommimen. Det är heller inte något som hindrar att
fastighetsägare äger anordning som av tekniska skäl anslutUs tiU huvudmannens
ledningsnät före fastighetens förbindelsepunkt. Alla avvikelser av här antytt
slag förutsätter att de rättsliga frågorna regleras i särskild ordning. Såvitt
avser värmeväxlare kan föreskrifter i förekommande faU meddelas i de alhnänna
bestämmelser som avses i 22 §. Bestämmelserna bör dock bara få avse äganderätten
tiU värmeväxlare. Jag kan alltså inte biträda utredningens förslag (21 § andra
stycket) att huvudmannen skaU få bestämma att värmeväxlare skall ingå i den
allmänna fjärrvärmeanläggningen. Jag återkommer till frågan om värmeväxlare i
17 §.
Jag vUl i detta sammanhang
ta upp ett annat förslag av utredningen. Enligt utrednuigen (19 och 20 §§) skaU
fastighetsägare vara skyldig att utan ersättning tUl huvudmannen upplåta rätt
att inom fastigheten nedlägga och underhålla ledning till anslutningspunkten.
Sådan rätt, som kan uppkomma i samband med prövning av fråga om fastighets
anslutning eller genom avtal som antecknats i fastighetsregistret, skaU anses
som ledningsrätt enligt ledningsrättslagen (1973: 1144). Det kan enligt min
mening inte komma i fråga att införa bestämmelser som innebär att ledningsrätt
tillskapas utan sådan prövning som skall ske vid förrättning enligt ledningsrättslagen.
Utredningens förslag bör inte genomföras. Huvudmannen får skaffa sig den rätt
till ledningsdragning som behövs antingen genom överenskommelse eUer med
tillämpning av ledningsrättslagen, expropriationslagen (1972: 719),
byggnadslagen (1947: 385) eUer fastighetsbildningslagen (1970: 988). Några
praktiska svårigheter torde detta inte medföra, eftersom fastighetsägarna i aUmänhet
kan väntas frivilligt upplåta erforderlig mark.
Inlösen
av värmeanordningar m. m.
15
§
Paragrafen
motsvarar 15 § va-lagen och behandlar frågan om rätt för huvudmannen att inlösa
anordning för värmeförsörjning som tUlhör fastighetsägare. Paragrafen saknar
motsvarighet i utredningens förslag.
Finns för fastighet som
avses i 9 § anordning för värmeförsörjning som kan användas för den allmänna
fjärrvärmeanläggningen, är ägaren av anordningen skyldig att på begäran av
huvudmannen låta den införlivas med anläggningen mot skälig ersättning.
Prop. 1975/76:149 70
Detta
är den enda bestämmelse av expropriationsrättslig karaktär som finns i
förslaget och i va-lagen (jfr vad jag nyss anfört vid 14 §). Bestämmelsen har
troligen mindre betydelse när det g'äller fjärrvärme än när det gäller vatten
och avlopp. Anordningen kan antingen vara fastighetens enskilda eUer gemensam
för flera fastigheter. Inlösen kan ske även om anordningen tillhör någon annan
än vederbörande fastighetsägare. För inlösen är det tillräckligt att de i 9 §
föreskrivna fömtsättningarna för avgiftsskyldighet föreligger. Bakgrunden
härtill är det förhållandet att huvudmannen eventuellt först i samband med att
han får rätt att ta anordning i anspråk har möjlighet att upprätta förbindelsepunkt
och fullgöra vad som åligger honom för att avgiftsskyldighet skall föreligga.
Det är va-nämnden som prövar frågan om inlösen (se 37 §). Speciella
rättegångskostnadsregler gäller i mål om inlösen (se 14 § förslaget tUl lag om
statens va-nämnd). Föreligger förut-sättningama för inlösen skall huvudmannen
betala skäUg ersättning tUl ägaren. Ersättningen bör beräknas med ledning av
nyanskaffningsvärdet med avdrag för värdeminskning med hänsyn tUl teknisk
livslängd.
16
§
Paragrafen
motsvarar 16 § va-lagen och 13 § i utredningens förslag.
I
paragrafen regleras det fallet att en anordning för värmeförsörjning blir
onyttig till följd av att aUm'än fjärrvärmeanläggning kommer till stånd eller
utvidgas. Sådan anordning skall ersättas av huvudmannen i den mån det är
skäligt med hänsyn till anordningens art, ålder och skick, den fördel ägaren
får av den allmänna fjärrvärmeanläggningen och övriga omständigheter.
Jag
vill erinra om vad jag anförde vid tillkomsten av va-lagen (prop. 1970: 118 s.
145) om att bestämmelserna bör tillämpas restriktivt. Den erfarenhet som har
vunnits vid tillämpning av va-lagen bör kunna tjäna till ledning vid
tillämpning av nu föreslagna motsvarande bestämmelser för anordning för
värmeförsörjning. Bestämmelsen att vid ersättningens fastställande hänsyn skall
tas till den fördel ägaren får av den aUmätma fjärrvärmeanläggningen avser
enligt utredningen inbesparade egna skötselkostnader, inbesparing av utrymme i
fastigheten o. d. Jag ansluter mig till detta uttalande. I motsats till
utredningen anser jag däremot att hänsyn även bör tas till det förhållandet att
anslutningen tUl fjärrvärme innebär lägre värmekostnader för fastighetsägaren.
Jag vUl tiUägga att den omständigheten att fastighetsägaren eventuellt har fått
statsbidrag till uppmstning av anläggningen inte påverkar hans rätt till
ersättning av huvudmannen. Någon ersättningsskyldighet bör inte föreligga för
provisoriska anordningar som huvudmannen själv har bekostat enligt 8 § andra stvcket.
Prop.
1975/76:149 71
Det
är va-nämnden som prövar ersättningsfrågan (se 37 §). Speciella rättegångskostnadsregler
gäller i sådant ersättningsmål (se 14 § förslaget tUl lag om statens va-nämnd).
Fjärrvärm
einstallation 1719 §§
Paragraferna,
som innehåller bestämmelser om fjärrvärmeinstallation, avviker i väsentliga
hänseenden från motsvarande bestämmelser i 17 19 §§ va-lagen. Viss
motsvarighet finns i 21 och 22 §§ i utredningens förslag.
Enligt
17 § va-lagen förstås med va-installation ledning som för fastighet dragits
från förbindelsepunkt samt anordning som förbundits med sådan ledning. Även när
det gäller fjärrvärme bör förbindelsepunkten utgöra gräns mellan den allmänna
anläggningen och fastighetens fjärrvärmeinstallation. Begreppet
fjärrvärmeinstallation kan däremot lämpligen inskränkas till att avse endast
anordningar som står i direkt förbindelse med det mycket heta vatten som
cirkulerar i den allmänna fjärrvärmeanläggningen. Begreppet begränsas alltså
till sådana anordningar som kan påverka och vara farliga för anläggningen.
Andra anordningar saknar intresse i förevarande sammanhang.
I 17
§ definieras begreppet fjärrvärmeinstallation i enlighet med vad jag nu har
anfört. Med fjärrvärmeinstallation förstås ledning för fjärrvärme som för
fastighet dragits från förbindelsepunkt samt värmeväxlare och annan anordning
som står i direkt förbindelse med den allmänna fjärrvärmeanläggningen.
Enligt
18 §, som i sak motsvarar 22 § i utrednmgens förslag, får fastighetsägare inte
utan huvudmannens medgivande anordna eller förändra fjärrvärmeinstallation.
I
byggnadsstadgan (1959: 612) och med stöd av denna meddelade föreskrifter, råd
och anvisningar. Svensk byggnorm (SBN 75), finns vissa regler om beskaffenhet
och utförande av uppvärmningsanordningar. Dessa innehåller emellertid hittills
inga regler skrivna speciellt med avseende på fjärrvärmeinstallationer, men
vissa ay reglerna är av allmän giltighet oavsett vilken typ av
uppvärmningsanordning som används. I enlighet med vad som generellt
eftersträvas, då det gäller bygg-bestämmelser torde det vara angeläget att
enhetliga bestämmelser utfärdas även för fjärrvärmeinstallationer. Jag får
därför efter samråd med chefen för bostadsdepartementet framhålla att det torde
finnas anledning att komplettera bestämmelserna i detta hänseende.
Anordnande
av värmeinstallation kräver i och för sig inte byggnadslov. Jag har också
efter samråd med chefen för bostadsdepartementet funnit alt det saknas
anledning att införa krav på speciellt byggnadslov för fjärrvärmeinstallation.
Byggnadsnämnden har emellertid enligt 64 §
Prop. 1975/76:149 72
1
mom. första stycket byggnadsstadgan rätt att besiktiga byggnadsföretag som inte
kräver byggnadslov. Ansvaret för att installationsarbete blir utfört i
enlighet med gällande föreskrifter vilar på fastighetens ägare. Har
föreskrifterna inte följts kan byggnadsnämnden förelägga fastighetsägaren att
undanröja eller ändra det utförda.
I
detta sammanhang vill jag erinra om att det i fråga om uppvärmning av byggnader
finns vissa grundläggande bestämmelser i Svensk byggnorm om beredskapsåtgärder
mot minskad eller utebliven tillförsel av importbränslen. Jag förutsätter att
beredskapsfrågorna även beaktas vid anordnande och drift av
fjärrvärmeanläggningar.
I
enlighet med beslutad komplettering av byggnadsstadgan (44 a §) skall byggnad
anordnas så att god värmehushållning möjliggörs. I anslutning härtUl kommer särskUda
tillämpningsbestämmelser att utfärdas. Det är enligt min mening angeläget att
frågorna om energihushållning beaktas även vid anordnande och drift av
fjärrvärmesystem.
Vid
anslutning av byggnad till fjärrvärme erfordras vissa arbeten i byggnaden, dels
med avseende på fjärrvärmeanläggningen (fram tUl förbindelsepunkten), dels för
fjärrvärmeuistallationen. Jag vUl erinra om vikten av att dessa arbeten utförs
på sådant sätt att byggnadens egenskaper i andra avseenden inte påverkas i
ogynnsam riktning.
18
§ va-lagen innehåller en hänvisning till byggnadsstadgan. Enligt
19 §
va-lagen får huvudman inte meddela föreskrift i fråga som avses i
18 § eller om vem som har rätt att utföra installationsarbete. Denna be
stämmelse i va-lagen får nu inte någon direkt motsvarighet när det gäl
ler fjärrvärmeinstallation. I och med att det numera är generellt fast
slaget av statsmakterna att enhetliga bestämmelser bör gälla för byggan
det även vad gäller installationer av olika slag synes en sådan föreskrift
inte vara behövlig. Det kan emellertid finnas fog för att huvudman för
fjärrvärmeinstallation meddelar vissa tekniska förutsättningar för sådana
installationer. 19 § innehåller därför en bestämmelse om att huvudman
i aUmänna bestämmelser, som avses i 22 §, får ange tekniska förutsätt
ningar rörande fjärrvärmeinstallation. I samband med att sådana förut
sättningar anges kan det i a'waktan på enhetliga centrala bestämmelser
enligt min mening vara motiverat att det i huvudmannens allmänna be
stämmelser enligt 22 § under en övergångstid även lämnas vissa kom
pletterande tekniska anvisningar.
