med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m.m.
242 sidor, varav 97 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 97 av 242 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1975/76:64, med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76.64
Regeringens proposition 1975/76:64
med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m.m.;
beslutad den 30 oktober 1975.
Regeringen föreslår riksdagen att
antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokollet
ovaimämnda dag.
På regeringens vägnar
OLOF PALME
LENNART GEIJER
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i reglerna om val
av nämndemän. En minoritet inom kommunfullmäktige skall vid val av nämndeman i
tingsrätt kunna påkalla tillämpning av proportionell valmetod i de
undantagsfall, där någon överenskommelse mellan partigrupperna om fördelningen
av kommunens nämndemansplatser inte kan nås. Den nuvarande sexåriga mandattiden
för nämndeman behålls. En nyhet är emellertid att hälften av nämndemännen skall
tillsättas vart tredje år, sedan nyval av kommunfullmäktige ägt rum.
Uppgiften att utse nämndemän i
fastighetsdomstol föreslås bli överförd till landstingen. Beträffande nämndemän
i fastighetsdomstol föreslås i övrigt liknande bestämmelser som för nämndemän i
tingsrätt. Detsamma gäller i fråga om val av nämndemän i skatterätt och
länsrätt.
I propositionen föreslås också att
tingsrätts sammansättning skall kunna förstärkas med en juristdomare och en
nänmdeman vid huvudförhandling i vidlyftiga brottmål. Vidare föreslås att det
religiösa inslaget i vittneseden och andra eder inför domstol skall tas bort. I
fortsättningen skall enligt propositionen ed avges på heder och samvete.
Förslagen om nämndemans val avses
träda i kraft den 1 januari 1977. Övriga förslag avses träda i kraft den 1
januari 1976.
opaginerad Kontrollera mot PDF
LiberTryck
Stockholm 1975
Prop. 1975/76:64 3
1 Förslag till
Lag om ändring, i rättegångsbalken
Härigenom föreskrives i fråga om rättegångsbalken'
dels att 4 kap. 7 S och 36 kap. 12 S skall upphöra att
gälla,
dels att 1 kap. 3 och 4 SS, 4 kap. 5, 6, 8 och 11 SS, 5
kap. 7 S, 6 kap.
2 §, 12 kap. 3 §, 29 kap. 1, 3 och 6 §§, 36 kap. 11, 13-15
och 21 §§ samt
40 kap. 9 och 14 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare.
Flera än fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten. I brottmål skall
tingsrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd.
Tingsrätt är i tvistemål domför med
tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten.
I brottmål skall tingsrätt bestå av
en lagfaren domare och nämnd. Kan huvudförhandling i målet beräknas kräva
minst fyra veckor, må dock två lagfarna domare och nämnd sitta i rätten.
Tingsrätt är domför med en lagfaren domare
vid måls avgörande utan huvudförhandling,
vid annan handläggning, som ej sker
vid huvudförhandling eller syn å stället,
vid sådan huvudförhandling i tvistemål, som hålles i
förenklad form,
vid huvudförhandling och syn å
stället i mäl om brott för vilket icke är stadgat svårare straff än böter.
4 §3 I domsaga skola finnas nämndemän till det antal, som
hovrätten efter tingsrättens hörande bestämmer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I nämnd skola sitta fem nämndemän. Inträffar förfall
för nämndeman sedan huvudförhandling påbörjats, är rätten domför med fyra i
nämnden.
I nämnd skola sitta fem nämndemän.
Om det är påkallat med hänsyn till målets omfattning eller annan särskild
omständighet, må dock sex sitta i nämnden. Inträffar förfall för nämndeman
sedan huvudförhandling påbörjats, är rätten domför med fyra i nämnden.
Tingsrätten fördelar tjänstgöringen
mellan nämndemännen efter samråd med dem.
1 Senaste lydelse av 36 kap. 12 S 1%8:193. - Senaste
lydelse 1969:244. ' Senaste lydelse 1%9:244.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
4 kap
5 S Nämndeman utses genom val.
Hör till domsaga mer än en kommun, fördelar rätten antalet nämndemän mellan
kommunerna i förhållande till deras folkmängd; varje kommun skall dock utse
minst en nämndeman.
Val förrättas av kommunens fullmäktige.
Föreslagen lydelse
Nämndeman utses genom val.
Hör till domsaga mer än en kommun,
fördelar rätten antalet nämndemän mellan kommunerna i förhållande till deras
folkmängd, varvid iakttages att varje kommun skall utse ett jämnt antal nämndemän.
Val förrättas av kommunens fullmäktige.
Valet skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väljande som
motsvarar det tal, vilket erhålles, då samtliga väljandes antal delas med det
antal personer valet avser, ökat med I. Om förfarandet vid sådant proportionellt
val är särskilt föreskrivet.
Vart tredje år väljes halva antalet
nämndemän inom domsagan.
Då nämndeman skall väljas, skall rätten
göra anmälan därom till den som har att föranstalta om valet.
6S'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ej må annan vägra att mottaga uppdrag som nämndeman än
den som fyllt sextio år eller eljest uppgiver giltigt hinder. Den som avgått
ur nämnden vare ej skyldig att åter inträda förrän efter sex år.
Rätten prövar självmant den valdes
behörighet.
Valbar till nämndeman är myndig svensk medborgare, som är
mantalsskriven och boende inom kommunen samt ej fyllt sjuttio år. Lagfaren
domare, befattningshavare vid domstol, åklagare, polisman eller advokat eller
den som eljest har till yrke att föra andras talan inför rätta må ej vara
nämndeman.
Valbar till nämndeman är myndig svensk medborgare, som är
kyrko-bokförd i kommunen och ej fyllt sjuttio år. Lagfaren domare, befattningshavare
vid domstol, åklagare, polisman eller advokat eller den som eljest har till
yrke att föra andras talan inför rätta må ej vara nämndeman.
opaginerad Kontrollera mot PDF
* Senaste lydelse 1969:244. ' Senaste lydelse 1969:244.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
8 §"
Nämndeman väljes för sex år, dock
äge han avgå efter två år. Visar nämndeman giltigt hinder, må rätten även
tidigare entlediga honom. Nämndeman, som fyllt sextio år, äge ock avgå ur
nämnden. Upphör nämndeman att vara valbar, vare uppdraget förfallet; dock må
den som uppnått sjuttio års ålder utan hinder därav tjänstgöra vid fortsatt
behandling av mål, i vars handläggning han förut deltagit.
Avgår nämndeman under tjänstgöringstiden,
utses ny nämndeman för återstående tid. Ändras antalet nämndemän inom domsagan,
får nytillträdande nämndeman utses för kortare tid än som följer av första
stycket.
11
S"
opaginerad Kontrollera mot PDF
Domare skall, innan han må
tjänstgöra, avlägga denna ed:
"Jag N.N. lovar och försäkrar inför Gud den
allsmäktige och vid hans heliga ord. att jag vill och skall efter mitt bästa
förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den
rike, och döma efter Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller
orätt främja för släktskap, svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller
räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det
vara må; ej den saker göra, som saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag
skall varken förr, än domen av-säges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta
gå, eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill
och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla."
Ed skall avläggas inför domstol eller inför rättens
ordförande. Med domstolens eller ordförandens tillstånd må den, som på grund
av sin åskådning i religiöst hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed,
i stället avgiva försäkran på heder
Domare skall, inrian han må
tjänstgöra, avlägga denna ed:
"Jag N.N. lovar och försäkrar
på heder och samvete, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och
samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma
efter Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för
släktskap, svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för
mutor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker
göra, som saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än
domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de
rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en
ärlig och uppriktig domare troget hålla."
Ed skall avläggas inför domstol
eller inför rättens ordförande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
« Senaste lydelse 1963:149. ' Senaste lydelse 1959:257.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
och samvete av samma innehåll i övrigt, som sägs i första
stycket.
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
5 kap.
7 S" Den som anställes som
allmän tolk eller eljest förordnas att biträda som tolk skall inför rätten
avlägga ed, att han efter bästa förstånd skall fullgöra det uppdrag, som
lämnats honom. Finnes anledning antaga att den som förordnas att biträda som
tolk skall erhålla ytterligare uppdrag som tolk vid domstolen, må han avlägga
ed som avser även framlida uppdrag.
Angående eds utbytande mot försäkran
på heder och samvete gälle vad om vittnesed är stadgat.
6 kap.
2 §" Protokollet skall föras av befattningshavare vid rätten
eller lagfaren ledamot av rätten samt undertecknas av honom. Ordföranden äge,
då omständigheterna föranleda därtill, själv föra protokollet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ej må den anlitas som protokollförare, vilken till saken
eller till någondera parten står i sådant förhållande, att hans
tillförlitlighet därigenom kan anses förringad. Den som ej avlagt domared
skall, innan han må tjänstgöra såsom protokollförare, inför domstol eller
inför rättens ordförande avlägga ed, att han skall efter bästa förstånd
fullgöra uppgiften såsom protokollförare och icke för någon uppenbara de
rådslag rätten inom slängda dörrar håller. Angående eds utbytande mot försäkran
på heder och samvete gälle i tillämpliga delar vad om domared är stadgat.
Ej må den anlitas som protokollförare,
vilken till saken eller till någondera parten står i sådant förhållande, att
hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad. Den som ej avlagt domared
skall, innan han må tjänstgöra såsom protokollförare, inför domstol eller
inför rättens ordförande avlägga ed, att han skall efter bästa förstånd
fullgöra uppgiften såsom protokollförare och icke för någon uppenbara de
rådslag rätten inom stängda dörrar håller.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Lagfaren domare i eller rättsbil-dad befattningshavare vid
allmän domstol eller allmän åklagare eller utmätningsman må ej vara ombud, med
mindre regeringen för visst mål giver lov därtill. Vad nu sagts skall dock ej
avse den som, under
» Senaste lydelse 1973:240. ' Senaste lydelse 1960:161.
" Senaste lydelse 1974:573.
Lagfaren domare i eller rätts-bildad befattningshavare vid
allmän domstol eller allmän åklagare eller utmätningsman må ej vara ombud, med
mindre regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer giver lov
därtill. Vad
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
tjänsfiedighet, i utbildningssyfte tjänstgör såsom biträde
åt advokat.
Föreslagen
lydelse
nu sagts skall dock ej avse den som, under tjänstledighet,
i utbildningssyfte tjänstgör såsom biträde åt advokat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ej må nämndeman vid den domstol han tillhör föra annans
talan.
29 kap.
1 §" Yppas vid överiäggning
lill dom eller beslut skiljaktiga meningar, skall omröstning ske.
Har nämnd säte i rätten, säge ordföranden först sin
mening och iii-hämte därefter nämndens.
Har nämnd
säte i rätten, säge först ordföranden och, om ytterligare en lagfaren domare
sitter i rätten, sedan denne sin mening. Ordföranden inhämte därefter nämndens
mening. Vid omröstning i annal fall skall den yngste i rätten först yttra sig
och sedan var efter annan, såsom de hava säte i rätten. Har målet beretts av
viss ledamot, säge han först sin mening.
Envar angive de skäl, vara han grundar sin mening.
3 § '
opaginerad Kontrollera mot PDF
Yppas, då nämnd har säte i rätten, annan mening än
ordförandens och förena sig minst fyra eller, då i nämnden äro endast fyra,
minst tre nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens mening; i annat fall
gälle ordförandens.
" Senaste lydelse 1958:8. ' Senaste lydelse 1971:218.
Yppas, då rätten består av en lagfaren
domare och nämnd, annan mening än ordförandens och förena sig minst fyra eller,
då i nämnden äro endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gälle
nämndens mening; i annat fall giille ordförandens.
Yppas, då rätten består av två
lagfarna domare och nämnd, annan mening än sådan som omfattas av de lagfarna
domarna och förena sig, när sex sitta i nämnden, minst fem och eljest minst
fyra nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens mening. I annat fall gälle
den mening som omfattas av de lagfarna domarna. Förena sig dessa ej om en
mening, gälle av deras meningar den som biträdes av de flesta av nämndemännen
eller, om lika många biträda vardera meningen, den somär lindrigast; kan ej
någon mening anses som lindrigare, gälle ordförandens. Om det erfordras, sker
i fall som nu avses fortsatt omröstning inom nämnden för att utröna hur många
som biträda vardera meningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Vid omröstning, då nämnd ej har
säte i rätten, gälle den mening, som omfattats av mer än hälften av
ledamöterna. Har någon mening erhåJlit hälften av rösterna och är denna den
lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning, huruvida villkorlig
dom skall meddelas eller skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering
ådömas eller förordnande meddelas om överlämnande till särskild värd, så ock
eljest, dä ej någon mening kan anses som lindrigare, gälle dock den mening, som
erhållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens.
6§''
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beträffande omröstning i fråga, som hör till rättegången
och ej avser ansvar eller som rör enskilt anspråk, så ock i fråga enligt 5 S
eller om rättegångskostnad, gälle vad i 16 kap. är stadgat; angående häktning
eller åtgärd, som avses 125-28 kap., äge dock vad i detta kapitel föreskrives
om omröstning i fråga om ansvar motsvarande tillämpning. Föres i brottmål talan
om enskilt anspråk vare rättens avgörande i ansvarsfrågan bindande vid prövningen
av det enskilda anspråket. Har nämnd säte i rätten, skall även vid tillämpning
av reglerna i 16 kap. gälla vad i 1 S andra stycket och 3 S första stycket i
detta kapitel är stadgat.
Beträffande omröstning i fråga, som hör till rättegången
och ej avser ansvar eller som rör enskilt anspråk, så ock i fråga enligt 5 S
eller om rättegångskostnad, gälle vad i 16 kap. är stadgat; angående häktning
eller åtgärd, som avses i 25-28 kap., äge dock vad i detta kapitel föreskrives
om omröstning i fråga om ansvar motsvarande tillämpning. Föres i brottmål talan
om enskilt anspråk, vare rättens avgörande i ansvarsfrågan bindande vid prövningen
av det enskilda anspråket. Har nämnd säte i rätten, skall även vid tillämpning
av reglerna i 16 kap. gälla vad i 1 S andra stycket och 3 S första och andra
styckena i detta kapitel är stadgat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innan vittne avgiver sin berättelse, skall vittnet med
handen på den heliga skrift avlägga denna ed:
"Jag N.N. lovar och försäkrar inför Gud den
allsmäktige och vid hans heliga ord, att jag skall säga hela sanningen och
intet förtiga, till-lägga eller förändra."
Innan vittne avgiver sin berättelse,
skall vittnet avlägga denna ed:
"Jag N.N. lovar och försäkrar
på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga,
till-lägga eller förändra."
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1969:244.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ed eller försäkran må ej avläggas
av
1.
den som är
under femton år; eller
2.
den
som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av
själsverksamheten finnes sakna erforderlig insikt om betydelsen av ed eller
försäkran.
Ej heller må i brottmål ed eller försäkran avläggas av
någon den tilltalade närstående, som avses i 3 S.
Ed må ej avläggas av
1.
den som är
under femton är; eller
2.
den som
på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av
själsverksamheten finnes sakna erforderlig insikt om betydelsen av ed.
Ej heller må i brottmål ed avläggas av någon den
tilltalade närstående, som avses i 3 S.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innan vittne höres, erinre rätten vittnet om hans
sanningsplikt så ock, då ed eller försäkran avlagts, om vikten därav. När skäl
äro därtill, skall vittnet tillika erinras om innehållet i 5 och 6 SS.
Innan vittne höres, erinre rätten vittnet om hans
sanningsplikt så ock, då ed avlagts, om vikten därav. När skäl äro därtill,
skall vittnet tillika erinras om innehållet i 5 och 6 SS.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ed eller försäkran skall avläggas
av varje vittne för sig.
Vittne, som ånyo höres i målet, må vittna å förut avlagd
ed eller försäkran; vittnet skall av rätten erinras om att denna ed eller försäkran
alltjämt är bindande för honom.
Ed skall avläggas av varje vittne för sig.
Vittne, som ånyo höres i målet, må vittna å förut avlagd
ed; vittnet skall av rätten erinras om att denna ed alltjämt är bindande för
honom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller
försäkran eller att avgiva vittnesmål eller besvara fråga eller att iakttaga
föreläggande enligt 8 S, förelägge rätten vittnet vid vite och, om vittnet ej
låter sig rätta därav, vid äventyr av häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må
av anledning, som nu sagts, någon hållas i häkte under längre tid än tre
månader och i intet fall längre, än till dess rätten skilt målet från sig.
Vittne, som insatts i häkte, skall senast var fjortonde dag inställas för
rätten.
Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att
avgiva vittnesmål eller besvara fråga eller att iakttaga föreläggande enligt 8
§, förelägge rätten vittnet vid vite och, om vittnet ej låter sig rätta därav,
vid äventyr av häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må av anledning, som nu
sagts, någon hållas i häkte under längre tid än tre månader och i intet fall
längre, än till dess rätten skilt målet från sig. Vittne, som insatts i häkte,
skall senast var fjortonde dag inställas för rätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sakkunnig, som höres muntligen,
skall, innan han avgiver sin utsaga, med handen på den heliga skrift avlägga
denna ed:
"Jag N.N. lovar och försäkrar inför Gud den
allsmäktige och vid
hans heliga ord, att jag efter bästa förstånd skall
fullgöra det sakkunniguppdrag, som lämnats mig."
Sakkunnig, som höres muntligen, skall, innan han avgiver
sin utsaga, avlägga denna ed:.
"Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete,
att jag efter bästa förstånd skall fullgöra det sakkunniguppdrag, som lämnats
mig."
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har den sakkunnige, då han höres,
redan avgivit utlåtande, skall eden därefter jämkas.
Sedan den sakkunnige avlagt ed, erinre rätten honom om
edens vikt.
Angående eds utbytande mot försäkran
på heder och samvete gälle vad om vittnesed är stadgat.
14 S
Vägrar sakkunnig utan giltigt Vägrar sakkunnig utan giltigt
skäl att
avlägga ed eller försäkran skäl att avlägga ed eller att avgiva
utsaga
eller besvara fråga, förelägge rätten honom vid vite att fullgöra sin
skyldighet.
eller att avgiva utsaga eller besvara, fråga, förelägge
rätten honom vid vite att fullgöra sin skyldighet.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1976. Vad som föreskrives beträffande 4 kap. 5-8 §§ träder dock i
kraft den I januari 1977.
Löpande tjänstgöringstider för
nämndemän upphör vid utgången av år 1976. Nyval av nämndemän för liden från och
med år 1977 skall med tillämpning av de nya bestämmelserna äga rum under är
1976. Valet förrättas av de under år 1976 nyvalda fullmäktige. Härvid skall
halva antalet nämndemän utses för en tid av tre år och återstoden för en tid av
sex år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder
Härigenom föreskrives att 19a S lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder' skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Hyresnämnd får hålla förhör med vittne eller sakkunnig
under ed eller motsvarande försäkran och förhör med part under sanningsförsäkran,
om part begär det och förhöret är erforderligt för utredningen. Sådant förhör
får dock ej hållas, om bevisningen finnes kunna föras på annat sätt med avsevärt
ringare besvär eller kostnad. Om sådant förhör gäller 36 kap. 1-18 och 20-22
§§, 37 kap. 1-3 och 5 §§ samt 40 kap. 1-10, 12-15 och 19 §§ rättegångsbalken i
tillämpliga delar.
Hyresnämnd får hålla förhör med vittne eller sakkunnig
under ed och förhör med part under sanningsförsäkran, om part begär det och
förhöret är erforderligt för utredningen. Sådant förhör får dock ej hållas, om
bevisningen finnes kunna föras på annat sätt med avsevärt ringare besvär eller
kostnad. Om sådant förhör gäller 36 kap. 1-18 och 20-22 §§, 37 kap. 1-3 och 5
§§ samt 40 kap. 1-10, 12-15 och 19 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.
' Lagen omtryckt 1974:1090.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 Förslag till
Lag om ändring i vattenlagen (1918:523)
Härigenom föreskrives att II kap. 5 S vattenlagen (1918:523) skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nämndeman tjänstgör efter kallelse av vattenrättsdomaren.
Till tjänstgöring böra företrädesvis kallas nämndemän från den domsaga till
vilken målet närmast har anknytning.
Nämndeman ijänsigör efter kallelse av vattenrättsdomaren.
Till tjänstgöring höra företrädesvis kallas nämndemän från den del av
domsområdet till vilken målet närmast har anknytning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.
Senaste lydelse 1971:531.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrives att 15 kap. 1 och 4a SS brottsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
15 kap
Om någon under laga ed lämnar osann uppgift eller
förtiger sanningen, dömes för m e n e d till fängelse i högst fyra är eller,
om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.
I S Om någon under laga ed eller
under försäkran som avgives i eds ställe lämnar osann uppgift eller förtiger
sanningen, dömes för mened till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är
ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är brottet grovt, skall dömas till
fängelse, lägst tvä och högst åtta år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt
skall särskilt beaktas, om det skett med uppsåt alt oskyldig skulle fällas till
ansvar för allvarligt brott eller eljest synnerlig skada tillfogas annan.
4ai
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om någon under straffansvar inför domstol i Danmark,
Finland, Island eller Norge lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes
han för o san n utsaga inför nordisk domstol till påföljd enligt 1 S, om
utsagan här i riket skulle ha avgivits under laga ed eller under försäkran som
avgives i eds ställe, och enligt 2 S, när fråga är om utsaga av part i
tvistemål. Begås gärningen av grov oaktsamhet, dömes för ovarsam utsaga inför
nordisk domstol lill påföljd enligt 3 S.
Om någon under straffansvar inför domstol i Danmark,
Finland, Island eller Norge lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen,
dömes han för osann utsaga inför nordisk domstol till påföljd enligt 1 S, om
utsagan här i riket skulle ha avgivits under laga ed, och enligt 2 S, när fråga
är om utsaga av part i tvistemål. Begås gärningen av grov oaktsamhet, dömes för
ovarsam utsaga inför nordisk domstol lill påföljd enligt 3 S.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bestämmelserna i 4, 14 och 15 SS
äger motsvarande tillämpning på gärning som avses i första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1976.1 fråga om Lming som begåtts före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser.
Piiragrjifen tillagd 1974:753.
Prop.
1975/76:64 14
5
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken
Härigenom
föreskrives i fråga om lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken'
dels att 22 S skall upphöra att gälla, dels att 23 S skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
23
S
Vad
i nya rättegångsbalken är Vad i nya rättegångsbalken är
stadgat om lydelsen av ed
och eds stadgat om lydelsen av ed äge moi-
utbyte
mot försäkran på heder och svarande tillämpning i andra fall, då
samvete äge motsvarande
tillämp- enligt lag eller författning ed skall
ning
i andra fall, dä enligt lag eller avläggas inför domstol eller annan
författning
ed skall avläggas inför myndighet,
domstol eller annan myndighet.
Ed
eller försäkran, som avlagts enligt äldre lag, vare alltjämt bindande.
Denna lag träder i kraft, såvitt avser 23 § den 1
januari 1976 och i övrigt den I januari 1977.
Senaste lydelse av 22 S 1975:503.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop,
1975/76:64 15
6
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister
Härigenom föreskrives att 3 kap. 1 § lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
3
kap.
1 §' Arbetsdomstolen består av högst tre
ordförande, högst tre vice ordförande samt fjorton andra ledamöter.
Ledamot skall vara svensk med- Ledamot
skall vara svensk med
borgare och får ej vara omyndig borgare och får ej vara omyndig
eller i konkurstillstånd. Innan le- eller i konkursfillstånd. Innan le
damot tar säte i arbetsdomstolen, damot tar säte i arbetsdomstolen,
skall han ha avlagt domared eller skall han ha avlagt domared.
försäkran enligt 4 kap. 11 § rätte
gångsbalken.
För annan ledamot än ordförande skall finnas högst
tre ersättare. Vad i denna lag sägs om ledamot gäller även ersättare, om ej
annat särskilt anges.
Ledamöter
och ersättare förordnas av regeringen för tre år.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1976.
' Senaste lydelse 1974:1092.
opaginerad Kontrollera mot PDF
7 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i
fastighetsmål
Härigenom föreskrives i fråga om
lagen (1%9:246) om domstolar i fastighetsmål'
dels att i 1, 5, 14 och 18 §§ ordet
"Konungen" skall bytas ut mot "regeringen",
dels att
6-8 SS skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6S
7S
Nuvarande
lydelse
Nämndeman i fastighetsdomstol utses
genom val för sex år. Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer,
fastställer för varje domsaga inom fastighetsdomstols domkrets del antal
nämndemän som skall utses. Nämndeman skall vara valbar till nämndeman i den domsaga
för vilken han utses. Avgår nämndeman under tjänstgöringstiden, skall val avse
återstående del av samma tid.
Val av nämndeman i fastighetsdomstol
förrättas i kommun, som ensam bildar domsaga, av kommunens fullmäktige samt i
annat fall inför tingsrätt av valmän som utses av fullmäktige i varje kommun
inom domsagan. Bestämmelserna i kommunallagen den 18. december 1953 (nr 753)
om ersättning till fullmäktig äger motsvarande tillämpning.
Konungen eller myndighet, som
Föreslagen
lydelse
Nämndeman i fastighetsdomstol utses
genom val. Regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, fastställer
för varje län det antal nänuidemän som skall utses.
Val av nämndeman i fastighetsdomstol
förrättas av landstinget eller, om i länet finns kommun som ej ingår i
landstingskommun, av landstinget och kommunfullmäktige med den fördelning dem
emellan som länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen. I Gotlands län
förrättas valet av kommunfullmäktige i Gotlands kommun.
Valet skall vara proportionellt, om
det begäres av minst så många väljande som motsvarar det tal, vilket erhålles,
då samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat
med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt föreskrivet.
Halva antalet nämndemän väljes vart
tredje år.
Nämndeman i fastighetsdomstol skall
vara kyrkobokförd i länet. I övrigt har bestämmelserna i 4 kap. 6 och 8 §§
rättegångsbalken motsvarande tillämpning på nämndeman i fastighetsdomstol.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Lagen omtryckt 1974:1064.
Prop.
1975/76:64 17
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Konungen
bestämmer, fastställer det antal valmän jämte suppleanter för dem som skall
utses.
Klagan över valet föres genom besvär hos
hovrätten. Mot hovrättens heslut får talan ej föras.
SS
Nämndeman tjänstgör efter kal- Nämndeman
tjänstgör efter kal
lelse av fastighetsdomstolens ord- lelse av fastighetsdomstolens ord
förande. Till tjänstgöring bör före- förande. Till tjänstgöring bör före
trädesvis kallas nämndemän från trädesvis kallas nämndemän frän
den domsaga till vilken målet när- den del av domkretsentill vilken må-
mast har anknytning. let närmast har anknytning.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1977.
Löpande tjänstgöringstider för nämndemän upphör vid
utgången av år 1976. Nyval av nämndemän för tiden från och med år 1977 skall
med tillämpning av de nya bestämmelserna äga rum under år 1976. Valet förrättas
av landsting och i förekommande fall kommunfullmäktige, som nyvalts under år
1976. Härvid skall halva antalet nämndemän utses för en tid av tre år och
återstoden för en tid av sex år.
2 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 64
Prop. 1975/76:64 18
8
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
Härigenom föreskrives att 15 § lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
15
§
Ledamot och föredragande i allmän
förvaltningsdomstol skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig eller i
konkurstillstånd får ej utöva befattning som ledamot eller föredragande.
Ledamot
och föredragande i Ledamot och föredragande i
allmän
förvaltningsdomstol skall allmän förvaltningsdomstol skall
ha avlagt domared eller försäkran ha avlagt domared.
enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken.
De som står i sådant förhållande till varandra som
sägs i 4 kap. 12 S rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamöter i
allmän förvaltningsdomstol.
Denna
lag träder i kraft den I januari 1976.
Prop. 1975/76:64 19
9
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1971:52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och
länsrätt
Härigenom föreskrives att 8-11 SS lagen (1971:52)
om skatterätt, fas-tighetsta.xeringsrätt och länsrätt skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Nämndeman i länsskatterätt, fastighetstaxeringsrätt
och länsrätt utses genom val. Val förrättas av landstinget eller, om i länet
finns kommun som ej ingår i landstingskommun, av landstinget och
kommunfullmäktige med den fördelning dem emellan som länsstyrelsen bestämmer
efter befolkningstalen. I Gotlands län förrättas val av kommunfullmäktige i
Gotlands
kommun.
Valet skall vara proportionellt, om det begäres av
minst så många väljande som motsvarar det tal, vilket erhålles, då samtliga
väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om
förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt föreskrivet. Nämndeman i
den mellankommunala skatterätten förordnas av regeringen.
Värderingsteknisk ledamot i fastighetstaxeringsrätt
förordnas av länsstyrelsen.
Vart tredje ar väljes
halva antalet
nämndemän i länsskatterätt och länsrätt.
9S-
Valbar till nämndeman i läns- Valbar till nämndeman i läns
skatterätt, fastighetstaxeringsrätt skatterätt, fastighetstaxeringsrätt
och länsrätt är myndig svensk med- och länsrätt är myndig svensk med
borgare, som är mantalsskriven borgare, somär kyrkobokförd ilänet
och bosatt inom länet och ej har fyllt och ej har fyllt sjuttio år. Till nämn-
sjuttio år. Till nämndeman i den deman i den mellankommunala
mellankommunala skatterätten fär skatterätten får utses endast myndig
utses endast myndig svensk med- svensk medborgare, som ej har fyllt
borgare, som ej har fyllt sjuttio år. sjuttio år.
Tjänsteman vid länsstyrelse, länsnykterhetsnämnd
eller under länsstyrelse lydande myndighet, länsläkare, biträdande länsläkare,
socialvårds-konsulent, lagfaren domare, åklagare eller advokat eller annan som
har till yrke att föra andras talan inför rätta fär ej vara nämndeman.
Den som har fyllt sextio år eller uppger annat
giltigt hinder är ej skyldig att mottaga uppdrag som nämndeman. Den som har
avgått som nämndeman är ej skyldig att mottaga nytt uppdrag förrän efter sex
år.
Rätten
prövar självmant den valdes behörighet.
'
Senaste lydelse 1974:352. - Senaste lydelse 1973:1108.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
10 S'
Nämndeman i skatterätt och länsrätt
utses för sex år men får avgå efter tvä år. Om nämndeman i sådan rätt visar
giltigt hinder, får rätten entlediga honom tidigare. Den som har fyllt sextio
år har rätt att frånträda uppdraget. Upphör nämndeman att vara valbar eller
behörig, förfaller uppdraget.
Vad i första stycket sägs skall äga
motsvarande tillämpning beträffande nämndeman i fastighetstaxeringsrätt, dock
att sådan nämndeman utses för tiden från och med den I juli det år, då allmän
fastighetstaxering äger rum, till och med den 30 juni det år dä sådan taxering
sker nästa gång.
Värderingsteknisk ledamot i fastighetstaxeringsrätt
förordnas för tid som sägs i andra stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
När ledighet uppkommer, utses ny nämndeman eller förordnas
ny värderingsteknisk ledamot för den tid som i vartdera fallet återstår.
När ledighet uppkommer, utses ny nämndeman eller förordnas
ny värderingsteknisk ledamot för den tid som i vartdera fallet återstår. Ändras
antalet nämndemän, får nytillträdande nämndeman utses för kortare tid än som
följer av första stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ledamot och föredragande i skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt och länsrätt skall ha avlagt domared eller försäkran
enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken.
Ledamot och föredragande i skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt och länsrätt skall ha avlagt domared.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft såvitt
avser 11 § den 1 januari 1976 och i övrigt den 1 januari 1977.
Löpande tjänstgöringstider för
nämndemän i länsskatterätt och länsrätt upphör vid utgången av år 1976. Nyval
av nämndemän för tiden från och med år 1977 skall med tillämpning av de nya
bestämmelserna äga rum under år 1976. Valet förrättas av landsting och i
förekommande fall kommunfullmäktige, som nyvalts imder år 1976. Härvid skall
halva antalet nämndemän utses för en tid av tre år och återstoden för en tid av
sex år.
' Senaste lydelse 1973:1108. ' Senaste lydelse 1973:1108.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10 Förslag till
Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)
Härigenom föreskrives att 25 och 51 §§
förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rätten får förordna om förhör med vittne eller sakkunnig.
Sådant förhör äger rum vid muntlig förhandling. Förhöret får hällas under ed
eller försäkran. Om förhör gäller 36 kap. 1-18 och 20-23 SS samt 40 kap. 9-11,
13-16 och 20 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Rätten får förordna om förhör med vittne eller sakkunnig.
Sådant förhör äger rum vid muntlig förhandling. Förhöret får hållas under ed.
Om förhör gäller 36 kap. 1-18 och 20-23 §S samt 40 kap. 9-11, 13-16 och 20 §§
rättegångsbalken i fillämpliga delar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som anlitas som tolk vid muntlig förhandling skall
inför rätten avlägga ed eller försäkran, att han efter bästa förstånd skall
fullgöra sitt uppdrag. Finnes anledning antaga att han skall erhålla
ytterligare sådana uppdrag av rätten, får han avlägga ed eller försäkran som
avser även framtida uppdrag.
Den som anlitas som tolk vid muntlig förhandling skall
inför rätten avlägga ed, att han efter bästa förstånd skall fullgöra sitt uppdrag.
Finnes anledning antaga att han skall erhålla ytterligare sådana uppdrag av
rätten, får han avlägga ed som avser även framtida uppdrag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den I januari 1976.
Senaste lydelse 1974:357.
Prop.
1975/76:64 22
11
Förslag till
Lag
om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)
Härigenom föreskrives att 305 och 310 §5 sjölagen
(1891:35 s. I)' skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
305
S==
Sjöförklaring inom riket hålles av tingsrätt, som
enligt 336 S utsetts att vara sjörättsdomstol. Behörig är den domstol som är närmast
den hamn eller ort där sjöförklaring skall äga rum enligt 304 S. Regeringen
äger dock för viss hamn förordna att arman av sjörättsdomstolarna skall vara
behörig, om det är ändamålsenligt med hänsyn till trafikförbindelser och övriga
förhållanden.
Om annat ej följer av denna lag, gäller beträffande
sjöförklaring inför domstol lagen om handläggning av domstolsärenden.
Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten
bestå av lagfaren domare såsom ordförande samt två personer som äro kunniga
och erfarna i sjöväsendet. Åtminstone en av de senare bör hava grundlig
erfarenhet från tjänst som fartygs- eller maskinbefäl pä handelsfartyg och
nyligen hava utövat sådan tjänst. Rätten utser för varje sjöförklaring de särskilda
ledamöterna från en förteckning, som sjöfartsverket årligen upprättar för
varje sjöfartsinspektionsdistrikt. Förteckningen skall upptaga minst tjugo
personer. Om biträde av person med särskild sakkunskap i visst fall är
ändamålsenligt, äger rätten tillkalla sådan person att inträda såsom ytterligare
ledamot i rätten, även om han ej är upptagen i förteckningen. Särskild ledamot
skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får
ej vara ledamot. Särskild ledamot äger uppbära ersättning av allmänna medel
enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.
I Danmark, Finland och Norge hålles sjöförklaring
för svenskt fartyg av domstol som är behörig enligt landets lag.
I övrigt hålles sjöförklaring utom riket av svensk
konsul, som enligt bemyndigande av ministern för utrikes ärendena äger utföra
sådan förrättning. Om det lämpligen kan ske, skola vid sjöförklaringen biträda
två av konsuln tillkallade, i sjöväsendet kurmiga personer, helst svenska,
danska, finska eller norska medborgare, mot vilka ej förekommer jäv som gäller
mot domare. Är i visst fall biträde av person med särskild sakkunskap
ändamålsenligt, äger konsuln tillkalla även sådan person. I ort, där behörig
svensk konsul ej finnes, hålles sjöförklaring av behörig dansk, finsk eller
norsk konsul.
I fråga om sjöförklaring inför I fråga
om sjöförklaring inför
konsul gälla i tillämpliga delar be- konsul gälla i fillämpliga delar be
stämmelserna om sjöförklaring vid stämmelserna om sjöförklaring vid
domstol. Konsul äger dock ej domstol. Konsul äger dock ej
upptaga ed eller försäkran eller upptaga ed eller meddela vites-
meddela vitesföreläggande. föreläggande.
Lagen
omtryckt 1974:621. Senaste lydelse 1975:601.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
310
S Befälhavaren och övriga personer som kallats skola höras var för sig. Ingen
av dem äger närvara vid förhör med arman utan att särskilda skäl föranleda det.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förhör
hålles av rätten. Med rättens tillstånd kan förhör hållas av företrädare för
sjöfartsverket eller av sakägare. Var och en som hörts skall bekräfta sin
berättelse med ed eller försäkran, om ej laga hinder möter eller rätten i övrigt
med hänsyn till omständigheterna firmer, att ed eller försäkran ej bör
avläggas. Rätten skall före förhöret erinra den som skall höras om hans
skyldiet att avlägga ed eller försäkran och om vikten därav.
Ed som avses i andra stycket har denna lydelse: "Jag N.N. bekräftar
och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord att jag har
sagt hela sanningen och intet förtigit, tillagt eller förändrat."
Försäkran har denna lydelse: "Jag N.N. bekräftar och försäkrar på heder
och samvete att jag har sagt hela sanningen och intet förtigit, tillagt eller
förändrat."
Förhör
hålles av rätten. Med rättens tillstånd kan förhör hållas av företrädare för
sjöfartsverket eller av sakägare. Var och en som hörts skall bekräfta sin
berättelse med ed, om ej laga hinder möter eller rätten i övrigt med hänsyn
till omständigheterna firmer, att ed ej bör avläggas. Rätten skall före
förhöret erinra den som skall höras om hans skyldighet att avlägga ed och om
vikten därav.
Ed som avses i andra stycket har denna lydelse:
"Jag N.N. bekräftar och försäkrar på heder och samvete att jag har sagt
hela sanningen och intet förtigit, tillagt eller förändrat."
opaginerad Kontrollera mot PDF
Arman än befälhavaren eller medlem av besättningen
äger för sin inställelse till förhör vid rätten erhålla ersättning av allmärma
medel i enlighet med bestämmelserna om ersättning till vittne. Ersättningen
skall stanna på statsverket. I fråga om ersättning för inställelse till förhör
inför konsul meddelas bestämmelser av regeringen.
Derma
lag träder i kraft den 1 januari 1976.
Senaste
lydelse 1975:601.
Prop.
1975/76:64 24
12
Förslag tUl
Lag
om ändring I lagen (1974:1082) om bostadsdomstol
Härigenom föreskrives att 23 § lagen (1974:1082) om
bostadsdomstol skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
23 §
Bostadsdomstolen får hålla för- Bostadsdomstolen får hålla för
hör med vittne eller sakkunnig un- hör med vittne eller sakkunnig un
der ed eller motsvarande försäkran der ed och med part under san-
och med part under sanningsför- ningsförsäkran, om det är erfor-
säkran, om det är erforderligt för derligt för utredningen och bevis
utredningen och bevisningen icke ningen icke finnes kunna föras på
finnes kunna föras på annat sätt annat sätt med avsevärt ringare
med avsevärt ringare besvär eller besvär eller kostnad. Under mot-
kostnad. Under motsvarande för- svarande förutsättningar får dom
utsättningar får domstolen hålla stolen hålla syn på stället,
syn på stället.
Har vittne eller sakkunnig eller part under
sanningsförsäkran hörts inför hyresnämnden och beror avgörandet även i
bostadsdomstolen av tilltron till den bevisningen, får ändring i hyresnämndens
beslut i denna del ej ske, om ej beviset upptagits ånyo vid bostadsdomstolen
eller synnerliga skäl föreligger att dess värde är ett annat än hyresnämnden
antagit.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1976.
opaginerad Kontrollera mot PDF
13
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1961:262) om försäkringsdomstol
Härigenom
föreskrives att 16 och 23 §§ lagen (1961:262) om försäkringsdomstol skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Försäkringsdomstolen
får förordna om förhör med vittne eller sakkurmig. Förhöret får hållas under
ed eller försäkran. Om förhör gälla 36 kap. 1-18 och 20-23 §§ samt 40 kap.
