Sök i Ratio Lex

om vissa frågor rörande den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation

68 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 66 av 68 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1975/76:168, om vissa frågor rörande den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 168

Regeringens proposition

1975/76:168

om
vissa frågor rörande den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och
organisation;

beslutad
den 11 mars 1976.

Regeringen
förelägger riksdagen vad som upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll
för den åtgärd som föredragande har hemställt.

På
regeringens vägnar

OLOF
PALME

HANS
GUSTAFSSON

Propositionens
huvudsakliga innehåll

1
propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna vissa riktlinjer i fråga om
länsförvaltningens uppgifter och organisation. Riktlinjerna innebär bl. a. att
huvudmannaskapet för den samordnande regionala samhällsplaneringen även i fortsäitningen
skall ligga på länsstyrelsen. Det förordas att länsstyrelsens styrelse utökas till,
förutom landshövdingen, fjorton särskilt utsedda ledamöter. Av dessa skall tio
representera de politiska partierna och nomineras av partierna. Antalet
platser för varje parti skall stå i proportion till partiernas röstetal i länet
vid riksdagsvalet. De fyra återstående ledamöterna skall ha erfarenheter från
näringslivet och arbetsmarknaden i länet. Samtliga ledamöter skall förordnas av
regeringen. För varje ledamot utses en suppleant i samma ordning.

I Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 168

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168

Utdrag

KOMMUNDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1976-03-11

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist,
Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Lidbom, Carisson, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson

Föredragande:
statsrådet Gustafsson

Proposition
om vissa frågor rörande den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och
organisation

1
Inledning

Under
större delen av 1960-talet pågick ett omfattande utredningsarbete om
länsorganisationen. Olika utredningar behandlade frågor som sammantagna
ställde hela den regionala samhällsförvaltningens uppbyggnad under diskussion.

En
etapp i detta utredningsarbete avslutades år 1967, då tre olika utredningar
samtidigt avlämnade sina förslag. Länsförvallningsulredningen föreslog (SOU
1967:20-21 jen omorganisation av den statliga länsförvaltningen så alt den
översiktliga samhällsplanering som ankom på statliga länsorgan skulle kunna
samordnas bättre. Landskontorsutredningen föreslog bl. a. (SOU 1967:22) att
skatteförvaltningen skulle brytas ut ur länsstyrelserna och bilda självständiga
myndigheter. Länsindelningsutredningen lade fram förslag om ny länsindelning (SOU
1967:23). Följande år avlämnade länsdemokratiutredningen ett förslag (SOU
1968:42) som innebar bl, a. en omfattande överflyttning av uppgifter från
statliga länsorgan till landstingskommunerna.

Under remissbehandlingen
av dessa betänkanden, som var samordnad, diskuterades naturiigt nog länsförvaltningsulredningens
och länsdemokrati-utredningens förslag som alternativa handlingslinjer för ett
reformarbete. Remissopinionen var därvid splittrad.

I detta läge beslöt
statsmakterna år 1970 dels en partiell omorganisation av den statliga
länsförvaltningen med en oförändrad kompetensfördelning mellan de statliga
myndigheterna och landstingskommunerna (prop. 1970:103, SU 1970:132, KU
1970:34, rskr 1970:248, 308), dels att de tidigare

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 3

nämnda
utredningarnas förslag skulle sammanfattas och kompletteras av en ny utredning
innan de slutliga prövades av statsmakterna.

Den
nya utredningen, som antog namnet länsberedningen', avlämnade i oktober 1974
betänkandet (SOU 1974:84) Stat och kommun i samverkan.

Efter
remiss har yitranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern, riksåklagaren,
hovrätten för Västra Sverige, kammarrätterna i Stockholm, Göteborg och
Sundsvall, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, överbefälhavaren,
civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar,
socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, statens järnvägar, statens vägverk,
statens trafiksäkerhetsverk, sjöfartsverket, luftfartsverket, bussbidrags-nämnden,
kammarkollegiet, statskontoret, byggnadsstyrelsen, statistiska centralbyrån,
riksrevisionsverket, riksskatteverket, statens kulturråd, riksarkivet,
riksantikvarieämbetet, skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbetet,
lantbruksstyrelsens, statens livsmedelsverk, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen,
statens naturvårdsverk, statens pris- och kartellnämnd, överstyrelsen för
ekonomiskt försvar, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, bostadssiyrelsen,
statens planverk, statens lantmäteriverk, domänverket, statens induslriverk,
statens vattenfallsverk, statens brandnämnd, samtliga länsstyrelser och
landstingskommuner, 261 av landets 278 kommuner, ci-vilbefälhavarna i södra,
västra, östra. Bergslagens, nedre Norriands och övre Norriands civilområden,
utredningen (K 1974:01) avseende regionalt gällande generella trafikrabatter,
trafikpolitiska utredningen (K 1972:07), kommittén (K 1971:01) för utredningen
om kollektivtrafik i tätorter, kommunalekonomiska uiredningen (Fi 1972:08), kommunallagsulredningen
(C 1970:30), Sveriges riksbank. Företagareföreningarnas förbund. Kooperativa förbundet.
Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund. Svenska arbetsgivareföreningen.
Svenska bankföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska handelskammarförbundet.
Svenska kommunförbundet. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund,
Sveriges hantverks-och induslriorganisalion (SHIP), Sveriges industriförbund,
Sveriges Radio AB, Landsorganisationen i Sverige (LO), Centralorganisationen
SACO/SR, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Moderata ungdomsförbundet, Sveriges
museimannaförbund. Svenska arkitekters förbund och Föreningen för
samhällsplanering.

'
Statssekreteraren Göte Svenson, ordförande, riksdagsmännen Per Bergman och Anders
Dahlgren, kommunalrådet Sune Gustafsson, överiantmälaren Mac Hamrin, riksdagsmannen
Ivar Högström, optikern Stig Stefanson, landstingsrådet Kurt Ward och riksdagsmannen
Håkan Winberg.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 4

2
Uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun 2.1 Länsberedningen

2.1.1
Allmänna synpunkter

Arbetsfördelningen
mellan stat och kommun' bedöms numera som en praktisk fråga där de fördelar och
nackdelar som antas följa av centraliserad resp. decentraliserad förvaltning
ofta för fälla utslaget. Det är uppenbart att man i detta sammanhang måste ägna
stort intresse åt demokratifrågorna.

Länsberedningen
har från dessa utgångspunkter formulerat följande allmänna principer som underiag
för sin bedömning av uppgiftsfördelningen mellan staten, landstingskommunerna
och kommunerna.

1. Det
är ett riksintresse att landets alla medborgare garanteras en viss

minimistandard i fråga om trygghet, säkerhet och välfärd.

Denna
princip slår enligt länsberedningen fast ett centralt statligt ansvar för vissa
frågor inom samhället. Bakgrunden är att vi i dag har en välfärdsstat som
aktivt och medvetet verkar för människorna i deras dagliga liv. Det är
statsmakterna som genom lagstiftningsmakten ytterst bestämmer organisationen,
innehållet och omfattningen av samhällsverksamheterna. Statsmakterna har
sålunda det yttersta ansvaret för medborgarnas trygghet, säkerhet och välfärd.

2. En
uppgift bör inte ligga på högre beslutsnivå än nödvändigt i för

hållande till de av beslutet direkt berörda.

Denna
princip ger enligt länsberedningen ingen anvisning i frågan om en uppgift bör
handhas statligt eller kommunall men den uttrycker en allmän strävan till
decentralisering i beslutsfattandet och därmed en viljeinriktning vid
uppgiftsfördelningen.

3. Uppgifter
som kräver ett stort mått av likformighet eller överblick

över hela riket bör ligga på central nivå.

Denna
princip leder till ett centralt statligt ansvar, anför länsberedningen. Delvis
uttrycker den samma sak som principen om minimistandard. Bland fördelarna med
centralt beslutsfattande nämner länsberedningen bättre samordningsmöjligheter
samt bättre möjligheter att utnyttja centralt placerad expertis och tekniska
resurser. En centralt placerad beslutsfattare kan dock inte alllid vara helt
informerad om de specifika förhållanden som råder för en viss konkret
beslutssituation och som alltså är av belydelse för val av handlingsalternativ.

4. Uppgifter
som kräver ett betydande inslag av lokalkännedom och spe

cifik detaljkunskap bör decentraliseras.

En
sådan princip leder till att beslutsfattaren bör sitta regionall eller lokalt men
den kan leda till såväl statligt som kommunalt huvudmannaskap anför
länsberedningen. Man kan göra gällande att ju mer komplicerade de enskilda

'Avser
både kommun och landstingskommun.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 5

valsituationer
är, som myndigheterna konfronteras med, desto mer angeläget blir det att
beslutsfattande decentraliseras. Detsamma är fallet ju mer förutsättningarna
för beslutsfattande skiljer sig emellan olika delar av landet eller ju större
och snabbare förändringar dessa förutsättningar är underkastade. 1 båda dessa
fall är det, framhåller länsberedningen, svårt för centralt placerade
beslutsfattare att ingående analysera de handlingsalternativ som kan vara
aktuella.

Vid
ett decentraliserat beslutsfattande har man enligt länsberedningen även större
möjligheter att effektivt utnyttja människornas inneboende resurser. Om ansvar
och befogenheter delegeras, kan de som deltar i arbetet aktiveras och få slörre
intresse för verksamheten. Detta blir särskilt påtagligt vid kommunalt ansvar.

5. Näriiggande
uppgifter bör ligga på samma beslutsnivå och handhas av samma huvudman, om det
leder till effektivitetsvinster.

Denna
princip kan enligt länsberedningen leda till statligt eller kommunalt ansvar.

Länsberedningen
konstaterar efler att ha gått genom fiertalet av samhällets verksamhetssektorer
alt uppgiftsfördelningen i stort, sådan den återspeglas i huvudmannaskapet, är
väl avvägd. Något förslag till ändrat huvudmannaskap mellan stal och kommun
för någon samhällsverksamhet i sin helhet läggs därför inte fram.

Förslag
från länsberedningen om fortsatta överväganden beträffande huvudmannaskapet
för viss väghållning och vissa vårdanstalter kommer att tas upp i annat
sammanhang och redovisas därför inte här.

2.1.2
Huvudmannaskapet för den regionala samhällsplaneringen

Den
huvudmannaskapsfråga som länsberedningen speciellt har haft att behandla gäller
ansvaret för den regionala samhällsplaneringen.

Samhällsplaneringen
kan delas in i sektors- och nivåplanering.

Sektorsplaneringen
är benämningen på den planering som bedrivs inom ett särskilt verksamhetsområde
(t. ex. sjukvård, undervisning, väghållning) av organ som har till uppgift att
särskilt svara för dessa frågor. Kännetecknande för sektorsplanering är att den
är vertikalt organiserad med en klart angiven kompetens för olika organ. Del
utmärkande för denna planering är vidare att det finns en rad organ på olika
nivåer med kompetens inom ett visst område, med i huvudsak utan formellt infiytande
på andra områden.

Länsberedningen
anför att planering, beslut och åtgärder inom en sektor av samhället dock i de fiesta
fall berör även annan samhällsplanering eller får direkta följdverkningar inom
andra delar av samhällsbyggandel. Sektorsorgan kan emellertid inte få en sådan
överblick över sammanhangen att alla synpunkter som är av betydelse för deras
planering kan göra sig gällande eller alt alla verkningar av ett beslul eller
ett förslag i viss riktning

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 6

kan
beaktas. Därför är behovet av samordnande planering uppenbart, säger länsberedningen.
Detta sker genom nivåplanering.

Nivåplaneringen
syftar till att samordna planeringen inom de olika sektorerna och till att
väga insatser inom olika sektorer mot det totala behovet och de totala
resurserna. Samordningen kan avse ekonomiska, rumsliga och tidsmässiga
förhållande. Som exempel på nivåplanering nämner länsberedningen den statliga
budgeten, kommunernas budget, länsprogrammen och olika former av bebyggelseplanering.

Den
regionala samhällsplaneringen har vanligtvis länen som planeringsområde,
framhåller länsberedningen. Den bedrivs i dag nästan uteslutande av statliga
organ. Undantaget utgörs av landstingskommunens sjukvårdsplanering. Några
landstingskommuner har även engagerat sig i annan samhällsplanering, t. ex.
rörande trafikförsörjning. Ett flertal olika statliga länsorgan har uppgifter
inom samhällsplaneringen. Dit hör länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden, länskolnämnden,
lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen och vägförvaltningen. Länsstyrelsen
skall enligt länsstyrelseinstruktionen (1971:460, ändrad senast 1975:1325)
verka för att statlig, kommunal och landstingskommunal verksamhel i länet
samordnas och anpassas till de regionalpolitiska målen för länet. Ett steg i
syfte att underiätta denna nivåplanering togs år 1970 när beslut fattades om
alt alla väsentliga beslutsfunktioner inom den statliga länsförvaltningen i
fråga om översiktlig planering av större regionalpolitisk betydelse skulle
samlas hos länsstyrelsen. I samband därmed inrättades en förtroendemannastyrelse
vid länsstyrelsen.

Länsberedningen
framhåller att man kan tänka sig olika lösningar för att uppnå samordning
mellan olika intressen på regional nivå. I de utredningar som tidigare har
behandlat dessa frågor har enligt länsberedningen i huvudsak två olika modeller
för den regionala organisationen diskuterats. Länsdemokraliutredningens förslag
innebär bl. a. att landstingskommunerna skulle göras obligatoriskt ansvariga
för den översiktliga länsplaneringen. Landstingskommunen borde därjämte ges
möjlighet att inträda som huvudman för regionplaneringen enligt byggnadslagen
(1947:385, omtryckt 1972:775, ändrad senast 1975:1321). Beslutanderätten i
frågor av regionalpolitisk betydelse skulle flyttas över från fristående
länsnämnder lill landstingskommunen. Naturvårdslagstiftningen, lagstiftningen
rörande vatten och avlopp m. m. borde ändras så att landstingskommunen även i
övrigt skulle ersätta länsstyrelsen som regionalt samhällsorgan i frågor av
betydelse för den översiktliga samhällsutvecklingen.
Länsförvaltningsutredningens förslag som i detta avseende byggde på oförändrad
uppgiftsfördelning mellan stat och landstingskommun gick ut på oförändrad
uppgiftsfördelning mellan stat och landstingskommun gick ut på att den
samordnande planering som erfordras på regional nivå skulle samlas hos ett
statligt organ som var så sammansatt att där fanns ett starkt lekmannainslag i
form av representanter för olika länsdelar, kommuner, näringsliv och
arbetstagare.

Landstingskommunalt
huvudmannaskap för den regionala samhällsplaneringen är enligt länsberedningen
överiägset statligt huvudmannaskap vä-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 7

seniligen
i ett avseende, nämligen att besluten i dessa frågor kan förankras vid
landstingsmöte. Della förhållande saknar dock påtaglig betydelse när det gäller
arbete med de regionalpolitiska länsprogrammen. Länsberedningen erinrar om att
landstingskommunerna numera skall medverka vid upprättande av länsprogram på
samma sätt som kommunerna. 1 dessa frågor fattas vidare de slutliga besluten av
riksdag och regering. Uppgiften för den ansvariga regionala instansen är
utredande och förslagsställande. Mot denna bakgrund anser sig länsberedningen
kunna konstatera all det med avseende på arbetsuppgifterna i fråga om
länsprogrammen inte har större betydelse vilket av de båda alternativen för
huvudmannaskap som väljs.

Möjligheten
att förankra vissa beslut i landstinget kan synas innebära att man säkerställer
ökad medverkan av politiskt ansvariga förtroendemän vid beslutsfattande av
betydelse för utvecklingen inom länet. Ett stadium av beslutsfunktionen i
länsstyrelse och länsnämnder ger emellertid, anför länsberedningen, vid handen
att beslutanderätten i praktiken kan förbehållas förtroendemännen bara när det
gäller ett fåtal ärenden. Oavsett huvudmannaskapet lorde det av praktiska skäl
vara nödvändigt att i ett stort antal ärenden delegera beslutanderätt till tjänstemän,
om förtroendemännen skall kunna ägna tillräckligt intresse åt de stora och mest
betydelsefulla frågorna. De typer av ärenden som skall prövas av förtroendemän
resp. av tjänstemän kan givetvis bestämmas exakt lika - både i kvalitativt och
kvantitativt avseende - i båda de skisserade huvudmannaskapsaliernativen.

Någon
avgörande skillnad mellan de båda alternativen ligger således inte i andelen av
beslut som kan ställas under förtroendemäns prövning anser länsberedningen.

Även
vid ett landstingskommunalt huvudmannaskap måste man enligt länsberedningen
tänka sig alt ett stort antal beslul fattas av ett arbetsutskott som ungefäriigen
motsvarar det nuvarande förvaltningsutskottet. Antalet ledamöter i
förvaltningsutskottet kan enligt landstingslagen (1954:319, omtryckt 1972:101,
ändrad senast 1975:471) växla allt efter landslingens beslut men får inte
underskrida fem. Vanligen brukar elva ledamöter utses, vilket är samma antal
ledamöter landshövdingen inräknad som finns i länsstyrelsernas lekmannastyrelser.
Om man finner påtagliga fördelar med att öka eller minska detta antal bereder
det givetvis inte några svårigheter. Den avgörande skillnaden mellan landslingskommunali
och statligt huvudmannaskap ligger således inte heller i antalet engagerade förtroendemän,
hävdar länsberedningen.

När förtroendemannamedverkan
åberopas som skäl för landstingskommunalt huvudmannaskap hänger detta enligl
länsberedningen i stället samman med sättet att utse förtroendemännen och med
förtroendemännens ställning som politiskt ansvariga. Enligt länsberedningen
väljs nu fem av länsstyrelsens ledamöter av landstinget, medan fem jämte
landshövdingen utses av regeringen. Vid landstingskommunalt huvudmannaskap får
det, säger länsberedningen, förutsättas att samtliga ledamöter av det organ till
vilkel landstingets beslutanderätt delegerats väljs av landstinget. Det fram-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 8

hålls
också att kommunal förvaltning i långt högre grad än siatlig förvaltning präglas
av förtroendemannamedverkan i det dagliga arbetet.

Länsberedningen
delar länsdemokraliutredningens uppfaltning att den politiska kontrollen av
förtroendemännen i samhälleliga beslutsorgan främst kommer till uttryck i form
av partiorganisationernas inflytande. Länsberedningen ansåg sig kunna
konstatera att ett sådant inflytande gör sig gällande i kommunala och
landstingskommunala nämnder och styrelser men däremot inte i statliga.lekmannanämnder.
I anslutning till detta uttalande har del enligl länsberedningen ett betydande
intresse att kunna konstatera att det mönster som har växt fram inom
länsstyrelsernas för-troendemannastyrelser innebär ett betydande inflytande
från partiorganisationernas sida. Delta visas bl. a. av en undersökning som
har utförts inom statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet.

Huvudresultalet
av undersökningen är enligt länsberedningen att den nya länsstyrelsen fungerar
som ett organ där ledamöterna upplever att de har möjligheteratt lägga fram
förslag och synpunkter och där medborgare, partier och organisationer kontaktar
styrelseledamöterna och vice versa. Vidare förekommer det meningsskiljaktigheter
vid beslutsfattande inom styrelsen. Länsstyrelsen och dess verksamhet präglas
av insyn och offentlighet.

Det
kan således numera, anser länsberedningen, inte med fog hävdas att
länsstyrelsens ledamöter i gemen står uianför politisk kontroll i den mening länsdemokratiutredningen
gav begreppet. Möjligen han det sägas att vissa av de ledamöter som har utsetts
av regeringen inte vill tillkännage någon partipolitisk hemvist och
följaktligen ställer sig utanför en sådan politisk kontroll.

Den
politiska kontrollen vid landstingskommunall huvudmannaskap är enligt
länsberedningen starkare, eftersom den gäller samtliga ledamöter av det
beslutande organei. Möjligheten att kräva ett direkl politiskt ansvar är det
som främst skiljer den kommunala förvaltningen från den decentraliserade
statliga förvaltningen. Ett sådant ansvar kan dock inte heller krävas ul av de
centrala förvaltningsmyndigheterna. Statliga organs befogenheter och allmänna
handlande kan däremot debatteras i riksdagen. Till följd härav kan det
politiska ansvaret ytterst krävas ut där. Genom anslagsbeslut och
författningsreglering kan statsmakterna också reglera statliga organs
befogenheter och handlande.

Länsberedningen
erinrar om alt det är en viktig funktion för den regionala samhällsplaneringen
att samordna statlig, kommunal och landstingskommunal planering i enlighet med
de regionalpolitiska mål för regionen som statsmakterna har bestämt. Det torde
vara svårt att klart och entydigt avgränsa det regionala beslutsfallande
organets ansvarsområde på ett sådant sätt att det för gemene man framstår som
möjligt att definiera ett politiskt ansvar och som meningsfullt att kunna kräva
ut detta ansvar. Detta beror ytterst på att besluten på regional nivå i så stor
ulsträckning är bundna av centrala beslut och av riktlinjer som statsmakterna
har bestämt, anför

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 9

länsberedningen.
De fiesta frågor som avgörs på regional nivå hänger nämligen samman med frågor
för vilka ansvarel måsle ligga på central nivå - arbetsmarknadspolitiken,
trafikplaneringen, det civila försvaret och vissa delar av den fysiska
planeringen. Ett sådant ansvarsutkrävande försvåras uppenbariigen också av den
omständigheten att majoriteten i regionala politiska organ i vissa frågor kan
ha andra politiska värderingar än riksdagens majoritet.

Länsberedningen
anser att den omständigheten att ett direkt politiskt ansvar inte kan krävas ut
av dem som fattar beslut i statliga myndigheter på regional nivå emellertid
inte innebär att beslutssystemet är odemokratiskt. Frågan om "länsdemokrati"
handlar i realiteten mera om det lämpliga i att kommunalisera vissa uppgifter
som nu är statliga än huruvida del ena huvudmannaskapsalternativel skulle vara
mera demokratiskt än det andra. Samtliga planerings- och förvaltningsorgan på
olika nivåer tillsätts och utövar sin verksamhet under full demokratisk
kontroll, oavsett om de är statliga, kommunala eller landstingskommunala.
Politiskt ansvar för de statliga myndigheternas verksamhet kan krävas ut i
riksdagen. Det är regeringen som måste ikläda sig detta ansvar. Ett
administrativt organ kan inte uppfattas som mindre demokratiskt, om det får
sina allmänna direktiv från landets regering än om det lyder under en
"regional regering" som är utsedd av landstinget.

Om
man låter landstingskommunen ersätta länsstyrelsen som samordnare av statliga
intressen, uppstår enligt länsberedningen vissa komplikationer ur demokratisk
och funktionell synvinkel. Man riskerar då att en mer eller mindre ingående
författningsreglering eller en vidsträckt kontrollfunktion av annat slag över
landstingskommunen skapas. En utvidgning av rätten att anföra besvär över
landstingskommunala beslul från att som nu i princip gälla kommunmedlemmarna till
att också avse statliga organ skulle innebära att den kommunala självstyrelsen
beskärs. En sådan inskränkning i landstingskommunernas självbestämmanderätt är
oförenlig med hittills gängse syn på kommunal självstyrelse, framhåller
länsberedningen. Andra konsekvenser är risker för dubbelorganisation eller
centralisering av verksamheter som nu sköts på regional nivå.

Vidare
har enligt länsberedningen konstaterats att en kommunalisering av
samhällsplaneringsuppgifter på regional nivå - efter i princip de riktlinjer som
angavs i länsdemokraliutredningens betänkande - skulle innebära risk för en
försvagning av kommunernas kompetens och därmed för en centralisering inom
vissa sektorer av samhällslivet.

Länsberedningen
finner mot bakgrund av de synpunkter som nu har redovisats att
huvudmannaskapet för den samordnande regionala samhällsplaneringen liksom för
viss sektorsplanering även fortsättningsvis bör vara statligt.

Det
kan emellertid vara lämpligt alt landstingskommunerna får ökat ansvar för
vissa samhällssektorer utöver sjukvårdssektorn. Frågor som har vä-

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 10

senllig
betydelse för länen, exempelvis länsprogrammen, skulle därmed få ökad betydelse
för landstingskommunerna. De bör därför regelmässigt bli föremål för debatt och
beslut i landstinget. Därför föreslås en föreskrift om alt landstingskommunerna
liksom kommunerna skall ges tillfälle att ytlra sig över beslutsunderiag som
har betydelse från regionalpolitisk synpunkt, t, ex. länsprogram och regional
trafikplanering.

Vidare
anser länsberedningen att länsstyrelsen bör åläggas att åriigen till regeringen
avlämna en rapport angående resultatet av länsplaneringen. En sådan åriig
rapport från länsstyrelsen skall sändas för kännedom till landstingskommunen
och länets kommuner. Därmed skulle dessa få anledning att diskutera de
regionala frågorna ur ett brett perspektiv. Företrädare för länsstyrelsen bör
därvid stå till förfogande för att lämna information. Det förutsätts också att
länsstyrelsen lämnar såväl landstingskommunen som kommunerna det
underlagsmaterial som behövs för bedömningen av de regionala frågorna.

