Regeringens proposition om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs m.m.
102 sidor, varav 76 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 76 av 102 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1975/76:19, Regeringens proposition om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringens
proposition nr 19 1975/76 Prop. 1975/76:19
Nr 19
Regeringens
proposition om ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs m.
m.;
beslutad
den 16 oktober 1975.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.
På
regeringens vägnar
OLOF
PALME
INGEMUND
BENGTSSON
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föresläs vissa ändringar i lönegarantisyslemet vid konkurs.
Flera av ändringsförslagen syflar till att arbetstagarna skall fä betalt
enligt garantin snabbare än f. n. Sålunda föresläs ändringar i konkurslagen
och lönegarantUagen som skall göra det möjUgt för kronofogdemyndighet att vid s,
k, fattigkonkurser fä kännedom om löne- och pensionsfordringar tidigare än som
sker nu. Den s, k, gode mannen i faltigkonkurs skall under arbetet med att
upprätta konkursbouppteckningen efter hand underrätta kronofogdemyndigheten om
sädana fordringar, Tredskande gäldenär kan hämtas eller häktas för att förmås fullgöra
sin uppgiftsskyldighet enligt lönegarantUagen,
Vid
ordinär konkurs föreslås alt konkursförvallaren snarast efler konkursbeslutet
skall underrätta utbelalningsmyndighelen (länsstyrelsen) om fordran på lön för
uppsägningstid i den män fordringen är klar. Underrättelse bör också lämnas om
annan fordran som är klar. När underrättelse lämnas om sädana fordringar skall
förvaltaren för arbetstagarens räkning bevaka fordringarna i konkursen och
underrätta arbetstagaren om bevakningen.
Den
nuvarande ordningen att kronofogdemyndigheten kan hänvisa arbetstagaren att
väcka talan vid domstol om lönefordran är tvistig slopas. I stället skall
talan fä föras genom besvär såsom f. n. gäller i övriga fall.
Slutiigen
föreslås alt lönegarantin utvidgas till alt omfatta mätningsar-
1
Riksdagen 1975/76.1 saml. Nr 19
Prop. 1975/76:19 2
vode
och facklig medlemsavgift samt underhållsberätligads fordran på underhållsbidrag
som innehållits genom införsel. Däremot avvisas med utgångspunkt i en ingående
utredning tanken på en utvidgning av garantin till vissa underenlreprenörsfordringar.
Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 januari 1976,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:19
1
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konr kurs
Härigenom
föreskrives att 3, 59, 11 och 12 §§ lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti
vid konkurs skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Betalning enligt garantin utgår Betahimg enhgt garantin utgår
endast för fordran som bevakats i endast för fordran som bevakats i
konkursen eUer, i fall som avses i konkursen eller, i fall som avses i
7 §, blir känd för myndighet som 7 §, blir känd för myndighet som
där sägs inom ett år från det att där sägs inom ett år från det att
konkursen avskrevs. Har arbetsgi- beslut om avskrivning av konkur-
varen tidigare varit försatt i kon- sen vunnit laga kraft. Har arbets
kurs, utgår icke betalning för förd- givaren tidigare varit försatt i kon-
ran som gjorts eller kunnat göras kurs, utgår icke betalning för ford-
gällande i den konkursen: ran som gjorts eller kunnat göras
gällande
i den konkursen,
5 §
Garantibelopp
betalas av myn- Garantibelopp betalas av myn
dighet som Konungen bestämmer, dighet som regeringen besiämmer.
Härvid verkställes skatteavdrag Härvid verkställes skatteavdrag
samt avdrag med belopp som skall saml avdrag med belopp som skall
innehållas på grund av beslut om innehållas på gmnd av beslut om
införsel eller utmätning i lön, införsel eller utmätning i lön.
Garantibelopp
får ej betalas förrän beslutet om konkurs vunnit laga kraft och ej heller
förrän arbetstagarens fordran har förfallit till betalning. Garantibelopp som
avser fordran på lön för uppsägningstid får betalas efter hand under
uppsägningstiden. Åberopas motfordran hos arbetstagaren, fär garantibelopp,
som motsvarar sådan del av motfordringen med vilken kvittning kan ske enUgt
lagen (1970: 215) om arbetsgivares kvillnmgsrätt, betalas först om det utrönes
att motfordringen icke föreligger.
Betalning enligt garantin av fordran som avses med underrättelse
enligt 6 § första stycket första eller andra meningen får dock ske utan hinder
av att beslutet om konkurs icke vunnit laga kraft.
6 §
När
bevakad fordran soin om- Konkursförvaltaren skall sna-
fatlas av garantin
lämnats utan rast efter konkursbeslutet underanmärkning i konkursen eller
se- rätta myndighet som avses i 5 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
nare blivit utdelningsgill, skall konkursförvaltaren utan
dröjsmål underrätta myndighet som avses i 5 § om fordringen.
Föreslagen lydelse
om fordran på lön för uppsägningstid i den mån fordringen
enligt förvaltarens bedömande är klar. Underrättelse bör lämnas även om annan
fordran som omfattas av garantin under samma förutsättning. I övrigt skall
underrättelse lämnas utan dröjsmål när fordran som omfattas av garantin efter
bevakning blivit utdelnings-
gill.
Underrättelse som avses i första stycket behöver icke
lämnas i den mån arbetstagaren får lyfta betalning för sin fordran enligt 143 §
konkurslagen (1921:225), beträffande fordran på lön för uppsägningstid på
fordringens förfallodag och beträffande annan fordran utan dröjsmål sedan fordringen
blivit utdelningsgill.
När
underrättelse lämnas enligt första stycket första eller andra meningen skall
konkursförvaltaren samtidigt för arbetstagarens räkning bevaka fordran som
avses med underrättelsen. Bevakning sker genom att förvaltaren tillställer
konkursdomaren två kopior av underrättelsen tned angivande av alt denna avser
bevakning. Förvaltaren skall i sådant fall genast underrätta arbetstagaren om be- I vakningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
7 §
Handlägges
konkurs enligt 185 § konkurslagen (1921:225) och finnes anledning antaga att
fordran, som omfattas av garantin, kan göras gäUande, skaU konkursdomaren
genast sända imder-rättelse därom till kronofogdemyndigheten i den ort som
avses i 7 § första stycket samma läg. Sedan tid för gäldenärens edgång har
bestämts, skall myndigheten underrättas därom. Myndigheten har behörighet som
borgenär, även om staten icke innehar fordran hos gäldenären.
Handlägges
konkurs enligt 185 § konkurslagen (1921:225) och finnes anledning antaga att
fordran, som omfattas av garantin, kan göras gällande, skall konkursdomaren
genast sända underrättelse därom tiU kronofogdemyndigheten i gäldenärens hemortskommun.
Sedan tid för gäldenärens edgång har bestämls, skall myndigheten underrättas
därom. Myndigheten har behörighet som borgenär, även om staten icke innehar
fordran hos gäldenären.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:19
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Första stycket gäller i tiUämpliga delar, när
konkursdomaren mottagit anmälan som avses i 186 § konkurslagen (1921: 225) utan
att underrättelse som avses i 6 § lämnats dessförinnan.
8 § Det åligger kronofogdemyndighet som får underrättelse
enligt 7 § att skyndsamt pröva i vad mån betalning enligt garantin skall utgå
för fordran i konkursen. Detta gäller även när fordran i konkursen på annat
sätt blir känd för myndigheten.
Arbetsgivare är skyldig att vid kronofogdemyndighetens
prövning enligt första stycket på anfordran lämna uppgift om arbetstagares
anställnings- och avlöningsförhållanden eller pensionsförhållanden.
Undandrager sig arbetsgivaren att fullgöra detta, kan han efter omständigheterna
hämtas eller häktas.
Beslut
om hämtning eller häktning meddelas av konkursdomaren efter framställning
från kronofogdemyndigheten. Kostnaden för hämtning eller häktning utgår av
allmänna medel. I övrigt gäller beträffande sådan åtgärd 95 § konkurslagen
(1921:225) i tilllämpliga delar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kronofogdemyndigheten
skall ulan dröjsmål underrätta den i 5 § avsedda myndigheten angående fordran
som vid prövning enligt första stycket funnits vara betalningsgrundande.
Kronofogdemyndigheten
skall utan dröjsmål underrätta den i 5 § avsedda myndigheten angående fordran
som vid prövning enligt första stycket funnits vara betalningsgrundande.
Förekommer anledning därtill får kronofogdemyndigheten återkalla sitt beslut,
om det sker innan utbetalning har ägt rum.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9 §
Bestrider arbetsgivaren att arbetstagaren har fordran och
framgår ej vid kronofogdemyndighetens prövning enligt 8 § att fordringen
föreligger, skall myndigheten hänvisa arbetstagaren att inom en månad väcka
talan mot arbetsgivaren, vid äventyr att arbetstagaren förlorar sin rätt till
betalning enligt garantin. Om ar-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
betsgivaren bestrider en del av fordringen, har vad som nu
sagts motsvarande tillämpning på den delen.
Finner
kronofogdemyndighet i annat fall än som avses i första stycket att
arbetstagarens fordran icke omfattas av garantin, fär arbetstagaren föra talan
mot beslutet genom besvär. I fråga om sådan besvärslalan har bestämmelserna i utsökningslagen
(1877: 31 s. 1) om klagan över utmätning i allmänhet motsvarande tillämpning.
Mot hovrätts beslut får dock talan icke föras.
Föreslagen
lydelse
Finner kronofogdemyndighet alt arbetstagarens fordran icke
omfattas av garantin, får arbetstagaren eller den till vilken fordran övergått
enligt 11 § föra talan mot beslutet genom besvär, I fråga om sådan besvärstalan
har bestämmelserna i utsökningslagen (1877: 31 s, 1) om klagan över utmätning
i allmänhet motsvarande tUlämpning, Mot hovrätts beslut får dock talan icke
föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
11 §
Överlåtes
fordran, har förvärvaren rätt tUl garantibelopp enligt denna lag endast om
förvärvet skett sedan konkursbeslutet meddelats och förvärvaren är arbetstagarorganisation
i vUken överlåtaren är medlem eller fond i vars förvaltning organisationen
deltar.
Överlåtes fordran, har förvärvaren rält tUl garantibelopp
enligt denna lag endast om förvärvet avsett av arbetsgivaren innehållet, ej
utbetalt mätningsarvode eller därmed jämförlig avgift eller facklig
medlemsavgift eller förvärvet skett sedan konkursbeslutet meddelats och
förvärvaren är arbetstagarorganisation i vilken överlåtaren är medlem eller
fond i vars förvaltning organisationen deltar.
Rätt till garantibelopp enligt lagen tillkommer underhållsberättigad
för underhållsbidrag som har innehållits genom införsel. Sådan rätt tillkommer
dock ej kommun som har utgivit bidragsförskott för underhållsbidrag.
12 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt förorsakat att belalnmg
enligt denna lag utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller har någon i
annal fall obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning och har
han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad som betalats för
mycket. Föreligger särskilda skäl, får åler-betalningsskyldighet efterges helt
eller delvis.
Har någon
genom oriktiga uppgifter eller på armat sätt förorsakat atl betalning enligt
denna lag utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller har någon i an--nat
fall obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning och har han skäligen
bort inse detta, skall återbetalning ske av vad som betalats för mycket.
Prop. 1975/76:19 7
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Har betalning enligt garantin skett med tillämpning av 5 §
tredje stycket och upphäves därefter konkursbeslutet genom beslut som vinner
laga kraft, skall den som erhållit betalningen återbetala uppburet belopp.
Föreligger särskilda skäl, får återbetalningsskyldighet
enligt första eller andra stycket efterges helt eller delvis.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. I fråga om
fordran som har gjorts eller kunnat göras gällande i konkurs i vilken
konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet gäller 11 § i sin äldre
lydelse.
2 Förslag till
Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)
Härigenom föreskrives alt 101 och 185 §§ konkurslagen
(1921: 225) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
101 §
Inom den för bevakning av fordringar utsatta tid har
borgenär alt hos konkursdomaren skriftligen anmäla sin fordran; gör borgenär
anspråk på förmånsrätt, skall han i bevakningsinlagan jämväl angiva den rält
han i sådant avseende vUl göra gällande. Vid inlagan foge borgenär i huvudskrift
eller styrkt avskrift de handlingar han vill åberopa till stöd för sin talan,
I bevakningsinlaga bör borgenärens namn, yrke, boningsort
och postadress angivas.
Bevakningsinlaga jämte därvid fogade handlingar skall
ingivas i två exemplar.
Alt fordran som omfattas av lagen (1970: 741) om statlig
lönegaranti vid konkurs i vissa fall bevakas genom förvaltaren är särskilt
föreskrivet.
185 §1 Finner konkursdomaren, då beslut om konkurs
meddelas, anledning till antagande, att gäldenärens bo icke förslår till
bestridande av kon-kurskoslnadema, och ställes ej genast säkerhet för sagda
kostnader, skall vad förut i denna lag är stadgat om vidtagande av åtgärder då
konkurs uppställ icke äga tiUämpning, utan gäUe vad här nedan föreskrives:
' Senaste lydelse 1975:244,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:19
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1) Konkursdomaren skall om konkursen genast utfärda
kungörelse med uppgift om dagen, då konkursansökningen ingivils; och varde i
kungörelsen dessutom anmärkt, att anledning finnes till sådant antagande, som
ovan sagts. Kungörelsen skall ofördröjllgen anslås i rättens kansli samt genast
eller nästa postdag avsändas för att en gång införas i allmänna tidningarna
ävensom en eller två tidningar inom orten; varjämte konkursdomaren har alt om
konkursen genast underrätta allmänna åklagaren i orten samt, om gäldenären är ämbets-
eller tjänsteman, hans närmaste förman.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2)
Konkursdomaren skall, där det prövas erforderligt, förordna en god man att
laga vård om gäldenärens bo. Har icke till konkursdomaren ingivits av gäldenären
under edsförpliktelse underskriven förteckning över hans tUlgångar och
skulder med uppgift om dels varje borgenärs namn och postadress, dels i vad
mån skuld avser lön eller pension och dels de böcker och andra handlingar,
som röra boet skall god man alllid förordnas. Det åligger i sådant fall gode
mannen att ofördröjllgen upprätta och tUl konkursdomaren inkomma med
förteckning, som nyss sagts. Vid bouppteckningsförrättningen skall gäldenären
vara tillstädes och under edsförpUktdse redligen uppgiva boet.
2) Konkursdomaren i skall, där det prövas erforderligt,
förordna en god man alt laga vård om gäldenärens bo. Har icke till konkursdomaren
ingivits av gäldenären under edsförpliktelse underskriven förteckning över
hans tillgångar och skulder med uppgift om dels varje borgenärs namn och
postadress, dels i vad mån skuld avser lön eUer pension och dels de böcker och
andra handlingar, som röra boet, skall god man alltid förordnas. Del åligger i
sådant fall gode mannen att ofördröjllgen upprätta och till konkursdomaren
inkomma med förteckning, som nyss sagts, samt att så snart kunskap vunnits om löne-'
eller pensionsskuld genast anmäla detta till kronofogdemyndigheten, i gäldenärens
hemortskommun. Finnes ej löne- eller pensionsskuld skall detta anmärkas ! i
förteckningen. Vid bouppteckningsför-rällningen skall gäldenären vara
tillstädes ocb under edsförpliktelse redligen uppgiva boet.
3) Framgår ej av boupptecknmgen, att tillgäng finnes lUl
bestridande
av konkurskostnadema, kalle konkursdomaren genast gäldenären all in
ställa sig för att fästa bouppteckningens riktighet med sädan ed, som i
91 § sägs. Edgången må ej utsättas att äga rum tidigare än en vecka ef
ter det beslutet om konkurs meddelades. Har konkursansökningen gjorts
av borgenär, varde underrättelse om liden för edgången med posten
översänd till honom.
Edgångsyrkande,
varom stadgas i 93 §, må jämväl i faU, varom nu är fråga, av borgenär
framställas.
Vad 4 kap,
i övrigt föreskriver i avseende å edgång likasorn ock vad i samma kapitel
stadgas om påföljd för gäldenär av tredska all vid bouppteckningsförrältning
vara tillslädes och uppgiva boet skaU i fall, som här avses, äga moisvarande lUlämpning,
4) Varder ej genom tUlägg vid bouppteckningens beedigande
eller el-
Prop.
1975/76:19 9
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
jest
ådagalagt, att tillgång finnes till bestridande av konkurskostnaderna, och
ställes ej heller säkerhet för sagda kostnader, meddele konkursdomaren beslut
om avskrivning av konkursen. Innan gäldenären beedigat bouppteckningen eller
annan fullgjort edgång, som må hava förelagts honom, må konkursen ej avskrivas,
där ej hinder föreligger för edgångs fullgörande inom skälig tid och
konkursdomaren finner anlednmg saknas tiU antagande, att genom edgången tUlgång
till kostnadernas bestridande skulle yppas.
5)
Finnes boet förslå till konkurskostnadernas bestridande eller ställes säkerhet
för desamma, skall konkursdomaren iakttaga vad som omför-mäles i 19 §, därvid
likväl de tider, som enligt sagda paragraf skola räknas från det beslutet om
konkurs meddelades, i stället skola räknas från dagen för utfärdandet av
kungörelse enUgt paragrafen. Med konkursen skall jämväl i övrigt så förhållas
som i allmänhet är beiräffande konkurser föreskrivet; dock alt, där
bouppteckningsed redan avlagts, det ej åligger gäldenären eller annan, som gått
eden, att ånyo fullgöra sädan edgång.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1976,
3
Förslag till
Lag
om ändring i införsellagen (1968: 621)
Härigenom
föreskrives att 24 § införsellagen (1968: 621) skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
24 §
Har medel innehåUils för förd- Har medel innehållits för ford
ran som avses il § 2, 3 eller 4 är ran är gäldenären icke vidare be-
gäldenären icke vidare betalnings- tahiingsskyldig för den del av
skyldig för den del av fordringen fordringen som motsvaras av inne-
som motsvaras av innehållet be- hållet belopp, även om det icke
lopp, även om det icke kan tagas kan lagas ut hos arbetsgivaren,
ut hos arbetsgivaren.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre lag skall dock tiU-lämpas när
fordran på medel som innehållils ej omfattas av lagen (1970: 741) om statiig
lönegaranti vid konkurs.
Prop.
1975/76:19 10
Utdrag
ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssarrimanträde 1975-10-16 I
Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Aspling,
Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Lidbom, Carlsson, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén
i Föredragande:
statsrådet Bengtsson
Proposition
om ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs m. m.
1
Inledning
Statsmakterna
beslöt år 1970 (prop. 1970: 201, ILU 1970: 79, rskr 1970: 450) införa
lagstiftning om staflig lönegaranti vid konkurs. Lagstiftningen syftade till
att säkerställa arbetstagarnas lönefordringar i arbetsgivarens konkurs. Den
trädde i kraft den 1 januari 1971,
I
en gemensam skrivelse den 10 september 1973 till statsrådet och chefen för
dåvarande inrikesdepartementet anförde Landsorganisationen i Sverige (LO) och
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) att handläggningstiderna i
lönegarantiärendena visat sig bli avsevärt längre än som hade förutsatts vid
lagstiftningens införande. Organisationerna föreslog att vissa åtgärder skulle
vidtas för att nedbringa handläggnings-tiderna. I skrivelsen tog
organisationerna upp också andra frågor som uppkommit vid tillämpningen av
lagstiftningen.
Också
i riksdagen har frågor om den statliga lönegarantin aktualise
rats (motion 1971: 654, LU 1971:4, motioner 1974: 648 och 654, LU
1974:21), '
Med
anledning av bl. a. LO:s och TCO:s förutnämnda skrivelse påbörjades den 1 febmari
1974 inom arbetsmarknadsdepartementet en översyn av lönegarantisystemet.
Resultatet av denna översyn har i april 1975 redovisats i en
departementspromemoria (Ds A 1975: 4) översyn av lönegaranflsystemet vid
konkurs.i De lagförslag som har tagits upp i
'
Utredningsarbetet har utförts av rådmannen Arne Wilhelmsson med biträde av
kronofogden Rune Tavemark.
Prop.
1975/76:19 11
promemorian
torde få fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga.
Efter remiss har yttranden
över promemorian avgetts av justitiekanslern (JK), Svea hovrätt, hovrätten för
Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt,
domstolsväsendets organisationsnämnd (DON), kammarkollegiet, riksskatteverket
(RSV), arbetsdomstolen (AD), statens industriverk, länsstyrelserna i
Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro och Västerbottens
län, länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON), konkurslagskommiltén.
Föreningen Sveriges kronofogdar, LO, Svensk industriförening. Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska företagares riksförbund, Sveriges advokatsamfund.
Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges domareförbund, Sveriges grossislförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisaflon (SHIO), Sveriges industriförbund
och TCO. Dessutom har skrivelse i ärendet inkommit från advokaten Sixten
Lagebrant.
RSV
och fem av länsstyrelsema har bifogat yttranden från ett antal kronofogdemyndigheter,
LO har bifogat yttranden frän Svenska byggnadsarbetareförbundet. Svenska elektrikerförbundet
och Svenska kommunalarbetareförbundet, medan TCO bifogat yttrande från Slalstjänsle-mannaföreningen
vid kronofogdemyndigheten -ST-TK,
Sveriges
grossistförbund och Sveriges industriförbund har uttalat att de instämmer i de
synpunkter som har anförts av SAF, Svenska företagares riksförbund har
beträffande synpunkter på kronofogdemyndigheternas arbete i samband med
konkurs hänvisat lill Sveriges industriförbunds yttrande.
Göteborgs
tingsrätt och Svensk industriförening har förklarat att de tillstyrker samtliga
de i promemorian framlagda förslagen.
Lönegarantisyslemet
regleras genom lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs (LGL),
lagen (1970: 742) om lönegaranliavgift, kungörelsen (1970: 745) om staflig
lönegaranti vid konkurs (LGK) samt genom tillämpningsföreskrifter som RSV och
riksrevisionsverket (RRV) har meddelat med stöd av 23 § samma kungörelse.
Vidare finns bestämmelser i konkurslagen (1921: 225), KL, och lagen (1959:
552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m. m. LGL
utgår från reglerna i förmånsrättslagen (1970: 979), FRL,
Departementspromemorian
och remissyttrandena tar upp såväl frågor som rör ändringar i flera av de
nämnda lagarna som frågor som regleras i LGK och tillämpningsföreskrifterna. I
det följande avser jag att behandla endast de frågor som måste underställas
riksdagen, dvs. lagfrågorna, medan redogörelse för övriga frågor lämnas endast
när del behövs för sammanhanget:
Prop. 1975/76:19 12
2
Gällande rätt
Enligl
1 § första stycket LGL svarar staten för betalning av arbetstagares fordran
hos arbetsgivare som har försalts i konkurs (lönegaranti). Vad som sägs om
arbetstagare gäller även sådan anhörig till arbetstagare som med anledning av
arbetstagarens anställning har pensionsfordran hos konkursgäldenären
(arbetsgivaren).
De
fordringar som omfattas av lönegarantin anges närmare i 2 §, Sålunda gäller
garantin endast för sädan fordran pä lön eller annan ersättning som har
förmånsrätt enligt 11 § FRL och sådan fordran på pension som har förmänsrätt
enligt 11 eUer 12 § samma lag. Vidare omfattar garantin arbetstagares kostnad
för alt försätta gäldenären (arbetsgivaren) i konkurs och, om konkursen avskrivits
enligt 185 § KL, s. k. faltigkonkurs, för kostnad som arbetstagaren har ålagts
alt betala enligt 188 § KL. Lönegarantin är begränsad till fem basbelopp såvitt
avser fordran med förmånsrätt enligt 11 § FRL men är i övrigt obegränsad.
Enligt
11 § första stycket FRL följer förmänsrätt med arbetstagares fordran på sådan
lön eller annan ersättning på grund av anställningen som inte förfallit
tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes. Förmånsrätten omfattar
också sådan lön eUer ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader,
som överstiger inkomst vilken arbetstagaren, under den tid som lönen eller
ersättningen avser, har förvärvat eller uppenbarligen borde ha kunnat förvärva
i annan anställning, genom uppdrag eller genom egen förvärvsverksamhet.
Förmånsrätten begränsas av utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning som arbetslagaren
uppburit, om bidraget avser samma tid som uppsägningslön och arbetstagaren
blivit berättigad till bidraget efter uppsägningen. Lönefordran som har förfalUt
tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes och som varit föremål för
tvist är i vissa fall också förenad med förmånsrätt. I fråga om semesterlön eUer
semesterersättning som är inflänad innan konkursansökningen gjordes gäller
förmånsrätten vad som slår inne för det löpande och de närmast föregående tvä kvali-fikationsären,
Beiräffande
pension för arbetslagaren eller dennes efterlevande gäller enligl 11 § andra
stycket FRL förmånsrätten fordran för högst ett år innan konkursansökningen
gjordes och nästföljande sex månader. Den gäller även beiräffande pension, som
har inflänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären har övertagit
ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 §§ lagen
(1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.
Från
förmånsrätt enligt 11 § första och andra styckena FRL undantas i Iredje stycket
arbetstagare som själv eller flllsammans med närslående har väsenflig andel i
förelaget och som har väsentligt inflytande över dess verksamhet.
Prop. 1975/76:19 13
I
12 § FRL upptas speciella regler om förmånsrätt för fordran på framtida pension
till arbetstagare som är född år 1907 eller tidigare och deras efterlevande.
Reglerna i paragrafen skyddar vissa äldre arbetstagare som inte får full
tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring.
Betalning
enligt lönegarantin utgår endast för fordran som har bevakats i konkursen
eller, när det gäller fattigkonkurs, som har blivit känd för
kronofogdemyndighet inom ett är från det konkursen avskrevs. Har arbetsgivaren
tidigare varit försatt i konkurs, gäller garantin inte fordran som har gjorts
eller kunnat göras gällande i den konkursen (3 § LGL),
I
4 § LGL stadgas att från belopp som avses i 2 § LGL skall avräknas vad
arbetstagaren får lyfta enligt 143 § KL, dvs. förskott pä utdelning från
konkursboet.
Lönegarantibelopp
betalas ul av länsstyrelsen i det län dit konkurs-domstolen hör (5 § första
stycket LGL och 1 § LGK), Där verkställs skatteavdrag och avdrag med belopp som
skall innehållas på gmnd av beslut om införsel eller utmätning i lön.
Utbetalning får inte göras förrän beslutet om konkurs har vunnit laga kraft
och inle heller förrän arbetstagarens fordran har förfaUit till betalning. I
fråga om garantibelopp som avser fordran på uppsägningslön får utbetalning ske
efter hand under uppsägningstiden. Åberopas motfordran hos arbetstagaren, får
garantibelopp, som motsvarar sädan del av motfordringen som är kvilt-ningsgill
enligt lagen (1970: 215) om arbetsgivares kvitlningsrätt, betalas ut försl om
det klarläggs atl motfordringen inte föreligger (5 § andra stycket LGL).
Enligt
6 § LGL skall konkursförvallaren, dvs. vid ordinär konkurs (förvaltarkonkurs),
underrätta utbelalningsmyndighelen utan dröjsmål när bevakad fordran som
omfattas av garantin har lämnats utan anmärkning eller senare har blivit uldelningsgUl,
7
§ första stycket LGL innehåller bestämmelser om skyldighet för konkursdomaren
att vid fattigkonkurs genast underrätta kronofogdemyndigheten, om det finns
anledning alt anta att fordran som omfattas av garantin kan göras gäUande,
Kronofogdemyndigheten skall också underrättas om tid för gäldenärens edgång.
Kronofogdemyndigheten har behörighet som borgenär, även om staten inte innehar
fordran hos gäldenären. Av andra stycket i samma paragraf följer att första
stycket gäller i lillämpliga delar vid övergång frän ordinär konkurs till
fattigkonkurs och underrättelse från konkursförvaltaren enligt 6 § inle har
lämnats dessförinnan.
Kronofogdemyndighet
som får underrättelse enligt 7 § skall skyndsamt pröva i vad mån betalning
enligt garantin skall utgå för fordran i konkursen. Delta gäller även om sådan
fordran på annat sätt blir känd för myndigheten. Finner kronofogdemyndigheten
vid sin prövning att
Prop. 1975/76:19 14
fordran
är betalningsgmndande, skall myndigheten utan dröjsmål underrätta
länsstyrelsen om det.
Bestrider
arbetsgivaren alt arbetstagaren har fordran och framgår det inte vid
kronofogdemyndighetens prövning enligt 8§ att fordringen föreligger, skall
enligt 9 § myndigheten hänvisa arbetstagaren att inom en månad väcka talan mot
arbetsgivaren hos domstol vid äventyr att arbetstagaren föriorar sin rält till
betalning enligt garantin. Om arbetsgivaren bestrider en del av fordringen får
hänvisning avse den delen. Finner kronofogdemyndigheten i annat fall att
arbetstagarens fordran inte omfattas av garantin, får arbetstagaren föra talan
mot kronofogdemyndighetens beslut genom besvär, enligt reglerna i utsökningslagen
(1877: 31 s. 1), UL, om klagan över utmätning. Mot hovrätts beslut får emeUertid
talan inle föras.
Enligt 10 § LGL inträder
staten i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären i fräga om utbetalat
garantibelopp. Utdelning i konkursen för arbetslagarens fordringar som omfattas
av garantin tillfaller staten intill detta belopp.
I
11 § finns regler om överlåtelse av rätt till garantibelopp. Överlåtes fordran
har förvärvaren rätt till garantibelopp enligt lagen endast om förvärvet har
skett sedan konkursbeslutet har meddelats och förvärvaren är
arbetstagarorganisation i vilken överlätaren är medlem eller fond i vars
förvaltning organisationen deltar.
Lagen innehåller i 12 §
bestämmelser om återbetalningsskyldighet. Har någon genom oriktiga uppgifter
eller på annat sätt förorsakat att betalning enligt lagen utgått obehörigen
eller med för högt belopp eller har någon i annal fall obehörigen eller med för
högt belopp uppburit ersättning och har han skäligen bort inse detta, skall
återbetalas vad som betalats för mycket. Äterbetalningsskyldigheten får
efterges helt eller delvis, om det föreligger särskilda skäl.
Följande bestämmelser i KL
bör redovisas i detta sammanhang. Enligt 8 § första stycket KL skall gäldenärs
ansökan om konkurs åtföljas av en av honom under edsförpliktelse underskriven
förteckning över boets tillgångar och skulder med uppgift om varje borgenärs
namn och postadress samt om de böcker och andra handlingar som rör boet. I
andra stycket av paragrafen finns delvis samma bestämmelse beträffande dödsbos
och dödsbodelägares ansökan. Enligl 13 § första stycket skall, när borgenärs
konkursansökan tas upp, konkursdomaren genast förelägga gäldenären att inkomma
med förklaring inom viss tid, högst en vecka från det han fält del av
ansökningshandlingarna. Om det behövs för att ge gäldenären skäUgt rådrum får
tiden utsträckas tUl högst en månad.
