Sök i Ratio Lex

med förslag till terrängkörningslag

48 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 46 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1975/76:67, med förslag till terrängkörningslag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 Regeringens proposition

1975/76: 67

med
förslag till terrängkörningslag;

beslutad
den 23 oktober 1975.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga det
förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar

G.
E. STRÄNG

SVANTE
LUNDKVIST

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en ny
terrängkörningslag som är avsedd att ersätta lagen (1972: 606) om körning i
terräng med motordrivet fordon.

Enligt lagförslaget blir körning i terräng med
terrängfordon och vissa andra fordon förbjuden i hela landet på bärmark. Vidare
införs generella förbud mot terrängkörning även på snötäckt mark inom de delar
av fjällområdet som regeringen bestämmer och dessutom på skogsför-yngringar.
Undantag skall kunna göras för nyttotrafik.

I fråga om annan mark får regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer förbjuda eller meddela föreskrifter för
terrängkörning, om sådan körning inom visst område kan medföra olägenhet från
natur-" vårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt.

I propositionen förutskickas att jakfiagstiftningen
kommer att ändras bl. a. så att det blir förbjudet att medföra jaktvapen på
terrängfordon.

1
Riksdagen 1975176.1 saml. Nr 67

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67

Förslag
till Terrängkörningslag

Härigenom
föreskrives följande.

1 §
Körning i terräng med terrängfordon och motorfordon är förbju

den i hela landet

1. på
barmark,

2. på
snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog, om det ej är

uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på skogen.

Inom
de delar av fjällområdet som regeringen bestämmer är körning i terräng med
terrängfordon och motorfordon förbjuden även på annan mark än som anges i
första stycket.

2
§ Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får föreskriva undantag från förbud enligt 1 § i fråga om
körning i räddningstjänst eller viss näringsutövning eller när det annars
föreligger särskilda skäl.

3
§ Kan i annat fall än som avses i 1 §
körning i terräng med motordrivet fordon inom visst område medföra olägenhet
från naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt, får regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer förbjuda körningen eller meddela föreskrifter
för den.

Vid
meddelande av förbud eller föreskrift enligt första stycket skaU iakttagas att
körning som är till gagn för ortsbefolkningen eller som behövs för
yrkesutövning eller annat nyttigt ändamål ej onödigtvis hindras.

4 §
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 § första

stycket 1 eller 2 eller mot förbud eller föreskrift som har meddelats med

stöd av lagen dömes till böter, om ej gärningen är ringa.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1976.

Beslut
om förbud eller föreskrift eller om undantag därifrån som har meddelats med
stöd av lagen (1972: 606) om körning i terräng med motordrivet fordon skall,
om beslutet ej avser körning på barmark, anses meddelat med stöd av denna lag
och skall äga fortsatt giltighet i den mån ej regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer förordnar annat.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 67

Utdrag

JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1975-10-23

Närvarande:
statsrådet Sträng, ordförande, och statsråden Andersson, Aspling, Limdkvist,
Geijer, Bengtsson, Norling, Lidbom, Carlsson, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén

Föredragande:
statsrådet Lundkvist

Proposition
med förslag till terrängkörningslag

1
Inledning

Lagen (1972: 606) om körning i terräng med
motordrivet fordon trädde i kraft den 13 december 1972 och gäller till utgången
av år 1975 (prop. 1972: 99, JoU 1972: 52, rskr 1972: 271). Regeringen uppdrog i
januari 1973 ät statens naturvårdsverk att i samarbete med berörda myndigheter
noga följa utvecklingen av terrängtrafiken under lagens gilfighetsfid och
inkomma med förslag till de ytterligare åtgärder som kunde befinnas påkallade i
samband med att frågan om fortsatt reglering av terrängtrafiken underställdes
riksdagens prövning.

Uppdraget har utförts av en arbetsgrupp med
företrädare för naturvårdsverket, skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och
trafiksäkerhetsverket. TiU arbetsgruppen har varit knuten en rådgivande grupp
med representanter för länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands
och Kopparbergs län. Vidare har tre forskningsprojekt initierats av naturvårdsverket
för att belysa vissa viktiga frägor i arbetsgruppens arbete. Sålunda har
projektet Snöskotern och människan utförts vid Umeå imiversitets geografiska
institution, projektet Snöskoterns och andra terrängmotorfordons inverkan på
vegetationen har utförts vid skogshögskolan och projektet Snöskoterns effekter
på djurhvet har utförts vid naturvårdsverket.

Naturvårdsverket
har i juni 1975 redovisat sitt uppdrag och till regeringen överlämnat
arbetsgruppens slutrapport (SNV PM 620) samt rapporter från de tre
forskningsprojekten (SNV PM 621). Det lagförslag som innefattas i slutrapporten
torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga.

Efter
remiss har yttranden över arbetsgruppens rapporter avgetts av

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 4

hovrätten
för Övre Norrland, rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, kammarkollegiet,
televerket, statens vägverk, statens trafiksäkerhetsverk, naturhistoriska
riksmuseet, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
statens planverk, Sveriges geologiska undersökning, statens vattenfallsverk,
domänverket, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Gotlands, Hallands,
Värmlands, Kopparbergs, Västemorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län. Vetenskapsakademien, Svenska kommunförbundet, Svenska samernas
riksförbimd. Svenska naturskyddsföreningen, Svenska jägareförbundet, Lantbrukarnas
riksförbund (LRF), Svenska turistföreningen (STF), Jägarnas riksförbund
landsbygdens jägare, Jämfiands läns snöskoterförbimd, Kiruna jakt- och
fiskevårdsförening, Kiruna motorklubb, Motorföramas helnykterhetsförbund,
Motormärmens riksförbund. Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande,
Skid- och friluftsfrämjandet, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Svenska
fjällklubben. Svenska motorcykelförbundet, Sveriges fritidsfiskares
riksförbund, Sveriges skogsägares riksförbund, Sveriges snöfordonsleverantörer
ATF och Cykel- och mopedfrämjandet.

2
Nuvarande förhållanden

2.1
Olika typer av terrängmotorfordon m. m.

I vägtrafik- och terrängtrafikkungörélserna avses
med motordrivet fordon sådant fordon som för framdrivande är försett med motor.
Hit hör motorfordon, traktorer, motorredskap och terrängmotorfordon. Med
motorfordon förstås i regel sådant motordrivet fordon som inte är
terrängmotorfordon och som är inrättat huvudsakligen för att självständigt
användas för person- eller godsbefordran. Traktorer och motorredskap är sådana
motordrivna fordon som är inrättade huvudsakligen som dragfordon resp.
arbetsredskap och som är konstruerade för en hastighet av högst 30 km i
timmen.

Terrängfordonen utgörs av terrängmotorfordon och
terrängsläp. De förra definieras i lagstiftningen som motordrivet fordon som är
inrättat huvudsakligen för att självständigt användas till person- eller
godsbefordran i terräng. Terrängsläp är fordon som är inrättat för att dragas
av terrängmotorfordon och inte är släpfordon. Beroende pä tjänstevikten indelas
terrängmotorfordonen enligt terrängtrafikkungörelsen i terrängskotrar, som har
en tjänstevikt av högst 400 kg, och terrängvagnar, som har en tjänstevikt över
400 kg.

Av de fordon som är att anse som terrängskoter är
snöskotern den vanligaste. Från det att de första snöskotrarna importerades
från USA och Kanada i slutet av 1950-talet har antalet skotrar i Sverige ökat
snabbt. Vid slutet av 1960-talet beräknades antalet till mellan 12 000 och 14
000. I april 1975 uppgick antalet registrerade skotrar till ca

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 5

28
500. Av dessa fanns ca 11 400 i Norrbottens län, ca 6 700 i Västerbottens län,
ca 5 000 i Jämtlands län, ca 1 900 i Västemorrlands län och ca 1 500 i
Kopparbergs län.

Snöskotrarna är konstruerade för körning på
snötäckt mark men kan i begränsad omfattning ta sig fram även på barmark.
Utmärkande för snöskotern är dess låga tjänstevikt, snabbhet och stora
framkomlighet. Normalt har den en tjänstevikt av mellan 150 och 250 kg.
Gemensamt för alla snöskotrar är att de har ett eller två drivband,
regelmässigt av gummi, som drivs via en steglös variabel remtransmission.
Skotrarna styrs vanligtvis med hjälp av en eller två stålskidor framtill och
genom att föraren tynger ned ena sidan av maskinen.

Som terrängskoter räknas också vissa fordon, som
med ett gemensamt namn brukar kallas allterrängskoter. Dessa är främst avsedda
för bar-marksköming men kan i vissa fall även användas i snö. De används för
både fritids- och nyttokörning. En typ av allterrängskoter är banddriven och
tekniskt sett mycket lik snöskotern. En annan typ är hjuldriven och försedd med
lågtrycksdäck, vilket ökar framkomligheten. Antalet hjul-drivna
allterrängskotrar här i landet uppgår till högst 50.

I april 1975 uppgick antalet registrerade
terrängvagnar till ca 200. Den vanligaste typen av dessa tyngre
terrängmotorfordon är förutom arméns bandvagn den s. k. snövesslan.
Snövesslorna är i första hand av sedda för körning på snötäckt mark men
framkomligheten är hög även på barmark. Vesslorna används nästan enbart för
nyttokörning, bl. a. för personbefordran och som dragfordon för
materialtransporter inom fjällområdet.

2.2
Gällande rätt

Naturvårdslagen (1964: 822) gör det möjligt att
reglera terrängtrafiken med motordrivna fordon i nationalparker, naturreservat
och naturvårdsområden. Sålunda kan regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer för varje nationalpark meddela de föreskrifter om rätten att färdas
över nationalparken eller annars vistas där som behövs för att trygga ändamålet
med nationalparken (5 § andra stycket). För de områden som har avsatts till
naturreservat har länsstyrelsen bemyndigats meddela föreskrifter om vad
allmänheten har att iaktta för att ändamålet med reservatet skall tryggas (10
§). Motsvarande gäller för naturvårdsområden. Som komplement till det skydd
för djurlivet som jaktlagstiftningen medger kan enligt naturvårdslagen vidare
meddelas förbud mot att bl. a. färdas eller uppehålla sig inom visst område
(14 § tredje stycket). Sådana förbud meddelas av länsstyrelsen.

Allmärma ordningsstadgan (1956: 617) innehåller
bestämmelser som gör det möjligt för lokal myndighet att från ordningssynpunkt
reglera färdsehätten vid sidan om allmänna och enskilda vägar och körleder.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 6

Med
stöd av stadgan kan konamunfuUmäktige i lokal ordningsstadga införa
färdselförbud inte bara på allmänna platser utan även på andra områden som
upplåtits till allmänt begagnande (1 § andra stycket, 7 och 23 §§). Enligt
allmänna ordningsstadgan (12 § andra stycket) föreskrivs tillståndstvång för
bl. a. tävling och uppvisning i motorsport. Sådant tillståndstvång gäller även
om verksamheten inte är förlagd till allmän plats eller därmed likställt område
(12 § andra stycket). Bestämmelsen är tilllämplig både i fråga om motorfordon
och terrängmotorfordon, således även exempelvis snöskotrar.

Enligt lagen (1972: 606) om körning i terräng med
motordrivet fordon kan regeringen eller länsstyrelsen under vissa
förutsättningar förbjuda eller meddela föreskrifter för terrängkörning med
snöskoter eller annat motordrivet fordon inom visst område (1 §). Med terräng
avses inte endast obanat naturområde utan även t. ex. åkrar och ängar. Även
körning på väg som inte allmänt nyttjas för samfärdsel faller in under lagens
tillämpningsområde. En förutsättning för att sådan trafik skall kuima regleras
är att den kan medföra olägenhet från naturvårdssynpunkt eller annan allmän
synpunkt. Det är således endast allmänna intressen som möjliggör reglering
enligt lagen. I konsekvens härmed kan förbud eller föreskrift riktas även mot
markens ägare eller brukare. .

Vid meddelande av förbud eller föreskrift skall
iakttas att körning som är till gagn för ortsbefolkningen eller som behövs för
yrkesutövning eller aimat nyttigt ändamål mte hindras onödigtvis (2 §). Utan
hinder av meddelade föreskrifter får område som omfattas av beslut enligt lagen
trafikeras av bl. a. polis- eller tullpersonal i tjänsteutövning, läkare, distriktssköterska,
för transport av sjuk person till läkare och i vissa andra trängande fall.
Länsstyrelsen kan också medge undantag för annan utpräglad nyttotrafik.

I terrängtrafikkungörelsen (1972: 594) finns regler
om terrängfordons beskaffenhet och utrustning (714 §§) och regler om kontroll
av sådana fordon (1533 §§). Reglerna om förarbehörighet (3435 §§) har viss
anknytning till körkortskungörelsen (1972: 592). Grundregler för terrängtrafiken
finns i 3642 §§. Enligt 36 § skall terrängtrafikant anpassa färdväg,
hastighet och färdsätt i övrigt så att människor och djur inte störs i onödan
och att skador på annans mark och växtlighet undviks. En allmän
varsarahetsregel i 38 § ålägger förare av motordrivet fordon att iaktta den
omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingas av
omständigheterna. Fordon får inte föras av den som på grund av sjukdom,
uttröttning eller påverkan av starka drycker eller andra stimulerande eller
bedövande ämnen eller av annat skäl inte kan föra fordonet på betryggande sätt
(36 §). I likhet med vad som gäller för vägtrafiken skall föraren av
motordrivet fordon som med eller utan egen skuld haft del i trafikolycka stanna
och medverka till de åtgärder olyckan skaligen föranleder (44 §).

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 67 7

Rätten att färdas över annans mark brukar härledas
ur den s. k. allemansrätten som är en urgammal sedvanerätt som endast i vissa
avseenden har kommit till uttryck i lag. Allemansrätten begränsas främst genom
bestämmelsen om straff för tagande av olovlig väg (12 kap. 4 § brottsbalken) av
vilken bestämmelse framgår att det är förbjudet för utomstående att färdas över
tomt eller plantering eller över annan äga som kan skadas därav. Frågan hur
långt allemansrätten sträcker sig är emellertid föremål för delade meningar.
Till de oklara punkterna torde höra frågan om rätten att utan markägarens
samtycke färdas i terrängen bl. a. med snöskoter. Jordbruksutskottet uttalar i
sitt betänkande JoU 1972: 52 att allemansrätten enligt utskottets mening dock
inte utan vidare innebär rätt att med snöskoter eller annat motorfordon färdas
i terrängen på annans mark. Det är sålunda enligt utskottet inte tillåtet att
färdas så att skador på mark eller gröda kan uppkomma eller så att hemfriden
störs.

Enligt lagen (1938: 274) om rätt till jakt är det
förbjudet att utan tillstånd av jakträttsinnehavaren färdas med skjutvapen
eller fångstredskap på annans jaktområde annat än på väg som är upplåten till
allmänt begagnande, om det inte framgår av omständigheterna att det sker i lovliga
ärenden (20 §).

I jaktstadgan (1938: 279) förbjuds jakt med
skjutvapen från luftfarkost, motordrivet fordon, motorbåt eller från annat
motordrivet fort-skaffningsmedel eller från släpfordon eller farkost som
bogseras av sådant fortskaffningsmedel. Motordrivet fortskaffningsmedel får
inte heller användas för att söka efter vilt eller för att spåra, förfölja,
genskjuta eller hinna upp villebråd eller på annat sätt hindra det att undkomma.
Den jagande får dock färdas med sådant fortskaffningsmedel före eller efter
jakten eller under avbrott i denna inom jaktområdet till och från jaktpass (11
§ 1 mom.). Jaktvapen får inte vara laddat när det medförs vid färd i
motordrivet fortskaffningsmedel och får inte heller under färden förvaras
åtkomligt för förare och passagerare annat än i väl tillslutet fodral.
Ammunitionen skall förvaras väl åtskild från vapnet. Dessa bestämmelser gäller
dock inte vid färd inom jaktområdet till eller från jaktpass, om färden sker
med annat fordon än terrängmotorfordon (11 § 3 mom.). Den som i strid mot
förbudet i 11 § 1 mom. jaktstadgan använder fortskaffningsmedel vid jakt kan
dömas till böter eller fängelse. Om det är påkallat till förebyggande av brott
eller annars särskilda skäl föreligger, kan vapen, ammunition, annat jakt- och
fångstredskap, hund, motorfordon, annat motordrivet fortskaffningsmedel och
släpfordon som använts förklaras förverkade (30 §).

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 8

3
Arbetsgruppen

Arbetsgruppen uppger att snöskotern brukas i
yrkestrafik bl. a. för räddnings- och bevakningstjänst, linjearbeten (t. ex.
för televerkets och kraftbolags räkning) och inom rennäringen. Dessa
användningsområden tillgodosågs relativt tidigt och marknaden är i stort sett
mättad. Ett användningsområde som har blivit alltmer vanligt under de senaste
åren är användningen inom jord- och skogsbruk. Ungefär en tredjedel av samtliga
snöskotrar i landet används inom dessa båda näringar. Var femte utövare av
jord- och skogsbruk i Norrland torde vara ägare av en snöskoter. Regionalt
sett har skotern tagits i jord- och skogsbrukets tjänst i högre grad i
Norrbottens och Västerbottens län, främst i skogslandet, och i lägre grad i södra
Norrland, främst i kustområdet.