Fyra
av länsberedningens ledamöter har i ett särskilt yttrande uttalat att en fullt
utbyggd länsdemokraii förblir ett angeläget politiskt mål. De förslag som
länsberedningen lägger fram ser dessa ledamöter som en etapp på vägen mol detta
mål och i denna etapp behöver ändring av huvudmannaskapet för den regionala
samhällsplaneringen inte ingå. Arbetet med länsdemokratin bör emellertid senare
fullföljas med den klara målsättningen att landstingskommunerna skall överta
huvudmannaskapet för samordnings- och planeringsuppgifterna på regional nivå.

2.2
Remissyttrandena

De
principer som länsberedningen presenterar som grund för övervägandena om
uppgiftsfördelningen mellan staten och kommunerna tillstyrks i regel av de
remissinstanser som berört dessa principer. Landstingslorbundei som kritiserar
länsberedningens principer för uppgiftsfördelning anser att principerna inte
lar fasta på fördelarna med ett kommunalt ansvar. Två av de fem principerna, fortsätier
landstingsförbundet, utpekar statligt ansvar medan de övriga är neutrala i
ansvarsfrågan, Samma kritik uttrycker Lantbrukarnas riksförbund som anser att
länsberedningens förslag ger intryck av att vara ett direkt beställningsarbete
med en viss inriktning i stället för objektivt utredningsmaterial. Svenska
kommunförbundet framhåller att principer av den här karaktären har ett visst
värde vid en diskussion om uppgiftsfördelningen. Förbundet påpekar emellertid
att de inte kan fungera som facit för alla typer av överväganden. Med utgångspunkt
i de uppställda principerna kan olika utredningar och beslutsfattare komma till
helt olika slutsatser. Länsberedningens principer är enligl förbundet mera
anpassade för teknokratiska än demokratiska överväganden.

Flera
av remissinstanserna - ett tiotal länsstyrelser, ungefär lika många landstingskommuner
och ett flertal kommuner - anser att det skulle ha varit

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 11

av
värde om länsberedningen även haft att överväga de ekonomiska konsekvenserna
av sina förslag eller om förslag från kommunalekonomiska utredningen kunnat
diskuterats samtidigt. Även SACO/SR och riksrevisionsverkel har denna
uppfattning. Kommunalekonomiska utredningen framhåller att man måste arbeta
genom de finansiella avlösningsproblem som kan finnas, innan bindande
principbeslut fattas om ett ändrat huvudmannaskap.

Länsberedningens
påstående att uppgiftsfördelningen i stort inom flertalet verksamhetsseklorer
är väl avvägd delas i allmänhet av remissinstanserna. Sålunda är samtliga
centrala myndigheler som i sina yttranden berör länsberedningens betänkande i
denna del positiva. Samma inställning har även länsstyrelserna och kommunerna
visat.

Diskussionen
för och emot länsdemokrati blir särskill intensiv i remissyttrandena när del
gäller förslagel alt ansvaret för samhällsplaneringen även i fortsättningen
skall vara statligt och åvila länsstyrelserna.

Utredningens
uppfattning delas av överbefälhavaren, statensjärnvägar, sjöfartsverket,
luftfartsverket, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverkel, riksaniikvarieämbeiet,
lantbrukssiyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, naturvårdsverket,
arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsverkel, bostadsstyrelsen, planverket.
Industriverket, irafikpolUiska utredningen, kommunalekonomiska utredningen,
Kooperativa förbundet. Svenska handelskammarförbundet, Svenska
kommunförbundet. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, SHIO, LO,
TCO, samtliga länsstyrelser samt landstingskommunerna i Södermanlands,
Östergötlands, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Väslernorrlands,
Jämtlands och Norrbottens län De civUbefälhavare som yttrat sig på denna punkt
ger uttryck för samma uppfattning.

Omkring
200 kommuner förordar fortsatt statligt huvudmannaskap för den regionala
samhällsplaneringen. Ett tiotal kommuner gör dock det förbehållet att
länsstyrelsernas samtliga ledamöter skall utses av landstinget. Omkring 40
kommuner anser att övervägandena i fråga om länsdemokrati måste fortsätta och
att landstingskommunerna på sikt bör överta huvudmannaskapet förden samordnade
regionala samhällsplaneringen. Liknande synpunkter förs fram av
landstingskommunerna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge,
Kristianstads, Hallands, Skaraborgs och Väster-botlens län som ser
länsberedningens förslag som en elapplösning mot en fullständigt genomförd
länsdemokrati.

Malmöhus
läns landstingskommun tillstyrker att en samordning av all samhällelig
sektorsplanering kommer till stånd. Landstingskommunen anser emellertid att
starka skäl talar för ett landslingskommunali huvudmannaskap framför allt på
grund av möjligheten att utkräva politiskt ansvar. Den brist på sådana möjligheler
som länsberedningens förslag innebär betecknas som en påtaglig svaghet.
Landstingskommunen kan i nuvarande situation dock biträda förslaget under
förutsättning alt planeringen sker i en utvecklad samverkan mellan länsslyrelsen,
landstingskommunen och kommunerna. Mycket stor hänsyn bör vid en sådan
samverkan tas till de ståndpunkter

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 12

som
landstinget intar, efiersom det har utsetts i allmänna val.

Genom
att huvudmannaskapet för bl. a. den samordnade regionala samhällsplaneringen
förblir statligt markeras enligt socialstyrelsen bl. a. statsmakternas ansvar
för att medborgarna i olika delar av landet får leva under så långt möjligt
likvärdiga förhållanden. Därmed markeras också ansvaret för den regionala
utvecklingen. Socialstyrelsen anser att den sociala sektorns medverkan i
planeringen bör göras mera framträdande än tidigare. Denna sektors medverkan i
samhällsplaneringen är relativt ny och den innebär åtgärder som avser att
förhindra att sociala brister uppkommer i samhället eller att missförhållanden
ger långvariga sociala uislagseffekter.

Statens
järnvägar har inle något principiellt att erinra mol den samordning som
länsberedningen föreslår eller mot syftet med samordningen men framhåller att
vid samordningen måste beaktas inte endast de regionalpolitiska målen utan
också de regler som statsmakterna inte fastställt för den sektoriella verksamhel
som skall anpassas till regionalpolitiken. Detta innebär för statens järnvägars
del att särskild ersättning måste utgå, om den tänkta samordningen medför att
statens järnvägar åläggs uppgifter med bristande företagsekonomisk lönsamhet.
En allmän förutsättning för samordningen är vidare att målel för de
verksamheter som skall samordnas är preciserat. Den inlernationella trafiken
och trafiken mellan olika regioner inom landet gör det inte lämpligt med en
isolerad bedömning av regional järnvägstrafik. Med ansvaret för
järnvägstrafiken i landet som helhet följeratt statensjärnvägar måste ha
ansvaret även för planering av lokal och regional järnvägstrafik. För
investeringsplaneringen gäller enligl statens järnvägar att man pä grund av att
trafikinvesteringarna är odelbara endast i ett fåtal fall kan skilja ut sådana
investeringar i järnvägsnätet som enbart har regionalt syfte.

Riksrevisionsverkel
motiverar sin positiva inställning till vad länsberedningen anför med att man
i förvaltningsrevisionen har konstaterat alt planeringen inom olika
sektorsorgan varierar särskilt vad gäller lidshorisont och detaljeringsgrad.
Om statsmakternas intentioner med samhällsplaneringen på regional nivå skall
kunna förverkligas, behövs enligt riksrevisionsverket en samordnad långsiktig
planering pådet regionala planet som omfattar samtliga sektorer av
samhällsverksamheten. Vidare bör detaljeringsgrad och tidsperspektiv samordnas
mellan de olika sektorerna. En väsentlig del av den regionala planeringen bör
vara att bedöma hur planerna resursmässigt skall kunna förverkligas. När det
gäller länsplaneringsverksamheten har riksrevisionsverket vidare uppmärksammat
att tillgängliga resurser i slörre utsträckning ägnas åt själva
planeringsarbetet än åt att skapa förutsättningar för genomförandet av
planerna. Man riskerar därigenom att förtroende för den regionala planeringen
kan minska i kommunerna.

Riksrevisionsverket
finner vidare att det i fråga om den regionala planeringen - liksom all annan
planering - är väsentligt att planerna följs upp. Om så inte sker, finns små möjligheler
alt bedriva fortsatt planering med någon högre grad av realism.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 13

Länsstyrelsen
i Stockholms län som kraftigt understryker sitt ställningstagande för
utredningens förslag säger sig emellertid ha stor förståelse för den
psykologiska bakgrunden till tanken om länsdemokrati, nämligen strävan att
finna former för en folklig förankring av samhällsplaneringen. Länsstyrelsen
verkar också i det löpande arbetet i den andan genom intensifierande kontakter
med kommunerna och deras planerande organ. Genom fysisk riksplanering,
länsplanering och regional trafikplanering har numera en breddad, mer kontinueriig
och ingående kontakt med länets kommuner etablerats. Opinionsyttringar från
fackliga, ekonomiska och ideella organisationer uppmärksammas noga så alt ett
så allsidigt underiag som möjligt för länsstyrelsens ställningstaganden skall
nås.

Enligt
länsstyrelsens mening ger emellertid en närmare analys av hela problematiken
kring länsdemokraliutredningens förslag vid handen att ett genomförande härav inte
är förenligt med samhällets och medborgarnas inlressen. Länsstyrelsens
bedömning grundar sig på följande analys och bedömning av konsekvenserna av en
överflyttning av den statliga regionala länsplaneringen till
landstingskommunerna.

Länsstyrelsen
svarar på det regionala planet för att beslut av regering och riksdag
förverkligas och samordnar därvid även de direktiv, anvisningar och normer som
lämnas av regeringen och centrala ämbetsverk till landstingskommuner, kommuner
och företag. Ett omfattande komplex av lagstiftningar ligger lill grund för
länsstyrelsens verksamhel och samordningsfunktion. Överflyttas
samhällsplaneringen till landstingskommunen måste lillämpningen av dessa
författningar och andra normer gentemot kommuner, företag och enskilda övergå till
landstingskommunen, som därigenom får en slällning som "överkommun".

Den besvärsräll
som medborgare - och centrala ämbetsverk - har över primärkommunala beslul hos länsslyrelsen
måste vidare enligt länsslyrelsen i Stockholms län övergå från länsstyrelsen till
landstingskommunen. Härigenom manifesteras ytteriigare landstingets ställning
som "överkommun".

Den
allmänna tillsyn och kontroll över primärkommunerna som länsstyrelsen svarar
för, blir på olika områden en uppgift för landstinget. Härigenom betonas ytteriigare
landstingskommunens ställning som "överkommun". Detta förhållande
markeras särskill av att den allmänna tillsyn och kontroll på olika områden
över kommunerna som länsstyrelsen i dag svarar för, skulle bli en uppgift för
landstingskommunen. Detta förhållande lillsammans med den utvidgning av
besvärsrätten över landstingskommunala beslut lill att omfatta även ren
lämplighetsprövning, som skulle bli följden av en överflyttning av lagbundna
uppgifter till landstingskommunen, skulle leda till att den kommunala
självstyrelsen minskar.

Länsstyrelsen
anför vidare, att behov uppkommer för de centrala ämbetsverken att bygga ut
sina personalstaber liksom sin kontroll över landstingskommunerna och
kommunerna, med hänsyn till att landstingskommunerna på grund av skiftande
näringsstruktur, sysselsätlningsförhållanden

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 14

och
politiska värderingar m. m. inte kan förväntas att på ett enhetligt sätt fullfölja
riksdagens målsättningar i olika avseenden.

En
effekt av att den statliga samordningen på regional nivå upphör blir vidare att
departementen får svara för avstämningen av ämbetsverkens, landstingskommunernas
och kommunernas planering, resurskrav m. m. Förstärkningen av regeringsmakten
kan även motiveras med nödvändigheten av att de förstärkta ämbetsverken inte blir
det politiska systemet övermäktiga. En förstärkning av regeringsmakten kan å
andra sidan rubba balansen mellan regering och riksdag med icke önskvärda
konsekvenser.

Eftersom
samhällsplaneringen i dag är en av länsstyrelsens väsentligaste uppgifter,
skulle länsstyrelsen, om uppgiften överfördes till landstingskommunen, bli ett
rudimentärt organ med ringa betydelse och auktoritet. Sambandet mellan
länsstyrelsen och de centrala ämbetsverken resp. regeringen upplöses och del slalliga
förvaltningssystemel bryts ner varigenom svensk förvaltnings effektivitet
starkt reduceras lill förfång för samhälls- och med-borgarintressena.

Landstingskommunerna
får en ställning som slalligt-kommunalt biandorgan och de klara gränserna
mellan stat och kommun suddas ut. An-svarsutkrävandet försvåras, eftersom
allmänheten inte blir i stånd att uppfatta vilka beslutsfattares politik -
regeringens eller landstingskommunens eller kommunernas - man har att ta
ställning till.

Genom
att länsstyrelsens funktion som samordnare pådet regionala planet upplöses och
centraliseras, försvagas möjligheterna alt förverkliga de regionalpoUtiska
målsättningarna inom länen, mellan länen och för landet som helhet, framhåller
länsstyrelsen i Stockholms län.

Det
länsdemokratiska förvaltningssystemets oklarhet illustreras av alt landstingskommunen
i egenskap av myndighetsutövande och kontrollerande organ enligt miljöskydds-,
byggnads- och naturvårdslagstiftningar etc. kan komma att utöva kontroll över
sin egen verksamhet.

Sammanfattningsvis
konstaterar länsstyrelsen i Stockholms län att den decentraliseringstanke som
ligger bakom länsdemokratiförslagel vid ett förverkligande skulle medföra en
förstärkning av de centrala ämbetsverkens ställning och resurser, en
försvagning av statsförvaltningens totala effektivitet och samtidigt en stark
begränsning av såväl den landstingskommunala som den primärkommunala
självstyrelsen.

Länsstyrelsen
anser i likhet med länsberedningen att länsstyrelserna även i fortsättningen på
regional nivå bör svara för såväl samordning av den slalliga
samhällsplaneringen som samordning av statlig planering med landstingskommunal
och kommunal planering. Sambandet mellan planeringen och plangenomförandet kan
enligt länsstyrelsens mening inte åberopas som motiv för att föra
samordningsuppgifter från länsslyrelsen till landstingskommunen, efiersom
verkställigheten i väsentliga avseenden ankommer på kommunerna och staten.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 15

Åtskilliga
av de synpunkter som länsstyrelsen i Stockholms län har redovisat anförs även
av andra remissinstanser som godtar länsberedningens ståndpunkt.

Lantbrukarnas
riksförbund saml landstingskommunerna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Alvsborgs
län avvisar länsberedningens förslag och förordar en övergång så snart som
möjligt till ett landstingskommunalt huvudmannaskap för den regionala
samhällsplaneringen.

Samma
inställning redovisar Landstingsförbundet, vars yttrande på denna punkt har
beslutats med 67 röster mot 66 vid förbundets kongress. Landstingsförbundet
för fram tre huvudskäl för en vidgad länsdemokrati och framhåller att del
första skälet är att man måste stärka den kommunala självstyrelsen som sådan.
Det andra skälet hänger samman med en aktivare samhällsplanering och det tredje
skälet är den regionala nivåns växande betydelse i samhällsarbetet. Förbundet
anser att en satsning på landstingskommunerna bäst tillgodoser kravet på att
länsbefolkningen måste få en reell möjlighel att påverka de beslut som fattas
och att kräva politiskt ansvar för besluten. Tillkomsten av lekmannastyrelser
för länsstyrelserna ser Landstingsförbundet endast som ett steg mot en fullt
utvecklad länsdemokrati. Landstingskommuner och kommunerna bör gemensamt genomföra
den planering som är nödvändig för en samlad bedömning av resursbehovet för t.
ex. socialvården.

Förbundets
huvudintryck av de nuvarande förhållandena i fråga om den regionala
samhällsplaneringen är alt förslagen till åtgärder i samband med länsplaneringen
och den regionala trafikplaneringen på intet sätt har svarat mol det avancerade
beslutsunderiagels kvalitet. Planeringen har saknat den resursram som hade
kunnat göra den inriktad på förverkligande. Enligt förbundets mening har
landstingskommunerna och primärkommunerna ett eget ansvar att förvalta inför slalliga
organ men främsl ändå inför sina väljare. De kan knappast acceptera alt
direktiv för deras verksamheter upprättas av ett planeringsorgan som saknar
ekonomiskt och politiskt ansvar och som saknar egen erfarenhet av dessa
verksamheter. Det kan också iakttas, fortsätter Landstingsförbundet, att
länsstyrelsen i många fall har ålagt sig en betydande återhållsamhet vad gäller
förslagsslällande som direkt avser det kommunala ansvarsområdet.

Fördelningen
av ansvaret för samhällsplaneringen kan enligl förbundet väntas få slor
betydelse för graden av centralisering i samhället. Det är otillfredsställande
att länsberedningen inte har velat pröva de tankegångar om ett
landstingskommunalt huvudmannaskap för den regionala samhällsplaneringen som länsdemokratiutredningen
aktualiserade. Förbundet anser det orimligt att påstå att kommunerna lättare
skulle kunna hävda sina intressen gentemot den statliga länsstyrelsen än
gentemot landstingskommunen. Allt talar för att förhållandet måste vara det
omvända. Landstingsledamöterna nomineras ur samma kretsar som kommunernas
fullmäktige

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 16

och
deras syn på den kommunala verksamheten torde i allt väsentligt sammanfalla.
Det är beklagligt, fortsätter förbundet, att alternativet med ett landstingskommunalt
huvudmannaskap för den regionala samhällsplaneringen inte har blivit utföriigt
belyst. Resultatet blir alt det statliga huvudmannaskapet för planeringen
består tills vidare. Desto angelägnare är det att medborgarinfiylandet i
länsstyrelsen förstärks. De mål som länsdemokratiutredningen ställde upp måste
enligt förbundets mening sätta sin prägel på det fortsatta reformarbetet.

Lantbrukarnas
riksförbund delar länsberedningens uppfattning om målen för den samordnade
samhällsplaneringen men anser att den bör läggas på landstingskommunerna.
Länsstyrelsernas verksamhet bör i motsvarande grad minskas på detta område.
Förbundet delar inte länsberedningens uppfattning att det skulle vara en fara
för den kommunala självstyrelsen om ökade uppgifter läggs på landstingskommunerna
i stället för på länsstyrelserna och understryker med kraft att del inte får
skapas någon konstlad motsättning mellan de två mycket angelägna uppgifterna
att föra över så stor del av beslutanderätten som möjligt till lokala organ och
att föra över den översiktliga regionala planeringen till landstingskommunerna.

Stockholms
läns landstingskommun framhåller att samhällsplaneringens belydelse har ökat
under det senaste året och att den kan antas få en allt slörre betydelse i och
med alt riksplaneringen har införts och länsplaneringen har byggts ut.
Ansvarsfördelningen på planeringsområdet kommer därför i framtiden alt i
växande grad besiämma graden av centralisering i samhället och därmed också det
reella innehållet i den kommunala självstyrelsen på regional och lokal nivå.
Landstingskommunen förordar därför att ansvaret för den regionala samordnade
planeringen förs över till landstingskommunerna enligt de principer som drogs
upp av länsdemokratiutredningen. Länsberedningens underiåtenhet att upprätta
alternativa modeller för en länsdemokratisk handläggning av de regionala
frågorna och en decentralisering av beslutsfattandet från central till
regional nivå har enligl Göteborgs och Bohus läns landstingskommun på ett
olyckligt sätt förhalat en redan lidigare försenad utveckling av den politiska
demokratin. Alvsborgs läns landstingskommun framför liknande synpunkter.

Yttrandena
från länsstyrelserna och landstingskommunerna är endast i undantagsfall
enhälliga. 1 län med borgeriig majoritet i landstinget har i allmänhet
reservationer avgetts lill förmån för länsberedningens uppfattning, medan
motsatsen ofta är fallet i län med socialdemokratisk majoritet i landstinget.

Länsberedningens
förslag om en föreskrift om att landstingskommunerna och kommunerna skall ytlra
sig över beslutsunderiag som är betydelsefullt från regionalpolitisk synpunkt
tillstyrks av de remissinstanser som berör denna fråga. Det övervägande anlalel
remissinsianser lillslyrker också förslaget alt länsstyrelsen skall åläggas
att till regeringen åriigen rapportera resultatet av länsplaneringen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 17

Endast
en mindre del av kommunerna berör länsberedningens förslag i dessa delar.
Nästan genomgående tillstyrks förslagen. Ett fålal kommuner finner förfaltningsföreskrifter
obehövliga, eftersom det är självklart att såväl landstingskommunerna som
kommunerna skall delta i samhällsplaneringen. Den länsstyrelse som inte beaktar
kommunernas synpunkler har enligl dessa remissinstanser inte praktisk möjlighel
att bedriva planeringsarbetet,

Statskonlorei
instämmer i förslagen att länsstyrelsen skall åläggas att årligen till
regeringen avlägga rapport angående resultatet av länsplaneringen och att
planeringsarbetet i stor utsträckning skall bygga på kontakter med landstingskommunen
och kommunerna. Statskontoret förutsätter att rapporten snarare skall visa vad
planeringen har betytt för länets utveckling än hur den har gått till.
Riksrevisionsverket är tveksamt till förslaget att en rätt för kommunerna att
yttra sig över regionalpolitiskt betydelsefulla beslutsunderiag skall slås
fast i författning. Verket pekar på att samhällsplaneringen hittills har
kunnat förankras på regional nivå ulan författningsreglering. Verket delar
statskontorets uppfattning alt rapporten till regeringen bör ha karaktären av
en redovisning av planeringens efTekter på utvecklingen i länen i skilda
hänseenden.

Enligt
Landstingsförbundet bör man pröva en lösning som innebär att landstingskommunen
får rätt att yttra sig formellt lill regeringen över länsstyrelsens rapport.

Södermanlands
läns landstingskommun anser att det inle räcker med en rätt att endast framföra
synpunkter i efterhand. Förutsättningen bör i stället vara att landstingskommunen
aktivt deltar vid utarbetandet av planerings-underiaget. 1 detta sammanhang
understryker Västmanlands läns landstingskommun betydelse av att länsslyrelsen
tillhandahåller det underiagsmaterial som behövs för bedömningen av de
regionala frågorna. Även om så sker, är det sannolikt att landstingskommunen
behöver vissa egna personella resurser för att kunna följa dessa frågor.
Göteborgs och Bohus läns landstingskommun anför liknande synpunkter.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, som är positiv till förslaget att en årsrapport
angående resultatet av länsplaneringen skall lämnas till regeringen, pekar på möjlighelen
att låta en sådan rapport ingå som en del av länsstyrelsens
verksamhetsberättelse för det s. k. SEA-systemet, Länsstyrelsen i Skaraborgs
län anser att förslaget att länsslyrelsen skall lämna en rapport till
regeringen är ett nytt inslag av stor betydelse för samarbetet mellan olika
organ inom länet. Länsstyrelsen menaratt årsrapporten kommer alt bli den
sammanfattning av verksamheten i länet som länge har saknats. Länsslyrelsen I
Västmanlands län föreslår att kommunerna och landstingskommunerna får ta del
av den verksamhetsplanering som länsstyrelserna i fortsättningen åriigen
förutsätts komma att upprätta.

2 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 168

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 18

3
Uppgiftsfördelningen mellan kommuner och landstingskommuner

3.1
Länsberedningen

När
det gäller frågan om ansvars- och befogenhetsfördelningen inom den kommunala
sektorn, dvs, mellan kommuner och landstingskommuner, beslöt statsmakterna år
1962 att kommunernas slällning skulle stärkas genom en reform av
kommunindelningen (prop. 1961:180, KU 1962:1, rskr 1962:64). Detta beslut,
liksom 1969 års beslut om riktlinjer för kommunindelningsre-formens
fullföljande, innebar således ett klart ställningstagande för ett ökat
kommunalt ansvar. Särskilt betonades därvid att det var väsentligt att kommunernas
ansvar inom samhällsplaneringen och samhällsbyggandet ökades.

Av
många skäl är det enligt länsberedningen önskvärt att kommunerna, som är den
samhällsorganisation som har de skilda problemen närmast inpå sig, så långt det
är möjligt får sörja för uppgifter som medborgarna vill att samhället skall
lösa. Av den anledningen har också genom åren många betydande uppgifter
decentraliserats till kommunerna. Det var, framhåller länsberedningen, bl. a,
för att denna utveckling inte skulle behöva brytas som 1962 och 1969 års beslut
om en ny kommunindelning kom till, Kom-munindelningsreformen motiverades också
av att kommunerna önskade ta hand om uppgifter som var betydelsefulla för
medborgarna och behålla möjligheten att genom kommunal självstyrelse öva
inflytande över samhällsutvecklingen i den egna bygden.

