Regeringens proposition om kommunal konsumentpolitisk verksamhet m.m.
1975 · 52 sidor, varav 51 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 51 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1975:40, Regeringens proposition om kommunal konsumentpolitisk verksamhet m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringens
proposition nr 40 Prop. 1975:40
Nr 40
Regeringens
proposition om kommunal konsumentpolitisk verksamhet m. m.
beslutad
den 27 februari 1975.
Regeringen
föreslår riksdagen atl antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll saml lämnar riksdagen tillfälle all avge yttrande i det
hänseende som föredraganden enligt utdraget har hemställt om.
På
regeringens vägnar
OLOF
PALME
KJELL-OLOF
FELDT
Propositionens
huvudsakliga innehåll
1
propositionen förordas en väsentlig utbyggnad av kommunernas medverkan i
konsumentpolitiken. Riktlinjer dras upp för verksamhetens innehåll och
organisation.
För
alt kommunerna skall kunna fä den hjälp i det konsumentpoliliska arbetet som
behövs och för att de problem som kan uppkomma snabbi skall kunna behandlas
föreslås en förstärkning av konsumentverkets resurser.
Den
i propositionen förordade ordningen innebär att betydande delar av del arbete
som f n. utförs av hemkonsulenterna vid länsstyrelserna förs ut i kommunerna,
samtidigt som den stödjande verksamheten föriäggs lill konsumentverket, Mol
denna bakgrund och för alt möjliggöra de behövliga förstärkningarna hos
konsumentverket avses hemkonsulenlljänsterna dras in med verkan från den 1
januari 1977. 1 vissa fall blir del dock möjligt all hålla regionalt
stationerade tjänstemän även efter denna lidpunkt.
1 Riksdagen 1975. I saml. Nr 40
Prop. 1975:40 2
Utdrag
HANDELSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1975-02-27
Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Johansson, Holmqvist,
Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Noriing, Löfberg, Carisson, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Zachrisson, Leijon.
Föredragande:
statsrådet Feldt
Proposition
om kommunal konsumentpolitisk verksamhet m. m.
1
Inledning
Den
2 maj 1974 tillsattes en arbetsgrupp inom handelsdepartementet med uppdrag all
utarbeta förslag i fråga om kommunernas medverkan i konsumentpolitiken. 1
promemorian (Ds H 1974:1) Kommunal konsumentpolitisk verksamhet, innehåll och
organisation har arbetsgruppen lagt fram förslag i ämnet.
Efter
remiss har yttranden över promemorian avgelts av domstolsväsen-dels organisalionsnämnd
(DON), statens personalnämnd (SPN), socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning
(h-nämnden), statens livsmedelsverk, marknadsdomstolen, konsumentombudsmannen
(KO), statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket, samtliga
länsstyrelser, konsumeni-Ijänslutredningen, dislribulionsulredningen. Svenska
kommunförbundet. Botkyrka, Stockholms, Upplands-Bro, Uppsala, Katrineholms,
Nyköpings, Linköpings, Norrköpings, Jönköpings, Växjö, Kalmar, Väslerviks,
Gotlands, Kariskrona, Kristianstads, Perstorps, Helsingborgs, Malmö, Halmstads,
Göteborgs, Uddevalla, Ale, Borås, Vänersborgs, Skara, Skövde, Karistads, Västerås,
Boriänge, Falu, Bollnäs, Gävle, Hudiksvalls, Ovanåkers, Sandvikens,
Söderhamns, Sundsvalls, Östersunds, Skellefteå, Umeå, Gällivare, Kiruna och
Luleå kommuner, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
industriförbund, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),
Hushållslärarnas riksförening, Sveriges hemkonsulenters förening. Moderata
samlingspartiets kvinnoförbund. Centerns kvinnoförbund. Folkpartiets
kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Husmodersförbundet
hem och samhälle. Kooperativa gillesförbundet samt gemensamt av Kooperativa
förbundet. Tjänstemännens centralorganisation och Landsorganisationen i Sverige
(betecknas fortsättningsvis KF-LO-TCO).
Prop. 1975:40 3
Flera
länsstyrelser och kommuner har i sin tur inhämtat och bifogat yttranden från
olika håll. Vidare har skrivelser med anledning av förslaget inkommit från i
första hand olika organisationer. Till följd härav föreligger yttranden även
från bl. a. Ekerö, Huddinge, Solna, Södertälje, Upplands Väsby, Eskilstuna,
Oxelösunds, Nässjö, Borgholms, Nybro, Ängelholms, Falkenbergs, Kungsbacka,
Laholms, Mölndals, Orusls, Stenungsunds, Ta-nums, Marks, Kariskoga, Kumla,
Lindesbergs, Bräcke, Härjedalens, Krokoms, Strömsunds, Vilhelmina, Arjeplogs, Pajala
och Piteå kommuner. Svenska kommunförbundets länsavdelningar i Jönköpings,
Kalmar, Kristianstads och Jämtlands län. Svenska företagares riksförbund,
Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Arbetarnas bildningsförbund (ABF),
Hushållningssällskapens förbund, Göteborgs och Bohus läns
hushållningssällskap. Älvsborgs läns södra hushållningssällskap, Älvsborgs läns
norra hushållningssällskap. Svenska slöjdföreningen. Svenska järnvägsmännens
fritidsförbund. Moderata samlingspartiet och Centerpartiet i Kristianstads län
samt Kalmar, Skövde, Karistads och Västerås konsumenlkommilléer.
2
Bakgrund
1
samband med riksdagsbehandlingen av propositionen (1972:33) med förslag lill
riktlinjer för och organisation av samhällets konsumentpolitik m. m. framhöll
statsmakterna behovet av all konsumentpolitiken ges en lokal förankring. Vidare
uttalades all lokal konsumentpolitisk verksamhet aren uppgift för offentliga
organ och atl fortsalla överväganden borde inriktas på att finna möjligheter
för ett kommunall engagemang i verksamheten. Härvid skulle eftersträvas en
lösning, som inle i någon högre grad belastar kommunernas ekonomi och som inte
medför risk för kompelenskonflikter i kommunerna.
En
huvuduppgift för verksamheten skulle bli att svara pä allmänhetens frågor och
lämna råd och anvisningar lill konsumenterna. En sådan funktion borde
kommunerna kunna upprätthålla lill förhållandevis blygsam kostnad. Organisationen
av verksamheten skulle kommunerna själva avgöra. Exempel på några länkbara
lösningar gavs i propositionen.
Riksdagen
förutsatte i sitt beslut (NU 1972:40; rskr 1972:225), atl regeringen och de konsumentpoliliska
organen skulle betrakta en vidareutveckling av den begränsade lokala
verksamheten som en angelägen uppgift och så snart del var möjligt framlägga de
förslag som ytteriigare erfarenheter och överväganden kunde ge anledning lill.
Efter
statsmakternas beslut har kommunerna i varierande utsträckning och på olika
sätt börjat engagera sig i den konsumentpoliliska verksamheten. Härvid har
kommunerna erhållit bistånd från olika håll, i första hand från konsumentverket.
Kommunförbundet och hemkonsulenterna på länsstyrelserna.
Den
hittillsvarande utvecklingen har emellertid inle helt motsvarat de förväntningar
som från olika håll ställts på verksamheten. Sålunda väcktes
Prop. 1975:40 4
i
riksdagen under 1974 års vårsession två motioner (mot. 1974:1509, 1513) med
krav på ökade kommunala insatser på del konsumentpoliliska området. Motionerna
föranledde riksdagen atl uttala viklen av atl centrala och regionala konsumenlorgan
på allt sätt stimulerar och stödjer insatser från kommunernas sida på området
(NU 1974:6; rskr 1974:62).
1
en skrivelse lill handelsdepartementet i april 1974 redogjorde konsumentverket
för sin syn på utvecklingen dittills inom kommunerna. Verket framhöll atl verksamhetens
innehåll och organisation varierade kraftigt mellan- olika kommuner och atl
några kommuner ställt sig tveksamma till elt engagemang på området. Verket
menade, atl delta i många fall hade sin grund i oklarhet om hur frågorna skall
hanteras. Konsumentverket underströk behovet av en lokal konsumentpolitisk
verksamhet för alt nå de konsumenter, som bäst behöver samhällets stöd, samt efteriyste
ökade kommunala insatser.
Det
var bl. a. mot bakgrund av här nämnda önskemål om ökade kommunala insatser,
som jag i maj 1974 tillsatte den arbetsgrupp, vars förslag nu föreligger.
3
Promemorian
3.1 Inledande
beskrivningar
3.1.1
Konsumentpolitiken
Inledningsvis
lämnar arbetsgruppen en beskrivning av den organisatoriska ramen för del
statliga konsumentpolitiska arbetet. Härvid nämns särskilt konsumentverket, som
sedan den 1 januari 1973 är central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor
och har lill uppgift att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på
marknaden.
Allmänna
reklamationsnämnden inrättades år 1968 på försök av statens konsumenlråd.
Konsumentverket är numera huvudman för verksamheten. Nämnden har till uppgift atl
på begäran av konsument pröva tvist mellan konsumenten och näringsidkare saml
besluta om hur tvisten enligt nämndens mening bör lösas.
Andra
centrala myndigheter med konsumentpolitisk verksamhet är marknadsdomstolen,
konsumentombudsmannen (KO) och livsmedelsverket. Dessa myndigheter arbetar
huvudsakligen med stöd av särskild lagstiftning.
Statens
pris- och kartellnämnd (SPK) ät ccn\ra\ förvaltningsmyndighet för frågor
rörande prisövervakning. Det åligger nämnden bl. a., alt genorn överläggningar
med förelag och branschorganisationer m. fl. söka påverka prisutvecklingen i
en för konsumenterna gynnsam riktning. Vidare skall nämnden främja allmän
kännedom om pris- och konkurrensförhållanden inom näringslivet.
Delar
av den konsumentpoliliska verksamheten bedrivs av regionall verksamma organ,
anför arbetsgruppen. Hit hör de sedan den 1 juli 1970 vid
Prop. 1975:40 5
länsstyrelserna
stationerade hemkonsulenterna. F. n. finns 39 sådana tjänster. Hemkonsulenternas
verksamhet sorlerar sedan den 1 januari 1973 under konsumentverket.
Hemkonsulenterna
har till uppgift all stödja och främja utvecklingen av kommunal och annan konsumentpolitisk
verksamhet. De skall vidare förmedla material och synpunkter från sådan
verksamhet till konsumentverket. Hemkonsulenterna bedriver även allmän informations-
och kampanjverksamhet i för konsumenterna vikliga frågor samt lämnar råd och
vägledning till konsumenterna.
Vid
länsstyrelserna finns vidare priskonior, som biträder SPK i frågor om prisövervakning
m. m.
Arbetsgruppen
övergår härefter lill alt lämna en översiktlig beskrivning av den lagstiftning,
som finns eller övervägs på det konsumentpoliliska området. Härvid konstateras
all den lagstiftning som hillills införts lill stor del är av förebyggande
karaktär. Den inriktar sig pä all skydda konsumenterna mot olika former av otillböriiga
affärsmetoder och mot fariiga eller på annat sätt olämpliga produkter.
Emellertid har på senare tid också ålgärder vidtagits i syfte all skapa
garantier för all konsumenterna på etl tillfredsställande sätt skall kunna få
rättelse i efterhand.
Arbetsgruppen
erinrar först om all viss produktkontroll har införts genom lagen (1973:329) om
hälso- och miljöfariiga varor, som trädde i kraft den 1 juli 1973. Lagen gör
del möjligt atl vid behov ingripa mol hälso- och miljöfariiga varor och
föreskriva särskilda villkor rörande hanteringen av dessa. Ytterst kan
tillverkning och försäljning av viss vara helt förbjudas. Lagen riktar sig
emellertid inle i första hand mot konsumentprodukter. Behovet av lagstiftning
som mera direkt riktar sig mol sådana produkter har påtalats i olika
sammanhang. Bl. a. har varudeklaralionsutredningen föreslagit bestämmelser,
som gör del möjligt alt föreskriva all varor som bedöms fariiga från hälso-
och säkerhetssynpunkt inte får saluföras om de inle uppfyller bestämda krav i
fråga om innehåll eller beskaffenhet, s. k. grundkrav.
En
noggrann och systematiserad produkikonlroll har genomförts med stöd av
livsmedelslagen (1971:511). Sålunda har bestämmelser införts om bl. a.
livsmedels beskaffenhet, hantering, märkning och saluhållande samt om
personalhygien, livsmedelslokaler m. m. Statens livsmedelsverk är central
myndighet för livsmedelsfrågor. Länsstyrelserna och hälsovårdsnämnderna är livsmedelsmyndigheler
på regionalt och lokall plan.
Härefter
behandlas frågor om lagstiftning rörande marknadsföring. Härvid nämns lagen
(1970:412) om otillböriig marknadsföring, marknadsföringslagen. Syftet med
denna är atl, framför allt i konsumenternas intresse, skapa effektiva garantier
för alt reklam och annan marknadsföring inle bedrivs med otillböriiga meloder.
Lagen tillämpas i första hand av marknadsdomstolen och KO. KO:s uppgift är
härvid alt övervaka reklam och annan marknadsföring. Detla sker genom en löpande
granskning av alla former av kom-
Prop. 1975:40 6
mersiell
marknadsföring. Av stor betydelse är också de anmälningar, som allmänheten gör
till KO.
Arbetsgruppen
redogör vidare för de förslag rörande marknadsföring som lämnats av
varudeklarations- och reklamulredningarna. Varudeklarations-utredningen
avlämnade i april 1973 sill betänkande (SOU 1973:20) Varudeklaration - ett
medel i konsumentpolitiken. Belänkandet innehåller bl. a. förslag till lag om
varudeklaration. Lagförslaget innehåller bestämmelser, som öppnar möjlighet all
föreskriva varudeklaration som villkor för alt viss produkt skall få saluhållas,
om det är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt. Utredningen har även
lämnat förslag lill förbättringar av del frivilliga varudeklaralionssyslem, som
konsumrntverket svarar för.
Reklamutredningen
avgav våren 1974 ett delbetänkande (SOU 1974:23) Information i reklamen.
Belänkandet innehåller bl.a. förslag till lag om information i reklam och annan
marknadsföring. Utredningens förslag innebär alt reklamen skall kunna användas
som ett medel alt tillgodose konsumenternas informationsbehov. Den föreslagna
lagen, som i huvudsak läcker den av varudeklarationsutredningen föreslagna,
innebär sålunda alt obligatorisk produktinformation kan föreskrivas i reklam
och annan marknadsföring i de fall då frivilliga ålgärder ej bedöms
tillräckliga och informationen är av väsentlig betydelse från
konsumentsynpunkt.
De
regler som införts eller övervägs vöranAc försäljningsverksamhet i olika former
berörs sedan av arbetsgruppen. Hit hör lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga
avtalsvillkor, avialsvillkorslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1971. Lagen
syftar lill all skydda konsumenterna mot oskäliga bestämmelser som kan finnas i
tryckta avtalsformulär, s. k. slandardkontrakt. Avialsvillkorslagen tillämpas,
liksom marknadsföringslagen, i första hand av marknadsdomstolen och KO.
Lagen
(1971:238) om hemförsäljning m. m., hemförsäljningslagen, trädde i kraft den I
juli 1971. Den ger konsumenterna räll atl inom en vecka ångra vissa köp, dvs.
avbeställa och låta köpet gå tillbaka. Ar 1973 tillkallades en särskild
kommitté, hemförsäljningskommittén, med uppgift alt göra en översyn av hemförsäljningslagen.
1 kommitténs uppdrag ingår även att undersöka om del är möjligt och lämpligt atl
lagstiftningsvägen införa en allmän rätt för konsumenterna atl inom viss lid åleriämna
köpta varor.
Ett
särskilt avsnitt i arbetsgruppens redogörelse behandlar köprätistiga regler.
Härvid nämns inledningsvis konsumeniköplagen (1973:877), som trädde i kraft den
1 januari 1974. Lagen garanterar konsumenten vissa grundläggande rättigheter,
som han alllid skall ha när han köper en vara av näringsidkare.
Härefter
erinrar arbetsgruppen om två utredningar, som arbetar på området, nämligen konsumentljänslutredningen
och kredilköpkommitlén. Den förra har i uppdrag atl utarbeta en civilrätislig
lagstiftning lill konsumenternas skydd på serviceområdet. Den senare har i
uppgift atl se över i första
Prop. 1975:40 7
hand
lagen om avbetalningsköp men också andra former av kreditköp.
Arbetsgruppens
redogörelse omfattar vidare lagstiftningen om allmän rättshjälp och förenklat
rättegångsförfarande. Enligt rätlshjälpslagen (1972:429), som trädde i kraft
den 1 juli 1973, kan allmän rättshjälp ulgå i vissa rättsliga angelägenheter
samt för mera allmän juridisk rådgivning.
Lagen
(1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, som trädde i kraft den 1 juli
1974, innebär atl elt förenklat rättegångsförfarande tillämpas i tvistemål, där
ivisteföremålels värde uppenbart inle överstiger ett halvt basbelopp för
oktober månad året före rättegången. Det förenklade förfarandet skall oavsett Ivisteföremålels
värde kunna tillämpas om tvisten huvudsakligen rör fråga varöver utlåtande har
avgivits av reklamationsnämnd. Den nya ordningen innebär också, all
tingsrätterna hjälper allmänheten med allmänna råd och upplysningar om olika
möjligheter atl fl tvister prövade vid domstol eller reklamalionsnämnd.
Frågor
om distribution av varor och tjänster har under senare år allt mer fått konsumentpolitisk
karaktär, anför arbetsgruppen. Sådana frågor som rör näringsfrihet och därmed
sammanhängande etableringsfrågor har också bedömts vara av särskilt intresse.
Gruppen lämnar därför en översikt över aktuellt reformarbete på området. Härvid
erinras om det statliga stödel till kommersiell service i glesbygd som infördes
fr. o. m. den 1 juli 1973. Slödel, som i första hand avser del s. k. inre
stödområdet, syftar lill all tillförsäkra befolkningen i glesbygd
tillfredsställande kommersiell service, i första hand vad avser dagligvaror.
Arbetsgruppen nämner i sammanhanget också distributionsutredningen, vars
uppdrag är all bedöma pågående utveckling inom distributionen i förhållande lill
olika konsumentgruppers situation. Utredningen skall bl. a. överväga behovet
av och formerna för samhälleliga åtgärder för alt tillgodose rimliga konsumenlönskemäl
om närhelsservice.
3.1.2
Allmänt om kommunerna
Arbetsgruppen
behandlar i elt avsnitt i promemorian kommunernas organisation och verksamhet.
Efter en allmän redogörelse förden kommunala indelningen behandlas frågan om
den kommunala kompetensen. Det konstateras alt de grundläggande bestämmelserna
härom finns i 3 S kommunallagen (1953:753). Där föreskrivs atl kommun äger
själv vårda sina angelägenheter, om inle handhavandet av dessa enligt gällande
författningar tillkommer annan. Vidare hänvisas i paragrafen lill vad som är
särskilt föreskrivet angående vissa kommunala angelägenheter.
Kompelensregeln
bygger på principen, att kommunala ålgärder skall tillgodose allmänna, lill
kommunen knutna intressen. Genom att avfalla regeln som en generalklausul avsåg
man enligt motiven atl möjliggöra en fortsatt anpassning av kommunernas
befogenheter efter samhällsutvecklingens krav.
Prop. 1975:40 8
Grundläggande
för.den kommunala kompetensen är lokaliseringsprincipen, framhåller
arbetsgruppen. Den innebär, att en angelägenhet måste bäras upp av ett lill
kommunen knutet intresse för all kunna bli föremål för kommunens omvårdnad.