9-11, 13-16 och 20 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Försäkringsdomstolen
får förordna om förhör med vittne eller sakkurmig. Förhöret får hållas under
ed. Om förhör gälla 36 kap. 1-18 och 20-23 §§ samt 40 kap. 9-11, 13-16 och 20
§§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ledamot
i försäkringsdomstolen, sä ock ersättare och vikarie för ledamot, skall hava
avlagt domared eller försäkran enligt vad i 4 kap. 11 § rättegångsbalken sägs.
I fråga om jäv mot den som tjänstgör såsom ledamot skall gälla vad i 4 kap.
rättegångsbalken är föreskrivet om jäv mot domare.
Ledamot
i försäkringsdomstolen, så ock ersättare och vikarie för ledamot, skall hava
avlagt domared. I fråga om jäv mot den som tjänstgör såsom ledamot skall gälla
vad i 4 kap. rättegångsbalken är föreskrivet om jäv mot domare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Derma
lag träder i kraft den 1 januari 1976.
Senaste
lydelse 1971:1171. Senaste lydelse 1971:1171.
Prop. 1975/76:64 26
Utdrag ur
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1975-10-16
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson,
Norling, Lidbom, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon,
Hjelm-Wallén
Föredragande:
statsrådet Geijer
Lagrådsremiss
med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m.m.
1
Inledning
I en inom justitiedepartementet utarbetad
promemoria (Ds Ju 1975:1) Vissa ändringar i rättegångsbalken m.m. behandlas
vissa frågor om ändring i rättegångsbalken (RB), vilka har aktualiserats på
olika sätt under de senaste åren. Promemorian rör formerna för val av
nämndeman, tingsrätts sammansättning i vidlyftiga brottmål samt borttagande av
det religiösa inslaget i ed. Promemorian, vari ingår förslag till ändring i RB
och vissa andra författningar, bör fogas till regeringsprotokollet i detta
ärende som bilaga 1.
Yttranden
över departementspromemorian har efter remiss avgetts av riksåklagaren (RÅ),
Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, domstolsväsendets
organisationsnämnd (DON), ärkebiskopen efter hörande av övriga biskopar,
domkapitlen i Göteborgs och Lunds stift, länsstyrelserna i Stockholms,
Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges domareförbund, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet och
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund. Svea hovrätt har bifogat
yttranden från Gotlands, Stockholms, Södertöms, Uppsala och Örebro tingsrätter
samt från nänmdemannaföreningama vid de fyra sist nämnda tings-rättema.
Hovrätten för Västra Sverige har bifogat yttranden från Borås, Göteborgs och
Karlstads tingsrätter samt från nämndemannaföreningarna vid de båda först
nämnda tingsrätterna. Länsstyrelserna har bifogat yttraiiden från vederbörande
landstingskonmiun och vissa primärkommuner.
Utöver
de frågor som har berörts nu bör i detta sammanhang tas upp också en av
riksskatteverket (RSV) i skrivelse den 4 juni 1974 behandlad fråga om
möjligheterna för kronofogde att i visst fall företräda staten inför allmän
domstol.
Prop.
1975/76:64 27
2
Departementspromemorian och remissyttrandena över den
2.1
Formerna för val av nämndeman m.m.
Promemorian. I departementspromemorian (se bilaga
1) föreslås som huvudregel att nänmdeman i tingsrätt liksom f.n. skall väljas
av kommunfullmäktige genom enkel majoritet, men att en viss minoritet inom
fullmäktigeförsamlingen skall ha möjlighet att få till stånd val med
tillämpning av proportionell valmetod. Enligt förslaget skall den hävdvuima
sexåriga mandatperioden behållas. Däremot skall den nuvarande ordningen med
successiv och individuell fömyelse av nänmden ersättas av ett system enligt
vilket halva antalet nänmdemansplatser tillsätts vart tredje år. Som en följd
härav föreslås att varje kommun tilldelas ett jämnt antal nämndemän. Vidare
föreslås att klagan över nämndemansval i fortsättningen skall föras genom
sedvanliga kommunalbesvär och inte genom besvär till rätten.
I fråga om val av nämndeman i fastighetsdomstol
föreslås att det nuvarande indirekta valsystemet, enligt vilket nänmdeman som
regel väljs av särskilda av kommunfullmäktige utsedda valmän, ersätts av en
ordning med direkt val av landstinget i länet. Även när det gäller nämndeman i
fastighetsdomstol föreslås att valet skall vara proportionellt, om en viss
minoritet i landstinget begär det, samt att hälften av nämndemännen skall
väljas vart tredje år.
I konsekvens med vad som föreslås beträffande
nämndeman i tingsrätt och i fastighetsdomstol föreslås slutiigen att val av
nämndeman i skatterätt och länsrätt också skall kimna göras proportionellt, om
en viss minoritet inom landstinget begär det, liksom att hälften av nämnden skall
väljas vart tredje år.
När det gäller förslagets närmare irmehåll och
motivering hänvisas till promemorian, vilken också innehåller en redogörelse
för nuvarande ordning och tidigare framlagda reformförslag m.m.
Remissyttrandena. Promemorians överväganden och
förslag har genomgående mottagits positivt av remissinstanserna. De erinringar
som på vissa håll fors fram rör mer detaljbetonade spörsmål. Endast en fråga av
större betydelse föranleder några egentliga meningsskiljaktigheter, nämligen
mandatperiodens längd.
Remissinstanserna är helt eniga om att nänmdeman i
tingsrätt även i fortsättningen bör utses av kommunfullmäktige i den eller de
kommimer som hör till domsagan. Förslaget att det nuvarande
majoritetsvalsystemet skall behållas som huvudregel men kompletteras av en
uttrycklig möjlighet för en viss minoritet inom fullmäktige att påkalla
proportionellt val godtas också av alla remissinstanserna. Man noterar med
tillfredsställelse att förslaget i praktiken inte torde innebära någon nämnvärd
förändring i förhållande till vad som sedan länge tillämpas på de allra flesta
håll i landet. Den nuvarande ordningen har, påpekas det i flera yttranden,
visat
Prop.
1975/76:64 28
sig
fungera väl. Att en uttrycklig regel om möjlighet till proportionellt val
likväl är påkallad bestrids dock inte av någon.
DON
uttalar att erfarenheterna numera gett vid handen att det är angeläget att
garantier skapas för att ett majoritetsparti i kommunfullmäktige inte ges
obegränsade möjligheter att ensidigt föra fram egna kandidater i nämndemansval.
Den föreslagna lösningen med rätt för en viss minoritet av de väljande att
framtvinga proportionellt val är emellertid inte invändningsfri. Enligt DON
behöver man visserligen inte befara att den kommer att medföra någon nänmvärd
risk för ökad politisering av valet eller för en mera politiskt betonad syn på
nänmdemansuppdraget. Däremot är den proportionella valmetoden omständlig och
komplicerad och förutsätter dessutom att nuvarande ordning med successiv och
individuell fömyelse av nänmden överges. Invändningen att förslaget kommer att
medföra att valförrättningarna blir mer komplicerade bör dock inte tillmätas
avgörande betydelse anser DON. Som framhålls i promemorian visar nämligen
erfarenheten från andra områden att en uttrycklig bestämmelse om rätt för en
minoritet att påkalla proportionellt val inte behöver iimebära att metoden
tillämpas annat än i enstaka undantagsfall. Det ligger i sakens natur att den
väljande församlingen i största möjliga utsträckning vill undvika onödiga
komplikationer i samband med förrättningen. I likhet med promemorian anser DON
det därför troligt att majoritetsvalmetoden kommer att tillämpas som huvudregel
och att den föreslagna bestämmelsen om proportionellt val i första hand får
betydelse som ett korrektiv mot olämpligt handlande av majoriteten. Även Svea
hovrätt uttalar att stadgandets största betydelse torde vara att tjäna som
incitament till samförståndslösningar. Regelrätta proportionella val torde inte
komma till användning aimat än undantagsvis, tror hovrätten. Liknande
synpimkter framförs i flera andra remissyttranden.
DON:s nyss återgivna uppfattning att ett
lagfästande av rätten till proportionellt val inte behöver befaras leda till
någon ökad politisering av nämndemansuppdraget delas av de remissinstanser som
alls berör ämnet. Några av dem, t.ex. Svea hovrätt, advokatsamfundet och
domareförbundet, betonar särskilt att nämndemansuppdraget inte får betraktas
som en syssla med politiska bindningar utan som ett personligt förtroendeuppdrag
vilket i och för sig inte har något med den utsedde nänmde-mannens politiska
hemvist att göra. Domarförbundet hemställer att det i en konunande proposition
tydligt konmier till uttryck att nänmdemansuppdraget inte på något sätt har
och inte heller bör få politisk karaktär, och att valsystemet betingas av
praktiska skäl för att få fram ett urval bland människor med lämpliga
personliga egenskaper, varvid de politiska organisationerna över en proportionell
fördelning genom kommimfull-mäktige ger det bästa underlaget härför. I detta
system ger det proportionella systemet en spridning som i sig utgör en viss
garanti för en så långt möjligt allsidig sanunansättning av nänmden i stort,
menar förbimdet.
Prop.
1975/76:64 29
Åtskilliga remissinstanser uppehåller sig vid de
olika konsekvenser som en regel om proportionellt val drar med sig.
Promemorians konstaterande att det nuvarande systemet med successiv och individuell
fömyelse av nämnden inte kan behållas bestrids inte av någon. I flera yttranden
diskuteras om kontinuiteten inom nänmden härigenom blir eftersatt. Svea
hovrätt påpekar att den nuvarande ordningen onekligen tillgodoser intresset av
kontinuitet inom nämnden. Den försvårar dock möjlighetema till proportionell
fördelning av nänmdemansplatsema mellan partierna, särskilt i mindre kommuner,
och medför vidare ett stort antal valförrättningar. Den i promemorian
föreslagna ordningen med samtidigt val av en hel grupp nämndemän kan å andra
sidan befaras minska den eftersträvade kontinuiteten. Hovrätten anser dock att
risken härför blir mindre om såsom föreslås i promemorian mandatperioden
bibehålls vid sex år och endast halva antalet nämndemän nyväljs vart tredje år.
Erfarenheten visar också att partiema i stor utsträckning föreslår omval.
Uttalanden av samma innebörd görs av bl.a. Stockholms och Borås tingsrätter,
advokatsamfundet, domareförbundet och flera av de kommuner som yttrat sig.
När det gäller mandatperiodens längd biträder den
alldeles övervägande delen av remissinstanserna promemorieförslaget att
nämndeman, bortsett från fyllnadsval, alltjämt skall väljas för sex år. Till
denna majoritet hör bl.a. alla de allmänna domstolar och nämndemannaföreningar
som yttrat sig, advokatsamfundet, domareförbundet och landstingsförbundet. I
ett mindre antal remissyttranden förordas dock en kortare mandattid.
Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att förslaget innebär att småpartier
missgyimas. I syfte att förbättra möjlighetema även för de små partierna att
erhålla rimlig representation vid valet av nänmdeman borde man därför överväga
att korta mandatperioden till tre år. Länsstyrelsen medger att en sålunda
förkortad mandatperiod kan irmebära vissa risker för kontinuiteten men
anmärker att nänmdeman i stor utsträckning bmkar omväljas. Också Stockholms
läns landstingskommun, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Göteborgs
kommun och kommunförbundet uttalar sig för en mandatperiod om tre år. Det
påpekas bl.a. att detta innebär en anpassning till mandatperioderna för de
fullmäktigeförsamlingar som skall förrätta valen.
Även förslaget att nämnden skall förnyas med halva
antalet nämndemän vart tredje år godtas av så gott som alla remissinstansema.
Här bortses självfallet från dem som förordar en mandatperiod om tre år.
Karlstads tingsrätt avstyrker dock förslaget och menar att samtliga
sexårsmandat utan olägenhet kan tillsättas vart sjätte år.
DON, som tillstyrker den föreslagna reformen om val
av nämndemän i tingsrätt, påpekar att förslaget inte leder till förbättringar
för de minsta kommunemas del. Förslaget om rätt att påkalla proportionellt val
iimebär nämligen att minst två nämndemän måste utses vid varje valtillfälle för
att det över huvud skall kunna bli något proportionellt val, konstaterar man.
Prop.
1975/76:64 30
Om
en kommun har att utse endast två nänmdeman, dvs. en vart tredje år, kan alltså
proportionellt val inte komma i fråga. Inte heller blir bestämmelsen tillämplig
när fyllnadsval av en ledamot sker, låt vara att man då bör kimna utgå från att
hänsyn tas till eventuell proportionell fördelning som gjorts vid tidigare
valtillfälle. Också Svenska kyrkans församlings-och pastoratsförbund anmärker
att skyddseffekten av en bestämmelse om proportionellt val blir uttunnad i små
kommuner. Förbimdet godtar dock bestämmelsen, då det skulle leda alltför långt
att tillskapa ett särskilt valsystem bara för nänmdemansval.
Promemorians
efter förebild av 22 § fjärde stycket kommunallagen utformade bestämmelse om
förutsättningarna för att proportionellt val skall komma till stånd
konmienteras i några remissyttranden. Karlstads tingsrätt anser det inte
rimligt, att en sådan förtätlning i vissa fall skall kunna krävas av ett par personer
i valförsamlingen, när det gäller en nämnd som är eller åtminstone bör vara
utan politisk betydelse. Det bör övervägas att i stället för den föreslagna
minoritetsregeln uppställa en enklare och för val av domstolsnämnder lämpligare
regel, vilken gör proportionellt val beroende av begäran, som stöds av viss
kvotdel av valförsamlingens hela ledamotsantal.
DON
anser att en övergång till ett system med samtidiga val, som reformen
förutsätter, torde iimebära praktiska fördelar för kommunerna och de mindre
tingsrättema men kan ge upphov till vissa problem för de största tingsrättema.
Stockholms tingsrätt uppger att den administrativa omgången för tingsrätten i
samband med nämndemansvalen redan f.n. är ganska stor. Den kommer otvivelaktigt
att öka både för kommunen och tingsrätten med den föreslagna ordningen. Detta
beror bl.a. på att förnyelser under löpande mandatperiod i fortsättningen bara
avser tiden fram till periodens slut. Skall halva nänmden stå under omval vart
tredje år är det risk att de rutiner som normalt är förenade med att en ny
nämndeman tillträder måste företas samtidigt beträffande ett stort antal
nämndemän. Tingsrätten syftar på avläggande av domared, registrering i
datasystemet för löneutbetalning, indelning i nämndemannagrupp och utfärdande
av passerkort. Att dessa göromål koncentreras i avsevärd mån äi' en klar
nackdel, anser tingsrätten. Olägenheten kan dock beräknas minska genom att
omval torde komma att ske i stor utsträckning. Trots att betydande
administrativ omgång alltså kan befaras uppkonmia anser tingsrätten likväl
syftet med reformen så angeläget att man tillstyrker att förslaget genomförs.
Tingsrätten framhåller emellerfid att det är viktigt att inte under den
fortsatta behandlingen sker ändringar som ökar de praktiska olägenheterna.
Tingsrätten syftar då i första hand på mandatperiodens längd och fömyelsen med
hälften av nämndemäimen vart tredje år.
RÅ
konstaterar att frågan om nämndens sammansättning vid tjänstgöring i det
enskilda fallet inte behandlas i promemorian. Han anser dock inte att deana
fråga f.n. utgör något problem utan att den såsom lagen
Prop.
1975/76:64 31
fömtsätter
kan lösas i samförstånd mellan tingsrätterna och nämndemännen. Även Stockholms
tingsrätt är inne på derma fråga. Tingsrätten uppger att dess drygt 1.000
nämndemän indelas i grupper som tilldelas en eller ett par avdelningar för
tjänstgöring. Vid indelningen eftersträvas att gmppema skall återspegla den
politiska situationen i stort i konununfull-mäktige. När på gmnd av förfall för
nänmdeman den vanliga indelningen måste frångås sker kompletteringen så långt
det är praktiskt möjligt efter samma princip. Om någon nämndeman önskar byta
gmpp söker man gå önskemålet till mötes. Vid bytet iakttas i så fall också
huvudprincipen om proportionell fördelning efter partitillhörighet. Tingsrätten
vill dock erinra om att syftet med att nämndemännen väljs efter
partitillhörighet inte är att de som domare skall agera efter politiska gmnder.
Även om propor-tionalitetsprincipen i enlighet med promemorieförslaget kommer
till uttryck i RB bor det därför inte i framfiden föreligga något hinder mot
att enstaka avvikelser från principen förekommer i den särskilda rättegången
när det är betingat av praktiska skäl, slutar tingsrätten.
Förslaget
att nämndeman i fastighetsdomstol i framtiden skall väljas av landstingen för
sex år med hälften vart tredje år har allmänt tillstyrkts av remissinstansema.
I åtskilliga yttranden vitsordas att det nuvarande valsättet är onödigt
omständligt. Endast ett mindre antal remissinstanser uppehåller sig dock
närmare vid denna fråga.
Södertörns
tingsrätt, som tillstyrker förslaget i princip, anser att man i promemorian
tagit alltför lätt på frågan hur man inom ramen för det nya valsystemet skall
kunna tillgodose kravet på lokalkännedom hos nämndemännen i fastighetsdomstol.
Promemorians uttalande att kvalifikationskravet i 3 § lagen om
fastighetsdomstol att nänmdeman skall vara förtrogen med sin orts förhållanden
lika väl bör kurma beaktas vid kandidatnomineringen på landstingskommunal som
på primärkommunal nivå kan visserligen i och för sig vara riktigt. Emellertid
bör beaktas att kravet på lokalkännedom hos nänmdemäimen i fastighetsdomstol
inte primärt tillgodoses genom nyssnämnda bestänmielse utan genom föreskriften
i 6 § lagen om fastighetsdomstol att nänmdeman skall vara valbar till nämndeman
i den domsaga för vilken han utses och regeln i 8 § samma lag om att till
tjänstgöring företrädesvis bör kallas nänmdeman från den domsaga till vilken
det aktuella målet närmast har anknytning. Förslaget om ändring i dessa
bestänmielser så att anknytningen till domsaga bortfaller innebär en betydande
försvagning av de nuvarande garantiema för att de i målens avgörande deltagande
nänmdemännen har erforderliga kunskaper om lokala förhållanden. Enligt
tingsrättens mening kan de nuvarande bestänmielsema mycket väl bibehållas
oförändrade även om uppgiften att förrätta nänmdemansval överflyttas till
landstingen. Om i sådant fall proportionellt val begärs, torde skilda
omröstmngar böra äga rum för utseende av nämndemän i de olika domsagorna. För
att en rättvis fördelning därvid skall kunna uppnås synes det önskvärt att
antalet
Prop.
1975/76:64 32
nämndemän
i varje domsaga bestäms något högre än som hittills varit fallet. Detta är
också motiverat från andra synpunkter. Enligt tingsrättens erfarenhet har det
nämligen inte sällan visat sig svårt att få tillgång till nänmdeman som har
erforderlig lokalkännedom och som inte är jäviga eller har annat förhinder. I
sammanhanget påpekas att jäv ofta föreligger när konmiun eller kommunalt organ
är part i fastighets- eller vattenmål. Även Svea hovrätt och domareförbundet
understryker vikten av att det i 3 § lagen om fastighetsdomstol uppställda
kvalifikationskravet för nänmdeman i fastighetsdomstol, att deime skall vara
väl förtrogen med sin orts förhållanden, beaktas också vid kandidatnomineringen
på landstingskommunal nivå. Förbimdet ifrågasätter om inte önskemålet om
nämndemännens lokala förankring skulle tillgodoses bättre om valen förrättas
av kommunfullmäktige. Kommunförburutet har inte någon erinran mot förslaget att
landstingen får överta uppgiften att vara valkorporation men anser att valet
bör ankomma på kommunfullmäktige i Stockholm, när det gäller den
fastighetsdomstol som har Stockholms kommun till domsområde.
Promemorians
förslag att bestämmelsema om nämndeman i skatterätt, fastighetstaxeringsrätt
och länsrätt skall harmoniseras med förslagen i övrigt tillstyrks eller lämnas utan
erim°an av remissinstanserna. Länsstyrelsen i Stockholms län, vilken som
tidigare nämnts förordar att mandattiden generellt bestäms till tre år, tar
upp en praktisk fråga för den händelse förslaget om sexårsmandat med val av
halva nämndemanskåren vart tredje år ändå genomförs. Länsstyrelsen påpekar att
nämndemäimen i länsrätt och länsskatterätt väljs för tjänstgöring i båda
domstolarna. I Stockholms län, där länsskatterätten är knuten till en särskild
avdelning inom länsstyrelsen och länsrätten till förvaltningsavdelningen,
upprätthålls en skarp åtskillnad mellan de båda domstolamas verksamhet. Nänmdemännen
är sålunda fördelade till tjänstgöring inom den ena eller den andra domstolen.
Vid val av halva nämndemanskåren måste därför nämndemännens tjänstgöringsförhållanden
beaktas så att inte domstolarna får hela sin nänmdemanskår förnyad på en gång.
Någon uttrycklig bestämmelse härom anser man dock inte nödvändig. Länsstyrelen
påpekar vidare att klagan över rättens beslut angående nämndemans behörighet
enligt promemorieförslaget skall föras hos domstolsverket. Länsstyrelsen anser
sig kunna tillstyrka förslaget men påpekar att det torde förutsätta ändring av
reglerna om besvär över länsrätts beslut.
2.2
Tingsrätts sanunansättning i vidlyftiga brottmål
Promemorian.
I förevarande avsnitt diskuteras frågan om förstärkning av tingsrättens
sanmiansättning i långvariga och omfattande brottmål, motiverad av önskan att
gardera sig mot att rätten förlorar sin domförhet om en ledamot under pågående
huvudförhandling skulle insjukna eller
Prop. 1975/76:64 33
eljest hindras att tjänstgöra. Övervägandena utmynnar, i
förslag att tingsrätt får bestå av två lagfarna domare och nämnd, om huvudförhandling
i målet kan beräknas kräva minst åtta veckor eller eljest synnerliga skäl
föreligger. Vidare föreslås i promemorian att nänmden får bestå av sex
nämndemän i stället för fem, om det är påkallat med hänsyn till målets
omfattning eller annan särskild omständighet. Den ytterligare juristdomare
eller nämndeman som sålunda kan tillkallas skall enligt förslaget redan från
början ha säte i rätten och delta i dess avgörande av målet, oavsett om något
förfall inträffar eller inte. Tanken på ett system med suppleant som bara
inträder i rätten vid förfall för ledamot avvisas således. För det fall att
rätten har den förstärkta sammansättningen föreslås vissa särskilda
omröstningsregler. Beträffande förslagets närmare innehåll och motivering
hänvisas till promemorian, vilken också innehåller en redogörelse för nuvarande
ordning och tidigare framlagda reformförslag m.m. (se bilaga 1).
Remissyttrandena. Remissinstansema
ställer sig genomgående positiva till promemorians överväganden och förslag. De
invändningar som riktas mot förslaget rör detaljer eller mer perifera frågor. I
fråga om behovet av reformen uttalar RÅ att stora brottmål i flera hänseenden
utgör betydande problem, som tenderar att öka. En översyn av lagstiftningen i
hithörande ämnen framstår som nöklvändig. Tyvärr är det inte realistiskt att
tro att man enbart genom att finna smidigare handläggningsformer för s.k. seriebrottslighet
helt kan komma ifrån stora rättegångar. För att möta vad som förr eller senare
förefaller oundvikligt, nämligen plötsligt förfall för en eller flera av rättens
ledamöter, bör enligt RÅ de stora rättegångarna omgärdas med ytterligare
skärpta regler. En viktig fråga är enligt RÅ den som behandlas i promemorian om
tingsrättens utökade sanunansättning i stora mål. DON anser att det finns
arJedning att räkna med att antalet vidlyftiga mål ökar undan för undan. Det är
därför enligt DON:s mening synnerligen angeläget att åtgärder nu vidtas i syfte
att eliminera riskerna för att påbörjad huvudförhandling i omfattande brottmål
måste ställas in på gmnd av bristande domförhet. För detta talar såväl
arbetsorganisa-toriska skäl som hänsynen till parter, vittnen m.fl. Stockholms
tingsrätt upplyser att mycket stora brottmål på senare år har förekommit i
ungefär sanrnia omfattning som innan det att tingsrätten år 1972 tog upp ämnet
i sin skrivelse till justitiedepartementet. Tingsrätten anser att målen
tenderar att bli alltmera omfattande och komplicerade och nämner som ett
exempel härpå det s.k. Wenner-Grenmålet, i vilket antalet
huvudförhandlingsdagar uppgick till 65.
Promemorians förslag att
förstärkning av det lagfarna inslaget i tingsrätten i vidlyftiga brottmål
skall ske genom att i rätten vid sidan av ordföranden redan från början ingår
ytterligare en lagfaren ledamot, som kan ta över ordförandeskapet vid förfall
för ordföranden, biträds så gott som enhälligt av remissinstanserna.
Representativt för uppfattningen bland
3 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 64
Prop.
1975/76:64 34
dem
är Stockholms tingsrätts uttalande att den som faktiskt medverkar i rättegången
på det sätt som här är aktuellt också bör ha fullt juridiskt ansvar för
avgörandet. Ett suppleantskap skulle däremot ge bisittaren en egendomlig
mellanställning. Den enda remissinstans som över huvud taget anser alternativet
med suppleant böra övervägas är nämndertuinnaföre-ningen vid Södertörns
tingsrätt.
Åtskilliga
remissinstanser anser att promemorian är onödigt restriktiv i fråga om
fömtsättningama för förstärkning med ytterligare en lagfaren ledamot. De flesta
av dem som berör änmet menar att en extra lagfaren ledamot bör kunna komma
ifråga även i mål som kan beräknas pågå minst fyra veckor. Till dem som går på
denna linje hör Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, fyra tingsrätter
och domareförbundet. Hovrätten för Västra Sverige menar att en sådan
gränsdragning bättre svarar mot de behov den föreslagna förstärkningen avses
tillgodose. Även med denna tidsgräns blir det endast fråga om ett tämligen
begränsat antal mål. Karlstads tingsrätt hävdar att tingsrättema absolut inte
har sådan tillgång till domare eller sådana möjligheter att få förstärkning
från hovrätt att dubblering i något mål kan göras utan tvingande skäl. Man
anser därför inte att det finns någon risk för missbruk. Tingsrätten påpekar
vidare, liksom Södertörns tingsrätt, att man med en fyraveckorsgräns skulle få
sanuna tidsgräns som enligt 46 kap. 11 § andra stycket andra punkten RB.
Stockholms
tingsrätt understryker att den som utses som bisittare måste ha sådan
erfarenhet och sådana egenskaper att han verkligen kan ta över ordförandeskapet,
om det skulle behövas. Det kan därför inte komma i fråga att anlita en
tingsfiskal för uppgiften. Däremot bör inte något ovillkorligt krav ställas på
att bisittaren är ordinarie domare. Domareförbundet anmärker att det i
promemorieförslaget inte angetts under vUka fömtsättningar lagfaren ledamot
vid förstärkt sammansättning får avträda under pågående huvudförhandling.
Förbundet anser för sin del att det bör krävas laga förfall, eftersom det
eljest någon gång skulle kunna uppkomma tveksamhet om den enskilda lagfarna
domaren eller tingsrätten i den sammansättning som gäller i målet eller
tingsrätten i administrativ form skall ha avgörandet i sin hand.
Remissinstansema delar vidare promemorians
uppfattning att även nämnden bör kunna förstärkas i större mål. Man biträder
allmänt tanken att kriteriet för förstärkning av nänmden bör göras mindre
strängt än när det gäller det lagfarna inslaget. Att den förstärkta nänmden
skulle bestå av flera än sex nämndemän ifrågasätts bara av RÅ som tycker att
antalet nänmdeman lämpligen bör ökas till sju när två lagfama ledamöter
tjänstgör i rätten. I en eventuell slutlig sammansättning om två juristdomare
och fyra nämndemän, vilket skulle bli fallet om två nänmdeman blev tvungna att
lämna rätten under förhandlingen, anser RÅ att lekmannainslaget skulle bli
alltför svagt.
I
ett par remissyttranden berörs frågan om de närmare fömtsättningama
Prop.
1975/76:64 35
för
förstärkning av nänmden. Nämndemannaföreningen vid Södertörns tingsrätt menar
att bestämmelsen om förstärkning bör tillämpas generöst så att sex nänmdeman
kallas i alla mål som beräknas pågå mer än några dagar. Domareförbundet anser å
andra sidan att den i promemorian föreslagna regeln och de exempel som anförs
i motiven kan medföra att utökning av antalet nämndemän blir alltför vanlig.
Förbundet anser att lagen bör utformas så att återhållsamhet anvisas.
En del remissinstanser bl.a. hovrätten för Västra
Sverige samt Uppsala, Borås och Karlstads tingsrätter tar i detta sammanhang
upp den i specialmotiveringen till I kap. 4 § RB berörda bestämmelsen enligt
vilken tingsrätten är domför med fyra i nämnden om förfall för nämndeman
inträffar sedan huvudförhandling har påbörjats. Hovrätten för Västra Sverige anser
det med fog kunna ifrågasättas om inte möjligheten att döma med fyra i nämnden
bör utvidgas till att avse även förfall, som inträffar före huvudförhandlingens
början, exempelvis om en nämndeman till följd av glömska uteblir när
huvudförhandlingen skall inledas eller om förfall för nämndeman visserligen har
förelegat före handläggningens början men inte konstateras förrän målet till
stor del handlagts. Hovrätten anser att de olägenheter som uppkonuner i nänmda
situationer är av sådan tyngd att en lagändring är påkallad. Att domförhet med
fyra i nänmden skall vara en undantagsföreteelse och att rimliga ansträngm'ngar
skall göras för att nänmden skall ha normalsammansättiung bör dock understrykas
i motiven till lagändringen. Uppsala tingsrätt säger att det är vanligt att
tingsrättema försätts i bryderi därför att en nänmdeman uteblir, av glömska
eller annan orsak, eller att det omedelbart före huvudförhandlingen upptäcks
att en nänmdeman är jävig. Tingsrätten anser det rimligt att huvudförhandlingen
även i sådana fall får genomföras med fyra i nänmden. Om man inte vill medge
detta borde det i vart fall överlänmas åt rätten att lösa frågan om ersättare
på det sätt den finner lämpligt. Det mest praktiska är i så fall att rätten med
stöd av 4 kap. 10 § RB kallar någon tjänsteman vid tingsrätten till
tjänstgöring i nämnden. Promemorians farhågor för att dennes i förhållande till
rättens ordförande underordnade ställning skulle spela någon menlig roll vid
hans tjänstgöring som nämndeman är enligt tingsrätten obefogade. Dessutom torde
det endast i undantagsfall vara fråga om annat än inträde i mål av kort varaktighet.
Andra i promemorian diskuterade lösningar med "jourhavande ersättare"
och liknande är svårare att tillämpa och medför i allmänhet tidsförluster. Tingsrätten
anser det vidare önskvärt att stadgandet omformuleras så att man får täckning
för den ihemng som i rättsfallet NJA 1973 s. 113 företräds av en minoritet inom
högsta domstolen. Också nämndemannaföreningen vid Södertöms tingsrätt anser att
tingsrätt bör vara domför med fyra i nämnden om en nämndeman uteblir under
pågående huvudförhandling, oavsett om han har laga förfall eller inte.
Härigenom minskas ytterligare risken för att rätten under pågående
Prop.
1975/76:64 36
huvudförhandling
mister sin domförhet. Föreningen framhåller att frågan om påföljd för nämndeman
som uteblivit utan förfall bör regleras i annan ordning. Uppsala tingsrätt
anmärker att om från början sex nämndemän tjänstgör i rätten, en av dem tydligen
kan utebli under förhandlingens gång utan att förfall för honom behöver
föreligga. Några praktiska olägenheter härav anser tingsrätten dock inte
föreligga. Synpunkter liknande de nu berörda har anförts av Borås och Karlstads
tingsrätter.
Mot förslaget att det skall ankomma på vederbörande
domstol att själv besluta när förstärkning behövs har inte riktats några
invändningar. Stockholms tingsrätt påpekar att avgörandet ytterst ankommer på
vederbörande lagman.
Bortsett
från enstaka redaktionella påpekanden godtas promemorians förslag till
omröstningsregler i fall där tingsrätten har förstärkt sanunansättning av alla
remissinstansema. Enligt DON bör den lösning av problemet som redovisats i
promemorian inte behöva leda till några svårigheter vid tillämpningen.
Stockholms tingsrätt delar promemorians uppfattning att bestänmielsema
säkerligen sällan kommer att behöva tillämpas i praktiken. Själva
överläggningen är inte bunden av omröst-ningsreglema och sker f.n. normalt utan
att någon formellt fastlagd ordning följs, påpekar tingsrätten. Om i
fortsättningen två lagfama ledamöter skall ingå i rätten kan det falla sig
naturligt att den av dem yttrar sig först, som har förberett det aktuella
avsnittet. På samma sätt torde domskrivningen ofta komma att delas upp mellan
de båda lagfarna domarna, slutar tingsrätten.
Stockholms
tingsrätt tar i sitt remissyttrande på nytt upp sitt i 1972 års framställning
väckta förslag om ändring i bestämmelserna om avbrott i huvudförhandUng.
Tingsrätten anser att huvudförhandling visserligen normalt bör hållas tre dagar
i veckan men att det kan finnas tillfällen när antalet bör bringas ner till
två. Behovet härav ger sig kanske inte så mycket till känna för rätten som för
partema och särskilt då ombuden. Även med hänsyn till nänmdemäimen kan en något
större frihet vara önskvärd. Föreskriften i detta hänseende i 1 kap. 9 § RB är
otidsenlig med hänsyn främst till de fria lördagama, säger tingsrätten, som
förordar att lagrummet ändras så att ordet "söckendagar" ersätts med
"arbetsdagar". Även Borås tingsrätt är inne på denna linje. Svea
hovrätt hänvisar för sin del i detta hänseende till sitt avstyrkande yttrande
över Stockholms tingsrätts ursprungliga framställning och uttalar, att vad
tingsrätten nu har anfört inte föranleder hovrätten att frångå sin tidigare
intagna ståndpunkt.
2.3
Ed och försäkran
Promemorian. Med utgångspunkt i en rekommendation
av 1968 års beredning om stat och kyrka och mot bakgmnd av den historiska
utvecklingen diskuteras i promemorian frågan om det religiösa inslaget bör
Prop.
1975/76:64 37
behållas
i vittnesed, domared och andra legala edsformulär (se bilaga 1). Övervägandena
i promemorian utmynnar i förslag att det religiösa momentet skall utmönstras
och ersättas av en utfästelse på heder och samvete, av samma lydelse som den
nuvarande sanningsförsäkrän. Av praktiska och traditionella skäl föreslås dock
att beteckningen fd behålls. Beträffande förslagets närmare innehåll och
motivering hänvisas till promemorian.
Remissyttrandena. Alla remissinstanser utom två
ställer sig positiva till förslaget att det religiösa inslaget i edsformulären
helt skall tas bort. Man ansluter sig härvidlag i huvudsak fill de i
promemorian anförda argumenten och menar, att samhällsutvecklingen har gått
därhän, att det nuvarande edsformuläret för de flesta människor har förlorat
sin religiösa innebörd. Svea hovrätt säger sig dela den uppfattning som
framförs i promemorian att det i Sverige numera finns en betydande opinion som
är positiv till ett borttagande av det religiösa inslaget i edsformuläret.
Ärkebiskopen uttalar att han efter hörande av övriga biskopar för sin del
tillstyrker att edsav-läggelse med religiöst inslag avskaffas. Anser sig
samhället numera kunna undvara ed av sådan art är det med hänsyn till det
etiska krav, som ytterst ställdes i Bergspredikan, ur kristen synpunkt att
förorda att edgång "vid Gud den allsmäkfige och vid hans heliga ord"
upphör. Vad avser vittneseden betingas detta önskemål f .ö. redan av de
triviala och för det hittillsvarande edsformulärets helgd måhända stötande
sammanhang vari vittnesed vid de allmänna domstolarna ofta ingår, fortsätter
ärkebiskopen.
Endast domkapitlet i Göteborgs stift. Svenska
kyrkans församlings-och pastoratsförbund och enstaka skiljaktiga ledamöter hos
övriga remissinstanser menar att det nuvarande systemet med ett religiöst och
ett neutralt formulär bör behållas. Domkapitlet anser att man inom Göteborgs
stift utan tvivel skulle kunna vid en enkät påvisa en kompakt uppslutning kring
det nuvarande edsformuläret. För hundratusentals människor i Sverige är en
edsavläggelse i nuvarande form en väsentligt allvarligare sak än en försäkran
på heder och samvete. En kristen människa kan ha religiösa betänkligheter mot
att inte få avlägga ed inför "Gud den alls-mäktige och vid hans heliga
ord" heter det vidare. Med hänsyn till tradition, hävd och edens djupa
innebörd bör enligt domkapifiets mening ed och försäkran fortfarande kurma
avläggas efter fritt val.
I ett par remissyttranden berörs också den
principiella frågan hur eds-avläggelsen lämpligast bör gå till. RÅ ifrågasätter
sålunda om något förestavande av ed eller försäkran över huvud taget behövs. I
stället borde tyngdpunkten i det processuella förspelet till den utsaga som
skall bekräftas med eden ligga på en mera tydlig och utförlig erinran om det
ansvar som följer av utsagan än vad som nu ofta är fallet. RÅ säger sig
emellertid uppfatta förslaget som en partiell reform; vid en konunande översyn
av RB torde en modernisering av vittneskapitlet i RB bli aktuell på åtskilliga
punkter. Stockholms tingsrätt menar likaså att vittneseden borde
Prop.
1975/76:64 38
kunna
ersättas av en erinran till vittnet om sanningsplikten och straffansvaret. Alternativt
kunde som en mellanform övervägas en förenklad ed efter anglosaxisk förebild,
enligt vilken vittnet endast behöver bekräfta ett edligt löfte som läses upp
för honom. Tingsrätten anmärker att frågan har avseende även på eder och
försäkringar som föreskrivs inom andra rättsområden. Detta kan tala för att
spörsmålet får anstå till den mera omfattande översynen av RB.
En
mycket klar majoritet bland remissinstansema biträder vidare förslaget att den
sekulariserade högtidliga utfästelsen alltjämt skall betecknas "ed".
Här bryter sig dock åsikterna något. Bland dem som uttryckligen tillstyrker
förslaget märks RÅ, de båda hovrätterna och de av dem hörda tingsrätterna, DON,
flertalet av de hörda länsstyrelsenm, advokatsamfundet och domareförbundet.
Flera nämndemannaföreningar och kommuner uttalar också sitt gillande. RÅ säger
att han med hänsyn till att brottsbenämningen mened t.v. bör bibehållas inte
har någon erinran mot att den försäkran som i fortsättningen skall avläggas
kallas för ed, låt vara att det är otillfredsställande att exakt samma ordalag
i vissa fall benänrms ed och i andra fall sanningsförsäkran. Detta kan ibland
framstå som förvillande för de agerande i en rättegång och frågan är om inte
lydelsema av såväl ed som försäkran kunde moderniseras, gäma med hänvisning
till de olika straff stadganden som bär upp dem. Svea hovrätt framhåller, i
likhet med Stockholms tingsrätt, att begreppet ed bör bevaras som beteckning på
en i högtidlig form avgiven utfästelse. Några språkliga hinder härför torde
inte föreligga, anser hovrätten. Inte heller enligt advokatsamfundets mening
finns det från språklig synpunkt något hinder mot att beteckna en försäkran på
heder och samvete som ed. Ordet är hävdvunnet i ifrågavarande sammanhang och
uppfattas säkerligen som ett starkare uttryck än försäkran, oavsett det
religiösa ursprung det må ha haft, säger samfundet. Uddevalla kommun anser att
förslaget om utmönstring av det religiösa inslaget i edsformuläret med
bibehållande av termen ed såsom utgörande en på heder och samvete avgiven
högtidlig försäkran överensstämmer med vad som av allmänheten uppfattas som den
naturliga formen för sanningsförsäkran.
