med förslag till åtgärder för försörjningsberedskapen
214 sidor, varav 166 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 166 av 214 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1975/76:152, med förslag till åtgärder för försörjningsberedskapen
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76: 152
Regeringens proposition
1975/76: 152
med förslag till
åtgärder för försörjningsberedskapen
beslutad den 4 mars 1976.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.
På
regeringens vägnar
OLOF
PALME
CARL
LIDBOM
Propositionens
huvudsakliga innehåll
1
propositionen läggs fram förslag till åtgärder för försörjningsberedskapen
inför fredskriser, avspärrning och krig.
Beredskapen
främst för fredskriser föreslås höjd genom fredskrislagring av petrokemiska
produkter m. m. Kostnaden för denna lagring, som beräknas till sammanlagt ca
520 milj. kr. under fem år, föreslås täckas genom förhöjt ullag över den
särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter med början den 1 januari 1977.
Åtgärder
röreslå.s föratt förbättra reglerings- och ransoneringsberedskapen på
energiområdet infor olika slag av kriser, främsl fredskriser. Bl. a. anmäls
riktlinjer för reglering av drivmedelsförbrukningen och ransonering av
eldningsolja. Dessutom anges principerna för en ledningsorganisation.
Nu
gällande oljelagringsprogram 1970-1976 föreslås förlängt med ett år.
Förslag
anmäls till anslag för budgetåret 1976/77 för överstyrelsen för ekonomiskt
försvar samt för de i propositionen i övrigt angivna utgiftsbehoven. Anslag
tas upp på driftbudgeten med 129,2 milj. kr. och på kapitalbudgeten med 115,2
milj. kr. Därutöver beräknas under budgetåret från Oljelagringsfonden
rekvireras 275 milj. kr. för investeringar i lagervaror och förrådsutrymmen.
I
anslutning till förslagen läggs fram förslag lill lag om skyldighel för
näringsidkare att medverka vid lagring för försörjningsberedskap, lag om
kriskoppling m. m. samt lag om ändring i lagen om särskild berdskapsavgifi för
oljeprodukter.
1 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 152
Prop.
1975/76:152 2
Förslag
till
Lag
om skyldighet för näringsidkare att medverka vid lagring för försörjningsberedskap
Härigenom
föreskrives följande.
Inledande
bestämmelser
1 §
Näringsidkare som i icke obetydlig omfattning förbrukar sådan för folk-
försörjningen viktig vara, som staten håller i lager för att utnyttjas när krig
eller krigsfara råder eller införseln av varor till riket minskar av annan an
ledning, kan åläggas all
1. till staten upplåta befintligt lagerutrymme eller
plats för uppförande av sådani utrymme,
2. inköpa vara från sådant lager, om det behövs för
omsättningen av varulagret.
Åläggande
enligl första stycket meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer.
Ersättning
2 §
Näringsidkare är berättigad till ersättning av staten för upplåtelse av
lagerutrymme och plats för uppförande av sådani utrymme samt för mer
kostnad vid inköp från lager som avses i 1 §.
3§
Tvist om ersättning prövas av allmän domstol.
Tillsyn
4 §
Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen med
delade föreskrifter utövas av myndighet som regeringen bestämmer.
Tillsynsmyndigheten
utbetalar ersättning enligt denna lag.
5 § Tillsynsmyndighet äger för inventering och besiktning tillträde till
lager som avses i denna lag. Myndigheten har också rätt att efler anfordran
taga del av sådana avtal, handeisböcker, korrespondens och andra handlingar,
som rör lagringen.
6 § Tillsynsmyndighet får meddela föreläggande som behövs för att denna
lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterievas.
1
beslut om föreläggande kan tillsynsmyndigheten utsätta vile.
7 §
Den som har deltagit i tillsyn enligt denna lag eller på annat säu har
tagit befattning med ärende som avses i lagen far ej obehörigen yppa eller
nyttja vad han därvid har erfarit om yrkeshemlighet eller affärsförhållande.
Prop.
1975/76:152 3
Ansvarsbestämmelser
m. m.
8 §
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa, underiåter
alt följa föreskrift som har meddelats enligt denna lag dömes till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Den
som har åsidosatt vitesföreläggande dömes ej till ansvar för gärning som
omfattas av föreläggandet.
9 §
Mot beslut av myndighet enligt 1 § föres talan hos regeringen genom
besvär.
Mot
annat beslut som myndighet har meddelat enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som har utfärdats med stöd av lagen föres talan hos kammarrätten
genom besvär.
Beslut
skall lända till efterrättelse ulan hinder av anförda besvär, om ej annal
föreskrives.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1976.
Prop. 1975/76:152 4
Förslag
till
Lag
om kriskoppling m. m.
Härigenom
föreskrives följande.
1 §
Vid varmvattenberedning, gemensam för flera bostäder eller lokaler
(central varmvatlenberedning), skall finnas installerade dels särskild anord
ning (kriskoppling) eller annan lämplig regleringsanordning som möjliggör
tillförsel av kallt vatten till tappvarmvattensystem i samband med central
avstängning av varmvattnet, dels mätare som registrerar lillflödel av vallen
till varmvattenberedare.
Denna
lag gäller ej vid central varmvatlenberedning för endast två bostadslägenheter
eller för byggnad som huvudsakligen är inrättad för industriändamål eller för
hälso- eller sjukvård. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får
i särskilda fall besluta om ytterligare undantag.
2 § Tillsynen över efterievnaden av denna lag och de föreskrifter som
har meddelats med stöd av lagen utövas av myndighet som regeringen bestämmer.
3 § Tillsynsmyndighet äger för besiktning tillträde till byggnad, vari
sådan central varmvatlenberedning förekommer som omfattas av denna lag.
4 § Tillsynsmyndighet får meddela föreläggande som behövs för alt denna
lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterievas.
1
beslut om föreläggande kan tillsynsmyndigheten utsätta vite.
5 §
Den som bryter mot I S eller föreskrift som har meddelats enligl denna
lag dömes lill böter.
Den
som har åsidosatt vitesföreläggande dömes ej till ansvar för gärning som
omfattas av föreläggandel.
6 §
Mot beslut av tillsynsmyndighet enligt 4 S föres talan hos kammarrätten
genom besvär. Beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av anförda
besvär, om ej annat föreskrives.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1977. Beträffande installation enligt 1 § i
byggnad, som har uppförts eller för vilken byggnadslov har beviljats före den 1
januari 1977, äger lagen tillämpning från och med den 1 januari 1979.
Prop.
1975/76:152 5
Förslag
tiil
Lag
om ändring i lagen (1973:1216) om särskild beredskapsavgift för
oljeprodukter
Härigenom
föreskrives i fråga om lagen (1973:1216) om särskild beredskapsavgift för
oljeprodukter' dels att lagen skall äga fortsalt giltighet lill utgången av år
1981, dels att 2 § skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Särskild
beredskapsavgift utgår för Särskild beredskapsavgift utgår Ull
bensin med fem öre för liter och för utgången av juni månad 1979 för ben-
motorbrännolja, eldningsolja och sin med sex öre för liter och för mo-
bunkerolja med fem kronor för ku- torbrännolja, eldningsolja och bun-
bikmeter. kerolja med sju kronor för kubikme-
ter
saml dåre;fler lör bensin med ett öre lör liter och för motorbrännolja, eldningsolja
och bunkerolja med två kronor för kubikmeter.
Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1977.
' Senaste lydelse av lagens rubrik 1975:275. ' Senaste
lydel.se 1975:275.
Prop. 1975/76:152
Utdrag
HANDELSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1976-03-04
Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Johansson, Holmqvist,
Aspling, Lundkvist, Geijer, Noriing, Lidbom, Sigurdsen, Gustafsson,
Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson
Föredragande:
statsrådet Lidbom
Proposition
med förslag till åtgärder för försörjningsberedskapen.
1
Inledning
I
prop. 1975/76:100 (bil. 12 s. 69-71) har regeringen föreslagit riksdagen att, i
avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1976/77 beräkna lill
Överstyrelsen för ekonomiskt försvar ett förslagsanslag av 104 044 000 kr.,
lill Lån till utbyggnad av oljelagringen ett investeringsanslag av 5 800 000
kr., till Lån till teko-, sko- och garveriindustrier ett investeringsanslag av
10 000 000 kr., lill Lagring för beredskapsändamål ett investeringsanslag av
40 000 000 kr. och till Förrådsanläggningar m.m. ett investeringsanslag av 77
100 000 kr. Jag återkommer nu till dessa frågor.
Del
ekonomiska försvaret bygger i alll väsentligt på del fredslida samhällets
resurser. Planläggning och övriga beredskapsålgärder i fred inriktas på att
göra del möjligt att vid krig, avspärrning och i viss ulsträckning även andra
kriser tillhandahålla de varor och tjänster som behövs för landets försörjning
och försvar. Det ekonomiska försvaret innefattar alla de personella och
materiella resurser samt all den verksamhet i övrigi som krävs för all uppnå en
tillfredsställande försörjningsberedskap. Sålunda ingår beredskapsåtgärder som
bl. a. berör råvaruproduktion, industriell förädling, handel, försörjning med
energi och arbetskraft, transporlverksamhet, väghållning, post- och
bankväsende m. m.
En
vägledande princip i beredskapsplaneringen är all den som ansvarar för en viss
för det ekonomiska försvaret betydelsefull verksamhel i fred också bör ha
ansvar för denna verksamhel i kris och krig. Härigenom möjliggörs en smidig
övergång från freds- till krigs- och krissamhälle. Överstyrelsen för
ekonomiskt försvar svarar för den nödvändiga samordningen och för sådana
åtgärder som inte naluriigen faller inom annan myndighets ansvarsområde.
Prop.
1975/76:152 7
De
planeringsförutsättningar som gäller för det ekonomiska försvaret skiljer sig
på flera sätt från vad som gäller för det militära försvaret och civilförsvaret.
Avgörande for våra möjligheter alt upprätthålla viktiga samhällsfunktioner
under kriser och krig är det svenska samhällets och i synnerhet näringslivets
kapacitet vid aktuell tidpunkt och dess förmåga lill snabb anpassning och
omställning vid olika krissituationer. Staten förfogar bara delvis över dessa
resurser i fredstid. Inte heller kan näringslivets ulveckling på kort sikt
nämnvärt påverkas. Verksamheten i fred inom det ekonomiska försvaret består
till väsentliga delar av åtgärder som syftar till att i krissituationer
möjliggöra fortsatt nödvändig verksamhet i det svenska samhället saml att i
krig stödja våra försvarsansträngningar. Dessa åtgärder utgörs av
kompletteringar av näringslivets resurser i form av beredskapslager,
reservproduktionsutrustningar m. m., av olika stödåtgärder för att behålla
produktionskapacitet samt av planering av verksamheten vid kriser eller i krig.
Åtgärderna är som regel marginella jämfört med näringslivets omfattning i
övrigt. De är vanligtvis inte särskilt tekniskt komplicerade och har. med
undantag för insatserna inom energiområdet, hittills varit av relativt
begränsad ekonomisk räckvidd.
1974
års försvarsutredning har bl. a. haft till uppgift att överväga och lämna
förslag om de olika totalförsvarsgrenarnas uppgifter i stort och principiella
inriktning. 1 ett delbetänkande (SOU 1976:5) Säkerhetspolitik och totalförsvar
har utredningen anmält bl. a. vissa principiella överväganden rörande det
ekonomiska försvaret.
Utredningen
har vid sina överväganden haft tillgång till
försörjningsbe-redskapsutredningens betänkande (SOU 1975:57) Varuförsörjning i
kristid och Energiberedskapsulredningens betänkande (SOU 1975:60-61) Energiberedskap
för kristid.
I
fråga om fredskriser har försvarsutredningen kommit lill den slutsatsen alt det
är rationellt alt det ekonomiska försvaret ansvarar för de förberedelser som
behövs för att vi skall kunna möta en fredskris. Den planeringen bör syfta till
att så långt möjligt upprätthålla normal produktion, export och sysselsättning
samt att undvika störningar i vikliga samhällsfunktioner. Planeringen bör
under de närmaste åren främst avse importbortfall av olja och oljeprodukter,
däri inbegripet vissa kemiska produkter.
Prop. 1975/76:152 8
2
Försörjningsberedskapsutredningen (FBU) 2.1 Inledning
Del
svenska näringslivets omvandling påverkar försörjningsberedskapen och därmed
också behovet av beredskapsålgärder. Tullsänkningar och slopande av tullar och
andra handelshinder har påskyndat utvecklingen inom industri och handel mot
allt större enheter med specialinriktad verksamhel. De enskilda förelagen blir
i ökad utsträckning internationaliserade genom investeringar i ett flertal
länder. Handeln över gränserna med råvaror, halvfabrikat och färdigvaror ökar.
Rationaliseringar och därmed ökad snabbhet i kommunikationer och transporter
har underiätial denna utveckling.
Omvandlingen
har i väsentliga avseenden inneburit betydande fördelar för samhället. Den
långtgående internationella arbetsfördelningen har nedbringat
produktionskostnaderna och därigenom medverkat till att levnadsstandarden har
kunnat höjas. Den snabba tekniska utvecklingen har haft stor betydelse i delta
sammanhang. Dessa förändringar har påverkat förutsättningarna för det
ekonomiska försvaret. 1 och med en fortgående internationalisering har
beroendet av omväriden kommit att öka. Bortfall eller minskning av produktion
inom vissa industribranscher liksom nedgång i näringslivets lageruthållighet -
förhållandet mellan lager och förbrukning - ställer ökade krav på det
ekonomiska försvaret. Åtgärder för det ekonomiska försvaret får ses som en
viktig del av samhällets ansträngningar för att skapa förtroende för
neutralitetspolitiken. Den framtida utvecklingen kan fömtses komrria att skärpa
kraven på en effektivt utformad försörjningsberedskap.
Mol
denna bakgrund tillkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet den 4 maj
1975 fem sakkunniga med uppdrag all utreda beredskapen i fråga om viss
vamförsörjning. Utredningsuppdraget avsåg försörjningsberedskapen i fråga om
varor som ingår i överstyrelsens för ekonomiskt försvar ansvarsområde med
undantag av energisektorn. De sakkunnigas arbete skulle bedrivas så all förslag
rörande försörjningsberedskapen för tekovaror och skodon kunde föreläggas 1972
års riksdag.
De
sakkunniga', som antog namnet försörjningsberedskapsutredningen (FBU),
överiämnade den 8 september 1972 delbeiänkandet (Ds H 1972:3) Kläder och skor -
försörjningen i en kristid.
Delbeiänkandet
låg lill grund för beslut av 1972 års riksdag (prop. 1972:127, FöU 1972:25,
rskr 1972:325) om åtgärder bl. a. avskrivningslån för investeringar i maskiner
och byggnader, som syftar lill all förstärka försörjningsberedskapen inom
textil-, konfektions- och skosektorerna. Åtgärderna kan bedömas ha medfört
gynnsamma återverkningar på lönsamheten inom be-
'Landshövding
Karl Frithiofson, ordförande, ledamöierna av riksdagen Karl Bengtsson och Rune
Carlstein, pol.mag. Ake Burstedt samt direktören Vjlgot Lanner.
Prop. 1975/76:152 9
rörda
industrier och medverkat till att en väsentlig produktionskapacitet kunnat
bibehållas inom landet.
Utvecklingen
under senare tid har emellertid ställt större krav på statliga stödåtgärder än
vad som kunde förutses då stödprogrammet antogs. Regeringen lade därför hösten
1975 fram förslag till ytteriigare åtgärder på beklädnadsområdel, som bedömdes
nödvändiga av försönningsberedskaps-skäl. Förslagen godkändes av riksdagen
(prop. 1975/76:57, NU 1975/76:15. rskr 1975/76:107).
FBU
överiämnade den 22 augusti 1975 sitt slutbetänkande (SOU 1975:57)
Varuförsörjning i kristid. 1 detta behandlas principiella frågor rörande försörjningsberedskapen
inom andra områden än livsmedels-, bränsle- och beklädnadsområdena. Fem för
försörjningsberedskapen grundläggande ämnesområden tas upp till behandling,
nämligen
-
uthållighet och försörjningsstandard i
fråga om varuförsörjningen,
- behovet av beredskapslager som är avsedda alt
utnyttjas då riket är i krig eller vid krig eller krigsfara i rikets nära
omvärid,
- behovet av särskilda s. k. fredskrislager som
främst är avsedda att utnyttjas då tillförseln till riket av viktiga varor
avbryts eller försvåras av annan anledning än krig eller krigsfara i rikets
nära omvärid,
- fördelningen av ansvaret och kostnaderna för
beredskaps- och fredskrislager mellan näringsliv och samhället samt
- behovet av planeringsåtgärder och administrativa
resurser inom det ekonomiska försvaret och samordningen med andra myndigheter
och med näringslivets organisationer.
I
anslulning härtill behandlas frågor som sammanhänger med den internationella
utvecklingen och de förpliktelser Sverige påtagit sig i ekonomiskt och
handelspolitiskt hänseende. Härutöver analyseras den offentliga upphandlingen
och stöd till nedläggningshotad tillverkning som led i försörjningsberedskapen.
Sjukvårdssektorn och del petrokemiska varuområdet, liksom industrins behov i en
kristid av reservdelar för den egna maskinparken har bedömts vara särskilt
problematiska från beredskapssynpunkl och ägnas därför särskild uppmärksamhet i
betänkandet.
FBU
lägger fram förslag lill lag om beredskapslager och fredskrislager som reglerar
näringslivets medverkan i lagringen. Härutöver föreslås en ändring i 41 >;
kommunalskaltelagen (1928:370) som innebär att företag som håller
fredskrislager på vissa villkor kan medges särskilda skattemässiga fördelar vid
värderingen av lagret i fråga.
Till
betänkandet har fogats ett särskilt yttrande av experten Arne Gustafson.
Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av överbefälhavaren (ÖB),
försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets materielverk (FMV), civilförsvarsstyrelsen,
socialstyrelsen, statskontoret, statistiska centralbyrån (SCB).
riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), lantbrukssiyrelsen, sta-
Prop. 1975/76:152 10
tens
jordbruksnämnd (JN), kommerskollegium (KK), som bifogat yttranden av Stockholms
handelskammare, Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg -
Västsvenska handelskammaren, näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris-
och kartellnämnd (SPK), konsumentverket, överstyrelsen för ekonomiskt försvar
(ÖEF), statens induslriverk (SIND), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Sveriges
geologiska undersökning (SGU), Statsföretag AB. Apoteksbolaget AB.
Jernkontoret, Kooperativa förbundet (KF), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas
riksförbund (LRF), Läkemedelsindustriföreningen (LIF), Representanlföreningen
för utländska farmacev-tiska industrier (RUFI), Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Svenska kommunförbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges
industriförbund, Sveriges hantverks- och induslriorganisalion (SHIO), Sveriges
kemiska indusl-rikontor, Sveriges mekanförbund. Textilrådet,
Landsorganisationen i Sverige (LO), som bifogat ytirande från
Beklädnadsarbetarnas förbund, Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och
Sveriges farmaceviförbund.
2.2
Nuvarande ordning
2.2.1
Inledning
I
planeringen av försörjningsberedskapen undersöks möjligheterna att täcka de
bedömda behoven av förnödenheter i ett krisläge. 1 de fall då den inhemska
produktionen tillsammans med tillgängliga lagerresurser hos företagen bedöms
otillräckliga för att tillgodose behoven i ett krisläge övervägs i planeringen
andra möjligheter för att täcka behoven - utökning eller ändring av den
befintliga produktionskapaciteten, upplagande av nyproduktion, krisimport samt
bereskapslagring.
I de
försörjningsplaner som ÖEF upprättar för varuområden med ell otillfredsställande
försörjningsläge görs en avvägning mellan olika metoder med beaktande av
kostnaderna för respektive alternativ och med hänsyn till hur snabbi ell behov
beräknas uppkomma.
Att
planera för en reglering och omställning av konsumtion och produktion under en
krislid ställer förhållandevis små krav på statliga medel eftersom det här rör
sig om administrativa åtgärder. En beredskapslagring kräver däremot betydande
investeringsmedel och medför kostnader för bl. a. räntor, lagringsutrymmen,
omsättning och i ogynnsamma fall även kväll tetsföriuster.
Även
alternativet alt la upp en nyproduktion i en krisperiod kan bli kostsamt
eftersom särskilda åtgärder i många fall blir nödvändiga redan under fredstid.
Produktionsbevarande
åtgärder kan ibland behöva övervägas för alt hindra att produktionen av
särskilt betydelsefulla varor minskar eller upphör. Sådana åtgärder som främst
vidtagits inom beklädnadsområdet, medför särskilda kostnader för staten, vilka
får ställas mot kostnaderna för andra alternativ.
Prop. 1975/76:152 H
De
överväganden som har gjorts i olika sammanhang har i många fall lett lill
slutsatsen att en beredskapslagring är nödvändig för alt tillgodose
krisbehoven.
2.2.2
Beredskapslagring
Den
statliga beredskapslagringen inleddes genom beslut av 1937 års riksdag.
Lagringen kom till en början att avse ett relativt begränsat antal importerade
råvaror som bedömdes vara av särskild betydelse vid en avspärrning av
varutilirörseln. Beredskapslagringen omhänderhades av Reservför-rådsnämnden.
De
beredskapslager som byggts upp kom till stor del att förbrukas under kriget
trots en under vissa lidsperioder relativt betydande utrikeshandel.
Samtidigt
som riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap (REF) bildades år 1948
påbörjades en återuppbyggnad av beredskapslagringen som i början av 1950-talet
kom alt bli betydande med anledning av Koreakriget.
En mer
långsiktig ökning av beredskapslagringen skedde under 1960-ialei. Denna hade
som bakgrund den kraftiga strukturomvandlingen av näringsliv och samhälle. Den
inhemska produktionskapaciteten minskade på fiera från
försörjningsberedskapssynpunkt viktiga varuområden samtidigt som
lager-uthållighelen inom industrin gick ned.
Utvecklingen
av del kredilutrymme som ställdes till REF:s sedermera överstyrelsens för
ekonomisk försvarsberedskap (numera överstyrelsen för ekonomiskt försvar)
förfogande, framgår av följande sammanställning.
Ar Kredit (milj.kr.)
1948 100
1952 550
1963 660
1969 697
Härtill
kom varor lill ett värde av över 100 milj. kr. som inköptes med medel från den
tidigare reservförrådsnämnden.
ÖEF:s
beredskapslagringsverksamhet finansierades under denna tid med en röriig kredit
i riksgäldskontoret.
Den
under 1970-talet fortsatta strukturomvandlingen har inneburit alt allt större
krav ställs på det ekonomiska försvaret. Detta har bl. a. medfört att ÖEF
tilldelats ökade medel för beredskapslagring. Finansieringen av
beredskapslagringen lades år 1970 om så att den tidigare röriiga krediten hos
riksgäldskoniorel ersattes med en särskild fond för beredskapslagring. ÖEF:s
del i denna fond uppgår budgetåret 1975/76 lill 997 milj. kr.
Åleranskaffningsvärdet
av ÖEF:s beredskapslager uppgick i juli 1975 till ca 1 600 milj. kr. varav
drygl 600 milj. kr. avser bränslen.
Prop. 1975/76:152 12
Avgörande
belydelse för bedömningen av omfattning och sammansättning av erförderiig
beredskapslagring har de anlaganden som görs beträffande den
försörjningsuthållighel och den försörjningsstandard som skall kunna
upprätthållas i en kristid samt om den utrikeshandel som bedöms kunna ske.
Någon
särskild övergripande målsättning för del ekonomiska försvaret har inte
preciserats av statsmakterna. Vissa ställningstaganden har dock gjorts lill i
första hand försörjningsulhållighelen, främsl i samband med de förslag lill
planer för beredskapslagringen som framlagts av ÖEF. Den målsättning för
beredskapslagringen som angavs i ÖEF:s förslag till lagringsplan för åren
1970-1975 fömtsatte ett läge med total avspärrning och innebar all
beredskapslagringen lillsammans med möjlig nedskärning av näringslivets lager
och eventuell produktion skulle läcka behoven för dels ell års nedskuren förbrukning
av varor som erfordras för folkförsörjningens nödvändiga behov, dels
försvarsmaktens och andra myndigheters behov av färdigvaror, avsedda för
civilbefolkningens försörjning i ett utrymnings-läge.
Målsättningen
för beredskapslagringen uttrycktes under 1950-1960-lalen på ett liknande sätt
men avsåg före 1962 en uthållighet om två år vid fullständig avspärrning.
Sedan
år 1970 pågår inom det ekonomiska försvaret försök med långsiktsplanering.
Enligt de anvisningar som fastställts av regeringen, senast i februari 1975 för
perspektivsiudie del 2, anges alt studierna skall ske mot bakgrund av ett antal
kris- och angreppsfall, som utgör exempel på tänkbara framtida miljöer i vilka
det ekonomiska försvaret skall kunna verka. 1 samtliga dessa fall förutsätts
utrikeshandel kunna äga rum i viss utsträckning.
Tre
av de i anvisningarna angivna krisfallen avser fredskriser. Härmed avses lägen
då produktion, sysselsättning, export och konsumtion inte kan upprätthållas i
normal omfattning på grund av importborlfall av en eller fiera
försörjningsviktiga varor utan att det är krig eller krigsfara i vår nära
omvärid.
En
betydande uppbyggnad av lager främst avsedda för fredskrisändamål pågår i fråga
om råolja och eldningsolja.
Någon
särskild fredskrislagring av varor utanför oljeområdet förekommer däremot inte
för närvarande.
Genom
beslul av 1973 års riksdag (prop. 1973:194, FöU 1973:27, rskr 1973:366) antogs
ett program för ökning av beredskapslagringen med 3 milj, m' råolja. Lagringen
motiveras huvudsakligen av behovet av oljeprodukter i en fredskris. Kostnaden
för programmet beräknades i dåvarande kostnadsläge till omkring 1 120 milj.
kr, och bestrids med en särskild beredskapsavgift för oljeprodukter,
1974
års riksdag (prop. 1974:85, bil, 9, FöU 1974:17, rskr 1974:142) antog ett
program för att öka statens lagringskapacitet i fråga om eldningsoljor.
Avsikten är all av kommuner och enskilda företag, som bygger bergrumsanläggningar,
förvärva dispositionsrätten till lagerutrymmen med en
Prop. 1975/76:152 13
sammanlagd
lagerkapacitet för 1 milj. m' eldningsolja.
Vid
1975 års riksmöte (prop. 1975:30, FöU 1975:15, rskr 1975:205) antogs ett
principprogram om ytteriigare ökning av beredskapslagren för främst
fredskrisbehov av råolja och oljeprodukter motsvarande 3 milj. m råolja.
2.2.3
Siöd till nedläggningshotad industri
Under
1960-talet och början av 1970 skedde en kraftig nedgång i den svenska
produktionen av beklädnadsvaror. För att motverka denna utveckling, som på
vissa områden hotade att medföra en i ett krisläge otillräcklig
produktionskapacitet, beslöt riksdagen efter förslag av regeringen om vissa
stödåtgärder för den inhemska produktionen (prop. 1972:127, FöU 1972:25, rskr
1972:325),
Åtgärderna
avsåg bl. a. avskrivningslån och lånegaranti för investeringar i maskiner och
byggnader, upphandling av uniformstyg samt samråd vid upphandling av tekovaror
och skor.
Avskrivningslån
och kreditgaranti kan ges till förelag inom teko-, sko-och garveriindustrin för
anskaffning av maskiner, ny-, till- eller ombyggnad av fabrikslokaler saml för
förvärv av fabriksbyggnader.
Avskrivningslån
får utgå med belopp som högst motsvarar 50 % av in-vesleringsutgiften. Lånen är
ränte- och amorteringsfria och avskrivs med lika stora åriiga belopp under en
10-årsperiod vad gäller maskiner och 15 år vad gäller byggnader. Lånegaranti
får lämnas lill ett belopp som motsvarar högst 25 % av den totala
invesleringsutgifien.
Efter
de beslut som riksdagen fattade angående försörjningsberedskapen på
beklädnadsområdet i december 1975 (prop, 1975/76:57, NU 1975/76:15, rskr
1975/76:107) uppgår ramen för avskrivningslån till sammanlagt 160 milj. kr,
ÖEF
har sedan slutet av 1960-talet av försörjningsberedskapsskäl upphandlat garn
och väv hos svensk textilindustri lill ett värde av ca 190 milj. kr. (inköpsvärde).
Till detta kommer upphandling (exkl. tidigareläggning av beställningar) av garn
och väv som beslutades av riksmötet i december 1975 till ett värde av 82 milj,
kr, samt medgivande alt beställa sjukvårdsväv inom en sammanlagd ram på 30
milj. kr. för uppbyggnad av ett särskilt lager i ÖEF:s regi.
Av
övriga stödåtgärder för teko-, sko- och läderområdet som beslöts av riksdagen i
december 1972 kan nämnas att myndigheter som upphandlar textil- och lädervaror
fr. o. m. år 1973 är ålagda att vid större upphandlingar samråda med ÖEF om
lägsta anbud avser imponerad vara och svensk anbudsgivare finns. Om ÖEF anser
all upphandlingen med hänsyn lill försörjningsberedskapen bör stanna inom
landet kan ärendet överiämnas till regeringen för avgörande. Genom det tidigare
nämnda beslutet vid 1975 års riksmöte kan beslut härom efter regeringens
bestämmande fattas av ÖEF. För att täcka kostnaderna för mellanskillnad i pris
har 10 milj. kr.
Prop. 1975/76:152 14
beviljats.
Statligt stöd kan även utgå vid kommunal och landstingskommunal upphandling av
beklädnadsvaror.
Vid
upphandling av uniformsväv är fr. o. m, år 1973 upphandlande myndigheter
hänvisade lill ÖEF, som från svenska väverier inköper en standardiserad vara
för dessa myndigheters räkning.
2.3
Utredningen
2.3.1
Samliällsuivecklingen och det ekonomiska försvaret
FBU
redovisar i betänkandet utvecklingen under senare lid inom områden som har en
mer väsentlig betydelse för försörjningsberedskapen, såsom produktion,
utrikeshandel, industristruktur och konsumtionsmönster, 1 detta sammanhang
berörs de allmänna tendenserna i den framlida utvecklingen inom olika
försörjningsområden samt sannolika konsekvenser härav för det ekonomiska
försvaret.
Inledningsvis
konstaterar FBU att förutsättningarna för det ekonomiska försvaret vid tiden
för andra världskrigets utbrott var förhållandevis tillfredsställande. Den
svenska industrin utgick i huvudsak från inhemska råvaror, och produktionen
avsattes till övervägande del inom landet. Utrikeshandeln och det ekonomiska
samarbetet med andra länder var vidare av måttlig omfattning.
Efter
det andra väridskriget har bilden radikalt förändrats. Frigörandet av
utrikeshandeln, liberaliseringen av betalningarna och tillkomsten av det
allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), det europeiska frihandelsområdet
(EFTA) och de europeiska gemenskaperna (EG) har bidragit till en ökning av den
internationella arbetsfördelningen som efler hand medfört en strukturomvandling
av både industri och handel med allt färre och större produktionsenheter, eu
ensidigare näringsliv och en mer specialinriktad produktion. Vissa
försörjningsviktiga varor har fallit bort eller hotaratt försvinna i
produktionen. Industrin har i växande grad blivit beroende av tillförseln av
halvfabrikat och komponenter från utländska leverantörer.
Genom
transport- och lagerhanteringsieknikens framsteg har en betydande minskning av
industrins lagerhållning ställd i relation till förbrukningen
(lageruthålligheten) möjliggjoris ulan au riskerna för avbrott i varuförsörjningen
av näringslivet därmed bedömts bli oacceptabla. Lagerut-hållighelen har nedgått
särskilt under första delen av 1960-talel, Därefter har en stabilisering ägt
rum och ett relativt konstant förhållande mellan lager och förbrukning
uppkommit.
2.3.2
Råvarutillgång
FBU
framhåller att diskussionerna rörande handeln med råvaror alltmer har kommit i
blickpunkten under senare lid. Detta gäller även den härmed
Prop.
1975/76:152 15
nära
förbundna frågan om exportrestriktioner. Utvecklingen i dessa hänseenden under
senare lid redovisas översiktsmässigt.
U-länderna
är starkt beroende av förhållandena på råvarumarknaden och utvecklingen i fråga
om exportintäkter för råvaror har härvidlag inte varit gynnsam. För att
förbättra denna situation har u-länderna dels sökt få allmänna riktlinjer
antagna för en internationell prispolitik dels verkat för att åstadkomma
råvaruavtal för enstaka varor och andra arrangemang, bl, a,
producentsammanslutningar.
Erfarenheterna
under 1960-talet fick enligt FBU fiertalet u-länder att anse att de endast
genom att stärka det inbördes samarbetet skulle kunna uppnå större rättvisa
inom världshandeln. Därmed kom tyngdpunkten att förskjutas från av i-länder
traditionellt dominerade multilaterala organ till av u-länderna själva
upprättade samarbetsorgan på skilda varuområden. De oljeproducerande ländernas
agerande kom därvid att tjäna som förebild för många andra råvaruländer.
Förutsättningarna
för att genom producentsammanslutningar nå resultat på längre sikt är enligt
FBU högst olika på skilda varuområden. Exempel på varuområden där
sammanslutningar bildats mellan u-länder och med inslag av enstaka i-länder är
koppar, bauxit, kvicksilver, järnmalm, natur-gummi, kaffe, bananer och socker.
Från
u-landshåll har hävdals att samarbete mellan producenlländer är nödvändigt för
att dessa skall bli en konsumeniländerna likvärdig partner i fortsatta
diskussioner om särskilda internationella råvaruarrangemang. Vissa i-länder
ställer sig negativa lill att över huvud diskutera dessa frågor och ser i
producentsamarbete en risk för konfrontationspolilik. Man förespråkar i
stället samarbete genom råvaruavtal.
Det
kan i eu svårare skede bli nödvändigt alt reglera exporten för att förhindra
att viktiga varor försvinner ur landet. Sådana åtgärder kan också aktualiseras
i fredskriser då tillförseln av enstaka viktiga varor störs, utan att detta
innebär något hot mot landets försörjning i stort men att bl. a.
sysselsättningen och försörjningen på vissa vikliga delområden kan drabbas, FBU
påpekar emellertid att situationen i sådana fall är särskilt känslig eftersom
motåtgärder kan aktualiseras gentemot Sverige. Sverige har vidare genom avtal
med EFTA, EG samt genom beslämmelserna i GATT i betydande utsträckning bundit
sin handlingsfrihet.
Mot
bakgrund av önskemålet alt bevara en så fri utrikeshandel som möjligt - vilket
förutsätter en fri tillgång till råvaror och andra insatsvaror - anser FBU att
Sverige i sin politik i de internationella organisationerna bör verka för
tillkomsten av fier globala varuavtal som är så konstruerade att internationella
rältvisehänsyn tillgodoses. Den övergripande målsättningen bör därvid vara alt
samarbete kan uppnås mellan producent- och konsument-länder. Enligt FBU
sammanfaller här svenska intressen med u-ländernas önskemål. Om osäkerheten
ökar i fråga om varulillgången blir också behovet av beredskaps- och
fredskrislagring större. FBU framhåller alt man från
Prop. 1975/76:152 16
svensk
sida måste acceptera vissa höjningar av råvarupriserna om stabilare priser och
vissa garantier för avbrott i tillförseln härigenom kan uppnås.
2.3.3
Finansieringen av det ekonomiska Jörsvarct
FBU
påpekar alt en slor del av kostnaderna för det ekonomiska försvaret belastar
statsbudgeten. Därutöver har näringslivet betydande kostnaderinom energiområdet
i samband med tvångslagringen av oljeprodukter, Komjjensa-lion för dessa
kostnader tas dock ul prisvägen. Årskostnaderna för hela det ekonomiska
försvaret 1974/75 har uppskattats till drygt 300 milj. kr. Av detta utgör ca
200 milj, kr. anslag över statsbudgeten. Av de årliga kostnaderna för hela det
ekonomiska försvaret är ca 20 % personalkostnader och 80 % kostnader lör
beredskapslagring av varor och lörrådshållning av viss materiel.
Inom
ÖEF:s ansvarsområde har för verksamheien under budgetåret 1975/76 anvisats ca
104 milj. kr. över driftbudgeten. Nära 90 milj, kr. härav avser ersättning för
beredskapslagring m. m.
Olika
former för näringslivets och även konsumenternas mer direkta medverkan då det
gäller alt bidra till kostnaderna för det ekonomiska försvaret övervägs av FBU.
Bakgrunden härtill är all företagen genom försörjnings-beredskapsmässiga
åtgärder får försörjningen med viktigare råvaror och insatsvaror förbättrad
vilket medförgynnsamma återverkningar på produktion, export och sysselsättning.
Därmed förbättras även företagens lönsamhet på längre sikt.
Den
diskussion av olika finansieringssätt som genomförs i belänkandet leder fram
till förslaget att beredskapslagringen, som får ses som en säkerhetspolitiskt
betingad nödvändighet, bekostas med statsmedel. Kostnaderna för det ekonomiska
försvaret får till ej obetydlig del ses som en del av kostnaderna för
totalförsvaret, vilka bör övervägas i ett sammanhang. Förhållandet är dock
enligt FBU:s bedömning annoriunda då del gäller en lagring som främsl är är
avsedd att minska risken för en störning i samhällsekonomin under fredstid
(fredskrislager). Näringslivet får här mer pålaglia fördelar av en förslorad
lagring. 1 sammanhanget måste även beaktas alt en fredskrislagring i enbart
statlig regi kan leda till en minskad lagrings-benägenhet hos näringslivet
därigenom att man föriitar sig på att kunna utnyttja de statliga lagren då
störningar uppkommer. Statliga fredskrislager kan då komma att innehålla vissa
varukvantiteter som eljest skulle ha lagrats av näringslivet, FBU anser del mot
denna bakgrund motiverat att de företag som förbrukar varor som lagras i
statliga fredskrislager själva medverkar för att höja beredskapen inför
produktionsavbrott och störningar i samhällsekonomin. Detta bör ske på det
sättet att förelagen åläggs att hålla extra lager utöver den normala lagringen
så att den härigenom åstadkomna ökningen av näringslivets
produktionsuthållighel i stort motsvarar den ökning av uthålligheten som den
statliga lagringen medför.
Prop. 1975/76:152 17
Som
ett komplement till de beredskaps- och fredskrislager som byggs upp kan en
ytterligare lagerökning hos företagen inför befarade krissituationer bedömas
angelägen. Det föreslås därför alt företagen i sådana situationer får överföra
sina investeringsfonder för konjunkturutjämning till lagerinvesteringskonto.
Regeringen har redan nu fullmakt att meddela beslut av detta slag. Det torde
enligt FBU få ankomma på ÖEF att inkomma till regeringen med förslag i denna
fråga.
2.3.4
Fredskrislagring iitanjör energiområdet
FBU
framhåller alt behovet av särskilda fredskrislager under senare tid har blivit
alltmer uppenbart, ÖEF hemställde i oktober 1973 om uppdrag och medel för att
genomföra en särskild beredskapslagring för fredskriser. 1 skrivelsen
redovisas de allvariiga konsekvenserna av att de svenska företagen minskat sin
fredsmässiga beredskap när det gäller lagerhållning av viktiga råvaror.
Skrivelsen utmynnar i en hemställan att ÖEF skall få genomföra en särskild
beredskapslagring för bristsituationer under fredstid inom en kostnadsram av
200 milj. kr.
Efter
remissbehandling överlämnades skrivelsen jämte yttranden till FBU för att
beaktas vid utredningsuppdragets fullgörande,
Fredskrisproblematiken
har aktualiserats i många andra sammanhang -bl. a. i riksdagsmotioner och i
direktiven till energiberedskaps- och ran-soneringslagsutredningarna liksom vid
översynen år 1973 av det nu löpande oljelagringsprogrammet och inom det
ekonomiska försvarets långsiktsplanering. De skilda uttalandena av riksdag och
regering har alla innebörden att fredskrisproblematiken måste ägnas en ökad
uppmärksamhet i det ekonomiska försvarets fortsatta planering.
Enligt
FBU:s bedömning föreligger en viss risk att den allmänna utvecklingen för en
enskild vara kan leda till kraftiga prisstegringar eller krissituationer på
råvaruområdet. Härtill kommer emellertid att särskilda produktions- eller
utbudsbegränsande åtgärder av producent- eller konsumentländer inte får anses
utesluten. Detta gäller speciellt i del labila förhandlingsläge som råder i
fråga om råvaror. Samtidigt föreligger en slor känslighet för störningar i
råvarutillförseln inom det svenska näringslivet och samhället i övrigt. Det
finns inte heller några omständigheter som tyder på att Sverige skulle drabbas
mindre än andra länder i en krissituation.
Även
om det föreligger vissa svårigheter vid fördelningen och prissättningen av
lagren i en bristsituation anser FBU i likhet med det övervägande antalet av de
remissinstanser som yttrat sig över ÖEF:s framställning, att ett fredskrislager
bör byggas upp. Detta har dock lill huvudsakligt syfte att avhjälpa fysiska
brister i tillförseln av vikliga importvaror. Som framgår av del föregående
föreslås alt ansvaret för denna lagring delas mellan staten och näringslivet.
Övervägandena
rörande formen för företagens medverkan vid fredskris-
2 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 152
Prop. 1975/76:152 18
lagringen
har lett till förslaget att förelagen bör åläggas att lagra varor kvantiteter
som överstiger de egna normala lagren. Härigenom uppnår man att företagens
lagring inle sjunker som följd av den statliga fredskrislag-ringen, samtidigt
som företagen kan bidra till skyddet mot störningar i samhällsfunktionen genom
lagring av insatsvaror som är speciellt anpassade till produktionen i det egna
företagel.
De
grundläggande bestämmelserna för en sådan fredskrislagring hos företagen bör
enligt FBU ingå i den särskilda lag som föreslås. Lagringsskyldigheten
föreslås innebära att de företag som regelmässigt förbrukar varuslag som
fredskrislagras av staten åläggs alt lagra varuslaget i fråga - utöver den
normala lagringen - i kvantiteter som är så avvägda alt företagens sammanlagda
"överlagring" motsvarar den statliga fredskrislagringen av varuslaget
i fråga. De enskilda företagen föreslås bli ålagda att hålla mi-nimilager
uttryckta i termer av lageruthållighel - dvs. den lid (anial månader) som
produktionen kan upprätthållas i normal omfattning utan att någon tillförsel av
insatsvaror sker. Härigenom lår man enkelt en koppling mellan lagerstorleken
och behovet av den aktuella varan hos det enskilda företaget. FBU anser det
rimligt att företag som själva genom lagerökningar garderat sig mot ett
oförutsett avbrott i råvaruleveranserna inte åläggs en ytteriigare lagring.
Alla
företag som förbrukar icke oväsentliga kvantiteter av en viss vara bör därför
enligt FBU åläggas en och samma lageruthållighel. Detta förslag anknyter lill
reglerna inom ramen för det nu gällande oljelagringsprogrammet.
FBU
är medveten om all vissa branscher - eller vissa förelag - kan ih en större
belastning än andra av en fredskrislagring av den typ som föreslås. Såväl
likviditets- som lönsamhetsfrågor kommer här in i bilden. Skillnaderna gör sig
gällande främst under den tid då lagren byggs upp. Allmänt sett blir enligt FBU
svårigheterna för företagen störst under ett initialskede.
Olika
sätt har övervägts att utjämna skillnaderna och minska dessa svårigheter,
exempelvis genom fördelaktiga nedskrivningsregler vid den skattemässiga
värderingen av fredskrislagren och genom avskrivningslån för lagringsutrymmen
och statliga kreditgarantier för lagerökningar. Följande principer för
företagens fredskrislager föreslås.
Redan
vid antagandet av ett program förstatliga fredskrislager anges vilka varor som
skall ingå i detta då en uppbyggnad är genomförd. Detta föreslås böra ske under
fem år med början år 1976. Härvid anges även vilken uthållighet som skall
gälla för de olika varorna med utgångspunkt från förbrukningen 1975.
Lagringsskyldigheten inträder först sedan de statliga fredskrislagren är helt
uppbyggda, dvs. vid ingången av år 1981. Härigenom fär företagen möjlighet att
successivt bygga upp sina lager under hänsynstagande till lönsamhet,
likviditet och priser på de aktuella lagervarorna. FBU föreslår att ett nytt
beslut tas år 1980 angående fredskrislagringen för kommande femårsperiod.
Prop. 1975/76:152 19
För
att allmänt sett öka lagringsbenägenhelen och minska nackdelarna för företagen
i initialskedet föreslås att förmånliga nedskrivhingsregler tillskapas för
förelagens fredskrislager. Inom ramen för den föreslagna övergångsperioden
skulle sådana regler även kunna gälla för de förelag som före år 1981 - då
lagringsskyldigheten inträder - anmäler till ÖEF att man avser hålla de
stipulerade lagren från en tidigare tidpunkt. Efter kontroll av att lagren
finns kunde ett intyg utfärdas av ÖEF som berättigar till en förmånligare
nedskrivning av lagret i fråga. 1 sådana fall skulle företaget få förbinda sig
att hålla detta lager fram till år 1981 när lagringsskyldigheten inträder. Då
medges en nedskrivning till noll för alla lagringspliktiga företag. Om företag
vill hålla lager utöver de stipulerade torde nedskrivningsmöjligheter få
medges även för överstigande kvantiteter.
Av rättviseskäl torde
vidare företag som förbrukar av staten fredskris-lagrade varuslag men som - på
grund av obetydliga förbrukningskvantiteter - ej ålagts skyldighet att hålla
freskrislager frivilligt kunna öka lageruthålligheten och på samma villkor
medges förmånliga neskrivningsregler. FBU föreslår alt de förmånligare
nedskrivningsmöjligheterna bör utformas på det sättet att värdet på den
fredskrislagrade varan inle behöver medtagas vid beräkningen av värdet på
företagets totala lager vid beskattningsårets utgång. Denna rätt till
nollnedskrivning bör avse hela den kvantitet som företaget lagrar av
fredskrislagrat vamslag. Förslaget kräver en ändring i punkt 1 av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen (1928:370).
Härutöver
föreslår FBU att möjligheter till avskrivningslån tillskapas för lagringsutrymmen
som nödvändiggörs av den ökade lagring som blir en följd av åläggandet att
hålla fredskrislager. Företagen bör dessutom enligt FBU:s förslag få möjlighet
att få statlig kreditgaranti för investeringar i fredskrislager.
Även
om en lång övergångstid och lättnader vad beträffar finansieringen medges, kan
del inle uteslutas att särskilda svårigheter kan tänkas föreligga för vissa
förelag alt uppfylla en lagringsskyldighel. Möjlighet bör då finnas för ÖEF all
medge undantag från eller nedsättning av skyldigheten. Företagel i fråga bör
kunna åläggas att eriägga en särskild avgift om detta inte framstår som
uppenbart obilligt.
FBU
föreslår alt lagringsavgift också bör ulgå för förelag som avsiktligt eller
oavsiktligt försummat sin lagringsplikt.
Regeringen
bör efter förslag av ÖEF i varje särskilt fall besluta när och på vad sätt
fredskrislagren skall utnyttjas. Detta bör ske i första hand då en reell
krissituation uppkommit. Normalt bör försäljningen av varor ur de statliga
fredskrislagren ske till marknadspriser. I vissa situationer kan det dock bli
angelägel att utnyttja lagren för alt överbygga tillfälliga kraftiga
prishöjningar. Härvid kan skäl tänkas föreligga att sälja varorna till priser
som är väsentligt lägre än rådande marknadspriser. Det är enligt FBU:s mening
vikligl att ett sådant utnyttjande av fredskrislagren kombineras med vissa
villkor för ifrågavarande förelag. Dessa villkor bör vara så utformade
Prop.
1975/76:152 20
att
de säkerställer att företagets förmånliga inköpspriser kommer att återspeglas
i försäljningspriserna för färdigvarorna.
Fredskrislagren
skulle liksom beredskapslagringen mer målmedvetet kunna utnyttjas för att
uppnå konjunkturbetingade vinster eller för att styra eller påverka en
lagringspolitik hos företagen som kan bli en följd av konjunkturutvecklingen.
FBU avstyrker dock delta.
FBU
föreslår alt det statliga fredskrislagret byggs upp så alt 125 milj. kr, anslås
under vartdera av åren 1976 och 1977 och 50 milj. kr. under vartdera av
påföljande tre år. Med hänsyn till att några fredskrislager för närvarande ej
finns bör tyngdpunkten ligga i inledningen av femårsperioden,
Varumässigt
föreslås statens fredskrislager i stor utsträckning innehålla kemiska produkter
och textilvaror (en och en halv månads ökad lageruthållighel) samt metaller
och gummivaror (en månads ökad uthållighet).
2.3.5
Skyldighet för företag att medverka vid lagring och omsättning av stailigi ägda
beredskaps- och fredskrislager
FBU
bedömer all beredskapslagringen även i framliden i huvudsak kommer att avse
råvaror och vissa halvfabrikat, mer sällan färdigvaror. I detta sammanhang
måste dock enligt FBU beaktas att ett stort antal mer bearbetade insatsvaror
som används i produktionen i betydande utsträckning importeras. Som exempel på
sådana varor kan nämnas komponenter för den mekaniska och den elektriska
industrin sami för bilindustrin. Många av dessa varor har väsentlig betydelse
för möjligheterna att upprätthålla produktionen i en kristid. En annan typ av
vara som kan komma att bli föremål för beredskapslagring är reservdelar och
maskinförnödenheter för industriföretagens egen maskinpark.
Del
kan bedömas som sannolikt alt en beredskapslagring i ökad utsträckning bör ske
hos de producerande företagen. Denna princip bör bli dominerande i fråga om en
lagring av komponenter och reservdelar men även då det gäller varor som har låg
lagringsbesländighet eller som är anpassade lill produktionen hos ett visst
företag. FBU föreslår här att ÖEF bör teckna särskilda avtal med de berörda
företagen som även innefattar finansierings-och kostnadsfrågor. I den mån det
är fråga om beredskapslager föreslås de finansiella åtagandena ankomma pä
staten.
FBU
har övervägt om en särskild lagstiftning är nödvändig för all ett samarbete
mellan näringsliv och ÖEF skall komma lill stånd i det berörda avseendet. Den
lagstiftning som övervägts har formen av ett åläggande för vissa företag au mot
ersättning av staten lagra varor för ett beredskapsläge utöver den normala
lagringskvanliielen.
FBU
framhåller att några svårigheter hittills inte förelegat då det gällt att nå
överenskommelser med enskilda företag rörande beredskapslagring hos dessa för
statens räkning. Avtalsförfarandet kan dock bedömas bli alltmer vanligt och
risken att svårigheter kan uppkomma på vissa punkter
Prop.
1975/76:152 21
får
inte uteslutas. Regeringen föreslås därför i lag få bemyndigande att föreskriva
lagringsskyldighet för alla former av lager som har ändamålet att trygga
folkförsörjningen.
Bemyndigandet föreslås
innefatta möjlighet att föreskriva skyldighel för produktionsföretag all
beredskapslagra försörjningsviktiga varor intill en myckenhet som motsvarar
förelagels normala fredsmässiga förbrukning under tolv månader då det gäller
reservdelar och maskinförnödenheter för den egna maskinparken och sex månader
då det gäller andra varor. De tider som föreslås har övervägts mot bakgrund av
förslaget om uthållighet samt de studier som redovisas i annat sammanhang i
betänkandet rörande företagens normala lager av reservdelar samt komponenter
och andra insatsvaror.
Den
lagringsplikt som här avses innebär, då fråga är om beredskapslager, endast att
företagen kan åläggas au medverka vid den fysiska lagringen och vid
omsättningen av beredskapslager. Staten slår helt och hållet för
investeringsmedel och lagringskostnader. FBU har inte ansett det erforderiigt
all genom generella regler härom nu utnyttja en möjlighet alt ålägga företag
all mot ersättning hålla beredskapslager. En frivillig väg genom avtal bör i
första hand väljas även framgent. Ett åläggande om en beredskapslagring bör
tills vidare ifrågakomma endast om frivilligvägen i enstaka fall inte visar sig
möjlig föratt nå en från försörjningsberedskapssynpunkt nödvändig och rationell
lösning av ett lagringsproblem.
2.3.6
Slalliga förelagsengagemang och stöd till nedläggningshotad industri
I
delbetänkandet Kläder och skor, försörjningen i en krislid, diskuterade FBU
vissa tänkbara stödåtgärder föratt bibehålla en från beredskapssynpunkt
nödvändig produktion inom landet. Höjda tullar, kvantitativa importrestriktioner
och direkt produktionsslöd bedömdes härvid vara mindre lämpliga åtgärder.
Kapiialstöd bedömdes å andra sidan vara en åtgärd som är förenad med
övervägande fördelarom statliga ingripanden behövs för alt upprätthålla en viss
önskvärd försörjningsberedskap. Av olika tänkbara former för kapiialstöd
ansågs systemet med avskrivningslån för investeringar överiägset. Delta system
har bl. a. ett inbyggt rationaliseringsbefrämjande element. Det är dessutom
selektivt till sin karaktär vilket möjliggör en riktad stödverksamhet mol
varuområden som är oundgängliga för försörjningen i en kristid. Åtgärderna
föreslogs av FBU för all garantera en önskvärd försörjningsberedskap inom
textil-, beklädnads-, sko- och läderområdena.
Det
principiella synsätt som redovisas i delbeiänkandet anses av FBU fortfarande
gälla. FBU gör i slutbetänkandet en djupare analys av olika åtgärder som kan
vidtas för att säkerställa en fortsatt produktion som är av betydelse för
försörjningsberedskapen men som av lönsamhetsskäl hotar att försvinna.
Prop. 1975/76:152 22
För
att försörjningsberedskapen skall kunna tillgodoses till lägsta möjliga kostnad
är det enligt FBU angelägel att kostnaderna för en beredskapsproduktion skall
kunna redovisas. Detta är nödvändigt för alt ett rikligt val skall kunna göras
mellan produktion och andra åtgärder som lagring, stöd genom offentlig
upphandling eller lagring av maskiner "i malpåse" saml mellan olika
former av fortsall produktion.
Vid
en bedömning av stöd till en beredskapsviktig produktion betonar FBU att hänsyn
bör tas - förutom lill försörjningsberedskapen - även till industri- och
arbetsmarknadspolitiska målsättningar. Därmed bör del i vissa fall vara möjligt
att minska samhällets samlade kostnader för all nå såväl andra samhälleliga
mål, exempelvis regionala sysselsätlningsmål, som försörjningsberedskapsmål.
När
det gäller valet mellan beredskapsproduklion i statlig eller privat regi gäller
enligt FBU som utgångspunkt alt statlig och privat företagsamhet arbetar under
samma villkor och således under samma krav på effektivitet och konkurrenskraft.
Valet mellan statlig eller privat beredskapsproduktion bör därför i huvudsak
utgå ifrån var produktionen kan ske till lägsta kostnader. FBU föreslår att
staten för varuområden där så bedöms lämpligt begär in o f f e rt e r frän
såväl statliga som privata förelag avseende kostnaderna för fullgörande av
viss beredskapsproduktion och/eller upprätthållande av viss
produktionskapacitet. Offerterna skall därvid avspegla merkostnaderna vid
fullgörande av en produktion. F. n. har Statsföretag AB skyldighel all på
anfordran avge sådan offert. Det föreslås beträffande privata företag att
deltagande i ett sådant offertsystem baseras på frivillighet. I vissa fall bör
även statliga verk kunna anmodas avge offert.
Därtill
bör vid avvägningen mellan statlig eller privat verksamhet hänsyn tas till
omständigheterna i varje särskilt fall, exempelvis om statlig verksamhet kan
ha större förulsällningar än privat att uppnå önskvärda effekter på
branschstrukturen.
Vid
val av produktionsfrämjande åtgärder föreslår FBU att stor flexibilitet bör
tillämpas. Det börenligt FBU:s mening övervägas om inte röriiga gränser för
avskrivningslån och lånegarantier för investeringar skulle öka effektiviteten
i försörjningsberedskapsstödet.
Mot
bakgrund av bl. a. den löneintensiva skoinduslrins alltmer accentuerade
svårigheter under senare år att hävda sig gentemot importkonkurrensen föreslås
alt ett utvidgat kapiialstöd vid sidan om del nuvarande stödet till
investeringar prövas i fråga om löneintensiv tillverkning. Stöd i form av
ränte- och amorteringsfria lån bör således kunna ges för företagens behov av
rörelsekapital. Till skillnad från avskrivningslånen bör lån till
rörelsekapital enligt FBU:s förslag inte avskrivas från statens sida på gmnd av
att förslitningsmoment saknas och nedskrivning av lån till rörelsekapital är
att jämställa med löpande pro-duktionsbidrag. I de fall ell mindre stödbehov
föreligger anser FBU all det bör kunna föreskrivas att lånen skall amorteras.
Eftersom län lill andra
Prop. 1975/76:152 23
ändamål
än investeringar inte i sig kan väntas ha en pådrivande effekt på
produktivitetsutvecklingen föreslår FBU att lånen endast ges i samband med att
produktivitetshöjande åtgärder vidtas, exempelvis strukturella förändringar
mellan olika förelag. En förutsättning för alt lån skall ges bör vara att
verksamheten bedöms kunna bedrivas utan att lånet behöver utnyttjas för att
täcka löpande driftföriusler.
Om effekten av kapiialstöd
inle är tillräcklig för att upprätthålla försörjningsviktig produktion anser
FBU att bidrag till löpande driftkostnader måste övervägas. Sådana bidrag är
enligl FBU:s uppfattning förenade med mycket stora nackdelar av olika
principiella skäl. Ett generellt bidragssystem får bedömas ha negativa effekter
på produktivitetsutvecklingen, ett förhållande som på lång sikt kan leda till
alt stöd lill fortsalt produktion inte är förenligt med den övergripande
målsättningen att försörjningsberedskapen skall tillgodoses på billigast
möjliga sätt. När frågan om driftsbidrag aktualiseras är det dessutom enligt
FBU rimligt att nämnda kostnadsprincip för försörjningsberedskapen i många fall
bör få slå tillbaka för hänsyn till våra internationella förpliktelser och
beredskapen tillgodoses med lagring eller produktionsanläggningar "i
malpåse" även om kostnaderna härför blir högre. Skulle i vissa fall
fortsatt produktion betraktas som oundgänglig för en tryggad försörjning,
trots all bidrag lill löpande driftskostnader därvid blir nödvändigare, bör
enligl FBU produktion i statlig myndighelsregi övervägas. Delta kan t. ex.
komma att gälla skoindustrin. En förstärkning av importskyddet i strid med
föreliggande bindningar kan behöva övervägas om andra åtgärder inte visar sig
ändamålsenliga eller bedöms inte ge önskad effekt. Härvid måste givetvis
beaktas de nackdelar som kan följa av alt internationella förpliktelser måste
brytas. Enligl FBU:s mening bör kombinationer av förstärkt gränsskydd och
produktionshöjande åtgärder inte uteslutas. I vissa fall bör samtidigt insatta
produktionsstödjande åtgärder kunna åstadkomma att försörjningsberedskapen kan
tillgodoses vid ett lägre gränsskydd än som annars skulle vara nödvändigt.
2.3.7
Statlig upphandling som eti led i försörjningsberedskapen
FBU
framhåller all reglerna för den statliga upphandlingen sedan 1974 är sä
utformade att de möjliggör åtgärder som innebär avsteg från den rena
affärsmässigheten då detta anses önskvärt från bl. a.
försörjningsberedskaps-synpunkt. Inga ändringar föreslås i sak beiräffande
dessa regler. Däremot förordas vissa särskilda procedurregler och
samordningsförfaranden i anslulning till den statliga upphandlingen av sådana
varor som har väsenilig betydelse för försörjningsberedskapen. Särskilda regler
bör sålunda tillskapas för att man på ett mer betryggande sätt skall kunna
fånga in aktuella fall av upphandling av sådana varor. Innebörden härav
föreslås bli att regeringen efler förslag av ÖEF utfärdar bestämmelser som
ålägger de upphandlande myndigheterna att underställa regeringen frågan om
inköp av varor för
Prop.
1975/76:152 24
vilka
försörjningslägel är akut och vilkas värde överstiger ett visst bestämt belopp.
Frågan om vilka varor som av försörjningsberedskapsskäl skall behandlas på ett
särskilt sätt vid statlig upphandling bör definieras av ÖEF och fastställas i
särskilt beslut av regeringen. Inga statliga myndigheter bör enligl FBU
undantas då det gäller tillämpningen av dessa regler. I fall då undantag frän
upphandlingskungörelsens huvudregel meddelas bör medel härför tillskjutas efter
regeringens beslul i varje särskilt fall ur ell förslagsanslag som föreslagits
av ÖEF. Av många skäl är del angeläget att stöd till upphandlingar inte vidtas
i andra fall och med högre belopp än vad som från
försörjningsberedskapssynpunkl får anses oundgängligen nödvändigt. Stöd i
samband med offentlig upphandling får i första hand ses som ett komplement lill
andra åtgärder. Huvudvikten bör läggas vid åtgärder av annat slag. Särskild
försiktighet bör iakttagas så att upphandlingsstöd inte ges konlinueriigt under
längre lid. Detta kan nämligen bl.a. medföra att utländska företag undviker att
lämna anbud, varigenom en skälighetsbedömning av inhemska bud försväras.
Beträffande
varor för vilka regeringen enligl förslaget skall ålägga de upphandlande myndigheterna
anmälningsplikt bör ett mer regelbundet samrådsförfarande mellan de olika
myndigheter na samtidigt införas. Den av FBU föreslagna utvidgade styrelsen
inom ÖEF bör givelvis behandla frågor som rör statlig upphandling som ett led i
försörjningsberedskapen.