Begreppet
kommunal självstyrelse innefattar inte bara den yttre ramen för kommunernas inflytande
- ett inflytande som kan öka ju större och bärkraftigare kommunerna är- utan
även syftet all decentralisering av uppgifter till kommunerna skall ge
medborgarna vidgade möjligheter att della i samhällsarbetet. Detta senare led
brukar benämnas den kommunala demokratin.

Allmän
enighet råder enligt länsberedningen om att den kommunala demokratin utgör en
av grunderna i vårt samhällssystem. En vidgning och fördjupning av människornas
engagemang i kommunala frågor bör därför eftersträvas. Det är av utomordentlig
betydelse i detta sammanhang att den enskilde uppfattar de frågor som omfattas
av den kommunala självstyrelsen som väsentliga för honom. Det kan därför,
anför länsberedningen, slås fast att den kommunala demokratin ytterst beror på
innehållet i den kommunala självstyrelsen. Blir de frågor som den kommunala
självstyrelsen har att befatta sig med inte tillräckligt meningsfulla, förlorar
också den kommunala demokratin i mening. Statsmakternas beslut om principer
för en ny kommunindelning uigick från att en förstärkning av den kommunala självstyrelsen
skulle ge bättre underiag och vidgade möjligheter för en väl fungerande
kommunal demokrati.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 . 19

Vilka
uppgifter som kommunerna bör ombesörja är självfallet inte en gång för alla
givet, säger länsberedningen. Även i detta avseende måste en fortlöpande
anpassning ske till ulvecklingen. Den vägledande principen bör därvid vara
ändamålsenligheten. En uppgift som bör ankomma på det organ som har de bäsla
förutsättningarna att sköta den på ett rationellt och ändamålsenligt sätt. Med
denna utgångspunkt bör sådana angelägenheter ankomma på kommunerna som bäst
tillgodoses genom den lokala självstyrelsen och den kommunala
förvaltningsorganisationen. Det synes då självklart, anför länsberedningen, att
de uppgifter som i första hand bör läggas på kommunerna som bärare av denna
självstyrelse är sådana som direkt påverkar miljö och samhällsförhållanden i
den egna bygden. Sådana uppgifter bör förenas med en planering där varje
enskild åtgärd sätts in i sitt sammanhang och dess lämplighet bedöms på längre
sikt. Av detta följer att kommunerna i göriigaste mån bör anförtros alla de
åtgärder som är väsentliga för samhällsverksamheten på det lokala planet.

Detta
leder enligt länsberedningen till slutsatsen att för uppgifter som kan kommunaliseras
bör i första hand övervägas ett primärkommunalt huvudmannaskap. Det finns
emellertid, fortsätter länsberedningen, betydelsefulla samhällsuppgifter som
bör fullgöras under kommunalt ansvar men som kommunerna inte heller efter det
att indelningsreformen har genomförts kan väntas bemästra var och en för sig.
För uppgifter som kräver ett större befolkningsunderiag än kommunernas är två
lösningar tänkbara; dels att de löses i samverkan mellan ett antal kommuner,
dels att de handhas av landstingskommunen.

Länsberedningen
konstaterar att hälso- och sjukvården i dag är landstingskommunernas helt
dominerande uppgift. Landstingskommunerna bedriver även viss verksamhet inom
kultur-, utbildnings- och kommunikationssektorerna. Vissa landstingskommuner
har också engagerat sig inom andra sektorer. I relation till landstingskommunernas
insatser inom sjukvården äremellertid andra insatserna av mycket begränsad
omfattning. Detsamma gäller om förhållandet till kommunernas insatser inom moisvarande
sektorer. Inte minsl med hänsyn till det angelägna i att samhällsinsatser för
skilda ändamål noggrant vägs mot varandra är det emellertid önskvärt att
möjligheterna att vidga landstingskommunernas ansvarsområde prövas. En förutsätining
för att en sådan lösning skall vara lämplig är att uppgifterna i fråga i
princip täcker hela landstingskommunens geografiska område.

Kommunerna
och landstingskommunerna bör sålunda betraktas som pa-rallellställda med
avseende på kompelens, trots att de har olika geografiska verksamhetsområden.
Länsberedningen betonar att den ena kommuntypen inte har en överordnad
ställning i förhållande till den andra.

Fördelen
med ett landstingskommunalt ansvar jämfört med en lösning som innebär alt
uppgifterna löses genom inierkommunal samverkan är enligl länsberedningen att
landstingskommunalt ansvar ger medborgarna bättre

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 . 20

möjligheter
att kräva ut ett direkt politiskt ansvar, 1 de fall landstingskommunens
uppgifter har ett nära samband med uppgifter som ankommer på kommunerna,
omfattar dock möjligheten att kräva ul ett ansvar endast en begränsad del av en
verksamhet som bör ses som en helhet. I sådana fall finns risk att medborgarna
får svårt att vela vilket organ som skall göras ansvarigt. Exempel på problem
av detta slag finner man i dag inom gränsskiktet mellan åldringsvården och
långtidssjukvården liksom mellan olika delar av nykterhetsvården.

Detta
resonemang leder länsberedningen till slutsatsen att näriiggande uppgifter i
största möjliga utsträckning bör ha samma huvudman. Först då har medborgarna
goda förutsättningar att känna till vem som har ansvaret för en verksamhel,
vilket är förutsättningen för att politiskt ansvar skall kunna krävas ut. Det
är dock svårt att fullt ut förverkliga en sådan princip vid gränsdragningen
mellan kommunernas och landstingskommunernas kompetensområde. För övergripande
frågor som har starkt samband med andra uppgifter som ankommer på kommunerna är
interkommunal samverkan att föredra också från effektivitetssynpunkt, eftersom
sådan samverkan ger kommunerna bättre möjligheter till en samlad bedömning än om
de övergripande uppgifterna ankommer på landstingskommunen.

Enligt
länsberedningen bör därför i första hand övervägas att till landstingskommunen
föra över sådana kommunala uppgifter som kräver samverkan inom i princip hela
landstingskommunens geografiska område eller där en sådan samverkan kan medföra
fördelar. En förutsättning bör därvid vara att uppgifter inte har samband med
andra uppgifter som ankommer på kommunerna, anför länsberedningen. De uppgifter
som skall föras över på landstingskommunen bör därför så långt möjligt
innefatta ett odelat verksamhetsområde. Landstingskommunen får därigenom det
totala ansvarel för en verksamhet, vilket är till fördel från
effektivitetssynpunkt samtidigt som det underiättar för medborgarna att kräva
ut ett politiskt ansvar.

Ett
landstingskommunalt engagemang kan leda till en viss ekonomisk utjämning mellan
kommunerna inom länet. Det bördock uppmärksammas, framhåller länsberedningen,
att en omfördelning av den statliga bidragsgivningen från kommunerna till
landstingskommunerna kan behövas för att skillnader i landstingskommunernas
ekonomiska kapacitet skall utjämnas.

Landstingskommunernas
förutsättningar att ta över ansvaret för uppgifter som i dag ankommer på
kommunerna varierar mellan olika delar av landet. De betydelsefullaste
faktorerna lorde därvid vara landstingskommunens befolkningstäthet och ytstoriek.
Av detta följer enligt länsberedningen att det inte alltid är lämpligt att i
författning ange vilka uppgifter som landstingskommunerna bör överta från
kommunerna. Olika lösningar allt efter förhållandena i del enskilda fallet bör
i stället förutsättas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 21

Länsberedningens
förslag att landstingskommunerna generellt skall bli huvudmän för lokal och
regional kollektiv persontrafik och för visst kulturell verksamhet som kräver ell
större befolkningsunderlag än den enskilda kommunens kommer att tas upp i
annat sammanhang. Dessa förslag behandlas därför inte i det följande.

När
del gäller övriga verksamheter bör del enligt länsberedningen ankomma på
kommunerna och landstingskommunerna att själva avgöra om uppgifter bör föras
över på landstingskommuner. Regeringen bör ges möjlighet att förordna att
kommunala uppgifter skall föras över på landstingskommunen, om en minoritet av
kommunerna i länet motsätter sig en sådan överföring. Även om alla kommunerna
och landstingskommunen är överens om att kommunala uppgifter skall föras över till
landstingskommunen, bör beslutet om överföringen fastställas av regeringen.
Skälet till detta är att man vid eventuella tvister klart måste kunna ange vem
som har ansvaret för en viss uppgift och från vilken tidpunkt detta ansvar
gäller.

Kommunernas
ansvar för den fysiska planeringen, bostadsförsörjningen och den sociala
omvårdnaden bör inte föras över på landstingskommunerna anser länsberedningen.
De båda förstnämnda verksamheterna spelar den kanske viktigaste rollen inom miljödaningen
i vårt samhälle och ulgör därmed själva kärnan i en lokal kommunal
självstyrelse. Den sociala omvårdnaden har ett myckel nära samband med de båda
övriga verksamheterna. Lokala synpunkter och lokal sakkunskap är vidare
särskilt betydelsefulla när beslut skall fattas i sådana frågor som rör social
omvårdnad.

Av
synsättet att kommunerna och landstingskommunerna är jämställda organ som konpletterar
varandra följer enligl länsberedningen att det även bör vara möjligt för
kommunerna att träffa överenskommelse med landstingskommunen alt vissa landslingskommunala
uppgifter skall föras över till kommunerna. Även i sådana fall bör besluten
fastställas av regeringen.

3.2
Remissyttrandena

De
av utredningen uttalade allmänna principer för uppgiftsfördelningen mellan
kommunerna, och landstingskommunerna som länsberedningen anger får stöd av
flertalet remissinstanser. Det råder således stor enighet om att kommunerna och
landstingskommunerna skall betraktas som jämställda organ som kompletterar
varandra. Förslaget att regionala variationer skall vara möjliga hälsas också
med tillfredsställelse.

1
sistnämnda avseende förordar flertalet remissinstanser frivilliga överenskommelser
som inle skall behöva faslslällas av regeringen. Denna åsikt har kammarkollegiel,
riksantikvarieämbetei, Landstingslorbundei, Lantbrukarnas riksförbund,
Sveriges Industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen. Svenska
kommunförbundet, Svenska handelskammarförbundet, flertalet

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 22

länsstyrelser
och flertalet av de landstingskommuner som tar upp frågan.

Länsstyrelsen
i Alvsborgs län framhåller att samarbetsformerna för interkommunal samverkan
över huvud tagel behöver ses över. Även kommu-nallagsutredningen berör denna
fråga. Landstingskommunerna har f. n, i viss utsträckning rätt att göra
kompletterande insatser inom kommunernas verksamhetsområde. Samarbetet mellan
landstingskommun och kommun förekommer inte sällan. Det är dock inte möjligt
för de båda kommuntyperna alt använda kommunalförbund som samverkansform. För
mera omfattande uppgifter avseende t, ex. naturvård, turism och rekreation
skulle sådant samarbete med fördel kunna drivas inom kommunalförbund, anser
kommunallagsutredningen.

Om
man i stället för att föra över uppgifter från kommunerna till landstingskommunerna
väljer att låta landstingskommunen liksom hittills göra kompletterande
insatser, bör det enligt kommunallagsutredningens uppfattning göras möjligt för
landstingskommun och kommun inom landstingskommunen all bilda kommunalförbund.

Flertalet
av de kommuner som yttrar sig över länsberedningens förslag i denna del
tillstyrker att en möjlighet införs för kommuner och landstingskommuner att
avtala om att hela ansvaret för vissa väl avgränsade uppgifter skall överföras
från kommunerna till landstingskommunerna eller tvärtom. Ett stort antal
kommuner motsätter sig dock förslaget att en minoritet av kommunerna i ett län
skall kunna tvingas att acceptera ett ändrat huvudmannaskap. En sådan lösning
utgör ett allvariigt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten, anser
dessa kommuner. Liknande synpunkter anförs av Svenska handelskammarförbundet.

Länsslyrelsen
I Jämtlands län anser att det kan vara från allmän synpunkt väsentligt att
regeringen har möjlighet alt förordna att kommunala uppgifter skall föras över
på landstingskommunerna, trots att fullständig enighet inte har uppnåtts bland
de berörda kommunerna. Länsstyrelsen som därför inte vill avstyrka
länsberedningens förslag, menar att man kan ulgå från att en sådan möjlighel
skulle komma att utnyttjas endast med största restriktivitet.

Enligt
Sveriges Industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen bör det i
normalfallet inte vara möjligt alt tvinga fram samarbete mol en eller flera kommuners
önskemål. Organisationerna anser alt sådana tvångsmedel bör reserveras för
extrema undantagsfall där väsentliga samhällsintressen ställer krav på t. ex.
planeringssamverkan mellan flera kommuner,

Östergötlands.
Kalmar, Kristianstads och Skaraborgs läns landstingskommuner anser att
länsberedningen behandlar frågorna om överförande av arbetsuppgifter från
kommunerna till landstingskommunerna och tvärtom alltför ytligt varför
ställning till förslagen kan tas först efter ytteriigare utredning.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 23

4
Geografiska arbetsområden 4.1 Tidigare utredningsförslag

Vid
1957 års riksdag togs frågan om en ny länsindelning upp med anledning av den berättelse
som riksdagens revisorer hade avgett. Revisorerna ansåg att frågan om en ändrad
länsindelning snarast borde utredas allsidigt och förutsättningslöst.

Statsutskottet
fann i sitt utlåtande att skäl i och för sig kunde anföras till stöd för en
utredning i enlighet med de principiella riktlinjer som revisorerna hade
avgett. Med hänsyn till frågans svårbedömbara och komplicerade natur borde
utredningen dock begränsas till Stockholms- och Göteborgsregionerna, där de
olägenheter som var förenade med länsindelningen var så stora att det var
angeläget att undanröja dem. Frågan om en allmän översyn av länsindelningen
borde enligt utskottet tas upp till prövning med ledning av det material som
kunde erhållas genom den föreslagna utredningen (SU 1957:182).

Sedan
riksdagen beslutat i enlighet med utskottets utlåtande (rskr 1957:399)
tillsatte Kungl. Maj:t en utredning som antog benämningen 1959 års
länsindelningsutredning. Denna utredning redovisade i betänkande (SOU 1961:40
Länsindelningen inom Stockholms- och Göteborgsområdena) en rad olika förslag till
lösning av indelningsfrågorna men förordade inte någon bestämd lösning.
Utredningen ansåg emellertid att en ändamålsenlig länsindelning inom de båda
områdena måste få följdverkningar beträffande andra län.

Ar
1962 tillsattesen ny länsindelningsutredning. Utgångspunkten för denna ulredning
var att en allsidig utredning rörande länsindelningen borde göras och att
separata lösningar för enskilda regioner inte var tillräckliga. Länsindelningsutredningen
lämnade år 1967 betänkandet (SOU 1967:23 Ny länsindelning). Belänkandet
innehöll vissa speciella synpunkter på indelningsfrågan och ett förslag till
en ny länsindelning med 15 län.

Den
länsindelning som utredningen föreslog kritiserades av många remissinstanser.
Kritiken innebar i främsta rummet att de föreslagna länen skulle bli för stora
och att avståndet till residensstaden ofta skulle bli för långt. Servicen
gentemot allmänhet och kommuner skulle därmed bli försämrad. För de två
residensstäder som skulle mista sin länsförvaltning skulle sysselsättningsläget
försämras och underiagel för den kommunala förvaltningen och servicen påverkas
i negativ riktning.

Ett
inte ringa antal remissinstanser, främsl centrala myndigheter men också några
länsstyrelser, riktade emellertid kritik mot betänkandet från en helt annan
utgångspunkt. Man fann att de föreslagna länen trots allt var för små för att
kunna tillgodose de krav som framför alll den översiktliga samhällsplaneringen
ställer.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 24

4.2
Länsberedningen

4,2.1
L änsindelningen

Utmärkande
för den svenska länsindelningen är enligt länsberedningen att den trots att
mycket stora ändringar har skett i landets befolkningsfördelning och trots alt
kommunikationsstandarden har ändrats väsentligt, har förblivit opåverkad under
mycket lång tid. Den nuvarande länsindelningen har, bortsett från några mindre
gränsjusteringar, bestått oförändrad sedan år 1810,

Det
kan konstateras, säger länsberedningen, att trots att skillnaderna i folkmängd
mellan de största och de minsta länen har blivit allt större, förvaltningsapparaten
är i princip lika organiserad i del lilla länet som i det stora och
förvaltningsuppgifterna också desamma. Kapaciteten i de minsta länen har med
andra ord blivit en avgörande faktor när det gäller att bestämma länsorganens
kompetens och därmed också graden av decentralisering från centrala statliga
organ.

Länsberedningen
anser att länsindelningsfrågan inte bör studeras med utgångspunkt i en generell
reform. Lösningen ligger inte i att mer eller mindre radikalt minska antalet
län. Tvärtom talar åtskilliga skäl för att de nuvarande befintliga och sedan
länge bestående länen bör fortleva, i allt väsentligt inom nu existerande
gränser.

Inom
länen har enligt länsberedningen en historisk given anpassning skett hos
länsinvånarna, organisationerna och olika samhälleliga instruktioner till ett
regionall mönster, som man inte bör bryta utan starka motiv. Man har invanda
kontaktvägar till länsorganen, som i regel är lokaliserade inom rimliga avstånd
för befolkningen. En flyttning av länsförvaltningen från de nuvarande
residensstäderna skulle också få negativa följder från sysselsättningssynpunkt.
Andra lösningar får därför lillgripas om man vill anpassa den nu 160-åriga
länsindelningen till utvecklingen vad gäller landets be-folkningsfördelning,
kommunikationer och näringsliv. Länsberedningen anser att därvid bör beaklas
bl. a. det varierande indelningsmönster som successivt har vuxit fram vid
sidan om länsindelningen och som har medfört att länen inte i alla avseenden
framstår som naturiigt avgränsade områden med en inre samhörighet.
Länsberedningen finner att länsindelningsfrågan bör studeras i två steg.

För
det första bör undersökas i vad mån nuvarande länsgränser har en lämplig näringsgeografisk
sträckning. Vid denna undersökning utgår länsberedningen från alt
länsförvaltningen bör vara förlagd till nuvarande residensstäder. 1 och för sig
innebär detta en begränsning i möjligheterna att ge länen en arrondering som är
lämplig från strikt rationella utgångspunkter. Överväganden av praktisk natur
talar emellertid mol de ingripande förändringar i bl, a, förulsättningar för
den regionala sysselsättningsfördelningen som skulle bli följden, om ny stationeringsort
skulle väljas för ett

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 25

antal
större regionala förvaltningsenheter. Det kan däremot finnas anledning att
studera om länsgränserna behöver justeras med hänsyn till befolkningens näringsgeografiska
inriktning.

För
det andra försöker länsberedningen särskilja de krav på geografiska
verksamhetsområden som olika grenar av länsförvaltningen ställer. De skilda
utredningar som tidigare har gjorts i indelningsfrågan och inte minst remissyttrandena
över länsindelningsutredningen ger vid handen att det i stort sett bara är för
den del av länsförvaltningen som kan benämnas regional samhällsplanering som
man kan vinna fördelar genom att öka verksamhetsområdenas storiek. När det
gäller övriga grenar av länsförvaltningen - och de är från
sysselsättningssynpunkt den klart största delen - synes enligt länsberedningen
länens nuvarande storlek inte medföra några påtagliga olägenheter.

Länsberedningen
har beträffande omkring tjugo olika områden i landet övervägt om del är
lämpligt att - med utgångspunkt i nuvarande residensstäder -justera
länsgränserna så att bättre överensstämmelse nås med befolkningens
näringsgeografiska inriktning. Dessa överväganden har lett till förslag om

dels
mindre justeringar av länsindelningen i två delar av landet, vilkel innebär att
Älvkarieby kommun i Uppsala län flyttas lill Gävleborgs län och att Habo och Mullsjö
kommuner i Skaraborgs län flyttas lill Jönköpings län, dels en ny länsindelning
i västra Sverige, vilken innebär att nuvarande Göteborgs- och Bohus län och
Älvsborgs län delas i öst-västlig riktning och ersätts av två nybildade län,
förslagsvis benämnda Göteborgs län och Vänersborgs län, samt att Kungsbacka
kommun i Hallands län förs över till Göteborgs län.

Länsberedningen
erinrar om att Gotlands kommun, som motsvarar Gotlands län, samt Malmö och
Göteborgs kommuner inte ingår i landstingskommunen. Det föreslås att Malmö och
Göteborgs kommuner skall ingå i resp, landstingskommuner.

4,2.2
Sam verkansområden

Länsberedningen
erinrar om att den regionalpoUtiska planeringen i överensstämmelse med
statsmakternas beslut år 1964 har sin tyngdpunkt i verksamheten på länsnivån (prop.
1964:185, BU 1964:48, rskr 1964:408). Erfarenheterna av denna ordning ger inte
vid handen att en principiellt annan indelning än den nuvarande skulle vara
ägnad alt i väsentlig mån förbättra förutsättningarna att fullgöra dessa
planeringsuppgifter påett ändamålsenligt sätt. Det regionalpolitiska
handlingsprogram som statsmakterna beslutade år 1972 innebär vissa mål för ulveckling
av den regionala strukturen (prop. 1972:111), Dessa mål innebär bl, a. att det
i princip skall finnas ett primärt

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 26

centrum
i vart och ett av de nuvarande länen. Antalet primära centra är 23, vartill
kommer de tre storstadsområdena.

Mot
denna bakgrund finner länsberedningen inte anledning att för den regionalpolitiska
planeringen föreslå någon administrativ indelning som avviker från
länsindelningen. Den omständigheten att statliga sektorsorgan har
verksamhetsområden på regional nivå som på ett markant sätt skiljer sig från
länsindelningen påkallar emellertid särskild uppmärksamhet.

Länsberedningen
anser att det finns risk för att samordningsproblem uppstår, om
verksamhetsområdena för sektorsplanerade myndigheter inte är anpassade till
varandra och till de regionalpolitiska verksamhetsområdena. Den myndighet som
har ansvaret förden regionalpolitiska planeringen inom ett län kan få
svårigheter att hävda sina synpunkter gentemot sektorsmyndigheterna, eftersom
dessa myndigheters planering grundar sig på avvägningar inom större
geografiska områden än länet.

Sektorsmyndighelerna
kan å sin sida hävda att del regionalpolliska beslutsunderiag som står dem till
buds är svårtolkat eller rentav motsägelsefullt, eftersom synen på den
regionala utvecklingen kan vara olika på ömse sidor om en länsgräns. För
statsmakterna slutligen blir det beslutsunderlag som tas fram regionalt
beroende på vilken regional indelning som finns.

Det
är angeläget att de samordningsproblem som nu har antytts kan bemästras anför
länsberedningen. De bäsla förutsättningarna för en god samordning mellan sektorsplanerande
organ och de myndigheter som ansvarar för regionalpolitiken skulle givetvis
nås, om de geografiska verksamhetsområdena sammanföll. Två olika möjligheter
finns enligt länsberedningen när det gäller att anpassa sektorsorganens
geografiska verksamhetsområden och områdena för den regionalpolitiska
planeringen till varandra. Den ena är att sektorsorganens verksamhetsområden
anpassas till länen. Det andra alternativet är all statsmakterna fastställer
områden, som i princip består av två eller flera län, inom vilka de berörda
länsorganen skall samverka i regionalpolitiskt betydelsefulla frågor, t. ex. i
fråga om trafikplanering, översiktlig vägplanering och planering för högre
undervisning.

Den
första angivna möjligheten är enligt länsberedningen knappast realistisk mot
bakgrund av att antalet regioner hos sektorsorganen är fem -åtta och att
antalet län är 24. En sådan reform skulle innebära ett förbud för
sektorsorganen alt för sin verksamhel dela in landet på annat sätt än i 24
regioner, vilkas gränser skulle sammanfalla med länsindelningen. En
indelningsreform efter dessa linjer skulle med all sannolikhet medföra risker för
bristande överblick i planeringen, sjunkande effektivitet hos sektorsorganen
och tendensen lill en överflyttning av beslutsfunktioner från regional till
central nivå. Länsberedningen avvisar därför denna metod för alt nå anpassning
mellan seklorsorganens verksamhetsområden och länen.

Däremot
synes man, anför länsberedningen, kunna erbjuda en framkomlig väg, om man
begränsar reformen till att skapa former för en or-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 27

ganiserad
samverkan mellan länen i regionalpolitiskt viktiga frågor. Om statsmakterna
fastställer gränser för samverkansområden, ges därmed också automatiskt en
anvisning åt centrala myndigheter och åt näringslivet all anpassa sina
regionindelningar till en enhetlig områdesindelning som är lämpad för
översiktlig planering. I fråga om vissa myndigheter kan det vara lämpligt att
statsmakterna beslutar om uttryckliga föreskrifter om en sådan anpassning. När
det blir aktuellt för någon central myndighet att inrätta en ny indelning av
den regionala verksamheien bör indelningen i samverkansområden vara vägledande.
Det kan också framdeles komma att visa sig lämpligt att föreskriva samverkan
mellan länsorganen i andra frågor, t, ex. sådana som gäller den fysiska
riksplaneringen.

