om information, utbildning och forskning rörande medbestämmande i arbetslivet m.m.
40 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 29 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1975/76:182, om information, utbildning och forskning rörande medbestämmande i arbetslivet m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:182 Regeringens proposition
1975/76:182
om
information, utbildning och forskning rörande medbestämmande i arbetslivet m. m.;
beslutad
den 18 mars 1976.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoU.
På
regeringens vägnar OLOF PALME
INGEMUND
BENGTSSON
Propositionens
huvudsakliga innehåU
I
propositionen föreslås stöd till information, utbildning och forskning med
anledning av samtidigt föreslagen lagstiftning om medbestämmande i arbetslivet
och styrelserepresentation för de anställda. För ändamålet föreslås att
arbetarskyddsavgiften från och med år 1977 höjs från nuvarande 0,10 tUl 0,17 %
under åren 19771979. Avsikten är att avgiften därefter skaU utgå med 0,15 %.
Stödet
till information och utbildning föreslås utgå till organisationerna på
arbetsmarknaden i förhåUande tUl antalet anställda resp. antalet medlemmar.
Bidrag till arbetsgivarorganisationerna föreslås utgå endast under år 1977,
medan bidrag till de fackliga organisationerna föreslås utgå även därefter.
Arbetarskyddsfonden föreslås få vidgade uppgifter genom att utöver stöd till
forskning och utbildning rörande arbetsmiljöproblem ge stöd även till
forskning om medbestämmande i arbetslivet och arbetslivsfrågor i övrigt. I
detta syfte föreslås att ett särskilt forskningsinstitut kallat centrum för
arbetslivsfrågor inrättas. Forskningen vid institutet inriktas på
arbetsmarknadsparternas behov av praktiskt utrednings- och utvecklingsarbete.
1
Riksdagen 1975176.1 saml. Nr 182
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:182
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift
Härigenom föreskrives
att 1, 3 och 4 §§ lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lyddse
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 §
Arbetsgivaravgift som bidrag tiU arbetarskydd
(arbetarskyddsavgift) erläggs enligt denna lag.
Arbetsgivaravgift som bidrag till arbetarskydd samt till
forskning, utveckling, utbildning och upplysning beträffande arbetslivs- och
inflytandefrågor (arbetarskyddsavgift) erläggs enligt denna lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Arbetsgivare
erlägger årligen arbetarskyddsavgift med belopp som motsvarar en tiondels
procent av av vad arbetsgivaren under året utgivit som lön i pengar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad.
Arbetsgivare
erlägger årUgen arbetarskyddsavgift med belopp som motsvarar sjutton
hundradels procent av vad arbetsgivaren under året utgivit som lön i pengar
eller naturaförmåner i form av kost eller bostad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid beräkningen av avgiften tages icke hänsyn till
arbetstagare, vars lön under året understigit femhundra kronor. Vidare bortses
vid denna beräkning från arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad
enligt lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring.
Avgift erlägges icke för arbetstagares lön vid sjukdom
eller ledighet för vård av sjukt barn eller med anledning av barns födelse till
den del lönen motsvarar sjukpenning eller föräldrapenning, som arbetsgivare
äger uppbära enligt bestämmelserna i 3 kap. 16 § lagen (1962: 381) om allmän
försäkring. Avgift erlägges ej heller för lön som arbetsgivare utgivit till
hemmavarande barn för arbete utfört i hans förvärvsverksamhet i de fall avdrag
för lönen ej får ske vid inkomsttaxeringen.
4
§ 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Av
arbetarskyddsavgiften skall en fjärdedel utgöra bidrag till statsverkets
kostnader för arbetar-skyddsstyrdsens och yrtcesinspek-tionens verksainhet och
tre fjärdedelar bidrag till kostnader i övrigt för forskning och utveckling
samt utbildning och upplysning beträffande arbetarskydd ävensom till
kostnader för skyddsarbete som
Av arbetarskyddsavgiflen
skall femton procent ulgöra bidrag till statsverkets kostnader för arbetar-skyddsstyrdsens
och yrkesinspektionens verksamhet.
Återstoden skall utgöra bidrag tiU
1.
kostnader i övrigt för forskning och utveckling samt utbildning och
upplysning beträffande
opaginerad Kontrollera mot PDF
> Senaste lydelse 1975:321. ' Senaste lydelse 1974:
796.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:182
Nuvarande lydelse
utföres av skyddsombud som utsetts enligt 40 § tredje strycket
arbetarskyddslagen (1949:1). Den sistnämnda delen skall föras till en fond,
benämnd arbetarskyddsfonden, som förvaltas enligt grunder som regeringen
fastställer.
Föreslagen lydelse
arbetarskydd,
2.
kostnader
för forskning och utveckling samt utbildning och upplysning beträffande medbe-.stämmande
i arbetslivet ocli arbetslivsfrågor i övrigt,
3.
kostnader
för skyddsarbete som utföres av skyddsombud som har utsetts enligt 40 § tredje
stycket arbetarskyddslagen (1949:1),
4.
kostnader
för utbildning av styrelserepresentanter för de anställda.
Den dd
av arbetarskyddsavgiften som avses i andra stycket skall föras till en fond,
benämnd arbetarskyddsfonden. Fonden förvaltas enligt grunder som regeringen
fastställer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977
Äldre bestämmelser gäller alltjämt i fråga om avgift för
tid före ikraftträdandet.
2t Riksdagen 1975176.1 sami Nr 182
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:182
Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1976-03-18
Närvarande: statsminister Palme, ordförande, och
statsråden Sträng, An-derssson, Johansson, Holmqvist, Aspling,. Lundkvist, Geijer,
Bengtsson, Norling, Feldt, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallen, Peterson
Fiiredragande: statsrådet Bengtsson
Proposition om inforniation, utbildning och forskning
rörande medbestämmande i arbetslivet m. m.
1 Inledning
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tiUkaUade dåvarande
chefen för inrikesdepartementet den 28 december 1971 tolv sakkunniga för en
allmän översyn av arbetsfredslagstiftningen. De sakkunniga antog namnet
arbetsrättskommittén. Genom tiUäggsdirektiv den 20 december 1974 utvidgades
kommitténs uppdrag till att omfatta även en undersökning rörande dels
information och utbildning med anledning av kommitténs reformförslag, dels
frågor om politisk verksamhet på arbetsplatsen.
Kommittén
avlämnade sitt huvudbetänkande (SOU 1975: 1) Demokrati på arbetsplatsen den 16
januari 1975 med förslag till ny övergripande arbetsrättslig lagstiftning. Den
13 november 1975 överlämnade de sakkunniga skt slutbetänkande (DsA 1975: 11)
Information och utbildning kring arbetsrättsreformen. Politisk verksamhet på
arbetsplatserna. Detta betänkande har inte remissbehandlats.
Frågan om beteendevetenskaplig arbetslivsforskning har
varit föremål för statsmakternas intresse under flera år. Efter en uppvaktning
hos dåvarande chefen för industridepartementet och statsrådet Löfberg år 1971
utreddes frågan översiktligt av statskontoret på regeringens
1 Framlidne landshövdingen Kurt Nordgren, ordförande,
statssekreteraren Arne Aldestam, direktören Lennart Bratt, dåvarande
förbundsjuristen, rådmannen Sten Edlund, riksdagsledamöterna Bernt Ekinge, Arne
Fransson, Stig Gustavsson, Lilly Hansson och Sven Lindberg, direktören Gunnar
Lindström, dåvarande förbundsordföranden Ake Nilsson samt riksdagsmannen
Gunnar Oskarson
Den 29 januari 1974 entledigades NUsson och ersattes med
andre ordföranden i LO Lars Westerberg.
Till ny ordförande efter avlidne landshövdingen Kurt Nordgren
förordnades den 3 januari 1975 förre förbundsordföranden Ake Nilsson.
Prop.
1975/76:182 5
uppdrag.
Sedan frågan på nytt aktualiserats tUlkaUade chefen för industridepartementet
med stöd av regeringens bemyndigande den 26 maj 1972 en särskild utredningsman
att göra en utredning angående den tillämpade beteendevetenskapliga
arbetslivsforskningen. Den sakkunnige avlämnade sitt betänkande (SOU 1973: 55)
Beteendevetenskaplig arbetslivsforskning den 18 december 1973.
Efter
remiss har yttranden över det sist nämnda betänkandet avgetts av
arbetarskyddsstyrelsen, styrelsen för arbetarskyddsfonden, statskontoret,
riksrevisionsverket (RRV), universitetskanslersämbetet (UKÄ) med bifogande av
yttranden från universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm och Umeå,
Tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola, högskolan i
Linköping, samt organisationskommittén för högre teknisk utbUdning och
forskning i övre Norrland, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), styrelsen för
teknisk utveckling, statens råd för samhällsforskning, institutet för social
forskning (SOFI), statens personalnämnd, arbetsmiljöutredningen,
forskningsrådsutredningen. Ingenjörsvetenskapsakademien, Kooperativa
förbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Personaladministrativa rådet (PA-rådet),
psykotekniska institutet, Statsföretagens förhandlingsorganisation. Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges personaladministrativa
förening. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges sociologförbund
och Forum för participationsforskning.
Ärendet
har senare överförts till arbetsmarknadsdepartementet.
2
Information och utbildning 2.1 GäUande ordning
För
facklig information och utbildning utgår bidrag enligt bestämmelserna i
förordningen (1963: 463) om statsbidrag tiU det fria och frivilliga folkbUdningsarbetet
(omtryckt 1974: 455, ändrad senast 1975: 889). Statsbidrag utgår tiU
studiecirklar i aUmänhet med högst 75 % av de bidragsgrundande kostnaderna. För
aUmänna studiecirklar utgår bidraget till kostnaderna för ledare och
studiematerial för varje studietimme högst 38 kr.
För
allmänna studiecirklar i vissa ämnen, s. k. prioriterade studiecirklar, utgår
ett tUläggsbidrag med 15 kr. per studietimme. Prioriterade studiecirklar är bl.
a. sådana som har tUl syfte att meddela facklig utbildning. Ytterligare bidrag
för arvode, resekostnad m. m. för expertmedverkan i allmän studiecirkel kan
utgå. Riksdagen har för budgetåret 1975/76 anslagit 316 milj. kr. i bidrag till
studiecirkelverksamhet. För
Dåvarande ceneraldirektören Otto Westling. Numera Centralorganisationen SACO/SR.
Prop. 1975/76:182 6
1976/77
föreslås 443 milj. kr., vilket bl. a. medger en höjning av statsbidraget till
allmänna cirklar med 4 kr. per studietimme.
Facklig
utbildning i studiecirkelform bedrivs främst inom Arbetarnas bildningsförbund
(ABF) och Tjänstemännens bildningsverksamhet (TBV), genom dessa studieförbunds
anknytning till LO och TCO. Ett ökat intresse för facklig utbildning kan
förmärkas även inom andra studieförbund, bl. a. inom Folkuniversitet, som
inlett ett närmare samarbete med SACO/SR. Totalt omfattade den fackUga
studieverksamheten inom ABF och TBV under senaste verksamhetsåret 80 000 resp.
43 000 personer.
Till
löntagarorganisationernas centrala kursverksamhet utgår statsbidrag fr.o.m. budgetåret
1970/71. Anslaget för budgetåret 1975/76 uppgår till 12 655 000 kr. och
föreslås för budgetåret 1976/77 bli 18 553 000 kr. Enligt bestämmelserna i
förordningen (1970: 272) om statsbidrag till löntagarorganisationernas centrala
kursverksamhet (ändrad senast 1975: 217) utgår statsbidrag tUl kostnader för
undervisning, resor och inackordering. Regeringen föreslår i
budgetpropositionen (1975/76: 100) att bidraget tUl inackordering höjs från 45 tiU
65 kr. per dygn och att bidraget tUl undervisningskostnadema höjs från högst
115 till högst 135 kr. per elewecka. För innevarande budgetår planeras kursverksamhet
omfatta i runda tal 650 kurser, 4 900 kursdagar och 20 000 kursdeltagare.