Detaljstudier visar enligt arbetsgruppen att stora
grupper av potentiella skoterägare finns i Norrlands kustkommuner. En regional
indelning av de tänkbara grupperna av nya snöskoterägare visar att mättnadsvärdet
för snöskotern troligen nästan har uppnåtts för fjällbefolkningen i fråga om
både yrkes- och fritidstrafik, att en viss marknad finns i inlandskommunerna
både för jord- och skogsbruk och för fritidsändamål och att den största
marknaden finns i de stora tätorterna i kustkommunerna och då främst för rena
fritidsändamål.

Att kartlägga hur snöskotertrafiken fördelar sig
mellan nytto- och fritidstrafik är enligt arbetsgruppen förenat med
svårigheter. En av orsakerna härtill är, att en skoter ofta används både i nytto-
och fritidstrafik. Ungefär hälften av skotrarna torde användas i både
nyttotrafik och fritidstrafik. Vidare kan ca 25 % av skotrarna antas användas i
ren nyttotrafik och således ca 25 % i ren fritidstrafik.

Från friluftslivssynpunkt har tillkomsten av
snöskotern enligt arbetsgruppen inneburit fördelar genom att den kan användas
som transportmedel till platser där friluftslivsaktiviteter bedrivs. Särskilt
i fjällen men även i andra områden som saknar vägar i större omfattning har
snöskotern underlättat allmänhetens möjligheter att företa familjeutflykter
till lämplig plats för att sola, åka skidor eller på annat sätt uppleva
naturen. Den största fritidsanvändningen har skotern fått i samband med vinterfisket,
särskilt i fjällänen. De tre norrbottenskommunerna Kiruna, Gälli vare och
Jokkmokk har en skoteranvändning av resp. 100, 92 och 92 %. Höga värden
påträffas också i vissa kommuner i Jämtlands län och i Västerbottens län.
Skoteranvändningen beror på hur långt från väg fiskevattnet är beläget. Sålunda
är användandet av skoter nästan 100-pro-centigt då fiskevattnet är beläget en
mil eller mer från väg. Även i kustområdet har skotern kommit till stor
användning för friluftslivet. Särskilt betydelsefull är skotern som
transportmedel till fritidshus i den norrländska skärgården och i samband med
familjeutflykter i skärgården. Även fritidsfiskarna längs kusten använder ofta
skoter.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 67 9

För nyttoändamål används skotern inom en rad olika
områden främst inom de areella näringarna. Särskilt inom rennäringen får den
numera anses vara ett nödvändigt hjälpmedel. Antalet skotrar som används inom
rennäringen uppgår till ca 800. Även inom skogs- och jordbruk i kommuner i
Norrlands inland, där småjordbrukare kompletterar sin försörjning med
skogsarbete, kommer skotern ofta till användning. Antalet skotrar som används
inom skogs- och jordbruk uppgår till omkring 10 000. Inom jord- och skogsbruk
är körsträckorna vanligtvis relativt korta men många. Skotern används också i
stor utsträckning för person-eller godsbefordran i glesbygdsområden och på
andra håll där det är kommunikationsproblem. Vidare används den vid olika typer
av anläggningsarbeten, vid preparering av skidspår och slalombackar, inom
polis-, tull-, räddnings- och ambulanstjänst m. m. När snöskotrar används i
samband med anläggningsarbeten, t. ex. av televerket, är körsträckorna ofta
långa.

Arbetsgruppen
konstaterar att undersökningar visar att körning med snöskoter i
skogsföryngringar vållar allvarliga skador på träd upp till tre meters höjd.
Kvist- och stamskador är vanliga liksom brott på stammen. En markägare kan
därigenom drabbas mycket hårt om stark snöskoter-trafik korsar hans marker.
Denna situation är i dag alls inte ovanlig i anslutning till tätorter. Med
stöd av imdersökningar som gjorts här i landet och en amerikansk undersökning
som visar effekten på barrträd som blivit påkörda av snöskoter fastslår
arbetsgruppen att inte ens enstaka körningar med snöskoter i skogsföryngringar
är möjliga utan stora risker för skadeeffekter. Det är därför synnerligen
angeläget med en reglering av skotertrafiken i områden med skogsföryngringar.

Arbetsgruppen
framhåller att ett vanligt argtmient mot snöskotern är att den medför betydande
vegetationsskador. De undersökningar som utförts inom projektet Snöskoterns och
andra terrängmotorfordons inverkan på vegetationen visar emellertid enligt
arbetsgruppen att det med undantag för skogsföryngringar vanligtvis inte
uppstår några allvarliga skador till följd av enstaka körningar med skoter på
ett för markvegetationen effektivt skyddande snötäcke. Från
vegetationssynpunkt torde regleringar i andra områden än i skogsföryngringar
därför endast behövas i undantagsfall.

Arbetsgruppen uppger vidare att snöskotertrafiken
har negativa effekter också på friluftslivet. Effekterna är i huvudsak
hänförbara till fjällregionen. I första hand är det fritidstrafiken med
snöskoter som medför negativa konsekvenser för det övriga friluftslivet i fjällen.
Från friluftslivssynpunkt föreligger däremot endast i undantagsfall behov att
reglera nyttotrafiken, eftersom denna i huvudsak sker på platser och tider som
inte utnyttjas för friluftsliv i någon större utsträckning. Det är enligt arbetsgruppen
angeläget med en reglering av skotertrafiken bl. a. i den närmaste omgivningen
av fjällanläggningar, t. ex. fjällstationer, stug-

t2
Riksdagen 1975176. 1 saml. Nr 67

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 10

byar,
slalombackar o. d. Området kring fjällanläggningar utnyttjas som regel mycket
intensivt av såväl skoterbuma turister som andra fjällturister, vilket medför
konkurrens om markutrymmet. Enligt arbetsgruppen behövs regleringsåtgärder ofta
från såväl friluftsliyssynpunkt som ordningssynpunkt i anslutning till en del
tätorter.

Även snöskoterbuller är ett problem överallt där
friluftsliv och skotertrafik samtidigt äger rum. Framför aUt utgör bullret en
stor olägenhet i närheten av fjällanläggningarna där ett stort antal människor
tillbringar större delen av fjällvistelsen.

Arbetsgruppen framhåller att undersökningar också
visar att skotertrafik i ett område påverkar dess djurliv. Både däggdjur och
fåglar flyttar sig undan fordonet. Reaktionen varierar kraftigt mellan olika
arter. Järven är därvid kanske den känsligaste djurarten. En annan art som
drabbas är älgen. Vid sidan av de färdselreglerande åtgärder som behövs finner
arbetsgruppen det synnerligen angeläget med åtgärder för att komma fill rätta
med den olaga användningen av skoter i samband med jakt. Enligt arbetsgruppen
förekommer i många fjälldalar omfattande ripjakt med snöskoter med såvitt man
kan bedöma förödande effekt på de lokala stammarna. Direkt drabbar denna jakt
de delar av beståndet som har överlevt vintern och som skall svara för
reproduktionen. Indirekt kan jakten tänkas drabba exempelvis kimgsörn och
jaktfalk, två från naturvärdssynpunkt känsliga arter för vilka ripor är viktiga
byten. Älgen är, om man räknar i absoluta tal, den i särklass mest drabbade djurarten.
Rapporterna om skoterjakterna efter älg och i viss mån de som avser rådjur
talar ofta om besvärliga snöförhållanden för djuren, blod i spåren till följd
av skavsår mot hård skare osv. Till de jaktvårdande synpunkterna kan därför i
ett stort antal fall läggas också rena djurskyddsskäl. Den tredje gruppen som
råkar illa ut är enligt arbetsgruppen de stora rovdjursarterna, dvs. björn, lo
och järv. Skoterjakt efter björn och lo förekommer inte sällan. I björnens fall
rör det sig ofta om jakt efter hona med ungar och även denna jakt kan vara
mycket olustig från djurskyddssynpunkt. Järven är den djurart som relativt sett
drabbas hårdast. Skoterjakten efter järv har en omfattning som kan utgöra ett
hot mot artens existens i landet.

Arbetsgruppen har också låtit undersöka den nöjes-
och fritidsbetonade terrängkörningen på barmark. Sålunda har länsstyrelserna
tillfrågats vilka olägenheter sådan körning med bilar, motorcyklar och andra
motordrivna fordon kan medföra. Av de inkomna svaren framgår att sådan trafik
medför betydande mark- och vegetationsskador framför allt på Gofiand. Från tio
andra län föreligger rapporter om vissa mark- och vegetationsskador. I dessa
tio län har dock trafiken som regel hittills inte medfört några större problem.
Trafik med motorcykel och moped har orsakat mark- och vegetationsskador av
lindrig karaktär vid körning längs motionsspår, stigar och vandringsleder.
Biltrafik utanför vägnätet

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 67 11

med
åtföljande skador på mark och vegetation har noterats på stränder i fem län, på
kalkhällemarker med alvarvegetation i tre län och på tallhedar och åsar i tre
län. På Gotiand betraktas biltrafik på sandstränder, klapperstensfält,
hällmarker, märgelområden och alvarmarker som ett av länets största
naturvårdsproblem i dag. Flertalet länsstyrelser efterlyser generellt förbud
för allmänheten att färdas med motordrivet fordon i terräng under
barmarksförhållanden.

Enligt
arbetsgruppens mening finns det ett synnerligen starkt behov av att
barmarkstrafiken med motordrivna fordon begränsas. Åtgärder behövs inte minst
för att förebygga en kommande utveckling av trafiken med fordon speciellt
avsedda för nöjesköming i terräng. Åtgärder mot fritidstrafik är också
angelägna på stränder utefter landets sydligare kuster. I dessa områden är det
speciellt biltrafik som medför problem. Behov av åtgärder förekommer vidare i
tätortsnära natur, där mopeder och motorcyklar är vanligt förekommande
störningsmoment. Enligt arbetsgruppen är nuvarande reglering ofullständig.
Det. behövs bestämmelser som gör det möjligt att väcka allmänt åtal utan
särskild åtalsprövning. Vidare är det enligt arbetsgruppen otillfredsställande
att markens ägare skall kunna tillåta körning som kan skada allmänna skyddsintressen.
Barmarksköming kan knappast ske någonstans i terrängen utan att komma i
konflikt med naturvårdsintressen eller andra,allmänna intressen. Olägenheterna
till följd av barmarkstrafiken visar sig främst på mark och vegetation, men
även för friluftslivet och vissa andra allmänna intressen utgör denna trafik i
vissa fall störningsmoment.

Arbetsgruppen föreslår att ett generellt förbud för
hela landet införs mot terrängkörning på barmark. Ett förbud enbart inom
känsliga områden är enligt arbetsgruppen inte tillräckligt. Regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer bör fä bemyndigande att i tillämpningsförordning
till lagen införa förbud mot barmarksköming. Förbudet bör enligt arbetsgmppens
mening med hänsyn främst till de areella näringarna förses med omfattande
undantag. Sålunda bör alla traktorer, motorredskap eller andra motordrivna
fordon som används framför allt inom jord- och skogsbruk för nyttoändamål i
terräng bli undantagna. Generellt undantag bör också gälla för köming som är
nödvändig för utövande av renskötseln. I de fall det är angeläget att begränsa
även nämnda nyttotrafik bör lämpligen naturvårdslagens skyddsinstitut användas.

Barmarksförbudet syftar främst till att skydda mark
och vegetation från skador. I enlighet härmed har arbetsgruppen med körning på
barmark avsett aU körning där fordon får kontakt med marken. Förbudet är
således avsett att omfatta även sådana faU där snötäcket är så tunt eller löst
att det inte förmår skilja fordonets drivanordningar från marken och därmed
inte heller kan skydda marken för skaderisker. Förbudet avses emellertid inte
gälla undantagslöst när marken är bar. Det bör

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 67 12

enligt
arbetsgmppen kimna anses tillåtet att färdas med snöskoter t. ex. över smärre
kalblåsta barmarksfläckar i fjällen under i övrigt rådande vinterförhållanden
eller att köra in vid sidan av vägen med bil för att parkera.

Även i fråga om terrängkörning på snötäckt mark
behövs enligt arbetsgruppen en skärpt lagstiftning.

Skotertrafiken och i någon mån även annan
motortrafik på snö och is medför betydande olägenheter för olika
samhällsintressen. Det föreligger därför behov av åtgärder för att ytterligare
reglera skotertrafiken. Arbetsgruppen diskuterar två olika alternativ för att
lagstiftningsvägen komma tUl rätta med de olägenheter snöskotertrafiken medför,
nämligen å ena sidan ett generellt förbud utom för vissa områden och leder
(alternativ I) och å andra sidan selektiva åtgärder i form av lokala och
regionala förbud (alternativ II).

Trots alternativens motsatta utgångspunkter anser
arbetsgruppen att de med avseende på areal teoretiskt sett skulle kunna tänkas
reglera trafiken med samma resultat. Enligt arbetsgruppen står det klart att
man med en reglering enligt alternativ I skulle kunna komma fill rätta med
merparten av de olägenheter som snöskotrarna orsakar. Samtidigt framhåller
arbetsgmppen att man emellertid i stort bör kunna nå samma resultat genom att
tillämpa alternativ II. Vad som närmast skulle kunna tala för ett generellt
förbud är de allmänna störningar som skotertrafiken vållar på djurlivet. Det
kan dock enligt arbetsgmppens bedömande inte heller i detta fall anses ha
kommit fram några tungt vägande argument mot en reglering enligt alternativ II. En av förutsättningama för att denna form av reglering skall kunna
erbjuda djurlivet ett tillräckligt skydd är dock att förbudsområdena i vissa
fall ges en betydande areell omfattning. Man torde däremot inte med något av de
båda alternativen kunna komma åt den olagliga användningen av skoter i samband
med jakt. Härför behövs enligt arbetsgruppen åtgärder som kompletterar de
färdselreglerande åtgärderna.

Frågan om vilket regleringsaltemativ som bör väljas
måste enligt arbetsgmppen bedömas även med hänsyn till vissa
förvaliningsmässiga aspekter. Arbetsgruppen anser att det inte är rimligt att
ha ett generellt förbud utan att sädana områden som är okänsliga för
skotertrafik eller annan motoriserad terrängtrafik på snö och is undantas från
förbudet. Detta skulle sannolikt medföra att ikraftträdandet av en författning
med generellt förbud måste skjutas upp en tid medan dessa områden väljs ut. I
annat fall skulle all fritidsbetonad trafik plötsligt bli förbjuden. TroU-gen
skulle detta förbud behöva gälla minst en vintersäsong. För att säkrare kunna
avgränsa sådana mindre känsliga områden skulle emellertid behövas en
inventeringstid på kanske 23 år.

Arbetsgmppen har vidare ställt sig tveksam till om
naturvärden på längre sikt skulle tjäna på en reglering som utgår från
generellt förbud.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 13

Särskilt
allvarligt bedömer arbetsgmppen det förhållandet att ett generellt förbud
riskerar att inte bli respekterat. Mot ett generellt förbud talar slutUgen
enligt arbetsgmppens uppfattning att det skulle bli administrativt betungande
genom att en rad dispenser skulle behöva lämnas för olika kategorier.

En
författning som möjliggör lokala-regionala regleringar skulle kunna träda i
kraft omedelbart. Om man tillämpar lokala-regionala regleringar, kan dessa
enligt arbetsgmppen anpassas till skyddsbehoven successivt och på så vis
möjliggöra en fortlöpande planering. Även med en reglering av denna karaktär
kommer det att dröja en tid innan förbudsområdenas antal och areella
omfattning motsvarar skyddsbehoven. Det finns emellertid redan i dag vissa
förbudsområden, som meddelats med stöd av den nuvarande lagstiftningen.
Ytterligare sådana områden planeras i vissa län. Dessutom torde vissa typer av
förbudsområden kunna anges direkt genom en kommande lag på området. Enligt
arbetsgruppens uppfattning kommer man alltså att ha ett relativt bra utgångsläge
vid den tidpunkt då en eventuell författning av lokal-regional karaktär träder
i kraft.

En författning av detta slag skulle enligt
arbetsgruppen nära anknyta till flertalet skyddsinstrument i naturvårdslagen.
Därigenom kan man ta tillvara tidigare erfarenheter från tillämpningen av
naturvårdslagen, t. ex. i fråga om administrativ praxis, inventeringsmetodik o.
d. En reglering av lokal-regional karaktär gör det lättare att anpassa
förbuden efter lokala förhållanden. Därigenom skulle man i hög grad kunna
reducera det administrativt betungande arbetet med dispenser och undantag.

Arbetsgmppen anför sammanfattningsvis att det inte
kan anses ha kommit fram tillräckliga motiv, varken genom forskningsmaterial
eller övrigt underlag, för en reglering som utgår från ett i hela landet gällande
generellt förbud. För vissa särskilt angivna typområden, nämligen för
skogsföryngringar och vissa områden i fjälltrakterna bör emellertid generella
förbud tillgripas, anser arbetsgmppen.