Principen är dock försedd med vikliga modifikationer, som hänger samman med
befolkningens röriighet och kom-munindelningsförändringar. Den utesluter
således inte kommunala anordningar, som används av andra än kommunmedlemmarna.
En annan grundsats är objektivitet och rättvisa. Principerna om likställighet
mellan kommunmedlemmarna och om förbud all lämna understöd ål enskild kan ses som
delprinciper av grundsatsen om objektivitet och rättvisa. Likställighetsprincipen
innebär i korthet, att kommunens medlemmar skall vara likställda i sina
rättigheter och skyldigheter gentemot kommunen. En tredje allmänt kompeiensbegränsande
grundsats är enligt rättspraxis själ vkosinads-principen.
Den s.
k. oreglerade kompetensen kompletteras av en omfattande och variationsrik speciallagslifining.
En avsevärd del av dagens kommunala verksamhet grundar sig på
speciallagstiftning, konstaterar arbetsgruppen. Som exempel på
verksamhetsområden, vilka helt eller lill övervägande del regleras av
speciallagstiftning, nämns bostadsförsörjningen, brandväsendel, byggnadsväsendet,
hälsovården, socialvården och undervisningsväsendet.
1
promemorian lämnas vidare en redogörelse för den kommimala nämndorganisationen
m. m. Det konstateras, all kommunallagen skiljer mellan å ena sidan
beslutanderätt och å andra sidan förvaltning och verkställighet. Beslutanderätten
utövas av fullmäktige medan förvaltning och verkställighet tillkommer
förvaltningsorgan, som med etl gemensamt begrepp kallas nämnder. Dessa kan vid
sidan av kommunstyrelsen vara av olika slag, nämligen dels obligatoriska
nämnder tillsatta enligt speciallagstiftning (nämnder för reglerad
förvaltning), dels fakultativa nämnder tillsatta enligt kommunallagen (nämnder
för oreglerad förvaltning), dels fakultativa nämnder tillsatta enligt
speciallagstiftning. I de fall fakultativa nämnder enligt speciallagstiftning inle
inrättas ansvarar annat kommunalt organ för uppgifterna i fråga.
De
kommunala nämnderna är med få undanlag i sin helhet politiskt sammansatta. De
handhar inte enbart förvaltnings- och verkställighetsuppgifter utan utövar
även viss beslutanderätt. Detla krävs för det löpande arbetet men därtill är
förvaltningsorganen tillförsäkrade beslutsbefogenheter genom lagar och andra
författningar. På de specialreglerade områdena kan fullmäktige inte ingripa.
Fullmäktige har dock visst inflytande över dessa verksamheter genom valet av
ledamöter och genom anslagsbesluten.
Som
helhet konstaterar arbetsgruppen, atl kommunerna åtnjuter relalivi stor frihet
på det organisatoriska området. Ett uttryck för detla är avsaknaden i stort av delaljbestämmelser
på det av kommunallag reglerade förvaltningsområdet och bestämmelserna om
delegation av nämnds beslutanderätt. Fullmäktige kan vidare tillsätta
kommittéer, samrådsgrupper, referensgrupper.
Prop. 1975:40 9
tillfälliga
beredningar etc. om detta inle strider mot specialförfaitning eller det odelade
nämndansvareis princip. Om sådana organs sammansättning, mandattider,
arbetsformer etc. har fullmäktige i princip fri beslutanderätt. Någon
förvaltande eller verkställande funktion kan dock inle tilldelas dem. Kompetensområdet
innefattar som regel endast beredande uppgifter.
Arbetsgruppen
lämnar härefter exempel på olika organisatoriska konstruktioner för kommunal
förvaltning hämtade från socialvården, kulturområdet och fritidssektorn. Härav
framgår bl. a. alt olika samarbelsorgan på senare lid har inrättats för att
utgöra referensgrupper lill ansvariga nämnder. 1 dessa ingår representanter för
olika intressen på resp. områden. Samarbels-organen kan vara forum för
meningsutbyte rörande mål-, resurs-, planerings-och verksamhetsfrågor. Organen
kan också ha en allmän kontaktfunktion och över huvud ge de kommunala nämnderna
vägledning i deras arbete.
Redogörelsen
för kommunernas verksamhet avslutas med en beskrivning av kommunernas roll i
samhällsutvecklingen. Arbetsgruppen erinrar härvid bl. a. om vad föredragande
departementschefen framhöll i propositionen (1961:80) med förslag till kommunindelningsreform:
Vilka
uppgifter primärkommunerna bör ombesörja är självfallet ingenting en gång för alla
givet. Även i detla avseende måsle en fortlöpande anpassning ske efter
utvecklingen, varvid den vägledande principen bör vara ändamålsenligheten;
uppgiften bör ankomma på den myndighet som har de bästa förutsättningarna all
sköta den på ett verkligt rationellt och ändamålsenligt sätt. Med denna
utgångspunkt bör på kommunerna ankomma sådana angelägenheter, som bäst
tillgodoses genom lokal självstyrelse och kommunal förvaltningsorganisation.
3.1.3
Utvecklingen hittills av lokal konsumentpolitisk verksamhet
Den
lokala konsumentpoliliska verksamheten har huvudsakligen vuxit fram under de
senaste sju åren, framhåller arbetsgruppen och lämnar en redogörelse för den
hittillsvarande utvecklingen på området. Härvid redovisas särskilt
erfarenheterna från försöksverksamheten med lokala konsumenlkommilléer.
De
lokala konsumentkommiitéerna tillkom år 1967 på sex orter i landet efter initiativ
av den av Socialdemokratiska arbetarepartiet och Landsorganisationen i Sverige
(LO) tillsatta kommittén i prisfrågor (Skoglundgruppen). 1 verksamheten deltog
förutom LO även Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Arbetarnas
bildningsförbund (ABF), Tjänstemännens bildningsverksamhel (TBV) och
Kooperativa gillesförbundel. Senare utökades kretsen med Husmodersförbundel
hem och samhälle. Ett centralt råd inrättades i maj 1967 för all leda och
stödja verksamheten. Rådet skulle även se lill alt erfarenheterna från denna
logs till vara. För det löpande arbetet fanns en konlaklsekreterare knuten till
varje kommitté.
En
huvuduppgift för kommittéerna var all ta emot och bistå konsumenter.
Prop. 1975:40 10
som
ville lägga fram problem eller göra förfrågningar, saml att sprida allmän konsumentupplysning.
Verksamheten inriktades också på konsumentproblem av allmän giltighet. En
uppgift var härvid atl på olika vägar söka nå för konsumenterna gynnsamma
förändringar, exempelvis genom atl rapportera förhållanden till ansvariga
myndigheter. För att fa underiag för verksamheten genomfördes undersökningar
av olika konsumeniproblem.
Försöksverksamheten
upphörde med utgången av år 1972. Erfarenheterna sammanfattades av del centrala
rådei, som bl.a. pekade på följande förhållanden.
Den
lokala verksamheten hade i högre grad än den centrala och regionala nått de
konsumenter, som bäst behöver samhällets hjälp. Konsumenter, som råkat i tvist
med näringsidkare, kunde i stor utsträckning få rättelse genom kommittéernas
medverkan.
Rådet
konstaterade vidare atl den lokala verksamheten givit en klar insikt i olika
konsumentgruppers problem saml visat på möjligheterna atl lokall utföra
undersökningar av intresse för slora konsumentgrupper. Via lokalpress och
regionalradio saml vid offentliga möten och debatter hade kommittéerna
verksamt kunnat informera om väsentliga konsumeniproblem.
Arbetsgruppen
lämnar vidare en redogörelse för utvecklingen av den kommunala konsumentpoliliska
verksamheten efter statsmakternas beslut år 1972 i frågan. Gruppen har via
Kommunförbundet genomfört en enkät hos rikets kommuner i syfte atl klargöra
omfattningen av kommunernas engagemang.
Enkätresultatet,
som avser förhållandena den 1 juni 1974, visar att kommunala konsumenlnämnder
vid denna tidpunkt fanns i tre kommuner, nämligen Botkyrka, Kristianstad och
Helsingborg. 1 nio kommuner hade referensgrupp eller annat forum för diskussion
av konsumentfrågor inrättats. Härutöver fanns fem av de sex lokala konsumentkommiitéerna
från försökstiden fortfarande kvar. Verksamheten hos dessa finansierades med
kommunala bidrag.
Resultatet
visar vidare atl drygt hälften av kommunerna eller 143 stycken hade anställt
eller avdelat någon för konsumentpoliliska uppgifter. Sålunda hade 121 kommuner
kontaktman till hemkonsulenterna, medan övriga 22 kommuner mera självständigt
svarade för viss rådgivnings- och upplysningsverksamhet. 1 fyra av de senare
fanns heltidsanställd personal för dessa uppgifter.
Arbetsgruppen
konstaterar mot denna bakgrund, att endast ett begränsat antal kommuner
bedriver någon mera aktiv konsumentpolitisk verksamhet. Det noteras dock, alt
förslag om konsumentpolitisk verksamhet finns i ytterligare 87 kommuner.
Prop. 1975:40 11
3.2
Överväganden och förslag
3.2.1
Innehållet I den kommunala konsumentpolitiska verksamheten
Arbetsgruppen
framhåller all en nära kontakt mellan samhällets konsumentverksamhet och de
enskilda konsumenterna är en grundläggande förutsättning för alt de
konsumentpolitiska åtgärderna skall bli verkligt framgångsrika. Denna kontakt
skall enligt gruppen syfta till att dels sprida information och kunskap lill
enskilda konsumenter, dels ge de ansvariga organen en kännedom om
konsumenternas förhållanden och problem i olika avseenden.
Gjorda
erfarenheter visar atl en lokal verksamhet har de bästa förut-sätiningarna atl
upprätthålla en direktkontakt med konsumenterna och deras problem. Vidare är
del enligt arbetsgruppen tydligt att den lokala verksamheten i större
utsträckning än den som bedrivs på central och regional nivå når
konsumentgrupper, som i olika avseenden kan bedömas som resurssvaga och som
därför är särskilt beroende av samhällets stöd.
Arbetsgruppen
finner det mol denna bakgrund angeläget alt en väl utvecklad lokal konsumentpolitisk
verksamhet tillskapas. Ny lagstiftning och andra åtgärder för att stärka
konsumenternas ställning lorde ytteriigare understryka behovet av en sådan
verksamhet, anför gruppen vidare.
Arbetsgruppen
konstaterar alt statsmakterna tidigare fastslagit all lokal konsumentpolitisk
verksamhet bör vara en uppgift för offentliga organ och att del i första hand
bör åligga kommunerna all svara för verksamheten. Gruppen har inle funnit några
skäl, som talar för att andra än kommunerna bör ansvara för verksamheten. Det
framhålls härvid all kommunerna redan har uppgifter, som ligger den konsumentpoliliska
verksamheten nära, och alt det rent allmänt är naturligt för många medborgare atl
vända sig lill kommunala instanser med sina problem.
En
anledning till all den kommunala konsumentpoliliska verksamheten ännu inle nått
någon större omfattning är enligt arbetsgruppen en osäkerhet kring
verksamhetens innehåll. Gruppen har därför funnit del angeläget alt närmare
ange de uppgifter som bör kunna utgöra grunden i verksamheten. En utgångspunkt
har härvid varit, alt kommunerna huvudsakligen skall svara för sådana
uppgifter, som kräver nära kontakt med enskilda konsumenter. Del föreslås
vidare all de frågor, som kräver särskild hänsyn lill lokala förhållanden,
skall handläggas inom kommunerna.
Vägledning
förenskilda konsumen te rblir enligt förslaget en huvuduppgift för den
kommunala konsumentpoliliska verksamheten. Denna uppgift kan vara av allmän
karaktär och omfatta rådgivning i större hushållsekonomiska frågor. Den kan
också anknyta till de problem, som möter konsumenterna i samband med atl köp
eller hyra i någon form övervägs. Vägledningen fyller slutligen en viktig
funktion efter det all köp har genomförts och kan då omfatta bl. a. reklamalionsfrågor.
Den
mera allmänna vägledning, som inle hänför sig lill enskilda köpsi-
Prop. 1975:40 12
lualioner.har
fåll en framskjuten plats i den nuvarande konsumentpolitiken, konstaterar
arbetsgruppen. Verksamheten inriktas på atl ge konsumenterna underiag fören
rationell fördelning av sina resurser. Rådgivning i hushållsbudgetfrågor
föreslås därför bli en väsentlig del i den allmänna vägledningen. Sådan
rådgivning bör enligt arbetsgruppen syfta till all hjälpa konsumenlerna lill en
rationellare hushållsekonomi. Den allmänna vägledningen föreslås också omfatta
rådgivning i frågorom konsumtionens sammansättning och i skötselfrågor på olika
områden. Arbetsgruppen anmärker härvid, atl den allmänna vägledningen bör
omfatta vad som kan betraktas som naluriiga konsumentfrågor och atl det således
inte bör vara en uppgift för den kommunala verksamheten att bistå med utredningar
av utpräglat juridisk karaktär. Rätt forum för dessa frågor är i stället
advokatbyråer, där den statliga rättshjälpen eventuellt kan vara tillämplig.
Rådgivning
före köp kan enligt arbetsgruppen i praktiken ofta innebära, alt konsumenten
ges viss information om resultat från varuprovningar eller andra
undersökningar. Där sådant material ej finns kan rådgivningen inriktas på mera
allmän information om vad konsumenten bör tänka på vid val av produkt,
inköpsställe, kreditköpsformer etc. Sålunda föreslås atl viss allmän
information skall kunna lämnas om kostnaderna för olika kreditformer och om
rabatter. Vidare föreslås information kunna lämnas om prisnivåer i olika
butikstyper och om huruvida några näringsidkare vägrat följa rekommendationer
från allmänna reklamaiionsnämnden eller på annat sätt dokumenterat en ovilja atl
följa god affärssed.
1
andra fall kan konsumenten vara i behov av en ingående diskussion av elt köps
konsekvenser. Vägledningen får då mera djupgående karaktär och måsle innefatta
en analys av konsumentens behov och av vilka resurser denne har till sitt
förfogande.
Rådgivning
vid tvister md\an konsumenter och näringsidkare utgör elt viktigt och delvis svårhanleriigi
moment i vägledningsverksamhelen, framhåller arbetsgruppen och konstaterar,
all erfarenheterna från hittillsvarande lokala konsumentpoliliska aklivileler
utvisar alt reklamalionsfrågor kan bli relativt vanligt förekommande. Reklamationsfrågorna
är enligt gruppen vanligen av en sådan karaktär att de på formella eller andra
grunder inle kan slutligt avgöras inom den kommunala verksamheten.
Arbetsgruppen redogör härefter för sin närmare syn på dessa frågor.
Vid
tvist mellan konsument och näringsidkare har parterna vanligen olika uppfattningar
om huruvida en produkt är behäftad med fel eller inte. Är man ense om att fel
föreligger, kan tvisten i stället gälla vem som skall bära ansvaret härför.
Tvist kan också gälla avialslolkning i fråga om pris, leveransvillkor, etc.
Arbetsgruppen
konstaterar, atl kommunerna inle ulan stöd i lagstiftning kan ta ställning för
eller emot enskild part. Formellt saknas därför förutsättningar all inom ramen
för en kommunal konsumentpolitisk verksamhet lösa konsumenttvister i strid mot
någon parts önskan. Denna uppgift
Prop. 1975:40 13
måste
enligt gruppen i stället tillkomma de organ, som särskilt inrättats för sådana
uppgifter, dvs. f. n. i första hand allmänna reklamaiionsnämnden och de
allmänna domstolarna. Detta utesluter enligt arbetsgruppen inle all reklamationsfrågor
ofta ändå kan lösas genom kommunal medverkan.
Del
första som bör göras när en reklamalionsfråga aktualiseras är enligt
arbetsgruppen alt söka utreda om tvist över huvud taget föreligger. Konsumenten
har kanske underiåtii alt först vända sig lill näringsidkaren med sina
klagomål. Om så är fallet, bör konsumenten rådas alt försöka få rättelse den
vägen. Erfarenheterna från bl. a. allmänna reklamaiionsnämnden visar alt många
reklamationsfrågor på så sätt löses ulan atl något ytteriigare ingripande
behövs.
Lyckas
inle konsumenten få problemet uppklarat vid sina kontakter med näringsidkaren
kan det ibland vara motiverat all mera aktivt söka bidra lill problemets
lösande, anser arbetsgruppen. Del kan exempelvis tänkas alt parterna bara
missförstått varandra eller att näringsidkaren ändrar mening, om tidigare
praxis i reklamalionsnämnd eller i andra sammanhang tydligt visar alt denne har
fel. I sådana fall bör en kontakt med vederbörande kunna vara tillräcklig för
alt ställa saken lill rätta.
Längre
än vad som nu sagts anses emellertid den kommunala verksamheten inle böra
sträcka sig. Skulle problemet kvarstå olöst, föreslås ansträngningarna
inriktas på alt lämna konsumenten råd om hur denne kan gå vidare med sin sak.
1 de
flesta fall bordel vara naturiigt alt hänvisa konsumenten till allmänna reklamaiionsnämnden,
anser gruppen. Förfarandet i nämnden är kostnadsfritt och följsamheien lill
dess beslut god. Vissa branschorganisationer har för medlemmarnas räkning utfäsl
atl dessa skall följa nämndens beslut. En annan möjlighet är all hänvisa
konsumenten lill de allmänna domstolarna, dvs. i första instans tingsrätten.
Denna möjlighet bör dock enligt arbetsgruppen förbehållas situationer, där
reklamationsnämnden inte kan pröva frågan eller där det finns grundad anledning
misstänka att näringsidkaren inte kommer alt följa elt för konsumenten
gynnsamt beslut i nämnden. Oavsett vilken av dessa lösningar som väljs bör
konsumenten på olika sätt få hjälp au kontakta institutionen i fråga, anförs
del vidare. Konsumenten föreslås få nödiga blanketter och anvisningar om reklamationsför-farandel
saml uppgifter om adress, öppeihållandetider m. m.
Konsumentivister
kan stundom vara av myckel komplicerad natur och röra slora värden, framhåller arbetsgmppen.
1 de fall då tvisten ej kan prövas av reklamaiionsnämnden ulan enbart av allmän
domstol enligt vanlig processordning kan en föriusl i målet medföra dryga
kostnader för konsumenten. 1 en sådan situation bör del vara naturiigt atl
råda konsumenten alt diskutera sin sak med juridiskt sakkunnig person och atl
upplysa denne om möjligheten all utnyttja den allmänna rättshjälpen. Härvid bör
enligt gmppen konsumenten kunna ges de råd och anvisningar, som krävs för atl
denne skall vara väl rustad för kontakten med advokatbyrån. Det un-
Prop. 1975:40 14
derstryks
dock att någon juridisk rådgivning i egentlig mening inte bör komma i fråga
inom den kommunala verksamheten.
Arbetsgruppen
konstaterar härefter mera allmänt alt en förutsättning för alt
vägledningsverksamheten skall fungera tillfredsställande ofla är alt problemen
kan diskuteras vid personliga samtal. Häri ligger naluriigtvis en styrka hos
den kommunala verksamheten, eftersom de personer som deltar i denna blir
relativt lätta alt nå. Samtidigt ställs stora kompetenskrav på vägledningen.
Grundläggande för verksamheten är del arbete, som utförs inom konsumentverket
och andra centrala organ såsom KO och siatens pris- och kartellnämnd. Mol denna
bakgrund framhålls vikten av alt kommunerna förses med material från dessa
myndigheter.
Arbetsgruppen
övergår härefter lill en redogörelse för uppgifterna vid sidan av vägledningen.