20 §
Enligt
20 §, som motsvarar 20 § va-lagen, får huvudman när det behövs låta undersöka
fjärrvärmeinstallation och dess brukande. Härav får anses följa att
fastighetsägare och'andra också är skyldiga att bereda huvudmannen och hans
folk tUlfälle att utföra undersökningen. I 34 § finns en särskUd bestämmelse om
tystnadsplikt för den som har deltagit i sådan undersökning.
Prop. 1975/76:149 73
Brukande
av allmän fjärrvärmeanläggning 2123 §§
Paragraferna
motsvarar 2123 §§ va-lagen och 2325 §§ i utredningens förslag. Paragrafema
innehåller bestämmelser om brukande av allmän fjärrvärmeanläggning.
Enligt
21 § skall allmän fjärrvärmeanläggning brakas så att olägenhet för huvudmannen
och annan såvitt möjligt undvikes.
Enligt
22 § får huvudman för allmän fjärrvärmeanläggning meddela allmänna bestämmelser
för anläggningens brakande. Orsaken till att sådana bestämmelser skall
utfärdas är att därigenom garanteras att bm-karna blir lika behandlade och att
deras villkor blir rättvisa och skäliga. Någon särskild fastställelseprövning
av dessa bestämmelser sker inte. Huvudmannen har emellertid inte full frihet
att utfärda vUka allmänna bestämmelser som helst. I andra punkten av paragrafen
fastslås nämligen att fastighetsägamas möjlighet att utnyttja anläggningen för
dess ändamål inte får oskäligt begränsas eller försvåras genom sådana bestämmelser.
Skulle brakarna finna att huvudmannen har utfärdat allmänna bestämmelser som
innebär sådana begränsningar eller svårigheter kan brakarna ansöka hos
va-nämnden att bestämmelsen skall jämkas eller OgUtigförklaras (se 37 §). Jag
utgår från att Svenska värmeverksföreningen kommer att upprätta ett
normalförslag till allmänna bestämmelser och att samråd härvid kommer att ske
med andra berörda organisationer.
De
allmänna bestämmelserna som huvudmannen antar får inte röra annat än den allmänna
fjärrvärmeanläggningens brakande. Härav följer att de blir tUlämpliga endast
för sådana fastighetsägare som faktiskt begagnar sig av anläggningen. Enligt
19 § får huvudmannen meddela allmänna bestämmelser om beskaffenhet och
utförande av fjärrvärmein-staUation. Det torde inte vara möjligt att genom
allmänna bestämmelser uttömmande reglera alla förekommande brukningssituationer,
såsom i fråga om sjukhus, militära anläggningar eller industrier, utan här
krävs ofta en kompletterande reglering avtalsvägen (se vidare vid 28 §). Vid utformningen
av sådana avtal bör dock huvudmannen i möjligaste mån följa de principer som
ligger bakom de aUmänna reglerna (se prop. 1970: 118 s. 148).
De
allmänna bestämmelserna kan behöva ändras med hänsyn till nya förhållanden och
den tekniska utvecklingen. Huvudmannen har därför rätt att ändra de allmänna
bestämmelserna när det behövs. Med hänsyn tUl att verkningarna av en ändring
kan vara mycket ingripande för de enskUda brukarna har givits vissa regler om
hur brukarna skall underrättas om sådana ändringar. Dessa regler gäller även
när huvudmannen i andra avseenden ändrar föratsättningarna för anläggnmgens
brukande.
I
23 § föreskrivs i enlighet med det anförda att huvudman som ändrar
Prop. 1975/76:149 74
allmänna
bestämmelser eller i annat avseende ändrar förutsättningarna för anläggningens
begagnande skall i skälig tid innan ändringen träder i kraft skriftligen
underrätta berörda fastighetsägare om ändringens innebörd och tidpunkten för ikrafttriidandet.
Underrättelse skall ske genom personliga försändelser till samtiiga berörda
fastighetsägare. Det kan ibland vara lämpligt att komplettera dessa
underrättelser med kungörande i annan form, exempelvis genom annonsering i
pressen, men enbart underrättelse genom tidningsannonsering är inte
tillräckligt (se prop. 1970: 118 s. 150). 23 § har givits en utformning som i
språkligt avseende något avviker från förebilden i va-lagen.
Avgifter
och taxa
24 §
Paragrafen
innehåller en bestämmelse om avgiftsuttagets storlek. Paragrafen motsvarar 24
§ va-lagen och 26 § i utredningens förslag.
Enligt
24 § får avgifter som huvudman för allmän fjärrvärmeanläggning tar ut inte
överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen
och den tUlhandahållna energin. Jag hänvisar till vad jag har anfört om den s.
k. självkostnadsprincipen i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4).
Bestämmelsen bör tUlämpas i enlighet med den praxis som har utbildat sig vid
tillämpningen av motsvarande bestämmelse i va-lagen.
Självkostnadsprincipen
gäller för alla allmänna fjärrvärmeanläggningar oavsett om de har kommunal
eller enskild huvudman. En allmän fjärrv'ärmeanläggning får aldrig göras tUl
ett vinstgivande företag i egentlig mening. Om det vid vissa tUlfällen uppstår
smärre överskott på rörelsen behöver detta inte innebära att huvudmannen har
åsidosatt självkostnadsprincipen. Det totala rörelseresultatet påverkas ju av
så många svårbedömbara faktorer att det inte torde kunna undvikas att smärre
överskott uppstår periodvis. Syftet med självkostnadsprincipen är att det
sammanlagda beloppet av de avgifter som tas ut inte skall överstiga
huvudmannens kostnad för anläggningen. TUl kostnad för anläggningens utförande
är att räkna alla utgifter, som behövs för att anläggningen skall komma till
stånd, såsom projekteringskostnad, byggkostnad, kostnad för arbetets
administration, för att få dispositionsrätt över erforderliga markområden, samt
för sådana provisoriska anordningar, som visar sig behövliga under
utbyggnadstiden. I kostnaderna för underhåll och drift kan räknas in även
administrationskostnad. När det gäller kraftvärmeverk måste givetvis hänsyn tas
till att anläggningen skall producera både el och fjärrvärme och till de
inkomster huvudmannen kan beräknas få för elproduktionen. I samband med tUlkomsten
av va-lagen förekom en livlig debatt bl. a. om. internräntedebitering. Jag
uttalade då (prop. 1970: 118 s. 104) att det saknades anledning att ange bestämda
Prop.
1975/76:149 75
lösningar
av olika detaljer i beräkningssätt eller redovisningsmetoder. Jag ansåg det
inte heller nödvändigt att i lagtexten eller motiven närmare precisera självkostnadsregdns
innebörd. Vad jag då uttalade gäller fortfarande.
Skyldigheten
att utöva kostnadskontroll åvilar i första hand huvudmannen. Det Överlämnas
också åt huvudmannen att själv bestämma vilken beräkningsmetod för
kostnadsuttaget och vilken redovisningsteknik som skall tUlämpas. Det är
emellertid angeläget att fastighetsägarens intresse av att kunna bedöma
avgiftsuttagets skälighet beaktas i detta sammanhang. Detta är viktigt även
för att möjliggöra en överprövning av kostnaderna.
25 §
Paragrafen
innehåller en bestämmelse om avgiftsuttagets fördelning och motsvarar 26 §
va-lagen och 27 § i utredningens förslag. 25 § va-lagen får ingen
motsvarighet.
Enligt
25 § skall avgiftsskyldigheten fördelas mellan fastigheterna efter skälig och
rättvis grand. Jag hänvisar till vad jag har anfört om den s. k.
likställighetsprincipen i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4). Bestämmelsen
bör tillämpas i enlighet med den praxis som har utbildat sig vid tillämpningen
av motsvarande bestämmelse i va-lagen. Jag vill särskUt framhålla att lUcstäUighetsprincipen
mte hkidrar huvudmannen att av vederbörande fastighetsägare ta ut sådana
kostnader som avser anordningar för en viss fastighet eller ett mindre antal
fastigheter.
26 §
Paragrafen
innehåller regler om taxa samt vissa särskilda bestämmelser om
engångsavgifter. Paragrafen motsvarar 27 § första och andra styckena va-lagen
samt 28 och 29 §§ i utredningens förslag.
Enligt
första stycket skall avgift utgå enligt taxa som huvudmannen utformar i
överensstämmelse med de grunder som anges i 24 och 25 §§. Huvudmannen får inte
träffa avtal som avviker från taxan (jfr 28 §). Att det behövs en taxa beror på
att det i allmänhet finns så många betalningsskyldiga fastigheter. En taxa
underlättar kontrollen av att avgiftsuttaget fördelas på rättvist och skäligt
sätt. Med ledning av taxan skall en fastighetsägare kunna beräkna sina
kostnader för att utnyttja den allmänna fjärrvärmeanläggningen. Det är
huvudmannen som utformar taxan och den behöver inte faststäUas av någon
myndighet. Jag har i den aUmänna motiveringen (avsnUt 5.4) understrukit vikten
av samråd med hyresmarknadens parter. Tvist om hu-vudmannens taxa kan prövas av
va-nämnden (se 37 §). Jag vill erinra om att förslaget i likhet med va-lagen
inte innehåUer några särskilda bestämmelser om ändring av taxa (jfr 23 § om
ändring av allmänna bestämmelser). Taxeändringar är i regel måttiiga och
brukarna torde normalt inte ha behov av att få
Prop. 1975/76:149 76
kännedom
om dem i förväg. Jag förutsätter dock att huvudmännen om möjligt i samband med
avgiftsdebitering eller på annat sätt lämnar uppgift om beslutad taxeändring
(se prop. 1970: 118 s. 149).
I
första stycket föreskrivs vidare att avgift kan utgå som engångsavgift och som
periodiska avgifter: Det vanligaste är att för anslutnmg fordras en
anslutningsavgift av engångskaraktär, varjämte periodiska avgifter tas ut
efter en enhetiig tarbff. De periodiska avgifterna brakar delas upp i en fast
avgift (effektavgift) och i en förbrukningsavgift (energiavgift).