I
samband med behandlingen av propositionen (1973: 130) Åtgärder för bättre
arbetsmiljö anslöt sig riksdagen till principen att arbetsgivarnas
kostnadsansvar för skyddsombudens utbildning inte bara bör omfatta de direkta
utbildningskostnaderna som finansieras kollektivt genom arbetarskyddsavgiften
utan även inbegripa att utbildningen sker på betald arbetstid eller ersätts som
om den fullgjorts på betald arbetstid.
Fr.
o. m. den 1 januari 1974 höjdes arbetarskyddsavgiften från 0,05 tiU 0,10 % för
att möjUggöra en intensifierad utbildning av skyddsombuden.
I överenskommelser
mellan SAF, LO och pri vatt jänstemannakarteUen (PTK) slogs fast att
utbildningen skulle ske på arbetstid och att företaget skulle utge ersättning
för förlorad arbetsinkomst. De direkta kostnaderna för utbUdningsverksamheten
under åren 1974 och 1975 uppskattas av Arbetarskyddsnämnden tUl ca. 50 milj.
kr.
Statligt
stöd utgår för utbildning beträffande de anstäUdas representanter i företagens
och myndigheternas styrelser stöds enligt statsmakternas beslut (prop. 1973:
130, SOU, 1973: 25, rskr 1973: 290). Ett bdopp på 10 milj. kr. har reserverats
för utbildning för representanterna i företagens styrelser under tiden den 1
januari 1973den 30 juni 1976. I en överenskommelse i utbildnings- och
ersättningsfrågor som träffats mellan SAF, LO och PTK rekommenderas företagen
att ge ledighet
Prop.
1915116:182 7
med
ersättning för förlorad arbetsinkomst till två styrelseledamöter under vardera
fyra veckor. Under förutsättning att ledamöterna är anställda i företaget
eller koncernen skall de också beredas ledighet utan löneavdrag för deltagande
i styrelsesammanträden och för resor och förberedelser i förbindelse därmed.
Liknande överenskommelser har träffats av de fackliga organisationerna med Kooperationens
förhandlingsorganisation och Statsföretagens förhandlingsorganisation.
Enligt
lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen (ändrad
senast 1975: 356) skall varje form av utbUdning som har direkt betydelse för
verksamheten på arbetsplatsen ge rätt till betald ledighet.
I
sammanhanget kan också nämnas att arbetsgivaravgift uttages för att finansiera
den nya arbetsmarknadsutbildningsfonden samt det nya vuxenutbildningsstödet.
På grandval av
statsmakternas beslut år 1972 (prop. 1972: 116, NU 1972: 62, rskr 1972: 340)
pågår enligt lagen (1972: 829) om styrelserepresentation för de anställda i
aktiebolag och ekonomiska föreningar under perioden den 1 april 1973den 30
juni 1976 en försöksverksamhet med styrelserepresentation för arbetstagare i
aktiebolag och ekonomiska föreningar med minst 100 anställda. Vidare pågår
enligt lagen (1973: 1093) om styrelserepresentation för de anställda i
bankinstitut och försäkringsbolag under tiden den 1 januari 1974den 30 juni
1976 en motsvarande försöksverksamhet för de anställda i banker, försäkringsbolag
m.fl. med minst 50 anställda (prop. 1973:186, InU 1973:38, rskr 1973: 373).
Försöksverksamheten har medfört ett relativt omfattande utbildningsbehov.
Detta har till övervägande del tillgodosetts av de större fackliga
organisationerna. För LO-området omfattar utbildningen fyra internatveckor per
deltagare medan TCO har en internat-utbUdning i tre skeden om sammantaget åtta
dagar varvade med självstudier. Sammanlagt har organisationerna hittUls
utbildat totalt ca 2 400 anställda med styrelseuppgifter. Bidrag till
utbildningskostnaderna har utgått genom att viss del av de medel som tillförts
arbetarskyddsfonden genom arbetarskyddsavgiften för år 1974 har fått disponeras
för ändamålet (prop. 1973: 130, SoU 1973: 25, rskr 1973: 290). Det avsatta beloppet,
som motsvarar 0,01 % av löneunderlaget, uppgår f. n. till 9,8 milj. kr. inkl.
ränta. Bidrag har utgått med 75 % av organisationernas kostnader för utbUdningen.
Vid försöksperiodens utgång beräknas ca 3 milj. kr. av de avsatta medlen finnas
kvar.
2.2
Betänkandet
Arbetsrättskommittén
föreslår en statlig informationskampanj i nära anslutning tUl att riksdagen
våren 1976 fattar beslut om ny lagstiftning på arbetsrättens område.
Arbetsmarknadsdepartementet bör enligt förslaget bli huvudman för kampanjen
och kontakt skall hållas med arbets-
Prop. 1975/76:182 8
marknadens
parter genom att departementet utser en särskUd rådgivande referensgrupp.
I
fråga om utbUdningen i anslutning tUl arbetsrättsreformen betonar kommittén
svårigheterna att bUda sig en säker uppfattning om hur verksamheten bör läggas
upp och vilken omfattning den, bör ha. Kommittén inskränker sig därför till
att ta upp vissa grundläggande frågor, främst angående vem som bör ha ansvaret
för det praktiska genomförandet av verksamheten och hur ett stöd från
samhällets sida bör vara beskaffat. Det anges i allt väsentiigt vara arbetsmarknadspartemas
sak att organisera och genomföra utbildningsverksamheten. För att detta skall
bli möjligt kommer emellertid organisationerna att vara i behov av betydande
ekonomiskt stöd.
Enligt
uppgifter i betänkandet, uppgår det totala antalet fackliga förtroendemän i
landet till närmare 300 000, och av dessa nyväljs uppskattningsvis 20 %
årligen. I fråga om utbildning och information rörande den nya lagstiftningen
lämnas följande uppgifter.
Inom LO räknar man med att
under en treårsperiod nå åtminstone 100 000 av de ca 200 000 förtroendevalda
med cirkelverksamhet och en halv miljon medlemmar med andra medlemsaktiviteter.
Den grundläggande utbildningen kring reformen som sådan skall enligt
föreliggande preliminära planer byggas på med ämnesutbildning i
studiecirkelform. De ämnesområden som här blir aktuella är t. ex.
personalpolitik, arbetsledning och arbetsorganisation, arbetsmiljö och
hälsovård, företagets ledning och förvaltning. Denna verksamhet väntas bli förhåUandevis
långsiktig. Man tänker sig att årligen söka nå omkring 60 000 lokala
styrelseledamöter samt förtroendevalda med andra uppgifter genom 12 000
studiecirklar.
På
TCO:s område pågår planeringsarbete av motsvarande karaktär och med liknande
målsättningar. Under en femårsperiod viU man årUgen söka nå 20 000 förtroendevalda
med grundläggande utbildning i studiecirkelform. Vid sidan härav skall liksom
på LO-området ske handledarutbildning och ämnesutbildning vid längre kiirser i internat-form.
Här arbetar man preliminärt med deltagarantalet 3 000 resp. 10 000 under en femårsperiod.
Inom
SACO/SR planeras också en utvidgning av den fackliga utbildningsverksamheten
med inriktning på former som i mycket liknar dem som tillämpas av LO och TCO.
Man tänker sig en facklig utbildningsverksamhet som över en treårsperiod skall
omfatta närmare 15 000 deltagare.
Liksom
när det gäller arbetstagarnas organisationer framstår det enligt kommittén som
en naturlig och viktig uppgift för arbetsgivarorganisationerna att informera
sina medlemmar om den arbetsrättsliga reformen och att biträda dem i frågor
som föranleds av reformen och därav föranledda kollektivavtal. De flesta
organisationer och institutio-
Prop.
1975/76:182 9
ner
på arbetsgivarsidan som bedriver utbildningsverksamhet sägs också ha inlett
planeringsarbete för den verksamhet som blir nödvändig i-samband med
arbetsrättsreformen. Detta gäller inte minst SAF, som> bland annat planerar
en omfattande konferensverksamhet för att informera om reformen. Även andra
näringslivsorganisationer avser att medverka. Sveriges hantverks- och
industriorganisation planerar informationsverksamhet vilken kommer att
genomföras genom branschförbunden, länsdistrikten och de lokala hantverks- och
industriföreningarna. Motsvarande planeringsarbete har inletts av den
offentliga sektorns arbetsgivare.
Kommittén
föreslår mot bakgrund av lämnade uppgifter att bidrag av allmänna medel skall
kunna utgå till organisationer som genomför utbildning. Dessa bidrag skall
enligt förslaget finansieras genom att dén allmänna arbetsgivaravgiften höjs
från och med den 1 juli 1976 med 0,05 %. Höjningen beräknas inbringa omkring 55
milj. kr. Arbetarskyddsfonden föreslås tills vidare få ansvaret för
administration och beslut i bidragshänseenden.
3
Forskning
3.1
GäUande ordning
Beteendevetenskaplig
arbetsUvsforskning bedrivs inom universitetens ram främst inom områdena
psykologi, pedagogik, sociologi och företagsekonomi. Fasta tjänster med
föreskriven inriktning på arbetslivsforskning finns inte. I årets
budgetproposition (prop. 1975/76: 100 bil. 10 s. 334) föreslås dock att vissa
sådana tjänster inrättas. Vid de psykologiska institutionerna finns några
högre tjänster med inriktning mot tillämpad psykologi, till vilket område även arbetspsykologin
räknas. Vid de samhällsvetenskapliga fakulteterna finns två professurer med en markerad
inriktning mot arbetslivsforskningsområdet, en i psykologi och en i sociologi,
båda vid Göteborgs universitet. Vid Handelshögskolan i Stockholm finns en
personlig professur i socialpsykologi med personaladministration.
Statens
råd för samhällsforskning bekostar två särskilda forskartjänster med
inriktning på arbetslivsforskning, en i arbetssociologi med inriktning på
arbetsmarknadsfrågor och en i arbetspsykologi med socialpsykologisk
inriktning.
I
viss utsträckning utförs beteendevetenskaplig arbetslivsforskning som nämnts
inom universiteten, exempelvis av universitetslektorer och av personer som
tillfälligt knyts tiU institutionerna. Därtill kommer studerande på olika
nivåer som bedriver forskning i anslutning till sina studier.
Vid
sidan av de samhällsvetenskapliga institutionerna finns emellertid särskilda
forskningsinstitut som inriktar sitt arbete på arbetslivsfrågor.
Prop. 1975/76:182 10
Psykotekniska
institutet vid Stockholms universitet bedriver forskning och konsultverksamhet
inom det arbetspsykologiska området. Institutet för social forskning inriktar
sitt arbete främst på socialpolitisk forskning och arbetsmarknadsforskning.
Inom arbetarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning finns en särskild arbetspsykologisk
enhet. Andra institutioner som bedriver forskning och utvecklingsarbete inom
arbetslivsområdet är statens arbetsklinik, laboratoriet för klinisk
stressforskning samt styrelsens för teknisk utveckling grupp för ergonomisk
forskning och utvecklingsarbete.