I 101 § KL finns bestämmelser
om bevakning i konkurs. Bestämmelserna avser ordinär konkurs. Sålunda skall
borgenär inom den bevakningstid som har satts ut skriffligen anmäla sin
fordran hos konkursdo-
Prop.
1975/76:19 15
maren.
Gör borgenären anspråk på förmånsrätt skall han i bevakningsinlagan ange den
rätt som han i det avseendet viU göra gällande. Han skall också bifoga, i
huvudskrift eller styrkt avskrift, de handlingar han vill åberopa tUl stöd för
sin talan. Borgenären skall också ange sitt namn, yrke, boningsort och
postadress.
Tiden för bevakning
bestämmes av konkursdomaren. Bevakningstiden skall vara minst fyra, högst tio
veckor från dagen för konkursen (19 §). Efter bevakningstidens utgång bestämmer
konkursdomaren utan dröjsmål, efter samråd med rättens ombudsman och
förvaltaren, tid, i regel minst två, högst fyra veckor, inom vilken anmärkning
mot bevakningarna skall framställas samt tid och ställe för s. k.
förlikningssammanträde (103 §). Sådant sammanträde, som hålles endast om
anmärkningar framställts, skall äga rum tidigast två, senast fyra veckor efter
anmärkningstidens utgång. Sedan anmärkningsflden har gått ut och, om anmärkning
har gjorts, förlikningssammanträde har hållits, skall av konkursboets penningmedel,
i den mån de inte går åt tUl att bestrida konkurskostnaderna eller till
betalning av gäld som boet har ådragit sig, utdelning flll borgenärerna äga mm
(125 §).
I 185188 §§ KL fiims
bestämmelserna om faltigkonkurs. Här skall endast kort redovisas bestämmelserna
i 185 § första stycket 2. När konkursdomaren har konstaterat att konkursen
skall handläggas som faltigkonkurs, skall han sålunda, där det prövas
erforderligt, förordna en god man att ta vård om gäldenärens bo. Har gäldenären
tidigare inle gett in en under edsförpliktelse underskriven förteckning över
vissa tillgångar och skulder med uppgift om dels varje borgenärs namn och
postadress, dels i vad mån skuld avser lön eller pension och dels de böcker och
andra handUngar som rör boet, till konkursdomaren, så skall god man alllid
förordnas. Det åligger då gode mannen att ofördröjllgen upprätta och liU
konkursdomaren ge in en sådan förteckning som nyss har sagts. Vid bouppteckningsförrätlningen
skall gäldenären vara närvarande och under edsförpliktelse redligen uppge
boet.
Lönegarantin gäUer inte
fordran på underhållsbidrag enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken som
en underhållsberättigad har mot en arbetstagare. Genom införsel i
arbetstagarens avlöning enligt bestämmelserna i införseUagen (1968: 621), InfL,
är det möjligt för den underhållsberättigade alt få betalning för sin fordran
(1 §). Går arbetsgivaren i konkurs och har medel innehållits genom införsel för
underhållsfordran är arbetstagaren likväl betalningsskyldig för den del av
fordringen som motsvaras av innehållet belopp, om det inte kan tas ut av arbetsgivaren,
dvs. konkursboet. Detta följer e contrario av 24 § InfL,
Prop.
1975/76:19 16
3
Departementspromemorian 3.1 Allmänt och erfarenheter
Inledningsvis
framhålls i promemorian att lönegarantireformen innebär en avgörande
trygghetsfaktor för arbetstagare, både organiserade och oorganiserade, som
drabbas av arbetsgivares konkurs. Lagstiftningens betydelse framträder främst
i fattigkonkurser där tidigare någon betalning för lönefordringar över huvud
taget inte kunde påräknas. Beträffande såväl ordinära konkurser som faltigkonkurser
syftar lagstiftningen dessutom lill att arbetstagarens fordran skall betalas
inom rimlig tid efter det att den har förfallit lill betalning och inte som
tidigare i fråga om ordinära konkurser med den tidsuldräkt som ett
realiserande av konkursboefs tillgångar ofta irmebär,
I
promemorian anförs atl farhågoma för att lönegarantireformen skulle medföra en
ökning av antalet konkurser inle har besannats. Att en viss ökning av antalet
konkurser skett torde i allt väsentligt ha andra förklaringar än den här
antydda. Antalet konkurser som har tUlkommit åren 19691974 har varit
1969
1970
1971
1972
1973
1974
2 851
3 740
4 260
4 260
4 459
4 220
Under
budgetåren 1970/711973/74 har enligt promemorian inkomsterna hos
lönegarantifonden, främst lönegarantiavgifter och statens utdelningar i
konkurser, uppgått tiU 19, 24 resp, 33 milj, kr, medan utgifterna under samma
tid uppgått till 19, 23 resp. 27 milj, kr, Siffroma stämmer någorlunda väl
överens med de beräkningar av medelsbehovet som gjordes i samband med
lönegarantireformen. Det påpekas alt, när fräga är om ordinär konkurs, utanför
utgifterna ligger fordringar tillhörande sådana löne- och pensionsborgenärer
som har fått betalning direkt ur konkursboets medel. Det totala antalet
löneborgenärer som kommit i åtnjutande av utbetalningar enligt garantin är
okänt, I fattigkonktuer har enligt RSV:s statistik 1 146, 1 851, 2 197 resp, 1
976 arbetstagare åren 1971, 1972, 1973 resp, 1974 fått sina anspråk prövade av
kronofogdemyndighet.
Erfarenhetema
av lönegarantisystemet är enligt promemorian i huvudsak goda. I olika
sammanhang har emellertid påtalats att systemet behöver ses över i fråga om
vissa detaljer. I promemorian anförs att LO och TCO i sin gemensamma skrivelse
år 1973 klagat pä att handlägg-ningsliderna i lönegarantiärendena blivit långa,
både vid faltigkonkurs och ordinär konkurs. Vidare har organisationerna tagit
upp frågor om rätt svarande, rättegångshinder och rättegångskostnader som
uppkommer när kronofogdemyndighet på grund av att lönefordringen är tvistig
har hänvisat arbetstagaren till att stämma arbetsgivaren till domstol. I
Prop.
1975/76:19 17
promemorian
redovisas också frågor som har aktualiserats under utredningsarbetet vid
kontakter med RSV, länsstyrelser, kronofogdemyndigheter och advokater, bl. a.
frågor om arbetstagares bevakningsskyldighet vid övergäng från fattigkonkurs
till ordinär konkurs, om den ersättningsgrundande lönefordringen, om
utvidgning av garantin till att omfatta vissa underhållsfordringar och om
statens bevakning av fordran som inte har infriats i konkurs m. m.
3.2
Tiden för utbetalning av lönegarantimedel.
I
promemorian erinras om att i prop, 1970: 201 (s, 68) beräknades utbetalning av
lönegarantimedel i allmänhet kunna ske vid fattigkonkurser en å två månader och
vid ordinära konkurser omkring tre månader efter konkursbeslulel. Den i 1970
års proposition uppskattade tiden såvilt avser faltigkonkurser förutsatte att
kronofogdemyndigheten vann kännedom om löneanspråk i nära anslutning flll konkursbeslutet
sä att utredningsarbetet kom i gång utan tidsuldräkt, I promemorian
konstateras att förutsättningen har visat sig hålla dåligt. Enligt en enkät som
vid den nu utförda översynen har gjorts hos landets kronofogdar har det visat
sig att liden från konkursbeslutet lill dess fordran har blivit känd hos myndigheten
uppgått till högst en månad i ca 42 %, en å två månader i ca 28 % och mer än
två månader i ca 30 % av ärendena. Den egentliga handläggningstiden hos
myndigheten har uppgått till högst en månad i ca 20 %, en ä två månader i ca 25
%, två å tre månader i ca 20 % och mer än tre månader i ca 35 % av ärendena.
Beträffande
förvaltarkonkurser redovisas i promemorian en undersökning hos länsstyrelsen i
Stockholms län angående den tid inom vilken konkursförvaltarna via
kronofogdemyndighet för komplettering med uppgift om införsel- och
utmätningsbeslut har underrättat länsstyrelsen om godkända
lönegarantianspråk. Enligt undersökningen har under månaderna septemberdecember
vart och ett av åren 19711974 tidsåtgången varit högst tre månader i ca 3 %,
tre ä fyra månader i ca 10 %, fyra å fem månader i ca 35 % och mer än fem
månader i ca 52 % av ärendena.
Tidsålgången
för handläggningen hos länsstyrelserna har enhgt inhämtade uppgifter inte
överskridit den normaltid om en vecka som RSV har angett i sina
tillämpningsföreskrifter. Undantag härifrån gäller dock beträffande
länsstyrelsen i Stockholms län där utbetalning skett inom ca två veckor 35 %,
43 %, 75 % resp. 55 % av ärendena under tiden septemberdecember vart och ett
av åren 19711974,
I
promemorian konstateras att arbetstagarna inte får sin rätt enligt LGL
tillgodosedd med den snabbhet som lagstiftaren har förutsatt, I regel dröjer
det betydligt längre, ibland mera än ett år innan lönegarantibeloppen betalas
ut. Orsakerna tUl dröjsmålen är enligt promemorian
2
Riksdagen 1975/76.1 saml. Nr 19
Prop. 1975/76:19 18
mänga.
Bl, a. kan upprättandet av bouppteckning och dess beedigande försenas, konkursgäldenären
vägra samarbete eller vara oanträffbar, andra personer som har upplysningar att
lämna vara svåranträffbara och utredningen kompliceras av skilda skäl, t, ex,
bristande bokföring. Vidare kan förvaltare dröja med underrättelse lill
länsstyrelsen i avvaktan på eventuell förskottsbetalning etc.
Enligt promemorian ligger
det i sakens natur alt det för arbetstagaren är en allvarlig olägenhet alt
behöva vänta så länge pä betalning. Det är därför nödvändigt all tidsutdräkten
elimineras såväl i stora som små konkurser, LGL (11 §) lämnar visserligen
möjlighet för arbetstagarorganisationerna att vid behov förskoltera medlen lUl
arbetstagare som är anslutna till organisationen. De fackliga organisationerna
har emellertid förklarat, att det inte bör ankomma på dem alt tillskjuta medel
för att arbetstagarna skall få betalning i räll fld. Möjligen kunde då länkas
den ändringen att arbetstagarna skulle fä överlåta rätt till garantimedel också
flll kreditinstitut och på så sätt få möjlighet till snabbare betalning. Det
nuvarande principiella förbudet mol överlåtelse av rält till ga-ranflmedel har
motiverats med bl. a. risken för att arbetstagarna kunde förmås sälja sina
lönefordringar lill underpris. Denna risk föreligger uppenbarligen alltjämt.
Det principiella förbudet mot överlåtelse av rätt till garantimedel bör enligt
promemorian därför behällas. I stället måste ansträngningarna inriktas på att
åstadkomma ett effektivare och mindre tidskrävande förfarande i lönegaranflärendena.
För
att lönegarantiärenden skall kunna tas upp av kronofogdemyndighet snabbare än f.
n. föreslås i promemorian en rad åtgärder, av vilka en del är avsedda att
vidtas inom ramen för de nuvarande lagreglerna, t. ex. genom ändringar i LGK, i
föreskrifter av RSV m. m. och en del innebär ändringar i nuvarande
lagstiftning. Till den förra gmppen av åtgärder hör bl. a. förslag om
föreskrift att kronofogdemyndighet som i egenskap av skatleborgenär inställer
sig vid rätlen i konkursmål skall informera sig om gäldenärens löne- och
pensionsborgenärer och alt DON skall ha tillsyn över alt konkursdomarna iakttar
bestämmelsen i 7 § första stycket LGL att utan dröjsmål underrätta
kronofogdemyndighet om löneanspråk. Vidare hör dk bl. a. förslag om föreskrift
rörande konkurs-domarens uppgiftsskyldighet vid övergång från ordinär konkurs flll
fattigkonkurs, om olika vägar att informera arbetstagarna i lönegaranlifrä-gor,
om komplettering av arbetstagares anmälan av lönegarantianspråk med bekräftelse
på heder och samvete av vissa uppgifier samt om uppgift i anmälan om fackligt
biträde vid upprättande av anmälningen. Förslag läggs fram också om
utredningsarbetet hos kronofogdemyndigheten och RSV:s arbetsbeskrivning, om nya
eller ändrade formulär, om ökad utbildning av kronofogdemyndigheternas personal
i bl. a. arbetsrättsliga frågor, om på vilka befattningar hos
kronofogdemyndighet lönegaranti-ärenden bör läggas samt om åtgärder att förmå
förvaltarna i ordinära
Prop.
1975/76:19 19
konkurser
att bättre iaktta skyldigheten att utan dröjsmål lämna föreskriven
underrättelse till länsstyrelsen,
I
fråga om åtgärder i lagstiftningshänseende tar promemorian först upp förslag
beträffande reglerna i KL om inledande av konkursförfarandet.
Kronofogdemyndigheten får enligt promemorian i regel kännedom om arbetstagares
löneanspråk genom att konkursdomaren sänder en kopia av bouppteckningen lill
myndigheten. Denna ordning som i promemorian benämns
"myndighetsvägen" anges vara den som lagsflf-laren förutsatt skall
vara den normala. Kronofogdemyndigheten kan få kännedom om lönefordringen också
genom att arbetstagaren eller dennes fackliga organisation gör anmälan direkt lill
myndigheten. Denna ordning kallas i promemorian för "arbetstagarvägen".
När borgenärs ansökan om
konkurs upptas av konkursdomaren skall han förelägga gäldenären att inom viss
kortare tid yttra sig över ansökningen (13 § KL). I promemorian hävdas att det
inte torde möta några betänkligheter om gäldenären samfldigt anmodas att lämna
uppgift om löneborgenärer och deras adress. Som jämförelse hänvisas till vad
som anförs i konkurslagskommitléns betänkande (SOU 1974: 6) Förenklad konkurs m.
m. s. 76 vid nol 8. Om gäldenären medger konkursansökningen och därför blir
försalt i konkurs utan föregående inställelse hos rällen (14 § KL) kan
konkursdomaren i de fall gäldenären lämnat begärda uppgifier genast anmäla
dessa tUl kronofogdemyndigheten när konkursen skall handläggas som faltigkonkurs.
Motsvarande gäller efter viss komplettering av 8 § KL, vUken bör jämföras med
föreslagen komplettering av 54 § KL i SOU 1974: 6, för det fall alt gäldenären
själv begär sig i konkurs och därvid iakttar föreskriften i nämnda lagrum.
Föreskriften innebär att till gäldenärens ansökningshandling bör fogas
förteckning över bl. a. varje borgenärs namn och adress och, efter
komplettering, även uppgift i vilken mån viss skuld avser lön eller pension.
Konkursdomaren kan genom kompletteringen sättas i stånd att lämna
kronofogdemyndigheten uppgifter om löneborgenärer i omedelbar anslutning till
konkursbeslutet.
Bestrider
gäldenären borgenärs konkursansökning eller hör han inte av sig, skall enligt
KL frågan om hans försättande i konkurs hänskjutas till rätten. Vid
inställelsen inför rätlen bör enligt promemorian gäldenären, när han är tUlstädes,
tillfrågas om sina löne- och pensionsborgenärer. Om rällen försätter gäldenären
i konkurs och konkursdomaren beslutar att denna skall handläggas som faltigkonkurs
kan konkursdomaren genast anmäla lämnade uppgifter om löne- och
pensionsborgenärer till kronofogdemyndigheten. Med de beskrivna rutinerna bör
enligt promemorian ett ganska stort antal lönegarantifall kunna fångas upp i
direkt anslutning till konkursbeslulel.
På
grund av det anförda föreslås i promemorian alt det skall åligga gäldenären att
i konkursansökningsmålet lämna uppgift om löne- och
Prop. 1975/76:19 20
pensionsborgenärer.
Bestämmelser härom bör tas upp i 8 och 13 §§ KL. I promemorian erinras att det
enligt 7 § LGL i dess nuvarande lydelse åligger konkursdomaren att genast
anmäla uppgift om löne- och pensionsborgenärer till kronofogdemyndigheten.
Enligt
promemorian intar många gäldenärer en passiv attityd i konkursmålet och de
nyssnämnda förslagen är därför inte tillräckliga. Man får då tänka sig andra
anordningar för att kronofogdemyndighet så snabbt som möjligt skall bli
underrättad om löne- och pensionsanspråken. En möjlighet är att föreskriva
skyldighet för gode mannen att anmäla löne- och pensionsskulder till
kronofogdemyndigheten så snart de under arbetet med bouppteckningen kommer tUl
hans kännedom. Gode mannen bör enligt promemorian dessutom åläggas att i
bouppteckningen alltid beröra frågan om lönefordringar förekommer i konkursen
oavsett om sä är fallet eller ej. Vissa gode män torde redan nu iaktta detta
utan sädan föreskrift. Bestämmelser i enlighet med det anförda föreslås tas in
i 185 § första stycket 2 KL, I promemorian anförs vidare att de nya uppgifterna
för gode mannen inle bör medföra några ändringar i hans arbete i övrigt. Det
kan emellertid vara lämpligt att gode mannen i bouppteckningen anger eventuella
löne- och pensionsskulder med reservation för det resultat som
kronofogdemyndighetens utredningsarbete kan leda tUl.
Om
konkursdomaren, kronofogdemyndigheten och gode mannen agerar i enlighet med
det anförda bör enligt promemorian lönegarantiärende inte längre väckas hos
kronofogdemyndigheten först genom översändande av bouppteckning. Med hänsyn
till kronofogdemyndighetens utredningsarbete bör emellertid avskrift av
bouppteckningen även i fortsättningen översändas till myndigheten. Detsamma
gäller viss uppgift om löne- och pensionsskuld vid övergång från ordinär tUl
fattigkonkurs. Bestämmelser härom föreslås meddelas i 7 § LGK.
I
promemorian väcks frågan öm nya sanktioner mot tredskande konkursgäldenär. Det
framhålls att, om gäldenären tredskas eller eljest är samarbetsovUlig, kan
detta på ett belyddsefuUt sätt fördröja och försvåra utredningsarbetet.
Hittillsvarande möjlighet att framtvinga medverkan från gäldenärens sida bötessanktion
är enligt promemorian helt otillräcklig. Nya möjligheter bör därför
övervägas. Uppmärksamheten kan därvid riktas mot de tvångsmedel hämtning och
häktning som står till buds enligt 94 § KL mot gäldenär som underlåter att
fullgöra vad som åligger honom enligt samma lag. Hämtning utnyttjas på sina
håll ganska flitigt för att gode mannen skall få kontakt med tredskande gäldenär
och få uppgifter till bouppteckningen. Hämtningen går i allmänhet till så att
konkursdomaren på begäran av gode mannen förordnar om hämtning tUl rättens kansU
genom polismyndighets försorg. Detta förfaringssätt synes vara lämpUgt också
för att kronofogdemyndigheten skall få kontakt med gäldenären och få
erforderliga uppgifter om
Prop. 1975/76:19 21
anmälda
löneanspråk. Hämtning bör enligt promemorian alltså kunna påkallas hos
konkursdomaren även av kronofogdemyndighet. Eventuella aktioner från gode
mannen eller kronofogdemyndigheten bör dock samordnas. När konkursdomaren
förordnar om hämtning på begäran av gode mannen skall han underrätta
myndigheten härom. Sker hämtning på begäran av myndigheten skall konkursdomaren
underrätta gode mannen.
Häktnmg
är enligt promemorian synnerligen ovanligt men hotet härom torde i vissa fall
ha en funktion att fylla. Det finns därför i förevarande sammanhang ingen
anledning att undanta häktningsmöjligheten. Om hämtning eller häktning skall
medföra tidsreduceringar bör tvångsmedlen enligt förslaget tillgripas så snart
det är påkallat. Arbetstagarens intresse av snabb utbetalning skall vägas mot
hänsynen till gäldenärens person. Tredskas gäldenären bör han alltså inte
tillåtas fördröja lönegarantiärendet i någon större omfattning. Förfarandet vid
hämtning och häktning bör vara detsamma som enligt KL, dock att kostnaden för
inte bara häktning utan även hämtning bör utgå av allmänna medel. Som en följd
av de nya tvångsmedlen föreslås i promemorian att den nuvarande bötessanktionen
mot arbetsgivare som underlåter att lämna uppgifter om arbetstagares
anställnings- och avlöningsförhållanden avskaffas.
På
grund av det anförda föreslås i promemorian dels vissa ändringar i 8 § LGL och
10 § LGK, dels upphävande av 22 § LGK och dels att det i den
"blivande" konkursförordningen, meddelas bestämmelser varigenom
konkursdomaren åläggs att samordna hämtnings- och häktningsak-lioner från gode
mannen och kronofogdemyndigheten.
I
departementspromemorian framhålls att vid tillkomsten av LGL och i RSV:s
arbetsbeskrivning har man i fråga om fattigkonkurser utgått från alt
kronofogdemyndighetens prövning av anmälda löneanspråk normalt avslutas med att
gäldenären beedigar i bouppteckningen intagen uppgift om anspråket.
Kronofogdemyndigheten torde också som regel avvakta gäldenärens edgång innan
lönegarantiärendet prövas slufligt även om förhållandena kring löneanspråket i
och för sig redan är klarlagda. Denna bindning lill bouppteckningen och
edgången är enligt promemorian olycklig. Erfarenheten visar nämligen alt det
är vanligt att sena utbetalningar enligt garantin just beror på dröjsmål med
edgångs-sammanträde. Det skulle på grund härav vara till fördel om kronofogdemyndighetens
utredningsarbete kunde frigöras från bouppteckningen och edgången. De tidigare
redovisade förslagen borde enligt promemorian medföra att myndigheten i de
allra flesta fall fär kännedom om arbetstagarnas anspråk på annat sätt än
genom konkursbouppteckningen. I de fall anmälda löneanspråk uppgår till mera
betydande belopp och utredningen hos kronofogdemyndigheten inle är tillräckligt
entydig, bör enligt promemorian emellertid gäldenärens edgång avvaktas även i
fort-
Prop.
1975/76:19 22
sättningen.
Detsamma gäller fall då anledning förekommer att misstänka försök till missbmk
av lönegarantisystemet. Sammanfattningsvis framhålls i promemorian att
utredningsarbetet bättre än f. n. bör anpassas till förhållandena i det
särskilda fallet. I författningshänseende behöver de diskuterade ändringarna i
utredningsarbetet få endast ett begränsat uttryck. Vad som sägs om att
kronofogdemyndighet skall underrättas om gäldenärens edgång föreslås få stå
kvar (7 § första stycket LGL och 7 § första stycket LGK). Den särskilda
bestämmelsen i LGK om skyldighet för kronofogdemyndighet att närvara vid
edgången bör dock modifieras (11 § LGK). Vidare bör viss jämkning göras av
bestämmelserna om myndighetens utredningsarbete i 10 § LGK. Betydligt viktigare
än förfaltningsjusleringar är enligt promemorian att ändringama i utredningsarbetet
får slå igenom i den av RSV fastställda arbetsbeskrivningen för
kronofogdemyndighet vid handläggning av lönegarantiärenden och i de formulär
som kommer lill användning hos kronofogdemyndigheten.
De hittills redovisade
föreslagen torde enligt promemorian medföra att kronofogdemyndigheten i de
allra flesta fall får kännedom om arbetslagarnas anspråk på annat sätt än
genom konkursbouppteckningen. Utredningsarbetet bör sedan ärendet väckts i
allmänhet kunna genomföras och avslutas ulan hinder av hur långt arbetet med
bouppteckningen framskridit, I promemorian påpekas att eftersom det är
arbetslagarens eget anspråk som skall tillgodoses kan man kräva att abetstagaren
efter förmåga själv tar till vara sina intressen. Det är därför i princip tilltalande
alt främja arbetstagarnas aktivitet. I promemorian diskuteras olika vägar att
informera arbetstagama om lönegarantisystemet. Utredningsarbetet kan,
framhålls det i promemorian, främjas om arbetstagaren kompletterar sin anmälan
om löne- och pensionsanspråk med alt på heder och samvete bekräfta riktigheten
av vissa relevanta uppgifter, sådana som om han varit anställd hos gäldenären
under den aktuella tiden, om han varit sjukskriven under denna tid, om han
eller närstående äger företaget i fråga helt eller delvis etc. Däremot bör inte
krävas att arbetstagarens försäkran omfattar också att ett visst preciserat
löneanspråk föreligger. Han har nämligen som regel inga precisa uppgifter om
sitt krav. I promemorian föreslås att formuläret för ar-belstagaranmälan
utformas i enlighet med del anförda.
När
det gäller möjlighetema att nå snabbare utredningar i ordinära konkurser
påpekas i promemorian, alt utredningsarbetet hos konkursförvaltare är mera formbundet
än hos kronofogdemyndigheten eftersom det knyter an till det s. k. bevaknings-
och anmärkningsförfarandet. Förvaltaren kan nämligen påkaUa betalning enligt
garantin hos länsstyrelsen först sedan bevakad fordran har blivit uldelningsgUl,
dvs. enligt lagen tidigast omkring två månader och i praktiken som regel
omkring tre månader efter konkursutbrotlet. Till saken hör vidare att
förvaltarna helst
Prop. 1975/76:19 23
undviker
alt påkalla betalning enligt garantin och i stället försöker tUlgodose
arbetslagarna genom förskottsbetalningar med konkursboels medel. Enligt
promemorian är därför möjUgheterna att inom ramen för nuvarande system
åstadkomma snabbare betalningar lill arbetstagarna begränsade. En utväg är att
vidta åtgärder i syfle att förmå förvaltama alt bättre iaktta skyldigheten alt
utan dröjsmål underrätta länsstyrelsen när fordringar som omfattas av garantin
blivit utdelningsgilla. I promemorian nämns att viss information om denna
skyldighet har skett genom cirkulärskrivelse till advokaterna den 18 december
1972 från generalsekreteraren i advokatsamfundet. Det synes dock önskvärt alt
advokatsamfundet på nytt informerar sina medlemmar om deras åligganden med
anledning av systemet med statlig lönegaranti vid konkurs. Uppenbarligen är
emellertid en information av detta slag mte tUlräcklig för att arbetstagarna i
gemen skall få betalt snabbare. En tanke som har framkastats är att det skulle
åligga rättens ombudsman alt kontrollera alt underrättelseskyldigheten tUl
länsstyrelsen fullgörs utan dröjsmål. Etl sådant åliggande för rätlens ombudsman
lär dock knappast få någon särskilt stor effekt. Dessutom är det ovisst om ombudsmannainstilutet
skall få bestå av direktiven för konkurslagskommiltén (Ju 1971: 06) att döma. En
annan tanke som har förts fram är alt omgången via kronofogdemyndigheten för
komplettering med införsel- och löneutmälningsbeslut beiräffande arbetstagare
skulle avskaffas. Inle heller denna tanke bör enligt promemorian förverkligas.
För del första är det ganska betydande belopp som innehålls på grund av
införsel och löneulmälning och för det andra åstadkommer omgången via
kronofogdemyndigheten inte någon nämnvärd tidsuldräkt.
Del
anförda ulvisar enligt promemorian att om arbetstagarnas fordringar skall
kunna infrias snabbare vid ordinära konkurser än f. n. måste systemet för
betalningar enligt garantin i dessa fall ändras. Hind ret för snabbare
betalningar utgörs av anknytningen tUl bevaknings- och anmärkningsförfarandel.
En tänkbar förändring kunde möjligen vara att låta anknytningen beslå men
ålägga förvaltaren att skilja ut arbetstagarnas bevakningar frän de övriga och
separatgranska dem så snart de har kommit in. Om och i den män som förvaltaren
sedan godkänner bevakningarna har han att utan dröjsmål underrätta
länsstyrelsen för betalning enligt garantin. Delta sätt att agera är
emellertid inte särskUl rationellt. Del är därför inle säkert att förvallarna
skulle komma att iaktta det. Förslaget har vidare den svagheten atl
anmärkningar mot arbetstagarnas bevakningar kan göras även av annan än förvaltaren
även om det skall medges att risken härför mest är av teoretiskt intresse.
Förslaget förkastas därför i promemorian, I stället framhålls att en meningsfull
ändring av systemet för betalning av garantimedel i ordinär konkurs måste
innebära en frikoppling från bevaknings- och anmärkningsförfarandel,
I
promemorian diskuteras härefter om en frikoppling från bevak-
Prop. 1975/76:19 24
nings-
och anmärkningsförfarandet bör vara total eller blott parflell. Det kan synas
frestande att söka åstadkomma en total frikoppling. Den skulle kunna förenas
med att prövniiigen av arbetslagarnas anspråk flyttades från
konkursförvaltaren lill kronofogdemyndigheten. Därigenom skulle man kunna vinna
bl, a, en enhetlig behandling av alla lönegarantiärenden, oavsett den form i vUken
konkursen handläggs. Emellertid skulle en total frikoppling från bevaknings-
och anmärkningsförfarandet föra med sig vissa tekniska problem. Dessa rör exempelvis
behandlingen i konkursen av den del av en lönefordran som överstiger
maximibeloppet enligt garantin eller av sådan fordran som kronofogdemyndighet
och efler besvär överexekutor eller hovrätt genom lagakraftvunnet beslut
funnit vara mte betalningsgmndande enligt garantin. Har lönefordran däremot
ansetts betalningsgrundande torde det vara av underordnad betydelse om
fordringen sedan inte skulle godkännas i konkursen. De åberopade problemen är,
medges det i promemorian, naturligtvis inte svårare än att de kan lösas, I
sammanhanget bör emeUertid beaktas, att konkurslagskommiltén har till uppgift
bl, a, alt ompröva såväl det nuvarande bevaknings- och anmärkningsförfarandet
som också kontrollen över förvaltningen, 1 direktiven för kommUtén nämns just
kronofogdemyndighet som ett tänkbart kontrollorgan. På grund härav och eflersom
syftet att påskynda utbetalningar till arbetstagarna i betydande utsträckning
kan tillgodoses redan genom en partiell frikoppling från bevaknings- och
anmärkningsförfarandet bör man enligt promemorian nöja sig med det.
En partiell frikoppling
från bevaknings- och anmärkningsförfarandet föreslås i promemorian utformas
enligt följande. Arbetslagarnas fordringar i konkurs beslår till övervägande
del av ersättning för uppsägningstid. Denna ersättning kan uppgå flll högst
betydande belopp med hänsyn flU de långa uppsägningstider som stipulerats i
lagen (1974: 12) om anställningsskydd (LAS). Vid sidan av ersättning för
uppsägningslid utgörs den vanlige arbetslagarens krav främst av semester-,
ackordsersättningar och liknande, Betalningsgmndande enligl garanfln är vidare
arbetstagares pensionsfordringar och fordringar på ersättning för konkursansöknings-
och konkurskostnader.