Enligt
andra stycket får engångsavgift inte sättas högre än att den svarar mot
fastighetens andel i kostnaden för den allmänna fjärrvärmeanläggningens
utförande. Jag hänvisar till vad jag har anfört härom i den allmänna
motiveringen (avsnitt 5.4). Jag har vid 24 § berört vad som räknas som kostaad
för utförande av anläggningen. Kostnadema för anläggningens drift och underhåU
får endast täckas genom periodiska avgifter. Huvudmannen får däremot själv
avgöra om han vill ta ut kostnaderna för anläggningens utförande genom
engångsavgifter eller periodiska avgifter eller kombinera båda metoderna.
Engångsavgifterna
kan uppgå tiU betydande belopp och därför bU betungande för fastighetsägarna.
Enligt 26 § andra stycket finns en rättighet för fastighetsägarna att få
engångsavgiften uppdelad på årliga betalningar under högst tio år. Föratsiittningen
härför är att engångsavgiften uppgår till belopp som är betungande med hänsyn
till fastighetens ekonomiska bärkraft och övriga omständigheter. Vidare krävs
att fastighetsägaren begär uppdelning och att han ställer godtagbar säkerhet.
Tvist om tillämpning av dessa bestämmelser prövas av va-nämnden. Bestämmelsema
utgör inget hinder för huvudmannen att medge en längre avbetalningstid än tio
år.
Vid tUlkomsten
av va-lagen diskuterades ingående engångsavgiftens betydelse vid omreglering av
fastighetsinddningen och vid ny bebyggelse på förat bebyggd tomtmark. Jag
hänvisar till denna diskussion (prop. 1970: 118 s. 106107 och 3LU 1970: 54 s.
7374). ResuUatet av uttalandena blir att frågan om ny engånsavgift i dessa
situationer får avgöras från fall tiU fall.
27
§
Paragrafen
motsvarar 27 § tredje stycket va-lagen och 30 § i utredningens förslag.
Paragrafen innehåller bestämmelser om den tidpunkt då avgift förfaller tiU
betalning och om skyldighet att betala ränta på för-faUet belopp.
Enligt
27 § tredje stycket va-lagen skall avgift betalas vid arifordran. På obetalt
belopp får skälig ränta räknas från dagen för anordran. F. n. går det i
allmänhet till så att kommunförbundet rekommenderar viss ränta och att den
anges i huvudmannens taxa. Bestämmelsema har ut-
Prop. 1975/76:149 77
formats
med 63 § byggnadslagen som förebild. Bestämmelserna gäUer både engångsavgift
och periodiska avgifter. Besked om kravet skaU lämnas viss tid före den dag
avgiften skaU betalas. Ränta torde inte komma i fråga före den sålunda bestämda
betalningsdagen. Har engångsavgift delats upp på flera betalningar finns
särskilda betalningsdagar.
Räntdagen (1975: 635) har
trätt i kraft den 1 januari 1976 (prop. 1975:102, LU 1975: 30, rskr 1975: 234).
Lagen mnehåller i första hand regler om dröjsmålsränta. Enligt 6 § räntdagen
skall dröjsmålsränta motsvara riksbankens diskonto, ökat med fyra
procentenheter. Räntelagen innehåller också bestämmelser om s. k.
avkastningsränta, dvs. ränta på betalning som skall återgå i samband med att
avtal hävs tiU följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller av liknande
anledning. Avkastningsräntan skall enligt 5 § räntelagen motsvara riksbankens
diskonto med ett tillägg av två procentenheter. Räntelagens regler om avkastningsränta
är genom hänvisningar tillämplig vid ränteberäknuig enligt expropriationslagen
och annan fastighetsrättslig lagstiftning. Föredragande statsrådet uttalade
vid tillkomsten av räntelagen (prop. 1975: 102 s. 110) att bestämmelserna om
ränta i 63 § byggnadslagen och
27 §
tredje stycket va-lagen var så speciella att de då borde lämnas oför
ändrade.
Enligt
min mening bör räntebestämmelserna i det nu aktueUa lagförslaget och i
va-lagen utformas på samma sätt. Va-lagens nuvarande regel om skälig ränta bör
emellertid fyllas ut genom hänvisnmg tUl räntelagen. Enligt förslaget får
dröjsmålsränta räknas enligt 6 § räntelagen från dagen för anfordran.
När
engångsbelopp fördelas på flera betalningar bör huvudmannen ha rätt till
avkastningsränta enligt 5 § räntelagen på varje del av avgiften som ännu inte
har förfallit till betalning. Utgångspunkten bör härvid vara den dag då den
första betalningen skall ske. 27 § har utformats i överensstämmelse med det
anförda. Motsvarande ändring föreslås i valagen.
Avtal
om fjärrvärmefrågor
28 §
Paragrafen
motsvarar 28 § va-lagen. Enligt paragrafen kan huvudmannen träffa avtal med
fastighetsägare om sådan fjärrvärmefråga som inte regleras i allmänna
bestämmelser eller taxa.
Jag hänvisar tiU vad jag
anförde vid va-lagens tiUkomst (prop. 1970: 118 s. 9497). RättsförhåUandet
mellan huvudman och fastig-betsägare skall i princip grundas på, föratom lagens
bestämmelser, allmänna bestämmelser och taxa, som upprättas av huvudmannen och
som utan särskild överenskommelse gäUer mellan parterna. Beträffande frågor som
inte regleras av lag, allmänna bestämmelser eller taxa föreligger
Prop. 1975/76:149 78
däremot
avtalsfrihet. Huvudmannen kan förutsättas besluta om taxa och allmänna
bestämmelser som är tiUämpliga för flertalet fastighetsägare inom
verksamhetsområdet och avtalsreglering torde därför företrädesvis bli aktuell
när det gäller sjukhus, mlUtära anläggningar och industrier (jfr vad jag anfört
vid 22 §). Sådana brukare bör få tUlfälle tiU verkliga förhandUngar med
huvudmannen, eftersom det kan finnas behov av särskilda föreskrifter. Även avgiftsfrågoma
kan kräva specieUa överväganden för denna kategori av brukare. De aUmänna
bestämmelserna om skälig och likvärdig behandling m. m. måste dock iakttas. Om
parterna Inte kan komma överens i de nu diskuterade fallen kan va-nämnden enligt
37 § faststäUa vilka villkor som bör gälla för brukande av anläggningen.
Avtal
som träffas i fråga som regleras i allmänna bestämmelser eller taxa blir utan
verkan (se prop. 1970: 118 s. 151). Om aUmänna bestämmelser ändras kan detta
medföra, ätt ett tidigare träffat avtal inte längre blir gällande i viss del.
Vilka konsekvenser detta skall få för avtalets rättsverkningar i övrigt får
bedömas enligt allmänna avtalsrättsliga regler. Frågan i vilken mån avtal får
träffas i frågor som regleras i lagen får prövas från faU tiU fall genom
tolkning av de lagbestämmelser det är fråga om. Med hänsyn tUl lagreglernas
starka offentligrättsliga karaktär får dock möjligheterna tiU awikelser anses
vara ganska små.
Skadeståndsskyldighet
m. m.
29 §
Paragrafen
innehåller bestämmelser om skadeståndsskyldighet m. m. och motsvarar 29 §
va-lagen och 31 § i utredningens förslag.
Enligt
paragrafen skall huvudman eller fastighetsägare som har överskridit sin rätt
eller åsidosatt sin skyldighet i förhållande till den andra återställa vad som
har rabbats eller fuUgöra vad som eftersatts samt ersätta skadan.
Bestämmelserna är utformade efter mönster av motsvarande regler för tomträtt,
som vid tiden för va-lagens tillkomst fanns i 4 kap. 7 § lagen (1907: 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom men som numera överförts tUl 13 kap. 8 §
jordabalken.
Jag
hänvisar till vad som anfördes vid tillkomsten av va-lagen (prop. 1970: 118 s.
153, 192 och 201). Det rör sig i princip om ett skadeståndsansvar oberoende av
vållande. Frågan humvida fullgörelse eller skadestånd skall kunna utkrävas vid
force majeure och i andra jämförbara fall får bedömas efter i stort sett samma
principer som gäller beträffande motsvarande spörsmål i kontraktsrättsliga
förhållanden. Jag vUl erinra om att jag i 11 § andra styclcet dock föreslagit
viss lagreglering av dessa frågor, nämUgen när det gäUer huvudmannens
leveransskyldighet. I de fall som anges i 11 § andra stycket gäller inte
leveransskyldighet
Prop.
1915116'. 149 79
och
detta medför givetvis att inte heUer 29 § bUr tUlämplig. Någon begränsning i
parternas ansvar får inte föreskrivas i allmänna bestämmelser som meddelas
enligt 22 §.
Bestämmelserna
i 29 § gäller bara i förhållandet mellan huvudman och brakare. Frågan om
skadeståndsansvar mot tredje man, exempelvis brukares ansvar för skada som
tillfogas annan brukare, får bedömas efter vad som gäller om skadestånd i utomobUgatoriska
förhållanden. Detsamma gäller skada som huvudman och fastighetsägare tiUfogar
varandra men som inte har samband med fjärrvärmeförhållandet. Sistnämnda frågeställnmg
har belysts i ett avgörande av högsta domstolen (NJA 1975 s. 1), som gällde
fråga om allmän domstols behörighet i mål rörande tvist meUan huvudman för
allmän va-anläggning och ägare av fastighet som anknutits tUl anläggningen om
skadestånd på grand av översvämning i fastighetens källare.
Avstängning
av värmetillförsel
30 §
Paragrafen
motsvarar 30 § va-lagen och 32 § i utredningens förslag. I paragrafen regleras
frågan om rätt för huvudmannen att stänga av värmetillförseln.
Enligt
30 § va-lagen gäller följande. Försummar fastighetsägare att betala avgift som
avses i va-lagen eUer att i annat väsentligt hänseende iaktta vad som åligger
honom och har huvudmannen inte genom anmaning kunnat åstadkomma rättelse, får
huvudmannen stänga av vattentiU-förseln till fastigheten om detta kan ske utan
att sanitär olägenhet uppkommer. Kosmad för avstängningsåtgärd får påföras
fastighetsägaren. Jag uttalade vid va-lagens tiUkomst (prop. 1970: 118 s. 154)
att avstäng-ningshotet bör utnyttjas med försiktighet och tillgripas bara när
huvudmannen har ett starkt intresse av att framtvinga rättelse från den försumlige
brukaren och någon risk för sanitära olägenheter inte föreligger.
Utredningens
förslag motsvarar bestämmelserna i va-lagen.
Förslaget
kritiseras av flera remissinstanser. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
anser att denna form av påtryckningsmedel är olämplig i förevarande fall och
föreslår att bestämmdserna får utgå. Andra medel för Indrivning av avgift bör i
stället komma i fråga. Ytterst bör tvångsförvaltnuig av fastigheten tUlgripas.
Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om bestämmdserna är nödvändiga.
