Sök i Ratio Lex

Regeringens proposition med förslag till lag om ändring i jordabalken

79 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 48 av 79 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1975/76:21, Regeringens proposition med förslag till lag om ändring i jordabalken

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Regeringens
proposition nr 21 1975/76 Prop. 1975/76: 21

Nr 21

Regeringens
proposition med förslag till lag om ändring i jordabalken;

beslutad
den 16 oktober 1975.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upplagils i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

CARL
LIDBOM

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att möjligheterna att fä till stånd s. k. lagfartssammanträde
vidgas. Förslaget innebär att sådant sammanträde skall kunna hållas, om den som
påstår sig ha förvärvat fasl egendom inte kan förete sin fångeshandling eller
denna är brislfäUig.

I
propositionen föreslås vidare vissa förenkligar i förfarandet vid anteckning
om innehav av pantbrev och vilandebevis samt vid dödning av inskrivning.

Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 januari 1976.

1
Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 21

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 21

Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom
föreskrives att 7 kap. 18 och 19 §§, 20 kap. 10, 12 och 13 §§, 22 kap. 12 § och
23 kap. 6 § jordabalken skaU ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

7 kap. 18 §

Har den
som överlåtit fastigheten försummat att göra förbehåll enligt 11 § första
stycket och kommer upplåtelse av nyttjanderätt eller servilut till följd
därav ej att gälla mot den nye ägaren, skall överlätaren ersätta rältighetshava-ren
dennes skada.

Har den
som överlåtit fastigheten försummat alt göra förbehåll enligt 11 § första
stycket och kommer upplåtelse av nyttjanderätt eller servilut till följd
därav ej alt gälla mot den nye ägaren, skall överlåtaren ersätta rättighelshava-ren
dennes skada. Rätt till ersättning tillkommer dock ej rättig-helshavaren, om
han låtit inskrivning av rättigheten dödas utan överlåtarens samtycke.

opaginerad Kontrollera mot PDF

19 §
Kommer till följd av exekutiv försäljning av fastighet upplåtelse av
nyttjanderätt, servilut eller rätt tUl elektrisk kraft ej att gälla mot den nye
ägaren, skall den frän vilken försäljningen ägt rum ersätta rättighels-havaren
dennes skada. Har rättigheten bevarats genom att rättighels-havaren tillskjutit
medel enligt lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom, har rättighetshavaren
såsom skadestånd rält till ersättning för tillskott i den män detta ej
överstiger värdet av rättigheten. Om upplåtelsen skett ulan vederlag, äger vad
som sagts förut tillämpning endasi om fastigheten sålts för annat ändamål än
till betalning av fordran för vilken den på grund av utmätning eller eljest
svarar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rätt lill
ersättning enligl första stycket tillkommer ej rättighels-havare som genom
överenskommelse vid exekutiv auktion låtit rättighetens företrädesläge försämras,
om det ej är uppenbart alt rättigheten ändå skulle ha gätt förlorad.

Rätt
till ersättning enligt första stycket tillkommer ej rättighels-havare, om han
låtit inskrivning av rättigheten dödas utan fastighetsägarens samtycke eller
om han genom överenskommelse vid exekutiv auktion låtit rättighetens företrädesläge
försämras. Är det uppenbart alt rättigheten ändå skulle ha gått förlorad, äger
vad som sagts nu icke tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Balken omtryckt 1971: 1209,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

20 kap.

10 §

Kan förvärvare av fast egendom göra sannolikt att hans
fångeshandling förkommit eller förstörts, skall inskrivningsmyndigheten på
hans begäran utsätta sammanträde för utredning angående äganderätten till
fastigheten (lagfartssammanträde). Detsamma gäller när bifall till
förvärvarens lagfarlsan-sökan är beroende av att föregående ägares förvärv lagfares
och förvärvaren kan göra sannolikt att dennes fångeshandling förkommit eller
förstörts.

Ansökan om lagfartssammanträde skall göras skriftligen
och innehålla redogörelse på heder och samvete för vad som sökanden vet om
hur fångeshandlingen förlorats, vem som var fångesman, när och hur förvärvet
skedde, handlingens huvudsakliga innehåll samt de övriga omständigheter som
kan vara av intresse för äganderättsfrågans bedömande. Sökanden skall inge
intyg om vad som fastighetslängden ulvisar angående äganderätten under de
tio åren närmast före ansökningen och den skriftliga utredning i övrigt som
kan finnas tUlgänglig.

Kan den som påstår sig ha förvärvat fast egendom ej
förete sin fångeshandling eller är hans fångeshandling bristfällig, skall
inskrivningsmyndigheten på hans begäran utsätta sammanträde för utredning
angående äganderätten tUl fasligheten (lagfartssammanträde). Sådant sammanträde
skall även utsättas, om det begäres av den som enligt 4 § får söka lagfart på
föregående ägares förvärv och dennes fångeshandling ej kan företes eller är
bristfällig.

Ansökan om lagfartssammanträde skall göras skriftligen
och innehålla redogörelse för vad som sökanden vet om förvärvet och om
anledningen till att fångeshandlingen icke kan företes eller att den är
bristfällig. I sist angivna fall skall fångeshandlingen inges. Sökanden skall
vidare inge intyg om vad som fastighetslängden utvisar angående äganderätten
under de tio åren närmast före ansökningen och den skriftliga utrednmg i
övrigt som kan finnas tUlgänglig.

12 §

opaginerad Kontrollera mot PDF

Vid
lagfartssammanträde skall upplysningar inhämtas angående förvärvet. Såvitt
möjligt skall även utredas vem eller vilka som under de tio åren närmast före
ansökan innehaft fastigheten med äganderättsanspråk. Protokoll skall föras
rörande vad som förekommit vid sammanträdet och i övrigt framkommit i ärendet.

Vid
lagfartssammanträde skall genom förhör med sökanden eller på annat lämpligt
sätt inhämtas upplysningar om förvärvet och såvitt möjligt även utredas vem eller
vUka som under de tio åren närmast före ansökan innehaft fasligheten med
äganderättsanspråk. Protokoll skall föras rörande vad som förekommit vid
sammanträdet och i övrigt framkommit i ärendet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sedan protokollet uppsatts, skall ansökan om lagfart på
egendomen, under åberopande av protokollet såsom fångeshandling, anses gjord på
den inskrivningsdag som infaller närmast därefter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Föreslagen lyddse

Kostnaden
för lagfartssaminan-träde betalas av sökanden. Kostnad för syn betalas dock av
staten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Om det på gmnd av
innehållet i protokoUet och vad som i övrigt framkommit mäste antagas, att det påstådda
förvärvet ägt mm samt att del är gUtigt och kan göras gällande, skall den
omständigheten att endast protokollet kan åberopas som fångeshandling ej utgöra
hinder mot lagfart.

Om del på gmnd av innehåUet
i protokollet och vad som i övrigt framkommit måste antagas, att det påstådda
förvärvet ägt rum samt alt det är gUtigt och kan göras gällande, skall den
omständigheten att endast protokollet åberopas som fångeshandling ej utgöra
hinder mot lagfart.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har i fall som avses
i första stycket förvärvaren eller någon som härleder sin rätt från honom
innehaft fastigheten med äganderättsanspråk under de tio åren närmast före det
år då lagfartsansökan förelages till prövning, utgör omständighet som avses i 7
§ 2 hinder mot lagfart endast om inskrivning eller anteckning, som gmndar sig
på annans äganderätt till fastigheten eller anspråk därpå, skett i
fastighetsboken under nämnda tid.

opaginerad Kontrollera mot PDF

I ärende som avses i denna
paragraf skall, om så finnes erforderligt, inhämtas yttrande från kammarkollegiet.
Kollegiet får föra talan mot beslut, varigenom lagfart bevUjats,

I ärende om lagfart som
avses i denna paragraf skall, om så finnes erforderligt, inhämtas yttrande från
kammarkollegiet. Kollegiet får föra talan mol beslut, varigenom lagfart
beviljats.

opaginerad Kontrollera mot PDF

22
kap, 12 §

På ansökan av innehavare
av pantbrev eUer vilandebevis skall anteckning göras i fastighetsboken om
innehavet. Är annan förut antecknad som innehavare, skall inskrivningsmyndigheten
sedan anteckning om det nya innehavet skett avföra den tidigare anteckningen
och underrätta den som var antecknad som innehavare om åtgärden genom
rekommenderat brev. Föreligger anledning till anlagande att sökanden icke
innehar pantbrevet eller beviset, skall föreläggande meddelas honom att uppvisa
detta.

På ansökan av innehavare
av pantbrev eller vilandebevis skall anteckning göras i fastighelsboken om
innehavet. Är annan fömt antecknad som innehavare, skall inskrivningsmyndigheten
sedan anteckning om det nya innehavet skett avföra den tidigare anteckningen
och underrätta den som var antecknad som innehavare om åtgärden genom
rekommenderat brev. Skyldighet att underrätta tidigare antecknad innehavare
föreligger dock icke, om det är uppenbart att underrättelsen saknar betydelse
för honom. Föreligger anledning till anlagande att sökanden icke innehar
pantbrevet eller beviset, skall föreläggande meddelas honom att uppvisa detta.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Anmäler
den som antecknats som innehavare att innehavet upphört, skall anteckningen
avföras.

23
kap, 6 §

Inskrivning fär på
ansökan av rättighetshavaren dödas helt eller tUl viss del (dödning). Har
rättigheten upphört helt eller till viss del, fär inskrivningen på ansökan av
fastighetsägaren dödas till motsvarande del.

Inskrivnuig
får på ansökan av rättighetshavaren med fastighetsägarens samtycke dödas helt
eller tUl viss del (dödning). Har rättigheten upphört helt eller till viss
del, får inskrivnmgen på ansökan av fastighetsägaren dödas till motsvarande
del.

Inskrivning
får avföras, om det är uppenbart att den inskrivna rättigheten icke gäller i
fastigheten.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1976,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1975-05-15

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist,
Aspling, Lundkvist, Bengtsson, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Sigurdsen,
Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén

Föredragande:
statsrådet Lidbom

Lagrådsremiss
med förslag till ändringar i jordabalken

1
Inledning

Jordabalken
(JB) innehåller i 20 kap, bestämmelser om lagfart. Den som förvärvar fast
egendom är enligt dessa bestämmelser skyldig att söka lagfart inom viss tid.
För att ansökan skall kunna bifaUas fordras bl, a, att den från vilken
förvärvet skett, fångesmannen, dessförinnan beviljats lagfart på egendomen, I
det stora flertalet fall bereder detta inga problem. Fall förekommer dock där
fastighetsägare inte kan få lagfart därför att tidigare ägares fång uite
lagfarits. Anledningen härtill kan vara att fångeshandlingen förkommit eller
att det inte kan utredas vem som var fångesman eller när och hur förvärvet ägde
mm, I det förstnämnda fallet kan bristen i allmänhet botas genom s, k.
lagfartssammanträde. Sådant sammanträde torde emellertid inte kunna hållas i
det sistnämnda faUet,

De
svårigheter som sålunda föreligger att i de angivna fallen fä lagfart på fast
egendom har tagits upp i två framställningar till justitiedepartementet. Justitiekanslem
(JK) har i skrivelse den 5 oktober 1972 föreslagit att en översyn sker av
gällande bestämmelser om utsättande av lagfartssammanträde, I skrivelse den 23 febraari
1973 har Föreningen meUan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution hemställt
att JB ändras så att ökade möjligheter öppnas för erhållande av lagfart på
grand av utredning vid lagfartssammanträde.

Med
anledning av framstäUningarna har inom justitiedepartementet upprättats en
promemoria (Ds Ju 1974: 18) ang, lagfartssammanträde. Promemorian bör fogas tUl
protokollet i detta ärende som bilaga 1.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 7

Efler
remiss har yttranden över promemorian avgetts av JK, hovrätten för Nedre
Norrland efter hörande av inskrivnuigsmyndighelerna i Ljusdals och Sundsvalls
domsagor domstolsväsendets organisations-nänrnd (DON), kammarkollegiet,
bankinspektionen, statens lantmäteriverk. Södertörns tingsrätt såsom
fastighetsdomstol, länsstyrelsen i Kopparbergs län, Norrtälje kommun. Svenska
kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges föreningsbankers förbund.
Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen.
Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution.
Föreningen för tjänstemän inom Sveriges stadshypoteksorga-nisation, Sveriges
lantmätareförening och Sveriges skogsägareföreningars riksförbimd.

Post-
och Kreditbanken har förklarat att den ansluter sig tiU innehållet i bankförenmgens
yttrande,

DON
har i skrivelse den 15 januari 1975 i samband med sitt remisssvar på den
nyssnämnda promemorian föreslagit vissa ändringar i JB:s regler om förfarandet
vid anteckning om innehav av pantbrev och vid dödnmg av inskrivning av
rättighet.

Efter
remiss har yttranden över skrivelsen avgetts av JK, Svea hovrätt efter hörande
av inskrivningsmyndigheterna i Sollentuna och Fären-tuna, Stockholms, Örebro,
Mora och Lindesbergs domsagor bankinspektionen, statens lantmäteriverk,
statens vattenfallsverk, länsstyrelsen i Stockholms län. Svenska
kommunförbundet, Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska bankföreningen.
Svenska sparbanksföreningen. Föreningen meUan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution.
Föreningen för tjänstemän inom Sveriges sladshypoteksorganisation och Auktoriserade
fastighetsmäklares riksförbund.

2
Lagfartssammanträde

2.1 GäUande
rätt m. m.

I
fråga om gällande rält, framställningarna från JK och Föreningen mellan
ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution samt promemorieförslaget
ber jag alt få hänvisa till bilaga 1.

2.2 Remissyttrandena

Promemorieförslaget
har rönt ett positivt mottagande från remissinstansernas sida. JK förklarar
sig inte ha några principiella invändningar mot förslaget. Föreningen mellan
ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution anför att förslaget helt
tillgodoser de synpunkter och önskemål föreningen framfört i sin skrift den 23
februari 1973, Enligt föreningens mening saknas anledning alt anta att de
vidgade möjlighe-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 8

tema
att erhålla lagfart efter ett lagfartssammanträde kan äventyra rättssäkerheten
eller missbrukas,

I
övrigt tUlstyrks förslaget i sina huvuddrag eller lämnas utan erinran av
hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet. Södertörns tingsrätt, länsstyrelsen
i Kopparbergs län, Norrtälje kommun, Svenska kommunförbundet,
sparbanksföreningen. Föreningen för tjänstemän inom Sveriges sladshypoteksorganisation
och lantmätareföreningen. Vissa av dessa remissinstanser har dock erinringar
mot förslagets utfornming i detalj. DON, bankinspektionen, lantmäteriverket och
bankföreningen anser att den förordade lösningen är ändamålsenlig. Enligt DON:s
och lantmäteriverkets mening bör dock tillämpningsområdet för lagfartssammanträde
utvidgas i förhåUande till vad som föreslagits. Advokatsamfundet, Sveriges
föreningsbankers förbund, LRF och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
anser att de föreslagna reglerna fyller ett praktiskt behov.

Nästan
aUa remissinstanser utgår från att det finns behov av lagstiftning. Från
kammarkollegiets sida anförs att det vid kollegiets befattning med ärenden om
lagfartssammanträde har visat sig, att vissa inskrivningsmyndigheter har
beviljat lagfart efter lagfartssammanlräde i sådana fall då inga upplysningar
kunnat lämnas i frågan huruvida fångeshandling upprättats eller från vem fånget
skett. Det har även förekommit att inskrivningsmyndighet satt ut lagfartssammanlräde
för att avhjälpa brist i en fångeshandling som funnits i behåll. Andra inskrivningsmyndigheter
har avvisat möjligheten att vidta dylika åtgärder rned hänsyn till lagrummens
nuvarande ordalydelse. Det är dock uppenbart att det från allmän och enskUd
synpunkt är angeläget att de oklara lagfarts- och äganderättsförhållandena
ordnas upp. Enligt kollegiets menmg föreligger alltså behov av lagändring, så
alt vidgade möjligheter uttryckligen öppnas att erhålla lagfart i faU då någon
fängeshandllng inle kan företes eller då fångeshandlingen är bristfällig i
sådant avseende, alt lagfart inte kan beviljas i vanlig ordning.

Länsstyrelsen
i Kopparbergs län uppger att lagfartssammanträden hållits i länet i endasi tre
fall under de tre år som JB varit i krafl. Ansökningar om tUlämpnuig av
bestämmelserna om lagfartssammanlräde är dock betydligt flera. Mänga
ansökningar har inte kunnat tas upp tUl behandling på grund av bristande
förutsättningar och har därför avvisats eUer återkallats. Uppgifterna
bestyrker enligt länsstyrelsen tUl fullo för länels vidkommande riktigheten av
det i promemorian gjorda konstaterandet i fråga om de nuvarande reglemas otUlräckUghet,
Länsstyrelsen påpkekar emellertid att det låga antalet sammanträden delvis
måste tUlskrivas det förhållandet att fastighetsförhållandena inom betydande
delar av länet är sådana att förutsättningar för tillämpning av lagstiftningen
om äganderättsutredning föreligger. Eflersom förekommande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 9

brister
i lagfartshänseende undanröjs vid sådana utredningar, saknas anledning att tUlämpa
institutet lagfartssammanträde inom dessa områden.

Den
enda remissinstans som har ifrågasatt behovet av lagstiftning är Södertörns
tingsrätt. Enligt tingsrättens mening synes 20 kap. 10 § andra stycket JB
förutsätta att lagfartssammanträde kan komma till stånd även om sökanden inte
kan lämna närmare uppgifter om förvärvet. Mot bakgrund av den bestämmelsen och
ett uttalande av departementschefen i balkens förarbeten (prop, 1970: 20 B2 s,
597) torde redan enhgt gäUande rätt lagfartssammanträde kunna hållas även när
närmare upplysningar inte står att vinna om ett fastighetsförvärv. Den
omständigheten att motsatt uppfattnuig hävdats i en lagstiftningspromemoria
får emellertid enligt tingsrätten anses utgöra tillräcklig anledning till att lagändruig
i förtydligande syfte vidtas.