Härvid behandlas inledningsvis den mera allmänna informationsverksamhet, som är
av kunskapshöjande karaktär och bl. a. syftar lill all skapa bättre
förutsättningar för ett kritiskt tänkande hos konsumenlerna.
Den
allmänna informationen kan utgöras av mölesverksamhel, utställningar,
massmedieåtgärder och särskilda kampanjer Del konstaleras, all denna allmänt
inriktade verksamhet ofla är resurskrävande på olika sätt. Bl. a. torde många
gånger specialinriklat utrednings- och planeringsarbete erfordras som underiag.
Vidare krävs vanligen arbetsinsatser av personal med särskilda kvalifikationer.
Arbetsgruppen
finner del inle rationellt att förorda en utbyggnad av de kommunala resurserna
för en allmänt inriktad informationsverksamhet på konsumenlområdel, bl. a.
eftersom en sådan verksamhet inle i nämnvärd utsträckning är avhängig av lokala
förhållanden. Konsumentverket bör därför liksom hittills ha del övergripande
ansvaret för sådan verksamhet, anser gruppen. Del framhålls i sammanhanget, all
viktiga bidrag till detta arbete utgörs av de kurser och studiecirklar, som
drivs i folkrörelsernas regi.
Även
om ansvaret för den allmänna informationen åligger andra organ, bör del enligt
arbetsgruppen vara en naturiig uppgift för kommunerna all inom ramen för den konsumentpoliliska
verksamheten biträda de ansvariga organen i delta arbete. Den kommunala
verksamheten föreslås sålunda kunna fungera som kontaktlänk i frågor om
lämpliga lokaler och tillfällen för spridande av allmän information. Om
kommunen har någon informationscentral kan denna vara lämplig för hithörande
uppgifter. Bibliotek, skolor och kommunala förvaltningar, såsom hälsovårdsnämnd
och socialnämnd, kan också fylla en funktion i sammanhanget. Konsumentverket
och andra centrala organ kan vilja föra ut material som underiag för debatt till
studieförbund och andra konsumentpolitiskl aktiva organisationer. Även i sådana
situationer kan en kommunal kontaktpunkt vara värdefull, konstaterar arbetsgruppen.
Något
annorlunda förhåller del sig i fråga om informationen om den egna verksamheten.
Sådan information föreslås lämnas både centralt och
Prop.
1975:40 15
lokalt.
Sålunda finner gruppen det naturiigt att konsumentverket i sin allmänna
information söker göra konsumenlerna uppmärksamma på den service som samhället
erbjuder dem genom kommunerna. Lokalt föreslås kommunerna sprida information
om den egna verksamheten och om konsumentfrågor över huvud laget. Delta kan
enligt gruppen åstadkommas genom information i skolor och pensionärshem samt
vid fackliga, politiska och ideella organisationers möten eller genom alt man
via andra kommunala förvaltningar söker nå konsumenlerna.
Arbetsgruppen
anser atl kommunerna bör kunna ulföra viss rapportering till centrala
myndigheter m. m. Härvid konstateras lill en början alt det i den kommunala
verksamheten kommer att aktualiseras förhållanden, som kan kräva aktiva ålgärder
av allmän konsumentpolitisk art. Det kan exempelvis finnas anledning för
konsumentpolitiska organ att genom överläggningar med berörda näringsidkare
söka få till stånd förändringar, som är positiva för konsumenterna.
Kontakter
med producentsidan av delta slag kan dock enligt gruppen normalt inte betraktas
som en kommunal uppgift. Många gånger lorde nämligen sådana kontakter kräva etl
underiag av så kvalificerad natur, atl tämligen omfattande utredningsarbete
kan behöva göras. Vidare framhålls risken all verksamheten kommer i konflikt
med allmänna regler om kommunal kompetens. I stället föreslås den kommunala
verksamheten inriktas på atl rapportera förhållanden av intresse till centrala
organ, som därefter kan vidta lämpliga ålgärder. En sådan rapportering bör
enligt gruppen utöver enskilda konsumentproblem även kunna omfatta mera
allmänna erfarenheter kring exempelvis service- och informationsfrågor, som
görs på det kommunala planet.
Rapporteringen
är enligt arbetsgruppen i första hand av värde när det gäller all konstalera
missförhållandena på marknaden men kan också vara ett instrument för alt mäta
effekterna på marknaden av centralt vidtagna ålgärder.
Arbetsgruppen
anser härutöver att den kommunala verksamheten också bör kunna omfatta
begränsad dalainsamling eller därmed jämföriiga uppgifter i anslutning till
centralt initierade, riksomfattande undersökningar. Utredningsverksamhet bör
dock normalt inle vara en uppgift för den kommunala verksamheten. Eventuella
utredningar bör därför begränsas till frågor av utpräglat lokal karaktär, under
förutsättning alt dessa kan utredas med anlitande av de begränsade resurser,
som där slår till förfogande, framhåller gruppen.
Del
kommunala konsumentpolitiska arbetet föreslås vidare kunna omfatta utarbetande
av remissyttranden, både sådana som är av intern kommunal natur och sådana som
initieras utifrån. Arbetsgruppen anger några områden, där konsumentpoliliska
synpunkter bör vara av värde. Del förordas alt man inom kommunen från den
konsumentpolitiska verksamheten inhämtar synpunkter på servicefrågor av olika
slag. Även inom sociala centralnämndens
Prop. 1975:40 16
och
fritidsnämndens verksamhetsområden kan beröringspunkter finnas. Den konsumentpoliliska
sakkunskapen bör sålunda enligt gruppen löpande kunna tillföras andra förvallningar
genom informella kontakter och erfarenhetsutbyte. Ansvaret för det konsumentpoliliska
innehållet i de verksamheter som här nämnts åvilar dock självfallet enbart de
organ, som har ansvaret för verksamheten i dess helhet, framhålls del.
Beskrivningen
av den kommunala verksamhetens innehåll avslutas med överväganden vilka övriga
uppgifter, som lämpligen bör kunna inordnas i verksamheten. Hit hör enligt
arbetsgruppen frågor om hemsändningsbidrag m. m. i anslutning till del statliga
slödel lill kommersiell service i glesbygd. Vidare kan framdeles också
aktualiseras frågor om etablering och nedläggning av butiker,
öppethållandelider och service i allmänhet. Resultaten av det arbete, som f n.
bedrivs inom dislribulionsulredningen, kan sålunda enligt gruppen innebära att
konsumentsynpunkter på etl annat säll skjuls i förgrunden vid handläggningen av
frågor om varudistribution.
1
debatten om den lokala verksamheten har ofla aktualiserats frågor om konsumentpolitisk
opinionsbildning m. m. Arbetsgruppen konstaterar, alt en sådan debatt är en
nödvändig förutsättning för den konsumentpoliliska verksamheten och alt det bör
vara en uppgift för kommunerna alt stimulera till konsumentpolitisk debatt och till
studieverksamhet. Själva opinionsbildningen som sådan bör dock inte vara en
uppgift för den kommunala verksamheten, framhålls del. För denna måsle
politiska partier, folkrörelser m. fl. svara.
3.2.2
Verksamhetens genomförande
Arbetsgruppen
har särskilt övervägt behovet av lagstiftning om verksamheten. Del konstateras,
alt kommunernas verksamhet på många områden grundas på speciallagstiftning
medan den på andra områden har utvecklats genom frivilliga åtaganden från
kommunernas sida. Det senare gäller för de hittillsvarande kommunala
insatserna på konsumentpolitikens område. Viktiga utgångspunkter utgör därvid
de uttalanden som statsmakterna gjort i frågan, anför arbetsgruppen som
härefter konstaterar, alt innehållet i den föreslagna kommunala konsumentpoliliska
verksamheten i allt väsentligt är av samma karaktär som arbetet inom andra
sektorer, vilka i dag utgör självklara delar av den kommunala verksamheten. Det
var mol den bakgrunden, som statsmakterna i samband med 1972 års riksdagsbeslut
uttalade, atl kommunala insatser inom konsumentpolitiken borde komma lill
stånd. Enligt arbetsgruppens uppfattning är det därför inte erforderiigt alt i
särskild lag ange, att konsumentpoliliska ålgärder av här aktuellt slag är en
kommunal angelägenhet.
En
annan fråga är, om det finns anledning alt närmare reglera organisationen av
verksamheten. Härvidlag konstateras dock, all de lokala betingelserna för konsumentpolitisk
verksamhet kan vara av mycket skiftande
Prop. 1975:40 17
karaktär
och atl det är fråga om en relativt ny verksamhet, som ännu inle funnit sina
slutliga former. Härtill kommer, all konsumentpolitiken rent allmänt är stadd i
stark utveckling, varför nya arbetsområden och verksamhetsformer kan
tillkomma. Delta kan antas få återverkningar även på den kommunala
verksamheten, menar arbetsgruppen.
Mol
denna bakgrund anser arbetsgruppen, all lagstiftning inte är motiverad.
Gruppen utgår i stället från all kommunerna genom frivilliga åtaganden kommer
all tillgodose behovet av kommunal konsumentverksam-hel.
Frågan
om statsbidrag lill kommuner med konsumentpolitisk verksamhet har också
övervägts av arbetsgruppen. Härvid konstaleras bl.a., all statsmakterna på
flera områden har gått in med bidrag för att stimulera kommunerna atl driva
viss verksamhet. Statsbidrag skulle enligt gruppen kunna övervägas även för den
konsumentpoliliska verksamheten. Mot detla talar emellertid atl bidragssystemet
skulle nödvändiggöra detaljregleringar och kontroll, som i övrigt ej erfordras.
Gruppen framhåller vidare att det är en strävan från såväl statligt som
kommunall håll alt göra stödåtgärder lill kommunerna mera generella och undvika
statsbidrag, som skall särskilt täcka vissa kostnader. Härtill kommer all varje
enskild kommuns kostnader för verksamheten enligt arbetsgruppen kan beräknas
bli tämligen begränsade. Mol denna bakgrund kan del inte anses försvariigi atl
införa statsbidrag för verksamheten, menar arbetsgruppen.
Det
framhålls emellertid all annat centralt stöd bör lämnas. Sålunda kommer
centrala myndigheter att förse de kommunala organen med material och bidra med
utbildning. Vidare kommer de centrala organen alt bistå kommunerna i det
dagliga arbetet, bl. a. genom atl slå till tjänst med fackkunskap på olika
områden.
Den
kommunala konsumentpoliliska verksamhetens handläggning behandlas relalivi
utförligt av arbetsgruppen. Inledningsvis anförs härvid all kommunernas sloriek
och struktur, konsumentproblemens omfattning och kommunförvallningens
uppbyggnad skiftar starkt. Vid överväganden om olika organisatoriska lösningar
måsle därför en anpassning ske till de lokala förutsättningarna, menar
arbetsgruppen. En annan grundläggande utgångspunkt bör vara, all utformningen
av organisationen skall betraktas som en kommunal angelägenhet och inte bindas
av ställningstaganden från statsmakternas sida, framhålls det vidare. En sådan
ordning överensstämmer bäst med principen om den kommunala självstyrelsen och
de uttalanden som gjorts i samband med beslut om kommunindelningsre-formen.
Ulan atl göra avkall på dessa riktlinjer har arbetsgmppen funnit det angelägel
all något beröra olika organisatoriska lösningar för de kommunala
förtroendemännens medverkan, för kontakterna mellan kommun och folkrörelser saml
för uppbyggnaden av konsumenlvägledningsfunktio-nen.
1
den kommunala konsumentpoliliska verksamheten är informations- och
2 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 40
Prop. 1975:40 18
vägledningsfunklionen
den väsentligaste, konstaterar arbetsgruppen. Samtidigt är del enligt gruppens
förmenande självfallet nödvändigt, i likhet med vad som gäller för all annan
kommunal verksamhet, att de konsumentpoliliska frågorna förankras i etl
politiskt sammansaUförtroendemannaorgan. Arbetsgruppen har övervägl ivå olika
alternativ att åstadkomma denna lek-mannaförankring, nämligen dels atl en
särskild nämnd inrättas för verksamheten, dels att den får sortera under
kommunstyrelsen.
För
vissa kommuner är det naturiigt atl inrätta en särskild kommunal nämnd för
konsumentfrågorna-, menar gruppen. Några kommuner har redan gjort detla, medan
det i andra pågår överväganden. Som en fördel med denna lösning framhålls all
konsumentfrågorna får en självständig ställning i kommunen, varigenom det blir
lättare atl utkräva politiskt ansvar för verksamhetens bedrivande. Det antas
vidare att de konsumentpoliliska frågorna vid en sådan lösning får en mera
framträdande ställning i den samlade kommunala verksamheten. Genom atl en
särskild nämnd inrättas ökar också antalet förtroendemannaposier, vilkel enligt
gruppen är positivt från demokratisk synpunkt.
1
sammanhanget noteras atl frågan om kompetensområdet för en kommunal konsumenlnämnd
vid olika tillfällen har diskuterats. Bl. a. har risken för kompelenskonflikter
med andra nämnder framhållits. Gruppen menar alt del givelvis ytterst ankommer
på kommunen själv att i reglemente för nämnden ange de närmare uppgifterna.
Arbetsgruppen har bearbetat ett av Kommunförbundet upprättat förslag till
reglemente, som föreslås utgöra utgångspunkt för övervägandena i dessa frågor
inom sådana kommuner, som avser au inrätta särskild konsumenlnämnd.
1 de
kommuner, där kommunstyrelsen får ansvara för verksamheten, vinner man enligt
arbetsgruppen den fördelen, all en samordning lättare kan ske med annan
kommunal verksamhet. Som en möjlig organisatorisk åtgärd föreslås, atl de
hithörande frågorna delegeras lill två eller tre av styrelsens ledamöter.
Vid
elt vidgat kommunalt konsumentpolitiskl engagemang är det enligt arbetsgruppen
angeläget alt folkrörelsernas speciella förutsättningar all engagera
medborgarna för gemensamma verksamheter och opinionsbildning las lill vara. Det
övergripande ansvaret för den lokala konsumentpolitiken av vilken vägledningen
är en väsentlig del förutsätts dock åvila kommunerna. Genom samordning och
informationsutbyte mellan kommunen och föreningslivet kan emellertid skapas
bättre förulsätlningar att åstadkomma en konsumentpolitik på bredden och riktad
lill de resurssvaga grupperna. Arbetsgruppen förordar därför atl det i
kommunerna inrättas referensgrupper för samråd med folkrörelserna.
Referensgruppen
föreslås knytas till del organ, som inom kommunen har del politiska ansvaret
för verksamheten. Genom gruppens sammansättning kan exempelvis konsument-, löntagar-
och bildningsorganisalio-nernas erfarenheter på området tas lill vara. Till
referensgruppens uppgifter
Prop. 1975:40 19
föreslås
höra att följa verksamheten och framföra synpunkter på olika frågor.
Den
kommunala konsumentpoliliska verksamheten kommer till stor del att bestå av
konsumentvägledning, samtidigt som en allmän bevakning måsle ske av
konsumentfrågorna i kommunen och kontakter upprätthållas med myndigheter och
organisationer, anför arbetsgruppen. Dessa och andra löpande arbetsuppgifter
kommer självfallet att ställa krav på förvaltningsresurser. Behovet atl
samordna insatserna och strävan atl åstadkomma en rationell organisation
motiverar enligt arbetsgruppens mening, alt en ra-lednlngsfunktion för
konsumentfrågor inrättas i varje kommun. Denna funktion kan organisatoriskt
inrättas på olika säll, menar arbetsgruppen. Hänsyn måste exempelvis tas lill
verksamhetens omfattning, tillgänglig personal och förvaltningens uppbyggnad i
övrigt. 1 normalfallet lorde del enligt gruppens mening vara lämpligt att
inordna vägledningsfunktionen i kommunstyrelsens kansli eller i
informationsenheten, om sådan finns.
Oavsett
vilken organisatorisk lösning kommunen väljer är det angeläget all vägledningsfunklionen
inrättas på etl sådant sätt, all konsumenterna utan svårighet kan komma i
kontakt med denna, anför arbetsgruppen vidare. Den geografiska tillgängligheten
spelar härvid en stor roll. Som väsentligt framhålls också atl en enhetlig
beteckning på handläggarna införs i alla kommuner. Härigenom kan hänvisning till
den kommunala verksamheten på elt enkelt säll göras i sådan allmän
konsumentinformation, som lämnas i exempelvis radio och television.
Arbetsgruppen föreslår att vägledarna benämns konsumenlsekreterare.
När
det gäller bedömning av vilka personella resurser, som vägledningsfunktionen
kräver, framhåller arbetsgruppen atl några bestämda schabloner inte går all
ställa upp. En utgångspunkt för dessa överväganden föreslås dock vara, all
verksamheten i kommuner med 20 000-30 000 invånare i ett utbyggt skede bör
motivera en heltidstjänst som konsumentsekreterare.
För
de kommuner, där det inle är motiverat att inrätta en heltidstjänst som konsumenlsekreterare,
anges i princip två lösningar. Den ena är, att en tjänsteman avdelas eller
anställs för att på dellid svara för konsumentvägledning och härmed
sammanhängande frågor. Den andra är, atl flera kommuner samarbetar om en konsumenlsekreterare.
Beträffande
den första lösningen konstateras, alt del torde vara mycket svårt för
tjänstemannen atl på mindre än halvtid kunna fullgöra konsumentvägledningen,
sköta övriga löpande uppgifter och dessutom hålla sig informerad om
utvecklingen på det konsumentpoliliska området. Om en tjänsteman samtidigt har
andra uppgifter i kommunen är del enligt arbetsgruppen två ytterligare
förhållanden, som särskilt bör framhållas. För all vägledningsverksamheten
skall vara verkningsfull måste det slå klart för konsumenlerna all
tjänstemannen i fråga har funktionen som konsumenlsekreterare. Vidare är det
av vikt atl de andra uppgifter, som tjänstemannen handlägger, på ett naturiigt
sätt är förenliga med konsumentverksamheten. Som en möjlig kombination anges,
all konsumentsekreteraren också svarar
Prop. 1975:40 20
för
viss kommunal information eller utredningsverksamhet.
Med
hänsyn lill de föreslagna åtgärderna beträffande den regionala verksamheten
(jfr. s. 22) anser arbetsgruppen del angelägel, alt tillräckliga personalresurser
avsätts redan från början. Sålunda väntas slora krav komma atl ställas på
verksamheten även under uppbyggnaden. Exempelvis är behovet av information om
vägledningsfunktionens befintlighet speciellt markerat i inledningsskedet.
Betydande resurser kan åtgå för all föra ul denna information på ett
verkningsfullt säu. Konsumentsekreleraren behöver också på elt tidigt stadium
upprätta kontakter med kommunala och andra organ samt med organisationer av
olika slag.
Frågan
om konsumenisekreterarens kompetens las härefter upp lill övervägande. Härvid
framhålls inledningsvis atl det svårligen låter sig uppställas några
detaljerade riktlinjer för vilken bakgrund en blivande konsumentsekreterare
bör ha. Några synpunkter anges dock. Även om faktaunderiag på olika sätt bör
finnas alt tillgå i arbetet, är det enligt gruppen tydligt atl konsumentsekreleraren
måste besitta en relativt god orientering i en mängd tämligen artskilda frågor.
De dominerande områdena är hushållning och ekonomi i olika hänseenden samt
frågor om konsumenternas lagliga rättigheter.
Mot
denna bakgrund menar arbetsgruppen all konsumenisekreterarens teoretiska och ulbildningsmässiga
bakgrund kan vara hushållsekonomisk eller samhällsvetenskaplig. Vidare är det
en klar fördel, om vederbörande har juridiska kunskaper, i första hand på del konsumenirältsliga
området. Gruppen anser dock inle, att högre teoretisk utbildning är ett krav.