Utöver
de offentliga institutionerna finns ett antal privata forsknings-och
konsultföretag som bedriver forsknings- och utvecklingsarbete inom det
beteendevetenskapliga området. Den mest intressanta i sammanhanget är
stiftelsen Personaladministrativa Rådet, PA-rådet. Rådet bildades av SAF år
1952. Numera är föratom SAF även LO och TCO företrädda i PA-rådets styrelse. I
PA-rådets rådsförsamling, som beslutar om verksamhetens inriktning och
omfattning, är förutom de större huvudorganisationerna på arbetsgivar- och
arbetstagarsidan även stat, kommun och vissa forskningsinstitutioner
representerade.
I
samband med det ökande intresset för demokratisering av arbetslivet under
slutet av 1960-talet inrättade parterna på skilda avtalsområden särskilda
utvecklingsgrupper med uppgift att bedriva forsknings-och utvecklingsarbete.
LO, TCO och SAF inrättade Utvecklingsrådet, som har en särskild avdelning för
forskning. På det statliga området inrättades delegationen för
förvaltningsdemokrati (DEFF) för de statliga myndigheterna och
företagsdemokratidelegationen för de statliga bolagens område. Inom kommunal-
och landstingsområdena har s. k. centrala råd inrättats. Även på det
kooperativa avtalsområdet finns motsvarande utvecklingsorgan.' Dessa
utvecklingsgrupper har knutit forskare till sig i olika former. I några fall
har expertpersonal anställts av utvecklingsgrupperna. I andra fall har experter
från universiteten eller från konsultföretag anlitats. Sammanlagt har ett
50-tal experter engagerats i detta utvecklingsarbete.
Flera
statliga organ lämnar anslag till arbetslivsforskning. Den största anslagsgivaren
är arbetarskyddsfonden. Fonden tillkom år 1972 och tUlförs medel genom en
arbetarskyddsavgift. Fonden har till uppgift att stödja sådan forskning och
utveckling samt utbildning och upplysning som kan motverka uppkomsten av
yrkesskador och annan av arbetsmiljön betingad ohälsa eller förbättra
arbetsmiljön och därigenom främja hälsa och säkerhet i arbetet. Anslag till
forskning och utveckling skall främst avse sådana projekt som kan väntas få
praktisk betydelse inom arbetslivet. Fondens styrelse beslöt redan under det första
verksamhetsåret att inleda ett programarbete för fondens insatser inom ett
begränsat antal områden som ansågs särskUt angelägna. Inledningsvis upprättades
program för fyra områden nämligen arbetstidsfrågor, kemiska hälso-
Prop. 1975/76:182 11
risker,
olycksfall samt branschutredningar. Senare har arbetet inom de prioriterade
områdena breddats. Fonden arbetar både som mottagare av utifrån initierade
anslagsansökningar och genom att själv intressera forskare för projekt som
fonden anser angelägna. Under år 1975 tillfördes fonden 90 milj. kr.
Vid
sidan av arbetarskyddsfonden finns även andra anslagsgivare till
arbetslivsforskningen. Statens råd för samhällsforskning finansierar bl. a. ett
antal särskilda forskartjänster varav två avser arbetslivsforskning: Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond skaU i sin anslagsbeviljning ge företräde åt
forskningsområden som ej är så väl tillgodosedda på annat sätt. Riksbanksfonden
har under senare år anslagit ca 2 mUj. kr. årligen" till arbetslivsinriktade
projekt. Styrelsen för teknisk utveckling har inom ramen för området
socialteknik, delområdet arbetsmiljöteknik anslagit medel för forskning som
avser att förbättra den fysiska arbetsmiljön.
Föratom
de statliga anslagen till arbetslivsforskningen förekommer också privata
anslag. Främst skall nämnas SAF:s årliga anslag tiU PA-rådet, för närvarande
uppgående till 2,5 milj. kr. årligen, samt de bidrag som SAF, LO och TCO ger tUl
den företagsdemokratiska försöksverksamhet som bedrivs i Utvecklingsrådets
regi.
3.2
Betänkandet
Övervägandena
i betänkandet (SOU 1973: 55) Beteendevetenskaplig arbetslivsforskning berör
åtgärder i följande hänseenden. Ett särskilt forskningsinstitut föreslås bli
inrättat. Forskningen vid universitet och högskolor rörande arbetsUvsfrågor
föreslås bli förstärkt. Arbetarskyddsfondens programansvar föreslås breddat.
Det
föreslagna institutet skall vara ett centralt organ under samhällets och
arbetsmarknadsorganisationernas ledning för beteendevetenskaplig forskning och
utveckling. Institutet skall ha till uppgift att vid sidan av egen
forskningsverksamhet verka för att arbetslivsforskningens rön kommer tiU
praktisk tiUämpning. Det skall samverka med övriga offentliga institutioner
som bedriver arbetslivsforskning samt med sådan konsulterande verksamhet som
bedrivs eller stöds av arbetsmarknadsorganisationerna. Arbetet skall ha sin
tyngdpunkt i frågor som gäller individen i arbetslivet, arbetsorganisationen
och dess funktionssätt, samt i individens problem på arbetsmarknaden. Vidare
bör arbetet inriktas på problemlösande snarare än problembelysande och problemgenereran-de
forskning.
Institutet,
som avses få en fristående ställning, föreslås formellt bli utformat som en
stiftelse med SAF och staten som stiftare. Utöver stiftarna bör även
arbetstagarorganisationerna vara representerade i styrelsen för institutet.
Delar av nuvarande PA-rådet skall enligt förslaget övertas av institutet och
utgöra grunden för detta. Basfinansieringen skall stiftarna svara för.
Institutet bör enligt utredningsmannen ha möj-
3t
Riksdagen 1975t76.1 saml. Nr 182
Prop. 1975/76:182 12
lighet
såväl att söka forskningsmedel från andra organ som att för egen del lämna
anslag till projekt inom ramen för av "arbetsmarknadsparterna bedriven
konsultationsverksamhet", dvs. främst PA-rådet.
Utredningsmannen
tar inte stäUning i detalj till hur institutets organisation skall vara
utformad. Han bedömer dock att institutet i inledningsskedet bör ha ett
femtontal fast anställda forskare och ett tjugotal projektbundna forskare.
Därtill kommer personal för administrativa uppgifter samt för information och
dokumentation. Den senare verksamheten avses byggas upp genom överföring av PA-rådets
informations-och dokumentationsavdelning. De anslag som,fordras för denna personalstyrka
beräknas till ca 6 milj. kr.
I
betänkandet diskuteras vidare möjligheten att bygga ut den beteendevetenskapliga
arbetslivsforskningen inom universitet och högskolor genom att inrätta fasta
forskar- och lärartjänster, inriktade på sådan forskning. Med hänsyn till det
pågående arbetet i UKÄ:s samrådsgrupp för arbetsvetenskaplig utbildning och
forskning begränsar sig utredningsmannen tiU att starkt betona behovet av
resurser för beteendevetenskaplig arbetslivsforskning inom universitet och
högskolor.
I
betänkandet konstateras att arbetarskyddsfonden är "samhällets centrala
organ för programarbete och anslagsfördelning för den forskning som avser
individen i arbetet". Fondens ansvarsområde anges böra innefatta även de
beteendevetenskapliga aspekterna inom angivna forskningsområde. Fonden bör m.
a. o. vara ett sammanhållande organ för all forskning rörande individens
problem i arbetslivet. Utredningsmannen betonar dock samtidigt, att det är
angeläget att arbetslivsforskningen även framgent skall kunna finansieras och
bedrivas också av andra organ såsom statens råd för samhällsforskning,
riksbanksfonden, arbetsmarknadsdepartementets expertgrupper och styrelsen för
teknisk utveckling.
4
Remissyttrandena
Allmänna
synpunkter
Flertalet
remissinstanser däribland LO, TCO och SAF har reagerat positivt på förslaget om
inrättande av ett institut för arbetslivsforskning. Ett tiotal remissinstanser
bl. a. statskontoret, RRV och SOFI avvisar förslaget med hänvisning till
möjligheterna att anknyta den tänkta verksamheten till någon redan existerande
institution. Över lag ställer man sig positiv tUl en ökad satsning på beteendevetenskapUg
forskning och understryker universitetens roll i sammanhanget. Många anser avgränsningen
av det tänkta institutets verksamhetsområde liksom relationerna tiU det
nuvarande PA-rådet ofullständigt utredda och oklara.
Arbetarskyddsstyrdsen
stödjer tanken på att ett fristående institut
Prop.
1975/76:182 13
inrättas
men anser sig inte kunna ta närmare ställning, eftersom det material som
utredningen redovisar är allt för ofullständigt. Arbetarskyddsfondens styrelse
stödjer utredningens förslag men framhåller att fonden inte utan en
förstärkning av sina resurser kan vidga sin verksamhet.
Statskontoret
stödjer förslaget att styrelsen för arbetarskyddsfonden skall få ett
programansvar för det aktuella forskningsområdet. Däremot kan statskontoret
inte tillstyrka att ett särskilt institut för arbetslivsforskning inrättas.
RRV förordar att en anknytning av den föreslagna forskningen till
arbetarskyddsstyrelsen i första hand prövas.
UKÄ
har till sitt remissvar bifogat yttranden från universiteten i Uppsala, Lund,
Göteborg, Stockholm och Umeå, tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska
högskola, högskolan i Linköping, samt organisationskommittén för högre teknisk
utbildning och forskning i övre Norrland. UKÄ tiUstyrker utredningens förslag
och menar att det forsknings- och utveckUngsarbete som avses bedrivas i det
föreslagna institutets regi i största möjliga utsträckning bör förläggas till
institutioner vid universitet och högskolor.
LO
ansluter sig i stort till förslaget men har invändningar att anföra på flera
viktiga punkter. Det föreslagna institutet bör företrädesvis finansieras helt
av statliga medel, staten bör i styrelsen företräda ett allmänt
samhällsintresse snarare än staten som arbetsgivare, och vidare bör PA-rådet
inte få några andra relationer tUl det föreslagna institutet än andra
konsultföretag.
PA-rådet
liksom rådets anställda instämmer i utredningens förslag och understryker
vikten av att ett nära samarbete etableras mellan rådet och det föreslagna
institutet. Även SAF ansluter sig till förslaget och föreslår att förhandlingar
upptas mellan staten och PA-rådet och dess huvudmän angående formerna för den
förändring som förslaget innebär för PA-rådet.
Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet och SACO ansluter sig i stort till
utredningens förslag men anför avvikande synpunkter bl. a. vad gäller
styrelsens sammansättning. TCO instämmer i utredningens förslag i alla delar.
Inrättande
av ett forskningsinstitut
Förslaget
att inrätta ett fristående institut för beteendevetenskaplig
arbetslivsforskning godtas av flertalet remissinstanser, däribland LO, SAF och
TCO. Ett tiotal remissinstanser av vilka kan nämnas statskontoret, RRV och
SOFI avstyrker förslaget och pekar på att utredningen inte på ett tillfredsstäUande
sätt utrett möjligheterna tiU en anknytning tUl redan existerande statiig
verksamhet på det sätt utredningsdirektiven anger.
Som
alternativ pekar statskontoret och Forum för participationsforsk-
Prop. 1975/76:182 14
ning
på anknytning till SOFI. RRV och Psykotekniska institutet föreslår anknytning tUl
arbetarskyddsstyrelsen. Företagsekonomiska institutionen vid Stockholms
universitet förordar en anknytning till arbetarskyddsfonden. Andra förslag är
att låta universiteten och högskolorna utföra forskningen.
Vad
gäller inriktning av institutets verksamhet anser flera remissinstanser, att
utredningen inte på ett tillfredsställande sätt behandlat forskningsområdets avgränsning.
Göteborgs universitets samhällsvetenskapliga fakultet anför exempelvis att
utredningen saknar en klargörande diskussion av forskningsområdets angränsningar
och förhållandet mellan grundforskning och utvecklingsforskning.