Samtliga
remissinstanser som har yttrat sig särskilt i frågan förordar att behovet av
lagändring tiUgodoses genom utvidgade möjligheter alt få till stånd lagfartssammanträde.
TUl dessa hör hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet. Södertörns
tingsrätt, advokatsamfundet, bankföreningen och lantmätareföreningen.

Också
lantmäteriverket anser alt övervägande skäl talar för den i promemorian
föreslagna lösningen. Verket anför bl, a,:

Huruvida
den aktueUa frågan skaU lösas genom ändringar i JB eller ändringar i lagen om
äganderättsutredning och legalisering bör enligt lantmäteriverkets uppfattning
avgöras från praktisk synpunkt. Del avgörande är om de utredningar som behöver
företas lämpligen kan anknytas tUl inskrivningsproceduren eller bör utformas
som en förrättning hos fastighetsbUdningsmyndigheten. Utredningsobjekten kommer
som nyss framgått att utgöras av hela enstaka fasligheter eller möjligen
andelar i sådana men däremot inte områden av fastigheter. Med hänsyn lill detta
kommer det i flertalet fall antagligen inte alt erbjuda så stora svårigheter
att konstatera vilket objekt som åsyftats med lagfartsansökan. Det kan
emellertid vid tUlämpning av sådana vidgade regler om lagfart som det nu är aktuellt
att införa uppkomma en del fall där det långtifrån är klart om det innehav som
åberopas verkligen avser den fastighet som uppges. Det kan i sådana fall bli
behövligt med fastighetsutredning och hävdeulredning och därvid även med
undersökning ute på marken. För sådana åtgärder passar ett
förrättningsförfarande bäst. Behovet av särskUda utredningsmsalser av nyss
angivet slag torde emellertid i förekommande fall också kunna tUlgodoses genom
alt fastighetsbildnings-myndigheten medverkar på uppdragsbasis i förfarandet
hos inskrivningsmyndigheten.

Liknande
synpunkter redovisas av länsstyrelsen i Kopparbergs län och
lantmätareföreningen. Länsstyrelsen anser att hävdeförhållanden och
fastighetsindelningens beskaffenhet i åtskilliga fall måste klargöras för att
man skall få den utredning som behövs för att lagfartssammanträdet skall få
avsedd effekt. Länsstyrelsen anser att hithörande frågor inte kan nöjaktigt
utredas utan att man anlitar den expertis som är före-

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 10

trädd
inom fastighetsbUdnings- eller fastighetsregistermyndighet. Bestämmelse om
sådan medverkan bör därför enligt länsstyrelsen tas in i lagtexten.

När
det gäller tillämpningsområdet för lagfartssammanträde anser bl, a, hovrätten
för Nedre Norrland, inskrivningsmyndigheten i Sundsvalls domsaga och
kammarkollegiet att möjligheten att genom lagfartssammanträde erhålla lagfart
bör utvidgas till de i promemorian angivna fallen. Kollegiet anser emellerfld
liksom Norrtälje kommun att gränsen meUan bristfällighetsfall och
ogiltighets-fall bör anges klarare i lagen. Lantmäteriverket anser alt
förslaget är ändamålsenligt för de fall fångeshandUng inte kan företes.

Lagfartssammanträde
bör enhgt Södertörns tingsrätt inte komma i fråga, om det redan från början
står klart att någon fångeshandling aldrig blivit upprättad eller att
förvärvet är ogUtigt, Ell bestämt uttalande om det efterlyses. Samma ståndpunkt
intar kammarkollegiet med hänvisning tUl reglema om hävd och godtrosförvärv.

På åtskiUiga
håll ifrågasätts däremot om inte tillämpningsområdet bör utvidgas i förhållande
till vad som föreslagits i promemorian. Sålunda anser DON att kravet på giltigt
förvärv visserUgen bör gälla som huvudregel men att det kan finnas fall där en
lång tids innehav av en faslighet med obestritt äganderättsanspråk bör kunna
bota ogiltighel i förvärvet. Följande exempel anförs:

Utländske
medborgaren A köpte en fastighet 1920. A sökte inte förvärvstillstånd, och
förvärvet blev därmed ogiltigt. A satt dock kvar på fastigheten utan att någon
gjorde gällande bättre rätt tUl den. A blev svensk medborgare 1923.

A
dog 1957. Fastigheten övergick genom arv tiU sonen B. B begär lagfartssammanträde
för att vinna lagfart för A.

En
lösning på det awägningsproblem som här föreligger kan enligt DON vara att i
lagen införa en undantagsregel av innebörd att kravet på giltigt förvärv inte
gäller, om förvärvet skett tidigare än förslagsvis 20 år innan ansökningen om
lagfartssammanträde gavs in. I sådant fall skulle det vara tiUräckligt att det
inte finns anledning till antagande att annan har bättre rätt tiU fastigheten
än sökanden. DON påpekar att den angivna tidsgränsen ansluter tUl vad som för
en annan situation föreslogs i det tUl lagrådet remitterade förslaget tUl
jordabalk (prop. 1920: 20 A s. 189, 292, 413).

Lantmäteriverket
menar alt det vid fall av bristfällig fångeshandluig knappast är möjligt att ge
bestämmelsema en så begränsad räckvidd som föreslås i promemorian, om
institutet lagfartssammanträde skall kunna tUlgodose syftet att i såväl allmänt
som enskUt intresse få fram aktuella lagfarter. Den i promemorian angivna
begränsningen till rent formella brister ter sig dessutom enligt
lantmäteriverket mindre me-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 H

ningsfull
och i vart fall inkonsekvent mot bakgmnd av den föreslagna bestämmelsen om
lagfart utan företeende av fångeshandling. Innebörden härav är ju att man
godtar att fångeshandluig saknas fast det enligt de vanliga reglema i JB
fordras skriftiig form för att överlåtelse av fastighet skall vara gUtig. Det
bör i konsekvens härmed vara möjligt att bortse från att t. ex. en köpehandling
saknar underskiift av en av flera delägare i den försålda fastigheten, såvida omständighetema
gör ett sådant ställnuigstagande rimligt. En särskUd grapp av fång utgör de som
kan bli ogUtiga efter klander, t. ex. fång där medgivande saknas från säljarens
make. Efter utgången av en tUlräckligt lång tid bör det kunna anses uppenbart
att den make vars medgivande saknas har lämnat försäljningen oklandrad.
Lagfart bör då kunna meddelas anser lantmäteriverket.

Vissa
giltighetsfömtsättningar som har sin grund i viktiga allmänna intressen bör,
fortsätter lantmäteriverket, inte kimna åsidosättas. Efter förebUd av en
motsvarande bestämmelse i lagen om äganderättsutredning och legalisering bör
förvärv vartill fordras tillstånd av myndighet inte få läggas tiU grund för
lagfart förrän tillstånd har erhållits. Fång som avser del av fastighet bör
behandlas enligt lagen om äganderättsutredning och legalisering, eflersom
annars gmnderna för reglema om legalisering av privat jorddelnmg skuUe kunna
åsidosättas, I övrigt förordar lantmäteriverket att alla brister som berör gUtigheten
av fånget skall kunna botas genom det nya förfarandet.

Lantmätareföreningen
anför liknande synpunkter och uttalar farhågor för att den snäva tUlämpning
som anges i motiven kan medföra att en sökande frestas att undanhålla en
fångeshandling som har mer än formeUa brister och på så sätt få större
möjlighet att få lagfart efter utredning än om han företer fångeshandlingen
vid lagfartssammanfrädet.

Frågan
huruvida lagfartssammanträde bör vara möjhgt när det är fråga om del av
fastighet berörs också av inskrivningsmyndigheten i Sundsvalls domsaga.
Inskrivningsmyndigheten anser att det är tveksamt om lagfartssammanlräde skall
få tillämpas i sådana fall.

En
speciell situation som uppmärksammats av några remissinstanser är det
nyssnämnda fallet att det är känt att fångeshandling aldrig upprättats. Som
anförts i det föregående har vissa remissinstanser intagit samma ståndpunkt tUl
dessa fall som promemorian, nämligen att sådana brister inte bör kunna botas
genom lagfartssammanträde. Enligt inskrivningsmyndigheten i Ljusdals domsaga
bör emeUertid övervägas om inte äganderätten skall kunna utredas vid
lagfartssammanträde även om någon fängeshandllng aldrig har funnits.
Bankinspektionen och bankföreningen anser att promemorian är oklar på denna
punkt och efterlyser elt förtydligade. Om avsikten är att lagfart skall kunna
meddelas utan hinder av att fångeshandling aldrig upprättats, måste enligt bankinspek-

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 12

tionens
uppfattning större krav än eljest ställas på den utredning som skall klarlägga
äganderätten.

Även
hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om inte fall där fängeshandllng
aldrig upprättats bör kunna behandlas vid lagfartssammanlräde. Mot en sådan
lösning kan enligt hovrätten anföras att möjligheter öppnas att kringgå JB:s
formregler. För lösningen talar att del är olillfredsstäUande alt för all
framtid sätta fastigheter utanför faslig-helsbokföringen och dess
rättsverkningar även i de fall där den på grund av formfel ogiltiga
överlåtelsen ligger långt tillbaka i tiden. De fall som nu är ifråga kan i
praktiken vara mycket lika de fall då upplysningar saknas om förvärvet, och
frestelsen kan därför bli stor för sökanden att påstå att han saknar vetskap om
t. ex, en muntlig överlåtelse. Hovrätten nämner också de fall där
fångeshandling visserligen finns men där den är behäftad med sådana formella
brister att förvärvet är ogiltigt och fortsätter:

Ur
samhällets och enskUdas synpunkter är det nödvändigt att faslig-hetsbokföringen
inle för hur lång tid som helst försvåras av utebliven lagfart på gmnd av att
fångeshandling enligt vad som är känt saknas eller därför att formfel som ej
rättats omöjliggjort lagfart. Efter ordalagen i 13 § andra stycket i förslaget
inrymmes även sådana fall i regleringen, låt vara att promemorieförfattaren ej
gör några uttalanden därom. Ur rättssäkerhetssynpunkt vore det emellertid
betänkligt att i sådana fall medge lagfart enbart på grund av faktiskt innehav
av fastigheten under tio år. Frågan bör tagas upp till förnyat övervägande. En
tänkbar lösning vore att bryta ut dessa fall tiU särskild behandling, varvid
en utväg skulle vara att för lagfart kräva en väsentligt längre besittningstid
än tio år.

Också
kammarkollegiet anser det önskvärt att man utreder vUka följder som uppkommer,
om institutet lagfartssammanlräde utvidgas till att avse sådana fall där fångeshandlmg
aldrig upprättats.

Frågan
om betydelsen av att en fastighets registerbeteckning uteglömts i en
fångeshandling behandlas särskilt av några remissinstanser. Kammarkollegiet
delar den i promemorian framförda ståndpunkten att gällande rätt innebär att
det här blir fråga om tolkning av fångeshandlingen och att brister av detta
slag bör kunna botas genom lagfartssammanträde, Norrtälje kommun anser alt
sådan ogUlighet, som beror på uppenbar felskrivning eUer förbiseende, ej bör
utgöra hinder för lagfartsfrågans bedömande på lagfartssammanträde. Södertörns
tingsrätt instämmer utan reservationer i vad som anförts i promemorian när det
gäller äldre köpehandlingar samt bouppteckningar och arvskifteshandlingar.
Mera tveksam ställer sig tingsrätten tiU hållbarheten i promemorians slutsats
när det gäller förvärv på vUka bestämmelsen i 4 kap, 1 § JB är tillämplig.
Tingsrätten är närmast av den uppfattningen alt JB:s ikraftträdande inte
medfört någon ändring av rättsläget på denna punkt.

Länsstyrelsen
i Kopparbergs län tar upp frågan huruvida lagfarlssam-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 13

manträde
bör få hållas, om brist i fångeshandUng ligger i ett felaktigt angivet skatletal.
Länsstyrelsen menar att man i sådana fall mäste kontrollera alt anspråket inte
avser sämjelott som hävdas av annan eller sämjevis utbratet område av
fastigheten. En dylik undersökning torde knappast kunna genomföras utan syn på
platsen. Det torde få föratsäl-tas, att i de faU lagfartsbristen är hänförlig
till endast viss sämjelott av fastighet frågan om äganderätt inte löses genom
utredning vid lagfarts-sammanträde utan genom äganderättsutredning i
kombination med legalisering av sämjedelning,

1
fråga om förfarandet förklarar hovrätten för Nedre Norrland,
inskrivningsmyndigheten i Sundsvalls domsaga, kammarkollegiet och Södertörns
tingsrätt uttryckligen att de tillstyrker atl man slopar kravet på
sannolikhetsprövning innan lagfartssammanträdet sätts ut. Hovrätten och
Södertörns tingsrätt anser emeUertid att det dä inte längre är motiverat
att upprätthålla kravet på att sökandens redogörelse vid ansökningen skaU vara
avgiven på heder och samvete. Hovrätten menar däremot att det finns skäl att
överväga en uttryckUg föreskrift om atl sökanden vid sammanträdet kan höras
under saimingsförsäkran.

Uttalandet
i promemorian att lagfartssammanträde skall sättas ut så fort den som vill ha
lagfart på viss fastighet begär sådant sammanträde liar föranlett vissa invändingar,
JK förordar en mera restriktiv hållning. Även om riskema för missbruk inte
torde vara stora anser JK att 20 kap, 10 § JB bör kompletteras med en regel om
all lagfartssammanträde inte behöver utsättas, om det är uppenbart alt hindret
inte kan undanröjas genom sådant sammanträde. En person som inle har något som
helst stöd för att påstå sig vara ägare bör inte ha rätt att få sammanträde
till stånd. Det finns enligt JK många som inte på något sätt låter sig avskräckas
från att begära sammanträde enbart därför att det är förenat med vissa
kostnader, som f, ö, inte torde drabba sökanden förrän i efterhand. Liknande
synpunkter anförs av Södertörns tingsrätt som anser atl inskrivningsmyndigheten
före utsättandet av sammanträde givetvis måste kontrollera att ansökningen
innefattar ett påstående om sådana förhållanden som kan föranleda
lagfartssammanträde och alt den uppfyller föreskrifterna i 20 kap, 10 § andra
stycket JB,

Enligt
JK:s mening är det också otillfredsställande att inskrivningsmyndigheten
enligt förslaget är skyldig att sätta ut lagfartssammanträde för att avhjälpa
en brist i fångeshandlingen även om bristen kan avhjälpas på något mycket
enklare sätt. JK anför:

Om
exempelvis för atl anknyta tUl ett fall som berörs i promemorian vittnen
saknas på elt äldre köp bör i första hand undersökas om inle handlingen kan
kompletteras. På samma sätt bör brister i fastighets-angivelser o. d.
betraktas. Att komplettera en bouppteckning kan också många gånger vara enklare
än att lösa frågan genom ett lagfartssammanlräde. Det kan invändas att ingen
begär ett sådant sammanträde om en annan och enklare väg slår tUl buds. Jag är
emellertid inte övertygad

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop.1975/76: 21 14

om
att alla gör sådana rationeUa val, TUlspetsat uttryckt kan faktiskt säljare och
köpare komma överens om atl begära ett lagfartssammanträde i stället för att
uppsöka en person som kan skriva en köpehandling. Även om köparen försäkrar
(20:10 andra stycket) att någon köpehandling aldrig upprättats och anger vUlkoren
för köpet samt säljaren vitsordar köparens uppgifter, skall sammanträde enligl
förslaget utsättas.

Hovrätten
för Nedre Norrland förutsätter att protokollet från lagfartssammanträde kan
godtas som fångeshandling oavsett om det skulle vara möjligt att erhålla
lagfart på tidigare förvärv, eftersom det väsentliga är att fastighetsboken
avspeglar de aktuella äganderättsförhåUan-dena. Hovrätten framhåller vidare att
lagfarandet av äldre förvärv inte får göras tiU något självändamål, EnUgt
hovrätten bör det därför klart framgå av lagen att endast förvärvare som umehar
fastighet med äganderättsanspråk får påkaUa lagfartssammanträde.

Den
nuvarande lydelsen av 20 kap, 13 § tredje stycket JB har enligt kammarkollegiet
visat sig leda tUl osäkerhet hos inskrivningsmyndigheterna om när yttrande
från kollegiet skall anses erforderligt och pä vilket stadium i handläggningen
yttrande bör inhämtas. Det förekommer att yttrande inhämtas antingen sedan
kungörelse utfärdats men före sammanträdet eller efter sammanträdet men innan
lagfart bevUjats, Det senare alternativet är det för kollegiet lämpligaste och
bör tUlämpas, om inte särskilda skäl, som exempelvis att en kronofastighet
berörs, föranleder inskrivningsmyndigheten att begära kollegiets yttrande före
sammanträdet. Kollegiet föreslår därför att 13 § tredje stycket ändras så att kollegiet
skall beredas tillfälle att yttra sig innan lagfart bevUjas,

3
Anteckning om innehav

3.1
Gällande rätt

Förfarandet
vid anteckning om innehav av pantbrev eller vUandebe-vis regleras i 22 kap, 12
§ JB, Bestämmelsen innebär att inskrivningsmyndighet på ansökan av den som
innehar pantbrev eller vilandebevis skall göra anteckning om innehavet i
fastighetsboken. Om annan fömt- är antecknad som innehavare, skall
inskrivningsmyndigheten efter det att det nya innehavet antecknats avföra den
tidigare anteckningen. Myndigheten skall samtidigt underrätta den som var
antecknad som innehavare om åtgärden genom rekommenderat brev. TUl skiUnad
från vad som gäUde före JB:s ikraftträdande får anteckning om innehav i princip
ske utan att sökanden styrker sitt innehav av pantbrevet eller vilandebe-viset.
Om det fiims anledning att anta att sökanden inte innehar pantbrevet eUer
beviset, skall inskrivningsmyndigheten emellertid förelägga, sökanden att visa
upp detta. Innehavsanteckning skall avföras, om deui

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 15

som
antecknats som innehavare anmäler att innehavet upphört. I sådant fall lämnas
underrättelse om åtgärden endast på särskUd begäran och då i form av bevis om
inskrivningsmyndighetens åtgärd.