Studier vid folkhögskola, olika bildningsförbund etc. anses vara en minst lika
lämplig bakgrund.
Avgörande
betydelse bör enligt gruppen tillmätas förmåga atl sköta kontakter med
människor, förelag, organisationer och myndigheter. Erfarenheter från offenllig
förvaltning eller från handeln kan härvid vara av värde. Rekrytering bör också
kunna ske bland personer med erfarenheter från folk-rörelsearbeie, anförs det.
3.2.3
Effekter på central och regional nivå
Den
förordade utbyggnaden av den kommunala konsumenlpolitiska verksamheten kommer
alt ställa ökade krav på bistånd från de redan etablerade konsumentorganen,
konstaterar arbetsgruppen. Sålunda kan kommunerna i inledningsskedet behöva råd
i fråga om verksamhetens uppläggning och innehåll. Vidare är det sannolikt all konsumenlsekrelerarna
i del dagliga arbetet ofla behöver råd och uppgifter från särskilt sakkunniga
inom olika områden. Kommunerna kan också behöva hjälp med konsumenlsekrete-rarnas
fortbildning. En utbyggd kommunal verksamhet antas härutöver medföra, atl
konsumentproblem i högre grad än f n. kan samlas upp och påkalla relativt
omedelbara ålgärder. Ökade krav kommer därför att ställas på central ulredningskapacilet,
menar arbetsgruppen.
Prop. 1975:40 21
Särskilt
framhålls vikten av atl tillräckliga resurser redan i ett inledningsskede
avsätts för alt möta de krav, som den kommunala verksamheten kommer alt
medföra. Arbetsgruppen har därför undersökt huruvida den nuvarande
organisationen är så rustad, alt den kan lämna kommunerna erforderiigt bistånd.
Övervägandena har begränsats till hemkonsulenterna och konsumentverket.
Hemkonsulenterna
har sedan länge utgjort en viktig del av den konsumentpolitiska
administrationen, framhålls del. Deras uppgifter och organisatoriska ställning
har skiftat med de nya krav, som ställts på verksamheten. De nuvarande
uppgifterna sammanfattas i konsumentvägledning, spridande av allmän information
inkl. utbildning och vissa utredningsål-gärder samt stöd till kommunal
verksamhet. 1 anslutning lill arbetet med dessa frågor rapporteras problem och
andra förhållanden av intresse lill konsumentverket. Med dessa arbetsuppgifter
som utgångspunkt har arbetsgruppen analyserat behovet av en regional
organisation i del läge då den kommunala verksamheten är utbyggd.
F. n.
utförs konsumentvägledning av kommunala tjänstemän och av hemkonsulenterna.
Under uppbyggnaden av den kommunala verksamheten, då ännu få kommuner påbörjat
någon egentlig verksamhet, har detla varit nödvändigt för att konsumenternas
behov av stöd i olika situationer skulle kunna tillgodoses, anför
arbetsgruppen. Om den kommunala vägledningen byggs ul kommer dock situationen atl
förändras. Enligt arbetsgruppens förslag skall vägledningen framdeles vara en
kommunal uppgift. Den logiska följden härav är all vägledning på regional nivå inle
samtidigt bör upprätthållas, menar gruppen.
Hemkonsulenterna
sprider f. n. i stor utsträckning allmän konsumentinformation. De har vidare
en betydelsefull planeringsfunktion. Denna allmänna verksamhet omfatiar enligt
arbetsgruppen bl. a. utställnings- och mötesverksamhet, utbildning i
konsumentfrågor saml centralt upplagda, riksomfattande informationskampanjer.
Arbetsgruppen
konstaterar, att de kommunala konsumentpoliliska organen bör kunna hjälpa
andra organ all sprida allmän konsumentinformation. Enligt gruppens förmenande lorde
konsumentsekreterarna kunna överta flertalet av de uppgifter härvidlag, som f n.
utförs av hemkonsulenterna. Utan tvivel kommer dock vissa informationsaktiviteier
atl även fortsättningsvis med fördel bedrivas av regionalt verksamma organ,
såsom länsstyrelserna och Kommunförbundets länsavdelningar.
En
tredje huvuduppgift för hemkonsulenterna är alt stödja den kommunala
verksamheten. Sålunda bistår konsulenterna kommunerna vid uppbyggnaden av
verksamheten. Vidare lämnar de råd lill kommunala vägledare för det löpande
arbetet i kommunerna.
Arbetsgruppen
berör närmare förutsättningarna all bibehålla en stödjande verksamhet för
kommunernas räkning på regionall plan. Härvid konstateras bl. a., atl den nu
förordade kommunala verksamheten förutsätts bli utbyggd
Prop. 1975:40 22
relativt
snabbt. Del är därför inle nödvändigt med särskilda resurser på regionalt plan
för själva ulbyggnadsverksamheten. En annan fråga är huruvida en regional
verksamhet behövs för atl bistå kommunerna med sakupplysningar i del löpande
arbetet. Det bör kunna vara en fördel om särskild sakkunskap för dessa
uppgifter finns på regional nivå. Arbetsgruppen har emellertid inte funnit det
möjligt all föreslå en bibehållen regional organisation för hithörande
uppgifter. Del är huvudsakligen två skäl som legat bakom denna bedömning.
Sålunda konstateras, att nya produktområden har inordnats i verksamheten, atl
varor och tjänster har blivit flera och mera komplexa och atl pågående
lagstiftning på området ställer nya krav på verksamheten. Detta innebär enligt
arbetsgruppen atl nya och högre krav måste ställas även på innehållet i den
direkta konsumentvägledningen, varigenom det ofta blir nödvändigt för konsumenlsekrelerarna
all fråga specialister lill råds. Det är enligt arbetsgruppen inle realistiskt
atl räkna med all den sakkunskap, som fordras i detta sammanhang, inom rimliga
kostnader skall kunna tillhandahållas regionalt.
Vidare
framhålls behovet av att de rådgivare, som konsumenlsekrelerarna vänder sig till,
har tillgång till de senaste erfarenheterna på de områden som aktualiseras
eller all sådan information skyndsamt kan skaffas fram. Det konstateras atl
regionall verksamma tjänstemän inte helt kan svara mot dessa önskemål.
Upplysningar måste därför många gånger inhämtas från konsumentverket. Den omväg
som konsumenlsekrelerarna måsle gå, om den regionala funktionen bibehålls,
finner arbetsgruppen från flera synpunkter olämplig.
Arbetsgruppen
anser därför, alt den löpande kommunala verksamheten bör Slå i direkt kontakt
med konsumentverket.
Arbetsgruppen
konstaterar baretter att väsentliga delar av den nuvarande regionala
verksamheten framdeles kommer att åligga kommunerna. De uppgifter av konsumentpolitisk
natur som även framgent kommer alt åligga länsstyrelserna är enligt gruppen
emellertid inte sådana, atl särskilda personalresurser härför är motiverade.
Arbetsgruppen föreslär därför, atl hem-konsulenttjänsterna dras in och att de
resurser som därvid frigörs används för atl stärka den centrala organisationens
service lill den kommunala verksamheten. Med hänsyn till att den kommunala
budgeten omfattar kalenderår föreslås indragningen ske fr. o. m. den 1 januari
1976. Del framhålls dock, atl förslaget bygger på förutsättningen att den
kommunala verksamheten byggs ut efter de riktlinjer, som arbetsgruppen angett.
Om så ej sker anses det inle försvariigt atl dra in hemkonsulenlljänsterna.
De
tjänstemän, som i. n. innehar hemkonsulentljänster, antas på ett naturiigt
sätt kunna inordnas i den kommunala verksamheten. Del övervägande antalet
kommuner som här är i fråga förutsätts finna det värdefullt alt direkt kunna
anställa tjänstemän, som i hög grad uppfyller de krav som kan ställas på konsumenlsekrelerarna.
I enstaka fall är en övergång till kommunal tjänst inte möjlig. Härvid bör
enligt arbetsgruppen särskilt uppmärk-
Prop. 1975:40 23
sammas
behovet av all bereda de tjänstemän i hemkonsulentkåren som är över 60 år
möjligheter lill fortsatt statlig tjänst.
Arbetsgruppen
behandlar härefter resursbehovet hos konsumentverket. Det konstaleras all höga
krav i elt inledningsskede kommer att ställas på verkels rådgivning i fråga om
lämpligt referensmalerial m. m. för vägledningsverksamhelen och om den
kommunala verksamhetens uppläggning i övrigt. Särskilt framhålls vikten av all
konsumenlsekrelerarna redan från början har tillgång till grundläggande
dokumentation i viktiga konsumentfrågor. Ökade krav kommer enligt gruppen att
ställas även på samordning internt av verkels insatser gentemot kommunerna. 1
sammanhanget understryks särskilt viklen av all verket på elt
tillfredsställande säll kan hanlera sådana problem, som av kommunerna
rapporteras in för atl åtgärdas. Även här ställs krav på samordning.
En
viktig uppgift för verket blir fortbildning av konsumenlsekreterare, anförs det
vidare. Fortbildningen kan delvis avse komplettering av tidigare kunskaper och
är då aktuell huvudsakligen i samband med den kommunala verksamhetens
utbyggnad. Av mera regelbunden karaktär blir sådan fortbildning, som erfordras
för all konsumenlsekrelerarna skall vara orienterade om aktuell lagstiftning
och om de senaste rönen på konsumenlområdel. Konsumentverket måsle enligt
arbetsgruppen känna elt centralt ansvar för dessa frågor. Uppläggning och
administration föreslås skötas av verket i samråd med Kommunförbundet.
Konsumentverket
förutsätts också lämna viss allmän information om förekomsten av kommunal
verksamhet.
Arbetsgruppen
framhåller särskilt betydelsen av den rådgivning i enskilda sakfrågor som
verket måsle lämna lill konsumenlsekrelerarna. Härvid anförs bl. a. all direklrädgivning
lill kommunerna för alt vara verkningsfull måsle vara omedelbart tillgänglig.
Höga krav måste ställas pä sakkunskapen hos dem, som avdelas för hithörande
uppgifter. Dessa tjänstemän måsle ha tillgång lill och behärska det material,
som återfinns i verkels samlade dokumentation. Som lämplig grund för
specialisering anges de olika arbetsområden, som konsumentverket har all verka
inom, dvs. f. n. mathållning, bostad, beklädnad samt frilid, resor m. m.
Härutöver framhålls behovet av juridisk sakkunskap för alt vara konsumenlsekrelerarna
behjälplig med konsumenirältsliga problem.
Härefter
erinrar arbetsgruppen om all kommunerna bör kunna rapportera lill konsumentverket
sådana förhållanden, som på något sätt befinns otillfredsställande. Det är
enligt gruppen angeläget, atl konsumentverket tilldelas resurser för all snabbt
kunna vidta de ålgärder, som påkallas av konsu-menlsekrelerarnas rapporter. I
första hand gäller detla verkels utrednings-kapacitet.
Genom
indragningen av hemkonsulenlljänsterna beräknas 3,3 milj. kr. frigöras. Det
föreslås all dessa resurser i den takt som de blir disponibla
Prop.
1975:40 24
används
för alt åstadkomma den nödvändiga förstärkningen av konsumentverket.
Arbetsgruppen
övergår härefter till effekterna på verkets organisation. Inledningsvis
framhålls, all definitivt ställningstagande till dessa frågor bör anstå lill
dess alt ytteriigare överväganden gjorts. Målsättningen bör enligt gruppen vara
all smidigt anpassa de centrala åtgärderna till de krav, som i olika skeden av
den kommunala utbyggnaden ställs på verket. Frågor om inrättande av tjänster m.
m. behandlas därför inle närmare. Några riktlinjer för den centrala
organisationen anges dock.
Det
är enligt arbetsgruppen lämpligt atl en särskild enhet inom konsumentverket
följer den kommunala verksamheten och svarar för kontakter med kommunerna i
frågor om verksamhetens uppläggning och innehåll. En sådan enhet finns redan
inom verket, nämligen enheten för regional och lokal kontakt. Denna enhet är
emellertid inle dimensionerad för ett läge, där den kommunala verksamheten är
mera allmänt utbyggd. Det föreslås all enheten förstärks och framdeles benämns
kommunenheten.
De
närmare arbetsuppgifterna inom kommunenheten föreslås omfatta kontakter med
kommuner och andra utomstående organ beträffande kommunal konsumentpolitisk
verksamhet saml bistånd till kommunerna i frågor av allmän karaktär både i
samband med uppbyggnaden och i det löpande arbetet. Enheten föreslås vidare
svara för alt konsumentpolitiskl material insamlas och på lämpligt sätt
tillhandahålls kommunerna. Kommunenheien föreslås också kunna ha ett
övergripande ansvar för att de problem som kommunerna rapporterar lill verket
beaktas och om möjligt åtgärdas inom berörda delar av verket.
När
det gäller organisationen av den löpande rådgivningen till konsumenlsekrelerarna
menar arbetsgruppen atl en lösning bör eftersträvas, där rådgivningen lämnas av
tjänstemän, som dagligen är i nära kontakt med den utredande verksamheten. Det
är enligt gruppen också viktigt, all naluriiga kanaler skapas för beaktande av
de problem, som konsumentsekreterarna rapporterar in.
Vikten
av atl verkets juridiska kapacitet förstärks framhålls särskilt. Härutöver
föreslås personalförstärkningar för att möta de ökade krav på verkets utrednings-
och allmänna informationskapacitel, som den kommunala verksamheten kommer att
medföra.
4
Remissyttrandena
4.1
Behovet av en kommunal konsumentpolitisk verksamhet m. m.
Så
gott som samtliga remissinstanser vitsordar behovet av en lokal konsumentpolitisk
verksamhet och lillstyrker med få undanlag all den byggs upp under kommunall huvudmannaskap
huvudsakligen enligt arbetsgruppens förslag. Sålunda anför konsumentverket.
Prop. 1975:40 25
atl
en aktiv lokal konsumentverksamhet är en grundläggande förutsätining för att
konsumentpolitiken skall vara framgångsrik. Verket noterar att kommunerna har slora
förutsättningar atl svara för konsumentpoliliska uppgifter och lillstyrker
därför i huvudsak promemorians förslag angående kommunernas medverkan i
konsumentpolitiken.
Kommunförbundet
konstaterar alt det tidigare fastlagts all den konsumentpoliliska verksamheten
bör vara en uppgift för offentliga organ och alt kommunerna redan har
uppgifter som ligger denna verksamhet nära. Mol denna bakgrund och då en
statlig lokal organisation skulle sakna erforderiig organisatorisk förankring
i kommunerna finner förbundet ett kommunall ansvar för den lokala konsumentpoliliska
verksamheten vara riktigt.
Marknadsdomstolen
framhåller atl föreliggande förslag synes lägga en god grund för en önskvärd
väl förankrad lokal konsumentpolitisk verksamhet.
Länsstyrelsen
i Skaraborgs län hälsar den föreslagna uppbyggnaden av kommunal
konsumentvägledning med tillfredsställelse eftersom den lar sikte på all skapa
den lokala anknytning, som fordras för att stärka resurssvaga och särskilt
utsatta konsumenter. Länsstyrelsen I Jönköpings län framhåller atl en kommunal
verksamhet gör det lättare atl uppnå det särskilt angelägna målet att komma i
kontakt med konsumentgrupper, som av olika skäl har svårigheter alt skaffa
information i konsumentfrågor, exempelvis pensionärer, handikappade och
invandrare.
KF-LO-TCO,
som är positiva till en kommunal verksamhet, understryker alt det på del lokala
planet finns uppgifter för vilka folkrörelserna har stort ansvar. Del erinras bl.a.
om alt konsumentföreningarna bedriver konsumentinformation och bevakar
konsumenternas intressen i samhällsutvecklingen. Vidare framhålls atl de
fackliga organisationerna och bildningsor-ganisalionerna gör slora insatser,
inte minst när del gäller opinionsbildningen på området. Det kan enligt KF-LO-TCO
inte bli fråga om alt organisationernas verksamhet överförs till kommunerna. 1
stället måsle samhällets och organisationernas insatser komplettera varandra. KF-LO-TCO
föreslår att man i fortsättningen noga preciserar vilka uppgifter på det konsumentpoliliska
området som är samhälleliga och vilka som tillhör folkrörelsernas verksamhet.
Liknande synpunkter anförs av ABF.
Eu
fåtal instanser, huvudsakligen kommuner, ställer sig avvisande lill arbetsgruppens
förslag. Sålunda menar Linköpings kommun atl man av försöksverksamheten med
lokala konsumenlkommilléer inle kan dra slutsatsen att en kommunal verksamhet
skulle leda lill bättre direktkontakt än den som hemkonsulenterna kan uppnå.
Kommunen anför vidare, atl del lorde vara tveksamt om hithörande
verksamhetsområde kan anses vara en kommunal angelägenhet. Enligt kommunens
uppfattning bör den konsumenlpolitiska verksamheten även i framtiden handhas
av staten, varvid en utbyggnad av nuvarande hemkonsulentverksamhel bör ske.
Göteborgs
kommun finner inte atl den lokala verksamheten nödvändigtvis måsle stå under
kommunalt huvudmannaskap. Del kan enligt kommunen
Prop. 1975:40 26
anföras
flera exempel på verksamhet under siailigi huvudmannaskap finansierat av
staten som erfordrar en nära kontakt med olika medborgar-grupper, inle minst de
resurssvaga. Som exempel nämns försäkringskassan och arbetsförmedlingen.
Kalmar
länsavdelning av Kommunförbundet förordar all verksamheten organiseras på ett
från kommunerna frislående sätt genom lokala konsument-kommittéer. Dessa
kommittéer bör enligt länsavdelningen grundas på frivilliga initiativ och vara
uppbyggda på samma sätt som de kommittéer, vilka tillsattes på försök på sex
platser i landet. Även Norrköpings, Kalmar, Nybro och Karlstads kommuner samt
Industriförbundet pekar på denna möjlighet.
4.2
Verksamhetens innehåll
Remissinstanserna
tillstyrker allmänt atl den kommunala verksamheten i stort ges det innehåll,
som föreslås av arbetsgruppen. I sammanhanget noterar flera instanser, alt den
osäkerhet som tidigare behäftat denna fråga nu har röjts undan. Sålunda
framhåller marknadsdomstolen, atl de riktlinjer som dragils upp i promemorian
på ett verksamt sätt bör bidra till alt lösa hithörande frågor. Malmö kommun
menar alt verksamhetens innehåll har konkretiserats på etl utmärkt sätt.
Kommunförbundet
understryker med hänvisning till uttalande i prop. 1972:33 alt
konsumentpolitiken bör avse de problem som hänger samman med konsumenternas köp
av varor och tjänster som bjuds ut på den privata marknaden eller på marknader
som arbetar enligt likartade principer. Frågor som berör samhällsverksamheten
skall enligt förbundet bedömas inom resp. sektor av den offentliga sektorn.
Förbundet framhåller också allmänt att flera av de beskrivna uppgifterna
tangerar gränsområdei för den kommunala kompetensen.
Frågan
om målsättning för den kommunala verksamheten berörs av bl. a. konsumentverket,
som konstaterar all arbetsgruppens uppdrag har varit begränsat lill att
konkretisera verksamhetens arbetsuppgifter och föreslå former för dess
organisation. Verket anser alt det härutöver bör anges en allmän målsättning
för kommunernas konsumenlpolitiska insatser. Denna målsättning bör enligt
verket vara alt öka konsumentinflylandet i kommunen genom insatser i syfte alt
stödja och förbättra konsumentern-as ställning på marknaden och genom all
hjälpa konsumenlerna alt på bästa sätt utnyttja sina resurser.