Länsstyrelsen framhåller att huvudmannen kan utverka betalningsföreläggande
för fordringar på avgifter. Enligt Lunds kommun synes bestämmelsema vara utan
verkan. En avstängning drabbar tredje man, dvs. hyresgästerna. Huvudmannen bör
i stäUet ges rätt att kräva deposition för minst en betalningsperiods
årliga avgifter. Enahanda synpimkter framförs av
Prop. 1975/76:149 80
Malmö
kommun. Enligt Hyresgästernas riksförbund är förslaget synnerligen tveksamt.
Om det är fråga om en hyresfastighet drabbas hyresgästerna utan att dessa är
vållande tUl försummelsen. En undantagsregel för hyresfastigheter bör enligt
förbundet därför allvarligt övervägas. I vart fall bör hyresgästorganisation
underrättas i god tid före avstängning. Svenska elverksföreningen påpekar att
undantaget för :sanitär olägenhet praktiskt taget alltid kan åberopas medan
andra skäl, exempelvis säkerhet och sysselsättning, ibland kan väga lika tungt.
Sveriges villaägareförbund anser att man möjligen kan sätta ett frågetecken
för förslaget. I en uppgörelse meUan konsumentombudsmannen och elverksföreningen
har en bestämmelse, som gav leverantören rätt att omedelbart stänga av
leveransen vid betalningsdröjsmål, ersatts med en regel att avstängning inte
får ske vid ringa betalningsdröjsmål och utan föregående avisering. Rekvisitet
"ringa dröjsmål" (kortvarigt eller ett obetydligt belopp) saknas i
den föreslagna lagtexten. Näringslivets byggnadsdelegation anser att
avstängning endast bör få ske vid betydande betalningsförsummelse. Svenska
gasföreningen anser att avstängnings-möjligheten i de allra flesta fall blir
fiktiv genom undantaget för sanitär olägenhet. Det kan inte vara rimligt att
huvudmannen skall fortsätta leverans utan betalning. Förslaget bör i stället
utformas i enlighet med den av eldistributörerna tilläm]3ade principen att
avstängning normalt inte sker förrän det genom berörd kommunal myndighet har
prövats om leveransen bör fortsätta .av sociala eller andra skäl och betalningsansvaret
i samband därmed övertagits av det allmänna. I fråga om flerfamiljshus bör
huvudmannen dessutom underrätta hyresgästerna.
Jag
vill för egen del anföra följande. En huvudman som inte får betalt för sina
värmeleveranser kan utverka betalningsföreläggande för sin fordran och kan om
inte ägarbyte har skett som yttersta utväg framtvinga exekutiv försäljning av
fastigheten. I det stora flertalet faU torde huvudmannen genom sådana åtgärder
kunna på ett tillfredsställande sätt ta till vara sina intressen. Det tar dock
ofta viss tid att genom exekutiva åtgärder skaffa sig betalning. Mot den
bakgrunden måste man räkna med att det kan finnas fall där det skulle verka
stötande om huvudmannen under alla omständigheter var skyldig att fortsätta
sina leveranser utan att få betalning. Kven i andra situationer kan det vara
befogat att avstänga värmetUlförsehi. Som exempel kan nämnas att brakaren, i
strid mot allmänna bestämmelser, vidtar åtgärder med fastighetens värmeväxlare
som medför skada på ledningsnätet. Jag anser därför att lagen bör ge
huvudmannen möjlighet att avstänga värmetillförsel.
Denna
bör dock utformas mera restriktivt än 30 § va-lagen. Den bör kunna tUlämpas
bara i undantagsfall.
Till
en början bör sålunda gälla att avstängning inte får ske på grand av betalningsförsummdse
annat än om försummelsen är väsentlig. I fråga om småbelopp får huvudmannen Uta
till indrivning.
Prop. 1975/76:149 81
Avstängning bör inte få ske om sanitär olägenhet
uppkommer. Detta innebär att huvudman inte kan stänga av värmetUlförseln till
flerfamiljshus där hyresgästerna är beroende av fjärrvärmen för uppvärmning av
sina lägenheter. Om avgifter inte betalas för ett flerfamiljshus är det f. ö.
sannolikt att förvaltningen av huset i övrigt är sådan att kommunen bör
överväga om förutsättningar föreligger för tvångsförvaltning av fastigheten.
Därigenom kan det undvikas att huvudmannen tvingas att under längre tid
leverera fjärrvärme till ett flerfamiljshus utan betalning. Nät det gäller
egnahem kan det vid betalningsförsummelse finnas anledning för huvudmannen att
ta kontakt med socialnämnden. Jag vill slutligen framhålla att huvudmannen har möjUghet
att samråda med hälsovårdsnämnden i frågan om sanitär olägenhet kan antas
uppkomma genom en avstängning.
Innan
avstängning tillgrips bör huvudmannen genom anmaning försöka åstadkomma
rättelse. Även i fråga om väsentlig försummelse bör huvudmannen liksom enligt
va-lagen vara skyldig att först genom anmaning till fastighetsägaren försöka
åstadkomma rättelse. I samband med anmaningen bör brukaren ges skälig tid för
rättelse. När det gäller avgifter som inte har betalats bör tiden inte vara
kortare än två veckor (se prop. 1970: 118 s. 155). Brukaren kan alltså genom
betalning klara sig undan från hotet om avstängning och har avstängning redan
skett skall leveransen återupptas när betalning skett. I sistnämnda fall bör bmkaren
dock dessutom betala kostnaden för avstängningsåtgärden. Enligt min mening bör
huvudmannen inte ha rätt att kräva någon form av säkerhet för framtida
avgifter.
I enlighet
med det anförda har bestämmelserna i paragrafen om avstängning utformats på
följande sätt. Försummar fastighetsägare att betala avgift som avses i lagen eUer
att i annat väsentligt hänseende iaktta vad som åligger honom och är
försummelsen väsentlig får huvudmannen stänga av värmetillförseln tUl fastigheten
om han inte genom anmaning har kunnat åstadkomma rättelse och avstängning kan
ske utan att sanitär olägenhet uppkommer.
De
synpunkter på avstängningsinstitutets brukande som jag nu har framfört bör
enligt min mening gälla även i förhållandet mellan huvudman och brukare enligt
va-lagen. 30 § va-lagen föreslås därför bli ändrad på motsvarande sätt.
Om
huvudmannen stänger av värmetUlförseln utan att han har rätt till det, blir han
skadeståndsskyldig enligt 29 §. Tvister om tillämpningen av bestämmelserna om
avstängning prövas av va-nämnden, som också i interimistiskt beslut kan ta
ställning till om avstängning får ske medan tvisten prövas.
6 Riksdagen 1975/76. 1 sand. Nr 149
Prop. 1975/76:149 82
Särskilda
bestämmelser om vissa allmänna fjärrvärmeanläggningar 3133 §§
Paragraferna
iimehåller vissa särbestämmelser för allmänna fjärrvärmeanläggningar som drivs
av huvudman som inte är kommun. Bestämmelserna motsvarar 32 och 33 §§ va-lagen
och 33 och 34 §§ i utredningens förslag.
31 §
innehåller endast en erinran om att 32 och 33 §§ gäUer för allmän
fjärrvärmeanläggning som drivs av annan än kommun. Den prövning som sker
enligt 31 § va-lagen har när det gäller fjärrvärme byggts in i industriverkets
prövning enligt 2 § i förslaget; En allmän fjärrvärmeanläggning som drivs av
ett kommunalt bolag omfattas av 32 och 33 §§ (se avsnitt 5.2).
Enligt
32 § första stycket får kommun inom vars område anläggningen har sitt
verksamhetsområde utse tiUsynsman för anläggningen. Rätten är ovillkorlig och
varje kommun som har någon del av anläggningen inom sitt område har rätt att
utse tUlsynsman. Enligt andra stycket har tillsynsman tiUträde tUl alla ddar
av anläggningen. Han får vidare granska räkenskaper och övriga handlingar
rörande denna. Han skall årligen avge berättelse över sin tillsyn till
kommunen. Enligt tredje stycket skall tillsynsmannen till kommunen anmäla
förhållande som påkallar ingripande av kommunen, statens industriverk eller
annan myndighet. Sistnämnda bestämmelse har bl. a. med hänsyn till industriverkets
roll givits en formulering som något avviker från motsvarande bestämmelse i
va-lagen.
Ersättning
till tillsynsman skaU betalas av den kommun som utsett honom. Frågan om
tystnadsplikt behandlas i 34 §.
I 33
§ finns beslämmelser om syssloman. Kan med skäl antas, att huvudman
åsidosätter viss eller vissa fastigheters intressen eller annars driver
anläggningen på mindre lämpligt sätt, kan industriverket förordna syssloman all
i huvudmannens ställe och för hans räkning driva anläggningen. Syssloman kan
vidare entledigas av industriverket när förhållandena föranleder det.
Syssloman har rätt till arvode av huvudmannen. Industriverket bestämmer
arvodets belopp.
Det
är alltså industriverket och inte som enligt va-lagen länsstyrelsen som kan
förordna syssloman. Ätt det finns behov av syssloman kan komma fram genom
anmälan av fastighetsägare eUer tUlsynsman. Industriverket kan också ta upp
frågan ex officio. Bland de omständigheter som kan föranleda förordnande av
syssloman kan nämnas att huvudmannen tillämpar taxebestämmelserna fel tiU
förfång för vissa fastighetsägare eller försummar skötseln av anläggningen.
Frågan om tystnadsplikt för syssloman behandlas i 34 §.
Prop. 1975/76:149 83
Tystnadsplikt
34 §
Paragrafen motsvarar 34 § va-lagen och 35 § i utredningens
förslag. Paragrafen innehåller bestämmelser om tystnadsplikt.
Enligt 34
§ va-lagen (i lydelse enligt SFS 1975: 730) får den som deltagit i
undersökning enligt 20 § inte obehörigen röja eller nyttia yrkeshemlighet
eller annat förhållande som han därvid fått kunskap om. Straffbestämmelserna
finns sedan den 1 januari 1976 i 20 kap. 3 § brottsbalken (se prop. 1975: 78 om
ansvar för funktionärer i offentiig verksamhet m. m.). Enligt 20 kap. 5 §
tredje stycket må åklagare, om inte annat är för visst fall stadgat, åtala
brott mot sådan tystnadsplikt som gäller tUl förmån för enskild målsägande
endast om denne anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän
synpunkt.
Bestämmelserna
om tystnadsplikt bör utformas på ett sätt som stämmer överens med vad som
gäller enligt va-lagen. Enligt min mening bör emdlertid tystnadsplikten både
enligt förslaget och i va-lagen utvidgas att gälla även för tillsynsmän och
syssloman. Tystnadsplikten hindrar dem givetvis inte att offentliggöra vad som
behövs för att de skall kunna fullgöra sina uppdrag. Detta framgår av ordet obehörigen
i paragrafens formulering.