3.2 FramstäUningen
från DON

DON
konstaterar inledningsvis att skyldigheten att underrätta tidigare antecknad
innehavare enligt ordalagen i 22 kap, 12 § JB är absolut. Enligt DON finns det
emellertid situationer där ett iakttagande av denna skyldighet är meningslös.
Som exempel nämner DON fall då pantbrevet företes i anteckningsärendet eller då
den tidigare antecknade innehavaren biträder ansökan om innehavsanteckning för
en ny innehavare. I dessa och liknande situationer leder en strikt tiUämpnuig
av underrättelseskyldigheten till onödig arbetsinsats inte bara för
inskrivningsmyndigheten utan också för den som tar emot underrättelsen och som
måste ta reda på om han har kvar handlingen eller lämnat den ifrån sig. Mot
bakgrund av det anförda föreslår DON att 22 kap. 12 § första stycket JB ändras
så att skyldigheten att underrätta tidigare antecknad innehavare inte skall
gälla, om det är uppenbart att sådan underrättelse skulle vara utan betydelse
för honom.

3.3 Remissyttrandena

Det
av DON framlagda förslaget tUlstyrks eller lämnas utan erinran av så gott som
samtliga remissinstanser. Den allmänna uppfattningen är att förslaget innebär
en välkommen förenkling i inskrivningsmyndighetemas handläggning av ärenden om
innehavsanteckning.

Tre
av remissinstanserna intar emellertid en mera kritisk håUning, Inskrivningsmyndigheten
i Lindesbergs domsaga är sålunda tveksam tUl behovet av en lagändring. Nackdelen
av att någon gång en meningslös underrättelse sker kan enligt
inskrivningsmyndigheten väl uppvägas av att det fmns klara och enhetliga
bestämmelser. Genom sin avfattning blir den av DON föreslagna bestämmelsen svår
att tillämpa, I varje fall leder den tUl ökad i stället för minskad
arbetsinsats av inskrivningsmyndigheten därigenom att biträden och
inskrivningsdomare då i motsats tUl vad som nu gäller måste göra en prövning
från fall tiU fall i samthga anteckningsärenden av denna typ, övervägande skäl
talar därför för att förslaget bör avvisas. Om en undantagsbestämmelse skall mföras,
bör den utformas så alt den direkt anger i vUka fall som skyldigheten att underrätta
inte skall gälla.

Föreningen
för tjänstemän inom Sveriges stadshypoteksorganisation har ingen erinran mot
att 22 kap, 12 § JB ändras så att underrättelseskyldigheten slopas i uppenbara
fall, t. ex. då tidigare bevis om innehavsanteckning bifogas. Med hänsyn tUl
att det inträffat att annan begärt

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 16

anteckning
om innehav för av sladshypoteksförening förvarat pantbrev fordras dock enhgt
föreningen en noggrann reglering av de fall där underrättelseskyldigheten kan
efterges. Den i DON:s skrivelse föreslagna ändringen tillstyrks därför endast
under förutsättning alt staten åtager sig alt svara för den förlust som kan
uppkomma för innehavare av pantbrev, om 22 kap. 12 § första stycket JB ändras
på föreslaget sätt.

En Hknande
uppfattnmg redovisas av Auktoriserade fastighetsmäklares riksförbund som tUlstyrker
förslaget under föratsättning att den absoluta underrättelseskyldigheten kan
inskränkas i vissa klara faU ulan att rättssäkerheten åsidosätts.

Svea
hovrätt och inskrivningsmyndigheten i Stockholms domsaga anser att det inte
bör erbjuda några svårigheter att i det enskilda fallet bedöma huravida
underrättelse skulle sakna betydelse eller inte.

4
Dödning av inskrivning m. m. 4.1 Gällande rätt

Inskriven
rättighet får på ansökan av rättighetshavaren med faslighels-ägarens samtycke
nedsättas efter annan inskriven rättighet (23 kap, 5 § JB), Under samma
förutsättningar får inskrivning dödas helt eller till viss del. Om rättigheten
upphört helt eller tiU viss del, får inskrivningen dödas lill moisvarande del,
I det sistnämnda fallet krävs endast ansökan av fastighetsägaren (23 kap, 6 §
första stycket JB). Om det är uppenbart att inskriven rättighet inte gäUer i
fastigheten, får inskrivningsmyndigheten på eget initiativ avföra inskrivningen
(23 kap, 6 § andra stycket JB),

Före
JB:s ikraftträdande fordrades inte fastighetsägarens samtycke lill nedsättning
eller dödning. Kravet på fastighetsägarens samtycke infördes i JB efter
förslag av lagberednmgen (SOU 1960: 25 s. 796). Som skäl anfördes att vid
exekutiv auktion rättighetens företrädesrätt är av betydelse för frågan om
rättighetens bevarande och därmicd även för fastighetsägarens
skadeståndsskyldighet, Samma skäl föranledde införandet av rätt för
fastighetsägaren alt göra ansökan om inskrivning (23 kap. 1 § sista punkten JB),

Reglema
om fastighetsägarens skadeståndsskyldighel vid exekutiv försäljning återfinns
i 7 kap, 19 § JB. EnUgt dessa är den senaste fastighetsägaren i princip
skadeståndsskyldig, om nyttjanderätt, servilut eller rätt till elektrisk kraft
upphör till följd av sådan försäljning. Skadestånds-skyldigheten bortfaller
dock, om rättighetshavaren genom överenskommelse vid exekutiv auktion låtit
rättighetens företrädesläge försämras och det inte är uppenbart att rättigheten
ändå skulle ha gått förlorad.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 17

4.2 Framställningen
från DON

DON
anför att kravet på fastighetsägarens samtycke ibland avsevärt försvårar dödning
av en inskrivning som uppenbart förlorat sui betydelse helt eUer såvitt avser
vissa fastigheter. Följande exempel anförs.

Inskrivning
för ett lokaliserat servilut har före den 1 juli 1968 flutit ut i ett stort
antal avstyckningar som faktiskt inte besväras av rättigheten. (Efter den
tidpunkten förhindras sådant genom lagregler och därtUl anslutande anvisningar
från lantmäteristyrelsen, se prop. 1968: 89 s. 51, 52, 62 samt SFS 1968: 279,
280.) Vid systematisk genomgång av fastighelsboken uppmärksammas inskrivningen.
Kontakt tas med rättighetshavaren. Denne förklarar sig beredd att låta döda
inskrivningen i avstyckningama men vill inte åta sig arbetet att ta fram
medgivanden från alla berörda fastighetsägare, en uppgift som för honom och
för fastighetsägama framstår som helt betydelselös ur praktisk synpunkt.

Som
en annan möjlighet att få bort inskrivningen från uppläggen för de fastigheter
där den saknar betydelse pekar DON på utvägen att avföra mskrivnmgen enligt 23
kap. 6 § andra stycket JB. Sådant avförande sker emellertid ex officio och
förutsätter att det är uppenbart att den inskrivna rättigheten inte gäUer i
fastigheten, DON anser det därför tveksamt, om uiskrivningsmyndigheten kan
avföra en inskrivning utan annat underlag än rättighetshavarens dödningsansökan.
Åtminstone någon utredning om rättighetens utövning torde erfordras, DON
påpekar också att rättighetshavaren inte får något bevis om åtgärden samt att
denna tUl sin verkan är mindre definitiv än dödning på det sättet att en avförd
inskrivning kan införas på nytt i fastighetsboken, om det visar sig att inskrivningen
felaktigt avförts (prop, 1970:158 s, 69),

En
återgång tUl den tidigare gällande ordningen att dödnmg fär ske utan
fastighetsägarens samtycke skuUe enligt DON:s mening underlätta inskrivningsmyndighetemas
strävanden att i samarbete med rättighets-havare få bort onyttiga
inskrivningar. Nedsättning av inskrivning är en mindre vanlig åtgärd som torde
företas bara i fastighet som besväras av rättigheten. Behovet av ändrade regler
beträffande nedsättning anser DON därför vara obetydligt,

DON
föreslår således att kravet i 23 kap, 6 § JB på fastighetsägarens samtycke tUl dödning
av inskrivning för rättighet tas bort och att i samband därmed 7 kap, 19 § JB
kompletteras med en bestämmelse av innebörd att rätt till ersättning inte tUlkommer
rättighetshavare i förhållande till fastighetsägare utan vars samtycke han
låtit inskrivnuig dödas,

4.3 Remissyttrandena

DON:s
förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser. En
viss tveksamhet angående behovet av lagändringen anförs dock av JK, som anser
att bestämmelsen i 23 kan, 6 § andra stycket JB

2 Riksdagen 1975/76. 1 sand. Nr 21

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 18

bör
vara fullt tillräcklig i de allra flesta fall. En motsatt uppfattning redovisas
bl. a. av lantmäteriverket som uttalar att den föreslagna ordningen är ägnad
att öka möjUgheterna att få bort befintliga inskrivningar i fastigheter som i
realiteten inte belastas av rättigheterna i fråga. Detta leder i sin tur tiU
önskvärd förenkling vid fastighetsbUdning dels genom att utredningen rörande
sådana rättigheter i många fall kan begränsas, dels genom att i praktUcen
onyttiga inskrivningar uite behöver föras över till nybildade fasligheter.

5
Föredraganden

5.1
Lagfartssammanträde

För
att lagfart skall kunna beviljas fordras enUgt jordabalken (JB) bl, a. att två
viktiga fömtsättningar är uppfyUda, nämligen alt lagfarts-sökanden styrker sitt
förvärv tUl egendomen genom att förete gUtig fångeshandling samt att
fångesmannen har lagfart på sitt förvärv. Principen är den att samfliga
överlåtelser av egendomen skall återspeglas i fastighetsboken hos inskrivningsmyndigheten
i form av en obmten rad av lagfarter fram tUl den senaste ägaren. Brister det i
någon av förutsättningarna, kan en rättmätig uinehavare av fastighet liksom
också hans efterföljare i äganderätten hindras från att få lagfart på sitt
förvärv. Den yttersta konsekvensen av detta blir att fastigheten i framtiden kommer
alt ställas utanför den registrering som sker inom inskrivningsväsendets ram.

De
jämförelsevis stränga formella regler som gäller i fråga om överlåtelse av
fast egendom och om lagfart avser att tjäna rättssäkerheten. Ordning och reda i
fastighetsförhållandena är en förutsättning för verksamheten inom mänga
områden av vårt samhälle. Det är därför av vikt att de formella kraven för
registrering av fastighetsöverlåtelser strikt upprätthålls. Inte minst gäller
detta efter JB:s tUlkomst då staten i vissa fall kan bli ansvarig för skada som
t, ex, fastighetens rätte ägare tillskyndas genom all annan har fält lagfart
på fastigheten och i kraft därav överlåter fastigheten vidare eUer upplåter
panträtt i den, A andra sidan är det inle rimligt att fastigheter enbart av
formella skäl ställs utanför registreringen inom inskrivnuigsväsendet.
Fastighetsboken bör givetvis så nära som möjligt återspegla de verkliga
äganderättsförhållandena. Det finns därför undantagsregler som syftar tUl att
åstadkomma delta i vissa fall då fastighets rättmätige ägare inte kan få
lagfart genom att i vanlig ordning ansöka om sådan med företeende av
fångeshandlingen. De möjligheter som står tUl buds är lagfartssammanträde
enligt 20 kap, 1013 §§ JB och äganderättsutredning enligt lagen (1971:1037) om
äganderättsutrednmg ocb legalisermg.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 19

Lagfartssammanträde
hålls inför inskrivnhigsmyndigheten och skall sättas ut på begäran av
förvärvaren av den fasta egendom som avses. För att sammanträde skall sättas ut
fordras dock att förvärvaren kan göra sannohkt att hans fångeshandling
förkommit eller förstörts. Inskrivningsmyndigheten skall föra protokoll över
vad som förekommit vid sammanträdet och vad som kommit fram i ärendet i övrigt.
Avsaknaden av fångeshandling utgör därefter inte hinder mot lagfart, om det pä gmnd
av innehållet i protokollet och vad som i övrigt kommit fram måste antas, att
det påstådda förvärvet ägt mm och att det är gUtigt och kan göras gäUande,

Äganderättsutredning
handläggs av fastighetsbildningsmyndigheten. Sådan utredning får ske inom
område där äganderätten till fast egendom är oviss, om det från allmän och enskUd
synpunkt är av väsenflig betydelse att ovissheten undanröjs. Också i annat faU
får utredning ske beträffande område där fastighetsägarna i betydande
omfattning saknar lagfart. Vid utredningen prövar
fastighetsbildningsmyndigheten vem som bör anses som rätt ägare till varje
särskild fastighet eller till mark inom fastighet eller samfällighet.
Prövningen resulterar i en äganderättsförteckning, på gmnd av vUken de däri
upptagna fastighetsägama beviljas lagfart. Vid förrättning för legalisering av
privat jordddnuig, som företagits före den 1 juli 1962, kan också äganderättsutrednmg
göras i fråga om egendom som ingått i delningen enligt samma regler som de nyss
angivna.

I
det praktiska rättslivet har det visat sig att nuvarande bestämmelser om
lagfartssammanträde resp. äganderättsutredning inte ger flllräckliga
möjligheter att komma tUl rätta med situationer då fastighetsägare av olika
formella skäl inte kan få lagfart på sin fastighet, I den inom justitiedepartementet
upprättade promemorian föresläs därför att lUlämpningsområdet för institutet
lagfartssammanträde utvidgas. Om hinder mot lagfart föreligger på den grunden
att fångeshandlingen inte kan företes eller att den är bristfällig, skall
inskrivningsmyndigheten enligt promemorieförslagel sätta ut lagfartssammanträde
på begäran av den som är behörig att söka lagfart på förvärvet. Om innehållet i
protokollet från sammanträdet och vad som i övrigt kommit fram inle ger anledning
tUl antagande alt annan har bätlre rätt till fastigheten än sökanden, skail den
omständigheten att endast protokollet kan åberopas som fångeshandling enligt
förslaget inte utgöra hinder mot lagfart.

Under
remissbehandlingen har allmänt vitsordats all de nuvarande möjligheterna alt
efter särskUd utredning i form av antmgen lagfarts-sammanträde eller
äganderättsutredning ge fastighetsägare lagfart inte är tillräckliga. Jag delar
denna uppfattning. Frågan blir då om man bör ändra reglema om
lagfartssammanträde eller om man bör vidga tillämpningsområdet för
äganderättsutredning.

De
fall som del nu gäller att komma till rätta med kännetecknas av

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 20

att
sökanden inte kan förete fångeshandlingen eller av att den fångeshandUng som firms
är brislfäUig. Det hinder mot bevUjande av lagfart som på gmnd därav förehgger
är hänförligt tiU enstaka fastigheter eller, i vissa faU, tUl del av enstaka
fastigheter. Institutet äganderättsutredning är däremot i första hand avsett
att komma tiU användning i fall där det råder orediga fastighetsförhåUanden
inom ett större område. Från denna synpunkt ter det sig naturligare att angripa
de problem som det nu är fråga om genom en utvidgning av institutet
lagfartssammanträde. För denna lösning talar också den omständigheten att de
frågor som kommer upp tUl bedömande som regel torde vara av juridisk natur. Sådana
frågor lämpar sig bättre för bedömnmg av inskrivningsmyndigheten än av fastighetsbUdningsmyndigheten.
Som lantmäteriverket framhåUit kan det emellertid uppkomma en del fall där det
blir nödvändigt med fastighetsutredning och hävdeutredning och kanske också med
undersökning ute på marken. För denna typ av åtgärder passar fastighetsbUdningsmyndigheten
bättre. Det fiims emellertid möjligheter, som lantmäteriverket påpekar, att
låta fastighetsbildningsmyndigheten medverka i förfarandet hos
inskrivningsmyndigheten, I likhet med en enhällig remissopinion anser jag
därför att den i promemorian föreslagna lösningen att vidga möjligheterna att
få tUl stånd lagfartssammanträde är att föredra framför en ändring av vUlkoren
för förordnande om äganderättsutrednmg.

Enligt
promemorian skall lagfartssammanträde kunna hållas i tre fall, nämligen

1,
när fångeshandling förkommit
eller förstörts,

2,
när sökanden påstår att giltigt
förvärv förekommit men han saknar kännedom om humvida fångeshandling upprättats
eller inle, samt

3,
när fångeshandlingen är
bristfällig och brislen inte medför alt förvärvet är ogiltigt.

Promemorieförslaget
innebär alltså att hinder mot lagfart inte kan im-danröjas genom
lagfartssammanträde, om det står klart att någon fängeshandllng aldrig har
blivit upprättad eller att förvärvet av annan anledning är ogiltigt.

Vissa
remissinstanser har godtagit detta men anser att förslagets innebörd inle
kommit fram tillräckligt tydligt. Andra remissinstanser har däremot förordat,
att förslaget utvidgas tUl att omfatta också vissa ogil-tighelsfall. Ett par
remissinstanser har menat att en sådan utvidgning fordrar ytterligare
utredning.

Förvärv
av fast egendom kan vara ogiltigt av skUda anledningar. Ett fall, som har
tagits upp av DON under remissbehandlingen, är det att förvärvet skett i strid
mot en lagstiftning som för förvärvets giltighet u.'.'.veT tUlstånd. Som
exempel på sådan lagstiftning kan tagas jordför-värvs;:,:-"" (1965:
290) och lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätlen alt ic.\"rva
fast egendom m. m. Att bota brister av detta slag ge-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 21

nom
lagfartssammanträde bör inte komma i fråga. Om en sådan möjlighet öppnas, kan
man nämligen riskera, att förbudslagstiftning av den nyss angivna typen kommer
att kruiggås. Jag viU i detta sammanhang också peka på att lagen om
äganderättsutredning och legalisering innehåller en särskUd bestämmelse (9 §
första stycket andra meningen) som innebär att tiUståndspliktigt förvärv inte
får tas upp i äganderätts-förteckning förrän tillstånd har erhållits.