Botkyrka
kommun menar all målet för verksamheten måste vara atl utifrån lokala
erfarenheter eftersträva alt missförhållanden på varumarknaden och i serviceutbudet
elimineras.
Några
remissinstanser anför synpunkter i fråga om vägledningens roll och närmare innehåll.
Sålunda menar konsumentverket att vägledningen är en central del i del
kommunala konsumenlpolitiska arbetet
Prop. 1975:40 27
men
att betoningen härav inle får innebära att andra viktiga insatser inte ges
tillräckligt utrymme i den kommunala verksamheten. Målsättningen för
verksamheten kan endast uppnås genom eu samspel mellan olika konsumenlpolitiska
insatser, framhåller verket.
Huddinge
kommun anser all verksamheten i ett inledningsskede bör inriktas på spridning
av allmän information lill allmänheten och att via olika kanaler nå s. k.
resurssvaga grupper. Viss vägledning till enskilda konsumenter kan enligt
kommunen ske exempelvis via socialarbetare och fritidsgårdspersonal.
Husmodersförbundel
hem och samhälle finner de föreslagna uppgifterna så omfattande, atl del finns
anledning befara att en del av dessa kan komma all stanna "på
papperet". Förbundet understryker som angeläget, all del kommande arbetet
i första hand inriktas på alt nå den enskilda konsumenten för vägledning och problemupplangning.
Liknande synpunkter framförs av Oxelösunds kommun.
Frågan
om rådgivning vid tvister m.m. berörs av flera remissinstanser. Hit hör
konsumentverket, som anser alt resurssvaga konsumentgrupper i första hand har
behov av hjälpinsatser i konsumenirältsliga och andra frågor av
problemlösningskaraktär. Verket framhåller i sammanhanget viklen av alt den
kommunala handläggaren ges en aktiv roll då del gälleratt hjälpa konsumenterna
att föra sina problem vidare lill allmänna reklamaiionsnämnden eller lill
förenklat rättegångsförfarande. Härvid är det enligt verket vikligi all
konsumenten får hjälp med en analys av problemet för alt konsumentens
möjligheter på bästa säll skall kunna tas tillvara i samband med reklamalionsanmälan.
Luleå
kommun anser all rådgivningen vid tvister bör fä en mera framskjuten plats än
vad arbetsgruppen förespråkar. Visserligen saknar den kommunala verksamheten
formellt förutsättningar att lösa tvister i strid mot någon parts önskan,
framhåller kommunen, men atl vid konsumenttvist direkt informera såväl
konsumenten som näringsidkaren om resp. rättigheter och skyldigheter lorde
inrymmas i den kommunala verksamhetens kompetensområde. Kalmar kommun
framhåller lämpligheten av elt utökat samarbete mellan den lokala konsumentpoliliska
verksamheten och rättshjälps-verksamheten på de allmänna och enskilda
advokatbyråerna.
DOA'anför
att verkliga tvister bör lösas av de allmäilha domstolarna eller av allmänna
reklamationsnämnden. För förhandlingar med näringsidkare och rådgivning bör
enligt DON konsument anlita sig av den kvalificerade juridiska service, som
samhället erbjuder genom rådgivning enligt rätlshjälpslagen. Det förenklade
förfarandet i tvistemål om mindre värden erbjuder även möjlighet atl få
sakkunnig hjälp och anvisningar om hur en tvist mellan näringsidkare och
konsument lämpligen bör lösas. Den kommunala vägledningen vid
reklamationsfrågor bör därför enligt DON:s mening endasl avse råd och
anvisningar om hur konsumenten praktiskt setl
Prop. 1975:40 28
bör
gå till väga saml tillhandahållande av blanketter och skriftliga anvisningar.
Liknande
synpunkter anförs av AOoch konsumentljänslutredningen. Härvid menar KO all om
en konflikt inle kan lösas av parterna själva vid en direktkontakt bör den
kommunala handläggaren många gånger avstå från all vidare engagera sig i
frågan. I stället bör köparen hänvisas till allmänna reklamaiionsnämnden,
tingsrätten eller advokatbyrå, menar KO och påpekar, atl tingsrätterna numera
lämnar allmänna råd när del gäller konsumentivister i anslutning lill lagen om
förenklad rättegång i tvistemål om mindre värden.
Beträffande
frågan om konsumenterna skall hänvisas till allmänna reklamationsnämnden eller
tingsrätten är arbetsgruppens framställning enligt konsumentlfänstuiredningen
alltför onyanserad. Allmänt anser utredningen all allmänna reklamationsnämnden
är all föredra om tvisten i första hand aktualiserar en skälighelsprövning av
teknisk natur och gäller en varas eller tjänsts kvalitet i vidsträckt
bemärkelse. Gäller tvisten en bevis- eller rättsfråga torde konsumenten
däremot böra rådas att vända sig lill tingsrätten, anför utredningen.
Industriförbundet
anför atl del i praktiken ofta kommer att bli en grannlaga uppgift all dra
gränsen mellan den vägledning och upplysning om praxis, som kommunala organ
förutsätts ge parterna vid tvist mellan konsument och näringsidkare, och del
ställningstagande till förmån för den ena eller andra parten som måsle
undvikas. 1 många fall kommer information om rättsläge och praxis all vara
tillräckligt för att en överenskommelse skall kunna träffas på frivillig grund,
konstaterar förbundet men framhåller, att risk självfallet föreligger att
sådana upplysningar kommer atl uppfattas som etl ställningstagande liksom att
en kommunal befattningshavare agerar så atl gränsen för hans befogenhet
överskrids. Samtidigt måsle enligt förbundet den informella informations- och vägledningsverksamhel
som arbetsgruppen förordar anses vara en naturlig och viktig uppgift inom
verksamheten. Härigenom kan många enklare tvister undanröjas och
reklamationsnämnd och domstolar behöver inte belastas. Förbundet anser alt den
enda lösningen på dilemmat är att alla berördas uppmärksamhet riktas på
gränsdragnings-problemet och all i första hand konsumentverket i sin
utbildningsverksamhet för de kommunala tjänstemännen behandlar problemet
särskilt noga.
Ett
antal remissinstanser anför synpunkter på de föreslagna uppgifterna vid sidan
av vägledningen. Den allmänt inriktade informationen berörs sålunda av bl. a.
konsumentverket, som påpekar alt denna verksamhet näst vägledningen är den mest
resurskrävande. Verket anser del därför viktigt atl insatserna inte splittras
på alltför många infor-malionsakliviieter av typen kampanjer och utställningar.
Verksamheten bör enligt verkel särskilt i elt inledningsskede koncentreras lill
information om den service, som den kommunala konsumentverksamheten ger.
/iF-Z.0-7"C0
anser alt kommunerna i första hand bör informera invånarna
Prop.
1975:40 29
om
den service de själva kan erbjuda konsumenterna, om lagar och förordningar till
skydd för konsumenterna, om institutionerna som verkar på konsumenlområdel (t.
ex. i reklamalionsfrågor) etc. Organisationerna anser del vidare angeläget all
de olika.medier och kanaler som slår lill förfogande utnyttjas för att föra ul den
allmänt inriktade informationen. Samordningen med övriga nämnder och
institutioner inom kommunen måsle lösas så atl verksamheten kan nå alla
målgrupper och atl resurserna kan utnyttjas rationellt och effektivt. KF-LO-TCO
framhåller också alt opinionsbildningen på konsumentområdet är uppgifter för
folkrörelserna och deras bildningsorganisationer. Det sker bl.a. genom mötes-
och sludiecirkelverksamhel. KF-LO-TCO finner del angeläget all kommunerna i
olika former ger stöd till de lokala organisationernas initiativ på delta
område i stället för att själva engagera sig i sådana uppgifter. Vikten av
samordning och samarbete understryks också av flera kommuner samt Folkpariieis
kvinnoförbund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.
KO
anser alt den viktigaste informalionsuppgifien är att upplysa allmänheten om
verksamhetens existens och funktion. Det har enligt KO avgörande betydelse för
hela verksamheten att denna information blir effektiv, särskilt bland
resurssvaga konsumenter. Däremot menar KO alt den mera allmänt inriktade
konsumentinformationen i första hand bör las fram på regional och central nivå.
Frågan
om rapportering till central nivå behandlas av flera remissinstanser.
Konsumentverket framhåller sålunda all en rapportering om lokala förhållanden,
i första hand lill verkel, är nödvändig för atl förbättra underlaget för den
centrala myndighetens prioritering av den egna verksamheten. Dessutom skapas
enligt verkel förutsättningar för atl undanröja mera generella problem för hela
konsumenikollekiivel, vilkel i sin lur får en positiv återverkan på del lokala
arbetet. Rutiner för denna rapportering bör utvecklas i samråd mellan
Kommunförbundet, konsumentverket och befattningshavare inom kommunal
konsumentverksamhet, menar verket. Även Industriförbundet understryker
rapporteringens betydelse för i första hand konsumentverkets vidkommande.
KO
påpekar all inte bara konsumentverket ulan även i hög grad KO och andra
centrala konsument vårdande organ för sin verksamhet är beroende av au
enskilda, konkreta konsumeniproblem fångas upp lokalt och rapporteras lill
respektive centrala organ. Den problemuppfangande funktionen bör enligt KO:s
mening klart fastläggas som en viktig arbetsuppgift för de lokala konsumentorganen.
KF-LO-TCO
fäster stor vikt vid all man kommer fram lill enkla och smidiga
rapporteringsrutiner. Enligt deras bedömning kan rapporterna komma lill stor
nytta även för organisationer, bildningsförbund och företag.
Kommunförbundet
betonar vikten av atl kommunernas arbete i denna del begränsas till uppgifter
som klart är av väsentligt värde för det centrala organets verksamhet och alt
en aterföring till de lokala organen sker be-
Prop. 1975:40 30
träffande
vad som framkommit vid uppgiflsinhämtandet.
Oselösunds
kommun menar att rapporteringen måsle begränsas starkt, då sådana uppgifter
erfarenhetsmässigt ofta tar oproportionerligt myckel lid i anspråk på bekostnad
av direkt handläggande verksamhet.
Arbetsgruppens
ställningstagande, alt kontakter med producentsidan normalt inle kan betraktas
som en kommunal uppgift, kommenteras av bl.a. konsumentverket, som i princip
instämmer häri såvitt angår producenter i betydelsen tillverkare/fabrikant.
Verket påpekar dock, atl begreppet producent ofta är samlande beteckning lör
såväl tillverkare som detaljister och understryker nyttan av att de lokala
organen håller kontakt med företrädare för bl. a. detaljhandelns
branschorganisationer inom kommunen. Delta bör enligt verkel ske dels för alt
skapa förtroende för den kommunala konsumentverksamheten, dels för att
gemensamt lösa generella problem av lokal karaktär.
Socialdemokratiska
h\'lnnoförbundet anser atl de kommunala organen genom kontakter med
näringsidkare kan söka uppnå förbättringar i det informativa innehållet i
marknadsföringsåtgärderna.
Flera
instanser berör de kommunala konsumenlpolitiska organens medverkan i remisser m.m.
Härvid anför distributionsutredningen, att kommunerna har en väsentlig roll atl
fylla bl. a. när det gäller samhälleliga åtgärder för all tillgodose rimliga
konsumentönskemål om olika former av närhetsservice. Enligt utredningen skulle
den föreslagna konsumentpolitiska verksamheten i kommunerna otvivelaktigt öka
möjligheterna att fånga sådana konsumenlönskemål. Dessa bör kunna föras vidare
lill planerande tjänstemän och beslutande instanser på ett smidigt säll.
Väsentliga insatser skulle enligt utredningen också kunna göras i fråga om
serviceplanering, organisation av hemsändning m. m. i anslutning till slödel till
kommersiell service i glesbygd. Utredningen delar även uppfattningen all
frågor rörande nedläggning av butiker, öppethållande och service framdeles
skulle kunna ingå i arbetsuppgifterna.
Konsumentverket.
KF-LO-TCO och Socialdemokratiska kvinnojörbundci är också positiva till
arbetsgruppens syn på remissfrågorna. Härvid menar KF-LO-TCO att den kommunala
konsumentverksamheten bör kunna omfatta remissbehandling av såväl frågor av
intern kommunal natur som utifrån initierade frågor. Organisationerna
tillstyrker vidare atl uppgifter i anslutning till stödel till kommersiell
service anförtros den kommunala konsumentverksamheten. När det gäller frågor
om bulikselableringar, öppethållande m. m. vill organisationerna avvakta de
förslag, som distributionsutredningen kommer att lägga fram.
4.3
Verksamhetens genomförande
Så
gott som samtliga remissinstanser delar arbetsgruppens uppfattning, alt den
kommunala konsumentpoliliska verksamheten bör bygga på frivilliga
Prop. 1975:40 31
åtaganden
från kommunernas sida och att någon lagstiftning om verksamheten följaktligen
inte bör införas. Sålunda understryker/vow-munförbundet vad arbetsgruppen anför
om de skiftande lokala betingelserna för konsumentpolitisk verksamhet och att
del rör sig om en ny verksamhet som ej ännu funnit sina former. En lagstiftning
om verksamheten kunde därför enligt förbundets uppfattning motverka
utvecklandet av nya och förbättrade arbetsmetoder.
Kiruna
kommun anser att konsumentpolitiken över huvud tagel inte kan anses utgöra en
samhällsverksamhet av sådan art all den lämpar sig för elt genomförande via
specialreglerad kommunalförvaltning.
Följande
instanser anser att lagstiftning i någon form om verksamheten erfordras,
nämligen DON, Sandvikens och Luleå kommuner samt Centerns kvinnoförbund.
Sålunda framhåller Luleå kommun atl flertalet kommuner i vårt land inte med
någon större skyndsamhel frivilligt gjort åtaganden på del konsumentpoliliska
området och alt arbetsgruppens antagande att kommunerna genom frivilliga
åtaganden kommer alt tillgodose behovet av kommunal konsumentverksamhet är för
optimistiskt. Liknande synpunkter anförs av Centerns kvinnoförbund.
DON
konstaterar all konsumenlpolitiska åtgärder hillills inle har varit någon
självklar kommunal verksarnhel. Mol bakgrund av den splittrade bild, som den
kommunala konsumenlpolitiska verksamheten f. n. företer, bör enligt DON:s
mening i särskild lag anges vilka kommunala insatser som bör komma till stånd.
Några
instanser menar alt lagstiftning inte krävs f. n. Hhhör KF-LO-TCO. som noterar
att kommunernas uppgifter på det konsumenlpolitiska området nu har
konkretiserats. Del finns enligt organisationerna därför anledning hoppas att
en dylik verksamhet nu skall startas i betydande utsträckning. Konsumentverket
anför liknande synpunkter.
Hiishåltslärarnas
riksförening, som ansluter sig lill arbetsgruppens förslag i denna del,
understryker dock all berörda myndigheter måste följa utvecklingen noggrant.
Ifall del om tre till fem år visar sig att många kommuner fortfarande underiåtit
atl starta konsumentverksamhet eller ambitionsnivån inte kan anses svara mol
konsumenternas intressen måste lagstiftningsåtgärder övervägas, menar
föreningen.
Länsstyrelsen
i Blekinge län anmärker alt avsaknaden av lagstiftning medför risk för alt kommunernas
engagemang inle får önskvärd omfattning.
Etl
stort antal remissinstanser ansluter sig till eller lämnar utan erinran
arbetsgruppens ställningslagande all s t a t s b i d r a g inte bör utgå för
verksamheten. Hit hör Bollnäs kommun, som ansluter sig lill de av
arbetsgruppen anförda motiven. Däremot bör annat centralt stöd lämnas, anför
kommunen och pekar på det bistånd som centrala myndigheter enligt förslaget
skall ge de kommunala organen.
Kommunförbundet,
som inte förordar alt något statsbidrag skall utgå, anmärker dock atl man inle
delar arbetsgruppens uppfattning atl kostnaderna
Prop. 1975:40 32
för
verksamheten kan betecknas som förhållandevis blygsamma. Förbundet ulgår från atl
kommunerna skall kompenseras för denna nya av statsmakterna initierade
arbetsuppgift vid förekommande överläggningar mellan representanter för
regeringen och kommunförbunden angående kommunernas finansieringsproblem.
Länsstyrelsen
I Kristianstads län framhåller atl den föreslagna utbyggnaden av den kommunala konsumeniverksamhelen
innebär relativt stora kost-nadsålaganden från kommunernas sida. Länsstyrelsen
anser all delta problem bör uppmärksammas av den sittande kommunalekonomiska
utredningen. Denna uppfattning framförs även av Kalmar läns avdelning av Svenska
kommunförbundet.
Länsstyrelserna
I Stockholms, Uppsala, Jönköpings. Malmöhus. Hallands, Göteborgs och Bohus,
Örebro och Västerbottens län, ett trettiotal kommuner, LRF, Hushållslärarnas
riksförening, Centerns kvinnoförbund och Folkpartiets kvinnoförbund anser atl
statsbidrag bör införas eller atl frågan bör övervägas ytteriigare. Sålunda
anför länsstyrelsen i Stockholms län, atl även om man allmänt kan sträva efter atl
statsbidrag bör ges i mera generella former bör man inle förringa den effekt
olika stimulansbidrag kan ha då en ny verksamhet skall påbörjas särskilt i
mindre kommuner. Liknande argument anförs av flertalet instanser som förordar atl
statsbidrag skall ulgå.
Skellefteå
kommun anser att det från kommunal synpunkt inle är erforderligt att alllid
förbinda specialdestinerade statsbidrag med deialjkoniroll över kommunen men
alt man med generella statsbidrag (50-70 % av kostnaderna) kan undvika
påtagliga negativa "detaljreglerande bieffekter". Flera kommuner
anför liknande synpunkter. Karlskrona kommun däremot ser ingen nackdel i atl
verksamheten deialjregleras genom centrala statliga ålgärder.
Folkpartiets
kvinnoförbund förordar alt statsbidrag ulgår i första hand motsvarande
åtminstone större delen av kostnaderna för en tjänsteman. Bidraget bör enligt
förbundet utgå som ett schablonbidrag för atl medge så stor frihet som möjligt
för kommunerna att på det för dem mest ändamålsenliga sättet anordna sin lokala
konsumentverksamhet. Liknande synpunkter anförs av Centerns kvinnoförbund, som
också framhåller all detta är en fråga om jämställdhet mellan olika
konsumenter.
De
förslag som lämnas i fråga om den kommunala förlroen-demannaorganisationen tillstyrks
i stort eller lämnas utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. De
synpunkter som lämnas är i huvudsak uttalanden till förmån för det ena eller
andra organisatoriska alternativet.
Konsumentverket
anför att verket tidigare har framhållit del nödvändiga i alt den kommunala
konsumentverksamheten ges en reell politisk förankring och det önskvärda i alt
de organisatoriska formerna begränsas. Den kommunala konsumenlpolitiska
verksamhetens homogenitet är i viss utsträckning avgörande för verkels möjligheter
alt fånga upp konsumentproblem och alt fortbilda kommunala handläggare samt
för möjligheterna att
Prop. 1975:40 33
sprida
landsomfattande information om verksamheten. Verket tillstyrker därför
arbetsgruppens förslag lill förtroendemannaförankring. För all den politiska
förankringen skall få någon praktisk betydelse är del emellertid viktigt all
även de kommuner som väljer andra alternativ än särskild konsumenlnämnd i
princip ålägger detla organ samma ansvar för verksamheten som anges i det
föreslagna reglementet för konsumenlnämnd, framhåller verkel.