Arbetsgmppen föreslår sålunda att körning med
motordrivet fordon i skogsföryngring generellt blir förbjuden. Förutom att
skadorna som nämnts är omfattande skulle det bli administrativt mycket
betungande om förbud skulle behöva meddelas för vart och ett av de områden med
skogsföryngring som berörs. Sädana områden finns i stort antal och tillkommer
och försvinner kontinuerligt. Körning på skogsföryngring bör enligt
arbetsgruppen alltid vara förbjuden när område med föryngring inte är helt
täckt av snö. Den enda situation då körning bör vara tillåten är då snödjupet
överstiger plant- eller ungskogen och då snötäcket är av sådan beskaffenhet
så hårt eller så mäktigt att fordonen inte får kontakt med plantorna. När
snötäcket har denna egenskap föreligger inga eller i varje fall försumbara
risker för vegetationsskador, varför det

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 14

från
skadesynpunkt inte är motiverat med förbud. Ett förbud i föryngringar helt
täckta av snö skulle vidare föra med sig stora svårigheter när det gäller att
skilja dessa från t. ex. kalhyggen utan föryngring, myrar, åkertegar eller över
huvud taget gläntor i skogen. Körning med motordrivet fordon i skogsföryngring
bör således enligt arbetsgmppen vara förbjuden där det inte är uppenbart att
körningen kan ske utan risk för skada på föryngringen.

Arbetsgmppen föreslår att trafiken med motordrivna
fordon i fjällvärlden skall regleras genom ett generellt förbud för de delar
av fjällområdet som regeringen bestämmer. Enligt arbetsgruppen har naturvårdsverket
och planverket utarbetat ett preliminärt förslag till närmare avgränsning av
de s. k. obmtna fjällområdena och det föreslås att det generella förbudet
skall bli gällande för vissa av eller delar av dessa områden. Ett sådant
förbud är enligt arbetsgmppens mening också i överensstämmelse med de
riktiinjer som har fastställts genom riksdagens beslut om den fysiska
riksplaneringen för de s. k. väglösa vildmarksområdena i fjällen (jfr prop.
1972: 111, CU 1972: 35, rskr 1972: 348). En reglering av trafiken i dessa
områden skulle främja flera betydelsefulla skyddsintressen. Härigenom skulle
flera av de mest känsliga djurarternas behov av stora skoterfria ytor
tillgodoses. Särskilt rned hänsyn till den begränsade järvstammen, vilken har
sin tyngdpunkt i anslutning till dessa områden, är derma reglering enligt
arbetsgruppen angelägen. Vidare återfinns de för störningar känsliga
renkalvningslanden i stor utsträckning inom dessa områden. Också från
friluftslivssynpunkt är det av såväl nationell som internationell betydelse att
denna "vildmark" kan undanhållas de olägenheter som följer av
skotertrafiken, framhålls det.

Förbudet
bör enligt arbetsgruppens mening närmare bestämt gälla inom de nio områden som
efter samråd med länsstyrelserna avgränsats som obrutna fjällområden i
Västerbottens, Jämtlands och Kopparbergs län. I Norrbottens län kan däremot
enligt arbetsgruppens mening de obmtna fjällområdena inte i sin helhet läggas
till gmnd för ett förbud. Anledningen är att områdena i detta län är mycket
stora och tillsammans täcker huvuddelen av fjällregionen inom vilket område
också den övervägande delen av skotertrafiken i länet äger rum. I Norrbottens
län bör enligt arbetsgruppen trafiken i stället förbjudas inom de delar av de
obrutna fjällområdena som definierats som s. k. vildmarkskärnor enligt
rapporten (SOU 1971: 75) Hushållning med mark och vatten och för vilka gäller
särskilda bestämmelser enligt riksdagens tidigare angivna beslut. Dessa
kärnområden, som är sju till antalet, är av ungefär samma storleksordning som
de i förslaget avgränsade obrutna fjällområdena i övriga fjällan. Områdenas
preliminära avgränsning framgår av en bilaga till arbetsgmppens rapport.

Avsikten
är att länsstyrelsen efter individuell prövning skall kunna

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 67 15

medge
undantag från förbudet, framhåller arbetsgruppen. Vidare skall länsstyrelsen
kuima undanta erforderliga skoterleder och isbelagda vattendrag. Däremot bör
länsstyrelsen inte ha bemyndigande att meddela undantag som ändrar områdenas
avgränsning.

När
det gäller körning på snötäckt mark i övrigt föreslår arbetsgruppen att i
övriga områden eller utmed leder, där trafiken medför olägenheter från
naturvårds-, frilufts- eller renskötselsynpunkt eller annan allmän synpunkt,
det lokalt eller regionalt skall kunna meddelas förbud eller inskränkande
föreskrifter för trafiken. Eftersom det är angeläget att regleringen anpassas
efter de lokala förhållandena, förordar arbetsgmppen att det uppdras åt
länsstyrelsen att meddela sådana förbud och föreskrifter. Deima reglering
kommer i huvudsak att motsvara den reglering som kan ske med stöd av gällande
lag (1972: 606) om körning i terräng med motordrivet fordon, framhåller
arbetsgruppen. En sådan reglering kan aktualiseras, om det från allmän synpunkt
föreligger behov att begränsa trafiken på snötäckt mark och is inom visst
område. Några generella kriterier för hur omfattande de reglerade områdena
skall kunna vara areellt uppställs dock inte av arbetsgruppen. Detta måste
bestämmas av regionala eller lokala förhållanden i varje enskilt fall, framhålls
det. En generell utgångspunkt bör dock vara att det reglerade området inte
skall ges större omfattning än vad skyddsbehoven motiverar.

Med hänsyn till att ölägenheterna till följd av
terrängtrafiken varierar i omfattning från område till område, bör enligt
arbetsgmppen en reglering av trafiken kunna göras mer eller mindre restriktiv.
I vissa områden bör således terrängtrafiken kunna avlysas helt. I andra fall
skall mer eller mindre restriktiva föreskrifter kunna meddelas för
terrängtrafiken inom ett visst område. En sådan föreskrift kan t. ex. innebära
att skoter-köming får ske endast efter bestämda leder, endast viss tid av
dygnet eller med viss föreskriven maximihastighet. En reglering skall också
kunna inskränkas till viss tid av året. Enligt arbetsgruppen bör nu ifrågavarande
reglering kunna användas för att komplettera de generella förbuden.

Enligt arbetsgmppens mening bör körning i samband
med jordbruks-och skogsbmksnäringen samt renskötseln vara generellt undantagen
från förbuden och de inskränkande föreskrifterna. Klart är också att köming för
nödvändig polis-, ambulans- och räddningstjänst samt därmed jämförlig körning
alltid bör vara tillåten. Däremot har arbetsgruppen inte ansett att det bör
gälla något generellt undantag för krigsmakten. Annan trafik än den som
generellt imdantagits i lagen eller i beslut med stöd av denna bör kurma
undantas efter individuell prövning. Sådant undantag bör kunna medges om
ifrågavarande körning kan ske utan olägenhet från naturvårdssynpunkt eller
aiman allmän synpunkt eller om särskilda skäl föreligger. Vid medgivande av
undantag bör särskilda villkor kunna föreskrivas för den trafik som tillåts. De
regleringsåtgärder arbetsgmp-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 16

pen
sålunda föreslår är enbart förestavade av allmänna intressen, framhålls det.
Det är därför inte utan vidare tillåtet med skotertrafik i områden som inte
berörs av något förbud. En förutsättning för skotertrafik i oreglerade områden
är att den sker på sådant sätt att marken inte skadas därav.

Arbetsgmppen lägger också fram förslag som berör
skoterlederna. Ett sätt att minska ölägenheterna av skotertrafiken är enligt
arbetsgruppen att kanalisera den till bestämda stråk eller leder. Särskilt med
tanke på djurlivet och friluftslivet är trafik utmed bestämda stråk att föredra
jämfört med en okontrollerad och utspridd trafik. En sådan kanalisering sker
ofta spontant genom skoteråkarnas egna vägval i terrängen. För att tillgodose
skyddsintressen av olika slag behövs dock i vissa fall en ytterligare styrning
av skotertrafiken till leder. En sådan styrning kan enligt arbetsgruppen
åstadkommas genom att trafiken förbjuds inom ett område t. ex. med stöd av den
föreslagna lagen om körning i terräng med motordrivet fordon eller genom lokal
ordningsstadga. Även utan förbud kan dock en viss kanalisering av trafiken
åstadkommas genom att skoter-äkama rekommenderas leder, s. k. anvisade leder. I
detta senare fall är skoteråkaren oförhindrad att köra i ledens omgivande
terräng men torde av praktiska skäl ofta föredra den anvisade leden.

Det existerande vinterlednätet har från början
varit avsett för skidåkare men har alltmer kommit att utnyttjas även av
skoteråkare. Numera är det inte alls ovanligt att vinterlederna nästan
uteslutande används av skoteråkama. Mot bakgmnd av denna utveckling har
arbetsgruppen diskuterat humvida det är ändamålsenligt att bygga upp ett helt
nytt skoterlednät parallellt med det existerande vinterlednätet, vilket redan i
dag utgör ett icke oväsentligt styrmedel. Arbetsgruppen har därvid kommit fram
till att de fördelar som vinns genom att generellt separera skid- och
skoterleder inte kan anses stå i rimlig proportion till vad det kostar att
bygga upp ett särskilt skoterlednät. Det är inte heller från skyddssynpunkt
lämpligt med ytterligare ett lednät i fjällen. I stället bör nuvarande
vinterlednät kompletteras med särskilda skoterleder endast då det behövs för
att undanröja särskilt påtagliga konflikter mellan skid- och skoteräkare och
där det inte går att kanalisera skotertrafiken i önskvärd utsträckning utan att
speciella skoterleder anläggs.

Huvudmannaskapet för skoterledema med därtill
hörande anordningar bör enligt arbetsgmppen vila på staten genom statens naturvårdsverk
och länsstyrelserna och i vissa fall på kommunema. Det senare föreslås gälla
leder från och i anslutning till tätorterna inom närzonen, vilka huvudsakligen
utnyttjas av invånarna i ifrågavarande tätorter. Kommunema bör även ansvara
för leder inom områden där terrängtrafiken reglerats genom lokal
ordningsstadga.

Till täckande av kostnaderna för skoterleder m. m.
föreslär arbetsgruppen att årligen under en femårsperiod 3,5.milj. kr.
tillförs anslaget

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 67 17

Stöd
till idrotten: Anläggningsstöd m. m. Avsikten är att naturvårdsverket, som
administrerar anslaget, skall fördela erforderiiga medel till länsstyrelserna
och besluta om ståtsbidrag till kommunerna.

Enligt arbetsgruppen kan man inte med
färdselreglerande åtgärder komma till rätta med olaglig användning av snöskoter
i samband med jakt utan härför behövs ändring av jaktstadgan. Arbetsgruppen
lägger därför fram förslag som berör rätten att medföra jaktvapen vid färd med
terrängmotorfordori. Ett terrängmotorfordon skiljer sig; enligt arbetsgmppen
så markant beträffande användningsområdet från motorfordon i övrigt att det
måste anses föreligga mycket starka skäl för att ha strängare bestämmelser
beträffande rätten att medföra vapen. JNågra tungt vägande skäl för att över
huvud taget medföra vapen på terräng-motorfordon kan enligt arbetsgruppens
mening knappast anses föreligga. Mot bakgmnd härav och med hänsyn till den
betydande omfattningen av den olaga jakten med snöskoter föreslår arbetsgruppen
att 11 § 3 mom. jaktstadgan ändras, så att därav framgår att vapen över huvud
taget inte får medföras vid färd med terrängmotorfordon. Länsstyrelsen bör dock
även i detta hänseende få medge undantag, om det behövs för renskötseln eller
för att tillgodose jaktvårds- eller naturvårdsintresse eller om särskilda skäl
föreligger.

Enligt arbetsgruppen visar vidare erfarenheterna
att den förföljning av "nyfikenhet" av villebråd som är relativt
vanlig kan orsaka betydande olägenheter för olika viltarter. Ett sådant
förföljande som ofta sker i syfte att få ett tillfälle att fotografera ett djur
kan bli mycket långvarigt. Djuret blir då utmattat och skräms bort från den
miljö det valt under en kanske svår näringssituation. Det finns därför enligt
arbetsgruppen starka skäl som talar för att även förföljning av villebråd i annat
syfte än jakt förbjuds. För att någon oklarhet i detta hänseende inte skall
råda föreslås därför en ändring av 11 § 1 mom. jaktstadgan så att därav klart
framgår att ett förföljande av villebråd, vilket än syftet därmed må vara, är
förbjudet.

För att de föreslagna åtgärderna skall ge åsyftat
resultat behövs det enligt arbetsgruppens mening en ökad information om
bestämmelserna för de aktuella frågorna.

I särskilt yttrande till arbetsgruppens förslag
anmäler ledamoten av arbetsgruppen Ingemar Lindström avvikande mening och anför
sammanfattningsvis följande:

Lindström förordar att förbudet mot körning i
skogsföryngringar skall omfatta alla föryngringsytor i produktiv skogsmark.
Nöjeskörningen får därvid ske pä myrar, sjöar och i storskogen där risken för
skador är mindre. För nödvändig genomfart genom en större föryngringsyta bör
skoterled kunna upplåtas. Det bör normalt vara lätt för allmänheten att
urskilja föryngringsytor från andra ytor där körning är tillåten. De enda öppna
ytor inom skogsområden där köming enligt detta alternativ blir

t3
Riksdagen 1975176.1 saml. Nr 67

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 18

tillåten
är sjöar, åkrar samt berg-, myr- och höjdlägesimpediment. Genom iakttagelser
på marken kan en skoteråkare i de flesta fall med god säkerhet identifiera
dessa ytor. Även de allmänna kartorna ger relativt god ledning. Om tveksamhet i
något fall kan råda bör hänsyn härtill tas vid utdömande av straff för olovlig
köming.

I annat särskilt yttrande anför projektledaren
Anders Bjärvall i huvudsak följande:

Om man inte vill riskera betydande olägenheter från
zoologisk synpunkt, fömtsätter altemativet med lokala-regionala förbud och i
övrigt fri trafik tvä saker. Det behövs ett instmment med vilket erforderliga
inventeringar kan göras. Vidare måste dessa hinna slutföras före 1975 års
utgång dä den nya skoterlagen skall träda i kraft. Ingen av dessa
förutsättningar är eller kan komma att bli uppfylld. Från zoologisk synpunkt är
det därför nödvändigt att grunden för den framtida regleringen av
skotertrafiken utgörs av ett generellt förbud. Ett av de skäl som arbetsgruppen
redovisar mot ett generellt förbud är enligt Bjär-valls mening inte alls ett
sådant. Arbetsgruppen anser att man inte snabbt kan införa ett generellt
förbud, eftersom man då inte samtidigt hinner välja ut alla de områden som kan
undantas från förbudet. Därav drar arbetsgmppen slutsatsen att ett generellt
förbud skulle kunna träda i kraft först efter flera års arbete. Enligt
Bjärvalls uppfattning skulle man inte alls behöva vänta så länge. Ett generellt
förbud skulle kunna införas tämligen omgående efter en första diskussion mellan
företrädare för olika intressen. Från förbudet skulle då undantas områden kring
vilka ingen diskussion behöver stå. I en andra omgång kan sedan ytterligare
områden utväljas. Mot arbetsgruppens påstående att vissa områden då under
några säsonger i onödan avstängs för skoteråkarna invänder Bjärvall att
åtgärden i varje fall inte åstadkommit någon bestående skada. Från zoologisk
synpunkt är däremot den motsatta situationen den som arbetsgmppen föreslår
allvarlig. Om man underlåter att införa förbud mot skotertrafik i ett område
där senare inventeringar visar att trafik med tanke på känslig fauna inte borde
ha varit tillåten, begär man fel som kan fä bestående följder. Allt talar för
att sådana situationer kommer att inträffa om man inte väljer det generella
förbudet som grund för den framtida regleringen av skotertrafiken.

4
Remissyttrandena

A.rbetsgruppens förslag har i allmänhet fått ett
positivt mottagande vid remissbehandlingen. Huvudlinjerna i förslaget
tillstyrks eller lämnas utan erinran av de allra flesta remissinstansema.

Enligt statens trafiksäkerhetsverk visar resultaten
av de forskningsprojekt som initierats av statens naturvårdsverk att en
fortsatt reglering av terrängtrafik med motordrivna fordon är nödvändig.
Utredningsför-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 19

slaget
utgör enligt verket en lämplig avvägning mellan allmänna och enskilda
intressen. Även statens planverk, kommunförbundet, länsstyrelsen i Jämtlands
län, Skogsindustriernas samarbetsutskott m. fl. remissinstanser framhåller att
förslaget i stort sett innebär väl avvägda kompromisser mellan berörda
intressen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att
förslaget ger en överskådlig och väl avvägd bUd av hur terrängkörning med
motordrivna fordon främst snöskoter har utvecklats i landet. Länsstyrelsen
delar arbetsgruppens uppfattning att olägenheterna av terrängtrafiken i vissa
avseenden blivit så besvärande att lagstiftningen behöver skärpas.

Naturhistoriska riksmuseet påpekar att de studier
som arbetsgruppen grundar sina förslag pä endast har omfattat en del av de två
vintrar som gått under försökstiden. En sammanhängande studie av en hel vinter
har således inte kommit till stånd. Det är därför tveksamt om de hittillsvarande
studierna är tillräckliga som underlag för ett slutgilfigt ställningstagande.
Även länsstyrelsen i Norrbottens län och Skid- och friluftsfrämjandet anser
att försöksperioden har varit väl kort.