Kritiska
uttalanden mot förslaget i denna del anförs av ärkebiskopen, domkapitlen i
Luruis och Göteborgs stift. Svenska kyrkans församlings-och pastoratsförburui
samt två reservanter i Karlstads tingsrätt. Ärkebiskopen, vilken som tidigare
nänmts i sak biträder förslaget om ett neutralt formulär, uttalar att reformen
för klarhetens skull skulle vinna på att ordet "ed" byts ut mot
"försäkran". Domkapitlet i Lunds stift invänder bl.a. att man sedan
urgammalt förknippar begreppen "ed" och "svärjande" i
sådana formler som avsåg att ge den avlagda försäkran en religiöst eller
magiskt förbindande kraft. Denna tolkning har under senare tid snarare
förstärkts i det allmänna medvetandet genom att man i olika sammanhang har
ersatt äldre edsformulär med en högtidlig försäkran eller
, /
Prop.
1975/76:64 39
infört
sådan som alternativ till ed. Redan av historiska skäl synes det onödigt att nu
sammanblanda begreppen så att termen ed i fortsättningen skulle stå för något
annat än det normalt hittills har betecknat i vårt rättssystem.
I
några yttranden görs mer redaktionellt betonade påpekanden. Hovrätten för
Västra Sverige ifrågasätter om inte edsformuläret i 36 kap. 11 § RB i stället
borde formuleras sålunda: "Jag NN lovar och försäkrar under edlig
förpliktelse, att ...". Därigenom skulle sannolikt större förståelse vinnas
för bibehållande av bl.a. benämningama vittnesed och mened, säger hovrätten.
Borås tingsrätt kommer med liknande synpunkter. Uppsala tingsrätt anmärker att
det möjligen är ologiskt att använda två olika beteckningar på samma formulär
men anser att goda skäl onekligen talar för att den terminologiska skillnaden
bibehålls. "Partsed" vore annars ett alternativ till
"sanningsförsäkrän". Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tar upp
frågan om en modernisering av domareden. Uttryck som "saker" eller
"saklös" är enligt länsstyrelsens erfarenhet inte självklara för alla
och envar. Södertörns tingsrätt påpekar att ordsammanställningen "ed eller
försäkran" förekommer i RB också i 36 kap. 13-15 §§ och 21 § samt 40 kap.
14 §. Även lydelsen av dessa paragrafer bör jämkas. Tingsrätten uttalar vidare
att sådana hänvisningar som finns på olika håll inom lagstiftningen till RB:s
bestämmelser om ed eller försäkran i tydlighetens intresse bör jämkas snarast
efter reformens genomförande och helst redan i samband därmed. Bestämmelserna
är ju avsedda att kunna i praktiken förstås även av lekmän som saknar närmare
kännedom om RB. Tingsrätten nänmer särskilt 25 § förvaltningsprocesslagen och
13 § lagen om arrendenämnder och hyresnänmder, i vilka lagrum förekommer
hänvisning till en bestämmelse i RB som nu föreslås skola upphävas.
I anslutning till förslaget om ändring i lagen
(1946:804) om införande av nya RB tar ärkebiskopen upp en fråga om lydelsen av
s.k. domkapiteled. Enligt 19 § lagen om domkapitel, som är av kyrkolags karaktär,
skall domkapitiets ledamot, innan han första gången tager säte och stämma i
domkapitel, avlägga den ed som för medlem av domkapitel är föreskriven.
Lydelsen av ifrågavarande ed har senast fastställts genom kungörelsen den 25
oktober 1878 angående förändrade edsformulär för ecklesiastike ämbets- och
tjänstemän. Med hänvisning till sin principiella inställning till edsfrågan
anser ärkebiskopen att ed inför kyrklig myndighet framdeles inte bör avläggas
"vid Gud och hans heliga evangelium" vilket stadgas i den nyssnämnda
kungörelsen. En omarbetning och även språklig översyn av kungörelsen synes
därför vara påkallad, i synnerhet som kungörelsens gällande edsformulär
avslutas med orden "så sant mig Gud hjälpe till liv och själ". Om så
sker anser ärkebiskopen inte att någon ändring av 19 § lagen om domkapitel är
nödvändig.
Prop.
1975/76:64 40
3
Föredraganden
3.1
Formerna för val av nämndeman m.m.
Sedan lång tid tillbaka gäller att nänmdeman i
tingsrätt utses för en period av sex år av kommunfullmäktige i den eller de
kommuner som hör fill tingsrättens domsområde, domsagan. Valet sker formellt
med enkel röstövervikt (s.k. majoritetsval). I allmänhet har dock de politiska
partiema inom kommunfullmäktige fördelat kommunens nämndemans-platser mellan
sig efter proportionella grunder, och själva valförrättningen blir därigenom
endast en bekräftelse av överenskommelsen. Antalet nämndemän växlar efter
domsagans storlek. I de minsta domsagoma utses ungefär 20 nänmdeman, medan
Stockholms tingsrätt har 1.000. Tingsrättens nämnd förnyas successivt genom
att nänmdeman alltid väljs för full mandatperiod när vakans uppkommer, vare sig
denna beror på att sexårsperioden har löpt ut för någon eller på att nämndeman
har avgått i förtid. Klagan över nänmdemansval förs genom besvär hos rätten.
Bestämmelsema om val av nämndeman i andra
sammanhang skiljer sig i olika hänseenden från vad som gäller för tingsrätt (i
dess normala sammansättning). I fråga om val av nämndeman i fastighetsdomstol
(dvs. tingsrätt i särskild sammansättning vid handläggning av fastighetsmål),
vilken i princip har länet som sin domkrets, tillämpas som regel en indirekt
valmetod. Såvida domsagan inom domkretsen inte består av endast en kommun har
de olika kommunema inom domsagan att utse särskilda valmän, vilka i sin tur
utser nänmdemännen för domsagan. Antalet fastig-hetsdomstolsnUmndemän är för de
flesta domsagor endast fyra eller sex. Valet sker genom majoritetsval.
Mandatperioden är liksom för nänmdeman i tingsrätt sex år. TiU skillnad från
tingsrättens nänrnd fömyas nänmden i fastighetsdomstol inte successivt, utan
nyval sker av hela nämnden när dess mandatperiod har löpt ut. Avgår nänmdeman i
förtid sker fyllnadsval för återstoden av hans mandattid. Klagan över nänmdemansval
förs genom besvär hos hovrätten.
Nänmdeman vid de administrativa länsdomstolama
skatterätt och länsrätt väljs av landstinget i resp. län eller, om i länet
finns kommun som inte ingår i landstingskommun, av landstinget och fullmäktige
i kommunen efter viss fördelning dem emellan. Också här är valmetoden
majoritetsval. I likhet med fastighetsdomstolens nämnd gäller vidare att
mandatperioden är sex år, att hela nänmden nyväljs när perioden har gått till
ända och att komplettering under löpande mandatperiod sker genom fyllnadsval
för återstoden av tiden. Klagan över nänmdemansval förs genom kommunalbesvär.
En liknande ordning gäller beträffande nänmdeman i fastighetstaxeringsrätt.
Under årens lopp har i olika sammanhang förts fram
önskemål om reformer när det gäller formerna för nämndemansval. Bl.a. har
riksdagen
Prop.
1975/76:64 41
år
1972 hemställt om en översyn av bestämmelsema härom Gfr JuU 1972:23, rskr 275).
Vad som främst har stått i blickpunkten är frågor om mandattidens längd,
införande av bestämmelser om proportionell valmetod och förenhetligande av de
delvis olika regler som gäller för de olika domstolarna.
I
den inom justitiedepartementet utarbetade promemorian (bilaga 1) läggs förslag
fram om vissa ändringar i de nuvarande reglerna om val av nämndeman i
tingsrätt, fastighetsdomstol samt skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och
länsrätt. Viktigast från principiell synpunkt är det från
kommunallagstiftningen hämtade förslaget att en minoritet inom den väljande
församlingen skall kunna få till stånd proportionellt val enligt de särskilda
bestämmelser som gäller härom. Även i fortsättningen föreslås dock
majoritetsvalmetoden-vara huvudregel. Den nya ordningen anses i promemorian
inte iimebära någon störte ändring i sak i förhållande till nuvarande praxis,
eftersom erfarenheten visar att önskemålet om fördelning av
nänmdemansbefattningama mellan olika samhällsgrupper har kurmat tillgodoses
genom överenskommelse mellan partiema även utan några särskilda
valbestämmelser.
Promemorians förslag om lagfästande av rätten att
påkalla proportionellt val har enhälligt biträtts av remissinstanserna. 1
åtskilliga remissyttranden ses förslaget som en garanti mot att ett
majoritetsparti utnyttjar sin ställning till att ensidigt välja sina egna
kandidater till nänmdemansuppdrag.
Med hänsyn till den enighet som sålunda har kommit
till synes i fråga om införande av möjlighet till proportionellt val nöjer jag
mig för egen del med att konstatera att det såväl från allmänt demokratiska
utgångspunkter som med hänsyn till förtroendet för domstolarna är angeläget,
att garantier skapas mot att nänmden får en i politiskt hänseende ensidig
sammansättning. Jag ansluter mig till förslaget i promemorian och till de överväganden
som det grundas på. I likhet med promemorian och remissinstanserna är jag av
den uppfattningen att tillämpning av bestämmelserna om proportionellt val
kommer att aktualiseras mycket sällan. Att ett genomförande av förslaget skulle
leda till ökad politisering av nänmde-mansvalet anser jag inte behöva befaras.
Några farhågor för en sådan utveckling har inte heller förts fram under
remissbehandlingen.
Ett par remissinstanser har berört frågan om
nämndens sammansättning i det enskilda målet. Jag vill med anledning härav
framhålla att förslaget om införande av möjlighet till proportionellt val inte
syftar till någon ändring i nu rådande praxis i fråga om nänmdemännens
indelning till tjänstgöring. Jag vill också understryka att nänmdemansuppdraget
är en förtroendepost med vilken är förenad dömande och inte politiska uppgifter.
Det får liksom hittills ankomma på domstolarna att sörja för att rätten har en
så allsidig sammansättm'ng som omständigheterna medger.
En viktig fråga vid revisionen av reglema om val av
nänmdeman är mandattidens längd. Här bryter sig önskemålet att anpassa nämnden
till
Prop.
1975/76:64 42
den
väljande församlingens sammansättning mot behovet av att inom nänmden bevara
nödvändiga erfarenheter av domstolsverksamheten. Övervägandena i promemorian
utmyrmar på denna punkt i en kompromiss mellan intressena av proportionalitet
och kontinuitet. Det föreslås sålunda att mandatperioden liksom nu skall vara
sex år men att halva antalet nämndemän skall väljas vart tredje år, sedan nyval
av kommunfullmäktige och landsting har ägt rum. Promemorians förslag har
godtagits av en klar majoritet av remissinstanserna, däribland alla de
domstolar och nämndemannaföreningar som har yttrat sig. Från bl.a. kommunalt
håll förordas däremot i en del yttranden att mandatperioden helt anpassas till
den treårstid som gäller beträffande politiska uppdrag.
Som jag nyss har framhållit är uppdraget som
nämndeman ett förtroendeuppdrag till vilket är knutna andra uppgifter än
politiska. Det är därför inte av samma betydelse att förändringar i
valförsamlingens politiska sammansättning omedelbart slår igenom fullt ut
beträffande nänmdemännen som när det gäller exempelvis kommunala nämnder.
Funktionen som lekmarmadomare ställer betydande krav på den som utses till
denna post. För att det allmänna medborgerliga omdömet skall kunna komma till
uttryck i den rättstillämpande verksamheten måste lekmaima-representantema
besitta egenskaper som rättrådighet, gott omdöme och livserfarenhet. Med hänsyn
till utrymmet för skälighetsbedömningar och till de ofta grannlaga avgöranden
som domstolarna ställs inför behöver nämndemännen emellertid också mtin och
erfarenhet av dömande verksamhet för att rätt kunna fylla sin uppgift som
meddomare. Mot denna bakgmnd är jag i likhet med promemorian och de flesta
remissinstanserna inte benägen att korta av den sedan länge gällande sexåriga
mandattiden vilken har visat sig väl ägnad att tillgodose kontinuiteten inom
nämnden. De skäl som anförts till stöd för förslaget om tre års mandattid,
närmast intresset av anpassning till de tider som gäller för politiska uppdrag,
har inte övertygat mig om att man bör gå ifrån huvudregeln om den längre
mandattiden. Jag ansluter mig därför till promemorians förslag att mandattiden
skall vara sex år och att halva antalet nämndemän skall utses vart tredje år.
I promemorian läggs också fram förslag om en del
ytterligare ändringar beträffande nänmdemansval. De är huvudsakligen en följd
av förslagen om möjlighet till proportionellt val och fömyelse av nänmden med
hälften vart tredje år. Såvitt angår tingsrätt föreslås att varje kommun inom
domsagan skall tillsätta ett jämnt antal nämndemän för att periodiciteten med
val av hälften vart tredje år skall kunna iakttas samt att fyllnadsval efter i
förtid avgången nämndeman skall avse återstoden av hans mandattid. Vissa
övergångsbestämmelser och särbestämmelser för det fall att antalet nämndemän
ändras föreslås också. Slutligen föreslås att klagan över nänmdemansval i
fortsättningen skall föras genom kommunalbesvär. Förslagen har i allmänhet
länmats utan erinran av remissinstansema. Även
Prop.
1975/76:64 43
jag
kan i allt väsentligt ansluta mig till förslagen. Till vissa detaljfrågor återkommer
jag i specialmotiveringen.
När
det gäller val av nänmdeman i fastighetsdomstol iimebär promemorians förslag
den väsentliga nyheten att det indirekta valsättet avskaffas och ersätts av
direkt val av landstinget i länet med vissa undantag för Gotlands län och för
kommun som inte ingår i landstingskommun. Beträffande mandatperiod, möjlighet
till proportionellt val, fömyelse med hälften av nämnden vart tredje år och
klagan över nänmdemansval överensstämmer förslaget med vad som föreslås i fråga
om val av nämndeman i tingsrätt. Förslagen har i allmänhet tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av remissinstanserna. Att det nuvarande valsättet är
onödigt omständligt vitsordas från flera håll. I några remissyttranden har dock
uttryckts viss oro för att det föreslagna valsystemet inte skulle tillgodose
kravet att nänmdemännen är väl förtrogna med sin orts förhållanden. I ett
yttrande har därför ifrågasatts om inte den nuvarande anknytningen till domsaga
kan behållas även om valet förrättas av landstinget.
För egen del finner jag i likhet med promemorian
och remissinstansema att uppgiften att utse nämndemän i fastighetsdomstol
lämpligen bör föras över till landstingen med de inskränkningar som följer av
att vissa kommuner inte ingår i landsting. Genom en sådan ordning vinner man en
betydande förenkling av valproceduren. Att en bestämmelse om rätt för viss
minoritet att erhålla proportionellt val bör firmas också här synes mig
uppenbart. Även val av nämndemän i fastighetsdomstol bör ske med hälften vart
tredje år. Däremot bör det inte komma i fråga att ytterligare splittra
förtättningen genom att hålla skilda val för olika domsagor inom länet. En
sådan ordning skulle bortsett från de rent praktiska olägenheterna alltför
mycket försvåra en rimlig proportionell fördelning av nämndemansplatserna. Jag
vill dock understryka att jag delar den under remissbehandlingen uttalade
åsikten att det är viktigt att nämndemännen har lokal anknytning och kännedom
om sin orts förhållanden. Detta önskemål bör enligt min mening kunna
tillgodoses även med det föreslagna valsättet. Som uttalas i promemorian saknas
det anledning till antagande, att inte det i 3 § lagen om domstolar i
fastighetsmål inskrivna kravet att nänmdemännen är väl förtrogna med sin orts
förhållanden skulle bli beaktat av landstingen.
I ett remissyttrande har förordats att nänmden för
den fastighetsdomstol som har Stockholms kommun som domkrets skall väljas av
kommunfullmäktige i Stockholm och inte av landstinget i länet. Jag kan för min
del inte biträda detta förslag. Stockholm ingår ju i landstingskommunen och
kommunens invånare deltar i val till landstinget i länet. Om befogenheten att
välja nämndemän i fastighetsdomstolen för Stockholm fråntogs landstinget
skulle konsekvensen kräva att de för Stockholm utsedda landstingsmännen inte
fick delta i landstingets val av nämndemän i den domstol som har återstoden av
länet till domkrets. En sådan ordning är uppen-
Prop.
1975/76:64 44
barligen
inte lämplig. Som har föreslagits i promemorian bör därför landstinget i
Stockholms län välja nämndemän till båda fastighetsdomstolarna i länet. Vad jag
tidigare uttalat om behovet av lokal förankring hos nänmdemännen bör härvid
leda till att de nänmdeman som utses till fastighetsdomstolen för Stockholms
kommun som princip också är bosatta inom kommunen medan nämndemäimen i den
andra domstolen kommer från övriga delar av länet.
I likhet med remissinstansema ansluter jag mig
också till förslaget att klagan över val av nämndeman i fastighetsdomstol skall
föras genom kommunalbesvär.
Även när det gäller bestämmelserna om val av
nämndeman i skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt har promemorians
förslag allmänt tillstyrkts under remissbehandlingen. Jag ansluter mig till
förslagen och föreslår att de genomförs. Härigenom uppnås en så långt möjligt
enhetiig reglering av hithörande spörsmål för alla de domstolar där nämndemän
deltar.
3.2
Tingsrätts sammansättning I vidlyftiga brottmål
Tingsrätt består i brottmål av en lagfaren domare
och nänrnd. I nänmden sitter fem nämndemän. Tingsrätten är dock domför med fyra
i nänmden, om förfall inträffar för nämndeman sedan huvudförhandlingen har
påbörjats.
Bestämmelsema om tingsrätts sammansättning i
brottmål medger inte att flera än en lagfaren domare och fem nämndemän deltar.
I syfte att undvika att rätten till följd av ledamots sjukdom eller eljest
förlorar sin domförhet har vid olika tillfällen förts fram förslag att rätten
skall kunna förstärkas vid särskilt vidlyftiga och långvariga rättegångar. I
departementspromemorian (bilaga 1) föreslås den lösningen av problemet att i
stora mål ytterligare en lagfaren ledamot och en nänmdeman under vissa
fömtsättningar skall få ingå i rätten. Dessa ytterligare ledamöter skall enligt
förslaget inte inta ställning av suppleanter, som inträder bara vid förfall för
ordinarie ledamot, utan från början ingå som fullvärdiga medlemmar i rätten.
Vidare föreslås att omröstningsbestämmelsema i 29 kap. RB kompletteras med
regler för det fall att rätten har förstärkt sammansättning.
Förslaget har mottagits positivt av
remissinstansema. Man delar allmänt uppfattningen att behov av utökad
sammansättning emellanåt uppkommer och att förstärkningen bör ske genom att
ytterligare en juristdomare och en nämndeman får ingå i domstolen som
ledamöter. Man avvisar således altemativet med suppleant. Även de föreslagna
onu-östningsreglerna godtas i allt väsentligt. Också jag ansluter mig till
promemorians förslag och föreslår alltså att tingsrätten under vissa förutsättningar
skall kunna förstärkas med ytterligare en lagfaren domare och en nänmdeman. Att
Prop.
1975/76:64 45
nämnden
skulle få ökas med två nänmdeman, vilket har ifrågasatts av en remissinstans,
anser jag dock inte vara påkallat.
I promemorian konstateras att det är förenat med
vissa svårigheter att närmare ange när det är påkallat att rätten har en
sammansättning med två lagfama domare. Förhållandena skiftar från fall till
fall och de olägenheter som skulle följa av att rätten förlorar sin domförhet
får vägas mot risken av att så sker. I allmänhet bör enligt promemorian
dubblering av antalet lagfarna domare inte bli aktuellt annat än i mål som
skall pågå i flera månader. Till ledning för domstolama har man i promemorian
stannat för att som huvudregel ställa upp krav på åtta veckors huvudförhandling
för att den särskilda domförhetsregeln skall vara tillämplig. Om synnerliga
skäl föreligger skall regeln dock kunna tillämpas i mindre långvariga mål.
Gentemot förslaget i denna del hac-flera remissinstanser invänt att en
fyraveckorsgräns bättre skulle svara mot syftet bakom reformen.
För egen del tror jag inte att de båda alternativen
iimebär någon större skillnad i sak. Att den förstärkta juristsammansättningen
endast bör komma i fråga i undantagsfall, där ölägenheterna av att huvudförhandlingen
måste göras om framstår som speciellt stora, har sålunda inte bestritts av
någon. Hur sedan själva kriteriet för sammansättningsformen skall formuleras
framstår enligt min mening närmast som en lagteknisk fråga. Jag vill inte
motsätta mig att den av vissa remissinstanser förordade huvudförhandlingstiden
av fyra veckor väljs som minimigräns för omfattningen av de mål där två
lagfama ledamöter får ingå i rätten. I så fall kan den i promemorian föreslagna
möjligheten att i undantagsfall underskrida minimigränsen utgå. Genom att välja
fyraveckorsaltemativet vinner man vidare den systematiska fördelen av att få
samma "vidlyftighetskri-terium" som i 46 kap. 11 § andra stycket RB.
Jag vill emellertid understryka att den angivna tidsgränsen är en minimitid.
Det är inte meningen att domstolarna slentrianmässigt skall ha dubblerad
juristsammansättning så snart en rättegång beräknas pågå fyra veckor. Jag
ansluter mig till promemorians uttalande att det normalt bör vara fråga om mål
som skall pågå i flera månader.
I likhet med remissinstanserna delar jag
promemorians uppfattning att förutsättningama för förstärkning av nämnden bör
göras mindre restriktiva än när det gäller det lagfama inslaget. Jag biträder
promemorians förslag härvidlag och ansluter mig likaså till dess förslag till
omröstnings-regler, vilka i allt väsentiigt har godtagits av remissinstanserna.
Vid remissbehandlingen har uppmärksammats att det i
promemorian inte anges under vilka förutsättningar en lagfaren ledamot resp.
nänmdeman äger avträda under pågående huvudförhandling, när rätten har den
förstärkta sammansättningen. För min del kan jag dock inte finna att några
föreskrifter härom är påkallade. Jag vill påpeka att motsvarande fråga redan
f.n. uppkommer när i hovrätt undantagsvis deltar fem ledamöter eller i högsta
domstolen sju ledamöter, liksom när i tingsrätt i
Prop. 1975/76:64 46
tvistemål
sitter fyra ledamöter. Såvitt är känt har något problem av det åsyftade slaget
inte visat sig i dessa fall.
I
några remissyttranden förordas att bestämmelsen 1 kap. 4 § RB, enligt vilken
rätten är domför även om en nämndeman får förfall under huvudförhandlingen,
utsträcks att gälla också utevaro som föreligger redan när huvudförhandlingen
inleds. Det påpekas att det inte så sällan förekommer att någon nämndeman på
gmnd av glömska eller av annan orsak uteblir från utsatt förhandling. Även om
jag för min del ingalunda saknar förståelse för de olägenheter som kan
uppkomma, är jag i likhet med promemorian inte övertygad om att detta problem
bör lösas genom att man minskar det antal nämndemän som krävs för domförhet. De
gällande bestämmelsema om nämndens storlek har endast varit i kraft i några få
år. De föregicks av ingående överväganden, bl.a. inom riksdagen, om vilket
antal nämndemän som från skilda synpunkter var det lämpligaste. Om man ger
avkall på det antal nänmdeman som erfordras för domförhet kan det inte helt
bortses från risken för att användning av fyramansnämnd får en omfattning som
uppenbarligen skulle strida mot intentionerna bakom nuvarande regler. Jag delar
därför den uppfattning som har kommit till uttryck i promemorian, att de
praktiska olägenheterna med nuvarande ordning inte är av så stor tyngd att
någon lagändring är nödvändig. Tingsrättema bör i stället i samråd med
nänmdemännen söka komma fram till praktiska lösningar och kontrollsystem, så
att utevaro på grund av ren glömska inte behöver inträffa.
Den av ett par remissinstanser väckta frågan om
ändring av bestämmelserna om avbrott i huvudförhandling anser jag inte bör tas
upp i detta sammanhang.
3.3
Ed och försäkran
I promemorian föreslås att det religiösa inslaget i
vittneseder och andra legala edsformulär skall tas bort. Förslaget har
tillstyrkts av en mycket stor majoritet bland remissinstanserna. Under sådana
omständigheter kan jag för egen del inskränka mig till att konstatera att
promemorians antagande att det numera i vårt land finns en betydande opinion
som är positiv till ett borttagande av det religiösa inslaget i edsformuläret
har bekräftats. Även jag biträder förslaget och delar också, i likhet med de
flesta remissinstansema, uppfattningen att den högtidliga utfästelsen i
fortsättningen bör lämnas på heder och samvete.
Huvuddelen av remissinstansema har även anslutit
sig till promemorians uppfattning att det av såväl traditionella som
lagtekniska skäl är lämpligt att även i fortsättningen beteckna den i
högtidliga former avgivna utfästelsen med ordet "ed". Från domstolar
och andra remissinstanser med anknytning till rättsväsendet har sålunda
särskilt betonats angelägenheten av att begreppet ed bevaras. Eftersom inte
heller några hinder
Prop. 1975/76:64 47
från rent språklig synpunkt synes kunna anföras mot
förslaget förordar även jag att utfästelsen kallas "ed".
I enlighet med det sagda bör
ändring göras i berörda lagrum i RB samt i 23 § lagen om införande av nya RB
och i 15 kap. 1 och 4 a §§ brottsbalken. Som påpekas i promemorian finns det
vidare på åtskilliga andra håll inom lagstiftningen hänvisningar till RB:s
bestämmelser om domared eller domarförsäkran och vittnesed eller
vittnesförsäkran. Motsvarande redaktionell ändring bör naturligtvis göras i
dessa lagar. I promemorian antyds dock att sådana rena följdändringar kan få
anstå till något senare tillfälle, då vederbörande författning ändå skall
ändras i sak. Med anledning härav har i ett remissyttrande uttalats att
bestämmelser som innehåller hänvisning till RB:s bestämmelser om ed eller
försäkran i tydlighetens intresse bör jämkas snarast efter reformens
genomförande och helst i samband därmed. För egen del anser jag det naturligt
att det samtidigt med ändringarna i RB görs motsvarande redaktionella
jämkningar i sådana författningar som direkt anknyter till
domstolsverksamheten. Med hänsyn till att missförstånd synes uteslutna finner
jag det däremot inte nödvändigt att nu jämka även mer perifera författningsrum
där begreppen ed och försäkran förekommer. I enlighet med det anförda föreslår
jag att ändring nu görs i 19 a § lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder, 3 kap. 1 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, 15 §
lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, 11 § lagen (1971:52) om skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt och länsrätt, 25 och 51 §§ förvaltningsprocesslagen
(1971:291), 23 § lagen (1974:1082) om bostadsdomstol, 305 och 310 §§ sjölagen
(1891:35 s. 1) samt 16 och 23 §§ lagen (1%1:262) om försäkringsdomstol. Som
ärkebiskopen har påpekat i sitt remissyttrande bör också lydelsen av den s.k.
domkapiteleden jämkas. Denna ändring kan beslutas av regeringen.
I ett par remissyttranden har
berörts också vissa principiellt betingade spörsmål rörande edgång. Såväl
själva formen för edsavläggelsen som dess nödvändighet över huvud har
ifrågasatts. Även om skäl kan anföras för en sådan längre gående reform, anser
jag inte denna fråga böra tas upp utan ytterligare utredning.
3.4 Befogenhet för tjänsteman inom rättsväsendet att vara
ombud i rättegång
Enligt 12 kap. 3 § RB får lagfaren
domare i eller rättsbildad befattningshavare vid allmän domstol eller allmän
åklagare eller utmätningsman inte vara ombud, om inte regeringen för visst mål
ger tillstånd. Som gmnd för förbudet anfördes i motiven till lagmmmet (se SOU
1938:44 s. 163) bl.a. att det på grund av den ställning en lagfaren domare
intar uppenbarligen inte är lämpligt att han uppträder som ombud vare sig vid
den rätt han tillhör eller vid annan domstol. Det framhölls vidare att det från
flera synpunkter även är olämpligt att allmän åklagare uppträder som rättegångsombud
åt enskild part, särskilt som åklagaren under vissa förutsättningar ålagts att
som en tjänsteplikt föra målsägandens talan. Att även
Prop.
1975/76:64 48
utmätningsman
omfattas av förbudet motiverades med dennes befattning med verkställighet av
domar och beslut.
I
skrivelse till justitiedepartementet den 4 juni 1974 har riksskatteverket
hemställt om sådan ändring av 12 kap. 3 § RB att kronofogde och biträdande
kronofogde kan få behörighet att utföra statens talan i s.k. kronomål. Till
stöd för sin framställning har verket anfört bl.a. följande. Riksskatteverket
har till uppgift att bevaka statens rätt i vissa kronomål. I ett cirkulär till
länsstyrelserna har verket anmodat dessa att med stöd av 9 § första stycket
länsstyrelseinstruktionen förordna ombud att föra statens talan i tingsrätt.
Riksskatteverket har därvid betonat att länsstyrelse vid val av ombud skall ta ställning
till vem som med hänsyn till sina speciella kvalifikationer i det särskilda
fallet kan antas bäst tillvarata statens intresse. Det har fömtsätts att
kronofogdepersonal bör anses bäst lämpad att föra talan om bl.a.
ställföreträdares betalningsskyldighet enligt 77 a § uppbördslagen (1953:272).
Domstolama har tidigare såvitt verket känner till accepterat att kronofogde
företrätt staten. Emellertid har en tingsrätt numera avvisat en kronofogde som
statens ombud med stöd av 12 kap. 3 § RB. Även om grunden för föreskriften
närmast synes ha varit att hindra utmätningsman från ätt bedriva någon form av
advokatverksamhet, torde motivuttalandena ge stöd för avvisningsbeslutet.
Enligt riksskatteverkets mening är det ett starkt behov att kronofogdepersonal får
utföra talan i mål om betalningsansvar enligt 77 a § uppbörd slagen. Allmän
åklagare anses nämligen inte kunna föra sådan talan armat än inom ramen för
ansvarsyrkandet, och det förekommer inte sällan att ansvar för de underlåtna
skatteredovisningarna helt har preskriberats för åtal. Länsstyrelse måste i så
fall förordna ombud att väcka talan mot ställföreträdare för det försumliga
företaget i den för tvistemål stadgade ordningen. Det kan antas att
tvistemålsprocessema om ställföreträdares betalmngsskyldighet för vissa skatter
kommer att väsentligt öka i antal med hänsyn till de nytUlkonma reglema i 48 a
§ lagen (1%8:430) om mervärdeskatt och 27 a § lagen (1959:92) om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning. Uppenbarligen är kronofogdepersonal med hänsyn
till sina insikter i bl.a. skatte- och exekutionslagstiftning skickad att
utföra statens talan i dessa mål. Enligt verkets mening kan en ändring av 12
kap. 3 § RB ha formen av ett bemyndigande för regeringen att meddela undantag
från huvudregeln i fråga om vissa mål.
För egen del anser jag att goda skäl talar för att
kronofogde får företräda staten vid domstol i angelägenheter där kronofogde på
grund av sakens anknytning till hans ordinarie arbetsuppgifter är särskilt
skickad att ta till vara det allmännas intressen. Jag kan därför i sak ansluta
mig till riksskatteverkets framställning.
När
det gäller den lagtekniska lösningen av spörsmålet har riksskatteverket
föreslagit att regeringen i fråga om vissa mål bemyndigas medge undantag från
huvudregeln i 12 kap. 3 § RB. En sådan lösning är natur-
Prop. 1975/76:64 49
ligtvis tänkbar. Även om den föreliggande frågan har
aktualiserats endast beträffande tjänstemän inom exekutionsväsendet, finns det
dock enligt min mening anledning att samtidigt överväga i vad män bestämmelsen
bör ändras Också med avseende på de övriga kategorier som omfattas av
lagrummet, nämligen lagfaren domare och rättsbildad befattningshavare vid
domstol samt allmän åklagare. Härvid är att märka att det numera finns en
central myndighet för var och en av dessa gmpper genom domstolsverket för
domstolama, RÅ för åklagarväsendet och riksskatteverket för exekutionsväsendet.
Mycket talar för att uppgiften att pröva om dispens bör meddelas för visst mål
delegeras från regeringen till den centrala myndighet under vilken vederbörande
tjänsteman hör. För domstolarnas del kan även övervägas en delegation till
tjänsteförslagsnänmden för domstolsväsendet. Denna nämnd har sålunda i
domstolamas instmktioner tillagts vissa befogenheter beträffande s.k.
bisysslebesked enligt 37 § andra stycket stats-tjänstemannastadgan (1%5:601).
De ärenden det här är fråga om saknar som regel principiellt intresse och torde
redan av denna anledning väl lämpa sig för decentraliserad handläggning. Även i
övrigt bör den nuvarande förbudsregeln kunna göras mer flexibel. Sålunda bör
begränsningen att dispensen skall avse visst mål kurma utgå. Jag föreslår
därför den ändringen i 12 kap. 3 §RB att befogenheten att meddela dispens från förbudet
att vara ombud i rättegång skall tillkomma regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.
3.5 Ikraftträdande
Bestämmelserna om förstärkt
sammansättning och om förändrat edsformulär bör liksom ändringen i 12 kap. 3 S
RB träda i kraft den 1 januari
1976. Särskild övergångsbestämmelse torde endast behövas
såvitt ändring
en i 15 kap. brottsbalken.
Vad beträffar val av nämndemän är
det önskvärt att det nya systemet slår igenom utan alltför stor tidsutdräkt.
Att genomföra reformen successivt, vilket ifrågasatts av en remissinstans,
synes inte lämpligt. Val fill kommunfullmäktige och landsting för perioden
1977-79 äger rum under hösten 1976. Nästa val äger rum 1979 för perioden
1980-82. Som föreslagits i promemorian bör det nya systemet lämpligen
genomföras så, att halva antalet närrmdemän väljs för treårsperioden 1977-79
medan den andra hälften utses för en ordinarie sexårsperiod t.o.m. 1982. Valet
bör förtättas av de under hösten 1976 nyvalda fullmäktige resp. landstinget
(jfr 13 § fjärde stycket kommunallagen och 19 S andra stycket landstingslagen).
Detta innebär vidare att nu löpande mandatperioder måste upphöra vid utgången
av är 1976. Val av nänmdeman som äger rum dessförinnan kommer sålunda endast
att gälla fiden fram till den 1 januari
1977. Som har uttalats i promemorian och flera
remissyttranden torde man
kunna utgå från att vederbörande kommunala församling i stor utsträck-
4 Riksdagen 1975/76. 1 samL Nr 64
Kartong. S. 49 sista stycket, rad 5 Står: -83 Rättat till:
-82
rad 7 Står: -80 Rättat till: -79, rad 8 Står: 1983 Rättat
till: 1982.
Prop.
1975/76:64 50
ning kommer att välja om de nänmdeman vars mandatperioder
avbrutits till följd av de nya bestämmelserna.
Vid fördelningen mellan domsagans kommuner av de
nänmdemansplat- ' ser som skall tillsättas vid 1976 års val bör tingsrätten
beakta den nya bestämmelsen att varje kommun skall utse ett jämnt antal
nämndemän.
4 Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har
anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i
lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnänmder,
3. lag om ändring i vattenlagen
(1918:523),
4. lagom ändring i brottsbalken,
5. lag om ändring i lagen
(1946:804) orh införande av nya rätte
gångsbalken,
6. lag om ändring i lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister,
7. lag om ändring i lagen (1%9:246) om
domstolar i fastighetsmål,
8. lag om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar,
9. lag om ändring i lagen (1971:52) om
skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt,
10. lagom ändring i
förvaltningsprocesslagen (1971:29l),
11. lag om ändring i sjölagen (1891:35
s. 1),
12. lag om ändring i lagen (1974:1082) om
bostadsdomstol,
13. lagom ändring i lagen (1%1:262) om
försäkringsdomstol.
De under 6, 9 och 13 angivna förslagen har upprättats
efter samråd med cheferna för arbetsmarknads-, kommun-resp.
socialdepartementen. Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta
ärende som bilaga 2'.
5 Specialmotivering
De särskilda bestämmelserna i det
remitterade förslaget kommenteras endast när de avviker från
promemorieförslaget eller det annars finns särskild anledning tUl det. I övrigt
hänvisas till promemorian och den allmänna motiveringen.
' Bilagan har uteslutits här, så vitt gäller de under 2-13
angivna lagförslagen. Frånsett några redaktionella jämkningar är bilagan i
dessa delar likalydande med de förslag som är fogade till propositionen.
Prop.
1975/76:64 51
5.1
Förslaget till lag om ändring i RB 1 kap.
3 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om tingsrätts sammansättning i
tvistemål och brottmål. Som ett tillägg till huvudregeln i nuvarande första
stycket tredje meningen om sammansättningen en lagfaren domare och
nänmd i brottmål har tagits in den i den allmänna motiveringen behandlade
specialregeln, enligt vilken rätten i särskilt omfattande mål får förstärkas
med ytterligare en lagfaren ledamot. Dessutom har vidtagits den redak
tionella ändringen att bestämmelserna om sammansättningen i brottmål
brutits ut till ett särskilt stycke.
I
departementsförslaget har som förutsättning för att den förstärkta
sammansättningen i brottmål skall få användas angetts att huvudförhandling i
målet kan beräknas pågå i minst fyra veckor. Bestämmelsen skiljer sig från
promemorieförslaget sä till vida att villkoret för tillämpning av
specialsammansättningen enligt promemorian som princip skulle vara en beräknad huvudförhandlingstid
av åtta veckor. Att skillnaden mellan de båda alternativen likväl inte är
avsedd att vara annat än marginell framgår av den allmänna motiveringen. Vad
som sägs i promemorian om olika omständigheter som kan spela in vid bedönmingen
av sammansättningsfrågan är alltså relevant också vid tillämpningen av
bestämmelsen i dess nya lydelse. Som redan har nänmts i den allmänna
motiveringen utgör fyraveckorstiden ett minimum för omfattningen av de mål i
vilka två juristdomare får delta. Något undantag härifrån har inte medgetts.
Som
har föreslagits i promemorian ankommer det på vederbörande tingsrätt att själv
avgöra när förstärkt sammansättning skall komma i fråga. Promemorians uttalande
att tingsrättens beslut i sådan fråga inte bör kunna överklagas har godtagits
av remissinstansema. Också jag delar denna uppfattning. I likhet med Stockholms
tingsrätt ansluter jag mig vidare till promemorians uttalande att tingsfiskal
inte bör anförtros uppgiften att vara bisittare men att uppgiften inte nödvändigtvis
måste anförtros ordinarie domare. Det kan tilläggas att dubbleringen av
juristdo-marinslaget ofta bör göra det möjligt att undvara särskild
protokollförare i de mål varom nu är fråga. Uppgiften att föra protokoll torde
nämligen kunna utföras av den juristdomare som inträder jämte ordföranden.
Någon extra kostnad av betydelse för statsverket lär därför inte uppkomma i
dessa sällan förekommande mål.