Något
gemensamt planeringskansli torde inte behöva inrättas inom samverkansområdena,
anser länsberedningen. Med de personalresurser som länsstyrelserna numera
förfogar över torde det inom den statliga sektorn vara tillräckligt att det uppdras
ål något länsorgan att inom samverkansområdet svara för en viss gren av
utredningsverksamheten, medan ett annat länsorgan får ta på sig någon annan
samordningsuppgift osv. Inom den landstingskommunala verksamheten kan det på
samma sätt antas växa fram samverkansorgan för länsövergripande frågor inom t.
ex. sjukvård och trafikförsörjning. Med motiveringar som närmare redovisas i
betänkandet föreslår länsberedningen följande indelning av landet i
samverkansområden.

Östra
samverkansområdet Stockholms, Uppsala, Söderman-

lands,
Västmanlands och Gollands län

Sydöstra
samverkansområdet Östergötlands, Jönköpings, Krono-

bergs
och Kalmar län

Södra
samverkansområdet Blekinge, Kristianstads och Malmö-

hus
län

Västra
samverkansområdet se nya Göteborgs och Vänersborgs

län
samt Hallands och Skaraborgs län

Värmland
- Örebroområdet Värmlands och Örebro län

Gävle - Dalaområdet Kopparbergs
och Gävleborgs län

Mellersta Norriands samverkansom-
Västernorriands och Jämtlands län

rade

Övre
Norrlands samverkansområde Västerbotten och Norrboitens län

Forslaget
om samverkansområden syftar främst till att främja en bättre samordning mellan
de olika typerna av sektorsplanering och mellan sektorsplaneringen och den
regionalpolitiska planeringen på länsnivå. Det föreslås att områdena
fastställes av statsmakterna. Statsmakterna bör vidare besluta att områdesindelningen
skall vara vägledande för de centrala myndigheterna när det gäller indelningen
i regioner för särskilda verksamheter.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 28

Därigenom
bör man på sikt kunna uppnå att myndigheterna anpassar sina regionindelningar till
en regionindelning som är lämpad för översiktlig planering och som så långt
möjligt är enhetlig. Man torde kunna utgå från att den områdesindelning som
statsmakterna bestämmer kommer all bilda mönster även för indelningen inom
näringslivet, folkrörelserna m. fl.

1
fråga om vissa myndigheter föreslås, som förut antytts, att regeringen utfärdar
uttryckliga föreskrifter om en anpassning lill indelningen i samverkansom
råden. En sådan föreskrift bör i första hand gälla statens vägverk (planläggningsområden),
statens trafiksäkerhetsverk (distrikt), SJ (trafik- och bandisirikt) och
arbetsmarknadsverket (regioner för drift av beredskapsarbeten). 1 fråga om
totalförsvarets indelning i civil- och militärområden bör enligt
länsberedningen särskill undersökas i vad mån en anpassning till samverkansområdena
är möjlig. En liknande undersökning bör göras i fråga om Sveriges Radios
regionala indelning.

Med
den ökade enhetlighet i indelningsmönstrel som blir följden av förslagel kan
man enligl länsberedningen räkna med väsentliga fördelar för länsstyrelserna
när det gäller att samordna seklorsplaneringen. Det är också angelägel alt
länsstyrelserna i sin samplanering över länsgränserna i första hand inriktar
sig på samverkan inom samverkansområdena. Självfallet skall det dock inte
föreligga hinder för en länsstyrelse att i särskilda frågor av gemensamt
intresse samverka med en länsstyrelse som hör till ett annat samverkansområde.

Mellan
länsstyrelserna inom resp. samverkansområde bör eftersträvas samordnade
lösningar på gemensamma problem, anför länsberedningen. Det ligger i sakens
natur att samverkan i praktiken får sin tyngdpunkt i ärendeberedningen. Det
bör dock inte uteslutas att det i särskilt betydelsefulla frågor kan bli
aktuellt alt också hålla gemensamma sammanträden med länsstyrelsernas
styrelser. Man kan utgå från att länsstyrelsernas intresse av att nå fram till
samordnade lösningar skall vara så starkt alt någon uttrycklig föreskrift om
att i vissa ärenden yttrande skall inhämtas från övriga länsstyrelser inom samverkansområdet
inte skall behövas. Även i övrigt bör man undvika att formalisera samverkan.
Samverkansformerna bör få utvecklas så fritt som möjligt.

Länsberedningen
medger att bildandet av samverkansområden till en början kan vara ett
otillräckligt instrument när det gäller att samordna planeringen över
länsgränserna, 1 takt med alt allt fler sektorsmyndigheier - liksom även
näringslivet anpassar sina indelningar i regioner efter samverkansområdena
skapas emellertid alll bättre förutsättningar för samlade lösningar inom resp,
samverkansområde. Det understryks starkt alt förslaget om samverkansområden
inte bör uppfattas som förslag att "länsblock" skall bildas med sikte
påen framtida länsindelningsreform. Samverkansområdena är tvärtom att uppfatta
som ett alternativ till en sammanslagning av länen till större enheter. Det är
en väsentlig vinst om man genom att bilda samverkansområden ger
förutsättningar för en effektivare samhällsplanering

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 29

på
regional nivå samtidigt som man i allt väsentligt bevarar den traditionella länsindelningen.
Beslutanderätten skall sålunda enligt förslaget ligga kvar på länsnivån.
Länsberedningen framhåller att förslaget om samverkansområden har medfört att
antalet förslag om justeringar av länsgränserna har kunnat inskränkas till ett
minimum.

4.3
Remissyttrandena

4.3,1
L änsindelningen

Länsberedningens
förslag om ändringar i länsindelningen diskuteras av endast ca hälften av
remissinstanserna. Flera länsstyrelser och hälften av landstingskommunerna
avstår från att kommentera dessa förslag. Av kommunerna är det i stort endast
de som direkl berörs av förslagen som yttrar sig.

Kriminalvårdssiyrelsen,
överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, riksförsäkringsverket, vägverket,
statskontoret, slatens pris- och karteUnämnd, planverket, lantmäteriverket,
domänverket, indiistiiverkei. Kooperativa förbundet, Sveriges Radio, TCÖ och
Sveriges arkitekters riksförbund tillstyrker länsberedningens förslag. De
förslag som rör resp, län tilistyrksocksåav länsstyrelserna I Ösiergöl-lands,
Jönköpings, Blekinge och Västmanlands län saml av Jönköpings, Kronobergs,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Gävleborgs läns landstingskommuner.

Lantbrukssiyrelsen.
skogsstyrelsen. Lantbrukarnas riksförbund. Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges Industriförbund och Sveriges hantverks- och induslriorganisalion
avstyrker förslagen eller ställer sig tveksamma lill dem.

Länsstyrelsen
I Uppsala län avstyrker bestämt att Älvkarieby kommun förs över till Gävleborgs
län, medan länsstyrelsen I Hallands län avstyrker de ändringar som föreslås i
fråga om västra Sverige och länsslyrelsen I Skaraborgs län avstyrker förslagen
beträffande Habo och Mullsjö kommuner. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
är inle beredd all la slällning lill länsindelningsfrågorna.

Uppsala,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Alvsborgs och Skaraborgs läns landstingskommuner
avstyrker de länsindelningsändringar som berör resp. län.

Norrköpings
kommun är kritisk mot länsberedningens uttalande och förslag i
länsindelningsfrågan. Enligt kommunen har länsberedningen på ett övertygande sätl
visat att de nuvarande länen inte är några väl avgränsade planeringsområden.
Många län är för små för vissa typer av översiktlig planering och gränserna
stämmer ofta dåligt överens med de spontana regionbildningar som har växt fram
inom både offentlig och privat verksamhet. Det föreligger därför ett starkt
behov av en genomgripande länsindelningsreform.

SamUiga
kommuner i Uppsala län avstyrker förslaget att gränsen mellan

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 30

Uppsala
och Gävleborgs län skall ändras med motiveringen alt Uppsala län redan är
myckel litet. Gävle kommun lillslyrker däremoi förslaget.

Jönköpings,
Nässjö och Värnamo kommuner i Jönköpings län tillstyrker att Habo och Mullsjö
kommuner förs över till Jönköpings län. Kommunerna I Skaraborgs län avstyrker överiag
förslagel.

Samtliga
kommuner i Hallands län avstyrker förslaget om ändring av länsindelningen vad
gäller Hallands län. Kungsbacka kommun anser att det tänkta Göteborgslänet
knappast uppfyller de kriterierna på ett näringspolitiskt väl avgränsat län
som länsberedningen släller upp.

Flertalet
kommuner i Göteboigs och Bohus län finner en ändrad länsindelning i
Göteborgsområdet motiverad. Länsberedningens förslag vinner dock inte
anslutning, Göteborgs kommun förordar att ell stor-Gö-teborgslän och ett
Boråslän bildas. Svagheten i länsberedningens förslag är bristen på samhörighet
mellan Boråsregionen, särskilt dess östra delar, och Göteborgsområdet.

Flertalet
kommuner I Alvsborgs län avstyrker länsberedningens förslag i fråga om
väst-Sverige och förordar att ingen ändring av länsgränsen vidtas. Borås kommun
föreslår dock en särskild utredning om ett Borås-län.

Förslaget
att Göteborgs kommun skall ingå i landstingskommuner bör enligt,//era kommuner,
bl, a. Göteborgs kommun inte genomföras, såvida inte länsindelningen ändras.
Samma uppfattning har Göteborgs och Bohus läns landstingskommun. Länsslyrelsen
I Göteborgs och Bohus län anser med hänsyn till de avtal på sjukvårdsområdet
som nyligen har träffats mellan Göteborgs kommun och landstingskommunen att
frågan om kommunens inträde i landstingskommunen inle bör tas upp till
prövning.

Malmöhus
läns landstingskommun ansluter sig till förslaget att Malmö kommun skall ingå
i landstingskommunen, medan länsstyrelsen i Malmöhus län anser att frågan inte
bör aktualiseras nu. Ytterligare samarbete planeras mellan Malmö kommun och
landstingskommunen och dessa samarbelsmöjligheler bör åtminstone tills vidare
kunna utnyttjas. Ingen av länets kommuner tar upp frågan.

Överbefälhavaren,
socialstyrelsen, riksförsäkringsverkel, riksantikvarieämbelel,
kammarkollegiet, Landsiingsförbundet och Örebro läns landstingskommun anser att
Malmö och Göteborgs kommuner bör ingå i resp, landstingskommun,

4,3.2
Samverkansområden

Positiva
till länsberedningens förslag om samverkansområden är överbefälhavaren,
vägverket, Irajiksäkerhetsverket, luftfartsverket, kammarkollegiel, statskonlorei,
statistiska centralbyrån, riksantikvarieämbelel, skolöverstyrelsen, lantbrukssiyrelsen,
skogsstyrelsen, statens pris- och kartellnämnd, planverket, lantmäteriverket,
domänverket, Landstingsförbundet, Sveiiges Radio, LO och TCO. Civilbefölhavarna
i västra, östra och övre Norrlands civilområde

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 31

samt
länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Blekinge, Göteborgs och
Bohus, Alvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorriands, Jämtlands och Norrboitens
län, liksom de flesta landstingskommunerna tillstyrker också förslaget.

Kommunerna
framhåller genomgående behovet av samverkan över länsgränserna. I stort sett
hälften av de kommuner som yttrar sig i frågan tillstyrker förslaget om
samverkansområden. De övriga anser alt sådana områden inte behövs och befarar
alt förslagel trots allt kan innebära ett steg mot en ny länsindelning.

Samverkansområdena
och civilområdena bör vara anpassade lill varandra, anser överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen,
valtenfallsverket, clvUbefölhavar-na I södra, östra och västra civilområdei
samt civilbefdlhavaren I övre Norrlands civilområde.

Siatskontoret
framhåller att statskontoret bl.a. i sitt yttrande över länsdemokraliutredningens
förslag har förordat en indelningsreform som syftariill större regioner än
nuvarande län. Statskontoret understryker vikten av en mer enhetlig indelning
av myndigheiernas regionala organisation och framhåller att länsberedningens
förslag i några fall strider mot de samverkansområden som länsstyrelserna i
praktiken har orienterat sig mot. Kombinationer som sätts i fråga är t. ex.
sammankopplingen av Örebro län med Värmlands län och av Kronobergs med
Östergötlands län. Statskonioret anför att länsberedningens intentioner
förmodligen omintetgörs om länsstyrelserna själva anser att deras naturiiga
samarbetspartner finns utanför de föreslagna samverkansområdena.

Länsberedningens
modell bygger tydligen på tanken att den enhetliga indelning, fortsätier statskonioret,
som de centrala myndigheterna så småningom kommer att välja för sin regionala verksamhel
skall påverka länsstyrelserna i deras val av huvudsakliga samarbetspartner.
Effekten av en sådan regional indelning torde enligl statskontoret inte vara
tillräcklig för att få länsstyrelserna att inrikta sig på de samverkansområden
som länsberedningen föreslår. Statskontoret föredrar därför en mer formaliserad
organisation. En möjlighet är att länsstyrelserna själva utser lämpliga samarbetspartner
och att statsmakterna därefter utfärdar bindande direktiv om samarbete över
länsgränserna i vissa frågor. Även möjligheterna att få de centrala
myndigheterna att anpassa sina storregionala indelningar till samverkansområdena
torde gynnas av att samarbete över länsgränserna binds i fastare former.

Planverket,
som ansluter sig till förslaget om samverkansområden, förordar ett mindre antal
områden än åtta. Särskilt från den fysiska riksplaneringens synpunkt finner
verket det angelägel att antalet områden begränsas lill fem eller sex,

Domäwve/Ae'framhåller
att sam verkansområdena kommer alt göra del nödvändigl inrätta gemensamma
organ av typ planeringskanslier. Domänverket tillstyrker den indelning i
samverkansområden som länsberedningen föreslår och konstaterar att förslagel
kommer att innebära en belydande rationa-

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 32

lisering
med avseende på verkets arbete med planfrågor, miljöfrågor och vägfrågor,

Förslagel
stämmer enligt Sveriges Radio i långa stycken överens med den regionindelning
som valts för de regionala televisionsändringarna. De ändringar som skulle
krävas för en anpassning av sändningsområdena lill samverkansområdena bedömer
Sveriges Radio som möjligt och realistiskt - förutsatt att en motsvarande harmonisering
successivt kommer till stånd inom näringslivet, folkrörelserna och den
offentliga sektorn,

Länsslyrelsen
I Blekinge län anser alt samverkansområdena bör avse endast den verksamhel som
centrala myndigheter och andra centrala organisationer bedriver. Länsstyrelsen
är myckel positiv till ett utvidgat samarbete mellan länsstyrelser på ömse
sidor om länsgränserna men anser att del inle bör bindas alltför hårt.

Att
förslagel om samverkansområden godtas innebär inte, anför Hallands läns
landstingskommun, att landstingskommunen godtar att samverkansområdet skulle
vara den enda organisation för samarbete i landslingskommunala angelägenheter.
Det förutsätts vidare att samverkansområdena inte skall utvecklas till
"överlän" eller "länsblock" med särskild ledning eller
förvaltning.

Rikspolisstyrelsen,
kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, statens järnvägar,
riksrevisionsverket, universiieiskanslersämbelei, fiskeristyrelsen,
Lantbrukarnas rikstörbund. Svenska handelskammaiförbundet. Svenska
kommunförbundet, Sveiiges hantverks- och induslriorganisalion. Moderata
ungdomsförbundet, länsstyrelserna I Stockholms, Östergötlands, Kronobergs,
Kalmar, Kristianstads Malmöhus, Hallands, Värmlands, Örebro och Västleibottens
län samt Stockholms, Uppsala, Kalmar, Skaraborgs, Värmlands och Örebro läns
landstingskommuner avstyrker förslaget om samverkansområden eller ger uttryck för
tveksamhet inför förslaget.

Lantbrukarnas
riksförbund, som avstyrker förslaget, föreslår liksom länsstyrelserna i Kalmar
och Skaraborgs län samt Sveriges industri- och hani-verksorganisation, att
statliga myndigheter rekommenderas att anpassa sin verksamhet lill den gällande
länsindelningen.

Svenska
kommunförbundet ifrågasätter om det är välbetänkt att låsa sig för en total
indelning av landet i samverkansområden. Man bör enligt förbundets mening
avvakta resultatet av decentraliséringsulredningens (Kn 1975:12) arbete, innan
man tar slutlig ställning till samverkansfrågorna.

Enligt
Svenska handelskammarförbundets uppfaltning bör samverkansom-rådesfrågorna
utredas och studeras ytteriigare, innan ställning tas lill länsberedningens
förslag. Förbundet konstaterar all i. ex, ändringen av trafikplaneringen
kräver större planeringsenheier än länen men framhåller samtidigt att fiera
skäl talar för att länsstyrelserna inte bör vara låsta till sam-arbetspartners
i exakt angivna län.

Länsstyrelsen
I HaUands län ställer sig klart positiv till ett utvidgat samarbete över
länsgränserna men avvisar tanken på att begränsa samarbete

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 33

lill
alt omfatta enbart vissa län, 1 stället förordar länsstyrelsen ett mera flexibelt
länssamarbele där sakfrågorna får bli avgörande när samarbeisre-gionerna
avgränsas.

Länsstyrelsen
I Västmanlands län ifrågasätter om det är nödvändigl att göra en indelning i
samverkansområden för att få lill slånd ett önskvärt samarbete över
länsgränserna. Däremot delar länsslyrelsen länsberedningens uppfattning att det
är angeläget all även andra intressen än de som resp. centrala myndigheter
företräder beaktas, när de centrala myndigheternas regionala arbetsområden
avgränsas.

Förslaget
om samverkansområden möter erinran från ett mindre antal kommuner, som utifrån sin
egen belägenhet behöver samarbete med grannkommuner i annat samverkansområde.
Några kommuner i Västerbottens och Norrbottens län anser att samverkansområden inle
behövs för de två nordligaste länen.

Enligt
Örebro läns landstingskommun bör de nuvarande regionala indelningarna anpassas
till samverkansområdena, om tanken på sådana områden skall bli meningsfull.
Landstingskommunen föreslår därför att frågan om samverkansområden prövas ytteriigare
innan ställning tas till förslaget.

De
högskoleregioner som statsmakterna nyligen har beslutat stämmer enligt universiteiskanslerämbetei
inte överens med de samverkansområden som länsberedningen föreslår.
Avvikelserna är betydande. Med hänsyn härtill bör frågan hur
samverkansområdena skall avgränsas prövas om.

Från
naturvårdssynpunkt är det enligt naturvårdsverket angeläget att samverkansområdena
nägoriunda stämmer överens med de naturiiga nederbördsområdena. Särskilt
angeläget är det att länen vid Vänern och länen vid Mälaren - Hjälmaren ingår i
samma regioner. I länen omkring vartdera av dessa sjösystem finns också redan
nu en etablerad samverkan i vattenvårdsfrågor.

Länsstyrelsen
I Uppsala län hävdar att Örebro län även i fortsättningen bör samverka med de
övriga Mälar- och Hjälmariänen. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att
det område i vilket Södermanlands län skall ingå, dvs, ö.stra
samverkansområdet, i stort sett är väl avvägt. Det kan emellertid ifrågasättas,
fortsätter länsslyrelsen, om inte Örebro län som f. n. deltar i samarbetet
mellan länen vid Mälaren och Hjälmaren bör ingå i samma område,

Enligl
länsstyrelsen i Jönköpings län bör Östergötlands och Jönköpings län tillhöra
samma samverkansområde. För det fall att en indelning av landet i
samverkansområden genomförs trots de skäl som talar mot en sådan indelning,
avstyrker länsstyrelsen i Kronobergs län mycket bestämt ett samverkansområde
som omfattar Småland och Östergötland.

Länsstyrelsen
i Värmlands län kommer fram till att om man skall ha samverkansområden, vilket
länsstyrelsen starkt ifrågasätter - Värmlands län bör ingå i ett västsvenskt
samverkansområde tillsammans med övriga Vänernlän. Värmlands läns
landstingskommun avstyrker länsberedningens för-

3 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 168

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 34

slag.
Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus och Alvsborgs län samt Alvsborgs läns
landstingskommun anser att Värmlands län bör hänföras till Västsverige,

5
Organisationen av samhällsverksamheten på regional nivå 5.1 Nuvarande
förhållanden

Vid
den partiella omorganisation av den statliga länsförvaltningen som skedde den 1
juli 1971 fick länsstyrelsen en förtroendernannastyreise med landshövdingen som
ordförande saml tio andra ledamöter (prop, 1970:103, SU 1970:132, KU 1970:34, rskr
1970:308). Den nya länsslyrelsen fick samtidigt som en huvuduppgift att leda
och samordna den samhällsplanering som bedrivs inom den statliga
länsförvaltningen. 1 planeringsfrågor av regionalpolitisk betydelse övertog
länsstyrelsen beslutanderätten från länsnämnderna. Länsarkilekikontoret
inordnades samtidigt i länsstyrelsen. Sedermera har länsslyrelsen fått ansvarel
för annan sektorsplanering.

Vid
samma tidpunkt omorganiserades skatteförvaltningen i länsstyrelsen med en
klarare åtskillnad mellan den fiskala och den dömande verksamheten än vad som lidigare
hade varit fallet. Samtidigt förbättrades även förvall-ningsrätlskipningen. En
länsskatterätt som i huvudsak motsvarar den tidigare prövningsnämnden och en
länsrätt för annan förvaltningsrältskipning knöls lill länsstyrelsen i
organisatoriskt avseende. På grundval av det principbeslut som statsmakterna
hade fattat år 1970 tillkom följande år lagen (1971:52) om skatterätt och
länsrätt (prop. I97I:I4,CU 1971:9,rskr 1971:52),

Länsstyrelsen
organiserades på tre avdelningar en för samhällsplanering, en för
skatteförvaltning och en för allmän förvaltning och förvaltningsrättskipning.
Till sistnämnda avdelning knöts länsrätten och länsskatteräl-ten. Sedermera har
fastighelstaxeringsrätler inrättats och knutits till förvaltningsavdelningens (prop,
1974:35 och 79, KU 1974:21, CU 1974:27, rskr 1974:160 och 228),

Till
förvaltningsrättskipning brukar i första hand hänföras handläggning av mål och
ärenden i vilka lalan fullföljs hos de allmänna förvaltningsdomstolarna, dvs,
kammarrätterna och regeringsrätten. Men också vissa andra ärendegrupper, i
vilka den judiciella prövningen är framträdande, brukar hänföras hit. Det
gäller t.ex, ärenden om utmätning m.m, och ärenden rörande gåvoskatt, I dessa
ärenden fullföljs talan hos hovräti.

Länsstyrelserna
och de förvaltningsdomstolar som är knutna lill länsstyrelserna handhar praktiskl
tagel all förvaltningsrältskipning på regional nivå. De mål och ärenden i vilka
lalan fullföljs i kammarrätt eller regeringsrätten avgörs nämligen med endast
få undantag av länsstyrelsen eller någon av de nämnda förvaltningsdomstolarna, Della
innebär att länsstyrelserna och de tre förvaltningsdomstolarna på snart sagt alla
områden av samhällslivet prövar förvaltningsmål och förvaltningsärenden som
kräver rättslig bedömning och som nära berör enskilds rätt. Till skillnad
från-länsstyrelsens pla-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 35

nerade
verksamhet är förvaltningsrättskipningen inriktad på enskilda fall och bunden
av normer som ges i författning. Men det är bara när prövningen i ett ärende
innefattar en rättslig bedömning och nära berör enskilds rätt som ärendet kan
sägas höra lill förvaltningsrättskipningen.

Inom
många områden, t. ex. socialvården, hälsovården, byggnadsväsendet och
naturvården, har länsstyrelsen också inspektions- och tiUsynsuppgifter i
förhållande till andra, i regel kommunala, organ. Dessa uppgifter jämte en stor
mängd andra ärendelyper hos länsstyrelserna brukar hänföras till allmän
förvaltning.

Såväl
förvaltningsrältskipning som allmän förvaltning utövas på samtliga avdelningar
inom länsstyrelsens nuvarande organisation, dock med en klar koncentration till
förvaltningsavdelningen - och i Stockholms län även lill län.sskatterättsavdelningen
- där länsskatlerätlen, fastighetstaxeringsrälten och länsrätten har sina
kanslier.

Förvaltningsrätlskipningen
på länsplanet utövas i två helt olika former. Vissa beslut fallas sålunda av en
förvaltningsdomstol, som beslår av ordförande - med domares ställning - och
nämndemän (i faslighetsiaxeringsrätt ingår också värderingstekniska ledamöter)
eller i vissa fall av ordföranden ensam. Andra beslut fattas av länsstyrelsen
som förvaltningsmyndighet, Länsslyrelsen kan då bestå av enbart tjänstemän, men
efler landshövdingens bestämmande kan ärenden också avgöras av länsstyrelsens slyrelse.