Även
KF-LO-TCO understryker vikten av au konsumentfrågorna i kommunerna får en
politisk förankring. Del är enligt organisationerna angelägel all man för den
kommunala konsumentverksamheten, liksom för andra kommunala frågor, får lilirälle
att utkräva politiskt ansvar. Organisationerna framhåller sin redan tidigare
hävdade uppfattning att verksamheten bör ske i form av kommunal konsumenlnämnd.
Särskilt i större kommuner framstår den lösningen som den lämpligaste, anser
organisationerna. Med tanke på att de lokala betingelserna för kommunal
konsumentverksamhet är av mycket skiftande karaktär kan det dock enligt KF-LO-TCO
vara motiverat atl del särskilt för de mindre kommunerna i etl inledningsskede
finns möjlighet atl välja alternativet med kommunstyrelsen som ansvarigt organ.
Kommunförbundet
och flera av dess länsavdelningar, länsstyrelserna i Ålvs-borgs och Jämtlands
län sami Nässjö, Skara. Karlstads, Borlänge, Östersunds, Bräcke och Gällivare
kommuner anser att verksamheten alternativt bör kunna handläggas inom kommunens
sociala förvaltning. Som skäl för detta anför Kommunförbundet att
konsumentvägledningens särskilda inriktning mol resurssvaga grupper medför
anknytningspunkter mellan den konsumentpoliliska och den sociala verksamheten
i kommunerna. Även i delta alternativ, liksom vid verksamhetens förankring hos
kommunstyrelsen, bör enligt förbundet en möjlig organisatorisk åtgärd vara alt
delegera konsumentfrågorna till särskilt utskott.
Arbetsgruppens
förslag om referensgrupp för samråd med folkrörelserna tillstyrks i stort eller
lämnas ulan erinran av så gott som samtliga remissinstanser.
KF-LO-TCO
anser det angeläget, atl referensgrupper med representanter för konsument- och
löntagarorganisationerna tillskapas redan i inledningsskedet av en kommunal
konsumentverksamhet, och förutsätter att Kommunförbundet vid utformningen av
referensgruppernas uppgifter samråder med dessa organisationer. Beträffande
referensgruppens uppgifter anför KF-LO-fCO, alt de finner del uteslutet atl
dessa skulle begränsas lill att "följa verksamheten och framföra
synpunkter på olika frågor". Utgångspunkt för arbetet i referensgruppen måste
vara att organisationerna där far tillfälle att dels föra fram medlemmarnas
problem som konsumenter, dels skapa förståelse inom kommunen för sina speciella
förutsättningar att arbeta med konsumentfrågorna. Ett grundläggande drag i
svensk demokrati är att människorna genom sina organisationer påverkar sin
egen situation och kollektivt påverkar politikens utformning. Detta gäller
enligt organisationerna såväl
3 Riksdagen 1975. I saml. Nr 40
Prop. 1975:40 34
centralt
som på det lokala planet och i lika hög grad på konsun-ientpolitikens område
som vad beträffar övrig samhällsverksamhet.
Köpmannaförbundet
anser atl referensgruppen även bör innehålla representation för den verksamhet
som dagligen har den direkta kontakten med och handläggningen av
konsumentfrågorna, nämligen detaljhandeln. Liknande synpunkter anförs av Grossistförbundei
och Kommunförbundet.
Samtliga
remissinstanser som ansluter sig till uppfattningen atl den lokala konsumentpoliliska
verksamheten bör vara en kommunal uppgift tillstyrker eller lämnar ulan erinran
förslaget atl i varie kommun tillskapas en vägledningsfunktion med i stort de
uppgifter och med den benämning som arbetsgruppen förordar.
Synpunkterna
rörande vägledningsfunklionen avser huvudsakligen frågan om vilka resurser som
skall avsättas härför. Den av arbetsgruppen angivna dimensioneringen tillstyrks
härvid eller lämnas ulan erinran av flertalet remissinstanser. Några instanser
anser dock atl ambitionsnivån är för blygsam. Sålunda anför länsstyrelsen i
Uppsala län alt del här är fråga om ett tämligen omfattande verksamhetsområde
och att servicen uppenbarligen skulle bli otillfredsställande med endasl
deltidsanställd personal eller om flera kommuner samarbetar om en tjänsteman.
För atl en effektiv verksamhet skall kunna bedrivas bör enligl länsstyrelsen
varje kommun ha heltidsanställd personal.
Flera
remissinstanser, däribland Kommunförbundet, understryker arbetsgruppens
uppfattning, all det inle går alt ställa upp några bestämda schabloner för
beräkning av resursbehovet. De väsentligt olika förhållanden som kan råda i
kommuner med likartat invånarantal gör del nödvändigt alt resursbehovet bedöms
i varje kommun för sig, framhålls del från flera håll. Enligl Grossistförbundei
bör målet självfallet vara att verksamheten blir så dimensionerad att den
verkligen blir meningsfull för kommuninvånarna. Köpmannaförbundet anför
liknande synpunkter.
Arbetsgruppens
förslag om hur vägledningsfunklionen bör upprätthållas i kommuner där
heltidstjänster inte är motiverade kommenteras av några remissinstanser.
Sålunda finner länsstyrelsen i Kalmar län, mol bakgrund av del breda
verksamhetsområdet, det orealistiskt atl en tjänsteman på dellid skulle kunna
svara för konsumentvägledningen och härmed sammanhängande frågor.
Länsstyrelsen förordar, att verksamheten organiseras på sådant säll, eventuellt
genom samverkan mellan flera kommuner, all konsumentsekreterarna erhåller
heltidssysselsättning. Denna lösning förordas ocksä av Luleå och Västerås
kommuner.
Kommunförbundet
antor att den föreslagna vägledningsfunklionen åtminstone i etl
inledningsskede i betydande utsträckning synes kunna åstadkommas genom interkommunalt
samarbete. Förbundet anmäler atl man är beredd atl genom sina länsavdelningar
under år 1975 initiera överiäggningar om hur vägledningsfunklionen skall vara
anordnad i de olika kommunerna.
Prop. 1975:40 35
Samverkansalternativet
avstyrks av LRF, som med hänsyn lill behovet av lokal anknytning finner denna
lösning förkastlig. 1 den mån kommunerna väljer att gå in för ökad verksamhet
på del konsumentpoliliska området bör denna verksamhet handläggas inom kommunen
och i sådana former att verksamheten icke koncentreras lill kommunernas
huvudorter, anser LRF vidare. Alternativet avstyrks även av Skara kommun, som bl.
a. hänvisar till de kostsamma tidsföriusierna som uppslår vid resor mellan de inblandade
kommunerna.
Konsumentverket,
KF-LO-TCO och Socialdemokratiska kvinnoförbundet förordar i första hand en
lösning där någon på deltid handlägger konsumentfrågorna. Som motiv härför
anför KF-LO-TCO, alt del är fördelaktigast att varje kommun har sin egen konsumenlsekreterare
och all man därför i de kommuner, där man inle anser sig ha underiag för en hellidsanslälld
konsumenlsekreterare, exempelvis söker kombinera tjänsten med annan informations-
eller utredningstjänst inom kommunen.
Flera
instanser, däribland Kommunförbundet och Hushållslärarnas riksförening, menar
alt arbetsgruppens uppräkning av uppgifter som kan kombineras med den konsumentpoliliska
vägledningsfunklionen bör kompletteras med social verksamhet.
Frågan
om hur vägledningen bör anordnas i större kommuner och storstadsområden berörs
av några instanser. Sålunda påpekar konsumentverket all personalresurserna i
större kommuner på längre sikl behöver kompletteras med ytteriigare konsumenlsekreterare
eller assisienitjänsler. Vidare framhåller verkel att speciella förhållanden
gäller för storstadsområdena, där särskilda resurser kan behövas för alt
upprätthålla närkonlaklen med konsumenterna.
Grossistförbundet
anser all del i storstadsregioner kan finnas anledning all överväga ett
samarbete mellan flera kommuner, även om varie kommun i och för sig är stor nog
för atl bygga upp en egen verksamhet. Göteborgs kommun pekar också på denna
möjlighet.
Frågorna
om konsumentsekreterarens bakgrund och fortbildning m.m. berörs av bl. a. KO,
som kraftigt understryker atl konsumentsekreterarna behöver både en
tillfredsställande grundutbildning och en löpande vidareutbildning som omfatiar
den aktuella utvecklingen på del konsumentpoliliska området. Den av
arbetsgruppen skisserade utbildningsnivån för konsumentsekreterarna finner KO
rimlig under förutsättning alt vägledningsarbelet begränsas och all svårare
problem förs vidare lill specialinslanser på lokal, regional och central nivå.
KF-LO-TCO
anser alt praktisk organisalionserfarenhet samt speciell erfarenhet på konsumenlområdel
och förmåga all handha kontakter med människor är viktiga meriter. Juridiska
och andra specialkunskaper bör enligt organisationerna kunna tillföras
sekreterarna genom den särskilda utbildningsverksamhet som konsumentverket har
ansvaret för Socialdemokratiska kvinnoförbundet anför liknande synpunkter.
Prop. 1975:40 36
Konsumentverket
konstaterar all arbetsgruppens synpunkter på konsumenisekreterarens teoretiska
och ulbildningsmässiga kompelens i stort överensstämmer med verkets.
Konsumentverket betonar starkt atl val av konsumenlsekreterare främsl bör ske
med hänsyn lill vederbörandes personliga lämplighet och förmåga aU handha
kontakter med konsumenter. Verket erinrar i sammanhanget om dess uppgift atl
ordna kurser för kommunal personal som skall arbeta med konsumentvägledning.
Denna fortbildning har påbörjats och avses kunna erbjudas varje konsumenlsekreterare
en ä två gånger per år.
Kommunförbundet
ser det angelägel framhålla att fortbildning av kommunal personal med hänsyn till
bl.a. samordnings- och kostnadsaspekter inte ensidigt skall handhas av statliga
ämbetsverk. Elt intimt samarbete måsle här ske med Kommunförbundet, som
bedriver en omfattande fori-bildningsverksamhet för olika grupper av kommunal
personal.
Grossistförbundet
som i princip ansluter sig till arbetsgruppens inställning att förmågan all
sköta kontakter med människor, företag, organisationer och myndigheter bör vara
av avgörande betydelse, vill dock fästa större avseende vid de juridiska
kunskaperna. Förbundet framhåller sålunda, all det inle bara är en klar fördel
ulan närmast en förutsättning atl konsumentsekreleraren har sådana juridiska
kunskaper atl han kan hjälpa konsumenlerna till rätta. Detta kräver i och för
sig ingen juridisk examen men ändå betydande insikter i frågor som rör marknadsrätl,
köprätt och avtalsrätt, menar förbundet. Liknande synpunkter anförs av
Köpmannaförbundet och fndustriförbundet.
Hushållsekonomisk
och konsumenljuridisk utbildning på postgymnasial nivå är enligl Folkpartiets
kvinnoförbund den mest adekvata utbildningen helst kompletterad med den YRK-kurs
"Marknadsföring med konsumentpolitik", 20 poäng, som redan
förekommer vid en del universitet och som med fördel kan anordnas genom
studieförbunden. Yrkeslivserfarenhet bör tillmätas stort värde liksom samarbetsförmäga
och förmåga till kontakt med människor, menar förbundet vidare.
Centerns
kvinnoförbund anser all konsumentsekreleraren bör ha hushålls-lärarutbildning
eller därmed jämförbar utbildning med fortbildning i t. ex. juridiska frågor
och samhällskunskap. Förbundet bedömer grundläggande kunskaper i bl. a.
näringsfrågor och hushållsekonomi som nödvändiga. Liknande synpunkter anförs
av Hushållslärarnas riksförening, som också framhåller betydelsen och värdet
av den pedagogiska utbildning, som hushållslärarna erhållit. Värdet av pedagogisk
erfarenhet framhålls även av Bollnäs kommun.
Moderata
samlingsparilets kvinnoförbund som ocksä anser del önskvärt med hushållsekonomisk
utbildning och pedagogiska kunskaper finner inle att studier vid olika
bildningsförbund kan vara fullgod utbildningsbakgrund, inte heller bör enligl
förbundet rekrytering bland personer med erfarenhet enbart från
folkrörelsearbetet få förekomma.
Prop. 1975.40 37
4.4
Effekter på regional nivå
Förslaget
om indragning av hemkonsulenlljänsterna avstyrks av h-nämnden,
livsmedelsverket, flertalet länsstyrelser, näringslivets organisationer,
flertalet intresseorganisationer. Moderata samlingspartiets. Centerns och
Folkpartiets kvinnoförbund saml flera kommuner.
Länsstyrelsen
i Gävleborgs län konstaterar atl arbetsgruppens förslag delvis innebär en
centralisering avjen verksamhet som nu bedrivs på regional nivå. Länsstyrelsen
finner inle alt arbetsgruppen anför sådana sakskäl för en omfördelning av
arbetsuppgifterna att del motiverar en avvikelse från de allmänna strävanden lill
regionalisering av den statliga verksamheten, som har kommit till uttryck under
senare år.
Länsstyrelsen
i Kronobergs län anser bl. a. all del inle lorde vara möjligt att på central
nivå svara på förfrågningar från landels 278 kommuner -i varje fall inte inom
rimlig tid. Dessa tidskrävande uppgifter måsle, anser länsstyrelsen, i så fall
menligt påverka konsumentverkets mera angelägna planerings- och
forskningsverksamhet, vilkel i sin lur medför att bakgrundsmaterial för den
kommunala rådgivningsfunktionen inle kommer atl finnas i tillräcklig
utsträckning. Länsstyrelsen finner vidare arbetsgruppens resonemang om behovet
av regional verksamhet förvånansvärt mol bakgrund av all riksdagen vid
behandlingen av prop. 1972:33 uttalade sig för en forlsall utbyggnad av
hemkonsulentorganisationen.
Enligl
länsstyrelsen i Värmlands län ler det sig för flertalet kommuner osannolikt
all den rådgivnings- och hjälpverksamhet som hemkonsulenterna bedriver skulle
helt kunna övertas av central myndighet. Ofta krävs personligt besök i
kommunen eller personligt sammanträffande med den som söker råd eller hjälp,
anför länsstyrelsen, som konstaterar atl detta kan åstadkommas av lill länsstyrelsen
knutna och för uppgiften väl utbildade befattningshavare, men knappast genom
en personell utökning av den centrala myndigheten. Länsstyrelsen framhåller
vidare att inle bara en central myndighet är engagerad i den verksamhet
hemkonsulenterna bedriver. Förutom konsumentverket nämns KO, allmänna
reklamationsnämnden, SPK, socialstyrelsen och livsmedelsverket. Länsstyrelsen
pekar ocksä på del förhållandet atl hemkonsulenterna i sin verksamhet i stor
utsträckning samarbetar med andra myndigheter och organisationer på länsplanel.
Även
Sveriges hemkonsulenters förening framhåller atl andra centrala organ har behov
av en regional förankring med specialisering på konsumentfrågor. Föreningen
anför vidare, all en regional instans har bättre förutsättningar än en central
all på ett naturiigt sätt utjämna de variationer som förekommer lokall i den konsumenlpolitiska
verksamheten och tillika fungera som en sammanhållande länk mellan kommunerna
inom en region. Härutöver påpekar föreningen atl del finns regionala organ
inom många väsentliga verksamhetsområden av politisk, facklig, branschmässig
och samhällelig karaktär, liksom inom TV, radio och press, och att samverkan
med dessa organ
4 Rili-Kdnon tQ7S t nml Nr 40
Prop. 1975:40 38
är
nödvändig också inom det konsumentpoliliska omrädet. Denna samverkan sker enligl
föreningen bäst genom etl bibehållande av den nu på regional nivå fungerande
konsumentverksamheten.
Hemkonsulenternas
betydelse i regioner där avstånden är stora och kontaktmöjligheterna
försvårade framhålls av bl. a. Kiruna kommun, som anser atl den regionala
organisationen utgör etl värdefullt stöd för kommunernas verksamhet, icke minst
i utbildningshänseende och i informationsverksamheten. En centralisering av
denna organisation skulle medföra försvårade kontaktmöjligheter och ökad byråkralisering,
anför kommunen och menar, alt kommunerna även i fortsättningen bör ha tillgång lill
regionalt placerad personal för rådgivning och annan vägledning. I varje fall
bör det enligt kommunen stå klart att behov av den regionala organisationen
föreligger i etl län av Norrbottens struktur.
Enligt
h-nämnden skulle den föreslagna indragningen av hemkonsulenterna innebära en
betydande försvagning av möjligheterna till koslupplys-ning i samverkan med
övrig hälsoupplysning. Förslaget avstyrks därför.
Några
av de remissinstanser, som avstyrker en avveckling, hävdar alt hemkonsulenlorganisationen
i stället bör förslärkas, varvid en specialisering på olika områden borde kunna
åstadkommas inom varje län. Hit hör länsstyrelsen i Gävleborgs län, Hushållslärarnas
riksförening och Sveriges hemkonsulenters förening.
Länsstyrelsen
i Norrbottens län anser alt del regionala organet kommer atl ha vikliga länsomfaltande
informations-och utbildningsuppgifter saml kompletterande specialistfunklioner
inom konsumtionens delområden såsom ekonomi, konsumenlräll, kost- och
näringsfrågor, bostad, beklädnad, frilid m. m.
Några
remissinstanser anser att hemkonsulenlljänsterna inte får avvecklas enbart på
de grunder som arbetsgruppen anfört ulan förordar alt frågan övervägs ytteriigare.
Hit hör KO, som framhåller atl arbetsgruppen inte redovisat hur de hittills
uppbyggda regionala konsumentvärdsfunklionerna fungerat i praktiken. Vidare
saknar KO en genomlysning av de särskilda förhållanden och erfarenheter som
finns när del gäller den hittillsvarande regionala och lokala
konsumentverksamheten i storstadsområdena. Dessa frågor måsle enligl KO anses
vara av sådan vikt all de bör närmare belysas innan formerna för den regionala
och den lokala konsumentverksamheten slutligt fastställs.
Övriga
instanser som förordar atl hemkonsulenlfrågan utreds ytteriigare är
länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och Örebro län. Botkyrka, Jönköpings,
Skara, Skövde och Gävle kommuner saml Jönköpings länsavdelning av Svenska
kommunförbundet.
Följande
instanser, som inte lar närmare ställning i fråga om avvecklingen av
hemkonsulenterna, anser att behov finns av konsumentpolitisk resurs på regional
nivå, nämligen konsumentverket, KF-LO-TCO, ABF och Kris-lianstads kommun.
Härvid anför konsumentverket atl man delar arbetsgrup-
Prop. 1975:40 39
pens
uppfattning om att all direkt konsumentvägledning bör ske genom kommunernas
försorg. När det gäller det bistånd till kommunerna som gäller sakupplysningar
i del löpande arbetet instämmer konsumentverket i arbetsgruppens uttalande om atl
den kommunala verksamheten bör slå i direkt kontakt med konsumentverket. Verket
biträder vidare meningen atl stora krav kommer atl ställas på centrala
personalresurser och beredskap för alt lill alla delar kunna tillgodose behovet
av direkt hjälp ute i kommunerna. Enligt verkels bedömning kan del emellertid
även på regionall plan behövas vissa resurser för atl bistå kommunerna, främsl
i samband med uppbyggnaden. Vidare framhålls all vissa uppgifter av konsumentpolitisk
natur även framgent kommer att åligga länsstyrelserna och atl särskilda
resurser kan komma atl krävas även härför. Verkel understryker i sammanhanget
behovet av atl kunna delegera uppgifter som ledning, kontakter med massmedier,
regionala och lokala organ saml direkta informationsåtgärder i samband med bl.
a. kampanjer och utställningar. Former och uppgifter för en regional
organisation bör beredas i samband med ställningstagande till arbetsgruppens
promemoria, anser verket.