Direkt negativa till förslaget är endast Kiruna
jakt- och fiskevårdsförening och Kiruna motorklubb som anför att ytterligare
reglering av skotertrafiken är obehövlig.

De allra flesta remissinstansema tillstyrker eller
lämnar utan erinran arbetsgruppens förslag att reglering av trafiken med
motordrivna fordon i terräng väsentligen skall ske genom selektiva åtgärder i
form av lokala och regionala förbud. Ett fåtal remissinstanser uttalar sig till
förmän för en reglering som utgår frän ett generellt förbud för hela landet mot
terrängkörning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker att
länsstyrelserna även i fortsättningen ges möjligheter att meddela förbud eller
föreskrifter inom områden där trafiken medför olägenheter. Länsstyrelsen har
under de år lagen om körning i terräng med motordrivet fordon varit i kraft meddelat
föreskrifter om reglering av trafiken inom sammanlagt fem områden till skydd
för renskötseln, djurlivet, friluftslivet och skogsnäringen. Dessutom har
flertalet kommuner inom länet reglerat terrängtrafiken genom bestämmelser i
lokal ordningsstadga. Erfarenhetema av regleringen har allmänt varit enbart
goda och, såvitt länsstyrelsen har sig bekant, har efterlevnaden av
bestämmelsema även varit god. Även länsstyrelsen i Norrbottens län uppger att
erfarenhetema av den nuvarande lagstiftningen är goda.

Lantbruksstyrelsen tillstyrker i princip
utredningens förslag att den motordrivna terrängtrafiken regleras
lagstiftningsvägen enligt det alternativ som innebär att förbud kan meddelas
helt eller delvis för vissa områden och leder samt att nyttotrafik kan
undantas från regleringen. Om syftet med en reglering genom selektiva förbud
beträffande den motordrivna terrängtrafiken skall kuima upprätthållas, bör
enligt styrelsens

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 20

mening
inte restriktioner och regleringar iriföras av sådan omfattning att lagen hos
allmänheten kommer att få karaktären av ett generellt förbud mot
terrängmotortrafik.

Att
införa selektiva förbud eller föreskrifter är också enligt domänverket det
riktiga förfarandet för att skydda känsliga områden, vegetation och djurliv.
Viktigt är också att restriktioiierna får en sådan utformning och omfattning
att efterlevnaden kan hållas under kontroll och överträdelser beivras. Där
förbud råder skall endast klart definierad nyttotrafik få förekonuna.

EnUgt kommunförbundet är det med hänsyn till det
nu redovisade forskningsresultatet inte motiverat méd ett principiellt förbud
mot användande av terrängfordon på snötäckt mark. En smidigare väg är i stället
att som arbetsgruppen föreslår bygga på av regeringen, länsstyrelserna och
kommunema meddelade förbud inom vissa zoner.

Hovrätten
för Övre Norrland biträder - om ock med tvekan förbud enligt alternativ II och
anför att mot ett generellt förbud talar det förhållandet att samhället tmder
orhkring tio är i stört sett utan åtgärder har låtit utvecklingen gå möt
oréglerad skotertrafik. Många människor med intresse för motorburet
friluftsliv har därför disponerat betydande belopp för inköp av ett eller
flera terrängfordon i tron att det även i fortsättningen skulle vara tillåtet
att färdas i terrängen med dessa fordon. Att under sådana förhållanden
plötsligt göra dessa fordon mer eller mindre obmkbara kan inte anses
tillfredsställande. 1 åtskilliga fall, exempelvis när det gäller transporter i
samband med vinterfiske, får skotertrafik också anses ha ett visst berättigande
och främja en lämplig sysselsättning. Enligt hovrätten bör regleringen av
terrängtrafiken alltså inte ske stelt och provocerande och på ett sätt som
många människor, främst skoterägama, måste antas sakna all förståelse för och
som knappast kan bidra till att regleringen efterlevs.

Svenska
turistföreningen anser att, även om den föredrar alternativ I, också alternativ
II skulle väsentligt förbättra den nuvarande situationen
dock endast om regeringen, eller av denna utsedd myndighet, utfärdar förbud
i huvudsak i enlighet med utredningens förslag. Fullföljs inte en lagstiftning
enligt alternativ II med de föreslagna förbuden, kan såväl växt- och
djurvärlden som fjällturismen bli svårt lidande.

Svenska naturskyddsföreningen anför att det enligt
gängse betraktelsesätt ingår i allemansrätten att färdas i naturen till fots
eller med skidor, kanot eller liknande motorfritt färdseisätt och att det som
inte kriminaliserats i lag anses tillåtet åtminstone i princip. Visserligen
lär väl inte den föreslagna lagstiftningen ändra den gmndläggande principen att
någon allemansrätt inte gäller för trafik med motorfordon, men det vore mycket
olyckligt om allmänheten skulle få en annan uppfattning med hänsyn till det
sätt varpå lagstiftningen utformats. Utgångspunkten

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 67 21

för lagstiftningen om terrängtrafik bör därför enligt
naturskyddsföreningen vara att all motortrafik i terräng som inte sker med
stöd av särskilt lagmm är förbjuden. Naturskyddsföreiiingen menar således att
tungt vägande skäl talar för att lagstiftningen om terrängtrafik dels slår fast
att det råder ett principiellt förbud mot niotortrafik, dels meddelar de
undantag som behövs för nyttotrafikens behov.

Länsstyrelsen i Värmlands län, som
stannat for ett generellt förbud utom för vissa områden och leder där det har
rtieddelats undantag, anser att frågan om bulleremissionen inte har tillmätts
den betydelse den förtjänar. Ett allmänt bruk av skotrar i markerna förtar
enligt länsstyrelsen ett stort antal människors möjligheter att få lugn och ro
och en ostörd naturupplevelse. Den rätt ett relativt fåtal motorburiia
nöjestrafikanter tar sig att dominera den akustiska rniljön skall vägas mot en
stor allmänhets legitima krav på att få uppleva tystnaden eller naturens egna
ljud.

Naturhistoriska riksmuseet,
Vetenskapsakademiens miljövårdskommitté, Svenska jägareförbundet,
Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Svenska
turistföreningen och Skid-och friluftsfrämjandet förordar ett generellt förbud
i huvudsak på de skäl projektledaren Anders Bjärvall anfört i särskilt
yttrande.

Även Svenska samernas riksförbund förordar ett generellt
förbud. För det fall att lagstiftningen utformas i överensstämmelse med alternafiv
II, bör ändå ett generellt förbud gälla
inom kalvningslaiid under tiden 20 aprilbarmarkstid med möjlighet att
dispensvägen kunna medge trafik inom dessa områden, om sameby så rnedger.
Generellt förbud bör med motsvarande dispensmöjlighet också gälla inom renarnas
vinterbetesmarker.

Naturhistoriska riksmuseet,
länsstyrelserna i Kalmar och Värmlands län, Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges
skogsägares riksförbund, Skidr och friluftsfrämjandet och Skogsindustriernas
samarbetsutskott ifrågasätter om någon rätt till trafik med motordrivna fordon
i terräng över huvud taget kan härledas ur allemansrätten.

Det övervägande flertalet av
remissinstanserna välkomnar ett generellt förbud mot barmarksköming i terräng.
Hovrätten för övre Norrland, kammarkollegiet, statens trafiksäkerhetsverk,
domänverket, Svenska naturskyddsföreningen och Svenska jägareförbutxdet
förordar mpt bakgrund av frågans vikt och principiella räckvidd att förbudet
tas upp i lagen om körning i terräng med motordrivet fordon. Länsstyrelsen i
Gotlands län framhåller de betydande markskador som trafik i terräng med
motordrivna fordon åstadkommer på älvar- och hällmarker, märgelområden,
klapperstensfält och sandstränder. Vidare är rniUtära spårbildningar ett
allvarligt problem inom vissa delar av länet. De förslag som arbetsgruppen
framlägger tillgodoser enligt länsstyrelsen naturvårdsintresset i erforderlig
mån.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 67 22

Statens planverk betonar att det är angeläget att
nya fordonstyper bedöms med hänsyn till sina miljöeffekter och att det därför
är välmotiverat att barmarksåkning generellt förbjuds innan utnyttjandet av
bar-marksskotrar och liknande fordon fått en större spridning.

Länsstyrelsen i Stockholms län konstaterar att det
i dagsläget genom naturvårdslagstiftningen finns möjligheter att reglera
terrängtrafik inom känsliga områden, t. ex. naturreservat. Inom andra områden,
företrädesvis i skärgården, bör länsstyrelsen meddelas befogenhet att vidta
sådana åtgärder som kan motverka de negativa sidorna av terrängtrafiken och som
finns belysta i förslaget. Detta bör enligt länsstyrelsens uppfattning kunna
ske inom ramen för den föreslagna lagstiftningen.

Överbefälhavaren anför att han för sin del under
inga omständigheter kan acceptera förslaget om generellt förbud för körning med
motordrivet fordon på barmark i terräng, eftersom detta kommer att medföra att
utbildningen inom försvarsmakten äventyras. Försvarsmakten måste därför
undantas från förbudet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter om
inte undantag måste göras för rennäringen, malmprospektering, besiktning av
tele- och elledningar samt den i fjällbygden viktiga turistnäringen. Det är
därför enligt länsstyrelsen tvivelaktigt om ett generellt barmarksförbud i
detta hänseende löser några problem på grund av de många dispenser som måste
utfärdas.

Svenska motorcykelförbundet anför att till
förbundet anslutna motorklubbar med tillförlitlighet och trial på sitt program
årligen arrangerar ett antal tävlingar med motorcykel på barmark. Förbundet
befarar att ett generellt förbud mot körning i terräng med motordrivet fordon
på barmark kan bli ett hårt slag mot svensk motorcykelsport.

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar
utan erinran förslaget att körning med motordrivet fordon skall förbjudas inom
område med skogsföryngring. Begreppet skogsföryngring kan dock enligt
länsstyrelsen i Kopparbergs län vara svårtolkat. Den allmängiltiga grundregeln
bör enligt länsstyrelsen vara att kvist- och stamskador pä växande planterad
ungskog genom skoterkörning inte kan tolereras.

Hovrätten för Övre Norrland förordar att förbudet
mot motortrafik inom område med skogsföryngring utformas utan undantag i
enlighet med det särskilda yttrandet av ledamoten Lindström i arbetsgmppen.
Enligt hovrätten måste skoterföraren i det enskilda fallet ha svårt att avgöra
när det är uppenbart att körning kan ske utan risk för skada på föryngringen.
Det är välkänt att tjockleken, hårdheten och bärigheten av ett snötäcke och
därmed dess förmåga att skydda en föryngringsyta kan variera kraftigt under
loppet av några få dagar. En körning som skulle vara tillåten en dag skulle
därför mycket val kunna vara otillåten nästa dag. Med den föreslagna
utformningen av lagtexten skulle skoterföraren enligt hovrätten troligen
ställas inför ett svårare av-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 23

görande än om förbudet skulle gälla utan undantag, dvs.
att föraren blir skyldig att undersöka om den mark han önskar köra på är en
föryngringsyta eUer inte.

Skogsstyrelsen, domänverket,
länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län,
kommuttförbundet och Skogsindustriernas samarbetsutskott förordar ett
totalförbud mot körning på föryngringsytor i produktiv skogsmark på i huvudsak
de skäl som ledamoten Lindström har anfört. Länsstyrelsen i Jämtlands län
ifrågasätter dock om inte från förbudet generellt bör undantas en fem meter
bred zon utmed yttergränsema för områdena med skogsföryngring.

Länsstyrelsen i Norrbottens län
anför att de erfarenheter som länsstyrelsen har från skoterkörning på hyggen i
kustområdet ger en något annorlunda bild än vad som redovisas i
forskningsrapporten. Visserligen har vissa skador pä plantor kunnat konstateras
i tätortsnära områden med extremt hög skotertrafik men å andra sidan har
länsstyrelsen vid fältbesiktningar inte kunnat konstatera några som helst
skador på för-yngringsarealer där snöskoterkörningen varit av tämligen stor
omfattning. Det är därför enligt länsstyrelsen tveksamt om det är motiverat
att skärpa reglema för körning på dessa föryngringsytor. Skogshyggena är i
vissa fall i Norrbottens län av så stor omfattning att ett förbud skulle stänga
in bebyggelse eller mindre samhällen samt spärra av bakomliggande trakter där
skotertrafik får ske. Mot bakgmnd härav firmer länsstyrelsen att arbetsgmppens
förslag till begränsning av trafiken är mera realistiskt än vad som föreslås i
det särskilda yttrandet.

Jämtlands läns snöskoterförbund
anser att arbetsgruppens förslag kan accepteras men föreslår att det
kompletteras med skyldighet för fastighetsägaren/markförvaltaren att anordna
genomfarter genom skogsför-yngrade områden när dessa överskrider en sammanlagd
areal av 25 ha. Av sedvana använda stigar och vägar bör enligt förbundets
mening få användas för genomfartstrafik.

De flesta remissinstanserna ställer
sig positiva till arbetsgruppens förslag om ett generellt förbud mot
terrängkörning inom de s. k. obrutna fjällområdena och, såvitt avser
Norrbottens län, vildmarkskärnorna.

Vissa remissinstanser är dock
kritiska mot förslaget. Kammarkollegiet anför att körningen vintertid inom
fjällregionen knappast är av den omfattningen att det finns anledning erinra
oni rikfiinjerna för den fysiska riksplaneringen. I utredningen redovisade
erfarenheter från nuvarande lags tillämpning utgör inte stöd för ett hela året
gällande generellt förbud mot terrängkörning. Avarterna av snöskotertrafiken
bör man kunna komma till rätta med på annat sätt än genom ett generellt förbud,
vilket också framgår av utredningen. Kollegiet anser således att det inte finns
tillräckliga skäl för att införa ett generellt förbud inom de obmtna fjällområdena.
Det stora antalet snöskotrar inom fjällregionen, sett i relation till
befolkningens storlek, ger en antydan om att snöskotern fyller en väsentlig
uppgift för människorna där.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 24

Domänverket anser att de ornråden för vilka förbud
föreslagits för körning med motordrivna fordon har fått en för stor
pnifattning. Betydande svårigheter skulle uppstå för ortsbefolkningen, om inte
ett liberalt dispensförfarande tillämpas. Liknande synpunkter framförs ay
Sveriges snöfordonsleverantörerATF och Jämtlands läns snöskoterförbund.

Planverket ifrågasätter riktigheten i att sorn
förbudsområden nu föreslå de ännu preliminära s. k. obrutna omådena (i
Norrbottens län vildmarkskärnorna). De obrutna områdena (och
vildmarkskärnorna) karakteriseras främst av att de saknar vägar. Därmed hör de
till de områden där skoteråkning i vissa fall kan vara motiverad. De obrutna
områdena har undantagits från tunga exploateringar med bestående verknirigar
som vägar, kraftverk m. m. Avsikten är enligt proposition 1972: 111 att
områdena senare skall differentieras sä att vissa delar byggs ut för den
lättare turismen medan andra ges ett mycket starkt skydd. För regleringar av
annat än tunga anläggningsarbeten torde fordras avgräns-ningar efter andra
kriterier. Skoterförbitd borde, som också sägs i naturvårdsverkets betänkande,
bl. a. avse ornråden med olika naturtyper och därutöver anpassas till vissa
djurarters speciella krav. De obrutna områdena har inte valts ut mot bakgrund
av sådana kriterier.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför att även orti
man genom de förslag som betänkandet presenterar kan åstadkomma en minskning
av snöskotertrafiken, i första hand fritidskörningen, så återstår det så mycket
dispenserad eller undantagen trafik inom dessa förbudsoipråden att syftet med
förslagen måste ifrågasättas. Det är ställt utom allt tvivel att den absolut
största delen av skotertrafiken inom vildmarkskärnområdena härrör från s. k.
nyttotrafik, om man beaktar antalet körtimmar och inte enbart ser till antalet
skotrar. Detsamma torde för övrigt gälla hela fjällområdet med iindantag för
tätorternas närområden samt under vissa kortare tidsperioder, exempelvis
påskhelger och liknande. Enligt länsstyrelsens mening måste det ifrågasättas om
det därför inte hade varit mera ändamålsenligt att avgränsa de mest känsliga terrängpartierna
i fjällen samt i princip avlysa all trafik inom dem. Genom de naturinventeringar
som, i samarbete med statens naturvårdsverk, pågått i fjällområdena under de
senaste åren, har länsstyrelsen fått en första uppfattning om dessa känsliga
terrängpartiers omfattning sett ur faunis-tisk synpunkt. Områdena har inlagts
på en till yttrandet bifogad karta. Avgränsningen har skett främst med tanke pä
att bereda djurlivet ett effektivt skydd. Undantag för körning inom dessa
områden skulle endast meddelas för oundgängligen nödvändig nyttotrafik för
vilken anmälningsplikt dessutom skulle kunna diskuteras. Oavsett om
regleringen omfattar de av utredningen föreslagna vildmarkskärnorna eller de områden
som länsstyrelsen i detta yttrande anser vara de mest skyddsvärda delområdena,
bör möjligheter till passager i form av snöskoterleder fin-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 25

nas.
De av utredningen föreslagna förbudsområdena har i vissa delar fått en sådan
olämplig konfiguration att skyddseffekten får anses vara liten på grund av
förbudsornrådets ringa djup, samtidigt som förbudsområdena i omotiverat stor
omfattning spärrar trafik till bakomliggande, ej förbudsbelagda delar.