En
annan typ av ogUlighet som man kan behöva räkna med i det nu aktuella
sammanhanget är att någon fångeshandlmg över huvud taget aldrig har upprättats.
I och för sig torde sådana situationer dock vara säUsynta, eftersom svensk
lagstiftning sedan mycket lång lid tUlbaka har upprätthållit principen att
överlåtelse av fast egendom för sui giltighet kräver skriftlig form. Öppnar man
möjlighet att genom lagfartssammanträde bota ogiltighet, som har sin gnmd i
att skriftiig fångeshandling inte har upprättats, gör man ett stort avsteg
frän de prhiciper som gäller för överlåtelse av fast egendom. Vidare uppkommer
svåröverskådliga konsekvenser beträffande nuvarande bestämmelser rörande statens
skadeståndsansvar vid godtrosförvärv på grund av inskrivnmg. Jag är därför inte
beredd att föreslå att ogiltighel av här avsett slag skall kunna botas genom
lagfartssammanträde.

Ytteriigare
ogiltighetsgrunder kan förekomma vid förvärv av fast egendom. Överlåtaren kan
ha varit omyndig. Han kan ha varit sumes-sjuk när han företog rättshandlingen.
Den rättshandling, varigenom den fasta egendomen överläts, kan ha varit ogiltig
enligt de allmänna bestämmelsema i avtalslagen om rättshandlingars ogUlighet,
Att bota sådana ogUtighelsgrunder genom lagfartssammanträde kan medföra avsevärd
risk för enskilda rättsförluster. Det bör alltså inte komma i fråga.

De
remissinstanser som förordat att ogUlighet skall kunna avhjälpas genom
utredning vid lagfartssammanträde torde ha velat komma tiU rätta med sädana
situationer när fastigheter slår utanför den aUmänna omsättningen på grund av
att lagfart inte kan beviljas till följd av en ogiltighetsanledning som
inträffat för många år sedan. Detta önskemål är i och för sig beaklansvärt. De
påtalade förhållandena torde dock många gånger inträffa inom områden där
bristen i stället kan botas med äganderättsutredning. Lagfartssammanträde är
inte heller det mest lämpade instrumentet, när det gäller att avhjälpa brister
i fånget som medfört ogUtighet, Vad som här skuUe behövas är snarare ett
utvidgat hävdeinstitut. Hävdereglema i jordbalken är emellertid endast ett par
år gamla och har tUlkommit efter ingående överväganden. Det fUins inte heller imderlag
för att nu föreslå någon ändring av dem. Enligt min mening bör man avvakta och
se om inte en lagstiftning begränsad i enlighet med promemorieförslaget tiUgodoser
alla väsentiiga praktiska behov. Skulle så visa sig inte vara faUet, får frågan
tas upp på nytt.

I
enlighet med det anförda ansluter jag mig till den i promemorian ut

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 22

tryckta
uppfattningen att man genom lagfartssammanträde inle skall kunna undanröja
hinder mot lagfart som består i att någon fångeshandling aldrig blivit
upprättad eUer att förvärvet av annan anledning är ogiltigt. Utgångspunkten
måste tvärtom vara den alt lagfartssammanträde skall förekomma endast i sädana
fall när ett giltigt fång ägt rum eUer kan antas ha ägt rum men det av någon
anledning saknas formella fömtsättningar för att bevilja lagfart.

Den
brist som f. n, kan botas genom lagfartssammanträde är alt fångeshandling
förkommit eUer förstörts. På denna punkt föreslås ingen ändring i promemorian.
Jag anser i likhet med remissinstanserna att sådan brist även i framtiden bör
kunna avhjälpas genom lagfartssammanträde.

Som
föreslagits i promemorian och allmänt godtagits under remissbehandlingen bör
lagfartssammanträde vidare få sättas ut, om den åberopade fångeshandlingen är
bristfällig. Därmed avses främst fall där mindre fastigheter eller ideella
fastighetsandelar av misstag har utelämnats i fångeshandlingen, t, ex. på gmnd
av felräkning av mantal eUer annat skattetal. Hit hör också sådana situationer
då parterna vid överlåtelse av fastighetskomplex av misstag har utelämnat en
av de registerbeteckningar som avser fastighetskomplexet i fråga. Om
fångeshandlingen i de nu avsedda fallen utgörs av en bouppteckning eller en
arvskiftes-handling är det enligt min mening utan vidare klart alt brislen
skall kunna botas genom lagfartssammanträde. Saken kan möjligen te sig något
mera tveksam när det är fråga om köp eller annan överlåtelse. Den före JB:s
ikraftträdande gällande lagstiftningen innebar emellertid att om i en
köpehandling inte hade upptagits en fastighet eller del därav, som enligt
parternas avsikt skulle medfölja i köpet, så kunde avtalet likväl bli gällande
på det sätt partema åsyftat (se lagberedningens förslag tUl jordabalk I SOU
1947: 38 s, 152). Vad som förekom under förarbetena till JB ger enligt min mening
vid handen att någon ändring på denna punkt inte åsyftats genom JB:s
ikraftträdande. Jag ansluter mig därför tiU den i promemorian uttryckta uppfattnmgen
att brister av nu angivet slag i köpehandlingar skall kunna botas genom
lagfartssammanträde.

Som
exempel på andra brister som bör kunna avhjälpas genom lagfartssammanträde kan
nämnas att säljarens nanmteckning på en fångeshandling, som upprättats före JB:s
ikraftträdande, inte bevittnats eller alt bevillning saknas på en bodelnings-
eller arvskifteshandling, I båda dessa situationer gäller nämligen att
avsaknaden av bevillning inte medför att fånget blu: ogUtigt,

Är
fångeshandlingen däremot behäftad med sådan brist att förvärvet blir OgUtigt
bör, som förat framhåUits, bristen inte kunna avhjälpas genom
lagfartssammanträde. Saknas säljarens underskrift på en köpehandling, kan
alltså hindret mot lagfart inte undanröjas genom lagfartssam-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 23

manträde.
Detta gäUer även i del av lantmäteriverket anförda exemplet att underskrift
saknas av en av flera delägare.

Med anledning av vad bland
andra lantmäteriverket har anfört om situationen där medgivande saknas från
säljarens make vill jag framhålla att lagfart i sådana fall kan sökas på
fångeshandlingen. Ansökan skall enligt 20 kap. 7 § 7 JB vilandeförklaras.
Vägrar maken alt länma sitt samtycke, kan rätten ge sitt tillstånd enligt 6
kap, 6 § giftermålsbalken. En sådan överlåtelse blir f. ö, gUtig, om maken
underlåter alt klandra den inom tre månader efter det han fick kännedom om den
och, om lagfart beviljats, senast inom ett år efter lagfartsbeslulet (se 6
kap, 4 § giftermålsbalken), I de fall lagfartssammanlräde kan bli aktuellt
torde det emellertid säkerligen förhålla sig sä att makarna eller i vart fall
den make, vars samtycke saknas, avlidit. Om överlåtelsen skett efter den sistnämnde
makens död, saknar frågan om makesamlycke aktualitet. Efterlevande make torde
nämligen inte behöva dödsboels samtycke lill en försäljning av det egna
giftorättsgodset. Mera tveksam är frågan humvida avliden makes dödsbo kan
klandra åtgärd som andra maken utan erforderligt samtycke företagit under den
förres livslid. Någon föreskrift om det finns inte i 6 kap, 4 § giftermålsbalken.
Det kan dock inle uteslutas att sådan klanderrätt föreligger (se SOU 1964: 35 s,
237). Ofta nog torde emellertid utredning, t, ex. i form av bodelnings- och
arvskifteshandling, kunna förebringas om att tiden för klander försuttits och att
hinder mot lagfart således inte föreligger enligt 20 kap, 7 § 7 JB, Det anförda
innebär alt det knappast kan bli aktuellt att använda lagfartssammanträde i
fall där hinder mot lagfart beslår i atl makes samtycke saknas.

Också
andra formella brister än dem som jag nu har nämnt kan tänkas. Det är inte
möjligt att uttömmande ange i vilka fall brister i fångeshandling skall kunna
botas genom lagfartssammanlräde. Denna fråga måste överlämnas till
rättstillämpningen.

Enligt promemorieförslaget
bör lagfartssammanträde få hållas även i sådana fall där sökanden inte kan
uppge från vem förvärv ägt rum eller humvida någon fångeshandling har
upprättats eller inle. Södertörns tingsrätt har ifrågasatt om inte det är
möjligt redan enligt gällande rätt. Med anledning härav vill jag påpeka att
ordalydelsen av lagtexten klart begränsar användningen av lagfartssammanträde
till fall när förvärvare av fast egendom gör sannolikt att hans fångeshandling
förkommit eller förstörts. Av kammarkollegiets remissyttrande framgår att
praxis på denna punkt är vacklande. Vissa inskrivningsmyndigheter tUlämpar emellertid
enligt kollegiet lagen så att man inte tillåter lagfartssammanlräde i fall då
inga upplysningar kunnat lämnas i frågan huruvida fångeshandling upprättats
eller från vem fånget har skett. För egen del biträder jag den i promemorian
uttryckta uppfattningen all lagfartssammanlräde bör kunna förekomma i sådana
situationer. Lagtexten

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 24

bör
utformas så att detta klart framgår.

Är
situationen den att man inte vet humvida fångeshandling har upprättats eUer
från vem förvärvet har ägt ram, torde förvärvet i fråga hgga långt tUlbaka i
tiden. Utredningen vid lagfartssammanträdet kommer i sådana situationer närmast
att inriktas på frågan hur länge sökanden eller hans företrädare har hävdat
fastigheten under äganderättsanspråk. Vid bedömandet av.huravida utrednmgen vid
lagfartssammanträdet ger tUlräckligt underlag för att lagfart skall kunna
beviljas på protokollet från sammanträdet måste självfaUet beaktas risken för
rättsförlust. En sådan omständighet som att man inte känner till om
fångeshandling har upprättals manar givetvis tiU försiktighet. Har en lång tids
obestridd hävd ägt rum, torde emellertid fömtsättningar ofta föreligga för att meddela
lagfart. Vid bedömningen mäste man också ta hänsyn till den omständigheten att
kravet på skriftUg form vid överlåtelse av fast egendom är mycket gammalt i
svensk rätt. Har man inga som helst upplysningar i frågan om fångeshandling
har upprättats ligger det därför närmast till hands att utgå från att en skriftiig
fångeshandling faktiskt upprättals en gång i tiden även om numera inte någon
längre känner till dess existens eller kan lämna upplysningar om dess innehåU.

Sammanfattnmgsvis
innebär mitt förslag således att lagfartssammanträde skall kurma hållas i
följande fall, nämligen

1.
när fångeshandling förkommit
eller förstörts,

2.
när sökanden påstår att ett gUligt
förvärv förekommit men saknar kännedom om huruvida fångeshandling upprättats
eller inte,

3.
när fångeshandlingen är
bristfällig och bristen inte medför att förvärvet är ogiltigt.

Vid
remissbehandlingen har från ett par häll anförts alt fång som avser del av
fastighet bör behandlas enligt lagen om äganderättsutredning och legalisering.
Jag kan för min del inte finna att så alltid bör ske. I de fall där
överlåtelsen innebär sämjedelning och skett före den 1 juli 1962 torde det som
regel vara lämpligast alt utredning av äganderättsförhållandena sker vid legaliseringsförrättning.
Om däremot överlåtelsen avser andel av fastighet utan att sämjedelning fömtsatts
eller visst område av fastighet, bör utredningen regelmässigt ske vid
lagfartssammanträde. Humvida fånget är gUtigt med hänsyn tUl bestämmelsema i 4
kap. 79 §§ JB eller de äldre civUrättsliga regler som kan vara tUlämpliga får
sedan avgöras i samband med att lagfartsansökningen prövas (se 20 kap, 6 § 4 JB,
jfr även prop, 1970: 145 s, 126), Jag vUl tiUägga att jag inte anser det
lämpligt att i lagen närmare reglera i vilka faU fång som avser del av
fastighet bör behandlas vid legaliseringsförrältnuig resp, vid lagfartssammanträde
(jfr prop, 1971:180 s, 63),

I
fråga om förfarandet har i promemorian föreslagits alt lagfartssammanträde
skall kunna sättas ut utan någon föregående sannolikhetsprövning av
ansökningen. I likhet med remissinstansema finner jag detta för-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 25

slag
väl grundat och föreslår därför att det genomförs,

JK har föreslagit en regel
som innebär att lagfartssammanlräde inte skall behöva sättas ut, om det är
uppenbart att hindret mot lagfart uite kan undanröjas genom
lagfartssammanträde. För egen del delar jag den i promemorian framförda
uppfattningen att någon förhandsprövnmg av en ansökan inte behövs. Åtminstone
teoretiskt kan man visserligen länka sig att en sådan ordning kan missbrukas
genom att sökanden framtvingar lagfartssammanträde trots att det inte finns
någon som helst utsikt att genom sammanträdet undanröja hinder mot lagfart.
Jag tror emeUertid att detta många gånger kan förhindras genom en smidig handläggning
från inskrivningsmyndighetens sida. Risken för missbruk motverkas också genom
att sökanden är skyldig att svara för kostnadema för lagfartssammanträdet, i
första hand då för kungörelse- och inställelsekostnader. Han är också skyldig
att lösa protokollet från sammanträdet.

I
detta sammanhang viU jag tUlägga, att en brist i en fångeshandluig i många fall
kan avhjälpas på ett enklare sätt än genom utredning vid lagfartssammanträde.
Som JK framhålht i sitt remissyttrande kan exempelvis brister i
fastighetsangivelser i en köpehandling ibland avhjälpas genom ett av säljare
och köpare underskrivet tUlägg tiU köpehandlmgen. Att komplettera en
bouppteckning kan många gånger vara ett enklare sätt att lösa frågan än genom
ett lagfartssammanlräde. Jag är övertygad om att inskrivningsmyndighetema inom
ramen för den frivUliga rättsvård som sedan gammalt utövats kommer att se tUl
att brister av nu angivet slag avhjälps på enklast möjliga sätt. För alt nå
detta mål behöver man emellertid inte några regler som ger
inskrivningsmyndigheterna rätt tUl viss förhandsprövning av en ansökan.

I
enlighet med det anförda biträder jag promemorieförslaget att lagfartssammanträde
skall sättas ut på ansökan utan föregående prövning i sak av ansökningen.
Däremot måste självfallet en viss formell prövning av ansökningen äga mm innan
sammanträdet sätts ut. Inskrivningsmyndigheten måste exempelvis kontrollera,
att ansöknmgen innefattar ett påstående om sådana förhållanden som kan
föranleda lagfartssammanträde. Vidare måste kontrolleras alt ansökningen har
det innehåll som föreskrivs i 20 kap. 10 § andra stycket JB, Är ansökningen
bristfällig i de hänseenden som nyss angavs, måste den avvisas.

Jag
delar den i ett par remissyttranden framförda åsikten att kravet på att
sökandens redogörelse vid ansökningen skall vara avgiven på heder och samvete
bör slopas. En lämpligare lösnmg synes mig vara att, som hovrätten för Nedre
Norrland föreslår, i lagen ta upp en uttrycklig föreskrift om att sökanden vid
sammanträdet kan höras under sanningsförsäkran. Med anledning av vad hovrätten
uttalat i sitt remissyttrande vill jag framhålla att de ändringar i fråga om
möjligheten att fä tUl stånd lagfartssammanträde som jag har förordat i det
föregående inte

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 26

rubbar
föratsättnmgarna för de uttalanden som föredragande departementschefen gjorde
i samband med jordabalkens tillkomst såvitt rör förfarandet vid
lagfartssammanträde och prövningen av ansökan om lagfart på gmnd av protokoll
frän lagfartssammanträdet.

Ett
par remissinstanser, däribland lantmäteriverket, har påpekat, att det ibland
kan vara nödvändigt att under lagfartssammanträde göra en fastighetsutredning
och hävdeutredning och även undersökning ute på marken. Skulle särskUd
undersökning om exempelvis hävdeförhållandena visa sig vara nödvändig, möter
det inte något hinder att inskrivningsmyndigheten håUer lagfartssammanlräde i
förening med syn. Skulle det visa sig nödvändigt alt anlita biträde från fastighetsbUdnings-myndighetens
sida, måste beaktas att kostnaden för detta skall bäras av sökanden. Eftersom
sådana kostnader kan bli förhållandevis betydande, bör inskrivningsmyndigheten
underrätta sökanden innan den beslutar att begära biträde från fastighetsbUdningsmyndigheten,
Någon särskUd bestämmelse härom behövs dock enligt min mening inte,

I
enlighet med det anförda föreslär jag att 20 kap. 10 § första stycket JB ändras
så att lagfartssammanträde skall kunna hållas, om hinder mot lagfart föreligger
på grand av att fängeshandlingen inte kan företes eller att den är brislfäUig,
Sammanträdet skall sättas ut av inskrivningsmyndigheten på begäran av
förvärvaren eller den som enligt 4 § är behörig att söka lagfart, dvs. senare förvärvare
av egendomen,

I
andra stycket av förevarande paragraf föreslås dels att kravet på alt sökandens
redogörelse skall lämnas på heder och samvete slopas, dels vissa ändringar som
påkallas av att ansökan enligt förslaget kan avse fall i vilka en bristfällig
fångeshandling åberopas. I fråga om den förstnämnda ändringen hänvisar jag tiU
vad jag sagt i det föregående. Om kravet på en redogörelse på heder och samvete
slopas, finns det enligt min mening ingen anledning alt i paragrafen mera
detaljerat ange vad redogörelsen skall innehålla. Det bör endast anges att
redogörelsen skall avse vad sökanden vet om förvärvet och om anledningen till
att fånges-handlUigen inte kan företes eller att den blivit bristfällig. Det
ligger i sakens natur att redogörelsen skall innehålla alla omständigheter som
kan vara av betydelse för äganderättsfrågans bedömande. Kan fångeshandlingen inle
företes, är det således givet att sökanden skall redogöra för vad han vet om
hur fångeshandlingen förlorats, vem som var fångesman, när och hur förvärvet
skedde, handlingens huvudsakliga innehåll m.m.