Frågan
huruvida förvaltningsdomstolarna liksom nu skall vara knutna till länsstyrelserna
eller brytas ul till helt fristående förvaltningsdomstolar behandlades redan i
samband med omorganisationen av länsstyrelserna år 1971. De krav som då restes
på frislående domstolar grundades på uppfattningen alt tilltron till
rättskipningens objektivitet annars kunde äventyras. Lagrådei fäste i delta
sammanhang uppmärksamheten på Europarådets konvention angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och framhöll all det
skulle stämma bäst överens med konventionens avfattning och anda om den förvaltningsrätlskipning
som länsstyrelserna svarade för kunde brytas ut ur länsstyrelserna och
förläggas lill helt frislående organ (prop, 1971:4 s.'96). En sådan anordning
ansågs även från allmänna rältsäkerhelssynpunkter vara överiägsen den organisation
som statsmakterna hade fattat principbeslut om år 1970 och som utgjorde
grundvalen för förslagen i prop. 1971:14.

Riksdagen
(SU 1970:132, CU 1971:9) uttalade alt det visseriigen kunde anföras
principiella skäl för att förvaltningsrättskipningen på länsnivå borde
organisatoriskt brytas ut från länsstyrelsen. Riksdagen ansåg dock att de rättskipande
organen enligt departementschefens förslag i praktiken skulle fä en oberoende
och jävsfri ställning. Den organisationen som föreslogs innebar nämligen att
länsskatterätt och länsrätt skulle självständigt handlägga och avgöra målen.
Man utgick från att det inte skulle göras några faktiska inskränkningar i
domstolarnas självständighet. Dessa förhållanden ledde, tillsammans med den
omständigheten att den regionala skalteor-

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 36

ganisationen
behövde övervägas ytteriigare och den omständigheten att underlaget för en slutlig
prövning av länsrättens uppgifter var otillräckliga lill all riksdagen godtog
förslagen i propositionen.

5.2
Länsberedningen

Länsberedningen
anser att dess förslag, om de genomförs, kommer att leda till att
länsstyrelsens verksamhel i än större utsträckning än f. n. kommer alt
inriktas på samhällsplanering. Länsberedningen har därför funnii sig böra pröva
skatteförvaltningens och förvaltningsrältskipningens organisatoriska anknyining
till länsstyrelserna,

5.2.1
Skalieföivaliningen

För
bedömningen av frågan om skatteförvaltningen skall vara knuten till länsstyrelsen
eller ej bör det avgörande enligl länsberedningen vara om en sådan anknytning
är organisatoriskt och funktionellt motiverad.

Det
kan konstateras alt skatteavdelningens kontakter inom länsstyrelsen i försia
hand riktar sig mot förvaltningsavdelningens rätlsenhel, som är kansli för länsskatlerätlen
och fastighelslaxeringsrätten. Dessa kontakter är dock, anför länsberedningen, inle
av sådant slag att de motiverar alt skatteavdelningen och rätternas kansli
tillhör samma organisation. Den partiella omorganisationen av länsstyrelserna
innebar bl, a. att de fiskaliska och de dömande funktionerna på skatteområdet
fördes till skilda avdelningar. Det kan emellertid alltjämt, i vart fall frän
principiella synpunkter, riktas kritik mol all domstolarna har sitt kansli inom
samma myndighet som den ena parten i skalteprocessen. Trots den nya
organisationen har de skattskyldiga också i många fall svårt att hålla de olika
funktionerna isär. En klar organisatorisk åtskillnad skulle, framhåller länsberedningen,
vara ägnad all för allmänheten bätlre markera skillnaden mellan de fiskaliska och
de dömande uppgifterna.

Skatteavdelningens
behov av kontakt och samverkan med övriga enheter inom planeringsavdelningen
och förvaltningsavdelningen är enligt länsberedningen myckel begränsat och i
princip inte av annan art än vad som förekommer olika myndigheter emellan. I
den mån sådana kontakter förekommer gäller de företrädesvis rent
informationsutbyte.

Skatteavdelningens
kontaktmönster skiljer sig helt från planeringsavdelningens, anför
länsberedningen. Sambandslinjerna löper här främsl vertikalt - uppåt mot praktiskl
laget endast en central myndighei, riksskatteverket (RSV) och nedåt mot i
första hand de lokala skattemyndigheterna. Skatteavdelningens kontakter med
RSV och de lokala skattemyndigheterna är mycket omfatiande och de funktionella
sambandet med dessa myndigheter är starkt. Det ligger inom skatteavdelningens
ansvarsområde all svara för den regionala samordningen och planeringen av skatteförvaltningen.
Någon

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 37

egentlig
styrning av skatteförvaltningen från länsledningens sida förekommer inte. Däremoi
leds och styrs verksamheten i belydande ulslräckning av RSV. De väsenlligasle
uppgifterna inom skatteavdelningen, bl. a. pro-cessföringen och taxeringskonirollen,
ankommer på avdelningens chef, skattechefen, och är därmed undandragna
landshövdingens och slyrelsens inflytande. Skatteavdelningen kan därför sägas
leva sitt eget liv inom länsstyrelseorganisationen.

Slutsatsen
blir enligt länsberedningen att det inte finns några bärande skäl av
organisatorisk eller funktionell art eller någoi sådant t)ehov av samverkan
som motiverar alt skatteförvaltningen är inordnad i länsstyrelseorganisationen.
Den samverkan som nu förekommer mellan skatteavdelningen och länsstyrelsens
övriga enheter samt andra länsorgan som lantbruksnämnden och
skogsvårdsstyrelsen kan utan olägenhet fortsätta, även om skatteavdelningen
bryts ul lill ett fristående regionalt skatteverk. De synpunkter som kan
anföras som skäl för att behålla skatteförvaltningen inom länsstyrelsen väger enligl
länsberedningen lätt mot de fördelar av organisatorisk art som en utbrytning
skulle medföra. Därför föreslås att skatteförvaltningen bryts ut från
länsstyrelsen lill ett frislående skatteverk.

En
sådan utbrytning innebär enligt länsberedningens uppfallning inte någon omfatiande
omorganisation. De enheter som nu bildar länsstyrelsens skatteavdelning bör med
i huvudsak oförändrade arbetsuppgifter ingå i skatteverket. Verket bör ha en slyrelse
som, förutom myndighetens chef, består av fyra ledamöter. Dessa ledamöter och
suppleanter för dem bör väljas av landstinget. Chefen bör vara ordförande i
styrelsen.

5.2.2
Föivallnlngsrättsklpnlngen

Det
finns enligl länsberedningens mening inte någon grund för tvekan om att den
regionala förvaltningsrätlskipningen har förstärkts och förbättrats avsevärt
genom 1971 års reformer. De tre domstolarna har fått en oberoende och jävsfri
ställning, även om deras personal och kanslier är knutna lill länsslyrelsen. En
väsentlig fördel utgör den organisatoriskt numera hell klara åtskillnaden
mellan den dömande och den fiskala verksamheten på skalleområdet. Länsberedningen
föreslår att länsdomstolarnas organisatoriska anknytning till länsstyrelserna
behålls.

En
annan principiell fråga som rör den regionala förvaltningsrättskipningen är om
den dömande verksamheten även i fortsättningen skall vara uppdelad på tre
olika domstolar - länsskatlerält, faslighetsiaxeringsrätt och länsrätt. Av
förarbetena till 1971 års omorganisation och till inrättandet av de ire förvaliningsdomsiolarna
framgår enligl länsberedningen att avsikten var all länsskalterälterna och
länsrätterna inom en snar framtid skulle föras samman till en regional
förvaltningsdomstol. Erfarenheterna av dom-

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 38

stolarnas
verksamhet bekräftar att denna tanke bör fullföljas. Även om fas-lighetslaxeringsräliernas
sammansättning är någol olik de båda övriga domstolarnas, finns enligt
länsberedningen inle tillräckliga skäl att hålla domstolarna organisatoriskt
åtskilda. På grund härav föreslås att de tre domstolarna i varje län skall slås
samman lill en förvaltningsdomstol, förslagsvis benämnd länsrätt.

Vid
omorganisationen år 1971 ansågs det inte lämpligt att mer än ett relativt
begränsat antal målgrupper handlades i den nybildade länsrätten. Departementschefen
uttalade dock att länsrättens kompetensområde borde vidgas efter hand som
erfarenheter vanns av den nya ordningen och organisationen hann byggas ul (prop.
1970:103 s. 152), För att ylieriigare öka lekmännens medverkan inom förvaltningsrätlskipningen
bör enligl länsberedningens uppfattning den nu föreslagna länsrätten tillföras
nya målgrupper som i första hand hämtas från länsslyrelsen. Del anses
emellertid nödvändigt att frågan om vilka målgrupper som bör flyttas över
utreds i särskild ordning.

5.2.3
Förtroendemannamedverkan i länsslyrelsen

Det
lorde enligl länsberedningen inte råda några delade meningar om att det i
spetsen för länsstyrelsen även i framliden skall finnas en förtroendemannastyrelse.
Länets invånare bör således genom utsedda representanter ta del i den allmänna
ledningen av länsstyrelsens verksamhel och i beslul i vikliga frågor för länet
och dess utveckling, särskilt på samhällsplaneringens område. Härigenom
tillförs länsslyrelsen belydande sakkunskap samtidigt som länsstyrelsens
beslut bättre kan förankras bland länels invånare.

Frågan
om del lämpliga anlalel ledamöter i länsslyrelsen - utöver landshövdingen -
kan ses ur olika synvinklar, anför länsberedningen, A ena sidan kan det anses
som ett önskemål att antalet är så stort, att bland dem som skall utses utrymme
finns för en så långt det är möjligt rättvis partipolitisk representation. I
och för sig innebär naturiigtvis ett stort antal ledamöter också en ökning av möjlighelerna
lill kontakter med skilda delar av länet samt till att styrelsen får en rikt
differentierad representation av speciella kunskaper, erfarenheter och
intressen. A andra sidan är det nödvändigt att begränsa antalet ledamöter om
länsstyrelsen skall vara ett han-teriigt och arbetsdugligl ledningsorgan. Den
nuvarande sammansättningen av länsstyrelsens styrelse kan enligt
länsberedningen ge en viss ledning vid bedömningen. Styrelsen består nu av
ordföranden och tio andra ledamöter. Erfarenheterna visar att en styrelse av
denna storiek är arbetsduglig. En viss ökning av anlalel förtroendemän torde
vara möjlig ulan att ölägenheter uppstår. Marginalen för en sådan ökning är
dock sannolikt snäv.

När
det gäller att besiämma på vilket sätt de personer skall utses som jämte
landshövdingen skall utgöra länsstyrelsens styrelse, finns del olika

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 39

möjligheter,
anför länsberedningen. Flera olika intressen bör tillgodoses i förtroendernannasty
relsen.

Kommunerna
har enligt länsberedningen ett berättigat intresse att vara väl företrädda i
länsstyrelsen. Huvuddelen av de ärenden som" handläggs i föriroendemannaslyrelsen
rör kommuner. Den nuvarande ordningen som innebär att landstinget förutsätts
att efter samråd med Svenska kommunförbundets länsavdelning utse företrädare
för kommunerna anses, efter vad länsberedningen har inhämtat, inte ha fungerat
tillfredsställande i alla län sett ur kommunernas synvinkel.

Företrädare
för landstingskommunen böräven i fortsättningen ingå i föriroendemannaslyrelsen,
framhåller länsberedningen. Sambandet mellan lokalisering och dimensionering
av sjukvårdsanläggningar och den regionala utvecklingen är starka motiv för en
sådan ordning. Förslaget om landstingskommunalt ansvar för den lokala och
regionala kollekliva persontrafiken är ytterligare skäl för att
landstingskommunen skall vara representerad i styrelsen.

Erfarenheterna
från länsstyrelserna och de centrala myndigheterna visar, säger
länsberedningen, att den kunskap och de synpunkter som företrädare för olika
intresseorganisationer kan tillföra beslutsfattandet är av mycket slor belydelse.
Vissa skäl talar för att intresseorganisationernas representanter skulle kunna
knytas som en referensgrupp till föriroendemannaslyrelsen - antalet sådana
representanter skulle då kunna bli större. Studier av de planeringsråd som var
knutna till länsstyrelserna som rådgivande organ före den partiella reformen år
1971 visar emellertid att ledamöterna inte uppfattande del som särskill
meningsfullt att delta i planeringsrådens arbete, Ledamöierna i
länsstyrelsernas styrelser anser däremoi att arbetet i styrelserna är av slor belydelse.
Stor risk finns att intresseorganisationernas representanter I styrelserna blir
kvalitativt sämre, om de inte blir fullvärdiga ledamöter, Mol den bakgrunden
anser länsberedningen att företrädare för de stora intresseorganisationerna bör
ingå i förtroendemannastyrelsen för alt garantera alt den erfarenhet som
intresseorganisationerna kan bidra med blir direkt nyttiggjord i beslutsfattandet.
Länsstyrelsen ärett organ som sköter decentraliserade statliga uppgifter, I en
sådan statlig förvaltning kan en lokal och regional anpassning ske vid
beslutsfattandet. Detta kan åstadkommas genom att lokal och regional sakkunskap
utnyttjas. Länsberedningen anser därför all företrädare för länets befolkning
bör ha majoritet i föriroendemannaslyrelsen.

Länsberedningen
föreslår att föriroendemannaslyrelsen skall bestå av tolv ledamöter utöver
landshövdingen, som fungerar som ordförande. Genom del någol större anlalel
ledamöter i förhållande till vad som nu gäller blir det möjligt all beakla de
intressen med avseende på slyrelsens sammansättning som har redovisats i det
föregående. Av de tolv ledamöterna skall fyra representera kommunal erfarenhet,
fyra landstingskommunal erfarenhet och fyra erfarenhet från
intresseorganisationernas verksamhetsområden.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 40

De
fyra ledamöierna med kommunal erfarenhet skall enligt förslaget nomineras av Svenska
kommunförbundets länsavdelning. Det skall sedan ankomma på regeringen alt
utfärda förordnande för ledamöterna. Länsberedningen förutsätter att regeringen
därvid följer länsavdelningens förslag. All ge länsavdelningarna uppdraget att
nominera ledamöter lill styrelsen är enligl länsberedningen inte oförenligt
med länsavdelningarnas ställning som oreglerade privairäiisliga organ. Sådana
organisationer nominerar i dag ledamöter till de centrala myndigheiernas
styrelser. Erfarenheterna visaratt regeringen regelmässigt godtar de förslag
som organisationerna lämnar.

På
likartat sätt skall landstingskommunen enligt förslagel nominera fyra ledamöter
med landstingskommunal erfarenhet. Regeringen skall därefter formellt ulse ledamöierna.
Länst)eredningen har övervägt om inle landstingskommunerna själva på samma
sätt som nu även formellt bör utse ledamöter med landstingskommunal erfarenhet.
Den har emellertid funnii alt den syn på förhållandet mellan kommunerna och
landstingskommunerna som har redovisats i det föregående förutsätter att
kommunerna och landstingskommunerna har samma kompetens också när det gäller
att utse ledamöter till länsstyrelsens styrelser. Den ordning som tillämpas i
dag och som innebär att landstinget förutsätts utse även ledamöter med kommunal
erfarenhet ger inte helt bilden av två likaberättigade kommunformer. För att de
båda kommunformernas jämbördiga ställning skall betonas börenligt
länsberedningen landstingskommunen och kommunerna var för sig nominera sina
representanter. De personer som har nominerats kommer på della sätt att
gemensamt representera länets väljare i styrelsen. Genom att regeringen
formellt utser samtliga ledamöter markeras också att länsstyrelsen är ell
statligt organ.

När
regeringen utser företrädare för organisationslivel bör enligt länsberedningen,
hänsyn kunna tas till de skiftande förhållanden i näringslivets sammansättning
som råder i olika delar av landet. Två ledamöter med erfarenhet från
arbetstagarnas intresseorganisationer bör utses. De andra två ledamöierna bör
företräda företagarsidan inom näringslivet. Alll efter näringslivels
sammansättning inom länet bör de utses bland företrädare för industrin,
handeln, småindustrin, hantverket eller den producentkooperativa rörelsen.

5.2.4
Förtroendemannamedverkan i läiisnämnderiia m. in.

Enligl
länsberedningens mening bör del regionala inflytandet stärkas också när det
gäller länsnämndernas sammansättning. Härvid står olika vägar öppna. Man kan
använda samma ändring som föreslås i fråga om länsstyrelsens förtroendemannastyrelse.
De skäl som har åberopats till stöd för all landstingskommunen och kommunerna
skall få inflytande på förtroendeman-naslyrelsens sammansättning kan åberopas
också i fräga om länsnämnderna.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 41

1 vart fall beiräffande länsarbetsnämnden gäller delsamma
i fråga om inflytande för arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna.

Länsberedningen anser all den lämpligasie metoden är all länsslyrelsen
får ulse de ledamöter i nämnderna som inte av särskilda skäl bör utses av
regeringen eller på grund av sin befallning är självskrivna ledamöter.
Ordförandena i nämnderna bör alltid utses av regeringen. Detsamma bör gälla
representanterna för arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna i
länsarbetsnämnderna.

Ledamöterna i länsvägnämnden bör dock enligt
länsberedningen utses av ett annat organ än länsstyrelsen, eftersom denna nämnd
har rätt att besvära sig över länsstyrelsens beslul i ärenden som berör
nämndens verksamhel. Om det skall finnas bara en valkorporation för utseende
av ledamöter i länsvägnämnden lorde av praktiska skäl endasl landstinget kunna
komma i fråga.

Genom den ordning för utseende av ledamöter i länsnämnderna
som länsberedningen föreslår knyts länsnämnderna fastare lill länsslyrelsen, Della
är till fördel inte minst därför all behovei av samverkan och samordning inom
den statliga länsförvaltningen därigenom framhävs ytterligare.

Flertalet länsnämnder har liksom vägförvaltningen
uppgifter som inte avseröversikilig samhällsplanering, påpekar länsberedningen.
Många av dess uppgifter ligger utanför vad länsstyrelsen har att befatta sig
med eller har intresse av att vara informerad om. Länsberedningen har därför
funnit att del f. n, inte finns skäl att föreslå någon ytteriigare ändring av
organisationen för de uppgifter som ankommer på länsnämnderna och vägförvaltningen.
Dessa sektorsorgan bör således förbli organisatoriskt fristående från länsstyrelsen.
Liksom hittills bör dock beslul i regionalpoUtiska frågor fattas av
länsstyrelsen efter beredning av sektorsorganen i samråd med län.sstyrel-sen,

5.3 Remissyttrandena

5.3.1 Skaitejörvaliningen

Länsberedningens förslag all skatteavdelningen skall
brytas ut från länsslyrelsen till ett frislående skatteverk kommenteras i
samtliga länsstyrelsers yitranden, medan endast ett fätal andra remissinsianser
yttrar sig över denna del av förslaget.

Kammarräiierna i Stockholm. Göteborg och Sundsvall,
riksförsäkringsverket, riksskatteverket. Laiidsiingslörbundei. Svenska arbetsgivareföreningen.
Sveriges imlusiriförbuiul. Lantbrukarnas riksförbund. Svenska bankföreningen.
Sveriges liantverks- och indtisniorgcinisalioii. Svenskakyrkansjörsamlings- ochpasio/ais-jörbund
och Moderata uiigdoni.slörbundet samt Östergötlands. Hallands och Gävleborgs
läns landstingskommuner tillstyrker förslaget. Av de få kommuner som yttrar sig
i frågan lillslyrker fierialei förslagel.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 42

Kammarrätien
i Siockholm delar länsberedningens uppfallning all del funktionella och
organisatoriska sambandet mellan skalleavdelningen och länsslyrelsen är så
begränsat att tillräckliga skäl för all skatteförvaltningen skall förbli
inordnad i länsslyrelseorganisationen svårligen går alt finna. Kammarrätten har
vidare inga invändningar mol de föreslagna skatteverkens organisation och
arbetsuppgifter. Samma uppfattning har kaininanättenia i Göieborg och
Sundsvall.

Riksjörsäkringsveikei
anser det sannolikt att av särskilda länsskatleverk kommer alt göra samarbete
mellan skattemyndigheterna och socialförsäkringens organ effektivare.

Enligt
riksskatteverkets mening finns det ett klart samband mellan den centrala, den
regionala och den lokala organisationen inom skalleadministrationen. Det är
tveksamt om reella vinster kan påräknas genom samordning med sektorer som
saknar funktionella samband med skatteförvall-ningen. Däremoi torde vinster
kunna uppnås med fristående skalleverk. Riksskatteverket anser därför att
skatteförvaltningen bör brytas ul från länsstyrelsen lill ett regionalt
skatteverk. Värdet av en sådan ålgärd blir dock enligt riksskatteverket mindre
om man, som länsberedningen har länkt sig, behåller den nuvarande
regionindelningen med den starkt varierande storleken på de geografiska
verksamhetsområdena. Möjligheten alt utjämna skillnaderna mellan
verksamhetsområdens omfattning bör enligt riksskatteverket utredas.

Riksskatteverket
bedömer att det inte här anses betingat av materiella hänsyn att inrätta
styrelser för de frislående skatteverken. Sådana styrelser kan dock ge de
viktigare administrativa beslut som anses ankomma på skatteverken en bätlre
förankring.

Riksskatteverket
visar vidare på vissa brister i skattechefens möjligheler all administrativt
påverka sitt ansvarsområde. Dessa brister kommer alt bli än mer påtagliga när
de ändringar i skatteadministrationen som aviseras i prop, 1975:57 och 87 har
genomförts. Om den nuvarande organisationen kommer att bestå, måsle enligt riksskatteverket
skattechefens reella möjligheter all administrativt påverka sill ansvarsområde
i vä.sentliga avseenden förbättras. Delta innebär bl. a. att skattechefen bör
ges ett reellt budgetansvar för skatteverksamheten inom totalramen för
länsstyrelsens och de lokala skattemyndigheternas resurser och ett reellt
ansvar för rekrytering och till-sällning av personal inom skatteförvaltningen.
Riksskatteverket finner all en sådan ulveckling ligger väl i linje med
intentionerna i budgetulredningens belänkande (SOU 1974:44-46) och de principer
som ligger lill grund för utformningen av statens ekonomiadministrativa system.

Sialskoniorel.
Svenska kommunförbundei. SACO/SR. TCO, samtliga länsstyrelser och Uppsala,
Göteborgs och Bohus. Alvsborgs och Värmlands läns landstingskominuner avstyrker
förslagel om fristående skatteverk,

Statskonlorei finner all
länsstyrelsernas slällning och arbetsuppgifter är Sladda i stark förändring, Decentraliséringsulredningens
arbeie kan också

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 43

leda
lill all länsstyrelsens organisation ändras, Statskonioret anser därför att
skälen för en omedelbar utbrytning av skalleförvaltningarna är svaga. Statskontoret
är därför f. n. inte berett att tillstyrka förslaget. .Ännu ett skäl för alt
beslut i frågan om fristående skatteverk inte bör fallas nu är all den
regionala och den lokala skatteförvaltningens roll inom folkbokföringen ännu är
oklar, framhåller siatskontoret. Tills vidare är det väsentligt att skatteavdelningarnas
självständiga ställning inom länsstyrelsen och deras intima kontakt med riksskatteverket
utvecklas.

Svenska
kommuiiförhundei kan inte finna länsberedningens argumentation för sin
uppfattning helt övertygande. Det är förbundets mening att de kunskaper och
erfarenheter som finns inom länsstyrelsens skatteavdelning måsle vara till
nytta även för annan verksamhet inom länsstyrelsen och alt betydelsen härav
har ökal under senare år. Förbundet kan vidare inle finna att det förhållandel
att skatteförvaltningen ingår i länsslyrelsen skall behöva utgöra någol hinder
mot effektivitet i verksamheien,

SACOISR
anser all länsberedningen inle har visat bärande skäl för alt skatteavdelningen
f. n. bör brytas ut ur länsstyrelsen och organiseras som ett fristående
skatteverk under riksskatteverkets ledning,

TCO
har inga betänkligheter mot ell organisatoriskt samband mellan de fiskala och
de dömande uppgifterna. TCO avstyrker länsberedningens förslag och anser att de
pågående reformerna inom skatteområdet bör genomföras, innan frågan om
fristående regionala skatteverk prövas. Om fristående regionala skatteverk
skall bildas, lillslyrker TCO all de får en organisatorisk uppbyggnad som
stämmer överens med länsberedningens förslag. TCO tillstyrker vidare förslagel
att skatteverken skall förses med lekmannastyrelser. För att kompetenstvisier
skall kunna undvikas bör ansvars- och arbetsfördelningen mellan de centrala
och de regionala myndigheterna anges klart.