4 §
I derma paragraf, som handlar om nänmdens storlek och domförhet,
har lagts till en bestämmelse om att nänmden får bestå av sex nänmdeman
om det är påkallat med hänsyn till målets omfattning eller annan särskild
omständighet. Bestämmelsen överensstämmer helt med promemorieför
slaget. Någon åtstranming av regelns tillämpningsområde, vilket har
Prop.
1975/76:64 52
ifrågasatts av en remissinstans, anser jag således inte
behövlig. Beträffande de närmare förutsättningama för bestämmelsens
tillämpning hänvisas till promemorian.
Det kan anmärkas att
departementsförslaget utgår från att uppgiften att bestämma antalet nänmdeman i
domsaga liksom f.n. skall ligga hos hovrätten (se 4 § första stycket). Denna
ändring i förhällande till promemorieförslaget, enligt vilket uppgiften skulle
ankomma på domstolsverket, har vidtagits sedan det i prop. 1974:149 framlagda
förslaget om överflyttning av detta göromål till domstolsverket inte blivit
antaget av riksdagen.
4 kap.
5 § Paragrafen skiljer sig endast i
ett avseende från promemorieförslaget. Med hänsyn till att uppgiften att
bestämma antalet nänmdeman i domsaga alltjämt skall ankomma på hovrätten och
inte pä domstolsverket (1 kap. 4 §), läggs något förslag om flyttning från
tingsrätten av uppgiften att fördela nänmdemännen mellan kommunema inom domsagan
inte fram nu.
1 ett par remissyttranden har
anmärkts att den med förebild i 22 § fjärde stycket kommunallagen avfattade
bestämmelsen om rätt för en minoritet inom kommunfullmäktige att påkalla
proportionellt val har fått en något oklar utformning. Tvekan kan sålunda
uppstå, påpekas det, huruvida uttrycket "ökat med 1" hänför sig till
"det antal personer valet avser" eller till hela uttrycket "det
tal etc". Den förra tolkningen torde vara den riktiga (se Kaijser, Kommunallagarna
II, 1972, s. 181 och Sundberg,
Kommunalrätt, 1964, s. 244). Tillämpas föreskriften, sä tolkad, på ett val där
det antal nänmdeman som skall utses är högre än antalet väljande
fullmäktigeledamöter erhålls resultatet, att det är tillräckligt att en ledamot
begär proportionellt val för att ett sådant skall komma till stånd. Ett
uttalande i promemorian av innebörd att det skulle krävas två röster är
följaktligen missvisande, framhåller man. Jag ansluter mig till det sålunda
gjorda tillrättaläggandet. Med hänsyn till intresset av kongruens med den
kommunalrättsliga lagstiftningen där ifrågavarande lokution förekommer i
förutom 22 § kommunallagen också ett antal ytterligare författningar (jfr
avsnitt 2.4 i promemorian) utan att några tillämpningssvårigheter synes ha uppkommit,
anser jag dock inte att någon jämkning av den föreslagna avfattningen av 5 §
andra stycket bör ske i detta sammanhang.
29 kap.
3 § I denna paragraf, som i sak helt stämmer överens med
promemorians förslag, finns de centrala omröstningsreglerna i brottmål. I
första stycket.
Prop. 1975/76:64 53
som
rör omröstning när rätten består av en lagfaren domare och nämnd, har endast
vidtagits en redaktionell ändring. Den föreslagna möjligheten att öka antalet
närnndemän till sex kräver ingen ändring i denna omröstningsregel.
I ett
nytt, andra stycke har tagits in bestämmelserna om omröstning när
rätten har den förstärkta sammansättningen av två lagfama domare och
nänmd. Departementsförslaget skiljer sig från promemorieförslaget i ett
hänseende. I tydlighetens intresse har i lagtexten markerats att ny
omröstning i nänmden kan bli nödvändig om de lagfarna ledamöterna är av
olika uppfattning. Som har påpekats i promemorian skall även de
nämndemän som primärt har en avvikande mening delta i den senare
omröstningen, med undantag för fall som avses i 29 kap. 2 § sista stycket.
Att mer än en omröstning kan komma till stånd i ansvarsdelen även i fall
där detta enligt 29 kap. 2 § andra stycket inte är möjligt i en kollegial
sammansättning har inte väckt någon gensaga under remissbehandlingen.
Som också framhålls i promemorian synes detta inte behöva medföra
några olägenheter.
36
kap.
II och 12 §§ I 11 § har vidtagits den i den
allmänna motiveringen
föreslagna jämkningen i edsformuläret. Till följd härav kan 12 § upphävas.
De ändringar av samma karaktär som föreslås i 4 kap. 11 §, 5 kap. 7 §, 6
kap. 2 §, 36 kap. 13-15 och 21 §§ samt 40 kap. 9 och 14 §§ utgör alla en
konsekvens av det ändrade edstemat och torde inte påkalla någon särskild
kommentar.
Som har anmärkts redan i promemorian har det
förhällandet, att det föreslagna nya edsformuläret är likalydande med den i 37
kap. 3 § föreskrivna saimingsförsäkran, inte ansetts böra föranleda någon
ändrad beteckning för denna försäkran. Det har ansetts praktiskt att även i
fortsättningen ha olika benänmingar på de båda instituten, för vilka ju i flera
hänseenden gäller olika regler. Att döpa om "sanningsförsäkran" till
"partsed" eller liknande, vilket har antytts under remissbehandlingen,
anser jag således inte behövas.
5.2
Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken
22
§ F.n. gäller enligt 22 § promulgationslagen till RB att RB:s bestämmelser om
fullföljd av talan mot underrätts beslut i rättegång skall äga motsvarande
tillämpning beträffande talan mot underrätts beslut i fråga som avses i 4 kap.
5, 7 eller 8 § RB, dvs. frägor om fördelningen av nämndemän mellan kommuner,
klagan över nämndemansval, prövning av
Prop.
1975/76:64 54
den valdes behörighet samt förtida entledigande m.m. av
nämndeman. Mot hovrättens beslut i sådan fråga får talan inte föras. Inte
heller får talan föras mot hovrättens beslut i fråga som avses i 1 kap. 4 §
första stycket, dvs. bestämmande av antalet nämndemän i domsaga.
I det föregående har föreslagits
att klagan över val av nämndeman inte längre skall föras hos rätten. Som har
anmärkts i promemorian motiverar redan detta ändring i 22 § promulgationslagen.
Promemorians inställning är emellertid att bestämmelsen över huvud taget inte
behöver behållas, om en central förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet
inrättas. Eftersom de beslut som avses i lagrummet alla är av rent
administrativ karaktär föreslås att talan mot tingsrättens beslut i sådan fråga
skall föras hos den administrativa chefsmyndigheten, dvs. domstolsverket.
Även jag ansluter mig till
uppfattningen att 22 § promulgationslagen bör upphävas. Detta medför att talan
mot såväl tingsrätts som hovrätts beslut i de hänseenden det här är fråga om
skall föras hos domstolsverket (39 § tingsrättsinstmktionen 1975:511, 35 a §
hovrättsinstmktionen 1974:692, omtryckt 1975:510). Som anmärks i promemorian
kan talan i och för sig sedan fullföljas vidare hos regeringen.
23 § Ändringen i första stycket är en konsekvens av det
ändrade edsformuläret. Bestämmelsen i andra stycket som torde vara uttryck
för en generellt gällande grundsats leder till att ed eller försäkran som
avlagts enligt äldre lag alltjämt är bindande även utanför RB:s område.
5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:246) om
domstolar i fastighets mål
Departementsförslaget
överensstämmer i sak med promemorians förslag. Det skiljer sig från detta
endast i ett par detaljer. Uppgiften att bestämma antalet nämndemän i länet
avses sålunda inte bli flyttad från hovrätten till domstolsverket. I enlighet
härmed har 6 § första stycket fått en avfattning som närmare anknyter till dess
nuvarande lydelse. Uppgiften att fördela länets nämndemansbefattningar mellan
landsting och kommun som inte ingår i landsting har enligt 6 § andra stycket
lagts på länsstyrelsen. Denna har redan motsvarande befattning med
nämndemansplatser i länsdomstol.
5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:52) om
skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt
Departementsförslaget
överensstämmer helt med promemorieförslaget. Med anledning av vad
länsstyrelsen i Stockholms län har anfört i sitt remissyttrande vill jag
klargöra att någon ändring i vad som f.n. gäller beträffande besvär över
länsdomstols beslut vid prövning av nämndemans
Prop. 1975/76:64 55
behörighet
inte föresläs (9 § sista stycket). Någon talan till domstolsverket är således inte
aktuell här.
6 Hemställan
Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till
1. lag
om ändring i rättegångsbalken, -
2. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder
och hyresnämnder,
3. lagom ändring i vattenlagen (1918:523),
4. lag om ändring i brottsbalken,
5. lag om ändring i lagen (1946:804) om införande
av nya rätte
gångsbalken,
6. lagom ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,
7. lagom ändring i lagen (1%9:246) om domstolar i fastighetsmål,
8. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,
9. lag om ändring i lagen (1971:52) om skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt och länsrätt,
10. lagom
ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
11. lag
om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),
12. lagom ändring i lagen (1974:1082) om bostadsdomstol,
13. lag om ändring i lagen (1%1:262) om försäkringsdomstol.
7 Beslut
Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Prop.
1975/76:64 57
Ds Ju 1975:1 "''''
Vissa ä ndringar i r ä tteg å ngsbaiicen m. m.
Justitiedepartementet
Prop. 1975/76:64 58
PM
angående vissa ändringar i rättegångsbalken
1 Inledning
1 denna promemoria behandlas tre olika frågor om
ändring i rättegångsbalken (RB) vilka på skilda sätt har aktualiserats under
de senaste åren, nämligen formerna för val av nämndeman, tingsrätts
sammansättning i vidlyftiga brottmål och utbyte av ed mot försäkran. Den första
frågan har aktualiserats vid 1972 och 1973 års riksdagar, den andra genom en
framställning är 1972 från Stockholms tingsrätt och den tredje såväl genom
betänkandet (SOU 1972:36) Samhälle och trossamfund av 1968 års beredning om
stat och kyrka som vid 1974 års riksdag. Ehuru frågorna sinsemellan saknar
direkt samband, har det synts lämpligt att sammanföra dem i förevarande
promemoria. Förslag till ändring i RB och vissa andra författningar fogas till
promemorian som bilaga 1.
2 Formerna
för val av nämndeman
2.1
Nuvarande ordning
Enligt
1 kap. 3 § RB består tingsrätt i brottmål av en lagfaren ordförande och nämnd.
I tvistemål skall tingsrätten däremot som huvudregel ha en juristkollegial
sammansättning med tre eller högst fyra lagfarna domare. Från huvudregeln
gäller emellertid betydelsefulla undantag. Sålunda skall rätten vid särskild
huvudförhandling i flertalet familjerättsmål (mål enligt giftermålsbalken och
föräldrabalken) ha samma sammansättning som i brottmål, dvs. med lagfaren ordförande
och nämnd (15 kap. 29 och 30 §§ giftermålsbalken resp. 20 kap. 36 §
föräldrabalken). Vidare gäller att rätten är domför med endast en lagfaren
domare i tvistemål vid s.k. förenklad huvudförhandling och i brottmål vid
huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än
böter.
Enligt 1 kap. 4 § RB bestämmer hovrätten efter
tingsrättens hörande hur många nämndemän som skall finnas i domsaga. En
sammanställning över det nuvarande antalet nämndemän i de olika domsagorna i
landet fogas till promemorian som bilaga 2. I prop. 1974:149 har förslag lagts
fram att denna befogenhet från den 1 juli 1975 skall övergå från hovrätterna
till det i propositionen föreslagna domstolsverket.
Enligt 4 kap. 5 § RB utses nämndeman i tingsrätt
genom val. Valet förrättas av kommunfullmäktige. Om mer än en kommun hör till
domsagan fördelar rätten antalet nämndemän mellan kommunerna i förhållande till
Prop.
1975/76.64 59
deras
folkmängd. Varje kommun skall dock utse minst en nämndeman. Då nämndeman skall
väljas anmäler rätten detta till den som har att föranstalta om valet.
Några särskilda bestämmelser om valmetoden vid
nämndemansval har inte meddelats. I avsaknad härav gäller därför huvudregeln
enligt 22 § kommunallagen (1953:753, omtryckt 1969:765) att utgången bestäms
genom enkel röstövervikt, dvs. enligt majoritetsvalmetoden. I de flesta
kommuner har dock de politiska partierna kommit överens om att fördela
nämndemansplatserna proportionellt mellan partierna.
Klagan över val av nämndeman skall föras hos
tingsrätten. Någon begränsning av klagotiden har inte ställts upp i lagen. I
rättspraxis har likväl den i 76 § 1 mom. andra stycket kommunallagen
föreskrivna tiden av tre veckor frän tillkännagivande på kommunens anslagstavla
ansetts tillämplig också vid klagan över nämndemansval (Svea hovrätts beslut
den 17 oktober 1974 nr 6:SÖ 57; jfr dock SvJT 1939 rf. s. 22). Val av nämndeman
skall lända till efterrättelse utan hinder av att det överklagats, om inte
rätten förordnar annat. Det åligger rätten att självmant pröva den valdes
behörighet oavsett om valet överklagats eller inte (4 kap. 7 § RB).
Tingsrättens beslut i frågan kan sedan överklagas till hovrätten. Mot
hovrättens beslut får talan däremot inte föras (22 § lagen om införande av nya
RB).
Valbar till nämndeman är myndig svensk medborgare
som är mantalsskriven och boende inom kommunen och som inte fyllt 70 år.
Lagfaren domare, befattningshavare vid domstol, åklagare, polisman eller
advokat eller den som annars har till yrke att föra andras talan inför rätta
får inte vara nämndeman (4 kap. 6 § RB).
Nämndeman väljs för en period av sex år men får
under vissa förhållanden avgå dessförinnan (4 kap. 8 § RB). När ny nämndeman
skall väljas efter den som avgått i förtid avser valet full mandatperiod om sex
år och inte blott återstoden av den avgångnes period. Vid förfall för nämndeman
får rättens ordförande, om annan nämndeman inte utan tidsutdräkt kan infinna
sig, kalla någon som är valbar till nämndeman för domkretsen att tillfälligt
tjänstgöra i nämnden (4 kap. 10 § RB).
Genom 1969 års underrättsreform inrättades
fastighetsdomstolar för handläggning av vissa specialmål med anknytning till
fast egendom. Bestämmelser om sådan domstol finns i lagen (1969:246) om
fastighetsdomstol. Det skall finnas en fastighetsdomstol i varje län. Kungl.
Maj:t kan dock föreskriva om vissa jämkningar i den angivna huvudregeln (1 §).
Fastighetsdomstol är den tingsrätt som Kungl. Maj:t bestämmer.
Fastighetsdomstol består normalt av två lagfarna ledamöter, en teknisk ledamot
benämnd fastighetsråd, och två nämndemän. Nämndemännen bör vara allmänt
betrodda och väl förtrogna med sin orts förhållanden (3 §).
Nämndeman i fastighetsdomstol utses genom val för
en period av sex år. Avgår nämndemän under tjänstgöringsperioden gäller val av
hans efter-
Prop. 1975/76:64 60
trädare
endast återstående del av tjänstgöringstiden (6 §). 1 detta hänseende
föreligger alltså en skillnad mot vad som gäller nämndeman vid tingsrätt.
För varje domsaga utses ett visst antal
fastighetsnämndemän (se bilaga 2). Enligt 5 § kungörelsen (1971:549) om
fastighetsdomstol jämförd med 6 § lagen om fastighetsdomstol bestämmer den
hovrätt, under vilken tingsrätt som är fastighetsdomstol hör, vilket antal
nämndemän som skall Utses för de olika domsagorna inom domsområdet för
tingsrätten i dess egenskap av fastighetsdomstol (jfr även prop. 1974:149 s.
32). Val av nämndeman i fastighetsdomstol förrättas i kommun som ensam bildar domsaga
av kommunens fullmäktige och i annat fall inför tingsrätten av valmän som utses
av fullmäktige i varje kommun inom domsagan (7 § lagen om fastighetsdomstol).
Valmän utses för varje kommun till ett antal av en för varje påbörjat
invånarantal av 5 000. För varje kommun utses lika många suppleanter som valmän
(6'§ kungörelsen). Det ankommer på tingsrätten i domsagan att göra anmälan till
kommunen när fullmäktige har att välja nämndeman eller utse valmän (7 §
kungörelsen).
Klagan över val av nämndeman i fastighetsdomstol
förs genom besvär hos hovrätten. Mot hovrättens beslut får talan inte föras (7
§ lagen).
Nämndeman tjänstgör efter kallelse av
fastighetsdomstolens ordförande. Till tjänstgöring skall företrädesvis kallas
nämndemän frän den domsaga till vilken målet närmast har anknytning (8 §
lagen). Om en domsaga ligger inom flera fastighetsdomstolars domsområden får
nämndeman som utsetts för domsagan tjänstgöra i alla dessa domstolar (9 §
kungörelsen).
Enligt vattenlagen (1918:523) är vattendomstol första
domstol å vattenmål. Den tingsrätt som Kungl. Maj:t bestämmer är vattendomstol
(11 kap. I § vattenlagen). Förordnande att vara vattendomstol har enligt
kungörelsen (1971:550) om vattendomstol givits åt sex tingsrätter i landet.
Vattendomstol har en sammansättning bestående av en lagfaren ordförande benämnd
vattenrättsdomare, en eller två tekniska ledamöter samt två nämndemän. De
senare skall vara nämndemän i fastighetsdomstol inom vattendomstolens
domsområde (11 kap. 2 §). Nämndeman tjänstgör efter kallelse av
vattenrättsdomaren. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas nämndeman från
den domsaga till vilken målet närmast har anknytning (11 kap. 5 §).
2.2
Ur förarbetena till RB och lagen om fastighetsdomstol
Uppdraget som nämndeman var ursprungligen livsbeständigt.
Först år 1872 infördes det alltjämt gällande systemet enligt vilket nämndeman
väljs för en period av sex år.
I sitt är 1926 avgivna betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning (SOU 1926:31 s. 140 f) föreslog
procésskommissionen tämligen
Prop.
1975/76:64 61
ingripande
ändringar av det då gällande systemet. Förslaget innebar i huvudsak att
nämndemans mandatperiod skulle sänkas fill fyra år, att en fjärdedel av nämnden
skulle väljas varje år, att valet skulle förrättas av kommunalfullmäktige eller
stadsfullmäktige, att valmetoden i första hand skulle vara majoritetsval men
att en minoritet inom den väljande församlingen fick möjlighet att påkalla
proportionella val. I motiveringen till förslaget uttalade kommissionen bl.a.
följande.
En synnerligen ömtålig fråga är, huruvida
nämndemansvalen skola ordnas som majoritetsval eller som proportionella val.
Där valet avser allenast en enda nämndeman, är frågan utan betydelse. Men så
snart flera skola väljas, uppstår faran för att, å ena sidan, majoritetsvalen
skola möjliggöra för en majoritet att bemäktiga sig alla platserna och därmed
väcka misstro hos minoriteten och, å andra sidan, proportionella val skola
bliva ett troget återgivande av partipolitiska motsättningar inom
valkorporationen och därmed införa dessa också i domstolen. Bygges
lekmannadeltagandet i rättsskipningen på val så som här förutsatts, måste det
emellertid vila också på den förhoppningen, att dessa val icke få en så
tillspetsad form vare sig i den ena eller andra riktningen. Processkommissionen
har emellertid trott det vara nödvändigt bereda någon säkerhet mot att
majoriteten missbrukar sin ställning och därför anslutit sig till den av
kommunallagarna anvisade utvägen att, med bibehållande av majoritetsval som
regel, proportionella val skola äga rum, om två eller flera skola väljas och en
viss kvotdel av de väljande så yrka. På det närmare utformandet av de
proportionella valen har processkommissionen icke ansett sig kunna ingå.
Önskvärt synes det emellertid vara, om dessa val skulle kunna ordnas med förbud
för användande av partibeteckning, såsom nu sker vid upprättandet av förslag
till borgmästarbefattningar.
Val av nämndeman avser för närvarande en tid av sex
år. En valperiod av sådan längd är ägnad att befordra kontinuiteten inom
nämnden, men den torde å andra sidan ofta vara anledningen till de avsägelser
efter två års tjänstgöring, som förekomma och som för arbetet inom nämnden äro
mindre lämpliga. Processkommissionen har vid övervägande av denna fråga ansett
en sänkning av valperiodens längd till fyra år vara välbetänkt. Avgår nämndeman
under valperioden, bör fyllnadsval ske för den tid, som återstår. Att i stället
för denna anordna val av suppleanter för nämndemännen, vilka inträda i dessas
ställe, torde icke vara erforderligt eller lämpligt.
Valen synas alltså böra ordnas så, att fasta
valperioder om fyra år gälla för varje nämndemansplats, och icke i
överensstämmelse med den nuvarande ordningen, enligt vilken varje nämndeman väljes
för den bestämda valperioden av sex år, oberoende av-om hans företrädare suttit
i nämnden hela den period, för vilken han valts, eller icke. Däremot torde det
vara lämpligt att icke låta alla nämndemansplatserna inom ett tingslag vara
föremål för val samtidigt. I synnerhet i de större städerna, där valet omfattar
ett mycket stort antal platser, är det givetvis fördelaktigare att uppdela
detta antal i grupper, som äro föremål för val under olika år. Valet kommer då
varje gång att omfatta ett mindre antal och blir därigenom lättare att utföra.
Inom domkretsar, där varje valkrets väljer endast en nämndeman, har en dylik
ordning naturligtvis icke samma betydelse, men för bevarandet av kontinuiteten
inom nämnden torde även där en viss fördel stå att vinna, om de olika
valkretsarna fördelas i grupper, som förrätta val skilda åt.
Processkommissionen har ansett denna fördelning
Prop. 1975/76:64 62
böra
genomföras så, att inom varje domkrets en fjärdedel av
nämndemansplatserna är föremål för val varje år.
I processlagberedningens förslag till
rättegångsbalk (SOU 1938:44 s. 102 f), vilket i denna del oförändrat ligger
till grund för de nuvarande reglerna, uttalades med hänvisning till anförda
betänkligheter under remissbehandlingen av processkommissionens betänkande,
att tillräckliga skäl inte förelåg för ersättande helt eller delvis av de
nuvarande majoritetsvalen med proportionella val. 1 fråga om mandatperioden
framhöll beredningen att det inte fanns anledning att förkorta den gällande
tidsperioden av sex år. Beredningen uttalade vidare bl.a. följande.
Den proportionella valmetoden leder lätt till
skarpare motsättning mellan olika väljargmpper än som beträffande dessa val kan
anses lämpligt. Denna metod förutsätter, att den nuvarande ordningen med ett
successivt förnyande av nämnden efter varje uppkommen ledighet övergives och i
stället införas valperioder med val på en gång av ett större antal ledamöter.
Ett mer allmänt genomförande av proportionella val skulle beträffande
domsagorna nödvändiggöra väsentligt större valkretsar än de nuvarande. En sådan
ordning skulle för landsbygdens del vara olämplig. Vad angår stad med
rådhusrätt föreligger väl icke något hinder i nu angivna hänseende. Emellertid
torde de allmänna skäl, som tala mot proportionella val i fråga om nämndemän,
även i detta fall böra tilläggas stor betydelse. Den nuvarande ordningen med
nämndens successiva förnyelse innebär stora fördelar. Den utgör en viss garanti
mot alltför täta växlingar i nämndens sammansättning, och därigenom ernås
större kontinuitet i nämndens arbete.
Frågorna om utseende av nämndemän i tingsrätt och
om mandatperioden berördes inte vid 1969 års underrättsreform.
Beträffande fastighetsdomstolarna kan erinras om
att dessa ersätter bl.a. ägodelningsrätterna, vilka tidigare fanns i varje
domsaga och i varje stad med rådhusrätt. Bestämmelserna om utseende av
nämndeman i fastighetsdomstol bygger i allt väsentligt på vad som tidigare
gällde enligt lagen (1926:326) om delning av jord å landet i fråga om utseende
av ägodelningsnämndeman pä landet. Om ägodelningsnämndemän gällde sålunda att
de skulle vara allmänt betrodda, i lanthushållning kunniga och med ortens
förhållanden väl förtrogna män. De skulle vara valbara till nämndemansbefattning
vid häradsrätten i domsagan och fick inte ha uppnått 65 års ålder. Nämndemännen
valdes för sex år av särskilda valmän, som utsägs av kommunalfullmäktige.
Ersättare för i förtid avgången nämndeman utsågs bara för återstoden av den
avgångnes mandattid.
2.3
Lekmannainslag i övrigt i domstolar
Rättegången i tryckfrihetsmål skiljer sig i flera
hänseenden från vad som gäller beträffande rättegång i allmänhet.
Tryckfrihetsmål upptas sålunda i princip endast av en tingsrätt i varje län,
nämligen den domstol inom vars
Prop. 1975/76:64 63
domkrets länsstyrelsen har sitt säie (12 kap. 1 S
tryckfrihetsförordningen). Om i tryckfrihetsmål talan förs om ansvar skall
frågan om den åtalade skriftens brottslighet prövas av jury, såvida inte
parterna avstår från sådan prövning (12 kap. 2 iJ).
Jurymän utses för en period av fyra
år genom val av landstinget i länel eller, om i länet finns kommun som inte
tillhör landstingskommun, av landstinget och kommunfullmäktige i denna kommun.
1 Gotlands län som saknar landsting och utgör en enda primärkommun skall jury
valet göras av kommunfullmäktige i Gotlands kommun. När jurymän väljs av mer än
en valmyndighet fördelar länsstyrelsen antalet jurymän mellan valmyndigheterna
med ledning av folkmängden (12 kap. 4 !i).
Jurymän bör vara kända för
omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet. Skilda samhällsgrupper och
meningsriktningar samt olika delar av länet bör vara företrädda bland dem (12
kap. 5 §). Klagan över val av juryman förs hos tingsrätten. Denna prövar
självmant den valdes behörighet. Mot tingsrättens beslut får talan fullföljas
till hovrätten. Mot hovrättens beslut får talan inte föras (12 kap. 8 §).
I samband med den partiella reformen år 1971 av den
ställiga länsförvaltningen har tingsrätterna fått en motsvarighet på
förvaltningsområdet i länsskatterätter och länsrätter. Det finns en domstol av
vartdera slaget i varje län (1 *j lagen 1971:52 om skatterätt och länsrätt).
Efter förebild från de allmänna domstolarna gäller att mandatperioden för
nämndeman i skatterätt och länsrätt är sex år. Under vissa förutsättningar kan
han dock avgå tidigare. I så fall utses ersättare endast för återstående del av
den avgångnes mandatperiod. En konsekvens av denna ordning är att hela nämnden
väljs om vart sjätte år. Någon motsvarighet lill den successiva förnyelsen av
nämnden i tingsrätt finns alltså inte här (10 §). Genom en år 1973 beslutad
ändring i 1971 års lag skall fr.o.m. den 1 juli 1975 finnas ytterligare en
administrativ länsdomstol, nämligen fastighetstaxeringsrätt (SFS 1973:1108). I
sådan rätt skall finnas nämndemän, som utses efter samma regler som övriga nyss
nämnda domstolar. Mandatperioden är dock fem år, nämligen fr.o.m. den 1 juli
del år allmän fastighetstaxering äger rum t.o.m. den 30 juni det år sådan
taxering sker nästa gång.
Antalet nämndemän för tjänstgöring
i de nu berörda länsdomstolarna bestäms av Kungl. Maj:t (5 §). Nämndeman utses
genom val av landstinget i länet eller, om i länet finns kommun som inte ingår
i landstingskommun, av landstinget och kommunfullmäktige med den fördelning
emellan dem som länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen. I Gotlands län
förrättas valet av kommunfullmäktige i Gotlands kommun (10 §). Bestämmelserna
om val av nämndeman i skatterätt och länsrätt överensstämmer alltså med vad
som gäller i fråga om utseende av juryman i tryckfrihetsmål.
Några särskilda bestämmelser om klagan över val av
nämndeman i
Prop.
1975/76:64 64
skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt finns
inte. Till följd härav gäller att valet liksom kommunala beslut i allmänhet kan
angripas genom kommunalbesvär till länsstyrelsen och sedan vidare till
regeringsrätten eller, när fråga är om beslut av landstinget, direkt till
regeringsrätten (jfr prop. 1971:14s.87).
Bestämmelser om proportionella val
finns inte för val av juryman eller för val av nämndeman i länsskatterätt och
länsrätt eller i fastighetstaxeringsrätt.
I redogörelsen har bortsetts från
lekmannainslag av sakkunnigkaraktär såsom de representanter för arbetsgivare-
och arbetstagaresidorna, som ingår i arbetsdomstolens sammansättning.
2.4 Val av ledamöter i vissa församlingar och nämnder
Vid val av ledamöter i olika
politiska församlingar gällde tidigare i allmänhet en mandatperiod av fyra år.
Så var t.ex. förhällandet beträffande ledamöter i riksdagens andra kammare,
kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige och landsting. Ledamöter i riksdagens
första kammare utsågs dock för en period av åtta år.
Genom grundlagsändringar åren 1968
och 1969 fattades beslut om ny riksdagsorganisation och nytt valsystem. Den
gamla tvåkammarriksdagen ersattes fr.o.m. 1971 av en enkammarriksdag. Den
ordinarie valperioden för riksdagen är numera tre är. Samtidigt genomfördes
ändringar i kommunallagarnasä att valperioden för kommunfullmäktige och
landsting också sänktes från fyra till tre år. Motsvarande förkortning gäller
också för ledamöter i kommunstyrelse och i landstings förvaltningsutskott.
I allmänhet bestäms mandatperioderna
för kommunala nämnder inom den specialreglerade kommunalförvaltningen genom en
hänvisning till bestämmelserna för kommunstyrelse resp. landstings
förvaltningsutskott. 1969 års kommunallagsändringar har alltså medfört en
motsvarande förkortning för dessa nämnder.
I den mån mandattiden särskilt
anges i den författning som reglerar nämndens verksamhet i sak ändrades
mandattiden genom särskild lagändring är 1969 (jfr prop. 1969:129). Den
treåriga mandatperioden har slagit igenom också i åtskilliga andra organ som
inte är kommunala men där ledamöter utses av kommunala församlingar. Som
exempel kan nämnas länsnykterhetsnämnd, länsskolnämnd, skogsvårdsstyrelse och
trafiknämnd.
I fråga om valsättet vid val som
förrättas av kommunfullmäktige gäller enligt 22 § tredje stycket kommunallagen
(1953:753, omtryckt 1969:765) som huvudregel att valet sker genom enkel
röstövervikt. Vid val av bl.a. kommunstyrelse och nämnd för s.k. oreglerad
kommunal förvaltning gäller enligt 22 § fjärde stycket att valet skall vara
proportionellt om del begärs av minst sä mänga väljande som motsvarar det tal
som erhålls om
Prop.
1975/76:64 65
samtliga
väljandes antal delas med det antal personer valet avser ökat med 1.
Motsvarande bestämmelser finns i 23 § kommunallagen (1957:50) för Stockholm
(lagen omtryckt 1969:766) och 32 § landstingslagen (1954:319, omtryckt
1972:101). Om förfarandet vid proportionellt val finns särskilda bestämmelser i
lagen (1955:138) om proportionellt valsätt vid val inom landsting,
kommunfullmäktige m.m. Bestämmelser enligt vilka en minoritet äger påkalla
proportionellt val finns också för åtskilliga nämnder för s.k. specialreglerad
kommunal förvaltning. Som exempel kan nämnas byggnadsnämnd (3 § byggnadsstadgan
1959:612), barnavårdsnämnd (8 § barnavärdslagen 1960:97) och socialnämnd (3 §
lagen 1956:2 om socialhjälp). Beträffande ytterligare sädana nämnder kan
hänvisas till Kaijser, Kommunallagarna II (1972) s. 434.
2.5
Reformförslag
Redan ganska kort tid efter ikraftträdandet av nya
RB ifrågasattes frän några håll ändringar beträffande mandattidens längd för
nämndemän m.m. Frågan togs upp av 1951 års rättegångskommitté, som i sitt
betänkande (SOU 1953:26) med förslag till vissa ändringar i RB m.m. dock inte
fann skäl att föreslå någon ändring i den gällande ordningen (betänkandet s.
129 f).
Frågor om valperiod och valsätt beträffande
nämndemän har sedan vid flera tillfällen behandlats av riksdagen med anledning
av motioner. Motionerna har dock avslagits av riksdagen (jfr JuU 1972:23 s.
3-5).
1 en motion (1972:910) till 1972 års riksdag
hemställdes om sådan ändring av 4 kap. 8 § RB att valperioden för val av
nämndeman sammanfaller med den period som gäller för val av kommunfullmäktige
och att, när nämndeman avgår under den tid för vilken han blivit vald,
fyllnadsval görs för återstoden av denna tid. Till stöd för motionen anfördes
bl.a. att nuvarande ordning med successiv förnyelse av nämnden medför att
större antal val måste göras än om nämnden som helhet valdes samtidigt samt att
vid de ständigt återkommande val som förekommer i valkretsar med ett större
antal nämndemän den av många önskade proportionaliteten äventyras.
Över
motionen inhämtades yttranden från justitiekanslern (JK), Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, domstolsväsendets organisationsnämnd (DON),
Föreningen Sveriges tingsrättsdomare, Sveriges advokatsamfund och Svenska
kommunförbundet. Vidare inkom yttranden från sju nämndemannaföreningar vid
tingsrätter under de båda hovrätterna. Flertalet av remissinstanserna ställde
sig negativa till de i motionen framförda förslagen. Man betonade
nämndemannauppdragets karaktär av särskilt förtroendeuppdrag med uppgifter som
inte är politiska, betydelsen av att nämndemännen vinner erfarenhet och vana av
domstolsarbetet samt faran för att en reform enligt motionens intentioner
5
Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 64
Prop. 1975/76:64 66
skulle
kunna äventyra kontinuiteten i nämndens arbete. Också kommunförbundet erinrade
om att politiska bedömningar inte ingår i nämndemansuppdraget. Förbundet fann
det dock naturligt att nominering till uppdrag som nämndeman sker via
partigrupper. För ett på sådan nominering baserat val innebär emellertid de
nuvarande reglerna olägenheter. Förbundet ansåg därför befogat att den i
motionen aktualiserade frågan övervägs närmare.
1
sitt betänkande med anledning av motionen (JuU 1972:23) erinrade
justitieutskottet till en början om nämndemansuppdragets särskilda karaktär av
förtroendeuppdrag, till vilket är knutet andra uppgifter än politiska.
Uppdraget innebär utövande av en domarfunktion för vilken mindre vikt måste
fästas vid tillhörigheten till visst parti än vid personliga kvalifikationer
som omdömesgillhet, rättrådighet och självständighet. Sådana kvalifikationer
har blivit särskilt betydelsefulla efter 1969 års domstolsreform varigenom
nämnden gavs en starkare ställning och utrymme skapades för en mer individuellt
betonad medverkan från nämndemännens sida än tidigare. Även om valkorporationen
är politiskt sammansatt följer därav inte att nämndemansuppdraget kan uppfattas
som förenat med politiskt ansvar på det sätt som gäller beträffande andra
uppdrag, till vilka rekryteringen sker genom val av kommunfullmäktige och andra
pä politisk grund bildade valkorporationer.
Utskottet
anförde vidare att det uppenbarligen krävs en tjänstgöringsperiod av inte
alltför kort varaktighet och en viss kontinuitet inom nämnden om nämndemännen
skall kunna skaffa sig den vana vid domstolsarbetet och den erfarenhet som
fordras för att självständigt utöva den domargärning som uppdraget innefattar.
Det hittillsvarande systemet med sexårig tjänstgöringstid och successiv
förnyelse av nämnden är väl ägnat att tillgodose dessa önskemål.
Den
rådande ordningen vid val av nämndemän medför emellertid enligt utskottets
mening också vissa olägenheter av det slag som angetts i motionen. Antalet ofta
återkommande valförrättningar i de kommunala representationerna kan bli stort
och en tillämpning av proportionalitets-metoden kan inte sällan leda till
svårigheter. Dessa svårigheter skulle i huvudsak kunna undvikas om alla
nämndemansbefattningar i valkretsen var föremål för nyval samtidigt. Utskottet
pekade vidare på att fyllnadsval efter avgången nämndeman i fastighetsdomstol
samt skatterätt och länsrätt avser återstoden av den avgångnes
tjänstgöringsperiod och att en övergång till den ordning som föreslås i
motionen skulle innebära att samma regler i detta hänseende kommer att gälla
för alla nämndemän.
Vid
en avvägning av skälen för och emot en reform i den i motionen angivna
riktningen sade sig utskottet utan närmare utredning rörande förekomsten av
valtekniska olägenheter inom skilda valkorporationer och i avsaknad av säkert
underlag för bedömning av i vilken mån reformen låter sig förena med kraven på
erfarenhet och kontinuitet i nämnden
Prop.
1975/76:64 67
inte
kunna tillstyrka bifall till motionen. Den i motionen aktualiserade
problematiken förtjänade dock att närmare övervägas i lämpligt sammanhang.
Anledning kunde då också finnas att jämte motionsförslaget pröva en av några
remissorgan ifrågasatt lösning med val av halva antalet nämndemän vart tredje
år. Behovet av bättre överensstämmelse mellan reglerna om fyllnadsval av
nämndeman i tingsrätt ä ena sidan samt nämndeman i fastighetsdomstol,
skatterätt och länsrätt ä andra sidan borde också övervägas.
Enligt utskottet borde det ankomma på Kungl. Maj:t
att ta närmare ställning till formerna för den översyn av reglerna rörande val
av nämndemän som utskottet sålunda uttalat sig för. Utskottet hemställde att
riksdagen gav Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört. Utskottets
hemställan bifölls av riksdagen (rskr 1972:275).
I en motion (1973:605) till 1973 års riksdag hemställdes
om översyn av reglerna om val av nämndeman i fastighetsdomstol. 1 motionen
anfördes bl.a. att den nuvarande ordningen, enligt vilken nämndeman i
fastighetsdomstol väljs av särskilda valmän, utsedda av kommunfullmäktige i
kommunerna inom domsagan, innebär en omständlig procedur. 1 vissa fall måste
över 50 valmän sammankallas för en mycket kort valförrättning, påpekas det. 1
motionen förordas en övergång till en sådan ordning som gäller för bl.a. val av
nämndemän i skatterätt och länsrätt, dvs. genom att landstinget i länet väljer
nämndeman.
Med hänvisning till att den av riksdagen år 1972
förordade översynen av frågan om nämndemannaval i tingsrätt även torde
inbegripa frågan om ordningen vid val av nämndeman vid fastighetsdomstol avslog
riksdagen motionen på hemställan av justitieutskottet (JuU 1973:10).
Frågan om tillämpningen av majoritetsvalmetoden vid
utseende av nämndemän har under är 1974 också tilldragit sig viss uppmärksamhet
i den allmänna debatten. Frågan har också berörts i riksdagen. 1 det aktuella
fallet hade majoritetspartiet inom fullmäktige i en kommun genomdrivit val av
sina kandidater till de nämndemansplatser som stod under omval. Efter frågor i
riksdagen med anledning av händelsen uttalade justitieministern bl.a. att det
är viktigt att nämnden får så bred anknytning i samhället som möjligt samt att
ensidigt politiskt hemvist hos nämndemännen skulle kunna ge anledning till
misstankar att nämndemännens politiska uppfattning inverkar på deras ställningstaganden
i den dömande verksamheten och därigenom kan äventyra allmänhetens förtroende
för domstolarna (jfr riksdagens prot. 1974:21 s. 80).
Avslutningsvis skall nämnas att 1972 års
domarutredning i sitt nyligen framlagda betänkande (SOU 1974:%) lagt fram
förslag om införande av nämndemän också i hovrätt och kammarrätt. 1 fråga om
den närmare innebörden av förslagen hänvisas till betänkandet.