De remissinstanser som förordar selektiva åtgärder
för köming på snötäckt mark tillstyrker arbetsgruppens förslag att, utöver de
generella förbuden mot körning i fjälltrakterna och skpgsföryngringar,
myndighet får befogenhet att införa regionala eller lokala förbud eller
föreskrifter för terrängkörning inom områden som är känsliga från naturvårdssynpunkt
eller annan allmän synpunkt. Flera av remissinstanserna framhålr ler att
förslaget att uppdra ät länsstyrelserna att besluta om förbud och föreskrifter
för terrängkörning inom områden som inte omfattas av allmänt förbud är det
bästa sättet att åstadkomma en rimlig avvägning rnellan å ena sidan
skyddsintressena och å andra sidan behovet att vintertid kunna färdas i väglösa
områden. Länsstyrelserna, som väl känner till de lokala förhållandena, har de
bästa möjligheterna att smidigt anpassa föreskrifterna efter de behov spm
föreligger.

De föreslagna ändringarna i jaktstadgan godtas av
remissinstanserna över lag. Olaga jakt från motorfordon är ett allvarligt
problem i länet framhåller länsstyrelsen i Västernorrlands län. Trots att
straffbestämmelserna har skärpts fortsätter jakten på klövvilt från bil att
öka i omfattning. Även snöskotern har blivit ett effektivt fordon i detta
sammanhang genom de stora kalytpr det moderna skogsbruket medför. Läiissty-relsen
anser därför att den föreslagna skärpningen av bestännmelserna i jaktstadgan om
medförande av jaktvapen är mycket angelägen.

Svenska jägareförbundet anser att det föreligger
ett behov att klarlägga att det är otillätet att med motorfordon förfölja
eller störa ville-: bråd även om syftet inte är sådant att handlingen kan
bedömas som jakt. Förbundet tillstyrker vidare förslaget att jaktvapen inte
skall få medföras vid färd med terrängmotorfordon. För personer som hat betydande
svårigheter att komma till sina jaktmarker utan att använda sådana fordon bör
länsstyrelsen få rnedela licenser. Prövningen bör ske med viss restriktivitet
och bör inte kunna delegeras till polismyndighet. Hovrätten för Övre Norrland
framför liknande synpunkter och ifrågasätter om inte upprepade förseelser mot
förbudet att medföra jaktvapen skulle kunna medföra förverkande av vapen som
finns i fordonet. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att arbetsgnippen
borde ha berört frågan om registerplattor i skotrarnas drivband. Sådana skulle
verka preventivt mot överträdelse och underlätta uppspårning av
lagöverträdelse.

Länsstyrelsen i Västerbottens län understryker
angelägenheten av att förbudsregeln mot att medföra jaktvapen utformas på ett
sätt som inte onödigtvis medför olägenhet för fjällbefolkningen. Länsstyrelsen
i Norrbottens län förordar att gevär för småviltsjakt under transport skall få

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 26

medföras
av jakträttsinnehavare under jaktsäsong, väl nerpackat. I Norrbottens län är
nämligen jakt på småvilt i fjällområdet av inte obetydlig omfattning. Ett
förbud att transportera jaktutmstning, inkl. vapen, skulle med de långa
avstånd det här är fråga om innebära att småviltsjakt inte skulle kunna bedrivas
eller i varje fall bedrivas endast i mycket begränsad omfattning.
Lantbruksstyrelsen finner det angeläget att renskötare, som har behov av att
medföra jaktvapen vid färd med terrängmotorfordon, fåi: dispens från förbudet.
Svenska samernas riksförbund anser att förbudet att medföra vapen vid färd med
terrängmotorfordon inte bör gälla samema vid utövande av rennäring.

Arbetsgmppens förslag i fråga om skoterleder godtas
i allt väsentligt av remissinstansema.

I likhet med arbetsgruppen finner länsstyrelsen i
Västerbottens län med hänsyn till anläggnings- och driftskostnader och ökat
tryck på naturen det olämpligt att bygga upp ett helt nytt ledsystem för
skotertrafik. Svenska kommunförbundet har inga principiella erinringar mot arbetsgmppens
förslag i fråga om skoterleder. Kommunförbundet fömtsätter dock att de
anläggningsarbeten som skall ankomma på kommunema skall genomföras endast i
den omfattning och i den takt som kommunerna själva bedömer skäligt med hänsyn
till det lokala behovet och tillgängliga resurser. Kommunförbundet framhåller
dessutom att -med hänsyn till den belastning som kan drabba kommuner med
attraktiva fritidsområden statsbidrag till detta slag av kostnader är motiverat.
Enligt kommunförbundet bör naturvårdsverket utarbeta riktlinjer för teknisk
utformning och planering av skoterleder. Förbundet är därvid berett att
medverka.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, som inte har någon
erinran mot den föreslagna ansvarsfördelningen i fråga om skoterlederna,
understryker det lämpliga i att denna fråga löses parallellt med frågan om
huvudmannaskapet för vandringsleder i fjällvärlden. Mot bakgrund av de inte
obetydliga kostnaderna och då regleringen av terrängtrafiken är förestavad av
allmänna intressen, anser länsstyrelsen att statsbidrag bör utgå med högre
procentsats än den föreslagna, lämpligen med 7580 %.

Domänverket påpekar att vid planering av
skoterleder berörda markägare måste ges möjlighet till inflytande genom att
samrådsskyldighet med dessa föreskrivs. Svenska turistföreningen anser att,
eftersom STF fortfarande är huvudman för huvudparten av nu existerande
turistleder i fjällvärlden, även STF bör beredas möjlighet att påverka
lokaliseringen av skoterlederna.

Skid- och friluftsfrämjandet är kritiskt mot
arbetsgruppens förslag om skoterleder och anför bl. a. att huvuddelen av de
skidleder som finns bör framgent reserveras för skidåkare. Nya leder kan där så
erfordras och är lämpligt dras upp för skoteråkare. Kostnaden för särskilda
skoterleder med tillhörande anordningar bör bekostas av statsmedel. Vid upp-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 27

läggningen
av dem måste samråd ske även med friluftslivets och turismens ideella
organisationer.

Vidare
anser hovrätten för Övre Norrland att det inte finns anledning att uppmuntra
nöjesbetonad motortrafik i fjällvärlden genom att ställa vinterledema till den
motorburna allmänhetens förfogande och öka kapaciteten i övernattningsstugor
just för denna kategoris del. Det bör sålunda enligt hovrättens uppfattning
inte bli undantag utan regel att motortrafik förbjuds längs de för skidåkarna
attraktiva lederna.

5
Föredraganden

5.1
Huvudgrunderna för en revision av terrängkörningslagstiftningen

Lagen (1972: 606) om körning i terräng med
motordrivet fordon antogs av 1972 års riksdag (prop. 1972: 99, JoU 1972: 52,
rskr 1972: 271). Lagen trädde i kraft den 13 december 1972 och gäller till
utgången av år 1975.

I
propositionen 1972: 99 anförde dåvarande departementschefen att olika typer av
motordrivna terränggående fortskaffningsmedel under senare är fått allt större
utbredning. Särskilt gäller detta snöskotrarna vars antal på några få är har
ökat kraftigt och kan uppskattas till inemot 20 000. Utvecklitigen är förenad
med både fördelar och nackdelar. Snöskotern är ett värdefullt
kommunikationsmedel särskilt i vägfattiga trakter. Den underlättar person- och
varutransporter till isolerade gårdar både i fjälltrakterna, i snörika
skogstrakter och i skärgårdarna. Den är under vintern till stor nytta i samband
med ambulans-, räddnings- och polistjänst. Även inom renskötseln och
skogsbruket samt inom turistnäringen och i friluftslivet kommer den till
användning. Den ökande snöskotertrafiken har emellertid också gett upphov till
åtskilliga olägenheter. Skoteråkandet har sålunda ökat risken för utrotning av
vissa djurarter. Det förekommer att jägare med hjälp av snöskoter bedriver
olovlig jakt. SnöskoterkÖrning särskilt i fjälltrakterna vållar dessutom på
olika sätt otrevnad och irritation för andra som uppehåller sig i fjällen. Snöskotertrafik
över snötäckta skogsplanteringar kan också på vissa håll innebära allvarlig
fara för skogsåterväxten. Departementschefen framhöll i propositionen att
enligt hans mening tiden var inne att reglera trafiken med snöskoter.
Departementschefen erinrade om att vissa frågor rörande införandet av
bestämmelser avseende fordonet och föraren övervägdes inom
kommunikationsdepartementet och anförde att även om vissa missförhållanden
försvinner när bestämmelser om snöskoterns beskaffenhet och utrustning och om
förare av fordonet har meddelats kommer en hel del problem att kvarstå som det
gäller att komma till rätta med särskilt från naturvårdssynpunkt. Det förslag
till lag om körning i terräng med motordrivet fordon som förelades riksdagen i
propositionen

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 28

avsåg
att möjliggöra en reglering av snöskotertrafiken med hänsyn till naturvården,
djurlivet, växtlivet, allmänhetens friluftsliv och andra alL mäima intressen.
Enligt lagförslaget skulle regriiigen eller myndighet som regeringen
bestätrirner ges befogenhet att införa förbud eller förcr skrifter beträffande
sådana omräden där en reglering bedöms vara påkallad från naturvårdssynpiinkt
eller annan allinän syripunkt. I propositionen fömtskickades att det i första
hand sJcHlJe kornrna att bli länsstyrelsen som får besluta i dessa frågor.
Lagen föreslogs gäUa körning i terräng och på väg som inte allmänt nyttjas för
samfärdsel. Vid meddelande av förbud eller andra föreskrifter skulle iakttas
att körning som är fill gagn för ortsbefolkningen eller som behövs för
yrkesutövning eller annat nyttigt ändamål inte onödigtvis hindras. Med hänsyn
till den tekniska utvecklingen borde det enligt departementschefen finnas
möjlighet att ingripa även mot andra terränggående inotprdrivria fprdon än snöskotern.
Lagförslaget utformades i enlighet härmed.

Jordbmksutskottet fratnhöll i sitt betänkande (JoU
1972: 52) att utskottet delade uppfattningen att tiden var inne att reglera
trafiken med snöskoter. De ölägenheter som snöskotrarna vållar i vissa trakter
och än mer den snabba ökningen av antalet terrängfprdon gjorde det enligt utskottet
nödvändigt att ingripa med kraft för att hindra en invasion i ömtåliga trakter
och för att komma till rätta med förekomrriande inissbmk. I likhet med
departementschefen ansåg utskottet det nödvändigt med en reglering inte bara i
fråga orn fordonet och föraren utan även med hänr syn till naturvården och
andra allmänna intressen. Huruvida det bästa sättet att komma till rätta med
olägenheterna med stiöskpterkörningen var att införa ett generellt förbud mot
annan körning än den utpräglade nyttotrafiken eller att, som föreslogs i
propositionen, tillgripa selektiva åtgärder i form av lokala förbud inprti
ömtåliga ornråden kutide enligt utskottet diskuteras. Genom lokala förbud torde
rnan enligt utskottet inte uppnå en lika kraftig broms på
snöskoterförsäljningen som rned ett generellt förbud, och alternativet med
lokala förbud kunde rnåhända såtillvida sägas inte helt tillgodose de från
naturskyddshåll framförda önsr kemålen om en effektiv spärr rnot ökning av
antalet terrängfordon. A andra sidan blev det enligt utskottet möjligt att
anpassa de förbud som kan behövas efter de lokala förhållandena. Bl. a- torde
undantag från förbuden i form av personliga dispenser behövas i väseiitligt
mindre oinfattning än om alternativet med generelU förbud väljs.

Utskottet framhöll vidare att utskottet vid
bedömningen ay hithörande spörsmål beaktat det arbete spm vid tiden för
utskottets betänkande pågick inom kommunikationsdeparternentet med en genomgripande
översyn och omarbetning av vägtrafiklagstiftningen. Enligt utr skottet borde
man kunna räkna med att åtskilliga av avarterna inorn skotertrafiken skulle
försviniia när ändamålsenliga trafiktekniska regler blivit införda. Det i
prppositionen 1972: 99 framlagda lagförslaget borde

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 29

enhgt
utskottets mening bedömas bl. a. mot bakgrunden härav. Samtidigt underströk
utskottet angelägenheten av att dét åsyftade skyddet av natur, djurliv m. m.
verkligen blev effektivt och att tillämpningsföreskrifterna utarbetades med
beaktande härav. Huruvida dé föreslagna lagstiftningsåtgärderna skulle komma
att vara tillräckliga kunde enligt utskottet endast den kommande utvecklingen
utvisa. Det fanns enligt utskottets mening anledning att, sedan någon tid
gått, tå upp frågan till förnyad prövning inoni riksdagen. Mot angivna bakgrund
ansåg utskottet att lagen om körning i terräng med rhotordrivet fordon borde
tidsbegränsas, förslagsvis till tre år. Under tiden borde regeringen och
berörda myndigheter ägna utvecklingen av skotertrafiken ingående uppmärksamhet,
och regeringen borde i samband med ätt frågan om fortsatt reglering av
skotertrafiken från haturvårdssynpunkt m. rn. underställdes riksdagens prövning
framlägga de förslag till ytterligare åtgärder som kunde befinnas påkallade.

Under hänvisning till det anförda hemställde
utskottet att riksdagen skulle anta förslaget till lag om körning i terräng
ihéd motordrivet fördon utom såvitt avsåg lagens gilfighetstid som enligt
Utskottets förslag borde begränsas till utgången av år 1975. Riksdagen biföll
vad utskottet hemställt (rskr 1972: 271).

Regeringen
uppdrog i januari 1973 åt statens naturvårdsverk att med beaktande av vad som
anförts i propositionen 1972: 99 och jordbruksutskottets betänkande 1972: 52 i
samarbete med berörda myndigheter noga följa utvecklingen av terrähgtrafikeri
med motordrivna fordon och före den 1 juli 1975 inkomma med förslag till de
ytteriigare åtgärder som kan befinnas påkallade i samband med att frågan om
foi-tsatt reglering pä området underställs riksdagens prövning.

Uppdraget har utförts av en arbetsgrupp med företrädare
för naturvårdsverket, skogsstyrelsen, lantbmksstyrelsen och
traflksäkerhetsverket. Till arbetsgruppen har varit knuten en rådgivande griipp
med representanter för länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands
och Kopparbergs län. Naturvårdsverket har vidare låtit genomföra tre forskningsprojekt
för att belysa snöskoterns effekter i olika avseenden. Ett projekt, kallat
Snöskotern och människan, har utförts vid Umeå universitet. Syftet med
projektet har varit att undersöka snöskoterns betydelse positivt och negativt
för olika gmpper av människor. Ett annat projekt, benämnt Snöskoterns och
andra terrängmotorfordons inverkan på vegetationen, har utföirts vid
skogshögskolan. Målet för detta projekt har varit att få fram bättre underlag
för bedömningen av skador på vegetationen som snöskotertrafik och annaii
terrähgmotorfordonstrafik kan ge upphov till. Projektet Snöskoterns effekter på
djurlivet har tagit sikte på att kartiägga effekterna på djurlivet av normal
skotertrafik och av det illegala användandet aV skotern.

Enligt
arbetsgruppen uppgick antalet registrerade snöskotrar i april

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 30

1975
till ca 28 500. Därav fanns omkring 11400 i Norrbottens läii, 6 700 i
Västerbottens län, 5 000 i Jämtlands län, 1 900 i Västernorrlands län och 1 500
i Kopparbergs län.

Arbetsgmppen
anför att dess underlagsmaterial, som bl. a. består av resultatet från nyss
nämnda forskningsprojekt, visar att snöskotertrafik vintertid ofta medför
olägenheter för olika samhällsintressen. Bl. a. stör skotertrafiken vissa
djurarter, främst järv och älg. Vidare används skotern i betydande omfattning
vid illegal jakt. Konflikter mellan fritidsbetonad skotertrafik och övrigt
friluftsliv är inte ovanliga. Körning med skoter i skogsföryngringar skadar
återväxten. Däremot visar de undersökningar som har utförts inom
forskningsprojektet Skoterns inverkan på vegetationen att det vanligtvis inte
uppstår några allvarliga skador vid enstaka körning med skoter på snötäckt mark
utom i skogsföryngringar. Från vegetationssynpunkt behövs således regleringar
i andra områden än skogsföryngringar endast i undantagsfall. Ölägenheterna av
SnöskoterkÖrning visar sig främst i fjällregionen. Lokalt kan dock
skoterkörning vålla problem också i landets norra och mellersta skogsområden
och kustområden.