Länsberedningen
förbiser enligt länsstyrelsen i Siockholms län alt förutsällningarna för
landskontorsutredningens förslag har ändrats fundamentalt. Förslaget ingick år
1967 i ett större sammanhang. Del förutsattes bl.a, au genomgripande ändringar
i länsindelningarna skulle ske. Tanken var att man skulle i färre men
väsentligt slörre län bygga upp nya regionala skatteverk. Andra delar av 1967
års förslag har numera genomförts genom all riksskatteverket och länsskatterätierna
har inrättats. Vidare har länsstyrelserna omorganiserats på ett genomgripande
sätt. All nu skilja skatleför-vallningen från länsslyrelsen kan sålunda inte
motiveras med de skäl som förelåg år 1967, eftersom föruisäitningarna är hell
andra. Länsstyrelserna har fåll nya uppgifter. När del gäller all fullgöra
dessa uppgifter, är del organisatoriska sambandet mellan skatleförvallningen
och liinsstyrelsen i övrigt av vital belydelse,

Länsslyrelsen
i Jönköpings län anser all de skäl som länsberedningen anför för sill förslag inte
är övertygande. Det förhållandet ati länsstyrelserna på senare lid har fåll
betydligt vidgade uppgifter på samhällsplaneringens område kan inle sägas ha
påverkal deras förutsättningar i övrigi. Länsstyrelserna

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 44

har sedan länge en rad skiftande förvaltningsuppgifter,
däribland skatteförvaltningen, och deras uppgifter är väl förankrade hos
allmänheten. Enligt länsstyrelsens mening med tanke på att verksamheten inte
enbart har en fiskalisk inriktning är det en väsentlig fördel, om
skatteförvaltningens hävdvunna anknyining till länsslyrelsen kan behållas.

De möjligheter till gemensam personalrekrytering och
personalplanering som den nuvarande organisationen medger måsle också betraktas
som en stor fördel. En utbrytning skulle medföra att länsslyrelsen får svårare
all utnyttja dalaenhelens malerial och servicekapacilel. Både planeringsavdelningen
och förvaltningsavdelningen behöver samverka med dataenheten. Vad gäller
planeringsavdelningen har hillilis främsl regionalekonomiska enheten
samarbetat med dalaenheten. Pågående försöksverksamhet på olika områden kan
leda till ati della samverkansbehov utvecklas och utvidgas till att omfalla
även andra enheter på planeringsavdelningen. För förvall-ningsavdelningens del
erinrar länsstyrelsen om den samverkan med dataenheten som förekommer i
samband med de allmänna valen.

Länsslyrelsen framhåller också de förhållandevis goda
möjligheter till gemensam administrativ service som skapades vid
omorganisationen år 1971. Den administrativa enheten sköter många frågor om
ekonomi, personal, kontorsdrift m, m. som är gemensamma för hela länsslyrelsen.
Samma kapacitet torde inte utan betydligt högre kostnader kunna tilldelas dels
det nya skatteverket, dels den minskade länsstyrelsen.

Synpunkter av det slag som anförs av länsstyrelserna i Siockholm
och Jönköpings län förs fram av flertalet länsstyrelser.

Länsslyrelsen i Jämtlands län framhålleratl den inle har
märkt nägon misstro från allmänhetens sida mot att den fiskala myndighelen
arbetar inom samma organisation som den dömande. Liknande erfarenheter
redovisar länsstyrelsen i Norrbottens län.

Enligt riksrevisioii.sverkcis bedömning kan en utbrytning
av skatteavdelningen från länsstyrelsen medföra fördelar för
skatteförvaltningen som helhet. För länsstyrelserna synes å andra sidan den
nuvarande ordningen inte innebära några olägenheter, 1 vissa fall torde det
vara en fördel för länsstyrelserna alt skatteavdelningen finns inom
länsstyrelsen. Riksrevisionsverket anser därför att fördelarna och nackdelarna
med en utbrytning bör vägas mol koslnadskonsekvenserna, innan ställning tas i
frågan. Om regionala skatteverk skall inrättas, bör den regionala indelningen
prövas om.

Kristianstads läns landstingskommun anser utan att ta
ställning till frågan om fristående skatteverk att chefen för ell fristående
skatteverk endast bör vara ledamot i verkets slyrelse och inte dess ordförande,

5.3.2 Föryaliniiigsräiiskipniiigen

Endast en mindre del av remissinstanserna kommenterar
länsberedningens ställningstaganden när det gäller förvaltningsrätlskipningen.

De remissinstanser som lar upp frågan om all de nuvarande
tre dom-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 45

stolarna
bör läggas samman lill en domstol, kallad länsrätt, lillslyrker länsberedningens
förslag i denna del. Justitiekanslern. hovrätten jör Västra Sverige, kammarrätterna,
sialskoniorel, riksrevisionsverkel. Lantbrukarnas riksförbund. Svenska
bankföreningen. Svenska kominunförbuiidei. Sveriges hantverks- och indusiiiorganisatlon,
SACOISR och jlerialel länsstyrelser redovisar en sådan uppfattning.

Länsstyrelsen
i Stockholms län vars organisation delvis avviker från övriga länsstyrelsers,
anser dock att någon ändring inte är påkallad för dess del. En sammanslagning
av förvaltningsdomstolarna i länet skulle enligt länsstyrelsens mening endast
skapa lokalmässiga och organisatoriska problem.

Även
när det gäller länsberedningens förslag om utredning av frågan om lekmannamedverkan
i förvaltningsrätlskipningen kan ökas genom att ytterligare målgrupper
tillförs de regionala förvaltningsdomstolarna är remissopinionen genomgående
positiv,

I
fråga om förslaget att förvaltningsdomstolarna även i fortsättningen organisatoriskt
skall vara knutna till länsstyrelsen beklagarjiisiiilekansleni med instämmande
av kammarrätterna, statskontoret och länsstyrelserna i Jönköpings. Blekinge,
Skaraborgs och Väsierboliens län a\\ länsberedningen inte har ägnat frågan mera
uppmärksamhet. Om så hade skett hade remissinstanserna fått ett bättre underiag
för bedömningen av frågan hur den regionala förvaltningsrätlskipningen bör
vara organiserad.

Från
principiell synpunkt är del enligt justitiekanslern betänkligt all länsdomstolarna
inle utåt framsiår som fristående domstolar utan som enheter inom
länsstyrelsen. En sådan organisation kan leda lill uppfattningen att en
objektiv domstolsprövning kan erhållas först i de fristående kammarrätterna.

Kaminanäiien
i Stockholm anför ell flertal skäl av såväl principiell som praktisk art för
alt de regionala förvaltningsdomstolarna bör brytas ut från länsstyrelserna.

En
utbrytning skulle, anför kammarrätten, trygga länsdomsiolarnas självständighet
gentemot länsstyrelserna. På den nuvarande förvaltningsavdelningen - särskilt
den allmänna enheten - är sammanblandningen mellan förvaltningsmål och förvaltningsuppgifter
särskilt framträdande. Kammarrätten anser det angeläget alt den dömande
verksamheten ges en mera oberoende slällning, Della skulle kunna åstadkommas
genom att fristående länsdomstolar införs. De ordinarie domarna vid fristående länsdomstolar
skulle kunna tillsättas i samma ordning som domare vid övriga domsiolar, Resurslilldelningen
skulle kunna bli mer tillfredsställande, om domstolarna var självständiga och
skilda från länsstyrelsen. Domstolsverket har enligt kammarrätien, helt andra förulsällningar
än länsstyrelsernas organisationsnämnd närdet gälleratt främja ändamålsenliga
och elTektiva verksamhetsformer i länsdomstolarna. En utbrytning skulle vidare
innebära obestridliga fördelar när del gäller all utforma domarulbildningen och
domarkarriären

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 46

på ell ändamålsenligt sätt.

Sammanfattningsvis anser kammarrätien att tiden är inne
för ett principbeslut om utbrytning av förvaltningsräitsskipningen på länsnivå
till fristående domstolar. En på detta mål inriktad utredning bör enligt
kammarrättens uppftittning snarast påbörjas. Därvid bör även frågan om vilka
målgrupper som bör ingå i länsdomstols kompetensområde utredas.

Till i stort sett samma slutsats kommer justitiekanslern,
hovrätten för Västra Sverige, kammarrätterna i Göteborg och SundsvaU,
länsstyrelsen I Väslernorrlands län och Kristianstads läns landsiiiigskommiin.
Till stöd för sitt ställningstagande åberopar dessa remissinstanser i huvudsak
samma synpunkter som kammarrätien i Stockholm,

Frågan om en utbrytning av länsdomstolarna bör enligt
statskontoret, riksrevisionsverket, SACO t SR och länsstyrelserna I
Kronobergs, Gotlands, Skaraborgs. Örebro. Kopparbergs och Västerbottens län
utredas ytterligare.

Malmöhus läns landslingskoininun framhåller att de
argument som i tidigare utredningar och remissyttranden har anförts för förvallningsdomslolar
som är helt fristående från länsstyrelsen och skatteförvaltningen alltjämt
kvarstår med full siyrka. Genom länsberedningens förslag om särskilda regionala
skatteverk har nackdelarna med det nuvarande systemet i viss omfattning
eliminerats. Att länsdomstolarna skiljs från länsstyrelsen framstår från vissa
synpunkter fortfarande som önskvärt men effektivitetssynpunkter talar för att
man tills vidare behåller ett visst samband med länsstyrelsen. På sikt bör dock
länsdomstolama bli fristående, anser landstingskommunen.

Till länsberedningens uppfattning all länsdomstolarna
fortfarande bör vara organisatoriskt knutna lill länsslyrelsen ans\uter sig
kammarkollegiet. Landsiingsförbundet. Lantbrukarnas riksjörbund. Svenska
bankföreningen. Svenska komnniiijöibuiidei, TCO. Moderata uiigdomslörbundei,
länsstyrelserna i Stockholms. Uppsala. Södermanlands. Östeigötlands,
Jönköpings. Kalmar. Blekinge. Kristianstads. Malmöhus. Hallands. Göteborgs och
Bohus. Alvsborgs. Värmlands. Västmanlands. Gävleborgs. Jämtlands och
Norrbottens län saml Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Gävleborgs
läns landsiiiigskoinmu-ner. Samma mening redovisas av de flesta av de ganska få
kommuner som går in på denna fråga. Omkring hälften av cheferna för
förvaltningsavdelningarna vid de nyss nämnda länsstyrelserna anser alt frågan
om en utbrytning av länsdomstolarna bör utredas ytterligare.

Länsstyrelsen i Jönköpings län. som delar länsberedningens
uppfattning, har inga erinringar mol att frågan utreds ytterligare. Enligt
länsstyrelserna I Alvsborgs och Värmlands län är det för tidigt all nu la upp
frågan om en ulbrylning av länsdomslolarna. Längre fram kan det emellertid
finnas skäl alt utreda frågan.

5.3,3 Föriroendemannamedverkan i länsstyrelsen I denna del
tillstyrks länsberedningens förslag i dess helhet av kammar-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 47

kollegiet samt länsstyrelserna i Uppsala. Kalmar. Krisiiaiistads,
Malmöhus. Jämtlands och Norrbottens län.

Natuivårdsverkel. länsstyrelsen i Hallands län samt
Blekinge, Västernorriands och Jämtlands läns landstingskommuner avstyrker däremoi
förslaget till alla delar.

Som en allmän kommentar lill frågan om lekmannainflytandet
i länsstyrelsen framhåller naturvårdsverket att i sådana förvaltningsuppgifter
som det här i övervägande grad gäller och som huvudsakligen avser tillämpning
av lagar, förordningar och centrala anvisningar måsle alllid en god ärendeberedning
i traditionella former väga tungt. Överdriven vikt bör inte fästas vid var den
formella beslutanderätten ligger. Enligt naturvårdsverkets mening ger det
samråd med kommunala instanser som länsberedningen förutsätter en betryggande
garanti och ett brett underlag för lekmannainfly-landel.

Förslaget alt antalet ledamöter i länsstyrelsen slyrelse
skall utökas till tolv utöver landshövdingen tillstyrks, utom av de nyss nämnda
positiva remissinstanserna, även av läiissiyielsenia i Kronobergs, Gotlands,
Blekinge, Göteborgs och Bohus, Örebro och Kopparbergs län saml av Landstingslorbundei,
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges iiidiisiiiförbund. Svenska handelskammarförbundet,
Sveiiges haniverks-ochlndustriorganisaiion, LO, SACOISR och TCÖ. Flertalet
kommuner och landstingskommuner redovisar samma uppfaltning.

Förslaget om en ytterligare utökning av antalet ledamöter
läggs fram av länsstyrelserna I Stockholms. Södermanlands. Östergötlands.
Skaraborgs. Värmlands och Gävleborgs län samt av Södermanlands. Värmlands och
Gävleborgs läns landstingskommuner, några kommuner och Svenska kommunförbundei.
1 regel föreslås en utökning med två eller tre ledamöter.

Länsberedningens förslag att regeringen skall utse
samtliga ledamöter godtas av kammarkollegiet, de flesta länsstyrelserna,
Örebro. Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens läns landstingskommuner.
Svenska komimin/öibundet. Svenska arbetsgivareföreningen, Sveiiges
industriförbund och Svenska handelskammarförbundet.

Länsslyrelsen i Alvsborgs län anser det naturligt att del
skall ankomma på regeringen all formellt utse samtliga ledamöter. Rent
principiellt vill länsstyrelsen inte motsätta sig alt länsberedningens förslag
på denna punkt genomförs men länsstyrelsen vill inle direkt binda sig i fråga
om antalet ledamöter eller fördelningen på olika grupper.

Enligt Borlänge kommun är en av länsstyrelsens
huvuduppgifter all på den regionala nivån verkställa de beslut som riksdagen
och regeringen har fattat. Inom länsstyrelsens verksamhetsområde ligger också
uppgifterna alt initiera nya åtgärder samt alt följa och påverka
samhällsutvecklingen inom länet i enlighel med de intentioner sorn redovisas i beslul
av riksdagen och regermgen. Garantier för att så sker kan endast erhållas om
styrelserna utses direkt av regeringen och återspeglar det parlamentariska
läget i riks-

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 48

dagen.

Jämtlands
läns landstingskommun anser att den nuvarande ordningen för utseende av
länsstyrelsens styrelse bör behållas med den ändringen att regeringen i sill
val bör tillgodose intresseorganisationernas representation. Samma uppfaltning
har Väsiernoniands läns landslingskoininun.

Flertalet
landstingskommuner anser däremoi alt landstinget bör utse samtliga ledamöter.
Denna uppfattning har även länsstyrelsen i Kronobergs län liksom en knapp
majoritet av kommunerna.

När
del gäller nomineringsförfarandet tillstyrks länsberedningens förslag av
Svenska koinimiiilörbuiidel och flertalet länsstyrelser. Landstingsförbundet och
flertalet landstingskommuner anser att landstinget även skall svara för nomineringen.

Av
de kommuner som i princip tillstyrker länsberedningens förslag är några
kritiska mol alt kommunförbundels länsavdelningar skall medverka i nomineringsförfarandet.
Vidare förordar ett icke obetydligt antal kommuner att del kommunala inslaget
i länsstyrelsens slyrelse bör öka på bekostnad av det landstingskommunala,
eftersom länsstyrelsens uppgifter i stor ulsträckning rör kommunerna.

Ett
fålal kommuner anser att varje ledamot i styrelsen bör representera länels
invånare, vilket talar mot all vissa ledamöler utses föratt representera intresseorganisationer
inom näringslivet, Kungsbacka kommun anserdet även av principiella skäl
otillfredsställande att blanda demokratiskt valda och korporativt utsedda
ledamöter i en och samma slyreLse i vart fall om målet skall vara alt styrelsen
skall representera folkviljan i länet.

Även
Hallands läns landstingskommun har den uppfattningen att man bör skilja mellan
organisationslivet och den politiska demokratins verksamhels-område. Vid den
nominering som de politiska partierna i ett län har all företa, fortsätter
landstingskommunen, ter det sig hell naturligt all del kunnande och den
förankring beträffande organisationsliv och näringsliv som behövs tillvaratas
utan speciella föreskrifter. Samtliga tolv ledamöter i länsstyrelsens styrelse
bör uises av landstinget, Samma uppfallning redovisas av Skaraborgs läns
landstingskommun.

Ett
mindre antal kommuner betonar att reglerna måste utformas så alt alla delar av
länet tillförsäkras representation i styrelsen,

Gislaveds
kommun föreslår alt styrelsen utses med kommunerna och landstingskommunerna
som bas. Detta är möjligt om antalet ledamöter anpassas till länels struktur
och om antalet ledamöler blir olika från län lill län. Representationen bör bli
sådan att varje kommun får minst en ledamot och landstingskommunerna får l,ex.
tre ledamöler. Valet bör ske genom elektorer som kommunfullmäktige och
landstinget har utsett efter den proportionella valmetoden.

TCO
ulgår från att organisationen ges ordinarie representation i samtliga länsstyrelsers
förtroendemannastyrelser. Löntagarnas och näringslivets centrala
intresseorganisationer bör få föreslå kandidater till styrelsen. Samma

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 49

uppfaltning har Sveiiges hantverks- och iiidustiiorganlsaiion.
LO och SACO/SR.

Även Svenska handelskammarförbundet tar upp frågan om de
fyra ledamöter som enligt förslaget skall ha erfarenhet från näringsliv och
arbetsmarknad och förutsätter att två av dessa ledamöter representerar
näringslivet och två de fackliga organisationerna. Förbundet anser alt två av
ledamöterna skall utses av de fackliga organisationerna inom resp. län och att
de två återstående skall nomineras av näringslivels organisationer inom länet.

Enligt länsstyrelsen i Alvsborgs län finns det vägledande
skäl för att om möjligt låta åtta av ledamöterna nomineras gemensamt av
landstinget och kommunförbundets länsavdelning enligl den proportionella
valmetoden. I jämförelsen med länsberedningens förslag, fortsätter
länsstyrelsen, skulle delta leda lill all länsinvånarnas politiska uppfattning
blev bättre avspeglad i föriroendemannaslyrelsen. Länsslyrelsen I Blekinge län
ifrågasätter också om den ordning för utseende av ledamöterna i länsstyrelsens
styrelse som länsberedningen föreslår tillgodoser kravei på en rättvis
partipolitisk representation. Nio landstingskommuner framhåller all det är
väsentligt att de politiska partierna i länet får det verkliga inflytandet på
nomineringen,

Länsslyrelsen i Örebro län anser att
nomineringsförfarandet i fråga om åtta ledamöler bör ankomma på de politiska
partierna så att partierna kan bli företrädda efter sin storiek.
Intresseorganisationerna bör få nominera de övriga fyra ledamöierna. Samma
uppfattning har länsstyrelsen i Kopparbergs län och Örebro läns
landstingskommun.

Det bör vara en angelägenhet för partierna att nominera ledamöierna
till länsstyrelsens styrelse, understryker länsstyrelsen i Västerbottens län.
En metod, säger länsstyrelsen, bland flera tänkbara skulle vara att regeringen direkl
från de politiska partierna får förslag lill ledamöter. Med hänsyn till den
tveksamhet som länsstyrelsen hyser inför länsberedningens förslag föreslår
länsstyrelsen att utredningen om den kommunala demokratin får i uppdrag att
skyndsamt utreda frågan. Av samma mening är Malmöhus läns landstingskommun.
Även länsstyrelserna och landstingskommunerna i Göteborgs och Bohus samt
Västmanlands län anser att ytterligare utredning behövs,

Kopparbergs läns landstingskommun är tveksam inför
förslaget att inires-seorganisalionerna skall ges rätt att föreslå fyra
ledamöter. Det förefaller landstingskommunen lämpligast om regeringen utser
alla ledamöter efter förslag från de partier som är verksamma inom länet.

5.3.4 Föriroendemannamedverkan i länsnämnderna m. m.

Länsberedningens förslag att de ledamöter i länsnämnderna
som inle av särskilda skäl skall utses av regeringen eller är självskrivna på
grund av sin befallning skall utses av länsslyrelsen tillstyrks av statskonioret.
bostadssiyrelsen, flertalet länsstyrelser, Östergötlands. Hallands. Värmlands,
Kopparbergs och Väslernorrlands läns landstingskommuner samt Svenska kommunförbundei.

Lanibrukssiyrelsen. skogsstyrelsen, länsstyrelserna i
Kronobergs och Gotlands 4 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 168

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 50

län.
Jönköpings. Kronobergs, Kalmar. Kristianstads och Göteborgs och Bohus läns
landstingskommuner samt LandsilngslÖrbundet, Lambrukarnas riksförbund och
Moderata ungdomsförbundet anser alt landstinget bör utse ledamöierna. Endast
ett mindre antal kommuner behandlar länsberedningens förslag beträffande
länsnämnderna, Näsla genomgående förordas därvid att länsinvånarnas inflytande
på länsnämndernas verksamhet bör öka och att ledamöterna därför bör utses av
landstinget,

Siatskontoret,
riksrevisionsverket, lantbrukssiyrelsen, skogsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
bostadssiyrelsen, flertalet länsstyrelser, några landstingskommuner och
kommuner samt LandsilngslÖrbundet delar länsberedningens uppfattning att det
inte nu finns anledning att föreslå någon ytterligare ändring i fråga om
länsnämndernas organisatoriska slällning,

Natuivårdsverkel
hänvisar till förslaget i verkets yttrande över betänkandet (Ds Jo 1975:14) Ny
organisation av fisketillsynen att fiskerikonsulenterna bör överföras från
lantbruksnämnderna till länsstyrelsernas nalurvårdsen-heter.

Enligt
arbetsmarknadsstyrelsen är del mycket angeläget alt den nuvarande ordningen
beträffande länsarbetsnämndernas sammansättning bevaras. Den garanterar att
arbetsmarknadens parter ges en stark ställning vid lillämpningen av
arbetsmarknadspolitiken på länsplanet. Det förhållandet all parterna på
arbetsmarknaden aktivt medverkar i den praktiska utformningen av denna politik
har enligl arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning verksamt bidragit till de
positiva resultat som uppnåtts.

Länsslyrelsen
i Jönköpings län instämmer i vad länsberedningen anför i fråga om länsnämnderna
men beklagar att man inte har övervägt olika lösningar som utan genomgripande
förändringar ytterligare kan underiätta samordningen och stärka länsstyrelsens
inflytande på beredningen av de sektorsplaneringsärenden som länsstyrelsen haratt
besluta i. Även länsslyrelsen i Hallands län anser att frågor som rör
länsnämnderna bör övervägas ytterligare.

Enligt
länsslyrelsen i Blekinge län kan det sättas i fråga om det inie redan nu är
befogat att fiytta över vissa kvarvarande planeringsuppgifter från sektorsorganen
till länsstyrelsen, Samma mening utlalar länsslyrelsen i Skaraborgs län, medan
länsslyrelsen i Gollands län erinrar om att länsbostadsnämnden i länet med
gott resultat har inordnats i länsstyrelsen.

Länsslyrelsen
i Malmöhus län delar länsberedningens uppfallning alt arbelsfördelningen
mellan länsslyrelsen och de fristående statliga länsorganen bör övervägas från tid
till annan, Enligl länsstyrelsens mening bör därför övervägas att från
frislående länsnämnder till länsstyrelsen flytta inte bara beslutsuppgifier
utan också huvudansvaret för ärendenas beredning.

Ytterligare
fördelar skulle, enligl vad länsstyrelsen i Västmanlands län anför, kunna
vinnas genom alt vissa planeringsfunkiioner förs över från länsnämnderna och vägförvaltningen
till länsslyrelsen, Förulom förbättrade kontakt

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 51

möjligheter
mellan experter på regional nivå skulle del innebära en förstärkning av
länsstyrelsens ställning som ledande och samordnande organ. Som exempel på
planeringsorgan som i första hand skulle kunna flyttas nämner länsstyrelsen
länsarbetsnämndens planeringsavdelning, vägförvaltningens planeringskontor och
vissa delar av länsskolnämnden. Enligt länsslyrelsen bör vidare länsnykterhetsnämnden
avvecklas samt socialvårdskonsulenten och länsläkarorganisationen inordnas i länsslyrelsen.
Länsstyrelsen anser också att skäl talar för alt skogsvårdsstyrelsen inordnas i
lantbruksnämnden.

Länsstyrelsen
i Väslernorrlands län föreslår alt länsbostadsnämndens och länsskolnämndens
uppgifter fördelas på kommunerna och länsstyrelsen.

Den
statliga länsorganisationen uppvisar enligt Jämtlands läns landstingskommun en
splittrad bild med flera länsnämnder utan direkt samordning. Länsstyrelsens
framlida uppgifter och organisation bör därför utredas. Syftet med utredningen
bör vara att skapa en starkare länsstyrelse och en samordnad förvaltning med
färre länsnämnder. Man bör också öka de förtroendevaldas medverkan i
beredningsprocessen.

Östra
Göinge kommun anser att länsbostadsnämnden bör förbli fristående.
Länsbostadsnämnderna har blivit ett känt begrepp hos människorna och det är av
vikt att denna utveckling ytteriigare stärks.

Länsskolnämndernas
ställning berörs av några remissinsianser. Flertalet uttalar sig för alt länsskolnämnderna
behålls eller vill vänta med att ta ställning tills resultatet av SSK-utredningens
(U 1976:24) arbeie föreligger.