Prövning av fjärrvärmefrågor
35 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om industriverkets
handläggning av fjärrvärmefrågor och om fuUföljd av talan mot industriverkets
beslut. Paragrafen motsvarar 35 § andra till fjärde styckena va-lagen och
36 § andra
och tredje styckena i utredningens förslag.
För förfarandet vid industriverket gäller
förvaltningslagen (1971:290).
Enligt
första stycket kan industriverket i ärende enligt den föreslagna lagen vid
behov anlita sakkunnig. Den sakkunnige har rätt till ersättning med belopp, som
industriverket bestämmer. Huvudmannen för den fjärrvärmeanläggning som ärendet
rör betalar ersättningen.
Industriverket
skall enligt förslaget handlägga frågor om allmänförklaring av
fjärrvärmeanläggning enligt 2 § och frågor om verksamhetsområdets utsträckning
enligt 6 §. I dessa frågor skall enligt 35 § tredje stycket talan mot
industriverkets beslut föras hos regeringen genom besvär (se avsnitt 5.5).
I övrigt
kan industriverket enligt förslaget meddela vitesföreläggande enligt 7 §
rörande verksamhetsområde samt besluta om syssloman enligt 33 § och om
ersättning till syssloman och sakkunnig. I dessa frågor skall enligt 35 § andra
stycket talan mot industriverkets beslut föras hos kam-
Prop.
1975/76:149 84
marrätten genom besvär. Mot kammarrättens beslut förs
talan hos regeringsrätten.
I fjärde stycket, som saknar motsvarighet i va-lagen och i
utredningens förslag, bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om
avgifter i ärende hos industriverket. Regeringen kan i sin tur bemyndiga
industriverket att meddela föreskrifter. Avgiften bör motsvara industriverkets
administrationskostnader (självkostnad inklusive löner till anställd personal).
36 och 37 §§
Paragraferna innehåller bestämmelser om va-nämndens
prövning och motsvarar 36 och 37 §§ va-lagen samt 37 § i utredningens förslag.
Enligt 36 § skall mål som anges i 37 § prövas av statens
va-nämnd. Paragrafen innehåller vidare en hänvisning till den särskUda lagen om
statens va-nämnd, som innehåller alla förfarandebestämmelser.
I 37 § anges de mål som skall prövas av va-nämnden.
Va-nämnden är exklusivt behörig i dessa tvister och de får alltså inte prövas
av tingsrätt. Uppräkningen stämmer överens med motsvarande uppräkning i va-lagen
(se prop. 1970: 118 s. 158). I punkt 7 har dock lagts till tvist om skyldighet
enligt 8 § andra stycket att medverka till att provisorisk anordning för
värmeförsörjning inr'ättas eller alt utge ersättning. Frågan om huvudmannens
leveransskyldighet torde i allmänhet komma att prövas som en fråga om
skadestånd enligt punkt 6. Beträffande punkt 4 hänvisar jag till vad jag har
anfört vid 28 §. De mål som anges i den punktvisa uppräkningen får endast avse
tvister mellan huvudman och brukare. När det gäller de i inledningen angivna
målen om inlösen eller ersättning enligt 15 eller 16 § kan det dock även vara
fråga om tvist mellan huvudman och en utomstående ägare till den aktuella
anläggningen. När det gäller betalningsföreläggande finns en speciell lag för
fordringar på avgifter (se avsnitt 7.3).
Jag vill erinra om att talan mot beslut i fjärrvärmefrågor
av kommunal huvudman kan föras genom kommunalbesvär (se avsnitt 5.5).
Övergångsbestämmelser
Den föreslagna lagen bör träda i kraft den 1 juli 1976.
Lagen får ingen omedelbar effekt för fastigheter som anslutits till fjärrvärme.
Lagens regelsystem träder i funktion först efter det att allmänförklaring har
skett enligt 2 §. Några särskilda övergångsbestämmelser torde därför inte
behövas. Jag vill dock uttala att den nya lagen och efterföljande allmänförklaring
i princip inte mbbar avtal som träffas dessförinnan. Frågan huruvida
tillkomsten av den nya lagen i särskilda fall kan komma att inverka på de
förutsättningar under vilka sådant avtal har ingåtts och därigenom eventuellt
påverka dess giltighet får bedömas i rättstill-lämpningen enligt allmänna
grundsatser (se prop. 1955: 121 s. 112).
Prop.
1975/76:149 85
7.2 Förslaget till lag om statens va-nämnd
Till förslaget till lag om statens va-nämnd har förts över
de förfarandebestämmelser som nu finns i 36 och 3854 §§ va-lagen (se avsnitt
5.5). Någon ändring av förfarandet åsyftas inte. Jag anser det därför i
huvudsak vara tillräckligt att jag anger vUken motsvarighet i va-lagen som de
nya bestämmelserna har. I några fall genomförs sakliga ändringar. Så är fallet
med bestämmelserna i 6 och 19 §§. Dessa nyheter kommer jag givetvis att
kommentera särskilt.
Inledande bestämmelse
1 §
Paragrafen innehåller endast en bestämmelse om att
va-nämnden prövar mål enligt va-lagen och enligt den föreslagna lagen om
allmänna fj ärr värm e anl äggningar.
Nämndens sammansättning m. m.
2§
Paragrafen motsvarar i huvudsak 36 § första och andra
styckena valagen.
Första stycket innehåller kompetensregler för va-nämndens
ledamöter. Jag hänvisar tUl vad jag har anfört i avsnitt 5.5. I förhållandet
till va-lagen har endast den ändringen gjorts att som alternativt kompetenskrav
i förekommande fall lagts till att vederbörande ledamot skall ha erfarenhet m. m.
av fjärrvärme.
Enligt andra stycket skall i den utsträckning det behövs
för ledamot finnas ersättare. Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare.
3-5 §§
Enligt 3 § är det regeringen som förordnar ordförande,
övriga ledamöter och ersättare i nämnden. Förordnande skall meddelas för viss
tid. Paragrafen motsvarar 36 § tredje stycket va-lagen.
Enligt 4 § skall ledamot i nämnden vara myndig svensk
medborgare. Paragrafen motsvarar sista punkten i 36 § första stycket va-lagen.
Enligt 5 § äger bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken
om jäv mot domare motsvarande tillämpning på ledamot i nämnden. Paragrafen
motsvarar 46 § första stycket va-lagen.
6 §
Paragrafen innehåller regler om i vilken sammansättning
va-nämnden är beslutför. Va-nämnden skaU i regel vara fuUtaUg när den prövar
frågor enligt
7 Riksdagen 1975/76.1 sami Nr 149
Prop.
1975/76:149 86
va-lagen.
Enligt 36 § sista stycket va-lagen kan nämnden dock bestå av
ordföranden ensam vid förberedande åtgärd, vid meddelande av in
terimistiskt beslut samt vid provning av fråga om avvisning eUér avskriv
ning av mål. Motsvarande bör gälla enUgt derinu föreslagna lagen men i
enlighet med önskemål från va-nämnden och vattenöverdomstolen bör
undantagsregeln utvidgas något samtidigt soin lagfaferi tjänsteman vid
nämnden anförtros vissa uppgifter. Härmed åsyftas nämndens sekrete
rare som hittUls har varit hovrättsfiskaL ' '
Enligt
6 § första stycket 1 är va-nämnden beslutför iried ordföranden' ensam vid
förberedande åtgärd samt vid prövning av fråga om avvisning eller avskrivning
av mål. Sådan handläggning kan enligt 6 § andra, stycket enligt uppdrag av
ordföranden också ombesörjas av annan lagfaren tjänsteman vid nämnden, vilken
förordnats därtUl av nämnden. Som vattenöverdomstolen anför bör i
ordförandens'befogenhet att förbereda målet ingå möjlighet att ensam hålla
muntlig förberedelse med parterna.
Enligt
6 § första stycket 2 är nämnden vidare beslutför med ordfö
randen ensam, när talan i målet har medgivits eller parterna endast be
gär stadfästdse av förlikning, vid meddelande av interimistiskt beslut,
samt vid provning av fråga om återförvisning i samband med betalnings
föreläggande (se avsnitt 7.3). Någon delegation kan inte ske till nämn
dens sekreterare. ' 'i,
Va-nämnden
anser att ordföranden ensam skall kunna avgöra mål, i vilka saken finnes
uppenbar. En sådan utvidgning är jag f. n. inte beredd att tillstyrka.
7
§
Paragrafen
motsvarar 46 § andra stycket va-lagen. Enligt 7§ äger rättegångsbalkens regler
om omröstning i tvistemål motsvarande till-lämpning på avgörande av nämnden.
Ordföranden skall dock' säga sin mening först. Hänvisningen till
rättegångsbalken har utformats efter mönster av 5 § andra stycket
rättshjälpslagen (1972: 429).
Förfarandet
vid nämnden -. ' ,
Förfarandet
vid nämnden är domstolsliknande men äger rum under' något friare former än en domstOlsprbcess.
FöiSfaltnmgslagen (1971: 290) är tiUämplig (se prop. 1971: 176) i den mån
lagförslaget inte innehåller avvikande bestämmelser. Förslaget innehåller
liksom va-lagen vissa hänvisningar tUl rättegångsbalken.' Eftersom fullföljd
mot va-nämndens beslut sker hos domstol är det enligt min mening naturligt att
därutöver och i den mån förvaltningslagen inte innehåller några bestämmelser
va-nämnden beaktar vissa allmänna principer i rättegångsbalken. Eftersom
va-nämnden är ensam myndighet inom sitt kompetensområde kan det överlämnas åt
nämnden att från fall tUl fall ta ställning tUl dessa frågor och att utbUda en
praxis. Jag kah'nämna ett par frågor som'va-
Prop.
1975/76:149 87
nämnden
och vattenöverdomstolen pekat på och som berett svårigheter. Intervention bör
enligt min mening i viss utsträckning kunna ske i'va-mål. Vidare är det
naturligt att principerna i 18 kap. 14 § rättegångsbalken tillämpas (yrkande
om ersättriing för rättegångskostnader skall framställas innan handläggningen
avslutas m. m.).
813
§§ , , , '
Enligt
8 §, som motsvarar 38 § va-lagen, väckes talan hos nämnden genom ansökan, som
skall vara skriftlig och innehålla uppgift om parternas namn och hemvist, den
berörda fastigheten samt sökandens yrkande och grunderna för detta. Om ansökan
inte uppfyller dessa krav, skall nämnden förelägga .sökanden att avhjälpa
bristen inom viss tid. Om föreläggandet inte efterkommes, får ansökningen
avvisas. ÅterkaUas ansökan, avskrives målet.