Även
den kommunala upphandlingen är av betydande omfattning. FBU finner del därför
angeläget att ÖEF:s varupreciseringar och regeringens beslut om anmälningsplikt
för vissa varor delges kommunala upphandlingsorgan för kännedom. Särskilt inom
läkemedels/sjukvårdsmaterielsektorn där för-söriningsläget för många varor är
bekymmersamt, samtidigt som kravet på uthållighet är stort, kan en nära kontakt
med ÖEF bedömas som värdefull.
2.3.8
ÖEF:s organisation och planeringsförhållanden
FBU:s
förslag innebär att planeringen för en omställning av samhället mot en
krishushållning intensifieras, samtidigt som en ökning sker av beredskapslagringen
och särskilda fredskrislager byggs upp i såväl statlig som privat regi. Detta
kräver i sin tur ökade insatser då det gäller planeringen på myndighetsplanet
och samverkan med övrig samhällsekonomisk verksamhet och med näringslivet.
Åtgärderna inom det ekonomiska försvaret är emellertid kostsamma såväl för
samhället som för näringslivet. FBU anser att kostnaderna för en omsorgsfull
uppföljning av utvecklingen i försörjningshänseende, en ingående planering och
ett konsekvent genomförande av beredskapsåtgärderna är en förhållandevis billig
form av försörjningsberedskap. Mot bakgrund härav föreslås att ökade resurser avdelas
i dessa hänseenden samt alt samarbetet olika statliga myndigheter emellan och
mellan statliga myndigheter och näringslivet förstärks.
De
organisatoriska och administrativa frågorna diskuteras i främsl två
Prop. 1975/76:152 25
hänseenden.
Del gäller för det första planeringens inriktning och behovet av
planeringsresurser inom ÖEF för alt samhällsutvecklingen skall kunna följas sä
all åtgärder i tid kan övervägas och försörjningen i en krislid inle äventyras.
Vidare diskuteras frågor som berör samrodningen mellan
för-sörjningsberedskapsålgärder och övriga samhällsekonomiska planeringsåtgärder
vilka i vissa avseenden kan vara av större vikt än den traditionella samordning
som normall sker inom totalförsvaret.
Styrkan
hos det ekonomiska försvaret beror i hög grad på samhällets fredstida
tillgångar i form av t. ex. produktionskapacitet och lager samt på
möjligheterna att anpassa dessa tillgångar till de förändrade krav som uppkommer
i ett kris- (krigs-)samhälle. De centrala slalliga myndigheternas roll inom det
ekonomiska försvaret är därför att planera så att en anpassning i möjligaste
mån kan komma lill stånd och all verka för att resurserna i mån av behov
kompletteras med en beredskapslagring och/eller andra beredskapsålgärder.
Utvecklingen
under de senaste två åren - inle minst oljekrisen och krisen på det
petrokemiska varuområdet - har enligl FBU bekräftat den stora belydelse som en
noggrann uppföljning av händelseutvecklingen och en omsorgsfull planering har
för det ekonomiska försvaret. Det är synneriigen vikligl att ett tillräckligt
omfattande och meningsfullt informationsunderiag finns tillgängligt. FBU anser
att det är myckel resurskrävande all samla in ell sådant dataunderiag och hålla
del ä jour.
FBU
framhäller att principen om en kontinueriig försörjning i en kristid och en
omställning av konsumtion och produktion är vägledande för övervägandena i
betänkandet. Härigenom kan kostnaderna för en beredskaps-lagring hållas nere.
En grundläggande förutsättning härför är dock en hög ambitionsnivå vid
planeringen av försörjningsberedskapen.
Mot
denna bakgrund har FBU i samråd med ÖEF översiktligt beräknat behovet av
personalförstärkningar för utrednings- och planläggningsupp-giuer inom ÖEF.
Hänsyn har därvid tagils till ÖEF:s behov för att kunna fullgöra
arbetsuppgifterna enligl nuvarande mäl för verksamheten. Härutöver har en
bedömning gjorts av de krav på personalförslärkningar som föranleds av de av
FBU föreslagna ökade planerings- och beredskapsåtgärderna.
Inom
planeringsavdelningen bedöms 24 nya tjänster erfordras och - som en följd av
den föreslagna ökningen av beredskapslagringen och introducerandet av
fredskrislager - 17 tjänster pä affärsbyrån.
Utom ÖEF har
socialstyrelsen bedömt att ökade resurser erfordras för planeringen inom
läkemedels- och sjukvårdsområdet. Denna fråga torde enligt FBU få tas upp i
styrelsens anslagsframställning.
Dä
del gäller resurserna vid ÖEF anser FBU att en avvaktande attityd inlagils
under senare tid, bl. a. i avvaktan pä FBU:s förslag. Del föreligger därför nu
enligt FBU:s bedömning en viss eftersläpning.
Den
betydande personalförslärkning som föreslås får enligl FBU ses mol
Prop. 1975/76:152 26
bakgrund
av förslaget rörande uthålligheten inom del ekonomiska försvaret. Genom en
omsorgsfull planering av omställningen lill eti krissamhälle med en avsevärt
reducerad försörjningsslandard har FBU bedömt att beredskapslagringen kan
hållas på en rimlig nivå -även i ett längre perspektiv. Samtidigt uppnås en
ökad uthållighet och därmed en stärkt tilltro till den svenska
neutralitetspolitiken.
FBU
understryker alt förslagen rörande uthållighet, försörjningsslandard,
beredskapslagring och personalförslärkning vid ÖEF måste ses i ett sammanhang.
Den
åriiga kostnaden för de av FBU föreslagna personalförstärkningarna uppgår till
knappt 4 milj. kr. per år. Med det synsätt som FBU redovisar kan detta belopp
relateras till årskostnaden förde föreslagna ökade insatserna i fråga om
statlig lagring som uppgår lill ca 120 milj. kr. FBU framhåller att de
föreslagna personalförstärkningarna bör - bl. a, med hänsyn till all en
kommitté nyligen tillsatts med uppgifl alt se över ÖEF:s organisation
- ske
successivt.
Då
del gäller arbetets bedrivande inom ÖEF har FBU inte funnit anledning framlägga
förslag om nägra väsentliga ändringar. Vad gäller produktionsplanläggningen
framhålls det angelägna i att åtgärderna och planläggningen breddas så att
näringslivets uppgifter även under en kris- (avspärrnings-Iperiod kan närmare
definieras och planläggas. I viss utsträckning sker delta redan nu.
Samordningen
mellan försörjningsberedskapspolitik och övrig näringspo-liliK bör kraftigt
förslärkas. Detta gäller i fråga om såväl den normala samhälleliga
planeringen, där bedömningar avseende försörjningsberedskapen regelmässigt bör
vägas in, som planeringen inför och verkställigheten i ett fredskris- eller
avspärrningsläge, varvid inte minst ansvarsförhållandena mellan olika
myndigheter måste kartläggas. Del är således här fråga om en samordning med
myndigheter och verksamheter vid sidan av de egentliga
lolalförsvarsmyndighelerna. Delta behov ökar i takt med att det ekonomiska
försvaret får uppgifter för andra fall än krig och avspärrningssituationer.
FBU
föreslår att det ökade samordningsbehovet tillgodoses genom att ÖEF:s styrelse
får en avsevärt vidgad sammansättning. Vidare föreslås att särskilda
samarbetsgrupper inrättas på tjänstemannanivå - "varuutskolt"
- då
så bedöms erforderiigt. Detta torde främst gälla vissa varuområden
där försörjningsläget är bekymmersamt. Utskotten bör sammansättas så alt
de bildar grunden för den planerade utökade organisationen vid ÖEF under
en kris- eller krigstid. Vidare bör krisberedskapen i planerings- och orga-
ni.sationshänseende förstärkas. Delta gäller bl.a. frågor som rör organisa
tionen av myndigheter i kristid, prioriterings- och ransoneringsproblemati
ken, och informationsunderiag i fråga om förhållanden av intresse från för
sörjningsberedskapssynpunkt t. ex. förbrukning och användning av olika
varor inom näringslivet.
Prop. 1975/76:152 27
2.4
Särskilt yttrande
Till
betänkandet har fogats ett särskilt ytirande.
Experten
Gustafson, anser att den föreslagna fredskrislagringen är en samhällsangelägenhet.
I de fall överlagring hos de lagringsvikiiga företagen inte är
företagsekonomiskt motiverad måste dessa kompenseras för sina merkostnader.
Kompensation kan enligl Gustafson inte ske genom höjning av förelagens
försäljningspriser med hänsyn lill internationella konkurrenser. På grund av de
stora olikheterna företagen emellan är det svårt att skapa ett system med
generella regler som ger företagen skälig kompensation. Det av FBU föreslagna
systemet för kompensation ger endast i gynnsamma fall täckning för
merkostnaden. Enligt Gustafson bör det därför ankomma på ÖEF att under
fredskrislagrels uppbyggnadstid undersöka i vad män ytteriigare
kompensationsåtgärder kan erfordras och lämna förslag härom före
lagringsskyldighetens inträde.
2.5
Remissyttrandena
2.5.1 Behovet
av ett fredskrislager uianför energiområdet
Samtliga
remissinsianser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att ett
fredskrislager skall byggas upp. SIND anser dock att alternativ till lagring
kan tänkas för att möta fredskrissilualioner - bl. a. kan således incitament
skapas för att förmå förelag alt uppta fier råvaruleverantörer och/eller öka
sin lagerhållning,
2.5.2 Finansiering
av ett fredskrislager utanför energiområdet
Remissinstanserna
delas i två läger i fråga om FBU:s förslag alt kostnaderna för en
fredskrislagring delas mellan näringsliv och samhälle. Vissa instanser delar
FBU:s uppfattning att en uppdelning bör ske medan andra anser all kostnaderna
för en fredskrislagring helt skall bestridas med statsmedel.
Till
de instanser som tillstyrker FBU:s förslag, i huvudsak ansluter sig till det
eller lämnar del utan erinran hör bl. a. ÖB,försvarels sjukvårdsstyrelse,
civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, JN och Landstingslorbundei.
FBU:s
förslag tillstyrks av SPK. Nämnden förutsätter dock härvid att företagens
deltagande i fredskrislagringen inle kommer att innebära höjda pri.ser på
företagens produkter. NO anser alt en fredskrislagring onekligen medför
fördelar i försörjningsberedskapshänseende. NO motsätter sig därför inle i
princip all förslaget genomförs. Del material som redovisas i utredningen ger
emellertid, enligl NO:s uppfattning, inte det underiag som är önskvärt för alt
bedöma om den föreslagna modellen är del bästa tänkbara allernalivet för all
uppnå den åsyftade målsättningen med minsta möjliga inverkan på
konkurrensförhållandena. Därför skulle det ha varil önskvärt
Prop. 1975/76:152 28
med
en mera djupgående analys av olika metoder för finansiering av fredskrislager.
LO
menar att en lageruppbyggnad i själva verket borde ankomma på de enskilda
företagen som ell led i den normala affärsverksamheten. Skälet härtill skulle
vara att fredskrislager i praktiken kommer att fungera som prisbuffertar.
Eftersom samhället ändå barett intresse av alt sådana kommer till stånd, kan
del vara rimligt att samhället medverkar tili detta. I del avseendet delar LO
FBU:s synpunkter. LO har däremoi svårt att la slällning till den konstruktion
som FBU föreslår. Del är inle klart hur kostnadsfördelningen mellan samhället
och de berörda förelagen kommeratt utfalla. Risken är dock uppenbar att
företagen kan erhålla oskäliga subventioner, anser LO,
/?/?
K biträder i och för sig förslaget om en lagstadgad lagringsskyldighel.
Samtidigt framhåller verket emellertid att FBU inle pä ett övertygande sätt
visat all en påtvingad fredskrislagring är till fördel för företagen på lång
sikt. De presenterade olika alternativen för finansiering mäste enligl RRV:s
mening utredas närmare och deras totala ekonomiska konsekvenser presenteras
innan det är möjligt att ta ställning i finansieringsfrågan. Även KK - som inle
har något att erinra mol lagringsskyldigheten som sådan - finner det svårt att
på grundval av det nu tillgängliga underiagel ta ställning till frågan om de av
FBU föreslagna åtgärderna är lämpligt avvägda. KK pekar här bl.a. på
åtgärdernas olika effekter beroende pä vinstlägel i de skilda företagen.
I
likhet med RRV anser ÖEF att ytteriigare överväganden torde vara nödvändiga
beträffande företagens deltagande i genomförandet av fredskrislagringen.
Oberoende härav bör uppbyggnad av ett slatligl fredskrislager påbörjas.
SCB
menar att man vid överväganden om de kostnader som belastar näringslivet även
måste beakta företagens uppgiftslämnande. Man måste härvid i kommande
diskussioner om utformning av dalabaser ta hänsyn till förelagens möjligheter
att lill rimliga kostnader lämna önskade uppgifter.
Enligt
SIND är påtagligt negativa effekter ur resursfördelningssynvinkel förknippade
med FBU:s förslag. Verket menar att ett fierlal andra metoder står lill buds.
En sådan kan vara lagring i enbart statlig regi med utförsäljning i ett
krisläge lill priser som inte skapar incitament för företagen att i normalläget
minska sina egna lager pä grund av den statliga lagerhållningen. En annan metod
är all berörda företag åläggs öka sin uthållighet med samma antal månader i
stället för till samma totala ulhållighetsnivå. Eventuella
lagernedskrivningsmöjligheter börda endast avse den fredskrislagrade delen,
inte hela lagret av aktuell vara. På detta sätt blir den ekonomiska
belastningen jämnt fördelad över de förbrukande företagen.
Till
de remissinsianser som helt avstyrker FBU:s förslag all förelagen skall
finansiera delar av fredskrislagringen hör Statsföretag AB. Jernkontoret, KF,
LIF, SAF, Sveriges grossistförbund, SHIO, Sveriges industriförbund, Sve-
Prop. 1975/76:152 29
riges
kemiska industrikonior, Sveriges mekanförbund och Textilrådet. KF anser att
staten bör ha det totala ansvaret för hela lagringsverksamhelen. Skulle
statsmakterna ändå komma fram till att en uppdelning av ansvarel mellan stat
och näringsliv bör komma lill stånd, vill KF att ett annat system utvecklas än
del utredningen föreslär. I ett sådant syslem bör hänsyn tas till förelagens
vinslsituation, utländsk konkurrens och deaktuella företagens möjligheter att
utnyttja fördelarna av en ökad fredskrislagring.
Behovet
av fredskrislagring synes enligt Statsföretag AB väl underbyggt i betänkandet.
Företagel behandlar i yttrandet främst förhållandena inom den petrokemiska
sektorn och vänder sig mol förslaget att de företag som förbrukar
fredskrislagrade varor skall bekosta hela näringslivets fredskrislagring. Hela
samhället är beroende av den kemiska industrins produkter varför en
fredskrislagring får ses som en samhällsangelägenhet. Statsföretag menar att en
eventuell statlig fredskrislagring inte skulle medföra nägon minskning av
näringslivets lager eftersom dessa redan är nedpressade till ett minimum. De
ökade lagerhållningskostnaderna skulle dessutom få en negaliv inverkan pade
berörda industriernas konkurrensförmåga vilket skulle vara till nackdel från
försörjningsberedskapssynpunkl. Med hänsyn lill all lagerhanteringskoslnaderna
vid lagringen är större än kapitalkostnaden har de av utredningen föreslagna
stödåtgärderna endasl begränsad effekt. Enligt Statsföretag kan del
ifrågasättas om inte fredskrislagringen borde bekostas av staten.
LIF
tar avstånd från en finansieringsform som görs beroende av skilda företags grad
av konsolidering.
Enligt
Jernkontoret skulle stålföretagen genom utredningens förslag belastas
orättvist jämfört med senare led i förädlingskedjan, t. ex. verkstadsindustrin.
Möjligheten att vältra över merkostnaderna på näsla led är pä grund av
importkonkurrensen begränsad samtidigt som konkurrensläget pä exportmarknaden
försämras. Jernkontoret framhåller vidare alt den föreslagna lagemppbyggnaden
skulle innebära en svår finansiell belastning för stålindustrin. 1 stället
förordar Jernkontoret en lagring helt i statlig regi och anser att denna lill
en del skulle kunna bli självbärande från kostnadssynpunkt om köp genomförs i
lågskonjunktur och försäljning i högskonjunktur.
Kemikontoret
är positivt till att fredskrislager tillskapas men anser att utredningens
förslag bör omarbetas sä att kostnaderna för lagringen skall bäras av samhället
i dess helhet. Kontoret vänder sig vidare mot att endast vissa företag åsamkas
kostnader trots att en fredskris skulle medföra skada för hela industrin,
näringslivet och samhället i övrigi. Kemikontorel framhåller vidare att ett
genomförande av enbart en statlig fredskrislagring inle skulle medföra någon
minskad lagerhållning hos förelagen eftersom lagren redan är så små som det
praktiskt är möjligt.
Sveriges
mekanförbund, SAF och SHIO instämmer i Industriförbundets yttrande. Förbundet
anser alt kostnaderna för fredskrislagringen inte lill någon del bör läggas på
företagen. Om så sker skulle de svenska överiagrande
Prop. 1975/76:152 30
företagen
komma i ett sämre konkurrensläge jämfört med utländska förelag. Detta kan få
negativa konsekvenser, inle minst från försörjningsberedskapssynpunkl.
Förbundet anser alt fredskrislagringen skall ses som en samhällsangelägenhet
och bekostas via statsbudgeten. Motsvarande synpunkter framförs av
Grossistförbundet och Textilrådet.
Om
förslaget ändå skulle komma all godtas måste det förändras på väsentliga
punkter. Industriförbundet ansluter sig här helt till vad experten Gustafson
anför i sitt särskilda ytirande.
2.5.3
Fredskrislagiingens omfattning och sammansättning
Socialstyrelsen
ansluter sig till förslaget om uppbyggnad av ett kredskris-lager.
Sammansättningen av delta kan dock behöva justeras för att behoven på
läkemedels- och sjukvårdsmaterielområdena ännu bättre skall kunna tillgodoses.
Styrelsen anser vidare alt sjukvårdshuvudmännen kan överta betydande delar av
del materielförvallningsansvar som f. n. är hell slatligl. Det är styrelsens
bestämda uppfattning att så bör ske.
KK
utgår från att den föreslagna sammansättningen av de statliga fredskrislagren
är preliminär och blir föremål för överarbetning i samråd med berörda företag
och branschorganisationer.
En
utbyggnad av ett fredskrislager tillstyrks av SPK. Dock bör
prissätl-ningsfrägorna utredas mera. Nämnden förutsätter vidare alt hänsyn tas
till de slutliga konsumenternas intresse av låga priser SPK vill också ges
tillfälle att senare till ÖEF meddela närmare synpunkter pä lagrets slutliga
sammansättning.
At\4S
biträder FBU:s uppfattning alt fredskrislager, t. ex. inom del petrokemiska
området, även kan behöva innefatta sådana varor som i och för sig är umbärliga
vid en fredskris men som kan bidra till att vidmakthålla en hög
sysselsätlningsnivå.
/Cf
ställer sig bakom det föreslagna programmet för uppbyggnad av statliga
fredskrislager. Tidsramen för uppbyggnaden (fem år) tillstyrks ocksä. Inte
heller Landstingsförbundet har någon erinran mot vad FBU föreslagit. Det är
angelägel, skriver förbundet, att regeringen i lag får bemyndigande alt
föreskriva lagringsskyldighet för alla former av lager som har till ändamål att
trygga folkförsörjningen.
Sveriges
Industriförbund anför - med instämmande av Sveriges mekanförbund. SAF och SHIO
- alt del är väsentligt all fredskrislagringen inle låses till det varuurval
som anges i FBU:s belänkande. ÖEF bör snarast i samråd med berörda
branschföreningar se över den varulista som FBU presenterat. En översyn måste
sedan göras regelbundet anser förbundet.
Det
kan enligl Grossistförbundet vara ändamålsenligt att lagringen inte
ovillkorligen binds lill de producernade förelagen. Lagerhållningen kan förläggas
även till andra företag, t. ex. inom partihandeln, om detta i en viss situation
skulle bedömas vara lämpligt.
Prop. 1975/76:152 31
Totalramen
för den statliga fredskrislagringen kan accepteras anser Kemikontoret. Inom
denna ram bör en lagring ske motsvarande två månaders förbmkning för de mest
utsatta varorna och en månads förbrukning för övriga varor. Varusammansättningen
bör bli föremål för överläggningar mellan ÖEF, berörda förelag och
branschorganisationer. Kemikontoret framhåller vidare att den av FBU
föreslagna fredskrislagringen inte medför en ökning av
försörjningsuthålligheten i proportion härtill. Den lagring som skulle
erfordras omfattar sannolikt ett sortiment av storieksordningen tio tusen
kemiska ämnen och fiera tio tusen kemiska föreningar. Liknande synpunkter
framförs av Statsföretag AB.
2.5.4 Skyldighel
för företag att medverka vid lagring och omsättning av statligt
ägda beredskaps- och fredskrislager
Ingen
av remissinstanserna har någon erinran mot FBU:s förslag att regeringen i lag
får bemyndigande all föreskriva skyldighel för produktionsföretag att medverka
vid den fysiska lagringen och omsättningen av statliga lager.
2.5.5 Statliga
företagsengagemang och stöd till nedläggningshotad industri
För
att försörjningsberedskapen skall kunna tillgodoses till lägsta möjliga
kostnad, är det enligt FBU:s uppfattning angeläget att kostnaderna ,för en beredskapsproduktion
kan redovisas. Detta behövs för att ett riktigt val skall kunna göras mellan
produktion och andra åtgärder såsom t. ex. lagring, stöd genom offentlig
upphandling m. m.
Dessutom
bör hänsyn tas - förutom till försörjningsberedskapen - även till industri- och
arbetsmarknadspolitiska målsättningar. Valet mellan statlig eller privat
beredskapsproduktion bör i huvudsak utgä från var produktionen kan ske till
lägsta kostnad. FBU föreslår att det offertsystem som Statsföretag AB f n.
tillämpar skall utvidgas även till att gälla statliga och privata företag (i
det senare fallet på frivillig basis). Vid val av produklionsfrämjande åtgärder
föreslår FBU all större fiexibilitet tillämpas. Bl. a. tas frågan om röriiga
gränser för avskrivningslån och lånegarantier för investeringar upp.
Remissinstansernas
uppfattningar i hithörande sammanhang är nägot delade. Allmänt kan sägas alt
förslagen till stödåtgärder i stort biträds av de olika
intresseorganisationerna. Från andra remissinstanser redovisas emellertid i
vissa avseenden kritiska synpunkter på förslagen.
Ö£f"ställer
sig mycket positiv lill att industri- och arbetsmarknadspolitiska mål vägs in
vid förverkligandet av försörjningsberedskapsmål och omvänt. ÖEF är därför
beredd till all samverkan som därvid krävs. 1 vissa fall kan dock
försörjningsberedskapsmål och andra näringspolitiska mål komma att strida mot
varandra. Med hänsyn till Sveriges säkerhetspolitiska målsättning bör - anser
ÖEF - försörjningsberedskapsmälel tillmätas stor och i vissa
Prop. 1975/76:152 32
fall
avgörande betydels.
ÖEF
tillstyrker vidare det föreslagna offertsysiemet men anser att även de kalkyler
som ligger till grund för offerterna måste redovisas.
Beiräffande
förslagen om röriiga gränser för avskrivningslån och lånegarantier bedömer ÖEF
all sådana skulle kunna leda till onödiga inves-leingskostnader och lill ökat
arbete för kontroll av investeringsplaner. ÖEF anser därför att ökat kredilslöd
utöver gällande gränser (50 "n resp. 25 'n) endasl skall få lämnas vid investeringar
som är av synneriig vikl för försörjningsberedskapen. Sådana ärenden bör
avgöras av regeringen efler förslag från ÖEF.
Vikten
av att åtgärder på försörjningsberedskapens område så långt möjligt samordnas
med samhällets insatser vad gäller bl. a. arbetsmarknads- och regionalpolitiken
framhålls av AMS.
SIND
menar att man måste anlägga ett bredare synsält pä valet av beredskapsinsatser
än enbart en strävan all på kort sikt uppnå ett visst för-sörjningspolitiskt
mål till lägsta slalsfinansiella kostnad. Mot den bakgrunden finner verket att
det är anmärkningsvärt att FBU inle närmare försökt belysa de strukturella och
resursfördelningsmässiga konsekvenserna av sina olika förslag till
produktionsstödjande insatser och lagstadgad fredskrislagring. Detta syns
enligt verket vara angeläget, inte minsl mot bakgrund av det behov all kraftigt
förslärka samordningen mellan försörjningsbered-skapspoliliken och övrig
näringspolitik, som utredningen själv konstaterat föreligga.
SIND
hävdar vidare att del ur induslripolitisk synvinkel kan vara olämpligt att med
omfattande stödinsatser försöka upprätthålla en viss produktionskapacitet.
Även om statens kostnader för ett lagringsaliernaliv överstiger kostnaderna för
stödinsatser, kan en sådan merkostnad myckel väl motsvaras av att man undviker
resursfördelningsföriuster som annars skulle ha uppstått.
Beträffande
det föreslagna ofrertsystemet anser SIND alt det har både för- och nackdelar.
Till fördelarna hör att det i svaga branscher medverkar lill alt främst de
förelag gynnas, som kan förväntas överieva en strukturomvandling och har
fömtsättningar för en produktion pä längre sikt. Vidare medför systemet att
omställningsprocessen påskyndas, varigenom en tillfredsställande struktur i
branschen kan uppnås. Ytteriigare innebär systemet att samhället kan begränsa
stödet till att omfatta endasl produktion upp till en viss nivå som är
försörjningsberedskapsmässigl motiverad.
På
längre sikt kan emellertid allvarliga konsekvenser uppstå genom
of-fertförfärandet, menar SIND. För det första är det föga sannolikt att ens
"lovande" företag, som fått kapitalstöd i en svag bransch, kan
vidmakthålla den produktionskapacitet man angett i offerten. Exempel på detta
har redan upplevts inom TEKO-området. För del andra riskerar man att genom systemet
successivt slå ut så många företag, att endast ett fåtal producerande förelag
till slut finns kvar i branschen. Härigenom riskerar man en kon-
Prop. 1975/76:152 33
kurrensbegränsning.
Förelag i den uppkomna monopolsituationen kommer då, enligt SIND:s uppfattning,
all ha små incitament till effektiviseringar.
Enligt
industriverkets uppfattning har offertsysiemet således fiera tilltalande drag.
Det står dock samtidigt klart att vissa problem, både på kort och lång sikt, är
förknippade med förslaget. Mot den bakgrunden anser verket det vara tveksamt om
offertsysiemet kan antas som en generell metod att säkra produktionskapacitet i
svaga brancher. Mer direkla insatser från samhällets sida kan i vissa fall vara
motiverade.
I
sitt yttrande konstaterar/?SK att förslaget om ränte- och amorteringsfria lån
utan avskrivning inle erfordrar några förändringar i gällande
skalte-lagstifining. Beiräffande avskrivningslän lill lagerbyggnader förordar
verket alt dessa skattemässigt behandlas som statsbidrag till näringsidkare.
Systemet
med avskrivningslån och lån avseende rörelsekapital i princip synes enligl NO
kunna godtas, även om dessa låneformer medför risker i konkurrenshänseende. NO
understryker vikten av all man noga beaktar de strukturförändringar som blir
följden. Detta för att inte från allmän synpunkt skadliga oligopol- eller
monopolsituationer skall uppkomma som en följd av dessa stödåtgärder.
Liksom
FBU anser KF att kapitalstöd är den bäsla åtgärden för att stödja olönsam
produktion av varor som är vikliga från försörjningsberedskapssynpunkt. Det
gäller här att finna en selektiv metod för alt nä speciellt angelägna
varuområden. Stödinsatserna bör ske i samband med att pro-dukliviieishöjande
åtgärder vidtas.
Utredningens
förslag till produktionsfrämjande åtgärder tillstyrks av Landstingsförbundet.
Textilrådet
- som i och för sig inte vill utesluta några slixlmöjligheter - instämmer i
utredningens uppfattning att kapitalstöd i första hand skall komma i fråga.
Rådet förordar livligt att gränsen för avskrivningslån höjs och att
räntebefrielse införs för de till lånen knutna garantierna.
Enligl
LO måste man hålla isär motiven för stödåtgärder av beredskapsskäl och motiven
för andra näringspolitiska stödåtgärder. Däremot måste de faktiska
stödåtgärderna samordnas så att inte skilda myndigheter med olika
utgångspunkter fattar beslut som går stick i stäv med varandra. LO bedömer det
ocksä som viktigt att åtgärderna får en i huvudsak selekliv inriktning.
7"C0
delar utredningens uppfattning att längre gående stödåtgärder till den frän
försörjningsberedskapssynpunkt känsliga industrin nu erfordras. TCO framhåller
vikten av att de fackliga organisationerna ges möjlighet att ytlra sig över de
olika stödåtgärder som kan bli aktuella i ett företag. Samma ståndpunkt intar
Beklädnadsarbetarnas förbund, som genom LO inlämnat remissyttrande.
FBU:s
förslag att aktualisera tankarna om ett offertsystem tillstyrks av Statsföretag
AB som dock framhåller att systemet måste kompletteras med någon form av
fortlöpande förlusttäckningsgaranti. Företaget framhåller att frågan om ett
offertsystem har anknytning både till åtgärder som vidtas av b)eredskapsskäl
eller som motiveras av sysselsättningspolitiska skäl.
3
Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 152
Prop. 1975/76:152 34
2.5.6
Statlig upphandling som ett led I försörjningsberedskapen
Frågan
om vilka varor som av försörjningsberedskapsskäl skall behandlas pä särskilt
sätt vid statlig upphandling bör enligt utredningen definieras av ÖEF och
fastställas i särskilt beslul av regeringen. Inga statliga myndigheter bör
undantas då det gäller tillämpningen av dessa regler. Utredningen anser att
stöd i samband med offentlig upphandling i första hand får ses som ett
komplement till andra åtgärder. Huvudvikten bör läggas vid åtgärder av annat slag.
Pä
utredningens olika förslag i förevarande hänseende har följt såväl positiva
som mera reserverade reaktioner från de remissinstanser som särskilt yttrat sig
i frågan.
Föisvarets
sjukvårdsstyrelse anser att det är angeläget att stödåtgärder sätts in till
fromma för försörjningsviktig industri. De förslag som läggs fram medför
visseriigen ökade administrativa svårigheter men får ändå anses motiverade med
hänsyn till sitt ändamål. Styrelsen understryker alt landstingens medverkan
till stöd för den inhemska produktionen är väsentlig.
I
sådana fall då upphandling inom landet anses önskvärd anser FMV att avgörande
därom bör fattas på ett sä tidigt stadium i anskaffningsprocessen att
diskriminering av utländska anbudsgivare kan undvikas.
Principen
att lill regeringen hänskjuta upphandlingsärenden i sådana fall dä
produktionsberedskapen är otillfredsställande möter ingen erinran från RRV. Del
bör dock endast gälla sådana upphandlingsärenden som har en avgörande belydelse
för försörjningsberedskapen. Del torde här röra sig om större beställningar,
varför tämligen höga beloppsgränser bör väljas. Det är vidare viktigt att
handläggningstiden begränsas så att beslut i sådana ärenden kan fallas inom
ramen för den tid som anbuden är bindande,
Ö£f
anser det vara väsentligt alt utredningens förslag snarast blir genomförda.
Till skillnad från RRV anser ÖEF att en relativt låg beloppsgräns bör väljas
för all ett upphandlingsärende skall underställas regeringens prövning. En
sänkning från nuvarande belopp om 100 000 kr. lill 30 000 kr. föresläs.
Beiräffande
den statliga upphandlingen som ell produktionsfrämjande medel anser SIND att
denna i vissa fall måste ges en mer specifik inriktning än mot inhemsk
produktion generellt. Upphandlingsstöd måste också göras med beaktande av
företagens produktionsförutsältningar på längre sikt, 1 annal fall kan
upphandlingsverksamheien råka i konfiikt med kravet på en strukturell
omvandling och uppnåendet av en varaktig och effektiv produktionsstruktur inom
vissa branscher.
Enligl
NO bör upphandlingsstöd inte lämnas annal än i undanlagsfall där andra åtgärder
inte kan komma i fråga. Denna synpunkt företräds också av KF
Den
styrning som FBU förordar av den offentliga upphandlingen bör allvariigt
övervägas anser Statsföretag AB. ÖEF bör vid en tillämpning av
FBU:s
förslag ges i uppdrag all vara den centrala instansen för avsedd styrning.
Det
är enligt LandsilngslÖrbundet angelägel att regeringens beslul om anmälningsplikt
för vissa varor delges både landstings- och primärkommunala upphandlingsorgan.
Del
underrältelseförfarande som FBU föreslår möter ingen invändning frän Svenska
komiminförbundeis sida.
LO
anser i likhet med Beklädnadsarbelarnas förbund alt förutsättningar bör skapas
sä att såväl primär- och sekundärkommunerna som de statliga verkens inköp av
produkter, som är känsliga frän försörjningsberedskapssynpunkt, kan utnyttjas
i beredskapssyfte. De merkostnader som uppstår därmed bör regleras inom ramarna
för de totala försvarsutgifterna.
Även
TCO, som tillstyrker förslaget, berör möjligheterna till samordning med
upphandlingen inom kommuner och landsting.
2.5.7
Planering, resursbehov och organisation m. m. av varuförsörjningen
Utredningens
förslag innebär bl. a. att planeringen för en omställning av samhället mot en
krishushållning intensifieras. Ökade insater krävs därvid dä det gäller
planeringen pä myndighetsplanet och samverkan med övrig samhällsekonomisk
verksamhet och med näringslivet. Utredningen lägger mot denna bakgrund fram
förslag till resursförstärkningar vid ÖEF och förslag lill en breddning av
verkels styrelse.
Utredningens
förslag till en förstärkning av planeringsresurserna samt inriktningen av
planeringen tillstyrks i allmänhet av remissinstanserna eller lämnas i huvudsak
ulan erinran. En del speciella synpunkter framförs också.
Del
är enligl ÖB viktigt alt försvarsmakten får ett starkt infiytande pä de för den
militära underhållstjänslen vikliga samordningsfrågorna. ÖB utgår från att
ÖEF-ulredningen behandlar delta problem.
FBU:s
förslag tillstyrks i princip av försvarets sjukvårdsstyrelse som påpekar att
även personalbehoven vid socialstyrelsen bör beaklas. En förstärkning kan
behöva vidtas också vid sjukvårdsstyrelsen.
Det
är enligt socialstyrelsen ofrånkomligt all ÖEF tillförs ökade resurser för
samordning och planering. Med hänsyn till den omfattning och komplexitet som
läkemedels- och sjukvårdsmaierielförsörjningen kan fömtses få i framtiden
ifrågasätts om inle socialstyrelsen bör vara företrädd i ÖEF:s Slyrelse. Detta
skulle eventuellt gälla också för sjukvårdshuvudmännen.
Statskontoret
anser att det är av särskild vikt att fredsorganisationen har en fiexibel
utformning och att personalen besitter de kunskaper som erfordras.
Ansvarsfördelningen mellan myndigheter med operativt ansvar och ÖEF:s
samordningsansvar bör preciseras för att inga luckor skall uppstå. 1 fråga om
förstärkningen av de personella resursema vid ÖEF anser statskontoret att stor
återhållsamhet bör iakttas i avvaktan pä resultatet av den pågående
organisationsutredningen.
Prop. 1975/76:152 36
Den
föreslagna breddningen av ÖEF:s styrelse och förslaget att SCB skall ingå i
denna tillstyrks av SCB. För egen del hävdar SCB vikten av all samarbetet
mellan verket och ÖEF, liksom nu är fallet, även kan ske inom ramen för mer
informella grupper.
Motiven
för en förstärkning av planeringsresurserna vid ÖEF biträds av RRV. Denna bör
genomföras snarast, eftersom en tillräcklig planerings-kapacitet aren nödvändig
förutsättning föratt försörjningsberedskapen skall kunna upprätthållas till
rimliga kostnader. Förslaget om att RRV skulle representeras i ÖEF:s slyrelse
avstyrks. 1 första hand bör ledamöter tillföras från AMS, KK och SIND.
KK -
som tillstyrker förslagen om att ÖEF tillförs ytteriigare resurser för
planering, genomförande och uppföljning - belönar att del synes vara särskilt
angelägel att frägan om planeringsansvaret klariäggs för olika berörda
myndigheters del.
ÖEF
tillstyrker förslagen om planeringsinriktning och arbetets bedrivande vid den
egna myndigheten. ÖEF-ulredningens resultat kan dock avvaktas vad gäller
styrelserepresenlation och personalförslärkningar inom planeringsavdelningen
och affärsbyrån.
ÖEF-ulredningen
bör enligl AMS beakta även de arbetsmarknadspolitiska aspekterna på en
samordning mellan försörjningsberedskaps- och övrig näringspolitik.
En
uppbyggnad av resurserna vid ÖEF kan vara motiverad anser SIND. Verket saknar
dock en analys av planerings- och utredningsverksamheten vid andra myndigheter.
En totalöversyn måste här komma till stånd innan ställning tas till hur
samhällets ökade resursinsatser på det försörjnings-politiska området skall
fördelas. SIND finner del härvid vara högsl osannolikt att en sådan översyn
skulle motivera en lotal koncentration av resursökningarna till ÖEF.
Konsumentverket
anser sig kunna bidra med underiag och bedömningar vid såväl
beredskapsplaneringen som vid krisåtgärder. Verket förutsätter att del får
möjligheter att i dessa sammanhang påverka utformningen av åtgärderna.
Det
är enligt KF ytterst angeläget att öka ÖEF:s planeringsresurser. Förbundet
anser också att man närmare bör studera hur en förbättrad samordning mellan
försörjningsberedskapspolitik och övrig näringspolitik kan näs genom en vidgad
sammansättning av ÖEF:s styrelse. KF betonar också vikten av att de s. k.
vamutskotten bildas.
Landstingsförbundet
finner det angeläget att ÖEF:s huvudansvar för försörjningsberedskapen för
varor fullständigas. Det ansvar ÖEF nu har för läkemedelsförsörjningen bör
utsträckas till att även omfatta den del av mate-rielförsörjningen för vissa
beredskapssjukhus som socialstyrelsen nu handlägger. Förbundet menar att det
är angeläget att till ÖEF:s styrelse knyta pariamentariska representanter vid
sidan av dem som från totalförsvarssynpunkt anses erforderiiga.
Prop. 1975/76:152 37
LIF
föreslås av LIF och RUFI bli representerat i ÖEF:s styrelse. RUFI understryker
dessutom vikten av ätt samordningen breddas och ges fasta organisatoriska
former. Lantbrukarnas riksförbund anser att ÖEF:s styrelse bör ha en sådan
sammansättning att näringslivets intressen blir beaktade.
FBU:s
förslag beträffande ÖEF:s organisation möter inga erinringar från Svenska
arbetsgivareföreningen och Kemikontoret.
2.6
Föredraganden
2.6.1
Inledning
Det
ekonomiska försvarets omfattning bestäms väsentligen av vår säkerhetspolitik
samt vårt näringslivs struktur i dag och i framtiden. Planläggningen i fred är
inriktad pä att göra del möjligt för värt näringsliv att vid krig, avspärrning
eller annan kris tillhandahålla de varor och tjänster som behövs för försörjningen.
I de fall då brist på varor kan beräknas uppkomma, måste bristen täckas genom
omsorgsfullt planerad produktion och lagring.
Del
var mol bakgrund av dessa förhållanden som försörjningsberedskaps-utredningen
(FBU) tillkallades.
I
den proposition angående försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet m.m.
(prop. 1972:127) som utarbetades pä grundval av FBU:s delbetänkande (Ds H
1972:3) Kläder och skor, försörjningen i en krislid, betonades all kostnaderna
för del åtgärder som föreslogs på beklädnadsområdet borde ses som en kostnad
för vär neutralitetspolitik.
FBU
har nu lämnat sitt slutbetänkande (SOU 1975:57) Varuförsörjning i kristid. Där
behandlar utredningen bl. a. följande sex ämnesområden:
1 uthållighet och försörjningsstandard i fråga om
varuförsörjningen,
2 behovet av beredskapslager som är avsedda att
utnyttjas då riket är i krig eller vid krig eller krigsfara i rikets nära
omvärid,
3 behovet av särskilda fredskrislager som är avsedda
all främst utnyttjas då tillförseln till riket av viktiga varor avbryts eller
försvåras av annan anledning än krig eller krigsfara i rikets nära omvärid,
4 fördelningen av ansvaret och kostnaderna för
beredskaps- och fredskrislager mellan näringslivet och samhället,
5 metoder föratt upprätthålla sådan produktion inom
landet som erfordras från försörjningsberedskapssynpunkl samt
6 behovet av planeringsålgärder och administrativa
resurser inom det ekonomiska försvaret och samordningen med andra myndigheter
och med näringslivets organisationer.
Jag
kommer i det följande att närmare behandla ämnesområdena 3, 4, 5 och 6. De
områden som FBU i övrigi har behandlat kommer att prövas i anslutning till
beredningen av förslag till riksdagen rörande totalförsvarets framlida
utformning i första hand under femårsperioden 1977/78-1981/82.
Prop. 1975/76:152 38
1
anslutning till sin behandling av dessa områden lar FBU också upp frågor som
sammanhänger med den internationella utvecklingen och de förpliktelser Sverige
har påtagit sig i ekonomiskt och handelspolitiskt hänseende.
Försörjningsproblemen
i s. k. fredskriser aktualiserades i samband med oljekrisen vintern 1973-1974.
Med fredskriser avses lägen då produktion, sysselsättning, export och
konsumtion inle kan upprätthållas i normal omfattning på grund av
importborlfall av en eller fiera försörjningsvikliga varor ulan alt del är krig
eller krigsfara i vår nära omvärid. Fredskriser bör skiljas från sådana
knapphetssitualioner, konkurrenssituationer och handelslruk-turomvandlingar som
är ständigt återkommande i del internationella handelsutbytet.
Betänkandet
har överiämnals till 1974 års försvarsutredning föratt beaktas vid dess
överväganden.
Flera
utredningar som har haft all behandla försörjningsberedskapsfrågor har kommit
med sina förslag under del senaste ärel. Flera andra studier pä detta område
har också offentliggjorts. Jag vill i sammanhanget erinra om bl. a.
energiberedskapsulredningens belänkande (SOU 1975:60-61) Energiberedskap för
kristid och ransoneringslagsulredningens betänkande (Ds H 1975:3) Ny
ransoneringslag saml 1974 års försvarsutrednings betänkande (SOU 1976:5)
Säkerhetspolitik och totalförsvar. En omfallande lagring av råolja och
oljeprodukter främsl avsedd för fredskriser har vidare påbörjats med anledning
av riksdagens beslul åren 1973,1974och 1975(prop. 1973:194, FöU 1973:27, rskr
1973:366, prop. 1974:85, FöU 1974:17, rskr 1974:142 saml prop. 1975:30 bil. 3,
FöU 1975:15, rskr 1975:205),
2.6.2
Uppbyggnad och finansiering av fredskrislager utanför energiområdet
2.6.2.1 Inledning
FBU
konstaterar att strukturförändringarna inom utrikeshandeln och industrin har
lett lill ett näringsliv med allt mera specialinriktad tillverkning. Den
samtidiga nedgången av lageruthålligheten (förhällandet mellan lager och
förbrukning) inom industri och handel har medfört alt sårbarheten även för små
störningar i importfiödet i vissa fall är betydande.
FBU
diskuterar möjligheterna all förena en lillfredsslällande försörjningsberedskap
med en internationellt sett öppen ekonomi. FBU kommer till slutsatsen att
nackdelarna på längre sikt av en öppen ekonomi i detta hänseende inle är
generella utan berör enskilda varusektorer. Varor som behöver lagras är främst
sådana råvaror som inle framställs inom landet.
2.6.2.2 Behovet
av fredskrislager
FBU
framhäller att behovet av särskilda fredskrislager av andra varor än råolja och
oljeprodukter blivit alltmer uppenbart under senare tid. Riks-
Prop. 1975/76:152 39
dagen
och regeringen har uttalat att fredskrisproblematiken mäsle ägnas en ökad
uppmärksamhet i del ekonomiska försvarets fortsatta planering. Enligt FBU
föreligger risk dels för att utvecklingen för en enskild vara kan leda lill
kraftiga prisstegringar eller krissituationer på råvaruområdet, dels att
särskilda produktions- eller utbudsbegränsande åtgärder av producent- eller
konsumeniländer inte får anses uteslutna.
Med
hänsyn härtill och till del svenska samhällets sårbarhet för störningar i
importen föreslår FBU alt särskilda fredskrislager som består av vissa viktiga
kemivaror, metaller, gummivaror och textilvaror skall byggas upp. Lagret
föreslås motsvara 2-3 månaders fredsmässig förbrukning, FBU beräknar dess
värde i 1975 års penningvärde till 780 milj, kr,
FBU:s
förslag om sädana fredskrislager tillstyrks eller lämnas utan erinran av
remissinstanserna. Statens industriverk (SIND) pekar dock på de alternativ till
lagring som finns, t. ex. information för att förmå företagen att gardera sig
mot riskerna för varubrist, skapande av incitament för förelag all la upp fier
råvaruleverantörer eller öka sin egen lagring och lagstadgad skyldighet för
förelagen alt hålla extra varulager.
Jag
delar FBU:s uppfattning att en särskild lagring bör ske av vissa importerade
insatsvaror för att i första hand motverka de negativa verkningarna av
importbortfall av en eller fiera försörjningsvikliga varor i situationer då det
inte är krig eller krigsfara i vår nära omvärid. Vissa branscher inom industrin
har numera så låg lageruthållighel att redan mindre störningar av tillförseln
kan vålla problem, 1 vissa fall kan sådana störningar mycket snart påverka samhällslivet.
Som framkom under oljekrisen vintern 1973-1974 gäller detta särskilt störningar
på det petrokemiska området.
Jag
anser för egen del att de alternativa älgärder som SIND diskuterar för att
lindra verkningarna av importstörningar, inte i någon mer väsentlig omfattning
kan ersätta lagring. Jag bedömer del inte vara rimligt eller ens möjligt att ge
sådana fördelar till förbrukande och lagrande företag alt dessa ökar sin
lagerhållning i den utsträckning som enligt min mening behövs.
Däremot vill jag
tillstyrka att - som ett komplement till en lagring -för
försörjningsberedskapen ansvariga myndigheter inom ramen för den naturliga
kontaktverksamheten konlinueriigt informerar näringslivet om de områden inom
vilka del är särskilt angeläget att man med olika medel stärker den egna
beredskapen inför eventuella störningar i tillförseln. Detta gäller enligl min
mening framför allt s. k. specialkemikalier. Dessa förekommer i ett stort
antal kvaliteter och ingår i små kvantiteter i olika processer. En betydande
förbättring av företagens egen beredskap på detta område bör kunna uppnås till
relativt ringa kostnad för företagen.
2.6.2.3
Fredskrislagrels sammansättning
FBU
föreslår alt fredskrislager skall byggas upp, så alt de i fråga om vissa
närmare angivna kemikalier och textilvaror motsvarar tre och för me-
Prop. 1975/76:152 40
tall-
och gummivaror tvä månaders normal förbrukning.
Kemikontorel
anser att en fredskrislagring motsvarande två månaders normal förbrukning är
tillräcklig. Vidare bör enligl Kemikontorel varulislan inte låsas förrän
överiäggningar skett mellan ÖEF och berörda förelag och branschorganisationer.
Sveriges industriförbund framför liknande synpunkter. Även Statsföretag AB och
Jernkoniorel framför vissa synpunkter på varuurvalet.
I
övrigt tillstyrker remissinstanserna eller lämnar ulan erinran FBU:s förslag
till vilka varor som bör fredskrislagras och omfattningen av denna lagring.
Enligt
min mening är det tvä faktorer som särskilt bör beaktas vid prövningen av ett
fredskrislagers sammansättning. För del första måste man för varje aktuellt
varuområde söka bedöma risken för att störningar i tillförseln kan komma all
inträffa. För del andra måste man utröna konsekvenserna för sysselsättning,
produktion, distribution och andra vikliga samhällsfunktioner av sådana
störningar inom olika varuområden.
När
det gäller frågan om vilka varor som kan komma alt utsättas för produktions-
eller utbudsbegränsande åtgärder från producenlländernas sida diskuterar FBU
tendenserna under senare år till ökat samarbete mellan olika rävamproducerande
länder - främsl u-länder. FBU framhåller all denna ulveckling får ses mol
bakgrund av all råvarupriserna under en följd av år inte följt med i den
allmänna prisutvecklingen och prisförändringarna på sådana varor främsl varil
lill nackdel för u-länderna.
De
ansträngningar som särskilt under de sista tio åren gjorts föratt komma
tillrätta med detta problem har inte givit några väsentliga resultat. FBU
konstaterar att råvaruavtal mellan producent- och konsumeniländer kan innebära
en ökad trygghet i fråga om råvarutillförseln.
FBU
redovisar inga överväganden rörande enskilda varors betydelse för att
sysselsättning, produktion och andra viktiga samhällsfunktioner skall kunna
upprätthållas.
1974
års försvarsutredning behandlar i delbeiänkandet (SOU 1976:5) Säkerhetspolitik
och totalförsvar, behovet av en beredskap för fredskriser. Utredningen anser
mot bakgrund av sina överväganden att risken för importbortfall är större på
oljeområdel än på andra råvaruområden. Utredningen anser därför att planeringen
för fredskriser under de närmaste åren främst bör avse olja och oljeprodukter,
däri inbegripit vissa kemiska produkter, oljeprodukter, däri inbegripet vissa
kemiska produkter.
Hur
starkt beroende vi är av olja visade sig tydligt under oljekrisen 1973-1974.
Samtidigt framkom hur känsligt samhället är för störningar i tillförseln av
petrokemiska produkter. Industriproduktionen, varudistributionen och
sjukvården i vårt land är direkt eller indirekt i hög grad beroende av att
petrokemiskt baserade varor kan tillföras utan avbrott. Jag vill framhålla att
detta inte bara gäller plaster ulan också en mängd kemikalier som numera
tillverkas med olja som utgångsvara. Möjligheterna all på kort sikt
Prop. 1975/76:152 41
på
ett effektivt sätt ersätta dessa varor med andra är enligt min mening myckel
små. Näringslivels lager av sädana varor motsvarar genomsnittligt endast 1-2
månaders normal förbrukning. För en nyckelvara som gasbensin (nafta) är lagret
avsevärt lägre.
Den
viktigaste utgångsvaran vid petrokemisk tillverkning i Västeuropa utgörs av
gasbensin, som är en råoljefraklion. Gasbensinen används för framställning i s.
k. krackningsanläggningar av elen, propen m, m., som i sin tur utgör
utgångsmaterial för en rad petrokemiska produkter. Årsbehovet för den svenska
petrokemiska industrin, som är koncentrerad lill Slenungsund, uppgår lill drygt
1 milj. lon. De raffinaderier som finns i Sverige producerar gasbensin endasl
för egen framställning av motorbensin, varför hela behovet av gasbensin för
petrokemiska ändamål f. n. måste importeras.
En
stor del av de varor som FBU föreslår för fredskrislagring tillhör det
petrokemiska varuområdet. Ävenjag anseratt risk för störningar i tillförseln
inom detta område, liksom inom hela oljeområdel, föreligger.
En
uppbyggnad av lager främst avsedda för fredskriser av olja och oljeprodukter
pågår f n. i enlighet med statsmakternas beslut. Av de skäl jag har anfört i
det föregående förordar jag att en sådan lagring av petrokemiska insatsvaror i
huvudsaklig överensstämmelse med FBU:s förslag påbörjas snarast. Härutöver bör
även en lagring ske av vissa kvaliteter syntetiskt gummi saml ändlösa
syntetiska garner. Båda dessa varuslag har petrokemisk anknytning och är svåra
att ersätta med andra varor.
ÖEF
föreslår fredskrislagring även av andra varor än petrokemiska. Liksom
försvarsutredningen bedömer jag risken för fredskriser inom dessa områden
åtminstone på kort sikt vara ringa. Jag biträder därför inte FBU:s förslag om
en fredskrislagring på dessa områden.
Lagringen
bör enligt min mening i princip omfatta tre månaders normal förbrukning.
Härigenom uppnås den uthållighet som eftersträvas för oljeområdel inom ramen
för det internationella energiprogrammei (lEP). In-vesteringsvärdei för ett
lager med den sammansättning jag här förordar beräknar jag till ca 375 milj,
kr. i dagens prisläge. Härtill kommer investeringar i förråd som jag beräknar
till ca 105 milj. kr. i nuvarande penningvärde. Lageruppbyggnaden bör påbörjas
budgetåret 1976/77 och i stort vara avslutad budgetåret 1980/81. Näringslivets
organisationer samt Siats-företag AB har, som jag redan har nämnt, anfört
synpunkter på varulistans sammansättning. ÖEF bör anmäla för regeringen de mera
väsentliga förändringar av lagret i fråga om varuurval och lagerkvantileter
som kan erfordras.
Jag
vill i sammanhanget nämna alt en betydande utbyggnad av den petrokemiska
industrin i Slenungsund f n. övervägs av de berörda förelagen. En ny
krackningsanläggning med ett råvarubehov av ca 1,5 milj. ton planeras med sikte
på att tas i drift i början av 1980-talet. En rad produktionsanläggningar är
knutna lill detta projekt. Om en sådan utbyggnad av den
Prop. 1975/76:152 42
petrokemiska
industrin förverkligas måste givetvis frågan om lorsörinings-beredskapen ägnas
stor uppmärksamhet. Ett tänkbart komplement till lagring av petrokemisk råvara
är att den Inhemska kapaciteten för produktion av gasbensin byggs ut. Inom
Statsföretag AB pågår f n. projektering av ett raffinaderi vid Brofjorden,
Stalsrafr-projektet, med särskild inriktning på produktion av gasbensin.
Raffinaderiet skulle kunna läcka ca 80 % av det tillkommande behovet för den
planerade utbyggnaden av den petrokemiska industrin i Sverige. Chefen för
industridepartementet kommer senare denna dag att anmäla frågan om fortsatt
projektering av raffinaderiet med sikte pä ett ställningstagande lill projektet
år 1977. Frågan om ett eventuellt genomförade av Sialsraff-projektet påverkar
emellertid inte behovet av lageruppbyggniid för den petrokemiska industrin
under tiden fram lill början av 1980-lalei.
2,6.2,4
Finansieringen av lagringen
Enligl
FBU:s förslag skall fredskrislagring ske både i statlig regi och hos de förelag
inom industrin som förbrukar varorna, FBU anser all industrin bör bära en del av
kostnaden för lagringen eftersom den, om en fredskris inträffar, kommer att ha
en påtaglig ekonomisk fördel av lagret.
FBU:s
förslag innebär alt ökningen av lageruthällighelen åstadkoms genom all alla
förbrukande företag med en förbrukning över en viss nivå åläggs alt hålla lager
som minst motsvarar fredsförbrukningen under en för varje vara fastställd tid.
Miniminivån för lageruthällighelen väljs så alt den för berörda företag
gemensamma lagerökningen kvantitetsmässigt motsvarar den statliga fredskrislagringen.
För
att i viss mån kompensera företagen för kostnaderna föreslås att skat-temässig
nedskrivning till noll av värdet medges för fredskrislagrade varor. Härutöver
föreslår FBU alt företagen bör få möjlighet att erhålla statlig kreditgaranti
för lagerinvesteringama och avskrivningslån för de lagringsutrymmen som den
ökade lagringen kräver.
För
företag där lagringsplikien medför särskilda svårigheter föreslår FBU all ÖEF
skall kunna medge befrielse från denna skyldighel. Företag föresläs i sådana
fall i stället få eriägga särskild avgift.
Flertalet
av de remissinstanser som behandlar frågan är tveksamma eller kritiska mot
FBU:s förslag lill finansiering av ell fredskrislager. Detta gäller särskilt
näringslivels organisationer. Dessa hävdar genomgående att nytian av ell
fredskrislager inle kan isoleras till del fåtal företag som förbrukar de här
aktuella varorna och som enligl FBU:s förslag fär bära en del av bördan för den
totala lagringen. Man anser att hela industrin och samhället i övrigi får nytta
härav. Kostnaderna för fredskrislagringen bör därför bäras av Slalen. KF och
Slaisföretag AB framför liknande synpunkter. ÖEF anser att ytteriigare
överväganden behövs när det gäller företagens deltagande i genomförandet av
fredskrislagringen.
Prop.
1975/76:152 43
Även
SIND är kritiskt mot FBU:s förslag och framhåller att ett genomförande av
delta skulle innebära förskjutningar i konkurrensförhållanden inom en och samma
bransch samt mellan inhemska branschföretag och utländska konkurrenter. SIND
framhåller vidare alt företagens vilja all effektivisera lagerhanteringen kan
befaras minska om FBU:s förslag genomförs. Inverkan på den inhemska
resursfördelningen kan således enligl SIND bli påtaglig. SIND förordar - om en
lagring hos enskilda förbrukande förelag skall ske- au lageruthålligheten bör
ökas med samma antal månader för varje enskild vara.
Näringsfrihelsombudsmannen
(NO), riksrevisionsverket (RRV) och kommerskollegium (KK) anser del vara svårt
att pä grundval av del framlagda materialet la ställning lill FBU:s förslag.
Av
samma mening är LO som för sin del menar all en lageruppbyggnad i själva verket
bör ankomma på de enskilda företagen som ett led i den normala
affärsverksamheten. Eftersom samhället har nytta av fredskrislager, anses det
dock vara rimligt att staten medverkar till att sådana byggs upp.
För
egen del anser jag liksom fiertalet av remissinstanserna att FBU:s
finansieringsförslag har vissa nackdelar. Olika industrier är som regel numera
så beroende av varandra att en lagring hos ett förelag eller en bransch kommer
alt gynna hela landels industri liksom samhället i övrigi. Enligt min mening
skulle det vidare bli svårt att fastställa rimliga, lämpliga och rättvisa
minimilagernivåer hos olika förelag vilkel är förutsättningen för au en minsta
tilläten lageruthållighel skall kunna bestämmas.
Jag
föreslår därför efter samråd med chefen för finansdepartementet, att
finansieringen av den av mig förordade lagringen sker genom en höjning av den
särskilda beredskapsavgifien för oljeprodukter. En myckel slor del av industrin
liksom fiertalet konsumenter fär härigenom bidra lill finansieringen vilket
synes rimligt med hänsyn till de petrokemiska produkternas vidsträckta
användning och stora betydelse för hela samhället. Mitt förslag medför att lagren
kommer att ägas av staten.
Enligt
beslul av riksdagen (prop. 1975:92, s. 118, SkU 1975:30, rskr 1975:204)
fonderas inkomsterna från avgiften i en särskild icke räntebärande fond hos
riksgäldskoniorel (Oljelagringsfonden), Medel för uppbyggnad av beslutad
lagring betalas ut efter beslut av regeringen.
En
höjning av den särskilda beredskapsavgiften på bensin med 1 öre/liter (lill 6
öre/liter) och på eldningsolja och motorbrännolja med 2 kr/m' (till 7 kr/m')
skulle pä grundval av den väntade förbrukningen budgetåret 1975/76 inbringa 96
milj. kr. på ett budgetär fördelade på
bensin 45 milj. kr.
eldningsolja
och motorbrännolja 51 milj, kr.
96
milj. kr.
Prop. 1975/76:152 44
Med
hänsyn lill den bedömda förbrukningsuivecklingen under femårsperioden
1977-1981 kan avgiftshöjningen grovt uppskattat inbringa ca 520 milj. kr. under
perioden vilket skulle täcka investeringar i lager och förrådsbyggnader, 480
milj. kr., och driftkostnader, 40 milj. kr., dvs. tillsammans 520 milj. kr.
under en femårig uppbyggnadsperiod. Härigenom uppnås en uthållighet av tre
månader beräknad på 1974 års förbrukning.
Mitt
förslag förutsätter dels en ändring av lagen (1973:1216) om särskild
beredskapsavgift för oljeprodukter, dels medgivande från riksdagen alt behållningen
i oljelagringsfonden får användas för fredskrislagring av produkter inom det
petrokemiska varuområdet.
Frågan
om varorna skall lagras centralt eller hos de förelag som förbrukar dem bör
lösas från fall lill fall. Hänsyn far då tas till såväl beredskapsmässiga som
ekonomiska faktorer. Flera av de varor det här är fråga om är lagringskänsliga
och bör därför lagras på ett sätt som medger omsättning av lagren lill lägsta
kostnad. Jag återkommer lill denna fråga i del följande.
Enligt
FBU bör försäljning ur fredskrislager vid en fredskris ske till rådande
marknadspriser. Situationer kan enligl FBU tänkas, i vilka det kan vara
motiverat att utnyttja lagren för all motverka kraftiga prishöjningar
Av
remissinstanserna framhåller slatens pris- och kartellnämnd (SPK) betydelsen av
att prisfrågorna uppmärksammas både vid försäljning ur lager i kris och vid
omsättning. Med hänsyn lill de prispoliliska aspekterna av en fredskrislagring
önskar SPK vidare medverka vid det slutliga utarbetandet av varulislan. SIND
menar att om staten skall svara för hela fredskrislagringen, sådana priser bör
tas ut vid försäljning i kris att förelagen inle minskar sin egen lagring, då
del slalliga lagret byggs upp.
För
egen del anserjag att ett fredskrislager i princip bör få tas i anspråk endast
för att vid störningar i tillförseln av insatsvaror motverka negativa följder
för samhället. Uttag ur fredskrislager bör således normalt inle ske för alt
dämpa prisutvecklingen för en vara. Situationen måste dock bedömas från fall
till fall och det kan inte uteslutas all situationer kan inträffa då lägre pris
än marknadspris bör övervägas. Den bedömningen bör tillkomma regeringen.