Med
anledning av att en remissinstans ifrågasatt om inte kungörelsebestämmelserna
i 20 kap. 11 § andra stycket JB bör anpassas till reglerna i 17 §
delgivningslagen (1970: 428) och 5 § lagen (1971: 1037) om äganderättsutredning
och legalisering vill jag här nämna att jag inte anser det lämpligt att nu
ändra bestämmelsema, I promemorian (Ds Ju 1974: 2) Effektivare kungörande
föreslås nämligen nya regler för kungö-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 27

rande.
Förslaget fömtsätter ändringar inte bara i JB och lagen om äganderättsutredning
och legalisering utan också i ett stort antal andra lagar. Förslaget bör därför
behandlas i ett sammanhang.

Som
jag tidigare har anfört bör JB innehålla en uttrycklig bestämmelse om att
förhör under saimmgsförsäkran får äga rum med sökanden. En sådan regel bör tas
upp i 20 kap. 12 § första stycket JB.

I
fråga om 20 kap. 13 § första stycket JB delar jag den av DON framförda åsikten
att det i lagtexten måste komma tiU klart uttryck att förvärvet skall vara gUtigt,
Visserligen kan den nuvarande formuleringen synas passa mindre väl i de fall
sökanden inte känner till vem fångesmannen är och uite heUer kan lämna några
uppgifter om fångeshandlingen. Som påpekats i ett par remissyttranden för
emellertid den i promemorian föreslagna lydelsen tanken tUl ett preklusionsliknande
förfarande, där sökanden skall kunna få lagfart under föratsättning att ingen
under förfarandet gör gällande bättre rätt tUl fastigheten än sökanden. Jag
förordar därför, i likhet med Södertöms tingsrätt, att den nuvarande lydelsen
bibehålls oförändrad bortsett från en smärre jämkning, föranledd av att
lagfartssammanträde nu skaU få hållas även när fångeshandling, låt vara brislfäUig
och ej åberopad i lagfartsärendet, finns till-gängUg, VUket mätt av bevisning
som skall krävas för att det skall anses utrett att elt giltigt förvärv
föreligger får överlämnas åt rältstUlämpningen. Som jag tidigare anfört bör
det vara möjligt att meddela lagfart även i fall där upplysning om
fångeshandlingen saknas. Att sökanden inte känner tUl vem fångesmannen är bör
heller inte utesluta att ett giltigt förvärv förekommit.

Ändringen
i tredje stycket förevarande paragraf har skett i förtydligande syfte på
framställning av kammarkollegiet. Innebörden av ändringen är att kollegiet
skall beredas tillfälle att yttra sig i lagfartsärende, om det bedöms
erforderligt. Det betyder att yttrande inte skall inhämtas förrän
lagfartssammanträdet är avslutat och lagfart har sökts på protokollet enhgt 12
§ andra stycket. Enligt min mening bör i sådant fall inskrivningsärendet
uppskjutas enligt 19 kap, 9 § andra stycket JB i avbidan på kollegiets
yttrande. Från dessa fall bör skiljas sådana där det finns anledning alt
inhämta yttrande från kammarkollegiet redan i samband med lagfartssammanträdet,
t. ex. fall där kronofastighet berörs.

5.2
Anteckning om innehav

I
avsnitten 3.1 och 3.2 har jag redogjort för gällande rätt i fråga om anteckning
om innehav av pantbrev eller vilandebevis och för det förslag till ändring i
dessa bestämmelser som DON har fört fram. I likhet med flertalet remisshistanser
anser jag att den av DON föreslagna ändringen bör genomföras. Skyldighet att
underrätta tidigare antecknad innehavare av pantbrev eller vUandebevis om ny
innehavsanteckning bör

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 28

således
inte föreligga, om det är uppenbart att underrättelsen saknar betydelse för
honom.

De
farhågor som på ett par håU har uttryckts för att ändringen kommer att medföra
tolkningsproblem kan jag inte dela. I uppenbarhetsre-kvisitet hgger nämUgen att
den fömtvarande innehavaren på ett eller annat sätt samtyckt tUl den nya
innehavarens ansökan, t. ex. genom att biträda denna eller genom att lämna
ifrån sig sitt bevis om innehavsanteckning ev. med påskrift om att innehavet
inte längre är aktuellt eUer rent av genom att vara mgivare av det aktuella
inskrivningsärendet. Däremot anser jag inte att ett företeende av pantbrevet
eller vUandebe-viset utan vidare kan tas till intäkt för att en imderrältdse är
ulan betydelse för den tidigare hmehavaren. Även i sådana faU bör samtycke i
någon form från denne föreligga för att underrättelse skaU få underlåtas.

Jag
delar uppfattningen som uttryckts av ett par remissinstanser att den föreslagna
ändringen inte umebär att imderrättelse kan underlåtas i något större antal
ärenden idag. På sikt bör ändringen emeUertid innebära att banker och andra
kreditinrättningar beaktar att inskrivningsmyndigheten givits möjlighet att
underlåta underrättelse. Eflersom kontrollen av underrättelsema bereder mottagama
åtskiUigt arbete utgår jag ifrån att de i både eget och
inskrivningsmyndighetens intresse utvecklar sådana ratuier att underrättelser
så långt möjligt blir obehövliga.

Med
anledning av vad en remissinstans anfört vUl jag erinra om att bestämmelsema i
19 kap. 19 § JB innebär att staten är ansvarig för förlust som orsakas någon tUl
följd av fel eller försummelse i fråga om handläggning av eller beslut i inskrivningsärende.
Denna regel torde vara tUlfyllest för att skydda innehavare av pantbrev mot
förlust också efter det 22 kap. 12 § JB ändrats på föreslaget sätt,

5.3
Dödning av inskrivning m. m.

I
avsnitten 4,1 och 4,2 har jag redogjort för gällande regler om dödning av
inskrivning och för det av DON framförda förslaget till ändring i
bestämmelserna, DON:s förslag, som innebär att kravet pä fastighetsägarens
samtycke till dödning av inskrivning för rättighet slopas, har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Som lantmäteriverket
anfört bör ändringen leda till att fastighetsböckerna rensas från
inskrivningar i fasligheter som i realiteten inte belastas av rättigheterna
ifråga och därmed till en förenkling vid fastig-helsbildning. Den bör också
medföra en minskning av antalet utredningar som fastighetsbildnmgsmyndighet ofla
nog måste göra för att inskrivningsmyndighet med stöd av 23 kap, 6 § andra
stycket JB skall kunna avföra inskrivning som uppenbart inte gäller i viss
fastighet. Jag förordar således att de av DON föreslagna ändringarna i 7 kap,
19 § och 23 kap, 6 § första stycket genomförs.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 21 29

6
Upprättat lagförslag

I enUghet
med vad jag nu har anfört har inom iustitiedepartementet upprättats förslag tUl
lag om ändring i jordabalken.

Förslaget bör fogas
till regeringsprotokoUet i detta ärende som bilaga 2.

7 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslaget,

8 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

s. 30 Kontrollera mot PDF

JUSTITIEDEPARTEMENTET Bilaga 1

Ds
Ju 1974: 18

PM

ang.
lagfartssammanträde

s. 31 Kontrollera mot PDF

Förslag fill

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom
förordnas att 20 kap, 10 och 13 §§ jordabalken skall ha nedan angivna lyddse.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Föreslagen
lydelse 20 kap. 10 §

Nuvarande lydelse

Kan förvärvare av fast egendom göra sannolikt att hans
fångeshandling förkommit eller förstörts, skall inskrivningsmyndigheten på hans
begäran utsätta sammanträ-trade för utredning angående äganderätten lill
fastigheten (lag-fartssaimnanträde). Detsamma gäller när bifall till
förvärvarens lagfartsansökan är beroende av att föregående ägares förvärv lagfares
och förvärvaren kan göra sannolikt att dennes fångeshandling förkommit eller
förstörts.

Ansökan om
lagfartssammanlräde skall göras skriffligen och innehålla redogörelse på heder
och samvete för vad som sökanden vet om hur fångeshandlingen förlorats, vem
som var fångesman, när och hur förvärvet skedde, handlingens huvudsakliga
innehåll samt de övriga omständigheter som kan vara av intresse för äganderättsfrågans
bedömande. Sökanden skall inge intyg om vad som faslighetslängden utvisar
angående äganderätten under de tio åren närmast före ansökningen och den skriffliga
utredning i övrigt som kan finnas tUlgänglig,

Föreligger
hinder mot lagfart på den grunden att fångeshandlingen icke kan företes eller
att den är bristfällig, kan hindret undanröjas genom utredning vid lag-farissamtnanträde.
Sådant sammanträde skall utsättas av inskrivningsmyndigheten på begäran av
förvärvaren eller den som enligt 4 § är behörig att söka lagfart på förvärvet.

Ansökan om lagfartssammanträde skall göras skriftligen
och innehålla redogörelse på heder och samvete för vad som sökanden vet om
varför fångeshandlingen icke kan företes vem som var fångesman, när och hur
förvärvet skedde, handlingens huvudsakliga innehåll samt de övriga omständigheter
som kan vara av intresse för lagfarlsfrågans bedömande. Sökanden skall inge
intyg om vad som fastighetslängden ulvisar angående äganderätten under de tio
åren närmast före ansökningen och den skriftliga utredning i övrigt som kan
finnas tillgänglig.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Om det
på grund av innehållet i protokollet och vad som i övrigt framkommit måste
antagas, att det påstådda förvärvet ägt rum samt atl det är giltigt och kan
göras

1 Balken omtryckt 1971:1209, 3 Riksdagen 1975176. 1 saml.
Nr 21

Om
innehållet i protokollet och vad som i övrigt framkommit icke ger anledning
till antagande att annan än sökanden har bätlre rätt till fastigheten, skall
den omstän-

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 34

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

gällande,
skaU den omständighe- digheten att endast protokollet kan

ten att endast protokollet
kan äbe- åberopas som fångeshandling ej

ropas
som fångeshandling ej ut- utgöra hinder mot lagfart,

göra hinder mot lagfart.

Har
i fall som avses i första stycket förvärvaren eller någon som härleder sin
rätt frän honom innehaft fastigheten med äganderättsanspråk under de tio åren
närmast före det år då lagfartsansökan företages till prövning, utgör omständighet
som avses i 7 § 2 hinder mot lagfart endast om inskrivning eller anteckning,
som gmndar sig på annans äganderätt till fastigheten eller anspråk därpå,
skett i fastighetsboken under nämnda lid.

I ärende som avses i denna
paragraf skall, om så finnes erforderligt, inhämtas yttrande frän
kammarkollegiet. Kollegiet får föra talan mot beslut, varigenom lagfart
beviljats.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1975.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 35

Inledning

Jordabalken
(JB) uinehäUer i 20 kap, bestämmelser om lagfart. Enligt dessa bestämmelser
åligger det den som förvärvar fast egendom att söka lagfart inom viss tid. För
att ansökan skall bifallas fordras bl. a. atl den från vilken förvärvet ägt mm,
fångesmannen, beviljats lagfart på fastigheten. Brister denna fömtsättning
skall lagfartsansökan förklaras vilande.

Det stora flertalet
fastighetsägare har lagfart på sina fastigheter. Det förekommer emellertid att
fastighetsägare inte kan få lagfart eftersom föregående ägares förvärv inte
lagfarits och det är förenat med stora svårigheter, ofta t, o, m, omöjligt, att
utreda vem som var fångesman eller när och hur förvärvet ägde mm.

Detta förhållande har
behandlats i två framställningar som inkommit lill justitiedepartementet

Justitiekanslern
(JK) har i skrivelse den 5 oktober 1972 till chefen för justitiedepartementet
föreslagit att en översyn av nu gällande bestämmelser angående utsättande av
lagfartssammanträde kommer till stånd.

Föreningen mellan ombudsmännen
hos Sveriges landshypoteksinstitution har i skrift den 23 februari 1973 till
departementet hemställt atl genom lagändring ökade möjligheter öppnas för
erhållande av lagfart genom institutet lagfartssammanträde.

Nuvarande
ordning

Två
väsentliga förutsättningar för beviljande av lagfart på fast egendom är enligt
JB att den som söker lagfart styrker sitt förvärv genom alt lill
inskrivningsmyndigheten inge bl, a, fängeshandUngen (20 kap. 5 § JB) samt att
fångesmannen utom i vissa specialfall har lagfart (20 kap. 7 § JB),
Föreligger inte dessa förutsättningar, kan lagfart likväl beviflas under vissa föratsättningar.
Enligt 20 kap, 1013 §§ JB kan förvärvare, som inte kan förete sin
fångeshandling, i vissa fall beviljas lagfart efter s. k, lagfartssammanträde
inför inskrivningsmyndigheten. Lagen (1971: 1037) om äganderättsutredning och legalisering
öppnar möjlighet för fastighetsägare inom områden där dessa i betydande
utsträckning saknar lagfart att efter äganderättsutredning erhålla lagfart
utan företeende av fångeshandling och utan att föregående ägares förvärv lagfares.

Nedan
följer en redogörelse för instituten lagfartssammanträde och
äganderättsutredning.

Lagfartssammanträde

Som
villkor för beviljande av lagfart stadgades i den vid JB:s införande upphävda
lagfartsförordningen (1875:42 s. 1; LF) bland annat alt förre ägarens laga
åtkomst skulle vara styrkt. Var så ej fallet skulle, om hinder i övrigt inte
mötte, ansökan om lagfart förklaras vilande. För sådana faU infördes år 1881 i LF
en möjlighet för lagfartssökanden alt efter ett kungörelseförfarande erhålla
lagfart (kungörelselagfart) utan att förre ägarens laga åtkomst styrktes.
Kungörelselagfart tillkom såsom ett komplement till reglema om förvärv av
äganderätt till fastighet genom hävd och var avsedd för fall när fångesmannen
enligt äldre rätt inle var skyldig att lagfara sitt förvärv. Om lagfart
tidigare beviljats eller sökts för annan än fångesmannen, kunde kungörelse inle

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 21 36

utfärdas
(se NJA 1948 s, 174), Det torde emellertid ha förekommit att kungörelselagfart
tillämpats även i andra faU,

Lagberedningen föreslog
redan i 1907 års jordabalksförslag (lagberedningens år 1907 avgivna betänkande
med förslag till jordabalk II
s, 290 ff) alt kungörelseförfarandet
enligt LF skulle utvidgas till alt avse även fall då egendomen lagfarits för
annan än fångesmannen, om sökanden visade sannolika skäl för att fångeshandlingen
för fångesmannen förkommit eller förstörts och att hinder mötte för utförande
av talan mot den för vilken egendomen senast lagfarits eller hans rättsinnehavare.
Förslaget föranledde emellertid inte ändring i LF.

1 1960 års jordabalksförslag
föreslog lagberedningen (SOU 1960: 25 s. 740 ff) att kungörelseförfarandet
enligt LF skulle utvidgas. Förslaget skiljde mellan två olika situationer när
fångeshandlingen inte kunde företes, nämligen om fängeshandlingen förkommit
eller förstörts eller om ovisshet föreligger om hur egendomen kommit i
förvärvarens hand.

Departementschefen ville
emellertid sammansmälta de två förfarandena i beredningens förslag till ett. I
det flll lagrådet remitterade förslaget (se prop. 1970: 20 del B 2 s. 592 ff),
upptogs därför en regel, som innebar att ansökningar om lagfart utan att
fångeshandlingen kunde företes skulle handläggas vid muntUgt förfarande inför
inskrivningsmyndigheten. TUl förhindrande av missbrak föreslogs i enlighet med
beredningens förslag att sökanden skulle göra sannolikt att fångeshandlingen förkommit
eller förstörts samt att ny handling inte kunde anskaffas. Den regeln skulle
dock inte gälla om förvärvet skett tidigare än 20 år innan ansökningen gavs in.
Departementschefen anförde därvid att beträffande äldre förvärv sökandens
uppgift alt fångeshandlingen ej fanns tillgänglig skulle tas för god. Det
skulle ej heller fordras att det var omöjligt att anskaffa ny sådan handling.
Regeln var enligt departementschefen i första hand tänkt att befria sökanden
från att anskaffa exempelvis tilläggsbouppteckning och tilläggsarvskifte när
sådan åtgärd inte var motiverad.

Efter kritik från
lagrådets sida jämkades lagtexten i propositionen så atl kravet på alt sökanden
skulle göra sannolikt att fångeshandlingen förkommit eller förstörts
utsträcktes till att gälla även äldre förvärv. Vidare slopades bestämmelsen att
sökanden skulle göra sannolikt att ny handling inle skulle kunna anskaffas.

Institutet
lagfartssammanträde regleras nu i 20 kap. 1013 §§ JB. Regleringen innebär föflande.

En förutsättning för att
lagfartssammanträde skall utsättas är alt förvärvare av fast egendom gör
sannolikt att hans fångeshandling förkommit eller förstörts, eller, om bifall
till förvärvarens lagfarlsansö-kan är beroende av att föregående ägares förvärv
lagfares, att förvärvaren gör sannolikt att den föregående ägarens
fångeshandling förkommit eller förstörts.

Ansökan om lagfartssammanlräde
skall göras skriftligen hos inskrivningsmyndigheten. Ansökan skall innehålla
en redogörelse på heder och samvete för vad sökanden vet om hur fångeshandling
förlorats, vem fångesmannen var, när och hur förvärvet skedde, handlingens
huvudsakliga innehåll samt de övriga omständigheter som kan vara av intresse
för äganderättsfrågans bedömande. Vidare skall sökanden ge in intyg om vad
fastighetslängden utvisar angående äganderätten under de tio åren närmast före
ansökningen och den skriftliga utredning i övrigt som kan finnas tUlgänglig,

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 37

Till
sammanträdet skall kallas sökanden och annan som ärendet kan antas angå.
Sökanden eUer annan kan föreläggas vid vite aft inställa sig personligen eller
genom ombud. Sammanträdet får hållas även om någon som kallats uteblir.
Kungörelse om sammanträde skall anslås i inskrivningsmyndighetens kansli samt
införas i tidning inom orten och i första numret för ett kvartal av Post- och
Inrikes Tidningar, Kungörelsen skall innehålla uppgift om sökandens namn och
adress samt fastighetens beteckning. Den skall vidare innehålla erinran om att
sammanträdet syftar till att virma utrednmg angående äganderätten till
fastigheten och att lagfart på denna kan komma att meddelas med stöd av vad som
framkommer vid sammanträdet.