Prop.
1975/76:64 68
3 Tingsrätts sammansättning i vidlyftiga brottmål
3.1 Nuvarande ordning
Bestämmelser om tingsrätts sammansättning vid
huvudförhandling i brottmål finns i 1 kap. RB. Som princip gäller att rätten
består av en lagfaren domare och nämnd. Ett viktigt undantag från huvudregeln
är dock att rätten är domför med endast en lagfaren domare vid huvudförhandling
i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter (3 §). 1
nämnd skall sitta fem nämndemän. Inträffar förfall för nämndeman sedan
huvudförhandlingen påbörjats, är rätten domför med fyra i nämnden (4 S). I
rättspraxis har vid tillämpning av denna undantagsregel som förfall godtagits
även omständighet av lägre valör än sådan som enligt 32 kap. 8 § RB utgör laga
förfall (NJA 1973 s. 113).
Om huvudförhandling inte hinner avslutas' samma dag som
den påbörjats, skall sammanträdet i princip pågå under erforderiigt antal
helgfria dagar i följd. Om det kan ske utan olägenhet, får dock avbrott i
handläggningen, så länge sammanträdet pågår, äga rum under högst två
söckendagar i veckan eller, om särskilda skäl ger anledning därtill, högst tre
söckendagar i veckan (1 kap. 9 §).
De grundläggande bestämmelserna om
huvudförhandling i brottmål i tingsrätt finns i 46 kap. RB. Enligt II § skall huvudförhandlingen såvitt
möjligt fortgå i ett sammanhang utan annat avbrott än som kan föranledas av
bestämmelserna i 1 kap. 9 §, till dess målet är färdigt till avgörande. Under
vissa förutsättningar kan emellertid påbörjad huvudförhandling uppskjutas.
Förhandlingen skall då återupptas så snart lämpligen kan ske. Vissa tidsfrister
gäller för återupptagandet. Fortsatt huvudförhandling får hållas endast om den
sammanlagda tid varunder uppskov ägt rum inte överstiger femton dagar. I annat
fall skall ny huvudförhandling hållas, om inte målet är av sådan omfattning,
att huvudförhandlingen beräknas kräva minst fyra veckor, och rätten med hänsyn
till utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighet finner
synnerliga skäl att i stället hålla fortsatt huvudförhandling. En särskild
regel gäller för det fall att den tilltalade är häktad. I sådant fall skall
förhandlingen återupptas inom en vecka från dagen för föregående förhandlings
avslutande eller, då häktningen skett därefter, frän dagen för häktningen, om
inte på grund av särskilda omständigheter längre uppskov är nödvändigt.
1 fråga om omröstning i brottmål finns regler i 29 kap.
RB. När nämnd har säte i rätten skall ordföranden först säga sin mening och
därefter inhämta nämndens (I §). Vid meningsskiljaktighet mellan nämnd och
ordförande gäller nämndens mening, om minst fyra nämndemän eller, dä i nämnden
endast är fyra, minst tre nämndemän är av samma mening om både domskälen och
domslutet. I annat fall gäller ordförandens mening (3 S). Nämndens rösträtt
brukar betecknas som kollektiv, eftersom nämnden
Prop.
1975/76:64 69
endast
som grupp kan diktera avgörandet. 1 den praktiskt viktigaste situationen att
två meningar står mot varandra innebär omröstningsbestämmelserna i sak
detsamma som om individuell rösträtt hade gällt med utslagsröst för
ordföranden.
Har nämnden bestämt rättens avgörande ansvarar
varje nämndeman, som med sin röst bidragit till utgången, för avgörandet (7 §).
Härav följer motsatsvis att det endast är ordföranden som svarar för rättens
avgörande när detta grundas pä hans mening. Nämndeman kan emellertid efter
underrättsreformen år 1%9 få sin skiljaktiga mening antecknad i protokollet.
Vid omröstning, när nämnd inte har säte i rätten,
gäller att rättens avgörande avfattas enligt den mening som omfattas av
flertalet ledamöter. Vid lika röstetal gäller den lindrigaste meningen. Om inte
någon mening kan anses som lindrigast har ordföranden utslagsröst (3 § andra
stycket).
När det gäller behandlingen av stora brottmål är
möjlighetema till uppdelning av åtal på flera rättegångar av intresse. Regler
härom finns i 45 kap. 3 § RB. Om åtal har väckts mot någon för flera brott
eller åtal har väckts mot flera för att ha tagit del i samma brott, skall
åtalen handläggas i en rättegång, om inte rätten finner särskild handläggning
vara lämpligare. Åtal mot flera för olika brott får handläggas i en rättegång,
om det är till gagn för utredningen. När skäl till det föreligger får åtalen
åter särskiljas. Om flera åtal handläggs i samma rättegång, får dom ges
beträffande något av åtalen trots att handläggningen angående de övriga inte
avslutats. Avser åtalen samma tilltalade krävs det dock synnerliga skäl för att
sådan deldom skall få meddelas.
Det normala är att åklagare försöker att i ett
sammanhang åtala alla de brott han anser en viss person ha begått. Åklagaren
har emellertid inte någon skyldighet att sammanföra brotten i en och samma
stämningsansökan och han har inte heller någon skyldighet att, om flera tagit
del i samma brott, väcka åtal mot dessa personer i ett sammanhang. Detta blir
särskilt betydelsefullt i åtskilliga stora och invecklade brottmål, där
utredningen i ett visst avsnitt ofta kan avgränsas från andra avsnitt och
färdigställas i etapper. När brotten har ett starkt samband med varandra är
dylika uppdelningar ofta dock inte möjliga.
3.2
Dansk och norsk rätt
Problemet att säkerställa rättens domförhet även om
någon av dess ledamöter får förfall under pågående rättegång är i de danska och
norska processlagarna löst genom bestämmelser som gör det möjligt att tillsätta
suppleant för domare i vissa situationer.
I Danmark finns dessa bestämmelser för landsret i §
6 och för underret i § 18 1916 års lov om rettens pleje. För landsretens del
gäller att domstolen i grövre brottmål består av minst tre rättsbildade
landsretsdommere och
Prop. 1975/76:64 70
tolv
jurymän, naevningar, samt i andra mål av tre landsretsdommere och tre
lekmannadomare, domsmaend. I mål som kan antas bli av längre varaktighet, kan
landsrettens president bestämma att suppleanter för juristdomarna och
jurymännen resp. för lekmannadomarna skall närvara vid förhandlingen.
Suppleanterna går in i rätten resp. juryn om någon av de ordinarie ledamöterna
får förhinder att medverka, men deltar dessförinnan inte i dess överläggning
och dom. De kan dock enligt ordförandens bestämmande få närvara vid
överläggningarna. Underret består i vissa brottmål av en lagfaren domare och
tvä domsmaend. För de båda senare kan i långvarigare mål förordnas en
suppleant. Bestämmelse om suppleant för ordföranden saknas däremot.
1 Norge gäller enligt § 5 1915 års lov om
domstolene att i höyesterett ordföranden i vidlyftiga mål kan bestämma att,
utöver de fem ledamöter som rätten normalt består av, ytterligare en eller två
domare skall närvara vid förhandlingen för att gå in i domstolen om någon fär
förfall. Enligt § 12 samma lag kan ordföranden i lagmansrett, som består av tre
domare, bestämma att i vidlyftigt mål en suppleant (varamann) skall följa
förhandlingarna och inträda i rätten om någon ledamot fär förfall. 1 § 20
samma lag finns liknande bestämmelser för herreds- och byretten.
3.3
Tidigare reformförslag m.m.
Frågan om åtgärder för att motverka uppkomsten och
underlätta handläggningen av vidlyftiga mål behandlades av 1951 års
rättegängs-kommitté i promemorian (SOU 1955:10) Vidlyftiga brottmål. Kommittén
föreslog bl.a. (s. 52) efter förebild från dansk och norsk rätt att i
synnerligen vidlyftigt mål, då rätten bestod av en lagfaren domare och nämnd,
hovrätten skulle kunna förordna lagfaren domare att övervara huvudförhandlingen
för att vid förfall för ordföranden inträda i dennes ställe i rätten. Några
motsvarande bestämmelser om nämndemän var med då gällande regler inte aktuella.
Enligt förslaget skulle suppleanten övervara hela huvudförhandlingen och
närvara vid rättens överläggningar inom stängda dörrar. Så länge han inte hade
inträtt i rätten, skulle han dock inte få delta i rättens dom eller beslut.
Inträffade förfall för den ordinarie ordföranden skulle suppleanten i
fortsättningen tjänstgöra som ordförande till dess målet blivit avgjort.
På grundval av rättegångskommitténs betänkande
föreslogs i prop. 1956:142 vissa ändringar i rättegångsförfarandet i syfte att
underlätta handläggningen av mycket vidlyftiga mål. Propositionen innehöll dock
inte något förslag om suppleant för ordföranden i nämndmäl. Föredragande
departementschefen yttrade bl.a. (s. 35) att önskemålet att säkra rättens
domförhet i vidlyftiga mål kunde förverkligas även genom en ökning av antalet
lagfarna ledamöter i domstol med nämnd och att en sådan lösning kunde förenas
med en domförhetsregel av innehåll att domstolen var
Prop.
1975/76:64 71
domför
även med ett mindre antal ledamöter än det som högst ägde sitta i rätten.
Eftersom frågan hade sådant samband med de större spörsmålen om underrätternas
sammansättning och domförhetsreglerna vilka då var föremål för särskild
utredning (stadsdomstolsutredningen) fick frågan om suppleant för rättens
ordförande anstå t.v.
I
betänkandet (SOU I%1:6) Underrätterna tog stadsdomstolsutredningen upp frågan
om suppleant för ordföranden i vidlyftiga mål. Utredningen sade sig (s. 73)
dela rättegångskommitténs uppfattning, att det i fråga om mycket vidlyftiga mål
var en brist i gällande ordning att domstol med nämnd förlorade sin domförhet,
om ordföranden blev ur stånd att tjänstgöra. Utredningens förslag överensstämde
i allt väsentligt med rättegångskommitténs. Enligt förslaget skulle suppleanten
sitta i rätten också innan han övertagit ordförandeskapet. Härav följde att
suppleanten under hela huvudförhandlingen fick delta i den processledning som
rätten utövade. Liksom övriga ledamöter i rätten fick han framställa frågor
till parterna och andra som skulle höras. Suppleanten skulle närvara vid och
delta i rättens överläggningar. Han fick dock inte delta i rättens avgörande
annat än om han hade inträtt som ordförande. Ansvar för avgörandet skulle
föreligga endast om suppleanten övertagit ordförandeskapet. Suppleant för
ordföranden skulle förordnas av hovrätten. En förutsättning var att målet var
synnerligen vidlyftigt.
Utredningen
övervägde också en lösning enligt vilken antalet lagfarna domare med säte och
stämma i rätten skulle ökas i nämndmålen. Alternativet avvisades dock med
motiveringen att en regel av det slaget var förenad med åtskilliga svårigheter
av både principiell och organisatorisk art. Enligt utredningen borde i en
kombination av juristkollegial sammansättning och nämnd ingå minst tre lagfarna
domare; om endast två fackdomare satt i rätten kunde nämnden vid uppkommen
meningsskiljaktighet mellan juristerna bli utan den vägledning för sitt
ställningstagande som var önskvärd. En på sådant sätt sammansatt underrätt
skulle emellertid utåt sett kunna te sig mer kvalificerad än hovrätten, något
som skulle strida mot grunderna för instansordningen. En sammansättning med
flera jurister kunde vidare vara ägnad att försvaga nämndens ställning och
inflytande. Dessutom skulle omröstningsförfarandet bli i tekniskt hänseende
invecklat och svårhanterligt. De undantagsfall då sammansättningen skulle
tillämpas lät sig inte heller bestämma med nöjaktig precision. En fråga som i
viss män hängde samman med frågan om särskild sammansättning på grund av målets
omfattning var om ett måls invecklade beskaffenhet skulle anses motivera en
förstärkning av rätten. Stadsdomstolsutredningen menade att det kunde anföras
vissa skäl för en utökning av antalet lagfarna domare i svårbedömda mäl och
hänvisade bl.a. till mäl som rörde mera invecklade och svåra lagtolknings- och
bevisfrågor. Utredningen ville emellertid av samma skäl som beträffande de
stora brottmålen inte förorda en sådan lösning.
Prop. 1975/76:64 72
Vid remissbehandlingen av stadsdomstolsutredningens
betänkande godtogs förslaget om suppleant för ordföranden av bl.a. fem
hovrätter samt häradshövdinge- och stadsdomareföreningarna. Några av dessa
remissinstanser ansåg dock att suppleanten hellre borde göras till ledamot i
domstolen utan inskränkning i sina befogenheter, varvid domstolen vid förfall
för en av de lagfarna domarna skulle vara domför med en lagfaren domare och
nämnd.
Förslaget
om ordförandesuppleant avstyrktes av bl.a. riksåklagaren (RÄ) och hovrätten
över Skåne och Blekinge, vilka inte ansåg tillräckliga skäl föreligga för en
sådan reform. Hovrätten framhöll att det inte kunde antas att en jurist, som
hade följt handläggningen av ett mål under den ovissa förutsättningen att han
eventuellt kunde komma att fä inträda i ordförandens ställe, kunde fullgöra
uppgiften pä ett tillfredsställande sätt. Liknande farhågor uttalades av Svea
hovrätt som förklarade sig endast kunna tillstyrka förslaget som en
nödfallsutväg.
Stadsdomstolsutredningens
förslag föranledde inte någon lagstiftning.
Vid
underrättsreformen år 1969 berördes inte frågan om förstärkning av det lagfarna
elementet i tingsrätt i stora eller invecklade brottmål. 1 fråga om nämnden
föreslogs i prop. 1969:44 (s. 197) att denna i normalfallet skulle bestå av
fyra nämndemän. 1 mål vari huvudförhandlingen kunde beräknas pågå mera än tvä
dagar fick dock fem nämndemän sitta i nämnden. Dessutom föreslogs att rätten
vid förfall för nämndeman efter det att huvudförhandlingen påbörjats skulle
vara domför med tre i nämnden.
Vid
riksdagsbehandlingen av propositionen föreslog första lagutskottet (ILU
1969:38) en ökning av nämndemännens antal så att nämnden generellt bestod av
fem nämndemän, dvs. det antal som i propositionen avsetts för endast långvariga
mål. Utskottet uppehöll sig inte vid frågan om förstärkt sammansättning av
nämnden i långvarigare mål. Riksdagen godtog vad utskottet föreslagit.
Ändringarna i RB är avfattade i enlighet härmed.
3.4
Stockholms tingsrätts framställning
1
skrivelse den 4 december 1972 har Stockholms tingsrätt med hänvisning till en
den 27 november 1972 dagtecknad promemoria hemställt om vissa ändringar i RB i
syfte att komma till rätta med de särskilda problem som uppkommer vid
handläggningen av mycket stora brottmål. Tingsrätten nämner att antalet
brottmål vid domstolen med mer än tolv huvudförhandlingsdagar är 1970 var tvä,
är 1971 fem och under första halvåret 1972 sju. Mot bakgrunden av ökningen
framhålls att riskerna för att någon av rättens ledamöter skall insjukna eller
av annan anledning bli ur stånd att delta i den fortsatta handläggningen ökat
och att detta är ägnat att inge oro. Det framstår som önskvärt att ordföranden
vid handlägg-
Prop.
1975/76:64 73
ningen
av de mycket stora brottmålen får en lagfaren bisittare. Enligt tingsrättens
mening talar även den ofta orimliga arbetsbörda, som handläggningen av sådana
mål kan medföra för den juristdomare som ensam svarar för handläggningen, för
att antalet jurister bör vara två. Tingsrätten föreslår därför att
domförhetsreglerna ändras så att domstolen i dessa mål får bestå av två
lagfarna domare jämte nämnd eller, alternativt, att en suppleant finns för
rättens ordförande. Med hänsyn till risken för förfall bör vidare enligt
tingsrätten övervägas att öka antalet nämndemän i sådana mål till sex eller
att, med bibehållande av det nuvarande antalet, låta rätten vid förfall vara
domför med tre i nämnden eller att införa suppleant för nämndeman.
I tingsrättens promemoria berörs bl.a. också frågan
om avbrott i huvudförhandling (1 kap. 9 § RB). Det anmärks att avbrott från
formell synpunkt innebär att ett enda sammanträde alltjämt pågår, vilket
omfattar såväl förhandlingsdagar som avbrottsdagar samt sön- och helgdagar.
Reglerna om avbrott gäller oavsett om målet är mycket stort. De innebär att session
helgfria veckor skall hällas fyra eller, om särskilda skäl föranleder därtill
t.ex. målets länga handläggningstid eller annan vidlyftighet tre söckendagar
i veckan. Antalet avbrottsdagar visar sig enligt tingsrätten inte sällan
otillräckligt i de mycket stora brottmålen. Den nuvarande ordningen ger inte
rätten den tid till förfogande mellan sessionsdagarna som behövs för
överläggningar, sammanfattningar, överväganden och förberedelser inför den
fortsatta huvudförhandlingen. Till följd härav kommer bl.a.
koncentrationsprincipen och omedelbarhetsprincipen att i viss mån åsidosättas.
Tingsrätten föreslår att antalet avbrottsdagar bestäms så att minimiantalet
rättegångsdagar blir två i veckan. Ändringen kan åstadkommas genom att ordet
"söckendag" i 1 kap. 9 § RB byts ut mot "arbetsdag".
Härigenom behöver lördag och vissa dagar före helgdag inte räknas in bland det
tillåtna antalet avbrottsdagar.
1 promemorian föreslår tingsrätten slutligen att
möjligheterna för åklagare att underlåta åtal vid s.k. seriebrottslighet
vidgas. Dessutom behandlas i promemorian olika frågor av organisatorisk och
praktisk natur.
Svea hovrätt har med eget yttrande överlämnat
tingsrättens framställning till justitiedepartementet. Enligt hovrätten gäller
flertalet av de synpunkter som framförs i tingsrättens promemoria frågor som
kan och bör lösas på tingsrätts- eller hovrättsnivå och motsvarande nivåer inom
åklagarväsendet. Frågorna om rättens sammansättning och domförhet är emellertid
även enligt hovrättens mening väl värda att utredas närmare. Som utgångspunkt
för en sådan utredning bör gälla bl.a. att endast den som från början deltagit
i förhandlingen som domare bör få deha i målets avgörande och att
hovrättsfiskal inte kan anses ha den särskilda erfarenhet som bör krävas för att
döma i mål av denna omfattning.
Förslaget att genom ändring i RB öppna möjlighet
till inskränkning av antalet sammanträdesdagar till två i veckan bör däremot
enligt hovrättens
Prop. 1975/76:64 74
mening
inte genomföras. Den i stora mål vanligen tillämpade ordningen med två
förhandlingsfria arbetsdagar i veckan ger regelmässigt domstolen tillräcklig
tid för planering av den fortsatta förhandlingen och för bearbetning av redan
förebragt utredningsmaterial.
4
Ed och försäkran
4.1
Nuvarande ordning
I
RB finns bestämmelser om ed och försäkran pä ett flertal ställen. Enligt de
olika edsformulären skall det löfte eller den utfästelse som innefattas i eden
avges "inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord". Ed avläggs
med handen på bibeln. Vid försäkran avges i stället samma löfte eller
utfästelse på "heder och samvete".
Enligt
4 kap.,11 § RB skall domare, innan han fär tjänstgöra, avlägga s.k. domared
enligt vilken den blivande domaren lovar att i sin ämbetsutövning iaktta vissa
närmare angivna etiska grundsatser. Med domstolens eller ordförandens tillstånd
får den som pä grund av sin åskådning i religiöst hänseende hyser
betänkligheter mot att avlägga ed i stället avge försäkran på heder och samvete
av samma innehåll i övrigt som edsformuläret. Den som tjänstgör som
protokollförare och som inte har avlagt domared skall enligt 6 kap. 2 § RB
avlägga ed att han efter bästa förstånd skall fullgöra uppgiften och inte yppa
vad som tilldragit sig vid rättens enskilda överläggningar. Eden kan liksom
domareden bytas ut mot försäkran. Enligt 5 kap. 7 § resp. 6 kap. 9 § RB skall
den som förordnas till tolk eller stenograf avlägga ed att han efter bästa
förstånd skall fullgöra sitt uppdrag.
I
36 kap. 11 § finns bestämmelser om vittnesed vari vittnet försäkrar att han
skall tala sanning. Eden /årbytas ut mot försäkran om vittnet säger sig på
grund av sin åskådning i religiöst hänseende inte vilja avlägga ed. Om vittnet
inte tillhör kristen eller mosaisk troslära skall vittnet avge försäkran.
Vittnesed avläggs enligt svensk rätt före förhöret (s.k. promis-sorisk ed eller
löftesed) medan den enligt en del främmande rättsordningar, t.ex. i Danmark
och Norge, avläggs efter vittnesmålet (s.k. assertorisk ed eller
bekräftelseed). 1 37 kap. 3 § RB finns bestämmelser om sanningsförsäkran vid
förhör med part i tvistemål. Denna försäkran har samma lydelse som
vittnesförsäkran. 140 kap. 9 § finns bestämmelser om ed vid förhör med
sakkunnig. Om utbyte av ed mot försäkran gäller för sakkunnig samma regler som
för vittne.
RB:s
bestämmelser om ed och försäkran gäller pä grund av hänvisning i andra
författningar också på många häll utanför RB:s omedelbara tillämpningsområde.
Som exempel kan nämnas hänvisningarna till bestämmelserna om domared i 15 §
lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, 11 § lagen (1971:52) om
skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt, 3 kap. 1 § lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister och 19 § militära rättegängslagen (1948:472). 1
25 § förvaltningsprocesslagen
Prop.
1975/76:64 75
anges
att förhör med vittne och sakkunnig vid förvaltningsdomstol får hållas under ed
eller försäkran. 1 fråga om formerna för sådant förhör hänvisas till RB:s
bestämmelser. En liknande hänvisning finns i 13 § lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder. 1 305 § sjölagen (1891:35 s. I, omtryckt
1974:621) föreskrivs att konsul som håller sjöförklaring inte äger uppta ed
eller försäkran. Till skillnad mot vad som gäller för domare skall enligt 5 §
lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegängen i tryckfrihetsmål jury
inte avlägga ed utan försäkran på heder och samvete att efter bästa förstånd
besvara de frågor som rätten ställer och att iaktta tystnadsplikt.
Frägor om edgång inför domstol berörs vidare i
lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol, lagen (1946:818) om
bevisupptagning ät vissa internationella organ och lagen (1946:819) om
upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet. Bestämmelserna
härom innebär i korthet att svensk domstol så långt möjligt skall efterkomma
framställning om processuell åtgärd som begärts av eller behövs vid bl.a.
utländsk domstol eller internationellt organ, även om åtgärden inte
överensstämmer direkt med vad som gäller enligt svensk rätt. Det är alltså
möjligt att under vissa förutsättningar låta person avlägga ed med användande
av andra ordalag än som följer av de svenska edsformulären m.m.
1 20 kap. 6 § ärvdabälken finns bestämmelser om
bouppteckningsed vid bouppteckning efter avliden. Reglema innebär att den som
uppgivit boet skall teckna försäkran under edlig förpliktelse på
bouppteckningshandlingen att hans uppgifter till bouppteckningen är riktiga.
Bouppgivaren och annan kan också åläggas att bestyrka sin uppgift med ed (jfr
även 67 § förordningen 1941:416 om arvsskatt och gåvoskatt). Motsvarande
bestämmelser gäller enligt 9 kap. 9 § resp. 11 kap. 12 § giftermålsbalken för
make i fråga om bouppteckning efter boskillnad eller äktenskapsskillnad.
I 91-94 och 185 §§ konkurslagen (1921:225) finns
bestämmelser om s.k. gäldenärsed i konkurs. Sådan edgång kan åläggas i första
hand konkurs-gäldenären men även vissa andra honom närstående personer. Vidare
kan enligt 116-123 §§ konkurslagen borgenär åläggas att avlägga borgenärsed. 1
25 och 26 §§ ackordslagen (1970:847) finns bestämmelser om edgång i ärende om
offentligt ackord. 1 lagen (1921:244) om utmätningsed finns utförliga
bestämmelser om utmätningsed, dvs en gäldenärs edliga bekräftelse av
förteckning över sina tillgångar.
Uttryckliga regler om rätt att byta ut ed ipot
försäkran finns främst i de olika bestämmelserna i RB. Enligt 23 § lagen
(1946:804) om införande av nya RB skall emellertid vad som i RB är stadgat om
lydelsen av ed och om eds utbyte mot försäkran pä heder och samvete äga
motsvarande tillämpning i andra fall, då enligt lag eller författning ed skall
avläggas inför domstol eller annan myndighet.
Bestämmelser om påföljd för oriktiga uppgifter som
lämnats under ed eller försäkran finns i 15 kap. 1-3 §§ brottsbalken. Den som
under laga ed
Prop.
1975/76:64 76
eller
under försäkran som avges i eds ställe lämnar osann uppgift eller förtiger
sanningen döms för mened till fängelse i högst fyra år eller i ringa fall till
böter eller fängelse i högst sex månader. För grov mened är påföljden fängelse
i lägst två och högst åtta år (1 §). För osann partsutsaga döms den som vid
förhör under sanningsförsäkran lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen
till fängelse i högst två år eller i ringa fall till böter eller fängelse i
högst sex månader (2 §). Och för ovarsam utsaga döms den som av grov oaktsamhet
begår gärning som sägs i 1 eller 2 § till böter eller fängelse i högst sex månader
(3 §). Härutöver finns i 15 kap. 4 a § en särskild regel om ansvar för osann
eller ovarsam utsaga inför nordisk domstol. Regeln har införts i samband med
det år 1974 beslutade systemet med nordisk vittnesplikt (prop. 1974:95).
4.2
Ur förarbetena till RB
I sitt betänkande (SOU 1938:44) med förslag till RB
uttalade processlagberedningen bl.a. följande angående vittneseden (s. 396).
I likhet med vad för närvarande gäller synes vittne
i regel böra avgiva sin utsaga under ed. Även om eden icke längre har samma
betydelse för inskärpande av vittnes sanningsplikt som den tidigare ägt, skulle
dock dess avskaffande minska möjligheterna att erhålla pålitliga
vittnesberättelser. Ej heller synes tillräcklig anledning föreligga att utbyta
den nuvarande löfteseden, som avlägges före vittnesmålet, mot en efterföljande
bekräftelseed.
Beredningen föreslog att rätten, om vittne sade sig
hysa betänklighet mot att avlägga vittnesed på grund av sin åskådning i
religiöst hänseende, skulle kunna medge vittnet att i stället avge försäkran på
heder och samvete. En förutsättning för utbyte skulle dock vara att rätten fann
att vittnets betänklighet kunde antas vara allvarligt grundad. 1 dispositivt
mäl skulle vidare vittne få höras utan ed om parterna eftergav eden. Detta
skulle dock inte lända till inskränkning i det straffrättsliga ansvaret för
oriktig utsaga. I motiveringen till förslagen anförde beredningen bl.a.
följande (s. 397).
Enligt 16 § förordningen den 31 oktober 1873
angående främmande trosbekännare och deras religionsövning skall, då främmande
trosbe-kännare är av sådan lära, som ej tillstäd jer honom att avlägga ed, då
den enligt lag erfordras, Kungl. Maj:t förordna, huru förfaras bör. I dylikt
fall, bl.a. då fråga är om vittnesed, plägar Kungl. Maj:t föreskriva, att eden
skall utbytas mot en högtidlig försäkran på heder och samvete. Förordningen
avser enligt sin lydelse allenast bekännare av annan kristen troslära än den
evangelisk-lutherska. 1 praxis har emellertid nämnda föreskrift erhållit en
vidare tillämpning och i vissa fall använts även beträffande sådan medlem av
svenska kyrkan, som av samvetsbetänkligheter ansett sig förhindrad att avlägga
ed. Befogenheten att ersätta eden med försäkran pä heder och samvete är dock
alltför snävt begränsad. Den bör, såsom ock riksdagen antytt, utvidgas och
tillika fastställas i lagen. Till undvikande av det nuvarande omständliga och
tidskrävande förfarandet
Prop.
1975/76:64 77
bör
överlämnas åt den rätt, där vittnet skall höras, att pröva framställning om
utbyte av eden. Sådant utbyte bör kunna ske ej blott då vittnets betänkligheter
mot avläggande av ed äro grundade i viss religiös övertygelse utan även då på
grund av vittnets inställning till religionen det religiösa momentet i eden för
vittnet saknar betydelse. Rätten bör emellertid söka förvissa sig om att
vittnets betänkligheter verkligen äro allvarligt grundade.
1 sitt utlåtande över beredningens förslag anförde
lagrådet bl.a. följande (prop. 1941:5 s. 225).
För det stora flertalet av landets befolkning torde
eden alltjämt framstå såsom den självfallna formen för sanningsförsäkran av
vittne. Att denna form, såsom i förslaget skett, behandlas såsom den normala
och sättes främst, är därför i sin ordning. Därigenom får emellertid ej undanskymmas,
att försäkran på heder och samvete (enligt 13 §) måste betraktas såsom en i och
för sig med eden jämställd form av sanningsförsäkran. Från rättsordningens
synpunkt är valet mellan dessa båda former utan störte betydelse, för så vitt
anledning ej föreligger, att ett vittne önskar undslippa ed därför att han
anser sig mindre bunden av en försäkran på heder och samvete. 1 detta fall bör
uppenbarligen eden ej få utbytas mot försäkran. Stadgandet härom synes
lämpligen böra avfattas sä, att rätten under den (i 13 §) angivna
förutsättningen skall medgiva att vittne i stället för ed avgiver försäkran, om
vittnets betänklighet mot eden ej kan antagas sakna allvarlig grund.
1 propositionen (s. 520) erinrade föredragande
departementschefen om att lagrådet förordat att stadgandet om rätt för vittne
att byta ut ed mot försäkran borde avfattas så, att rätten fick lämna
medgivande därtill om vittnets betänkligheter mot eden inte kunde tänkas sakna
allvarlig grund, medan enligt beredningens förslag utbyte endast fick ske om
betänkligheten kunde antas vara allvarligt grundad. Departementschefen sade
sig inte finna tillräckliga skäl att gä ifrån beredningens förslag på denna
punkt.
I prop. 1941:5 upptogs processlagberedningens
förslag att ed skulle kunna efterges i dispositiva mål. Den föreslagna regeln
ersattes efter riksdagsbehandlingen av en bestämmelse enligt vilken vittne fick
byta ut ed mot försäkran om parterna medgav det och rätten fann det kunna
tillåtas. I sitt av riksdagen godkända utlåtande anförde första särskilda
utskottet följande härom.
Genom de vidgade möjligheter till utbytande av ed
mot försäkran, som förslaget medger, har enligt utskottets mening ett av de
viktigaste motiven för institutet eftergift av ed bortfallit. Även ur anclra
synpunkter kunna skäl anföras för borttagande av detta institut. Sålunda synes
det oegentligt att vissa vittnen presumeras vara särskilt trovärdiga och pä
denna'grund slippa att avlägga ed eller försäkran. I straffrättsligt hänseende
kunna betänkligheter möta mot att för mened straffa vittne som avgivit falsk
utsaga utan att någon bekräftelseform använts. Utskottet förordar därför, att
(det i 12 § upptagna) stadgandet utgår. 1 samband därmed bör enligt utskottets
mening möjligheten att utbyta ed mot försäkran på heder och samvete ytterligare
ökas. f sådana fall, då parterna äro ense därom, torde betänkligheter icke möta
mot ett dylikt utbyte, under förutsättning att
Prop. 1975/76:64 78
rätten
finner det kunna tillåtas. Sådant tillstånd torde ej böra lämnas i grova
brottmål, varom dock uttrycklig bestämmelse ej synes erforderlig. Det av
utskottet i enlighet härmed föreslagna stadgandet torde särskilt kunna vinna
tillämpning då vittne säger sig hysa religiösa betänkligheter mot att avlägga
ed och rätten finner en prövning huruvida betänkligheterna äro allvarligt
grundade möta svårighet.
Genom lagändring år 1%8 (prop. 1968:82) ändrades
förutsättningarna för utbytande av vittnesed mot försäkran sä, att bestämmelsen
om rättens prövning av allvaret i de av vittnet uppgivna religiösa
betänkligheterna togs bort.
1
fråga om domared gällde enligt RB:s ursprungliga lydelse att befogenheten att
medge utbyte av ed mot försäkran tillkom Kungl. Maj:t. Genom lagändring år 1959
(jfr prop. 1959:143) överfördes befogenheten till den domstol eller ordförande
som hade att ta upp eden.
4.3
Reformförslag
Redan vid 1948 års riksdag ifrågasattes i en motion
att det religiösa momentet i domareden skulle tas bort och att eden generellt
skulle ersättas av en domarförsäkran. Motionen avslogs emellertid av riksdagen
(mot. 1948:11:30, ILU 1948:8).
Vid 1%6 års riksdag väcktes motioner med samma
syfte, i första hand avseende byte av vittneseden mot försäkran men med
framhållande att skälen för motionsyrkandena gällde all edgång (mot. 1966:1:562
och 11:695). Yttrande över motionerna avgavs av riksåklagaren, Sveriges
advokatsamfund. Föreningen Sveriges häradshövdingar och Föreningen Sveriges
stadsdomare. De flesta remissinstanserna avstyrkte förslaget att vittneseden
skulle ersättas av försäkran. Förslaget tillstyrktes dock av
häradshövdingeföreningen som ansåg övervägande skäl tala för att åtminstone de
religiösa inslagen i edsavläggelsen utmönstrades. Föreningen ifrågasatte om
inte benämningen ed och därtill anslutande ord (mened, edgång, svära) kunde
bibehållas även utan anknytning till de religiösa momenten. Härigenom skulle
man kunna bevara något av den speciellt högtidliga form, som ingår i det
nuvarande edsformuläret, och markera skillnaden mellan vittnesmålen och de
skriftliga försäkringar pä heder och samvete, som i mänga sammanhang krävs och
som ehuru i och för sig allvarliga och förbindande - dock är av en annan
valör än vittnesmål och annan edsavläggelse inför domstol.
Riksdagen avslog motionerna med motiveringen att
lagrådets uttalande under förarbetena till RB, att eden för det stora flertalet
av landets befolkning torde framstå som den naturliga formen för
sanningsförsäkran av vittne, alltjämt fick anses äga giltighet. Däremot
uttalade sig riksdagen för en viss, år 1968 genomförd, jämkning av formerna för
utbyte av vittnesed mot försäkran (ILU 1966:20).
I
sitt slutbetänkande (SOU 1972:36) Samhälle och trossamfund (s. 100,
Prop.
1975/76:64 79
110)
har 1%8 års beredning om stat och kyrka berört frågan om ed och försäkran.
Beredningen anmärker att vittne enligt RB skall avlägga ed men att ett
"borgerligt" alternativ finns, nämligen sanningsförsäkran. I
praktiken torde dessa bestämmelser tillämpas så att det ankommer på vittnet att
självt ta initiativ för att få avlägga sanningsförsäkran. Beredningen säger sig
finna det väsentligt att lagen omformuleras, så att det klart framgår att här
är fråga om två likvärdiga alternativ. Förslaget om omarbetning av reglema om
edsavläggelse/sanningsförsäkran bör enligt beredningen genomföras vid lämpligt
tillfälle.
Vid remissbehandlingen av beredningens betänkande
har dess förslag i förevarande del diskuterats bara av ett mindre antal
instanser (se den i SOU 1974:9 publicerade remissammanställningen s. 259).
Förslaget tillstyrks av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige,
ärkebiskopen, domkapitlet i Lund, Förbundet för religionsfrihet, Sveriges
frikyrkoråds samarbetsnämnd, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Moderata
ungdomsförbundet. Folkpartiets ungdomsförbund. Förbundet för kristen enhet samt
enstaka kommuner.
De flesta av de till förslaget positiva instanserna
vill dock gå ett steg längre än beredningen och helt avskaffa edsavläggelse.
Skälen härför är olikartade hos icke-kyrkliga och kyrkliga instanser. Hovrätten
för Västra Sverige uttalar sålunda att det enligt hovrättens erfarenhet
förefaller som om åtskilliga av de personer som avlägger vittneseden ägnar föga
tanke åt edens allvarliga och högtidliga innebörd. För dessa skulle sannolikt
en försäkran på heder och samvete att tala sanning vara i högre grad än eden
ägnad att mana till eftertanke och iakttagande. Och vad gäller flertalet av
övriga rättegångsvittnen kan edens ersättande med försäkran knappast antas få
några menliga verkningar. Enligt hovrättens mening ligger det något stötande i
att personer, som är helt likgiltiga i religiösa ting, avlägger en ed, vars
ordalydelse och innebörd förutsätter att de som går eden har en bestämd trosuppfattning.
Är man, såsom föreslagits, beredd att låta vittnena i en framtid äga fritt
välja mellan ed och försäkran, kan man lika väl eller än hellre avskaffa
edsalternativet. Ärkebiskopen uttalar att det från kristet håll kan resas
principiella betänkligheter mot brukandet av ed i olika offentliga sammanhang.
Enligt allmänkyrklig tradition har dock edgång ansetts tillåten för en kristen,
om staten kräver det. I och med att staten inte kräver edgång utan medger ett
"borgerligt" alternativ i form av sanningsförsäkran, saknas frän
kristen synpunkt motiv för att bibehålla ed. Ärkebiskopen förordar därför att
sanningsförsäkran i alla offentliga sammanhang får ersätta hittills brukade
edsformulär.
Kritik mot beredningens förslag i förevarande del
har framförts endast av några församlingar (se SOU 1974:9 s. 260).
I en motion (nr 1260) till 1974 års riksdag tas
beredningens förslag om vittnesed och sanningsförsäkran upp. I motionen anmärks
att frågan om en omarbetning av bestämmelserna om edsavläggelse så, att
en från
religionsfrihetssynpunkt
mera tillfredsställande ordning kommer till stånd, inte har något direkt
samband med hur förhällandet mellan staten och kyrkan skall vara utformat. En
sådan omarbetning bör därför aktualiseras utan dröjsmål. Från samma
principiella utgångspunkt finns det enligt motionären skäl att uppmärksamma
också RB:s bestämmelser om domared, vilka inte särskilt berördes i beredningens
betänkande.
I sitt av riksdagen godkända betänkande i anledning
av motionen (JuU 1974:8) uttalar justitieutskottet att den nu gällande
ordningen i fråga om avläggande av ed är mindre tillfredsställande. Det kan
nämligen inte uteslutas att den som skall höras inför rätta saknar kännedom om
RB:s regler om utbyte ay ed mot försäkran och därför går miste om det för honom
kanske mer tilltalande alternativet att få avge sin utsaga under försäkran.
Utskottet anser likväl inte någon framställning till Kungl. Maj:t i ämnet vara
påkallad, eftersom man förutsätter att Kungl. Maj:t ändå tar upp frågorna till
prövning i lämpligt sammanhang.
5
Överväganden
5.1
Formerna för val av nämndeman
5.1.1
Nämndeman i tingsrätt
Formerna för utseende av nämndemän i allmän
underrätt har varit oförändrade sedan lång tid tillbaka. Nämndemännen väljs
kommunvis av fullmäktige i kommunen. Mandattiden är sex år. Omval efter
nämndeman som avgår i förtid sker för ny sexårsperiod. Ett system med successiv
förnyelse tillämpas således. Val av nämndeman är formellt majoritetsval. Genom
överenskommelse mellan de politiska partierna sker dock valet mestadels efter
proportionella grunder.