Fredskrislager bör liksom beredskapslager tas i anspråk först efter beslut av
regeringen.
2.6.3
Skyldighet för företag att medverka vid lagring och omsättning av statligt ägda
lager för försörjningsberedskap
FBU
bedömer del som sannolikt att en beredskapslagring i ökad utsträckning måste
ske hos de producerande företagen. Detta gäller inte minst om en lagring av
reservdelar och maskinförnödenheter aktualiseras men även då del gäller varor
med låg lagringsbesländighet eller som är anpassade till produktionen hos visst
företag. FBU påpekarail några svårigheter hittills inte har förelegat att
träffa avtal med förelag om sådan lagring. Enligt FBU kan det dock inte
uteslutas att problem kan uppstå i vissa fall.
Prop. 1975/76:152 45
FBU
föreslår därför att regeringen får bemyndigande all ålägga förelagen att
medverka vid den fysiska lagringen och vid omsättningen av statliga lager.
Staten skulle därvid hell och hållet stå för uppkommande kostnader. FBU menar
att ell åläggande bör tillgripas endast i de undanlagsfall när del visat sig
omöjligt alt uppnå en överenskommelse på annal salt,
Enligl
förslaget skall förelag kunna åläggas att mol ersättning av staten lagra vad
som motsvarar förelagels normala fredsmässiga förbrukning under tolv månader då
det gäller reservdelar och maskinförnödenheter för den egna maskinparken och
sex månader dä det gäller andra varor.
Ingen
av remissinstanserna har några invändningar mol FBU:s förslag.
Jag
delar FBU:s åsikt all det i viss ökad utsträckning kommer all bli angeläget all
kunna lokalisera beredskapslager till förbrukande produktionsföretag. Många
varor som det har blivit nödvändigt att lagra - inte minst på del petrokemiska
varuområdet -har begränsad lagringsbesländighet. Vissa varor är vidare fariiga
för människor och miljö och bör därför inte transporteras mer än absolut
nödvändigt. Ett särskilt problem är all kvalilels-kraven förändras över tiden.
1 fräga om vissa beredskapslagrade varor förekommer ett fiertal olika
kvaliteter. Beredskapslagret mäsle i sädana fall ha en sammansättning som i
huvudsak avspeglar den normala fredsmässiga förbrukningen dels för all lagret
skall kunna användas i ett krisläge, dels för att omsättning över huvud taget
skall kunna ske. Det är vanligtvis svårt att hålla ett centralt lager helt
aktuellt. Hänsyn mäste givetvis tas till all omsälinings- och
transportkostnader kan bli höga, om omsättning av ell centralt lager mäste ske
ofta.
Jag vill betona alt ÖEF i
sin beredskapslagring har myckel låga lagringskostnader Delta har åstadkommits
bl. a. genom rationell lagerhanteringsteknik och lokalisering av lagren lill
platser där markkoslnaderna är låga. Av kostnadsskäl är det därför endast för
ett mindre anlal varor som en lagring hos förelag är att föredraga. Emellertid
bör, som jag redan har anfört, även lager av vissa varor av säkerhets- och
miljöskäl föriäggas nära platsen för förbrukningen. Min slutsats är att företag
bör kunna åläggas all upplåta lagerutrymme eller plats för sådant utrymme för
beredskapslagring av insatsvaror samt att omsätta beredskapslagrade
insatsvaror Delsamma bör också gälla sädana varor som enligt mitt förslag skall
fredskrislagras.
Ersättning
bör utgå för företags kostnader som uppkommer i samband med lagring. Eventuell
merkostnad vid omsättning av lager bör också täckas av staten.
FBU
föreslår all företag bör kunna åläggas all mot ersättning hålla egna
beredskapslager av reservdelar och maskinförnödenheter. Jag avser alt återkomma
till denna fråga i ett senare sammanhag.
Jag återkommer i det
följande till de anslagsfrågor som uppkommer för budgetåret 1976/77 till följd
av vad jag förordat om uppbyggnad av fredskrislager m. m.
Prop. 1975/76:152 46
2.6.4
Åtgärder för an uppräiihålla försörjningsviktlg produktion inom landet
FBU
analyserar i betänkandet olika statliga stödåtgärder som är tänkbara för att
inom landet bibehålla sådan produktion som hotas av nedläggning och som är
väsenilig frän försörjningsberedskapssynpunkl.
FBU
hänvisar lill den diskussion om olika stödåtgärders för- och nackdelar som
fördes i delbeiänkandet Ds H 1972:3 Kläder och skor, försörjningen i en kristid
och framhäller att del inle finns anledning alt ändra det principiella synsätt
som där redovisades. Delta innebar bl, a. alt kapiialstöd ansågs ha väsentliga
fördelar framför övriga övervägda stödåtgärder.
FBU
lämnar i slulbeiänkandel även vissa andra principiella synpunkter på
utformningen av produklionsfrämjande åtgärder. Bl. a. framhåller FBU att
sambandet mellan försörjningsberedskapspolitiska åtgärdersaml industri-och
arbetsmarknadspolitiska åtgärder mäsle beaktas.
Remissinstanserna
har i stort inga invändningar mot FBU:s allmänna syn i frågan. SIND menar dock
att, mot bakgrund av att FBU föreslår ökad samordning mellan
försörjningsberedskaps- och övrig näringspolitik, FBU borde närmare ha bedömt
de strukturella och resursfördelningsmässiga aspekterna i sina överväganden,
SIND framhåller vidare alt vid val mellan produktionsstödjande åtgärder och
andra åtgärder som t. ex. beredskapslagring, hänsyn bör tas lill inte endast
de slalsfinansiella kostnaderna utan även till de andra kostnader samhället
åsamkas av att kapital och arbetskraft binds i en svag bransch med svåra strukturproblem
och begränsade utvecklingsmöjligheter, Lagringsaliernaiivei bör därför i vissa
fall föredras trots att de statsfinansiella kostnaderna för att upprätlhälla
produktionen är lägre.
Enligl
Lö bör motiv av beredskapsskäl hållas i sär från andra motiv för stödåtgärder,
medan däremoi de faktiska stödåtgärderna måste vara samordnade med
utgångspunkt i olika mål. Jag delar LO:s uppfattning i denna fråga.
Jag
delar i huvudsak FBU:s principiella syn på hur stöd till nedläggningshotad
försöriningsviktig produktion bör vara utformat. Jag anser sålunda alt
kapitalstöd är alt föredra framför löpande driftbidrag och åtgärder vid
gränsen. FBU menar att produktion i statlig myndighelsregi bör övervägas i de
fall drifibidrag föresläs. Även jag anser alt företagsformen vid fortsatt
produktion bör ägnas särskild uppmärksamhet om driftbidrag aktualiseras.
Produktion i myndighelsregi bör dock inte ifrågakomma. 1 fråga om behovet av
att i undanlagsfall tillgripa importrestriktioner vill jag påminna om vad föredragande
departementschefen framhöll i prop. 1972:127 angående försörjningsberedskapen
på beklädnadsområdet.
Jag
vill här erinra om alt utredningen konstaterar att det inte bör uteslutas att
man i klart avgränsade fall kan finna det lämpligt att använda sig av
importrestriktioner eller restriktioner i exportlandet, om man kan träffa
överenskommelse om detta med enskilda länder. Man får heller inle, anser
utredningen, bortse från att åtgärder vid gränsen även i andra fall, dvs, för
större varuområden, kan behöva
Prop. 1975/76:152 47
övervägas
om en sista utväg för all bevara en från försörjningssynpunkt nödvändig
produktionskapacitet inom landet. Till uttalandet om importrestriktioner
ansluter sig kommerskollegium. Även jag biträder utredningens uppfattning.
Riksdagen
lämnade vid behandlingen av frågan detta uttalande utan erinran.
I
slulbeiänkandel överväger FBU längre gående stödåtgärder för beredskapsproduktion
än f n, och redogör för två typer av åtgärdssystem som enligl FBU bör kunna
tillgripas för all säkra försörjningsviktig produktion nämligen slalliga
"köp" av beredskapsproduktion eller produktionskapacitet från
Slalliga och privata företag (offertsyslem) och ränte- och amorteringsfria lån
för förelags behov av rörelsekapital.
Offertprincipen
innebär au företag på begäran av staten lämnar offert avseende kostnaderna för
all upprätlhälla viss produktion. Skyldighel att på anmodan avge offert
föreligger för Statsföretag AB medan offert hittills inte infordrats frän
privata företag, FBU finner det naturiigt att ett offertsystem tillämpas
generellt mol både privata och statliga företag i de fall då produktion av
försörjningsberedskapsskäl bör bibehållas i landet men inte kan motiveras frän
rent företagsekonomiska utgångspunkter.
Av
remissinstanserna tillstyrker ÖEF och Statsföretag AB den föreslagna ökade
användningen av offertsysiemei medan SIND menar att även om systemet har fiera
tilltalande drag - bl. a. gynnas de förelag som kan länkas överieva en
strukturomvandling samtidigt som strukturomvandlingen påskyndas - är fiera
problem förknippade med förslaget. SIND befarar dels att företag som erhållit
stöd i en sådan bransch på sikt inie kan upprätthålla utlovad
produktionskapacitet, dels att man genom systemet minskar antalet företag i
branschen så all en begränsning av konkurrensen blir följden. SIND anser det
därför vara tveksamt om del kan antas som en generell metod för att säkra
produktionskapacitet i svaga branscher.
De
stödåtgärder som FBU i sitt delbetänkande föreslog skulle genomföras avsåg främst
kapiialstöd för anskaffning av maskiner och byggnader inom beklädnadsindustrin.
Stödet kom härigenom huvudsakligen att ha betydelse för den kapitalintensiva
delen av beklädnadsindustrin (textil och trikå). Främst mot bakgrund av de
problem som f. n, finns all upprätthålla en för ell krisläge tillräcklig
inhemsk produktionskapacitet inom skoindustrin, diskuterar FBU olika
möjligheter att stödja arbetsintensiv tillverkning. FBU föreslår all ett
kapitalstöd i form av ränte- och amorteringsfria 1 å n skall kunna ges för
företags behov av rörelsekapital. Lånen bör liksom nuvarande avskrivningslån
ges på villkor alt viss produktionskapacitet skall garanteras i en kristid.
Vidare bör lån enligl förslaget ges när det förenas med vissa åtgärder i
produktiviletsfrämjande syfte.
Ingen
av remissinstanserna vänder sig mot FBU:s förslag i fråga om kapiialstöd till
arbetsintensiv försörjningsviktig produktion, NO betonar dock vikten av att
konsekvenserna i konkurrens- och strukturhänseende noga beaklas.
Prop. 1975/76:152 48
I
fråga om FBU:s förslag att offertsysiemet skall ges en ökad användning i
försörjningsberedskapssammanhang vill jag påminna om alt detta tidigare kommit
till användning då det gällt alt trygga inhemsk försörjningsviktig produktion.
Offertprincipen har således utnyttjats i två fall, dels för alt säkra
produktion av kardgarn dels för att bibehålla den inhemska produktionskapaciteten
av jäst. Offerten lämnades vid båda tillfällena av Statsföretag AB.
Jag
anser att offert i'fortsättningen bör kunna las in även från privata företag.
Härigenom erhålls ett bättre underiag för en bedömning av de merkostnader som
en beredskapsproduklion kan kräva. Särskilt då offertprincipen används i
vikande branscher bör en bedömning göras av företagens framlidsförutsättningar.
I de fall privata företag erhåller statligt stöd mäsle samhället självfallet
ges full insyn i förelagets verksamhel.
Som
jag redan har nämnt anserjag alt kapiialstöd i princip är att föredra framför
driftbidrag och åtgärder vid gränsen. Det kapiialstöd i form av avskrivningslän
till teko-, sko- och garveriindustrin som sedan år 1973 lämnats i första hand
lill den grundtextila tillverkningen har enligl min mening haft en god effekt
och varil den huvudsakliga anledningen lill att denna tillverkning till stora
delar har kunnat upprätlhållas. Enligt FBU bör röriiga gränser - utöver nu
gällande 50 96 - kunna tillämpas för avskrivningslän och lånegarantier vid
investeringar.
De
regler som nu gäller för kapitalslödel har enligl min mening visat sig ändamålsenliga.
FBU:s förslag till riktlinjer för ett mera allmänt inriktat kapitalstöd och
till röriiga gränser för avskrivningslån utöver de nu gällande har jag inie
anledning alt nu ta ställning till. Frägan får prövas när konkreta fall
föreligger.
FBU
föreslår att vissa procedurregler och samordningsförfarandet skall gälla för
upphandling av sädana varor för vilka försörjningsberedskapen är
otillfredsställande. Enligt FBU bör således upphandlande myndigheter före
upphandling av sådana varor anmäla upphandlingen för regeringen då den
överstiger ett visst belopp. De varor som skall bli föremål för särskilda
procedurregler bör enligt FBU fastställas av regeringen efter förslag av ÖEF.
Enligt FBU bör ÖEF orientera upphandlande myndigheter i fräga om vilka varor
försörjningslagel börjar bli bekymmersamt. Med hänsyn till den betydande
kommunala upphandlingen föreslår FBU vidare alt även kommunala
upphandlingsorgan bör erhålla motsvarande information.
Flertalet
remissinstanser tillstyrker FBU;s förslag eller lämnar del utan erinran. NO och
KF förordar dock att avsteg frän en affärsmässig upphandling endast bör ske i
undantagsfall.
Enligl
upphandlingskungörelsen åligger del myndigheterna själva all avgöra vilka
upphandlingsärenden som är av sådan belydelse med utgångspunkt i centrala
samhällsmål att de bör hänskjutas till regeringen för avgörande.
Fr.
o. m. år 1973 gäller särskilda regler vid upphandling av teko-, sko-
Prop. 1975/76:152 49
och
lädervaror. Statliga myndigheter är således ålagda all före större upphandling
av varor på dessa områden samråda med ÖEF i de fall utländskt anbud är lägre än
svenskt. Om ÖEF finner att upphandling av försörjningsberedskapsskäl bör ske
inom landet kan ärendet hänskjutas till regeringen för avgörande. Genom beslut
av 1975 ärs riksmöte (prop. 1975/76:57, NU 1975/76:15, rskr 1975/76:107) kan
beslut härom av regeringen delegeras till ÖEF. Nägon ändring av nu gällande
regler bör enligt min mening icke ske.
2.6.5
Behov av planeringsresurser
Frägan
om ÖEF:s framtida organisation övervägs f n. av särskilda sakkunniga. FBU:s
förslag om en förstärkning av ÖEF:s planeringsresurser bör enligt min mening
till väsentlig del prövas sedan ÖEF-ulredningen framlagt sina förslag. Efter
vad jag har inhämtat kommer utredningen att i sitt arbeie studera de av FBU
framförda förslagen. För all kunna genomföra den av mig föreslagna
fredskrislagringen behöver emellertid ÖEF få en viss förstärkning. Jag
återkommer till detta i det följande under anslagsfrågor
4 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 152
Prop. 1975/76:152 50
3.
Energiberedskapsutredningen (CBU) 3.1 Inledning
Under
vintern 1973-1974 minskade eit antal oljeproducerande länder i Mellersta Östern
sin produktion av olja. Denna produktionsminskning medförde en nedgång i den
svenska importen av råolja och andra oljeprodukter fr. o. m. december 1973.
I
detta läge vidtog regeringen en rad älgärder med syfte att bibehålla produktion
och sysselsättning på en hög nivä och möjliggöra att viktiga samhällsfunktioner
som sjukvård, undervisning och kommunikationer skulle kunna upprätlhållas. Av
dessa åtgärder kan nämnas beslutet i mitten av november 1973 om att starta en
energisparkampanj som syftade till en minskning av oljeförbrukningen med 15
"o, och den samtidiga begäran hos riksdagen att allmänna ransoneringslagen
(1954:280) och allmänna förfogandelagen (1954:279) skulle äga tillämpning t.
o. m. den 30 november 1974. Vidare föreslog regeringen i särskild proposition
att riksdagen skulle anta en lag om reglering av förbrukningen av elektrisk
kraft.
Vissa
generellt utformade restriktioner beiräffande förbmkningen av elektrisk kraft
infördes den 2 januari 1974. Förberedelser vidtogs för att genomföra
kvotransonering för alla elförbrukare. 1 slutet av december 1973 infördes vissa
restriktioner på bränsleområdet. Ransonering av drivmedel och eldningsolja
inleddes den 8 januari 1974.
Drivmedelsransoneringen
upphävdes fr. o. m. den 30 januari och ransoneringen av övriga bränslen den 15
mars 1974. Den planerade kvolranso-neringen på elkraftområdet behövde inte
sättas ikraft. De restriktioner som hade införts på elområdet upphävdes
successivt under februari och definitivt den 9 mars.
Huvudkravet
på en god försörjningsberedskap är att vid inträffade krislägen snabbt kunna
anpassa inhemsk efterfrågan till existerande utbud. Detta krav måste uppfyllas
för att den med beredskapslagringen av bränslen och drivmedel avsedda
försörjningsulhållighelen skall kunna ernås. Det är därför angeläget all
reglerings- och ransoneringsberedskapen fortlöpande upprätthålls pä en
tillfredsställande nivå och kontinuerligt anpassas till samhällsutvecklingen.
Mot
denna bakgmnd föreslog dåvarande chefen för handelsdepartementet den 22 mars
1974 att särskilda sakkunniga skulle tillkallas med uppgift att utreda vissa
beredskapsfrågor med särskild inriktning på fredskriser dvs. lägen dä
produktion, sysselsättning, export och konsumtion inte kan upprätthållas i
normal omfattning på grund av importbortfall av en eller flera försörjningsviktiga
varor.
De
sakkunnigas uppdrag innebar sammanfattningsvis att de skulle
-
granska och värdera olika lösningar att begränsa förbmkningen av energi med
hänsynstagande till kravet på snabbhet, administrativ enkelhet och rättvis
fördelning.
Prop. 1975/76:152 51
- utreda den centrala, regionala och lokala
organisation av krisförvallningen på energiområdet som kan vara lämplig,
- studera informationen till allmänheten under
försörjningskriser på energiområdet,
- undersöka möjligheten att förbättra
försörjningsinformalionen,
- följa utvecklingen på det internationella planet
såvitt avser system för fördelning av olja och ta del av informationsläget
beträffande oljeförsörjningen från råvarukällan till Sverige hos de
internationella oljebolagens dotterbolag i Sverige samt
- göra de internationella jämförelser som kan anses
motiverade och studera erfarenhelerna utomlands av försörjningskrisen
1973-1974.
De
sakkunniga' som antog namnet energiberedskapsutredningen avgav den 30 september
1975 belänkandet (SOU 1975:60-61) Energiberedskap för krislid.
Till
betänkandet har fogals tvä reservationer av Erik Svensson samt av Tage
Sundkvist och Karl-Erik Tengroth och tvä särskilda yttranden av Erik Svensson
och Nils-Gustaf Danielson.
Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren, Svea hovrätt,
rikspolisstyrelsen (RPS), centralnämnden för fastighetsdata, datainspektionen,
överbefälhavaren (ÖB), fortifikationsförvaltningen (Fort F), försvarets
materielverk (FMV), civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar, socialstyrelsen, postverket, televerket, statens järnvägar (SJ),
statens vägverk (W), statens väg- och trafikinstitut, statens
trafiksäkerhetsverk, sjöfartsverket, luftfartsverket, transportnämnden (TN),
statskontoret, generaltullstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statistiska centralbyrån
(SCB), riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), nämnden för
samhällsinformation, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd (JN),
skogsstyrelsen, kommerskollegium (KK) som bifogat yttrande av Stockholms
handelskammare, handelskammaren i Göteborg-Västsvenska handelskammaren, Skånes
handelskammare, handelskammaren i Gävle samt Västerbollens handelskammare,
statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket, överstyrelsen för
ekonomiskt försvar (ÖEF), statens induslriverk (SIND), arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS), bostadssiyrelsen, statens råd för byggnadsforskning, statens institut
för byggnadsforskning, statens planverk, statens vattenfallsverk, statens
brandnämnd, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Östergötlands län,
länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Norrboitens län, riksnämnden för
kommunal beredskap, ÖEF-ulredningen, energisparkommillén, Centrala
driftledningens beredskapsnämnd som avgitiv ytirande för statens
vattenfallsverk - som även framför egna synpunkter-. Svenska elverksföreningen
samt Svenska kraft-
'
Landshövding Karl Frithiofson, ordförande, ledamöterna av riksdagen Karl Bengtsson,
Tage Sundkvist och Maj-Britt Theorin, direktören Hans Falk, direktören Sven
Swaning, förbundsordföranden Erik Svensson och direktören Karl-Erik Tengroth.
Prop. 1975/76:152 52
verksföreningen.
Hyresgästernas riksförbund. Kooperativa förbundet (KF), Landsiingsförbundet,
Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Motorbranschens riksförbund, Näringslivets
energidelegation som avgivit ytirande för Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) samt Sveriges
industriförbund, Scandinavian Airlines System (SAS), Storstockholms lokaltrafik
AB (SL), Svensk industriförening. Svenska busstrafikförbundet, Svenska
båtindustriföreningen, Svenska handelskam-marförbundel, Svenska
kommunförbundet, Svenska petroleum institutet, Svenska riksbyggen. Svenska
vatten- och avloppsverksföreningen. Svenska värmeverksföreningen. Svenska
akeriförbundet, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Sveriges
bilindustri- och bilgrossistförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges radio
(SR), Sveriges redareförening, VVS-lekniska föreningen. Ångpanneföreningen,
Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO), som bifogat
yttranden från Svenska kommunalarbetareförbundet samt Tjänstemännens
centralorganisation (TCO).
3.2
Nuvarande ordning
ÖEF
är den myndighet som centralt svarar för planeringen av
försöri-ningsberedskapen beiräffande importerade bränslen. ÖEF ansvarar också
för samordningen av beredskapsålgärderna för hela energiområdet. Inom ÖEF drivs
arbetet inom en särskilda bränslebyrå. ÖEF utarbetar försörjningsplaner i
vilka behov av bränsle för olika krissituationer ställs mol tillgångar i form
av t. ex. tvångslager hos oljehandel och storförbrukare samt kommersiella
lager. Sådana försörjningsplaner har legat till gmnd för de oljelagringsprogram
som riksdagen godkänt.
ÖEF
ansvarar vidare för ransoneringsförberedelserna på bränsleområdet. Förberedelser
för ransonering av drivmedel handhas av transportnämnden. Slatens
vattenfallsverk svarar för förberedelser av ransonering av elektrisk kraft.
Ransoneringsplaneringen
på energiområdet samordnas av ÖEF.
I
händelse av försörjningskris kan ansvaret för ransonering läggas på särskilt
inrättade myndigheter. Under andra världskriget fanns en bränelskom-mission,
och i samband med Suez-krisen 1956-1957 inrättades en särskild nämnd inom
handels- och industrikommissionen med uppgifl alt leda och övervaka förbmkningsregleringen
av flytande bränsle. Under vintern 1969-1970, då det rådde brist på elenergi,
inrättades en särskild nämnd, statens elransoneringsnämnd (SERN), som fick i
uppgift att genomföra en reglering av elförbmkningen.
Under
oljekrisen vintern 1973-1974 låg huvudansvaret för regleringen på
bränsleområdet på en nyinrättad självständig myndighet knuten till ÖEF,
bränslenämnden (BN). Nämnden hade det överordnade ansvaret för ransoneringen
av olja, bensin och andra flytande bränslen. Nämnden fördelade vidare landets
tillgångar av dessa bränslen till olika huvudändamål. Or-
Prop. 1975/76:152 53
ganisatoriskt
var ransoneringssystemet i övrigt uppbyggt på följande sätt:
Vissa
statliga myndigheter och organ erhöll särskild kvot av flytande drivmedel för
myndighetens (organets) interna behov. Dessa myndigheter och organ meddelade
därefter underiydande regionala organ den närmare fördelningen och användningen
av de till förfogande ställda drivmedelstillgångarna samt svarade för
redovisning direkt till den centrala bränsleför-söriningsmyndigheten.
Transportnämnden
fördelade den för civila transportväsendet avdelade drivmedelskvoten till
statens järnvägars centralförvaltning, sjöfartsverkets centralförvaltning och
luftfartsverket centralförvaltning för respektive transportområden samt till
länsstyrelserna för vägtrafik (inkl. SJ:s och postverkets bussar).
Sjöfartsverkets
ceniralförvaltning fördelade pä länsstyrelserna del av tilldelad kvot för viss
sjöfart.
Luftfartsverkets
centralförvaltning var tilldelningsmyndighet för civila luftfartyg och
flygverkstäder.
Den
för jordbruk, trädgårdsnäring, rennäring och fiske reserverade
driv-medelskvoten fördelades av statens jordbruksnämnd (JN) på länsstyrelserna.
Länsstyrelse
var regional tilldelningsmyndighet för vissa förbruknings-ändamål och hade
redovisningsskyldighet direkt till den centrala bränsleförsörjningsmyndigheten.
Länsstyrelse
fördelade till kommun av erhållen kvot den kvotdel, som erfordrades för
tilldelning till mopedägare samt av kvoten för jordbmk och trädgårdsnäring den
kvotdel som erfordrades inom kommun. Länsstyrelse kunde därjämte - om så ansågs
lämpligt - till kommun delegera ansvaret för drivmedelstilldelning för fiske
och för ägare av icke registreringspliktiga båtar med bruttodräktighet under 20
regislerlon.
I
likhet med vad som skedde vintern 1969-1970 inrättades en elransoneringsnämnd
som fick ansvaret för att planera och genomföra en reglering av förbrijkningen
av elektrisk kraft.
För
alt samordna de olika departementens och myndigheternas handläggning av frågor
om energiförsörjningen på kort sikt tillsattes en särskild
försörjningsberedning vars ordförande var handelsministern. Vidare bildades en
samordningsgrupp på tjänstemannanivå för beredning av ärenden inom det
ekonomiska försvaret vilka berörde fiera departement.
3.3
Utredningen
3.3.1
Försörjningskrisen 1973174
EBU
lämnar inledningsvis en allmän översikt över de beredskapsåtgärder som
vidtagits pä energiområdet under och efter andra väridskriget.
Vidare
lämnas vissa uppgifter om Sveriges energiförsörjning. Del framgår bl. a. att
väridens kända och utvinningsbara oljereserv i början av år 1973
Prop.
1975/76:152 54
uppgick
till drygt 90 miljarder lon råolja. Drygl 50 procent av dessa reserver finns i
Mellersta Östern. OPEC-ländernas (Organisation of Petroleum Expor-ting
Countries) andel av väridsproduktionen var 1972 51,5 procenl. Sju internationella
oljebolag svarade år 1973 för 52,6 procent av väridsmarknaden. Samtidigt var
deras andel av den svenska marknaden 62,6 procenl. Oljan dominerar den svenska
energitillförseln med hela 73 procenl. Huvuddelen av den råolja och de
oljeprodukter som importeras till Sverige har sitt ursprung i Mellersta Östern
och i Afrika.
Uppgifterna
i tabell 1 ger en viss uppfattning om den försöoningsbild som man i
beredskapsplaneringen måste möta med olika åtgärder.
Tabell
1 Sveriges försörjning med oljeprodukter år 1972
Inhemsk
Import
Export
Förbmk-
Varav
från
raffine-
ning
svenska
ring
raff.
milj, m'
milj. m'
milj, m'
milj. m'
procent
Motorbensin
1,7
2,4
0,2
3,8
45
Övriga
drivmedel
0,9
2,1
0,2
2,9
32
Tunn
eldningsolja
3,4
6,4
0,6
9,3
37
Tjock
eldningsolja
5,2
9,2
0,9
13,5
39
Övriga
energiprodukter
0,9
0,2
0,1
1,0
87
Petrokemiska
varor
0,2
1,2
0,2
1,2
14
Totalt
12,4
21,5
2,1
31,7
39
EBU
lämnar en redogörelse för utvecklingen av försörjningskrisen 1973-1974 såväl
internationellt som i Sverige.
Kriget
mellan Israel och Egypten/Syrien bröt ut den 6 oktober 1973. Redan den 18
oktober beslöt OAPEC-länderna genomföra produktionsnedskärningar. Minskningen
i råoljeutvinningen var störst i november 1973 då OAPEC-ländernas
produktionsnivå låg 22,7 procenl under nivån ett år tidigare. Samtidigt höjdes
priset på råolja starkt. Mellan den 1 oktober 1973 och den I januari 1974 mer
än tredubblades således råoljepriserna. Fr. o. m. årsskiftet 1973/74 återgick
producentländerna successivt till en mer normal råoljeproduktion. Av tabell 2
framgår de produktionsinskränkningar som genomfördes av medlemsländerna i OPEC
och OAPEC (Organisation of Arab Petroleum Exporting Countries).
Utvecklingen
i Sverige redovisas av EBU månad för månad. Ransoneringen av drivmedel och
eldningsolja började den 8 januari 1974. De kon-sumtionsdämpande åtgärderna
inom elkraftsektorn riktades inledningsvis in på användningsrestriktioner som i
olika omfattning var i kraft under tiden den 2 januari-9 mars 1974. Den
elransonering som planerades behövde aldrig påbörjas. Drivmedelsransoneringen
upphävdes fr. o. m. den 30 januari 1974 medan kvotransoneringen av olja
fortsatte fram till den 15 mars 1974.
Prop. 1975/76:152 55
Tabell 2. Reduktionen i utvinning av råolja oktober
1973-mars 1974 Jämfört med ett år tidigare (i procenl).
OPEC OAPEC
Oktober
4,5
8,9
November
12,7
22,7
December
11,7
21,2
Januari
7,0
13,8
Februari
8,2
14,8
Mars
7,3
13,3
Utvecklingen i Sverige redovisasav EBU månad förmånad.
Ransoneringen av drivmedel och eldningsolja började den 8 januari 1974. De
konsumtions-dämpande åtgärderna inom elkraftsektorn riktades inledningsvis in
pä an-vändningsrestriklioner som olika omfattning var i kraft under tiden den 2
januari-9 mars 1974. Den elransonering som planerades behövdealdrig påbörjas.
Drivmedelsransoneringenupphävdesfr. o. m.den20januari
1974medankvo-iransoneringen av olja fortsatte fram till den 15 mars 1974.
3.3.2 Internationella förhållanden samt fördelnings- och
informationssystem på oljeområdet
EBU redogör bl. a. för den energiberedskap olika större
konsumtionsländer hade före krisen 1973-1974. När del gällde att omsätta dessa
beredskapsplaner i praktiskt handlande befanns att man i planeringen inte hade
tagit vederböriig hänsyn till fredskriser samt att man ofta överskattat
åtgärdernas spareffekt och underskattat deras startlid. Bland åtgärder som var
vanliga nämns t. ex. sparkampanjer, kvoteringar i handelsledet,
helgtrafikförbud och hastighetsbegränsningar. De vanligaste åtgärderna i vissa
europeiska länder framgår av tabell 3. Ett fåtal länder vidtog under krisen
förberedelser för att kunna bemästra problemen i ett allvariigare
försörjningsläge. Endast Sverige och Nederiänderna införde kortransonering av
drivmedel. De internationella erfarenheter som EBU tagit del av vid
studiebesök i olika länder och genom inhämtande av material via
utrikesförvaltningen redovisas i bilagor till betänkandet. Dessa erfarenheter
belyses av utredningen i anslutning lill överväganden om regleringssystem på de
olika energiområdena.
Tabell 3. De tio mest frekvenla krisålgärderna i 16
europeiska länder
Aigärd Anlal länder
1. Hastighetsbegränsning 12
2. Exportkontroll 12
3. Trafikreglering (helgkörförbud) 11
4. Förbud mot lösdunkförsäljning 9
5. Sparkampanjer 8
6. Frivillig kvotering 8
7. Regler för temperatur i offentliga
lokaler 8
Prop. 1975/76:152 56
Å tg ä rd Anlal
l ä nder
8. Förbud
mot reklam- och fasadtielysning 8
9. Periodiskt
stängda bensinstationer 7
10. Förbud mot motortävlingar 5
I
fråga om olja för uppvärmnings- och processändamål vidtog flera länder
frivillig eller obligatorisk kvotering i handelsledet där tilldelningens
storiek berodde på leveranserna motsvarande tid året innan.
EBU
redogör för den syenska oljemarknadens och för importslmkturen hos de ledande
oljeföretagen i landet. Beträffande oljefördelningen under krisen 1973-1974
konstaterar EBU att inga internationella oljeföretag synes medvetet, av
lönsamhetsskäl eller andra skäl, ha diskriminerat vissa länder. De störningar
som uppkom kan snarare hänföras till olika regeringars intervention genom
reglering av oljeexporten.
1
redovisningen av internationella organisationer med uppgifter pä energiområdet
beskrivs kronologiskt OECD:s (Organisation for Economic Co-operation and
Development) roll under krisen 1973-1974 och den utveckling mot ett avtal
mellan konsumentländerna om ett internationellt energiprogram (lEP) som blev
en av krisens följder. Programmet innefattar bl.a. system för en tilldelning av
olja i kristid.
EBU
anser att Sverige, som mäste importera all sin olja, har allt att vinna på ett
internationellt fördelningssystem som fungerar i kristid. Vår neutralitetspolitik
kräver dock att full handlingsfrihet bevaras genom en omsorgsfull
beredskapsplanering.
Det
är enligt EBU mycket svårt för eU enskilt land att självt ta in de uppgifter om
internationell oljeförsörining som behövs. Genom IEP:s informationssystem
anser EBU att möjlighet har skapats att dels normall upprätthålla en god insyn
i den internationella oljemarknaden och oljeindustrin, dels i kristid säkra den
försörjningsinformation som behövs för beslut om krisåtgärder. EBU finner i
övrigt existerande bestämmelser om uppgiftslämnande vara tillräckliga.
I
betänkandet lämnas en redogörelse för verksamheten inom utrikes- och
handelsdepartementen under krisen. Även i framtiden anser EBU att väsentlig
försörjningsinformation bör kunna förmedlas snabbt via utlandsmyndigheterna.
EBU anser att beredskapsplanering inom utrikes- och handelsdepartementen för
rapportering m. m. bör ingå som ett naturiigt led i regeringskansliets interna
planering för energikriser. EBU betonar också betydelsen av fortlöpande
uppföljning av internationell fackpress på oljeområdet.
När
det gäller förbrukningsregleringar har EBU ansett sig behöva beakta behovet av
åtgärder som medger större besparingar än vad som krävs för deltagande i IEP:s
krisfördelningssystem. EBU menar att åtgärderna skall vara användbara i
situationer som lEP inte omfattar, dvs. krig och avspärrning. Vidare måste
Sverige genom en flexibel energiberedskap ha full handlingsfrihet att bedöma de
åtgärder som i ett visst läge krävs för
opaginerad Kontrollera mot PDF
all
säkerställa den svenska neutralitetspolitiken. Erfarenheterna från krisen
1973-1974 visar också klart på behovet under tider av akut energibrist av en
samordning mellan de nordiska länderna vad gäller regleringsåtgärder. Därför
föreslår EBU att en nordisk koordineringsgrupp bildas med uppgift att under
försörjningskriser i fred lösa gemensamma nordiska problem rörande t. ex.
internordisk trafik och utbyte av ransoneringskuponger. EBU har härvid samrått
med representanter för regeringskanslierna i Köpenhamn, Oslo och Helsingfors.
3.3.3
Författningsområdet
För
att ge den rättsliga bakgmnden till sina förslag redovisar EBU de viktigaste
författningarna som styr regeringens och myndigheternas handlande vid
försörjningskriser. Allmänna ransonerings- och förfogandelagarna (1954:280 och
279) är permanenta fullmaktslagar som ger regeringen vida befogenheter att bl.
a. reglera handeln med och i förekommande fail förfoga över bristvaror. Båda
lagarna är tillkomna i försörjningspoliiiskt syfte. Vid krig träder vissa
bestämmelser omedelbart i kraft. Vid krigsfara eller andra utomordentliga
förhållanden orsakade av händelser utanför landet med allvarlig varubrist kan
regeringen, om så behövs, själv tillämpa vissa beslämmelser. Riksdagens
godkännande skall då inhämtas inom en månad.
Under
krisen 1973-1974 antogs särskilda lagar om förbrukningsreglering av elkraft och
stadsgas (1973:901 och 1974:114). Med anledning av Sveriges anslutning till lEP
har riksdagen vid 1975 ärs riksmöte antagit en oljekrislag (1975:197) för att
Sverige skall kunna uppfylla sina förpliktelser enligt lEP-avtalet.
Både
allmänna ransoneringslagen och förfogandelagen ses f n. över. 1967 ärs
rekvisitions- och förfogandeutredning (RFU) avlämnade den 29 september 1975
betänkandet (SOU 1975:65) Förfogandelagstiftningen till chefen för
försvarsdepartementet och ransoneringslagsutredningen (RLU) den 14 november
1975 betänkandet (Ds H 1975:3) Ny ransoneringslag till chefen för
handelsdepartementet. EBU överlät åt RLU att behandla samtliga de lagftågor som
aktualiserats av EBU:s förslag.
3.3.4
Konsumtionsbegränsningar på energiområdet
EBU
konstaterar att samhällets sårbarhet för störningar i energitillförseln har
ökat med den ökade specialiseringen och industrialiseringen. Olika kriser under
efterkrigstiden har medfört att beredskapsplaneringen numera också behöver
inriktas mot fredskriser.
EBU
framhåller att avvägningen mellan olika samhällsmål blir annoriunda
EBU
anger exempel på mer övergripande mål som kan gälla i ett freds-krisläge.
Försörjningsmål Även i
en fredskris bör jordbmksnärings- och livs-
medelsindustrin
prioriteras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sysselsättningspolitisk
målsättning Upprätthållande av vikliga samhällsfunktioner
Handels-
och valu-lapolilisk målsättning
Sociala-,
hygieniska- och medicinska målsättningar
Privatekonomisk
målsättning
Rättvisa
Sysselsättningen
bör störas sä litet som möjligt oavsett om produktionen är försörjningsviklig
eller inte. Önskvärt att slå vakt om viktiga samhällsfunktioner som sjukvård,
undervisning och allmänna kommunikationer.
En
fredskris förväntas vara en övergående natur. Exportföretagen bör därför söka
behålla sina positioner på de utländska marknaderna.
Behovet
av energi är inte fördelat på samma sätt som inkomsterna. Resurserna bör därför
fördelas på en prisreglerad marknad genom regleringssystem som medger anpassning
till faktiska behov. Personer som är sjuka och barnfamiljer kräver särskild
hänsyn vid tilldelningen.
Den
privata ekonomin bör inte få sättas i fara genom att nödvändig energi kostar
allt för mycket eller genom alt inkomstmöjligheterna försämras.
Eu
system som allmänt uppfattas som orättvist kommer att bryta samman. Använda
system mäste därför uppfattas som hyggligt rättvisa. Myndigheterna bör i sin
information diskutera rätlviseproblemet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
EBU
diskuterar de m e t o d e r som kan användas för att uppnå de angivna målen.
Fri
marknad På en fri marknad fördelas resurserna efter ekono-
misk
köpkraft och inte efter faktiska behov. I USA föriitar man sig i stor
utsträckning pä den fria marknadens fördelningsmekanismer. EBU menar all en
skillnad i gmndinställning här finns mellan Sverige och USA i fråga om
myndighetens ansvar alt i kristid fördela knappa energiresurser med hänsyn till
ekonomisk bärighet.
Stimulansåtgärder
Enligt EBU bör stimulansåtgärder ligga före regleringsåtgärder i tiden. De bör
dock fortsätta även under perioder med reglerad förbrukning. Exempel på stimulansåtgärder
är besparingskampanjer, samåkning, förbättringar av isolering m. m. i
fastigheter, utbildning av fasiighelsskötare och förskjutna arbetstider.
Generella
regler Generella bestämmelser kan införas snabbt men möj-
ligheterna
att beakta speciella behov är begränsade. Exempel är hastighetsbegränsning,
användningsrestriktioner, kvoteringar i handelsledet och trafikförbud.
Prop.
1975/76:152 59
Behovsanpassad Systemet
innebär att begränsade resurser kan fördelas
tilldelning mer
optimalt. Stor administration krävs. Exempel är
licenser
till industrin, licenser till fastigheter och kortransonering av drivmedel.
3.3.5
Kortransonering av drivmedel
EBU
redogör i sitt betänkande för det ransoneringssystem som var planerat år 1973.
Mellan åren 1970 och 1973 utarbetade TN tillsammans med dåvarande
bilregisternämnden och AB Statskonsult i samråd med ÖEF ett datoranpassal
ransoneringssystem pä drivmedelsomrädel. Enligt detta system kan i ett krisläge
s. k. standardkort sändas ut frän centrala bilregistet (CBR) till varje
fordonsägare som betalat skatt och försäkring. Standard-korlen berättigar till
inköp av visst antal liter drivmedel. Avsikten härmed är all möjliggöra för
fordonsägare att utföra de mest nödvändiga körningarna i avvaktan pä att deras
ansökan om individuell s. k. behovstilldelning hinner prövas och eventuell
tilldelning ske. Dessutom minskas risken för ett sammanbrott i den kollektiva
trafikapparaten pä gmnd av en plötslig trafikökning.
Utöver
standardkorten finns datoranpassade behovskort för varierande
drivmedelsmängder. Utsändning av dessa sker från CBR efter länsstyrelsernas
beslut som överförs till CBR via länsstyrelsernas bildskärmsterminaler.
Den
regionala planeringen var före krisen 1973 i huvudsak inriktad mol krig och
avspärrning. EBU anser att fredskrispl a ne-ringen bör ägnas ökad uppmärksamhet
och att milande personalplaner för beredskapsorganisationen bör upprättas.
Vidare bör man - bl. a. mot bakgmnd av det hårda tryck länsstyrelserna utsattes
för under krisen 1973-1974 - kunna ge avkall på ambitionen att i akuta
krislägen upprätthålla alla ordinarie rutiner. En sådan prioritering kan enligt
EBU innebära att förvaltningen genom sin snabba insats kan förebygga de
skadeverkningar som en kris annars kan medföra.
TN
bör enligt EBU ges erforderiiga resurser för att genomföra utbildning pä
regional nivå. För att undvika dubbelarbete bör TN och ÖEF så långt som möjligt
samordna sina utbildningsinsatser.
EBU
berör även den kommunala beredskapsplaneringen. Kommunen var under krisen bl.
a. tilldelningsmyndighet för behovsransoner lill förbrukare och maskinhållare
inom jordbruks- och trädgårdsnäringen vad gällde främst traktorer och
motordrivna redskap. EBU förordar alt man även i den kommunala
beredskapsplaneringen ägnar fredskrisfallei ökad uppmärksamhet och man vid
begränsade planeringsresurser bör prioritera förberedelser för energikriser i
fred. Vidare framhålls att denna planering på sikt bör kunna samordnas med den
kommunala energiplanering som berörs i regeringens proposition (1975:30) om
energihushållning m. m. Genom ett sådant förfarande kan kommunen i kristid
bättre överblicka de lokala försörjningsmöjligheterna och fördelningsproblemen.
I
fråga omCBR:s medverkan anser EBU att ransoneringsupp-
Prop. 1975/76:152 60
gifierna,
liksom vad gäller länsstyrelserna, i ell krisläge bör prioriteras framför många
normala arbetsuppgifter. EBU föreslår vidare att det bör uppdras ål
statskontoret all i samråd med TN, ÖEF och bilregislernämnden (TSV) utreda
behov av och tekniska möjligheter lill beredskapsinstallation i kristid hos de
regionala ransoneringsenhelerna av dataterminaler och telexutrusi-ning.
EBU
diskuterar defördelningsprinciper som bör gälla i ell ransoneringssystem.
Enligl EBU:s direktiv skall ransoneringsåtgärderna värderas med hänsyn lagen
lill krav på snabbhet, administrativ enkelhet och rättvisa, EBU framhåller att
del är väsentligt att regeringens övergripande fördelningspolitiska målsättning
kommer lill uttryck i tillräckligt precisa tilldelningsnormer så alt
behandlingen blir så enhetlig som möjligt med beaktande av den handlingsfrihet
som enligt EBU alltid måste medges länsstyrelser och kommuner. Snabbhet krävs
för att en kontrollerad tilldelning skall kunna införas innan försörjningsläget
försämras genom hamstring och ohämmad förbrukning. Enkelhet eftersträvas för
all slippa slora kostnader och uppbyggnad av betungande och svåravvecklad
förvaltning. Målen enkelhet och snabbhet står således i viss motsats till
målet rättvisa, EBU anser alt ett "rättvist" ransoneringssystem
ställer stora krav på resurser för utbildning, information, förfinad teknik
etc.
Del
kan enligl EBU vara svårt att i ett osäkert försörjningsläge dimensionera
åtgärderna efter exakta sparmål. Besparingsmålets storiek kommer att uppfattas
olika beroende på hur allvariigt läget bedöms, under vilken lid på året som
ransonering sätts in osv. Här krävs enligt EBU en bred information lill
allmänheten från myndigheterna. Frågan om rätt dimensionering av
beredskapsålgärderna är enligl EBU ytterst en fråga om hur väl utvecklad den
åtgärdsarsenal är som man beredskapsplanerat för. Det har därför varil EBU:s
strävan att ställa så mänga regleringsinstrument som möjligt till regeringens
förfogande.
I
fråga om systemet med standardransoner anser EBU att det kan bli aktuellt alt
utsända sådana flera ransoneringsperioder i följd dels för att minska trycket
på den kollektiva trafikapparaten dels för att kunna upprätthålla full
sysselsättning och produktion.
Siandardransonen
dimensioneras med hänsyn tagen till ett uppskattat transportbehov under en viss
begränsad tid. EBU anser det därför vara rimligt att ransonen för en period
inte får utnyttjas under en senare period.
Länsstyrelserna
föresläs även i framtiden erhålla länskvoter som i kubikmeter anger den
kvantitativa ramen för länsstyrelsernas handlande. Inom denna ram bör
länsstyrelsen medges viss frihet att prioritera angelägna behov inom regionen.
Under
ransoneringsperioden framställdes önskemål från företag och myndigheter om
egna kvoter (kortbanker) för t. ex. tjänsteresor. Flera länsstyrelser skapade
kortbanker under ransoneringen. Företag eller förvaltningar fick inköpskort
för drivmedel vilka de själva kunde fördela. Här-
Prop. 1975/76:152 61
igenom
avlastas länsstyrelsens arbete. Samtidigt får ocksä den som bäsl kan överblicka
de individuella behoven inom ett företag eller en myndighet möjlighet aU
bestämma hur tilldelad kvantitet skall fördelas.
EBU
menar att egenk volsystemet bör kunna fä ökad belydelse i framtiden. Praktiska
skäl liksom kraven pä en kontrollerad fördelning talar dock för en restriktiv
användning. Vissa allmänna riktlinjer för ett egenkvolsyslem redovisas av EBU.
TN föreslås utforma de närmare anvisningar som erfordras för länsstyrelsernas
egenkvottilldelning liksom för utnyttjande av de s.k. katastrofkassorna genom
vilka kort kan delas ut till fordonsägare som av nägon anledning inte erhållit
grundtilldelning.
Under
och efter drivmedelsransoneringen fördes en rad förslag fram om ändringar i del
system som tillämpats. EBU har studetat en del av dessa förslag närmare. EBU
förordar att kilometerskatlesystemel utnyttjas för automatisk tilldelning av
drivmedel till de dieseldrivna yrkes-fordon som finns registrerade i systemet.
Yrkeslrafikanlerna får på så sätt en snabb tilldelning som i stort
överensstämmer med deras behov samtidigt som länsstyrelserna avlastas arbete.
Den totala kostnadsbesparingen för en ransoneringsperiod, har av EBU beräknats
lill drygl en miljon kronor. Däremot avstyrks användningen av
färdslräckeuppgifter som finns hos bl. a. försäkringsbolagen som grund för
standardtilldelningen till personbilar.
Det
mest otillfredsställande serviceutbudet, den minst utvecklade kollektivtrafiken,
de längsta resavstånden och därför de största individuella drivemdelsbehoven
förmodas finnas i glesbygdsområdena. Detta talar enligl EBU för en geograf i sk
t differentierad standardranson, I betänkandet skisseras ett sådant syslem som
bygger på uppgifter i bilregistret om bilens hemvist. Vissa
gränsdragningsproblem kan dock uppstå. Det förordas att TN vidareutvecklar
EBU:s tankegångar och analyserar för-och nackdelar från såväl praktisk som
ransoneringspsykologisk synpunkt som följer med geografisk differentiering.
EBU avvisar vidare ett
förslag om att tilldelning skulle göras beroende av tjänstevikt på fordonen.
Enligt EBU är det mindre lämpligt att från ransoneringssynpunkt ge stora bilar
större tilldelning i en situation då man vill stimulera användningen av små bensinsnåla
bilar.
För
alt snabbt kunna inleda en kortransonering av drivmedel och på så sätt hindra
hamstring föreslår EBU att bilskattekvittona fr. o. m. den 1 januari 1977
förses med två numrerade ransoneringskuponger som kan användas i inledningsskedet
av en kortransonering medan de ordinarie standardkorten är under distribution.
Det fömtsätts att kupongerna blir giltiga först från dagen för del nya
skattekvittots giltighet.
Under
drivmedelsransoneringen läg det direkta tilldelningsansvaret för skogsbrukets
och industrins m. fi. motordrivna arbetsredskap och förbränningsmotorer på
länsstyrelserna medan tilldelningen till jordbruket och trädgårdsnäringen
handhades av de kommunala kristidsorganen, kristidsnämn-
Prop. 1975/76:152 62
derna.
EBU anser det lämpligt att detta tudelade handläggningsansvar för jord- och
skogsbruk förändras så att den enskilde sökanden endasl har en myndighet att
vända sig till, de kommunala kristidsnämnderna. Dessa bör ta ställning till
jordbrukets behov medan skogsbruksbehoven vidarebefordras till länsstyrelsen.
Tilldelning till övriga motorredskap (grävmaskiner, laslmaskiner o. d.) bör
som tidigare ske genom beslul av länsstyrelse. För alt komma till rätta med
kontrollprolemen borde enligl EBU tilldelning inte ges lill enskilda redskap
och fordon utan för att lösa en speciell arbetsuppgift. Härvid kunde exempelvis
den odlade arealen användas som tilldelningsgrund. EBU föreslår att ett
fortsatt arbete bedrivs inom berörda forskningsorganisationer för att få fram
ett säkrare underiag för sådan tilldelning.
Bälmarknaden
hör till en av de mest konjunkturkänsliga branscherna. Eu stort anlal människor
är sysselsatta inom denna bransch. Ett flertal företag är också lokaliserade
lill sysseisätlningssvaga områden. Frånvaron av ett förberett ransoneringsystem
för fritidsbåtar kan enligl EBU komma medföra försäljningsproblem och
sysselsättningssvärigheter redan vid lindriga försörjningsstörningar. Antalet
motordrivna fritidsbåtar beräknas rill va 400 000.
EBU
anser därför att man vid lindrigare försörjningskriser under sommarmånaderna
bör ha möjlighet alt genom tilldelning av ransoneringskort reglera
fritidsbåtarnas drivmedels fö rbrukning. EBU föreslår all TN tilldelas
resurser för att utarbeta ell system för differentierad slandardlilldelning
lill motoriserade fritidsbåtar. Engångskostnaden för systemarbete och
tryckning av slandardkort uppskattas lill ca 300 000 kr. Tilldelning bör ske
efler viss körsträcka för olika båttyper. Tilldelningen föresläs knylas till
det båtregister som kan komma att läggas upp vid Stockholms tingsrätt i
enlighet med fritidsbätsulredningens förslag.
EBU
anser att om en reglering av drivmedelsförbrukningen för båtar blir aktuell
innan ett båtregister har upprättats, kan ett hos TN förberett system användas.
Detta bygger på att i ett krisläge en frivillig registrering sker hos
länsstyrelsen varvid uppgift lämnas om bålens storiek, motorstyrka etc.
Länsslyrelsen matar in uppgifterna i CBR varifrån ett standardkort utsänds till
båtägaren.
Internationella
transporter såväl till sjöss och i luften som till lands är beroende av
drivmedelstilldelning utanför det egna landet. Störningar i dessa transporter
kan få konsekvenser för den svenska försörjningen med livsviktiga
förnödenheter. EBU framhåller att det därför är väsentligt alt Sverige verkar
för en så icke-diskriminerande behandling som möjligt inom de internationella
transportsystemen och alt bunkers i kristid finns tillgängliga i Sverige för
inkommande utländska flygplan och fartyg. DeUa har också vid hearings inom
utredningen starkt betonats av representanter för bl. a. SAS och Svenska
redareföreningen. EBU anser det vara lämpligt att tilldelningsprinciper i
kristid för internationella lastbilstransporter las upp
opaginerad Kontrollera mot PDF
lill
behandling i berörda organ, i första hand lEA med hänsyn till dessa
transporters betydelse för upprätthållande av produktion och sysselsättning.
EBU poängterar också att alla tänkbara besparingsmöjligheter bör tas till vara
innan mer långtgående ingrepp görs i tilldelningen för internationell trafik.
Erfarenhelerna från krisen 1973-1974 visar att slora besparingar kan göras
genom t. ex, ett effektivare lastutnytijande, minskad hastighet och en mer
bränsleekonomisk turplanering.
Åriigen
passerar ca fem miljoner utländska besökare ini Sverige. Majoriteten, ca 3,5
miljoner, kommer med personbilar, vilket motsvarar ca 2,5 miljoner bilar.
Enligl EBU kommer över en miljon av dessa utländska bilister till Sverige under
juni-augusti, varav närmare 90 procenl utgörs av semesterresande,
1
betänkandet presenteras uppgifter om turistindustrins omfattning och betydelse
i Sverige. EBU finner dock inle alt hänsynen lill landets anseende utomlands
eller den nationella turistindustrin motiverar en särbehandling av
utlandsturislerna. Turistnäringen får i tider av ransonering stödjas på annat
sätt, I de fall där så är möjligt bör man komma överens om ku-ponguibyte vid
gränsstationerna med clearing i efterhand.
EBU
föreslår att, om kort ransonering införs för svenska bilister, dessa tilldelningsprinciper
ocksä skall gälla utländska bilturister. Turisterna bör därför få en
standardranson i kuponger vid gränsen som baseras på beräknai anlal resdagar i
landet. Föratt förhindra överlåtelse av kupongerna antecknas fordonets
registreringsnummer pä dessa. Efterkontroll sker vid ulpasseringen varvid icke
utnyttjade kuponger återkrävs. EBU betonar ocksä viklen av all information
lämnas till utländska bilförare rörande det svenska ransoneringssystemets
uppbyggnad. Det centrala turistorganet bör ha del samlade ansvaret för denna
informationsverksamhet.
3.3.6
Annan reglering av drivmedelsförbrukningen
EBU
framhåller fördelen med en rikt utvecklad åtgärdsarsenal för energikriser. Ju
fler åtgärder som har förberetts, desto större möjlighet har man att välja en
åtgärd som passar till den aktuella situationen. Regering och ansvariga
myndigheter får ökad handlingsfrihet om möjliga motåtgärder inle snävt
begränsas lill en omedelbar riksomfattande kortransonering.
En
möjlig regleringsform är helgtrafik förbud. De beräkningar som redovisas i en
till betänkandet fogad expertrapport pekar mot alt ett helgtrafikförbud
(lördag-söndag) i Sverige vid normalhelg skulle ge en maximal teoretisk
besparing av storieksordningen 16-17 procent av personbilarnas
"normala" veckoförbrukning eller ca 8-9 procent av totala
drivmedelsförbrukningen eller ca 1,5 procent av totala oljeförbrukningen.
Enbart ett söndagsförbud skulle ge en besparing på 9-10 procent. EBU finner
det dock tveksamt om ett helgtrafikförbund är en verksam och lämplig metod att
i kristid spara drivmedel.
Prop. 1975/76:152 64
Tveksamheten
grundas pä anlagandel alt den reella besparingen blir liten, att
helglrafikförbudel kräver en stor dispensorganisalion samt all effekten av ett
förbud avtar så snabbt att det är verkningslöst redan efter ca fyra veckor, EBU
anser dock att det finns lägen då helgtrafikförbud, i första hand lördag
eftermiddag - söndag, kan vara ett lämpligt säu all minska förbrukningen innan
en omfattande kortransonering sätts igång.
EBU
visar också genom bl. a, räkneexempel all körförbud knutet till
registreringsnummer och fritt val av körfri dag inte är effektiva sparmetoder.
När
det gäller hastighetsbegränsningar konstaterar EBU att man med generell
hastighetsbegränsning lill 70 km/tim kan uppnå en genomsnittlig
drivmedelsbesparing på 4,5 procent. Under sommarmånaderna innebär detta en
möjlig besparing på upp lill ca 25 000 m' per månad. Dessa beräkningar har
gjorts för EBU:s räkning av statens väg- och tra-fikinsiitut, EBU anser all man
under allvariiga försörjningskriser med akut brist på bensin kan räkna med ett
gott psykologiskt klimat för god efterlevnad av hastighelsbesiämmelserna.
Metoden anses i första hand vara användbar under sommarhalvåret. Den generella
hastighetsgränsen bör kunna sättas vid 70 km/lim, möjligen 90 km/lim på
motorvägar. EBU föreslår därför alt TN i sitt beredskapspakel tar in
hastighetsbegränsningar liksom också åtgärder såsom ekonomiirimning och
organiserad samåkning.
Olika
former av bensinhandelsbegränsningar - kvotering i handelsledet,
bensinstalionsslängningar, begränsad länkning och förbud mol länkning i lös
dunk - bör enligl EBU kunna ingå i atgärdspaketet men är i varierande
omfattning mindre lämpliga som självständiga reglerings-instrument.
EBU
anser all motortävlingar bör förbjudas samtidigt som de första
regleringsåtgärderna sätts in.
1
betänkandet las också upp olika slag av stimulansåtgärder. En undersökning har
visat alt samåkningen ökade under oljekrisen. EBU anser att .samåkning i
största möjliga utsträckning bör organiseras vid en drivmedelskris. Om
möjligheter lill och fördelen med samäkning bör allmänheten informeras av
centrala myndigheter. Del bör vara en av arbetsuppgifterna för
ransoneringsenhetens förelagsavdelning pä länsstyrelsen alt stimulera
samåkning hos länets förelag. Enligt EBU bör regeringen under en energikris
överväga att ge undantag frän yrkestrafikförordningens bestämmelser, EBU anser
att ekonomitrimning av bilar bör vara en lämplig besparingsåtgärd. TN bör
förbereda dessa två typer av stimulansåtgärder bl. a. genom kontakter med
motorbranschen. 1 en till belänkandet fogad expertrapport ges en ingående
redovisning av dels problem i anknytning till reglering av stadstrafiken, dels
olika möjligheter att öka del kollektiva resandet. Enligt dessa undersökningar
behövs myckel kraftiga stimulansåtgärder för att åsladkomma påtagliga
förändringar i resvanorna. Nolltaxa pä kollektivtrafiken ökar således
kollektivresande-andelen med endast några procent. Kraftiga prisökningar kan
också ifrä-
Prop. 1975/76:152 65
gasäitas
av sociala skäl. Reglerande åtgärder som parkeringsförbud, körförbud etc. kan
enligt EBU ge större effekt men bedöms ändå vara trubbiga
ransoneringsinstrument. En stor dispensorganisation erfordras samtidigt som sädana
selektiva åtgärder drabbar vissa individer, regioner och företag mer än andra.
EBU anser därför inte alt en särskild organisation erfordras för alt reglera
stadstrafiken under kristid. Däremot föreslås all som en allmän stimulansåtgärd
speciella bevakade parkeringsplatser inrättas för frivillig avställning av
fordon med återbäring på skatten under ransoneringsperioden. Kommunerna bör
enligt EBU planera för detta enligt anvisningar från TN och inom ramen för sina
åligganden enligt lagen om kommimal beredskap. Man bör vidare underlätta för
den kollektiva trafiken att klara av den ökade resandeström som en energikris
medför. I detta syfte föreslår EBU följande åtgärder.
o
Kommuner med tätorter med fler än 30000 invånare åläggs all svara för alt
irafikföretagen på orten lillsammans med representanter för arbetstagare- och
arbetsgivaresidan gör upp bereskapsplaner för förskjutna arbetstider
o
Kommunerna bör vidare inventera platser lämpade för bevakad uppställning av
personbilar i kristid
o
Trafikföretagen bör stimuleras att hålla hög vagnreserv genom minskade
avslällningsperioder vid beräkning av fordonsskatt för bussar
o SJ
bör tillvarata de möjligheter att erhålla större vagnreserv som kan uppslå i
slutet av 1970-talet vid införandet av höghastighetståg
o
Beredskapsplaner för trafikförsörjningen i landsorten i kristid bör upprättas
länsvis
o En
systematisk bearbetning av den statistik som finns inom trafikföretag,
myndigheter och branschorganisationer bör komma till slånd.
EBU
fann i början av sitt utredningsarbete att statistiskt underiag i stort
saknades för att möjliggöra de analyser av olika åtgärders effekt och konsekvenser
som skulle ha varit önskvärda. Mot bakgrund av behovet av fullgoda
analysinstrument pä trafik- och transportområdet uppdrog EBU är statens väg-
och trafikinsitut att studera behovet av en utökad trans-portstatislik och
skissera en plan för fortsatt handlande i dessa frågor. Expertrapporten
utmynnar i ett förslag om en utvecklingsplan i tre steg.
EBU anser att
erfarenheterna visat på betydelsen av en ökad satsning på transport- och
trafikstatistik. Enligl EBU är behovet störst vad gäller resvaneundersökningar.