Enligt
9 §, som motsvarar 39 § va-lagen, skaU nämnden,. om ansökningen inte
omedelbart awisas, bereda motparten tUlfälle att inom tid som nämnden utsätter skriftUgen
yttra sig över den. Vid behov skaU nämnden föranstalta om ytterligare
skriftväxling.
Enligt
10 §, som motsvarar 40 § va-lagen, skall nämnden hålla förhandling, om det
inte är uppenbart att förhandling inte behövs för frågans avgörande.
Förhandling skaU håUas på plats som är välbelägen för parterna. Underlåter
sökanden att på kaUelse infinna sig till förhandling, skall målet avskrivas.
Motparten kan vid vite föreläggas att infinna sig. .
Enligt
11 §, som motsvarar 41 § va-lagen, skall nämnden klarlägga, tvistefrågorna,
vara verksam för att målet utreds och söka förlika parterna.
Enligt
12 §, som motsvarar 42 § va-lagen, kan, om det behövs, nämnden eller, efter
förordnande av ordföranden, ledamot i nämnden verkstäUa besiktning på platsen.
Parterna skaU på lämpligt sätt imderrättas om tiden för besiktningen. Om part
inte friviUigt lämnar tUlfälle till besiktning eller till granskning.av
handling som är:av betydelse för tyisten, får nämnden förelägga honom .vite.
Vid behov kan nämnden anlita sakkunnig för särskUd utredning. Den sakkunnige
har rätt tUl skälig ersättning av allmänna medel enligt nämndens bestämmande.
Enligt
13 §, som motsvarar. 43 § va-lagen, kan nämnden inkalla i saken insatt person
för att höras i målet. Föreläggande får meddelas honom att inställa sig vid
vite. Ersättning för inställelsen utgår av allmänna medel enligt bestämmelser
som regeringen meddelar. Enligt 15 § instmktionen (1970: 350) för statens
va-nämnd äger i fråga om ersättning som avses i 43 § va-lagen bestämmelserna
om ersättning av allmänna medel tiU vittne motsvarande tUlämpnmg. Ersättnmg skaU
dock alltid stanna på statsverket. Frågan om ändring i nämndens instmktion samt
i 5 § vittnesersättningskungörelsen (1973: 262) kominer att anmälas senare.
Prop. 1975/76:149 88
14
§
Paragrafen
motsvarar 44 § va-lagen och innehåller bestämmelser om rättegångskostnad.
Enligt
paragrafens första stycke skall i mål angående inlösen eller ersättning enligt
15 eller 16 § va-lagen och lagen om allmänna fjärrvärmeanläggningar
huvudmannen svara för kostnaderna på ömse sidor vid nämnden. Dock skall 18 kap.
6 och 8 §§ rättegångsbalken äga motsvarande tUlämpning. Frågan om ersättning
för rättegångskostnader i vattenöverdomstolen och högsta domstolen behandlas i
22 och 23 §§. Regleringen av kostnadsfrågan i dessa mål överensstämmer med vad
som gäller vid expropriation.
I
andra stycket regleras rättegångskostnadsfrågan i andra mål än som avses i
första stycket. Den underförstådda huvudprincipen är att vardera parten själv
skall bära sin kostnad. Part kan dock på begäran tillerkännas ersättning av
motparten för kostnad vid nämnden, om det finns särskUda skäl för det. Jag
hänvisar till vad jag anförde vid tillkomsten av motsvarande bestämmelse i
va-lagen (prop. 1970: 118 s. 162) om att undantagsregeln skall tillämpas bara
när särskilda skäl föreligger, exempelvis när kostnaden har orsaka1:s av
försummelse från motpartens sida eller när en vinnande parts kostnader har
blivit oskäligt stora på grund av motpartens sätt att utföra sin talan.
För
sådana mål som avses i andra stycket saknas särskilda regler om kostnader i vattenöverdomstolen
och högsta domstolen. Vanliga tvistemålsregler gäller (se vid 21 §).
Va-nämnden anser med tanke särskUt på fall då ett mål av principiell betydelse
förs vidare att möjlighet bör finnas att med frångående av eljest gäUande
kostnadsregler förordna efter vad som finnes skäligt. Vattenöverdomstolen
framför motsvarande synpunkter. Mot bakgranden av erfarenheter som vattenöverdomstolen
har gjort vid tUlämpningen av va-lagen anser domstolen att det bör finnas möjlighet
till jämkning av kostnadema i överrätt så att vardera parten får bära sina
kostnader eller kostnaderna med hänsyn till omständigheterna kan fördelas på
annat sätt. Jag är medveten om att en fastighetsägare som förlorar en
överrättsprocess mot huvudmannen kan uppleva det som obUligt att han dessutom i
princip skaU betala huvudmannens rättegångskostnader. Detta problem är
emellertid inte specieUt för ifrågavarande typ av mål. Jag är alltså inte
beredd att i detta sammanhang föreslå någon a-wikelse från de vanliga
tvistemålsreglerna.
1518
§§
15 §
innehåUer bestämmelser om interimistiskt beslut av va-nämnden och motsvarar 45
§ va-lagen. Nämnden kan på begäran av part och efter att ha lämnat andra
parten tillfälle att yttra sig förordna om vad som skall gäUa för tiden tUl
dess slutligt avgörande föreligger i målet. Beslut, varigenom sådant
förordnande meddelats, länder genast till efterrättelse
Prop.
1975/76:149 89
som
domstols lagakraftägande dom men kan när som helst återkallas av nämnden.
Enligt
16 §, som motsvarar 47 § va-lagen, skall, om part kan föra talan mot beslut, i
detta anges vad parten därvid har att iaktta. Beslut skall meddelas snarast
möjligt sedan utredningen avslutats. Beslut tillställs part genom nämndens
försorg.
17 § motsvarar 48 § va-lagen. Vid nämndens sammanträden och vid
besiktning förs protokoll. Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet
vid domstol gäller i tillämpliga delar. Nämnden är berättigad att för sina
sammanträdanden förfoga över behövliga lokaler i domstolsbyggnad eller annan
allmän byggnad, som inte är för tiUfället upptagen för sitt huvudsakliga
ändamål eller utgörs av gudstjänstlokal. Uppkommer särskUda kostnader skall de
ersättas.
18 § motsvarar 49 § va-lagen. Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut
eller annan handling enligt bestämmelse i lagen eller eljest tUlställas part,
sker det genom delgivning. Om beslut är sådant som avses i 16 § första stycket
(part kan föra talan mot beslutet) skall beslutet delges part, som beslutet
gått emot, på samma sätt som stämning i tvistemål.
Fullföljd
av talan
19 §
Enligt
första stycket, som motsvarar 50 § första stycket va-lagen, föres talan mot
beslut av nämnden, som innebär avgörande av saken, genom vad. Särskilt
vadeanmälan behövs inte.
Andra
stycket motsvarar 50 § andra stycket va-lagen. Principen är att talan mot vissa
angivna typer av beslut förs genom besvär och att talan i övrigt endast får
föras i samband med talan som avses i första stycket. Vattenöverdomstolen
framhåller att det saknas möjlighet att fullfölja talan beträffande
rättegångskostnader i de fall där va-nämnden har avskrivit målet eller avvisat
talan. Det har förekommit fall där vattenöverdomstolen har varit tvungen att awisa
talan mot va-nämndens kostnadsbeslut i mål som har avskrivits. Även va-nämnden
framhåller att va-lagen är otillfredsställande i detta avseende. Enligt min
mening bör detta nu rättas tiU.
19
§ andra stycket har utformats i överensstämmelse med vad jag nu har anfört.
Komplettering har även gjorts i 19 § första stycket.
Tredje
stycket saknar motsvarighet i va-lagen. Jag uttalade vid tillkomsten av
va-lagen att va-nämndens avgöranden bör få samma verkan som domstols dom (prop.
1970: 118 s. 118). Någon uttrycklig lagbestämmelse härom finns dock inte och
detta förhåUande har enligt uppgift från va-nämnden vållat osäkerhet hos
kronofogdemyndigheterna om beslutens exigibilitet. Jag anser det på grund härav
motiverat med en
Prop. 1975/76:149 90
lagbestämmelse.
Beslut av nämnden får enligt 19 § tredje stycket verkstäUas som
domstols dom (jfr 15 §).
20
§
Paragrafen
motsvarar 51 § va-lagen. Talan mot nämndens beslut förs hos Svea hovrätt. Målet
prövas av hovrätten i dess sammansättning sOm vattenöverdomstol. Bestämmelser
om vattenöverdomstolen fmns i 11 kap. 16 § vattenlagen (1918:523). Vadeinlaga
och besvärshandlmg skall ha kommit m till hovrätten inom tre veckor från den
dag då klaganden fick del av beslutet. Här handlingen kommit in till nämnden
utgör detta inte hinder mot att talan upptages tiU prövning, om handlingen kommit
in tUl nämnden före fullföljdstidens utgång (jfr 12 § förvaltningslagen). Det
ankommer på hovrätten att avgöra huruvida hinder mot talans prövning föreligger.
Av bestämmelsens utformning jämförd med 21 § följer att någon rätt tiU
anslutningsvad inte föreligger.
2123
§§
21 § motsvarar 52 § va-lagen. Beträffande. rättegången
i hovrätten gäller, med de avvikelser som följer av 20 och 22 §§, i tiUämpliga
delar vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål och om besvär.
22 § motsvarar 53 § va-lagen. Om ej annat föranleds av
18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken skall huvudmannen i mål som anges i 14 §
första stycket alltid själv bära såväl sina egna kostnader som kostnad vUken åsamkas
motparten genom att huvudmannen fullföljt talan. Jag har redan vid 14 §
behandlat frågan om rättegångskostnader i övriga mål.
23 § motsvarar 54 § va-lagen. Bestämmelserna i 21 och
22 § gäller i tillämpliga delar rättegången i högsta domstolen.
Övergångsbestämmelser
Lagen
föreslås träda i kraft den 1 juli 1976. Några särskilda över
gångsbestämmelser behövs inte. De nyheter som förslaget innebär i för
håUande till va-lagen (se 6 och 19 §§) kan tillämpas även i pågående
måL '
7.3
Förslaget till lag om betalningsföreläggande för fordringar som skall prövas av
statens va-nämnd
Lagen
(1970: 245) om betalningsföreläggande för fordruigar på avgifter tUl huvudman
för aUmän vatten- och avloppsanläggning innebär i huvudsak att ansökan om
betalningsföreläggande får ske vid allmän underrätt utan hinder av att tvist
om anspråket skall prövas av va-nämnden. SkaU målet hänskjutas tUl rättegäng
skall det dock överlämnas tiU va-nämnden och ansökan om återvinning skall också
göras hos va-nämnden.
Prop.