Vägförvaltningens
ställning och organisatoriska tillhörighet diskuteras av några remissinsianser.
Som tidigare sagts anser länsstyrelsen i Västmanlands län alt vägförvaltningens
planeringskonlor skulle kunna överföras till länsstyrelsen. Även länsstyrelsen
i Väsiernoniands län tar upp denna fråga och anför all vägfrågornas stora
betydelse i den fysiska och den regionalpolitiska planeringen föranleder ett
nära samarbete mellan länsstyrelsen och vägförvaltningen. Det upplevs ibland,
forisätter länsslyrelsen, som nödvändigt all skapa ett bättre regionall grepp
över vägplaneringen. Samordningsbehovet kan tillgodoses på olika sätl. Den
mest långtgående lösningen skulle vara att inordna vägförvaltningen i
länsstyrelsen efter den modell som har valts i fräga om överlantmätaren. Då
skulle vägdirektören bli chef för en vägplanerande enhet hos länsstyrelsen
samtidigt som han blir chef för en yttre organisation som behåller vägförvaltningens
övriga uppgifter. En annan lösning är att länsnämnden omvandlas till vägförvaltningens
styrelse och fårsamma slällning som styrelsen hos länsarbetsnämnden,
lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen. Länsvägnämnden i dess nuvarande roll
bör inte bestå. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Länsslyrelsen
i Jämtlands län föreslår alt länsvägnämndernas slällning när-mare övervägs.
Förtroendemännens medverkan i behandlingen av alla viktigare vägfrågor får
numera anses tillgodosedd i länsstyrelsens förtroendemannastyrelse. För den förtroendemannamedverkan
i övrigt som kan vara

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 52

påkallad
kan konstateras att länsvägnämndens organisatoriska ställning helt avviker från
övriga länsnämnders. Länsstyrelsen ifrågasätter därför om länsvägnämndens
särställning är nödvändig eller lämplig och förordar att frågan om länsvägnämndens
fortsatta verksamhet prövas.

Pör
planverket framsiår det som högl angeläget att samordningen mellan länsstyrelsernas
verksamhet och vägförvaltningarnas planerings- och resursfördelningsuppgifter
ses över. Samma uppfattning har Svenska kommunförbundet och TCÖ.

Länsslyrelsen
I Kalmar län finner att det är en avsevärd brist att förtroendemännens
inflytande vid vägfrågornas handläggning inte kommer in på ett lidigare
stadium. Den bästa lösningen är enligt länsstyrelsens mening att vägdirektören
och den personal som inom vägförvaltningen handlägger planeringsfrågor förs
över till länsstyrelsen, medan vägförvaltningen i övrigt behålls som ett
tekniskt organ och ledningsorgan för vägunderhåll och annan verksamhet på fältet.
Länsstyrelsen anser vidare att en väsenilig decentralisering från
centralförvaltningen lill länsplanet bör ske inom vägverket. En
decentralisering från centralförvaltningen till en instans som omfattar flera
län kombinerad med en urholkning av de nuvarande vägförvaltningarnas
planeringsuppgifter vill länsslyrelsen bestämt motsätta sig. Liknande synpunkler
anförs av de flesta länsstyrelserna och av Norrbottens läns landstingskommun.

En
del remissinsianser tar upp några andra organisationsfrågor.

Statskontoret
framhåller alt länsberedningen av naturiiga skäl inte har kunnat närmare
studera de administrativa problemen inom länsförvaltningen. Sådana problem
finns såväl inom länsstyrelserna, t. ex, inom planeringsavdelningarna och
mellan administrativa enheten och övriga delar av länsslyrelsen, som när det
gäller samarbetet mellan länsstyrelserna, länsexperterna och länsnämnderna.

Det
interna administrativa problemet berör länsberedningen på ett relativt allmänt
plan. Ytteriigare malerial harställtssammanavbl. a. länsstyrelsernas organisationsnämnd.
Statskontoret anser att man bör undersöka om det finns förutsättningar för att
samordna den administrativa service som olika regionala och lokala statliga
organ behöver.

Enligl
statskontorets mening bör även de administrativa formerna för länsstyrelsens
kontakter med länsexperterna och länsnämnderna studeras inte minst med hänsyn lill
frågorna hur länsnämndernas ställning har förändrats i samband med den
partiella omorganisationen av länsförvaltningen år 1971. Denna fråga har riksrevisionsverkel
behandlat i sina revisionsrapporter beträffande länsstyrelserna. Statskontoret
menar att länsförvallning-ens sätt att fungera bör undersökas särskilt med
hänsyn till effekterna av den partiella omorganisationen. Statskontoret är
berett all ulföra utredningar av detta slag som en naturlig fortsättning på
statskontorets medverkan i tidigare organisationsarbete på länsstyrelseområdet,
Arbelsfördelningen mellan centrala och regionala organ inom statsförvaltningen
bör dock först sta-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 53

biliseras
efter de organisationsförändringar som planeras eller utreds inom olika
sektorer som har väsentlig betydelse för länsförvaltningen.

Planverket
anser all liden nu är mogen för en översyn av planeringsavdelningarnas enheisindelning
och uppgiftsfördelning. Verket framhåller att de överväganden som låg till
grund för 1971 års reform bör omprövas, om antalet enheter inom avdelningen
ökas väsentligt. De ölägenheter i form av samordningsproblem och fördröjning av
ärendehandläggningen som kan bli följden av ett alltför stort antal enheter bör
uppmärksammas. Samma fråga tas upp av länsstyrelserna i Malmöhus och Väslernorrlands
län. Sistnämnda länsstyrelse framhåller att en grundlig översyn av
länsstyrelsens inre organisation är en naturiig följd av länsberedningens
förslag, I sammanhanget bör uppmärksammas att av länsstyrelsens beslut är del
bara en bråkdel, i Västernorrlands län f, n. ca en procent, som fattas av
styrelsen.

Örebro
läns landstingskommun anser att länsstyrelsens verksamhetsformer och
beslutssystem bör ses över med ledning av de erfarenheter som nu har vunnits av
förtroendemannamedverkan i länsstyrelsen. Framför allt bör man sträva efter att
mera exakt ange vilka slag av ärenden som skall avgöras av länsstyrelsens slyrelse.
Liknande synpunkter förs fram av Gävleborgs läns landstingskommun, som anser
det nödvändigl att förtroendemännen kommer in i ett betydligt tidigare skede i
beslutsprocessen än hittills. Landstingskommunen föreslår därför att det inom
länsstyrelsens styrelse bildas ett beredningsutskott, som skall bereda alla
ärenden som skall föreläggas styrelsen. Det är synneriigen angeläget att
styrelsens ledamöter på ett mer konkret och meningsfullt sätt än hittills får
möjlighet att påverka de beslut som fattas av styrelsen.

6
Föredraganden 6.1 Inledning

1970
års riksdag lade fram riktlinjer för en reform av den statliga länsförvaltningens
organisation (prop, 1970:103, KU 1970:34, SU 1970:132, rskr 1970:248 och 308).
Reformen syftade till att få till slånd en förbättrad samordning av de statliga
länsorganens planeringsarbete, någol som bedömdes som nödvändigt bl, a. med hänsyn
till den regionalpolitiska verksamheten. En av länsstyrelsens huvuduppgifter
blev att leda och samordna den samhällsplanering som bedrivs inom den slalliga
länsförvaltningen.

Det
förutsattes vid den nämnda omorganisationen alt frågor rörande den regionala
samhällsförvaltningens uppgifter och organisation skulle prövas på nytt av
statsmakterna efter ytteriigare utredningsarbete. Den år 1970 tillkallade länsberedningen
fick i uppdrag att sammanfatta och komplettera tidigare verkställda utredningar
i dessa frågor.

Länsberedningen
har redovisat sina förslag i belänkandel (SOU 1974:84) Stal och kommun i
samverkan. Förslagen innefattar huvudsakligen prin-

5
Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 168

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 54

cipiella
ställningstaganden. Beredningen har ansett det vara mest praktiskt att
statsmakterna först lar ställning till de olika principlösningar som kan komma
i fråga och att dessa principbeslut får därefter ligga till grund för arbetet
med att ta fram mera detaljerade förslag.

Jag
delar länsberedningens uppfaltning att statsmakterna i första hand bör la
ställning till de frågor som rör principerna för uppgiftsfördelningen mellan
staten och kommunerna. För att ge ett bättre underiag för en sådan prövning tar
jag i del följande upp även frågor, som beredningen har behandlat, men i vilka
det enligt min bedömning inte nu är påkallat att lägga fram någol förslag.

6.2
Stat och kommun i samverkan

Länsberedningen
har enligt sina direktiv haft att arbeta från två utgångspunkter. Den ena av
dessa har varit att kommunema även framdeles bör svara för betydelsefulla
samhällsuppgifter och i ökad utsträckning kunna aktivt medverka i samhällsbyggandet.
Den andra utgångspunkten för utredningsarbetet har varit att statsmakterna bör
ha ett självklart ansvar för den regionala utvecklingen. Mellan statsmakternas
åtgärder och intentioner därvidlag och den kommunala verksamheten måste
förutsättas ett fortlöpande samspel.

Den
kommunala verksamheten har förändrats myckel under de senaste decennierna. En alll
större andel av samhällets verksamhet sker inom det kommunala ansvarsområdet.
Samtidigt ökar samspelet mellan staten samt kommunerna och
landstingskommunerna. Kommunindelningsreformen har varil en förutsättning för
denna utveckling.

Kommunernas
egna organisationer har kraftigt stött strävandena all anpassa den kommunala
indelningen till förändrade förhållanden i samhället. Reformen har nämligen
skapat bättre förutsättningar än tidigare för kommunerna att aktivt medverka i
samhällsbyggandet och tillgodose medborgarnas behov av fullgod
samhällsservice. Antalet kommuner uppgår nu lill 278. Jag vill här uttala att
någon ny kommunindelningsreform inte är aktuell.

Enligt
min mening bör kommunerna ha en central roll i framtidens samhälle. Det finns
många tunga skäl för delta. Det kanske främsta skälet är att de löser sina
uppgifter nära medborgarna. Genom den kommunala självstyrelsen kan människorna
få ett mera direkl inflytande över de angelägenheter som berör dem nära.

Det
kan slås fast att slalen måsle ha det övergripande ansvaret för samhällsutvecklingen.
Därav följer att slalen måsle ges möjlighet att påverka den kommunala verksamheien
i stort. Från den kommunala självstyrelsens synpunkter är del emellertid
väsentligt alt rollfördelningen utformas på ett sådani sätt, att kommunerna och
landstingskommunerna lämnas en betydande frihet att själva bestämma
verksamhetens omfattning och innehåll.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 55

och
landstingskommunerna lämnas en betydande frihel att själva bestämma verksamhetens
omfattning och innehåll.

Genom
att kommunerna blivit ekonomiskt och administrativt bärkraftiga finns
förutsättningar för att i ökad utsträckning lägga ansvaret för betydelsefulla
samhällsuppgifter på lokal nivå och öka kommunernas handlingsfrihet. Inom
kommundepartementet pågår en successiv översyn i syfte att mönstra ut sådana
föreskrifterom statlig tillsyn och kontroll, som inte längre kan anses
behövliga. Som ett led i detta översynsarbete avser jag att senare föreslå
regeringen att förelägga riksdagen vissa förslag om minskad statlig detaljreglering
gentemot kommunerna.

Kommunindelningsreformen
och omorganisationen av den statliga länsförvaltningen har vidare förbättrat
möjligheterna till ökad decentralisering av beslutsfattandet, vilket också
länsberedningen har framhållit i sitt betänkande. Det är enligt min mening
angeläget att dessa möjligheter till ytterligare decentralisering blir
tillvaratagna. Genom decentralisering kan den centrala statsförvaltningen
avlastas vissa arbetsuppgifter och därmed få bättre tid för planeringsuppgifter
och andra övergripande frågor. En decentraliserad förvaltning ger också
medborgarna bättre möjligheler lill kontakt med dem som fattar besluten. Det
kan ofta göra det lättare att lösa många problem. Den av mig tillkallade
decentraliseringsutredningen (Kn 1975:01) skall pröva decentraliseringsfrågan
över hela det statliga förvaltningsområdet med undantag för domstolarna,
utrikesförvaltningen och det militära försvaret samt de affärsdrivande verken.
Vidare skall utredningen pröva om vissa uppgifter, som länsorganen nu har, bör
överlämnas till kommunerna. Jag avser att senare föreslå en viss utvidgning av
decentraliseringsutredningens uppdrag,

6.3
Den regionala samordnande samhällsplaneringen

Inom
samhällsplaneringen samverkar stat och kommun nära med varandra.

Allt
oftare ställs krav på en effektivare och mera omfattande samhällsplanering.
Bakgrunden till dessa krav är bl. a. problem som hänger samman med slora
regionala olikheter i sysselsättning och service. Medborgarna har därför ett
gemensamt intresse av en balanserad samhällsutveckling som ger mera likvärda
levnadsbetingelser i olika delar av landet. Även de krav på mark och andra
resurser som näringslivets utbyggnad släller fordrar effektiv
samhällsplanering. I takt med samhällsutvecklingen uppstår även nya behov, som
reser anspråk på insatser av samhället. Detta ställer krav på en aktivare, långsikligare
och mera målinriktad planering. Det räcker inte att anpassa samhällets åtgärder
till den s. k. spontana utvecklingen. Enighet råder om att samhället i stället
genom en effektivare samhällsplanering bör söka leda och styra utvecklingen i
de banor som medborgarna finner riktiga och rimliga, Ell viktigt led i dessa
strävanden från samhällets sida är de

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 56

beslut
som riksdagen fattade i slutet av år 1972 om regional ulveckling och hushållning
med mark och vatten (prop. 1972:111, InU 1972:28, rskr 1972:347, CU 1972:35, rskr
1972:348).

Dessa
beslut understryker starkt behovet av en samordnande planering på länsnivå.
Genom samordning i lid och rum av kommunala insatser och insatser inom olika
statliga verksamhetsgrenar kan man nå den gynnsammaste effekten på en orts
eller bygds ulveckling.

Den
samordnande länsplaneringen är det nu länsstyrelsens uppgift att svara för. Ett
alternativ som ofta har diskuterats är det som länsdemokratiutredningen
föreslog, nämligen att landstingskommunen skall stå som huvudman för
länsplaneringen. Länsberedningen har ansett att någon förändring av
huvudmannaskapet inte bör ske. Denna uppfattning har biträtts i flertalet
remissyttranden.

Diskussionen
om ett utvidgat ansvarsområde för landstingskommunerna har främst rört
samhällsplaneringsfrågorna. Som jag anfört fömtsätter bl. a. den regionala
utvecklingsplaneringen och den översiktliga fysiska planeringen en samordning
av samhällets insatser på en rad olika områden. Enligl min mening finns del en
risk för att den samordning av samhällsinsatserna, som sålunda är nödvändig bl,
a, för att åstadkomma en större regional utjämning, skulle gå föriorad om ansvarel
för den samordnande regionala samhällsplaneringen flyttades över från statliga
till kommunala organ.

Om
man emellertid inte anser att statsmakternas samordningsmöjligheter skall
behöva minska genom alt landstingen övertar de funktioner, som nu utövas av de
statliga länsorganen, måste statsmakterna finna andra vägar för samordningen.
En sådan väg vore att regering och andra centrala organ gav direktiv till
landstingen i samma utsträckning som de statliga länsorganen nu är
underkastade. Det skulle emellertid strida mol den kommunala självstyrelsens
principer. En annan väg för att åstadkomma samordning vore att uppgiften fick övertas
av centrala organ, vilket leder till en ökad centralisering av den statliga
verksamheten. En sådan utveckling skulle omöjliggöra den ökade decentralisering
av den statliga förvaltningen, som jag tidigare uttalat mig för. Jag ser för
min del ett stort värde i att statsmakterna genom en administration som är
knuten till länen kan arbeta med en decentraliserad förvaltning. En statlig
förvaltning i länen har speciella förutsättningar att lära känna länels
förhållanden, vilket är en fördel såväl för medborgarna som för effektiviteten
i förvaltningen.

Jag bilräder
mot bakgrund av vad jag nu anfört länsberedningens förslag att huvudmannaskapet
förden samordnande regionala samhällsplaneringen liksom hittills bör vara
statligt och ankomma på länsstyrelserna.

Som
länsberedningen framhållit måste länsstyrelsens planeringsarbete givetvis
bedrivas i samråd med bl, a. landstingskommunen och kommunerna i länet. 1 frågor
av större regionalpolitiskt intresse som t. ex. länsprogram, fysisk
riksplanering och regional trafikplanering bör regelmässigt landstinget och
kommunernas beslutande församlingar få ytlra sig.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 57

Länsberedningen
har föreslagit att länsstyrelserna skall åläggas att åriigen till regeringen
avlämna en rapport angående resultatet av länsplaneringen. Enligt förslaget
skulle rapporten samtidigt sändas till landstingskommunen och länels kommuner.

Landstingskommunernas
och kommunernas ställningstaganden till regionala frågor underiättas av alt de
har tillgång till ett allsidigt underiag rörande förhållandena i länet från regionalpolitisk
synpunkt. De har då möjlighet alt diskulera de regionala frågorna ur ett brett
perspektiv. Enligt min mening bör det därför ingå i länsstyrelsens samrådsskyldighel
att för landstingskommunen och länets kommuner varje år redovisa aktuella
frågor i anslutning till länsplaneringen. Företrädare för länsstyrelsen bör
därvid stå till förfogande och lämna information. Jag avser alt senare föreslå
regeringen att föreskrifterom sådant samråd tas in i Iänsstyrelseinstruktionen(l971:460).

När
det gäller länsplaneringens framtida utformning i övrigt kommer förslag att läggas
fram senare under året av chefen för arbetsmarknadsdepartementet i samband med
proposition om den framtida sysselsättnings- och regionalpolitiken.

6.4
Uppgiftsfördelningen mellan kommuner och landstingskommuner

När
det gäller frågan om ansvars- och befogenhetsfördelningen inom den kommunala
sektorn, dvs. mellan kommuner och landstingskommuner, innebar statsmakternas
beslut om den nyligen avslutade kommunindelningsreformen principiellt viktiga
ställningstaganden (prop. 1961:180, KU 1962:1, rskr 1962:64, prop. 1969:103, Ku
1969:24, rskr 1969:230). De ökade svårigheterna, framför allt i mindre
kommuner, när del gällde alt svara för krävande kommunala uppgifter hade kunnat
leda till att uppgifterna flyttades till annan huvudman, t. ex.
landstingskommunen. Man ansåg det emellertid önskvärt att kommunerna som är den
samhällsorganisation som har de skilda problemen närmast inpå sig främst måste
svara för uppgifter som medborgarna vill ha lösta av samhället.
Indelningsreformen syftade till att ge förulsättningar för ett ökat kommunalt
ansvar.

Detta
synsätt leder till slutsatsen att för uppgifter som kan kommunaliseras bör i
första hand övervägas ett primärkommunalt huvudmannaskap. Det finns emellertid
betydelsefulla samhällsuppgifter som bör fullgöras under kommunalt ansvar men
som de enskilda kommunerna inte heller efter indelningsreformen kan väntas
bemästra var och en för sig.

Kommunala
uppgifter som kräver slörre befolkningsunderlag än de enskilda kommunernas kan
i vissa fall lämpligen lösas genom att ansvaret för dem läggs på
landstingskommunen. En förutsättning för att en sådan lösning skall vara
lämplig är att uppgifterna i fråga i princip läcker hela landstingskommunens
geografiska område,

1
detta sammanhang vill jag i korthet beröra reglerna om kommunernas

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 58

och
landstingskommunernas kompetens, I stor utsträckning regleras kompetensen
genom bestämmelser i andra författningar än kommunallagen (1953:753,omlrycktl969:765)(KL)och
landstingslagen(1954:319,omtryckt 1972:101) (LL). Dessa bestämmelser är
utformade så alt de antingen föreskriver skyldighet för landstingskommun eller
kommun att vidta vissa åtgärder eller - utan att föreskriva sådan skyldighet -
anger att landstingskommun eller kommun har befogenhet att vidta åigärder. Beslämmelser
som ålägger landstingskommun eller kommun skyldighet att vidta vissa åtgärder
utgör naturiigtvis hinder mot att uppgiften fiyttas till annan huvudman. Moisvarande
torde i regel vara fallet med bestämmelser som anger att landstingskommun har
befogenhet alt vidta åtgärderna eller att kommun har sådan befogenhet.

Landstingskommunrnas
och kommunernas allmänna kompetens bygger på LL:s och KL:s kompelensbestämmelser.
Enligt dessa får landstingskommun resp. kommun själv vårda sina angelägenheter
i den mån det inte enligt annan författningsbestämmelse ankommer på annan att
göra det. Kompetensbestämmelserna bygger på principen alt en åtgärd för att den
skall anses falla inom kompetensen skall tillgodose ett till landstingskommunen
resp. kommunen knutet intresse. Det innebär med andra ord att landstingskommun
får vidta dylika åtgärder för sitt område och kommun för sill. Genom att den
landstingskommunala och den kommunala kompetensen sålunda sammanfaller i sak
är del i princip möjligt för landstingskommun, att med stöd av LL:s kompelensbeslämmelse
för sitt område främja verksamhet av .samma art som den som kommunerna bedriver
med stöd av motsvarande bestämmelse i KL. Det kan t. ex. ske genom att landstingskommunen
för sitt område kompletterar åtgärder som kommunen har vidtagit för sill. Visseriigen
ulgör inle LL:s kompelensbeslämmelse i och för sig något hinder mot alt
landstingskommun vidtar åtgärder för bara en del av sitt område, förutsatt att
åtgärden tillgodoser ett till landstingskommunen knutet intresse. Det får
anses vara fallet bl. a, när en åtgärd för en viss del av området förutsätts
komma också övriga delar av området till godo när motsvarande betingelser
föreligger för dessa, I vilken utsträckning landstingskommun har befogenhet
att i stället för kommunerna inom viss del av sitt område vidta åigärder för
att tillgodose samverkans- och samordningsbehov är emellertid tveksamt.

Detta
var anledningen till den särskilda kompetensbestämmelse som togs in i 1 § lagen
(1969:215) med särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun (prop.
1969:112 s, 98), Enligt denna bestämmelse får landstingskommunen, utöver vad
som följer av LL, handha angelägenhet som avser del av landstingskommunens
område och som enligt KL eller kommunallagen (1957:50, omtryckt 1969:766) för Siockholm
ankommer på kommun, om det är påkallat med hänsyn till betydande behov av
samverkan mellan kommunerna inom denna del av området.

Enligt
min mening står fördelen med ett landstingskommunalt ansvar

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 59

jämfört
med alt uppgifterna löses genom interkommunal samverkan alt finna i att
medborgarna får bättre möjligheter att kräva ut ett direkl politiskt ansvar.

Jag
anser emellertid att en viktig princip-bör slås fast, nämligen att närliggande
uppgifter i största möjliga ulsträckning bör ha samma huvudman. Först då har
medborgarna goda förutsättningar att vara informerade om vem som svarar för en
verksamhet, vilket är förutsättningen för att politiskt ansvar skall kunna
utkrävas. För övergripande kommunala frågor som har starkt samband med övriga
uppgifter som ankommer på kommunerna kan därför interkommunal samverkan vara
att föredra.

Sammanfattningsvis
bör alltså i första hand övervägas att till landstingskommunen föra över
sådana uppgifter som i dag ankommer på kommunerna men som kräver samverkan
inom i princip hela landstingskommunens geografiska område eller som är av det
slaget att en sådan samverkan kan medföra fördelar. De uppgifter som skall
föras över till landstingskommunen bör därför innefatta ett odelat
verksamhetsområde. Landstingskommunen får därvid det totala ansvarel för denna
samhällsverksamhet. En sådan ordning är att förorda från effektivitetssynpunkt
samtidigt som den underlättar för medborgarna att kräva ut ett politiskt
ansvar.

Förutsättningarna
för landstingskommunerna alt ta över ansvarel för uppgifter som f n. ankommer pä
kommunerna varierar mellan olika län. Olika lösningar kan därför vara en
fördel. 1 Stockholms län har ju redan prövats en uppgiftsfördelning mellan
kommunerna och landstingskommunen som avviker från den som tillämpas i övriga
län. Landstingskommunen har övertagit två betydelsefulla uppgifter -
trafikförsörjning och regionplanering -från kommunerna (jfr 1 i; lagen med
särskilda bestämmelserom Stockholms läns landstingskommun och 1 S lagen,
1968:398 angående handläggning av frågor om regionplan för kommunerna i
Stockholms län).

Länsberedningen
har föreslagit att landstingskommunerna skall åläggas ell generellt ansvar för
den lokala och regionala persontrafikförsörjningen med kollektiva
transportmedel. Huvudmannaskapet för persontrafikförsörjningen hänger samman
med bl. a. frågan om regionall gällande generella trafikrabatter. Den frågan
övervägs av en särskild utredning (K 1974:01). Frågan om ansvaret för den
lokala och regionala persontrafikförsörjningen och formerna för detta bör
därför inte tas upp nu,

1
övrigt vill jag anföra följande.

Största
möjligheten till anpassning efter de lokala förutsättningarna föreligger i
allmänhet om det får ankomma på kommunerna och landstingskommunen i ett län
att själva träffa avtal om ändring i uppgiftsfördelningen. En sådan
överenskommelse kan avse överflyttning av vissa kommunala uppgifter till
landstingskommunen och vissa landstingskommunala uppgifter lill kommunerna.