Kostnaden beräknas till 3,1 milj. kr. varav högst 20 % bör ses som en
beredskapskostnad. För att en bättre överblick skall erhållas över utbudet av
kollektivtrafiken föreslår vidare EBU att en bearbetning skall ske av den
statistik som finns inom trafikföretag, myndigheter och branschorganisationer.
Som beredskapskostnad bör enligt EBU räknas högst 20 % av totalkostnaden. Denna
beräknas till 100 000 kr. för det första året och 20 000 kr. för följande år. 5 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 152
opaginerad Kontrollera mot PDF
För
att kunna genomföra EBU:s förslag utöver slaiistikprojeklel föreslås att TN för
budgetåret 1976/77 tillförs 1,3 milj. kr. varav 1 milj. kr. avser
engångsutgifter. EBU anser denna resursförstärkning vara ell minimum och en
förutsättning för att deras förslag skall kunna förverkligas och för all den
ätgärdsarsenal som bör stå till regeringens och myndigheternas förfogande
skall kunna utvecklas och hållas aktuell.
EBU
redovisar vissa effekterav drivmedelsransoneringen 1973-1974. Med ledning av
utdelade standardransoner och extra tilldelningar kan bensinbesparingen
beräknas till ca 13 96. Eftersom inte alla utnyttjade de maximala möjligheterna
till bensininköp värden reella besparingen troligtvis avsevärt större.
Resandefrekvensen
hos de kollektiva transportmedlen ökade med totalt 20-30 96 under
ransoneringsperioden. Största ökningarna skedde i tätortstrafiken och då
främsl vad avser arbetsresor. Relativt ökade kollektivtrafiken lika mycket som
biltrafiken minskade, 20-30 %. Absolut minskade emellertid biltrafiken mycket
mer då denna svarar för 84 % av det årliga trafikarbetet uttryckt i
personkilometer.
I
figur I visas en sammanfattning av den åtgärdsarsenal som redovisats för
drivmedelsområdét. Det bör framhållas att figuren inte visar några e x -
Figur 1
Åtgärdsschema för drivmedel
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konsumtions-begr ä nsning %
M
A. Konsumtionsd ä mpande avgift
B. Kvotering
i handelsledet
C. Hastighetsbegr ä nsning 70 km
D. Sparkampanj
E. Helgtrafikf ö rbud l ö rdag-s ö ndag
F. S ö ndagstrafikf ö rbud
G. Kortransonering
Å tg ä rder s ä tts in Å tg ä rder upph ö r
Prop. 1975/76:152 67
akta
värden eller utvecklingar, utan i slällel trender. Vidare bör man vid studium
av figuren beakta de konsumtionsbegränsningar som krävs i lEP-avtalet, nämligen
7 och 10%.
I
figuren har endast tagits med de åtgärder som EBU har bedömt vara användbara.
Följande förklaringar bör lämnas till figuren.
I
figuren anges den användningslid som EBU funnit lämplig. Om åtgärden fortsätter
efler angiven tidpunkt, uppstår en rad problem som måste lösas eller fordrar
korrigerande eller kompletterande aktiviteter. Beträffande kort-ransonering
anges såsom streckad linje ett omedelbart utnyttjande av skat-lekvitiois
ransoneringskuponger. Kortransoneringens teoretiskt obegränsade flexibilitet
anges genom olika pilriktningar.
3.3.7
Ransonering av eldningsolja
1
fråga om eldningsolja hade ÖEF före oljekrisen 1973-1974 i ransoneringsplaneringen
av praktiska skäl prioriterat det s. k. k v o t s y s t e m e t. Principen i
detta är att förbrukare medges rält att under viss tid förbruka eldningsolja
bestämd lill en del (kvot) av den historiska förbrukningen under en viss
basperiod.
Detta
system övertogs av den i december 1973 inrättade bränslenämnden (BN)som fick
huvudansvaret för ransoneringsåtgärderna på bränsleområdei.
I
kvoisystemet för eldningsolja indelades förbrukarna i tre kategorier
- sjöfartsnäring
- storförbrukare
- övriga förbrukare
Sjöfarten
erhöll under krisen erforderiig olja, storförbrukarna 90 % av förbrukningen
under motsvarande period 1973 och övriga förbrukare (över 1,5 miljoner villor,
flerfamiljshus, småindustrier etc.) 75 96 av normal förbrukning under
perioden.
EBU
framhäller att tillföriiiliga uppgifterom förbrukning, import och lager är en
förutsättning för att den ansvariga myndigheten skall kunna fatta rikliga
besöut i åtgärds- och fördelningsfrågor och också för att kunna ge regeringen
väl grundade förslag om lämpliga regleringsåtgärder. Mot bakgrund av
erfarenheterna från krisen 1973-1974 förordar EBU att åtgärder vidtas för en
höjd statislikberedskap hos statistiska centralbyrån (SCB). EBU betonar att
samarbetet mellan SCB och krismyndigheterna knappast kan improviseras sedan en
kris brutit ul utan bör planeras i förväg. EBU förordar att SCB förbereder sitt
engagemang under kristid tillsammans med ÖEF, TN och Vattenfall.
EBU
framhäller alt förutsättningarna för en förbättrad statistik i kristid
väsentligt förbättrats genom den planläggning som f n. sker inom lEA.
Vad
gäller ransonering av industriers förbrukning av eldningsolja betonar EBU
vikten av att SIND, inom ramen för sitt av EBU föreslagna ansvar säsom s. k.
seklorsmyndighet, ulvecklar metoder-bl. a. genom utnyttjande
Prop. 1975/76:152 68
av
input-oulputmodeller - som gör del möjligt att åtminstone grovt upp-skatla de f
ö I j d v e r k n i nga r som en reducerad energitillförsel kan få för
produktion och sysselsättning. EBU påpekar vidare att man inle kan förvänta sig
alt genom datormodeller uppnå en fullständig kartläggning av alla
beroendeförhållanden inom industrin och vilka effekter som en minskad
energiiilldelning kan få. Därför bör man ockaå försöka ulveckla andra metoder
som kan användas vid en industri-ransonering t. ex. eu systematiskt nyttjande
av branschexperlis. Mol bakgrund av ambitionen att värna om produktionen i
landet förordas en särbehandling i kvotsystemet ocksä av mindre och medelstor
industri.
EBU
anser all stålen i kristid har ett ansvar dels för att oljekonsumenierna i
landet inte lider nöd på grund av uteblivna leveranser, dels för att olja i
lEP:s internationella fördelningssystem vidarebefordras på den svenska
marknaden på ett rättvist och konkurrensbevarande sätt. Om oljebranschen anförtros
vissa fördelningsuppgifler bör denna medverkan i förväg forma-liseras i ett a v
1 a I med staten med klara bestämmelser om hur fördelningen skall
administreras, de principer som skall gälla, när fördelningen skall starta osv.
Enligt
en av EBU:s expertrapporter torde en besparing av energi för uppvärmning och
varmvatten på omkring 25 % vara möjlig genom frivilliga åtgärder från
förbrukarnas sida. EBU förordar därför att förberedelser för sparkampanjer för
att begränsa varmvattenförbmkningen ägnas särskild uppmärksamhet i det
fortsatta planeringsarbetet. Inte minst viktigt anser EBU del vara att t. ex.
värmeverk och fastighetsägare lokalt propagerar för varmvatlenbesparande och
undersöker möjligheterna att distribuera tekniska hjälpmedel för besparing. Fastighetsägarna
föreslås också överväga inmontering av iryckreduceringsdon i samband med
underhåll. För alt åstadkomma större besparingar mäste i normalfallet mer
drastiska åtgärder tillgripas. En sådan möjlig åtgärd är periodvis avstängning
av varmvattentillförseln, EBU förordar all krismyndigheterna av hygieniska och
medicinska skäl inför restriktioner för varmvattenberedningen först när
försörjningsläget kräver en lägre tilldelning än 75 % av normal
energiförbrukning. Det betyder att man i första hand bör sänka
inomhus-lemperaluren före mer långtgående ingrepp i varmvatienlillförseln. Hänsynen
lill hygien och hälsa talar enligt EBU för en sådan ordning.
Inom-hustemperaturen bör i ett krisläge kunna sänkas ned lill den värmestandard
som anses som den lägsta godtagbara, dvs. 18 ° under dagen och 16 C nattetid.
En sänkt värmestandard på 3-4° C uppges kunna ge en besparing pä upptill 20
procenl. Dispenser för uppvärmning av vatten pä spis förutsätts ges till bl. a.
vissa sjuka, spädbarnsfamiljer etc. Allmänt anser EBU att man-liksom var fallet
under 1940-talet -bör prioritera sänkt värmestandard framför mer långtgående
ingrepp i varmvatienlillförseln. För alt underiätta en periodisk avstängning
av varmvatten föreslår EBU att fastighetsägare i lag åläggs att före den I
januari 1979instal-
Prop. 1975/76:152 69
lera
en anordning för tidsstyrning av varmvalteniilldelningen, s. k, k r i s
-koppling,! alla anläggningar med central varmvattenberedning som inle av
medicinska eller hygieniska skäl bör undantas frän en varmvattenavstäng-ning.
Villor, fritidshus och industrifastigheter undantas ocksä. Totalt kommer ca
50000 enheter all omfattas av kriskopplingen som beräknas kosta 1 200-1 500 kr.
per installation. Planverket föresläsatt i Svensk Byggnorm la in tvingande
föreskrifterom kriskoppling vid nybyggnad ellersädan ombyggnad som kräver
byggnadslov. Villkr,en för byggnadslov föreslås därför utvidgas lill
värmeanläggningar. EBU föreslärocksåatt i bostadslånekungörelsens bestämmelser
bör omfatta installation av kriskoppling.
EBU
anser att då läget är så allvarligt all periodisk bortkoppling av varmvattnet
erfordras, bör krismyndigheien utfärda klara föreskrifter beträffande
varmvaltenberedningen för att man skall undvika skadeståndsanspråk mot
hyresvärden.
De
undersökningar som gjorts av effekten av individuell mätning av
varmvattenförbrukningen visar förbrukningsminskningar på upp till 50 %. EBU
finner det emellertid vara praktiskt omöjligt att basera en
varmvaltenransonering på individuell mätning i varje hushåll. Däremot förordas
att i kriskopplingslagen och Svensk Byggnorm införs föreskrift om central
varmvatlenmäiare. På så sätt blir det möjligt alt hålla isär förbrukning av
energi för bostadsuppvärmning och för lappvarmvai-lenuppvärmning vilkel gör del
möjligt att under krislid mäta hushållens insatser för varmvatlensparande.
ÖEF
har sedan läng lid tillbaka haft Kungl, Maj:ts uppdrag att utarbeta dels ett
kvotransoneringssystem att tillämpas i början av en kris, dels ett I i c e n s
s y s t e m att införas om krisen bedöms bli långvarig. På gmnd av brist på
värmeteknisk expertis prioriterade ÖEF i sill planeringsarbete
kvotransoneringssystemet. BN fick överta ett sådant system i december 1973 och
vidareutvecklade under sin verksamhetsperiod delta. Systemet innebär i princip
att normalt värmebehov fastställs för varje enskild fastighet genom en
kalkylmetod,' 'värmelaxering". Härvid lar man hänsyn till bl. a.
georgrafiskl läge, väggmaterial och ventilationsstandard.
EBU
har genomfört en expertstudie av ett värmetaxeringssyslem. Denna studie, som
innehåller detaljerade kostnadsberäkningar och beskrivningar av administrativa
rutiner m. m., finns fogad som bilaga till betänkandet.
EBU
föreslär alt tilldelningen i en framtida kris grundas pä ett vid vär-metaxering
beräknat normalbehov. Skälet härtill är all kvotransonerings-metoden har
allvariiga nackdelar. Vissa fastighetsägare har vidtagit åtgärder för alt
minska energiförbrukningen, t. ex. isolerat väggar, tätat fönster och
injusterat värmeanläggningen. Andra kan ha dragit ned på inomhusiem-peraluren,
minskat ventilationen och dragit ned på varmvattenförbrukning-en. EBU
framhåller att båda dessa kategorier fastighetsägare missgynnas vid en
kvotransonering jämfört med övriga mer slösakliga fastighetsägare eftersom
tilldelningen i en kvotransonering grundas pä den historiska för-
Prop. 1975/76:152 70
brukningen.
Vidare framhålls av EBU att det blir allt svårare all basera tilldelning pä
tidigare förbrukning. Mönstret i denna "normala" förbrukning störs
nämligen alltmer av förbrukningsregleringar, kraftiga prishöjningar,
uppmaningar lill lägre energiförbrukning och insatser för effektivare energianvändning.
Statistiken som myndigheterna skall grunda tilldelningsbe-sluien på blir
således alltmer tveksam. EBU föreslår all ägare av fastighet i lag åläggs alt
till den myndighet regeringen bestämmer, för fastighetens byggnader avge
deklaration om normala värmebehov på fastställd blankett. Lagen föreslås vara
begränsad till en första värmelaxeringsomgäng.
Även
om EBU således förordar att en värmelaxering genomförs betonas dock all man
innan en sådan genomförts måste föriita sig på en ransonering genom kvotering.
En fortsatt beredskap för kvotransonering av eldningsolja bör därför
upprätthållas. Värmetaxeringen föreslås av EBU även omfatta fastigheter som
uppvärms med el, stadsgas och fjärrvärme.
EBU
anser det vara angeläget alt denna värmetaxering genomförs i förväg och inte
efter del alt en kris inträffat. Om man avvaktar med taxeringen tills krisen
inträtt (forceringsfallet) anses genomförandetiden kunna uppgä lill 8-10
månader. Forceringen anser EBU dock går ul över laxeringens noggrannhet. Enligt
EBU är det väsentligt för trovärdigheten i ransoneringssystemet att
värmetaxeringen görs i förväg.
För
att genomföra värmetaxeringen föreslås att en central projektgrupp på sex
personer bildas hos ÖEF som enligt EBU bör ha det centrala ansvarel. Gruppen
svarar för förberedelser, framtagande av bränsleregister, hantering av
deklarationsmaterial samt för preliminärt beslut om normalförbrukning. Erinran
mot detta beslut föreslås kunna ske hos den kommun där fastigheten är belägen.
Ytterligare utredning som erfordras görs på kommunal nivå. Nytt förslag till
beslut upprättas på kommunal nivå och meddelas faslig-hetsägaren via ÖEF:s
centrala grupp. Den som inle är nöjd med detta beslut kan vända sig till en
central besvärsnämnd som knyts till ÖEF. Nämndens ledamöter utses av
regeringen. Över nämndens beslul bör besvär inle lå föras.
Sedan
en första värmelaxering genomförts bör delar av projektgruppen planera för och
förbereda den äjourhållning av bränsleregistret som behövs. I övrigi bör enligt
EBU personal såväl centralt som lokalt knylas endast tillfälligt till
projektet. Åjourhållningen föreslås ske genom löpande rutin. I första hand bör
undersökas möjligheten att knyta an bränsleregisiret till det
informationssystem som kan komma att byggas upp hos centralnämnden för
fastighetsdata. I andra hand föreslås anknytning lill länsstyrelsernas dalaregister
för fastighetstaxering och folkbokföring. EBU föreslår att ÖEF får i uppdrag
att senast under budgetåret 1980/81 redovisa förslag om system för
äjourhållning.
I
ett krisläge förutsätter EBU att bränsleregistret är så akutelit att endast en
mindre del av fastiehtsbeståndet behöver behandlas på nytt. Dessa ärenden
föreslås i första instans behandlas i kristidsnämnd över vilkens beslul
Prop. 1975/76:152 71
besvär
- enligt den s. k. tvåinsians-principen - endast får föras i en högre instans,
länsstyrelsen.
EBU
framhåller de bonuseffekter värmetaxeringen kan ge upphov till genom incitament
för fastighetsägare att vidta bränslebesparande åtgärder av olika slag. Det
sparande i form av minskad import uppväges enligt EBU väl av kostnaderna för
värmetaxeringen.
Ett
bränsleregister beräknas kunna byggas upp på två år och kosta ca 30 milj. kr.
Detta belopp förutsätts ocksä läcka kommunernas kostnader för medverkan i
taxeringen. Uppbyggnaden bör vara klar under budgetåret 1978/79 och
finansieringen ske över driftbudgeten.
EBU
förordar att rutiner och blanketter först testas på fastigheter med olika
uppvärmningssystem inom ett visst område innan en riksomfattande taxering
startas. Jag återkommer i del följande lill detta vid hemställan om anslag.
När
det gäller kontrollen av ransoneringen anser EBU att den måste ses som en
naturiig del av ransoneringssystemet och alt den därför bör tekniskt och
administrativt utvecklas på samma sätt som andra delar av systemet.
Länsstyrelserna bör i största möjliga ulsträckning utnyttjas för
kontrollverksamheten på fältet så att en decentralisering sker jämfört med
förfarandet 1973-1974. Ransoneringssystemets hållbarhet beror enligt EBU i stor
utsträckning på hur tillföriiiliga de inventeringsuppgifler är som lämnas från
depåer ochförsäljningsställen vid ransoneringens inledning. EBU anser det
därför vara väsentligt att länsstyrelserna kraftsamlar sina kontrollresurser
till ransoneringsperiodens början och att centrala anvisningar härför finns
klara i förväg.
EBU
anser att ansvaret för ransoneringskontrollen bör centralt åvila den myndighet
som har att praktiskt genomföra ransoneringen av bränsle.
Enligt
EBU talar en rad praktiska skäl mot att tillämpa ell
"självkon-trollerande" ransoneringssystem enligt vilket
försäljningsställena erhåller tilldelning för det antal ransoneringsbevis som
kan returneras. Man bör utgå från att statstjänstemän verkställer
kontrollverksamheten och att arbetet bör kunna ske med utgångspunkt från det
utkast till system som utarbetats av ÖEF i samråd med TN.
I
figur 2 återges ett åtgärdsschema med olika tänkbara regleringsålgärder för
eldningsolja.
Figuren
visar inte några exakta värden eller utvecklingar utan snarare trender.
Licenssystemets teoretiskt obegränsade flexibilitet anges genom olika
pilriktningar. Om en värmelaxering inte förberetts utan måste forceras under en
kris kan licensieringen påbörjas tidigast efter ca åtta månader dvs. utanför
figurens högra del.
EBU
framhåller att det på grund av de möjligheter till lagring som finns hos
konsumentema i praktiken är omöjligt att utgående från försäljningsuppgifter
beräkna den faktiska förbrukningsutvecklingen. Det är således inte heller
möjligt att göra några bedömningar av det sparande som förekom
under
oljekrisen 1973-1974. Av den rapport rörande "Svenskarna och oljekrisen"
som redovisas i bilaga lill betänkandet framgår bl. a. att 76 96 av de
tillfrågade ansett sig använda bosladsvärme "mycket mindre" eller
"mindre än normalt". Motsvarande siffra för varmvatten var 57 96.
Figur
2. Åtgärdsschema för eldningsolja
Konsumtions-begr ä txsning
%
A. Sparkampanj
B. Kvotransonering
C. Licensiering, f ö rberedd
D. Licensiering, forcerad
v ä rmetaxering
E. Varmvattenransonering
F. Temperaturrestriktioner
12 Veckor
3.3.8
Särskilda problem rörande kvotransonering av energi
Som
redan framgått innebär en kvotransonering att tilldelning ges i viss proportion
till den "historiska" förbrukningen under viss tidigare period. EBU
påpekar att en kvotransonering innebär en omfattande administration med
avläsning, tilldelningsmeddelanden, jämkningar etc. Enligt EBU bör en
gmndläggande princip för en kvotransonering vara att den kan genomföras snabbi
och att avläsningarna bör vara så korrekta att de kan ligga
Prop. 1975/76:152 73
till
grund för debitering av överförbrukningsavgifl. Avläsningarna bör därför i
största möjliga utsträckning göras av leverantörernas egen personal. EBU
framhåller att detta kan vara möjligt för en begränsad ransoneringskrels.
Eftersom administrativa och tekniska problem kan omöjliggöra eller försvåra
viss ransonering menar EBU att lämpliga begränsningar bör göras i ransoneringen,
EBU
redogör för de kvotransoneringar som genomfördes eller planerades under krisen
1973-1974.
1
fråga om eldningsolja fick sjöfarten erforderiig olja varför problem med att
fastställa tilldelning aldrig uppstod. Storförbrukare med en årsförbrukning
exkl, elkraft på minst 350 m' tjock eldningsolja fick automatiskt, ulan
ansökningsförfarande, oljeiilldelning direkt från BN genom inköps-, lagrings-
eller användningstillstånd. Tilldelningen under första ransoneringsperioden
fastställdes till 90 % av förbrukningen under motsvarande period 1973, Övriga
förbrukare vilkas antal anses överstiga 1,5 miljoner (villor, flerfamiljshus,
småindustrier etc.) erhöll en tilldelning för första ransoneringsperioden som
uppgick lill 75 % av den normala underperioden. Eftersom det stod klart att
ett slorl antal fastighetsägare skulle få för låg tilldelning fanns ell
jämkningsförfarande inbyggt i systemet.
Vad
gäller elkraft planerades 5 000 av landets största förbrukare med en
årsförbrukning överstigande 500 000 kWh alt ransoneras centralt medan de 4,2
milj. övriga konsumenterna skulle ransoneras lokalt av respektive
kraftleverantör. Pä grund av efter hand förbättrad kraftbalans behövde nägon
ransonering aldrig genomföras.
Förstadsgas
fanns inget utarbetat ransoneringssystem hösten 1973. BN fastställde emellertid
vissa restriktioner för dess användning.
Fcr
att begränsa oljekonsumtionen lämnade BN vissa föreskrifier om ransonering av
v ä r m e från fjärrvärmeverk eller motsvarande anläggningar. Föreskrifterna
innebar att högsta förbrukningsmängden under första ransoneringsperioden saltes
till 79 % av behovet under ett normalår. Svenska värmeverksföreningen redovisar
i sina till EBU redovisade erfarenheter att ransoneringen fick ett gott
resultat. Bl. a. underskreds tilldelad värmemängd väsentligt. Om normal
utetemperaturer rått hade emellertid enligt värmeverksföreningen
ransoneringskvolerna inte kunnat hållas.
En
kvolransonering av landets samtliga elenergiförbrukare bedöms vara praktisk
ogenomförbar. EBU föreslär därför att - om inte en nästan per-m.anenl elbrist
uppstår - de minsta elförbrukarna, dvs. de som i nuvarande konsumetionsnivå har
en årsförbrukning understigande 5 000 kWh, (70 % av alla förbrukare), undantas.
Vidare bör gasabonnenter som använder gas enbart för matlagning undantas.
Gasförbrukningen för matlagningen beräknas lill 70 milj. m av totalt 270 milj.
m-*. Hushållsabonnenterna beräknas utgöra ca 340 000 av totalt 408 000
förbrukare. Dessutom föreslås ca 10 000 småhus utan hetvattenmälare bli
undantagna från en fjärrvärmeransonering. Däremot finns det enligl EBU inga
skäl för att undanta några förbrukare
Prop. 1975/76:152 74
av
eldningsolja.
Ett
slorl antal abonnenter, framför alll elförbrukare, bör således enligt EBU
"normalt" undantas från en kvotransonering. Ransoneringarna bör
därför enligl EBU kompletteras med vissa åtgärder som är särskilt riktade till
dessa grupper. Hit räknas sparpropaganda.användningsrestriktioneroch stickprov
som görs hos icke kvoiransonerade förbrukare för all kontrollera all dessa inle
överskrider gränsen för kvolransoneringen.
EBU
anser att Svenska värmeverksföreningen och de enskilda värmeverken bör verka
för all lillkommande abonnentfastigheters förbrukning av hetvatten mäts
individuellt och för största möjliga återgång till individuell mätning i
befintliga hus. Vidare förordas att det uppdras ål planverket att fr, o, m. den
1 januari 1977 utarbeta bestämmelser som i nya fastigheter hindrar kollektiv
elmätning och s. k. ackordstaxa för stadsgas. Planverket bör också i samråd med
berörda parter utarbeta bestämmelser för mätarplacering som möjliggör
individuell uppföljning.
En
administration av kvolransoneringarna föreslås som innebär en delegering av
uppgifter till länsstyrelse och kristidsnämnd beträffande medelstora och mindre
förbrukare av eldningsolja. Länsstyrelsen förordas också handha frågor om
ransonering av stadsgas och fjärrvärme. För elkraften föreslås elblockschefen
erhålla myndighetsstatus och i ransoneringsorganisationen få ett ansvar
motsvarande länsstyrelsens.
Energileveranlörernas
medverkan förordas i slorl sett bli begränsad till uträkning av kvoter,
avläsning och s. k. teknisk jämkning dvs. justeringar på grund av felaktig
uträkning o. d. All annan handläggning föreslås ske hos myndigheter. Däremot
anser EBU att värmeverk och andra lokala ener-gileveranlörer bör undersöka
möjligheten att i krislid organisera en rådgivningsverksamhet för sina kunder
avseende energibesparing.
Det
är enligl EBU väsentligt alt man ger klara anvisningar för jämkning av de
historiska basvärden som kvoteringen grundas pä och för extra tilldelning.
När
del gäller besvärsräti förordas ett s. k. tvåinstanssysiem innebärande att en
förbrukare som erhållit beslul i tilldelningsärende, ärende om
överförbmkningsavgift eller avstängning bör ges möjlighet all få beslutet
prövat i en högre instans. EBU framhäller dock att antalet besvärsärenden kan
bli så slorl all en prövning inom aktuell ransoneringsperiod inte kan genomföras.
Regeringen bör i sådana lägen ha handlingsfrihet att hell beskära besvärsrätten
och den sökande uppmanas att inkomma med ny ansökan och där åberopas eventuella
ytteriigare skäl och omständigheter.
Energileveranlörernas
medverkan förutsätts av EBU ske utan att särskild ersättning utgär. Under en
längre tids ransonering kan man dock vid granskning av priskalkyler ta hänsyn
till ransoneringskostnader vid fastställande av högstpriser eller nya taxor. Om
fri prisbildning tillåts regleras kostnadstäckningen via priserna på
ransonerade varor.
Prop. 1975/76:152 75
EBU
framhåller att de k voleringssystem som finns förberedda eller planeras för
elkraft, fjärrvärme och stadsgas bygger pä principen all över förbrukning kan
ekonomiskt bestraffas. Detta bör enligt EBU också gälla att ransonering av
eldningsolja, vare sig denna sker genom kvotering eller behovsanpassade
licenser. Avgiftsdebitering för överuttag bör dock endast förekomma då någon
avsiktligt förbrukar sin tilldelning i förtid och av olika skäl vinlertid inle
kan nekas ytteriigare tilldelning.
Olika
sätt att konstruera överförbrukningsavgifter redovisas av EBU. Enligl EBU:s
mening bör avgift avvägas för varje energislag så att överförbrukning
effektivt motverkas. En intervallsanknulen liksom en progressiv avgift
avstyrks. För att avgiften effektivt skall kunna hindra överförbrukning anser
EBU att den måste sättas minst fem gånger ordinarie energipris.
3.3.9
Användningsrestiikiioner m. m. för elkraft
EBU
redovisar förutom vissa erfarenheter som gjorts utomlands framför alll i
Storbritannien de erfarenheter från krisen 1973-1974 som SERN presenterat i
sin utvärderingsrapport. Enligt SERN kommer elbrisiens storiek under de
närmaste åren med rimlig sannolikhet knappast att överstiga 30 % under vintersäsongen,
om inte en total avspänning i frägaom fossila bränslen inträffar. En sädan
situation betraktas som osannolik och skulle dessutom, om den inträffade, så
totalt ändra samhällsbilden att en planering på detta stadium svåriigen låter
sig göras.
EBU
anser att måttliga restriktioner är användbara då inle alltför stor
konsumtionsbegränsning erfordras och alt dessa främst bör ses som komplement
till en kampanj för frivilligt elsparande. EBU föreslär att Vatlenfallsverket
söker kartlägga ytterligare former för restriktioner vad gäller de elförbrukare
som har sådan läg elfröbrukning att de bör undantas från en kvotransonering.
Enligt EBU bör restriktioner gälla både för grupper som kvolransoneras
respektive inte kvotransoneras eftersom restriktionerna är riktade mot den
umbäriiga konsumtionen. EBU instämmer i SERN:s förslag om utökad användning av
lidur lill bilvärmare.
EBU
framhåller de ökade riskerna av minskad gatubelysning för trafiksäkerheten men
betonar också den psykologiska effekten för sparviljan.
Vid
energikriser i fred bör enligt EBU målsättningen vara att försöka bevara
produktion och sysselsättning varför drastiska restriktioner av typen
begränsning i tiden vilkel bl.a. leder till minskad arbetsvecka, bör tillgripas
först sedan alla möjligheter till elsparande tömts ut. Man bör således först
pröva möjligheten att uppnå erforderiig besparing genom en kvotransonering.
EBU
anser att spänningssänkning bör kunna tillgripas i ett krisläge inom de snäva
gränser som distributionsnätets konstmktion sätter. Man betonar dock att
spareffeklen är ringa-ca 3 "i>.
SERN
diskuterar s.k. områdesransonering vilket innebär att el-
opaginerad Kontrollera mot PDF
leverantörerna
får sig förelagda en viss ransoneringsgrad som man områdesvis får åstadkomma
på det sätt man finner lämpligt utifrån den egna distributionens
förutsättningar, EBU instämmer i SERN:s uppfattning att metoden har sådana
svagheter i fråga om rättsliga och ansvarsmässiga konsekvenser att den inte
kan rekommenderas.
Under
kolkrisen i Storbritannien år 1972 utnyttjades s.k. roterande bortkoppling som
besparingsåtgärd. Metoden innebar att bortkoppling skedde i cykler områdesvis
med 3 ä 4 timmars avbrott följt av 3 ä 4 limmars matning osv.
Bl.
a. de brittiska erfarenhelerna är enligl EBU sådana att såväl personella och
tekniska som sociala skäl fär anses tala emot en bortkoppling. Inte minsl
betonas den tidsanpassning av förbrukningen som efter hand sker. EBU anser all
en periodisk bortkoppling får reserveras som en sista utväg i ett absolut
nödläge.
Figur 3. Åtgärdsschema
för elkraft
opaginerad Kontrollera mot PDF
30 -T
28
26
24
22
20
18
16
14
12
10-
8
6
4
24
O
Begr ä nsning
% i
A Sparkampanj B M ä ttliga
restriktioner C Sp ä nningss ä nkning D Kvotransonering E H å rda restriktioner F Bortkoppling
r- 10
11
12 Veckor
Prop.
1975/76:152 77
EBU
förordar att kommunema tillsammans med berörda elleverantörer inventerar
siörningskänsliga abonnenter, i beredskapssyfle prioriterar bland dessa saml
uppmanar dem till installation av reservaggregat.
Av
den totala konsumtionsminskningen under krisen 1973-1974 svarade enligt SERN:s
bedömning, den frivilliga insatsen för 2/3 ä 3/4 och restriktionerna för 1/4 ä
1/3. Konsumtionsminskningen uppgick som mest lill ca 17 "o.
De
åtgärder som EBU funnit användbara för att begränsa elkonsumtionen visas i
figur 3. Den slegvisa ordningen har grovt markerats genom successiv röfflyUning
till höger på tidsaxeln. Inga lEP-nivåer har salts ut eftersom lEP-avtalet
endast innehäller bestämmelser om konsumtionsbegränsningar på oljeområdel.
Bortkopplingens teoretiskt obegränsade flexibilitet har angetts genom olika
pilriktningar.
3.3.10
Vissa special frågor
3.3.10.1
Användning av priset som förbruk n i ngs reg u-la tor
Under
energikrisen 1973-1974 togs i olika sammanhang frågan upp om möjligheten att
nyttja prismekanismen som förbrukningsregulator. EBU har låtit expertgranska
denna fråga.
EBU
konstaterar att den fria marknadens anpassning av efterfrågan till tillgången
via priset verkar orättvist och att knappa resurser härigenom inle styrs till
dem som har de faktiska behoven. EBU vill därför inte acceptera att
prismekanismen generellt används för att reglera energiförbrukningen i en
krissituation. EBU har däremot övervägt möjligheterna att - med de snäva
gränser som de fördelningspolitiska målen sätter - tillfälligt nedbringa
konsumtionen och minska risken för hamstring.
Avgiften
bör endast komma i fråga för drivmedel (motorbensin) eftersom drivmedel
- nyttjas för bl. a. umbäriiga nöjes- och
fritidsändamål
- har god knylning leverans/konsumtion/betalning,
dvs. snabb effekt av en avgift samt
- kan bli utsatt för snabb hamstring i
inledningsskedet av en kris.
I
stället för att drivmedelsleverantörerna tillförs ökade intäkter genom ell
"överpris", föreslås att slalen tar ul en särskild
konsumtionsdämpande avgift. Eftersom priselasticitelen bedöms vara låg,
förordas en fördubbling av gällande marknadspris för att uppnå en viss
konsumtionsminskning.
EBU
har funnit att sätten för försäljning och förbrukning av annan energi inte
medger motsvarande snabba förbmkningsdämpning genom en avgift.
Avgiften
bör enligt EBU utgå högst en månad och uppbäras av RSV i anslutning till
energiskattens uppbörd. Avgiften tillförs en särskild fond vilkens tillgångar
används på sätt som riksdagen bestämmer. Eftersom av-
Prop. 1975/76:152 78
giften
anses ulgå under en begränsad lid, behövs ingen särskild administration för
återslussning av avgiftsmedel lill behövande förbrukare.
3.3.10.2 Ransoneringsbevisens
ö veri åtbarhe t
Ransoneringsbevis
för inköp av drivmedel bör enligt EBU inle få överlåtas. Från samhällssynpunkt
är önskemålet att den som inle behöver tilldelad energi sparar denna och inte
genom försäljning eller annan överiåtelse själv gör omfördelningar. Del
ankommer enligt EBU på myndigheterna alt prioritera olika behov.
EBU
avstyrker både att knyta tilldelningen till fordonsägaren personligen och till
fordonet. I stället föreslår EBU att rätt lill inköp av drivmedel förutsätter
alt inköpskort eller särskild inköpskupong saml skattekvitto uppvisas. Det
skall åligga försäljaren av drivmedel alt kontrollera att namnet och fordonels
registreringsnummer på ransoneringsbeviset överensstämmer med samma uppgifter
pä skattekviitot. Genom att koppla samman ransoneringsbeviset med företeende
av skattekvitto försvåras enligt EBU överlåtelse av beviset.
3.3.10.3 Kostnadsansvaret
för k rist idsnä mndernas
verksamhet
Enligt
EBU:s mening är folkförsörjningsfrägorna ytterst en statlig angelägenhet.
Eftersom kommunerna drabbas olika hårt av en energikris i fredslid, föreslår
EBU alt slalen ersätter kommunerna för deras kostnader. Svenska kommunförbundet
begärde efter krisen 1973-1974 alt kommunerna skulle ersättas med 90 96 av
kostnaderna. Frägan om bidrag för drivmedelsransoneringen i januari 1974
avgjordes av regeringen i anslutning till överenskommelsen om kommunal
skaltestopp för åren 1976 och 1977. Genom det extra bidrag kommunerna härigenom
erhöll ansågs dessa ha kompenserats för sina ransoneringskostnader under 1974.
EBU finner i och för sig inte skäl föreligga all tillstyrka större bidrag än kommunförbundet
yrkar men anser ändå - med hänsyn till att det statliga ansvarel för folkförsörjningen
kunde motivera full kostnadstäckning - alt kommunerna ersätts med minsl 90 %
av kostnaderna.
3.3.11
Informations- och sparkampanjberedskap
EBU
har ansett det vara av intresse att, som bakgrund till diskussionen om behovet
av en utökad informationsberedskap, få pressens roll som informationsförmedlare
under krisperioder kartlagd. Därför har en speciell expertstudie om
pressutbudel under krisen 1973-1974 genomförts och redovisas som bilaga till
betänkandet. Av denna rapport framgår bl. a. att drivmedelsransoneringen
tilldrog sig det utan jämförelse största intresset följt av SERN:s olika
åtgärder och beslut.
Prop. 1975/76:152 79
I
en annan expertrapport redovisas erfarenheter på informationsområdet från
krisen och lämnas förslag till en förbättrad informalionsberedskap. Av denna
rapport framgår bl. a. all när OAPEC i oktober 1973 beslutade om oljebojkott
och minskning av råoljeproduktionen fanns inom ÖEF, TN och CDL utarbetade
planer beträffande restriktioner och ransoneringar. I dessa ingick emellertid
inga informalionsförberedelser, 1 rapporten framhålls vidare som en allvariig
brist att ingen myndighet hade ansvaret för den övergripande informationen.
EBU
framhåller att myndigheternas informationsverksamhet i krislid inte kan
begränsas till frågor om ransoneringsteknik och praktiskt handlande.
Allmänheten mäste fortlöpande förses med en öppen och täckande information om
bakgrunden lill krisen, försörjningslägels ulveckling, de mål som sätts upp för
fördelningen av tillgångarna etc.
EBU
påpekar att informationsenheter inrättades vid varje krismyndighet under krisen
1973-1974. Vidare utsågs ofla en informationsansvarig pä länsstyrelsernas
ransoneringsenheter. Praktiska och organisatoriska möjligheter till en
effektiv samordning av informationen saknades enligt EBU. Likaså brast det i
kommunikationen mellan de centrala myndigheterna och länsstyrelserna. Dessa
problem förde med sig all allmänheten kunde uppfatta myndighetsinformationen
som splittrad och motstridig, EBU anser att en bidragande orsak till den
förvirring som kan ha skapats, utöver lägets allmänna oklarhet, var bristen på
förberedelser hos vissa av de beredskaps-planerande myndigheterna.
En
komplicerad informationsapparat kan enligt EBU inte improviseras pä kort tid.
Om man vill uppnå en god informalionsstandard i krislid mäsle man också vara
beredd att satsa resurser på en informalionsberedskap. EBU föreslår att
ansvaret för den övergripande informationen och informationssamordningen i
kristid läggs på ÖEF, För informationsplaneringen förordas att ÖEF:s
informationsenhet tillförs en kvalificerad informationsexpert och att en
informationsgrupp bildas som leds av ÖEF:s informationschef I gruppen föreslås
ingå informationscheferna vid de centrala regleringsmyndigheterna. Planeringen
bör ske inom en ram av 500 000 kr. Årskostnaden beräknas, efter den inledande
planläggningen, uppgå till 150000-200 000 kr.
För
att få ett grepp om vilka spareffekter som kan uppnås under en energisparkampanj
lät EBU under hösten och vintern 1973-1974 mäta hur folk reagerade på den
kampanj som regeringen beslöt hösten 1974. Av denna undersökning framgår bl. a.
att den procentuella ökningen för sparandel från december 1974 till mars 1975
var 15 procent för bostadsvärmen och 10 procent för varmvattenförbrukningen.
I
en annan expertrapport redovisas erfarenheter från energisparkampanjen under
energikrisen och lämnas förslag till utökad sparkampanjberedskap. Med hänsyn till
att en sparkampanj föranledd av försörjningssvårigheter bör kunna starta i det
närmaste omgående efter del att man konstaterat
Prop. 1975/76:152 80
behovet,
förordas i rapporten att en kampanjberedskap skapas med ÖEF som ansvarig
myndighet.
EBU
anser för sin del alt sparkampanjer har sin givna plats i åtgärds-arsenalen.
Det övergripande ansvaret bör även här läggas på ÖEF, där informaiionsgruppen
inom en ram av 500000 kr, planerar för en snabb kampanjsiari i kristid.
Beredskapsplaneringen bör omfatta hela energiområdet och helst forceras under
budgetåret 1976/77. Årskostnader beräknas efter den inledande planläggningen
uppgå lill 50 000 kr. EBU förordar för en sparkampanj i krislid en budget pä ca
10 milj. kr. i 1975 ärs kostnadsläge.
EBU
betonar att kostnader för kampanjen endast utgör bråkdelen av den vinst
folkhushället gör genom minskad energiimporl.
För
att snabbi nå ul med information är etermedia de effektivaste kanalerna. EBU
konstaterar att samarbetet mellan SR och krismyndigheterna fungerade
lillfredsslällande under krisen. SR har också för EBU förklarat sig villig att
bistå myndigheterna i deras planeringsarbete med experigransk-ning av
informaiionsmalerial avsetl för etermedia i kristid. EBU finner därför inte
skäl all förorda någon formalisering av samarbetet eller ändring i avtalet med
staten eller utvidgning av "krigsavtalei" mellan staten och SR till
all också avse fredskriser,
3.3.12
Organisation för energiberedskap och energikris
EBU
redovisar i betänkandet hur krisförvallning och planerande organisation på
energiberedskapsområdet utvecklats sedan andra väridskriget.
EBU
framhålleratl regleringsmyndigheterna under krisen 1973-1974 hade att arbeta
under stor tidspress och i slor utsträckning med begränsade resurser. De
problem som uppstod tycks framför allt ha föranletts av vissa
samordningsproblem mellan myndigheterna och i en del fall med svårigheter att
nå ut med tillräcklig information lill förbrukarna. Svårigheterna i kontakten
myndigheterna emellan får enligt EBU i slor utsträckning anses bero på en
outvecklad organisationsstruktur. De tre regleringsorganen BN, TN och SERN var
produktionsinriktade och verkade således endasl inom sina respektive
produktområden. Detta medförde enligt EBU svårigheter all samordna
tilldelningen av de olika energislagen till en och samma förbrukare eller
förbrukarkategori t. ex. inom industrin. Dä inte ens den s. k. industripanelen
vid SIND kunde träda i funktion fanns inga organ, som i en last organiserad
ordning kunde bistå regleringsmyndigheterna med kunskap m. m. om de olika
förbrukningsseklorers totala energibehov och energianvändning. BN hade
visseriigen det övergripande ansvarel för samordningen avseende tilldelning av
flytande bränslen och drivmedel men då delta organ dessutom hade au handlägga
verkställigheten av regleringsåtgärderna beträffande bränsle och även
kontrollen inom hela oljesektorn m. m. uppstod svårigheter att friställa
resurser för den övergripande samordningsuppgiften.
Prop.
1975/76:152 81
Orsaken
till den bristande informationen under krisen 1973-1974 kan enligl EBU härledas
till bl. a. knappa resurser hos vissa av de ansvariga myndigheterna.
EBU
har haft alt utreda hur en smidig övergång mellan olika lägen i en successivt
förvärrad kris skall kunna åstadkommas. Enligl gällande instruktion har ÖEF
inga verkställighetsuppgifter i kris, varför ett särskilt verkställande organ,
BN, måste inrättas under krisen vintern 1973-1974, Erfarenheterna från krisen
ger enligt EBU:s mening vid handen alt fördelar skulle vinnas om samma organ
som har det övergripande ansvaret i planeringsskedet kunde kvarstå ocksä i ett
krisläge. Åtminstone bör delta vara fallet i en fredskris.
Även
om problemen vid de engagerade myndigheterna under energikrisen 1973-1974 inle
hell kan tillskrivas bristande resurser anser EBU att resursförstärkningar är
nödvändiga. Behovet av resurstillskott har EBU i första hand kunnat konstatera
för den centrala nivån.
EBU
anser, att en ökad handlingsberedskap på myndighelsplanet bör motsvaras av en
lika hög beredskapsnivå inom regeringskansliet. I kris bör handelsministern,
som ansvarig för försörjningsberedskapen, inom regeringskansliet tillföras de
resurser som erfordras för en effektiv ledning och samordning av
krisuppgifterna.
På
myndighetsplanet föreslår EBU all ÖEF ges ansvarel för övergripande ledning och
samordning inom energiberedskapens område både i planeringsskedet och i en
kris. ÖEF föreslås således få verkställighetsuppgifter Liksom tidigare bör TN
och VattenfaUsverket inom de ramar ÖEF anger ansvara för planeringen av
krisåtgärder inom sina respektive områden. Grundläggande beslut rörande
älgärder i en kris måste även framgent fattas av regeringen.
En
planering som innebär att ÖEF i en kris har såväl planerings- som
verkställighetsuppgifter medför att större ingrepp i den fredstida nuvarande
administrationen inom energiområdet inte behöver göras och medger en nödvändig
flexibilitet inför olika typerav kriser. En anpassning till situationer under
avspärrning och krig bör också vara möjlig vid en sådan uppläggning. EBU har
dock inte haft möjlighet all närmare analysera organisationen i avspärrnings-
och krigsfallen.
Då
nya och utökade uppgifter åläggs ÖEF föreslär EBU att Ö E F: s styrelse redan
i planeringsskedet ges en bredare förankring. Särskilt vikligl bedöms det vara
att en stark pariamenlarisk förankring och ett förstärkt lekmannainflytande i
övrigi säkras i styrelsen. ÖEF:s samordningsansvar gör det också nödvändigt att
representanter för vissa intresseorganisationer och viktigare myndigheter inom
det ekonomiska försvaret bereds plats i styrelsen.
För
att medge den representation som EBU finner nödvändig, måste ett förhållandevis
stort antal ledamöter ingå i ÖEF:s styrelse. För att skapa kontinuitet börden
slyrelse som verkar i planeringsskedet kvarstå i en kris.
6 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 152
opaginerad Kontrollera mot PDF
För
att OEF skall kunna klara de utökade arbetsuppgifterna föreslår EBU att en
energiavdelning med tvä byråer inrättas. Den ena byrån bör bestå av den
nuvarande bränslebyrån. Den andra byrån, energiregleringsbyrån, bör bildas ur
den nuvarande bränsleregleringsenheten. Energiregleringsbyråns ena sektion bör
i en kris kvarstå vid energiavdelningen medan byråns andra sektion bryts ut för
all utgöra en självständig myndighet, bränsle-kontoret. Förslag till
organisation av energiavdelningen framgår av figur 4,
Figur
4. Energiavdelning vid ÖEF
Ö EF
ENERGIAVDELNING
Energiregleringsbyr å
Br ä nslebyr å
Sektion 1
Samordning F ö rs ö rjningsbalanser L ö pande statistik lEA-fr ä gor
Kvotf ö rberedelser m m
Sektionerna branslesektion
f ö rvaltningssektion teknisk sektion
Sektion II
Ransoneri ngssystem Kontroll m m
F ö rslaget bygger p å att tre ransoneringssakkunniga handl ä ggare skall kunna ö verforas fr å n planering till verkst ä llighet i ett krisorgan.
BR Ä NSLEKONTOR (bildas i kris ur sektion II)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Planering
Reglering
Administration
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ransone- i
Invente-ringsf ö r- | ring beredelseri kontroll
Industri
Ö vrigt
IQIjeran-isonerings-'fr å gor
Admini- i
Juridisk i Informa
strativ kontor
I
sektion
tion och distribution
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tre
myndigheter bör enligt EBU:s förslag bildas för att inom ramen för ÖEF:s
riktlinjer men på grundval av egna utredningar och självständiga beslut
genomföra regleringsåtgärderna på respektive produktområde, bränsle, drivmedel
och elkraft. Ett bränslekontor bildas som nämnts genom att en sektion vid ÖEF:s
energiavdelning avskiljs. Ett drivmedelskontor rekryteras från TN och JN,
Enelförsörjningsnämnd rekryteras från kraflindustrin. Regleringsmyndigheterna
kan i fräga om administrativa funktioner antingen få service från respektive
ÖEF, TN och Vattenfallsverket eller, om erforderiigt, bygga ut dessa funktioner
vid den egna myndigheten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vidare
föreslås att SIND, konsumentverket och byggnadsstyrelsen ges i uppdrag att som
rådgivande organ (sektormyndigheler) inom sina respektive sektorer bistå ÖEF
och de särskilda krisorganen med uppgifter om sektorns energiförhållanden m. m.
sä alt konsistens uppnås vid tilldelning av olika energislag till en och samma
förbrukarkategori. Motsvarande uppgifter bör även åvila TN och JN.
Den
föreslagna organisationen kan enligl EBU ses som en "malrisslruk-tur"
där den ena dimensionen utgörs av de produktansvariga myndigheterna
-bränslekonloret,drivmedelskontorei och elförsörjningsnämnden -och den andra
dimensionen av de rådgivande seklormyndighelerna, SIND, konsumentverket, JN
etc. Organisationsprincipen framgår av figur 5.
Figur 5. Krisf ö rvallning
Regering
opaginerad Kontrollera mot PDF
Industriverket
Industri
Konsumentverket
Hush å ll
Byggnadsstyrelsen
Offentlig f ö rvaltning
(Byggnader)_____
Jordbru ksn ä mnden
Jordbruk m.m.
Transport n ä mnden
Transporter
Verkst ä llande av
reglerings å tg ä rder
JN och TN har uppgifter ut ö ver den r å dgivande funktionen.
Prop. 1975/76:152 84
De
centrala myndigheterna bör enligl förslaget i göriig mån avlastas genom alt en
delegering lill den regionala och lokala nivån ske*r. Förslaget innebär alt
länsstyrelserna ges utökade arbetsuppgifter och alt elområden och elblock ges
myndighetsslatus.
3.3.13
Prisclearing
Allmänna
ransoneringslagen innehåller bestämmelser om prisclearing. Sädan clearing ägde
rum under krisen 1973-1974.
Under
hösten 1973 skedde i samband med händelserna i Mellersta Östern en våldsam
prisutveckling för olika oljeprodukter. Enligl Rotlerdamno-teringarna som
tidigare ansetts återspegla priset på s. k. spotlaster dvs. prisbilden för en
marginell marknad steg t. ex. priset på bensin 98-99 oklan frän 25,7 öre/liter
i augusti lill 63,7 öre/liter i december. Motsvarande värden för eldningsolja
3-5 med 3,5 % svavel var 64 respektive 500 kr/m
EBU
framhäller att det i detta läge uppstod risk för att dels vissa svenska
oljeföretag som tidigare kunnat utnyttja Rotterdammarknaden pä ett fördelaktigt
säu nu kunde tå svårigheter att importera, dels att de höga Rot-lerdampriserna
skulle kunna slå igenom i Sverige. De större internationella oljeföretagen
skulle härigenom kunna göra oskäliga vinster.
Mot
denna bakgrund beslöt Kungl, Maj:t i december 1973 att med stöd av allmänna
ransoneringslagen införa ett clearingsystem för vissa oljeprodukter. Syftet
var att genom bidrag från en clearingfond, som finansierades med
clearingavgifter på vissa oljeprodukter, möjliggöra för landet viktig import
lill priser som översteg den högslprisnivå om vilken beslut tidigare fallats av
regeringen. Vidare inrättades en clearingnämnd för prövning av ärenden om
clearingbidrag.
För
att täcka clearingnämndens omedelbara medelsbehov beslöt Kungl. Maj:l att 200
milj. kr. skulle ställas till förfogande frän fjortonde huvudtitelns anslag för
oförutsedda utgifter. Dessa medel skulle betalas tillbaka så snart
avgiftsinkomsterna medgav detta.
Totalt
beviljades clearingbidrag för 62 600 m-* bensin 6 000 m motorbrännolja, 383
000 m eldningsolja 1-2 samt för 176 000 m' tjocka eldningsoljor.
EBU
anser att man även i framtiden, trots lEP-avialels reglerade oljefördelning,
måste ha beredskap för prisclearing. EBU menar att man bör undvika all begränsa
den bidragsberättigade och avgiftsskyldiga kretsen till endasl storförbrukarna,
eftersom gränsdragningsproblemen blir svära. Leveranser från de
internationella oljebolagen lill dotterföretagen i Sverige förutsätts dock
inle beröras av bidragsgivningen eftersom högstpriserna bör återspegla priser
enligt långtidskontrakt. EBU anser vidare att frägan om bidrag för råoljeimport
bör övervägas. Clearingen föreslås administreras av en särskild nämnd. EBU
föreslår att regeringen bemyndigas att, i händelse
Prop. 1975/76:152 85
av
prisclearing, disponera en röriig kredit i riksgäldskoniorel på 500 milj. kr.
för utjämning av tillfälliga likvidilelsunderskott.
3.3.14 Andra
beredskapsåtgärder
EBU
redogör avslutningsvis översiktligt för de instrument som utöver
förbrukningsbegränsningar står till förfogande för regering och myndigheter i
kristid, nämligen produktionsberedskap, lagerberedskap och imporlbered-skap.
EBU anser del vara viktigt att förbrukningsbegränsningen sätts in i sill
beredskapsmässiga sammanhang och värderas som en av flera åtgärder i ett
energiberedskapspaket.
Produklionsbereskap
bör i första hand upprätthållas för mer utdragna kriser eftersom
omställningsiiden är betydande. EBU menar dock all även en fredskris kan räcka
så länge att ersättningsproduktion kan bli aktuell. Beredskapsplaneringen
härvidlag bör därför också beakta fredskriser inte minsl vad gäller de tekniska
möjligheterna lill omställning för eldning med fasta bränslen, EBU föreslär all
tidigare stöd för installation av dub-beleldade pannor äterinförs,
1
fråga om lagerberedskapen betonar EBU att en låg ransoneringsberedskap kan
kräva extra insatser för lageruppbyggnad medan en hög ransoneringsberedskap
teoretiskt kan minska anspråken på beredskap i oljelager.
Mol
bakgrund av den av riksdagen beslutade utbyggnaden av kärnkraften framhäller
EBU att en bristande lagerberedskap vad gäller kärnbränsle på sikt kan kräva
att mer "drastiska" åtgärder för reglering av elkraflförbruk-ningen i
ett krisläge kan behöva övervägas.
1
fråga om importberedskap förordar EBU att det nya statliga oljehandelsbolaget
upprätthäller den beredskap som behövs för en snabb och kvalificerad
inköpsverksamhet i kristid.
3.3.15 Kostnader
för EBU:s förstag
EBU
har inte gjort någon total beräkning av resursbehoven för en krisförvaltning.
Däremot har EBU gjort en översiktlig beräkning av de ö k a d e resurser som
erfordas i planeringsskedet (1976 års lönenivå).
Prop. 1975/76:152 86
1975/76
\916/11
1977/78
Per år
på längre sikt
Myndigheter
ÖEF
-
1 130 000
1 130 000
1 130 000
TN
-
1300 000
400000
400 000
SIND
-
250 000
250000
250 000
Byggnadsstyrelsen
-
150 000
150000
150 000
Konsumentverket
-
110 000
110 000
110 000
JN
-
50 000
50 000
50 000
-
2 990 000
2 090 000
2 090 000
Övrigt
Informationsberedskap
-
500 000
150 000-
150 000-
200 000 200 000
Sparkampanjberedskap - 500 000 200 000 50
000
Värmetaxering - 15 000 000 15 000000
Transportstatislik och
statistik för kollektivtrafik 100 000' 3 100 000' 20 000' 20 000'
100 000 19 100
000 15 220000- 220 000-
15 270000 270000
Totalt: 100000 22090000
17 310000- 2 310000-
17 360 000 2 360 000
'Av kostnaden bör enligt EBU 20 96 utgöra
beredskapskostnad
3.4 Reservationer och särskilda yttranden
Till betänkandet har fogats tvä reservationer.
Ledamoten Erik Svensson är negativ till EBU:s förslag om
all en särskild förbmkningsdämpande avgift skall kunna tas ut för bensin.
Förslaget anses överflödigt eftersom EBU anvisar metoder som innebär att fysisk
reglering kan genomföras lika snabbi som en avgift kan införas. Skulle en
bestämmelse om dämpningsavgift tas in i ransoneringslagen menar reservanten att
bestämmelsen får en generell karaktär vilket vore hell oförenligt med kraven
på en rättvis fördelning av landets tillgångar. Reservanten motsätter sig även
de former för återbetalning av avgiftsmedel EBU anvisar.
Reservanten delar inte heller EBU:s uppfattning alt stöd
skail utgå vid byte av värmepannor. Sådana subventioner till åtgärder som ingår
som ett normalt led i fastighetsförvaltningen ter sig starkt stötande.
Ledamöterna Tage Sundkvist och Karl-Erik Tengroth
framhåller alt de delar den av EBU framförda meningen att del statliga ansvaret
för folkförsörjningen motiverar full täckning av kristidsnämndernas verksamhel
i en kris. EBU anser alt staten bör läcka minst 90 % av kommunernas kostnader
för handläggning, inom kristidsnämndens ram, av sådana uppgifter som åläggs dem
av centrala eller regionala myndigheter. Reservanterna hävdar alt staten bör
täcka samtliga kostnader del här är fräga om.
Till betänkandet har vidare fogats två särskilda
yttranden.
Prop. 1975/76:152 87
Ledamoten
Erik Svensson framhåller att i den av EBU föreslagna organisationen kommer
besluten all i hög grad att ske av tjänstemän. I styrelsen hos den överordnade
myndigheten, ÖEF, bör därför ett så stort spelrum som möjligt ges åt lekmän.
Med hänsyn till den roll bostadsmarknaden kommer all spela under en ransonering
är del enligl Svensson angelägel att intresseorganisationerna bereds plats i
styrelsen.
Experten
Nils Gusiaf Danielson framhåller betydelsen av att ansvarsförhållanden mellan
berörda myndigheter är klart avgränsade. Danielson konstaterar au enligt EBU:s
förslag skall ÖEF under regeringen ha det övergripande regleringsansvaret för
energiförsörjningen. För administrationen av ransoneringssyslemen föreslär EBU
att vid krisfall inrättas ett bränslekontor, ett drivmedelskontor och en
elförsörjningsnämnd som i sina verksamheter skall följa
regleringsmyndigheternas normer och anvisningar. Danielson anseratt de tre
centrala tilldelningsorganen för undvikande av missförstånd borde ha benämnts
"ransoneringsmyndigheler" ("ransoneringsorgan") i stället
för "regleringsmyndigheter" ("regleringsorgan"). Härigenom
kan missförstånd vad gäller ansvarsförhållandena mellan berörda myndigheter
undvikas.
3.5
Remissyttranden
Remissinstanserna
är överiag positiva lill EBU;s olika förslag. På en punkt är emellertid
flertalet av de instanser som behandlat frågan kritisk. Det gäller förslaget
att en särskild konsumtionsdämpande avgift på bensin lillfälligl skall kunna
användas för alt i ett inledningsskede av en kris snabbi motverka hamstring och
stimulera till ett ökat utnyttjande av de kollektiva trafikmedlen.
Remissinstanserna vänder sig mot förslagel eftersom det anses strida mot
huvudprincipen för ransonering enligt vilken knappa tillgångar i ett krisläge inte
skall fördelas efter ekonomisk bärkraft.
I
fråga om EBU:s organisationsförslag ifrågasätter vissa remissinsianser om inte
ÖEF-ulredningens betänkande bör avvaktas innan slällning las. Fördelningen av
planeringsansvaret på olika myndigheter, framför allt avgränsningen mellan ÖEF
och SIND, föranleder vidare delade meningar.
3.5.1
Internationella förhållanden
EBU
anser all Sverige som måste importera all sin olja har alll att vinna på ett
internationellt fördelningssystem som fungerar i kristid men att den förda
neutralitetspolitiken kräver all full handlingsfrihet bevaras genom en
välutvecklad och fiexibel ätgärdsarsenal för lider av akut energibrist.
SPK
framhåller all de principer som skall gälla vid fördelning av olja som
tilldelas via lEA, måste vara klariagda i förväg. En eventuell medverkan av
oljehandeln bör formaliseras i avtal med staten, vilket är särskilt viktigt om
tilldelningen sker via nägot av de stora oljebolagen. SPK betonar vidare
Prop. 1975/76:152 88
att
både stora och små nationella företag måste få en med de internationella
bolagen likvärdig behandling.
KF
och Näringslivets energidelegaiion framhålleratl ell ökat inlernationelll
samarbete på delta område är värdefullt. Svenska handelskammarförbimdet och SPl
nämner särskilt fördelarna för Sveriges del med anslutningen lill lEA.
Kritisk
pä denna punkt är däremot LO. Anslutningen kan öka Sveriges
energiförsörjningsproblem eftersom lEA har stärkt USA:s utrikespolitiska
ställning. Delta kan leda lill en mer militant utrikespolitik från delta lands
sida med risk för att oljeembargon kan inträffa. För all kunna utnyttja sitt
neuiralitelsförbehåll i ett sädant läge bör Sverige söka upparbeta alternativa
leveranskanaler vid sidan av de redan etablerade. En snabb utbyggnad av
Svenska Petroleum AB anser LO vara av största värde från beredskapssy npu n kt.
EBU
föreslår all en nordisk koordineringsgrupp bildas för att under försörjningskriser
i fred lösa gemensamma nordiska problem rörande i. ex. internordisk trafik och
utbyte av ransoneringskuponger. Förslaget behandlas av ett fåtal
remissinstanser som alla tillstyrker eller inte har någon erinran mot det.
TN
anser att liknande kontakter bör tas med andra länder i Västeuropa och med USA
där det pågår systemarbete av intresse för TN, Kontakter bör i första hand tas
av regeringen.
Enligl
länsstyrelsen i Östergötlands län är ell utvidgat nordiskt samarbete särskilt
väsentligt vad gäller samordning i frågor av teknisk regleringsnatur.
CDL-föreiagens
beredskapsnämnd anser att elfrågorna liksom hittills bör behandlas inom Nordel.
Eftersom sambandet mellan el- och bränsleförsörjning varierar mellan länderna
och försörjningssituationen kan ulveckla sig olika bör Nordel som tidigare
följa elförsörjningsläget och rapportera till den nordiska koordineringsgruppen
genom en av Nordel utsedd representant.
3.5.2
Konsumiionsbegränsningar på energiområdet
I
det stora hela tillstyrker remissinstanserna eller lämnar utan kommentar EBU:s
synpunkter på de målsättningar för försörjningen och de metoder för
förbrukningsregleringen som bör gälla i ell fredskrisläge.