Som framgår av den tidigare redogörelsen har vid
åtskilliga tillfällen under senare tid ifrågasatts ändringar i den sålunda
gällande ordningen för val av nämndemän. Ändringsförslagen har främst avsett
lagfästande av proportionell valmetod och förkortning av mandatperioden. Frågan
har fått förnyad aktualitet vid 1972 års riksdag, som uttalat sig för en
översyn av reglerna om val av nämndemän.
En given utgångspunkt för bedömningen av om
nuvarande regler bör ändras är vilka krav man vill ställa på dem som skall
utses till nämndemän. Lekmannainslaget i domstolarna syftar bl.a. till att det
allmänna medborgerliga omdömet skall komma till uttryck i rättskipningen.
Betraktad som kollektiv bör nämnden därför ha en så allsidig sammansättning som
möjligt. Det bör således eftersträvas att ledamöterna i nämnden har anknytning
till olika samhällsgrupper och att de har erfarenhet från skilda
verksamhetsområden (jfr prop. 1969:44 s. 194).
Som har betonats av justitieutskottet (JuU 1972:23
s. 11) måste vidare beaktas nämndemansuppdragets karaktär av förtroendeuppdrag
med andra än politiska uppgifter. Uppdraget innebär utövande av en domar-
Prop. 1975/76:64 81
funktion. För att det allmänna medborgerliga omdömet skall
kunna komma till uttryck i den rättstillämpande verksamheten måste
lekmanna-representanterna i domstolen besitta egenskaper som rättrådighet, gott
omdöme och allmän livserfarenhet. Det ökade utrymme för individuella insatser i
domstolsarbetet som nämndemännen har fått genom 1969 års underrättsreform
ställer också krav på självständighet och integritet hos den som skall utses
till nämndeman.
För att garantera att de som tjänstgör som nämndemän har
de kvalifikationer som nämnts nu bör rekryteringen liksom hittills ske genom
att lämpliga personer väljs av kommunfullmäktige. Någon annan valkorporation
än kommunfullmäktige i den eller de kommuner som hör till domsagan kan knappast
komma i fråga, och förslag i annan riktning har inte heller förts fram i den
allmänna debatten. Anförtros valet åt kommunfullmäktige, är det naturliga att
valet sker med beaktande av de politiska partiernas representation i
fullmäktige. Härav följer emellertid inte att partipolitisk tillhörighet ensam
bör få fälla avgörandet när nämndeman skall utses. Inom en krets vars uppgift
bl.a. är att representera det allmänna medborgerliga omdömet vid rättskipningen
är det däremot naturligt att de politiska sympatierna har en spridning som i
stort sett motsvarar de åsikter som medborgarna i allmänhet har. Endast genom
de politiska partiorganisationerna torde det f.ö. finnas praktiska möjligheter
att få fram tillräckligt antal personer med de för nämndemannauppdraget
erforderliga kvalifikationerna. En fördelning av nämndemansplatserna mellan
olika politiska gmpper efter proportionella grunder får därför accepteras och
synes vara att föredra framför andra nomineringsgrunder.
I fråga om själva valmetoden gäller som förut nämnts att
nämndeman av ålder utses med enkel majoritet. När man har kritiserat detta
valsätt har särskilt hänvisats till faran för att nämnden inte blir
tillräckligt allsidigt sammansatt, om en majoritetsgrupp ensidigt för fram sina
egna kandidater vid varje val. Ett proportionellt valsystem, enligt vilket de
olika grupperna i fullmäktige representeras i nämnden i relation till sin
styrka i fullmäktige, skulle däremot utgöra en garanti för nämndens allsidiga
sammansättning. Mot de förslag om införande av proportionell valmetod som vid
olika tillfällen förts fram har å andra sidan regelmässigt invänts att denna
metod är ägnad att leda till en inte önskvärd politisering av nämndemansvalen
och till en förskjutning mot en mera politiskt betonad syn på
nämndemansuppdraget.
Även om de invändningar som sålunda
anförts mot vardera valmetoden naturligen inte är utan fog, förefaller det dock
som om farhågorna har överdrivits betydligt. I flertalet kommuner i landet
fördelas redan f.n. nämndemansplatserna mellan partierna efter proportionella
gmnder. Denna ordning stämmer överens med vad som i allmänhet tillämpas i
kommunala sammanhaQg' vare sig uttryckliga regler om möjlighet till
proportionellt val finns eller inte. Det förhållandet att det i fråga om vissa
6 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 64
Prop. 1975/76:64 82
nämnder
och andra organ som skall tillsättas genom val av kommunfullmäktige
(landsting) finns uttryckliga bestämmelser om rätt för en viss minoritet att
påkalla proportionellt val, lär sålunda inte innebära att den proportionella
valmetoden enligt den särskilda lagen därom kommer till användning vid själva
valet annat än i enstaka undantagsfall. De allra flesta val sker enligt en
efter överenskommelse mellan partigrupperna i fullmäktige upprättad gemensam
nomineringslista. Nomineringen följer i huvudsak proportionella grunder men
avsteg förekommer ibland i det särskilda fallet. Sådana avsteg kompenseras dock
regelmässigt vid nomineringen till andra organ som skall utses. Självfallet
spelar möjligheten för en minoritet att i sista hand genomdriva sina intressen
genom proportionella val en väsentlig roll när det gäller att få gehör för
minoritetens synpunkter.
Av vad som sagts nu följer dock inte att den
proportionella valmetoden bör införas som huvudregel. Proportionellt val enligt
den särskilda lagen därom är en jämförelsevis omständlig och komplicerad
förrättning som inte gärna bör komma till användning annat än då rimligt
resultat inte kan nås genom överenskommelse. Däremot skulle införandet av en
uttrycklig lagbestämmelse enligt vilken en viss minoritet inom
kommunfullmäktige med bibehållande av majoritetsval som huvudregel kan
påkalla proportionellt val av nämndemän innebära ett korrektiv mot att ett
parti ensidigt utnyttjar sin majoritetsställning i kommunfullmäktige till att
utse egna kandidater. En sådan ordning skulle på de flesta håll inte innebära
någon ändring i sak i förhållande till nuvarande praxis. Att förekomsten av en
sådan bestämmelse skulle vara ägnad att medföra en ökad politisering av valet
synes föga troligt. Snarare bör den utgöra ett incitament till
samförståndslösningar. Anledning saknas även till antagande att regelrätta
proportionella val i praktiken skulle komma till användning annat än
undantagsvis. Övervägande skäl talar därför för att i RB ta in en bestämmelse
enligt vilken en viss minoritet har rätt att framtvinga proportionellt val.
Bestämmelsen bör lämpligen utformas ef ter förebild av bestämmelsen om
proportionellt val till kommunstyrelsen (22 § fjärde stycket kommunallagen).
En förutsättning för att en proportionell valmetod
skall kunna tillämpas bör vara att den hävdvunna ordningen med successiv och
individuell förnyelse av nämnden utmönstras. Men även om en lagregel om proportionell
valmetod inte skulle komma till stånd torde det vara lämpligt att överge denna
ordning. Denna är visserligen så till vida av värde att den tillgodoser
intresset av kontinuitet inom nämnden. Särskilt i mindre kommuner leder den
emellertid till att endast enstaka eller ett mindre antal nämndemansplatser
skall tillsättas vid varje valtillfälle. Detta försvårar eller omöjliggör i
praktiken en proportionell fördelning mellan partierna. Härtill kommer att
systemet medför ett onödigt stort antal valförrättningar. Någon fara att
kontinuiteten inom nämnden äventyras om alla eller
Prop.
1975/76:64 83
en
större del av nämndemansplatserna står under omval samtidigt torde inte
föreligga. Erfarenheten visar att nämndemän mycket ofta väljs om när deras
mandatperiod löpt ut. Detta gäller också i storstadsområdena trots att
nämndemansuppdraget där inte uppbärs av samma traditioner som på landsbygden.
En särskild fördel med en övergång till ett system med samtidigt val är, som
också justitieutskottet påpekat, att man erhåller samstämmighet med vad som
gäller vid val av nämndemän i fastighetsdomstol, länsrätt och skatterätt och vid
val av jurymän i tryckfrihetsmål. En konsekvens härav är självfallet att
fyllnadsval efter en i förtid avgången nämndeman endast avser återstoden av
dennes mandatperiod.
En
annan fråga som kommer upp i sammanhanget är mandatperiodens längd. Alltsedan
uppdraget tidsbegränsades har gällt att nämndeman har utsetts för en tid av sex
år. Denna tid har ansetts garantera att, nämndemannen vinner tillräcklig
erfarenhet av domstolsarbetet. Också för nämndeman i fastighetsdomstol och i de
administrativa underdomstolarna (utom fastighetstaxeringsrätterna) har
mandatperioden satts till sex år, uppenbarligen efter förebild från de allmänna
underrätterna (jfr prop. 1971:14s.87).
I den riksdagsmotion som ligger till grund för
riksdagens hemställan om översyn av reglerna om nämndemannaval har med
hänvisning till den för kommunfullmäktige nu gällande valperioden förordats en
övergång till treårig mandattid för nämndeman i tingsrätt. Visserligen är det
som tidigare anförts med hänsyn till önskvärdheten av att nämnden får en
allsidig sammansättning av värde om dess rekrytering i huvudsak anknyter till
sammansättningen i den politiska representationen. Därmed är dock inte sagt att
nämnden omedelbart behöver avspegla förändringar i den kommunala representationen.
Intresset av proportionalitet synes tillräckligt tillgodosett även om
förändringar i den kommunalpolitiska sammansättningen får ett fördröjt
genomslag på sammansättningen av tingsrättens nämnd. En direkt sammankoppling
mellan den kommunala valperioden och nämndemansmandatet är sålunda ingalunda
självklar (jfr CU 1971:9 s. 16). Önskemålet om att nämnden fortlöpande anpassas
till majoritetsförhållandena i fullmäktige får här vägas mot behovet, inte
minst från rättssäkerhetssynpunkt, av att inom nämnden bevara nödvändig
erfarenhet av domstolsarbetet. Mot denna bakgrund saknas tillräckliga skäl att
korta av den sedan lång tid tillbaka gällande sexårstiden, vilken visat sig väl
ägnad att tillgodose behovet av kontinuitet hos nämnden.
Justitieutskottet har emellertid i sitt betänkande
pekat på ett under remissbehandlingen av motionen framkastat förslag enligt
vilket, om större följsamhet i förhållande till den kommunala representationens
sammansättning anses lämplig, det kan övervägas att med bibehållande av den
sexåriga mandatperioden välja om halva antalet nämndemän vart tredje år. En
sådan ordning erinrar om det system processkommissionen
Prop. 1975/76:64 84
på
sin tid föreslog med omval av en fjärdedel av platserna varje år. Förslaget om
omval av halva antalet nämndemän vart tredje år synes väl ägnat att tillgodose
såväl behovet av kontinuitet som intresset av proportionalitet. Härigenom
skulle det undvikas att vart annat kommunalval blir utan betydelse för nämndens
sammansättning, om man bortser från fyllnadsvalen.
De
praktiska komplikationer som är förenade med den nu förordade ordningen bör
inte hindra dess genomförande. Antalet nämndemän i domsagorna får naturligtvis
bestämmas till jämnt antal, om en hälften-delning skall vara möjlig (jfr 1 kap.
4 § första stycket RB). Det är av samma skäl lämpligt att alla kommuner
tilldelas ett jämnt antal nämndemän. En uttrycklig bestämmelse härom bör
meddelas. Självfallet behövs särskilda övergångsbestämmelser för att få till stånd
den åsyftade periodiciteten (se avsnitt 5.4). Liknande problem uppkommer när
antalet nämndemän i domsagan ändrats. Det behövs därför en bestämmelse som gör
det möjligt att i så fall besätta nytillkomna nämndemansplatser för kortare tid
än sex år så att den periodiska förnyelsen kan komma till stånd på önskat sätt.
Denna fråga behandlas närmare i specialmotiveringen.
Enligt
4 kap. 7 § RB skall klagan över nämndemans val föras hos rätten. Förs klagan
skall valet ändå lända till efterrättelse, om inte rätten förordnar annat.
Talan mot rättens beslut får sedan föras hos hovrätten. Det synes knappast
nödvändigt att behålla denna speciella besvärsordning för en särskild typ av
kommunala beslut. Liksom när det gäller andra val som förrättas av
kommunfullmäktige bör också val av nämndeman lämpligen överklagas genom
kommunalbesvär enligt 76 § kommunallagen. En motsvarande ordning gäller f.ö.
redan beträffande val av nämndeman i länsskatterätt och länsrätt (jfr prop.
1971:14 s. 84 och 87). Någon särskild bestämmelse om att valet skall lända till
efterrättelse utan hinder av förd klagan torde inte vara nödvändig eftersom
kommunala val enligt praxis i princip länder till efterrättelse utan hinder av
förd talan. Någon sådan bestämmelse finns inte heller för länsdomstolarnas del.
Enligt
4 kap. 7 § RB gäller vidare att rätten självmant har att pröva den valdes
behörighet. Denna bestämmelse bör kvarstå. Klagan mot rättens bedömning i
sådant hänseende, vilken får anses vara av rent administrativ karaktär, bör i
fortsättningen föras genom besvär hos den blivande centralmyndigheten för
domstolsväsendet, dvs. domstolsverket. Någon särskild bestämmelse härom synes
inte erforderlig (jfr förslag till ändring i 18 § tingsrättsinstruktionen
1970:108 i departementspromemorian Ds Ju 1974:11). Detta aktualiserar
upphävande av 22 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken (se
specialmotiveringen).
Som
tidigare anmärkts har 1972 års domarutredning i dagarna lagt fram förslag om
införande av nämndemän i hovrätt och kammarrätt. Utredningens förslag bygger i
åtskilliga hänseenden, t.ex. när det gäller mandatperiod och valsätt, på vad
som nu gäller i fråga om val av
Prop.
1975/76:64 85
nämndeman
i tingsrätt. Genomförs de ändringsförslag som läggs fram i denna promemoria bör
detta leda till motsvarande jämkningar i domarutredningens förslag.
5.1.2 Nämndeman i fastighetsdomstol
Bestämmelserna om nämndeman i fastighetsdomstol och
om val av sådan nämndeman har i allt väsentligt hämtats från vad som gällde
tidigare beträffande nämndeman i ägodelningsrätt. För varje domsaga inom
fastighetsdomstolens domkrets utses ett visst antal nämndemän, som regel
understigande tio. De väljs av kommunfullmäktige i de undantagsfall där
domsagan utgör en kommun och eljest inför tingsrätten av särskilda valmän som
utses av kommunfullmäktige i kommunerna inom domsagan. Nämndeman i
fastighetsdomstol utses för en tid av sex år. Vid fyllnadsval efter den som
avgått i förtid utses ersättaren dock endast för återstående del av den
avgångnes sexårsperiod.
Det har hävdats att det nu beskrivna valsättet är
onödigt omständligt i synnerhet när det bara är fråga om fyllnadsval av en
enstaka nämndeman. Kritiken synes inte omotiverad. Mellan fastighetsdomstol och
ägodelningsrätt föreligger onekligen skillnader i de hänseenden som är av
betydelse i förevarande sammanhang. Fastighetsdomstolen har i förhållande till
ägodelningsrätten ett avsevärt större domsområde. Endast i ett fall (Stockholms
län) understiger domsområdet länet. Antalet nämndemän i fastighetsdomstol är
därför också mycket större än det antal som fanns i ägodelningsrätterna vars
domsområde utgjordes av tingslaget. E>et förhållandet att ett elektorssystem
behövdes för val av ägodelningsnämndeman innebär sålunda inte att samma system
är det lämpligaste också för fastighetsdomstolarnas del. Man bör därför
undersöka om det inte är möjligt att ordna val av sådana nämndemän på annat
sätt än f.n. Härvid ligger en jämförelse med vad som gäller val av nämndemän i
länsskatterätt och länsrätt samt val av jurymän i tryckfrihetsmål nära till
hands. Liksom länsdomstolarna och de tingsrätter som tar upp tryckfrihetsmål
har ju fastighetsdomstolarna i princip länet som domsområde. Nämndemän i
länsdomstolama utses liksom jurymän av landstinget i länet (bortsett från
Gotlands län). Anledning saknas till antagande att inte landstingen skulle
kunna anförtros också att välja nämndemän till fastighetsdomstolen i länet. Det
i 3 § lagen om fastighetsdomstol uppställda kvalifikationskravet för nämndeman
i fastighetsdomstol att denne skall vara förtrogen med sin orts förhållanden
bör sålunda lika väl kunna beaktas vid kandidatnomineringen på
landstingskommunal som på primärkommunal nivå. Genom att gå över till
landstinget som valförsamling undviker man de valtekniska komplikationer som
vidlåder det nuvarande systemet. En sådan ordning förordas därför.
Om
det i länet finns kommun som inte ingår i landstingskommun får
Prop. 1975/76:64 86
valet,
liksom när det gäller de administrativa länsdomstolarna, förrättas av
landstingen och kommunfullmäktige med fördelning mellan valmyndigheterna i
relation till befolkningstalen. Fördelningen bör lämpligen bestämmas av det
föreslagna domstolsverket. 1 Gotlands län bör fastighetsnämndeman väljas av
kommunfullmäktige i Gotlands kommun. 1 Stockholms län som är uppdelat på två
fastighetsdomstolar, en för Stockholms kommun och en för återstoden ay länet,
bör nämndemän för båda domstolarna väljas av landstinget.
Även när det gäller nämndemän i fastighetsdomstol
synes det lämpligt med bestämmelser att valet skall vara proportionellt, om en
viss minoritet i landstinget begär det, samt att hälften av nämndemännen skall
väljas vart tredje år.
Den
särskilda bestämmelsen i 7 § tredje stycket lagen om fastighetsdomstol om
klagan till hovrätten över val av nämndeman bör kunna utmönstras. Besvär över
val av nämndeman i fastighetsdomstol bör föras genom kommunalbesvär, dvs. i den
ordning som föreskrivs i 78 § landstingslagen (1954:319) resp. 76 §
kommunallagen på samma sätt som redan gäller klagan över val av nämndeman i
länsdomstolarna och som tidigare har föreslagits beträffande nämndeman i
tingsrätt.
Eftersom
nämndeman i fastighetsdomstol också kan komma att tjänstgöra som nämndeman i
vattendomstol medför de föreslagna ändringarna beträffande val av nämndeman i
fastighetsdomstol en mindre jämkning i 11 kap. 5 § vattenlagen (1918:523).
5.1.3
Nämndeman i skatterätt och länsrätt m.m.
Bestämmelserna om nämndeman i skatterätt, fastighetstaxeringsrätt
och länsrätt har i åtskilliga avseenden utformats efter förebild från vad som
enligt RB gäller beträffande nämndeman i tingsrätt. De skäl som enligt vad som
sagts i det föregående talar för att halva antalet nämndemän utses vart tredje
år samt att möjlighet införs till proportionellt val synes giltiga också i
fråga om nämndeman i länsdomstolarna (utom fastighetstaxeringsrätt). Härtill
kommer värdet av att bestämmelserna om val av nämndemän i olika domstolar görs
så enhetliga som möjligt.
Även när det gäller val av jurymän i
tryckfrihetsmål skulle det kunna finnas skäl att överväga vissa jämkningar i
valsystemet. Här bör dock avvaktas resultatet av massmedieutredningens (Ju
1970:59) arbete. Utredningen, som beräknas lägga fram sitt huvudbetänkande
under år 1975, har enligt sina direktiv bl.a. att se över rättegångsförfarandet
i tryckfrihetsmål.
5.2
Tingsrätts sammansättning i vidlyftiga brottmål
Genom
RB knäsattes bl.a. den s.k. koncentrationsprincipen, vilken
Prop.
1975/76:64 87
innebär
att huvudförhandling i ett mål så långt det är möjligt bör fortsätta i ett
sammanhang tills målet är klart för avgörande. Bestämmelserna i RB om avbrott
och uppskov i huvudförhandlingen medger endast begränsade avsteg från
koncentrationsprincipen. En konsekvens härav är att helt ny huvudförhandling
blir nödvändig, om påbörjad huvudförhandling måste uppskjutas flera dagar än
det i lagen medgivna antalet. Koncentrationsprincipen hänger nära samman med
den för RB likaledes grundläggande s.k. omedelbarhetsprincipen. Av denna följer
bl.a. att endast domare som övervarit hela huvudförhandlingen får delta i
målets avgörande.
En omständighet som kan medföra att påbörjad
huvudförhandling inte kan fullföljas är att rätten till följd av sjukdom eller
annat förfall för någon ledamot mister sin domförhet. Risken för att detta
skall inträffa är naturligtvis större ju mer omfattande och utdragen
huvudförhandlingen är. Olägenheterna av att förhandlingen måste tas oih från början
ökar också ju längre tid den inställda förhandlingen har pågått.
Gällande domförhetsregler beaktar i viss
utsträckning faran för att någon av rättens ledamöter under pågående
förhandling skall bli ur stånd att delta i handläggningen. 1 tvistemål får sålunda
i tingsrätt sitta fyra lagfarna ledamöter trots att det är tillräckligt med tre
för att rätten skall vara domför. På samma sätt gäller att hovrätten får bestå
av fem och högsta domstolen av sju ledamöter, ehuru det för domförhet räcker
med fyra resp. fem domare. En liknande ordning har tidigare gälh också
beträffande nämnd i häradsrätt och rådhusrätt. Efter 1969 års underrättsreform
gäller emellertid numera att antalet nämndemän i tingsrätt alltid skall vara
fem men att rätten bevarar sin domförhet om en av nämndemännen får förfall
efter det att huvudförhandlingen påbörjats.
Frågan om förstärkning av tingsrättens
sammansättning i mål som skall handläggas med nämnd har såvitt angår det
lagfarna inslaget i rätten under årens lopp diskuterats i olika sammanhang.
1951 års rättegångskommitté och stadsdomstolsutredningen har båda på sin tid
lagt fram förslag av innebörd att domstolen, i likhet med vad som gäller enligt
dansk och norsk rätt. i vidlyftiga mål skulle kunna förstärkas med en suppleant
för ordföranden. Förslagen har emellertid inte lett till lagstiftning.
I sin tidigare berörda framställning den 4 december
1972 har Stockholms tingsrätt framhållit att det vid handläggningen av mål som
pågår i flera månader föreligger risk att någon av rättens ledamöter insjuknar
eller av annan anledning blir förhindrad att delta i handläggningen av hela
målet. Tingsrätten har upplyst att antalet brottmål med flera än tolv huvudförhandlingsdagar
vilket med tre sessionsdagar i veckan innebär att huvudförhandlingen pågår
mera än fyra veckor (jfr 46 kap. 11 § tredje stycket RB) var två under 1970,
fem under år 1971 och sju under första halvåret 1972. Ökningen har sedan
fortgått. Det finns anledning att anta att motsvarande tendens gör sig gällande
vid andra domstolar.
Som
tingsrätten anfört är ökningen ägnad att inge oro. Att det såvitt är
Prop. 1975/76:64 88
känt
ännu inte har inträffat något fall där huvudförhandling som pågått en längre
tid måst inställas på grund av förfall för ordföranden torde mera bero på
lyckliga omständigheter än på att risken skulle vara så obetydlig att den kan
negligeras. De nuvarande reglerna leder lätt till att domaren av lojalitet
anser sig skyldig att fortsätta handläggningen även när han på grund av sjukdom
bort avstå härifrån. Det framstår därför som angeläget att rätten i särskilt
stora och omfattande mål på något sätt kan ges en förstärkt sammansättning till
skydd mot bristande domförhet på grund av förfall för ledamot.
En förstärkning av det lagfarna inslaget i
tingsrätten synes rent tekniskt kunna komma till stånd enligt i huvudsak två
linjer. Rättegångskommittén och stadsdomstolsutredningen föreslog en lösning
genom förordnande av suppleant för ordföranden i de mycket vidlyftiga målen. Denna
lösning är visserligen så till vida tilltalande som den inte inverkar på
rättens sammansättning vid målets avgörande och alltså inte förutsätter några
speciella omröstningsregler. Mot denna konstruktion har emellertid vid
remissbehandlingen av stadsdomstolsutredningens förslag riktats den
anmärkningen att den som följt handläggningen av ett mål under den ovissa
förutsättningen att han eventuellt kunde komma att få inträda i ordförandens
ställe inte kan förväntas fullgöra sin uppgift på ett tillfredsställande sätt.
En liknande inställning torde ligga bakom Svea hovrätts yttrande över den nu
föreliggande framställningen frän Stockholms tingsrätt. Den sålunda anförda
kritiken synes övertygande och torde f.ö. vara relevant också när det gäller
mål av normal storleksordning. De mål som det nu är fråga om är emellertid
extraordinärt omfattande och ställer ofta särskilt stora krav på ordförandens
förmåga att överblicka och bemästra processmaterialet. Mot en lösning med en
suppleant för ordföranden kan även anföras att det ter sig som ett visst
slöseri med högt kvalificerad arbetskraft att suppleanten medverkar under en
långvarig rättegång utan att få ta del i avgörandet, om inte förfall inträffar.
Rent principiellt är det dessutom mindre tilltalande om suppleanten genom sin
medverkan i förhandling och överläggning kan påverka särskilt nämndemännens
uppfattning utan att dock vara juridiskt ansvarig för domen. Det kan vidare
hävdas att en sådan konstruktion saknar motsvarighet i RB:s övriga regler om
rättens sammansättning, vilka alla utgår från att den extra domare som i vissa
fall kan tillföras rätten, också skall delta i avgörandet på samma sätt som
övriga ledamöter.
f enlighet med det anförda bör i stället prövas en
lösning enligt vilken rätten från början förstärks med ytterligare en lagfaren
domare, som vid behov kan ta över ordförandeskapet vid förfall för den
ordinarie ordföranden. Detta alternativ har också i första hand föreslagits av
tingsrätten. Härmed erhåller man även den gynnsamma bieffekten att domstolen
tillförs extra kapacitet till fördel för säkerheten i avgörandet. Dessutom
erbjuder sig arbetsmässiga fördelar, genom att de båda lagfarna
Prop. 1975/76:64 89
ledamöterna
kan dela upp domskrivningen mellan sig och på så sätt förkorta tiden för domens
meddelande, vilken i de vidlyftiga målen ofta är betydande. För att nå syftet
bakom den nu diskuterade förstärkningen av tingsrätten, nämligen att skaffa
garantier mot bristande domförhet hos rätten såvitt gäller det lagfarna
domarinslaget, är det uppenbarligen tillräckligt att en extra juristdomare
tillförs domstolen. Skäl att i domstolen skall ingå flera lagfarna domare än
två synes inte finnas. Den av stadsdomstolsutredningen framförda idén att tre
lagfarna domare skulle erfordras för att nämnden vid meningsskiljaktighet
mellan juristerna skall få tillräcklig vägledning är knappast bärkraftig.
Mot en sammansättning med flera lagfarna domare och
nämnd har invänts att nämndens ställning och inflytande kunde komma att
försvagas (SOU 1961:6 s. 59). Denna invändning kan möjligen tidigare ha haft
visst fog. Sedan nämndemännen numera genom 1969 års reform getts en betydligt
starkare ställning i förhållande till den lagfarna domaren torde emellertid
invändningen ha förlorat åtskilligt i betydelse. Det synes lika väl kunna
hävdas att det utgör en tillgång för nämndemännen att få del av den mer
allsidiga belysning av målet som är möjlig genom att två fackmän anger sin
uppfattning. En invändning av något större tyngd mot en sammansättning med
flera lagfarna domare och nämnd är däremot att omröstningsreglerna blir
komplicerade. Härvidlag måste dock till en början hållas i minnet att den
förstärkta sammansättningen endast är avsedd att komma till användning i ett
fåtal mål och att skiljaktiga meningar förekommer mycket sällan. Även om
omröstningsbestämmelserna skulle kunna komma att uppfattas som invecklade är
det alltså bara vid ett ytterst litet antal tillfällen som deras tillämpning
över huvud blir aktuell. Som strax skall beröras bör det emellertid vara
möjligt att konstruera omröstningsreglerna så att de inte leder till alltför
stora tillämpningssvårigheter.
Först skall emellertid behandlas den av tingsrätten
aktualiserade frågan om inte också nämnden bör förstärkas i de vidlyftiga
målen. Visserligen gäller som förut nämnts att rätten är domför trots att en
nämndeman får förfall under huvudförhandlingen. I en långvarig rättegång finns
det emellertid beaktansvärd risk för att mera än en nämndeman får förfall. En
nämndeman fullgör vidare sitt uppdrag vid sidan om sina ordinarie
arbetsuppgifter och måste typiskt sett lättare drabbas av förfall än
yrkes-domaren. Rent principiellt ter det sig dessutom mindre tilltalande om
rätten just i .de stora och ofta uppmärksammade målen är svagare sammansatt än
normalt. Med hänsyn härtill bör med tanke på mer vidlyftiga mål tillåtas att
nämnden med bibehållen normalsammansättning av fem nämndemän får bestå av högst
sex nämndemän. En något större nämnd kan f.ö. vara av värde också med tanke på
balansen mellan jurister och lekmän om, som här ifrågasätts, antalet lagfarna
ledamöter i vissa fall ökas till två. Den nuvarande bestämmelsen att rätten är
domför med fyra
Prop.
1975/76:64 90
nämndemän vid förfall för en nämndeman efter det att
huvudförhandlingen påbörjats bör alltjämt gälla.
När det gäller att bestämma under vilka förutsättningar en
sammansättning med två lagfarna domare skall kunna komma i fråga synes man
vara hänvisad till ganska allmänt hållna beskrivningar. Rättegångskommittén
och stadsdomstolsutredningen har nöjt sig med att beteckna de mål där suppleant
skulle få tillkallas som "synnerligen vidlyftiga" utan att i motiven
precisera vad som avsågs därmed. Stockholms tingsrätt talar mer allmänt om
mycket stora mål. Att det är förenat med svårigheter att närmare ange när den
förstärkta sammansättningen är lämplig är klart. Förhållandena skiftar från
fall till fall. De olägenheter som skulle kunna följa av att rätten förlorar
sin domförhet får vägas mot risken för att detta inträffar. Tydligt är
emellertid att den förstärkta sammansättningen inte bör komma i fråga annat än
i mer extraordinära situationer, där olägenheterna av att huvudförhandlingen
måste göras om framstår som speciellt stora. Möjligen skulle som ett minimikrav
på målets omfattning kunna tas rättegång där huvudförhandling beräknas pågå mer
än fyra veckor. I mål av denna storleksordning får vissa avsteg från koncentrationsprincipen
göras (jfr 43 kap. 11 § tredje stycket och 46 kap. 11 § tredje stycket RB). 1
allmänhet bör dock en dubblering av antalet lagfarna domare inte bli aktuell
annat än i mål som skall pågå flera månader. För att domstolarna skall få
tillräcklig vägledning på denna punkt bör i lagtexten uttryckligen klargöras
att mål, där huvudförhandlingen kan beräknas kräva minst åtta veckor, faller
under den särskilda domförhetsregeln. Undantagsvis bör emellertid också annat
synneriigt skäl kunna föranleda tillämpning av denna regel, även om
åttaveckorstiden underskrids något. Frågan berörs närmare i
specialmotiveringen.
Vad gäller förutsättningarna för
att antalet nämndledamöter skall få utökas till sex skulle i och för sig kunna
ligga nära till hands att ställa upp samma krav som beträffande möjligheten att
förstärka det lagfarna elementet i domstolen. Det förhållandet att en
förstärkning på den senare punkten bör förbehållas mer extraordinära
situationer innebär dock inte nödvändigtvis att frågan om förstärkning i vissa
fall av nämnden bör bedömas efter exakt samma kriterier. Som tidigare påpekats
lär förhinder lättare uppstå för nämndeman än för lagfaren domare. Redan detta
pekar på att behov av att förstärka nämndemännens antal i ett mål oftare kan
uppkomma än att anlita ytterligare en lagfaren domare. Med tanke härpå och på
intresset av att man inte onödigtvis skall behöva utnyttja bestämmelsen om
bibehållen domförhet trots att förfall för nämndeman inträffat, bör
förutsättningarna för att förstärka nämnden kunna göras något mindre
restriktiva än såvitt gäller förstärkning med en lagfaren ledamot.
Det synes kunna anförtros åt
vederbörande tingsrätt att i första hand bedöma när en sammansättning med två
jurister är erforderlig. Att som
Prop.
1975/76:64 91
rättegångskommittén
och stadsdomstolsutredningen låta sådana beslut fattas av hovrätten torde inte
behövas. Motsvarande gäller förstärkning av nämndens sammansättning.
Vid 1969 års underrättsreform (jfr prop. 1%9:44 s.
197 och ILU 1%9:38 s. 51) övervägdes ingående hur omröstningsreglerna skulle
utformas när rätten bestod av lagfaren domare och nämnd. Bl.a. övervägdes att
ge nämndemännen individuell rösträtt. Den lösning man stannade för innebär att
omröstningsreglerna är utformade på den kollektiva omröstnings-formens grund men
med sådant reellt innehåll att man i det praktiskt mest betydelsefulla fallet
att två meningar står mot varandra når samma resultat som om individuell
rösträtt hade gällt. Anledningen till att man inte även formellt införde
individuell rösträtt var i korthet att rättens avgörande i vissa fall skulle
kunna komma att uppbäras av svaga minoriteter i nämnden och att individuell
rösträtt för nämndemännen måste leda till att nämndemannens juridiska ansvar
för domen utvidgades med därtill kommande skyldighet att också medverka vid den
praktiska utformningen av domen.
Att i förevarande sammanhang ompröva de nuvarande
reglerna för omröstning när rättisn består av lagfaren domare och nämnd synes
uteslutet. Omröstningsbestämmelsema för det fall att rätten består av två
lagfarna ledamöter och nämnd bör av naturliga skäl utformas på ett sätt som så
nära som möjligt ansluter till reglerna i normalfallet med en lagfaren domare,
dvs. på den kollektiva rösträttens grund men på sådant sätt att nämndemännens
inflytande så långt möjligt blir detsamma som om individuell rösträtt hade
gällt.
1 enlighet med det anförda föreslås som huvudregel
att när rätten består av två lagfarna domare och nämnd nämndens mening skall
gälla, om av sex nämndemän minst fem eller, när fyra eller fem nämndemän sitter
i rätten, minst fyra förenar sig om domskäl och domslut. Denna regel innebär
att nämndens mening kan bli gällande endast om den omfattas av mer än hälften
av de i omröstningen deltagande. 1 detta avseende stämmer regeln överens med vad
som nu gäller när nämnd ingår i rätten. Om nämndens mening enligt vad som nu
sagts inte skall gälla, avfattas rättens avgörande i enlighet med sådan mening
som framförts av lagfaren ledamot. Om de lagfarna ledamöterna är ense uppkommer
givetvis inga problem. Är de däremot oense bör den av deras meningar gälla som
biträds av de flesta nämndemännen. Härvid bör även de nämndemän delta som haren
mening vilken inte överensstämmer med någondera juristens. Denna princip
ansluter till ett system med individuell rösträtt för nämndemännen. Om lika
många nämndemän ansluter sig till vardera av de lagfarna domarna bör i likhet
med vad som gäller i motsvarande situation vid kollegial sammansättning den
lindrigaste meningen gälla. Om ingen mening kan anses lindrigare än den andra,
vinner den mening ordföranden biträder.
1
Stockholms tingsrätts framställning berörs även bestämmelserna om
Prop. 1975/76:64 92
avbrott
i huvudförhandling. Enligt tingsrättens mening bör det medges ytterligare en
dags avbrott i veckan så att det minsta antalet sessionsdagar under
huvudförhandlingen blir två i veckan. Tingsrättens uppfattning biträds dock
inte av Svea hovrätt som anser de nuvarande bestämmelserna ge rätten
tillräckligt utrymme för planering av den fortsatta förhandlingen och
bearbetning av förebragt processmaterial. Behovet av ändrade regler synes inte
heller vara överhängande. Bestämmelserna om avbrott i huvudförhandling rör
vidare en iiv de grundläggande principerna bakom nya RB och eventuella
ändringar bör lämpligen övervägas i ett större sammanhang. Något förslag i
denna del läggs alltså inte fram i denna promemoria. Inte heller berörs här den
av tingsrätten väckta frågan om utvidgning av åklagares möjligheter att underlåta
åtal vid s.k. seriebrottslighet. Denna fråga utreds f.n. av
åtalsrättskommittén (Ju 1970:63).
5.3
Ed och försäkran
Edgång
såsom ett medel att tvinga fram sanningsenliga uppgifter eller garantera
uppfyllandet av ämbetsplikt har mycket gammalt ursprung inom rätts- och
statslivet. I eden har sedan lång tid tillbaka ingått ett religiöst inslag
vilket har kommit till uttryck i avfattningen av olika edsformulär. 1 dessa har
regelmässigt använts ordalag som att den som går eden "svär vid Gud och
Hans heliga evangelium" e.d. Med äldre tids uppfattning om religionens
funktion i samhällslivet har det också varit naturligt att sanningskravet eller
ämbetsåliggandet underströks inte bara genom risk för världsliga
straffpåföljder utan även genom föreställningar om påföljder av religiös art. I
överensstämmelse härmed var enligt 1734 års lag edgång med åberopande av Gud
och evangeliet den enda tillåtna formen för sanningsförsäkran inför domstol.
Den som var "okristen" eller tillhörde en lära med "falsk och
skadlig uppfattning" om eden var över huvud inte behörig att vittna.
Sedermera kom emellertid mosaisk trosbekännare att medges rätt att avlägga ed
med ett något jämkat edstema. Och genom 1873 års dissenterlag fick Kungl. Maj:t
uttryckligen befogenhet att bestämma om undantag från edgång både i rättegång
och eljest för den som omfattade troslära vilken inte tillät edgång. 1 sädana
fall brukade Kungl. Maj :t föreskriva att vederbörande i stället för den
föreskrivna eden skulle avlägga en högtidlig försäkran på heder och samvete.
Genom 1942 års RB lagfästes denna praxis med den
ändringen att beslut om utbyte av ed mot försäkran skulle meddelas av rätten
när det gällde vittnesed (motsvarande). Befogenheten att medge utbyte av
domared skulle dock alltjämt ligga kvar hos Kungl. Maj:t.
Även efter RB:s ikraftträdande har utvecklingen
gått mot ytterligare liberalisering i nu berörda hänseende. Befogenheten att
medge utbyte av domared mot försäkran har delegerats från Kungl. Maj:t till
rätten eller dess ordförande och domstolens prövning av vittnes uppgivna
religiösa
Prop.
1975/76:64 93
betänkligheter
mot ed har avskaffats. Sakligt sett utgör numera ed och försäkran helt
jämställda alternativ. Formellt består dock alltjämt företrädet för ed på så
sätt att initiativet till dess utbytande lagts hos den som skall höras.
1968 års beredning om stat och kyrka har i sitt
slutbetänkande (SOU 1972:36) Samhälle och trossamfund uttalat sig för att lagen
formuleras om så att det också av dess ordalydelse klart framgår att ed och
försäkran är likvärdiga alternativ. Beredningens förslag har inte föranlett
några principiella invändningar vid remissbehandlingen. Flera instanser har
emellertid velat gå något längre och helt ersätta den nuvarande eden med en
försäkran på heder och samvete eller, med andra ord, helt ta bort det religiösa
inslaget i edsformuläret. Till dessa remissinstanser hör såväl kyrkliga, t.ex.
ärkebiskopen, som andra organ. I riksdagen har vid åtskilliga tillfällen höjts
röster i samma riktning, senast under innevarande år.
Det kan mot den nu angivna bakgrunden med fog antas
att det i vårt land numera finns en betydande opinion som är positiv till ett
borttagande av det religiösa inslaget i edsformuläret. När frågan tidigare
diskuterats har mot ett sådant borttagande i huvudsak åberopats endast att ed i
vedertagen form skulle kunna uppfattas som mera förpliktande än ett på heder
och samvete avgivet löfte. Sannolikt har detta skäl haft större tyngd tidigare.