För
arbetstagarna är enhgl promemorian ersättning för uppsägningstid det utan
tvivel viktigaste anspråket. Det är också det anspråk som enklast kan
fastställas flll sin slorlek. Del bör under sådana förhållanden inle möta något
hinder alt låta konkursförvaltaren redan vid konkursutbrottet underrätta
länsstyrelsen om att ersättning för uppsägningstid skall betalas till
arbetstagaren med visst belopp vid särskUt angivna förfallodagar.
Underrättelsen bör på gängse sätt gå via kronofogdemyndigheten för
komplettering med beslut om införsel och löneulmälning beträffande
arbetslagaren. Genom utbetalningen till arbetstagaren övertar staten dennes
fordran hos konkursgäldenären. 1 motsats till vad som gäller f. n, är
fordringen härvid emellertid inte formellt bevakad i konkur-
Prop. 1975/76:19 25
sen
och än mindre utdelningsgill. Denna fär anses bevakad och uldelningsgUl i och
med förvaltarens underrättelse till länsstyrelsen. Staten skall inte heller
behöva bevaka fordringen. Förvaltaren skall därför i den mån konkursboets medel
förslår tillerkänna staten utdelning för fordringen i utdelningsförslaget.
Övriga sakägares intressen tUlgodoses genom att de kan få fordringens rätt till
utdelning prövad efter klander av detta. Härigenom kompenseras de för den
förlorade möjligheten att anmäla jäv mot fordringen i anmärkningsskrifl. I
promemorian påpekas att detta syslem påminner om det som f, n. praktiseras
såvitt avser skattefordringar i konkurs. Den omständigheten att arbetstagarfordringar
i förmånsrättsordningen föreslås bli nedklassade och placerade närmast före skattefordringar
kan därför möjligen tala för att behandlingen i konkurs av dessa fordringar,
som båda tUlkommer staten, blir så likartad som möjligl.
I
promemorian framhålls vidare att en fördel med den tänkta ordningen är att
arbetstagares fordran på ersättning för uppsägningstid kan bli rätlidigt
infriad, oavsett om konkursboet har medel att själv betala eller inte.
Samtidigt kan den nya ordningen tUlgodose ell från advokat-häll framfört
önskemål att förvaltaren skall kunna driva konkursföretaget under
uppsägningstiden även om konkursboet saknar medel till de anställdas löner.
Inget hindrar att arbetstagama befullmäktigar förvaltaren att lyfta garanlimedlen
från länsstyrelsen. Huruvida några fördelar är förenade med ett sådant
förfarande anses i promemorian tveksamt. I sammanhanget bör beaktas att det
under alla förhållanden ankommer på länsstyrelsen att verkställa skatteavdrag
och avdrag med belopp som skall innehållas på grund av införsel- och löneutmälningsbeslut.
Om förvaltaren anser sig genom förskottsbetalning av konkursboets medel kunna
infria arbetstagarens fordran på dennas förfallodag skall han inte underrätta
länsstyrelsen. I promemorian påpekas alt förskottsbetalningar före
anmärkningstidens utgång kan göras redan enligt gällande lag. Det fömtsatts
dock atl fordringen är bevakad.
Övriga
arbetstagaranspråk är enligt promemorian som regel inte så lätta alt fastställa
att de utan vidare kan behandlas på samma sätt. Beträffande exempelvis
semester- och ackordsanspråk torde sålunda i allmänhet gälla, alt uträkningen
av dem är ganska komplicerad. Det är inte heller lika angeläget att
arbetslagarna får fordringar av delta slag snabbt infriade. Det synes därför
vara lämpligt att man, åtminstone t. v., i lönegarantihänseende behåUer
anknytningen lill bevaknings- och anmärkningsförfarandet beträffande dem.
Undanlagsvis lär emellertid också dessa slags löneposter vara enkla alt
fastställa. Förvaltaren bör därför vara berättigad men inte skyldig att genast
efter konkursutbrotlet eller under den närmaste tiden därefter underrätta
länsstyrelsen om fordringen för utbetalning av garantimedel. Om arbetstagaren
har ackordslön som varierar från tid till annan bör enligt promemorian underrättelse
i vart fall kunna lämnas om det lägsta belopp som förekommit
Prop.
1975/76:19 26
under
en längre tidsperiod. Uppenbart är alt förvaltaren även kan infria fordringen
genom förskottsbetalning innan den blivit uldelningsgUl. Också arbetstagares
fordran på innestående lön för den närmaste tiden före konkursutbrotlet kan
enligt promemorian ofta anmälas till länsstyrelsen på ett tidigt skede. Om
underrättelse inte lämnas och arbetstagaren inte får sin retroaktiva lön kan
han kanske utebli från arbetet trots att han får sin uppsägningslön. I
promemorian påpekas dock att fordran på lön för förfluten tid ofta är oklar.
Däremot torde enligt promemorian gälla att arbetstagares pensionsfordran med
förmånsrätt enligt 11 § FRL ofta är klar och därför omgående kan anmälas till
länsstyrelsen. Arbetstagare som vill alt det snabbare förfarandet för
utbetalning av garantimedel skall komma lill användning fär vid behov begära
detta hos förvaltaren men måste låta sig nöja med förvaltarens beslut
härvidlag. Detta skall enligt promemorieförslaget aUtså inte kunna överklagas.
På
grund av det anförda föreslås i promemorian att förvaltaren snarast efter konkursbeslutet
skall underrätta länsstyrelsen om fordran på lön för uppsägningslid i den mån
fordringen enligt förvaltarens bedömande är klar. Vidare föreslås atl
förvaltaren snarast efter konkursbeslutet under nyssnämnda förutsättning får
lämna underrättelse även om annan fordran som omfattas av garantin. Har
underrättelse lämnats är därmed den fordran som underrättelsen avser att anse
som bevakad i konkursen och utdelningsgill, I den mån utdelning belöper på
fordringen i framlagt uldelningsförslag får dock fordringens rätt till
utdelning prövas efter klander av förslaget. Förslag lill bestämmelser i
enlighet med det anförda har tagits upp i 6 § LGL och tih dessa har
hänvisningar gjorts i 101 och 125 §§ KL,
3.3
Hänvisning eller besvär
I
promemorian anförs att kronofogdemyndighetens beslut att inte godkänna
arbetstagares anspråk kan enligl gällande ordning överprövas antingen genom atl
arbetstagaren efler hänvisning därom av kronofogdemyndigheten stämmer
arbetsgivaren till domstol eller genom att arbetstagaren överklagar
avslagsbeslut genom besvär. Kronofogdemyndigheten bestämmer vUket alternativ
som skall användas i det särskilda fallet. Myndigbetens avgörande beror pä
vilken anledningen varit tUl det negativa beslutet. I stort sett kan man enligt
promemorian skilja på tre typer av fall som kommer i fräga. En typ utmärks av
att vissa faktiska förhållanden är oklara, t. ex. om arbete utförts i den
omfattning som arbetstagaren påstår. I allmänhet framställer arbetsgivaren
härvid invändningar mol arbetstagarens anspråk. FaU av denna lyp har fömtsatts
i regel föranleda hänvisningsbeslut. En annan lyp av fall utmärks av tveksamhet
i fråga om den juridiska bedömningen, t. ex, om anspråket är förenat med
förmånsrätt i konkursen. En tredje lyp utgörs av missbruksfall, dvs, fall
beträffande vUka kronofogdemyndigheten anser alt
Prop. 1975/76:19 27
arbetstagaren
eventuellt i samråd med arbetsgivaren försökt att obehörigen utnyttja garantisystemel.
De båda sistnämnda typerna har förutsatts föranleda avslagsbeslut, I fråga om
missbruksfallen kan oklarhet råda om såväl de faktiska förhållandena som den
juridiska bedömningen.
Antalet lönegarantiärenden
hos kronofogdemyndighet som inte har föranlett utbetalning av garantimedel har
enligt promemorian för de första tre åren av lönegarantisyslemets gUlighetstid
beräknats tUl 13 %. Därav har 4 % föranlett hänvisningar och 9 % avslagsbeslut.
I vilken omfattning utbetalningar skett efter hänvisningsprocesser och besvär
har inte undersökts. Även med förbättringar av utredningsförfarandet i systemels
nuvarande form för alt nedbringa antalet ärenden, där kronofogdemyndigheten
inte anser sig kunna bifalla anspråk, kommer enligt promemorian det alltjämt
att föreligga behov av en ordning för överprövning av kronofogdemyndighetens
negativa beslut.
Enligt
promemorian synes systemet med överklagande genom besvär i exekutiv ordning ha
fungerat väl vid den praktiska tillämpningen av LGL, Däremot har
hänvisningssystemet kriflserats från olika synpunkter. Det har bl. a. visat
sig alt hänvisningssystemet inte för ett lönegarantiärende framåt, om
arbetsgivaren förhåller sig passiv eller om han uteblir från förhandling hos
domstolen. SärskUda svårigheter har förorsakals av att arbetstagaren tidigare
har processat mot arbetsgivaren om fordringen eller av att arbetsgivaren är
juridisk person. Vidare gäller att hänvisningssystemet medför en avsevärd
fördröjning av eventuell betalning flll arbetslagaren. Dessutom riskerar
arbetstagaren med detta system, även om han slutligen vinner målet, att själv
få svara för rättegångskostnaderna, eftersom arbetsgivaren är på obestånd och
sådana kostnader inte omfattas av garantin.
I
promemorian framhålls att de påtalade ölägenheterna med hänvisningssystemet är
sådana att de inte kan lämnas ulan avseende. Frågan om den lämpligaste
ordningen för överprövning av kronofogdemyndighets beslut att inte godkänna
arbetstagares anspråk bör därför övervägas på nytt. I promemorian konstateras,
att genom den nya lagen om rättegången i arbetstvister läget nu är något
annorlunda än vid tUlkomsten av LGL. Sålunda gällde före tillkomsten av
ifrågavarande lag en enhetlig ordning för domstolsprövning av tvister om
arbetstagares fordran i konkurs. Kollektivavtalstvister skulle exempelvis
alltid prövas av AD, oavsett om det var fråga om jävsprocess i ordinär konkurs
eller hänvisningsprocess i faltigkonkurs. Denna enheflighet är genom den nya
lagen bm-ten. Medan kollektivavlalstvist och övriga arbetstvister efter
hänvisning skall prövas av AD i än större omfattning än tidigare, skall numera
alla arbetstvister, inklusive kollektivavtalstvister, om de aktualiseras i jävsprocess
prövas av allmän domstol. Detta kan enligt promemorian synas innebära att
hänvisningstvister bedömts vara mer intrikata och i större behov av fullständig
prövning än jävstvister. Så torde likväl inte vara
Prop. 1975/76:19 28
fallet,
I själva verket finns det all anledning att också för hänvisnings-tvisternas
del godta den bedömning som gjordes om jävstvister vid tillkomsten av lagen om
rättegången i arbetstvister. Bedömningen kan sägas innebära att det för arbetstvister,
aktualiserade i jävsprocess, som regel är tillräckligt med den från arbetsrättslig
synpunkt mindre kvalificerade bedömning som allmän domstol erbjuder. I
överensstämmelse med detta betraktelsesätt torde det vara riktigt att befria AD
från dess nuvarande åligganden att pröva hänvisningslvister.
På
grund av det anförda förordas i promemorian att hänvisning till AD inle längre
bör äga mm. Men inte heller hänvisning tiU allmän domstol anses i promemorian
utgöra någon godtagbar lösning pä problemet. Samma olägenheter med
hänvisningssystemet framträder sålunda oavsett om hänvisning avser AD eller aUmän
domstol. Det framhålls vidare att hänvisning till domstol ligger f, ö. mycket
nära ett system med underställning hos domstol som diskuterades och avvisades
vid tillkomsten av LGL, Någon anledning att nu inta en annan ståndpunkt än
tidigare flll tanken på elt understäUningssystem finns enhgt promemorian inle,
I stället kan det finnas anledning överväga om man inte skall föreskriva alt
alla kronofogdemyndighetens negativa beslut skall ha formen av avslagsbeslut,
som kan överklagas genom besvär till överexekutor. Det var f, ö. en lösning som
till en början föreslogs i samband med alt LGL konstruerades. Anledningen tiU
att förslaget härom inle godtogs var enligt promemorian att det med en sådan ordning
följer vissa begränsningar i arbetstagarnas möjligheter att förebringa muntlig
bevisning om sin rätt till betalning. Det exekutiva besvärsförfarandet är
nämligen i huvudsak skriftligt. Fråga är, framhåUs det i promemorian, om inle
arbetstagarnas behov av alt förebringa munflig bevisning i sammanhanget
överskattades. Samtidigt undervärderades nog möjligheten alt förebringa
utredning inom den exekuflva besvärsordningens ram. Vidare påpekas i promemorian
att, om arbetstagaren efter besvär tiU överexekutor lämnar nya uppgifier, hörs
som regel kronofogdemyndigheten över dessa. Därvid kontrollerar myndigheten på
olika sätt riktigheten av uppgifterna och inför ofla i sitt uflåtande till överexekutor
ytterligare material i målet. Vid hovrättsprocessen agerar RSV, som för statens
talan i dessa mål, på ett härmed jämförbart sätt,
I
promemorian hänvisas vidare till uttalandet i förarbetena tiU lagen om
rättegången i arbetstvister, nämligen att parterna, om de i en jävsprocess
vill få en fullständigare prövning i den ordning som föreskrivs i den nya
lagen, kan inleda särskild rättegång om fordringen enligt denna lag. De tvister
som man därvid haft i åtanke torde främst ha varit sådana som inrymde arbetsrättsliga
frågor av principiellt intresse (jfr prop. 1974: 77 s. 102). På liknande sätt
skulle man enligt promemorian nu kunna resonera i förevarande sammanhang. En
arbetstagare är sålunda alllid oförhindrad alt, vid sidan av klagan över
kronofogdemyndighets avslagsbeslut, stämma arbetsgivaren till domstol med
yrkande alt dom-
Prop. 1975/76:19 29
stolen
skall fastställa hans anspråk. Något hinder för arbetslagaren att stämma
arbetsgivaren kan inte föranledas av det förhåUandet att arbetstagarens rätt tUl
ersättning enligt garantui samtidigt är föremål för prövning hos överexekutor,
Lämphgen bör arbetstagaren emellertid begära att hans besvärstalan får vila i
avvaktan på att målet hos domstolen avgörs.
På
grund av det anförda föreslås i promemorian att hänvisningssystemet
utmönstras. Kronofogdemyndighet som inte finner att en arbetstagares anspråk
är betalningsgmndande enligt garantin skall således alltid meddela
avslagsbeslut samt hänvisa arbetstagaren att i händelse av missnöje besvära
sig i exekutiv ordning. Bestämmelserna i 9 § LGL föreslås i promemorian ändras
i överensstämmelse med detta förslag.
3.4
Frågor kring den ersättningsgrundande lönefordringen
1
promemorian anförs att det under utredningsarbetet har framförts önskemål från
LO om att fordran på s. k. mätningsarvode och fordran på facklig medlemsavgift
skall få omfattas av den statliga lönegarantin. Beträffande mätnmgsarbete
gäller enligt promemorian den ordningen att arbetsgivama i vissa branscher har
åtagit sig att innehålla och till fackföreningen betala viss del av
arbetstagarens ackordsöverskolt som ersättning för utfört mätningsarvode. Även
i fråga om facklig medlemsavgift finns i vissa branscher överenskommelser av
motsvarande innehåll, dvs. alt arbetsgivaren skall innehålla medlemsavgift vid
löneutbetalningen och vidarebefordra beloppet till fackföreningen. Finns
fordran på mätningsarvode eller facklig medlemsavgift innestående hos arbetsgivaren
när denne går i konkurs har fordringen visserligen karaktär av lönefordran men
den tillkommer inte arbetstagaren utan hans fackliga organisation. Fordringen
utgår med förmånsrätt i konkursen men den omfattas ändå inte av garantin.
Detta beror på att den fackliga organisationen har förvärvat fordringen före
konkursbeslutet. Gällande lag fäster sålunda i fråga om arbetstagarfordringar
som innehas av facklig organisation avgörande vikt vid om organisationen har
förvärvat fordringen före eller efter konkursbeslutet (11 § LGL). Endast
fordringar som förvärvats efter konkursbeslutet omfattas av garantin.
En
arbetstagare kan framhålls det i promemorian riskera att få betala
mätningsarvode och facklig medlemsavgift två gånger om arbetsgivaren går i
konkurs. Detta blir fallet om beloppen är innestående hos arbetsgivaren vid
konkursutbrottet och konkursboets tillgångar efter bevakning inle förslår till
utdelning för fordringarna, önskemålet om en utvidgning av garantin tiU att
omfatta dessa slags fordringar synes därför väl underbyggt. Det ligger i linje
med lönegarantins sociala karaktär all även fordringar på mätningsarvode och
facklig medlemsavgift blir infriade enhgt systemet.
Prop.
1975/76:19 30
Del
från teknisk synpunkt mest rationella sättet alt tillmötesgå önskemålet om
utvidgning av garantin är enligt promemorian atl ändra systemet så, atl
tidpunkten för en facklig organisations förvärv av en arbets-tagarfordran inte
längre har betydelse. Fråga är då om en sådan ändring är lämplig. Anledningen tiU
alt garantin inte gäller vid överlåtelse av lönefordran som skett före
konkursbeslutet är att en sådan ordning ansetts kunna stimulera till osund kreditgivning.
Det framhålls i förarbetena att om garantin följer med vid överlåtelse av
lönefordran före konkursbeslulel förvärvaren inle skulle ta någon risk.
Resultatet skulle kunna bli att lönegarantin bidrar till alt hålla i gång
dödsdömda förelag onödigt länge. Detta resonemang har uppenbarligen gällt
överlåtelser av lönefordran i allmänhet oavsett till vem överlåtelsen har
skett. I någon utsträckning och särskilt beträffande småförelag torde
emellertid de påtalade riskerna finnas även med fackliga organisationer som förvärvare.
En företagare med likviditetssvårigheter kan sålunda, kanske i samråd med sina
arbetstagare, komma att utöva påtryckningar pä arbetstagarnas fackliga
organisation för att förmå denna alt tillfälligt mfria och överta
lönefordringar. Det torde inte vara lämpligt att utsätta de lokala fackliga organisationerna
för dessa kompUkalioner, Det är inte heller nödvändigt med den nu diskuterade,
generella formen för utvidgning av garantin för att tillmötesgå önskemålet att
fordringar på mätningsarvode och facklig medlemsavgift skall omfattas av denna.
Önskemålet kan i stället tillgodoses genom ett uttryckligt omnämnande i
lagtexten att förvärven avsett mätningsarvode och facklig medlemsavgift, I
promemorian föreslås att elt tUlägg i överensstämmelse härmed tas upp i 11 § LGL.
1
promemorian berörs vidare problem som ibland uppkommer beträffande ersättning
för uppsägningstid i faltigkonkurs. Svårigheterna hänger enligt promemorian
samman med att den gode mannen som utses i dessa konkurser inle har befogenhet
alt säga upp anställningsa-vtalet. Detta kan leda till att avtalet inte blir
uppsagt vilket i sin tur medför att arbetstagarens fordringar på grund av
arbete som utförts efter konkursbeslulel inte omfattas av garantin. Reglerna
för behandUng av småkon-kurser håller emeUertid på alt ändras med utgångspunkt
från konkurslagskommitléns förslag att förvaltare skall förordnas även i
konkurser som handläggs i förenklad ordning. I avvaktan härpå torde det enUgt promemorian
inte vara erforderligt alt söka åstadkomma någon provisorisk lösning.
I
övrigt redovisas i förevarande avsnitt av promemorian några till-lämpningsproblem
i fråga om bl. a. förläggning av arbetstagares semester, avräkningsreglerna,
skatteavdrag och kontrolluppgifter till ledning för taxering. När det gäller semeslerfrågan
föresläs endasi en översyn av vissa formulär. Beträffande avräkningsreglerna
diskuteras allmänt frågan om en omprövning av dessa regler. I promemorian intas
den ståndpunkten atl det nuvarande sambandet mellan avräkningsreglerna för lö-
Prop. 1975/76:19 31
negarantin,
vilka utgår från 11 § FRL och 13 § LAS, bör bibehållas och att ansträngningarna
i stället bör inriktas på att få en enkel och smidig tillämpning av reglerna.
De skatterättsliga tUlämpningsproblemen
rör frågan om skatteavdrag för arbetstagare som har debiterats preUminär B-skatt,
frågan om skatteavdrag när arbetslagarens fordringar överstiger maximibeloppet
för garantin och avser såväl poster på vilka skatteavdrag skall göras som andra
poster samt slutligen frågan om vem som skall lämna kontrolluppgift vid
fattigkonkurs när lönegaranlimedel har betalats ut av länsstyrelse. I de båda
förstnämnda frågorna föreslås i promemorian inga åtgärder. Frågan om
skatteavdrag för arbetstagare med B-skatt väntas nämligen bli behandlad i ett
större sammanhang med utgångspunkt från ett nyligen avlämnat utredningsförslag.
Den andra frågan har redan uppmärksammals av RSV, bl. a. med anledning av att
frågan har aktualiserats i ett mål om införsel, som numera har avgjorts av
högsta domstolen. I fråga om skyldigheten att lämna kontrolluppgift föreslås en
ändring i 18 § LGK varigenom denna skyldighet överförs från arbetsgivaren tUl
länsstyrelsen.
3.5
Utvidgning av garantin till nya personkategorier
I
promemorian framhålls inledningsvis alt entreprenörer, vare sig de är all
betrakta som huvud- eller underentreprenörer, automatiskt är uteslutna från
rätt tUl betalning enligt lönegarantin, eftersom LGL knyter an till arbetstagarbegreppet
i FRL. Det erinras om alt redan i samband med LGL:s tillkomst uttalades
önskemål om utvidgning till vissa underenlreprenörsfordringar, men att
önskemålen avvisades med hänsyn lill att en utvidgning var rättstekniskt
besvärlig och att frågan om den var motiverad inte kunde besvaras utan närmare
utredning (prop. 1970: 201 s. 27 och 63). Önskemålet om en utvidgning av garanfln
till underen-treprenörsfordrmgar har därefter framförts i motioner i riksdagen.
Åren 1970 och 1971 avslogs motionsyrkandena med hänvisning bl. a. till alt en
utvidgning medförde ökade kostnader och att anknytningen till bestämmelsema om
lönefordringars förmånsrätt ställde hinder i vägen för en utvidgning. Tillräckligt
underlag atl begära en närmare utredning i frågan ansågs inte föreligga. År
1974 anförde lagutskottet i sill av riksdagen godkända utlåtande (LU 1974: 21)
atl, sedan LGL varit i kraft under drygt tre år, det fanns anledning undersöka
om det var påkallat med etl särskilt skydd för den del av underentreprenörens
fordringar som avsåg anställdas och egen arbetsinsats. Utskottet förutsatte alt
en utvidgning skulle komma alt övervägas under det arbete med en allmän översyn
av lönegarantUagstiftningen som då redan igångsatts inom arbetsmarknadsdepartementet.
Ifrågavarande motion föranledde därför inte någon åtgärd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Det erinras i promemorian vidare om atl även i Nordiska
rådet har väckts mediemsförslag (A 394/j) om tryggande av underentreprenörs
fordringar vid huvudentreprenörs konkurs. Förslaget avvisades av rådet i
februari 1974. Som motivering anfördes alt hänsynen tiU andra fordringsägare
än underentreprenörer talade mot förslaget. Vidare ansågs begreppet
underentreprenör inte kutma definieras entydigt, varken i förhållande flll
underleverantörer eller till andra former av verksamhet. Dessutom hade de
nordiska länderna sinsemellan olika synsätt på de problem som förslaget
innehöll.
I
promemorian framhålls alt entreprenörerna är självständiga företagare.
Innebörden av detta begrepp är dock oklar. Detta beror på att gränsen mellan
arbetstagare och självständiga företagare är diffus. Det i sin tur sammanhänger
med att gränsdragningsfrågan är aktueU i vitt skilda författningar och att
härigenom olika domstolar och myndigheter svarar för tillämpningen. I
litteraturen skiljs ofta arbetstagare från självständig företagare enligt
sådana moment som är angivna i följande schema:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Arbetstagare
Han har atl personligen utföra
arbetet
Han har faktiskt helt eller så gott som helt själv utfört
arbetet
Hans åtagande innefattar, att han ställer sin arbetskraft tUl
förfogande lill efter hand uppkommande arbetsuppgifter
Förhållandet mellan kontrahenterna är av mera varaktig
karaktär
Han är förhindrad att samtidigt utföra liknande arbete av
någon betydenhet åt annan vare sig detta grundar sig på direkt förbud eUer bottnar
i arbetsförhållandena
Han är underkastad bestämda direktiv eller närmare
kontroll vare sig detta gäller sättet för arbetets utförande, arbetstiden
eller arbetsplatsen
Maskiner, redskap eller råvaror tillhandahålls honom av medkon-trahenten
Han får ersättning för sina di rekta ufläsg såsom för
resor
Självständig
företagare
Han är ej skyldig alt personligen ulföra arbetet utan kan
på eget ansvar överlåta arbetet helt eller delvis åt annan
Han låter faktiskt på sitt ansvar annan helt eller delvis
ulföra arbetet
Arbetsätagandet är begränsat till viss eUer möjligen vissa
bestämda uppgifter
Förhållandet mellan kontrahenterna är av flllfällig natur
Varken avtalet eller arbetsförhållandena hindrar honom
från att samtidigt utföra liknande arbete åt annan
Han besiämmer själv sättet för arbetets utförande samt
arbetstid och arbetsplats frånsett hi-skränkningar som påkallas av arbetets
natur
Han har att i arbetet använda egna maskiner, redskap eller
råvaror, åtminstone där dessas värde är mera betydande
Han har att själv stå för utgifterna vid arbetets
utförande
Prop. 1975/76:19 33
Arbetstagare Självständig företagare
Ersättnuig
för arbelsprestatio- Vederlaget för arbetsprestatio-
nen
utgår åtminstone delvis i form nen är helt beroende av verksam-
av garanterad lön hetens ekonomiska resultat
Han
är i ekonomiskt och socialt Han är i ekonomiskt och socialt
hänseende
jämställd med en ar- hänseende jämställd med en före-
betstagare tagare inom verksamhetsgrenen
Han
har för verksamheten fått personligt tUlstånd eller auktorisation av myndighet
(exempelvis tillstånd till yrkesmässig trafik) eller fått egen firma
registrerad
När
del gäUer alt i ett konkret fall bestämma om en person är alt betrakta som
arbetstagare eller självständig företagare har man enligt pro memorian att ta
hänsyn till alla i samband med avtalet och anställningen förekommande
omständigheter och göra en helhetsbedömning av de olika faktorerna i faUet. I prakflken
kan det därvid vara svårt alt avgöra om en person hör flU den ena eUer andra
kategorin. Vissa moment i förestående schema kan peka i ena riktningen, andra
moment i den andra.
Har
det väl fastställts att viss person som enligt entreprenadavtal utför arbete
åt annan är att betrakta som självständig företagare, kan han vara antingen
huvudentreprenör eller underentreprenör. Huvudentreprenör är han när han
slutit avtal direkt med uppdragsgivaren. Underentreprenör åter är en som
slutit avtal med huvudentreprenör.
Det
är enligl promemorian svårt att åstadkomma en fullständig redovisning över
samtliga de branscher inom vUka systemet med underentreprenörer förekommer.
Sedan gammalt har det emeUerfld ansetts att underentreprenörer är särskilt
vanliga inom byggnadsbranschen men de torde förekomma även inom andra branscher
t. ex. inom metaU- och serviceområdet om än i mindre omfattning.
Av
de inom byggnadsbranschen verksamma företagare, som arbetar som
underentreprenörer, kan uppmärksamheten riktas mot bl. a, elinstallatörer,
rörfirmor och målare. Omfattningen av personer och företag inom dessa
yrkesområden som ekonomiskt drabbas av huvudentreprenörs (byggmästares)
konkurs är enligt promemorian utomordentligt svår att bestämma. Förfrågningar
som under utredningsarbetet gjorts hos branschorganisationer, bokförings- och
revisionsbyråer har inte gett underlag för en bedömning.
Utmärkande
för underentreprenörernas fordringar är enligt promemorian att de avser såväl
löner som tUlhandahållet material. I den del fordringen avser lön kan den gälla
såväl egen arbetsinsats som arbete utfört av anställda. Nu angivna
förhållanden flllsammans med den omständigheten att antalet underentreprenörer
och deras anställda svårligen kan beräknas gör det svårl alt bestämma storleken
pä de lönefordringar
3
Riksdagen 1975/76.1 saml. Nr 19
Prop. 1975/76:19 34
som
här är aklueUa, Än svårare är del givetvis att ange hur mycket av lönefordringar
som aldrig blir infriat på grund av huvudentreprenörers obestånd. Det kan
framhållas att inga föreningar eller organisationer velat tiUhandahälla
uppgifter som kan ligga tiU grund för en uppskattning av storleken pä
underentreprenörernas fordringar eller förluster.
Förfrågan
hos branschförbund har enligt promemorian gett vid handen att löneandelen i
underentreprenöremas utestående fordringar varierar mellan de olika
yrkesområdena. Löneandelen har uppskattals flll ca 50 % för elektriska
installationer, något mindre för rörarbeten, ca 7075 % för måleriarbeten och
omkring 40 % för byggnadsarbeten.
I
promemorian nämns att statens industriverk har i augusti 1974 fåtl i uppdrag av
chefen för industridepartementet att utreda vissa frägor rörande etableringar
och nedläggningar av företag inom byggnadsbranschen. Bl. a. skall konkursutveckUngen
under 1970-talet karfläggas och även underentreprenörerna skall uppmärksammas.
Den
undersökning som har gjorts utmynnar i promemorian i följande
ställningstagande. Det finns vissa underentreprenörer vars arbetsvillkor står
anställningsförhållandet nära. Sociala skäl kan visserUgen åberopas för att flllskapa
ett särskilt skydd för den kategorin. Detta gäUer när underentreprenören är
fysisk person. Särskilt inom byggnadsbranschen torde det emellertid vara
vanligt alt underentreprenörens verksamhet drivs i aktiebolagets form. Det
skulle dock strida mot lönegarantins idé att låta garantin omfatta även
juridiska personers fordringar. En underentreprenör som valt atl driva sin.
rörelse i akflebolagsform har därmed övervältrat riskerna för kundernas
insolvens frän sig själv till sitt bolag, I och med delta har han försall sig i
den positionen att han knappast bör kunna göra anspråk pä del sociala stöd som garanfln
utgör, Ell bolag som flllhandahåller tjänster bör inte komma i ett bättre läge
än ett bolag som tUlhandahåller varor.
Vidare framstår behovet av
lönegarantiskydd mindre starkt ju större' underentreprenörens verksamhet är.