Vid
sammanträdet skall upplysningar inhämtas angående förvärvet. Det skall även
såvitt möjligt utredas vem eller vUka som under de tio åren närmast före
ansökan innehaft fastigheten med äganderättsanspråk. Vid sammanträdet skall föras
protokoll rörande vad som förekommit vid sammanträdet och i övrigt framkommit i
ärendet. När protokollet satts upp anses ansökan om lagfart gjord på den
inskrivningsdag som infaller närmast därefter. Protokollet skall därvid
betraktas som fångeshandUng,

Om
inskrivningsmyndigheten finner att det på grand av innehållet i protokollet och
vad i övrigt framkommit måsle antas att det påstådda förvärvet ägt mm samt att
förvärvet är giltigt och kan göras gällande, skall den omständigheten att
endast protokollet kan åberopas som fångeshandling inte utgöra hinder mot
lagfart. Har förvärvaren eller någon som härleder sin rätt från honom innehaft
fasligheten med äganderättsanspråk under de tio åren närmast före det är då lagfarlsan-sökningen
prövas, utgör den omständigheten atl fångesmannen ej har lagfart inte hinder
mot bifall tUl ansökningen. Detta gäller dock inte om inskrivning eller
anteckning som gmndar sig pä annans äganderätt lill fasligheten eller anspråk
därpå skett under tioårsperioden. Om del anses erforderligt skall yttrande
inhämtas från kammarkollegiet. Kollegiet får föra talan mot beslut, varigenom
lagfart beviljats.

Av
ordalagen i 20 kap, 10 § JB och förarbetena flll detta lagrum framgår att lagfartssammanlräde
får sättas ut endast när en fångeshandling förkommit eller förstörts.
Lagfartssammanträde kan säledes inte sältas ul om kännedom saknas om vem som
var fängesman eller när och bur elt förvärv ägde mm.

Äganderättsutredning

För
att komma till rätta med den betydande ägosplittringen ocb de oklara ägareförhällandena
inom större delen av Dalarna utfärdades lagen (1962: 270) om
äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall i
Kopparbergs län. Det genom lagen tillskapade institutet äganderättsutredning
innebar att man vid en relativt enkel och snabb lantmäteriförrättning kunde
klara upp trassliga ägareförhållanden och därefter bereda fastighetsägaren
lagfart på grund av en vid förrättningen upprättad äganderättsförteckning.
Sedan det visat sig föreligga behov av liknande lagstiftning också inom andra
delar av landet, gavs lagen år 1963 giltighet för hela riket.

Genom
lagen (1968: 578) om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag)
blev det möjligt alt vid en förrättning legalisera privata jorddelningar av
olika slag. Vid förrättningen skulle i behövlig omfattning utredning av
äganderättsförhållandena ske, 4 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 21

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 38

Utredningen
kunde emellertid inle leda liU lagfart för fastighetsägaren.

Reglerna
om äganderättsutredning och om legalisering ålerfinns numera i lagen (1971:
1037) om äganderättsutredning och legalisering. Denna lag trädde i kraft den 1
januari 1972, då förstnämnda lagar upphävdes.

Äganderättsutrednmg
enligt lagen om äganderättsutredning och legalisering fär göras beträffande
område där äganderätten lill fast egendom är oviss, om det från allmän eller enskUd
synpunkt är av väsentiig betydelse alt ovissheten undanröjs och åtgärder härför
lämpligen bör vidtas i ett sammanhang. Utredning fär även eljesi ske
beträffande område där fastighetsägarna i betydande omfattning saknar lagfart.
Förordnande om äganderättsutredning meddelas av länsstyrelsen efler samråd
med inskrivningsmyndigheten och övriga myndigheler, vilkas hörande kan vara av
betydelse för avgörandet Framkommer skUda uppfattningar vid sådant samråd
eller är ärendet av annan anledning svårbedömt skall det överlämnas flll lantmäteristyrelsen,
numera statens lantmäteriverk, för avgörande.

Äganderättsutredning
sker vid förrättning som handläggs av fastighetsbildningsmyndigheten.
Förfarandet överensstämmer i stor utsträckning med förfarandet vid fastighelsbildningsförrättning
enligt 4 kap, fas-tighelsbildningslagen (1970: 988), Vid förrättningen skall
utredas äganderätts- och inskrivningsförhållanden rörande den egendom som
omfattas av förrättningen. Kungörelse skall utfärdas om tid och ställe för
första sammanträdet Kungörelsen skall hållas tillgänglig hos kommunstyrelsen minst
fjorton dagar före sammanträdet. Meddelande om kungörelsens tillhandahållande
och om dess huvudsakliga innehåll skall anslås på kommunens anslagstavla och
införas i lämplig tidning. Personliga kallelser skall dessutom sändas till
samtliga kända sakägare. Kungörelse om och kallelse till första sammanträdet
skall bl. a, innehålla uppgifier om det område som berörs av förrättningen och
om vad sakägarna bör iakttaga för att bevaka sin rält.

Vid
första sammanträdet skall fastighetsbildningsmyndigheten redogöra för
förrättningens omfattning och ändamål samt bereda sakägarna tillfälle att ta
del av utdrag ur faslighetsregistret rörande förrättnings-området samt av
myndigheten upprättad sammanställning över lagfarts-och andra
inskrivningsförhållanden. Sakägarna skall vid första sammanträdel föreläggas
alt inom viss lid, minsl en månad, hos myndigheten muntligen eller skriftligen
anmäla sina anspråk på äganderätt samt förete sådana handlingar och meddela
sädana upplysningar angående hävd och annat som kan vara av betydelse för
äganderättsutredningen. Föreläggandel skall efler sammanträdet snarast möjligt
anslås på kommunens anslagstavla,

FastighetsbUdningsmyndigheten
skall se till att innebörden av anmälda anspråk blir klarlagd samt upprätta
sammanställning över anspråken och vad som i övrigt är av betydelse för
äganderättsutredningen. Härefter skall nytt sammanträde hållas, varvid
sakägarna skall få tUlfälle att ta del av sammanställningen. Om oförenliga
anspråk anmälts eller förhållandena annars ger anledning till det, skall fasflghelsbild-ningsmyndigheten
redogöra för utredningen i ärendet. Sakägarna skall därjämte få tillfälle atl
slutföra sin talan.

Med
alla kända sakägares medgivanden kan föreläggande underlåtas och handläggningen
avslutas redan vid första sammanträdet.

Sedan
erforderliga sammanträden hållils, skall faslighetsbildnings-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 21 39

myndigheten bestämma vem som bör anses vara ägare lUl
varje särskild faslighet eller till mark inom fastighet eller inom samfällighet
enligt faslighetsbUdningslagen, I enlighet med denna prövning skall myndigheten
upprätta en äganderättsförteckning. Förvärv vartill fordras tillständ av
myndighet får ej beaktas förrän tUlstånd erhållits.

Vissa
former av privat jorddelning kan enligt 1971 års lagstiftning efter förrättning
erkännas som fastighetsbildning, s. k. legalisering. Förrättningen handläggs
av fastighetsbildningsmyndigheten. Denna skall i behövlig omfattning utreda
äganderätts- och inskrivningsförhållandena i egendomen. Är äganderätten oviss
eller saknar ägare av sådan egendom lagfart, får fastighetsbUdningsmyndigheten
besluta, att frågan om äganderätten skall utredas vid förrättningen. I sådant
fall sker utredningen enligt de fömt återgivna reglerna om
äganderättsutredning. Äganderättsutredning kan alltså vid legaliseringsförrättning
ske beträffande en enstaka fastighet, något som inte är möjligl vid förrättning
som uteslutande avser äganderättsutredning. Att äganderättsförhållandena vid legaliseringsförrättning
kan utredas på samma sätt och med samma verkan i lagfartshänseende som vid
äganderättsutredning är en nyhet som infördes genom 1971 års lagstiftning.

Kostnaderna
för förrättning enligt 1971 års lagstiftning fördelas i princip mellan
sakägarna efter vad som är skäligt. Talan mot beslut som avser
äganderättsutredning eller annat beslut av fastighetsbildnings-myndighet fär
fullföljas tUl fastighetsdomstolen enligt beslämmelserna i 15 kap. faslighetsbUdningslagen,
Beiräffande förfarandet i fullföljt mål hänvisar lagen om äganderättsutredning
och legaUsering till faslighetsbUdningslagen, Yrkar någon i besvär att i
stället för annan bli upptagen i äganderätlsförteckning som ägare till viss
egendom, skall besvären anses innefatta yrkande om bättre rält lill egendomen.
Efler förrättningens avslutande skall elt exemplar av äganderätlsförleckningen
översändas flll inskrivnuigsmyndighelen, som därefter skall bevilja lagfart pä
grund av förteckningen under föratsättning alt vissa i 31 § lagen om
äganderättsutredning och legalisering angivna hinder inte möter.

Framstälhiingarna

1 JK

I ett vid JK:s skrivelse fogat beslut av JK redogörs för elt
fall där ägaren flll en fastighet som aldrig varit föremål för lagfart hade
sökt få lill stånd lagfartssammanträde för all erhålla lagfart. Fastigheten
hade tidigare innehafts av ägarens mor och före henne av hennes mor. Någon
fångeshandling lill fasligheten hade ägaren, enligt vad han uppgivit, aldrig
hört omnämnas eller lyckats anträffa. Sedan ansökan om lagfartssammanlräde
ingivils blev fastighetsägaren av inskrivningsmyndigheten upplyst om att
bestämmelserna om lagfartssammanlräde inte var lillämpliga i det fall att någon
fångeshandling aldrig blivit upprättad. Ansökan återkallades därpå. Kommunen
där fasligheten var belägen anmälde förhällandet till JK samt hemställde om
den åtgärd som kunde befinnas påkallad. Vid sin granskning av ärendet fann JK
inte anledning flll ingripande mot befattningshavare under hans tillsyn, JK
beslöt emellertid att hos departementschefen hemställa om översyn av
bestämmelserna rörande utsättande av lagfartssammanlräde.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 40

2 Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution

Föreningen framhåller att det förhållandet alt fängeshandlingen
förkommit eller förstörts ingalunda är det vanligaste hindret för lagfarts
erhållande.

Det finns enligl föreningen tusentals fastigheter, pä vUka
lagfart aldrig meddelats. Det rör sig i regd om utjordar, mindre lägenheter
eller ideella fastighetsandelar som t. ex. pä grund av felräkning av
mantalssiffran eller annat skatletal blivit utelämnade vid bouppteckning och
arvskifte. I dessa fall vet ofla den nuvarande ägaren endasi, att
register-fastigheten ifråga sedan myckel läng lid tUlbaka ingått i hans bruknings-enhet.
Däremot saknar han all kännedom rörande fångeshandlingen.

Föreningen uppger vidare att det finns många fastigheter
och fastighetsandelar, på vUka lagfart meddelats senast under 1800-talet och
där del är prakflskt taget ogörligt alt för rimliga kostnader komplettera
fångeskedjan fram lUl nuvarande ägare, 1 åtskilliga fall har den senast
lagfarna ägaren utvandrat till USA, Om denne över huvud laget besvarar brev,
där begäran framställs om medverkan för alt ordna lagfartsförhållandena,
brukar han meddela att han inte gör anspråk på fas-tighetsandelen men inle
vidare vUl ha med saken att skaffa.

Föreningen anser att med den lydelse JB erhållit är
möjligheterna all få lagfart genom lagfartssammanträde väsentligt sämre än
genom det äldre institutet kungörelselagfart. Föreningen finner det angeläget
alt nuvarande ägare får lagfart utan alltför rigorösa formella bestämmelser,
om i ärendet tillförlitligen styrks, att han och hans fångesmän under lång lid
hävdat fasligheten utan att någon annan gjort anspråk på densamma. Föreningen
hemställer därför, alt genom lagändring ökade möjligheter öppnas för alt bevUja
lagfart på grundval av lagfartssammanträde.

Överväganden och förslag

JK:s och föreningens framställningar visar all del finns
behov av att utvidga möjligheterna all bevilja lagfart pä fasl egendom när
sökanden inle kan förete någon fångeshandling. Befattningshavare vid statens
lantmäteriverk har uppgett alt det inle är ovanligt alt lill verket överlämnas
ansökningar frän fastighetsägare om äganderättsutredning beträffande enstaka
fastigheter pä vilka ägarna inte kunnat erhålla lagfart på grund av bristande
utredning om tidigare förvärv. Med hänsyn till beslämmelserna i lagen om
äganderättsutredning och legalisering anser sig lantmäteriverket inte kunna
bifalla sådana ansökningar.

Övervägande skäl talar för alt en lagändring bör ske så
alt möjligheterna alt bevUja lagfart förbättras. De lösningar som främst slår
till buds är att antingen utvidga tillämpningsområde för lagfartssammanträde
eller utsträcka användningen av institutet äganderättsutredning.

Äganderättsutredning
sker vid förrättning som handläggs av fastig-helsbildningsmyndigheten. I de nu
aktuella fallen torde endast sällan förekomma tvekan rörande
fastighetsindelning och annat som normalt hör till fastighelsbildningsmyndighetens
verksamhetsområde. Det fär därför anses vara tveksamt, om fastighetsbUdningsmyndigheten
bör belastas med uppgiften att utreda äganderätten i alla de fall där
fastighetsägaren saknar möjlighet alt erhålla lagfart på vanligt sätt Därtill
kommer att fristående äganderättsutredning utan samband med legaliserings-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 41

förrättning
är avsedd att komma till användning endast i områden där fastighelsförhållandena
har liknande karaktär som i Dalarna. Detta underströks av lagrådet i anledning
av förslaget att lagen (1962: 270) om äganderättsutredning, lagfart och
sammanläggning av fasligheter i vissa fall i Kopparbergs län skulle ges
giltighet för hela landet (prop. 1963: 60 s, 20), Lagrådet framhöll därvid att
lagen på åtskilliga punkter innefattade avvikelser från de regler som i
allmänhet gäller och att dessa avvikelser ansetts motiverade av de orediga fastighelsförhållandena
som rådde i stora delar av Dalarna, Ett avsteg från principen all äganderättsutredning
skall förbehållas vissa delar av landet gjordes visserligen när reglerna om
äganderättsutredning vid legaliseringsförrättning infördes. Undantaget
motiverades emellertid av atl man ville öka användbarheten av legaliseringsinstilutet
och undvika alt också lagfartssammanträde inför inskrivningsmyndigheten måste
anordnas för att undanröja olägenheter som uppkommit genom privat jorddelning (prop,
1971: 180 s. 62 f). Dylika skäl kan inte anföras för att göra reglerna om
äganderättsutredning tUlämpliga i de fall som nu avses.

Enligt
gällande rätt kan förvärvare av fast egendom begära utsättande av
lagfartssammanträde under förutsättning att han gör sannolikt att hans
fångeshandling förkommit eller förstörts. Hinder möter inle mot att utvidga
tillämpningsområdet för lagfartssammanträde så att detta kan skapa möjligheter tiU
lagfart även i fall när närmare upplysning om visst fång saknas eller
fångeshandlingen är bristfällig. En sådan utvidgad användning av institutet
lagfartssammanträde var för övrigt såsom ovan angivits (s. 3 f) på tal redan
under förarbetena till JB. För valet av denna lösning talar bl. a. alt de
frågor som uppkommer lill bedömning vid en utvidgad tiUämpning ofta torde vara
av juridisk natur t. ex. angående innebörden av fångeshandlingar samt familjerällsliga
problem. Sådana frågor lämpar sig i regel bättre för bedömning av inskrivningsmyndigheten
än av fastighelsbildningsmyndigheten. Även hävdeförhållanden synes med fördel
kunna bedömas av inskrivningsmyndigheterna.

Vad
ovan anförts talar för alt möjligheterna att erhålla lagfart bör förbättras
genom att tillämpningsområdet för lagfartssammanträde utvidgas.

Frågan
blir dä vilka ändringar som bör göras i de nuvarande beslämmelserna om lagfartssammanlräde.

Syftet
med institutet lagfartssammanträde, som det nu är utformat är all få fram
utredning om huruvida det påstådda förvärvet ägt rum. Vidare skall undersökas
om förvärvet är giltigt och kan göras gällande. Skulle exempelvis skriftiig
överlåtelsehandling inte ha upprättats, kan alltså en sådan brist inte botas
genom lagfartssammanlräde, eflersom förvärvet då inte är giltigt (se 4 kap. 1 §
JB). Detsamma gäller om ett fång är ogiltigt enligt jordförvärvslagen (1965:
290) eller lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätlen att förvärva fast
egendom m. m. Inte heller sådant hinder för lagfart som består i att make inte
lämnat sill samtycke kan undanröjas genom lagfartssammanlräde.

Huvuddragen
av delta syslem bör kvarstå oförändrade. Den utredning som skall ske vid lagfartssammanlräde
bör alltså inriktas på undersökning av huruvida inskrivningsmyndigheten vid
prövning av lagfarts-ansökan kan ge avkall på det eljest gällande kravet på
laga fångeshandling.

De
brister som bör kunna botas genom lagfartssammanträde är av

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 42

olika
slag. En grupp av fall utgörs av de där fängeshandUngen har förkommit eller
förstörts. I likhet med vad som f. n. gäller bör sådan brist kunna avhjälpas
genom utredning vid lagfartssammanlräde.

En
annan typ av hinder mot lagfart, som bör kunna undanröjas genom
lagfartssammanträde, är de som berörs i framställningen från Föreningen mellan
ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution. Det rör sig alltså om fall
där mindre fastigheter eller ideeUa fastighets-andelar har utelämnats i fängeshandlingen
t. ex. på grund av felräkning av mantal eller annat skattetal. Det kan också
förekomma att man vid överlåtelse av ett fastighetskomplex av misstag utelämnat
en av de registerbeteckningar som avser fastighetskomplexet i fråga. Sådana
misstag medför i och för sig inle alt den utelämnade fastigheten eller fastighetsdelen
inte skulle omfattas av förvärvet i fråga. Gällande rätt innebär nämligen att
om i exempelvis en köpehandling inte upplagils en fastighet eller del därav,
som enligt parternas avsikt skulle medfölja i köpet, så kan avtalet likväl bli
gällande på det sätt parlema har åsyftat (se lagberedningens förslag tiU
jordabalk I SOU 1947: 38 s. 152). Motsvarande torde gälla om av misstag en viss
fastighetsbeteckning inte tagits med i en bouppteckning eller en arvskifleshandling.
Även brister av den nu berörda typen bör kunna avhjälpas efter utredning vid lagfartssammanlräde.