I dagens samhälle torde det ha underordnad betydelse. Den som är beredd till
mened efter en på heder och samvete avgiven sanningsförsäkran är säkerligen
beredd härtill även om edstemat har ett religiöst inslag. För övrigt saknar
domstolen som föml nämnts numera befogenhet att pröva den hördes uppgivna
religiösa betänkligheter, om denne skulle begära att få avlägga försäkran i
stället för ed. Under angivna förhållanden kan det knappast finnas något
praktiskt skäl att i fortsättningen behålla två alternativa edsformulär. Det
bör vara tillräckligt med ett formulär utan något religiöst inslag. I sådant
hänseende saknas anledning att välja annan formulering än den nuvarande
försäkran på heder och samvete.
Att det religiösa inslaget i edsformuläret sålunda
föreslås utmönstrat synes dock inte kräva att benämningen "ed" i RB
och på andra håll i lagstiftningen generellt ersätts av "försäkran".
Visserligen förknippar väl de flesta ordet ed med en försäkran som har viss
religiös prägel. Detta torde emellertid bero mindre på ordets språkliga
innebörd än på avfattningen av de i vårt land hittills använda edsformulären.
Från rent språklig synpunkt bör det inte finnas något hinder mot att beteckna
en på heder och samvete avgiven högtidlig försäkran som ed (jfr Svenska
akademiens ordbok spalt E 20m).
En sådan ordning som sagts nu skulle vara
fördelaktig av både traditionella och praktiska skäl. Det hävdvunna begreppet
ed som beteckning på en i högtidlig form avgiven utfästelse skulle kunna
bevaras. Som Föreningen Sveriges häradshövdingar anmärkt i sitt yttrande över
1%6 års
Prop. 1975/76:64 94
riksdagsmotioner
(se ovan under 4.3) skulle vidare markeras skillnaden mellan å ena sidan
vittnesmål och liknande under högtidliga former gjorda utfästelser och å andra
sidan sådana skriftliga försäkringar på heder och samvete som lämnas i många
andra sammanhang. Om termen ed behålls behöver dessutom göras endast vissa
redaktionella konsekvensändringar i de författningar där avläjggande av ed
aktualiseras i en eller annan form.
Med den här förordade lösningen bör naturligtvis
bestämmelserna på olika håll i RB om möjligheten att byta ut ed mot försäkran
utgå ur resp. paragraf. Detsamma gäller motsvarande passus i 23 § lagen om
införande av nya RB. I konsekvens härmed bör bestämmelsen i 15 kap. 1 § brottsbalken
om menedsbrott jämkas något. Som tidigare angetts finns det vidare på flera
håll inom lagstiftningen hänvisningar till RB:s bestämmelser om domared eller
-försäkran och vittnesed eller -försäkran, t.ex. i förvaltningsprocesslagen,
hyresnämndslagen, arbetstvistlagen och sjölagen. Också i de nu åsyftade lagarna
bör naturligtvis en motsvarande redaktionell jämkning vidtas. Något lagförslag
härom har inte ansetts behöva fogas till denna promemoria. Möjligen kan dessa
rena följdändringar få anstå till något senare tillfälle dä vederbörande
författning ändå skall ändras i sak. Att några missförstånd skulle uppkomma
även om den nuvarande lydelsen står kvar synes uteslutet.
5.4
Ikraftträdande
Bestämmelserna om förstärkt sammansättning och om
förändrat edsformulär bör träda i kraft den 1 juli 1975 eller, om proposition
inte hinner föreläggas riksdagen under våren 1975, den 1 januari 1976. Några
särskilda övergångsbestämmelser torde inte vara påkallade.
Vad beträffar val av nämndemän är det önskvärt att
det nya systemet slår igenom utan alltför stor tidsutdräkt. Val till
kommunfullmäktige och landsting för perioden 1977-79 äger rum under hösten
1976. Nästa val äger rum 1979 för perioden 1980-83. Det nya systemet bör lämpligen
genomföras så, att halva antalet nämndemän väljs för treårsperioden 1977-80
medan den andra hälften utses för en ordinarie sexårsperiod t.o.m. 1983. Valet
bör förtättas av de under hösten 1976 nyvalda fullmäktige resp. landstinget
(jfr 13 § fjärde stycket kommunallagen och 19 § andra stycket landstingslagen).
Detta innebär vidare att nu löpande mandatperioder måste upphöra vid utgången
av år 1976. Val av nämndeman som äger rum dessförinnan kommer sålunda endast
att gälla tiden fram till den 1 januari 1977. Man torde kunna utgå från att
vederbörande kommunala församling i stor utsträckning kommer att välja om de
nämndemän vars mandatperioder avbrutits till följd av de nya bestämmelserna.
Prop.
1975/76:64 95
6
Specialmotivering
6.1
Förslaget till lag om ändring i RB
1
kap.
3
§ Paragrafen innehåller bestämmelser om tingsrätts sammansättning i tvistemål
och brottmål. Som ett tillägg till huvudregeln i nuvarande första stycket andra
punkten om sammansättningen en lagfaren domare och nämnd i brottmål har tagits
in den i den allmänna motiveringen behandlade specialregeln enligt vilken
rätten i särskilt omfattande mål får förstärkas med ytteriigare en lagfaren
ledamot. Dessutom har vidtagits den redaktionella ändringen att bestämmelserna
om sammansättningen i brottmål brutits ut till ett särskilt stycke.
Enligt den föreslagna specialbestämmelsen skall i
princip huvudförhandling i målet beräknas pågå minst åtta veckor för att den
förstärkta juristsammansättningen skall få komma till användning. Härav följer
dock ingalunda att tingsrätt i mål av denna omfattning också regelmässigt skall
behöva ha sådan sammansättning. Att det trots de nu gällande reglerna ännu inte
torde ha inträffat att huvudförhandling, som pågått en längre tid, på grund av
förfall för ordföranden måst inställas och tas om på nytt tyder på att behovet
av förstärkning bör bedömas med återhållsamhet. Som antytts i den allmänna
motiveringen låter det sig dock knappast göra att mera exakt ange när det i mål
som överstiger åttaveckorstiden kan vara lämpligt att ta till den starkare
sammansättningen. Förhållandena skiftar från fall till fall. Omständigheter som
ordförandens hälsotillstånd och möjligheten att friställa annan ledamot från
hans ordinarie arbetsuppgifter kan t.ex. spela in.
Undantagsvis kan förstärkt sammansättning komma i
fråga även om målet är något mindre tidskrävande än som sagts nu. En
förutsättning för detta är att synnerliga skäl föreligger. Härmed avses sådana
i och för sig vidlyftiga mäl vars tidsmässiga omfattning visserligen något
understiger åtta veckor men där olägenheterna av inställd förhandling ändå
skulle kunna bli särskilt stora, t.ex. på grund av att vittnen från avlägsna
länder skall höras eller att speciellt stora kostnader lagts ned på processens
inläsning och förberedande. Att ett mål är invecklat och svårbedömt bör däremot
inte ensamt vara anledning till förstärkt sammansättning.
Av den föreslagna bestämmelsens avfattning framgår
att det lagts i domstolens hand att bedöma när den starkare sammansättningen
skall komma till användning. Rättens beslut i detta hänseende bör inte kunna
överklagas. Avstår domstolen från den starkare sammansättningen trots att
förutsättningar för sådan formellt finns är det självfallet inte något
Prop. 1975/76:64 %
rättegångsfel.
Även om rätten påbörjat handläggningen i förstärkt sammansättning är den domför
med normalsammansättningen av en lagfaren domare och nämnd. Någon särskild
förutsättning under vilken en ledamot får avträda under pågående
huvudförhandling har inte ställts upp. Man bör kunna utgå från att ledamot inte
lämnar rätten utan att ha goda skäl.
Av bestämmelsens syfte följer att endast sådan
domare som är kompetent att ta över ordförandeskapet om detta skulle bli
erforderligt får utnyttjas som lagfaren bisittare. Eftersom tingsfiskal enligt
7 § andra punkten tingsrättsinstruktionen (1970:108) inte får tilldelas
arbetsuppgifter som kräver särskild erfarenhet bör det knappast komma i fråga
att förordna fiskal som bisittare, även om detta måhända av rent administrativa
skäl skulle kunna te sig lockande.
Avslutningsvis
kan anmärkas att någon motsvarande möjlighet till förstärkning av det lagfarna
elementet i domstolen inte föreslås beträffande sädana tvistemål som enligt
särskilda bestämmelser skall handläggas i sammansättningen en lagfaren domare
och nämnd. De mål det här är fråga om, familjerättsmäl enligt giftermålsbalken
och föräldrabalken, torde nästan aldrig vara så vidlyftiga att någon särregel
framstår som motiverad.
4
§ 1 denna paragraf, som handlar om nämndens storlek och domförhet, har lagts
till en bestämmelse om att nämnden får bestå av sex nämndemän om det är
påkallat med hänsyn till målets omfattning eller annan särskild omständighet.
Som anförts i den allmänna motiveringen bör förutsättningarna för användning
av den förstärkta nämndsammansättningen vara mindre restriktiva än när det
gäller förutsättningarna för förstärkning av det lagfarna elementet. Att det
bör vara fråga om mål där huvudförhandlingen beräknas pågå i mera än en dag
framgår dock redan av hänvisningen i lagtexten till målets omfattning. Som
regel bör inte heller två dagars huvudförhandling utgöra tillräckligt skäl att
förstärka nämnden. Som exempel på särskild omständighet som kan motivera stor
nämnd trots att målet kanske endast skall pågå i två dagar kan nämnas att
uppskov i huvudförhandlingen är sannolikt, t.ex. för inhämtande av s.k. 7
§-intyg eller yttrande från socialstyrelsen över rättspsykiatriskt utlåtande.
Det kan i en sådan situation vara svårt att förutse om någon av nämndemännen
kommer att bli förhindrad att medverka när målet sedan skall återupptas vid
fortsatt huvudförhandling. Att en influensaepidemi grasserar synes också kunna
utgöra sådan särskild omständighet som motiverar att en extra nämndeman kallas.
Den genom 1969 års underrättsreform införda
bestämmelsen att rätten är domför med fyra i nämnden om förfall inträffar för
nämndeman sedan huvudförhandling påbörjats har bibehållits. I fråga om
innebörden av begreppet förfall i detta sammanhang har tidigare rått viss
osäkerhet i
Prop.
1975/76:64 97
rättstillämpningen.
Genom högsta domstolens förut berörda beslut 1973 (NJA 1973 s. 113) torde
emellertid rättsläget numera ha klarnat, och några lagstiftningsåtgärder synes
knappast erforderliga.
En konsekvens av de genom 1969 års reform införda
reglerna om nämndens sammansättning är att rätten inte är domför om en av
nämndemännen exempelvis till följd av glömska uteblir när dagens förhandlingar
skall inledas. Förhandlingen måste då uppskjutas den tid det tar att få tag på
en ersättare, med ekonomiska konsekvenser för parterna i såväl det uppskjutna
som efterföljande mål. Tidigare var risken för sådana irritationsmoment mindre,
eftersom man vanligen brukade kalla någon nämndeman utöver minimiantalet. En
möjlighet att komma till rätta härmed vore, har det sagts, att i den berörda
situationen tillåta att en kortare huvudförhandling påbörjas trots att bara
fyra sitter i nämnden. En annan utväg som man pekat på är att tillåta att någon
befattningshavare hos domstolen, t.ex. en expeditionsvakt eller ett
skrivbiträde, får vara tillfällig ersättare enligt 4 kap. 10 § RB i dagens
första mål, så att någon av de ordinarie nämndemännen hinner tillkallas och
infinna sig.
Även om vissa olägenheter i enlighet med det
anförda kan föreligga på det praktiska planet synes det dock tveksamt om de är
av sådan tyngd att någon lagändring är påkallad. Att återgå till den fört
tillämpade ordningen att generellt kalla flera nämndemän än som behövs utgör
uppenbarligen en misshushållning med arbetskraft som inte kan godtas. Inte
heller synes det lämpligt att ge avkall på principen att rätten när
förhandlingen inleds skall ha den sammansättning som lagen föreskriver. Däremot
skulle möjligen kunna övervägas en viss uppmjukning när det gäller förbudet för
befattningshavare vid domstolen att vara nämndeman. Helt tilltalande är dock
inte en sådan lösning. Det kan hävdas att den som normalt tjänstgör i mera
underordnad ställning på rättens kansli inte har så lätt att göra sin mening
gällande i förhållande till den lagfarne domaren som är hans förman i tjänsten.
Det vill synas som om man lika gärna kunde på
förhand vidtala någon lämplig person som bor eller arbetar i närheten av
tingsstället men som inte är anställd hos domstolen att ställa sig till
förfogande som tillfällig ersättare i sådana situationer som nu sagts. I
sammanhanget bör anmärkas att tillfällig ersättare enligt 4 kap. 10 § får tillkallas
endast om någon av de ordinarie nämndemännen inte kan infinna sig utan
tidsutdräkt. Förarbetena till lagrummet anger inte närmare vad som skall
förstås med tidsutdräkt. I begreppet får emellertid anses ligga en inte helt
obetydlig tidsrymd. En försening på någon halvtimme torde inte vara tillräcklig
för att bestämmelsen i 4 kap. 10 § skall tillämpas.
7
Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 64
Prop. 1975/76:64 98
4 kap.
5 § I paragrafens andra stycke har tagits in den i
den allmänna motiveringen berörda föreskriften att varje kommun inom domsagan
skall utse ett jämnt antal nämndemän. Bestämmelsen hänger samman med förslaget
i det nya fjärde stycket i paragrafen, att halva antalet nämndemän skall väljas
vart tredje år. Av bestämmelsens avfattning följer att det minsta antalet
nämndemän som skall utses av en kommun är två. Den nuvarande bestämmelsen att
varje kommun skall utse minst en nämndeman har i enlighet härmed fått utgå.
Efter de omfattande kommunsammanläggningar som genomförts efter RB:s tillkomst
torde f.ö. denna bestämmelse numera vara utan praktisk betydelse.
Enligt andra stycket har uppgiften att fördela
antalet nämndemän mellan de olika kommunerna inom domsagan flyttats från
tingsrätten till det genom prop. 1974:149 föreslagna centrala
förvaltningsorganet, domstolsverket. Utgångspunkten för detta förslag är att
det i den nämnda propositionen föreslås att verket skall ta över uppgiften
enligt 1 kap. 4 § RB att fastställa antalet nämndemän i domsaga. Det har
ansetts lämpligt att samma organ beslutar om antalet nämndemän i domsaga och
fördelningen av dem mellan de i domsagan ingående kommunerna. En sådan ordning
bör underlätta en rimlig fördelning mellan kommunerna.
I
enlighet med vad som uttalats i den allmänna motiveringen har i paragrafens
tredje stycke tagits in en bestämmelse om rätt för en minoritet inom
fullmäktige att påkalla proportionellt val. Bestämmelsen har utformats med
förebild i 22 § fjärde stycket kommunallagen. Enligt detta lagrum skall val
till bl.a. kommunstyrelse vara proportionellt, om det begärs av minst så många
väljare, som motsvarar det tal, vilket erhålls om samfiiga väljandes antal
delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Motsvarande bestämmelse
finns i en del särskilda författningar i fråga om val av ledamöter i vissa
specialreglerade kommunala nämnder. Bl.a. intresset av så enhetliga
bestämmelser som möjligt för ohka kommunala val talar för att samma ordning får
gälla i fråga om val av nämndeman i tingsrätt. Några olägenheter torde inte
behöva befaras av en pä sådant sätt utformad bestämmelse. Det bör dock
uppmärksammas att antalet nämndemän i flera kommuner, t.ex. Stockholm och
Göteborg, är betydligt högre än antalet ledamöter i den väljande församlingen.
Detta innebär att en minoritet av endast två fullmäktigeledamöter kan få till
stånd proportionellt val i sådana fall.
I
tredje stycket erinras vidare om att särskilda föreskrifter gäller i fråga om
förfarandet vid proportionellt val, om sådant valsätt undantagsvis kan bli
aktuellt. Hänvisningen syftar på bestämmelserna i lagen (1955:138) om
proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunfullmäktige m.m. Det
skulle föra för långt att här gå in på det delvis komplicerade förfa-
Prop. 1975/76:64 99
randet
vid sådant val. En ingående redogörelse finns i Kaijser, Kommunallagarna II (1972)
s. 433 ff.
6
§ Till denna paragraf har förts över den i nuvarande 7 § intagna bestämmelsen
enligt vilken rätten självmant skall pröva behörigheten hos den som valts till
nämndeman. En liknande bestämmelse finns i 9 § fjärde stycket lagen (1971:52)
om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt.
I
paragrafens första stycke har vidare valbarhetskravet på mantalsskrivning och
bosättning inom kommimen bytts ut mot krav på kyrkobokföring inom kommunen.
Ändringen är en ren konsekvens av den år 1972 och 1974 vidtagna reformen av
vallagstiftningen, enligt vilken den kommunala rösträtten och därmed även valbarheten
knutits till kyrkoskrivningen i stället för som tidigare till
mantalsskrivningen (jfr prop. 1972:105 och prop. 1974:35 s. 87).
8
§ I paragrafens första stycke återfinns bl.a. bestämmelsen om den sexåriga
mandattiden för nämndeman i tingsrätt. I ett nytt, andra stycke behandlas två
fall där nämndeman skall väljas för kortare tid än sex år. Båda fallen har
berörts i den allmänna motiveringen. För det första skall fyllnadsval efter den
som avgått innan hans mandatperiod löpt ut endast avse återstoden av den
avgångnes mandattid. Vidare får tjänstgöringsperioden för nytillträdande
nämndeman sättas kortare än sex år om antalet nämndemän inom domsagan blivit
ändrat. Denna senare bestämmelse hänger samman med den föreslagna principen att
halva antalet nämndemän skall väljas vart tredje år (5 § fjärde stycket). För
att vidmakthålla denna periodicitet även om det fastställda antalet nämndemän i
kommunen ändras måste de nytillträdande nämndemännen eller åtminstone en del av
dem utses för kortare tid än sex år. Exempel: På grund av ökande
arbetsbelastning beslutar domstolsverket på begäran av tingsrätten om ökning av
antalet nämndemän i en domsaga. Till följd härav ökas antalet på viss kommun
ankommande nämndemän med ett jämnt antal (jfr 5 § andra stycket). Om ökningen
inträffar när det återstår två år till nästa ordinarie nämndemansval, bör
hälften av de nytillträdande utses för denna återstående tvåårstid medan andra
hälften bör utses för tiden fram till det därefter följande ordinarie valet
dvs. fem år, om den åsyftade periodiciteten skall kunna upprätthållas.
29
kap.
1 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om ordningen vid omröstning i brottmål. I
andra stycket har getts en särtegel för det fall att rätten består av två
lagfarna domare och nämnd. Enligt bestämmelsen skall den lagfarne bisittaren då
säga sin mening närmast efter ordföranden men före nämndemännen. Genom att båda
de lagfarna ledamöterna säger sin
Prop. 1975/76:64 100
mening
innan nämndemännen röstar får dessa ett fylligare underlag för sina vota.
3
§ I denna paragraf finns de centrala omröstningsreglerna i brottmål. I första
stycket som rör omröstning när rätten består av en lagfaren domare och nämnd
har endast vidtagits en redaktionell ändring. Den föreslagna möjligheten att
öka antalet nämndemän till sex kräver ingen ändring i denna omröstningsregel.
I ett nytt, andra stycke finns bestämmelserna om
omröstning när rätten
har den föreslagna förstärkta sammansättningen av två lagfarna domare
och nämnd. Bestämmelsen har kommenterats i den allmänna motive
ringen. Här skall endast påpekas att det blir nödvändigt med två omröst
ningar om de lagfarna domarna är oense och det i nämnden inte kan samlas
tillräcklig majoritet för "nämndemannadom". Av senare ledet i första
punkten i stycket följer att den senare omröstningen endast gäller de två
alternativ som förts fram av de båda lagfarna domarna. Att även de
nämndemän som primärt har en avvikande mening ändå med visst
undantag skall delta i den senare omröstningen följer av den princip som
uttalas i 29 kap. 2 § sista stycket. Visserligen kan med den föreslagna
ordningen mera än en omröstning komma till stånd i ansvarsdelen även i fall
där detta enligt 29 kap. 2 § andra stycket inte är möjligt i en kollegial
sammansättning. Detta synes dock inte medföra några olägenheter.
6
§ Ändringen i denna paragraf är en följd av ändringen i 29 kap. 3 §.
36
kap.
II och 12 §§ 1 11 § har vidtagits den i den
allmänna motiveringen
föreslagna jämkningen i edsformuläret. Till följd härav kan 12 § upphävas.
De ändringar av samma karaktär som föreslås i 4 kap. 11 §, 5 kap. 7 §, 6
kap. 2 § och 40 kap. 9 § utgör alla en konsekvens av det ändrade edstemat
och torde inte påkalla någon särskild kommentar.
Det kan anmärkas att det förhållandet, att det
föreslagna nya edsformuläret är likalydande med den i 37 kap. 3 § föreskrivna
sanningsförsäkran, inte ansetts böra föranleda någon ändrad beteckning för
denna försäkran. Det har ansetts praktiskt att även i fortsättningen ha olika
benämningar på de båda instituten, för vilka ju i flera hänseenden gäller olika
regler.
6.2
Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken
F.n. gäller enligt 22 § promulgationslagen att RB:s
bestämmelser om fullföljd av talan mot undertätts beslut i rättegång skall äga
motsvarande
Prop.
1975/76:64 101
tillämpning
beträffande talan mot undertätts beslut i fråga som avses i 4 kap. 5, 7 eller 8
§ RB, dvs. frågor om fördelningen av nämndemän mellan kommuner, klagan över
nämndemansval, prövning av den valdes behörighet samt förtida entledigande m.m.
av nämndeman. Mot hovrättens beslut får talan inte föras. Enligt paragrafens
nuvarande lydelse får inte heller talan föras mot hovrättens beslut i fråga som
avses i 1 kap. 4 § första stycket eller 6 § andra stycket. Detta senare led
föreslås dock upphävt enligt prop. 1974:149 (s. 32 f).
I det föregående har föreslagits att fördelningen
av nämndemän mellan kommuner skall ankomma på domstolsverket och att klagan
över val av nämndeman inte längre skall föras hos rätten. Redan detta motiverar
ändring i 22 § promulgationslagen. Fråga är emellertid om bestämmelsen över
huvud taget bör behållas, om en central förvaltningsmyndighet för
domstolsväsendet inrättas i enlighet med förslaget i prop. 1974:149. De beslut
som avses i lagmmmet är alla av rent administrativ karaktär. I konsekvens
härmed bör talan mot tingsrättens beslut i sådan fråga föras hos den
administrativa chefsmyndigheten, dvs. det föreslagna domstolsverket. I
promemorian Ds Ju 1974:11 föreslås också den ändringen i 18 §
tingsrättsinstruktionen (1970:108) att talan mot tingsrätts beslut i
administrativt ärende skall föras genom besvär hos centralmyndigheten i stället
för som f.n. till hovrätten. Genomförs förslaget synes 22 § promulgationslagen
utan vidare kunna upphävas. Om någon fullföljdsbe-gränsning inte samtidigt
föreskrivs medför detta visserligen att talan mot centralmyndighetens beslut
kan fullföljas vidare till regeringen. Med hänsyn till att sådana frågor som
här avses så ytterst sällan är kontroversiella synes någon särbestämmelse om
fullföljdsbegränsning dock knappast motiverad.
Ändringen i 23 § promulgationslagen är en följd av
ändringen beträffande edsformuläret i 36 kap. 11 § RB.
6.3
Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:! 46) om fastighetsdomstol
I 6 och 7 §§ har till en början vidtagits vissa
redaktionella ändringar i syfte att närmare ansluta till den disposition av
bestämmelserna om nämndemän som finns i 4 kap. RB.
16 första stycket har tagits in en uttrycklig
bestämmelse om att antalet nämndemän i fastighetsdomstol skall beistämmas av
det föreslagna domstolsverket (jfr prop. 1974:149 s. 32).
I paragrafens andra stycke har i enlighet med vad
som sägs i den allmänna motiveringen tagits in en bestämmelse om att nämndemän
i fastighetsdomstol skall väljas av vederbörande landsting (motsvarande).
Bestämmelserna är utformade efter förebild av 8 § lagen om skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt och länsrätt och skiljer sig härifrån endast därigenom,
att domstolsverket och inte länsstyrelsen föreslås fördela
Prop.
1975/76:64 102
nämndemännen
mellan landsting och kommunfullmäktige i kommun som inte ingår i
landstingskommun.
Som ett tredje stycke har tagits in en bestämmelse
om möjlighet för en minoritet av de väljande att påkalla proportionell
valmetod. Bestämmelsen är likalydande med motsvarande bestämmelse i RB.
Slutligen
har som ett fjärde stycke tagits in bestämmelsen att halva antalet nämndemän
skall väljas vart tredje år. Bestämmelsen förutsätter att det antal nämndemän
som skall utses av vederbörande landsting (kommunfullmäktige) fastställs till
ett jämnt antal. En föreskrift härom bör tas in i kungörelsen (1971:549) om
fastighetsdomstol.
I 7 § anges att nämndeman i fastighetsdomstol skall
vara kyrkobokförd i länet. I län med flera fastighetsdomstolar innebär detta
att nämndeman kan vara kyrkobokförd utanför domkretsen för den domstol där han
skall tjänstgöra. Något hinder mot en sådan ordning synes dock inte föreligga.
I övrigt hänvisas beträffande nämndeman i fastighetsdomstol till bestämmelserna
i 4 kap. 6 och 8 §§ RB. Detta innebär att bestämmelserna i balken cm övriga
valbarhets- och behörighetsvillkor, mandattid etc. gäller också nämndeman i
fastighetsdomstol.
Ändringen i8§'åT närmast av redaktionell natur och
är en konsekvens av det föreslagna nya valsystemet (jfr förslaget till lag om
ändring i 11 kap. 5 § vattenlagen 1918:523).
6.4
Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt
och länsrätt
I 8 § har tagits in bestämmelser om möjlighet att
påkalla proportionellt val och att halva antalet nämndemän i länsskatterätt och
länsrätt skall utses vart tredje år. Genom en ändring i 9 § har liksom i 7 §
lagen om fastighetsdomstol som förutsättning för valbarhet angetts att
nämndeman skall vara kyrkobokförd i länet. Vidare har 10 § kompletterats med en
bestämmelse om möjlighet att vid förändring av antalet nämndemän sätta mandattiden
för nytillträdande lägre än sex år. Förslagen ansluter till vad som föreslås
beträffande tingsrätt och fastighetsdomstol. 1 // J har gjorts en följdändring
till ändringen i 4 kap. 11 § RB.
Prop.
1975/76:64 103
Bilaga 1
1 Förslag till Promemorieförslaget
Lag
om ändring i rättegångsbalken
Härigenom
förordnas i fråga om rättegångsbalken, dels att 4 kap. 7 § och 36 kap. 12 !i
skall upphöra att gälla, dels att 1 kap. 3 och 4 §§, 4 kap. 5,6,8 och 11 §§, 5
kap. 7 §, 6 kap. 2 §, 29 kap. 1,3 och 6 §§,36 kap. 11 § och 40 kap. 9 8 skall
ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
I
kap.
3§'
Tingsrätt är i tvistemål domför Tingsrätt är i
tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än med tre lagfarna domare.
Flera än fyra lagfarna domare må ej sitta i fyra lagfarna domare må ej sitta i
rätten. 1 brottmål skall tingsrätt be- rätten.
stå
av en lagfaren domare och 1 brottmål skall tingsrätt bestå av
nämnd. en lagfaren domare och nämnd.
Kan huvudförhandling i målet beräknas kräva minst åtta veckor eller
föreligga eljest synnerliga skäl, må dock två lagfarna domare och nämnd sitta i
rätten.
Tingsrätt
är domför med en lagfaren domare
vid
måls avgörande utan huvudförhandling,
vid annan handläggning, som ej sker vid
huvudförhandling eller syn å stället,
vid
sådan huvudförhandling i tvistemål, som hålles i förenklad form,
vid huvudförhandling och syn å stället i mål om
brott för vilket icke är stadgat svårare straff än böter.
4S-1 domsaga skola finnas nämndemän till det antal,
som domstolsverket efter tingsrättens hörande bestämmer.
I nämnd skola sitta fem nämnde- I nämnd skola sitta
fem nämnde
män. Inträffar förfall för nämnde- män. Om det är påkallat med hän-
man sedan huvudförhandling på- syn till målets omfattning eller
börjats, är rätten domför med fyra i annan särskild omständighet, må
nämnden. dock sex sitta i nämnden. Inträffar
förfall
för nämndeman sedan huvudförhandling påbörjats, är rätten domför med fyra i
nämnden.
Tingsrätten fördelar tjänstgöringen mellan
nämndemännen efter samråd med dem.
'
Senaste lydelse 1%9:244.
-
Senaste lydelse 1969:244. Som nuvarande lydelse anges dock här den i prop.
1974:149 föreslagna lydelsen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
4 kap.
5§-' Nämndeman utses genom val. Hör till domsaga
mer än en kommun, fördelar rätten antalet nämndemän mellan kommunerna i förhällande
till deras folkmängd; varje kommun skall dock utse minst en nämndeman.
Nämndeman
utses genom val.
Hör till domsaga mer än en kommun, fördelar
domstolsverket antalet nämndemän mellan kommunerna i förhållande till deras
folkmängd och med iakttagande av att varje kommun skall utse ett jämnt antal
nämndemän.
Val
förrättas av kommunens fullmäktige.
Val förrättas av kommunens fullmäktige. Valet
skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väljande som
motsvarar det tal, vilket erhålles, då samtliga väljandes antal delas med det
antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt
valar särskilt föreskrivet.
Halva antalet nämndemän inom domsagan väljes vart
tredje år.
Då nämndeman skall väljas, skall rätten göra
anmälan därom till den som har att föranstalta om valet.
6§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ej
må annan vägra att mottaga uppdrag som nämndeman än den som fyllt sextio år
eller eljest uppgiver giltigt hinder. Den som avgått ur nämnden vare ej
skyldig att åter inträda förrän efter sex år.
Rätten prövar självmant den valdes behörighet.
Valbar
till nämndeman är myndig svensk medborgare, som är mantalsskriven och boende
inom kommunen samt ej fyllt sjuttio år. Lagfaren domare, befattningshavare
vid domstol, åklagare, polisman eller advokat eller den som eljest har till
yrke att föra andras talan inför rätta må ej vara nämndeman.
Valbar
till nämndeman är myndig svensk medborgare, som är kyrkobokförd i kommunen
samt ej fyllt sjuttio år. Lagfaren domare, befattningshavare vid domstol,
åklagare, polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra
andras talan inför rätta må ej vara nämndeman.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Klagan över nämndemansval skall föras hos rätten.
Föres klagan, lände valet dock till efterrättelse, om ej rätten förordnar
annat. Rätten pröve, ehuru klagan ej föres, den valdes behörighet.
'
Senaste lydelse 1%9:244. ' Senaste lydelse l%9:244.
7 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
8"
Nämndeman väljes för sex år, dock äge han avgå
efter två år. Visar nämndeman giltigt hinder, må rätten även tidigare entiediga
honom. Nämndeman, som fyllt sextio år, äge ock avgå ur nämnden. Upphör
nämndeman att vara valbar, vare uppdraget förfallet; dock må den som uppnått
sjuttio års ålder utan hinder därav tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål,
i vars handläggning han förut deltagit.
Avgår nämndeman under tjänstgöringstiden, utses ny
nämndeman för återstående tid. Andras antalet nämndemän inom domsagan, får
nytillträdande nämndeman utses för kortare tid än som följer av första stycket.
11§"
opaginerad Kontrollera mot PDF
Domare skall, innan han må tjänstgöra, avlägga
denna ed:
"Jag
N.N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord,
att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt
göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga
stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap, svågerskap,
vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller
annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som saklös är,
eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller
sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten inom
stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och
uppriktig domare troget hålla."
Ed skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande. Med
domstolens eller ordförandens tillstånd må den, som på grund av sin åskådning
i religiöst hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed, i stället avgiva
försäkran på heder
Domare skall, innan han må tjänstgöra, avlägga
denna ed:
"Jag
N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag vill och skall efter
mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige
än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga
eller orätt främja för släktskap, svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller
räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det
vara må; ej den saker göra, som saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag
skall varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta
gå, eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill
och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla."
Ed skall avläggas inför domstol eller inför rättens
ordförande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste
lydelse 1963:149. Senaste lydelse 1959:257.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
och samvete av samma innehåll i övrigt, som sägs i första stycket.
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
5 kap.
7§- Den som anställes som allmän tolk eller eljest
förordnas att biträda som tolk skall inför rätten avlägga ed, att han efter
bästa förstånd skall fullgöra det uppdrag, som lämnats honom. Finnes anledning
antaga att den som förordnas att biträda som tolk skall erhålla ytterligare
uppdrag som tolk vid domstolen, må han avlägga ed som avser även framtida
uppdrag.
Angående eds utbytande mot försäkran på heder och
samvete gälle vad om vittnesed är stadgat.
6 kap.
2
8" Protokollet skall föras av befattningshavare vid rätten eller lagfaren
ledamot av rätten samt undertecknas av honom. Ordföranden äge, då
omständigheterna föranleda därtill, själv föra protokollet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ej må den anlitas som protokollförare, vilken till saken eller till
någondera parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom
kan anses förringad. Den som ej avlagt domared skall, innan han må tjänstgöra
såsom protokollförare, inför domstol eller inför rättens ordförande avlägga
ed, att han skall efter bästa förstånd fullgöra uppgiften såsom protokollförare
och icke for någon uppenbara de rådslag rätten inom stängda dörrar håller.
Angående eds utbytande mot försäkran på heder och samvete gälle i tillämpliga
delar vad om domared är stadgat.
Ej
må den anlitas som protokollförare, vilken till saken eller till någondera
parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan
anses förtingad. Den som ej avlagt domared skall, innan han må tjänstgöra såsom
protokollförare, inför domstol eller inför rättens ordförande avlägga ed, att
han skall efter bästa förstånd fullgöra uppgiften såsom protokollförare och
icke för någon uppenbara de rådslag rätten inom stängda dörrar håller.
opaginerad Kontrollera mot PDF
29 kap.
IS"
Yppas vid överiäggning till dom eller beslut
skiljaktiga meningar, skall omröstning ske.
Har nämnd säte i rätten, säge ordföranden först sin mening och inhämte
därefter nämndens.
Har nämnd säte i rätten, säge först ordföranden
och, om ytterligare en lagfaren domare sitter i rätten, denne sin mening.
Ordföranden inhämte därefter nämndens mening.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste
lydelse 1973:240. Senaste lydelse 1960:161. Senaste lydelse 1958:8.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Vid omröstning i annat fall skall den yngste i
rätten först yttra sig och sedan var efter annan, såsom de hava säte i rätten.
Har målet beretts av viss ledamot säge han först sin mening.
Envar
angive de skäl, vara han grundar sin mening.
3 8'"
opaginerad Kontrollera mot PDF
Yppas,
då nämnd har säte i rätlen, annan mening än ordförandens och förena sig minst
fyra eller, då i nämnden äro endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och
slutet, gälle nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.
Yppas, dä rätten består av en lagfaren domare och
nämnd, annan mening än ordförandens och förena sig minst fyra eller, då i
nämnden äro endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gälle
nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.
Yppas, då rätten består av två lagfarna domare och nämnd, inom nämnden
annan mening än sådan som framförts av lagfaren domare och förena sig minst fem
eller, då i nämnden endast äro fyra eller fem f minst fyra nämndemän om skälen
och slutet, gälle nämndens mening; i annat fall gälle den mening som omfattas
av de lagfarna domarna. Förena sig de senare ej om en mening, gälle den mening
som biträdes av de flesta nämndemännen eller, om lika många biträda vardera
meningen, den som är lindrigast. Kan i sådant fall ej någon mening anses som
lindrigare gälle ordförandens mening.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid omröstning, då nämnd ej har säte i rätten,
gälle den mening, som omfattas av mer än hälften av ledamöterna. Har någon
mening erhållit hälften av rösterna och är denna den lindrigaste, gälle den
meningen; vid särskild omröstning, huruvida villkorlig dom skall meddelas eller
skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering ådömas eller förordnande
meddelas om Överlämnande till särskild vård, så ock eljest, då ej någon mening
kan anses som lindrigare, gälle dock den mening, som erhållit hälften av rösterna
och bland dem ordförandens.
68"
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beträffande
omröstning i fråga, som hör till rättegången och ej avser ansvar eller som rör
enskilt anspråk, så ock i fråga enligt 5 § eller om rättegångskostnad, gälle
vad i 16
Beträffande omröstning i fråga, som hör till
rättegången och ej avser ansvar eller som rör enskilt anspråk, så ock i fråga
enligt 5 § eller om rättegångskostnad, gälle vad i 16
opaginerad Kontrollera mot PDF
'"
Senaste lydelse 1971:218. II
Senaste lydelse 1969:244.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
kap.
är stadgat; angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28 kap., äge dock
vad i detta kapitel föreskrives om omröstning i fråga om ansvar motsvarande
tillämpning. Föres i brottmål talan om enskilt anspråk, vare rättens avgörande i
ansvarsfrågan bindande vid prövningen av det enskilda anspråket. Har nämnd
säte i rätten, skall även vid tillämpning av reglerna i 16 kap. gälla vad i 1 8
andra stycket och 3 § första stycket i detta kapitel är stadgat.
Föreslagen lydelse
kap.
är stadgat; angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28 kap., äge dock
vad i detta kapitel föreskrives om omröstning i fråga om ansvar motsvarande
tillämpning. Föres i brottmål talan om enskilt anspråk, vare rättens avgörande
i ansvarsfrågan bindande vid prövningen av det enskilda anspråket. Har nämnd
säte i rätten, skall även vid tillämpning av reglerna i 16 kap. gälla vad i 1 8
andra stycket och 3 8 första och andra styckena i detta kapitel är stadgat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innan vittne avgiver sin berättelse, skall vittnet
med handen på den heliga skrift avlägga denna ed:
"Jag
N.N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord,
att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, till-lägga eller
förändra."
Innan
vittne avgiver sin berättelse, skall vittnet avlägga denna ed:
"Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och
samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, till-lägga eller
förändra."
opaginerad Kontrollera mot PDF
12 §
Säger sig vittne på grund av sin åskådning i
religiöst hänseende icke vilja avlägga vittnesed, skall vittnet i stället
avgiva denna försäkran:
"Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och
samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, till-lägga eller
förändra."
Tillhör ej vittne kristen eller mosaisk troslära,
skall vittnet i stället för ed avlägga försäkran.
40
kap. 98
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sakkunnig, som höres muntligen, skall, innan han
avgiver sin utsaga, med handen på den heliga skrift avlägga denna ed:
"Jag N.N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid
Sakkunnig,
som höres muntligen, skall, innan han avgiver sin utsaga, avlägga denna ed:
"Jag
N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag efter bästa förstånd
skall fullgöra det sak-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste
lydelse 1968:193.
Prop.
1975/76:64 109
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
hans
heliga ord, att jag efter bästa kunniguppdrag, som lämnats mig."
förstånd skall fullgöra det sakkunniguppdrag, som lämnats mig."
Har
den sakkunnige, då han höres, redan avgivit utlåtande, skall eden därefter
jämkas. Sedan den sakkunnige avlagt ed, erinre rätten honom om edens vikt.
Angående eds utbytande mot försäkran på heder och
samvete gälle vad om vittnesed är stadgat.