Del kan därför möta avsevärda svårigheter att bestämma var gränsen skall dras
för garantiskyddel. Även andra gränsdragningsproblem uppstår. Sålunda finns
svårigheter att avgränsa underentreprenören i vissa fall från arbetstagaren och
i andra fall från underleverantören. Fall kan t. o. m. tänkas förekomma där en
och samma person är att betrakta som både underentreprenör och underleverantör.
Om en underentreprenör anlitats av flera huvudentreprenörer kan det vidare vara
svårl att avgöra vilken eller vilka av olika poster som är hänförliga tiU just
den konkurssatte huvudentreprenören.
En
utvidgning av lönegarantin skulle enUgt promemorian säkerligen medföra svåra
utredningstekniska problem, särskilt om utvidgningen avgränsas till enbart
fordringar för underentreprenörens egen och hans an-
Prop. 1975/76:19 35
ställdas
arbetsinsats. Ett annat problem har samband med att många underentreprenörer
är bokföringsskyldiga. Är bokföringen inte i ordning lorde underentreprenören
böra bli utan betalning enligt garantin hur väl befogat hans anspråk än är. En
utvidgning av lönegarantiskyddet till underentreprenörer kan enligt
promemorian få vissa inte önskvärda konsekvenser. Från några håU, bl. a.
Svenska byggnadsarbetareförbundet och Svenska målareförbundet, har hävdats att
antalet småföretagare ökat kraftigt de senaste åren och att det bland dem finns
mänga som valt att arbeta som egna företagare endast för alt undandra sig beskattning
och andra förpliktelser och åtaganden mot samhället och de anställda. Dessa småföretagare
kan befaras öka tiU antalet om man tillför dem det skydd som lönegarantin
innebär, I stället bör möjligheten för icke seriösa personer att etablera sig
som egna företagare begränsas, I promemorian avvisas således på de anförda
skälen tanken på en utvidgning av garantin till underentreprenörsfordringar,
I promemorian tas också
upp frågan om en utvidgning av lönegarantin till underhäUsberältigads fordran
på underhälls bidrag hos en arbetstagare. Det framhålls att enligt 24 § InfL,
gäller att, om medel tUl betalning av s. k. kommunala bidragsfordringar,
skatter eUer böter innehåUils genom införsel i lön, gäldenären inle vidare är
betalningsskyldig för den del av fordringen som motsvaras av innehåUel belopp,
även om det inte kan tas ut hos arbetsgivaren. Är fräga om införsel för familjerätlsligt
underhållsbidrag står däremot gäldenären, dvs. den underhållsskyldige, risken
alt innehåUet men ej redovisat införselbelopp inte kan tas ul hos arbetsgivaren.
Denna risk har enligt promemorian i stort sett ansetts föreligga endast när det
varit fråga om faltigkonkurs. Om konkursen varit ordinär har nämligen den underhäUsberätligade
hafl goda möjligbeter att få utdelning för underhållsfordringen i konkursen.
Den un-derhäUsberältigade har nämhgen ägt åberopa den förmånsrätt som tUlkommer
lönefordran. Om löneprivilegiet nedklassas kommer den under-hållsberätligades
möjligheter att få utdelning att bli mindre samtidigt som riskerna för
arbetstagaren att få betala två gånger ökar. Det påtalade problemet utgör
enligt promemorian onekhgen en skönhetsfläck i införsdlagstiftningen. Med hjälp
av lönegarantin bör den emellertid kunna utplånas. Den underhållsberättigade
bör sålunda berättigas alt få betalt enligt garantin för det innehållna men
inte utgivna underhållsbidraget. Staten bör på vanligt, sätt efter
utbetalningen överta fordringen hos konkursgäldenären. Härigenom kan
arbetstagaren befrias från sin betalningsskyldighet för beloppet. Det bör
påpekas att kommun som har utgivit bidragsförskott för underhållsbidrag inle
bör omfattas av förslaget. Kommun bör utan vidare kunna stå den mycket
begränsade ekonomiska risk om vilken här är fråga. Betalningsansvaret för
bidragsförskott skall f, ö, framdeles övergå på staten. Bestämmelser i
enlighet med det nu anförda föreslås i promemorian tas upp i 11 § andra stycket
LGL och 24 § InfL.
Prop.
1975/76:19 36
4
Remissyttrandena 4.1 Allmänt
Förslagen
i departementspromemorian har fåtl elt välvUligt mottagande av
remissinstanserna. Behovet av att utbetalningarna tiU arbetstagarna av
lönegarantimedel sker snabbare än f, n, betonas kraftigt. Flertalet
remissinstanser tillstyrker med denna utgångspunkt i princip förslagen i
hithörande delar. De invändningar, påpekanden och tillägg som görs avser endast
ett mindre antal punkter och berör mera de praktiska frägor som regleras i
lönegarantikungörelsen och tillämpningsföreskrifterna än
lagstiftningsfrågorna.
LO konstaterar i sitt
yttrande med liUfredsställelse att förslagen i promemorian står i god
överensstämmelse med LO:s uppfattningar. Enligt LO:s mening bör ändringarna i
lagstiftningen, om de genomförs, kunna leda fUl en snabbare och effektivare
handläggning av lönegarantiärendena.
En
allmänt skeptisk inställning till möjligheterna alt få en snabbare handläggnmg
av lönegaranliärendena genom de föreslagna åtgärderna redovisas av Svea
hovrätt, Stockholms tingsrätt och länsstyrelsen i Västerbottens län samt en
kronofogdemyndighet.
Svea
hovrätt tar också upp frågan om lämpligheten av alt genomföra förslagen i
promemorian nu. Hovrätten påpekar att förslagen har ett nära samband med de
ändringar i KL som har föreslagits i konkurslagskommitléns betänkande (SOU
1974: 6) Förenklad konkurs. Enligt hovrätten kan det därför finnas anledning
att avvakta kommande ändringar i KL och därefter anpassa regelsystemet för
lönegarantin tUl det nya förfarandet.
När
det gäller förslagen till utvidgningar av lönegarantin framförs visserligen en
del invändningar, främst från arbetsgivarhåll, men förslagen tillstyrks eUer
lämnas utan ermran av flertalet remissinstanser. Några remissinstanser
föreslår ytterligare utvidgningar av garantin. Även tUlämpnings- och
tolkningsfrågor av principiell art tas upp i några remissyttranden.
4.2
Tiden för utbetalning av lönegarantimedel
Uppgifterna
i promemorian om handläggningstiderna och orsakerna till dröjsmålen med utbetalningarna
av lönegarantimedel föranleder i allmänhet inte några uttalanden i
remissyttrandena. Länsstyrelsen i Malmöhus län. Föreningen Sveriges
kronofogdar, SAF och några kronofogdar poängterar dock att inte sällan
ofullständiga uppgifter från arbetstagama fördröjer handläggningen av
lönegarantiärenden, LO anser att om uppgifter för lönegarantin har lämnats av
annan, exempelvis arbetsgivaren, bör kronofogdemyndighet resp.
konkursförvaltare ha skyldighet att sända kopia av under-
Prop.
1975/76:19 37
rättelsen
tUl länsstyrelsen lill arbetstagaren. Vid tveksamhet om hur beräkningen skall
ske av ackordslön och uppsägningslön bör kronofogdemyndigheten resp. konkursförvaltaren
vara skyldig att kontakta vederbörande arbetstagares fackliga organisation,
TCO anför liknande synpunkter. Svenska byggnadsarbetareförbundet anser att det
krävs intensifierat samarbete mellan ä ena sidan konkursförvaltare,
kronofogdemyndigheter och länsstyrelser samt å andra sidan de fackliga
organisationerna.
Den
i promemorian intagna ståndpunkten alt det nuvarande principiella förbudet mot
överlåtelse av rätt till garanti m e d e 1 borde bibehållas föranleder i allmänhet
inga uttalanden i remissyttrandena. Några remissinstanser föreslår dock ökade
möjligheter till förskott av garantimedel. Svea hovrätt anför att om de
föreslagna åtgärderna i promemorian inte får den effekt som väntas kvarstår
problemet för arbetslagaren alt snabbt få kontanter i avvaktan på garantimedlen.
För atl arbetstagaren inte skall tvingas låna pengar på oförmånliga villkor kan
det enligt hovrättens mening finnäs skäl att tillåta honom att, efter
konkursbeslutet, överlåta rätten till garantimedel tUl, i allt fall, kreditinstitut.
Sveriges advokatsamfund
menar att möjligheterna att säkerställa rättidig betalning av de anställdas
löner och därigenom fortsatt drift av rörelsen under någon tid skulle ylterligare
förbättras om konkursboet medgavs rätt att inträda i överlåtarens rätt till
garantibelopp i den mån konkursboet förskotteral utbetalning av lönebelopp som
faller under garantin. Även i sådana konkurser där kontanta medel finns kan
med nu gällande ordning konkursförvaltaren inte använda mer av dessa medel till
akuta löneutbetalningar än vad som med beaktande av i förmånsrättshänseende
likaberättigade fordringar kan beräknas bli fastställt i kommande förslag tUl slutuldelning.
Om det av utredningen angående företagsinteckning framlagda förslaget om nedklassning
av lönefordringar genomförs, mäste tillgängliga medel i första hand reserveras
för innehavarna av företagsinteckningar, vilket skulle ytterligare minska möjligheterna
till förskottsbetalning av lönefordringar. Införandet av rätt för konkursboet
alt vid förskottsbetalning av lönefordran som faller under lönegarantin inträda
i arbetstagarens rätt tiU garantunedel skulle emellertid möjliggöra sädana
förskottsbetalningar ulan risk för alt andra borgenärers intressen skulle trädas
för nära. Den av samfundet sålunda ifrågasatta utvidgningen av 11 § LGL skulle inle
komma att motverka syftet med det principiella förbudet mot överlåtelse av
rätt till garantimedel, vilket är att förhindra att arbetstagarna säljer sina
lönefordringar tUl underpris. Samfundet hänvisar i detta sammanhang till sitt
yttrande över betänkandet (Ds Ju 1975: 4) Löneprivilegium och förmånsrätt för företagsinteckning.
Liknande synpunkter anförs i skrivelsen frän advokaten Lagebrant.
Föreningen
Sveriges kronofogdar anser det angeläget att fackför-
Prop.
1975/76:19 38
eningama
normalt utnyttjar möjligheten att förskottera lönegarantimedel lUl sina
medlemmar.
Förslaget flll ändring i 8
§ KL att gäldenärens egen konkursansökan bör innehålla uppgift om löne- och
pensionsskulder och förslaget om ändring i 13 § samma lag att föreläggande för gäldenär
att inkomma med förklaring över borgenärs ansökan skall innehålla anmaning att
lämna uppgift om varje borgenär med förmånsrätt enligt 11 eller 12 § FRL, tiUstyrks
eller lämnas utan erinran av så gott som alla remissinstanser.
Kronofogdemyndigheten i Malmö vUl gä ännu längre och föreslår att då enskUd
borgenär begär gäldenär i konkurs borgenären åläggs skyldighet alt i
konkursansökan ange om gäldenären är företagare samt namnen på de
löneborgenärer som eventuellt är kända för borgenären. Detta bör tillämpas
särskilt i de fall då borgenären är löneborgenär. Konkurslagskommittén anser
att man inte bör hysa för stora förhoppningar om att gäldenärens eventuella löne-
och pensionsskulder blir klarlagda genom den föreslagna regleringen. En gäldenär
som söks i konkurs är ofta inte särskUt samarbetsvillig. Då likväl alla
möjligheter all skaffa upplysningar bör tas till vara, har kommittén likväl
inget att erinra mot den föreslagna bestämmelsen i 13 § KL. Liknande synpunkter
anförs av Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, RSV och länsstyrelsen i
Malmöhus län. Konkurslagskommiltén, RSV och kronofogdemyndigheten i Stockholm
anser att det inte kan begäras att gäldenären skall kunna avgöra om löne- och
pensionsanspråk är förenade med förmånsrätt eller ej. Gäldenären bör därför
endast åläggas att anmäla fordringar som avser lön eller pension. Kommittén anför
vidare att i promemorian sägs att gäldenären vid inställelse inför rätten bör
tillfrågas om sina löne- och pensionsborgenärer. Det ifrågasätts om inte
rätlens föreslagna roll vid gäldenärens inställelse bör regleras i författning
och inle enbart genom motivullalande. Stockholms tingsrätt anser det tveksamt
från principiell synpunkt om den föreslagna uppgiftsskyldighelen bör påläggas gäldenären,
innan behovet är dokumenterat, dvs. gäldenären har försatts i konkurs.
Föreningen
Sveriges kronofogdar påpekar att, eflersom det inte finns någon sanktion mot gäldenären
för underlätenhet att upprätta förteckning över sina löneborgenärer, finns det
stor risk att regeln blir verkningslös. Föreningen och två kronofogdemyndigheter
ställer sig vidare tveksamma till den mångfald bestämmelser av uppsökande
karaktär som har föreslagits, eftersom dessa bestämmelser kan befaras bli
tyngande för kronofogdemyndigheternas arbete.
Förslaget
i promemorian om ändring i 185 § KL, innebärande skyldighet för gode mannen i fattigkonkurs
dels att anmäla löne- och pensionsskulder till kronofogdemyndigheten så snart
de under arbetet med bouppteckningen kommer till hans kännedom, dels att i bouppteckningen
alltid beröra frågan om lönefordringar
Prop. 1975/76:19 39
oavsett förekomsten av sädana i konkursen, möter i
allmänhet inte någon gensaga från remissinstanserna. Enligt RSV torde en sådan
bestämmelse dock knappast i någon slörre mån kunna bidra till att avsevärt
nedbringa tiden från konkursbeslulel liU dess kronofogdemyndigheten får
kännedom om fordringarna.
Förslaget
alt hämtning och häktning skall kunna användas mot gäldenär som undandrar sig
att fullgöra skyldigheten att lämna uppgift om arbetstagares anställnings- och
avlöningsförhållanden eller pension samt alt nuvarande bötessanktion slopas
tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Hit hör bl,
a. hovrätten för Västra Sverige, Malmö tingsrätt, RSV, länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län, statens industriverk, konkurslagskommittén, LO,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, SACO/SR och TCO samt några
kronofogdemyndigheter. Stockholms tingsrätt, länsstyrelsen i Malmöhus län och
tre kronofogdemyndigheter tillstyrker förslaget i fråga om hämtning men
avstyrker det i fråga om häktning. Kronofogdemyndigheten i Örebro vill ha kvar bötessanktionen
vid sidan av hämtning och häktning, medan kronofogdemyndigheten i Trelleborg
anser alt hämtning bör kunna beslutas av kronofogdemyndighet.
Kronofogdemyndigheten i Örnsköldsvik tvivlar på att de nya sanktionerna kommer
att påskynda utredningsarbetet, JK ställer sig tveksam tUl förslaget, medan
Svea hovrätt avstyrker det,
Konkurslagskommittén påpekar att KL (94 §) redan nu ger
möjligheter atl hämta eller häkta gäldenär som undandrar sig medverkan, t. ex.
genom att vägra alt lämna uppgifter om låneskulder. Enligt kommitténs mening
har emellertid en särskild regel i LGL sitt värde och står i överensstämmelse
med den frigörelse från konkursförfarandet i faltigkonkurser som promemorieförslagel
innebär. Som berörs i promemorian bör tvångsåtgärder med stöd av den föreslagna
bestämmelsen samordnas med tvångsåtgärder inom själva konkursens ram. Kommittén
påpekar att enligl 94 § KL kan konkursdomaren ingripa självmant med hämtning
eller häktning. Något utrymme för sådant ingripande ex officio synes inte
behövas i det nu aktuella fallet utan tvångsåtgärderna bör förutsätta begäran
av kronofogdemyndigheten, Sveriges advokatsamfund gör liknande påpekande.
Samfundet har intet att erinra mot att införa tvångsåtgärder för införskaffande
av erforderliga uppgifter i lönegarantifrågor, om dessa åtgärder tillämpas med
återhållsamhet.
Stockholms tingsrätt anser att häktning är överlag klart
otidsenligt i förevarande sammanhang. Det ter sig främmande att tillgripa en så
djupt ingripande åtgärd mot den personliga friheten och detta i det förhållandevis
begränsade syftet att påskynda handläggningen av lönegarantiärenden. Liknande
synpunkter ligger bakom JK:s tveksamhet inför förslaget i fräga om säväl
häktning som hämtning. Svea hovrätt motivé-
Prop.
1975/76:19 40
rar sitt avstyrkande med alt dylika tvångsåtgärder redan f.
n. kan ske på begäran av bl. a. gode mannen.
Förslaget
i promemorian all i viss utsträckning frikoppla kronofogdemyndighetens prövning
från bouppteckning och edgång i fattigkonkurser har mottagils välvUligt av
remissinstanserna. RSV, kronofogdemyndigheterna i Stockholm och Malmö påpekar
att elt sådant system tillämpas i Stockholm och Malmö sedan hösten 1973.
Anledningen härtiU är för Stockholms del att det normalt dröjer två månader
innan konkursbouppteckning har upprättats. På grund av rätlens
handläggningslider eller svårigheter med att delge och förmå arbetsgivaren att
avlägga bouppleckningsed kan det därför ta ylterligare lång lid, innan
kronofogdemyndigheten kan avsluta sin utredning och underrätta länsstyrelsen
för utbetalning. Kronofogdemyndigheten har därför i stället ulan alt avvakta
edgången underrättat länsstyrelsen om betalningsgrundande lönefordran så snart
sådan fordran prövats föreligga. Sådan imderrältdse har använts i de fall där
lönefordran prövats vara styrkt av övrig utredning, däribland arbetsgivarens uppgifier,
och edgången har bedömts att inle komma att påverka det beslut som prövningen
har föranletl.
Uttalandet
i promemorian att utredningsarbetet hos kronofogdemyndigheterna kan främjas om
arbetstagaren kompletterar sin anmälan om löne- och pensionsanspråk med atl pä
heder och samvete bekräfta riktigheten av vissa relevanta uppgifter föranleder
en erinran från Stockholms tingsrätt. Tingsrätten ifrågasätter lämpligheten av
att löneborgenär förpliktas styrka sin lönefordran på detta sätt utan att
skyldigheten fastslås i lag eller annan författning, vilket förutsätts för
osann eller vårdslös försäkran enligt 15 kap. 10 § brottsbalken.
Förslaget i departementspromemorian om partiell frikoppling
från bevaknings- och anmärkningsförfarandel i ordinär konkurs har fått ett
positivt mottagande av flertalet remissinstanser, bl. a. hovrätten för Västra
Sverige, Malmö tingsrätt, RSV, länsstyrelsen i Skaraborgs län, konkurslagskommittén,
Föreningen Sveriges kronofogdar och arbetstagarorganisationerna.
Flera
remissinstanser förordar principiellt att lönegarantiutbetalningarna
frikopplas helt från konkursförfarandet både när det gäller ordinär konkurs och
fattigkonkurs. Hit hör bl. a, Stockholms tingsrätt, länsstyrelsen i Skaraborgs
län, konkurslagskommittén. Föreningen Sveriges kronofogdar, nästan alla i
ärendet hörda kronofogdemyndigheter och Tjänstemannaföreningen vid kronofogdemyndigheten-ST-TK.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför alt man därigenom skulle vinna en
enhetlig behandling av alla ärenden oavsett i vilken form konkursen handläggs.
Flera av de nu nämnda remissinstanserna pekar på två faktorer som aktualiserar
frågan om en total frikoppling. Den ena är det förslag om förenklad konkurs som
har lagts fram av konkurslagskommittén i betan-
Prop.
1975/76:19 41
kandet
(SOU 1974: 6) Förenklad konkurs m, m., den andra är det förslag om nedflyttad
förmånsrätt för löne- och pensionsfordringar som presenterats av utredningen
angående företagsinteckning i betänkandet (Ds Ju 1975: 4) LöneprivUegium och
förmånsrätt för förelagsinteckning. Föreningen Sveriges kronofogdar betonar att
lagslifningen inrymmer moment som inte låter sig förenas, nämligen atl
tillgodose önskemålet om skyndsamhet och kravet på kontroll av framställda
anspråk med hänsyn till risken för missbmk. Kontroll som är mer än en tom
formalitet kan ofta vara tidskrävande. Svårigheterna skulle sannolikt kunna bemästras
bättre, om handläggningen av samtliga lönegaranliärenden fördes över till
kronofogdemyndigheterna. Föreningen anför att frågan torde få ökad aktualitet
om konkurslagskommitléns förslag om förenklad konkurs genomförs,. Enligt
kronofogdemyndigheten i Falköping skulle verkningarna av en sädan lagstiftning
bli att ett allt slörre antal ärenden kommer att handläggas av
kronofogdemyndighet, medan advokat endast relativt sällan kommer i kontakt med
lönegarantiärenden. Det skulle inte innebära några praktiska eller formella
svårigheter för kronofogdemyndigheten alt även i ordinära konkurser klarlägga
förutsättningarna för utbetalning enligt garantin och påkalla sådan,
Sveriges
advokatsamfund har en annan uppfattning om kronofogdemyndighet som
konkursförvaltare. Samfundet stryker under att den tidsvinst som skulle kunna
uppnås om förvaltaruppgiflerna i förenklade konkurser lades på
kronofogdemyndigheterna är helt obetydlig och kan, framhåller samfundet,
givelvis inte tillmätas någon betydelse vid bedömningen av frågan om
lämpligheten eller olämpligheten av att kronofogdemyndighet fungerar som
konkursförvaltare. Samfundet hänvisar i denna fråga till sUt remissyttrande
över konkurslagskommUténs betänkande i ämnet.
Konkurslagskommittén anför
inledningsvis att av 1 § första stycket LGL följer alt en arbetsgivare måsle ha
försatts i konkurs för alt lönegarantimedel skall kunna utgå flll
arbetstagarna. På denna punkt skifler sig den svenska lönegarantin frän
motsvarande system i övriga nordiska länder, där lönegarantin kan komma i fräga
även utan att arbetsgivaren försalts i konkurs. Åtminstone f. n, finns det
enligt kommittén knappast tillräcklig anledning att på svensk sida släppa
kravet att arbetsgivaren skall ha gått i konkurs för att lönegarantin skall
kunna aktuaUseras, Ett sådant krav strider visserligen mot strävandena att sä
långt möjligt undvika konkurser. Om lUlämpningsområdet för lönegarantin vidgas
till att omfatta även andra situationer än konkurs, ökar emellertid riskerna
för missbmk av garantin. Även andra problem uppkommer. En sak som däremot
framdeles kan övervägas är, om man inte kan frikoppla hela lönegarantisyslemet
från konkursförfarandet. Vid en frikoppling måsle emellertid beaktas att man i
en konkurs även måste la hänsyn till sådana lönefordringar som mte omfattas av
lönegarantin.
Prop.
1975/76:19 42
Dessa
anspråk kan indelas i två grupper: 1, lönefordringar som har förmånsrätt
enligt FRL men på grund av maximeringen i LGL ej åtnjuter lönegaranti, 2,
lönefordringar som saknar både förmånsrätt och lönegaranti, t, ex, sådana
fordringar som avses i 11 § tredje stycket FRL, Från teknisk synpunkt vore det
en fördel om grupp 1 kunde elimineras genom att lönegarantin och förmånsrätten
bringades i nivå med varandra. Vid blivande översyn av 5 kap. KL kan kommittén
komma in på frågan om frikoppling av lönegarantisystemet från bevaknings- och
anmärkningsförfarandet,
Stockholms tingsrätt
ställer sig avvisande lill promemorieförslagel om en partiell frikoppling från
bevaknings- och anmärkningsförfarandet. Enligt tingsrättens mening är förslaget
en halvmesyr som nödvändiggör genomgripande ändringar i KL:s allmänna regler om
anmärknmg, bevakning och klander av utdelning. Förslaget reser en rad
svårlösta problem av såväl principieU som praktisk art. Det bör därför mte
genomföras nu ulan, om inte lönegaranlisystemet helt frikopplas från anmärknings-
och bevakningsförfarandet, prövas i ett vidare sammanhang. Tingsrätten förordar
alt frågan om möjligheten att frigöra lönegarantisystemet från nämnda
konkursförfarande tas upp nu utan hinder av konkurslagskommitléns arbete. Om
det skulle anses behövligt skulle åtminstone t. v. kronofogdemyndigheten kunna
i arbetstagarens ställe kopplas in i bevaknings- och anmärkningsförfarandet i
frågor om lönefordran som täckts inom ramen för lönegaranlisystemet.
Några remissinstanser tar
upp tillämpningsfrågor och andra frågor i anslutning till frågan om partiell frikoppling
från bevaknings- och anmärkningsförfarandet. RSV anför all enligt 5 § andra
stycket LGL får garantibelopp inte betalas ut förtän beslutet om konkurs
vunnit laga kraft. Det kan emeUerfld ifrågasättas om inte en ändring blir
nödvändig i den mån ordningen för utbetalning av lönegarantibelopp i ordinär
konkurs ändras på föreslaget sätt. Länsstyrelsens utbetalning i anledning av
konkursförvaltarens underrättelse bör inte hindras av att konkursbeslutet ännu
inte vunnit laga kraft. RSV förordar att detta rekvisit för utbetalning utgår.
I den mån det anses behövligt kan det ersättas med ny bestämmelse om
återbetalningsskyldighet i händelse av att det konkursbeslut som ligger lill
grund för utbetalningen upphävs. Kronofogdemyndigheten i Borlänge anför att
den väntade nedklassningen av lönefordringar till förmån för företagsinteckningar
kommer med säkerhet att medföra en krafflg ökning av garantiärendenas antal.
Snabba underrättelser och försäkringar på heder och samvete från arbetstagare
avlämnade successivt i anslutning lUl förfaUodagarna kommer atl medföra betydande
merarbete för de olika funktionerna. Om sedan förslaget tUl förenklad konkurs
genomförs så att kronofogdemyndigheten skall handha förvaltamppgifter i de
flesta konkurserna, kommer myndighetemas
Prop.
1975/76:19 43
handläggning
av dessa ärenden att bli mycket arbetsfldskrävande. Tjänstemannaföreningen vid
kronofogdemyndigheten-ST-TK anför alt en förutsättning för att kronofogdemyndighet
skall vara förvaltare och borgenären få bättre skydd m. m. är, all
kronofogdemyndigheterna tilldelas erforderlig personal och att dessa får en
grundlig utbUdning,
Kronofogdemyndigheten
i Lund finner det från rättssäkerhetssynpunkt diskutabelt om inte någon som
helst kontroll av konkursförvaltarnas bedömning av klara fordringar skaU ske
före utbetalningen. Kontrollen bör lämpligen utföras av kronofogdemyndighet.
TCO anför att det för arbetstagarorganisationerna blir en praktisk uppgift att
dels konstatera i vilken utsträckning konkursförvaltaren omedelbart anmäler lönefordringar
till utbetalning, dels komplelteringsvis för medlemmarnas räkning bevaka sådana
lönebelopp som enligt organisationernas mening bör utgå till arbetstagama
därutöver. För att detta kontroU- och bevakningsförfarande skall fungera på elt
tUlfredsställande sätt är det nödvändigt att konkursförvallaren lämnar
arbetstagaren eller i förekommande fall arbetstagarens organisation kopia av
underrättelsen, TCO förutsätter vidare att för det fall klander sedermera med
framgång görs gällande mot föreliggande utdelningsförslag detta inte skall leda
till att en arbetstagare som redan har lyft lönegaranflbdopp skulle i något
avseende bli återbetalningspliktig för desamma utan att felaktigt utbetalt
belopp endast skall leda lill motsvarande mindre utdelning för det aUmänna,
Svenska
elektrikerförbundet vänder sig mot uttalandet i promemorian att det inte är
lika angeläget atl semester- och ackordsanspråk blir sä snabbt infriade. Del är
enligt förbundet av största vikt att tiderna för utbetalning av
semesterpengarna hålles och atl rätt belopp inbetalas till semesterkassan för
att inte medlemmarna skall riskera alt stå utan pengar till semestern. Det
borde inte vara särskilt svårt att relativt snabbt fastställa dessa
fordringar. Förbundet är därför tveksamt till om man automatiskt skall
betrakta dylika fordringar som så komplicerade att de alltid blir att hänföra
till 6 § första stycket punkt 3 LGL i förslaget. Den flytande gränsdragningen
mellan vUka fordringar som skall anses vara klara lorde för övrigt medföra att
löneborgenärerna nu för säkerhets skull kommer att bevaka alla sina fordringar.
4.3
Hänvisning eller besvär
Förslaget
i departementspromemorian alt hänvisningsinstitutet i 9 § första stycket LGL
skall avskaffas tillstyrks eller lämnas utan erinran av praktiskt taget
samtliga remissinstanser. Endast två kronofogdemyndigheter går emot förslaget.
Flera remissinstanser uttrycker stor liUfredsställelse med att nuvarande
ordning slopas enär den, såsom har redovisats i promemorian, har gett upphov flll
en rad rättsliga och praktiska problem.
Prop.
1975/76:19 44
AD
anför, att sedan LGL trädde i kraft har AD haft alt behandla ett inte obelydhgt
antal mål, i vilka talan väckts med anledning av kronofogdemyndighets
hänvisningsbeslut. I målen har svarandeparten gäldenären oftast uteblivit
från förhandling och ofta över huvud taget inte låtit sig avhöra. Detta har
givetvis allvarligt försvårat handläggningen av målet vid AD, som har att
pröva målet i sak oavsett att part uteblir från förhandling, I inte så få fall
har svaranden medgett käromålet, I enlighet med disposilionsprincipen kommer i
dessa fall någon prövning av kärandens yrkanden över huvud taget inte till
stånd. Enligt AD:s mening måste det nuvarande prövningsförfarandet anses klart
olämpligt. Det orsakar kostnader och en tidsuldräkt som inle står i någon
proportion till resultatet av prövningsförfarandet vid domstolen, Samma
olägenheter gör sig gällande, om hänvisningen i stället sker till allmän domslol,
AD tUlstyrker därför att det nuvarande hänvisningsförfarandet avskaffas. Mot
förslaget i promemorian att kronofogdemyndigheten i stället för hänvisning tiU
domstol skall meddela avslagsbeslut med rätt för arbetstagaren att i händelse
av missnöje besvära sig i exekutiv ordning finner AD i och för sig inget all
erinra, AD anmärker dock alt förslaget leder till att arbetstvist som
aktualiseras genom kronofogdemyndighetens prövning enligt LGL avgörs av allmän
domstol i sista instans. Detta är i och för sig en följdriktig ordning med
hänsyn till alt även inom jävsprocessen arbetstvist prövas i sista instans av
allmän domstol, AD beklagar att inte överprövningen av även dessa arbetstvister
sker i AD, Erfarenheten torde visa att betydelsefulla arbetsrältsliga frågor ej
sällan uppkommer i konkurssituationer. Man kan inte räkna med alt frågor av detta
slag blir underställda AD genom särskUd talan. Frågorna blir därför i
realiteten undandragna den instans som har som särskild uppgift att leda
rättsutvecklingen pä det arbetsrältsliga området. Vid lämpligt tiUfälle när lillräckUg
erfarenhet vunnits av den nuvarande ordningen för prövning av jävslvisler i
konkurs bör enligl AD:s mening frågan om vilken instans som skall överpröva
ifrågavarande arbetstvister tas upp lill förnyat övervägande.