Underlagsmaterialet visar enligt arbetsgmppen att
skotern också är ett värdefullt hjälpmedel inom olika områden. Främst har den
kommit till användning vintertid i de areella näringarna. Ungefär en tredjedel
av alla snöskotrar används inom jord- och skogsbmk. Troligen äger var femte
utövare av jord- och skogsbmk i Norrland snöskoter. Regionalt sett har skotern
tagits i jord- och skogsbmkets tjänst i högre grad i Norrbottens och
Västerbottens län och i lägre grad i södra Norrland. Skotern är vidare ett
viktigt kommunikationsmedel i vägfattiga områden. Den har även ökat
möjligheterna att vintertid bedriva fritidsaktiviteter. Fritidsanvändningen
domineras av körning i samband med fiske, utflykter och färd till fritidshus.
Vid vinterfiske i fjällen använder den övervägande delen av fiskarna snöskoter.
Fritidstrafiken är koncentrerad till helger och till skotersäsongens senare del
(vårvintern). Det är enligt utredningen svårt att närmare kartlägga hur
snöskotertrafiken fördelar sig mellan nyttotrafik och fritidstrafik, eftersom
en skoter ofta nyttjas för båda ändamålen.

En regional indelning av de tänkbara gmpperna av
nya snöskoter-ägare visar enligt arbetsgmppen att fjällbefolkningens behov av
snöskotrar torde vara i det närmaste tillgodosett både när det gäller yrkestrafik
och fritidstrafik. Däremot finns viss marknad fortfarande i inlandskommunerna
både för jord- och skogsbmk och för fritidsändamål. Den största marknaden finns
i de stora tätorterna i kustkommunerna och då främst för rena fritidsändamål.

Arbetsgmppen har undersökt också den nöjes- och
fritidsbetonade terrängkörning på barmark som förekommer med bl. a. bUar, motorcyklar
och mopeder. Arbetsgruppen konstaterar att sådan körning lo-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 31

kalt
och regionalt kan medföra betydande störningar från naturvårdssynpunkt och
annan allmän synpunkt. Så t. ex. har skador på mark och vegetation uppkommit
främst på Gotland och Öland och på stränder i södra Sverige liksom i
tätortsnära områden.

Arbetsgmppen konstaterar sammanfattningsvis att
olägenheterna med terrängkörning i vissa avseenden är av sådan allvarlig art
att det behövs en skärpt lagstiftning. Arbetsgmppen diskuterar ingående frågan
hur en reglering av snöskotertrafiken vintertid bör utformas. Två alternativ
övervägs. Det ena bygger på ett generellt förbud för hela landet med möjlighet
att undanta vissa omräden och leder. Det andra alternativet som diskuteras är
att tillgripa selektiva åtgärder med möjlighet för regeringen och myndighet som
regeringen bestämmer att meddela regionala och lokala förbud. Arbetsgruppen
hävdar att det inte har kommit fram tillräckliga motiv varken genom
forskningsmaterial eller övrigt underlag för ett generellt förbud. Främst
med hänsyn härtill men också fill att ett generellt förbud sannolikt bhr
administrativt betungande föreslår arbetsgmppen att trafiken på snötäckt mark i
princip regleras genom regionala och lokala förbud. För vissa särskilt angivna
typområden, nämligen för fjällområden och skogsföryngringar bör dock enligt
arbetsgruppen tillgripas generella förbud.

Arbetsgruppen föreslår att ett generellt förbud
införs för hela landet mot terrängkörning på barmark. Vidare föreslås att generella
förbud införs mot körning även vintertid inom vissa delar av fjälltrakterna
och dessutom i skogsföryngringar. I övrigt bör det enligt arbetsgmppen uppdras
åt länsstyrelserna att i den mån det behövs från naturvårdssynpunkt eller
annan allmän synpunkt utfärda regionala eller lokala förbud mot terrängkörning
på snötäckt mark. Arbetsgruppen föreslår i övrigt bl. a. att jakfiagstiftningen
skärps för att motverka illegal jakt från terrängfordon och att nuvarande
vinterlednät kompletteras med snöskoterleder. I särskilt yttrande till
arbetsgruppens förslag har Anders Bjärvall, projektledare för projektet
Snöskoterns effekter på djurlivet, anmält avvikande mening när det gäller
utformningen av lagstiftningen i fråga och hävdar att man, om man inte väljer
det generella förbudet som grund för den framtida regleringen av
skotertrafiken, begår fel som kan få bestående följder från zoologisk synpunkt.

I samband med sin redovisning av uppdraget att
följa utvecklingen av terrängtrafiken påpekar naturvårdsverket att det i sitt
remissyttrande över det betänkande som låg till grund för nu gällande lagstiftning
förordade ett generellt förbud mot färd med terrängmotorfordon. Verket finner
emellertid med hänvisning till det numera föreliggande utredningsmaterialet
att ölägenheterna av snöskotertrafiken är mindre än vad man tidigare haft
anledning att befara och att olägenheterna ofta beror på ett missbruk av
skotern olaga jakt, okynneskörning nära turistanläggningar m. m.
olägenheter som man enligt verket måste

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 32

komma
till rätta med på annat sätt, såsom genom ökad jakttillsyn, vidgad tillämpning
av lokala ordningsstadgan o. d.

Naturvårdsverket framhåller vidare att
olägenheterna till följd av terrängtrafiken i vissa fall otvivelaktigt är av
sådan art att de inte kan undanröjas utan utvidgad lagsfiftning. Med hänsyn
bl. a. till de resultat som forskningsprojekten har lämnat kan det emellertid
beträffande snöskotertrafiken inte anses ha framkommit tillräckliga mofiv för
ett generellt förbud i hela landet. Naturvårdsverket anser därför att trafiken
på snötäckt mark och is bör regleras genom selektiva förbud, medan däremot
barmarkstrafiken med hänsyn till dess betydande skadeverkningar bör bli
generellt förbjuden. Regleringen bör dock inte omfatta utpräglad nyttotrafik.

De allra flesta remissinstanserna godtar
arbetsgruppens förslag till reglering av terrängtrafiken. Enligt Svenska
naturskyddsföreningen bör emellertid lagstiftningen i fråga dels slå fast att
det råder ett principiellt förbud mot terrängtrafik, dels medge de undantag som
behövs för nyttotrafikens behov. Ett generellt förbud förordas även av
naturhistoriska riksmuseet. Vetenskapsakademien, Svenska jägareförbundet,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Lantbrukarnas riksförbund. Svenska
turistföreningen m. fl. Dessa remissinstanser grundar sin ståndpunkt i huvudsak
på de skäl som Bjärvall har anfört.

Jag anser i likhet med de allra flesta
remissinstanserna att de förslag som arbetsgruppen har lagt fram och som jag
skall behandla närmare i det följande kommer att ge ett fullt tillräckligt
skydd mot terrängkörning här i landet. Såvitt avser barmarksköming föreslås som
nämnts ett allmänt förbud för hela landet mot sådan körning, och för körning
på snötäckt mark läggs fram förslag som innebär en avsevärd skärpning i förhållande
till vad som gäller nu. De erfarenheter från tillänipningen av nuvarande lag
som arbetsgruppen redovisar ger enligt min mening inte stöd för att införa ett
för hela året gällande allmänt förbud mot terrängkörning. Enligt
länsstyrelserna i Norrbottens och Jämtlands län är erfarenheterna av nu
gällande lagstiftning med selektiva åtgärder enbart goda. Länsstyrelserna har
under de år som lagen har varit i kraft meddelat förbud och föreskrifter av
olika slag för terrängtrafiken inom skilda områden till skydd för djurlivet,
friluftslivet, rennäringen och skogsnäringen. Enligt länsstyrelserna har dessa
förbud tillsammans med de lokala regleringar som skett med stöd av allmänna
ordningsstadgan i allmänhet haft åsyftad effekt. Därtill kommer som bl. a.
naturvårdsverket har framhållit att nu föreliggande utredningsmaterial visar
att ölägenheterna av skotertrafiken är mindre än vad man tidigare haft
anledning att befara och ofta beror på ett iriissbmk av skotern t. ex. som
hjälpmedel vid illegal jakt.

Jag vill i detta sammanhang nämna ätt söm
förUtskickades i propositionen 1972: 99 jaktstadgans bestämriielser om
förvaring av vapen såtitl-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 67 35

ning
som är nödvändig för utövande av renskötseln. I de fall det är angeläget att
begränsa även nyttotrafik bör lämpligen naturvårdslagens skyddsformer användas.
Méd körning på barmark avser arbetsgruppen all köming där fordonet får kontakt
med marken. Det innebär att körning bör betraktas som- barmarksköming i sådana
fall då snötäcket är så tunt eller löst att det inte skiljer fordonets
drivanordningar från marken och alltså inte skyddar marken för skaderisker. Enligt
arbetsgmppen bör regeringen i lag bemyndigas meddela förbud mot barmarksköming.
De närmare bestämmelserna om ett sådant förbud bör tas in i en tillämpningsförordning
till lagen. Länsstyrelsen bör enligt arbetsgruppen ges i uppgift att medge
undantag frän förbudet mot barmarksköming.

Remissinstansema tillstyrker över lag ett generellt
förbud mot barmarksköming. Endast Svenska motorcykelförbundet motsätter sig
förslaget och hävdar att det kan bli ett hårt slag mot svensk motorcykelsport.
Flera remissinstanser anser att förbudet har sin plats i lag och att lagen
också bör iimehålla regler som medger påkallade undantag från förbud-det för
nyttotrafik.

Jag ansluter mig helt till förslaget att körning i
terräng på barmark bör förbjudas generellt i hela landet. Barmarksköming kan
knappast ske någonstans i naturen utan att komma i konflikt med naturvårdsintressen
eller andra allmänna intressen. De bestämmelser i brottsbalken som främst
reglerar enstaka markägares ekonomiska intressen ger uppenbarligen inte
tillräckligt skydd mot barmarksköming. Ett generellt förbud behövs också för
att hindra att olika slag av s. k. all-terrängsskotrar och barmarksskotrar, som
har börjat komma i marknaden, får spridning här i landet.

Som arbetsgmppen framhåller måste emellertid vissa
undantag från förbudet mot barmarksköming göras för utpräglad nyttokörning
främst i de areella näringarna. Förbudet bör således enligt min mening i princip
inte omfatta traktorer och motorredskap. Det bör dock finnas möjlighet för
länsstyrelsen att besluta att ett barmarksförbud skall omfatta även sådana
motordrivna fordon. I de fall det är angeläget att av hänsyn till naturmiljön
begränsa även sådan nyttotrafik bör som arbetsgmppen framhållit i första hand
naturvårdslagens skyddsformer användas.

Som flera remissinstanser gör gällande bör förbudet
mot barmarksköming tas in i den föreslagna lagen. Regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer bör vidare i lag bemyndigas att föreskriva undantag
från förbudet mot barmarksköming i fråga om körning i räddningstjänst eller
viss näringsutövning eller när det annars föreligger särskilda skäl. Undantag
bör givetvis medges endast när ett väsentligt allmänt intresse mofiverar det.
Så t. ex. bör köming för rennäringens behov kunna medges på barmarksfläckar
under vårvintern. Vidare bör motordrivna fordon som brukas av försvarsmakten
eller civilförsvaret få användas på barmark utom i känsliga områden i t. ex.
fjällregionen

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 36

och
på andra håll. Med hänsyn fill att begreppet terräng enligt gällande
lagstiftning är ett vidsträckt begrepp som omfattar alla områden som inte är
väg blir det dessutom nödvändigt att utom för nyttotrafik i jordbruk och
skogsbmk göra undantag för körning på bl. a. sådana omräden som tomter,
inhägnade fabriksområden och andra arbetsplatser. Svenska motorcykelförbundet
har ifrågasatt möjlighetema för motorsporten att bedriva sin verksamhet vid
ett förbud mot barmarksköming. Jag vill därför stryka under att undantag från
förbudet bör kunna meddelas för även den typ av aktiviteter som
motorcykelförbundet bedriver. Jag är sålunda medveten om att motorcykel- och
mopedåkning i terräng bedrivs som fritidsverksamhet för ungdom. Möjligheten
till sådan aktivitet bör kunna tillgodoses i kommunernas planering för fritidsverksamhet.

5.3
Körning i skogsföryngringar

Arbetsgmppen föreslår att ett generellt förbud mot
terrängkörning skall gälla för områden med skogsföryngring, om det inte är
uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada. Arbetsgruppen framhåller
att körning med snöskoter i skogsföryngringar vållar allvarliga skador pä träd
upp till tre meters höjd. Undersökningar visar att inte ens enstaka körningar
med snöskoter i skogsföryngringar är möjliga utan stora risker för skada.
Enligt arbetsgruppen är det från alhnän skogsvårdssynpunkt synnerligen
angeläget med en reglering av skotertrafiken i skogsföryngringar. Även andra
skäl talar enligt arbetsgruppen för ett generellt förbud. Således skulle det
bli mycket betungande från administra-fiv synpunkt att meddela lokala förbud
för alla föryngringsområden i landet bl. a. med hänsyn till att sådana områden
ständigt kommer till och försvinner.

Med föryngring avser arbetsgmppen plantskog och
ungskog. Körning i sådan skog bör enligt arbetsgruppen alltid vara förbjuden
när skogen inte är helt täckt av snö. Förbudet bör gälla till dess träden har
nått en höjd av två meter över snötäcket. Den enda situation då körning bör
vara tillåten är då snötäcket är högre än plant- eller ungskogen och av sådan
beskaffenhet så hårt eller tjockt att fordonen inte får kontakt med
plantorna. I sädana fall är det inte motiverat med förbud från skadesynpunkt.

Det bör emellertid enligt arbetsgruppen krävas att
det är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på föryngringen för
att körning skall vara tillåten. Att låta förbudet omfatta även föryngringar
som är helt täckta av snö skulle enligt arbetsgruppen föra med sig stora svårigheter
när det gäller att skilja dessa från t. ex. kalhyggen utan föryngring, myrar,
åkertegar eller över huvud taget gläntor i skogen.

En ledamot i arbetsgruppen har anmält avvikande
mening i fråga om utformningen av förbudet mot köming på skogsföryngring och
häv-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 67 37

dar
att förbudet bör gälla undantagslöst, dvs. även om det är uppenbart att
körningen kan ske utan risk för skada på föryngringen. Som skäl anförs bl. a.
att det föreligger stora risker för skador inte bara när topparna når ovanför
snön utan också när de ligger i nivå med eller strax under snöytan och således
är svåra eller omöjliga att upptäcka.

De allra flesta remissinstanserna är ense om att
det finns ett behov av skärpta regler för köming på föryngringsytor och
förordar ett generellt förbud mot sådan körning. Länsstyrelsen i Norrbottens
län anser dock att det är tveksamt om en skärpning är motiverad. Enligt
länsstyrelsen ger de redovisade forskningsresultaten ett alltför negativt
resultat för skotertrafiken. Några remissinstanser anser att ett förbud mot
körning på skogsföryngringar på ett eller annat sätt bör kompletteras med snöskoterleder
genom hyggestrakter.

I fråga om utformningen av förbudet mot köming i
skogsmark med plant- och ungskog ansluter sig flera remissinstanser till
förslaget att förbudet utformas utan undantag.

Jag delar arbetsgmppens och flertalet
remissinstansers uppfattning att det behövs ett effektivt skydd mot skador på
skogsföryngringar i form av ett generellt förbud mot körning i plantskog och
ungskog. Både tidigare erfarenhet och de undersökningar som nu har gjorts visar
att riskerna för sådana skador är påtagliga. Enligt min mening väger det
allmänna intresset av att skydda skogsföryngringar mot skador tyngre än skoterförarnas
intresse av att fritt kunna välja kortaste och lättast framkomliga väg i
terrängen. När det gäller den närmare utformningen av förbudet delar jag
arbetsgmppens uppfattning att en skoteråkare i undantagsfall, nämligen när det
är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på skogen, bör kunna fä
passera över en skogsföryngring. Jag tänker då närmast på sådana fall då
skarsnön är bärkraftig eller då snötäcket är tjockt och skoteråkaren väl känner
trakten och vet att åter-växtåtgärder har vidtagits nyligen. Att utforma
förbudet helt utan undantag skulle alltså enligt min mening föra för långt och
kunna leda till att förbudet inte respekterades ens i de fall då klar risk för
skada på en föryngring föreligger. Förbudet bör som arbetsgruppen föreslår
gälla till dess träden i en imgskog nått en höjd av två meter över snötäcket.

5.4
Köming i fjälltrakterna

Arbetsgmppen föreslär att ett generellt förbud mot
körning i terräng med motordrivna fordon skall gälla inom vissa omräden i
fjällvärlden. Områdena motsvarar delvis de områden som preliminärt har avsatts
som s. k. väglösa områden i fjällvärlden i samband med riksdagens beslut år
1972 angående riktlinjerna för regionalpolitiken och för hushållningen med
mark- och vattentillgångarna (prop. 1972: 111, CU 1972: 35, rskr 1972: 348).
Enligt arbetsgmppen står ett sådant förbud i överensstämmelse med dessa år 1972
fastlagda riktlinjer och skulle främja flera betydelsefulla skyddsintressen. Så
t. ex. skulle flera av de

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 38

mest
känsliga djiurartemas behov av stora skoterfria ytor tillgodoses. Särskilt med
hänsyn tiU den begränsade järvstanmien som håller tiU i dessa trakter är enligt
arbetsgruppen en sådan reglering angelägen. Vidare finns de känsliga
renkalvningslanden i stor utsträckning inom dessa omräden. Också från
friluftslivssynpunkt är det enligt arbetsgruppen av både nationell och
internationell betydelse att derma "vildmark" kan undanhållas de
olägenheter som följer av skotertrafiken.