Enligt
länsberedningens förslag bör sådana överenskommelser fastställas av regeringen
och regeringen bör enligl förslaget också ges möjlighet att

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 60

förordna
om överflyttning av en kommunal uppgift till landstingskommunen, även om en
minoritet av kommunerna motsätter sig detta. Flertalet remissinsianser, bl. a.
så gott som alla kommuner och landstingskommuner som har yttrat sig på denna
punkt, har avstyrkt förslaget att en överenskommelse som inte alla kommunerna
har biträtt skall kunna fastställas. En obligalorisk uppgift, dvs. en uppgift
som kommunen är ålagd att ombesörja, kan inte överlåtas genom avtal. Vill man
införa en sådan möjlighet, krävs lagstiftning. Men eftersom de flesia
obligatoriska uppgifter hör till det centrala innehållet i den lokala kommunala
självstyrelsen skall man nog inte räkna med att kommunerna i någon större
utsträckning vill avstå från sådana uppgifter. Är del åter fråga om en frivillig
kommunal uppgifl är det, som framgår av vad jag förul har anfört, redan enligt
nuvarande regler i slor utsträckning möjligt för kommunerna att avtala med
landstingskommunen om alt denna skall överta uppgifterna. Motsvarande gäller i
fråga om överenskommelser som innebär att kommunerna skall överta en
landstingskommunal uppgift. Enligt min mening bör det inte komma i fråga att nu
införa ett krav på all sådana överenskommelser skall fastställas av t. ex.
regeringen för att bli giltiga. Jag är inle heller beredd att nu föreslå alt
kompetensen för landstingskommunerna i allmänhet vidgas.

6.5
Länsindelningen

Under
de senaste årtiondena har tre olika utredningar i följd, nämligen 1959 års länsindelningsulredning,
1962 års länsindelningsutredning och länsberedningen, haft alt överväga behovet
av ändringar i länsindelningen. Även i den allmänna debatten har denna fråga tidvis
varil livligt uppmärksammad. Något förslag har dock inle lagts fram för
riksdagen.

Den
grunduppfattning som länsberedningen uttalar är alt lösningen på
länsindelningsfrågan inte ligger i att mer eller mindre radikalt minska antalet
län ulan att åtskilliga skäl talar för att de nu befintliga och sedan länge
beslående länen bör fortleva, i alll väsentligt inom nu exislerande gränser.
Denna uppfattning har vunnit stark anslulning bland remissinstanserna.

De
olägenheter med nuvarande länsindelning som brukar påtalas rör såviii jag
kunnat finna nästan uteslutande länen som områden för samhällsplanering. De
krav på länsslorlek som kan ställas när del gäller översiktlig samhällsplanering
kan emellertid inte tillgodoses utan en indelningsreform som leder till en
avsevärd minskning av antalet län. Sannolikt skulle man få en länsindelning av
ungefär samma utseende som den indelning i samverkansområden som
länsberedningen föreslår. De ölägenheter som då skulle uppslå när del gäller t.
ex. länsinvånarnas möjligheter att utnyttja den service som länsorganen haratt
lämna och alt i demokratisk ordning påverka politiska beslut i länen vill jag
se som avgörande hinder för en sådan indelningsreform.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 61

Förden
nya indelning som länsberedningen har föreslagit i väslra Sverige och de
gränsjusteringar som har föreslagits för två andra områden i landet har
länsberedningen onekligen förebragt vissa beaktansvärda skäl. Det finns emellertid
också skäl för alt de nuvarande gränserna bör få bestå även här. Att nästan
alla landstingskommuner och kommuner som skulle beröras av de föreslagna
indelningsändringarna har sagt sig vilja behålla de nuvarande gränserna, anserjag
böra tillmätas avgörande betydelse. Jag är sålunda inte beredd att förorda
några indelningsändringar.

6.6 Samverkansområden

Länsberedningen
har föreslagit att landet skall indelas i samverkansområden. Förslagel har i
princip tillstyrkts av ett betydande antal remissinstanser. Motiven för
förslaget är av två olika slag. Ett motiv är att områdena skulle ge anvisning
åt länsorgan i olika län all söka samverkan och samordning bl.,a. i vissa
övergripande planeringsfrågor av regionalpolitisk betydelse. Ett annat motiv
är alt områdena skulle leda till bätlre samstämmighet olika verksamheissekiorer
emellan när det gäller regionala verksamhetsområden av slörre omfattning än
län.

När
det gäller samverkan mellan länen har åtskilliga länsstyrelser invänt all de
behov härav som onekligen föreligger i ålskilliga frågor har varierande inriktning
och att samverkansområden som är fastställda på förhand därför inte kan ha
något slörre värde. Invändningar har också framförts mot avgränsningen av
vissa föreslagna områden. Med anledning härav anser jag all förslaget om
indelning i samverkansområden inle bör föranleda någon ålgärd.

En
annan fråga är emellertid om de regionala verksamhetsområdena av större
omfattning än län som förekommer inom vissa delar av den ställiga förvaltningen
lämpligen kan ges en mera enhetlig utformning. Det bör sålunda som princip
såvitt möjligt eftersträvas att ett län inte bör delas upp på olika sådana
regioner. Frågan om lämpliga verksamhetsområden inom den statliga förvaltningen
bör emellertid avgöras i annal sammanhang.

6.7 Kommuner
utanför landstingskommun

Det
finns som jag ser det starka skäl för all även kommunerna Malmö och Göteborg
inträder i landstingskommun. Båda dessa kommuner har emellertid under senare
år träffat avtal med resp, landstingskommun om ett fördjupat samarbete. De har
också motsatt sig all beslul fallas om deras inträde i landstingskommunen, Enligl
min mening bör erfarenheterna av detta samarbete avvaktas, innan frågan prövas
på nytt.

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 62

6.8
Organisation av samhällsverksamheten på regional nivå

Den
nya organisation som länsslyrelsen fick vid omorganisationen år 1971 har nu
hunnit ge en del erfarenheter. En allmän uppfattning lycks vara alt organisationen
åtminstone lill sina grunddrag har visat sig ändamålsenlig. De organisatoriska
frågor som nu har aktualiserats är därför närmast att se som en fortsättning på
tidigare överväganden.

Skatteförvaltningen

De
ärendegrupper som är hänföriiga lill skalteförvaltningen, utom den dömande
verksamheten, fördes vid omorganisationen samman lill en avdelning i länsslyrelsen,
skatteavdelningen. Länsberedningen föreslår nu att reformen skall gå vidare och
skatteavdelningarna brytas ut ur länsstyrelserna lill fristående regionala
skatteverk. Förslagel har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna.

Länsberedningen
och några remissinstanser anser alt det föreligger organisatoriska och
funktionella skäl för en utbrytning av skatteavdelningarna från länsstyrelserna.
Enligt min mening har länsberedningen inte nog beaktat alt det även finns
betydande fördelar med den nuvarande organisationen, I likhet med
länsstyrelserna vilka samtliga avstyrkt länsberedningens förslag, anserjag att
skalteförvaltningens organisatoriska anknyining till länsstyrelsen innebär
betydande fördelar av organisatorisk, administrativ och ekonomisk art. En
sådan fördel är att det ekonomiska kunnandet inom skatteavdelningen kan
utnyttjas inom länsstyrelsen i övrigi. Samtidigt får tjänslemannen på
skatteavdelningen genom sitt samarbete med övriga delar av länsstyrelsen större
kännedom om samhällsplaneringen och samhällsekonomin i länet. En annan fördel
är alt personalen kan utnyttjas bättre inom den nuvarande organisationen.
Skatteavdelningens dalaenheter, som f. n, håller på att utrustas med moderna
datorer, kommer att ytteriigare kunna tillgodose behovet av samarbete med
länsstyrelsen i övrigt.

Utbrytningen
kan också medföra ökade kostnader för staten genom all den gör en viss
dubblering av de ekonomiska - administrativa resurserna nödvändig. Jag finner
alltså alt fördelarna med nuvarande organisation överväger nackdelarna. Jag
anser därför att skatteavdelningen även i fortsättningen bör ingå i länsslyrelsen.

Planeringsa
vdelningen

1
samband med omorganisationen flyttades länsarkitektkontorel och vissa delar av lantmäterikontorei
in i länsstyrelsens planeringsavdelning. Därefter har även länsveterinären
inordnats i organisationen, Enligl statsmakternas beslut (prop. 1974:28, KrU
1974:15, rskr 1974:248) skall länsstyrelsen bli

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 63

regional
myndighet för den statliga kulturminnesvården den I juli 1976. Även i övrigt
övervägs att överföra vissa arbetsuppgifter till planeringsavdelningen.

Avdelningen
omfattar nu ett planeringskansli, en juridisk enhet, en regionalekonomisk
enhet, en naturvårdsenhet, en planenhet, en lantmäte-rienhel, en försvarsenhet,
ett priskontor samt länsveterinären och hemkonsulenten. Med hänsyn till att
avdelningen redan har många arbetsenheter, att nya arbetsenheter har tillförts
efter omorganisationen och att ytterligare nya arbetsuppgifter övervägs, har
från flera håll angivits att skäl nu finns för en översyn av
planeringsavdelningens inre organisation. Jag delar denna uppfattning och
kommer därför att inom kort föreslå regeringen att en organisationsundersökning
görs beträffande avdelningen.

Vidare
har några remissinstanser uttalat att den personal i vägförvaltningen som
sysselsätts med vägplanering bör tillhöra länsstyrelsens planeringsavdelning.
En sådan organisation skulle enligt dessa remissinstanser öka förutsättningarna
för samordning. På denna fråga kan olika synpunkler läggas. Länsberedningen har
för sin del funnit, alt vägförvaltningen bör vara fristående i förhållande till
länsstyrelsen. Jag är inle beredd alt nu ta ställning i frågan. Jag vill i
sammanhanget erinra om att decenlralise-ringsutredningen(Kn 1975:01) f. n,
utreder bl,,, frågan om förutsättningarna för en ökad decentralisering av
vägplaneringen. Del framstår som naturligt att utredningen i anslutning lill
behandlingen av denna fråga även överväger på vad sätt en närmare samordning i
verksamheten kan ske mellan länsslyrelsen och vägverkets regionala organ.

Förvaltningsrätlskipningen

Vid
den partiella omorganisationen av länsförvaltningen år 1971 knöts två
förvaltningsdomstolar, länsskatterälten och länsrätten, lill länsstyrelsen.
Länsskatterätterna, som ersatte prövningsnämnderna, handlägger bl, a. besvär
över taxeringsnämnds beslut om taxering till inkomst- och förmögenhetsskall, 1
länsrätterna prövas bl. a, mål om återkallelse av körkort och mål enligt nykterhetsvårdslagen
(1954:579) och barnavårdslagen (1960:97). Besvär över fastighetslaxeringsnämnds
beslul prövas numera av faslighels-taxeringsrätterna, vilka inrättades den 1 juli
1975. Även fastighetstaxeringsrätten är knuten till länsslyrelsen. De tre
förvaltningsdomstolarna beslår av ordförande och nämndemän. 1 fastighetsiaxeringsrätts
avgörande deltar också värderingstekniska ledamöter. För samtliga dessa
domstolar gäller att bl. a. vissa enklare mål kan avgöras av ordföranden ensam.
Ordföranden skall vara jurist. Han är tjänsteman vid länsslyrelsen och i regel
chef för förvaltningsavdelningen, rältsenheten eller allmänna enheten. Tjänst
som ordförande tillsätts av regeringen efler förslag av länsstyrelsen. Rätisenhetens
uppgift är alt vara kansli för länsskatlerätlen och fastighelslaxeringsrätten, medan
allmänna enheten är kansli för länsrätten. Vid allmänna enheten

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 64

handläggs
också andra ärenden än sådana som skall prövas av länsrätten. I den dömande
verksamheten intar de tre domstolarna en självständig slällning i förhållande till
länsstyrelsen. Denna självständiga ställning garanteras dels av föreskriften i
11 kap. 2 § regeringsformen att ingen myndighet får bestämma hur domstol skall
döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel
i särskilt fall, dels av vissa föreskrifter i länssiyrelseinslruktionen. För
handläggningen i domstolarna gäller förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Länsrättens
kompetensområde är ganska snävt. 1 samband med att domstolarna inrättades
förutsattes det att målområdet skulle kunna vidgas efler hand som erfarenhet
vanns av den nya ordningen (prop. 1971:14 s. 59). Vissa målgrupper har också
efter år 1971 tillförts länsrätterna. 1 likhei med remissinstanserna delar jag
länsberedningens uppfattning att frågan om en ytterligare vidgning av
målområdet bör utredas. Med något undantag tillstyrker remissinstanserna
förslaget alt de tre länsdomstolarna skall slås samman lill en. Även jag anser
alt övervägande skäl talar för en sådan lösning. Innan beslul fattas härom bör
vissa organisatoriska frågor undersökas. Jag ämnar därför föreslå regeringen
att en utredning tillsätts lor alt överväga de frågor jag nu har berört.

I
samband med att länsdomstolarna inrättades berördes frågan om de borde ges
ställning av fristående regionala förvaltningsdomstolar. Civilulskollel
anförde alt principiella skäl kunde anföras för en sådan lösning men framhöll
samtidigt all den ordning som föreslogs i proposilionen innebar att domstolarna
skulle självständigt handlägga och avgöra målen. Utskollet fann därför inte
anledning tillstyrka förslag om att riksdagen skulle begära ett nytt
organisationsförslag eller uttala all propositionsförslaget var att anse som
ett provisorium (CU 1971:9).

Remissinstanserna
är starkt splittrade inför länsberedningens ställningstagande alt den
nuvarande organisationen med förvaltningsdomstolar som är i administrativt
hänseende knutna till länsstyrelserna bör behållas. De remissinsianser som är
kritiska mot förslaget anmärker alt länsberedningen inte har övervägt frågan
närmare och framhåller att både principiella och praktiska skäl talar för alt
domstolarna bryts ut från länsstyrelserna, Synpunkler som betonas i della
sammanhang är bl. a, alt den nuvarande ordningen innebär all domstolarna
framstår som enheter inom länsstyrelserna och inie som självständiga domstolar
samt alt sammanblandningen mellan förvaltningsuppgifter i allmänhel och förvaltningsrältskipning
är framträdande på allmänna enheten, som är kansli åt länsrätten, Synpunkler
av detta slag har också anförts i flera motioner i riksdagen. En betydande
grupp remissinsianser, bl. a. två tredjedelar av länssiyrelserna. delar
emellertid länsberedningens uppfattning all anledning saknas au nu närmare
överväga frågan om alt helt skilja domstolarna från länsstyrelsen.

För
egen del vill jag understryka all erfarenhelerna av länsdomstolarnas verksamhet
i allt väsentligt är mycket goda. Jag vill särskilt framhålla värdel

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 65

av
den ökade förtroendemannamedverkan i förvaltningsrättskipningen som
länsrätternas inrättande har inneburit. Det har inte från något håll
ifrågasatts att länsdomstolarna inte skulle fungera helt självständigt vid
handläggningen av de mål som ankommer på dem. Organisatoriskt råder en klar
åtskillnad mellan domstolarnas verksamhet och skatteförvaltningen. En stor del
av den verksamhet som f. n, ankommer på förvaltningsavdelningarna är inte av
sådan karaktär att det framstår som lämpligt att den överförs till fristående förvaltningsdomstolar.
Den har inte heller något uttalat samband med de uppgifter som ankommer på
länsstyrelsen i övrigt. I varje fall i de mindre länen skulle en utbrytning av
domstolarna - särskilt om den förenades med en vidgning av deras målområde -
leda till svårigheter när del gäller att skapa en effektiv och säker
organisation för denna arbetsenhet.

Mol
bakgrund av vad jag nu haranfört anserjag att det inte finns anledning att även
låta utreda frågan om en utbrytning av länsdomstolarna från läisstyrelserna.

6.9
Förtroendemannastyrelsen i länsstyrelsen

Den
förtroendemannastyrelse som funnits vid länsstyrelsen efter omorganisationen år
1971 har enligl en allmänt uttalad uppfaltning inneburit en klar förstärkning.
Det måsle därför anses ställt utom all diskussion att en sådan styrelse skall
finnas också i fortsättningen.

Från
en del håll har framställts önskemål om klarare regler när del gäller alt
avgränsa de ärenden som styrelsen skall befatta sig med. De grundläggande
bestämmelserna finns i 26 § länsstyrelseinstruktionen som anger all styrelsen
skall avgöra bl, a, viktigare frågor om samhällsplanering eller andra för länet
betydelsefulla åtgärder. Mer detaljerade beslämmelser finns i den arbetsordning
som varie länsstyrelse skall fastställa. Till ledning för utarbetande av
arbetsordning fastställer regeringen normalarbetsordning. Enligt min mening är
det viktigt att slyrelsens ledamöler ges goda möjligheler att nära följa
länsstyrelsens arbete. Jag anser alt alla frågor av principiellt intresse, bör
föredras i styrelsen. Styrelseledamöterna bör nämligen vara väl informerade om
frågor som länsstyrelsen har all befatta sig med och som kan ha ett mera
allmänt intresse. Jag anser all de bestämmelser som finns ger lillräckliga
anvisningar om förtroendemannasiyrelsens uppgifter. Det råder emellertid vissa
variationer i praxis länen emellan när del gäller Slyrelsens engagemang i
ärendehandläggningen. Även om detta får anses godtagbart, kommer jag därför att
föranstalta om att uppgifter om förtroendemannasiyrelsens arbeie samlas in från
länsstyrelserna så all slällning kan tas till om beslämmelserna i länssiyrelseinstrukiionen
och nor-malarbetsordningen i något avseende behöver ses över,

Frågorsom
har diskuterats livligt bådeav länsberedningen och i anslutning till dess
arbete gäller antalet ledamöter i styrelsen och hur dessa skall.utses, F. n.
gäller enligt 14 och 42 S§ länssiyrelseinstrukiionen att styrelsen beslår

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:168 66

av
landshövdingen samt tio särskilt utsedda ledamöler, av vilka landstinget väljer
fem och regeringen utser fem. Länsberedningen anser att även kommunerna i
länet bör ha ett direkt inflytande över länsstyrelsens sammansättning och
föreslår därför alt fyra ledamöter skall nomineras av Svenska kommunförbundets
länsavdelning, medan fyra skall nomineras av landstinget. Dessa ledamöter skall
formellt utses av regeringen. Därutöver skall enligt förslagel regerongen utse
fyra ledamöter med erfarenheter från näringsliv och arbetsmarknad i länet, två
från företagarsidan och två från arbetstagarsidan. Bland remissinstanserna är
meningarna mycket delade inför detta förslag. Åtskilliga förordarati det anlal
ledamöter som länsberedningen har föreslagit skall ökas ul så alt de
nominerande instanserna skall få bättre möjligheter att åsladkomma en rättvis
proportionell fördelning mellan partierna. Andra remissinsianser föreslår alt
samtliga ledamöter skall väljas av landstinget.

De
arbetsuppgifter som i dag ankommer på länsstyrelsen är statliga uppgifter. Jag
har i det föregående redovisat skälen för att inte föreslå någon ändring av
uppgiftsfördelningen mellan den slalliga länsförvaltningen och kommunerna och
landstingskommunerna. De uppgifter det här är fråga om bör sålunda alltjämt
vara statliga. Enligt min mening bör regeringen därför utse ledamöierna i
länsstyrelsens styrelse.

1
samband med omorganisationen av länsförvaltningen 1971 framhölls att förtroendemannamedverkan
i länsstyrelsen är en naturlig konsekvens av länsstyrelsens ställning som regionalpolitiskt
samordnande organ.

Därtill
kommer enligt min mening det värde som ligger i att länets invånare genom
utsedda representanter kan ta del i ledningen av länsstyrelsens verksamhel och
i beslul i vikliga frågor för länet och dess utveckling, vilket också
länsberedningen underslrukil.

Del
är självfallel önskvärt alt frågan om slyrelsens sammansättning som rör
reglerna för hur en viktig del av vår förvaltning skall fungera, kan få en
lösning som vinner bred anslulning. Så är inte fallet med något av de förslag
som tidigare har berörts. Som jag ser det bör emellertid en allmänt accepterad ulgångspunkl
kunna vara att de politiska partierna skall ha en representation i länsslyrelsen
som står i proportion lill deras röstsiffror i länet vid del senaste
riksdagsvalet. Mandatperioden för länsstyrelsens ledamöter är densamma som
riksdagsmännens. Partiernas röstsiffror i länet vid riksdagsvalet kan därför
lämpligen också få besiämma deras representation i länsslyrelsen. En avvägning
mellan bl. a. önskemålet om en allsidig representation och behovet av en
hanterlig storlek på styrelsens synes leda till att antalet ledamöler som skall
utses på detta sätt bestäms till tio. När det gäller att nominera de personer
som skall representera de olika partierna synes det stämma bäst överens med
våra demokratiska traditioner om detta får göras av partierna själva.

Vad
jag här har förordat.innebär alltså följande. Sedan resultatet av riks-dagsmannavalei
föreligger låter regeringen fördela tio platser i varje

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 67

länsstyrelses
förtroendemannastyrelse på de politiska partierna i proportion lill deras
röstsiffror i länet vid riksdagsmannavalet. Därvid skall användas denjämkadeuddatalsmetodenmed
1,4 som första divisor. Härefter anmodas de politiska partierna att föreslå
vilka personer som skall tilldelas de platser som tillkommer resp. parti. De
personer som föreslås förordnas därefter av regeringen som ledamöter av
styrelsen.

Härutöver
bör regeringen som ledamöter av varje förtroendemannastyrelse utse fyra ledamöler
med erfarenheter från länets näringsliv och arbetsmarknad. Erfarenheterna från
de nuvarande länsstyrelserna och de centrala ämbetsverken visar att den
kunskap och de synpunkter som företrädare för olika intresseorganisationer kan
tillföra beslutsfattandet är av mycket stor betydelse. Av de nu nämnda fyra ledamöierna
bör två företräda erfarenheter från företagarsidan och två erfarenheter från
arbetstagarsidan.

Varje
länsstyrelses förtroendemannastyrelse skall alltså enligl vad jag förordar
bestå av landshövdingen som självskriven ordförande samt fjorton särskill
utsedda ledamöter. För var och en av de särskill utsedda ledamöterna bör finnas
en suppleant som har utsetts i samma ordning. Alla bör vara kyrkobokförda och
bosatta i länet.

Om de
riktlinjer som jag nu har angett kan godtas, kommer jag att senare lägga fram
förslag till de ändringar som behövs i länssiyrelseinstrukiionen.

6.10
Övriga statliga länsorgan m. m.

I likhei
med länsberedningen anser jag att de statliga länsorgan som nu är
organisatoriskt fristående från länsstyrelsen alltjämt bör förbli fristående men
att som nu är fallet samråd och samverkan bör ske mellan dessa organ och
länsstyrelsen, särskilt i frågor av regionalpolitisk betydelse. I fråga om vägförvaltningen
vill jag erinra om vad jag tidigare anfört av innebörd alt decentraliseringsutredningen
i sitt fortsatta arbeie även skall överväga frågan om på vad sätt en närmare
samordning kan ske mellan länsstyrelse och vägverkets regionala organ.

De
fristående länsorgan som har en särskilt utsedd styrelse är - bortsett från länsnykterhetsnämnden
som inle är av intresse i detta sammanhang - länsarbetsnämnden,
länsbostadsnämnden, lantbruksnämnden, länsskolnämnden och skogsvårdsstyrelsen.
I samtliga dessa fall utser regeringen enligt nuvarande bestämmelser ordförande
samt ett visst antal övriga ledamöter. Länsberedningen har föreslagit att
befogenheter alt utse ledamöler i viss utsträckning skall överiämnas till
länsstyrelsen. Med hänsyn till de skiftande bestämmelserna om hur de olika
nämndernas ledamöter skall utses anser jag det lämpligt att deceniraliseringsutredningen
får överväga även denna fråga.

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:168 68

7 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag sålunda haranfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen

alt
godkänna de av mig förordade riktlinjerna för länsförvaltningens uppgifter och
organisation.

8 Beslut

Regeringen
ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den ålgärd han
har hemställt om.

GOTAB 51486 Stockholm 1976

Doktrin (1)

  1. Henrik Hedberg, Europeiseringen av förvaltningsprocessen, FT 2021 nr 3 s. 445, på s. 447 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

34 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (33)

33 kopplingar i 20 dokument.

  1. Prop. 1985/86:55 om sammanhållen skatteförvaltning, m.m. s. 64 i texten
  2. Bet. 1983/84:SoU21 om utbyggnad av vissa medicinska verksamhetsområden, m.m. s. 5 i texten
  3. Bet. 1978/79:SoU30 med anledning av motioner om vissa handikappfrågor s. 2 i texten
  4. Bet. 1977/78:KU47 med anledning av proposition 1977/78:170 med förslag om fristående länsdomstolar jämte motioner s. 3 i texten
  5. Bet. 1976/77:KU44 med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning s. 156 i texten

Visa alla 20

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 2021 s. 445 Henrik Hedberg, Europeiseringen av förvaltningsprocessen s. 447 i texten