Också
TCO anser, trots vad som sägs i promemorian, alt frågan om AD borde vara
lämpligare slutinstans än hovrätt bör diskuteras. Den argumentation som har
lett lill att jävsprocesserna enligl KL håUils utanför AD torde inte vara gUtig
i detta sammanhang. TCO vänder sig mot ett uttalande i promemorian att
arbetstagarna kan stämma arbetsgivaren oberoende av att lönegarantianspråk är
föremål för prövning hos överexekutor. Organisationen anser det inte lämpligt
eller ändamålsenligt alt samma tvist skall kunna bli föremål både för AD:s och
hovrätts bedömande.
SAF
ifrågasätter om överexekutor är rätt forum när t. ex. tvisten ytterst grundas
på tolkningen av LAS. Hovrätten för Västra Sverige anser att processförfarandet
i domstol i vissa fall är lämpligare för bedöm-
Prop.
1975/76:19 45
ning
av en lönefordrans existens. Hovrätten framhåller emellertid att arbetstagare
är oförhindrad att stämma arbetsgivaren till domstol med yrkande att denna
skall fastställa hans anpsråk. Det kan även ifrågasättas om inle
kronofogdemyndighet vid avslagsbeslut bör erinra om denna möjlighet. Sveriges
advokatsamfund erinrar om att förslag har lagts fram i betänkandet (SOU 1973:
22) Utsökningsbalk om att över-exekutorsinstilutionen skall avskaffas. Sker
detta synes det samfundet naturligt att avslagsbeslut i lönegarantifrågor
överklagas lUl hovrätt liksom beslut i utsökningsmål.
Kronofogdemyndigheterna
i Göteborg och Lund vilka båda ställer sig avvisande fill förslaget att slopa hänvisningsinstitulet
anser alt de skäl som anförs för förslaget inte är övertygande. Förstnämnda
kronofogdemyndighet anför att de flesta avslagsbeslulen grundas på alt anställningsförhållande
inle har förelegal. Besluten gäller oftast oorganiserade och personer med specieUa
relationer tUl arbetsgivaren. Hänvisningsbeslut meddelas i alltmer begränsad
omfattning bl. a. på gmnd av alt en förväntad tredskodom inle bedöms föra
utredningen framåt. I vissa fall är dock en prövning vid civil domstol eller AD
erforderlig. Kronofogdemyndigheten i Lund pekar på att muntlig bevisning som
kan bli erforderlig endast kan förebringas i rättegång. Skall länsstyrelsen
avgöra sådana tvister efter besvär får man länka sig ett tillägg tUl 206 § UL
så att överexekutor får möjlighet att höra parter och eventuella vittnen vid domslol.
En sådan ordning anser kronofogdemyndigheten i Lund mindre lyckad varför
nuvarande ordning bör bestå. Myndigheten frågar vidare varför skillnad i
processordningen skall finnas beroende på om tvisten uppstår i en ordinär
konkurs eller i en faltigkonkurs. Hänvisningsmöjligheten är vidare en lämplig
väg att komma åt de fall då arbetsgivaren och arbetstagaren är i maskopi med
varandra,
4.4
Frågor kring den ersättningsgrundande lönefordringen
Flertalet
remissinstanser, bl a, samtliga arbetstagarorganisationer, tillstyrker eller
lämnar ulan erinran förslaget att lönegarantin skall utvidgas lUl att omfatta
fordran på mätningsarvode. LO anför att det tidigare rått oklarhet om sådan
fordran omfattas av garantin. Det är därför värdefullt att frågan blivit
klarlagd på detta sätt. LO upplyser att på Svenska byggnadsarbetareförbundets
område förekommer också andra med mätningsarvodel jämförbara avgifter. Svenska
byggnadsarbetareförbundet anför att enligt avtal med Rörledningsfirmornas
arbetsgivareförbund utgår förutom mätningsarvodet en s, k, grundavgift som arbetsgivaren
skall dra av tillsammans med mätningsarvodel, innan lön utbetalas.
Mätningsarvodet och grundavgiften avser förbundets kostnader för mälningsarbete
och/eller utskrift av ackordsräkning och fördelningslista. Avgiften utgör 1,5
% av lönesumman. Vidare är enligt avtal med
Prop. 1975/76:19 46
Svenska Väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund, del s.
k. Svea-bundsavtalet, mätningskontoren berättigade lUl arvode för arbete att
fortlöpande granska ackordsöverenskommelser, ackordsräkningar och andra
handlingar som utgör underlag för löneutbetalningarna. Arvodet uppgår till 1,5
% av lönesumman. Granskningen är enligt byggnadsarbetareförbundet erforderlig
när arbetstagarens lön skall bestämmas. Förbundet anser därför ätt även
fackföreningens fordran pä arvode för granskning och kontroll av företagens
avlöningsunderlag bör omfattas av garantin, LO stödjer dessa förslag.
Förslaget
om utvidgning av lönegarantin lill mätningsarvode avstyrks av arbetsgivar- och företagareorganisationerna,
Sveriges advokatsamfund och SHIO. SAF anför alt det i promemorian åberopade
skälet atl en arbetstagare i händelse av arbetsgivarens konkurs skulle riskera
dubbel betalningsskyldighet inte är håUbart. Innebörden av de överenskommelser
som reglerar betalning av mälningsarvoden genom arbetsgivarens försorg är
undantagslöst den att betalningen såvilt angår den anställde sker genom
arbetsgivarens innehåUande av beloppet. Arbetslagaren kan inte åläggas
betalningsskyldighet en gång till. En utvidgning i enlighet med förslaget
skulle enbart gynna de fackliga organisationerna. Dessa har i likhet med
borgenaren i allmänhet en möjlighet att bevaka sin fordran i arbetsgivarens
konkurs med förmånsrätt. Det utpräglade sociala skäl som betingar lönegarantisyslemet
beträffande anställda föreligger enligt SAF:s mening uppenbarligen inle med
avseende pä de fackliga organisationerna, Sveriges advokatsamfund kan inte
finna något bärande skäl för förslaget om inte lönegarantins sociala karaktär i
lika hög grad borde gälla flll förmån för även försäkringspremier för tjänstegmppliv,
avgångsvederlag (AMF, AFA m, fl.) och liknande eller i praktiken alla övriga
med förmånsrätt enligl 11 § FRL, En sådan utvidgning anser samfundet oreaUslisk.
Svenska företagares riksförbund anser att statlig
lönegaranti bör vara reserverad enbart för de fall då fordran berör enskild
person och inga andra möjligheter föreligger all i förväg skapa garantier för
framtida fordran. Om företagsinteckning, såsom har föreslagits, får förmånsrätt
före löneprivilegiet finns det möjligheter för exempelvis mätningskontor och
entreprenörer att i förväg, om så anses nödvändigt, erhålla behövliga
säkerheter.
Förslaget atl
lönegaranfln skall omfatta även facklig medlemsavgift tillstyrks eller lämnas
ulan erinran av majoriteten av remissinstanserna, bl. a,
arbetstagarorganisationerna. Hovrätten för Västra Sverige anför, att om
förslaget tUl utvidgning av lönegaranfln tUl mätningsarvode och facklig
medlemsavgift genomförs, kan ifrågasättas om inle garantin borde omfatta även
försäkringspremier som arbetsgivare åtagit sig alt inbetala.
Negativa flll förslaget är förutom de remissinstanser som
avstyrker
Prop. 1975/76:19 47
förslaget
om utvidgning till mätningsarvode Föreningen Sveriges kronofogdar och två
kronofogdemyndigheter. Arbetsgivar- och företagareorganisationerna samt
Sveriges advokatsamfund anför samma synpunkter som de framfört beträffande
mätningsarvode. Svenska företagares riksförbund anser som förut har nämnts att
lönegarantin bör reserveras för enskild persons fordran. Förbundet finner
förslaget att fackliga medlemsavgifter skall omfattas av garantin felaktigt.
Så länge fackföreningarna utgör organisationer med frivUligt medlemskap från
de anställdas sida, finns ingen anledning att inrymma fackföreningsavgifter i
den statliga garantin. Kronofogdemyndigheten i Malmö är tveksam tUl förslaget och
anför, att utvidgningen kan lätt leda till alt fackförbunden i förlitan på att
avgiften alltid utgår kan underlåta att försöka inkassera beloppen. Någon form
av tidsbegränsning bör därför genomföras, t. ex, endast avgift för de tre
senaste månaderna före konkursen,
LO föreslår ytterligare
utvidgning av garantin. LO anser atl även vissa processkostnader bör läckas av
lönegarantin, LO ifrågasätter om inte problemet med rättegångskostnader
kvarstår även om hänvisningsinstitutet avskaffas, nämligen i de faU en
arbetstagare med stöd av sin fackliga organisation besvärar sig över ett
negativt beslut, i vart fall om elt ärende förs till hovrätt. Skulle sålunda
rättegångskostnader uppkomma, bör dessa enligt LO:s mening omfattas av
lönegarantin, LO anser vidare alt lönegarantin bör omfatta kostnader för
anskaffande av exekutionstitel och för ansökan om utmätning på grund av
exekutionstiteln.
RSV
och Svenska elektrikerförbundet tar upp frågan huruvida 11 § FRL kan anses
omfatta arbetstagares fordran på lön, förutom för viss uppsägningstid även för
en v a r s e 11 i d av en månad enligt 29 § LAS. RSV framhåller för sin del, atl
LAS utan tvivel måste gälla även i konkurs och att lagtexten lill 11 § FRL i och
för sig medger att lön för varselmånaden utgår med förmånsrätt. Vidare
framhålls, att förarbetena lUl LAS inle innehåller något uttalande i den nu
aktuella frågan och atl man i förarbetena till FRL är restriktiv när det
gäller längden av den uppsägningstid som skall vara prioriterande. Därför skuUe
kunna göras gällande, att varselliden vid tiUämpning av FRL är att betrakta som
en preliminär uppsägningslid men atl övervägande skäl ändå torde tala för att
lön för varselmånaden omfattas av 11 § FRL vid sidan av lön för
uppsägningstiden. RSV finner det angeläget all statsmakterna tar ställning tUl
denna lUlämpningsfråga.
Svenska
elektrikerförbundet anför att uttrycket "annan ersättning" i 11 § FRL
vållat en del tillämpningsproblem. Det gäller framför allt hur skadeståndsanspråk
som grundas pä LAS skall bedömas, t. ex. när skadestånd skall utgå enligt 38 §
LAS på gmnd av alt anställd har sagts upp utan saklig gmnd. Om arbetsgivaren
går i konkurs innan
Prop.
1975/76:19 48
skadeståndet
betalas, har del visat sig att oklarhet råder om skadeståndsanspråket skall
betecknas som "annan ersättning". I vart fall lär arbetslagaren inle
kunna räkna med alt få ut något skadestånd om han har en uppsägningstid av sex
månader. Om han har en uppsägningstid på exempelvis två månader, kan han då
enligt FRL "fylla på" med skadestånd upp till elt belopp som
motsvarar sex månaders uppsägningslön frågar förbundet. Förbundet påpekar alt i
prop, 1974: 88 (s. 201 ff) avvisades en utsträckning av förmånsrätten till alt
gälla skadestånd enligt 39 § LAS men inget sägs där om skadestånd enligl 38 §
LAS, Förbundet anser f.ö, atl sexmånadersbegränsningen i 11 § FRL inte längre
bör bibehållas.
Promemorians överväganden
angående fordran för uppsägningslid i fattigkonkurs behandlas inle eller
lämnas utan erinran av remissinstanserna. Undantag härifrån utgör LO som ifrågasätter
riktigheten av bedömningen alt de anstäUda vUka inte sägs upp går miste om garanlibdopp
avseende uppsägningslön i det fallet att arbete inte utförs efter
konkursbeslutet. Även om det inte uttryckligen skett en uppsägning av
anställningsavtalen, måste just den extraordinära omständigheten att
fattigkonkurs inträffat tala för att skäl saknas att låta anställningsavtalen
bestå. EnUgt LO torde man kunna hävda att det av omständigheterna får anses
framgå att anställningsavtalen inle längre består och atl detta beror på
arbetsgivaren. Det skulle eljest kunna leda lill orimliga konsekvenser ur såväl
social som rättvisesynpunkt. När det gäller de sällsynta fallen i
fattigkonkurser då de anställda under viss tid utför arbete trots konkursen
utan att uppsägning skett, ställer sig saken enligt LO givetvis något
annorlunda, men det kan även i dessa fall hävdas starka sociala och
rättviseskäl för uppfattningen att dessa arbetstagare skall tillförsäkras
löneskydd enligt LGL.
LO stryker under att vad
som nu sagts inte får uppfattas så att LO förespråkar att etl konkursbeslut automatiskt
bör innebära uppsägning av anställningsavtal. LO är tvärtom av den
uppfattningen att man bör hålla fast vid de regler som i detta hänseende gäller
enligt anställningsskyddslagen och rättspraxis. LO anser att man i släUet bör
söka åstadkomma en lösning av nämnda tillämpningsproblem som från den enskilde
arbetslagarens synvinkel ter sig rimlig och rättvis och att detta sker utan
avvaktan på den slutiiga behandlingen av konkurslagskommitléns framlagda
förslag. En situation som i viss mån liknar den förut nämnda kan uppkomma vid
ordinär konkurs om konkursförvallaren fortsätter driften av verksamheten och
del senare vid uppsägningstiUfäl-let visar sig att de anställdas fordringar pä
uppsägningslön inte täcks av konkursboets tillgångar. Denna fråga hör samman
med frågan huruvida insolventa konkursbon skall försättas i konkurs eller ej. I
den frågan hänvisar LO till sitt yttrande över konkurslagskommitléns belänkande
om förenklad konkurs, nämligen att om insolventa konkursbon inte kan
Prop. 1975/76:19 49
försättas
i konkurs, så måste dock arbetstagare hos sådana konkursbon tillförsäkras samma
skydd som det LGL ger i företagskonkurser.
Den
i departementspromemorian intagna ståndpunkten alt bibehålla nuvarande avräkningsregler
för lönegarantin, som knyter an flll 11 § FRL och 13 § LAS, och att i stället
inrikta ansträngningarna på alt fä tillämpningen av reglerna att ske under sä
enkla former som möjligl lämnas i allmänhet utan erinran av remissinstanserna.
Endast SACO/SR anser att avräkningsbestämmelserna i 11 § FRL och 13 § LAS bör
omprövas. Enligt organisationens mening bör någon avräkning inte ske i lönegarantisammanhang.
Avgörande vikt bör i sfåUet läggas vid alt arbetsgivaren faktiskt är
betalningsskyldig. Det verkar vidare småaktigt att avräkna smärre
extrainkomster som en arbetstagare lyckas skaffa sig' under uppsägningstiden
med tanke på den osäkra situaflon han totalt sett befinner sig i och de extra
utgifter uppsägningen ofta för med sig. Det kan också bli svårt att dra
gränsen mellan smärre extraförtjänster och inkomster från stadigvarande anstäUning.
En avräkningsregel kan medföra alt arbetstagarna blir trakasserade av
arbetsgivaren och kan göra dem obenägna atl ta arbete under uppsägningstiden, vUket
är olyckligt om arbetskraftsbrist råder inom området. Frånvaron av en avräkningsregel
kommer inte heller att drabba övriga arbetstagare, vilket däremot ibland kan
bli fallet vid tilllämpning av 13 § LAS eflersom företagets
lönebetalningsförmåga minskar.
Länsstyrelsen
i Örebro län och två kronofogdemyndigheter anser det mindre tillfredsstäUande
att arbetstagare inle behöver vara aktiv för att erhålla nytt arbete under
uppsägningstiden.
4.5
Utvidgning av garantin till nya personkategorier
Uppfattningen
i promemorian att någon utvidgning av lönegarantin till att omfatta underentreprenörs
fordringar, som avser underentreprenörens och hans anställdas arbetsinsatser,
inte bör komma i fråga delas av remissinstanserna nästan utan undanlag. SHIO
föreslår däremot en begränsad utvidgning till sådana fordringar. Organisationen
påpekar att i promemorian anvisas en lösning på problemen att ta reda på
lönedelens andel av fordran. Enligt förslaget till ny bokföringslag skall
nämligen alla som driver rörelse vara bokföringsskyldiga. Underentreprenören måsle
ställa sin bokföring tUl förfogande och denna måsle utvisa storleken på
lönefordran för att ersättning skall kunna erhållas. De anställda i icke-seriösa
företag är skyddade genom att de, om företaget inte kan betala ut lönerna, kan
få ersättning genom lönegarantin när den icke-scriöse underentreprenören går i
konkurs. De illojala icke-seriösa företagare som blivit egna företagare för att
slippa beskattning och andra förpliktelser kommer nämligen inte i åtnjutande
av löne-
4
Riksdagen 1975/76.1 saml. Nr 19
Prop.
1975/76:19 50
garantin,
då de inte torde kunna visa sina anspråk genom flllfredsställan-, de bokföring.
Enligt SHIO:s uppfattning är det skillnad mellan stora och små
underentreprenörer då del gäller behovet av etl skydd mot huvudentreprenörens
konkurs. Medan små underentreprenörer vanligen bara arbetar med en eller högst
tvåtre entreprenader samtidigt, garderar sig den store genom att samtidigt ha
ett flertal entreprenader. En annan skillnad av betydelse i detta sammanhang är
alt den lUle underentreprenörens situation socialt och ekonomiskt har många
likheter med den anställdes. SHIO anser det rimligt att en utvidgad
lönegaranti endast skaU gälla för underentreprenörer då löneandelen av deras
fordran överstiger en viss procent av underentreprenörens lönesumma under året
före den aktuella konkursen. Hur slor denna procentsats skall vara bör närmare
utredas. Även med den av SHIO föreslagna utvidgningen av lönegarantin kommer
underentreprenören fortfarande all stå en betydande affärsrisk vid tecknande
av underentreprenadkonlrakt, bl. a. för fordran på levererat material. EnUgt SHIO
undviker man genom förslaget flertalet onödiga konkurser.
Förslaget
att lönegarantin skall utvidgas lill alt omfatta underhållsberätligads fordran
på underhållsbidrag tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.
4.6
Övriga frågor
Några
remissinstanser lar upp också andra frågor angående lönegarantisystemet än dem
som behandlats i departementspromemorian. Sålunda vänder sig Föreningen
Sveriges kronofogdar, Sveriges advokatsamfund, SACO/SR och
kronofogdemyndigheten i Skövde mot den nuvarande maximeringsregeln 12 § LGL.
De hänvisar till alt enligt förslag i betänkandet (Ds Ju 1975: 4) LöneprivUegium
och förmånsrätt för företagsinleckning löneprivilegiet skall avskaffas. De
anser atl maximigränsen skall slopas. Advokatsamfundet och SACO/SR föreslår med
hänvisning till sina remissyttranden över nyss nämnda belänkande alt, om någon
maximering bör vara kvar, bör gränsen sättas vid 15 basbelopp. Föreningen
Sveriges kronofogdar erinrar om atl maximiregeln tillkom för att förebygga
missbruk av garantin. Föreningen menar alt regeln inte i någon väsentlig grad
kan försvåra missbruk. Kronofogdemyndigheten i Skövde anför alt, om en
arbetstagare i undantagsfall skulle kunna göra gäUande större fordran än vad
som motsvarar fem basbelopp, förefaller det ohemult att han på grund av maximeringsregeln
tvingas flll förlust i konkursen medan övriga löneborgenärer erhåller full
utbetalning. De ekonomiska konsekvenserna av regelns slopande torde enligt
kronofogdemyndigheten bli små.
Svenska
kommunalarbetareförbundet lar upp en fräga om lönegarantiavgiften. Förbundet
anser att, eftersom konkurser bland
Prop.
1975/76:19 51
offentligtägda
förelag måste betraktas som synnerligen ovanliga, bär dessa företag en
oproportionerligt stor del av kostnaderna för lönegarantin. Slutligen
tillägger förbundet att om antalet konkurser även i fortsättningen utvecklas
enligt den trend promemorian redovisar bör en revidering av systemet
övervägas,
RSV anför alt extra anslag
kommer att erfordras för den specialutbildning avseende nya arbetsrutiner och
arbetsrättsliga spörsmål som inte ryms inom den ordinarie fackutbildningens
ram,
5
Föredraganden
5.1
Allmänna synpunkter
Lagen
(1970: 741) om staflig lönegaranti vid konkurs (LGL) trädde i kraft den 1
januari 1971. Den innebär i korthet atl staten svarar för betalning av
arbetstagares fordran hos arbetsgivare som har försatts i konkurs. De
fordringar som omfattas av lönegarantin är lönefordringar med förmånsrätt
enligt 11 § förmånsrättslagen (1970: 979), FRL, pensionsfordringar med
förmänsrätt enligt 11 eller 12 § FRLi, konkursansökningskostnader samt sådana
konkurskostnader som avses i 188 § konkurslagen (1921: 225), KL, Prövningen av
lönegarantianspråk ligger hos kronofogdemyndigheten när fråga är om konkurs som
handläggs enligt 185 § KL, s, k, fattigkonkurs, och hos konkursförvaltaren i
ordinär konkurs (förvaltarkonkurs). Garantibelopp betalas ut av länsstyrelsen
efter underrättelse från kronofogdemyndigheten resp, konkursförvaltaren. I fräga
om utbetalat belopp inträder staten i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären.
Lönegarantin är begränsad till fem basbelopp såvilt avser fordran med förmånsrätt
enligt 11 § FRL men är i övrigt obegränsad. Den finansieras genom
arbetsgivaravgifter. Dessa förs till en fond som förvaltas av kammarkollegiets fondbyrå
och varifrån länsstyrelserna rekvirerar medel för utbetalningar.
Tillämpningsföreskrifter till LGL återfinns i kungörelsen (1970: 745) om
statlig lönegaranti vid konkurs (LGK). Dessutom har riksskatteverket (RSV) med
stöd av bemyndigande i kungörelsen utfärdat närmare föreskrifter för
tillämpningen av bestämmelserna i LGK om länsstyrelses och kronofogdemyndighets
handläggning av lönegarantiärende samt en arbetsbeskrivning för kronofogdemyndighet
vid handläggning av sådant ärende.
Frågor om ändringar i
reglerna för lönegaranfln väcktes i september 1973 av LO och TCO i en gemensam
skrivelse till chefen för dåvarande inrikesdepartementet. Organisationerna
framhöll i skrivelsen att LGL inneburit en avsevärt förbättrad lönetrygghel för
arbetstagare som drabbas av arbetsgivares konkurs. Trots detta hade emellertid
vissa ölägenheter visat sig förekomma i samband med lönegaranliärendenas handläggning.
Sålunda klagade organisationema på länga handläggningsti-
När här och i det följande 11 eller 12 § FRL nämns avses den lydelse paragraferna
har före den 1 januari 1976.
Prop.
1975/76:19 52
der
i såväl fattig- som förvaltarkonkurser. Vidare tog organisationerna upp frågor
om rätt svarande och rättegångshinder som kan uppkomma när arbetstagaren har
hänvisats att stämma arbetsgivaren till domstol. Slutligen hemställde LO och
TCO att garantin skuUe utvidgas till att omfatta rättegångskostnader i sådan
hänvisningsprocess, I motioner i riksdagen har också väckts frågor om
justeringar i reglerna om lönegarantin,
Lönegaranlisystemet
har nu tillämpats i snart fem år. Det är därför naturUgt atl sammanfatta
erfarenheterna av systemet och göra de ändringar i det som är motiverade, I
februari 1974 tillsatte jag en arbetsgmpp inom arbetsmarknadsdepartementet med
uppgift att se över lönegaranlisystemet och föreslå de ändringar som behövs.
Resultatet av detta utredningsarbete har i april 1975 redovisats i en
departementspromemoria (Ds A 1975: 4) Översyn av lönegarantisyslemet vid
konkurs.
I
promemorian framhålls att lönegaranflreformen har inneburit en avgörande
trygghetsfaktor för arbetstagare, både organiserade och oorganiserade, som
drabbas av arbetsgivares konkurs. Lagstiftningens betydelse framträder främst
i faltigkonkurser där tidigare någon betalning ur konkursboet över huvud taget
inte kunde påräknas. Farhågorna för att reformen skulle medföra en ökning av
antalet konkurser har inle besannats. Inkomsterna och utgifterna för
lönegarantifonden har stämt någorlunda väl överens med de beräkningar som
gjordes vid reformens tillkomst. Erfarenheterna av lönegaranlisystemet är
enligt promemorian i huvudsak goda. Vissa detaljer i systemet bör emellertid
ändras.
Departementspromemorian
innehåller förslag som syftar till att nedbringa handläggningstidema i såväl faltig-
som förvaltarkonkurser. Förslagen innebär atl man i viss utsträckning frikopplar
handläggningen av lönegaranliärendena från det formbundna och, i detta
sammanhang, relativt långsamma konkursförfarandet. Möjlighet till kraftigare
sanktioner mot tredskande konkursgäldenär föreslås bli införd. Vidare föresläs
att den nuvarande ordnmgen att hänvisa arbetslagaren att väcka talan vid
domstol, om lönefordran är tvistig, slopas. I promemorian föreslås också
utvidgningar av lönegarantin till bl, a, mätningsarvode och facklig
medlemsavgift som arbetsgivaren har innehållit av arbetstagares lön. Vidare
behandlas frågan om utvidgning av lönegarantin till vissa underentreprenörsfordringar.
Vissa av förslagen i promemorian nödvändiggör ändringar i främst LGL och KL,
Andra påkaUar endast ändringar i LGK, vilka det ankommer på regeringen att ta
ställning tiU, eUer i de tillämpningsföreskrifter som RSV har bemyndigats att
utfärda, I det följande avser jag att behandla de frågor som måste underställas
riksdagen, medan jag redogör för övriga frågor upplysningsvis och i den mån
det behövs för sammanhanget.
Förslagen
i promemorian har remissbehandlats. De har fått ett genomgående välvUligt
mottagande av remissinstanserna. Liksom i prome-
Prop. 1975/76:19 53
morian
betonas nödvändigheten av att utbetalning av lönegarantimedel till
arbetslagarna sker snabbare än f. n. De förslag som har lagts fram i detta
avseende tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.
Det förekommer bland remissyttrandena visserligen ett mindre antal invändningar
samt vissa påpekanden och tUlägg men de avser oftast praktiska frågor vid
tillämpningen och berör mera bestämmelser i LGK och RSV:s
tillämpningsföreskrifter än lagstiftningsfrågorna.
Jag delar promemorians och
remissinstansemas uppfattning alt erfarenheterna av lönegarantisystemet har
varit i huvudsak goda. Som har framhållits utgör lönegarantin en belydelsefuU
trygghetsfaktor för arbetstagare som drabbas av arbetsgivares konkurs, Alla
åtgärder bör självfallet också vidtas för att förbättra systemet,
I Ukhet med flertalet
remissinstanser anser jag att de ändringar som föreslås i promemorian bör göra
det möjligt att få snabbare och effektivare handläggning av
lönegarantiärendena. Jag delar också uppfattningen att ändringarna i
lönegarantisystemet bör genomföras nu. Starka sociala skäl talar härför. När
det gäller de lagtekniska frågorna vill jag anmäla att jag på några punkter
förordar en något annan lösning än den som har föreslagits i promemorian. Jag
återkommer till dessa frågor i del följande.
5.2
Tiden för utbetalning av lönegarantimedel
I
promemorian konstateras att handläggningstiderna i lönegarantiärendena i regel
blivit betydligt längre än de tider som förutsattes vid reformens
genomförande, nämligen en å två månader vid faltigkonkurser och ca tre månader
vid förvaltarkonkurser. Bl. a, har förutsättningen atl kronofogdemyndigheten
vid faltigkonkurser skulle få kännedom om löneanspråk i nära anslutning till
konkursbeslutet visat sig brista. I ca 28 % av särskilt undersökta fall har tidsålgången
från konkursbeslutet varit en å två månader och i ca 30 % av fallen mer än två
månader. Den egentliga handläggningstiden hos kronofogdemyndigheten har uppgått
lill högst en månad i ca 20 %, en å två månader i ca 25 %, två å tre månader i
ca 20 % och mer än tre månader i ca 35 % av ärendena. En undersökning hos
länsstyrelsen i Stockholms län för tiden september december åren 19711974
visar att det dröjt högst tre månader i ca 3 %, tre ä fyra månader i ca 10 %,
fyra å fem månader i ca 35 % och mer än fem månader i ca 52 % av ärendena från
konkursbeslutet tiUs underrättelse frän förvaltare enligt 6 § LGL kommit in
till länsstyrelsen. Handläggningstiderna hos länsstyrelserna torde, utom hos
länsstyrelsen i Stockholms län, inte ha överstigit den tid om högst en vecka
som RSV har angett i sina tillämpningsföreskrifter, I Stockholm har flertalet
ärenden i regel klarals av inom två veckors tid. Orsakerna tiU dröjsmålen är enligl
promemorian många. Bl, a, kan upprättandet av bouppteckning
Prop. 1975/76:19 54
och
dess beedigande försenas, konkursgäldenären vägra samarbete eller vara
oanträffbar, andra personer som har upplysningar att lämna vara svåranträffbara
och utredningen kompliceras av skilda skäl, såsom bristande bokföring. Vidare
kan förvaltare dröja med underrättelse till länsstyrelsen i avvaktan på
eventuell förskottsbetalning etc.
I
promemorian påpekas att 11 § LGL gör det möjligt för arbetstagarorganisationerna
alt förskottera medel till arbetstagama. Organisationerna har dock, närmast av
principiella skäl, varit ovilUga att medverka på detta sätt. Tanken på att göra
del möjligl för arbetstagarna att överlåta rätt till garantimedel tiU
kreditinstitut förkastas i promemorian. De skäl, t. ex, riskerna för underpris,
som vid lönegarantireformens tiUkomst anfördes mot en sådan möjlighet är allflämt
giltiga. Det föreslås att det principiella förbudet mot överlåtelse i 11 § LGL behåUs
och alt ansträngningarna i stället inriktas på alt skapa ett effektivare och
mindre tidskrävande förfarande. Promemorians förslag har pä något undantag när
godtagils av remissinstanserna.
För
egen del anser jag att del skulle innebära risker för arbetstagarna om man
utvidgade möjligheterna all överlåta rätt lill garantimedel. Jag vill i denna
fråga hänvisa till vad som anfördes vid lönegarantireformens tillkomst (prop,
1970: 201 s, 3941, 71, ILU 1970: 79 s. 29). I stället bör man såsom har
föreslagits söka andra lösningar. Åtgärder som innebär effektivare och framför
allt enklare och snabbare handläggning av lönegarantiärendena bör i första
hand övervägas.