Arbetarskyddsfondens
styrelse anser att arbetet bör inriktas på individen och närmiljön medan
däremot arbetsmarknadsforskning och individens problem på arbetsmarknaden inte
bör ingå. UKÄ framhåUer det föreslagna institutets starkt tUlämpningsinriktade
karaktär och anser därmed att det bör kunna vara ett gott komplement till
universitetsforskningen. Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet
anser att verksamheten även bör innefatta arbetslivets makroaspekter och
relationer meUan makro- och mikroaspekter.
Flera remissorgan,
däribland statens personalnämnd, arbetarskyddsfondens styrelse och SACO, pekar
på svårigheten att skilja mellan problemlösande samt problemgenererande och problembelysande
forskning. LO anser att den problemlösande forskningen skall vara instUutets huvuduppgift,
men att detta inte utesluter insatser även av problembelysande och problemgenererande
art. Forum för participationsforskning motsätter sig utredningens uppdelning i
mikro- och makroforskning och förordar en helhetssyn och en mellan olika nivåer
integrerad forskning.
Majoriteten
av remissinstanserna godtar förslaget att staten och SAF gemensamt skall stifta
det föreslagna institutet och gemensamt stå för finansieringen. Flera anser
emellertid den valda lösningen betänklig. Statens råd för samhällsforskning
anser att det är en allvarlig brist i betänkandet att man inte analyserat de
problem som hänger samman med att parterna i institutet skall syssla med
kontroversiella och för parterna ytterst vitala frågeställningar, samtidigt som
besluten om institutet ligger hos parterna själva. LO anför att det med tanke
på institutets karaktär hade varit att föredra att staten finansierar
verksamheten i sin helhet. SAF:s medverkan kan medföra att institutets integritet
ifrågasätts. LO kan därför endast med tvekan acceptera förslaget och föratsätter
då att statens bidrag blir minst dubbelt så stort som SAF:s.
Flera
remissinstanser riktar kritik mot förslaget att institutet skaU ledas av en
styrelse med representanter för staten genom statens personalnämnd och
statsföretagens förhandlingsorganisation samt för SAF och arbetstagarorganisationerna.
Arbetarskyddsstyrelsen anför att ett bredare ansvar för verksamheten bör komma
till uttryck genom att statliga
Prop.
1975/76:182 15
myndigheter
ingår i styrelsen. Även SOFI vänder sig mot att staten inte företräds i sin
egenskap av representant för aUmänintresset. LO, SACO och Forum för participationsforskning
för fram samma synpimkt. De båda kommunförbunden anför med hänvisning till den
kommunala arbetsmarknadens omfattning och betydelse att även den kommunala
sektorn bör bli företräd i institutets styrelse. UKÄ och flera av universitetsfakulteterna
kräver att även universitetsforskningen blir företrädd i institutets styrelse.
Beträffande
relationerna till universitetsforskningen anför UKÄ att institutet i största
möjliga utsträckning bör förlägga utvecklingsprojekt till
universitetsinstitutionerna. Flertalet av universiteten understryker vikten av
ett nära samarbete mellan institutet och den forskning och utbildning som
bedrivs vid universiteten. Samma uppfattning framförs av bl. a. statens
personalnämnd och SACO. LO och PA-rådet stödjer utredningens förslag om att
forskare skulle kunna dela tjänster mellan institutet och universiteten.
LO
instämmer Uksom flera andra remissinstanser i förslaget att ge utrymme för
praktiker från företag och fackliga organisationer att delta i projektarbetet
vid institutet.
Arbetarskyddsfondens
styrelse betonar vikten av att den informations-och dokumentationsverksamhet
som inletts av PA-rådet fullföljs, men betonar också särskilt Önskvärdheten av
att institutet aktivt kan verka för att sprida kännedom till arbetslivet om
resultat från forskningsprojekt. Fonden anser också det angeläget att
institutet genom uppdragsverksamhet får en kontinuerlig anknytning till det
praktiska arbetslivets behov av forskning och utredningar.
Statens
personalnämnd menar att konsultarbete är en väsentlig del i att föra ut
forskningsresultat och att det därför är angeläget att institutet etablerar
ett nära samarbete med bl. a. konsultorganisationer. Ingenjörsvetenskapsakademien
anför att institutet bör hållas skiljt från den konsultverksamhet som i dag
bedrivs av PA-rådet, medan däremot bl. a. Kooperativa förbundet anser att
kombinationen av forskning och konsultation har varit en styrka hos PA-rådet
och att den även bör upprätthållas i institutet. Samma uppfattning förs fram
av PA-rådet, PA-rådets personal m. fl. SAF understryker behovet av överföring
av forskningsresultaten genom konsultation och utbildning. Institutet bör
byggas upp så att denna samverkan säkerställs. LO instämmer i det värdefulla i
att utvecklingsarbetet förs ut till de berörda i arbetslivet, och att detta kan
ske i form av uppdrag av konsultkaraktär. De specieUa relationer meUan å ena
sidan PA-rådet och liknande organisationer med partsrepresénta-tion i ledningen
och det föreslagna institutet förutsätter emellertid enligt LO:s mening att
vissa krav från löntagarsidan uppfyUs. LO åsyftar därvid inte bara
konsultorganets ledning och allmänna politik utan främst vilken typ av uppdrag
som prioriteras samt i vilken' grad de anställda
Prop. 1975/76:182 16
och deras fackUga företrädare kan utöva inflytande över
konsultuppdragens utformning och utveckling. LO anser inte att PA-rådets
konsultverksamhet är så avvikande från andra konsultföretags att det kan anses
utgöra grund för att ge PA-rådet speciella relationer till institutet på det
sätt som utredningen föreslår.
Beträffande
institutets storlek och utformning anför SOFI att en omedelbar eller snar
rekrytering av 35 forskare är olämplig ur långsiktig synpunkt då det skulle
kunna få tiU följd att den universitetsbaserade forsknings- och
utbildningsverksamheten berövas en allt för stor del av forskarna med intresse
för tillämpad problemlösande arbetslivsforskning. Liknande synpunkter framförs
av samrådsgruppen för arbetsveten- ' skaplig utbildning och forskning samt
några universitetsfakulteter. SACO finner den föreslagna bemanningen otiUräcklig
med hänsyn till de stora forskningsbehoven och förutsätter att anslagen
successivt ökas.
Arbetslivsforskning vid universitet och högskolor
I betänkandet berörs allmänt behovet av utbyggnad av
resurserna för arbetslivsforskningen vid universitet och högskolor, men utan
att något konkret förslag lämnas. De remissinstanser som kommenterat synpunkterna
StäUer sig positiva. Flera remissinstanser, däribland UKÄ, flertalet
universitetsfakulteter, statens råd för samhällsforskning, SOFI, LO, SAF och
TCO ansluter sig tUl behovet av utbyggnad av universUetsforsk-ningen på det aktueUa
området. Därvid framhåller flera fakulteter att ett centralt organ inte får
utformas så att det utarmar universiteten på kvalificerad personal inom Området
samt att det föreslagna institutet bör samverka med universitetsforskningen på
lämpligt sätt.
Programansvar
Flertalet av de remissinstanser som tagit upp frågan om
arbetarskyddsfondens programansvar, ställer sig positiva till att fonden tilldelas
ett ansvar för den beteendevetenskapliga arbetslivsforskningen. Till dessa hör
AMS, styrelsen för teknisk utveckling och TCO. Arbetarskyddsfondens styrelse
instämmer i utredningens förslag i detta stycke men ställer sig tveksam till
att vidga ansvarsområdet till alla de fält som utredningen föreslår. En
eventuell utvidgning av verksamheten kan inte ske utan en förstärkning av
fondens resurser. Även AMS och SOFI instämmer i det lämpliga att vidga fondens
programansvar och pekar därvid på att parterna på arbetsmarknaden är
representerade i dess styrelse. LO ansluter sig till utredningens förslag men
understryker att fondens ansvarsområde inte får utvidgas så långt att dess
karaktär av en mot de aktuella arbetsmiljöproblemen inriktad forskningsfond går
förlorad. Inom fondens verksamhetsområde bör falla problem som rör teknologi,
organisation och administration med hänsyn till individens hälsa och
möjligheter till arbetstillfredsställelse samt relationerna mellan
Prop.
1975/76:182 17
individer,
individ och grapp samt mellan grupper. Utanför programansvaret bör falla
arbetslivets makrostruktur, arbetsmarknadens funktionssätt, intresseorganisationema
samt rent individinriktade frågor.
Mot
innehållet i förslaget i denna del uttalar sig arbetarskyddsstyrelsen,
arbetsmiljöutredningen och ingenjörsvetenskapsakademien. Arbetsmiljöutredningen
ställer sig tveksam tiU att arbetarskyddsfonden tilldelas uppgifter utanför
det nuvarande ansvarsområdet.
5
Föredraganden 5.1 Inledning
Arbetslivets
villkor har under senare år stått i centrum för reformarbetet. Flera nya lagar
har beslutats av riksdagen. Ett genomgående drag i detta reformarbete är
betoningen av arbetsmarknadsparternas centrala roll. Vidare stärks de fackliga
organisationernas ställning i flera avseenden. Regeringen har i dag till
riksdagen överlämnat en proposition om medbestämmande i arbetslivet. Förslaget
innebär att möjligheter öppnas för ökat personalinflytande på alla nivåer i
företag och myndigheter.
Den
föreslagna lagstiftningen syftar främst till att främja kollektivavtal om medbestämmande
för de anställda. Arbetstagarinflytandet skall enligt förslaget kunna göras
gällande i aUa frågor som rör förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare, dvs. såväl frågor om arbetsledning som frågor om företagsledning.
Arbetstagarorganisationerna föreslås få rätt att använda fackUga stridsåtgärder
om kollektivavtal om medbestämmande inte kommer tiU stånd (kvarlevande
stridsrätt).'
En
annan viktig nyhet är att de fackliga organisationerna får tolkningsföreträde
i tvist om arbetsskyldighet och inflytandeavtal och att en begränsning sker av
arbetsgivarens tolkningsföreträde i lönetvister. Vidare förstärks de fackliga
organisationernas stäUning i frågor, som inte har reglerats i kollektivavtal,
genom nya förhandlingsrättsregler och bestämmelser om förbättrad information
om arbetsgivarens verksamhet.
Arbetsrättskommittén
framhåller i sitt utredningsbetänkande (DsA 1975: 11) Information och
utbildning kring arbetsrättsreformen att en vidsträckt demokratisering av detta
slag kräver en aktiv medverkan av så många som möjUgt. Jag delar denna
uppfattning. En sådan medverkan kan inte komma tUl stånd utan goda kunskaper
om innebörden av lagar och avtal. Men det behov av information och utbildning
som den nya lagstiftningen ger upphov till begränsar sig inte till kunskaper om
lagen och de därpå grundade avtalen. Det berör också i hög grad de sakfrågor
lagen syftar till att ge de anställda inflytande över. Frågor om företagets
ledning liksom frågor om arbetets ledning och fördelning har hittills i hög
grad varit förbehållna arbetsgivarparten. De personalföre-
Prop. 1975/76:182 18
trädare
som nu med stöd av lag och avtal skall delta i beslutprocessen på skilda nivåer
måste få möjligheter att Vidga sina kunskaper. Detta, innebär i regel
inte att de fackliga företrädarna skall skaffa sig samma kompetens som
företagets specialister, utan att de skall få möjligheter att på ett effektivt
sätt företräda de anställdas intressen. För detta behövs förutom kännedom om
den fackliga politiken även en allmän insikt i sakfrågorna. Man kan utgå från
att stor vikt kommer att fästas vid in-. flytandet i frågor som berör den
enskildes direkta arbetssituation. Nya och vidgade uppgifter kommer att läggas
på de lokala fackliga organisationema. För att en utveckling med ökat
inflytande skall kunna drivas vidare är det också nödvändigt att praktiska
erfarenheter från reformarbetet samlas och förs vidare genom en fortgående informalions-och
utbildningsverksamhet i de fackliga organisationernas regi.