KF-LO-TCO
anför att vissa uppgifter av konsumentpolitisk natur även i framliden kommer
alt åligga länsstyrelserna och räknar med alt nya arbetsområden kan tillkomma,
varför en funktion för konsumentfrågor behövs även i framtiden på
länsstyrelserna. 1 sammanhanget konstaterar organisationerna all frågan om bildningsorganisationerna
skulle kunna la ansvaret för vissa uppgifter på det regionala planet inie har
berörts av arbetsgruppen. KF-LO-TCO anser frågan av sådan vikt atl
konsumentverket, i samråd med de centrala bildningsorganisaiionerna, närmare
bör undersöka förutsättningarna härför.
Uppgifter
med utbildning, organisation av ulslällningsverksamhel och vissa länsomfaltande
informationsinsatser måsle fullgöras även i framtiden och en viss regional
samordning av lokala insatser måsle ses som rationell och önskvärd, anför ABF. Enligl
förbundet kan ansvaret för arbetsuppgifterna, som måste skötas på regional
nivå, överföras lill bildningsorgani-salionernas dislriktsorganisalioner, som
är väl lämpade all handha utbildnings- och ulslällningsverksamhel saml olika
kampanjer. ABF påpekar all man har en väl fungerande konsulenlverksamhel som
skulle kunna byggas ut och förslärkas med nya uppgifter av detta slag. Även
konsumentverket finner del viktigt att folkrörelsernas speciella förutsättningar
all engagera medborgarna för gemensamma verksamheter och opinionsbildning tas tillvara
även på regional nivå och menar all en nära samverkan mellan konsumentverket
och folkrörelsernas regionala organisationer således måsle ses som angelägen.
Länsstyrelsen
i Kristianstads län konstaterar att det lorde vara nödvändigt alt vissa
uppgifter i fråga om utbildning, ulslällningsverksamhel m. m. ligger kvar hos
länsstyrelsen och ifrågasätter därför om det är välbetänkt all helt dra in de
nuvarande hemkonsulenlljänsterna. Länsstyrelsen är av den upp-
Prop.
1975:40 40
fattningen
alt det bör övervägas om en hemkonsulenlljänsl bör finnas vid varje
länsstyrelse även i fortsättningen. Liknande synpunkter anförs av Svenska
kommunförbundets länsavdelning i Kristianstads län samt Växjö och Malmö
kommuner.
Förslaget om avveckling av
den regionala funktionen tillstyrks, i några fall med smärre reservationer,
eller lämnas utan erinran av DON, SPN, marknadsdomstolen, SPK, länsstyrelserna
i Kalmar och Ålvsborgs län, distributionsutredningen, konsumenttjänstutredningen.
Kommunförbundet, åtskilliga kommuner. Socialdemokratiska kvinnoförbundet saml
Svenska företagares riksförbund. Kommunförbundet finner att de skäl, som
anförs för atl den löpande kommunala verksamheten bör stå i direkt kontakt med
konsumentverket och att sålunda en regional verksamhet som mellaninslans är
onödig, är välgrundade. Förbundet tillstyrker därför all hemkonsulenlljänsterna
vid länsstyrelsen dras in i och med all den kommunala verksamheten byggs ut.
Den kurs- och ulslällningsverksamhel i t. ex. hushålls- och beklädnadsfrågor
som hemkonsulenterna i icke ringa omfattning initierat och bedrivit kan det
dock bli svårt för kommunerna all svara för. Förbundet förulsälter emellertid
all fortsatt verksamhet av delta slag ombesörjs av konsumentverket centralt lillsammans
med organisationer av olika slag. Bl. a. bör studieförbunden tillsammans med
Kommunförbundet och dess länsavdelningar kunna användas som kanaler. För
utställningar och informationssam-mankomsler bör biblioteken i betydande
utsträckning kunna utnyttjas, anser förbundet.
Kommunförbundet
menar dock att arbetsgruppens tidsplan för förändringen kan vara något för
optimistisk. De hemkonsulenter vilka kvarstår i sina befallningarvid 1976 års
ingång bör därför enligl förbundet t. v. arbeta som förut men i nära kontakt
med den kommunala organisation som byggs upp. Genom en sådan successiv övergäng
lill del nya systemet undviks all det för allmänheten uppslår en lucka i
tillgången till service pä konsumentrådgivningens område, framhåller
förbundet. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Ålvsborgs län.
Socialdemokratiska
kvinnoförbundet konstaterar att hemkonsulenterna besitter stor erfarenhet och
har blivit uppskattade som upplysare. Förbundet förutsätter alt
hemkonsulentkårens kunskaper och resurser väl tillvaratas inom konsumentarbetel
och att detta sker genom atl hemkonsulenterna går över lill den kommunala konsumentpoliliska
verksamheten eller utnyttjas centralt. Under utbyggnadsskedet lorde dock en
viss forisatt regional verksamhet behövas, menar förbundet.
Centerns
kvinnoförbund anför all man i en framlid kan diskutera att konsumentverksamheten
på länsplanel har landstinget som huvudman för alt få verksamheten pariamenlariskl
förankrad i likhet med den kommunala. Denna tanke förs också fram av Bollnäs
kommun.
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län menar att länsstyrelsens ringa befattning med den konsumenlpolitiska
verksamheten som sådan i och för
Prop. 1975:40 41
sig
talar för atl hemkonsulenltjänsterna överförs till konsumentverket. Under
förutsättning atl hemkonsulenternas nuvarande regionala staiionering bibehålls
har länsstyrelsen därför intet alt erinra mol en sådan ändring i huvudmannaskapet.
SPK
berör effekterna på priskontoren vid länsstyrelserna och anför all dessa i
betydande grad kommer alt påverkas av den föreslagna utbyggnaden av den
kommunala verksamheten. Del är naturiigt att priskontoren när det gäller
prisfrågor kommer atl utnyttjas av de kommunala tjänstemännen, menar nämnden
som mol bakgrund härav anser en resursförstärkning vid kontoren som nödvändig.
4.5
Effekter på central nivå
Förslaget
alt förstärka resurserna hos konsumentverket tillstyrks eller lämnas utan
erinran av samtliga remissinstanser utom SACO och Svenska företagares
riksförbund. Flera av de instanser, som tillstyrker en förstärkning,
understryker att detta är av avgörande betydelse för en effektiv kommunal
verksamhet. Särskilt understryks behovet av juridisk förstärkning.
Konsumentverket
framhåller, att en kraftig förstärkning av konsumentverkets resurser behövs
redan fr. om. budgelårel 1975/76 för atl verkel skall kunna möta kraven från
den kommunala verksamheten, och understryker alt förstärkningen är nödvändig
även om det finns en regional organisation. Förstärkningen måsle omfatta såväl
service- och väglednings-funktionerna som utbildnings- och uiredningskapaciielen,
anser verkel och pekar särskilt på det angelägna i atl den juridiska
kapaciteten och resurserna för bearbetning och analys av inrapporterade problem
förstärks.
Verket
lillstyrker, atl den personal som skall svara för servicen i sakfrågor lill konsumenlsekrelerarna
specialiseras med verkets delprogram mathållning, bostad, beklädnad, frilid, konsumenlräll
och övriga konsumentfrågor som utgångspunkt. Länsstyrelsen i Östergötlands län
framhåller all en lösning bör eftersträvas där rådgivning lämnas av tjänstemän
pä konsumentverket, som dagligen är i nära kontakt med den utredande
verksamheten.
Kommunförbundet
finner del angeläget alt konsumentverkets dokumentation och rådgivning till de
kommunala konsumentvägledarna kan ombesörjas på ett tillfredsställande sätt.
En utbyggnad av resurserna för verkets informations- och rådgivningsservice lill
kommunerna tillstyrks därför. Förbundet finner del samtidigt angelägel betona atl
verkets uppgifter gentemot kommunerna skall vara av servicekaraktär och inte får
utvecklas mol tillsyn och anvisningar.
SACO,
som finner den föreslagna förstärkningen anmärkningsvärd inle minst med hänsyn lill
alt arbetsgruppen inle lagt fram något förslag om hur verket skall organiseras
för atl lilirredssiällande kunna ge service ät kommunernas konsumentverksamhet,
avstyrker bestämt all den genomförs.
Prop. 1975:40 42
Följande
instanser anser alt verkel, för alt kunna ge kommunerna tillfredsställande
service, måsle ha en väl utvecklad forsknings- och provningsverksamhet,
nämligen länsstyrelserna I Skaraborgs och Örebro län. Botkyrka och Luleå
kommuner saml Hushållningssällskapens förbund och Göteborgs och Bohus läns
hushållningssällskap. Härvid anför länsstyrelsen I Skaraborgs län atl om
konsumentverket trots resursförstärkning ensamt skall svara för direktkontakten
med de lokala konsumenirådgivarna och överta den regionala verksamheten så
finns det risk att detta kommer au ske pä bekostnad av forsknings- och
provningsverksamheten. Denna är i sin tur en förutsätining för en meningsfylld
lokal vägledning och rådgivning.
Hushållningssällskapens
förbund anser atl del vid utbyggnad av konsumentverkets resurser är
synnerligen angelägel, atl forsknings- och provningsverksamheten byggs ut. En
rådgivare måste ha tillgång till objektiva testresultat och dessa resultat
måste snabbi komma fram efter marknadsförandet av en produkt. 1 detta avseende
är förhållandena i dag myckel otillfredsställande, framhåller förbundet.
SPK
framhåller det angelägna i atl konsekvenserna för nämndens egen situation av
det aktuella förslaget penetreras. Nämnden anför alt man är beredd atl stödja
och engagera sig i en utökad kommunal konsumentpolitisk verksamhet så långt
tillgängliga resurser tillåter.
5
Föredraganden 5.1 Inledning
Konsumentfrågorna
har under de senaste åren ägnats ökande uppmärksamhet. Statsmakterna har inom
ramen för samhällets konsumentpolitik på flera områden vidtagit ålgärder som
syftar lill all stärka konsumenternas ställning. Det kan här vara pä sin plats
all kortfattat erinra om några av dessa.
En
rad lagar har tillkommit under senare år, vilka alla syftar lill alt stärka konsumentskyddet.
Hit hör lagen (1970:412) om otillböriig marknadsföring (marknadsföringslagen),
lagen (1971:112) om förbud mol oskäliga avtalsvillkor (avtalsviUkorslagen), konsumeniköplagen
(1973:877), lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m. (hemförsäljningslagen) och
livsmedelslagen (1971:511). Här bör också nämnas rätthjälpslagen (1972:429) och
lagen (1974:8) om rättegängen i tvistemål om mindre värden. Vidare arbetar
flera utredningar med sikte på att föreslå ytteriigare lagstiftning på området,
exempelvis vad gäller kreditköp och konsumenttjänster.
En
delvis ny organisation har tillskapats för det konsumentpoliliska arbetet. För
att tillämpa de särskilda lagarna om otillböriig marknadsföring och oskäliga
avtalsvillkor inrättades konsumentombudsmannen (KO) och marknadsrådel (numera
marknadsdomstolen). Därefter tillkom konsumentverket som central
förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor. Verkets lill-
Prop. 1975:40 43
komst
innebar atl vikliga centrala konsumentpoliliska uppgifter samordnades.
Konsumentintressena
har beaktats även på andra säll. Ålgärder har sålunda vidtagits för alt
förbättra servicen för olika konsumentgrupper. Etl exempel utgör del stöd, som
sedan den I juli 1973 ulgår lill kommersiell service i glesbygd.
Distributionsfrågorna är föremål för en mera övergripande översyn av dislribulionsulredningen
(H 1970:14).
Vid
sidan av samhällets konsumentpoliliska aklivileler utförs ett tämligen omfattande
frivilligt arbete inom konsumenlområdel. Jag tänker i första hand pä den
verksamhet som bedrivs inom folkrörelser av skilda slag. Hit hör bl. a.
konsumentkooperationen, fackliga organisationer, studieförbund samt
pensionärsföreningar. Dessa organisationer lämnar värdefulla bidrag lill del
konsumentpolitiska arbetet, bl. a. genom sina opinionsbildande och allmänt
informativa insatser.
Av
vad jag nu har anfört framgår alt de konsumentpoliliska insatserna i flera
avseenden har intensifierats på senare lid. I olika sammanhang har emellertid
framhållits vikten av atl konsumentpolitiken ges en förstärkt lokal förankring.
Så skedde i samband med riksdagsbehandlingen av propositionen med förslag lill
riktlinjer för och organisation av samhällets konsumentpolitik m. m. (prop.
1972:33; NU 1972:40; rskr 1972:225), där del slogs fast att verksamheten aren
uppgift för offentliga organ och att fortsatta överväganden skulle inriktas pä
att finna möjligheter för ett kommunall engagemang.
Kommunerna
har emellertid endasl i begränsad utsträckning engagerat sig i
konsumentpolitiken. En anledning härtill synes ha varit en tämligen utbredd
osäkerhet om den kommunala verksamhetens innehåll och organisation.
Förutsättningar bör nu finnas atl undanröja denna osäkerhet saml alt fä till
stånd en fördjupad kommunal medverkan i konsumentpolitiken. En arbetsgrupp inom
handelsdepartementet har övervägt dessa frågor. Arbetsgruppens rapport har
varit föremål för en omfattande remissbehandling.
5.2
Allmänt om kommunernas medverkan i konsumentpolitiken
Arbetsgruppen
framhåller att en nära kontakt mellan samhällets konsumentverksamhet och de
enskilda konsumenlerna är en grundläggande förutsätining för atl
konsumentpolitiken skall bli verkligt framgångsrik. Vidare menar arbetsgruppen
att en sådan kontakt bäst upprätthålls pä lokal nivå och all det därför är
angelägel alt en väl utvecklad lokal verksamhet kommer till stånd. Gruppen har
kommit lill slutsatsen atl den lokala verksamheten i första hand bör bedrivas
under kommunall huvudmannaskap.
1
likhet med en bred remis.sopinion ansluter jag mig lill arbetsgruppens bedömningar
rörande behovet av en lokal konsumentpolitisk verksamhet. Vidare vill jag
liksom flertalet remissinstanser understryka, alt denna verksamhet bör ankomma
pä kommunerna.
Arbetsgruppen
har övervägl om den kommunala konsumentpoliliska
Prop. 1975:40 44
verksamheten
bör regleras i lag. Härvid konstaleras bl. a. atl verksamheten i allt väsentligt
är av samma karaktär som arbetet inom andra sektorer, vilka i dag utgör
självklara delar av den kommunala verksamheten. Vidare konstateras att de
lokala betingelserna för verksamheten kan vara skiftande, vartill kommer au
konsumentpolitiken rent allmänt är sladd i stark utveckling. Arbetsgruppen
anser del mol denna bakgrund varken nödvändigt eller lämpligt med lagstiftning
utan utgår från att kommunernas medverkan kommer lill stånd genom frivilliga
åtaganden.
Arbetsgruppen
avvisar vidare tanken på statsbidrag till kommuner, som engagerar sig i den konsumentpoliliska
verksamheten. Som skäl härför anförs bl. a., alt del är en allmän strävan all
göra slödätg".rder till kommunerna mera generella och undvika statsbidrag,
som skall särskilt läcka vissa kost-pader. Vidare skulle ett bidragssystem
nödvändiggöra detaljregleringar och kontroll.
Endasl
elt fåtal remissinstanser förordar att verksamheten skall regleras i lag.
Däremot anser åtskilliga instanser till skillnad från arbetsgruppen att statsbidrag
bör utgå. I båda fallen anförs som huvudsakligt motiv att kommunernas
engagemang annars inle kan väntas fä önskvärd omfattning. Kommunförbundet, som
inte har någon erinran mol ståndpunkten alt statsbidrag inte skall utgå,
förutsätter att kommunerna skall kompenseras för de nya uppgifterna som elt
resultat av förekommande överiäggningar med regeringen om kommunernas
finansieringsproblem.
Enligt
min mening flr den verksamhet som det här blir fråga om anses vara sådana
angelägenheter, som det enligt kommunallagstiftningen ankommer på kommunerna
alt handha. 1 likhet med flertalet remissinstanser delar jag arbetsgruppens
uppfattning atl en lagreglering av verksamheten varken är behövlig eller
lämplig.
Regeringen
har i februari 1975 slutit en överenskommelse med Kommunförbundet, som bl. a.
innebär alt kommunerna under åren 1976 och 1977 kommer alt erhålla betydande
generella statliga bidrag. Jag är mot bakgrund härav och vad Kommunförbundet
anför samt med hänsyn lill de motiv som arbetsgruppen anger inle beredd atl
förorda särskilda statsbidrag på detta område.
5.3
Verksamhetens innehåll och organisation
Konsumentpolitiken
syftar lill alt stödja konsumenlerna och förbättra deras ställning på
marknaden. Den är avgränsad till de problem som hänger samman med
konsumenternas köp -av varor och tjänster som bjuds ut på den privata marknaden
eller på marknader som arbetar enligt likartade principer. Arbetet inom
konsumentpolitiken omfattar uppgifter av skilda slag. Vilka uppgifter som i
första hand skall ankomma på kommunerna måsle bestämmas med hänsyn lill vad som
är mest ändamålsenligt.
Arbetsgruppen
föreslår atl vägledning för enskilda konsumenter blir en
Prop,
1975:40 45
huvuduppgift
för den kommunala konsumenlpolitiska verksamheten. Andra uppgifter föresläs
bli atl lämna allmän information i konsumentfrågor, rapportera förhållanden av
intresse till centrala myndigheter, avge remissyttranden samt stödja
konsumentpolitiska aktiviteter inom kommunen.
Två
alternativa lösningar i fråga om ansvarigt kommunall organ diskuteras av
arbetsgruppen. Den ena lösningen är alt särskild konsumentnämnd inrättas, och
den andra är alt frågorna får sortera direkt under kommunstyrelsen. För
samordning och informationsutbyte mellan kommunerna och folkrörelserna föresläs
atl särskilda referensgrupper knyts till det ansvariga organet. För det löpande
arbetet föreslås kommunerna inrätta en vägledningsfunktion i förvaltningen.
Arbetsgruppens
riktlinjer för den kommunala konsumenlpolitiska verksamheten har på de flesta
punkter vunnit bred anslutning hos remissinstanserna. Även jag kan i stort
ansluta mig till arbetsgruppens förslag härvidlag. Genom den föreslagna
verksamheten skapas bättre möjligheter för medborgarna all tillgodogöra sig det
stöd, som samhället erbjuder inom ramen för konsumentpolitiken. Den nära
kontakten med enskilda konsumenter, som en kommunal verksamhet innebär, medför
vidare atl konsumentproblemen lättare kan registreras och vid behov föras
vidare till lämplig instans inom eller utom kommunen. Förslagen bör enligl min
mening kunna vara vägledande för kommunernas medverkan i konsumentpolitiken. På
några punkter vill jag bl. a. mot bakgrund av vad remissinstanserna anför emellertid
närmare kommentera arbetsgruppens förslag.
Flera remissinstanser
kommenterar vägledningens närmare innehåll, varvid några menar att
arbetsgruppens förslag om kommunernas handläggning av reklamalionsfrågor kan
innebära risker för alt gränserna för den kommunala kompetensen överskrids.
Andra instanser menar all den kommunala verksamheten bör ges en mera aktiv roll
i fråga om reklamationslvisier än vad arbetsgruppen föreslår. Flera instanser
berör också frågan om rapportering lill centrala myndigheter. Några av dessa,
företrädesvis de som representerar kommunerna, menar att rapporteringen måste
begränsas, medan andra, huvudsakligen centrala myndigheter och organisationer,
betonar -rapporteringens betydelse för den egna verksamheten.