För att lönegarantiärenden
skall kunna tas upp av kronofogdemyndighet snabbare än f, n, föreslås i
promemorian en rad åtgärder. En del av dessa är avsedda att vidtas inom ramen
för de nuvarande lagreglerna, t. ex. genom ändringar i LGK, i föreskrifter av
RSV m. m. och en del innebär ändringar i nuvarande lagstiftning, I sistnämnda
hänseende föreslås vissa ändringar i reglema i KL om inledande av konkursförfarandet.
Sålunda bör gäldenären, om han själv söker sig i konkurs, i den förteckning som
bör bifogas ansökan uppge i vad mån skuld avser lön eller pension. Vidare
föreslås att gäldenär anmanas att i föreskriven förklaring över borgenärs
konkursansökan anmäla varje borgenär med förmånsrätt enligt 11 och 12 § FRL och
borgenärens adress. Med stöd av dessa uppgifter kan konkursdomaren i de fall gäldenären
lämnat begärda uppgifier genast anmäla dem till kronofogdemyndigheten, I promemorian
föreslås att bestämmelser enligt det sagda tas in i 8 och 13 §§ KL. Det påpekas
att om gäldenären bestrider borgenärs konkursansökan och frågan hänskjuts till
rätten bör gäldenären vid inställelse i rätten tillfrågas om sina löne- och
pensionsborgenärer.
De
nu redovisade förslagen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet
remissinstanser. Någon remissinstans vill gå ännu längre och föreslår alt
borgenär bör vara skyldig i konkursansökan att ange om gäldenären är
företagare samt namnen på eventuellt kända löneborgenärer.
Prop.
1975/76:19 55
Några
av de remissinstanser som tillstyrker förslagen påpekar atl man inte bör hysa
alltför stora förhoppningar på effekterna av reglerna eftersom en gäldenär som
söks i konkurs ofta inte är samarbetsvillig. En remissinstans anser det
tveksamt om gäldenären bör påläggas den föreslagna skyldigheten innan han har
försatts i konkurs.
För
egen del ser jag saken på följande sätt. Förslagen ligger i linje med
strävandena att ge kronofogdemyndigheten upplysning om lönega-ranlianspråken så
tidigt som möjligt. Man bör därför pröva även möjligheterna all på konkursansökningsstadiet
söka skapa bättre underlag för bl, a. en snabb underrättelse från
konkursdomaren till kronofogdemyndigheten om löne- och pensionsfordringar.
Effekten av regler av det slag som har föreslagils i promemorian är emellertid
beroende av gäldenärens samarbetsvilja. Någon direkt påföljd av att gäldenär
underlåter atl exempelvis i sådan förteckning över tillgångar och skulder som
fogas vid konkursansökan specificera löne- och pensionsskulder drabbar honom
inte enhgt KL:s regelsystem. Det synes inte heller vara en lämplig ordning alt
införa tvängsregler som skulle ta sikte på en situation där det allflämt är
ovisst om konkurs kommer att beslutas eUer inle. Delta gäller naturligen i än
högre grad beträffande det fallet att gäldenären avkrävs förklaring över
borgenärs konkursansökan.
Med
hänsyn till det anförda föreslår jag efter samråd med chefen för jusfltiedepartemenlet
att man väljer en något annan metod än enligt promemorian för att realisera
förslagen. Vad gäller de föreslagna ändringarna i 13 § KL förordar jag att
föreskrifter med motsvarande innehåll utfärdas i administrativ ordning. Dessa
föreskrifter har nämligen företrädesvis karaktär av handlingsregler riktade flll
konkursdomaren. 1 likhet med konkurslagskommittén anser jag att rätlens
föreslagna roll vid gäldenärens inställelse i konkursansökningsmålet bör
regleras i författning. Också bestämmelsen härom bör i konsekvens med vad jag
nyss har sagt meddelas i administrativ ordning. Frågan om ändring i 8 § KL bör
lämpligen prövas i samband med de överväganden som f. n. pågår inom
justitiedepartementet på grundval av konkurslagskommitléns belänkande (SOU
1975: 6) Förenklad konkurs m. m. Genom de här redovisade lösningarna
tillgodoses i allt väsentligt önskemålet att kunna få tillgång till uppgifter
om lönegarantianspråk redan på konkursansökningsstadiet. Samtidigt följer man
det lagtekniska mönster som är vägledande vid den pågående reformeringen av
konkurslagstiftningen.
Enligt
promemorian är de behandlade förslagen inle tillräckliga. Andra åtgärder mäste
till för att kronofogdemyndighet sä snabbi som möjligt skall bli underrättad om
löne- och pensionsanspräken. Det föreslås att gode mannen i fattigkonkurs
skall vara skyldig att anmäla löne-och pensionsskulder till
kronofogdemyndigheten så snart de kommer flll hans kännedom under arbetet med
bouppteckningen. Vidare bör gode mannen vara skyldig att i bouppteckning alltid
beröra frågan om löne-
Prop.
1975/76:19 56
fordringar förekommer i konkursen. Bestämmelser i enlighet
med det anförda föreslås bli intagna i 185 § första stycket KL.
Den föreslagna ändringen i 185 § KL har mottagits positivt
av flertalet remissinstanser. Även jag anser att den bör genomföras. Som påpekas
i promemorian kommer, om konkursdomaren, kronofogdemyndigheten och gode mannen
agerar i enlighet med det anförda, lönegarantiärende som regel inle längre att
väckas hos kronofogdemyndigheten försl genom översändande av bouppteckning. Med
hänsyn tiU kronofogdemyndighetens utredningsarbete bör emellerfld såsom har
föreslagits avskrift av bouppteckningen även i fortsättningen översändas till
myndigheten. Delsamma gäller viss uppgift om löne- och pensionsskuld vid
övergång från ordinär konkurs till fattigkonkurs. Bestämmelser härom bör
meddelas i administrativ ordning. Jag avser alt senare föreslå regeringen att
meddela sådana bestämmelser.
Den nuvarande möjligheten att genom bötessanktionen tvinga
en samarbetsovUlig gäldenär att medverka, är enligt promemorian otillräcklig.
I stället föreslås, efler förebild från 94 § KL, bestämmelser i LGL om att
hämtning och häktning skaU få användas mot gäldenär som underlåter att
fullgöra sin uppgiflsskyldighet. Hämtning och häktning skall beslutas av
konkursdomaren efter framställning från kronofogdemyndigheten. Hämtning och
häktning enligt 94 § KL och enligt LGL bör samordnas. Förfarandet vid hämtning
och häktning enligt LGL föreslås vara detsamma som enligt KL men kostnaderna
för åtgärderna bör alllid utgä av allmänna medel. På grund av det anförda
föreslås i promemorian dels vissa ändringar i 8 § LGL och 10 § LGK, dels upphävande
av 22 § LGK och dels att det i konkursförordningen införs bestämmelser
varigenom konkursdomaren åläggs att samordna hämtnings-och häklningsaktioner
från gode mannen ocb kronofogdemyndigheten.
Förslagen om hämtning och häktning av tredskande gäldenär
har godtagits eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Några
remissinstanser tillstyrker att hämtning skall kunna ske men avstyrker
förslaget om häktning. Någon vUl ha kvar bötessankflonen vid sidan av de nya
tvångsåtgärderna. JK är tveksam till att använda så starka medel för del
jämförelsevis begränsade syftet alt påskynda utredningen. Svea hovrätt
motiverar sitt avstyrkande av förslagen med atl det redan nu finns möjlighet
att vidta sådana tvångsåtgärder på begäran av bl. a. den gode mannen.
Enligt min mening är den nuvarande sanktionen mol en gäldenär
som undandrar sig alt medverka i detta sammanhang alltför svag och ofta
verkningslös. For att få bättre effekt av de tidigare föreslagna reglerna
behövs kraftigare sanktioner. Redan nu finns möjligheter med stöd av 94 § KL
alt ingripa mot tredskande gäldenär för att få honom atl lämna uppgifter lill
konkursbouppteckningen. Den uppgiftsskyldighet som åvilar honom i lönegarantisyslemet
är av samma slag. Jag finner därför atl
Prop. 1975/76:19 57
det
är både ändamålsenligt och rationellt att samma möjligheter till tvångsåtgärder
finns i detta system, I likhet med vad konkurslagskommittén har anfört i sitt
remissyttrande finner jag det vara av värde att regler härom finns i LGL. Jag
förordar därför att bestämmelser om hämtning och häktning införs i lagen. Det
kan tilläggas att frågan om Ivångsmedel kan komma i ett nytt läge i samband med
att förslag läggs fram av konkurslagskommittén rörande den fortsatta revisionen
av KL.
Departementspromemorian
tar också upp frågan om en frikoppling av kronofogdemyndighetens prövning av
lönegarantianspråk från bouppteckning och edgång i faltigkonkurs. I promemorian
anförs att den bindning tiU bouppteckningen och edgången, som man utgått från vid
LGL:s tillkomst, är olycklig. Erfarenheten visar nämligen att det är vanligt
all sena utbetalningar just beror på dröjsmål med edgångssammanträde. Därför
skulle det vara tUl fördel om kronofogdemyndighetens utredningsarbete kunde
frigöras från bouppteckningen och edgången, I de fall anmälda löneanspråk
uppgår flll mera betydande belopp och utredningen hos kronofogdemyndigheten
inte ger en tillräckligt entydig bedömning bör enligt promemorian gäldenärens
edgång avvaktas även i fortsättningen. Detsamma gäUer fall då anledning
förekommer alt misstänka försök tUl missbruk av lönegarantisystemet.
Sammanfattningsvis framhålls i promemorian att utredningsarbetet bättre än f. n,
bör anpassas till förhållandena i det särskilda fallet, I promemorian föreslås
därför ingen annan ändring i författningshänseende än en jämkning i 10 § LGK om
utredningsarbetet och i 11 § samma kungörelse om kronofogdemyndighetens
skyldighet att närvara vid edgången. Bestämmelserna i 7 § LGL om alt
konkursdomaren skall underrätta kronofogdemyndigheten om tid för edgången samt
bestämmelserna i 7 § LGK om samråd och om besked om avslutning eUer fortsalt
handläggning enligt 185 § 5 KL föreslås stå kvar. Betydligt viktigare än
författningsjusteringar är enligt promemorian att ändringarna i
utredningsarbetet får slå igenom i RSV:s arbetsbeskrivning och de formulär som
används.
Departementspromemorians
förslag i dessa frågor har mottagits positivt av remissinstanserna. Det
påpekas att ett system som det här redovisade redan tillämpas i Stockholm och
Malmö. Även jag anser att den föreslagna ordningen är lämplig och
ändamålsenlig. Som har framhållits i flera remissyttranden och särskUt frän
kronofogdehåll inrymmer lagstiftningen två moment som är svåra att förena,
nämligen kravet på snabb handläggning och kravet på noggrannhet med hänsyn flll
risken för missbruk. Enligt min menmg bör de övriga förslag som har lagts fram
i promemorian och ett utredningsarbete efter den modell som skisseras där
medverka till att man får en lämplig avvägning mellan dessa krav. Som anförs i
promemorian behöver någon ändring inte göras i LGL. Jag avser att föreslå
regeringen att bestämmelser med i huvudsak det innehåll som anges i promemorian
tas in i LGK. Enligt
Prop. 1975/76:19 58
vad jag har inhämtat förbereder RSV ändringar i
arbetsbeskrivningen och i berörda formulär. Några ytterligare åtgärder från
regeringens sida synes inte påkallade i dessa frägor. Det bör tilläggas alt det
är viktigt att, vUket har påpekats i promemorian och av RSV, den personal hos
kronofogdemyndigheter och länsstyrelser som handlägger lönegarantiärenden får
erforderlig utbildning för atl lösa sina arbetsuppgifter. Det ankommer på RSV
all som hittills svara för denna utbildningsverksamhet.
I
anslutning flll del nyss anförda vill jag för kännedom i korthet redogöra för
vad som anförts i promemorian och remissyttrandena om arbetstagarnas medverkan
i lönegaranliärendena. En aktiv medverkan från arbetstagaren är enligt
promemorian naturlig eftersom det är arbetstagarens eget anspråk som skall
tillgodoses. Det föreslås bl, a. atl arbetstagaren i ansökan skall på heder
och samvete bekräfta rikligheten av vissa relevanta uppgifter, såsom att han
har varit anställd hos gäldenären den aktuella tiden, huruvida han varit
sjukskriven, huruvida han eller närslående äger del i förelaget etc. Några
remissinstanser har framhållit att ofullständiga uppgifter från arbetstagarna inle
sällan fördröjer handläggningen av ärendena. LO och TCO anser att kronofogdemyndighet
och konkursförvaltare vid tveksamhet skall vara skyldig alt kontakta
vederbörande arbetstagares organisation. Om uppgifier om lönegarantianspråk
lämnats av annan än arbetstagaren, bör skyldighet föreligga atl tillställa
arbetstagaren kopia av underrättelsen till länsstyrelsen. En remissinstans
ifrågasätter lämpligheten av att löneborgenär förpliktas styrka sin lönefordran
på föreslaget sätt utan att skyldigheten fastläs i lag eller annan
författning.
Det är självfallet angeläget att ta till vara alla de prakflska
möjligheter som finns för att få snabbare utbetalningar. Samtidigt bör man som
jag förut har framhållit söka förhindra försök till missbruk. Båda dessa
önskemål tillgodoses om arbetstagaranmälningarna utformas på del sätt som har
föreslagits i promemorian. Skyldigheten att bekräfta rikligheten av relevanta uppgifier
för all få ut betalning enligl den statliga garantin behöver inle fastslås i LGL.
Däremot kan det vara anledning att överväga en bestämmelse härom i LGK.
För atl få
snabbare utbetalningar i ordinära konkurser föreslås i promemorian en partiell
frikoppling från bevaknings- och anmärkningsförfarandet. F. n. kan förvaltaren
påkalla utbetalning enligt garantin hos länsstyrelsen först sedan bevakad
fordran har blivit utdelningsgill. I promemorian föreslås alt
konkursförvaltaren snarast efler konkursbeslulel skall underrälla länsstyrelsen
om fordran på lön för uppsägningstid i den mån fordringen är klar. Under samma
förutsättning bör underrättelse lämnas även beträffande annan fordran. Har
underrättelse lämnats skall fordran anses som bevakad i konkursen och utdelningsgill.
Inte heller staten skall behöva bevaka den övertagna fordringen. Den
Prop.
1975/76:19 59
skall
då kunna angripas endast genom klander av utdelningsförslag i konkursen.
Förslaget
har fått ett positivt mottagande av flertalet remissinstanser. Flera
remissinstanser förordar i princip att lönegarantiutbetalningarna helt
frikopplas från konkursförfarandet både när det gäller förvaltarkonkurser och faltigkonkurser.
För detta talar enUgt dessa remissinstanser tvä faktorer. Den ena är det
förslag om förenklad konkurs som f. n. bereds inom justitiedepartementet, den
andra är förslaget om nedflyttad förmånsrätt för löne- och pensionsfordringar.
En remissinstans anför atl förslaget är en halvmesyr som nödvändiggör
genomgripande ändringar i KL:s allmänna regler om anmärkning, bevakning och
klander av utbetalning.
Del
är enligt min mening angeläget att utbetalningarna enligt garanfln i förvaltarkonkurserna
sker betydligt snabbare än nu. Som har påpekats i promemorian sker
utbetalningen flll löneborgenärerna i många fall förskottsvis av konkursboets
egna medel med stöd av 143 § KL. Om förslaget om nedflyltning av
löneprivilegiet i förmånsrättshänseende genomförs, kommer med all sannolikhet
förskottsbetalningar enligl 143 § KL atl minska avsevärt. I stället kommer den stafliga
lönegaranfln att få utnyttjas. Detta gör det än mer angeläget alt man skapar
möjligheter till snabbare utbetalningar. En total frikoppling från bevaknings-och
anmärkningsförfarandet kan synas fördelaktig men inrymmer som bl. a. konkurslagskommittén
har anfört en rad svårlösta problem. Frågan är om inte den bör las upp i ett
större sammanhang. KommUtén har också anfört atl den under sitt fortsatta
arbete med översyn av 5 kap. KL kan komma in pä frågan om en total frikoppling.
I
likhet med flertalet remissinstanser finner jag att den föreslagna ordningen
med underrättelser från förvaltaren om klara fordringar i nära anslutning lill konkursutbrotlet
innebär en smidig lösning av de redovisade problemen. Den medför att
arbetstagares fordran på ersättning för uppsägningstid kan bli infriad i rätt
tid oavsett om konkursboet har medel att själv betala eller inte. Samtidigt
kan den nya ordningen tillgodose ett från advokathåll framfört önskemål att
förvaltaren skall kunna driva konkursföretaget under uppsägningstiden även om konkursboet
saknar medel till de anställdas löner.
En
särskUd fråga av både praktisk och konkursrältslig natur i detta sammanhang är
huruvida en partiell frikoppling från bevaknings- och anmärkningsförfarandet
bör ske. En frikoppling innebär enligt förslaget att arbetstagaren skall slippa
bevaka sådan fordran som omfattas av underrättelsen från konkursförvaltaren.
Risken finns emellertid alt arbetstagaren underlåter att bevaka fordran som
han men inte förvaltaren anser vara klar. Om bevakning utebUr kan arbetstagaren
drabbas av rättsförlust. En partiell frikoppling medför också vissa tekniska
problem i fråga om utformningen av de allmänna reglema om konkursför-
Prop. 1975/76:19 60
farandet
i KL och konkursförordningen. Härtill kommer att systemet med bevakning f. n.
är föremål för omprövning när det gäller mindre konkurser som handläggs enligt
de ordinära förfarandereglema. Mot bakgrund av det anförda kan det ifrågasättas
om inte samma resultat som man velat nå med den i promemorian föreslagna
ordningen kan nås med en lekniskt mindre ingripande lösning, som också kan ha
fördelar bäde för löntagarna och för konkursförvaltaren.
Efter
samråd med chefen för justitiedepartementet förordar jag följande lösning. Det
principiella kravet på att fordran skall vara bevakad för all utbetalning
enligt lönegarantin skall få ske bör bibehåUas. Liksom enligt förslaget skall
konkursförvaltaren snarast efter konkursbeslutet underrätta länsstyrelsen om
fordran på uppsägningslön i den mån fordringen enligt hans bedömning är klar.
Underrättelse bör även lämnas om annan fordran som är klar. För att
länsstyrelsen skall kunna betala ut garantimedel så snabbt som möjhgt, mäste
bevakningsförfarandet gå betydligt snabbare än f. n. Det bör påpekas att KL
inte uppställer något hinder mot att bevakning sker omgående efter konkursbeslutet.
Den smidigaste lösningen i detta fall är att konkursförvaltaren samtidigt som
han underrättar länsstyrelsen om fordran som är klar för arbetslagarens räkning
bevakar fordringen hos konkursdomaren. Detta kommer inte att medföra något
nämnvärt merarbete för förvaltaren, eflersom underrättelsen till länsstyrelsen
innehåller samma uppgifter som behövs för bevakningen. Bevakning kan därför
ske genom att förvaltaren använder två kopior av underrättelsen med påteckning om
att de avser bevakning. Självfallet bör förvaltaren vara skyldig att samtidigt
underrätta arbetstagaren om bevakningen. Även här bör man kunna utnyttja
metoden med en kopia.
Genom
den här angivna lösningen uppnår man samma effektivitet som med promemorieförslagel.
Fördelen med den aktuella lösningen är att man inte behöver göra något ingrepp
i principerna för konkurs-förfarandet. Härigenom kan också eventuella jävsfrägor
bli avgjorda inom ramen för den nuvarande anmärkningsproceduren och alltså pä etl
tidigare stadium än enligt den ordning som föresläs i promemorian. Där skall
nämligen sådana frågor avgöras först efter klander av utdelningsförslaget,
vilket medför alt konkursens avslutande fördröjs. Skulle vid flllämpningen av
den av mig skisserade ordningen arbetstagaren av misslag bevaka samma fordran
som konkursförvaltaren har bevakat för arbetstagarens räkning, kan rättelse
lätt ske exempelvis genom att förvaltaren gör anmärkning om dubbelbevakning.
Betraktas
den här skisserade lösningen ur konkursteknisk synvinkel kan konstateras alt
den innebär atl man flll viss del ersätter reglerna om bevakning i 101 § KL med
en bestämmdse i LGL. Arbetstagarens bevakningsåliggande enligt 101 § KL för
övriga fordringar kvarstår. Skyldighet för konkursförvaltaren att agera för
vissa borgenärers räk-
Prop.
1975/76:19 61
ning
är ingen nyhet i KL (jfr 70 § fjärde stycket samma lag). Förvaltaren har kvar
sin ställning som företrädare för konkursboet. Del åligger honom därför bl. a,
att göra anmärkning mol bevakad fordran, även mot sådan fordran som han själv
bevakat för arbetstagares räkning. Jag utgår dock från att förvaltaren endast i
undantagsfall kommer atl behöva framställa anmärkning mot sådan fordran.
Med
hänvisning till det anförda förordar jag att det i promemorian framlagda
förslaget genomförs med de ändringar som jag här har redogjort för.
I
anslutning till vad jag nyss har anfört bör närmare övervägas frågan om på
vilka fordringar som den nya ordningen bör tillämpas. Enligt promemorian är det
i första hand lön och annan ersättning för uppsägningslid som är det ulan
tvivel viktigaste anspråket. Övriga anspråk är enligt promemorian som regel
inte sä lätta alt faststäUa alt de utan vidare kan behandlas pä samma sätt. Beiräffande
exempelvis semester-och ackordsanspråk lorde i allmänhet gälla, att uträkningen
av dem är ganska komplicerad. Det är inte heller lika angeläget att
arbetslagarna får fordringar av detta slag snabbt infriade. Del synes därför
vara lämpligt afl man, åtminstone t. v. behåller den nuvarande ordningen. Undantagsvis
lär emellertid också dessa slags löneposter vara enkla att fastställa. I
promemorian närans exempel härpå. Förvaltaren bör enligt promemorian därför
vara berättigad men inle skyldig alt genast efter konkursutbrottet eller under
den närmaste tiden därefter underlätta länsstyrelsen om sådan fordran för
utbetalning av garantimedel. Förvaltarens beslut skall inle kunna överklagas.
En
remissinstans vänder sig mot uttalandet i promemorian att det inte är lika
angeläget att semesterlöns- och ackordsanspråk bUr så snabbt infriade.
Bakom
promemorians lösning ligger självfallet tanken, att det är uppsägningslönen
som har störst betydelse för arbetslagarens fortsalta försörjning. Denna
fordran är i allmänhet också lättast alt fastställa. Det är därför lämpligt att
i lagtexten slå fast att fordran på uppsägningslön genast måste granskas av
konkursförvaltaren. I en del branscher kan emellertid ackordsersättningarna ha
en dominerande betydelse för arbetstagarens försörjning. Detta bör självfallet
beaktas av förvaltarna och de bör i dessa fall se till att sådana anspråk
tillgodoses snabbt i den mån de är klara. I övrigt gäUer att alla poster som är
klara bör anmälas till länsstyrelsen. De fackliga organisationerna fär
förutsättas biträda sina medlemmar i dessa frågor. De synpunkter på utbetalning
av bl. a. semesterlönsanspråk som har anlagts under remissbehandlingen bör kunna
tUlgodoses inom ramen för de föreslagna bestämmelserna.
En
remissinstans har ifrågasatt om inte kronofogdemyndigheten bör kontrollera
konkursförvaltaren. Enligt min mening bör med hänsyn till att lönegarantisyslemet
alltjämt är knutet till konkursförfarandet och
Prop. 1975/76:19 62
tUl att särskilda regler om förvaltarens ansvar finns i KL
en särskild ordning för granskning av förvaharna inte införas i lönegarantisyslemet.
Del bör påpekas alt staten oftast är borgenär i ordinär konkurs på grund av skattefordringar.
Därvid företräds staten som regel av kronofogdemyndighet. Om anledning till det
förekommer kan myndigheten på grund härav biträda förvaltaren. Detta kan gälla
exempelvis det fall alt förvaltaren, som förmenar att etl framställt
löneanspråk är oriktigt, inle anser alt konkursboet har resurser att inför
tingsrätten bestrida det. Om löneanspråk har underkänts i jävslvist eller om
klandertalan mot uldelningsförslag sedermera bifalles, kan arbetstagaren bli återbelalningsskyldig
för uppburet lönegaranlibdopp endasi enligl reglerna i 12 § LGL,
Jag delar den uppfattning som RSV har fört fram under
remissbehandlingen att det bör göras ett tillägg till 5 § av innehåll alt
utbetalning med anledning av underrättelse enligt 6 § första stycket första och
andra meningen får ske utan hinder av att konkursbeslutet inte vunnit laga krafl.
Bestämmelsen nödvändiggör elt tUlägg lill bestämmelserna om äterbetalningsskyldighet
i 12 §. Till frågan om den närmare utformningen av bestämmelserna återkommer
jag i specialmotiveringen.
5.3 Hänvisning eller besvär
Har löne- eller pensionsanspråk anmälts hos
kronofogdemyndigheten och bestrider arbetsgivaren att arbetstagaren har fordran
helt eller delvis samt framgår det inte vid myndighetens prövning atl
fordringen föreligger, skall enligl 9 § LGL myndigheten hänvisa arbetstagaren
att inom en månad väcka talan mol arbetsgivaren. Underlåter arbetstagaren detta
förlorar han sin rätt till betalning enligt garantin. Finner kronofogdemyndigheten
i annat fall att fordran inte omfattas av garantin skall myndigheten meddela avslagsbeslut
och sedan får arbetstagaren föra talan mot beslutet genom besvär enligt
reglerna i utsökningslagen om klagan över utmätning. Mot hovrätts beslut får
talan emellertid inle föras.
Enligl promemorian har utbetalning av garantimedel under
de första tre åren av lönegarantisyslemets gillighetsfld inle skett i 13 % av
ärendena. Därav har 4 % föranletl hänvisningar och 9 % avslagsbeslut. Enligt
promemorian synes systemet med överklagande genom besvär i exekutiv ordning ha
fungerat väl vid den praktiska liUämpningen av LGL. Däremot har
hänvisningssystemet kritiserats från olika synpunkter. Det har bl. a. visat
sig att hänvisningssystemet inte för ett lönegaran-liärende framåt, om
arbetsgivaren förhåller sig passiv eller om han uteblir från förhandling hos
domstolen. Särskilda svårigheter har förorsakals av att arbetstagaren tidigare
har processat mot arbetsgivaren om fordringen eller av all arbetsgivaren är
juridisk person. Vidare gäUer
Prop. 1975/76:19 63
att
hänvisningssystemet medför en avsevärd fördröjning av eventuell betalning till
arbetstagaren. Dessutom riskerar arbetslagaren med detta system, även om han slutUgen
vinner målet, att själv fä svara för rättegångskostnaderna, eftersom
arbetsgivaren är på obestånd och sådana kostnader inle omfattas av garantin.
Det föreslås därför att hänvisningssystemet avskaffas.
Förslaget
tUlstyrks eller lämnas utan erinran av praktiskt taget samtliga
remissinstanser.
Även jag anser atl den
nuvarande ordningen med hänvisning bör avskaffas. De skäl härför som har
anförts i promemorian och remissyttrandena är enligt min mening bärande.
Liksom AD anser jag all det inte finns anledning alt ompröva 1974 års beslut om
jävstvisternas handläggning förrän tiUräckliga erfarenheter vunnits av den
nuvarande ordningen. Det bör här anmärkas atl något hinder inte möter mot att
den i jävstvisten aktueUa principfrågan av kollektivavtalsparterna förs under AD:s
prövning genom fastställdsetalan på sedvanligt sätt. Inle heUer i övrigt finner
jag, i motsats till några remissinstanser, all det finns anledning alt nu ändra
på den nuvarande instansordningen för besvärs-mål i lönegaranlifrågor, eftersom
processen i utsökningsmål är föremål för översyn. Såsom anförs i promemorian är
arbetslagaren oförhindrad att processa motarbelsgivaren oberoende av lönegarantiärendels
handläggning. Alt avskaffa denna rättighet kan enligt min mening inte komma i
fråga. Frågan om handläggning av elt besvärsmål skall uppskjutas i avvaktan på
domstolsprocessen mol arbetsgivaren får avgöras efter gällande processregler.
5.4
Frågor kring den ersättningsgrundande lönefordringen
Lönegarantin
omfattar bl, a, arbetstagares fordran på lön och annan ersättning som har
förmånsrätt enUgt 11 § FRL. Genom anknytningen till detta lagrum får betalning
enligt garantin utgå för alla förmänsbe-rälflgade avlöningsförmåner på grund av
anställning. Rätten till betalning gäller enbart för arbetslagaren och inte lill
förmän för den som förvärvat lönefordringen från honom (11 § LGL). Det finns etl
undantag från denna regel. Sålunda gäller garantin om lönefordringen efter konkursbeslutet
har överlåtits lill arbetstagarens fackliga organisation eller fond i vars
förvaltning organisationen deltar.
I
departementspromemorian anförs att fordran på mätningsarvode inte torde vara ersältningsgrundande.
AD har i dom (1963 nr 28) funnit att mälningsarvode är att betrakta som en innestående
fordran på arbetslön. Arbetsgivaren är dock inte skyldig att betala arvodet
till arbetstagaren sedan ackordsförddningslistan väl överlämnats.
Fråga
om utvidgning av lönegarantin till mätningsarvode har väckts av LO under
översynsarbetet. Arbetsgivarna i vissa branscher har åtagit
Prop. 1975/76:19 64
sig
att innehålla och lill fackföreningen betala viss del av arbetstagarens
ackordsöverskott liU fackföreningen som ersättning för utfört mätningsarbete.
Vid konkurs utgår fordran på mätningsarvode med förmånsrätt men den omfattas
ändå inte av garantin, eflersom den fackliga organisaflonen förvärvat
fordringen före konkursbeslutet. En arbetstagare kan enligt promemorian riskera
atl få betala mätningsarvodet två gånger, om arbetsgivaren går i konkurs och
tillgångarna i konkursboet inte förslår till utdelning på fordringen. I
promemorian föreslås därför att mät-ningsars'ode skall omfattas av garantin.
Del föreslås ske genom ett till-lägg varigenom görs ett undantag från
överlåtelseförbudet i 11 § LGL,
Flertalet
remissinstanser, bl. a, samtliga arbetstagarorganisationer, tillstyrker
förslaget eller lämnar det ulan erinran medan det avstyrks av arbetsgivar- och
företagareorganisationerna, Sveriges advokatsamfund och SHIO.