I
landet finns drygt 200 000 företag. Ungefär hälften av dessa har mer än en
anställd. Därutöver finns ett stort antal offentliga myndigheter. Helt
naturligt återfinns merparten av de anställda i de större företagen och
myndigheterna. Även om huvudparten av arbetsgivarna har få anställda behöver
även de information om den nya arbetsrättsliga lagstiftningen och dess
återverkningar på förhållandena i företagen.
Alla
anstäUda måste ges en översiktlig information om arbetsrättsreformen. De som
skall medverka i en eller annan egenskap vid utövande av arbetstagarinflytande
behöver utbildning för att kunna fylla de uppgifter som kommer att åvila dem.
Ungefär var tionde fackföreningsmedlem har ett eller flera fackliga uppdrag,
vilket innebär att det finns ca-300 000 fackliga förtroendevalda i landet. Det
beräknas att mer än 60 000 förtroendemän nyväljs varje år.
Den
nya lagstiftningen har sin grund i fackUga önskemål. Det är därför naturligt
att de fackliga organisationerna ges huvudansvaret för den information och
utbildning som reformen kräver. Detta ändrar självfallet inte arbetsgivarens
ansvar för att dennes företrädare i såväl företag som myndigheter får den
information och utbildning som behövs.
Jag
delar också utredningens uppfattning att staten bör ta på sig vissa informationsuppgifter
i samband med att riksdagen fattar beslut om den föreslagna lagstiftningen om
medbestämmande. Kostnaderna för informations- och utbildningsinsatserna bör i
enlighet med vad utredningen föreslår huvudsakligen bäras av produktionen. Jag
kommer att förorda en höjning av arbetarskyddsavgiften för att delvis täcka
kostnaderna härför.
Finansministern
hav tidigare denna dag och industriministern kommer senare denna dag att
förorda att regeringen beslutar om lag om styrelserepresentation för de
anställda (prop. 1975/76: 169 samt prop. 1975/76: 166). Jag kommer efter samråd
med chefen för finansdepartementet och chefen för industridepartementet att
förorda en ytterligare
Prop. 1975/76:182 19
höjning
av arbetarskyddsavgiften för 19771979 för att bidra till täckande av kostnadema
för den utbildning reformen kräver.
De förändringar inom
arbetslivet som kan väntas bli en följd av den föreslagna lagstiftningen
ställer även krav på ökade insatser för forskning och utveckling. Främst bör
belysas frågan om hur produktionen skall organiseras för att stå i
överensstämmelse med de demokratiska principer som lagförslaget bygger på.
Problemen berör såväl företags och myndigheters organisation i stort som
arbetsfördelningen mellan enskilda anställda och grupper av anställda.
Den nya lagstiftningen om
medbestämmande i arbetslivet avser att bana väg för mer demokratiska sätt att
leda och fördela arbetet samt för att organisera arbetet inom företag och
myndigheter. Genom de möjligheter till inflytande som lagen avses ge skall de
anställda i högre grad själva kunna påverka arbetsinnehåll och
arbetsorganisation. Detta förutsätter att de anställda får stöd av en aktiv
forsknings- och utvecklingsverksamhet. Det gäller såväl att finna nya former
för hur arbeten skall utformas och organiseras som att finna lämpliga metoder
för att genomföra dessa förändringar. Den partsgemensamma försöksverksamhet
med företagsdemokratiska förändringar som har bedrivits på skilda avtalsområden
sedan slutet av 1960-talet har visat på många hinder för en sådan utveckling.
Men det gäller inte bara
att finna nya vägar för att organisera arbetet. Med detta måste även följa
ändrade metoder för planering, styrning och kontroll. Budget- och
resultatredovisning liksom rapportering, uppföljning och utvärdering av
produktions- och personalförhållandena kan behöva förändras. De fackliga
organisationerna behöver underlag för ställningstaganden när det gäller t. ex.
arbetstidens förläggning och val av löneformer.
Huvuddelen av det
forskningsarbete jag här har berört har hittills utförts inom
högskoleorganisationen. Det är angeläget att denna forskning tillförs ökade
resurser. Förslag i detta syfte har förelagts riksdagen under detta riksmöte.
I likhet med den sakkunnige som har avgivit betänkandet (SOU 1973: 55)
Beteendevetenskaplig arbetslivsforskning samt huvuddelen av remissinstanserna
anser jag att det därutöver behövs en särskild organisation för
arbetslivsforskning. Den bör inriktas på arbetsmarknadsparternas behov av
praktiskt inriktat forsknings- och utvecklingsarbete. Kostnaderna härför bör
liksom vad gäller information och utbildning bäras av produktionen.
5.2
Information och utbildning
Inriktning
och omfattning. Arbetsrättskommittén framhåller att information och UtbUdningsinsatserna
kring arbetsrättsreformen måste ges en vid spridning. Jag delar denna
uppfattning. Det räcker inte att man når
Prop. 1975/76:182 20
bara
de arbetsgivare som redan har visat intresse för en förnyelse av förhållandena
på arbetsplatserna och de arbetstagare som redan är aktiva och intresserade. En
demokratisering kräver aktiv medverkan av flertalet anställda såväl män som
kvinnor. Vad som behövs är en kraftig breddning och utveckling av den fackliga
informationen och utbildningsverksamheten, med sikte inte enbart på att i ett
övergångsskede omsätta den arbetsrättsliga reformen i praktiken utan på att
skapa förutsättningar för en långsiktig och fortlöpande utveckling av
demokratin i arbetslivet.
Statliga
informationsinsatser. Statsmakterna har under senare år ägnat ökad
uppmärksamhet åt information kring nya lagar och andra samhällsfrågor av mera
allmän betydelse. Vid flera tillfällen har omfattande informationsinsatser
gjorts i syfte att snabbt sprida kunskap om nya lagar eller andra reformer av
större vikt. Inte minst gäller detta de senaste årens reformer på arbetslivets
område. Då har också förekommit omfattande informationsinsatser i
arbetsmarknadsorganisationernas regi, delvis med stöd från samhället.
Jag
delar kommitténs uppfattning, att information om reformen bör spridas genom en
statlig informationskampanj. Organisationerna på ar betsmarknaden måste dock,
som arbetsrättskommittén påpekar, påta sig huvuddelen av informationen kring
arbetsrättsreformen. Den stora täckning de fackliga organisationerna har på
den svenska arbetsmarknaden utgör en garanti för spridning till det stora
flertalet berörda. Med hänsyn till de fackliga organisationernas planer på
information och utbildning anser jag att informationsinsatserna frän statens
sida bör begränsas.
Parternas
informations- och utbildningsinsatser. De fackliga organisationerna har liksom
de större studieförbunden redan hunnit långt i sin planering av kommande
informations- och utbildningsinsatser beträffande arbetsrättsreformen. Inom
såväl LO som TCO och SACO/SR avser man att organisera konferenser på lokal,
regional och central nivå i syfte att informera och förbereda senare
utbildningsverksamhet. Informations- och studiematerial av olika karaktär
kommer att utarbetas.
Som
jag nyss har understrukit måste den fackliga informationen och utbildningsverksamheten
skapa förutsättningar för en långsiktig och fortlöpande utveckling av
demokratin i arbetslivet. Uppgifterna ter sig än större om man tar hänsyn till
att antalet förtroendevalda kan väntas växa med den ökade verksamheten på inflytandeområdet,
i synnerhet på det lokala planet i företag och förvaltningar. Omsättningen
bland fackligt förtroendevalda uppskattas inom fackförbunden till 20 % årUgen,
vilket ställer krav på information till och utbildning av ständigt nytillkommande
fackliga representanter.
Arbetsrättskommittén
framhåller att arbetsgivaren eller dennes företrädare inte enbart kan förlita
sig på den allmänna kunskap som kan vinnas genom t. ex. den statUga information
soin planeras. UtbUdning
Prop.
1975/76:182 21
av
arbetsgivaren och dennes företrädare ter sig sålunda också som en viktig
uppgift, framför allt i ett inledande skede.
SAF:s
ledamöter och expert i kommittén har framhållit att det finns risk för onödiga
konflikter om partsvis utbildning med ideologiskt grundade synpunkter
prioriteras. Därigenom skulle reformens genomförande försvåras. SAF:s
representanter förordar i stället gemensam utbildning för parterna.
Jag
är inte beredd att mera i detalj föreskriva på vilket sätt organisationerna
skall bedriva utbildningen kring den nya arbetsrättsliga lagstiftningen. Jag
anser inte heller att statsmakterna bör föreskriva i vUken utsträckning
parterna bör samarbeta i informations- och utbildningsfrågor. Frågor som rör
formerna för förhandlingar över ett brett fält av arbetslivet måste i hög grad
ta sin utgångspunkt i parternas egna bedömningar av sin organisation och sina
arbetsmetoder. Det bör därför i första hand åvila parterna själva att med de
förutsättningar som ges i det följande, avgöra inriktningen av informations-
och utbUdningsinsat- serna. Jag återkommer i det följande tUl frågan om
finansiering av informationen och UtbUdningen.
I
detta sammanhang vill jag kort redogöra för den inledande utbildningsinsats
som staten i egenskap av arbetsgivare avser att genomföra. Den inleds med ett
20-tal centrala veckokurser i statens personalutbildningsnämnds regi. Kurserna
vänder sig främst tiU myndighetsföreträdare i personaladministrativa funktioner
inom den statiiga sektorn. Utbildningen syftar till att ge deltagarna
grandläggande kunskaper om det regelsystem som bär upp arbetsrättsreformen.
Kurserna skall vara genomförda före de nya lagarnas ikraftträdande den 1
januari 1977.
En
viktig uppgift för kursdeltagarna blir att föra kunskapen vidare till
personaladministratörer på alla nivåer inom resp. myndighets område. Detta bör
underlättas genom att varje myndighet får informations- och utbildningsmaterial
som är avpassat just till den myndigheten. Det faller i första hand på
myndigheten att här vidta de åtgärder som behövs.
En
viktig aspekt av demokratiseringen av arbetslivet vid sidan av förhållandet
arbetsgivare-anställda gäller jämställdheten mellan män och kvinnor. I samband
med den ökade aktivitet i de fackliga organisationerna som följer med
reformeringen av arbetslivet är det angeläget att uppmärksamma de förhållanden
som f. n. försvårar för kvinnor att engagera sig i facklig verksamhet.
Eftersom de fackliga organisationema har sin uppmärksamhet riktad på dessa
problem utgår jag ifrån att de beaktar kvinnornas situation och vidtar åtgärder
för att få med fler kvinnor i det fackliga arbetet.
Arbetsrättskommittén
fick i uppdrag att särskilt överväga behovet av särskilda åtgärder på mindre
arbetsplatser. Det är viktigt att anställda på sådana arbetsplatser får samma
inflytande över sin arbetssituation som anställda på större arbetsplatser.