En
fångeshandling kan också vara behäftad med andra formeUa brister som likväl
inte medför att fånget blir ogiltigt Ett exempel på en sådan formell brist är
all fångeshandlingen upprättats före JB:s ikraftträdande utan atl säljarens
namnteckning bevittnats. Det hinder för lagfart som ligger häri bör kunna
undanröjas efler utredning genom lagfartssammanträde.

Under
förarbetena till JB framhölls atl fall kan länkas dä sökanden inte ens kan
uppge från vem förvärvet har ägt rum. Denna situation är något annorlunda än de
som förut berördes. I detta fall kan självfallet sökanden inte heller komma med
några uppgifter i frågan om fångeshandling har upprättats eller inte. Har
sökanden eller hans företrädare emellertid under lång lid innehaft fastigheten
med äganderättsanspråk utan att någon annan bestritt deras rätt tiU
fastigheten, bör del även i detta fall vara möjligt att efter utredning vid lagfartssammanlräde
kunna meddela lagfart.

Lagfartssammanträde
innebär, som fömt framhållits, atl en utredning angående äganderätten flll
fasligheten skall företas. Lagfartssammanträde kan emellertid inte sättas ut
bara på grund av den omständigheten att någon begärt sådant sammanträde. Enligt
gällande rätt uppställs nämligen den särskUda begränsningen att sökanden måste
göra sannolikt all fångeshandlingen förkommit eUer förstörts för alt
lagfartssammanträde skall utlysas. Det innebär alt prövningen sker i s. a. s.
två led. Först görs en sannolikhetsprövning av det slag som nyss nämndes. När sammanträdet
hållits sker en mera allmän prövning av om förvärvet kan antas vara gUtigl.
Anses så vara fallet meddelar inskrivningsmyndigheten lagfart.

Det
angivna systemet medför all samma frågor kan komma att underställas hovrättens
prövning två gånger, nämligen dels i form av besvär mot
inskrivningsmyndighetens beslut alt vägra att utsätta lagfartssammanträde dels
mot myndighetens beslut alt inte meddela lagfart. All på detta sätt splittra
upp prövningen i två led är knappast någon rationell ordning. Det finns inte
några bärande skäl för alt avvika från den

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 21 43

eljest allmänt gällande regeln att ansökan skall tas upp
till prövning utan någon undersökning av huruvida sökanden kan visa sannolika
skäl för sin talan. Den under förarbetena tiU JB anförda synpunkten all missbmk
måsle förhindras (prop. 1970: 20 del B 2 s. 596) kan tillgodoses på annat
sätt. Sökanden är nämligen skyldig att svara för kostnaderna för
lagfartssammanträdet, främst då för kungörelse- och in-ställdsekoslnader. Han
är också skyldig att lösa protokollet från sammanträdel. Detta betyder att
utvägen att få lagfart genom att begära lagfartssammanträde är förenad med bäde
kostnader och besvär. Detta torde vara tillräckligt för att förhindra det
befarade missbruket. Under angivna omständigheter synes övervägande skäl tala
för att man slopar nuvarande regler om att en sannolikhetsprövning skall ske
innan lagfartssammanträde får sättas ut. Detta betyder att lagfartssammanträde
skall sättas ut så fort den som vill ha lagfart på viss fasflghet begär sådant
sammanträde.

Det bör framhåUas alt lagfartssammanträdet inte innebär
annat än att utredning angående äganderätten lUl fastigheten äger rum. Något
ställningstagande från inskrivningsmyndighetens sida sker således inle vid
sammanträdet och myndigheten är i och för sig oförhindrad att i protokollet la
upp omständigheter som kommit fram efter det sammanträdet hållils. Lagfartsfrågan
bör liksom hittills prövas pä den inskrivningsdag som infaller närmast efter
det protokollet från sammanträdet sattes upp. VUken utredning som skall krävas
för atl lagfart skall kunna beviljas fär avgöras från fall lUl fall. Har
fångesmannen eller vittnen till överlåtelsen hörts vid lagfartssammanträdet,
utgör protokollet säkerligen fullgod bevisning om förvärvet Om det rör sig om
ett äldre förvärv, ligger det i sakens natur att kravet på utredningen inle
kan ställas särskilt högt förutsatt atl sökanden samtidigt kan åberopa en
längre tids hävd.

I enlighet med del anförda föreslås alt 20 kap. 10 §
första stycket JB ändras sä alt i slyckel först anges att hinder mol lagfart
kan undanröjas genom lagfartssammanträde, om hindret består i alt fångeshandUng
inte kan företes. Anledningen till att fångeshandling inte kan företes kan vara
aft den har kommit bort eller att den har förstörts. Som förut nämnts kan läget
också vara det all sökanden inte känner lill huruvida fångeshandling upprättats
och av den anledningen inte kan förete någon fångeshandling.

I samma stycke bör vidare anges att det hinder mot lagfart
som kan undanröjas genom lagfartssammanträde kan bestå i att fängeshandlingen
är bristfällig. Med uttrycket bristfällig avses då i första hand sådana
formella brister som inte medför att fånget blir ogiltigt. Vidare räknas dit
brister av den typ som berörts i del föregående nämligen att en
registerbeteckning utelämnats av misstag eller att ett skatletal av misstag
angivits felaktigt,

I stycket bör slutligen föreskrivas att lagfartssammanträde
skall utsättas av inskrivningsmyndigheten pä begäran av förvärvaren eller den
som enligt 20 kap. 4 § är behörig att söka lagfart på förvärvet, dvs. senare
ägare liU fastigheten.

Enligt 20 kap, 10 § andra stycket skall sökanden i ansökan
om lagfartssammanträde lämna en redogörelse på heder och samvete för vad som
sökanden vet bl, a, om hur fångeshandlingen förlorats. På den punkten bör en
jämkning ske så att i stycket anges att sökanden skall uppge anledningen till
att fångeshandlingen inte kan företes. Ylterligare en

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 44

jämkning
av närmast redaktionell art har företagits. I övrigt synes några ändringar i
nämnda stycke inte behövas.

Enligt 20 kap, 13 § första
stycket skall den omständigheten att endasi protokollet från lagfartssammanträdet
kan åberopas som fångeshandling inte utgöra hinder mot lagfart under föratsättning
att det pä grund av innehållet i protokollet och vad som i övrigt framkommit
måste antagas att det påstådda förvärvet ägt rum samt att det är gUtigt och
kan göras gällande. Denna avfattning av lagtexten passar inte bra för det faUet
att sökanden inle känner till vem fangesmannen är och inte heller kan lämna
några uppgifter om fängeshandlingen. Det föreslås därför att lagtexten jämkas
så alt däri anges att hinder mot lagfart inte föreligger om det inte finns
anledning all anta alt annan än sökanden har bättre rätt tUl fastigheten i
fråga.

Några
ytterligare ändringar i JB synes inte behövliga. Lagändringarna bör träda i
kraft den 1 juli 1975,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga 2 Det remitterade förslaget

Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom
föreskrives att 7 kap, 19 §, 20 kap, 10, 12 och 13 §§, 22 kap, 12 § och 23 kap,
6 § jordabalken skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

7 kap, 19 §

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kommer
tUl följd av exekutiv försäljning av fastighet upplåtelse av nyttjanderätt, servilut
eller rält till elektrisk kraft ej alt gälla mot den nye ägaren, skall den från
vUken försäljningen ägt ram ersätta rättighetshavaren dennes skada. Har
rättigheten bevarats genom alt rättighetshavaren tillskjutit medel enligt
lagen (1971: 494) om exekutiv försäjning av fast egendom, har rättighetshavaren
såsom skadestånd rätt till ersättning för tillskottet i den mån detta ej
överstiger värdet av rättigheten. Om upplåtelsen skett utan vederlag, äger vad
som sagts fömt tillämpning endast om fastigheten sålts för annat ändamål än
till betalning av fordran för vilken den på grund av utmätning eller eljest
svarar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rätt till
ersättning enligt första stycket flllkommer ej rättighetshavare som genom
överenskommelse vid exekutiv auktion låtit rättighetens företrädesläge försämras,
om det ej är uppenbart alt rättigheten ändå skulle ha gått förlorad.

Rätt lill
ersättning enligt första stycket tillkommer ej rättighetshavare, om han låtit
inskrivning dödas utan fastighetsägarens samtycke eller om han genom överenskommelse
vid exekutiv auktion låtit rätflghelens företrädesläge försämras. Om det är
uppenbart alt rättigheten ändå skulle ha gått förlorad, äger vad som sagts nu
icke tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20 kap, 10 §

Kan förvärvare
av fast egendom göra sannolikt att hatis fångeshandling förkommit eller
förstörts, skall inskrivningsmyndigheten på hans begäran utsätta sammanträde
för utredning angående äganderätten till fastigheten (lagfartssammanträde).
Detsamma gäller

' Balken omtryckt 1971: 1209, 5 Riksdagen 1975/76. 1 saml.
Nr 21

Föreligger
hinder mot lagfart på den grunden att fångeshandlingen icke kan företes eller
att den är bristfällig, skall inskrivningsmyndigheten på begäran av
förvärvaren eller den som enligt 4 § är behörig atl söka lagfart på förvärvet
utsätta sammanträde för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

när bifall till förvärvarens lagfartsansökan är beroende
av att föregående ägares förvärv lagfares och förvärvaren kan göra sannolikt
att dennes fångeshandling förkommit eller förstörts.

Ansökan om
lagfartssammanträde skall göras skriffligen och innehålla redogörelse på heder
och samvete för vad som sökanden vet om hur fångeshandlingen förlorats, vem
som var fångesman, när och hur förvärvet skedde, handlingens huvudsakliga
innehåll samt de övriga omständigheter som kan vara av intresse för äganderätts-frågans
bedömande. Sökanden skall inge intyg om vad som fastighetslängden utvisar
angående äganderätten under de tio åren närmast före ansökningen och den
skriftliga utredning i övrigt som kan finnas flllgänglig.

Föreslagen
lydelse

utredning angående äganderätten till egendomen
(lagfartssammanträde).

Ansökan om lagfartssammanträde skall göras skriftligen
och innehålla redogörelse för vad som sökanden vet om förvärvet och. om
anledningen till att fångeshandlingen icke kan företes eller att den blivit
bristfällig. I sist angivna fall skall fångeshändlingen inges. Sökanden skallviiiöT-e
inge intyg om vad som faslighetslängden ulvisar angående äganderätten under de
tio åren närmast före ansökningen och den skriftliga utredning i övrigt som
kan finnas tiUgänglig,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Vid lagfartssammanträde
skall upplysningar inhämtas angående förvärvet, Såvilt möjligt skall även
utredas vem eller vUka som under de tio åren närmast före ansökan innehaft
fastigheten med äganderättsanspråk. Protokoll skall föras rörande vad som
förekommit vid sammanträdet och i övrigt framkommit i ärendet.

Vid lagfartssammanträde
skall upplysningar inhämtas angående förvärvet. Såvitt möjligt skall även
utredas vem eller vilka som under de tio åren närmast före ansökan innehaft
fastigheten med äganderättsanspråk. Förhör under sanningsförsäkran får äga
rum med sökanden. Protokoll skall föras rörande vad som förekommit vid
sammanträdet och i övrigt framkommit i ärendet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sedan protokollet uppsatts, skall ansökan om lagfart på egendomei.,
under åberopande av protokollet såsom fångeshandling, anses gjord på den
inskrivningsdag som infaller närmast därefter.

13 §

opaginerad Kontrollera mot PDF

Om det på
grund av innehållet i protokollet och vad som i övrigt framkommit måste
antagas, alt det påstådda förvärvet ägt rum samt att del är giltigt och kan
göras gällande, skall den omständigheten alt endast protokollet kan åberopas
som fångeshandling ej utgöra hinder mot lagfart.

Om det på
grund av innehållet i protokollet och vad som i övrigt framkommit måste antagas,
atl det påstådda förvärvet ägt rum samt att det är giltigt och kan göras
gällande, skall den omständigheten alt endast protokollet åberopas som
fångeshandling ej utgöra hinder mol lagfart.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Har i fall som avses i
första stycket förvärvaren eller någon som härleder sin rätt från honom
innehaft fastigheten med äganderättsanspråk under de tio åren närmast före det
år då lagfartsansökan förelages till prövning, utgör omständighet som avses i 7
§ 2 hinder mot lagfart endast om inskrivning eller anteckning, som grundar sig
på annans äganderätt till fastigheten eller anspråk därpå, skett i
fastighetsboken under nämnda tid.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 ärende som avses i denna
paragraf skall, om så finnes erforderligt, inhämtas yttrande från kammarkollegiet.
Kollegiet får föra talan mot beslut, varigenom lagfart bevUjats.

I ärende om lagfart som
avses i denna paragraf skall, om så finnes erforderligt, inhämtas yttrande från
kammarkoUegiet, Kollegiet får föra talan mot beslut, varigenom lagfart bevUjats,

opaginerad Kontrollera mot PDF

På ansökan av innehavare
av pantbrev eller vilandebevis skall anteckning göras i fastighelsboken om
innehavet. Är annan förut antecknad som innehavare, skall inskrivningsmyndigheten
sedan anteckning om det nya innehavet skett avföra den tidigare anteckningen
och underrälla den som var antecknad som innehavare om åtgärden genom
rekommenderat brev. Föreligger anledning till antagande att sökanden icke
innehar pantbrevet eller beviset, skall föreläggande meddelas honom alt uppvisa
detta.

På
ansökan av innehavare av pantbrev eUer vUandebevis skall anteckning göras i fastighelsboken
om innehavet. Är annan förat antecknad som innehavare, skall inskrivningsmyndigheten
sedan anteckning om det nya innehavet skett avföra den tidigare anteckningen
och underrälla den som var antecknad som innehavare om åtgärden genom
rekommenderat brev. Skyldighet att underrätta tidigare antecknad innehavare
föreligger dock icke, om det är uppenbart att underrättelsen saknar betydelse
för honom. Föreligger anledning tUl antagande att sökanden icke innehar
pantbrevet eller beviset, skall föreläggande meddelas honom att uppvisa detta.

Anmäler den som antecknats
som innehavare att innehavet upphört, skall anteckningen avföras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

23
kap. 6§

Inskrivning får på ansökan
av rättighetshavaren med fastighetsägarens samtycke dödas helt eller till viss
del (dödning). Har rättigheten upphört helt eller till viss dd, får
inskrivningen på ansökan av fastighetsägaren dödas till motsvarande del.

Inskrivning får på ansökan
av rättighetshavaren dödas helt eller till viss del (dödning). Har rättigheten
upphört helt eller tiU viss del, får inskrivningen på ansökan av
fastighetsägaren dödas till mot-sarande del.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 48

Inskrivning
får avföras, om det är uppenbart alt den inskrivna rättigheten icke gäller i
fastigheten.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1976.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 49

Utdrag

LAGRÄDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1975-10-03

Närvarande:
justitierådet Gyllensvärd, regeringsrådet Nordlund, justitierådet Ulveson, justitierådet
Erik Nyman.

Enligt
lagrådet den 27 maj 1975 lillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde
den 15 maj 1975 har regeringen på hemställan av statsrådet Lidbom beslutat
inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändrmg i jordabalken.

Förslaget,
som finns bilagt detta protokoll, har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessom
Hans Corell.

Förslaget
föranleder följande yttrande av lagrådet:

7
kap,

19 §

Mellan
åtskUliga av reglema i 7 kapi, JB och den inskrivningsrättsliga regleringen i
23 kap, av balken råder elt mycket nära samband. Den omständigheten att enligt
7 kap, fastighetsägare i vissa lägen, när hans fastighet övergår tUl ny ägare,
ådrar sig skadeståndsansvar mot innehavare av rättighet i fastigheten har siilunda
föranlett att fastighetsägaren fåtl möjligheter alt i olika avseenden utöva
inflytande på åtgärder rörande inskrivning av rättigheten, Elt invecklat och
tämligen svåröverskådligt regelsystem har byggts upp för att såväl
fastighetsägarens som rättighetshavarens intressen i dessa sammanhang skall bli
behörigen tillgodosedda. Med hänsyn till det sagda är det en vansklig uppgift
att med bibehållande av gmnddragen i regelsystemet genomföra ändringar däri på
sådant sätt att sambandet mellan de ohka bestämmelserna inle går förlorat i
något väsentligt hänseende. Det är därför ägnat att inge vissa betänkligheter atl,
såsom föreslagits i remissen, genom ändring i 23 kap, 6 § JB slopa kravet på
fastighetsägarens medgivande till dödning av inskrivning utan alt frågan om
fastighetsägares skadeståndsansvar mot rättighetshavare tas upp till
behandling i hela sin vidd och ulan alt vad som gäller om ägarens medverkan vid
inskrivningsåtgärder av annat slag än dödning också görs till föremål för
översyn.

Ändringen
i 23 kap, 6 § JB får emellertid anses ha sådan praktisk betydelse att vad som
enligt det sagda talar mot en partiell reform av ifrågavarande slag inte bör få
hindra ett genomförande, I anslutning

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 50

därtUl
bör på sätt föreslagits i remissen även förevarande paragraf ändras så, att
någon ersättning för att rättighet gått förlorad genom exekutiv försäljning i
princip inte skall tillkomma rättighetshavaren, om denne låtit inskrivning av
rättigheten dödas utan fastighetsägarens samtycke. Visserligen kan det synas opäkallat
att förverkandet av ersätlningsrätten blir beroende av att dödningen skett
utan ägarens samtycke. Att alltid låta menliga följder vid exekutiv
försäljning av att inskrivning dödats gå ut över rättighetshavaren, oavsett hur
fastighetsägaren ställt sig till dödningsåtgärden, skulle emellertid alltför
mycket avvika frän vad som sedan lång tid tUlbaka gällt om fastighetsägarens
ansvar för beståndet av upplåtna rättigheter. Någon genomgripande ändring
härvidlag bör i varje fall inte nu komma i fråga. Det finns därför ingen
anledning till erinran mot det remitterade förslaget i förevarande del.