Den
prioritering av produktion och sysselsättning som EBU betonar för fredskriser
tas upp av några remissmyndigheter. Konsumentverket understryker viklen av att
möjligheterna till omställning inom näringslivet alltid prövas så alt
väsentliga konsumtionsbehov inte eftersatts till förmån för produktion av
tämligen överflödiga varor. Ransoneringsystemen bör enligl konsumeniverkel
generellt sä långt möjligt utformas så att tilldelning kan ske med
differentiering efter olika gruppers behov. AMS betonar all en kvolransonering
mäsle utformas så att de sysselsältningspoliliska målen kan
Prop. 1975/76:152 89
uppnås
även i en fredskris. Länsstyrelsen I Östergötlands län beklagar all EBU inle
närmare penetrerat hur planer föratt upprätthålla sysselsättningen i en kris
skall vara beskaffade. Mycket talar enligt länsstyrelsen för all regionerna
har likartade målformuleringar i denna fråga och alt tilldelningsnormer bör
fastställas centralt. Länsslyrelsen i Norrbottens län menar ifråga om
ransoneringen av drivmedel au den centrala nivån i eti tidigt skede bör ange
inriktningen av tilldelningen på olika ändamål.
Televerket
anser alt goda telekommunikationer bör räknas som "viktig
samhällsfunktion" i en fredskris.
Enligt
Sveriges grossistförbund bör ett viktigt mäl under en fredskris vara att
rådande konkurrensläge både gentemot utlandet och inom landet inle rubbas.
Hyresgästernas
riksförbund betonar att vid valet av medel för att uppnå
konsumiionsbegränsningar måste de uppställda fördelningsmålen uppfyllas i
största möjliga ulsträckning. Prioriteringar som avviker från en mer långsiktig
behovspriorilering kan endasl accepteras under ett övergångsskede. Om
frivilliga sparåtgärder och milda restriktioner inte medför tillräcklig förbrukningsminskning
bör enligt förbundet ransonering väljas framför hårda restriktioner eftersom de
senare slår utan hänsyn lill varierande behov.
Möjligheterna
alt i en fredskris utnyttja beredskapslager avsedda för krig eller avspärrning
diskuteras av nägra remissinstanser, ÖB motsätter sig bestämt denna möjlighet.
Tilltron lill vår neulralitetspolilik skulle genom ett sådant tillvägagångssätt
rubbas. Även slatens planverk aT\-sluier sig till EBU:s uppfattning all
beredskapslager i del längsta bör bevaras intakta. Statens petroleum institut
anser däremot all beredskapslager bör kunna utnyttjas i situationer då man kan
överblicka krisens varaktighet med tillfredsställande säkerhet.
3.5.3
Koriransonering av drivmedel
Remissinstanserna
delar överlag EBU:s uppfattning att länsstyrelserna i eu fredskrisläge bör ges
möjlighet att ge avkall på ambitionen att upprätthålla alla ordinarie rutiner.
Inte heller riktas några invändningar mot förslaget att fredskrisplaneringen
ägnas ökad uppmärksamhet, JN anser att länsstyrelsernas organisation i
krislägen regelmässigt bör förstärkas med expertis från lantbruksnämnd och
skogsvärdsstyrelse.
I
fråga omCBR:s medverkan i utsändningen av behovskort framhåller Statens
trafiksäkerhetsverk att de problem som uppstod vid ett tilirälle dä denna
tidsmässigt kolliderade med utprintningen av väglrafikskatle-avierna våren
engångsföreteelse. Då någon trafikskatteuppbörd omfattande hela del
skattepliktiga fordonsbesiåndei inte kommer au ske vid ett och samma tillfälle
i framliden, kan alla resurser som så erfordras inriktas på körning av
ransoneringskort. Härigenom skulle korten kunna vara adressaterna tillhanda
inom 3 dygn. RSV framhåller i fråga om prioritering
Prop. 1975/76:152 90
av
ransoneringskort framför skatiekviuon vid CBR alt vissa uppgifter med
vägtrafikbeskaltningen inte kan skjutas upp utan författningsändring. Vidare
uppslår problem med all de skattskyldigas åligganden förskjuts i tiden om TSV
bemyndigas alt sända ul försändelser senare än vad som nu gäller - den 15 i
varje månad. Flera remissinstanser diskuterar för- och nackdelar med att
standardransonen skulle få sparas från en ransoneringsperiod till en annan,
EBU avstyrker att så skall kunna ske mol bakgrund av att standardransonen skall
läcka ett visst uppskattat transportbehov under viss period.
Länsstyrelsen
i Östergötlands län menar att under krisen 1973-1974 sparades på grund av
ovissheten om framlida siandardransoner, grundransonen av försiktighetsskäl i
det längsta. Ovissheten grundas på alt beslul om grund-ellerslandardranson
fattas först i anslutning till varje ny ransoneringsperiod,
KF
anser alt transportbehovet för enskilda personer kan variera kraftig över tiden
varför en icke använd ranson bör få användas i en senare period. En viss onödig
konsumtion kan enligl KF också ske genom all konsumenterna upplever att de
måste ta ut sin ranson under en given tidsperiod. Liknande synpunkter anförs av
Sveriges grossistförbund och Svenska han-delskammarförbundet. Handelskammaren I
Gävle och Västerbottens handelskammare avvisar bestämt förslagel alt en kvot
som inte utnyttjas under en period inte skulle få sparas till nästa,
EBU menar att systemet med
s.k. egenkvoter eller kortbanker hos myndigheter och företag bör kunna få ökad
betydelse i framliden. Ingen remissinstans vänder sig häremot. Flera instanser
påpekar dock att viss restriktivitet ändå bör iakttas sä att tilldelningen kan
kontrolleras. Vissa remissinstanser tar upp frågan om inte tilldelning för
resor lill och från arbetet borde kunna ges från egenkvoter. Länsstyrelsen I
Östergötlands län framhåller att 65 % av alla ansökningar om extra tilldelning
under krisen 1973/74 avsåg sådana resor. Länsstyrelsen I Stockholms län anser
dock inle att egenkvol skall kunna användas i detta fall.
Bl.
a. televerket framhåller att en spärr bör införas i CBR sä att myndighet eller
företag som ulnylljar egenkvol inle erhåller siandardranson.
Svenska
bussiraflkförbundei anser all fordonsrelaterade ransoneringskort borde ersättas
med företagsrelaterade förbrukningslicenser för förelag med stora vagnparker.
Svenska åkeriförbundet framför liknande synpunkter. - Enligt Sveriges
grossistförbund böT inte bara serviceföretag ulan också olika slag av
leverantörsföretag kunna fa egenkvoter. Handelskammaren i Gävle och Västerbottens
handelskammaren anser inle all systemet med egenkvoter skall användas
restriktivt ulan förordar i stället en omfattande användning. Liknande
synpunkter framförs av länsstyrelsen i Östergötlands län.
Länsslyrelsen
I Norrbottens län föreslår alt kataslrofkassor bör organiseras både hos
länsstyrelse och hos kristidsnämnd.
Remissinstanserna
är överlag positiva till eller lämnar utan erinran EBU:s förslag att
kilometerskatlesystemel utnyttjas för automatisk till-
Prop. 1975/76:152 91
delning
till de yrkesfordon som finns registrerade i systemet. Svenska
buss-irafikförbundel och Svenska akeriförbundet framhåller dock att systemet
förutsätter att normalförbrukning av drivmedel kan bestämmas. SL påpekar att
den ökade belastningen på kollektivtrafiken förutsätter alt extra tilldelning
finns programmerad redan från början.
VV
anser inte alt EBU redovisar fullgoda skäl för all avvisa en siandardranson
som görs beroende av fordons storlek - ijänslevikt. Konsumentverket framför
liknande synpunkter men motsätter sig ändå inte EBU:s avvisande inställning
lill en sådan differentiering av siandardransonen.
EBU
föreslår att sta nda rd ra nso nens storlek borde kunna varieras geografiskt
och att TN undersöker denna fräga vidare. Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar
förslaget ulan erinran. TN betonar dock svårigheterna vid gränsdragningen,
Sveriges grossistförbund ifrågasätter möjligheterna all åstadkomma ett enkelt
och rättvist differentierat system. Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att
en differentiering bör ske efler kommunlillhörighet.
Vissa
remissinstanser är tveksamma till förslaget att b i I s k a 11 e k v i 1 -tot
förses med två inköpskuponger i syfte att förhindra hamstring mellan de
tidpunkter dä ransoneringsbeslut offentliggjorts och ransoneringskort
distribuerats. RSV ifrågasätter starkt del föreslagna systemet. Det är inte
lämpligt att sammanföra skaiiekvitioblanketlen med en handling som är helt
ovidkommande från skattesynpunki. RSV hänvisar vidare till alt åkeribranschen
hos regeringen har begärt alt skattekvitto inte skall behöva medföras vid färd
eftersom del erfordras som verifikation i förelagens bokföring. Härutöver
kommer utsändningen av kuponger alt ta ett hell är i anspråk. Problem uppslår
ocksä med in- och återsändande av kuponger vid av- respektive återställning av
fordon. RSV delar EBU:s uppfattning att distributionen av ransoneringskuponger
bör ske via CBR, Problemen härmed föreslås av RSV bli närmare utredda,
Trafiksäkerheisverket framhåller att verket tillstyrkt en framställning om all
skaliekvilto inte längre skall behöva medföras under färd. Kontrollfunktionen
fullgörs i stället genom det pä nummerskylten fastsatta konirollmärket. Del gär
enligt verket inte att förutsäga vilka konsekvenserna blir för de datorprogram
som finns för väglrafikskalleuppbörd och utfärdande av kontrollmärke, 77V
framför liknande synpunkter. Den slalusförändring av skattekviitot som den av
trafiksäkerheisverket nämnda framställningen kan medföra bör enligt TN
föranleda ytteriigare undersökningar rörande möjligheterna att genomföra EBU:s
förslag.
Inga
remissinstanser vänder sig mot EBU:s åsikt alt enskild sökande av
drivmedelstilldelning lill jord- och skogsbruk endasl skall behöva vända sig
lill en instans. Däremoi är meningarna delade om vilken den handläggande
instansen bör vara. EBU föreslår att krislids-nämnd skall motta samtliga
ansökningar och besluta i fråga om tilldelning till jordbruk medan
skogsbruksbehoven vidarebefordras lill länsstyrelse för
Prop. 1975/76:152 92
beslut.
Delta förslag tillstyrks av bl. a. Svenska kommunförbundei. Lantbruksstyrelsen
menar däremot att del bästa torde vara all all handläggning sker hos
länsstyrelse där den bäsla överblicken bör finnas. Oavsett var besluten sker
anser styrelsen att dessa måste vara starkt styrda av slalliga direktiv och
normer så att kvoterna inte överskrids. Länsstyrelserna I Stockholms,
Östergötlands och Malmöhus län anser att kristidsnämnden bör behandla
tilldelning till både jord- och skogsbruk. Länsstyrelsen i Östergötlands län
framhåller dock all s. k. bolagsskog bör behandlas av länsslyrelsen medan
länsslyrelsen i Norrbottens län anser att i de fall bondeskog säljs pä rot till
skogsbolag skall detta inge ansökan till länsstyrelsen. Enligt Svenska
petroleum institutet bör tilldelning till motorredskap beslutas av
krislids-nämnd. 1 alla händelser bör ansökningshandlingarna kunna lämnas till
nämnden.
Lantbruksstyrdsen
tillstyrker förslaget alt tilldelning inte bör ges lill enskilda traktorer och
molorredskap inom jordbruket utan relateras lill specifik arbetsuppgift. Delta
skulle kunna ske med utgångspunkt från t. ex. odlad gröda. SCB:s
lantbruksregister bör med visst utvecklingsarbete kunna utnyttjas härför.
Skogsstyrelsen anser dock att metoden kan medföra problem eftersom en och samma
arbetsuppgift kan ulföras med mer eller mindre mekaniserade metoder.
Z./?/
framhåller all lantbrukarna bör tilldelas ett preliminärt
förbruknings-tillstånd så att produktionen i ett krisläge kan fortgå ulan
störningar.
Vikten
av att SCB erhåller medel för alt förbättra den statistik inom JN:s
kompetensområde som erfordras för fördelningen av de länsvisa kvoterna
framhålls av JN,
Länsstyrelserna
i Stockholms län, Östergötlands län och Malmöhus län framhåller svårigheterna
att bestämma en rimlig tilldelning för olika slag av motorredskap.
Ell
fiertal remissinstanser har berört frägan om tilldelning av drivmedel till
fritidsbåtar i kristid.
Sjöfartsverkei
framhåller all verket i sill remissvar på fritidsutredningens belänkande SOU
1974:95 Båtliv förordat en registrering av väsentligt mindre omfattning än vad
utredningen föreslagit. Statsmakternas beslut härtill bör enligt sjöfartsverket
därför avvaktas innan ställning tas till frågan om ett ransoneringssyslem.
Flera
remissinstanser, däribland /"/V, ställer sig inte negativa lill ett syslem
för differentierad slandardlilldelning till motordrivna fritidsbåtar, men understryker,
liksom EBU,alt resurser! första hand börtillföras föratt förbättra
ransoneringsberedskapen för motorfordon och andra mer angelägna områden.
Svenska
petroleum Institutet anser att TN inte bör tilldelas resurser för att utarbeta
system för differentierad tilldelning ulan all delta skall ankomma på
krisiidsnämnd efter anvisningar från TN.
Länsslyrelsen
i Stockholms län framhåller alt fritidsbåtar i annan ulslräck-
Prop. 1975/76:152 93
ning
än bilar har positiva effekter på det allmänna hälsoläget. Om läget inle är
alltför skärpt bör båtlivet därför erhålla viss grundlilldelning.
Svenska
båtindustriföreningen är kritisk mot EBU:s förslag. Föreningen vänder sig
särskilt mot tanken på ett helgkörförbund som av föreningen ses som ett
lotalförbund mot fritidsbåttrafik under större delen av säsongen. Om ell förbud
införs måste del enligt föreningen få en annan innebörd. Resor lill och frän sommarhus
mäsle tillåtas medan nöjeskörningen under helger förbjuds. Nettoeffekten av ett
totalförbud anses svårbedömbar. Båtägare förbrukar vid ett sådant förbud
energi i andra former och det är enligt föreningen t. o. m. tänkbart all
oljeförbrukningen ökar.
Remissinstanserna
motsätter sig inte de resonemang som EBU för rörande d ri v medel st i 11 del n
i ng lill internationella transporter. TN understryker att inte heller
internationella lastbilstransporter bör utsättas för diskriminerande behandling
vid en drivmedelskris.
SAS
framhåller alt erfarenhelerna från krisen 1973-1974 pekar mol alt fiyg- och
oljebolagen under övervakning av luftfartsverket gemensamt bör få svara för
tilldelningen till fiygtrafiken. SAS anser vidare att vid utökning eller nybyggnad
av inhemsk raffinaderikapacitet bör ett villkor för tillståndsgivning vara alt
flygbränsle kan las upp på tillverkningsprogrammet.
Förslagen
om tilldelning till utländska bilturister mö-ler invändningar från
generaltullstyrelsen. Styrelsen anser att det föreslagna tilldelningssystemet
skulle bli mycket arbetskrävande och fordra avsevärt personaltillskott.
Slockningar vid gränsstationerna kommeratt uppstå. Vidare har fiertalet
tullstationer vid gränsen endast ett begränsat öppethållande. Tilldelning av
standardransoner kan därför inle alllid ske och inte heller kontroll av utpasserande.
Styrelsen föreslår i stället ett förenklat system innebärande att den utländske
turisten vid gränspassage erhåller viss mindre standardtilldelning och att
övrig tilldelning sker genom TN, länsstyrelse eller kommuns försorg.
Sveriges
redareförening är tveksam om EBU;s förslag innebär någon ändring jämfört med
tillvägagångssättet under krisen 1973-1974.
Länsstyrelsen
i Norrboitens län bedömer att den utländska bilturistlrafiken kommer alt
inskränka sig till gränstrafik även i ett lindrigt krisläge och ifrågasätter
därför om tilldelning skall ges i detta fall,
Enligl
Svenska handelskammarförbundet bör utlänning före ankomsten lill Sverige kunna
fä ansökan om extra tilldelning prövad.
3.5.4
Annan reglering av drivmedelsförbrukningen
Remissinstanserna
är i det stora hela positiva till det förslag till åtgärdsarsenal på drivmedelsomrädel
som EBU föreslår för energikriser. Svenska kommunalarbetarförbundet anser dock
att sådana åtgärder som hastighels-begränsning, helgtrafikförbud,
bensinstationsstängning, förbud mot motortävlingar m. m, antingen är praktiskt
verkningslösa eller drabbar orättvist.
Prop. 1975/76:152 94
Förbundet
förordar i stället alt övergång till kollektivtrafik stimuleras.
Liksom
EBU anser remissinstanserna allmänt att ett he I g t ra f i k fö r-b u d inte
är någon särskilt verksam och lämplig besparingsmelod. Ål-gärden bör dock ingå
i arsenalen för alt i kombination med andra åtgärder användas i vissa lägen, ÖEF
framhåller här att kvotering i handelsledet bör tillgripas samtidigt som helgtrafikförbud
införs. Statens trafiksäkerhetsverk anser att ett förbud bör få gynnsamma
effekter på olycksfallsfrekvensen. Kloch TN anser au även dieseldrivna
personbilar bör omfattas av förbudet.
RPS
framhåller att behovet av polisövervakning skulle öka om EBU:s förslag
förverkligades i ett krisläge. Detta gäller bl. a. haslighetsövervakningen vid
en generell hastighetsbegränsning och de ökade insatser som skulle erfordras om
belysningen utomhus avsevärt minskar. Trafiksäkerheisverket och TN (betonar
alt trafikolyckorna torde komma att minska vid en hastighetsbegränsning. TN
menar att en sådan effekt inte bör få spolieras genom att utomhusbelysningen
dras ned.)
Postverket
framhäller all dispens mäste erhållas om postbefordran skall kunna ske ulan
störningar. Delta gäller även postverkets diligenstrafik.
Länsslyrelsen
i Norrboitens län betonar de orättvisor i regleringsålgärder i bensinhandelsledet
skulle medföra i glesbygden.
EBU:s
förslag att beredskapsplaner skall upprättas inom kommuner med fler än 30 000
innevånare för alt åstadkomma förskjutna arbetstider fär ett myckel gott
mottagande av remissinstanserna, VV anser således all denna fråga är en av de
viktigaste inom energiberedskapen. Riksnämnden för kommunal beredskap är dock
tveksamt till alt planeringsarbetet skall ske i kommunal regi. Nämnden hänvisar
till sina år 1971 meddelade anvisningar om kommunal beredskapsplanering enligt
vilka kollektiva transporter planläggs av berörda trafikföretag.
Trafiksäkerheisverket
delar EBU:s uppfattning att en förskjutning av arbetstiderna är det mest
effektiva medlet för alt öka utnyttjandet av kapaciteten hos den kollekliva
trafiken vid en lägre lids ransonering. Trafiksäkerheisverket hänvisar lill de
förslag som framläggs för att främja kollektivtrafiken i betänkandet SOU
1975:47 Kollektivtrafik i tätort och framhåller de möjligheter lill samordning
som härvidlag bör finnas med åtgärder som föreslås av
försörjningsberedskapsskäl. TN betonar betydelsen av all den nämnda
beredskapsplaneringen sker redan i fredstid. Det är enligl nämnden mycket svårt
alt åsladkomma improvisationer på detta område sedan en kris inträffat.
Länsstyrelsen
I Stockholms län och SL påpekar att planeringen i län med samordnad
kollektivtrafik bör ske på länsnivå och i Stockholms fall i samarbete mellan
länsstyrelse och landsting. Skyldighet för kommun att upprätta beredskapsplaner
för kollektivtrafiken torde enligt länsstyrelsen endast föreligga i de fall då
kommun i fred bedriver kollektivtrafik. SL anser att en lag erfordras om
förskjutna arbetstider.
Prop. 1975/76:152 95
Den
överströmning av trafikanter till den kollektiva trafiken som EBU:s förslag
syftar till, förutsätter enligt länsslyrelsen i Östergötlands län alt det i
förväg klart utsägs att kollektivtrafiken skall erhålla tillräckligt med drivmedel.
Tilldelningen lill beställningstrafiken bör uppmärksammas. Således prioriterade
busstrafikföretagen enligl länsstyrelsen beställningsresor på bekostnad av linjelrafiken
under krisen 1973-1974,
Handelskammaren
i Göteborg-Västsvenska handelskammaren menar alt möjligheten bör diskuteras att
i kristid göra en kraftig sänkning av biljettpriset på kollektivtrafiken för
att stimulera det kollekliva resandet.
De
åtgärder som EBU föreslår för att stimulera trafikföretagen att hålla större
vagnresurser är enligl SL helt otillräckliga. Kostnaden för att iordningställa,
garagera och underhålla en beredskapsbusspark om 140 SL bussar uppskattar SL
till 7 milj. kr. per år. SJ betonar all med de trafikpolitiska förutsättningar
som nu gäller kan varken SJ eller något annat trafikförelag åläggas all hålla
extra resurser i form av vagnreserver m. m. om inte merkostnaderna ersätts.
Organiserad
samåkning börenligt KK vara en särskilt värdefull åtgärd i mindre tätbefolkade
områden. Statens väg- och trafiklnstiiut anser att enkla räkneexempel visar att
spareffekterna kan bli av samma slorieksordning som vid sänkta
hastighetsgränser. TN biträder EBU:s förslag men framhåller att mycket stora
resurser kommer att erfordras dä planeringen kommer in i ell intensivt skede.
Remissinstanserna
tillstyrker eller lämnar ulan erinran EBU:s förslag rörande en förbättring av
t ransportsiat is t i ke n . KK framhåller att befintlig transportstatistik främsl
avser transportapparatens kapacitet och utnyttjande medan statistiken över
transportbehoven inte är lika utföriig. Statistiken avseende bränsleförbrukningen
för hela transportsektorn, delar därav och för fordon under olika
förutsättningar är bristfällig.
Svenska
bussiraflkförbundei menar all innan statistiska undersökningar avseende
kollektivtrafiken påbörjas, mäste trafikföretagens redovisningsun-deriag
förbättras. Förbundet förklarar sig berett att biträda vid detta arbete.
Enligt
SCB bör en samordning kunna ske mellan den av EBU föreslagna
resvaneundersökningen och en liknande undersökning för den normala trafikplaneringen.
Därigenom skulle medelsbehovet kunna minska. SCB betonar att en
resvaneundersökning kräver omsorgsfulla förberedelser och all en sådan kan
påbörjas tidigast 1977/78 om medel erhålls 1976/77. De föreslagna
hastighetsundersökningarna på olika punkter på gatu- och vägnätet bör enligt SCB
administreras av VV.
SIND
framhåller alt resvaneundersökningar har stor belydelse för utarbetande av
transportprognoser. Representanter för SIND, TN och VV har undersökt
möjligheterna att utforma en analysmodell för transportområdet i anslutning
till SIND:s energiprognosmodell och funnit detta möjligt.
Prop. 1975/76:152 96
3.5.5
Ransonering av eldningsolja
Vissa
remissinstanser lar upp frägan vilken lägsta värmeslan-dard som bör kunna
upprätthållas i en krislid och hur prioritering bör ske mellan upprätthållande
av värme- respektive v a rm va 11 e n s t a nd a rd .
Socialstyrelsen
och bostadsstyrelsen tillstyrker båda att 18° och 16° kan anses vara en rimlig
lägsta innetemperatur under dag respektive natt. Ingen remissinstans framför
någon annan uppfattning. Både socialstyrelsen och konsumentverket betonar all
vissa hyresgäster i flerfamiljshus, t. ex. spädbarnsfamiljer och personer som
av medicinska eller andra skäl har berättigade krav på hög hygienisk standard,
måste medges möjlighet all värma varmvatten på spis. De remissinstanser som
behandlar frågan anser genomfående all sänkt värmestandard är all föredra
framför inskränkningar i varmvattentillförseln. ÖEF och bostadssiyrelsen anser
alt EBU:s åsikt att varmvattenrestriktioner bör sältas in först då en lägre
tilldelning än 75 % av normal energiförbrukning erfordras, är alltför
optimistisk med hänsyn till all många fastighetsägare redan i dag sänkt inomhuslemperaturen
avsevärt.
EBU föreslår
en särskild lag om s. k. kriskoppling skall vara installerad i vissa
fastigheter med central värmeberedning från den 1 januari 1979. Vidare föresläs
att statens planverk i Svensk Byggnorm (SBN) för in tvingande bestämmelser om
kriskoppling vid nybyggnad eller sådan ombyggnad som kräver byggnadslov saml
alt finansieringsförordningens beslämmelser skall omfatta installation för
kriskoppling. Förslagets innebörd tillstyrks eller lämnas ulan erinran av
remissinstanserna.
Statens
planverk anser del emellertid vara tveksamt om en lag om kriskoppling
erfordras. Samma effekt kan uppnås genom en komplettering av byggnadsstadgan.
Detta skulle överensstämma med statsmakternas strävan all alla beslämmelser om
byggande skall samlas i byggnadslagstiftningen. Om krav på kriskoppling införs
i SBN erfordras enligt bostadsstyrelsen ingen särskild bestämmelse härom i bosladsfinansieringsförordningen,
VVS-lekniska
föreningen är tveksam om en kriskoppling hinner genomföras under den tid EBU
ansett vara möjlig.
SABO
framhåller med hänsyn till att en- och tvåfamiljsfastigheler föreslås bli
undantagna från kravet på kriskoppling bör kostnaderna för installerande av
kriskopplingar i övriga fastigheter bekostas lika av alla förbrukare och inle
belasta fastigheterna.
EBU:s
förslag om bestämmelser skall införas i Svensk Byggnorm innebärande att en
central mätare för förbrukningen av tappvarmvatten skall installeras i
flerfamiljshus får genomgående ell gott mottagande hos remissinstanserna. Bostadssiyrelsen
erinrar om att enligt riksdagsbeslut i maj 1975 gäller som villkor för statliga
bostadslån från den 1 juli 1976 all hus vid nybyggnad skall förses med
anordningar som gör det möjligt att mäta leveranser av varmvatten, el och
Prop. 1975/76:152 97
gas
för varje lägenhet. Villkoren gäller även lån för ombyggnad om del inte finns
några särskilda skäl mot detta. Om föreskrift införs i SBN om individuell
mätning av varmvatlenförbrukningen i flerfamiljshus, bortfaller behovet av
motsvarande bestämmelse i bosladsfinansieringsförordningen.
Svenska
värmeverksföreningen anser att man bör sträva efter individuell mätning av
energiförbrukningen. I fräga om lägenheter i flerfamiljshus som är anslutna
till fjärrvärmeverk framhåller föreningen dock att det vid en riklig reglering
av värmesystemet inte är möjligt att i lägenheten åstadkomma större variationer
än vad den centrala inställningen medger. Stora differenser förekommer dock i
fråga om varmvattenförbrukningen. Individuell mätning bör därför genomföras i
nybyggda hus.
EBU:s
förslag om att en v ä r m e t a x e r i n g skall genomföras av byggnadsbeståndet
i landet får på det stora hela ett mycket positivt mottagande hos remissinstansema.
Uppfattningen att kvotransoneringsmetoden blir alltmer olämplig företräds av
flera inslanser. Sålunda menar bostadsstyrdsen alt man lillspetsat kan säga att
de statliga åtgärder av olika slag som syftar till ett ökat energisparande
omöjliggör en kvotransonering. Hyresgästernas riksförbund menar att misstankar
om att tilldelning i kristid kommer att grundas pä tidigare förbrukning torde
utgöra en hämsko på sparviljan. RRV är dock tveksamt till möjligheterna att med
denna metod gradera fastigheterna inbördes på ett riktigt sätt.
Konsumentverket anser att ytteriigare utredning krävs före ett
ställningstagande. Några instanser - bl. a. KF och Svenska kommunförbundet -
anser att en förundersökning först bör genomföras för att testa rutiner och
blanketter. Kommunförbundet anser därvid att en sådan provverksamhet lämpligen
kan föriäggas till Gävle eftersom försök med tillämpad energiplanering pågår
där inom ramen för ett projekt där statens råd för byggnadsforskning är
ansvarigt.
FortF
framhåller att en värmetaxering av försvarsmaktens heterogena byggnadsbestånd inle
är lämplig utan att ett system med kvotering av det inom försvaret totalt
förbrukade bränslet är att föredra.
Meningarna
är något delade huruvida det bränsleregisler som en värmelaxering resulterar i
skall anslutas till del av Centralnämnden för fastighetsdata planerade
centrala faslighetsregistret eller om registret skall utgöra en integrerad del
av länsdatakontorens fastighetsregister. Medan centralnämnden företräder den
förra ståndpunkten anser länsstyrelserna i Östergötlands län. Malmöhus län och
Norrbottens län att bl. a. av beredskapsskäl ett decentraliserat syslem är att
föredra. Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar vidare att det är oklart om
och när ett centralt fastighetsregister kan färdigställas. Länsstyrelsen i
Malmöhus län ser klara fördelar i att samma myndighet har ansvar för såväl
bränsleregister som ransoneringssystem.
Värmetaxeringssystemet
bör enligt EBU baseras på den metod som utarbetats av byggnadsstyrelsen på
uppdrag av ÖEF. Den utvärdering som skett av denna metod gav enligt
byggnadsstyrelsen ett gott resultat. Den bearbetning som bör ske torde enligt
styrelsen behöva föranleda endast smär-
7 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 152
Prop. 1975/76:152 98
re
justeringar. KKS-e/cn/s/co/öz-enmgen anser däremot alt beräkningsmetoden torde
kräva en väsentlig omarbetning och att upp till 2,5-3 år torde erfordras för
att genomföra laxeringen.
Flera
remissinsianser - bl. a. RRV och byggnadsstyrelsen - framhåller att en
värmetaxering kommer alt ge bonuseffekter i så måtto att incitamentet lill ökat
energisparande kommer alt öka. Byggnadsstyrelsen hävdar all del här finns
beröringspunkter som energisparkommillén bör ta fasta på i sin verksamhel.
Svenska
kommunförbundei anser all värmelaxeringens resultat bör göras tillgängligt tor
kommunerna. Pä så vis uppnås den knylning mellan beredskapsplanering och
kommunal energiplanering som förordas av EBU.
En
revidering av beredskapsbesiämmelserna för uppvärmning i supplement till
Svensk Byggnorm (SBN 75) pågår för närvarande. Några remissinstanser har
redovisat de yttranden som avgivils häröver till bostadsdepartementet.
Bestämmelserna avser beredskapsålgärder mol minskad eller utebliven tillförsel
av importbränslen samt åtgärder för krislagring av inhemskt bränsle. Statens
råd för byggnadsforskning hemställer i sitt ytirande över förslaget att EBU:s
förslag avseende bl. a. värmetaxering av fastigheter, kriskoppling m. m. så
långt möjligt inarbetas i statens planverks förslag till beredskapsbestämmelser
för att undvika alt en ny revidering erfordras inom kort.
De
synpunkter EBU framför på hur en ransonering bör kontrolleras möter i huvudsak
inga invändningar från remissinstanserna. Svenska petroleum institutet anser
dock att EBU inte tillräckligt har beaktat de möjligheter till
kontrollverksamhet som finns genom de större oljehan-delsföreiagens dalasystem.
ÖEF och TN bör därför enligt pelroleuminstitulel ges i uppdrag att lillsammans
med institutet och dess medlemsföretag undersöka hur dessa datorsystem skulle
kunna utnyttjas i ransoneringsverk-samhelen på bränsle- och drivmedelsområdet.
3.5.6
Särskilda problem rörande kvotransonering av energi
Flera
remissinstanser framhäller i sina yttranden upprepade gånger nackdelarna med
en kvolransonering av energi. Ingen instans ställer sig emellertid negativ till
att en sädan sker i inledningen av en kris. Byggnadsstyrelsen anser det vara
olyckligt frän ransoneringsmoralisk synpunkt att så många förbrukare härvid av
praktiska skäl måste undantas. Det är därför enligt styrelsen motiverat all
denna förbrukarkategori blir föremål för särskild uppmärksamhet vad gäller
information, sparkampanjer och användningsrestriktioner. CDL-företagens
beredskapsnämnd framför liknande synpunkter.
Konsumentverket
framhåller att om en kvolransonering genomförs i fräga om elkraft bör hänsyn
tas lill att hushåll med en normalt låg förbrukning har små möjligheter alt ytteriigare
minska denna.
En
långvarig fjärrvärmeransonering motiverar enligt länsstyrelsen i Ös-
Prop. 1975/76:152 99
tergötlands
län en ransonering avseende hushållens elförbrukning. Härigenom skulle risken
för en överströmning till elområdet kunna minskas.
SL
framhåller alt en kvotransonering är olämplig för dess del eftersom en minskad
energiförbrukning inte är möjlig vad gäller vissa verksamheter inom företagel.
Vid
en kvolransonering bestäms tilldelning med utgångspunkt frän förbrukningen
under en viss given referens- eller basperiod. Bostadsstyrdsen anser all
referensperioden bör avse minsl två eldningssäsonger för oljeeldade
fasligheter, eftersom påfyllningarna kan täcka en stor del av årsbehovet.
Vidare bör utförda bränslebesparande åtgärder kunna beaklas och elupp-värmda
och oljeeldade hus kunna jämställas. För att uppnå större rättvisa vid
tilldelningen erfordras någon form av norm eller regerensmalerial av typen
normalt förbrukade antal energienheter per bostadsenhet.
Småhus
som är anslutna lill fjärrvärmeverk och hell saknar mätare för
värmeleveranserna eller som bara kan mäta vattenflöde bör enligt EBU undantas
från kvotransonering. Bostadssiyrelsen påpekar dock att frän 1 juli 1976 utgår
stöd för installtion av anordningar för individuell mätning av varmvaitenmälning
i befintliga hus.
Svenska
värmeverksföreningen föreslår i en särskild rapport avseende erfarenhelerna av
krisen 1973-1974, som bifogats yttrandet, att kvotransonering baserad pä en
historisk förbrukning samt värmelaxering ersätts med en metod där tilldelning
ges på basis av en medelsförbrukning som fastställs för byggnader hörande till
samma område och med likartad isolering m. m.
EBU
föreslår att k o 11 e k t i v mätning av elförbrukningen inte längre skall
godtas. Slatens planverk bör därför ges i uppdrag att utarbeta beslämmelser
som dels förhindrar kollekliv mätning vid nybyggnad av fastigheter dels berör mätanordningarnas
placering.
Statens
planverk anser det vara en fördel frän energihushållningssynpunkl med
individuell mätning av elförbrukningen. Bestämmelser om detia och om mätarplacering
torde med stöd av byggnadsstadgan kunna införas i anslutning lill SBN. CDL-företagens
beredskapsnämnd avstyrker EBU:s förslag om beslämmelser som skall förhindra
kollekliv mätning vid nybygge. Enligt nämnden är detta både obehövligt och
onödigt eftersom det sedan 1 juli 1976 i bestämmelserna för erhållande av
bostadslän förutsätts att separat uppmätning av förbrukningen kan ske i varje
lägenhet. Några enheter med kollekiivmälning kommer därför inte alt tillkomma.
I fråga om EBU:s rekommendation om individuell mätning av fjärrvärmeleveranser
föreslår nämnden en skärpning på så vis att del skall föreskrivas att sådan
mätning skall införas successivt. Vidare är del enligl nämnden nödvändigt av
rättviseskäl alt befintliga kollektivleveranser till eluppvärmda bostäder ransoneras
om ransonering sker av kollektiva leveranser till fjärruppvärmda bostäder. 1
båda fallen uppslår problem med övervältring av överförbrukningsavgifter. EBU
har överiämnat delta problem till RLU. Nämnden återkommer till detta i
yttrandet över RLU:s betänkande.
Prop. 1975/76:152 100
I
fråga om ansvarel för och genomförandel av en kvolransonering tillstyrker länsslyrelsen
i Stockholms län EBU:s förslag om delegering av vissa arbetsuppgifter lill
länsstyrelser och kristidsnämnder. Länsstyrelsen finner del lämpligt att de
centrala organen koncentrerar sig på principiella och övergripande frågor
medan avgörandet av enskilda fall sker på regional och primärkommunal nivå. Länsslyrelsen
framhåller all ytterligare resurser för dessa nivåer kommer att erfordras.
Svenska kommunförbundei påpekar att enligl hittillsvarande planering kvotering
av eldningsolja skall ske genom oljebolagens försorg och att detta enligt EBU
bör vara fallet även i fortsättningen varvid företagen bör svara för s. k.
teknisk jämkning'. EBU föreslår vidare all annan jämkning saml extra
tilldelning bör beträffande mindre förbrukare ske i första instans hos
kris-lidsnämnderna. Delta medför enligt kommunförbundei ökade arbetsuppgifter
för dessa nämnder och bör ses som inledningen lill kommunernas engagemang i det
licenssystem som kräver viss värmeteknisk kunskap också på lokal nivå.
Övriga
remissinstanser tillstyrker eller lämnar EBU:s förslag i denna fråga ulan
erinran.
Några
remissinstanser berör frågan om ersättning skall ske då organ utanför den
statliga sektorn medverkar i ransoneringssystem. Svenska petroleum institutet
framhåller att oljeföretag och återförsäljare får finna sig i att bära vissa av
en ransonering föranledda extra kostnader. Om dessa emellertid åläggs uppgifter
som egentligen hör till ransoneringsmyndigheternas verksamhetsområde uppstår
enligt pelroleuminstitulel ett annat läge. Vid en kvotransonering bär således
oljeföretagen kostnader som vid en licensiering åvilar myndigheterna. Enligt
institutet bör därför staten stå för kostnaderna även innan ett licensransoneringssysiem
hunnit införas.
I
ett kvotransoneringssystem måste i princip finnas möjlighet att påföra någon
form av sanktion för förbrukare som överskrider den tilldelade kvoten. EBU
föreslär all särskilda överförbrukningsavgifter skall kunna tas ul i sådana
fall. Av remissinstanserna motsätter sig endast länsstyrelsen i Stockholms län
delta förslag. Länsstyrelsen framhåller att ett system med överförbrukningsavgifter
endast kommer alt verka avskräckande för dem som inte har råd att räkna in
avgiften som "driftkostnader". Avgiften kan dessutom fa avsedd effekt
endasl om den tas ut i nära anslutning till över-förbrukningstillfället, vilket
inte är möjligt med nuvarande avläsnings- och debiteringssystem. Länsstyrelsen
I Östergötlands län framhåller att enskilda förbrukare kan ha svårt att
övervaka den egna förbrukningsutvecklingen och att del därför finns en risk att
även lojala konsumenter kan drabbas hårt av höga avgifter. Enligt länsstyrelsen
bör dock sädana höga avgifter
'
Motiveras av att underlag saknas för tieräkning av nytillkomna fastigheters baskvantitet
2 Motiveras
av ändrade förutsättningar t. ex, om- eller tillbyggnad.
3 Motiveras
av omständigheter utanför jämkningsschemat.
Prop. 1975/76:152 101
kunna
ses mol bakgrund av den värmelaxering och andra åtgärder som föresläs och som
syftar lill att en beräkning av normalförbrukning skall bli möjlig.
Öff
anser att avgift bör kunna tas ut i sådana fall där överförbrukning kan påvisas
genom mätaravläsning. Stora svårigheter föreligger däremoi då del gäller
förbrukning av eldningsolja för uppvärmningsändamål.
Enligt
SPK:s mening är del svårt alt i förväg sätta avgifterna sä att överförbrukning
motverkas samtidigt som icke önskvärd överströmning mellan olika energislag
förhindras. Eftersom delta skulle förutsätla kännedom om priselaslicileterna,
och delta är svårt att ernå, bör de centrala ransoneringsorganen och ÖEF
fortlöpande följa energiförbrukningen och snabbi göra de avgiflsjusleringar som
erfordras.
Även
CDL-företagens beredskapsnämndbehandlar överförbrukningsavgif-ternas storiek.
Enligt nämnden bör avgifterna relativt sett vara lika slora. Icke önskvärd
överströmning får förhindras med differentierade ransoneringsgrader. Svenska
värmeverksföreningen hävdar att även om EBU inte delar föreningens uppfattning
att överförbmkningsavgift borde utformas så att icke önskvärd överströmning
mellan olika energislag hindras, bör stor uppmärksamhet riktas mot problemet.
Föreningen ifrågasätter om inte en avgift som är fem gånger det normala priset
- vilkel EBU kan länka sig - är för hög. Frågan om fördelning av avgift mellan
fastighetsägaren och hyresgäst bör tas upp till diskussion mellan parterna pä
hyresmarknaden.
3.5.7
Användningsrestriktioner m. m. för elkraft
EBU
redogör i belänkandet även för andra former av reglering av elförbrukningen än
kvotransonering. Hit hör olika slag av användningsrestriktioner,
spänningssänkning och periodisk bortkoppling.
Elkraftens
betydelse för effektiva och arbetsbesparande metoder i hushållen samt för
trevnad och rekreation i hemmen betonas av konsumentverket. Hushållens
elförsörjning bör därför ges hög prioritet jämfört med i kristid umbäriig energislukande
produktion.
Till
tänkbara former av användningsreslriklioner hör neddragning av belysningen på
gator och vägar. Trafiksäkerheisverket redogör i korthet för en undersökning
som utförts av stalsbyggnadskontoret i Göteborg om trafikolyckornas utveckling
i Göteborg under krisen 1973-1974. Trafiksäkerhetsverket anseratt man torde
kunna konstatera att minskningen av väg- och trafikbelysningen hade en negativ
inverkan på trafiksäkerheten. Verket framhåller därför att sådana åtgärder i
framtiden bör vidtas först i ett mera kritiskt läge och därvid liksom tidigare
först efter samråd med myndigheter som närmast har att svara för
trafiksäkerheten.
CDL-företagens
beredskapsnämnd hamh&ller att det är nödvändigt alt stödja sparkampanjer
med restriktioner och detta innan sparviljan börjar svikta. Nämnden
understryker vidare att ett ökat sparande i ostörda lägen minskar
Prop. 1975/76:152 102
marginalen
för ytteriigare sparande i krislid. För de förbrukare som berörs av en
kvotransonering bör vidare i princip endast sädana restriktioner fortsätta alt
gälla som frän allmän psykologisk synpunkt har en konsumtions-minskande effekt.
EBU
anser alt spänningssänkning bör kunna tillämpas inom de snäva gränser som
distributionsnätet medger. SERN anser i sin rapport över verksamheten under
krisen 1973-1974 att en för svenska förhållanden rimlig spänningssänkning är ca
tre procent.
De
remissinstanser som behandlar denna fräga framhäller de risker en sådan åtgärd
kan medföra för vissa funktioner. Socialstyrelsen och LandsUngsförbundet framhäller
således båda att en spänningssänkning inle får lillgripas för sjukvårdens del
eftersom viss sjukvårdsapparalur är känslig för sådana störningar.
Dalainspektionen betonar den menliga inverkan en spänningssänkning kan ha för ADB-systemens
funktion.
I
fråga om periodvis bortkoppling av vissa abonnenter anser EBU att en sådan
åtgärd bör reserveras som en sista utväg i ett absolut nödläge. Av
remissinstanserna har endast LandsilngslÖrbundet uppfattningen att en bortkoppling
är otänkbar. Förbundet framhåller alt alla risker för störningar i det direkla
sjukvårdsarbetet måste avvisas. Andra remissinstanser delar EBU:s uppfattning
att åtgärder endasl fär ses som en nödfallsutväg eller lämnar synpunkterna
ulan erinran. Enligt lantbrukssiyrelsen måste en bortkoppling föregås av en
ytterst noggrann prövning av behovet av åtgärden liksom av omsorgsfull
information.
CDL-företagens
beredskapsnämnd uppvisar en relativt skeptisk inställning. Man framhäller alt EBU
inle nämner hur långt en planläggning skall drivas rörande en periodisk bortkoppling.
CDL anser det vara osannolikt att elförsörjningsläget skall bli så
katastrofall att denna typ av åtgärd skulle behöva lillgripas, särskilt som
ingen planläggning föreslås för motsvarande slag av åtgärder för andra
energisektorer. Nämnden betonat all en sädan planläggning skulle bli mycket
kostsam och att kostnaderna inle gärna kan läggas på elleverantörerna.
Kommunernas
roll då det gäller planläggningen inför en eventuell bortkoppling av ellillförseln
berörs av några remissinsianser. EBU föreslår på denna punkt att kommunerna i
samråd med elleverantörerna skall göra upp planer för långvariga elavbrott så
att prioriteringar kan göras mellan olika konsumtionsbehov. Länsstyrelsen I
Östergötlands län understryker betydelsen av en sådan planering - som redan
påbörjats i länet - och föreslår alt regeringen överväger om denna planering
kan samordnas med den kommunala beredskapsplaneringen varvid statsbidrag skall
ulgå enligt gällande regler.
JN
betonar att man i den nämnda planeringen uppmärksammar del stora elberoendet
hos mekaniserade företag inom jordbruk, vissa livsmedelsindustrier samt
livsmedelshandeln. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i
Östergötlands län.
Prop. 1975/76:152 103
CDL-företagens
beredskapsnämnd menar att den här avsedda planeringen mäste ske efter
riktlinjer från den centrala planläggningsmyndighelen efter samråd med
kommunernas centrala organisationer. Enligl nämnden måste vidare bestämmelsema
i lagen om kommunal beredskap ses över då det gäller kommunernas skyldighet lill
beredskapsplanläggning vad avser elförsörjning. Då detta enligt nämnden
observerats av RLU behandlas frågan i yttrandet över denna utredning.
Svenska
kommunförbundet framhåller alt en grupp inom förbundet arbetar med frägan om
beredskapsplanläggningen beträffande de sociala konsekvenserna av långvariga
elavbrott. Synpunkter kommer att framläggas för kommunerna.
EBU
föreslår att störningskänsliga abonnenter uppmanas installera reservkraft
aggregat och att elleverantören bör inventera befintliga aggregat. Varje kommun
bör vidare ha en prioriteringslista för fördelning av tillkommande reservkraflaggregat,
t. ex. militära aggregat. Fort F framhålleratl länsstyrelserna haratt
prioritera användningen av sådana aggregat. Kommunernas prioritering bör därför
ske i samråd med länsstyrelsen. Socialstyrelsen anser del vara angeläget att
reservkraftaggregat anskaffas i största möjliga utsträckning. Länsstyrelsen i
Östergötlands län föreslår att statsbidrag övervägs för kommunernas behov av
aggregat. Byggnadsstyrelsen noterar att enhetliga riktlinjer saknas i fråga om
reservkraftaggregat skall installeras eller ej. Närmare riktlinjer bör därför
utfärdas.
3.5.8
Vissa specialfrågor
3.5.8.1
Användning av priset som förbrukningsregulator
De
remissinsianser som tar upp frågan är övervägande skeptiska mol EBU:s förslag
all en avgift skall kunna las ut på motorbensin under en begränsad tid föratt
tillfälligt nedbringa konsumtionen och motverka hamstring. Statskontoret anser
emellertid att EBU borde ha ägnat större uppmärksamhet åt möjligheten all
använda tillfälliga energiavgifter som reglerings-instrument i en fredskris.
Härigenom skulle man få ett lätihanteriigt system där ingående kännedom om
konsumenternas situation inte skulle erfordras. Nackdelarna från
fördelningssynpunkt kan enligl statskontoret motverkas om avgiften tas ul för
produkter med hög priselasticitet, dvs. relativt umbäriiga varor, och om
avgifterna via staten omfördelas till grupper med låga inkomster. Siatskontoret
framhåller att avgifter sedan länge används inom energisektorn för att påverka
energianvändningen pä läng sikt. Länsstyrelsen I Norrbottens län menar att
användning av prismekanismen bör vara en användbar metod och framhåller att
energi har åsatts ett pris och att den därför inte kan jämföras med fria
nyttigheter som sjukvård och undervisning. Om överpris tas ut kan detta
utformas som avgifter och
Prop. 1975/76:152 104
tas
omband av samhället och fördelas för att motverka frän jämlikhels-synpunkt
negativa effekter. VVS-tekniska föreningen tillstyrker EBU:s förslag och menar
att ett avgiftssystem är att föredra framför andra former för begränsning av
förbrukningen.
Förbmkningsdämpandeavgifter
bör tillämpas restriktivt anser VA', Sf/w och KF. SPK framhåller vidare att EBU:s
underlag bestyrker behovet av förbättrad kunskap om priselaslicileterna på energiområdet.
Länsstyrelsen i Östergötlands län ställer sig ytterst tveksam till EBU:s
förslag eftersom del helt går emot den grundläggande principen att den
ekonomiska standarden inte skall bero av fördelningen av knappa resurser i en
kristid. Hyresgästernas riksförbund motsätter sig bestämt en dämpningsavgift i
fråga om drivmedel. En princip införs då som utredningen i allmänhet inte
förordat. Svenska petroleum institutet avvisar också förslaget som institutet
betraktar som stötande frän rättvisesynpunkt.
LO framhäller
att EBU:s övriga förslag bl. a. om att bilskattekvitton skall förses med
numrerade ransoneringskuponger medger snabba åtgärder för att förebygga hamstring.
Tanken att avgiften skulle få dras av på skatten innebär att bilförare med
lägre inkomster i huvudsak får bära bördan. LO avvisar därför EBU:s förslag.
RSV
anför vissa tekniska invändningar mot att under kort tid knyta en hög avgift
till skatteuppbörden. Eftersom skattskyldighet normall inträder när den
registrerade skatlskyldige leverantören levererar bensinen till bensinstationen
kan bensinstationsägaren göra betydande lagervinster på sitt befintliga lager.
På motsvarande sätt kan lagerföriuster uppstå då avgiften upphör att gälla. För
att undvika detta problem kunde föreskrivas att avgiften också gäller vad som
finns i lager. RSV framhåller att detta förutsätter en lagerinventering vilkel
medför behov av en mycket arbetskrävande kontroll.
3.5.8.2
Överlåtelse av ra nso neri ngs be v i s
EBU
anser att ransoneringsbevis inte bör få överiåtas. 1 fråga om rätt lill inköp
av drivmedel föreslår EBU att inköpskort eller särskild inköpskupong samt skattekvitto
skall kunna visas upp vid inköp.
Länsslyrelsen
i Östergötlands län ifrågasätter hur EBU:s förslag skall fungera i praktiken.
För leverantörerna är mottagande av ransoneringskuponger det väsentliga varför
kontrollen kan bli eftersatt. Ett förbudssystem införs därför som myndigheterna
kan fä svårt att kontrollera.
Enligt
Svenska handelskammarförbundet bör den som erhållit kvot själv få avgöra hur
tilldelningen skall utnyttjas. Risk för slöseri mot ransoneringsperiodernas
slut liksom svårkontrollerad upplagring kan annars bli följden.
Handelskammaren i Gävle och Västerbottens handelskammare framför liknande
synpunkter.
7"A
har ingen erinran mot att ransoneringsbevis inte skall få överlåtas. Nämnden
framhåller dock att skattekvittot får annan status om det, som
Prop. 1975/76:152 105
i
annat sammanhang föreslagits, inte behöver medföras vid färd men ändå skall
utnyttjas vid en ransonering. Den koppling som EBU föreslår mellan
ransoneringsbevis och annan handling kan dä inte ske. Att nägon form av sådan
koppling behövs anser dock TN och förklarar sig beredd att i samråd med berörda
myndigheter utreda denna fräga. Remissinstanserna har i övrigi ingen erinran
mot EBU:s förslag.
3.5.8.3
Kost nåder för kristidsnämndernas verksamhet
EBU
föreslår att staten ersätter kommunerna med minst 90 96 av redovisade
nödvändiga kostnader för kristidsnämndernas verksamhet.
Länsstyrelsen
i Malmöhus län och Landstingsförbundet anser att kommunerna bör ersättas till
fullo för kostnaden för kristidsnämndernas verksamhet i en krislid.
Landstingsförbundet framhäller att reglerna för ersättning av planläggningskoslnaderna
enligt lagen om kommunal beredskap bör bringas i överensstämmelse härmed.
Svenska kommunförbundet anser alt med hänsyn till det ökade engagemang som
föreslås för kommunernas verksamhet i kristid bör dessas kostnader helt
ersättas av staten. Länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens län framför
liknande synpunkter.
3.5.9
Informations- och sparkampanjberedskap
EBU
föreslär att ansvarel för den övergripande informationen och informationssamordningen
i kristid läggs på ÖEF. ÖEF föresläs även få del övergripande ansvaret i fråga
om sparkampanjer.
I
del stora hela tillstyrker remissinstanserna EBU:s förslag eller lämnar del
utan erinran. Vissa av näringslivets organisationer är dock negativa pä ett par
punkter. Således ifrågasätter både Näringslivets energidelegation och Svenska handelskammarförbundet
om energisparkommillén och inte ÖEF bör få ansvaret för sparkampanjberedskapen.
Även
Nämnden för samhällsinformation nämner energisparkommillén och betonar alt dess
erfarenheter mäste tas till vara. Energisparkommillén ser det som angeläget att
få medverka i utformningen av informations- och sparkampanjberedskapen inför en
eventuell kris. EBU betonar att intresseorganisationer och intressegrupper bör
engageras i en kampanjverksamhet. Energisparkommillén framhäller att de av EBU
nämnda organisationerna ingår i energisparkommillén. EBU:s lista för sparinsatser
i frivilliga sparkampanjer motsvarar i stort kommitténs lista för ett
normalläge. Kommittén framhäller dock alt den arbetar mer med riktade
kampanjer. Kommittén utgår från att man bygger på befintlig organisation vid
uppbyggnad av en krisorganisation.
Behovet
av samordning av information betonas av flera remissinstanser. CDL-föietagens
beredskapsnämnd är mer tveksam härtill. Effekten av en
Prop. 1975/76:152 106
energikris
kan vara svär att förutse för olika sektorer. Det finns en viss risk för att en
gemensam, fullständig information kan bli för kompakt och förlora slagkraft.
Alltför långt driven strävan till samordning försenade enligt nämnden sparkampanjen
1973-1974. Samordning mäsle avse alternativ allmän bakgrundsinformation och
planering för tidsmässig samordning av de skilda energisektorernas egen
information.
7'A'anseratt
avgränsningen mellan krisorganen mäste klariäggas vad gäller informaiionsberedskapen.
Vidare bör detaljplaner för informationsavdelningarnas interna organisation
inom respektive myndighet utarbetas.
Nämnden
för samhällsinformation anser all de informationsansvariga som avses ingå i krisförvallningen
bör ges möjlighet att lägga informationsaspek-ler pä åtgärder redan i
planeringsskedet. Organisatoriskt bör dessa placeras omedelbart under den för
verksamheten ansvarige. Det är vidare angeläget au rollfördelningen mellan
regering och myndigheterna i informationshänseende klariäggs. Härutöver
framhåller nämnden all vid en sparkampanj utvärdering bör ske sä att resurserna
används pä ett lämpligt sätt,
Öff"
framhåller alt extra resurser som erfordras för förberedande av diverse informationsmaterial
inte medräknats i EBU:s koslnadssammanställning och att dessa resurser mäsle
tilldelas ÖEF då energiavdelningen organiseras.
Beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar, JN och Svenska petroleum institutet anser att de bör
vara företrädda i den informationsgrupp som föreslås bildas vid ÖEF. Svenska
värmeverksföreningen anser att CDL, Svenska elverksföreningen, Svenska
gasföreningen och Värmeverksföreningen borde kunna lämna värdefulla bidrag till
informationsgruppen. Nämnden för samhällsinformation framhåller att den informationsexpert
som föresläs knytas lill ÖEF, bör bli fast anställd.
Enligl
KF bör informationsverksamhet om sparkampanjer i förebyggande syfte bedrivas
även under normala förhållanden. 7"C0 menar att ett ökat samarbete mellan ÖEF
och de fackliga organisationerna kan möjliggöra att fackels breda kontaktytor
kan utnyttjas.
3.5.10
organisation för energiberedskap och energikris
EBU
föreslår alt ÖEF ges ansvaret för övergripande ledning och samordning inom
energiberedskapens område både i planeringsskedet och i en kris och att ÖEF
således får verkställighetsuppgifter. ÖEF:s styrelse föreslås (å en bredare
förankring. För att ÖEF skall klara de utökade arbetsuppgifterna föreslår EBU
att en energiavdelning med två byråer inrättas. 1 en kris föreslås tre
produktionsinriktade myndigheter bildas för au genomföra regleringsåtgärderna
på bränsle, drivmedels- och elkraftsområdena. För alt bistå dessa myndigheter
vad gäller förbrukningsförhållanden m. m. föreslår EBU alt vissa myndigheter
går in i organisationen som rådgivande organ. En s. k. matrisstruktur bildas pä
detta sätt där de produktionsinriktade respektive rådgivande myndigheterna
utgör de två dimensionerna. EBU anser att de
Prop. 1975/76:152 107
centrala
myndigheterna i betydande utsträckning skall avlastas genom att uppgifter
delegeras till regional och lokal nivå.
EBU:s
organisationsförslag fär i det stora hela ett gott mottagande av
remissinstanserna. Meningarna är delade främsl då det gäller frägan om Slällning
skall tas till förändrad organisation hos ÖEF innan den s. k. ÖEF-ulredningen
avgivit sitt belänkande samt avgränsningen av ansvarsförhållandena mellan ÖEF
och SIND.
Flera
remissinstanser - bl. a. RPS, TN och SIND - anser del väsentligt att
krisorganisationen så långt möjligt baseras på myndigheter och funktioner som i
fred handhar verksamheten pä visst område. TN framhåller således att detta
uppnås i den nuvarande organisationen hos TN där en ransoneringssektion bildas
i kristid och där en smidig övergäng till ett mer skärpt läge kan ske.
Enligt
direktiven skall ÖEF-ulredningens överväganden bl. a. ske mot bakgrund av EBU:s
förslag. Uppgiften att föreslå krisorganisation på energiområdet åligger enligl
dessa direktiv EBU, varför ÖEF-ulredningens uppdrag inte innefattar denna
uppgift. TN, JN, KK och SIND anser att ÖEF-ulredningens förslag bör avvaktas innnan
närmare ställning las till krisorganisationen på energiområdet. Enligt TN har
ett nytt läge uppstått bl. a. genom trafikpolitiska utredningens (SOU 1975:66)
förslag om att en särskild trafikplaneringsnämnd skall inrättas. ÖEF-ulredningen
bör därför erhålla tilläggsdirektiv innebärande att fredskrisorganisalionen
även pä energiområdet skall övervägas.
RRV
tillstyrker i princip de utökningar av planeringen och planeringsresurserna
som föresläs men ser det som en brist att EBU inte beräknai kostnaderna för den
vitt utgrenade planering som föresläs. En förstärkning bör därför ske stegvis. ÖEF
bör först ges uppdrag att klariägga struktur och omfattning av planeringen och
föreslå hur den successivt skall genomföras. Härigenom undviks att en onödigt slor
organisation byggs upp i initialskedet.
Andra
remissinsianser anser att ställningstagande till mer avgränsade frågor
motiverar alt ÖEF-ulredningens förslag inväntas.
KK
framhåller att EBU inte för nägot resonemang om behovet av reglering av
utrikeshandeln med bränslen och drivmedel. Del åligger på KK alt förbereda
sådan reglering. Det står enligl KK klart all samråd måste ske mellan de för
försörjningspolitiken respektive handelspolitiken ansvariga myndigheterna
innan beslul fallas om åtgärder vid gränsen. Enligt KK bör ÖEF-ulredningen få i
uppgift att överväga ansvarsfördelningen härvidlag. KK framhäller vidare att
det i EBU:s förslag inte klart framgår hur ansvars-fördelningen är tänkt att
ske mellan ÖEF och SIND vad gäller beredskapsplaneringen i fredstid. Denna
fråga ägnas en ingående behandling av flera remissinstanser.
Statskontoret
betonar del nya organisatoriska läge som uppkommit genom tillkomsten av SIND. SIND
har givits det samlade myndighetsansvaret för
Prop. 1975/76:152 108
näringslivs-
och energifrågorna. En strikt tillämpning av grundprincipen för ansvarsfördelningen
mellan myndigheter som är verksamma inom det ekonomiska försvaret - att
myndighet som handhar den fredstida verksamheten inom eu område även skall
planlägga denna för kris-/krigsförhållanden och i ett sådant läge svara för
verksamheten - skulle innebära att SIND frän ÖEF övertog uppgiften att svara
för energiberedskapen i fredstid och kris. Delta skulle enligt statskonlorei
även kunna gälla ÖEF:s industriplanering i övrigt. Om en sådan överföring av
arbetsuppgifter till SIND skedde kunde ÖEF koncentrera sig på övergripande
samordning inom det ekonomiska försvaret. En sådan ulveckling skulle, enligl statskonioret,
medföra vissa fördelar, bl. a. en bättre anpassning av organisation och
uppgifter till olika krislägen. Likaså borde samordningen mellan
energiberedskapsfrågor och övriga energipolitiska frågor kunna förbättras. Statskonioret
anser sig inle ha underiag för ett ställningstagande lill frägan om en ändrad
uppgiftsfördelning mellan ÖEF och SIND men förordar att denna fråga utreds.
SIND
betonar likaledes vikten av alt avgränsnings- och samordningsfrågorna mellan ÖEF
och SIND närmare kartläggs, ÖEF bör enligt SIND ha ansvarel för samordning och
principiell utformning av beredskapsprogrammen. CDL-företagens beredskapsnämnd
anser alt en grundlig genomgång krävs av ansvars- och arbetsfördelningen
mellan ÖEF och de föreslagna centrala regleringsmyndigheterna.
Länsstyrelsen
I Stockholms län betonar vikten av ÖEF:s vidgade och preciserade roll.
Härigenom kan aukiorilaliva ställningstaganden erhållas och uppföljning ske av
regeringens beslut.