I fråga om områdenas närmare avgränsning bör enligt
arbetsgruppen förbudet gälla inom nio områden som naturvärdsverket och
planverket efter samråd med länsstyrelserna har avgränsat som s. k. obmtna
fjällområden i Västerbottens, Jämfiands och Kopparbergs län. I Norrbottens
län kan enligt arbetsgruppen däremot de obrutna fjällområdena inte i sin helhet
läggas till grund för ett förbud. Dessa områden är mycket stora i detta län och
täcker tillsammans huvuddelen av fjällregionen, där också den övervägande delen
av skotertrafiken i länet äger rum. I Norrbottens län bör enligt arbetsgruppen
trafiken i stället förbjudas inom de delar av de obmtna fjällområdena som har
definierats som s. k. vild-markskämor enligt nyss nämnda riksdagsbeslut
angående riktlinjerna för regionalpolitiken och för hushållningen med mark- och
vattentUl-gångama. Inom samtliga omräden bör, anser arbetsgruppen, länsstyrelsen
kunna undanta de skoterleder som behövs.

De flesta remissinstansema har ställt sig positiva
tUl arbetsgruppens förslag om ett generellt förbud mot terrängkörning inom nyss
nämnda områden i fjällregionen. Några är dock kritiska mot förslaget. Kammarkollegiet
anser således att det inte finns tillräckliga skäl för att införa ett generellt
förbud inom de obmtna fjällområdena. Enligt kollegiet ger det stora antalet
snöskotrar inom fjällregionen, sett i relation till befolkningens storlek, en
antydan om att snöskotem vintertid fyller en väsentlig uppgift för märmiskorna
där. Statens planverk ifrågasätter riktigheten i att som förbudsområden nu
föreslå de äimu preliminära s. k. obmtna områdena och såvitt avser Norrbottens
län vildmarkskärnorna. Dessa områden har inte valts ut med tanke på att skona
natur och människor från nöjesåkning med skoter. Verket föreslär att regeringen
ger berörda länsstyrelser i uppdrag att i samråd med kommunerna och
naturvårdsverket utarbeta förslag till och fastställa lämpliga förbudsområden.
Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att största delen av skotertrafiken
inom vildmarkskärnområdena består av s. k. nyttotrafik, om man beaktar antalet
körtimmar och inte enbart ser till antalet skotrar. Enligt länsstyrelsen måste
det ifrågasättas om det därför inte hade varit mera ändamålsenligt att avgränsa
de mest känsliga ter-rängpartiema i fjällen och i princip avlysa all trafik
inom dem. Genom de naturinventeringar som har pågått i fjällområdena under de
senaste åren i samarbete med statens naturvårdsverk har länsstyrelsen fått en
första uppfattning om dessa känsliga terrängpartiers omfattning sett ur
faunistisk synpunkt.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop,
1975/76: 67 39

Även andra remissinstanser anser att de områden i
fjällregionen för vilka körförbud föreslås har fått alltför stor omfattning.

Jag
kan ansluta mig till arbetsgruppens uppfattning att åtskilliga skäl talar för
att utöver det förbud mot barmarksköming som jag tidigare har behandlat införa
ett generellt förbud tmder hela året mot terräng-köming inom känsliga delar av
fjällområdet så att negativa verkningar främst på djurlivet undviks. Förbudet
kan emellertid inte gälla undantagslöst. I så fall skulle bl. a. renskötseln
drabbas hårt. Snöskotem är vintertid i det närmaste oumbärlig för dem som
arbetar inom renskötseln. Därför bör, som också arbetsgruppen föreslagit,
göras undantag för sådan terrängkörning vintertid som behövs för renskötseln
liksom för köming för bl. a. polis-, ambulans- och räddningstjänst. Undantag
från förbudet bör dessutom kimna medges när det annars föreligger särskilda
skäl t. ex. för den befolkning som kan vara bosatt inom områdena i fråga. Även
turistintressen bör i detta sammanhang kunna beaktas. I överensstämmelse med
vad jag har föreslagit i avsnitt 5.2 i fråga om undantag från förbudet mot
barmarksköming bör regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om de undantag som bör gälla i
fråga om körning inom känsliga delar av fjällområdet.

Bland
remissinstansema råder delade meningar om hur de särskilda förbudsomrädena i
fjälhegionen närmare bör avgränsas. Enligt min mening bör regeringen
bemyndigas att avgränsa områdena efter närmare förslag från berörda
myndigheter. De s. k. vildmarkskärnorna och obmtna fjällområdena som enligt
arbetsgruppen bör omfattas av förbudet har än så länge endast blivit
preliminärt avgränsade och avgränsningen har som bl. a. planverket och
länsstyrelsen i Norrbottens län framhållit gjorts från delvis andra synpunkter
än att motverka olägenheterna med SnöskoterkÖrning. Vid gränstrakterna mot
Norge och Finland bör avgränsningen anpassas till den reglering av
terrängkörning som kan komma att införas i dessa länder. Jag förordar således
i huvudsaklig överensstämmelse med arbetsgruppens förslag att i lagen tas in
en bestämmelse om att körning i terräng med terrängfordon eller motorfordon är
förbjuden inom de delar av fjällområdet som regeringen bestämmer.

5.5
Körning på snötäckt mark i övrigt m. m.

För att tillgodose naturvårdsintressena och andra
allmänna intressen behövs enligt utredningen, utöver de generella förbud som
nyss har behandlats, pä många håll i landet förbud och föreskrifter som är
anpassade efter lokala eller regionala förhållanden. Denna lokala eller regionala
reglering, som bör ankomma på länsstyrelsen, kommer i huvudsak att motsvara den
reglering som kan ske med stöd av gällande lag om

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 40

körning
i terräng med motordrivet fordon. Avsikten är således att länsstyrelsen skall
utfärda förbud eller föreskrifter då det frän allmän synpunkt föreligger behov
av att reglera trafiken på snötäckt mark och is inom visst område. Några
generella kriterier för hur omfattande de reglerade områdena skall vara kan
enligt arbetsgruppen inte anges. Med hänsyn till att olägenheterna av
terrängtraflken varierar från område till område kan enligt arbetsgmppen en
reglering av trafiken göras mer eller mindre restriktiv. I vissa områden bör
trafik avlysas helt. I andra fall kan mer eller mindre långtgående föreskrifter
meddelas. Så t. ex. kan föreskrivas att skoterkörning får ske endast efter
bestämda leder, endast viss tid av dygnet eller med viss föreskriven
maximihastighet. En reglering skall också kunna inskränkas till att gälla
endast under viss tid av året.

De remissinstanser som förordar selektiva åtgärder
för körning på snötäckt mark tillstyrker arbetsgmppens förslag att, utöver de
generella förbuden mot körning i fjälltraktema och skogsföryngringar, myndighet
får befogenhet att införa regionala eller lokala förbud eller föreskrifter för
terrängkörning inom omräden som är känsliga från naturvårdssynpunkt eller
annan allmän synpunkt.

Jag ansluter mig till förslaget i denna del. Enligt
min mening är förslaget att uppdra ät länsstyrelserna att besluta om förbud
och föreskrifter för terrängkörning inom områden som inte omfattas av allmänt
förbud det bästa sättet att åstadkomma en rimlig avvägning mellan å ena sidan
skyddsintressena och å andra sidan behovet att vintertid kunna färdas i väglösa
eller vägfattiga områden. Länsstyrelserna känner väl till de lokala
förhållandena och har möjlighet att smidigt anpassa föreskrifterna efter de
behov som föreligger.

Som arbetsgruppen har föreslagit bör vid meddelande
av förbud eller andra föreskrifter tillses att nyttotrafiken inte hindras utan
starka skäl. Med nyttotrafik avses då i första hand dels sådan köming som
behövs för utövande av vissa näringar såsom renskötseln och skogsbruket, dels
sådan personbefordran eller godsbefordran med snöskoter som är nödvändig för
ortsbefolkningen i glesbygdsområden och på andra håll där det råder
kommunikationssvårigheter vintertid. Till nyttotrafik är givetvis också att
hänföra körning i samband med ambulans-, räddnings- och polistjänst,
reparation av kraftledningar, köming av krigsmaktens och civilförsvarets
personal i tjänsten o. d. Med hänsyn till att den nu föreslagna lagstiftningen
är förestavad av allmänna intressen bör regleringen kunna rikta sig även mot
markens ägare eller bmkare. Som tidigare nämnts bör det finnas möjlighet att
ingripa även mot andra motordrivna fordon än terrängfordon och motorfordon. Den
bestämmelse som jag nu förordar bör därför gälla alla motordrivna fordon i
vägtrafikkungörelsens mening. Slutligen bör anmärkas att kommun har möjlighet
att med stöd av allmänna ordningsstadgan reglera körning med motorfor-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 41

don
i terräng på allmänna platser och inom andra områden som upplåtits.till
allmänt begagnande.

5.6
Ändringar i jaktstadgan m. ra.

Enligt arbetsgruppen förekommer inte sällan att
olovlig jakt bedrivs med snöskoter. I mänga fjälldalar förekommer omfattande
ripjakt med snöskoter med enligt arbetsgmppen förödande effekt på de lokala
stammarna. Jakten drabbar bl. a. de delar av beståndet som har överlevt vintern
och som skall svara för reproduktionen. Älgen är, räknat i absoluta tal, den
mest drabbade djurarten. Rapporter om skoterjakter efter älg och i viss mån
efter rådjur är enligt arbetsgmppen vanliga och talar ofta om besvärliga
förhållanden för djuren. Till de jaktvårdande synpunkterna kan därför i många
fall läggas också rena djurskyddsskäl. Den tredje gruppen djur som drabbas hårt
av illegal jakt är de stora rovdjursartema järv, björn och lo. Skoterjakten
efter järv hotar artens existens här i landet. Jakten efter bjöm avser ofta
jakt efter hona med ungar och är då förkastlig från djurskyddssynpunkt.

I fråga om rätten att medföra vapen på snöskoter
infördes som tidigare nämnts är 1972 skärpta regler som innebär att vapen som
medförs vid färd med terrängmotorfordon alltid måste förvaras i fodral (11 § 3
mom. andra stycket jaktstadgan). Enligt arbetsgruppen utgör de skärpta
bestämmelsema emellertid inte någon garanti för att den som medför vapen på
terrängmotorfordon inte kan använda vapnet på ett illegalt sätt. Arbetsgmppen
föreslår att i jaktstadgan införs förbud att över huvud taget medföra vapen vid
färd med terrängmotorfordon. Länsstyrelsen bör dock i enlighet med anvisningar
som lämpligen bör meddelas av naturvärdsverket få medge undantag från
förbudet, om det behövs för renskötseln eller för att tillgodose jaktvårds-
eller naturvårdsintresse eller om särskilda skäl föreligger. Jaktstadgan bör
enligt arbetsgmppen ändras även pä så sätt att det klart framgår av stadgan
att motordrivet fortskaffningsmedel inte får användas för att medvetet störa
däggdjur eller fågel.

De remissinstanser som yttrar sig över förslagen om
ändringar i jaktstadgan tillstyrker förslagen. Länsstyrelsen i Norrbottens län
föreslår att från förbudet att medföra jaktvapen på fordonen i fråga görs det
undantaget att gevär för småvUtsjakt får medföras väl nedpackat av
jakträttsinnehavare under jaktsäsong. Svenska samemas riksförbund föreslår att
samerna vid utövande av renskötsel undantas från det föreslagna förbudet att
medföra jaktvapen vid färd med terrängmotorfordon.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län m. fl.
remissinstanser ifrågasätter om det inte vore lämpligt att föreskriva märkning
av snöskotrarnas drivband för att på så sätt göra det lättare att spåra upp
lagöverträdare.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 42

Jag vill nämna att bestämmelser om skärpning av
jaktstadgans regler i de avseenden som arbetsgmppen förordat kan meddelas av
regeringen. Jag vill förutskicka att jag med hänsyn till arbetsgruppens
uppgifter om de allvarliga skadeverkningarna av den olagliga jakten har för
avsikt att föreslå regeringen att ändra jaktstadgan i huvudsaklig
överensstämmelse med arbetsgmppens förslag.

Vad
slutligen gäller frågan om märkning av snöskotrarnas band vill jag till en
början erinra om att motorredskapsutredningen (K 1968: 53) år 1970 behandlade
förslag därom. Förslagsställarna hade åberopat vissa tidningsuppgifter om att
ett sådant system kommit till användning i Kanada. Enligt utredningen förelåg
emellertid inte anledning att föreskriva andra bestämmelser beträffande
nummerskyltarnas utseende eller placering än vad som gällde för vanliga bilar
och motorcyklar. Med anledning av propositionen 1972: 99 med förslag till lag
om köming i terräng med motordrivet fordon väcktes motioner där märkningsfrågan
togs upp på nytt. Spörsmålen i motionema hörde enligt vad jordbmksutskottet uttalade
till de frågor som övervägdes inom kommunikationsdepartementet inför
utfärdandet av terrängtrafikkungörelsen. Motionsyrkandena föranledde inte någon
riksdagens åtgärd. Arbetsgruppen, som tillsatts av naturvårdsverket och som
noga övervägt frågan om den illegala jakten, föreslår inte några bestämmelser i
ämnet. Det står enligt vad jag erfarit klart att snötäckets beskaffenhet,
vindförhållanden och släp som ibland kopplas efter ett terrängmotorfordon ofta
gör att profilerade tecken i drivband inte går att avläsa i snön. Utländska
erfarenheter talar inte heller till förmån för införande av det diskuterade
systemet. Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet förordar jag
att ifrågasatt märkningstvång inte genomförs.

5.7
Skoterleder m. m.

Arbetsgmppen påpekar att det vinterlednät som finns
f. n. och som från början har varit avsett för skidåkare alltmera har kommit
att utnyttjas även av skoteråkare. Det är således inte ovanligt att
vinterlederna nästan enbart används av skoteråkare. Arbetsgruppen har övervägt
om det kan anses ändamålsenligt att bygga upp ett helt nytt skoternät vid sidan
av det vinterlednät som redan finns. Enligt arbetsgruppen står de fördelar som
kan vinnas genom att skilja skidleder och skoterleder ät inte i rimlig
proportion till vad det kommer att kosta att bygga upp ett särskilt
skoterlednät. Även av andra skäl är det inte lämpligt med ytterligare ett
lednät i fjällen. I stället bör nuvarande vinterlednät enligt arbetsgmppen
kompletteras med särskilda skoterleder i sådana fall då detta behövs för att
undvika särskilt påtagliga konflikter mellan skidåkare och skoteråkare och där
det inte går att kanafisera skotertrafiken i önskvärd utsträckning utan att
speciella skoterleder anläggs.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 33

vida
har skärpts att vapen som medförs vid färd med terrängmotorfordon allfid måste
förvaras i fodral (1972: 609). En annan skärpning av jaktlagstiftningen som har
genomförts är att snöskoter som använts vid olaga jakt kan förklaras förverkad
(1973: 299, 1973: 300, prop. 1973: 68).

I jordbmksutskottets betänkande JoU 1972: 52 tog
utskottet under hänvisning till remiss till lagrådet den 20 oktober 1972 av
förslag till lag om ändring i lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott
upp vissa frågor som enligt uttalanden i lagrådsremissen skulle komma att
lösas i en kommande terrängtrafikkungörelse. Jag vill nämna att reglerna som
förutskickades har inarbetats i den numera gällande terräng-trafikktmgörelsen
(1972: 594) (TTK). Sålunda finns regler om terräng-fordons beskaffenhet och
utrustning i 714 §§ TTK och regler om kontroll av sådana fordon i 1533 §§
TTK. I båda dessa hänseenden anknyter TTK tiU fordonskungörelsen (1972:595).
Regler om förarbehörighet har med viss anknytning till körkortskungörelsen
(1972: 592) tagits in i 34 och 35 §§ TTK. Regler om trafik i terräng har
med anknytning till regler i vägtrafikkungörelsen (1972: 603) förts in i
3656 §§ TTK. De av utskottet speciellt nämnda frågorna har också lösts genom
TTK. Gmndregeln för terrängtrafik finns i 36 § TTK och den allmänna
varsamhetsregeln i 38 § TTK. Enligt 37 § TTK råder förbud att föra
terrängfordon vid sjukdom, uttröttning och alkoholpåverkan. Förutskickad
"smitningsregel" har fått sin plats i 44 § TTK.

Vad jag nu har anfört innebär sammanfattningsvis
att jag ansluter mig till arbetsgmppens uppfattning att det behövs en effektiv
rättslig reglering för att komma till rätta med olägenheterna av
terrängkörning men att det inte är nödvändigt att införa ett generellt förbud
mot sådan körning. I stället förordar jag som jag närmare skall utveckla i
fortsättningen i huvudsaklig överensstämmelse med arbetsgmppens förslag att
ett generellt förbud för hela landet införs mot barmarksköming och att
generella förbud också införs mot körning på snötäckt mark dels inom de delar
av fjälltrakterna som regeringen bestämmer, dels i alla skogsföryngringar. I
övrigt bör körning med snöskoter på snötäckt mark vara tillåten med de
begränsningar som följer av bl. a. brottsbalkens bestämmelser om straff för tagande
av olovlig väg. I den mån terrängkörning inom visst område kan medföra
olägenhet frän naturvärdssynpunkt eller annan allmän synpunkt bör det
emellertid ankomma på länsstyrelsen att förbjuda eller meddela föreskrifter för
körningen. Dessutom bör i jaktlagstiftningen införas förbud att medföra
jaktvapen på terrängfordon. Viss komplettering av nuvarande vinterlednät med
särskilda skoterleder bör också komma till stånd.