Frågan
om fastighetsägarens skadeståndsansvar mot rättighetshavare behandlas även i 7
kap, 18 § JB, som gäller den situationen att nyttjanderätt eller servitutsrätt
går förlorad genom att fastighetsägaren vid frivillig överlåtelse inle gör
förbehåll om rättighetens bestånd. För konsekvensens skull bör också i delta
lagrum införas ett tUlägg, motsvarande det som föreslagils beträffande 19 §, Även
om behovet av elt sådant tillägg inte på långt när är lika framträdande vid
vanliga överlåtelser som vid exekutiva försäljningar, är det inte uteslutet
att det någon gång kan få betydelse för begränsning av skadeståndsansvaret, särskUt
såvilt gäller det fallet alt en överlåtelse påverkar giltigheten av servilut
eller annan nyttjanderätt än arrende och hyra. Den som överlåter en fastighet,
belastad exempelvis med ett servilut, och som med hänsyn till att servitutet
varit inskrivet inte vid överlåtelsen gör förbehåU om rättighetens bestånd bör
sålunda undgå skadeståndsskyldighel mot servitulshavaren, om denne till
äventyrs skulle utan överlåtarens medgivande ha låtit döda inskrivningen före
överlåtelsen. Lagrådet hemstäUer därför att genom ändring i 7 kap, 18 § JB föreskrives,
att rätt till ersättning som där avses inte tillkommer rättighetshavaren, om
han låtit inskrivning av rättigheten dödas utan överlåtarens samtycke.

20
kap,

10,
12 och 13 §§

Skäl
att vidga området för institutet lagfartssammanträde föreligger inte minst med
hänsyn till det allmänna intresset av att fastighelsboken så nära som möjligt
återger de verkliga äganderättsförhållandena, och lagrådet kan i det stora hela
ansluta sig till de ändringar av reglema i ämnet som nu föreslås. Institutet
kommer även med de föreslagna ändringarna att få begränsad räckvidd. Det finns
särskilt anledning understryka, att man genom lagfartssammanträde alltjämt
inte skall kunna undanröja hinder mot lagfart som består i att vid överlåtelse
någon

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 51

fångeshandUng
aldrig blivit upprättad eller atl förvärvet av annan anledning är ogiltigt
(jfr punkterna 39 i 20 kap, 6 §).

Enligl remissprolokollet är
avsikten att lagfartssammanlräde skall sättas ut på ansökan av behörig sökande
utan alt det dessförmnan görs någon prövning i sak av sökandens möjligheter att
få lagfart. Detta har emellertid inle kommit till uttryck i lagtexten, I
stället har genom den föreslagna ändringen i 10 § första stycket angivits, att
sammanträde skall på begäran sättas ul, om lagfartshinder av viss beskaffenhet
föreligger. Att på detta sätt knyta an till en konstaterad förekomst av lagfartshinder
ger en felaktig bUd av vad inskrivningsmyndigheten har att iakttaga, när någon
begär sammanträile, och bör följaktligen undvikas. Rikligare synes vara alt vid
angivande av villkoren för att sammanträde skall komma lill stånd hänvisa
direkt till de faktiska förhållanden som sökanden kan åberopa och som är
avsedda att föranleda tillämpning av institutet i fråga, nämligen alf sökanden
inte kan förete fångeshandling eller att den fångeshandling han har är brislfäUig.
Den omständigheten att en sökande någon sällsynt gång kan begära sammanträde
fastän hinder mot lagfart i vanlig ordning ej föreligger och lagfartssammanträde
alltså är onödigt behöver inle särskUt beaktas. Efter påpekande från
inskrivningsmyndighetens sida lär en ansökan i sådant fall alltid bli
återkallad.

Under hänvisning lill vad
som sagts nu föreslär lagrådet alt 10 § första stycket får följande avfattning:
"Kan den som påstår sig ha förvärvat fast egendom ej förete sin fångeshandling
eller är hans fängeshandllng bristfällig, skall inskrivningsmyndigheten på hans
begäran utsätta sammanträde för ulrednuig angående äganderätten till
fastigheten (lagfartssammanträde). Sådant sammanträde skall även utsättas, om
det begäres av den som enligt 4 § får söka lagfart på föregående ägares förvärv
och dennes fångeshandling ej kan företes eller är bristfällig."

Såsom påpekas i
remissprotokollet kan den föreslagna nya ordningen med lagfartssammanträde utan
någon föregående saklig prövning tänkas bli missbmkad genom att sökanden
framtvingar sammanträde, trots atl del inte finns någon som helst utsikt för
honom alt den vägen vinna lagfart. I det sammanhanget åberopas att risken för missbmk
motverkas bl, a. genom alt sökanden är skyldig alt svara för kostnadema för lagfartssammanträdet,
i första hand då för kungörelse- och inställelsekostnader samt kostnad för
protokollslöseri, I annat sammanhang uttalas, att kostnaderna för biträde från fastighelsbildningsmyndighetens
sida skall bäras av sökanden. Bl, a, med hänsyn till dessa uttalanden finner
lagrådet anledning att beröra frågorna om förfarandet vid lagfartssammanlräde
och vad som kan antagas gälla beträffande kostnadema för detta förfarande.

Enligt
19 kap, 3 § andra stycket JB är rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål i
princip tillämpliga vid behandlingen av inskrivnmgs-

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 52

ärende.
Detta gäller också i fråga om lagfartssammanträde (se prop, 1970:20 dd B 2 s,
596; NJA II 1972 s, 497), Det betyder bl, a, alt sökanden vid
lagfartssammanträdet kan höras under sanningsförsäkran och att det vid sådant
sammanträde kan hållas syn, höras vittnen och förebringas sakkunnigbevisning.
Avgörande för huravida kostnadema för vittnes- och sakkunnigbevisning skaU
utges av sökanden eller utgå av allmänna medel blir, om man skall tillämpa reglema
för dispositiva eller reglerna för indispositiva tvistemål (jfr 36 kap, 24 §
och 40 kap, 17 § rättegångsbalken). Enligt lagrådels menuig talar övervägande
skäl för all jämställa ärenden om lagfartssammanträde med indispositiva
tvistemål. Detta innebär att kostnadema för vittnes- och sakkunnigbevisning
t, ex, kostnadema för biträde av fasflghelsbildningsmyndig-heten skall utgå
av allmänna medel, varefter frågan om ett återgäldande lill statsverket blir
alt pröva enligt 18 kap, 13 § rättegångsbalken. Det må framhållas, alt det inte
aUtid torde vara så lätt all med ledning av de för lanlmäteriväsendet gäUande
taxebestämmelserna bedöma om särskild ersättning överhuvudtaget skall utgå för
sådant bUräde som lämnats av befattningshavare inom lantmäteriet. Bedömningen lorde
ofla bli beroende av om inskrivningsmyndigheten hänvänt sig till överlantmätaren
eller lill fastighetsbUdningsmyndigheten,

Lagrådet
finner det önskvärt att nu, när lagfartssammanträde kan väntas bli en något
vanligare företeelse än tidigare, viss reglering kommer till stånd såvitt gäUer
de med förfarandet förbundna kostnadema. Enklaste lösningen skuUe måhända vara atl
fastställa viss avgift, som sökanden har att erlägga, och låta de i varje
särskilt ärende uppkomna kostnadema stanna på statsverket. Med hänsyn flll det aUmänna
intresse som gör sig gällande i lagfartsfrågor kan det i varje fall finnas skäl
att i fråga om lagfartssammanträde meddela bestämmelser, motsvarande dem som är
upptagna i 12 § andra och tredje siyckena kungörelsen (1971:784) med tiUämpningsföreskrifter
för inskrivningsväsendet enligt jordabalken.

Lagrådet
vill i sammanhanget också framhålla, alt det från bäde praktiska och
principiella utgångspunkter är önskvärt att sökandens utgifter för
lagfartssammanträde inte blir alltför betungande för honom. Mestadels torde han
inte sakna fog för sin framslällning, och som redan sagts är det också av
betydelse för det allmänna alt lagfartsförhållandena blir uppklarade. Allmän
rättshjälp fär enligt gällande bestämmelser inte lämnas i inskrivningsärenden,
alltså inte heller i ärenden om lagfartssammanlräde. Det kan förtjäna
övervägas, om inte en undantagsregel borde införas angående möjlighet alt få
rättshjälp just vid sådana sammanträden,

I
12 § första stycket skall enligt förslaget skrivas in en uttrycklig regel om
alt förhör under sanningsförsäkran får äga mm med sökanden. Såsom fömt
angivits framgår det redan av allmänna bestämmelser för in-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 53

skrivningsärenden
att en sådan möjlighet föreligger och att dessutom

vittnen kan höras etc. En särskUd regel om förhör under sanningsför

säkran skulle lätt kunna läsas molsättningsvis och bör därför inle med

delas. Enligt lagrådets mening kan det däremot vara lämpligt med en

mindre omformulering av nuvarande lydelse för att markera den be

tydelse för utredningen som förhör med sökanden vanligen lorde få.

Ifrågavarande stycke skulle förslagsvis kunna utformas på följande sätt:

"Vid lagfartssammanträde skall genom förhör med sökanden eller på

annat lämpligt sätt inhämtas upplysningar om förvärvet och såvitt möj

ligt även utredas-------- (= nuvarande lyddse)--------- i

ärendet."

Den förslagna ändringen i
10 § för med sig atl sökandens påstådda förvärv kan komma aft bedömas med
utgångspunkt i en av sökanden företedd fångeshandling. Att denna är bristfällig
utesluter inte alt den kan komma atl utgöra det väsentliga underlaget för prövningen.
Det kunde då förefalla mest naturligt att anse ansökningen om lagfart gjord
under åberopande av fångeshandlingen jämte protokollet från lagfartssammanträdet
Fördelama med en enhetlig reglering för alla fall motiverar dock alt det
uppsatta protokollet från lagfartssammanträdet även i detta fall ges betydelse
av självständig fångeshandling enligt 12 § andra stycket och 13 § första
stycket. Några olägenheter bör heller inle vara förknippade med en sådan
ordning, då det kan fömtsättas alt den av sökanden företedda fängeshandlingen
regelmässigt kommer atl las in i protokollet,

23
kap,

6§

Lagrådet
får beiräffande denna paragraf hänvisa lill vad som redan anförts vid 7 kap, 19
§,

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 54

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1975-10-16

Närvarande:
slalsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Aspling,
Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Noriing, Lidbom, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson,
Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén

Föredragande:
statsrådet Lidbom

Proposition
med förslag till lag om ändring i jordabalken

Föredraganden
anmäler lagrådels yttrande över förslag till lag om ändring i jordabalken.

Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande.

Jag
godtar lagrådets förslag tiU jämkningar i 7 kap, 18 §, 20 kap, 10 § första
stycket och 20 kap, 12 § första stycket JB,

Som lagrådet konstaterar
gäller enligt 19 kap, 3 § andra stycket JB rättegångsbalkens bestämmelser om
tvistemål i tillämpliga delar vid behandlingen av inskrivningsärende, om inte
annat följer av JB. Eftersom någon bestämmelse om kostnadema i samband med
lagfartssammanträde inte finns i JB, blir rättegångsbalkens kostnadsregler flllämpliga.
I JB:s förarbeten har frågan om kostnaderna för lagfartssammauT trade inle
berörts närmare. Föredragande departementschefens uppfattning synes emellertid
ha varit alt sökanden skulle svara för kostnaderna (jfr prop. 1970: 20 dd B s,
598),

Vad
lagrådet nu har anfört visar emellertid enligt min mening att hänvisningen i 19
kap, 3 § JB lUl rättegångsbalkens regler om tvistemål inte ger tillräcklig
ledning för bedömningen av frågan. Jag delar lagrådels uppfattning att
övervägande skäl talar för att jämställa ärenden om lagfartssammanträde med indisposiliva
tvistemål. Bestämmelsen i 18 kap, 13 § rättegångsbalken är emellertid inte en
lämplig regel för bedömningen av kostnadsfrågan i ärenden där något egentligt
parts-förhällande inte föreligger. Jag har därför kommit till slutsatsen att en
särskild regel om kostnader i ärenden om lagfartssammanträde bör tas upp i JB.

'
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 15 maj 1975.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 55

Jag
har i remissprotokollet anfört att sökanden bör svara för kostnadema i samband
med lagfartssammanträde. Att fastighetsägaren eller någon hans företrädare i
äganderätten inte kan fullgöra sin lagstadgade skyldighet alt lagfara sitt
förvärv genom alt i vanlig ordning åberopa fångeshandling har så gott som
alltid sin grund i förhållanden för vilka han själv eller tidigare ägare bör
svara. Den som förvärvar en faslighet med oklara lagfartsförhållanden torde f. ö,
vara medveten om att förvärvet kan vara förenat med särskilda kostnader just
på grand härav, och jag finner det mindre sannolikt att detta inte återspeglas
i priset eller på annat sätt i villkoren för förvärvet. Jag vidhåller således
uppfattningen alt sökanden bör svara för kostnaderna i samband med lagfartssammanträde.
En regel av denna innebörd har tagils upp i ett nytt tredje stycke i 20 kap, 12
§ JB, Med denna ståndpunkt finner jag inte anledning atl, såsom lagrådet
ifrågasatt, införa något slags schabloniserad avgift för sökanden. Beträffande
andra meningen i stycket vill jag anföra att med kostnad för syn avses
inskrivningsmyndighetens kostnad (jfr 39 kap. 4 § rättegångsbalken).

Bestämmelsen i 20 kap, 11
§ JB innebär att inskrivningsmyndigheten till lagfartssammanträde kan kalla
annan än sökanden. Om denna person skall höras som vittne eller sakkunnig,
skall enligt bestämmelserna i 36 kap, 24 § resp, 40 kap, 17 § rättegångsbalken
ersättning utgå av allmänna medel. Kallas personen däremot för atl höras
upplysningsvis, saknas bestämmelser om ersättningen. Som lagrådet har förordat
bör för detta fall meddelas bestämmelser, motsvarande dem som är upptagna i 12
§ andra och tredje styckena kungörelsen (1971: 784) med till-lämpningsföreskrifter
för inskrivningsväsendet enligt jordabalken. Bestämmelser av angivet slag kan
utfärdas av regeringen. Att sökanden skall svara för kostnaden för
lagfartssammanträde innebär bl, a, att han till statsverket skall betala
tillbaka vad som kan ha utgått av allmänna medel till vittne, sakkunnig eller person
som har kallats tUl lagfartssammanträde för alt höras upplysningsvis.

Med anledning av att
lagrådet har ifrågasatt om inte möjlighet tUl allmän rättshjälp bör införas i
ärenden om lagfartssammanträde vill jag erinra om alt chefen för justitiedepartementet
nyligen har tillkallat sakkunniga som skall se över rättshjälpssystemel. De
sakkunniga skall bl, a, se över den i 8 § rättshjälpslagen (1972: 429) upptagna
begränsningen i fråga om massärenden. Enligt departementschefen bör därvid
övervägas om inle möjlighet bör öppnas att medge rättshjälp också i fråga om sädana
ärenden, om de är av mera komplicerad natur, t. ex, vissa inskrivningsärenden.
Med hänsyn till att frågan f, n, utreds är jag inte beredd att föreslå någon
ändring i förhållande till vad som gäller nu.

Vad lagrådet i övrigt har
anfört föranleder ingen erinran från min sida.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 56

Utöver
vad jag tidigare har angett bör etl par redaktionella ändringar göras i
lagtexten.

Med hänvisning tUl vad jag
nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att
antaga det av lagrådet granskade förslaget lill lag om ändring i jordabalken
med vidtagna ändringar.

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genoni
proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har
lagt fram.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 21 57

Innehåll

Proposiflonen
.................................................. .... 1

Proposilionens
huvudsakliga innehåll ....................... .... 1

Förslag
till lag om ändring i jordabalken.................... 2

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 15 maj 1975 .. 6

1
Inledning .................................................... .... 6

2
Lagfartssammanträde .................................... .... 7

2.1
Gällande rätt m. m...................................... .... 7

2.2
Remissyttrandena....................................... .... 7

3 Anteckning
om innehav.................................... .. 14

3.1
Gällande rätt............................................. .. 14

3.2
Framställningen från DON............................. 15

3.3
Remissyttrandena....................................... .. 15

4 Dödning
av inskrivning m. m.............................. .. 16

4.1
Gällande rätt............................................. .. 16

4.2
Framställningen frän DON............................. .. 17

4.3
Remissyttrandena....................................... 17

5 Föredraganden
............................................ .. 18

5.1
Lagfartssammanlräde ............................... 18

5.2
Anteckning om innehav .............................. .. 27

5.3
Dödning av inskrivning m, m.......................... 28

6
Upprättat lagförslag ..................................... .. 29

7
Hemställan ................................................. .. 29

8
Beslut .......................................................... .. 29

Bilaga
1 Promemorian (Ds Ju 1974: 18) ang, lagfartssammanträde 31

Bilaga
2 Det remitterade förslaget ......................... .. 45

Utdrag
av lagrådets protokoll den 3 oktober 1975 .... .. 49

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 16 oktober 1975 54

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1975 7406S2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

16 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. SOU 2007:7 Den nya inskrivningsmyndigheten s. 139 om s. 54 i texten
  2. Bet. 1991/92:LU31 Ändring i jordabalken i texten
  3. Bet. 1975/76:LU1 Med anledning av propositionen 1975/76:21 med förslag till lag om ändring i jordabalken i texten

Rättsfall (3)

3 kopplingar.

  1. RH 1997:45 om s. 20 ur registret
  2. NJA 1990 s. 606 om s. 25 i texten
  3. NJA 1984 s. 623 om s. 54 i texten

Doktrin (10)

10 kopplingar i 4 dokument.

  1. Westerlind, Kommentar till Jordabalken Kap. 7, 1984 s. 310 om s. 16 · s. 310 om s. 17 · s. 310 om s. 50 · s. 310 om s. 54 · och 3 till i texten
  2. JT 2017/18 s. 776 s. 779 i texten · dokumentnivå
  3. Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985 s. 75 i texten
  4. Axberger, Tryckfrihetens gränser, 1984 s. 157 i texten