Enligt
ÖEF-ulredningen har EBU inte ansett att tillkomsten av SIND med
myndighetsuppgifter inom energiområdet öppnat nya möjligheter vid överväganden
rörande organisationer såväl i kris som i krig utan endast fördelat de ökade
uppgifterna pä myndigheter som redan har uppgifter inom det ekonomiska
försvaret. ÖEF-ulredningen framhåller vidare alt EBU inte gjort nägon analys av
KK:s relationer lill olika föreslagna krisorgan. Utredningen avser ta upp
frågan om vilka uppgifter rörande utfärdande av exportlicenser som KK
respektive olika försörjningsmyndigheler bör ha i en fredskris liksom de
prioriteringsproblem som kan uppstå mellan energiområdet och
plast-produktområdet vid en oljekris. ÖEF-ulredningen tolkar sina direktiv så
att den skall göra en samlad bedömning av ÖEF:s normala fredsorganisation samt
organisationen för fredskriser och vid krig och avspärrning och att arbetet i fräga
om fredskrisorganisation bör ske med utgångspunkt från EBU:s förslag på EBU-området.
LRF
anser det väsentligt att personal som skall ingå i krisorganisalionen erhåller
adekvat utbildning och träning så att regleringsapparaten snabbt kan sällas på
fötter.
1
fråga om organisationens anpassning vid en övergäng mellan olika kriser
framhåller TN att EBU enligt direktiven främst skulle behandla
fredskrissituationen. TN vill dock betona de problem
Prop. 1975/76:152 109
som
uppstår då en fredskris övergår i svårare kris. 1 ett sådant läge svarar TN för
transporlregleringen för vilken drivmedelsransonering är det viktigaste
styrmedlet och bör slå till regleringsmyndighetens förfogande. Det av EBU
föreslagna drivmedelskonlorets uppgifter övergår då pä TN,
Statskontoret
anser alt EBU borde ha tagit upp frågan om organisationen vid en svårare kris.
Näringslivets energidelegaiion anser all problemen vid övergång från fredskris
till krig bör studeras närmare.
Flera
remissinstanser lar upp EBU:s förslag om organisation för genom fö rande av regleringsåtgärderna.
Den innebär att tre produktionsinriktade myndigheter bildas, drivmedelskonlorel
(DK), bränslekontoret (BK) och elförsörjningsnämnden (EFN) under ÖEF:s samordnade
ledning. Till sin hjälp skall de ha rådgivande myndigheter, sek-lorsmyndigheter,
som både i planläggningen och i kris biträder med råd angående de olika
förbrukningsområdena. Dessa myndigheter är SIND, konsumentverket,
byggnadsstyrelsen, JN och TN. EBU;s förslag möter på denna punkt fä
invändningar och ingen av principiell natur.
Vissa
instanser har synpunkter på urvalet av rådgivande sektorsmyndigheter. ÖB anser
således att försvarsmakten, och JN, att LBS och skogsbruket bör utgöra
sektorsmyndigheter. Siatskontoret menaratt bostadssiyrelsen bör ersätta konsumentverket
som seklormyndighet bl. a. med hänsyn till att hushällens energianvändning
främst avser uppvärmning av bostäder och varmvallen. Planverket påpekar att
verket handlägger frågor om energihushållning och beredskapsåtgärder rörande
all bebyggelse. Enligt verket torde det därför vara nödvändigt att konlinueriigt
samråd äger rum mellan ÖEF och verket. Konsumentverket framhåller alt en samlad
bedömning bör ske av hushållens totala energibehov innefattande även privatbilismen
och kollektivtrafik. Det bör enligl verket övervägas om inte frågor rörande de
senare områdena borde överföras till hushållssektorn.
KK
anser det vara mindre ändamålsenligt att särskilja drivmedelstilldelning som
sker vid DK och reglering av transporter på väg som handhas av TN. Den
tillfälliga delningen av TN pä DK och den återstod av TN som utgör seklorsmyndighet
kan medföra problem. Samverkansformerna DK-TN bör närmare utredas. SIND betonar
transportförsörjningens betydelse för en ostörd industriproduktion och framhåller
därför behovet av samordning mellan respektive regleringsorgan härvidlag.
Näringslivets energidelegation förklarar sig beredd all åla sig ansvarel för ell
institutionaliserat samordningsansvar mellan sektormyndigheterna och industrin.
Meningarna
bland remissinstanserna till förslaget all ÖEF:s styrelse skall breddas är
delade främst på sä sätt att man anser att ÖEF-ulredningens förslag bör
avvaktas. Öff, statskontoret och Öff-utredningen framför synpunkter med detta
innehåll. RRV menar all en styrelse på tio personer är lagom stor.
Konsumentverket,
AMS, LandsilngslÖrbundet och Svenska petroleum institutet anser sig böra bli
företrädda i styrelsen. Näringslivets energidelegation
Prop. 1975/76:152 110
anser
alt näringslivet bör representeras av minsl tre personer och Svenska
värmeverksföreningen förutsätter alt de kommunala energiverken kommer alt bli
representerade. Energidelegationen anser att fördelarna med en slor iniresseiepresenlation
överväger nackdelarna - tillämpningen av fattade beslut underlättas. Även LO
understryker viklen av en bred förankring för intresseorganisationerna.
Hyresgästernas riksförbund understryker att lekmannainflytandet bör dominera i
styrelsen samt att intresseorganisationerna bör beredas plats i den.
EBU
föreslår att en energiavdelning inrättas vid ÖEF där den ena byrån utgörs av
den befintliga bränslebyrån och den andra bildas ur den provisoriska bränsleregleringsenheten
och benämns energi-regleringsbyrå.
CDL-företagens
beredskapsnämnd tillstyrker förslaget men anser att vissa uppgifter bör
överföras från energiregleringsbyråns sektion II till
sektion 1.
Den
föreslagna omorganisationen förordas av Öff som betonar behovet av att personalförslärkningen
sker snarast. Om ÖEF-ulredningens resultat skall inväntas framhäller ÖEF med
skärpa angelägenheten av att den föreslagna energiregleringsbyrån inrättas som
ell provisorium eller alt den nuvarande bränsleregleringsenheten förstärks i
motsvarande omfattning.
SIND
är tveksam till förslaget att en energiavdelning inrättas vid ÖEF och anser del
olämpligt att parallella utredningsapparater pä energiområdet byggs ut vid ÖEF
och SIND. SIND framhåller att verket behandlar flera av de frågor som EBU
föreslår att ÖEF skall utföra. Lämpligare är i stället att ÖEF svarar för
samordning av beredskapen och fastställer de krav som bör uppfyllas medan SIND
får ansvara föratt fördelningsfrågor samt prognos-och uppföljningsfrågor inom
hela energisektorn finns förberedda för kris-förhållanden. Härigenom kan SlND:s
kompelens vad gäller förbrukningsledet utnyttjas rationellt. SIND hänvisar
även lill den energiprognosmodell som r n. provkörs och den fördelningsmodell
som togs fram 1973/74. Båda dessa modeller kan användas som analysinstrument
vid de avvägningsfrågor ÖEF:s slyrelse behöver behandla. SIND framhåller att
verkets uppgifter under krisförhållanden bör fastläggas i instruktionen.
En
energiavdelning bör enligl statskontoret inte byggas upp, ÖEF-ulredningens
resultat bör avvaktas varvid brådskande uppgifter - med vissa resursförstärkningar
- kan klaras inom nuvarande organisation. ÖEF-ulredningen menar att inga motiv
ges för bildande av en energiavdelning och all det inte är angeläget att snabbt
ta ställning härtill. ÖEF-utredningens arbeie bör kunna avvaktas. Erforderliga
resursförstärkningar kan under liden tillföras den provisoriska bränsleregleringsenheten.
EBU
föreslår au en ö k a d delegering från central lill regional och lokal nivå
bör ske. Remissinstanserna är här genomgående positiva till principen i EBU:s
förslag. Statskontoret anser emellertid att den regionala och lokala
krisorganisationen närmare bör utredas och
Prop. 1975/76:152 111
då
lämpligen av den utredning statskonioret föreslår skall överväga uppgiftsfördelningen
ÖEF-SIND, Denna utredning bör vidare kunna beräkna resursbehoven inom regional
och lokal krisförvallning vilkel EBU ansäg sig sakna underlag för att göra.
Länsstyrelsen I Norrbottens län anser all länsstyrelserna bör ha stor frihel
alt utforma krisorganisationen efter de regionala förhållandena. Behovet av att
klara ul ansvarsförhållanden mellan berörda myndigheter betonas. Länsstyrelsen
anser ocksä att en grundorganisation för länsstyrelse och kommun bör utredas.
Enligt
liksiiämnden för kommunal beredskap bör den kommunala planeringen för en
fredskris beträffande energiförsörjningen vara en del av den allmänna kommunala
beredskapsplaneringen. En ändring föreslås av lagen om kommunal beredskap så
att detta blir möjligt.
RRV
menar att möjligheterna all underiätta länsstyrelseplaneringen genom vissa
centrala anvisningar bör prövas.
CDL-företagens
beredskapsnämnd framhåller att frågan hur den regionala verksamheten pä elområdet
skall samordnas bör klaras ut i det av EBU indikerade framtida
utredningsarbetet.
Enligt
JN är det av vikt att länsstyrelserna tillförs sakkunskap om de aktuella
förbrukningsområdena. En representation från berörda myndigheter bör härvid
fastställas så att en relativt likformig organisation erhålls. Detta möjliggör enligl
JN alt centrala, enhetliga anvisningar kan utfärdas.
Länsslyrelsen
i Stockholms län understryker behovet av rådgivande sektorsmyndigheter även på
regional nivä. Reglerade beslämmelser behöver enligt länsstyrelsen fastställas
men det vore värdefullt med ett uttalande av departementschefen att
länsstyrelsen bör tilldelas sädan rådgivning. Det är vidare väsentligt för
planeringen om regeringen redan i förväg anger vilka uppgifter länsslyrelsen i
krislid kan eftersätta.
Näringslivets
energidelegaiion framhålleratl liksom skedde 1973-1974 bör näringslivsrepresentanler
ingå i handläggargruppen i de regionala organen. För all sakkunniga inom
näringslivet skall kunna utnyttjas effektivt bör utbildning ske redan i
fredstid. Liknande synpunkter framförs av Svenska handelskammarförbundet som
även aner att dispensgivning bör ske hos myndigheten som har vana med sådana
ärenden och vars oväld inte bestrids. Denna verksamhet bör enligt förbundet
helt anförtros länsstyrelserna.
Vad
gäller kostnaderna för organisationen anser RR V att EBU endast i enstaka fall beräknai
dessa. Den utökade planeringsfunktionen bör enligt RRV i del av RRV förordade slegvisa
genomförandel av planeringsåtgärderna även beräkna vilka kostnader som
uppstår.
Byggnadsstyrelsen
och JN anser att EBU:s kostnadsuppskattningar vad avser dessa myndigheter är
för låga. SCB och CDL-företagens beredskapsnämnd avser att återkomma i
särskild ordning med redovisning av sina kostnader för
beredskapsplanläggningen.
Prop. 1975/76:152 112
3.5.11
Prisclearing
EBU
anser alt man även i framtiden måste ha beredskap för prisclearing trots den
reglerade oljefördelning som planeras ske genom lEA. Enligl EBU bör alla
förbrukare ingå i prisclearingen. Vidare bör systemet även omfatta råolja,
SPK
förklarar sig villigt att tillsammans med ÖEF utreda förutsättningen för att clearingbidrag
skall kunna ulgå för råolja. SPK ifrågasätter om den insyn som lEA kan erhålla
i de internationella oljebolagen är sådan att clearingbidrag till dessa skall
kunna utgå. SPK anser liksom EBU att inga förbrukargrupper bör undantas från
att eriägga clearingbidrag. Denna åsikt delas av Svenska värmeverksföreningen
som framhåller att därmed också alla typer av förbrukning bör kunna erhålla
bidrag. Föreningen påpekar vidare det behov av clearing av krisbränsle,
exempelvis ved, som kan uppkomma vid en långvarig kris.
Näringslivels
energidelegation förutsätter däremoi att större förelag - liksom tidigare - undantas
i ett clearingsystem. Delegationen anser sig ha vida större tilltro lill
prismekanismens effektivitet än EBU. Om priset får bli vägledande torde mer
olja kunna erhållas på väridsmarknaden.
Svenska
petroleum institutet anser att institutet tillsammans med ÖEF, RSV och SPK bör
få delta i planeringen av ett clearingprogram.
3.5.12
Andra beredskapsåtgärder
Under
denna rubrik tar EBU upp beredskapsåtgärder som inte siktar på
förbrukningsbegränsningar i kristid. EBU behandlar produktionsberedskap,
lagerberedskap och imporlberedskap.
De
remissinstanser som tagit upp dessa frågor har i huvudsak behandlat det första
området och där främst frägan om de förberedelser som bör göras för alt använda
inhemskt bränsle (ved) i eldningspannor.
Näringslivets
energidelegation tar dock upp lagerberedskapen hos företagen och hävdar att
denna inte främjas av alt staten i händelse av en kris lägger varan under
kontroll och att förbrukning får ske först mot användnings-tillstånd. 1 en
fredskris borde enligt delegationen förelag få använda sina lager efter egna
behov och likaså själva använda den olja som de själva inköper pä
världsmarknaden - dvs. få en fri dispositionsrätt till egna lager
Några
remissinstanser lar upp frågor av mer övergripande karaktär. Statskontoret
pekar sålunda pä sambandet mellan beredskapsproblematiken på energiområdet och
övrig energipolitik. Många av åtgärderna som vidtas inom den allmänna
energipolitikens ram får således konsekvenser för beredskapen. Befedskapsaspekten
bör därför beaktas vid energipolitiska avgöranden. Statskontoret framhåller
att gränsen allt mer kan komma alt suddas ut mellan normala förbrukningslägen
och kristägen eftersom det blivit alltmer angeläget att vidta permanenta förbmkningsdämpande
åtgärder.
Prop.
1975/76:152 113
De
övriga remissinstanser som yttrat sig i dessa frågor behandlar olika former avproduklionsberedskap.
En analys av de krav som från försörjningsberedskapssynpunkl bör ställas på den
svenska energiproduktionens sammansättning leder enligt Näringslivets energidelegaiion
till slutsatsen all beredskapsbasen i energiproduktionen bör läggas pä elproduce-rande
syslem med vallenenergi och kärnenergi som de viktigaste råvarorna. Härutöver
bör det finnas kraftverk som använder alternativa fossila bränslen - även
inhemska som ved och torv. Vad gäller drivmedel bör utvecklingsarbete på
syslem för produktion av syntetiska bränslen övervägas.
Enligl
fAK bör en särskild fredskrislagring ske av reabensin. Vid en nedgång av
tillförseln står man f. n. inför valet att minska fiygvapneis öv-ningsverksamhel
eller tillgripa avspärrningsreserven, FMV förordar även att de inhemska
oljeraffinaderierna beredskapsplaneras för framställning av reabensin.
Eu
utnyttjande av ved i stor skala som bränsle förutsätter enligt skogsstyrelsen
att skogsindustrins efterfrågan minskar på motsvarande säu, vilkel endasl kan
gälla för svårare kriser. Beredskapsåtgärderna bör därför avse tekniska metoder
coh utrustningsfrågor och mindre administrativa och organisatoriska åtgärder.
Svea
hovrätt anser att ett bätlre utnyttjande av vattenkraften kan ske i en fredskris
om de olika slag av begränsningar för dess användning som gäller under normala
fredsförhållanden kan hävas. De bestämmelser som avses gälla t. ex, minimi- och
maximipriser för dämning, överiedning och tvängstappningar. För krigstid finns
en särskild lag om hävande av dessa bestämmelser. Hovrätten anser att en sådan
lag borde övervägas även för ett fredskrisläge.
Lantbrukssiyrelsen
avstyrker alt statliga medel används för att stimulera en ökad satsning på hästhällning.
Flera
remissinsianser behandlar de problem som sammanhänger med övergången till
inhemska fasta bränslen för uppvärmning av bostäder och tappvalten. Meningarna
är delade huruvida stöd bör återinföras för installation av s, k. dubbelpannor
i bostadshus eller om en satsning i stället bör ske på fjärrvärmeverken. EBU
anser för sin del alt även fredskriser kan räcka länge varför behov av ersättningsproduktion
kan aktualiseras och all därför striktare regler bör övervägas för
värmeanläggningarnas tekniska utformning för all möjliggöra övergång till
fasta inhemska bränslen i kristid. Detta gäller inte minst fjärrvärmeverken.
Det stöd som gällde 1974/75 för installation av dubbelpannor bör enligt EBU
återinföras. Svenska petroleum Institutet har samma åsikt medan bostadssiyrelsen,
statens planverk, hyresgästernas riksförbund och Svenska kommunförbundet inle
anser att stödet skall återinföras.
Enligl
bostadssiyrelsen var huvudavsikten med stödet att byta ut gamla pannor mol nya
effektivare. De fiesta mindre pannorna torde i dag kunna ställas om till
eldning med fast bränsle med enkla medel. Anslutning till
8 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 152
Prop. 1975/76:152 114
Oärrvärmeverk
utgör ett allernaliv i de fall då förutsättningen saknas för omställning. Taxesätlningspoliliken
är härvid viktig. Bostadssiyrelsen framhåller vidareattdubbelpannorinstalleradeefteräldre
bestämmelser bör förses med särskild säkerhetsutrustning.
Statens
planverk hänvisar lill del förslag lill i viss mån skärpta beslämmelser i
Svensk Byggnorm (SBN) som nu är ute på remiss. Förslaget som utarbetats av
planverket i nära samråd med ÖEF innebär att vid ny- och ombyggnad av fastighet
eldningspannor skall kunna ställas om till inhemska bränslen om inle särskilda
skäl föreligger häremot som exempelvis all beredskapslagring av importbränsle
sker hos förbrukaren.
Svenska
kommunförbundet framhåller alt anledningen till all det nämnda stödet togs bort
var alt det kunde komma att verka dämpande pä ulbygg-nanden av fjärrvärme.
Kommunerna kunde nämligen komma att vid en utbyggnad tvingas lösa in med
statliga lånemedel nyinslallerade pannor. Eftersom en ökad användning av
fjärrvärme torde medföra en begränsning av oljebehovei och en beredskap för
produktion med alternativt bränsle synes aktuell även för värmeverk bör delta enligl
förbundet inte motverkas. Förbundet föreslår alt stöd för pannbyie begränsas lill
.sådana fastigheter som inte kan anslutas till fjärrvärme inom överskådlig tid.
Svenska
värmeverksföreningen framhäller att bestämmelser om övergång till eldning med
fasta bränslen noga bör övervägas. En sädan övergång vad avser enskildas pannor
i tätorter bedöms svårgenomförbar. I stället förordar föreningen att eldning med
fast bränsle föriäggs lill stora centrala anläggningar av typ fjärrvärmeverk.
3.6
Föredraganden
3.6.1
Inledning
I
direktiven lill energiberedskapsutredningen (EBU) framhöll dåvarande chefen för
handelsdepartementet att en god försörjningsberedskap kännetecknas av alt
efterfrågan vid krislägen snabbt kan anpassas lill existerande utbud och alt
del därför är angeläget att reglerings- och ransoneringsberedskapen
fortlöpande upprätthålls på en tillfredsställande nivä och konlinueriigt
anpassas till samhällsutvecklingen.
EBU
tillkallades mot bakgrund av erfarenheterna från försörjningskrisen pä oljeområdel
1973-1974. EBU:s uppdrag var att granska och värdera olika lösningar för alt
begränsa förbmkningen av energi med hänsyn till kravet på snabbhet,
administrativ enkelhet och rättvis fördelning. Målet angavs vara all samordna
ransoneringssystemen inom hela energiområdet. Särskilt viktigt var att
systemets utformning och tillämpning skulle medge ett beaktande av
fredskriser. Med fredskriser avses lägen då produktion, sysselsättning, export
och konsumtion inle kan upprätthållas i normal omfattning på gmnd av
importbortfall av en eller flera försörjningsviktiga varor utan
Prop, 1975/76:152 115
alt
det är krig eller krigsfara i vår nära omvärid. Fredskriser bör skiljas från
sådana knapphetssitualioner, konkurrenssituationer och handelsslruk-luromvandlingar
som är ständigt återkommande i det internationella handelsutbytet.
Även
om nu gällande riktlinjer för energihushållningen innehåller strävanden att
hälla tillbaka värt beroende av olja kommer vi under överskådlig framtid alt
vara starkt beroende av olja.
Allmänna
ransoneringslagen har nyligen setts över av en särskilt tillkallad
utredningsman (Ransoneringslagsutredningen, RLU). Utredningen avgav i november
1975 betänkandet (Ds H 1975:3) Ny ransoneringslag, RLU:s uppdrag innebar att främsl
ransoneringsproblemaliken på energiområdet skulle behandlas. Arbetet skedde
därför i nära samarbete med EBU. Belänkandet bereds f n. inom
handelsdepartementet.
Det
material som EBU har sammanställt blir enligl min mening av slor betydelse för
myndigheterna i deras planering för att kunna möta kriser på energiområdet. Jag
övergår nu lill att ta upp de frågor som utredningen har behandlat.
3.6.2
Konsumtionsbegränsningar på energiområdet
Samhällets
ökade känslighet för störningar i energitillförseln betonas av EBU. Detta har
medfört att beredskapsplaneringen numera måste la hänsyn även lill fredskriser.
EBU
påpekar all regeringen i ett krisläge måste göra en avvägning mellan mål förexempelvissysselsättning,
utrikeshandel, viktiga samhällsfunktioner som sjukvård, undervisning, allmänna
kommunikationer osv. Sverige har vidare i lEP-avtalel åtagit sig alt i ett
krisläge kunna minska konsumtionen av oljeprodukter med upp till 10 96.
Avvägningen mellan målen blir enligl EBU i en fredskris en annan än i krig
eller under en avspärrning.
Remissinstanserna
delar i stort den uppfattning som EBU redovisar pä denna punkt. Vissa instanser
har dock synpunkter på avvägningen mellan olika mäl. Konsumentverket och AMS
betonar särskilt de konsument- och sysselsättningspolitiska målen medan
Hyresgästernas riksförbund menar att de fördelningspolitiska målen måste
uppfyllas i största möjliga ulsträckning. Förbundet för även fram den
synpunkten att ransonering bör väljas framför hårda användningsreslriklioner
för att åstadkomma slörre besparingar.
Flera
av de centrala mäl som har ställts upp för samhällslivet under normala
förhållanden kan av naluriiga skäl inle upprätthällas i krig och vid
avspärrning. Under en fredskris bör de däremot i stort sett vara oförändrade.
Detta innebär att regleringsåtgärderna bör utformas så att sysselsättning,
produktion och distribution värnas och ätt viktiga samhällsfunktioner som
sjukvård, undervisning och allmänna kommunikationer så långt möjligt
säkerställs. Beredskapsåtgärderna för en fredskris måste därför utformas frän
denna utgångspunkt. De konsumtionsbegränsningar som måste genomföras
Prop. 1975/76:152 116
bör
primärt avse sädana aktiviteter som dels är umbäriiga, dels svarar för en
betydande del av den normala förbrukningen. Jag anser del inle vara möjligt att
i förväg mer preciserat ange de prioriteringar som bör göras i en fredskris.
Ett
möjligt medel för att nå upp till försörjningsmålen är uttag ur lager främst
avsedda för krig och avspärrning, EBU menar dock att denna utväg bör undvikas
bl. a. därför alt dessa lager kan behövas i det fall fredskrisen övergår lill
en svårare internationell kris.
ÖB
och statens planverk delar EBU:s uppfattning, medan Svenska petroleum
institutet menar att uttag borde kunna ske då slutet av en fredskris kan
skönjas. För egen del anser jag att lager främsl avsedda för krig och
avspärrning om möjligt bör reserveras för användning vid krig eller avspärrning.
Frågan måste kunna bedömas från fall lill fall. En avvägning mäste därvid ske
mellan önskemålen att bibehålla de säkerhetspolitiskt motiverade lagren
intakta och alt motverka svåra störningar i samhällslivet.
Jag
delar EBU:s uppfattning alt investeringar i förbälirade planer för konsumtionsbegränsningar
inte kräver slora resurser men alt effekterna kan vara betydande frän försörjningsberedskapssynpunkl.
3.6.3
Reglering av drivmedelsförbrukningen
3,6.3.1
Kort ransoneri ng av drivmedel
EBU
redogör i belänkandet för det datoranpassade ransoneringssystem som togs i bruk
år 1973 och diskuterar dess funktionssätt i olika avseenden under krisen
1973-1974. Vissa förslag lämnas beträffande systemets framtida tillämpning. I
fråga om ransoneringssystemets principiella utformning föreslår dock EBU ingen
ändring.
Principen
i ransoneringssystemet är all s. k, siandardkorl kan sändas ut från centrala
bilregistret (CBR) till alla bilägare som betalat skatt och försäkring samt
vars fordon genomgått föreskriven kontrollbesikining. Standardkoret är avsett
att möjliggöra de nödvändigaste transporterna innan en mer behovsinriktad
tilldelning kan börja tillämpas och all motverka att kollektivtrafiken bryter
samman på grund av plötslig resandetillslrömning. Utöver tilldelningen via siandardkortel
kan bilägarna söka extra tilldelning av drivmedel hos länsstyrelse. Beslut om sädan
tilldelning översändes till CBR via datorterminal varefter behovskort sänds ut
till sökanden.
EBU
föreslår all behovet av och de tekniska möjligheterna lill att i kristid
installera datorterminaler och lelexutrustning hos de regionala
ransoneringsenheterna utreds av statskontoret. Jag anser för egen del all det
är väsentligt alt information från centralt håll om beslul, riktlinjer m. m.
snabbt kan nå ut till samtliga ransoneringsenheter. Jag kommer därför senare
att föreslå regeringen att ge statskontoret i uppdrag att utreda denna fråga.
Prop. 1975/76:152 117
En
central fråga vid en ransonering är om ransoneringsbevis som avser viss lid
skall få sparas till en senare period. Enligt EBU bör standardransonen i fråga
om drivmedel dimensioneras med utgångspunkt i ett för en viss tid beräknat
transportbehov. Ransonen bör därför inte få sparas till en senare period. EBU:s
förslag kritiseras av vissa remissinsianser, bl. a, KF, Sveriges
grossistförbund och Sveriges handels-kammarförbund. Dessa menar att
transportbehovet varierar kraftigt i liden för enskilda personer och att onödig
konsumtion kan ske för au kupongerna "skall komma lill användning".
Enligt min mening kan något generellt ställningslagande inle tas i denna fräga.
En bedömning får i stället göras i den aktuella krissituationen. Hänsyn får
därvid las till krisens svårighetsgrad och de bedömningar som görs om lägels
fortsatta ulveckling.
Jag delar EBU:s
uppfattning att länsstyrelsernas lilldelningsverksamhet bör ske inom vissa
kvantitativa ramar. En tilldelning från länsstyrelserna som helt skall styras
av anvisningar från de centrala regleringsmyndigheterna bedömer jag vara mindre
lämplig. Länsstyrelserna bör ges möjlighet till prioriteringar som grundas på
de särskilda regionala förhållanden som råder.
Ett
s, k. egenkvolsyslem innebär alt myndigheter och företag kan erhålla en samlad
tilldelning som kan fördelas vidare på organisationens fordon efter eget
önskemål. EBU anser att ett sådani system bör kunna fä en ökad betydelse vid
framtida regleringar och inte som nu vara begränsat till några större slalliga
myndigheter. Viss restriktivitet bör dock enligl EBU iakttas bl. a, med hänsyn
till kravet på en kontrollerad tilldelning. Ingen remissinstans vänder sig emot
all systemet med egenkvoter får ökad användning. Meningarna är dock delade hur
stor resiriktiviteien härvid bör vara. I likhei med EBU anser jag alt egenkvotsystemel
bör utökas till att omfatta vissa primär- och landstingskommunala
förvaltningar.
EBU
anser vidare all vissa privata företag, främst serviceförelag, bör komma i
fråga. Jag anser det vara väsentligt alt länsstyrelserna genom egenkvotsystemel
särskilt i inledningen av en fredskris avlastas administrativt arbete.
Transporlnämnden (TN)
föresläs av EBU få i uppdrag att utarbeta anvisningar för användningen av egenkvoter
liksom för organisation och användning av s. k. katastrofkassor. Från dessa
kassor kan fordonsägare, som av någon anledning inte erhållit
ransoneringskuponger men som är i akut behov av drivmedel, fä viss tilldelning.
Jag tillstyrker efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet EBU:s
förslag all TN utarbetar närmare anvisningar för egenkvotsyslemels tillämpning
liksom för organisation och utnyttjande av kataslrofkassorna.
EBU
har studerat vissa av de förslag som under och efler krisen 1973-1974 lades
fram avseende förändringar i ransoneringssystemel. Kilometerskat-teuppgifterna
hos CBR föreslås av EBU användas för automatisk tilldelning av drivmedel till dieseldrivna
fordon i yrkesmässig trafik. Ingen erinran förs fram mot detta förslag från
remissinstansernas sida. Regeringen gav
Prop. 1975/76:152 118
den
7 maj 1975 TN i uppdrag att utarbeta en metod för att utnyttja ki-lometerskatteuppgiflerna
i ransoneringssystemel. Enligt vad jag inhämtat är delta utvecklingsarbete i
del närmaste avslutat. Vidare anserjag i likhei med EBU att grunden för
drivmedelstilldelningen inte bör vara de kör-slräckeuppgifter som finns lagrade
hos exempelvis försäkringsbolag. Inte heller bör standardransonen
differentieras efter tjänsievikten hos fordon.
Med
hänsyn till de speciella förhållandena i glesbygden med bl. a. lågt
serviceutbud och långa reseavstånd anser EBU vissa skäl talar för e n geografiskt
differentierad siandardranson. EBU kan dock inte på basis av föreliggande
material ta slutlig slällning till ett sådant system utan föreslår att TN vidarebearbetar
EBU:s tankegångar. Vissa remissinstanser framhåller de praktiska svårigheterna
med en sådan differentiering. Jag finner del för egen del önskvärt att varje
möjlighet prövas att avlasta ransoneringsmyndigheterna detaljprövning av
ansökningar. Detta gäller inte minst i inledningsskedet av en ransonering. Med
hänsyn lill de kritiska synpunkter vissa remissinsianser framfört samt till de
känsliga gränsdragningsproblem som kommer att uppstå har jag dock efter samråd
med chefen för kommunikationsdepartementet funnit alt de fördelar som redovisas
av EBU med ett differentierat system inte står i rimlig proportion till nackdelarna
med del. Den behovsprövade tilldelningen av drivmedel bör i stället - liksom
under den senaste ransoneringen - baseras på alt särskild hänsyn mäsle tas lill
de speciella förhållandena i glesbygder.
För
alt hamstring skall kunna hindras medan slandardkorten sänds ul föreslår EBU
alt s kal tek v i t tot förses med två numrerade ransoneringskuponger som skall
kunna användas omedelbart efter det att beslul om en drivmedelsransonering
fattats. Flera remissinstanser har invändningar på denna punkt. Man framhåller
bl. a. att det f n. övervägs att slopa skyldigheten att medföra skattekviitot
vid färd. Riksskatteverket (RSV) ifrågasätter även det lämpliga i att
sammanföra skattekvittoblanketten med från skattesynpunkt ovidkommande
handlingar. RSV och TN anser att närmare undersökningar bör ske innan ställning
tas till EBU:s förslag. För egen del anserjag det vara synneriigen angeläget
alt möjligheterna till hamstring minskas undertiden mellan offentliggörande av
beslut om ransonering och ransoneringens ikraftträdande. Delta inte minst som
jag senare kommer alt framhålla att en konsumtionsdämpande avgift om möjligt
bör undvikas. Jag avser därför efter samråd med cheferna för kommunikations-
och finansdepartementen föreslå regeringen att RSV ges i uppdrag att i samråd
med TN och trafiksäkerhetsverket närmare undersöka möjligheterna alt uppnå syftel
med den av EBU föreslagna åtgärden.
Under
drivmedelsransoneringen i januari 1974 förekom ett ludelat handläggningsansvar
för jord- och skogsbruk. Jordbrukare med skogsinnehav vände sig således till
länsstyrelsen vad gällde drivmedelsbehovel för skogsbruket och till de
kommunala kristidsorganen i fråga om jordbrukets behov. EBU föreslår att
enskild sökande skall behöva
Prop. 1975/76:152 119
vända
sig till endast en instans nämligen den kommunala kristidsnämnden som själv tar
slällning till behoven för jordbruket medan skogsbruksdelen översänds till länsslyrelsen.
Remissinstanserna
har vissa invändningar mot delta förslag. Meningarna skiljer sig ål huruvida
tilldelning till skogsbruk skall beslutas på lokal eller regional nivå. Lantbrukssiyrelsen
anser att även jorbrukets tilldelning bör ske hos länsstyrelse. Jag har erfarit
att denna fråga utreds av ÖEF, TN och JN.
EBU
menar att kontrollen av att tilldelning kommer till avsedd användning inom
jord - och skogsbruk skulle underiättas om tilldelning ges inle lill visst
redskap utan för att lösa en särskild arbetsuppgift. Därvid skulle t. ex. odlad
areal kunna utgöra tilldelningsgmnd. Lantbruksstyrelsen tillstyrker EBU:s
förslag medan skogsstyrelsen ser problem i ett sådant förfarande- bl. a, kan
en och samma arbetsuppgift utföras med mer eller mindre mekaniserade metoder.
För egen del biträder jag EBU:s uppfattning. Det kan enligt min mening anses
ingå i de berörda ansvariga myndigheternas normala arbetsuppgifter att ta fram beräkningsunderiag
som är anpassat till den föreslagna tilldelningsmetodiken.
EBU
föreslär att TN tilldelas resurser för att utarbeta ett s y s t e m för kort ransoneri
ng av drivmedel för fritidsbåtar. Tilldelningen föreslås knylas lill det
båtregister som fritidsbåtsutredningen föreslagit. Frägan om ett eventuellt
båtregister är dock för närvarande föremål för ytteriigare utredning. Jag anser
därför att ställning inte bör tas i denna fråga innan beslul fattats om ett
båtregister skall läggas upp.
Om
en reglering av drivmedelsförbmkningen för fritidsbålar måste genomföras innan
ett kortransoneringssystem har genomförts, föreslår EBU alt ett hos TN till
vissa delar förberett system används. Systemet bygger på en frivillig
registrering av båtar hos länsstyrelsen i ett krisläge. EBU framhäller att
systemet är svårt alt kontrollera och att det endast bör användas under en
övergångstid.
Jag
anser det vara värdefullt all nägon form av system för kortransonering finns
förberett för fritidsbåtar. Härigenom erhålls slörre flexibilitet än om endast
olika former av användningsrestriktioner finns tillgängliga som re-gleringsinstrumenl.
En utveckling av det ransoneringssystem som delvis finns förberett vid TN kan
stärka beredskapen i fråga om regleringsåtgärder för fredskriser. Kostnaderna
för detta utvecklingsarbete mäsle dock vägas mot de resursanspråk som andra
angelägna förbättringar och åtgärder inom TN:s ansvarsområde kräver. Jag är
därför inte beredd förorda att särskilda medel ställs till förfogande för detta
ändamål. 1 mån av resurser bör TN dock arbeta vidare på det nämnda systemet.
Resultaten av det ovannämnda utredningsarbetet bör därvid beaktas.
Jag
delar EBU:s uppfattning att man i det längsta bör ge den internationella iransporlverksamheten
den tilldelning som erfordras så att negativa följder för produktion och
sysselsättning kan undvikas.
Prop. 1975/76:152 120
Ingen
av remissinstanserna har någon erinran på denna punkt. Liksom EBU anser jag del
vara angelägel alt Sverige på alla sätt verkar för en icke diskriminerande
behandling inom de internationella transportsystemen. De överväganden som
gjorts inom International Energy Agency (lEA) i dessa frågor har innebörden att
alla nationaliteter skall behandlas lika vid bunkring. Jag delar även EBU:s
åsikt att den internationella lasibilstrafikens drivmedelstilldelning säkras.
Störningar i denna trafik skulle mycket snabbt medföra allvariiga men för
produktion och sysselsättning i Sverige, Principer för tilldelning av drivmedel
för denna typ av transporter bör därför tas upp i berörda internationella
organ, främst lEA.
Jag
ansluter mig till EBU:s synpunkter beträffande principer för tilldelning av
drivmedel till utländska turister. Dessa bör således kunna er-hälla samma
tilldelning räknat per dag som svenska fordonsägare. Del av EBU föreslagna
systemet för tilldelning och återkrävande av kuponger vid gränsstationerna
möter invändningar från generaltullstyrelsen som bl, a. med hänsyn till alla
obevakade gränsstationer ifrågasätter möjligheterna all praktiskt genomföra
del. Styrelsen förordar i stället ett system med standardtilldelning som den
utländska turisten erhåller vid gränspassage. Möjlighet till extra tilldelning
skulle vidare finnas. Jag anser aU generaltuUstyrelsens synpunkter i möjlig män
bör beaktas. Jag instämmer vidare i vad EBU anför om behovet av information
till utländska turister. Under krisen 1973-1974 var osäkerheten bland utländska
turister stor om de svenska ransoneringsreglerna. 1 likhei med EBU finner jag
del lämpligt all ÖEF inom ramen för sina tilldelade resurser i samråd med
Sveriges turistråd planerar för en informationsverksamhet och alt turistrådet i
en fredskris svarar för distributionen av informationsmaterialet.
3.6.3.2
Annan reglering av d r i v med e I s förbr u k n i n ge n
EBU
framhåller betydelsen av att myndigheterna har tillgång till en rikt utvecklad
åtgärdsarsenal för energikriser. Härigenom uppnäs ökad handlingsfrihet och
myndigheterna blir inle snävt hänvisade lill all utnyttja enbart
kortransonering.
En
regleringsform som har studerats närmare av EBU är helgtrafikförbud, EBU finner
det tvivelaktigt om ett sådant förbud är en verksam och lämplig metod att i
kristid spara bensin. Enligt EBU:s mening (år man bl. a. räkna med en snabb
anpassning av irafikvanorna så au besparingseffekten blir obetydlig. Vidare
kommer en betydande dispensorganisation att krävas. Trots dessa betänkligheter
anser emellertid EBU att del kan finnas lägen där helgtrafikförbud kan vara ett
lämpligt sätt att minska drivmedelsförbmkningen innan en större kortransoneringsorganisation
sätts i gång. Ett trafikförbud kan t. ex. ge ell kortare rådmm innan beslut
behöver fattas om en kortransonering. Ett begränsat helgtrafikförbud kan också
vara ell
Prop. 1975/76:152 121
led
i en sparkampanj. Förbudet bör inte fortsätta längre än tre ä fyra helger.
Därefter måste det kombineras med annan åtgärd, EBU förutsätter att yr-keslrafikanter
får generell dispens mot bakgrund av deras betydelse för produktion och
sysselsättning och deras förhållandevis ringa andel av drivmedelsförbmkningen.
Förbudet skulle i så fall enligt förslaget i huvudsak vara inriktat på
bensindrivna fordon.
Även
remissinstanserna är tveksamma till värdet av ett helgtrafikförbud. Under
remissbehandlingen har framhållits att ett eventuellt sådant förbud bör omfatta
även dieseldrivna personbilar.
Jag
delar den tveksamhet angående nyttan av ett helgtrafikförbud som såväl EBU som
remissinstanserna har gett uttryck för. Det kan emellertid övervägas om inte
åtgärden ändock bör ingå i myndigheternas ålgärdspaket för att kunna användas i
kombination med andra åtgärder. 1 linje med vad EBU har förordat bör i så fall
frän allmän synpunkt mera angelägen trafik som sker under yrkesutövning undantas
frän ett helgtrafikförbud. Jag delar den under remissbehandlingen framförda
synpunkten att ett sådant förbud bör omfatta även dieseldrivna personbilar.
EBU
har även studerat hastighetsbegränsning som en möjlig åtgärd för att spara
drivmedel och har på gmndval av en expertrapport funnit att sparvärdet kan vara
av sådan slorieksordning att åtgärden bör kunna vara ett verkningsfullt insimment
i vissa krislägen. Detta gäller t. ex. under allvariiga försörjningskriser med
akut brist på bensin, då man kan räkna med ett gott psykologiskt klimat för god
efterievnad av gällande regler. Metoden torde enligl EBU i första hand vara
användbar under sommarhalvåret. EBU föreslär med stöd av del anförda att
hastighetsbegränsning inbegrips i beredskapsplaneringen.
Remissinstanserna
har tillstyrkt EBU:s förslag eller lämnat det utan erinran. Från ett par håll
har ocksä framhållits de positiva effekter som en hastighetsbegränsning har för
trafiksäkerheten.
Jag anser att man med
hänsyn lill del syslem med differentierade hastighetsregler som redan gäller
måste räkna med att kunna uppnå endast relativt begränsade spareffekter, om
restriktionerna skall hållas inom en realistisk ram. Som ett komplement lill
andra besparingsåtgärder bör dock hastighetsbegränsningar kunna vara av värde
för att verka för en god fördelning av resurserna i vissa akuta krislägen under
de betingelser som EBU har angivit. Efter samråd med chefen för
kommunikationsdepartementet föreslår jag därför att TN inom ramen för sin
beredskapsplanering förbereder all hastighetsbegränsningar inbegrips i nämndens
beredskapsplanering.
Jag
delar EBU:s synpunkter på olika former av begränsningar av bensinhandeln och
anser att sädana åtgärder bör kunna utgöra komplement till andra
besparingsåtgärder. Vidare tillstyrker jag EBU:s förslag att m o t o r t ä v 1
i n g a r bör förbjudas samtidigt som de första regleringsåtgärderna sätts in.
EBU menar att någon organisation för reglering av stadstrafiken under kristid
inte är motiverad. Däremot börenligt
Prop. 1975/76:152 122
utredningen
åtgärder vidtas som underiättar för den kollektiva trafiken att klara ett ökat
resande. Bland sådana åtgärder som EBU föreslår kan främsl nämnas att
kommunerna åläggs svara för en beredskapsplanering för förskjutna arbetstider.
I likhet med flera remissinstanser anser jag denna fråga vara av betydelse för
möjligheterna att föra över en större del av det transportarbete som utförs med
privata personbilar till kolleklivtrafiken. Möjligheterna att öka den
kollektiva trafikapparatens kapacitet är nämligen på kort sikt små. Jag anser
att en sådan planering bör ske innan en kris inträffat. TN bör utarbeta en
modell för en sådan planeringsverksamhet. Riksnämnden för kommunal beredskap
är tveksam till att planeringsarbetet sker i kommunal regi och hänvisar till de
anvisningar som utfärdats om kommunal beredskapsplanering enligt vilken
kollektiva transporter planläggs av berörda irafikförelag. För egen del anser
jag dock alt en sådan planering kan bedrivas av kommunerna i samarbete med irafikföretagen
och under länsstyrelsernas ledning.
EBU
framhåller med stöd av TN att det största problemet i landsorts-trafiken är att
skapa en trafikförsörjning som när ut till människorna på lämpliga tider. Även
om det är svårare all skapa en tillfredsställande trafikförsörjning i landsort
än i tätort så är besparingsmöjligheterna relativt sett större genom de stora
avstånden och den låga kollektivandelen. Från beredskapssynpunkt är det således
angeläget att en så stor del av resorna som möjligt kan klaras av med
kollektivtrafik eller med kombinationen privatbil/taxi och kollektivtrafik. För
att kollektivtrafiken i landsort snabbt skall kunna kompletteras så att den
täcker ett större behov än normalt och för att man skall kunna undvika extratilldelning
i de regioner som har eller får goda kollektiva förbindelser måste man ha en
beredskapsplan för kollektiv trafikförsörjning färdig före en eventuell kris. EBU
föreslår därför att beredskapsplaner för trafikförsörjning i landsort upprättas
på länsnivå.
För
att komma till rätta med trafikförsörjningsproblemet kan man enligl min mening
på länsnivå göra upp beredskapsplaner för trafikförsörjning i icke tätbebyggda
områden under kristid. Den regionala trafikplaneringen vid länsstyrelserna
utgör härvid ett viktigt underiag.
EBU
anser att behovet är stort av en förbätirad transportslalis-t i k , främsl
resvaneundersökningar och statistik beträffande utbudet av kollektivtrafik.
Kostnaderna härför beräknas till 3,2 milj. kr. varav högst 20 % bör ses som en
beredskapskostnad. Medel härför föreslås tillföras TN. Som SCB påpekar bör en
samordning kunna ske mellan de föreslagna resvaneundersökningarna och liknande
undersökningar för den normala trafikplaneringen. Resvaneundersökningar har,
som SIND framhåller, stor betydelse för utarbetande av transportprognoser. SCB
bedömer alt en resvaneundersökning kräver omfattande förberedelser och att den
kan påbörjas först 1977/78 om medel erhålls 1976/77.
EBU
har enligl min mening klariagt att olika regleringsfrågor inom Irans-
Prop.
1975/76:152 123
port-
och trafikområdet kräver en tillfredsställande transportstatislik. Remissinstansernas
positiva inställning har understmkit behovet av ett förbällrat beslutsunderiag
för beredskapsplaneringen. Jag anser det emellertid lämpligt att berörda
myndigheter - pä sätt som sker för övrig transportstatislik - i samråd med SCB
närmare preciserar de krav som en förbättrad persontransportstatistik skall
uppfylla. Resultaten av de statistiska undersökningar beträffande personresandet
som under senare lid genomförts bör därvid tas till vara.
3.6.4
Ransonering av eldningsolja
Förbrukningen
av eldningsolja sker så gott som hell och hållet inom industrin och inom
bostadssektorn. Med hänsyn till önskemålet att värna om produktions- och
sysselsättningsmålen i en fredskris och samtidigt upprätthålla viktiga
samhällsfunktioner och försörjningen med oundgängligen nödvändiga
förnödenheter, är enligt min mening möjligheterna att skära ned insutrins
energiförbrukning på kort sikt relativt små. De energibesparande åtgärder som
vidtas inom industrin medverkar härtill. Jag vill därför betona betydelsen av
att de nedskärningar av industrins energiiilldelning som planeras i en kris är
väl genomarbetade.
I
likhet med EBU anserjag det vara angeläget att SIND vidareutvecklar de metoder
som användes under krisen 1973-1974 vilka gör det möjligt att uppskatta
konsekvenserna för produktion och sysselsättning av minskad energitillförsel
till industrisektorn. Dessa metoder innebär ett utnyttjande av inpul-oulputleknik.
Dessa kan självfallet kompletteras med andra metoder som bör användas vid en
industriransonering, främst ell systematiskt utnyttjande av branschexpertis.
Det bör ingå i SIND:s ansvar för den industriella sektorn i en kristid, som jag
kommer att föreslå i del följande, att metoder av del slag jag här har
redogjort för finns i beredskap och är funktionsdugliga. SIND:s verksamhet på
detta område bör bedrivas i samverkan med delegationen för energiforskning.
Jag
vill i detta sammanhang betona del angelägna i alt regleringsmyndigheterna har
tillgäng till en god statistik för fördelning av knappa energiresurser. De
uppgifter som behövs avser t. ex. förbrukning, produktion, import och lager.
Det är därför väsentligt att en tillfredsställande statislikberedskap finns
hos SCB inför framlida kriser eftersom, som EBU framhäller, den stalislikservice
SCB mäste ge till ransoneringsmyndigheten knappast kan improviseras i ett
krisläge.
Jag
har redan nämnt att jag bedömer att endast måttliga nedskärningar av
energitillförseln till industrin kan ske om man vill värna om centrala
samhälleliga mål. I likhet med EBU anserjag därför att besparingar främsl måste
ske inom den s. k. övrigsektorn. Även där har emellertid besparingsmarginalerna
krympt genom de åtgärder för energisparande och effektivare energiutnyttjande
som ingår i den långsiktiga energipolitiken.
Prop. 1975/76:152 124
Flera
remissinstanser behandlar frågan om den avvägning som bör göras mellan
upprätthållande av värme- och varmvattenstandard i kristid. Liksom EBU anser
dessa att sänkt inomhustemperatur bör föredras framför inskränkningar i fråga
om varmvaltenlillförseln. Jag delar denna åsikt.
I
likhet med ÖEF och bostadssiyrelsen är jag dock tveksam huruvida varmvaiienreslrikiioner
kan undvikas ända lill dess att tilldelningen sjunkit lill 75 "n av den
normala. Den sänkning av inomhuslemperaturen som i mänga fall redan skett
talar mol delta.
En
besparing av varmvattenförbrukningen med 10 96 innebär enligl EBU en minskning
med 0,6 % av den totala energiförbrukningen. EBU framhåller alt en sådan
besparing kan te sig betydelselös. Åtgärden måste dock, enligt EBU, ses i sitt
totala sammanhang, där sparmålet är uppbyggt av många små sparinsatser inom ett
stort antal sektorer, EBU föreslär därför alt en särskild anordning (s. k. k r
i s k o p p I i n g) installeras som gör del möjligt att pä ett enkelt sätt
hindra tillförseln av tappvarmvatten lill förbrukarna och leda in kallt vatten
i systemet. Enbart avstängning av varmvattnet medför enligt EBU risker bl. a.
för översvämningar på gmnd av all kranar kan stå öppna då restriktionerna
upphör.
Enligt
EBU:s förslag skall skyldighet alt anordna kriskoppling i det befintliga
byggnadsbeståndet regleras genom särskild lag. Kriskoppling skall enligl
förslaget vara ordnad senast den I januari 1979. Vidare föreslås att tvingande
bestämmelser förs in i Svensk Byggnorm (SBN) om alt kriskoppling installeras
vid nybyggnad eller sädan ombyggnad som kräver bygglov. Ingen av de
remissinstanser som yttrat sig över EBU:s förslag ifrågasätter del
ändamålsenliga med beslämmelserna avseende kriskoppling.
Sveriges
fastighetsägareförbund berör i sitt yttrande över RLU:s betänkande frågan om
installation av kriskoppling. Förbundet anser att detta är en åtgärd som
lämpligen kan komma till utförande. Möjligheten alt lill den 1 januari 1979
genomföra åtgärden bedöms som god.
Jag
delar EBU:s mening att en begränsning av varmvattenförbrukning i kristid bör
förberedas genom installation av en anordning som möjliggör en riskfri
avstängning av varmvatienlillförseln. Inom bostadsdepartementet pågår f n, en
genomgripande översyn av byggnadslagstiftningen. Det skulle därför kunna
övervägas att göra prövningen av frågan om en kriskopplingslag i det
sammanhanget. Som jag tidigare har anfört har emellertid besparingsmöjligheterna
kryml genom de olika sparåtgärder som redan vidtagits. En god beredskap kräver
därför att frågan om kriskoppling löses skyndsamt. Jag ansluter mig därför till
EBU:s förslag såvitt det rör det befintliga byggnadsbeståndet och förordar att
kriskoppling där skall vara införd senast den Ijanuari 1979. Lagen bördock enligl
min mening omfatta både det befintliga byggnadsbeståndet och nybyggnad eller
sådan ombyggnad som enligl byggnadsstadgan är att anse som nybyggnad. För
nybyggnad bör lagen träda i kraft den 1 januari 1977.
Prop.
1975/76:152 125
Kriskopplingsbeslämmelserna
bör tills vidare tas in i en särskild lag men kan senare arbetas in i en samlad
bygglagstiftning.
Installation
av kriskoppling bör enligt min mening ske i sådana fall där varmvattenberedningen
är gemensam för fiera bosläder och lokaler. Detta krav bör ej omfatta de fall
där varmvattenberedningen betjänar endasl två bostadslägenheter eller sädan
byggnad som huvudsakligen är inrättad för industriändamål eller för hälso-
eller sjukvård. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bör ges
möjlighet att i särskilda fall beslula om ytteriigare undantag frän kravet pä
anordnande av kriskoppling.
Del
bör ankomma på regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer all ulfärda
närmare föreskrifter och anvisningar för tillämpning av lagen. Den myndighet
som regeringen därvid utser bör även handha tillsynen över efterievnaden av
lagen. Statens planverk kan övervägas som lämplig tillsynsmyndighet.
Enligl
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag bör kostnadema för installation av
kriskoppling i fierfamiljshus även fördelas pä ägare av en- och tvåfamiljshus. Enligl
min mening är dock de uppskattade kostnaderna för installation sä små att detta
inte kan anses nödvändigt från rättvisesynpunkt.
Jag
biträder EBU:s uppfattning att myndigheterna i ett krisläge skall utfärda
klara föreskrifter beträffande varmvaltenberedningen om en periodisk bortkoppling
skulle behövas. Skadeståndskrav på hyresvärdarna kan härigenom undvikas.
EBU
framhåller att betydande besparingar i varmvattenförbrukning kan genomföras
genom en individuell mätning av förbrukningen. Med hänsyn till de tekniska
komplikationerna vill EBU inte föreslå att föreskrift härom införs. Däremot
föreslås att i kriskopplingslagen och i SBN införs föreskrift om central varmvatlenmäiare
varigenom hushållens förbrukning av energi för bosladsuppvärmning resp.
förbrukning av tappvarmvatten kan åtskiljas och sparinsatserna beräknas.
Bostadsstyrelsen
påpekar att som villkor för statliga bostadslån till nybyggnad från den 1 juli
1976 gäller att det i bostadshus skall finnas möjlighet att mäta den
individuella förbrukningen av varmvatten, el och gas. Delta gäller även för
bostadslån till ombyggnad om inle särskilda skäl däremot föreligger. Med hänsyn
bl. a. till svårigheterna all genomgående få lill stånd en individuell mätning
av varmvatlenförbrukningen är det enligt min mening värdefullt om sparinsatserna
i fråga om förbrukningen av varmvatten i viss mån kan följas genom central
mätning. Jag tillstyrker därför EBU:s förslag om att särskilda mätare bör
installeras som möjliggör detta. I det tidigare nämnda yttrandet över ransoneringslagsulredningens
betänkande framhåller Sveriges fastighetsägareförbund att en installation av en
central varmvatlenmäiare ställer sig betydligt dyrare än en kriskoppling. Jag
vill emellertid framhålla alt en enkel mätare som endast registrerar
tillförseln av kallt vallen till varmvattenberedare är fullt tillräcklig för
all ändamålet med åtgärden skall tillgodoses.
Prop. 1975/76:152 126
Beslämmelser
om införande av mätanordningar bör tas in i den kriskopplingslag som jag
tidigare har förordat.
Vad
jag i det föregående har anfört rörande lagens tillämpning i fråga om kravet på
kriskoppling bör även gälla kravet på installation av ifrågavarande mätanordningar.
EBU
framhäller att nuvarande planering inom ÖEF har baserats på att en
kvotransonering av eldningsolja skulle tillämpas i början av en kris för att,
om krisen blev långvarig, efterträdas av ett licenssystem som bygger på en behovsinriktad
tilldelning. På grund av brist på värmeteknisk expertis har ÖEF emellertid inte
ansett sig kunna utarbeta ett sådant licenssystem,
EBU
och ett flertal remissinstanser påpekar att ett kvotsyslem har flera svagheter.
Principen i ett kvotsyslem är att tilldelning till förbrukare utgör en viss
andel av förbrukningen under en historisk period. Den allvariigasie svagheten i
detta syslem är att de förbrukare som i ell normalläge slösar med energin
gynnas i en kris. Jag ansluter mig till dessa synpunkter.
EBU
föreslår att en s. k. v ä r m e t a x e r i n g genomförs av samUiga
fastigheter i landet. Genom denna fastställs i princip ett normalt värmebehov
för varje fastighet med en kalkylmelod där hänsyn tas lill bl. a. isolering,
geografiskt läge och ventilationsstandard. Tilldelningen i en kris gmndas på
det normalbehov som sålunda har beräknats. EBU anser att en värmetaxering bör
genomföras i förväg och inte sedan en kris brutit ul. Om en taxering forceras i
det senare fallet minskar precisionen i bedömningarna samtidigt som kostnaderna
blir högre. EBU föreslår att en särskild lag stiftas om värmetaxering och att
en projektgrupp bildas vid ÖEF för att genomföra värmetaxeringen. Genomförandet
av en värmelaxering beräknas ta två år. Arbetet bör enligt EBU igångsättas 1
juli 1976. Kostnaderna uppskattas till ca 30 milj. kr. EBU förordar att
värmetaxeringen finansieras genom anslag över driftbudgeten.
Ingen
av remissinstanserna motsätter sig att en värmelaxering genomförs. Några
instanser menar dock alt ytteriigare utredningar behövs innan ett beslut fattas
om en värmetaxering. En fömndersökning föreslås därför först genomföras.
Svenska kommunförbundei anser att én sådan undersökning bör föriäggas till
Gävle där försök redan pågår med tillämpad energiplanering inom ramen för ell
projekt som statens råd för byggnadsforskning ansvarar för.
Jag
har redan nämnt att betydande nackdelar är förknippade med en kvotransonering
av eldningsolja. Det är enligt min mening uppenbart att ansträngningar bör
göras för att åsladkomma ett tjcenssysiem i vilken hänsyn kan tas till det
faktiska behovet. Innan ställning tas till frågan om en värmetaxering i full
skala skall genomföras, bör emellertid vissa frågor utredas ytteriigare. Jag
beräknar ett medelsbehov för budgetåret 1976/77 på 500 000 kr. för detta
ändamål.
Flera
av de uppgifter som behövs från fastighetsägarna vid en värmetaxering
överensstämmer med de som infordras vid den ordinarie fastig-
Prop.
1975/76:152 127
hetstaxeringen.
Enligl min mening bör därför ett eventuellt genomförande av en värmetaxering
samordnas med nästa allmänna fastighetstaxering som är planerad lill är 1980.
EBU
framhäller att varje form av ransonering kräver en kontroll av att de
bestämmelser som utfärdats efterievs. Om kontrollen eftersatts och utrymme
skapas för t. ex. manipulationer i återförsäljariedet är risken stor för alt en
uppluckring sker av ransoneringsmoralen. Effektiva kontrollsystem måste därför
finnas. Jag delar EBU:s uppfattning. Jag anser också, i likhei med EBU, att en
decentralisering är önskvärd och all länsstyrelserna i största möjliga
utsträckning bör svara för denna verksamhet. För att in-venleringsuppgifterna i
fråga om lager av bränslen och drivmedel skall bli så tillföriiiliga som
möjligt bör länsstyrelserna avdela största möjliga kon-trollresurser till
början av ransoneringsperioden. ÖEF bör enligl min mening ansvara för och konlinueriigt
utveckla kontrollfunktionen.
3.6.5
Särskilda problem rörande kvotransonering av energi
Jag
har själv redan nämnt alt ett kvotransoneringssystem har ett i flera avseenden
orättvist verkningssätt. Flera remissinstanser delar denna åsikt. 1 avvaktan på
att frågan om ett behovsbaseral licenssyslem har prövats måste dock beredskapen
upprätthållas genom en fortsatt planering för en kvotransonering.
EBU
menar att en kvortransonering av landels samtliga energiförbrukare inte är
genomförbar. Jag delar EBU:s åsikt att en begränsning av kvolkrelsen mäste ske.
Som EBU framhåller bör en grundläggande princip för en kvotransonering bl. a.
vara att den kan genomföras relativt snabbt. Avläsningen måste ske genom energileveranlörernas
egen personal. Detta är möjligt för en begränsad kvotkrets men däremot inte för
en kvotransonering av landets alla energiförbrukare. En sådan begränsning bör
därför ske som medger en kontroll av försörjningsläget och en snabb effektiv
ransonering av större abonnenter.
EBU
förordar i fråga om elkraft att vid kortare försöriningskriser den kvoiransonerade
kretsen begränsas till abonnenter med en årsförbrukning på minst 500 000 kWh.
Vid en längre fredskris börenligt utredningen kretsen även innefatta förbrukare
med en årsförbrukning pä minst 5 000 kWh. 1 det senare fallet undantas 3 milj.
konsumenter dvs. 70 % av förbrukarna. Dessa svarar emellertid för endasl 10 %
av förbrukningen. Vad gäller s 1 a d s g a s anser EBU all 18 000 av de drygt
400 000 abonnenterna bör undantas från en kvotransonering. Ca 75 96 av
förbrukningen täcks då in. Av landets fjärrvärmeabonnenter saknar ca 10 000
småhus mätare eller har mätare som endasl mäter förbrukningen av hetvatten, EBU
anser att dessa abonnenter inte bör ingå i kvolkrelsen. I fräga om eldningsolja
finns enligt EBU varken administrativa, mätleknisks eller försörj-ningsmässiga
skäl alt begränsa den kvoiransonerade kundkretsen. Inköpen av g a s o I bör enligl
utredningen begränsas genom licenser vad gäller bulk-
Prop. 1975/76:152 128
köp
genom industrin samt depåköp medan övrig förbrukning regleras genom kvotering i
handelsledel. Jag biträder EBU:s förslag om hur en begränsning bör ske av kvolkrelsen.
För
sådana förbrukare som faller utanför en kvotransonering föreslär EBU särskilda
åtgärder som sparpropaganda och stickprov av energiförbrukningen. Jag biträder
EBU:s förslag.
Remissinstanserna
instämmer i EBU:s förslag all kollekliv mätning av elförbrukningen och s. k,
ackordstaxa för siadsgas inte längre skall godtas. Enligt EBU bör planverket fä
i uppdrag att fr. o. m. 1 januari 1977 Införa beslämmelser härom vad gäller nya
fastigheter. Även jag anser au det i SBN bör finnas tillämpningsföreskrifter
som förhindrar kollektiv elmätning och användning av ackordstaxa för siadsgas. Enligl
vad jag inhämtat har planverket utarbetat ett förslag till sådana föreskrifter.