För
egen del finner jag all den föreslagna hanteringen av reklamations-frågorna får
anses uppfylla de krav på objektivitet och likabehandling, som måste ställas pä
en kommunal verksamhet. Rapporteringen lill centrala myndigheter är
betydelsefull för del konsumentpoliliska arbetet. Jag vill dock betona all del
gäller alt finna former för rapporteringen som är enkla och inte innebär atl
några mera betydande resurser måste avhändas andra vikliga delar av
verksamheten. Denna fråga bör observeras av de centrala organen i del fortsatta
arbetet på området.
En
fråga av särskilt intresse är samspelet mellan kommunerna och or-ganisationslivel.
Arbetsgruppen anser att en uppgift för kommunerna skall vara att stimulera lill
konsumentpolitisk debatt och lill studieverksamhet.
Prop. 1975:40 46
Vidare
framhåller arbetsgruppen all det är angeläget alt folkrörelsernas speciella förutsättningar
atl engagera medborgarna för gemensamma verksamheter och opinionsbildning tas till
vara. Detta synsätt, som inte möter några invändningar från remissinstanserna,
delar jag.
Jag vill
i sammanhanget betona att en kommunal konsumentpolitisk verksamhet inte
minskar behovet av insatser från organisationer och folkrörelser. Deras
engagemang torde vara en förutsättning för en bred förankring av konsumentpolitiken
och för att den skall nå de grupper som bäst behöver samhällets stöd. Den
aktiva, fria och värderingsinriklade opinionsbildningen måste politiska
partier, folkrörelser m. fl. svara för. Dessa organisationer bör emellertid
dessutom kunna sprida allmän konsumentpolitisk information, dvs. förmedla
kunskaperom de konkreta inslagen i konsumentpolitiken genom bl. a. studie- och
mötesverksamhet. Organisationslivets informerande och opinionsbildande
aktiviteter ökar också förulsältningarna för en effektiv kommunal verksamhet.
Det är därför naturiigt alt kommunerna på olika sätt underiältar och stimulerar
dessa aktiviteter.
Arbetsgruppens
överväganden beträffande den organisatoriska uppbyggnaden i kommunerna har jag
ingen erinran mol. Jag har redan tidigare framhållit alt den lokala konsumentpoliliska
verksamheten är atl anse som en kommunal angelägenhet. Hur organisationen närmare
skall utformas bör därför vederbörande kommun fl avgöra själv. Härvid ulgår jag
från alt kommunerna finner det både lämpligt och naturiigt all förankra verksamheten
hos förtroendemän med ett uttalat ansvar för de konsumentpolitiska frågorna.
Jag ulgår också från all en självständig resurs (konsumenlsekreterare)
tillskapas för del löpande arbetet.
Jag
vill vidare understryka viklen av all de enskilda konsumenternas kontakter med
ansvariga kommunala organ underiäilas. Det är därför angeläget alt antalet
organisatoriska lösningar i kommunerna begränsas och att sä långt möjligt
enhetliga beteckningar eftersträvas. Härigenom ökarock-så förutsättningarna för
elt väl fungerande samarbete mellan statliga och kommunala organ.
Den
av arbetsgmppen föreslagna referensgruppen bör ses mot bakgrund av vad jag
tidigare har anfört om samspelet mellan kommunerna och folkrörelserna. Den bör
kunna utgöra ett verksamt instrument för att samordna de skilda aktiviteterna
inom kommunen. Jag vill därför särskilt understryka viklen av atl kommunerna
inrättar referensgrupper av detta slag.
Jag
utgår från atl vad jag nu har anfört beaktas i samband med verksamhetens
uppbyggnad och all de ytteriigare rekommendationer som kan erfordras utfärdas
av Kommunförbundet.
Arbetsgruppens
förslag i fråga om slorieken a v de resurser som bör avsällas för del löpande
arbetet i kommunerna möter inga allvariigare invändningar från
remissinstansernas sida. För egen del finner jag den valda dimensioneringen
godtagbar i stort. Den torde i normalfallet kunna motsvara de behov som i etl
inledningsskede finns i kommunerna. Som några remiss-
Prop.
1975:40 47
instanser
framhåller kan dock behoven variera kraftigt mellan olika kommuner. Den
slutliga bedömningen måste därför göras av varje kommun för sig.
Kommunförbundet har förklarat sig villigt all genom sina länsavdelningar under
år 1975 ta upp överiäggningar om hur vägledningsfunktionen skall vara anordnad
i de olika kommunerna.
5.4
Effekter pä central och regional nivå
Enligl
arbetsgruppen är del utomordentligt viktigt atl tillräckliga statliga resurser
redan i ett inledningsskede avsätts för all möta de krav, som den kommunala
verksamheten kommer atl medföra. Gruppen har därför undersökt huruvida
nuvarande centrala och regionala organisation är rustad alt lämna kommunerna
del bistånd som behövs.
Hemkonsulenternas
nuvarande uppgiftersammanfattas i konsumentvägledning, spridande av allmän
information och stöd till kommunal verksamhet. Arbetsgruppen menar att all
konsumentvägledning och slora delar av den allmänna konsumentinformationen i
framliden bör vara kommunala uppgifter. Gruppen framhåller vidare att några
särskilda regionala resurser för bistånd lill kommunerna vid verksamhetens
uppbyggnad inte längre lorde behövas och all kommunerna i del löpande arbetet
bör få råd och annat bistånd direkt frän konsumentverket. Arbetsgruppen
konstaterar härefter att de uppgifter, som även framgent kommer atl åligga den
regionala nivån, inle motiverar särskilda personalresurser. Det föreslås
därför, atl hem-konsulenttjänsterna dras in. Indragningen bör enligl gruppen
ske med verkan från den 1 januari 1976.
Beträffande
resursbehovet på central nivå konstaterar arbetsgruppen alt ökade och delvis
nya krav kommer atl ställas på i första hand konsumentverket. Det föreslås
därför att verkets resurser förstärks i olika avseenden. Sålunda föreslås en
förstärkning av enheten för regional och lokal kontakt, vilken skall svara för
kontakter med kommuner och andra utomstående organ beträffande kommunal konsumentpolitisk
verksamhet samt för bistånd lill kommunerna i samband med uppbyggnaden och i
det löpande arbetet. Vidare föreslår arbetsgruppen förstärkningar för den
löpande di-rekträdgivningen till de kommunala handläggarna. 1 sammanhanget framhålls
särskilt viklen av all verkels juridiska kapacitet förstärks. Härutöver förordar
arbetsgruppen atl resursförstärkningar görs för atl möta de ökade krav på
verkets utrednings- och allmänna informationskapacitel, som den kommunala
verksamheten kommer all medföra. Förstärkningarna bör enligl arbetsgruppen
åstadkommas genom atl de resurser, som frigörs när hemkonsulenlljänsterna dras
in, successivt tillförs verket.
Etl
stort antal remissinstanser, som i och för sig delar uppfattningen atl all konsumentvägledning
bör vara en kommunal uppgift, anser atl det även i framtiden är nödvändigt med konsumenlpolitiska
resurser på regional nivå. Åtskilliga av dessa instanser menar alt
hemkonsulenterna bör bibehållas,
Prop. 1975:40 48
och
några förordar atl en förstärkning av hemkonsulenikåren görs. Härvid framhålls bl.a.,
alt konsumentverket inle kan klara den nödvändiga kontakten med alla kommuner
och alt en regional instans är nödvändig för all utjämna lokala variationer i
konsumentrådgivningen. Några instanser finner arbetsgruppens förslag
anmärkningsvärt mol bakgrund av riksdags-uttalandet år 1972 om det önskvärda i
en fortsatt utbyggnad av hemkonsulenlorganisationen. Från flera håll anförs atl
frågan är otillräckligt utredd och atl hemkonsulenterna inte bör avskaffas utan
alt ytteriigare överväganden görs. Flera instanser anser all vikliga
samordnings- och informa-lionsuppgifier även i framliden kräver personal på
regional nivå. Några instanser menar härvid all bildningsorganisationerna
skulle kunna fullgöra vissa uppgifter.
Förslaget
om förstärkning av konsumentverkets resurser tillstyrks eller lämnas utan erinran
av remissinstanserna. Behovet av en förstärkning på den juridiska sidan
understryks särskilt.
För
egen del vill jag först framhålla, att hemkonsulenterna har gjort värdefulla
insatser på del konsumenlpolitiska området. Den nu föreslagna kommunala verksamheten
kan delvis ses som en vidareutveckling och förstärkning av hemkonsulenternas
verksamhet. Den erfarenhet och del kunnande, som byggts upp inom
hemkonsulentkåren, kommer därför alt vara av stort värde i det kommunala
arbetet.
Innan
jag redovisar mina ställningstaganden i fråga om den centrala och regionala
organisationen vill jag vidare framhålla, all riksdagens uttalande år 1972 om
en utbyggnad av hemkonsulenlorganisationen måsle ses mot bakgrund av del
relativt blygsamma kommunala engagemang som då kunde förutses. Arbetsgruppen
har emellertid angett en betydligt högre ambitionsnivå för den kommunala
verksamheten, något som vunnit anslutning från flertalet remissinstanser.
Sålunda skall bl. a. all vägledning direkt lill konsumenter i framtiden ske
genom kommunernas försorg. Den prövning som nu skall ske utgår således från
andra förutsättningar än som var för handen då riksdagen gjorde nämnda
uttalande.
Bedömningen
av resursbehovet på central och regional nivå saml fördelningen dem emellan måste
utgå frän de krav som den kommunala verksamheten kommer att ställa på statligt
bistånd i olika avseenden. 1 första hand har kommunerna behov av att i enskilda
vägledningssituationer snabbi kunna fl tillgång till specialinriklad och
aktuell information. Vidare behöver kommunerna mera allmänt stöd i samband med
verksamhetens praktiska uppläggning. Krav kommer ocksä all ställas på resurser
för allmän information och för fortbildning av kommunala handläggare.
Härutöver är det angeläget alt statliga resurser finns för alt behandla de
allmänna problem, som kommer alt uppdagas i del kommunala arbetet. Dessa
problem kan exempelvis röra otillfredsställande produkter eller
försäljningsvillkor.
Hur
den stödjande verksamheten lämpligast skall utformas är naluriigtvis i hög grad
en resursfråga. Här bör framhållas all etl genomförande av den
Prop. 1975:40 49
föreslagna
kommunala verksamheten kommer att innebära en myckel kraftig utbyggnad av de
samlade konsumenlpolitiska resurserna. Jag är mot denna bakgrund inte beredd atl
samtidigt föreslå en ytterligare uppräkning av de statliga resurserna för dessa
ändamål. Utgångspunkt för mina överväganden är därför att de resurser som
behövs för biståndet till kommunerna skall tillskapas inom ramen för oförändrad
statlig medelstilldelning.
Som
arbetsgruppen konstaterar lorde det normalt inte vara möjligt atl lill rimliga
kostnader kunna erbjuda kommunerna behövlig service på regional nivå. 1
stället bör eftersträvas en lösning, där kommunerna slår i direkt kontakt med
konsumentverket. Härigenom vinner man också, vilket arbetsgruppen framhåller,
att en bredare sakkunskap ställs lill kommunernas förfogande och all uppgifter
som lämnas lill kommunerna i del löpande arbetet alltid är så aktuella som
möjligt. Vidare skapas förutsättningar för alt de problem som rapporteras in
från kommunerna blir föremål för snara ålgärder.
Konsumentverkets
nuvarande resurser är emellertid avpassade för etl läge, där kommunernas
engagemang i konsumentpolitiken har varit förhållandevis blygsamt och där
delar av kontakterna med kommunerna har ålegat hemkonsulenterna. Den ordning
som jag nu har uttalat mig för innebär att ökade krav kommer all ställas pä
verket. 1 likhet med flertalet remissinstanser finner jag del därför angelägel
atl konsumentverkets resurser förstärks. Jag återkommer lill denna fråga i det
följande.
Av
vad jag hittills har anfört framgår alt betydande delar av hemkonsulenternas
verksamhet kommer alt föras ul i kommunerna, samtidigt som den stödjande
verksamheten i huvudsak blir en uppgift för konsumentverket. Flera
remissinstanser ullalar önskemål om all den kapacitet som härigenom blir ledig
används för ökade informations- och kampanjakliviteler på regional nivå. Emellertid
torde det inte vara möjligt alt inom ramen för oförändrad statlig
medelstilldelning i någon mera betydande utsträckning tillgodose dessa önskemål
samtidigt som konsumentverket ges de nödvändiga resursförstärkningarna. Mol
denna bakgrund finner jag förslaget all dra in hemkonsulenlljänsterna och atl
använda de resurser som dä frigörs lill förstärkningar av konsumentverket i
princip rikligt. Beträffande informationsverksamheten på regional nivå vill
jag dessutom peka på de bidrag som folkrörelsernas regionala organ kan lämna,
något som även flera remissinstanser framhållit.
Vid
mina överväganden rörande indragning av hemkonsulenlljänsterna har jag lagit
intryck av de invändningar som på några punkter rests av remissinstanserna.
Särskilt angeläget är del givelvis atl avbrott inle uppstår i den direkta
konsumentvägledningen. En avgörande faktor härvidlag är självfallet takten i
den kommunala verksamhetens utbyggnad. Med hänsyn härtill anser jag atl
tjänsterna normall bör dras in med verkan först från den 1 januari 1977. Del
ankommer på regeringen atl besluta i denna fråga. I samband med indragningen
kan del vara nödvändigt att vidta vissa över-
Prop. 1975:40 50
gångsåtgärder
för vissa av de berörda tjänstemännen. Regeringen bör inhämta riksdagens
bemyndigande alt vidta sådana åtgärder.
Den
praktiska frågan om del i vissa fall kan vara motiverat med regionall stöd lill
den kommunala verksamheten även efter denna tidpunkt bör övervägas av
konsumentverket. Dessa överväganden bör göras inom ramen för den
medelstilldelning, som jag tidigare har uttalat mig för. Övervägandena bör
också omfatta behovet av all bereda fortsatt sysselsättning för de hemkonsulenter,
som av olika skäl inle går över i den kommunala verksamheten.
Jag
övergår nu lill all redovisa mina ställningstaganden beträffande resursförstärkningen
hos konsumentverket. 1 enlighet med vad jag tidigare har anfört bör
förstärkningen i princip åstadkommas genom en överföring till verket av
resurser, som frigörs när hemkonsulenltjänsterna dras in. Vid beräkningen av de
resurser som nu bör tillföras verken har jag utgått frän en samlad bedömning av
de resurser som kommer att bli disponibla under de närmaste åren. Innan jag
redovisar mina ställningstaganden i anslagsfrågorna vill jag något redogöra
för min syn på inriktningen av resursförstärkningen hos verket.
Huvudansvaret
för verkels kontakter med kommunerna bör liksom hillills åvila den lill
informationsenheten hörande underenheten för regional och lokal kontakt. För
alt möta de kommande kraven måste enheten, som framdeles bör benämnas kommunenheien,
förstärkas. Förstärkningen bör delvis åstadkommas genom all de rådgivare, som i
dag svarar för direktrådgiv-ningen lill konsumenlerna och som är placerade på
enheten för utbildning, utställning och rådgivning, överförs till kommunenheten
för all där bistå kommunerna i det löpande arbetet. Det kan antas, alt viss direklrädgivning
lill konsumenter under en övergångsperiod måsle utföras av dessa tjänstemän.
För de uppgifter jag har angett i del föregående lorde denna förstärkning av kommunenheien
inle vara tillräcklig. Jag förordar därför en allmän uppräkning av verkets
personalresurser med nio tjänster.
Utöver
personalförstärkningen bör även en uppräkning ske av verkets medel för
information, utbildning och material till kommunerna.
5.5
Anslagsfrågor
Regeringen
har i årets budgetproposition (prop. 1975:1 bil. 12 s. 63) föreslagit
riksdagen alt till Konsumentverket: Förvaltningskostnader för budgetåret
1975/76 anvisa ett förslagsanslag av 18 033 000 kr. I det föregående har jag
förordat vissa förstärkningar av konsumentverkets resurser, vilka hänför sig till
den föreslagna utbyggnaden av den kommunala konsumenlpolitiska verksamheten.
Jag beräknar ökningen av medelsbehovet till 1 710 000 kr. Uppräkningen torde i
sin helhet kunna hänföras lill verkels program Information och utbildning.
Prop. 1975:40 51
5.6
Hemställan
Jag
hemställer alt regeringen dels föreslår riksdagen
1.
all lill Konsumentverket:
Förvaltningskostnader för budgetåret 1975/76 under tionde huvudtiteln utöver i prop.
1975:1 bil. 12 s. 63 föreslaget förslagsanslag anvisa ytteriigare 1 710 000 kr.,
2.
alt bemyndiga regeringen alt
vidta de övergångsåtgärder som föranleds av den förordade utbyggnaden av
kommunernas medverkan i konsumentpolitiken,
dels
lämnar riksdagen lillfälle att avge yttrande över vad jag har anfört om
kommunal konsumentpolitisk verksamhet.
Beslut
Regeringen
ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar alt genom
proposition dels föreslå riksdagen all antaga de förslag som föredraganden
lagt fram, dels lämna riksdagen tillfälle alt avge yttrande i det hänseende som
föredraganden har hemställt om.
Prop. 1975:40 52
Innehåll
Propositionen
................................................. 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... ...... 1
Uldrag
av regeringsprolokollet den 27 februari 1975 2
1
Inledning .................................................... 2
2
Bakgrund .................................................... ...... 3
3
Promemorian ............................................... ...... 4
3.1 Inledande
beskrivningar ............................. ...... 4
3.1.1
Konsumentpolitiken .......................... 4
3.1.2
Allmänt om kommunerna ................... 7
3.1.3
Utvecklingen hittills av lokal konsumentpolitisk
verksamhet 9
3.2 Överväganden
och förslag ......................... 11
3.2.1
Innehållet i den kommunala
konsumentpolitiska verksamheten 11
3.2.2
Verksamhetens genomförande ............ 16
3.2.3
Effekter på central och
regional nivå ..... 20
4 Remissyttrandena
.......................................... 24
4.1
Behovet av en kommunal konsumentpolitisk
verksamhet m.m 24
4.2
Verksamhetens innehåll ............................. .... 26
4.3
Verksamhetens genomförande .................. .... 30
4.4
Effekter på regional nivå .......................... .... 37
4.5
Effekter på central nivå.............................. .... 41
5 Föredraganden
............................................ .... 42
5.1
Inledning ................................................ 42
5.2
Allmänt om kommunernas
medverkan i konsumentpolitiken 43
5.3
Verksamhetens innehåll och
organisation .... ... 44
5.4
Effekter pä central och
regional nivå............. ... 47
5.5
Anslagsfrågor ........................................ ... 50
5.6
Hemställan ............................................ ... 51
GOTAB 75 8964 S Slockholm 1975
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
43 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (39)
39 kopplingar i 24 dokument.
- SOU 2012:43 Konsumenten i centrum, - ett framtida konsumentstöd s. 108 i texten
- Dir. 2006:52 Översyn av den kommunala konsumentverksamheten i texten
- Bet. 2001/02:LU2 Handlingsplan för konsumentpolitiken 20012005 i texten
- Prop. 2000/01:135 Handlingsplan för konsumentpolitiken 2001-2005 Prop. 2000/01:135 s. 22 i texten
- SOU 2000:29 Starka konsumenter i en gränslös värld - del 1 s. 95 i texten
Doktrin (4)
4 kopplingar i 2 dokument.
- Heuman, Reklamationsnämnder och försäkringsnämnder, 1980 s. 311 om s. 28 · s. 311 om s. 45 · s. 659 om s. 12 i texten
- Bernitz, Consumer protection in Sweden, 1986 s. 126 i texten