Jag
vill för min del stryka under att mätningsarvode, som arbetstagaren är skyldig
att utge och som arbetsgivaren har åtagit sig att innehålla av arbetstagarens
lön och att betala in till den fackliga organisationen, i princip är att
betrakta som övertagen lönefordran och därför förenad med förmänsrätt vid
konkurs. Mätning är nödvändig för alt beräkna arbetstagarens ackordslön, I
princip är arbetslagaren skyldig alt betala mätningsarvodet i den mån det inte
kan fås ut i konkursen. Enligt vad jag har inhämtat under hand kräver
Byggnadsarbetareförbundet arbetslagaren endast om arvodet är av mera betydande
storlek. Det bör i delta sammanhang hållas i minnet att mätningsverksamheten inle
är avsedd att lämna någon vinst utan att avgiftema är avsedda att täcka endast
kostnaden för mätningsarbetet och vad därtUl hör. Om förmånsrätten för bl. a. mätningsarvodel
försämras och fordringar på sådant arvode oftare blir nödlidande vid utdelning
i konkurs, torde den fackliga organisationen komma att bli nödsakad all vända
sig med krav lill medlemmen i en helt annan utsträckning. Därför bör
mätningsarvodet täckas av lönegarantin. Detta bör gäUa även annan därmed
jämförlig avgift som arbetslagaren är skyldig erlägga och som arbetsgivaren har
åtagit sig alt innehålla av arbetstagarens lön. Med ledning av vad som har
upplysts torde den grundavgift som utgår enligt avtal mellan Svenska
byggnadsarbetareförbundet och Rörledningsfirmornas arbetsgivareförbund vara
att jämföra med mätningsarvode. Däremot utgår inte den granskningsavgift som
regleras i Sveabundsavtalet av arbetstagarens lön och omfattas därför inte av
förmånsrätt enligt 11 § FRL och kan följaktligen inte heller omfattas av
lönegarantin.
Även
i fråga om facklig medlemsavgift finns inom vissa branscher överenskommelser
att arbetsgivaren skall innehålla sådan avgifl av arbetstagarens lön och
inbetala innehållna avgifter lUl den fackliga organisationen. I promemorian
föreslås, eflersom arbetstagaren även i fråga om sådan avgift kan tvingas atl
betala den två gånger, att avgiften skall
Prop. 1975/76:19 65
få
täckas av lönegarantin. Delta förslag tUlstyrks eller lämnas utan erinran av
flertalet remissinstanser. Som motiv mot den nu aktuella utvidgningen har bl,
a. anförts att så länge medlemskap i fackliga organisationer är frivilligt,
finns del ingen anledning att utvidga garantin till dessa avgifter.
Eflersom
det även här är fråga om övertagen lönefordran kan förmånsrätt enligl 11 § FRL
göras gällande i konkurs. Liksom beiräffande mälningsarvode kan arbetstagaren
tvingas atl betala två gånger. Samma grundsyn kan därför anläggas här. En
skillnad finns dock. Mätningsarvode är en obligatorisk utgift för alt lönen
skall kunna räknas ut. Facklig medlemsavgift är beroende på om arbetstagaren
är fackligt ansluten och sädan anslutning är frivillig. Dessutom tillämpas inte
den beskrivna belalningsordningen lika över hela arbetsmarknaden. Lokala avtal
är vanliga. Det synes dock angeläget från de sociala utgångspunkter på vilka lönegaranlisystemet
vilar atl arbetstagarna inle drabbas av skyldighet alt betala två gånger. Jag
förordar därför atl promemorieförslaget genomförs. Någon särskild
tidsbegränsning torde inle behövas, eflersom det kan förutsättas att de
fackliga organisationerna inle underlåter alt vidta inkasseringsålgärder som
behövs.
Avgifter
(premier) för pensionsförsäkringar som arbetsgivare åtagit sig alt betala för
sina anställda omfattas mte av garantin (prop. 1970: 201 s. 30, 35 och 6768).
I rättspraxis anses försäkringsinrält-nings fordran pä obetalda avgifter på en
av arbetsgivaren tecknad pensionsförsäkring för arbetstagaren utgöra en av
inrättningen övertagen lönefordran (Nytt Juridiskt Arkiv 1956 s. 179). Någon
särskild regel härom har inte ansetts erforderlig i FRL. Förmånsrätt lorde även
gälla fordran på försäkringsavgift för annan utfäst förmån, t. ex. grupplivförsäkring,
avgångsbidrag, till arbetstagare eller dennes efterlevande, ulan att någon
särskild överlåtelse har skett. Fordran anses ha gått över på
försäkringsinrättningen därfömtan. Det sagda gäller även försäkringsavgift i
form av engångsbelopp.
I
promemorian behandlas inte försäkringsavgifter. Några remissinstanser
ifrågasätter dock, såvida garantin utvidgas lill mätningsarvode och facklig
medlemsavgift, om inte också garantin bör gälla lill förmän för
försäkringspremier som arbetsgivare har åtagit sig atl betala, t. ex. för
tjänstegrupplivförsäkring, avgångsvederlag etc.
Vid
lönegarantins införande avvisades tanken på alt garantin skulle omfatta
lönefordran som avser övertagen fordran på försäkringsavgift. Någon erinran
gjordes inte mot uttalandet i departementspromemorian (Stencil In 1970: 3) att
det allmänna inte hade någon anledning att ta över försäkringsinrättningarnas
risk alt betalning av försäkringsavgifter vid arbelsgivarkonkurser skulle
utebli. Med anledning av yttrande från TCO och SALF påpekade chefen för
dåvarande inrikesdepartementet (prop, 1970: 201 s, 6768) att sådan lönefordran
avseende försäkrings-
5
Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 19
Prop.
1975/76:19 66
avgift som inle hade överlåtits och som bevakades av
arbetstagare utan vidare måste anses betalningsgmndande enligt garantin. Denna
fråga rörde framför allt arbetstagare anställda vid företag som inte var anslutna
till SAF.
Enligt uppgifter som har inhämtats under hand gäller beträffande
AFA (Ijänslegmpplivförsäkring och avgångsbidrag) och AMF (pensionsförsäkring,
sjukförsäkring, yrkesskadeförsäkring) att försäkringarna grundar sig till
största delen på kollektivavtal och att utebliven premiebetalning inle innebär
att försäkringen upphör för den som är anställd hos kolleklivavlalsbunden
arbetsgivare, men alt försäkringen upphör för arbetstagare hos icke-kollektivavlalsbunden
arbetsgivare, AMF bevakar inte fordran på obetalda premier i icke-kollektivavtalsbunden
arbetsgivares konkurs. I fråga om SPP:s pensionsförsäkringar medför utebliven
premie att SPP utfärdar s. k. fribrev som berättigar till återbäring. Skulle
det dröja högst ett halvt år från det fribrev utfärdals flll dess arbetslagaren
får en ny anställning, kan arbetstagarens förlust beräknas till 35 % av
pensionen.
Som har framgått av vad jag nu har anfört finns olika
system av försäkringar och i de normala fallen inom AFA och AMF drabbas inte
arbetstagaren av någon föriust. I undantagsfall upphör försäkringen.
Beträffande SPP-pensJon kan arbetstagaren i vissa fall göra en mindre förlust,
nämligen när nytt arbete inte erhålles inom en viss lid. Bevakar arbetstagaren
själv fordran på försäkringsavgift omfattas den som förut har nämnts av
garantin. Det synes inte vara möjligt att utan en invecklad reglering fånga in
de undantagsfall då arbetstagares förmån genom försäkring minskar eller
uteblir. Det stora flertalet arbetstagare skyddas inom det kollektiva systemet
och utvecklingen går i riktning mot alt allt fler får detta skydd. Med hänsyn
till vad som nu sagts finns det enligt min mening inte anledning alt utvidga
lönegarantin till att omfatta fordran på försäkringsavgifter.
LO har förordat att även vissa processkostnader skall
omfattas av garantin, enär det inte kan uteslutas alt sådana kostnader
uppkommer i besvärsprocessen, i vart faU om talan förs vidare till hovrätt. LO
anser vidare att garanfln bör omfatta kostnader för anskaffande av exekutionstitel
och för ansökan om utmätning på grund av exekutionstitel.
Besvärsprocessen är i princip skriftlig även i hovrätt.
Kostnaderna torde därför bli små. Hos överexekutor uppträder dessutom ingen motpart.
I hovrätt bevakas staten rält av RSV. I hovrätt tillämpas rättegångsbalkens
regler om rättegångskostnad (RP 21 §). Vinner arbetstagaren får han alltså i
processen sina kostnader ersatta av staten, Lönegaranfln behövs inte för
detta. Förlorar han bör vanliga regler gälla, nämligen alt han får svara för
sina egna kostnader. RSV begär i regel inle ersättning för statens evenlueUa
kostnader. Dessutom kan arbetstagare få rättshjälp enligt de särskilda beslämmelserna
därom. För-
Prop.
1975/76:19 67
lorar
arbetslagaren processen finns det ju inle heller någon lönefordran alt knyta
an lUl. Lönegarantin gäUer vidare i princip endast förmånsberättigad fordran i
konkurs däribland arbetstagares konkursansökningskostnader. Vid sidan härav
täcks enligt särskild bestämmelse i LGL (2 § andra stycket) arbetstagares
konkurskostnader enligt 188 § KL. Som anfördes redan vid lagens tUlkomst (prop.
1970: 201 s. 31, 68, 7677) bör kostnader för anskaffande av exekutionstitel
och för utmätningsförsök inte omfattas av garantin, F. ö, kan som jag nyss har
anfört arbetstagare få rättshjälp till sådana kostnader. Mot bakgrund av vad
jag här har sagt finns det ingen anledning all utvidga garantin lill nu nämnda
fall.
Enligl 11 § FRL är lön och
ersättning under skälig uppsägningslid dock högst sex månader förenad med
förmånsrätt och till följd därav betalningsgrundande enligt lönegarantin. Några
remissinstanser har tagit upp frågan huruvida 11 § FRL kan anses omfatta även
fordran på lön utöver uppsägningstid för en varsellid av en månad enligt 29 §
lagen (1974: 12) om anställningsskydd, LAS. Jag vill med anledning härav erinra
om att 11 § FRL gäUer endast uppsägningslid. Varsel enligt 29 § LAS innebär
inte uppsägning. Varsel riktas dessutom till arbetstagarorganisationen och
inte tUl arbetstagaren. Varsel eller uteblivet varsel grundar således inte
någon rätt för arbetstagaren. Däremot gäller garantin självfallet beträffande
all inarbetad lön som avser lid före uppsägningen vare sig den inarbetats under
varseltid eller inte. Dessutom bör påpekas att föreligger hinder att varsla
inom föreskriven lid, skall enligt 30 § LAS varsel i stället lämnas så snart
det kan ske. Vid konkurs föreligger ju sådant hinder för förvaltaren. Varsel
kan alltså lämnas samtidigt med uppsägning.
Svenska elektrikerförbundet
har anfört att skadestånd enligt 39 § LAS inte omfattas av garantin enligt
uttalande i prop. 1974: 88 (s. 201 ff) men ifrågasätter om skadestånd enligt 38
§ LAS som kanske kan betecknas som "annan ersättning" är
betalningsgrundande eflersom inget sagts om detta i samma proposition. Till
detta vill jag erinra om atl skadestånd omfattas av lönegaranfln i den mån
förmånsrätt enligl 11 § FRL föreligger. Det är fallet om skadeståndet avser
inkomstbortfall. Det skadestånd enligt 38 § LAS som avser ideell skada omfattas
därför inle av garantin. Däremot omfattar garantin givetvis "lön och andra
anställningsförmåner" som arbetsgivaren enligt 38 § LAS har alt utge
enligt lagen,
I promemorian påpekas alt
gode mannen i faltigkonkurs inte har befogenhet att säga upp
anställningsavtal, vilket kan leda till alt arbetstagares fordringar på gmnd
av arbete som utförts efler konkursbeslutet inte omfattas av garantui, LO har i
sitt remissyttrande berört denna fråga och anser att man bör söka fä en sädan
lösning av detta tillämpningsproblem som kan te sig rimlig och rättvis för
arbetslagaren. Detta
Prop. 1975/76:19 68
bör
enligt LO ske ulan alt man avvaktar den slufliga behandlingen av konkurslagskommitléns
förslag om förenklade konkurser. Enligt organisationen kan liknande problem
uppslå vid fortsatt drift i ordinär konkurs och det sedan visar sig alt
fordringarna på uppsägningslön inte täcks av konkursboels flUgångar.
Vad
först angår problemet med uppsägning vid faltigkonkurs vill jag framhålla
följande. Vid s, k, ursprunglig fattigkonkurs är det från början uppenbart att
arbetstagaren inte kan påräkna någon ersättning för arbete som utförs efter
konkursbeslutet. Eftersom arbetsgivaren inle kan uppfylla sin huvudförpliktelse
att betala lön, lorde han normalt säga upp anställningsavtalet. Sker uppsägning
är arbetstagaren berättigad till lön och annan ersättning under
uppsägningstiden. Delta gäller även om han utför arbete åt konkursboet under
denna tid. Fordran på lön och annan ersättning under uppsägningstiden (upp lill
sex månader) har förmånsrätt enligt 11 § FRL och omfattas alltså av lönegaranfln.
Underlåter däremot arbetsgivaren atl säga upp arbetstagaren, utgör arbetsgivarens
oförmåga att utge lön likväl sådant förhållande som enligt 6 § tredje stycket
LAS ger arbetstagaren rätt att med omedelbar verkan frånträda anställningen.
Han är dä berättigad lill skadestånd enligt 38 § LAS för, i första hand, lön
och annan ersättning under den uppsägningstid som han eljest skulle ha
åtnjutit. Sådan skadeståndsfordran utgör självfallet konkursfordran och är som
jag tidigare har nämnt förenad med förmånsrätt enligt 11 § FRL. Den omfattas
därför av lönegarantin.
Vad
angår frågan om lönegarantins omfattning vid ordinär konkurs, när driften av gäldenärens
rörelse fortsattes under kortare eller längre tid efter konkursutbrotlet,
hänger den direkt samman med frågan om arbetstagares fordran på lön för arbete
som utförs efter konkursbeslutet skall betraktas som massafordran eller
konkursfordran. Enligt elt av statsrådet Lidbom tidigare denna dag framlagt
förslag om ändring i FRL klargörs alt fordran på lön eller annan ersättning
under uppsägningslid är att anse som konkursfordran om det arbete lönen resp.
ersättningen avser utförs enligt anställningsavtal med gäldenären.
Av
de övriga lUlämpningsfrågor som i delta sammanhang har behandlats i
promemorian är här av intresse frågan om i vilken ordning en arbetstagares
olika fordringar skall betalas med garantimedel. Denna fråga avser ändring i 2
§ LGL. Eftersom fråga om ändring i detta lagrum har aktualiserats också med
anledning av ett förslag om ändring i FRL har den nu aktuella frågan behandlats
i det förslag som statsrådet Lidbom har lagt fram tidigare i dag.
När
det galler avräkningsreglerna i 11 § FRL, vilka är tillämpliga på lönegarantin,
delar jag uppfattningen att de bör bibehållas. Att såsom SACO/SR förordar
ompröva reglerna och motsvarande regler i 13 § LAS eller att i
lönegarantisammanhang göra skillnad mellan olika in-
Prop. 1975/76:19 69
komsler
som arbetstagaren erhåller under uppsägningslid är enligt min mening uteslutet.
5.5
Utvidgning av garantin till nya personkategorier
I
promemorian behandlas också frågan om att utvidga garantin till att omfatta
vissa underenlreprenörsfordringar och underhållsberätligads fordran på
underhållsbidrag.
Som jag förut har nämnt
har frågan om lönegaranti för vissa underenlreprenörsfordringar diskuterats i
riksdagen, dels år 1970 vid lUlkomslen av lönegarantin, dels med anledning av
motionsyrkanden i ämnet åren 1971 och 1974. År 1970 avslogs motionsyrkandena
med hänsyn flll att en utvidgning medförde ökade kostnader och att anknytningen
till bestämmelsen om lönefordringars förmånsrätt ställde hinder i vägen (ILU
1970: 79, rskr 1970: 450). TUlräckligt underiag för att begära en närmare
utredning i frågan ansågs inte föreligga. År 1971 intog riksdagen samma
ståndpunkt (LU 1971: 4). År 1974 anförde lagutskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (LU 1974: 21), att, sedan LGL varit i kraft under drygt tre
är, det nu fanns anledning att undersöka om det vore påkallat med elt särskUt
skydd för den del av underentreprenörens fordringar som avser anställdas och
egen arbetsinsats. Utskottet förutsatte att utvidgning skulle komma alt
övervägas under det arbete med en allmän översyn av lönegarantUagstiftningen
som då redan hade igångsatts inom arbetsmarknadsdepartementet. Frågan har även
behandlats i Nordiska rådet år 1974, där ett förslag om tryggande av sådana
fordringar avvisades.
I promemorian redovisas
resultaten av de undersökningar som har gjorts för all kartlägga förekomsten av
underenlreprenörssystem, omfattningen av personal och företag som drabbas
ekonomiskt av huvudentreprenörs konkurs, etc. Branschorganisationer,
bokförings- och revisionsbyråer m. fl. som har intervjuats har inte kunnat
lämna tillräckliga uppgifter. Uppgifter har t. ex. inle kunnat lämnas om
storleken av underentreprenörernas fordringar eller förluster. Enligt
uppskattning av branschförbund utgör löneandelen i underentreprenörernas
utestående fordringar ca 50 % för elektriska installationer, något mindre än 50
% för rörarbeten, 7075 % för måleriarbeten och omkring 40 % för
byggnadsarbeten,
I promemorian har den
väckta frågestäUningen analyserats ingående. Analysens resultat kan
sammanfattas på följande sätt. Sociala skäl kan visserligen åberopas för att tUlskapa
ett särskUt skydd för den ifrågavarande kategorin. Detta gäller när
underentreprenören är fysisk person. Särskilt inom byggnadsbranschen torde det
emellertid vara vanligt att underentreprenörens verksamhet drivs i
aktiebolagets form. Det skulle strida mot lönegarantins idé att låta garantin
omfatta även
Prop.
1975/76:19 70
juridiska
personers fordringar. En underentreprenör som valt atl driva sin rörelse i
aktiebolagsform har därmed övervältrat riskerna för kundernas insolvens från
sig själv till sitt bolag. I och med detta har han försatt sig i den positionen
att han knappast bör kunna göra anspråk på det sociala stöd som garantin
utgör. Ett bolag som tillhandahåller tjänster bör inte komma i ett bättre läge
än elt bolag som tUlhandahåller varor. Vidare framstår behovet av
lönegarantiskydd mindre starkt ju större underentreprenörens verksamhet är. Det
kan därför möta avsevärda svårigheter att bestämma var gränsen skall dras för garantiskyddel.
Även andra gränsdragningsproblem uppslår både gentemot arbetstagaren och
underleverantören, eller när samma underentreprenör anlitats av flera
huvudentreprenörer. En utvidgning av lönegarantin skulle enligt promemorian
säkerligen medföra svåra utredningstekniska problem, särskUt om utvidgningen
avgränsas lill enbart fordringar för underentreprenörens egen och hans
anställdas arbetsinsats. En utvidgning kan enligt promemorian också få vissa
inte önskvärda konsekvenser, t. ex. en ökning av antalet sådana företagare som
väljer atl arbeta som egna företagare endast för att undandra sig beskattning
och andra förpliktelser och åtaganden mot samhället och de anställda.
Den
i promemorian intagna ståndpunkten har fått etl kraftigt stöd av remissinstanserna,
främst av arbetstagarorganisationerna. Endasi en remissinstans förordar en
viss om än begränsad utvidgning av garantin, nämligen till mindre
underentreprenörer då löneandelen av deras fordran överstiger en viss procent
av lönesumman under året.
I
likhet med huvuddelen av remissinsianserna anser jag att avgörande skäl talar
för att behålla den nuvarande avgränsningen gentemot självständiga företagare.
Det bör här erinras om att lönegaranfln skyddar dem som är anställda i ett
underentreprenörsföretag om detta företag försätts i konkurs. En utvidgning av
garantin skulle således i princip gynna endast förelagaren själv,
I
fråga om fordran på underhållsbidrag som underhållsberättigad har på en
arbetstagare gäller att sådan fordran kan tas ul genom införsel i
arbetstagarens lön. Går arbetsgivaren i konkurs står arbetstagaren risken för
att innehållet, inte utgivet bidrag inte kan tas ut hos arbetsgivaren. Enligt
promemorian har denna risk i stort sett ansetts föreligga endast vid faltigkonkurs.
Om konkursen varit ordinär har nämligen den underhäUsberätligade haft
möjlighet att få utdelning för underhållsfordringen i konkursen med samma
förmånsrätt som lönefordran. Om löneprivilegiet nedklassas kommer den underhållsberältigades
möjligheter atl få utdelning att bli mindre samtidigt som arbetstagarens risk
för atl få betala två gånger ökar. I promemorian föresläs att lönegarantin
skall omfatta sädan fordran på underhållsbidrag som har innehållits men inte
har betalats. Staten bör på vanligt sätt efter utbetalningen överta fordringen
Prop. 1975/76:19 71
hos
konkursgäldenären. Härigenom kan arbetstagaren befrias från sin betalningsskyldighet
för beloppet. Kommun som har utgivit bidragsförskott för underhällsbidrag bör enligl
promemorian inle omfattas av förslaget. Bestämmelser i enlighet med det nu
anförda föreslås i promemorian bli intagna i 11 § andra stycket LGL och 24 § InfL.
I likhet med remissinstanserna tiUstyrker jag förslaget.
5.6
Övriga frågor
Några
remissinstanser har tagit upp frågan om ändring av den nuvarande begränsningen
av lönegarantin till fem basbelopp. Efter samråd med statsrådet Lidbom har
denna fråga behandlats i sammanhang med frågan om nedflytfning av löneprivilegiet
i förmånsrättshänseende. Frågan om det krävs någon höjning av lönegaranliavgiften
har därvid också lagils upp.
En
remissinstans har ifrågasatt om inte offentligtägda företag bör erlägga lägre
lönegarantiavgift än andra. Enligt min mening är det inle möjligt från säväl
fördelningspolitiska som allmänna rättvisesynpunkter att differentiera avgiften
allt efter vem som äger etl förelag.
En
av RSV väckt fråga om extra anslag för viss utbildningsverksamhet fär prövas i
annat sammanhang.
6
Upprättade lagförslag
I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom arbetsniarknadsdepar-temenlel
upprättats förslag lill
1.
lag om ändring i lagen (1970:
741) om stathg lönegaranti vid konkurs,
2.
lag om ändring i konkurslagen
(1921: 225),
3.
lag om ändring i införsellagen
(1968: 621).
Förslagen
under 2 och 3 har upprättats i samråd med chefen för justitiedepartementet.
7
Specialmotivering
7.1
Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid
konkurs
Någon
motsvarighet till promemorians förslag om ändring i 1 § LGL upptas inte i
propositionen. I likhet med konkurslagskommittén anser jag det knappast
behövligt med en bestämmelse i 1 § som hänvisar tUl 11 §
Prop. 1975/76:19 72
3 §
Betalning enligt lönegarantin kan i faltigkonkurs göras
gällande endast för fordran som blir känd för kronofogdemyndigheten inom etl
är frän det att konkursen avskrevs. I praktiken har del enligt promemorian rått
tveksamhet hur denna bestämmelse skall lolkas. I beslut den 5 april 1974 (jfr
Svensk Juristfldning 1974 rf s. 75) har hovrätten för Nedre Norrland funnit alt
tidsfristen skall räknas från det ett slutgiltigt beslut om avskrivning
föreligger. Detta är förhållandel först när beslutet har vunnit laga kraft. Den
uppfattning som hovrätten har gett uttryck för genom nämnda beslut framstår
enligt promemorian som riktig, och del föreslås att förevarande paragraf ändras
i enlighet därmed.
Förslaget har i denna del lämnats utan erinran av
remissinstanserna. Även jag ansluter mig till det.
5§
Ändringen i första stycket är en konsekvens av den nya
regeringsformen.
Enligt andra stycket får garantibelopp inte betalas ut
förrän konkursbeslutet vunnit laga kraft. RSV har ifrågasatt om inte en
ändring behövs för att utbetalningar enligt den nya ordningen vid ordinär
konkurs skall kunna ske snabbt. RSV förordar därför att nämnda rekvisit utgår
och att det i den män det anses behövligt ersätts med äterbetalningsskyldighet
om konkursbeslutet upphävs.
Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (5.2) bör
en ändring i den riktning RSV har anfört göras i 5 §. I etl nytt sista stycke
har tagils in en bestämmelse med innehåll alt betalning enligl garantin av
fordran som avses med underrättelse enligt 6 § första slyckel första eller
andra meningen får ske utan hinder av att beslutet om konkurs inte vunnit laga
kraft.
6 §
Första stycket. I enlighet med förslaget i promemorian
föreskrivs i denna paragraf att förvaltaren snarast efler konkursbeslutet skall
underrätta länsstyrelsen om fordran på lön för uppsägningstid i den mån fordringen
enligt förvaltarens bedömande är klar (första meningen). Någon uttrycklig
bestämmelse om att uppsägning dessförinnan måsle ha skett enligt reglema i LAS
anser jag inle behövlig. Enligt andra meningen bör förvaltaren också i fråga om
annan fordran som omfattas av garanfln lämna underrättelse om han finner
fordringen vara klar (andra meningen). Om fordringen är klar saknar
förvaltaren anledning att låta arbetstagaren vänta på utbetalning. Förvaltaren
bör sträva efter alt arbetstagarens anspråk skall bli tillgodosedda så snabbt
som möjligt. Underrättelsen kommer normall att avges av inlerimsförvaltaren.
Om anmärkning skulle göras mol fordringen och anmärkningen föranleda att
Prop.
1975/76:19 73
den bevakade fordringen nedsätts eller ogillas, får
förvaltaren underrätta länsstyrelsen härom. Det bör påpekas att staten under
vissa omständigheter kan återkräva garantibelopp. Härom finns regler i 12 § LGL.
1 första styckets tredje mening föreskrivs att underrättelse i övrigt skall
lämnas utan dröjsmål när fordran som omfattas av garantin efter bevakning
blivit utdelningsgill. Underrättelse om fordran på pension med förmånsrätt
enligt 12 § FRL bör som anförs i promemorian lämnas enligt denna bestämmelse
utan hinder av att fordringen i händelse av utdelning i konkursen skall kapitaliseras
per dagen för utdelningsförslagets framläggande (139 § andra stycket KL),
Någon särskild föreskrift om en sådan tillämpning anser jag inte behövas.
Andra stycket. Detta stycke motsvarar helt 6 § andra
stycket i promemorieförslaget. Här slås fast att underrättelse inte behöver
lämnas i den män arbetstagaren får lyfta betalning för sin fordran enligt 143 §
KL. Detta innebär ingen nyhet men har hittills fått framgå indirekt av 4 § LGL.
Som anförs i promemorian är det dock önskvärt med en uttrycklig regel trots alt
förskottsbetalningar säkerligen blir mindre vanliga när lönefordringar
nedflyttas i förmånsrättshänseende enligt det förslag statsrådet Lidbom har
lagt fram tidigare denna dag. Det bör understrykas att en förutsättning för
att underrättelse till länsstyrelsen skall kunna ersättas med förskottsbetalning
är att den sker, beiräffande fordran på lön för uppsägningstid, på fordringens
förfallodag och beträffande annan fordran utan dröjsmål sedan fordringen
blivit utdelningsgiU.
Tredje stycket. Som jag har anfört i den allmänna
motiveringen (5.2) skall konkursförvaltaren bevaka vissa fordringar åt
arbetslagarna. I enlighet härmed föreskrivs i förevarande stycke att när
underrättelse lämnas enligt första stycket första eller andra meningen skall
konkursförvaltaren samtidigt för arbetstagarens räkning bevaka fordran som
avses med underrättelsen. Bevakning sker genom att förvaltaren tillställer
konkursdomaren tvä kopior av underrättelsen med angivande av att denna avser
bevakning. Förvaltaren skall i sådant fall genast underrätta arbetstagaren om
bevakningen.
Som framhålls i promemorian finns inte någon legal
möjlighet för förvaltaren att rätta en felaktig underrättelse som har föranlett
utbetalning av garanlimedel. Om förvaltaren mot förmodan skulle finna att en
arbetstagare felaktigt tillerkänts lönegarantiersättning efter underrättelse
enligt första styckets första eller andra meningen får han anmäla detta till
länsstyrelsen. Han måste också göra anmärkning mot bevakningen. Det bör påpekas
att staten under vissa förutsättningar kan återkräva utbetalat garantibelopp.
Härom finns regler i 12 § LGL.
7 §
1 denna paragraf har med anledning av ändringarna i KL
(SFS 1975: 244) uttrycket kronofogdemyndigheten "i den ort som avses i 7 §
första
6 Riksdagen 1975176.1 saml. Nr 19
Prop.
1975/76:19 74
stycket
samma lag" utbytts mot "i gäldenärens hemortskommun", I sakligt
hänseende innebär detta inte någon ändring i förhällande tUl gällande räll.
8 §
Som
jag har anfört i den aUmänna motiveringen bör nu införas bestämmelser om
hämtning och häktning av tredskande gäldenär. Dessa bestämmelser har placerats
i etl nytt andra stycke i paragrafen. Bestämmelserna i det nuvarande andra
stycket flyttas till ett tredje stycke. Till nya andra stycket överflyttas från
10 § första stycket andra punkten LGK bestämmelserna om arbetsgivares uppgiflsskyldighet.
Reglerna om uppgiftsskyldigheten måste liksom bestämmelserna om hämtning och häktning
meddelas i lag. Av lagtexten framgår alt beslut om hämtning och häktning meddelas
av konkursdomaren efler framställning från kronofogdemyndigheten. Kostnaden
för dessa tvångsåtgärder bör i enlighet med vad jag förut har anfört aUtid utgå
av allmänna medel. Bestämmelse härom har tagits in i förevarande stycke.
I specialmotiveringen
till 9 § har i promemorian framhållits atl det står arbetstagaren fritt att i stäUet
för besvär försöka fä kronofogdemyndigheten att ompröva sUt negativa beslut.
Hinder för en sådan omprövning kan inte anses föreligga. I praktiken kan det
kanske länkas atl arbetslagaren förebringar nya omständigheter eller bevis
till stöd för sitt anspråk. Omprövning bör enligt promemorian t. o. m. kunna
göras av ett positivt beslut, dvs. elt beslut som tagit sig form av
underrättelse till länsstyrelsen om utbetalning, men naturligtvis endast så
länge utbetalning ännu inte har gjorts. Sådan omprövning kan länkas vara
motiverad av alt uppgifter kommit kronofogdemyndigheten till hända som innebär
att den lämnade underrättelsen är felaktig.
Flera
remissinstanser har tagit upp denna fråga. RSV biträder uttalandet i
promemorian och framhåller alt del är förenligt med den till grund för
förvaltningslagen liggande uppfattningen att många myndigheter kan själva
sedan de avgjort ärenden, ompröva och ändra sina beslut. RSV anser det
önskvärt atl del i förevarande lagstiftningsärende fastslås alt
kronofogdemyndigheten.får ändra sitt beslut. Verket påpekar att hovrätten för
Västra Sverige i beslut i besvärsmål om lönegaranti den 6 juni 1975 funnit att
kronofogdemyndighets positiva beslut inte kunde omprövas av myndigheten.