Förslaget övervägs r n, inom bostadsdepartementet.
Remissinstanserna
tillstyrker eller lämnar utan erinran EBU:s förslag om delegering lill
länsstyrelser och kristidsnämnder vad avser administration av kvolransoneringen
i fråga om medelstora och mindre förbrukare av eldningsolja. Detta gäller även
förslagen alt länsstyrelser skall få ansvaret för ransonering av siadsgas och
fjärrvärme. Jag delar EBU:s uppfattning. Jag ansluter mig ocksä till förslaget
att energileveranlörernas medverkan bör kunna begränsas lill uträkning av
kvoter, avläsning och s. k. teknisk jämkning medan annan handläggning bör ske
hos myndigheter.
Jag
har inget alt invända mot EBU:s åsikt all energileveranlörernas medverkan i en
kvolransonering bör ske ulan särskild ersättning men att vid en längre lids
ransonering hänsyn kan las vid granskning av priskalkylen om prisreglering
införts. Jag delar således inte Svenska petroleum institutets åsikt alt staten
bör svara för oljeföretagens koslander vid en kvotransonering av olja.
Liksom
EBU har RLU i sitt betänkande närmare behandlat frågorna om besvärsrätt och överförbrukningsavgifl.
Jag återkommer därför härtill i samband med behandlingen av RLU:s förslag,
3.6.6
Användningsrestiikiioner m. m. för elkraft
EBU
diskuterar i fråga om elkraft även andra regleringsformer än ransonering. Hit
hör olika slag av användningsrestriktioner, områdesransonering, spänningssänkning
och periodisk bortkoppling.
Vad
gäller användningsreslriklioner menar stålens trafiksäkerhetsverk att
tillgängligt material pekar på att nedsläckningen av belysningen på gator och
vägar hade en negativ inverkan på trafiksäkerheten under krisen 1973-1974, En
sådan dämpning av belysningen bör därför enligt verket inte ske förrän i ett
allvarligare krisläge.
Vid
övervägande av restriktioner för användning av elkraft som berör väg- och
gatubelysningen måste enligl min mening beaktas de krav som
Prop.
1975/76:152 129
trafiksäkerheten
ställer. Med hänsyn härtill föreslår jag efter samråd med chefen för
kommunikationsdepartementet, att TN och trafiksäkerheisverket i samråd med valtenfallsverket
inom ramen för nuvarande resurstilldelning utarbetar ett underiag som kan tjäna
som riktlinje för hur en dämpning av sådan belysning bör ske på ell från irafiksäkerhelssynpunkt
tillfredsställande sätt. 1 delta arbete bör givelvis de erfarenheter som
gjordes under oljekrisen las lill vara.
Till
skillnad från CDL-företagens beredskapsnämnd anserjag liksom EBU alt
restriktioner i lika hög grad bör omfatta de förbrukargrupper som är föremål
för kvotransonering som andra grupper. Restriktionerna är nämligen inriktade
mot sådan konsumtion som är umbäriig.
En
som rimlig bedömd spänningssänkning på 3 96 beräknas av statens
elransoneringsnämnd (SERN) kunna ge en temporär energibesparing på 3 96. Jag
delar EBU:s uppfattning all en spänningssänkning bör kunna tillämpas med de
snäva gränser som distributionsnätets konstruktion sätter. En sådan åtgärd mäsle
dock enligt min mening vidtas med urskiljning. Särskild hänsyn mäsle, som ett
par remissinstanser framhåller, tas i fråga om sjukhusens elförsörjning med
hänsyn lill den känsliga apparatur som där finns installerad.
EBU
anser att en periodisk bortkoppling av abonnenter bör reserveras till ett
absolut nödläge med hänsyn till de problem som är förknippade med åtgärden.
Landstingsförbundet menar alt en bortkoppling är olänkbar för sjukvårdens del.
Liksom CDL-företagens beredskapsnämnd anserjag del vara osannolikt, att elförsörjningsläget
under en oljekris skulle bli så katastrofall all denna åtgärd skulle behöva lillgripas.
Jag vill dock liksom EBU inte bortse från att så drastiska åtgärder kan behövas.
Jag anser all det kan vara lämpligt all kommunerna i samråd med
elleverantörerna gör upp planer för prioriteringar vid långvariga elavbrott.
Del arbeie som ulförts inom Svenska kommunförbundei beträffande de sociala
konsekvenserna av långvariga elavbrott torde därvid utgöra en värdefull grund.
Jag delar CDL-företagens beredskapsnämnds åsikt att den föreslagna planeringen
bör ske efler riktlinjer från den centrala planläggningsmyndigheten efter
samråd med kommunernas organisation. Med hänsyn till osannolikheten att en bortkoppling
skall behöva tillgripas anser jag inte att andra åtgärder än
planeringsförberedelser bör vidtas i detta hänseende.
Flera
remissinsianser har synpunkter på EBU:s förslag att störningskänsliga
abonnenter skall uppmanas installera reservaggregal och att en inventering bör
ske av befintliga reservaggregat. En prioriteringslista föreslås upprättas inom
varje kommun för fördelning av tillkommande aggregat. Byggnadsstyrelsen
konstaterar alt enhetliga riktlinjer saknas i fråga om reservaggregat skall
anskaffas eller ej. För egen del anser jag att det lorde ligga i de
störningskänsliga abonnenternas intresse att redan för mera normala
förhållanden anskaffa reservkraftutrustning. Särskilda åtgärder lorde därför
inte erfordras.
9
Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 152
Prop. 1975/76:152 130
3.6.7
Vissa speclalfrdgor
3.6,7.1
Användning av priset som fö r b r u k n i n g s reg u-lator
EBU:s
förslag att en förbrukningsdämpande avgift skulle kunna tas ul på motorbensin
under en begränsad tid för all motverka tendenserna lill hamstring möter
övervägande negativa reaktioner från remissinstanserna. Flera inslanser framhäller
oförenlighelen hos en sådan avgift med den grundläggande principen för ransonering
enligt vilken de knappa resurserna skall fördelas efter behov och inte efter
ekonomisk bärkraft, Sialskoniorel menar däremoi att EBU oftare borde ha beaktat
möjligheterna att använda tillfälliga energiavgifter som regleringsinslrumenl
och att de fördelningsmässiga nackdelarna kunde motverkas genom riktade bidrag
lill låginkomsigrupper. För egen del anserjag att en förbrukningsdämpande
avgift på bensin inte skulle medföra sådan besparing all de
fördelningspolitiska och ransoneringspsykologiska nackdelarna kompenseras. En
sådan avgift bör såvitt möjligt undvikas.
3.6.7.2 Överlåtelse
av ransoneringsbevis
EBU
föreslår att drivmedelsförsäljning endast skall få ske mot samtidigt uppvisande
av ransoneringsbevis och företeende av skattekvitto. EBU menar alt en
"svart marknad" försvåras genom att skattekvitto måste kunna visas
upp vid inköp.
Några
remissinstanser, bl. a. Svenska handelskammarförbundet, anser all den som
erhållit tilldelning, själv bör få avgöra hur denna skall användas. TN
framhåller den redan nämnda komplikation som kan inträffa om skattekvitto inte
längre behöver medföras vid färd. TN menar att någon koppling mellan
ransoneringsbevis och annan handling hör ske och förklarar sig beredd alt i
samråd med berörda myndigheter utreda denna fräga.
Liksom
EBU har RLU behandlat denna fråga. Jag återkommer därför härtill i samband med
behandlingen av RLU:s förslag.
3.6.7.3 Kost
nåder för kristidsnämndernas verksam
het
Enligl
EBU bör folkförsörjningsfrägorna ytterst vara en statlig angelägenhet. Med
hänsyn till att kommunerna belastas olika hårt i en fredskris bör kriskosinaderna
ersättas av staten. Mot bakgrund av del statliga ansvaret pä detta område
skulle enligt EBU full kostnadstäckning kunna motiveras. Svenska
kommunförbundet begärde efter oljekrisen 1973-1974 ersättning med 90 % av sina
kostnader. EBU föreslår därför att minst 90 ".. av kostnaderna ersätts av
slalen.
1
sitt remissyttrande föreslår Kommunförbundet full kostnadstäckning.
Prop.
1975/76:152 131
Delsamma
föreslås av övriga instanser som tagit upp frägan. Landstingsförbundet
föreslår alt reglerna för ersättning av planläggningskostnader i lagen om
kommunal beredskap bringas i överensstämmelse härmed. F. n. gäller för den
kommunala beredskapsplanläggningen enligt lagen (1964:63) om kommunal beredskap
och kommunala beredskapskungörelsen (1964:722) alt statsbidrag utgår med 90 96
av kostnaderna eller den slörre del därav som regeringen medger. Detta kan vara
en naturiig utgångspunkt i de fall då ersättning skall ulgä. Emellertid är del
lämpligast att inte nu binda sig vid en principiell ståndpunkt. Frägan lorde få
avgöras när den blir aktuell.
3.6.8
Informations- och sparkampanjberedskap
Informationsverksamheten
från myndigheternas sida i kristid kan enligt EBU inte bara avse frågor som
berör ransoneringar o. d, ulan måste även ha som mäl alt ge en bred information
om bakgrund lill krisen och försörjningslägets ulveckling. EBU anser att de
informationsproblem som uppstod under krisen 19731974 främsl berodde på
bristande samordning mellan de olika försörjningsansvariga myndigheterna. EBU
betonar vidare att informationsapparaten inte kan improviseras i ett krisläge
utan måste förberedas. Ansvaret för den övergripande informationen och samordningen
av informationen föresläs av EBU läggas pä ÖEF som för planeringen förordas
erhålla en kvalificerad informationsexpert. EBU föreslår att denne skall leda
en informationsgrupp som bl.,a. skall beslå av informationscheferna vid de
olika centrala regleringsmyndigheterna. Den inledande planeringen beräknas
kunna ske inom en ram av 500 000 kr. som bör belasta budgetåret 1976/77.
Härefter beräknas årskostnaden till 150 000-200 000 kr.
Jag
tillstyrker förslaget all ÖEF skall leda och samordna informaiions-aktiviteterna.
Som EBU framhåller är del naturiigt att ÖEF får detta ansvar med hänsyn till
alt ÖEF föreslås få ett övergripande ansvar för förbrukningsregleringen pä
energiområdet.
Jag
biträder även förslagel all ansvaret för beredskapsplaneringen på informationsområdet
läggs på ÖEF och att ÖEF därför tillförs en kvalificerad informationsexpert för
att handha dessa frågor. Liksom EBU anser jag att en informationsgrupp bör
bildas i vilken ingår de som avses ingå i krisförvallningen som
informationschefer. Ingen av remissinstanserna har nägra invändningar på dessa
punkter. Jag återkommer i det följande till medelsbehovet för budgetåret
1976/77 under punkten anslagsfrågor.
Jag
tillstyrker även TCO:s förslag att de fackliga organisationerna utnyttjas för
informationsspridningen och att därför ett ökat samarbete bör ske mellan ÖEF
och dessa organisationer. Jag återkommer med förslag rörande formerna för detta
samarbete sedan de sakkunniga för översyn av ÖEF:s organisation m. m, (ÖEF-ulredningen)
framlagt sitt betänkande.
I
fråga om informationsgruppens sammansättning anser jag att däri bör
Prop. 1975/76:152 132
ingå
- som redan nämnts - informationscheferna vid de regleringsmyndigheter i fräga
om vilka förslag senare kommer alt framläggas saml in-formationsexperlen vid ÖEF
vilken leder gruppens arbete. I den utsträckning informationsgruppen finner del
erforderiigt för planeringens genomförande bör representanter för TN, Vattenfall/CDL,
beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och JN deltaga i arbetet. Detsamma
bör gälla sparkam-panjexperter frän energisparkommillén. Till delta återkommer
jag i det följande. Gruppen bör påbörja arbetet så snart som möjligt.
Även
i fråga om sparkampanjer föreslår EBU att det övergripande ansvaret bör ligga
hos ÖEF. Informalionsgrupfien föreslås planera en snabb kampanjsiari inom en
ram av 500 000 kr. Årskostnaden för översyn och aktualisering av beredskapspakelet
beräknas lill 50 000 kr. För en sparkampanj i kristid förordas en budget på 10
milj. kr. EBU framhäller att denna summa är obetydlig jämfört med den minskade
energiimporten. Jag återkommer i det,följande till medelsbehovet för
budgetåret 1976/77 under punkten anUflagsfrågor,
Flera
remissinstanser anser att energisparkommillén bör kunna utnyttjas vid sparkampanjer
i kristid. Ett par av näringslivets organisationer menar alt kommittén borde
kunna ges ansvarel för sparkampanjberedskapen i kristid. Energisparkommillén
ser flera beröringspunkter mellan sin egen verksamhet och EBU:s förslag
avseende sparinsatser m, m. Kommittén förutsätter att man utgår från den
befintliga organisationen vid uppbyggnad av en krisorganisation.
Enligt
min mening bör ÖEF ha del övergripande ansvarel för att en sparkampanjberedskap
för kristider kommer lill stånd och upprätthålls. ÖEF bör även genom den
föreslagna informaiionsgmppen styra beredskapsplaneringens inriktning i stort
i fråga om sparkampanjer. EBU föreslår att särskilda kampanjexperter knyts
till gruppen för alt utföra delta arbeie. För egen del anser jag alt
genomförandet av planeringen bör handhas av energisparkommillén eller annat
organ som senare kan inrättas med motsvarande uppgifter. Jag bedömer att energisparkommilténs
erfarenheter av energi-sparandeverksamhet på detta sätt bäst nyttiggörs,
3.6.9
Utbildning
EBU framhäller
betydelsen av att TN ges erforderiiga resurser för genomförande av utbildning
på regional och lokal nivå. Med hänsyn till de åtgärder jag i det senare kommer
att föreslå vilka ökar länsstyrelsernas ansvar för energiförsörjningen i
regionen under kristid framkommer ett ökat behov av utbildning av personal för fiera
olika energisektorer. Liksom EBU anser jag att TN och ÖEF så långt möjligt
skall samordna dessa utbildningsinsatser så att dubbelarbete undviks och
resurserna utnyttjas pä lämpligt sätt. Utbildningen bör inte begränsas till
ordinarie personal på länsstyrelsen ulan bör även kunna avse utomstående som
ingår i ransoneringssekiionens beredskapsorganisation.
Prop.
1975/76:152 133
3.6.10
Organisation för energiberedskap och energikris
EBU
lämnar förslag avseende organisationen av försörj ni ngspl a neri ngen på
energiområdet och beträffande den organisation som skall genomföra regleringsåtgärderna
i ett fredskrisläge. Förslag läggs också fram om en breddning av ÖEF:s
styrelse bl. a, med representanter för riksdagen, EBU:s organisationsförslag
berör i stor utsträckning ÖEF. En särskild utredning, ÖEF-ulredningen, har som
jag redan nämnt tillsatts för att lämna förslag lill fredsmässig organisation
av ÖEF, Utredningen skall vidare enligt direktiven föreslå hur kris- och
krigsorganisationen bör vara organiserad.
Av ÖEF-utredningens
remissyttrande framgår all man tolkat sina direktiv så att ÖEF:s organisation
för bl. a. fredskriser skall övervägas. Utredningen framhäller all i fråga om fredskrisorganisalionen
på energiområdet kommer arbetet att ske med utgångspunkt från EBU:s förslag.
Med hänsyn till det nära sambandet i delta avseende mellan EBU:s och ÖEF-utredningens
arbete avser jag avvakta förslagen från ÖEF-ulredningen innan jag lar slutlig
ställning till hur energiberedskapen bör vara organiserad. Redan nu vill jag
emellertid framhålla, alt starka skäl talar för all ÖEF:s slyrelse dä bör
kompletteras med representanter för det allmänna.
Jag
vill också redan i förevarande sammanhang ta upp frågan om huvudprincipen i EBU:s
förslag lill organisation av förvaltningen på energiområdet i en fredskris.
Enligt
EBU:s förslag skall ÖEF ges ansvaret för övergripande ledning och samordning i fräga
om energiberedskapen, både i planeringsskedet och i en kris. ÖEF ges således
verkställighetsuppgifter. EBU föreslår vidare att i kris särskilda
produktionsinriktade myndigheter bildas för att inom ramen för ÖEF:s riktlinjer
självständigt genomföra ransoneringsätgärder. Dessa myndigheter som
representerar bränsle-, drivmedels- och elförsörjningsområdena, skall biträdas
av rådgivande s. k. sektormyndigheter som var och en företräder en
förbrukningssektor. Härigenom skulle en samordnad lill-delningspolitik kunna
uppnås. EBU:s organisationsmodell kan ses som en matris där den ena dimensionen
utgörs av de produktionsorienlerade myndigheterna och den andra av de förbrukningsorienlerade.
Remissinstanserna
är genomgående positiva till de principer för fredskrisorganisalionen som jag
här redovisat. Mindre erinringar förekommer i fråga om valet av
sektormyndigheter och avgränsningen av kompetensen mellan dessa. SIND och statskontoret
har tagit upp frågan om avgränsningen mellan ÖEF och SIND i frågor som rör
försörjningsberedskapen på energiområdet. Denna fråga kommer all ytteriigare
belysas av ÖEF-ulredningen.
Liksom
de flesta remissinstanserna ansluter jag mig till principerna för den fredskrisorganisation
som EBU föreslagit. Dessa kan ligga lill grund för del fortsatta
planeringsarbetet med en fredskrisorganisation på energiområdet. Frågan om
organisationens anpassning till andra krisfall och till krigsfallet torde
komma att belysas av ÖEF-ulredningen, Utan att ÖEF-uired-
Prop. 1975/76:152 134
ningens
ställningstagande till ÖEF:s organisation föregrips bör därför redan nu en viss
förstärkning ske av ÖEF:s bränsleregleringsenhel. Detta är nödvändigt också
med hänsyn till de olika förslag jag fört fram i det föregående.
Ett
nytt och väsentligt inslag i EBU:s organisationsförslag är principen med s. k, sektormyndigheler
vilka skall fungera som rådgivande organ till regleringsmyndigheterna. Genom
dessas medverkan blir det enligl min mening möjligt all på ett bättre sätt än
hittills sörja föratt regleringsingripandena blir konsisienta inom olika förbmkningsområden.
Seklormyndighelerna bör under ÖEF:s ledning och med utgångspunkt från EBU:s
förslag planera rådgivningen för all i första hand möta fredskriser på
energiområdet. Det är självfallet angelägel att seklormyndighelerna gör sig väl
förtrogna med frågeställningarna rörande försörjningsberedskapen på
energiområdet.
Enligl
förslaget skall SIND, konsumentverket, byggnadsstyrelsen, JN och TN utgöra
sektormyndigheter. Statskontoret har föreslagit all bosiadssty-relsen skulle
ingå som sektormyndighet i stället för konsumeniverkel, som föreslagits av EBU.
Jag förordar alt konsumentverket, med dess breda kännedom om konsumenternas
problem skall utgöra seklormyndighet i enlighet med EBU:s förslag. Ett flertal remissinsianser
har väckt frägan om inte deras medverkan som sektormyndigheler är påkallad. Bl.
a, har ifrågasatts om inte skogsbruket borde vara representerat. Jag finner att
organisationen skulle bli alltför omfattande med ett större anlal
sektormyndigheter än de som föreslagits. De planerade myndigheterna bör lill
sig kunna knyla den expertis frän andra intressenter än de här nämnda, som
behövs för all lösa uppgifterna. Samråd i beredskapsfrågor bör självfallet äga
rum med andra myndigheter och organisationer där utbyte av erfarenheter bedöms
värdefullt.
EBU
konstaterar att både den regionala och den kommunala ransoneringsplaneringen i
alll väsentligt varit inriktad på krig och avspärrning och framhåller att fredskrisfallei
bör ägnas ökad uppmärksamhet. Enligt EBU bör vidare länsstyrelser och CBR i en
fredskris prioritera ransoneringsarbetet. Jag instämmer i EBU:s åsikt att
länsstyrelser i en fredskris behöver tillföras expertis avseende olika förbmkarområden
och att därför representanter både för myndigheter och näringsliv bör ingå i
organisationen.
EBU
anser att det i framtiden kan vara lämpligt all samordna den allmänna kommunala
energiplaneringen med beredskapsplaneringen. Remissinstanserna har inga
invändningar mot EBU:s synpunkter i detta avseende. Riksnämnden för kommunal
beredskap hävdar dock i sina synpunkter på EBU:s förslag avseende
organisationen av beredskapen på energiområdet att den kommunala planeringen
för en fredskris bör vara en del av den allmänna kommunala
beredskapsplaneringen. Nämnden föreslår därför alt en ändring sker av lagen om
kommunal beredskap så att detta blir möjligt. Även jag anser att en planering
inför fredskriser bör ske på kommunal nivå. Jag har redan framhållit att detta
också bör vara fallel för länsstyrelsema. Inle minst erfarenheterna från försörjningskrisen
1973-1974 talar för detta. De avväg-
Prop. 1975/76:152 135
ningar
som måste ske i en fredskris är enligt min mening i flera hänseenden mer
komplicerade än vad som gäller för allvariigare kriser. De ökade krav som i
sådana situationer ställs på länsstyrelser och kommuner mäsle därför i vissa
avseenden övervägas i förväg. Jag anser att del ankommer pä de ansvariga
myndigheterna all ge råd om och samordna beredskapsplaneringen regionalt och
lokall.
En
utvidgning av beredskapsplaneringen till att omfatta även fredskriser innebär
ökade uppgifter för länsstyrelserna, närmast försvarsenheterna. Jag vill
framhålla att en översyn av försvarsenhelernas organisation pågår i försvarets
rationaliseringsinstituts regi.
En
del av de arbetsuppgifter pä beredskapsplaneringens område som i det föregående
angivits för vissa myndigheter är av sådan omfattning och karaktär alt de
motiverar att ökade resurser övergångsvis ställs till myndigheternas
förfogande. Chefen för industridepartementet avser sålunda föreslå regeringen
att SIND tillförs 150 000 kr, i extra medel för arbete med en input-oulpul
modell på energiområdet. Jag förordar att ytteriigare 400 000 kr. ställs till TN:s
förfogande varav 300 000 kr. beräknas för kostnader för det angivna
utbildningsprogrammet och 100 000 kr. för utveckling av det s. k. egenkvotsystemel
saml för planering i samband med förskjutna arbetstider. Medel för JN:s
medverkan har tagits upp vid anmälan av anslagsbehov för budgetåret 1976/77,
Jag förordar att konsumentverkets medverkan som sektormyndighet sker inom
ramen av de resurser som jag senare denna dag kommer att föreslå för det nya
verket. Jag återkommer i övrigt lill dessa frågor vid anmälan av anslagsfrågor
i det följande.
3.6.11
Prisclearing
Enligt
EBU bör en beredskap för prisclearing finnas även i framtiden trots det
fördelningssystem som planerats inom lEA. EBU anser att alla förbrukare dvs.
både stora och små bör ingå i den avgiftsskyldiga kretsen med hänsyn till de
svåra gränsdragningsproblem som annars uppstår, EBU anser att prisclearingsystemel
också bör innefatta råolja. SPK förklarar sig i sitt remissyttrande villig att lillsammans
med ÖEF utreda förutsättningarna härför. Det är angeläget all denna utredning
kommer till stånd.
Regeringen
bör enligt förslagel bemyndigas att disponera en röriig kredit i riksgäldskoniorel
om 500 milj. kr. för utjämning av tillfälliga likviditets-underskott i clearingen.
Ingen
av remissinstanserna motsätter sig all en prisclearing skall kunna ske i ett
krisläge. Endast Näringslivets energidelegation menar att slörre förelag bör undantas
i ett clearingsystem. Enligt min mening blir de praktiska problemen alltför
stora om en gränsdragning skall ske mellan stora och små förbrukare. Jag
förordar att EBU:s förslag läggs till gmnd för den fortsatta planeringen inom ÖEF
av beredskapen för att införa en prisclearing. ÖEF bör i planeringen på detta
område samverka med SPK.
Prop. 1975/76:152 136
I likhei
med EBU förordar jag vidare all en röriig kredit finns tillgänglig. Som en
beredskapsåtgärd bör därför den röriiga krediten i riksgäldskontoret om 600
milj. kr. lill clearing för oljeprodukter som år 1974 ställdes till Kungl. Maj:ts
disposition (prop. 1974:21, FöU 1974:11, rskr 1974:44) även framdeles stå till
regeringens förfogande.
3.6.12
Andra beredskapsåtgärder
EBU
diskuterar i betänkandet andra åtgärder som kan vidtas än förbrukningsbegränsningar.
EBU framhålleratl enprodukiionsberedskap är aktuell främsl för längre kriser på
grund av de länga omsiällningstiderna men framhåller alt även en fredskris kan
bli långvarig. Möjligheterna all övergå lill vedeldning bör därför beaklas för ell
fredskrisläge. EBU föreslår därför att stödet för installation av dubbeleldade
pannor äterinförs. Skogsstyrelsen menar att ett utnyttjande av ved i stor
skala förutsätter en motsvarande nedgång av skogsindustrins produktion, vilkel
endasl kan gälla för svårare kriser och att beredskapsålgärdernas omfattning
därför bör begränsas. Jag anser att om en fredskris blir långvarig kan det
vara angeläget med en viss övergång lill vedeldning i sådana fall där detta
lämpligast kan ske. Effekterna av de olika besparingsåtgärderna bör inte ses
isolerade utan som en helhet.
Flera
remissinstanser- bostadsstyrelsen, statens planverk, Hyresgästernas riksförbund
och Svenska kommunförbundei - är kritiska lill förslaget all återinföra stödet
till installation av dubbeleldade pannor. Slatens planverk hänvisar lill det
förslag rörande ändring av SBN som nu remissbehandlas enligl vilket
eldningspanna i fastighet skall kunna ställas om lill fastbräns-leeldning om
inte särskilda skäl föreligger häremot. Enligl Kommunförbundet kunde
fjärrvärmeutbyggnaden dämpas genom ell sådani beslul, vilkel synes vara en
nackdel eftersom fjärrvärmeuppvärmning är mer ekonomiskt och en beredskap för
produktion med alternativa bränslen i värmeverk synes aktuell.
För
egen del ställer jag mig tveksam till EBU:s förslag. Hänsyn måste enligl min
mening tas till att uppvärmning med fjärrvärme innebären minskad
oljeförbrukning. Beredskapsinsatserna på detta område bör därför i stället
inriktas pä att möjliggöra en övergäng till eldning i fasta bränslen i värmeverken.
I fråga om sådana fastigheter där anknytning till fjärrvärme inte är aktuell
vill jag påminna om vad planverket anför i fråga om förslag lill ändrade
bestämmelser för installation av eldningspannor vid ny- och ombyggnad.
Svea
hovrätt för fram synpunkter rörande det energitillskott som i en krissituation
kan tillskapas genom att tillfälligt upphäva eller minska vissa av
begränsningarna som gäller vid vattenkraftens utnyttjande. För ell krigsläge
finns redan nu sådana möjligheter. Hovrätten anser alt en ny vat-tenrältslig
beredskapslag borde tillskapas som läcker även fredskriser och
Prop.
1975/76:152 137
inre
kriser. Jag anser efter samråd med cheferna för justitie- och industridepartementen
att frägan bör utredas vidare. Det får ytteriigare övervägas i vilken form
detta bör ske,
I
fråga om lagerberedskap påpekar EBU att en underdimensio-nerad lagring av
kärnbränsle på sikt kan medföra att mer drastiska besparingsåtgärder kan
behöva övervägas i en fredskris. Jag vill påpeka att den nu arbetande oljelagringskommittén
enligl sina direktiv även skall beakta behovet alt beredskapslagra kärnbränsle.
Näringslivels energidelegaiion menar att en lagring hos näringslivet borde
stimuleras genom att lagrande förelag i en fredskris skulle få fri
dispositionsrätt till sina lager. Jag kan inte biträda denna ståndpunkt. Del
bör vara grundläggande alt de tillgångar som finns inom landet i ett krisläge
kan fördelas på del säu som från en vidare samhällelig synpunkt är lämpligast.
FMV
framhåller att en särskild fredskrislagring bör ske av reabensin. En nedgång av
tillförseln kan annars medföra alt antingen flygvapnets övningsverksamhet
måste inskränkas eller all ullag får ske ur beredskapslager. Den oljelagringskommitlé
som f n. utreder frågan om ett nytt oljelagringsprogram lorde komma att pröva
denna fråga.
I
fråga om importberedskap biträder jag EBU:s uppfattning att det nya slalliga oljehandelsbolagel
bör upprätthålla en beredskap för snabb och kvalificerad inköpsverksamhet i
kristid. Delta har också förutsatts då denna fråga behandlades i prop. 1975:30
om hushållningen med energi.
Prop. 1975/76:152 138
4.
Förlängning av 1970-1976 års oljelagringsprogram
Den
27 februari 1975 tillkallade chefen för handelsdepartementet sakkunniga med
uppgift alt utreda frägan om program för beredskapslagring av oljeprodukter m, m,
efter år 1976. Enligl direktiven skall utredningsarbetet bedrivas så att
frågan om den fortsatta beredskapslagringen kan underställas riksdagen vid
1976/77 års, riksmöte.
Nu
gällande lagringsprogram som omfattar sjuårsperioden 1970-1976, godkändes av
1969 års riksdag (prop. 1969:136, BeU 1969:66, 2LU 1969:86, rskr 1969:375 och
1969:398). De för programmet uppsatta lagringsmålen skulle vara uppnådda vid
ingången av år 1977, Denna tidsplan bedöms i allt väsentligt kunna hållas.
För
kontinuitet mellan nu löpande oljelagringsprogram och ett motsvarande program
för tiden därefter erfordras att ett nytt oljelagringsprogram kan påbörjas den
I januari 1977. Riksdagen bör således efter förslag från regeringen kunna ta
ställning lill ell nytt oljelagringsprogram under senhösten 1976, De
sakkunniga har därför fält i uppdrag alt senast under sommaren 1976 framlägga
förslag lill nytt oljelagringsprogram. De sakkunniga anmäler emellertid i
skrivelse den 18 november 1975 till regeringen att de först nyligen har kunnat
igångsätta sitt arbete. Vidare anmäler de sakkunniga att de har att ta
ställning till ett stort antal frågor och förslag, bl, a. sådana som kommer att
behandlas av 1974 års försvarsutredning. De sakkunniga bedömer det därför
omöjligt all under sommaren 1976 lägga fram förslag till nytt oljelagringsprogram.
De hemställer därför att nuvarande oljelagringsprogram föriängs med ett är
enligt följande riktlinjer.
Enligt
förordningen (1957:343)om oljelagring m. m. fastställer regeringen, enligl de
grunder riksdagen har godkänt, den mängd olja som sammanlagt skall hållas i
lager. 1 egenskap av tillsynsmyndighet åligger del ÖEF att före den 1 april
varje år till regeringen lämna förslag rörande de mängder olja som skall hällas
i lager under det nästkommande årel. Sålunda har regeringen genom beslut den 29
maj 1975 fastställt lagringsmälen för är 1976, Dessa lagringsmäl har ÖEF enligt
gällande bestämmelser fördelat på de enskilda lagringsskyldiga.
De
sakkunniga anser all föriängningen bör ske så all de för år 1977 uppsatta
lagringsmålen (liksom lagringsskyldigheten för förbrukare av råvaror för
framställning av siadsgas) uppnås i enlighet med den planering som nu gäller
för innevarande program.
En
förlängning av lagringsperioden 1970-1976 med ett år innebär sålunda att 1977
års lagringsmål kommer att kvarstå oförändrade även under år 1978. Detta torde
medföra att den utbyggnad av oljelagringen som kan komma au beslutas, förskjutes
ett år. De sakkunniga bedömer dock att konsekvenserna från beredskapssynpunkl
inte torde vara slörre än all delta förfarande kan accepteras.
Vid
oförändrade totala lagringsmål år 1978 jämfört med är 1977 bör de
Prop.
1975/76:152 139
enskilda
lagringsskyldigas lagringsmängder omräknas med ledning av 1976 års basmängder.
Däremot bör de kvanlileler som fr, o, m, ingången av år 1977 skall lagras i s.
k. skyddade och lokaliserade utrymmen kvarstå oförändrade under 1978 dvs. ej
omfördelas mellan berörda lagringsskyldiga.
Under
lagringsperioden 1970-1976 utgår vissa statliga lån lill den skyddade och
lokaliserade lagringen. Lånen utgår i form av förskoll och kommer au slutligt
regleras vid periodens utgång då den för lånen avsedda lagringen är fullföljd.
En förlängning av innevarande lagringsperiod enligt ovan angivna principer
kommer sålunda inle att påverka låneförhällandena.
Svenska
petroleum institutet har redovisat beräknade kostnader för nu löpande oljelagringsprogram
saml härför erforderlig finansiering. Enligt institutets kalkyler skulle behov
föreligga alt höja beredskapslagringsavgifterna under år 1976, vilket
förutsätter regeringens medgivande. Skulle däremot även liden för uttag av
dessa avgifter utsträckas ytteriigare ett år synes det vara möjligt att låta beredskapslagringsavgifterna
under åren 1976 och 1977 utgä med lägre belopp än f. n.
Enligt
givna direktiv skall de sakkunniga särskilt studera och lägga synpunkter på de
beräkningsprinciper som tillämpas vid faslslällandel av de avgifter för
beredskapslagring som uppbärs av Stiftelsen Petroleumindu-slriens
Beredskapsfond. Med anledning härav vill de sakkunniga f. n. inle ta ställning
till de av Svenska petroleum institutet redovisade beräkningarna.
Efter
remiss har ytirande i ärendet avgetts av överstyrelsen för ekonomiskt försvar, slatens
pris- och kartellnämnd, statens industriverk. Svenska petroleum institutet,
1974 års försvarsutredning och oljelagringsrådet.
Samtliga
remissinstanser tillstyrker de sakkunnigas förslag om förlängning av nu
löpande oljelagringsprogram med ell år.
4.1
Föredraganden
Skyldighel
att beredskapslagra olja infördes redan år 1938, Riksdagen har genom en serie
av beslul, senast vid 1969 ärs riksdag, fastställt riktlinjer för
beredskapslagring av olja innefattande bl. a. bestämmelser om produkt-slag och lagringsmäl.
De för det nu gällande programmet uppsatta lagringsmålen skall vara uppnådda
vid ingången av år 1977. För att säkerställa erforderiig fortsatt utbyggnad av
beredskapslagren av olja tillkallade min företrädare den 15 april 1975
sakkunniga med uppgift all utreda frågan om ett nytt oljelagringsprogram efter
år 1976.
De
sakkunniga har att la ställning till ett stort antal frågor och förslag, bl. a,
sådana som kommer alt behandlas av 1974 års försvarsutredning. De sakkunniga
föreslår att nuvarande oljelagringsprogram föriängs med ett år. Detta skulle
innebära att 1977 års lagringsmål kvarstår oförändrade även under 1978 och att
en fortsail ytteriigare utbyggnad av oljelagringen kan bli försenad ell år.
Sedan år 1974 pågår parallellt med utbyggnad av lager enligt oljelagringsprogrammet
en omfattande uppbyggnad i slatens regi av
Prop.
1975/76:152 140
lager
för råolja och eldningsoljor. Jag delar därför de sakkunnigas mening att en föriängning
av oljelagringsprogrammet kan godtas från försörjningsberedskapssynpunkt, och
förordar alt en sådan föriängning görs enligl de sakkunnigas förslag.
Som
de sakkunniga framhållit kommer nu gällande principer för statliga lån, bereskapslagringsavgifter
m, m. inte att påverkas av ett beslul om förlängning.
Prop.
1975/76:152 141
5.
Upprättade lagförslag
1
enlighet med vad jag nu har anfört har inom handelsdepartementet upprättats
förslag till
1, lag om skyldighet för näringsidkare att medverka
vid lagring för försörjningsberedskap,
2, lag om kriskoppling m. m.,
3, lag om ändring i lagen (1973:1216) om särskild
beredskapsavgift för oljeprodukter.
Förslaget
under 2. har upprättats i samråd med chefen för bostadsde-partemeniel och förslagel
under 3. i samråd med chefen för finansdepartementet.
Prop. 1975/76:152 142
6.
Specialmotivering
6.1
Förslaget t ill lagomskyldighet för näringsidkare att medverka vid lagring för försiirjningsberedskap
I S
Som
har anförts i den allmänna motiveringen (under 2.6,3) kan det ibland av
särskilda skäl vara motiverat all lokalisera den statliga beredskapslagringen
till företagen. Liksom hittills får man förutsätta att det i normalfallen
träffas avtal på frivillig väg mellan ÖEF och de företag det här gäller om
lagring och om sådana inköp frän lagren som betingas av att varulagret måste
förnyas. Det kan dock inle uteslutas alt frivillig uppgörelse någon gång inte
är möjlig att uppnå. Därför bör det finnas en möjlighet att ålägga vissa
näringsidkare all upplåia befintligt lagerutrymme eller plats för uppförande
av lager av sådan för folkförsörjningen viktig vara som slalen håller i lager för
att kunna utnyttjas när krig eller krigsfara råder eller när införseln lill
riket minskar av annan anledning. De varor som det här kan bli fråga om är endasl
sådana som ingår i det statliga programmet för beredskapslagring. För att en
näringsidkare skall kunna åläggas sädan skyldighet som här avses fordras dock
att hans förbrukning av den vara det gäller är av icke obetydlig omfattning.
Näringsidkaren kan också åläggas au inköpa vara frän de statliga lagren. Denna skyldighel
bör dock inte gälla obegränsat utan endast i den ulsträckning som är nödvändig
för omsättningen av lagret.
Ett
särskilt problem vid lagring som lokaliseras till förelagen är att 1. ex, vid
utmätning eller konkurs hålla de av staten ägda varorna åtskilda från
företagets egendom så all de inte dras in i utmätnings- eller
konkurs-förfarandet. De rättsliga och praktiska frågor som äger samband härmed
låter sig inle lösas i delta sammanhang, utan del får ankomma pä ÖEF all i
samband med lagringen beakta de risker av delta slag som kan uppstå och all på bäsla
sätt söka förebygga dem.
1
andra stycket anges att det är regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer som kan meddela åläggande enligl första stycket,
2-3
sS
I
dessa paragrafer ges föreskrifter angående ersättning lill näringsidkare i fall
som avses i 1 S- Det kan förulsäilas att ÖEF och näringsidkarna i regel när
avtal sluts kommer överens om de principer som skall tillämpas vid bestämmande
av olika slag av ersättningar. Om tvist ändå skulle uppkomma om ersättningens storiek
och den inte kan lösas på annat säu tår frågan, som framgår av 3 >;, hänskjutas
till avgörande av allmän domstol. Givelvis står det dock parterna fritt att i
avtalet ta in en skiljeklausul av innebörd att eventuell tvist skall lösas
enligt lagen (1929:145) om skiljemän m. m.
Prop.
1975/76:152 143
4-7
sS'
I
dessa paragrafer ges bestämmelser om tillsynen över efterlevnaden av lagen och
med stöd av lagen meddelade föreskrifter.
Enligt
4 § skall tillsynen utövas av myndighet som regeringen föreskriver. Som
tidigare har anförts förutsätts denna uppgift ankomma på ÖEF,
Föratt
kunna planera och fatta erforderliga beslul rörande lagringen måste tillsynsmyndigheten
givetvis ha tillgång lill uppgifter angående vilka företag som kan komma att
beröras. Alla de uppgifter som kan komma att behövas härför torde vara möjliga
all införskaffa med stöd av lagen (1948:390) om skyldighel for näringsidkare m,
fi. alt biträda vid planläggningen av rikels ekonomiska försvarsberedskap. Med
hänsyn härtill har det inte ansetts behövligt med särskilda bestämmelser om
uppgiftsskyldighet.
Del
är självfallet av vikt all tillsynsmyndigheten har möjlighet att kontrollera
all lagringen fullgörs pä rikligt sätt och all de uppgifter som lämnas härom är
korrekta. 1 5 S föreskrivs därför att tillsynsmyndighet för inventering och
besiktning skall få tillträde till lager som avses i lagen och att myndigheten
skall få ta del av handlingar som rör lagringen.
1 6 ?;
ges tillsynsmyndighet möjlighet att utfärda behövliga förelägganden i samband
med tillsynen. Föreläggande kan förenas med vite.
En
beslämmelse om tystnadsplikt är intagen i 7 !;,
Förslagets
8 S innehåller en ansvarsbestämmelse. Enligt första stycket kan böter eller
fängelse i högst sex månader ådömas den som uppsåtligen eller av oaktsamhet,
som inie är ringa, underlåter att följa föreskrifter som har meddelats med stöd
av lagen.
I
andra styckei har inlagils en bestämmelse om att inte både straff och, vile
skall kunna utdömas för samma gärning.
9
1
denna paragraf regleras besvärsförfarandet. I den män myndighet får regeringens
uppdrag att fatta beslut, som avses i 1 ij skall sådana beslut kunna överklagas
till regeringen. Mot annat beslut som myndighet har meddelat enligl lagen
eller enligt föreskrifter som har utfärdats med stöd av lagen föres talan hos
kammarrätt.
Om
inle annat föreskrivs bör beslul lända lill efterrättelse ulan hinder av
anförda besvär. En bestämmelse med detia innehåll har tagits in i tredje styckei.
Prop. 1975/76:152 144
6.2
Förslaget till lag om kriskoppling m. m.
I ransoneringslagsulredningens
(RLU:s) betänkande ingår ett förslag till kriskopplingslag. Förevarande
paragraf har i stort utformats med RLU:s förslag som förebild. 1 paragrafens
förslå stycke definieras begreppen central varmvatlenberedning och
kriskoppling. Vidare slås kravet fast att det vid central varmvattenberedning
skall finnas installerade kriskoppling eller annan lämplig regleringsanordning
med samma funktion som kriskoppling samt mätare som registrerar tillflödet av
vatten till varmvattenberedare. Vissa anordningar med lermoslalreglering av varmvallennödet
kan vara en sådan anordning som kan likställas med kriskoppling.
1
andra stycket anges vissa undanlag från lagens tillämpningsområde. Lagen gäller
ej vid central varmvatlenberedning för endasl två bostadslägenheter. Därmed
faller utanför lagens tillämpningsområde sådana tvåfamiljshus, i vilka finns
installerade varmvattenberedare som betjänar husets båda lägenheter. Det bör
här framhållas alt enfamiljshusen redan genom utformningen av 1 >; är
undantagna från lagens tillämpningsområde. Vidare görs i andra stycket undanlag
för central varmvatlenberedning för byggnad som huvudsakligen är inrättad för
industriändamål eller för hälso- och sjukvård. Genom sistnämnda undanlag blir
lagen ej tillämplig på exempelvis sjukhus. Andra stycket innehäller slutligen
en bestämmelse som ger regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
möjlighet alt i särskilda fall besluta om undantag från första styckei.
1
dessa paragrafer ges beslämmelser för tillsynen över efterlevnaden av lagen och
med stöd av lagen meddelade föreskrifter. 1 2 >; anges sålunda alt
regeringen kan ulse tillsynsmyndighet. För alt myndigheten skall kunna
kontrollera att föreskrivna installationer har utförts måste den ha möjlighet
all göra behövliga besiktningar. En bestämmelse om delta har tagits in i 3s
I 4 i;
ges tillsynsmyndighet möjlighet all utfärda behövliga förelägganden i samband
med tillsynen.
5
Förlsagels
5 >; innehåller i första stycket en straffbestämmelse enligl vilken brott mol
1 >; eller föreskrift som har meddelats enligt lagen kan straffas med böter.
I
5 S andra stycket har intagits en beslämmelse om att inte både straff och vite
skall kunna utdömas för samma gärning.
Prop. 1975/76:152 145
6
Enligt
6 vj kan beslut av myndighet om föreläggande enligt 4 S överklagas lill
kammarrätt. Om inte annal föreskrivs bör dock beslul lända lill efterrättelse
utan hinder av anförda besvär. En bestämmelse med detta innehåll har tagits in
i paragrafens andra stycke,
Lagen
föreslås träda i kraft den 1 januari 1977, För att installera ifrågavarande
anordningar vid central varmvatlenberedning i byggnad som färdigställts eller
för vilken byggnadslov beviljats före den 1 januari 1977 har en tvåårig
anpassningstid ansetts lämplig. Ikraftträdandebeslämmelsen har därför utformats
så att lagen beträffande nu avsedda byggnader skall träda i tillämpning först
frän och med den I januari 1979.
10 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 152
Prop. 1975/76:152 146
7.
Hemställan
Med
hänvisning Ull vad jag nu har anfört hemställer jag au regeringen
dels
föreslår riksdagen att
1, antaga
förslagen till
a) lag om skyldighet för näringsidkare att medverka
vid lagring för försörjningsberedskap,
b) lag om kriskoppling m. m,,
c) lag om ändring i lagen (1973:1216) om särskild
beredskapsavgift för oljeprodukter,
2, godkänna de allmänna riktlinjer för fredskrislagring
inom det petrokemiska varuområdet som jag har förordat,
3, godkänna att en röriig kredit om 600 milj. kr.
ställs lill regeringens förfogande för all användas lill clearing för
oljeprodukter.
4, godkänna all 1970-1976 års oljelagringsprogram
förlängs med ell år,
dels
bereder riksdagen tillfälle att
5, la
del av vad jag har anfört i fråga om åtgärder i syfte alt begränsa
energiförbrukningen i krislid.
Prop.
1975/76:152 147
8
Anslagsframställning för överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF)
ÖEF
är central förvaltningsmyndighet för den ekonomiska försvarsberedskapen. ÖEF
har till uppgifl alt samordna landels förberedelser på det ekonomiska
försvarets område. 1 den mån det inle ankommer på annan myndighet skall ÖEF
också ombesörja all det totala försvarets behov av förnödenheter kan
tillgodoses vid krig eller under utomordentliga, av krig eller krigsfara
föranledda förhållanden.
ÖEF
leds av en styrelse. Ledamöter i styrelsen är generaldirektören, tillika
styrelsens ordförande, och minst sex andra ledamöter, som regeringen utser
särskilt, samt två personalrepresentanter. Inom ÖEF finns en avdelning som
omfattar en uiredningsbyrå och en varubyrå saml en administrativ byrå, en affärsbyrå,
en bränslebyrå och en informationssektion. Avdelningschefen samordnar ÖEF:s
olika planeringsfunktioner. Vid ÖEF finns vidare ell anlal provisoriskt
inrättade organisatoriska enheter.
ÖEF
tillhör de myndigheter som deltar i utrednings- och försöksverksamheten med programbudgelering
inom statsförvaltningen. Följande programindelning gäller.
1. Livsmedel
2. Beklädnad m, m,
3. Bränsle, drivmedel
4. Sjukvård
5. Kemiska produkter m. m.
6. Metaller m. m,
7. Övrigt
Enligl
målsättningen för totalförsvaret skall detta bl, a. ha en sådan sammansättning
och beredskap, att det verkar fredsbevarande. För det ekonomiska försvaret
gäller härvid att bidra till att trygga vår försörjning om vårt land hell eller
delvis blir hänvisat lill egna försörjningsresurser. Om Sverige utsätts för
angrepp, skall del ekonomiska försvaret trygga folkförsörjningen i vidaste
bemärkelse.
Del
ekonomiska försvaret mäste utgöra en mot övriga delar av totalförsvaret väl
avvägd komponent. Del ekonomiska försvaret bidrar härigenom till
totalförsvarets fredsbevarande uppgift genom alt göra vär uttalade föresats att
bjuda motstånd mot angrepp eller motstå påtryckningar trovärdig.
Försörjningsberedskapen
har avgörande betydelse för möjligheterna alt fullfölja den deklarerade
neutralitetspolitiken och del är inte minst därför som denna beredskap bör
ägnas ökad uppmärksamhet.
Kriser
i fredstid kan leda lill att importen av för försörjningen väsentliga produkter
helt eller delvis upphör. Det ekonomiska försvaret bör medverka lill all
konsekvenserna försvensk försörjning vid kriser av denna typ mildras. Fredssamhällei
och i första hand produktionsapparaten måste kunna hållas igång inle minst av
sysselsättningsskäl.
Prop. 1975/76:152 148
Vad
gäller försörjningsberedskapen krävs vidare all den skall vara så utformad,
att Sveriges möjlighet att bevara och fullfölja sin neutralitet och all trygga
sin försörjning vid krig och kriser i omvärlden ler sig trovärdig.
Återuppbyggnaden av samhället och befolkningens försörjning efter krig och
kriser måste också uppmärksammas.
Det
svenska näringslivets omvandling får konsekvenser för försörjningsberedskapen
och för behovet av beredskapsålgärder. Strukturförändringarna inom industrin
har lett lill alll färre och större produktionsenheter, ett ensidigare
näringsliv och en mer specialinriktad produktion. Industrin har i växande grad
blivit beroende av utländska marknader för all få avsättning för sina produkter
och för tillförsel av halvfabrikat, komponenter och andra insatsvaror som
behövs i produktionen. Företagen blir i ökad utsträckning internationaliserade
genom investeringar i eu flertal länder. Del utländska ägarinlressel inom den
svenska industrin är betydande.
Handeln
över gränserna med råvaror, halvfabrikat och färdigvaror expanderar. Sveriges
import motsvarar 30 "o av brullonalionalprodukten. Beroendet av
utrikeshandeln har ökat under senare år. Därigenom har landet i stigande grad
blivit sårbart för störningar i utrikeshandeln.
Genom
transport- och lagerhanteringsieknikens framsteg har en betydande minskning av
industrins lagerhållning ställd i relation till förbrukningen möjliggjorts
utan alt förelagen bedömt riskerna för avbrott i varuförsörjningen som
oacceptabla. Lageruthällighelen nedgick särskilt kraftigt under första delen av
1960-talel.
Nackdelarna
från försörjningsberedskapssynpunkt av landels gentemot omväriden öpnna ekonomi
är t. v. av begränsad omfattning och berör ett fåtal vamområden. Behovet av
beredskapslagring sammanhänger i stor ulsträckning med avsaknad på vikliga
råvaror inom landet. Endast i ett fåtal branscher aktualiseras frågan om att
genom stödåtgärder möjliggöra en fortsatt produktion av varor inom landet.
Beiräffande
risken för fredskriser kan följande anföras. Oljekrisen vintern 1973-1974
visade hur sårbara de västliga industriländerna är för störningar i importen av
väsentliga varor. Även om det knappast finns exempel på en vara med lika
avgörande betydelse för samhällets funktion som energi, kan störningar i
importen av andra varor såsom vissa kemiska produkter och metaller på kort sikt
ge mycket allvariiga störningar i produktionen och sysselsättningen. Oljekrisen
visade också för råvaruproducenlerna tyngden i en samordnad aktion.
Producentkarteller finns på vissa varuområden. Ansatser till nya
kartellbildningar finns också. Eljest splittrade råvarupro-ducerande länder kan
därmed komma alt få ökade möjligheter all uppträda enade för gemensamma
ekonomiska eller politiska syften. Flera viktiga råvaror utvinns i ett fåtal
länder. Utvinning, bearbetning, förädling eller marknadsföring kontrolleras i
flera fall av ell litet anlal multinationella företag. Dessa omständigheter
talar för att risken för avsiktliga störningar i den
Prop.
1975/76:152 149
internationella
handeln med framför allt råvaror under överskådlig tid kan tendera att öka.
Näringslivets
omvandling har i väsentliga avseenden inneburit betydande fördelar för
samhället. Den långtgående internationella arbelsfördelningen har nedbringat
produktionskostnaderna och medverkat till höjningen av levnadsstandarden.
Förändringarna har dock inle enbart varit lill fördel för samhället. I och med
en fortgående internationalisering har beroendet av omväriden kommit all öka.
Bortfall eller minskning av produktion inom vissa industribranscher liksom
nedgång i näringslivets lagerhållning ställer ökade krav på det ekonomiska
försvaret, i första hand pä behovet av beredskapslagring. Sådana åtgärder är
nödvändiga för att skapa förtroende för neutralitetspolitiken. Genom
beredskapslagringen kan även produktion och sysselsättning vidmakthållas om
störningar inträffar i importen av viktiga råvaror. Beredskapslagring kan
därmed ses som en naturlig föriängning av den irygghetspolitik, som
statsmakterna bedriver på andra områden.
8.1
Programmet Livsmedel
Programmet
Livsmedel omfattar frågor avseende handelsgödselmedel och bekämpningsmedel.
Verksamheten består huvudsakligen av övergripande planering,
förelagsplanläggning och beredskapslagring. Planerings- och lagringsverksamhelen
bedrivs i samråd med slatens jordbruksnämnd (JN), som lämnar planeringsunderiag.
Vad
gäller ekonomiskt försvar svarar JN för frågor avseende livsmedel, fodermedel,
utsäde och fettråvaror. För gödselmedel och råvaror härför samt
bekämpningsmedel svarar ÖEF,
Den
målsättning för livsmedelsberedskapen, som tillämpas av JN vid beredskapsplanering,
är att försörjningen med livsmedel skall kunna klaras under en treårsperiod med
fullständig avspärrning. Detta mål är hell avgörande för beredskapsålgärder
avseende gödselmedel och bekämpningsmedel.
Regeringen
har i regleringsbrev för budgetåret 1975/76 angett, att verksamheten skall
inriktas mol att genom lagringsberedskap och olika planeringsåtgärder främja
försörjningsberedskapen inom programmet. I samband med lageromsättning inom
programmet skall lagringsberedskapen anpassas med hänsyn till de inhemska
produktionsförutsättningarna och jordbruksteknikens ulveckling. ÖEF:s verksamhel
skall innefatta planering och beredskapslagring och i huvudsak ha samma
omfattning som under de senaste åren. Inom ramen för tillgängliga medel anpassar
ÖEF i samråd med JN beredskapslagringen med hänsyn till de inhemska produktionsförutsäll-ningarna
och jordbruksteknikens ulveckling.
opaginerad Kontrollera mot PDF
ÖEF beräki
nar (1 000-lal
kr,)
1975/76
1976/77
Drift-
Investe-
Drift-
Investe-
kosmad
ring
kostnad
ring'
Övergripande
planering
24
-
26
-
Företagsplanläggning
10
-
19
-
Beredskapslagnng
4 122
-
5 496
11 200
Samordning
2
-
2
-
Information,
utbildning
2
-
1
-
Administration
3
-
3
-
Summa
4 163
-
5 547
11 200
'VIII:1 Lagring för beredskapsändamål 10 milj, kr, IX:8
Förrådsanläggningar m, m, 1.2 milj, kr.
8.1.1
Investeringar
8.1.1.1
Lagring för beredskapsändamäl
De
medel som står lill förfogande för ÖEF:s lagring av växtskyddsmedel har endasl
räckt till alt täcka en mindre del av ett första avspärrningsärs behov.
Beträffande vissa grödor - inte minsl sockerbetor - bedöms skördeutfallet i
väsentlig grad sammanhänga med tillgängen på bekämpningsmedel.
JN
har till ÖEF överiämnat ett förslag till beredskapslagring av bekämpningsmedel.
För att möjliggöra ett första steg i en förbätirad beredskap inom detta område
föreslår ÖEF att fonden för beredskapslagring ökas med 10 milj. kr.
8.1.1.2
Förrådsanläggningar m.m.
I
ÖEF:s förrådsbyar förvaras varor som har relativt hög omsättningslakl, behov av
löpande tillsyn och krav pä viss lagringsmiljö. De nuvarande utrymmena i
förrådsbyarna räcker under innevarande budgetår och en del av nästkommande. Om
lagringen av torrgods skall kunna ökas krävs tillskott av utrymmen i
förrådsbyar. ÖEF planerar, att under budgetåret 1976/77 uppföra en förrådsby.
Investeringskostnaden beräknas till 6 milj. kr. En femtedel kan överslagsmässigl
hänföras till programmet Livsmedel. ÖEF begär för delta ändamål I 200000 kr.
8.1.2
Driftkostnader
Pris-
och löneomräkning pä befintliga resurser har beräknats lill 133 000 kr.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Driftkostnader för befintligt lager och bortfall av engängsanvisning
medför ett ökat medelsbehov av 991 000 kr,
ÖEF begär 257 000 kr. avseende transport-, hanterings- och
driftkostnader för föreslagen lagring av bekämpningsmedel.
8.2 Programmet Beklädnad m. m.
Programmet Beklädnad m. m, omfattar frågor rörande
beklädnads-, övrig textil- och lädervaror. Verksamheten beslår huvudsakligen av
övergripande planering, företagsplanläggning, lagring och samordning. Häri
ingår prövning av ansökningar om avskrivningslån och kreditgarantier till teko-,
sko- och garveriindustrier och samråd med andra myndigheter i fråga om särskilt
stöd lill skoindusirin.
ÖEF har beräknat behoven av produktionskapacitet och
beredskapslagring med utgångspunkt från de riktlinjer för uthållighet och
standard som angivits av försörjningsberedskapsutredningen och i prop.
1972:127. Civilbefolkningens, försvarsmaktens och övriga myndigheters behov
under tre ärs partiell avspärrning dimensionerar kraven pä
tillverkningskapacitet medan motsvarande behov under två är dimensionerar
beredskapslagringens omfattning.
OEF
beräknar (I 000-tal kr,)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Drift-
kostnad
Ö vergripande planering
270
F ö retagsplanl ä ggning
inkl,
avskrivningsl å n
238
F ö rluster p, g, a, kredit-
garantier
500
Samarbetsprojekt
Sko-
industri
500
Beredskapslagring
14 186
Samordning
117
Information,
utbildning
30
Administration
133
Sumnia
15 974
Investe-
ring
10 000
10 000
Driftkostnad
741 397 500
600
23 899
10 286
41
152 36616
Investe-
ring
15 000
25 000
40 000
opaginerad Kontrollera mot PDF
'Lån till teko-. sko-och garveriindustrier 10 milj, kr,
(1975/76). 15 milj, kr, (1976/77). V1I1:1 Lagring för beredskapsändamål 19
milj, kr, IX:8 Förrådsanläggningar m, m, 6.0 milj, kr.
Prop. 1975/76:152 152
8,2.1
Investeringar
8.2.1.1 Lån
till leko-, sko- och garveriindustrier
Från
anslagel bestrids kostnader för amorterings- och räntefria lån som av
beredskapsskäl lämnas till leko-, sko- och garveriindustrierna (prop. 1972:127,FöU
1972:25, rskr 1972:325), Lån beviljas enligt särskilda av Kungl. Maj:t den 15
december 1972 meddelade föreskrifier.
Riksdagen
har beviljat en investeringsram för avskrivningslån till teko-, sko- och garveriindustrier
saml inom denna ram beviljat investeringsanslag. ÖEF äger vidare bevilja
lånegarantier.
Hittills
har ÖEF vid utgången av budgetåret 1974/75 träffat eller förhandlat om avtal
avseende avskrivningslån på sammanlagt ca 95 milj, kr. och beviljat
lånegarantier pä ca 28 milj, kr. Med kostnadsstegringar under åren 1975 och
1976 inräknade bedömer ÖEF behovet av avskrivningslån till sammanlagt 165
milj, kr. Investeringsramen behöver sålunda höjas med 45 milj. kr. Ramen för
kreditgarantier behöver höjas med 22,5 milj. kr. till sammanlagt 82,5 milj. kr.
Förhandlingar om de avtal om avskrivningslån och kreditgarantier, som blir
möjliga genom föreslagna ramhöjningar, kan lill stor del genomföras under
budgetåret 1976/77. Utbetalningar från investeringsanslag förutses utsträckas
över en tidsperiod av tre budgetår, och 1976/77 omfatta 15 milj. kr.
8.2.1.2 Lagring
för beredskapsändamål
Textilindustrin
är beroende av tillförsel från utlandet av fibrer och garner. ÖEF har avsevärda
lager av fibrer, medan däremot lagren av garner är begränsade. ÖEF har
upprättat en plan för lagring för fredskrissituationer. För all i en sådan siluation
kunna hälla produktion och sysselsättning uppe i väverier m. m. bör i första
hand syntetiska garner anskaffas. Vaminves-leringen budgetåret 1976/77 föreslås
uppgå till 5 milj. kr.
Som
en viktig del i stödet till tekoindustrin ingår samordningen av den statliga
upphandlingen av uniformsväv och därmed sammanhängande buffertlagring. Denna
långsiktiga, produktionsutjämnande beställningsverksam-hel är en väsentlig
förutsättning för genomförandet av den modernisering av maskinparken och byggnadsbeståndei
som åsyftas med investeringsstödet. ÖEF:s samordningsmöjligheter och
buffertlager avser för närvarande endasl de slalliga myndigheterna. I prop.
1972:127 uttalade departementschefen bl. a. att det är angeläget att den
kommunala upphandlingen av textilvaror samordnas på samma sätt som den statliga
anskaffningen av sådana varor. En betydande utvidgning av ÖEF:s beställningsbas
skulle uppnås, om även de kommunala myndigheternas upphandling på beklädnadsområdet
kan inlemmas i samordningssystemet. Ett sådani samarbete med ÖEF måste ske inom
ramen för affärsmässighetens krav, varvid de av försörjningsberedskapsskäl
föranledda merkostnaderna måste bestridas
Prop.
1975/76:152 153
av
staten. ÖEF föreslår att ett buflerllager av främsl sjukhustextilier för den
kommunala sektorn byggs upp. Buffertlagret bör motsvara den genomsnittliga
förbrukningen under ett år och omfatta väv för sjukhuskläder, lak-ansväv samt frottéväv
m. m. Investeringen för anskaffning av ett sådant lager beräknas lill omkring
30 milj, kr. Uppbyggnaden av lagret föreslås ske under en treårsperiod. För
budgetåret 1976/77 erfordras 10 milJ. kr.