Jag vill slutligen framhålla att den föreslagna
lagstiftningen om terrängkörning i likhet med den lagstiftning som gäller nu
inte avser att reglera allemansrättsliga frågor. Allemansrätten reglerar
störningsfall där

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 34

en
enstaka markägares ekonomiska eller andra privata intressen berörs.
Allemansrätten innebär i princip att man får färdas på annans mark i den mån
det kan ske utan risk för att ägaren tillfogas skada. Vad detta innebär i fråga
om köming med terrängfordon är i viss mån oklart. Så mycket är emellertid klart
att det inte är tillåtet att färdas så att skador på mark eller gröda kan
uppkomma eller så att hemfriden störs. A andra sidan är det utan tvekan klart
att man vintertid kan ta sig fram med snöskoter på många håll i landet utan att
markägarens intressen skadas.

5.2
Körning i terräng på barmark

Naturvårdsverket har genom länsstyrelserna låtit
undersöka vilka eventuella olägenheter som kan ha uppkommit genom
terrängkörning på barmark med bilar, motorcyklar och andra motordrivna fordon.
Av undersökningen framgår bl. a. att fritidsbetonad barmarkstrafik har medfört
betydande mark- och vegetationsskador framför allt på Gotland. Där betraktas
biltrafik på sandstränder, klapperstensfält, alvarmarker och andra marker som
ett av länets största naturvärdsproblem. Från tio andra län rapporteras också
vissa mark- och vegetationsskador. Trafik med motorcykel och moped har på sina
håll orsakat smärre skador längs motionsspår och stigar. Biltrafik utanför
vägnätet har vållat skador på mark och vegetation bl. a. på stränder, på
kalkhällemarker och på tallhedar och åsar. Flertalet länsstyrelser efterlyser
ett generellt förbud för allmänheten att färdas i terräng på barmark med
motordrivna fordon.

Enligt
arbetsgmppen är behovet att begränsa barmarkstrafiken stort. Åtgärder behövs
inte minst för att förebygga en kommande utveckling av trafiken med fordon som
är speciellt avsedda för nöjesköming i terräng. Hittills har behovet av
åtgärder visat sig främst på Gotland och Öland men åtgärder särskilt mot
biltrafik är angelägna också på stränder i södra Sverige. Vidare behövs
åtgärder i tätortsnära områden, där mopeder och motorcyklar ofta är
stömingsmoment. Med hänsyn härtill och då erfarenheten visar att skaderiskerna
är stora redan vid enstaka körningar krävs enligt arbetsgruppen
lagstiftningsåtgärder som ger ett effektivt skydd mot barmarkstrafik. Eftersom
ett förbud mot sådan trafik enbart inom känsliga områden knappast kan ge
tillräckligt skydd, förordar arbetsgmppen ett generellt förbud inom hela
landet mot körning i terräng på barmark. Förbudet kan dock av naturliga skäl
inte omfatta sådan körning som är nödvändig för att utöva bl. a. jordbruks- och
skogsnäringarna. I vissa fall torde det också finnas motiv för att tillfälligt
undanta begränsade områden från ett generellt förbud. Av hänsyn främst till de
areella näringarna bör sålimda alla traktorer, motorredskap eller andra
motordrivna fordon som används framför allt inom jord- och skogsbruk för
nyttoändamål undantas. Undantag bör också gälla för kör-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 43

I fråga om huvudmannaskapet för skoterlederna
föreslår arbetsgruppen att ansvaret bör vila på staten genom naturvårdsverket
och länsstyrelserna samt i vissa fall på kommunerna. TUl täckande av
kostnadema för skoterleder m. m. föreslår arbetsgmppen att under en
femårsperiod 3,5 mUj. kr. årligen tUlförs anslaget Stöd tUl idrotten:
Anläggningsstöd m. m. Naturvärdsverket, som administrerar anslaget, föreslås
fördela erforderliga medel till länsstyrelserna och besluta om statsbidrag
till kommunema.

De
remissinstanser som uttalar sig i fråga om skoterlederna godtar i allt
väsentligt arbetsgmppens förslag. Jag delar arbetsgruppens ståndpunkt att
nuvarande vinterlednät i viss utsträckning kan behöva kompletteras med
särskilda skoterleder. Det bör ankomma på berörda myndigheter, i första hand
naturvårdsverket och länsstyrelserna, att inom ramen för tillgängliga medel
göra denna komplettering.

Jämsides
med de lagstiftningsåtgärder i fråga om terrängkömingen som jag har föreslagit
i det föregående behövs ökad information. Informationen bör bl. a. syfta till
att sprida kunskap om vUka konsekvenser köming i terräng kan få för olika
intressen. Vidare behövs information för att fästa allmänhetens uppmärksamhet
pä de förbud och restriktioner som gäller för terrängkömingen. Det bör ankomma
på berörda myndigheter, dvs. i första hand naturvärdsverket men också bl. a.
skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och trafiksäkerhetsverket att inom ramen
för sin allmänna informationsverksamhet svara för erforderlig information
rörande de regler som gäller i fråga om köming i terräng med motordrivet
fordon. Det är önskvärt att även Svenska naturskyddsföreningen, Svenska
jägareförbundet och Svenska samemas riksförbund deltar i arbetet. Pä regional
nivå bör länsstyrelsen i samråd med skogsvårdsstyrelsen och lantbmksnämnden
svara för att förhållandena inom länet när det gäller inskränkningar i
trafiken, skoterleder m. m. kommer till allmänhetens kännedom.

6 Författningsförslag

I enlighet med det anförda har inom
jordbruksdepartementet upprättats förslag till terrängkörningslag.

7 Specialmotivering

1 §

I denna paragraf upptas förbud mot terrängköming på
barmark, på snötäckt skogsmark i vissa fall och inom de delar av fjälltrakterna
som regeringen bestämmer.

I paragrafen sägs inledningsvis att förbuden avser
körning i terräng med terrängfordon och motorfordon. Dessa uttryck har samma
inne-

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 44

börd
som de har i vägtrafikkungörelsen (1972: 603) och andra liknande författningar
rörande vägtrafiken. Sålunda avses med uttrycket terräng område som inte är att
anse som väg, dvs. i första hand åker, äng, park, obanat naturområde
inbegripet is och icke allmänt befarna vägar. Genom att förbudet gäller
barmarksköming omfattar det självfallet inte köming inomhus eller under jord.
Med begreppet terrängfordon avses terrängmotorfordon och terrängsläp och med
begreppet motorfordon annat motordrivet fordon som är inrättat huvudsakligen
för att självständigt användas till person- eller godsbefordran.

I 1 § första stycket 1 har förbudet mot
barmarksköming tagits in. Bestämmelsen har närmare motiverats i det föregående.

1 § första stycket 2 innehåller förbud mot köming
på snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog. De enda fall då sådan körning
är tilllåten är då det är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada
på skogen. Det är alltså inte tillräckligt att skoteråkaren har anledning anta
att det inte föreligger någon risk för skada. Det måste vara uppenbart att risk
för skada inte föreligger. Som exempel pä sådana situationer har jag i den
allmänna motiveringen nämnt fall då skarsnön ligger hård eller då snötäcket är
tjockt och skoteråkaren är väl förtrogen med trakten och vet att plantorna är
späda. Föraren måste förvissa sig om att fordonet inte kan komma i kontakt med
plantorna. Förbudet omfattar givetvis inte körleder som går fram genom
skogsföryngring. Med plantskog avses skog, vare sig den är planterad, sådd
eller själv-föryngrad, där medelhöjden äv träden (plantorna) understiger 1,3 m.
Med ungskog förstås skog där medelhöjden är 1,3 m eller mera. Förbudet bör
inte gälla hela den tid som skogen kan anses som ungskog. Jag vill fömtskicka
att jag har för avsikt att föreslå regeringen att i tillämpningsförordning
till lagen begränsa förbudet till att som arbetsgruppen föreslår gälla till
dess träden i en ungskog når två meter över snötäcket.

Andra stycket i paragrafen innehåller förbudet mot
körning inom känsliga områden i fjälltrakterna. Som anförts i den allmänna
motiveringen är avsikten att regeringen bl. a. med hänsyn till djurlivet och
naturvården i övrigt närmare skall bestämma inom vilka geografiska områden
förbudet skall gälla.

I paragrafen har regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer bemyndigats föreskriva undantag från förbuden enligt 1 §.

Jag vill fömtskicka att jag har för avsikt att
föreslå regeringen att i tillämpningsförordning till lagen undanta bl. a. dels
körning med terrängfordon för rennäringens behov på snötäckt mark och på
barmarksfläckar under vårvintern, dels köming med terrängfordon av statlig
eller kommunal tjänsteman i tjänsteärende, dels köming med terrängfordon i
samband med installation eller reparation av elledningar och tele- eller

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 45

radioanläggning,
dels körning i skogsbmket och jordbruket, dels enskild utfartsväg eller aiman
körväg i terrängen, dels tomt, inhägnat fabriksområde och andra arbetsplatser,
dels- parkering eller uppställning utanför vägbana, dels körning med
motordrivet fordon som bmkas av försvarsmakten eller civilförsvaret, dock inte
i sådana områden av fjälltraktema som avses i 1 § andra stycket. Även andra
undantag kan behöva göras. Vidare har jag för avsikt att föreslå att
länsstyrelsen får föreskriva ytterligare undantag enligt 2 §. Från förbud
enligt 1 § andra stycket bör länsstyrelsen kunna undanta erforderliga skoterleder.

3§

I paragrafen bemyndigas regeringen eUer myndighet
som regeringen bestämmer att av hänsyn till naturvården, friluftslivet eller
andra allmänna intressen förbjuda eUer meddela föreskrifter för terrängkörning
med motordrivet fordon i andra fall än som avses i 1 §.

Paragrafen innehåller samma reglering som finns i
nu gällande lag. Bestämmelserna har närmare motiverats i det föregående. Det
bör anmärkas att jag med sådant allmänt intresse som avses i bestämmelsen
åsyftar t. ex. reimäringens intresse av att renamas kalvningsland fredas.
Bestämmelsen bör också kunna användas för att meddela föreskrifter till skydd
för annan näringsverksamhet som är sårbar för bl. a. buller och vars
bibehållande är av vikt från allmän synpunkt t. ex. med hänsyn till verksamhetens
betydelse för befolkningen i en bygd. Bestämmelsen bör vidare kunna användas
för att komplettera de generella förbuden enligt

1§.

Vid meddelande av förbud eller föreskrift skall som
anförts i den allmänna motiveringen tillses att nyttotrafiken inte hindras i
onödan.

Anmärkas bör att det genom föreskrifter i
nationalparksreglementen i allmänhet redan råder förbud att i dessa parker
använda motordrivna fordon.

Liksom f. n. bör länsstyrelsen, på vilken det skall
ankomma att meddela förbud eller föreskrift enligt paragrafen, meddela sina
beslut genom lokal trafikföreskrift.

4§

Paragrafen innehåller en ansvarsbestärrunelse som
föreskriver dagsböter för överträdelser. Ringa fall skall dock inte föranleda
ansvar.

Ikraftträdande

Den nya lagen har föreslagits träda i kraft den 1
januari 1976, då nu gällande lag upphör. Beslut om förbud eller föreskrift
eller undantag därifrån som har meddelats med stöd av den gamla lagen skall
enligt ikraft-trädandebestämmelsema anses ha meddelats med stöd av den nya
lagen och ges fortsatt gilfighet i den mån inte regeringen eller myndighet som

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 46

regeringen
bestämmer förordnar annat. Vad nu sagts gäller dock inte eventuella beslut om
barmarksköming, där den nya lagen bör gälla fullt ut från tiden för
ikraftträdandet. Nu gällande föreskrifter om barmarksköming torde uteslutande
avse omräden som kommer att vara snötäckta lång tid efter ikraftträdandet.

8 Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att
regeringen föreslår riksdagen

att
antaga förslaget till terrängkörningslag.

9 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga
det förslag som föredraganden har lagt fram.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76: 67 47

Bilaga
(Promemorians lagförslag)

Förslag
till

Lag
om körning i terräng med motordrivet fordon

Härigenom
förordnas som följer.

1 §
Körning med motordrivet fordon i terräng eller på väg som ej all

mänt nyttjas för samfärdsel får ej ske inom de delar av fjällområdet som

regeringen bestämmer.

Körning med motordrivet fordon är förbjuden inom
område med skogsföryngring, där det inte är uppenbart att körnmg kan ske utan
risk för skada pä föryngringen.

Förbud enligt första och andra stycket gäller ej
köming nödvändig för utövande av renskötseln, jordbmksnäringen eller
skogsnäringen.

2 §
Kan i annat fall än som avses i 1 § köming med motordrivet for

don i terräng eller på väg som ej allmänt nyttjas för samfärdsel medföra

olägenhet från naturvårds- och friluftslivssynpunkt, renskötselsynpunkt

eller annan allmän synpunkt, får regeringen eller myndighet som rege

ringen bestämmer förbjuda eller meddela föreskrifter för sådan köming

inom landet eller del därav.

Vid meddelande av förbud eller föreskrift enligt 2
§ första stycket skall iakttagas att körning som är till gagn för
ortsbefolkningen eller som behövs för yrkesutövtiing eller annat nyttigt
ändamål ej onödigtvis hindras.

3 § Utan hinder av 1 eller 2 § får motordrivet fordon
användas föi färd av polis- eller tullpersonal, läkare, distriktssköterska,
barnmorska eller veterinär i tjänsteutövning eller för att föra sjuk person
fill läkare eller sjukvårdsanstalt eller i aimat jämförligt fall.

4 § Regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer får medge undantag från förbud eller föreskrift enligt 1 och 2 §§ om
det kan ske utan olägenhet från naturvårds- och friluftsUvssynpunkt,
renskötselsyn-pimkt eller annan allmän synpunkt eller om särskilda skäl
föreligger. Vid medgivande av sådant undantag får särskilda villkor
föreskrivas.

5 § TiU böter dömes den som uppsåtligen eUer av
oaktsamhet

1. bryter mot 1 § andra stycket eller mot förbud eller föreskrift som har
meddelats med stöd av 1 § första stycket eller 2 §,

2. åsidosätter villkor som meddelats med stöd av 4 §.

6 §
Talan mot beslut enligt denna lag av annan statlig myndighet än

regeringen föres hos regeringen genom besvär. Statens naturvårdsverk

får föra talan mot sådant beslut som annan förvaltningsmyndighet har

meddelat.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76: 67 48

Innehållsförteckning

Propositionen
................................................... .... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ...................... .... 1

Förslag
tUl terrängkörningslag ............................... .... 2

1 Inledning ....................................................... .... 3

2 Nuvarande förhållanden....................................... 4

2.1 Olika typer av terrängmotorfordon m. m............ 4

2.2 Gällande rätt................................................ .... 5

3 Arbetsgmppen ................................................ .... 8

4 Remissyttrandena .......................................... .. 18

5 Föredraganden.................................................. .. 27

5.1 Huvudgmnderna för en revision av
terrängkömingslagstift-ningen '. 27

5.2 Konung i terräng på barmark .......................... .. 34

5.3 Körning i skogsföryngringar............................. .. 36

5.4 Köming i fjälltrakterna ................................... .. 37

5.5 Köming på snötäckt mark i övrigt m. m.............. 39

5.6 Ändringar i jaktstadgan m. m........................... 41

5.7 Skoterleder m. m.......... '............................... .. 42

6 Författningsförslag .......................................... .. 43

7 Specialmotivering ............................................. 43

8 HemstäUan....................................................... 46

9 Beslut.............................................................. .. 46

Bilaga................................................................ .. 47

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1975 750

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

47 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (44)

44 kopplingar i 16 dokument.

  1. SOU 2024:11 Rätt frågor på regeringens bord s. 178 · s. 193 om s. 45 · s. 195 om s. 40 · s. 201 om s. 45 · och 1 till i texten
  2. SOU 2019:67 Hållbar terrängkörning s. 91 om s. 44 · s. 149 om s. 44 · s. 158 · s. 172 · och 16 till i texten · dokumentnivå
  3. Prop. 2017/18:192 Bemyndigande i terrängkörningslagen s. 8 om s. 40 i texten
  4. Bet. 1996/97:JoU5 Hållbar utveckling i landets fjällområden i texten
  5. Prop. 1995/96:226 Hållbar utveckling i landets fjällområden om s. 44 i texten

Visa alla 16

Rättsfall (2)

2 kopplingar.

  1. PMÖD 2019:31 om s. 11 i texten
  2. NJA 2009 s. 266 om s. 44 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. Bengtsson, 14 uppsatser 1983-1991, 1992 s. 237 om s. 43 i texten