Prop. 1975/76:182 22
Det
finns enligt kommittén ett behov av insatser av uppsökande ka- . raktär för att
sprida information om hithörande frågor hos både arbetsgivare och arbetstagare
i de mindre företagen. Därvid måste de särskUda problem beaktas som följer av
att många mindre företag ligger I orter där kontakterna med
arbetsgivarorganisationer och fackliga sammanslutningar är sparsamma och där
möjligheterna till deltagande i information och UtbUdning annars är
begränsade. Arbetsrättskommittén bedömer emeller att arbetsgivarna i mindre
företag i betydande utsträckning kan nås av de insatser som görs inom
branschorganisationer och motsvarande, i den mån arbetsgivarna inte redan har
kontakt med någon arbetsgivarsammanslutnmg eller tar en sådan kontakt i samband
med att den nya lagstiftningen träder i kraft. Om finansieringsfrågan kan lösas
torde dessutom SAF, enligt vad dess representanter i kommittén har låtit
förstå, vara beredd att medverka med informationsåtgärder som riktar sig även
till arbetsgivare i andra än delägarföretag. Jag delar kommitténs uppfattning
att särskilda åtgärder måste till för att garantera att bestämmelsen om den nya
lagstiftningen också når de mindre arbetsplatserna. Ekonomiskt stöd till
sådana insatser bör ske inom ramen för det stöd jag senare kommer att föreslå.
I
arbetsrättskommitténs uppdrag ingick att överväga behovet av särskilda
åtgärder för invandrade arbetstagare. Enligt 1970 års folk- och bostadsräkning
var hälften av de omkring 400 000 utländska medborgarna i landet
förvärvsarbetande, främst med anställningar inom industrin och vissa delar av
servicesektorn. Siffran motsvarar omkring 5 % av hela antalet förvärvsarbetande
i landet. På många arbetsplatser är dock andelen invandrade arbetstagare
betydligt större. Det kan på en del arbetsplatser förekomma att ända upp till
hälften av arbetstagama utgörs av utländska medborgare.
Arbetsrättskommittén
poängterar att det är svårt att informera invandrarna i arbetslivsfrågor
eftersom de inte har tUlräckliga kunskaper i -svenska. Härtill kommer att många
invandrare har erfarenheter av arbetsmarknaden i hemlandet som kan göra det
svårt för dem att tUlägna sig traditioner, värderingar och gällande regler på
den svenska arbetsmarknaden. Kommittén anser det därför angeläget att dessa
synpunkter beaktas vid all verksamhet som gäller information och utbildning som
är inriktad på invandrade arbetstagare.
Allmänt
sett kan dock invandrarnas behov av information och utbUdning knappast anses
vara ett annat än det de svenska arbetstagarna har. Anslutningen tUl de fackliga
organisationerna bland invandrama är väl så hög som bland svenska arbetstagare.
I allt väsentligt torde samma former kunna väljas för information till
och.utbildning av invandrare." Inom den ramen bör emellertid, beaktas de
särskilda svårigheter som föranleds av skillnader i språk och erfarenhetsmässig
bakgrund. Informationsmaterial bör därför översättas till de större invandrarspråken
Prop. 1975/76:182 23
och
utbildningsverksamheten kan i viss utsträckning behöva bedrivas på
de språken. -
De
anstäUdas fackliga förtroendemän har genom lag och avtal rätt att delta i
utbildning av det slag som här avses på betald arbetstid. Huvuddelen av
utbildningsinsatserna kommer att riktas till denna grupp. Viss information och
utbildning kommer dock att riktas även till övriga anställda.
Arbetsrättskommitténs majoritet finner det för sin del naturligt att
information och utbildning sker på betald arbetstid. Frågan om ersättning till
den som inte är facklig förtroendeman bör enligt kommittémajoriteten lösas
förhandlingsvägen, men kan en sådan lösning inte nås bör lagstiftning i någon
form komma i fråga. SAF:s företrädare i utredningen reserverar sig mot att
kommittén skall göra något uttalande i frågan och anser att frågan bör hänskjutas
tUl förhandling.
För egen del vill jag
understryka vikten av att utbildningen rörande de nya reglerna om
medbestämmande bedrivs i sådana former att alla berörda nås. Vissa
grundläggande bestämmelser bör samtliga anställda vara orienterade om. Det
torde ligga i båda parters intresse att utbUdningen får en sådan bredd och kan
ske i sådana former att dessa mål uppfylls. Vissa grupper av anställda torde
vara svåra att nå med varje form av utbUdning om denna sker helt utanför den
ordinarie arbetstiden. Bl. a. har anförts svårigheter att få med
småbarnsföräldrar i utbildning av detta slag. Jag utgår ifrån att partema i
förhandlingar finner vägar att tiUgodose rimliga behov av information och
utbildning för dem som inte omfattas av lagen om fackliga förtroendemäns rätt
att disponera betald arbetstid.
5.3
Utbildning av de anställdas styrelserepresentanter
Chefen
för industridepartementet kommer senare denna dag att förorda att regeringen
beslutar att lägga fram förslag tUl lag om styrdserepresentation för de anstäUda
i aktiebolag och ekonomiska föreningar m. m. (prop. 1975/76: 166). Förslaget
innebär att gäUande lag ersätts av en ny permanent lag. Den gällande
storleksgränsen för företag som omfattas av lagen föreslås samtidigt bli
sänkt. Vidare har regeringen på föredragning av chefen för finansdepartementet
tidigare denna dag beslutat att lägga fram förslag om en ny permanent lag om styrelserepre-sensation
för de anställda i bankinstitut och försäkringsbolag (prop. 1975/76: 169).
Efter samråd med cheferna för finans- och industridepartementen får jag
beträffande frågan om utbildning av de anställdas styrelserepresentanter
anföra följande.
Den
föreslagna vidgningen av styrdserepresentationen för de anställda kommer att
ställa kraftigt ökade krav på utbUdningsinsatser. Mot bakgrund av att de
anställda aUtmer kan sägas ta på sig ett förvaltningsansvar för företagen
genom att medverka i styrelserna finner jag det
Prop.
1975/76:182 24
lämpligt att kostnaderna för statliga bidrag tUl
utbildningen liksom hittills bärs av produktionen. De fackliga organisationema
synes vara väl lämpade att även i fortsättningen ta hand om utbildningen.
Bidrag bör alltså utgå till de fackliga huvudorganisationema för den
utbildning, som de anordnar för styrelserepresentanter för de anställda. LO och
TCO beräknar att det för budgetåren 1916/111918/19 föreligger behov av att
utbilda 15 000 nya styrelseledamöter och suppleanter.
Jag beräknar att av den del av arbetarskyddsavgiften som
för åren 19771979 skall föras till arbetarskyddsfonden ett belopp som motsvarar
0,02 % av avgiftsunderlaget behövs för bidrag till dessa utbUdnings-kostnader.
Bidragsbeloppet beräknas på innevarande års avgiftsunderlag uppgå tUl ca 30
milj. kr. per år. Frågan om bidragsbehovets storlek får därefter tas upp till
ny prövning. Det ekonomiska stödet till de fackliga organisationernas utbildning
i anledning av reformerna för ökat perso-nalinflytande bör samordnas. Jag
kommer därför i det följande vid min behandling av finansieringsfrågorna att ta
hänsyn även till behovet av bidrag tiU kostnaderna för utbildning av de
anställdas styrelserepresentanter.
I det följande föreslås arbetarskyddsavgiften höjd fr. o. m.
den 1 januari 1977. Detta innebär att avgiften uppbärs med början i mars 1977.
Som jag nyss har nämnt, beräknas vissa medel som har avsatts för bidrag tUl
utbildningskostnaderna under den hittUlsvarande försöksperioden finnas kvar
vid periodens utgång. Jag förordar att den 1 juli 1976 kvarstående medel även i
fortsättningen får tas i anspråk för bidrag till kostnadema för utbUdning av
styrelserepresentanter i enlighet med de förslag som läggs fram denna dag.
5.4 Arbetslivsforskning
Forskning vid universitet och högskolor. I betänkandet (SOU
1973: 55) Beteendevetenskaplig arbetslivsforskning uttalas att det är viktigt
att det sker en utbyggnad av arbetslivsforskningen liksom av den arbetsvetenskapliga
utbildningen inom olika delar av det högre utbUd-ningssystemet. Utredningen
förordar att fasta forskar- och lärartjänster inriktade på
arbetslivsforskningen inrättas vid de beteendevetenskapliga
universitetsinstitutionerna, vid de tekniska högskolorna och fakulteterna samt
vid de företagsekonomiska institutionerna. Dessutom bör forskare från tUlämpningsinriktade
forskningsinstitutioner engageras i den högre undervisningen som handledare för
blivande forskare.
De remissinstanser som har berört denna fråga har
genomgående understrukit behovet av en förstärkning av den arbetsvetenskapliga
forskningen och utbildningen. Detta gäller inte minst de remissinstanser som
har ställt sig avvisande till utredningens förslag om att inrätta ett fristående
forskningsinstitut. Några remissinstanser anser att det forsk-
Prop.
1975/76:182 25
nings-
och utvecklingsarbete som avses bli bedrivet i institutets regi i största
möjliga utsträckning bör förläggas tUl institutioner vid de högre utbildningsanstalterna.
LO understryker behovet av samordning mellan det föreslagna institutet och
universiteten och pekar på möjligheten till delade tjänster.
I
förslag till riksdagen (prop. 1975/76: 100 bU. 10) har regeringen på grundval
av ett förslag från UKÄ:s samrådsgrupp för arbetsvetenskaplig utbildning och
forskning framhållit att ökat utrymme bör beredas för arbetsvetenskapliga
problem inom forskningen och forskarutbildningen. I propositionen föreslås att
vissa nya tjänster inrättas vid samhällsve tenskapUg fakultet. Vidare uttalas
att om nya forskartjänster inrättas utanför högskoleorganisationen bör dessa
tjänster innefatta viss tjänstgöringsskyldighet inom högskoleorganisationen. ,
Det
särskUda institut som i det följande kommer att förordas är inte ett alternativ
till högskoleforskningen utan bör ses som ett komplement till forskningen vid högskoloma
med ett praktiskt inriktat arbete styrt av arbetsmarknadens parter. Jag delar
utredningsmännens och remissinstansernas uppfattning vad gäller behovet av
samarbete meUan högskolorna och de forskningsorgan som finns vid sidan av
dessa. Det är angeläget att till utbildningen återföra de erfarenheter om arbetsmiljöns
och arbetsplatsernas utformning som kan vinnas i det praktiska utvecklingsarbetet.
Vidgade
uppgifter för arbetarskyddsfonden. Arbetarskyddsfonden tillkom genom
riksdagsbeslut år 1971 och tUlförs medel genom en arbetarskyddsavgift som tas
ut av arbetsgivarna i anslutning till yrkesskadeförsäkringsavgiften. Fonden
har till uppgift att stödja information, utbildning och forskning som syftar
till att motverka yrkesskador och annan ohälsa som orsakas av arbetsmiljön
samt att få till stånd en bättre arbetsmiljö. Från år 1974 gavs fonden vidgade
uppgifter samtidigt som den andel av arbetarskyddsavgiften som går till
forskning och utbildning höjdes. Den forskning som stöds genom fonden är i
första hand sådan som är praktiskt inriktad och som snabbt kan ge effekter i
form av förbättrad arbetsmiljö. Även tekniskt utvecklingsarbete i anslutning
till sådan forskning kan stödjas.
Fondens
styrelse har satt bl. a. olycksfallsforskning, kemiska hälsorisker och
arbetstidsfrågor i första rummet och för dessa problemområden publicerat
rapporter med beskrivningar av området och av angelägna forskningsuppgifter.
Dessa rapporter har stimulerat forskare att intressera sig för dessa
forskningsområden och att komma in med ansökningar om forskningsmedel. Fonden
har också sökt upp lämpliga forskare och sökt intressera dem för de förordade
problemområdena.