1975/76:149 91
Motsvarande
regler bör gälla för fordringar på avgifter tUl huvudman för allmän
fjärrvärmeanläggning. Jag föreslår att dessa regler tas upp i en gemensam lag
som gäller både allmänna vatten- och avloppsanläggningar och allmänna
fjärrvärmeanläggningar. Lagen bör ges rubriken lag om betalningsföreläggande
för fordringar som skall prövas av statens va-nämnd. Inga sakliga ändringar
föreslås i förhållande till nu gällande lag.
För
fordran på avgift tUl huvudman för aUmän vatten- och. avloppsanläggning eller
för allniän fjärrvärmeanläggning får huvudmannen enligt 1 § söka
betalningsföreläggande vid allmän underrätt utan hinder av att tvist om anspråket
skall prövas av statens va-nämnd.
Bestrider gäldenären
ansökningen och hänskjuts målet med anledning härav tUl rättegång, skall målet
enligt 2 § överlämnas till va-nämnden. Talan får inte föras mot beslut om
överlämnande. Har annan domstol än högsta domstolen överlämnat målet skall
nämnden, om den finner sig inte vara behörig, visa målet åter till den domstol
som överlämnat det. Sedan nämnden prövat frågan om återförvisning får frågan huravida
målet hör under nämnden inte upptas på nytt.
Talan i mål som enligt 2 §
överlämnats tUl statens va-nämnd skall enligt 3 § anses väckt vid denna när
ansökningen om betalningsföreläggande gjordes hos den allmänna underrätten.
Har allmän underrätt i mål om betalningsföreläggande tecknat bevis att utmätning
får ske och vill gäldenären söka återvinning skall han hos va-nämnden göra
ansökan enligt 8 § lagen om statens va-nämnd inom tid som anges i 35 § första
stycket lagsökningslagen (1946: 808).
Beträffande
förfarandet vid allmän underrätt i mål som avses i lagen gäller i övrigt enligt
4 § i tillämpliga delar lagsökningslagen.
Lagen
föreslås träda i kraft den 1 juli 1976, då den äldre lagen bör upphöra att
gälla. Några särskUda övergångsbestämmelser behövs inte.
7.4
Förslaget till lag om ändring i va-lagen
I
va-lagen görs endast följdändringar. Jag kan alltså beträffande 13, 23, 27, 30,
34 och 36 §§ hänvisa tUl vad jag har anfört vid motsvarande paragrafer i
förslaget tiU lag om aUmänna fjärrvärmeanläggningar (se avsmtt 7.1). Förfarandebestämmdsema
i 3854 §§ har förts över tUl förslaget till lag om statens va-nämnd (se
avsnitt 7.2) och skall därför upphöra att gälla.
Lagen föreslås träda i
kraft den 1 juli 1976. I 27 § tredje och fjärde styckena föreslås nya
räntebestämmelser. För dessa behövs övergångsbestämmelser som har utformats i
enlighet med motsvarande bestämmelser för expropriationslagen (se prop. 1975:
102 s. 28). Äldre bestämmelser gäller även efter den 1 juli 1976 i fråga om
ränta för tid före
Prop.
1975/76:149 92
ikraftträdandet.
Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller vidare
äldre bestämmelser även för tiden därefter.
7.5
Övriga lagförslag
Enligt
1 § andra stycket anläggningslagen (1973: 1149) gäller anläggningslagen inte
allmän vatten- och avloppsanläggning. Motsvarande undantag har gjorts för
allmän fjärrvärmeanläggning.
Enligt 13 § 1 mom. andra
stycket kommunalskattelagen (1928: 370) kan ny taxering ske om
taxeringsenhetens värde ökat eUer minskat till följd av myndighets eller
domstols beslut, som innebär ändring i fråga om förfoganderätten eUer eljest i
fråga om rätten att utnyttja den, liksom till följd av att avgift till allmän
va-anläggning (anslutningsavgift) eller gatukostnadsbidrag erlagts för
taxeringsenheten. Tillägg har gjorts för avgift till allmän
fjärrvärmeanläggning. (Frågan om behandling i fastighetstaxeringshänseende av
anslutningsavgifter har behandlats i prop. 1973: 162 s. 306.) Vidare har
begreppet gatukostnadsbidrag givits den korrektare formuleringen gatumarksersättning
eller gatukostnadsbidrag.
8
Hemställan
Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen tiU
1. lag om allmänna fjärrvärmeanläggningar,
2. lag om statens va-nämnd,
3. lag om betalningsföreläggande för fordringar som
skall prövas av statens va-nämnd,
4. lag om ändring i lagen (1970: 244) om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar,
5. lag om ändring i anläggningslagen (1973: 1149),
6. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370).
9 Beslut
Regeringen
ansluter sig tUl föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition
föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.
Prop.
1975/76:149 93
Bilaga
Utredningens förslag
Förslag
till
Lag
oro allmänna värmesystem
Härigenom
förordnas som följer.
Inledande
bestämmelser
1 §
Enligt
denna lag kan värmeförsörjning ordnas för bostadshus eller annan bebyggelse genom
allmänt värmesystem. AUmänt värmesystem inrättas genom värmeplan.
Den
som svarar för allmänt värmesystem inom visst område (verksamhetsområde) är
huvudman för verksamheten.
2 §
Ällmänt
värmesystem utföres som fjärrvärmenät (allmän fjärrvärmeanläggning) eller
genom anordnande av ledningsnät för el eller gas på sådant sätt att de kan
utnyttjas för värmeförsörjning enUgt denna lag.
3 §
Lagens
bestämmelser om fastighet äger motsvarande tUlämpning på tomträtt som inskrivits.
Om det är lämpligt, skall bestämmelsema till-lämpas även på byggnad eller annan
anläggning som ej hör till fastighet.
4 §
Den
som innehar fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att
äganderätten tiUkommer någon anses vid lagens tUlämpning som fastighetens
ägare.
Har huvudman
för allrnänt värmesystem träffat avtal med annan än fastighetens ägare om
uppvärmning av byggnad, gäller för denne vad som i lagen föreskrives om
fastighetsägare.
Värmeplan
Värmeplans
upprättande
5 §
Värmeplan
upprättas genom kommunens försorg kommunvis i den omfattning det behövs för en
ändamålsenlig värmeförsörjning i kommunens tätorter.
6 §
Värmeplan
skall utmärka och tUl gränserna ange de för skUda allmänna värmesystem avsedda
områden som ingår i planen. För varje aUmänt värmesystem skall i värmeplanen
anges vem som är huvudman för verksamheten.
Vid
värmeplaneringen skall tillses att huvudman har fömtsättningar att i behövlig
omfattning tillhandahåUa energi för uppvärmning enligt värmeplanen.
Prop. 1975/76:149 94
Verksamhetsområde
får ej omfatta endast vissa av de fastigheter som har sin värmeförsörjning
stadigvarande anordnad gemensamt.
8 §
Värmesystem,
som innehas av annan än kommun, kommunalförbund, landstingskommun eller statlig
myndighet och som är av beskaffenhet att kunna drivas som allmänt värmesystem,
får ej intagas i värmeplan utan att innehavaren samtyckt tiU det och att
innehavaren såväl i ekonomiskt avseende som i övrigt kan fuUgöra uppgiften som
huvudman för värmesystemet.
9 §
Värmeplan
skall för att bli gällande antagas av kommunfullmäktige.
Innan
förslag tUl värmeplan antages, skall det under viss tid utställas
till granskning genom kommunens försorg. Den som är missnöjd med
förslaget, äger inom samma tid framställa anmärkning mot det. Om det
är lämpligt får på en gång utställas två eller flera alternativa förslag. Ti
den för granskning bestämmes av kommunen. Den får ej sättas kortare
än tre veckor. Kungörelse om utställandet skall före den bestämda ti
dens början ske i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelan
den för orten införes.
Sedan
värmeplan antagits, skall den tillställas statens industriverk och länsstyrelsen.
Bestämmelserna
i denna paragraf gäUer även ändring av plan.
Verkan
av värmeplan och värmeplans'genomförande
10 §
Fråga
om fastighets anslutning till allmänt värmesystem eidigt värmeplan och därmed
sammanhängande frågor eller om fastighets utnyttjande av annan anordning för
värmeförsörjning än vad värmeplanen anger avgörs genom överenskommelse mellan huvudman
och fastighetens ägare.
Kan
överenskommelse ej träffas i frågor som avses i första stycket g'äller besfämmelserna
i 1114 §§.
11 §
På fastighet som ingår i
område för värmeplan får inrättas anordning för fastighetens huvudsakliga
värmeförsörjning utan anslutning tUl det värmesystem som värmeplanen anger,
endast om fastighetens värmebehov kan med större fördel tillgodoses på detta
sätt. Vad som sagts nu gäller även i fråga om förnyelse av befintlig anordning
för värmeförsörjning.
Får
enligt första stycket anordning för värmeförsörjning inrättas med avvikelse
från värmeplanen, skall fastigheten anslutas till annat allmänt värmesystem om
det lämpligen kan ske.
12 § , ,- , . _
Fastighet skall anslutas tUl allmänt
värmesystem, när fastigheten be
höver värmeförsörjning och fastighetens ägare eller huvudmannen för
värmesystemet begär det. Huvudmannen är dock berättigad tiU skäUgt
anstånd med anslutningen om det. behövs för att samordning med andra
arbeten ej skall väsentligt försvåras.
Prop.
1975/76:149 95
13 § ...'; :...
Anordning
för värmeförsörjning, som blir onyttig'tiU följd av att fastighet ansluts tUl alhnänt
värmesystem, skall ersättas av huvudmannen i den mån det är skäligt med hänsyn tiU
anordnmgens art, ålder och skick, den fördel ägaren får av det aUmänna
värmesystemet och övriga omständigheter.
14 §
Huvudman
som är berättigad till anstånd med fastighets anslutning till allmänt
värmesystem skaU i skälig omfattning medverka tiU att behövlig provisorisk
anordning för värmeförsörjning imättas och skall tiU fastighetsägaren utge
skälig ersättning för ökade kostnader till följd av anståndet.
15 §
Huvudman
för allmänt värmesystem är skyldig att tillhandahåUa
energi för erforderlig uppvärmning åt envar som är ansluten till värme
systemet. ' '
Skyldigheten
att tUlhandahålla energi enligt första stycket skall dock ej gälla när
huvudmannen är ur stånd att fuUgöra leveransen till följd av hinder utom hans
rådighet. Huvudmannen skall vidare vara berättigad att avbryta leveransen vid
fara för person- eller väsentlig egendomsskada eUer när det är erforderligt
för sådana arbeten på värmesystemet som är nödvändiga för fullgörandet av
leveransskyldigheten.
16 §
Ägare
av fastighet som är ansluten tUl allmänt värmesystem är skyldig betala
avgifter tUl huvudmannen.