Hovrättens beslut var inte enhälligt. Andra remissinstanser, bl, a. nämnda
hovrätt, har ställt sig tveksamma till uttalandet i promemorian.
Inom förvaltnmgsrätten gäUer
den allmänna rättsgrundsatsen alt avslag på en ansökan som syftar lill alt få elt
bidrag eller annan förmån, dvs, till att få ett s. k, gynnande beslut, som
regel inte medför några rättsverkningar. Alt det finns möjlighet att besvära
sig över avslagsbe-slulet saknar betydelse härvidlag. Avslagsbeslutef vinner
således ej räfts-;
Prop. 1975/76:19 75
krafl,
vilket innebär atl myndigheten i fråga är oförhindrad att pröva ny ansökan om
samma sak. Undanlag kan gälla på speciella områden eller när särskilda
bestämmelser om rättskraft finns eller när det finns ett motstående
partsintresse, I vissa fall krävs nya skäl eller omständigheter för att ny
ansökan i samma fråga skall kunna tas upp till prövning. Vad gäller kronofogdemyndighets
negativa beslut i lönegarantiärende får det angripas genom besvär. Det finns
inget hinder för arbetstagaren att i stället för att anföra besvär på nytt
påkalla prövning huruvida fordran medför rält till betalning enligt garantin, vUket
torde vara den lämpligaste ordningen om nya omständigheter kan åberopas.
I fråga om
kronofogdemyndighets positiva beslut torde av allmänna rättsgrundsatser följa
att det i princip inte får återkallas utan stöd av bestämmelser i författning.
Detta gäller vare sig beslutet grundals på felaktiga uppgifter eller om nya
omständigheter har tillkommit. Genom beslutet bestäms en förmän. Den åtgärd
som kronofogdemyndigheten vidtar utgör myndighetsutövning (jfr prop. 1971: 30 s.
330 ff). Kronofogdemyndighetens beslut innebär slutUgl avgörande av frågan,
ett slutligt beslut varigenom myndigheten skiljer ärendet ifrån sig. Det kan
således inte hävdas att underrättelsen till länsstyrelsen utgör ett led i prövningen
och all kronofogdemyndighetens beslut meddelas först i och med atl
länsstyrelsen betalar ut lönegarantibeloppel. Länsstyrelsen är i detta sammanhang
endast elt verkställande organ, som verkställer kronofogdemyndighetens
slutliga beslut.
Enligt min mening har den
förda diskussionen i promemorian och remissyttrandena klargjort att behov
finns av en regel om återkallelse av kronofogdemyndighets positiva beslut i
vissa fall, Återkallelse bör kunna ske inflll dess utbetalning har skett. I
fråga om i vilka fall återkallelse skall kunna ske bör tiUämpas de allmänna
principer för återkallelse som gäller inom förvaltningsrätten. Sålunda bör återkallelse
kunna ske av oriktigt beslut både när beslutet har grundals på felaktiga
uppgifter, oberoende av god tro hos uppgiflslämnaren, och när nya omständigheter
kommer i dagen. Bestämmelsen bör ha den lydelsen att om anledning förekommer
därtill så får kronofogdemyndigheten återkalla sitt beslut, om det sker innan
utbetalning har ägt rum. Den kan lämpligen placeras sist i föreslagna Iredje
nuvarande andra stycket av 8 §.
9 §
Hänvisningsinstilutet
bör som föreslagils i det föregående (5.3) avskaffas. Till följd härav upphävs.
nuvarande första stycket. Detta föranleder en ändring i nuvarande andra
stycket. Som påpekats av bl. a. hovrätten för Västra Sverige bör texten i detta
stycke ändras med hänsyn till att även facklig organisation och underhåUsberältigad
kan inneha fordran som omfattas av garantin. I paragrafen föreskrivs därför
Prop.
1975/76:19 76
alt
talerätt bör tillkomma även "den till vilken fordran övergått enligt 11§".
11 §
Som
har föreslagits bör garantin utvidgas till att omfatta fordran på mätningsarvode,
därmed jämförUg avgift och facklig medlemsavgift som har förvärvats av facklig
organisation. Det bör föreskrivas att garantin gäller endast sådant mälningsarvode
m. m. som har innehåUils av arbetsgivaren men inte har betalats ut till
mottagaren. Bestämmelser härom intas i första stycket.
I
ett nytt stycke har såsom har föreslagits i promemorian intagits bestämmelse
om utvidgning av garantin till underhållsberättigads fordran på
underhållsbidrag som innehållils genom införsel (första meningen). I en andra
mening föreskrivs att sådan rätt inte tillkommer kommun som utgivit bidragsförskott
för sådant bidrag. I jämförelse med promemorieförslaget har efter påpekande i
remissyttrande gjorts det tUlägget tUl första meningen att orden "underhållsberättigad
för" har insatts före ordet "underhåUsbidrag".
12 §
Som
jag har anfört i den aUmänna motiveringen (5.2) bör med anledning av innehåUet
i det föreslagna nya tredje stycket i 5 § en häremot svarande regel om
återbetalningsskyldighet införas i 12 §. Regeln har här fått sin plats i ett
nytt stycke. TiU ett nytt tredje stycke överflyttas sista meningen i paragrafen
enligt dess nuvarande lydelse.
Ikraftträdande
Jag
förordar att de nya bestämmelserna träder i kraft samtidigt med de ändringar i FRL
som statsrådet Lidbom har föreslagit, nämligen den 1 januari 1976.
De
nya bestämmelserna i 11 § bör såsom har föreslagits i departementspromemorian
inte tillämpas beträffande fordran som har gjorts eller kunnat göras gäUande i
konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före nämnda dag.
Ikraftträdandebestämmelsen har utformats i enlighet härmed,
7.2
Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1921: 225) 101 §
De
nya bestämmelsema i 6 § tredje stycket LGL att konkursförvallaren i viss
utsträckning skall bevaka fordran för arbetstagares räkning innebär en nyhet i
det konkursrättsliga systemet. Det bör under sädana förhåUanden vara lämpligt
att i KL inta en erinran om bestämmelserna. Detta har skett i förevarande
paragraf. I ett nytt stycke anges att det
Prop. 1975/76:19 77
finns
särskilda föreskrifter om atl fordran som omfattas av LGL i vissa fall bevakas
genom förvaltaren. Förutsättningen är alt underrättelse lämnats enligt 6 §
första stycket första eUer andra meningen LGL,
185
§
I
5,2 har jag förordat alt det bör åligga gode mannen att så snart kunskap
vunnits om löne- eller pensionsskuld genast anmäla delta tiU kronofogdemyndigheten.
Bestämmelse härom har tagits upp i första stycket 2) i förevarande paragraf.
Det har därvid föreskrivits atl anmälningen skall göras tUl
kronofogdemyndigheten i gäldenärens hemortskommun. Paragrafen har vidare
utvidgats med bestämmelse om att gode mannen skall anmärka i bouppteckningen om
det inte finns löne- eller pensionsskuld. Angående motiveringen härtill
hänvisas lill avsnitt 5.2.
Ikraftträdande
Ändringarna
föresläs träda i kraft den 1 januari 1976. SärskUda övergångsbestämmelser
erfordras inte.
7.3
Förslaget till lag om ändring i Införsellagen (1968: 621)
24
§
Angående
motiveringen tUl förslaget hänvisar jag till avsnitt 5.5. I jämförelse med
promemorieförslaget har endast den ändringen skett att uttrycket "viss
fordran" ersatts med enbart "fordran". Lagförslaget, som har
samband med utvidgningen i 11 § LGL av lönegarantin tiU underhållsberätligads
fordran i visst fall, föreslås träda i kraft samtidigt med övriga
författningsförslag eller den 1 januari 1976. Att märka är emellertid all
utvidgningen av lönegarantin tUl underhållsberättigads fordran inte gäller i aUa
konkurser som pågår efter ikraftträdandet. Har sålunda fordringen gjorts eller
kunnat göras gällande i konkurs, i vilken konkursbeslulel meddelats
dessförinnan, omfattas den inte av garantin. I delta fall bör den
underhållsskyldige inte bli befriad från sin betalningsskyldighet gentemot den
betalningsberättigade. Detta har fått komma till uttryck i en särskild
övergångsbestämmelse.
8
Hemställan
Med
hänvisning tiU vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att antaga förslagen tiU
1.
lag om ändring i lagen (1970:
741) om statlig lönegaranti vid konkurs,
2.
lag om ändring i konkurslagen
(1921: 225),
3.
lag om ändring i införseUagen
(1968: 621).
Prop. 1975/76:19 78
9
Beslut
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.
Prop. 1975/76:19 79
Bilaga
(Departementspromemorians lagförslag)
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti
vid konkurs
Härigenom förordnas att 13, 59 och 11 §§ lagen (1970:
741) om statlig lönegaranti vid konkurs skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
För betalning av arbetstagares fordran hos arbetsgivare
som försatts i konkurs svarar staten enligt denna lag.
Vad som sägs om arbetstagare gäller även sådan anhörig
till arbetstagare som med anledning av arbetstagarens anställning har
pensionsfordran hos konkursgäldenären.
Att betalning enligt garantin i vissa fall utgår även om
arbetstagarens fordran har övergått till annan föreskrives i 11 §.
2 §
Betalning enligt garantin utgår för sådan fordran på lön
eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 11 § förmånsrätlslagen (1970:
979) och för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 11 eller 12 § samma
lag.
Har arbetstagare på grund av Har någon på grund av fordran
fordran som avses i första stycket som
omfattas av garantin ansökt
ansökt om gäldenärens försättande om
gäldenärens försättande i kon-
i konkurs, utgår betalning även kurs, utgår
betalning även för
för kostnader härför och, om kon- kostnaden
härför och, om konkur-
kursen avskrivits enligt 185 § kon- sen
avskrivils enligt 185 § kon
kurslagen (1921:225), för kost- kurslagen
(1921:225), för kost
nad som arbetslagaren ålagts att nad som
arbetslagaren ålagts att
utge enligt 188 § samma lag. utge
enligt 188 § samma lag.
Beträffande fordran med förmånsrätt enligt 11 § förmånsrätlslagen
gäller garantin för varje arbetstagare högst ett belopp som motsvarar fem
gånger det vid tiden för konkursbeslulel gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 §
lagen (1962: 381) om allmän försäkring.
3 §
Betalning enligt garantin utgår Betalning enligl garanfln utgår
endast för fordran som bevakats i endast för fordran som bevakats i
konkursen
eller, i fall som avses i konkursen eller, i fall som avses i
7 §, blir
känd för myndighet som 7 §, blir känd för myndighet som
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
där sägs inom elt år frän det alt konkursen avskrevs. Har
arbetsgivaren tidigare varit försalt i konkurs, utgår icke betalning för fordran
som gjorts eller kunnat göras gällande i den konkursen.
Föreslagen
lydelse
där sägs inom ett år frän det alt beslut om avskrivning av
konkursen vunnit laga kraft. Har arbetsgivaren tidigare varit försatt i konkurs,
utgår icke betalning för fordran som gjorts eller kunnat göras gällande i den
konkursen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Garantibelopp
betalas av myndighet som Konungen bestämmer. Härvid verkstäUes skatteavdrag saml
avdrag med belopp som skall innehållas på gmnd av beslut om införsel eller
utmätning i lön.
Garantibelopp
betalas av myndighet som regeringen bestämmer. Härvid verkställes skatteavdrag
samt avdrag med belopp som skall innehållas på grund av beslut om införsel eller
utmätning i lön.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Garantibelopp får ej betalas förrän beslutet om konkurs
vunnit laga kraft och ej heller förrän arbetstagarens fordran har förfallit
till betalning. Garantibelopp som avser fordran på lön för uppsägningstid får
betalas efler hand under uppsägningstiden. Åberopas ihötfordran hos ar belslagaren,
fär garantibelopp, som motsvarar sådan del av motfordringen med vilken
kvittning kan ske enligt lagen (1970: 215) om arbetsgivares kvitlningsrätt,
betalas först om det utrönes alt motfordringen icke föreligger.
6 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
När
bevakad fordran som omfattas av garantin lämnats utan anmärkning i konkursen
eller senare blivit utdelningsgill, skall konkursförvaltaren utan dröjsmål
underrätta myndighet som avses i 5 § om fordringen.
Konkursförvaltaren skall snarast efter konkursbeslutet
underrätta myndighet som avses i 5 § öm fordran på lön för uppsägningstid i
den mån fordringen enligt förvaltarens bedömande är klar. Underrättelse får lämnas
även om annan fordran som omfattas av garantin under samma förutsättning. I
övrigt skall underrättelse lämnas utan dröjsmål när fordran som omfattas av
garantin efter bevakning blivit utdelningsgill.
Underrättelse som avses i första stycket behöver inte
lämnas i den mån arbetstagaren får lyfta betalning för sin fordran enligt 143
§ konkurslagen (1921: 225), beträffande fordran på lön för uppsägningstid på
fordringens förfallodag och beträffande annan fordran utan dröjsmål sedan
fordringen blivit utdelningsgill.
Har underrättelse lämnats enligt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen lydelse
första stycket jörsta eller andra punkten är därmed den
fordran som underrättelsen avser att anse som bevakad i konkursen och utdelningsgill.
I den mån utdelning belöper på fordringen i framlagt utdelningsförslag får dock
fordringens rätt till utdelning prövas efter klander av förslaget.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Handlägges
konkurs enligt 185 § konkurslagen (1921:225) och finnes anledning antaga atl
fordran, som omfattas av garantin, kan göras gällande, skall konkursdomaren
genast sända underrättelse därom lill kronofogdemyndigheten i gäldenärens
hemortskommun. Sedan tid för gäldenärens edgång har bestämts, skall
myndigheten underrättas därom. Myndigheten har behörighet som borgenär, även
om staten icke innehar fordran hos gäldenären.
Handlägges konkurs enligt 185 § konkurslagen (1921:225)
och finnes anledning antaga att fordran, som omfattas av garantin, kan göras
gällande, skall konkursdomaren genast sända underrättelse därom till
kronofogdemyndigheten / den ort som avses i 7 § första stycket samma lag.
Sedan lid för gäldenärens edgång har bestämls, skall myndigheten underrättas
därom. Myndigheten har behörighet som borgenär, även om staten icke innehar
fordran hos gäldenären.
Första stycket gäller i tiUämpliga delar, när konkursdomaren
mottagit anmälan som avses i 186 § konkurslagen (1921: 225) utan att underrättelse
som avses i 6 § lämnats dessförinnan,
8 § Det åligger kronofogdemyndighet som får underrättelse
enligt 7 § att skyndsamt pröva i vad mån betalning enligt garantin skall utgå
för fordran i konkursen. Detta gäller även när fordran i konkursen på annat
sätt blir känd för myndigheten.
Arbetsgivare är skyldig att vid kronofogdemyndighetens
prövning enligt första stycket på anfordran lämna uppgift om arbetstagares
anställnings- och avlöningsförhållanden eller pensionsförhållanden.
Undandrager sig arbetsgivaren att fullgöra delta, må han efter omständigheterna
hämtas eller genom häkte tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Kostnaden för
hämtning eller häktning utgår av allmänna medel. I övrigt gäller beträffande
sådan åtgärd 95 § konkurslagen (1921: 225) i tillämpliga delar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kronofogdemyndigheten skall utan dröjsmål underrätta den i
5 § avsedda myndigheten angående fordran som vid prövning enligt första
stycket funnits vara betalningsgmndande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9 §
Bestrider arbetsgivaren atl arbetstagaren har fordran och
framgår ej vid kronofogdemyndighetens prövning enligt 8 § att fordringen
föreligger, skall myndigheten hänvisa arbetstagaren att inom en månad väcka
talan mot arbetsgivaren, vid äventyr alt arbetstagaren förlorar sin rätt till
betalning enligt garantin. Om arbetsgivaren bestrider en del av fordringen,
har vad som nu sagts motsvarande tillämpning på den delen.
Finner
kronofogdemyndighet atl arbetstagarens fordran icke omfattas av garantin, får
arbetstagaren föra talan mot beslutet genom besvär. I fråga om sådan besvärslalan
har bestämmelserna i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) om klagan över utmätning
i allmänhet motsvarande tillämpning. Mot hovrätts beslut får dock talan icke
föras.
Finner kronofogdemyndighet i annal fall än som avses i
första stycket alt arbetstagarens fordran icke omfattas av garantin, får arbetstagaren
föra talan mot beslutet genom besvär. I fråga om sådan besvärslalan har
bestämmelserna i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) om klagan över utmätning i
allmänhet motsvarande tillämpning. Mot hovrätts beslut fär dock talan icke
föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
11 §
Överlåtes
fordran, har förvärvaren rätt flll garantibelopp enligt denna lag endast om
förvärvet skett sedan konkursbeslutet meddelats och förvärvaren är arbetstagarorganisation
i vilken överlåtaren är medlem eller fond i vars förvaltning organisationen
deltar.
Överlåtes fordran, har förvärvaren rätt till garanlibdopp
enligt denna lag endast om förvärvet avsett mätningsarvode eller facklig
medlemsavgift eller skett sedan konkursbeslutet meddelats och förvärvaren är
arbetstagarorganisation i vilken överlåtaren är medlem eUer fond i vars
förvaltning organisationen deltar.
Rätt till garantibelopp enligt lagen tillkommer också
underhållsbidrag som innehållits genom införsel. Sådan rätt tillkommer dock
ej kommun som utgivit bidragsförskott för widerhållsbidrag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag trader i kraft den 1 januari 1976 men tillämpas
i fräga om 11 § ej beträffande fordran som gjorts eller kunnat göras gällande i
konkurs i vilken konkursbeslulel meddelats före nämnda dag.
Prop. 1975/76:19 83
Förslag till
Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)
Härigenom förordnas alt 8, 13, 101, 125 och 185 §§
konkurslagen (1921: 225) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §1
Till gäldenärs ansökningshand- Till gäldenärs
ansökningshand-
ling bör i två exemplar fogas av ling bör i två exemplar
fogas av
honom under edsförpliktelse un- honom under edsförpliktelse un
derskriven förteckning över boets derskriven förteckning över boets
tillgångar och skulder med uppgift tillgångar och skulder med uppgift
om varje borgenärs namn och om varje borgenärs namn och
postadress samt om de böcker och postadress och i vilken mån skuld
andra handlingar som röra boel. avser
lön eller pension saml om de
böcker och
andra handlingar som
röra boet.
Till dödsbos eller dödsbodelägares ansökningshandling
beträffande boet skall fogas bouppteckningen efter den döde eller, om
inregistrering skett, uppgift om dagen därför. Är ej bouppteckning förrättad,
lämnas uppgift om varje delägares namn och postadress.
13 §2 Upptages borgenärs konkursansökan, skall
konkursdomaren genast förelägga gäldenären alt inkomma med förklaring inom viss
lid, högst en vecka, från det han fått del av ansökningshandlingama. Om det behövs
för att gäldenären skall få skäligt rådrum, kan dock tiden utsträckas till
högst en månad.
Föreläggandet skall dessutom innehålla anmaning till gäldenären
att hos konkursdomaren anmäla envar borgenär med förmånsrätt enligt 11 eller 12
§ förmånsrättslagen (1970: 979) och borgenärers adress.
Ansökningshandlingarna och föreläggandet skola delges gäldenären.
Delgivning enligt 12 § delgivningslagen (1970: 428) får ske endast om anledning
förekommer att gäldenären avvikit eller eljest håller sig undan. Delgivning
enligt 15 § första stycket delgivningslagen får ske även när gäldenären vistas
på känd ort utom riket om delgivning eljest ej kan ske här i riket och
konkursdomaren med hänsyn till omständigheterna finner det icke skäligen böra
krävas alt delgivningen verkslälles utom riket.
1 Nuvarande lydelse enhgt prop. 1975: 6. = Nuvarande
lydelse enligt prop. 1975: 6.
Prop.
1975/76:19 84
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om delgivning sker enligt 15 § delgivningslagen, skall
konkursdomare tillse, att gäldenärens egendom sättes under säker vård.
Kostnaden därför skall betalas av borgenären.
101 § Inom den för bevakning av fordringar utsatta tid har
borgenär att hos konkursdomaren skriftligen anmäla sin fordran; gör borgenär.
anspråk på förmånsrätt, skall han i bevakningsinlagan jämväl angiva den rätt
han i sådant avseende vill göra gällande. Vid inlagan foge borgenär i huvudskrift
eUer styrkt avskrift de handlingar han vUl åberopa tiU stöd för sin talan.
I bevakningsinlaga böra borgenärens namn, yrke, boningsort
och postadress angivas.
Bevakningsinlaga jämte därvid fogade handlingar skall
ingivas i två exemplar.
Att fordran som omfattas av lagen (1970: 741) om statlig
lönegaranti vid konkurs under viss förutsättning ej skall bevakas är särskilt
föreskrivet.
125 § Sedan den jämlikt 103 § utsatta tid för framstäUande
av anmärkningar mot bevakade fordringar gått till ända och, där åmnärkning
gjorts, det i 108 § omförmälda borgenärssammanträdet hållits, skall av boets
penningmedel, i den mån de ej åtgå tUl bestridande av konkurs-kostnaderna eller
till betalning av gäld, som boet eflest åsamkat sig, utdelning till borgenärema
äga rum enligt vad nedan närmare bestämmes.
Att staten har rätt till utdelning för viss fordran utan
hinder av att den ej bevakats är särskilt föreskrivet.
185 §3
Finner konkursdomaren, då beslut om konkurs meddelas,
anledning till antagande, alt gäldenärens bo icke förslår lUl bestridande av
konkurskostnaderna, och stäUes ej genast säkerhet för sagda kostnader, skall
vad förut i denna lag är stadgat om vidtagande av åtgärder då konkurs uppstått
icke äga tUlämpning utan gälle vad här nedan föreskrives:
1) Konkursdomaren skall om konkursen genast utfärda
kungörelse med uppgift om dagen, då konkursansökningen ingivits; och varde i
kungörelsen dessutom anmärkt, att anledning finnes tUl sådant antagande, som
ovan sagts. Kungörelsen skall ofördröjllgen anslås i rättens kansli samt genast
eller nästa postdag avsändas för att en gång införas i allmänna tidningarna
ävensom en eUer två tidningar inom orten; varjämte konkursdomaren har att om
konkursen genast underrätta allmänna åklagaren i orten saml, om gäldenären är ämbets-
eller tjänsteman, hans närmaste förman.
' Nuvarande lydelse enligt prop. 1975:6.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
2)
Konkursdomaren skall, där del prövas erforderligt, förordna en god man aft
taga vård om gäldenärens bo. Har icke till konkursdomaren ingivits av gäldenären
under edsförpliktelse underskriven förteckning över hans tillgångar och
skulder med uppgift om dels varje borgenärs namn och postadress, dels i vad
mån skuld avser lön eller pension och dels de böcker och andra handlingar, som
röra boel skall god man alllid förordnas. Det åligger i sådant fall gode
mannen att ofördröjllgen upprätta och lill konkursdomaren inkomma med
förteckning, som nyss sagts. Vid bouppteckningsförrätlningen skall gäldenären
vara tUlstädes och under edsförpUktdse redligen uppgiva boel.
Föreslagen lydelse
2)
Konkursdomaren skall, där det prövas erforderligt, förordna en god nian att
taga vård om gäldenärens bo. Har icke till konkursdomaren ingivits av gäldenären
under edsförpliktelse underskriven förteckning över hans till-gängar och
skulder med uppgift om dels varje borgenärs namn och postadress, dels i vad mån
skuld avser lön eller pension och dels de böcker och andra handUngar, som röra
boet, skall god man alltid förordnas. Det åligger i sådant fall gode mannen
alt ofördröjllgen upprätta och till konkursdomaren inkomma med förteckning, som
nyss sagts, samt att så snart kunskap vunnits om löne- eller pensionsskuld
genast anmäla detta till kronofogdemyndigheten i gäldenärens hemortskommun.
Finnes ej löne- eller pensionsskuld skall detta anmärkas i förteckningen. Vid bouppteckningsförrätlningen
skall gäldenären vara tillslädes och under edsförpliktelse redligen uppgiva
boet.
3) Framgår
ej av bouppteckningen, att tillgång finnes till bestridande
av konkurskostnaderna, kalle konkursdomaren genast gäldenären alt in
ställa sig för att fästa bouppteckningens riktighet med sådan ed, som i
91 § sägs. Edgången må ej utsättas att äga rum tidigare än en vecka ef
ter det beslutet om konkurs meddelades. Har konkursansökningen gjorts
av borgenär, varde underrättelse om tiden för edgången med posten
översänd till honom.
Edgångsyrkande varom
stadgas i 93 §, må jämväl i fall, varom nu är fråga, av borgenär framställas.
Vad
4 kap. i övrigt föreskriver i avseende å edgång likasom ock vad i samma kapitel
stadgas om påföljd för gäldenär av tredska att vid bouppteckningsförrältning
vara tillstädes och uppgiva boet skall i fall, som här avses, äga motsvarande tUlämpning.
4)
Varder ej genom tiUägg vid
bouppteckningens beedigande eller eljest ådagalagt, att tillgång fmnes till
bestridande av konkurskostnaderna, och ställes ej heller säkerhet för sagda kostnader,
meddele konkursdomaren beslut om avskrivning av konkursen. Innan gäldenären
beedigat bouppteckningen eller annan fullgjort edgång, som må hava förelagts honom,
må konkursen ej avskrivas, där ej hinder föreligger för edgångs fullgörande
inom skäUg tid och konkursdomaren finner anledning saknas till antagande, att
genom edgången tillgång till kostnademas bestridande skulle yppas.
5)
Finnes boet förslå tUl konkurskostnademas
bestridande eller ställes
Prop. 1975/76:19 86
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
säkerhet
för desamma, skall konkursdomaren iakttaga vad som omför-mäles i 19 §, därvid
likväl de tider, som enhgt sagda paragraf skola räknas från det beslutet om
konkurs meddelades, i stället skola räknas från dagen före utfärdandet av
kungörelse enligt paragrafen. Med konkursen skall jämväl i övrigt så. förhållas
som i allmänhet är beträffande konkurser föreskrivet; dock att där
bouppteckningsed redan avlagts,det ej åligger gäldenären eller annan, som gått
eden, alt ånyo fullgöra sådan edgång.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1976.
Förslag
till
Lag
om ändring i införsellagen (1968: 621)
Härigenom
förordnas atl 24 § införsellagen (1968: 621) skall ha nedan angivna lydelse.
24 §
Har medel innehållits för for- Har medel innehållits för viss
dran
som avses i 1 § 2, 3 eller 4 är fordran är gäldenären icke vidare
gäldenären
icke vidare betalnings- betalningsskyldig för den del av
skyldig
för den del av fordringen fordringen som motsvaras av in-
som
motsvaras av innehållet be- nehållet belopp, även om det icke
lopp,
även om det icke kan tagas kan tagas ut hos arbetsgivaren,
ut hos arbetsgivaren.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre lag skall dock tUl-lämpas när
fordran på medel som innehållits ej omfattas av lagen (1970: 741) om statlig
lönegaranti vid konkurs.
Prop. 1975/76:19 87
Innehåll
Propositionen.................................................................... .... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................. 1
Lagförslag
........................................................................ .... 3
1.
lag om ändring
i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs 3
2.
lag om ändring
i konkurslagen (1921: 225)................ 7
3.
lag om ändring
i införsellagen (1968: 621)................. 9
Utdrag ur
protokoll vid regeringssammanträde 1975-10-16 10
1.
Inledning....................................................................... .. 10
2.
GäUande rätt ............................................................... 12
3.
Departementspromemorian........................................... .. 16
3.1 Allmänt och erfarenheter ........................................ 16
3.2 Tiden för utbetalning av
lönegarantimedel............... 17
3.3 Hänvisning eUer besvär .......................................... 26
3.4 Frågor kring den ersättningsgmndande
lönefordringen .... 29
3.5 Utvidgning av garantin till nya
personkategorier..... 31
4. Remissyttrandena.......................................................... 36
4.1 AUmänt .................................................................. 36
4.2 Tiden för utbetalning av
lönegarantimedel............... 36
4.3 Hänvisning eller besvär ........................................... 43
4.4 Frägor kring den ersältningsgrundande
lönefordringen .... 45
4.5 Utvidgning av garantin till nya
personkategorier .... 49
4.6 övriga frågor ......................................................... 50
5. Föredraganden.............................................................. 51
5.1 Allmänna synpunkter................................................ 51
5.2 Tiden för utbetalning av lönegaranlimedel............... .. 53
5.3. Hänvisning eller besvär.......................................... .. 62
5.4 Frägor kring den ersältningsgrundande
lönefordringen ,,., 63
5.5 Utvidgning av garantin till nya
personkategorier .... 69
5.6 övriga frågor ......................................................... 71
6.
Upprättade
lagförslag................................................... .. 71
7.
Specialmotivering........................................................... 71
7.1 Förslaget tUl lag om ändring i
lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs 71
7.2 Förslaget till lag om ändring i
konkurslagen (1921: 225) . . 76
7.3 Förslaget till lag om ändring i
införsellagen (1968: 621) ,,,, 77
8.
Hemställan .................................................................. 77
9.
Beslut ......................................................................... 78
Bilaga,
Departementspromemorians lagförslag ............ .. 79
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1975 hoaii
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
24 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (12)
12 kopplingar i 7 dokument.
- SOU 2025:77 En översyn av den statliga lönegarantin s. 205 om s. 63 i texten
- Prop. 1982/83:103 med överlämnande av 1983 års kommittéberittelse i texten
- Bet. 1978/79:AU5 med anledning av motion om redovisning av fackföreningsavgift vid utbetaining av garantibelopp enligt lagen om statlig lönegaranti vid konkurs s. 2 i texten
- Bet. 1975/76:InU25 Med anledning av propositionen 1975/76:19 om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs m. m. jämte motion s. 1 · s. 10 i texten
- Bet. 1975/76:LU5 Med anledning av propositionen 1975/76:12 med förslag till ändring i förmånsrättslagen m. m. samt del av propositionen 1975:103 s. 2 i texten
Rättsfall (5)
5 kopplingar.
- RH 1993:111 om s. 65 ur registret
- NJA 1999 s. 590 om s. 67 i texten
- NJA 1991 s. 791 om s. 65 i texten
- NJA 1991 s. 709 om s. 65 i texten
- RH 2023:14 om s. 60 i texten
Doktrin (7)
7 kopplingar i 4 dokument.
- JT 2013/14 s. 982 s. 983 om s. 60 · s. 983 om s. 61 i texten
- Rimsten, Arbetsdomstolen och lagstiftaren, 1998 s. 180 · s. 355 i texten
- Möller, Konkurs och kontrakt, 1988 s. 672 om s. 67 · s. 861 i texten
- Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985 s. 512 i texten