Sedan
fonden kom till har intresset vidgats från att främst gäUa fy siska
olycksfallsrisker, yrkessjukdomar etc. till att omfatta även psykiska och
sociala sidor av arbetet, arbetstider m. m. Denna utveckling av fon-
Prop. 1975/76:182 26
dens
verksamhet är uttryck för att arbetsmiljön i vidare mening är av intresse för
fondens avnämare och har vunnit stöd i fondens anslagspolitik. Till denna
utveckling har inte minst diskussionerna på fackligt håU bidragit. ArbetsmUjöutredningens
nyligen framlagda förslag till ny arbetsmiljölag som är avsedd att ersätta den
nuvarande arbetarskyddslagen är också uttryck för detta ändrade synsätt. Med
arbetsmiljö förestås förutom arbetarskydd även arbetets organisation, arbetstid
och arbetets anpassning till människan, dess fysiska utformning och psykiska innehåU.
Mot
denna bakgrund faller det sig naturligt att knyta an till arbetarskyddsfonden
i fråga om forskningsinsatser med anledning av arbetsrättsreformen.
Utredningen
föreslår att arbetarskyddsfonden skall tUlddas program-ansvar för sådan
forskning som avser individens problem i arbetslivet och den därmed
sammanhängande frågan som avser arbetsorganisationen och dess funktionssätt.
Därmed skulle även forsknings- och utredningsarbete som inte omedelbart avser
att tillgodose skydds- och hälsosynpunkter i arbetslivet utan andra för
individen positiva syften innefattas i arbetarskyddsfondens ansvarsområde.
Jag
instämmer i utredningens förslag på denna punkt. Förslaget har också fått stöd
av remissinstanserna och ligger enligt min mening i linje med hela den
utveckling som nu sker på arbetslivets område. Jag anser sålunda att fondens
uppgifter bör vidgas enligt förslaget.
Arbetarskyddsfonden
har successivt bedrivit en aUtmer aktiv programverksamhet och själv inUierat
projekt. Detta arbete har förutsatt goda kontakter med de
forskningsinstitutioner som finns i landet. Kontakterna med avnämarna, dvs.
med arbetsgivare och arbetstagare och deras organisationer har inte skett
endast i fondens styrelse. Fondens kansli har upparbetat ett omfattande
kontaktnät inom arbetslivet. De problem som fonden därvid har mött gäller
främst kontakterna med arbetstagarsidan. De fackliga organisationerna har i de
flesta fall begränsade erfarenheter av samarbete med forskare och
forskningsinstitutioner. Flertalet fackliga förtroendemän har ringa
erfarenheter av högre utbildning och forskning. Detta medför svårigheter såväl
när det gäUer att med utgångspunkt i förekommande problem formulera och
initiera forsknings- och utvecklingsarbete som när det gäller att återföra
resultaten tUl medlemmarna.
Fonden
fungerar i hög grad som ett kontaktorgan mellan det praktiska livet och
forskningen. Parterna kan vid fonden få hjälp både med att formulera och
initiera forskningsprojekt och med informations- och utbildningsinsatser för att
återföra resultaten av forsknings- och utvecklingsarbetet till de berörda. Jag
anser det angeläget att fonden fortsätter denna verksamhet och därvid prövar
nya vägar att förstärka kontakterna mellan specialisterna och arbetslivet. En
väg som därvid bör prö-
Prop. 1975/76:182 27
vas
är att bereda fackliga förtroendemän möjlighet att under en viss tid arbeta vid
någon forskningsinstitution.
En annan möjlighet är att
fonden ställer medel till förfogande för att möjliggöra för fackliga
organisationer att knyta forskare till sig för att initiera projekt på
angelägna områden och för att till organisationerna återföra resultat av
forsknings- och utvecklingsarbete.
Jag anser vidare att
frågan om överföring av PA-rådets nuvarande informations- och
dokumentationsverksamhet till ett nytt institut enligt utredningens förslag i
första hand bör prövas i anslutning till en bedömning av fondens totala behov
av informations- och dokumentationsresurser inom sitt ansvarsområde.
De utökade uppgifterna för
fonden föranleder ändring i fondens instruktion. Det ankommer på regeringen
att utfärda de bestämmelser som behövs.
Inrättande av ett
institut. Utredningen föreslår att ett särskilt institut för
beteendevetenskaplig arbetslivsforskning inrättas under samhällets och
arbetsmarknadsparternas ledning. Verksamheten enligt förslaget skall ha en
praktisk problemlösande inriktning och ha sin tyngdpunkt i problem som gäller
individen i arbetslivet samt arbetsorganisationen och dess funktionssätt.
Utredningen har även övervägt möjligheten att knyta den beteendevetenskapliga
arbetslivsforskningen till något av de statliga organ som redan sysslar med
närliggande frågor, främst psykotekniska institutet vid Stockholms universitet
eller institutet för social forskning (SOFI). Enligt utredningens uppfattning
lämpar sig dock inget av dessa institut för de aktuella uppgifterna.
Flertalet remissinstanser
delar uppfattningen att ett särskilt institut bör inrättas. Åtskilliga
instanser anser emellertid att utredningen inte på ett tUlfredsställande sätt
har utrett möjligheterna att knyta verksamheten till befintlig statlig
verksamhet. Som alternativ till det framlagda förslaget nämns anknytning till
SOFI, psykotekniska institutet, arbetarskyddsstyrelsen eller inrättande av en
nämnd knuten till arbetarskyddsfonden.
Jag delar uppfattningen
att en anknytning till existerande statliga myndigheter, t. ex.
arbetarskyddsstyrelsen framstår som mindre lämplig. Styrelsen har som
huvuduppgift att utfärda bestämmelser och anvisningar enligt
arbetarskyddsförfattningarna och svarar vidare genom yrkesinspektionen för tiUsyn
och rådgivning i arbetarskyddsfrågor. Forsknings- och utvecklingsarbete till
stöd för arbetsrättsreformen bör enligt min mening i huvudsak vara förankrat
hos arbetsmarknadens parter. Det måste vidare ske i former som endast med
svårighet låter sig anpassas till myndighetsutövning. En anknytning tUl
psykotekniska institutet eller SOFI är mer närliggande. Båda institutionerna
ägnar sig åt forsknings- och utvecklingsarbete inom det arbetsvetenskapliga
området. Båda leds av styrelser där arbetsmarknadens parter är företrädda. De
båda instituten har emellertid tyngdpunkten i sin verksamhet förlagd till
Prop. 1975/76:182 28
andra
områden inom det arbetsvetenskapliga fältet än det som här gäller. För
psykotekniska institutets del ligger tyngdpunkten på det psykö- , fysiologiska
området och för SOFLs del på arbetsmarknadsforskning. Inget av instituten har
varit engagerat i det företagsdemokratiska utvecklingsarbete som har bedrivits
av parterna i gemensam regi under de senaste åren. Jag delar därför
utredningsmannens uppfattning att man bör söka en annan organisatorisk lösning.
Från
fackligt håll har framförts invändningar mot att verksamheten inordnas i
högskoleorganisationen. Det har därvid anförts att man eftersträvar en
organisation som är inriktad mot praktiska problem och som styrs av
arbetsmarknadens parter. Det medför ett utpräglat mång- och tvärvetenskapligt
arbetssätt utan bindningar tUl en uppdelning i vetenskapliga discipliner. Jag
delar detta synsätt. Inriktningen av arbetet liksom rapporteringen skall göras
med hänsyn tUl avnämarnas behov. Den verksamhet som åsyftas kommer i betydande
utsträckning att ha karaktär av s. k. aktionsforskning. Det innebär i motsats
till traditionellt beskrivande och analyserande samhällsforskning att forskarna
engagerar sig i förändringar där utvecklingen i hög grad bestäms av de lokala
parterna och där såväl forskarens insats som rapporteringen i hög grad är
beroende av de lokala parternas agerande. Det är därför viktigt att finna en
öppen och obunden form för verksamheten.
Samtidigt
som det således finns motiv för att organisatoriskt skilja den tilltänkta
verksamheten från högskoleorganisationen finns det andra motiv som talar för
att verksamheten bör ha en sådan anknytning. Det är således angeläget att utveckUngsarbetet
bedrivs med accepterade vetenskapliga metoder. Forskningsverksamhetens
trovärdighet och genomslagskraft såväl hos arbetsmarknadsparterna som hos
myndigheterna och den intresserade allmänheten kommer att vara beroende av att
verksamheten är av god vetenskaplig standard. Institutet behöver därför kunna
dra till sig medarbetare vilkas integritet och kunnande som forskare inte
sätts ifråga.
En
annan viktig aspekt är hur resultaten av det arbete som bedrivs vid institutet
skall föras iit. Som jag tidigare har framhållit är det arbetsmarknadens parter
och de anställda på de berörda arbetsplatserna som är mottagare av institutets
arbete. Men det är även viktigt att kunskaperna om hur arbete i framtiden bör
organiseras förs in i utbildningen. Inte minst i den högre utbUdningen måste
hänsyn tas tUl vad som kommer fram i det företagsdemokratiska utveckUngsarbetet.
Jag anser därför att den tiUtänkta verksamheten bör ha en anknytning till den
högre utbildningen. Jag återkommer i det följande tUl hur det bör ske.
Som
jag tidigare har framhåUit bör programansvaret för forskning om arbetsorganistionen
och dess funktionssätt vUa på arbetarskyddsfonden. Mot bakgrund av de
överväganden som jag nu här redovisat förordar jag att ett särskilt institut
inrättas fr. o. m. januari 1977. Ett lämp-
Prop. 1975/76:182 29
ligt
namn på institutet kan vara centram för arbetslivsfrågor. Institutet bör vara
ett fristående institut under statens och arbetsmarknadsparternas ledning.
Tyngdpunkten i institutets verksamhet bör ligga på forskning och
utvecklingsarbete kring problem som rör individer och grupper i arbetslivet, arbetsmarknadspartemas
relationer och inflytandefrågor samt arbetsorganisationen och dess funktionssätt.
Institutet bör fungera som
en central referenspunkt för det tillämpade forsknings- och utveckUngsarbetet
på arbetslivets område. Institutet bör hålla sig väl underrättat om aktuella
arbetslivsfrågor liksom om såväl inhemsk som utländsk forskning på området.
Institutet bör påta sig en samordnande funktion öch därvid i första hand ägna
de egna krafterna åt problem som inte bearbetas på annat håll. Avgränsningen av
institutets arbetsområde får bli en fråga för arbetsmarknadens parter att avgöra.
Avgränsningen bör komma till uttryck genom det programarbete som
arbetarskyddsfonden avses få i uppdrag att utföra och genom fondens medelsbeviljning.
Den arbetsrättsUga reform som är huvudmotivet till förslaget om inrättande av
institutet har karaktär av ramlag för de anställdas medbestämmande i
arbetslivet. Det innebär att det i första hand ar de anställda som genom sina
fackliga organisationer har att avgöra vilka förändringar som bör genomföras
och vilken typ av forsknings- och utvecklingsarbete som behövs för att bana
väg för de önskade förändringarna. Med tanke på institutets nära relation till
arbetarskyddsfonden framstår det som naturligt att placera det i nära anslutning
tUl fonden.
Utredningen
föreslår att staten och SAF gemensamt skall inrätta och finansiera institutet
samt att staten i styrelsen skall företrädas i sin egenskap av arbetsgivare.
Mot detta uivänder flera remissinstanser att institutets ställning som
fristående organ lätt kan ifrågasättas med en sådan utformning av huvudmannaskap
och finansiering.