Ny
ägare av fastighet svarar ej gentemot huvudman för avgift som förfaller till
betalning före tiUträdesdagen.
Anordnande
av allmänt värmesystem m. m.
17 §
Ällmänt
värmesystem som anordnas inom område med fastställd generalplan eller med
stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan skall stå i överensstämmelse med
planen.
Gäller
eljest särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller an-Afändning, såsom regionplan,
utomplanbestämmdser eller naturvårdsfö-Teskrifter, skaU vännesystemet anordnas
så, att syftet med bestämmelserna ej motverkas.
Har
stadsplan eller byggnadsplan icke fastställts för visst område, får allmänt
värmesystem ej anordnas om systemet skulle försvåra områdets ändamålsenliga
användning, föranleda olämplig bebyggelse eller motverka lämplig planläggning
av området.
18 §
Det
åligger huvudmannen för allmän fjärrvärmeanläggning att för varje fastighet som
skall anslutas tUl anläggningen bestämma anslutningspunkt. Uppgift om punktens
läge skall lämnas fastighetsägaren inom sådan tid som är skälig med hänsyn till
dennes intresse att kuima planera för fastighetens utnyttjande.
Anslutningspunkt
skall, om ej särskilda skäl föranleder annat, vara fcdägen i eller i omedelbar
närhet av byggnad söm skall uppvärmas
Prop.
1975/76:149 96
genom
fjärrvärmeanläggningen. Behövs särskild anordning för överföring av värme från
fjärrvärmeanläggning till fastighetens värmeanläggning (värmeväxlare) skall
anslutningspunkten vara belägen i det utrymme inom byggnad där värmeväxlaren
skall installeras.
19 §
Ägare
av fastighet som skall anslutas till allmän fjärrvärmeanläggning är för
fastighetens anslutning skyldig att utan ersättning till huvudmannen upplåta
rätt att inom fastigheten nedlägga och underhålla ledning tUl
anslutningspunkten.
20 §
Rätt
till ledning enligt 19 § som tillkommit genom beslut i samband med prövning av
fråga om fastighets anslutning tUl allmänt värmesystem är att anse som
ledningsrätt enligt ledningsrättslagen (1973: 1144). Vad nu sagts gäller även
sådan rätt som tiUskapats genom avtal mellan huvudmannen och fastighetsägare i
samband med överenskommelse enligt 10 § och som antecknats i
fastighetsregistret. Vid anmälan till fastighetsregistret skall fogas avskrift
av överenskommelsen med fastighetsägaren.
Drift
av allmänt värmesystem avseende fjärrvärme och gas
Värmeinstallation
21 §
När
det behövs, får huvudman låta undersöka värmeinstallation avseende fjärrvärme
eller gas och dess brukande.
Med värmeinstallation
förstås anordning för uppvärmning av byggnad och för framstäUning av
varmvatten för förbrukning. Värmeinstallation omfattar ledning som för
fastighet dragits från anslutningspunkt samt värmeväxlare, varmvattenberedare
eller annan anordning för värmeförsörjning som förbundUs med sådan ledning.
Huvudman får dock i föreskrifter som avses i 24 § bestämma att värmeväxlare
skall ingå i det allmänna värmesystemet.
22 §
Fastighetsägare
får icke utan huvudmannens medgivande instaUera eller förändra värmeväxlare som
står i direkt förbindelse med det allmänna värmesystemet.
Brukande
av allmänt värmesystem
23 §
Allmänt
värmesystem avseende fjärrvärme eller gas skall utnyttjas så att olägenhet för
huvudmannen och annan såvitt möjligt undvikes.
24 §
Huvudman
för aUmänt värmesystem avseende fjärrvärme eller gas meddelar föreskrifter för
värmesystemets utnyttjande. Fastighetsägares möjlighet att utnyttja
värmesystemet för dess ändamål får ej genom sådana föreskrifter oskäligt
begränsas eller försvåras.
25 §
Om
huvudman ändrar föreskrifter enligt 24 § för utnyttjande av allmänt
värmesystem, skall berörda fastighetsägare i skälig tid innan änd-
Prop.
1975/76:149 97
ringen
träder i kraft skriftiigen underrättas om ändringens innebörd och tidpunkten
för ikraftträdandet. Motsvarande gäller när huvudman i annat avseende ändrar
förutsättningarna för värmesystemets utnyttjande.
Avgifter
och taxa
26 §
Avgift
som huvudman tager ut för tiUhandahållande av fjärrvärme eller gas för uppvärmning
får ej överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för
värmeförsörjningen.
27 §
Avgiftsskyldighet
skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.
28 §
Avgift
skall utgå enligt taxa. Avgift kan utgå som engångsavgift och som periodiska
avgifter.
Engångsavgift
får ej sättas högre än att den svarar mot fastighetens andel i kostnaden för
det aUmänna värmesystemets utförande.
29 §
Är
engångsavgift betungande med hänsyn tUl fastighets ekonomiska bärkraft och övriga
omständigheter, skall avgiften fördelas på årliga inbetalningar under viss tid
om fastighetens ägare begär det och godtagbar säkerhet ställes. Avgift får
fördelas på högst tio år, om annat ej överenskommits.
30 §
Avgift
skall betalas vid anfordran. På obetalt belopp får skälig ränta räknas från
dagen för anfordran.
Skadesiåndsskyldighet
m. m.
31 §
Har
huvudman för allmänt värmesystem avseende fjärrvärme eller gas eller
fastighetsägare överskridit sin rätt eUer åsidosatt sin skyldighet i förhållande
tUl den andre, skall han återställa vad som rubbats dier fuUgöra vad som
eftersatts samt ersätta skadan.
Avstängning
av värmetillförsel
32 §
Försummar
fastighetsägare att i fråga om fjärrvärme eller gas betåla avgift som avses i
denna lag eller i annat väsentiigt hänseende iakttaga vad som åligger honom och
har huvudmannen ej genom anmaning kunnat åstadkomma rättelse, får huvudmannen
stänga av värmetUlförseln till fastigheten, om det kan ske utan sanitär
olägenhet. Kostnad för avstängningsåtgärd får påföras fastighetsägaren.
Tillsynsman
m. m.
33 §
Är
annan än kommun, kommunalförbund, landstingskommun eUer statlig myndighet
huvudman för alhnän fjärrvärmeanläggning får kommunen utse tiUsynsman för
anläggningen.
Prop.
1975/76:149 98
Tillsynsman
har tillträde tUl aUa delar av anläggningen. Han' får granska räkenskaper och
övriga handlingar rörande denna. Han skäU . årligen avge berättelse över sin tiUsyn
till kommunen.
Förhållande
som påkallar ingripande av kommunen, länsstyrelse eller annan myndighet skall
av tUlsynsmannen anmälas tUl kommunen.
34 §
Kan
med skäl antagas, att huvudman som avses i 33 § åsidosätter viss eller vissa
fastigheters intressen eUer annars driver anläggningen, på mindre lämpligt
sätt, kan länsstyrelsen förordna syssloman att i huvudmannens ställe och för
hans räkning driva anläggningen. Syssloman kan entledigas av länsstyrelsen, när
förhållandena föranleder det.
Syssloman
har rätt till arvode av huvudmaimen. Länsstyrelsen bestämmer arvodets belopp.
Tystnadsplikt . , . ,'
35 §
Den
som deltagit i undersökningen enligt 21 §-får ej obehörigen röja , eller nyttja
yrkeshemUghet eUer annat förhållande som hän därvid fått kunskap om. Den som uppsåtligen
eUer av oaktsamhet bryter häremot dömes tlU böter eller fängelse i högst ett
år.
Allmänt
åtal får väckas endast om målsägande äriger brottet tUl åtal eller åtal är
påkallat från allmän synpunkt.
Prövning
av värmefrågor
36 §
Ärende,
som enligt 34 § skall handläggas av länsstyrelse, tages upp ay länsstyrelsen i
det län, där det allmäima värmesystemet har eller.skaU ha sitt
verksamhetsområde eUer huvuddelen av detta.
Länsstyrelsen
kan vid behov anlita sakkunnig. Den sakkunnige har rätt till ersättning med
belopp, som länsstyrelsen bestämmer. Huvudmannen för det värmesystem som
ärendet rör betalar ersättningen.
Talan
mot länsstyrelsens beslut enligt 34 § eller om. ersättning tiU sakkunnig som
avses i andra stycket föres hos kammarrätten genom besvär.
37 §
.! I :
Mål
angående ersättning enligt 13 § samt mål som rör tvist mellan huvudman och
fastighetsägare i fråga som avses i denna lag och som ej skall handläggas av
länsstyrelsen i)rövas av statens nämnd för lednmgsbunden energi. När huvudman
eller fastighetsägare begär det, skall nämnden även fastställa vUlkor för
brukande av allmänt värmesystem avseende fjärrvämie eller gas i den mån
föreskrifter eller taxa ej är tilllämpliga samt överenskommelse ej kunnat
träffas;
Denna
lag träder i kraft den 1 juU 1975.
Den
som innehar fastighet under ständig besittningsrätt eller med 'fideikommissrätt
skall vid tUlämpnuigen av denna lag anses som fastighe tens ägare.
Bestämmelserna
i denna lag om, byggnadsplan äger motsvarande tUl-
lämpning på avstyckningsplan.
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 197 » 74019 »
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
47 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (25)
25 kopplingar i 13 dokument.
- Prop. 2005/06:78 Allmänna vattentjänster s. 121 om s. 45 i texten
- SOU 2004:64 Allmänna vattentjänster Del 1 s. 392 · s. 405 om s. 45 i texten
- SOU 2000:106 Medborgarskapskrav i svensk lagstiftning - del 1 s. 234 om s. 85 i texten
- Prop. 1990/91:140 Arbetsmiljö och rehabilitering s. 143 i texten
- Prop. 1984/85:5 om utvecklad kommunal energiplanering m.m. s. 132 · s. 133 · s. 136 om s. 52 i texten
Rättsfall (1)
1 koppling.
- NJA 1988 s. 457 om s. 88 i texten
Doktrin (21)
21 kopplingar i 7 dokument.
- Bohlin, Kommunala avgifter, 1984 s. 170 om s. 66 · s. 220 om s. 78 · s. 248 om s. 76 · s. 249 om s. 77 · och 4 till i texten
- Michanek, Energirätt, 1990 s. 433 om s. 45 · s. 434 om s. 52 · s. 434 om s. 53 · s. 640 i texten
- Madell, Det allmänna som avtalspart, 1998 s. 141 om s. 78 · s. 529 om s. 78 · s. 633 i texten
- Madell, Avtal mellan kommuner och enskilda, 2000 s. 149 om s. 78 · s. 169 i texten
- Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 1999 s. 38 om s. 77 · s. 213 i texten