1
syfte att ytterligare öka basen för ÖEF:s beställningsverksamhet bör svenska
varor av detta slag kunna utnyttjas i samband med katastrofhjälp. Möjligheterna
att upprätthålla en godtagbar inhemsk produktionskapacitet i fråga om lekovaror
förbättras härigenom. Ett buffertlager med 100 000 st. katastroffiltar bör
inrättas. Varuinvesteringen uppgår lill 4 milj. kr, och bör genomföras budgeiärei
1976/77,
För
en planmässig fortsatt anskaffning av fredskrislager inom Programmet Beklädnad m.
m. under budgetåret 1977/78 behöver ÖEF ett beställnings-bemyndigande på 10
milj, kr,
8.2.1.3
Förrådsanläggningar m.m.
En
femtedel av den förrådsby som tagils upp under punkten 8,1.1.2 i det föregående
kan överslagsmässigl hänföras lill Programmet Beklädnad m. m. ÖEF begär för
detta ändamål 1 200 000 kr. För utökad lagring av leko-varor i enlighet med
riksdagens beslul med åtgärder för försörjningsberedskapen på
beklädnadsområdet m. m. (prop. 1975/76:57, NU 1975/76:15, rskr 1975/76:107) bör
ytteriigare förråd uppföras i anslutning till befintliga förrådsbyar. Härför
behövs 4 800 000 kr.
8.2.2
Driftkostnader
Pris-
och löneomräkning på befintliga resurser har beräknats till 421 600 kr.
Driftkostnader
för befintligt lager och bortfall av engångsanvisningar medför ett ökat
medelsbehov av 5 731 000 kr.
Med
hänsyn lill den snabba förändring, som tekobranschen undergår, den stora belydelse
varuområdet har för folkförsörjningen och statens kraftiga ekonomiska
engagemang i branschen, behöver ÖEF:s utrednings- och planläggningskapacilel på
området förstärkas. För alt lösa dessa uppgifter begärs tvä handläggare.
Med
hänsyn lill behovet av information för ransoneringssystemel, kraven på produktion
och lagring m. m. föreslår ÖEF alt en ny s. k. garderobsinventering genomförs.
Kostnaderna härför uppgår till 120 000 kr.
Transport-,
hanterings- och driftkostnader för inköp av systeliska garner och filtar samt bufferilagring
av sjukhustextilier, för vilkel investeringsmedel yrkas uppgår till I 940 000
kr, 1 dessa inkluderas 1 500 000 kr,, vilka yrkas för alt bestrida
omsättningskostnader för buffertlager av sjukhuslex-
Prop. 1975/76:152 154
lilier
då del förutsattes, att försäljningspriserna till landsting och primärkommuner
anpassas lill de priser, som kan ha offererats vederbörande för samma eller
liknande artiklar av utländsk tillverkning. Tvångsvis beställning av dyrare
varor från buffertlagret lorde inte kunna åläggas icke slalliga beställare. ÖEF
beräknar de åriiga föriusierna till 15 "n av lagerinvesteringen.
Transport-, hanterings- och driftkostnader föranledda av riksdagens beslul med
åtgärder för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdel m. m. (prop, 1975/76:57,
NU 1975/76:15, rskr 1975/76:107) beräknas till 1 761 000 kr.
För
täckande av föriusler på grund av lånegarantier föreslås för budgetåret 1976/77
ett oförändrat belopp om 500 000 kr. Hittills har medel inte behövt tas i
anspråk för detta ändamål.
För
att i ökad utsträckning kunna stödja strävanden till samarbete inom skoindusirin
begär ÖEF ylieriigare 100 000 kr,
8.3
Programmet Bränsle, drivmedel
Programmet
Bränsle, drivmedel omfattar frågor avseende ved, lorv, kol, petroleumprodukter
samt förädling, lagring och distribution av sådana produkter. Verksamheien
beslår huvudsakligen av övergripande planering (bl, a,
ransoneringsförberedelser), förelagsplanläggning, beredskapslagring och
samordning.
De
av regeringen angivna målen för oljelagringen är tillräckligt konkreta för alt direkl
kunna tillämpas av ÖEF, På detta område är det ÖEF:s strävan alt utbyggnaden av
lagringsanläggningarna skall ske, så alt lagringsmålen nås vid av regeringen
angivna lider. De lagringsmål för avspärrning och krigssituationer, som
uppsatts, bygger på förutsättningen all snabbi verkande konsumtionsbegränsade
åtgärder kan vidtas. Mol denna bakgrund fäster ÖEF stort avseende vid alt nä en
god ransoneringsberedskap.
Vad
gäller koks har ÖEF salt upp ett lagringsmål, som innebär att behovet av koks
för vissa processer i vilka del av tekniska skäl inte kan ersättas med olja,
skall kunna tillgodoses under en viss tid. Målet överensstämmer med vad 1968
års oljelagringskommitlé förordade. Lagringsskyldighet för säljare och
förbrukare föreligger inle i fråga om flygdrivmedel. Lagring för den civila flygfarten
sker i ÖEF:s regi. ÖEF har med skrivelse den 28 augusti 1973 redovisat en
reviderad plan för forlsalt utbyggnad av beredskapslagren av flygdrivmedel.
Denna plan följs av ÖEF. I övrigi är del ÖEF:s mål att nödvändig försörjning
med drivmedel, bränsle och smörjmedel skall tryggas under avspärrnings- och
krigssituationer samt under fredskriser.
Ö EF
ber ä ki
nar (1
000-tal
kr,)
1975/''6
1976/77
Drift-
Investe-
Drift-
Investe-
kostnad'
ring2
kostnad'
ring2
Ö vergripande planering
402
_
568
-
Gengasverksamhet
-
-
450
-
F ö retagsplanl ä ggning
377
-
564
-
Beredskapslagring
32 760
80 400
52 609
320 350
Tv å ngslagring
246
II 500
309
5 800
Samordning
134
-
129
-
Information,
utbildning
52
-
73
-
Administration
310
-
414
-
Summa
34 281
91 900
55 116
326 150
'Därav frän Oljelagringsfonden 8.2 milj, kr, (1975/76).
18,5 milj, kr, 1976/77), 2Lån till utbyggnad av oljelagringen 11.5 milj, kr,
(1975/76), 5,8 milj, kr. (1976/77) VIII:1 Lagring för beredskapsändamål 10
milj. kr, (1975/76). 277,4 milj, kr, (1976/77) varav från Oljelagringsfonden
215 milj, kr,
IX:8 Förrådsanläggningar m, m, 70,4 milj, kr, (1975/76)
varav från Oljelagringsfonden 60 milj, kr,, 43.0 milj, kr, (1976/77) varav från
Oljelagringsfonden 30 milj. kr.
8.3.1
Investeringar
8,3.1.1
Lån lill utbyggnad av oljelagringen
Efter
förslag av Kungl. Maj:t godkände 1969 års riksdag riktlinjer för utbyggnad av beredskapslagringen
av olja under sjuårsperioden 1970-1976 (prop. 1969:136, BeU 66, LU 86, rskr 398
och 375). De fastställda riktlinjerna innefattar förutom ett program för en
totalt sett ökad lagring av de produkter, som tidigare lagrats, dvs. bensin,
fotogen, motorbrännolja och eldningsolja, även gasol. Vissa mängder av de
lagrade produkterna skall förvaras i skyddade eller särskilt lokaliserade
anläggningar. Till finansieringen av kostnaderna för denna lagring skall
staten bidra med ca 11,5 milj. kr, för år. Bidraget, som avser merkostnaderna
för skyddad och lokaliserad lagring, skall utgå i form av ränte- och amorteringsfria
lån till de lagringsskyldiga. Med beaktande av behållningen på investeringsanslagel
vid budgetårets ingång hemställer ÖEF att ett anslag på 5,8 milj. kr. anvisas
budgetåret 1976/77.
8.3.1.2
Lagring för beredskapsändamål
Genom
ÖEF:s försorg beredskapslagras flygdrivmedel för den civila luftfarten. Denna
lagring sker bl. a. i mindre cisterner vid några flygfält. Hittills har ell 60-lal
av planerade mer än 100 cisterner utförts. För uppfyllnad av aktuella cisterner
behövs budgetåret 1976/77 1 400 000 kr. En skyddad statlig lagringsanläggning
för gasol som ingår i del av 1969 års riksdag fastställda oljelagringsprogrammet
1970-1976 beräknas bli färdigställd vid års-
Prop. 1975/76:152 156
skiftet
1976/77. För inköp av varor för anläggningen behövs budgetåret 1976/77 16 000
000 kr. För anskan'ning av koks begär ÖEF 45 000 000 kr. För uppfyllnad av
lagringsanläggningar för eldningsolja i enlighet med beslut av 1974 års riksdag
(prop. 1974:85, FöU 1974:17, rskr 1974:142)erford-ras budgetåret 1976/77 215
milj. kr. vilka avses rekvireras från Oljelagringsfonden. Anläggningarna är
belägna i Stockholm (2 st.), Norrköping, Piteå (2 st.) och Karishamn och har en
sammanlagd kapacitet av 730 000 m'.
8.3.1.3
Förrådsanläggningar mm.
För
en påbörjad lagringsanläggning för flygdrivmedel beräknas medelsförbrukningen
1976/77 av ÖEF lill 6 000 000 kr. För den utökade gasol-anläggningen beräknas
medelsförbrukningen till 5 500 000 kr.
I
samband med omsättning av varor försöker ÖEF utnyttja tilirället alt
rationalisera formen för lagring. Vid lageromsältning inom programmet frigörs
medel, vilka avses användas för anskaffning av lättkoks. För alt förenkla och
förbilliga den framlida hanteringen av detia koksparti, bör ell särskilt
kokslagerhus uppföras till en kostnad av 500 000 kr. Utbyggnaden av fält-ledningsförråd
bör fortsätta. En mindre förrådsenhet med fältledningsmate-rial för kringgångstransporter
bör uppföras budgetåret 1976/77. Förråd inklusive materiel är kostnadsberäknat
till 800 000 kr. För anskaffning av ett upplag för koks behövs 150 000 kr.
För
förvärv av disposilionsrätter till bergrumsanläggningar, enligt beslut om
lagring av eldningsolja av 1974 års riksdag behövs budgetåret 1976/77 18 450
000 kr. För påbörjade lagringsanläggningar för råolja erfordras 30 000 000 kr.
Medel för dessa ändamål avses rekvireras från Oljelagringsfonden.
8.3.2
Drifikostnader
Pris-
och löneomräkning har beräknats lill 975 000 kr.
Driftkostnaderna
för befintligt lager och bortfall av engängsanvisning medför ett ökat
medelsbehov av 1 473 000 kr.
Under
budgetåret 1974/75 tillfördes ÖEF medel för en handläggare, avsedd som
förstärkning av utredningskapaciteten i samband med långsiktsplaneringen.
Regeringen har medgivit, att överskridande får ske för att täcka kostnaderna
för denna handläggartjänst under halva budgetåret 1975/76. Handläggaren
representerar en erforderiig förstärkning för fortsatt planerings- och
utredningsverksamhet, besvarande av remisser m. m. Medel för handläggartjänsien
bör tillföras.
Transport-,
hanterings- och driftkostnader m. m., för vilket investerings-medel begärts,
beräknar ÖEF lill 7 485 000 kr.
8.4
Programmet Sjukvård
Programmet
omfattar frågor rörande sjukvårds- och läkemedelsförnöden-heter,
förbandsartiklar och kirurgiska instrument. Verksamheten består huvudsakligen
av övergripande planering, förelagsplanläggning, lagring och samordning.
Planerings- och lagringsverksamheten sker i samråd med socialstyrelsen.
Socialstyrelsen
anskaffar materiel och utrustning som behövs för att upprätta och
iordningställa beredskapssjukhusen medan ÖEF efter förslag från socialstyrelsen
anskaffar och lagrar läkemedel, läkemedelsråvaror och vissa
sjukvårdsförnödenheter som röntgenfolomaieriel, förbandsgas m. m. samt
saneringsmedel. Kostnaderna för den del av beredskapslagringen, som kommer på ÖEF,
bestrids av medel som disponeras av ÖEF, ÖEF gör framställning lill regeringen
om erforderliga medel. Lagringen sker på grund av behovsulredningar och
försörjningsplaner, som ulförs av socialstyrelsen i samråd med bl.a, ÖEF,
Verksamheten inom programmet inriktas mot all genom lagringsberedskap och genom
olika planeringsåtgärder främja försörjningsberedskapen inom programmet.
Lagringsberedskapen skall anpassas med hänsyn till de inhemska produklionsförutsättningarna
och sjukvärdens utveckling.
Lagring
av sjukvårdsförnödenheter och läkemedel m. m, genomförs för de varuslag, som
socialstyrelsen bestämmer. Åtgärderna syftar i första hand till att tillgodose
behovet i krigssituationer saml till alt täcka en starkt nedskuren förbrukning
av de varor som behövs för folkförsörjningen under ett års avspärrning.
Ö EF
ber ä l
kr,)
1975/76
1976/77
Drift-
Investe-
Drift-
Investe-
kostnad
ring'
kostnad
ring'
Ö vergripande planering
18
_
127
-
F ö retagsplanl ä ggning
34
-
66
-
Beredskapslagring
2 864
8 000
6 098
31 200
Samordning
18
-
45
-
Information,
utbildning
1
-
3
-
Administration
18
-
23
-
Summa
2 953
8 000
6 362
31200
'VlILl Lagring för beredskapsändamål 8 milj. kr,
(1975/76). 30 milj, kr, (1976/77) IX:8 Förrådsanläggningar m, m, 1.2 milj. kr,
(1976/77)
Prop. 1975/76:152 158
8.4.1 Investeringar
8.4.1.1 Lagring
för beredskapsändamäl
Läkemedelsförsörjningen
bygger i myckel slor ulsträckning på en internationell specialisering.
Produktionen vid företagen inom landet har slor kapacitet men en ensidig
inriktning. Den svenska förbrukningen av läkemedel bygger värdemässigt till
omkring 50 ",> på utländska farmaceutiska specialiteter. Tillverkarnas,
distributörernas och statens lager av läkemedel o, d. är mycket begränsade. Med
hänsyn lill sjukvårdssektorns belydelse för samhället anser ÖEF, att en väsenilig
förstärkning av beredskapslagren bör ske. För budgetåret 1976/77 bör
anskaffning ske för 30 000 000 kr.
För
alt en planmässig fortsalt utbyggnad av beredskapslagren av läkemedel o, d.
skall kunna ske under budgetåret 1977/78 önskar ÖEF under budgetåret 1976/77
vidta vissa förberedelser. För dessa åtgärder erfordras ett besläll-ningsbemyndigande
på 20 000 000 kr.
8.4.1.2 Förrådsanläggningar
m.m.
En
femtedel av den förrådsby som tagits upp under punkten 8.1.1.2 i del föregående
kan överslagsmässigl hänföras till programmet Sjukvård. ÖEF begär för delta
ändamål 1 200 000 kr.
8.4.2 Driftkostnader
Pris-
och löneomräkning har beräknats lill 72 000 kr.
Driftkostnader
för befintligt lager och bortfall av engängsanvisning medför ett ökat
medelsbehov av 2 365 000 kr.
ÖEF
planerar för en kraftig ökning av lagringen av läkemedel o. d. Produkt- och
produktionsförändring sker ofta pä läkemedelsområdet. För alt lageruppbyggnaden
skall komma att avse de rätta varorna och för all omsättningen av lagren skall
kunna ske på ell sätt, som begränsar lagrings-förlusterna, behöver utvecklingen
av förbrukning och tillverkning av läkemedel noggrant följas. För att dessutom
kunna hålla företagsplanläggningen på en hög nivä saml studera frågor om
ersättningsprodukter föreslår ÖEF att ytteriigare handläggare motsvarande ett
och ett halvt manår tillförs programmet.
För
främst transport-, hanterings- och driftkostnader vid ökning av läkemedelslagringen
yrkar ÖEF 812 000 kr.
8.5
Programmet Kemiska produkter m. m.
Programmet
omfallar frågor avseende mineraler andra än metaller, trävaror, massa, papp
och papper, grafiska produkter, petroleumprodukter, gummi- och plastvaror saml
övriga kemiska produkter, Verksamheien består
Prop.
1975/76:152 159
huvudsakligen
av övergripande planering, företagsplanläggning och beredskapslagring.
Försörjningen
av de varor, som är hänföriiga lill detta program, skall tryggas genom planläggningsålgärder,
ransoneringsförberedelser och lagring i sådan omfattning, au befolkningens och
totalförsvarets nödvändiga behov under såväl fredskriser som avspärrnings- och
krigsförhållanden kan tillgodoses till den standard och uthållighet, som
stämmer överens med de allmänna riktlinjer, .som regeringen har angett härför.
Ö EF
ber ä k
nar (1
000-tal
kr,)
1975/76
1976/77
Drift-
Investe-
Drift-
Investe-
kostnad
ring!
kostnad
ring!
Ö vergripande planering
370
-
905
_
F ö retagsplanl ä ggning
145
-
253
-
Beredskapslagring
16 447
15 750
21 742
58 600
Samordning
41
-
55
-
Information,
utbildning
32
-
55
-
,\dminisiration
152
-
266
-
Summa
17 187
15 750
23 276
58 600
'Vlll:l
Lagring för beredskapsändamål 13.5 milj. kr. (1975/76). 56.4 milj. kr,
(1976/77), IX:8 Förrådsanläggningar m, m, 2.25 milj, kr, (1975/76). 2.2 milj.
kr. (1976/77).
8.5.1
Investeringar
8,5.1.1
Lagring för beredskapsändamål
Huvuddelen
av den kemiska industrin är myckel beroende av tillförsel utifrån av råvaror
och andra insatsvaror. För att förbättra föruisäitningarna att med bibehållen
produktion och sysselsättning stå emot störningar i tillförseln av kemiska
produkter föreslår ÖEF att lagren av peirokemikalier och av nalurgummi
förstärks. Detta är särskilt angeläget med hänsyn lill den kemiska industrins
nyckelroll som underieverantör lill övriga branscher. För budgetåret 1976/77
behövs 51 400 000 kr., varav 40 000 000 kr. avses för anskaffning av peirokemikalier
och 11 400 000 kr, för anskaffning av nalurgummi.
För
att en planmässig fortsatt anskaffning av fredskrislager skall kunna ske under
budgetåret 1977/78 önskar ÖEF under budgetåret 1976/77 vidta vissa
förberedelser. För dessa åtgärder erfordras ell beställningsbemyndi-gande på 20
000 000 kr.
Produktionen
av dagstidningar är starkt beroende av tillförsel utifrån av viktiga
insatsvaror. Tidningarnas lager av olika sädana varor svarar mot förbrukningen
under en tid mellan fem och 15 veckor. Ett beredskapslager
Prop. 1975/76:152 160
av
fotosättpapper, lilografisk film, offseiplätar m. m, bör anskaffas. För en
uthållighet på omkring 15 veckor behövs en lagerinvestering pä 5 000 000 kr.
8.5.1,2
Förrådsanläggningar m.m.
En
femiedel av den förrådsby som tagits upp under punkten 8.1.1.2 i del föregående
kan överslagsmässigl hänföras lill programmet Kemiska produkter m, m. ÖEF
begär för deiia ändamål 1 200 000 kr. Under anslagsårei kommer två lager av
koksall att omsättas. De nya lagren bör läggas i särskilda förråd för bulkvaror.
Förråden, som rymmer 16 000 ton vardera, är endast stora emballage för den
förpackade varan. Med bulklagring kan hanterings-och lagringskostnaderna starkt
begränsas. För anskaffning av bulkförråd för koksall behövs budgetåret 1976/77
1000 000 kr.
8.5.2
Drifikostnader
Pris-
och löneomräkning har beräknats till 523 000 kr.
Driftkostnader
för befintliga lager och bortfall av engängsanvisning medför eU ökat
medelsbehov av 2 891000 kr.
På
kemikalieområdet sker en snabb produkt- och produklionsförändring. Detta gäller
särskilt de kemikalier, som har petroleumbas. Risken för framlida störningar i
tillförseln av peirokemikalier torde vidare få bedömas som förhållandevis stor.
Erfarenheten visar att sådana störningar snabbi medför kännbara konsekvenser
för samhället. Med hänsyn till behovet av aktuell information och av aktuell
planläggning föreslår ÖEF alt programmet tillförs handläggare motsvarande fyra
och ett halvt manår saml ett biträde. Totalt erfordras härför 520 000 kr.
För
de varor för vilka investeringsmedel yrkats uppstår transport-, hanterings-
och driftkostnader lill ett sammanlagt belopp av 2 003 000 kr.
8.6
Programmet Metaller m. m.
Programmet
Metaller m. m. omfattar frågor avseende malmer, järn och stål och andra
metaller saml verksladsprodukter. Verksamheten består huvudsakligen av
övergripande planering, företagsplanläggning och beredskapslagring.
Till
detta program hänförs även hjälpförnödenheier för gruv-, stål-, metall-och
verkstadsindustri, eftersom försörjningsplanläggningen beträffande dessa
förnödenheter barett mycket nära samband med beredskapsplanläggning för malmer,
metaller och verksladsprodukter. Utveckling av gengasverk bör föras över till
programmet Bränsle, drivmedel.
Försörjningen
med de varor, som är hänföriiga lill detta program, skall tryggas genom
planläggning, ransoneringsförberedelser och beredskapslag-
Prop.
1975/76:152 161
ring
i sådan omfallning, au befolkningens och lotalförsvarets nödvändiga behov under
såväl fredskriser som avspärrnings- och krigsförhållanden kan tillgodoses till
den standard och uthållighet, som slammer överens med de allmänna riktlinjer
som regeringen angetl härför.
Ö EF
ber ä l
kr,)
1975/76
1976/77
Drift-
Investe-
Drift-
Investe-
kostnad
ring!
kostnad
ring'
Ö vergripande planering
363
_
943
_
Gengasverksamhel
390
-
-
-
F ö relagsplanl ä ggning
287
-
369
-
Beredskapslagring
21415
12 850
25 268
82 400
Sa
inordning
139
-
157
-
Information,
utbildning
42
-
64
-
Administration
208
-
250
._
Summa
22 844
12 850
27 051
82 400
!VIII:1
Lagring för beredskapsändamål 8.5 milj. kr (1975/76). 78.5 milj. kr. (1976/77) IX:8
Förrådsanläggningar m.m. 4.35 milj. kr. (1975/76). 3.9 milj. kr. (1976/77).
8.6.1
Investeringar
8.6.1.1
Lagring för beredskapsändamål
Stål-,
metall- och verkstadsindustrin är beroende av tillförsel utifrån av råvaror och
andra insatsvaror. För att förbättra förutsällningarna att med bibehållen
produktion och sysselsättning stå emot störningar i tillförseln av malmer och
metaller, bl. a, för legeringsändamål, bör lagringen av sådana produkter
förslärkas. Budgetåret 1976/77 bör anskaffning ske för 68 500 000 kr. För au en
planmässig forlsalt anskaffning skall kunna ske under budgetåret 1977/78,
önskar ÖEF under budgetåret 1976/77 vidta vissa förberedelser. För dessa
åtgärder erfordras ell beställningsbemyndigande på 35 000 000 kr,
1
stål- och metallverkens ugnar används olika eldfasta material. För vissa av de
leror m. m, som används är importberoendet stort och företagens lager av
produkterna är små. En begränsad inhemsk tillverkning kan dock för vissa
produkter las upp efter en omställningsperiod på innemoi ell halvt år. För att
öka förutsättningarna att under en sådan övergångstid hålla viktig produktion
igång i samband med en avspärrnings- eller krigssituation, bör under budgetåret
1976/77 ell beredskapslager för 5 000 000 kr. anskaffas.
Den
inhemska produktionen av vissa typer av torrballerier upphör. En viss
förstärkning av lagret av färdiga batterier bör därför ske. För att tillverkning
av dessa typer av batterier skall kunna ske inom landet i en avspärrnings-
eller krigssituation, behöver lagret av komponenter m. m. an-
II Riksdagen
1975/76. I saml. Nr 152
Prop.
1975/76:152 162
passas
till de förändrade produktionsförutsättningarna. Vidare behöver ul-gångsvaror
för tillverkning av transistorer och andra elektronikkomponenter anskaffas. För
att tillgodose dessa behov behövs budgetåret 1976/77 5 000 000 kr.
8.6,1,2
Förrådsanläggningar m.m.
Utöver
10 000 ton aluminiumoxid ingår i lageruppbyggnaden under budgetåret 1976/77
omkring 20000 lon andra malmer och metaller. För dessa varor behövs
lagringsupplag. För anskaffning av upplag behövs budgetåret 1976/77 200 000 kr.
1
den nu pågående lageruppbyggnaden ingår bl. a, aluminiumoxid. För alt denna
skall kunna hanteras och lagras på ett rationellt sätt, behövs spe-cialförråd.
För ytterligare kostnader i samband med anskaffning av ett specialförråd
behövs budgetåret 1976/77 2 500 000 kr.
En femiedel
av den förrådsby som tagits upp under punkten 8.1.1,2 i det föregående kan överslagsmässigl
hänföras till programmet Metaller m. m. ÖEF begär för delta ändamål 1 200 000
kr.
8.6.2
Driftkostnader
Pris-
och löneomräkning har beräknats lill 295 000 kr.
Driftkostnader
för befintliga lager och bortfall av engängsanvisning medför ett ökat
medelsbehov av I 476 000 kr.
Kunskaps-
och planeringsläget för flera viktiga områden inom programmet är dåligt. De
områden, där lägel i första hand bör förbättras, är verksladsprodukter,
reservdelar och komponenter saml hjälpförnödenheier. Med hänsyn till områdets belydelse
föreslår ÖEF att programmet tillförs fyra handläggare och ett biträde.
Handläggarna
avses användas för upprättande av försörjningsplaner på områden, där sådana nu
saknas. Befintliga försörjningsplaner avses ses över. När kunskapslägel
förbättrats, skall handläggarna sättas in i arbetet med företagsplanläggning,
produktionsplaner och lagringsplaner. Insatser kan också göras för att förbättra
ransonerings- och regleringssystem.
Transport-,
hanterings- och driftskostnader för de varor för vilka inves-leringsmedel
yrkats beräknas till 2 273 000 kr.
8.7.
Programmet Övrigt
Programmet
innefattar delprogrammen Tjänsler, Information och utbildning. Ledning och
samordning av långsiktsplaneringen. Informationsbehandling saml Ledning och
administration.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8.7,1
Tjänster
Delprogrammet
omfattar frågor rörande handels- och disiributionsföreiag, serviceförelag,
bank- och försäkringsväsendet m, m., som inie kan hänföras lill något av
programmen 1-6, Verksamheten beslår huvudsakligen av övergripande planering, förelagsplanläggning
och samordning.
I
regleringsbrev för budgetåret 1975/76 anger regeringen, att delprogrammet
skall inriktas mol alt nå sådan funklionssäkerhet i en försörjningskris, alt lolalförsvaret
kan ges stöd och att samhällets viktigare funktioner kan vidmakthållas, Omlatlningen
av planeringen skall begränsas lill särskilt betydelsefulla områden.
De
av ÖEF tillämpade målen för delprogrammet innebär au behoven av viktigare tjänste-
och dislribulionsverksamheter skall kunna tillgodoses i avspärrnings--och
krigssituationer. För alt möjliggöra delta utfärdar ÖEF anvisningar för
planläggning och genomför själv planläggning. ÖEF utfärdar vidare anvisningar
för planläggning av undanförsel och förstöring.
ÖEF beräknar
(1000-tal kr)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Övergripande
planering Förelagsplanläggning Samordning m, m.
Summa
1975/76
1976/77
Drift-
Drift-
kostnad
kostnad
15
18
75
109
62
78
152
205
opaginerad Kontrollera mot PDF
8,7,1,1
Driftkostnader
Pris-
och löneomräkning har beräknats till 28 000 kr. För alt aktualisera
planläggningen för handelsföretag m, m, samt för utredningar om de tekniska förutsällningarna
för undanförsel och förstöring behövs ett resurstillskott av 25 000 kr.
8,7.2
In format lon och utbildning
Delprogrammet
inriktas främsl mol all skapa informationsberedskap inför olika slag av
försörjningskriser och övning av verksamheien inför olika krissituationer,
Verksamheien
syftar till all ge information om det ekonomiska försvarels mål och medel samt
att påverka anställd personal, krigsplacerad personal, näringsliv, frivilliga
försvarsorganisationer, skolor, bildningsförbund, massmedier och opinionsbildare
på ett sådant sätt att den ekonomiska beredskapen främjas.
Prop. 1975/76:152 164
Informationen
är främst riktad lill utomstående och överförs genom publikationer, bildserier
och utställningar, ÖEF medverkar vidare i beredskaps-och försörjningskonferenser,
kurser och övningar inom totalförsvaret.
Utbildningen
avser anställd personal och krigsplacerad personal, 1 slor utsträckning anlitas
de personalutbildningsmöjligheier, som olika statliga och andra organ erbjuder.
1 någon mån anordnas inomverksutbildning.
OEF
beräknar (1 000-tal kr,)
1975/76 1976/77
Drift- Drift-
kostnad kostnad
Samordning 27 28
Information, utbildning 572 688
Administration 87 114
Summa 686 8.30
8.7.2.1
Driftkostnader
Pris-
och löneomräkning har beräknats till 119 000 kr. Myndigheters och
organisationers önskemål om information om del ekonomiska försvaret och
önskemål om medverkan från det ekonomiska försvaret i kurser och konferenser
kan inte tillgodoses i tillräcklig utsträckning. ÖEF bör därför tillföras 25
000 kr. för verksamhel avseende publikalionstryck och resor.
8,7.3
Ledning och samordning av långsiktsplanering
Inom
delprogrammet bedrivs en ulveckling av ett system för långsiktsplanering för
del ekonomiska försvaret samt utarbetas olika slag av långsiktsplaner.
Regeringen
har genom en följd av beslut angetl mål och uppgifter för ÖEF:s verksamhel inom
delprogrammet.
Kungl.
Maj:t uppdrog den 21 juli 1972 ål ÖEF alt i samarbete med berörda myndigheter
fortsätta utvecklingen av ett syslem för långsiktsplanering inom del ekonomiska
försvaret. ÖEF överiämnade den 29 juni 1973 en rapport i vilken redovisades
resultatet av studierna.
Kungl,
Maj:l uppdrog vidare den 23 november 1973 åt ÖEF att i samråd med berörda
myndigheter t. v. bedriva försök med långsiktsplanering inom det ekonomiska
försvaret. Chefen för handelsdepartementet utfärdade samma dag anvisningar för
försök med långsiktsplanering inom del ekonomiska försvaret. Kompletterande
anvisningar utfärdades den 28 juni 1974,
Den
31 oktober 1974 inlämnade ÖEF till Kungl. Maj:i en perspektivsiudie.
Prop.
1975/76:152 165
del
I, utgörande en redovisning av den första av perspeklivstudiernas tvä faser
avseende del ekonomiska försvarets utveckling efter är 1977,
Chefen
för handelsdepartementet utfärdade slutligen den 10 februari 1975 anvisningar
för perspeklivstudiearbeteis fas 2, ÖEF skall senast den 1 november 1975 till
regeringen överlämna perspektivsiudie, del 2, för del ekonomiska försvaret.
Under
första halvåret 1976 kommer programplanering fördel ekonomiska försvaret all
ske.
ÖEF
beräknar (I 000-tal kr.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Övergripande planering Samordning Information, utbildning
Administration
Summa
1975/76
1976/77
Drift-
Drift-
kostnad
kostnad
160
342
159
253
38
63
49
82
406
740
opaginerad Kontrollera mot PDF
8.7.3.1
Driftkostnader
Pris-
och löneomräkningar har beräknats till 70 000 kr.
Den typ av
långsiktsplanering, som f n. tillämpas på det ekonomiska försvarets
område, har en högre ambitionsnivå än den som har gällt vid tidigare
myndighetsvisa planering. Förutsättningar skapas härmed för en god
resursavvägning inom det ekonomiska försvaret. De resurser, som står lill ÖEF:s
förfogande, medger inte att alla uppgifter på högt prioriterade sludieomräden
kan lösas. Önskvärda detaljstudier kan inte heller göras. För alt kunna
tillgodose en rimlig ambitionsnivå erfordras en förstärkning av ledningen och
samordningen av långsiktsplaneringen med två handläggare samt erforderiig skrivkapaciiei.
8.7.4
Informationsbehandling
Huvuddelen
av verksamheten inom delprogrammet utgör stödverksamhet för övriga program
inom ÖEF.
Inom
delprogrammet skall utvecklas, installeras och drivas manuella och maskinella
system för insamling, bearbetning och presentation av information som underiag
för ÖEF:s och det ekonomiska försvarets verksamhet. Systemen skall anpassas
till förändringar i informationsbehoven och till databehandlingsteknikens
utveckling. Den närmare inriktningen av verksamheten inom stödprogrammet styrs
av efterfrågan från övriga program inom ÖEF och efterfrågan från andra
myndigheter inom del ekonomiska försvaret.
12 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 152
opaginerad Kontrollera mot PDF
OEF
beräknar (I 000-tal kr.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Driftkostnad
Driftkostnad
opaginerad Kontrollera mot PDF
Samordning
Informationsbehandling
Summa
58 1652 1710
77 I 798 1 875
opaginerad Kontrollera mot PDF
8.7,4,1 Driftkostnader
Pris- och löneomräkningar har beräknats lill 278 000 kr.
Den föreslagna intensifieringen av utrednings- och
planläggningsverksamheten förutsätter alt omfattningen av
informationsbehandlingen ökar. Ytterligare en programmerare behövs för
ändamålet. Vidare behöver 219 000 kr. tillföras för ökad datordrift och ökat konsultulnyttjande.
8,7,5 Ledning och administration
Delprogrammet omfattar ÖEF:s centrala ledning och
administration dvs. de resurser med vilka verksledningen styr verksamheten inom
övriga program.
Vid sidan av ledningen av ÖEF utgör delprogrammet en
stödfunktion lill övriga program. I denna verksamhel är strävan alt
tillhandahålla ekonomi- och personaladminislrativ information, sä alt
programansvariga m. fl. kan leda verksamheten mot uppställda mål. Från
delprogrammet lämnas även juridisk service till de olika programmen. Till
delprogrammet hänförs vidare verksamheter och utgifter, som är gemensamma för ÖEF.
ÖEF
beräknar (I 000-tal kr.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Driftkostnad
Investe-
ring
Driftkostnad
Beredskapslagring Samordning Information, utbildning
Administration
140
3 787
Summa
4 115
100
100
203
152
6 460
6815
opaginerad Kontrollera mot PDF
' IX:8 Förrådsanläggningar m. m.
Prop.
1975/76:152 167
8,7,5.1
Driftkostnader
Pris-
och löneomräkning har beräknats till 1224 000 kr. varav hyror 527 000 kr.
För
att fördelarna med programbudgeltekniken på myndighetsnivå skall kunna
inhämtas, måste programbudgeltekniken fullständigt föras ned i organisationen.
Delta har ännu inte kunnat ske. Ett stort anlal ekonomi-administrativa
komponenter och rutiner behöver utformas och införas, för att detta skall vara
möjligt. De myckel begränsade centrala ekonomiadministrativa resurserna har
vidare framtvingat en mer långtgående decentralisering av budgetarbetet m. m.
än vad som är effektivt och lämpligt. De programansvariga m, fl, bör kunna ges
ett ökat centralt ekonomi-administrativt stöd. Resurser kan därmed frigöras
för verksamhel inom respektive program. Omfattningen av ÖEF:s verksamhel och
de sammansatta finansieringsförhållandena motiverar en kvalitetshöjning av den
ekonomiadministrativa verksamheten. För au möjliggöra detta begär ÖEF ytteriigare
en handläggare.
För
ökade insatser pä del personal-administrativa området bör en handläggare
tillföras. Ett biträde behövs för dokumentation i utrednings- och
planeringsverksamheten. Vidare begär ÖEF ökade resurser för budservice och
mångfaldigande av handlingar.
8.8
Föredraganden
Ställningslagande
till ÖEF:s anslagsframställning och hemställan om anslag för budgetåret
1976/77 på grund härav görs i del följande vid anmälan av anslagsfrågor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9.
Anslagsfrågor för budgetåret 1976/77 DRIFTBUDGETEN
9.1 Sjätte
huvudtiteln
Med
hänvisning till vad jag anfört i det föregående hemställer jag efter samråd med
chefen för kommunikationsdepartementet att regeringen föreslår riksdagen
att
till Transportnämnden för budgetåret 1976/77 utöver i prop. 1975/76:100 bil. 8
föreslaget förslagsanslag anvisa ytteriigare 400 000 kr,
9.2 Tionde
huvudtiteln
Under
fonden för beredskapslagring och förrädsfonden för ekonomiskt försvar redovisas
samtliga intäkter och kostnader som uppkommer till följd av beredskapslagring
hos överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), Balans mellan intäkter och
kostnader på driftstaten för vardera fonden fås genom omföringar av erforderiiga
belopp från anslagel F 1. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar. De omFörda
beloppen bokförs som intäkter på fonderna.
F
1. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar
1974/75
Utgift 91124 527'
1975/76
Anslag 104044 000
1976/77
Förslag 128 756 000
'Fl,
Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, F 2. Ersättning för beredskapslagring m. m.,
F 3, Täckande av föriusler på grund av kreditgarantier i t)eredskapssyfle till teko-,
sko- och garveriindustrierna.
9.2.1 Sammanställningar Program
1 000-tal kr.
1975/76 Anslag'
1976/77 beräknar
ÖEF
Föredraganden
Driftbudget
Kapitalbudget
Driftbudget
Kapitalbudget
Drift budget
Kapitalbudget
Program Livsmedel
Beklädnad
m. m.
3 571 ( 4 163) 14 563 ( 15 974)
10000
5 547 36 616
11200 40 000
5 118 33 995
1 200 45 200
'
Fördelning på program enligt ÖEF:s beräkningar inom parentes
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 0(X)-tal kr.
1975/76 Anslag!
1976/77 beräi
knar
ÖEF
Föredragandt
;n
Drift-
Kapital-
Drift-
Kapital-
Drift
Kapital-
budget
budget
budget
budget
budget
budget
Bränsle,
drivmedel
36 297 ( 34 281)
91900
55 116
326 150
58 097
216 725
Sjukvård
3 097 ( 2 953)
8000
6 362
31200
4 368
31200
Kemiska
produkter
m. m.
21415 ( 17 187)
15 750
23 276
58 600
20 422
67 200
Metaller
m, m.
17 575 ( 22 844)
12 850
27 051
82 400
23 616
3 700
Övrigt
7 954 ( 7 070)
100
10 465
-
8 800
-
Summa
kostnader
104 472 (104 472)
138 600
164 433
549 550
154416
365 225
Avgår
uppbördsmedel
-428
-
-486
-
-458
-
Från Oljelagringsfon-
den
_
-
-18 450
-245 000
- 25 202
250000
Justering
av medels-
behovet
-
-
-
-2 750
-
-
Summa
anslag
104044 (104 044)
138 600
145 497
301800
128 756
115 225
'
Fördelning pä program enligt ÖEF::
i
beräkningar
inom
parentes.
Personal
:
1974/75
1975/76
1976/77
beräknar
ÖEF
Före-
draganden
Personal
Handläggande
106
116
-1-39
-1- 9
Övrig
personal
61
66
-i-ll
-1- 1
Summa
167
182
-1-50
-t-lO
9.2.2.
Programmet Beklädnad m. m. Pä grund av mina förslag i del föregående angående fredskrislager
inom det petrokemiska varuområdet (2.6.2.3) beräknas investeringar med medel
från oljelagringsfonden under budgetåret 1976/77 efter beslul av regeringen
uppgå till 5 milj. kr. för inköp av ändlösa syntetiska garner.
Riksdagen
beslöt i december 1975 om åtgärder för all förstärka försörjningsberedskapen
på beklädnadsområdel (prop. 1975/76:57, NU 1975/76:15, rskr 1975/76:107).
Därmed tillgodosågs redan budgetåret 1975/76 vissa yrkanden i ÖEF:s
anslagsframställning för budgetåret 1976/77. Med anledning
Prop. 1975/76:152 170
av
del förstärkta tekostödel beräknar jag för budgetåret 1976/77 på kapitalbudgeten
25 milj, kr. till avskrivningslån, 10 milj. kr. lill fortsall utbyggnad av
lager av sjukvårdstextilier och 4 milj. kr. till utbyggnad av befintliga
förrådsbyar för alt där kunna lagra ytteriigare leko-varor. På driftbudgeten
beräknar jag bl.a. ökningar med 10 milj, kr. till försörjningsberedskapsstöd
och 150000 kr. för en sakkunnig. Dessutom beräknar jag medel för ytteriigare en
handläggare.
9.2.3. Programmet Bränsle, drivmedel. Från Oljelagringsfonden
beräknas efter beslul av regeringen 30 milj. kr. behöva tas i anspråk för
fortsall utbyggnad av räoljelager, 23,5 milj. kr för förvärv av disposilionsrätter
till lagerutrymmen för eldningsolja, 150 milj. kr. för inköp och 1,8 milj. kr.
för kostnader i samband med inlagring av eldningsolja. För 1970-1976 års oljelagringsprogram
beräknar jag på kapitalbudgeten 5,8 milj. kr. Vidare beräknar jag 10 milj. kr.
för inköp av koks, 25 000 kr. för lagerplatser för koks, 5,5 milj. kr. för
lageranläggning för gasol, 1,4 milj. kr. för flygdrivmedel och 6 milj. kr. för
anläggning för lagring av flygdrivmedel. Dessutom förordar jag all riksdagens
medgivande inhämtas att bemyndiga ÖEF att beställa gasol för 16 milj. kr. Jag beräknar
medel för betalningar av sädana köp med 8 milj. kr. ?k driftbudgeten beräknar
jag med anledning av mina förslag i det föregående om förstärkning av
försörjningsberedskapen på energiområdet (3.6.6, 3.6,10 och 3.6.11) för ytteriigare
utredning om värmelaxering 500 000 kr., för informationsberedskap 500 000 kr.
och för sparkampanjberedskap 500 000 kr. Jag beräknar vidare medel bl, a. för ytteriigare
tre handläggare hos ÖEF:s bränsleregleringsenhel.
9.2.4. Programmet Sjukvård. Jag förordar att riksdagens
medgivande inhämtas att bemyndiga ÖEF att beställa läkemedelsråvaror m, m.
inom en ram av 50 milj. kr. På kapiialbudgeten beräknar jag medel för betalning
av sådana köp med 30 milj. kr. På driftbudgeten räknar jag bl. a. medel för ytteriigare
en handläggare.
9.2.5. Programmet Kemiska produkter m. m. Pä grund av mina
förslag i del föregående om fredskrislager (2.6.2.3) bör riksdagens medgivande
inhämtas all bemyndiga ÖEF att beställa varor inom del petrokemiska området
till ett belopp av 110 milj. kr. För investeringar beräknas från Oljelagringsfonden
efter beslut av regeringen tas i anspråk 40 milj. kr. för petrokemiska
produkter
inkl. 2 milj. kr. för syntetiskt gummi samt 25 milj. kr. för förrådsbyggnader.
1
samband med omsättning av äldre koksaltlager behövs nya koksallförråd. Jag
beräknar för detta ändamål på kapitalbudgeten 1 milj. kr. För förstärkning av
kapaciteten inom såväl utrednings- som inköpsverksamheten beräknar jag medel på
driftbudgeten bl. a. för ytteriigare tvä handläggare,
9.2.6. Programmet Metaller m. m. För tillkommande utgifter
för en påbörjad anläggning för lagring av aluminiumråvaror beräknar jag på
kapitalbudgeten 2,5 milj. kr.
9.2.7. Programmen Livsmedel, Beklädnad m. m.. Sjukvård,
Kemiska pro-
Prop. 1975/76:152 171
dukter
m. m.. Metaller m. m. För en planerad ny förrådsby beräknar jag på kapitalbudgeien
6 milj. kr. Investeringen fördelas med en femtedel på vart och ett av de
berörda programmen.
9.2.8. Programmet Övrigt.
Inom programmet beräknar jag h driftbudgeten bl. a. medel för ytteriigare en
handläggare för långsiktsplanering och för förstärkning av ÖEF:s ekonomiadministraiiva
funktion ytterligare en handläggare och ett biträde.
9.2.9
Hemställan
Med
hänvisning lill programsammanslällningen och till vad jag anfört i det
föregående hemställer jag att regeringen föreslär riksdagen att
1. medge
att beställningar av gasol får läggas ut inom en ram av 16 000 000
kr.,
2. medge att beställningar av läkemedelsrävaror och
läkemedel får läggas ut inom en ram av 50000 000 kr.,
3. medge att beställningar av petrokemiska varor får
läggas ut inom en ram av 110 000 000 kr.,
4. till Överstyrelsen för ekonomiskt försvar för
budgetåret 1916/11 anvisa ett förslagsanslag av 128 756 000 kr.
9.3
KAPITALBUDGETEN
V:
Fonden för låneunderstöd
V:6
Lån till utbyggnad av oljelagringen
1974/75
Utgift 9 157 801 Behållning 8 575 188
1975/76
Anslag 11500 000
1976/77 Förslag 5 800 000
opaginerad Kontrollera mot PDF
Anslagstieräkning
(I 000-tal kr.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Medelstilltång
Beräknad
medelsförbrukning
opaginerad Kontrollera mot PDF
Behållning
1975-07-01
8 575
1975/76
14 300
Anslag
1975/76
11500
1976/77
IIOOO
Anslag
1976/77
5 800
Beräknad be-
(förslag)
hållning 1977-06-30
575
Summa
25 875
25 875
Med hänvisning till vad jag tidigare har anfört vid
anmälan av förslagsanslaget F 1. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar,
hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att till Lån till utbyggnad av oljelagringen för
budgetåret 1976/77 anvisa ett investeringsanslag av 5 800 000 kr.
V:7
Lån till teko-, sko- och garveriindustrier
1974/75
Utgift 30 529 007
1975/76
Anslag 10 000 000' 1976/77 Förslag 25 000 000
Behållning 35 470 933
opaginerad Kontrollera mot PDF
'Härutöver
har 15 000 000 kr, anvisats på tilläggsbudget 1,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Anslagsberäkning
(I OOO-tal kr.) Medelstillgång
Beräknad medelsförbrukning
opaginerad Kontrollera mot PDF
Behållning
1975-07-01
35 471
1975/76
38 000
Anslag
1975/76
25 0002
1976/77
42 000
Anslag
1976/77
25 000
Beräknad be-
(förslag)
hållning 1977-06-30
5 471
Summa
85 471
85 471
varav 15 000 000 kr, har anvisats pä tilläggsbudget 1.
Med hänvisning till vad jag tidigare anfört vid anmälan av
förslagsanslaget F 1. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, hemställer jag att
regeringen föreslår riksdagen
att till Lån till teko-, sko- och garveriindustrier för
budgetåret 1976/77 anvisar ett investeringsanslag av 25 000 000 kr.
VIII: Fonden för beredskapslagring Överstyrelsens för
ekonomiskt försvar delfond
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:152
VlILl Lagring för beredskapsändamäl
173
opaginerad Kontrollera mot PDF
1974/75
Utgift 1975/76 Anslag 1976/77 Förslag
126 739 573 40 000 OQO' 59 400 000
Behållning 18 400 000
'Härutöver har 82 000 000 kr. anvisats på tilläggsbudget
I,
I enlighet med vad jag tidigare anfört vid min anmälan av
förslagsanslaget F 1. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar förordar jag alt
medel för nästa budgetär anvisas enligt följande investeringsplan och
anslagsberäkning.
Investeringsplan
för lagring (1 OOO-tal kr.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Program Vamslag
Medelsförbrukning
Beräknad 1975/76
Förslag 1976/77
Aluminiumrävaror
8 500
-
Summa
Från Oljelagringsfonden'
169 488 - 65 488
290 400
- 195 000
Summa
104 000
95 400
Beklädnad m.
m. Diverse beklädnadsvaror
Bränsle, drivmedel
Koks
Flygdrivmedel
Gasol
Eldningsolja
Sjukvård Läkemedelsråvaror m. m.
Kemiska produkter m. m.
Peirokemikalier
Råvaror för tvättmedel
Koksalt
Gasbensin
Metaller m. m.
51 000
46 000
10 000
10 000
10 000
1 400
-
8 000
65 488
150 000
8 000
30 000
8 000
40 000
3 000
-
2 500
-
8 000
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Medel från Oljelagringsfonden fördelade på program:
1975/76;
Bränsle, drivmedel 65 488
1976/77:
Beklädnad m. m. 5 000
Bränsle, drivmedel 150 000
Kemiska produkter m. m. 40 000
2Prop. 1975:92 s, 118, SkU 1975:30, rskr 1975:204
opaginerad Kontrollera mot PDF
Anslagsberäkning
(1 000-lal kr,)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Medelstillgång
Beräknad
medelsförbrukning
opaginerad Kontrollera mot PDF
Behållning
1975-07-01
18 400
1975/76
169 488
Från oljelagrings-
fonden
1975/76
65 488
Anslag
1975/76
122 000'
1976/77
290 400
Frän oljelagrings-
fonden
1976/77
195000
Beräknad behållning 1977-06-30
400
Anslag
1976/77
59 400
(förslag)
Summa
460 288
460 288
'varav 82 000000 kr. har anvisats på tilläggsbudget I.
Med hänvisning till vad jag har förordat i del föregående
hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
all lill Lagring för beredskapsändamål budgetåret 1976/77
anvisa ett investeringsanslag av 59 400 000 kr.
IX: Diverse kapitalfonder Förrådsfonden
för ekonomiskt försvar
1X:8 Förrådsanläggningar m. m.
1974/75 Utgift 4 813 264 Behållning 10 469 013
1975/76 Anslag 77
100 000'
1976/77 Förslag 25 025 000
'Härutöver har 5 975 000 kr. anvisats på tilläggsbudget 1.
1 enlighet med vad jag tidigare anfört vid min anmälan av
förslagsanslaget F 1. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar förordar jag att
medel för nästa budgetår anvisas enligt följande investeringsplan och
anslagsberäkning.
Investeringsplan för anläggningar (1 OOO-tal kr.)
Byggnadsobjeki
Kostnadsram
Medelsförbrukning
Byggstart
Färdig-
ställande
mån./år
1/4 1974
1/4 1975
Faktisk
Beräknad
Förslag
t, 0,
m.
1975/76
1976/77
1974/75
Pågående
objekt
Flygdrivmedelsanläggning
16000
17 650
-
5 000
6000
76-01
78-12
Anläggning
för gasol
23 200
25 000
5 397
13 300
5 500
74-04
77-03
Råoljeanläggningar
231000
254 200
5 876
60 000
30 000
75-02
79-12
Anläggningar
för aluminium-
råvaror
4 350
7 300
-
4 800
2 500
75-09
77-04
Koksallförråd
2 250
2 500
-
2 500
-
75-09
76-03
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kostnadsram
Byggnadsobjckt
Medelsförbrukning
1/4 1974 1/4 1975 Faktisk Beräknad Förslag t. om. 1975/76
1976/77 1974/75
Byggstart Färdigställande mån./är
opaginerad Kontrollera mot PDF
Smörioljefabrik,
iståndsättning
Fältledningsförråd
Diverse
mindre objekt
Nya
objekt
Koksaltförråd
Anläggningar för petrokemiska
varor
Ny förrådsby
Lagerplatser för koks
Utökning för lekoprodukier av
befintliga
förrådsbyar
Summa
2 100
2 225
-
2 225
-
76-01
76-06
150
150
-
150
-
75-12
76-04
1 900
1900
1434
526
-
73-02
75-12
-
1000
-
-
1000
76-09
77-06
_
115 000
_
_
25 000
76-09
81-06
-
6 000
-
-
6 000
76-07
77-05
-
25
-
-
25
77-01
77-04
-
4000
-
-
4 000
76-07
76-10
80 025
280 950 436 950 12 707 88 501
opaginerad Kontrollera mot PDF
Anslagsberäkning
(1 OOO-tal
kr.)
Medelstillgång
Beräknad medelsförbrukning
Behållning
1975-07-01
10 469
1975/76
88 501
Från oljelagrings-
Till
budgetutjämnings-
fonden
1975/76
60 000
fonden 1975/76
60 000
Anslag
1975/76
83 075'
1976/77
80 025
Frän oljelagrings-
Beräknad be-
fonden
1976/77
55 000
hållning
Anslag
1976/77
25 025
1977-06-30
5 043
(förslag)
Summa
233 569
233 569
'varav 5 975 000 kr. har anvisats pä tilläggsbudget I.
Med
hänvisning till vad jag har förordat i det föregående hemställer jag alt
regeringen föreslår riksdagen
att
lill Förrådsanläggningar m. m. för budgetåret 1976/77 anvisa ett
investeringsanslag av 25 025 000 kr.
Prop. 1975/76:152 176
10.
Beslut
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.
Prop. 1975/76:152 177
Innehåll
Propositionen
.................................................. 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll .................... ....... I
Förslag lill lag om skyldighel
för näringsidkare att medverka vid
lagring för
försörjningsberedskap ........................ 2
Förslag lill lag om
kriskoppling m.m........................ ...... 4
Förslag till lag om ändring
i lagen (1973:1216) om särskild bered
skapsavgift för oljeprodukter ............................ ...... 5
Utdrag
protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1976 .. 6
1, Inledning
.................................................... 6
2. Försörjningsberedskapsutredningen
(FBU) .... ,... 8
2.1 Inledning ................................................ 8
2.2 Nuvarande ordning ................................... 10
2.2.1 Inledning ........................................ 10
2.2.2 Beredskapslagring ............................. .... 11
2.2.3 Stöd lill nedläggningshotad industri ..... .... 13
2.3 Utredningen
.......................................... 14
2.3.1 Samhällsutvecklingen och del ekonomiska försvaret 14
2.3.2 Råvarutillgång ................................... 14
2.3.3 Finansieringen av del ekonomiska försvaret 16
2.3.4 Fredskrislagring utanför energiområdet .. 17
2.3.5 Skyldighel för förelag alt medverka vid lagring och
omsättning av statligt ägda beredskaps- och fredskrislager ................................... 20
2.3.6 Slalliga företagsengagemang och stöd till nedläggningshotad
industri 21
2.3.7 Statlig upphandling som ett led i försörjningsberedskapen
23
2.3.8 ÖEF:s organisation och planeringsförhållanden .... 24
2.4 Särskilt yttrande .................................... .... 27
2.5 Remissyttranden .................................... .... 27
2.5.1 Behovet av ett fredskrislager utanför energiområdet 27
2.5.2 Finansiering av ett fredskrislager utanför
energiområdet 27
2.5.3 Fredskrislagringens omfattning och sammansättning 30
2.5.4 Skyldighet för företag alt medverka vid lagring och
omsättning av statligt ägda beredskaps- och fredskrislager............................... 31
2.5.5 Statliga företagsengagemang och stöd lill nedläggningshotad
industri 31
2.5.6 Statlig upphandling som ett led i försörjningsberedskapen
34
2.5.7 Planering, resursbehov och organisation m. m. av va-mförsörjningen
35
Prop. 1975/76:152 178
2.6
Föredraganden .................................... ..... 37
2.6.1 Inledning ........................................ ..... 37
2.6.2 Uppbyggnad och finansiering av fredskrislager
utanför energiområdet 38
2.6.2.1 Inledning .............................. 38
2.6.2.2 Behovet av fredskrislager ......... ..... 38
2.6.2.3 Lagrets sammansättning ........... ..... 39
2.6.2.4 Finansieringen av lagringen ........ 42
2.6.3 Skyldighet för företag all medverka vid lagring och
omsättning av statligt ägda beredskaps- och fredskrislager .................................. 44
2.6.4 Åtgärder för all upprätthålla försörjningsviklig
produktion inom landet 46
2.6.5 Behov
av planeringsresurser 49
3,
Energiberedskapsutredningen (EBU) ................ 50
3.1 Inledning................................................. 50
3.2 Nuvarande ordning ................................... ..... 52
3.3 Utredningen .......................................... 53
3.3.1 Försörjningskrisen 1973-1974 ............ ..... 53
3.3.2 Internationella förhållanden samt fördelnings- och
informationssystem på oljeområdel 55
3.3.3 Förfatlningsområdet ......................... 57
3.3.4 Konsumiionsbegränsningar på energiområdet 57
3.3.5 Kortransonering av drivmedel ............. .... 59
3.3.6 Annan reglering av drivmedelsförbrukningen 63
3.3.7 Ransonering av eldningsolja ................ 67
3.3.8 Särskilda problem rörande kvolransonering av energi 72
3.3.9 Användningsreslriklioner m. m. för elkraft 75
3.3.10 Vissa specialfrågor ............................. 77
3.3.11 Informations- och sparkampanjberedskap ....... 78
3.3.12 Organisation för energiberedskap och energikris .. 80
3.3.13 Prisclearing ..................................... .... 84
3.3.14 Andra beredskapsåtgärder ................. 85
3.3.15 Kostnader för EBU:s förslag ................. 85
3.4 Reservationer och särskilda yttranden ........ .... 86
3.5 Remissyttranden .................................... .... 87
3.5.1 Internationella förhållanden ................. .... 87
3.5.2 Konsumtionsbegränsningar på energiområdet 88
3.5.3 Kortransonering av drivmedel ............. .... 89
3.5.4 Annan reglering av drivmedelsförbrukningen 93
3.5.5 Ransonering av eldningsolja ................ 96
3.5.6 Särskilda problem rörande kvotransonering av energi 98
3.5.7 Användningsrestriklioner m. m. för elkraft 101
3.5.8 Vissa specialfrågor ............................ .. 103
Prop. 1975/76:152 179
3.5.9 Informations- och sparkampanjberedskap 105
3.5.10 Organisation för energiberedskap och energikris ., 106
3.5.11 Prisclearing .................................... .. 112
3.5.12 Andra beredskapsålgärder ................. 112
3.6
Föredraganden .................................... 114
3.6.1 Inledning ......................................... 114
3.6.2 Konsumiionsbegränsningar på energiområdet 115
3.6.3 Reglering av drivmedelsförbrukningen .. .. 116
3.6.3.1 Koriransonering av drivmedel ...... .. 116
3.6.3.2 Annan reglering av drivmedelsförbrukningen 120
3.6.4 Ransonering av eldningsolja ................ .. 123
3.6.5 Särskilda problem rörande kvolransonering av energi 127
3.6.6 Användningsreslriklioner m. m. för elkraft 128
3.6.7 Vissa specialfrågor ............................ .. 130
3.6.7.1 Användning av priset som förbrukningsregu-laior 130
3.6.7.2 Överiåtelse av ransoneringsbevis .. 130
3.6.7.3 Kostnader för kristidsnämndernas verksamhel 130
3.6.8 Informations- och sparkampanjberedskap 131
3.6.9 Utbildning ......... ........................... .. 132
3.6.10 Organisation för energiberedskap och energikris 133
3.6.11 Prisclearing .................................... .. 135
3.6.12 Andra beredskapsålgärder ................. .. 136
4 Föriängning av
1970-1976 ärs oljelagringsprogram 138
4.1
Föredraganden .................................... 139
5. Upprättade lagförslag
................................... 141
6. Specialmolivering ........................................... .. 142
6.1 Förslaget
till lagom skyldighet för näringsidkare att medverka
vid
lagring för försörjningsberedskap............. .. 142
6.2 Förslagel
lill lag om kriskoppling m, m............. .. 144
7. Hemställan ................................................. .. 146
8. Anslagsframställning för överstyrelsen för
ekonomiskt försvar (ÖEF) 147
8.1 Programmet Livsmedel ............................ .. 149
8.2 Programmet Beklädnad m. m....................... .. 151
8.3 Programmet Bränsle, drivmedel ................... 154
8.4 Programmet Sjukvård ................................ 157
8.5 Programmet Kemiska produkter m. m............. 158
8.6 Programmet Metaller m. m.......................... 160
8.7 Programmet Övrigi .................................... . 162
8.7.1 Tjänsler .......................................... 163
8.7.2 Information och utbildning ..,............... 163
8.7.3 Ledning och samordning av långsiktsplanering ... 164
Prop. 1975/76:152 180
8.7.4 Informationsbehandling .......................... 165
8.7.5 Ledning och administration ..................... . 166
8.8
Föredraganden .................................... 167
9, Anslagsfrågor för budgeiärei
1976/77 ............... . 168
9.1 Sjätte huvudtiteln .................................. 168
9.2 Tionde huvudtiteln .................................... . 168
9.2.1 Sammanställningar ............................. . 168
9.2.2 Programmet Beklädnad m. m................. 169
9.2.3 Programmet Bränsle, drivmedel ............ 170
9.2.4 Programmet Sjukvård ........................ . 170
9.2.5 Programmet Kemiska produkter m. m...... 170
9.2.6 Programmet Metaller m. m.................... 170
9.2.7 Programmen Livsmedel, Beklädnad m. m.. Sjukvård,
Kemiska produkter m. m.. Metaller m. m 170
9.2.8 Programmet Övrigi ............................ 171
9.2.9 Hemställan ..................................... . 171
9.3 Kapitalbudgeten
....................................... . 171
lO.Beslut
......................................................... 176
GOTAB 513é4 Siockholm 1976
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
32 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (32)
32 kopplingar i 24 dokument.
- SOU 2023:50 En modell för svensk försörjningsberedskap s. 443 · s. 458 om s. 43 · s. 562 i texten
- Prop. 1992/93:131 om vissa företagsskattefrågor, m.m. s. 80 i texten
- Prop. 1982/83:103 med överlämnande av 1983 års kommittéberittelse i texten
- Bet. 1981/82:FöU18 om säkerhets- och försvarspolitiken samt totalförsvarets fortsatta utveckling (prop. 1981/82:100 och 102) s. 139 i texten
- Prop. 1981/82:102 om säkerhets- och försvarspolitiken samt totalförsvarets fortsatta utveckling i texten