Denna lag träder i kraft, såvitt avser 4 kap. 5-8
§§ den 1 januari 1977, och i övrigt den
Löpande tjänstgöringstider för nämndemän upphör vid
utgången av år 1976. Nyval av nämndemän för tiden från och med år 1977 skall
med tillämpning av de nya bestämmelserna äga rum under år 1976. Valet förrättas
av de under detta år nyvalda fulhnäktige. Härvid skall halva antalet nämndemän
utses för en tid av tre år och återstoden för en tid av sex är.
Prop. 1975/76:64 110
2
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken
Härigenom
förordnas i fråga om lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken'
dels att 22 8 skall upphöra att gälla, dels att 23 8 skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
23
8
Vad
i nya rättegångsbalken är Vad i nya rättegångsbalken är
stadgat om lydelsen av ed
och eds stadgat om lydelsen av ed äge mot-
utbyte
mot försäkran på heder och svarande tillämpning i andra fall, då
samvete äge motsvarande
tillämp- enligt lag eller författning ed skall
ning
i andra fall, då enligt lag eller avläggas inför domstol eller annan
författning
ed skall avläggas inför myndighet,
domstol eller annan myndighet.
Ed
eller försäkran, som avlagts enligt äldre lag, vare alltjämt bindande.
Denna
lag träder i kraft den
Ändrad
lydelse av 22 8 föreslås i prop 1974:149.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 Förslag till
Lag
om ändring i brottsbalken
Härigenom förordnas att 15 kap. 1 och 4 a! angivna
lydelse.
[
brottsbalken skall ha nedan
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen lydelse 15 kap.
18
Nuvarande
lydelse
Om
någon under laga ed eller under försäkran som avgives i eds ställe lämnar osann
uppgift eller förtiger sanningen, dömes för mened till fängelse i högst fyra
år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.
Om
någon under laga ed lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes för m
e n e d till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter
eller fängelse i högst sex månader.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst
två och högst åtta år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om det skett med uppsåt att oskyldig skulle fällas till ansvar för
allvarligt brott eller eljest synnerlig skada tillfogas annan.
4a8'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om
någon under straffansvar inför domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge
lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes han för osann utsaga inför
nordisk domstol till påföljd enligt 1 8, om utsagan här i riket skulle ha
avgivits under laga ed eller under försäkran som avgives i eds ställe, och
enligt 2 8, när fråga är om utsaga av part i tvistemål. Begås gärningen av grov
oaktsamhet, dömes för ovarsam utsaga inför nordisk domstol till påföljd
enligt 3 8.
Om
någon under straffansvar inför domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge
lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes han för osann utsaga
inför nordisk domstol till påföljd enligt I 8, om utsagan här i riket skulle ha
avgivits under laga ed, och enligt 2 8, när fråga är om utsaga av part i
tvistemål. Begås gärningen av grov oaktsamhet, dömes för o v a r -sam utsaga
inför nordisk domstol till påföljd enligt 3 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bestämmelserna 14,14 och 15 88 äger motsvarande
tillämpning på gärning som avses i första stycket.
Denna
lag träder i kraft den
Paragrafen
tillagd 1974:753.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1969:246) om fastighetsdomstol
Härigenom
förordnas att 6-8 88 lagen (1969:246) om fastighetsdomstol' skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Nämndeman i fastighetsdomstol utses genom val för
sex år. Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, fastställer för
varje domsaga inom fastighetsdomstols domkrets det antal nämndemän som skall
utses. Nämndeman skall vara valbar till nämndeman i den domsaga för vilken han
utses. Avgår nämndeman under tjänstgöringstiden, skall val avse återstående
del av samma tid.
68
Föreslagen lydelse
Nämndeman i fastighetsdomstol utses genom val.
Domstolsverket bestämmer för varje län det antal nämndemän som skall utses.
Val av nämndeman i fastighetsdomstol förrättas av landstinget eller,
om i länet finns kommun som ej ingår i landstingskommun, av landstinget och
kommunfullmäktige med den fördelning dem emellan som domstolsverket bestämmer
efter befolkningstalen. I Gotlands län förrättas valet av kommunfullmäktige i
Gotlands kommun. Valet skall vara proportionellt, om det begäres av minst så
många väljande som motsvarar det tal, vilket erhålles, då samtliga väljandes
antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet
vid sådant proportionellt val är särskilt föreskrivet.
Halva antalet nämndemän väljes vart tredje år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
78
Val av nämndeman i fastighetsdomstol förrättas i
kommun, som ensam bildar domsaga, av kommunens fidlmäktige samt i annat fall
inför tingsrätt av valmän som utses av fullmäktige i varje kommun inom
domsagan. Bestämmelserna i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) om
ersättning till fullmäktig äger motsvarande tillämpning.
Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer,
fastställer det antal valmän jämte suppleanter för dem som skall utses.
Klagan över valet föres genom besvär hos
hovrätten. Mot hovrättens beslut får talan ej föras.
Nämndeman i fastighetsdomstol skall vara
kyrkobokförd i länet. I övrigt har bestämmelsema i 4 kap. 6 och 8 §§
rättegångsbalken motsvarande tillämpning på nämndeman i fastighetsdomstoL
opaginerad Kontrollera mot PDF
'
Lagen omtryckt 1974:1064.
Prop.
1975/76:64 113
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
88
Nämndeman tjänstgör efter kal- Nämndeman tjänstgör efter kal
lelse av fastighetsdomstolens ord- lelse av fastighetsdomstolens ord
förande. Till tjänstgöring bör före- förande. Till tjänstgöring bör före
trädesvis kallas nämndemän från trädesvis kallas nämndemän från
den domsaga till vilken målet när- den del av domkretsentill vilken må-
mast har anknytning. let närmast har anknytning.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1977.
Löpande tjänstgöringstider för nämndemän upphör vid
utgången av år 1976. Nyval av nämndemän för tiden från och med år 1977 skall
med tillämpning av de nya bestämmelserna äga rum under år 1976. Valet förtättas
av det under detta år nyvalda landstinget. Härvid skall halva antalet
nämndemän utses för en tid av tre år och återstoden för en tid av sex år.
8
Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 64
Kartong: s. 121-128 svagt tryck
opaginerad Kontrollera mot PDF
5
Förslag till
Lag
om ändring i vattenlagen (1918:523)
Härigenom
förordnas att 11 kap. 5 8 vattenlagen (1918:523) skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nämndeman
tjänstgör efter kallelse av vattenrättsdomaren. Till tjänstgöring böra
företrädesvis kallas nämndemän från den domsaga till vilken målet närmast har
anknytning.
Nämndeman
tjänstgör efter kallelse av vattenrättsdomaren. Till tjänstgöring böra
företrädesvis kallas nämndemän från den del av domsområdet till vilken målet
närmast har anknytning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den I januari 1977.
Senaste
lydelse 1971:531.
Prop. 1975/76:64 115
6
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1971:52) om skatterätt, fastighetstaxerings-rätt och
länsrätt
Härigenom förordnas att 8-11 §§ lagen (1971:52) om
skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
8 8'
Nämndeman i länsskatterätt, fastighetstaxeringsrätt
och länsrätt utses genom val. Val förrättas av landstinget eller, om i länet
finns kommun som ej ingår i landstingskommun, av landstinget och
kommunfullmäktige med den fördelning dem emellan som länsstyrelsen bestämmer
efter befolkningstalen. 1 GoUands län förtättas val av kommunfulhnäktige i
Gotiands
kommun.
Valet skall vara proportionellt, om det begäres av
minst så många väljande som motsvarar det tal, vilket erhålles, då samtliga
väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om
förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt föreskrivet. Nämndeman i
den mellankommunala skatterätten förordnas av regeringen.
Värderingsteknisk ledamot i fastighetstaxeringsrätt
förordnas av läns
styrelsen. , .. ,
Halva antalet
nämndeman i
länsskatterätt och länsrätt väljes vart tredje år.
9 8-
Valbar till nämndeman i läns- Valbar
till nämndeman i läns
skatterätt, fastighetstaxeringsrätt skatterätt, fastighetstaxeringsrätt
och länsrätt är myndig svensk med- och länsrätt är myndig svensk med
borgare, som är mantalsskriven borgare, somär kyrkobokförd ilänet
och bosatt inom länet och ej har fyllt och ej har fyllt sjuttio år. Till nämn-
sjuttio år. Till nämndeman i den deman i den mellankommunala
mellankommunala skatterätten får skatterätten får utses endast myndig
utses endast myndig svensk med- svensk medborgare, som ej har fyllt
borgare, som ej har fyllt sjuttio är. sjuttio år.
Tjänsteman vid länsstyrelse, länsnykterhetsnämnd
eller under länsstyrelse lydande myndighet, länsläkare, biträdande länsläkare,
socialvårdskonsulent, lagfaren domare, åklagare eller advokat eller annan som
har till yrke att föra andras talan inför rätta får ej vara nämndeman.
Den som har fyllt sextio år eller uppger annat
giltigt hinder är ej skyldig att mottaga uppdrag som nämndeman. Den som har
avgått som nämndeman är ej skyldig att mottaga nytt uppdrag förrän efter sex
år.
Rätten
prövar självmant den valdes behörighet.
Senaste
lydelse 1974:352, :353. Senaste lydelse 1973:1108.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
10 8'
Nämndeman i skatterätt och länsrätt
utses för sex år men får avgå efter två år. Om nämndeman i sådan rätt visar
giltigt hinder, får rätten entlediga honom tidigare. Den som har fyllt sextio
år har rätt att frånträda uppdraget. Upphör nämndeman att vara valbar eller
behörig, förfaller uppdraget.
Vad i första stycket sägs skall äga
motsvarande tillämpning beträffande nämndeman i fastighetstaxeringsrätt, dock
att sådan nämndeman utses för tiden frän och med den 1 juli det är, dä allmän
fastighetstaxering äger rum, till och med den 30 juni det år då sådan taxering
sker nästa gång.
Värderingsteknisk ledamot i fastighetstaxeringsrätt förordnas
för tid som sägs i andra stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
När ledighet uppkommer, utses ny nämndeman eller förordnas
ny värderingsteknisk ledamot för den tid som i vartdera fallet återstår.
När ledighet uppkommer, utses ny nämndeman eller förordnas
ny värderingsteknisk ledamot för den tid som i vartdera fallet återstår. Ändras
antalet nämndemän, får tjänstgöringstiden för nytillträdande nämndemän sättas
kortare än som följer av första stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
11 Ledamot och föredragande i skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt och länsrätt skall ha avlagt domared eller försäkran
enligt 4 kap. 11 8 rättegångsbalken.
Ledamot och föredragande i skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt och länsrätt skall ha avlagt domared enligt 4 kap. 11
§ rättegångsbalken.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.
Löpande tjänstgöringstider för
nämndemän i länsskatterätt och länsrätt upphör vid utgången av år 1976. Nyval
av nämndemän för tiden från och med år 1977 skall med tillämpning av de nya
bestämmelserna äga rum under år 1976. Valet förrättas av det under detta år
nyvalda landstinget. Härvid skall halva antalet nämndemän utses för en tid av
tre år och återstoden för en tid av sex år.
' Senaste lydelse 1973:1108. ' Senaste lydelse 1973:1108.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 2 Antal nämndemän i
tingsrätter och fastighetsdomstolar i november 1974'
Domsaga
Tingsrätts-
Fastighets-
nämndemän
domstols-nämndemän
Under
Svea hovrätt
Handens
45
6
Norrtälje
30
4
Sollentuna
och Färentuna
50
6
Solna
80
6
Stockholms
1000
48
Stockholms
läns västra
40
4
Svartlösa
40
4
Södertälje
65
4
Södertörns
25
2
Södra
Roslags
55
6
Uppsala
115
4
Uppsala
läns norra
30
4
Uppsala
läns södra
40
4
Eskilstuna
115
4
Katrineholms
40
4
Nyköpings
45
4
Gotlands
45
8
Hallsbergs
40
4
Kariskoga
30
4
Lindesbergs
35
4
Örebro
65
4
Köpings
45
4
Sala
40
4
Västerås
75
6
Falu
50
4
Hedemora
40
4
Ludvika
30
4
Mora
37
5
Nedansiljans
30
4
Gävle
50
6
Sandvikens
45
4
I I några fall är det faktiska antalet nämndemän till
följd av domkretsreglering t. v. något större än det antal som fastställts av
hovrätten. I sammanställningen har det fastställda antalet angetts.
Under
Göta hovrätt
Folkongabygdens
Linköpings
Motala
NortkÖpings
Eksjö
Jönköpings
Värnamo
Ljungby
Växjö
Kalmar
Möre och Ölands
Oskarshamns
Västerviks
Falköpings
Lidköpings
Mariestads
Skövde
25
4
70
6
40
4
91
6
60
6
45
6
35
4
26
4
60
6
25
4
30
4
30
4
40
4
35
4
40
4
25
4
45
4
Under hovrätten över
Skåne
och Blekinge
Bräkne och Karlshamns
27
45
Karlskrona
Listers och Sölvesborgs
Östra och Medelsta
25
20 30
Hässleholms Ingelstads
och Järrestads Kristianstads
30
60
25
Norra
Åsbo
30
Ängelholms
30
Eslövs
70
Helsingborgs
40
Landskrona
60
Lunds
200
Malmö
45
Trelleborgs
35
Ystads
4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 10 4 7 9 4 4
Under hovrätten för Västra Sverige
Hallands
södra
17
4
Halmstads
24
4
Varbergs
50
6
Göteborgs
330
12
Mölndals
40
4
Stenungsunds
36
4
Strömstads
20
4
Uddevalla
45
6
Alingsås
45
6
Borås
60
6
Sjuhäradsbygdens
40
4
Trollhättans
40
4
Tössbo
och Vedbo
20
4
Vänersborgs
35
4
Arvika
40
4
Karlstads
54
6
Kristinehamns
35
4
Sunne
40
4
Under
hovrätten för
Nedre
Norrland
Bollnäs
45
4
Hudiksvalls
30
4
Ljusdals
20
4
Härnösands
40
6
Sollefteå
19
5
Sundsvalls
75
6
Örnsköldsviks
30
4
Jämtbygdens
35
7
Svegs
25
4
Östersunds
37
4
Under
hovrätten för
Övre
Norrland
Lycksele
44
6
Skellefteå
53
6
Umebygdens
25
6
Umeå
50
10
Bodens
35
6
Gällivare
65
6
Haparanda
60
8
Luleå
35
6
Piteå
42
6
Prop.
1975/76:64 120
Innehåll
(departementspromemorian)
1 Inledning......... ............................................. .... 58
2 Formerna för val av nämndeman......................... 58
2.1 Nuvarande
ordning..................................... .... 58
2.2
Ur förarbetena till RB och lagen om
fastighetsdomstol 60
2.3
Lekmannainslag i övrigt i domstolar............... 62
2.4
Val av ledamöter i vissa församlingar
och nämnder 64
2.5 Reformförslag........................................... .... 65
3 Tingsrätts sammansättning
i vidlyftiga brottmål..... .... 68
3.1 Nuvarande ordning..................................... 68
3.2 Dansk och norsk rätt.................................. .... 69
3.3 Tidigare reformförslag m.m.......................... .... 70
3.4 Stockholms tingsrätts framställning............... .... 72
4 Ed och försäkran............................................. .... 74
4.1
Nuvarande ordning..................................... .... 74
4.2
Ur förarbetena fill RB.................................. .... 76
4.3 Reformförslag........................................... .... 78
5 Överväganden................................................ .... 80
5.1 Formerna
för val a v nämndeman.................. 80
5.1.1
Nämndeman i tingsrätt........................ .... 80
5.1.2
Nämndeman i fastighetsdomstol............ 85
5.1.3
Nämndeman i länsrätt och
länsskatterätt m. m 86
5.2
Tingsrätts sammansättning i vidlyftiga
brottmål 86
5.3
Ed och försäkran....................................... 92
5.4
Ikraftträdande.......................................... 94
6 Specialmotivering............................................ .... 95
6.1
Förslaget till lag om ändring i RB................... .... 95
6.2
Förslaget till lag om ändring i lagen
(1946:804) om införande avnyaRB 100
6.3
Förslaget till lagom ändring i lagen
(1969:246) om fastighetsdomstol 101
6.4
Förslaget till lag om ändring i lagen
(1970:52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt .............................................................. 102
Bilaga
1 Lagförslag........................................... .. 103
Bilaga
2 Antal nämndemän i tingsrätter och fastighetsdomstolar i
november
1974.................................................. .. 117
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Bilaga 2 De remitterade förslagen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Härigenom föreskrives i fråga om riittegångsbalken,
t/e/s att 4 kap. 7 5 och 36 kap. 12 8 skall upphöra att
giilla.
dels atl 1 kap. 3 och 4 88, 4 kap. 5, 6, 8 och II §8, 5 kap. 7 8. 6 kap.
2 8, 12
kap. 3 8. 29 kap. 1, 3 och 6 88, .36 kap. 11, 13-15 och 21 85 saml
40 kap. 9 och 14 88 skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare.
Flera än fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten. I brottmål skall
tingsrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd.
Tingsrätt är i tvistemål domför med
tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten.
I brottmål skall tingsrätt bestå av
en lagfaren domare och nämnd. Kan huvudförhandling i målet beräknas kräva
minst fyra veckor, må dock två lagfarna domare och nämnd sitta i rätten.
Tingsrätt är domför med en lagfaren domare
vid måls avgörande utan huvudförhandling,
vid annan handläggning, som ej sker
vid huvudförhandling eller syn ä stället,
vid sådan huvudförhandling i tvistemål, som hålles i
förenklad form,
vid huvudförhandling och syn å
stället i mål om brott för vilket icke är stadgal svårare straff än böter.
4 8- I domsaga
skola finnas nämndemän till det antal, som hovriitten efter tingsrättens
hörande bestämmer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 nämnd skola sitta fem nämndemän. Inträffar förfall för
nämndeman sedan huvudförhandling påbörjats, är rätten domför med fyra i
nämnden.
I nämnd skola sitta fem nämndemän. Om det år påkallat med
hånsyn till målets omfattning eller annan särskild omständighet, må dock sex
sitta i nämnden. Inträffar förfall för nämndeman sedan huvudförhandling
påbörjats, är rätten domför med fyra i nämnden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tingsrätten fördelar tjänstgöringen
mellan nämndemännen efter samråd med dem.
' Senaste lydelse 1969:244. - Senaste lydelse 1969:244.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
4 kap
5 8' Nämndeman utses genom val.
Hör till domsaga mer än en kommun, fördelar rätten antalet nämndemän mellan
kommunerna i förhällande till deras folkmängd; varje kommun skall dock utse
minst en nämndeman.
Val förrättas av kommunens fullmäktige.
Föreslagen lydelse
Nämndeman utses genom val.
Hör till domsaga mer än en kommun,
fördelar rätten antalet nänmdeman mellan kommunerna i förhållande till deras
folkmängd, varvid iakttages att varje kommun skall utse ett jämnt antal nämndemän.
Val förrättas av kommunens fullmäktige.
Valet skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väljande som
motsvarar det tal, vilket erhålles, då samtliga väljandes antal delas med det
antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt
val är särskilt föreskrivet.
Vart tredje år väljes halva antalet
nämndemän inom domsagan.
Då nämndeman skall väljas, skall
rätten göra anmälan därom till den som har att föranstalta om valet.
6§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ej må annan vägra att mottaga uppdrag som nämndeman än
den som f ylll sextio år eller eljest uppgiver giltigt hinder. Den som avgått
ur nämnden vare ej skyldig att åter inträda förrän efter sex år.
I Rätten prövar självmant den val-
des behörighet.
Valbar till nämndeman är myndig svensk medborgare, som är
mantalsskriven och boende inom kommunen samt ej fyllt sjuttio år. Lagfaren
domare, befattningshavare vid domstol, åklagare, polisman eller advokat eller
den som eljest har till yrke att föra andras talan inför rätta må ej vara
nämndeman.
Valbar till nämndeman är myndig svensk medborgare, som är
kyrkobokförd i kommunen och ej fyllt sjuttio är. Lagfaren domare, befattningshavare
vid domstol, åklagare, polisman eller advokat eller den som eljest har till
yrke att föra andras talan inför rätta må ej vara nämndeman.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Klagan över nämndemansval skall
föras hos rätten. Föres klagan, lände valet dock till efterrättelse, om ej
rätten förordnar annat. Rätten pröve, ehuru klagan ej föres, den valdes
behörighet.
Senaste lydelse 1969:244. Senaste lydelse 1969:244.
78
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
18"'
Nämndeman väljes för sex år, dock
äge han avgå efter två år. Visar nämndeman giltigt hinder, må rätten även
tidigare entlediga honom. Nämndeman, som fyllt sextio år, äge ock avgå ur nämnden.
Upphör nämndeman att vara valbar, vare uppdraget förfallet; dock må den som
uppnått sjuttio års ålder utan hinder därav tjänstgöra vid fortsatt behandling
av mål, i vars handläggning han förut deltagit.
Avgår nämndeman under tjänstgöringstiden,
utses ny nämndeman för återstående tid. Ändras antalet nämndemän inom domsagan,
får nytillträdande nämndeman utses för kortare tid än som följer av första
stycket.
11
8"
opaginerad Kontrollera mot PDF
Domare skall, innan han må
tjänstgöra, avlägga denna ed:
"Jag N.N. lovar och försäkrar
inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord, att jag vill och skall
efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den
fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag
vränga eller orätt främja för släktskap, svågerskap, vänskap, avund, illvilja
eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller annan orsak, under vad
sken det vara må; ej den saker göra, som saklös är, eller den saklös, som saker
är. Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som
till rätta gå, eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar häller.
Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget
hålla."
Ed skall avläggas inför domstol eller inför rättens
ordförande. Med domstolens eller ordförandens tillstånd må den, som på grund
av sin åskådning i religiöst hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed,
i stället avgiva försäkran på heder
Domare skall, innan han må
tjänstgöra, avlägga denna ed:
"Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete,
att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt
göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga
stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap, svågerskap,
vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller
annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som saklös är,
eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller
sedan uppenbara dem, som till rätta gä, eller andra de rådslag rätten inom
stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig
domare troget hålla."
Ed skall avläggas inför domstol
eller inför rättens ordförande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1%3:149. " Senaste lydelse
1959:257.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
och samvete av samma innehåll i övrigt, som sågs i första
stycket.
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
5 kap.
7 8" Den som anställes som
allmän tolk eller eljest förordnas att biträda som tolk skall inför rätten
avlägga ed, att han efter bästa förstånd skall fullgöra det uppdrag, som
lämnats honom. Finnes anledning antaga att den som förordnas att biträda som
tolk skall erhålla ytterligare uppdrag som tolk vid domstolen, må han avlägga
ed som avser även framtida uppdrag.
Angående eds utbytande mot försäkran
på heder och samvete gälle vad om vittnesed är stadgat.
6 kap.
2 8'' Protokollet skall föras av befattningshavare vid
rätten eller lagfaren ledamot av rätten saml undertecknas av honom. Ordföranden
äge, då omständigheterna föranleda därtill, själv föra protokollet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ej må den anlitas som protokollförare, vilken till saken
eller till någondera parten står i sådant förhållande, att hans
tillförlitlighet därigenom kan anses förringad. Den som ej avlagt domared
skall, innan han må tjänstgöra såsom protokollförare, inför domstol eller
inför rättens ordförande avlägga ed, att han skall efter bästa förstånd
fullgöra uppgiften såsom protokollförare och icke för någon uppenbara de
rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Angående eds utbytande mot försäkran
på heder och samvete gälle i tillämpliga delar vad om domared är stadgat.
Ej må den anlitas som protokollförare,
vilken till saken eller till någondera parten står i sådant förhållande, att
hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad. Den som ej avlagt domared
skall, innan han må tjänstgöra såsom protokollförare, inför domstol eller
inför rättens ordförande avlägga ed, att han skall efter bästa förstånd
fullgöra uppgiften såsom protokollförare och icke för någon uppenbara de
rådslag rätten inom stängda dörrar håller.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Lagfaren domare i eller rättsbildad befattningshavare vid
allmän domstol eller allmän åklagare eller utmätningsman må ej vara ombud, med
mindre regeringen för visst mål giver lov därtill. Vad nu sagts skall dock ej
avse den som, under
Lagfaren domare i eller rättsbildad befattningshavare vid
allmän domstol eller allmän åklagare eller utmätningsman må ej vara ombud, med
mindre regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer giver lov därtill.
Vad
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1973:240. " Senaste lydelse 1%0:I61. » Senaste lydelse
1974:573.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
tjänstledighet, i utbildningssyfte tjänstgör såsom biträde
åt advokat.
Föreslagen
lydelse
nu sagts skall dock ej avse den som, under tjänstledighet,
i utbildningssyfte tjänstgör såsom biträde åt advokat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ej må nämndeman vid den domstol han tillhör föra annans
talan.
29 kap.
1 §'« lYppas vid överläggning till
dom eller beslut skiljaktiga meningar, skall omröstning ske.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har nänmd säte i rätten, säge ordföranden först
sin mening och inhämte därefter nämndens.
Har nämnd säte i rätten, säge först
ordföranden och, om ytterligare en lagfaren domare sitter i rätten, denne sin
mening. Ordföranden inhämte därefter nämndens mening.
Vid omröstning i armat fall skall
den yngste i rätten först yttra sig och sedan var efter annan, såsom de hava
säte i rätten. Har målet beretts av viss ledamot, säge han först sin mening.
Envar angive de skäl, vara han grundar sin mening.
3 8'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Yppas, dä nämnd har säte i rätten, annan mening än
ordförandens och förena sig minsl fyra eller, då i nämnden äro endast fyra,
minst tre nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens mening; i annat fall
gälle ordförandens.
Senaste lydelse 1958:8. Senaste lydelse 1971:218.
Yppas, då rätten består av en lagfaren
domare och nämnd, annan mening än ordförandens och förena sig minst fyra eller,
då i nämnden äro endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gälle
nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.
Yppas, då rätten består av två lagfarna domare och nämnd,
inom nämnden annan mening än sådan som framförts av lagfaren domare och förena
sig minst fem eller, då i nämnden endast äro fyra eller fern, minst fyra
nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens mening; i annat fall gälle den
mening som omfattas av de lagfarna domarna. Förena sig de senare ej om en
mening, gälle den mening som vid ny omröstning biträdes av de flesta
nämndemännen eller, om lika många biträda vardera meningen, den som är
lindrigast. Kan i sådant fall ej någon mening anses som lindrigare gälle
ordförandens mening.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Vid omröstning, då nämnd ej har
säte i rätten, gälle den mening, som omfattas av mer än hälften av ledamöterna.
Har någon mening erhållit hälften av rösterna och är denna den lindrigaste,
gälle den meningen; vid särskild omröstning, huruvida villkoriig dom skall
meddelas eller skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering ådömas eller
förordnande meddelas om överlämnande till särskild vård, så ock eljest, då ej
någon mening kan anses som lindrigare, gälle dock den mening, som erhållit
hälften av rösterna och bland dem ordförandens.
6 8'-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beträffande omröstning i fråga, som hör till rättegången
och ej avser ansvar eller som rörenskilt anspråk, sä ock i fråga enligt 5 8
eller om rättegångskostnad, gälle vad i 16 kap. är stadgat; angående häktning
eller åtgärd, som avses i 25-28 kap., äge dock vad i detta kapitel föreskrives
om omröstning i fråga om ansvar motsvarande tillämpning. Föres i brottmål talan
om enskilt anspråk, vare rättens avgörande i ansvarsfrågan bindande vid prövningen
av det enskilda anspråket. Har nämnd säte i rätten, skall även vid tillämpning
av reglerna i 16 kap. gälla vad i 1 8 andra stycket och 3 8 första stycket i
detta kapitel är stadgat.
Beträffande omröstning i fråga, som hör till rättegången
och ej avser ansvareller som rörenskilt anspråk, så ock i fråga enligt 5 8
eller om rättegångskostnad, gälle vad i 16 kap. är stadgat; angående häktning
eller åtgärd, som avses i 25-28 kap., äge dock vad i detta kapitel föreskrives
om omröstning i fråga om ansvar motsvarande tillämpning Föres i brottmål
talan om enskilt anspråk, vare rättens avgörande ansvarsfrågan bindande vid
prov ningen av det enskilda anspråket Har nämnd säte i rätten, skall även vid
tillämpning av reglerna i 16 kap gälla vad i 1 8 andra stycket och 3 8 första
och andra styckena i detta kapitel är stadgat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innan vittne avgiver sin berättelse, skall vittnet med
handen på den heliga skrift avlägga denna ed:
"Jag N.N. lovar och försäkrar inför Gud den
allsmäktige och vid hans heliga ord, att jag skall säga hela sanningen och
intet förtiga, till-lägga eller förändra."
Innan vittne avgiver sin berättelse, skall vittnet
avlägga denna ed:
"Jag N.N. lovar och försäkrar
på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga,
till-lägga eller förändra."
opaginerad Kontrollera mot PDF
12 8"
Säger sig vittne på grund av sin
åskådning i religiöst hänseende icke vilja avlägga vittnesed, skall vittnet i
stället avgiva denna försäkran:
" Senaste lydelse 1969:244. " Senaste lydelse
1968:193.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
' 'Jag N. N. lovar och försäkrar på
heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga,
till-lägga eller förändra."
Tillhör ej vittne kristen eller mosaisk troslära, skall
vittnet i stället för ed avlägga försäkran.
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ed eller försäkran må ej avläggas
av
1.
den som är
under femton är; eller
2.
den som
pä grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av
själsverksamheten finnes sakna erforderlig insikt om betydelsen av ed eller
försäkran.
Ej heller må i brottmål ed eller försäkran avläggas av
någon den tilltalade närstående, som avses i 3 8.
Ed må ej avläggas av
1. den som är under femton år;
eller
2. den som på grund av sinnes
sjukdom, sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamheten
finnes sakna erforderlig insikt om
betydelsen av ed.
Ej heller må i brottmål ed avläggas av någon den
tilltalade närstående, som avses i 3 8.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innan vittne höres, erinre rätten vittnet om hans
sanningsplikt så ock, då ed eller försäkran avlagts, om vikten därav. När skäl
äro därtill, skall vittnet tillika erinras om innehållet i 5 och 6 88.
Innan vittne höres, erinre rätten vittnet om hans
sanningsplikt så ock, dä ed avlagts, om vikten därav. När skäl äro därtill,
skall vittnet tillika erinras om innehållet i 5 och 6 88.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ed eller försäkran skall avläggas
av varje vittne för sig.
Vittne, som ånyo höres i målet, må vittna ä förut avlagd
ed eller försäkran; vittnet skall av rätten erinras om att denna ed eller försäkran
alltjämt är bindande för honom.
Ed skall avläggas av varje vittne för sig.
Vittne, som ånyo höres i målet, må vittna å förut avlagd ed;
vittnet skall av rätten erinras om att denna ed alltjämt är bindande för
honom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller
försäkran eller att avgiva vittnesmål eller besvara fråga eller att iakttaga
föreläggande enligt 8 8, förelägge rätten vittnet vid vite och, om vittnet ej
låter sig rätta därav, vid äventyr av häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må
av anledning, som nu
Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att
avgiva vittnesmål eller besvara fråga eller att iakttaga föreläggande enligt 8
§, förelägge rätten vittnet vid vite och, om vittnet ej låter sig rätta därav,
vid äventyr av häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må av anledning, som
nu sagts, någon
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
sagts, någon hållas i häkte under längre tid än tre
månader och i intet fall längre, än till dess rätten skilt målet från sig.
Vittne, som insatts i häkte, skall senast var fjortonde dag inställas för
rätten.
Föreslagen lydelse
hållas i häkte under längre tid än tre månader och i intet
fall längre, än till dess rätten skilt målet från sig. Vittne, som insatts i
häkte, skall senast var fjortonde dag inställas för rätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sakkunnig, som höres muntligen, skall, innan han avgiver
sin utsaga, avlägga denna ed:
"Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete,
att jag efter bästa förstånd skall fullgöra det sakkunniguppdrag, som
lämnats mig."
Sakkunnig, som höres muntligen,
skall, innan han avgiver sin utsaga, med handen på den heliga skrift avlägga
denna ed:
"Jag N.N. lovar och försäkrar
inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord, atl jag efter bästa
förstånd skall fullgöra det sakkunniguppdrag, som lämnats mig."
Har den sakkunnige, då han höres, redan avgivit utlåtande,
skall eden därefter jämkas. Sedan den sakkunnige avlagt ed, erinre rätten honom
om edens vikt.
Angående eds utbytande mot försäkran
på heder och samvete gälle vad om vittnesed är stadgat.
14 8
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vägrar sakkunnig utan giltigt skäl att avlägga ed eller
försäkran eller att avgiva utsaga eller besvara fråga, förelägge rätten honom
vid vite att fullgöra sin skyldighet.
Vägrar sakkunnig utan giltigt skäl att avlägga ed eller
att avgiva utsaga eller besvara fråga, förelägge rätten honom vid vite att
fullgöra sin skyldighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1976. Vad som föreskrives beträffande 4 kap. 58 §§ träder dock i
kraft den 1 januari 1977.
Löpande tjänstgöringstider för
nämndemän upphör vid utgången av år 1976. Nyval av nämndemän för tiden frän och
med år 1977 skall med tillämpning av de nya bestämmelserna äga rum under år
1976. Valet förtättas av de under 1976 nyvalda fullmäktige. Härvid skall halva
antalet nänmdeman utses för en tid av tre år och återstoden för en tid av sex
år.
Prop. 1975/76:64 129
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid
sanmianträde 1975-10-28
Närvarande: justitierådet Hult, regeringsrådet
Simonsson, justitierådet Mannerfelt, justitierådet Welamson.
Enligt lagrådet den 28 oktober 1975 tillhandakommet
utdrag av protokoll vid regeringssanunanträde den 16 oktober 1975 har
regeringen på hemställan av statsrådet Geijer beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till
1. lag
om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1973:188) om
artendenämnder och
hyresnämnder.
3. lag om ändring i vattenlagen (1918:523),
4. lag om ändring i brottsbalken,
5. lag om ändring i lagen (1946:804) om införande
av nya rätte
gångsbalken,
6. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,
7. lag om ändring i lagen (1%9:246) om domstolar i fastighetsmål,
8. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,
9. lag om ändring i lagen (1971:52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt
och länsrätt,
10. lag
om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
11. lag
om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),
12. lagom
ändring i lagen (1974:1082) om bostadsdomstol,
13. lag om ändring i
lagen (1961:262) om försäkringsdomstol.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, har inför lagrådet före
dragits av hovrättsassessorn Staffan Edling.
Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet.
Förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken 29 kap.
3§
En
allmän princip i RB är att det ej skall röstas mer än som är erfor-. derligt.
Detsamma bör gälla enligt den nya bestänunelsen i andra stycket. I vissa fall
är det nämligen även vid skiljaktigheter inom rätten redan efter ett
omröstningsled klart vad utgången skall bli. Lagrådet förordar, att nämnda
stycke med i övrigt vissa redaktionella ändringar ges följande lydelse:
"Yppas, då rätten består av två lagfama domare och nämnd, annan mening än
sådan som omfattas av de lagfarna domama och
Prop. 1975/76:64 130
förena
sig, när sex sitta i nämnden, minst fem och eljest minst fyra nänmdeman om
skälen och slutet, gälle nämndens mening. I annat fall gälle den mening som
omfattas av de lagfama domama. Förena sig dessa ej om en mening, gälle av deras
meningar den som biträdes av de flesta av nämndemäimen eller, om lika många
biträda vardera meningen, den som är lindrigast; kan ej någon mening anses som
lindrigare, gälle ordförandens. Om det erfordras, sker i fall som nu avses
fortsatt omröstning inom nänmden för att utröna hur många som biträda vardera
meningen.''
Övriga
lagförslag
Förslagen
lämnas utan erinran.
Prop.
1975/76:64 131
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1975-10-30
Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Johansson, Holmqvist,
Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Feldt, Sigurdsen, Zachrisson,
Leijon, Hjelm-Wallén
Föredragande:
statsrådet Geijer
Proposition
med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m.m.
Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till
1. lag
om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1973:188)
om arrendenämnder och
hyresnämnder,
3. lag om ändring i vattenlagen (1918:523),
4. lag om ändring i brottsbalken,
5. lag om ändring i lagen (1946:804) om införande
av nya rätte
gångsbalken,
6. lag om ändnng i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,
7. lag om ändring i lagen (1%9:246) om domstolar i fastighetsmål,
8. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,
9. lag om ändring i lagen (1971:52) om skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt och länsrätt,
10. lag
om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
11. lag
om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),
12. lag om ändring i lagen (1974:1082) om bostadsdomstol,
13. lag om ändring i lagen (1961:262) om försäkringsdomstol. Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.
Lagrådets
förslag till ändrad lydelse av 29 kap. 3 § andra stycket RB bör godtas. I
övrigt bör några redaktionella jämkningar göras i förslagen. Jag hemställer att
regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen.
Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de
förslag som föredraganden har lagt fram.
'Beslut
om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 16 oktober 1975.
Prop. 1975/76:64 132
Innehållsförteckning
Propositionen..................................................... ..... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll....................... 1
Lagförslag......................................................... 3
Utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 16 oktober
1975................................................................ ... 26
1 Inledning....................................................... ... 26
2 Departementspromemorian och remissyttrandena över
den 27
2.1 Formema
för val av nämndeman m m............. 27
Promemorian............................................. 27
Remissyttrandena...................................... 27
2.2 Tingsrätts
sammansättning i vidlyftiga brottsmål 32
Promemorian............................................. ... 32
Remissyttrandena...................................... ... 33
2.3 Ed
och försäkran....................................... ... 36
Promemorian............................................. ... 36
Remissyttrandena...................................... ... 37
3 Föredraganden................................................ ... 40
3.1 Formema för val av nämndeman.................... ... 40
3.2 Tingsrätts sammansättning i vidlyftiga brottsmål 44
3.3 Ed och försäkran....................................... ... 46
3.4 Befogenhet för tjänsteman inom rättsväsendet att
vara ombud i rättegång 47
3.5 Ikraftträdande........................................... ... 49
4 Upprättade lagförslag....................................... ... 50
5 Specialmotivering............................................ ... 50
5.1 Förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken ... 51
5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:804) om
införande av nya rättegångsbalken 53
5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:246) om
domstolar i fastighetsmål 54
5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:52) om
skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt ............................................................. 54
6 Hemställan......................... :.......................... ... 55
7 Beslut........................................................... ... 55
Prop. 1975/76:64 133
Bilaga 1 Departementspromemorian (Ds Ju
1975:1) Vissa änd
ringar i rättegångsbalken mm................... .. 57
Bilaga
2 Till lagrådet remitterade lagförslag.............. .. 121
Utdrag av lagrådets
protokoll den 28 oktober 1975.... 129
Utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 30 oktober
1975............................................................ 131
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
41 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (31)
31 kopplingar i 23 dokument.
- SOU 2025:66 En straffreform s. 1206 om s. 46 · s. 1211 i texten
- Ds 2019:31 Konkursförfarandet s. 174 om s. 36 i texten
- SOU 2002:61 Framtidens nämndemän - del 1 s. 99 om s. 41 i texten
- Prop. 1997/98:43 Tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrund- lagens tillämpningsområden barnpornografifrågan m.m. s. 135 i texten
- Bet. 1993/94:JuU20 Anslag till rättshjälp, m.m. i texten
Doktrin (10)
10 kopplingar i 4 dokument.
- Lagerbjelke, Om mened, 1979 s. 80 om s. 78 · s. 80 om s. 93 · s. 83 om s. 93 · s. 260 i texten
- Ställvik, Domarrollen, 2009 s. 169 om s. 35 · s. 253 om s. 35 · s. 274 i texten
- Lindblom, Kommentar till RB H. 1, 2001 s. 107 om s. 40 · s. 217 i texten
- Heuman, Skriftligt hovrättsförfarande i brottmål, 1983 s. 149 i texten