Jag
ansluter mig till dessa synpunkter från remissinstanserna. Den arbetsrättsliga
reform som är bakgrund till förslaget om ett institut har i huvudsak kommit
till efter krav och önskemål från löntagarnas organisationer. Frågor om
arbetets organisation och fördelning visar sig inte sällan förorsaka
kontroverser mellan arbetsgivare och anställda. Institutet kommer således att
också arbeta med frågor där partema kan ha motstridiga intressen. Jag finner
det angeläget att frågan om institutets huvudmannaskap och finansiering löses
så att de bästa möjliga förutsättningar skapas för att institutet skall kunna
arbeta effektivt och självständigt. Jag förordar därför att staten ensam blir
huvudman för institutet och att medel för att täcka kostnaderna tas ur
produktionen. Med den vidgning av arbetarskyddsfondens programansvar som jag
tidigare har föreslagit fallet det sig naturligt att fonden svarar för
institutets huvudsakliga finansiering. För att säkerställa den grundläggande
finansieringen av institutet bör regeringen ur arbetarskyddsfonden årligen an-
Prop. 1975/76:182 30
visa
medel för vissa fasta tjänster, lokalhyra och andra fasta kostnader. Därutöver
får institutet eller enskilda forskare vid institutet på vanligt sätt söka
medel för projektarbete. Man kan förmoda att institutets personal i första
hand intresserar sig för frågeställningar som arbetarskyddsfonden har bedömt
som angelägna i sitt programarbete. Därmed kommer ansökningar om medel också
att i stor utsträckning rikta sig till arbetarskyddsfonden. Forskarna vid
institutet bör dock självfallet kunna söka projektmedel även hos andra anslagsbeviljande
myndigheter och institutioner.
Utredningen
föreslår att institutet leds av en styrelse med företrädare för arbetsgivare på
de privata och offentliga områdena samt av fackliga företrädare. Mot detta
invänder flera remissinstanser, däribland LO att staten bör företrädas av
samhällsintresset. Dessutom förordar flera remissinstanser att forskare blir
företrädda i styrelsen.
Enligt
min mening bör institutet ledas av en styrelse som utses av regeringen.
Företrädare för arbetsmarknadens parter bör utgöra flertalet av ledamötema i
styrelsen. På arbetsgivarsidan bör såväl privata som statliga och kommunala
representanter återfinnas. De fackliga organisationerna bör finnas företrädda
till samma antal som arbetsgivarna. Därtill bör samhällsintresset och
forskningen finnas representerad. De anställda vid instUutet bör också vara
företrädda i styrelsen.
För
att säkerställa kontakten mellan institutet och den forskning och utbildning
som bedrivs vid universitet och högskolor förordar jag att vissa tjänster vid
institutet skall vara förenade med tjänstgöring inom den högre utbildningen.
Jag har i dessa frågor samrått med chefen för utbildningsdepartementet.
I
fråga om samarbete med organisationer som bedriver konsultverksamhet inom
arbetslivsområdet förordar utredningsmannen att det föreslagna institutet
skall etablera ett nära samarbete med konsultföretag som stöds av
arbetsmarknadsparterna. Härmed åsyftas i första hand PA-rådet. Mot detta
invänder flera remissinstanser, däribland LO.
Jag
delar remissinstansernas åsikt på denna punkt. Vid praktiskt inriktat UtveckUngsarbete
av den typ som institutet främst skall syssla med är det viktigt att det
etablerar förtroendefulla och konstruktiva kontakter med arbetsmarknadspartema
och de anställda i de företag och myndigheter där utvecklingsarbetet skall bedrivas.
Institutet måste få möjlighet att självt finna former för detta och skapa sin
egen profU. Varje arrangemang som i förväg knyter samman institutet med någon
annan organisation kan leda tUl att institutet inte utvecklas som önskvärt är. Önskemålet
att finna former för att föra över institutets erfarenheter till företag som
bedriver konsultverksamhet inom området bör lösas i former som inte innebär formeUa
bindningar till vissa konsultföretag.
Utredningen
tar inte ställning till institutets storlek i detalj, men uppskattar behovet tUl
ca 35 forskare vartill kommer administrativ perso-
Prop. 1975/76:182 31
nal.
Remissinstanserna ansluter sig i stort till förslaget även om några remissinstanser
varnar för en allt för snabb uppbyggnad av institutet med tanke på att man
därigenom kan beröva universitet och högskolor en allt för stor del av
forskarna med intresse för tillämpad arbetslivsforskning. Med tanke på behovet
av att inom institutet bygga upp en bred erfarenhet och behovet av att etablera
långsiktiga kontakter med parterna bör den fasta forskarstaben uppgå till ca 10
personer. Om institutet under de första verksamhetsåren engagerar sig i 34
större problemområden torde behovet av projektanknuten personal uppgå tUl ytterligare
ett tiotal. Den projektanknutna personalen bör företrädesvis sökas bland
personer med praktisk erfarenhet från arbetslivet. En möjlighet som
utredningen pekar på och som bör prövas är att engagera personer med
erfarenhet från arbete i arbetsmarknadens organisationer. Med tanke på det
breda internationella intresset för arbetslivsfrågorna bör institutet även
utnyttja möjligheten att anlita personer med erfarenhet från utvecklingsarbete
i andra länder i projektarbetet. Det bör ankomma på regeringen att meddela
närmare föreskrifter för institutet och därvid ta hänsyn till önskemålet att föreberedande
åtgärder för institutets start bör vidtas redan under innevarande år.
5.5
Finansiering
Kostnaderna
för information, utbUdning och forskning med anledning av reformerna på
arbetsrättens område bör, som jag tidigare har framhållit bäras av
produktionen. För att bidra till att täcka dessa kostnader förordar jag att
arbetarskyddsavgiften höjs från den 1 januari 1977. De nämnda kostnaderna
föranleder en höjning från nuvarande 0,10 % tiU 0,15 %, vilket beräknat på
innevarande års avgiftsunderlag, innebär uppskattningsvis 230 mUj. kr.
TUl
detta kommer för åren 19771979 kostnaden för utbildning av styrelserepresentanter
för de anställda. Denna kostnad bör finansieras genom en ytterligare höjning av
arbetarskyddsavgiften med 0,02 procentenheter, vilket uppskattningsvis innebär
30 milj. kr., beräknat på årets avgiftsunderlag. Medlen bör för angivet ändamål
fördelas till de fackliga organisationema enligt bestämmelser som regeringen
utfärdar.
Jag
föreslår alltså att arbetarskyddsavgiften höjs från nuvarande 0,10 % till 0,17 %,
vilket motsvarar ca 260 milj. kr. Avsikten är att den del av höjningen som
avser att täcka kostnadema för utbildning av styrelserepresentanter skall
omprövas efter tre år.
De
medel som beräknas inflyta genom höjning av arbetarskyddsavgiften bör fördelas
på följande sätt: 15 % bör utgöra bidrag till statsverkets kostnader för
arbetarskyddsverkets verksamhet, 27 % bör anslås för information och utbildning
i anslutning till den föreslagna arbets-
Prop. 1975/76:182 32
rättsreformen
och 12 % bör anslås för utbildning av styrelserepresentanter för de anställda.
Återstoden bör fördelas av arbetarskyddsfondens styrelse enligt bestämmelser
som utfärdas av regeringen. Av sistnämnda medel bör regeringen årligen anvisa
medel för täckande av grandkostnaderna för centrum för arbetslivsfrågor. Bidrag
till information och utbildning med anledning av arbetsrättsreformen bör för
år 1977 utgå till såväl arbetsgivar- som arbetstagarorganisationer men därefter
enbart till arbetstagarorganisationer. Det är f. n. omöjligt att göra en exakt
bedömning av det informations- och utbildningsbehov på sikt som följer av
arbetsrättsreformen. Jag har därför för avsikt att då erfarenheter av
verksamheten vunnits göra en förnyad prövning av bidragsbehovet.
Den föreslagna höjningen
av arbetarskyddsavgiften medför att medel står till förfogande först i mars
månad 1977. De informations- och utbildningsinsatser som
arbetsmarknadsorganisationerna planerar med anledning av arbetsrättsreformen
måste emellertid sättas igång omedelbart efter riksdagens beslut som
förberedelse för lagens föreslagna ikraftträdande den 1 januari 1977.
Organisationerna har därför behov av ekonomiskt stöd redan under innevarande
år. För att möjliggöra detta bör medel för ändamålet tiUfälligt kunna lånas ur
fondens kapitalbehållning.
6
Vissa lagfrågor
De
förslag som jag har lagt fram i det föregående föranleder ändring i lagen
(1971: 282) om arbetarskyddsavgift.
I 1 § lagen föreskrivs
skyldighet för arbetsgivare att erlägga arbetsgivaravgift som bidrag till
arbetarskydd (arbetarskyddsavgift). Enligt 4 § skall en fjärdedel av
arbetarskyddsavgiften utgöra bidrag tUl statsverkets kostnader för
arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens verksamhet. Återstående tre
fjärdedelar skall användas till forskning och utveckling samt utbildning och
information angående arbetarskydd och till kostnader för regionala skyddsombud.
Medlen tillförs arbetarskyddsfonden och förvaltas efter grunder som regeringen
fastställer.
Det vidgade
användningsområde för arbetarskyddsavgiften bör komma till uttryck i 1 § lagen
om arbetarskyddsavgift. Av paragrafen bör framgå att arbetarskyddsavgiften
utgör bidrag inte bara tUl arbetarskydd i egentlig mening utan även till
forskning och utveckling samt utbildning och information rörande arbetslivs-
och inflytandefrågor.
Höjningen av
arbetarskyddsavgiften kräver ändring i 3 §. Som jag nyss har nämnt bör i
fortsättningen 15 % av den högre avgiftssumman utgöra bidrag till
arbetarskyddsverkets finansiering, medan återstoden tUlförs
arbetarskyddsfonden. Detta föranleder ändring i lagens 4 §. Pa-
Prop. 1975/76:182 33
ragrafen
bör vidare kompletteras beiräffande användningen av de medel som tillförs
fonden. Till de ändamål som redan anges i 4 § bör läggas, att avgiften utgör
bidrag tUI kostnader för forskning och utveckling samt utbildning och
upplysning beträffande medbestämmande i arbetslivet och arbetslivsfrågor i
övrigt. Vidare bör anges att avgiften utgör bidrag till kostnader för
utbildning av styrelserepresentanter för de anställda.
Liksom
hittills får det ankomma på regeringen att ange grunderna för medlens
förvaltning och att, inom ramen för ändamålsangivelserna i 4 §, föreskriva
angående medlens användning. I sistnämnda hänseende förutsätts ändringar i
instruktionen för styrelsen för arbetarskyddsfonden.
Mot
denna bakgrund har inom arbetsmarknadsdepartementet upprättats förslag till
lag om ändring i lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift.
7
Hemställan
Med
hänvisning till vad jag nu anfört hemstäUer jag att regeringen föreslår
riksdagen
dels
att antaga förslaget tiU lag om ändring i lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift,
dels
att
1.
godkänna de allmänna riktlinjer
för finansiering och utformning av stöd tiU information, utbildning och
forskning beträffande medbestämmande i arbetslivet och arbetslivsfrågor i övrigt
som jag har har angett i det föregående,
2.
godkänna de allmänna riktlinjer
för finansiering och utformning av stöd till utbildning av
styrelserepresentanter för de anställda som framgår av vad jag har anfört.
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1976 760128
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
24 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (24)
24 kopplingar i 14 dokument.
- Prop. 1991/92:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1992/93 i texten
- Bet. 1990/91:AU16 Arbetslivsforskningens organisation m.m. i texten
- Prop. 1990/91:69 om arbetslivsforskningens organisation m.m. s. 11 · s. 13 i texten
- Bet. 1979/80:AU21 Om anslag m. m. till arbetsmarknadspolitiken för budgetåret 1980/81 s. 67 i texten
- Bet. 1978/79:AU21 med anledning av propositionen 1978/79:100 såvitt gäller Arbetsmarknad m. m. jämte motioner s. 60 · s. 77 · s. 80 i texten